Prop. 1946:220

('med förslag till lag om folkpensionering, m. m.',)

Kungl. Majas proposition nr 220.

1

Nr 220.

Kungl. Majas proposition till riksdagen med förslag till lag om

folkpensionering, m. m.; given Stockholms slott den 5 april 194-6.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogat förslag till lag om folkpensionering,

dels ock, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering, samt lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 220.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

¹ §•

Svensk medborgare, som är mantalsskriven inom riket, är berättigad till folkpension i enlighet med vad i denna lag sägs.

2 §•

Ärenden angående folkpension handläggas av en för hela riket gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder i orterna.

Grunder för pensionsstyrelsens organisation och verksamhet, utöver vad i denna lag stadgas, bestämmas av Konung och riksdag.

Örn folkpension.

3 §•

1 mom. Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer den som fyllt sextiosju år.

2 mom. För tid före fyllda sextiosju år utgår folkpension i form av invalidpension till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnes- slöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter, under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig.

Den som är blind skall städse anses lida av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som i första stycket sagts. Såsom blind anses den som saknar synförmåga eller vars synförmåga, sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt, att han saknar ledsyn.

3 mom. Har sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan som i 2 mom. sägs varit oavbrutet bestående minst ett år och kan den, utan att anses var­ aktig, antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid, skall därunder utgå folkpension i form av sjukbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

3

4 mom. Änka, som vid mannens frånfälle fyllt femtiofem år och varit gift med honom minst fem år, äger, såframt hon ej eljest åtnjuter folkpen­ sion, rätt till folkpension i form av änkepension. Ingår hon nytt äktenskap, upphör rätten till änkepension.

4 §•

1 mom. Till envar som är berättigad till ålderspension utgår allmän ålderspension. Allmän ålderspension utgör för år räknat för gift pensions- berättigad, vars make jämväl åtnjuter folkpension eller som uppbär i 8 § omförmält hustrutillägg, 800 kronor samt för annan pensionsberättigad 1 000 kronor.

2 mom. Till envar som är berättigad till invalidpension eller sjukbidrag utgår grundpension med 200 kronor om året.

Jämte grundpension utgår, där ej annat följer av vad nedan sägs, tilläggs­ pension med 600 kronor om året till gift pensionsberättigad och 800 kronor örn året till ogift pensionsberättigad.

3 mom. Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, 600 kronor om året.

⁵ §•

Å vissa orter förhöjes folkpension med bostadstillägg på sätt nedan sågs. För detta ändamål indelas riket i fem bostadskostnadsgrupper på sådant sätt att grupp med högre nummer omfattar orter med större bostadskost­ nader, däri inberäknade kostnaderna för bränsle, än grupp med lägre num­ mer. Indelningen verkställes av socialstyrelsen enligt de närmare föreskrif­ ter Konungen meddelar.

Bostadstillägg utgår, där ej annat följer av vad nedan stadgas, med föl­ jande belopp för år räknat, nämligen

a) till gift pensionsberättigad och till änkepensionsberättigad med 100 kronor i bostadskostnadsgrupp II, 200 kronor i grupp III, 300 kronor i grupp IV och 400 kronor i grupp V, samt

b) till annan pensionsberättigad med 150 kronor i bostadskostnadsgrupp II, 300 kronor i grupp III, 450 kronor i grupp IV och 600 kronor i grupp V.

Pensionsberättigad anses tillhöra den bostadskostnadsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att för tillhörighet till någon av grupperna II—V fordras att den pensionsberättigade även de tre närmast föregående åren varit mantalsskriven å ort i den gruppen eller i grupp med högre nummer, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i sär­ skilt fall medgiva undantag härifrån.

6§.

Där kommun så beslutat, skall till pensionsberättigad som är mantals­ skriven inom kommunen utgå särskilt bostadstillägg i enlighet med grunder som kommunen har att bestämma. Sådant tillägg skall anses såsom folk­ pension.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

7 §•

Tilläggspension, änkepension och bostadstillägg minskas med fem tion­ delar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för gift pensionsberättigad 300 kronor och för annan pensionsberättigad 400 kronor. Minskning skall, där rätt till såväl tilläggs- eller änkepension som bostadstillägg föreligger, ske proportionellt å tilläggs- eller änkepensionen och bostadstillägget.

8 §•

Till pensionsberättigad gift man, vars hustru ej åtnjuter folkpension, utgår hustrutillägg, därest hustrun fyllt sextio år och makarna varit gifta minst fem år. Hustrutillägget utgöres av tilläggspension och bostadstillägg, upp­ gående till samma belopp som hustrun skulle hava erhållit i form av sådana förmåner, därest hon varit berättigad till invalidpension. Är mannen berät­ tigad till ålderspension, utgår hustrutillägg endast om det överstiger 200 kronor.

När särskilda skäl därtill föranleda, må till pensionsberättigad som åt­ njuter ålderspension utgå hustrutillägg, oaktat hustrun ej fyllt sextio år.

9§.

För gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension och som ej heller uppbär hustrutillägg, skola tilläggspension och bostadstillägg höjas, tilläggspensionen med en tredjedel och bostadstillägget med hälften.

10

§.

Har gift pensionsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension, före sextio års ålder blivit helt oförmögen till arbete, må, där särskilda skäl därtill föranleda, utan hinder av vad i 7 § är stadgat tilläggspension och bostads­ tillägg tillerkännas honom med tillsammans högst 400 kronor om året. Så­ dan förmån må utgå även om folkpension sedermera tillerkännes den pen­ sionsberättigades make, dock endast i den mån makarnas sammanlagda pensionsförmåner icke därigenom komma att överstiga beloppet av den tidi­ gare utgående folkpensionen.

Vad nu sagts skall ej gälla den som uppbär blindtillägg enligt 11 §.

11

§•

Pensionsberättigad som lider av sådan blindhet som i 3 § 2 mom. sagts och som blivit blind före fyllda sextio år skall utöver honom eljest till­ kommande folkpension erhålla blindtillägg med 700 kronor om året.

Blindtillägg må ej utgå till den som enligt gällande bestämmelser om blind­ undervisning är skolpliktig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

13

Sedan protokoll för pensionsnämnds sammanträde justerats, åligger det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kun­ gjort ställe anslå en förteckning över de ansökningar, rörande vilka beslut fattats, och anses härigenom meddelande om besluten hava skett den dag anslag gjordes. Samtidigt skall ordföranden med allmänna posten tillställa varje sökande besked örn det beslut, som fattats i anledning av hans ansökan.

Ordföranden och hans suppleant äro med avseende å rätt till gottgörelse i anledning av sitt uppdrag likställda med vald ledamot av kommunal nämnd, som utsetts till ordförande.

32 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för flera pen­ sionsdistrikt.

Ombudet äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda av pensions­ styrelsen meddelade.

Om pensionsansökning m. m.

33 §.

Ansökning om folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla nö­ diga upplysningar för utredande av sökandens pensionsrätt ävensom en av sökanden på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplys­ ningarna äro med sanningen överensstämmande. För omyndig sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren. Är sökande, som är myndig, ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten av upplys­ ningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden förtrogna personer.

Vid ansökningen skall fogas prästbevis enligt fastställt formulär eller, där hinder därför möter, annat bevis, som pensionsstyrelsen må finna skäl god­ taga. Avser ansökningen invalidpension, sjukbidrag eller blindtillägg, skall sökanden, där ej särskilda skäl till annat föranleda, undergå läkarundersök­ ning enligt de närmare bestämmelser pensionsstyrelsen meddelar.

Vad angående ansökning om pension stadgats gäller även angående an­ sökning örn ökning av pension, dock erfordras därvid läkarundersökning som i tredje stycket sägs allenast, där sådant av pensionsstyrelsen eller pen- sionsnämnden påfordras.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

34 §.

Avser pensionsansökning allenast allmän ålderspension och föreligga ej skäl för tillämpning av 13 § eller 16 § fjärde stycket, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen. Föreligga skäl som nyss sagts skall pensionsnämnden besluta i ärendet.

Söker någon allmän ålderspension jämte bostadstillägg, skall pensions­ nämnden pröva i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade hand­ lingar samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 14 § och besluta, huruvida sökanden har rätt till bostadstillägg. Har därvid uppkommit fråga om undantag varom i 5 § tredje stycket förmälts eller örn tillämpning av 13 § eller 16 § fjärde stycket, skall nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 16 § första, andra eller tredje stycket ansökning i vad gäller bostadstillägg, skall pensionsnämnden, där den finner den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning om bostadstillägg efter viss tids förlopp, meddela bestämmelse härutinnan.

Söker någon eljest folkpension, skall pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden äger rätt till pensionen, ävensom, där så erfordras, meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

Avser pensionsansökning särskilt bostadstillägg, skall pensionsnämnden även, under iakttagande av de grunder för utgivande av sådant tillägg som fastställts av kommunen, besluta med vilket belopp och för vilken tid dylikt tillägg skall utgå.

I fall, som i första stycket andra punkten samt i andra, tredje och fjärde styckena sagts, skall pensionsnämndens ordförande snarast möjligt efter be- svärstidens utgång insända nämndens beslut jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen.

Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats gäl­ ler även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minsk­ ning eller indragning av pension av orsak, som angivits i 15 § 1 mom. första stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 16 §, beslutas av pen­ sionsnämnden i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit man­ talsskriven. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension, skall nämnden, örn så ske kan, lämna pensions­ tagaren eller, örn han är omyndig, hans förmyndare tillfälle att yttra sig.

35 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom av kommun och av ombud för pensionsstyrelsen sökas hos styrelsen genom besvär, vilka skola insändas till pensionsnämndens ordförande, så att de äro honom tillhanda sist å fjortonde dagen efter beslutets meddelande, den

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

15

dagen oräknad då sådant skedde. Ordföranden åge ock att över nämndens beslut anföra besvär, över anförda besvär skall nämnden avgiva yttrande att åtfölja handlingarna till pensionsstyrelsen.

36 §.

Finner pensionsstyrelsen i fall, där ansökning icke skolat föranleda beslut av pensionsnämnd, sökanden vara berättigad till allmän ålderspension, skall styrelsen besluta om pensionens utbetalande.

Finner pensionsstyrelsen eljest i ärende rörande ansökning örn folkpen­ sion, att pensionsnämndens beslut är lagligen grundat, skall styrelsen fast­ ställa beslutet ävensom, där sökanden befunnits berättigad till annan pen­ sionsförmån än särskilt bostadstillägg, bestämma beloppet av pensionsför­ månen samt, där fråga är örn sjukbidrag, den tidpunkt intill vilken bidraget längst må utgå.

Om pensionsstyrelsen finner för bedömande av ansökning erforderligt att sökandens hälsotillstånd undersökes å sjukvårdsanstalt eller av läkare, äger styrelsen föreskriva såsom villkor för rätt till pension, att sökanden under högst 30 dagar för undersökning vistas å sjukvårdsanstalt, som styrelsen anvisar, eller underkastar sig undersökning av läkare som av styrelsen be­ stämmes. Avser ansökningen blindtillägg, må styrelsen ock förordna, att sökanden skall undergå läkarbehandling eller behandling å sjukvårdsan­ stalt, såframt synförmågan därigenom kan antagas bliva förbättrad. Sö­ kandens kostnader för att följa pensionsstyrelsens föreskrift skola bestridas av statsmedel enligt de närmare bestämmelser Konungen därom utfärdar.

Finner pensionsstyrelsen i ärende rörande ansökning om folkpension att pensionsnämnds beslut icke är lagligen grundat, skall styrelsen, där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, återförvisa ärendet till förnyad prövning; dock att, där fel uppenbarligen blivit begånget vid fastställandet av den bostadskostnadsgrupp enligt vilken sökandens pension skall beräknas eller av sökandens årsinkomst enligt 14 § samt detta fel uppkommit alle­ nast genom felräkning, misskrivning eller annan dylik uppenbar oriktighet, pensionsstyrelsen må utan återförvisning verkställa nödig rättelse.

Skall i anledning av inträffad förändring med avseende å pensionsberätti- gads ålder eller civilstånd hans folkpension beräknas på annat sätt än före förändringen, må pensionsstyrelsen även utan ansökning eller föregående prövning av pensionsnämnd verkställa erforderlig jämkning av pensionen.

Där pensionsstyrelsen finner skäl därtill föreligga, äger styrelsen besluta, att, intill dess styrelsen slutligen avgjort på styrelsens prövning beroende eller till pensionsnämnd återförvisat pensionsärende, pension skall utgå enligt av styrelsen fastställda grunder och på de villkor i övrigt som styrel­ sen bestämmer.

Vad angående handläggning av ansökning örn pension i denna paragraf stadgats, gäller i tillämpliga delar även handläggning av andra ärenden rörande pension, i vilka pensionsnämnd meddelat beslut.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

37 §.

Över pensionsstyrelsens beslut i ärende rörande pension må klagan ej föras av enskild sakägare. Justi ti ekanslern eller efter justitiekanslerns med­ givande kommun, pensionsnämnds ordförande och pensionsstyrelsens om­ bud må söka ändring i pensionsstyrelsens beslut hos Konungen genom be­ svär, vilka vid talans förlust skola å trettionde dagen från den dag beslutet gavs vara inkomna till socialdepartementet.

38 §.

Folkpension utgår, i den mån ej annat följer av beslut som meddelats jämlikt 34 § fjärde stycket, från och med den månad, varunder rätt till pen­ sion inträtt, vilket, där ej rätten visas hava tidigare varit för handen, anses hava skett vid den tid, då pensionen söktes, till och med den månad, varunder pensionstagaren avlidit eller pensionens indragning beslutats eller den eljest skall upphöra att utgå. Pension utgår dock ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning av pension.

Finnes grundad anledning antaga att folkpension bör indragas eller mins­ kas, äger pensionsstyrelsen, innan beslut därom i vederbörlig ordning fattats, förordna att pensionen tillsvidare icke skall utbetalas eller ock att den tills­ vidare skall utgå med det minskade belopp, vartill förhållandena må för­ anleda.

Vid utbetalning av pensionsbelopp, avseende längre tid än en månad, må avdragas vad den pensionsberättigade eller hans make på grund av ändrad beräkning av pensionen eller eljest uppburit för mycket i pension.

Angående sättet och tiden för utbetalning av folkpension förordnas av Konungen.

Har någon som åtnjuter folkpension ej lyftat visst belopp därav före ut­ gången av- året näst efter det, under vilket beloppet förfallit till betalning, skall beloppet vara förverkat.

39 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att full­ göra honom jämlikt 15 § 3 mom. åvilande anmälningsskyldighet eller annor­ ledes förorsakat att folkpension till honom eller hans make utgått eller ut­ gått med för högt belopp eller har folkpension uppburits av någon som ej ägt rätt därtill och har han skäligen bort inse detta, vare han pliktig återbetala vad för mycket utbetalats, där ej pensionsstyrelsen i särskilt fall finner an­ ledning att helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

17

Särskilda bestämmelser.

40 §.

Rätt till pension enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

41 §.

Arbetsgivare, bankaktiebolag, sparbanker, andra penningförvaltande in­ rättningar och försäkringsanstalter ävensom taxeringsmyndigheterna äro pliktiga att i särskilda fall efter anmaning lämna pensionsstyrelsen, dess ortsombud eller ordförande i pensionsnämnd uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av betydelse för dennes rätt till folkpension.

42 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt i fråga om tillämpning av denna lag å dess här i riket bosatta medborgare.

43 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Örn ikraftträdandet av denna lag gäller vad därom är särskilt stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. I sami. Nr 220.

2

18

Kungl. Metias proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

angående införande av nya lagen om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Den nu antagna lagen om folkpensionering skall träda i kraft den 1 ja­ nuari 1948, från och med vilken dag lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering jämte vad i övrigt finnes stadgat örn folkpensioner, ut- jämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blind- hetsersättningar skall upphöra att gälla, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs.

2 §•

Med avseende å tillämpningen av lagen den 28 juni 1935 örn folkpensio­ nering skall för tiden intill den 1 januari 1948 gälla, att vid beräkning av grundpension hänsyn icke skall tagas till pensionsavgifter, som enligt nämnda lag påföras för år 1946 eller som påförts för tidigare år men redo­ visas till vederbörande länsstyrelse efter 1946 års utgång. Pensionsavgifter skola icke påföras för år 1947. Under sistnämnda år skola pensionsavgif­ ter för år 1948, beräknade enligt den nya lagens bestämmelser, erläggas preliminärt enligt vad i uppbördsförordningen är stadgat.

3 §•

Där jämlikt äldre bestämmelser på grund av avgifter, som erlagts enligt 4 § lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring, avgifts- eller grundpension till någon skulle hava utgått med högre belopp än som till­ kommer honom i grundpension jämlikt bestämmelserna i nya lagen, skall grundpensionen utgå med det högre beloppet. Göres sannolikt att avgifter varom nu nämnts erlagts av någon, som enligt nya lagen ej är berättigad till folkpension, skall efter pensionsstyrelsens prövning folkpension beviljas honom med lägst vad som svarar mot pension på grund av de avgifter, vilka kunna antagas hava erlagts.

Kungl. Majus proposition nr 220.

19

4 §•

Folkpension, utjämningspension, invalidunderstöd eller utjämningsunder- stöd, som vid nya lagens ikraftträdande åtnjutes av den som är berättigad till folkpension enligt nya lagen, skall för tiden därefter utan särskild an­ sökning övergå till folkpension jämlikt bestämmelserna i nämnda lag.

Blindhetsersättning som utgår vid nya lagens ikraftträdande skall för ti­ den därefter utan särskild ansökning ersättas med folkpension.

Beträffande annan vid nämnda tidpunkt utgående avgifts- eller grund­ pension än ovan sägs skola äldre bestämmelser fortfarande gälla.

5 §•

Det åligger pensionsstyrelsen att före den 1 januari 1948 omräkna utgå­ ende pensioner, understöd och ersättningar, som i 4 § första och andra styckena avses. Vid omräkningen skall bostadstillägg beräknas enligt be­ stämmelserna för den bostadskostnadsgrupp, till vilken den ort hänföres i vilken den pensionsberättigade enligt vederbörande mantalsskrivningsför- rättares beslut är upptagen i mantalslängd för år 1947. Blir den pensions­ berättigade för år 1948 mantalsskriven i ort tillhörande bostadskostnads­ grupp med lägre nummer, skall dock så snart ske kan hänsyn tagas därtill.

Vid omräkningen skola jämväl i övrigt bestämmelserna i den nya lagen tillämpas. I den mån omräkningen ej kan ske med ledning av hos pensions­ styrelsen tillgängliga handlingar skall den pensionsberättigade efter anma­ ning lämna uppgift rörande sina ekonomiska förhållanden. Angående sådan uppgift samt påföljd av oriktiga upplysningar i densamma skall i tillämp­ liga delar gälla vad om ansökning om folkpension i den nya lagen stadgas. Underlåter den pensionsberättigade att lämna uppgift som nu sagts, må tilläggspension och bostadstillägg tills vidare förvägras honom.

6 §■

Angående kommuns bidragsskyldighet till kostnaderna för genom omräk­ ning fastställd folkpension skall gälla vad i nya lagen stadgas. Därvid skall så anses, som hade efter omräkningen utgående pension beviljats av pen- sionsnämnden i den kommun, i vilken den pensionsberättigade var man­ talsskriven vid 1947 års utgång.

7 §•

I den utsträckning pensionsstyrelsen bestämmer skola pensionsnämn- derna under år 1947 fastställa pensionsberättigades årsinkomster såväl jäm­ likt äldre lag som jämlikt bestämmelserna i nya lagen.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

⁸ §•

Den i 12 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering angivna folkpen- sioneringsfonden skall uppgå i den i 21 § nya lagen omförmälda fonden.

9

§■

Vad vid utgången av år 1947 finnes jämlikt lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämn- der och ombud för pensionsstyrelsen skall så anses, som hade det blivit an­ ordnat enligt nya lagen.

10

§.

Vad i lag eller särskild författning är föreskrivet örn folkpensioner, ut- jämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blind­ hetsersättningar ävensom avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen eller till folkpensioneringen skall efter 1947 års utgång i tillämpliga delar gälla folkpensioner och avgifter jämlikt den nya lagen.

11

§.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med in­ förandet av den nya lagen om folkpensionering, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av pensionsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

21

Förslag

lill

Lag

om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas som följer.

Genom frivilliga avgifter skola svenska medborgare under de förutsätt­ ningar och på de villkor Konungen bestämmer kunna hos pensionsstyrelsen försäkras till erhållande av pension.

Försäkringstekniska grunder för denna försäkringsverksamhet fastställas av Konungen, varvid bestämmelserna i 213 § första och andra styckena la­ gen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse skola äga tillämpning.

De erlagda avgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas av pensionsstyrel­ sen. Konung och riksdag fastställa plan för fondens användning ävensom grunder för fondmedlens placering och fondens förvaltning i övrigt.

Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av pen- sionsstyrelsens verksamhet enligt denna lag förordnar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948. Den i 35 § lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering angivna fonden skall uppgå i den i denna lag omförmälda fonden. Sistnämnda fond skall tills vidare, i den mån Konungen ej stadgat undantag, förvaltas på samma sätt som folkpensioneringsfonden. Beträffande rätt till pension på grund av avgifter erlagda enligt 34 § lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring eller 35 § lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering skola fortfarande äldre bestämmelser gälla.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

kronor. T ör nämnda budgetår utbetalas vidare provisoriska pensionsförstärk- ningar med dels i december 1945 ett belopp, utgörande för ogift person även­ som för den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspen­ sion, invalidunderstöd, utjämningspension eller utjämningsunderstöd, 100 kronor samt för annan pensions- eller understödstagare 50 kronor samt dels i september 1945 ett belopp motsvarande folkpensionens eller invalidunder­ stödets belopp för en månad.

Beträffande såväl dyriidstillägg som provisoriska förstärkningar gäller att de endast utgå till dem, som åtnjuta folkpension, vari ingår tilläggspension eller invalidunderstöd.

I syfte att undvika den olägenhet, som uppkommit genom sättet för dyr- tidstilläggens och de provisoriska pensionsförstärkningarnas utformning, nämligen att en person som har tilläggspension eller invalidunderstöd kan tillsammans med egna inkomster ernå en sammanlagd inkomst, vilken är större än den inkomst, som den har att leva av, som på grund av inkomstens storlek är utesluten från rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd, ha in­ förts regler om provisoriska utjämningspensioner och utjämningsunderstöd. Enligt lagstiftningen härom, som trätt i kraft den 1 juli 1945, gäller, att, där någon dr utesluten från rätt till i folkpension ingående tilläggspension eller till invalidunderstöd allenast på grund av storleken av sin inkomst, han äger uppbära särskilt pensionsbelopp (utjämningspension), utöver honom tillkommande folkpension, eller särskilt invalidunderstödsbelopp (utjäm­ ningsunderstöd) . De sagda förmånerna utgå för år räknat med följande be­ lopp, nämligen a) för ogift person ävensom för den, vars make fyllt 60 år och ej för egen del åtnjuter tilläggspension, invalidunderstöd, utjämnings­ pension eller utjämningsunderstöd, 170 kronor samt för annan 120 kronor, i båda fallen med avdrag av det belopp, varmed vederbörandes årsinkomst må överstiga den lägsta årsinkomst, som skulle hava uteslutit honom från rätt till tilläggspension eller invalidunderstöd; samt b) för den, som enligt a) är berättigad till utjämningspension, ytterligare ett belopp motsvarande en tredjedel av honom tillkommande folkpension.

I det föregående har omnämnts, att fattigvårdssamhälle jämlikt lagen om kommunala pensionstillskott äger ställa medel till förfogande för utgivande av understöd, vilka ej äro att betrakta såsom fattigvård. Dylika kommunala pensionstillskott kunna av fattigvårdsstyrelsen tillerkännas personer, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället och där äga hemortsrätt i fråga örn fattigvård och vilka uppbära folkpension, invalidunderstöd eller blindhetsersättning eller ändock finnas vara i behov av fattigvård. Liknande tillskott må utgivas till bland annat barn, vilka finnas vara i behov av fat­ tigvård, oaktat för dem utgå barnbidrag. Vidare kunna i stället för fattig­ vård utgivas kommunala sjukvårdsbidrag till bestridande, gemensamt med pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga. I övrigt äger fattigvårdssamhället självt bestämma de

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

pensionsberättigade vid 1944 års utgång torde ha varit något större än siff­ rorna giva vid handen.

Rörande de nuvarande pensionsförmånernas storlek har socialvårdskommittén i fråga om pensionstagare med högsta möjliga till­ äggspension upplyst, att dessa under budgetåret 1944/45 i genomsnitt upp­ buro följande belopp i form av grundpension, dyrtidstillägg och provisoriska förstärkningar.

Två makar,

Häri ingående grundpension

Ogift

som båda ha

folkpension

(avgiftspension)

kr.

kr.

kr.

Ogift

Två makar

Enligt övergångsbestämmelserna:

Ortsgrupp 1 ..............................

589

1 078

14

28

* 2 ........

722

1 344

14

28

» 3 ..................................

871

1 642

14

28

Enligt huvudbestämmelserna:

Tilläggspensionärer:

Ortsgrupp 1 ..............................

605

1 110

76

152

» 2 ..............................

733

1 366

72

144

» 3 ..............................

879

1 657

69

138

Invalidunderstödstagare:

Ortsgrupp 1 ........................

503

(906)

—

—

» 2 ..............................

637

(1 174)

—

—

* 3 ...............................

775

(1 450)

—

—

Totalkostnaderna för folkpensionerna (däri ej inbe­ räknat blindhetsersättningar, barntillägg och barnbidrag) uppgingo för bud­ getåret 1944/45 till 304 295 000 kronor, till vilket belopp kommuner och landsting bidrogo med 53 190 000 kronor. Då under budgetåret inflöto pen­ sionsavgifter med 63 518 295 kronor och räntor å folkpensioneringsfonden uppgingo till 29 590 661 kronor, uppgingo statsverkets nettoutgifter för bud­ getåret till omkring 158 miljoner kronor. Blindhetsersättningarna, vilka helt bekostas av statsverket, uppgingo för samma budgetår till omkring

2

V

2

mil­

joner kronor.

För budgetåret 1945/46 torde kostnaderna för folkpensioneringen icke komma att nämnvärt avvika från föregående budgetårs siffra. I årets stats- verlcsproposition (femte huvudtiteln, punkt 52) har jag emellertid uttalat mig för att under budgetåret 1946/47 provisoriska förstärkningar skola utgå med dubbla beloppet mot för närvai-ande. I händelse av bifall till detta förslag, varom särskild proposition torde böra avlåtas till riksdagen, komma total­ kostnaderna för folkpensioneringen att under nämnda budgetår stiga med 54 å 55 miljoner kronor till närmare 360 miljoner kronor, därav på kommu­ nernas och landstingens del kommer att falla omkring 65 miljoner kronor.

I samband med denna kortfattade översikt över den nuvarande folkpen­ sioneringen torde slutligen böra nämnas, att alltsedan folkpensioneringens

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

31

tillkomst vid sidan av den allmänna pensioneringen funnits en av pensions- styrelsen omhänderhavd, på frivilliga avgifter grundad pensionsförsäkring. Denna verksamhet har särskilt under senare tid erhållit en betydande om­ fattning.

Översikt över socialvårdskommitténs förslag.

Rörande behovet av en reform av den nuvarande folkpensione­ ringen har socialvårdskommittén anfört följande.

Mot den nuvarande folkpensioneringen ha särskilt under de senaste åren riktats allvarliga anmärkningar såväl inom riksdagen som i den allmänna diskussionen.

Den viktigaste anmärkningen har avsett pensionsförmånernas otillräcklig­ het. Man har gjort gällande, att pensionerna borde vara av sådan storlek att folkpensionärerna skulle med hjälp av desamma kunna erhålla en skälig för­ sörjning utan att behöva anlita fattigvård eller annan offentlig eller enskild hjälpverksamhet. Ä vissa orter lämnas visserligen kommunala pensionstill­ skott i betydande omfattning och av relativt tillfredsställande storlek, men i det stora flertalet kommuner förekomma icke kommunala pensionstillskott och i de kommuner, där de förekomma, äro de ofta förknippade med sådana villkor att en stor del av pensionärerna icke kunna komma i åtnjutande av desamma. Av avgörande betydelse är att de kommunala tillskotten utdelas efter individuell behovsprövning och sålunda icke ha pensions fixerade ka­ raktär utan äro ett slag av offentlig hjälpverksamhet.

De under senaste åren beslutade tilläggen till folkpensionerna, dyrtidstill- lägg och provisoriska pensionsförstärkningar, ha jämte den förbättrade ar- betstillgången för icke fullgod arbetskraft dock enligt vad de av kommittén verkställda utredningarna utvisa lett till, att folkpensionärerna trots den rå­ dande dyrtiden icke behövt i större utsträckning än före kriget anlita fattig­ vården. Såvitt kan bedömas av den av kommittén verkställda bostadsunder­ sökningen torde sålunda under år 1943 av de tilläggspensionärer, som ej voro intagna å anstalt, 13,6 procent ha åtnjutit hemunderstöd från fattigvården, varjämte 3,8 procent av dem åtnjutit kommunala pensionstillskott. Detta skulle innebära, att bland samtliga tilläggspensionärer 53 500 erhöllo fattig- vårdsunderstöd och 15 200 kommunala pensionstillskott. Siffrorna torde, så­ som framgår vid jämförelser med fattigvårdsstatistiken, vara något för låga, beroende därpå, att pensionärer, som endast erhållit mindre tillfälliga under­ stöd till inköp av bränsle eller dylikt, ej redovisats såsom understödstagare vid bostadsundersökningen. Av en förut omlörmäld tablå framgår att hem­ understöd förekomma i långt större utsträckning i tätorterna än å den rena landsbygden. I Göteborg åtnjöto sålunda år 1943 icke mindre än 39,8 procent av tilläggspensionärerna hemunderstöd under det att motsvarande siffra för landsbygdens A-kommuner var 6,5 procent.

De nyss angivna ej särskilt höga siffrorna torde dock icke få tillmätas allt för stor betydelse, då det gäller att belysa behövligheten av större folkpen­ sioner. Frågan om folkpensionernas storlek torde nämligen numera icke allenast vara en fråga örn att lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgängliga nödtorft utan i kanske högre grad en fråga örn den levnads­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

standard, å vilken dessa personer skola kunna leva. Den av kommittén verk­ ställda bostadsutredningen utvisar enligt kommitténs mening, att folkpen­ sionärernas bostadsstandard mångenstädes är mycket låg. De låga folk­ pensionerna leda också i många fall till att föräldrar måste för att kunna erhålla en dräglig försörjning bo hos sina barn eller att barnen innebo hos föräldrarna. Ofta torde detta varken vara tillfredsställande för föräldrarna eller för barnen, varjämte förhållandet kan antagas i viss mån verka hind­ rande å barnens familjebildning. Enligt kommitténs mening föreligger icke någon tvekan om nödvändigheten av att folkpensionerna förbättras. Målet bör härvidlag vara att åldringarna även under tider, då de icke kunna på sätt nu sker utnyttja sin arbetskraft, skola kunna erhålla en med hänsyn till den allmänna levnadsstandarden i samhället skälig försörjning utan att annat än i undantagsfall behöva anlita fattigvården eller den understöds- form, som enligt kommitténs mening bör träda i stället för densamma. En omläggning av folkpensioneringen i sådan riktning står även i god överens­ stämmelse med socialvårdskommitténs riktlinjer för socialvårdens utform­ ning, vilka syfta till att en behövande samhällsmedlem i regel skall kunna erhålla erforderlig hjälp genom en enda hjälpform.

Socialvårdskommittén föreslår i enlighet med det anförda betydande höj­ ningar av de nuvarande pensionsförmånerna. Därjämte föreslås vissa kom­ pletteringar av den nuvarande pensioneringen. En närmare redogörelse för förslagets innebörd i dessa hänseenden skall lämnas i det följande. Dessför­ innan skola beröras vissa principiella frågor rörande folkpensioneringens uppbyggnad.

I systematiskt avseende bygger socialvårdskommitténs förslag till en reformerad folkpensionering i stort sett på 1935 års lag örn folkpen­ sionering. Enligt förslaget skola alltjämt pensionsavgifter erläggas under den arbetsföra åldern och rätten till folkpension omfatta såväl invaliditets- som ålderdomspension. Förslaget skiljer sig emellertid från den nuvarande lagen om folkpensionering därutinnan, att erläggandet av pensionsavgifter icke skall utgöra förutsättning för pensionsrätten. Pensionsavgifterna skola så­ lunda endast anses såsom ekonomiska bidrag till pensioneringen och någon individuell bokföring av desamma blir icke längre erforderlig. Pensionsav­ gifterna föreslås dock alltjämt skola redovisas till folkpensioneringsfonden och över denna tillföras statsregleringen. Såsom skäl härför har kommittén anfört, att fondens förvaltningskostnader vore relativt sett synnerligen obe­ tydliga samt att de fondmedel, som uppkomme inom pensionsstyrelsens fri­ villiga försäkring, lämpligen borde förvaltas hos styrelsen, varför folkpen­ sioneringsfonden syntes böra bibehållas såsom en av pensionsstyrelsen förval­ tad fond. Härför talade även den omständigheten, att fonden till betydande del motsvarades av förpliktelser på grund av erlagda pensionsavgifter.

Kommittén har till ingående diskussion upptagit frågan huruvida, såsom för närvarande är fallet, invaliditetsförsäkringen bör vara sammanförd med ålderspensioneringen. Härutinnan har

Kungl. Maj :ts proposition nr 220.

33

kommittén erinrat, att majoriteten inom 1928 års pensionsförsäkringskom- mitté föreslog alt invaliditetsförsäkringen skulle överföras till en därför mera lämpad gren av socialförsäkringen, nämligen sjukförsäkringen, varigenom folkpensioneringen kunde inskränkas till enbart ålderdomspensionering, samt att detta förslag väckt mycken förståelse, ehuru statsmakternas beslut gått i annan riktning. Med hänsyn till de överväganden som sålunda före­ kommit i samband med tillkomsten av 1935 års lag om folkpensionering och till kommitténs i april 1944 framlagda förslag till lag örn allmän sjukför­ säkring hade det för kommittén varit naturligt att utgå från att invaliditets­ försäkringen borde anknytas till sjukförsäkringen. Under utredningsarbetets gång hade emellertid allt större tveksamhet yppat sig huruvida detta vöre den lämpligaste lösningen av förevarande spörsmål. Härom har kommittén anfört, att i fråga om utformningen av förmånerna rådde en principiell skill­ nad mellan det nuvarande systemet för invalidpensioneringen och den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen. Kommittén har vidare anfört följande.

Den av kommittén föreslagna sjukförsäkringen utgår ifrån, att sjukpen­ ningen skall ersätta genom sjukdom förlorad arbetsinkomst, så att den sju­ kes levnadsstandard och ekonomi i minsta möjliga mån skall påverkas av sjukdomen. Folkpensioneringslagen åter bygger på den principen, att pensio­ närerna skola erhålla en pension, som för dem möjliggör en dräglig försörj­ ning. Enligt kommitténs mening är den princip, som tillämpas i sjukförsäk- ringsförslaget avgjort att föredraga framför försörjningsprincipen, då fråga är örn att täcka mera tillfälliga behov. Är däremot fråga örn mera varaktiga förhållanden, är den i folkpensioneringslagen tillämpade principen, försörj­ ningsprincipen, att föredraga. Det kan nämligen icke vara riktigt, att en per­ son för all framtid skall väsentligen med hjälp av allmänna medel erhålla en försörjning, som är bättre än andras, därför att han vid en viss tidpunkt råkat lia större arbetsinkomst. En person, som blir varaktigt ur stånd att för­ sörja sig, bör med andra ord vara pliktig att inrätta sin livsföring efter de förändrade förhållandena. Dessa synpunkter taga sig också uttryck i olika principer för finansieringen av de kontanta förmånerna inom sjukförsäk­ ringen respektive folkpensioneringen. Den bättre försörjning, som vissa per­ soner få enligt sjukförsäkringsförslaget än andra, bekostas väsentligen av dem själva, under det att förmånerna enligt folkpensioneringslagen väsent­ ligen bekostas av det allmänna.

Härutöver har kommittén i nu ifrågavarande hänseende anfört följande. Redan den omständigheten, att man inom sjukförsäkringen i princip måste fordra total arbetsoförmåga för utgivande av hel sjukpenning under det att man inom invaliditetsförsäkringen icke synes böra uppställa så stränga ford­ ringar, bereder stora svårigheter, då det gäller att sammanföra de båda för- säkringsgrenarna. Den nämnda omständigheten leder till, att rätten till in­ validpension enligt nuvarande regler icke sällan inträder vid en tidigare tid­ punkt, än den då rätt till sjukpenning inträder. En övergång till det av 1928 års pensionsförsäkringskommitté förordade systemet kan sålunda antagas medföra, att en del personer, vilka äro berättigade till invalidpension enligt nuvarande bestämmelser, icke skulle bli det enligt den nya lagstiftningen.

Kilning till riksdagens protokoll 1940. I sand. Nr 220.

,'S

34

Härtill kommer att enligt social vårdskommi t tens förslag av landets vuxna befolkning allenast omkring 3

3/4

miljoner skulle bli sjukpenningförsäkrade,

under det att denna befolknings hela antal, bortsett från deni som uppnått 67 års ålder och därför äro berättigade till ålderspension, uppgå till omkring ^ .. m^J°ner. Av de mera än 3/é miljon vuxna personer, som sålunda ute­ stängas fran sjukpenningförsäkringen, måste en betydande del antagas vara sådana, som förr eller senare bli i behov av invalidpension.

Kommittén har i detta sammanhang upplyst, att enligt en av kommittén verkställd utredning allenast omkring 55 procent av de som under år 1943 erhållit invalidpension, skulle lia varit berättigade till invalidhjälp örn denna utgjoris av en fortsatt sjukpenning. På grund härav och då enligt verkställda undersökningar invaliditetsprövningen inom folkpensioneringen numera fun­ gerade i stort sett tillfredsställande, varjämte möjligheter funnes att ytter­ ligare förbättra densamma, ansåge kommittén, att man icke utan tungt vä­ gande skäl borde frångå det nuvarande sättet för invalidpensioneringens an­ ordnande, särskilt som detta i olika avseenden medförde betydande fördelar. Pensionsåldern kunde sålunda utan för stora olägenheter fastställas relativt högt, om ålderspensioneringen vöre sammanfogad med invalidpensione- nngen, något som eljest icke vöre möjligt. Vidare kunde den elasticitet, som förefunnes inom den nuvarande folkpensioneringen, i det att hänsyn kunde tagas till förvärvsmöjligheterna vid varje tidpunkt för den ej fullgoda arbets­ kraften och till förhållandena inom olika orter och förvärvsförhållanden. svårligen vinnas vid en invaliditetsförsäkring, som med nödvändighet så gott som uteslutande måste bygga på ett rent medicinskt bedömande.

Enligt vad kommittén vidare anfört medför det nuvarande systemet större möjligheter att utnyttja den restarbetskraft, som förefinnes hos dem som icke ha full försörjningsförmåga, varjämte den nuvarande invalidpensioneringen möjliggör pensionering av personer, vilka periodvis äro friska och periodvis äro sjuka, vilken möjlighet icke skulle föreligga, därest invalidhjälpen kon­ struerades på samma sätt som en sjukpenning. Kommittén har icke funnit några vägande skäl att utbryta invalidpensioneringen från folkpensione­ ringen föreligga.

Aven i fråga om pensionsåldern har kommittén funnit anledning icke föreligga att föreslå någon avvikelse från vad för närvarande gäller. Kommittén har härom anfört följande.

Det torde enligt kommitténs mening icke kunna förnekas, att en pensions­ ålder av 67 år ligger ganska högt åtminstone beträffande vissa befolknings- kategorier. I vissa andra länder är den dock högre, såsom t. ex. i Norge där den är fastställd till 70 år. I Danmark är pensionsåldern 60 år och i Stor­ britannien är den 65 år för män och 60 år för kvinnor såvitt angår dem, som omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen, samt 70 år för övriga per­ soner. Enligt det i Storbritannien nyligen framlagda förslaget till social­ reform utgå ålderspensioner endast till dem, som upphört med förvärvs­ arbete. dock tidigast vid 65 år för män och 60 år för kvinnor. Vid jämfö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Kungl. Majlis proposition nr 220.

35

reiser med vissa andra länder bör emellertid hållas i minnet att medellivs­ längden är ovanligt hög i Sverige, vilket leder till att pensionskostnaderna bli stora, samt alt antagas kan att arbetsförmågan bland befolkningen i vårt land bibehålies till högre ålder än i många andra länder. Man kan sålunda icke utan vidare göra jämförelser med förhållandena i utlandet.

Kommittén har undersökt möjligheterna att sänka pensionsåldern dels generellt och dels för vissa grupper. Det har därvid visat sig, att en generell sänkning av pensionsåldern till 65 år för både män och kvinnor skulle öka folkpensioneringens utgifter med omkring

10

procent, under det att en sänk­

ning till 65 år för männen och 60 år för kvinnorna skulle medföra en ökning med omkring 25 procent i förhållande till kostnaderna vid den nuvarande pensionsåldern. Bibeliålles pensionsåldern för män vid 67 år men sänkes den för kvinnor till 62 år ökas kostnaderna med närmare 14 procent. Den be­ folkningsutveckling, som är att förvänta under de närmaste årtiondena, är av sådan art att den vid övervägandena om pensionsåldern bör tillmätas största vikt, därvid även bör beaktas nödvändigheten av att åldringarnas arbetskraft utnyttjas i största möjliga omfattning.

Rörande befolkningsutvecklingen har på kommitténs uppdrag professor Sten Wahlund verkställt en utredning, vilken såsom bilaga fogats vid kom­ mitténs betänkande. Av utredningen framgår, att medan år 1942 antalet per­ soner som uppnått 67 års ålder uppgick till omkring 520 000, motsvarande siffra för år 1947 kan beräknas till omkring 560 000. Den kommer därefter att successivt stiga och beräknas av Wahlund komma att uppgå till år 1950 590 000, år 1960 690 000, år 1970 800 000 och år 1980 920 000. Samti­ digt tenderar befolkningen i den arbetsföra åldern att stagnera. Enligt Wah- lunds beräkningar skulle rikets totala folkmängd, som år 1942 uppgick till omkring 6,5 miljoner invånare, komma att utgöra år 1947 6,7 miljoner, år 1950 6,9 miljoner, år 1960 7,2 miljoner, år 1970 7,4 miljoner och år 1980 7,6 miljoner invånare.

Kommittén har funnit dessa siffror med full tydlighet utvisa nödvändig­ heten av att iakttaga den allra största varsamhet vid pensionsålderns bestäm­ mande, om det överhuvudtaget skall bli möjligt att i framtiden utgiva till­ räckliga pensioner till dem, som bäst behöva sådana. Kostnaderna per 1 000 kronors pension lcomme sålunda att vid bibehållande av den nuvarande pen­ sionsåldern stiga från 195,9 kronor per aktiv medborgare (fr. o. m. 16 t. o. m.

66

års ålder) år 1950 till 242,3 kronor år 1970 och 268,0 kronor år 1980. Sänktes pensionsåldern för både män och kvinnor till 65 år bleve motsva­ rande kostnader 219,5, 273,5 och 300,8 kronor. Bibehölles männens pensions­ ålder vid 67 år men sänktes kvinnornas till 62 år bleve motsvarande siffror 229.4, 285,6 och 311,0 kronor. Fastställdes pensionsåldern till 65 år för män och 60 år för kvinnor kunde samma kostnader beräknas till respektive 259.5, 326,0 och 352,8 kronor. Kommittén har, med hänsyn härtill och till nödvändigheten av att åldringarnas arbetskraft i möjlig mån utnyttjas, ansett en generell sänkning av pensionsåldern helt utesluten.

På anförda skäl har kommittén vidare avvisat tanken att införa en lägre

36

Kungl. Maj:ls proposition nr 220.

pensionsålder för sådana anställda, vilka måste lämna sin anställning redan vid 60 å 65 års ålder på grund av de stora fordringar å kroppskrafter och uthållighet som arbetet inom yrket ställde, samt hänvisat till möjligheterna att på frivillighetens väg ordna dessa anställdas pensionsförmåga för tiden mellan den faktiska pensionsåldern och den tidpunkt, då rätt till ålderspen­ sion från folkpensioneringen inträdde, ävensom till sambandet mellan inva­ liditets- och ålderdomsförsäkringen.

Med avseende å pensionsförmånernas storlek har social- vårdskommittén erinrat, att medan vår nuvarande folkpensionering i huvud­ sak vore ordnad individuellt, så att pensionsförmånerna i princip beräknades oberoende av vederbörandes civilstånd, praktiskt taget överallt i utlandet folkpensioneringen vore ordnad som en familjeförsäkring, d. v. s. så att de ogifta erhölle större pensioner relativt sett än de gifta. Kommittén har vidare anfört, att det vöre en allmän erfarenhet från den svenska folkpensione­ ringen, att två makar, som båda hade folkpension, i regel hade avsevärt lät­ tare att reda sig på sina pensioner än en ensamstående pensionär hade. Den av kommittén verkställda statistiska utredningen angående folkpensionärer­ nas bostadsförhållanden m. m. utvisade, att de ensamstående pensionärernas hyres- och bränslekostnader vore i det närmaste lika stora som för äkta ma­ kar. Även den utredning angående folkpensionärernas levnadskostnader som socialstyrelsen verkställt i slutet av år 1943 utvisade, att de gifta pensionä­ rernas levnadskostnader vore icke obetydligt lägre än de ogiftas per individ räknat. På grund härav har kommittén utgått från att äkta makar skulle relativt sett erhålla lägre folkpension än ensamboende pensionär.

Rörande frågan huru höga pensionsbeloppen böra vara för att nå det av kommittén för reformen uppställda målet att frigöra pensionstagarna från beroendet av understöd från fattigvården eller annan hjälpverksamhet har kommittén förklarat, att även örn kommitténs undersökningar lämnat vissa vägledande upplysningar i fråga örn den standard, på vilken folkpensionä­ rerna existera, dessa uppgifter dock icke lämnade några preciserade håll­ punkter. Ej heller kunde man finna sådana på näringsfysiologiska eller dylika grunder. Fixerandet av den minimistandard, som genom folkpensione­ ringen borde tillförsäkras invalider och åldringar, måste därför i väsentlig grad bli en bedömningsfråga. Med hänsyn till att den standard som för när­ varande tillkomme personer, vilka vore beroende av det allmänna, åtmin­ stone i vissa delar av landet torde få anses vara alltför knappt utmätt, vore det angeläget, att man vid bestämmande av pensionsbeloppen komme till belopp, vilka erbjöde en avsevärd förbättring i förhållande till de nu utgå­ ende högsta beloppen.

Kommittén har från dessa synpunkter funnit, att den totala folkpensio­ nen lämpligen kunde bestämmas till för en ogift person

1 000

kronor örn

året och för äkta makar tillsammans

1

600 kronor om året.

Kuntjl. Majlis proposition nr 220.

Den nuvarande dy loits g raderingen av folkpensionerna har kom­ mittén funnit böra slopas och ersättas av särskilda bostadstillägg i de dyrare bostadsorterna, avsedda att täcka merkostnaderna för bostad och bränsle å dessa orter. Till motivering för förslaget i denna del har kom­ mittén anfört följande.

Såsom framgår av 1943 års dyrortskommittés nyligen avgivna betänkande (SOU 1945:32) föreligga fortfarande betydande skiljaktigheter i fråga örn levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Dessa skiljaktigbeter hänföra sig i väsentlig mån till utgifterna för skatter, hyra och bränsle. Sagda be­ tänkande har utgått från den utgiftsbudget för man, hustru och två barn, som inrymmes inom ramen av lönen i elfte löneklassen enligt civila avlö- ningsreglementet. Uppenbarligen skilja sig folkpensionärernas levnadsför­ hållanden i högst avsevärd mån från en sådan familjs. På grund av det lägre inkomstlaget spela skatterna en mindre roll för folkpensionärerna var­ jämte utgifterna för konsumtionsändamål bli lägre även relativt sett. Utgif­ terna för hyra och bränsle äro också lägre men ej lika mycket lägre sorn övriga utgifter. Dessa omständigheter leda till att skiljaktigheterna i fråga om levnadskostnaderna i olika orter beträffande folkpensionärerna huvud­ sakligen hänföra sig till bostads- och bränsleposterna. Detta antagande be­ styrkes av den bostadsutredning som socialvårdskommittén verkställt.

Angående resultatet av denna undersökning har kommittén anfört följande. Av utredningen framgår tydligt att pensionärerna i ganska obetydlig ut­ sträckning förhyra bostad å de billigare orterna, under det att detta är myc­ ket vanligt å de dyrare orterna. Å de billigare orterna äga pensionärerna i stället i stor utsträckning de fastigheter, å vilka de bo, under det att detta är ganska sällsynt å de dyraste orterna. Kostnadsfritt upplåten bostad före­ kommer också i ojämförligt flera fall å de billigare orterna än å de dyrare. Tydligt är sålunda att hyresfaktorn måste tillmätas en betydligt större vikt å dyrorterna än å de billigare orterna. Man måste med andra ord förut­ sätta, att orlstilläggen skola vara så avpassade, att de kunna å dyrorterna täcka kostnaderna för förhyrning av bostaden. För landsbygdens vidkom­ mande åter betyder det belopp man anser erforderligt för bostad och bränsle i väsentlig mån alt värdet av egen eller kostnadsfritt upplåten bostad vid inkomstberäkningarna bör upptagas till delta belopp. Även relativt låga bostadstillägg torde å landsbygden möjliggöra för pensionärerna att göra rätt för sig. då de innebo bos anhöriga, under det att detta icke i samma mån blir fallet i storstäderna.

Del bör i detta sammanhang bemärkas, att ungefär lika stor andel av pen­ sionärerna innebo hos andra i storstäderna sorn å landsbygden. Detta förhål­ lande torde förklaras därigenom, att pensionärerna i storstäderna i bety­ dande omfattning icke haft råd att förhyra egen bostad. A landsbygden däremot torde förklaringen till att så många innebo hos andra kunna sökas däri, alt bostadsutrymmena icke sällan äro ganska stora å vissa jordbruks­ fastigheter samt uti det ännu på sina håll förekommande undantagssyste- met. De sämre bekvämligheterna i landsbygdens bostäder och dessas ganska ofta ensliga belägenhet torde också vara omständigheter, som kunna för­ anleda till inneboende hos andra.

I fråga örn kostnaderna för de förhyrda bostäderna föreligga enligt kom­ mitténs undersökning mycket betydande variationer. Genomsnittskostnaden

:

st

.38

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

för av pensionär förhyrd lägenhet varierar sålunda mellan 125 kronor i landsbygdens A-kommuner och 727 kronor i Stockholm. För de tre dyrorts- grupperna vörö genomsnittssiffrorna 175, 381 och 632 kronor. Genomsnitts­ kostnaden för hela riket är 367 kronor. Även inom resp. dyrortsgrupper äro variationerna betydande.

Bostadskostnaderna för pensionärer med egen fastighet varierade också betydligt eller från 72 kronor i landsbygdens A-kommuner till 570 kronor i Stockholms stad. Inom de olika dyrortsgrupperna vörö kostnaderna resp. 101, 238 och 447 kronor. Genomsnittskostnaderna för hela riket voro 148 kronor. Kommittén har emellertid i sin statistiska utredning framhållit, att kostnaderna för de egna fastigheterna i vissa fall torde ha blivit för lågt angivna i de av kommittén inhämtade uppgifterna, enär man ofta förbisett underhållskostnaderna för fastigheterna. Även i fråga om utgifterna för bostad i egen fastighet förekomma stora variationer inom resp. dyrorts­ grupper.

Vid bedömandet av de ovan angivna hyreskostnadssiffrorna måste beaktas, att dessa avse även lägenheter med centralvärme beträffande vilka uppvärm- ningskostnaden ingår i hyran. Lägenheterna med centraluppvärmning före­ komma relativt sett i större omfattning i dyrorterna än å billigaste ort. I ortsgrupp

1

betingade för ensamboende pensionärer bostäder bestående av

ett rum eller ett kök eller ett rum med kokvrå utan värme 107 kronor och med värme 151 kronor. Motsvarande siffror för andra ortsgruppen vörö 199 och 287 kronor och för tredje ortsgruppen 343 och 466 kronor. Lägen­ heter örn ett rum och kök, två rum eller två rum med kokvrå betingade utan värme för ensamboende pensionär 150 kronor i första, 292 kronor i andra och 472 kronor i tredje ortsgruppen under det att sådana lägenheter med värme kostade resp. 223, 496 och 822 kronor. För två makar ligga kostna­ derna i regel något högre än för en ensamboende.

Kommittén har anmärkt, att mot de siffror som framkommit vid kom­ mitténs undersökning kunde riktas den anmärkningen, att de icke åter­ speglade det verkliga behovet utan endast vore ett uttryck för det faktiska förhållandet, eller med andra ord att siffrorna angåve kostnaderna för de bostäder pensionärerna faktiskt hade, men icke kostnaderna för sådana bo­ städer som de skäligen borde kunna ha tillgång till. Enligt 1939 års hyres- räkning vore emellertid förhållandet mellan hyreskostnaderna å olika orter ungefär detsamma som enligt kommitténs utredning, ehuru hyresbeloppen i stort sett voro något lägre enligt kommitténs utredning än enligt hyres- räkningen.

På grund av det anförda har kommittén funnit tydligt, att en pensionär behövde större belopp för sin försörjning om han bodde i en storstad än örn han bodde på landsbygden. Det förhållandet alt bostäderna i städerna i avsevärt större utsträckning vore försedda med sådana bekvämligheter som vatten, avlopp och avträde inomhus kunde icke i och för sig rubba detta faktum. Däremot kunde det motivera, att de tillägg till pensionerna som vore behövliga i de dyrare bostadsorterna delvis finansierades av vederbö­ rande kommun.

40

Kanyl. Maj.ts proposition nr 220.

bostadsfråga. Däremot kunna vid en sådan anordning bostadstilläggen icke göras så höga. att även de pensionärer, som förhyra bostäder för väsentligt högre hyror än genomsnittet, få sina bostadskostnader täckta. Det kan icke heller anses vara vare sig behövligt eller önskvärt, att folkpensioneringen betalar topphyror, enär i sådant fall pensionärerna komma att konkurrera om de mera centralt belägna bostäderna, vilka i första hand synas böra förbehållas dem, vilka på grund av sitt arbete lia behov av att bo centralt. Detta alternativ innebär framför det andra alternativet den fördelen, att de flesta pensionärer även å dvrorterna skulle kunna utan individuell prövning ordna sin bostadsfråga. Det erbjuder också större möjligheter för pensionä­ rerna att, därest de så önska, skaffa sig inackordering hos släkt eller andra även å dyrorterna. Alternativet lider emellertid, liksom även fallet i viss mån måste bli enligt första och andra alternativen, av den nackdelen att det inom alla ortsgrupper kommer att finnas ett visst antal pensionärer, vilka av en eller annan anledning icke kunna förskaffa sig tillfredsställande bo­ stad inom den ekonomiska ram, som folkpensionen och de egna tillgån­ garna erbjuda. Dessa folkpensionärer komma att även i fortsättningen bli hänvisade till alt söka ett supplerande understöd i form av fattigvård eller kommunalt pensionstillskott.

Kommitténs förslag bygger på del tredje alternativet, därvid emellertid bostads- och bränslekostnaderna å billigaste ort inarbetats i tilläggspensio­ nen. Bostadstilläggen komma sålunda att avse merutgifterna för bostad och bränsle i de ur bostadskost nadssvnpunkt dyrare orterna.

1

fråga örn bostadskostnadsgrupperingen har kommittén anfört följande.

Kommittén har funnit att ett system med allenast tre ortsgrupper icke är tillfyllest, enär skillnaden i bostadstilläggens storlek vid ett sådant system måste bli alltför stor, örn bostadstilläggen skola göras något så när effektiva. Det må anmärkas, att det redan nu befunnits nödvändigt att för vissa gräns­ orter tillämpa särskilda bestämmelser i fråga örn pensionernas storlek, var­ igenom antalet ortsgrupper för närvarande i viss mån är fem. A andra sidan bör det uppenbarligen ur administrativ synpunkt undvikas, att antalet grup­ per blir alltför stort. Kommittén föreslår därför, att de olika orterna inom landet med hänsyn till bostads- och bränslekostnaderna skola indelas i fem bostadskostnadsgrupper. Det bör bemärkas, att denna ortsgruppering kom­ mer att skilja sig från annan ortsgruppering i två avseenden, nämligen dels i det avseendet att den allenast avser bostad och bränsle och icke övriga lev­ nadskostnader och dels i det avseendet att den i huvudsak skall taga sikte på bostäder av det slag som gemenligen bebos av folkpensionärer. Även 1943 års dyrortskommitté har i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1945: 32) föreslagit ett system med fem ortsgrupper. Socialvårdskommittén har undersökt huruvida det skulle låta sig göra att begagna den sålunda föreslagna dyrortsindelningen även för folkpensioneringens del. Med hän­ syn till vad ovan anförts örn beskaffenheten av en för folkpensioneringen lämplig ortsgradering och lill att skatteposten, som i en allmän dvrortsgra- dering är av stor betydelse, är mindre betydelsefull för folkpensionärerna, har detta icke låtit sig göra.

Kommittén har avsett, att allenast Stockholm skall hänföras till femte ortsgruppen. Till fjärde ortsgruppen torde i huvudsak komma att hänföras

Kunell. Maj:ts proposition nr 220.

41

Göteborg och vissa av Stockholms förorter, till tredje ortsgruppen Malmö och flertalet andra större och medelstora städer och samhällen. Till andra ortsgruppen skulle hänföras återstående städer och samhällen ävensom för­ orter till vissa städer och ett ganska stort antal landskommuner. Till första ortsgruppen skulle sålunda komma att hänföras i huvudsak endast den rena landsbygden. Vad nu sagts avser uppenbarligen endast att angiva vissa kon­ sekvenser av den föreslagna ortsindelningen och icke att i fråga örn detal­ jerna föregripa en blivande på statistiskt underlag grundad ortsgruppering. Enligt förslaget skall förevarande ortsgruppering verkställas av socialstyrel­ sen samt revideras vart tionde år.

Kommittén föreslår att bostadstilläggen för ogift pensionär i de fyra högsta ortsgrupperna skola bestämmas till respektive 150, 300, 450 och 000 kronor samt för gift pensionär till respektive 100, 200, 300 och 400 kronor (för makar som båda ha tilläggspension alltså sammanlagt 200, 400. 000 och 800 kronor).

Fördelar man de föreslagna pensionsbeloppen å dels det belopp, vartill kostnaden för bostad och bränsle kan antagas uppgå, och dels det belopp, som återstår för övriga levnadskostnader, erhåller man, under förutsättning att övriga levnadskostnader beräknas till samma belopp i alla bostadskost- nadsgrupper, enligt kommittén följande siffror:

Bostad sk ostnadsgrupp

I

II III

IV

V

kr. kr. kr.

kr. kr.

Ensamstående: Bostad och bränsle ..............................

200

350 500 650 800

Övriga levnadskostnader......................

800 800

800 800 800

Summa

1 000

1 150 1 300 1 550

1 000

Makar: Bostad och bränsle ..............................

250

450 050

850 1 050

Övriga levnadsomkostnader .............. 1 350

1 350 1 350

1 350 1 350

Summa

1 000 i noo

2 000 2 200 2 500

Någon index reglering av folkpensionerna har icke föreslagits av socialvårdskommittén, som i detta hänseende anfört följande.

I Danmark äro folkpensionerna förenade med rörliga tillägg. Kommittén har emellertid icke föreslagit sådana tillägg, enär dessa medföra ett mycket betydande merarbete i fråga om pensionernas uträkning och utbetalning, örn de skola anslutas till växlingarna i penningvärdet. Det synes icke heller nödvändigt att ändra folkpensionernas storlek vid mindre betydande väx­ lingar i prisnivån. Av socialstyrelsens förut berörda undersökning framgår sålunda att folkpensionärernas levnadskostnader synas vara underkastade mindre variationer än levnadskostnaderna för hela folket. Därtill kommer den omständigheten, att örn levnadskostnaderna komma att sjunka kort tid efter det att folkpensioneringsreformen genomförts, även pensionsbeloppen skulle komma att sänkas.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Skulle en sådan höjning av folkpensionärernas levnadskostnader inträda, att statsmakterna finna behov föreligga av procentuella dyrtidstillägg böra sådana införas genom särskilt beslut. Anordningen med för hela riket lika tilläggspensioner förenade med bostadstillägg underlättar i hög grad möj­ ligheten att införa rättvist avvägda dyrtidstillägg, i det att olika procent­ satser kunna tillämpas med avseende å tilläggspensionerna och å bostads­ tilläggen.

Spörsmålet i vad män folkpensionerna skola vara beroende av i n- komstprövning har utförligt diskuterats av socialvårdskommittén, som till övervägande upptagit jämväl frågan om pensionsförmånernas bero­ ende av erlagda pensionsavgifter. I detta hänseende har kommittén påpekat, att därest folkpensioneringen helt eller till mera avsevärd del skulle grundas på avgiftsbetalning, pensionsavgifterna uppenbarligen måste bli av en helt annan storleksordning än de nuvarande avgifterna. På anförda skäl har kommittén funnit en sådan lösning icke böra ifrågakomma utan folkpen­ sioneringen såsom hittills böra i huvudsak finansieras med skattemedel. Emellertid har kommittén funnit vissa skäl kunna åberopas för att pensions- rätt i viss omfattning skall tillkomma alla avgiftsbetalare och har härutinnan anfört följande.

Den stora del av svenska folket, som erlagt pensionsavgifter enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring, torde sålunda ha en ovillkorlig rätt att få tillförsäkrad valuta för de erlagda avgifterna. Även örn motsvarande rätt icke kan anses föreligga på grund av avgifter erlagda enligt den nuva­ rande lagen om folkpensionering har dock gemene man bibragts den upp­ fattningen, att erläggande av pensionsavgifter medför rätt under alla förhål­ landen till åtminstone ett visst mindre pensionsbelopp. Ett borttagande av grundpensionerna skulle på grund av de sagda omständigheterna framtvinga övergångsbestämmelser, vilka skulle vara ur administrativ synpunkt betun­ gande och sträcka sig mycket långt fram i tiden. Ur psykologisk synpunkt torde det också vara värdefullt, att alla människor, även de mest välsitue- rade, äga uppbära folkpension. Skulle man framdeles finna sig kunna över­ gå till en pensionering grundad å större pensionsavgifter, finnes en grund att bygga på, örn man inom folkpensioneringen bibehåller systemet med vissa grundpensioner, till vilka alla ha rätt. — Vid det nu förda resone­ manget huruvida grundpensioner böra utgå eller icke har kommittén i viss mån utgått ifrån att liksom nu är fallet större delen av den folkpension, som är erforderlig för uppehället, skall utgöras av en »tilläggspension!» ut­ gående efter inkomstprövning. Emellertid har kommittén även uppgjort för­ slag till en lösning, som i princip innebär att hela ålderspensionen (frånsett bostadstillägg) utgår utan inkomstprövning eller med andra ord att alla med­ borgare vid viss ålder, oberoende av inkomst och förmögenhet, bli berätti­ gade till lika stor folkpension. Vid en sådan lösning av folkpensionerings- frågan saknar uppenbarligen diskussionen örn grundpensionernas vara eller icke vara allt intresse.

I fråga om inkomstprövningen har kommittén uttalat, att det kunde synas naturligast att de förmåner som finansierades med allmänna medel endast utginge till personer som hade direkt behov av dem. Mot de nuvarande reg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 220

43

lema arn de egna inkomsternas inverkan å folkpensionernas storlek — de s. k. avdragsreglerna — hade emellertid vid upprepade tillfällen framställts anmärkningar i olika avseenden. De viktigaste av dessa ginge ut på alt ge­ nom reglerna de enskilda medborgarnas vilja att själva sörja för sin ålder­ dom, t. ex. genom hopsamlande av sparmedel eller ordnande av pensions­ försäkring, förminskades samt att pensionstagarna genom reglerna förhind­ rades att utnyttja sin arbetskraft. Vidare hade gjorts gällande, att dessa reg­ ler ledde till att arbetsgivarna bleve mindre intresserade av att på ett effek­ tivt sätt sörja för sina anställda.

I anslutning till det sagda har kommittén för egen del anfört följande.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt att sparsamheten befräm­ jas och att medborgarna känna sig ansvariga för sin egen försörjning jämväl sedan de uppnått sådan ålder, att de måste upphöra med sitt arbete. Ur såväl den enskildes sorn det allmännas synpunkt är det också av stor bety­ delse att folkpensionärernas liksom även andra partiellt arbetsföras arbets­ kraft i möjlig mån kommer till användning. Den förstnämnda omständig­ heten berör huvudsakligen ålderspensioneringen under det att den sistnämnda är av betydelse för såväl ålders- som invalidpensioneringen. Folkpensione­ ringens utformning är av betydelse för arbetsgivarnas möjligheter att pen­ sionera sina anställda i fråga örn såväl ålderspensioneringen som invalid- pensioneringen, därvid dock ålderspensioneringens utformning är av största betydelse.

Av vad nu sagts framgår att skälen för alt icke göra folkpensionerna beroende av inkomstprövning äro flera och i viss mån starkare i fråga om ålderspensioneringen än i fråga örn invalidpensioneringen. Härtill kommer att förutsättningen för att invaliditet skall anses föreligga innan rätten till ålderspension inträder är den, att arbetsförmågan är höggradigt nedsatt. Tillvaron av en hög arbetsinkomst innebär i sig själv ett indicium för att invalidpension ej bör utgå. Vid invaliditetsprövningen måste sålunda ofta den pensionssökandes förvärvsmöjligheter beaktas. Otvivelaktigt underlättas denna prövning, om möjlighet förefinnes att göra pensionens storlek bero­ ende av arbetsinkomsten, så att alternativet icke måste vara avslag eller full pension. Denna synpunkt gäller också, då arbetsförmågan successivt åter­ vänder. Skulle hela pensionen indragas på en gång då arbetsförmågan nått en viss gräns, bomme resultatet måhända att bli motsatsen till det önskade, nämligen det att pensionstagaren ej vågade utnyttja sin arbetskraft. Även icke inkomstprövade invalidpensioner kunna sålunda verka konserverande å arbetsoförmåga. Det kan slutligen antagas att örn förhållandevis hög inva- lidpension utgåves utan inkomstprövning, sådan pension skulle i långt .större utsträckning än eljest sökas av personer, vilkas invaliditet är tveksam och vilka måhända på grund av sin ekonomiska ställning ej äro i oundgängligt behov av folkpension. På grund av vad nu sagts har kommittén ansett det icke vara tillrådligt att till förtidsinvaliderna utan inkomstprövning utgiva större del av folkpensionen än den relativt blygsamma grundpension, vilken kommittén såsom tidigare angivits funnit böra utgå. Det föreliggande försla­ get innebär sålunda alt folkpensionen lill deni, sorn icke fyllt 67 år, skall vara inkomstprövad utom såvitt angår en viss icke särskilt stor grund­ pension.

44

Kungl. Maj: t a proposition nr 220.

Vad angår ålderspensionerna föreligga såsom ovan angivits starka skäl för att folkpensionerna skola utgå utan hänsyn till arbets- och andra inkomster. Därest så kunde ske skulle folkpensionen —- förutom att i sig själv utgöra en relativt dräglig försörjning — vara en plattform å vilken den enskilde med­ borgaren efter förmåga kunde bygga vidare, då det gällde ålderdomsförsörj- ningen, och vilken av arbetsgivarna kunde påbyggas med pensioner av önskvärd storlek åt de anställda. Emellertid medför en sådan lösning, såsom framgår av kostnadsberäkningarna, ganska avsevärt högre utgifter än en lösning som innebär bibehållande av inkomstprövning jämväl för åldring­ arna. Uppenbarligen kan man också — även om man häremot invänder, att de välsituerade genom sina skatter få mer än till fullo betala de pensio­ ner som skulle tillkomma dem örn inkomstprövningen slopas — göra gäl­ lande att merkostnaden kan begagnas för att tillgodose mera trängande behov, om det överhuvud låter sig ur statsfinansiell .synpunkt göra att åstad­ komma de erforderliga medlen. I fråga om valet av olika alternativ i före­ varande avseende må påpekas, att alternativen ur kostnadssynpunkt alltmer närma sig varandra ju liberalare avdragsreglerna göras i alternativet med inkomstprövning.

Kommittén har i fråga örn ålderspensionerna framlagt tre olika alternativ. Enligt ett av dessa, alternativ /, skall ålderspension vara i lika mån beroende av den pensionsberättigades inkomster sorn invalidpension. Detta alternativ är sålunda utformat på samma sätt som den nu gällande lagstiftningen. Det andra alternativet, alternativ II, skiljer sig från alternativ I därigenom att grundpensionen till åldringarna avsevärt höjts och tilläggspensionen minskats i motsvarande mån. Alternativ lil slutligen innebär att grundpensionen och tilläggspensionen för åldringarna sainmanslagits till en utan inkomstpröv­ ning utgående allmän ålderspension. Även enligt alternativ III kommer emel­ lertid inkomstprövning för åldringarna att lorefinnas, nämligen i fråga örn bostadstilläggen. Kommittén har nämligen ansett det riktigast att den icke inkomstprövade delen av folkpensionen göres lika stor i hela riket och att bostadstilläggen böra begränsas till dem som lia behov av desamma.

De maximala pensionsförmånernas storlek enligt de olika alternativen framgå av följande uppställning.

Enligt samtliga alternativen beräknas invalidpension på följande sätt:

Bostadskostnadsgrupp:

T II III IV V Kr. Kr. Kr. Kr. Kr.

Ogift pensionstagare.

Grundpension........................................... 200 200 200 200 200 Tilläggspension......................................... 800 800 800 800 800 Bostadstillägg ........................................... — 150 300 450 600

Summa:

1

000

1

150 1 300

1

450 1 600

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

45

Kr.

Kr.

Kr.

Kr. Kr.

Makar, som båda lia tilläggspension, tillsammans.

Grundpension . . . . .................................. 400 400 400

400 400

Tilläggspension . . ..................................

1 200

1 200 1 200 1 200 1 200

Bostadstillägg . . . ..................................... —

200

400 600

800

Summa: 1 600

1

800

2 000

2 200

2 400

Enligt alternativ I beräknas ålderspension på samma sätt som angivits för invalidpensioner.

Enligt alternativ II beräknas ålderspension på följande sätt:

Bostadskostnadsgrupp:

I II III

IV V

Kr.

Kr.

Kr. l<r. Kr.

Ogift pensionstagare.

Grundpension.................. ........................ 600

600 600 600

600

Tilläggspension ............. ....................... 400

400 400 400

400

Bostadstillägg.................. ........................

150

300 450

600

Summa: 1 000 1 150

1 300 1 450

1

600

Kr. Kr.

Kr.

Kr. Kr.

Makar, som båda lia tilläggspension, tillsammans.

Grundpension.................. ........................

1 200

1 200 1 200 1 200

1 200

Tilläggspension ............. ........................ 400

400

400 400

400

Bostadstillägg.................. ........................ —

200

400 600 800

Summa: 1 600

1

800

2 000 2 200

2 400

Enligt alternativ III beräknas ålderspension på följande sätt:

i

Bostadskostnadsgrupp: II

p,

VJ III IV

V

Kr. Kr. Kr. Kr.

Kr.

Ogift pensionstagare.

Allmän ålderspension ........

....................... 1 000

1 000 1 000 1 000

1 000

Bostadstillägg........................^{.......................} —

150 300 450

600

Summa: 1 000 1 150

1 300 1 450

1

600

Kr. Kr.

Kr.

Kr. Kr.

Makar, som båda lia tilläggspension, tillsammans.

Allmän ålderspension ............................ 1 600 1 (500 Bostadstillägg ........................................... — 200

1

600

400

1

600

600

1

600

800

Summa:

1

000 1800

2 000 2 200 2

400

46

Kanyl. Maj:ts proposition nr 220.

Med hänsyn till de nackdelar, som äro förenade med relativt stora och av inkomstprövning beroende ålderspensioner, har kommittén funnit sig icke kunna förorda utformning av ålderspensionerna enligt alternativ I. Valet borde stå mellan alternativen II och III. Av kommitténs ledamöter ha ord­ föranden herr Eriksson, herrar Bexelius, Hartmann och Wangson samt fru Nordgren funnit ålderspensionerna böra beräknas enligt alternativ II, under det att övriga ledamöter, nämligen herrar Hagård, Höjer, Olsson, Skoglund och Wallén uttalat sig för alternativ lil.

I fråga örn de skäl som kunna anföras för de olika alternativen har enligt kommittén till förmån för alternativ II anförts bland annat följande.

Så länge folkpensionerna äro så begränsade som även enligt förevarande förslag blir fallet kan det knappast anses lämpligt att utgiva lika stora pen­ sioner till personer, vilka icke för sitt uppehälle äro i väsentlig mån beroende av pensionerna, som till dem beträffande vilka detta är förhållandet. Pen­ sionsförmånerna höra med andra ord rimligen vara högre till dem, som i hu­ vudsak allenast lia sin folkpension att leva av, än till dem, som därutöver åtnjuta kanske betydande egna inkomster. Därför att man vill förbättra folk­ pensionerna för personer, som verkligen behöva dem, är det icke en given konsekvens att man tillerkänner de övriga medborgarna lika stora pensioner. De befolkningsgrupper som i inkomsthänseende ligga mellan dem, som sakna egna inkomster, och dem, som ha betydande sådana, tillgodoses i skälig man även enligt förevarande alternativ. Jämväl enligt detta alternativ bliva möjligheterna att finna användning för åldringarnas arbetskraft samt för arbetsgivarna att ordna pensioneringen för sina anställda tillfredsställande och avsevärt större än för närvarande. Alternativet ansluter sig närmare än alternativ III till den nu gällande lagstiftningen, varför anpassningen efter de nya bestämmelserna av t. ex. nu utgående tjänstepensioner och liknande förmåner bör bli lättare enligt detta alternativ än enligt alternativ lil. Icke heller enligt alternativ 111 undgår man inkomstprövning beträffande åld­ ringarna saväl bostads- som hustrutilläggen bli sålunda beroende av in­ komstprövning. Den stora gruppen invalidpensionärer, liksom även änke- pensionärerna, bli därjämte underkastade inkomstprövning enligt såväl alter­ nativ II som alternativ III. Att nian enligt alternativ lil slipper inkomstpröv­ ning beträffande en stor grupp pensionärer blir därför relativt sett av mindre betydelse. De personer, som under hela sin avgiftspliktiga tid erlagt högsta pensionsavgift erhålla enligt alternativ II så gott som exakt den valuta i form av grundpension, som enligt 1'örsäkringstekniska grunder bör tillkomma dem, vartör grundpensionens storlek väl korresponderar med den föreslagna högsta pensionsavgiften. Slutligen bör icke förglömmas att alternativ lil ur statsfinansiell synpunkt är avsevärt mera betungande än alternativ II.

Rörande alternativ III har kommittén yttrat följande. l ill förmån för alternativ III har i första band påpekats att enligt detta alternativ all inkomstprövning utom för erhållande av hustrutillägg blir obe­ hövlig beträffande åldringarna i den lägsta bostadskostnadsgruppen. I denna bostadskostnadsgrupp, som i stort sett omfattar den rena landsbygden, är inkomstprövning av naturliga skäl förenad med särskilda svårigheter. Även i de övriga bostadskostnadsgrupperna kommer för åldringarna huvudparten av folkpensionen att utgå utan inkomstprövning. Detta kan antagas leda till att också en del till mindre bostadstillägg berättigade personer endast söka

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

47

den allmänna ålderspensionen. Därjämte bli jämväl i dessa bostadskostnads- grupper möjligheterna att begagna folkpensionen såsom grundval för en god ålderdomsförsörjning med hjälp av pensioner från arbetsgivare, livräntor, sparkapital eller eget arbete större enligt detta alternativ än enligt något av de andra alternativen. Folkpensioneringen förhindrar med andra ord icke i större mån sparsamhet och förtänksamhet samt användning av åldringarnas arbetskraft, därest den utformas enligt alternativ lil. Ur moralisk synpunkt är det av stor betydelse att folkpensioneringen icke utformas så att frestelse uppstår att genom överförande av tillgångar på annan eller undandöljande av tillgångar eller inkomster förskaffa sig större pension än som rätteligen bör utgå. I detta avseende är alternativ lil mera tillfredsställande än de övriga alternativen. Den omständigheten att även ett mindre antal personer med mera betydande egna inkomster enligt detta alternativ kunna erhålla lika stor ålderspension som övriga medborgare kommer att tydligt markera att folkpension icke har understöds utan pensions karaktär, något som är mycket önskvärt. Det kan även anses skäligt att de, som genom beskattningen i sär­ skilt hög grad haft och ha att bidraga till folkpensioneringens finansiering, få åtnjuta i huvudsak samma förmåner som övriga medborgare. Den beräk­ nade kostnadsskillnaden mellan alternativen II och III är visserligen icke obetydlig men reduceras genom de större besparingar å pensioner till i all­ män tjänst anställda personer och dessas familjemedlemmar, som bli möj­ liga enligt detta alternativ, samt därigenom att till det allmänna i form av skatter återinflyter en betydande del av kostnadsskillnaden mellan alterna­ tiven. Att administrationskostnaderna måste bli lägre enligt alternativ lil än enligt alternativ II torde med tydlighet framgå därav, att enligt först­ nämnda alternativ allenast omkring en tredjedel av folkpensionerna till åld­ ringarna blir beroende av inkomstprövning under det att enligt alternativ II motsvarande andel blir omkring tre fjärdedelar. Vad som anförts utgör sannolika skäl för att alternativ lil på lång sikt blir samhällsekonomiskt för­ delaktigare än alternativ II.

Vad angår a v dragsregler na i övrigt bär kommittén föreslagit att den s. k. avdragsfria inkomsten, sorn för närvarande utgör 200 kronor, skall höjas till 400 kronor för ogift och 600 kronor för två makar. Kommittén har i fråga örn avdragsreglerna ytterligare anfört följande.

Avdragsfaktorn i fråga ^örn inkomst överstigande den avdragsfria är enligt folkpensioneringslagens nuvarande lydelse ^5/io. Med hänsyn till utformningen av dyrtidstillägg och provisoriska pensionsförstärkningar är avdragsfaktorn emellertid i verkligheten 2/

3

—3/

4

. Ur synpunkten att uppmuntra till sparsam­ het och arbetsvilja bör avdragsfaktorn uppenbarligen vara låg under det att den, därest man genom densamma önskar utestänga personer med sådan inkomst att de ej för sin försörjning lia behov av tilläggspension, bör vara hög. Det låter sig uppenbarligen göra att, såsom skett i Danmark, vid en viss inkomstgräns minska pensionen med hela inkomsten. 1 dylikt fall har pen- sionstagaren ingen som helst förmån av de inkomstbelopp som ligga ovanför inkomstgränsen (såvida de ej äro sä stora alt de helt utesluta från pensions- räIt). Kommittén har därför icke velat beträda denna väg. Kommitténs för­ slag innebär att inkomster utöver den avdragsfria intill 400 kronor för ogift och .400 kronor för annan medföra avdrag med

'’/10

av inkomstens belopp

varemot överskjutande inkomst, då fråga är örn invalidpension eller ålders­ pension som utgår jämlikt alternativ I, medför avdrag med ^8/io av inkomst­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

beloppet. Då fråga är om ålderspension jämlikt alternativen II och lil samt änkepension ilar det emellertid visat sig möjligt att bibehålla avdragsfaktorn 5/io utan inskränkning.

De inkomstgränser vid vilka rätt till de inkomstprövade pensionsförmå­ nerna upphör komma enligt kommitténs förslag att uppgå till följande belopp:

Invalidpension och enligt alternativ I utgående ålderspension.

Bostadskostnadsgrupp:

I

II

lil IV

V

Kr. Kr. Kr.

Kr. Kr.

Ej gift pensionstagare ............... 1 550 1 737:50 1 925

2112:50 2 300

Gift pensionstagare;

makarna tillsammans .............. 2 325 2 575 2 825 3 075

3 325

Ålderspension enligt alternativ II.

Ej gift pensionstagare . . ............... 1 200 1 500 1 800 2 100

2 400

Gift pensionstagare;

makarna tillsammans ............... 1 400

1 800 2 200 2 600

3 000

Ålderspension enligt alternativ III.

Ej gift pensionstagare . . ............... — 700 1 000

1 300 1 600

Gift pensionstagare;

makarna tillsammans .............. —

1 000 1 400 1 800

2 200

I anslutning till denna uppställning har kommittén anfört följande. De angivna inkomstgränserna äro enligt kommitténs mening i många fall i högsta laget, vilket visar nödvändigheten av ganska stränga avdragsregler, då pensionerna bli av den höjd, som föreslagits. Skulle avdragsreglerna upp­ mjukas ytterligare bleve det knappast någon mening med inkomstprövningen såvitt angår åldringarna. Även om de angivna inkomstgränserna kunna giva vid handen, att vissa personer bli berättigade till pensionsförmåner, varav de måhända icke kunna anses vara i behov, medför detta emellertid i sig självt icke så stora ekonomiska konsekvenser, som man kunde antaga, enär pensionsbeloppen som tillkomma de personer, vilkas inkomster ligga i när­ heten av den högsta gränsen, bli ganska obetydliga.

Vid bedömandet av försörjningsläget för dem, som åtnjuta just den egna inkomst, som utesluter från rätt till inkomstprövad folkpension, bör till den egna inkomsten läggas beloppet av honom tillkommande grundpension eller allmän ålderspension. Göres en sådan summering, visar det sig, att en ogift ålderspensionstagare i femte bostadskostnadsgruppen, vilkens egna inkomster uppgå till gränsbeloppen och ej äro privilegierade, för sin försörjning sam­ manlagt har till förfogande enligt alternativ I 2 500 kronor, enligt alternativ II 3 000 kronor och enligt alternativ III 2 600 kronor. För makar, bosatta i nämnda bostadskostnadsgrupp, bli motsvarande belopp 3 725 kronor, 4 200 kronor och 3 800 kronor.

Kungl. Majlis proposition nr 220.

45)

I det föregående har angivits att enligt 1935 års lag om folkpensionering vissa inkomster äro på det sätt privilegierade att hänsyn till de­ samma icke skall tagas vid inkomstprövningen. Såsom inkomst räknas så­ ledes ej pension eller understöd som utgår på grund av gåva, testamente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan samband med olycksfall i arbetet, pa grund av egen eller anhörigs förutvarande arbels- anställning, i den mån beloppet sammanlagt icke överstiger i ortsgrupp 1 300 kronor, i ortsgrupp 2 350 kronor och i ortsgrupp 3 400 kronor. Social- vårdskommittén har beträffande dessa regler anfört följande.

Denna s. k. privilegierade inkomst beräknas i fråga örn äkta makar sär­ skilt lör vardera maken. Emellertid kan enligt praxis en arbetsgivare, genom att giva tillkänna sin vilja att i anledning av mannens förutvarande arbets- anställning visst belopp skall sorn pension eller understöd tillkomma hustrun, åstadkomma att privilegiering sker jämväl för henne. Huru stor privilegie- i ingen blir kan salunda i vissa tall bero pa en arbetsgivares större eller mindre välvilja eller kunskap örn tillämpningen av gällande bestämmelser.

Aven i vissa andra avseenden ha anmärkningar riktats mot privilegierings bestämmelsen. Man har sålunda påpekat att pension från arbetsgivare kom­ mer i gynnsammare läge än livränta, som utgår på grund av den obligato­ riska olycksfallsförsäkringen, trots att olycksfallet kanske medför att arbets- givarpension ej beviljas. För många kan det synas egendomligt att, örn någon köper en livränta för sitt sparkapital, livräntan privilegieras under del att i annat tall kapitalinnebavet bestraffas genom en kraftig skärpningsregel. brav lia slutligen framställts att arbetsinkomst borde privilegieras i viss utsträck­ ning.

De nämnda anmärkningarna aktualisera frågan, örn det verkligen före­ ligger skäl att skilja på privilegierade och andra inkomster, d. v. s. örn icke det riktiga vore att höja »den avdragsfria inkomsten» kraftigt och slopa privilegieringsbestämmelsen.

Kommittén bar emellertid kommit till den slutsatsen, att den nuvarande privilegieringen av vissa inkomster har starka skäl för sig, och har härom

anfört följande.

Den stimulerar arbetsgivare och andra att genom pensionering eller under­ stöd sörja tor anställda eller deras anhöriga i viss utsträckning. Vad angår privilegieringen av inköpta livräntor är densamma i viss mån .skenbar i det att livräntebeloppen ofta bli avsevärt högre än vad avkastningen å det kapital livräntan kostat i inköp skulle lia varit tillsammans med föreskriven höjning av avkastningen. Att privilegiera förmåner på grund av i lag föreskriven för­ säkring synes icke tillrådligt, särskilt örn obligatorisk sjuk- och arbetslöshets­ försäkring införes. Att privilegiera arbetsinkomst bereder betydande svårig­ heter, särskilt som det otta är svårt att avgöra vad som är arbetsinkomst. Sålunda är det i regel nästan ogörligt att i fråga örn ägare av jordbruksfastig­ het avgöra vad som är fastighetsavkastning och vad som är ägarens egen arbetsinkomst.

Kommittén föreslår därför att inkomstprivilegieringen skall avse samma slag av inkomster som för närvarande. Emellertid föreslås sådan förändring av bestämmelsens utformning, alf för makar privilegiering räknas gemen-

Bihnng till riksdagens protokoll 1946. 1 sami.

A

’r 220.

.]

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

samt, d. v. s. att oavsett vilkendera maken som uppbär inkomsten hälften räknas såsom privilegieringsbar inkomst för vardera av dem, samt att dyr- ortsgraderingen av beloppen upphäves och beloppen liksom pensionsförmå­ nerna göras beroende av civilståndet. Privilegieringsbeloppet löreslås till 400 kronor för ogift och 600 kronor för makar gemensamt (300 kronor för var­ dera) .

Socialvårdskommitténs förslag innefattar, utöver vad som framgår av det anförda, även andra ändringar i den nuvarande folkpensioneringen. De nu­ varande blindhetsersättningarna har kommittén föreslagit skola ersättas av särskilda blindtillägg. Detta har möjliggjorts därigenom att enligt för­ slaget den som är blind städse skall anses lida av sådan nedsättning av ar­ betsförmågan, som berättigar till invalidpension. Blindtilläggets belopp skall enligt förslaget utgöra 700 kronor örn året. För sådana fall, då höggradig nedsättning av arbetsförmågan föreligger men denna icke kan anses så var­ aktig att rätt till invalidpension inträder, föreslår kommittén en ny form av folkpension, benämnd sjukbidrag. Härom har kommittén anfört bland annat följande.

Uppenbarligen kan det ibland förhålla sig så att, därest en person söker folkpension i början av ett sjukdomstillstånd, nedsättningen av hans arbets­ förmåga kan bedömas bli så långvarig, att han bör äga rätt till invalidpen­ sion, under det att bedömandet skulle bli ett annat, därest han väntat två år, d. v. s. till dess sjukhjälpstiden från sjukkassan gått till ända, med att söka pension. I sistnämnda fall kanske den återstående tiden av arbetsoför­ måga eller nedsatt arbetsförmåga bedömes till allenast ett år eller ännu kor­ tare tid. Den omständigheten, att vederbörande väntar med att söka folk­ pension till dess sjukhjälpstiden gått till ända, bör dock icke försätta honom i ett sämre läge, än han skulle ha varit, därest han tidigare sökt folkpension.

1 dylika fall skulle det dock enligt kommitténs mening vara föga lämpligt att bevilja invalidpension, enär den pensionsberättigade därigenom lätteligen skulle bibringas den uppfattningen att han vore varaktigt arbetsoförmögen, varigenom hans återgång till förvärvsarbete av psykologiska skäl skulle för­ svåras. Kommittén föreslår därför att i dylika fall skall kunna utgå en tids­ begränsad pension, benämnd sjukbidrag. Sjukbidrag bör även kunna utgå i andra fall, där nedsättningen av arbetsförmågan visserligen kan antagas bli relativt långvarig men där den ej kan anses såsom varaktig eller det är ovisst huruvida den är sådan. Emellertid böra tämligen stränga fordringar upp­ ställas i fråga om varaktigheten av arbetsförmågans nedsättning även för utgivande av sjukbidrag. Det kan nämligen icke vara lämpligt att för ut­ givande av hjälp under allenast en eller annan månad verkställa den ingående prövning, som bör erfordras för beviljande av folkpension. Om sjukbidrag beviljades vid kortare tids nedsättning av arbetsförmågan än ett pär år, skulle folkpensioneringen vidare komma att i viss mån tjänstgöra såsom en sjuk­ försäkring vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Särskild risk härför skulle föreligga, om folkpension kunde utgå redan från början av tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, vilka icke kunna anses såsom varaktiga. I dylika fall bereder det ofta avsevärd svårighet att bedöma huru länge arbetsför­ mågans nedsättning kan antagas komma att bestå, förrän densamma varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 22U.

51

beståndande viss tid. Kommittén har därför såsom villkor för rätt till sjuk­ bidrag uppställt dels att nedsättningen av arbetsförmågan vid ansöknings­ tillfället varit oavbrutet bestående minst ett år samt dels att nedsättningen utan att kunna anses varaktig dock kan antagas komma att bestå ytterligare avsevärd tid. Rörande tolkningen av uttrycket »avsevärd tid» må nämnas att kommittén förutsatt att rätt till sjukbidrag allenast skall föreligga, där nedsättningen av arbetsförmågan kan antagas bestå minst två år, av vilken tid ett år eller möjligen något mera får avse tid före ansökningstillfället — örn vederbörande under den tiden varit fyllda 16 år eller ej bör ej tillmätas betydelse. Dessa villkor kunna i undantagsfall leda till att en lucka uppkom­ mer mellan hjälpen från sjukförsäkringen och hjälpen från folkpensione­ ringen. Detta förhållande torde i praktiken knappast bli av betydelse, särskilt som sjukförsäkringen i princip fordrar total arbetsoförmåga under det att för rätt till sjukbidrag allenast erfordras med två tredjedelar nedsatt arbets­ förmåga. Sådan nedsättning av arbetsförmågan torde ofta föreligga viss tid efter en sjukdom, som under två års tid föranlett hel arbetsoförmåga. De fall där en lucka likväl kan uppkomma mellan hjälpen från de båda social- försäkringsgrenarna böra givetvis uppmärksammas vid utformningen av ny lagstiftning angående socialhjälp (fattigvård).

I fråga örn sjukbidragets storlek skola gälla samma regler som för invalid­ pension.

Kommittén har vidare föreslagit införande i vissa fall av hustrutill- 1 ä g g till gift pensionstagare. Syftet härmed har angivits vara att undan­ röja den olägenheten, att då allenast den ene av två makar tillerkänts folk­ pension makarna ofta bleve hänvisade att båda försörja sig på en folkpen­ sion som vore avsedd för den ena. Kommittén har anfört, att detta missför­ hållande framträtt särskilt starkt, då den icke pensionsberättigade maken — i regel hustrun —- på grund av relativt hög ålder icke kunde ägna sig åt förvärvsarbete av betydelse utom hemmet, samt anmärkt, att detta i viss mån beaktats vid utformningen av de provisoriska förstärkningarna av de nuvarande folkpensionerna, i det att det fixa förstärkningsbeloppet vore högre för gift tilläggspensionär, vars make fyllt 60 år och ej själv är pensionsberät- tigad än för annan gift tilläggspensionär. Enligt kommitténs mening borde ett hustrutillägg av förevarande slag utformas på sådant sätt, att mannens pension, hustrutillägget inberäknat, bleve något lägre än den sammanlagda pension som skulle ha tillkommit makarna örn jämväl hustrun varit pen- sionsberättigad. Då hustrun vore arbetsför, syntes det böra vara möjligt för makarna att reda sig med något mindre folkpension än om båda vore arbets- oförmögna. Förslaget innebär i enlighet härmed, att hustrutillägget skall mot­ svara det belopp i tilläggspension och bostadstillägg, vartill hustrun skulle ha varit berättigad, därest hon ägt rätt till invalidpension. Hustrutillägget kommer sålunda alltid att med grundpensionens belopp, 200 kronor, under­ stiga beloppet av den invalidpension som eventuellt skulle lia tillkommit hustrun. Makarnas sammanlagda pensionsförmåner komma sålunda att öka med 200 kronor, då jämväl hustrun blir pensionsberättigad, under förutsätt­ ning att deras ekonomiska ställning är oförändrad. Hustrutilläggets maximi­

52

Kunell. Maj:ts proposition nr 220.

belopp blir enligt den angivna regeln 600 kronor jämte i förekommande fall bostadstillägg såsom för gift pensionsberättigad.

Såsom villkor för att hustrutillägg skall kunna utgå skall enligt försla­ get gälla, att makarna varit gifta minst tio år.

Enligt förslaget skall vidare utgå änkepensio n till änka, som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och varit gift med honom minst tio år. Till motivering för vad sålunda föreslagits har kommittén anfört bland annat följande.

Sedan gammalt har änkornas lott ansetts särskilt svår. I våra dagar torde, sedan förvärvsmöjligheterna för kvinnorna blivit större, förhållandena för iinkorna i många fall te sig ljusare än fordom. Emellertid intaga fortfarande dels änkor, som ha att vårda minderåriga barn, samt dels änkor, vilka — utan att vid änkeblivandet eller kortare tid dessförinnan ha ägnat sig åt för­ värvsarbete — blivit änkor vid relativt hög ålder, en framträdande plats bland de kategorier, som behöva samhällets hjälp. Man kan vad angår de sistnämnda änkorna icke göra gällande att deras ställning är ungefärligen densamma som ogifta kvinnors i motsvarande ålder, enär änkorna oftast ge­ nom äktenskapet kommit att stå vid sidan av förvärvslivet och därför ha särskilt svårt att vid högre ålder erhålla sin bärgning genom arbete. Då det gäller änkor, som lia minderåriga barn i sin vård, sammanhänger hjälpbeho­ vet nära med barnens antal och ålder. Hjälpen till dessa änkor måste därför utformas i intim anslutning till bambidragslagstiftningen.-------------Kom­ mittén har därför varit nödsakad att i förevarande avseende inskränka sitt förslag att avse hjälp till kvinnor, vilka vid relativt hög ålder bli änkor. Det är också dessa änkors försörjningsförhållanden, som närmast .samman­ hänga med folkpensioneringen i övrigt.

Rörande åldersgränsen för rätten till änkepension har kommittén anfört, att en icke förut förvärvsarbetande kvinna, som uppnått 55 års ålder, i regel torde lia svårt att helt försörja sig genom arbete, även örn hennes kropps­ krafter och själsförmögenheter vore utan anmärkning. Kommittén har för­ klarat sig ha övervägt att till förhindrande av att för stor skillnad i försörj- ningshänseende skulle uppkomma mellan änkor, som vid mannens frånfälle nyss fyllt 55 år, och änkor, sorn vid nämnda tidpunkt icke fullt uppnått sagda ålder, bestämmelserna om änkepensioneringen skulle utformas så att två tredjedelar av normal änkepension skulle utgå till kvinna, som vid man­ nens frånfälle fyllt 54 men ej 55 år, och en tredjedel av normal änkepension lill kvinna, som vid mannens frånfälle fyllt 53 men ej 54 år. Med hänsyn till önskvärdheten av att lagstiftningen ej bleve för komplicerad och till att änkepensionerna vid en sådan anordning relativt ofta bleve för små för att vara effektiva har förslaget utformats utan någon dylik utjämningsanordning.

Beträffande villkoren för rätt till änkepension har kommittén vidare an­ fört.

Änkepension bör icke utgå till en kvinna som varit gift endast kort tid med sin man. En sådan änka bör nämligen icke anses ha nämnvärt sämre möjligheter att försörja sig än andra kvinnor i samma ålder och med mot-

.svarande kroppskrafter och färdigheter. Man kan med andra ord icke pre- sumera att en änka har svårare än andra kvinnor i samina ålder att erhålla förvärvsarbete, såvida hon icke varit gift en relativt lång tid. Kommittén föreslår därför att änkepension endast skall kunna utgå om äktenskapet varat minst tio år. Givetvis kan invändas, att en kvinna sorn varit gift mer än tio år under den tiden ingalunda lämnat förvärvslivet utan kanske haft hel­ tidsanställning utom hemmet. Otvivelaktigt komma sådana förhållanden

föreligga relativt otta. Kommittén har likväl funnit det onödigt att npp- ställa krav på att kvinnan under viss tid av äktenskapet avhållit sig från

krav som säkerligen skulle medföra stora tillämpnings-

svårigheter — enär den föreslagna änkepensionen liksom tilläggspensionen skall vara beroende av inkomstprövning. Vid denna prövning kunna och böra pensionsmyndigheterna taga hänsyn till den utsträckning i vilken änkan utfört förvärvsarbete under äktenskapets bestånd samt till de faktiska in­ komster hon uppbär på grund av arbetsanställning. Genom fordringen å viss längre tids äktenskap elimineras även möjligheten av att äktenskap ingås i syfte att tillförsäkra hustrun änkepension.

I händelse änka ingår äktenskap bör änkepensionen upphöra att utgå. Kommitténs förslag innebär vidare, att rätten till änkepensionen upphör, "då änkan erhåller invalidpension eller sjukbidrag eller uppnår 67 års ålder.

I fråga om änkepensionens belopp har kommittén presumera^ alf en änke- pensionsbeiättigad änka skall kunna själv bidraga till sin försörjning med minst så stort belopp som motsvarar den avdragsfria inkomsten eller 400 kronor örn året. I överensstämmelse härmed har änkepensionen föreslagits till 600 kronor. Pensionen skall enligt förslaget vara förenad med lika stort bostadstillägg, som skall tillkomma gift pensionstagare, d. v. s. i bosladskost- nadsgrupperna II—V 100, 200, 300 respektive 400 kronor. Högsta änkepen­ sionen inklusive bostadstillägg blir salunda i de olika bostadskostnadsgrup- perna 600, 700, 800, 900 respektive 1 000 kronor. De föreslagna maximibe­ loppen äro lika stora som maximibeloppen av det hustrutillägg, vilket till­ kommer gitt man vilkens hustru fyllt 60 år och ej själv' är pensionsberättigad.

börslaget innefattar icke bestämmelser om barnbidrag eller barntillägg. Revision av den nuvarande lagstiftningen på detta område skall upptagas av kommittén, när befolkningsutredningen avslutat sin utredning örn all­ männa barnbidrag. I frågan örn folkpensioneringens administrativa liand- havande bär det icke heller varit kommittén möjligt alt i detta sammanhang framlägga förslag. 1 detta avseende är det kommitténs avsikt att framlägga säl skilt betänkande, sedan vissa pågående utredningar örn en annan ordning for folkpensionernas utbetalande avslutats och klarhet vunnits rörande den närmare beskaffenheten av en blivande obligatorisk sjukförsäkring. I avbi- dan pa lösandet av sjuktörsäkringsfrågan och en blivande reformering av fattigvårdslagstiftningen lia vissa bestämmelser i förslaget erhållit proviso­ risk natur. I förslaget lia salunda i så gott sorn oförändrat skick upptagits nu gällande folkpensioneringslags bestämmelser angående folkpensioneringens administrativa handha vande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

53

54

Den nya lagstiftningen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1948 och bliva tillämplig jämväl å de nuvarande folkpensionärerna ävensom å personer som enligt äldre bestämmelser äro utestängda fran rätt till folk­ pension men enligt förslaget skulle ha sådan rätt.

Kostnaderna för det av socialvårdskommittén framlagda förslaget ha av kommittén beräknats vid tiden för reformens genomförande komma att uppgå till

enligt alternativ I .......................... 725,54 miljoner kronor

»

> II 778,46 »

»

» III 831,25

Av dessa kostnader belöpa sig 14 miljoner kronor a änkepensionerna och 12 å 14 miljoner kronor å hustrutilläggen. Kostnaderna för invalidpensio­ neringen uppgå enligt alla tre alternativen till omkring 245 miljoner kro­ nor, medan kostnaderna för åldringarna utgöra omkring 455 miljoner kro­ nor enligt alternativ I, omkring 507 miljoner kronor enligt alternativ II och omkring 560 miljoner kronor enligt alternativ III.

Till grund för sina kostnadsberäkningar har kommittén lagt den i det föregående omnämnda, av professor Sten Wahlund verkställda utredningen angående den sannolika framtida befolkningsutvecklingen. Med utgångspunkt från sålunda erhållna folkmängdssiffror har kommittén be­ räknat dels det sannolika antalet förtidsinvalider vid olika tidpunkter och dels åldringarnas antal. Vid beräkningen av det sannolika antalet förtids­ invalider har kommittén grundat sina kalkyler på en undersökning rörande hur stor del av alla män, respektive kvinnor av olika åldrar och civilstånd, som uppbära invalidpension eller understöd enligt nu gällande regler. Till utgångspunkt har därvid tagits de uppgifter i ifrågavarande hänseende som kunnat hämtas ur 1940 års folkräkning, avseende förhållandena vid nämnda års utgång. Alla vid denna tidpunkt pensionerade eller understödda invali­ der ha av kommittén fördelats efter kön och ålder, varefter med ledning a\ särskilda stickprovsundersökningar en fördelning skett även med avseende a civilstånd. Kommittén har därefter för varje åldersgrupp uträknat det pro­ centuella antalet förtidsinvalider för såväl ogifta som gifta, därvid kommit­ tén emellertid beträffande de gifta invaliderna nödgats göra vissa antagan­ den örn lägre invalidfrekvens än för de ogifta, vilka antaganden enligt vad kommittén anfört helt naturligt göra beräkningarna behäftade med en icke obetydlig felmarginal. De på detta sätt erhallna invalidfrekvenstalen har kommittén slutligen använt för att på grundval av den av Wahlund beräk­ nade framtida folkmängden uträkna totala antalet invalider i åldrarna 16 —67 år. Beträffande åldringarna har kommittén däremot kunnat bygga di­ rekt på Wadlunds beräkningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

55

Resultatet av de verkställda beräkningarna angående antalet förtidsinvali- der och åldringar vid 1947 års utgång framgår av följande.

Antal förtidsinvalider och åldringar vid 1947 års utgång.

Kön och civilstånd

Förtids­ invalider

Åldringar

Summa

Män:

Gifta.......................................................

54 906 140 510

195 416

Ej gifta...................................................

53 086 119 033

172 120

Summa

107 993 259 553

367 53G

Kvinnor:

Gifta.......................................

59 167

95 360 154 526

Ej gifta.......................................................................

84 574

206 838 291

412

Summa

143 750

302 198 445 933

Båda könen:

Gifta.....................................................

114 072 235 870

349 942

Ej gifta.....................................................

137 661 325 871

463 532

Summa

231 733

5G1 751 813 474

Kommittén har beträffande antalet förtidsinvalider anmärkt, att örn man räknat med lika hög invaliditet för gifta som för ogifta skulle man erhållit minst 61 150 fler pensionsberättigade förtidsinvalider, medan åter en be­ räkning med utgångspunkt från samma invaliditet för ogifta som den av kommittén för de gifta konstaterade skulle givit till resultat ett lika mycket mindre antal förtidsinvalider.

Kommittén har järnvä! lämnat en redogörelse för det beräknade antalet pensionstagare vid utgången av år 1950 och vart femte år därefter till och med år 1985. Redogörelsen visar, att vid 1950 års utgång antalet pensions­ berättigade skulle komma att utgöra 845 313, motsvarande en ökning från 1947 års utgång med i det närmaste fyra procent. Enligt redogörelsen skulle vidare antalet pensionsberättigade komma att uppgå till vid 1960 års utgång 967 716, vid 1970 års utgång 1 098 178 och vid 1980 års utgång 1 204 560.

För fördelningen av det beräknade totalantalet pensionstagare på olika bostadskostnadsgr upper har kommittén verkställt en preliminär fördelning av alla rikets kommuner på bostadskostnadsgrupper med utgångs­ punkt från 1939 års bostadsräkning. Enligt särskilda beräkningsgrunder har det totala antalet pensionstagare därefter fördelats på de ifrågasatta bostads- kostnadsgrupperna. Resultatet av dessa beräkningar framgår av följande uppställning, avseende 1947 års utgång.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Antal

I procent av hela

Bostadskostnadsgrupp

förtidsinva-

lider

åldringar Summa

antalet pensions­

tagare

i ........................................... 109 345 281 398 390 743

48,03

ⁱⁱ .......................................... 50 315 114 057 164 372

20,21

lii .......................................... 45 399 91 065 136 464

16,78

IV .......................................... 16 324 27 705 44 029

5,41

V ........................................... 30 350 47 516 77 866

9,57

Summa

251 733 561 741 813 474

100,00

Sedan kommittén härefter jämväl verkställt erforderliga beräkningar till ledning för uträknandet av hustrutillägg och änkepensioner m. m., har kom­ mittén beräknat totalkostnaderna för den föreslagna reformen, örn pensionsförmånerna skulle utgå utan någon inkomstprövning, till 929,91 mil­ joner kronor, därav för förtidsinvaliderna 301,10 miljoner kronor och för åldringarna 612,95 miljoner kronor. I de angivna siffrorna ingå bostadstillägg med tillhopa 126,74 miljoner kronor, därav å förtidsinvaliderna belöpa 46.35 miljoner kronor och å åldringarna 77,59 miljoner kronor.

Den besparing som i de olika alternativen vinnes genom den föreslagna in­ koms Iprövningen har kommittén, på grunder, för vilka närmare redogörelse lämnas i betänkandet, beräknat för förtidsinvaliderna till 56,74 miljoner kro­ nor enligt samtliga tre alternativ samt för åldringarna till 146,07 miljoner kronor i alternativ I, 93,15 miljoner kronor i alternativ II och 40,36 miljoner kronor i alternativ lil. Härvid lia de besparingar å hustrutilläggen, som upp­ komma genom inkomstprövningen medräknats. I fråga örn änkepensionerna, vilka utan inkomstprövning beräknas kosta 15,56 miljoner kronor, utgör be­ sparingen genom inkomstprövning 1,56 miljoner kronor.

Den sammanlagda årliga kostnaden per den 1 januari 1948 redovisas av kommittén på följande sätt:

Årlig kostnad per den 1 januari 194 8 för föreslagna folkpensioner, i miljoner kronor.

Förmån

Kostnad för förtidsinva-

lider Alt. I—III

Kostnad för åldringar enligt

Kostnad i

för änke- j pensioner Alt. I—lil

Alt. I Alt. II Alt. lil

Grundpension eller allmän ålderspension

50,35 112,34 337,04 516,53

Tilläggspension ....................................... 157,38

304,00 135,33 12,83 11,48

Bostadstillägg........................................... 35,15 50,02

46,91 42,71 2,52

Blindtillägg............................................... 1,78 0,52 0,52

0,52 —

Summa 244,66 466,88 519,80 572,59 14,00

Besparing genom avdrag för inkomst

....

56,74 146,07 93,15 40,36 1,56

Därav på bostadstillägg

..........................

11,20 27,57 30,68 34,88 0,28

I de angivna siffrorna ingå ej kostnaderna för sjukbidrag och vissa pen- sionsförhöjningar som i särskilda fall skola kunna utgå efter skälighetspröv-

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

57

ning. Dessa kostnader torde dock enligt vad kommittén anfört ej medföra några mera betydande kostnadsökningar.

Rörande finansieringen av folkpensioneringen efter den före­ slagna reformen har kommittén, såsom tidigare antytts, funnit att folkpen­ sioneringen såsom hittills måste i huvudsak finansieras genom skattemedel, enär en folkpensionering som helt eller till mera avsevärd del skulle grundas på avgiftsbetalning komme att leda till allt för höga pensionsavgifter. Kom­ mittén har emellertid funnit skäl tala för alt särskilda pensionsavgifter allt­ jämt skola uttagas och har därom anfört att även örn pensionsavgifterna närmast bleve att betrakta såsom en specialskatt det ur psykologisk synpunkt vore riktigt att varje medborgare i arbetsför ålder åtminstone i någon mån bidroge till sin egen försörjning vid ålderdom och invaliditet. Avgifterna vore sålunda huvudsakligen avsedda att betona folkpensioneringens karaktär av socialförsäkring och medborgarnas rätt till folkpension. Rätten att erhålla vissa förmåner utan behovsprövning bleve också mera markerad genom atl var och en bidroge till förmånernas finansiering. Från statsfinansiell syn­ punkt kunde heller icke bortses från de avsevärda belopp, som även med nuvarande grunder för avgifternas beräkning inflöte lill statskassan.

Beträffande pensionsavgifternas storlek har kommittén an­ fört, att vid bestämmandet härav hänsyn måste tagas till samtliga avgifter för socialförsäkringsändamål. I utlandet holle sig dessa avgifter för de be­ folkningsgrupper som omfattades av försäkringen i allmänhet inom 5 ä 8 procent av arbetsinkomsten. Med erinran, att kommittén räknat med atl i inkomstläget 2 ä 3 000 kronor avgifterna till sjuk- och arbetslöshetsförsäk­ ring komme att uppgå till 4 ä 5 procent av arbetsinkomsten, har kommittén funnit den nuvarande pensionsavgiften örn en procent icke böra överskridas, för så vitt avgifterna till sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna bleve av den storlek nyss nämnts. I fråga om avgiltsberäkningen har kommittén dock föreslagit vissa ändringar samt därom anfört.

Vid ett system, där pensionsförmånerna stå i relation till de erlagda avgif­ terna, kan det vara påkallat att låta avgifterna bli högre för två makar än lör en ogift person i samma inkomstläge, enär eljest de gifta medborgarna genomgående skulle få lägre pensionsförmåner än de ogifta. Sätter man däremot icke pensionsförmånernas storlek i relation till de erlagda avgif­ terna, synes det icke rimligt, att en ogift person skall lia lägre pensionsavgift än två makar med samma taxerade inkomst. Kommittén har därför föresla­ git, att ogifta personer i princip skola betala en pensionsavgift av 1 procent av den laxerade inkomsten, under det att var och en av makar skola ha att i pensionsavgift erlägga Ya procent av den gemensamma taxerade inkomsten.

I enlighet med den nyss angivna principen har den lägsta avgiften för ogift bibehållits vid sex kronor under det atl den för makar gemensamt skall uppgå till samma belopp, vilket innebär atl den lägsta avgiften för varje make sänkes från sex till tre kronor.

Den högsta pensionsavgiften är för närvarande 20 kronor för ogift och

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 2W.

40 kronor för makar. Med hänsyn till det förändrade penningvärdet synes en höjning av avgiftsmaximum motiverad. En sådan höjning är även motive­ rad av de ökade pensionsförmånerna. Då det gäller de något högre inkomst- lägena synes det icke, särskilt med hänsyn till beskattningens utformning, nödvändigt att vid en lika taxerad inkomst makars sammanlagda avgifter bli av samma storlek som en ogift persons. I de fall där båda makarna ha betydande inkomster synes det särskilt motiverat att låta båda erlägga maximia vgiften. Kommittén föreslår sålunda att avgiftsmaximum för varje avgiftspliktig skall utgöra 50 kronor. Detta belopp skall erläggas av ogift med taxerad inkomst uppgående till 5 000 kronog eller mera och av gift, då makarnas sammanlagda taxerade inkomst uppgår till 10 000 kronor eller mera. Vid sistnämnda inkomstläge ha sålunda två makar, örn de båda äro avgiftspliktiga, att erlägga 100 kronor.

Kommittén har vidare anfört att, därest avgifterna till den allmänna sjuk­ försäkringen skulle fastställas till väsentligt högre belopp än vad kommittén föreslagit, det borde kunna övervägas en fördubbling av de föreslagna pen­ sionsavgifterna. En sådan förhöjning har synts kommittén vara särskilt för­ svarbar, om ålderspensioneringen utformades enligt alternativ lil.

Enligt kommitténs beräkningar kan med nuvarande penningvärde och inkomstförhållanden antagas, att med de föreslagna grunderna för pensions­ avgifternas beräknande summan av inflytande pensionsavgifter komme att uppgå till 70 å 75 miljoner kronor eller 5 å 10 miljoner kronor mera än för närvarande.

Såsom tidigare nämnts har kommittén utgått från att de inflytande pen­ sionsavgifterna liksom för närvarande skola redovisas till folkpensio- neringsfonden och över denna tillföras statsregleringen. Inkomsterna av fonden, vilken för närvarande uppgår till 787 miljoner kronor, har kom­ mittén med hänsyn till ränteläget funnit böra beräknas till omkring 27 mil­ joner kronor vid den nya lagens ikraftträdande. Kommittén har på grund härav räknat med att pensionsavgifterna och avkastningen av folkpensione- ringsfonden, vilka båda poster i riksstatens inkomstsida borde avräknas vid angivande av statens nettoutgifter för folkpensioneringen, tillsammans kunde uppskattas till i runt tal 100 miljoner kronor vid tiden för reformens ge­ nomförande.

Liksom för närvarande skola vidare enligt förslaget kommunbidrag utgå till kostnaderna för folkpensioneringen. Enligt gällande bestämmelser i detta hänseende skola kommunerna bidraga till kostnaden för utgående lill- läggspensioner med viss andel, som utgör för orter, tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel, för orter, tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel, och för orter, till­ hörande ortsgrupp 3 en fjärdedel, dock att i städerna Stockholm och Göte­ borg kommunandelen utgör tre tiondelar. I fråga om tilläggspension, som helt eller delvis grundar sig på fastställelse av pensionstillägg före 1937 års ingång, gäller vidare, att jämte kommunen landstinget skall bidraga med en

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

59

sextondel av kostnaden för tilläggspensioner och att stad, som ej deltager i landsting, skall utöver vad som framgår av det nyss sagda bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensionen. Motsvarande regler gälla be­ träffande invalidunderstöd och utjämningspensioner, medan däremot blind­ hetsersättningar helt bekostas av staten. Till kostnaderna för dyrtidstillägg å och provisoriska förstärkningar av tilläggspensioner och invalidunderstöd bidraga kommunerna med vissa procentsatser, beräknade så att kommun­ bidragen motsvara kommunandelarna i tilläggspensionerna. De samman­ lagda kommunbidragen uppgå för närvarande för ogift högst till följande belopp, nämligen 71 kronor i ortsgrupp 1, 141 kronor i ortsgrupp 2, 212 kronor i ortsgrupp 3 och 255 kronor i Stockholm och Göteborg. För äkta makar uppgå motsvarande belopp till respektive 130, 261, 400 och 480 kronor.

Socialvårdskommittén har beträffande kommunbidragen anfört att dessa vore huvudsakligen avsedda att inom pensionsnämndema framtvinga en noggrann prövning av pensionsansökningarna. Erfarenheten utvisade, att un­ derstöd ofta utbetalades mera rundhänt, då den egna kommunen icke åsam­ kades någon direkt utgift, än då detta vore fallet. Därest en pensionssökande måste beviljas fattigvård, örn han icke kunde erhålla folkpension, vore det uppenbart, att pensionsnämnden kunde påverkas härav vid sin prövning av vederbörandes pensionsansökning. Ur ifrågavarande synpunkt vore det up­ penbarligen mest önskvärt, att kommunerna finge bidraga till folkpensioner­ na, i den mån pensionerna vore beroende av den kommunala prövningen, enligt samma grunder som till socialhjälpen (fattigvården). Detta läte sig dock icke göra, emedan i så fall alltför stora kostnadsökningar skulle upp­ komma för kommunerna. Ur principiell synpunkt kunde också göras gäl­ lande, att åldringarnas och invalidernas försörjning vore en hela folkets angelägenhet, varför den i första hand borde bestridas genom statsmedel.

Kommittén har icke ansett skäl föreligga att ålägga kommunerna bidrags- skyldighet i fråga örn de av kommittén föreslagna grundpensionerna. Be­ träffande åter tilläggspensioner och änkepensioner har kommittén ansett kommunandelen helst icke böra understiga en fjärdedel eller en femtedel av kostnaden om kommunandelen skulle fylla sin funktion att framtvinga en effektivare prövning. Vad angår bostadstilläggen skola enligt kommitténs förslag dessa i större utsträckning än tilläggs- eller änkepension anses som en kommunal angelägenhet, varför kommunerna borde bestrida en ganska avse­ värd del av merkostnaderna därför. Fastställdes en enhetlig kommunandel för bostadstilläggen, komme kommunbidragen i vissa mindre och medelstora orter att bli alltför stora i förhållande till de för närvarande utgående bidra­ gen. Kommittén har därför föreslagit en skala, enligt vilken kommunbidra­ gets procentsats stiger med bostadskostnadsgruppens nummer.

På grundval av de anförda synpunkterna och med beaktande av önsk­ värdheten att icke belasta kommunerna för hårt har kommittén föreslagit,

60

Kungl. Maj :ts proposition nr 220.

att kommunbidragen till tilläggs- och änkepensioner skola fastställas till 10 procent enligt alternativ I, 15 procent enligt alternativ II och 20 procent enligt alternativ III. Kommunbidraget till bostadstilläggen föreslås skola ut­ göra i bostadskostnadsgrupp II 30 procent, i bostadskostnadsgrupp III 40 procent, i bostadskostnadsgrupp IV 50 procent och i bostadskostnadsgrupp V 60 procent.

Totalbeloppen av kommunbidragen efter nu angivna grunder har kommit­ tén beräknat till 88,09 miljoner för alternativ I, 85,08 miljoner kronor för alternativ II och 74,07 miljoner kronor för alternativ III, därvid kostnaderna fördela sig å de olika bostadskostnadsgrupperna enligt följande tablå.

Kommunbidrag i miljoner kronor.

Bostadskostnadsgrupp Alternativ I Alternativ II Alternativ III

I..............................................

23,98

21,93

16,55

ⁱⁱ..............................................

14,42

13,90

11,59

in.....................................................

18,30

18,01

16,08

IV..............................................

8,85

8,51

8,25

V..............................................

22,54

22,73

21,60

Summa

88,09

83,08

74,07

Till jämförelse har kommittén anfört, att de år 1945 debiterade kommun­ andelarna, fördelade å de av kommittén föreslagna bostadskostnadsgrup­ perna I—V utgjorde respektive 18,51, 7,83, 6,87, 4,66 och 7,31 miljoner kronor eller tillhopa 45,18 miljoner kronor, vartill komme debiterade landstingsande- lar och däremot svarande andelar för städer, som ej deltaga i landsting, nied inalles 8,01 miljoner kronor. I jämförelse med summan av dessa belopp, 53,19 miljoner kronor, utvisade förslaget alltså en betydande ökning, som bleve mycket olika för olika kommuner. För Stockholms stad, som år 1945 inklu­ sive landstingsandel debiterats 7,92 miljoner kronor, utgjorde ökningen enligt alternativ I 14,62 miljoner kronor, enligt alternativ II 14,81 miljoner kronor och enligt alternativ III 13,68 miljoner kronor.

Beträffande konsekvenserna för kommunerna av den föreslagna reformen har kommittén påpekat, att kommunerna kunde påräkna betydande minsk­ ningar i falligvårdskostnaderna bl. a. därigenom att kommunerna kunde i betydligt större utsträckning än hittills få sina utgifter för å ålderdomshem m. fl. vårdanstalter intagna pensionstagare täckta. Beträffande vård på sjuk­ hus komme dock besparingen landstingen till godo. En av kommittén gjord uppskattning av kommunernas och landstingens ökade inkomster för här avsedda pensionstagare hade givit till resultat ett belopp av omkring 16 mil­ joner kronor. Därjämte syntes man kunna räkna med en besparing för kom­ munerna av åtminstone 20 miljoner kronor därigenom att behov att utgiva hemunderstöd till pensionstagare bortfölle.

Kungl. Majlis proposition nr 220.

61

En sammanställning av totalkostnaderna för reformen har kommittén gjort i följande tablå.

Alternativ I miljoner kr.

Alternativ II

miljoner kr.

Alternativ III

miljoner kr.

Grundpensioner lill åldringar.................................. 112,3

337,0

» » övriga........................................... 50,4

50,4

50,4

Allmän ålderspension .............................................

—

—

516,5

Blindtillägg.....................................

2,3

2,3

2,3

Summa ej inkomstprövade förmåner 165,0

389,7

569,2

Tilläggspensioner till åldringar..............................

304,0

135,3

12,8

» » övriga .................................. 157,1

157,4

157,4

Bostadstillägg till åldringar ..............................

50,0

40,9

42,7

» » övriga......................................... 35,2

35,2

35,2

Änkepensioner ......................................

14,0

14,0

14,0

Summa inkomstprövade förmåner 560,6

388,8

262,1

Totalutgifter 723,0

778,5

831,3

Pensionsavgifter och fondränta..............................

100,0

100,0

100,0

Kommunbidrag.........................................................

88,1

85,1

74,1

Summa »inkomster» 188,1

185,1

174,1

Statens nettokostnader 537,5

593,4

C57,2

I anslutning till tablån har kommittén anfört följande. Såsom framgår av tablån är skillnaden i totalkostnad mellan det andra och det första alternativet 52,9 miljoner kronor samt mellan det tredje och det andra alternativet 52,8 miljoner kronor. Mellan tredje och första alternativen är den totala kostnadsskillnaden 105,7 miljoner kronor. Statens utgifter enligt de olika alternativen bero i viss mån på utformningen av kommunbidragen. I detta avseende kunna uppenbarligen jämkningar i vad kommittén före­ slagit lätteligen vidtagas, örn så anses önskvärt. Vid jämförelsen mellan de olika alternativen torde man därför böra hålla sig till siffrorna för total­ utgifterna.

Redan storleken av de pensioner, som komma att utges av det allmänna, kommer sannolikt att leda till att många medborgare söka ordna sina ekono­ miska förhållanden så att de ej lägga hinder i vägen för erhållandet av dessa pensioner. Detta i sin tur leder till att de ovan angivna skillnadsbeloppen suc­ cessivt minska därigenom att kostnaderna enligt de billigare alternativen bli högre än heräknat.

En annan omständighet, som i betydande mån kan komma alt verka redu­ cerande på merkostnaderna för alternativen II och III är den att grundpen- sionen för åldringar (den allmänna ålderspensionen) enligt dessa alternativ nått en sådan höjd att hänsyn lill densamma framdeles torde komma att tagas vid bestämmandet av ålderspensioner även till stats- och kommunal­ anställda. Enligt kommitténs mening är det, därest statsmakterna stanna för någotdera av dessa båda alternativ, angeläget att en särskild utredning verk­ ställes rörande folkpensioneringens inverkan på ålderspensionerna till de befattningshavare, för vilka pensionskostnaderna helt eller till väsentlig del bestridas av allmänna medel.

62

Kungl. Majlis proposition nr 220.

Eftersom merkostnaderna för alternativen II och III föranledas av att medborgare, som jämlikt alternativ I äro uteslutna från rätten till tilläggs­ pension eller allenast äro berättigade till ringa sådan pension, erhålla högre folkpension än enligt alternativ I, kommer en betydande del av dessa mer­ kostnader att återflyta till det allmänna i form av direkta och indirekta skatter. Enligt verkställda beräkningar torde med nuvarande beskattnings- bestämmelser i direkta skatter till stat och kommuner återgå 20 å 25 procent av merkostnaderna. Härav torde ungefär hälften falla på staten och hälften på kommunerna. Huru mycket som återgår till staten genom den indirekta beskattningen torde icke med någon större grad av säkerhet kunna beräknas utan en specialundersökning. Någon sådan har icke verkställts av kommittén.

Även örn hänsyn tages till de ovan angivna faktorerna är det uppenbart, att vissa ganska betydande merkostnader uppkomma enligt alternativen II och lil vid jämförelse med alternativ I samt enligt alternativ lil vid jämförelse med alternativ II. Vid avgörandet av vilket alternativ som bör komma till utförande — om det över huvud taget är möjligt ur statsfinansiell synpunkt att antaga något av de dyrare alternativen — blir frågeställningen tydligen den huruvida de fördelar med hänsyn till sparvilja och strävanden att på annat sätt ordna för medborgarnas ålderdom samt de administrativa för­ delar, som särskilt alternativ III medför, äro så stora att de anses uppväga merkostnaderna. En viss hänsyn torde härvid även tagas till de ur moralisk synpunkt mindre tilltalande konsekvenser som inkomstprövningen redan med de nuvarande pensionsbeloppen visat sig medföra, därigenom att de pen- sionsberättigade söka undandölja inkomster och tillgångar i syfte att få högre pension. För de pensionsberättigade måste det uppenbarligen te sig till­ talande att ålderspensionen utgår utan granskning av ekonomiska och per­ sonliga förhållanden samt att ändringar till det bättre i fråga om inkomstför­ hållandena ej leda till sänkning av folkpensionen.

Kommittén har slutligen betonat, att totalkostnaderna på grund av det successivt stigande antalet åldringar och inflyttningar till dyrorterna komme att under de närmaste åren efter reformens genomförande öka med i genom­ snitt 1

J/2

procent årligen, varjämte kommittén erinrat om att antalet pen­

sionsberättigade mellan åren 1950 och 1970 beräknats komma att stiga med omkring 30 procent. Med hänsyn till ovissheten om inkomstutvecklingen och befolkningsinflyttningen bleve emellertid siffror avseende förhållanden ett eller flera tiotal år framåt i tiden ganska ovissa. Säkrast kunde kostnadssteg- ringarna beräknas enligt alternativ III, enligt vilket utgifterna vore minst be­ roende av inkomstförhållandena.

Kommitténs betänkande är icke enhälligt. Såsom redan tidigare nämnts ha fem av kommitténs ledamöter uttalat sig för alternativ II, medan alternativ III förordats av övriga fem ledamöter, däribland herrar Hagård och Skog­ lund. I särskilt yttrande hava sistnämnda båda ledamöter anfört, att deras ståndpunktstagande skett under förutsättning att det statsfinansiellt komme att bli möjligt att genomföra en reform sådan som den föreslagna. Därjämte måste enligt deras mening tidpunkten för genomförandet av en folkpensio- neringsreform bliva beroende av såväl det statsfinansiella läget som av kon­

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

63

junkturförhållandena. Nämnda ledamöter lia därför funnit det ofrånkom­ ligt att hela den statsfinansiella frågan gjordes till föremål för en grund­ lig utredning innan frågan om en pensionsreform förelädes riksdagen. Där­ utöver hava nämnda ledamöter anfört följande.

Vad angår utformningen av deli föreslagna lagstiftningen vilja vi fram­ hålla, att enligt vår mening spännvidden är förhållandevis stor mellan de totala pensionsförmånerna i högsta och lägsta bostadskostnadsgrupp. För­ slaget bygger i detta avseende i stort sett på de speciella förhållanden, som enligt av kommittén verkställd utredning i nuvarande stund råda i fråga om folkpensionäremas bostadskostnader. Vi utgå ifrån att de numera ganska snabba förändringarna av bostadskostnaderna och bostadsstandarden på alla orter redan inom de närmaste åren komma att leda till en avsevärd utjäm­ ning av bostadskostnaderna även för folkpensionärsgruppen. Då vi därför blott kunna betrakta de nu föreslagna differenserna i bostadskostnaderna såsom ett i nuvarande läge ofrånkomligt men samtidigt starkt tidsbetonat förhållande, ha vi godtagit dem såsom en nu nödvändig men blott kortvarig övergångsform. Att vi icke velat motsätta oss dessa tillägg har dessutom berott på att kommunerna till stor del själva få bära kostnaderna för dem. Som ytterligare en förutsättning för att vi kunnat förorda förslaget påyrka vi, att en omprövning av frågan såväl om bostadskostnaderna å olika orter som bostadstilläggens storlek och konstruktion företages så fort lämpligen kan ske så att nya, efter utvecklingen avpassade bestämmelser i detta avse­ ende kunna tillämpas efter viss kortare, i förväg bestämd tid.

Beträffande frågan om indelningen i bostadskostnadsgrupper har fru

Nordgren med instämmande av nyssnämnda ledamöter ävensom av herr Wallén ansett att indelningen borde gälla för fem år i sänder.

1 viss motsättning till herrar Hagård och Skoglund har herr Wangson an­ fört, att även örn de föreslagna pensionsbeloppen i det stora flertalet fall torde vara tillräckliga, förhållandet måste bli ett annat i städerna och sär­ skilt i de stora städerna där dels antalet personer med liyresfri bostad vöre jämförelsevis litet och dels bostadshyrorna i allmänhet voro relativt höga. I anslutning härtill har han anfört följande.

Kommittén har beaktat detta förhållande genom införande av generella bostadstillägg. I den mån pensionärerna å åsyftade orter bo hyresfritt eller mot jämförelsevis låga hyror eller lia privilegierade eller eljest avdragsfria inkomster bör det sammanlagda pensionsbeloppet även för dem vara tillräck­ ligt. Så är uppenbart inte fallet, örn hyreskostnaden överskrider ett beräknat maximum och tillskott från annat båll saknas. Detta torde komma att in­ träffa i vart fall i den högsta bostadskostnadsgruppen, dock inte i sådan ut­ sträckning, att det motiverar en generell förhöjning av de föreslagna bostads­ tilläggen. En kompletterande hjälpanordning för pensionärer i sagda bo­ stadskostnadsgrupp där hyran är särskilt hög och andra tillgångar saknas är dock erforderlig. Denna kunde lämpligen konstrueras såsom ett kommunalt bostadstillägg. Till skillnad från de kommunala pensionstillskotten borde det kommunala bostadstillägget kunna beviljas av pensionsnämnden, varigenom pensionären slipper att vända sig till två olika kommunala organ för att er­ hålla behövlig hjälp. Det bör ej heller grunda sig på en individuell behovs-

Kungl. Majlis proposition nr 220.

prövning i egentlig mening utan endast anknyta till hyresbeloppets storlek. Där detta överstiger ett visst beräknat maximibelopp skulle kompletterande kommunalt bostadstillägg beviljas med det belopp den faktiska hyreskostna­ den överstiger maximibeloppet under förutsättning att hyreskostnaden befin- nes skälig. Som skälig hyreskostnad bör godkännas den i öppna marknaden gängse hyreskostnaden för sådan bostad som enligt grunderna för beviljande av statsbidrag till inrättande av pensionärshem bör tillkomma pensionär, d. v. s. för en ensam person ett rum med kokvrå och för två personer ett större rum och kök, allt med centralvärme och andra bekvämligheter. Finnes bostad ledig å pensionärshem bör den, som söker kommunalt bostadstillägg, kunna anvisas sådan bostad, därest hyresskillnaden är väsentlig och ej heller synnerliga skäl tala mot en flyttning.

Kommunalt bostadstillägg bör beviljas för viss tid. förslagsvis ett år i sänder.

Till de kommunala bostadstilläggen bör utgå statsbidrag efter liknande grunder som till de statliga bostadstilläggen, möjligen med något lägre pro­ centuell andel.

Jämväl beträffande änkepension har inom kommittén uttalats delade me­ ningar. Herrar Hartmann, Höjer och Wallén lia uttalat sig för att änkepen­ sion skall kunna med reducerat belopp utgå jämväl till kvinnor, vilka bli änkor vid 53 eller 54 års ålder. I dylika fall borde enligt dessa ledamöters mening änkepension lämpligen utgå med en tredjedel respektive två tredje­ delar av den änkepension, som eljest skulle lia utgått.

Herr Hartmann har med instämmande av herr Wallén och fru Nordgren funnit spörsmålet om ett bestående realvärde för pensionerna icke nu låta sig upptagas till lösning. Däremot har han ansett att en indexreglering läge i linje med den föreslagna lagstiftningens syfte, varför statsmakterna i sam­ band med reformen borde uttala sig för en närmare undersökning av detta problem så snart stabilare ekonomiska förhållanden inträtt.

1 fråga örn kommunbidragen lia herrar Bexelius, Hartmann och Wangson anfört, att enligt deras uppfattning en alltför stor del av kostnaderna för bostadstillägg lagts på kommunerna. Med hänsyn till kommunernas nuva­ rande kostnader för tilläggspensionerna lia dessa ledamöter föreslagit, att de av kommittén föreslagna procenttalen genomgående sänktes med tio.

Vad slutligen angår pensionsavgifterna ha herrar Hartman och Höjer an­ sett dessa böra betraktas såsom bidrag till kostnaderna för socialförsäkringen i dess helhet och alltså utgå såsom allmänna socialförsäkringsavgifter. Här­ igenom vunnes den fördelen, att socialförsäkringen komme att framstå såsom delvis bekostad genom avgifter av de försäkrade själva och därigenom till alla sina delar göra skäl för namnet socialförsäkring. Anledning saknades att låta dessa avgifter ingå till en särskild fond. Den nuvarande folkpensio- neringsfonden borde under benämningen socialförsäkringsfonden tjänstgöra som regleringsfond för socialförsäkringsutgiftema. Bestämmelserna örn all­ männa socialförsäkringsavgifter borde sammanföras i en särskild lag.

<54

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

65

Yttranden över förslagets huvudgrunder.

över socialvårdskommitténs betänkande ha genom remiss yttranden in­ fordrats från pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, riksför- säkringsanstalten, riksräkenskapsverket, försäkringsrådet, försäkringsin- spektionen, statskontoret, statens pensionsanstalt, generalpoststyrelsen, Över­ ståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, svenska arbetsgivareför­ eningen, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska sjukkasseförbundet, svenska försäkringsbolags riksförbund, svenska perso­ nal-pensionskassan, Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Sveriges folkpensionärers riksförbund, de blindas förening, de lungsjukas riksför­ bund, svenska vanföreanstalternas centralkommitté, riksförbundet lands­ bygdens folk, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa och de ömsesi­ diga socialförsäkringsbolagens förening.

Samtliga nämnda myndigheter och sammanslutningar ha inkommit med yttrande i ärendet. Pensionsstyrelsen har därvid bifogat yttranden från sty­ relsens överläkare, 29 pensionsombud, 113 pensionsnämnder eller pensions- nämndsordförande samt ett antal pensionsnämndsordförande och -ledamöter i Stockholm. Länsstyrelserna ha inkommit med yttranden från ett antal kommuner i varje län, sammanlagt 267 kommuner av vilka 64 städer. Vid överståthållarämbetets yttrande har fogats utlåtande av Stockholms stads­ fullmäktige jämte åtskilliga kommunala myndigheter i Stockholm.

I de inkomna yttrandena vitsordas undantagslöst behovet av för­ bättrade pensionsförmåner och flertalet remissinstanser ha ut­ talat sitt gillande av vad socialvårdskommittén anfört därom, att målet för folkpensioneringen bör vara, alt åldringar och invalider skola genom den­ samma kunna erhålla en med hänsyn till den allmänna levnadsstandarden i samhället skälig försörjning utan att annat än i undantagsfall behöva an­ lita fattigvården eller den sociala hjälpform som kan komma att träda i stället för fattigvården. De av socialvårdskommittén föreslagna huvudgrun­ derna för reformen lia jämväl i övrigt i allt väsentligt tillstyrkts i remiss­ yttrandena.

Emellertid lia i åtskilliga yttranden anförts betänkligheter ur statsfi nansien .synpunkt mot ett genomförande av förslaget samt framställts önskemål örn upprättandet av en generalplan för reformarbetet på socialvårdens område i syfte att möjliggöra en bättre överblick över de aktuella reformkraven och en avvägning av dessas olika angelägenhetsgrad.

Socialstyrelsen har härom anfört:

5

milling till riksdagens protokoll t HUS. I sami. Nr 220.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Socialvårdens utveckling på skilda områden har medfört oerhört steg­ rade krav på samhällets ekonomiska resurser. Vår moderna socialvård be­ gränsar sig icke till att söka giva en nödtorftig hjälp vid trängande behov, utan den ställer sig det målet, att en människovärdig levnadsstandard skall tillförsäkras alla svenska medborgare i sådana lägen, där de vanliga för­ sörjningsmöjligheterna kunna behöva kompletteras: vid ålderdom, invali­ ditet, sjukdom, moderskap, arbetslöshet o. s. v. Betydande belopp krävas för dylika ändamål. Det föreliggande förslaget om folkpensioneringens ut­ byggnad bär i sin mån vittne härom. Sjukförsäkringen, arbetslöshetsför­ säkringen, utbyggnaden av såväl sinnessjukvård som kroppssjukvård, all­ männa barnbidrag samt en avsevärt förbättrad och utökad mödrahjälp äro dessutom aktuella. Det bör i detta sammanhang också erinras om de ökade utgifter för skolväsendet, som kunna förväntas bli erforderliga. En viss in­ bördes avvägning av de skilda sociala behoven blir ofrånkomlig. Det svenska samhället kan emellertid anses ha råd att genomföra betydande sociala reformer av nämnda slag, om blott de åtgärder, som komma i fråga, plan­ läggas med tillbörlig omsorg, så att de bli så vitt möjligt effektiva i för­ hållande till de nedlagda kostnaderna, samt åtgärderna icke genomföras i snabbare takt än samhällets finansiella resurser medgiva. Det hade givetvis varit önskvärt, att en verklig plan hade förelegat för det sociala reform­ arbetet, baserad på en allmän översyn och en inbördes avvägning av de olika reformbehoven med hänsyn till deras angelägenhetsgrad och de finan­ siella möjligheterna att realisera dem.

Statskontoret anser självfallet, att en reform av så kostnadskrävande na­ tur som den förevarande icke genomföres, innan de allmänt ekonomiska och statsfinansiella betingelserna härför blivit tillfyllestgörande klarlagda.

Under erinran att statskontoret i utlåtande över ett av 1941 års befolk- ningsutredning framlagt betänkande örn förlossningsvården funnit sig böra understryka angelägenheten av att en generalplan snarast upprättades över samtliga de sociala välfärdsanordningar, som vore avsedda att genomföras under den närmaste framtiden, har ämbetsverket anfört, att utan tillgång till en dylik, med nödiga kostnadsberäkningar försedd plan möjlighet sak­ nades att bedöma kostnadernas lämpliga avvägning mellan olika ändamål eller totalsumman av statens framtida ekonomiska åtaganden. Det nu före­ liggande förslaget till en reformerad folkpensionering och den med det­ samma intimt sammanhängande frågan om den allmänna sjukförsäkringens utformning framhävde i särskild grad behovet av en sådan plan. I nu­ varande läge måste statskontoret avstå från att söka bedöma den ekono­ miska sidan av folkpensioneringsförslaget.

Svenska arbetsgivareföreningen har i förevarande avseende anfört föl­ jande.

Det är enligt föreningens mening ofrånkomligt, att statsmakterna åstad­ komma en samlad översikt över verkningarna i statsfinansiellt hänseende av hela det nu aktuella sociala reformprogrammet. Enligt föreningens upp­ fattning är det statsfinansiella läget i vårt land så ansträngt, att man måste noga överväga, innan nya och synnerligen kostnadskrävande reformförslag på det socialpolitiska området genomföras. Eljest kan man befara, att re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

67

sultatet blir en penningförsämring, som gör reformerna illusoriska. För­ eningen anser det rimligt, att allteftersom den reala nationalinkomsten ökas, en successiv förbättring vidtages av den sociala standarden. Denna stan­ dardhöjning bör emellertid genomföras under ett noggrant aktgivande på angelägenhetsgraden av de olika behov, som anses böra tillgodoses.

Bland de socialpolitiska åtgärder, som måste anses särskilt angelägna, intager enligt föreningens uppfattning frågan örn en förbättrad ålderdoms- försörjning en framskjuten plats. I den mån en sådan kan genomföras utan åsidosättande av andra än viktigare intressen och utan skada för våra stats­ finanser, vill föreningen därför giva sin anslutning därtill.

Överståthållarämbetet har uttalat, att det av kommittén framlagda för­ slaget icke kunde sägas sträcka sig utöver vad kommittén angivit såsom syftemål för pensioneringen. Det syntes emellertid ämbetet givet, att vid bestämmandet av pensionsförmånernas storlek statsfinansiella hänsyn måste göra sig gällande samt att därvid särskilt måste beaktas angelägen­ heten av att statsmakterna icke bunde sig för en skattenivå, som ur all­ männa synpunkter kunde verka hinderlig för det ekonomiska framåtskri­ dandet. Ämbetet, som saknade möjlighet att hysa någon bestämd mening i dessa frågor, ville emellertid framhålla angelägenheten av att olika ak­ tuella kostnadskrävande reformer icke upptoges till separat behandling utan med hänsyn till sina konsekvenser i utgiftshänseende behandlades i ett sammanhang.

Länsstyrelsen i Gotlands län har anfört, att den statsfinansiella frågan borde göras till föremål för en grundlig utredning, innan frågan om en pen­ sionsreform förelädes riksdagen. Ett alltför snabbt genomförande av de föreliggande förslagen till sociala reformer, folkpensionsförslaget inberäk­ nat, kunde — huru önskvärda de än i och för sig måtte vara — medföra en ytterligare försämring av penningvärdet. Skulle en sådan inträda, bleve följden lätt, att den önskvärda förbättringen i folkpensionerna ginge till spillo, vilket vore att djupt beklaga. Därest risk för en dylik inflatorisk ut­ veckling skulle föreligga eller bakslag vid sämre konjunkturer kunna be­ faras för den händelse de många nu föreliggande sociala reformprojekten skulle realiseras i den takt, som nu planerades, måste denna minskas. Vårt folk kunde emellertid även inför en dylik situation trösta sig med att dess allmänna sociala standard trots sina brister läge betydligt över så gott som alla andra folks.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har yttrat följande.

Bedömandet av det föreliggande förslaget försvåras av att översikten över det pågående sociala reformarbetet i dess helhet saknas. En hel del bety­ delsefulla förslag till reformer på det sociala området hava under den se­ nare tiden framlagts. Givetvis ser förbundet med tillfredsställelse vidtagan­ det av alla de åtgärder, vilka syfta till att skapa bättre förhållanden för de folklager och medborgarkategorier, vilka äro i behov av stöd och skydd från det allmännas sida. Emellertid är det icke möjligt att betrakta varje reform fristående. Den ena reformen har verkningar på andra områden än

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

det, som den närmast avser. Viktiga detaljer, ja även de grundläggande principerna, i ett socialt lagkomplex påverkas av det sätt, varpå verksam­ heten inom en annan socialvårdsgren utformas.

En särskild svårighet vid ställningstagandet till det nu framlagda och mycket kostnadskrävande reformförslaget ligger givetvis däri, att förbun­ det icke kan bedöma, örn detsamma ur ekonomisk synpunkt är i sin helhet genomförbart. Därest alla de olika redan framlagda eller planerade refor­ merna på det sociala området äro möjliga att förverkliga, skulle det ur förbundets synpunkt givetvis vara enbart glädjande. Det skulle dock kunna tänkas, att samtliga reformförslag av ekonomiska skäl icke gå att på en gång genomföra utan att en avvägning måste ske emellan vad som är mest angeläget och vad som möjligen kan anstå. Någon dylik avvägning har i föreliggande yttrande icke kunnat ske mellan förslagets viktigare delar in­ bördes, än mindre mellan förslaget i dess förhållande till andra reformför­ slag på det sociala området.

Synpunkter av likartad beskaffenhet som de nu återgivna ha framförts av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Hallands,

Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län, varjämte läns­ styrelserna i örebro, Västernorrlands och Jämtlands län utan att närmare ingå på hithörande frågor gjort sitt tillstyrkande av förslaget beroende av det statsfinansiella läget. Dylika reservationer ha gjorts även av åtskilliga kommuner, ofta i samband med ställningstagandet till de olika av kommittén framlagda alternativen till ålderspensioneringens ordnande.

Kommitténs förslag att invaliditetspensioneringen fortfa­ rande bör vara anknuten till ålderspensioneringen och så­ lunda utgöra en del av folkpensioneringen förordas i så gott som alla ytt­ randen, däri detta spörsmål berörts.

Pensionsstyrelsen har i denna fråga anfört, att invaliditetsbedömningen icke endast ginge ut på att avgöra örn pensionssökanden rent medicinskt vöre invalid eller ej. Redan detta spörsmål erbjöde i många fall betydande svårigheter. Ännu svårare att bedöma vore emellertid de fall, då den sö­ kande med beaktande av enbart medicinska synpunkter icke kunde be­ traktas som invalid men med hänsyn till samtliga övriga omständigheter ändock skäligen borde anses berättigad till förtidspension enligt folkpen­ sioneringslagen. Dessa omständigheter utgjorde enligt styrelsens mening ett avgörande skäl för invaliditetsprövningens fortsatta omhänderhavande av central myndighet efter i stort sett de principer som hittills tillämpats. Sty­ relsen instämde alltså i kommitténs uttalande, att invalidpensioneringen icke borde utbrytas ur folkpensioneringen.

Medicinalstyrelsen har ansett, att även om vissa skäl obestridligen talade för att invaliditetsförsäkringen borde avskiljas från folkpensioneringen och i stället sammanföras med sjukförsäkringen, styrelsen likväl kunde ansluta sig till kommitténs förslag att tills vidare i princip bibehålla den nuvarande ordningen för invaliditetsförsäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

69

Riksförsäkringsanstalten har erinrat, att särskilda åtgärder måste vid­ tagas till förmån för vissa invalider, därest ett överförande av invalidpen­ sioneringen till den föreslagna sjukförsäkringen komme till stånd, och har vidare anfört följande.

Handläggningen av ärenden rörande ersättning vid invaliditet ställer stora krav på det organ, som skall handhava densamma. Ifrågavarande ärenden äro ofta till sin natur synnerligen svårbedömda, i det de erfordra vid­ sträckta kunskaper bland annat om olika sjukdomars och skadors inverkan på arbetsförmågan. Dessa kunskaper kunna enligt vad erfarenheten utvisat endast förvärvas genom långvarigt sysslande med hithörande spörsmål. Såsom framgår av socialvårdskommitténs betänkande har det nuvarande systemet för prövning av ärenden rörande invalidpension icke fungerat utan anmärkningar. Iakttagelser riksförsäkringsanstalten i åtskilliga fall kunnat göra vid handläggningen av ärenden rörande ersättning till personer, som åtnjuta folkpension och som skadats till följd av olycksfall i arbete, synas bestyrka att kritiken i förevarande avseende i samband med handlägg­ ningen av förstnämnda ärenden icke varit utan grund. Ehuru, enligt vad som framgår av de sakkunnigas betänkande, viss förbättring i fråga örn invaliditetsprövningens effektivitet torde ha inträtt på senare tid, synes — icke minst i betraktande av nu ifrågavarande ärendens stora ekonomiska räckvidd — ytterligare sådan förbättring alltjämt vara av behovet påkallad. Riksförsäkringsanstalten, som utgår från att detta behov kommer att be­ aktas vid den kommande utredningen rörande folkpensioneringens organi­ sation, kan icke finna anledning antaga att handläggningen av nu nämnda ärenden skulle förbättras, om den anförtroddes åt sjukförsäkringens organ. Det måste anses tvivelaktigt, örn dessa organ i allmänhet skulle kunna för­ värva den på erfarenhet grundade särskilda sakkunskap beträffande dessa ärenden, vilken enligt vad ovan framhållits är en ofrånkomlig förutsättning för en tillfredsställande handläggning av desamma. Icke heller lärer det vara möjligt att förse dessa lokala organ med erforderlig medicinsk sak­ kunskap. Härtill kommer, att här ifrågavarande ärenden icke utan att en­ hetligheten i lagtillämpningen äventyras kunna fördelas på ett större antal organ. Med hänsyn i huvudsak till vad nu anförts har riksförsäkrings­ anstalten i likhet med kommittén kommit till den uppfattningen, att inva­ lidpensioneringen alltjämt bör vara knuten till folkpensioneringen.

Även statskontoret har funnit de av socialvårdskommittén anförda skälen för att invaliditetsförsäkringen fortfarande bör vara sammanförd med ål­ derspensioneringen övertygande. Svenska sjukkasseförbundet, som ingående behandlat förevarande spörsmål, har likaledes funnit det nuvarande syste­ met för invalidpensioneringens anordnande böra bibehållas, därvid förbun­ det i huvudsak anfört samma skäl sorn socialvårdskommittén.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har däremot intagit en motsatt ståndpunkt samt ansett, att frågan örn invaliditetspensioneringens anknyt­ ning lill sjukförsäkringen borde hava upptagits till förnyad allsidig utred­ ning, vilket icke sken i socialvårdskommitténs betänkande. Förbundet har härom anfört följande.

Frågan bär visserligen där diskuterats och en specialundersökning har verkst;ilits, i vad mån nytillkomna invalider skulle hava varit berättigade

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

till sjukpenning före den från folkpensioneringen utgående invalidpensionen, en undersökning, som enligt kommittén utvisat, att allenast omkring 55 pro­ cent av hela antalet nytillkomna invalidpensionstagare skulle hava varit berättigade till invalidhjälp, örn denna utgjorts av fortsatt sjukpenning. Kommitténs överväganden i denna fråga hava emellertid baserats uteslu­ tande på den uppbyggnad av invaliditetsförsäkringen, som med utgångs­ punkt från då föreliggande förhållanden föreslogs av majoriteten inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Några självständiga undersökningar örn möjligheterna att till en obligatorisk sjukförsäkring knyta en allmän in- validitetsförsäkring och vilka anordningar, som för sådant ändamål skulle behöva träffas, ha icke verkställts av kommittén. Den har i stället, sedan den med stöd av den ovan nämnda undersökningen avvisat tanken på en samordnad sjuk- och invaliditetsförsäkring, sökt att inom folkpensione­ ringens ram tillskapa anordningar för att undvika uppkomsten av luckor mellan den ena och andra försäkringsgrenen. Detta har resulterat i för­ slaget örn införande i folkpensioneringen av en understödsform, som be­ nämnes sjukbidrag och som närmast hör hemma på sjukförsäkringens om­ råde, en anordning som dock givits begränsad räckvidd för att förebygga att folkpensioneringen i viss mån kunde komma att tjänstgöra såsom en sjukförsäkring vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen. Riksförbundet vill förorda, att här berörda fråga göres till föremål för förnyat och allvar­ ligt övervägande.

I fråga örn de föreslagna sjukbidragen har jämväl statskontoret intagit en avvisande hållning, medan däremot övriga remissyttranden, vari denna fråga berörts, gå i tillstyrkande riktning. För dessa yttranden skall redo­ görelse lämnas i ett senare sammanhang.

De flesta remissinstanser, som yttrat sig i fråga om pensionsåldern ha funnit de skäl socialvårdskommittén anfört för den nuvarande pensions­ ålderns bibehållande vara övertygande, önskemål om pensionsålderns sänk­ ning till 65 år ha framställts i några yttranden från kommuner samt i det yttrande som avgivits av Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

Å andra sidan har i ett par yttranden ifrågasatts en höjning av pensions­ åldern. Länsstyrelsen i Jönköpings län har sålunda menat, att i betraktande av den befolkningsutveckling, som vore att vänta under den närmaste fram­ tiden, en sänkning av pensionsåldern icke kunde anses tillrådlig; tvärtom kunde det bli nödvändigt att gå den motsatta vägen. I och med att invali­ ditetsförsäkringen erhölle en starkare ställning i socialförsäkringssystemet torde betänkligheterna ur social synpunkt mot en sådan utveckling bliva allt mindre. Försäkringsinspektionen har i denna fråga anfört följande.

I sin diskussion rörande pensionsåldern framhåller kommittén dels att medellivslängden är ovanligt hög i Sverige, vilket föranleder stora pensions­ kostnader, dels att det kan antagas, att arbetsförmågan bland Sveriges be­ folkning bibehålies till högre ålder än i många andra länder. Av dessa om­ ständigheter manar den förstnämnda till stor varsamhet vid utmätandet av pensionsförmånernas storlek, medan den sistnämnda, vilken givetvis är av- hängig av samma orsakskomplex som den förra och därför knappast kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

71

rubriceras som blott ett antagande, synes berättiga ett ifrågasättande av en högre pensionsålder än den för närvarande lagstadgade. Vid sådant över­ vägande bör i första hand ihågkommas, att folkpensioneringen omfattar invalidpensionering. Vidare är det i sammanhanget att märka, att kommit­ téns förslag innebär viss änkepension, utgående till pensionsåldern, samt höj­ ning av pensionsberättigad mans pension, då hustrun ej är pensionsberät- tigad men uppnått minst 60 års ålder. Där jämte kommer det av inspektionen förordade alternativ III med sannolikhet att stimulera arbetsgivares av nu gällande bestämmelser hämmade intresse att på frivillighetens väg ordna sina anställdas pensionsfråga, på grund varav man torde kunna påräkna större benägenhet från deras sida att ombesörja viss pensionering fram till den lagstadgade pensionsåldern, då så med hänsyn till visst yrkes större krav på kroppskrafter kan vara erforderligt.

Som ovan nämnts, omfatta de av kommittén utförda kostnadsberäkning­ arna endast lägre pensionsåldrar än 67 år. Vad en höjning av denna pen­ sionsålder skulle betyda ur kostnadssynpunkt kan man dock få en uppfatt­ ning örn genom studium av de i betänkandet i kapitlet Kostnadsberäkningar anförda uppgifterna. Där angives biand annat kostnaden vart femte år under perioden 1950—1985 per aktiv över 16 år för 1 000 kronors ålders- och in­ validpension vid olika pensionsåldrar. Av ifrågavarande uppgifter framgår, att om pensionsåldern för såväl män som kvinnor sänkes från 67 till 65 år, ökas nämnda kostnad med 12 å 13 procent. På grund härav torde det vara berättigat att antaga, att en höjning av pensionsåldern från 67 till exem­ pelvis 70 år skulle medföra en avsevärd minskning av kostnaderna.

I fråga om folkpensioneringens anordnande såsom en familjepen- sionering ha några principiella erinringar icke framställts i yttrandena.

Medicinalstyrelsen har i denna del anfört:

De skäl, som kommittén anfört för att nu även i vårt land giva folkpen­ sioneringen en sådan utformning, att ogifta erhålla något större pensioner relativt sett än de gifta, d. v. s. att pensioneringen blir ordnad som en familjepensionering, synas bärande. Givetvis hade det varit önskvärt att i detta sammanhang även få löst frågan om barnbidrag eller barntillägg, men då detta spörsmål ännu ej är slutgiltigt utrett, synes detta likväl icke böra hindra ställningstagande till föreliggande förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har förklarat, att i och med en reform, som medförde större pensioner relativt sett för ogifta än för gifta, en uppenbar orättvisa bringades ur världen. Även länsstyrelsen i Kronobergs län har ut­ tryckligen tillstyrkt förslaget i denna del.

Beträffande förhållandet mellan pensionsförmånernas storlek för ogift och för äkta makar ha svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunal­ anställdas pensionskassa påyrkat viss ändring i förslaget. Svenska personalpensionskassan yttrar i denna fråga, att den av kommittén föreslagna rela­ tionen 1,5 å l,fi mellan äkta makars och ogiftas pensionsförmåner grundats bland annat på de faktiska levnadskostnader som framräknats av kom­ mittén. Genomförandet av den föreslagna ordningen torde emellertid, även örn hänsyn foges till möjligheten av lägre levnadskostnader för makar än

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

för ogifta, innebära en lägre levnadsstandard för makarna. Tillämpades syste­ met med familjepensionering, borde därför den av kommittén föreslagna relationen mellan makars och ogiftas pensionsförmåner höjas, förslagsvis till ^1,75. Till stöd härför kunde ytterligare åberopas förhållandena i andra länder samt olämpligheten av att göra ett alltför kraftigt avsteg från nuva­ rande lag. Även Sveriges kommunalanställdas pensionskassa har funnit rela­ tionstalet ^1,75 vara önskvärt.

Pensionsförmånernas storlek har i övrigt huvudsakligen be­ rörts i samband med uttalanden om bostadstilläggens storlek och utform­ ning. Rörande de föreslagna pensionernas storlek har pensionsstgrelsen ut­ talat, att de föreslagna beloppen i stort sett vore väl avvägda. De pensions- nämnder och pensionsombud, som yttrat sig till styrelsen, ha genomgående varit av enahanda åsikt. En pensionsnämnd i Stockholm har dock ansett bo­ stadstilläggen för låga. I en del yttranden från nämnder och ombud göres gällande, att de föreslagna förmånerna äro för stora eller i största laget. En pensionsnämndsordförande har härom anfört, att pensionstagama åtmin­ stone inom ifrågavarande pensionsdistrikt för närvarande hade en levnads­ standard som ungefärligen vore jämställd med övriga medborgares. Pensions- styrelsens ombud för Skellefteåområdet har förklarat, att en del pensions­ tagare funne de nu utgående pensionerna relativt nöjaktiga. Särskilt gällde detta äldre personer på landsbygden, som överlämnat sitt hemman till barn och på grund av arbete eller undantag ansåges ha rätt till rum och mat.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Hallands län ha uttryckligen gillat de föreslagna beloppen. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Älvsborgs län lia ansett de föreslagna beloppen tillfredsställande under förutsättning dock att nu rådande levnadskostnader icke komme att mera nämnvärt stegras. Sven­ ska arbetsgivareföreningen och tjänstemännens centralorganisation ha ytt­ rat, att de föreslagna pensionerna syntes vara tillräckliga.

Socialstyrelsen har däremot anfört, att på de dyrare orterna pensionärer­ nas försörjning alltjämt torde bli otillräcklig i sådana fall, där egna resurser saknades. Jämväl Sveriges folkpensionärers riksorganisation har funnit de föreslagna beloppen otillräckliga och ansett, att utöver de av kommittén före­ slagna beloppen borde utgå bostadsbidrag, som helt täckte skäliga bostads- och bränslekostnader.

Länsstyrelsen i Blekinge län åter har anfört, att, därest pensionsförmå­ nerna rent principiellt skola, såvitt möjligt, fullt motsvara kostnaden för pen- sionstagarnas uppehälle med hänsyn tagen till enligt nutida uppfattning skälig levnadsstandard, det vore av vikt, att pensionsförmånerna därvid bleve väl avvägda i jämförelse med de inkomster, som åtnjutas bland andra med- borgargrupper. Erforderligt material för bedömandet härav syntes emeller­ tid icke föreligga i remitterade betänkandet eller eljest i erforderlig mån i tillgänglig officiell statistik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

73

Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår sänkning av maximipensionema med följande motivering.

I fråga örn maximipensionens storlek är det givetvis vanskligt att fixera beloppen i det ovissa läge, som nu råder med avseende å en blivande levnads- kostnadsnivå. Beträffande de i betänkandet upptagna beloppen, 1 000 kronor för ogift och 1 600 kronor för makar, skulle måhända en mindre sänkning kunna övervägas. Skäl härtill skulle i första hand kunna anses föreligga, därest hänsyn tages allenast till de folkpensionärer, sorn äro bosatta inom bostadskostnadsgrupp I, det vill säga i huvudsak å den rena landsbygden. Det vill synas, som örn dessa pensionärers oundgängliga kostnader för uppe­ hället för närvarande ofta icke behövde uppgå fullt till i betänkandet före­ slagna belopp. Däremot torde sannolikt motsvarande kostnader inom övriga bostadskostnadsgrupper, med hänsyn tagen jämväl till inom dessa grupper utgående bostadskostnadstillägg, merendels närmare överensstämma med för­ slagets belopp. Örn en sänkning av maximipensionen komme till stånd borde därför — med bibehållande av principen örn lika pensioner (grundpension och tilläggspension) över hela landet — en höjning i motsvarande mån av bostadskostnadstilläggen inom dessa grupper övervägas. Oberoende av vad nu anförts synes ett skäl för övervägande av en viss nedsättning i den före­ slagna maximipensionen ligga i det förhållandet, att de av kommittén före­ slagna beloppen äro baserade på nu rådande penningvärde och levnadskost­ nader. Då det får anses möjligt, att dessa kostnader inom de närmaste åren komma att minskas, måhända beträffande flertalet däri ingående utgifts­ poster, är det icke uteslutet, att de nu föreslagna beloppen kunna komma att så småningom överlag visa sig väl höga. Det skulle troligen möta stark opposition från folkpensionärernas sida, därest dessa belopp vid en fram­ tida tidpunkt skulle bliva föremål för reducering. Länsstyrelsen vill därför ifrågasätta, örn icke en sänkning av maximibeloppen även på denna grund bör göras till föremål för ytterligare prövning. För att säkerställa full täck­ ning för folkpensionärernas efter nuvarande penningvärde beräknade ound­ gängliga levnadskostnader borde under sistnämnda förutsättning, utöver maximibeloppet, utgå ett i särskild ordning indexreglerat tillägg. Härigenom skulle beredas möjlighet till en smidigare anpassning av pensionernas storlek i förhållande till en icke osannolik framtida nedgång i prisnivån för en folk- pensionärs oundgängliga förnödenheter.

Frågan huruvida folkpensionerna böra vara föremål för indexregle­ ring har berörts jämväl i de yttranden som avgivits av landsorganisatio­ nen, tjänstemännens centralorganisation och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt av några kommuner.

Landsorganisationen anför i denna fråga.

Några av kommitténs ledamöter lia ifrågasatt en reglering av pensionerna i anslutning till eli elter pensionärernas speciella levnadsförhållanden an­ passat index. Örn landsorganisationen trots stora sympatier för tanken på en garanterad dyrtidskompensation till landets folkpensionärer inte vill ge sin anslutning till detta förslag, så sker det därför, att en penningvärdeför- sämring i vissa lägen kan vara ett uttryck för en objektiv försämring av försörjningsläget, t. ex. till följd av handelsavspärrning. Det förefaller inte rimligt ali generellt .ställa folkpensionärerna i särklass framför exempelvis lågt avlönade arbetargrupper, barnrika familjer o. s. v. Däremot framstår

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

det som ett önskemål, att statsmakternas prövning av frågan om eventuella dyrtidstillägg till folkpensionerna i ett givet läge inte fördröjes till följd av brist på statistiska underlag. Landsorganisationen vill därför framhålla önsk­ värdheten av att löpande levnadskostnadsberäkningar komma till stånd spe­ ciellt för pensionärer, en tanke, som för övrigt på sin tid framfördes av de år 1942 tillsatta levnadskostnadsindexsakkunniga. Dylika beräkningar torde ha sitt värde även örn pensionsförmånerna inte bli formellt indexreglerade.

Tjänstemännens centralorganisation har ansett vissa skäl tala för att man redan nu, då de nya pensionsbeloppen fastställas, inför bestämmelser om rätt till dyrtidstillägg i händelse av levnadskostnadernas stegring samt att det i varje fall vöre angeläget, att fortlöpande undersökningar av folkpensio­ närernas levnadskostnader verkställdes vart tredje eller vart femte år.

Svenska fattigvårds- och barnavardsförbundet instämmer i vad herr Hart­ mann m. fl. i särskilt yttrande till kommittébetänkandet anfört med föl­ jande motivering:

Därest penningvärdet skulle komma att i framtiden mera avsevärt för­ sämras, medför detta att åtskilliga folkpensionärer icke komma att kunna leva på sina pensioner. Till dess beslut kan fattas om höjning av pensionerna, måste då supplerande hjälp från samhället i form av fattigvård (social­ hjälp) utgå. Om höjning av pensionerna därefter sker, torde, som erfaren­ heten visat, starkt motstånd komma att resas mot en mot höjningen sva­ rande minskning eller indragning av fattigvården. Härigenom kunde man emellertid lätt komma att återgå till den otillfredsställande anordningen, att ett stort antal av folkpensionärema skulle komma att få hjälp jämväl från fattigvården.

De kommuner som yttrat sig i frågan ha utan närmare motivering yrkat eller ifrågasatt att pensionsbeloppen indexregleras.

Frågan om dyrortsgraderingen samt bostadstilläggens storlek och utformning har näst valet mellan de olika alterna­ tiven för ålderspensioneringen och kommunbidragens storlek ägnats störst uppmärksamhet i remissyttrandena.

Bibehållandet av en egentlig dvrortsgradering har påyrkats av styrelsen för svenska stadsförbundet. Till stöd härför har styrelsen anfört följande.

Förslaget i denna del grundas på förutsättningen att levnadskostnaderna för folkpensionärerna icke för närvarande förete några nämnvärda olikheter inom skilda orter utom beträffande bostad (inkl. bränslekostnader). Även örn denna förutsättning nu är för handen, torde det icke kunna anses själv­ fallet, att samma situation blir bestående för framtiden. Det bör ihågkom- mas, att denna situation är resultatet av den senaste tidens säregna förhål­ landen, då bland annat knapphet på livsmedel och därav betingade regle­ ringsåtgärder beträffande både fördelningen av och prissättningen på livs­ medlen verkat utjämnande i fråga örn en väsentlig del av levnadskostna­ derna. I samma mån som dessa krisförhållanden försvinna, torde man ha skäl att räkna med en återgång till mera utpräglade skillnader olika orter emellan även beträffande andra levnadskostnader än bostadskostnaderna. Styrelsen har visserligen icke fördenskull något att erinra mot att dyrortsgra-

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

75

(leringen utformas med särskilda tillägg och att dessas storlek i nuvarande läge faktiskt bestämmes enbart av skillnaden i bostadskostnaderna. Men det kan enligt styrelsens mening icke vara ändamålsenligt att vid utformandet av reglerna om dessa tillägg avskära möjligheten att utnyttja dem för en sådan gradering även efter andra levnadskostnader, som framdeles kan visa sig behövlig. Örn man vill fasthålla vid att folkpensioneringens förmåner skola såvitt möjligt bereda pensionärerna skälig försörjning, måste man givetvis vara beredd på att framdeles genomföra jämkningar i en eller annan form beträffande dessa förmåner vid eventuellt inträdande förändringar i dyrortshänseende. Kommittén har räknat med sådana förändringar för bo­ stadskostnadernas vidkommande och fördenskull förutsatt, att särskilda be­ slut framdeles kunna behöva fattas örn införande av procentuella dyrtids- lillägg på folkpensionerna. I detta sammanhang har framhållits, att anord­ ningen med för hela riket lika tilläggspensioner förenade med bostadstillägg bomme att i hög grad underlätta möjligheten att införa rättvist avvägda dyr- tidstillägg. Men enligt styrelsens mening har man ej mindre anledning att konstruera reglerna om de dyrortsgraderade tilläggen så, att de underlätta möjligheten att anpassa dessa förmåner efter ett läge med behov av dyr- ortsgradering även i andra hänseenden än beträffande bostadskostnaderna. Härvid åsyftas givetvis även, att tilläggen böra ha en allmän benämning, förslagsvis helt enkelt dvrortstillägg. En sådan benämning bör rimligtvis icke ge anledning till några betänkligheter, även om det faktiska läget i dyr­ ortshänseende tillsvidare medför, att blott skillnader i bostadskostnaderna komma att influera på bestämmandet av tilläggens storlek.

Stockholms stads kammarkontor och drätselnämnden i Stockholm, vars yttrande stadsfullmäktige åberopat, ha ansett att om skäliga anspråk på social rättvisa skulle tillgodoses, pensionerna med nödvändighet måste dyr- ortsgraderas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att tiden icke vore inne för ett slopande av dvrortsgraderingen. Så länge både det statliga och det avtals- reglerade lönesystemet byggde på dyrortsgradering, syntes anledning saknas att övergiva graderingen av folkpensionerna, särskilt som folkpensionärema i regel hade begränsade medel till sitt förfogande till bestridande av levnads­ kostnaderna. Därest dyrortsgraderingen, på sätt kommittén föreslagit, be­ gränsades till bostadstilläggen, bomme folkpensionärerna i de norrländska länen alt bliva missgynnade. Det förhölle sig nämligen otvivelaktigt så, att folkpensionärernas omkostnader för nödvändiga konsumtionsnyttigheter vore högre i dessa län än i södra och mellersta Sverige. Vid ett bifall till kommitténs förslag i fråga örn dyrortsgraderingen borde därför ett särskilt pensionstillägg införas för de norrländska länen.

En ledamot av svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet, fattigvårds- direklören G. Nyman, har likaledes ansett, att den utjämning av kostnaderna för det egentliga livsuppehället, som otvivelaktigt ägt rum under senare år, icke torde vara så stor, att icke en skillnad mellan landsbygd och stad fun­ nes, sorn måste beaktas. Härpå tydde bland annat fattigvårdsunderstödets storlek i Stockholm och Göteborg för ifrågavarande ändamål. Ansåge man

76

Kungl. Majlis proposition nr 220.

det önskvärt, att grundpensionen jämte eventuell tilläggspension utginge med ett för hela landet lika belopp, borde den faktiska skillnaden i levnadskost­ naderna beaktas genom att bostadstillägget för nämnda städers del sattes något högre än vad i betänkandet föreslagits.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Västmanlands lån förklarat sig instämma i kommitténs förslag om bostadstillägg efter särskild ortsgruppering samt därvid anfört.

Mot dem, som peka på, afl det även finnes andra kostnader som variera kanske rätt så mycket olika orter emellan, måste framhållas, dels att verklig millimeterrättvisa aldrig står att uppnå, icke minst med hänsyn till de opro­ portionerligt höga administrationskostnader, som det härför erforderliga vägandet och mätandet skulle medföra, dels att skillnaderna i bostadskost­ nader äro väsentliga och även förhållandevis lätta att påvisa.

Att de föreslagna bostadstilläggen äro otillräckliga för storstädernas pen­ sionärer har hävdats även i andra yttranden än de i det föregående an­ märkta. Socialstyrelsen har .sålunda anfört.

Det synes vara ett berättigat krav, att, då en pensionsreform nu genom­ föres i syfte att förmånerna skola förslå till en nödtorftig försörjning, man icke för vissa grupper av pensionärer stannar ett litet stycke under det be­ lopp, som enligt hittillsvarande erfarenhet är nödvändigt för att tillgodose en dylik försörjning. Med hänsyn härtill synes det vara erforderligt att taga större hänsyn till dyrorternas förhållanden än som skett i det föreliggande förslaget.------------Särskilt under nu rådande förhållanden på bostadsmark­ naden torde det vara uppenbart, att det i åtskilliga fall är omöjligt att i den fria marknaden anskaffa bostad av godtagbar standard för det belopp, som i förslaget beräknats för detta ändamål. Framför allt gäller detta Stockholm och andra större städer. En av socialvårdskommitténs ledamöter, fattigvårds- direktören Wangson, har i ett särskilt yttrande uppmärksammat detta och föreslagit en kompletterande lijälpanordning i form av ett kommunalt bo­ stadstillägg. Detta tillägg skulle icke behöva grunda sig på en individuell be- hovsprövning i egentlig mening på samma sätt som nu i vissa fall utgående kommunala pensionstillskott utan endast anknyta till hyresbeloppets storlek, och det borde enligt förslagsställarens mening kunna beviljas av pensions- nämnd till skillnad från de kommunala pensionstillskotten, som utgivas av fattigvårdsstyrelsen. Socialstyrelsen finner detta förslag beaktansvärt med hänsyn till de rådande svårigheterna på bostadsmarknaden. Med en sådan anordning som den här ifrågasatta skulle dessa pensionärer kunna frigöras från beroendet av fattigvårdsunderstöd. Förslaget synes böra tagas under omprövning även för andra kommuners vidkommande än Stockholm, i av­ vaktan på att bostadspolitiska åtgärder kunna komma att göra en dylik hjälp- anordning överflödig. I vilken mån något statsbidrag här bör ifrågasättas, såsom förslagsställaren antyder, torde få bero på hur ansvaret för bostads­ politikens utformning kommer att läggas. Frågan sammanhänger även med spörsmålet örn kommunbidragens utformning, vartill styrelsen återkommer i det följande.

Överståthållarämbetet har förklarat, att bostadstilläggen i högsta bostads- kostnadsgruppen icke avvägts med hänsyn till den utomordentligt höga hy­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

77

resnivån i huvudstaden. Det syntes böra övervägas, huruvida icke bostads­ tilläggen i de mest markerade dyrorterna borde höjas utöver vad kommittén föreslagit. Däremot kunde ämbetet icke tillråda, att bidragssystemet kompli­ cerades genom att pensioneringen utbyggdes med ett särskilt kommunalt bostadstillägg, som skulle utgå i de fall, då den faktiska hyreskostnaden över­ stege det vanliga bostadstillägget. Det förhållandet att en betydande spänn­ vidd förelåge mellan hyrorna i äldre och nyare hus och att alltså bostads­ tillägget, vilket finge anses vara ett uttryck för den genomsnittliga hyres­ nivån, icke försloge för bestridandet av hyreskostnaden för lägenheter med högre hyra än genomsnittligt, vore icke något för orterna i högsta bostads- kostnadsgruppen specifikt. Förslaget örn ett dylikt kommunalt bostadstillägg borde därför följdriktigt leda till att bostadstillägget i samtliga bostadskost- nadsgrupper bestämdes efter den faktiska hyran. Att på dylikt sätt låta folk­ pensionen bestämmas efter de faktiska utgifterna måste leda till en benä­ genhet hos pensionärerna att, vare sig nödtvång därtill förelåge eller ej, för­ bättra sin bostadsstandard och tedde sig därför ur ekonomisk synpunkt alltför äventyrligt.

Kommunala myndigheter i Stockholm ha jämväl ansett att kommittén icke tillräckligt beaktat den höga hyresnivån i huvudstaden. Styrelsen för pensionsnämndernas i Stockholm upplysnings- och registerbyrå har sålunda ut­ talat att den, som något kände huvudstadens hyresförhållanden, allt för väl visste att det endast i undantagsfall förekomme så låga bostadshyror som de av kommittén angivna och att, då de förekomme, de hänförde sig till ur hygienisk synpunkt mindervärdiga och ofta av hälsovårdsmyndigheterna utdömda bostäder. De föreslagna bostadstilläggen vore alltså för låga för Stockholms vidkommande och styrelsen instämde i den av herr Wangson avgivna reservationen till kommittébetänkandet. Fattigvårdsnämnden i Stock­ holm har åberopat ett yttrande av tj. f. fattigvårdsdirektören, däri anförts bland annat följande.

Vid en stickprovsundersökning, som verkställts inom fattigvårdsnämnden, har det kunnat konstateras, att det föreliggande försörjningsbehovet för en pensionär med en normal hyra vid en godtagbar bostadsstandard håller sig omkring 155 kronor i månaden eller 1 860 kronor örn året. Nu berörda be­ lopp avser den av fattigvårdsnämnden uppskattade medelunderstödsstan- darden för pensionärer. Utöver de bidrag, sorn uträknas med ledning av denna standard, bruka socialbyråerna ofta lämna kompletterande natura- understöd i form av kläder, .skodon och sängkläder samt potatis och lingon ävensom tandvård, glasögon och sjukpersedlar. Den angivna standarden kan alltså knappast anses representativ för annat än det fortlöpande livsuppe­ hället. Värdet av nu berörda natura understöd torde kunna uppskattas till i medeltal ‘Ulf) kronor örn året. Det genomsnittligt föreliggande behovet synes sålunda kunna uppskattas till i runt tal 2 200 kronor. Högsta folkpension- beloppet för ensamstående kommer emellertid enligt förslaget endast att uppgå till 1 600 kronor per år. Vid jämförelser mellan å ena sidan under- stödsstandarden här i .staden och å andra sidan del föreslagna pensionsbe­

78

Kany!. Majas proposition nr 220.

loppet bör även uppmärksammas, att å pensionen kommer skatt att debi­ teras under det att understöd från kommunen inte beskattas.

Då ett stort antal pensionärer, som också framgått av en på sin tid verk­ ställd social bostadsutredning, bo i undermåliga bostäder med låga hyres­ kostnader eller i pensionärshem och församlingshem, kommer deras medels­ behov inte att uppgå till det ovan angivna genomsnittliga behovet. Då det ur hygieniska och sociala synpunkter inte är försvarligt att medverka till bibehållandet av en låg bostadsstandard för pensionärer och då antalet bo­ städer i pensionärshem eller församlingshem är så litet, att det ej påverkar huvudparten av pensionärernas bostadskostnader, kan hänsyn i detta sam­ manhang ej tas till att ifrågavarande pensionärer för närvarande kunna leva på ett lägre belopp än det ovan angivna.

Det kan sålunda konstateras, att spänningen är allt för stor mellan å ena sidan fattigvårdens understödsstandard här i staden och å andra sidan de föreslagna pensionsbeloppen. Därest åtgärder inte vidtas för tillgodoseende av det sålunda föreliggande ytterligare behovet av ekonomiskt stöd, kom­ mer huvudparten av folkpensionärerna att alltjämt nödgas vända sig till fattigvården för erhållande av kompletterande försörjning. Denna komplet­ tering kan visserligen utgå i form av kommunalt pensionstillskott, men då de gamlas försörjning bör tillgodoses genom generella bidrag, synes formen med kompletterande kommunala pensionstillskott med individuell behovs- prövning mindre tilltalande. Jag får därför tillstyrka införandet av de före­ slagna kommunala bostadstilläggen. Därest så sker, men också endast under denna förutsättning, synes det sedan länge kända kravet på en effektiv folk­ pensionering i huvudsak kunna anses tillgodosett i Stockholm.

1 ifrågavarande yttrande har vidare uttalats, att av de omkring 8 000 folkpensionärer i Stockholm, som nu åtnjuta kompletterande fattigvård eller kommunalt pensionstillskott, flertalet eller omkring 6 000 även efter förslagets genomförande skulle bli beroende av understöd från fattigvården. I anslutning härtill har fattigvårdsnämnden för egen del anfört följande.

Det är inte för mycket sagt, att en dylik effekt av en pensionsreform, vars ledande princip enligt förslaget skulle vara att lämna pensionsförmåner så beskaffade att hjälp från det allmänna i annan ordning endast skulle vara behövlig i undantagsfall, med visshet komme att hos huvudstadens gamla framkalla känslor av besvikelse. Det synes ofrånkomligt, att särskilda an­ ordningar vidtagas för att jämväl i storstäderna trygga de gamlas rätt till en effektiv ålderdomsförsörjning i samma former som fastställts för de gamla i andra delar av landet. Därest en generell förhöjning av pensions­ beloppen på grund av statsfinansiella skäl skulle vara utesluten, får fattig­ vårdsnämnden såsom en lämplig utväg förorda den av herr Wangson reser­ vationsvis föreslagna anordningen med kommunala bostadstillägg, som be­ viljas av pensionsmyndigheten i samband med beviljande av folkpensionen och utan annan prövning än ett konstaterande att den faktiska hyreskost­ naden — ehuru skälig -— överstiger det riktbelopp, som kan vara fastställt såsom överkomligt för en pensionär utan andra tillgångar än folkpensionen. Såsom ett lämpligt sådant riktbelopp vill nämnden för sin del rekommen­ dera de nuvarande i kungörelsen angående statsbidrag till inrättande av pensionärshem fastställda maximihyrorna. I motsats till kommittén anser nämnden, att dessa belopp fortfarande bör bibehållas vid sin nuvarande

Kungl. M<ij:ts proposition nr 220.

79

storlek. Nämnden vill också framhålla, att den i reservationen skisserade anordningen med kommunala bostadstillägg torde kunna bli av verkligt värde inte bara i storstäderna, där den synes ofrånkomlig som komplement till kommittéförslaget, utan också för övriga tätorter och även för den rena landsbygden i de fall, där den faktiska hyreskostnaden överstiger den för bostad i pensionärshem där fastställda. Med en sådan utsträckning av den föreslagna anordningen skulle garanti skapas för att ingen pensionär på grund av oundvikligt höga hyreskostnader tvingas att söka understöd genom andra samhälleliga hjälporgan.

Drätselnämnden i Stockholm och sedermera stadsfullmäktige därstädes ha, såsom tidigare anförts, i stället uttalat sig för en dyrortsgradering av pensionerna för att åstadkomma en reell likhet mellan pensionerna på olika orter.

Med avseende å förhållandena i Göteborg har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anmärkt, att maximiunderstöden från fattigvården i Göte­ borg betydligt överstege den av kommittén föreslagna maximipensionen i bostadskostnadsgrupp IV, dit Göteborg torde komma att hänföras. I an­ slutning härtill har länsstyrelsen anfört, att kommunernas fördelning å bo- stadskostnadsgrupper borde verkställas med beaktande av de särskilda för­ hållanden som förelåge i de största städerna och deras närmaste omgiv­ ningar.

Svenska fattigvårds- och barnavdrdsförbundet har mera allmänt uttalat, att förslaget ej kunde beräknas bliva fullt effektivt i de största städerna.

I detta sammanhang må vidare erinras, att länsstyrelsen i Värmlands län, på sätt framgår av länsstyrelsens i det föregående återgivna uttalanden, ansett en sänkning av själva pensionen motiverad, medan däremot bostads­ tilläggen borde höjas. Länsstyrelsen i Västerbottens län har i nu förevarande hänseende uttalat, att bostadstilläggen borde ha bättre anpassats efter vars och ens bostadsförhållanden och att vid bostadstilläggets bestämmande hän­ syn borde tagas till de faktiska bostadskostnaderna. Enahanda ståndpunkt omfattas av Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

I åtskilliga yttranden hävdas emellertid, att spännvidden mellan de totala pensionsförmånerna å olika orter gjorts för stor.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har sålunda ansett spännvidden mellan bostadskostnadsgrupperna böra göras mindre än vad socialvårdskommittén föreslagit. Det vore uppenbarligen icke lämpligt, att dyrortskompensationen vore 100-procentig, enär därigenom pensionärerna animerades att flytta till de dyrare orterna och där öka trängseln på bostadsmarknaden. Obestrid­ ligt vöre, att den nuvarande dyrortsgraderingen av folkpensionerna verkat i denna riktning. Dessutom uppkomme alltid ojämnheter i gränserna mel­ lan de olika områdena, vilka ojämnheter verkade mera irriterande, ju större skillnaden vore i utgående pensionsbelopp å ömse sidor örn gränsen. Även länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att bostadstilläggen icke borde göras så stora, att de bidroge till en icke önskvärd inflyttning av folkpen­

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

sionärer från landsbygden till städerna. Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att förslaget till dvrortsgraderingsfrågans lösning genom införande av gene­ rella bostadstillägg kunde tillstyrkas endast under förutsättning att spänn­ vidden mellan bostadskostnadsgrupperna minskades i enlighet med vad sorn härutinnan reservationsvis inom kommittén föreslagits. Riksförbundet landsbygdens folk bär ansett sig med stöd av vissa siffror, hämtade från socialvårdskommitténs bostadsutredning, hava funnit att bostadstilläggen för de högre bostadskostnadsgrupperna blivit uppenbart för högt beräknade i förhållande till den lägsta. Sålunda borde bostadstillägget för makar ned­ sättas med åtminstone 235 kronor för högsta ortsgruppen eller till 5(55 kronor i stället för enligt förslaget 800 kronor. För ensamstående pensio­ närer borde spännvidden minskas på motsvarande sätt.

Vidare ha en del kommuner, huvudsakligen landskommuner, ansett skill­ naden mellan de totala pensionsförmånerna i de dyrare bostadsorterna och å landsbygden vara väl stor. En kommun (Bro och Låssa, Uppsala län) framhåller, att bostäderna å billigaste ort i många fall äro av sådan be­ skaffenhet att de icke borde tillåtas som bostäder »ens åt pensionärer». En annan kommun (Brastad, Göteborgs och Bohus län) anser att de föreslagna bostadstilläggen motsvara de kostnader, som pensionärerna faktiskt ha för sina bostäder, men framhåller att denna skillnad till väsentlig del motsva­ rades av bostädernas större bekvämligheter och högre standard å dyrorterna. Ett par landskommuner anse, att bostadstillägg överhuvud ej böra utgå, under det några anse, att, om bostadstillägg skola utgå, kommunerna helt eller till större del än som föreslagits av socialvårdskommittén böra betala kostnaden för tillägget. Några kommuner anse, att bostadstillägg böra utgå även i lägsta bostadskostnadsgruppen eller att bostadstillägg böra utgå efter ren behovsprövning eller enligt grunder som av kommunen själv be­ slutas. Å andra sidan anse en del städer, men även några landskommuner, att bostadstilläggen äro för låga. I vissa yttranden (Nässjö, Karlskrona och Jukkasjärvi) förordas sålunda, att kommunala bostadstillägg införas i hu­ vudsaklig överensstämmelse med den av herr Wangson avgivna reservatio­ nen till kommittébetänkandet.

Beträffande dyrortsgraderingsfrågan har slutligen länsstyrelsen i Malmö­ hus län anfört följande.

Genom att utöka ålderspensionerna med särskilda bostadsbidrag kommer en viss dyrortsgruppering att kvarstå. Dyrortsgrupperingens nackdelar följa även med kommitténs förslag. Enär det ytterst beror på vad vederbörande får ut av sina pengar, kan en verklig rättvisa icke åstadkommas genom dessa bostadsbidrag. Härför torde erfordras en bostadspolitik, som för hela landet skapar en något så när jämförlig bostadsstandard. I och med en dylik utjämning borde örn icke ett borttagande så åtminstone en minskning av antalet bostadskostnadsgrupper kunna åstadkommas.

Socialstyrelsen har likaledes funnit uppmärksamhet böra ägnas folkpen­ sionärernas bostadsfråga och har härom anfört följande.

Kungl. Majlis proposition nr 220.

83

sidan försvåras där också en inkomstprövning för vederbörande pensions- nämnder. En med inkomstprövning förenad folkpensionering kan sålunda, i den mån den icke leder till att de pensionsberättigade försumma att ut­ nyttja möjligheterna att få extra inkomster, i stället fresta dem till att undan­ dölja sådana extra inkomster. Det är en stor vinst, att dylika olägenheter enligt alternativ III skulle undgås för en så avsevärd del av befolkningen, som det här är fråga om. Pensionsstyrelsens erfarenhet — vilken i väsentlig mån torde lia utnyttjats i betänkandet — torde bära vittnesbörd örn betydel­ sen av en sådan omständighet. Det är vidare beaktansvärt, att huvudparten av folkpensionen enligt ifrågavarande alternativ III skulle utgå utan inkomst­ prövning även i de övriga kostnadsgrupperna, eftersom bostadstilläggen i alla grupperna bomme att utgöra den mindre delen av pensionen. I de andra och tredje kostnadsgrupperna bleve bostadstilläggen i själva verket av så relativt liten betydelse, att, som det anmärkes i betänkandet, det kan an­ tagas, att en del personer här bomme att åtnöja sig med den allmänna ålders­ pensionen, som icke behövde inkomstprövas, och avstå från att söka bo­ stadstilläggen för att sålunda undgå den med dessa förknippade inkomst­ prövningen. Den på många håll förefintliga starka obenägenheten att un­ derkasta sig en inkomstprövnings oundvikligen mer eller mindre inkvisito- riska förfarande torde till fullo motivera ett sådant antagande. Inkomstpröv­ ningen skulle på så sätt få en ytterligare begränsad omfattning i enlighet med detta alternativ. I betänkandet beräknas, efter vad det synes på goda grunder, att i det hela endast omkring en tredjedel av åldringarnas pensio­ ner här skulle bli beroende av inkomstprövning. Sannolikt skulle därför också folkpensionen, om nämnda alternativ genomfördes, i avsevärt ökad mån komma att utbyggas genom arbetsinkomster eller inkomster från be­ sparingar eller särskilda pensionsanordningar, eftersom sådana inkomster i så avsevärt mycket mindre omfattning än vid det andra alternativet skulle behöva bli föremål för redovisning och föranleda minskning av pensions­ beloppen. ------------ Jämte de statsfinansiella synpunkterna böra emellertid de nationalekonomiska tagas i betraktande. En folkpensionering, som är så utformad, att den i särskild grad befrämjar sparsamhet och arbetsvilja hos pensionärerna, tillför samhället betydande värden. Vikten av att de gamlas arbetsförmåga utnyttjas till sitt fulla värde torde knappast kunna överdrivas. Man står bär i verkligheten inför ett praktiskt problem av en betydande räckvidd. En efter hand förstärkt representation av de högre åldrarna inom vår befolkning kommer att göra det alltmera nödvändigt, att äldre personer med någon arbetsförmåga uppmuntras att söka använda denna i förvärvs­ arbete, låt vara av mindre krävande slag. Enligt vissa beräkningar kommer antalet svenskar, som fyllt 65 år, att växa från omkring 610 000 personer år 1940 till omkring 820 000 personer år 1960, under det att antalet personer i åldrarna 20—65 år blir ungefär oförändrat. Inför en sådan utveckling blir del uppenbart, att de högre åldrarnas insats får en stegrad betydelse. Det härmed berörda spörsmålet bär redan uppmärksammats i den offentliga diskussionen i samband med de partiellt arbetsföras problem, som för när­ varande är under särskild utredning. Det blir ur dessa synpunkter desto mera angeläget, att folkpensioneringen lägges så, att den i möjligaste nian stimu­ lerar de gamla att utnyttja sin arbetsförmåga. Det kan slutligen också ifråga­ sättas, örn icke det samlade ekonomiska värdet av åldringarnas utnyttjade arbetskraft skulle uppgå till ett belopp, sorn avsevärt överstege den beräk­ nade kostnadsskillnaden mellan alternativ II och alternativ lil.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Liknande tankegångar återkomma i åtskilliga yttranden. Alternativ lil för­ ordas sålunda på dessa och andra skäl av medicinalstyrelsen, riksförsäkring sanstalten, försäkring sinspektionen, statskontoret (reservation av gene­ raldirektören till förmån för alternativ II), statens pensionsanstalt och riksr åke nskap sverket. Av de i för säkring sr ådets beslut deltagande ledamöterna lia 5 förordat alternativ II och 5 alternativ III.

Överståthållarämbetet förordar alternativ II samt motiverar härvid sin ståndpunkt sålunda.

Då merutgifterna för alternativ III i jämförelse nied alternativ II äro av den storleksordning, att de kunna förutsättas i en eller annan form ha åter­ verkningar i skattehänseende, synes det lämpligare, att möjligheterna att undvika dylika återverkningar utnyttjas i stället för att folkpensionsbelopp utdelas till personer, som från folkpensionslagens synpunkt icke äro i behov av desamma och vilkas ekonomiska status i många tall knappast påverkas av att de erhålla pensionsbeloppen.

Av länsstyrelserna lia 18 (Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kro­ nobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län) förordat alternativ III, 4 (Stockholms, Blekinge, Hallands och Norrbottens län) alternativ II under det att 2 (Uppsala och Västernorrlands län) icke tagit ståndpunkt till vilket av de båda alternativen som vore att föredraga. Vissa länsstyrelser ha an­ givit, att ståndpunktstagandet skett med tvekan.

Av de hörda kommunerna (267 stycken) ha ungefär 70 procent förordat alternativ III och 25 procent alternativ II, under det att återstående 5 pro­ cent antingen förordat alternativ I (endast 2 kommuner) eller underlåtit att taga ställning till frågan. Proportionerna äro så gott som exakt desamma för städer och landsbygd. De största städerna (Stockholm, Göteborg, Malmö. Norrköping, Hälsingborg och Örebro) ha alla uttalat sig för alternativ III.

De kommuner, som förordat alternativ II, ha i allmänhet, i de fall skäl för ståndpunkten anförts, antingen åberopat kostnadsskillnaden eller ansett att merkostnaden kunde begagnas till höjning av maximipensionema. De till förmån för alternativ III lämnade argumenten anknyta i allmänhet till vad i kommittébetänkandet anförts men i vissa yttranden utvecklas olika synpunkter närmare. Exempelvis har beträffande behovsprövningen en landsbygdskommun (Säby, Jönköpings län) anfört följande.

Erfarenheten har givit vid handen att behovsprövningen, särskilt då det gällt ålderdomspensioneringen, varit mycket svår att komma tillrätta med. Detta gäller i särskilt hög grad landsbygdsförhållanden. Ofta är det t. ex. så att ett par makar i pensionsåldern överlåtit sitt lantbruk på en son. Så länge krafter finnas hjälpa de gamla till i såväl jordbruk som hushåll. Hur skall detta arbete värdesättas och vad vet man om hälsotillståndets utveckling under närmaste framtid? Det kan icke undvikas att behovsprövningen be­ träffande åldringarna tillämpas något olikartat i skilda pensionsdistrikt.

Kungl. Majas proposition nr 220.

85

Under första tiden efter folkpensioneringens ikraftträdande var behovspröv- ningen betydligt benhårdare än nu. Då praxis sålunda utvecklat sig i mindre sträng riktning, är steget till behovsprövningens slopande i ett stort antal fall icke långt. Givetvis tillkommer härigenom ett flertal pensionsberättigade, men det blir i allt fall större likhet inför lagen. Frestelsen att avhända sig eller på annat sätt undanhålla kapital bortfaller, varjämte sparsamhet upp­ muntras i stället för att såsom nu verka nedsättande på pensionsbeloppen.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat, att föreningen i huvudsak anslöte sig till de uttalanden, som inom kommittén gjorts till förmån för alternativ III. Föreningen har vidare anfört följande.

Föreningen vill särskilt understryka betydelsen av att de personer i högre ålder, som hava förmåga och vilja att ställa sin arbetskraft till folkhushål­ lets förfogande, icke av denna anledning skola lida avsevärd inskränkning i sin folkpension. Befolkningsutvecklingen gör det nödvändigt, att så stor del av de äldre årsklasserna som möjligt insättas i produktivt arbete. Det är ju ytterst den ökade produktiva insatsen av samhällets medborgare, som ut­ gör förutsättningen för den standardförbättring, som ökade pensioner inne­ bär. Föreningen vill även understryka de i betänkandet framförda synpunk­ terna rörande önskvärdheten av att personer, som samlat ett visst spar- kapital, icke därigenom skola få sina folkpensioner minskade. Det synes föreningen vara ett enkelt utslag av rättvisa, att de personer med högre in­ komster, som med sina skatter väsentligen komma att få finansiera folk­ pensioneringen, också få åtnjuta dess fördelar.

Särskilt måste i detta sammanhang framhållas, vilken utomordentlig be­ tydelse frågan örn behovsprövningens bibehållande eller slopande har för frågan örn det rationella ordnandet av pensioneringen av tjänstemän i privat tjänst (den s. k. tjänstepensionsförsäkringen). Utgår man ifrån, såsom nu i varierande utsträckning föreslås i de olika alternativen, att inkomst utöver vissa angivna gränser skall sänka den behovsprövade delen av folkpensio­ nen med 50 procent, minskas därigenom automatiskt det reella värdet av den särskilda inkomsten med samma belopp. Personer, som förvärva ålders­ pensionering enligt försäkringstekniska grunder, måste därför vid övervä­ gande av örn pensionsförsäkring skall tecknas eller ej, utgå ifrån att pen­ sionsbelopp, liggande över privilegierade belopp, förvärvas till en kostnad, som är dubbelt så hög som den enligt försäkringstekniska grunder uträknade. Denna synpunkt är av särskild betydelse vid bedömandet av frågor örn tjänstepensionsförsäkring. Sådan försäkring tecknas som bekant av före­ tagarna inom det privata näringslivet i stor utsträckning i svenska personal­ pensionskassan (SPP), därvid arbetsgivare och tjänstemän erlägga i princip hälften var av premierna, dock med viss begränsning för tjänstemännens del. Vid tjänstepensionsavtal brukar man räkna med alt egenpensionen skall utgöra 60 % av den pensionsförsäkrade årslönen. Enligt exempelvis alterna­ tiv II komma för äkta makar tilläggspensionen och bostadstillägget tillsam­ mans att i bostadsgrupp V uppgå till maximalt 1 200 kronor per år, vilket belopp sålunda skall utgå först efter behovsprövning såsom tillägg till en grundpension å 1 200 kronor. Vid de föreslagna avdragsreglerna kommer i detta fall i realiteten avdrag alt ske med 50 % å pensionsinkomsterna från tjänstepensionsförsäkringen till den del de ligga mellan 1 200 och 3 600 kro­ nor. Nämnda belopp motsvara en pensionsförsäkrad inkomst på mellan 2 000 och 6 000 kronor per år. Det är självklart, att reduceringsregler av här an­

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

given art förr eller senare komma att medföra, att frågan om privat pen­ sionering av löntagare med lägre och medelstora inkomster upptages till förnyat övervägande. Den blir för båda parterna alldeles för dyr i förhål­ lande till de förmåner, som erbjudas den försäkrade. Tidigare har beträf­ fande tjänstepensionsförsäkringen dylika överväganden trätt i bakgrunden på grund av att folkpensionerna varit otillräckliga för försörjningen, men tydligt är, att de skulle komma att framträda med stor styrka, örn pensions­ beloppen definitivt höjas, såsom här föreslås, och behovsprövningen sam­ tidigt skulle till väsentlig del bibehållas. Det skulle enligt föreningens me­ ning vara synnerligen olyckligt, om folkpensioneringslagen skulle utformas så, att tjänstepensionsförsäkringar för löntagare i de lönelägen, som här avses, skulle komma att försvinna eller ändras till sitt syfte, så att den blott skulle komma att täcka de avdragsfria beloppen. Detta skulle innebära en standardsänkning av icke önskvärd art.

Enligt föreningens uppfattning borde man därför i folkpensioneringslag- stiftningen principiellt söka helt slopa behovsprövningen i fråga örn ålders­ pensioneringen. Det alternativ, som närmast motsvarar detta önskemål, är alternativ III, vilket föreningen sålunda föredrager. Även enligt detta alterna­ tiv skall en viss behovsprövning dock förekomma, nämligen beträffande bo­ stadstillägget. Denna begränsade behovsprövning torde av finansiella skäl för överskådlig framtid bliva ofrånkomlig. Man kan emellertid ifrågasätta, örn icke åt pensionsinkomster borde i detta avseende beredas en mera gyn­ nad ställning. Föreningen anser sig för sin del icke kunna närmare ingå på denna fråga, som är av försäkringsteknisk natur.

Landsorganisationen i Sverige förordar ävenledes alternativ III och anför i frågan följande:

Landsorganisationen finner för sin del de skäl som förebragts för det tredje alternativet, sålunda för en allmän ålderspension utan inkomstpröv­ ning, mycket vägande. Det är visserligen otvivelaktigt riktigt, att härigenom även ett antal personer skulle komma i åtnjutande av pensionsförmånerna utan att vara i behov härav. Mot denna omständighet bör vägas det förhål­ landet att inkomstprövning skulle beröva folkpensionen dess karaktär av medborgerlig rättighet och i stor utsträckning, liksom hittills, nödvändig­ göra kompletterande hjälpåtgärder i form av understöd. Inte nog med att det andra alternativet sålunda skulle innebära att steget från understöd till pen- sionsrätt inte tas fullt ut skulle det även medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser ur samhällsekonomisk synpunkt. Under de kommande år­ tiondena har man att räkna med en kraftig förskjutning i befolkningens ål­ dersstruktur, vars mest framträdande drag kommer att bli ökningen av de äldre åldersklasserna. Enligt i socialvårdskommitténs betänkande återgivna beräkningar kommer antalet folkpensionärer i landet under tiden 1950— 1970 att öka med inte mindre än 30 %, samtidigt som den arbetsföra befolk­ ningen kan väntas stagnera. Allting tyder på att vi gå emot en tid präglad av permanent knapphet på arbetskraft. Det förefaller därför riktigast att välja en pensionsform, som inte utgör ett hinder för ett tillvaratagande av de gamlas arbetskraft, vars betydelse undan för undan kommer att bli större för samhället som helhet. Även med hänsyn till sin effekt på det enskilda försäkringssparande! och arbetsgivarnas villighet att medverka till sina an­ ställdas och arbetares pensionering synes alternativ III vara att föredraga. Avgörande för en avvägning mellan de bägge pensionsalternativen måste gi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

87

vetvis bli till vilket pris man vinner de här angivna fördelarna. Enligt kom­ mitténs kalkyler uppgår skillnaden mellan statens kostnader för det tredje och det andra alternativet till 52,8 milj. kr. Beloppet är avsevärt, i synnerhet i ett läge där ett flertal angelägna socialpolitiska kostnadsposter måste in­ passas i budgetramen, som i sista hand begränsas av den samhälleliga pro­ duktionsförmågan. Det bör dock kraftigt understrykas, att beloppet inte an­ ger den faktiska merkostnaden. Enbart i direkta skatter kommer 20 å 25 % av skillnaden mellan alternativen II och III att återgå till stat och kom­ muner. Ett flertal andra omständigheter, vilkas storlek dock inte har an­ givits och vilka delvis undandraga sig varje exakt beräkning, kunna väntas få samma effekt. En successiv anpassning av de enskildas ekonomiska dis­ positioner till pensionernas utformning, ändringar i gällande statliga och kommunala pensionsförhållanden, återgång av indirekt skatt till staten, ökade skatteintäkter till följd av ökat förvärvsarbete och lägre administra­ tionskostnader äro de viktigaste av de faktorer, som torde göra den an­ givna kostnadsskillnaden mellan de bägge alternativen tämligen fiktiv. Lands­ organisationen finner för eget vidkommande till fullo klarlagt, att merkost­ naderna enligt alternativet III inte ens i ogynnsammaste fall kunna vara av den storleksordningen att de motväga alternativets förtjänster i sakligt och psykologiskt hänseende men vill uttala, att avvägningen mellan de båda al­ ternativen skulle väsentligen underlättas, ifall speciella utredningar kunde leda till en konkretare uppfattning av de anförda faktorernas verkningar.

Tjänstemännens centralorganisation har funnit alternativ III böra genom­ föras samt framhållit bland annat betydelsen av folkpensioneringens utform­ ning för den privata tjänstemannapensionsverksamhetens utveckling. Orga­ nisationen anför härom:

Det bör här framhållas, att denna tjänstepensionering redan nu är av en ganska stor omfattning. Den löntagargrupp det här är fråga örn utgöres i första hand av i privat och kommunal tjänst anställda. Enligt 1940 års folk­ räkning kan denna grupp ungefärligen uppskattas till 400 000. För närva­ rande torde inom detta område pensionsfrågan ha reglerats för mellan 150 000—200 000, i vilka siffror emellertid även ingå vissa grupper av kropps­ arbetare. Enbart inom SPP äro över 70 000 tjänstemän försäkrade. Frågan gäller emellertid icke enbart de grupper, för vilka en tjänstepensionering in­ förts, utan den har även den största aktualitet för de anställda, för vilka pensionsfrågan ännu icke — av en eller annan orsak — kunnat lösas. I många fall väntar man här på ett klarläggande av folkpensioneringens fram­ tida utveckling. Ett genomförande av alternativ II skulle betyda att den nu­ varande tjänstepensioneringen finge radikalt omändras för de grupper, där den redan är genomförd. Tjänstepensioneringens fortsatta utveckling skulle vidare i stor utsträckning omöjliggöras eller i varje fall försvåras för vissa inkomstkategorier.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårds}örhundet förordar alter­ nativ III (en ledamot av styrelsen har dock uttalat sig för alternativ II). Även styrelserna för svenska landskommunernas förbund och svenska landstings­ förbundet förorda alternativ III.

Riksförbundet landsbygdens folk, som likaledes förordat alternativ III, anför i frågan bland annat följande:

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Ur speciell jordbrukarsynpunkt ter sig alternativ lil lyckligast, emedan inom jordbruket särskilda svårigheter äro förenade med inkomst- och för- mögenhetsprövningen. De förmögenhetsprövningar, som hittills skett har medfört stor irritation och ofta lett till uppenbara orättvisor mot jordbruks­ befolkningen. På grund av jordbruksnäringens natur måste nämligen alltid inom jordbruket finnas ett visst i egendomarna insatt grundkapital. Detta förhållande medför ofta att jordbrukarna bli utestängda från pensionsför­ månerna. Överlämna de gårdarna med grundkapitalet till sina barn, anses detta brottsligt och de utestängas även då från pension.

Malmöhus läns småbrukar förbund har hemställt, att alternativ lil komme till genomförande, även örn andra mindre behövliga och mindre behjärtans- värda reformer till följd därav måste ställas på framtiden.

Svenska sjukkasseförbundet anser en ålderspensionering utan inkomst­ prövning vara att föredraga och hänvisar till vad i betänkandet anförts till förmån för alternativ III samt fortsätter:

Örn förbundet ändock icke vill framföra ett bestämt yrkande på att ålders­ pensioneringen löses enligt ifrågavarande alternativa förslag, beror detta på, att förbundet icke anser sig kunna avvisa såsom oberättigad en anmärkning, gående ut på, att de merkostnader, som en lösning enligt förslaget i fråga skulle draga i jämförelse med en lösning, som innebär bibehållande av in­ komstprövning jämväl för åldringarna, borde — åtminstone så länge folk­ pensionerna äro så begränsade som även enligt kommitténs förslag blir fal­ let — begagnas för att förbättra pensionerna för dem, som bäst behöva dem.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det uppenbart, att det skulle vara önskvärt, om den allmänna folkpensioneringen ordnades efter sådana principer att den statliga pensionen kunde utgöra en grund för utbyggnad tjänstepensioneringsvägen eller genom privat pensionsförsäkring. Av de av socialvårdskommittén utarbetade alternativa förslagen vore givetvis det med alternativ III betecknade det ur nu berörda synpunkt lämpligaste. Även svenska personal-pensionskassan, Sveriges kommunalanställdas pensions­ kassa och konsumentkooperationens pensionskassa ha med liknande motive­ ring förordat alternativ III. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens för­ ening anser alternativ III medföra den största förbättringen i det avseendet, att ålderspensionen icke torde i större omfattning komma att medföra men­ lig inverkan å olycksfallsskadads intresse att skaffa sig arbetsinkomst.

Styrelsen för Sveriges folkpensionärers riksorganisation har förklarat sig i stort sett kunna ge sin anslutning till de synpunkter som framkommit vid utformningen av alternativ III. De lokala pensionärsföreningar, som vore anslutna till förbundet, hade till 90 procent uttalat sig för detta alternativ såsom det mest tilltalande, enär pensionärerna härigenom besparades en många gånger tidsödande och administrativt kostbar behovsprövning.

Folkpensionärernas förening i Norrköping och svenska vanföre anstalt er­ nås centralkommitté ha ävenledes förordat alternativ III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

89

I några av yttrandena har berörts möjligheten av att helt slopa inkomst­ prövningen beträffande ålderspensioneringen, och att sålunda låta även bo­ stadstilläggen utgå utan inkomstprövning. En dylik lösning har särskilt för­ ordats av Stockholms stad, svenska stadsförbundet och en skiljaktig leda­ mot av försäkringsinspektionen, byråchefen Prawitz.

Stockholms stads drätselnämnd, vars yttrande i huvudsak blivit av stads­ fullmäktige åberopat, har sålunda anfört, att först genom en dylik åtgärd uppnåddes syftet att för alla medborgare lämna en ålderspension utan under- stödskaraktär. Styrelsen för svenska stadsförbundet har förordat alterna­ tiv III under åberopande av önskvärdheten att frigöra ålderspensionerna från den med behovsprövning alltid följande karaktären av understöd och att såvitt möjligt icke genom pensionsförmånerna motverka ett utnyttjande av åldringarnas kvarstående arbetskraft, i anslutning vartill styrelsen anfört:

Ur nu angivna synpunkter vill styrelsen t. o. m. gå längre än alternativ III innebär och uttala sig för ett slopande av behovsprövningen även för bostads­ tilläggen till ålderspensionerna. Kommittén synes icke ha angivit något bä­ rande skäl för en särställning för dessa tillägg härutinnan, och i de orter, där sådana tillägg skola utgå, måste bibehållandet av behovsprövning för deras vidkommande i mycket hög grad reducera fördelarna av att denna prövning slopas för förmånerna i övrigt.

Även i andra yttranden än de nu nämnda har diskuterats möjligheten att slopa inkomstprövningen beträffande bostadstilläggen. Sålunda har tjänste­ männens centralorganisation uttalat, att organisationen med största tillfreds­ ställelse skulle se att inkomstprövningen avskaffades i större utsträckning än som föreslagits i alternativ III. Ett borttagande av inkomstprövningen be­ träffande bostadstilläggen bomme emellertid att medföra en ökning av stats­ utgifterna med cirka 35 miljoner kronor. Vidare kunde det förhållandet, att dessa tillägg i ganska stor utsträckning beräknades bliva bekostade av kom­ munerna kanske tala mot ett slopande av inkomstprövningen. Organisatio­ nen ville för närvarande icke hemställa om någon ändring i detta avseende men ansåge frågan örn slopandet av inkomstprövningen för bostadstillägg böra övervägas så snart de ekonomiska förhållandena medgåve detta. Konsument­ kooperationens pensionskassa har anfört att det ur den enskilda tjänste- pensioneringens synpunkt vore angeläget att inkomstprövningen finge så li­ tet utrymme som möjligt.

I samband med diskussionen av frågan vilket alternativ för ålderspensione­ ringens utformning som bör komma till genomförande ha, såsom framgår av vad redan anförts, i utlåtandena gjorts vissa principuttalanden angående a v- dragsreglerna vid inkomstprövningen av pensionsförmånerna. I denna fråga ha därutöver gjorts en del ytterligare uttalanden. Socialstyrelsen har sålunda förklarat, att styrelsen övervägt ett förslag örn vissa ändringar av avdragsreglerna, i första hand innebärande en väsentlig sänkning av av-

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dragsfaktorn. De nuvarande bestämmelserna örn avdragsfri och privilegierad inkomst skulle då i stället kunna bli obehövliga. Härmed skulle den gynn­ samma effekt med avseende å enskilda anordningar, som avses med alterna­ tiv III, förstärkas. Styrelsen har emellertid endast velat omnämna detta för­ slag och ansett sig icke kunna avgiva något förord för detsamma, då en in­ gående sakkunnig prövning skulle krävas för att bedöma de ifrågasatta änd­ ringarnas konsekvenser i olika hänseenden. En ledamot av socialstyrelsen, t. f. byråchefen Alexanderson, har emellertid i ett utförligt yttrande hem­ ställt, att avdragsfaktom i fråga om ålderspensionerna sänktes till en fjärde­ del, samtidigt som till uppvägande av de härav föranledda kostnaderna reg­ lerna om såväl den avdragsfria som den privilegierade inkomsten helt av­ skaffades eller åtminstone reducerades till en obetydlighet.

En sänkning av avdragsfaktom till en fjärdedel förordas jämväl av svenska personal-pensionskassan och Sveriges kommunalanställdas pensions­ kassa. Den sålunda ifrågasatta ändringen skulle enligt svenska personal-pen­ sionskassan för år 1948 leda till en kostnadsökning beträffande ålderspen­ sioner, änkepensioner och hustrutillägg av närmare 10 miljoner kronor vid alternativ III och 25 å 30 miljoner kronor vid alternativ II. För invalidpen­ sioneringen kunde kostnadsökningen uppskattas till 25 å 30 miljoner kronor.

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa har i fråga om avdragsfak- torn ytterligare anfört, att en enhetlig sådan faktor borde väljas. Att, såsom socialvårdskommittén föreslagit, välja en särregel för invalidpensioneringen, då inkomsten överstege den dubbla avdragsfria inkomsten innebure ett av­ steg från den önskvärda enkelheten i folkpensioneringens uppbyggnad. Den för detta fall föreslagna avdragsfaktom 8/io vore därjämte så hög, att den skulle komma att utöva ett ogynnsamt inflytande på de arbetsoförmögnas vilja att på nytt inträda i förvärvsarbetet. Även tjänstemännens centralorga­ nisation har ansett, att avdragsfaktom borde genomgående utgöra 5/io.

Samma åsikt har uttalats av de blindas förening och de lungsjukas riksför­ bund. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har i denna del an­ fört, att även om ett hänsynstagande till inkomstmöjligheterna måste anses berättigat vid bestämmande av invalidpensionen, en uppmjukning av av- dragsreglerna borde ske, då det gällde inkomst av eget arbete.

A andra sidan har länsstyrelsen i Västernorrlands län anfört, att åtmin­ stone i länets landsbygdskommuner de föreslagna pensionsförmånerna kunde komma att jämte egna inkomster uppgå till så högt belopp, att motsvarande inkomst för de arbetsföra åldrarna genomsnittligt måste förslå att försörja en familj örn man, hustm och flera barn. För den arbetsföra delen av be­ folkningen kunde det då te sig stötande, att en del åldringar av skattemedel erhölle så stora förmåner att de bereddes väsentligt högre levnadskostnader än befolkningen i övrigt. Länsstyrelsen ville understryka, att de av kommit­ tén föreslagna inkomstgränserna för de inkomstprövade pensionsförmånerna vore i högsta laget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

91

Rörande den avdragsfria inkomstens belopp har länsstyrelsen i Krono­ bergs län uttalat att den föreslagna höjningen vöre ägnad att i ej ringa grad minska olägenheterna med inkomstprövning. En ytterligare höjning av den avdragsfria inkomstens belopp förordas av vissa av pensionsstyrelsen hörda pensionsombud och pensionsnämnder samt av några kommuner.

I fråga om reglerna angående s. k. privilegierad inkomst har landsorganisationen i Sverige anfört följande.

I kommittébetänkaudet diskuteras frågan, huruvida de nuvarande reglerna för s. k. privilegierad inkomst skola bibehållas eller ej. Kommittén har stan­ nat för det förra alternativet med motivering, att en dylik bestämmelse skulle stimulera arbetsgivare att genom pensionering sörja för sina anställda. Bort­ sett ifrån att privilegieringsbeloppen — 400 kronor för ogift och 600 kronor för makar — inte äro tillräckligt stora för att få någon nämnvärd effekt förefalla skälen för att ge inkomster från pension, gåva eller testamente en särställning framför arbetsinkomster inte övertygande. Landsorganisationen anser att pensionärernas arbetsinkomster i detta hänseende böra jämställas med före pensionsåldern verkställt sparande och föreslår att privilegierings- bestämmelserna slopas. I stället bör den avdragsfria inkomsten höjas till den gräns där merkostnaderna härför balansera den genom privilegieringsbe- stämmelsernas slopande uppkomna vinsten för statsverket.

Svenska arbetsgivareföreningen har för sin del i frågan rörande arbetar- pensionerna anfört följande.

Pensioneringen av arbetare genom frivilliga åtgärder av arbetsgivarna har i viss omfattning genomförts och det har ifrågasatts, att pensionering av arbetare från företagens sida skulle genom åtgärder av arbetsmarknadspar- terna göras mera allmän än den för närvarande är. Från fackföreningsrörel­ sens ledning har emellertid i detta sammanhang med styrka gjorts gällande, att det icke vöre rationellt att ordna ålderdomsförsäkringen för arbetarna på detta sätt. Det har framhållits, att en sådan pensionering icke skulle till­ fredsställa skäliga krav på likformighet olika arbetargrupper emellan. En orättvisa skulle nämligen uppstå därigenom att arbetare, som vore anställda hos företag med god ekonomi, kunde få relativt höga pensioner, medan andra arbetare, exempelvis lantarbetare och arbetare anställda hos små­ företag, icke skulle få några pensioner alls. Arbetarnas pensionsfråga borde därför lösas icke genom pensionering från företagens sida utan genom en sådan höjning av folkpensionerna, att dessa räckte till full försörjning. Ge­ nom den nu ifrågavarande reformen skulle detta program komma att genom­ föras. Enligt föreningens mening kommer efter en sådan reform anledning att saknas att, såsom för närvarande sker, bygga på arbetarnas folkpensio­ ner genom pensioner från företagens sida. Genom att avstå härifrån undan­ drager sig näringslivet icke kostnaderna för sina arbetares pensionering. Företagen få ju tvärtom genom skatterna till betydande del bekosta folk­ pensioneringen.

Rörande privilegieringsbestämmelserna har vidare länsstyrelsen i Koppar­ bergs län anfört, att därest alternativ III genomfördes, dessa bestämmelser icke finge någon betydelse för ålderspensionerna, vid vilket förhållande de syntes kunna avskaffas även beträffande invalid- och änkepensionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

93

styrelsens ortsombud ha likaledes förordat en högre åldersgräns för rätten till änkepension, medan andra förordat en lägre åldersgräns. Länsstyrelsen i Västerbottens län har föreslagit att även änka, som vid mannens frånfälle ej fyllt 55 år, skall efter fyllda 55 år kunna tillerkännas änkepension.

Under åberopande av bland annat den rådande bristen på kvinnlig arbets­ kraft har Sveriges kommunalanställdas pensionskassa helt avstyrkt förslaget om såväl änkepensioner som hustrutillägg och ansett frågan härom böra anstå. Även svenska personal-pensionskassan har funnit förslaget i denna del böra bliva föremål för en grundlig översyn. Länsstyrelsen i Värmlands län har yttrat, att så goda garantier som möjligt borde skapas för änkans åter­ förande till det produktiva förvärvsarbetet, varför största möjliga varsam­ het borde iakttagas vid inkomstprövningen. I detta sammanhang har läns­ styrelsen ifrågasatt, om ej den inkomstprövande myndigheten lämpligen borde från fall till fall söka samverkan med vederbörande arbetsförmedling. Samma synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Landsorganisationen i Sverige har däremot ansett änkepensionerna böra utgå utan inkomstprövning, då samhället därigenom med obetydliga mer­ kostnader skulle kunna tillförsäkra dessa kvinnor, som i det övervägande antalet fall hade svårt att inordna sig i förvärvslivet, en skälig försörjning under övergångstiden mellan änkeblivandet och pensionsålderns uppnående.

Även tjänstemännens centralorganisation har föreslagit slopande av inkomst­ prövningen beträffande änkepensionerna, då härför kunde åberopas samma skäl som för slopandet av inkomstprövning i fråga om ålderspensionerna. Enahanda yrkanden ha gjorts jämväl av konsumentkooperationens pen­ sionskassa, som ansett att ett bibehållande av inkomstprövningen komme att få ett menligt inflytande på enskilda strävanden att säkerställa pensioner till änkor.

Det av socialvårdskommittén uppställda kravet, att äktenskapet skall ha varat minst 10 år för att rätten till änkepension eller hustrutillägg skall in­ träda, bär ansetts för strängt av pensionsstyrelsen, som förordat en förkort­ ning av denna tid till 5 år samt därjämte ansett kravet på viss tids äkten­ skap böra bortfalla för änka, som gift om sig. Socialstyrelsen har med av­ seende å dylika fall funnit modifikationer i den föreslagna regeln böra kunna medgivas. Även statens pensionsanstalt och länsstyrelsen i Värm­ lands län ha ansett uppmjukningar av förslaget i denna del böra övervägas.

Beträffande sjukbidragen lia flertalet remissinstanser, som upp­ tagit denna fråga till bedömande, tillstyrkt vad kommittén härutinnan före­ slagit. Pensionsstyrelsen har sålunda anfört, att möjligheten att bevilja sjuk­ bidrag otvivelaktigt komme att underlätta lämnandet av hjälp åt sådana personer, beträffande vilka det med nu gällande lagstiftning icke vore möj­ ligt eller i varje fall förenat med stora svårigheter att bevilja pension. Sty­ relsens överläkare, docenten Gunnar Kahlmeter, har gjort ett liknande ut­

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

talande. Jämväl riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och svenska sjukkasseförbundet lia tillstyrkt förslaget om införande av sjukbidrag, där­ vid medicinalstyrelsen dock påpekat, att i det enskilda fallet betydande svå­ righeter kunde föreligga att fastställa den tid, nedsättningen i arbetsförmåga kunde komma att bestå eller att avgöra graden av sådan nedsättning. Sty­ relsen har med anledning härav, i likhet med pensionsstyrelsen, understru­ kit nödvändigheten av att pensionsstyrelsen erhölle erforderlig personalför­ stärkning för invaliditetsprövningen.

Förslaget om införande av sjukbidrag har däremot avstyrkts av stats­ kontoret, som i denna del yttrat, att det av såväl principiella som praktiska skäl vore nödvändigt att hålla en klar skiljelinje mellan livsvariga pensioner och tidsbegränsade sjukersättningar. Statskontoret har vidare anfört följande.

Såvitt statskontoret kan finna, vore det föga tillfredsställande, därest det skulle bliva beroende på i viss mån slumpartat verkande faktorer örn en långvarigt sjuk skulle komma i åtnjutande av sjukpenning från sjukkassan under två år eller redan efter ett år skulle få sjukpenningen utbytt mot ett efter helt andra grunder beräknat sjukbidrag, utbetalat genom pensions- styrelsens försorg. Och olöst är frågan, huru förfaras skall med en person, som efter att lia blivit utförsäkrad från sjukkassan alltjämt är under viss tid arbetsoförmögen men dock icke uppfyller villkoren för erhållande av sjukbidrag. Denne skulle — om andra resurser saknades — vara för sitt uppehälle hänvisad till fattigvården. Statskontoret vill för sin del föreslå, att luckan mellan sjukförsäkring och invalidpension fylles genom en på lämpligt sätt utvidgad sjukförsäkring men icke genom en ytterligare admi­ nistrativ belastning på folkpensioneringen. För ernående av en skärpt kont­ roll över prövningen av arbetsförmågans nedsättning och varaktigheten därav, bör prövningen av sjukdomsfall, omfattande längre tid än förslagsvis högst två år, kunna uppdragas åt vederbörande centralsjukkassa, varjämte sjukpenningen efter samma tid bör generellt nedsättas i nivå med det av kommittén föreslagna sjukbidraget.

I det föregående har redogörelse lämnats för vissa mera allmänna utta­ landen rörande finansieringen av reformen. Beträffande spörs­ målet huruvida pensionsavgifter alltjämt böra uttagas och frågan örn pensionsavgifternas storlek ha olika åsikter kommit till uttryck i yttrandena.

Försäkringsinspektionen samt länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Värmlands län ävensom några av pensionsstyrelsens ortsombud ha föreslagit att pensionsavgifterna slopas. Sistnämnda länsstyrelse har till stöd härför anfört följande.

De psykologiska skäl, vilka anförts som grund för bibehållandet av sär­ skilda avgifter, anser länsstyrelsen icke tillräckligt bärande. Då grundpen­ sionerna komma att till samtliga åldringar utgå med samma belopp, vilka överstiga den försäkringstekniskt beräknade valutan för dessa avgifter, torde de avgiftspliktiga icke komma att fästa större avseende vid, huruvida de genom särskilda avgifter i större eller mindre utsträckning bidragit till sin egen pensionering. Pensionsrätten torde snarare komma att betraktas såsom en skyldig motprestation från det allmännas sida för det produktiva arbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

95

som den pensionsberättigade före uppnådd pensionsålder utfört i samhället. Pensionsavgifterna komma dessutom såsom hittills att draga en hel del kost­ nader i fråga örn debitering, uppbörd och indrivning, icke minst i sist­ nämnda avseende, enär de avgiftspliktigas inställning till fördelen av avgif­ ternas inbetalning i och med det framlagda förslaget sannolikt kommer att bliva en helt annan än den för närvarande rådande. I de fall där veder­ börande har taxerad inkomst och är påförd beskattningsbart belopp torde skatterna och därmed även avgifterna komma att i flertalet fall utan svårig­ heter inflyta efter den så kallade källbeskattningens genomförande. Vid motsatt förhållande, särskilt i sådana fall där påföring av minimiavgift sker, torde såväl restförda som avkortade avgiftsposter, vilka för närvarande äro många, komma att ytterligare stiga i antal. Arbetet med restindrivningen kommer med anledning härav troligen att ökas.

Försäkringsinspektionen har uttalat, att utkrävandet av inkomstgraderade avgifter i socialförsäkringen syntes befogat endast under förutsättning att förmånerna sattes i relation till de erlagda avgifterna. För skattebetalare innebure en inkomstgraderad socialförsäkringsavgift utan motsvarande gra­ dering av förmånerna endast att en del av skatten uttaxerades efter sär­ skild skala.

Jämväl statskontoret och riksräkenskapsverket ha ansett det mest ratio­ nellt att slopa pensionsavgifterna. Statskontoret har dock på i huvudsak samma skäl som kommittén icke velat motsätta sig ett bibehållande av av- giftsplikten men föreslagit, att benämningen »pensionsavgift» ersattes av den mera adekvata beteckningen »bidrag till folkpensioneringen». Ej heller riks­ räkenskapsverket synes vilja motsätta sig att pensionsavgifterna bibehållas. Därest pensionsavgifterna avskaffades, borde enligt ämbetsverkets mening det belopp pensionsavgifterna nu inbringade uttagas genom en jämkning av skalan för inkomst- och förmögenhetsskatten för de lägre inkomstta­ garna, varigenom den psykologiska effekten av en särskild avgiftsbetalning skulle bibehållas.

De övriga remissinstanser, som yttrat sig i avgiftsfrågan, ha i allmänhet antingen direkt tillstyrkt, att avgifter skola uttagas, eller utgått från att detta skulle bli fallet och sålunda inskränkt sig till att behandla frågan om avgifternas storlek och utformning. Pensionsstyreisen, som uttryckligen till­ styrkt ett bibehållande av avgifterna, har till stöd därför anfört, att dessa utgjorde en betydande inkomstkälla för staten samt att en icke ringa del av influtna avgifter torde härröra från personer, som av orsaker varpå sty­ relsen ej närmare kunnat ingå, icke taxerats till statlig inkomst- och för­ mögenhetsskatt och från vilka därför bidrag till kostnaderna för folkpen­ sioneringen icke kunde erhållas genom höjd direkt beskattning. Uttryckliga instämmanden i kommitténs förslag att bibehålla pensionsavgifterna före­ ligga vidare från bland annat länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation.

Det i en reservation till socialvårdskommitténs betänkande väckta förslå-

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

get om pensionsavgifternas ersättande av en allmän socialförsäkringsavgift har i yttrandena berörts endast av socialstyrelsen, som ansett befogat att ett försök gjordes att realisera denna tanke, samt av Överståthållarämbetet, som funnit mycket tala för förslaget. Därjämte ha stadsfullmäktige i Västervik, några av pensionsstyrelsen hörda ortsombud och pensionsnämncler anslutit sig till nämnda förslag.

Rörande pensionsavgifternas storlek och beräkning har riksräkenskapsverket ansett, att när avgifterna helt förlorade sin karaktär av pensionsför- säkringsavgifter, deras storlek borde sättas i relation till skatteförmågan, varför avgifterna borde bestämmas med ledning av det beskattningsbara be­ loppets storlek. Härigenom skulle jämväl uppbördsförfarandet kunna för­ enklas. Socialstyrelsen har anfört enahanda synpunkter samt ytterligare framhållit, att genom en dylik beräkningsmetod en familjeförsörjare kunde beredas en viss lättnad just under de år då försörjningsbördan vore tyngst. Den sänkning av de sammanlagda avgiftsbeloppen, som uppkomme genom den ifrågasatta jämkningen, kunde uppvägas genom en sådan höjning av debiteringsprocenten, att samma totala avgiftssumma erhölles. Styrelsen har vidare förklarat, att en fördubbling av de av kommittén föreslagna avgif­ terna borde allvarligt övervägas, särskilt om ålderspensioneringen utforma­ des enligt alternativ III. Statskontoret har likaledes med hänsyn till den be­ tydande förbättringen av pensionsförmånerna förordat en fördubbling av de föreslagna avgifterna och länsstyrelsen i Västernorrlands län har yttrat, att pensionsavgifterna borde höjas till åtminstone två procent av det taxe­ rade beloppet, varigenom ytterligare framhävdes, att envar inkomsttagare bidroge till sin egen pensionering.

Beträffande avgifternas maximibelopp har socialstyrelsen förklarat, att olikheten i avgiftsmaximum för två makar och en ogift vore en ny form av det missförhållande inom beskattningen, som plägade kallas straffbe­ skattning av äktenskapet, varför avgiftsmaximum för ensamstående person borde höjas till 100 kronor. Enahanda jämkning har ifrågasatts av läns­ styrelserna i Kalmar och Hallands län. Landsorganisationen i Sverige har i detta hänseende ansett maximigränsen för den inkomst, på vilken pen­ sionsavgift uttages — enligt kommittéförslaget 5 000 kronor för ogift och 10 000 kronor för makar — böra höjas så långt, att de erlagda avgifterna för gränsinkomsten försäkringstekniskt motsvarade pensionsförmånerna enligt alternativ III, vars genomförande förordats av landsorganisationen. Härigenom skulle vinnas att de större inkomsttagarna, för vilka behovet av en skälig pension av föreslagen storlek kunde väntas vara långt mindre, finge själva helt eller till största delen bekosta sin folkpension. Betänklig­ heterna mot en till alla utan inkomstprövning utgående grundpension skulle vid ett dylikt tillvägagångssätt bli mindre. Med den föreslagna ändringen skulle också skillnaden mellan kostnaderna för alternativen II och III mins­ kas. Konsumentkooperationens pensionskassa har på liknande skäl föreslå-

Kungl. Majus proposition nr 220.

97

git ett avgiftsmaximum å 100 kronor, medan länsstyrelsen i Uppsala län ävensom riksförsäkringsanstalten i likhet med landsorganisationen ansett pensionsavgifterna böra bestämmas till belopp som mera motsvarade för- säkringsmässiga grunder. Avgiftsmaximum har av länsstyrelsen i Gävle­ borgs län föreslagits till 80 kronor och av länsstyrelsen i Västerbottens län till Ib kronor. Även några kommuner ha uttalat sig för en höjning av maximiavgiften. Däremot har länsstyrelsen i Södermanlands län ansett maximiavgiften för äkta makar tillsammans icke böra sättas högre än till 50 eller högst 70 kronor och svenska försäkringsbolags riksförbund ansett anledning saknas att överhuvud ändra på de nuvarande bestämmelserna.

Pensionsstyrelsen har funnit anledning saknas att sänka den nuvarande minimiavgiften å 6 kronor, i enlighet varmed lägsta avgiften för ogift per­ son borde fastställas till 12 kronor. Den av kommittén för lägre inkomst­ lägen godtagna principen att äkta makar tillhopa i princip icke skulle er­ lägga högre pensionsavgifter än en ogift person med samma taxerade in­ komst hade kommittén frångått, då det gällde högre inkomstlägen, men skäl härtill syntes ej föreligga. Statskontoret har ansett någon sänkning av den nuvarande minimiavgiften å 6 kronor för varje person icke böra ifråga­ komma och Överståthållarämbetet har förklarat, att penningvärdets fall och den föreslagna höjningen av pensionernas belopp borde leda till att lägsta pensionsavgiften för såväl makar gemensamt som för ogifta bestämdes till 12 kronor. En kommun (Frösö, Jämtlands län) har ansett, att envar av äkta makar borde betala avgift i förhållande till sin egen inkomst och därvid jämställas med ogift avgiftsbetalare.

Frågan örn folkpensioneringsfondens bibehållande har upptagits till diskussion av riksräkenskapsverket, som ansett de av kommit­ tén anförda skälen för fondens bibehållande icke kunna tillmätas avgörande betydelse. Ej heller har riksräkenskapsverket funnit fondens bibehållande erforderlig av det till stöd därför i tidigare sammanhang åberopade skälet att en ändrad medelsplacering skulle inskränka möjligheterna att tillgodose allmännyttiga, pensionsförsäkringens syfte närstående ändamål. Av fond­ medlen vöre nämligen endast en obetydlig andel placerade i sådan ordning.

Ett av de spörsmål, som i remissyttrandena ägnats den största uppmärk­ samheten, är frågan om kommunbidragens storlek och utfor ni­ li ing. Yrkanden ha framkommit såväl om kommunbidragens slopande som därom att kommunerna själva skulle helt svara för bostadstilläggen. Även eljest har ifrågasatts en höjning eller sänkning av kommunbidragen. I en del yttranden har förordats en utjämning av bidragsprocenten mellan kommunerna i olika bostadskostnadsgrupper.

Uttryckliga tillstyrkanden av den av kommittén förordade lösningen av frågan örn kommunbidragen föreligga från länsstyrelserna i Östergötlands

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 220.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

och Hallands län, därvid förstnämnda länsstyrelse framhållit den lättnad i fattigvårdstungan som de föreslagna pensionsförmånerna komme att med­ föra och sistnämnda länsstyrelse bedömt kommunbidragens funktion att ut­ göra ett korrektiv mot en alltför mild inkomst- och invaliditetsprövning från pensionsnämndernas sida. Aven styrelsen för svenska landstingsförbundet har ultalat sin anslutning till kommitténs förslag i denna del.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har med skärpa kritiserat social- vårdskommitténs betänkande på denna punkt och ansett frågan om kom­ munbidragens avvägning kräva ytterligare utredning. I yttrandet har an­ förts, att de procentsatser för kommunbidragen till icke ortsgraderade för­ måner, som föreslagits av kommittén, syntes ha bestämts genom någon slags uppskattning av den belastning på kommunerna — eller rättare på vissa kommuner — som borde kunna ifrågakomma. — Någon antydan om de normer man följt vid uppskattningen hade kommittén icke givit. Vad anginge kommunbidragen till bostadstilläggen hade kommittén utan vidare konstaterat, att dessa tillägg i större utsträckning än övriga förmåner skulle anses såsom en kommunal angelägenhet och på grund därav föreslagit större kommunbidrag till dessa tillägg icke blott absolut utan även relativt. Dyr- ortsgraderingen hade visserligen redan enligt nuvarande regler om kommun­ bidrag en liknande verkan, men riktigheten härav kunde dragas i tvivels- mål. Kommitténs förslag beträffande kommunbidragen måste i enlighet med det anförda betraktas såsom godtyckligt. Det vöre en rimlig begäran att man sökte ingående klargöra vad kostnadsfördelningen mellan stat och kommun på detta område hittills inneburit och antingen anpassade kost­ nadsfördelningen efter reformen därefter eller ock grundligt påvisade skälen för föreslagna ändringar och verkningarna därav. Av kommitténs kostnads­ beräkningar kunde man möjligen komma till den slutsatsen, att kommitténs förslag beträffande kommunbidragen skulle betyda en totalkostnad för kommunerna över lag som kunde anses befogad. Men samtidigt pekade de av kommittén redovisade siffrorna på en våldsam förskjutning i fråga om kostnadsfördelningen mellan kommunerna inbördes.

Stadsfullmäktige i Örebro lia gjort liknande uttalanden. Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i fråga om kom­ munbidragen anfört följande.

Örn man medger, att folkpensioneringen är att betrakta som en i princip statlig angelägenhet, kan det icke vara hållbart att låta kommunbidragen till folkpensioneringen vålla så olika kommunal skattebelastning som hittills varit förhållandet. Enligt kommunalskatteberedningen motsvarade kommun­ bidraget för folkpensioneringen år 1939 i vissa kommuner icke högre ut­ debitering än 6 öre per skattekrona, under det att kostnaden i vissa andra kommuner var icke mindre än 100 gånger så hög. Till följd av att skatte­ underlaget i det övervägande antalet kommuner betydligt höjts under de senaste åren, torde dessa differenser just nu icke vara fullt så stora. Social- vårdskommitténs förslag innebära dock en betydande höjning av kommun­

Kungl. Alaj.ts proposition nr 220.

99

bidragen, och sedan dessa höjningar genomförts kan man vänta sig, att skattebelastningen blir mycket ojämn. Särskilt höga utdebiteringar för ändamålet torde bli erforderliga i vissa avindustrialiserade landskommuner, där ålderssammansättningen är sådan, att antalet folkpensionärer blir högt, samtidigt som skatteunderlaget är lågt.

Socialvårdskommittén anser, att det icke låter sig göra att genom en gra­ dering av kommunbidragen efter skatteunderlaget på en omväg reducera kommunbidragen i vissa orter. Kommunbidragens huvudsakliga uppgift skulle vara att från pensionsnämndernas sida framtvinga en noggrann pröv­ ning av pensionsansökningarna. Det har i vår kommunalrätt utan vidare gjorts till ett axiom att en samfällighet icke kan besluta vad en annan sam­ fällighet skall betala. Även om det kan vara nödvändigt att i allmänhet an­ lägga ett sådant betraktelsesätt, när det gäller finansieringen av statsupp- gifter, som utföras av kommunerna med statsbidrag, har socialvårdskom­ mittén enligt styrelsens mening i detta speciella fall betydligt överdrivit be­ tydelsen av kommunbidragen. Så långt styrelsen har sig bekant har det i fråga om pensionsnämndernas handläggning av pensionsärenden icke före­ kommit särskild anledning till anmärkning. Om fall av missbruk förekom­ mit, torde det röra sig om undantagsföreteelser; i den föreliggande utred­ ningen liksom tidigare rör man sig i detta avseende enbart med allmänna talesätt.

Att missbruk icke förekommer eller i varje fall äro sällsynta torde bero på den effektiva kontroll, som utövas över pensionsnämndernas beslutsförfa­ rande, i första hand av pensionsstyrelsens ombud och i andra hand av pen- sionsstyrelsen. Pensionsnämnderna torde i själva verket vara att betrakta i huvudsak såsom utredande organ. — Den av kommittén mer eller mindre direkt uttryckta förmodan, att en obehörig övervältring av kostnader kan äga rum från fattigvården till folkpensioneringen, håller i varje fall icke streck beträffande de hårt skattetyngda kommunerna, vilka i allmänhet ha ett lågt skatteunderlag per invånare och därför borde komma i åtnju­ tande av lindring i kommunbidraget. Det bör nämligen hållas i åtanke, att fattigvårdsutgifterna men däremot icke kommunbidragen till folkpensione­ ringen räknas till de i fråga örn skatteutjämningsunderstöd prioriterade ut­ gifterna. För en hårt skattetyngd kommun kan det därför t. o. m. vara ekonomiskt förmånligare, om hjälpen utgår i form av fattigvård än i form av folkpension. Konsekvensen av den här utvecklade tankegången skulle egentligen bli, att kommunbidragen helt kunde slopas. Styrelsen förstår dock, att ett förslag örn helt slopande av kommunbidragen knappast skulle tagas på allvar och underlåter därför att framställa det. Men det skulle en­ ligt styrelsens mening vara beklagligt, örn man nu konstruerade kommun­ bidragen på sådant sätt, att den skatteutjänmande effekten utebleve. Skola kommunerna på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra dem redan ålagda uppgifter och dessutom åläggas nya, kan icke skatteutjämningsproblemet undan för undan skjutas åt sidan. I enlighet med kommunalskattebered- ningens förslag måste enligt styrelsens mening de olika specialstatsbidragen i möjligaste mån graderas med hänsyn tagen till kommunernas ekonomiska bärkraft; det kommer liven sedan en sådan gradering genomförts över hela linjen att kvarstå en betydande ojämnhet, som måste utjämnas genom sär­ skilda skatteutjämningsbidrag.

Av enahanda skäl som de sist återgivna har länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarat, att vid kommunbidragens bestämmande hänsyn borde tagas

100

Kungl. Maj:ls proposition nr 220.

till skattetrycket samt att i sådana fall, där befolkningens åldersfördelning vore särskilt oförmånlig, kommun efter utredning borde kunna erhålla lind­ ring i bidragsskyldigheten.

Överståthållarämbetet har i förevarande avseende anfört följande.

Åtskilligt talar för att folkpensionärer, som äro bosatta å orter med lägre levnadsomkostnader, hädanefter få mindre svårigheter att reda sig på sina pensioner, än de, som bo i dyrorter. Denna senare grupp pensionärer måste sålunda i större utsträckning än pensionärerna i den förra gruppen beredas ekonomisk hjälp av kommunala medel. Den lättnad i fattigvårdstungan, som pensionsreformens genomförande kommer att medföra, kan följaktligen väntas bliva avgjort mera framträdande i kommuner med lägre levnadskost­ nader. Det må vidare påpekas, att den omständigheten, att bostadskostna­ derna äro högre å en viss ort, icke behöver betyda att ortens ekonomiska bär­ kraft är så stor, att en högre procentuell kommunandel blir motiverad. Redan den omständigheten, att bostadstilläggen skola utgå med lägre belopp inom kommuner med låga levnadskostnader, medför ju, att för sådana kommu­ ner utgivandet av bidraget till bostadstillägg blir mindre ekonomiskt pres­ sande. Det förhåller sig ej heller så, att de högre bostadstilläggen i dyrorter medföra någon sådan förbättring i de där bosatta pensionärernas ställning i jämförelse med andra pensionärer, som skulle kunna motivera, att dyrorts- kommunerna bidroge till kostnaderna efter högre procentsats. Då motivet för kommunandelen huvudsakligen är att effektivisera den lokala pröv­ ningen, torde icke utan tvingande skäl högre bidrag än som betingas därav böra uttagas enligt ett system, som i och för sig ej är ägnat att åstadkomma rättvisa kommunerna emellan. Överståthållarämbetet vill icke göra gällande, att nu anförda synpunkter äro de enda, som kunna eller böra anläggas på förevarande fråga. Men ämbetet ifrågasätter, huruvida icke till mera ingående prövning än som framgår av kommittébetänkandet bör upptagas spörsmålet örn differentiering av bidragen till bostadstillägg över huvud böra äga rum. Skulle därvid befinnas möjligt eller lämpligt att helt frångå differentiering, vilket Överståthållarämbetet för sin del helst skulle se, synes det i varje fall motiverat att såväl över lag sänka den procentsats, med vilken kommunerna skola bidraga, som minska spännvidden i den härutinnan av kommittén före­ slagna skalan.

Ett slopande av kommunbidragen har direkt påyrkats av drätselkammaren i Norrköping, som å stadens vägnar anfört, att folkpensioneringen borde be­ traktas som en rent statlig angelägenhet. Argumentet att kommunbidragen medförde tillbörlig noggrannhet vid prövningen saknade avgörande bety­ delse, särskilt örn alternativ III genomfördes, och påståendet att bostadstilläg­ gen vore att anse såsom en kommunal angelägenhet motsades av kommitténs egen motivering för tilläggen. Västerås stad har hävdat, att kommunbidrag till bostadstilläggen icke vore motiverade.

Ändrade grunder för kommunbidragens beräkning har ifrågasatts även av socialstyrelsen, som ansett, att förslaget komme att medföra en alltför hög belastning i sådana dyra kommuner, vilkas ekonomiska resurser vore an­ strängda. I ökad grad syntes detta kunna bli fallet, om man införde sär­ skilda kommunala bostadstillägg på sådana orter, och det syntes böra över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

101

vägas, om icke skalan för kommunbidragen kunde avvägas på ett med hän­ syn till sådana omständigheter mera tillfredsställande sätt. Ur synpunkten av rättvisa mellan kommunerna har styrelsen vidare ifrågasatt, om icke kom­ munbidrag borde utgå även i lägsta bostadskostnadsgruppen med viss pro­ cent av det belopp, vartill enligt kommittén kostnaderna för bostad och bränsle i nämnda ortsgrupp kunde skattas, eller 200 kronor för ensamstå­ ende och 250 kronor för äkta makar. För övriga grupper borde bidraget då utgå efter viss procent av nämnda belopp, ökat med bostadstillägget.

Stockholms stadsfullmäktige ha särskilt understrukit, att den ökning av kommunbidragen till folkpensioneringen, som kommittén förordat, icke vore tillräckligt motiverad. Stadens drätselnämnd, till vars uttalanden stadsfull­ mäktige i allt väsentligt anslutit sig, har förklarat, att den utvidgade med­ verkan från de ekonomiskt bärkraftigare kommunernas sida, som social- vårdskommittén föreslagit, ingåve starka betänkligheter samt därvid anfört följande.

För den omfördelning av inkomsterna inom samhället, som det här gäller att genomföra, är den proportionella kommunalbeskattningen icke en rättvis beskattningsform. Drätselnämnden får vidare erinra, att ett huvudsakligt skäl för att göra kommunerna delaktiga i kostnaderna för folkpensioneringen va­ rit att härigenom garantera återhållsamhet vid beviljandet av pensionsansök- ningarna. Örn nu, såsom drätselnämnden föreslår, inkomstprövningen slo­ pas, bortfaller ett väsentligt motiv för den kommunala bidragsplikten, och dennas fortsatta berättigande skulle kunna ifrågasättas. Skulle det av stats- finansiella skäl anses uteslutet att tillmötesgå ett sådant önskemål, torde bi­ dragen böra utgå med högst 20 procent på bostadstillägget.

Stockholms stads kammarkontor har i fråga örn de ekonomiska verkning­ arna för Stockholm förklarat att enligt vilketdera som helst av de i betän­ kandet framlagda alternativen skulle stadens kostnader för folkpensione­ ringen till år 1950 med frånräknande av såväl besparingar på stadens fattig­ vårds- och sjukvårdskostnader som uppkommande inkomstökningar stiga till minst det dubbla i jämförelse med kostnaderna enligt nu gällande folk­ pensioneringslag. Härvid borde bemärkas, att för de verkligt behövande pen­ sionärerna i Stockholm några förbättrade förmåner i stort sett icke skulle följa av förslagets realiserande. Mot en så väsentligt ökad kostnadsbörda, som för de mest behövande icke skulle innebära annat än ett utbytande av en socialvårdsform mot en annan, syntes staden hava anledning att inlägga en bestämd protest, överhuvudtaget syntes det föga tilltalande att från den progressiva statsskatten föra över utgifter, som ankomma på staten att be­ strida, till det kommunala skatteunderlaget, där skatten uttages efter propor­ tionella grunder, varigenom den mindre inkomsttagaren, relativt sett, finge bära lika stor andel av kostnaderna som den i inkomsthänseende bättre lottade.

Enligt kammarkontorets mening borde man ha kunnat förvänta, att so- cialvårdskommittén sökt finna någon bärande grundsats, efter vilken kom­

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

munbidragen skulle bestämmas, och icke nöjt sig med att föreslå en kost­ nadsfördelning efter så pass godtyckliga grunder som skott. I avsaknad av principiell grund för denna fördelning syntes man hava anledning att från stadens sida bestämt påyrka, att dess deltagande i kostnaderna begränsas till högst den av vissa reservanter inom kommittén föreslagna.

Till nämnda reservation har även länsstyrelsen i Gävleborgs lån ävensom ett stort antal kommuner — däribland Göteborgs stad —- och åtskilliga av pensionsstyrelsen hörda pensionsnämnder anslutit sig. En sänkning av kom­ munbidragen förordas jämväl av en del andra kommuner och pensions­ nämnder.

Statskontoret anser däremot en höjning av kommunernas andel i bostads­ tilläggen med i genomsnitt 10 procent böra övervägas. Samtidigt borde pröv­ ningen och fastställande av bostadstillägget helt överlåtas på pensionsnämn- dema i syfte att förenkla och förbilliga den centrala administrationen. Ett likartat förslag har framlagts av Sollentuna kommun, som framfört tanken att den egentliga ålderspensionen — till belopp reducerat med vad som mot­ svarade bostadskostnaderna i bostadskostnadsgrupp I — skulle utgå av stats­ medel, medan kommunerna skulle ha att utbetala bostadstilläggen, för vilka kommunerna sedan skulle äga uppbära statsbidrag i viss ordning. En fördel av detta system skulle vara att likformighet i hela pensionssystemet uppnåd­ des. De kommunala organ, som handhade bostadstilläggen skulle därjämte på ett helt annat sätt kunna taga del i den sociala bostadspolitiken.

En höjning av kommunernas bidrag till tilläggs- och änkepensionerna till 25 procent föreslås av pensionsstyrelsen, för den händelse alternativ III skulle komma till genomförande. Kommunernas kostnader bleve därigenom i stort sett icke högre än enligt alternativ II. Styrelsen har vidare framfört vissa syn­ punkter angående detaljutformningen av bestämmelserna örn kommunbi­ dragen.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat, att bostadstilläggen borde helt bekostas av vederbörande kommuner, eftersom de skillnader som fun­ nes beträffande bostadskostnaderna i huvudsak berodde på att tätorterna ge­ nom större inkomster och tillgångar kunnat bereda sina invånare bättre stan­ dard och större förmåner än den fattigare landsbygden kunnat bereda sina invånare. Skulle bostadstilläggen helt eller delvis bestridas med statsskatte- medel, finge den i bostadshänseende sämre ställda och fattigare landsbygden bidraga till att betala icke blott det i det egentliga pensionsbeloppet ingående, för alla lika allmänna bostadstillägget, varom intet vore att säga, utan även de i bostadshänseende bättre ställda och rikare tätorternas högre bostads­ kostnader. Flera pensionsnämnder, vilka hörts av pensionsstyrelsen, ha utta­ lat samma åsikt.

Socialvårdskommitténs i samband med bostadsfrågan gjorda uttalanden rörande de förhöjda folkpensionernas inverkan på tjänstepen­ sioner m. m. ha berörts i åtskilliga yttranden. Pensionsstyrelsen har an­

Kungl. Majas proposition nr 220.

103

sett det nödvändigt att, om alternativ lil skulle genomföras, ett beslut härom borde föregås av en noggrann undersökning i vad mån ingripanden på andra samhälleliga områden borde komma till stånd för att åstadkomma en sam­ ordning i ekonomiskt avseende med de nya folkpensionsförmånerna. Särskilt angeläget vore att allmän och enskild pensionering av anställda på ett till­ fredsställande sätt samordnades med den allmänna ålderspensionen. Styrel­ sen för svenska stadsförbundet har framhållit, att örn en ytterligare utred­ ning rörande möjligheterna att göra besparingar å tjänstepensioner för stats- och kommunalanställda icke kunde slutföras innan beslut fattades örn folk­ pensionsreformen, denna fråga dock måste beaktas vid beslutets fattande. Därest nuvarande kommunalanställda, som tillförsäkrats tjänstepension, för­ behållslöst tillerkändes de förmåner som den föreslagna lagstiftningen skulle innebära, torde kommunerna bliva urståndsätta att beträffande deras tjänste­ pensioner göra sådana besparingar som åsyftats. Utredningen härom borde därför verkställas åtminstone i sådan ordning att erforderliga förbehåll i be­ rörda hänseende kunde göras i samband med beslut om folkpensionsför­ månerna. Även socialstyrelsen har funnit den av kommittén ifrågasatta ut­ redningen böra sättas i gång utan dröjsmål, varjämte styrelsen anfört föl­ jande.

Att indraga eller nedsätta tidigare medgivna pensionsförmåner är över huvud taget en åtgärd, som naturligt nog icke gärna vidtages, oavsett i vilken mån en dylik åtgärd skulle medgivas av vederbörande författningar. En så­ dan åtgärd skulle kunna te sig rimlig endast om den komme till stånd i ett direkt samband med en folkpensioneringsreform, ty det skulle då bli tydligt, att den förmån, som här folie bort, uppvägdes av en förmån, som tillkomme genom reformen. Emellertid må det å andra sidan anmärkas, att socialvårds- kommittén har fäst en viss vikt vid att de föreslagna grundpensionerna (en­ ligt alternativ II) försäkringstekniskt ungefärligen svara mot de föreslagna maximiavgifterna, erlagda under hela den avgiftspliktiga åldern. Då härtill kommer, att de ifrågavarande pensionsberättigade tjänstemännen i stor ut­ sträckning torde komma att erlägga maximiavgift åtminstone under en lång följd av år, är det uppenbart, att en minskning av pensionsförmånerna i vart fall kominer alt bli tämligen svår att genomföra.

Statskontoret har i nu ifrågavarande avseende anfört följande.

Givetvis måste icke inkomstprövade folkpensioner av denna storleksord­ ning öva inflytande vid det framtida bestämmandet av ålderspensioner på grund av arbete eller tjänst. Kommittén bar även framhållit angelägenheten av att en särskild utredning verkställes rörande folkpensioneringens inverkan på ålderspensionerna till de befattningshavare, för vilka pensionskostnaderna helt eller till väsentlig del bestridas av allmänna medel. Härvidlag är särskilt att beakta, hurusom ordinarie statstjänsteman icke är skyldig underkasta sig ändring av tjänstepensionsunderlag. Principen örn pensionens s. k. oantast- barhet lägger också hinder i vägen för att utan vidare företaga reduktioner av redan beviljade tjänstepensioner. Olika utvägar måste fördenskull i sam­ band med den förordade utredningen prövas i syfte att undvika clt opåkallad gynnande av vissa löne- och pensionstagarkategoricr. Eventuellt lår därvid

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

såsom villkor för åtnjutande av folkpension enligt föreslagna grunder böra uppställas skyldighet att underkasta sig viss närmare angiven reduktion av tillförsäkrad eller redan beviljad tjänstepension, eller ock torde folkpensio­ nen kunna för här avsedda pensionstagare övergångsvis nedsättas på sådant sätt, att de sammanlagda pensionsförmånerna bringas i överensstämmelse med vad som kommer att utgå enligt reviderade och efter de nya folkpen­ sionerna anpassade pensionsbestämmelser.

Statens pensionsanstalt har förklarat, att vid ett hänsynstagande till folk­ pensioneringen ej oväsentliga besparingar inom det statliga pensionsväsendet kunde komma att uppstå. Enbart statens pensionsanstalt hade för närva­ rande drygt 8 000 pensionstagare som uppnått 67 års ålder. Anstalten funne i likhet med socialvårdskommittén skäl föreligga att, örn alternativ II eller al­ ternativ III antoges, överväga ett dylikt hänsynstagande i samband med före­ stående revision av den genom statens försorg anordnade pensioneringen av anställda. Med hänsyn till den allmänna bidragsplikten till folkpensioneringen borde de statliga löntagarpensionerna dock ej minskas med hela beloppet av folkpensionen.

Ur sistnämnda synpunkt har länsstyrelsen i Uppsala lån anfört, att om tjänstepensionerna skulle minskas med belopp motsvarande folkpensioner­ nas grundbelopp de tjänstepensionsberättigade finge bidraga till folkpensio­ neringen utan att själva bliva delaktiga därav. Att minska tjänstepensionen med en del av grundpensionen eller allmänna ålderspensionen vore ur rätt­ visesynpunkt icke stort bättre. Ville man så ordna tjänstemännens pensions- förhållanden, att de skulle erhålla folkpension och en med hänsyn därtill av­ kortad tjänstepension och familjepension, syntes detta icke böra ske utan att lön, tjänstepension och familjepension samt avdrag för tjänstepension och familjepension reglerades i enlighet härmed i samband med befattningshava­ res tillträde av med pensionsrätt förenad tjänst. Därest viss del av tjänste­ pension, som börjat utgå före 67 års ålder, skulle, sedan pensionären fyllt 67 år, kallas folkpension och utbetalas i annan ordning än tjänstepensionen syntes detta också leda till onödiga administrationskostnader. Likartade syn­ punkter ha anförts av länsstyrelsen i Västerbottens län. Länsstyrelsen i Gävle­ borgs län har förklarat, att örn avsikten vore att i anledning av folkpensions­ reformen beskära den pension, som i allmän tjänst anställda på grund av inbetalda avgifter vore berättigade utbekomma och vilken pension utgjorde av dem intjänt lön, länsstyrelsen måste inlägga en bestämd gensaga mot en åtgärd i dylik riktning. Även styrelsen för svenska landstingsförbundet har ställt sig tveksam till tanken att minska pensionerna till de i allmän tjänst anställda och deras familjemedlemmar samt ansett att detta kunde ske endast i samband med en lönereglering, där befattningshavarna hade att välja mel­ lan den gamla och den nya löne- och pensionsstaten.

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, som tillstyrkt en utredning i enlighet med kommitténs uttalanden, har ansett denna utredning böra vidgas

Kungl. Mcij:ts proposition nr 220.

105

till att omfatta jämväl folkpensionernas inverkan på tjänstepensioner till efterlevande make ävensom inverkan av övriga socialförmåner (ersättningar på grund av den allmänna sjukförsäkringen, allmänna barnbidrag m. m.). Härvid borde beaktas förhållandena för såväl kommande anställda som nu­ varande anställda och pensionstagare. Kassan har vidare ansett önskvärt, att möjlighet öppnades för utgivande av folkpension i form av ålderspen­ sion vid tidigare ålder än 67 år i sådana fall då tjänstepension utgår, var­ igenom tjänstepensioneringens anpassning till folkpensioneringen skulle för­ enklas och folkpensioneringens organ befrias från invaliditetsprövning av en stor del av dem som tjänstepensioneras vid lägre ålder.

I fråga om folkpensioneringens förhållande till stats- och kommunalanställ­ das pensioner må vidare omnämnas, att Stockholms stads kammarkontor ytt­ rat, att därest alternativ III genomfördes, en modifikation därav kunde ifråga­ komma på sådant sätt, att från rätt till folkpension uteslötes i statlig eller kommunal tjänst anställda, som vöre tillförsäkrade en tjänstepension av den storlek, att den motsvarade ett skäligt livsuppehälle, förslagsvis motsvarande högsta folkpensionens dubbla belopp. Det syntes knappast sannolikt, att en bestämmelse med detta innehåll skulle nämnvärt påverka individens spar- samhetsvilja eller eljest medföra menliga följder.

Med hänsyn till pensioneringen av i enskild tjänst anställda har svenska försäkringsbolags riksförbund tillstyrkt alternativ III såsom bäst ägnat att utgöra en grund för utbyggnad tjänstepensionsvägen eller genom privat pen­ sionsförsäkring, men funnit, att icke heller detta alternativ tillräckligt beak­ tat önskvärdheten av att folkpensioneringen uppbyggdes på sådant sätt, att en effektiv samordning med andra pensioneringsformer bleve möjlig. Det hade funnits större möjligheter att nå ett tillfredsställande resultat i detta hänseende, om man inriktat sig på att samtidigt träffa de lämpligaste anord­ ningarna såväl beträffande folkpensionen som med avseende å statlig och privat tjänstepensionering än örn man, på sätt socialvårdskommittén tänkt sig, först fastslår reglerna för folkpensionen och sedan söker anpassa de olika tjänstepensionsordningarna efter dessa regler. Svenska personal-pensionskas­ san har för sin del ansett, att den ändring av nuvarande tjänstepensionspla- ner beträffande löntagare i enskild tjänst, som aktualiserades av folkpen­ sionernas höjande, lämpligen borde bliva föremål för förhandlingar mellan arbetsgivarnas och de anställdas organisationer.

Frågan i vilken utsträckning de förhöjda pensionsförmånerna komma att återbära s till det allmänna i form av skatter har i allmänhet icke berörts i yttrandena. Länsstgrelsen i Västerbottens län har dock i sam­ band med sitt förordande av alternativ lil påpekat, att en välsituerad pen­ sionstagare finge återbära en avsevärd del av folkpensionen i form av skatt, varför hans nettoinkomst av pensionen betydligt reducerades. I andra ytt­ randen ha yrkanden framkommit örn frihet från skatt för folkpensionärer

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

utan egna inkomster. Socialstyrelsen har i detta hänseende framhållit, att de föreslagna pensionsbeloppen i åtskilliga fall bleve otillräckliga för att bevara den levnadsstandard, en pensionstagare för närvarande med stöd av bidrag från fattigvården uppnått och att i andra fall förmånerna endast komme att motsvara eller obetydligt överstiga existensminimum. Med hänsyn härtill borde det tagas under allvarligt övervägande örn icke beskattningsreglerna borde så ändras, att pensionsförmånerna för sådana pensionstagare, som ej uppbure andra inkomster, bleve skattefria. Utvägen att höja skatteavdragen till sådan storlek, att pensionsförmånerna ej komme att beskattas syntes vara värd att undersökas, åtminstone vad de statliga skatterna beträffade. Lik­ artade uttalanden ha gjorts av flera kommuner ävensom Borås folkpensio­ närsförening, varemot länsstyrelsen i Norrbottens län uttalat sig för en effek­ tivare taxering av pensionerna än för närvarande.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

Den allmänna pensionsförsäkring, som 1913 genomfördes i vårt land och som syftade till att bereda medborgarna trygghet mot nöd på ålderns dagar eller vid dessförinnan inträdande oförmåga till arbete, var icke så uppbyggd att detta mål nåddes. Pensionsbeloppen ökades i början av 1920- talet men knappast mer än penningvärdet fallit. De blevo därför alltjämt icke tillräckliga ens för en nödtorftig försörjning annat än i undantagsfall, och ett stort antal av dem, som uppburo folkpension, voro nödsakade att även anlita fattigvården.

En ändring till det bättre i detta hänseende avsåg nian att åstadkomma genom de folkpensionsreformer, som genomfördes i mitten av 1930-talet. Genom höjning av pensionsbeloppen år 1935 och genom införandet år 1937 av dyrortsgradering sökte man vinna att folkpensionärerna skulle kunna i huvudsak försörja sig utan bistånd från annat håll. Det stod emellertid re­ dan från början klart, att detta syfte icke fullt ut förverkligades genom re­ formerna. Det åter fallande penningvärdet hotade att ytterligare försämra värdet av pensionsförmånerna. Genom särskilda åtgärder under krigsåren ha därför provisoriska anordningar måst vidtagas för en förbättring av folkpensionärernas försörjningsläge. Sedan 1941 ha sålunda dyrtidstillägg utgått till folkpensionärerna. Medvetandet om att pensionsförmånerna även trots dyrtidstilläggen voro otillräckliga har föranlett införandet av sär­ skilda provisoriska förstärkningar av pensionsbeloppen. För nästkommande budgetår har jag funnit det påkallat att föreslå ytterligare dylika förstärk­ ningar.

Trots dessa bemödanden från statsmakternas sida att förbättra folkpen­ sionärernas levnadsbetingelser förhåller det sig alltjämt så, att den som

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

107

icke har annat än sin folkpension att försörja sig på ofta icke kan utan ytterligare tillskott från det allmänna upprätthålla en skälig levnadsstan­ dard. Enligt socialvårdskommitténs undersökningar åtnjöto under år 1943 13,6 procent av de tilläggspensionärer, som ej voro intagna å anstalt, hemunderstöd från fattigvården, varjämte 3,8 procent av dem uppburo kommunala pensionstillskott. För tätorternas del var antalet understödda förhållandevis än större. Åtskilliga tiotusental folkpensionärer äro följ­ aktligen för sitt livsuppehälle beroende av att deras folkpensioner kom­ pletteras med understöd i annan form.

Redan dessa omständigheter göra det angeläget att reformera vår nu­ varande folkpensionering för att nå det uppställda målet att pensionsför­ månerna skola vara av sådan storlek att folkpensionärerna icke behöva falla fattigvården till last eller bli beroende av anhörigas bistånd. Men syftet med en folkpensionering bör gå längre. Jag kan till fullo instämma i socialvårdskommitténs uttalande, att man i våra dagar icke kan nöja sig med att endast lämna de gamla och arbetsoförmögna livets oundgäng­ liga nödtorft. Omsorgen om dem bör fastmera inriktas på att bereda dem en levnadsstandard som är skälig i förhållande till den, varpå medbor­ gare med låga inkomster i gemen leva. Det stora flertalet medborgare har på grund av kontinuerligt ökad avkastning av produktionen ernått en be­ tydande förbättring av sina levnadsvillkor. Ålderspensionärerna, som i all­ mänhet under ett verksamt liv deltagit i det produktiva arbetet, ha jämväl berättigade anspråk på en standardhöjning även om det icke är möjligt att härvidlag bereda dem samma ställning som övriga medborgare.

Den reform av folkpensioneringen till vilken socialvårdskommittén fram­ lagt förslag innebär ändringar av betydande räckvidd i jämförelse med gällande lagstiftning. Kommittén har själv med rätta uttalat att förslaget i materiellt avseende är så vittgående, att det kan sägas taga sikte på en helt ny ordning för försörjningen av de medborgare, som äro berättigade till folkpension. I allt väsentligt måste kommitténs förslag anses ha på ett lyck­ ligt sätt löst föreliggande problem, och jag kan, såsom av det följande skall framgå, i det stora hela acceptera de resultat vartill kommittén kommit. Jag utgår därvid från att det är ekonomiskt möjligt att genomföra en folk­ pensionsreform av den omfattning, varom här är fråga, utan att fördenskull andra önskvärda reformer behöva undanskjutas. En översikt över plane­ rade socialreformer skall jag lämna i det följande. Vad angår finansierings­ frågorna kommer chefen för finansdepartementet att avgiva en redogörelse i annat sammanhang.

Folkpensioneringens systematiska uppbyggnad.

Socialvårdskommitténs förslag innebär, att pensionsförmånernas belopp skola vara oberoende av storleken av de avgifter till folkpensioneringen som den pensionsberättigade erlägger. De pensionsavgifter, som även enligt för­

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

slaget skola utgå, anses endast såsom bidrag till kostnaderna för folkpen­ sioneringen. Enligt förslaget erfordras följaktligen icke vidare någon indi­ viduell bokföring av erlagda pensionsavgifter. Den i 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring dominerande och i 1935 års lag örn folkpensionering del­ vis bibehållna försäkringstekniska synpunkten kommer sålunda enligt för­ slaget att i väsentlig mån övergivas.

Dessa kommitténs utgångspunkter kan jag godtaga. För att icke de, för vilka pensioneringen är mest av behovet påkallad, skola få för små pensio­ ner har man redan enligt den gällande lagen låtit endast en mindre del av pensionen vara till storleken beroende av de erlagda avgifterna. Ett sådant system kräver emellertid en stor administrativ apparat utan motsvarande nytta. Jag är därför ense med kommittén örn att pensionens belopp bör vara oberoende av storleken av de avgifter vederbörande erlagt. Detta utesluter givetvis icke att, därest särskilda pensionsavgifter alltjämt skola utgå — jag återkommer till detta spörsmål i det följande —, vid bestämmandet av deras storlek viss hänsyn tages till förmånernas värde.

Invaliditetspensionering och ålderspensionering.

Alltsedan folkpensionering infördes i vårt land har den omfattat icke blott en allmän ålderspensionering utan även en invaliditetspensionering. Betydelsen härav framgår av att för närvarande antalet invalidpensionärer utgör bortåt en fjärdedel av hela antalet folkpensionärer. Tages hänsyn alle­ nast till tilläggspensionärerna, utgöra invaliderna närmare en tredjedel av hela antalet.

Socialvårdskommittén har till ingående övervägande upptagit frågan huruvida invaliditetspensioneringen alltjämt bör vara anknuten till ålders­ pensioneringen. Utgångspunkten för dessa överväganden har varit, att majoriteten inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté, vars arbete ledde till antagandet av 1935 års folkpensionslag, föreslog att invalidpensione­ ringen skulle överflyttas till en annan gren av socialförsäkringen, nämligen sjukförsäkringen. Vid den tidpunkt, då detta förslag förelåg till prövning, var emellertid sjukförsäkringen icke så utbyggd, att en allmän invaliditets- försäkring lämpligen kunde anknytas till densamma. Situationen blir givet­ vis en annan efter genomförandet av en allmän sjukförsäkring. Socialvårds­ kommittén har emellertid på anförda skäl funnit det vara mera effektivt att bibehålla sambandet mellan invalidpensioneringen och ålderspensione­ ringen än att anknyta den förra till sjukförsäkringen. I likhet med det övervägande flertalet av de remissinstanser som yttrat sig på denna punkt har jag funnit de av kommittén anförda skälen övertygande.

Pensionsåldern.

Bibehålies anknytningen av invalidpensioneringen till ålderspensione­ ringen, kan man hålla pensionsåldern relativt hög utan att fördenskull pen­

Kungl. Maj:ts proposition nr

220

.

109

sioneringens effektivitet nämnvärt minskas. Socialvårdskommittén har före­ slagit, att pensionsåldern bibehålies vid den nuvarande åldersgränsen 67 år. Utan tvivel vore det önskvärt, att en sänkning av denna åldersgräns, gene­ rellt eller för vissa kategorier, kunde genomföras. Av kommitténs utred­ ningar framgår, att en allmän sänkning av pensionsåldern blir mycket kost­ sam. Hänsyn måste också tagas till det förhållandet, att såsom en följd av befolkningsutvecklingen antalet åldringar kommer att stiga mycket snabbt under de närmaste årtiondena, medan befolkningen i den arbetsföra åldern tenderar att stagnera. Av statsfinansiella skäl synes det därför knappast lämpligt att för närvarande sänka pensionsåldern. Icke heller kan jag till­ styrka att, såsom måhända i och för sig vore motiverat, en lägre pensions­ ålder fastställes för kvinnor än för män. Därest man, på sätt kommittén föreslagit, inför särskilda hustrutillägg och änkepensioner, tillgodoses emel­ lertid inom folkpensioneringens ram de kategorier av kvinnor, beträf­ fande vilka den höga pensionsåldern varit särskilt otillfredsställande. Kom­ mittén har till övervägande upptagit jämväl frågan om fastställande av en lägre pensionsålder för anställda inom vissa yrken. Svårigheterna att ge­ nomföra en dylik differentiering äro dock så stora, att tanken därpå måste avvisas. I många av de fall det här gäller torde för övrigt invalidpensione­ ring kunna komma i fråga för tiden till dess ålderspension kan erhållas.

Olika pensioner för ensamstående och gifta.

Vår nuvarande folkpensionering kan sägas vara individuellt ordnad så­ tillvida, att pensionsförmånernas storlek i huvudsak är oberoende av örn den pensionsberättigade är gift eller icke. Två äkta makar, vilka båda äro pensionsberättigade, erhålla sålunda i stort sett dubbelt så stor pension som en ogift.

Socialvårdskommittén har däremot föreslagit, att en ensamstående pen­ sionär skall erhålla större pension än envar av äkta makar, vilka båda äro pensionsberättigade. Det torde vara en allmän erfarenhet att levnads­ kostnaderna för två makar merendels icke uppgå till dubbla beloppet av levnadskostnaderna för en ogift. De av kommittén verkställda undersök­ ningarna angående folkpensionärernas levnadsförhållanden bestyrka detta. I de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena ha icke heller rests några invändningar mot förslaget i denna del; i vissa yttranden har utta­ lats livlig tillfredsställelse över den ståndpunkt kommittén intagit. Jag an­ sluter mig också till denna. Den princip det här gäller har för övrigt redan i viss mån vunnit beaktande. De nuvarande provisoriska förbättringarna av tilläggspensionerna utgå sålunda i det väsentliga regelmässigt med högre belopp till ogifta personer än till gifta.

I några yttranden har ifrågasatts huruvida icke förhållandet mellan de av kommittén föreslagna pensionsbeloppen för äkta makar och för ogifta

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

borde ändras så, att de gifta erhölle något högre pensioner i jämförelse med de ogifta än enligt förslaget. Den av kommittén angivna relationen i detta hänseende synes mig emellertid väl avvägd, varför jag saknar anledning att på denna punkt frångå förslaget.

Pensionsförmånernas storlek. Frågan om dyrortsgradering.

Socialvårdskommittén har föreslagit, att den egentliga pensionen skall ut­ gå med ett över hela landet lika belopp, utgörande 1 000 kronor för ensam­ stående pensionär och 1 600 kronor för äkta makar, vilka båda äro pen- sionsberättigade. Härutöver skola enligt förslaget i orter med högre bostads­ kostnader — bränslekostnader däri inräknade — utgå särskilda bostads­ tillägg. De maximala pensionsbeloppen komma härigenom att å dyraste ort uppgå till 1 600 kronor för ensamstående och 2 400 kronor för makar.

Vid bedömande av de sålunda föreslagna beloppens skälighet är att be­ akta att några mera ingående undersökningar icke föreligga angående den levnadsstandard pensionärerna böra åtnjuta. Uppenbarligen är det också förenat med stora vanskligheter att försöka finna säkra grunder efter vilka en dylik standard skall beräknas. I detta hänseende måste man i huvudsak röra sig med antaganden på grundval av allmän erfarenhet om den inkomst­ nivå, på vilken medborgarna kunna försörja sig och de sina. Nyligen publi­ cerade, på taxeringsmyndigheternas material grundade siffror rörande in­ komstfördelningen år 1944 utvisa, att av landets omkring 3 miljoner in­ komsttagare, äkta makar härvid räknade gemensamt, vilka nämnda år taxe­ rats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 8,6 procent eller drygt 250 000 hade en inkomst, uppgående till mellan 600 och 1 000 kronor, och 12,4 procent eller bortåt 375 000 hade en inkomst som låg mellan 1 000 och 1 500 kronor. Dessa inkomster förefalla mycket låga om de ställas i rela­ tion till vad man vet örn befolkningens levnadsförhållanden. I ett relativt stort antal fall måste inkomstuppgifterna, som grunda sig på allmänhetens deklarationer, antagas icke riktigt återgiva det faktiska inkomstläget. I den mån ifrågavarande låga inkomster verkligen förekomma torde det i stor ut­ sträckning röra sig om utfyllnadsinkomster som ingå i en familjeinkomst. Dessa smärre inkomster kunna åtnjutas av bud och lärlingar som leva till­ sammans med föräldrar, av deltidsanställda i allmänhet samt av hembiträ­ den, hemmadöttrar och hemmasöner, i vilkas lön lågt taxerade naturaför­ måner utgöra den väsentligare delen. Endast mera sällan torde inkomst­ tagaren vara hänvisad till att leva enbart på en penninginkomst understi­ gande 1 500 kronor, i varje fall om det gäller familjer. I den mån det gäller familjer med barn torde fattigvården ofta nödgas lämna regel­ bundna bidrag. Oavsett i vad mån de angivna statistiksiffrorna riktigt återspegla inkomstförhållandena, få de emellertid anses tyda på att de av socialvårdskommittén föreslagna pensionsbeloppen åtminstone på de bil­ ligaste orterna lämna möjlighet till upprätthållandet av en om ock låg, så

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

lil

dock icke ovanlig levnadsstandard. För min del kan jag fördenskull accep­ tera socialvårdskommitténs utgångspunkt, att pensionsbeloppen på de i lev- nadskostnadshänseende billigaste orterna skola utgå med 1 000 kronor för en ensamstående pensionär och 1 600 kronor till två äkta makar vilka båda äro pensionsberättigade, helst som jämte pensionerna lagstadgade barn­ bidrag utgå i de fall, då pensionärerna lia barn att försörja. Jag finner mig kunna göra detta också med hänsyn därtill, att pensionärernas behov ge­ nomsnittligt kunna antagas vara något mindre än den arbetsföra befolk­ ningens; ålderspensionärerna ha i allmänhet endast sig själva att försörja.

Örn de föreslagna pensionsbeloppen 1 000 resp. 1 600 kronor kunna an­ tagas på billigare orter, främst den rena landsbygden, täcka försörjnings­ behovet, visar den föreliggande utredningen, att detta icke är fallet på andra håll. Otvivelaktigt föreligga alltjämt i vårt land betydande skillnader i lev­ nadskostnadernas höjd å olika orter. Det är därför uteslutet att, såsom i några yttranden ifrågasatts, helt slopa varje gradering av pensionsförmåner­ nas storlek efter förhållandena å skilda platser. Om man vill åstadkomma en reell likställighet för pensionstagarna i olika delar av landet, måste pen­ sionsförmånernas storlek graderas. Socialvårdskommittén har för sin del funnit en dylik gradering böra ske uteslutande med hänsynstagande till kostnaderna för bostad och bränsle. Det kan ifrågasättas örn tiden verkli­ gen är inne att helt slopa den nuvarande dyrortsgraderingen, som tager hänsyn även till andra levnadskostnader. Bortses från bostadskostnaderna torde emellertid en tendens till utjämning av levnadskostnaderna gjort sig gällande. Det synes föga sannolikt att, såsom från något håll anmärkts, de alltjämt föreliggande olikheterna i detta hänseende skulle komma att ånyo skärpas vid en återgång till mera normala förhållanden. Med hänsyn till det anförda anser jag mig i princip böra godtaga kommitténs förslag i denna del. I vissa yttranden har i nu förevarande avseende lagts viss vikt vid den ojämna skattebördan kommunerna emellan. Åtgärder för att undan­ röja dessa ojämnheter torde emellertid böra ske genom ett skatteutjämnings- förfarande snarare än genom en dyrortsgradering av folkpensionerna.

Emot kommitténs förslag att landet skall indelas i fem bostadskostnads- grupper och att det skall ankomma på socialstyrelsen att verkställa indel­ ningen synes mig intet vara att erinra. Däremot kan jag ej ansluta mig till kommitténs uppfattning att indelningen bör ske för tio år i sänder. I likhet med vissa skiljaktiga ledamöter av kommittén och ett stort antal remissinstanser anser jag att indelningen bör omprövas ungefärligen vart lemle år. Den första indelningen i bostadskostnadsgrupper bör dock enligt min mening erhålla en giltighetstid av endast cirka tre år. Det synes icke nödvändigt att tidpunkterna för omprövningen av indelningen i bostads­ kostnadsgrupper angivas i lagen utan torde det få ankomma på Kungl. Maj:! att eller vad som finnes lämpligt besluta härom. Genomföres ny kommunindelning i riket, varom förslag kommer att föreläggas årets riks­

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

dag, torde därav betingade jämkningar i bostadskostnadsgrupperingen böra ankomma på Kungl. Maj:ts förordnande i samband med beslutet om indel- ningsändring.

Vid indelningen i bostadskostnadsgrupper kan det självfallet visa sig lämp­ ligt att hänföra skilda delar av en och samma kommun till olika bostads­ kostnadsgrupper. Ett dylikt förfarande kan vara motiverat exempelvis om det inom en kommun finnes en markerad tätortsbebyggelse, där bostads- och hyresförhållandena äro annorlunda än inom kommunen i övrigt. Jag förutsätter att socialstyrelsen vid bostadskostnadsgrupperingen tager hän­ syn till dylika omständigheter.

Spännvidden mellan bostadstilläggens storlek inom de olika bostads- kostnadsgrupperna synes i stort sett ha väl avvägts av socialvårdskommittén. Emellertid utvisa föreliggande siffror att i Stockholm — och även på andra särskilt dyra orter — den understödsstandard som är normerande för ut­ givande av fattigvård ligger så högt, att de av kommittén föreslagna pen­ sionsbeloppen, bostadstilläggen däri inräknade, icke kunna anses motsvara en rimlig försörjning på dessa orter. Väsentligen torde detta sammanhänga med påfallande höga hyreskostnader. I dessa fall föreligger alltså ett be­ hov att kunna höja de maximala pensionsbelopp kommittén föreslagit. För­ hållandena kunna även på landsbygden vara sådana, att folkpensionären behöver ett tillskott till pensionen för att kunna bestrida särskilt höga bo­ stadskostnader. Då det här gäller pensionsfall, som icke kunna helt tillgodo­ ses genom de mera generella regler efter vilka det tidigare behandlade bo­ stadstillägget är och måste vara utformat, bör den förbättring av pensions­ förmånerna jag här åsyftar lämpligen kunna åstadkommas genom särskilda kommunala bostadstillägg. Jag vill därför förorda, att bestämmelser införas av innehåll att kommun äger besluta att till folkpensionär som är mantals­ skriven inom kommunen skall kunna utgå särskilt kommunalt bostads­ tillägg.

Detta särskilda bostadstillägg torde böra erhålla en i viss mån annan karaktär än de nuvarande kommunala pensionstillskotten. Det bör så­ lunda enligt min mening beviljas och utbetalas i samma ordning som folk­ pensionen i övrigt. Storleken av tillägget bör vara beroende av såväl den faktiska bostadskostnaden som av pensionstagarens egna resurser i form av inkomster och tillgångar. Tillägget förutsättes med andra ord utgå efter inkomstprövning samt prövning av bostadens skäliga storlek och standard i övrigt. Härvid bör dock förhandenvaron av en mindre förmögenhet i och för sig icke utgöra hinder för tilläggets utgivande. Eftersom tillägget föreslås skola i sin helhet bekostas av vederbörande kommun bör enligt min mening utan risk kunna anförtros åt kommunerna icke blott att bestämma huruvida tillägg av förevarande slag skola utgivas utan också grunderna för tilläggens beräkning. Eftersom tilläggen skola ha karaktär av folkpen­ sion böra de dock endast utgivas vid behov av mera stadigvarande natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

113

Inkomstprövningen.

Alltifrån folkpensioneringens införande lia de utgående pensionsbelop­ pens storlek varit starkt beroende av den pensionsberättigades egna in­ komster. De avgifts- eller grundpensioner, som utgått oberoende av in­ komstprövning, ha varit så obetydliga, att de saknat nämnvärd betydelse ur försörjningssynpunkt.

Socialvårdskommitténs förslag bibehåller denna anordning fullt ut, såvitt angår invalidpensionerna. Mot denna ståndpunkt synes mig några erin­ ringar icke kunna göras. Frågan huruvida invalidpension överhuvud skall utgå är nämligen beroende av om den pensionssökandes arbetsförmåga är så nedsatt, att han saknar möjlighet att genom eget arbete försörja sig. Har han avsevärda egna inkomster, minskas i hög grad presumtionen för att denna förutsättning för rätt till invalidpension föreligger. Någon erinran mot kommittéförslaget har icke heller gjorts på denna punkt, och jag ansluter mig i princip till detsamma. Vad kommittén anfört till stöd för att ett mindre belopp — 200 kronor — skall utgå såsom grundpension utan inkomstpröv­ ning kan av mig godtagas.

Beträffande ålderspensionerna ligger frågan om inkomstprövningen an­ norlunda till än i fråga om invalidpensioneringen. Ålderspensionerna böra i princip anses lia intjänats av pensionären under hans arbetsföra period. Även bortsett från denna mera principiella synpunkt tala starka skäl för att rätten till ålderspension icke skall vara förenad med någon inkomst- eller behovsprövning. Vi stå i vårt land såsom tidigare nämnts inför en befolkningsutveckling, som medför att antalet åldringar i befolkningen snabbt växer, medan däremot antalet medborgare i den arbetsföra åldern tenderar att stagnera. Det är vid sådant förhållande ett synnerligen viktigt samhällsintresse, att ålderspensioneringen utformas så, att åldringarnas vil­ lighet alt i görlig mån utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga icke motver­ kas. En ålderspensionering, som är så anordnad att storleken av de utgå­ ende pensionsförmånerna kraftigt reduceras, om pensionären genom eget arbete själv skaffar sig inkomster vid sidan av pensionen, fyller icke detta krav. Reduktionen av pensionen med hänsyn lill egna inkomster medför vi­ dare, att det för den enskilde ter sig mindre angeläget att genom eget spa­ rande själv bidraga till sin åldersförsörjning. Örn exempelvis en egnahems- innehavare genom sina uppoffringar lyckats göra sig skuldfri, borde icke hans bostadsförmån uppskattas till ett belopp, varigenom hans folkpension bleve reducerad. Villigheten hos arbetsgivare att ordna enskild pensionering av anställda och arbetare måste vidare i väsentlig grad påverkas av regler sorn medföra att den anställde därigenom går miste örn en betydande del av den folkpension, vartill han eljest skulle ha ägt rätt. Inkomstprövningen kräver ytterligare en ganska omfattande administrativ apparat.

Slutligen lärer det icke kunna förnekas att vissa synpunkter av mera känslomässig natur tala för att inkomstprövningen i den mån så är möjligt

Bihang till riksdagens protokoll 194(1. I sami. Nr 220.

X

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

begränsas. För den enskilde mäste det alltid kännas mindre tilltalande att behöva underkasta sig en ingående granskning av sina personliga förhål­ landen. Olika principer för uppskattningen av den pensionsberättigades in­ komster kunna också göra att inkomstprövningen verkar ojämnt och där­ igenom skapar missnöje och olust.

Socialvårdskommittén har framlagt tre olika alternativ till ålderspen­ sioneringens uppbyggnad. Enligt alternativ I bibehålies inkomstprövningen för åldringarna i samma utsträckning som för invaliderna, enligt alternativ II undantages en avsevärt större del av pensionen — 600 kronor för ogift och 1 200 kronor för makar — från inkomstprövning och enligt alternativ III skall den allmänna ålderspensionen — 1 000 kronor för ogift och 1 600 kronor för makar — utgå utan inkomstprövning, medan sådan bibehålies i fråga örn bostadstilläggen. Vad i det föregående anförts talar närmast för att man borde gå ett steg längre än alternativ III och slopa all be­ hovs- oell inkomstprövning i fråga om ålderspensionerna. Yrkanden i denna riktning lia också framkommit i vissa yttranden. Hänsyn måste emellertid även tagas till de statsfinansiella konsekvenserna av den stånd­ punkt man väljer. Kostnaderna för de av socialvårdskommittén framlagda alternativens genomförande lia av kommittén beräknats till i runt tal 725 miljoner kronor för alternativ I, 778 miljoner kronor för alternativ II och 831 miljoner kronor för alternativ III. Kostnadsskillnaden mellan de olika alternativen beror på verkningarna av inkomstprövningen. Skulle jämväl bostadstilläggen utgå utan behovsprövning, komme detta att medföra en kostnadsökning i förhållande till alternativ III med omkring 35 miljoner kronor. Då kostnaderna för reformen dessutom komma att efter hand stiga ganska avsevärt på grund av ökningen av antalet åldringar, finner jag att en dylik, av inkomstprövning helt oberoende ålderspensionering icke nu kan ifrågakomma.

Såsom framgår av det anförda anser jag däremot starka skäl tala för alt ålderspensionerna utformas enligt alternativ III. Av de avgivna remissytt­ randena framgår, att den övervägande delen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna tillstyrkt detta alternativ. De skäl som i yttran­ dena åberopats till förmån för alternativ III äro i huvudsak desamma som i det föregående anförts till stöd för en ålderdomspensionering utan varje inkomstprövning. Till förmån för alternativ II lia i yttrandena i allmänhet icke åberopats andra synpunkter än den statsfinansiella. Av de ledamöter inom socialvårdskommittén, som uttalat sig för detta alternativ, har an­ förts att pensionsförmånerna rimligen borde vara högre för dem, som i huvudsak allenast ha sin folkpension att leva av, än för dem, som därut­ över åtnjuta kanske betydande egna inkomster. I den offentliga diskus­ sion, vartill socialvårdskommitténs betänkande givit anledning, har vidare uttalats att, om det finansiellt vore möjligt att genomföra alternativ III.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

115

den merkostnad detta alternativ innebure i förhållande till alternativ II borde användas för att förbättra pensionerna för de sämst ställda. Vidare har framhållits att alternativ lil bibehölle inkomstprövningen icke blott för alla invalidpensionärer utan jämväl för sådana ålderspensionärer, som vore bosatta å ort där bostadstillägg utginge, varför det relativt sett vore av mindre betydelse att inkomstprövningen slopades beträffande vissa pen­ sionärer.

Enligt de i det föregående återgivna, av socialvårdskommittén gjorda beräk­ ningarna skulle kostnadsskillnaden mellan alternativen II och III vid refor­ mens genomförande uppgå till omkring 53 miljoner kronor; i fråga örn stats­ utgifterna .skulle skillnaden utgöra cirka 64 miljoner kronor. En del av denna kostnadsökning kommer emellertid att återbäras till det allmänna i form av skatter. De fördelar som ett genomförande av alternativ III in­ direkt kommer alt medföra i form av ökad arbetsvillighet hos ålderspensio­ närerna och ett vidsträcktare sparande kunna uppenbarligen icke angivas i siffror. Det synes dock icke osannolikt att, såsom i vissa yttranden utta­ lats, alternativ III på lång sikt kommer alt ur samhällsekonomisk synpunkt verka gynnsammare än alternativ II. Ett genomförande av alternativ II skulle, synes det mig, icke lämpligen kunnat ifrågakomma utan modifika­ tioner i syfte alt bättre tillgodose de synpunkter som anförts rörande de gamlas arbetsvillighet. Gränserna för den avdragsfria inkomsten borde så­ lunda enligt min mening vid ett genomförande av alternativ II höjas. En höjning av den avdragsfria inkomsten från de av kommittén föreslagna be­ loppen 400 kronor för ogift och 600 kronor för äkta makar till exempelvis 600 kronor för ogift och 900 kronor för äkta makar beräknas medföra en kostnadsökning vid alternativ II av icke mindre än 36 miljoner kronor. Skill­ naden i kostnader för de båda alternativen skulle alltså komma att väsent­ ligen reduceras.

Vad slutligen angår invändningen att inkomstprövningen icke helt bort­ faller enligt alternativ III, synes det mig komma att medföra en betydande lättnad, alt ali inkomstprövning blir överflödig beträffande ålderspensionä­ rerna på den egentliga landsbygden. För dessas del är inkomstprövningen ofta särskilt vansklig, eftersom naturaförmåner där förekomma i stor ut­ sträckning.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra tillstyrka, att ålders­ pensionerna utformas enligt alternativ lil i kommittéförslaget. Emellertid vill jag förutskicka att jag i del följande kommer alt förorda en sådan höj­ ning av maximibeloppen för pensionsavgifterna ali en person med stora inkomster kommer att genom sin avgiftsbetalning i huvudsak själv bekosta sin allmänna ålderspension, .lag vill här ytterligare anmärka, att total­ kostnaderna för reformens genomförande synas mig lia beräknats i över­ kant av kommittén på sätt jag senare skall angiva.

lif»

Kungl. Maj:ts proposition nr

220

.

Avdragsregler. Privilegiering av vissa inkomstslag.

Sammanhängande med frågan om pensionsförmånernas beroende av den pensionsberättigades inkomst är frågan örn utformningen av de avdrags­ regler som skola gälla för inkomstprövningen. För närvarande avdrages från tilläggspensionen ett belopp motsvarande viss del av den pensionsberättiga­ des årsinkomst i vad den må överstiga 200 eller, för makar, 400 kronor, den s. k. avdragsfria inkomsten. Vidare gäller att vissa slag av inkomster — bl. a. pension och understöd, som grundas på egen eller anhörigs förut­ varande arbetsanställning — äro på det sätt privilegierade att de intill visst belopp, olika för olika ortsgrupper, icke tagas i betraktande vid beräkning av årsinkomsten.

Socialvårdskommittén har föreslagit en höjning av den avdragsfria in­ komstens belopp till 400 kronor för ogift pensionsberättigad och 600 kro­ nor för äkta makar. Även enligt min mening är en sådan höjning påkallad.

I fråga om beloppet av s. k. privilegierad inkomst, som för närvarande uppgår till 300 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 400 kro­ nor i ortsgrupp 3, föreslår kommittén att privilegieringsbeloppen för landet i dess helhet skola fastställas till 400 kronor för ogift och 600 kronor för äkta makar gemensamt. I några yttranden har yrkats att inkomstprivilegie- ringen helt slopas och den avdragsfria inkomsten i stället i motsvarande mån höjes. A andra sidan har från några håll ifrågasatts att privilegiering borde ifrågakomma jämväl för arbetsinkomst och för vissa olycksfallsliv- räntor. Vidare lia jämförelser gjorts mellan behandlingen av förmögenhets- avkastning, å ena, och de privilegierade livräntorna, å andra sidan, därvid påyrkats att privilegieringsbeloppen skulle avsevärt höjas beträffande en­ skilda pensioner eller att privilegieringen av livräntor och pensioner skulle ersättas nied särskilda regler angående inkomstuppskattningen.

Vad sålunda anförts i yttrandena synes ge vid handen att den nuvarande anordningen nied privilegiering av vissa inkomster icke är tillfredsställande. Det avgörande skälet för införandet av privilegieringsbestämmelserna har varit att nian därigenom velat stimulera arbetsgivare att sörja för sina an­ ställdas pensionering. Detta skäl vägde synnerligen tungt, då nu gällande folkpensionslag beslutades åren 1935 och 1937. Folkpensionen började näm­ ligen reduceras redan örn den egna inkomsten översteg 100 kronor för en­ samstående och 200 kronor för äkta makar. I och nied att den allmänna ålderspensionen göres helt oberoende av den egna inkomsten bortfaller det huvudsakliga motivet för anordningen med privilegierade inkomster. I be­ traktande av vad jag tidigare anfört örn önskvärdheten att i görligaste mån utnyttja åldringarnas arbetskraft, kan jag icke heller undgå att finna det i viss mån stötande att vissa inkomster skola vara privilegierade, medan däremot egen arbetsinkomst icke privilegieras. Det kan också anmärkas, att privilegieringen ofta gynnar de i ekonomiskt avseende bäst ställda folkpen­

sionärerna. Jag vill fördenskull förorda, att privilegieringsbestämmelserna helt slopas.

Ett slopande av privilegieringsreglerna synes icke med nödvändighet kräva alt den avdragsfria inkomsten höjes i motsvarande mån. Såsom jag nyss an­ fört tillstyrker jag kommitténs förslag om en höjning av den avdragsfria inkomsten i förhållande till vad för närvarande gäller. Vidare är att märka, att genomförandet av alternativ III överhuvud medför en avsevärd förbätt­ ring i pensionsförmånernas storlek. Kostnaderna för privilegieringen av vissa inkomster kunna enligt kommitténs beräkningar uppskattas till omkring 5 miljoner kronor örn året. En höjning av den avdragsfria inkomsten med så pass blygsamma belopp som

100

kronor för ogift och

150

kronor för äkta

makar skulle däremot föranleda en kostnad av cirka 12 miljoner kronor örn året. Skulle åter den avdragsfria inkomsten höjas med enbart det belopp, som besparas genom privilegieringens borttagande, komme denna höjning för den enskilde pensionären icke att uppgå till mera än omkring

40

kronor.

Anledning synes vid nu angivna förhållanden icke föreligga att i anledning av privilegieringsbestämmelsernas borttagande höja de av kommittén före­ slagna beloppen för den avdragsfria inkomsten.

Vad härefter angår den s. k. avdragsfaktorn eller den andel av den egna inkomsten, varmed pensionen reduceras därest inkomsten överstiger den av­ dragsfria inkomsten, har från flera håll påyrkats, att denna genomgående skulle sänkas. Jag anser emellertid en dylik generell sänkning icke lämplig. Däremot vill jag förorda, att den av kommittén beträffande invalidpensione­ ringen föreslagna avdragsfaktorn 8/,io för inkomster, som överstiga dubbla avdragsfria inkomsten, icke införes i lagen utan att även därvidlag avdrags­ faktorn 6/io användes. Den angivna högre avdragsfaktorn står nämligen knappast i överensstämmelse med strävandena att uppbygga folkpensione­ ringen så att den icke motverkar pensionstagarens intresse av att genom eget arbete eller sparsamhet skaffa sig inkomster.

Husl ruin lägg oell änkepensioner.

Socialvårdskommitténs förslag innebär att folkpensionen till den, vilkens hustru

fyin 60

år och ej själv är pensionsberättigad, förhöjes genom luistru-

tillägg. Mot de synpunkter, som ligga till grund för kommittéförslaget på denna punkt, kunna enligt min mening vägande invändningar knappast göras. Det synes icke rimligt att två åldriga makar skola vara hänvisade alt leva på en pension, som är beräknad för mannen ensam. Även örn hustrun icke är så arbetsoförmögen, att hon är berättigad till invalidpen­ sion, torde hennes arbetsförmåga dock ofta vara avsevärt nedsatt. Omvänt gäller alt örn hustrun genom förvärvsarbete förmår bidraga lill makarnas försörjning, hennes årsinkomst kommer att verka minskande på hustru­ tillägget och i mångå fall även på mannens pension. Med hänsyn till vad sålunda anförts linner jag kommitténs förslag i denna del vara i princip

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

117

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

välgrundat. Det föreslagna villkoret att hustrun skall lia ^fyin 60 år kan emellertid i vissa fall leda till otillfredsställande resultat. För min del vill jag därför förorda en sådan komplettering av kommittéförslaget att möj­ lighet öppnas att, där särskilda omständigheter föreligga, bevilja hustru­ tillägg även örn hustrun ej fyllt 60 år. Jag tänker härvid närmast på sådana fall, då hustrun till en ålderspensionär utan att vara invalid har nedsatt arbetsförmåga eller där hennes tid och krafter måste, exempelvis på grund av mannens sjuklighet eller därmed jämförlig orsak, helt ägnas åt mannens och hemmets skötsel. Den av mig sålunda föreslagna utvidgningen av rät­ ten till hustrutillägg synes dock böra begränsas till den som uppbär ålders­ pension.

I enlighet med vad kommittén föreslagit synes hustrutillägget lämpligen böra bestämmas till sådant belopp, att mannens pension jämte hustrutilläg­ get uppgår till något lägre belopp än vad makarna gemensamt skulle ägt uppbära, därest jämväl hustrun varit pensionsberättigad. Kommittén har ansett denna skillnad böra utgöra 200 kronor, och häremot har jag ej fun­ nit anledning till erinran.

Enligt kommittéförslaget erfordras för att rätt till hustrutillägg skall före­ ligga att makarna varit gifta minst 10 år. Detta förslag grundar sig dels på en önskan att förhindra att äktenskap ingås i syfte att erhålla högre pen­ sion än eljest och dels på den principiella inställningen, att tillägget ej bör utgå med mindre hustrun kan antagas lia varit borta från förvärvsarbete viss längre tid. Enligt min mening är det ur båda dessa synpunkter tillräck­ ligt att kräva att makarna skola ha varit gifta minst fem år.

Nära samband med hustrutillägget har den föreslagna änkepensioneringen. Även detta förslag finner jag i stort sett välgrundat. Införandet av­ en allmän änkepensionering synes mig vara en social reform av stor! värde, även örn pensioneringen i detta sammanhang är relativt begrän­ sad till sin räckvidd. Med avseende å den ålder, vid vilken rätt till änke­ pension skall inträda, lia i remissyttrandena skilda åsikter kommit till ut­ tryck. I denna avvägningsfråga synas mig skäl icke föreligga att frångå kommittéförslaget. Jag är icke heller beredd att tillstyrka den av vissa re­ servanter inom kommittén framförda tanken, att kvinna som blivit änka vid 53 eller 54 års ålder, skulle erhålla en reducerad änkepension. Vad slutligen angår kravet å viss tids äktenskap för att rätt till änkepension skall inträda torde, liksom i fråga örn hustrutillägget, fem års äktenskap vara tillfyllest. Att såsom i vissa yttranden påyrkats i detta hänseende in­ föra särskilda bestämmelser för kvinnor som gift örn sig och blivit änkor i sitt andra äktenskap torde icke vara av behovet påkallat.

Några remissinstanser lia ansett att änkepensionerna böra utgå utan in­ komstprövning. Många änkor, som uppnått 55 års ålder, torde emellertid alltjämt äga full arbetsförmåga, och det skulle vara föga tilltalande örn exempelvis en änka, med heltidsanställning och full lön, vid sidan därav

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

119

skulle erhålla änkepension av allmänna medel. Ej heller synes det rimligt att änkor, som åtnjuta tillfyllestgörande änkepension från mannens arbets­ givare eller mera betydande avkastning av förmögenhet, erhålla änkepension av allmänna medel. Starka skill tala sålunda enligt min mening för inkomst­ prövning av änkepensionerna i enlighet med kommitténs förslag, varför jag ansluter mig till detsamma.

Blindtillägg. Sjukbidrag.

Socialvårdskommitténs förslag att de nuvarande blindhetsersättningarna skola ersättas med blindtillägg inom folkpensioneringens ram har icke mött någon erinran i yttrandena och för egen del finner jag detta förslag lämp­ ligt. En konsekvens av detsamma är den av kommittén föreslagna regeln att den som är blind städse skall anses lida av sådan höggradig nedsättning av arbetsförmågan, som är en förutsättning för erhållande av invalidpen­ sion. Förslaget medför vidare den konsekvensen, alt vissa för närvarande gällande särskilda regler örn rätt att åtnjuta blindhetsersättning upphöra att äga tillämpning. Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande över socialvårds­ kommitténs betänkande förklarat sig icke lia något att erinra häremot, då föreskrifterna i fråga tillämpats i mycket ringa utsträckning. I sty­ relsens yttrande har vidare påpekats, att styrelsen stundom beviljat blind- hetsersättning även då blindheten icke kunnat antagas bliva så varaktig, som enligt socialvårdskommitténs förslag förutsättes för rätten till invalid­ pension eller sjukbidrag. Då antalet sådana fall varit mycket litet, har sty­ relsen dock icke funnit större betänkligheter föreligga mot förslagets ge­ nomförande, särskilt då ett genomförande av obligatorisk sjukförsäkring skulle medföra att i allmänhet rätt till sjukhjälp komme att föreligga i ifrågavarande fall. Styrelsen har vidare förklarat sin avsikt vara att icke indraga till blindtillägg omvandlad blindhetsersättning enbart på grundval av den nya folkpensioneringslagens varaktighetsbestämmelser. Vad styrelsen sålunda anfört har vunnit mitt gillande.

Förslaget örn införande av sjukbidrag innebär att en särskild form av pension införes för sådana fall, då höggradig nedsättning av arbetsförmågan förelegat ett år och kan antagas bli bestående under ytterligare avsevärd tid utan att dock nedsättningen anses varaktig. Detta förslag utgör en nyhet, som synes vara välmotiverad, .lag kan i allt väsentligt instämma i de synpunkter kommittén i detta avseende anfört. Av remissinstanserna har en­ dast statskontoret ställt sig avvisande till förslaget i denna del, under för­ menande att en klar skiljelinje borde upprätthållas mellan livsvariga pen­ sioner och tidsbegränsade sjukersättningar. Såsom socialvårdskommittén framhållit torde emellertid sjukhjälpen från sjukförsäkringen i princip böra begränsas till fall med total arbetsoförmåga, medan åter i invalidpensione- ringen kravet på nedsättningen av arbetsförmågan icke synes böra fattas lika strängt. Vid sådant förhållande liirer den av kommittén valda vägen

120

Kungl. Majas proposition nr 220.

vara alt förorda framför ett utbyggande av sjukförsäkringen för att möjlig­ göra hjälp i fall av bär förevarande art. Vad angår utformningen av förut­ sättningarna för sjukbidraget kan man möjligen hysa någon tvekan om det berättigade i kommittéförslagets fordran på att nedsättningen i arbetsför­ mågan skall ha varit bestående ett helt år innan rätt till sjukbidrag inträder. 1 avbidan å verkningarna av de ifrågavarande bestämmelserna har jag dock funnit mig böra följa kommittéförslaget i denna del.

I detta sammanhang torde frågan örn sambandet mellan folkpensione­ ringen och sjukförsäkringen i övrigt böra beröras. Socialvårdskommittén har i detta hänseende uttalat, att tilläggspensionärernas försörjning borde ordnas genom folkpensioneringen och icke genom sjukförsäkringen. I ytt­ randena har denna fråga närmare berörts endast av svenska sjukkasseför- bundet, som med utförlig motivering anslutit sig till kommitténs ståndpunkt, att en folkpensionsberättigad främst bör hjälpas genom folkpensioneringen och att sålunda i förekommande fall hjälpen från sjukförsäkringen beskä- res. För egen del hyser jag samma åsikt. I det förslag till lag örn allmän sjukförsäkring, som är avsett att föreläggas årets riksdag, lia jämväl in­ förts bestämmelser örn viss begränsning av rätten lill sjukpenning för den som uppbär folkpension.

Pensionsavgifter.

I del föregående har jag uttalat min anslutning till kommitténs stånd­ punkt att folkpensionsförmånerna i princip skola utgå utan hänsynstagande till de avgifter som den pensionsberättigade må komma att erlägga. Med denna ståndpunkt kan det givetvis diskuteras huruvida pensionsavgifter alltjämt böra utgå. I flera yttranden har uttalats, att pensionsavgifterna borde slopas och medborgarnas bidrag till folkpensioneringen helt uttagas skattevägen. För min del hyser jag dock i likhet med kommittén den upp­ fattningen, att det av psykologiska skäl kan vara av värde att envar med­ borgare under sin arbetsföra ålder får erlägga en särskild pensionsavgift. Bland annat har detta betydelse för den icke obetydliga kategori av med­ borgare, sorn icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt men likväl böra kunna bidraga till folkpensioneringen. Jag ansluter mig för­ denskull till kommitténs förslag att pensionsavgifter alltjämt skola uttagas.

Inom socialvårdskommittén lia vissa skiljaktiga ledamöter uttalat sig för att pensionsavgifterna borde uppgå i allmänna socialförsäkringsavgifter, av­ sedda att utgöra bidrag till socialförsäkringen i dess helhet. Innan de olika nu föreliggande och väntade förslagen på socialförsäkringens område erhål­ lit sin slutgiltiga utformning, saknas emellertid anledning alt taga slutgiltig ståndpunkt till denna fråga. Jag har icke heller funnit skäl att, såsom stats­ kontoret ansett lämpligt, utbyta beteckningen pensionsavgift mot benäm­ ningen »bidrag lill folkpensioneringen».

1 fråga örn pensionsavgifternas storlek har kommittén i stort sett bille-

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

121

hållit deli nuvarande skalan. Minimiavgiften för äkta makar Ilar dock sänkts till halva dess nuvarande belopp och maximiavgiften har avsevärt höjts. Kommittén har anfört att, om avgifterna till sjukförsäkringen bleve lägre än vad kommittén i sitt betänkande därom förutsatt, en fördubbling av de före­ slagna pensionsavgifterna kunde tänkas. Yrkande härom har ock framförts i vissa yttranden. Jag är emellertid — även örn sjukförsäkringsavgifterna i det förslag till allmän sjukförsäkring som torde komma att föreläggas riks­ dagen bliva väsentligt lägre än vad kommittén föreslagit — icke beredd att tillmötesgå dessa yrkanden. I enlighet med vad som anförts i åtskilliga yttranden torde emellertid med hänsyn till den väsentliga ökningen av de utan inkomstprövning utgående pensionsförmånerna avgifternas maximibe­ lopp böra höjas, förslagsvis till 100 kronor för ogift person och 200 kronor för äkta makar. Dessa maximibelopp avse att ge försäkringsmässig täck­ ning för pensionen åt dem, vilkas egna inkomster äro så höga, att behov i och för sig av folkpension icke kan antagas komma att föreligga. Den mate­ matiskt riktiga avgiften för den allmänna ålderspensionen har beräknats till cirka 80 kronor per år under hela den avgiftspliktiga perioden. Då emeller­ tid endast i ett fåtal fall en person torde befinna sig i ett inkomstläge av 10 000 respektive 20 000 kronor ända från sitt adertonde till sitt sextio­ sjunde år, synes en något högre maximiavgift än 80 respektive 160 kronor motiverad. Försäkringen avser för övrigt även att täcka vissa risker, där­ ibland risken för invaliditet.

De nuvarande minimiavgifterna synas mig böra bibehållas, då de utgått under en lång följd av år utan att, såvitt känt, behov att ändra dem kun­ nat konstateras. Socialvårdskommitténs förslag att sänka minimiavgiften för äkta makar till hälften torde ha förestavats av en önskan att åstad­ komma likformighet över hela skalan. Såvitt angår minimiavgiften synes mig emellertid detta önskemål icke ha större betydelse.

Såsom av det föregående framgår har jag i enlighet med kommittéför­ slaget ansett pensionsavgifterna böra såsom hittills beräknas på den taxe­ rade inkomsten. Med hänsyn till gällande regler för bestämmande av den beskattningsbara inkomsten skulle, örn nämnda inkomst bleve normerande för avgiften, åtskilliga personer, som väl äro i stånd att betala högre avgift än minimiavgiften, slippa undan med denna. Skulle avgifterna sättas i re­ lation till den beskattningsbara inkomsten, komme för övrigt detta att i väsentlig mån rubba den finansiella planen för folkpensioneringen.

1'hiligl kommittéförslaget skola pensionsavgifterna alltjämt redovisas lill folkpensioneringsfonden. Då sambandet mellan avgifterna och pensionsför­ månerna helt slopas, kunna skäl tala för att folkpensioneringsfonden icke längre bibehålies såsom en under särskild förvaltning stående fond. Jag är dock icke nu beredd alt föreslå ändring härvidlag. Såsom socialvårds- koinmillén anfört motsvaras fonden lill betydande del av förpliktelser på grund av fullgjord avgiftsbetalning och någon kostnadsbesparing av bety­

122

Kully!. Maj.ts proposition nr 220.

delse synes icke för närvarande stå att vinna genom fondens sammanfö­ rande med andra statliga fonder till gemensam förvaltning.

Kommunbidragen.

Till kostnaderna för den nuvarande folkpensioneringen bidraga kommu­ nerna och i viss mån landstingen i icke obetydlig omfattning. Kommittén har förutsatt att jämväl i fortsättningen viss bidragsskyldighet skall åvila kommunerna och i huvudsak motiverat detta därmed att en dylik bidrags­ skyldighet vore önskvärd för att inom pensionsnämnderna framtvinga en noggrann och effektiv prövning av de omständigheter, som kunna inverka på pensionsförmånernas storlek. Även örn kommittén måhända något över­ drivit betydelsen av denna synpunkt, torde anledning saknas att frångå hit­ tills rådande ordning, i synnerhet som de ökade pensionsförmånerna komma att från kommunerna avlasta en del av fattigvårdskostnaderna, vilka nu i sin helhet måste bäras av kommunerna.

I fråga örn kommunbidragens storlek och utformning har socialvårds- kommittén utgått från att kommunbidrag icke skola utgå för grundpension och allmän ålderspension. Denna uppfattning, som överensstämmer med nu gällande regler, kan jag dela. Såvitt angår pensionsförmånerna i övrigt har kommittén föreslagit att kommunerna skola bidraga till tilläggspen­ sioner åt invalider och änkepensioner med 20 procent, medan i fråga örn bostadstilläggen kommunbidragen föreslagits skola utgå efter en särskild skala, så att i högre bostadskostnadsgrupper kommunbidraget blir högre än i lägre. De sålunda föreslagna reglerna lia i en del yttranden ansetts icke tillfredsställande. Pensionsstyrelsen har ansett en höjning av bidragen till tilläggs- och änkepensioner motiverad. Från landsbygdshåll har på­ yrkats att bostadstilläggen borde helt bekostas av vederbörande kommun, så att landsbygdsbefolkningen sluppe att skattevägen bidraga till den högre bostadsstandard som vore rådande å tätorterna. Ä andra sidan har i åt­ skilliga yttranden en sänkning av kommunbidragen till bostadstilläggen ansetts påkallad.

Vid övervägande av de olika synpunkter som i detta sammanhang fram­ kommit har jag funnit kommitténs förslag vara väl avvägt. Hur stor kommunandelen i tilläggs- och änkepensioner skall vara är en skälighets- fråga och kommitténs ståndpunkt härutinnan synes mig böra godtagas. Vad angår kommunbidragen till bostadstilläggen innebär kommitténs för­ slag en gradering av i princip samma art som den i den nuvarande folk­ pensioneringen förekommande. Denna gradering tillkom i samband med dyrortsgraderingen av pensionsförmånerna och motiverades då med att genom dyrortsgraderingens införande en betydande lättnad i fattigvårds­ kostnaderna syntes kunna påräknas för kommunerna i de högre dyrorts- grupperna. Enahanda skäl föreligga för alt nu bibehålla en liknande gra­ dering. Att lägga hela kostnaden för bostadstilläggen på kommunerna synes

Kungl. Majlis proposition nr 220.

123

mig icke rådligt. De av kommittén föreslagna procentsatserna finner jag mig kunna godtaga.

Enligt socialvårdskommitténs kostnadsberäkningar skulle kommunbidra­ gen, om alternativ lil genomfördes, för år 1948 komma att uppgå till om­ kring 74 miljoner kronor, medan de enligt nu gällande regler för nästkom­ mande budgetår torde kunna beräknas till omkring 55 miljoner kronor, var­ till komma bidrag från landstingen med 9 å 10 miljoner kronor. Ökningen faller till väsentlig del på kommunerna i de högre bostadskostnadsgrup- perna. Då fatligvårdsunderstöd i dessa kommuner torde utgå till folkpen­ sionärerna i större utsträckning än å andra orter, synes icke med fog kunna göras gällande, att ökningen av kommunbidragen kommer att belasta dessa kommuner alltför hårt. Såsom jag senare vill visa torde vidare kommit­ téns kostnadsberäkningar såtillvida innebära en avsevärd säkerhetsmargi­ nal, som kommittén beräknat antalet invalidpensionärer mycket högt i för­ hållande till det nuvarande antalet. En icke obetydlig minskning av total­ kostnaderna för reformen torde fördenskull kunna vara att påräkna, och denna minskning kommer i väsentlig utsträckning att inverka på kom­ munbidragens storlek, eftersom av de totala kommunbidragen i det när­ maste två tredjedelar belöpa på invalidpensioneringen.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn att jag i det föregående förordat att del särskilda bostadstillägget i sin helhet skall bekostas av vederbörande kommun.

Socialvårdskommittén har avvisat tanken ali vid bestämmande av kom­ munbidragens storlek taga hänsyn till kommunernas skattekraft eller till utdebiteringen inom kommunerna för folkpensioneringen. Denna ståndpunkt finner jag böra godtagas. I den mån genom reformen en betydande del av kommunernas fattigvårdsutgifter kommer att överföras till utgifter för bi­ drag till folkpensioneringen synas emellertid, såsom jag redan tidigare på­ pekat, skäl kunna anföras för att i skatteutjämningsavseende hänsyn bör tagas till kommunens utgifter för sistberörda ändamål. Detta spörsmål torde emellertid icke kunna slutgiltigt lösas i här förevarande sammanhang.

Inverkan på tjänstepensioner m. m.

Såväl i socialvårdskommitténs betänkande som i de avgivna yttrandena har stor uppmärksamhet ägnats frågan i vad mån de föreslagna höjnin­ garna av pensionsförmånerna skola inverka på tjänstepensioner till stats- och kommunalanställda. Otvivelaktigt är detta spörsmål förtjänt av över­ vägande. Principen örn utfästa pensioners oantastlighet synes emellertid rimligen böra medföra, att redan utfästa pensionsförmåner icke rubbas på den grund alt folkpensionerna höjas. Den omständigheten att de statsan­ ställda genom sina pensionsavgifter endast lill en del bekosta sin egen pensionering kan icke föranleda någon ändring härutinnan. Det är näm­ ligen givet, att mellan pensionsförmåner och löner finnes elt samband, som

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

icke kan ulan vidare brytas. Däremot lärer det vara självfallet att hänsyn till de förhöjda folkpensionerna kan tagas vid utmätande av sådana för­ måner som kristillägg. Även vid blivande omregleringar av löne- och pen­ sionssystemet kan hänsyn komma att tagas till de förhöjda folkpensions­ förmånerna. Hur detta skall ske torde böra bli föremål för närmare över­ vägande i ett annat sammanhang.

Reformens genomförande.

Vid de tidigare folkpensionsreformerna lia endast de efter reformens ikraftträdande nytillkommande pensionstagarna fått i full utsträckning tillgodonjuta förbättringarna. För de övriga pensionstagarna ha särskilda övergångsbestämmelser gällt. Så är för närvarande fallet med mer än hälften av folkpensionärerna.

Socialvårdskommittén har för sin del funnit rättvisan fordra, att de nu­ varande folkpensionärerna erhålla samma förmåner som de medborgare, vilka erhålla pension efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Även personer, som enligt äldre bestämmelser äro utestängda från rätt lill folk­ pension, skola enligt förslaget lia sådan rätt. Med den principiella inställ­ ning till rätten till folkpension, åt vilken jag i det föregående givit uttryck, är denna ståndpunkt för mig den naturliga. Jag delar sålunda helt social- vårdskommitténs uppfattning att övergångsbestämmelser i princip ej böra förekomma i fråga om pensionsförmånernas storlek. Såsom kommittén före­ slagit, böra dock personer, vilka på grund av avgiftsbetalning enligt äldre lag förvärvat rätt att i händelse av invaliditet erhålla högre grundpension än enligt förslaget skall utgå, bibehållas vid denna rätt.

Det är givetvis ett önskemål att den nu föreslagna reformen genomföres så snart sig göra låter. Vissa svårigheter av administrativ och teknisk natur nödvändiggöra emellertid en relativt lång övergångstid. Den föreslagna lag­ stiftningen förutsätter sålunda en ny ortsgruppering, vilken icke torde kunna föreligga färdig förrän i början av år 1947, och den omräkning av de nu utgående pensionerna, som därefter måste företagas med hänsyn till de ändrade beräkningsgrunderna, måste draga en betydande tid redan på grund därav att antalet pensionstagare uppgår till bortåt 700 000. I sam­ band med reformen synes vidare en omläggning av det nuvarande utbetal- ningssystemet, vilket är behäftat med allvarliga brister, böra övervägas. I detta hänseende pågår utredning inom socialvårdskommittén. Med hän­ syn till det anförda torde det icke vara möjligt att förkorta den av social­ vårdskommittén beräknade förberedelsetiden om ungefär F

/2

år. Jag före­

slår därför i likhet med kommittén att reformen får träda i kraft den 1 januari 1948.

Beträffande den i det föregående omnämnda omräkningen av nu ut­ gående folkpensioner har socialvårdskommittén gjort vissa uttalanden. Jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

125

är ense med kommittén örn att omräkningen, med tillämpning av de nya bestämmelserna, i regel bör ske med ledning av de uppgifter, som finnas tillgängliga hos pensionsstyrelsen.

Enligt kommittéförslaget skola pensionsavgifterna för åren 1946 och 1947 ävensom avgifter för tidigare år, vilka icke redovisats såsom erlagda före 1947 års ingång, icke tagas i betraktande vid beräknandet av folk­ pension enligt gällande lag. Avgifterna för 1947 skola vidare påföras en­ ligt de nya bestämmelserna.

Vad sålunda föreslagits kan jag i princip biträda. Detta medför att den individuella avgiftspåföringen hos pensionsstyrelsen kan i stort sett upp­ höra redan före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Härigenom frigö­ ras personal och lokalutrymmen för uppgifter som sammanhänga med den nya lagstiftningens genomförande. Emellertid böra med hänsyn till det nya uppbördsförfarandet pensionsavgifter icke erläggas för år 1947, d. v. s. på grund av 1946 års inkomster. Under år 1947 skola i stället preliminärt er­ läggas 1948 års avgifter. Genom alt dessa beräknas enligt de nya bestäm­ melserna torde till statskassan komma alt inflyta 10 å 15 miljoner kronor mera än eljest.

Kostnaderna för reformen.

Av den lämnade redogörelsen för socialvårdskommitténs betänkande framgår, att kommittén verkställt ingående kostnadsberäkningar angående reformen. En oviss faktor är dock den verkan inkomstprövningen kan komma att utöva. Kommittén bar i detta hänseende grundat sina beräk­ ningar på inkomstnivån under år 1935, förhöjd med 30 procent. Det synes icke osannolikt att på denna punkt en ganska betydande marginal före­ ligger i kostnadsberäkningen. Med hänsyn till de ovissa utgångspunkterna torde man emellertid böra utgå från kommitténs beräkningar härutinnan. Jag har i det föregående förordat den ändringen i kommittéförslaget att reg­ lerna örn privilegierad inkomst slopas, samt därvid tillika omnämnt, att kostnadsbesparingen i anledning härav kunde beräknas till omkring 5 mil­ joner kronor. Om hänsyn tages härtill skulle man alltså, örn ålderspen­ sionerna utformas i enlighet med alternativ lil och kommitténs kostnads­ beräkningar i övrigt godtagas, kunna räkna med att kostnaderna för ålders­ pensioneringen vid reformens genomförande komma att uppgå till omkring 567 miljoner kronor örn året. Såsom kommittén erinrat komma kostna­ derna all successivt stiga under de närmaste åren efter reformen med i genomsnitt U/a procent årligen.

Vad angår invalidpensioneringen har kommittén beräknat, att antalet förtidsinvalider vid 1947 års utgång skulle komma att utgöra omkring 251 700. Vid 1944 års utgång var antalet invalidpensionärer omkring 143 000, vilken siffra emellertid med hänsyn till under år 1945 beviljade retroaktivt utgående pensioner torde böra höjas till omkring 150 000. Det

126

Kungl. ,\luj:ts proposition nr 220.

synes mig knappast sannolikt, att detta antal skulle komma att stiga i en så betydande omfattning som kommittén beräknat. Befolkningsutvecklingen motiverar uppenbarligen icke ett antagande om en mera avsevärd ökning av invalidernas antal. Icke heller synes mig hänsyn behöva tagas till en befarad konjunkturförsämring som skulle medföra att antalet sökta och beviljade invalidpensioner stege. Å andra sidan bör uppmärksammas att en lösning av de partiellt arbetsföras problem — utredning därom pågår som bekant — kan leda till att åt många invalider beredes en arbetsinkomst som kommer deras behov av pension att minska eller helt bortfalla. Att märka är vidare, att ett stort antal av invalidpensionärerna för närvarande utgöres av gifta kvinnor, vilka icke uppnått 67 års ålder. Införas de föreslagna hustrutilläggen, torde man kunna räkna med en viss nedgång av antalet dylika gifta kvinnor, vilka söka invalidpension. Med beaktande av dessa omständigheter har jag ansett, att antalet invalider vid ingången av år 1948 bör kunna beräknas avsevärt lägre än i kommittéförslaget. En siffra av 200 000 invalidpensionärer synes mig vara tilltagen med fullt betryggande säkerhetsmarginal. Kostnadsminskningen i anledning härav kan icke antagas fullt motsvara nedsättningen av det beräknade antalet invalidpensionärer. Enligt kommittéförslaget skulle kostnaderna för invalidpensionerna — från­ sett blindtillägg, vilka kommittén antagit komma att draga en kostnad av något över 2 miljoner kronor om året för både invalider och åldringar — komma att uppgå till omkring 243 miljoner kronor örn året. För min del vill jag på grund av det anförda och med hänsynstagande jämväl till den kost­ nadsökning, som följer av att avdragsfaktorn genomgående bestämmes till °/io, antaga, att kostnaden för invalidpensioneringen, däri inberäknat sjuk­ bidragen och blindtilläggen, icke kommer att överstiga 200 miljoner kronor.

Änkepensionerna komma enligt kommitténs beräkningar att draga en kostnad av 14 miljoner kronor örn året. I denna del har jag intet att er­ inra mot beräkningarna.

Totalkostnaderna för reformens genomförande skulle i enlighet med det anförda komma att uppgå till (567 200 + 14) 781 miljoner kronor örn året.

Statens nettokostnader för folkpensioneringen bli emellertid beroende jämväl av de belopp, som inflyta i pensionsavgifter och kommunbidrag, ävensom av avkastningen av folkpensionsfonden. Vid de av mig förordade grunderna för pensionsavgifternas bestämmande kunna dylika avgifter be­ räknas inflyta med omkring 85 miljoner kronor örn året. Kommunbidragens storlek bär kommittén beräknat till omkring 74 miljoner kronor om året. Jag har icke föreslagit några förändrade grunder för kommunbidragens beräkning, men deras belopp kommer givetvis att sjunka, därest antalet invalider nedräknas i enlighet med vad jag tidigare anfört. Denna sänk­ ning uppskattar jag till 7 miljoner kronor, varför kommunbidragens storlek sålunda torde kunna beräknas till 67 miljoner kronor. Antages avkastningen

Kungl. Mcij:ts proposition nr 220.

127

av folkpensionsfonden komma ali uppgå till det i arets statsverksproposi- tion för nästa budgetår angivna beloppet, 29 miljoner kronor, skulle alltså vid beräkning av statsverkets nettokostnader för folkpensioneringen från totalkostnaderna för denna böra avräknas (85 -f- 67 + 29) 181 miljoner kronor örn året. Statsverkets nettokostnad torde följaktligen kunna be­ räknas till (781 — 181) 600 miljoner kronor örn året. I förhållande till de beräknade nettoutgifterna för folkpensioneringen under budgetåret 1946/47 innebär den nämnda siffran en kostnadsökning för statsverket av omkring 395 miljoner kronor.

Det föreliggande förslaget till en ny folkpensionering medför sålunda avsevärt ökade statsutgifter. Förslaget måste med hänsyn härtill själv­ fallet ses i belysning av andra redan framlagda eller planerade reform­ förslag av kostnadskrävande natur. Jag kan i detta sammanhang icke lämna någon redogörelse för andra dylika förslag än sådana av social­ politisk innebörd. I sistnämnda avseende vill jag erinra om att ett intensivt utredningsarbete för närvarande pågår i syfte att förbättra och fullständiga samhällets omsorger för att bereda den enskilde medborgaren drägliga levnadsvillkor icke endast vid ålderdom och invaliditet utan även för det fall att hans arbetsinkomst minskas eller bortfaller i följd av sjukdom, arbetslöshet eller eljest utan hans eget vållande. Åtgärder av befolkningspoli- tisk och därmed närbesläktad natur ifrågasättas i syfte att för barnfamiljerna minska den ökade försörjningsbörda, som barnen medföra. Såsom ett led i dessa åtgärder ingår också en .socialt inriktad bostadspolitik, som dock även har en mera allmän målsättning. Färdiga reformförslag föreligga ännu icke på alla punkter, men i stort sett kan den framtida strukturen av socialpolitiken skönjas.

Det förberedande utredningsarbetet har i huvudsak anförtrotts åt tre särskilda kommittéer, socialvårdskommittén, befolkningsutredningen och bostadssociala utredningen. Socialvårdskommittén har redan framlagt — förutom förslaget till en reformerad folkpensionering — förslag till allmän sjukförsäkring och till moderskapsbidrag. Sjukförsäkringsförslaget torde, såsom tidigare nämnts, komma att föreläggas årets riksdag. Från social­ vårdskommittén äro vidare att vänta förslag till allmän arbetslöshetsför­ säkring och till revision av försäkringen för olycksfall i arbete. Därjämte kommer kommittén alt framlägga en del mindre omfattande förslag, av­ seende revision av lagstiftningen örn barnbidrag lill änkors oell invaliders barn samt bidrag till änkor nied minderåriga barn och till begravnings­ hjälp. Slutligen är från kommittén att vänta förslag till den allmänna, övriga hjälpformer kompletterande socialhjälpen, som skall ersätta den nuvarande fattigvården.

Av befolkningsutredningens förslag har del som avser fria skolmåltider redan föranlett proposition — på föredragning av chefen för ecklesiastik­ departementet — till årets riksdag. I övrigt märkes att befolkningsutred-

Kungl. Majus proposition nr 220.

121)

kostnadsökningen för övriga reformer som föreslagits av befolkningsutred- ningen till cirka 30 miljoner kronor. 1 runt tal kan sålunda kostnadsök­ ningen i denna del beräknas lill 300 miljoner kronor örn året.

Av b o s t a d s s o c i a 1 a utredningen föreslagna familjebostadsbidrag beräknas vid fullt genomförande draga en årskostnad av 120 mil­ joner kronor. Sannolikt komma enligt utredningen till en början att erford­ ras endast 35 miljoner kronor örn året, vilket belopp antages komma att stiga med omkring 10 miljoner kronor årligen. För närvarande är i riks- staten upptaget ett belopp av 8,5 miljoner kronor för ändamålet. Medels­ behovet för bidrag till ny-, ersättnings- och ombyggnad på landsbygden be­ räknas för första tiden till 50 miljoner kronor, vilket belopp beräknas suc­ cessivt växa till drygt 100 miljoner kronor om året. Enär för ändamålet provisoriskt i statsverkspropositionen upptagits 20 miljoner kronor, kan kostnadsökningen till en början beräknas till 30 miljoner kronor. Kostnads­ ökningarna för vissa av utredningen föreslagna bidragsformer torde till en början begränsas till 2 å 3 miljoner kronor. De av bostadssociala utred­ ningen föreslagna åtgärderna kunna sålunda vid full utbyggnad beräknas medföra en årlig kostnadsökning av omkring 200 miljoner kronor. De första åren skulle dock kostnadsökningen begränsas till cirka 60 miljoner kronor.

Sammanfattningsvis kan kostnadsökningen för staten i anledning av de socialreformer som i det föregående omnämnts vid full utbyggnad uppskattas till (650 + 300+ 200) 1 150 miljoner kronor örn året. Av olika anledningar måste man räkna med att dessa reformer, i den mån de vinna statsmakternas gillande, icke kunna träda i tillämpning omedelbart annat än till en del. Jag kommer sålunda att, på närmare angivna skäl, föreslå att sjukförsäkringsreformen icke träder i tillämpning förrän under år 1950. Vidare har, såsom i det föregående antytts, vissa reformer, exempel­ vis anordningarna med fria skolmåltider och familjebostadsbidrag, avsetts skola träda i tillämpning successivt. Av det anförda följer att kostnads­ ökningen för statsverket i anledning av förevarande socialreformer under de närmaste åren kommer att uppgå till ett betydligt lägre belopp än det nyss angivna. För edvart av budgetåren 1947/48—1950/51 skulle kunna överslags- vis beräknas att kostnadsökningen för staten under de förut angivna förut­ sättningarna komme att utgöra respektive 350, 750, 850 och 1 050 miljo­ ner kronor om året.

Förslagets detaljutformning.

Förslaget tili lag om folkpensionering.

Socialvårdskommitténs förslag tilt ny lag örn folkpensionering avser att ersätta nu gällande lag örn folkpensionering samt till denna anknutna för­ fattningar. Såvitt angår folkpensioneringens administrativa handhavande innebär förslaget emellertid endast obetydliga jämkningar av gällande rätt,

Bihang till riksdagens protokoll 1940. I sand Nr 220.

9

130

Kungl. Majus proposition nr 220.

då kommittén tiar för avsikt att framlägga särskilt förslag härutinnan, se­ dan vissa pågående utredningar om annan ordning för folkpensionernas ut­ betalande avslutats och klarhet vunnits rörande den närmare beskaffen­ heten av den blivande obligatoriska sjukförsäkringen. Kommitténs författ- ningsförslag är följaktligen i detta hänseende endast alt betrakta såsom ett provisorium. Kommittén har vidare, såsom tidigare nämnts, i förevarande sammanhang icke behandlat frågan örn revision av lagstiftningen örn barn­ bidrag. Härutinnan har kommittén nu upptagit särskild utredning, sedan befolkningsutredningen framlagt förslag om allmänna barnbidrag. Förslag till erforderliga följdförfattningar till den nya lagstiftningen örn folkpen­ sionering lia icke heller utarbetats av kommittén med hänsyn därtill att för­ slaget avsetls skola träda i kraft först den 1 januari 1948.

Såsom jag tidigare framhållit, har jag funnit det icke vara möjligt ali genomföra den föreslagna reformen av folkpensioneringen tidigare än omkring IV

2

år efter det beslut därom fattats. Denna långa övergångstid

gör, att beslut om reformen bör fattas så snart som möjligt. För min del finner jag därför i likhet med kommittén att hinder icke bör möta alt nu antaga en på de nya principerna grundad lagstiftning oavsett att densamma måste betraktas såsom provisorisk i fråga om folkpensioneringens admini­ strativa handhavande och förslag till erforderliga följdförfattningar ännu ej föreligga.

Socialvårdskommitténs förslag till lag örn folkpensionering och till lag örn införande av denna lag lia inom socialdepartementet undergått överarbet- ning. I departementsförslaget har, såsom jag tidigare omnämnt, ansetts böra vidtagas vissa ändringar av materiell natur. Därutöver avviker detsamma från socialvårdskommitténs förslag såtillvida, att bestämmelserna om pen- sionsstyrelsens på frivilliga avgifter grundade försäkring såsom ej tillhö­ rande folkpensioneringen i egentlig mening ulbrutits lill en särskild lag. I övrigt skiljer sig departementsförslaget i huvudsak endast i redaktionellt avseende från kommittéförslaget. Vissa detaljer i förslaget beröras närmare i det följande. I övrigt hänvisas beträffande motiveringen för förslaget till kommittébetänkandet.1

1 §•

Rätten till folkpension synes i princip böra begränsas till svensk med­ borgare, som är mantalsskriven inom riket. Enligt gällande lag skall folk­ pension till den som befinnes icke längre vara svensk medborgare indragas, såvida icke detta med hänsyn till omständigheterna prövas oskäligt. Det­ samma gäller beträffande tilläggspension, örn någon som åtnjuter sådan pension befinnes ej längre vara i riket mantalsskriven. Emellertid kan på grund av avgiftsbetalning jämlikt 1913 års lag rätt att erhålla eller behålla avgiftspension föreligga för personer som ej äro mantalsskrivna i riket.

1 Till belysande av de föreslagna folkpensionernas storlek i de olika bostadskostnads- grupperna vid skilda inkomstlagen lia tabeller däröver såsom bilaga fogats vid detta pro­ tokoll (Tab. 1—5.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

131

I fråga om pensionsberättigad, som upphör atl vara svensk medborgare eller att vara mantalsskriven här i riket, kunna stundom billighetsskäl tala för att redan beviljad pension icke indrages. Bestämmelser för detta fall återfinnas i 15 § 2 mom. Genom särskilda övergångsbestämmelser torde vidare böra förhindras, alt förutvarande svenska medborgare eller utom­ lands bosatta svenskar gå miste örn dem nu tillkommande pensionsrätt.

Socialvårdskommittén har föreslagit att, förutom till den som är mantals­ skriven inom riket, pension skall kunna utgå till den som bör vara man­ talsskriven inom riket. Det synes mig dock vara ett rimligt krav, att den som icke fullgjort vad på honom ankommer i fråga örn mantalsskrivning får vänta med erhållande av folkpension till dess han fullgjort denna skyl­ dighet.

2 §•

Denna paragraf är lika lydande med 3 § i gällande lag om folkpensio­ nering.

3 §•

I denna paragraf regleras de allmänna förutsättningarna för rätten att erhålla folkpension. Vad angår invalidpension eller sjukbidrag har, i över­ ensstämmelse med socialvårdskommitténs förslag, benämningen arbetsoför­ måga utbytts mot termen höggradig nedsättning av arbetsförmågan. Nå­ gon saklig ändring i förhållande till den praxis som hittills tillämpats i detta hänseende är icke åsyftad därmed. Av de i gällande lag uppräknade inva- liditetsorsakerna har ålderdom icke ansetts behöva medtagas. Sinnesslöhet, som för närvarande torde anses ingå under begreppet »lyte», har såsom en praktiskt betydelsefull orsak till invaliditet i departementsförslaget ansetts böra nämnas särskilt vid sidan av vanförhet.

Förutsättningarna för erhållande av sjukbidrag lia upptagits i enlighet med socialvårdskommitténs förslag. Kommittén har rörande tolkningen av kravet på att nedsättningen av arbetsförmågan skall kunna antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid förklarat sig lia förutsatt, att rätt till sjuk­ bidrag skulle föreligga allenast när nedsättningen av arbetsförmågan kunde antagas bestå minst två år, av vilken tid ett år eller möjligen något mera finge avse tid före ansökningstillfället. De angivna villkoren kunna i vissa fall leda till att en lucka uppkommer mellan sjukförsäkringen och folk­ pensioneringen. Jag har dock, såsom tidigare nämnts, funnit mig böra i avbidan på erfarenheterna godtaga kommittéförslaget på förevarande punkt.

Förutsättningarna för rätt till änkepension lia, såsom av det föregå­ ende framgår, såtillvida uppmjukats, att endast fem års äktenskap kräves.

4 §•

1 enlighet med de principer, varpå förslaget bygger, föreskrives här, ali allmän ålderspension skall utgå till gift pensionsberättigad, vars make järn-

132

Kungl. M«j:ts proposition nr 220.

väl åtnjuter folkpension eller sorn är berättigad till hustrutillägg, med 800 kronor om året och till annan pensionsberättigad med 1 000 kronor om året. Att jämväl pensionsberättigad, som åtnjuter hustrutillägg, tillerkänts en­ dast det lägre beloppet sammanhänger därmed att hustrutillägget, varom bestämmelser återfinnas i 8 §, utformats så att det skall motsvara vad hustrun skulle hava ägt åtnjuta örn hon ägt rätt till invalidpension, dock med undantag av grundpension å 200 kronor. För att en gift pensionsberät­ tigad, som äger rätt till hustrutillägg, icke skall bliva sämre ställd än om han icke ägt rätt därtill, har i sistnämnda paragraf vidare föreskrivits, att hustrutillägg skall utgå endast om det överstiger 200 kronor. Skulle hustru­ tillägget uppgå till lägre belopp, bortfaller det alltså och mannen blir i stäl­ let berättigad till samma ålderspension som en ogift pensionstagare.

Invalidpension eller sjukbidrag uppdelas enligt förslaget i en icke inkomst- prövad grundpension, som alltid skall utgöra 200 kronor, samt en inkomst- prövad tilläggspension, vars belopp utgör för gift pensionsberättigad 600 kronor om året och för ogift pensionsberättigad 800 kronor örn året. Här göres sålunda icke skillnad mellan gift pensionsberättigad, vars make upp­ bär folkpension eller som uppbär hustrutillägg, och annan gift pensions­ berättigad. Anledningen härtill är att, om den sistnämnde skulle tillerkännas samma tilläggspension som en ogift, han i vissa inkomstlägen skulle få högre pension än som skulle ha utgått, därest han varit berättigad lill hustrutillägg. Till förhindrande av att gift pensionsberättigad, vars make ej är pensions­ berättigad, erhåller lägre pension än ogift lia emellertid i 9 § föreslagits vissa regler örn förhöjning av den giftes pension.

⁵ §•

Denna paragraf upptager reglerna örn bostadstillägg och anknyter i fråga örn utformningen till 6 § 2 morn. i nuvarande lag om folkpensionering.

Pensionsstyrelsen har i sitt yttrande över socialvårdskommitténs förslag, med vilket departementsförslaget i sak överensstämmer, framhållit, att de nu gällande och i förslaget bibehållna reglerna om pensionsförmånernas bero­ ende av mantalsskrivningsorten medförde mindre önskvärda resultat Exem­ pelvis komme i de icke sällsynta fall, då en på sinnessjukhus intagen pen­ sionsberättigad försöksutskrivits till annan ort än sin hemort, pensionen att utgå enligt den bostadskostnadsgrupp hemorten tillhörde, oaktat den pen- sionsberätligade måhända stadigvarande vistades å ort i lägre bostadskost­ nadsgrupp. Styrelsen har med hänsyn härtill ifrågasatt, om icke styrelsen borde beredas möjlighet att till förekommande av uppenbara missförhållan­ den hänföra pensionstagare, som stadigvarande vistas å ort, tillhörande lägre bostadskostnadsgrupp än mantalsskrivningsorten, till den lägre bostadskost- nadsgruppen. Länsstyrelsen i Kristianstads län och drätselkammaren i Kal­ mar lia vid förevarande stadgande ifrågasatt, örn icke villkoret om tre års

Kungl. Maj:t.i proposition nr 220.

13.5

mantalsskrivning såsom villkor för tillhörighet till högre bostadskoslnads- grupp kunde slopas eller minskas.

Vad sålunda anmärkts har icke givit mig anledning att vidtaga någon änd­ ring i förslaget. De i yttrandena återgivna synpunkterna torde böra bliva föremål för närmare övervägande i samband med frågan örn ändrad ord­ ning för pensionernas utbetalande. Genomföres en centralisering på denna punkt, synes spörsmålet örn ändring av pensionens belopp i anledning av den pensionsberättigades vistelse å annan ort än mantalsskrivningsorten bliva aktualiserat av att ändring i utbetalningsorten måste ske. Jag förutsätter att socialvårdskommittén vid sitt fortsatta arbete beaktar detta .spörsmål.

⁶ §•

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i socialvårdskommitténs för­ slag, upptager de av mig i det föregående omnämnda föreskrifterna örn särskilt kommunalt bostadstillägg till vissa pensionstagare. Tillägget skall, i enlighet med vad jag tidigare anfört, utgå såsom en folkpensionsförmån. Någon prövning av storleken av det av det av pensionsnämnden beslutade tilläggsbeloppet inom pensionsstvrelsen skall givetvis icke förekomma.

7 §•

I denna paragraf upptagas de s. k. avdragsreglerna, för vilkas huvud­ sakliga innehåll tidigare redogjorts. Föreskriften att minskning skall ske proportionellt å tilläggs- eller änkepension och bostadstillägg samman­ hänger med att kommunbidragen utgå efter olika procentsatser.

8

§•

För de här upptagna bestämmelserna om hustrutillägg har i allt väsent­ ligt redogjorts tidigare.

9 §•

Såsom vid 4 § nämnts föranleda reglerna örn pensionens bestämmande till olika belopp för gifta och för ogifta, att i vissa fall den till gift pen- sionsberättigad utgående pensionen bör förhöjas till undvikande av att den blir lägre än örn den pensionsberättigade varit ogift. Förevarande para­ graf upptager bestämmelser härom i enlighet med vad socialvårdskom­ mittén föreslagit. Bestämmelserna medföra, att de maxi m a 1 a pen­ sionsbeloppen bliva lika för gift och ogift. Har den pensionsberättigade egna inkomster, som påverka tilläggs- eller änkepensionens och bostads­ tilläggets belopp, komma jämväl de här föreslagna tilläggen att reduceras, eftersom de utgå med viss andel av tilläggs- eller änkepensionen och bo­ stadstillägget. I här förevarande fall kommer alltså till synes avdrags- faktorn att bliva högre för den gifte än för den ogifte. Det är emellertid att märka, att för den gifte endast hälften av hans — och i förekommande fall hans makes — inkomst tages i betraktande vid avdragets beräknande.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Om en gift pensionsberättigad tiar viss inkomst, medan hans make ej har någon inkomst, kommer lian i själva verket att erhålla högre pension än den ogifte, som har lika hög inkomst.

10 §.

Socialvårdskommittén har avvisat tanken att införa någon form av ge­ nerella hjälplöshetstillägg till folkpensionerna för pensionstagare, vilka lida av särskilt svårartad invaliditet. Kommittén har härvid bland annat an­ fört, att svårigheter mötte att på ett tillfredsställande sätt begränsa förut­ sättningarna för rätten att erhålla sådant tillägg samt att den komplice­ rade frågan om särskilt understöd till hjälplösa folkpensionärer, som vistas i sina hem. icke torde kunna lösas efter generella linjer. Spörsmålet komme att närmare övervägas av kommittén i samband med utarbetande av den nya socialhjälpslag, som avses skola ersätta fattigvårdslagen.

För ett särskilt fall har emellertid socialvårdskommittén föreslagit ett tillägg av i huvudsak hjälplöshetstilläggs karaktär. Enligt kommitténs motivering till det sålunda föreslagna stadgandet avser detsamma huvud­ sakligen det fall, då en arbetsförmögen mans hustru vid relativt ung ålder drabbas av sådan sjukdom att därigenom uppkommer en svår belastning på makarnas ekonomi, och det borde komma lill användning huvudsak­ ligen i de fall då den pensionsberättigade på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd vore att anse såsom själv i behov av tillsyn och hjälp.

I över kommitténs betänkande avgivna yttranden ha svenska vanföreanstalternas centralkommitté och riksorganisationen de vanföras vål fram­ ställt yrkanden örn införande av generella hjälplöshetstillägg.

Jag har emellertid i allt väsentligt funnit mig kunna godtaga vad kom­ mittén anfört i här förevarande avseenden. Bestämmelser angående det av kommittén föreslagna tillägget återfinnas i här ifrågavarande paragraf, som endast i redaktionellt avseende skiljer sig från kommittéförslaget. 11

11

§•

Här upptagna regler örn blindtillägg överensstämma i sak med social- vårdskommitténs förslag. Rörande förutsättningarna för åtnjutande av blindtillägg har de blindas förening i sitt yttrande över kommittéförslaget anfört, alt var och en som genomgått fullständig kurs vid blindskola borde anses såsom blind. Detta skulle innebära, att blindtillägg skulle tillkomma jämväl vissa svagsynta. Tillräcklig anledning till en dylik utvidgning av de nuvarande bestämmelsernas räckvidd har icke synts mig föreligga.

12

§.

För de här föreslagna bestämmelserna att folkpension skall avrundas till närmaste hela krontal och att änkepension som ej uppgår till 60 kronor — motsvarande 5 kronor i månaden — ej skall utgå torde någon .särskild motivering ej erfordras.

Kultti. Maj:ts proposition nr 220.

135

13 §.

Då pensionsförmånernas storlek göres beroende av den pensionsberät- ligades civilstånd, yppar sig ett behov av att i särskilda fall kunna göra undantag från de vanliga reglerna. Enligt 7 § sista stycket gällande lag örn folkpensionering må pensionsstyrelsen i särskilda fall med avsteg från eljest gällande regler om beräkning av gift pensionsberättigads årsinkomst förordna, att beräkningen tillsvidare skall ske såsom för ogift person. I enlighet med vad socialvårdskommittén föreslagit synes denna regel böra utsträckas att gälla tillämpningen av den nya lagstiftningen överhuvud. Socialvårdskommittén har utgått från att i de fall, där den ena av två makar är för avsevärd tid intagen på anstalt, makarna skola, efter pröv­ ning, kunna betraktas såsom icke gifta. Det motsvarande synes böra gälla också örn två makar på grund av söndring leva åtskilda och över­ huvud taget, där ett samboendeförhållande mellan makarna icke existerar.

I paragrafen har vidare på förslag av socialvårdskommittén upptagits föreskrift, att ogift pensionsberättigad, som sedan avsevärd tid samman­ lever under äktenskapsliknande förhållanden med annan, skall anses som örn han vore gift med denne. Kommittén har till motivering för det så­ lunda föreslagna stadgandet anfört, att det skulle vara synnerligen stö­ tande för rättsmedvetandet örn personer, vilka sedan en följd av år sam­ manbott såsom makar utan att vara vigda, skulle få avsevärt högre pen­ sion än om de varit gifta. Emellertid har kommittén betonat att bestäm­ melsens tillämpning vore en grannlaga uppgift och rekommenderat försik­ tighet vid dess tillämpning.

Det föreslagna stadgandet har uttryckligen tillstyrkts av länsstyrelsen i

Norrbottens län, medan däremot länsstyrelsen i Södermanlands län ansett prövningens natur vara så grannlaga, att bestämmelsen borde utgå. Pen­ sionsstyrelsen har förklarat, att bestämmelsen komme att medföra stora svårigheter i tillämpningen samt erinrat, att densamma hade betydelse för frågor sådana som fastställande av årsinkomst, anmälningsskyldighet i vissa fall, påföljd av felaktiga uppgifter m. m. och hustrutillägg. Vid om­ räkningen av nu utgående pensioner i anledning av den nya lagstiftningens genomförande vore det ej möjligt att taga hänsyn till densamma annat än i mycket sällsynta undantagsfall.

Vad sålunda anförts har icke föranlett mig att frångå kommitléförslagel. En bestämmelse av förevarande art torde knappast kunna undvaras, örn icke direkt stötande konsekvenser av den föreslagna beräkningen av pen­ sionsförmånernas storlek skola uppstå. Jag vill endast erinra därom, att örn bestämmelsen ej införes, två pensionsberättigade makar skulle kunna genom en arrangerad äktenskapsskillnad bereda sig avsevärt högre pen­ sion än tidigare. Såsom förutsättning för bestämmelsens tillämpning bör emellertid föreskrivas, ali särskilda skäl skola föreligga.

Kungl. Majus proposition nr 220.

137

bostad synes det vara en given konsekvens av den allmänna dyrortsgrade- ringens slopande, att värdet av dylika förmåner fastställes till enhetliga be­ lopp för riket i dess helhet. Härvid torde dock enligt min mening en viss försiktighet böra iakttagas och man torde snarast böra hålla sig något under medelpriserna för landet i dess helhet. Jag vill erinra, att naturaförmå­ nerna lia sin väsentliga betydelse på landsbygden, där priserna på åtmins­ tone vissa produkter torde vara lägre än i tätorterna.

Kommitténs uppfattning att värdet av fri bostad skall fixeras i lagen kan jag icke dela. Det synes mig lämpligare att, såsom hittills varit fallet, Kungl. Maj:t får meddela erforderliga föreskrifter om fastställandet av det belopp, som skall anses motsvara värdet av fri bostad. Behörig hänsyn måste tagas bland annat till den genomsnittliga standarden av de bostäder, som i de olika bostadskostnadsgrupperna stå pensionärerna till buds. De värden som komma att fastställas torde endast böra avse en bostad, som med hän­ syn till ortens förhållanden kan anses tillfredsställande i fråga örn storlek och beskaffenhet. Avviker bostaden i dessa hänseenden från vad som kan anses skäligt bör vid uppskattningen hänsyn tagas därtill.

De hyror som högst må uttagas i pensionärshemmen äro fastställda på grundval av nu gällande dyrortsgradering av pensionerna. Pensionssyste­ mets förändrade uppbyggnad medför sålunda, att bestämmelserna under alla förhållanden måste bli föremål för översyn. Frågan om hyressätt- ningen i pensionärshemmen har dock sådant samband med den allmänna bostadspolitiken, att den icke synes böra slutgiltigt lösas i detta samman­ hang. Man torde kunna utgå från att under överskådlig tid hyrorna i pen­ sionärshemmen komma att understiga hyrorna i den öppna hyresmarknaden för bostäder av motsvarande standard. Pensionärer, som kunnat beredas bostad å pensionärshem, skulle härigenom komma i viss mån i ett förmån­ ligare läge än andra pensionärer. .lag delar därför socialvårdskommitténs uppfattning att skillnaden mellan hyran å pensionärshem och hyran i den öppna hyresmarknaden för en motsvarande bostad — om denna skillnad är av en mera avsevärd storlek — bör upptagas såsom inkomst. Detta för­ faringssätt överensstämmer nied de allmänna grunderna för inkomstupp­ skattningen; något särskilt stadgande därom behöver alltså icke inflyta i lagtexten.

Rörande inkomstberäkningen i övrigt har socialvårdskommittén föreslagit, bland annat, att i motsats till annan folkpensionsförmån blindtillägg skall, liksom de nuvarande blindhetsersättningarna, räknas såsom inkomst. Social­ styrelsen har ifrågasatt, huruvida icke denna regel borde jämkas, då blind­ tillägget åtminstone till en del torde motsvara ökade utgifter, som de blinda på grund av sitt lyte måste vidkännas. Örn blindtillägget hänfördes till pri­ vilegierad inkomst, .skulle även åtgärderna för att i största möjliga utsträck­ ning få ut de blinda i förvärvslivet underlättas. Även de blindas förening bär påyrkat ändring av förslaget i denna del.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Då blindtillägget bestämmes till 700 kronor och den avdragsfria inkomsten samtidigt höjes från 200 till 400 kronor, kommer liksom för närvarande av blindtilläggets belopp 300 kronor att påverka eventuellt utgående inkomst- prövade pensionsförmåner. Då de förbättrade förmånerna i övrigt komma även de blinda till del, synes mig anledning icke föreligga att frångå kom­ mittéförslaget på denna punkt.

Enligt kommittéförslaget skall inkomst av fast egendom och byggnad å ofri grund lägst upptagas till det inkomstbelopp, som skulle kunna ernås, därest beloppet av egendomens värde efter avdrag av gäld varit placerat i räntebärande värdehandling. Såsom någons förmögenhet skall enligt för­ slaget anses summan av honom tillhörigt kapital och saluvärdet av andra tillgångar av större värde, såsom fast egendom och större husdjur, sedan från summan avdragits förefintlig gäld. Bestämmelser i dessa hänseenden torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

I lagen synes däremot alltjämt böra upptagas en motsvarighet till nuva­ rande regler om skärpning i vissa fall av inkomst av förmögenhet. För när­ varande gäller i detta hänseende, att vid uppskattningen av fastighets och kapitals avkastning denna skall höjas med 4 procent av det belopp, varmed sammanlagda behållna värdet av fastighet och kapital må överstiga 5 000 kronor, och med ytterligare (5 procent av det belopp, varmed samma värde må överstiga 10 000 kronor. Beträffande den som är gift skall värdet av fastighet eller kapital beräknas utgöra hälften av sammanlagda värdet och hans och hans makes fastighetsinnehav eller kapital.

Kommittén har i detta hänseende föreslagit att skärpningen skall inträda först vid en förmögenhet å 10 000 kronor för ogift pensionsberättigad och 15 000 kronor för äkta makar, men i gengäld omedelbart utgå med tio pro­ cent. I enstaka yttranden av kommuner har påyrkats att den gräns vid vil­ ken skärpningen inträder borde höjas. Kommitténs förslag synes mig emel­ lertid vara väl avvägt på denna punkt och jag tillstyrker detsamma. I likhet med kommittén anser jag anledning saknas att — på sätt nu i praxis sker i viss omfattning — tillåta någon avrundning nedåt av förmögenhetens värde med hänsyn till väntad kapitalförbrukning under den närmaste tiden.

15 §.

Denna paragraf, sorn i allt väsentligt överensstämmer med kommittéför­ slaget, upptager med smärre modifikationer, i huvudsak föranledda av de ändrade grunderna för pensionernas beräkning, bestämmelser av samma innehåll som 8 § gällande lag om folkpensionering.

16 §.

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i såväl gällande lag om folkpensio­ nering som i kommittéförslaget, upptager de s. k. värdighetsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

139

Socialvårdskommittén har funnil del icke vare sig lämpligi eller möjligt att undvara bestämmelser av detta slag. Rörande de nuvarande värdighets- bestämmelserna Ilar kommittén erinrat, att de endast avsåge tilläggspension och invalidunderstöd, men att med den höjning av de icke inkomstprövade pensionsförmånerna, som föreslagits av kommittén, det vore tveksamt huru­ vida icke bestämmelserna borde utvidgas att omfatta jämväl grundpensio­ nen. Kommittén har emellertid icke funnit en sådan anordning nödvändig utom såvitt angår den påföljd, vilken bör inträda för den som är eller varit hemfallen åt alkoholmissbruk eller eljest fört eller för förargelseväckande levnadssätt eller uppenbarligen icke efter förmåga sökt ärligen försörja sig. I dylika fall ansåge kommittén att icke heller grundpension (allmän ålders­ pension) borde utgå och kommitténs förslag har utformats i enlighet därmed.

Pensionsstyrelsen har emellertid ifrågasatt, huruvida de sist nämnda vär- dighetsbestämmelserna borde bibehållas. Åtskilliga fall, där pension bort indragas eller vägras, enär den pensionsberättigade varit hemfallen eller hemfallit åt dryckenskap, hade med säkerhet ej kommit till pensionsmvn- digheternas kännedom och i de flesta fall, där bestämmelsen tillämpats, torde detta lia medfört att försörjningen av den pensionsberättigade över­ vältrats på anhöriga eller på fattigvården. Påföljd i anledning av förargelse­ väckande levnadssätt tillämpades ytterst sällan och påföljd på grund av att den pensionsberättigade uppenbarligen ej efter förmåga sökt ärligen för­ sörja sig tillämpades praktiskt taget icke alls, enär förmåga att försörja sig som regel saknades. Styrelsen har på grund av det anförda ifrågasatt, örn man överhuvud taget borde lia bestämmelser som diskvalificerade från rätt till pension på grund av alkoholmissbruk eller andra fall av förargelseväc­ kande levnadssätt. Förutsättningen för bestämmelsernas borttagande vore dock att del i annan ordning ginge att förhindra alt pensionen missbruka­ des. Enligt styrelsens mening bleve detta möjligt, därest styrelsen, då syn­ nerliga skäl förelåge, ägde besluta örn utbetalning av folkpensionen till an­ nan än den pensionsberättigade. Styrelsens ståndpunktstagande i denna del finge ses i samband med att enligt förslaget ansökning om allmän ålders­ pension icke skulle prövas av pensionsnänmd, örn det icke kunde antagas föreligga skäl för tillämpning av nu ifrågavarande bestämmelser. Det bomme sålunda att åligga ordföranden i pensionsnämnden att ensam be­ döma åtskilliga faktiska omständigheter, örn vilka han mången gång måste sakna kännedom.

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har i denna del anfört, alt den medicinska forskningen mer och mer syntes komma till insikt örn att alkoholmissbruk kan vara orsakat av drifter eller begär, som personen icke kan behärska. Samhällets åtgärder borde i sådana fall, liksom då det gällde andra sjuka, vara hjälp och vård. En indragning av pensionen betydde ofta alt samhället på annat sätt måste bekosta vederbörandes vård, och indrag­ ningen ginge ofta lil över familjen. Även örn förbundet för närvarande icke

140

ville föreslå någon ändring av den ifrågavarande bestämmelsen, ville för­ bundet framhålla att den borde användas med stor försiktighet.

Även enstaka kommuner lia framhållit att bestämmelsen örn indragning av pension på grund av alkoholmissbruk borde utgå, enär den ledde till att fattigvården finge bekosta uppehället för personer som vore hemfallna åt alkoholmissbruk.

Då det onekligen måste anses stötande, alt folkpension utgår lill en per­ son, som kan förväntas komma att i stor utsträckning förslösa den på alko­ holhaltiga drycker, synas bestämmelser örn indragning av pensionen på grund av alkoholmissbruk tills vidare böra bibehållas. För tolkningen av begreppet hemfallen åt alkoholmissbruk bör tillämpningen av alkoholist­ lagen vara vägledande. Kommitténs åsikt att bestämmelserna böra ut­ sträckas att avse jämväl grundpension, respektive allmän ålderspension, kan jag därvid godtaga, då bestämmelserna, såvitt angår ålderspensio­ nen, eljest skulle bliva praktiskt bestydelselösa. Pensionsstyrelsens förslag att ersätta reglerna örn indragning av pensionen med före­ skrifter örn utbetalning av densamma till annan än den pensionsberättigade finner jag innebära ett uppslag som synes värt ett närmare övervägande. Då spörsmålet om folkpensioneringens organisatoriska handhavande skall ytter­ ligare utredas av kommittén, torde anledning finnas att återkomma till här förevarande fråga. Med hänsyn till vad pensionsstyrelsen anfört har jag an­ sett påföljdsbestämmelserna för förargelseväckande levnadssätt och under­ låtenhet att efter förmåga söka försörja sig kunna utgå ur lagtexten.

Föi'evarande paragraf ansluter sig i övrigt i huvudsak till vad kommittén föreslagit härvidlag. Bestämmelsen att i stället för indragning av pensionen såsom påföljd av avhändelse av egendom eller inkomst vid fastställandet av årsinkomsten skall så anses som örn den pensionssökande alltjämt vore i besittning av egendomen eller inkomsten har pensionsstyrelsen ansett obe­ hövlig. Det synes emellertid tilltalande att en indragning av pensionen så­ som bestraffningsåtgärd ej skall vara en ovillkorlig påföljd. Ifrågasättas kunde att, såsom länsstyrelsen i Västerbottens län påyrkat, uppmjuka även bestämmelserna om påföljd av oriktiga uppgifter. Jämväl i denna del har jag emellertid ansett att kommittéförslaget tills vidare hör följas.

Kungl. Majda pr a panit ion nr 220.

17 §.

I denna paragraf ha i huvudsaklig överensstämmelse med vad socialvårds- kommittén föreslagit upptagits regler, motsvarande dem som finnas i 10 § nu gällande lag. Departementsförslaget innehåller dock i motsats till kom­ mittéförslaget inga bestämmelser örn rätten till folkpension vid vistelse å all­ män sjukvårdsanstalt. Frågan i vad mån folkpension skall utgå med redu­ cerat belopp i dylikt fall har ansetts böra anstå i avbidan å ståndpunkts-

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘iW.

141

tagande till föreliggande förslag om statens övertagande av kostnaderna för vård å allmän sal vid sjukhus.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 11 § i gällande lag örn folkpensionering och överensstämmer med socialvårdskommitténs förslag utom därutinnan att, i enlighet med hemställan av pensionsstyrelsen, rätten för kommun att upp­ bära retroaktivt utgående pensionsbelopp utvidgats att omfatta jämväl fall, då pension under viss tid endast indragits till en del. Av styrelsen tillika fram­ fört yrkande, att styrelsen i vidare mån än socialvårdskommittén föreslagit skulle tillerkännas rätt att utbetala pension till annan än pensionstagaren själv synes böra bliva föremål för prövning i samband med det förslag till ändrade utbetalningsregler, som socialvårdskommittén håller på att utar­ beta. Det må för övrigt anmärkas, att tjänst förrättande fattigvårdsdirektören i Stockholm i sitt yttrande tagit bestämt avstånd från den av pensions­ styrelsen sålunda framförda tanken, då dennas realiserande skulle innebära ett speciellt slag av förmynderskap över folkpensionärerna, vilket i viss mån skulle beröva folkpensionen dess karaktär av pension.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har rörande på fattigvårds- anstalt omhändertagna pensionärer anfört alt, då folkpensionerna bleve så stora att de å kommunala ålderdomshem och vårdanstalter intagna i regel kunde betala för sin vård, de icke borde intaga annan ställning än andra personer som inackorderat sig å ålderdomshemmen. De borde sålunda själva få taga hand om sina pensioner för att därmed erlägga fastställd avgift, så­ framt de icke vore oförmögna att handha penningmedel, i vilket fall förmyn­ dare borde tillsättas.

Sistnämnda spörsmål torde komma att uppmärksammas av socialvårds­ kommittén vid dess fortsatta arbete.

19 §.

Angående det huvudsakliga innehållet i denna paragraf, som i gällande folkpensionslag motsvaras av 4 §, hänvisas till vad tidigare anförts. Social­ vårdskommittén har ifrågasatt, om icke det undantag från avgiftsplikten, sorn nu gäller beträffande personer, vilka äro omhändertagna av allmänna fattigvården för varaktig försörjning, kunde utgå, då det stora flertalet av dessa personer komme att åtnjuta folkpension och sålunda på den grund vara undantagna från avgiftsplikt. Då någon påföljd av försummad avgiftsbetal- ning icke förekommer, synes villkoret i fråga kunna slopas utan olägenhet. Det bär därför ej upptagits i departeinentsförslaget.

20 och 21 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 5 och 12 §§ i gällande lag örn folkpensio­ nering, överensstämma med kommittéförslaget.

142

22 §,

Denna bestämmelse torde ej larva någon motivering. Frågan om änd­ ringar i uppbördsförordningen i anledning av den nya lagstiftningens ge­ nomförande torde få anmälas i annan ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

23 §.

Bestämmelser örn kommunbidragen återfinnas för närvarande i 13 § folk­ pensioneringslagen. Förevarande paragraf ansluter sig till den gällande la­ gen och överensstämmer med vad kommittén föreslagit utom såtillvida, att — i anslutning till en anmärkning av pensionsstyrelsen — reglerna örn kom­ munbidragets beräkning vid ökning eller minskning av pensionen anknutits till de särskilda inkomstprövade förmånerna i stället för till pensionens total­ belopp. Genom denna anordning torde större rättvisa kommunerna emellan vinnas. Om exempelvis en invalidpensionstagare, som åtnjuter bostadstillägg, flyttar till ort i lägre bostadskostnadsgrupp, och hans tidigare inkomster sam­ tidigt minskas, kan det inträffa, att totalbeloppet av den honom tillkommande folkpensionen ej minskas i anledning av flyttningen. Av pensionen utgör emellertid en större del än tidigare tilläggspension, medan bostadstillägget sjunkit i motsvarande mån, därest det ej helt bortfallit. Då kommunbidra­ gen utgå med olika procentsatser å tilläggspension och å bostadstillägg, torde den föreslagna ändringen av kommittéförslaget vara önskvärd.

24—32 §§.

Dessa paragrafer äro nied undantag av 28 § ordagrant hämtade från den nuvarande folkpensioneringslagen (19—27 §§). Erforderliga ändringar i dessa paragrafer komma att föreslås av socialvårdskommittén i det betän­ kande kommittén har för avsikt att avgiva rörande folkpensioneringens or­ ganisatoriska handhavande. För min del har jag redan i detta sammanhang velat markera min ståndpunkt till ett detaljspörsmål. I 28 § föreslår jag näm­ ligen, att pensionsnämnd skall vara skyldig att sammanträda minst en gång i månaden, såframt på nämndens prövning beroende ärende finnes.

33—37 §§.

Även dessa paragrafer överensstämma i allt väsentligt eller helt och hållet med gällande rätt (28—32 §§ folkpensioneringslagen) och med motsvarande bestämmelser i kommitténs förslag. I 33 § har jag dock ansett lämpligen böra föreskrivas, att ansökning örn folkpension alltid och sålunda även örn den avser endast allmän ålderspension, skall åtföljas av en av sökanden avgiven förklaring att i ansökningen lämnade upplysningar äro med sanningen över­ ensstämmande. Det torde nämligen bliva nödvändigt att även i ansökning om ålderspension inrymma uppgift till ledning för frågan huruvida sökan­ dens pension skall utgå enligt bestämmelserna för gift eller för ogift person.

Kungl. Muj:ts proposition nr 220.

143

Kommitténs förslag ali sådan förklaring suni nu nämnts skall avgivas även av sökandens make kan jag ej biträda.

Rörande bestämmelsen i 34 § att ansökning om allmän alderpension skall ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen om skäl för tillämpning av 16 § fjärde stycket ej föreligger har pensionsstyrelsen anmärkt, att det borde åligga pensionsnämnds ordförande att vid prövning av dylik fråga verkställa noggrann utredning samt att härvid samarbeta med nykterhets- nämnden. I detta uttalande vill jag instämma. Det synes böra övervägas att i administrativ ordning stadga skyldighet för nykterhetsnämnd att till pensionsnämndens ordförande göra anmälan örn fall av alkoholism hos person som fyllt eller i en nära framtid fyller 67 år. Har sådan anmälan inkommit, bör ansökan örn allmän ålderspension alltid underställas pen- sionsnämnden.

Kommitténs förslag angående föreskrifterna örn återförvisning av ärende till pensionsnämnd — 36 § i departementsförslaget — har föranlett pen­ sionsstyrelsen att framställa önskemål örn att styrelsen, för underlättande av ärendenas handläggning och undvikande av tidsutdräkt, skulle erhålla vidgade möjligheter afl utan större omgång tillrättalägga ett oriktigt nämndsbeslut. Återförvisning syntes ej böra ske, örn avvikelse från beslutet berodde på felräkning, misskrivning eller annan uppenbar oriktighet. Det borde i dylika fall vara tillräckligt att. örn yttrande från vederbörande kunde lia betydelse, sådant inhämtades. Vad pensionsstyrelsen sålunda anfört synes böra godtagas, därvid dock en redaktionell komplettering av pensionsstyrelsens förslag bör vidtagas.

De i nuvarande lag förekommande föreskrifterna örn pensionsstyrelsens sammansättning vid prövning av fråga örn återförvisning och handlägg­ ning av besvärsmål torde kunna utgå ur lagen.

De i 37 § upptagna, från gällande lag hämtade bestämmelserna äro enligt min mening icke helt tillfredsställande. Fråga örn ändring därav torde emellertid böra anstå i avbidan på socialvårdskommitténs förslag till nya bestämmelser angående folkpensioneringens organisatoriska handhavande.

38 §.

Denna paragraf överensstämmer — i likhet med kommittéförslagets

31 § —- så gott som helt med 33 § i gällande lag. Kommittéförslaget upp­ lager dock vissa regler angående pensionens utbetalning, vilka jag med hänsyn till kommitténs pågående arbete angående förändrad ordning för utbetalningen icke nu funnit anledning upptaga. Departementsförslaget in­ nehåller vidare — i fjärde stycket — särskilda föreskrifter örn rätt för pen­ sionsstyrelsen att förordna örn avräkning i samband med utbetalning av s. k. retroaktivbelopp. Det föreslagna stadgandet har införts på förslag av pensionsstyrelsen, som påpekat all, med kommitténs förslag örn hustru­ tillägg, förhöjning av pensionen för gift pensionsberättigad, som ej äger

144

Kungl. Majus proposition nr 220.

rätt till hustrutillägg och vars make ej är peusionsberättigad, samt örn änkepension, det vid fastställande av folkpension för andra maken eller av invalidpension eller sjukbidrag för änka ofta bomme att uppstå fråga om avräkning i anledning av förmåner, som redan utgått till den make, som först tillerkänts pension, eller till änkan.

39 §.

Denna paragraf, som ersätter 34 § i gällande folkpensioneringslag och i kommittéförslaget motsvaras av 32 §, upptager återkravsregler för vissa fall, då pension utgått med högre belopp än som vederbort. Kommittén har funnit önskvärt, att återbetalningsskyldigheten regleras i lagen mera in­ gående än vad för närvarande är fallet, och har föreslagit avsevärt vid­ sträcktare återbetalningsskyldigliet. Därvid har kommittén ifrågasatt en lagstadgad återbetalningsskyldighet även för annan än den pensionsberät- tigade eller dennes make. Pensionsstyrelsen har funnit även de av kom­ mittén föreslagna reglerna otillräckliga och ansett paragrafen böra givas en ytterligare vidgad avfattning. Försäkringsrådet åter har anmärkt, att kommittén icke angivit huruvida dess förslag avsåge att giva uttryck åt nu gällande allmänna rättsregler på området eller om kommittén i något avseende velat införa häremot stridande bestämmelser. Enligt försäkrings- rådets mening borde avvikelse från dessa allmänna rättsregler ej äga rum med mindre särskilda skäl därtill angåves.

För min del hyser jag den uppfattningen, att återkravsreglerna väl kunna erfordra någon utvidgning, men att man härvid bör gå fram med försik­ tighet. Det synes mig tillräckligt om återbetalningsskyldighet stadgas för det fall att den pensionsberättigade genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet alt fullgöra honom åvilande anmälningsskyldighet om för­ ändrade förhållanden eller annorledes förorsakat att folkpension till honom eller hans make utgår eller utgått med för högt belopp eller örn folkpen­ sion uppburits av någon som ej ägt rätt därtill och denne skäligen bort inse detta. Bland annat med hänsyn till den föreslagna återbetalningsskyl­ digheten vid underlåtenhet att göra anmälan om förhållanden, som på­ verka beräkningen av pensionens belopp, bör pensionsstyrelsen äga rätt alt helt eller delvis eftergiva återbetalningsskyldighet.

40 §.

Denna paragraf är hämtad från gällande lag.

41 §.

Denna paragraf, som är helt ny, är hämtad från kommittéförslaget, från vilket den dock avviker såtillvida, att jämväl pensionsstyrelsens ortsombud ansetts böra äga rätt att infordra uppgifter av den art som här avses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

145

42 och 43 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 37 och 38 §§ i nu gällande lag; dock att något villkor om ömsesidighet för att Kungl. Majit skall äga för­ ordna om lagens tillämpning å främmande makts medborgare icke torde vara erforderligt.

Förslaget till lag angående införande av nya lagen örn folkpensionering.

1 §•

I det föregående har anförts, att den nya lagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1948 samt att den bör helt ersätta nu gällande lag om folk­ pensionering och därtill sig anslutande författningar. Den nya lagstift­ ningen föranleder behov av ändringar i en mängd författningar. Frågan om dylika ändringars vidtagande torde emellertid få anmälas senare.

2 §•

Då enligt den nya lagen något individuellt bokförande av erlagda av­ gifter icke längre blir erforderligt, synes anledning saknas att fortsätta den nuvarande bokföringen i ifrågavarande hänseende med avseende å av­ gifter som påföras under år 1946 eller eljest inflyta efter 1946 års utgång. Detta medför som en konsekvens att hänsyn till dylika avgifter icke kan tagas vid bestämmande av grundpension enligt den gällande lagen. Då grundpensionernas belopp enligt 1935 års lagstiftning icke kan anses ovill­ korligen tillförsäkrat de avgiftspliktiga, synes mig något hinder icke före­ ligga att på detta sätt jämka lagstiftningen för tiden till dess den nya lagen träder i kraft.

3 §•

I enlighet med socialvårdskommitténs förslag torde personer som på grund av avgiftsbetalning enligt 1913 års lag om allmän pensionsförsäk­ ring förvärvat rätt till högre icke inkomstprövad pensionsförmån än nya lagen medgiver, böra bibehållas vid rätten till det högre beloppet. Det torde här röra sig endast örn ett eller annat hundratal personer. Skulle någon som erlagt sådana avgifter icke vara pensionsberättigad enligt nya lagen, torde pensionsstyrelsen böra äga bemyndigande att bevilja pension med skäligt belopp. Dylikt belopp bör givetvis icke understiga beloppet av den pension, vartill han på grund av sina avgiftsbetalningar kan antagas ha varit be­ rättigad enligt äldre lag.

Andra stycket av denna paragraf upptager föreskrift att folkpensioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd, vilka utgå vid 1947 års utgång, därefter skola utgå såsom folkpension enligt den nya lagen till sådana personer, som enligt denna äro pensionsberättigade. Beträffande övriga vid nämnda tidpunkt pensionsberättigade skola där-

Bihang till riksdagens protokoll 19i6. 1 sami. Nr 220.

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

emot enligt sista stycket äldre regler fortfarande gälla. Förutvarande svenska medborgare, vilka tidigare erlagt pensionsavgifter, skola alltså på grund av detta stadgande bibehållas vid sin rätt till redan beviljad grund- eller av- giftspension.

4 §•

Beträffande omräkningsförfarandet i fråga om nu utgående pensioner hänvisas i huvudsak till betänkandet. Här förevarande paragraf överens­ stämmer, bortsett från mindre jämkningar, med vad kommittén föreslagit.

5 §•

I fråga örn kommunbidragens beräkning i samband med omräknings­ förfarandet beträffande nu utgående pensioner har socialvårdskommittén föreslagit, att av omräkningen föranledd ökning av kommunbidrag skall bäras av den kommun i vilken pensionstagaren är mantalsskriven den 1 januari 1947. Pensionsstyrelsen har i anledning av vad sålunda före­ slagits ifrågasatt örn icke ett mera schematiskt förfaringssätt kunde komma till användning. För varje kommun uppstode nämligen, om den som ut­ gångspunkt belastades med hela kommunbidragskostnaden för de omräk­ nade folkpensionerna, ett saldo mellan dels de kommunbidrag den enligt förut gällande lagstiftning borde tillgodoräknas från andra kommuner och dels de bidrag som den i sin ordning hade att utgiva till andra kommuner. Dessa saldon borde en gång för alla fastställas och sedan avvecklas efter en på förhand fastställd skala.

Vad pensionsstyrelsen sålunda anfört har föranlett mig att i departe- mentsförslaget föreslå, att kommunbidragen till de omräknade pensionerna skola i sin helhet bestridas av den kommun, i vilken den pensionsberät- tigade var mantalsskriven vid 1947 års utgång. Med hänsyn därtill att kom­ munbidragen skola utgå efter helt andra grunder än för närvarande synes mig detta förfaringssätt icke böra möta några betänkligheter.

6—10

§§.

Rörande innehållet i dessa paragrafer torde någon särskild motivering icke erfordras.

Förslaget till lag om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Såsom tidigare anförts har jag ansett önskvärt, att bestämmelserna örn pensionsstyrelsens frivilliga försäkring utbrytas ur lagen om folkpensio­ nering och upptagas i särskild lag. Dennas innehåll torde kunna hämtas från 35 § gällande lag örn folkpensionering. Vissa övergångsbestämmelser av rent formell natur torde böra meddelas.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade förslagen till

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

147

1) lag om folkpensionering; 2) lag angående införande av nga lagen om folkpensionering; samt 3) lag örn frivillig statlig pensionsförsäkring; torde de under 2) och 3) omnämnda förslagen böra bliva föremål för lag­ rådets granskning, innan de genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Det under 2) omnämnda förslaget angår upphävande av och genomförandet under en övergångstid av vissa modifikationer i den nu gällande lagstiftningen om folkpensionering, som tillkommit i den i § 87 regeringsformen stadgade ordning. Förslaget till lag om folkpensionering torde emellertid, med den förändrade uppbyggnad av folkpensioneringen som nu föreslås, icke vara att anse såsom förslag till sådan allmän civillag som avses i nämnda grundlagsstadgande. Däremot torde detta få anses vara fallet med förslaget till lag om frivillig statlig pensionsförsäkring, som avhandlar grunderna för ett rättsförhållande mellan staten, å ena sidan, samt dem, som hos pensionsstyrelsen teckna frivillig försäkring för erhållande av pension, å andra sidan.

Under åberopande av det anförda hemställer föredragande departements­ chefen, att lagrådets utlåtande över de under 2) och 3) omförmälda lagför­ slagen av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto-

konet. ; , rf :§j

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Hans Bergström.

1 Av bilagan har här medtagits endast det under * i 2) omförmälda lagförslaget, då bilagan i övrigt, fransett smärre formella jämkningar, är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

angående införande av nya lagen om folkpensionering.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Den nu antagna nya lagen om folkpensionering skall träda i kraft den 1 januari 1948, från och med vilken dag äldre bestämmelser örn folkpen­ sioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blindhetsersättningar skola upphöra att gälla, i den mån ej annat föl­ jer av vad nedan sägs.

2 §•

Med avseende å tillämpningen av lagen den 28 juni 1935 om folkpensio­ nering skall för tiden intill den 1 januari 1948 gälla, att vid beräkning av grundpension hänsyn icke skall tagas till pensionsavgifter, som enligt nämnda lag påföras för år 1946 eller som påförts för tidigare år men redovisas till vederbörande länsstyrelse efter 1946 års utgång. Pensionsavgifter skola icke påföras för år 1947. Under sistnämnda år skola pensionsavgifter för år 1948, beräknade enligt den nya lagens bestämmelser, erläggas preliminärt. 3 4

3 §•

Där jämlikt äldre bestämmelser på grund av avgifter, som erlagts enligt 4 § lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, avgifts- eller grundpension till någon skulle hava utgått med högre belopp än som till­ kommer honom i grundpension jämlikt bestämmelserna i nya lagen, skall grundpensionen utgå med det högre beloppet. Skulle avgifter som nu nämnts hava erlagts av någon, som enligt nya lagen ej är berättigad till folkpension, äger pensionsstyrelsen bevilja honom folkpension med skä­ ligt belopp.

Folkpensioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämnings­ understöd, vilka vid 1947 års utgång utgå till personer som äro berättigade till folkpension enligt nya lagen, skola för tiden därefter utan särskild an­ sökan utgå såsom folkpension jämlikt bestämmelserna i nämnda lag.

Blindhetsersättningar som utgå vid 1947 års utgång skola för tiden där­ efter utan särskild ansökan ersättas med folkpension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

149

Beträffande andra vid nämnda tidpunkt utgående avgifts- eller grundpen­ sioner än ovan sägs skola fortfarande äldre bestämmelser gälla.

4§.

Det åligger pensionsstyrelsen att före den 1 januari 1948 omräkna ut­ gående pensioner, understöd och ersättningar, som i 3 § avses. Vid omräk­ ningen skall bostadstillägg beräknas enligt bestämmelserna för den bostads- kostnadsgrupp, till vilken den ort hänföres i vilken den pensionsberättigade enligt vederbörande mantalsskrivningsförrättares beslut är upptagen i man­ talslängd för år 1947. Blir den pensionsberättigade för år 1948 mantals­ skriven i ort tillhörande bostadskostnadsgrupp med lägre nummer, skall dock så snart ske kan hänsyn tagas därtill.

Vid omräkningen skola jämväl i övrigt bestämmelserna i den nya lagen tillämpas. I den mån omräkningen ej kan ske med ledning av hos pen­ sionsstyrelsen tillgängliga handlingar, skall den pensionsberättigade efter anmaning avgiva uppgift enligt fastställt formulär rörande sina ekonomiska förhållanden. Angående sättet för avgivande av sådan uppgift samt påföljd av oriktiga eller ofullständiga upplysningar i densamma skall i tillämpliga delar gälla vad örn ansökan om folkpension i den nya lagen stadgas. Under­ låter den pensionsberättigade att avgiva uppgift som nu sagts, må tilläggs­ pension och bostadstillägg tills vidare förvägras honom.

5 §•

Angående kommunernas bidragsskvldighet till kostnaderna för genom om­ räkningen fastställda folkpensioner skall gälla vad i nya lagen stadgas, där­ vid skall så anses som om den efter omräkningen utgående pensionen be­ viljats av pensionsnämnden i den kommun, i vilken den pensionsberättigade var mantalsskriven vid 1947 års utgång.

6 §•

1 den utsträckning pensionsstyrelsen bestämmer skola pensionsnämnderna under år 1947 fastställa pensionsberättigades årsinkomster såväl jämlikt äldre lag som jämlikt bestämmelserna i nya lagen.

⁷ §•

Den i 12 § lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering omnämnda folk- pensioneringsfonden skall uppgå i den i 21 § nya lagen omförmälda fonden.

8 §-

Vad vid utgången av år 1947 finnes jämlikt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering anordnat med avseende å pensionsdistrikt, pensionsnämn- der och ombud för pensionsstyrelsen skall så anses, som hade det blivit anordnat enligt nya lagen.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

9§.

Vad i lag eller särskild författning må vara föreskrivet om folkpensioner, utjämningspensioner, invalidunderstöd och utjämningsunderstöd samt blind­ hetsersättningar ävensom avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen eller till folkpensioneringen skall efter 1947 års utgång i tillämpliga delar gälla folkpension och avgifter jämlikt den nya lagen.

10

§.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med in­ förandet av den nya lagen om folkpensionering, meddelas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av pensionsstyrelsen.

Tab. 1. Folkpensionens storlek i olika inkomstlagen enligt det föreliggande förslaget.

Bostadskostnadsgrupp I.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

151

Ogift pensionstagare

Gift pensionstagare, andre maken

ej pensionsberättigad

Makar, båda pensions-

berättigade

Årsinkomst (för gifta makarnas gemensamma inkomst) Invalid-Ålders-

Utan hus trutillägg Med hu »trutillägg

Båda

Den ene invalid-,

den andre

Båda

pension pension

Invalid­ pension

Ålders­ pension

Invalid­ pension

Ålders­ pension

invalid­ pension

ålders­

pension

ålders­

pension

kr.

kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr. kr.

kr.

1