& Statens offentliga utredningar 1982163 Justitiedepartementet

Polislag

Betänkande av 1981 års polisberedningen

• Sida 2
•  Original

ISBN 91-38-07317-X ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1982

• Sida 3
•  Original

Tiii Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Den 23 aprii 1981 bemyndigade regeringen chefen för ju- stitiedepartementet att tiiikaiia en kommitté med högst sju iedamöter med uppdrag att behandia frågor om genom— förandet av besiutade reformer angående poiisens upp- gifter, organisation och utbiidning m.m.

Med stöd av detta bemyndigande tiiikaiiade dåvarande departementschefen den 27 aprii 1981 som iedamöter iandshövdingen Astrid Kristensson, ordförande, expedi— tionschefen Uif Arrfeit samt iedamöterna av riksdagen Göte Jonsson, Arne Nygren, Hans Petersson i Röstånga, Åke Poistam och Ingrid Segerström. Genom besiut den 11 november 1982 har chefen för justitiedepartementet entiedigat Astrid Kristensson, förordnat Nygren att vara ordförande samt som ny iedamot tiiikaiiat iedamoten av riksdagen Ingemar Konradsson.

Kommittén har antagit namnet 1981 års poiisberedning.

Att som sakkunnig biträda kommittén förordnades den 27 aprii 1981 dåvarande rättschefen Bo Broome. Som sakkun— niga förordnades vidare den 27 augusti 1982 poiismästaren Haraid Eriing, förbundsordföranden Birger Hjert, byrå— direktören Georg Ogenius och rikspoiischefen Hoiger Romander samt den 27 september 1982 poiisöverintendenten Gustaf Andersson och iänspoiischefen Birger Qvist. Från uppdraget som sakkunnig entiedigades Broomé med verkan fr.o.m. den 1 november 1981.

Den 27 aprii 1981 förordnades som ekperter departements- råden Inga-Britt Ahienius, Johan Munck och Gösta Weiander och som sekreterare departementsrådet Börje Aipsten. Som expert förordnades vidare den 1 aprii 1982 departements- rådet Uif Henricsson.

Beredningen har tidigare i departementsserien pubiicerat

_ föijande promemorior, nämiigen (Ds Ju 1982 4) Besiuts-

strukturen inom poiisväsendet, (Ds Ju 1982 6) Poiisorga- nisationen Stockhoims iän, (Ds Ju 1982z7) Poiisorganisa- tionen i i Göteborgs och Bohus iän, (Ds Ju 1982:8) Poiis- organisationen i Jämtiands iän, (Ds Ju 1982:10) Riks- poiisstyreisens framtida uppgifter och organisation och (Ds Ju 1982:13) Rikskriminaisektionen, rikskriminaien och interpoisektionen. Dessutom har beredningen pubii- cerat särskiida promemorior angående poiisorganisatio- nen i övriga iän. Promemoriorna har remissbehandiats genom beredningens försorg. I några faii pågår remissbe- handiingen fortfarande.

Beredningen får härmed överiämna ett deibetänkande Poiisiag.

• Sida 4
•  Original

I betänkandet behandias poiisiagstiftningen. Beredningens arbete med övriga deiar av utredningsuppdraget fortsätter.

Stockhoim den 1 december 1982

Arne Nygren Uif Arrfeit Göte Jonsson Ingemar Konradsson Hans Petersson Åke Poistam Ingrid Segerström

/ Börje Aipsten

• Sida 5
•  Original

INNEHÅLL SAMMANFATTNING

LAGFÖRSLAG

1. Försiag tiii poiisiag

2. Försiag tiii iag om ändring i rättegångsbaiken

3. Försiag tiii iag om ändring i brottsbaiken

4. Försiag tiii iag om ändring i utiänningsiagen (1980:376)

1 INLEDNING

1.1. Bakgrund 1.2 Poiisberedningens direktiv 1.3 Utredningsarbetet

2 GÄLLANDE ORDNING I HUVUDDRAG

3 INTERNATIONELLA ÖVERENSKOMMELSER M.M.

4 BEHOVET AV EN POLISLAG

4.1. Tidigare överväganden 4.2 1975 års poiisutredning 4.3 Remissyttrandena 4.4 Beredningen

5 POLISENS UPPGIFTER

5.1 Nuvarande ordning i huvuddrag 5.2 Poiisutredningen 5.3 Remissyttrandena 5.4 1981 års principbesiut 5.5 Beredningen

6 POLISENS ORGANISATION

6.1. Gäiiande ordning i huvuddrag 6.2 1981 års principbesiut 6.3 Beredningen

7 POLISENS BEFOGENHETER

7.1 Kort översikt av gäiiande rätt 7.2 Nordisk rätt

7.3 Vissa pågående utredningar 7.4 Aiimänna utgångspunkter för en ny regiering 7.4.1 Poiisutredningen 7.4.2 Remissyttrandena 7.4.3 Beredningen 7.5 Behovs- och proportionaiitetsprinciperna

23

30 31

33 34

34 35 36

37 39 41

41 42 43 44

47

47 50 51 52 54

59

59 64 68

71

71 74 76 77 77 78 79 80

• Sida 6
•  Original

#le—I åle—i

NINININININININININININIXININIXININININININININJ . . . . . . . . . . . . . . (ANF—'

NIHXIXININIXINININININI . . . . . . . . . . . . ... |_-

GJG) 0000 G) #0.) Ivo—-

BILAGA

Gäiiande rätt Poiisutredningen

Remissyttrandena

Beredningen .

Befogenheten att bruka våid Gäiiande rätt

Poiisutredningen Remissyttrandena Beredningen

Kroppsvisitation

Gäiiande rätt

Poiisutredningen Beredningen

Husrannsakan och iiknande åtgärder Gäiiande rätt

Poiisutredningen Remissyttrandena Beredningen

Befogenheten att göra frihetsberövanden Gäiiande rätt

Poiisutredningen Remissyttrandena

Beredningen _ Tvångsåtgärder i syfte att förebygga aiivariig brottsiighet m.m.

Gäiiande rätt

Poiisutredningen Remissyttrandena

Beredningen

Vissa fragor rörande poiisens spaningsmetoder Iniedning Gäiiande ordning m.m. s.k. okonventioneiia spaningsmetoder Spanek— och Spanarkrapporterna Regeringsbesiut 1981 Uttaiande av riksdagen 1982 Beredningen .

SPECIALMOTIVERING

Försiaget tiii poiisiag Försiaget tiii iag om ändring i rätte— gångsbaiken . Försiaget tiii iag om ändring i brottsbaiken Försiaget tiii iag om ändring i utiännings— iagenv(1980:376)

Beredningens direktiv

80 81 82 82 83 83 86 87 88 96 96 98 98 101 101 103 105 105 110 110 111 113 114

119 119 119 122 123 125 125 125 129 132 134 137 138

144

144

162 163

163 164

• Sida 7
•  Original

SAMMANFATTNING

L'llfåénjlål

I sitt principbetänkande (SOU 1979:6) Poiisen behandiade 1975 års poiisutredning förutom organisatoriska frågor även spörsmåiet om en rättsiig regiering av poiisverksam- heten. Utredningen förordade att de viktigaste bestämmei- serna om poiisverksamheten skuiie föras samman tiii en särskiid poiisiag. Denna borde omfatta grundiäggande reg— ier om poiisens uppgifter, poiisorganisationen och styr- ningen i övrigt av poiisverksamheten samt om poiisens be- fogenheter. Utredningen angav också principer för hur po- iisens befogenheter och skyidigheter borde regieras i en sådan iag.

Sedan poiisutredningens betänkande remissbehandiats, togs de i betänkandet diskuterade frågorna upp i prop. 1980/81:13 om poiisens uppgifter, utbiidning och organi- sation m.m. Riksdagen behandiade propositionen under våren 1981 (JuU 1980/81z24, rskr 1980/81:210). I eniighet med vad som hade förordats av poiisutredningen och i pro- positionen förutsattes i riksdagsbesiutet att det prak- tiska genomförandet av poiisreformen och de i samman— hanget aktueiia författningsfrågorna skuiie behandias av en särskiid poiisberedning.

På grundvai av riksdagsbesiutet meddeiade regeringen den 23 aprii 1981 direktiv för poiisberedningen. Av dessa framgår den huvudsakiiga innebörden av det principbesiut om en reform av poiisväsendet som riksdagen har fattat. Direktiven i deras heihet finns intagna som biiaga tiii detta betänkande.

Beredningen har bedömt det som iämpiigt att behandia poiisiagstiftningen i ett särskiit betänkande. Frågorna rörande organisation och utbiidning m.m. behandias f.n. av beredningen i andra former. Beredningens ståndpunkt i de grundiäggande organisationsfrågorna framgår dock redan av detta betänkande. '

Poiisens uppgifter och dess organisation utgör ämnen som eniigt de i regeringsformen fastsiagna principerna för normgivning inte nödvändigtvis behöver regieras genom iagstiftning. Den centraia och för medborgarna betydeise- fuiia piats som poiisverksamheten intar i rättssamhäiiet kan emeiiertid göra det motiverat att grundiäggande be- stämmeiser om poiisens uppgifter och organ iiksom styr— ningen i övrigt av dess verksamhet kommer tiii uttryck i en författning som är besiutad av riksdagen.

De befogenheter som tiiikommer poiisen har såvitt gäiier dess utredningsverksamhet genom rättegångsbaiken (RB) fått en författningsregiering som i princip är fuiistän- dig och enhetiig. Motsvarande gäiier inte om den övriga poiisverksamheten. I övervaknings- och serviceverksam—

• Sida 8
•  Original

heten är poiisen såiunda när det gäiier ingreppsbefogen— heterna hänvisad tiii stöd i en rad oiika författningar eiier i vissa faii tiii sedvanerättsiiga principer som har ett mera indirekt författningsstöd.

Det kan därför ibiand råda en viss osäkerhet om viika ingrepp poiisen får göra, när den fuiigör uppgifter som inte hör tiii utredningsverksamhetens område. Önskvärd— heten av en fastare regiering av rättsområdet har också framhåiiits tidigare i iagstiftningssammanhang.

Tiii detta kommer att den nya regeringsformen (RF) från formeii synpunkt gör en iagregiering nödvändig i vissa hänseenden. Eniigt regeringsformen tiiiförsäkras nämiigen medborgarna gentemot det aiimänna en rad grundiäggande fri— och rättigheter. Varje medborgare är exempeivis eniigt 2 kap. 6 S RF gentemot det aiimänna skyddad mot påtvingat kroppsiigt ingrEPP, kroppsvisitation och hus— rannsakan, och eniigt 8 S samma kapitei gäiier motsvaran— de skydd mot frihetsberövande. De fiesta av dessa grund— iäggande fri— och rättigheter kan visseriigen begränsas, men detta kan — frånsett vissa undantagsfaii - ske endast genom iag besiutad av riksdagen (2 kap. 12 5).

På poiisens område förekommer en hei dei ingripanden som med fog uppfattas som tjänstepiikter för de enskiida po— iismännen, trots att de utan att kunna stödjas på någon uttryckiig iagbestämmeise begränsar vissa av de grund- iäggande fri- och rättigheterna. Detta svarar inte mot syftet med regeringsformens iagkrav.

Beredningen har sett det som en viktig uppgift att ut— forma sina försiag på ett sådant sätt att de brister från formeii synpunkt som i eniighet härmed föreiigger eniigt nuvarande ordning biir undanröjda. Avsikten är därvid principieiit sett inte att poiisens befogenheter skaii utvidgas utan att rättsiäget skaii kiariäggas.

Bestämmeiser om poiisens uppgifter finns f.n. i 2 S po- iisinstruktionen (1972:511, omtryckt 1981 735). I para- grafens första stycke anges uppgifterna med orden "poii- sen skaii upprätthåiia aiimän ordning och säkerhet" (den s.k. generaikiausuien). I ett andra stycke av paragrafen erinras om att poiisen dessutom skaii fuiigöra den verk— samhet som ankommer på poiisen eniigt särskiida bestäm- meiser.

Generaikiausuien specificeras på så sätt, att det som särskiida åiigganden för poiisen föreskrivs att den Skaii

förebygga brott samt hindra att den aiimänna ordningen störs genom brott eiier på annat sätt,

• Sida 9
•  Original

uppdaga brott, som hör under aiimänt åtai, samt vidta de åtgärder som behövs, när den aiimänna ordningen och säkerheten har har kränkts på annat sätt än genom brott,

i övrigt iämna aiimänheten skydd, uppiysningar och annan hjäip.

Eniigt 3 S poiisinstruktionen ingår det i poiisens upp- gifter att samarbeta med åkiagarmyndigheter samt andra myndigheter och organisationer viikas verksamhet berör poiisverksamheten. Särskiit åiigger det poiisen att fort- iöpande samarbeta med myndigheterna inom sociaitjänsten och att snarast underrätta dessa om förhåiianden som bör föranieda någon åtgärd av dem.

Det genereiit håiina uttrycket att upprätthåiia aiimän ordning och säkerhet har använts i oiika poiisförfatt- ningar aiitsedan 1700—taiet för att ange och kortfattat beskriva poiisens uppgifter. Motsvarande sätt att av— gränsa poiisens verksamhetsfäit är brukiigt också i andra iänder. När poiisen förstatiigades fördes inte någon principdiskussion vare sig om poiisens arbetsupp- gifter, om poiisverksamhetens innehåii eiier om verk— samhetens ändamåi, eftersom förstatiigandet inte ansågs ge aniedning tiii några förändringar i dessa avseenden.

De förändringar som sedan dess har ägt rum inom samhäiiet i stort har inte bara på oiika sätt berört och påverkat poiisens arbetsförhåiianden utan också medfört att ända- måiet med poiisverksamheten numera inte aiitid ter sig iika sjäivkiart som förr. De konfiikter i fråga om yrkes- roiien som bi.a. 1975 års poiisutredning har pekat på när det gäiier att förena de hjäipande och de repressiva upp- gifterna är exempeivis ofta en reaiitet för den enskiide poiismannen i dag.

Man kan mot den bakgrunden hysa förståeise för de remissinstanser som i yttranden över poiisutredningens betänkande veiat ha en iångtgående detaijregiering i iag av poiisens arbetsuppgifter. Tanken på en sadan regiering har emeiiertid avvisats i riksdagens principbesiut och den erbjuder inte heiier eniigt beredningens mening någon framkomiig väg. En beskrivning av poiisens uppgifter måste bii synneriigen detaijrik, om beskrivningen skaii kunna vara tiii värde för myndigheterna inom poiisväsen- det eiier den enskiide poiismannen i det vardagiiga arbetet. Som har uttaiats i princippropositionen skuiie beskrivningen ändå inte kunna göras uttömmande, eftersom poiisens arbetsuppgifter fortiöpande ändras i takt med att samhäiiet utveckias och förändras. En detaijregiering i iag skuiie också försvåra en kontinueriig anpassning av poiisarbetet tiii ändrade förutsättningar och krav.

Om såiunda poiisens uppgifter i den nya poiisiagen bör beskrivas huvudsakiigen i samma termer som hittiiis, kan det finnas skäi att överväga en något annoriunda struktur på beskrivningen. Eniigt beredningens mening vinner reg-

• Sida 10
•  Original

ieringen i kiarhet, om man skiijer meiian å ena sidan po— iisverksamhetens ändamåi och å den andra de uppgifter som faiier på poiisen för att måiet skaii uppnås. Bety— deisen härav skaii naturiigtvis inte överdrivas, men om de grundiäggande bestämmeiserna avfattas på ett sådant sätt skuiie den heihetssyn på poiisens funktioner som har eftersträvats i riksdagens principbesiut komma tiii bätt- re uttryck än f.n. Beredningen förordar med hänsyn här- tiii att den nya poiisiagen inieds med en bestämmeise under rubriken Poiisverksamhetens ändamåi. I iinje med vad som har förordats av poiisutredningen och bestämts genom riksdagens principbesiut bör där anges att poiisens arbete, som ett ied i samhäiiets verksamhet för att främ— ja rättvisa och trygghet, syftar tiii att upprätthåiia aiimän ordning och säkerhet, att trygga iagarnas efter- ievnad samt att i övrigt tiiiförsäkra aiimänheten skydd och annan hjäip.

När det sedan gäiier att i iagen beskriva arbetsuppgif- terna finns det inte aniedning att på något avgörande sätt gå ifrån vad som f.n. föreskrivs i 2 S poiisinstruk- tionen. Vissa justeringar bör dock göras. Om man i eniig- het med vad beredningen nyss har förordat behandiar po— iisverksamhetens ändamåi i en särskiid bestämmeise, kan det te sig naturiigt att beskriva uppgifterna på ett sätt som bättre överensstämmer med den verksamhetspianering som tiiiämpas inom poiisväsendet.

I iagen bör på samma sätt som i nuvarande poiisinstruk— tion tas in en bestämmeise om poiisens skyidighet att samarbeta med andra myndigheter. Det är eniigt bered— ningens mening också svårt att i iagen förbigå frågan om andra samhäiisorgans skyidighet att samverka med poiisen. En mera specificerad skyidighet för andra organ att exempeivis iämna uppgifter och annan information tiii poiisen har uppenbariigen inte sin piats i en poiisiag; en sådan bestämmeise skuiie också föranieda toiknings— svårigheter med hänsyn tiii sekretessiagstiftningen. Men en aiimän regei om att andra samhäiisorgan skaii iämna poiisen stöd i dess arbete skuiie, menar beredningen, väi fyiia sin piats i iagen som ett uttryck för att poiisens verksamhet för att upprätthåiia aiimän ordning och säkerhet är en angeiägenhet som berör samhäiiet i stort. Beredningen förordar att även en sådan föreskrift tas in i poiisiagen.

Poiisens organisation

Som förut har anmärkts utgör poiisens organisation inte något ämne som eniigt gäiiande principer behöver regieras i iag. Genom 1981 års principbesiut har emeiiertid iagts fast att grundiäggande regier om poiisorganisationen skaii tas in i den nya poiisiagen.

Beredningen finner det från denna utgångspunkt naturiigt att den nya poiisiagen återspegiar de tre nivåerna inom poiisväsendet, dessas organisatoriska förhåiiande tiii

• Sida 11
•  Original

varandra och de aiimänna principerna för deras verksam— het. I de deiarna innebär inte 1981 års principbesiut några avgörande förändringar. Beredningen har därför ansett sig kunna iägga fram ett försiag tiii hur be- stämmeiser i poiisiagen bör vara utformade i aktueiit hänseende, fastän den ännu inte har siutfört sina överväganden i de oiika organisationsfrågorna. Fiertaiet av de praktiskt betydeisefuiia nyheterna i organisationen kommer att avspegia sig i de regeringsförfattningar som också måste utarbetas. Försiag tiii sådana författningar avser beredningen att iägga fram i senare sammanhang.

Beträffande den iokaia organisationen bör det eniigt beredningens mening i den nya polislagen anges att iänen är indeiade i poiisdistrikt, att det i varje poiisdi— strikt finns en poiismyndighet och att denna har distrik— tet som sitt verksamhetsområde. Att det i eniighet med vad som förutsätts i principbesiutet i ett poiisdistrikt kan finnas enheter med regionai behörighet är ett för- håiiande av sådan principieii betydeise att det också bör anges Särskiit. I iagen bör vidare siås fast att det för iedningen av poiismyndigheten finns en poiisstyreise, hur denna är sammansatt och hur iedamöterna väijs.

Ytteriigare ett förhåiiande av grundiäggande betydeise för poiisorganisationen synes böra komma tiii uttryck i poiisiagen, nämiigen att poiispersonaien i princip är tjänstemän i den iokaia organisationen. Detta gäiier även om de står tiii annat poiisorgans förfogande, såsom faiiet är exempeivis beträffande rikskriminaien. Vissa undantag finns dock från denna princip: fiertaiet iäns- poiischefer avses även i fortsättningen vara tjänstemän vid iänsstyreiserna och viss personai är anstäiid hos rikspoiisstyreisen, bi.a. inom dess säkerhetsavdeining. I iagen bör iämpiigen anges att poiismännen är tjänstemän hos poiismyndigheterna i den mån annat inte förskrivs av regeringen.

I fråga om den regionaia poiisorganisationen bör i iagen anges att iänsstYFelsen ar lanets hogsta pöTisorgan och att den i denna egenskap ansvarar för poiisverksamheten i iänet. Uttrycket "högsta poiisorgan" har i förtydiigande syfte avsiktiigt vaits i stäiiet för ”högsta poiismyndig- het" som f.n. anges i 30 S poiisinstruktionen med hänsyn tiii att den iokaia enheten eniigt försiaget i fortsätt— ningen eniigt riksdagens principbesiut skaii kaiias "poiismyndighet" i stäiiet för ”poiisstyreise". I iagen bör emeiiertid tas in en särskiid bestämmeise om att vad som i iag eiier annan författning föreskrivs om poiis- myndighet i tiiiämpiiga deiar skaii gäiia även iäns- styreisen, när denna ieder poiisverksamhet. Därmed kan vissa något föråidrade bestämmeiser härom i rättegångs- baiken (7 kap. 9 5 första stycket) och utiänningsiagen (100 S) upphävas.

Den aiimänna beskrivning av iänsstyreisens roii i den nya organisationen som har angetts nyss bör givetvis preci-

• Sida 12
•  Original

seras, varvid en naturiig utgångspunkt biir att de ut- tryck för iänsstyreisens stäiining inom poiisväsendet som kan sägas innebära en begränsning i de iokaia myndig— heternas sjäivständighet anges Särskiit.

Med denna utgångspunkt anser beredningen att föijande iedningsfunktioner för iänsstyreisen bör anges i iagen;

- tiiisynsfunktionen,

- befogenheten att avdeia personai för regionai poiis— verksamhet, - befogenheten att meddeia direktiv för den regionaia poiisverksamheten och, vid behov, för annan poiisverk- samhet inom iänet, - befogenheten att besiuta om poiisförstärkning inom iä— net samt att begära sådan förstärkning från annat iän, — befogenheten att ta över iedningen av poiispersonaien i iänet när särskiida förhåiianden föranieder det eiier kravet på en enhetiig iedning annars är Särskiit framträdande.

I poiisiagen bör beträffande rikspoiisstyreisen föreskri— vas att styreisen är centrai föFVåTtniigEmyndighet för poiisväsendet. Att rikspoiisstyreisens uppgifter är av inspekterande, rådgivande och samordnande karaktär och att styreisen aiitså i princip inte har operativa befo— genheter är av så grundiäggande betydeise att det bör komma tiii uttryck i iagen. Lämpiigen bör där anges att styreisen får ieda poiisverksamhet och meddeia före- skrifter om sådan verksamhet endast i de särskiida hänseenden som regeringen bestämmer, såsom exempeivis beträffande den särskiida poiisverksamhet som syftar tiii att hindra och uppdaga brott mot rikets säkerhet.

I överensstämmeise med vad som nyss har sagts beträffande iänsstyreisen bör även i fråga om rikspoiisstyreisen en bestämmeise tas in i iagen om att, när styreisen ieder poiisverksamhet, vad som i iag eiier annan författning föreskrivs om poiismyndighet även skaii gäiia rikspoiis— styreisen. Föreskriften får viss betydeise för rikskri— minaien och rikspoiisstyreisens säkerhetsavdeining.

PÄIESELEGEQQSEEEM

Bestämmeiser som närmare regierar de tvångsmedei som står poiisen tiii buds för den primära uppgiften att upprätt— håiia aiimän ordning och säkerhet finns i oiika iagar och författningar. Vidare anses vissa aiimänna principer gäiia i fråga om aii utövning av poiisiär tvångsmakt. Dessa principer återspegias också deivis i de bestämmei- ser som finns på området. Man brukar taia om de s.k. behovs- och proportionaiitetsprinciperna.

Poiisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten är som förut har berörts regierade i 23—28 kap. RB. Kapitien innehåiier regier om s.k. personeiia och reeiia tvangsmedei. De personeiia tvångsmedei som kommer i fråga

• Sida 13
•  Original

för poiisens dei är gripande, medtagande resp. hämtning tiii förhör samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Förutsättningarna för dessa tvångsmedei är noggrant preciserade i rättegångsbaiken. Detsamma gäiier de reeiia tvångsmedien, som kan bestå bi.a. i besiag, husrannsakan och avspärrning av brottspiats.

När det gäiier befogenheterna inom den brottsförebyggande verksamheten samt övervaknings— och serviceverksamheten är poiisen som förut har angetts hänvisad tiii stöd i en rad oiika författningar eiier i vissa faii tiii sedvane— rättsiiga principer som har ett mera indirekt författ— ningsstöd.

Av grundiäggande betydeise för poiisens ingreppsrätt är dessutom de aiimänna bestämmeiserna i 2 S poiisinstruk— tionen, den s.k. generaikiausuien. Där anges som nämnts att poiisen skaii hindra att den aiimänna ordningen och säkerheten störs genom brott eiier på annat sätt samt vidta de åtgärder som behövs när den aiimänna ordningen och säkerheten har kränkts på annat sätt än genom brott. Med hänsyn tiii regeringsformens övergångsbestämmeiser torde paragrafen i viss utsträckning kunna åberopas tiii stöd för ingripanden som annars skuiie kräva iagstöd eniigt regeringsformen. I 2 S poiisinstruktionen anges emeiiertid inte närmare viika åtgärder som poiisen får vidta. I den nuvarande poiisutbiidningen understryks också att bestämmeisen måste toikas med försiktighet och endast undantagsvis får tas tiii intäkt för mera konkreta ingreppsbefogenheter, eftersom dessa bör framgå av uttryckiiga författningsbestämmeiser.

Liksom 1975 års poiisutredning och det stora fiertaiet instanser som har yttrat sig över dess principbetänkande anser beredningen att en generaikiausui i en ny poiisiag inte kan få åberopas som en sjäivständig grund för ingri- panden som begränsar medborgarnas fri— och rättigheter eniigt regeringsformen. I andra hänseenden bör en aiimän : bestämmeise om poiisens uppgifter även i fortsättningen ' kunna tjäna som aiimän rättsgrund inte bara för poiisens skyidigheter utan också för dess befogenheter: det gäiier exempeivis poiisens rätt att meddeia tiiisägeiser och erinringar eiier, som man ibiand brukar säga, dess befaiiningsrätt. Men på det område där medborgarna skyd— , das av bestämmeiserna om grundiäggande fri- och rättig- heter skuiie det som poiisutredningen har konstaterat inte stå i överensstämmeise med regeringsformen att över- iåta åt poiisen sjäiv och ytterst den enskiide polis- mannen att bestämma gränserna för rättighetsskyddet. Det måste i princip vara en uppgift för statsmakterna att faststäiia dessa genom iagstiftning.

Det anförda innebär att den iniedande paragraf i den nya poiisiagen som beredningen i det föregående har förordat inte i sig avses grunda någon befogenhet som innebär att en grundiäggande fri- eiier rättighet inskränks.

• Sida 14
•  Original

En föijd av den angivna utgångspunkten biir att stöd i iag måste tiiiskapas för sadana ingrepp i de medborger- iiga rättigheterna som man anser bör utgöra tjänstepiik- ter för poiisen även i fortsättningen men som i dag inte kan grundas på någon annan författningsbestämmeise än 2 S poiisinstruktionen med den giitighet som författningsrum- met f.n. har eniigt övergångsbestämmeiserna tiii rege- ringsformen.

Att å andra sidan en iångt driven detaijregiering på detta område varken är önskvärd eiier ens möjiig iigger i sakens natur. För att poiisens möjiigheter att fuiigöra sitt arbete i överensstämmeise med svenska rättstraditio- ner skaii garanteras även i situationer som inte är möjiiga att förutse är det ofrånkomiigt att bestämmeiser i detta ämne tiii en dei måste vara aiimänt håiina och i rätt betydande utsträckning iämna utrymme för avvägningar hänföriiga tiii föreiiggande situationer.

En annan utgångspunkt för beredningen är att de bestäm— meiser om vissa befogenheter för poiisen som f.n. finns i rättegångsbaiken inte bör fiyttas över tiii en ny poiis— iag.

Utifrån dessa förutsättningar har beredningen iagt fram försiag tiii bestämmeiser i poiisiagen om poiisens be- fogenheter. Försiaget i den här deien kan sammanfattas på föijande sätt.

Behovs— och proportionaiitetsprinciperna. Dessa principer änses 1 dag_VEFE—åV_g?UhöTäggånöe_betyHeise för oiika former av poiisingripanden. De bör eniigt beredningens mening ia fästas. Beredningen föresiår en bestämmeise av det innehaiiet att en poiisman för att verkstäiia en tjänsteuppgift skaii - med iakttagande av de grundiäggan— de fri— och rättigheter som tiiiförsäkras medborgarna genom regeringsformen och av vad som är föreskrivet i iag eiier annan författning — ingripa på ett sätt som är för- svariigt med hänsyn tiii åtgärdens syfte och övriga om- ständigheter. Vidare bör anges att om tvång måste tiii- gripas, detta skaii ske endast i den form och den ut— sträckning som behövs för att det avsedda resuitatet skaii uppnås.

Befogenheten att bruka våid. Denna befogenhet regieras i åäö—ti _€H_ö€TTåV_EEEtämm€iser i 24 kap. brottsbaiken (BrB), men det föreiigger aiimän enighet om att den regieringen inte är uttömmande. Frågan bör behandias i den nya poiisiagen.

I den nya iagen bör eniigt beredningens mening en beskriv— ning ges av ett antai vaniiga typfaii då en befogenhet att använda våid bör tiiikomma poiisen under förutsätt— ning att andra medei är otiiiräckiiga och att i det enskiida faiiet rimiiga proportioner föreiigger meiian medei och måi. Denna regiering bör sedan kompietteras

• Sida 15
•  Original

genom en mera aiimänt formuierad bestämmeise varigenom poiisen tiiiäggs en befogenhet att i kiara undantags- situationer, som iigger vid sidan av typfaiien, tiiigripa direkt tvång för att genomdriva en tjänsteuppgift.

I eniighet med det sagda förordar beredningen att i poiisiagen förs in en bestämmeise om att en poiisman, när andra medei är otiiiräckiiga får i den mån det med hänsyn tiii omständigheterna är försvariigt använda våid för att genomföra en tjänsteåtgärd i föijande sex grupper av faii, nämiigen om

1. poiismannen möts eiier angrips med våid eiier hot om våid,

2. någon som skaii häktas, anhåiias eiier annars berövas friheten söker undkomma eiier poiismannen eijest möts av motstånd när han med iaga rätt skaii verkstäiia ett frihetsberövande,

3. fråga är om att avvärja en straffbeiagd handiing eiier en fara för iiv, häisa eiier värdefuii egendom eiier för omfattande skada i miijön,

4. poiismannen med stöd av iag eiier annan författning skaii avvisa eiier aviägsna någon från ett visst om- råde eiier utrymme eiier verkstäiia eiier biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eiier annan iik— nande åtgärd, besiag eiier annat omhändertagande av egendom eiier sådan husrannsakan som avses i rätte- gangsbaiken,

5. poiismannen med stöd av iag eiier annan författning annars har att bereda sig tiiiträde tiii, avspärra eiier tiiistänga byggnad, område eiier utrymme, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eiier iiknande åtgärd eiier biträda vid exekutiv förrättning eniigt vad som är föreskrivet därom,

6. åtgärden i annat faii är nödvändig för den aiimänna ordningens eiier säkerhetens upprätthåiiande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våid.

påvisitation. Den regiering av frågor om kroppsvisi- on göm—fThT—finns på oiika håii i iagstiftningen,

bi.a. i rättegångsbaiken och iagen (1976:371) om behand- iingen av häktade och anhåiina m.fi. är inte fuiiständig utan behöver kompietteras i vissa hänseenden.

Beredningen föresiår att det i den nya poiisiagen införs en bestämmeise av det innehåiiet att en poiisman, som med iaga rätt griper eiier annars omhändertar eiier aviägsnar någon, i ansiutning härtiii får kroppsvisitera den omhän- dertagne i den utsträckning som är nödvändig av säker- hetsskäi för att vapen eiier andra fariiga föremåi skaii kunna tas om hand eiier som behövs för att den omhänder- tagnes identitet skaii kunna faststäiias.

• Sida 16
•  Original

Tiii vissa särskiida frågor om kroppsvisitation åter— kommer beredningen strax.

Husrannsakan och iiknande åtgärder. Befogenheten för poTiE€n_ått_företa hisrannsakän 1 sin brottsspanande och brottsutredande verksamhet regieras i 28 kap. RB. Såvitt gäiier dessa bestämmeiser föresiår beredningen bara en ändring på en punkt. Det gäiier befogenheten att genom— föra s.k. personeii husrannsakan, något som eniigt 28 kap. 2 S RB får företas i syfte att söka efter den som skaii gripas, anhåiias eiier häktas eiier hämtas tiii förhör eiier tiii instäiieise vid domstoi. Tvekan har yppats om bestämmeisen kan anses utgöra stöd för perso- neii husrannsakan i syfte att genomföra kroppsbesiktning. Detta är förutsättningen för att poiisen t.ex. under förföijande av en person som är misstänkt för rattfyiieri skaii få forcera dörren tiii en iägenhet dit den misstänkte har tagit sin tiiifiykt. Beredningen föresiår i huvudsakiig överensstämmeise med vad poiisutredningen har förordat en kompiettering av iagrummet, så att kroppsbesiktning och även kroppsvisitation anges biand de atgärder som grundar befogenhet tiii husrannsakan.

Det behövs eniigt beredningens mening också en regei om befogenhet för poiisen att bereda sig tiiiträde tiii iokaier av oiika siag i vissa nödiiknande situationer. Beredningen hyser här som i andra sammanhang den princi— pieiia uppfattningen att vad som är poiisiära tjänste- piikter så iångt möjiigt bör beskrivas genom positiva regier, så att man inte biir hänvisad tiii att hämta stöd för de aktueiia åtgärderna enbart i brottsbaikens be- stämmeiser om straffrihet på grund av nöd o.i.

Beredningen föresiår i detta hänseende att det i poiis— iagen tas in en bestämmeise om att en poiisman får bereda sig tiiiträde tiii ett hus, rum eiier annat utrymme, om det finns aniedning anta att någon som uppehåiier sig där är medvetsiös eiier annars oförmögen att tiiikaiia hjäip. En åtgärd som har angetts nu bör också få vidtas när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjäip. Här avses såiunda inte det faiiet att någon brottsmisstänkt har avvikit, utan uttrycket avser att täcka situationer då någon - oftast ett barn eiier en äidre person - har kommit bort och tiii föijd härav eftersöks genom poiisens försorg.

En ofta väckt fråga är under viika förutsättningar en poiisman får bereda sig tiiiträde tiii en bostad eiier någon annan iokai för att fuiigöra en uppgift som inte berör den brottsutredande verksamheten utan som faiier på poiisen eniigt speciaiiagstiftning av oiika siag. De uppgifter som här i främsta rummet kommer i åtanke är sådana som avser omhändertagande av personer eiier föremåi.

Bestämmeiser av praktisk betydeise i speciaiiagstift-

• Sida 17
•  Original

ningen om skyidighet för poiisen att omhänderta personer finns bi.a. i iagstiftningen om beredande av siuten psykiatrisk vård i vissa faii, utiänningsiagstiftningen samt iagstiftningen med vissa bestämmeiser om vård av unga och om vård av missbrukare i vissa faii. Att poiisen, när den är skyidig att verkstäiia ett omhändertagande eniigt någon av dessa författningar, bör kunna bereda sig tiiiträde tiii exempeivis vederbörandes bostad synes höjt över varje tvivei, eftersom uppgifterna annars i prakti- ken skuiie vara omöjiiga att utföra.

Bestämmeiser i speciaiiagstiftningen om omhändertagande av föremåi genom poiisens försorg är förhåiiandevis ovaniiga och i de faii de förekommer avser de i aiimänhet situationer som iigger nära besiag. Exempeivis kan eniigt 32 S vapeniagen (1973:1176) ett skjutvapen omhändertas, om risk för missbruk föreiigger. Skäien för att poiisen i sådana faii skaii kunna bereda sig tiiiträde tiii någons bostad eiier annan iokai är uppenbariigen iika starka som när fråga är om att söka efter något föremåi som är underkastat besiag, i viiket faii husrannsakan i princip får ske eniigt rättegångsbaiken.

Beredningen anser att det behövs en uttryckiig iagregie- ring av poiisens befogenheter i de situationer som åsyftas här. Lämpiigen bör denna utformas på ett sådant sätt att den i sak nära ansiuter tiii vad som i rätte- gångsbaiken föreskrivs om husrannsakan i de motsvarande situationer som där avses. Dessa regier torde ofta i praktiken hittiiis ha tiiiämpats anaiogt i förekommande faii.

Huvudprincipen i rättegångsbaiken är att husrannsakan får företas hos den misstänkte eiier eftersökte, dvs. i hans bostad eiier i hus, rum eiier siutet utrymme som tiiihör eiier disponeras av honom, medan husrannsakan hos någon annan förutsätter synneriiga skäi. En bestämmeise i den nya poiisiagen för de faii som här har diskuterats synes med dessa utgångspunkter iämpiigen böra innehåiia att en poiisman, för att söka efter en person som eniigt iag skaii omhändertas, får bereda sig tiiiträde tiii hans bostad eiier annat hus, rum eiier utrymme som tiiihör eiier disponeras av honom. Finns det synneriiga skäi att anta att den eftersökte uppehåiier sig hos någon annan, bör poiismannen få bereda sig tiiiträde även dit. På motsvarande sätt bör poiismannen få bereda sig tiiiträde tiii en bostad eiier någon annan iokai för att söka efter ett föremåi som poiisen eniigt iag eiier annan författ- ning skaii ta om hand.

Beträffande husrannsakan eniigt rättegångsbaiken gäiier att en enskiid poiisman endast i specieiia faii, såsom då fara är i dröjsmåi, får företa åtgärden utan föregående besiut av undersökningsiedaren, åkiagaren eiier domsto— ien. Att i den nu aktueiia bestämmeisen ge utrymme för besiut av åkiagare eiier domstoi synes inte ändamåis— eniigt, men det bör föreskrivas att åtgärden endast om

• Sida 18
•  Original

fara är i dröjsmåi får företas av en poiisman utan föregående besiut av poiismyndigheten. Det förutsätts då att poiismyndigheten i överensstämmeise med vad som , gäiier för iikartade faii är besiutsför endast med i rättsbiidad befattningshavare. Lämpiigen bör vidare i * överensstämmeise med vad som föreskrivs i rättegångs- baiken anges att en åtgärd av aktueiit siag endast om det finns särskiida skäi får företas meiian ki. 21.00 och ki. 06.00.

Befogenheten att göra frihetsberövanden. Beredningen anser det sjäTVfåTTetTått-FättegåögsbaTkens bestämmeiser om gripande och medtagande tiii förhör inte bör fiyttas över tiii en ny poiisiag. Inte heiier finns det aniedning att i poiisiagen ta in de bestämmeiser om frihetsberövan- den som finns i sådan speciaiiagstiftning som exempeivis utiänningsiagstiftningen och iagstiftningen om siuten psykiatrisk vård i vissa faii.

Viktiga bestämmeiser på området finns emeiiertid i iagen (1973:558) om tiiifäiiigt omhändertagande (LTO) och iagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). Beredningen anser att LTO bör arbetas in i poiis— iagen medan LOB bör finnas kvar som en särskiid iag. Ungefär samtidigt som detta betänkande överiämnas iägger LTO/LOB—utredningen (Ju 1978:O3) fram resuitatet av en översyn av den berörda iagstiftningen jämte vissa försiag tiii ändringar. Beredningen går därför inte in på sak— innehåiiet i LTO och LOB och viii särskiit anmärka att den inte har tagit stäiining tiii LTO/LOB—utredningens försiag.

F.n. saknas i stort sett bestämmeiser om omhändertagande för identifiering (poiisiering). En befogenhet för poii- sen att i vissa faii verkstäiia sådana omhändertaganden har ansetts föija av sedvanerätt. Den nya regeringsformen godkänner emeiiertid inte sedvana som rättsiigt stöd för åtgärder som begränsar de grundiäggande fri- och rättig- heterna, tiii viika röreisefriheten hör.

1 huvudsakiig överensstämmeise med vad som har ansetts föija av sedvanerätten föresiår beredningen att en okänd person får tas med för identifiering, om två förutsätt— ningar är uppfyiida. För det första skaii det finnas aniedning anta att han är efterspanad eiier efteriyst och skaii omhändertas vid anträffandet eiier att han annars eniigt iag skaii berövas friheten. För det andra är en förutsättning att vederbörande vägrar att iämna uppgift om sin identitet eiier aniedning förekommer att hans uppgift därom är oriktig.

Har någon medtagits för identifiering med stöd av dessa bestämmeiser skaii han omedeibart friges så snart identi- fieringen har verkstäiits, dock senast efter sex tim— ' mar eiier, om identifieringen är av synneriig vikt, toiv timmar. Vad som har sagts nu gäiier naturiigtvis inte om han skaii gripas eiier eijest omhändertas på annan grund.

• Sida 19
•  Original

Den omhändertagne får inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkaiias av ändamåiet med omhänderta- gandet, ordningen på förvaringspiatsen eiier aiimän sä- kerhet.

Tvångsåtgärder i syfte att förebygga aiivariig brottsiig— hätTETm. I gift-princ1pöätänkanöe har 1975—åFE_polisutT_ Fäöning utföriigt uppehåiiit sig vid de probiem som poii- sen stäiis inför i vissa typfaii av här aktueiit siag.

Ett exempei erbjuder den inte ovaniiga situationen att ett anonymt meddeiande iämnas om att en bomb har piace- rats på viss piats. Sådana meddeianden visar sig i aiimänhet vara oriktiga men kan givetvis inte nonchaieras av poiisen, som måste ingripa så snart någon grad av sannoiikhet föreiigger att meddeiandet är aiivariigt menat. Därvid kan det bii nödvändigt för poiisen att vidta avspärrnings- och utrymningsatgärder iiksom att bereda sig tiiiträde tiii siutet utrymme för att söka efter den uppgivna bomben. Ibiand biir åtgärderna mycket ingripande fran aiimänhetens synpunkt. Hundratais män- niskor måste kanske aviägsnas, affärer stängas, trafiken omregieras, offentiiga tiiistäiiningar instäiias osv.

Beredningen anser iiksom poiisutredningen starka skäi taia för att man iagfäster de befogenheter som är nödvändiga för att poiisen i sådana och iiknande situationer skaii kunna avvärja fara för iiv eiier häisa eiier omfattande förstöreise av egendom. I det praktiska poiisarbetet har det otviveiaktigt uppievts som besvä- rande att regier om viika tvångsatgärder som får företas i sådant förebyggande syfte praktiskt taget heit saknas. Sådana regier behövs otviveiaktigt i en modern poiisiag, deis för att kiariägga rättsiäget och deis för att tiii— godose det förut berörda intresset av att vad som är tjänstepiikter för poiismännen så iångt möjiigt skaii stödjas på positiva bestämmeiser.

En aiimän förutsättning för att frågan om tvångsåtgärder av nu aktueiit siag skaii aktuaiiseras bör vara att det tiii föijd av särskiida skäi kan anses föreiigga risk för att ett brott, som innebär aiivariig fara för iiv eiier häisa eiier för omfattande förstöreise av egendom kommer att förövas på en viss piats. En poiisman bör under an- givna förutsättning i syfte att förebygga brottet eiier bereda skydd mot detta tiii en början fa bereda sig tiii— träde tiii hus, rum eiier annat utrymme för att söka efter sprängmedei, vapen eiier annat fariigt föremåi, och stänga tiii en byggnad eiier ett rum, förbjuda tiiiträde tiii ett visst omrade eiier utrymme, meddeia förbud mot fiyttande av visst föremåi eiier mot trafik med visst kommunikationsmedei eiier vidta någon annan sådan åtgärd.

I vissa faii måste uppenbariigen även visitation i syfte att söka efter bomb, vapen eiier annat fariigt föremai vara en tiiiåten åtgärd i situationer av den typ som avses nu. Beredningen anser emeiiertid att en åtgärd av

• Sida 20
•  Original

detta siag utgör ett så iångtgående ingrepp i den enskiides integritet att risken för ett brott i så faii måste vara särskiit kvaiificerad. Eniigt beredningens mening måste aiivariig brottsrisk föreiigga för att en poiisman skaii få kroppsvisitera de personer som uppe- håiier sig på den piats som omfattas av risken. Exempei erbjuder faii då poiisen har fått kännedom om att atten- tat pianeras mot en viss person, t.ex. en utiändsk regeringsiedamot på besök i iandet.

Genereiit för de här avsedda åtgärderna gäiier att de i princip inte bör få besiutas av den enskiide poiismannen utan föregående prövning av poiismyndigheten, dvs. poiis— chefen eiier den tiii viiken hans_befogenheter har deie— gerats. Endast om fara är i dröjsmåi bör den enskiide poiismannen på fäitet kunna vidta åtgärder av detta siag utan föregående besiut av poiismyndigheten.

Beredningen viii siutiigen iiksom poiisutredningen fram— håiia att den här föresiagna bestämmeisen inte kommer att innebära att behovet i poiisverksamheten av att för vissa oundgängiiga ingrepp kunna hämta stöd i brotts— baikens aiimänna nödrättsbestämmeise heit faiier bort. Inte heiier kommer bestämmeisen att kunna regiera be— siutsfunktionerna i extraordinära situationer såsom då det vid risk för omfattande terroraktioner uppkommer fråga om att exempeivis avbryta industrianiäggningars drift e.d. Här är normait situationen den att iedningen övertas av iänsstyreisen som då - ytterst genom iands- hövdingen - förfogar över de befogenheter som behövs eniigt poiisiagen, brandiagen (12 S) och andra aktueiia författningar.

Poiisens spaningsverksamhet. I ansiutning tiii den debatt som_på_sehå?e_tid—håF—föFtE rörande poiisens s.k. okon- ventioneiia spaningsmetoder konstaterar beredningen att man vid bekämpandet av framför aiit den ekonomiska krimi- naiiteten och den grova narkotikabrottsiigheten tiii en dei måste iita tiii andra spaningsmetoder än de tradi— tioneiia. Exempei på dessa är provokation och infiitra- tion. Någon särskiid regiering av spaningsmetoderna utöver vad som föijer av aiimänna regier och principer föresiås inte. Beredningen iägger emeiiertid fast vissa håiipunkter för bedömningen av om en viss spaningsmetod skaii anses tiiiåten eiier ej.

För det första: poiisen bör aidrig få begå en kriminaii- serad handiing föf'ått_kunna eftEFföFEkå—ETTer avsIöjå_ etthFöttf—Dåönå-pFTEETp—äF_th€_Eå—EjäTVETEF_Eöm—måö_ käögk€_€kuiie kunna tro. I vissa främmande iänder finns regier av den innebörden att mindre aiivariiga iagstri— diga handiingar från poiisens sida kan vara tiiiåtna, om de står i rimiig proportion tiii intresset av att komma åt ett mycket grovt brott. Någon sådan regei bör dock eniigt beredningens mening inte gäiia för den svenska poiisen: här bör en gräns dras. Det bör emeiiertid framhåiias att ett utrymme för vissa eijest otiiiåtna

• Sida 21
•  Original

handiingar föreiigger eniigt den aiimänna bestämmeisen om nödhandiingar i 24 kap. 4 S BrB. I vissa aiivariiga faii kan denna bestämmeise otviveiaktigt ge poiisen befogenhet att åsidosätta ordningsförseeiser av oiika siag, under förutsättning att fråga är om avvärjande av en fara för aiimänna intressen. Viii man i övrigt ge poiisen befo- genhet att i särskiit faii överträda gränserna för det område som annars är straffbeiagt, bör emeiiertid detta förutsätta en uttryckiig regei med sikte på ett specieiit typfaii.

För det andra: poiisen bör aidrig få provocera eiier eijest förmå någan att TnT53575n brotts|1g åktiVTtet. Bättä_äFfTöm"mäö'3å_viTTTmåö—ääöäh_giöå—åV_€ämmä"ESF som har nämnts nyss - brottsanstiftan iiksom annan medverkan är ju i sig en straffbar gärning. Att man från poiisens sida i specieiia faii förmår den som redan har påbörjat en brottsaktivitet att röja sig eiier på annat sätt provocerar fram bevisning kan beroende på omständigheter- na vara försvariigt iiksom att man vidtar åtgärder för att ett pianerat brott skaii fuiibordas under sådana förhåiianden att bevisning om detta kan säkras. Men det bör aidrig få förekomma att poiisen provocerar någon att begå ett brott som han annars inte skuiie ha begått.

En tredje utgångspunkt vid bedömningen av viika spanings- metoder som kan anses tiiiåtna bör eniigt beredningens mening vara att poiisen aidrig av spaningsskäi far under- iåta att vidta föFEngTvna atgäFHer möt—brott eiTer en för EFött—migåtäökt—EEFEEHT_NäF_Eö_pöTiEmåH_fåF7käööéöom ömTEttTEFött_Ekall—hån - om inte annat föijer av regierna om rapporteftergift - anmäia detta tiii sin förman så snart det kan ske. Och finns det aniedning anta att ett brott har förövats, skaii förundersökning iniedas, när annat ej har föreskrivits. Dessa regier bör aidrig få åsidosättas även om syftet är att komma åt mycket grov brottsiighet, och åtgärderna bör dokumenteras eniigt de bestämmeiser som gäiier härom. En annan sak är att gri- pande, förhör och sådana åtgärder ibiand måste uppskjutas av sådana skäi (s.k. interimistisk passivitet)._Ett——T___ exempei erbjuder vad som vid narkotikabrottsbekämpningen har brukat kaiias "kontroiierade ieveranser", där man avvaktar med ingripandet för att huvudmannen och övriga mediemmar av en brottsiig organisation skaii kunna avsiöjas. Det kan ibiand även finnas aniedning att dröja med ingripande i fråga om visst brott i syfte att inte störa spaning mot samma person i aniedning av misstanke om annat grövre brott. Men i dessa faii måste säkerstäi— ias att ingripandet kan ske vid senare tiiifäiie. En annan ordning skuiie innebära ett åsidosättande av iegaiitetsprincipen.

Siutiigen understryker beredningen att besiut om s.k. okonventioneiia spanings- eiier förundersökningsmetoder av typen provokation och infiitration aiitid bör fattas av åklagare eiier poiisman_i_poiischefsbefattgin iiksom" att—sträögä krav pa dokumentatiöi_må5t€7upprätt aiias.

• Sida 22
•  Original

Men de principer som har redovisats nu ger inte tiiiräck- iig iedning för att man skaii kunna bedöma om en särskiid spaningsmetod skaii anses godtagbar eiier inte. Här som vid andra former av poiisingripanden måste aiitid dess- utom en aiimän bedömning göras av om metoden är försvar- iig med hänsyn tiii åtgärdens syfte och övriga omgtäödig- böter. Därvid måste en avVägöiög_göFås meTTåH—a enä—Eidän HER—Ekada och det intrång som metoden medför eiier riske— rar att medföra och å den andra brottets grovhet och de fördeiar från bevissynpunkt som står att vinna. Att denna bedömning kräver noggrant övervägande och stäiier stora krav på omdömet hos den som har att träffa avgörandet är som förut har framhåiiits uppenbart.

När det är fråga om metoder som tiii sin art är så käns- iiga som de som förut har diskuterats, iåter sig eniigt beredningens mening bedömningen knappast göras med mindre än att den reiateras tiii ett brott av en viss typ. Så kan vara faiiet om det gäiier att få vissa, iåt vara kanske vaga misstankar bekräftade eiier att "nysta upp" något som på goda grunder misstänks vara en organisation för brottsiig verksamhet iiksom om spaningen är inriktad på brott som erfarenhetsmässigt begås i vissa särskiida miijöer. Det kan då gå att med beaktande av omständighe- terna bedöma om situationen är sådan att okonventioneiia spaningsmetoder är försvariiga.

Inom ramen för utveckiingsarbetet på området har emeiiertid också diskuterats metoder som inte på det sätt som har förutsatts nu är inriktade på att avsiöja särskiida brott. Det har t.ex. diskuterats i vad mån s.k. desinformation bör kunna ske i syfte att "skapa oro biand narkotikabrottsiingar i aiimänhet" eiier "skapa eiier förstärka redan existerande motsättningar meiian oiika typer av narkotikabrottsiingar". Bedrivs verksamheten i sådana former är den eniigt beredningens mening inte i tiiiräckiig grad objektanknuten för att det skaii gå att bedöma om det är fraga om en försvariig metod eiier ej. Beredningen stäiier sig därför negativ tiii denna form av poiisverksamhet. Beredningen framhåiier också att stor försiktighet måste iakttas när det gäiier spaningsmetoder som kan medföra risk att poiisens trovärdighet äventyras och att rykten kommer i omiopp som sätter poiismän i samband med krimineiia intressen.

Som förut har berörts föresiår beredningen en aiimän regei i den nya poiisiagen av innehåii att en poiisman, med iakttagande av de grundiäggande fri- och rättigheter som tiiiförsäkras medborgarna genom regeringsformen samt av vad som föreskrivs i iag eiier annan författning, skaii vidta de åtgärder för att verkstäiia en tjänste- uppgift som är försvariiga med hänsyn tiii åtgärdens syfte och övriga omständigheter. I en sådan regei inryms även de principer som beredningen i det föregående har stäiit sig bakom när det gäiier spaningsmetoderna.

• Sida 23
•  Original

LAGFÖRSLAG

Härigenom föreskrivs föijande.

Aiimänna bestämmeiser

Poiisverksamhetens ändamåi 1 5

Som ett ied i samhäiiets verksamhet för att främja rätt- visa och trygghet skaii poiisens arbete syfta tiii att upprätthåiia aiimän ordning och säkerhet, att trygga ia- garnas efterievnad samt att i övrigt tiiiförsäkra aiimän- heten skydd och annan hjäip.

Poiisens uppgifter 2 $ Tiii poiisens uppgifter hör att

1. förebygga brott och andra störningar av den aiimänna ordningen eiier säkerheten,

2. övervaka den aiimänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när de har inträffat,

3. bedriva spaning och utredning med aniedning av brott som hör under aiimänt åtai,

4. biträda aiimänheten med skydd, uppiysningar och annan hjäip, när sådant bistånd iämpiigen kan iämnas av poiisen,

5. fuiigöra den verksamhet som ankommer på poiisen eniigt särskiida bestämmeiser.

Samverkan med andra myndigheter och organ

3 S

Poiisen skaii samarbeta med åkiagarmyndigheter och andra organ viikas verksamhet berör poiisverksamheten. Särskiit åiigger det poiisen att fortiöpande samarbeta med myndig- heterna inom sociaitjänsten och snarast underrätta dessa om förhåiianden som bör föranieda någon åtgärd av dem.

Andra samhäiisorgan skaii ge poiisen stöd i dess arbete.

• Sida 24
•  Original

Poiisorganen

Den iokaia poiisorganisationen

sådan åtgärd.

Föreiigger aiivariig risk för brott som avses i första stycket får en poiisman för att söka efter ett fariigt föremåi även kroppsvisitera personer som uppehåiier sig på piatsen.

Åtgärder som avses i första och andra styckena får endast om fara är i dröjsmåi vidtas utan besiut av poiismyndig- heten.

1. Denna iag träder, med det undantag som framgår nedan under 2, i kraft den 1 juii 1984 då iagen (1972:509) om vad som avses med poiismyndighet m.m. skaii upphöra att

• Sida 29
•  Original

gäiia. Vad som före ikraftträdandet har föreskrivits om poiisstyreise skaii i fortsättningen gäiia poiismyndig- heten.

2. De nya bestämmeiserna om vai av iedamöter och supp- ieanter i poiisstyreiser tiiiämpas först vid vai som avser tid efter utgången av år 1985.

• Sida 30
•  Original

2; Försiag till Lag om ändring_i_rättegångsbaiken

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 8 S och 28 kap. 2 S rättegångsbaiken skaii ha nedan angivna iydeise.

Nuvarande iydeise Föresiagen iydeise

7 KAP. 9 51

Med poiismyndighet avses_i denna baik jämväi iänspoiischefen.

Vad i 6 S är stadgat om aiimän åkiagare äge motsvarande tiiiämpning beträffande poiismyndighet, så ock beträffande poiisman, som har att vidtaga åtgärd eiier meddeia besiut eniigt denna baik, varvid dock fråga om jäv prövas av poiismyndigheten.

28 KAP.

2 5 För eftersökande av den som skaii För eftersökande av den som skaii gripas, anhåiias eiier häktas eiier gripas, anhåiias eiier häktas, häm- hämtas tiii förhör eiier tiii 1n- tas tiii förhör eiier tiii instäi- stäiieise vid rätten må husrann- ieise vid rätten eiier underkastas sakan företagas hos höäom,så ock kroppsvisitation eiier kroppsbe- hos annan, om synneriig aniedning s1ktning får huErannsakan foretagas förekommer, att den sökte uppehåi— hos honom:—Eå ock hos annan, om ier sig där. synneriig aniedning förekommer, att

den sökte uppehåiier sig där.

Denna iag träder i kraft den 1 juii 1984.

1 Senaste iydeise 1968 193.

• Sida 31
•  Original

3. Försiag tiii Lag om_ändr1ng_i brottsbaiken

Härigenom föreskrivs att 24 kap. 2 och 3 SS brottsbaiken skaii ha nedan angivna

iydeise.

Nuvarande iydeise

Föresiagen iydeise

24 KAP.

251

Om poiisman, som skaii verkstäiia tjänstäåtgäFdTTmötEETETTEF'an r1pes HEHTVåTäTETTEF hot om va , maåiåT_ för—åtgäFÖEHs'gåöomföråHHETBFUkå_' det—VåTd_som med häEEYF tiil—öm: EtåödighetåFnå_kan ansås forsvaF-

igtTTDåtsåmmä gä ler—Eådäö vak : , Bååt—ETTGF åööan krigEmäHTET er _ EiVinöFEVärspersööal undéF—ETVii- föFEVäFSBeredskäpf—Eäiwfäiigör ESTTEUppg1ft eller tjänstgöF_för BEVåkn1ng'ETTeF—för att uppFätt: håTTa ordning samtwtjänsteman _ Vid—EGTTVEertg_kustBevakning som EETigf_säFskTTd ag€t1ftn1ng med: VEFkåF_VTd_56TTsTär öVEFVåkWiHäT7

Rymmer fånge eiier den som är häk- tad, anöåTTEn eiier—ETjest berövad friheten eiier sätter han sig med våid eiier hot om våid tiii motvärn eiier gör han på annat sätt mot- stånd mot någon under vars uppsikt han står, då denne skaii håiia honom tiii ordningen, må ock tiii rymningens hindrande eiier

öFHningens UBEFätthåTTåööé brukas Göt-VåTd—EOETEEH häö??ä_tiii ”'.—_ ömgtäödigheterna kan anses försvariigt. Om någon som skaii häktas, anhåiTås_eTTEF_€Tjegt_" Rääääfnhääögaörunääha eileF—Hiädfa den—EEETäger verkstäi- rmgaraammrramu 5717an ! Ei EHTTgtTVäHTEG är sägtTDEtEåmmå_Ekåii gåTTå_däF€5tf_T—fal som avses i detta Wäåaäääfiiiäveä etwa" än förut nämnts. ' _ __"

QE_S”_90112952.91125 Ö””ÖQ 529.211 ses i första stycket elier"öen, som

Rymmer den som är intagen i krimi- naivårdsanstalt_é er_sömTäF åk:— tåHTTthalien eiier annars berövad friheten eiier sätter Han—sig med våid eiier hot om våid tiii motvärn eiier gör han på annat sätt mot- stånd mot någon under vars uppsikt han står, då denne skaii håiia honom tiii ordningen, får det våid brukas som med hänsyn t1l| omständig- hetEFEa kan anses försvariigt för att rymningen skaii hindras eiier ___—'_- öfööiägäöånäiänimallagfiäägämma EkåTT galla, om någon äönan än som nu har nämnts göF_mötstånd—T_ett såäåöt— fali. ___—___— '——'—___ _

• Sida 32
•  Original

med stöd av iag eiier annan för- fattning Bar förordnats av myndi - Båt—ätt medverka till att upprätt- Bålla allmän ordning eller säkerhet ellef—att utfora Bevakning éTT€F__— annan—tillsyn, skallm ed laga rätt avvisa eller åvlagsna mnågon fra un ett v1sst omrade eller utrymme, får Ban, om Han möts av motstand, även i andra fall an som sags i forsta och— andra styckena for att genomförd—_— atgärden Bruka det vald som med— hänsyn t1ll omständighetäfdå___

kan anses forsvarligt.Detsamma gäiier när nagon som nu nämnts eller annan i mynd1gBetsutövn1ng med laga rätt skåTi verkställa kroppsv1s1tat1on, -_ kroppsBes1ktn1ng, husrannsakan eiier Beslag eller annat omhanderfågande av egendom. 77" ___—_

Om rätt för poiismän och viss annan Bårsonal at tBruk ka våld finns 1 övr1ngöreskr1tfter i polisi agen

i—9_8_'3_—:_0—)Too—

Har någon eniigt denna paragraf I faii då någon eniigt första käft att bruka våld, äger envar som stycket eiier eniigt poiisiagen har kommer honom tiii hjälp sammä_Fätt. ratt att _bräka vald har var—ööh en som kommer honom tiil Bjäip sanna— rätt.

352

Vid myteri eiier under strid, så ock eijest vid tiiifäiie, då brott mot krigsiydnaden medför särskiid fara, må krigsman mot underiydande som visar ohörsamhet bruka det våid som är nödigt för att upprätthåiia krigsiydnaden.

I faii som nu avses skaii vad i I faii som nu avses skaii vad i 2 S fjärde stycket sägs äga 2 S tredje stycket sägs äga motsvarande tiiiämpning. motsvarande tiiiämpning.

Denna iag träder i kraft den 1 juii 1984.

2 Senaste iydeise 1980:579.

• Sida 33
•  Original

4. Försiag tiii Lag om ändring i utiänningsiagen (1980:376)

Härigenom föreskrivs att 100 S utiänningsiagen (1980:376) skaii upphöra att gäiia vid utgången av juni 1984.

• Sida 34
•  Original

1 INLEDNING 1.1 Bakgrund

Det svenska poiisväsendet förstatiigades den 1 januari 1965 som resuitatet av ett iångvarigt och omfattande ut- redningsarbete. I samband med förstatiigandet ändrades organisationen genomgripande. Huvudsyftet var att skapa ett effektivt och smidigt poiisväsende.

Vid förstatiigandet underströks att de oiika organisa- tionsfrågorna måste ägnas fortiöpande uppmärksamhet samt att poiisens uppgifter och organisation måste anpassas tiii förändringar i samhäiisbiiden. Eniigt regeringens bemyndigande den 26 juni 1975 tiiikaiiade dåvarande che- fen för justitiedepartementet sakkunniga för en gransk- ning med detta syfte. De sakkunniga fick tiii uppdrag att pröva om de riktiinjer för poiisens verksamhet som iades fast i ansiutning tiii förstatiigandet svarar mot de krav som nu måste stäiias. I uppdraget ingick vidare att un- dersöka om poiisverksamheten är rätt avvägd och organise- rad inom ramen för nuvarande resurser samt att se över bi.a. poiisens rekrytering och utbiidning.

De sakkunniga, som antog benämningen 1975 års poiisutred- ning, aviämnade i februari 1979 sitt principbetänkande (SOU 1979:6) Poiisen. Betänkandet omfattade principieiia överväganden rörande de oiika frågor som ingick i utred- ningsuppdraget.

I ett särskiit avsnitt (7.14) behandiade utredningen frå- gan om en rättsiig regiering av poiisverksamheten. Utred- ningen förordade att de viktigaste bestämmeiserna om po- iisverksamheten skuiie föras samman tiii en särskiid po— iisiag. Denna borde omfatta grundiäggande regier om po— iisens uppgifter, poiisorganisationen och styrningen i övrigt av poiisverksamheten samt om poiisens befogenhe- ter.

I fråga om poiisens befogenheter diskuterade utredningen viika principer som borde gäiia bi. . för att använda tvång, att utföra kroppsvisitation och husrannsakan m. m. samt att göra frihetsberövande i oiika sammanhang iiksom frågan om förutsättningarna för att vidta tvångsatgärder i syfte att förebygga aiivariig brottsiighet. Utredningen angav principerna för hur dessa befogenheter och skyidig- heter borde regieras i en kommande poiisiag.

När viktiga förändringar på poiisväsendets område tidiga- re har genomförts, har som regei besiutsproceduren in- ietts med att regeringen har iagt fram ett principförsiag för riksdagen på grundvai av ett utredningsbetänkande och remissyttrandena däröver. Riksdagen har sedan besiutat om riktlinjerna för reformen. Det fortsatta organisationsar- betet har regeimässigt anförtrotts antingen åt en sär- skiid beredning eiier åt en myndighet. Denna ordning var

• Sida 35
•  Original

också förutsatt i poiisutredningens betänkande. Eniigt utredningen borde arbetet med att göra upp organisations- pianer för den iokaia och regionaia poiisorganisationen och att i övrigt utforma detaijerna i den nya organisa- tionen anförtros åt en tiii justitiedepartementet knu- ten poiisberedning, sedan riksdagen fattat ett princip- besiut i ämnet. Det borde också ankomma på beredningen att, med utgångspunkt i de principer som iagts fast, ut- forma försiag tiii en poiisiag iiksom tiii de författ- ningsändringar som reformen i övrigt förutsätter.

Sedan poiisutredningens betänkande rgmissbehandiatsl, togs de i betänkandet diskuterade fragorna upp i prop.

1980/81 13 om poiisens uppgifter, utbiidning och orga- nisation m.m. Riksdagen behandiade propositionen under våren 1981 (JuU 1980/81 24, rskr 1980/81:210) och ansiöt sig därvid i det stora fiertaiet frågor tiii de försiag som hade iagts fram i propositionen. I eniighet med vad som hade förordats av poiisutredningen och i pro- positionen förutsattes i riksdagsbesiutet att det prak- tiska genomförandet av poiisreformen och de i samman- hanget aktueiia författningsfrågorna skuiie behandias av en särskiid poiisberedning.

1.2 Poiisberedningens direktiv

På grundvai av riksdagsbesiutet meddeiade regeringen på föredragning av dåvarande chefen för justitiedepartemen- tet, statsradet Ninberg, den 23 aprii 1981 direktiv för poiisberedningen. Av dessa framgår den huvudsakiiga inne-

börden av det principbesiut om en reform av poiisväsendet som riksdagen har fattat. Direktiven i deras heihet finns intagna som biiaga tiii detta betänkande. I direktiven anförs bi.a. föijande.

I riksdagens besiut har, som jag iniedningsvis berörde, iagts fast att de grundiäggande regierna om poiisens uppgifter, organisation och befogenheter bör föras samman i en poiisiag. Det bör ankomma på poiisberedningen att iägga fram försiag tiii utformning av en sådan iag. De överväganden som 1975 års poiisutredning har redovisat i sitt betänkande och som har vunnit bred ansiutning under remissbe- handiingen bör tjäna som riktiinjer vid författ— ningsarbetet. I eniighet med vad som har anförts av utredningen och i propositionen (jfr även JuU 1979/80 24) bör i den nya iagen poiisverksamhetens roii som ett ied i samhäiiets samiade insatser för sociai trygghet och samhäiisgemenskap betonas. Beredningen bör även arbeta ut försiag tiii de övriga författningar som behövs för reformens genomförande.

1 En förteckning över remissinstanserna finns intagen i prop. 1980/81:13 s. 164.

• Sida 36
•  Original

1.3 Utredningsarbetet

Fastän beredningens överväganden beträffande den närmare utformningen av den nya organisationen inte har siut- förts, har beredningen bedömt det som iämpiigt att redan nu presentera sina överväganden beträffande poiisiag- stiftningen i ett särskiit betänkande. Tiii frågorna rörande organisation och utbiidning m.m., som behandias av beredningen i särskiida promemorior, har beredningen ännu inte tagit siutiig stäiining. Beredningens ståndpunkt i de grundiäggande organisationsfrågorna framgår dock redan av detta betänkande.

Under utredningsarbetet har beredningens sekretariat sam- rått med företrädare för rikspoiisstyreisen, regionaia och iokaia poiismyndigheter samt de inom poiisväsendet verksamma personaiorganisationerna och intresseförening— arna iiksom med representanter för åkiagar- och advokat- kåren. Samråd har även ägt rum med LTO/LOB-utredningen (Ju 1978:O3) och med sekretariaten för kommunaidemokra- tiska kommittén (Kn 1977:O7) och tvångsmedeiskommittén (Ju 1978 06).

Tiii beredningen har överiämnats en skriveise från Med- borgarrättsröreisen rörande toikningen i visst hänseende av 24 kap. 2 S brottsbaiken.

Som framgår av det föregående skaii eniigt direktiven po- iisutredningens överväganden tjäna som riktiinjer för be— redningens arbete. Beredningen har därför funnit det mo- tiverat att i vissa hänseenden förhåiiandevis utföriigt ;edovisa de principer som poiisutredningen har iagt ast.

Vissa frågor som berör utformningen av en ny poiisiag be- handias i poiisutredningens betänkande (SOU 1979z75) Po- iisen i totaiförsvaret. Detta betänkande har remissbe- handiats och tiii en dei iegat tiii grund för det stäii- ningstagande beträffande poiisens kuppförsvarsuppgifter som har gjorts i 1982 års totaiförsvarsproposition (prop. 1981/82 102 bii. 4). Beredningen har från justitiedepar- tementet inhämtat att, i iinje med vad som har förordats av åtskiiiiga remissinstanser, avsikten är att iagstift- _ning på grund av betänkandet skaii aktuaiiseras först sedan foikrättskommittén (Fö 1978 06) och motståndsutred— ningen (Fö 1980:05) har siutfört sitt arbete. Beredningen tar därför inte för sin dei upp de nu berörda frågorna utan utgår från att de fortsatta övervägandena på området sker inom regeringskansiiet.

• Sida 37
•  Original

2 GÄLLANDE ORDNING I HUVUDDRAG

De grundiäggande bestämmeiserna om poiisväsendets organi— sation finns i poiisinstruktionen (1972:511, omtryckt 1981 735). Författningen regierar uppgifter och befäis- förhåiianden inom poiisen. Vidare ges föreskrifter om po- iismännens aiimänna åiigganden m.m. Instruktionen inne- håiier även bestämmeiser om de olika poiisorganen och de- ras organisation. I fråga om den iokaia poiisorganisa- tionen finns i instruktionen aiimänna administrativa fö- reskrifter om föriäggning av arbetstiden, tjänstetiii- sättning, discipiinär bestraffning m.m. Författningen in- nehåiier även särskiida bestämmeiser om tiiikaiiande av poiisförstärkning.

vid sidan av de aiimänna bestämmeiserna i poiisinStruk- tionen finns i fråga om iänsstyreisens befattning med frågor som rör poiisen föreskrifter i iänsstyreisein— struktionen (1971 460). Där meddeias såiunda bestämmeiser om iänspoiischefen och hans expedition samt om handiägg- ning av poiisärenden hos iänsstyreisen.

Rikspoiisstyreisens organisation och arbetsuppgifter reg- ieras i instruktionen (1965:674) för styreisen.

Biand författningar på poiisväsendets område bör även nämnas iagen (1972:509) om vad som avses med poiismyndig- het m.m., förordningen (1975:986) om handiäggning av vis— sa poiischefsuppgifter och kungöreisen (1973:875) om ri- kets indeining i poiisdistrikt.

Eniigt 2 S poiisinstruktionen är huvuduppgiften för poii- sen att upprätthåiia aiimän ordning och säkerhet. Poiisen skaii vidare utöva viss verksamhet som på grund av sär- skiida stadganden ankommer på den. Denna verksamhet har i många avseenden karaktär av service åt andra myndigheter eiier åt enskiida. Den avser bi.a. att handiägga s.k. po- iismyndighetsärenden, d.v.s. tiiiståndsgivning av oiika siag, godkännande av personer för viss verksamhet, intyg m.m.

Huvuduppgiften för poiisen har inte getts någon noggrann avgränsning utan har beskrivits i mer aiimänna ordaiag. Aniedningen är att man inte veiat försvåra en utveckiing som innebär att poiisens verksamhet för att upprätthåiia ordning och säkerhet fortiöpande anpassas tiii föränd— ringar i samhäiiet. Det åiigger eniigt instruktionen po- iisen särskiit att söka förebygga brott, hindra att ord- ning och säkerhet störs samt iämna aiimänheten skydd, uppiysningar och annan hjäip. Poiisen skaii också uppdaga och utreda brott samt vidta de åtgärder som behövs när ordningen och säkerheten har biivit kränkt på annat sätt än genom brott.

I poiisinstruktionen har vidare uttryckiigen föreskrivits att poiisen skaii samarbeta med åkiagarmyndigheter samt

• Sida 38
•  Original

andra myndigheter och organisationer viikas verksamhet berör poiisverksamheten (3 S). Det åiigger poiisen sär- skiit att håiia nära kontakt med myndigheterna inom sociaitjänsten och att underrätta sådana organ om för- håiianden som bör föranieda åtgärd från deras sida.

I sin verksamhetspianering brukar poiisen deia in sina uppgifter i föijande huvudgrupper

- brottsförebyggande verksamhet

- övervakningsverksamhet (aiimän övervakning och trafik— övervakning)

- utredningsverksamhet - serviceverksamhet.

För att kunna fuiigöra sina uppgifter i samhäiiet måste poiisen vara utrustad med vissa maktbefogenheter, dvs. befogenheter att på oiika sätt ingripa mot enskiida. Det kan gäiia t.ex. rätt att meddeia tiiisägeiser eiier an— maningar samt att stoppa fordon eiier spärra av brotts- piatser. I sista hand kan det vara fråga om att ingripa med fysiskt tvång.

Poiisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten är närmare regierade i 23-28 kap. rättegångsbaiken (RB). Rättegångsbaikens bestämmeiser anses uttömmande regiera poiisens befogenheter i samband med brottsutredning. Här bortses från de särskiida regier som gäiier för utredning om brott mot rikets säkerhet.

De befogenheter som tiiikommer poiisen under utrednings- verksamheten har såiunda fått en författningsregiering som i princip är fuiiständig och enhetiig. Motsvarande gäiier inte om den övriga poiisverksamheten. I övervak- nings- och serviceverksamheten är poiisen såiunda när det gäiier ingreppsbefogenheterna hänvisad tiii stöd i en rad oiika författningar eiier i vissa faii tiii sedvanerätts- iiga principer som har ett mera indirekt författnings- stöd. Beredningen återkommer härtiii i det följande.

• Sida 39
•  Original

3 INTERNATIONELLA ÖVERENSKOMMELSER M.M.

Biand internationeiia konventioner som har betydelse för poiisverksamheten bör först nämnas Europarådets konven- tion angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna jämte tiiiäggsprotokoii och För- enta nationernas konvention om medborgeriiga och poii- tiska rättigheter, vilka båda har ratificerats av Sve- rige. Genom de två nämnda konventionerna, av vilka Euro- parådskonventionen hittills har haft störst praktisk be- tydeise, har Sverige förbundit sig att ge ett långtgående skydd både för egna medborgares och för utiänningars in- dividuella rättigheter. Sverige har underkastat sig den jurisdiktion som utövas av den europeiska domstolen för de mänskiiga rättigheterna och vissa andra av rådets or- gan och vidare godkänt individueii kiagorätt för enskilda medborgare som anser sig ha blivit kränkta med avseende på de rättigheter som konventionerna tiiierkänner dem.

Att iämna en närmare redogörelse för dessa båda konven- tioner skuiie här föra för iångtl Såvitt gäiier Euro- parådskonventionen kan dock här erinras om att den inne- håller bestämmeiser bi. a. om förbud mot tortyr samt omänskiig och förnedrande behandling och bestraffning (art. 3), om rätten till personlig frihet och säkerhet (art. 5), rätten till domstoisprövning och till vissa ga- rantier i domstoisförfarandet (art. 6), rätten att inte bii dömd till straff annat än med stöd i lag och förbud mot retroaktiva straffdomar (art. 7), rätten tili skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens (art. 8), rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religions- frihet (art. 9), rätten till yttrandefrihet (art. 10), rätten till församlings- och föreningsfrihet (art. 11), rätten att föra talan mot kränkningar av fri- och rät- tigheter (art. 13) samt förbud mot diskriminering (art. 14 .

Två internationeiia dokument med mera omedelbar anknyt— ning tiii poiisens arbete har nyligen antagits. Förenta nationernas generaiförsamiing har sålunda i december 1979 antagit en resolution rörande regler för poiismäns upp- trädande (Code of Conduct for Law Enforcement Officials). Vidare har Europarådets rådgivande parlamentariska för- samling i maj samma år antagit en "Deklaration om poii- sen". Deklarationen har dock - trots att man från svensk sida ställt sig positiv - inte antagits av Europarådets beslutande organ, ministerkommitten. Den har naturligtvis ändå sitt värde som internationellt dokument.

I Förenta nationernas resolution siås till en början fast att poiismän vid alla tillfällen skall uppfylla de för-

1 Se betr. Europarådskonventionen prop. 1951:165 och SOU 1974:88 samt betr. FN-konventionen prop. 1971:125.

• Sida 40
•  Original

piikteiser som enligt lagen åvilar dem genom att tjäna samhället och skydda aiimänheten mot olagliga handlingar, allt med beaktande av det stora ansvar som är förenat med deras yrke. I sin tjänsteutövning skaii poiismännen res- pektera och skydda mänsklig värdighet samt bevara och försvara allas mänskliga rättigheter. Polismännen får tiiigripa våid endast när det är oundgängligen nödvändigt och bara i den utsträckning som behövs för tjänsteutöv— ningen. Det åligger poiismännen att tiiiförsäkra de per— soner som befinner sig i deras förvar ett fullgott skydd för deras häisa. Poiismännen skall respektera lagen och efter bästa förmåga kraftfullt bekämpa iagöverträdelser. I resolutionen finns vidare bi.a. bestämmelser som för— bjuder korruption, tortyr och liknande handiingar liksom en erinran om vikten av att sekretessbelagd information håiis hemlig.

Av vad som har redovisats nu framgår att FN-resoiutionen syftar till att slå fast poiisens skyidigheter gentemot samhäiiet. Regler av likartad innebörd finns också i Eu- roparådets deklaration. I deklarationen konstateras så- iunda att polisen är ett offentligt organ som har skapats av lagen och som skall ha ansvaret för lagens upprätthåi- iande och tillämpning. Polismannen skall i enlighet här- med fuiigöra de piikter som enligt lag åvilar honom till övriga medborgares och samhäiiets skydd mot våld, egen- domsbrott och andra skadliga gärningar som beskrivs i lagen. Han skall uppträda självständigt, opartiskt och värdigt samt vid utövandet av sina uppdra handla med all nödvändig fasthet utan att använda mera vaid än nöden kräver.

Som har påpekats i prop. 1980/81:13 (s. 21) går emeller- tid dekiarationen längre så till vida att även samhäiiets förpliktelser gentemot polisen tas upp. Enligt deklara- tionen gäiier såiunda bl.a. att varje polisman har rätt till en grundlig allmän och yrkesinriktad utbiidning före och under sin tjänstgöring samt till lämplig undervisning om sociala problem, demokratiska friheter och mänskliga rättigheter. De yrkesmässiga, psykologiska och materiella förhållanden under vilka polismannen fullgör sina uppdrag skall vara sådana att hans integritet, opartiskhet och värdighet skyddas.

Deklarationens bestämmelser om polisetik avslutas med en bestämmelse om att varje poiisman som fullgör sina skyl— digheter har rätt till ett aktivt stöd, moraliskt såväl som materiellt, från det samhälle som han tjänar.

I deklarationen finns även bestämmelser om poiisens ställning i krig. Dessa har närmare redovisats i poiis- utredningens betänkande (SOU 1979 75) Polisen i totai- försvaret (s. 44) och skall inte kommenteras här.

• Sida 41
•  Original

4 BEHOVET AV EN POLISLAG

4.1 Tidigare överväganden

Som tidigare anmärkts har den i princip fullständiga reg— iering av de befogenheter som tillkommer polisen under utredningsverksamheten inte någon direkt motsvarighet så— vitt gäller övrig poiisverksamhet. I flera sammanhang har påpekats att en närmare precisering av polisens befogen- heter är önskvärd framför allt vad gäller dess övervakan- de och brottsförhindrande verksamhet. Därvid har särskilt ugpmärksamheten riktats på sådana befogenheter som går ut pa att tillgripa direkt tvång mot medborgarna.

Här kan till en början hänvisas till att lagrådet i sitt yttrande över förslaget till rättegångsbaik (prop. 1942: 5 s. 161) påpekade att förslaget berörde poiisens verksam- het endast såvitt den avsåg efterforskning rörande be— gångna brott men att polisen också hade en annan viktig uppgift, nämligen att vara verksam till förekommande av brott. Det fick eniigt lagrådet inte förbises att även för sådan förebyggande verksamhet polisen kunde ha behov av tvångsmedei som inte kunde tillgripas utan stöd av lag. Det var enligt lagrådet önskvärt att frågan om en lagstiftning i ämnet upptogs till behandling i samband med det fortsatta arbetet på processreformen.

År 1945 lades också fram ett förslag till viss omarbet- ning av de regler om s.k. laga befogenhet för bl. a. po- iismän att bruka våld som numera är upptagna i 24 kap. 2 S brottsbalken (BrB). Lagrådet framhöll i sitt yttrande över det förslaget (prop. 1945: 67 s. 59) att bestämmel- serna inte omfattade alla fall då tjänstemän för full- görande av sin uppgift hade rätt att använda fysiska maktmedel. Det skulle enligt lagrådet ha varit önskvärt att dessa hade upptagits till reglering.

När motsvarande frågor senare behandlades av straffrätts- kommittén (SOU 1953: 14 s. 401) framhöll denna att det hade varit önskvärt att hela den betydelsefulla frågan om tjänstemäns rätt att använda våid kunde regleras i lag. Om en sådan allmän reglering, som närmast tillhörde för- vaitningsrätten, kunde åstadkommas, skulle till bestäm- melserna i specialförfattningarna kunna knytas ett all- mänt stadgande i brottsbaiken. Kommittén nödgades emei- iertid avstå från att ge bestämmeiserna en mera aiimän innebörd än de redan hade. Kommittén övervägde därefter möjligheterna att ge stadgandet en större allmängiltighet i fråga om polismännens befogenheter att använda våld. En sådan mera allmän reglering skulle enligt kommittén vara önskvärd. Också denna fråga hörde emellertid, påpekades det, till förvaltningsrätten. Vidare krävde en sådan lag- stiftning omfattande utredning. Den dittillsvarande ramen för bestämmelserna om laga befogenhet behölls därför i förslaget.

• Sida 42
•  Original

Med anledning av kommitténs uttalanden framhöll chefen för justitiedepartementet i propositionen med förslag till brottsbaik (prop. 1962:1O dei B 5. 330—331) att frågan om ämbets- och tjänstemäns befogenhet att utöva våid vid verkställande av tjänsteåtgärder spände över ett vidiyftigt och komplicerat rättsomrade, som det dittills inte hade varit möjligt att reglera systematiskt och fullständigt. Det var en kännbar olägenhet att stora de- iar av detta betydelsefulla rättsomrade alltjämt måste regleras av de vanliga nödvärnsregierna eller på sedvane- rättsiig väg, men i det rådande läget torde enligt depar- tementschefen enda möjligheten vara att i brottsbaiken införa en bestämmelse med den relativt snäva ram som kom- mittén hade föreslagit (dvs. 24 kap. 2 $ BrB).

Behovet av en lagreglering av polisens tvångsrätt vid fullgörande av den förebyggande verksamheten har vitsor- dats också av andra utredningar än straffrättskommittén, se exempelvis betänkandena (SOU 1942:54) ang. polismans rätt att bruka våld (s. 41) och (SOU 1947:45) Poiisen och allmänheten (s. 110).

För systematiseringen och tolkningen av de nuvarande be- stämmelserna om polisens befogenheter har jur. doktorn Erik Sjöhoims arbeten haft mycket stor betydelse.1 I sin bok När och hur får polisen ingripa? (Stockholm 1978 2 U 5. 58) konstaterar Sjöholm att det är oklart vilka befogenheter som tillkommer polisen vid fullgörandet av dess uppgifter för den allmänna ordningens och säker- hetens upprätthållande. En fullständig, systematisk författningsmässig kodifiering av polisens tvångsbefo- genheter skulle vara värdefull inte bara för den enskilda polismannen utan också från allmän rättssäkerhetssyn- punkt. Sjöholm anser emellertid att en sådan reglering av olika skäl knappast är möjlig att åstadkomma. Det främsta hindret är enligt Sjöholm polisuppgifternas olikartade och mångskiftande karaktär samt de förändringar som de av polisen skyddade intressena är underkastade till följd av samhällets fortgående utveckling.

4.2 1975 års polisutredning

Poiisutredningen konstaterar bl.a. att det i olika sam- manhang har förts fram önskemål om att befogenheterna för polisen skall regleras fastare. Frågan har, framhåller utredningen, fått särskild aktualitet genom reglerna i den nya regeringsformen (RF).

Den reform av polisväsendet som nu förestår föranleder åtskilliga ändringar i gällande bestämmelser. Polisutred- ningen finner det från flera synpunkter önskvärt att i

1 Beträffande äldre litteratur på området kan här även hänvisas till Gustaf Petrén, Om offentligrättslig använd- ning av våld mot person, Lund 1949.

• Sida 43
•  Original

samband med en sådan ändrad reglering de viktigaste be- stämmeiserna om poiisverksamheten förs samman till en särskild lag, en poiisiag. Redan den stora aiimänna bety- delse som denna verksamhet har för medborgarna talar så- iunda för att de grundläggande bestämmelserna om polis- organen och om styrningen i övrigt av poiisverksamheten bör komma till uttryck i en författning som beslutas av riksdagen. Härtill kommer att flera av de ingreppsbefo- genheter för polisen som i nuvarande läge anses följa av poiisinstruktionen skall ha form av lag enligt regerings- formens normgivningsprinciper, låt vara att instruktionen i dessa delar har behållit sin giltighet till följd av övergångsbestämmeiserna till regeringsformen. En lagreg- iering är också nödvändig beträffande vissa andra frågor, såsom exempelvis när det gäller den redan nu föreiiggande skyldigheten för landstings- och primärkommuner att utse ledamöter i poiisstyreisernal.

Utredningen förordar därför att gällande polisinstruktion ersätts av dels en poiisiag, dels en av regeringen be- slutad författning (polisförordning eller poiisinstruk- tion). Till den senare bör föras sadana bestämmelser om poiisverksamheten som inte behöver ha lags valör.

I detta liksom i andra sammanhang har utredningen begrän- sat sina överväganden till att gälla principfragor. Ut- redningen har uppehåiiit sig vid dessa förhållandevis ut— förligt men har inte lagt fram något förslag till för- fattningstext utan utgått från att det lagtekniska ar- betet bör bedrivas av poiisberedningen.

4.3 Remissyttrandena

Utredningens förslag om en särskild poiisiag har hälsats med stor tillfredsställelse. Behovet av en sådan lag har kraftigt understrukits bl.a. av riksåklagaren (RÅ) och rikspoiisstyreisen liksom av praktiskt taget samtliga länsstyrelser och poiisstyreiser. Någon polisstyrelse an- ser dock svårigheterna att utforma en sådan lag så sto- ra att den finner det mera realistiskt att komplettera redan befintligt lagstöd.

Även polisutrednin ens allmänna överväganden om vad po- iisiagen bör innehalia och dess uttalanden om polisens uppgifter och befogenheter - som senare skall redovisas närmare - har med enstaka undantag vunnit anslutning biand remissinstanserna. Många framhåller att utredning— ens genomgång utgör en värdefull och uttömmande redovis- ning av de rättsiiga problem som föreligger på området.

1 Denna fråga har numera iagregierats genom en ändring i lagen (1972. 509) om vad som avses med poiismyndighet m. m. (SFS 1981: 1109)

• Sida 44
•  Original

Enligt riksrevisionsverket synes den föreslagna regle— ringen innebära en utökad rätt för polisen att ingripa i olika situationer. Ett genomförande bör i så fall enligt verket föregås av en ingående utredning och en brett upplagd diskussion.

4.4 Beredningen

Genom riksdagens beslut med anledning av prop. 1980/81:13 har slagits fast att de grundläggande reglerna om poiis- ens uppgifter, organisation och befogenheter bör föras samman till en särskild lag. Beredningen anser det upp— enbart att stora fördelar står att vinna genom en sådan ordning.

Polisens uppgifter och dess organisation utgör ämnen som enligt de i regeringsformen fastslagna principerna för normgivning inte nödvändigtvis behöver regleras genom lagstiftning. Att den före poiisväsendets förstatligande grundläggande författningen på polisområdet - lagen (1925:170) om poiisväsendet i riket - hade lags karaktär berodde huvudsakligen på att författningen innehöll ålig- ganden för kommunerna. Beredningen ansluter sig emeller— tid till uppfattningen att den centrala och för medbor- garna betydelsefulla plats som poiisverksamheten intar i rättssamhället gör det motiverat att grundläggande be- stämmelser om polisens uppgifter och organ liksom styr- ningen i övrigt av dess verksamhet kommer till uttryck i en författning som är beslutad av riksdagen.

När det gäller polisens befogenheter framgår redan av den föregående redogörelsen att det ibland kan råda en viss osäkerhet om vilka ingrepp polisen får göra när den full- gör uppgifter som inte hör till utredningsverksamhetens område. Onskvärdheten av en fastare reglering av rättsom- rådet har, som framgått, framhållits tidigare i lagstift- ningssammanhang. Starka sakskäl kan också åberopas för en närmare kodifiering. Rättssäkerheten kräver ju att in- grepp mot medborgarna sker likformigt och i fall som är klart förutsebara. Med den s.k. iegaiitetsprincip som av ålder har ansetts gälla inom straffrätten är bäst fören- ligt att inte bara påföljderna för ett begånget brott utan också de ingrepp som behöver göras i brottsförhind— rande syfte i all möjlig utsträckning preciseras i lag.

Men det är inte bara från rättsskyddssynpunkt som den skrivna rätten är överlägsen. Denna kan också ibland vara ägnad att främja poiisens effektivitet. Tvekan om vilka ingrepp som är tillåtna kan sålunda hämma polisen i dess verksamhet. Från poiisens synpunkt är det också en fördel att i efterhand kunna hänvisa till klart iagstöd för ett företaget ingrepp och undgå misstankar - fran allmänhet och rättsliga organ - för maktmissbruk eller annan orik- tig myndighetsutövning.

Till det nu anförda kommer, som poiisutredningen närmare

• Sida 45
•  Original

har utvecklat, att den nya regeringsformen från formell synpunkt gör en lagreglering nödvändig i vissa hänseen- den. Enligt regeringsformen tillförsäkras nämligen medborgarna gentemot det allmänna en rad grundläggande fri- och rättigheter. Varje medborgare är exempelvis en- ligt 2 kap. 6 S RF gentemot det allmänna skyddad mot på- tvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation och hus- rannsakan, och enligt 8 S samma kapitel gäller motsvaran- de skydd mot frihetsberövande. De flesta av dessa grund- läggande fri- och rättigheter kan visserligen begränsas, men detta kan - frånsett vissa undantagsfall - ske endast genom lag beslutad av riksdagen (2 kap. 12 5).

På polisens område förekommer otvivelaktigt en del in- gripanden som med fog uppfattas som tjänstepiikter för de enskilda olismännen, trots att de utan att kunna stödjas på nagon uttrycklig lagbestämmelse begränsar vis- sa av de grundläggande fri- och rättigheterna. Det har tidigare varit vanligt att beskriva sadana ingripanden som sedvanerättsligt grundadel.

De aktuella reglerna i regeringsformen vilar emellertid på principerna att sedvanerätt, "sakens natur" eller s.k. aiimänna rättsgrundsatser inte får åberopas till stöd för att inskränka de grundläggande fri- och rättigheter som har tillförsäkrats medborgarna (se bl.a. prop. 1975:8 s. 59 och prop. 1979/80 2 del A 5. 52). Sedvanerätten har givetvis fortfarande betydelse som rättskälla för poli- sens handlande, men man kan inte längre åberopa den som stöd för ingripanden som innebär att de grundlagsfästa fri- och rättigheterna begränsas. Grundlagsmotiven ger dock vid handen att man för ett rättighetsingrepp kan godta ett indirekt iagstöd, dvs. ett stöd som tolknings- vis kan utläsas ur en lagbestämmelse (jfr Statsvetenskap- iig tidskrift 1976 s. 43). Härigenom får man formellt stöd för åtminstone det stora flertalet polisingripanden som i dag anses tillåtna. Vidare bör med hänsyn till re- geringsformens övergångsbestämmeiser 2 S poiisinstruk- tionen kunna åberopas till stöd för en del ingripanden som annars skulle kräva lagstöd.

Klart är emellertid att det rådande rättstillståndet på området inte svarar mot syftet med regeringsformens iag- krav i det hänseende som är aktuellt nu. Beredningen har sett det som en viktig uppgift att utforma sina förslag på ett sådant sätt att de brister från formell synpunkt som i enlighet härmed föreligger eniigt nuvarande ordning blir undanröjda. Avsikten är därvid principiellt sett inte att poiisens befogenheter skall utvidgas utan att rättsläget skall klarläggas.

1 Jfr härtill och till det följande SvJT 1981 s. 554-558 med referenser. Betr. annan uppfattning, se SvJT 1980 s. 666-669.

• Sida 46
•  Original

I det följande utvecklar beredningen närmare sina syn- punkter på vad en poiisiag lämpligen bör innehålla be- träffande polisens uppgifter (avsnitt 5), polisens orga- nisation (avsnitt 6) och polisens befogenheter (avsnitt 7).

• Sida 47
•  Original

5 POLISENS UPPGIFTER 5.1 Nuvarande ordning i huvuddrag

Som nämndes förut (avsnitt 2) finns bestämmelser om po- iisens uppgifter i 2 S poiisinstruktionen. I paragrafens första stycke anges uppgifterna med orden "polisen skall upprätthålla allmän ordning och säkerhet" (den s.k. ge- neralklausulen). I ett andra stycke av paragrafen erinras om att polisen dessutom skall fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.

Generaikiausuien specificeras på så sätt, att det som särskilda åiigganden för polisen föreskrivs att den skall

förebygga brott samt hindra att den allmänna ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt,

uppdaga brott, som hör under allmänt åtal, samt vidta de åtgärder som behövs, när den allmänna ordningen och sä- kerheten har kränkts på annat sätt än genom brott,

i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp.

Enligt 3 S poiisinstruktionen ingår det i polisens upp- gifter att samarbeta med åkiagarmyndigheter samt andra myndigheter och organisationer viikas verksamhet berör poiisverksamheten. Särskilt åligger det polisen att fort- löpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och att snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem.

Med utgångspunkt i de grundläggande föreskrifterna i 2 S poiisinstruktionen har man i den polisrättsliga littera- turen brukat taia om tre huvudformer för polisens verk- samhet: den preventiva, den repressiva och den hjälpande verksamheten. Ett annat sätt att dela in de olika polis— aktiviteterna tar sin utgångspunkt i själva funktionerna och används bl.a. i poiisväsendets verksamhetspianering. Där indelas arbetsuppgiferna i huvudgrupperna

- brottsförebyggande verksamhet

- övervakningsverksamhet (allmän övervakning och trafik— övervakning)

- utredningsverksamhet - serviceverksamhet.

I varje huvudgrupp är arbetsuppgifterna indelade i olika undergrupper.

• Sida 48
•  Original

Tyngdpunkten ligger sedan gammalt på övervakning och brottsutredning. Dessa båda uppgifter är utgångspunkten för indelningen i ordnings- och kriminalpolis. Efter po- iisens förstatligande har den förebyggande verksamheten fått en alltmer framträdande plats. Under begreppet serviceverksamhet ryms såväl hjälpande verksamhet som handläggningen av s.k. polismyndighetsärenden, dvs. uppgifter som inom ramen för allmän förvaltning har lagts på polisen enligt särskilda bestämmelser. Det skall redan här understrykas att gränsen mellan de olika åtgärds- grupperna av naturliga skäl inte är skarp.

Den brottsförebyggande verksamheten omfattar skolunder- visn1ng_Eämfå1nfBFBät1on och kontaktverksamhet. Skolun- dervisningen bedrivs i grundskolan och består f. n. av trafikundervisning samt undervisning i lag och rätt. I de polisdistrikt där särskiida rotlar för brottsförebyggande verksamhet finns inrättade ankommer huvuddelen av denna verksamhet på dem. Här avses den brottsförebyggande verk— samheten i egentlig mening, dvs. sådan verksamhet som riktar sig till personer som inte är föremål för rätts— väsendets åtgärder på grund av brott. I vid mening kan ju praktiskt taget all poiisverksamhet sägas fylla ett

brottsförebyggande syfte.

Till övervakningsverksamheten hänförs inte bara allmän övervåkd1ng ocB traf1köVer__kning utan även de arbets- uppgifter som brukar rubriceras som allmän och social- polisiär spaning.

Den allmänna övervakningen är organiserad som stations- tjänst, områdesövervakning, utryckningsverksamhet, speciell övervakning och objektbevakning.

Arbetet inom stationstjänsten består, förutom av arbets— ledning, av receptionstjänst, förbindelsetjänst ocn arrestantbevakning.

Områdesövervakning utförs företrädesvis genom patrulle- ring tiil fots och med bil. I en del polisdistrikt bedrivs även sjöpolisverksamhet och i de tre största distrikten finns polisrytteri.

För utryckningsverksamhet hålls polispersonal och mate— riel avdelade i den omfattning som fordras för att poii- sen snabbt skall kunna vara pa plats för ett ingripande

när det behövs.

Till speciell övervakning hänförs övervakning och tillsyn av efterlevnaden av naturvårds-, jakt- och fiskelagstiftning samt gränsövervakning och tillsyn av skydds- och kontrollomraden.

Objektbevakning innebär bevakning vid offentiiga till- ställningar, demonstrationer och andra allmänna samman- komster, bevakningsskydd för ambassader, konsulat och främmande länders officiella representanter, bevakning i

• Sida 49
•  Original

samband med statsbesök, bevakning av värdetransporter m.m. Till Objektbevakning hänförs också kommunikations- övervakning samt bevakning av och kontroll på flygplats.

Trafikövervakningen innefattar preventiv och repressiv verksamhet, men även upplysande och hjälpande verksamhet ingår som en väsentlig del i arbetet. Den dagliga trafik- övervakningen bedrivs främst genom bil- eller motorcykel- patruliering men även med hjälp av specialutrustning såsom traffipax, radarhastighetsmätare, fordonsvågar och heli- kopter. Särskilda arbetsuppgifter inom verksamhetsområ— det är beteendeövervakning, hastighetskontroll, fordons- kontroll med s.k. flygande inspektion, trafikdirigering samt övervakning av tung trafik. Vid vissa tillfällen anordnas särskilda trafikkontroller, där i första hand fordonsförares nykterhet och behörighet kontrolleras.

Polisens arbetsuppgifter inom ramen för allmän och so- cialpolisiär spaning har till stor del en brottsförebyg- gande inriktning och består bl.a. i att man övar en viss tillsyn över platser där personer med kriminellt eller asocialt beteende brukar uppehålla sig och att man i förekommande fall söker efter personer som skall gripas eller omhändertas. I den socialpolisisära spaningen sker viss samtjänstgöring med företrädare för sociala myndigheter.

Utredningsverksamheten omfattar ett flertal olika arbets- uppgifter. Förutom EBBtagning av brottsanmälan utgörs de av brottsspaning, kriminalteknisk undersökning och brotts— utredning. Brottsutredningen sker i nära kontakt med åkla- gare eller annan förundersökningsledare.

Till serviceverksamheten brukar hänföras inte bara den s.k. polismyndighetsverksamheten och polisens hjälp- och räddningsverksamhet utan även poiisens aiimänna service- och upplysningsverksamhet. Polismyndighetsverksamheten omfattar ett stort antal olika arbetsugpgifter inom områ- det för allmän förvaltning. Bl.a. bistar polisen andra myndigheter med handräckning av olika slag och svarar för en del åtgärder enligt sociaivårds- och sjukvårdslagstift— ningen. Den hjäip- och räddningsverksamhet som polisen medverkar i omfattar bi.a. fjällräddning, sjöräddning samt ambulans- och räddningsfiyg. Den allmänna service- och upplysningsverksamheten rymmer arbetsuppgifter av mycket skiftande karaktär och har en ganska stor omfattning. De kan bestå i t.ex. rådgivning av olika slag till enskilda personer eller första hjälpen vid sjukdoms- och olycks- fall. Andra exempel är när polisen upplåter logi åt till- fälligt hemlösa eller tar hand om barn som inte hittar hem eller vet vart de skall ta vägen.

För en närmare redovisning av de olika polisaktiviteterna hänvisas till SOU 1979:6 s. 49-81.

• Sida 50
•  Original

5.2 Poiisutredningen

Poiisutredningen konstaterar till en början att det gene- rellt hållna uttrycket "att upprätthålla allmän ordning och säkerhet" har använts i olika polisförfattningar alltsedan 1700— talet för att ange och kortfattat beskriva polisens uppgifter. Motsvarande sätt att avgränsa * polisens verksamhetsfäit är brukligt också i andra länder.

Utredningen pekar på samhällsförändringar som inte har kunnat undgå att påverka polisens arbetsuppgifter och som har haft till följd att synen på polisens roll i samhället har förskjutits. Dit hör omflyttningen av människor mellan olika regioner, ändrade produktionssätt och nya bo- endeformer. Brottsligheten har också delvis ändrat karak- tär. Narkotikakriminaliteten liksom annan organiserad och ekonomisk brottslighet är ett allvarligt problem idag. Skyddet mot olika former av terroristverksamhet är också ett nytt inslag. Bekämgandet av dessa former av brottslighet medför svara och i viss utsträckning nya uppgifter för polisen. Utredningen berör i sammanhanget den betydelsefulla avgränsningen mellan uppgiften att trygga landets inre säkerhet, som ankommer på poiisvä- sendet, och försvarsmaktens uppgift att svara för skydd mot angrepp och kränkningar utifrån.

Utredningen utvecklar utförligt sin syn på polisens nuva- rande roil i samhället. Enli t utredningen har poiisverk- samheten som sitt yttersta mal att garantera medborgarna trygghet genom att motverka olika former av brottslighet och sociala störningar samt att ge medborgarna stöd och skydd i beträngda lägen. Denna malsättning är polisen inte ensam om utan den delas i allt större utsträckning med många andra samhäiisorgan, vilkas verksamhet kompletterar

varandra i olika hänseenden.

Det är enligt utredningen ett uttryck för en föråldrad syn på poiisrollen att se polisen som en särskild symbol för samhällsmakten. Utredningen vill i stället se polisen som en av länkarna i samhällets samlade insatser för att skapa förutsättningar för social trygghet och samhäiisgemenskap för medborgarna. Poiisen är för att kunna fullgöra sina uppgifter beroende av ett samspel med och ett stöd av andra samhäiisorgan.

Polisverksamheten får emellertid sin särskilda prägel av att det ankommer på polisen att aktivt ingripa mot ord- ningsstörningar och att bekämpa brott. Polisen har befog- enhet att i sista hand tiiigripa våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Polisen har sålunda två skilda, i viss mån motsatsfyilda roller i samhället - den hjälpande och den repressiva. Denna dubbelroli innebär att förväntningar och krav av vitt skilda slag och från olika håll kan ställas- på den enskilde polismannen och medföra en rollkonflikt.

• Sida 51
•  Original

Särskilda svårigheter kan enligt utredningen uppstå vid samverkan med andra samhäiisorgan. Trots att de övergrip- ande målsättningarna för verksamheten ofta sammanfaller och behovet av samarbete är stort har arbetsuppgifterna delvis olika inriktning. Utredningen pekar särskilt på de problem som kan förekomma i polisens samarbete med social- tjänsten, kriminaivården och olika kommunala organ.

Mot denna bakgrund ställer polisutredningen frågan om rolikonflikten och samverkansproblemen kan angripas genom en avgränsning och precisering av polisens roll i samhäl- let och polisens ansvarsområde. Enligt utredningen är det dock knappast möjligt att ange det konkreta innehållet i fråga om polisens huvuduppgifter annat än i allmänna orda- lag. Det är också tveksamt om det skulle vara lämpligt att skapa en detaljreglering, eftersom en sådan kan för- svåra en fortlöpande anpassning av verksamheten till för- ändringar i samhället.

Såvitt gäller själva lagregleringen förordar utredningen

att polisens huvuduppgift alltjämt bör anges vara att upprätthålla allmän ordning och säkerhet,

att det i den nya poiisiagen uttryckligen bör slås fast att upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet sker som ett led i samhällets verksamhet för att främja rätt- visa, trygghet och välfärd i övrigt för medborgarna,

att polisens hjälpande funktioner inte på samma sätt som nu _bör vara kopplade till uppgiften att upprätthålla all- män ordning och säkerhet utan beskrivas som en självstän- dig uppgift,

samt att det i den nya poiisiagen tas in en föreskrift om polisens samarbete med andra myndigheter som i huvudsak

motsvarar 3 S poiisinstruktionen.

5.3 Remissyttrandena

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till utred- ningens uttalanden. Från flera håll efterlyser man dock en precisering av polisens roll i samhället. En närmare formulering av polisens roll och ansvarsområde skulle en- ligt remissinstanserna kunna minska den omtalade rollkon- flikten, motverka obefogad kritik och underlätta samarbe- tet mellan polisen och andra samhäiisorgan, främst social- tjänsten. Från andra håll understryks svårigheterna att utstaka gränser för polisens ansvarsområde.

Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län hör till dem som starkast kr itis serar utredn n1ngen pa denna punkt. Eniigt länsstyrelsen bör man i första hand utreda rättsläget för poiisverksamheten och med utgångspunkt från en poiisiag systematisera och anpassa lagstiftning och reglering för att åstadkomma en bättre samordning av de olika samhälls-

• Sida 52
•  Original

insatserna. I viss motsats härtill har socialstyrelsen framhållit att samverkansproblem inte håF_VT?äf_ETg_anna lösas i praktiken genom att olika myndigheters ansvarsom- råden avgränsas fran varandra. Aven flera kommuner fram- håiier att det skulle vara olyckligt med en detaljregle- ring av polisens ansvarsområde.

De kritiker som menar att utredningen har försummat att precisera polisens roll i samhället har mera sällan lämnat egna bidrag till den efterlysta preciseringen. Den ali- männa uppfattningen synes vara att preciseringen endast kan ske i allmänna ordalag. Svenska polisförbundet anslu- ter sig till utredningens upEfåffning att_pBT1sverksam- heten är ett av det moderna samhällets medel för att främja rättvisa, trygghet och välfärd för medborgarna.

Några få remissinstanser tar upp frågan om polisens ar- betsuppgifter bör indelas eller betonas på ett annat sätt än f.n. Länsstyrelsen i Kronobergs län menar att den brottsföFebyggande_VéFkEamhet€B_BöF_Vära ett övergripande mål för alla poiisuppgifter och därför inte bör jämställas med de övriga uppgifterna. Enligt polisstyrelsen i Stock— holm finns det inte anledning att ffådgå den_TBdéldiög_Eom gors i 2 S poiisinstruktionen i preventiv, repressiv och hjälpande verksamhet, men vissa förskjutningar kan bli nödvändiga mellan de olika verksamhetsformerna. Poiissty— reisen i Göteborg har för sin del svårt att se någBB_mof- gåtEEBäTTBTBg_m€Tlan den hjälpande och den repressiva funktionen. Enligt denna polisstyrelses mening är polisens olika verksamhetsområden i stor utstäckning sammanhäng— ande. Detta är emellertid enligt polisstyrelsen inte i sig något negativt eller konfliktskapande. Svenska polisförbundet pekar på riskerna med en organisatorisk anktTonsiddéTning och förespråkar ett synsätt enligt vilket de olika komponenterna i verksamheten betraktas

som en totalresurs.

Flera remissinstanser har invändningar mot uppfattningen att det skulle vara föråldrat att se polisen som före- trädare för samhällsmakten och betonar att polisens pre- ventiva och repressiva roll inte får undanskymmas till förmån för poiisens allmänt sociala funktion. Men det finns även remissinstanser som anser att den hjälpande funktionen alltför ofta har kommit i skymundan i den all- männa debatten. Behovet av samverkan mellan polisen och andra samhäiisorgan betonas starkt från flera håll.

För en närmare redovisning av remissyttrandena i denna del hänvisas till prop. 1980/81:13 s. 169—176.

5.4 1981 års principbeslut

I prop. 1980/81:13 uttalar dåvarande chefen för justitie- departementet till en början sin anslutning till utred- ningens beskrivning av hur förändringarna i samhället på olika sätt berör och påverkar poiisens uppgifter och ar-

• Sida 53
•  Original

betsförhållanden. Även om dessa förändringar på ett djup— gående sätt har påverkat polisens konkreta arbetsuppgifter och föranlett förändringar i fråga om organisation och in- riktning, har de emellertid enligt departementschefen inte på något avgörande sätt förändrat den allmänna målsättningen för poiisverksamheten.

Enligt vad som framhålls i propositionen måste det ses som en fördel att den yttre och författningsmässiga ramen kring poiisverksamheten har kunnat behalla sin giltighet även efter den dynamiska förändring av samhällsbilden som har inträtt sedan poiisverksamheten fick sin första egent- liga författningsregiering. Att begreppet allmän ordning och säkerhet, som teoretiskt sett har visat sig vara så svårdefinierat, ändå inte i praktiken upplevs som tvety- digt elier svårt att tolka torde sammanhänga med den grundläggande förankring som detta begrepg har i aiimänhe- tens rättsmedvetande. Det kan inte råda nagon tvekan om att det även i fortsättningen bör vara Polisens huvudupp- gift - som i princip inte bör ankomma pa något annat sam- häiisorgan - att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i landet. I enlighet med vad polisutredningen har anfört (jfr även JuU 1979/80:24 5.8) bör i den nya lagen polis- verksamhetens roll, som ett led i det allmännas samlade insatser för social trygghet och samhäiisgemenskap beto- nas. Det är enligt departementschefen viktigt att man i likhet med polisutredningen slår fast att denna huvud- uppgift utgör ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa, trygghet och välfärd.

Även om tyngdpunkten i polisens verksamhet också i fram- tiden måste ligga på övervaknings- och utredningsverksam- heten samt brottsförebyggande uppgifter, är det enligt vad som uttalas i propositionen nödvändigt att betona även po- lisens roll som serviceorgan för allmänheten. I dag be- skrivs den hjäipande funktionen endast som ett led i polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Som polisutredningen har konstaterat stämmer detta inte överens med en modern syn på polisens arbete. Det utgör inte heller en riktig beskrivning av polisens arbete på fältet, där polisen mycket ofta bistår allmän- heten utan att hjälpen har någon direkt anknytning till uppgiften at upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten. De hjälpande funktionerna bör i en ny central författning på poiisväsendets område beskrivas som en självständig polisuppgift.

Departementschefen understryker emellertid att det inte finns någon principiell skillnad mellan polisens hjälpande funktion och de övriga, centrala polisfunktionerna. Såväl i det enskilda fallet som i ett vidare perspektiv syftar all poiisverksamhet ytterst till medborgarnas skydd och hjälp. Departementschefen yttrar sig i detta liksom i andra sammanhang till förmån för en helhetssyn på polisens verksamhet.

• Sida 54
•  Original

Att lagstiftningsvägen på ett uttömmande och slutgiltigt sätt reglera polisens uppgifter är enligt propositionen varken möjligt eller önskvärt. För att detta skulle vara till värde för den enskilde polismannen skulle man få göra en detaljbeskrivning, som sannolikt ändå inte skulle

bli uttömmande och som dessutom snabbt skulle bli föråld- rad. Vill man undvika detta, hamnar man å andra sidan i en så allmänt hållen beskrivning att den blir av föga värde i det praktiska arbetet. Det torde inte heller vara möj- ligt att utforma en rollbeskrivning för polisens del på ett sådant sätt att den blir till verklig ledning vid be- dömningen av frågan om en viss samhällsugpgift bör läggas på polisväsendet eller inte. Det är ocksa lämpligare att med generalkiausulen som bakgrund från fall till fall och efter principiella och praktiska överväganden avgöra om en viss samhällsuppgift bör handhas av polisen eller av något annat samhäiisorgan än att söka härleda polisens uppgifter och gränsdragningen i förhållande till andra samhäiisorgan ur en allmänt hållen rollbeskrivning.

Enli t departementschefen finns det alltså inte skäl att på något avgörande sätt avvika från nuvarande ordning när det gäller metoden för att ange polisens uppgifter. Polis- instruktionens generaikiausui, som har internationella motsvarigheter och inhemsk hävd, har visat sig fylla just syftet att ge en allmän ram för polisens uppgifter som tillåter en fortlöpande anpassning av poiisverksamheten till förändrade förutsättningar och nya krav. Det närmare innehållet i polisens uppgifter måste även i framtiden fortlöpande regleras genom lagstiftning och andra före- skrifter i oiika ämnen.

De uttalanden som sålunda har gjorts i propositionen har lämnats utan erinran i riksdagens principbeslut.

5.5 Beredningen

Genom riksdagens principbesiut har översiktligt lagts fast på vad sätt polisens uppgifter bör beskrivas i den nya poiisiagen. Beredningen kan därför för e en del begränsa sig till vissa uttalanden i särskilda fragor.

Till en början bör då framhållas att "polisens uppgifter" inte är ord med ett preciserat innehåll utan ett begrepp som används med olika innebörd i olika sammanhang. Ibland avses de konkreta arbetsuppgifterna, ibland olika huvud- grupper i vilka arbetsuppgifterna är indelade. Det före- kommer också att orden används med huvudsaklig syftning p de olika formerna för polisens verksamhet - preventiv, repressiv och hjälpande verksamhet. Med poiisens uppgifte avses ibland även hela oiisverksamheten och dess inrikt- ning eller själva ändamalet med poiisverksamheten. Syno- nymt med begreppet i dessa vidare meningar har man i den aktuella debatten i ökande utsträckning brukat tala om polisens roller eller roll i samhället.

• Sida 55
•  Original

Fram till förstatiigandet den 1 januari 1965 fanns det inte några andra bestämmeiser på området än en definition av vad som skulle förstås med poiisverksamhet (1 S 2 mom. lagen /1925:170/ om polisväsendet i riket). Enligt defini- tionen utgjorde bl.a. upprätthållande av allmän ordning och säkerhet samt verkställande av spaning och annan un- dersökning angående brott polisverksamhet. När polisen förstatiigades fördes inte någon principdiskussion vare sig om polisens arbetsuppgifter, om poiisverksamhetens innehåll eller om verksamhetens ändamåi eftersom för- statiigandet inte ansågs ge anledning till några föränd- ringar i dessa avseenden. I stället för den tidigare defi- nitionen av poiisverksamhet angavs i poiisinstruktionen skyldigheten att upprätthålla allmän ordning och säkerhet som polisens huvuduppgift.

De förändringar som har ägt rum inom samhället i stort har inte bara på olika sätt berört och påverkat polisens ar- betsförhåiianden utan också medfört att ändamålet med po- iisverksamheten numera inte alltid ter sig lika självklart som förr. De konflikter i fråga om yrkesrollen som polis- utredningen har pekat på bl.a. när det gäller att förena de hjälpande och de repressiva uppgifterna är ofta en realitet för den enskilde polismannen i dag. Sådana spän- ningar i fråga om ändamålet med arbetet belyses också i den av svenska polisförbundet utgivna skriften Polis 80 (Göteborg 1980), där förbundet har sammanställt olika synpunkter på polismannens roll och arbetssituation i den närmaste framtiden.

Man kan mot den bakgrunden hysa förståelse för de remiss- instanser som i yttranden över poiisutredningens betänk- ande velat ha en långtgående detaljreglerin i lag av av polisens arbetsuppgifter. Tanken pa en sådan reglering har emellertid avvisats i riksdagens principbeslut och den erbjuder inte heller enligt beredningens mening någon framkomiig väg. När det gäller de konkreta arbetsuppgif- terna torde de redan av en så kort beskrivning av polis- arbetet som den nyss redovisade (5.1) framgå, hur olik- artade och mångskiftande dessa uppgifter är. En beskriv- ning av dem måste bli synneriigen detaljrik, om beskriv- ningen skali kunna vara till värde för myndigheterna inom polisväsendet eller den enskilde poiismannen i det vardag- liga arbetet. Som har uttalats i princippropositionen skulle beskrivningen ändå inte kunna göras uttömmande, eftersom polisens arbetsuppgifter fortlöpande ändras i takt med att samhällslivet utvecklas och förändras. En detaljreglering i lag skulle också försvåra en konti- nuerlig anpassning av poiisarbetet till ändrade förut- sättningar och krav.

Man måste enligt beredningens mening acceptera att lag- stiftning inte är ett medel som är ägnat att uttömmande belysa och lösa de rollkonflikter som i olika hänseenden uppstår för poiismannen i dagens samhälle. Beredningen bedömer det därför som mycket väsentligt att debatten i dessa frågor fortlöpande hålls levande inom kåren. En

• Sida 56
•  Original

metod att göra detta representeras av den nyss nämnda skriften Polis 80, en annan av de symposier och andra sammankomster rörande polisetik och liknande frågor som från tid till annan äger rum. Ytterligare ett forum för diskussion av dessa spörsmål erbjuder naturiigtvis po- iisutbiidningen, som beredningen kommer att behandla i senare sammanhang.

Om sålunda polisens uppgifter i den nya poiisiagen bör beskrivas huvudsakligen i samma termer som hittills, kan det finnas skäl att överväga en något annorlunda struktur på beskrivningen. Enligt beredningens mening vinner regleringen i klarhet, om man skiljer mellan å ena sidan poiisverksamhetens ändamål och å den andra de uppgifter som faller på polisen för att målet skall uppnås. Betydelsen härav skall naturligtvis inte överdrivas, men om de grundläggande bestämmelserna avfattas på ett sådant sätt skulle den helhetssyn på polisens funktioner som har eftersträvats i riksdagens principbeslut komma till bättre uttryck än f.n. Beredningen förordar med hänsyn härtill att den nya poiisiagen inleds med en bestämmelse under rubriken Polisverksamhetens ändamål. I huvudsakiig över- ensstämmelse med vad som har förordats av polisutred- ningen och bestämts genom riksdagens principbesiut bör där anges att polisens arbete, som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet, syftar

( till att allmän ordning och säkerhet skall upprätthållas, till att lagarnas efterlevnad skall tryggas samt till att allmänheten i övrigt skall tillförsäkras skydd och annan

hjälp.

När det sedan gäller att i lagen beskriva arbetsuppgift- erna finns det inte anledning att på något avgörande sätt gå ifrån vad som f.n. föreskrivs i 2 S poiisinstruktionen. Vissa justeringar bör dock göras. Om man i enlighet med vad beredningen nyss har förordat behandlar poiisverksam- hetens ändamal i en särskild bestämmelse, kan det te sig naturligt att beskriva uppgifterna på ett sätt som bättre överensstämmer med den verksamhetspianering som tillämpas inom polisväsendet. Till denna fråga - liksom till vissa övriga detaljspörsmål - återkommer beredningen i special- motiveringen.

Som nämndes tidigare ingår det enligt 3 S poiisinstruk- tionen i polisens uppgifter att samarbeta med åkiagarmyn- digheter och andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör poiisverksamheten. Särskilt åligger det polisen att fortlöpande samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och att snarast underrätta dessa om för- hållanden som bör föranleda åtgärd av dem.

Enligt polisutredningen är polisens samarbete med andra organ av så grundläggande betydelse att en föreskrift därom har en given plats i poiisiagen. Att samarbetet med åkiagarmyndigheterna bör nämnas särskilt anser utredningen ligga i sakens natur. Enligt utredningen kan det visser- ligen sägas att polisen i överensstämmelse med den grund-

• Sida 57
•  Original

läggande principen om samarbete bör vara skyldig att hålla kontakt inte bara med myndigheterna inom socialtjänsten utan också med andra myndigheter i den mån polisen får kännedom om förhållande som bör föranleda åtgärd från myndighetens sida. Underrättelseskyidigheten gentemot de socialvårdande organen är enligt utredningens uppfattning dock av sådan grundläggande betydelse att den liksom nu bör framhållas särskiit.

I anslutning till att utredningen behandiar polisens upp- giftsskyidighet gentemot socialtjänstens myndigheter fram- håller utredningen också att det är av vikt fran allmän synpunkt inte bara att polisen samverkar med dessa myndig- heter utan också att de organen etablerar samarbete med polisen. Hur angelägen denna sida av saken än är, kan den dock enligt utredningens mening inte lämpligen regleras i en poiisiag.

Beredningen vill för egen del anmärka att de allmänna be— stämmelser som tidigare fanns om samarbete myndigheter emellan - bestämmelsen i 1809 års regeringsform (47 S) om att myndigheterna skulle "räcka varandra handen" och den generella samverkansbestämmelsen i 4 S allmänna verksstad- gan - numera har slopats. Detta torde till en del ha skett mot bakgrund av att det enligt sedvanerättsliga principer har setts som en självklarhet som inte behöver särskilt omnämnas att myndigheterna skall samarbeta (jfr prop. 1973:90 s. 396). Samma synsätt får antas ha legat till grund för att vissa speciella samverkansbestämmelser har mönstrats ut ur en del äldre författningar. Mot denna bakgrund skulle det naturligtvis formellt sett i och för sig kunna hävdas att någon bestämmelse om samverkan mellan polisen och andra myndigheter inte behövs.

Beredningen delar emellertid poiisutredningens uppfatt- ning att samarbetet med andra myndigheter just på polisområdet är av så central betydelse att lagen bör innehålla en uttrycklig föreskrift om detta. I linje med

vad utredningen har uttalat får det till en början anses att den särställning gentemot polisväsendet som bl a. rättegångsbalken ger akiagarmyndigheterna motiverar att de myndigheterna nämns särskilt i poiisiagen. Beredningen vill i sammanhanget erinra om att riksdagen i sitt beslut med anledning av prop. 1980/81: 13 särskiit underströk betydelsen av att åklagarväsendets synpunkter beaktas både i fråga om den mera långsiktiga planläggningen av resursanvändningen inom polisväsendet och när det gäller uppkommande frågor om mera tillfälliga omdisponeringar. Beredningen återkommer till dessa fragor i samband med förslag till regeringsförfattningar.

Vad gäller samarbetet med socialtjänstens myndigheter vill beredningen särskilt hänvisa till att det under förarbetena till sociaitjänstreformen har fästs stor vikt vid den nuvarande föreskriften om samarbete i 3 S poiisinstruktionen (se t. ex. SOU 1977: 40 s. 653). Denna har också betydelse inte bara som en allmän rekommen-

• Sida 58
•  Original

dation utan även så till vida att sekretessen i före- kommande fall bryts gentemot socialtjänstens myndig- heter.

Om man alltså - med viss avvikelse från vad som numera är vanligt - i polislagen tar in en särskild bestämmelse om polisens skyldighet att samarbeta med andra myndigheter, anser beredningen det svårt att förbigå frågan om andra samhällsorgans skyldighet att samverka med polisen. Bered— ningen delar visserligen polisutredningens uppfattning att någon mera specificerad skyldighet för andra organ att exempelvis lämna uppgifter och annan information till po- lisen inte har sin plats i en polislag. En sådan bestäm— melse skulle också föranleda tolkningssvårigheter med hänsyn till sekretesslagstiftningen. Men en allmän regel om att andra samhällsorgan skall lämna polisen stöd i

dess arbete skulle enligt beredningens mening väl fylla sin plats i lagen som ett uttryck för att polisens verk- samhet för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet är en angelägenhet som berör samhället i stort. Den skulle också stå i samklang med den princip om att polisen har rätt till stöd från det samhälle den tjänar som har kommit till uttryck i den i avsnitt 3 nämnda deklarationen från Europarådets parlamentariska församling. Beredningen förordar att även en föreskrift av nyss angivet slag tas in i polislagen.

• Sida 59
•  Original

6 POLISENS ORGANISATION

6.1 Gällande ordning i huvuddrag

Under regeringen finns polisorgan på lokal, regional och central nivå.

Grundläggande för den lokala polisorganisationen är in- delningen av landet 1 118 polis d1str1kt Pol1sH1 striktet utgör verksamhetsområde för den lokala polisstyrelsen. I varje polisdistrikt finns en polischef som har tjänstebe- nämningen polismästare.

I åtskilliga författningar - vanligen äldre sådana — förekommer termen "polismyndighet". Ett exempel erbjuder rättegångsbalken. Enligt 1972 års lag om vad som avses med polismyndighet m. m. är "polismyndighet" liktydigt med polisstyrelsen, om något annat inte följer av lag eller annan författning.

Polisstyrelsen består enligt nyssnämnda lag av polis- chefen och det ytterligare antal särskilt utsedda ledamöter - minst sex och högst åtta - som länsstyrelsen bestämmer. De ledamöter som utses särskilt väljer inom sig ordförande och vice ordförande. Kungörelsen (1974:224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse m.m. äger tillämpning i samtliga polisdistrikt.

Annan ledamot av polisstyrelse än polischefen väljs av landstinget. I Göteborgs och Malmö polisdistrikt väljs » dock sådan ledamot av landstinget och kommunfullmäktige i Göteborgs resp. Malmö kommun. I Visby polisdistrikt väljs ledamöterna av kommunfullmäktige i Gotlands kommun. Man- datperioden är tre år.

De ledamöter som utses genom val bör enligt polisinstruk— tionen väljas så att kommunal erfarenhet blir företrädd och så att ledamöterna företräder olika delar av polis- distriktet. Om det begärs av tillräckligt många väljande, skall valet ske proportionellt enligt lagen (1955: 138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommun- fullmäktige m.m.

Polisstyrelsen skall enligt polisinstruktionen noga följa förhållandena inom polisdistriktet samt verka för ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmän- heten. Det åligger polisstyrelsen särskilt att vaka över att lagar och andra författningar rörande allmän ordning och säkerhet efterlevs, planlägga och leda polisens arbete och sörja för att åtgärder vidtas för att före- bygga brott samt verka för god rekrytering av tjänstemän till polisväsendet.

Polisstyrelsen kan fatta beslut på två sätt, antingen i plenum eller genom tjänsteman. I plenumärenden är styrel-

• Sida 60
•  Original

sen beslutsför när ordföranden eller vice ordföranden, polischefen och minst tre andra ledamöter är närvarande. Arende i vilket polisstyrelsen har att besluta men som inte skall avgöras i plenum avgörs av polischefen eller — efter delegation — annan tjänsteman inom polisdistriktet.

Ärende avgörs i plenum, när det angår viktigare frågor om organisation och arbetsordning, förslag till anslagsfram— ställning och andra frågor av större ekonomisk betydelse, frågor om tillsättande av tjänst i lönegrad lägst F 7 eller högre eller viktigare frågor om information rörande polisverksamheten i allmänhet. Detsamma gäller frågor om skiljande från tjänst eller uppdrag, disciplinansvar, av— stängning eller läkarundersökning samt slutligen andra frågor som polischefen hänskjuter till plenum.

Enligt polisinstruktionen får emellertid ärende som sagts nyss inte avgöras i plenum, om det innebär att polisled— ning utövas. I sådana fall skall ärendet avgöras av polischefen ensam. Polischefen får inte heller hänskjuta ärende till plenum i annat fall än om det rör administra- tionen för polisväsendet eller allmänna riktlinjer för polisens verksamhet. Dessa bestämmelser (49 S tredje stycket och 50 S polisinstruktionen) är en följd av prin- cipen i 39 S polisinstruktionen att det är polischefen ensam som utövar polisledningen inom polisdistriktet.

Med stöd av förordningen (1975:986) om handläggning av vissa polischefsuppgifter (den s.k. delegationsförord- ningen) kan beslutsfunktionen i polischefsärenden som inte angår ledningen av polisverksamheten eller polis- väsendets administration även delegeras till andra

tjänstemän inom polisen än polischefens ställföre-

trädare. Även i sådant fall meddelas beslutet i polis- styrelsens namn.

Denna möjlighet till delegation går tillbaka på en be— stämmelse (2 S) i lagen om vad som avses med polismyn— dighet m.m. I denna lag finns dock intaget ett förbud för regeringen eller annan myndighet som meddelar närmare föreskrifter om polisstyrelser att tillägga annan än högre polisbefäl befogenhet att besluta i fråga om fri- hetsberövande på polisstyrelsens vägnar. I överensstäm— melse härmed innebär föreskrifterna i delegationsförord— ningen att sådana beslut får anförtros endast åt personal som är polischefsutbildad. »

Den regionala polisorganisationen följer länsindelning-

Eanssfyre Isen ar hogsta pol1s smyndighet i länet. Den har i denna egenskap ansvaret för och ledningen av polis- verksamheten inom sitt län.

Länsstyrelsens uppgifter i aktuellt hänseende lades i sina huvuddrag fast i samband med att polisväsendet för- statligades och anges i polisinstruktionen. Länsstyrel-

• Sida 61
•  Original

sen skall övervaka att allmän ordning och säkerhet upp- rätthålls i länet och att nödvändiga åtgärder vidtas när den allmänna ordningen och säkerheten hotas eller störs. För att kunna fullgöra denna uppgift har länsstyrelsen fått befogenhet att meddela föreskrifter om användningen av polismännen i länets polisdistrikt samt att i vissa situationer helt eller delvis överta ledningen av polisen liksom att besluta om polisförstärkning inom länet och tillkalla förstärkning från annat län.

Vid polisväsendets förstatligande förutsattes det att länsstyrelsen skulle leda polisverksamhet så snart denna ankom på flera distrikt inom länet (prop. 1964:100 5. 67- 69 och 108-110). I överensstämmelse härmed utövar enligt polisinstruktionen länsstyrelsen chefsskapet i fråga om de polismän som ingår i länstrafikgrupp. Denna grupp står alltså till länsstyrelsens förfogande, vilket även kommer till uttryck i regleringsbrevet för polisväsendet. Mot— svarande föreskrifter finns inte för de övriga enheter som utövar regional polisverksamhet (narkotikarotlarna och de s.k. ekorotlarna).

Länsstyrelsen skall ägna uppmärksamhet åt polisväsendets organisation, se till att verksamheten bedrivs rationellt och effektivt samt verka för ett gott förhållande mellan polisen och allmänheten. En gång om året skall länssty- relsen inspektera polisdistrikten i länen.

Länsstyrelsen har också ålagts bl.a. att ta den befatt- ning med rekrytering och fortbildning av polismän som rikspolisstyrelsen föreskriver och att svara för polis- väsendets administration enligt de föreskrifter som med-L delas därom. Rikspolisstyrelsen svarar dock för en mycket stor del av administrationen av den lokala polisorganisa- tionen.

Länsstyrelsen fastställer vidare arbetsordning för polis- distrikten, handlägger vissa ärenden om tjänstetillsätt- ningar i distrikten och bestämmer i en del andra perso- naladministrativa ärenden.

Länsstyrelsen är besvärsmyndighet när talan förs mot polisstyrelses beslut. Ärenden om disciplinär bestraff- ning av tjänsteman inom den lokala polisorganisationen handläggs av länsstyrelsen. I Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt ankommer dock uppgiften på polis- styrelsen.

I alla län utom Gotlands län finns en länspolischef som är tjänsteman i länsstyrelsen och chef för länspolis- chefens expedition, vilken är en arbetsenhet inom läns- styrelsen. Vid fem länsstyrelser finns också en biträ— dande länspolischef.

Länspolischefen svarar som föredragande eller besluts- fattare för alla ärenden som enligt polisinstruktionen ankommer på länsstyrelsen. Han ansvarar på samma sätt

• Sida 62
•  Original

för ärenden som enligt annan författning ankommer på honom eller som enligt fastställd diarieplan skall handläggas på länspolischefens expedition.

Länspolischefen beslutar i allmänhet ensam i ärende som skall handläggas på hans expedition och som inte skall avgöras av styrelsen för länsstyrelsen. Hans självstän- diga ställning har ytterligare kommit till uttryck bl.a. på de sättet att ärenden som rör polisens verksamhets— former liksom vissa särskilt uppräknade ärenden får hänskjutas till styrelsen endast om de rör allmänna riktlinjer eller anvisningar för polisens verksamhet. De ärenden som särskilt har angetts är sådana som avses i 23, 24 och 32-34 55 polisinstruktionen, dvs. beslut om polisförstärkning, föreskrifter om polisstyrkornas användning, övertagande i vissa fall av ledningen för distriktens polisstyrkor, rekrytering och fortbildning av polismän samt chefsskapet för länstrafikgruppen.

De ärenden som enligt vad som har sagts nyss inte får hänskjutas till länsstyrelsens styrelse skall dock i vissa fall avgöras av landshövdingen. Så är fallet när det är fråga om allvarlig ordningsstörande händelse eller annan händelse som kräver extraordinär polisverksamhet eller fordrar särskilda överväganden rörande användningen av polisstyrkorna eller när omständigheterna i annat fall påkallar det. Också annat ärende som handläggs på läns- polischefens expedition skall avgöras av landshövdingen, när det är av särskild vikt.

För fall då länsstyrelsen genom länspolischefen övertar ledningen av en enskild förundersökning - något som i praktiken är mycket ovanligt - blir enligt särskild föreskrift i rättegångsbalken (7 kap. 9 5 första stycket) bestämmelserna i balken om polismyndighet tillämpliga på länspolischefen. Länspolischefen blir sålunda jämställd med en lokal polismyndighet vad gäller befogenheten att vidta tvångsåtgärder och skyldigheten att lämna biträde åt åklagarmyndighet under förundersökning i brottmål. En motsvarande föreskrift finns i utlänningslagen (1980:376, 100 5).

Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt är i huvud- sak undantagna från länspolischefernas verksamhetsområde. Polischeferna i dessa distrikt har i stället samma ställ— ning som länspolischef i operativt hänseende.

Enligt instruktionen (1965:674) för rikspolisstyrelsen utövar styrelsen som central förvaltn1ngsmynäighet hogsta inseendet över polisväsendet. Denna uppgift skall styrel— sen fullgöra genom att

1. genom inspektioner hålla sig underrättad om polisväsendets tillstånd och behov,

2. genom allmänna råd och anvisningar verka för plan- mässighet, samordning, enhetlighet och rationalise— ring inom polisväsendet, samt

• Sida 63
•  Original

3. i den utsträckning som anges i instruktionen eller i särskilda bestämmelser meddela föreskrifter för lägre polismyndigheter och leda polisverksamheten.

Rikspolisstyrelsen sörjer också för polisväsendets ekono- miska administration genom att upprätta och till rege- ringen inge förslag till anslagsframställningar hos riks- dagen. På styrelsen ankommer även personaladministrativt arbete i stor utsträckning. Styrelsen ansvarar vidare för anskaffning och förvaltning av polisväsendets materiel. Den bestämmer om polisens utrustning, fastställer vakt- områden, vaktdistrikt och stationeringsorter samt verkar för utveckling av förbindelsetjänster.

I fråga om polisverksamheten ägnar styrelsen särskild uppmärksamhet åt förhållandet polis- allmänhet, trafik- övervakningen, bevakningstjänsten, den socialpolisiära verksamheten, beredskapsplaneringen och den brottsföre- byggande verksamheten.

Styrelsen är nationell byrå för Interpol.

Vid styrelsen förs centrala polisregister och centralt passregister.

Rikspolisstyrelsen svarar också för extern och intern informationsverksamhet.

Styrelsen bedriver polisutbildning vid polishögskolan samt leder och övervakar övrig utbildningsverksamhet och rekryteringsverksamhet.

På en del områden har styrelsen tillerkänts befogenhet att meddela föreskrifter om hur polisverksamheten skall bedrivas och att leda denna verksamhet. Det gäller trafikövervakning som berör två eller flera län och som kräver samordning och samverkan, sjöpolisverksamhet och verksamhet med luftfartyg, bevaknings- och säkerhets- arbetet i samband med statsbesök och vid andra motsvaran— de händelser samt riksomfattande spaning vid vissa all— varliga brottstyper. För sistnämnda ändamål står den s.k. rikskriminalen till rikspolisstyrelsens förfogande. Riks— kriminalen består av tjänstemän hos polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsen meddelar också föreskrifter och all- männa råd rörande utlänningskontrollen och samordnar polisens åtgärder mot illegal invandring.

Dessutom leder styrelsen genom sin säkerhetsavdelning den särskilda polisverksamhet som syftar till att hindra och uppdaga brott mot rikets säkerhet. Rikspolisstyrelsen är därtill chefsmyndighet för statens kriminaltekniska. laboratorium.

• Sida 64
•  Original

I samband med utvecklingen av rättsväsendets informa— tionssystem (RI) har rikspolisstyrelsen ålagts betydande uppgifter. Det gäller i främsta rummet de i RI-projektet ingaende systemen för brottmålsförfarandet i vid mening hos polis, åklagare och de allmänna domstolarna (BROTTSRI).

Rikspolisstyrelsen leds av en särskild styrelse. Den består av rikspolischefen, som är ordförande, överdirek— tören, som är vice ordförande, samt sex andra, av rege— ringen utsedda ledamöter. F.n. är dessa riksdagsledamöter från de fyra största politiska partierna. Arbetet inom styrelsen ges på detta sätt en parlamentarisk förankring. Dessutom ingår två personalrepresentanter i styrelsen i enlighet med kungörelsen om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse m.m.

Chef för rikspolisstyrelsen är rikspolischefen. Över— direktören är hans ställföreträdare.

6.2 1981 års principbeslut

Genom riksdagens beslut år 1981 om polisens uppgifter, utbildning och organisation har principerna lagts fast för en ingripande organisationsförändring inom polis- väsendet. Att sörja för genomförandet av denna omorgani- sation är beredningens huvuduppgift. Den huvudsakliga innebörden av 1981 års principbeslut framgår av bered- ningens direktiv, som är fogade till detta betänkande som bilaga.

Beredningen har ännu inte slutfört sina överväganden i organisationsdelen. Omorganisationen påverkar dock endast i mindre utsträckning innehållet i de bestämmelser om polisväsendet som bör ha valören av lag. Beredningen begränsar sig därför här till att redogöra för några huvudpunkter i principbeslutet av särskilt intresse för utformningen av en ny polislag.

I fråga om den lokala polisorganisationen innebär 1981 års riksdagsbeslut Bl.a.—ätt—genömgr1pähde förändringar skall göras när det gäller metoderna för resursfördel- ningen. Det förutsätts att regeringen liksom nu skall bestämma om indelningen i polisdistrikt och om antalet polismanstjänster för vart och ett av distrikten. I övrigt skall emellertid den fördelning av personalen som läggs fast centralt i huvudsak begränsas till att det för varje distrikt fastställs en basorganisation. En väsent- lig uppgift för polisberedningen är i enlighet härmed att med de utgångspunkter som anges i propositionen och riks- dagens beslut upprätta förslag till organisationSplaner för länen och polisdistrikten. Beredningen har upprättat sådana förslag i särskilda promemorior — en för varje län — som efter remissbehandling nu övervägs av beredningen för slutligt ställningstagande.

• Sida 65
•  Original

Av grundläggande betydelse för den nya organisationen blir den ökade beslutsbehörighet för den lokala polissty- relsen som riksdagen har beslutat om (prop. 1980/81: 13 s. 57- 62). Polisstyrelsen i plenum förutsätts kunna besluta i alla viktigare frågor rörande verksamheten i distrikten utom när det gäller ett ärende om polisledning i särskilt fall. Avsikten har varit att skapa ett starkt förtroende- mannainflytande i synnerhet när det gäller resursför- delningen mellan olika verksamhetsgrenar samt andra beslut som rör den allmänna utformningen av polisdistriktets policy.

Riksdagen har också på en del andra punkter lagt fast nya principer som får betydelse för författningsregleringen beträffande polisstyrelserna. Det gäller främst en delvis ändrad metod för val av ledamöter (prop. 1980/81:13 s. 65— 66) och en utökning av antalet ledamöter (s. 66). Polisstyrelsernas förtroendeledamöter skall i fortsätt- ningen väljas direkt av kommunfullmäktige i de polisdist- rikt som omfattar en enda kommun. I flerkommunsdistrikten skall det alltjämt ankomma på landstingskommunerna att utse polisstyrelseledamöter, i de fall landstingsfria kommuner ingår i distriktet tillsammans med resp. kommun- fullmäktige. Att landstingskommunerna härvid liksom hit- tills skall samråda med kommunerna har uttryckligen för- utsatts. Landstingen bör eftersträva en sammansättning som i görlig mån tillgodoser skilda önskemål om represen- tativitet, bl. a. att varje kommun som ingår i ett polisdistrikt - om möjligt - får representation i polisstyrelsen. För att underlätta att det sistnämnda önskemålet blir tillgodosett skall enligt riksdagens beslut maximiantalet förtroendevalda ledamöter i en polisstyrelse höjas från åtta till tio.

Som har framgått finns f. n. en polisstyrelse i varje polisdistrikt. Vid remissbehandlingen av betänkandet Polisen väckte polisst relsen i Stockholms polisdistrikt (majoriteten) tanken pa att för Stockholms del komplette- ra det medborgarinflytande som utövas av polisstyrelsen med lokala nämnder som skulle kunna samverka med polis- ledningen i de olika vaktdistrikten.1 prop. 1980/81: 13 (s. 67) har uttalats att polisberedningen bör överväga om det finns ett behov av ett sådant system inom distriktet samt i så fall pröva de principiella och praktiska aspek— terna. Detta uttalande har godtagits av riksdagen. Enligt sina direktiv bör beredningen i denna del samråda med kommunaldemokratiska kommittén.

Av betydelse för författningsregleringen är också att principbeslutet innebär att ett nytt polismyndighetsbe- grepp skall införas (prop. 1980/81: 13 s. 68). Enligt riksdagsbeslutet skall man som benämning för det lokala polisorganet övergå från 'polisstyrelse" till "polis- myndighet”. Endast ett beslut som meddelats av polissty- relsen i plenum kommer sålunda att anges såsom fattat av polisstyrelsen.

• Sida 66
•  Original

utsätts i riksdagsbeslutet att en basorganisation skall fastställas centralt. Beslut angående de närmare rikt— linjerna för de regionala enheternas verksamhet och dimensioneringen av enheterna har förutsatts ankomma på länsstyrelsernas styrelse med länspolischefen som ansva- rig handläggare. Beredningen har i de förut nämnda länspromemoriorna gjort en genomgång av resurserna för denna verksamhet i samtliga län och redovisat förslag till organisationSplaner även i denna del.

Också i fråga om de i egentlig mening operativa lednings- funktionerna för den regionala verksamheten medför riks— dagsbeslutet betydelsefulla förändringar. Avsikten är att länsstyrelsen liksom nu skall kunna överta lednin en för de regionala enheternas arbete när särskilda förhallanden påkallar det. För det löpande arbetet bör enheterna emel- lertid enligt riksdagsbeslutet kunna vara organiSatoriskt inordnade i de polisdistrikt där de är stationerade och stå under omedelbar ledning av polischefen i distriktet. Länsstyrelsen och länspolischefen utövar då en indirekt ledning (se prop. 1980/81: 13 s. 93- 95).

I propositionen påpekas att en sådan ordning för ledning— en av de regionala enheterna är naturlig i de fall där regional verksamhet utövas av en enda enhet inom ett län. Den bör också utan svårighet kunna genomföras i fråga om sådana enheter som är avsedda för spaning mot och utred- ning av narkotikabrott och kvalificerad ekonomisk krimi- nalitet. På trafikområdet, där det f. n. i åtskilliga fall finns flera enheter med regionala uppgifter verksammma inom samma län, krävs emellertid vissa särskilda över- väganden. I propositionen har förutsatts att dessa och vissa andra organisatoriska frågor som gäller polisens arbete på trafikområdet skall utredas i ett sammanhang genom polisberedningens försorg.

En utgångspunkt för beredningens arbete är vidare att åt- minstone de länstrafikgrupper och lokala trafiksektioner inom ett län som har samma stationering sammanförs och ställs under enhetlig ledning. Det har förutsatts att beredningen därvid i första hand bör pröva en lösning som innebär att den dagliga operativa ledningen ankommer på polischefen i det distrikt där enheten är stationerad eller, i den mån det även i fortsättningen visar sig nöd- vändigt med flera enheter för ändamålet inom samma län, att ett samordningsansvar för dessa ledningsfunktioner läggs på en av de berörda lokala polischeferna.

Angående de närmare överväganden som beredningen har gjort i de här senast nämnda hänseendena får beredningen hänvisa till promemorian (Ds Ju 1982: 4) Beslutsstrukturen inom polisväsendet.

Medborgarinflytandet på regional nivå skall enligt riks- dagens beslut ankomma på länsstyrelsens styrelse. En ut— gångspunkt är därvid att, i likhet med vad som nyss har

• Sida 67
•  Original

angetts i fråga om de lokala polisstyrelserna, frågor som gäller polisledning i det enskilda fallet inte skall kunna hänskjutas till den regionala förtroendemannasty- relsen. Däremot har förutsatts ett starkt medborgarinfly- tande i frågor om bl.a. resursfördelning, rekrytering, utbildning samt allmän inriktning av verksamhet som berör flera distrikt. Bl.a. är avsikten att länsstyrelsens sty— relsen skall bestämma i vilken utsträckning personal skall avdelas för regional verksamhet utöver den basorga- nisation för ändamålet som har lagts fast centralt.

Enligt riksdagens beslut skall länspolischefen i flerta- let län fortfarande vara tjänsteman i länsstyrelsen. För Stockholms och Göteborgs och Bohus län förutsätts dock en särlösning enligt vilken länspolischefen förenar sin befattning med tjänsten som polischef i residensortens polisdistrikt och länet utgör ett enda regionalt verksam— hetsområde. Detta ger enligt riksdagsbeslutet gynnsamma förutsättningar för en samordning av vissa gemensamma funktioner. Riksdagsbeslutet bygger på förutsättningen att länspolischefen i dessa län utövar direkt ledning över de enheter som är avdelade för regional verksamhet i den mån de är organisatoriskt inordnade i residensorts- distriktet.

I fråga om övriga län — bortsett från Gotlands och Jämt— lands — innebär riksdagsbeslutet som nyss har angetts att länSpolischefen fortfarande skall vara tjänsteman i läns- styrelsen. Hans ställning inom länsstyrelseorganisationen förstärks, och det har förutsatts att han i fortsättning— en får sin verksamhet i mera utpräglad grad än f.n. in- riktad på planering, samordning och tillsyn.

Vad som har sagts nu har inte tillämpning på Gotlands län, som omfattar endast ett polisdistrikt och som saknar länspolischef. I fråga om Gotlands län har några större förändringar inte ansetts vara påkallade. Beträffande Jämtlands län, det enda län som f.n. omfattar enbart två polisdistrikt, skall enligt riksdagens beslut beredning- ens överväganden rörande den regionala polisverksamheten ske förutsättningslöst. Beredningen har i den promemoria som uppgjorts för Jämtlands län förordat att man även för det länet väljer en ordning som innebär att tjänsterna som länspolischef och som polismästare i residensorts- distriktet förenas till en befattning.

I riksdagens beslut har understrukits rikspolisstyrelsens betydelse för uppbyggnaden av det modtha och Effekt1va polisväsende som vi har i dag liksom den betydelsefulla roll för landets polisväsende som styrelsen kommer att få även i fortsättningen. I riksdagsbeslutet har emeller- tid förutsatts att rikspolisstyrelsen blir föremål för en organisatorisk översyn av polisberedningen med sikte på ett minskat personalbehov enligt de riktlinjer som närma- re har angetts i polisutredningens betänkande. Oversynen har dock förutsatts ske med beaktande av att det även i fortsättningen behövs resurser för att samlat bedöma polisverksamheten och verka för samordning och effektivi-

• Sida 68
•  Original

tet liksom för att möta de särskilda krav som ställs på det centrala förvaltningsorganet exempelvis när det gäller bekämpandet av den organiserade och den ekonomiska brottsligheten. I denna del har beredningen redovisat | sina överväganden i en särskild promemoria.

6.3 Beredningen

Som beredningen har anmärkt i avsnitt 2 utgör polisens organisation inte något ämne som enligt gällande princi- per behöver regleras i lag. Bestämmelser om statliga myn— digheters organisation brukar ju meddelas av regeringen och kompletteras av arbetsordning (eller motsvarande) som fastställs av myndigheten själv eller överordnad myndig- het. Det är enligt de principer för normgivningen som har lagts fast i regeringsformen endast på en punkt som en lagreglering är nödvändig beträffande polisens organisa— tion, nämligen när det gäller uppgiften för landstings- och primärkommuner att välja ledamöter i polisstyrel- serna. Detta innebär på en gång ett åliggande och en befogenhet för kommunerna och föreskrifter härom måste meddelas i lag (8 kap. 5 S RF).

Genom 1981 års principbeslut har emellertid lagts fast att grundläggande regler om polisorganisationen skall tas in i den nya polislagen. Som beredningen förut har kon- staterat kan detta anses vara sakligt motiverat med hänsyn till den centrala och för medborgarna betydelsefulla plats som polisverksamheten intar i rättssamhället. Rege- ringsformens bestämmelser om normgivning erbjuder inte något hinder mot en sådan ordning; i 8 kap. 14 5 RF anges uttryckligen att behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i ett visst ämne inte utgör hinder för riks— dagen att genom lag meddela föreskrifter i samma ämne.

Beredningen finner det med dessa förutsättningar natur- ligt att den nya polislagen återspeglar de tre nivåerna inom polisväsendet, dessas organisatoriska förhållande till varandra och de allmänna principerna för deras verk— samhet. 1 de delarna innebär inte 1981 års principbeslut några avgörande förändringar. Beredningen anser sig där- för kunna lägga fram ett förslag till hur bestämmelser i polislagen bör vara utformade i aktuellt hänseende fastän den ännu inte har slutfört sina överväganden i de olika organisationsfrågorna. Flertalet av de praktiskt betydel- sefulla nyheterna i organisationen kommer att avspegla sig i de regeringsförfattningar som också måste utarbe- tas. Förslag till sådana författningar avser beredningen att lägga fram i senare sammanhang.

Med de angivna utgångspunkterna anser beredningen att de organisatoriska bestämmelserna i polislagen bör begränsas till att avse följande frågor. -

• Sida 69
•  Original

Beträffande den lokala organisationen bör anges att länen är indelade T_poi1sd1stFTht, att—det i varje polisdist- rikt finns en polismyndighet och att denna har distriktet som sitt verksamhetsområde. Att det i enlighet med vad som förutsätts i principbeslutet i ett polisdistrikt kan finnas enheter med regional behörighet är ett förhållande av sådan principiell betydelse att det också bör anges särskilt. 1 lagen bör vidare slås fast att det för led- ningen av polismyndigheten finns en polisstyrelse, hur denna är sammansatt och hur ledamöterna väljs.

Beredningen har ålagts att samråda med kommunaldemokra- tiska kommittén i frågan om det i Stockholms polisdist- rikt finns behov av att komplettera polisstyrelsen med lokala nämnder, som skulle kunna samverka med polisled- ningen i de olika vaktdistriken, samt att i så fall pröva de principiella och praktiska aspekterna av en sådan ord- ning. Klart är att ett system med lokala nämnder på polisväsendets område knappast är tänkbart innan ställ- ning har tagits till om kommunallagen (1977zl79) bör med- ge att det på det kommunala området skall kunna finnas lokala nämnder med förvaltande eller verkställande upp— gifter. Enligt vad beredningen har inhämtat från kommu- naldemokratiska kommittén skall kommittén, innan ställ- ning tas i den aktuella frågan, utvärdera den försöks- verksamhet som numera bedrivs med stöd av den proviso— riska lagen (1979 408, omtryckt 1979:1167) om vissa loka- la organ i kommunerna. Enligt beredningens mening bör därför även frågan om lokala nämnder pa polisväsendets område ställas på framtiden.

Ytterligare ett förhållande av grundläggande betydelse för polisorganisationen synes böra komma till uttryck i polislagen, nämligen att polispersonalen i princip är tjänstemän i den lokala organisationen. Detta gäller även om de står till annat polisorgans förfogande, såsom fallet är exempelvis beträffande rikskriminalen. Vissa undantag finns dock från denna princip: flertalet läns- polischefer avses även i fortsättningen vara tjänstemän vid länsstyrelserna och viss polispersonal är anställd hos rikspolisstyrelsen, bl.a inom dess säkerhetsavdel- ning. I lagen bör lämpligen anges att polismännen är tjänstemän hos polismyndigheterna i den mån annat inte föreskrivs av regeringen.

I fråga om den regionala polisorganisationen bör i lagen anges att länsstyrelsen är länets högsta polisorgan och att den i denna egenskap ansvarar för polisverksamheten i länet. Denna allmänna beskrivning av länsstyrelsens roll i den nya organisationen bör givetvis preciseras, varvid en naturlig utgångspunkt blir att de uttryck för länsstyrelsens ställning inom polisväsendet som kan sägas innebära en begränsning i de lokala myndigheternas själv- ständighet anges särskilt.

Med denna utgångspunkt anser beredningen att följande ledningsfunktioner för länsstyrelsen bör anges i lagen:

• Sida 70
•  Original

- tillsynsfunktionen,

- befogenheten att avdela personal för regional polisverksamhet, - befogenheten att meddela-direktiv för den regionala polisverksamheten och, vid behov, för annan 1 polisverksamhet inom länet, - befogenheten att besluta om polisförstärkning inom länet samt att begära sådan förstärkning från annat län, - befogenheten att ta över ledningen av polispersonalen i länet när särskilda förhållanden föranleder det eller kravet på en enhetlig ledning annars är särskilt fram- trädande.

Enligt riksdagens principbeslut skall befattningen som länspolischef i Stockholms och Göteborgs och Bohus län förenas med chefskapet för polisdistriktet i residens— orten, och beredningen har som nyss redovisats förutsatt en motsvarande ordning för Jämtlands län. Detta blir visserligen en nyhet i organisationen av principiell betydelse, men beredningen anser att den reglering som här blir erforderlig inte lämpligen bör tas in i polis- lagen utan i länsstyrelseinstruktionen. Beredningen vill understryka att, även om det alltså enligt vanliga principer formellt bör falla på regeringen att författ— ningsmässigt peka ut de län där den nya regionala organisationen skall gälla, det självfallet inte är möjligt för regeringen att utan principbeslut från riksdagens sida frångå denna i de län där den införts eller utvidga den till att avse andra län.

I polislagen bör beträffande rikspolisstyrelsen före— skrivas att styrelsen är central förvaltn1ngsmyndighet . för polisväsendet. Att rikspolisstyrelsens uppgifter är av inspekterande, rådgivande och samordnande karaktär och att styrelsen alltså i princip inte har operativa befogenheter är av så grundläggande betydelse att det bör komma till uttryck i lagen. Lämpligen bör där anges att styrelsen får leda polisverksamhet och meddela föreskrifter om sådan verksamhet endast i de särskilda hänseenden som regeringen bestämmer, sasom exempelvis beträffande den särskilda polisverksamhet som syftar till att hindra och uppdaga brott mot rikets säkerhet.

Till vissa särskilda frågor återkommer beredningen i specialmotiveringen.

• Sida 71
•  Original

7 POLISENS BEFOGENHETER 7.1 Kort översikt av gällande rätt

Bestämmelser som närmare reglerar de tvångsmedel som står polisen till buds för den primära uppgiften att upprätt— hålla allmän ordning och säkerhet finns i olika lagar och författningar. Vidare anses vissa allmänna principer gäl- la i fråga om all utövning av polisiär tvångsmakt. Dessa principer återspeglas också delvis i de bestämmelser som finns på området. Man brukar tala om de s.k. behovs- och proportionalitetsprinciperna.

Behovsprincipen innebär att ett polisingripande får ske bara när det är nödvändigt för att avvärja den fara eller störning som föreligger i det aktuella fallet. Enligt proportionalitetsprincipen skall arten och varaktigheten av ingripandet sta i rimlig proportion till det mål som man avser att uppnå. Principerna har kommit till uttryck bl.a. i 16 5 polisinstruktionen. Det föreskrivs där att en polisman inte får använda strängare medel än förhåll- andena kräver för att verkställa en tjänsteåtgärd utan i första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar. För en närmare redovisning av vad behovs- och proportionalitetsprinciperna anses innebära hänvisas till SOU 1979:6 s. 294-295.

Polisens befogenheter i den brottsutredande verksamheten är som förut har nämnts reglerade i 23-28 kap. RB. Kapit- len innehåller regler om s.k. personella och reella tvångsmedel. De personella tvångsmedel som kommer i fråga för polisens del är gripande, medtagande resp. hämtning till förhör samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Förutsättningarna för dessa tvångsmedel är noggrant pre- ciserade i rättegångsbalken. Detsamma gäller de reella tvångsmedlen, som kan bestå bl. a. i beslag, husrannsakan och avspärrning av brottsplats.

När det gäller befogenheterna inom den brottsförebyggande verksamheten samt övervaknings- och serviceverksamheten är polisen som förut har angetts hänvisad till stöd i en rad olika författningar eller i vissa fall till sedvane- rättsliga principer som har ett mera indirekt författ- ningsstöd.

Av grundläggande betydelse för polisens ingreppsrätt är dessutom de allmänna bestämmelserna i 2 $ polisinstruk- tionen. Där anges att polisen skall hindra att den all- männa ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätt samt vidta de åtgärder som behövs när den all- männa ordningen och säkerheten har kränkts på annat sätt än genom brott.

Dessa bestämmelser innefattar inte bara en beskrivning av polisens uppgifter utan innebär också att polisen är skyldig att se till att allmän ordning och säkerhet upp-

• Sida 72
•  Original

rätthålls. Bestämmelserna får därmed även anses inrymma ett bemyndigande för polisen att vidta vissa sådana åt- gärder som behövs för att tillgodose det intresse som har nämnts nyss. Som beredningen förut har framhållit (av- snitt 4) torde de aktuella bestämmelserna i viss ut— sträckning övergångsvis kunna åberopas till stöd för ingripanden som annars skulle kräva lagstöd enligt regeringsformen. I 2 S polisinstruktionen anges emellertid inte närmare vilka åtgärder som polisen får vidta. I den nuvarande polisutbildningen understryks också att bestämmelsen måste tolkas med försiktighet och endast undantagsvis får tas till intäkt för mera konkreta ingreppsbefogenheter, eftersom dessa bör framgå av uttryckliga författningsbestämmelser.

Rättsligt sett har en begränsning av den ingreppsrätt som kan grundas på 2 S polisinstruktionen ansetts följa redan av den konstitutionella karaktären hos bestämmelsen. Den har beslutats av Kungl. Maj:t ensam med stöd av den norm— givningsbefogenhet som enligt 1809 års regeringsform var förknippad med Konungens styrande makt. Enligt konstitu— tionell praxis ansågs Kungl. Maj:t inte äga föreskriva mera djupgående ingrepp i medborgarnas frihet. Sådana in- grnpp krävde samfälld lagstiftning (jfr Sjöholm, a. a. s. 88 .

En annan utgångspunkt vid tolkningen har ansetts vara att polisens på 2 S polisinstruktionen grundade ingreppsrätt upphör att gälla eller inskränks när en särskild bestäm— melse berör ett skyddsintresse som formellt omfattas av 2 5 polisinstruktionen. Detta har ansetts följa av allmänna principer för lagtolkning (jfr JO 1975/76 5. 81 och JuU 1975/76:37 s. 37-38).

Till de författningar som direkt reglerar polisens befo- genheter med sikte på övervakningsverksamheten hör lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO). Till LTO, som tillkom på förslag av 1973 ars brottskommission, har överförts de bestämmelser om tillfälliga omhänderta- ganden som tidigare fanns i polisinstruktionen. De upp- gifter som har lagts på polisen enligt lagen (1976:511l om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) kan sägas innebära både övervakande och hjälpande polisverk- samhet. Beredningen återkommer till dessa författningar.

Som exempeleå andra befogenheter som närmast är att hän- föra till polisens övervakande verksamhet kan nämnas reg— lerna i 19 S allmänna ordningsstadgan (1956:617) och 10 5 lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Dessa be- stämmelser ger polismyndighet befogenhet att i vissa särskilda fall upplösa en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst. Denna befogenhet kan överlåtas på polisbefäl eller i undantagsfall annan polisman som har beordrats att närvara vid tillställningen eller samman— komsten. Ett exempel från ett mera speciellt område er- bjuder lagen (1970:926) om särskild kontroll på flyg- plats. Stöd finns där för vissa kontroll— och

• Sida 73
•  Original

visitationsåtgärder i syfte att förekomma brott som utgör allvarlig fara för flygsäkerheten.

Vad angår trafikövervakningen finns i fordonskungörelsen (1972:595) särskilda bestämmelser om befogenhet för po- lisman att utföra flygande inspektion och meddela kör- förbud samt att vidta vissa andra åtgärder. Lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov ger möjlighet att företa sådana prov i vissa situationer, bl.a. vid trafik- kontroll som har beordrats i förväg. Enligt körkortslagen (1977z477) kan polismyndighet vid svårare trafikbrott be— sluta att ta hand om körkort.

När det gäller polisens serviceverksamhet bör nämnas reg- lerna i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykia— trisk vård i vissa fall och utlänningslagen (1980:376), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall. Dessa lagar ger polisstyrelse befogenhet bl.a. att besluta om omhändertagande i vissa särskilt angivna si- tuationer. Omhändertagandet sker därvid inte pa grund av brott utan som en förberedelse för ett utomstraffrätts- ligt ingripande från samhällets sida. I de fall då polis- styrelsen sålunda enligt särskild föreskrift har befog- enhet att besluta att ta hand om någon, får enligt 1 S LTO den enskilde polismannen verkställa omhändertagandet i avvaktan på beslut av polisstyrelsen. Som villkor för sådan åtgärd gäller att dels förutsättningar bedöms fö- religga för omhändertagande, dels dröjsmål med åtgärden skulle innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende.

Såväl de lagar som har nämnts nu som många andra författ- ningar, t.ex. brottsbalken, rättegångsbalken, civilför- svarslagen (1960:74) och smittskyddslagen (1968:231), in- nehåller också bestämmelser om att polisen skall lämna handräckning åt myndigheter bl.a. med att hämta personer för olika ändamål. Ofta torde det härvid vara underför- stått att polisen får bereda sig tillträde till lokal där den sökte uppehåller sig. Flera förvaltningsrättsliga be— stämmelser innehåller föreskrifter om att polisen har rätt till tillträde till olika lokaler för kontroll. Exempel på andra former av handräckning utgör polisens skyldighet att biträda vid exekutiv åtgärd enligt utsökningsförordningen (1981:981), att omhänderta djur enligt lagen (1944:219) om djurskydd och att i vissa fall biträda med åtgärder enligt lagen (1965:719) om säkerhet på fartyg för att hindra att fartyg avgår.

Det allmänna lagstödet för polisens befogenhet att i vis- sa fall använda våld finns i 24 kap. 2 S BrB.

I samband med att beredningen i det följande går igenom de olika frågor som enligt beredningens mening bör regleras i en polislag kommer en närmare redogörelse för gällande rätt att lämnas.

• Sida 74
•  Original

7.2 Nordisk rätt

Av de nordiska länderna är det f. n. bara ett, nämligen Finland, som har en mera systematisk reglering av pol1sen ns befogenheter. Regleringen återfinns i den finska polislagen fran är 1966. I den finns ett kapitel (2 kap. ), som behandlar polisens befogenheter. Lagen är tillämplig både på polisens handlande inom det straffprocessuella fältet och beträffande övrig polisverksamhet.

Som en allmän princip slås först fast att polisen inte får ingripa i medborgarnas rättigheter i större utsträckning än som behövs för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller för att fullgöra tjänsteuppdrag. I första hand skall polisen därvid använda rad, uppmaningar och befallningar (12 S).

1 de följande paragraferna ges sedan närmare regler för olika situationer, varav här skall nämnas några av de viktigaste. Envar är t. ex. skyldig att tala om för polisen vem han är. Den som vägrar detta eller som lämnar sådan uppgift om sin identitet som kan antas vara falsk får gripas för förhör (13 5). Av 15 S framgår att, om förhör av någon är nödvändigt för att en uppgift som hör till polisens verksamhetsområde skall kunna fullgöras, den som skall höras är skyldig att inställa sig på kallelse. Hörsammar han inte kallelsen utan att uppge godtagbart skäl, kan han hämtas.

En särskild paragraf, 16 S, reglerar polisens befogenhet att stanna motorfordon och andra trafikmedel. När det krävs för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller förhållandena annars påkallar det, har polisen vidare rätt att spärra av visst område och lämna endast vissa personer och fordon tillträde (17 S).

Bestämmelserna i 18- 20 55 ger polisen rätt att ingripa mot personer som stör den allmänna ordningen på olika sätt. I 18 S regleras polisens befogenhet att skingra en folksamling, som orsakar oordning eller hinder i trafiken, och att för förhör gripa den som inte åtlyder polisens uppmaning att avlägsna sig från platsen. Enligt 19 S äger en polisman rätt att från platsen avlägsna eller gripa och tillfällig t hålla i förvar den som äventyrar allmän ordning eller säkerhet genom att föra oljud eller på annat sätt. Polisen har också rätt att gripa och tillfälligt hålla i förvar den, "av vars hotelser eller övriga uppträdande den slutsatsen kan dragas, att denne sannolikt kommer att göra sig skyldig till brott". Vidare har en polisman befogenhet att, vid behov med maktmedel, avlägsna den som uppträder berusad på allmän plats, vid allmän sammankomst eller annan offentlig tillställning. Om det behövs, får den berusade gripas och tas i förvar för tillnyktring. Mot den som är berusad t.ex. i en privatbostad kan polisen också ingripa

• Sida 75
•  Original

i vissa situationer (20 5). Även i andra fall har polisen befogenhet att under vissa förutsättningar avlägsna enskilda från bostäder och andra privata områden (21 5).

Av 19 S framgår slutligen också att polisen får ta omhand en person även för att skydda denne för en omedelbar fara för hans eget liv eller hälsa.

I Norge finns bestämmelser om polisens befogenheter i den bröttsutredande verksamheten i straffeprosessloven. Sålunda finns t.ex. regler om husrannsakan m.m. i lagens 18 kapitel och om frihetsberövande av misstänkta personer (Paagripelse og Faengsling) i 19 kap.

Norge har också en polislag, politiloven från år 1936. Den behandlar i huvudsak endast organisationsfrågor. Undantaget utgörs av lagens inledande paragraf, som lyder:

Staten sorger for det politi som trenges for å opprettholde den offentlige orden, forfolge lovbrudd og utfore de andre oppgaver, som etter lov eller sedvane påhviler politiet.

Paragrafen, som alltså primärt reglerar polisens uppgif- ter, anses också kunna utgöra rättsligt stöd för vissa ingrepp gentemot medborgarna som har stöd i vedertagen sedvana. Man talar om att polisen i paragrafen har givits en "generalfullmakt". Hur polisen skall handla inom ramen för denna generalfullmakt bestäms dock i betydande ut- sträckning av regler i olika specialförfattningar och i polisinstruktionen samt av etiska regler om "god poli- tiskikk".

Här kan särskilt nämnas att det i straffeprosessloven genom en ändring år 1971 har införts en ny paragraf, S 250 a, som reglerar olika fall då en polisman är befogad att föra med sig en person till polisstationen. Detta gäller

- den som på allmän plats stör allmän ordning eller trafiken, - den som inte lyder en uppmaning från polisen att avlägsna sig från offentlig plats, när omständigheterna

ger skälig grund befara att den allmänna ordningen eller trafiken skall störas,

- den som vägrar att uppge namn, ålder och adress när polisen begär uppgift om det eller som ger upplysningar härom, vars riktighet skäligen kan betvivlas, — den som anträffas på eller vid en plats där ett brott antas ha begåtts omedelbart före.

Ingen får enligt dessa bestämmelser berövas friheten längre än nödvändigt, och frihetsberövandet får aldrig vara längre än fyra timmar.

Befogenhet för polisen att ta hand om akut berusade personer följer av losgjengerloven (20 S).

• Sida 76
•  Original

Nyligen har en utredning, politirolleutvalget, rekom- menderat att frågan om att införa en "materiell" polis- lag, dvs. en lag som reglerar polisens befogenheter och sätter klarare gränser för dess kompetens, närmare övervägs (NOU 1981:35 s. 84).

I Danmark regleras polisens befogenheter i den brotts— utFEHanHe verksamheten av retsplejeloven. Här finns alltså bestämmelser om frihetsberövanden, husrannsakan, undersökning av person etc.

I retsplejeloven finns också ett kapitel, som allmänt handlar om polisen (11 kap.), främst om dess organisa— tion. Kapitlets inledande paragraf (S 108) lyder:

Politiets opgave er at opretholde sikkerhed, fred og orden, at pase overholdelsen af love og vedtaegter samt at foretage det fornodne til forhindring af forbrydelser og til efterforskning og forfolgning af sådanne.

Stk 2. Med justitsministerens samtykke kan der pålaegges politiet andre opgaver.

De befogenheter polisen har utanför straffprocessen, när den fullgör de uppgifter som följer av den citerade paragrafen eller av tradition, vilar i stor utsträckning på sedvanerättslig grund. Det antas allmänt att polisen kan använda omdelbart tvång, när den ingriper mot gärningar eller underlåtelser, som innebär en viss grad av fara för den allmänna ordningen och säkerheten, eller när särskilda skäl annars kräver det i samband med att 1 polisen verkställer olika tjänsteåtgärder. Avgörande för i om våld får användas anses - med utgångspunkt i straffe— * lovens bestämmelse om nödvärn (5 13) - vara om det vid en konkret bedömning av den föreliggande situationen kan anses nödvändigt och att alltså bruk av andra tvångsmedel inte kan antas leda till det önskade resultatet. En annan förutsättning är att det intresse som skall skyddas har

en sådan vikt att det över huvud taget framstår som rimligt att använda våld för att skydda det.

Om skyldighet att uppge sitt namn för polisen finns en uttrycklig bestämmelse i retsplejeloven (S 750).

7.3 Vissa pågående utredningar

Beredningen vill här nämna två utredningar som behandlar ämnesomraden av viss betydelse för de frågor som behandlas i det följande.

• Sida 77
•  Original

LTO/LOB-utredningen (Ju 1978:03) har som uppgift att göra en utväFHEFTng av LTO och LOB. I den mån utvärderingen ger vid handen att det vid den praktiska tillämpningen har uppkommit problem som kan avhjälpas lagstiftnings- vägen, bör utredningen enligt sina direktiv också ange de olika möjligheter som finns att ändra den aktuella lagstiftningen i angivet syfte.

Tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06) har som huvuduppgift ätt gora en oversyn av tvångsmedelsregleringen vid förundersökningen i brottmål. Bland de frågor som kommittén särskilt skall uppmärksamma förtjänar här nämnas problem rörande s.k. överskottsinformation, dvs. det spörsmål som uppkommer om den myndighet som genomför ett tvångsmedel kommer i kontakt med uppgifter om att den misstänkte eller annan har gjort sig skyldig till eller planerar brott som inte har något samband med det för- hållande som har föranlett ingripandet. En framtida reglering av denna problematik torde få betydelse även i fråga om de tvångsbefogenheter som beredningen behandlar. Kommittén har lagt fram delbetänkandet (Ds Ju 198lz22) Hemlig avlyssning m.m., som dock inte har lett till lagstiftning.

Beredningen gör i det följande inga egna överväganden rörande frågor som behandlas av de båda nämnda utred- ningarna.

7.4 Allmänna utgångspunkter för en ny reglering 7.4.1 Polisutredningen

Polisutredningen konstaterar att, om man i huvudsak transformerar den nuvarande generalklausulen i 2 $ polis- instruktionen till lag, så bortfaller den viktiga in- skränkning av dess räckvidd som nu anses följa av att in- struktionen inte har lags valör. Det är därför nödvändigt att en annan hållpunkt för tolkningen anvisas.

Det är då enligt utredningen naturligt att utgå från de grundläggande fri— och rättigheter som tillkommer med— borgarna enligt 2 kap. RF. Utredningen har den uppfatt- ningen att en efter regeringsformens ikraftträdande till- kommen lagbestämmelse, som för ett allmänt angivet syfte medger en myndighet att vidta "de åtgärder som behövs" e.d., inte kan få uppfattas som ett självständigt stöd för ingrepp i medborgarnas grundlagsskyddade fri- och rättighetssfär. Motsatt ståndpunkt skulle nämligen i realiteten innebära att lagstiftaren överlämnade åt myndigheterna att dra gränsen kring rättighetsskyddet.

Det är också enligt utredningen tydligt att syftet med kravet på lagstöd för intrång i rättigheterna sätter en gräns för vilka rättighetsinskränkande befogenheter som kan få härledas ur ett lagbud. För det första följer av legalitetSprincipen att regler om rättighetsbegränsningar

• Sida 78
•  Original

skall vara så klara och tydliga att rena missbruk motver— kas och risken för att praxis kommer på avvägar före- byggs. För det andra bör en föreslagen rättighetsbegräns- ning ligga i så pass öppen dag, att riksdagsledamöter, massmedia och allmänhet utan alltför stor svårighet kan ? uppmärksamma den under lagstiftningsproceduren. I annat 1 fall saknas incitament till den diskussion inom och utom ) riksdagen som i grundlagen har setts som ett huvudmotiv för kravet på folkrepresentationens godkännande av rät- tighetsinskränkningar och därmed för kravet på just lag— form.

Av de skäl som har anförts nu är det en utgångspunkt för utredningen att en ny generalklausul beträffande polisens uppgifter inte bör få åberopas som självständigt stöd för ett ingrepp från polisens sida i de grundläggande fri— och rättigheter som tillkommer medborgarna enligt rege— ringsformen. Befogenheten att göra ingrepp av sådant slag måste kunna härledas ur en särskild föreskrift. Utred- ningen har alltså utformat sina principförslag med den utgångspunkten.

En utgångspunkt för utredningen är också - enligt vad den anför i annat sammanhang - att de bestämmelser i rätte— gångsbalken som ger polisen särskilda befogenheter inte bör flyttas över till en ny polislag. Gripande, medtag— ande till förhör och liknande tvångsmedel under brottsut— redning bör alltså enligt utredningen fortfarande regle- ras i rättegångsbalken.

7.4.2 Remissyttrandena Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till ut- ) redningsförslaget eller lämnar det utan erinran i vad det innebär att en ny generalklausul beträffande polisens uppgifter inte bör få åberopas som självständigt stöd för begränsningar i de medborgerliga fri— och rättigheterna.

En del remissinstanser är dock kritiska gentemot utred- ningens ståndpunkt. Centralorganisationen SACO/SR vits- ordar att regleringen av EETTsens 1ngreppEratt till stor del är ofullständig. Många polisiära ingripanden har fått grundas på oskrivna rättskällor, såsom praxis i form av vedertagen sedvana, JO:s uttalanden och främst general- klausulen i 2 5 polisinstruktionen. Avsaknaden av regle- ring av de viktigaste ingreppsbefogenheterna för polisen är enligt organisationen otillfredsställande från allmän rättssäkerhetssynpunkt. Den enskilde medborgaren känner inte till vilka polisiära ingripanden han är skyldig att underkasta sig. Detta kan vara ägnat att motverka ett förtroendefullt förhållande mellan allmänhet och polis. Som utredningen anmärkt råder det också stor osäkerhet hos polisen om hur långt befogenheterna sträcker sig när de enbart grundas på 2 S polisinstruktionen. Sedan den nya regeringsformen trätt i kraft, har det blivit än mer tveksamt huruvida på generalklausulen sedvanerättsligt

• Sida 79
•  Original

grundade ingripanden kan anses vara riktiga.

Organisationen redovisar emellertid viss tveksamhet inför utredningens uppfattning att en eneralklausul beträffan— de polisens uppgifter inte bör fa åberopas i polislagen som ett självständigt stöd för ingrepp från polisens sida i de grundläggande fri- och rättigheter som tillkommer medborgarna enligt regeringsformen. Skulle utredningen vinna stöd i denna uppfattning kommer det att bli mycket svårt för lagstiftaren att förutse alla ingreppsbefogen- heter som polisen behöver för att genomföra sina mång— skiftande och föränderliga uppgifter för den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande.

Även polisstyrelsen i Vilhelmina polisdistrikt ställer sig tveksam 1 detta hänseende. FTSE—förel1gger enligt polisstyrelsen att en ny reglering inte kommer att täcka alla situationer då polismannen för att lösa en tjänste- åtgärd behöver ha rätt att ingripa med tvång. Polisen har vid utövandet av sina befogenheter enligt generalklausu- len visat stor återhållsamhet. Någon anledning till antagande att så inte skulle ske fortsättningsvis före- ligger inte. Givetvis vore det en fördel även för polisen om rätten till tvångsanvändning i varje situation fanns reglerad i lag. I ett så komplicerat och föränderligt samhälle som det vi lever i synes det dock vara i det närmaste omöjligt att åstadkomma en sådan reglering. Liknande uttalanden görs av bl.a. polisstyrelserna i Arvidsjaurs, Haparandas, Storumans, l1erps, lrolThättans ööh—Umeå pöTTEHTstrika__—__ ' *—

Polisutredningens ståndpunkt att de bestämmelser i rätte- gångsbalken som ger polisen särskilda befogenheter även i fortsättningen bör höra hemma i balken har godtagits av alla remissinstanser som har gått in på frågan. Till dem som särskilt understryker den aktuella synpunktens vikt

hör RÅ, överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt samt länsstyrelserna 1 Skaraborgs, Upps la och Alvsborgs la_n—

7.4.3 Beredningen

Beredningen ansluter sig liksom det stora flertalet re- missinstanser till polisutredningens ståndpunkt att en generalklausul i en ny polislag inte kan få åberopas som en självständig grund för ingripanden som begränsar med- borgarnas fri- och rättigheter enligt regeringsformen. I andra hänseenden bör en allmän bestämmelse om polisens uppgifter även i fortsättningen kunna tjäna som allmän rättsgrund inte bara för polisens skyldigheter utan också för dess befogenheter: det gäller exempelvis polisens rätt att meddela tillsägelser och erinringar eller, som man ibland brukar säga, dess befallningsrätt. Men på det område där medborgarna skyddas av bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter skulle det som polis- utredningen har konstaterat inte stå i överensstämmelse

• Sida 80
•  Original

med regeringsformen att överlåta åt polisen själv och ytterst den enskilde polismannen att bestämma gränserna för rättighetsskyddet. Det måste vara en uppgift för statsmakterna att fastställa dessa genom lagstiftning.

Det anförda innebär att de inledande paragrafer i den nya polislagen som beredningen i det föregående har förordat inte i sig avses grunda någon befogenhet som innebär att en grundläggande fri- eller rättighet inskränks. Detta bör lämpligen markeras särskilt i den nya lagen (se avsnitt 7.5.4).

En följd av den angivna utgångspunkten blir att stöd i lag måste tillskapas för sadana ingrepp i de medborger— liga rättigheterna som man anser bör utgöra tjänsteplik— ter för polisen även i fortsättningen men som i dag inte kan grundas på någon annan författningsbestämmelse än 2 5 polisinstruktionen med den giltighet som författningsrum- met f.n. har enligt övergångsbestämmelserna till rege- ringsformen. Att å andra sidan en långt driven detaljreg- lering på detta område varken är önskvärd eller ens möj- lig ligger i sakens natur. För att polisens möjligheter att fullgöra sitt arbete i överenstämmelse med svenska rättstraditioner skall garanteras även i situationer som inte är möjliga att förutse är det ofrånkomligt att bestämmelser i detta ämne till en del måste vara allmänt hållna och i rätt betydande utsträckning lämna utrymme för avvägningar hänförliga till föreliggande situationer. Med denna utgångspunkt synes de farhågor som från några håll har uttalats vid remissbehandlingen i anslutning till polisutredningens allmänna utgångspunkter vara överdrivna.

Beredningen ansluter sig till uppfattningen att de be- stämmelser om vissa befogenheter för polisen som f.n. finns i rättegångsbalken inte bör flyttas över till en ny polislag.

I det följande kommer beredningen att närmare gå in på de olika lagstiftningsproblem som gör sig gällande vid ut- formningen av en ny polislag till den del denna berör polisens befogenheter. Beredningen följer därvid den disposition som har använts i polisutredningens be- tänkande (avsnitt 7.14) och behandlar sålunda i skilda avsnitt behovs- och proportionalitetsprincipen samt be- fogenheten att bruka våld, att utföra kroppsvisitation och husrannsakan m.m. och att göra frihetsberövanden lik- som vissa tvångsåtgärder med syfte att förebygga allvar— lig brottslighet. Avslutningsvis tar beredningen upp vissa frågor rörande polisens spaningsmetoder.

7.5 Behovs- och proportionalitetsprinciperna 7.5.1 Gällande rätt

Som redan nämnts innebär behovsprincipen att polisin—

• Sida 81
•  Original

gripande får ske endast då det är nödvändigt för den föreliggande farans eller störningens avvärjande eller undanröjande. Proportionalitetsprincipen tar sikte på det intrång som ett—BöTigi ngr1pande kan medföra på ett motstående intresse och innebär att den skada och de olägenheter i övrigt som följer av ingreppet inte får stå i missförhållande till dess syfte.

För en närmare redogörelse för de båda principernas in- nebörd hänvisas till framställningen i SOU 1979:6 (s. 294-295), till vilken beredningen ansluter sigl.

Behovsprincipen återspeglas i åtskilliga författningsfö- reskrifter som berör polisens verksamhet. Som exempel kan nämnas 4 5 LTO, 2 S LOB och 1 5 lagen (1976: 371) om be- handlingen av häktade och anhållna m. fl. I 16 5 första stycket polisinstruktionen har principen generellt sla- gits fast för polisverksamheten. Där föreskrivs nämligen att en polisman för att verkställa en tjänsteåtgärd inte får använda strängare medel än förhållandena kräver och

att han i första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.

Denna föreskrift i polisinstruktionen är åtminstone till en del ett uttryck också för proportionalitetsprincipen. Ett ännu klarare uttryck för samma princip finns i 24 kap. 2 S BrB. I första stycket första meningen av denna paragraf föreskrivs att en polisman, som skall verkställa en tjänsteåtgärd och som möts eller angrips av våld får bruka det våld för åtgärdens genomförande som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Andra exem— pel på författningsföreskrifter som återspeglar propor- tionalitetsprincipen kan hämtas från de kungörelser som reglerar polisens befogenhet att i tjänsten använda skjutvapen och spikmatta (SFS 1967: 419 och 1969. 84).

7.5.2 Polisutredningen

Utredningen framhåller inledningsvis att de båda aktuella principerna även i fortsättningen bör vara grundläggande för all polisverksamhet och att de i enlighet härmed bör slås fast i den nya polislagen.

Utredningen erinrar om att 16 S polisinstruktionen, som går tillbaka på äldre förebilder, beskriver principerna negativt: polisen förbjuds att använda strängare medel än förhållandena kräver. Med hänsyn till det ansvar för all- mänhetens skydd som har lagts på polisen ter det sig na— turligt att i en modern polislag utforma en bestämmelse i ämnet positivt, t.ex. så att polisen, för att verkstäl— la en tjänsteåtgärd, får använda de medel som är försvar- liga med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omstän-

1 Se även Sjöholm a.a. s. 89—98.

• Sida 82
•  Original

digheter. Från psykologisk synpunkt skulle en sådan ut— formning enligt utredningen ha sitt värde som ett uttryck för lagstiftarens förtroende för polisen, något som inte är oväsentligt med hänsyn till dagens många gånger svåra arbetssituation för polisen. Samtidigt skulle bestämmel— sen markera att allmänheten kan räkna med det stöd från samhällets sida som det innebär att polisen handlar ak- tivt när det påkallas av omständigheterna. Dessutom skul- le proportionalitetsprincipen komma till tydligare ut- tryck än vad som nu är förhållandet.

7.5.3 Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att behovs— och proportionalitetsprin— ciperna bör komma till uttryck i den nya lagen.

Även utredningens förslag att principerna i den nya lagen skall uttryckas positivt har lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. I tillstyrkande riktning uttalar sig bl.a. länsstyrelsen i Uppsala län, polisstyrelserna i Stockholms ,_TTerps och_Upps sala _____ EETTsdistr Tkt samt Svenska poT1sfor5undet.PoTTsstyrelsen _Bo_Tang e _detrikt_ u leyse __T__mä__ETänd_fjänstemaHHEH_

81 str 1kt tet är _Tör en positiv skrivning, medan man bland de förtroendevalda befarar att en ändring från en nega- tiv till en positiv skrivning kan uppfattas på sådant sätt att polisen ges friare händer och att en sådan reaktion kan bli en belastning för polisen.

7.5.4 Beredningen

Beredningen instämmer i uppfattningen att behovs— och proportionalitetsprinciperna bör lagfästas i den nya po— lislagen. Huruvida principerna beskrivs positivt eller negativt synes sakligt sett inte ha någon avgörande bety- delse; beredningen kan emellertid ansluta sig till de skäl som av polisutredningen har åberopats till stöd för ett positivt uttryckssätt och förordar en sådan lösning beträffande en grundläggande bestämmelse i ämnet i den nya lagen.

Polisutredningens förslag går ut på att en bestämmelse av detta slag skall innehålla att polisen för att verkställa en tjänsteåtgärd skall få använda de medel som är för- svarliga med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Till förekommande av missförstånd bör enligt beredningens mening en föreskrift av denna inne— börd kompletteras på ett sätt som anger det i och för sig självklara förhållandet att polisen vid fullgörandet av sina tjänsteuppgifter måste iaktta vad som föreskrivs i lagar och andra författningar. Vidare ser beredningen det som en fördel om det i den nya bestämmelsen även markeras den betydelse som i enlighet med vad som förut har konstaterats regeringsformens bestämmelser om grund- läggande fri- och rättigheter har i sammanhanget.

• Sida 83
•  Original

Med dessa utgångspunkter kan bestämmelsen lämpligen ut- formas på det sättet att en polisman som har att verk— ställa en tjänsteuppgift skall, med iakttagande av de grundläggande fri- och rättigheter som tillförsäkras medborgarna genom regeringsformen samt av vad som före- skrivs i lag eller annan författning, ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till atgärdens syfte och övriga omständigheter. Så avfattad kommer bestämmelsen, i förening med den inledande paragrafen i polislagen, att få innebörden av en allmän fullmakt åt polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att fullgöra sina upp— gifter i den mån fråga inte är om någon begränsning av en grundläggande fri- eller rättighet eller om en åtgärd som är särskilt reglerad i polislagen eller annan lag— stiftning.

Formuleras bestämmelsen på det sätt som har förordats nu, innebär detta också att man lagfäster proportionalitets- principen. Som förut har anmärkts kommer behovsprincipen f.n. till uttryck genom 16 S polisinstruktionen, där det bl.a. föreskrivs att en polisman inte får använda sträng- are medel än förhållandena kräver och att våld får tilla gripas bara när tjänsteuppgiften inte kan lösas på något annat sätt. Tillgrips våld skall den lindrigaste form som kan leda till det avsedda resultatet användas, och våldet får inte brukas längre än som är oundgängligen nödvän- digt. Beredningen har svårt att se annat än att behovs- principen, uttryckt på ett sådant sätt, inryms i propor- tionalitetsprincipen. En åtgärd kan aldrig vara försvar- lig, om syftet med den kan nås med lindrigare medel, och inte heller kan användandet av våld vara försvarligt, om det används i större omfattning än som är oundgängligen nödvändigt.

Noga räknat skulle alltså behovsprincipen inte behöva nå- got annat stöd i lag än genom den grundläggande bestäm- melse som har föreslagits nyss. Som beredningen ser det kan det emellertid ändå finnas anledning att uttryckligen erinra om de grundsatser som f.n. finns uttryckta i 16 5 polisinstruktionen. Dessa gör sig gällande inte bara när fråga är om att använda våld - ett spörsmål som bered- ningen behandlar särskilt i nästa avsnitt - utan även be- träffande andra typer av tvångsåtgärder, exempelvis fri— hetsberövanden. Beredningen förordar med beaktande härav att den nyss föreslagna bestämmelsen kompletteras av en föreskrift där det uttryckligen sägs att, om tvång måste användas, detta får ske endast i den form och i den ut- sträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

7.6 Befogenheten att bruka våld 7.6.1 Gällande rätt

I 2 kap. 5 S RF föreskrivs att varje medborgare är skyd- dad mot kröppsstraff och tortyr samt mot medicinsk påver-

• Sida 84
•  Original

kan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Dessa rättigheter är absoluta, dvs. de får inte begränsas. En- ligt 6 5 första meningen är varje medborgare vidare gen- temot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt in- grepp även i andra fall. Skyddet mot påtvingat kroppsligt) ingrepp får begränsas genom lag under de förutsättningar som i allmänhet gäller för inskränkningar i de grund- lagsskyddade rättigheterna.

Med uttrycket "kroppsligt ingrepp" avses enligt förarbe- tena till den aktuella bestämmelsen främst våld mot män- niskokroppen. Dessutom inbegrips läkarunderökning, smärre ingrepp som vaccinering och blodprovstagning samt kropps- besiktning (prop. 1975/76:209 s. 147). Det har gjorts gällande att begreppet "kroppsligt ingrepp" bör tolkas mera inskränkt än vad förarbetena ger vid handen och från språklig synpunkt inte ger täckning för annat våld mot människokroppen än sådant som har formen av kirurgiska ingripanden och liknande. Beredningen anser sig emeller- tid ha att utgå från den innebörd som har tillagts be- greppet enligt de av riksdagen godtagna förarbetena (jfr SvJT 1981 s. 131 och 462 med hänvisningar).

Med den innebörd av regeringsformens skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp som alltså enligt beredningens mening är den riktiga står det till en början klart att skyddet omfattar sådana handlingar vilka är straffbara som miss— handel enligt brottsbalken, dvs. att tillfoga annan per- son kroppsskada, sjukdom eller smärta eller att försät— ta honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Förar— betena till regeringsformen ger närmast vid handen att även varje annan våldsanvändning som riktas mot person är ett integritetsintrång enligt regeringsformen. Grundlag— beredningen har också uttryckligen framhållit att reg- lerna om polismans användande av våld måste få form av lag (prop. 1973:90 s. 242).

Som personellt våld kan man beteckna varje omedelbar in- verkan på person genom kroppsligt våld eller genom hjälp- medel. Den som rycker i, knuffar eller håller fast någon annan utövar alltså våld. I sammanhanget förtjänar erinras om att grundlagen ger skydd bara mot sådant kroppsligt ingrepp som är påtvunget. Som sådant torde inte kunna anses att t.ex. en polisman lyfter upp och för vård för bort en person som på grund av sjukdom eller påverkan är ur stand att ta hand om sig själv och som förhåller sig passiv.

Det allmänna lagstödet för polisens befogenhet att än- vända våld finns i 24 kap. 2 5 BrB. Om en polisman som skall verkställa en tjänsteåtgärd möts eller angrips med våld eller hot om våld, får han enligt första stycket för att genomföra åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Samma befogenhet* tillkommer enligt detta stycke även viss personal till- hörande försvarsmakten, civilförsvaret och tullverkets kustbevakning. Andra stycket behandlar våldsbefogenheten

• Sida 85
•  Original

i samband med laga frihetsberövande, rymning och vissa liknande situationer. Det gäller även för annan personal än polispersonal, t.ex. inom kriminalvården. Enligt det nya tredje stycket, som trädde i kraft den 1 januari 1981 (prop. 1979/80:122, JuU 44, rskr 391), har en polisman uttryckligen tillagts rätt att bruka försvarligt våld även när han möts av motstånd vid genomförandet av vissa andra uppräknade tjänsteåtgärder. Denna rätt tillkommer sålunda en polisman som möts av motstånd när han med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst om- råde eller utrymme eller när han skall verkställa kropps— visitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat sådant omhändertagande av egendom. Befogen- heten enligt tredje stycket gäller även för vissa andra personalkategorier, t. ex. ordningsvakter. I paragrafens fjärde stycke slutligen föreskrivs att när nagon enligt paragrafen har rätt att använda våld, envar som kommer honom till hjälp har samma rätt.

De allmänna bestämmelserna om nödvärn i 24 kap. 1 S BrB och om nöd i 4 S samma kapitel är givetvis tillämpliga också på polismän. I nödvärn handlar t. ex. den som för— söker avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom1.Rätt att handla i nödvärn finns också i vissa andra situationer, som när det gäller att betvinga en person som hindrar att egendom återtas på bar gärning eller att hindra annan att olovli- gen tränga in i ett rum eller hus. Den som använder våld i nödvärn går fri från ansvar, om inte handlingen med hänsyn till angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse är uppenbart oförsvarlig. Fri från ansvar skall också den vara som för att avvärja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd. En förutsättning är vidare att gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsam- kas annan och omständigheterna i övrigt måste anses för- svarlig.

De befogenheter att använda våld som anses tillkomma po- lisen är inte uttömmande reglerade i 24 kap. BrB. Vid brottsbalkens tillkomst hänvisades uttryckligen (prop. 1962: 10 del B 5. 331) till att stora delar av detta

rättsområde liksom tidigare måste regleras på sedvane— rättslig väg. Som förut har framhållits godtar emellertid regeringsformen inte - i princip ej ens övergångsvis - sedvana som stöd för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna.

1 I praxis (Svea hovrätts, avd. 12, dom den 8 maj 1980 DB 77) har antagits att en polisman, som förföljer en person som skall omhändertas och därvid blir angripen av denne, har rätt att använda våld i nödvärn oavsett om polismannen skulle ha kunnat undkomma angreppet genom att avbryta förföljandet.

• Sida 86
•  Original

I polisinstruktionen finns som förut har redovisats en bestämmelse om våldsanvändning i 16 5 andra stycket. En- ligt denna får våld tillgripas endast när tjänsteuppgif- ten inte kan lösas på annat sätt. Om våld tillgrips, skall den lindrigaste form som kan leda till det avsedda resultatet användas. Våld får inte brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt.

Den nu återgivna bestämmelsen i polisinstruktionen torde enligt den förhärskande meningen knappast kunna åberopas som direkt rättsgrund för att våld över huvud taget skall få anlitas för att lösa en viss uppgift. Bestämmelsen ger i första hand uttryck för behovsprincipen vid våldsan- vändning. Indirekt ger den dock stöd för bruk av våld ge- nom att den uppenbarligen utgår från att polisen i all- mänhet är befogad att som sista utväg tillgripa våld för att genomföra sina tjänsteuppgifter.

I nuvarande läge torde emellertid generalklausulen i 2 S polisinstruktionen få anses utgöra sjäva rättsgrunden för den befogenhet att i sista hand använda våld som otvivel- aktigt anses tillkomma polisen vid sidan av vad som föl— jer av reglerna i 24 kap. BrB.

Vad som hittills har sagts har främst gällt våld mot person. Bestämmelserna i 24 kap. BrB tar emellertid sikte även på våld mot egendom, något som inte sällan är ofrån- komligt i polisens arbete. När man skall ta ställning till vad som är tillåtet enligt behovs— och proportiona— litetsprinciperna, måste man beakta att våld mot person alltid är allvarligare än våld mot egendom. Det bör också anmärkas att skyddet för våld mot egendom inte har grund- lagsfästs på samma sätt som när det gäller våld mot per- son.

I vissa fall är det ofrånkomligt att polisen använder särskilda hjälpmedel i situationer då personellt våld måste tillgriåas som en yttersta utväg. Till de mest in- gripande av s dana hjälpmedel hör skjutvapen och tårgas. För att säkerställa att dessa hjälpmedel används med utomordentlig restriktivitet har särskilda föreskrifter meddelats, i fråga om skjutvapen av regeringen i kungör- elsen (1969: 84) om användande av skjutvapen i polistjäns- ten och beträffande tårgas i föreskrifter av rikspolis- styrelsen (FAP 104. 3). Föreskrifter finns också om andra sådana hjälpmedel, t.ex. om användande av hund i polis- tjänsten (FAP 214:1). Som exempel på föreskrifter som tar sikte närmast på våld mot egendom kan nämnas kungörelsen (1967z419) med bestämmelser om användning av spikmatta i polistjänsten.

7.6.2 Polisutredningen

Som har framgått tidigare utgår polisutredningen från att polisen efter tillkomsten av en ny polislag inte utan _ stöd av en särskild föreskrift får begränsa de grundlägg-

• Sida 87
•  Original

ande fri- och rättigheterna. Befogenheten att bruka våld i andra fall än som avses i 24 kap. BrB kan då enligt ut— redningen inte som f.n. härledas ur en generalklausul.

Utredningen framhåller att det är uppenbart att polisen också i fortsättningen måste ha ett visst utrymme att bruka fysiskt tvång mot person även vid sidan av vad som följer av brottsbalkens regler. En lagreglering i detta hänseende är alltså nödvändig. Denna kan enligt utred- ningen ske på olika sätt, antingen genom en komplette- ring av 24 kap. 2 S BrB eller genom att en bestämmelse tas in i den nya polislagen.

Utredningen påpekar att en självklar förutsättning för att våld skall få användas av en polisman måste vara att det ingår som ett nödvändigt led i en tjänsteuppgift som det åligger honom att fullgöra. I annat fall bör givet— vis våld alltid vara otillatet. Utredningen erinrar om att det av proportionalitetsprincipen följer att tjänste— uppgift av vad slag som helst inte kan få berättiga till våldsanvändning ens i sista hand. Polisen bör t.ex. en- ligt utredningen inte få använda våld för att genomföra en delgivning. I princip måste det vara fråga om en åt— gärd som i och för sig får genomföras tvångsvis.

Utredningen berör också de föreskrifter om särskilda hjälpmedel såsom skjutvapen och tårgas m.m. som finns f.n. Att föreskrifter av detta slag är nödvändiga även i fortsättningen ligger enligt utredningen i öppen dag. När det gäller föreskrifternas form erinrar utredningen om att grundlagberedningen synes ha utgått från att i varje fall föreskrifter om användande av vapen i polistjänsten skulle meddelas genom lag med hänsyn till principen att begränsningar i medborgarnas skydd mot påtvingat kropps- ligt ingrepp förutsätter lagform (se prop. 1973190 5. 242). Om befogenheten att i vissa fall bruka våld som en sistahandsutväg lagfästs, är enligt polisutredningen en sådan ordning dock inte nödvändig. Föreskrifter av hit- hörande slag bör i så fall kunna meddelas i form av verk- ställighetsföreskrifter. En konsekvens blir då att rege- ringen - eller den myndighet som efter delegation med- delar föreskrifterna - aldrig får tillåta användning av särskilt hjälpmedel i vidare mån än vad som medges i de grundläggande bestämmelserna i lagen. Här liksom i andra sammanhang måste enligt utredningen vidare finnas ett utrymme för att centralt meddela anvisningar till ledning för den enskilde polismannen.

7.6.3 Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har utredningens uttalanden i allt väsentligt lämnats utan erinran. Polisstyrelsen i Bor— länge polisdistrikt har understruk1t att mai_VTd reg- leringen av polisEWs våldsanvändning bör se till att täc- ka de fall da polisen måste ingripa för att med våld hindra att någon utsätter sig för fara eller riskerar sä-

• Sida 88
•  Original

kerheten för sig själv eller annan utan att begå brott. Overklagaren i Stockholm har framhållit att man bör för- söka reglera anvandn1nä€n av våld inte endast mot person utan även mot sak. Polisstyrelsen i Falu olisdistrikt kan inte ansluta sig till utredningens stan pun t att_en delgivning aldrig skulle få genomföras med vald. Polis- ? styrelsen kan för sin del tänka sig att en tillämpning av behovs- och progortionalitetsprinciperna skulle kunna ) medge en viss v ldsanvändning även i en sådan situation. '

När det gäller frågan om var den rättsliga regleringen av polisens våldsanvändning bör placeras — i den särskilda polislagen eller i brottsbalken (24 kap. 2 S) - råder olika uppfattningar bland remissinstanserna. Några, såsom t.ex. länsstyrelsen i Uppsala län, menar att det är lämp- ligt a ta va som 1 t1 5 ar reglerats i brottsbal— ken fortfarande ha sin plats där. Andra instanser, exem- pelvis polisstyrelsen i Simrishamns polisdistrikt, anser att de svårigheter som 1 dag råder for såval den enskilde som offentliga institutioner att få en sammanfattande bild av lagstiftningen inom polisverksamhetens område ta- lar för att samtliga bestämmelser tas upp i en särskild polislag. Länsstyrelsen i Stockholms län är av den upp— fattningen att positiva regler for pol1smännens befog- enhet att bruka våld för att genomföra tjänsteåtgärder bör ha sin plats i polislagen medan brottsbalken bör fö— reskriva ansvarsfrihet för våldsanvändning av aktuellt slag.

7.6.4 Beredningen

I anslutning till regeringsformens och brottsbalkens be- greppsbildning har det varit vanligt att tala om en "be- fogenhet" eller en "rätt" för polisen att använda våld i vissa fall. Från juridisk synpunkt är terminologin kor- rekt, och beredningen avser inte att avvika från denna. De valda uttryckssätten kan emellertid leda tanken fel. Våldsbefogenheten är ingen förmån - den är ett uttryck för en skyldighet som samhället har ålagt polisen och som den enskilde polismannen, oberoende av egen uppfattning, måste fullgöra lika väl som andra tjänsteplikter i vissa situationer.

Allmän enighet råder om att bestämmelserna i 24 kap. BrB inte uttömmande reglerar de befogenheter att använda våld som anses tillkomma polisen. Någon avsikt att fullstän- digt reglera denna fråga fanns som förut har angetts inte vid brottsbalkens tillkomst, och inte heller när de kom- pletteringar som nyligen gjordes i 24 kap. 2 S kom till förelåg en sådan ambition (jfr prop. 1979/80:122 s. 77).

I det rättsläge som råder efter tillkomsten av den nya regeringsformen, vilken underkänner sedvana som rätts- grund för inskränkningar i de grundläggande fri- och rät- tigheterna, torde som polisutredningen har konstaterat generalklausulen om polisens uppgifter i 2 S polisin— struktionen få anses utgöra det rättsliga stödet för den befogenhet att i sista hand använda våld som sålunda an-

• Sida 89
•  Original

ses tillkomma polisen vid sidan av vad som följer av reg- lerna i 24 kap. BrB och vad som tolkningsvis kan härledas ur andra bestämmelser. Denna befogenhet är givetvis, lik- som alla polisens befogenheter att tillgripa tvångsmedel, underkastad begränsningar genom kravet att behovs- och proportionalitetSprinciperna måste iakttas.

Beredningen har tidigare (avsnitt 7.4.3) anslutit sig till polisutredningens uppfattning att en ny generalklau- sul beträffande polisens uppgifter inte bör fa åberopas som självständigt stöd för ingrepp från polisens sida i de grundläggande fri- och rättigheterna. Detta gäller naturligtvis i särskilt hög grad den betydelsefulla frå— gan om polisens befogenhet att som sistahandsutväg bruka våld mot person. I den utsträckning som denna befogenhet behövs för att polisen skall kunna fullgöra sina uppgif- ter bör den därför i sin helhet ges uttryckligt stöd i samband med tillkomsten av en ny polislag. Vad beträffar våld mot egendom är en lagreglering inte lika ofrånkom- lig, men från praktisk synpunkt är det uppenbart att en enhetlig reglering har avgörande fördelar. Beredningen förordar en sådan lösning.

När det gäller de allmänna utgångspunkterna för en reg- lering av polisens våldsbefogenheter kan beredningen an- sluta sig till vad polisutrednin en har anfört. En grund- läggande förutsättning för att vald skall få användas av en polisman måste sålunda som polisutredningen har fram- hållit vara att det ingår som ett nödvändigt led i en tjänsteuppgift som det åligger honom att fullgöra. Vidare medför behovsprincipen att våld får användas bara när andra medel är otillräckliga och proportionalitetsprin- cipen att inte vilken tjänsteuppgift som helst kan få motivera våldsanvändning.

Regleringen av polisens befogenhet att använda våld kan tänkas utformad på olika sätt. En möjlighet är att i lag söka ge en fullständig och detaljerad beskrivning av de situationer då våld får användas. Fördelen med ett sådant regelsystem skulle vara att det inte ger utrymme för tve- kan om när fysiskt tvång får brukas; våld skulle vara tillåtet i de uppräknade situationerna men inte annars. Ju mer preciserad man försöker göra en sådan reglering, desto större blir å andra sidan risken att den i prakti- ken visar sig ofullständig och att polisen i vissa oförutsedda situationer kommer att stå utan lagstöd för ingripanden som av allmänheten såväl som av polisen själv uppfattas som oavvisliga tjänsteplikter. Denna risk blir större allt eftersom förändringar sker i det samhälle, i vilket polisen har att utföra sitt arbete. Med en sådan utgångspunkt skulle regleringen också bli komplicerad och sannolikt ställa den enskilde polismannen på fältet inför stora svårigheter när det gäller att överblicka regelsys- temet och halla detta i minnet. Slutligen bör anmärkas att man hur detaljerad regleringen än skulle bli inte kommer ifrån att det i praktiken ändå blir den enskilde polismannens omdöme och erfarenhet som i stor utsträck- ning blir avgörande.

• Sida 90
•  Original

Befogenheten att använda våld skulle å andra sidan kunna regleras förhållandevis enkelt genom en generell fullmakt åt polisen att som en sistahandsutväg bruka det våld som är försvarligt när en tjänsteuppgift inte kan lösas på annat sätt. Innebörden skulle da vara att våld får brukas endast vid klart behov och att proportionalitet måste rå- da mellan mål och medel. Med en allmänt hållen regel av detta slag skulle garantier finnas för att polisen inte saknar ingreppsbefogenhet i praktiskt uppkommande situa- tioner. Nagon anledning att befara att en sådan regel skulle leda till att våld brukades i onödig eller annars olämplig utsträckning finns enligt beredningens mening knappast. Å andra sidan skulle regeln i så fall inte i sig själv ge mycken ledning, utan den skulle få sitt re- ella innehåll genom uttalanden i motiv och läroböcker m.m. liksom genom praxis och sedvana. Det kan enligt be- redningens mening på goda grunder hävdas att man da inte skulle tillgodose det intresse som ligger till grund för regeringsformens krav på att begränsningar i de grundläg- gande fri- och rättigheterna skall ha form av skriven lag.

Beredningen har stannat för en lösning som kan sägas in- nebära en kompromiss mellan de båda skisserade metoderna. Enligt beredningens mening bör man i lag ge en beskriv- ning av ett antal vanliga typfall då en befogenhet att använda våld bör tillkomma polisen under förutsättning att andra medel är otillräckliga och att i det enskilda fallet rimliga proportioner föreligger mellan medel och mål. Denna reglering bör sedan kompletteras genom en mera allmänt formulerad bestämmelse varigenom polisen tilläggs en befogenhet att i klara undantagssituationer, som lig- ger vid sidan av typfallen, tillgripa direkt tvång för att genomdriva en tjänsteuppgift. _ i

i Den av beredningen förordade metoden kan ses som ett sätt att bygga vidare på de nuvarande bestämmelserna i 24 kap. 2 S BrB. Det är också tydligt att de befogenheter att bruka våld som f.n. tilläggs polisen genom detta lagrum bör utgöra stommen i en ny reglering av polisens våldsan- vändning. Reglerna i första stycket (polismannen möts el- ler angrips med våld eller hot om våld när en tjänsteåt- gärd skall genomföras) och andra stycket (s.k. laga befo- genhet) har hävd inom polisverksamheten och är alltjämt av central betydelse.

Behovet av regleringen i paragrafens tredje stycke (po- lismannen möts av motstånd när han med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någon eller verkställa kroppsvisi- tation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom) får enligt beredningen anses ha klart dokumenterats i det nyligen behandlade lagstiftningsärende då stycket tillades (se prop. 1979/80:122 s. 74-77, 152-153 och 157 och JuU 1979/80:44 s. 22-24). Beredningen vill särskilt peka på att lagrådet i detta ärende framhöll att rätten att genomföra tjänste-

• Sida 91
•  Original

åtgärder av aktuellt slag torde vara så fullständigt reg- lerad i lag att man inte behöver tveka att lagstifta om användande av våld vid dessa åtgärder på den grunden att lagstiftningens tillämpningsomrade skulle vara oklart. Fran justitieutskottets sida redovisades visserligen viss tvekan som hänförde sig till den risk för tolknings- och tillämpningssvårigheter som kunde uppkomma när det fanns flera bestämmelser som delvis reglerade samma ämne; ut- skottet tänkte därvid uppenbarligen på 2 S polisinstruk- tionen. Denna anledning till tveksamhet kommer emellertid att falla bort, om - som beredningen har förordat - en generalklausul angående polisens uppgifter inte längre kan åberopas som rättsgrund för ingripanden från polisens sida med fysiskt tvång.

En annan huvudbeståndsdel i regleringen av polisens rätt att använda sig av fysiskt tvång måste uppenbarligen vara att tillförsäkra polisen befogenhet att ingripa mot straffbelagda handlingar, i första hand pågående sådana. Aven i situationer av detta slag skall naturligtvis våld brukas endast som en sistahandsutväg. Befogenheten bör emellertid här inte göras beroende av om polismannen möts av våld eller hot om våld. En polisman måste exempelvis ha befogenhet att, om så behövs handgripligen, avstyra ett gatuslagsmål, och detta även om polismannen själv inte möts av våld eller hot därom.

I det hänseende som nu är aktuellt följer vissa befogen- heter av nödvärnsbestämmelserna i 24 kap. 1 $ BrB. Den bestämmelsen medger som förut nämnts att polismän - lik- som andra medborgare — utan risk för straffpåföljd vid- tar åtgärder för att avvärja ett påbörjat eller överhäng- ande brottsligt angrepp på person eller egendom, betvinga den som hindrar att egendom återtas på bar gärning samt i vissa fall hindra någon från olaga intrång eller avlägsna den som gjort sig skyldig härtill. En förutsättning är att de åtgärder som vidtas inte är uppenbart oförsvarli- ga. En fraga som ibland ställs är om nödvärnsbestämmel- serna är tillämpliga även när polismannen fullgör ett tjänsteuppdrag och om han sålunda är bevarad vid sin rätt till nödvärn om han t.ex. blir angripen med våld vid förföljande av en person som skall gripas. I rättspraxis här frågan besvarats jakande.

Nödvärnsbestämmelserna bör emellertid av flera skäl kom- pletteras genom en särskild bestämmelse i polislagen med sikte på intresset av att straffbara handlingar avstyrs. Polisen har en generell skyldighet att söka avvärja brott även i andra fall än sådana som avses med nödvärns- bestämmelserna. Det är dessutom en uppenbar fördel om po- lisens tjänsteplikter så långt möjligt får stöd i positi- va bestämmelser och inte behöver härledas ur straffri- hetsreglerna. Beredningen förordar med hänsyn härtill att det i polislagen tas in en bestämmelse som ger polisen befogenhet att, i den mån det med hänsyn till omständig- heterna är försvarligt, använda våld för att avvärja en straffbelagd handling. Regeln bör ta sikte inte bara på

• Sida 92
•  Original

påbörjade utan också på omedelbart överhängande brotts- liga handlingar. Polisen bör exempelvis kunna hindra en berusad person som står i begrepp att köra bil från att göra sig skyldig till trafiknykterhetsbrott.

Det är emellertid angeläget att framhålla att befogenhe- ten att avvärja brottsliga handlingar med fysiskt tvång när andra medel är otillräckliga inte blir obegränsad genom en sådan regel. Det fysiska tvånget måste som nämnts vara försvarligt med hänsyn till omständigheterna (proportionalitetsprintipen). Främst blir det här fråga om enstaka gärningar som består i positivt handlande, företrädesvis allvarliga brott. Aven brott som består i straffbar underlåtelse kan dock någon gång motivera fy- siskt tvång. Ett ingalunda opraktiskt exempel erbjuder det fallet att någon obehörigen kvarstannar i "kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annåt dylikt ställe" som det heter i straffbestäm- melsen om olaga intrång (4 kap. 6 5 andra stycket BrB)1. Brottet kan ju då sägas bestå i en underlåtelse att på tillsägelse lämna lokalen, men att polismannen här i sista hand skall kunna ingripa med tvång är uppenbart. Det bör emellertid understrykas att bestämmelsen inte är avsedd att kunna användas som självständig rättsgrund för att med direkt tvång avbryta exempelvis näringsverksamhet som bedrivs utan tillstånd i de fall detta är straffbart och inte heller för att verkställa förvaltningsbeslut med sådant tvång, även om efterlevnaden skulle vara straff- sanktionerad. Det bör också anmärkas att bestämmelsen som sådan inte är avsedd att kunna åberopas till stöd för en begränsning av någon annan grundläggande fri- eller rättighet än skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp, exempelvis skyddet mot husrannsakan.

Om sålunda ett polisingripande med våld långt ifrån all— tid bör vara tillåtet mot straffbelagda handlingar, finns å andra sidan viktiga intressen tillhörande polisens an- svarsområde som inte är skyddade genom kriminalisering men där gällande rätt ändå i viss utsträckning medger att de tillgodoses — som en sistahandsutväg - genom bruk av fysiskt våld från polisens sida. En grupp av sådana fall är nödsituationer. De allmänna reglerna om nöd i 24 kap. 4 $ BrB torde f.n. få åberopas som stöd för vissa polis- ingripanden, t.ex. att hindra någon från att komma till skada vid explosion eller annan katastrof eller betvinga en person som står i begrepp att begå självmord.

Eftersom det här är fråga om tjänsteplikter för polisen, förordar beredningen fran de utgångspunkter som förut har angetts att en bestämmelse som sakligt sett väsentligen motsvarar den om nöd får ingå i regleringen av polisens befogenhet att använda våld. Bestämmelsen synes - efter

1 Beträffande de speciella överväganden som kan aktua- liseras om ingripande skulle påkallas i samband med olov— lig arbetskonflikt, se beslut av JK 1981-04—27 (Dnr 1505-80-22 och 2551-80-21).

• Sida 93
•  Original

mönster av 11 S brandlagen (1974:80)— i princip kunna avfattas så att den tar sikte på situationer när fråga är om att avvärja fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön. Såvitt gäller fara för egendom bör lämpligen på samma sätt som i 24 kap. 4 S BrB uttryck— ligen anges att det skall vara fråga om värdefull sådan. Aven skada i miljön synes i detta sammanhang böra kvalificeras: det bör anges att fråga skall vara om en omfattande skada.

Här kan erinras om att en polisstyrelse enligt 25 S brandlagen har befogenhet att vidta de åtgärder som be- hövs för att genomföra de beslut som den som utövar befä- let vid räddningstjänst har fattat vid fara för något av de nämnda intressena. Uppenbart är att fysiskt våld mycket sällan, särskilt vid fara som inte riktar sig mot person, erfordras i situationer av detta slag.

En grupp av fall där en polisman inte sällan måste vara berättigad att använda personellt våld, även om han inte möts eller angrips med våld eller hot om våld, är när han biträder någon annan myndighet vid fullgörande av hand- räcknings- och verkställighetsuppgifter enligt olika spe- cialförfattningar. När det gäller handräckningsuppgifter som innebär omhändertagande eller annat frihetsberövande, följer detta direkt av 24 kap. 2 $ BrB. Men även i vissa andra fall är det uppenbarligen förutsatt att våld som en sistahandsutväg skall få brukas av polisen när den enligt uttrycklig bestämmelse i en specialförfattning biträder en förvaltningsmyndighet med vissa tvångsåtgärder. När det exempelvis i 3 kap. 3 S utsökningsförordningen före- skrivs att kronofogdemyndigheten får begära biträde av en polismyndighet för verkställighet av en exekutiv åtgärd, har det sålunda förutsatts att polisen får bruka fysiskt tvång vid förrättningen i den utsträckning det är medgivet enligt 2 kap. 17 S utsökningsbalken (jfr prop. 1980/81:8 s. 252). Aven i andra fall kan en befogenhet att använda fysiskt tvång härledas ur den bestämmelse som ålägger polisen att lämna biträde åt en annan myndighet. Så är uppenbarligen förhållandet när fråga är om att verkställa avspärrning eller liknande eller att bereda företrädare för en annan myndighet tillträde till byggnader, områden eller utrymmen av olika slag, jfr exempelvis 72 S väglagen ( 1971:948) och 26 S livsmedelslagen (1971:511).

I den nya polislagen bör tas in en uttrycklig bestämmelse med sikte på handräckningsåtgärder av detta slag. Bestäm- melsen bör givetvis ta sikte även på de situationer då en författning har ålagt polisen att själv - och alltså inte som biträde åt annan myndighet - bereda sig tillträde till byggnad, område eller utrymme, t.ex. i kontroll— syfte. Som exempel kan nämnas polismyndighetens tillsyn enligt 4 5 lagen (1981:2) om handel med skrot och begag— nade varor och förordningarna (1981 402 och 403) i samma ämne. En bestämmelse av aktuellt slag bör ges den avfatt- ningen att en polisman — i den mån det med hänsyn till

• Sida 94
•  Original

omständigheterna är försvarligt - får bruka våld, när han med stöd av lag eller annan författning har att bereda sig tillträde till, avspärra eller tillstänga byggnad, område eller utrymme, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller liknande åtgärd eller biträda vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom. I överensstämmelse med vad som anges i 2 kap. 17 5 tredje stycket andra meningen utsökningsbalken bör uttryckligen anges att våld mot person i de fall som avses nu får bru— kas bara om polismannen möter motstånd.

De bestämmelser som har förordats nu täcker enligt bered- ningens uppfattning det stora flertalet praktiska fall då rätt och skyldighet bör föreligga för en polisman att bruka våld för att genomföra en tjänsteåtgärd. Det bör än en gång understrykas att reglerna måste läsas med behovs- och proportionalitetsprinciperna i minnet. Bestämmelserna bör avfattas så att detta uttryckligen markeras.

Som redan har förutskickats anser beredningen emellertid att en reglering av de förhållandevis väl avgränsade typ— fall som har redovisats nu bör kompletteras genom en me- ra allmänt hållen bestämmelse med sikte på undantagssi- tuationer. Vad som här åsyftas är fall som inte har nämnts i det föregående men där en befogenhet att använda våld får anses följa av 2 S polisinstruktionen med den giltighet som författningsrummet har enligt regeringsfor- mens övergångsbestämmelser. Det kan i detta sammanhang vara fråga om vitt skilda situationer. En grupp fall av- ser intresset att upprätthålla fungerande kommunikatio- ner, dvs. trygga framkomligheten pa vägar, i hamnar eller på flygplatser eller andra liknande platser. I en annan typ av fall gäller det skyddet av människors personliga säkerhet, t.ex. vid ett statsbesök eller en allmän sam- mankomst.

Även om det i de allra flesta fall är möjligt att härleda erforderliga befogenheter ur de nyss förordade reglerna liksom ur de regler som beredningen i övrigt föreslår, skulle det knappast vara tillrådligt att avstå från att härutöver ge polisen en befogenhet att i uppenbara fall använda fysiskt tvång för att upprätthålla allmän ordning eller allmän säkerhet när andra atgärder inte är till- räckliga. Lagstiftaren kan inte förutse alla situationer och polismännen måste ofta fatta sina beslut omedelbart och utan tillgång till lagen eller dess förarbeten. Att en sådan bestämmelse med nödvändighet måste bli rätt allmänt hållen synes inte innebära någon avgörande olägenhet. om den avfattas så att det klart framgår att den bara får utnyttjas i rena undantagsfall. Beredningen förordar med hänvisning härtill en särskild bestämmelse om att, vid sidan av de uppräknade typfallen, ett försvarligt mått av våld far brukas om det är fråga om en åtgärd som är nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upöFätfhåTTande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld. _________

• Sida 95
•  Original

När det gäller den lagtekniska placeringen av de nya be- stämmelserna står två möjligheter öppna: antingen kan 24 kap. 2 S BrB kompletteras eller också kan reglerna tas in i polislagen. I denna del anser beredningen - i likhet med bl.a. straffrättskommittén (SOU 1953:14 s. 403) - att reglerna om polisens våldsanvändningsrätt systematiskt sett närmast får anses höra till förvaltningsrätten och inte till bestämmelserna om straffrätt. Härtill kommer att den nya polislagen skulle te sig ofullständig, om den inte inbegrep de grundläggande reglerna om polisens rätt att bruka våld. Beredningen har därför stannat för att föreslå att de nu diskuterade reglerna i huvudsak pla— ceras i polislagen. Till denna bör då också föras de bestämmelser i 24 kap. 2 S BrB som tar direkt sikte på polismän eller personal med vissa polisiära befogenheter, t.ex. ordningsvakter (första och tredje styckena samt andra stycket andra meningen). Däremot tar reglerna om laga befogenhet för fall då någon som är berövad friheten söker rymma, göra motvärn m.m. (andra stycket första me- ningen) sikte även på annan personal än som har angetts» nu, såsom exempelvis kriminalvårdstjänstemän samt perso- nal vid sjukhus för sluten psykiatrisk vård och vissa hem som avses i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. I denna del bör regleringen lämpligen stå kvar i brottsbalken, fastän den givetvis är tillämplig även på polismän.

I enlighet med det sagda förordar beredningen att i po- lislagen förs in en bestämmelse om att en polisman, när andra medel är otillräckliga får i den mån det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd i följande sex grupper av fall:

1. polismannen möts eller angrips med våld eller hot om våld,

2. någon som skall häktas, anhållas eller annars berövas friheten söker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när han med laga rätt skall verkställa ett fri- hetsberövande,

3. fråga är om att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön,

4. polismannen skall med stöd av lag eller annan för- fattning avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa eller biträda vid kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller annan liknande åtgärd, beslag eller annat omhändertagande av egendom eller sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken,

5. polismannen har att med stöd av lag eller annan för- fattning annars bereda sig tillträde till, avspärra eller tillstänga byggnad, område eller utrymme, biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller liknande åtgärd

• Sida 96
•  Original

eller biträda vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom,

6. åtgärden är i annat fall nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens upprätthållande och det är uppenbart att den inte kan genomföras utan våld.

De nuvarande bestämmelserna i 24 kap. 2 5 andra stycket första och tredje meningarna BrB föreslås stå kvar i paragrafen och där bilda ett nytt första stycke. I samma lagrum bör, i likhet med vad som nu anges i dess fjärde stycke, föreskrivas att var och en som hjälper den, som har rätt att bruka våld, också har samma rätt.

Beredningen vill i detta avsnitt slutligen ansluta sig till polisutredningens uttalanden om de föreskrifter om särskilda hjälpmedel såsom skjutvapen och tårgas m.m. som finns f.n. Det är också enligt beredningens mening uppen- bart att föreskrifter av detta slag behövs även i fort— sättningen. Dessa föreskrifter bör, när befogenheten att i vissa fall bruka våld lagfästs, kunna meddelas i form av verkställighetsföreskrifter. En följd härav blir som polisutredningen påpekar att regeringen - eller den myn— dighet som efter delegation meddelar föreskrifterna - aldrig får tillåta användning av ett särskilt hjälpmedel i vidare mån än vad som medges i de grundläggande bestäm- melserna i lag. Att det vid sidan av verkställighets- föreskrifterna även kan behövas centralt meddelade all- männa råd till ledning för den enskilde polismannen står klart.

Det bör i detta sammanhang ytterligare erinras att reg- lerna i nuvarande 24 kap. 2 5 andra stycket endast i extrema fall har ansetts kunna ge stöd för tvångsmedi- cinering och liknande åtgärder, något som naturligtvis i så fall förutsätter medverkan av medicinalpersonal (se prop. 1980/81:1 s. 28-30). Beredningen ansluter sig till denna uppfattning och vill understryka att det här rör sig om arbetsmetoder som från både etisk och praktisk synpukt är utomordentligt vanskliga. I den mån de över huvud taget skall förekomma i polisverksamheten, måste detta förutsätta att exceptionella förhållanden före- ligger. Att meddela särskilda författningsföreskrifter i i ämnet skulle enligt beredningens mening vara mindre välbetänkt. 7.7 Kroppsvisitation 7.7.1 Gällande rätt

Enligt 2 kap. 6 S RF är varje medborgare skyddad mot på- tvingat kroppsligt ingrepp samt mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Skyddet kan begränsas genom lag (2 kap. 12 S).

Beträffande kroppsvisitation vid utredning av brott finns

• Sida 97
•  Original

regler i 28 kap. RB. I detta sammanhang finns inte anled- ning att gå in på den regleringen.

Vad angår sådan visitation som behövs från ordnings— och säkerhetssynpunkt när någon har berövats friheten av po- lisen (s.k. skyddsvisitation) finns bestämmelser i lagen om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (häktes- lagen). Enligt 2 S häkteslagen skall häktad, om det inte är uppenbart obehövligt, senast vid ankomsten till förvaringslokalen visiteras för eftersökande av föremål som han inte får inneha. Denna bestämmelse gäller - liksom häkteslagen i övrigt - inte bara häktade och an- hållna. Den avser i princip alla fall då någon tas in i häkte eller tas i förvar i polisarrest (18 5).

Med stöd av häkteslagens bestämmelser visiteras den som har omhändertagits av polisen och som skall förvaras i polisarrest, t. ex. enligt LOB. För att ordningen och säkerheten på förvaringsplatsen skall säkerställas och för att den omhändertagne inte skall skada sig själv el- ler annan måste i allmänhet slips, livrem, hängslen, tändstickor, cigarretter och liknande föremål tas ifrån honom. Den omhändertagne får emellertid inte underkastas mera omfattande inskränkningar i sin frihet än som påkal- las av ändamålet med frihetsberövandet samt ordning och säkerhet.

Häkteslagens bestämmelse föreskriver som nämnts att visi- tationen skall utföras "senast" vid ankomsten till förva- ringslokalen. I de fall då någon har omhändertagits av polisen äger fullständig Skyddsvisitation i regel rum omedelbart sedan den omhändertagne har förts in på polis- stationen. Redan i samband med själva omhändertagandet utför emellertid polismannen rutinmässigt en förberedande visitation av säkerhetsskäl. En sådan visitation - s.k.— provisorisk Skyddsvisitation — syftar till att undersöka om den omhändertagne bär på sig skjutvapen, verktyg eller annat föremål med vilket han kan skada sig själv, polis- mannen eller annan. Visitationen sker genom att polis- mannen systematiskt känner i eller utanpå fickor eller kläder. Även i andra fall, exempelvis vid transporter av häktade, kan sådana visitåtioner behöva göras, jfr 2 S tredje stycket häkteslagen.

Inte minst från personalskyddssynpunkt är det emellertid ofta nödvändigt för polisen att i anslutning till ett frihetsberövande kunna företa provisorisk Skyddsvisita- tion även när den som omhändertas inte skall föras till arrest eller häkte. Häkteslagens bestämmelser är då inte tillämpliga. Det gäller här bl.a. personer som det enligt olika specialförfattningar åligger polisen att hämta eller återhämta. Befogenheten att skyddsvisitera i sådana fall har ansetts följa av rätten att göra det frihetsbe- rövande som verkställighets- eller handräckningsåtgärden innebär, i förening med det allmänna bemyndigande som innefattas i generalklausulen i 2 S polisinstruktionen.

• Sida 98
•  Original

Det har vidare ansetts följa av 2 S polisinstruktionen att en polisman kan företa provisorisk visitation för att fastställa en omhändertagens identitet, t.ex. genom att granska en legitimationshandling som han bär pa sig. Aven en sådan visitation är inte sällan nödvändig när t.ex. en psykiskt sjuk skall omhändertas för att föras till sjuk- hus. Ett annat exempel erbjuder det fallet att den som omhändertagits enligt LOB skall föras till sjukhus för vård eller till sin bostad. Polismannen är nämligen i detta fall skyldig att avge rapport till sin förman bl.a. för att underrättelse om omhändertagandet skall kunna sändas till körkortsmyndigheten.

7.7.2 Polisutredningen

Polisutredningen erinrar om att dess förslag att en gene- ralklausul i en ny polislag inte skall kunna åberopas som stöd för ett ingrepp som begränsar grundläggande fri- och rättigheter enligt RF förutsätter att befogenheten till provisorisk visitation i nu angivna fall lagfästs. En be- stämmelse i ämnet synes enligt utredningen i nära anslut— ning till 2 S häkteslagen kunna få det innehållet att en polisman, som med laga rätt griper eller annars omhänder— tar någon, i anslutning till frihetsberövandet får utföra sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av sä- kerhetsskäl för eftersökande av vapen eller annat farligt föremål eller som behövs för att den omhändertagnes iden— titet skall kunna fastställas. '

Förslaget har i sak lämnats utan erinran vid remissbe- handlingen. Svenska polisförbundet har framhållit att det från personalskyddssynpunkt är av största betydelse att provisorisk Skyddsvisitation får företas även i fall när en omhändertagen person inte skall föras till arrest 1 eller häkte, t.ex. vid omhändertagande av en psykiskt sjuk person som skall återföras till ett sjukhus. Enligt förbundet bör bestämmelserna i 2 S häkteslagen få ett sådant innehåll att polismännen även vid dessa tillfäl- len får befogenhet att utföra en ytlig kroppsvisitation av säkerhetsskäl eller för att fastställa den omhänder- tagnes identitet. 1

7.7.3 Beredningen

Beredningen ansluter sig liksom remissinstanserna till polisutredningens ståndpunkt. Att det behövs en bestäm- melse som ger uttryckligt stöd för en polismans befogen- het att företa provisorisk Skyddsvisitation i samtliga fall då någon med stöd av lag har berövats friheten av polisen synes fullt klart. Beredningen anser vidare att samma skäl, främst hänsynen till arbetarskyddssynpunk- ter, talar för att en sådan befogenhet bör gälla även för fall då polisingripandet begränsas till att avlägsna nå- gon från en viss plats, även om naturligtvis skyddsvisi- tation långt ifrån alltid behöver göras i dessa situatio-

• Sida 99
•  Original

Beredningen vill också erinra om att de polisiära befo- genheterna att omhänderta eller avlägsna någon ibland utövas också av andra personalkategorier, t. ex. ordnings- vakter. Beredningen anser att även dessa grupper bör ha möjlighet att vid behov företa en provisorisk skyddsvisi- tation i samband med ett omhändertagande eller avlägs- nande.

Enligt beredningens mening skulle det vara mindre lämp— ligt att i enlighet med polisförbundets förslag ta in en allmän bestämmelse av aktuellt slag i häkteslagen. Man skulle då gå utöver tillämpningsområdet för denna lag, som f. n. är begränsat till fall då någon tas in i häkte (i vissa fall kriminalvårdsanstalt) eller polisarrest.

Beredningen förordar i stället att en föreskrift i ämnet tas in i den nya polislagen. I överensstämmelse med vad polisutredningen har anfört torde bestämmelsen få prak- tisk betydelse bl.a. vid ingripanden enligt 35 5 lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, där polisen åläggs att lämna handräckning bl.a. för att in- ställa eller återföra en psykiskt sjuk person till sjuk- hus. Andra exempel erbjuder fall då polisen lämnar bi- träde enligt lagen med vissa bestämmelser om vård av unga, liksom enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Att någon skall hämtas till huvudförhandling i brottmål med stöd av 46 kap. 15 S RB är ett annat praktiskt exempel, liksom att någon tas om hand enligt LOB. Men bestämmelsen bör i och för sig bli tillämplig även när den omhändertagne skall förvaras i häkte eller polisarrest. Den kommer då att för dessa fall innebära ett förtydligande av häkteslagens reglering.

Den kroppsvisitation som det här är fråga om skall som förut har framgått som regel begränsas till en summarisk undersökning av den omhändertagnes kläder i syfte att kontrollera att han inte bär pa s1g vapen eller några andra farliga föremål med vilka han kan skada sig själv eller sin omgivning. Om några sådana farliga föremål anträffas skall de naturligtvis tas om hand. En erinran om detta bör göras i bestämmelsen. Om den omhändertagne tas in i exempelvis polisarrest eller häkte eller på sjukhus, skall även föremålen avlämnas där. De kommer då att med stöd av den författning som är aktuell att för- varas för hans räkning tills frihetsberövandet har upp- hört, se exempelvis 4 a 5 förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Upphör fri— hetsberövandet utan att någon sådan intagning äger rum, skall föremålen återlämnas i samband med frigivningen. Vad som har sagts nu gäller givetvis under förutsättning att de inte skall tas i beslag, vilket ju ofta kan för- utsättas vara fallet (jfr departementspromemorian Ds Ju 1982:5 Förverkande av knivar m. m. till förebyggande av våldsbrott). Någon uttrycklig bestämmelse i polislagen om förfarandet med föremål av aktuellt slag som tagits om hand synes inte erforderlig.

• Sida 100
•  Original

I den mån den provisoriska Visitationen tar sikte på att få den omhändertagnes identitet fastställd, kan den få e delvis annan karaktär, och en sådan visitation bör få utföras endast av polismän. Det kan då bli fråga om att ( granska exempelvis körkort eller annan legitimation som den omhändertagne för med sig. Det är dock att märka att en låst portfölj eller resväska eller ett på annat sätt slutet förvaringsmedel (exempelvis ett med tejp eller , snöre väl tillslutet paket) inte får öppnas annat än när förutsättningar finns för husrannsakan. Frågan om ingrepp som har till sitt primära syfte att få identiteten hos en viss person fastställd behandlas i avsnitt 7.9.

Självklart är att även en sådan ytlig kroppsvisitation som det här är fråga om alltid skall göras med tillbörlig hänsyn till den omhändertagnes kön och på ett sådant sätt att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet. En erinran om detta har gjorts i rikspolisstyrelsens tillämpnings- föreskrifter till häkteslagen (RPSFS 1979: 4, FAP 102-1). Någon bestämmelse i lagen härom behövs inte.

Medan kroppsvisitation alltså innebär en undersökning av någons kläder eller vad han annars har på sig avses med begreppet kroppsbesiktning en undersökning av själva kroppen. Regler om i vilka fall kroppsbesiktning får ut- föras av polisen och om beslutsordningen därvidlag finns i 28 kap. RB samt i 2 a 5 häkteslagen. Beredningen har inte funnit skäl att föreslå någon ytterligare reglering om kroppsbesiktning. Nyligen har genom ändringar i lag— stiftningen om straff för varusmuggling tulltjänste- män tillagts en befogenhet att under vissa förutsätt— ningar företa s.k. ytliga kroppsbesiktningar i samband med tullkontroll. Något behov av utökade befogenheter i detta hänseende för polisverksamhetens del finns emeller- tid inte.

I enlighet med det anförda föreslår beredningen att det i den nya polislagen införs en bestämmelse av det innehål— let att en polisman, som med laga rätt griper eller an- nars omhändertar eller avlägsnar någon, i anslutning här—! till får kroppsvisitera denne i den utsträckning som är ' nödvändig av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand eller för att identiteten hos den mot vilken ingripandet sker skall kunna fastställas. Av bestämmelsen bör vidare framgå att befogenheten att företa provisorisk Skyddsvisitation även tillkommer sådan vaktpost eller annan som avses i försla— get till bestämmelse om rätt att i vissa fall bruka våld.

Till vissa särskilda frågor om kroppsvisitation återkom— mer beredningen i avsnitt 7.10.

• Sida 101
•  Original

7.8 Husrannsakan och liknande åtgärder 7.8.1 Gällande rätt

Som har nämnts i avsnitt 7.7.1 ger bestämmelsen i 2 kap. 6 5 andra stycket RF medborgarna skydd även mot husrann- sakan och liknande intrång, i den mån annat inte stadgas i lag. Enligt förarbetena till regeringsformen (prop. 1973 90 s. 246) förstås med husrannsakan i grundlagens mening varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe, oavsett syftet med undersökningen. Genom att bestämmelsen även omfattar "liknande intrång" bereder den emellertid skydd även mot intrång som inte sker i undersökningssyfte (prop. 1975/76:209 s. 147).

Befogenheten för polisen att företa husrannsakan i sin brottsspanande och brottsutredande verksamhet regleras i 28 kap. RB. Där skiljs mellan husrannsakan som syftar till eftersökande av föremål och sådan som avser person. Som förutsättning i förstnämnda fall gäller att man kan misstänka att det har förövats ett brott som kan medföra fängelse. Vad som får eftersökas är föremål som kan tas i beslag eller är av betydelse vid utredning om brott. Ät- gärden får vidtas i hus, rum eller slutet förvarings— ställe. Hos någon annan än den som är misstänkt kan hus— rannsakan företas, om brottet förövats hos honom, om den misstänkte gripits där eller om det föreligger mycket starka skäl att anta att åtgärden skall leda till det åsyftade resultatet. Samtycke av misstänkt till husrann- sakan medför i och för sig inte att åtgärden får vidtas; det enda undantaget från denna regel är om den misstänkte själv begär att undersökningen skall göras (1 $).

Husrannsakan för eftersökande av någon som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller in- ställelse vid rätten får ske hos honom men också hos nå- gon annan, om det finns mycket starka skäl som talar för att den eftersökte finns där (2 5).

Även i andra fall får emellertid husrannsakan ske för ett sådant ändamål som har angetts nyss (3 5). De ställen det då skall vara fråga om är lägenheter som är tillgängliga för allmänheten eller brukar utgöra tillhåll för - som det heter i paragrafen - lösdrivare eller förbrytare eller där sådana saker som eftersöks brukar uppköpas eller mottas. Denna bestämmelse bildar bl.a. det rätts- liga stödet för den särskilda form av husrannsakan som brukar kallas razzia och som utmärks av att den riktar sig mot ett obestämt antal personer som uppehåller sig i en viss lokal, t.ex. en spelklubb eller "knarkarkvart".

För eftersökande av ett föremål eller en person får undersökning företas även på annat ställe än hus, rum eller slutet förvaringsställe (10 S).

• Sida 102
•  Original

Om det behövs får rum eller förvaringsställe öppnas med våld. Husrannsakan får inte utan särskilt skäl företas mellan kl. 21 och 06 (6 S).

(

Husrannsakan och sådan undersökning som avses i 10 S beslutas i allmänhet av förundersökningsledare eller åklagare. Om det gäller att leta efter någon som skall gripas etc. eller om det är fara i dröjsmal, kan polisman företa husrannsakan utan något sådant beslut. En polisman kan vidare själv besluta om sådan undersökning som avses i 10 5. Även allmän domstol kan förordna om husrannsakan. I princip skall domstol besluta, när åtgärden antas bli omfattande eller medföra mycket stor olägenhet för den, hos vilken undersökningen skall företas.

Rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan är till- lämpliga också i utlämningsärenden, enligt hänvisningar i 16 S lagen (1957:668) om utlämning för brott och 12 5 lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Vissa speciella bestämmelser om husrannsakan finns också i 18 5 lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, 2 5 lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat och 14 S valutalagen (1939z350).

I praktiken är det inte ovanligt att polisen måste göra intrång i slutet utrymme även i andra fall än sådana som avses med de nu redovisade bestämmelserna om husrannsa— kan. Ofta kan polisen därvid åberopa nödrätt enligt 24 kap. 4 S BrB. Polisen anses sålunda kunna tränga in i bostadshus för att ingripa mot en fara som hotar ett an- tal människors liv eller hälsa, såsom vid naturkatastro- fer, eldsvådor och explosioner. Också när en omedelbar fara hotar en enda människas liv, hälsa eller säkerhet kan polisen i vissa fall i förebyggande syfte bereda sig tillträde till privat lokal. Rätt att tränga in i bostad anses i enlighet härmed tillkomma polisen även när syftet är att hindra ett befarat självmord.

När det gäller polisens specialreglerade uppgifter är det otvivelaktigt ibland förutsatt att polisen far tränga in i bostad eller annan enskild lokal för att genomföra upp— giften. Sålunda torde bestämmelser om omhändertagande av personer ofta underförstå att polisen, om det är nödvän- digt, med våld får bereda sig tillträde till lokal där den sökte vistas. Detsamma torde åtminstone till en del gälla för fall då det av en lagbestämmelse följer att viss egendom skall omhändertas av polisen.

Åtskilliga förvaltningsrättsliga bestämmelser innebär att myndighet - ibland polismyndighet - har rätt till till— träde till olika lokaler exempelvis för att genomföra en exekutiv åtgärd eller för kontroll av en viss verksamhet. Om det i en bestämmelse anges att en myndighet för sådant ändamål får anlita handräckning eller biträde av polisen,

• Sida 103
•  Original

torde det regelmässigt ha avsetts att polisen även får tvångsvis bereda myndigheten tillträde till slutet ut— rymme för att genomföra åtgärden eller bereda annan myn— dighet möjlighet att genomföra den. Ett exempel erbjuder 25 S brandstadgan (1962:91) där det föreskrivs att den som har att utöva tillsyn enligt brandlagstiftningen kan begära handräckning av polisstyrelsen, om tillträde utan godtagbart skäl vägras när tillsyn skall ske av byggnad och lägenhet samt upplag eller na on annan anläggning. Denna bestämmelse maste förstås sa att en polisman, efter polisstyrelsens beslut, får tvångsvis bereda den till— synsberättigade tillträde till lokalen eller anläggningen i fråga. Motsvarande tolkning måste, för att ta ett annat exempel, göras av 15 5 lagen om djurskydd, där det före— skrivs att ledamöter av hälsovårdsnämnd, länsveterinär m.fl. har rätt att besiktiga bl.a. förvaringsrum och att polismyndighet skall meddela erforderlig handräckning för ändamålet.

7.8.2 Polisutredningen

Polisutredningen konstaterar till en början att det i den polisrättsliga litteraturen ibland har gjorts gällande att polisens befogenhet att företa razzia borde bli före— mål för en särskild reglering. Enligt vad utredningen har inhämtat torde det emellertid inte i praktiken förekomma att polisen företar razzia i andra fall än när bestämmel- serna i rättegångsbalken (jfr särskilt 28 kap. 3 S) medger husrannsakan, och det anses inte heller på polis— håll föreligga något praktiskt behov av kompletterande regler.

Såvitt gäller polisens befogenhet till husrannsakan i brottsutredande syfte har utredningen emellertid aktua— liserat en annan fråga där rättsläget anses vara oklart. Det gäller polisens befogenhet att genomföra s.k. personell husrannsakan, något som enligt 28 kap. 2 S RB får företas i syfte att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid domstol. Tvekan har yppats om bestämmel- sen kan anses utgöra stöd för personell husrannsakan i syfte att genomföra kroppsbesiktning. Utredningen på- pekar att vad saken i praktiken gäller är frågan om poli- sen under förföljande av en person som är misstänkt för rattfylleri får t.ex. forcera dörren till en lägenhet dit den misstänkte har tagit sin tillflykt. Sådana ingripan- den förekommer i det praktiska polisarbetet, varvid praxis och 2 S polisinstruktionen har åberopats som stöd. Frågan om tillåtligheten av ett sådant ingrepp är emel- lertid diskutabel redan enligt gällande rätt (jfr SOU " 1967:59 s. 303 där förfarandet har ansetts otillåtet). An mer tveksam blir frågan med utredningens utgångspunkt att en generalklausul i en ny polislag inte bör grunda någon befogenhet för polisen att utan särskilt stöd begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna. I samband med utar- betandet av en ny polislag bör därför enligt utredningen

• Sida 104
•  Original

undersökas möjligheterna att komplettera 28 kap. 2 S RB i syfte att undanröja tvekan om det befogade i ingrepp av det slag som nu har berörts. Detta synes kunna ske t.ex. genom att kroppsbesiktning uttryckligen nämns bland de atgärder som grundar rätt till husrannsakan enligt lag— rummet. l

När det gäller ingripanden i nödsituationer konstaterar utredningen att det även i fortsättningen uppenbarligen är nödvändigt att i en inte obetydlig utsträckning falla tillbaka på de allmänna reglerna om nödrätt i brottsbal— , ken. Det är emellertid rent allmänt sett inte helt till— fredsställande att för en polisiär befogenhet behöva häm- ta stöd i bestämmelser som reglerar avsvarsfrihet på grund av nöd. Härtill kommer att det ibland har diskute- rats i vad mån nödrättsbestämmelserna är tillämpliga i vissa situationer som är särskilt vanligt förekommande i det praktiska polisarbetet.

Vad utredningen här syftar på är i första hand sådana lägenhetsundersökningar som företas i fall där den som bor eller uppehåller sig i lägenheten misstänks ha av- lidit eller annars vara oförmögen att få kontakt med om- världen. Sådana situationer förekommer dagligen i polis- arbetet. Därvid kan rättegångsbalkens.bestämmelser om husrannsakan vid misstanke om brott vara tillämpliga, men detta är ingalunda alltid förhållandet. Ett närliggande fall är när polisen efterspanar en person som har anmälts vara försvunnen utan att misstanke om brott föreligger. Polisen kan då vara tvungen att undersöka andra lokaler än den försvunnes egen bostad, t.ex. vindskontor, källa- re, anhörigas eller vänners bostäder, bilar m.m. Frekven— sen av sådana undersökningar är periodvis ganska stor. Oftast är det fråga om fall där barn har rapporterats vara försvunna.

Fastän bestämmelserna om nödrätt torde medföra ansvars- frihet i de fall som här avses skulle det enligt utred— ningens mening vara en fördel att i en polislag ta in en bestämmelse som uttryckligen tar sikte på sådana vanliga situationer. En bestämmelse i ämnet bör ge en polisman befogenhet att bereda sig tillträde till hus, rum eller annat slutet utrymme, om någon där kan antas ha avlidit eller vara medvetslös eller annars vara oförmögen att tillkalla hjälp. Lämpligen bör en sådan åtgärd som har sagts nu få vidtas även när det är oundgängligen nödvändigt för efterspaning av försvunnen. Här liksom eljest i polisverksamheten bör den allmänna principen gälla om att ett ingripande får företas endast på det sätt som med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter är försvarligt.

Vad sedan beträffar polisens specialreglerade uppgifter torde det enligt utredningen regelmässigt inte behöva föreligga anledning till tvekan i frågan huruvida polisen får tvångsvis bereda sig tillträde till viss lokal vid fullgörandet av sina specialreglerade uppgifter. Frågan

• Sida 105
•  Original

måste bedömas på grundval av en tolkning av den bestäm— melse som är aktuell. Enligt vad utredningen påpekar ger också förarbetena till regeringsformen vid handen att man avsett att ett lagstöd som tolkningsvis kan härledas ur en viss bestämmelse är acceptabelt. Grundlagberedningen påpekade sålunda (se prop. 1973:90 s. 243) att regler om användande av exekutivt tvång i viss omfattning hade utvecklats i praxis utan formellt lagstöd som tolkning av exekutionsrättsliga lagbestämmelserl- Kravet På 139- form för rättighetsbegränsning innebär enligt beredningen inte att sådan praxis behöver kodifieras genom lag. Någon erinran mot detta uttalande gjordes inte vare sig i propositionen eller vid riksdagsbehandlin en. Man torde därför, för att ta ett exempel, kunna utga från att polisen vid hämtning av barn enligt 21 kap. 3 S föräldrabalken har befogenhet att även med tvång tränga in i en bostad, fastän nämnda lagrum i föräldrabalken tiger på denna punkt (jfr grundlagberedningen i SOU 1972:15 s. 347).

7.8.3 Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har utredningens uttalanden god- tagits av flertalet instanser som har berört de här ak- tuella frågorna. Polisstyrelsen i Jakobsbergs polis- distrikt har dock—gett uttryck för uppfattningen_ätt uttryckligt lagstöd bör införas för atminstone de viktigare typfallen av sådana ingrepp som innebär att polisen bereder sig tillträde till bostäder och andra lokaler. Som exempel nämner polisstyrelsen vissa razzior där bestämmelserena i rättegangsbalken om husrannsakan inte är tillämpliga och vissa handräckningsärenden. Liknande uttalanden har gjorts av polisstyrelserna i Falu och Göteborgs polisdistrikt samt länsstyrelsen 1 * Värmlands län. _

7.8.4 Beredningen

När det gäller sådan husrannsakan som sker i brottsut- redande syfte har polisutredningen endast föreslagit en ändring i 28 kap. 2 S RB av den innebörden att även kroppsbesiktning anges bland de åtgärder som grundar be- fogenhet till husrannsakan enligt lagrummet. Beredningen ansluter sig i denna del till polisutrednin ens stånd- punkt och förordar att ändringen utformas sa att den tar sikte även på kroppsvisitation.

Även när det gäller den typ av ingrepp som företas i nöd- liknande situationer anser beredningen att polisutred— ningens ståndpunkt är befogad. Beredningen föreslår allt— så att det i polislagen tas in en bestämmelse om att en polisman får bereda sig tillträde till ett hus, rum eller

1 Numera finns uttryckliga bestämmelser om detta, se 2 kap. 17 S utsökningsbalken.

• Sida 106
•  Original

annat utrymme, om det finns anledning anta att någon som uppehåller sig där är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp. En åtgärd som har angetts nu bör också få vidtas när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp.l Här avses sålunda inte det fallet att någon brottsmiss— * tänkt har avvikit, utan uttrycket avser att täcka situa— ) tioner då någon - oftast ett barn eller en äldre person —l har kommit bort och till följd härav eftersöks genom polisens försorg.

I praktiken förekommer det inte sällan att polisen vid forskning efter försvunna personer måste tillfälligt omhänderta fotografier eller annat identifikationsmate- rial för att en efterlysning skall kunna utfärdas. För sådana åtgärder torde regelmässigt samtycke från den försvunnes sida kunna presumeras. Något särskilt lagstöd för detta ändamål synes knappast behövas.

Som framgår av vad polisutredningen har anfört kan det inte anses att polisens befogenheter utvidgas genom en bestämmelse av det här slaget. Bestämmelsen tillgodoser emellertid intresset av att vad som är polisiära tjänste- plikter så långt möjligt beskrivs genom positiva regler, så att man inte blir hänvisad till att hämta stöd för de aktuella åtgärderna enbart i brottsbalkens bestämmelser om straffrihet på grund av nöd o.l. Även i fortsättningen blir det dock som polisutredningen har påpekat nödvändigt att i vissa situationer falla tillbaka på den allmänna nödrättsbestämmelsen, eftersom en ny regel i polislagen självfallet inte kan utformas så att den täcker alla i praktiken tänkbara fall. Det synes exempelvis inte finnas anledning att i lagtexten uttryckligen nämna den speciel- la situationen att någon kan befaras försöka begå själv- mord; beredningen vill emellertid i sammanhanget anmärka att det enligt dess mening är uppenbart att polisen även i fortsättningen bör ha bade skyldighet och befogenhet att ingripa för att förhindra sadant.

Av störst praktisk vikt av de frågor som polisutredningen har behandlat i detta avsnitt är otvivelaktigt spörsmålet i vad mån en polisman får bereda sig tillträde till en bostad eller någon annan lokal för att fullgöra en spe- cialreglerad uppgift. De uppgifter som här i främsta rum- met kommer i åtanke är sådana som avser omhändertagande av personer eller föremål.

Bestämmelser av praktisk betydelse i speciallagstift- ningen om skyldighet för polisen att omhänderta personer finns som beredningen förut har berört i lagen om bere- dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, utlän- ningslagen, lagen med vissa bestämmelser om vård av unga och lagen om vard av missbrukare i vissa fall (motsvarig- het till bestämmelserna om omhändertagande i sistnämnda båda författnin ar fanns i den förut gällande barnavårds— och nykterhetsvardslagstiftningen). Att polisen, när den är skyldig att verkställa ett omhändertagande enligt

• Sida 107
•  Original

någon av dessa författningar, bör kunna bereda sig till- träde till exempelvis vederbörandes bostad synes höjt över varje tvivel, eftersom uppgifterna annars i prakti- ken skulle vara omöjliga att utföra. Och detsamma måste gälla övriga lagreglerade fall av omhändertaganden, såsom exempelvis enligt 28 kap. 11 5 BrB eller 21 kap. 3 S föräldrabalken.

Bestämmelser i speciallagstiftningen om omhändertagande av föremål genom polisens försorg är förhållandevis ovan- liga och i de fall de förekommer avser de i allmänhet si— tuationer som ligger nära beslag. Exempelvis kan enligt 32 S vapenlagen (1973:1176) ett skjutvapen omhändertas, om risk för missbruk föreligger. Skälen för att polisen i sådana fall skall kunna bereda sig tillträde till någons bostad eller annan lokal är uppenbarligen lika starka som när fråga är om att söka efter något föremål som är un— derkastat beslag, i vilket fall husrannsakan ju i prin- cip får ske enligt rättegångsbalken. Vad som här åsyftas är endast fall da det åligger polisen att tvångsvis verk- ställa själva omhändertagandet och alltså inte situatio— ner då den aktuella bestämmelsen är formulerad så att den enskilde åläggs att överlämna viss egendom till polisen eller någon annan myndighet.

Beredningen instämmer med de remissinstanser som har för- ordat en uttrycklig lagreglering av polisens befogenheter i de situationer som åsyftas här. Lämpligen bör denna ut- formas på ett sådant sätt att den i sak nära ansluter till vad som i rättegångsbalken föreskrivs om husrann— sakan i de motsvarande situationer som avses där. Dessa regler torde ofta i praktiken hittills ha tillämpats ana- logt i förekommande fall.

Som förut har redovisats är huvudprincipen i rättegångs- balken att husrannsakan får företas hos den misstänkte eller eftersökte, dvs. i hans bostad eller i hus, rum eller slutet utrymme som tillhör eller disponeras av honom, medan husrannsakan hos någon annan förutsätter synnerliga skäl. En bestämmelse i den nya polislagen för de fall som här har diskuterats synes med dessa utgångs- punkter lämpligen böra innehålla att en polisman, för att söka efter en person som enligt lag skall omhändertas, får bereda sig tillträde till hans bostad eller annat hus, rum eller utrymme som tillhör eller disponeras av honom. Finns det synnerliga skäl att anta att den efter- sökte uppehåller sig hos någon annan, bör polismannen få bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt bör polismannen få bereda sig tillträde till en bostad eller någon annan lokal för att söka efter ett föremål som po- lisen enligt lag eller annan författning skall ta om hand.

Beträffande husrannsakan enligt rättegånsbalken gäller att en enskild polisman endast i speciella fall, såsom då fara är i dröjsmål, får företa åtgärden utan föregående beslut av undersökningsledaren, åklagaren eller domstolen

• Sida 108
•  Original

(28 kap. 4 och 5 SS RB). Att i den nu aktuella bestämmel— sen ge utrymme för beslut av åklagare eller domstol synes inte ändamålsenligt, men det bör föreskrivas att åtgärden endast om fara är i dröjsmål får företas av en polisman utan föregående beslut av polismyndigheten. Det förut- sätts då att polismyndigheten i överensstämmelse med vad som gäller för likartade fall är beslutsför endast med rättsbildad befattningshavare. Lämpligen bör vidare i överensstämmelse med vad som föreskrivs i 28 kap. 6 S RB uttryckligen anges att en åtgärd av aktuellt slag endast om det finns särskilda skäl får företas mellan kl.21.00 och kl. 06.00.

Genom en bestämmelse av det innehåll som har angetts nu erhåller man som framgått en reglering som i praktiken motsvarar vad som gäller om husrannsakan enligt 28 kap. 1 och 2 SS RB. Som förut har nämnts finns emellertid ytter- ligare en bestämmelse i kapitlet — 3 S - som medger hus- rannsakan dels i en "lägenhet som är tillgänglig för all- mänheten" - varmed enligt förarbetena förstås exempelvis butiker, restauranger, kaféer samt teater— och biograf- lokaler — dels i en lägenhet som "plägar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sadant gods, som eftersökes, plägar uppköpas eller mottagas som pant". Det är framför allt denna bestämmelse som utgör stöd för vad som brukar kallas razzia.

Även när det gäller de fall som skall regleras i polis- lagen bör polisen kunna bereda sig tillträde till en lo— kal som är tillgänglig för allmänheten. En bestämmelse bör alltså meddelas även om detta. Däremot kan det senare ledet av bestämmelsen i 28 kap. 3 S RB inte rimligen få någon motsvarighet för de situationer som är aktuella här.

Beredningen förordar att en bestämmelse med det innehåll som har angetts nu tas in i polislagen. Förutsättningen för att den skall kunna tillämpas bör vara att det är en bestämd person — låt vara inte nödvändigtvis känd till namnet - eller ett bestämt föremål som polisen söker ef— ter. Den bör alltså inte anses ge stöd för att polisen bereder sig tillträde till bostäder eller andra lokaler för att mera allmänt leta efter efterlysta personer.

Det finns anledning att här understryka betydelsen av proportionalitetsprincipen, som enligt vad beredningen förut har framhållit bör gälla för all polisverksamhet. Den skada och de olägenheter i övrigt som följer av ett ingrepp får inte stå i missförhållande till dess syfte. Det är sålunda uppenbart att särskilt starka skäl måste föreligga för att polisen skall få bereda sig tillträde till exempelvis en lokal som är avsedd för allmänna sam- mankomster. Och vad särskilt gäller omhändertagande av egendom står det klart att helt speciella situationer maste föreligga för att polisen skall anses befogad att bereda sig tillträde till någons bostad för att omhänder- ta exempelvis ett pass (jfr 18 5 passlagen, 1978: 302),

• Sida 109
•  Original

detta inte minst med hänsyn till att det i flertalet fall kan förutsättas att åtgärden inte leder till avsett re- sultat. I ännu högre grad gäller detta beträffande om— händertagande av körkort (23 S körkortslagen, 1977:477), som visserligen formellt faller under den nya bestämmel— sen men där ju det normala förfarandet innebär att kör— kortshavaren efter anmaning skall överlämna körkortet (50 S körkortsförordningen, 1977:722).

Polisutredningen har avslutningsvis tagit upp fall då en bestämmelse i en specialförfattning ålägger polisen att lämna biträde eller handräckning åt någon annan myndighet för att den skall få tillträde till en lokal eller mot- svarande för exempelvis inspektion eller annan kontroll.

De bestämmelser som det här gäller är såvitt beredningen har kunnat finna och som polisutredningen också har ut- talat genomgående så formulerade att det får anses framgå med tillräcklig tydlighet i vilka fall polisen tvångsvis får bereda den andra myndigheten tillträde till en lokal eller motsvarande. Exempel erbjuder de förut redovisade bestämmelserna i brandstadgan och lagen om djurskydd. Nå— gon allmän bestämmelse i polislagen med sikte på dessa situationer behövs alltså inte. Angeläget är naturligtvis att bestämmelser av det här slaget även i framtida lag— stiftning får en sådan utformning att det med full tyd— lighet framgår vilka skyldigheter och befogenheter polisen avses erhålla.

Avslutningsvis vill beredningen peka på en fråga som har generell räckvidd men som får anses ha särskild betydelse när fråga är om husrannsakan och liknande åtgärder. An— vändning av ett tvångsmedel - t.ex. den nyss förordade befogenheten att i vissa fall bereda sig tillträde till någons bostad - kan ibland tänkas medföra att polisen kom- mer i kontakt med uppgifter som i och för sig har oli- siärt intresse men som saknar samband med det förhallande som har föranlett ingripandet. En polisman bereder sig exempelvis med tvång tillträde till en utlännings bostad för att genomföra ett förvarstagande enligt utlänningslag— stiftningen och finner där föremål som visar att den hos vilken åtgärden företas (eller någon annan) planerar en brottslig handling. Frågan hur man skall förfara i sådana fall är inte närmare reglerad i lag, och viss osäkerhet råder därför om i vad man uppgifterna får läggas till grund för spaning och andra atgärder. Det ankommer på tvångsmedelskommittén att i enlighet med sina direktiv ut- reda denna fråga. Beredningen har inhämtat att kommittén avser att föreslå en generell lagstiftning i ämnet som även tar hänsyn till ingripanden av det slag som avses bli reglerade genom polislagen.

• Sida 110
•  Original

7.9 Befogenheten att göra frihetsberövanden

7.9.1 Gällande rätt

Till de grundläggande fri- och rättigheterna enligt regeringsformen hör också rörelsefriheten. Rörelse— friheten beskrivs i 2 kap. 6 5 RF på det sättet att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot frihets- berövande och även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta.

1 1 (

Av förarbetena till regeringsformen (prop. 1973 90 s. 241—242) framgår att trafikföreskrifter och liknande bestämmelser inte anses innebära någon inskränkning av rörelsefriheten i regeringsformens mening. Detsamma gäller en avspärrning av en brottsplats o.d. Enbart en uppmaning till någon att lämna en viss plats torde inte kunna anses som ett intrång i rörelsefriheten. Tvångs- mässiga omhändertaganden är däremot att hänföra till frihetsberövanden och faller därmed under grundlagens skyddsbestämmelser. Som frihetsberövanden kan emellertid inte betraktas ett fysiskt betvingande som har helt kort varaktighet. Att den som har övermannats förflyttas en kortare sträcka, t.ex. ut ur en lokal där han har stört ordningen, torde inte förändra bedömningen. I sistnämnda fall föreligger emellertid ett påtvingat kroppsligt in— grepp. Om polisen för den som är medvetslös eller annars underlåter att göra motstånd till hans hem eller till sjukhus e.d., föreligger inte heller något frihetsbe- rövande i grundlagens mening.

Polisen har enligt föreskrifter i flera olika författ— ningar befogenhet att verkställa frihetsberövanden. Till de praktiskt mest betydelsefulla hör rättegångsbalkens bestämmelser om gripande och medtagande till förhör samt bestämmelserna i LTO och LOB. Dessutom har polisen skyl- dighet att verkställa frihetsberövanden enligt flera olika specialförfattningar, såsom lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, utlänningslagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen om vård av missbrukare i vissa fall, civilförsvarslagen och smittskyddslagen. Även vissa frihetsberövanden enligtw brottsbalken ankommer på polisen (se 38 kap. 12 5). En form av polisarbete som inte sällan har diskuterats från rättslig synpunkt är s.k. polisiering. Med polisie- ring brukar man mena att polisen tar med en person till polisstationen eller annan plats för att klargöra hans identitet.

Till en början bör konstateras att det fastän uttryckliga författningsföreskrifter saknas torde vara en vedertagen uppfattning att en polisman, om det är nödvändigt för att en tjänsteuppgift skall kunna fullgöras, får tillfråga en person som anträffas i polisverksamheten om hans namn och hemvist (jfr Sjöholm a.a. s. 225) En sådan förfrågan gör inte i och för sig intrång i någon grundlagsskyddad fri- eller rättighet.

• Sida 111
•  Original

Betydligt mera tveksam är i vissa fall frågan i vad mån en polisman, när det behövs för att hans tjänsteuppgift skall kunna fullgöras, får ta med sig någon till polis- stationen för att få dennes identitet fastställd, t.ex. med stöd av registeruppgifter, upplysningar från personer som känner vederbörande eller helt enkelt genom gransk- ning av medförda legitimationshandlingar, brev, visitkort e.d.

Såvitt angår ingripanden i direkt straffprocessuellt syfte följer av 24 kap. 2, 5 och 7 SS RB att den som på sanno- lika skäl misstänks för brott kan, oberoende av brottets beskaffenhet, gripas av polisman, om han är okänd och un— dandrar sig att uppge namn och hemvist eller om anledning förekommer att hans uppgift därom är osann.

Av intresse är här även 8 S utlänningslagen, där det fö— reskrivs att en utlänning som vistas i riket är skyldig att inställa sig hos polismyndighet och lämna uppgift om sin vistelse i riket liksom att uppvisa pass för polis— myndighet eller polisman. Det förtjänar i sammanhanget att anmärkas att det i den numera upphävda barnavårds- lagen (1960: 97) fanns uttryckliga föreskrifter om befo- genhet för polisen att företa identitetskontroll i vissa fall (33 5).

7.9.2 Polisutredningen

Utredningen anser det självfallet att rättegångsbalkens bestämmelser om gripande och medtagande till förhör inte bör flyttas över till en ny polislag. Inte heller finns det enligt utredningen anledning att i polislagen ta in de bestämmelser i specialförfattningar som f.n. grundar befogenhet för polisen att göra frihetsberövanden.

Både sakliga och systematiska skäl talar dock enligt ut- redningen för att en ny polislag bör omfatta även det rättsområde som nu regleras genom LTO. Utredningen föror— dar därför att LTO i det sammanhanget upphävs som en sär- skild lag. Det sakliga innehållet i LTO bör ses över i samband med att den nya polislagen utarbetas i den mån detta inte redan hunnit ske på grundval av det arbete som LTO/LOB-utredningen bedrivit. Polisutredningen finner det särskilt angeläget att man söker lösa de svårigheter, som nu synes föreligga vid tillämpningen av LTO, genom att förutsättningarna för omhändertaganden av det slag som regleras i 3 S preciseras så långt som möjligt i den nya polislagen.

I detta hänseende erinrar utredningen om att LTO inte reglerar några andra former av polisingripanden än re- gelrätta omhändertaganden. Mindre ingripande åtgärder mot ordningsstörare har sålunda lämnats utanför lag-

stiftningen. Ett exempel erbjuder den inte ovanliga

form av polisingripande som består i att den som stör ordningen helt enkelt förs bort från den plats där han

• Sida 112
•  Original

befinner sig, s.k. avlägsnande. I det praktiska polis— arbetet har därför ibland d1skuterats frågan om rätts- grunden för ingripanden av detta slag, varvid det har satts i fråga om åtgärden bör ses som ett påbörjat ingripande enligt LTO eller som ett utflöde av polisens allmänna befogenheter enligt polisinstruktionen. Utred- ningen finner det önskvärt att denna tvekan undanröjs. De bestämmelser som skall ersätta LTO bör sålunda ge ut- tryckligt stöd även för mindre ingripande åtgärder när den allmänna ordningen störs, under förutsättning att sådana åtgärder bedöms som nödvändiga och tillräckliga. Därmed når man också den fördelen att polismannen görs ytterligare uppmärksam på att ett omhändertagande inte får vidtas annat än som en sista utväg. Vad angår LOB bör enligt utredningen beaktas att frågan om den lämpligaste formen för regleringen av samhällets åtgärder beträffande den som anträffas berusad på allmän plats ingående disku— terades vid riksdagsbehandlingen (JuU 1975/76:37 s. 18- 21, rskr 1975/76:351). Justitieutskottet, vars betänkande följdes av riksdagen, uttalade att målsättningen bakom den nya lagen borde vara att skapa en helt ny ordning för dessa samhällsåtgärder. Mot den bakgrunden var det enligt utskottet motiverat att redan från början ställa upp sär— skilda regler för omhändertagande av berusade personer, regler som lätt skulle kunna anpassas till framtida mera ! adekvata vårdformer. Detta talade för att de reglerna 1 borde upptas i en särskild lag. Utredningen anser sig inte ha anledning att gå in pa spörsmålet om detta ställ- ningstagande bör frångas. I den delen bör avvaktas resultatet av LTO/LOB—utredningens arbete.

Utredningen är av den uppfattningen att befogenheten för en polisman att, om det är nödvändigt för att en tjänste— uppgift skall kunna fullgöras, tillfråga en person som anträffas i polisverksamheten om hans namn och hemvist inte heller i fortsättningen behöver vara lagfäst. l

Polisiering förekommer enligt vad utredningen framhåller inte som nagot självständigt institut i den svenska po— lisverksamheten. Utredningen erinrar om att föreskrifter om polisiering inte sällan återfinns i utländsk polislag- stiftning. Så t. ex. föreskriver 13 S i den finska polis— lagen utan någon begränsning att envar är skyldig att på anfordran meddela polisen de uppgifter som är nödvändiga för utredning av hans identitet samt att polisman har rätt att för förhör gripa person som är okänd och vägrar att lämna upplysningar eller lämnar sådan uppgift om sin identitet som kan antas vara falsk. I exempelvis engelsk rätt är polisens befogenhet i dessa hänseenden avsevärt mera begränsad.

De fall då avsaknaden av regler om åtgärder för identi- tetskontroll har upplevts som besvärande i det praktiska polisarbetet har enligt utredningen framför allt samband med polisens verksamhet vid spaning efter personer som har gjort sig skyldiga till mycket grova brott eller som är efterlysta p.g.a. rymning från anstalt eller liknande.

• Sida 113
•  Original

Har t.ex. polisen i anslutning till ett nyligen förövat grovt brott fått fram ett signalement på gärningsmannen, måste polisen ofta kontrollera personer som anträffas på järnvägsstationer eller flygplatser eller i motorfordon. Därvid kan tvekan råda om hur polisen bör handla, om nå- gon vägrar att uppge sitt namn eller eljest lämna uppgift om sin vistelse pa platsen eller anledning finns att anta att hans uppgifter är osanna. Det har gjorts gällande att, om t.ex. personens klädsel och utseende i ett sådant fall stämmer överens med signalementet, polisen bör vara berättigad att ta med honom till polisstationen för att få identiteten fastställd även i fall där förutsättningar för gripande eller annan åtgärd enligt rättegångsbalken inte föreligger. Motsvarande har hävdats för fall där polisen anträffar en person som med skäl kan misstänkas vara identisk med någon som är efterlyst, t. ex. på grund av rymning från kriminalvårdsanstalt eller anstalt för sluten psykiatrisk vård, och vederbörande vägrar att uppge sitt namn eller lämnar en uppgift som med skäl kan misstänkas vara falsk.

Det torde enligt utredningen före den nya regeringsformens ikraftträdande ha varit en allmän uppfattning att polisen i fall som dessa haft en sedvanerättsligt grundad befo- genhet att göra ett kortvarigt frihetsberövande för iden- titetskontroll. Som förut har konstaterats godkänner emellertid grundlagen inte sedvana som stöd för åtgärd från det allmännas sida som begränsar medborgerliga fri— och rättigheter. I den mån polisen i nuvarande läge skall anses vara befogad att företa sådana ingripanden — vilka förekommer och väl också är oundgängliga i praktiken - torde polisen vara hänvisad till att hämta stöd för åt- gärden från 2 S polisinstruktionen.

Utredningen anser det angeläget att den oklarhet undanröjs som idag råder beträffande polisens befogenhet att medta en person för identitetskontroll. En bestämmelse härom bör därför föras in i den nya polislagen. Därvid anser utredningen är det uteslutet att gå så långt som den finska polislagen, som ger polisen en i princip obegrän- sad rätt att omhänderta den som vägrar att lämna uppgift om sin identitet eller lämnar en uppgift därom som kan antas vara falsk. Befogenheten bör enligt utredningen begränsas till att avse fall där identifieringen utgör ett så framträdande samhällsintresse att det inte rader någon tvekan om att åtgärden är sakligt motiverad. Be- stämmelsen bör också ange den tid under vilken ett om- händertagande för identifiering längst skall få bestå.

7.9.3 Remissyttrandena

De uttalanden som polisutredningen i denna del har gjort rörande avgränsningen av tillämpningsområdet för en ny polislag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Detta gäller också förslaget att den nya lagen skall omfatta det rättsområde som nu

• Sida 114
•  Original

täcks av LTO. Uppsala kommun pekar på att LTO knappast har blivit tilT_d€n_EYTta for socialmyndigheterna som avsågs, nämligen att polismyndigheter vid omhänder— tagandet i vissa fall skulle göra s.k. social utredning för vidare befordran till socialförvaltningen. Så har skett i få fall och det finns därför enligt Uppsala kommun ingen anledning att ha denna särskilda lag kvar, utan den kommande polislagen torde kunna omfatta det rättsområde som nu regleras genom LTO.

Flera remissinstanser - bl.a. Svenska polisförbundet

samt polisstyrelserna i Katrineholms—öch_KFTstTåHEtåds polisd1strikt_T—ånser_det angelaget_att frågånwöm_åVTågs— nande—FegTEFås i den nya lagen pa det sätt som utred— ningen har föreslagit.

Även polisutredningens förslag i fråga om omhändertagande för identifiering har fått ett positivt mottagande. Ät- skilliga remissinstanser - bl.a. länsstyrelsen i Värm— lands län samt polisstyrelserna i_Dänd€FYHET_GöEEEEng, HiddTHgET JakobEEEFQET_KEYFTEEFETEET—RFiEtTåFEtåd?_ööh_ NYkööTHgE*pöTTEöTEtFka_T”Far sankilt UHHEFETFUth Vikt€H_äV_ätt—dettä forslag genomförs. Även polissty- relsen i Falu polisdistrikt finner det mycket—tTTTfFeds— EtäTTäth—ätt Bestämmelser om polisiering införs. Polis— styrelsen kan dock inte förstå varför det skulle vara uteslutet att gå så långt som den finska polislagen medger i denna fråga. Inte heller delar polisstyrelsen utredningens mening att en bestämd tid under vilket ett omhändertagande för identifiering längst skall få bestå * bör slås fast utan anser att omhändertagandet skall få bestå så länge det är nödvändigt för att identifieringenl skall äga rum. Stora svårigheter torde enligt polis— styrelsen föreligga att t.ex. nattetid verkställa iden- tifieringen på en bestämd tid.

7.9.4 Beredningen

Beredningen har inhämtat att LTO/LOB-utredningen har gjort en översyn av de regler som f.n. finns intagna i LTO och avser att föreslå ingripande ändringar i dessa med sikte på att de efter denna omarbetning skall tas in i den nya polislagen. Även i LOB avser LTO/LOB-utredning— en att föreslå betydelsefulla förändringar, men tanken är här att lagen skall behållas som särskild lag.

Beredningen anser sig i detta läge inte böra gå in på det sakliga innehållet i LTO utan förutsätter att dess och LTO/LOB-utredningens förslag blir föremål för en gemensam remissbehandling med sikte på en samordning före ett genomförande. Beredningen begränsar sig därför till att uttrycka sin anslutning till uppfattningen att bestäm— melser som svarar mot dem som nu finns i LTO arbetas in 4 polislagen efter eventuella justeringar med anledning av LTO/LOB-utredningens kommande förslag. Huruvida LOB i så fall bör finnas kvar som en särskild lag är beroende

• Sida 115
•  Original

bl.a. av - förutom de skäl som polisutredningen pekat på - om man till omhändertaganden på grund av berusning även i fortsättningen skall knyta vissa rättsverkningar, t.ex. registreringar enligt körkortslagstiftningen. Inte heller till sistnämnda fråga - som ocksa den avses bli behandlad i LTO/LOB—utredningens betänkande - anser sig beredningen ha anledning att ta ställning.

I det läge vari den aktuella frågan sålunda befinner sig upptar beredningen i sitt lagförslag inga bestämmelser, som svarar mot de nuvarande reglerna i LTO och LOB. Beredningen vill alltså särskilt anmärka att den inte har tagit ställning till de förslag som ungefär samtidigt med detta betänkande läggs fram från LTO/LOB—utredningens sida.

Beredningen avstår av samma skäl från att lägga fram nå— got förslag till hur frågan om avlägsnande bör lösas. Aven den frågan torde nämligen bli beroende av ett ställningstagande till den principlösning som LTO/LOB- utredningen f.n. överväger.

Såvitt gäller omhändertagande för identifiering (poli- siering) framgår av det förut anförda att uttryckliga be- stämmelser i lag härom i stort sett saknas. Samtidigt står det som polisutredningen har framhållit klart att en befogenhet för polisen att i vissa fall verkställa sådana omhändertaganden före regeringsformens ikraftträdande har ansetts följa av sedvanerätt.

Den uppfattningen har framförts att polisen fortfarande kan hämta stöd för sådana uppgifter i sedvanerätten (jfr Sjöholm i SvJT 1980 s. 668). Som beredningen förut har framhållit godkänner emellertid regeringsformen inte sedvana som rättsligt stöd för åtgärder som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna, till vilka rörelsefriheten hör.

Detta behöver emellertid inte betyda att omhändertaganden av aktuellt slag skall anses otillåtna enligt gällande rätt. Det kan nämligen i enlighet med vad polisutred- ningen har framhållit hävdas att ingripandena kan stödjas på 2 S polisinstruktionen med den giltighet som författ- ningsrummet har enligt övergångsbestämmelserna till rege- ringsformen. En före regeringsformen rådande sedvana utgör naturligtvis ett starkt argument till förmån för en sådan tolkning. Det vill också synas som om den allmänna uppfattningen är att ingripanden av aktuellt slag fort— farande är korrekta i vissa fall (jfr t.ex. JO 1979/80 5. 97). Klart är emellertid att en uttrycklig bestämmelse om sådana omhändertaganden bör föras in i den nya polisla— gen, så att rättsläget på området klarläggs. I sak anser beredningen — liksom polisutredningen och remissinstans— erna - att dessa ingripanden i vissa fall är oundgängliga i praktiken.

• Sida 116
•  Original

Rörande de allmänna förutsättningarna för polisiering kan beredningen helt ansluta sig till vad polisutredningen har anfört. Detta innebär att beredningen, till skillnad från en remissinstans, inte anser sig kunna förorda en bestämmelse som i likhet med 13 S i den finska polislagen ger möjlighet för en polisman att omhänderta var och en som vägrar att på polismannens anmodan lämna upplysningar om sin identitet. En så långtgående bestämmelse skulle, l enligt beredningens mening, sakna stöd i svenska rätts— traditioner på området.

Som närmare har utvecklats av polisutredningen (jfr även SvJT 1980 s. 668) kan polisiering aktualiseras vid poli— sens spaningsverksamhet i fall da bestämmelserna om de straffprocessuella frihetsberövandena inte är tillämp— liga. Andra typfall gäller polisens efterspanande av personer som har avvikit från kriminalvårds—, sjukvårds- eller andra vårdanstalter liksom genomförandet av lik— nande handräcknings— och verkställighetsuppgifter som det åligger polisen att utföra åt olika myndigheter, såsom då personer skall hämtas till anstalter eller inställas för läkarundersökning. Regelmässigt är här situationen i praktiken den att den sökte är efterlyst i publikationen Polisunderrättelser. Där får nämligen enligt 3 5 första stycket efterlysningskungörelsen (1969:293) efterlysning ske av den som skall omhändertas vid anträffandet.

En allmän förutsättning för polisiering i sådana typfall 1 bör enligt beredningens mening till en början vara att någon vägrar att på anmodan av en polisman lämna Uppgift—öm"€TH_1denthet ellär att anlödiiig-föfekommer ått—EEHE'Uppngt—darom—är osähHT'DEttä_EöF_€m€TT€FtTö_Eom forut_ ar"äöföFfE"THt€—Vara tillräckligt. En förutsätt— ning bör också vara att det finns anledning_att_anta att personen är identisk med någon som—åF_EftErlyst och—Ekåll ömhähderfäs_VTd antFäffäHdåtT_Sådan_äölädhiäg'käi_öätöff_w TigtVTE_Våra oVEFEHsstammelse med signalement, men detta synes inte generellt kunna krävas. Omständigheterna i det särskilda fallet kan mycket väl vara sådana att polis- mannen på fältet, utan att ha kännedom om någon aktuell efterlysning, får anledning anta att en person som vägrar att uppge sitt namn har avvikit från exempelvis ett sjuk— hus för sluten psykiatrisk vård. Bestämmelsen bör då med— ge att denne förs till polisstationen där identitetskon— troll och genomgång av aktuella efterlysningar kan ske.

Om bestämmelsen i enlighet med vad som nyss har förordats utformas så att den tar sikte på fall där någon är efter- lyst och skall omhändertas vid anträffandet - en formule- ring som även används i exempelvis 7 S 4 passlagen— kommer den till en början att få tillämpning på fall där en för brott misstänkt person har avvikit och anhåll-

• Sida 117
•  Original

ningsskäl förekommerl. Andra fall är när fråga är om handräckning enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (35 5), lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (54 5), lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (10 5), lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (18 5) eller lagen om vård av missbrukare i vissa fall (26 S). Detsamma gäller när någon i annat fall är efter- lyst för att tas i förvar, t.ex. enligt utlännings- eller utlämningslagstiftningen eller brottsbalken (jfr 38 kap. 12 S BrB .

Man måste emellertid också räkna med att fall kan upp— komma då någon kan antas vara efterspanad av skäl av det slag som nyss har angetts utan att formell efterlysning har hunnit ske. Aven i sådana situationer måste polisie- ring rimligen kunna äga rum. Slutligen kan omständighe- terna någon gång vara sådana att fragan om polisen har skyldighet att gripa någon enligt rättegångsbalken som misstänkt för brott inte kan avgöras utan kontroll av identiteten. Exempelvis har JO ansett att medtagande för identifiering måste kunna äga rum enligt gällande rätt, om osäkerhet råder huruvida den som på bar gärning an- träffas efter att ha begått ett brott är straffmyndig eller inte (JO 1979/80 5. 94—97).

Med dessa utgångs unkter förordar beredningen att bestäm- melsen utformas pa det sättet att en polisman får ta med en okänd person för identifiering, om han vägrar att på polismannens anmodan lämna uppgift om sin identitet eller anledning förekommer att hans uppgift därom är osann samt anledning finns till antagande att han är efterspanad eller efterlyst och skall omhändertas vid anträffandet eller annars enligt lag skulle berövas friheten, om hans identitet var känd.

Från något håll har kritik framförts mot polisutredning- ens förslag att det i lagen bör anges den tid under vil— ken ett omhändertagande för identifiering längst skall få bestå. Enligt beredningens uppfattning skulle det i och för sig vara tänkbart att avstå från att uttryckligen reglera denna fråga utan att därför komma i konflikt med grundlagens regler om rörelsefrihet. Som skäl för att en tidsbegränsning skulle vara nödvändig i fall av denna typ har i tidigare sammanhang brukat åberopas att en medborg- are som har blivit berövad friheten av någon annan myn- dighet än domstol enligt 2 kap. 9 5 andra stycket RF har rätt att få saken prövad av domstol utan oskäligt dröjs- mål, om inte omhändertagandet uttryckligen begränsas till

1 Jfr 24 kap. 6 S RB. Enligt rikspolisstyrelsens föreskrifter förutsätts för efterlysning av känd person enligt detta lagrum att anhållnings- eller häktnings— beslut har meddelats (FAP 444-2).

• Sida 118
•  Original

en så kort tid att domstolsprövning i praktiken inte kan äga rum (jfr SOU 1975: 75 s. 441). Det har från denna ut— gångspunkt hävdats att varje regel i lag om frihetsbe- rövande som inte är tidsbegränsat på angivet sätt måste kombineras med uttryckliga bestämmelser om överprövning av domstol, något som givetvis skulle te sig främmande i det sammanhang som är aktuellt nu. Denna fråga får emel- lertid anses ha kommit i ett annat läge efter 1979 års l grundlagsändringar, eftersom det numera redan i rege- ( ringsformen finns bestämmelser som ger möjlighet till domstolsprövning även för fall då nagra regler härom inte har tagits in i vanlig lag (jfr prop. 1978/79: 195 5.59). Fr.o.m. den 1 januari 1980 gäller nämligen utryckligen att, om prövning av frihetsberövandet inte har uppdragits åt en särskild myndighet, denna skall ankomma på allmän domstol (2 kap. 9 5 tredje stycket RF).

Trots att det alltså numera redan genom gällande grund- lagsbestämmelser är sörjt för att en domstolsprövning kan komma till stånd av andra än helt kortvariga omhändertag- anden för identifiering, anser beredningen att det är svårt att undvara en bestämd tidsfrist. En sådan finns ju vid andra tillfälliga omhändertaganden, och denna ordning får anses bäst förenlig både med grunderna för den ak- tuella bestämmelsen i regeringsformen och det allmänna rättssäkerhetsintresset. Inte heller ett omhändertagande av det slag det här gäller bör lämpligen få vara tidsobe—i stämt.

Beredningen anser att den aktuella omhändertagandetiden % i princip bör begränsas till att högst omfatta sex tim- mar. Denna tid bör regelmässigt vara tillräcklig för att de åtgärder skall hinna vidtas som över huvud taget är möjliga när det gäller att genomföra en identifiering mot någons vilja. Att det i vissa fall kan bli så att identifieringen missl ckas eller inte hinns med under den' aktuella fristen är n got som man enligt beredningens mening måste acceptera vid en avvägning av de motstående intressen som här gör sig gällande. I de allra flesta fall kommer naturligtvis omhändertagandetiden att bli mycket kortare än sex timmar; sannolikt blir det i praktiken fråga om en eller högst två timmar i normala 1 fall. ;

Man kan emellertid inte bortse från att praktiska fall också kan uppkomma där någon identifiering inte har visat sig möjlig att genomföra under sextimmarsfristen men identifieringen från allmän synpunkt är utomordentligt angelägen. Det kan t. ex. gälla ett mordfall, där någon som till synes överensstämmer med ett signalement an— träffas i närheten av gärningsplatsen men vägrar att röja sitt namn. Har omhändertagandet skett nattetid kan t. ex. fingeravtrycksundersökning inte hinnas med under sextim- marsfristen. Det ligger nära till hands att med sikte på sådana eller likartade fall införa en regel som i analogi med vad som gäller enligt 23 kap. 9 5 första stycket RB innebär att, om det är av synnerlig vikt att identifie-

• Sida 119
•  Original

ringen verkställs, den omhändertagne får hållas kvar under sex timmar utöver normaltiden. Beredningen föreslår en sådan lösning.

I lagen bör vidare uttryckligen anges att identifiering skall ske skyndsamt. Givetvis skall den omhändertagne inte friges, om det finns skäl till gripande eller omhändertagande på annan grund. Detta bör markeras i lagtexten. I denna bör också anges att den omhändertagne inte får underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet (jfr 1 S häkteslagen och 9 S LTO).

Beredningen har inte funnit skäl att i detta sammanhang ta upp frågan om en utvidgning i fråga om polisens rätt att ta fingeravtryck till andra fall än då brott kan misstänkas.

7.10 Tvångsåtgärder i syfte att förebygga allvarlig brottslighet m.m.

7.10.1 Gällande rätt

I uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet ligger en skyldighet för polisen att förebygga brott och att lämna allmänheten skydd och hjälp. Det är i enlighet härmed polisen som har huvudansvaret för att skydda all- mänheten och vidta förebyggande åtgärder om fara förelig- ger att ett brott kommer att förövas som hotar liv eller hälsa eller kan leda till omfattande förstörelse av egen- dom, såsom exempelvis vid hot om sabotage eller allmän- farlig ödeläggelse. I speciella fall kan tvångsåtgärder behöva vidtas för sådant ändamål.

Frågan vilka befogenheter som tillkommer polisen vid dess verksamhet i detta förebyggande och skyddande syfte är emellertid i väsentliga delar oreglerad. uttryckliga fö- reskrifter finns endast på två särskilda områden, näm- ligen när det gäller polisens verksamhet till förekom- mande av brott som utgör allvarlig fara för säkerheten vid luftfart eller brott i samband med domstolsförhand- lingar. Bestämmelser härom finns i lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats och lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar.

7.10.2 Polisutredningen

Utredningen uppehåller sig utförligt vid de frågor som det här gäller. Ett exempel på de svårigheter som polisen ställs inför på detta område erbjuder, enligt vad utred- ningen framhåller, den inte ovanliga situationen att ett anonymt meddelande lämnas om att en bomb har placerats på viss plats. Sådana meddelanden visar sig i allmänhet vara oriktiga men kan givetvis inte nonchaleras av polisen,

• Sida 120
•  Original

som måste ingripa så snart någon grad av sannolikhet fö- religger att meddelandet är allvarligt menat. Därvid kan det bli nödvändigt för polisen att vidta avspärrnings— och utrymningsåtgärder liksom att bereda sig tillträde till slutet utrymme för att söka efter den uppgivna bomben. Ibland blir åtgärderna muycket ingripande från allmänhetens synpunkt. Hundratals människor måste kanske avlägsnas, affärer stängas, trafiken omregleras, offent— liga tillställning inställas osv.

Vad angår det rättsliga stödet för tvångsåtgärderna i ett sådant fall, synes man enligt utredningen i det praktiska polisarbetet i avsaknad av uttryckliga föreskrifter of— tast ha ansett bombhotet utgöra grund för att inleda förundersökning. Stöd för ingripanden av det slag som nyss har nämnts har då bedömts kunna hämtas ur rätte- gangsbalkens bestämmelser om tvångsmedel vid utred- ning om brott. Såvitt gäller avspärrnings- och utrym— ningsåtgärder har man i enlighet härmed stött sig på 27 kap. 15 S RB. För säkerställande av utredning om brott får enligt detta lagrum byggnad eller rum tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst föremål eller annan sådan åtgärd vidtagas. I fråga om husrannsakan har åberopats "huvudregeln i 28 kap. 1 S RB, där det föreskrivs att husrannsakan får företas i hus, rum eller slutet förvaringsställe för eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständighet som kan ha betydelse för utredning om brottet.

Den invändningen har emellertid gjorts - enligt utred- ningens mening med fog - att rättegångsbalkens regel— system inte är anpassat till de situationer som det här gäller. När polisen vid exempelvis ett bombhot tvingas vidta avspärrnings- och utrymningsåtgärder är syftet inte - åtminstone inte primärt sett - att säkerställa utred- ning om brottet. Åtgärderna vidtas för att skydda allmän- heten mot fara, och detta oavsett om de får betydelse för utredningen eller inte.

Mera naturlig är då en annan uppfattning som också har brukat föras fram från polishåll, nämligen att tvångsåt- gärderna kan grundas på 2 S polisinstruktionen i förening med den allmänna nödrättsbestämmelsen i 24 kap. 4 S BrB. Enligt sistnämnda bestämmelse skall den som för att av- värja fara för liv eller hälsa, rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd vara fri från straffansvar, om gärningen med hänsyn till farans beskaf- fenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. För att gärningen skall vara försvarlig krävs i allmänhet att den skall vara på- kallad av ett intresse av betydligt större vikt än det som uppoffras samt att den behövs för att tillgodose förstnämnda intresse. Att en restriktiv tillämpning är avsedd, särskilt när endast ekonomiska värden är hotade, följer av kravet att handlingen skall ha företagits i nöd.

• Sida 121
•  Original

Det är enligt utredningen uppenbart att stränga förut— sättningar måste gälla för tillämpningen av en bestäm— melse som innebär att handlingar som normalt föranleder straffansvar kan företas av var och en. För polisen, som av samhället har ålagts ett ansvar för allmänhetens skydd, utgör emellertid de tvångsåtgärder som i vissa speciella fall måste vidtas i brottsförebyggande syfte en tjänsteplikt. De kan sålunda sägas typiskt sett ingå i själva polisverksamheten. Utredningen anser att det från dessa synpunkter inte är tillfredsställande att som stöd för en polisiär befogenhet behöva hänvisa till bestäm- melser som medger frihet från straff på grund av nöd.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om den reglering av räddningstjänstens befogenheter som numera finns i 11 S brandlagen (1974:80). Det föreskrivs där att den som utövar befälet vid räddningstjänst får, om fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte lämp- ligen kan avvärjas på annat sätt, företa sådant ingrepp i annans rätt som måste anses försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och om- ständigheterna i övrigt. Denna bestämmelse har ansetts motiverad med hänsyn till önskemålet att medge räddnings- tjänsten befogenhet att ingripa i annans rätt i något vidare mån än vad som följer av den allmänna nödrätts— bestämmelsen (prop. 1973: 185 s. 164). Detta har skett dels genom att det i brandlagens bestämmelse föreskrivs positivt att sådant ingrepp är tillåtet och således inte bara att det är straffritt, dels genom att det inte uttryckligen krävs att ingreppet skall göras "i nöd".

Utredningen anser starka skäl tala för att man även för polisens del lagfäster de befogenheter som är nödvändiga för att avvärja fara för liv eller hälsa eller omfattande förstörelse av egendom. I det praktiska polisarbetet har det otvivelaktigt upplevts som besvärande att regler om vilka tvångsåtgärder som får företas i sådant förebyggan- de syfte praktiskt taget helt saknas.

Den situation som uppstår i samband med ett bombhot är, enligt vad utredningen framhåller, endast ett exempel på situationer där det av särskilda skäl bedöms föreligga risk att brott som innebär fara för liv, hälsa eller egendom kommer att förövas på viss plats eller mot viss person. Som andra exempel nämner utredningen åtgärder till skydd för främmande statschefer, utländska sändebud och allmänna sammankomster liksom ingripanden vid hot om sabotage och liknande. Därvid kan aktualiseras tvångsåt— gärder som avspärrningar, husrannsakan, inpasserings— kontroll och avlägsnanden liksom Skyddsvisitation för eftersökande av vapen eller annat farligt föremål.

Av de här berörda tvångsåtgärderna är alla inte till sin karaktär sådana att de faller under regeringsformens lagkrav. Utrymningsåtgärder och avlägsnanden som innebär bara förflyttning en kortare sträcka torde inte kunna

• Sida 122
•  Original

anses utgöra frihetsberövande eller annat intrång i rörelsefriheten i regeringsformens mening. Detsamma gäl- ler en avspärrning som inte avser större område eller är av mera varaktig natur (jfr prop. 1973:9O s. 241). Hus— rannsakan liksom kroppsvisitation tillhör å andra sidan de ingrepp som i princip förutsätter stöd i lag. Utred- ningen anser det emellertid vara en fördel att de nu aktuella befogenheterna såvitt möjligt regleras i ett sammanhang.

En utgångspunkt måste vara att ingripanden från polisens sida i förebyggande eller skyddande syfte skall följa samma principer som dem som gäller för polisverksamheten i allmänhet. De grundläggande förutsättningarna om minsta möjliga ingrepp och om proportionalitet bör alltså gälla även i detta sammanhang. Ett ingripande måste till sin beskaffenhet, styrka, omfattning och varaktighet stå i rimligt förhållande till den fara som hotar eller före- ligger. Detta gäller tvångsingripanden mot person såväl som mot egendom. För att avvärja en allvarlig fara mot människors liv eller hälsa måste mera långtgående ingrepp än annars anses vara tillåtna. Vid bedömningen om ett in— grepp kan anses rimligt bör även eventuella ekonomiska ' konsekvenser för enskild beaktas. Aven från denna syn— punkt kan mera långtgående ingrepp anses vara motiverade, om intresset gäller att skydda människors liv eller hälsa. ; l Det är enligt utredningen uppenbart att en reglering av 1 polisens befogenheter i dessa hänseenden inte kommer att , kunna göras sa utförlig att behovet för polisen att kunnal hänvisa till den allmänna nödrättsbestämmelsen helt fal- ler bort. Inte heller bör lämpligen i en polislag ges allmänna bestämmelser om ingrepp i annans rätt vid kata- strofsituationer av det slag som finns i 11 5 brandlagen. Regleringen bör begränsas till att avse ingrepp som ty— piskt sett faller inom ramen för polisens tjänsteplikt. Det ligger med denna utgångspunkt nära till hands att be— gränsa regleringen till fall där det till följd av sär— skilda skäl kan anses föreligga risk att brott, som inne- bär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfatt— ande förstörelse av egendom, kommer att förövas på viss plats. Ytterligare en förutsättning som bör ställas upp är att polisingripandet skall ha till syfte att förebygga brottet eller bereda skydd mot detta. Åtgärder som vidtas av utredningsskäl bör inte regleras av polislagen utan i rättegångsbalken. Ingripanden som under nyss angivna för- utsättningar bör vara tillåtna direkt enligt polislagen är t.ex. visitation i syfte att söka efter bomb, vapen eller annat farligt föremål samt sådana avspärrnings- och utrymningsåtgärder som anges i 27 kap. 15 S RB.

7.10.3 Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag hälsats med stor tillfredsställelse. Praktiskt taget alla remiss—

• Sida 123
•  Original

)

instanser som går in på de aktuella frågorna ansluter sig uttryckligen till de principer som utredningen har före- slagit. Till de instanser som särskilt framhåller ange- lägenheten av att en reglering kommer till stånd i enlig- het med utredningens förslag hör länsstyrelsen i Uppsala län samt polisstyrelserna 1 Enköpings, Tierps ch grn sko ldsviks pol1sd1str1kf.

7.10.4 Beredningen

Även beredningen ansluter sig till polisutredningens ståndpunkt såväl när det gäller behovet av som beträf- fande principerna för utformningen av en allmän bestäm- melse om vissa tvångsåtgärder i förebyggande syfte. Be- redningen vill understryka att det här lika lite som i det föregående är fråga om att utvidga polisens befogen- heter. En bestämmelse av aktuellt slag behövs emellertid otvivelaktigt i en modern polislag, dels för att klarläg— ga rättsläget och dels för att i enlighet med vad polis- utredningen har framhållit tillgodose intresset av att vad som är tjänsteplikter för polismännen så långt möj— ligt skall stödjas på positiva bestämmelser.

Beredningen anser liksom polisutredningen att en allmän förutsättning för ingripanden av här aktuellt slag bör vara att det till följd av särskilda skäl kan anses före- ligga risk för att brott som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egen- dom kommer att förövas på viss plats. Krav på kvalifice— rad risk synes inte kunna uppställas. Detta inses lätt om man tänker på situationen vid bombhot, där ju erfaren— hetsmässigt situationen snarast är den att hotet kan presumeras vara falskt. Ett annat exempel erbjuder det fallet att fara hotar en utländsk statschef på besök i Sverige. Situationen är alltså här typiskt sett en annan än i de fall då enligt vad utredningen förut har förordat polisen skall vara befogad att tillgripa våld mot person eller egendom för att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller egendom. I sistnämnda fall förutsätts gärningen vara pågående eller överhäng— ande medan det i de fall som diskuteras nu är fråga om att förebygga en risk.

Klart är emellertid att åtgärder av den ingripande natur som här diskuteras inte bör få vidtas i mera allmänt fö- rebyggande syfte utan alltid måste förutsätta att man verkligen kan peka på att det på grund av särskilda om- ständigheter föreligger en viss risk. De synpunkter i fråga om proportionalitetsprincipens betydelse i samman- hanget som polisutredningen närmare har utvecklat är vidare enligt beredningens uppfattning av den största betydelse.

I enlighet med vad som från något håll har framförts vid remissbehandlingen kunde det diskuteras att låta de all— männa förutsättningarna omfatta även bränder och andra

• Sida 124
•  Original

katastrofer av det slag som avses i 11 S brandlagen. Här rör man sig emellertid på ett område där polisen visser— ligen ofta har viktiga uppgifter men som regelmässigt ändå inte faller under dess huvudansvar. Till detta kommer att 25 S brandlagen redan f.n. ger polisen befo- genhet att vidta de ingrepp i annans rätt under kata— strafförhållanden som avses i 11 5, sedan den som utövar befälet vid räddningstjänsten har beslutat härom. Bered- ningen instämmer med hänsyn härtill i polisutredningens slutsats att regleringen i polislagen bör begränsas till att avse ingrepp som mera omedelbart sett faller inom ramen för polisens tjänsteplikt. Den formulering av de allmänna förutsättningarna som nyss har förordats fram— står med denna utgångspunkt som adekvat. Beredningen er— inrar emellertid om att den i det föregående har före— slagit att en polisman skall ha befogenhet att — i den mån det är försvarligt — använda våld för att avvärja fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön.

När det gäller frågan vilka åtgärder som en polisman skall få vidta när risk för allvarligt brott av aktuellt slag föreligger bör uppenbarligen till en början en sådan vara att bereda sig tillträde till hus, rum eller annat utrymme för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål. Det gäller här en åtgärd som i grundlagens mening utgör husrannsakan. Andra åtgärder som bör kunna förekomma är i enlighet med vad polisutredning—ä en har anfört sådana som avses i 27 kap. 15 5 RB, dvs. att stänga till en byggnad eller ett rum, att förbjuda tillträde till ett visst område eller utrymme, att meddela förbud mot att visst föremål flyttas o.d. Till dessa exempel bör enligt beredningens mening med hänsyn till frågans praktiska vikt läggas ännu ett, nämligen att meddela förbud mot avgång eller annan trafik med visst kommunikationsmedel. I fall då exempelvis risk för ett bombattentat på ett kommunikationsmedel föreligger bör nämligen det yttersta ansvaret för bedömningen av om avgång eller annan trafik skall tillåtas rimligen vila på polisen, låt vara att sådana situationer i praktiken naturligtvis normalt löses i samförstånd.

Det bör i detta sammanhang anmärkas att överträdelser av förbud som polisen enligt beredningens förslag skall kunna meddela blir straffbara enligt 17 kap. 13 S BrB.

Enligt utredningens förslag skulle även visitation i syf— te att söka efter sprängmedel, vapen eller annat farligt föremål vara en tillåten åtgärd i situationer av den typ som avses nu. Beredningen ansluter sig till denna stånd- punkt men anser samtidigt att en åtgärd av detta slag ut- gör ett så långtgående ingre p 1 den enskildes integritet att risken för ett brott i s fall måste vara på något sätt särskilt kvalificerad. Enligt beredningens mening måste allvarlig brottsrisk föreligga för att en polisman skall få kroppsvisitera de personer som uppehåller sig på den plats som omfattas av risken. Exempel erbjuder fall

• Sida 125
•  Original

då polisen har fått kännedom om att attentat planeras mot en viss person, t.ex. en utländsk regeringsledamot på besök i landet.

Generellt för de här avsedda åtgärderna gäller att de i princip inte bör få beslutas av den enskilde polismannen utan föregående prövning av polismyndigheten, dvs. polis— chefen eller den till vilken hans befogenheter har dele- gerats. Endast om fara är i dröjsmål bör den enskilde polismannen på fältet kunna vidta åtgärder av detta slag utan föregående beslut av polismyndigheten.

Beredningen vill slutligen liksom polisutredningen fram— hålla att den här föreslagna bestämmelsen inte kommer att innebära att behovet i polisverksamheten av att för vissa oundgängliga ingrepp kunna hämta stöd i brottsbalkens allmänna nödrättsbestämmelse helt faller bort. Inte hel- ler kommer bestämmelsen att kunna reglera beslutsfunk- tionerna i extraordinära situationer såsom då det vid risk för omfattande terroraktioner uppkommer fråga om att exempelvis avbryta industrianläggningars drift e.d. Här är normalt situationen den att ledningen övertas av läns- styrelsen som då — ytterst genom landshövdingen — för— fogar över de befogenheter som behövs enligt polislagen, brandlagen (12 S) och andra aktuella författningar.

7.11 Vissa frågor rörande polisens Spaningsmetoder 7.11.1 Inledning

Polisens spaningsmetoder har endast översiktligt berörts i 1975 års polisutrednings betänkande. Frågan har inte tagits upp vare sig i samband med riksdagens princip- beslut om polisen år 1981 eller i beredningens direktiv.

Hithörande frågor har emellertid på senare tid fått en betydande aktualitet framför allt som ett resultat av det utvecklingsarbete som sedan år 1978 har bedrivits inom rikspolisstyrelsen när det gäller metoder m.m. vid spa- ning mot ekonomisk brottslighet och grov narkotikabrotts- lighet. Det är här till en del fråga om vad som brukar betecknas som okonventionella spaningsmetoder. En ny polislag bör ta sikte även på denna gren av polisverk- verksamheten. Beredningen finner det därför naturligt att här utveckla sin syn pa frågorna i den mån dessa bör återspeglas i polislagen. Först skall emellertid några allmänna begrepp beröras och en redogörelse lämnas för frågornas tidigare behandling. Den särskilda polisverk— samheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet lämnas utanför den fortsatta framställningen.

7.11.2 Gällande ordning m.m.

När det gäller kriminalpolisens verksamhet har man än— ledning att skilja mellan å ena sidan sådan verksamhet

• Sida 126
•  Original

som inte hör till förundersökningen i ett brottmål och å den andra verksamhet som utgör förundersökning. Den förra verksamheten är i huvudsak oreglerad, medan förundersök- ning är reglerad i 23 kap. RB.

Det skede som ligger före förundersökningen kännetecknas , av att någon konkret uppgift om att ett bestämt brott har) begåtts inte föreligger. Polisens verksamhet går ut på att skaffa fram underlag för en sådan misstanke. Allmänna antaganden om kriminalitet kan finnas redan på detta stadium, dock utan att vara tillräckligt starka för att ( förundersökning skall kunna inledas. Det kan också vara i så att man har kännedom om att ett brott håller på att planeras. Men enligt 23 kap. 1 S RB krävs för förunder— sökning att "det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats".

Man kan emellertid, om man så vill, ibland tala om ett stadium som ligger före den egentliga spaningen. Det är då fråga om sådan verksamhet som inte i främsta rummet är inriktad på frågan om förundersökning skall inledas eller ej. Verksamheten går i stället ut på att insamla, bearbeta och analysera informationer som kan ha betydelse i ett framtida spanings- eller utredningsarbete. I prome— morian (Ds Ju l979:15) Översyn av utredningsförfarandet i brottmål benämns verksamheten "förspaning", medan den enligt den terminologi som rikspolisstyrelsen har brukat använda i olika sammanhang benämns "underrättelseförfa—

rande".

Själva förundersökningen inleds som nämnts så snart det finns anledning anta att ett brott har begåtts. En för— , undersökning far ofta bedrivas i två steg. I det första ' gäller det att fastställa om ett brott har begåtts och om det finns skäl till misstanke mot någon viss person (jfr 23 kap. 1 och 2 55 RB). Detta steg har ofta kallats l förundersökningens spaningsstadium. I det andra steget gäller det att samla in bevismaterial så att det kan klarläggas, om det finns tillräckliga skäl för åtal mot den misstänkte (23 kap. 2 S RB).

Redan innan en förundersökning har hunnit inledas, får polisen emellertid hålla förhör och vidta andra åtgärder i syfte att utreda brottet, om åtgärden inte kan upp- skjutas utan olägenhet (23 kap. 3 5 fjärde stycket RB). Det kan då liksom under en förundersöknings inledande skede bli fråga om provisoriska frihetsberövanden, beslag, anmälningsupptagning, spårsäkring, förhör m.m. En mer eller mindre fullständig utredning kan således bli resultatet. De begränsningar i tiden som gäller för polisens rätt att medta och kvarhålla någon för förhör medför ibland att det blir nödvändigt att göra ganska omfattande förhör redan på detta tidiga stadium. Även rättssäkerhetsintressen kan motivera att utredning görs i så nära anslutning till brottet som möjligt medan bevis- ningen är relativt färsk och opåverkad. Det är ett känt förhållande att det ofta är svårt att i efterhand få fram

• Sida 127
•  Original

t.ex. vittnen och teknisk bevisning och att vittnens minnesbilder av händelseförloppet snabbt försämras.

En förundersökning inleds av polismyndigheten eller åklagaren. Om den har inletts av polismyndigheten och saken inte är av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertas av åklagaren så snart någon kan skäligen misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i andra fall ta över ledningen, när det är påkallat av särskilda skäl. Sistnämnda bedömning görs av aklagaren. Detta innebär att åklagaren efter eget omdöme har rätt att ta över ledningen av alla förundersökningar som leds av polisen oavsett på vilket stadium de befinner sig.

Frågan om vilka brott som typiskt sett skall anses vara av enkel beskaffenhet har besvarats genom särskilda an— visningar som har utarbetats av rikspolisstyrelsen och RÅ gemensamt. Exempel på brott som normalt anses vara av enkel beskaffenhet är ofredande, stöld, snatteri, våld- samt motstånd, åverkan och brott mot trafikbrottslagen (se bil. 1 till RÅFS 1979:1). Huvudregeln är försedd med betydande undantag. Även om det är fråga om brott av enkel beskaffenhet skall således åklagaren ibland inträda som förundersökningsledare. Detta gäller bl.a. i fler— talet fall då fråga uppstår om användande av tvångsmedel och det ankommer på undersökningsledare att enligt 24— 28 kap. RB besluta därom.

När förundersökningen fortskridit så långt att någon viss person skäligen kan misstänkas för brottet, ändrar under- sökningen i flera hänseenden karaktär. Bevisfrågorna trä— der i förgrunden på ett annat sätt än tidigare. Det gäller att nu få fram sådan bevisning att domstolen kan få ett tillräckligt underlag för ett avgörande av frågan om den misstänkte är skyldig till brottet. Även bevisning som talar till den misstänktes fördel skall dras fram (23 kap. 4 S RB). Bevisläget kompliceras ofta som följd av att händelseförloppet framstår i en annan dager än tidi— gare. Vidare aktualiseras integritetsfrågorna genom att användandet av olika slags tvångsmedel maste övervägas kontinuerligt.

Av vad som har sagts nu framgår att det finns tre skeden som är av intresse: skedet före förundersökningen samt denna undersöknings första och dess andra stadium. En person kan bli föremål för polisens uppmärksamhet under alla dessa olika typer av verksamhet. Han kan bli kon- trollerad i samband med allmänt informationsinsamlande eller spaning med följd att vissa misstankar mot honom uppkommer, än starkare misstankar kan riktas mot honom under förundersökningens första stadium, och han kan vara skäligen misstänkt för brottet under förundersökningens andra stadium för att sedan bli på sannolika skäl misstänkt för brottet och därmed få gripas, anhållas och häktas samt kanske slutligen få så övertygande skäl mot sig att fog finns för åtal. Självfallet är det inte alltid som proceduren utvecklas på detta sätt.

• Sida 128
•  Original

Den del av polisundersökningen som föregår den egentliga förundersökningen är som förut har framhållits i allt väsentligt oreglerad. Vissa allmänna principer gäller dock enligt bl.a. regeringsformen. Som exempel kan här nämnas den förut berörda regeln i 2 kap. 6 S RF, som bl.a. skyddar medborgarna mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Detta skydd får emellertid begränsas genom lag (2 kap. 12 5)-

Här bör också särskilt nämnas den s.k. legalitetsprin- cipen, som är grundläggande för all polisverksamhet. I 2 5 polisinstruktionen stadgas att polisen skall upprätt- hålla allmän ordning och säkerhet och att det därvid åligger polisen särskilt bl.a. att uppdaga brott som hör under allmänt åtal. Av lagtexten framgår att det är fråga om en handlingsplikt för polisen. Enligt legalitetsprin- cipen är myndigheten pliktig att handla, da de i för- fattningarna angivna förutsättningarna är uppfyllda. Denna grundsats gäller i princip inom straffrätten och även i fråga om polisens ingripande mot begångna brott (se Sjöholm a. a. s. 101). Bestämmelsen i 12 5 första stycket polisinstruktionen om att en polisman som får kännedom om allmänt åtalsbrott, skall rapportera detta till vederbörande förman så snart det kan ske, är ett uttryck för denna princip. Rapportskyldigheten är dock inte ovillkorlig: polismannen får enligt 12 5 andra stycket instruktionen meddela rapporteftergift i vissa bagatellfall.

Det kan i detta sammanhang också finnas anledning att erinra om en annan allmän princip, som har kommit till uttryck i polisinstruktionen, nämligen regeln i 7 S om att en polisman skall uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. Bestämmelsen har bl.a. ansetts innebära att polismannen i spaningssammanhang lika lite som vid handläggning av andra ärenden får tillgripa metoder som kan anses tvivelaktiga eller direkt ofören- liga med det som uppdraget gäller (se bl. a. JO 1977/78 5. 101 och 1979/80 5. 359). Bl.a. måste naturligtvis brottets art och svårhetsgrad beaktas.

Klart är ju slutligen att föreskrift i lag eller annan författning är bindande för polisen både när den be- driver spaningsverksamhet och när fråga är om annat polisarbete. Beredningen återkommer till detta i det

följande.

blivit uttömmande reglerade i 23- 28 kap. RB och därtill anslutande författningar. Särskilt under vad som i det föregående har betecknats som förundersökningens första skede kan emellertid ibland samma frågor komma upp som under den spaning som bedrivs innan förundersökningen har

börjat.

• Sida 129
•  Original

Beredningen har i det föregående redogjort för flertalet av polisens tvångsbefogenheter under förundersökning. Här bör emellertid särskilt nämnas den allmänna bestämmelsen i 23 kap. 12 S RB som förbjuder att det under förhör, i syfte att framkalla erkännande eller uttalande i viss riktning, används medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmaner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder. Detta innebär enligt förarbetena bl.a. att förhörsledaren inte i nu angivna syfte får lämna osanna uppgifter om sakför— hållanden som har framkommit vid förhör med någon annan person eller om bevisning för den förhörde. Förhörsleda— ren får inte heller använda s.k. snärjande frågor. Vid förhör får således inte användas frågemetoder, som åsido- sätter tillbörlig hänsyn till den misstänktes intressen. Vidare skall frågor, som genom sin avfattning är ägnade att vilseleda om frågans rätta innebörd, anses otillbör- liga. Däremot får förhörsledaren för den förhörde fram- hålla besvärande omständigheter som förekommit mot honom eller motsägelser i hans egna uppgifter e.d.

Den nu berörda bestämmelsen tar inte uttryckligen sikte på oriktiga eller vilseledande uppgifter som lämnas i annat syfte än som nyss har angivits. Ibland kan detta kanske ske för att dölja polisens operationsmetoder eller allmänna spaningsläge. Någon gång kan det kanske också behövas för att skydda person eller egendom. Det kan kanske även behövas för att inte sprida kännedom om tekniska eller personella bevakningssystem och bevak- ningsrutiner.

Bestämmelserna i 23 kap. 12 S RB gäller formellt enbart förhör sedan förundersökning inletts. Normerna torde emellertid i huvudsak även böra vara vägledande vid inhämtande av muntliga uppgifter under det föregående polisundersökningsstadiet.

7.11.3 S. k. okonventionella spaningsmetoder

I det följande skall en kortfattad redovisning lämnas för vissa spaningsmetoder som under senare tid har varit föremål för särskild uppmärksamhet. 1 stor utsträckning är uppgifterna hämtade från de båda av rikspolisstyrel- sen utgivna rapporterna (C - 429 - 2295/78) Några synpunkter på spaningsmetoder och (C - 420 - 6886/79) Narkotikaspaning och underrättelseförfarande, som senare skall behandlas närmare.

Provokation. Med uttrycket provokation menar man i detta sammanhang att polisen i sitt brottsbekämpande arbete använder sig av metoden att locka eller utmana någon till en handling eller ett uttalande, som kan vara besvärande eller på annat sätt negativt för denne eller annan i dennes närhet (släkting, kompanjon etc. ). Den person mot vilken åtgärden riktas är oftast en för brott misstänkt

• Sida 130
•  Original

person, men det kan också vara fråga om någon annan som antas ha kunskaper om något av betydelse för polisens arbete, exempelvis ett vittne till en aktuell gärning.

Metoden används för att man skall få bevisning om plane— rad eller begången brottslighet. Ibland kan provokationen även syfta till att ett planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevisning om detta kan säkras. Ett klassiskt exempel på åtgärder av sistnämnda slag, som emellertid ingalunda har förlorat sin aktuali- tet, erbjuder det fallet att någon som av en okänd person är utsatt för penningutpressning under hot om våldsåtgär- der eller andra lagstridiga repressalier vänder sig till polisen med begäran om hjälp. Polisen kan då tänkas medverka till att ett kuvert som innehåller pengar eller ser ut att göra det placeras på en viss plats som överenskommits med utpressaren. När kuvertet hämtas, iakttas detta av polisen, som antingen då omedelbart ingriper eller också följer efter den som hämtat kuvertet till den person som kan misstänkas ha varit ledare för den lagstridiga aktionen.

Frågan om tillåtligheten av provokativa metoder har be- handlats i ett flertal rättsfall och uttalanden av JO, se bl.a. JO 1930 s. 119, 1931 s. 11, 1932 s. 8, 1953 s. 131, 1954 s. 8, 1973 s. 91, 1977/78 5. 101 och där anmärkta rättsfall samt NJA 1951 s. 11, 111 och 1960 s. 522. Genomgående är att provokativa åtgärder har ansetts få tillgripas endast i grova brottmål eller när synnerliga skäl i övrigt har gjort detta motiverat. Åtgärder av detta slag måste handhas med största restriktivitet och urskillning och först efter beslut av rättsbildat polis— befäl. Hänsyn måste tas till såväl brottets svårhet och misstankens styrka som åtgärdens art och det intrång för enskild som kan vara förenat därmed. Provokativa åtgärder måste vidare vara försvarliga med hänsyn till — förutom eventuella skadeverkningar av åtgärden - det resultat i bevishänseende som kan vinnas genom denna. Åtgärder som har inneburit att någon har provocerats att begå ett brott som han annars inte skulle ha begått har aldrig accepterats.

Infiltration. Med begreppet infiltration har i detta eventuellt en bulvan för polisen - tar tjänst hos någon eller på annat sätt söker ta sig in i dennes verksamhet i syfte att erhålla upplysningar för uppdagande av brott.

Några författningsbestämmelser som tar sikte på verksam— het av det här slaget finns inte utöver de allmänna reg— ler och principer som har redovisats ovan under 7.11.2. Det kan emellertid ytterligare nämnas att JO i ett ärende (1975/76 & 132) har påpekat att en infiltration i poli- tiska eller andra sammanslutningar som inte är olagliga- alltid framstår som en kränkning av den föreningsfrihet som är tillförsäkrad svenska medborgare.

l l

• Sida 131
•  Original

Agentverksamhet, fria spanare. I diskussionen kring tänkbara okonvent1one||a span ingsmetoder har man med agentverksamhet menat en polisverksamhet som bedrivs med polismän vilka utåt sett saknar all anknytning till polisen. De saknar t. ex. tjänsterum hos polisen och arbetar under en täckmantel av ett eller annat slag. Fria spanare är ett begrepp som har getts en liknande inne- börd. Det förekommer exempelvis utomlands att polismän under falsk identitet för lång tid placeras på den ille- gala narkotikamarknaden för att de skall skaffa allmänna informationer om narkotikasituationen i ett visst område och vidarebefordra dessa till polisen.

Desinformatign. Detta begrepp innebär att man från poli- sens sida bland exempelvis personer som misstänks för narkotikabrottslighet för ut antingen helt falsk informa- tion eller också information som bygger på riktiga fakta men där väsentliga omständigheter eller värderingar med- vetet har getts ett felaktigt innehåll. Åtgärder av detta slag skulle - har det sagts - kunna syfta till att skapa oro eller motsättningar mellan narkotikabrottslingarna eller provocera fram ett oförsiktigt handlande fran en bestämd misstänkt persons sida.

karaktär än de förut nämnda - behandlas f.n. av tvångs- medelskommittén. Ett delbetänkande från kommittén (Ds Ju 1981: 22) Hemlig avlyssning m. m. med förslag till provi- soriska lösningar på området har inte lett till lagstiftning, men kommitten avser att återkomma till ämnet i sitt slutbetänkande. Beredningen tar inte upp hithörande frågor.

En annan verksamhet som beredningen inte heller närmare kommenterar i det följande är den som i det föregående har benämnts underrättelseförfarande. Som framgått är det här fråga om en verksamhet som t1ösmässigt ligger före vad som kan betecknas som spaning i egentlig mening. Verksamheten sådan som den f.n. planeras vid rikspolis— styrelsenl är inte av vad man brukar kalla operativ karaktär utan går ut på att insamla, bearbeta och utvär— dera informationer som i sin tur kan ligga till grund för spanings- och utredningsinsatser. I fråga om denna verk- samhet - som beredningen har behandlat närmare i prome- morian Ds Ju 1982: 13 — vill beredningen här endast helt allmänt uttala att den inte minst av resursskäl torde få förbehållas för insatser mot den allvarligaste brottslig- heten, främst då narkotikakriminaliteten samt den orga- niserade och den ekonomiska brottsligheten, samt att det givetvis är av vikt att den bedrivs i sådana former att inte viktiga integritetsintressen träds för när.

1 Jfr de inom rikspolisstyrelsen.utarbetade rapporterna Spanorg I och II.

• Sida 132
•  Original

7.11.4 Spanek- och Spanarkrapporterna

Som förut har berörts bedrivs i rikspolisstyrelsens regi sedan våren 1978 ett utvecklingsarbete vad gäller meto- derna för polisens bekämpning av den grövre brottslighe- ten. Syftet har främst angetts vara att "söka vitalisera och effektivisera de polisiära metoderna i vid bemärkelse; avseende den brottsuppdagande verksamheten"

Som ett led i detta arbete tillkallades inom rikspolis— styrelsen i april 1978 en arbetsgrupp (Spanek) med upp— gift att utarbeta förslag till metoder vid spaning mot grov ekonomisk brottslighet. Gruppen avlämnade i maj 1979 den förut nämnda rapporten Några synpunkter på spanings- metoder (i det följande kallad Spanek-rapporten). Där— efter tillkallades inom rikspolisstyrelsen i oktober 1979 en annan arbetsgrUPP (Spanark) som fick motsvarande uppgift i fråga om narkotikabrottslighet. Rapporten Narkotikaspaning och underrättelseförfarande (härefter benämnd Spanark—rapporten) avlämnades i juni 1980 av denna arbetsgrupp. Slutligen bör nämnas att ytterligare en inom styrelsen tillkallad projektgrupp under år 1981 har avlämnat rapporterna Spanorg I (spaningsfunktionen) och Spanorg II (spaningsorganisationen).

I rapporterna uttalas att de metoder för spaning som fordras när fråga är om ekonomisk brottslighet och grov narkotikabrottslighet förmodligen måste bli av annan art och inriktning än de spaningsmetoder som används mot brottslighet i allmänhet. Det bedöms som väsentligt att polisen på dessa områden prövar nya vägar. Mot denna bakgrund har en genomgång från bl.a. juridiska, praktiska och etiska synpunkter gjorts av tänkbara spaningsmetoder av intresse i detta sammanhang. Vissa huvudpunkter ur rapporterna i denna del skall återges i det följande. Rapporterna innehåller också åtskilliga andra synpunkter och uppslag, som beredningen inte i detta sammanhang har anledning att gå närmare in på.

I rapporterna konstateras att polisen under vissa för- utsättningar har rätt att använda provokativa spanings- metoder. Särskilt utförligt diskuteras HERRE—fråga såvitt gäller bekämpandet av den grova narkotikabrottsligheten. I denna del anser Spanark-gruppen att den svenska narko— tikapolisen bör anses ha rätt att köpa narkotika. Polisen skulle därigenom kunna köpa in sig—på_marknaden för att kunna ingripa mot de större narkotikabrottslingarna.

När det gäller utbjudande av narkotika understryker Spanark— gruppen metödäns rättsliga och etiska vansklig- heter. Om en polisman sätts in som föregiven kurir i en transportkedja för att han skall överlämna ett narkotika— parti till en beställare torde enligt gruppen juridiskt och etiskt försvar finnas för metoden. Ovriga fall av metoden är känsligare och arbetsgruppen tar därför inte ställning till dessas användning; endast i ytterst sällsynta fall anser gruppen att det finns juridiskt och

• Sida 133
•  Original

etiskt fog för metoden. Arbetsgruppen har dock överlämnat problemet till en intern och extern debatt.

Beträffande infiltration understryks i rapporterna att polisen bör Tvstå fFåH_Ttt använda spaningsmetoder av detta slag i fall då tvekan råder om deras tillåtlighet och klar risk föreligger för integritetskränkning. Av Spanark—gruppens rapport framgår emellertid att gruppen räknar med ett rätt betydande utrymme för infiltrativa åtgärder vid spaning mot grov narkotikabrottslighet. In- filtrativ spaningsverksamhet skapar enligt gruppen helt andra förutsättningar än konventionella spaningsmetoder att nå och avslöja framför allt de personer som befinner sig i toppen av narkotikaligorna eller verkar som finan- siärer eller andra typer av bakmän samt att komma innan- för den skyddsmur som toppfigurerna omger sig med och som inte kan penetreras med de konventionella metoderna. Då det gäller att använda enskilda, icke kriminellt belastade personer som infiltratörer bör förutsättningen dock vara den att infiltratören begränsar sitt agerande till att vara "ett öga och öra" för polisen. Endast i undantagsfall bör en sådan infiltratör tillåtas att "övertala" den kriminelle till viss handling. När det däremot gäller kriminella personer som erbjuder sina tjänster för infiltrativ spaningsverksamhet bör inga hinder finnas för aktiv infiltration, uttalar gruppen.

Eftersom polisagentverksamhet mera är att se som en orga- nisatorisk och—arbetsledn1ngsmässig fråga, finns det en— ligt Spanek—gruppen inget egentligt hinder för en sådan polisiär verksamhetsform. Den allmänna principen för den svenska polisens övervaknings- och utredningsarbete är visserligen att det skall ske öppet i största möjliga utsträckning. Beträffande spaningsverksamheten ligger det dock i sakens natur att sådan verksamhet sker dolt. Detta innebär enligt gruppen att polisen i princip skulle kunna bruka en sådan självständig polisstyrka som polisagenter i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. I nära an- slutning härtill anser Spanark—gruppen att det är en prioriteringsfråga om svensk polis skall använda fria spanare.De ekonomiska och praktiska aspekterna bör enligt EFUEEEH närmare penetreras av rikspolisstyrelsen i samrad med andra polisorgan.

Spanark—gruppen förordar vidare att narkotikapolisen använder sig av desinformation i de syften som har an- getts förut, dock—mäd vanamhet så att polisens allmänna trovärdighet inte undermineras.

Här bör också nämnas att Spanark-gruppen diskuterar vissa andra inslag i spaningsverksamheten av intresse i samman- hanget, däribland användandet av informatörer. I den de- len konstaterar gruppen att svensk po|1E redan i dag an- vänder s.k. tjallare för att få upplysningar av värde för brotts uppklarande. Dock torde det i dag vara så att man oftast passivt väntar på att informatörer skall kon— takta polisen. Det är enligt arbetsgruppen viktigt att

• Sida 134
•  Original

narkotikapolisen i framtiden aktivt värvar informatörer och söker bygga upp kedjor av personer, som har goda insikter i den illegala narkotikahanteringen och kan tänka sig att föra dessa informationer vidare till polisen. Arbetsgruppen anser det inte oskäligt att en informatör erhåller ekonomisk gottgörelse för sina ' informationer. Ersättningen skall dock alltid utgå i efterhand när värdet och verkan av informationen kan bedömas. Informatören bör också få ersättning för de utlägg som han har haft för att skaffa informationen.

Ytterligare en fråga som Spanark-gruppen behandlar bör med hänsyn till dess principiella betydelse, redovisas särskilt, nämligen vad som i rapporten kallas "kontrollerade leveranser". Härmed menar gruppen att polis och tullmyndighet i samråd beslutar att låta en narkotikakurir utan ingripande passera gränskontrollen (s.k. genomsläpp) med ett parti narkotika och fortsätta färden i Sverige under dold polisövervakning. Avsikten är att kuriren skall föra polisen till mottagaren, som ju ofta är huvudmannen. I flertalet främmande länder är detta enligt vad som upplyses en accepterad metod, men på en del håll utomlands är förfaranden av detta slag uttryckligen förbjudna.

Spanark-gruppen anser att det för svensk del inte finns några hinder mot den aktuella metoden. Polisen (tullen) får visserligen inte underlåta helt och hållet att ingri— pa mot en person som man misstänker inneha narkotika men har rätt till tillfällig passivitet om det av spanings— skäl skulle vara motiverat att avvakta med ingripandet mot en kurir, exempelvis för att kunna gripa även huvudmannen. Legalitetsprincipen kräver dock i så fall att den fortsatta färden och överlämnandet sker under ständig uppsikt av polisen eller tullen.

Slutligen bör nämnas att Spanark-gruppen pekar på att det i vissa länder finns legala möjligheter att gottgöra kri— minella personer för att de samarbetar med polisen. Det kan vara'fråga om att en person som begått en brottslig handling antingen helt slipper straff för denna eller straffas endast för ett ringare brott, om han lämnar in- formationer till polisen av avgörande betydelse för upp- klarande av brott. Ibland krävs det att personen uppträ- der som vittne i rättegång. Spanark-gruppen anser det nödvändigt att samhället får vidgade möjligheter att "gottgöra" en brottsling, som lämnar polisen informatio- ner som är avgörande för ingripande mot vissa narkotika- brottslingar. Gruppen föreslog att frågan om "kronvitt— nen" och dessas rättsliga behandling skulle bli foremal för offentlig utredning.

7.11.5 Regeringsbeslut 1981

Med anledning av Spanark-rapporten hemställde rikspolis- styrelsen i en skrivelse den 5 december 1980 om vissa

• Sida 135
•  Original

åtgärder med syfte att effektivisera polisens bekämpning av narkotikabrottsligheten. Skrivelsen redovisades i vissa delar i samband med utfärdandet av de tilläggsdi- rektiv till tvångsmedelskommittén den 26 februari 1981 (Dir. 1981:10) som låg till grund för kommitténs förut nämnda betänkande Hemlig avlyssning m.m.

I rikspolisstyrelsens skrivelse uttalas allmänt att poli- sen redan i dag kan använda sig av de metoder som Spanark-gruppen har redovisat. Så sker också, enligt vad styrelsen uppger, i mer komplicerade ärenden där de tra- ditionella metoderna har visat sig inte vara tillräckliga för att nå resultet i det brottsbekämpande arbetet. Bl.a. uttalade styrelsen att köp av narkotika är en fullt tillåten spaningsmetod.

I fråga om den av Spanark-gruppen aktualiserade frågan om den s.k. kronvittnesmetoden sade sig rikspolisstyrelsen i sin skrivelse ha förståelse för att det i vissa speciella fall kan vara erforderligt att kunna tillmötesgå vissa önskemål från en kriminell persons sida för att denne skall samarbeta med polisen. Inte minst gäller detta personer som har erfarenhet av sådana system utomlands. Dessa "gottgörelsefall" torde inte bli av någon betydande omfattning. Styrelsen var emellertid av den uppfattningen att bestämmelserna i 20 kap. 7 5 första stycket 3 RB redan i dag ger riksåklagaren möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse i "kronvittnesfall". Någon särskild utredning av frågan var alltså enligt rikspolisstyrelsen inte påkallad.

Regeringen beslöt den 26 februari 1981 att rikspolissty— relsens skrivelse i de nu redovisade delarna inte skulle föranleda någon annan åtgärd än att ett exemplar av en inom justitiedepartementet upprättad promemoria skulle översändas till styrelsen för kännedom.

I den nämnda promemorian lämnas under rubriken "Provokativa åtgärder" en kortfattad redogörelse för de allmänna principer för spaningsmetoder som ovan har redo— visats i avsnitt 7.11.2. Därefter anförs bl.a.

Frågan i vad mån provokativa åtgärder under spaning eller förundersökning är tillåtna har berörts i en del rättsfall och uttalanden av riksdagens ombuds- män (se bl.a. rättsfallen NJA 1951 s. 111 och 1953z591 samt J0:s ämbetsberättelse 1973 s. 91 och 1977/78 5. 126). Av vad som har uttalats i dessa sammanhang torde den slutsatsen kunna dras att vissa åtgärder av aktuellt slag under begränsade förut- sättningar kan anses vara tillåtna.

Klart synes dock, som även Spanark-gruppen har utta- lat, vara att provokativa åtgärder får tillgripas bara i grova brottmål eller när synnerliga skäl annars gör det motiverat. Hänsyn måste dessutom tas till såväl misstankens styrka som åtgärdens art och

• Sida 136
•  Original

det intrång eller den skada för en enskild som den kan innebära liksom till de resultat i bevishänse- ende som står att vinna. Det bör särskilt anmärkas att det i rättspraxis inte har ansetts/tillåtet att provocera någon att begå ett brott som han sannolikt, annars inte skulle ha begått. 1 Att användandet av undersökningsmetoder av nu aktu- ellt slag kräver ett mycket noggrant övervägande och? ställer stora krav på omdömet hos den som har att . träffa avgörande i saken är självklart och har framhållits i många sammanhang. Det synes inte kunna komma i fråga att en sådan åtgärd företas utan att tillstånd från åklagare eller polischefsutbildad polisman föreligger (jfr JO 1973

s. 91 .

Frågan om det skall anses tillåtet för en polisman att köpa narkotika i syfte att få fram bevisning rörande planerad, pågående eller begången narkotika- brottslighet synes vara att bedöma enligt de allmän— na grunder som nyss har angetts. Klart är att det föreligger ett mycket starkt samhällsintresse att beivra den grova narkotikabrottsligheten. Med hän- syn härtill torde man våga säga att köp av narkotika här som i flera andra stater under vissa omständig— heter är att anse som en tillåten spaningsmetod. Genomgående måste nog krävas att spaningen eller förundersökningen gäller narkotikabrott som kan antas vara rovt och att stora fördelar från bevis- synpunkt star att vinna genom metoden liksom att det står helt klart att försäljaren skulle ha sålt narkotikan till någon annan, om han inte hade sålt den till polisen. Att man, som också Spanark- gruppen har framhållit, måste ställa stränga krav på doku- mentation av beslut och åtgärder samt redovisning av medel är självklart.

Däremot synes det vara att gå för långt att säga att det skulle anses vara en försvarlig spaningsmetod att utbjuda narkotika till försäljning från polisens sida. Medan situationen om polisen köper narkotika i normalfallet är den att säljaren redan före transak— tionen har gjort sig skyldig till narkotikabrott genom innehav, skulle det om en polisman säljer nar- kotika som regel uppkomma ett sådant brott omedel- bart genom polisens åtgärd. Bl.a. med hänsyn här- till kan förfarandet rimligen inte anses tillåtet annat än i sådana exceptionella fall som närmast kan jämställas med de situationer som bestämmelsen i 24 kap 4 S BrB tar sikte på.

I promemorian uttalas avslutningsvis att något behov av lagstiftning på området inte f. n. kan anses föreligga.

• Sida 137
•  Original

Såvitt gäller frågan om "kronvittnesmetoden" sägs det i promemorian att uttalandet i rikspolisstyrelsens skri- velse om tillämpningen av 20 kap. 7 5 första stycket 3 RB inte har stöd vare sig i förarbetena till lagrummet eller i hittills tillämpad praxis, något som f.ö. inte heller gjorts gällande från styrelsens sida. Även om bestämmelsen till sin art utgör en generalklausul, måste enligt promemorian utrymmet för att tillämpa den i fall som är likartade dem som avses i styrelsens skrivelse anses vara mycket litet. I promemorian erinras i detta hänseende om att bestämmelsen inte är tillämplig, om det inte av särskilda skäl är uppenbart att påföljd inte behövs för att den misstänkte skall avhållas från vidare brottslighet. Enligt promemorian synes kronvittnesmetoden över huvud taget sakna stöd i svensk rättstradition.

Innehållet i promemorian har såvitt angår frågan om provokativa åtgärder översiktligt redovisats i 1982 års budgetproposition (prop. 1981/82:100 bil. 5 s. 22-30).

7.11.6 Uttalande av riksdagen 1982

Riksdagens justitieutskott har med anledning av de be- rörda uttalandena i 1982 års budgetproposition och en _motion i ämnet behandlat frågan om polisens spanings- metoder. I sitt betänkande (JuU 1981/82:38) uttalar utskottet bl.a. att den allvarliga narkotikabrottslighe- ten och annan grövre brottslighet numera i vissa fall torde bedrivas i sådana former att dessa brottstyper intar en viss särställning från brottsbekämpningssyn- punkt. Mot den bakgrunden anser utskottet att det arbete på att utveckla spaningsmetoderna mot kriminalitet av aktuellt slag som har bedrivits har ett värde.

Utskottet framhåller också att det samtidigt torde stå klart att det här i vissa hänseeenden har varit fråga om polisiära arbetsmetoder som från allmänna synpunkter inbjuder till diskussion. Det gäller enligt utskottet ett område, där några absolut fasta rättsregler inte finns och enligt sakens natur svårligen kan ställas upp. Å andra sidan måste framhållas att den omständigheten att ett särskilt slags spaningsmetoder inte är uttryckligen förbjudna enligt svensk lagstiftning aldrig i sig kan utgöra tillräckliga skäl för att utan vidare utgå från att de också bör bli tillämpade här i landet. Vad saken enligt utskottet gäller är ytterst en fråga om inrikt- ningen av polisens arbete där intresset av effektivitet samt rättssäkerhets- och integritetskraven bryter sig mot varandra. Det gäller alltså här avvägningsspörsmål av delvis grannlaga natur som är en angelägenhet inte enbart för polisen själv utan i första hand för statsmakterna och de medborgarstyrelser som är verksamma på olika nivåer.

Den slutsats utskottet kommer till efter det anförda är att frågan om polisens spaningsmetoder och om vilka

• Sida 138
•  Original

regler som kan behövas på området är ett ämne som bör bli föremål för närmare överväganden. Utskottet anser, att frågan bör ägnas uppmärksamhet i polisberedningens arbete.

Riksdagen har anslutit sig till vad justitieutskottet haH uttalat.

7.11.7 Beredningen

Med utgångspunkt i de uttalanden som justitieutskottet har gjort vill beredningen inledningsvis framhålla att .användandet av olika spaningsmetoder alltid måste avvägas mot dels de allmänna rättssäkerhets- och integritetskrav som gör sig gällande i vårt samhälle, dels den aktuella brottslighetens art och svårhetsgrad. Det finns anledning att understryka att de särskilda spaningsmetoder som har behandlats i Spanek— och Spanarkrapporterna endast har avsetts ta sikte på sådan grov brottslighet som känne- tecknas av att den sällan kommer till de brottsbeivrande myndigheternas kännedom genom anmälningar och över huvud taget ofta bedrivs i det fördolda. Här måste ofta en mera offensiv arbetsmetod från polisens sida förutsättas.

Det är givetvis ett utomordentligt framträdande samhälls- intresse att den grövre brottsligheten bekämpas effek— tivt. Med hänsyn till de former i vilka allvarlig narko- tikabrottslighet och ekonomisk brottslighet numera ofta bedrivs intar dessa brottstyper - vid sidan av verksamhet riktad mot rikets säkerhet — otvivelaktigt en viss sär— ställning från de nyss angivna synpunkterna. Detta gäller också en del särskilda former av annan grov organiserad brottslig het. Beredningen hyser mot denna bakgrund stor förståelse för att arbete på att utveckla spaningsmeto- derna mot kriminalitet av aktuellt slag har bedrivits under senare tid. Motsvarande arbete har bedrivits även utomlands, bl.a. i våra nordiska grannländer.

Den dolda spaningen har ägnats ett mycket obetydligt ut- rymme i gällande lagstiftning och dess förarbeten. I den allmänna debatten har förekommit att metoden som sådan har ifrågasatts. Från allmänna integritetssynpunkter kan man naturligtvis hysa förståelse för detta.

JO har en gång (1971 s. 55) yttrat.

Skulle dold polisövervakning förekomma mera allmänt på offentliga platser, skulle detta säkerligen av många medborgare - även bland det stora flertal som är laglydiga - upplevas som ett obehag och kunna hos dem skapa en olustig känsla av att ständigt vara övervakade, när de vistas på gator och torg. Kan polisen genom öppen övervakning effektivt fullgöra sin uppgift att förebygga brott och i övrigt upp- rätthalla allmän ordning och säkerhet, är därför denna form av övervakning att föredra. Huruvida det

• Sida 139
•  Original

är möjligt för polisen att fullgöra sin uppgift effektivt genom öppen övervakning är emellertid

— - — delvis en fråga om personalresurser. Är personalresurserna otillräckliga, kan polisen tvingas tillgripa dold övervakning. Det är med hänsyn till det sagda givetvis angeläget att polisen har tillräckligt med personal.

Det kan synas lätt att instämma i dessa uttalanden. Men man måste samtidigt komma ihåg att dessa knappast kan ges giltighet för annan gren av polisverksamheten än själva övervakningen. I spaningens natur måste ligga att den till betydande del sker dolt — annars saknar verksamheten mening. Lika klart är att spaningen är en nödvändig metod för att vissa former av grov brottslighet skall kunna bekämpas med tillräcklig effektivitet. Detta har varit känt så länge modern polisverksamhet har bedrivits och fick en särskild markering när spaningsrotlarna inrätta- des år 1971.

Men man kan kanske hävda att det är en sak om polisen i samband med spaning uppträder dolt och en annan om den använder metoder som kan sägas i en eller annan mening vara direkt vilseledande. Som beredningen förut har redovisat innehåller 23 kap. 12 S RB förbud mot att under förhör vid förundersökning använda bl.a. medvetet oriktiga uppgifter eller andra otillbörlig? åtgärder. Att denna Bestämmelse formellt är t1l|ampTTg endast på förhör under förundersökning har förut konstaterats. Den frågan förtjänar emellertid att ställas om inte lagrummet kan anses ge uttryck för en princip som bör tillämpas analogt på stadiet innan förundersökningen har börjat och även på andra åtgärder än förhör.

Att metoder som är otillbörliga aldrig bör få användas — vare sig av polisen eller av andra myndigheter - är ju till en början klart. Men så långt ger parallellen ingen ledning. Ställer man åter frågan om oriktiga uppgifter eller ett vilseledande beteende i sig alltid skall anses representera en otillbörlig metod, torde någon tvekan inte kunna råda om att svaret måste bli nekande. Om - för att anknyta till ett förut angivet exempel - polisen skulle placera ett kuvert som ser ut att innehålla pengar på en plats som överenskommits med en utpressare i syfte att avslöja denne, måste ju åtgärden sägas vara i hög grad vilseledande från den brottsliges utgångspunkter. Men att sådana metoder skulle vara otillbörliga torde ingen på allvar vilja hävda. Beredningen kommer för sin del till slutsatsen att någon analog giltighet av lagrummet i här avsett hänseende inte gärna kan föreligga.

Beredningen vill emellertid peka på några andra naturliga hållpunkter för bedömningen av om en viss spaningsmetod skall anses tillåten eller ej som enligt beredningens mening förtjänar att betonas mer än som skett i den hit- tillsvarande diskussionen på området.

• Sida 140
•  Original

För det första. polisen bör aldrig få beg å en krimina— liserad handling _for att kunn na efåe rfo rska eTTEF avslöja ett brott. Denna pr1nc1p_T_Eöm fr amHåTl1ts äV€n_i ____ Spane kra pporten - är inte så självklar som man kanske skulle kunna tro. I vissa främmande länder finns regler av den innebörden att mindre allvarliga lagstridiga handlingar från polisens sida kan vara tillåtna, om de står i rimlig proportion till intresset av att komma åt , ett mycket grovt brott. Någon sådan regel bör dock enligt beredningens mening inte gälla för den svenska polisen: här bör en gräns dras.

Det bör emellertid framhållas att ett utrymme för vissa eljest otillåtna handlingar föreligger enligt den allmän— na bestämmelsen om nödhandlingar i 24 kap. 45 BrB. I vissa allvarliga fall kan denna bestämmelse otvivelaktigt ge polisen befogenhet att åsidosätta ordningsförseelser av olika slag, under förutsättning att fråga är om avvär— jande av en fara för liv, hälsa, värdefull egendom eller andra viktiga allmänna intressen. Vill man i övrigt ge polisen befogenhet att i särskilt fall överträda grän- serna för det område som annars är straffbelagt, bör emellertid detta förutsätta en uttrycklig regel med sikte på ett speciellt typfall. Sådana regler har beredningen förut föreslagit för en del situationer som ligger vid sidan av de nu diskuterade. Här kan också - för att ta ett annat exempel — hänvisas till 68, 123 och 156 55 vägtrafikkungörelsen (1972:603), som ger bl.a. förare av polisfordon befogenhet att i vissa fall avvika från eljest gällande regler om fordonshastighet och

parkering.

För det andra: polisen bör aldrig få provocera eller

eljest förmå någon att inleda en brottslig_aktivltet. Detta är om man så v1iT_ en annan sida av samma sak som

-har nämnts nyss - brottsanstiftan liksom annan medverkan är ju i sig en straffbar gärning. Att man från polisens sida i speciella fall förmår den som redan har påbörjat en brottsaktivitet att röja sig eller på annat sätt provocerar fram bevisning kan beroende på omständigheter— na vara försvarligt liksom att man vidtar åtgärder för att ett planerat brott skall fullbordas under sådana förhållanden att bevisning om detta kan säkras. Men det bör aldrig få förekomma att polisen provocerar någon att begå ett brott som han annars inte skulle ha begått.

För att se efter vilken praktisk betydelse dessa princi- per får kan det vara av intresse att applicera dem på exempelvis de i justitiedepartementets promemoria disku- terade frågorna i vad mån det skall anses vara tillåtna arbetsmetoder att en polisman köper eller säljer narkoti- ka i syfte att avslöja grov narkotikabrottslighet.

Vad gäller köp av narkotika kan det konstateras att själva köpet normalt inte utgör vare sig brott eller

• Sida 141
•  Original

brottsanstiftanl- Endast om en köpare har gjort mer än vad som fordras för att försäljningen över huvud taget skall komma till stånd kan rättsligt sett medverkan till brott föreligga. Ett sådant fall kan vara om någon aktivt söker upp en försäljare och förmår denne att anskaffa ett parti för försäljning som han inte redan innehar. Att köpa narkotika under sådana former bör givetvis också vara en otillåten metod för polisen. Naturligtvis gäller här ytterligare - som framhållits i justitiedepartemen- tets promemoria - att en så extraordinär åtgärd som att köpa narkotika inte kan vara försvarlig i annat fall än om spaningen eller förundersökningen gäller narkotika— brott som kan antas vara grovt och att stora fördelar från bevissynpunkt står att vinna genom metoden liksom att det står helt klart att försäljaren skulle ha sålt narkotikan till någon annan, om han inte hade sålt den till polisen. Detta behöver inte i och för sig hindra att metoden används gentemot försäljare i förhållandevis underordnad ställning inom en organisation. Men målsätt- ningen måste vara att avslöja grov brottslig verksamhet.

Tanken på att det skulle kunna vara en försvarlig spaningsmetod att utbjuda narkotika till försäljning från polisens sida har avvisats i justitiedepartementets promemoria. Som skäl har åberopats att, medan situationen om en polisman köper narkotika i normalfallet är den att säljaren redan före transaktionen har gjort sig skyldig till narkotikabrott genom innehav, det om en polisman säljer narkotika som regel skulle uppkomma ett sådant brott omedelbart genom polisens åtgärd. Den anförda synpunkten är givetvis beaktansvärd, men beredningen vill gå ett steg längre och slå fast att den aktuella arbets- metoden är otänkbar redan på den grunden att saluhållande och överlåtelse av narkotika har straffbelagts. Som också har skett i promemorian måste här ett förbehåll göras för sådana nödsituationer som avses i 24 kap. 4 5 BrB.

En tredje utgångspunkt vid bedömningen av vilka spanings- metoder som kan anses tillåtna bör enligt beredningens mening vara att polisen aldrig av spaningsskäl får under- låta att_vidt5_föreskrivna_åtgåFH€F_möt Brott_ETT€r en föEZErgtt_migätäHKt person. När en_pöl1sman_får kännedom om ett Brott skäTl ha — om inte annat följer av reglerna

1 Här föreligger vad som straffrättsligt brukar beteck- nas som concursus necessarius. En köpare blir i stället lagförd för innehav av narkotika, men straffansvar för sådant brott är givetvis uteslutet för polisen på samma sätt som om polisen innehar beslagtagen narkotika. Jfr Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten s. 286 f, Thornstedt, Om företagaransvar 3 U. 5. 88 f, BRÅ PM (1982 2) Narkotikabrott s. 107 och prop. 1968:7 s. 120.

• Sida 142
•  Original

om rapporteftergift - anmäla detta till sin förman så snart det kan ske. Och finns det anledning anta att ett brott har förövats, skall förundersökning inledas, när annat ej har föreskrivits. Dessa regler bör aldrig få åsidosättas även om syftet är att komma åt mycket grov brottslighet, och åtgärderna bör dokumenteras enligt de bestämmelser som gäller härom. En annan sak är att gripande, förhör och sådana åtgärder ibland måste uppskjutas av sådana skäl (s.k. interimistisk passivi- tet). Ett exempel erbjuder vad som förut har betecknats som "kontrollerade leveranser", där man avvaktar med ingripandet för att huvudmannen och övriga medlemmar av en brottslig organisation skall kunna avslöjas. Det kan ibland även finnas anledning att dröja med ingripande i fråga om visst brott i syfte att inte störa spaning mot samma person i anledning av misstanke om annat grövre brott. Men i dessa fall måste så långt möjligt säkerstäl- las att ingripandet kan ske vid senare tillfälle. En an- nan ordning skulle innebära ett åsidosättande av legali- tetsprincipen.

Slutligen vill beredningen understryka vad som har fram- hållits i det tidigare utredningsarbetet om att beslut om sådana spanings- eller förundersökningsmetoder som avses här alltid bör fattas av åklagare eller polisman i pglischefsbefattning liksom att_EtFänga krav på_EäEEä€ET tatiän måste upprätthållas.

Men de principer som har redovisats nu ger inte tillräck- lig ledning för att man skall kunna bedöma om en särskild spaningsmetod skall anses godtagbar eller inte. Här som vid andra former av polisingripanden måste alltid dess- , utom en allmän bedömning göras av om metoden är försvar- % lig med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständig-1 ther. Därvid måste €F_avvägn1ng_göFTE_mel|aH_å_€na sidän HEH_Ekada och det intrång som metoden medför eller ris- kerar att medföra och å den andra brottets grovhet och de fördelar från bevissynpunkt som står att vinna. Att denna bedömning kräver noggrant övervägande och ställer stora krav på omdömet hos den som har att träffa av- görandet är som förut har framhållits uppenbart.

När det är fråga om metoder som till sin art är så käns- liga som de som förut har diskuterats, låter sig enligt beredningens mening bedömningen knappast göras med mindre än att den relateras till ett brott av en viss typ. Så kan vara fallet om det gäller att få vissa, låt vara kanske vaga misstankar bekräftade eller att ”nysta upp" något som på goda grunder misstänks vara en organisation för brottslig verksamhet liksom om spaningen är inriktad på brott som erfarenhetsmässigt begås i vissa särskilda miljöer. Det kan då gå att med beaktande av omständig- heterna bedöma om situationen är sådan att okonventionel- la spaningsmetoder är försvarliga.

I Spanek- och Spanark—rapporterna har emellertid också diskuterats metoder som inte på det sätt som har förut-

• Sida 143
•  Original

satts nu är inriktade på att avslöja särskilda brott. Det har t.ex. diskuterats i vad mån s.k. desinformation bör kunna ske i syfte att "skapa oro bland narkotikabrotts— lingar i allmänhet" eller "skapa eller förstärka redan existerande motsättningar mellan olika typer av narko- tikabrottslingar" Självfallet har härmed avsetts att desinformationen skulle bidra till brottsbekämpningen på området. Vad som skulle stå att vinna med denna metod är väl dels en allmänt brottsförebyggande effekt, dels en ökad benägenhet hos i brottsligheten inblandade personer att självmant lämna information till polisen.

Men bedrivs verksamheten i sådana former är den enligt beredningens mening inte i tillräcklig grad objektan- knuten för att det skall gå att bedöma om det är fråga om en försvarlig metod eller ej. Vissa former av desinfor— mation inriktade på specifika fall måste nog accepteras, men en systematiskt bedriven verksamhet på området i allmänna syften av den art som har nämnts nyss utgör enligt beredningens mening i varje fall under nuvarande förhållanden inte någon godtagbar arbetsmetod för den svenska polisen. Att s.k. fria spanare används på det sättet att civilklädda polismän spanar mot brottslighet på restauranger, vissa särskilda allmänna platser eller andra miljöer där brottslighet av ett speciellt slag misstänks eller erfarenhetsmässigt brukar förövas är väl både godtagbart och i nuvarande läge nödvändigt. Men att - som diskuteras i Spanark- rapporten - polismän under falsk identitet under lång tid skulle placeras på exempelvis narkotikamarknaden, inte med uppgift att uppdaga brott utan för att fortlöpande skaffa allmänna informationer om förhållandena och vidarebefordra dessa till den öppna polisen kan enligt beredningens mening knappast accepteras. Motsvarande aspekter kan anläggas på de andra spaningsmetoder som har diskuterats i det föregående. Beredningen vill här allmänt framhålla att stor försiktighet givetvis måste iakttas när det gäller spaningsmetoder som kan medföra risk att polisens trovärdighet äventyras och att rykten kommer i omlopp som sätter polismän i samband med kriminella intressen.

Det är enligt beredningens mening utifrån dessa allmänna aSpekter som man har att bedöma frågan om tillåtligheten av de okonventionella spaningsmetoderna. Beredningen har förut föreslagit en regel i den nya polislagen av inne— håll att en polisman, med iakttagande av de grundläggande fri- och rättigheter som tillförsäkras medborgarna genom regeringsformen samt av vad som föreskrivs i lag eller annan författning, skall vidta de åtgärder för att verk- ställa en tjänsteuppgift som är försvarliga med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. I en sådan regel inryms även de principer som beredningen i det föregående har ställt sig bakom när det gäller spaningsmetoderna, och någon ytterligare reglering i lag är som beredningen ser det varken nödvändig eller lämplig. Vissa förskrifter - bl. a. om beslutsnivåer - måste emellertid meddelas i annan form än lag. Till den frågan återkommer beredningen i senare sammanhang.

• Sida 144
•  Original

8 SPECIALMOTIVERING 8.1 Förslaget till polislag 1 S

Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen under 5.5. i I paragrafen - liksom i övrigt i polislagen - används ut-a trycket polisen som ett kollektivt begrepp för att beteck- na såväl själva polisväsendet och dess olika myndigheter som de hos polisen anställda tjänstemännen.

En skillnad i förhållande till den nuvarande regleringen i 2 $ polisinstruktionen är att den grundläggande bestämmel- sen om polisens upprätthållande av den allmänna ordningen och säkerheten har tagits in under rubriken polisverksam- hetens ändamål. Vidare har i linje med riksdagens princip- beslut uttryckligen angetts att polisarbetet utgör ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygg- het för medborgarna.

Huvuduppgiften enligt 2 5 polisinstruktionen - att upp- rätthålla allmän ordning och säkerhet - anses f.n. inne- fatta alla former av den egentliga polisverksamheten, således även kriminalpolisens arbete. Då det kan te sig , något främmande för vanligt språkbruk att inbegripa t.ex. utredningar rörande kvalificerad ekonomisk brottslighet under begreppet "allmän ordning och säkerhet" har bered- ningen uttryckligen angett även tryggande av lagarnas efterlevnad som ett av polisverksamhetens ändamal. Ut- trycket "lagarna" får ej uppfattas alltför bokstavligt: det är ju inte alla lagöverträdelser som det ankommer på , polisen att ingripa mot eller utreda. Huvudsakligen är det här fråga om brott som faller under allmänt atal, något som också anges i 2 5.

Ytterligare en avvikelse från nuvarande reglering som även den grundar sig på riksdagens principbeslut är att den , hjälpande polisverksamheten beskrivs inte som ett led i ( uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i utan som ett självständigt syfte för polisverksamheten.

2 S

Paragrafen, som har behandlats under 5.5 i den allmänna motiveringen, motsvarar i huvudsak 2 5 polisinstruktion- en.

I iegreeeee har markerats att den därpå följande uppräk- ningen av uppgifter inte är fullständig. Det finns uppgif- ter som av alder tillkommer polisväsendet men som inte ut- tryckligen kan inordnas i de särskilt angivna kategorier- na.

• Sida 145
•  Original

I de fem punkterna har den nuvarande uppdelningen i pre- ventiv och repressiv verksamhet övergetts till förmån för en funktionell beskrivning som är avsedd att i stora drag överensstämma med polisväsendets verksamhetsplanering. Beredningen vill emellertid understryka vad polisutred- ningen har anfört (bl.a. SOU 1979:6 s. 139) om de olägen- heter som i det praktiska arbetet kan vållas av en alltför snäv bundenhet till verksamhetsindelningen. Gränsen mellan de olika grupperna av aktiviteter är ingalunda skarp. Här som eljest maste eftersträvas en helhetssyn på polisväsen— dets uppgifter.

Punkten 1. I ett vidare perspektiv låter det sig sägas att EåmtTiga polisuppgifter eller i varje fall större delen därav har ett brottsförebyggande syfte. Här åsyftas emellertid den brottsförebyggande verksamheten i egentlig mening, dvs. sådan verksamhet som är riktad till personer vilka inte är föremål för rättsväsendets åtgärder på grund av brott. Det gäller sålunda bl.a. den skolundervisning och den ungdomsverksamhet i övrigt som polisen bedriver liksom den brottsförebyggande informationen och kontakt- verksamheten, som bl.a. syftar till att e information till allmänheten om brottsrisker och om atgärder som kan vidtas för att öka det egna skyddet mot brott.

En skillnad i förhållande till den nuvarande bestämmelsen i 2 S polisinstruktionen är att det uttryckligen har an- getts att polisen har till uppgift att förebygga även and- ra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten än brott. Att en sådan skyldighet åvilar polisen, kanske i synnerhet på trafikområdet, är ju klart, och det bör då också uttryckligen sägas ut i författningen. Som exempel på förebyggande åtgärder som mera omedelbart tar sikte på den allmänna säkerheten kan nämnas den säkerhetsskydds- verksamhet som ankommer på rikspolisstyrelsens säkerhets- avdelning.

Det bör framhållas att de brottsförebyggande åtgärderna i vid mening i första hand ankommer på myndigheter utanför området för polisen och rättsväsendet, såsom skolväsendet samt social- och arbetsmarknadsmyndigheter. Brottsföre- byggande rådet har en samordningsuppgift på området.

Punkten 2. Här åsyftas polisens övervakningsverksamhet TTTTmän övervakning och trafikövervakning). Beredningen anser inte att det finns skäl att, som ifrågasatts av riksrevisionsverket vid remissbehandlingen av polisut- redningens betänkande, nämna trafikövervakningen särskilt.

Den utgör ett led i övervakningen av den allmänna ord- ningen och säkerheten.

Punkten 3. Punkten avser polisens utredningsverksamhet. DEn tördä inte kräva närmare kommentarer.

igenkten_4. Här avses polisens hjälpande verksamhet, som utgör en del av vad som brukar kallas dess serviceverk- samhet. För att man skall nå en precisering i förhållande

• Sida 146
•  Original

till vad som ankommer på andra myndigheter - t.ex. social- tjänsten och sjukvården - har angetts att polisens skyl- dighet att biträda allmänheten med skydd, upplysningar och annan hjälp gäller fall när sådant bistand lämpligen kan lämnas av polisen. I första hand avses då situationer när det inte ankommer på något annat samhällsorgan att lämna hjälpen. I akuta situationer måste givetvis polisen ibland ingripa även när biståndet i princip ankommer på ett annat organ. Det kan exempelvis gälla att föra en medvetslös eller svårt skadad person till sjukhus, fastän ambulanstransport i och för sig hade kunnat påkallas.

Någon fast gräns för polisens hjälpande verksamhet kan och bör enligt beredningens mening inte lämpligen fastställas. Detta är inte heller avsikten med den aktuella bestäm- melsen.

Punrten 5. Även här avses i första hand polisens service— verksamhet. Punkten överensstämmer med nuvarande före- skrift i 2 $ polisinstruktionen.

3 5

Första sty cket överensstämmer med 3 S polisinstruktionen och ar_äV€€tt_ att tillämpas på samma sätt som detta. Be- redningen är medveten om att särskilt föreskriften om skyldighet att lämna underrättelser till myndigheterna inom socialtjänsten kan ge upphov till tolkningssvårig- heter, innan en fast praxis vad gäller tilllämpningen av den nya socialtjänstlagstiftningen har hunnit utbilda sig. Med hänsyn till den lagstiftningens karaktär av ramlag torde i viss utsträckning tillämpningen komma att bli beroende av de riktlinjer som man lokalt kan komma överens om mellan polisen och socialnämnden.

Bland de olika praktiska frågor som bestämmelsen aktuali- serar förtjänar här särskilt att beröras spörsmålet i vad mån polisen skall underrätta socialnämnden om omhändertag- anden enligt LOB. Någon motsvarighet till den tidigare obligatoriska föreskriften härom i 10 5 lagen om nykter- hetsvård - vilken även gällde andra fall da någon använt alkoholdrycker till uppenbar skada för sig eller annan — har inte tagits in i den nya socialtjänstlagen. Härvid harl hänvisats till den nuvarande generella föreskriften i 3 & polisinstruktionen och till att det med hänsyn till den ideologi som ligger till grund för socialtjänstreformen blir mindre konsekvent att ha kvar en anmälningsskyldighet som anknyter endast till ett symtom på hjälpbehov (se bl.a. SOU 1977:40 s. 653). Beredningen känner till att det, när detta skrivs, pågår överläggningar mellan riks- polisstyrelsen och socialstyrelsen om hur 3 S polisin- struktionen bör tillämpas i berört hänseende och att spörsmålet också kommer att belysas av LTO/LOB- utred- ningen. Eftersom det här gäller snarare en tillämpning av socialtjänstlagen än en polisfråga avstår bered- ningen i detta läge från att anlägga några egna synpunk- ter på det aktuella spörsmålet.

• Sida 147
•  Original

Den generella uppgiftsskyldigheten gentemot socialtjäns- tens myndigheter medför i och för sig att uppgifter skall lämnas dit utan hinder av eventuell sekretess, jfr 14 kap. 1 5 första stycket andra meningen och 3 5 första stycket sekretesslagen (1980:100). I fall då det kan antas att syftet med beslutade åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgift lämnas (jfr 5 kap. 1 S sekretesslagen) måste dock förutsättas att uppgiften lämnas först när sådan risk inte längre föreligger.

Det förtjänar i detta sammanhang nämnas att det i lagen om vård av missbrukare i vissa fall (30 S) har skrivits in en allmän skyldighet för statliga och kommunala myndighe- ter som i sin verksamhet kommer i kontakt med missbrukare att göra anmälan till länsstyrelsen, om de får kännedom om att någon kan antas vara i behov av vård enligt lagen. Fram till den 1 januari 1984 skall enligt en övergangs- bestämmelse till lagen motsvarande uppgifter dock i stället lämnas till socialnämnden. Med hänsyn till den generella underrättelseplikt gentemot socialnämnden som har ålagts polisen blir det först fr.o.m. år 1984 som den berörda föreskriften får någon mera uttalad praktisk betydelse.

I andra stycket sägs att andra samhällsorgan skall lämna polisen stöHT1_dess arbete. Beredningen är väl medveten om att man inte åstadkommer detta enbart genom att ta in en bestämmelse härom i en författning, men stycket skall ses som en rekommendation angående den framtida inriktningen i aktuellt hänseende. Som sådan torde det inte sakna värde.

4 5

I förste_etycket anges inledningsvis att länen är inde— lade i polisdistrikt och att det i varje distrikt finns en polismyndighet med uppgift att svara för polisverksam- heten inom distriktet. Avsikten är att liksom nu bestäm- melser om distriktsindelningen skall tas in i en av rege— ringen beslutad författning. Detta kan ske med stöd av regeringens allmänna befogenhet att meddela verkställig- hetsföreskrifter och behöver inte anges särskilt. Själv- fallet måste en mera omfattande ändring av distriktsin- delningen bli föremål för principbeslut av riksdagen.

Vidare har förutsatts att regeringen skall meddela före- skrifter om i vilka fall polisstyrelsen skall besluta i frågor som ankommer på polismyndigheten och i vilka fall beslutet skall fattas av polischefen eller någon annan tjänsteman. Någon motsvarighet har inte föreslagits till den nuvarande föreskriften i 1 5 andra stycket polismyn— dighetslagen om att befogenhet att besluta om frihets- berövande får tilläggas endast högre polisbefäl. Detta kan tillses av regeringen utan särskild bestämmelse därom i polislagen.

I stycket anges vidare att regeringen eller myndighet som

• Sida 148
•  Original

regeringen utser bestämmer i vad mån en polismyndighet skall bedriva verksamhet utanför sitt distrikt. Här åsyf- tas i första hand enheter med regionala uppgifter, såsom de nuvarande narkotikarotlarna och ekonomiska rotlarna liksom de trafikenheter med regionala uppgifter som förutsatts i beredningens promemoria (Ds Ju 1982 4) Beslutsstrukturen inom polisväsendet och de länsprome- morior som beredningen har publicerat. Befogenheten att , bestämma vilka enheter som har regionala uppgifter bör 1 enligt beredningens mening i allmänhet inte delegeras frånl regeringen. F. n. förekommer på sjö olisverksamhetens om- * råde en viss regional verksamhet pa grundval av bestäm- * melser som rikSpolisstyrelsen har meddelat med stöd av sin instruktion, men beredningen har i promemorian (Ds Ju 1982:10) Rikspolisstyrelsens framtida uppgifter och organisation (5. 93— 96) förutsatt att det i fortsättningen skall ankomma på regeringen att meddela beslut i aktuellt hänseende. Däremot torde rikspolisstyrelsen även i fortsättningen komma att få befogenheter med avseende på flygverksamheten inom polisväsendet. Beredningen vill vidare hänvisa till att den i promemorian (Ds Ju 1982 6) Polisorganisationen i Stockholms län har förutsatt en viss samordning av utryckningsverksamheten i Storstock- holmsområdet. Även en sådan verksamhet kan stödjas på den aktuella bestämmelsen.

Självfallet ger bestämmelsen dessutom stöd åt en i admi— nistrativ ordning meddelad föreskrift motsvarande 10 5 andra stycket polisinstruktionen, där det föreskrivs att en polisman får utsträcka sin verksamhet utanför distrik- tet för att gripa den som har begått brott. Bestämmelsen tar däremot inte sikte på s.k. polisförstärkning, som nämns i 6 S tredje stycket. Kännetecknande för polisför- stärkning är nämligen att den personal som avdelas till förstärkning underställs polisledningen i det mottagande distriktet.

I andra stycket anges som huvudprincip att polismännen är tjänEtemäh_h53_ polismyndigheterna. Regeringen avses dock kunna föreskriva avvikelser från principen såsom exempel- vis beträffande länspolischefen samt säkerhetspolisen och ! viss annan personal hos rikspolisstyrelsen. I stycket ; tilläggs slutligen regeringen rätt att bestämma vad som avses med polisman. En sådan definition finns f.n. i 4 S polisinstruktionen, formellt med giltighet endast inom ramen för instruktionens tillämpningsområde. I en ny in- struktion bör lämpligen en definition ges med generell giltighet. Begreppet polisman har nämligen betydelse även vid tillämpningen av flera andra författningar, t.ex.

rättegångsbalken. 5 5

Första och andra styckena motsvarar 1 5 andra och tredje ' Etiökena lagEh_öm_V_d som avses med polismyndighet m. m. i deras lydelse fr.o.m. den 1 januari 1983, dock med två avvikelser som båda grundar sig på 1981 års princip— beslut.

• Sida 149
•  Original

För det första skall i de ca 30 enkommundistrikten kom— munfullmäktige i stället för landstinget välja polissty- relsens ledamöter. För det andra har maximiantalet för polisstyrelsens ledamöter höjts från åtta till tio.

Tredje stycket motsvarar i huvudsak 76 5 andra stycket föFEtä_m€h1ngen polisinstruktionen. I förhållande till sistnämnda författningsrum har i förtydligande syfte ut- tryckligen angetts att om möjligt alla kommuner i dist— riktet skall vara representerade i polisstyrelsen. Så torde i själva verket regelmässigt kunna bli fallet sedan maximiantalet ledamöter höjts på nyss angivet sätt. Man måste dock räkna med att det undantagsvis kan förekomma att någon mindre kommun blir utan egen ledamot, exempel- vis för att någon annan lösning i praktiken inte visar sig möjlig, om kravet på politisk proportionalitet skall tillgodoses. Som 1975 års polisutredning har uttalat (SOU 1979:6 s. 186) bör kommunens intresse av att bli före- trädd i så fall tillgodoses genom en suppleantplats.

[järde stycket syftar till att ge uttryckligt stöd för en tillämpn1ng 1nom polisväsendet av kungörelsen (1974 224) om personalföreträdare i statlig myndighets styrelse

m.m.

6 5

I förste styeket slås fast att länsstyrelsen är det högs- ta_pöTTs6Fgan€t_i länet. Uttrycket "högsta polisorgan" har i förtydligande syfte avsiktligt valts i stället för ”högsta polismyndighet" som f.n. anges i 30 S polisin- struktionen med hänsyn till att den lokala enheten enligt förslaget i fortsättningen skall kallas "polismyndighet". I stycket anges vidare att länsstyrelsen ansvarar för och utövar tillsyn över polisverksamheten i länet. Angående länsstyrelsens tillsynsfunktioner hänvisas till prop. 1980/81:13 5. 93-100 samt beredningens promemoria (Ds Ju 1982z4) Beslutsstrukturen inom polisväsendet (särsk. s. 104).

Enligt 1981 års principbeslut skall även för den regiona- la polisorganisationen en basorganisation fastställas centralt. Det har förutsatts ankomma på länsstyrelsens styrelse med länspolischefen som ansvarig handläggare att besluta om de närmare riktlinjerna för de regionala enheternas arbete och dimensioneringen av dessa enheter. I överensstämmelse härmed anges i andra stycket att, i den mån särskilda föreskrifter int5_h5r medHETTts av regeringen, det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken utsträckning polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som bedrivs gemensamt för flera polisdistrikt samt att meddela direktiv för sådan verksamhet. I första hand tar stycket alltså sikte på fall där särskilda enheter har avdelats för regional verksamhet. Men stycket ger också stöd för annan särskild

• Sida 150
•  Original

verksamhet över distriktsgränserna, exempelvis den förut nämnda samordning av utryckningsverksamheten i Storstockholmsområdet. Andra exempel erbjuder tillfällig regional verksamhet. exempelvis i form av en samlad satsning på narkotikabekämpningen inom länet eller på övervakningen av fisket i ett vattendrag som berör flera polisdistrikt.

Länsstyrelsen måste givetvis ha möjlighet att meddela direktiv även för annan polisverksamhet än sådan som har regional inriktning. Här ankommer det visserligen i förs- ta hand på den lokala polisstyrelsen att förverkliga statsmakternas intentioner och att därutöver göra de prioriteringar som behövs med hänsyn till lokala förhål- landen. Men situationer kan tänkas uppkomma då verksam- heten i ett eller annat avseende bedrivs på ett felaktigt sätt eller på ett sätt som inte överensstämmer med de riktlinjer som statsmakterna har lagt fast. Någon gång kan också regionalpolitiska hänsynstaganden av överordnad karaktär tänkas motivera att länsstyrelsen ändrar en lokal polisstyrelses beslut på det område som avses nu. Med hänsyn härtill har angetts att länsstyrelsen vid behov får meddela direktiv även för annan polisverk- samhet inom länet än sådan som har regional karaktär. Med 'uttrycket "vid behov" har beredningen velat markera att det - till skillnad från vad som gäller om den regionala polisverksamheten - inte avses ankomma på länsstyrelsen att fortlöpande meddela direktiv om sådan polisverksamhet som primärt faller inom den lokala styrelsens kompetens- område. Vid sidan av vad som sålunda avses gälla i fråga om direktiv kan naturligtvis länsstyrelsen i skilda sammanhang meddela rekommendationer. ;

Som 1975 års polisutredning har uttalat (SOU 1979:6 s. 235) är det angeläget att länsstyrelsen endast genom be- slut av sin förtroendemannastyrelse meddelar allmänna 1 föreskrifter om sådan verksamhetsplanering som det i första hand ankommer på polisstyrelse att besluta om. Be- redningen avser att vid utarbetandet av verkställighets- föreskrifter föreslå en särskild regel härom.

Uttrycket"meddela direktiv" har avsiktligt valts för att ( inte bara generella föreskrifter utan också instruktionerl som tar sikte på särskilda fall skall täckas in. Visser- ' ligen är det främst allmänna riktlinjer som det bör an- komma på länsstyrelsen att meddela, men i en del fall måste den naturligtvis också ha möjlighet att meddela mera konkreta organisatoriska direktiv. Ett praktiskt exempel på fall som inte sällan kommer upp i det löpande arbetet erbjuder den situationen att det gäller att av- , göra om en omfattande utredning angående skattebrottslig—f het skall handläggas av den ekonomiska roteln eller i det; distrikt där ärendet geografiskt sett hör hemma. Ett sådant avgörande är sa sammankopplat med frågor rörande exempelvis polisförstärkning att det ter sig naturligt att det vid behov kan meddelas av länsstyrelsen. Ofta är det f.ö. där som frågan först kommer upp, t.ex. inom

• Sida 151
•  Original

ramen för det fasta samarbete med andra myndigheter som regionalt förekommer på området eller genom direkt hänvändelse till länspolischefen från länsåklagarens sida.

Tredje stycket behandlar länsstyrelsens befattning med sad_n __T1sverksamhet som brukar hänföras till det opera- tiva arbetet. I denna del innebär förslaget till en bör- jan att länsstyrelsen liksom nu kan besluta om polisför- stärkning och begära sådan från ett annat län. Uttrycket polisförstärkning inbegriper både tillfälliga arrangemang och sådan planerad förstärkning som f. n. hänförs under beteckningen "stödjande verksamhet"1 Befogenheten att meddela beslut om polisförstärkning är viktig inte bara från praktisk arbetssynpunkt utan också för att den ger länsstyrelsen och länspolischefen en naturlig plattform för en ledande ställning i samband med att olika samord- nade aktioner planeras inom länet t. ex. på narkotika- området.

Det bör särskilt anmärkas att någon motsvarighet inte har föreslagits till den nuvarande föreskriften i polisin- struktionen (24 5 andra stycket) om att rikspolisstyrel- sen skall avgöra frågor om polisförstärkning, när för- stärkning fordras med större polisstyrkor eller för längre tid. Detta innebär bl.a. att möjlighet kommer att finnas för berörda länsstyrelser att komma överens om fortlöpande samarbete mellan två polisdistrikt som grän- sar till varandra men som skiljs at av länsgräns. Sam— arbete kan t. ex. bestå i att gemensamma tjänstgörings- listor upprättas för övervakning (jfr SOU 1979:6 s. 231). Klart är dock att rikspolisstyrelsens avgörande även i fortsättningen kommer att fordras bl.a. för den händelse de berörda länsstyrelserna inte skulle kunna enas i en fråga angående polisförstärkning. Som beredningen har uttalat i promemorian (Ds Ju 1982:10) Rikspolisstyrelsens framtida uppgifter och organisation (5. 91) bör rikspo- lisstyrelsens befogenhet att besluta om polisförstärkning begränsas till dessa fall. Bestämmelsen härom kan med stöd av 7 $ meddelas i administrativ ordning. Denna ordning hindrar givetvis inte att rikspolisstyrelsen även i fortsättningen har ett visst samordningsansvar i fråga om interregionala förstärkningsrörelser.

I stycket anges också att länsstyrelsen liksom nu kan helt eller delvis ta över ledningen av polispersonalen i länet när särskilda förhållanden påkallar det eller kra- vet på enhetlig ledning annars är särskilt framträdande. Denna befogenhet torde lika lite som f. n. böra utnyttjas annat än undantagsvis. För det fall länsstyrelsen genom länspolischefen med stöd av denna befogenhet tar över

1 Med stödjande verksamhet avses den skyldighet som har ålagts vissa större polisdistrikt att, när det behövs, ställa kvalificerad personal till förfogande för tekniska undersökningar eller för utredning av svårare brott hos mindre distrikt i regionen.

• Sida 152
•  Original

ledningen av en förundersökning gäller f.n. enligt 7 kap. 9 5 första stycket RB att länspolischefen likställs med polismyndighet. Motsvarande gäller enligt 100 5 utlänningslagen för ärenden som avses i den lagen. De berörda föreskrifterna synes inte adekvat utformade: det bör vara länsstyrelsen som sådan och inte länspolischefen som enskild tjänsteman inom denna som skall likställas med polismyndighet. Den ordning som har angetts nu bör , f.ö. gälla även om länspolischefen i annat fall skulle i överta ledningen av en verksamhet som författningsenligt , skall bedrivas av en polismyndighet eller om landshöv— dingen skulle utöva ledningsfunktionen. Lämpligen bör därför föreskrivas att vad som i lag eller annan för— fattning föreskrivs om polismyndighet i tillämpliga delar skall gälla även länsstyrelsen, när denna leder polis- verksamhet. Därmed kan de nyssnämnda bestämmelserna i rättegångsbalken och utlänningslagen upphävas.

Slutligen bör anmärkas att den organisationsform som en— ligt riksdagens beslut skall tillämpas i Stockholms och Göteborgs och Bohus län innebär att vissa uppgifter som ankommer på länsstyrelsen på dennas vägnar kan handläggas av chefen för polismyndigheten i Stockholms resp. Göte- borgs polisdistrikt. Detsamma gäller f. ö. polischefen i Malmö polisdistrikt såvitt gäller verksamheten inom detta distrikt, som även i fortsättningen avses vara undantaget från länspolischefens verksamhetsområde, liksom polis- chefen i Visby polisdistrikt, eftersom det i Gotlands län saknas länspolischef. Beredningen vill vidare erinra om att den har till uppdrag att förutsättningslöst undersöka den regionala organisationen i Jämtlands län. I prome- morian (Ds Ju 1982z8) Polisorganisationen i Jämtlands län' har beredningen föreslagit att befattningen som länspo— lischef förenas med chefskapet över Östersunds polis- distrikt.

Konstruktionen med en tjänsteman utanför länsstyrelse— * organisationen som har behörighet att i viss omfattning besluta på länsstyrelsens vägnar har motsvarighet även utanför polisområdet. Här kan bl.a. hänvisas till de reg— ler som enligt 34 S länsstyrelseinstruktionen (1971: 460) gäller för vägdirektör. Beredningen har ansett att en i särskild föreskrift i detta ämne kan undvaras i polis- lagen.

En särskild fråga blir om beslut som efter omorganisatio— nen meddelas av länspolischefen i exempelvis Stockholms län lämpligen bör betecknas som meddelade av länsstyrelse eller av länspolischefen. Formellt sett blir förhållandet. att besluten meddelas av länsstyrelsen med länspolis- chefen som ansvarig handläggare, vilket skulle tala för att båda begreppen anges i skriftliga beslut av olika *

slag. 7 5 I första stycket anges till en början att rikspolissty-

• Sida 153
•  Original

l i

relsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet samt att styrelsen genom allmänna råd verkar för den planmässighet, samordning och rationalisering av polisens arbete som behövs. Allmänna råd avses styrelsen kunna meddela över hela polisområdet, även om naturligtvis för- siktighet måste iakttas när fråga är om polisverksamhet som de lokala och regionala medborgarstyrelserna i första hand har att besluta om (jfr SOU 1979:6 s. 232-235).

För rikspolisstyrelsens ställning är grundläggande att styrelsen ej leder polisverksamhet och inte heller får meddela föreskrifter för polisverksamheten i andra hän- seenden är regeringen förordnar. Rörande de fall då riks- polisstyrelsen f.n. har tillagts befogenhet att leda polisverksamhet och meddela föreskrifter hänvisas till den allmänna motiveringen. Denna princip föreslås komma till uttryck på det sättet att det i andra stycket anges att regeringen kan uppdra åt styrelsen att_1_sä__kilda hänseenden leda polisverksamhet och meddela föreskrifter för sådan verksamhet.

I överensstämmelse med vad som nyss har föreslagits be— träffande länsstyrelsen torde även i fråga om rikspolis— styrelsen i klarhetens intresse en bestämmelse erfordras om att, när styrelsen leder polisverksamhet, vad som i lag eller annan författning föreskrivs om polismyndighet även skall gälla rikspolisstyrelsen. En sådan föreskrift har enligt förslaget tagits in i andra stycket andra meningen.

Föreskriften får sin största betydelse för den verksamhet som styrelsen bedriver genom sin säkerhetsavdelning. Att styrelsen inom ramen för denna verksamhet bör kunna vidta vissa interimistiska tvångsåtgärder och lämna biträde åt vederbörande åklagarmyndighet torde vara ostridigt. Detsamma gäller även i viss utsträckning i fråga om den verksamhet som bedrivs av rikskriminalen. Sistnämnda fråga har beredningen ingående behandlat i promemorian Ds Ju 1982:13.

Såvitt gäller annan polisverksamhet som rikspolissty— relsen leder - exempelvis bevaknings- och säkerhetsarbe- tet vid statsbesök — får den nu diskuterade föreskriften ingen praktisk betydelse annat än möjligen någon gång för omedelbara åtgärder som inte tål uppskov.

8 5

Första meningen ger uttryck för proportionalitetsprinci- pen, som liksom hittills avses gälla för all utövning av polisiära tvångsbefogenheter, däribland sådana åtgärder som avses i de följande 9— 14 55. På skäl som har angetts i den allmänna motiVeringen har bestämmelsen formulerats positivt: polisen tilläggs befogenheten och skyldigheten att ingripa på det sätt som med hänsyn till omständighe- terna är försvarligt för att vidta en tjänsteåtgärd.

• Sida 154
•  Original

Som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen får ingripanden som begränsar någon av de grundläggande fri— och rätti heterna enligt regeringsformen företas endast i den man stöd härför kan hämtas i lag eller - övergångsvis - annan författning. Vidare måste givetvis polisen följa de övriga föreskrifter om ingripanden av olika slag som har meddelats i lagar och andra författ— ningar, exempelvis rättegångsbalken. Paragrafen har avfattats så att nu angivna förhållanden särskilt markeras.

Tredje meningen ger uttryck för behovsprincipen, som även den är grundläggande för all utövning av polisiär tvångs— makt. En uttrycklig erinran om denna princip har ansetts

vara av värde, även om det som förut har konstaterats kan sägas att den omfattas av porportionalitetsprincipen. Be— träffande våld mot person eller egendom ges särskilda regler i 9 5. Att våld inte får användas i vidare mån än som följer av den paragrafen eller annars har särskilt föreskrivits (exempelvis i 24 kap. 2 S BrB) har uttryck-

ligen angetts. Som ett exempel på sådant tvång som regle-

ras direkt av 8 S tredje meningen kan nämnas en varning från en polismans sida att våld (enligt 9 5) kan komma till användning, om den varnade inte frivilligt medverkar till att polismannen kan fullgöra den tjänsteatgärd som åligger honom.

I övrigt får beredningen hänvisa till avsnitt 7.5. och 7.11. Som där har påpekats skall paragrafen - i förening med den allmänna reglering av polisens uppgifter som ges i 1 S - ses som ett allmänt bemyndigande för polisen att vidta de åtgärder som är försvarliga för att fullgöra dess uppgifter så länge det inte är fråga om att begrän- sa en grundlagsskyddad rättighet eller att vidta någon åtgärd som är specialreglerad.

95. Första stycket

I ingressen till paragrafen erinras på nytt om de grund- läggande Be hovs- och proportionalitetsprinciperna. Dessa följer i och för sig redan av 8 5, men med hänsyn till deras centrala betydelse just vid våldsanvändning har en uttrycklig erinran ansetts motiverad i förevarande para- graf. Principerna innebär att våld får användas endast när det behövs, dvs. när andra medel är otillräckliga för att utföra den tjänsteuppgift det är fråga om och valds- användning kan väntas leda till det avsedda resultatet. Vidare får våld över huvud taget inte tillgripas om den aktuella tjänsteuppgiften inte har en sådan betydelse att det framstår som rimlig t att den genomförs med fysiskt tvång. I det fall åter då så är förhållandet måste under hela händelseförloppet beaktas att aldrig mera våld an- vänds än som är rimligt i förhållande till vad som kan uppnås därigenom. Proportionalitetsprincipen har i lag- texten uttryckts så att våld får brukas ”i den mån det

• Sida 155
•  Original

med hänsyn till omständigheterna är försvarligt".

Paragrafen tar sikte både på våld mot person och på våld mot egendom men får naturligtvis sin största betydelse i fråga om våld mot person. Vad särskilt gäller innebörden av uttrycket våld mot egendom bör framhållas att detta inte är avsett att omfatta varje fysisk befattning med föremål eller lösa saker. I princip fordras att fråga är om en åtgärd som är ägnad att åstadkomma åverkan eller annars sker med våldsamma medel. Att exempelvis flytta en felparkerad cykel som utgör hinder i trafik är en polis- man befogad till redan enligt 8 5.

I fråga om arten av det våld som är tillåtet följer av behovs- och proportionalitetsgrundsatserna att onödig kraftutveckling skall undvikas. Där det är tillräckligt att föra eller fösa undan den som vägrar polisen till- träde vid en husrannsakan, är det t.ex. otillåtet att an— vända s.k. smärtsamt grepp eller utdela slag. Slag mot ömtåliga delar av kroppen får som regel anses otillåtna, liksom naturligtvis sparkar, struptag, grepp i håret och liknande. Om en polisman kan avvärja ett angrepp eller bryta ett motstånd genom bruk av egna kroppskrafter får i princip hjälpmedel, t.ex. batong, inte användas. Bered- ningen förutsätter att verkställighetsföreskrifter och allmänna råd även i fortsättningen meddelas centralt till ledning för den enskilde polismannen, i särskilt viktiga fall, såsom när det gäller användningen av skjutvapen, av regeringen och annars av rikspolisstyrelsen (jfr exempel- vis den nuvarande instruktionsboken "Polisiär grepp- och batongteknik"). Avslutningsvis förtjänar framhallas att vad här har sagts om våldsanvändning inte har samma giltighet i fr ga om nödvärnssituationer, då enligt 24 kap. 1 S BrB det våld får användas som inte framstår som uppenbart oförsvarligt. I princip gäller emellertid här att större krav får ställas på en polisman än på en enskild medborgare när det gäller att avgöra vad som skall anses uppenbart oförsvarligt. Den praktiska skillnaden torde därför inte bli särdeles stor.

Punkten l. Punkten, som motsvarar 24 kap. 2 5 första stycket första meningen BrB i gällande lydelse, innebär att våld i den mån det är försvarligt får användas för att en tjänsteåtgärd skall kunna genomföras, om polis- mannen möts eller angrips med våld eller hot om våld. Något krav på att tjänsteåtgärden skall vara av viss beskaffenhet har inte ställts upp, och det är därför i och för sig tänkbart att våldsanvändning i undantagsfall kan vara tillåten även när det gäller exempelvis full- görandet av ett delgivningsuppdrag (jfr Falu polis— styrelses yttrande, avsnitt 7.6.3).

I diskussionen kring hithörande frågor har ibland gjorts gällande att orden "angrips med våld" skulle kunna utgå ur lagtexten. Skälet skulle vara att polismannen, om han angrips med våld, har rätt till nödvärn och alltså redan på denna grund har befogenhet att bruka våld (se avsnitt

• Sida 156
•  Original

7.6.1 och 7.6.4). Rättsläget torde emellertid här inte vara fullt klarlagt med avseende på alla tänkbara situa- tioner som kan komma upp. Beredningen har därför valt at behålla den avfattning som bestämmelsen f. n. har enligt 24 kap. 2 S BrB.

Punkten_ 2. Punkten, som motsvarar 24 kap. 2 5 andra Ety5k_t— andra meningen BrB i gällande lydelse, reglerar våldsanvändningen vid laga frihetsberövande. För att våld skall få användas förutsätts i regel att den som skall tas om hand försöker undkomma eller att polismannen an- nars möts av motstånd, när han skall verkställa åtgär— den. Med att någon gör motstånd avses inte bara motstånd med våld — i sådana fall följer polismannens befogenhet redan av punkten 1 — utan även s.k. passivt motstånd, bestående exempelvis i att den som skall omhändertas spjärnar emot eller genom sin kroppstyngd omöjliggör för polismannen att verkställa omhändertagandet.

Befogenheten att använda våld gäller inte enbart när motståndet bjuds av den som skall omhändertas utan också om det är en tredje person som hindrar omhändertagandet (jfr 24 kap. 2 5 andra stycket sista meningen BrB i gällande lydelse).

Punkten 3. Punkten, som saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, behandlar befogenheten att bruka våld för att genomföra en tjänsteåtgärd som går ut på att avvärja en straffbelagd handling eller en fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön. Det förutsätts att fråga är om en pågående eller överhängande gärning eller fara. Att våld mot person i ett sådant fall får brukas endast om polismannen möts av motstånd framgår av tredje stycket.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 7. 6. 4) får proportional-itetsgrundsatsen stor betydelse vid avgörandet om det är befogat att ingripa med direkt tvång för att avvärja en straffbelagd handling. Där har angetts vissa allmänna synpunkter till vilka här kan hänvisas. Som exempel på fall av praktisk betydelse där det kan tänkas inte sällan vara motiverat att tillgripa ett visst mått av våld utifrån principen om proportio- nalitet mellan mål och medel kan nämnas flertalet av brotten i 16 kap. BrB mot allmän ordning. Det bör an- märkas att punkten inte utesluter att en polisman en- ligt brottsbalkens regel om nödvärn (24 kap. 1 5) kan ha en längre gående befogenhet att använda våld i en situation där även den bestämmelsen är tillämplig.

Tillämpningen av proportionalitetsgrundsatsen vid ingripanden då fraga ar om att avvarja fara för liv, hälsa eller värdefull egendom eller för omfattande skada i miljön - dvs. situationer av nödkaraktär — torde som har uttalats i avsnitt 7.6.4 innebära att fysiskt våld endast sällan blir aktuellt vid fara som inte riktar sig mot person.

• Sida 157
•  Original

Punkten 4. Punkten, som behandlar befogenheten att bruka VåTd_v1d vissa tvångsåtgärder, motsvarar med några kompletteringar som anges i det följande 24 kap. 2 S tredje stycket BrB i gällande lydelse. Som framgår av tredje stycket i förevarande paragraf får våld mot person brukas endast om polismannen möts av motstånd.

När det i punkten i anslutning till kroppsbesiktning talas om ”annan liknande åtgärd" avses exempelvis åtgär- der enligt 28 kap.14 S RB, dvs. tagande av fotografi och fingeravtryck samt blodundersökning enligt lagen (1958 642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap. En åtgärd av det slag som nämnts sist kan polismannen i förekommande fall inte sägas "verkställa"; han har att "biträda” vid undersökningen (se prop. 1982/83 8 särsk. s. 16). Punkten har gjorts tillämplig även på fall av den typen.

Såvitt gäller husrannsakan reglerar denna punkt endast sådan husrannsakan som avses i rättegångsbalken; det torde bara vara sådan husrannsakan som omfattas av 24 kap. 2 5 BrB i dess gällande lydelse (jfr prop. 1981/82 60 s. 9) Hit hör även husrannsakan enligt vissa andra lagar, där rättegångsbalkens regler om husrannsakan skall tillämpas, t.ex. lagen (1975:1360) om tvångsåtgär- der i spaningssyfte i vissa fall.Följande punkt innehål— ler bestämmelser om husrannsakan (enligt regeringsformens terminologi; jfr avsnitt 7.8.1) och liknande intrång utanför brottmålsprocessen. Uppdelningen av dessa regler i skilda punkter har betydelse med hänsyn till att det i andra stycket hänvisas till punkt 4 men inte till punkt 5.

Punkten 5, som saknar direkt motsvarighet i gällande rätt, tar sikte på vissa andra tvångsatgärder än dem som har nämnts i punkt 4. Till en början regleras det fallet att polisen i en författning har alagts att, t.ex. i kontrollsyfte, bereda sig tillträde till en byggnad eller ett område eller utrymme. Här avses alltså fall som lig- ger vid sidan av rättegångsbalkens regler om husrann— sakan, se t.ex. 12-14 55 föreliggande förslag och lagen om handel med skrot och begagnade varor. Regleringen av— ser ocksa situationer då polisen skall avspärra eller tillstänga byggnad, område eller utrymme, jfr exempelvis 14 5 nedan samt 27 kap. 15 S RB.

Men punkten avser också fall då polismannen i författning har ålagts att biträda någon i myndighetsutövning med en sådan eller liknande åtgärd. Här hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen. Som exempel på "liknande åtgärd" kan nämnas att träd måste fällas för att bereda fri sikt intill ett vägområde enligt 53 S väglagen (1971:948).

Slutligen avser punkten fall då polisen biträder vid exekutiv förrättning enligt vad som är föreskrivet därom,

• Sida 158
•  Original

se utsökningsförordningen (1981:981). Befogenheten att bruka våld är i detta fall begränsad av föreskrifterna i 2 kap. 17 5 andra och tredje styckena utsökningsbalken.

Punkten är liksom de två närmast föregående begränsad till sin räckvidd av tredje stycket, varav framgår att ena förutsättning för polisens rätt att använda våld mot per—, son är att polisen när tjänsteåtgärden skall genomföras möts av motstånd.

Det i punkten 6 använda uttrycket' 'allmän ordning eller säkerhet _tacker i princip all polisverksamhet utom den rent hjälpande verksamheten och sådan verksamhet som ut- gör handräckning eller annan specialreglerad verksamhet.

Regleringen i denna punkt är avsedd för klara undan— tagsfall. Detta har markerats genom att det i lagtex- ten har angetts att ett visst mått av våld får brukas endast om det är fråga om en åtgärd som är nödvändig för den allmänna ordningens eller säkerhetens uppratthallande och det dessutom är up enbart att åtgärden inte kan genomföras utan våld. _BöF anmärkas att punkten lika litet som övriga punkter ger underlag för ingrepp i någon annan grundlagsskyddad rättighet än skyddet mot påtvingat kroppsligt angrepp. Exempelvis grundar den inte i sig någon befogenhet att göra husrannsakan.

Andra stycket

I stycket anges att de befogenheter att använda våld som enligt första stycket tillkommer polismän till en del gäller även för annan personal. Det är här genomgående fråga om personal som i större eller mindre utsträckning fullgör uppgifter av polisiär natur vilka i princip även faller under polisens verksamhetsområde, något som moti- verar att bestämmelser i ämnet meddelas i polislagen. Att även viss personal som fullgör andra uppgifter har befo— genhet att använda våld i särskilda situationer — t. ex. kriminalvårdspersonal vid rymning eller rymningsförsök och krigsmän vid myteri eller strid - följer av 24 kap. 2 och 3 SS BrB.

I stycket anges till en början att bestämmelserna i förs-) ta stycket 1- 4 gäller även sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilförsvarspersonal under civilförsvars— beredskap som tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning. Denna föreskrift återgår på 24 kap. 2 S BrB i gällande lydelse. Av detta lagrum följer att de funktionärer som det här gäller har samma befogenhet som en polisman att använda vald för att genomföra en tjänsteåt ärd, om funktionären i det särskilda fallet möts av vald eller hot om våld liksom när fråga är om laga frihetsberövande. Genom den nya bestämmelsen blir dessutom befogenheten att använda våld i de situationer som avses i 9 5 första stycket 3 och 4 lagfäst, något som med hänsyn till den aktuella personalens arbetsuppgifter synes rimligt. Det finns däremot från denna utgångspunkt

• Sida 159
•  Original

ingen anledning att låta hänvisningen omfatta även de befogenheter som avses i första stycket 5 och 6.

Det i 24 kap. 2 5 första stycket andra meningen före— kommande uttrycket "fullgör polisuppgift” har i för- slaget fått utgå, eftersom det kan vara ägnat att för- anleda missförstånd. Ursprungligen tog detta uttryck sikte på de uppgifter som kunde åläggas militär personal enligt 1915 års förordning ”ang. användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål" (jfr SOU 1953:14 s. 402—406). Denna förordning har emellertid numera er- satts av kungörelsen (1969:85) om militär räddnings- tjänst, som inte avser polisuppgifter i egentlig mening utan hjälpåtgärder. Uppgifter som gäller ordningshållning ankommer emellertid fortfarande på viss militär personal, exempelvis enligt 36 S militära rättegångslagen (1948:472) och 1916 års alltjämt gällande kungörelse ang. vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m.m. En personalkate- gori som fullgör direkta polisuppgifter är militärpoli- sen, men denna - som har fått viss grundläggande polis- utbildning och i vilken även krigsplacerade polismän ingår - är att anse som polispersonal och har i princip fullständiga polisiära befogenheter inom ramen för sin uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom försvarsmakten, se förordningen (1980:123) med reglemente för militärpolisen. Beträffande militärpolisen gäller så- lunda i tillämpliga delar samtliga bestämmelser i 8—14 55 och inte endast befogenheten att använda våld i vissa fall.

Såvitt gäller civilförsvarets personal skall enligt nuvarande planering polisuppgifter vid civilförsvars— beredskap fullgöras av ordnings— och bevakningsenhe- terna inom civilförsvaret. Enligt principbeslut av riksdagen (prop. 1979/80:100 bil. 7 s. 290-316, FU 1979/80 13, rskr 1979/801316) skall emellertid denna organisation upphöra, vilket bl. a. innebär att polisen tillförs s.k. beredskapspoliser och övertar de polis- uppgifter som nu ankommer på civilförsvaret. I samband med att den nya organisationen träder i tillämpning kan hänvisningen i stycket till civilförsvarspersonal utgå.

Bestämmelserna i andra stycket andra meningen motsvarar 24 kap. 2 5 tredje stycket BrB utom till den del stycket tar sikte på polismän. Bestämmelserna reglerar befogen- heterna för en rad olika personalkategorier såsom ord— ningsvakter, skyddsvakter, jakt- och fisketillsynsmän, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkets kust- eller gränsbevakning och lantbruksnämnds rennäringsenhet samt stiftsjägmästare och dennes biträden liksom vissa tjänstemän vid flygplatser, allt i den mån det behövs för särskilt angivna åtgärder av polisiär natur som perso- nalen äger vidta enligt olika författningsrum. Här kan hänvisas till prop. 1979/80:122 (s. 75-76), där en när—

• Sida 160
•  Original

mare redogörelse ges för vilka tjänsteåtgärder det här kan vara fråga om liksom för tillämpliga lagrum. Andra meningen i andra stycket har avfattats så att den tar sikte även på sådana frihetsberövanden som varje med— borgare äger verkställa enligt 24 kap. 7 5 andra stycket RB, t.ex. att gripa den som har begått brott, varå kan följa fängelsestraff, och som påträffas ”å bar gärning eller flyende fot". Att även denna fråga reglerasi i polislagen synes befogat med hänsyn till att den enskilde i här avsedda fall kan sägas med laga rätt påta sig en polisuppgift.

Tredje stycket

Innebörden av uttrycket "möts av motstånd" har kommen- terats ovan under första stycket punkt 2. Aven passivt motstånd omfattas av bestämmelsen.

Fjärde stycket

Stycket innehåller endast en erinran om de ytterligare bestämmelser om användande av våld som finns i 24 kap. BrB.

10 5

Bestämmelsen, som reglerar omhändertagande för identi- fiering eller s.k. polisiering, behandlas i avsnitt 7.9. Som där närmare har utvecklats är en förutsättning för sådant omhändertagande att okänd person som anträffas av en polisman vägrar att på anmodan av denne lämna uppgift i om sin identitet eller anledning förekommer att hans upp- gift därom är osann och att det finns anledning att anta antingen att han är efterspanad eller efterlyst och skall omhändertas vid anträffandet eller att han annars enligt lag skall berövas friheten. Med identitet avses namn och hemvist samt — i fall där detta är av betydelse — ålder och nationalitet.

De identifieringsåtgärder som står polisen till buds under den korta tid som ett omhändertagande får bestå är i allmänhet förhör med den omhändertagne, registerslag- ning bland efterlysningar m.m., upplysningar från uppgivna referenspersoner liksom naturligtvis granskning av medförda legitimationshandlingar, brev, visitkort m.m., (jfr 11 5). I vissa fall kan fotografering eller tagande av fingeravtryck bli aktuellt, se 28 kap. 14 S RB och kungörelsen (1947 950) om tagande av fingeravtryck m.m. , Tid för kontroll av fotografier eller fingeravtryck mot centrala register föreligger emellertid uppenbarligen inte alltid. Den i andra stycket angivna tidsfristen sex timmar är en maximitid för normala fall; endast när identifieringen är av synnerlig vikt får den överskridas,* varvid frihetsberövandet får vara högst tolv timmar. !

Självfallet får en person som utan att ha kunnat identi—

• Sida 161
•  Original

fieras släpps vid tidsfristens utgång inte därefter ome- delbart omhändertas på nytt för fortsatta identifierings- försök. Att uttryckligen ange detta (jfr 23 kap. 9 5 andra stycket RB) får anses överflödigt.

Vad särskilt gäller tillämpningen av den nu aktuella bestämmelsen inom ramen för den s.k. inre utlännings- kontrollen finns det anledning understryka den allmänna principen om att denna kontroll alltid skall göras på ett sådant sätt att den innebär minsta möjliga intrång i ut- länningens frihet och integritet samt så att de olägen- heter som följer av kontrollen inte står i missförhal- lande till dess ändamål. Givetvis får inte polisiering förekomma enbart på den grunden att någon med hänsyn till hudfärg, språk namn eller beteende kan antas vara utlän- ning. Inte heller är det tillräckligt att en utlänning ej på begäran kan visa upp sitt pass, men i förening med andra omständigheter kan i ett sådant fall förutsätt- ningarna ibland vara uppfyllda (jfr 8 S utlännings- lagen). Här kan hänvisas till rikspolisstyrelsens före- skrifter i ämnet (CMS/81).

I paragrafen har angetts att den omhändertagne inte får underkastas någon annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Den omhänder- tagne bör som en följd härav inte få förvaras i polis- arrest annat än i rena undantagsfall.

11 S

Paragrafen innehåller vissa regler om polisens befogenhet att göra kroppsvisitation utanför det område som regleras i rättegångsbalken, se avsnitt 7. 7. Befogenheten gäller dels möjligheten att av säkerhetsskäl söka efter vapen eller andra farliga föremål som skall tas om hand (s.k. Skyddsvisitation), dels möjligheten att kroppsvisitera den som skall omhändertas eller avlägsnas för att klar- lägga dennes identitet. Befogenheten att göra skyddsvisi- tation tillkommer också vissa andra kategorier (se 9 5 andra stycket och specialmotiveringen till detta stycke), allt under förutsättning att vederbörande med laga rätt omhändertar eller avlägsnar annan.

12 5

Denna paragraf och den följande behandlar vissa befogen— heter för polisen att bereda sig tillträde till annans hus, rum eller utrymme vid sidan av vad som enligt rätte- gångsbalken gäller om husrannsakan, se avsnitt 7. 8.

135

Enligt första meningen i denna paragraf får en polisman bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ut- rymme, om det finns anledning anta att någon som uppe- håller sig där är medvetslös eller annars oförmögen att

• Sida 162
•  Original

tillkalla hjälp. Detsamma gäller givetvis om det finns skäl att anta att någon som har avlidit finns där.

'Paragrafens andra mening föreskriver att polisen även får bereda sig tillträde till hus, rum eller annat utrymme när det är nödvändigt för efterspaning av någon som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp.

14 S

Bestämmelserna, som reglerar polisens befogenheter att vidta olika tvångsåtgärder i syfte att förebygga allvarlig brottslighet m.m., behandlas i avsnitt 7.10.

Av 9 5 första stycket 3 framgår att polisen i de situa— tioner som avses i 14 S även i viss utsträckning har rätt att bruka våld.

Exetänaszestäerälsema

Punkten I. Avsikten är att polisreformen skall träda i kråft aan 1 juli 1984. De bestämmelser som nu finns i lagen (1972:509) om vad som avses med polismyndighet m.m. blir överflödiga i och med ikraftträdandet av polislagen. 1972 års lag bör alltså då upphöra att gälla.

Efter tillkomsten av 1972 års lag har myndigheterna i de lokala polisdistrikten benämnts polisstyrelser. Denna term förekommer i ett stort antal författningar. Efter polislagens ikraftträdande blir beteckningen i stället polismyndighet (jfr prop. 1980/81:13 s. 68—69). Den övergångsbestämmelse som föreslås i andra meningen av denna punkt innebär att äldre bestämmelser om polis- styrelse i fortsättningen skall gälla polismyndighet. I anslutning till andra ändringar i författningar där "polisstyrelse" förekommer i den mening som avses här börl lämpligen termen ersättas av "polismyndighet".

Punkten 2. Mandatperioden för ledamöter och suppleanter i pöTisstyrelserna avses liksom tidigare sammanfalla med den som gäller för ledamöter av kommunfullmäktige m.fl. I punkten anges därför att de nya bestämmelserna om val i fråga om polisstyrelser skall tillämpas först vid val som] avser tid efter utgången av år 1985.

8.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

7 kap. 9 %

Beredningen hänvisar till vad som har anförts vid 6 S i tredje stycket polislagen (avsnitt 8.1).

28 kap. 2 S

Beträffande den ändring som föreslås i denna paragraf %

• Sida 163
•  Original

hänvisas till vad som har anförts i avsnitt 7.8.2 och 7.8.4.

8.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 24 kap. 2 S

Nuvarande första och tredje styckena motsvaras av 9 5 första stycket 1 och 4 samt andra stycket polislagen och bör därför utgå ur brottsbalksbestämmelsen.

I ett nytt andra stycke har tagits in en erinran om polislagens bestämmelser angående våldsanvändning. Nuvarande fjärde - enligt förslaget tredje - stycket har ändrats redaktionellt.

24 kap. 3 S

Ändringen i andra stycket är en följd av att nuvarande 2 S fjärde stycket kommer att betecknas som tredje stycket.

8.4 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1980:376)

Beredningen hänvisar till vad som har anförts vid 6 S tredje stycket polislagen (avsnitt 8.1).

• Sida 164
•  Original

BILAGA Beredningens direktiv

Genomförandet av beslutade reformer beträffande poli- sens uppgifter, utbildning och organisation m. m.

Dir. 1981127 Beslut vid regeringssammanträde 1981-04—23.

Departementschefen, statsrådet Winberg. anför.

Riksdagen har nyligen fattat ett principbeslut om allmänna riktlinjer för en reform av polisväsendet. Riksdagens beslut grundas på prop. 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m. m. (JuU 1980/81:24, rskr 1980/81:210). Till grund för propositionen har i sin tur legat 1975 års polisutrednings betänkande (SOU 1979:6) Polisen.

I enlighet med propositionen har i riksdagsbeslutet förutsatts att det praktiska genomförandet av reformen skall anförtros åt en till justitiedepar- tementet knuten polisberedning med parlamentarisk förankring. På polisbe- redningen skall, förutom en rad organisatoriska frågor. även ankomma att utforma förslag till en särskild polislag. i vilken de grundläggande reglerna om polisens uppgifter, organisation och befogenheter förs samman.

En beredning med uppdrag att fullgöra de arbetsuppgifter som nyss har nämnts bör nu tillkallas. Beredningen bör ha ställningen av kommitté.

Beredningens arbete bör bedrivas med riksdagens beslut som utgångs- punkt. Propositionen och justitieutskottets betänkande kommer alltså att kunna tjäna som direktiv för arbetet. Med hänsyn till uppdragets omfattning finner jag det dock motiverat att här översiktligt redogöra för några huvudfrågor.

[ fråga om den lokala polisorganisationen innebär riksdagsbeslutet bl. a. att genomgripande förändringar skall göras när det gäller metoderna för resursfördelningen. Det förutsätts att regeringen liksom nu skall bestämma om antalet polismanstjänster för vart och ett av de 118 polisdistrikten i landet. I övrigt skall emellertid den fördelning av personalen som läggs fast centralt i huvudsak begränsas till att det för varje distrikt fastställs en basorganisation. Basorganisationen har förutsatts ange vilka enheter som skall finnas i distriktet liksom vissa befälstjänster och administrativa tjänster. I övrigt skall indelningen av personalen ankomma på den lokala polisstyrel— sen. förutsatt att det inte är fråga om regional polisverksamhet.

• Sida 165
•  Original

Försvarsdepartementet

Försvarsmaktens personalkategorier. [48] Militär själavård. [591

Socialdepartementet

Tandvården under BO—talet. [4] Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkararbetskraft. lill Enklare föräldraförsäkring. [36] Utbildning för hälso- och sjukvård vid katastrofer och i krig. [421 Språk- och kulturstöd för invandrar- och minoritetsbarn i försko- laåldern. [43] . Nytt bilstöd till handikappade. [44] Handlingsprogram i handikappfrågor. [46] Reviderad tandvärdstaxa. [50]

Ekonomldepartementet

Utredningen angående översyn av den statliga fondförvaltning- en. 1. Statlig fondförvaltning m. m. [12] 2. Avveckling av statliga fonder. [62] Tillväxt eller stagnation. [14] Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten. 1. Löntagarna och kapitaltillväxten 9. [28] 2. Löntagarna och kapitaltillväxten 10. [47] Kreditpolitiska utredningen. 1. En effektivare kreditpolitik. [52] 2. Kreditpolitiken. Fakta, teorier och erfarenheter. [53]

Budgetdepartementet

Realbeskattningsutredningen. 1. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Bilaga 1—3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga 4—6. [3] Energiskattekommitten. 1. Skatt på energi. [16] 2. Skatt på energi. Bilagor. [17] SkattetiIläggsutredningen. 1. Översyn av det skatteadministrati- va sanktionssystemet 2. [54] 2. Översyn av det skaneadministra- tiva sanktionssystemet. Bilaga. [55]

Utbildningsdepartementet Talböcker-utgivning och spridning. [7]

Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. [19] KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. [29] Ortnamns värde och värd. [45]

Jordbruksdepartementet

Sockernäringen. [6] Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. [22] Hästavel och hästanvändning. [51]

Handelsdepartementet Fakta för konsumenter. [38]

Arbetsmarknadsdepartementet

Förvärvsarbete och föräldraskap. [18] Utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön. 1. Information om arbetsmiljörisker. [30] 2. Information om arbets— miljörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. [31] 3. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljö-informa- tion-påverkan, behov och utbud. [32] 4. Information om arbets- miljörisker. Sammandrag. [33] lnvandringspolitiken. [49] MBL i utveckling. [60]

Bostadsdepartementet

Ny plan— och bygglag. Remissammanstäilning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10] Fritidsboende. [23] Byggprisutredningen. 1. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1. [34] 2. Prisutveckling inom bostadsbyg- gandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. [35] Bostadsbidragen. [58]

Industridepartementet

Direktinvesteringskommittén. 1. Internationella företag i svensk industri. [15] 2. Svensk industri i utlandet. [27]

Kommundepartementet

De förtroendevalda i kommuner och Iandstingskommuner. [5] Kommunalföretaget. [13] Kommunerna och näringslivet. [20] Vidgad Iänsdemokrati. [24] Kommunal planering i förändring. [37] Överklagande av kommunala beslut. [41] Kommunal förvaltning och medbestämmanderätt. [56]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningawwkrångggiska förteckningen.

K u v

• Sida 175
•  Original

Statens offentliga utredningar 1982

Kronologisk förteckning

26.

27. 28. 29. 30. 31.

32.

33. 34.

35.

36. 37. 38. 39. 40. 41. 42.

43.

45. 46. 47. 48. 45. 50. 51. 52. 53.

Real beskattning. B. Real beskattning. Bilaga 1—3. B. Real beskattning. Bilaga 4—6. B. Tandvården under 80-talet. S. De förtroendevalda i kommuner och Iandstingskommuner. Kn. Sockernäringen. Jo. Talböcker-utgivning och spridning. U. Videoreklamfrågan. Ju. Ny plan— och bygglag. Remissammanställning. Bo. Sanering efter industrinedläggningar. Bo. Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkararbets- kraft. 5. Statlig fondförvaltning m. m. E. Kommunalföretaget. Kn. Tillväxt eller stagnation. E. Internationella företag i svensk industri. I. Skatt på energi. B. Skatt på energi. Bilagor. B. Förvärvsarbete och föräldraskap. A. Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. U.

. Kommunerna och näringslivet. Kn. . Ett effektivare vite. Ju.

Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. Jo.

. Fritidsboende. Bo. . Vidgad Iänsdemokr'äti. Kn. . Oversyn av rättegångsbalken 1. Processen i tingsrätt. Dal A.

Lagtext och sammanfattning. Ju. Översyn av rättegångsbalken l. Processen i tingsrätt. Del B. Motiv m.m. Ju. Svensk industri i utlandet. I Löntagarna och kapitaltillväxten 9. E. KOMVUX-kommunal utbildning för vuxna. U. Information om arbetsmiljörisker. A. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 1. Värdering av risker i arbetsmiljön. A. Information om arbetsmiljörisker. Bilaga 2. Arbetsmiljö- information-päverkan, behov och utbud. A. Information om arbetsmiljörisker. Sammandrag. A. Prisutveckling inom bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 1. Bo. Prisutveckling inorn bostadsbyggandet och dess orsaker. Del 2. Bilagor. Bo. Enklare föräldraförs'a'kring. $. Kommunal planering i förändring. Kn. Fakta för konsumenter. H. Stöld i butik. Ju. Ägarlägenheter. Ju. Överklagande av kommunala beslut. Kn. Utbildning för hälso- och sjukvård vid katastrofer och i krig. 5. Språk- och kulturstöd för invandrar- och minoritetsbarn i förskoleåldern. S. Nytt bilstöd till handikappade. S. Ortnamns värde och vård. U. Handlingsprogram i handikappfrågor. S. Löntagarna och kapitaltillväxten 10. E. Försvarsmaktens personalkategorier. Fö. Invandringspolitiken. A. Reviderad tandvårdstaxa. S. Hästavel och hästanvändning. Jo. En effektivare kreditpolitik. E. Kreditpolitiken. Fakta, teorier och erfarenheter. E. Översyn av det skatteadministrativa sanktionssyste- met 2. B.

55.

56. 57. 58. 59. 60. 61 . 62. 63.

Översyn av det skatteadministrativa aanktionssystemet. Bilaga. &. Kommunal förvaltning och medbestämmandaratt. Kn. Pantbrev. Ju. Bostadsbidragon. Bo. Militär själavård. Fo. MBL i utveckllng. A. Våldtäkt och andra uxuella övergrepp. Ju. Avveckling av statliga fonder. E. Poiisiag. Ju.

• Sida 176
•  Original

• Sida 177
•  Original

• Sida 178
•  Original

Liber ISBN 91—38-07317-X