2

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Förslag

till

folkbokföringsförordning.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande stadganden.

¹ §•

Folkbokföring sker i den ordning nedan stadgas genom kyrkobokföring

och mantalsskrivning samt, i anslutning till kyrkobokföringen och mantals­

skrivningen, genom registrering hos länsbyråer för folkbokföringen och riks-

byrån för folkbokföringen.

2

§•

Den som enligt av Konungen meddelade föreskrifter ansvarar för kyrko­

bokföringen i församling av svenska kyrkan benämnes i denna förordning

pastor.

Vad i förordningen stadgas angående församling skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om kyrkobokföringsdistrikt, där Konungen förordna! att

viss församling skall vara indelad i sådana distrikt.

Med tryckande register förstås ett hos länsbyrå för folkbokföringen fört,

av tryckplåtar för adresseringsmaskiner bestående register över fastigheter

och personer.

Kort med text, som avtryckts från plåt i tryckande register, benämnes av-

tryckskort.

3 §.

För envar i riket kyrkobokförd person skall finnas ett i den ordning Ko­

nungen bestämmer av länsbyrå eller riksbyrån fastställt födelsenummer,

udda för man och jämnt för kvinna, avsett att i förening med uppgift om

födelsetiden användas som identitetsbeteckning.

2 kap. Roteombud.

4

§•

I varje territoriell församling skall finnas minst ett roteombud. För varje

roteombud skall finnas en ersättare. Där flera roteombud finnas skall försam­

lingens område vara indelat i rotar, en för varje roteombud.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

3

Länsstyrelsen bestämmer efter hörande av vederbörande kommun, pastor

och mantalsskrivningsförrättare roteombudens antal och församlingens in­

delning i rotar. Beträffande stad eller köping så ock, då särskilda skäl där­

till äro, beträffande annat samhälle äger länsstyrelsen förordna att roteom-

bud tills vidare icke skola utses.

5 §•

1 mom. Roteombud åligger att tillhandagå pastor och mantalsskrivnings-

förrättaren med upplysningar i folkbokföringsärenden samt att i samråd med

dessa myndigheter vaka över att allmänheten ställer sig meddelade föreskrif­

ter angående folkbokföringen till noggrann efterrättelse.

För sådant ändamål har roteombudet att uppmärksamt följa förändring­

arna i rotens befolkning samt i fråga om fastigheternas ägare eller inneha­

vare och de juridiska personerna inom roten, att genom råd och påminnelser,

där så erfordras, verka för att föreskriven anmälnings- eller uppgiftsskyl-

dighet varder vederbörligen fullgjord och, där någon i sådant hänseende vi­

sar tredska eller försumlighet, göra anmälan därom hos pastor, samt att när­

vara vid för-skrivning, varom i 45 § förmäles, och vid mantalsskrivningsför-

rättning.

Roteombud skall vidare tillhandahålla blanketter för uppgifter till man­

talsskrivningen, mottaga samt med ledning av roteförteckning, varom i 3

mom. sägs, granska och ordna de uppgifter till mantalsskrivningen, vilka

jämlikt 43 § 1 mom. till honom överlämnas, samt före för-skrivningen till

pastor överlämna uppgifterna med de rättelser och kompletteringar som kun­

nat av ombudet vidtagas. Bestämmelserna i detta stycke skola dock ej gälla

där kommunen vidtagit särskilda anordningar för fullgörande av ifrågava­

rande uppgifter.

2 mom. Där så erfordras skall särskild instruktion för roteombud utfär­

das på sätt i 8 § stadgas. Genom sådan instruktion må roteombud tilläggas

även andra arbetsuppgifter med avseende å mantalsskrivningens förberedan­

de än de ovan i 1 mom. omförmälda. Där med hänsyn till särskilda förhål­

landen så finnes nödigt må roteombud genom instruktionen åläggas jämväl

att mottaga och till pastor överbringa anmälningar till kyrkobokföringen

samt att bistå allmänheten med ifyllande av mantalsblanketter.

3 mom. Till ledning vid uppdragets fullgörande skall varje roteombud

årligen i god tid före för-skrivningen tillställas en av länsbyrån tryckt roteför­

teckning, upptagande fastigheterna inom roten med deras ägare och inneha­

vare samt de fysiska och juridiska personerna inom roten.

I församling, där roteombud ej finnes, skall pastor erhålla en mot roteför-

teckningen svarande förteckning över församlingens befolkning.

6 §•

Roteombud och ersättare för roteombud väljas i stad av stadsfullmäktige

eller där sådana ej finnas av allmän rådstuga samt på landet av kommunal­

stämma eller kommunalfullmäktige diir sådana finnas. Valet förrättas under

december månad och gäller för en tid av fyra år, räknat från och med den

1 april året efter det då valet äger runi. Pastor skall i god lid före valet av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

5

2. församlingsliggare;

3. bok över obefintliga;

4. inftyttningsbok med tillhörande minnesanteckningar rörande personer,

beträffande vilka pastor beslutat att de icke skola kyrkobokföras i försam­

lingen;

5. födelse- och dopbok;

6. konfirmationsbok;

7. lysnings- och vigselbok; samt

8. död- och begravningsbok.

2 mom. I varje församling skola vidare föras församlingsregister och

avgångsregister, bestående av avtryckskort, samt minnesanteckningar över

förelägganden, varom i 27 § förmäles.

Avgångsregistret skall vart tionde år eller, om med hänsyn till försam­

lingens storlek eller befolkningens rörlighet så erfordras, oftare genom pas­

tors försorg avskrivas i en avgångslängd, varav ett av pastor bestyrkt exem­

plar skall för arkivering tillställas vederbörande landsarkiv. Avskrivna kort

skola förstöras.

3 mom. Pastor äger därjämte föra fastighetslängd, utflyttningsbok samt

de andra längder, förteckningar eller register han i övrigt finner behövliga

för församlingsarbetet eller kyrkobokföringen.

Där fastighetslängd fores, anses densamma såsom en avdelning av försam­

lingsboken. Till kyrkoböckerna räknas jämväl utflyttningsboken, där sådan

föres.

11

§■

Kyrkoböckerna atom församlingsliggaren skola, där ej Konungen för viss

församling medgivit undantag, vara bundna; och skola uppslagen eller sidor­

na vara numrerade, varjämte antalet uppslag eller sidor skall vara utsatt å

titelbladet. Dock må fastighetslängd inrättas enligt lösbladssystem, ändå att

församlingsboken i övrigt är bunden.

I församlingsliggaren skola bladen kunna utbytas. Varje person skall i lig­

garen upptagas å särskilt upplägg, inordnat efter ett ledkort som utvisar bo­

stadsfastigheten. Till varje upplägg anslås ett blad, vartill vid behov fogas

fortsättningsblad. Sådant upplägg benämnes personakt. Ej må för någon mer

än en personakt finnas.

Personakt upprättas för nyfödd av pastor i den församling, som enligt

14 § 7 mom. är eller anses som barnets födelsehemort, samt för annan per­

son av riksbyrån.

12

§.

1 församlingsboken må icke någon införas med mindre personakt för ho­

nom finnes i församlingsliggaren.

Ej heller må i församlingsboken ske anteckning örn förhållande, som

skall antecknas jämväl i personakt, med mindre anteckning därom förut är

eller samtidigt varder gjord i personakten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

7

ombyte av bostad skett, kan antagas komma att regelmässigt vistas under

nattvilan eller motsvarande vila (dygnsvilan).

3 mom. Den som av sina arbetsförhållanden föranledes att tillbringa sin

dygnsvila å annan fastighet än den där hans familj är bosatt skall likväl an­

ses bosatt å sistnämnda fastighet under förutsättning att han, därest ej till­

fälligtvis hinder möter, regelbundet besöker familjen.

A mom. Den som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet

tillbiängar sin dygnsvila å annan fastighet än den, där han är bosatt, må ej

av sådan anledning anses bosatt å den fastighet där han under nämnda för­

hållanden vistas.

5 mom. Vad i 2 mom. stadgas skall icke föranleda att någon anses bosatt

å fastighet, där han under vistelse vid allmän eller enskild läroanstalt för

erhållande av undervisning tillbringar sin dygnsvila, så länge han kan anses

hava sitt egentliga hem annorstädes, såsom hos föräldrar eller andra anhöriga

eller, om han är gift, hos familjen.

6 mom. Tillbringar någon under olika dygn sin dygnsvila å särskilda

fastigheter under sådana omständigheter att han enligt 2 mom. skulle vara

att anse som bosatt å mer än en fastighet, skall han anses bosatt å den fas­

tighet där han vistas under sådana förhållanden, att han med avseende å

tjänst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses därstädes hava sitt

egentliga hemvist.

7 mom. Den som på grund av yrke eller tjänst icke kan regelmässigt till­

bringa sin dygnsvila å någon viss fastighet skall anses bosatt å den fastighet,

där han med avseende å yrket eller tjänsten eller på grund av familjens eller

andra närmare anhörigas bosättning, förvaring av honom tillhörigt bohag

eller andra omständigheter kan anses hava sitt egentliga hemvist.

8 mom. Person tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen skall,

där han ej är bosatt å viss fastighet, anses bosatt å sitt huvudviste inom den

lappby han tillhör; och skall där ej annat framgår av sammanhanget vad

enligt denna förordning gäller örn fastighet i tillämpliga delar avse huvud­

viste.

9 mom. Ändå att en person icke är bosatt å viss fastighet inom en för­

samling, skall han likväl anses bosatt i församlingen där det med tillämp­

ning å församlingens område av vad ovan sagts örn fastighet, kan anses att

han är bosatt inom nämnda område.

14 §.

1 mom. På ansökan av den sorn äger eller besitter fast egendom och un­

der någon del av varje år vistas å egendomen eller eljest inom den försam­

ling där egendomen är belägen må Konungen förordna, att lian, ändock att

han jämlikt 13 § skall anses bosatt inom annan församling, skall vara kyr-

kobokförd i förstnämnda församling, därest med hänsyn lill egendomens

betydenhet och övriga föreliggande omständigheter så finnes skäligt.

2 mom. Den sorn är i rikets tjänst å utländsk ort anställd skall med sin

familj och svenska betjäning kyrkobokföras i Storkyrkoförsamlingen i Stock­

holm. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dock den, som utom Stock­

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

9

kes ort; dock att å utrikes ort anställd svensk missionär eller präst samt

honom åtföljande hustru och harn under femton år må, med anteckning

om förhållandet, kvarstå i församlingsboken så länge utvandringscertifikat

ej uttagits.

Ej må i andra fall än nu sagts den som blivit bokförd i församlingsboken

därifrån avföras.

Anmälningar till kyrkobokföringen m. m.

15 §.

Enskild person åliggande anmälningsskyldighet skall, där ej annat följer

av vad nedan stadgas, fullgöras muntligen vid personlig inställelse tor pastor

av den anmälningsskyldige eller behörigt och i saken kunnigt ombud för

honom. Har anmälan gjorts skriftligen, bör den dock av pastor godtagas, örn

den är fullständig och i övrigt tillförlitlig.

Roteombud må ej anlitas såsom ombud för den anmälningsskyldige med

mindre skyldighet för roteombudet att fullgöra anmälningsuppdrag stadgats

i instruktion, varom i 5 § 2 mom. förmäles.

16 §.

Barns födelse så ock, därest barnet lever och ej blivit inom svenska kyr­

kan döpt, förnamn för barnet skall så snart ske kan och senast inom sex

veckor efter födelsen anmälas hos pastor i barnets vistelseort. Anmälan skall

göras av barnets föräldrar eller, om dessa äro döda eller om de icke kunna

vare sig själva eller genom ombud fullgöra anmälningsskyldigheten, av an­

nan person som har vård om barnet.

Med barn avses varje nyfödd, som andats efter födelsen, så ock dödfödd

av minst trettiofem centimeters längd.

Försummar någon att inom föreskriven tid göra anmälan som här avses

och fullgöres ej heller anmälningsskyldigheten genast efter påminnelse, skall

pastor i den ordning 63 § stadgar skriftligen anmana den anmälningsskyl-

dige att inom viss tid efter delfåendet av anmaningen fullgöra sin skyldighet.

17 §.

1 morn. Förnamn som uppenbarligen kan väcka anstöt eller åtlöje må ej

i födelse- och dopbok .införas; dock att pastor ej må vägra att införa namn

som givits i dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, ändock att

pastor för egen del anser att namnet ej bort givas.

2 mom. Förnamn, som blivit efter vederbörlig anmälan i födelse- och

dopbok infört, må ej ändras; ej heller må ytterligare förnamn tilläggas med

mindre namnet givits vid dop, varom i 1 mom. förmäles.

Namn som givits i dop som ovan sägs må ej ändras; ej heller må efter do­

pet ytterligare förnamn tilläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

11

För flyttande, som fyllt femton år, skall vid anmälan om flyttning till

annan församling till pastor i inflyttningsorten avlämnas flyttningskort,

varom i 21 § förmäles, eller, örn sådant ej kan företes, flyttningsbetyg som

i 22 § sägs.

Avlämnas ej flyttningskort eller flyttningsbetyg i samband med flyttnings-

anmälan skall pastor påminna den flyttande om hans skyldighet härutin­

nan samt lämna honom nödigt rådrum för skyldighetens fullgörande. Var­

der skyldigheten ändå ej fullgjord, skall pastor i den ordning 63 § stadgar

skriftligen anmana vederbörande att inom viss tid efter delfåendet av an-

maningen avlämna flyttningskort eller flyttningsbetyg.

21

§.

1 inom. Envar i riket kyrkobokförd person, som fyllt femton år, skall

innehava ett av vederbörande länsbyrå för honom utfärdat flyttningskort.

Å flyttningskortet skola från personens plåt i det tryckande registret av­

tryckas uppgifter angående namn, födelsetid, födelsenummer, födelsehem-

ort och kyrkobokföringsort. För den som är inskriven å sjömanshus skall

jämväl uppgift därom avtryckas. Å flyttningskort skall vidare, där ej Ko­

nungen annorledes bestämmer, utsättas yrke eller titel samt postadress vid

tiden för utfärdandet.

Nytt flyttningskort skall av länsbyrån utfärdas för den vars namn eller

kyrkobokföringsort ändrats. Då någon inskrives å sjömanshus, skall sjö­

manshusombudsmannen göra anteckning om inskrivningen å hans flyttnings­

kort.

Flyttningskort gäller som prästbevis till styrkande av ålder och födelse­

hemort.

2 mom. Det åligger envar att taga sådan vård om det för honom utfär­

dade flyttningskortet att det ej skadas eller förstöres eller eljest förkommer

eller kommer till obehörig användning.

Har flyttningskort förstörts eller eljest förkommit eller har sådant kort

till följd av skada eller nötning blivit bristfälligt, åge den för vilken kor­

tet utfärdats att efter anmälan hos pastor i kyrkobokföringsorten och mot

avlämnande av kortet, örn det finnes i behåll, från länsbyrån utbekomma

nytt flyttningskort.

3 mom. Utfärdat flyttningskort skall av länsbyrån tillställas vederböran­

de i tjänstebrev.

22

§.

Den som på grund av vad i 20 § stadgas är skyldig att avlämna flyttnings­

betyg har att för erhållande av sådant betyg före utflyttningen liänvända sig

till pastorsämbetet i den församling, där han är kyrkobokförd eller upptagen

i bok över obefintliga, samt därvid uppgiva församling till vilken han flyttar

och, såvitt möjligt, blivande bostad i församlingen.

Möter hinder att före utflyttningen uttaga flyttningsbetyg, må den flyttan­

de i betalt brev med allmänna posten till nyssnämnda pasorsämbete över­

sända skriftlig begäran örn utfående av flyttningsbetyg, varvid hans bostad

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

i inflyttningsorten skall noggrant angivas; och vare pastor i dylikt fall skyl­

dig att så snart ske kan i tjänstebrev till honom översända sådant betyg.

Begäran om utfående av flyttningsbetyg bör avfattas å blankett enligt av

riksbyrån fastställt formulär. Dylika blanketter skola tillhandahållas å pas­

torsexpedition samt hos polismyndigheten.

23 §.

Den som från utrikes ort inkommit i riket och blivit här bosatt skall senast

inom fjorton dagar efter bosättningen göra anmälan örn invandringen hos

pastor i den församling, i vilken han är bosatt eller vilken han enligt vad örn

behörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling är stadgat skall

tillhöra. Vid anmälan skall företes flyttningsbetyg, örn sådant utfärdas å den

utrikes orten, men eljest de motsvarande handlingar han kan anskaffa.

Innan personakt för invandraren upprättas skall riksbyrån verkställa ut­

redning örn invandrarens nationalitet och örn den tid han kan beräknas

vistas i riket. Finner riksbyrån att vistelsen bör betraktas såsom tillfällig,

skall riksbyrån underrätta pastor härom för förnyad prövning av frågan

huruvida invandraren bör kyrkobokföras här i riket.

24 §.

1 mom. Den, som har för avsikt att stadigvarande bosätta sig å utrikes

ort, skall hos pastor i den församling, där han är kyrkobokförd eller upp­

tagen i bok över obefintliga, uttaga utvandringscertifikat.

Han äger därjämte på begäran utbekomma det prästbevis han behöver

för sin folkbokföring å den utrikes orten (utvandringsbetyg). Då utvand-

ringsbetyg utfärdas, skall det anmärkas i utvandringscertifikatet.

Utvandringsbetyg må även utfärdas på begäran av den, som utan utta­

gande av utvandringscertifikat lämnat riket, örn han anmäler att han är

stadigvarande bosatt å utrikes ort.

Utvandringsbetyg gäller icke som prästbevis här i riket utom vid anmä­

lan, varom i 23 § sägs.

2 mom. Utvandringscertifikat skall vid avresan från riket avlämnas till

polismyndigheten i den ort, varifrån utresan sker, och av polismyndigheten

återsändas till pastor, som utfärdat detsamma, med bevis örn tid och ort för

utresan (utvandringsbevis).

3 morn. Har den, som uttagit utvandringscertifikat, icke inom tre måna­

der därefter lämnat riket, åligger det honom att ofördröjligen och senast

inom åtta dagar efter denna tids utgång återställa utvandringscertifikatet

ävensom utvandringsbetyg, där sådant utfärdats, till pastor som utfärdat cer-

tifikatet. Innan det skett, må annat prästbevis för honom utfärdas allenast

på begäran av myndighet.

4 mom. Har icke inom tid, som i 3 mom. sägs, utvandringsbevis inkom­

mit och utvandringscertifikat ej heller återlämnats, skall pastor söka utreda

huruvida utvandring skett samt i sådant fall tid och ort för utresan. Polis­

myndighet är pliktig att därvid lämna pastor nödigt biträde, örn han det

påfordrar.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 255.

13

Befinnes att personen ej utvandrat, skall pastor skriftligen i den ordning

63 § stadgar anmana honom att i vederbörlig ordning och inom viss lid efter

delfåendet av allmäningen återlämna certifikatet.

25 §.

1 morn. Det åligger fastighetsägare eller den i hans ställe är att, då pastor,

mantalsskrivningsförrättare, roteombud eller polismyndighet i folkbokfö-

ringsärende gör förfrågan därom, lämna upplysning huruvida viss person är

å fastigheten boende.

2 moni. Fastighetsägare så ock innehavare av bostadslägenhet är skyldig

att, sedan person åt vilken han upplåtit bostad inflyttat i densamma, inom

fjorton dagar därefter göra anmälan därom (bostcidsanmålan) hos pastor i

församlingen, såvida icke den inflyttade själv redan anmält flyttningen.

Bostadsanmälan må ske skriftligen.

3 mom. Det åligger arbetsgivare att då arbetstagare blivit bosatt hos ho­

nom tillse att flyttningsanmälan i rätt tid avgives och att, om så ej sker, ge­

nast underrätta pastor i församlingen om flyttningen.

26 §.

Vinner pastor kännedom om att i församlingsboken eller i boken över

obefintliga upptagen person vistas i annan församling under sådana förhål­

landen, att han bör där kyrkobokföras, skall han härom, med angivande

såvitt möjligt av bostad inom församlingen, utan uppskov underrätta pastors­

ämbetet därstädes för den åtgärd, som i 27 § omförmäles.

Finner pastor, att av honom sålunda gjord anmälan icke föranlett avsedd

åtgärd, skall han hänskjuta ärendet till den i 29 § omförmälde kyrkobokfö-

ringsinspektören.

27 §.

Då pastor finner anledning till antagande att en person flyttat till eller

inom församlingen, skall pastor, därest flyttning ej anmälts, ofördröjligen

förelägga honom att inom viss tid inställa sig för pastor och lämna de upp­

lysningar, som erfordras för bedömande av huruvida ändring skall ske i

hans kyrkobokföring, vid äventyr att han eljest varder utan sitt vidare hörande

kyrkobokförd, där han vistas. Har flyttning skett allenast inom församlingen

och har pastor vunnit kännedom därom vid för-skrivning eller mantalsskriv­

ning, må dock, om för den flyttande avlämnats föreskriven mantalsuppgift

varav flyttningen framgår, pastor underlåta att meddela föreläggande som

nu sagts, där pastor finner erforderliga upplysningar kunna med nödig till­

förlitlighet och fullständighet inhämtas av mantalsuppgiften och av de vid

förrättningen närvarande; och varde i dylikt fall så ansett, som hade anmälan

örn flyttningen gjorts.

Föreläggande, som i första stycket sägs, skall, skriftligen avfattat, tillställas

vederbörande i rekommenderat brev. Äro flera medlemmar i en familj och

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

15

4 kap. Mantalsskrivningen.

Mantalsskrivningsförrättare m. m.

32 §.

Mantalsskrivning skall årligen förrättas särskilt för varje kommun eller,

där viss kommun tillhör flera fögderier, för varje sådan del av kommunen.

För varje sådant mantalsskrivningsdistrikt skall vid mantalsskrivningen upp­

rättas mantalslängd, gällande för det nästkommande kalenderåret.

Har Konungen förordnat om ändring i den kommunala indelningen, skall

mantalsskrivning för det mantalsår, under vilket den nya indelningen träder

i kraft, ske efter den nya indelningen.

I denna förordning förstås med förrättningsår det kalenderår, under vilket

mantalsskrivningsförrättning äger rum, och med mantalsår det kalenderår,

för vilket den upprättade mantalslängden gäller.

33 §.

Mantalsskrivning förrättas av den lokala skattemyndigheten.

Prövas den lokala skattemyndigheten i visst fögderi på grund av fögderiets

utsträckning eller folkmängd icke kunna inom vederbörlig tid medhinna

mantalsskrivningen inom fögderiets samtliga distrikt, äger länsstyrelsen för­

ordna landsfiskal eller annan lämplig person att verkställa själva mantals-

skrivningsförrättningen i ett eller flera distrikt. Bestämmelser om sådan sär­

skild mantalsskrivningsförrättares rätt till ersättning för uppdragets utföran­

de meddelas av Konungen.

34 §.

Hos lokal skattemyndighet skola i den ordning Konungen föreskriver fö­

ras fortlöpande register bestående av avtryckskort över fastigheterna, befolk­

ningen och de juridiska personerna inom fögderiet eller staden.

Det åligger den lokala skattemyndigheten att i enlighet med de närmare

föreskrifter Konungen utfärdar meddela länsbyrån erforderliga underrät­

telser örn inträffande förändringar med avseende å fastigheterna och deras

beteckningar samt deras ägare och innehavare.

Mantalsskrivningens omfattning, rätt mantalsskrivningsort m. m.

35 §.

1 mom. Vid mantalsskrivning skola i mantalslängder uppföras:

1. alla fysiska personer vilka den 1 november förrättningsåret skola vara

kyrkobokförda i riket;

2. alla vid nämnda tidpunkt bestående inländska juridiska personer samt

därjämte de, sorn upptagits i den för förrättningsåret gällande mantalsläng­

den men upphört efter den 1 november året före förrättningsåret, ävensom

sådana utländska juridiska personer, vilka enligt senaste taxeringslängd voro

skattskyldiga här i riket, därvid under juridiska personer inbegripas ägare

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmän-

ningar och andra likartade samfälliglieter, som förvaltas självständigt för del­

ägarnas gemensamma räkning; dock att svenska staten samt landsting, kom­

muner och andra menigheter i riket icke mantalsskrivas utom där de skola

upptagas i taxeringslängd för beskattning; samt

3. alla vid ingången av mantalsåret bestående fastigheter jämte dit hö­

rande torp eller andra lägenheter samt byggnader å ofri grund ävensom lapp­

byar, med angivande vid varje fastighet eller byggnad av dess ägare och

innehavare samt den förändring i avseende å ägande-, åbo- eller nyttjande­

rätt, som må hava inträffat sedan nästföregående mantalsskrivning.

Där länsstyrelsen beträffande visst mantalsskrivningsdistrikt så förordnat

skall i mantalslängden jämväl antecknas, särskilt för varje fastighet, rörelse

som å fastigheten bedrives med angivande av rörelseidkarens namn och

postadress, vare sig han är å fastigheten mantalsskriven eller icke.

2 mom. Lika med ägare av fastighet skall vid mantalsskrivningen anses

1) den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan ve­

derlag besitter fastighet på grund av testamentarisk! förordnande;

2) den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vat-

tenfallsrätt, innehavare av så kallad ofri tomt i stad samt den, som eljest

innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt;

3) innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergs­

hanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet;

samt

4) innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord

skall anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger

nyttja fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesia­

stik boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse

som innehavare.

36 §.

1 mom. Fysisk person skall mantalsskrivas i det distrikt, inom vilket han

den 1 november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd.

Oskift dödsbo efter person, som vid dödsfallet var bosatt här i riket, skall

mantalsskrivas i det distrikt, inom vilket den avlidne vid dödsfallet var

kyrkobokförd.

Bolag eller annan sammanslutning, som bär sitt säte i utlandet men som

jämlikt 64 § 2 mom. kommunalskattelagen skall betraktas såsom svensk

ekonomisk förening, skall mantalsskrivas i det distrikt, inom vilket den

verkliga ledningen av företaget den 1 november förrättningsåret utövades.

Annan juridisk person än oskift dödsbo och bolag eller annan samman­

slutning, som nyss sagts, skall mantalsskrivas i det distrikt, där vederbö­

rande styrelse eller förvaltning den 1 november förrättningsåret hade sitt

säte eller där syssloman eller ombud vid nämnda tid var bosatt.

2 mom. Fysisk person mantalsskrives å den fastighet, å vilken personen

den 1 november förrättningsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd. Fysiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

17

personer, vilka utan att sakna känt hemvist skola vara kyrkobokförda under

rubrik å församlingen skrivna, mantalsskrivas under rubrik d kommunen

skrivna. Under rubrik utan känt hemvist mantalsskrivas de personer vilka

befunnits sakna sådant hemvist eller, såvitt angår den nomadiserande lapp­

befolkningen, huvudviste.

Juridisk person mantalsskrivas å fastighet, där den juridiska personen

med hänsyn till i 1 mom. omförmälda eller andra omständigheter anses

hava sitt säte, eller, örn dylik fastighet ej finnes, under rubrik d kommunen

skrivna.

37 §.

1 mom. Av de i mantalslängden för förrättningsåret upptagna fysiska per­

sonerna må, utom den som avlidit och den som jämlikt 14 § 8 mom. skall

överföras till bok över obefintliga eller avföras ur församlingsboken såsom

bosatt å utrikes ort, icke vid mantalsskrivningen utelämnas annan än den

som vid förrättningen eller därefter innan den 25 januari mantalsåret hos

mantalsskrivningsförrättaren styrkes vara för mantalsåret upptagen i man­

talslängd för annat distrikt. Den, som under tiden mellan den 1 november

året före förrättningsåret och den 1 november sistnämnda år avflyttat till

annat distrikt och blivit där kyrkobokförd, upptages dock endast såvitt man­

talsskrivningsförrättaren i inflyttningsorten anmäler, att vederbörande icke

blivit annorstädes i mantalslängd upptagen. I sådan anmälan skola angivas

skälen för i ärendet meddelat beslut.

2 mom. Av de i mantalslängden för förrättningsåret upptagna juridiska

personerna må, utom den som enligt 35 § 1 mom. 2. ej vidare skall mantals­

skrivas, ej vid mantalsskrivningen utelämnas annan än den, som vid förrätt­

ningen eller därefter innan den 25 januari mantalsåret hos mantalsskriv­

ningsförrättaren styrkes vara för mantalsåret upptagen i mantalslängd för

annat distrikt.

3 mom. Den som genom utslag av länsstyrelse eller kammarrätten, vilket

före ingången av mantalsåret kommit mantalsskrivningsförrättaren tillhanda,

förklaras hava bort upptagas i mantalslängden för förrättningsåret skall vid

upprättande av den nya mantalslängden anses hava varit upptagen i läng­

den för förrättningsåret.

Uppgiftsskyldighet.

38 §.

1 mom. Envar fysisk person, som ej enligt vad nedan sägs skall av an­

nan i mantalsuppgift upptagas, samt envar juridisk person skall årligen läm­

na skriftlig uppgift till mantalsskrivningen i det distrikt, varest vederbörande

skall mantalsskrivas. Den, som har familj, skall i sin mantalsuppgift upp­

taga jämväl hos honom bosatta familjemedlemmar med undantag av sådan,

som äger eller brukar fastighet eller äger eller är redare i fartyg eller som

i rörelse eller hushåll eller för fastighets skötsel regelbundet eller tillfälligt

sysselsätter arbetare.

t

Bihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt. Nr 255.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

19

Närmare föreskrifter om vilka uppgifter till mantalsskrivning, som skola

lämnas å huvudförteckning, meddelas av Konungen. I enlighet med vad så­

lunda föreskrives skall riksbyrån fastställa formulär till huvudförteckning.

Där för lokala ändamål så erfordras äger vederbörande kommun besluta,

att å huvudförteckning skola lämnas jämväl andra uppgifter än som i före­

gående stycke avses. I dylikt fall fastställer kommunen särskilt formulär till

huvudförteckning att tillämpas inom kommunen; formuläret skall vara så

inrättat att, såvitt angår mantalsskrivningen, samma uppgifter inhämtas som

enligt det av riksbyrån fastställda formuläret.

Blanketter till huvudförteckningar skola tillhandahållas de uppgiftsplik-

tiga på statsverkets bekostnad; dock att blanketter enligt formulär som fast­

ställts av kommun skola tillhandahållas på kommunens bekostnad.

Angående sättet för blanketternas anskaffande och tillhandahållande för­

ordnar Konungen.

41 §.

Det åligger vederbörande fastighetsägare eller den i hans ställe är att, så­

vitt honom veterligen ändring ägt rum i förhållande varom uppgift läm­

nats enligt 38 eller 40 §, för upplysningars meddelande närvara vid för­

skrivning eller till pastor ingiva uppgift, utvisande de förändringar som

ägt rum.

42 §.

Varje efter senaste mantalsskrivning ingången avhandling angående ägan­

de-, åbo- eller arrenderätt till fast egendom bör av fastighetens innehavare

vid mantalsskrivningen uppvisas.

43 §.

1 mom. Det åligger vederbörande fastighetsägare eller den i hans ställe

är att insamla i 38 § 1 mom. omförmälda uppgifter för fysiska och ju­

ridiska personer inom fastigheten ävensom i 38 § 2 mom. omförmälda upp­

gifter angående fastigheten och därå bedriven rörelse.

Uppgifterna skola till fastighetsägaren eller hans ställföreträdare avläm­

nas, i stad eller köping den femte helgfria dagen i oktober samt på landet

den femte helgfria dagen i november. Länsstyrelsen äger förordna, att vad

nyss sagts angående stad och köping skall äga tillämpning jämväl med

avseende å visst samhälle på landet, som länsstyrelsen finner böra i före­

varande hänseende med stad jämställas. Där så erfordras äger länsstyrelsen

beträffande visst mantalsskrivningsdistrikt bestämma senare dag för upp­

gifternas avlämnande än ovan är stadgat.

Det åligger fastighetsägaren eller hans ställföreträdare att tillse, att upp­

gifter avlämnas av samtliga uppgiftsskyldiga inom fastigheten samt att så­

vitt möjligt föranstalta örn rättelse eller fullständigande av uppenbart oriktig

eller ofullständig uppgift; har uppgift avlämnats i slutet konvolut skall dock

denna skyldighet avse endast anteckningarna å konvolutet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Uppgifterna skola inom två dagar efter det de insamlats överlämnas till

vederbörande roteombud eller, örn roteombud ej finnes, till pastor eller ock

till särskilt insamlingsställe, där sådant finnes anordnat.

Uppgiftsskyldig, som ej skall mantalsskrivas å viss fastighet, har att själv

inom den i andra stycket stadgade tid till vederbörande roteombud, pastor

eller insamlingsställe avlämna mantalsuppgift, varom i 38 § 1 morn. för-

mäles.

2 mom. De i 39 § omförmälda uppgifterna skola till vederbörande pastor

insändas före den 8 november varje år och, efter det pastor tagit del därav,

av denne avlämnas till mantalsskrivningsförrättaren.

44 §.

Har uppgift eller handling, varom i 38, 40 eller 42 § förmäles, ej inom

föreskriven tid avlämnats eller är avlämnad uppgift ofullständig bör den

försumlige, örn han finnes inom orten, av mantalsskrivningsförrättaren i den

ordning 63 § stadgar skriftligen anmanas att inom viss tid efter delfåendet

av anmaningen vederbörligen fullgöra sin skyldighet. Finnes den försum­

lige ej inom orten, må för skyldighetens utkrävande anlitas biträde av läns­

styrelsen, som äger förelägga den försumlige lämpligt vite.

Mantalsskrivningsförfarandet.

45 §.

Det åligger pastor att årligen vid en särskild förrättning (för-skrivning) un­

dersöka huruvida kyrkobokföringen överensstämmer med verkliga förhål­

landena.

Tid och plats för för-skrivningen skola i den ordning Konungen föreskriver

offentligen kungöras. Tiden skall bestämmas så att de i 38 § omförmälda

mantalsuppgiftema vid förrättningen äro tillgängliga för pastor.

Angående skyldighet för roteombud att närvara vid för-skrivning stadgas i

5 § 1 mom.

Roteombud skall till förrättningen medföra roteförteckningen.

46 §.

Till ledning för mantalsskrivningen skall länsbyrån inom tid och på sätt

Konungen förordnar för varje mantalsskrivningsdistrikt i två exemplar till­

handahålla vederbörande mantalsskrivningsförrättare stomme till mantals­

längd, upprättad medelst fullständiga avtryck av det tryckande registret.

Det tryckande registret skall, innan stommar till mantalslängd tryckas, av

länsbyrån bringas i överensstämmelse med förhållandena, sådana de enligt

inkomna underrättelser om förändringar då befinnas.

47 §.

Mantalsskrivning skall årligen förrättas mellan den 15 oktober och den 20

december. Förrättningen skall äga rum inom vederbörande mantalsskriv-

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

21

ningsdistrikt; dock att på landsbygden förrättningen må kunna efter länssty­

relsens bestämmande hållas å ställe beläget utom distriktet.

Tid och ställe för mantalsskrivningens förrättande inom varje distrikt be­

stämmes och kungöres av länsstyrelsen. Förrättning på landsbygden må ej

utsättas till tidigare dag än den 15 november.

48 §.

Vid mantalsskrivningsförrättning skola, i den utsträckning som för för­

rättningens behöriga verkställande erfordras, tillstädesvara pastor eller, om

han har förfall, annan inom församlingen tjänstgörande präst eller, därest

sådan icke finnes, annan lämplig person som av pastor därtill förordnas. Vi­

dare skall närvara, på landet vederbörande fjärdingsman eller polisman och

i stad, om det av förrättningsmannen påfordras, polisman.

Angående skyldighet för roteombud att närvara vid mantalsskrivningsför­

rättning stadgas i 5 § 1 mom.

Envar, vilkens rätt är av mantalsskrivningen beroende, äger att för beva­

kande därav närvara vid förrättningen.

49 §.

1 mom. Pastor eller hans ställföreträdare skall vid förrättningen tillhanda­

hålla församlingsliggaren, i vilken alla sedan sista mantalsskrivningen timade

förändringar skola, såvitt på pastor ankommit, hava blivit fullständigt inför­

da, ävensom boken över obefintliga och de av pastor jämlikt 10 § 1 mom. 4.

och 2 mom. förda minnesanteckningarna samt därur meddela erforderliga

upplysningar. Han skall ock meddela vad han har sig bekant rörande inflytt­

ning till församlingen av personer, för vilka personakter ännu icke kommit

honom tillhanda, eller örn andra mantalsskrivningen angående förhållanden,

varom behöriga uppgifter icke inkommit.

2 mom. Roteombud skall till förrättningen medföra roteförteckningen och

däri göra anteckning örn de beslut, som angå roten.

50 §.

Vid mantalsskrivningen skall förrättningsmannen granska mantalsuppgif-

terna och övriga för mantalsskrivningen överlämnade eller företedda hand­

lingar samt med ledning därav och av de upplysningar, som kunna av de när­

varande meddelas, samt, såvitt angår fysiska personer, av församlingsligga­

ren, boken över obefintliga och pastors minnesanteckningar undersöka, vilka

personer som böra i distriktet mantalsskrivas, överföras till bok över obefint­

liga eller avföras från nämnda bok eller församlingsboken. I samband där­

med skall förrättningsmannen efterfråga de i boken över obefintliga kvar­

stående personer, vilkas vistelseort kan tänkas hava blivit känd, samt utreda

vilka förändringar som må hava inträffat i avseende å fastigheterna inom

distriktet och deras beteckningar eller i avseende å ägande-, åbo- eller nytt­

janderätt till fastighet.

Det åligger därjämte dels förrättningsmannen alt fullständiga och rätta

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

23

ningen, skola av mantalsskrivningsförrättaren antecknas i det andra exem­

plaret av stommen till mantalslängd.

Besked i anledning av avlåtna framställningar enligt 52 § skola efter hand

som de inkomma insändas till länsbyrån med åtecknad underrättelse örn

mantalsskrivningsförrättarens beslut i ärendet. Har denne efter mantals-

skrivningsförrättningen eljest meddelat beslut rörande mantalsskrivningen

skall särskild underrättelse därom meddelas länsbyrån.

Sedan samtliga frågor rörande mantalsskrivningen i distriktet blivit av­

gjorda och senast den 25 januari under mantalsåret skall mantalsskrivnings­

förrättaren till länsbyrån insända jämväl det andra exemplaret av stommen

till mantalslängd.

3 mom. Närmare bestämmelser om fullgörandet av här stadgad under­

rättelseskyldighet meddelas av Konungen.

54 §.

1 mom. Sedan det tryckande registret med ledning av de i 28 och 53 §§

omförmälda underrättelserna blivit därtill berett, skall länsbyrån trycka och

senast den 15 februari under mantalsåret, med återställande av inkomna

stommar, till vederbörande mantalsskrivningsförrättare översända mantals­

längd i erforderligt antal exemplar för ettvart honom underlydande distrikt.

Senast den 1 mars mantalsåret skall mantalslängden, efter jämförelse

med stommen och sedan i såväl längden som stommen införts de rättelser

och tillägg, som av granskningen föranledas, av mantalsskrivningsförrättaren

underskrivas. Mantalslängden anses därefter justerad. Ett exemplar av stom­

men skall återställas till länsbyrån, som har att med ledning därav bringa det

tryckande registret i överensstämmelse med den justerade mantalslängden.

2 mom. Inom februari månads utgång skall mantalsskrivningsförrättaren

till vederbörande pastor överlämna förteckning över dem, vilka skola över­

föras till bok över obefintliga.

Särskilda bestämmelser.

55 a.

1 mom. Närmare bestämmelser angående mantalsskrivningen meddelas av

Konungen.

2 mom. Beträffande mantalsskrivningen i Stockholm, Göteborg och Malmö

skall, utöver eller i stället för vad i denna förordning är stadgat, gälla vad

Konungen därom förordnar.

5 kap. Länsbyråcrna för folkbokföringen.

56 §.

Länsbyrå för folkbokföringen är länsstyrelsen.

Länsbyrån skall föra tryckande register över fastigheterna, befolkningen

och de juridiska personerna inom länet.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Där med hänsyn till förhållandena i viss stad synnerliga skäl därtill äro,

må Konungen med stadens medgivande förordna att det tryckande registret,

såvitt angår staden, skall föras hos den lokala skattemyndigheten.

Vad i denna förordning stadgas om länsbyrå skall i sistnämnda fall, såvitt

angår staden, tillämpas å den lokala skattemyndigheten.

57 §.

Hos varje länsbyrå skola förås förteckning över födelsenummer, som av

länsbyrån fastställas, alfabetiska adressregister, bestående av avtryckskort,

över fysiska och juridiska personer, samt ett nummerregister över fysiska

personer, bestående av avtryckskort vilka ordnats efter personernas födelse­

nummer.

58 §.

Närmare föreskrifter angående länsbyråemas verksamhet meddelas av Ko­

nungen eller, efter Konungens bestämmande, av riksbyrån.

6 kap. Riksbyrån för folkbokföringen.

59 §.

Statistiska centralbyrån skall i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen

utöva den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen i riket.

60 §.

Hos riksbyrån skola föras förteckning över födelsenummer, dödregister, re­

gister över obefintliga och emigrantregister, bestående av de till riksbyrån in­

sända personaktema för döda eller dödförklarade, obefintliga och utvand­

rare, dublettaktregister, upptagande i särskilda avdelningar dels personakter,

vilka på grund av skada eller nötning ersatts med nya, dels ock kopior av

personakter, som upprättats av riksbyrån, samt sökregister, bestående av av­

tryckskort, ordnade efter födelsenummer, över den i riket kyrkobokförda be­

folkningen.

61 §.

Närmare föreskrifter angående riksbyråns åligganden meddelas av Ko­

nungen.

7 kap. Ansvarsbestämmelser m. m.

62 §.

1 mom. Försummelse att göra anmälan, varom i 20 eller 23 § stadgas,

straffes med böter högst trehundra kronor.

Till enahanda straff dömes den som uraktlåter att göra bostadsanmälan,

varom i 25 § 2 mom. sägs. Straff må dock icke ådömas i andra fall än

där den försumlige haft vetskap örn eller skälig anledning till antagande

att den flyttande icke själv gjort anmälan.

2 mom. Försummelse att lämna sådan mantalsuppgift för juridisk per­

25

son, varom i 38 § 1 mom. förmäles, eller sådan uppgift för fysisk eller

juridisk person som i 38 § 2 mom. sägs, så ock underlåtenhet att iakttaga

vad i 41 § stadgas straffes med böter högst trehundra kronor.

3 mom. Straff för försummelse varom i 1 och 2 morn. sägs må ej ådö-

mas den som innan åtal skett frivilligt eller efter föreläggande, varom i

27 § förmäles, fullgör vad honom åligger.

63 §.

Anmaning, varom i 16 §, 20 §, 24 § 4 mom. eller 44 § förmäles, bör, där

omständigheterna ej till annat föranleda, tillställas vederbörande i rekom­

menderat brev. Då så anses påkallat, må polismyndighet anlitas för delgiv-

ningen. Infordrad handling må avlämnas till den, som verkställer delgiv-

ningen. Hörsammas icke anmaningen, må för skyldighetens utkrävande an­

litas biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige lämpligt

vite.

Polisman, som verkställer delgivning av anmaning, äger att därför av den

försumlige undfå gottgörelse med fem kronor för varje förrättning.

Rörande indrivning av gottgörelse sorni här avses är särskilt stadgat.

64 §.

1 mom. Förseelse, som i 62 § omförmäles, åtalas av allmän åklagare.

Åtal anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan finnes, men eljest vid all­

män domstol.

2 mom. I de fall, där länsstyrelse jämlikt denna förordning äger före­

lägga vite, åge länsstyrelsen ock förordna om uttagande av vite, vartill nå­

gon gjort sig förfallen.

3 mom. Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla

kronan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

8 kap. Klagan och underställning m. m.

65 §.

Uti pastors beslut eller åtgärd i ärende rörande tillämpning av vad om rätt

kyrkobokföringsort eller kyrkobokföringsfastighet är stadgat, så ock i fråga

örn vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd må envar, vars rätt där­

av beröres, ävensom vederbörande kommun och fattigvårdssamhälle söka

ändring hos länsstyrelsen i det län, till vilket den församling hör, vars

pastor meddelat det överklagade beslutet, eller inom vilket det mantalsskriv-

ningsdistrikt är beläget, för vilket den överklagade mantalsskrivningsförrätt-

ningen ägt rum. Ändring sökes genom besvär, vilka skola hava till länssty­

relsen inkommit, där de avse pastors beslut, sist å trettionde dagen efter det

klaganden erhållit kännedom örn beslutet samt eljest före den 15 maj under

mantalsåret; klagande dock obetaget att jämväl efter förstnämnda tid i be­

svär rörande mantalsskrivning yrka ändring i pastors beslut, som nyss sagts,

där det äger samband med mantalsskrivningslrågan. Yrkas i besvären saväl

undanröjande av vidtagen åtgärd som vidtagande av annan åtgärd och äro

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

27

varigenom länsstyrelsen för sin del avgör målet och hänvisar det till läns­

styrelsen i det andra länet för fortsatt prövning. I sådant beslut må ej änd­

ring sökas förr än den länsstyrelse, som sist handlagt målet, däri meddelat

slutligt beslut, överklagas en länsstyrelses beslut skall jämväl beslut, som

meddelats av den eller de andra länsstyrelserna, anses vara på fortsatt pröv-

meddelats av den andra länsstyrelsen, anses vara på fortsatt prövning bero­

ende.

1 mom. Talan mot länsstyrelses beslut i mål, som jämlikt 65, 66 eller 67 §

dragits under dess prövning, må hos kammarrätten fullföljas genom besvär,

vilka skola hava till länsstyrelsen eller kammarrätten inkommit sist å tret­

tionde dagen efter det beslutet eller, i fall som avses i 67 § andra stycket,

slutligt beslut i målet delgivits klaganden. Föres i besvären talan mot mer

än en länsstyrelses beslut i mål, som handlagts jämlikt 67 § andra stycket,

må besvären ingivas eller insändas till vilken som helst av länsstyrelserna.

Talan som hos länsstyrelse förts av kommun eller fattigvårdssamhälle må

hos kammarrätten fullföljas av den andra av dessa menigheter.

Kammarrätten skall till vederbörande länsstyrelse överlämna besvär, som

omedelbart till kammarrätten inkommit.

Sedan besvär till länsstyrelse inkommit, har denna att däröver infordra

vederbörandes förklaring ävensom, örn besvären avse jämväl annan läns­

styrelses beslut, dennas utlåtande. Länsstyrelsen skall därefter skyndsamt till

kammarrätten insända samtliga till målet hörande handlingar jämte eget

yttrande.

2 mom. Hava länsstyrelser vid prövning, som avses i 67 § andra stycket,

stannat i beslut, som strida mot varandra, skall målet i dess helhet under­

ställas kammarrättens prövning av den länsstyrelse som sist handlagt målet.

I underställningsmål skall vad i 1 mom. stadgas ej äga tillämpning. Hand­

lingarna i målet skola av länsstyrelsen ofördröjligen översändas till kam­

marrätten. Vill part yttra sig i målet hos kammarrätten, må det ske genom

påminnelser, vilka skola vara till kammarrätten inkomna inom trettio da­

gar efter det underställningsbeslutet delgivits parten. Försittes denna tid, må

det ej föranleda uppehåll med målets avgörande.

3 mom. I länsstyrelses beslut, som i denna paragraf avses, skall tillkänna­

givas huruvida klagan däröver må föras samt, där så må ske, vad vid be­

svärs anförande är att iakttaga men eljest vad enligt 2 mom. gäller om på­

minnelser.

69 §.

Den som icke åtnöjes med länsstyrelses beslut, varigenom honom blivit

vid vite förelagt att något jämlikt denna förordning fullgöra eller varigenom

han blivit fälld till utgivande av vite, äger föra talan däremot genom besvär

hos kammarrätten i den ordning, varom i 68 § 1 mom. stadgas.

70 §.

1 moni. I mål, som jämlikt 68 § dragits under kammarrättens prövning,

äger kammarrätten förordna örn vidtagande av åtgärd beträffande kyrkobok­

föring eller mantalsskrivning, ändock att yrkande därom ej framställts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

29

Förslag

till

förordning om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Folkbokföringsförordningen skall, i den mån ej nedan annorlunda stad­

gas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1947.

Genom folkbokföringsförordningen upphävas

förordningen den 6 augusti 1894 (nr 61) angående mantalsskrivning;

förordningen den 3 december 1915 (nr 476) angående kyrkoböckers fö­

rande, dock att förordningen alltjämt skall äga tillämpning såvitt angår för­

samling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring;

förordningen den 11 februari 1887 (nr 10) angående anmälningar om födda

barn, dock att förordningen alltjämt skall äga tillämpning såvitt angår barn

tillhörande församling som nyss sagts;

kungörelsen den 13 maj 1904 (nr 28) angående avförande ur militär för­

samlings kyrkoböcker av person, vilken, såsom dömd till urbota bestraff­

ning, blivit från krigsmakten skild;

förordningen den 8 december 1916 (nr 553) angående utfärdande av flytt­

ningsbetyg från militär församling till annan församling inom riket;

kungörelsen den 6 december 1935 (nr 589) angående särskild tilläggsför­

teckning till mantalsskrivningarna;

ävensom vad under punkt e) i kungörelsen den 16 december 1910 (nr 139)

om ändring av de i kungörelsen den 4 november 1859 (nr 64) angående med­

delande av uppgifter till rikets officiella statistik givna föreskrifter rörande

statistik över dödsorsakerna stadgas angående skyldighet för läkare att med­

dela dödsbevis;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot

folkbokföringsförordningens bestämmelser.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i folkbokföringsförordningen, skall denna

bestämmelse i stället tillämpas.

2

§.

Roteombud utses enligt folkbokföringsförordningen första gången i de­

cember 1946.

Beslut som avses i 4 § andra stycket folkbokföringsförordningen skola vara

av länsstyrelserna meddelade före den 1 december 1946.

3 §.

Före utgången av år 1949 skall personakt, varom i 11 § folkbokförings­

förordningen förmäles, i den ordning Kungl. Majit föreskriver upprättas för

envar som den 1 januari 1947 är upptagen i församlingsbok.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

31

arbetare skall lämna särskild mantalsuppgift ändå att han jämlikt nyss­

nämnda stadgande upptages i annans mantalsuppgift såsom medlem av den­

nes familj.

Envar som i rörelse, hushåll eller för fastighets skötsel sysselsätter mindre

än fem arbetare under hela året skall i sin mantalsuppgift lämna erforderliga

uppgifter för försäkring enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete.

Vad i § 4 morn. 5 mantalsskrivningsförordningen stadgas skall icke gälla.

Skriftlig mantalsuppgift skall av envar uppgiftspliktig avgivas enligt for­

mulär som fastställes av Kungl. Maj:t. Mantalsuppgift må lämnas i slutet

konvolut, försett med anteckning om nanni å den eller de personer uppgiften

avser. Blanketter till mantalsuppgifter skola i den ordning Kungl. Maj:t före­

skriver på statsverkets bekostnad tillhandahållas de uppgiftspliktiga.

5) Det åligger vederbörande fastighetsägare eller den i hans ställe är att

insamla de i § 4 mantalsskrivningsförordningen omförmälda uppgifterna så­

vitt angår fastigheten samt därå boende personer och därå bedriven rörelse.

Uppgifterna skola till fastighetsägaren eller hans ställföreträdare avlämnas

i stad eller köping den 5 oktober och på landet den 5 november. Länsstyrelsen

äger förordna, att vad nyss sagts angående stad och köping skall äga tillämp­

ning jämväl med avseende å visst samhälle på landet, som länsstyrelsen

finner böra i förevarande hänseende med stad jämställas. Där så erfordras

äger länsstyrelsen beträffande visst mantalsskrivningsdistrikt bestämma se­

nare dag för uppgifternas avlämnande än ovan är stadgat.

Det åligger fastighetsägaren eller hans ställföreträdare att tillse, att upp­

gifter avlämnas av samtliga uppgiftsskykliga inom fastigheten samt att såvitt

möjligt föranstalta om rättelse eller fullständigande av uppenbart oriktig

eller ofullständig uppgift; har uppgift avlämnats i slutet konvolut skall dock

denna skyldighet avse endast anteckningarna å konvolutet.

Uppgifterna skola inom två dagar efter det de insamlats överlämnas till

pastor eller ock till särskilt insamlingsställe, där sådant finnes anordnat.

Uppgiftsskyldig, som ej skall mantalsskrivas å viss fastighet, har att själv

till vederbörande pastor eller insamlingsställe avlämna mantalsuppgift.

6) Pastor eller hans ombud skall å särskild längd på sätt i § 8 mom. 5

mantalsskrivningsförordningen sägs, dock utan däri stadgat undantag, upp­

taga de personer, vilka blivit mantalsskrivna vid förrättningen men icke av­

lämnat flyttningsbetyg.

Genast efter förrättningen skall pastor, i den mån så ej redan skett, i den

ordning § 35 kyrkobokföringsförordningen stadgar anmana de å längden

upptagna personerna att vederbörligen fullgöra sin skyldighet i nyssberörda

hänseende.

Den 10 januari 1947 skall pastor till vederbörande mantalsskrivningsför-

rättare överlämna längden, försedd med anteckning örn dem för vilka flytt­

ningsbetyg avlämnats.

Finnes därvid att någon å längden upptagen person icke fullgjort sin skyl­

dighet i berörda hänseende skall mantalsskrivningsförrättaren beträffande

honom förfara på sätt i 52 g andra stycket folkbokiöringsförordningen sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

33

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 april

1946.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, E

rlander

, D

anielson

, V

ougt

,

M

yrdal

, Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet ävensom

statsrådet Quensel sami cheferna för justitie- och försvarsdepartementen an­

mäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, ånyo frågan an­

gående omorganisation av folkbokföringen samt anför därvid.

I. Inledning.

I november 1944 framlade de av besparingsberedningen tillkallade sak­

kunniga för utredning angående folkbokföringen — folkbokföring skommit­

tén — betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU

1944: 52).

Efter remiss avgåvos yttranden över betänkandet av fångvårdsstyrel­

sen, överbefälhavaren, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, social­

styrelsen, pension sstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, civilför-

svarsstyrelsen, statens kriminaltekniska anstalt, generalpoststyrelsen, kam­

markollegiet, statskontoret, kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksrä-

kenskapsverket, statens organisationsnämnd, riksarkivet, lantmäteristyrelsen,

kommerskollegium, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, statspolis-

intendenten, domkapitlen och hovkonsistoriet, allmänna svenska prästför­

eningens centralstyrelse, svenska stadsförbundet, svenska landskommuner­

nas förbund, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges städers kronouppbördstjänstemän, Sve­

riges häradsskrivarförening, riksförbundet för fjärdingsman och polismän,

socialvårdskommittén, den sakkunnige för utredning angående åtgärder för

rationalisering av länsstyrelsernas verksamhet och arbetssätt (landssekrete­

raren O. Åkesson) samt 1944 års uppbördsberedning. Socialstyrelsens ut­

låtande åtföljdes av yttrande från svenska fattigvårds- och barnavårdsför-

bundet, överståthållarämbetets av yttranden från Stockholms stadsfullmäk­

tige samt mantalsintendenten och taxeringsintendenten i Stockholm, läns­

styrelsernas av yttranden från åtskilliga magistrater, kommunalborgmästare

och kommunalnämnder samt ett antal häradsskrivare, kronouppbördstjäns-

Bihang

till riksdagens protokoll 1956. 1 sami. Nr 255.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

35

församlingarna, medan statsverket skulle bära kostnaderna för mantals­

skrivningen i fögderierna och för adressmaskinanläggningarna. Mantalsskriv­

ningen i magistratsstädema skulle som hittills bekostas av dessa städer. Där­

est stad medgåves hava egen adressmaskinanläggning, borde kostnaderna för

denna delas mellan statsverket och staden enligt grunder, som borde be­

stämmas genom underhandlingar. Då Stockholm anslötes till det nya syste­

met, borde dess adressmaskinanläggning, vilken vore av annat fabrikat än

det jag förordat för riket i övrigt, utbytas. Det syntes vara skäligt, att utbytet

bekostades av statsverket.

I anledning av min ifrågavarande hemställan lämnade Kungl. Maj:t ge­

nom proposition den 20 april 1945, nr 282, riksdagen tillfälle att avgiva ytt­

rande angående de av mig angivna huvudgrunderna för en omorganisation

av folkbokföringen. I propositionen äskades därjämte vissa anslag till kost­

nader för reformens genomförande med mera.

I skrivelse den 21 juni 1945, nr 446, anmälde riksdagen, att riksdagen

godkänt ett av särskilda utskottet i ärendet avgivet utlåtande nr 1. Ut­

skottets ställningstagande innebar i allt väsentligt ett biträdande av de i

propositionen förordade huvudgrunderna för reformen och ett tillstyrkande

av vad däri föreslagits; dock förordade utskottet, att riksdagen hos Kungl.

Majit hemställde, att Kungl. Majit ville taga under förnyat övervägande,

huruvida tillsynen över kyrkobokföringen borde ankomma på domkapitlen

eller länsstyrelserna. I anslutning härtill hemställde utskottet jämväl, att

riksdagen måtte dels förorda införande av ett system för lekmäns medver­

kan vid folkbokföringen genom roteombud eller på annat lämpligt sätt, dels

hos Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville taga under övervägande

frågan örn inrättande på lämplig tidpunkt av ett sökregister bestående av

avtryckskort över hela befolkningen, dels ock såsom ett önskemål uttala,

att av kommittén föreslagna s. k. nummerregister — d. v. s. personregister,

bestående av avtryckskort ordnade efter personernas födelsenummer —

måtte så snart ske kunde upprättas vid länsbyråerna.

Med stöd av riksdagens nyssnämnda beslut hava adressmaskinanlägg-

ningar börjat upprättas vid länsstyrelserna. Detta arbete regleras av kun­

görelsen den 29 juni 1945 (nr 554) angående vissa förberedande åtgärder

för genomförande av en omorganisation av folkbokföringen. Arbetet bedri-

ves under statistiska centralbyråns ledning.

Folkbokföringsfrågan har, sedan riksdagen fattat sitt förenämnda beslut,

varit föremål för fortsatt beredning inom finansdepartementet. Därvid hava

bl. a. yttranden infordrats från domkapitlen beträffande spörsmålet om till­

synen över kyrkobokföringen.

På grundval av kommittéförslaget (med »kommittén» avses här, liksom

i det följande, folkbokföringskommittén) och de däröver avgivna yttrandena

samt med tillämpning av de av statsmakterna på nyss omförmält sätt fast­

ställda huvudgrunderna för folkbokföringens omorganisation hava inom

departementet utarbetats förslag till följande författningar, nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

37

ler dock, att det med hänsyn till författningstextens vidlyftighet hade varit

önskvärt, att de bestämmelser, varom allmänheten måste äga kännedom,

sammanförts till en avdelning, medan föreskrifterna rörande myndigheter­

nas åtgärder upptagits för sig, eventuellt i en särskild tillämpningskungö-

relse. I yttranden av Sveriges härcidsskrivarförening, enskilda häradsskrivare

och en magistrat påyrkas uppdelning av bestämmelserna på en huvudför­

fattning och särskilda tillämpningsföreskrifter eller instruktioner.

I likhet med kommittén anser jag, att bestämmelserna rörande kyrkobok- Dev^^nU'

föringen och mantalsskrivningen böra sammanföras i en författning, vilken

jämväl bör innehålla de grundläggande stadgandena angående länsbyråernas

och riksbyråns verksamhet med mera. Jag delar dock ej kommitténs åsikt,

att samma författning även bör upptaga de erforderliga detaljföreskrifterna.

I departementsförslaget har därför folkbokföringsförordningen i huvudsak

begränsats till bestämmelser av mera principiell art, i främsta rummet så­

dana som grundlagsenlig! kräva riksdagens medverkan. Av praktiska skäl

ha dock även vissa stadganden av annan natur medtagits; bl. a. har det

ansetts önskvärt att undvika en uppdelning på olika författningar av be­

stämmelser, som mera direkt angå allmänheten.

II. Vissa spörsmål berörande såväl kyrkobokföring

som mantalsskrivning.

1. Födelsenummer.

Kommittén.

Enligt kommitténs förslag skulle för envar i riket kyrkobok-

förd person finnas ett av länsbyrå eller riksbyrån fastställt födelsenummer,

bestående av personens med siffror skrivna födelsedata och ett tresiffrigt

nummer, udda för man och jämnt för kvinna samt olika för alla samma dag

födda, t. ex. 1925-01-09-037 forén man, född den 9 januari 1925, och 1928-12-

29-002 för en kvinna, född den 29 december 1928. Årtalet skulle enligt 4 §

i kommitténs förslag till folkbokföringsförordning skrivas med fyra siffror.

I sin motivering anför kommittén emellertid, att det i andra handlingar än

personakterna torde räcka med att utsätta de två sista årtalssiffrorna. Av

utrymmesskäl bleve det dessutom nödvändigt att å personplat utelämna

skiljestrecken mellan de tre första siffergrupperna; förstnämnda födelsenum­

mer skulle alltså å personplåten återges såsom 250109-037.

Födelsenumret skulle enligt kommittén införas å personplåt och i per­

sonakt men i övrigt ej obligatoriskt i någon kyrkobok; de föreslagna for­

mulären för församlingsbok samt födelse- och dopbok upptaga emellertid

i vissa kolumner utrymme för frivilligt antecknande av iödelsenummer. I

prästbevis skulle numret utsättas endast på begäran. Numret skulle fram­

gå av det av kommittén föreslagna medborgarkortet.

Enligt kommitténs förslag skulle numret fastställas för barn av vederbö­

rande länsbyrå, sedan underrättelse örn barnets födelse dit inkommit, samt

Kungl. Majlis proposition nr 255.

39

olika sätt. Kommittén föreslår sålunda, att å varje personplåt inpräglas per­

sonens och, om personen är gift, även andra makens födelsenummer. Plåt

för barn under 15 år skall enligt förslaget upptaga utom barnets även för­

äldrarnas födelsenummer. Kommittén räknar med att familjernas samman­

hållande i registren härigenom underlättas.

I detta sammanhang böra även nämnas de s. k. nummerregistren hos läns-

byråerna och det s. k. sökregistret hos riksbyrån. Dessa register skulle enligt

förslaget bestå av avtryckskort, ordnade efter personernas födelsenummer.

Kommitténs uttalande angående dessa registers betydelse torde emellertid

lämpligen böra återgivas först i samband med behandlingen av frågan örn

registrens inrättande (s. 237).

Remissyttrandena.

Kommittéförslaget har i vad det avser födelsenum­

mer tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttranden av pensionsstyrelsen,

statistiska centralbyrån, riksräkenskapsuerket, länsstyrelsen i Hallands län,

stadsfullmäktige och drätselnämnden i Stockholm, en magistrat, två kommu­

nalnämnder och fem pastorsämbeten. Överbefälhavaren, länsstyrelserna i

Västmanlands och Västernorrlands län, håradsskrivarna i Västmanlands län,

en kronokamrerare, tre pastorsämbeten och Sveriges häradsskrivarförening

hava icke haft något att erinra mot förslaget i princip men hava framställt

anmärkningar beträffande tekniska detaljer. En kronokamrerare har utta­

lat tvekan beträffande förslagets lämplighet. Överståthållarämbetet, läns­

styrelsen i Älvsborgs län, mantalsintendenten i Stockholm och ett pastors­

ämbete hava däremot avstyrkt förslaget i förevarande del. I övriga yttranden

har frågan icke särskilt behandlats.

Vidkommande den av kommittén anförda motiveringen hava de nyss­

nämnda myndigheter, som avstyrkt förslaget, uttalat tvivel om att förslagets

genomförande skulle komma att medföra tillräcklig nytta för att uppväga

därmed förenat arbete. Å andra sidan yttrar riksräkenskapsverket, att verket

ville livligt tillstyrka förslaget örn att för varje person skulle fastställas ett

födelsenummer. Behovet av en tillförlitlig identifieringsbeteckning vore ur

många synpunkter påtagligt.

Beträffande kommitténs förslag att ersätta det nuvarande in-

skrivningsnumret för värnpliktig med den värnpliktiges fö­

delsenummer uttalar överbefälhavaren, att detta vore ett steg i rätt riktning i

fråga örn förenkling; för de värnpliktiga, vilka redan erhållit inskrivnings-

nummer, måste sistnämnda nummer dock behållas.

Födelsenumrets värde såsom identifieringsmedel vitsordas av

pensionsstyrelsen, som därjämte framhåller, att förslaget, såvitt avsett vore

att födelsenumret skulle avtryckas jämväl i taxeringslängdema, tillgodosåge

ett speciellt önskemål från styrelsens sida, nämligen örn införande av upp­

gifter angående födelseår i taxer,ingslängdcrna till ledning för de undersök-

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

41

en bättre lösning av problemet. Riksräkenskapsverket yttrar däremot, att den

föreslagna formen måste sägas tillfredsställa alla krav på pregnans och en­

kelhet.

I övriga yttranden, däri frågan berörts, har mot den föreslagna konstruk­

tionen av numret ej framställts andra anmärkningar än beträffande detaljer.

Sålunda hava länsstyrelsen i Västmanlands län med instämmande i ett av

häradsskrivarna i länet gjort uttalande ävensom kronokamreraren i Öster­

sund, två pastorsämbeten samt Sveriges häradsskrivarförening — med hän­

syn till att den föreslagna ordningen mellan sifferbeteckningarna för dag

och månad avveke från det vanliga skrivsättet och därför kunde giva upp­

hov till felskrivningar och förväxlingar — yrkat att ordningsföljden måtte

omkastas, så att datum skreves före det tal, som betecknade månaden. Ett

av pastorsämbetena föreslår dessutom ytterligare förenklingar, så att det av

kommittén såsom exempel angivna födelsenumret i stället finge skrivas un­

der formen 25 7i 37 eller 25 7i 037. Kronokamreraren i Uppsala föreslår

följande form för numret: 1925-01-09-G 11, där C är länsbokstav, samt an­

för i anslutning därtill, att den av kommittén föreslagna uppdelningen av

nummerserien 001—999 på län framtvunge anordningen med reservnummer,

som måste rekvireras hos riksbyrån, om den tilldelade nummerserien icke

räckte. En otillfredsställande konsekvens härav vore emellertid, att födelse­

länet ej i alla fall framginge av numret. En redigare och naturligare utväg

vore att beteckna födelselänet med bokstav på sätt framginge av det anförda

exemplet.

Pastorsämbetet i Odensala yttrar, att födelsenumret borde införas ej blott

i personakten utan även i församlingsboken.

Pastorsämbetet i Vallentuna framhåller, att det icke borde få förekomma,

att där ett namn vöre det naturliga, detta ersattes med ett nummer. Detta

syntes emellertid vara avsett, då det i de föreslagna bestämmelserna angåen­

de medborgarkort stadgades, att i medborgarkort för gift person skulle an­

givas makens födelsenummer.

Departementschefen.

För att beteckna en person är det ofta icke tillräck­

ligt alt angiva hans namn. Eftersom det ej sällan förekommer, att samma

namn håres av olika personer och att en persons namn undergår förändring,

måste man ofta för att åstadkomma tillräcklig individualisering lämna även

andra uppgifter om personen såsom angående yrke, bostad och födelsetid.

Inom den lokala folkbokföringen synes denna identifieringsmetod hava till-

lämpats utan olägenheter, men på andra områden inom samhällslivet, där

förutsättningarna äro mindre gynnsamma, föreligger otvivelaktigt behov av

ett mera entydigt, lättillgängligt och lätthanterligt hjälpmedel för identifie­

ringen än den nyssberörda personbeskrivningen. Då kommittén med hänsyn

härtill föreslår införande av födelsenummer, innebär detta emellertid endast

en utvidgad tillämpning av en redan i andra former och mera begränsad om­

fattning prövad idé. Sålunda hava sifferbeteckningar för personer — de

s. k. inskrivningsnumren — länge nyttjats inom den militära registreringen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

43

rat därom att de av staden nu nyttjade bokföringsnumren med fördel torde

kunna ersättas med födelsenummer. Det förefaller troligt att födelsenumren

skulle kunna komma till liknande användning även i större enskilda företags

bokföring.

På grund av det nu anförda anser jag mig böra tillstyrka kommitténs för­

slag örn införande av födelsenummer. Såsom jag i mitt nyssnämnda utta­

lande till statsrådsprotokollet framhöll, torde det dock med hänsyn till det

pressade arbetsschemat för övergångstiden vara nödvändigt att låta anstå

med födelsenumreringens genomförande till dess de tryckande registren upp­

rättats. På grund därav torde även böra anstå med framläggande av förslag

till bestämmelser om skyldighet att i deklarationer och löneuppgifter m. m.

anteckna födelsenummer.

I några remissyttranden hava anmärkningar gjorts mot den föreslagna

konstruktionen av numret, vilken betecknats såsom otymplig. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län har av sådan anledning förklarat sig föredraga det av

1936 års uppbördskommitté föreslagna nummersystemet. Med anledning av

sistnämnda yttrande torde jag få erinra om att födelsenumret enligt upp-

bördslcommitténs förslag skulle bestå av födelseårets tal och ett till detta an­

slutet bråktal, i vars nämnare personens födelsehemort skulle angivas me­

delst en länsbokstav jämte kommunens nummer inom länet, och vars täljare

skulle utgöras av födelsens löpande årsnummer i födelsehemortens födelse-

14

bok, t. ex. 1942 g ^ för en person, född år 1942 i en kommun, betecknad

med nr 18 inom Stockholms län, och därstädes antecknad under nr 14 i fö­

delseboken.

Det är givetvis av stor betydelse att identitetsbeteckningen göres så enkel

och kort som möjligt. I och för sig är det förståeligt, om det av folkbok-

föringskommittén föreslagna födelsenumret icke ansetts helt motsvara dessa

krav. Särskilt örn man ej tillräckligt beaktar vad de i numret ingående siff­

rorna betyda, kan detta med sina på fyra grupper fördelade elva siffror fö­

refalla både svårskrivet och svårt att minnas. Med hänsyn till befolkningens

storlek torde det dock vai-a praktiskt taget omöjligt att konstruera en beteck­

ning, som är kortare och samtidigt fullständigt identifierande. Vad särskilt

angår det av uppbördskommittén föreslagna födelsenumret synes detta icke

vara enklare än det av folkbokföringskommittén föreslagna. Även det av

uppbördskommittén föreslagna numret består sålunda av fyra grupper av

tecken: tre siffergrupper och en bokstavsgrupp. I det anförda exemplet är

siffrornas antal visserligen endast åtta, men antalet blir större, om inskriv­

ningens årsnummer och kommunnumret äro tresiffriga tal.

Örn man emellertid beaktar, alt de tre första siffergrupperna enligt folk-

bokföringslcommitténs förslag beteckna födelsedagen, torde detta förslag av­

gjort framstå som det enklare. För att veta sitt födelsenummer enligt detta

förslag behöver man minnas, förutom födelsedagen, endast tre siffror, me­

dan samtliga de i bråklalet ingående teckenkombinationerna i det av upp­

bördskommittén föreslagna födelsenumret torde kräva särskilt inlärande.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Fördelarna av att födelsehemorten framgår av födelsenumret torde icke vara

så betydande att de uppväga nyssnämnda olägenhet.

Med hänsyn till vad nu anförts anser jag mig sakna anledning att föreslå

avvikelse från den princip, på vilken folkbokföringskommitténs förslag byg­

ger.

Beträffande numrets fonn har ytterligare anmärkts, att den andra och den

tredje siffergruppen i numret borde byta plats, så att ordningsföljden mellan

sifferbeteckningarna för dag och månad bleve den i allmänhet brukliga, t. ex.

09—01 i stället för 01—09 såsom beteckning för den 9 januari. Övergång

till skrivformen 9/i har även föreslagits under motivering att denna skriv-

form vore den allmänt brukliga.

Med anledning härav torde jag till en början få erinra

örn

att enligt det

av Kungl. Majit den 31 december 1945 -—• på grundval av de erfarenheter

som vunnits vid den i Örebro län försöksvis genomförda uppläggningen av

registerplåtar för länet — fastställda präglingsschemat för personplåt datum

skall präglas så att t. ex. den 9 januari 1925 återgives med 250109. Födelse-

numret skulle alltså med tillämpning härav erhålla följande utseende, t. ex.

250109—037. Denna form torde emellertid lämpa sig mindre väl som skriven

form för födelsenumret. Vad angår frågan örn den lämpliga skrivformen tor­

de jag i detta sammanhang få erinra om att beträffande kyrkoböcker och

prästbevis samt åtskilliga av Kungl. Majit och andra myndigheter fastställda

formulär till uppgiftsblanketter särskilda bestämmelser äro meddelade örn

sättet att skriva data i sammanhang, där det är av vikt att missuppfattningar

förebyggas. Så t. ex. skall, enligt gällande bestämmelser ^örn födelse- och

dopbok, lysnings- och vigselbok samt död- och begravningsbok, i vissa ko­

lumner månaden alltid angivas med bokstäver; enligt bestämmelserna

örn

flyttningsbetyg gäller vid angivande av födelsetid detsamma beträffande må­

naden och skall dessutom året skrivas ej blott med siffror utan tio- och

enhetstalen även med bokstäver. De säkerhetshänsyn, som ligga bakom

dessa stadganden, torde i viss mån kräva beaktande även när det gäller

skrivning av födelsenummer. Särskilt beträffande handlingar, som upprättas

av allmänheten, vore det ur dylika synpunkter säkerligen till fördel,

örn

det

stadgades att månaden skulle utskrivas med bokstäver.

Av det nyss anförda lärer framgå, att olika skrivformer kunna erfordras

i olika sammanhang. Detta har för övrigt beaktats redan i kommittéförsla­

get. Medan sålunda födelsenumret för en person, som är född den 9 januari

1925 och har ordningsnumret 037, enligt 4 § i den av kommittén föreslagna

folkbokföringsförordningen och enligt anvisningarna till personakt skall skri­

vas under formen 1925-01-09-037, skall enligt kommitténs förslag numret

i kol. 5—6 i församlingsboken antecknas med 25 9/i på en rad samt 037 på

raden närmast därunder. Enligt vad kommittén vidare uttalar förutsätter

kommittén, att födelsenumret skall i vissa andra handlingar skrivas såsom

25-01-09-037 och å personplåten inpräglas under formen 250109—037.

Därest man i enlighet med det nu anförda förutsätter olika skrivformer

för födelsenumret, lärer det vara riktigare att definiera födelsenumret allenast

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

45

såsom personens födelsedata med tillägg av ett på visst sätt bestämt tre-

siffrigt tal. Enligt denna metod skulle sålunda en närmare reglering av den

skrivform, som i olika sammanhang skall användas, ske först i vederbörliga

tillämpningsförfattningar eller genom anvisningar å förekommande blankett­

formulär.

En oundgänglig förutsättning för den nyss angivna metoden är, att fö­

delsedata i en eller annan form alltid uppgivas i handlingar, där födelsenum­

mer behöver utsättas; anvisningar härom erfordras sålunda å olika före­

kommande blankettformulär. Därest så sker lärer det emellertid icke vara

nödvändigt, att födelsedata inräknas i födelsenumret, utan torde detta be­

grepp kunna inskränkas till att omfatta endast det tresiffriga ordningsnum-

ret. Ett så beskaffat födelsenummer bleve visserligen icke självständigt an­

vändbart som identitetsbeteckning. Detta torde dock under nyss angivna för­

utsättningar sakna betydelse. Vinsten av förändringen bleve, att man und-

ginge de förut berörda olägenheterna och att födelsenumret för allmänheten

bleve lättare att förstå och inlära.

Dessa synpunkter ligga till grund för formuleringen av 3 § folkbokförings-

förordningen enligt departementsförslaget.

2. Roteombud.

Kommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis, att enligt § 7 mom. 1

mantalsskrivningsförordningen skola vid mantalsskrivningen tillstädesvara

— förutom vissa tjänstemän —- »kommunalombud, vilka till det antal, som

för vinnande av tillförlitliga uppgifter vid förrättningen erfordras och av

Kungl. Maj :ts befallningshavande bestämmes, för varje mantalsskrivnings-

distrikt utses av den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt».

Kommittén erinrar i sitt betänkande vidare örn att bl. a. 1936 års upp-

bördskommitté ansett, att denna form för lekmäns medverkan vid folkbok­

föringen ej vore tillräckligt effektiv, och att uppbördskommittén därför före­

slagit, att för varje folkbokföringsdistrikt skulle inrättas en folkbokförings­

nämnd med av kommunen valda ledamöter och med uppdrag att vaka över

folkbokföringsförfattningarnas efterlevnad samt företräda kommunen och

bevaka dess rätt i folkbokföringsärenden. På landet skulle nämndens om­

råde indelas i rotar, en för varje ledamot. Envar ledamot skulle med avse­

ende å den honom underställda roten vara nämndens verkställande organ

samt biträda myndigheterna och allmänheten i folkbokföringsangelägenheter.

Folkbokföringskommittén erinrar vidare örn att förslaget örn folkbok­

föringsnämnder byggde på en i vissa kommuner utbildad praxis och åter­

ger i anslutning härtill följande uttalande av uppbördskommittén:

Det förekommer på landsbygden icke sällan, att kommunalombuden för

mantalsskrivningen redan nu väljas med uppdrag att medverka till en. riktig

mantalsskrivning på ett betydligt mera positivt sätt än som förutsättes i man­

talsskrivningsförordningen. Det är salunda icke ovanligt, att ombuden erhål­

la var sin rote eller var sitt distrikt av kommunen att svara för och på kom­

munens bekostnad erhålla tillgång till en kopia av mantalslängden, under-

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

47

Det kan även tänkas, att roteombud i de minsta församlingarna icke äro

erforderliga, då pastor i dessa församlingar ändå äger tillräcklig överblick

över befolkningen.

Enligt kommitténs förslag skulle länsstyrelsen även bestämma roteom-

budens antal. Ett eller flera ombud skulle utses allt efter behovet. Varje ro­

teombud skulle hava sin rote enligt en likaledes av länsstyrelsen fastställd

indelning av församlingens område. Rotamas storlek och arrondering finge

bliva beroende av ortsförhållandena. Rotarnas folkmängd borde hållas inom

gränserna 500—4 000 personer. Länsstyrelsens beslut skulle fattas efter pas­

tors och mantalsskrivningsförrättarens hörande.

I fråga örn val av roteombud innebär kommittéförslagel, att ombuden skola

väljas av kyrkofullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kyrkostämman.

Förslaget att den kyrkliga kommunens beslutande organ skulle vara valmyn­

dighet motiverar kommittén med att roteombudens verksamhet hela året

vöre anknuten till kyrkobokföringen men endast under en del av året hade

avseende å mantalsskrivningen.

Med hänsyn till de farhågor för otillbörlig inverkan på folkbokföringen,

som kommit till uttryck i yttranden över 1936 års uppbördskommittés för­

slag angående inrättande av folkbokföringsnämnder, ävensom överhuvud

taget i syfte att åstadkomma garantier för att befattningarna bleve besatta

med lämpliga innehavare föreslår kommittén, att roteombuden skola väljas

efter gemensamt förslag av pastor och mantalsskrivningsförrättaren, och att

länsstyrelsen, efter erhållen underrättelse örn valet, skall pröva den valdes

lämplighet samt, örn särskilda skäl ej annat föranledde, meddela honom för­

ordnande å befattningen. Länsstyrelsen skulle även äga skilja olämpligt om­

bud från uppdraget.

I anslutning till dessa förslag anför kommittén vidare:

De farhågor som uttalats för bristande oväld i de av uppbördskommittén

föreslagna folkbokföringsnämndernas verksamhet finner kommittén icke

grundlösa. Överhuvud taget skulle det vara i högsta grad ägnat att befrämja

folkbokföringens riktighet, örn sådana bestämmelser kunde meddelas angå­

ende hemorlsrättsförvärvet i socialvårdsavseende, att frestelserna till obehö­

rig inverkan på folkbokföringen bortfölle. Det torde emellertid falla utom

folkbokföringskommitténs befogenhet att härutinnan framlägga förslag till

åtgärder, så mycket mera som ämnet är föremål för utredning inom en an­

nan kommitté.

I detta sammanhang må även återgivas följande uttalande av kommittén:

Kommittén är vidare angelägen om att understryka, att i roteombudens

uppdrag icke ingår att i folkbokföringsärenden tillvarataga kommunens in­

tressen. De skola utan obehörigt hänsynstagande sträva efter att främja en

riktig och fullständig folkbokföring. Finnes roteombud fela härutinnan, kan

detta föranleda ombudets entledigande. Jämlikt 25 kap. 22 § strafflagen tor­

de roteombud vara underkastat ansvar för tjänstefel.

Kommittén tillägger att, örn kommun eller fattigvårdssamhälle vill föra

talan vid mantalsskrivningsförrättning, särskilda representanter böra utses

för sådant ändamål.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 256.

49

avses skola i mån av behov meddelas av vederbörande länsstyrelse efter

pastors och man tals-skri viii ags törni t larens hörande.

Enligt förordningen skulle det åligga roteombud att uppmärksamt följa

förändringarna i rotens befolkning samt i fråga örn fastigheternas ägare el­

ler innehavare och beståndet av juridiska personer inom roten.

Roteombuden skulle vidare vaka över att allmänheten ställde sig förord­

ningens bestämmelser till noggrann efteiTättelse och därvid särskilt genom

råd och påminnelser, där sådana erfordrades, verka för att anmälnings- eller

uppgiftsskyldighet ordentligen fullgjordes. I händelse av tredska eller för­

sumlighet skulle roteombudet hos pastor eller mantalsskrivningsförrättaren

utverka föreläggande för vederbörande att fullgöra sin skyldighet. För av­

givande av anmälan i kyrkobokföringsärende finge den anmälningspliktige

såsom sitt ombud inför pastor anlita vederbörande roteombud.

Roteombuden skulle därjämte hava att tillhandagå pastor och mantals­

skrivningsförrättaren med upplysningar och rapporter i folkbokföringsären-

den. Med avseende å sistnämnda åliggande uttalar kommittén dock, att här­

med icke avsåges mera omfattande utredningsuppdrag, för vilka alltjämt

fjärdingsman eller polisman borde anlitas.

De nu omförmälda arbetsuppgifterna hava avseende å såväl kyrkobok­

föringen som mantalsskrivningen. Vid mantalsskrivningen skulle roteombu

den dessutom biträda med distributionen av uppgiftsblanketter, tillse att till­

handahållna blanketter vore i överensstämmelse med fastställt formulär samt

tillhandagå allmänheten vid blanketternas ifyllande. Vid förskrivningsförrätt-

ningar och mantalsskrivningsförrättningar skulle roteombuden närvara och

lämna erforderligt biträde. Länsstyrelse skulle dock med avseende å viss ort

äga medgiva befrielse från dessa plikter.

Utöver nu nämnda åligganden skulle roteombuden vid förskrivningarna och

mantalsskrivningarna hava vissa särskilda arbetsuppgifter. Innan redogörelse

härför lämnas torde lämpligen böra omnämnas, att roteombuden till hjälp

vid handläggningen därav och överhuvud taget till ledning vid uppdragets

fullgörande avsetts skola erhålla en av länsbyrån tryckt s. k. roteförteckning

över fastigheterna, befolkningen och de juridiska personerna inom roten. En

sådan förteckning över befolkningen skulle därjämte enligt förslaget till­

handahållas pastor i församling, där roteombud ej funnes. Kommittén an­

för, att roteförteckningen skulle vara så upprättad, att för varje fastighet

eller person skulle anslås ett blad i ungefärligen avtryckskortsformat (88 X

105 mm). Bladen skulle tryckas under årets tredje kvartal, sedan den ak­

tuella kyrkobokföringsadressen efter avslutad längdtryckning börjat tilläm­

pas som uppordningsgrund för de tryckande registren, samt sorteras efter

rotar med ledning av de beteckningar för fastigheternas belägenhet i rote,

som funnes inpräglade å plåtarna och framginge av avtrycken. För varje

rote skulle bladen sammanhäftas i den ordning, som vore föreskriven för

fastigheters och personers redovisning i mantalslängd. Roteförteckningen

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 255.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

51

Kommittén framhåller slutligen, att det arbete som krävdes av roteombu-

den vore ganska maktpåliggande och att ombuden förty måste erhålla er­

sättning för arbetet. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att roteombud

med avseende å rätt till gottgörelse och ersättning för kostnader skulle lik­

ställas med vald ledamot av kommunalnämnd, som utsetts till ordförande.

Ersättningen skulle påföras den kyrkliga kommunen. Kommittén anför

härom:

Vad angår roteombudens verksamhet kunde det med hänsyn till att den­

samma avser såväl kyrkobokföringen som mantalsskrivningen ifrågasättas,

att kostnaderna härför skulle fördelas mellan stat och kommun. En sådan

uppdelning synes dock icke lämplig och knappast praktiskt genomförbar.

Ehuru det förefallit kommittén som örn åtskilliga skäl talade för att dessa

kostnader helt borde bestridas av statsverket, har kommittén emellertid med

hänsyn till karaktären av ombudens rent lokalt begränsade verksamhet, vil­

ken därjämte i stor omfattning är inriktad på kyrkobokföringen, ansett sig

— örn ock med tvekan — höra stanna för att kostnaderna skola bestridas av

kommunen.

Även kan diskuteras, huruvida kostnaderna för roteomhuden, vilka er­

sätta de nuvarande kommunalombuden vid mantalsskrivningsförättningar-

na, skola bestridas av den borgerliga eller kyrkliga kommunen. Dessa kom­

munalombud utses av den borgerliga kommunen, som jämväl bestrider kost­

naderna för deras verksamhet. Emellertid har den borgerliga kommunen

icke tillerkänts några uppgifter i författningsförslaget och roteomhuden full­

göra inga uppgifter för dess räkning. Dessutom har den ekonomiska frågan

mycket ringa betydelse, då skatteunderlaget i stort sett är detsamma såväl

i den kyrkliga som i den borgerliga kommunen. Då främmande trosbekännare

dels åtnjuta lindring i skattskyldighet till svenska kyrkan enligt lagen den

16 oktober 1908, dels ock äga rätt att hava egen kyrkobokföring, synes för

övrigt ur saklig-ekonomisk synpunkt riktigast, att församlingarna stå för

kostnaderna för roteombudens verksamhet. Inom svensk förvaltning har

alltid eftersträvats, att en och samma verksamhet principiellt bekostas av

endera den borgerliga eller den kyrkliga kommunen. Denna princip skulle

emellertid frångås, om kostnaderna för roteombudens verksamhet överflyt­

tades till den borgerliga, medan kostnaderna för skrivmateriel, inventarier

och avlönande av skrivbiträden m. m. fortfarande skulle åvila den kyrkliga

kommunen. Med hänsyn härtill har kommittén utgått ifrån, att även kost­

naderna för roteombudens verksamhet böra belasta den kyrkliga kommunen.

Beträffande kostnadernas storleksordning föreligga inga beräkningar i be­

tänkandet. Kommittén anför, att något belopp ej ansetts böra angivas, enär

dels antalet roteombud knappast för närvarande kunde beräknas dels ock

ersättningens storlek måste i hög grad differentieras med hänsyn till rotar-

nas storlek och struktur.

Remissyttrandena.

Förslaget angående roteombud har tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran i yttranden av statistiska centralbgrån. domkapitlen i

Strängnäs och Visbg, riksförbundet för fjärdingsmän och polismän, tre ma­

gistrater, tre mantalsskrivnings förrättare i städer, en häradsskrivare, nio

pastorsämbeten och fem kommunalnämnder.

Socialstyrelsen, statens organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms,

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

53

Sunne framhåller som en fördel att roteombuden finge en mera ansvarsfull

ställning än kommunalombuden genom att deras uppdrag bleve av samma

natur som ledamotskap i kommunal nämnd eller styrelse och ej som kom­

munalombudens begi-änsat till några få dagars arbete under ett belt år.

Domkapitlet i Uppsala, som vitsordar förslagets betydelse för främjandet

av en riktig kyrkobokföring, befarar emellertid att, därest kyrkobokföringen

skulle få avgörande betydelse för hemortsrättsförvärv, obehörigt tryck kom-

me att utövas på både roteombuden och pastor. Det kunde mycket väl tän­

kas, anför domkapitlet, att pastor på grund härav icke i roteombudet funne

den hjälpare förslaget förutsatte. De garantier kommittén sökt åstadkomma

genom tillsättningsproceduren funne domkapitlet ej tillräckligt betryggande.

Det vore därför nödvändigt att snarast möjligt meddela sådana bestämmel­

ser rörande hemortsrättsförvärvet, att prästerna och roteombuden kunde

fullgöra sina uppdrag med avseende å kyrkobokföringen utan hinder av ovid­

kommande intressen.

Mantalsintendenten i Stockholm yttrar, att ett gott resultat kunde vinnas

örn roteombuden handhade sina uppgifter helt enligt förslagets mening, men

att utsikterna till en riktig och fullständig folkbokföring i motsatt fall för­

sämrades. Pastorsämbetet i Nybro församling befarar att förhållandena i sist­

nämnda fall bleve avsevärt sämre än de nuvarande, då ju pastor borde taga

roteombudens uppgifter för gott.

I en del yttranden uttalas däremot tvivel i fråga om roteombudens effek­

tivitet. Sålunda anför magistraten i Eskilstuna, att på grund av erfarenhet

från folkräkningen år 1940, då för staden tillsattes 85 kommunalombud,

magistraten ansåge att roteombud i en så stor stad icke kunde effektivt ut­

nyttjas. De årligen tillsatta kommunalombuden — 12 till antalet — hade icke

vid mer än två tillfällen sedan 1939 lämnat positiva bidrag till mantalsskriv­

ningen. Även kommunalborgmästaren i Arboga och pastor i Nybro församling

framhålla, att den erfarenhet, som vunnits av kommunalombudens verk­

samhet, icke vore tillfredsställande. Under åberopande härav ifrågasättes i

dessa yttranden lämpligheten av en utvidgning av organisationen på sätt

kommittén föreslagit.

Enligt ett av kommunalborgmästaren i Nässjö avgivet yttrande, hade man

i staden sedan några år tillbaka haft en mantalsnämnd, vars ledamöter haft

sig ålagda ungefär enahanda uppgifter som de vilka skulle tillkomma rote­

ombuden. I yttrandet framhålles emellertid, att resultatet knappast kunde

sägas hava blivit vad man väntat. Trots att ledamöterna haft var sin del av

staden att svara för, vore det uppenbart att oriktigheter i fråga om mantals­

skrivningen förekomme i ganska stor utsträckning. Med hänsyn härtill kunde

det betvivlas, huruvida något vöre att vinna med den föreslagna organisa­

tionen.

Tvivel i fråga örn roteombudens effektivitet komma även lill uttryck i de

yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Södermanlands oell Västerbottens

län. Jämväl en kommunalborgmästare, två pastorsämbeten och en kommu­

nalnämnd ifrågasätta förslagets lämplighet ur denna synpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

55

de sammanslutas till en nämnd. Självskriven ordförande i denna borde en­

ligt kommunalnämndens yttrande vara ordföranden i någon av de socialvår­

dande nämnderna eller styrelserna. — Länsstyrelsen i Norrbottens län anför

att, då folkmängden i rotarna ansåges böra hållas mellan 500 och 1 000 per­

soner, i vissa församlingar i länet skulle erfordras upp till 15 roteombud.

Länsstyrelsen ansåge det näppeligen möjligt att med lämpliga personer be­

sätta alla dessa poster, i all synnerhet som bestämmelsen, att ombuden skulle

gottgöras efter samma grunder som kommunalnämndsordförande, icke ska­

pade full garanti för att de komme att erhålla skälig ersättning för sitt arbete.

I åtskilliga yttranden understrykes ersättningens betydelse för en god re­

krytering. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller å andra sidan, att

förslagets genomförande komme att medföra mycket dryga kostnader. Läns­

styrelsen beklagar i samband härmed, liksom även statens organisations-

nåmnd, Älfkarleby kommunalnämnd och magistraten i Eskilstuna, att kost­

naderna ej beräknats i betänkandet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län, pastors­

ämbetet i Karlskoga och Villstads kommunalnämnd ifrågasätta, om ej kost­

naderna komma att bliva alltför höga i förhållande till den nytta, som syste­

mets genomförande kan medföra.

Kronokamreraren i Hälsingborg anför, att i en stad av Hälsingborgs stor­

lek skulle erfordras omkring 85 ombud. Om man räknade med ett årsarvode

av lägst 200 kronor per ombud skulle omkostnaderna för staden belöpa till

åtminstone 17 000 kronor om året. Det vore orimligt att belasta staden med

denna utgift endast för det kontrollarbete, som roteombuden skulle utföra.

Även föreningen Sveriges städers lcronouppbördstjänstemän anser, att rote-

ombudsinstitutionen med hänsyn till de stora kostnaderna ej kan förordas

för de större och medelstora städernas vidkommande.

Med hänsyn till bland annat rekryteringssvårigheterna ifrågasätter läns­

styrelsen i Malmöhus län huruvida icke roteombudens arbetsuppgifter lämp­

ligen skulle kunna överflyttas på fjärdingsmännen, vilka i allmänhet borde

äga goda förutsättningar för ett dylikt uppdrags fullgörande.

Vad härefter angår förslagets detaljer och då först den av kommittén före­

slagna bestämmelsen om rätt för länsstyrelse alt medgiva undantag från

skyldigheten att utse roteombud, anför föreningen Sveriges stä­

ders kronouppbörd stjänstemän att, då de omständigheter som talade för ett

dylikt medgivande torde vara tämligen oföränderliga, i författningen borde

klart angivas, att undantaget kunde beslutas alt gälla tillsvidare, så att ej

nytt beslut erfordrades varje år. Kronokamrerarna i Uppsala och Karlskrona

hävda, att bestämmelserna borde så avfattas, att skyldighet att utse roteom­

bud icke förelåge för magistratsstad i annat fall än då länsstyrelsen på sär­

skild framställning förordnal därom.

Med anledning av kommitténs uttalande, att rot ar nas folkmängd

borde hållas inom gränserna 500—1 000 personer, framhålla häradsskrivaren

i Kullings fögderi, pastorsämbetena i Färila, Glömminge och Roma samt

Länna kommunalnämnd, att detta folkmängdstal vore för högt med avseende

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

å trakter med stora avstånd och gles bebyggelse. Sistnämnda pastorsämbete

yttrar, att folkmängden icke borde få överstiga 400 personer.

I fråga om den föreslagna proceduren för roteombudens till­

sättande anmärker landskommunernas förbund, att kommunernas med­

verkan inskränkts genom långtgående kontrollföreskrifter, vilka måste anses

opåkallade, och vilka saknade motsvarighet i fråga om andra kommunala

ombud vid offentliga förrättningar. Även domkapitlet i Linköping anför, att

valrätten blivit för starkt beskuren. Eif par kommunalnämnder synas anse,

att de föreslagna bestämmelserna innebära intrång i den kommunala själv­

styrelsen.

Pastorsämbetet i Örebro Nikolai församling yttrar, att mantalsskrivnings-

förrättaren tillerkänts för stort inflytande på kyrkobokföringen och anför i

anslutning därtill, att det borde tillkomma pastor ensam att föreslå roteom-

bud. Även domkapitlet i Västerås, allmänna svenska prästföreningen och Vi-

restads kommunalnämnd yttra, att det borde räcka med förslag av pastor.

Kommunalborgmästaren i Lidingö och häradsskrivaren i Väne fögderi synas

anse, att det borde få ankomma på kommunal myndighet att avgiva förslag.

Länsstyrelserna i Stockholms och Kristianstads län, kommunalborgmästar­

na i Lidingö och Eslöv samt kommunalnämnderna i Länna, Nikolai socken,

Säby, Borrby, Sköns och Vilhelmina kommuner kritisera förslaget, att rote-

ombuden skulle utses av den kyrkliga kommunen, och hävda att valrätten

borde tillkomma den borgerliga kommunens beslutande organ. Länsstyrelsen

i Stockholms län yttrar därvid, att den omständigheten, att roteombudens

verksamhet vore anknuten till kyrkobokföringen, ej kunde anses som till­

räckligt skäl för att tillägga den kyrkliga kommunen valrätt. Kommunal­

borgmästaren i Lidingö anför, att den kyrkliga kommunen vore en special­

kommun, vars arbetsuppgifter vore skarpt begränsade till det kyrkliga om­

rådet, medan den borgerliga kommunen vore den egentliga bäraren av den

kommunala självstyrelsen i modern mening. — I ett flertal andra yttranden

framhålles, att den borgerliga kommunen enligt förslaget helt avkopplades

från inflytande ej blott på kyrkobokföringen ulan även på mantalsskrivning­

en. Detta vore, enligt vad länsstyrelsen i Kristianstads län samt kommunal­

nämnderna i Länna, Säby, Borrby och Vilhelmina anfört, mindre lämpligt

med hänsyn till de stora intressen i beskattnings- och socialvårdsfrågor, som

den borgerliga kommunen hade att bevaka vid mantalsskrivningen. -— Sist­

nämnda kommunalnämnd framhåller även, att det blivit en av de socialvår­

dande organens primära uppgifter att i sin verksamhet noggrant följa folkbok­

föringen, och att de borgerliga kommunernas ständigt ökade intresse för man­

talsskrivningen vore en av orsakerna till den nuvarande folkbokföringens

ökade effektivitet. Borrby kommunalnämnd yttrar vidare, att den borgerliga

kommunens beslutande organ torde äga större kontakt med befolkningen än

den kyrkliga kommunens, och Nikolai sockens kommunalnämnd påpekar, att

kyrkostämmorna i regel vore fåtaligt besökta, varför valförrättningen, örn

den förlädes dit, torde bliva av endast formell natur. Sistnämnda kommunal-

Kunni. Maj:ts proposition nr 255.

57

nämnd åberopar jämväl, att den borgerliga kommunen torde äga större möj­

ligheter än den kyrkliga att påverka roteombuden till nitiskt fullgörande av

uppdraget. Säby kommunalnämnd uttalar, att det med hänsyn till att den

kyrkliga och den borgerliga kommunen understundom hade olika gränser ej

alltid vore lämpligt att anförtro valet åt den förra kommunens organ. Kom­

munalborgmästaren i Eslöv anför att, då stad eller köping gemensamt med

socken bildade församling, kunde enligt förslaget det förhållandet föreligga,

att roteombud endast skulle utses för socknen, bor undvikande av onödiga

friktioner vore det i ett sådant fall nödvändigt att roteombuden utsåges och

gottgjordes av den borgerliga kommunen. Detta syntes även eljest lämpligt,

särskilt i församlingar, som bestode av flera kommuner.

Beträffande förslaget att roteombuden skulle förordnas av länsstyrelsen

framhåller Säby kommunalnämnd, att ett sådant förordnande komme att

stärka roteombudens ställning. Pastorsämbetena i Nybro och Säby samt kom­

munalnämnderna i Länna, Stora Kopparberg och Folkärna uttala däremot,

att tillsättningsförfarandet bleve onödigt omständligt genom att beslut av

två myndigheter sålunda erfordrades. Stora Kopparbergs kommunalnämnd

yttrar, att länsstyrelserna endast i sällsynta undantagsfall torde komma att

vägra att förordna valt ombud, varför den dem ålagda prövningsskyldigheten

endast komme att belasta dem med arbete till ringa eller ingen nytta. Pastors­

ämbetet i Nybro uttalar, att kyrkofullmäktige torde besitta vida större möj­

ligheter att pröva de valda ombudens lämplighet än länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Växjö domkapitel, allmänna svenska

pråstföreningen, landskommunernas förbund, pastorsämbetet i Nybro samt

kommunalnämnderna i Länna, Ryssby, Stora Kopparbergs, Valbo och Sköns

kommuner synas vara av den meningen, att roteombuden böra utses enbart

genom val.

Pastorsämbetet i Västanfors föreslår, att mandattiden för rote­

ombud skulle räknas från den 1 april. Vid denna tidpunkt vore mantals­

skrivningen avslutad, vartill komme att många bytte bostad vid nämnda tid.

Frösö kommunalnämnd yttrar, att mandat, som tillträtts efter vakans, borde

utlöpa samtidigt med övriga roteombuds uppdrag.

Ova kommunalnämnd anmärker, att förslaget upptoge samma bestämmel­

ser om rätt för roteombud att avsäga sig uppdraget som nu

gällde vid kommunala ordförandeval. Då dessa bestämmelser icke sällan

medförde, att flera krävande uppdrag påtvunges en och samma person, vil­

ket enligt kommunalnämndens mening vore obilligt och i regel även till nack­

del för det allmänna, ville nämnden föreslå, att jämväl ordförandeskap i

kommunal eller kyrklig nämnd eller styrelse måtte befria från skyldighet

alt mottaga uppdrag att vara roteombud.

Förslaget att länsstyrelse skulle äga entlediga olämpligt roteombud har i

allmänhet lämnats utan erinran.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

Vad härefter angår roteomb lidens arbetsuppgifter yttrar

föreningen Sveriges städers kronouppbördstjänstemän, att det vore tämligen

opåkallat att ålägga roteombuden att tillse, att tillhandahållna mantalsblan-

ketter vore i överensstämmelse med fastställt formulär, eftersom ju blanket­

terna enligt förslaget regelmässigt skulle utbekommas från riksbyrån och de,

vad magistratsstäderna anginge, skulle tillhandahållas genom magistratens

försorg. Pastorsämbetet i Roma avstyrker förslaget, att roteombuden skulle

tillhandagå allmänheten genom att lämna hjälp vid mantalsblanketternas

ifyllande; erfarenheten från folkräkningarna gåve nämligen vid handen, att

detta i de flesta fall komme att innebära, att ombuden själva måste ifylla

blanketterna. Pastorsämbetet i Holmedal anför, att roteombuden icke borde

åläggas att årligen inkomma med skriftliga förteckningar över de olika fas­

tigheternas invånare. Detta medförde onödigt besvär och torde dessutom lätt

kunna bli en källa till fel i bokföringen, då många, särskilt äldre personer,

vore både ovana och ovilliga att ifylla blanketter.

Pastorsämbetet i Sandviken ifrågasätter, huruvida det är nödvändigt att

förse ombuden med roteförteckningar. Då arbetet därmed syntes vara en

onödig belastning på länsbyråerna, föreslår pastorsämbetet i stället, att varje

roteombud skulle åläggas föra liggare över fastigheter och personer inom

roten samt däri anteckna under året timade förändringar.

Som förut nämnts, hava flera myndigheter ur rekryteringssynpunkt fram­

hållit betydelsen av att roteombuden erhålla ers ät t ning

för sitt arbete. I allmänhet lämnas kommitténs förslag härom utan erinran.

Mot kommitténs förslag, att kostnaderna för roteombudens verksamhet

skulle bäras av den kyrkliga kommunen, framföres i flera yttranden kritik.

Länsstyrelsen i Kristianstads län och kommunalborgmästaren i Eslöv, vilka

som förut nämnts föreslå att roteombuden skola utses av den borgerliga kom­

munen, uttala även att denna kommun borde bestrida konstnadema för de­

ras verksamhet. Uppsala domkapitel uttalar, att kostnaderna kunde bli så

höga, att de föranledde höjning av kyrkoskatten, vilket kunde få psykolo­

giska verkningar som ej finge underskattas. Domkapitlet anser därför att

kostnaderna borde påföras den borgerliga kommunen.

Länsstyrelserna i örebro och Norrbottens län, pastorsämbetet i Refsund

samt kommunalnämnderna i Asarum och Idala synas anse, att kostnader­

na borde helt bestridas av statsmedel. Såsom skäl anföres av den först­

nämnda myndigheten, att roteombuden eljest ej bleve obundna av kom­

munala intressen, och av länsstyrelsen i Norrbottens län samt av Idala

kommunalnämnd, att roteombuden åtminstone övervägande tjänade ett

statsintresse.

Statens organisationsnämnd uttalar, att roteombudens verksamhet ej ute­

slutande vore en kommunal uppgift. Loftahammars kommunalnämnd fram­

håller, att kommunala arvoden alltid bleve tilltagna i underkant. Pastorsäm­

betet i Karlskoga anför, att kostnaderna torde bli betungande för kommu­

nerna. Dessa myndigheter anse därför, liksom även Lidhults och Hammer-

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

59

dals kommunalnämnder, att statsbidrag borde utgå till kommunerna. Enligt

de tre sistnämnda myndigheternas yttranden borde statsbidraget utgå med

50 % av kostnadsbeloppet.

Departementschefen.

I mitt uttalande till statsrådsprotokollet den 20 april

1945 framhöll jag, beträffande allmänhetens medverkan vid kyrkobokföring­

en genom anmälningar av olika slag, att anmälningspliktens fullgörande i

stor utsträckning försummades. I fråga örn mantalsskrivningen anförde jag,

att den omständigheten, att kommunalombudens medverkan enligt författ­

ningen vore begränsad till själva sammanträdena, i praktiken visat sig som

en brist i förfarandet med menlig inverkan på mantalsskrivningens tillförlit­

lighet. Vid folkbokföringsfrågans behandling i riksdagen hade särskilda ut­

skottet enligt dess utlåtande intet att erinra mot dessa uttalanden. Beträffande

kyrkobokföringen tilläde utskottet, att förbättring skulle kunna vinnas ge­

nom ett mera rationellt utnyttjande av lekmäns medverkan i folkbokfö­

ringen. På utskottets hemställan förordade riksdagen, som jag inledningsvis

omnämnt, införande av ett system för lekmäns medverkan vid folkbokföring­

en genom roteombud eller på annat lämpligt sätt.

I likhet med riksdagen anser jag, att ett rationellt utnyttjande av lekmäns

medverkan i folkbokföringen är ägnat att medföra förbättringar. Härvid bör

dock framhållas, att de avsedda fördelarna icke torde kunna påräknas un­

der alla omständigheter.

Man lärer sålunda till en början icke helt kunna bortse från de farhågor

för bristande oväld i lekmannaombudens verksamhet, som kommit till ut­

tryck i betänkandet och vissa remissyttranden. Understundom kunna näm­

ligen folkbokföringsåtgärderna hava sådana verkningar med avseende å

kommunens skatteintäkter eller fattigvårdsbörda, att härigenom frestelser

till missbruk av uppdraget kunna uppkomma för ombuden. Detta gäller så

mycket mera som dessa i egenskap av skattskyldiga till kommunen även

kunna hava ett eget intresse i saken. Vid dessa betänkligheter bör emellertid

icke fästas alltför stort avseende. I flertalet remissyttranden har också försla­

get om införande av roteombud mottagits med gillande; och även enligt mitt

förmenande synes det otvivelaktigt, att ombudens verksamhet i allmänhet

kan bliva ett värdefullt hjälpmedel för folkbokföringen. Att detta hjälpmedel

under särskilda omständigheter kan missbrukas synes icke vara ett tillräck­

ligt skäl för alf avstå från de fördelar, som ombudens orts- och personkänne­

dom samt deras nära samhörighet och kontakt med befolkningen kunna till­

föra folkbokföringen.

I detta sammanhang torde få erinras om att ett pastorsämbete anfört, att

förhållandena bleve vida sämre än de nuvarande, örn roteombnden ej full­

gjorde sina åligganden tillräckligt effektivt, då ju pastor borde taga roteom-

budcns uppgifter för gott. Med anledning härav finner jag det angeläget att

understryka, att med förslaget avses att skapa ökade möjligheter för pastor

att vinna kunskap örn befolkningen men icke i och för sig att bereda honom

arbetslättnad genom att befria honom från skyldighet att även utnyttja and-

Kanyl. Maj:ts proposition nr 255.

61

saken. Ett större mått av eget initiativ torde böra krävas av roteom-

buden. De böra sålunda, som jag redan anfört, uppmärksamt följa föränd­

ringarna i de förhållanden, som angå folkbokföringen, och ej endast lita till

vad de händelsevis kunna erfara. Vidare böra de tillhandagå myndigheterna

med upplysningar ej blott genom att besvara förfrågningar utan även genom

att självständigt rikta myndigheternas uppmärksamhet på dylika föränd­

ringar. Såvitt angår försummelse att fullgöra anmälningsskyldighet bör emel­

lertid beaktas, att dylik försummelse i allmänhet har sin grund i okunnig­

het, glömska eller oföretagsamhet och sålunda icke i tredska. Innan an­

mälan örn en försummelse göres hos pastor eller mantalsskrivningsförrät-

taren bör roteombudet därför i första hand genom hänvändelse till den för­

sumlige söka åvägabringa rättelse. I detta sammanhang torde jag även få

understryka vikten av att roteombuden överhuvud taget bedriva sin verk­

samhet på ett smidigt sätt.

I anslutning härtill må jämväl framhållas, att roteombud, innan påmin­

nelse sker om anmälningsskyldighet, bör hava förvissat sig om att anmälan

ej redan gjorts. Roteombuden böra även äga möjlighet att kontrollera ver­

kan av gjorda påminnelser. Roteombuden böra därför rådgöra med pastor,

innan åtgärder vidtagas. Rådplägningen bör kunna ske per telefon, där av­

stånd eller andra omständigheter lägga hinder i vägen för ett personligt

sammanträffande. — I detta sammanhang torde jag även få uttala, att jag

icke anser tillräckliga skäl föreligga att organisera roteombuden som en

nämnd.

Enligt kommittéförslaget skulle roteombuden icke blott biträda myndig­

heterna utan även tillhandagå allmänheten med råd och anvisningar samt

med hjälp vid fullgörande av anmälningsskyldighet. Bland annat skulle de

kunna anlitas som ombud vid avgivande av anmälan om födelse, dödsfall

och flyttning. De skulle även lämna allmänheten hjälp vid ifyllande av man-

talsblanketter.

Mot förslaget örn skyldighet för roteombuden att bistå allmänheten med

råd i folkbokföringsärenden torde intet vara att erinra. Ur allmänhetens syn­

punkt skulle det sannolikt också i många fall vara förmånligt, örn anmäl­

ningar till kyrkobokföringen finge avgivas genom roteombuden. För folk­

bokföringen skulle det dock säkerligen icke innebära en lycklig utveckling,

örn roteombuden mera allmänt bleve anlitade på detta sätt och de direkta

förbindelserna mellan pastoi‘sämbetena och allmänheten sålunda i mera

betydande omfattning avbrötes. I viss mån torde härvid samma synpunkter

göra sig gällande som beträffande förslaget att i stället för kyrkobokfö­

ring införa en anordning med central registrering men lokal insamling

av uppgifter. Jag torde få erinra örn att jag i mitt anförande till statsråds­

protokollet den 20 april 1945 gentemot förslaget örn en dylik anordning

uttalade, att man, bortsett från risken att insamlade uppgifter kunde för­

komma innan de registrerats, måste befara att utredningen i ärendena bleve

lidande av att den som mottoge anmälningarna icke hade tillgång till registret

63

mot att man talsblanketter tillhandahållas för avhämtning hos roteom-

buden.

Självfallet bör det åligga roteombuden att närvara vid förskrivning och

mantalsskrivning för att jämväl vid dessa förrättningar fullgöra de plikter,

som enligt det förut anförda böra åvila dem. Även i detta hänseende

torde en viss frihet böra medgivas att i lokala instruktioner tillägga roteom­

buden särskilda arbetsuppgifter. Emellertid bör det tillses, att deras tid och

arbetskraft ej tages i anspråk mer än som är strängt nödvändigt. Ur denna

synpunkt har jag övervägt, huruvida icke deras skyldighet att närvara bor­

de för varje ombud begränsas till den del av förrättningen som angår den

ombudet tilldelade roten. En sådan bestämmelse torde dock icke vara lämp­

lig. Till följd av befolkningens omflyttningar torde nämligen fall uppkom­

ma, då det kan bliva av stort värde för förrättningsmannen att hava tillfälle

att rådgöra med flera roteombud samtidigt. Förrättningsmännen böra emel­

lertid låta sig angeläget vara att icke kvarhålla roteombuden längre tid än

som för förrättningens behöriga verkställande oundgängligen erfordras.

I det föregående har jag förutsatt, att författningens bestämmelser om

roteombudens verksamhet kunna kompletteras genom lokala instruktioner.

Enligt kommittéförslaget skulle sådana instruktioner utfärdas, »där så er­

fordras». Även jag anser att erfarenheten bör få utvisa, huruvida komplette­

rande föreskrifter behövas i alla kommuner. Där man avser att tillägga om­

buden särskilda arbetsuppgifter bör emellertid detta, som jag förut anfört,

ske i form av dylika instruktioner. Beträffande ordningen för instruktioner­

nas fastställande torde jag få uttala mig, sedan jag redogjort för frågan hur

roteombuden skola utses.

Lika med kommittén anser jag, att roteombuden till ledning vid uppdra­

gets fullgörande böra erhålla roteförteckningar, tryckta av vederbörande

länsbyrå. Enligt förslaget skola förteckningarna tryckas i god tid före för­

skrivningarna, sedan den aktuella kyrkobokföringsadressen börjat tillämpas

som uppordningsgrund för de tryckande registren. Skäl skulle även kunna

anföras för en bestämmelse örn att ombuden borde erhålla roteförteckning­

ar, tryckta efter mantalslängdens justering. Med hänsyn till omfattningen av

det tryckningsarbete, som i övrigt åvilar länsbyråerna vid sistnämnda tid,

torde en sådan bestämmelse dock ej kunna utan betydande svårigheter prak­

tiskt genomföras. Kommitténs förslag, att pastor i församling, där roteom­

bud ej finnas, skall erhålla en motsvarande förteckning över församlingens

invånare, torde böra komma under bedömande i annat sammanhang (se

s. 228).

Jag har i det föregående biträtt åsikten, att roteombud ej böra finnas i

större och medelstora städer samt i vissa köpingar och andra stadssamhäl­

len. Lika med kommittén ifrågasätter jag även, huruvida roteombud äro

behövliga i mindre landsförsamlingar, där folkmängden ej överstiger en nor­

mal rotes. På de skäl kommittén anfört föreslår jag, att det skall tillkomma

länsstyrelsen att för varje sadant samhälle avgöia, bni livida roteombud

skola finnas där eller icke. Otvivelaktigt pålägges härigenom länsstyrelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

65

medverka vid kyrkobokföringen och att denna medverkan tager större del

av deras tid i anspråk än deras arbetsuppgifter i samband med mantals­

skrivningen synes icke utgöra tillräckligt skäl för avsteg från den hittills

tillämpade ordningen. Större vikt synes böra tillmätas det förhållandet, att

den borgerliga kommunen starkare beröres av folkbokföringens rättsverk­

ningar i vissa hänseenden än den kyrkliga kommunen och därför även torde

kunna förutsättas äga ett större intresse för folkbokföringen. I anslutning

till vad Uppsala domkapitel anfört om önskvärdheten av att församlingen

ej belastas med kostnader för roteombudens verksamhet vill jag även fram­

hålla, att det icke torde kunna anses lämpligt att påföra den borgerliga

kommunen dessa utgifter med mindre denna kommun även äger utse befatt­

ningshavarna. På grund härav förordar jag, att roteombuden väljas av den

borgerliga kommunen.

Med hänsyn till den ståndpunkt jag intagit till nyss behandlade spörsmål

anser jag mig icke böra biträda kommitténs förslag, att länsstyrelsen skulle

efterpröva valet och meddela förordnanden för roteombuden. Ej heller bör

valrätten begränsas genom upprättat förslag. Valet bör liksom andra val

enligt kommunallagarna kunna förrättas utan föregående beredning.

Då jag sålunda frångått kommitténs förslag, att roteombuden skulle före­

slås av pastor och mantalsskrivningsförrättaren, uppkommer frågan huruvi­

da och på vad sätt möjlighet bör beredas dessa myndigheter att uttala sin

mening. Med hänsyn till samarbetet mellan roteombuden och myndigheterna

anser jag, att en dylik möjlighet bör finnas. Det torde dock ej vara nödvän­

digt, att båda dessa myndigheter få tillfälle att göra sin mening gällande.

Tillsättningsproceduren skulle otvivelaktigt kompliceras härigenom, och de

båda myndigheternas intressen torde i stort sett sammanfalla. Av dem torde

pastor i allmänhet besitta den större personkännedomen och även vara den,

som i sin verksamhet kommer att få mest att göra med roteombuden. Jag

föreslår därför att föreskrift meddelas om att pastor skall i god tid före valet

avgiva förslag å personer, lämpliga att utses till roteombud.

Enligt mitt förslag bortfalla sålunda vissa av kommittén föreslagna in­

skränkningar i fråga örn kommunernas rätt att besluta örn tillsättande av

roteombud. Syftet med dessa inskränkningar — att från befattningarna

utestänga olämpliga personer — synes emellertid redan vara i huvudsak

tillgodosett genom den av kommittén föreslagna bestämmelsen örn rätt för

länsstyrelse att entlediga olämpligt roteombud. Denna bestämmelse synes

även, att döma av remissyttrandena, hava väckt mindre kritik än de nyss­

nämnda inskränkningarna. En sådan befogenhet har därför tillagts länssty­

relserna jämväl enligt departementsförslaget.

I detta sammanhang torde jag få återkomma till frågan hur instruktioner

för roteombuden skola fastställas. Även härutinnan bör en viss beslutande­

rätt tillerkännas kommunen. Emellertid torde länsstyrelserna böra hava till­

syn över alt instruktioner utfärdas, där sådana erfordras, och att olämpliga

föreskrifter ej meddelas. I likhet med tillvägagångssättet vid roteombudens

Bihang Ull riksdagens protokoll l'M<i. 1 sami. Nr 255.

•>

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

utseende torde förfarandet på detta område böra så nära som möjligt an­

passas efter redan tillämpade former. För frågans väckande, beredning och

avgörande i de kommunala instanserna torde sålunda böra gälla samma

bestämmelser som beträffande andra kommunala ärenden. I fråga örn be­

slutets giltighet torde instruktionerna böra likställas med kommunalstadgar

och sålunda underställas länsstyrelsen, som har att antingen oförändrat fast­

ställa eller ogilla beslutet. Emellertid torde — i likhet med vad som gäller

enligt § 20 ordningsstadgan för rikets städer och 30 § hälsovårdsstadgan —

initiativrätt även böra tillkomma länsstyrelsen, örn denna till följd av an­

mälan eller eljest finner behov av instruktioner föreligga. I dylikt fall upp­

rättar länsstyrelsen förslag, hör däröver kommunen och förordnar sedan i

ämnet. Detta förfarande kan givetvis tillämpas i omedelbart samband med

att länsstyrelsen ogillar underställt beslut. Innan länsstyrelsen efter under­

ställning eller eljest fattar beslut i fråga om instruktioner för roteombud bör

länsstyrelsen bereda pastor och mantalsskrivningsförrättaren tillfälle att

avgiva yttrande i ärendet, såframt ej dessa redan uttalat sig.

I likhet med kommittén anser jag, att kommunen bör äga rätt att tiller­

känna roteombuden ersättning för deras arbete. .lag har intet att erinra mot

att bestämmelsen härom avfattas på sätt kommittén föreslagit. Men hänsyn

till att roteombuden enligt det nu framlagda förslaget skola väljas av den

borgerliga kommunen, föreslår jag emellertid, att den borgerliga kommunen

även skall bestrida kostnaderna för roteombudens verksamhet. De arbetsupp­

gifter, som enligt departementsförslaget skola tillkomma roteombuden, torde

vara mindre betungande än ombudens åligganden enligt kommittéförslaget.

Detta torde återverka så att även kostnaderna kunna förväntas bliva mindre.

Jag finner ej skäl tillstyrka det i vissa yttranden framförda förslaget, att

statsbidrag skulle utgå till kostnadernas bestridande.

lil. Kyrkobokföringen.

1. Kyrkoböcker och register.

Gällande rätt. I

1686 års kyrkolag finnas vissa stadgande!! angående kyrko­

bokföring. Sålunda ålägges i kap. 2 § 10 prästerna att »hålla vissa läng­

der på alla sina åhörare, hus ifrån hus, gård ifrån gård». Enligt kap. 3 § 12

skall prästen »uti kyrkoboken anteckna orten och dagen, var och när ett

barn fött är, såsom ock när det döpt varder, jämväl barnets, dess föräldrars

och deras namn, som vittnen till dess döpelse varit hava». I kap. 24 § 8

stadgas, att i kyrkoböckerna, vilka borde företes vid biskopsvisitation, skall

införas — jämte annat som ej i modern mening räknas till kyrkobokföring —

»9. Alla brudfolk med deras och föräldrarnas namn samt underrättelse,

vadan de äro komna, och vad vittnesbörd de haft hava. 10. Alla barns, så

äktas som oäktas, med deras föräldrars och faddrars namn, födelse- och

döpelsedag, så ock orten, där de födda äro. 11. De avlidnas namn, som i

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

67

kyrkan eller på kyrkogården äro begravna, nied kort underrättelse om deras

lägerställen, stånd, villkor, leverne och ålder. 12. Deras namn, som tid efter

annan flytta in uti eller utur församlingen, med efterrättelse, vadan de

komna äro, huru de sig förhållit och vart de fara». Vidare föreskrives:

»Skrifteboken, eller den förteckning på sockenfolket under by- och bolag,

fördelad i vissa kolumner, däruti vars och ens, som läsa kan, framsteg i

catechismi lära beskrivet varder, inrättas särskilt —-------- .»

Enligt den gällande kyrkobokföringsförordningen skola i varje församling

av svenska kyrkan föras följande kyrkoböcker, nämligen församlingsbok,

bok över obefintliga, inflyttningsbok, utflyttningsbok jämte förteckning över

ankomna aviser örn inflyttning, födelse- och dopbok, konfirmationsbok, lys­

nings- och vigselbok samt död- och begravningsbok. I församlingsboken

skola, såsom särskilda avdelningar, ingå förteckningar över främmande tros­

bekännare och utländska undersåtar. Föres församlingsboken alfabetiskt

efter personernas tillnamn eller kronologiskt efter tiden för personernas in­

flyttning eller nya familjers bildande, skall därjämte finnas en fastighets-

längd, anordnad efter bostad. Där så erfordras, bör, utöver dessa kyrko­

böcker, på sätt pastor finner lämpligt, föras särskild kommunionlängd även­

som särskild bok, innehållande anteckningar rörande personer, vilka äro

till nattvardens begående förhindrade.

I församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobok­

föring skola föras födelsebok samt död- och begravningsbok.

Kommittén. Med avseende å de handlingar, vari folkregistreringen skall

ske, upprätthåller kommittén i sitt förslag principiellt en viss skillnad mellan

urkunder och övriga register. Härom anför kommittén:

Folkbokföringsurkundema utgöras av kyrkoböcker och mantalslängden

I de övriga register, som enligt förslaget skola föras, återgives endast mer

eller mindre fullständigt urkundernas innehåll; dessa register anses icke i

förslaget såsom urkunder. Det sist sagda gäller även det i 3 § omförmälda

tryckande registret trots den grundläggande betydelse detta register enligt

förslaget har för folkbokföringen. Kyrkoböcker och mantalslängder hava

vitsord gentemot övriga register, då innehållet är olika. I det särskilda fallet

bör dock städse beaktas, att registrets innehåll kan härröra från annan ur­

kund än den, örn vars riktighet är fråga, och att jämförelse bör ske med

denna, innan det fastställes, vad som är rätt.

I varje församling av svenska kyrkan skola jämväl enligt kommitténs för­

slag föras församlingsbok, bok över obefintliga, inflyttningsbok, födelse- och

dopbok, konfirmationsbok, lysnings- och vigselbok samt död- och begrav­

ningsbok. Vidare skall, liksom enligt kyrkobokföringsförordningen, fastighets-

längd föras om församlingsboken är upplagd annorledes än efter personer­

nas bostad. 1 dissenterförsamling med kyrkobokföringsrätl skola enligt för­

slaget födelsebok, vigselbok samt död- och begravningsbok föras.

Såsom ny urkund i statskyrkoförsamlingarna tillkommer enligt kommitténs

förslag församlingsligguren. Förslaget härom har, såsom inledningsvis örn-

Kungl. Maj.ls proposition nr 255.

69

tionde år — genom länsbyråns försorg avskrivas i en avgångslängd, av vilken

särskilda exemplar skulle tillställas pastor och vederbörande arkivmyndig­

heter. Avskrivna kort skulle förstöras.

Angående kortordningen inom avgångsregistret tillägger kommittén i sin

motivering till de föreslagna stadgandena, att en uppdelning av den alfabe­

tiska ordningsföljden i årsgrupper efter avgångsår finge anses tillåten, och

att det torde kunna visa sig praktiskt att förvara korten för de under löpande

året avgångna för sig.

Beträffande registrens användning', förande och avskrivning i avgångsläng-

der anföres i motiveringen vidare följande:

Enligt förslaget skall hos pastor föras hjälpkortregister, bestående av av-

tryckskort. Detta torde stå i överensstämmelse med många prästers önskan;

särskilt har man framhållit de svårigheter, som ej sällan möta nytillträdan-

de befattningshavare och vikarier i församlingar, där sådant register saknas.

Korten skola innehålla fullständigt avtryck av personplåten. Nytt kort skall

tillställas pastor efter varje ändring, dock möjligen med undantag för sådana

förhållanden, som icke äga direkt intresse för kyrkobokföringen, t. ex. pen-

sionsförhållanden. På grund av uppgifternas fullständighet och aktualitet

kunna enklare prästbevis utfärdas omedelbart med ledning av registret, utan

att församlingsboken behöver anlitas. Flertalet aviseringar till länsbyrå skall

enligt förslaget ske med användande av avtryckskort. Pastor antecknar å

kortet den ändring som förekommit, insänder kortet till länsbyrån samt in­

sätter å kortets plats i registret en »stolpe» med anteckning örn personens

namn; denna »stolpe» tjänar dels till observandum örn att kortet uttagits, dels

ock till ledning vid insättande av nytt kort för personen. Med denna metod

sparas dels skrivarbete för pastor, dels och framför allt kontroll- och efter-

sökningsarbete å länsbyrån, dels ock slutligen, då korten med därå gjorda an­

teckningar skola användas som primärmaterial för befolkningsstatistiken,

granskningsarbete i statistiska centralbyrån. Korten skola icke arkiveras. Så­

som arkivhandling unorättas i stället vart tionde år eller i vissa församling­

ar med särskilt stor eller rörlig befolkning oftare en avgångslängd genom av­

skrivning av korten i avgångsregistret, vilka därefter förstöras. Kommittén

har närmast tänkt sig, att avgångslängden även skall upptaga de avlidna,

men skulle det ur arbets- och kostnadssynpunkter finnas önskvärt, att dessa,

vilka ju redan äro förtecknade i dödboken, icke medtagas, torde så kunna

förfaras; dock går man på detta sätt miste om en alfabetisk förteckning över

de avlidna.

Avskrivningen skall ske i länsbyråns regi. De praktiska detaljerna lämnar

kommittén därhän; de böra ordnas efter ändamålsenlighet i varje fall för sig.

I fråga örn den arbetsbörda, som genom registerföringen pålägges präster­

skapet, framhåller kommittén:

Pastor behöver ej verkställa anteckningar å korten, bortsett från dem som

överföras till avgångsregistret (se 52 § 2 morn.); vill pastor å korten införa

anteckning örn uppslag i församlingsboken står det givetvis honom fritt. Ar­

betet med registrens förande inskränker sig sålunda i huvudsak till intag­

ning och insättning av kort. Även detta arbete vållar givetvis viss moda, sär­

skilt i större församlingar. Det förefaller dock som om detta arbete måste

bliva mindre än örn korten jämväl skulle skrivas av pastor; komplettering av

kort med nya anteckningar torde icke kunna ske annorledes än att kortet ut­

tages och efter tillskrivningen återinsättes i registret.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

I anslutning härtill berör kommittén även frågan om utrymmesbehovet för

registren och därmed sammanhängande spörsmål örn möjligheterna att prak­

tiskt ordna arbetet. Såsom kortmaterial har kommittén, enligt vad som an-

föres i betänkandet, räknat med kartong av sådan tjocklek, att 1 500 kort

kunde — med hänsyn jämväl tagen till behovet av reservutrymme — beräk­

nas få rum i en låda av 40 cm längd. Såsom lämpligt kortformat föreslås

88 X 105 mm. Kommittén yttrar vidare:

Kortbredden 105 nini bestämmer lådans bredd. För de största pastoraten

mäste särskilda registerskåp anskaffas. I de mindre och medelstora pastora­

ten kunna två- eller trelådiga kortfack användas; det trelådiga kortfacket

kommer att erhålla en bottenyta av omkring 40 X 40 cm. Ett eller två dy­

lika kortfack kunna nied fördel uppställas å ett arbetsbord av vanlig stor­

lek (minst 80 cm kortsida). Örn så befinnes önskvärt kunna kortfacken stäl­

las på varandra. Ä ett arbetsbord kunna sålunda flera än två kortfack upp­

ställas; i pastorat av den storlek som detta lådutrymme motsvarar torde det

dock visa sig ändamålsenligt att endast hava lådorna för församlingsregistret

på arbetsbordet och förvara lådorna för avgångsregistret på annat sätt. Örn

pastor så önskar kunna kortfacken uppställas på en pall, löpande på trissor,

vilken lätt kan dragas mellan olika arbetsbord.

De pastorat, i vilka korten kunna förvaras på detta för arbetet bekväma

sätt — på eller i omedelbar närhet av arbetsbord — utgöra flertalet: det be­

räknade utrymmesbehovet motsvarar i 53 pastorat med upp till 1 000 invå­

nare ett tvålådigt kortfack, i 408 pastorat med 1 000—2 000 invånare ett

trelådigt kortfack, i 489 pastorat med 2 000—4 000 invånare två trelådiga

kortfack samt i 272 pastorat med 4 000—9 000 invånare tre eller fyra sådana

kortfack.

Vad härefter angår övriga handlingar för kyrkobokföringen skulle enligt

förslaget vissa minnesanteckningar obligatoriskt föras av pastor. De avsedda

anteckningarna äro av två slag, nämligen angående utfärdade förelägganden

och angående beslut, varigenom pastor förklarat någon icke skola kyrko-

bokföras i församlingen.

Beträffande det förra slaget av anteckningar må till en början omnämnas,

att pastor enligt förslaget skulle, då han funnit anledning till antagande att

en person flyttat ehuru flyttning ej anmälts, förelägga vederbörande att inom

viss tid inställa sig för pastor och lämna de upplysningax*, som erfordi*ades

för bedömande av huruvida ändring borde ske i hans kyrkobokföring. I så­

dant föreläggande skulle utsättas äventyret, att vederbörande, örn föx*eläggan-

det ej hörsammades, kunde utan sitt vidare hörande bliva kyrkobokförd där

han vistades. — Minnesanteckningarna härom skulle föras till ledning för

ärendets vidare handläggning. Emellertid föreslås även, att anteckningaima

.skulle föi*etes vid mantalsskrivningen. Kommittén framhåller, att mantals-

skrivningsförrättaren härigenom finge kännedom om sådana förelägganden

som ännu icke lett till kyrkobokföring i församlingen. Emellertid borde, en­

ligt vad kommittén vidare anfört, vid genomgången av anteckningarna jäm­

väl ägnas uppmärksamhet åt övriga fall, särskilt sådana, i vilka vederböran­

de blivit kyrkobokförd utan att han inställt sig för pastor. Med ledning av

de upplysningar, som föi*elåge eller kunde inhämtas vid mantalsskrivningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

71

kunde nämligen frågan huruvida personen vore bosatt å den fastighet, där

han kyrkobokförts, ofta säkrare bedömas än då pastor hade att meddela sitt

beslut.

Beträffande formen för anteckningarnas förande saknas närmare bestäm­

melser i kommitténs förslag till folkbokföringsförordning. I motiveringen an-

föres emellertid, att minnesanteckningarna skulle göras i bok, vilken, om så

funnes lämpligt, finge föras enligt lösbladssystem, t. ex. genom insättande i

förvaringspärm av avskrifter av föreläggandena och av inkomna mottag­

ningsbevis.

I fråga örn det andra slaget av minnesanteckningar — angående vägrad

kyrkobokföring — stadgas i kommitténs förslag till folkbokföringsförord­

ning, att de, utom själva beslutet, jämväl skulle upptaga skälen därtill, och

att anteckningarna skulle förvaras som bilaga till inflyttningsboken. I övrigt

saknas jämväl beträffande dessa anteckningar närmare föreskrifter örn for­

men för deras förande, men i motiveringen uttalas, att de lämpligen kunde

göras i bunden hök av samma format som inflyttningsboken och att anteck­

ningsboken, om så funnes lämpligt, kunde sammanbindas med denna.

Angående ändamålet med anteckningarna yttrar kommittén:

För närvarande torde beslut, varigenom pastor vägrat en person att bliva

kyrkobokförd i församlingen, icke någonstädes antecknas. Till följd härav

undandragas dessa beslut ej sällan kontroll vid mantalsskrivningen. Detta är

beklagligt särskilt med hänsyn till den benägenhet för obehörig inverkan på

kyrkobokföringen i befarade fattigvårdsfall, som kunnat konstateras i kom­

munerna. Kommittén föreslår därför, att pastor skall såsom bilaga till in­

flyttningsboken föra minnesanteckningar över dylika beslut, vilka skola före­

tes vid mantalsskrivningsförrättningen. Härigenom torde kommunernas in­

tresse för dylik obehörig inverkan på kyrkobokföringen minskas och pastors

ställning bliva mindre ömtålig.

De fall, i vilka pastor ansett sig böra vägra kyrkobokföring i församlingen,

torde ej sällan vara av den tveksamma natur, att de böra särskilt prövas vid

mantalsskrivningen. Denna prövning underlättas därigenom att pastor till­

handahåller sina däröver förda minnesanteckningar. I sådana fall, då kyrko­

bokföring av en person kan medföra, att kommunen riskerar att betungas

med fattigvårdsutgifter, är pastors ställning ej sällan svår; det torde hava

förekommit, att pastor i dylika fall givit vika för frestelsen att vägra kyrko­

bokföring, ehuru detta ej bort ske. Det kan vara ett stöd för pastor att i en

sådan situation kunna hänvisa till att hans beslut bliva efterprövade vid man­

talsskrivningen, därvid endast rena folkbokföringssynpunkter anläggas.

Utöver de handlingar, som nu omnämts, skulle pastor enligt den föreslag­

na folkbokföringsförojningen äga föra de längder, förteckningar eller regis­

ter, som han funne behövliga för församlingsarbetet eller kyrkobokföringen.

1 motiveringen till detta stadgande anför kommittén.

Även utan särskilt stadgande gäller givetvis, att kyrkobokförde vid sidan

av de påbjudna kyrkoböckerna och registren äger föra de handlingar han

finner erforderliga. För undanröjande av varje tvekan, som möjligen kunde

uppkomma, bland annat i fråga örn omfattningen av församlings skyldighet

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

enligt 6 § att bevilja pastor anslag för kyrkobokföringen, har det emellertid

ansetts lämpligt att i andra stycket av förevarande författningsrum erinra

därom.

Såsom exempel på dylika frivilligt förda handlingar må nämnas utflytt-

ningsbok, kommunionlängd, förteckning över personer, som äro till nattvar­

dens begående förhindrade, förteckningar över blinda, dövstumma, sinnes­

sjuka oell sinnesslöa, förteckningar över främmande trosbekännare, utlän­

ningar eller personer, som förvärvat svensk medborgarrätt, alfabetiska s. k.

radregister o. s. v.

Såsom framgår av det anförda har utflgttningsboken bibehållits endast så­

som frivilligt förd handling. Härom yttrar kommittén:

Att utflyttningsboken ansetts obehövlig såsom obligatoriskt förd kyrko­

bok sammanhänger med de ändrade reglerna för förfarandet i anledning av

anmäld flyttning. Flyttning anmäles i inflyttningsorten; flyttningsbetyg ut­

tages ej. Den flyttande är fortfarande kyrkobokförd i utflyttningsorten till

dess meddelande om hans inflyttning i annan församling genom rekvisition

av personakt eller, vid utvandring, örn hans utresa ur riket kommit pastor

tillhanda. Särskilda anteckningar till minne för efteravisering behöva sålun­

da ej föras. Detta gäller även sådana förhållanden som av diskretionsskäl

icke få införas i flyttningsbetyg; då personakten, vilken ersätter flyttnings-

betyget, icke utlämnas till allmänheten, föreligger nämligen intet hinder att

i densamma införa anteckningar om dylika förhållanden. Inkomma anmäl­

ningar eller underrättelser rörande den utflyttade, åligger det givetvis pastor

att vidarebefordra dem till den nya kyrkobokföringsorten; för sådan efter­

avisering erfordras ej att utflyttningsbok föres. Underrättelse enligt 150 §

inskrivningsförordningen den 30 december 1941 (nr 969) till inskrivnings-

chef och sjömanshusombudsman om värnpliktig emigrant skall lämnas av

länsbyrån. Däremot torde skyldigheten jämlikt 18 § 4 samma förordning att

avsända meddelande om utflyttad komma att bibehållas hos pastor; för den­

na underrättelseplikt lärer pastor ej behöva utflyttningsbok, då meddelandet

torde komma att avsändas i omedelbart samband med att den utflyttade ut-

skrives ur församlingen och anteckning om skyldighetens fullgörande kan,

om pastor önskar kunna förete bevis därom, göras å den flyttandes kort i det

i 52 § omförmälda avgångsregistret eller i församlingsboken. Uppgifter till

befolkningsstatistiken skola med visst undantag, som ej berör den nu behand­

lade frågan, icke vidare lämnas av pastor. Besväret med efterforskning av

skattskyldiga och bötfällda till ledning för indrivningsmyndigheterna kom­

mer att överflyttas å länsbyrån. Den som vill efterforska en person i för-

samlingsbok, där personen tidigare varit skriven, kan utgå antingen från

den anteckning om uppslag i församlingsboken, som finnes införd i perso­

nens personakt (rum 20), eller också från personens kort i pastors avgångs-

register, vilket innehåller uppgift om den senaste kyrkobokföringsfastigheten.

Behovet av sådan regress till församlingsbok i utflyttningsort kan dock för­

väntas bliva mindre i framtiden än nu, då önskade upplysningar i allmänhet

komma att framgå redan av personakten; detta gäller emellertid ej i full ut­

sträckning för den nu levande befolkningen.

Kyrkoböckerna skola jämväl enligt kommiltéförslaget förås enligt fast­

ställda formulär. I övrigt synes kommittén icke hava avsett att formulär för

kyrkobokföringen skulle fastställas genom författning. Beträffande de om­

förmälda minnesanteckningarna uttalas i betänkandet, att kommittén ej an­

sett nödigt, att något särskilt formulär fastställes; dock skulle formulär till

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

73

förelägganden upprättas av riksbyrån. Riksbyrån skulle även, enligt författ-

ningsförslaget, meddela närmare bestämmelser angående av tryckskort. Kom­

mittén uttalar emellertid, att avtryckskorten, för besparing av kostnader, icke

torde böra förses med förtext för plåtavtrycken. I detta sammanhang yttrar

kommittén vidare:

Ett schema över plåtuppställningen bör däremot tillhandahållas de myn­

digheter, vilka föra register bestående av avtryckskort eller erhålla underrät­

telser å sådana kort. Erfarenheten visar, att plåtuppställningen snabbt inlä-

res, varför vederbörande efter blott några få dagars sysslande med avtrycks­

kort ej vidare behöver anlita schemat. Däremot hade det varit önskvärt, örn

korten kunnat förses med förtryck för de underrättelser, som pastor skall

teckna därå. Detta skulle emellertid medföra en alltför avsevärd ökning av

kortens storlek; visserligen är det som varje gång antecknas ej mera än att

det väl får rum inom det av kommittén föreslagna förmätet, men om förtext

skall finnas, måste den uppenbarligen omfatta alla ifrågakommande avise-

ringsfall och sålunda bliva utrymmeskrävande. Kommittén föreslår därför,

att riksbyrån i stället tillhandahåller pastor en mall för de olika aviserings-

fallen. Blanketter till sådana underrättelser, som icke skola tecknas å av­

tryckskort, böra däremot fastställas av riksbyrån.

Vad slutligen angår de frivilligt förda längderna, förteckningarna och re­

gistren synes kommittén icke hava ansett formulär erforderliga. Det må dock

anmärkas, att riksbyrån enligt förslaget tillagts en allmän befogenhet att

fastställa formulär, där sådana finnas behövliga och formulär ej redan äro

fastställda genom författning.

Förslag till ändrade formulär för kyrkoböckerna framläggas i betänkan­

det. I fråga om böckernas innehåll innebära de nya formulären endast obe­

tydliga avvikelser från vad hittills gällt. Kommitténs huvudsyfte har varit

att på ett mera ändamålsenligt sätt tillvarataga utrymmet för anteckningar­

na. I rationaliseringssyfte har kommittén även föreslagit andra format än de

hittills brukliga. De föreslagna formaten ingå i det s. k. metriska formatsy­

stemet.

Kommittén erinrar örn att en mera allmän övergång till detta system inom

statsförvaltningen föreslagits av de s. k. pappersformatssakkunniga i ett år

1943 avgivet betänkande (SOU 1943:6). Enligt vad dessa sakkunniga an­

fört grundade sig systemet, vilket utarbetats i början av 1900-talet och se­

dan vunnit tillämpning i ett flertal länder, på det förhållandet, att en rek­

tangel, vars sidor förhölle sig til! varandra liksom sidan och diagonalen i en

kvadrat eller alltså som 1:12, vid halvering parallellt med kortsidan bildade

två nya rektanglar med samma sidoförhållande. Genom upprepad tvärhalve­

ring av ett lämpligt utgångsformat kunde sålunda nya format bildas, vilka

alla vore geometriskt likformiga. Med tillämpning framförallt av denna prin­

cip hade olika formatserier bildats. Den s. k. huvudserien eller A-serien hade

som utgångsformat — betecknat A0 — en på nyssnämnt sätt beskaffad

rektangel med en kvadratmeters yta; sidorna vöre 841 X 1 189 mm. De ge­

nom delning därav uppkomna mindre formaten betecknades Al (594 X 841

mm), A2 (420 X 594 mm), A3 (297 X 420 mm), A4 (210 X 297 mm) o. s. v.

74

Vid sidan av huvudserien förekomme tre lijälpserier, betecknade med bok­

stäverna B, C och D. Man kunde salunda erhålla de mindre formaten ur de

större utan pappersförlust. Ytterligare fördelar vore den större enhetlighet

och reda både vid användning och förvaring av handlingar och akter, som

bleve en följd av formatens likformighet, och de möjligheter till standardise­

ring. som det metriska systemet erbjöde.

Kommittén, som åberopar vad de sakkunniga anfört, föreslår för person­

akter formatet A 4 (210 X 297 mm) och för uppslagen i övriga kyrkoböcker

förmätet A 2 (420 X 594 mm). Till jämförelse må anmärkas, att försarn-

lingsbokens nuvarande format är 410 X 570 mm.

Kommittén anför vidare: Vid omarbetandet av blanketterna hade kommit­

tén sökt att på ändamålsenligaste sätt tillvarataga utrymmet. Där erfarenhe­

ten visat, att utrymmet för anteckning varit för litet eller onödigt stort hade

ökning respektive minskning skett. De utrymmesbesparingar, som kunnat

göras, torde få anses vara rätt betydande, även om hänsyn foges till att de

föreslagna formulären vore något större än de nuvarande. Antalet inskriv­

ningar å uppslag hade sålunda ökats i födelse- och dopboken från 8 till 10,

i konfirmationsboken från 25 till 50, i lysnings- och vigselboken från 8 till

15 och i död- och begravningsboken från 10 till 20. Den stora ökningen i

konfirmationsboken sammanhängde med att formuläret kunnat inrymmas

å en sida, medan det nuvarande formuläret upptoge helt uppslag. Å andra

sidan hade kommittén emellertid beträffande församlingsboken ansett sig

böra öka utrymmet för varje person, så att antalet personer på varje sida

nedginge från 25 till 20. Antalet inskrivningar å uppslag i inflyttningsboken

vöre detsamma som enligt det gällande formuläret eller 25.

Kommittén uttalar, att utrymmesbesparingama ägde betydelse ur såväl

papperskostnads- och arbets- som arkiveringssynpunkt, men framhåller å

andra sidan, att övergången till de metriska formaten torde komma att efter­

hand föranleda om- eller tillbyggnad av en del lokala arkivutrymmen. Emel­

lertid anför kommittén, att dessa format i längden torde visa sig besparande.

Det föreslagna formatet för avtryckskort, 88 X 105 mm, ingår ej i det

metriska systemet. Kommittén anför, att formatet bestämdes av person­

plåtens tryckyta och att något passande format enligt nämnda system ej

funnes. Med hänsyn till att dessa kort ej skulle arkiveras, att de med hänsyn

till den stora åtgången komnie att tillverkas i mycket stora serier, och att det

vore av synnerlig vikt att utrymmesbehovet begränsades till det minsta möj­

liga, hade kommittén emellertid ansett sig kunna och böra räkna med det

nyssnämnda specialformatet.

I förevarande sammanhang torde slutligen böra omnämnas, att kommitté­

förslaget i anslutning till bestämmelserna om kyrkoböcker och register även

upptager vissa stadganden berörande frågan om kyrkoböckernas offentlighet.

Sålunda föreskrives, att envar skulle äga utan kostnad erhålla del av vad

kyrkobok innehölle rörande honom. Vad åter angår frågan örn rätt att er-

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

75

hålla del av kyrkobok^ innehåll beträffande annan skulle därom gälla vad

i 13, 27 samt 38—40 §§ lagen den 28 maj 1937 om inskränkning i rätten att

utbekomma allmänna handlingar vore stadgat.

Remissyttrandena.

Bortsett från frågan örn införande av församlingslig-

gare — vilken fråga, som nämnts, redan blivit i princip avgjord — har kom­

mitténs förslag angående vilka kyrko höcker som skola föras

liksom även de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående förhål­

landet mellan församlingsboken och församlingslig-

g a r e n i allmänhet icke blivit föremål för erinringar i de avgivna remiss­

yttrandena. Statens organisationsnamnet yttrar emellertid, att en genomgång

av förekommande »hjälpliggare» borde äga rum, därvid icke nödvändiga så­

dana borde utrangeras. Stockholms domkapitel ifrågasätter, huruvida icke

inflyttningsboken kunde avskaffas i församlingar, i vilka församlingsboken

fördes alfabetiskt eller kronologiskt. Vidare hava anmärkningar, på sätt om-

förmäles i det följande, framkommit mot vad förslaget innehåller beträffan­

de utflyttningsboken.

Stadsarkivarien i Stockholm samt pastorsämbetena i Tierp och Glömminge

föreslå införande av skyldighet för pastorsämbetena att föra diarium.

Stadsarkivarien yttrar, att det utan sådana diarier torde bliva omöjligt för

pastor att överblicka sin omfattande skriftväxling, att diarierna torde bliva

omistliga för pastors vikarier och efterträdare, och att ej heller kyrkobokfö-

ringsinspektörerna torde kunna undvara diarierna vid sina inspektioner. Un­

der hänvisning till stadsarkivariens yttrande anför riksarkivet, att dennes

förslag torde vara värt beaktande såvitt anginge större pastorat. Några ge­

nerella föreskrifter syntes dock svårligen kunna ifrågakomma på grund av

församlingarnas växlande storlek och i varje fall syntes dylika föreskrifter

icke vara påkallade i folkbokföringen med hänsyn till den tillfälliga bety­

delsen av den huvudsakliga dithörande skriftväxlingen samt möjligheten av

regress till kyrkobokföringen vid behov. Enligt förslaget stöde för pastor

möjlighet öppen att föra register över sin skriftväxling, och genom de före­

slagna minnesanteckningarna vore det sörjt för att kunskap om pastors be­

slut i den för framtiden viktigaste frågan, som ej återspeglades av kyrko­

bokföringen (vägrad kyrkobokföring), och motiven därtill bleve bevarad i

officiell form.

Domkapitlet i Skara anför, att det kunde ifragasättas, örn hjälpkort-

registret skulle vara behövligt, då ju pastor hade personakterna i sitt

förvar och dessa syntes räcka till för skriftväxlingen mellan pastor och Uins-

byrån. Domkapitlet i Växjö framhåller alt, då personakterna skulle ordnas

såsom församlingsliggare, man därigenom erhölle ett faktiskt hjälpregister

vid sidan av församlingsboken. Under sådana förhållanden och då hinder icke

mötte att liggaren inrättades i alfabetisk ordningsföljd, syntes det domkapit-

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

let som om förandet av ännu ett hjälpregister, bestående av avtryckskort,

vore en onödig tunga i den lokala bokföringen. Ur kontrollsynpunkt kunde

fördelen icke på något sätt stå i proportion till det löpande arbete, som här

måste nedläggas. Domkapitlet i Lund ifrågasätter, huruvida hjälpkortregistret

vore nödvändigt, samt huruvida det ej vore lämpligast, att förandet av re­

gistret ej gjordes ovillkorligt. Denna detalj kunde, anför domkapitlet, lämp­

ligen ordnas efter samråd mellan pastor och kyrkobokföringsinspektören;

skulle det sedermera visa sig att behov av registret verkligen förelåge kunde

ju författningsändring ske. Även domkapitlet i Visby anser det tveksamt, örn

registret verkligen bleve till avsedd hjälp. Domkapitlet ifrågasätter, huruvida

det ej bleve enklare och redigare, om skedda förändringar aviserades till

länsbyrån å särskilda blanketter och obligatorisk utflyttningsbok fördes.

Av tjugufem pastorsämbeten, som särskilt uttalat sig beträffande föreva­

rande spörsmål, hava nio intagit en liknande ståndpunkt som de nyssnämnda

domkapitlen. Tre av dessa pastorsämbeten framhålla, att förslaget innebure

att icke mindre än tre parallella register skulle föras, nämligen församlings­

boken, församlingsliggaren och hjälpkortregistret, vilket syntes onödigt och

medförde betungande arbete samt felrisker. Ett pastorsämbete yttrar, att

det måhända bleve mera arbete nied att hålla reda på och använda detta

hjälpmedel än att vara det förutan. Två av pastorsämbetena framhålla, alt i

vissa församlingar redan fördes hjälpregister, t. ex. radregister, vilka besutte

fördelar framför de föreslagna och därför borde få bibehållas, och alt till­

komsten av ytterligare register medförde en icke önskvärd ökning av arbetet

och utrymmesbehovet. Ett pastorsämbete uttalar, att pastor, om särskilda

blanketter användes för aviseringen, visserligen finge skriva något mera, näm­

ligen även det som funnes tryckt på avtryckskortet, d. v. s. personens full­

ständiga namn, födelsetid, födelsenummer och kyrkobokföringsfastighet. Det­

ta vore emellertid försvinnande lätt i jämförelse med hela det omak, som

enligt de sakkunnigas förslag vållades honom, i varje fall när det gällde

arbetet inom större församlingar. Om länsbyrån befriades från skyldighet

att översända avtryckskort till pastor, skulle rätt avsevärd arbetsbesparing

vinnas för såväl länsbyrån som postverket. — Av ett annat pastorsämbete

föreslås, att personakten skulle i stället för avtryckskort översändas till läns­

byrån för dennas underrättande om förändringar.

I övriga remissyttranden lämnas förslaget om hjälpkortregister, i den mån

det närmare berörts, i princip utan erinran. I yttranden av ett antal pastors­

ämbeten anföres, att registren, ehuru arbetskrävande, säkerligen komme att

bliva till stort gagn, icke minst på landsbygden och även i mindre försam­

lingar, t. ex. vid eftersökning av personer, vilkas bostad ej uppgivits, och

vid utskrivning av åldersbevis eller liknande prästbetyg, att deras använd­

ning vid avisering komme att medföra avsevärd inbesparing av arbetskraft,

och att det vore en stor fördel, att registren avselts skola bliva obligatoriska.

Allmänna svenska prästföreningen yttrar emellertid, att pastor, örn anord­

ningen med hjälpkort infördes, i varje fall borde kunna meddela länsbyrån

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

erforderliga underrättelser på särskild blankett, så att lijälpkortregistret ej

behövde röras på annat sätt än att utbyte av kort ägde rum.

Ett par pastorsämbeten, som ej funnit anledning till erinran mot förslaget

såvitt angår församlingsregistret, uttala däremot beträffande avgångsregistret,

att lösa kort icke vore lämpliga som ersättning för utflyttningsboken; denna

bok kunde bibehållas lika gärna som att avgångsregistret skulle avskrivas

vart tionde år.

Kommunalnämnden och kommunalfullmäktige i Kacka yttra, att hjälp-

kortregistret vore till utomordentlig nytta för aviseringen till länsbyrån och

för efterforskningen av kyrkobokförd person, som ej lämnat mantalsuppgift.

Som sökregister vore det dock behäftat med brister. Uppdelningen i försam­

lings- och avgångsregister, ytterligare uppdelningar av det sistnämnda samt

förekomsten av särskilda avgångslängder påkallade ett omständligt letande,

då registret anlitades. Person, som av en eller annan anledning bytt släkt­

namn, kunde ej återfinnas i registret under sitt förutvarande släktnamn.

Registret hänvisade ej till sida i församlingsboken och — vad värre vore —

endast till den senaste kyrkobokföringsfastigheten. Slutligen vore registret

ofullständigt, då kort avskilts för aviseringsändamål. Tyvärr vore dessa bris­

ter i väsentlig mån irreparabla. Pastorsämbetet i Nacka församling hade

också förklarat sig nödsakat att trots det avsevärda arbete, som därmed för­

knippades, jämsides med hjälpkortregistret även i fortsättningen föra sitt

sökregister för att kunna utföra sina åligganden på ett godtagbart sätt. Pas­

torsämbetet hade dock uttryckt sin synnerliga glädje över hjälpkortregistret,

som i andra avseenden fullt ut gjorde skäl för sitt namn.

Två pastorsämbeten hava yrkat införande av ovillkorlig skyldighet för

pastor alt å registerkort anteckna hänvisning till uppslag i församlingsboken.

Ett pastorsämbete har, med hänsyn till avtryckskortens användning för avi­

seringen, uttalat önskan örn att pastor måtte erhålla dubblett å varje kort.

Klockaren F. Sjögren i Stockholms storkyrkoförsamling anför, att svaghe­

ten med hjälpkortregistret syntes vara, att registret aldrig kunde hållas dags­

aktuellt. Det torde för varje pastorsämbete vara önskvärt och i en större för­

samling nödvändigt, alt ett flyttningsärende kunde göras fullständigt klart, då

personakten inkomme, så att när personen blivit inskriven i församlingen

han återfunnes i alla register och uppslag, där en i församlingen kyrkoskri-

ven skulle återfinnas. Det sätt på vilket avtryckskorten enligt förslaget skulle

tillhandahållas gjorde det omöjligt för pastorsämbetet att hålla det alfabe­

tiska församlingsregistret dagsaktuellt. Vid en inflyttning måste pastor i så fall

utskriva tillfälliga kort eller föra ett register eller anteckningar över avtrycks-

kort, som saknades i församlingsregistret, en i de rörligare församlingarna

icke oväsentlig utökning av arbetet. — Avtryckskorten avsåges enligt försla­

get bliva i formatet 88 X 105 mm. Detta format vore icke särdeles lämpligt

att arbeta med, då hela den tryckta texten icke bekvämt kunde läsas om kor­

tet kvarstode i registret, vilket inbjöde till att korten uttoges med åtföljande

risker för felställningar m. m. Dessutom kunde förväxlingar äga rum mellan

församlings- och avgångsregislren. Det vore därför lämpligt att i stället an-

78

vända formatet A 7 fördubblat, alltså 148 X 105 mm samt göra två avtryck

på varje kort, ett högst upp och ett längst ned. Vid utflyttning hade pastor

att avskilja det nedre avtrycket å kortet med ett snitt 60 mm från kortets

underkant. Detta 60 mm höga kort medsändes personakten till inflyttnings-

iörsamlingen medan den övre delen ställdes i avgångsregistret. Pastor i in-

flyttningsförsamlingen kunde å den erhållna kortdelen göra de nödvändigaste

anteckningarna samt inställa kortdelen i ett särskilt register i avvaktan på det

ordinarie avtryckskortet. På enahanda sätt kunde förfaras då pastor skulle

på avtryckskort göra aviseringar till länsbyrån. Härmed vunnes följande för­

delar. Kortformatet i församlingsregistret inbjöde icke till kortens uttagande.

Kortets aktuella textyta bleve i sin helhet synlig, då registret öppnades. För­

samlings- och avgångsregistren bleve av olika format och kunde icke för­

växlas. Interimskort eller anteckningar örn kort som saknades behövdes icke.

Särskilda stolpar och anteckningar för markering av saknade kort bleve onö­

diga. Det alfabetiska församlingsregistret bleve automatiskt dagsaktuellt och

tillförlitligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån avstyrker förslaget örn att av-

gångslängder .skulle upprättas genom länsbyråns försorg. Det torde, anför

länsstyrelsen, bliva svårt för länsbyrån att jämte övriga arbetsuppgifter sva­

ra för detta betydande arbete, vilket hänförde sig till rent lokala intressen

och bäst lämpade sig för utförande i församlingens egen regi. Länsstyrelsen i

Malmöhus län, som anför betänkligheter med avseende å den arbetsbörda

som genom förslaget pålagts prästerskapet, uttalar i anslutning därtill, att

länsstyrelsen därför icke ville ifrågasätta, att avskriften av avgångsregistret

skulle ombesörjas av pastor, vilket annars hade tett sig som det naturligaste.

Som nämnts hava några pastorsämbeten framhållit, att avgångsregistret —

och därmed givetvis även avgångslängden — onödiggjordes om utflytt­

nings!) o ken bibehölles. Fem pastorsämbeten, vilka lämnat förslaget om

h j älp k or t regi st er utan erinran, hava uttalat att utflyttningsbok borde föras

vid sidan av nämnda register. I yttrandena anföres, att utflyttningsboken vore

av stor betydelse tor vinnande av ordning och reda i kyrkobokföringen samt

vid efterforskningen av personer, vilkas bostad ej vore känd, ävensom för

befolkningsstatistiken. I sistnämnda hänseende framhåller ett av pastorsäm­

betena särskilt, att beräkningen av folkmängden i församlingarna enligt kom­

mitténs föi slag bleve ganska invecklad, besvärlig och — örn vägen skulle

tagas över mantalslängderna — måhända tämligen osäker.

Beträffande frågan om utflyttningsbokens fortsatta förande anför riksar­

kivet, att tran landsarkivhall framtörts betänkligheter mot utflyttningsbokens

avskaffande. Enlig förslaget skulle avgångslängden fungera som ersättare. Alt

låta en av pastor förd ämbetsbok ersättas av en avskrift hade ansetts inne­

bära införandet av ett riskmoment. Riksarkivet kunde för sin del icke bortse

från att risken för lelaktigheter elkade genom avskrivningen, men ämbetsver­

ket funne, att med det föreslagna systemet måste anses vara sörjt för en be­

tryggande redovisning av omflyttningen genom anteckningarna i församlings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

79

och inflyttningsböckema. Även om önskemålet örn utflyttningsbokens fort­

satta förande tillgodosåges, skulle denna bok till följd av det ändrade förfa­

ringssättet vid flyttning icke få samma karaktär av ämbetsbok som den tidi­

gare haft. Den skulle närmast komma att bli en lista över de utflyttade, hän­

förande sig till församlingsboken; sitt största gagn i det löpande arbetet skulle

den måhända göra som ett slags diarium över avsända personakter. Också i

betraktande därav ansåge sig riksarkivet icke böra resa krav på utflyttnings­

bokens fortsatta förande. Däremot holle ämbetsverket för nödigt, att av-

gångslängden till sin riktighet styrktes. Riksarkivet utginge från, att samtliga

på korten förekommande sidhänvisningar avskreves. Därigenom skulle ett av

landsarkivarien i Härnösand framfört önskemål om register till församlings­

boken bli tillgodosett. Kommittén hade räknat med att de avlidna skulle kun­

na uteslutas ur avgångslängden, om detta ur arbets- och kostnadssynpunkter

funnes önskvärt. Detta kunde dock icke ske, om längden skulle kunna an­

vändas som register till församlingsboken.

Domkapitlet i Växjö anför, att vad som kunde vinnas genom hjälpkort-

registrets bevarande ur arkivsynpunkt syntes elimineras därav, att utrange­

rade kort skulle ersättas av en genom länsbyråns försorg upplagd avgångs-

längd. Domkapitlet holle bestämt före, att i detta avseende hittillsvarande

ordning vore att föredraga och att förandet av uflyttningsbok i de flesta för­

samlingar vore en lika effektiv och vida enklare anordning än hållandet av

hjälpkortregister. Skulle åter i större stadsförsamlingar ett särskilt kortregis­

ter likväl förås, motsvarande det föreslagna s. k. församlingsregistret, syntes

tillstånd böra meddelas att ersätta utflyttningsboken med avgångsregister,

som lämpligen varje år omskreves i avgångslängd.

Beträffande de av kommittén föreslagna minnesanteckningarna

rörande vissa ärenden yttrar ett pastorsämbete, att därigenom säkerligen

större reda och trygghet komme att tillföras folkbokföringen. — Som förut

nämnts, har ett annat pastorsämbete ansett, att anteckningarna borde föras

i ett diarium, upptagande jämväl andra anteckningar. I ytterligare ett ytt­

rande från prästerligt håll hava diarier föreslagits, dock endast som form

för de ifrågavarande minnesanteckningarna.

Ett av de pastorsämbeten, som yrkat utflyttningsbokens bibehållande så­

som obligatoriskt förd urkund, framhåller i anslutning därtill, att frivil­

ligt förda handlingar ej borde få förekomma inom kyrkobokfö­

ringen. Ingenting borde vara utlämnat åt frivilligheten. Allt borde vara be­

stämt fixerat. Inte bara utflyttningsboken borde vara obligatorisk, utan ock­

så de av kommittén nämnda förteckningarna (iver blinda, dövstumma, sin­

nessjuka och sinnesslöa samt över främmande trosbekännare, utlänningar

eller personer som förvärvat svensk medborgarrätt. Dessa förteckningar

hade understundom visat sig vara av stort värde och borde alltså bibehållas.

— Ett annat pastorsämbete yttrar, att den av kommittén föreslagna bestäm­

melsen vore tacknämlig, men att befogenheten alt bestämma örn de ifråga­

varande längderna ej borde tillkomma pastor ensam; biskop och domkapitel

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

81

påkallad av innehåll, att personakt, även i vad avsåge anteckningar äldre

än 70 år, icke finge utan vederbörandes samtycke till annan utlämnas, förrän

den överförts till riksbyråns död- eller emigrantregister. En sådan föreskrift

borde synas så mycket mindre betänklig, som kyrkobokföringen i övrigt kun­

de tillgodose alla legitima behov.

Med avseende å den av kommittén föreslagna bestämmelsen om rätt

att erhålla del av kyr koboks innehåll utan kostnad

hava två landsarkivarier påpekat, att bestämmelsen bomme i konflikt med

förordningen örn expeditionslösen. Riksarkivet yttrar i anslutning härtill, att

anmärkningen torde äga sin riktighet. I fråga örn avskrifter förmärktes även

motsättning till stämpelförordningen. Enligt riksarkivets förmenande skulle

det emellertid vara önskvärt, att den olikhet, som nu kunde råda mellan

pastorsexpeditioner och landsarkiv beträffande stämpelbeläggning vid med­

delande eller avskrift ur kyrkobok, bringandes att upphöra, när de äskade

uppgifterna gällde den sökande personligen. Erfarenheten hade nämligen

visat, att det verkade irriterande, då avgift utkrävdes av den tillfälliga an­

ledningen, att vissa pastorsämbeten måst leverera sina arkivalier i förtid.

Erforderliga ändringar syntes böra göras i stämpel- och lösenförordningarna.

Departementschefen. Lika med kommittén anser jag att i statskyrko-

församlingarna böra föras — utom församlingsbok och församlingsliggare —

bok över obefintliga, inflyttningsbok, födelse- och dopbok, konfirmationsbok,

lysnings- och vigselbok samt död- och begravningsbok. Frågan om vilka

kyrkoböcker som skola föras i dissenterförsamlingar torde däremot icke för

närvarande böra upptagas till prövning utan torde därmed böra anstå i av-

bidan på att dissenterlagskommittén hunnit slutföra sitt arbete. De nuvaran­

de bestämmelserna i ämnet torde sålunda tills vidare böra gälla oförändrade.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 20 april 1945 framhöll jag till

motivering av förslaget om församlingsliggare bland annat, att personakterna

skulle ersätta flyttningsbetygen. Jag framhöll vidare, att betydande felrisker

vore förbundna med den dubbla avskrivning av anteckningar, som flyttnings-

betygens utfärdande och återinskrivning innebure, medan däremot anteck­

ningarna i personakterna skulle grundas omedelbart på inkomna anmälning­

ar och andra uppgifter för kyrkobokföringen och således hava karaktär av

originalanteckningar. Dessa uttalanden lämnades av riksdagen utan erinran.

Då beslut örn huvudgrunderna för folkbokföringsreformen fattades torde så­

lunda hava avsetts, att anteckningarna i personakterna skola hava nyssnämn­

da karaktär. I departementsförslaget har i enlighet härmed intagits den av

kommittén föreslagna bestämmelsen, att i församlingsboken ej må införas an­

teckning, som jämväl skall ske i personakt, med mindre anteckningen förut

är eller samtidigt varder gjord i personakten.

I församlingsboken torde endast de i församlingen kyrkobokförda perso­

nerna böra upptagas. Inflyttad person anses emellertid enligt kommittéför­

slaget såsom kyrkobokförd ej från och med den dag, då flyttningen anmäles,

Bihang till riksdagens protokoll

1946

. 1 sami. Nr 255.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

utan först från och med den dag då han i samband med personaktens över­

sändande avföres ur utflyttningsortens församlingsbok. Häri ligger uppen­

barligen ett motiv för den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att icke

någon må införas i församlingsboken med mindre personakt för honom fin­

nes i församlingsliggaren. Oavsett hur inflyttningsdagen bestämmes — en

fråga, till vilken jag återkommer i annat sammanhang (s. 158) — torde emel­

lertid säkerhetshänsyn kräva, att inskrivningar av inflyttade personer städse

grundas på vederbörandes personakter. Jag anser därför att den nyssnämn­

da, av kommittén föreslagna bestämmelsen bör meddelas. Till dess inskriv­

ning i församlingsboken kan ske, torde den inflyttade böra upptagas i inflytt-

ningsboken. Detta medför i sin tur, att inflyttningsboken bör vara obligato­

risk, varför det sålunda icke är möjligt att tillmötesgå Stockholms domkapi­

tels önskemål om undantag i vissa fall från skyldigheten att föra inflytt-

ningsbok.

I inflyttningsboken torde även böra antecknas personer, beträffande vilka

pastor beslutar att de icke skola kyrkobokföras i församlingen. Lika med

kommittén anser jag, att minnesanteckningar böra föras angående skälen till

sådana beslut. Dessa anteckningar torde lämpligen böra bevaras i arkivmäs­

sig ordning. Med hänsyn härtill torde anteckningarna böra hänföras till kyr­

koböckerna och föras som en särskild avdelning av inflyttningsboken. Vid

sådant förhållande torde jämväl de nyssnämnda anteckningarna om perso­

nerna kunna göras i denna avdelning av boken.

Beträffande övriga föreslagna minnesanteckningar torde jag få uttala mig

i samband med frågan om föreläggande att anmäla flyttning (s. 162).

Enligt kyrkobokföringsförordningen skola i församlingsboken förås sär­

skilda förteckningar över utländska undersåtar och främmande trosbekän­

nare. I praxis hava på liknande sätt förts förteckningar över blinda, döv­

stumma, sinnessjuka och sinnesslöa. Dessa förteckningar torde emellertid äga

sådan betydelse, att de böra vara obligatoriska. Jag föreslår därför i denna

del ändring i kommitténs förslag, enligt vilket förteckningarna räknats till

frivilligt förda handlingar.

Enligt de beslutade grunderna för folkbokföringsreformen skall innehållet

i länsbyråernas tryckande register aktualiseras med stöd av fortlöpande avi-

sering från prästerskapet. Ur säkerhetssynpunkt torde det därvid vara lämp­

ligt, att pastor efter varje ändring erhåller ett avtryckskort med skyldighet

att kontrollera, att aviseringen rätt uppfattats. Sådana kort torde även, så

snart det med hänsyn till arbetstekniska skäl är lämpligt, böra tillställas pas­

tor för kontroll av att församlingens befolkning fullständigt och riktigt däri

upptagits. I verkligheten skulle detta innebära, att pastor erhölle ett hjälp-

kortregister över befolkningen och ägde möjlighet att hålla registret aktuellt

på sätt kommittén föreslagit.

Beträffande spörsmålet, örn pastor bör vara skyldig att föra sådant regis­

ter, som nyss sagts, hava emellertid olika meningar uttalats i remissyttran­

dena. Med avseende å de invändningar som gjorts torde till en början böra

framhållas, att församlingsliggaren icke lärer kunna uppställas så att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

83

blir användbar som uppslagsregister. Av skäl som jag torde få närmare utveck­

la i samband med frågan örn mantalsskrivningen (se nedan s. 229) synes

nämligen församlingsliggaren böra uppläggas eften personernas bostads­

fastigheter i mantalslängden ordning.

Jag vill tillägga att, även örn församlingsliggaren skulle föras alfabetiskt,

det likväl är tvivelaktigt örn den skulle lämpa sig för användning såsom

hjälpregister. Den bleve säkerligen tyngre och mera tidskrävande att arbeta

med än ett kortregister. Framförallt bör emellertid framhållas olägenheten

av den starka förslitning, för vilken personaktema vid sådan användning

skulle utsättas, en synpunkt som, enligt vad jag inhämtat, även av kom­

mittén ansetts förtjäna stort beaktande; med hänsyn till kravet på säkerhet

i folkbokföringen torde det vara av stor vikt att personaktema handhavas

så att behovet av omskrivning ej ökas. Församlingsliggaren torde därför icke

böra anlitas som hjälpregister.

I vissa yttranden från kyrkligt håll har vidare ifrågasatts huruvida de

föreslagna hjälpregistren vore behövliga och medförde nytta, motsvarande ar­

betet med deras förande. I några av dessa fall synes dock tveksamheten sam­

manhänga med att man utgått från att församlingsliggaren kunde användas

som register, vilket som jag redan anfört icke torde vara lämpligt. I det över­

vägande antalet remissyttranden har emellertid förslaget om hjälpkortregister

i princip lämnats utan erinran. Exempel på användningsmöjligheter hava

anförts i betänkandet och några yttranden. Dämtöver torde böra framhållas,

att det även för andra lokala myndigheter och befattningshavare än de kyrk­

liga kan vara förmånligt att på pastorsexpeditionen äga tillgång till ett alfa­

betiskt register över ortsbefolkningen, och att ett sådant register kan medföra

fördelar jämväl för allmänheten, bland annat genom att möjliggöra ett snab­

bare betjänande. För egen del anser jag det därför otvivelaktigt att registren

komma att bliva till betydande nytta.

I vissa remissyttranden har vidare anförts, att registren komme att med­

föra en icke önskvärd ökning av utrymmesbehovet på pastorsexpeditionerna

samt betungande arbete för prästerskapet. Utrymmesbehovet blir emellertid,

som torde framgå av de i betänkandet lämnade sifferuppgifterna, icke stort.

Vad arbetet angår, har man givetvis att räkna med en viss ökning, vars stor­

lek kan vara svår att på förhand bedöma, men det förefaller dock som örn

man överskattat svårigheterna och ej tillräckligt beaktat de lättnader i fråga

om annat kyrkobokföringsarbete, som registren torde medföra.

Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att behovet av hjälp­

register givetvis växlar något med ortsförhållandena, och det kunde med

hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke, därest pastorsämbetena ålägges att

föra hjälpkortregister, möjlighet borde finnas att medgiva undantag från

denna skyldighet. I vissa remissyttranden har vidare ifrågasatts, huruvida

icke redan förda register fortfarande borde få användas i stället för de före­

slagna.

Dessa spörsmål sammanhänga emellertid nära med frågan huruvida av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

85

avisering måste emellertid vissa inskränkningar härutinnan föreskrivas till

förebyggande av misstag vid aviseringen. Hinder torde dock ej föreligga mot

att hänvisning till uppslag i församlingsboken antecknas. Äldre kort för per­

son, som bytt släktnamn, torde även kunna tillåtas kvarstå med anteckning

örn detta förhållande, därest kortet makuleras på sådant sätt att risken för

att detsamma kommer till användning vid avisering i stället för det aktuella

kortet förebygges. Vissa i remissyttrandena påpekade brister hos det av kom­

mittén föreslagna hjälpkortregistret torde härigenom undanröjas. Med avse­

ende å den i ett remissyttrande gjorda invändningen, att det vore en brist

att registret hänvisade endast till den aktuella kyrkobokföringsfastigheten, bör

dessutom framhållas att hänvisning till föregående uppslag skall antecknas i

församlingsboken vid flyttning inom församlingen, varför möjlighet att åter­

finna äldre anteckningar rörande personen föreligger; har inflyttad person

tidigare varit kyrkobokförd i församligen kommer detta, såvitt avser tiden

efter det personakt upprättats, att framgå av den hänvisning till uppslag i

församlingsboken, som enligt förslaget skall antecknas i personakten.

Beträffande den föreliggande frågan göra sig emellertid även andra syn­

punkter gällande än de nu berörda. Sålunda torde större snabbhet och säker­

het vinnas i arbetet med omprägling av plåtar, därest präglingsunderlaget

utgöres av avtryckskort med anteckningar angående de ändringar, som skola

vidtagas, än om särskilda blanketter komma till användning. Vidare torde

plåtarnas framtagande ur registret underlättas om de uppgifter, som tjäna

till ledning vid eftersökningen, äro tryckta. Utom att handskriven text i all­

mänhet är mindre snabbläst bör i detta hänseende framhållas, att även mind­

re avvikelser från tryckplåtens text i vad rör dessa uppgifter — såsom olik­

heter i stavningen av namn eller i fråga fastigheternas betecknande, felskriv­

ning av födelsenummer och dylikt — kunna ställa länsbyrån inför identi-

fieringsproblem, vilka icke kunna lösas med erforderlig säkerhet utan att

pastor tillfrågas. Dessa synpunkter torde med hänsyn till arbetets omfatt­

ning och brådskande natur äga stor betydelse.

Såsom av det anförda framgår, kunna skäl anföras såväl för som emot

det av kommittén förordade aviseringssystemet. Vid övervägande av dessa

skäl har jag emellertid för egen del icke ansett mig hava anledning att från­

gå kommitténs förslag. Jag förordar sålunda, att aviseringen till länsbyråer-

na skall ske medelst avtryckskort. Jag vill tillägga, att det särskilt under de

första åren av det nya systemets tillämpning är av betydelse, att aviseringen

sker enligt nämnda metod, med hänsyn till att förekommande skiljaktigheter

mellan tryckplåtarnas text och kyrkoböckerna därigenom lättare upptäckas

och rättas.

Då jag sålunda förordar kommitténs förslag att aviseringen skall ske me­

delst avtryckskort, anser jag mig även böra tillstyrka förslaget att pastor

skall vara skyldig att föra hjälpkortregister. Något undantag från nämnda

skyldighet lärer icke kunna medgivas, då aviseringsförfarandet generellt bör

bygga på användandet av avtryckskort.

Erforderliga detaljbestämmelser angående registrens förande torde böra

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

meddelas av Kungl. Majit i administrativ ordning. Emellertid torde jag i

detta sammanhang få beröra en fråga av mera principiell betydelse, nämligen

huruvida hjälpkortregistren även skola omfatta avgångsregister. Spörsmålet

äger samband med frågan örn utflyttningsbokens fortsatta förande.

Avgångsregistret framväxer enligt förslaget ur församlingsregistret genom

att avgångnas kort överföras. I samband med överföringen göres å kortet

anteckning för den som avlidit örn dödsdagen, för den som utflyttat örn ut-

flyttningsdagen jämte den församling eller den utrikes ort, till vilken per­

sonen flyttat, samt för den som överförts till boken över obefintliga om

överföringen och dagen därför. Ur arbetssynpunkt torde registret sålunda

ställa sig förmånligare än en handskriven liggare. Med avseende å de i re­

missyttrandena anförda betänkligheterna mot användningen av lösa kort

må framhållas, att registret i det dagliga arbetet icke behöver röras utom

vid läsning och insättning av nya kort. Det antydda riskmomentet torde

därför vara ringa. Registret avses skola föras alfabetiskt för tioårsperioder

utom i församlingar med stor eller särskilt rörlig befolkning, där kortare

perioder ansetts kunna ifrågakomma. Med avseende å användbarheten vid

eftersökning av personer torde registret därför vara överlägset utflyttnings-

boken, vilken enligt kyrkobokföringsförordningen visserligen må inrättas

alfabetiskt men skall föras årsvis, och vilken icke torde med bibehållen ka­

raktär av bok kunna bekvämligen föras alfabetiskt för längre perioder. I

registret avses även avlidna och obefintliga skola upptagas. Härigenom vin­

nes en alfabetisk förteckning över sådana personer, vilken saknar motsva­

righet enligt nuvarande ordning, dock att boken över obefintliga på sina

håll torde förås alfabetiskt. Med hänsyn till vad i remissyttrandena anförts

om utflyttningsbokens betydelse för befolkningsstatiken må framhållas, att

avtryckskorten för de under löpande året avgångna torde kunna uppställas

så, att pastorsämbetena vinna samma möjlighet som för närvarande att

lämna uppgifter örn antalet utflyttade, örn detta skulle finnas erforderligt.

Mot förslaget har emellertid vidare anförts, att avgångsregistret förutsatts

skola periodvis avskrivas i en avgångslängd och att vid sådant förhållande

utflyttningsbok lika väl kunde föras. Med hänsyn till bland annat det stora

utrymme de kräva torde kortregister i allmänhet mindre väl lämpa sig för

arkivering. Därest avgångsregister skola föras torde därför den föreslagna

avskrivningen vara ofrånkomlig. Ur arbetssynpunkt torde emellertid detta

förfaringssätt vara till fördel för prästerskapet, även om avgångslängden så­

som riksarkivet yrkat måste till sin riktighet bestyrkas, vilket torde böra

föreskrivas. En utflyttningsbok lärer nämligen icke kunna föras annorledes

än för hand, och i praktiken torde detta arbete, om boken skulle bibehållas,

även framdeles i viss utsträckning komma att utföras av pastor. Förslaget

innebär möjlighet att för skrivarbetet anlita mindre kvalificerad arbetskraft

och skrivmaskiner. Enligt förslaget skulle arbetet utföras genom länssty­

relsens försorg. Av praktiska skäl torde det emellertid vara lämpligare att

arbetet utföres i församlingarna under pastorsämbetenas överinseende. Kost-

87

naderna, vilka torde bliva relativt obetydliga, synas därvid böra bestridas av

församlingarna.

På grund av det anförda tillstyrker jag kommitténs förslag angående av-

gångsregister och avgångslängd med den ändring som framgår av vad jag

sist yttrat. I avgångslängden torde även avlidna personer böra upptagas. Vid­

kommande utflyttningsboken ansluter jag mig på de skäl kommittén och

riksarkivet anfört till uppfattningen att denna bok ej bör bibehållas som

obligatoriskt förd urkund. Beträffande detaljutformningen av förslaget an­

gående avgångsregister torde jag få hänvisa till vad jag yttrat i det föregå­

ende angående närmare bestämmelser rörande hjälpkortregistrens förande.

Mot vad kommittén i övrigt anfört angående frivilligt förda handlingar för

kyrkobokföringen har jag intet att erinra. Till dessa handlingar torde, örn

församlingsliggaren på sätt jag anfört upplägges i mantalslängden ordning,

jämväl böra hänföras fastighetslängd. Fastighetslängd och utflyttningsbok

torde böra räknas till kyrkoböckerna, därvid den förra bör anses såsom en

avdelning av församlingsboken.

De i betänkandet berörda frågorna angående formulär torde lämpligen

böra regleras genom av Kungl. Maj :t i administrativ ordning utfärdade före­

skrifter. Vad angår frågan örn det metriska formatsystemet torde visserligen,

såsom kommittén framhållit, de föreslagna formaten för kyrkoböcker nöd­

vändiggöra ombyggnad av en del lokala arkivutrymmen. I likhet med riks­

arkivet är jag emellertid av den meningen, att de fördelar detta system er­

bjuder äro av den art, att systemet det oaktat bör vinna tillämpning i folk­

bokföringen.

Vidkommande härefter frågan örn handlingarnas offentlighet torde kom­

mittén med det föreslagna stadgandet, att envar äger taga del av vad kyrko­

bok innehåller rörande honom, icke hava avsett annat än att erinra örn

vad som redan gäller enligt tryckfrihetsförordningen och den särskilda se­

kretesslagen. Vid sådant förhållande och då samtliga föreslagna handlingar

utan lagändring torde vara att hänföra under 13 § sekretesslagen lärer den

av kommittén föreslagna bestämmelsen vara obehövlig. I remissyttrandena

hava emellertid framkommit vissa yrkanden örn utökning av sekretesskyd­

det. Vad särskilt angår personakterna synas dessa yrkanden grunda sig på

att en dylik akt, såsom innehållande en sammanställning av uppgifter röran­

de personen i fråga, skulle hava annan karaktär än de handlingar med vil­

ka man hade att räkna vid lagens tillkomst. De åsyftade anteckningarna äro

dock i själva verket ej av annat slag än de som ifrågakomma enligt gällande

ordning och torde icke, såsom riksarkivet synes förmena, kunna jämställas

med anteckningarna i straffregistret. Skäl torde sålunda icke föreligga till

ändring av gällande bestämmelser i denna del.

Vad slutligen angår den av kommittén föreslagna bestämmelsen örn rätt

att utan kostnad taga del av kyrkoboks innehall torde jag i annat samman­

hang få framlägga förslag till härav föranledda ändringar i stämpel- och

lösenförordningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255-

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

2. Medborgarkori.

Kommittén. I betänkandet erinras inledningsvis om att åtskilliga förslag om

införande av särskilda handlingar, användbara som hjälpmedel i folkbokfö­

ringen eller som legitimationshandlingar, under de två senaste decennierna

sett dagen men icke lett till förverkligande. Motioner härom hade väckts vid

1925, 1926 och 1928 års riksdagar, och mera utformade förslag hade fram­

lagts i 1924 års uppbördssakkunnigas och 1936 års uppbördskommittés be-

tänkanden. Jämlikt de äldre förslagen skulle den handling, som ifrågasatts

till införande, hava karaktären av en bok, benämnd kyrkoskrivningsbok

eller medborgarbok, vilken skulle första gången utfärdas för barn vid anmä­

lan örn deras födelse eller, enligt de uppbördssakkunnigas förslag, då de fyllt

15 år, och för vuxna personer vid anmälan örn flyttning. Boken skulle inne­

hålla uppgift örn bl. a. kyrkobokföringsort och vid flyttning företes för an­

teckning såval i utflyttningsorten som inflyttningsorten. Enligt de uppbörds­

sakkunnigas förslag skulle boken dessutom vid flyttning från ett län till ett

annat av pastor i inflyttningsorten behållas och insändas till länsstyrelsen i

länet samt av länsstyrelsen användas till ledning vid den flyttandes införande

i länsstyrelsens folkregister och därefter återställas till den flyttande. Vad åter

anginge den av 1936 års uppbördskommitté föreslagna handlingen, benämnd

medborgarkort, vore denna tänkt som ett rent identitetsbevis och i motsats

till de nyssnämnda icke avsedd att användas som hjälpmedel i folkbok­

föringen. Med hänsyn lill bl. a. den salunda ifrågasatta begränsningen i an­

vändningssättet hade det föreslagna medborgarkortet emellertid blivit före­

mål för kritik i de remissyttranden som avgivits över förslaget.

Folkbokföringskommittén erinrar vidare örn det i 9 § gränskontrollkun­

görelsen den 13 februari 1942 (nr 59) omförmälda medborgarkortet.

För egen del framlägger kommittén förslag om införande av medborgar­

kort, avsett att användas bade som identitetsbevis och som hjälpmedel i folk­

bokföringen.

Beträffande frågan örn behovet av en sådan handling återger kommittén

till en början i sin motivering följande uttalanden i 1943 års bevakningsut-

rednings den 1 juni 1943 avgivna betänkande:

Enligt utredningens mening kunde införande av en generell legitimations-

skyldighet motiveras jämväl ur andra synpunkter än dem, som sammanhäng­

de med syftet att åvägabringa en förbättrad folkbokföring. Även om något ut­

tryckligt stadgande därom icke förelåge, torde envar vara skyldig att vid be­

hov legitimera sig. I detta avseende ville utredningen erinra örn bestämmelsen

i 19 § 7 mom. strafflagens promulgationsförordning, enligt vilken okänd per­

son, som undandroge sig att uppgiva sitt namn eller sitt hemvist eller mot

vilken skälig anledning törekomme, att hans uppgift därom vore osann, finge

tagas i häkte till dess tillförlitlig upplysning cm hans identitet vunnes, även

örn det brott, varför han misstänktes, vore av ringare art. Vidare vore enligt

4 § bevakningskungörelsen den 24 maj 1940 envar skyldig att på anfordran

av bevakningspersonal uppgiva namn och hemvist; uraktlåtenhet härutinnan

kunde medföra tagande i förvar. För att styrka identiteten användes för

närvarande i brist på ett allmängiltigt identitetsbevis prästbetyg, arbetsintyg,

körkort, respass, personkort för inköp av ransonerade livsmedel och andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

89

likvärdiga handlingar ävensom muntligt vittnesmål av tillförlitliga personer.

Frånsett passen kunde ingen av berörda handlingar anses fylla de anspråk,

som måste ställas på en legitimationshandling. Vad särskilt anginge körkortet

vore detta så tillvida bristfälligt, att någon skyldighet ej förelåge för inneha­

varen att till den myndighet som utfärdat detsamma göra anmälan örn för­

ändring som kunde hava inträtt i förhållande, varom uppgift förekomme å

körkortet. För myndigheternas vidkommande skulle införande av allmänt

legitimationstvång innebära en stor fördel. Detta gällde särskilt polismyndig­

heterna. 1 polisens arbete förekomme det mycket ofta, att personer från annan

ort som vore misstänkta för brott eller av annan anledning måste höras, sak­

nade varje legitimationshandling, vilket medförde att en mången gång tids­

krävande och omfattande utredning måste verkställas för utrönande av ve-

derbörandes identitet. Därest envar vore skyldig att inneha en med fotografi

och erforderliga identitetsuppgifter försedd legitimationshandling, skulle gi­

vetvis i dylika fall åtskilligt arbete kunna besparas icke endast polisen utan

även andra myndigheter. Vidare skulle övervakningen av lösdrivare och

andra kringstrykande personer underlättas högst betydligt, örn en allmän le-

gitimationsskyldighet infördes. En dylik föreskrift skulle ävenledes vara av

stor betydelse vid efterspanande av brottslingar och andra efterlysta personer.

Vid plötsliga sjukdoms- och dödsfall vore tillgången till ett identitetsbevis

också av stort värde. Jämväl för uppbördsmyndigheternas verksamhet torde

ett dylikt identitetsbevis innebära en icke oväsentlig arbetslättnad. Ett gene­

rellt legitimationstvång torde vidare vara till stor nytta även vid uttagning

av personal till allmän tjänsteplikt, luftskydds eller utrymningstjänsteplikt.

Införande av sådan skyldighet skulle slutligen även befrämja lösningen av

det aktuella spörsmålet örn förhindrande av missbruk av rösträtten vid all­

männa val. Jämväl för allmänhetens del förelåge behov av ett allmängiltigt,

officiellt identitetsbevis vid olika tillfällen i mellanhavande med postverket,

bank-, försäkrings- eller pensionsinrättning, vid sökande av arbetsanställning

etc. Kravet på införande av allmän legitimationsskyldighet framträdde med

särskild styrka vid krig eller krigsfara. I en dylik situation påkallades mel­

eher mindre långt gående inskränkningar i befolkningens rörelsefrihet. Att

ett generellt identitetstvång skulle medföra väsentliga lättnader vid genom­

förandet av dessa restriktioner torde vara otvivelaktigt. Vissa av ifrågava­

rande inskränkningar, såsom exempelvis sådana, sorn påkallades vid om­

flyttningar av befolkningen, mera omfattande trafikrestriktioner etc., torde

ej med erforderlig skyndsamhet och effektivitet kunna genomföras utan

att en dylik legitimationsskyldighet förelåge. Även för upprätthållandet av

en verksam samfärdselkontroll syntes införande av en sådan plikt vara er­

forderlig; betydelsen av förhr.ndenvaron av en sådan skyldighet framträdde

bland annat särskilt tydligt vid en allmän ra/zia å järnvägståg eller annat

kommunikationsmedel. Införandet av skyldighet för envar medborgare att

vara försedd med en identitetshandling av enhetlig typ skulle emellertid

medföra avsevärda kostnader för det allmänna samt betydande olägenheter

för allmänheten. Dessa nackdelar vöre enligt utredningens mening så stora,

att det ej kunde ifrågakomma att stadga en sådan skyldighet, i varje fall

ej så länge nämnda handling avsåges att vara allenast ett medel för veder­

börande att styrka vem han vore. Annorlunda ställde sig saken, därest en

identitetshandling kunde givas även andra uppgifter, närmast för folkbok­

föringen.

Kommittén anför därefter:

Med instämmande ⁱ det ovan anförda vill folkbok ^lori ugskoni ^mil ten för

egen del tillägga följande. Såsom hjälpmedel i folkbokföringen kan med-

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

borgarkortet bliva till gagn i flera avseenden. Dess användbarhet i kyrko-

bokföringsförfarandet med anledning av anmäld flyttning har redan vid de

tidigare tillfällen, då därom varit fråga, blivit vederbörligen uppmärksam­

mad; i kombination med en anordning motsvarande den av kommittén före­

slagna personakten kan medborgarkortet för allmänheten medföra den lätt­

naden, att anmälan behöver ske endast i inflyttningsorten. Missbruk av

prästbevis kunna i stor utsträckning förebyggas; jämför t. ex. i dagspres­

sen omtalade fall, då kvinna blivit intagen å barnbördshus under åbero­

pande av prästbetyg för annan kvinna, vilken därefter

kommit

att bliva i

kyrkoböckerna antecknad som moder till barnet. Därest medborgarkortet

innehåller tillräckligt fullständiga uppgifter, bland andra om kyrkobokfö-

nngsort, kan detsamma eller avskrift därav, för vars besörjande särskilda

blanketter böra tillhandahållas allmänheten, vara tillfyllest i åtskilliga fall,

då nu ålders- eller arbetsbetyg erfordras. Införandet av medborgarkort kan

därför förväntas medföra en väsentlig minskning av behovet av sådana präst­

bevis, vilka för närvarande förekomma i stor utsträckning, och därmed en

minskning av prästerskapets arbetsbörda.

Vad härefter angår spörsmålet om hur handlingen lämpligen skall utfor­

mas framhåller kommittén till en början, att idéns närmare utformning varit

föremål för skiftande förslag och givetvis i viss mån vore beroende av före­

liggande tekniska förutsättningar. Skillnaden mellan de båda huvudtyperna

framginge av de för dem använda beteckningarna medborgarbok och med­

borgarkort. Då kommittén för sitt förslag valt typen medborgarkort hade

kommittén letts av övertygelsen, att handlingens användbarhet såsom legi-

timationshandling därigenom bäst tillgodosåges. Ett kort vore lättare att bära

i fickan eller i plånboken än en bok.

Enligt kommitténs förslag skall envar här i riket kyrkobokförd svensk

medborgare, som fyllt 15 ar, innehava ett av länsbyrå för honom utfärdat

medborgarkort, bestående av pärm och tre sammanhängande blad, beteck­

nade I, II och III.

Pärmen vikes som på en bok och upptager på insidan en ficka, vari bla­

den insättas sa att blad I ligger utanpå och de övriga bladen förvaras inuti

fickan. Denna är avsedd att göras så djup, att den skyddar mot nedsmuts­

ning. Vill man förhindra obehörigt uttagande eller utbyte av blad kan man,

anför kommittén, tänka sig en sådan anordning att pärmen och bladen ge­

nomdragas med ett sigill.

På motsatta insidan innehåller pärmen enligt förslaget utrymme för av­

tryck av personens plåt i vad avser efter- och förnamn, födelsenummer och

födelsehemort ävensom plats för personens namnteckning och dess bestyr­

kande samt för fotografi.

Bladen skola enligt förslaget upptaga ett fullständigare avtryck av person­

plåten, så att därav jämväl framgår personens titel eller yrke, civilstånd,

kyrkobokföringsort och mantalsskrivningsort vid tiden för tryckningen även­

som, om personen är gift, makens födelsenummer.

Att kortet är försett med personens av myndighet eller två vittnen bestyrkta

namnteckning är enligt förslaget ett villkor för dess giltighet. Kortets förse­

ende med fotografi förutsättes däremot som regel skola vara frivilligt. För-

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

91

slaget innehåller dock en bestämmelse örn att Konungen skall äga förordna,

att medborgarkort skall vara försett med fotografi. I fråga örn medborgar-

korts förseende med fotografi stadgar förslaget vidare, att sådant skall in­

sättas i kortet, örn innehavaren därom hänvänder sig till polismyndighet eller

postanstalt och därvid tillhandahåller fotografi av god likhet och lämpligt

format. Fotografi skall av myndighet frånskiljas företett medborgarkort och

återställas till den person kortet avser, om denne gör framställning därom

eller myndigheten finner, att kortet ej längre är tjänligt för sitt ändamål.

Vid namnändring skall enligt förslaget nytt medborgarkort utfärdas av

vederbörande länsbyrå. Nya blad skola av länsbyrån insättas i kortet vid

ändring av personens kyrkobokföringsort; förslaget förutsätter nämligen, på

sätt i det följande beskrives, att medborgarkortet vid anmälan om flyttning

avlämnas till pastor och i samband med flyttningens aviserande insändes

till länsbyrån. För anteckning om ändring i civilstånd skall kortet vid även­

tyr av böter högst 300 kronor inom en månad uppvisas för pastor i kyrko­

bokföringsorten; vid giftermål antecknas därvid såvitt möjligt även makens

födelsenummer. Ändring i annat förhållande varom medborgarkort inne­

håller uppgift skall i kortet antecknas av pastor i kyrkobokföringsorten, om

det begäres och ändringen framgår av kyrkoböckerna. Dessa anteckningar

äro avsedda att införas å blad I.

Vid anmälan om dödsfall, utvandring eller inflyttning i församling skall

den dödes eller flyttandes medborgarkort avlämnas till pastor mot kvitto,

som denne tecknar å baksidan av blad I och överlämnar till ingivaren. Pas­

tor har att övervaka att korten vederbörligen avlämnas. Tvångsmedel mot

försumliga i form av anmaning och vitesföreläggande föreslås.

Länsbyråerna hava enligt förslaget att övervaka, att de som förlorat sitt

svenska medborgarskap eller efter namnändring bekommit nytt medborgar­

kort genast till vederbörlig myndighet insända det icke gällande medborgar­

kortet.

I övrigt har skyldighet att uppvisa medborgarkort ansetts böra stadgas

endast beträffande fall, då pastor eller föreståndare för dissenterförsamling

med kyrkobokföringsrätt i kyrkobokföringsärende sådant påfordrar. Under­

låtenhet har ansetts böra straffas med böter högst 300 kronor.

Vidare föreslår kommittén stadgande örn skyldighet att taga sådan vård

om det för vederbörande utfärdade medborgarkortet, att detta ej förstöres,

förkommer, skadas eller kommer till obehörig användning. Uppsåtligt förstö­

rande har ansetts böra straffas med dagsböter, men i övrigt föreslås ej straff

för åsidosättande av vårdnadsplikten. Straff i form av böter högst 300 kro­

nor kan däremot ifrågakomma för underlåtenhet att anmäla att medborgar­

kort förstörts, förkommit eller på grund av skada eller användning kommit

i bristfälligt skick. Sådan anmälan skall enligt förslaget göras hos pastor i

kyrkobokföringsorten, som har att utröna när och hur förlusten eller skadan

skett samt meddela länsbyrån underrättelse om vad som förekommit. Läns­

byrån skall genast utfärda nytt kort; är det gamla ej i behåll eller med säker­

het förstört skall genom kungörelse i allmänna tidningarna tillkännagivas

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

att medborgarkort för den ifrågavarande personen, utfärdat före viss dag,

icke vidare är gällande. Förkommer medborgarkort ånyo för samma person

och föranledes därav ny sådan kungörelse bär kommittén ansett det böra

åläggas personen att ersätta statsverket kungörelsekostnaden, såframt ej be­

frielse på grund av fattigdom bör beviljas.

Utöver vad nu nämnts innehåller förslaget vissa detaljbestämmelser om

hur medborgarkort skäll tillställas vederbörande.

Genom förslaget om medborgarkort fullföljer kommittén, som nämnts, ett

dubbelt syfte, nämligen att skapa en handling, som dels fyller behovet av ett

allmänt identitetsbevis dels ock utgör hjälpmedel vid kyrkobokföringen.

I förstnämnda hänseende stadgar förslaget, att det, då någon företer gäl­

lande medborgarkort, må anses styrkt, att han är den kortet avser, där annat

ej framgår av omständigheterna elller eljest är veterlig! för den, inför vilken

kortet företes. Sådan beviskraft har ej ansetts böra tillkomma del av med­

borgarkort. Med avseende å sistnämnda begränsning anför kommittén i sin

motivering, att legalt bevisvärde som legitimationshandiing sålunda ej till­

kommer den del av medborgarkortet (blad I), som på sätt förut omnämnts

återställes såsom kvitto, da kortet i kyrkobokföringsärende avlämnas till pas­

tor, men att detta kvitto säkerligen i praktiken det oaktat kommer att god­

tagas som identitetsbevis i mindre viktiga förhållanden.

Vad härefter angår medborgarkortets betydelse för kyrkobokföringen så

förväntas detsamma komma att få ganska stor användning som ersättning

för åldersbetyg m. fl. enklare prästbevis. I förslaget stadgas, att medborgar­

kortet gäller som prästbevis angående förhållanden, varom kortet innehål­

ler uppgift, samt att avskrift av medborgarkortets pärm och iliad I, vilken

är dagtecknad och genom påskrift av myndighet eller två vittnen till riktig­

heten bestyrkt, gäller som prästbevis, utfärdat den dag avskriften är dag­

tecknad.

Framför allt anses medborgarkortet emellertid betydelsefullt som hjälpme­

del vid flyttningsförfarandet. Salunda medför förslaget en viss lättnad i an-

mälningsbesväret genom att flyttningsbetyg avses icke vidare skola uttagas.

Flyttning mellan församlingar inom riket anmäles nämligen enligt förslaget

endast hos pastor i inflyttningsorten. Därvid avlämnas den flyttandes med­

borgarkort, av vilket som förut nämnts kyrkobokföringsorten framgår. Pastor

återställer till den flyttande blad I med påtecknat kvitto å kortets motta­

gande, behåller blad II å sin expedition samt översänder blad III, insatt i

pärmen och försett med anteckning om den nya adressen, såsom rekvisition

av personakt till pastor i kyrkobokföringsorten. Sedan denne översänt per­

sonakten och avfört den flyttande ur församlingsboken, insänder han med­

borgarkortet med anteckning å bladet om utflyttningsdagen — vilken tillika

räknas som inflyttningsdag i den andra församlingen — till länsbyrån i det

egna länet. Länsbyrån, som i regel har den flyttandes personplåt i sitt tryc­

kande register, ändrar plåten, trycker nya blad och insätter dem i medbor­

garkortet, översänder detta till den flyttande samt meddelar, om inflyttnings­

orten tillhör annat län, länsbyrån därstädes underrättelse om flyttningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

93

Remissyttrandena.

Förslaget angående medborgarkort har närmare berörts

i nära ett hundratal avgivna remissyttranden.

Vad till en början angår frågan huruvida medborgarkort,

medborgarböcker eller liknande handlingar allmänt

böra införas har förslaget i denna del tillstyrkts eller lämnats /utan

^erinran i yttranden av överbefälhavaren, statens kriminaltekniska anstalt, ge­

neralpoststyrelsen, statskontoret, kommerskollegium, Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Gö­

teborgs och Bohus, Värmlands och Örebro län, statspolisintendenten, dom­

kapitlen i Linköping, Skara, Strängnäs, Växjö, Lund och Visby, allmänna

svenska prästföreningen, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sve­

riges städers kronouppbördstjänstemun, riksförbundet för fjärdingsman och

polismän, tre magistrater, två kommunalborgmästare, 11 kommunalnämn­

der, 26 pastorsämbeten samt 6 kronouppbördstjänstemän i städer.

Beträffande de fördelar, som skulle vinnas genom medborgarkortens in­

förande, framhåller överbefälhavaren, att medborgarkort särskilt under be­

redskaps- och krigstid torde i hög grad underlätta införandet av legitjma-

tionsskyldighet inom vissa delar av landet eller för vissa befolkningsgrupper,

samt att sådana kort med lämpligt utförande även torde i viss utsträckning

kunna användas för identifiering, därest allmänheten ålades att ständigt bära

dem på sig. Generalpoststyrelsen yttrar, att sådana handlingar obestridligen

bleve till gagn såväl för den enskilde som för det allmänna, och att de bleve

till nytta icke minst i förbindelsen mellan postverket och allmänheten ge­

nom att underlätta expeditionsarbetet i postkassorna, skapa större säkerhet

och undanröja friktionsanledningar. Länsstyrelsen i Stockholms län under­

stryker, liksom flera pastorsämbeten, dessa handlingars betydelse med hän­

syn till den arbetslättnad, som de kunna medföra för pastorsämbetena genom

minskning av behovet av prästbevis. Riksförbundet för fjårdingsmän och

polismän finner det antagligt, att arbetslättnad uppkommer även för polis­

myndigheterna. Vad i betänkandet anförts om möjligheten att förebygga

sådana missbruk, som i vissa fall ägt runi med avseende å åldersbetyg, har

vunnit instämmande i yttranden av en kommunalnämnd och ett par pastors­

ämbeten. Kronouppbördstjänstemännens förening framhåller som önskvärt,

att arbetsgivare ålägges att till ledning för löneuppgifterna till taxeringen göra

vissa anteckningar från arbetstagarnas medborgarkort. Jämväl tre magistra­

ter, en kommunalnämnd och tre kronouppbördstjänstemän betona medbor­

garkortens betydelse ur denna synpunkt.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att, då varje person enligt för­

slaget skulle tilldelas ett födelsenummer, personen även borde erhålla upp­

gift om detta nummer, varför medborgarkortet i detta avseende hade en

ofrånkomlig uppgift att fylla. Det vore också till stor fördel, att allmänheten

genom medborgarkortet bereddes tillfälle att själv kontrollera de uppgifter,

som funnes införda i personregistret. På dessa skäl tillstyrkte länsstyrelsen

kommittéförslaget. Tillstyrkandet skedde dock med tvekan. Ifrågavarande

kort syntes nämligen icke innebära någon nämnvärd fördel för allmänheten

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

utan torde snarast tjäna att underlätta de folkbokförande myndigheternas

arbete. Ett sådant kort fyllde icke ens någon större uppgift som legitima-

tionshandling, därest det icke vore försett med ett relativt nytaget fotografi.

Under sådana förhållanden vore det föga troligt, att innehavaren komme att

bära kortet på sig eller överhuvud taget ägna detsamma föreskriven vård.

Säkerligen komme korten att vålla myndigheterna större besvär och kost­

nader än man räknat med. Beträffande kortens funktion vid flyttningsavi-

sering och därmed sammanhängande möjlighet att mot korten kontrollera i

personregistret införda uppgifter syntes detta ändamål kunna tillgodoses

genom ifyllande av särskild blankett, såsom syntes förutsatt i fall, då dylikt

kort ej utlämnats eller till pastor avlämnats.

Tvivelsmål angående behovet eller värdet av åtminstone ett mera allmänt

införande av ifrågavarande handlingar uttalas även av länsstyrelserna i

Älvsborgs, Gävleborgs och Västerbottens län, domkapitlen i Uppsala, Väster­

ås och Luleå, en magistrat, tre kommunalnämnder, sju pastorsämbeten, två

häradsskrivare, en kronokamrerare och en landsfogde. Av dessa synas läns­

styrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län anse, att medborgarkort eller

medborgarböcker visserligen böra kunna utfärdas men att detta bör ske en­

dast på begäran, medan länsstyrelsen i Västerbottens län samt en kommunal­

nämnd, fem pastorsämbeten och en häradsskrivare närmast synas intaga den

ståndpunkten, att dylika handlingar överhuvud icke böra utfärdas. De tre

domkapitlen, kronokamreraren och ett pastorsämbete förorda ytterligare ut­

redning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån yttrar, att även om det kunde vara synner­

ligen önskvärt att varje svensk medborgare innehade en officiellt utfärdad

legitimationshandling, det likväl icke kunde anses vara av behovet påkallat

att införa obligatoriskt medborgarkort i den utsträckning som de sakkunniga

föreslagit. De fördelar, som därmed skulle vinnas, kunde icke motsvara kost­

naderna samt det tidsödande och omständliga förfarande, som därigenom

ålades myndigheterna. Särskilt olämpligt syntes det vara att införa med­

borgarkort som ett led i folkbokföringsförfarandet, då detta därigenom gjor­

des onödigt komplicerat och dessutom förutsatte, att varje enskild medbor­

gare på föreskrivet sätt toge vård om sitt medborgarkort. Man kunde säker­

ligen utgå från att det ofta komme att felas härutinnan. En allmän skyldig­

het att ständigt kunna förete legitimationshandling kunde visserligen vara

av stort värde under krigstillstånd eller vid andra extraordinära förhållan­

den, men att under normala förhållanden föreskriva dylik skyldighet skulle

säkerligen av det stora flertalet medborgare anses som ett onödigt komplice­

rande av samhällslivet och få karaktär av icke önskvärd övervakning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att dylika legitimationshandlingar

kunde hava ett visst värde under förutsättning att ägarna kunde förväntas

väl vårda korten men att de i annat fall endast torde lända till skada, i det

att de kunde missbrukas örn de komme i utomstående persons hand. De

relativt goda erfarenheterna beträffande medborgarnas sätt att

omhänder -

hava nu gällande personkort syntes icke böra föranleda till optimistisk tro att

Kungl. Maj:ts proposition nr 255-

95

medborgarna även under normala förhållanden skulle väl vårda medborgar-

korten. Liknande synpunkter uttalas av lånsstgrelsen i Västerbottens län samt

två kommunalnämnder och två pastorsämbeten ävensom i vissa yttranden,

i vilka förslaget dock principiellt lämnas utan erinran; för sistnämnda yttran­

den redogöres närmare i det följande (s. 68). Länsstyrelsen i Västerbottens

län yttrar vidare, att införandet av ett generellt legitimationstvång måste med­

föra betydande olägenheter för allmänheten och avsevärda kostnader för sta­

ten. Man måste dessutom räkna med att en betydande del av allmänheten

icke skulle komma att ständigt hava korten tillhands. Korten skulle där­

igenom i avsevärd grad förfela sitt ändamål. Vid jämförande av de förde­

lar, som införande av medborgarkort komme alt medföra, med nämnda och

andra nackdelar, hade länsstyrelsen kommit till den uppfattningen, att de

senare vore så betydande, att länsstyrelsen icke kunde tillstyrka bifall till

kommitténs förslag i denna del.

Luleå domkapitel framhåller, att någon tid nästan alltid komme att för­

flyta, innan ändrat förhållande bleve antecknat på kortet. Under denna mel­

lantid kunde sålunda kortet användas för att styrka förhållanden, som icke

längre vore riktiga. Mest betänkligt vore detta i fråga om civilstånd. Otill­

fredsställande bleve det även med avseende å yrkesuppgifter. En förbättring

vore vunnen, örn kortet obligatoriskt skulle uppvisas i samband med vigsel

eller dom i skillnadsmål för anteckning om det ändrade civilståndet. Dom­

kapitlet ställde sig emellertid överhuvud taget mycket tveksamt inför för­

slaget om medborgarkort. Eventuellt borde förslaget ytterligare omprövas.

Mycket berodde på hur allmänheten läte sig fostras. De notoriskt försum­

liga torde likväl intet system, om än aldrig så genomarbetat i författnings­

texten, kunna förbättra. Enligt domkapitlets mening torde medborgarkort

näppeligen komma att fullt tillfredsställande ersätta åldersbetyg. Otvivelak­

tigt förelåge stor risk för missbruk av föreskriften, att styrkt avskrift av med-

borgarkortet skulle gälla som prästbevis. Tre pastorsämbeten uttala jämväl

farhågor för att medborgarkorten ej komme att i avsedd omfattning uppvi­

sas för aktualisering. Ett pastorsämbete framhåller, att behovet av prästbe­

tyg nödgade många, vilka bokförts som obefintliga, att ordna sin kyrkobok­

föring, men att detta behov minskades genom medborgarkorten. En härads­

skrivare uttalar, att medborgarkortens användning i flyttningsförfarandet

förefölle onödig och med sannolikhet komme att föranleda mycket trassel

och tidsödande besvär, samt att det ifrågasatta sambandet mellan medborgar­

korten och kyrkobokföringen i mångt och mycket syntes sakna praktisk be­

tydelse för en effektivisering av folkbokföringen, i synnerhet på landsbygden.

En landsfogde yttrar, att införandet av ett allmänt legitimationstvång otvivel­

aktigt skulle många gånger underlätta arbetet för polismyndigheten. Det kun­

de dock ifrågasättas, örn de därmed förbundna fördelarna motsvarade den

stora och dyrbara förvaltningsapparat, som bleve nödvändig, därest ett med­

borgarkort gjordes obligatoriskt. 1943 års bevakningsutredning hade icke ve­

lat förorda ett dylikt tvång med mindre identitetshandlingen kunde givas

uppgifter för folkbokföringen. Så hade visserligen skett enligt förslaget, men

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

dessa uppgifter torde icke vara så viktiga, att de motiverade förslaget. Här­

till komme att för att ett medborgarkort skulle vara av verkligt värde ur le-

gitimationssynpunkt det däri införda fotografiet med nödvändighet måste

med vissa mellanrum, exempelvis vart tionde år, utbytas mot ett nytt. Detta

skulle vara ett alltför betungande och tidsödande arbete för den utfärdande

myndigheten.

Med avseende å de föreslagna medborgarkortens användning

i kyrkobokföringen hava, utöver vad. som framgår av det redan

sagda, anmärkningar framställts mot förslaget. Sålunda ifrågasätta länssty­

relserna i Älvsborgs och Värmlands län, Skara domkapitel, en kronouppbörds-

tjänsteman i stad samt fyra pastorsämbeten huruvida icke med hänsyn till

medborgarkortens användning i flyttningsförfarandet jämväl barn under 15

år borde innehava sådant kort. Å andra sidan uttalar Luleå domkapitel, utan

att närmare motivera sin åsikt på denna punkt, att åldersgränsen satts för

lågt.

Beträffande medborgarkortens användning som ersättning för prästbevis

anmärka domkapitlet i Västerås och ett pastorsämbete, att de föreslagna be­

stämmelserna icke garanterade, att avskrift av medborgarkortet i varje fall

lämnade rätt uppgift örn civilstånd den dag avskriften vore dagtecknad. Dom­

kapitlet i Växjö uttrycker däremot önskvärdheten av att medborgarkorten

kunde ersätta åldersbetyg, vilkas utfärdande innebure en avsevärd arbets­

belastning å de flesta större pastorsexpeditioner. Därför borde, anför dom­

kapitlet, uttryckliga och i medborgarkortet intagna bestämmelser utfärdas

om de fall, då styrkt avskrift örn medborgarkortets personaluppgifter ägde

giltighet motsvarande ett prästbetygs.

Beträffande härefter frågan huruvida medborgarkortet eller medborgarbo-

ken, därest en sådan handling införes, bör utnyttjas både som legiti­

mation shandling och som hjälpmedel i folkbokfö­

ringen eller bör hava endast den ena av dessa funktioner, har bl. a. läns­

styrelsen i Älvsborgs län, som av det redan anförda framgår, ansett det

olämpligt att införa medborgarkortet som ett hjälpmedel i folkbokföringen.

Statspolisintendenten yttrar, att det förefölle som om de sakkunniga i första

hand avsett att åvägabringa en förbättrad folkbokföring och endast i andra

hand utformat kortet som legitimationshandling. Generell legitimationsskyl-

dighet borde emellerid nu genomföras, och medborgarkortet borde erhålla

karaktär av allmän legitimationshandling. Å andra sidan anför kommitténs

expert, kyrkoherden A. Wihlborg, att det föreslagna folkbokföringssystemet

med nödvändighet förutsatte tillvaron av medborgarkort men endast och

allenast såsom hjälpmedel vid flyttningsförfarandet. Att det dessutom kun­

de vara till visst gagn som allmänt identifieringsbevis vore en annan sak. De

sakkunniga hade lagt alltför stor vikt vid kortets sistnämnda egenskap och

fördenskull kommit att göra denna detalj långt mera invecklad än nödigt

vore ur folkbokföringssynpunkt. Den i betänkandet uttalade höga uppskatt­

ningen av medborgarkortets användbarhet och värde såsom allmänt identi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

97

tetsbevis vöre i betänklig grad överdriven. Det vore säkerligen tillrådligt att

konstruera medborgarkortet så att det fyllde sin uppgift i folkbokföringen

och låta det tjäna som allmänt identitetsbevis endast i den mån detta under

sådan förutsättning visade sig lämpligt och möjligt.

I övriga yttranden göres ej erinran mot kommitténs förslag ur nu föreva­

rande synpunkt.

Vidkommande spörsmålet huruvida handlingen bör hava

karaktären av kort eller bok lämnas kommitténs förslag utan

erinran i flertalet yttranden, medan bokformen förordas av domkapitlen i

Lund och Visby, allmänna svenska prästföreningen samt kyrkoherden A.

Wihlborg.

Kyrkoherden Wihlborg yttrar med instämmande av Lunds domkapitel, att

med hänsyn till att flyttningarna mellan olika församlingar uppginge till

icke mindre än 600 000 årligen det av kommittén föreslagna förfarandet kom-

me att vålla såväl prästerna som länsbyråerna och icke minst postverket ett

alldeles orimligt betungande arbete, innebärande utskrift och postbefordran

av 600 000 rekommenderade brev årligen i samband med flyttning förutom

ett mycket stort antal försändelser av medborgarkort i andra fall. Medborgar­

kortet borde därför omändras till en medborgarbok i format ungefär som ett

svenskt pass, innehållande förslagsvis 10 blad. En sådan bok bleve lika lätt

att bära i fickan som det föreslagna medborgarkortet. Medborgarboken bor­

de utskrivas av pastor och tillställas vederbörande mot en avgift av en krona.

Om medborgarboken förstörts borde ny bok utskrivas av pastor mot en av­

gift av fem kronor. Den föreslagna avgiften avsåge att hos vederbörande in­

skärpa angelägenheten av att förvara boken såsom representerande ett eko­

nomiskt värde. Varje person borde erhålla medborgarbok; för barn borde bo­

ken utskrivas då namn för barnet anmäldes. Å pärmens första innersida bor­

de anteckning göras örn innehavarens namn, födelsetid och födelsehemort

samt födelsenummer. Första bladets första sida borde upptaga plats för foto­

grafi, om innehavaren önskade sådant insatt i boken, och för namnteckning;

namnteckningen skulle vederbörande äga på begäran få bestyrkt av pastor.

På första bladets andra sida borde ändamålet med och användningen av bo­

ken angivas i tryck. De övriga bladen borde indelas i lämpliga rum för an­

teckningar om inflyttning. Vid anmälan örn inflyttning skulle den flyttande

avlämna medborgarboken hos pastor, som hade att med ledning därav på

särskild blankett utskriva rekvisition av personakt samt i boken införa föl­

jande anteckning: »Inflyttad den ............ till N. N:s församling i XY län.

Ivyrkobokförd under adress: ........... fol. 00.» Boken borde därefter omedel­

bart återställas till ingivaren. Såsom inflyttningsdag finge därvid räknas an-

mälningsdagen. Den utskrivna rekvisitionen av personakt skulle tillställas

pastor i utflyttningsorten och av denne jämte personakten återsändas till

pastor i inflyttningsorten för vidare befordran till länsbyrån i inflyttnings-

länet. Genom alt pastor måste utskriva medborgarböcker ökades visserligen

hans arbete, men länsbyrån sluppe ifrån allt besvär därmed och detta vore

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 255.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

ovedersägligen långt mera värt. Dessutom sluppe postverket ifrån att beford­

ra inemot 800 000 rekommenderade brev årligen.

Visby domkapitel och allmänna svenska prästföreningen framställa lik­

nande förslag.

Beträffande frågan om de krav som böra ställas på en

fullgod legitim ationshandling yttrar generalpoststyrelsen, att

en fullt tillfredsställande legitimationshandling borde vara försedd med in­

nehavarens fotografi, personbeskrivning och namnteckning samt vara utfär­

dad »icke alltför lång tid i förväg» och ha ett sådant utförande, att obehöriga

ändringar och andra brottsliga manipulationer förhindrades. Statspolisinten-

denten anför liknande synpunkter.

Vidkommande de anförda kraven och då först frågan örn det tekniska ut­

förandet framhåller statens kriminaltekniska anstalt, att kortens samtliga si­

dor till skydd mot obehöriga ändringar, tillägg eller raderingar borde vara

försedda med tontryck. Statspolisintendenten betonar vikten av att korten

förfärdigas av slitstarkt material samt att till varje kort hörande handlingar

på ett tillfredsställande sätt sammanbindas.

Det sist anförda torde syfta på det föreslagna medborgarkortets blad.

Kommittén har såsom möjligt — därest det skulle befinnas önskvärt —

framhållit förfaringssättet att genomdraga blad och pärm med sigill. Gene­

ralpoststyrelsen invänder häremot, att sigill ej vore tillräckligt hållbara och

att blyförsegling eller plombering möjligen i stället kunde komma till an­

vändning.

Generalpoststyrelsen anför vidare, att medborgarkortet av de angivna ford­

ringarna uppfyllde i stort sett endast en, nämligen att vara försett med

innehavarens namnteckning. Att en identitetshandling vore försedd med

namnteckning av den person, för vilken den utfärdats, hade givetvis stor

betydelse, särskilt vid legitimation för utfående av försändelser och medel

från postverket. Man kunde dock ej bortse från det faktum, att jämförelse­

vis få personer skreve sitt namn på så utpräglat personligt sätt, att man

kunde tala örn en karakteristisk namnteckning. I många fall torde en per­

son till och med skriva sitt namn på olika sätt vid skilda tillfällen. Under

alla förhållanden måste man räkna med att den namnteckning, som en per­

son i femtonårsåldern anbragte på sitt medborgarkort, komme att väsentligt

förändras. Möjligheterna att fastslå en persons identitet medelst jämförelse

mellan namnteckning på kvitto eller annan handling och namnteckningen

i företett medborgarkort bleve på grund härav i många fall tämligen begrän­

sade. Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Värmlands län, en

magistrat, tre kronouppbördstjänstemän i städer samt fyra pastorsämbeten.

I en del yttranden föreslås, att vederbörande skulle vara skyldig att efter

viss tid förnya sin namnteckning, för vilket ändamål medborgarkortet borde

förses med flera rader för namnteckningar. Länsstyrelsen i Värmlands lån,

som diskuterar denna möjlighet och även framkastar tanken, att med namn­

teckningens anbringande borde anstå tills personen nått mognare ålder, an-

för emellertid i anslutning därtill, alt avsevärda olägenheter i varje fall kom-

me att kvarstå.

Generalpoststyrelsen yttrar i anslutning till sitt nyss återgivna uttalande,

att ett medborgarkort självfallet finge större värde som identitetshandling,

om det försåges med fotografi. Enligt förslaget skulle Konungen äga för­

ordna därom. Styrelsen utginge emellertid från att detta icke avsetts skola

äga tillämpning annat än då särskilda förhållanden förelåge. I allmänhet

torde därför medborgarkort komma att förses med fotografi endast när in­

nehavaren själv toge initiativet därtill. Det torde vara nödvändigt, att en

noggrann prövning av innehavarens identitet företoges, innan framställning

örn inklistring av fotografi efterkommes. I annat fall förelåge uppenbar risk

för att en person, som på orättmätigt sätt kommit över annans medborgar­

kort, kunde få sitt eget fotografi insatt i detsamma och därefter i bedräg­

ligt syfte använda kortet som legitimationshandling. Vidare borde föreskrif­

ter meddelas om åtgärder till förhindrande av utbyte av fotografi. De i för­

slaget intagna bestämmelserna om makulering av fotografi kunde ej heller

anses tillfredsställande. Enligt förslaget skulle myndighet lia att frånskilja

fotografi från medborgarkort, försåvitt innehavaren önskade detta eller myn­

digheten funne fotografiet otjänligt för sitt ändamål. Några bestämmelser

om vilka myndigheter som avsetts funnes icke. Vidare saknades bestämmel­

ser örn hur det skulle förfaras, då fotografi frånskiljdes. Om fotografi skulle

kunna borttagas från medborgarkortet av enskild person, utan att detta gjor­

de kortet ogiltigt, skulle möjligheten att utnyttja sådant kort som obehörigen

kommit i annan persons hand väsentligen ökas. Under sådana förhållanden

kunde det för övrigt anses skäligen betydelselöst att överhuvud taget förse

medborgarkorten med fotografier. För att nödig säkerhet skulle kunna er­

nås på detta område, torde det bli nödvändigt att föreskriva, att medborgar­

kort, som vore försett med fotografi, vilket icke längre företedde sådan lik­

het med den avporträtterade att det vore användbart för sitt ändamål, skulle

insändas till länsbyrån i och för utfärdande av nytt kort.

Länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län, tre kommunalnämnder och

tre pastorsämbeten yttra, att medborgarkorten obligatoriskt borde förses

med fotografi.

Begränsad giltighetstid för medborgarkorten föreslås

av länsstyrelsen i Gävleborgs län, en kronokamrer och en kommunalnämnd.

Generalpoststyrelsen yttrar att styrelsen icke ansåge alt medborgarkort

utan fotografi borde givas karaktär av en så exklusiv legitimationshandling

som kommittén föreslagit. Därest innehav av medborgarkort, försett med

bevittnad namnteckning men utan fotografi eller signalement, skulle anses

tillräckligt för styrkande av innehavarens identitet, torde man i varje fall icke

böra ge sådant kort obegränsad giltighetstid. Det syntes då böra övervägas,

huruvida icke utbyte av kort borde ske med vissa tidsmellanrum, exempel­

vis första gången sedan ägaren fyllt 20 år och sedan med 10 års mellanrum.

Ett sådant kontinuerligt utbyte kunde anses motiverat även beträffande kort,

som försetts nied fotografi. Det borde i detta sammanhang framhållas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

99

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

pass, postens identitetskort och liknande legitimationshandlingar alltid plä­

gade ges en bestämd giltighetstid, som i allmänhet ej torde överstiga 3—5 år.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, två. kronouppbördskassörer samt tvä

pastorsämbeten uttrycka farhågor för att medborgarkorten i

stor utsträckning kunna förkomma. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län påpekar den fara för missbruk, som nämnda förhållande medförde. Sta­

tens kriminaltekniska anstalt delar dessa farhågor och anför som exempel,

att i Stockholm, där invånarna själva förvara sina flyttningsbetyg som ett

slags medborgarkort, till kriminalpolisen inkommit år 1943 2 268 och år

1944 2 412 anmälningar örn förkomna dylika betyg, samt att av personkort

för erhållande av ransoneringskort enligt anstaltens register icke mindre än

20 000 förkommit sedan sepember 1942. Magistraten i Västerås anför å and­

ra sidan, att enligt uppgift från kristidsstyrelsen i Västmanlands län antalet

förkomna personkort i länet utgjorde år 1943 omkring 400 och år 1944 om­

kring 200, vilket icke syntes allt för avskräckande.

Statens kriminaltekniska anstalt och statspolisintendenten uttala båda den

åsikten, att nytt medborgarkort i stället för sådant som förkommit ej borde

få utfärdas utan efter noggrann polisutredning. I anstaltens yttrande även­

som i yttranden av Luleå domkapitel, kronouppbördstjänstemännens för­

ening, tre magistrater, en kommunalborgmästare samt en kronouppbörds­

kassör uttalas även tvivel om effektiviteten av den föreslagna åtgärden att

kungöra förkommet medborgarkort i allmänna tidningarna. Domkapitlet och

föreningen ifrågasätta om icke kungörelse borde ske jämväl i ortstidning.

Kriminaltekniska anstalten anför, att bättre kontroll och effektivitet torde

kunna vinnas genom att notis örn förlusten infördes i anstaltens månads-

godsregister. Därigenom skulle landets samtliga polismyndigheter komma i

tillfälle att öva en fortlöpande kontroll och spaning efter ogiltiga medborgar­

kort.

Kommerskollegium framhåller, att för sjömän avsevärda svårigheter kun­

de föreligga att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet beträffande för­

kommet eller skadat medborgarkort, om förlusten eller skadan inträffat un­

der utrikes resa.

I fråga om kungörelsekostnaden uttala länsstyrelsen i Blekinge län, en ma­

gistrat och ett pastorsämbete, att sådan alltid borde gottgöras statsverket av

den, vars medborgarkort förkommit. En kronokamrer anser däremot, att er­

sättningsskyldighet endast borde åläggas den som brustit i vårdnadsplikt,

medan en magistrat och en kronokamrer anse, att kostnaden städse borde

stanna på statsverket.

Jämväl beträffande det föreslagna sättet för aktualisering av

medborgarkort m. m. hava anmärkningar framkommit. Ett pastors­

ämbete erinrar sålunda örn att medborgarkortet skulle hos pastor avlämnas

eller företes för anteckning vid flyttning, dödsfall eller civilståndsändring.

Med den kännedom man ägde örn svenska folkets ordningssinne frågade

man sig, om dessa bestämmelser verkligen komme att efterlevas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

101

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det innebära en olägenhet

att vid flyttning mellan olika församlingar låta medborgarkortet sändas från

pastorsämbetet i inflyttningsorten till pastorsämbetet i utflyttningsorten för

att av den senare vidarebefordras till länsbyrån, som efter det nya blad

tryckts och insatts i pärmen skulle återsända kortet till dess rätte inneha­

vare. — Liknande synpunkter anföras i yttranden av ett par pastorsämbeten.

Linköpings domkapitel yttrar:

Då någon ingått äktenskap, skall såvitt möjligt jämväl makars födelse­

nummer antecknas i medborgarkortet. Bestämmelsen synes svävande och

bör vara kategorisk. — -—• — Enligt § 6 i folkbokföringskommitténs förslag

till förordning angående ändring i förordningen angående antagande av släkt­

namn har den, som erhållit rätt att antaga släktnamn, att hos pastor anmäla

namnet till införande i kyrkobok. Det synes vara lämpligast att vederbörande

vid dylik anmälan omedelbart överlämnade sitt medborgarkort till pastor

f. v. b. till länsbyrån i stället för att först efter det att länsbyrån utfärdat nytt

medborgarkort insända det gamla medborgarkortet, som f. ö., så snart an­

mälan örn namnändringen gjorts hos pastor, icke längre överensstämmer med

kyrkoböckernas uppgifter.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att föreskrifterna örn anmaning eller

föreläggande för den som förlorat sitt svenska medborgarskap att avlämna

det för honom utfärdade medborgarkortet förefölle meningslösa. En sådan

person finge väl merendels antagas hava för länge sedan lämnat riket.

Kommerskollegium fäster uppmärksamheten på att sjömän i utrikes fart

ofta saknade möjlighet att vid inträffande förändringar i civilstånd uppvisa

medborgarkort inom föreskriven tid. En undantagsbestämmelse borde finnas

för dylika fall.

Kollegium erinrar vidare örn att — därest en sjöman rymt flera gånger

från tjänst å svenskt handelsfartyg och av sådan anledning definitivt avförts

ur inskrivningsregistret — sjömannen för närvarande kunde låta kyrkobok-

föra sig i församling tillhörande annat sjömanshus och undandraga sig be­

rörda påföljd genom att inskriva sig vid detta andra sjömanshus utan att

omnämna sin tidigare inskrivning. Ett dylikt förfarande vore visserligen

straffbart, men från sjömanshusens sida hade önskemål framförts örn åväga­

bringande av ett mera effektivt hinder däremot. Detta syfte skulle kunna till­

godoses, örn personplåt och medborgarkort innehölle uppgift örn inskrivning

vid sjömanshus och örn denna uppgift för sjöman, som avförts utan att in­

skrivas i annat register, finge kvarstå med anteckning om avregistreringen.

Då sjömännen i regel inskrevos i samband med påmönstring och fartygen

nästan undantagslöst avginge omedelbart eller kort lid eller påmönstringen,

saknade den inskrivne sjömannen emellertid i allmänhet tid till att för an­

teckning örn inskrivningen uppvisa sitt medborgarkort hos vederbörande pas­

torsämbete. Kommerskollegium föresloge därför en bestämmelse av innebörd

att, när någon inskreves vid sjömanshus, sjömanshusombudsmannen skulle

anteckna inskrivningen å sjömannens medborgarkort.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Departementschefen.

Det av kommittén föreslagna medborgarkortet är av­

sett att vid anmälan om flyttning företes för pastor i inflyttningsorten, som

därigenom vinner de upplysningar om den flyttandes namn och senaste

kyrkobokföringsort vilka erfordras för att personiakt för den flyttande skall

kunna rekvireras. Rekvisitionen avses skola tecknas å ett av medborgarkor-

tets blad, å vilket pastor i utflyttningsorten sedermera jämväl inför anteckning

om dagen för personens utskrivning ur församlingen, den s. k. utflyttnings-

dagen. Medborgarkortet översändes därefter till vederbörande länsbyrå, som

alltså därigenom vinner upplysning om vad som förekommit. I folkbokfö­

ringssystemet skulle medborgarkortet sålunda fylla en dubbel uppgift näm­

ligen dels såsom flyttningsbetyg och dels såsom flyttningsavis. Dessutom före­

slår kommittén, att medborgarkortet skall fungera som ersättning för vissa

enklare prästbevis, framför allt åldersbetyg, och såsom legitimationshandling.

Medborgarkortet torde emellertid icke utgöra en nödvändig beståndsdel i

det föreslagna folkbokföringssystemet. Såsom jag framhöll i mitt uttalande

till statsrådsprotokollet den 20 april 1945 torde man nämligen kunna giva

förslaget i denna del en annan utformning eller med bibehållande av de nu­

varande flyttningsbetygen avstå från dess förverkligande utan att de huvud­

principer på vilka systemet byggde därav berördes. Införes en handling av

det slag, varom här är fråga, kan handlingens användningsområde sålunda

begränsas till någon eller några av de funktioner, som medborgarkortet av­

setts skola fylla. Utformningen av handlingen och av bestämmelserna därom

blir uppenbarligen olika, allteftersom användningsområdet utvidgas eller be­

gränsas, och desto mera komplicerad ju flera funktioner som åsyftas.

Vad till en början angår frågan örn behovet av en handling, som ersätter

nuvarande flyttningsbetyg, torde jag få erinra örn att jag i mitt nyssnämnda

uttalande till statsrådsprotokollet såsom motivering till förslaget angående

personakter anförde, att dessa akter i kombination med medborgarkort eller

motsvarande handlingar möjliggjorde en viss lättnad i anmälningsskyldig­

heten vid flyttning genom att anmälan behövde göras endast i inflyttnings­

orten. Att denna möjlighet till lättnad tillvaratages torde vara av betydelse

icke blott ur allmänhetens synpunkt. Man torde nämligen även kunna räkna

med en viss förbättring i fråga om anmälningsskyldighetens fullgörande, om

denna skyldighet göres mindre betungande. Örn de handlingar, som i sådant

syfte utfärdas, tryckas med hjälp av de för folkbokföringen inrättade tryck-

plåtregistren vinnes tillika, att envar erhåller viss möjlighet att kontrollera,

vad den för honom upprättade tryckplåten innehåller.

I detta sammanhang må även erinras örn att särskilda utskottet vid 1945

års riksdag i sitt utlåtande över folkbokföringspropositionen underströk vikten

av att prästerskapets arbetsbörda ej alltför mycket ökas genom reformen och

i anslutning därtill anförde, att lättnad i denna arbetsbörda kunde förväntas

inträda bland annat på grund av att flyttningsbetyg ej vidare behövde utfär­

das. En förutsättning för att sådan lättnad skall kunna vinnas i avsedd om­

fattning torde emellertid vara, att de handlingar, som avses skola ersätta flytt­

ningsbetygen, komma till användning jämväl såsom hjälpmedel vid rekvisi-

Kungl. Metias proposition nr 255.

103

tion av personal*! och vid avisering angående anmäld flyttning; eljest torde

nämligen utskriften av sådan rekvisition och avis innefatta ungefärligen lika

mycket arbete som utfärdandet av flyttningsbetyg i den förenklade form syste­

met med personakter möjliggör. Örn därvid nyssnämnda handlingar tryckas,

vinnas för länsbyråemas vidkommande de fördelar, vilka äro förbundna med

att underrättelse örn ändring meddelas å ett avtryck av den plåt, som skall

ändras. Under förutsättning att efter varje flyttning ny handling utfärdas och

tillstädes den flyttande, så att den handling varå avis örn flyttningen tecknats

kan överlämnas till statistiska centralbyrån såsom uppgift till flyttningssta-

tistiken, torde även viss lättnad kunna medgivas i fråga om pastorsämbetenas

skyldighet att lämna uppgifter till befolkningsstatistiken.

En handling, utfärdad för dessa mera begränsade ändamål, torde kunna

erhålla en relativt enkel utformning. Den torde i stort sett ej behöva innehålla

andra uppgifter än angående namn, födelsetid, födelsenummer och kyrko­

bokföringsort och torde ej behöva företes för aktualisering utom vid flyttning

till annan församling och vid namnändring.

Aktualiseringen torde lämpligen böra anordnas så att ny handling ut­

färdas efter varje flyttning till annan församling. Detta är, såsom i det före­

gående framhållits, en förutsättning för att den äldre handlingen skall kunna

utnyttjas för statistiska ändamål. Intresset av att allmänheten beredes till­

fälle att kontrollera de tryckande registrens innehåll torde vidare icke bliva

tillgodosett i önskvärd utsträckning, om icke aktualiseringen sker i nyssnämn­

da ordning. Såsom ytterligare skäl må slutligen framhållas, att handlingens

användande torde underlättas och misstag förebyggas genom att de relevanta

uppgifterna framgå redan av den tryckta texten, och att det med hänsyn

till den nötning av ifrågavarande handlingar, som man i många fall torde få

räkna med, kan vara av intresse att handlingarna förnyas i den mån jämväl

annan anledning förekommer därtill. De anförda skälen torde även tala för

att ny handling utfärdas jämväl vid namnändring. Såsom ett ytterligare och

mera vägande motiv för ett dylikt förfaringssätt kan anföras den ökade be­

kvämlighet för allmänheten som därigenom vinnes; den vars namn ändrats

erhåller med posten ny handling, utvisande det nya namnet, och behöver ej

själv vidtaga annan åtgärd än att makulera den äldre handlingen, vartill han

lämpligen bör uppmanas genom ett försändelsen bilagt meddelande.

Aktualiseringsförfarandet förutsätter ett betydande antal postförsändelser.

Sålunda beräknas antalet av de personer, som flytta till annan församling,

till omkring 600 000 årligen. Därtill kommer försändelser vid aktualisering i

samband med namnändring. Antalet personer, vilkas efternamn ändrats, har

av kommittén beräknats till omkring 80 000 årligen, därav 62 000 kvinnor

som ingått äktenskap, ökningen av postförsändelsernas antal tolide dock san­

nolikt bliva mindre, då det lärer kunna antagas, att flyttning och namnänd­

ring ofta bliva samtidigt registrerade.

Räknar man ytterligare med att i medeltal omkring 120 000 dylika hand­

lingar årligen komma att utfärdas för den nytillkommande årsklassen, skulle

det årliga antalet utfärdade handlingar belöpa sig till omkring 800 000. Häri

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

äro dock icke inräknade de handlingar, som kunna behöva utfärdas i stället

för sådana som förstörts eller förkommit. Antalet sådana handlingar låter

sig svårligen beräknas.

Jag torde i detta sammanhang få framhålla, att en viss vårdnadsplikt torde

böra åläggas allmänheten dels med hänsyn till att syftet med handlingarnas

utfärdande skulle mer eller mindre förfelas, örn det ofta skulle inträffa, att

sådan handling ej kunde företes vid anmälan om flyttning, dels ock med

hänsyn till det arbete för myndigheterna och de kostnader för det allmänna

som utfärdandet av ersättningshandlingar medför. Emellertid synes det icke

lämpligt att nu föreskriva straffpåföljder vid åsidosättande av vårdnadsplik-

ten. Annan åtgärd torde sålunda, i vart fall för närvarande, icke böra vidta­

gas än att dels genom press och radio allmänhetens uppmärksamhet fästes

på vikten av att ifrågavarande handlingar omsorgsfullt förvaras dels ock

skyldighet stadgas för den, som vid anmälan om flyttning ej kan uppvisa så­

dan handling, att i stället uttaga flyttningsbetyg. Någon vikt torde icke be­

höva läggas vid den förkomna handlingens efterforskande; missbruk av

handlingar med den begränsade funktion som avsetts skola tillkomma de nu

ifrågavarande torde nämligen praktiskt sett icke behöva befaras.

Av det anförda torde framgå, att beaktansvärda fördelar kunna vinnas ge­

nom införande av en handling, avsedd att användas såsom ersättning för

flyttningsbetyg och såsom hjälpmedel vid flyttningsaviseringen. Om hand­

lingen tillställes vederbörande med posten, vilket torde kunna ske utan att

försändelsen rekommenderas, och om aktualiseringen ordnas så, att ny

handling utfärdas i stället för den, som innehåller föråldrade uppgifter, be­

höver annat krav ej ställas på allmänheten än att mottagen handling aktsamt

bevaras och att den medhaves vid anmälan om flyttning. Vad åter myn­

digheterna angår kan det visserligen icke bestridas, att anordningen i och för

sig medför ett ej obetydligt arbete. Detta arbete motsvaras emellertid i ej

ringa omfattning av det som redan förekommer med avseende å flyttnings-

betygs utfärdande. Även de portokostnader, som anordningen medför, torde

äga viss motsvarighet i kostnader för det allmänna och för de enskilda i

samband med uttagande av flyttningsbetyg; sådant betyg begäres nämligen

ej sällan skriftligen och översändes i dylikt fall till vederbörande i tjänste­

brev. Besväret med inställelse å pastorsexpeditionen för uttagande av flytt­

ningsbetyg kan även vara förenat med kostnader för den enskilde. Örn veder­

börlig hänsyn tages till dessa och liknande omständigheter torde fördelarna

av ifrågavarande handlingars införande få anses överväga olägenheterna.

Förslaget angående medborgarkort torde därför böra förverkligas åtminstone

i den modifierade form för vilken nu redogjorts.

Beträffande härefter frågan, huruvida de ifrågavarande handlingarna böra

komma till användning jämväl för andra ändamål må till en början erinras

om att medborgarkorten enligt kommittéförslaget även avsetts skola ersätta

enklare prästbevis, och att särskilda utskottet vid 1945 års riksdag i sitt

utlåtande angående folkbokföringsreformen framhållit, att lättnad härige­

nom kunde förväntas inträda i prästerskapets arbetsbörda. Uppfattningen att

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

105

en ej oväsentlig arbetslättnad skulle kunna vinnas på detta sätt har jämväl

uttalats av kommittén och kommit till uttryck i vissa remissyttranden. Det

torde vara obestridligt, att särskilt åldersbetygen med åren fått en alltmera

vidsträckt användning och att utfärdandet av sådana betyg ingår bland de

dagliga göromålen å pastorsexpeditionen såsom en ingalunda obetydlig ar-

betspost. Det vore därför utan tvivel av värde, örn de handlingar, vilka enligt

vad jag förordat böra införas såsom ersättning för flyttningsbetyg, kunde fin­

na användning jämväl såsom ersättning för andra prästbevis. Det torde dess­

utom vara en fördel för den enskilde att ej behöva vända sig till pastors­

expeditionen varje gång behov av sådant prästbetyg uppstår. Härtill kom­

mer, att den enskildes intresse av att taga vård örn den för honom utfärdade

handlingen säkerligen skulle ökas om denna på dylikt sätt bleve till större

nytta ur hans egen synpunkt.

Om i handlingen intages uppgift — utom angående namn, födelsetid och

kyrkobokföringsort — jämväl angående födelseort, kommer handlingen att få

samma innehåll som en vanlig typ av åldersbetyg. Uppgiften angående fö­

delseort ingår i personplåtens text och är ej underkastad förändringar, var­

för tillägget ej vållar ökat besvär vare sig för myndigheterna eller för allmän­

heten. Däremot torde risken för missbruk av handlingen ökas genom att åt

denna förlänas giltighet såsom åldersbetyg; det är nämligen ej uteslutet, att

en handling, som innehåller föråldrade uppgifter angående namn och kyrko­

bokföringsort, kan bliva åberopad i just dessa delar. Emellertid torde ål­

dersbetyg av förevarande typ i många fall icke åberopas för styrkande av an­

nat förhållande än åldern. Om användningsområdet för ifrågavarande hand­

lingar begränsas på motsvarande sätt torde nämnvärd risk för missbruk ej

föreligga.

I viss utsträckning torde emellertid åldersbetyg eller liknande prästbevis

utnyttjas jämväl till bevisning angående civilstånd. Uppgift angående civil­

stånd ingår i personplåtens text men är underkastad förändringar i ett an­

tal fall, som enligt kommitténs beräkningar uppgår till omkring 169 000 år­

ligen. Ett motsvarande antal av de ifrågavarande handlingarna måste så­

lunda årligen förnyas eller förses med anteckning angående ändrat civil­

stånd, om de skulle kunna ersätta prästbetyg i nyssberörda funktion. Sådan

åtgärd måste vidtagas med det snaraste efter det ändring inträffat; eljest

minskades handlingens tillförlitlighet och uppkomme risk för skada genom

alt de inaktuella uppgifterna i densamma åberopades. Vare sig det ena eller

andra sättet för aktualiseringen valdes, skulle såväl myndigheterna som all­

mänheten förorsakas besvär — utom genom åtgärderna för aktualiseringens

verkställande —- genom den övervakning som måste anordnas till förhind­

rande av att handlingar med inaktuellt innehåll koinme till användning.

Vad nyss sagts örn ökad risk för missbruk äger motsvarande tillämpning i

förevarande sammanhang. Särskilda svårigheter vålla i della hänseende hand­

lingar som uppgivas hava förkommit.

Av det anförda torde framgå, å ena sidan, att del föreligger ett ej obetyd­

ligt intresse av att de ifrågavarande handlingarna erhålla sådan utformning

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 25ö

att de i största möjliga omfattning kunna ersätta åldersbetyg och liknande

enklare prästbevis och, å andra sidan, att svårigheter vid en dylik utvidg­

ning av användningsområdet möta särskilt med avseende å innehållets ak­

tualiserande och med hänsyn till risken för missbruk. I beaktande av dessa

svårigheter anser jag mig icke kunna tillstyrka kommitténs förslag i denna

del i vidare mån än att åt handlingarna förlänas giltighet såsom prästbevis

till styrkande av ålder och födelseort.

Vad i det föregående yttrats angående nödvändigheten av att ålägga all­

mänheten viss vårdnadsplikt, angående risken för missbruk, angående svå­

righeterna att skapa garantier däremot och angående det besvär och obe­

hag, som genom åtgärder i sådant syfte förorsakas myndigheterna och all­

mänheten, torde gälla i ännu högre grad örn den ifrågavarande handlingen

i likhet med det av kommittén föreslagna medborgarkorlet anses böra ut­

formas så att den jämväl kan godtagas som legitimationshandling. Det torde

nämligen vara av synnerlig betydelse, att obehörig åtkomst och användning

av annans legitimationshandling i görligaste mån förhindras. Även i övrigt

kompliceras i dylikt fall handlingens utformning och handhavande. För att

en legitimationshandling skall kunna anses fullt tillfredsställande torde den

nämligen, såsom i vissa remissyttranden framhållits, böra vara försedd med

fotografi, personbeskrivning och namnteckning, äga tidsbegränsad giltighet

samt hava ett sådant utförande, att obehöriga ändringar och andra brotts­

liga manipulationer förhindras.

Av dessa krav torde de, som gälla det tekniska utförandet, lättast kunna

tillfredsställas. Även kravet på handlingens förseende med namnteckning lä­

rer kunna tillgodoses utan att allmänheten och myndigheterna alltför myc­

ket besväras, örn man i enlighet med kommitténs förslag ej fordrar, att

namnteckningen bestyrkes av myndighet, utan tillåter dess bestyrkande med

vittnen.

Vad däremot angår handlingens förseende med fotografi och personbe­

skrivning torde härför erfordras, att vederbörande personligen inställer sig

inför myndighet. Detta bomme emellertid att medföra avsevärda kostnader

och besvär. Härvid bör särskilt beaktas att, såsom generalpoststyrelsen an­

fört, det torde vara nödvändigt att en noggrann prövning av vederbörandes

identitet företages, innan fotografi och personbeskrivning påföras hand­

lingen.

Vidkommande kravet på tidsbegränsad giltighet må erinras om att en per­

sons namnteckning och utseende med åren undergå mer eller mindre bety­

dande förändringar. För att namnteckning, fotografi och personbeskrivning

skola bliva till avsedd hjälp vid identifieringen måste de därför med vissa

tidsmellanrum förnyas. Härav skulle emellertid föranledas ytterligare besvär

och kostnader.

Angående behovet av medborgarkort såsom legitimationshandling har an­

förts, att polisens arbete vid utredning angående brott, övervakning av lös­

drivare och andra personer utan stadigt hemvist, efterspaning av efterlysta

personer, identitetsutredning i anledning av plötsliga sjukdoms- eller dödsfall

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

107

m. lii. skulle avsevärt underlättas och effektiviseras, därest envar vore skyldig

att inneha en med fotografi och vederbörliga identitetsuppgifter försedd

legitimationshandling. Betydelsen av en dylik handling för uppbördsmyndig-

heternas verksamhet och för taxeringsarbetet har även framhållits. Vidare har

påpekats, att genomförandet av åtskilliga extraordinära åtgärder, som mäste

vidtagas vid krig eller krigsfara, skulle underlättas genom tillvaron av en

allmän legitimationshandling. Slutligen har framhållits, att behov av en sådan

handling förelåge jämväl för allmänhetens del vid olika tillfällen i mellanha-

vanden med postverket samt med banker och andra penninginrättningar.

I viss mån torde de sålunda anförda synpunkterna vara riktiga. Ur polisiära

synpunkter lärer emellertid en legitimationshandling icke bliva till avsedd

nytta med mindre samtidigt allmänt legitimationstvång stadgas, innebärande

åtminstone skyldighet att ständigt medföra handlingen och i vissa situationer

förete densamma för polismyndighet. Införande av sådan skyldighet synes

dock icke böra ifrågakomma, i vart fall icke under fredsförhållanden. Be­

träffande vad som anförts angående legitimationshandlingens betydelse för

uppbördsmyndigheternas verksamhet och för taxeringen torde få erinras örn

att arbetstagare enligt det nya uppbördssystemet har att till vederbörande

arbetsgivare avlämna sin debetsedel; härigenom torde i huvudsak samma

fördelar vinnas som om medborgarkort uppvisats. Vidkommande slutligen

allmänhetens behov av en legitimationshandling är det visserligen obestridligt,

att innehavet av en sådan handling i vissa situationer är till fördel för den

enskilde. För flertalet personer torde emellertid dylika situationer vara allt­

för sällan förekommande för att fördelen ur deras synpunkt skall kunna anses

vara av större betydelse. Vad särskilt angår landsbygdens befolkning torde

ofta det förhållandet föreligga, att bevis angående identiteten ej behöver före­

tes å hemorten enär identiteten ändå är känd.

För att en handling skall kunna av lagstiftningen erkännas såsom identitets­

bevis bör den fylla de krav som enligt vad nyss sagts måste ställas på en full­

god legitimationshandling. Av vad jag anfört torde emellertid framgå, att de

fördelar, som skulle kunna vinnas genom en sådan handlings införande, icke

äro tillräckligt betydande för att de skola kunna anses uppväga de kostnader

och det besvär, som därigenom vållas allmänheten och myndigheterna. Jag

anser mig därför icke kunna tillstyrka, att medborgarkort utfärdas för sådant

ändamål. I detta sammanhang må dock erinras örn alt i praktiken handlingar,

som icke motsvara kraven på en fullgod legitimationshandling, likväl ofta

godtagas såsom identitetsbevis utan att mera betydande olägenheter härige­

nom framträtt. Det är därför icke uteslutet, all en medborgarkortet mot­

svarande handling, utfärdad för mera begränsade ändamål, kan i åtskilliga

läll komma till användning jämväl i legitimationssyfte.

På grund av det anförda föreslår jag, att en handling utfärdas, avsedd alt

användas såsom hjälpmedel vid anmälan örn flyttning och vid avisering

angående anmäld flyttning samt såsom bevis angående ålder och födelseort.

Sådan handling torde höra utlärdas jämväl för utländsk undersåte, som är

kyrkobokförd i riket. Med hänsyn härtill och då handlingen ej är avsedd att

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

utgöia officiellt identitetsbevis torde densamma icke böra benämnas med-

borgarkort; en lämpligare beteckning torde vara flyttningskort. Å flyttnings-

kortet, vilket bör utfärdas av vederbörande länsbyrå, torde med hänsyn till

de ändamål, för vilka handlingen skall användas, från personens plåt i det

tryckande registret böra avtryckas uppgifterna angående namn, födelsetid,

födelsenummer, födelseort och kyrkobokföringsort. Flyttningskortet bör hål­

las aktuellt med avseende å dessa uppgifter och i sådant syfte ersättas med

njtt vid inträffad förändring. Vissa praktiska skäl tala för att jämväl person-

platens uppgifter angående yrke eller titel och angående postadress avtryckas

å flyttningskortet; härigenom och genom att kortet vid utsändandet inlägges

i s. k. fönsterkuvert sparas nämligen arbetet med särskild tryckning av adress

å försändelsen. Självfallet bör denna utökning av textinnehållet icke föran­

leda, att flyttningskortet ersättes med nytt i andra fall än som avsetts med

hänsyn till de ändamål för vilka kortet skall komma till användning; därför

bör i den förklarande text till plåtavtrycket, som formuläret torde böra upp­

taga, beträffande uppgifterna angående yrke eller titel samt postadress an­

givas, att dessa uppgifter hänföra sig till tiden för kortets utfärdande. Av

personplatens text i övrigt torde, med hänsyn till de önskemål som uttalats

av kommerskollegium (s. 69), jämväl uppgiften om inskrivning å sjömanshus

böra avtryckas; örn sjömanshusombudsman i enlighet med kollegiets förslag

ålägges att i vissa fall å flyttningskortet göra anteckning om sådan inskriv­

ning vallas härigenom folkbokföringsmyndigheterna icke något besvär utöver

vad eljest behöver ifrågakomma.

Kortet torde böra utgöras av kartong i lämpligt format samt vikas så att

plåtavtrycket och avsedd plats för pastors och sjömanshusombudsmans an­

teckningar komma inuti och sålunda i görligaste mån skyddas mot nötning.

Enligt kommitténs förslag skola medborgarkort icke utfärdas för barn un­

der 15 år. I några remissyttranden har däremot ifrågasatts, örn icke med­

borgarkort med hänsyn till deras användning i flyttningsförfarandet borde ut­

färdas jämväl för dessa barn.

Därest av mig föreslagna flyttningskort skulle utfärdas jämväl för barn

under 15 år, skulle därav föranledas en betydande merbelastning ur arbets-

synpunkt eftersom cirka 20 procent av befolkningen utgöras av barn i denna

ålder. Den i nyssnämnda remissyttranden föreslagna utvidgningen torde

därför icke böra genomföras med mindre starka skäl tala för densamma.

Emellertid torde barn i nämnda ålder i allmänhet vara kyrkobokförda hos

föräldrarna eller endera av dem och åtfölja föräldrarna respektive endera

av dem vid flyttning. Barnens tidigare kyrkobokföringsort framgår sålunda

av föräldrarnas flyttningskort respektive av flyttningskortet för den av för­

äldrarna, som barnen åtfölja. Vad åter angå*' barnens namn och födelsetid

kunna dessa uppgifter muntligen lämnas av den av föräldrarna, som an­

mäler flyttningen. I fråga örn de nu behandlade fallen erfordras sålunda icke

särskilda flyttningskort för barn.

Emellertid förekommer det givetvis att barn under 15 år flytta ensamma.

I dylika fall vore det i och för sig önskvärt, att barnet innehade flyttnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2öö.

109

kort. Regelmässigt torde dock den, som verkställer anmälan om flyttningen,

kunna muntligen lämna de upplysningar som erfordras för rekvisition av

barnets personakt. Även om svårigheter härvidlag skulle uppkomma i en

del fall, torde dessa svårigheter likväl icke vara av sådan beskaffenhet, att

de skulle kunna motivera en generell föreskrift örn utfärdande av flyttnings-

kort jämväl för barn. Jag anser mig sålunda icke hava anledning att i denna

del intaga annan ståndpunkt än kommittén.

I detta sammanhang må omnämnas att statens livsmedelskommission med

en den 8 januari 1946 dagtecknad skrivelse till finansdepartementet över­

lämnat en inom kommissionen upprättad promemoria, i vilken föreslagits

att, därest medborgarkort infördes, ett hörn av kortet måtte förses med sär­

skilt tryck för att i en i framtiden plötsligt påkommen krissituation, som för­

anledde konsumtionsreglering, kunna avskiljas som redovisningskupong vid

en första utdelning av ransoneringskort. I promemorian anföres, att härige­

nom på ett enkelt sätt skulle vinnas tämligen god beredskap, då en hjälplig

reglering av den mera känsliga delen av livsmedelsdistributionen kunde er­

hållas med mycket kort varsel, samtidigt som tillräcklig tidsfrist skulle vin­

nas för det definitiva ransoneringssystemets utarbetande. I promemorian

påpekas vidare, att möjligheterna att helt eller delvis förhindra hamstring

av varor härigenom skulle ökas, och att kostnaderna för anbringandet av

en dylik kupong syntes bliva obetydliga och i varje fall väsentligt mindre

än örn senare ett fullständigt beredskapssystem, avseende kortransonering,

omedelbart vid en kris skulle anordnas.

De av mig förordade flyttningskorten torde icke vara lika ägnade att tjäna

det av livsmedelskommissionen avsedda ändamålet som de av kommittén

föreslagna medborgarkorten. Emellertid är det givet att, därest i en even­

tuell framtida krissituation annan bättre utdelningsmetod icke skulle stå till

buds, flyttningskorten kunna i huvudsak tjäna som underlag för en första

utdelning av ransoneringskort. Jag har därför intet att erinra mot att flytt­

ningskorten utformas så att viss del av kortet kan tjäna som redovisnings­

kupong. Jag vill tillägga, att det självfallet icke är nödvändigt att denna del

av kortet förses med beteckningen »Beredskapskupong» eller liknande be­

teckning, utan att ändamålet vinnes lika väl genom att korten förses med

lämplig typografisk utstyrsel.

3. Rätt kyrkobokföringsort m. m.

Gällande rätt.

Ivyrkobokföringsförordningen innehåller de huvudsakliga

bestämmelserna örn var en person rätteligen skall vara kyrkobokförd. Dessa

bestämmelser stå i visst samband med stadgandena i mantalsskrivningsför-

ordningen angående rätt mantalsskrivningsort. Med hänsyn härtill och då

sistnämnda stadganden samt den praxis, som utbildat sig vid deras tillämp­

ning, varit av avgörande betydelse vid utformningen av de av kommittén

föreslagna bestämmelserna angående rätt kyrkobokföringsort torde i detta

sammanhang jämväl böra redogöras för stadgandena i mantalsskrivnings-

förordningen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Angående mantalsskrivningens omfattning stadgas i § 1 morn. 1 mantals-

skrivningsförordningen, att varje svensk undersåte utom den, som övergivit

riket och bosatt sig å utländsk ort, ävensom utländsk undersåte, som är

inom riket bosatt, skall uppföras i mantalslängd; utländsk undersåte, till­

hörande främmande makts härvarande beskickning, är dock för sig, sin

familj och sin utländska betjäning befriad från mantalsskrivning.

Huvudregeln om rätt mantalsskrivningsort är, enligt § 3 moni. 1 första

stycket mantalsskrivningsförordningen, att envar skall mantalsskrivas där

han är bosatt. I § 3 mom. 2 och 3 finnas stadganden angående mantals-

skrivningsorten för vissa svenska medborgare, vilka jämlikt § 1 mom. 1

äro mantalsskrivningsskyldiga men vilka sakna bosättningsort inom riket.

Den, som är i rikets tjänst å utländsk ort anställd, skall sålunda enligt

morn. 2 med sin familj och svenska betjäning mantalsskrivas inom Stock­

holms stad och S:t Nikolai församling, d. v. s. Storkyrkoförsamlingen, dock

att den som utom Stockholm äger eller besitter fast egendom nied Konung­

ens medgivande må tillika med familj och betjäning mantalsskrivas inom

det mantalsskrivningsdistrikt, där den fasta egendomen är belägen. Jämlikt

moni. 3 mantalsskrives sjöfarande, för vilken mantalsskrivningsort enligt

mom. 1 ej förefinnes, fortfarande där han senast varit i mantalslängd upp-

lörd. Något direkt stadgande utöver de nyssnämnda föreligger icke angåen­

de mantalsskrivningsorten för svensk medborgare, vilken bosatt sig å ut­

ländsk ort men icke övergivit riket, t. ex. i fråga om å utländsk ort anställd

svensk missionär eller präst (jämför § 6 morn. 3 kyrkobokföringsförord-

ningen). I detta sammanhang bör emellertid erinras om de bestämmelser,

som i § 8 moni. 3 meddelats angående längdföringen. Enligt dessa bestäm­

melser må nämligen av de i nästföregående års mantalslängd upptagna per­

soner — utom den som avlidit eller som övergivit riket — icke någon an­

nan vid mantalsskrivningen utelämnas än den, som under årets lopp, efter

att hava uttagit flyttningsbetyg, till annat distrikt avflyttat, eller beträffande

vilken vid förrättningen styrkes, att han bör för det kommande året vara

mantalsskriven inom annat distrikt.

I vissa fall, då den nyssnämnda huvudregeln om bosättningsorten såsom

rätt mantalsskrivningsort äger tillämpning, kan det inträffa, att en person är

bosatt inom mer än ett mantalsskrivningsdistrikt. Att en dylik person icke får

mantalsskrivas på mer än ett ställe framgår bl. a. därav, att § 9 mantalsskriv­

ningsförordningen innehåller bestämmelser i syfte att förebygga dubbel man­

talsskrivning. Mantalsskrivningsförordningen § 3 mom. 1 andra stycket in­

nehåller kompletterande bestämmelser örn hur mantalsskrivningsorten skall

bestämmas i dylika fall. Uppehåller sig någon under olika delar av året

inom särskilda mantalsskrivningsdistrikt, betraktas han sålunda såsom bo­

satt i det distrikt, där han vistas under sådana förhållanden, att han med

avseende å tjänst, verksamhet eller andra omständigheter bör anses där­

städes hava sitt egentliga hemvist. Under vissa strängt begränsade förutsätt­

ningar äger den mantalsskrivningsskyldige valfrihet mellan olika bosätt­

ningsorter. I författningsrummet stadgas nämligen rätt för den som äger

Kungl. Maj:ts pronosition nr 255.

lil

fast egendom eller idkar rörelse inom olika mantalsskrivningsdistrikt och

som vistas inom vartdera av dessa någon del av året — och som ej på grund

av tjänst eller verksamhet kan anses hava sitt egentliga hemvist i någotde-

ra av dessa eller annat mantalsskrivningsdistrikt — att själv bestämma eller

anmäla, inom vilketdera distriktet han skall mantalsskrivas.

Visst undantag -—- avseende särskilt ägare eller innehavare av familjegods

— är stadgat från regeln om att vid dubbel bosättning den plats, där perso­

nen utövar tjänst eller verksamhet, skall anses såsom hans egentliga hem­

vist. Enligt § 3 mom. 1 tredje stycket mantalsskrivningsförordningen äger

nämligen Konungen — på ansökan av den, som äger eller besitter fast egen­

dom och under någon del av året vistas inom det mantalsskrivningsdistrikt,

där den fasta egendomen är belägen —- förordna att han, ändock att han på

grund av tjänst eller verksamhet kan anses hava sitt egentliga hemvist i

annat distrikt, skall mantalsskrivas inom det förstnämnda distriktet, därest

med hänsyn till den fasta egendomens betydenhet och övriga föreliggande

omständigheter så finnes skäligt.

Till den förutnämnda bestämmelsen, att envar skall mantalsskrivas där

han är bosatt, ansluta sig ytterligare vissa stadganden i § 3 mantalsskriv­

ningsförordningen, vilka åtminstone i huvudsak synas innebära en tillämp­

ning på särskilda fall av huvudregeln om bosättningens grundläggande be­

tydelse för mantalsskrivningsortens bestämmande. Hit torde sålunda få

räknas föreskriften i mom. 4, att vistelse vid allmän eller enskild läroanstalt

för erhållande av undervisning icke skall föranleda till mantalsskrivning å

den ort, där läroanstalten är belägen, därest ej annan mantalsskrivningsort

saknas eller, för den som är över femton år gammal, särskild anmälan örn

mantalsskrivning göres. Även bestämmelsen i § 3 mom. 6 tredje stycket, att

den, som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet uppehåller

sig å annan ort än den, där han är bosatt, ej må av sådan anledning man­

talsskrivas å uppehållsorten, torde få betraktas som en närmare utveckling

av huvudregeln. I detta sammanhang torde även böra omnämnas stadgan­

det i § 3 mom. 7, att den som intagits å sjukvårdsinrättning eller förbätt­

rings- eller uppfostringsanstalt å annan ort ej må av sådan anledning där

mantalsskrivas, ävensom bestämmelserna i § 3 moni. 8. Enligt sistnämnda

bestämmelser mantalsskrives den, som undergår frihetsstraff eller tvångs­

arbete, inom det distrikt, i vars mantalslängd han senast varit uppförd,

såvida icke under straff- eller tvångsarbetstiden sådana förhållanden in­

träffat, att han på grund därav bort, därest han vistats på fri fot, annorstä­

des mantalsskrivas. Är fånge i enlighet med särskild lag villkorligt frigiven

skall under tiden i fråga örn mantalsskrivning så anses, som vore han fort­

farande intagen i straffanstalten.

Huvudregeln örn bosättningsorten såsom mantalsskrivningsort saknar i

författningen ett angivande av vilken tidpunkt bosättningen skall avse. En­

ligt stadgad praxis anses emellertid bosättningsförhållandena vid .slutet av

det år, som närmast föregår mantalsåret, såsom avgörande då det gäller att

bestämma mantalsskrivningsorten.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Ett undantag beträffande denna tidsbestämning förekommer i § 3 mom.

1 fjärde stycket, i det att den, som nästa fardag eller därförinnan kommer

att flytta till annat distrikt för att övertaga fast egendom eller rörelse eller

tillträda tjänst, jämlikt detta stadgande skall jämte honom åtföljande per­

soner där mantalsskrivas; det är sålunda icke den faktiska bosättningen

vid ingången av mantalsåret utan en tilltänkt sådan som blir avgörande för

mantalsskrivningen.

Undantag från huvudregeln örn bosättningsorten såsom bestämmande för

mantalsskrivningen stadgas även i de återstående ej hittills berörda stad-

gandena i § 3 mantalsskrivningsförordningen, nämligen bestämmelserna

under mom. 5 samt inom. 6 första och andra styckena.

Enligt mom. 5 skall den, som för sig, hustru eller minderårigt barn av

fattigvårdssamhälle åtnjuter full försörjning, som ej är tillfällig, mantals­

skrivas inom fattigvårdssamhället motsvarande eller tillhörande distrikt.

Jämlikt mom. 6 första stycket äger ledamot av statsrådet, som för utövning

av statsrådsämbetet avflyttar från den ort, varest han vid utnämningen var

bosatt, utan hinder härav fortfarande vara där mantalsskriven. Vidare stad­

gas i mom. 6 andra stycket att om någon, som blivit av Kungl. Majit förord­

nad till ledamot i kommitté eller kommission eller mottagit uppdrag att

såsom sakkunnig biträda inom statsdepartement eller av riksdagen erhållit

särskilt uppdrag, för uppdragets fullgörande är bosatt å annan ort än den,

där han förut haft sitt hemvist, han fortfarande äger vara mantalsskriven

å sistnämnda ort, om han där innehar tjänst, äger eller brukar fastighet eller

idkar rörelse.

I detta sammanhang hör slutligen även omnämnas bestämmelsen i man­

talsskrivningsförordningen § 8 mom. 3, enligt vilken den, som vid nästföre­

gående års mantalsskrivning saknat stadigt hemvist, skall vid årets mantals­

skrivning utelämnas, för den händelse upplysning örn vistelseorten fortfaran­

de saknas. Sistnämnda stadgande ingår bland de bestämmelser i förord­

ningen, som reglera längdföringen. Beträffande övriga sådana bestämmel­

ser må här allenast omnämnas, att de mantalsskrivna personerna i regel

skola uppföras i mantalslängden under viss fastighet (§ 8 mom. 1 och 2).

Ett undantag härifrån föreligger genom att § 8 mom. 1 sista stycket stad­

gar, att den som saknar stadigt hemvist skall efteråt i längden särskilt upp­

tagas. Enligt den praxis som utbildat sig torde de »efterförda» personerna

vanligen fördelas under två skilda rubriker: »utan stadigt hemvist» respek­

tive »å kommunen». Härvid får den förstnämnda rubriken avse dem, som

sakna känd vistelseort och förty jämlikt mantalsskrivningsförordningen § 8

inom. 3 skola under förutsättning av oförändrade förhållanden utelämnas

vid nästa års mantalsskrivning, medan den senare rubriken omfattar dem,

som visserligen hava känd vistelseort men sakna stadigt hemvist inom kom­

munen och därför icke kunna i mantalslängden uppföras under viss fastig­

het. Dessa senare personer skola nämligen icke »kvarskrivas» för allenast

ett år, utan de skola mantalsskrivas år för år så länge förhållandena äro

oförändrade.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 255.

113

Vad härefter angår frågan om rätt kgrkobokjöringsort torde till en bör­

jan böra angivas vad som förstås med ordet kyrkobokföringsort.

Orden kyrkobokförd och kyrkoskriven torde i allmänhet användas i be­

tydelsen inskriven i församlingsboken; med ordet kyrkobokföringsort åsyf­

tas i överensstämmelse härmed vanligen den församling, i vilken sådan in­

skrivning skett. Denna betydelse torde ifrågavarande beteckningar hava

t. ex. i mantalsskrivningsförordningen § 8 mom. 1 3:o) och 4:o) samt § 11

andra och tredje styckena. Då emellertid i § 14 mom. 2 kyrkobokförings-

förordningen stadgas, att nedkomstorten är rätt inskrivningsort för barns fö­

delse, därest modern icke är någonstädes upptagen i församlingsbok eller

bok över obefintliga eller därest »hennes kyrkobokföringsort» är okänd, sy­

nes under begreppet kyrkobokföringsort vara inbegripen jämväl församling,

i vilken modem eventuellt är upptagen i bok över obefintliga. Ordet synes

sålunda icke vara fullt entydigt. I nu förevarande sammanhang användas

emellertid orden kyrkobokförd och kyrkobokföringsort i den förstnämnda

mera begränsade betydelsen.

En motsvarighet till huvudregeln angående rätt mantalsskrivningsort in­

nehåller kyrkobokföringsförordningen i § 3 första stycket, som stadgar att

alla, som äro inom församlingen bosatta, skola bokföras i församlingsboken.

Till detta huvudstadgande ansluta sig liksom i § 3 mantalsskrivningsförord­

ningen vissa närmare bestämmelser och undantag. Även med avseende å

sistberörda stadganden föreligger viss motsvarighet mellan de båda författ­

ningarna. Parallelliteten är dock icke fullständig, vilket delvis torde hava

sin grund i mantalsskrivningens och kyrkobokföringens olika karaktär, i

det den förra utgör en periodisk och den senare en fortlöpande registrering

av befolkningen.

Kyrkobokföringsförordningen saknar motsvarighet till den allmänna be­

stämmelsen i mantalsskrivningsförordningen § 1 mom. 1 örn mantalsskriv­

ningens omfattning. Specialbestämmelser visa emellertid, att även personer,

vilka sakna bosättningsort inom riket, åtminstone i viss utsträckning skola

kyrkobokföras. Sålunda skall jämlikt kyrkobokföringsförordningen § 3

punkt b) den, som är i rikets tjänst å utländsk ort anställd, tillika med sin

familj och svenska betjäning kyrkobokföras i Storkyrkoförsamlingen, lik­

som sådan person där skall mantalsskrivas; angående kyrkobokföringen av

sådan person, vilken erhållit Konungens medgivande att mantalsskrivas i

distrikt utom Stockholm, saknas emellertid särskild bestämmelse. Likaledes

saknas direkt motsvarighet till stadgandet örn mantalsskrivning av sjöfaran­

de, som saknar bosättningsort inom riket. Enligt § 6 mom. 2 kyrkobokfö­

ringsförordningen gäller emellertid, att pastor beträffande sjömän, som äro

stadda på längre sjöresor, samt andra utom församlingen sig uppehållande

personer, vilka vistas å annan ort utan att vara där bosatta, i varje fall äger

pröva huruvida de — därest de icke kunna anses hava bestämt hemvist in­

om församlingen — må tills vidare kvarstå i församlingsboken, där de förut

varit bokförda, eller överföras till avdelningen för å församlingen skrivna.

I § 10 mom. 2 samma förordning förekommer vidare bestämmelsen, att sjö-

l!ih(in</ till riksdagens protokoll

1 sami. Nr 255.

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

man ej må överföras till boken över obefintliga, så länge han kvarstår såsom

inskriven å sjömanshus. Vad i § 6 mom. 2 stadgals gäller enligt § 6 mom. 3

jämväl i fråga om å utländsk ort anställd svensk missionär eller präst samt

honom åtföljande hustru och minderåriga barn, där ej flyttningsbetyg ut-

tagits.

I anslutning till bestämmelserna i mantalsskrivningsförordningen § 3

morn. 1 andra stycket angående mantalsskrivning i fall av dubbel bosättning

föreskriver kyrkobokföringsförordningen under § 3 punkt a), att om någon

på grund av nyssberörda bestämmelser mantalsskrives inom annan försam­

ling än den, där han för tillfället är bosatt, han skall anses vid tiden för

mantalsskrivningen hava sin rätta bokföringsort i den församling, där han

mantalsskrives.

Beträffande det i mantalsskrivningsförordningen § 3 mom. 1 tredje styc­

ket omförmälda fall (avseende huvudsakligen ägare eller innehavare av fa­

miljegods) har i kyrkobokföringsförordningen särskild bestämmelse icke

meddelats.

Däremot föreligger i kyrkobokföringsförordningen § 3 punkterna c) och

d) motsvarighet till bestämmelserna i mantalsskrivningsförordningen § 3

mom. 4 angående elever vid läroanstalt utom hemorten. Jämlikt förstberör-

da stadganden är sådan elev under 15 år icke berättigad och äldre elev

icke skyldig att i anledning av vistelsen vid läroanstalten låta bokföra sig å

den ort, där anstalten är belägen.

Enligt mantalsskrivningsförordningen § 3 mom. 6 tredje stycket skall till­

fällig vistelse utom bosättningsorten icke föranleda mantalsskrivning å uppe­

hållsorten. Kyrkobokföringsförordningen stadgar emellertid under § 3 punkt

e) första stycket såväl för dessa fall som med avseende å de i mantalsskriv­

ningsförordningen § 3 mom. 6 andra stycket omförmälda offentliga uppdrag,

att den, som i och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet eller i

följd av uppdrag, lämnat av riksdagen, »å annan ort sig uppehåller», ej är

av denna anledning skyldig att låta bokföra sig därstädes.

Mantalsskrivningsförordningens bestämmelser (§ 3 mom. 6 första styc­

ket) angående statsrådsledamots mantalsskrivning motsvaras i kyrkobokfö­

ringsförordningen (§ 3 punkt e) andra stycket) av stadgandet, att ledamot

av statsrådet, som avflyttar från den ort, varest han vid utnämningen var

bosatt, utan hinder härav äger fortfarande vara där bokförd.

Beträffande sjukhuspatienter och fångar m. fl. (jämför mantalsskrivnings­

förordningen § 3 mom. 7 och 8) innehåller kyrkobokföringsförordningen

§ 3 punkt f), att intagning å uppfostringsanstalt, sjukvårdsinrättning, för­

bättrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt utom hemorten ej medför för­

ändring i avseende å vederbörandes bokföring. Om emellertid sålunda in­

tagen person är bokförd såsom medlem av familj och familjen flyttar till

annan församling, medan han är intagen å inrättningen eller anstalten, må

han dock, örn så begäres, upptagas på samma ställe som familjen. Beträf­

fande villkorligt frigiven fånge stadgas liksom i mantalsskrivningsförord­

ningen, att i fråga örn hans bokföring under tiden skall anses som vore han

fortfarande intagen i straffanstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

115

Motsvarighet till bestämmelsen i mantalsskrivningsförordningen § 3 mom.

1 fjärde stycket angående mantalsskrivning på grund av tilltänkt inflyttning

saknas i kyrkobokföringsförordningen. I sistnämnda förordning stadgas ej

heller för sådana fall, som avses med den s. k. fattigvårdsregeln i § 3 mom. 5

mantalsskrivningsförordningen, undantag från huvudregeln örn bosättningen

såsom avgörande för kyrkobokföringsorten.

För övrigt innehåller § 3 kyrkobokföringsförordningen i fråga örn rätt

kyrkobokföringsort dels en bestämmelse örn att fosterbarn skall i försam­

lingsboken bokföras under den person, till vilken barnet utlämnats för vård,

dels ock en hänvisning till vad som finnes särskilt stadgat örn behörighet att

bokföras i icke territoriell församling av svenska kyrkan.

Numera finnas endast följande icke territoriella församlingar, nämligen

Kungl, hovförsamlingen, Skeppsholms församling, amiralitetsförsamlingen i

Karlskrona, finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i

Stockholm och Göteborg.

I förordningen den 30 september 1910 (nr 103) angående behörighet att

kyrkobokföras i icke territoriell församling av svenska kyrkan finnas de

grundläggande bestämmelserna angående tillhörighet till sådan församling;

i fråga om vilka som skola kyrkobokföras i finska och tyska församlingarna

hänvisar förordningen emellertid till särskilda —- äldre — bestämmelser.

I stora drag gäller, att i hovförsamlingen och de militära församlingarna

kyrkobokföras personer, vilka innehava eller med pension avgått från viss

anställning vid — i förra fallet — de kungl, och furstliga hov-, slotts- och

stallstatema samt — i senare fallet —■ vederbörande flottslation, och att

behörigheten att bokföras i någon av de nationella församlingarna beror av

vederbörandes finska eller tyska härstamning eller modersmål m. m. I icke

territoriell församling kyrkobokföras dessutom nyssnämnda församlingsmed­

lemmars hustrur, hemmavarande barn eller fosterbarn och tjänare m. fl.

För samtliga fall gäller emellertid, att behörigheten därjämte är beroende

av att vederbörande är bosatt inom den kommun, där den icke territoriella

församlingen finnes bildad, eller, i händelse Konungen för särskild försam­

ling sådant stadgat, inom viss närliggande kommun.

I samband med redogörelsen för bestämmelserna angående rätt kyrkobok­

föringsort torde slutligen böra nämnas, att enligt § 10 morn. 2 kyrkobokfö­

ringsförordningen skola från församlingsboken till boken över obefintliga

överföras de personer, om vilka tillförlitlig upplysning erhållits, att de utan

uttagande av flyttningsbetyg bosatt sig å utrikes ort, eller om vilkas vistelse­

ort under tiden mellan två på varandra följande mantalsskrivningar upp­

lysning ej vunnits. I sist anförda del korresponderar denna bestämmelse med

det förut omförmälda stadgandet i mantalsskrivningsförordningen § 8 mom.

3 örn utelämnande av personer, vilka vid nästföregående mantalsskrivning

saknat stadigt hemvist.

I likhet med mantalsskrivningsförordningen förutsätter kyrkobokförings­

förordningen, alt envar redovisas under viss fastighet antingen i församlings­

boken, där denna upplagts efter bostad, eller, örn församlingsboken föres

116

Kungl. Maj-.ts proposition nr 255.

kronologiskt eller alfabetiskt, i särskild fastighetslängd, som i dylikt fall

skall upprättas i anslutning till församlingsboken. Beträffande icke territo­

riella församlingar stadgas dock i § 9 kyrkobokföringsförordningen, att för­

samlingsboken må uppläggas »på så sätt som pastor finner lämpligt, dock

med användande av för övriga församlingar fastställt formulär».

Emellertid skola, jämlikt § 6 mom. 1 kyrkobokföringsförordningen, under

rubriken »å församlingen skrivna» — såvida anledning till deras upptagande

å annat ställe i församlingsboken saknas — sammanföras personer, som för­

fattningsenligt skola vara bokförda i församlingen men sakna stadigvarande

hemvist eller för längre tid vistas på annan ort, såsom å uppfostringsanstalt

intagna barn, å hospital eller annan sjukvårdsinrättning intagna, fångar

m. fl. I anslutning till detta stadgande meddelas vidare de bestämmelser an­

gående kyrkobokföring av sjömän och missionärer m. fl., för vilka redogjorts

i det föregående.

Kommittén.

Kommittén framhåller inledningsvis såsom en brist hos den

gällande rätten, att kyrkobokföringsorten och mantalsskrivningsorten icke

ens legalt alltid sammanfalla, även örn jämförelsen hänföres till befolknings­

laget vid årsskiftet, vilket befolkningsläge är det som fixeras i mantalsläng-

dema. Enligt vad i betänkandet vidare anföres har kommittén med sitt för­

slag eftersträvat att åvägabringa en närmare överensstämmelse härutinnan.

Den av kommittén föreslagna folkbokföringsförordningen innehåller sålun­

da i 116 § angående rätt mantalsskrivningsort för fysisk person bestämmel­

sen, att envar sådan person skall mantalsskrivas i det distrikt, i vilket han

den 1 november året före mantalsåret rätteligen skall vara kyrkobokförd.

I ett följande sammanhang torde få närmare redogöras för vad betänkan­

det i övrigt innehåller angående rätt mantalsskrivningsort. Emellertid bör

redan nu framhållas, att förslaget sålunda innebär, att mantalsskrivnings­

orten skall bestämmas enligt samma regler som kyrkobokföringsorten.

Bestämmelser angående rätt kyrkobokföringsort meddelas i den av kom­

mittén föreslagna folkbokföringsförordningen under 23 och 24 §§, av vilka

den förstnämnda innehåller 9 och den sistnämnda 7 moment. Innebörden

av de föreslagna stadgandena utvecklas närmare i utförliga anvisningar till

författningen. Såsom ett komplement till dessa stadganden torde vidare

kunna anses de bestämmelser, som i 33 § 2 mom. folkbokföringsförordning­

en meddelats angående överföring till bok över obefintliga.

Bedogörelse för bestämmelsernas innebörd torde lämpligen böra lämnas i

ordning efter författningstexten.

23 § 1 moni. Detta författningsrum innehåller huvudregeln angående rätt

kyrkobokföringsort. Envar skall sålunda bokföras i församlingsboken för

den församling, i vilken han är bosatt eller vilken han, enligt vad om be­

hörighet att kyrkobokföras i icke territoriell församling är särskilt stadgat,

skall anses tillhöra. Från denna huvudregel stadgas i samma moment ett

undantag, nämligen att utlänningar, som tillhöra främmande makts härva­

rande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsula-

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

117

tets betjäning, samt deras utländska familjemedlemmar och utländska tjä­

nare icke skola bokföras här i riket. Ytterligare undantag, innebärande

bl. a. att personer i vissa fall skola kyrkobokföras i annan församling än den

där de äro bosatta, stadgas i 24 §.

I anvisningarna till huvudregeln anföres, att sålunda som regel alla som

äro bosatta i någon av rikets församlingar skola kyrkobokföras i riket. Vi­

dare påpekas, att häri inbegripas jämväl de, som skola kyrkobokföras i icke

territoriell församling. Kommittén erinrar i anslutning härtill om att enligt

gällande författning för behörighet att kyrkobokföras i sådan församling krä-

ves bosättning, som regel inom den kommun där den icke territoriella för­

samlingen finnes bildad.

I anvisningarna framhålles vidare att personer, vilka icke äro bosatta i

någon församling, som regel icke kyrkobokföras. Beträffande undantag här­

ifrån hänvisar kommittén bl. a. till 24 § 6 morn., enligt vilket stadgande vissa

personer böra kvarstå i församlingsboken, oaktat de icke längre äro bosatta

i viss församling inom riket.

I 23 § 1 mom. stadgas vidare, att envar skall, evad församlingen är terri­

toriell eller icke territoriell, bokföras å den fastighet där han är bosatt.

Såsom av det nyss anförda torde framgå, kan det emellertid på grund av

bestämmelserna i 24 § förekomma, att en person skall bokföras i en försam­

ling, ehuru han är bosatt i annan församling eller överhuvud taget icke bo­

satt i riket. Kommittén framhåller vidare, att det enligt de speciella bestäm­

melser, som meddelats i 23 § 9 morn., kan inträffa, att en person anses bo­

satt inom en församling, ehuru han icke är bosatt å viss fastighet därstädes.

Beträffande dylika fall stadgas i 23 § 1 morn., att personerna skola bokfö­

ras under rubrik å församlingen skrivna.

Den som är bokförd i församlingsboken säges, enligt vad i 23 § 1 mom.

vidare angives, vara kyrkobokförd i församlingen. Är han därvid bokförd å

viss fastighet, säges han tillika vara kyrkobokförd d fastigheten. Försam­

lingen benämnes hans kyrkobokföringsort och fastigheten hans kyrkobok­

föring sfastighet.

Undantag från huvudregeln att envar skall kyrkobokföras där han är bo­

satt stadgas, som redan omnämnts, i 24 §. I 23 § 2—9 mom. utvecklas där­

emot, enligt vad kommittén framhåller, innebörden av begreppet bosatt.

Angående behovet av särskilda bestämmelser i sådant syfte anför kom­

mittén:

Envar skall enligt § 3 mom. 1 första stycket mantalsskrivningsförordning-

en mantalsskrivas där han är bosatt. Till denna huvudregel hava i samma

paragraf anknutits åtskilliga särskilda bestämmelser, innebärande utveck­

ling av eller undantag från huvudregeln, utan att det genom stadgandenas

avfattning eller inplacering i sammanhanget närmare antytts, huruvida det

ena eller det andra av dessa alternativ avsetts. Såväl till följd av nämnda

förhållande som i allmänhet på grund därav, att den begreppsliga innebör­

den av ordet bosatt med avseende å många i praktiken förekommande fall

visat sig synnerligen svårbestämbar, har rättsgestaltningen genom praxis, sär­

skilt såsom denna utformats genom den högsta instansens avgöranden, kom-

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

mit att bliva synnerligen betydelsefull. Vi sidan av de mera knapphändiga,

i författningen givna föreskrifterna föreligga sålunda talrika genom tolk­

ning och begreppsanalys framkomna närmare regler, visserligen mer eller

mindre utförligt sammanfattade i facklitteraturen på området men dock icke

på annat sätt auktoritativt fastställda än genom själva de avgöranden, i vilka

de kommit till uttryck. Då till följd av mantalsskrivningens ingripande be­

tydelse för ett flertal olika områden inom rättslivet de därom meddelade fö­

reskrifterna måste handhavas av en mångfald personer långt utanför de

egentliga fackmännens krets och då prejudikatanalysen många gånger erbju­

der svårigheter även för dem, som eljest på grund av utbildning och tjänste-

erfarenhet äga de erforderliga förutsättningarna för att gå i land därmed,

torde lätt inses, att rättsfallssamlingarna icke i längden kunna göra tillfreds­

ställande tjänst som källa för kunskapen örn gällande rätt inom förevarande

område, där utvecklingen omspänner ett halvsekel och kompletteringsbelio-

vet till följd av författningstextens knapphändighet är omfattande.

I anslutning härtill framhåller kommittén att redan 1936 års uppbörds-

kommitté funnit nödigt att i förevarande avseende föreslå mera detaljerade

bestämmelser än de nuvarande, och att de sålunda föreslagna stadgandena

i huvudsak vore uppbyggda på de principer, som i praxis kommit till ut­

tryck. Folkbokföringskommittén uttalar i detta sammanhang, att dess för­

slag framkommit genom överarbetning av uppbördskommitténs. (Beträffan­

de uppbördskommitténs förslag torde få hänvisas — utom till uppbördskom­

mitténs betänkande, SOU 1938:41 -— till folkbokföringskommitténs be­

tänkande s. 173—174.)

Kommittén framhåller vidare, att förslaget skiljer sig från den gällande

rätten därigenom att boscittningsbegreppet anknutits till fastighetsindelning­

en i stället för till den kommunala indelningen. En persons tillhörighet till

viss församling eller kommun bestämmes sålunda, anför kommittén, i prin­

cip genom belägenheten av den fastighet, å vilken personen anses bosatt. I

fråga om några särskilda kategorier av personer, vilkas bosättning icke kan

hänföras till viss fastighet, meddelas dock i 23 § 8—9 mom. bestämmelser,

innebärande att dessa personer det oaktat må anses bosatta i viss försam­

ling.

I övrigt torde enligt vad kommittén anfört förslagets bosättningsbegrepp i

huvudsak överensstämma med den gällande rättens. Vissa smärre avvikelser

påpekas dock. Vad kommittén anfört härom torde lämpligen böra återgivas

i samband med redogörelsen för dels 23 § 2 mom. och dels 23 § 5 mom.

Beträffande den allmänna innebörden av det bosättningsbegrepp, som

kommit till användning i förslaget, innehålla de av kommittén meddelade

anvisningarna till 23 § följande uttalanden:

Genom bestämmelserna i 23 § angivas vissa omständigheter i samband med

den personliga livsföringen såsom kännetecken på bosättning. I full överens­

stämmelse med redan tidigare gällande rättsprinciper framhäves den betydel­

se, som i förevarande hänseende bör tillmätas uppehållsorten för vila och

familjeliv framför uppehållsorten för arbete. Var en person skall anses bo­

satt, skall avgöras efter sådana faktiska omständigheter som de i § angivna.

Den åsikt, vederbörande kyrkobokförare eller mantalsskrivningsförrättare må

hysa om vad som i ett givet fall bäst överensstämmer med en rättvis fördel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

119

ning mellan ifrågakomna kommuner av skatteintäkter eller försörjningsbör­

da enligt socialvårdslagstiftningen, må självfallet ej tillåtas inverka på av­

görandet.

Angående det inbördes förhållandet mellan bestämmelserna i 23 § 2—9

mom. anför kommittén i nämnda anvisningar, att 23 § 2 mom. första stycket

innehölle en huvudregel om var en person skulle anses bosatt, nämligen den

s. k. dygnsviloregeln. Denna regel kompletterades i 23 § 2 mom. andra styc­

ket med en regel för bosättningsspörsmålets bedömande vid byte av bostad.

Bestämmelserna i de följande momenten innebure i avseende å mera avgrän­

sade grupper av fall en utveckling och modifiering av dessa regler.

23 § 2 mom.

Enligt den i första stycket uttalade dygnsviloregeln skall en

person i princip anses bosatt å den fastighet, å vilken han regelmässigt till­

bringar sin nattvila eller motsvarande vila (dygnsvila).

Enligt bestämmelserna i andra stycket skall emellertid den, som bytt bo­

stad, anses bosatt å den fastighet, där den nya bostaden finnes. Denna regel

modifieras dock av ett till densamma knutet undantag, den s. k. 90-dygns-

regeln. Sistnämnda regel innebär nämligen, att bosättning å den fastighet,

där den nya bostaden finnes, icke skall anses föreligga, om det kan antagas,

att personen icke kommer att tillbringa sin dygnsvila där under minst 90

dygn av de närmaste 4 månaderna.

Med dygnsvila avses enligt de av kommittén meddelade anvisningarna den

längre sammanhängande vila under dygnet, som nattvilan för de flesta ut­

gör. Enligt vad kommittén vidare anfört medför dygnsviloregeln att veder­

börande i allmänhet kommer att anses bosatt å den fastighet, varest han

brukar tillbringa den arbetsfri delen av dygnet eller en avsevärd del av

denna tid.

I anvisningarna betonas, att vederbörande, för att bosättning å viss fastig­

het skall kunna anses föreligga, måste tillbringa sin dygnsvila å fastigheten

icke blott vid något enstaka tillfälle utan under ett flertal dygn i följd. Det

krav på upprepning, som detta innebär, säges ligga i ordet »regelmässigt». I

detta ord ligger enligt anvisningarna dessutom, att den vistelse, varom fråga

är, icke får innebära alltför stor avvikelse från det enligt vederbörandes all­

männa livsföring normala.

Beträffande kravet på upprepning framhålles, att upprepningen icke ens till

någon del behöver föreligga i förfluten tid, då bosättningsspörsmålet bedö-

mes; redan första nattens vistelse utgör nämligen, enligt vad kommittén an­

fört, regelmässigt tillbringande av dygnsvila å fastigheten, i händelse bosätt­

ning föreligger. Vidare påpekas, att upprepningen enligt bestämmelserna i

23 § 2 mom. andra stycket till och med kan ligga helt och hållet i framtiden,

därest ej omständigheterna bestämt giva vid handen, att vistelse å fastigheten

icke kommer att påbörjas inom en månad och därefter fortgå i minst tre må­

nader. Slutligen framhålles, att ännu längre gående avvikelser från huvud­

regeln föranledas av bestämmelserna i 23 § 4—7 mom.

I fråga örn kravet på upprepning betonas ytterligare, att upprepningen bör

vara fortlöpande. I anvisningarna anföres härom följande:

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Kortvariga avbrott medföra icke, att regelmässigheten anses upphävd.

Långvariga avbrott kunna hava denna verkan. Var gränsen skall dragas,

får avgöras från fall till fall efter föreliggande omständigheter. Att märka är,

att tidsbestämmelsen i andra stycket närmast är avsedd till ledning för bedö­

mandet av när bosättning å en fastighet skall anses hava ägt mm och icke

för avgörandet, när avbrott i vistelse å en fastighet skall betraktas som över­

givande av bosättning. Att ny bosättning grundats har dock i allmänhet av­

görande betydelse.

I detta sammanhang framhålles, att fall emellertid kunna förekomma, då

en person måste anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila å mera än en

fastighet. Till ledning för bedömandet av sådana fall lämnar kommittén föl­

jande anvisningar:

Utmärkande för sådana fall är, att personen något så när regelbundet

omväxlande tillbringar sin dygnsvila å envar av fastigheterna. Att i dylika

fall dubbel bosättning dock ej skall anses föreligga, se 3 mom. I dessa

fall kan personen anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila å envar av

fastigheterna, även om hans vistelse å någon eller envar av dem varje

gång skulle vara kortvarigare än den i andra stycket angivna tiden. En

viss proportion bör dock föreligga. Den som årligen tillbringar en kortare

ferie å en fastighet men under året i övrigt vistas å en annan fastighet,

kan ej anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila å förstnämnda fastig­

het.

I anslutning härtill understrykes, att i andra fall än de nyss berörda kort­

varigare vistelse än som avses med 90-dygnsregeln icke bör anses som regel­

mässigt tillbringande av dygnsvila.

Å andra sidan påpekas emellertid, att det, även om vistelsen enligt det

nyss sagda är av tillräcklig varaktighet, understundom kan komma att an­

ses, att regelmässigt tillbringande av dygnsvila likväl icke föreligger. Kom­

mittén avser härmed sådana fall, då vistelsen måste anses innebära alltför

stor avvikelse från det enligt vederbörandes allmänna livsföring normala och

därför icke kan betraktas som regelmässig. Enligt vad i betänkandet anförts

åsyftar kommittén härmed t. ex. fall av ej alltför långvarig anstaltsvistelse.

Av vad kommittén yttrat framgår dock, att kommittén icke anser det ute­

slutet, att anstaltsvistelse anses innefatta regelmässigt tillbringande av dygns­

vila. I anvisningarna till 23 § 2 mom. anföres sålunda:

Det bör dock uppmärksammas, att avvikelsen, särskilt örn den blir av

längre varaktighet, kan hava den inverkan å livsföringen, att undantagstill­

ståndet blir det normala. En kortvarig sjukhusvistelse kan vara en episod

i den sjukes liv, men ju längre en sådan vistelse drager ut på tiden, desto

mer kan den komma att framstå som regelmässigt tillbringande av dygns­

vila, såsom ifrågavarande livsöde nu gestaltat sig. Anstaltsvistelse kan sålun­

da bliva bedömd som bosättning å anstalten; att den intagne dock ej skall

kyrkobokföras där, se 24 § 4 mom.

I betänkandet framhålles, att detta betraktelsesätt torde innebära en ut­

vidgning av bosättningsbegreppet. Anstaltsvistelse torde nämligen enligt den

gällande rätten icke beträffande något fall anses såsom bosättning. Betydel­

sen av det förändrade betraktelsesättet syntes dock vara ringa, eftersom

121

kyrkobokföring och mantalsskrivning å anstalt enligt undantagsbestämmel­

serna i 24 § 4 mom. i allt fall icke skulle äga ruin.

Vad härefter särskilt angår bestämmelserna i 23 § 2 mom. andra stycket

erinrar kommittén om att i flertalet kyrkobokföringsärenden ståndpunkt till

frågan, huruvida en person skulle anses bosatt a viss fastighet, mäste lättås

redan innan så lång tid förflutit, alt av personens dittillsvarande vistelse å

fastigheten kan bedömas, huruvida han regelmässigt tillbringar sin dygns-

vila där. Det är, framhåller kommittén, särskilt till ledning för bedömandet

av dylika fall som nu ifrågavarande bestämmelser föreslagits. Beträffande

bestämmelsernas tillämpning meddelas följande anvisningar.

Till ledning för bedömandet gives i andra stycket av detta mom. en hjälp-

regel. Därvid uppmärksammas utöver det personliga vistandet en särskild

omständighet av betydelse, nämligen tillvaron av ny bostad. Detta ord an­

vändes här närmast såsom en sammanfattande benämning å de i yttre me­

ning påvisbara omständigheter, olika i olika fall, av vilka man med hjälp

av allmän erfarenhet eller särskilda antaganden sluter till förhandenvaron

av bosättning, såsom att en person under någon tid tillbringat sin dygnsvila

i en viss lokalitet, att han träffat avtal om förhyrning av lokaliteten för bo­

stadsändamål, att han dit överfört huvudparten av sina personliga tillho-

righeter, att hans familjemedlemmar eller andra närmare anhöriga äro där

bosatta eller dylikt. Vanligen måste ett flertal dylika omständigheter sam­

manträffa, innan det är möjligt att därur draga någon bestämd slutsats. A

andra sidan är ingen av de ovan såsom exempel uppräknade omständighe­

terna utom tillvaron av själva lokaliteten nödvändig i den meningen, alt vid

dess frånvaro bosättning icke skulle kunna anses föreligga. Det är sålunda,

örn andra omständigheter tyda på bosättning, ej ens nödvändigt, att perso­

nen tillbringat någon dygnsvila i lokaliteten. Kan det emellertid antagas,

att han icke kommer att tillbringa sin dygnsvila där under minst nittio

dygn av de närmaste fyra måna denia, skall han som regel — om undantag

se anvisningarna till 4 och 6 mom. —- icke anses bosatt i lokaliteten och

detta även om han skulle hava börjat tillbringa dygnsvila där. Däremot

kräves ej, att det skall kunna bestämt antagas, att personens vistelse a fas­

tigheten kommer att bliva av denna varaktighet. Detta är visserligen det

normala vid bosättning, men örn ett sadant krav skulle vidhallas i alla fall,

skulle det medföra svårigheter i fråga örn kyrkobokföringen av vissa särskilt

rörliga befolkningselement, vilka ofta flytta men likväl mäste räknas till

deni, som äro någonstädes bosatta. Ett hembiträde t. ex., som bor hos hus­

bondfolket, bör sålunda i regel — där ej särskilda omständigheter föranleda,

att vistelsen enligt 6 mom. bedömes som tillfällig -— anses bosatt där, även

örn man med hänsyn till kortvarigheten av hennes föregående anställningai

ej med någon säkerhet kan antaga, att hon kommer att kvarstanna så lång

tid som nittio dygn; den förut ådagalagda ostadigheten i levnadssättet utgör

nämligen ej i och för sig tillräckligt skäl för det motsatta antagandet, att

hon icke kommer att kvarstanna denna tid. Stadsbors sommarvistelse på

landet eller betskötares, skogsarbetares eller andra säsongarbetares vistelse

under säsongen vid arbetsplats utom hemorten kan a andra sidan ofta ej

antagas bliva av kortare varaktighet än här avses, ehuru vistelsen är av

tillfällig beskaffenhet; angående sådan vistelse se 0 inom.

23

3 morn.

Såsom i det föregående anförts förutsätter kommittén, att fall

kunna inträffa, då en person måste anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

122

å mera än en fastighet. Dygnsviloregeln innebär för sådana fall, att personen

bör anses bosatt a envar av fastigheterna. Emellertid anser kommittén, att en­

dast en bosättning bör antagas. Med hänsyn härtill stadgas i förevarande mo­

ment, att den, vilken tillbringar sin dygnsvila å särskilda fastigheter under

sådana omständigheter, att han enligt 2 mom. skulle vara alt anse som bosatt

å mera än en fastighet, skall anses bosatt å den fastighet, där han vistas un­

der sådana förhallanden, att han med avseende å tjänst, verksamhet eller

andra omständigheter bör anses därstädes hava sitt egentliga hemvist.

Till ledning för tillämpningen av denna bestämmelse meddelar kommittén

följande anvisningar:

Detta stadgande torde mera sällan blivit tillämpligt vid vistelse å två el­

ler flera fastigheter inom samma församling eller mantalsskrivningsdistrikt;

som regel tillbringas dygnsvila i dylika fall endast å en av fastigheterna.

I fråga örn person, som i och för sitt arbete är nödsakad att vissa tider

tillbringa sin dygnsvila å arbetsplatsen, t. ex. en brandsoldat, som för fri­

tiden bär annan bostad, jfr vad i anvisningarna till 2 mom. anförts till ut­

veckling av begreppet dygnsvila, särskilt att därmed åsyftas den arbetsfria

delen av dygnet. Angående när en person kan anses regelmässigt tillbringa

sin dygnsvila å mer än en fastighet, se även sistnämnda anvisningar. Endast

nar detta kan anses, är förevarande mom. tillämpligt Vid avgörandet av å

vilken av fastigheterna personen skall anses bosatt skall hänsyn tagas till

samtliga på frågan inverkande omständigheter; även personens egen upp­

gift om var han anser sig bosatt skall vederbörligen beaktas. Därvid skall

emellertid särskild vikt tillmätas vistelse för utövande av tjänst eller verk­

samhet. Föreligger sådan anledning till vistelsen med avseende å mer än en

fastighet, bör hänsyn tagas till vilken tjänst eller verksamhet eller, vid jäm-

föi else mellan tjänst och verksamhet, vilkendera av dem som är personens

huvudsakliga eller till huruvida med avseende å andra omständigheter bo­

sättningen å en fastighet, där sådan antages föreligga, kan anses mera fast

än bosättningen å annan fastighet. Till sådana andra omständigheter är att

hänföra familjens bosättning. Även skillnaden i tid för uppehållet å den ena

och den andra fastigheten bör hänföras dit och jämte omständigheterna i

övrigt tillmätas betydelse, men enbart den omständigheten, att vederbörande

uppehåller sig längre tid å en av fastigheterna än å annan, får icke bliva av­

görande för var lian skall anses bosatt.

I betänkandet erinras örn att det enligt man talsskri vningsförordningen § 3

mom. 1 andra stycket i vissa fall av bosättning inom mera än ett mantals­

skrivningsdistrikt förelåge rätt för den mantalsskrivningsskyldige att själv

bestämma och anmäla, inom vilketdera distrikt han skulle mantalsskrivas. I

olika sammanhang hade emellertid, anför kommittén vidare, önskemål utta­

lats om upphävande av denna s. k. valfrihetsbestämmelse. Sålunda hade Sve­

riges häradsskrivarförening i skrivelse till finansdepartementet den 1 mars

1934 framhållit, att bestämmelsen kunde leda till missbruk och att valfrihe­

ten knappast vore förenlig med nutida samhällsbruk. Under åberopande av

liknande skäl bade 1936 års uppbördskommitté underlåtit att upptaga be­

stämmelsen i sitt förslag. I sitt utlåtande över uppbördskommitténs betän­

kande hade kammarrätten uttalat, att bestämmelsen utan olägenhet kunde av­

skaffas. På grund härav hade folkbokföringskommittén icke i sitt förslag

upptagit motsvarande stadgande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Kunni. Maj:ts proposition nr 255.

123

23 § 4 inom.

Kommittén framhåller, att vid bedömande av bosättnings-

spörsmål i vissa fall avseende bör fästas även vid andra omständigheter än

var vederbörande personligen vistas.

Beträffande en grupp av sådana fall stadgas sålunda i 23 § 4 mom. i för­

slaget, att den som bär familj skall anses bosatt å samma fastighet som fa­

miljen, ändå att han under veckans arbetsdagar tillbringar sin dygnsvila å

annan fastighet. Enligt de föreslagna bestämmelserna skall detta dock gälla

endast under förutsättning att vederbörande, såvida icke tillfälligtvis hin­

der möter, regelbundet besöker familjen. Vidare göres, i 23 § 4 mom. sista

punkten, det undantaget, att tjänsteman med viss bestämd tjänstgöringsort

inom riket och med föreskriven skyldighet att vara där bosatt icke må på

grund av anförda bestämmelse anses bosatt utom tjänstgöringsorten.

Till klargörande av innebörden av dessa bestämmelser meddelar kommittén

följande anvisningar:

Att personen måste leva skild från familjen skall vara föranlett av hans

arbete; jfr uttrycket under veckans arbetsdagar. Förbindelsen med famil­

jen måste uppehållas genom personliga besök; övernattning är dock ej

nödvändig. Med ordet regelbundet bör förstås åtminstone var fjortonde dag.

Ske besöken på grund av avståndet mellan arbetsplatsen och familjens

bostad, söndring mellan makar eller dylikt mera sällan, kan personen icke

jämlikt detta mom. anses bosatt å samma fastighet som familjen men väl

stundom enligt 6 mom.

Att den frånvarande skall anses bosatt å samma fastighet som familjen äger

tillämpning även om familjen bosätter sig å annan faslighet. Detta gäller även

om det kan antagas, att den frånvarande icke kommer att tillbringa sin

dygnsvila å den nya fastigheten under minst nittio dygn av de närmaste fyra

månaderna. En nödvändig förutsättning är emellertid, att de i mom. stadgade

villkoren alltjämt äro uppfyllda. Föreligger exempelvis efter flyttningen i den

frånvarandes arbetsförhållanden icke längre någon anledning för honom att

leva skild från familjen eller kan han på grund av ökat avstånd icke längre

regelbundet besöka denna eller giva omständigheterna vid flyttningen eljest

vid handen, att det erforderliga sambandet med familjen upphört, skall frågan

örn var han är bosatt icke vidare bedömas efter detta mom.

23 § 5 mom.

Beträffande en annan grupp fall,

i

vilka vid bosättningsspörs-

målets avgörande hänsyn ansetts böra tagas till andra omständigheter än var

vederbörande faktiskt vistas, stadgas i 23 § 5 mom. Sålunda föreskrives att

den, som på grund av yrke eller tjänst icke kan regelmässigt tillbringa sin

dygnsvila å någon viss fastighet, skall anses bosatt å fastighet, där han med

hänsyn till sin familjs eller andra närmare anhörigas bosättning, förvaring av

sitt bohag eller andra omständigheter kan anses hava sitt egentliga hemvist.

I anvisningarna till detta mom. anföres, att sjöfarande eller annan, som på

grund av yrke eller tjänst icke kan mera regelmässigt övernatta a viss fastig­

het, skall — såvitt han har något tillhåll, huvudkvarter e. d., som han före­

trädesvis uppsöker, så snart yrket eller tjänsten ej lägger hinder i vägen

anses bosatt å den fastighet, där lian sålunda kan anses hava sitt egentliga

hemvist.

Kommittén framhåller, alt det kan vara föremål för tvekan, huruvida

icke de sålunda föreslagna bestämmelserna innefatta en utvidgning av ho-

124

Kungl. Majda proposition nr 255.

sättningsbegreppet i förhållande till den innebörd detta begrepp har i den

gällande rätten. Beträffande detta spörsmål anför kommittén:

Kommittén tänker härvid närmast på sjöfarande, angående vilka i man-

talsskrivningsförordningen § 3 mom. 3 förekommer det undantaget från

huvudregeln örn bosättning såsom grund för mantalsskrivning, att sjöfa­

rande för vilken mantalsskrivningsort enligt huvudregeln ej finnes skall

fortfarande mantalsskrivas där han senast varit i mantalslängd uppförd.

De ovannämnda stadgandena i 23 § 5 mom. innefatta ju för vissa fall

en kraftig avprutning på de krav, som eljest upprätthållas för att bosätt­

ning skall antagas. Emellertid är kommittén närmast benägen för att anse

att någon utvidgning av bosättningsbegreppet sådant detta för närvarande

tillämpas icke ägt rum; en liknande elasticitet torde detta begrepp hava

även enligt gällande rätt — jämför t. ex. rättspraxis beträffande personer

med ofta växlande boningsort, vilken ej sällan synes hava varit nödsakad

att såsom bosättning godtaga även en mycket tillfällig och anspråkslös an­

knytning till viss kommun. En sjöman, som saknar det minimum av an­

knytning till viss fastighet eller (23 § 9 mom.) viss församling, som förutsät-

tes enligt 23 § 5 mom. i förslaget, skall dock jämlikt 33 § 2 mom. fortfa­

rande kyrkobokföras och således enligt 116 § jämväl mantalsskrivas, så

länge han kvarstår inskriven å sjömanshus. Sedan även detta sista sam­

band med svenskt samhällsliv upphört, synes skäl ej vidare föreligga att

bokföra sjömannen annorledes än som obefintlig; någon motsvarighet till

undantagsbestämmelserna i § 3 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen har

därför ej upptagits i förslaget.

23 § 6 morn. Enligt 23 § 6 mom. i förslaget skall vad i 23 § 2 mom. stad­

gats icke föranleda, att någon anses bosatt å fastighet, där han allenast i

och för arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet eller eljest tillfälligt

tillbringar sin dygnsvila. Detta avses dock skola gälla endast under förut­

sättning att personen har stadigvarande hemvist å annan fastighet; han

skall i dylikt fall anses bosatt å sistnämnda fastighet. I 23 § 6 mom. stad­

gas slutligen, att vistelse av längre varaktighet än ett år icke må anses som

tillfällig med mindre synnerliga skäl därtill äro.

I anvisningarna till förevarande mom. betonas särskilt, att en ovillkorlig

förutsättning för tillämpningen är att vederbörande har stadigvarande hem­

vist å annan fastighet än den där han tillfälligt vistas; det skall med andra

ord, anför kommittén, kunna på grund av de vid spörsmålets bedömande

föreliggande omständigheterna med säkerhet förväntas, att personen kom­

mer att efter sin tillfälliga frånvaro återvända dit och vara där bosatt på

sätt i 2 mom. sägs. Kommittén tillägger, att vistelsen, om sådant hemvist

ej finnes, trots sin tillfälliga karaktär skall anses såsom bosättning, därest

förutsättningarna enligt 2 mom. äro för handen.

Huruvida en person hade stadigvarande hemvist å en fastighet borde, en­

ligt vad i anvisningarna vidare framhålles, bedömas under hänsynstagande

till samtliga föreliggande omständigheter, såsom t. ex. att han förut ansetts

bosatt där, att han där hade kvar sin bostad och sin familj, att han alltjämt

innehade tjänst eller utövade verksamhet av mera stadigvarande natur i

orten o. s. v. Den som hade familj kunde vanligen i här avsedda fall anses

hava sitt stadigvarande hemvist och vara bosatt å samma fastighet som fa-

Kunell. Maj:ts proposition nr 255.

125

miljen. Att vederbörande hade familj vore dock ej en nödvändig förutsätt­

ning för stadgandets tillämplighet, lika litet som det i och för sig behövde

hindra tillämpningen, att en person, som hade familj, å vistelseorten åt­

följdes av denna, eller att familjen eljest under personens bortovaro till­

fälligt uppehälle sig utom hemvistet, t. ex. hos anhöriga. För att en person

skulle kunna anses äga hemvist å viss fastighet vore det däremot nödvändigt

att personen hade bostad å fastigheten. I detta sammanhang borde dock er­

inras om att en frånvarande, som ej hade hemvist d viss fastighet, likväl

understundom kunde anses äga stadigvarande hemvist och på sådan grund

jämlikt 23 § 9 mom. anses bosatt i församlingen, t. ex. örn han fortfarande

innehade ordinarie tjänst, vars utövning ovillkorligen krävde att han vöre

bosatt i församlingen.

I anvisningarna redogöres utförligt för innebörden av den nyssnämnda

förutsättningen, att vederbörande skall hava bostad a viss fastighet för att

kunna anses äga hemvist därstädes. Bland annat framhålles, att den om­

ständigheten, att personen eventuellt under sin bortovaro upplåtit bostaden

till annan, t. ex. genom lägenhetens uthyrning såsom möblerad, icke i och

för sig behövde medföra, att personen ansåges sakna hemvist å fastigheten,

nämligen därest det med hänsyn till villkoren för upplåtelsen och omstän­

digheterna i övrigt kunde nied säkerhet antagas att personen efter sin åter­

komst skulle själv taga bostaden i besittning. Vidare betonas, att det icke

vore för stadgandets tillämpning nödvändigt att bostaden under hela den

ifrågavarande tiden funnes på en och samma fastighet. Vid flyttning av

personens bostad under hans bortovaro måste emellertid frågan, huruvida

och var personen hade stadigvarande hemvist underkastas ny prövning pa

grundval av de då föreliggande omständigheterna.

I anvisningarna framhålles vidare, att stadgandet förutsätter, att vistelsen

å annan fastighet än den där vederbörande anses hava stadigvarande hemvist

är av tillfällig beskaffenhet. Däremot vore det, anför kommittén, icke såsom

enligt 4 mom. nödvändigt att frånvaron föranletts av vederbörandes arbete;

även vistelse av annan tillfällig anledning avsåges nämligen i 6 morn., t. ex.

semestervistelse eller anstaltsvistelse.

Slutligen framhålles i anvisningarna, att synnerliga skäl, som kunna för­

anleda att vistelse av längre varaktighet än ett år må anses tillfällig, kunna

anses föreligga t. ex. då det, sedan vistelsen varat ett år, kan bestämt förut­

ses, att vistelsen inom kort kommer alt upphöra, eller då vistelsen föranledes

av nödhjälpsarbete, som anvisats av stat eller kommun, eller av värnplikt.

I betänkandet påpekas, att bestämmelserna i 23 § 6 mom. motsvara stad­

gandet i mantalsskrivningsförordningen § 3 mom. ö tredje stycket. Sist­

nämnda stadgande avsåge emellertid, anför kommittén, endast tillfällig vis­

telse utom bosättningsorten i anledning av arbete eller uppdrag. I 23 §

6 mom. i förslaget avsåges däremot tillfällig vistelse av vad anledning som

helst. Sistnämnda bestämmelse utgjorde nämligen ett komplement till 90-

dygnsregeln i 23 § 2 mom. med syfte att förhindra, alt vistelse av angiven

varaktighet, som enligt gällande rätt icke skulle hava bedömts som bosätt­

ning, enligt förslaget bleve ansedd såsom sadan.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Till motivering av bestämmelsen, att vistelse av längre varaktighet än ett

år icke må anses som tillfällig med mindre synnerliga skäl därtill äro, anför

kommittén:

Förslaget innehåller i 23 § 6 morn. samma bestämmelse örn vistelse av

längre varaktighet än ett år som uppbördskommitténs förslag 23 § 6 morn.

andra stycket. Beträffande sistnämnda bestämmelse har kammarrätten i

underdånigt utlåtande den 30 mars 1943 angående en av chefen för försvars­

staben ingiven underdånig skrivelse i fråga örn förtydligande eller ändring

av mantalsskrivningsförordningen ifrågasatt, huruvida, med hänsyn till vad

kammarrätten förut i utlåtandet anfört örn den långa tid en beredskaps-

tjänstgöring kunde pågå, en bestämmelse av detta innehåll verkligen borde

lagfästas. Kommittén, som funnit sig böra bibehålla den föreslagna bestäm­

melsen, vill till en början anmärka, alt beredskapstjänstgöring givetvis ut­

gör »synnerliga skäl», varför bestämmelsen ur denna synpunkt icke kan

vara till hinder. Vad därefter i allmänhet angår frågan örn införande av en

dylik tidsbestämmelse torde det även enligt nuvarande praxis förhålla sig

så, att ju långvarigare en vistelse utom hemorten är, desto starkare skäl

krävas för att den ända skall anses som tillfällig. Tidsbestämmelsen utgör

ett observandum, att anteckningen om att den ifrågavarande personen till­

fälligt vistas pa annan ort icke blott mekaniskt skall överföras från försam­

lingsboken till mantalslängden eller från den ena längden till den andra

utan att en verklig prövning skall ske, huruvida alltjämt tillräckliga skäl

kunna anses föreligga till att anse vistelsen som tillfällig. Tidsbestämmelsen

har dessutom värde som stöd för omdömet örn vilken betydelse som bör

tillmätas åt vistelsens utsträckning i tiden i och för sig; tidslängden är vis­

serligen endast en omständighet bland andra, vartill hänsyn skall tagas,

men den kan i särskilda fall vara av stor vikt, särskilt som i det föreslagna

6 mom. avses icke allenast vistelse i anledning av arbete eller uppdrag utan

av vad anledning som helst.

23 § 7 mom.

Enligt 23 § 7 mom. skall vad i 23 § 2 mom. stadgats icke

föranleda, att någon anses bosatt å fastighet, där han under vistelse vid all­

män eller enskild läroanstalt för erhållande av undervisning tillbringar sin

dygnsvila, så länge han kan anses hava sitt egentliga hem annorstädes, så­

som hos föräldrar eller andra anhöriga eller, om han är gift, hos familjen.

I anvisningar till detta stadgande uttalar kommittén:

Det »egentliga hem», som här avses, är i regel föräldrahemmet. Fort­

sätta syskon efter föräldrarnas död sammanlevnaden och tillhör studeran­

de, varom här är fråga, denna syskonkrets, kan emellertid även syskonens

gemensamma hem vara att anse som studerandens egentliga hem' Såsom

sådant kan jämväl ifrågakomma hem, som syskon eller andra anhöriga i för­

äldrars ställe berett yngre anförvant, hem hos fosterföräldrar eller dylikt.

Det inträffar vidare ej sällan, att någon, som utträtt i förvärvslivet och bildat

familj, med kvarlämnande av familjen i det sålunda bildade hemmet till­

bringar någon eller några terminer vid läroanstalt för fortsatt utbildning;

han bör i sådant fall anses hava sitt egentliga hem hos familjen. En nöd-

vändig förutsättning är emellertid i samtliga fall, att studeranden uppehåller

förbindelse med hemmet, d. v. s. att han regelmässigt tillbringar åtminstone

någon del av ferierna där. Stadgandet torde erhålla sin vanligaste tillämp­

ning beträffande skolbarn och yngre studerande; att emellertid ej heller äld­

re studerande äro uteslutna från tillämpningsområdet, framgår redan av de

anförda exemplen. Ju äldre en studerande är, desto mindre självfallet är

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

127

det dock, att föräldrahemmet är hans egentliga hem. Ett direkt yrkande av

en sådan äldre studerande att bliva kyrkobokförd eller mantalsskriven å

studieorten, framställt t. ex. genom avgivande av flyttningsanmälan eller

mantalsuppgift, får därför ofta tolkas som ett uttryck för att han själv an­

ser sig bosatt å nämnda ort. Saknar studerande föräldrahem eller annan

fast tillflyktsort under de tider, då undervisningen vid läroanstalten icke

pågår, eller har han å studieorten bildat eget hem, skall han anses bosatt å

denna ort.

23 § 8

mom.

Såsom förut (s. 86) framhållits, har kommittén funnit bo-

sättningsbegreppets anknytning till fastighetsindelningen föranleda behov av

kompletterande bestämmelser i fråga om särskilda grupper av personer,

vilkas bosättning icke kan hänföras till viss fastighet.

Beträffande person tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen stad­

gas sålunda i 23 § 8 morn., att dylik person, därest han ej är bosatt å viss

fastighet, skall anses bosatt å sitt huvudviste inom den lappby han tillhör.

Med huvudviste förstås enligt kommitténs anvisningar den plats, där så­

dana tillhörigheter finnas, vilka icke medföras på vandringarna, såsom fasta

kåtor, visthus o. d.

23 §

9 mom.

Jämväl i 23 § 9 mom. är fråga om personer vilkas bosätt­

ning icke kan hänföras till viss fastighet. Här stadgas, att en person skall,

oaktat han icke är å någon fastighet bosatt, anses bosatt i viss församling,

där det med tillämpning å församlingens område av vad i övrigt i 23 § sagts

örn fastighet kan anses, att han är bosatt inom nämnda område.

I anvisningarna till detta stadgande framhåller kommittén, att den som

icke kan anses bosatt å viss fastighet i allmänhet icke kan anses vara någon­

städes bosatt. I vissa fall måste dock, anför kommittén vidare, en person

anses vara någonstädes bosatt, ehuru han saknade tillräcklig anknytning till

någon viss fastighet för att kunna anses bosatt å någon sådan. Dylika fall

avsåges i förevarande moment. Stadgandet innebure, att man bortsåge från

församlingens indelning i fastigheter och betraktade församlingens hela om­

råde som vore det område för en fastighet. Hit borde sålunda hänföras per­

soner, vilka väl ständigt uppehölle sig inom församlingen men på grund av

kringflackande levnadssätt icke kunde anses hava ett sådant mera stadig­

varande samband med viss där belägen fastighet än med övriga fastigheter

i församlingen, att de kunde anses bosatta å någon å fastigheterna. Hit

borde även hänföras personer, vilka genom vistelse å fartyg, pråmar e. d.

måste anses tillhöra församlingen, oaktat de icke uppehölle sig å någon där

belägen fastighet.

I anslutning till vad som anförts i anvisningarna till 23 § 6 mom. (se s.

93) framhåller kommittén vidare, att en person, som tillfälligt vistades an­

norstädes, likväl alltjämt kunde anses hava stadigvarande hemvist i försam­

lingen, ehuru han icke längre hade hemvist å någon fastighet därstädes,

t. ex. om han fortfarande innehade ordinarie tjänst, vars utövning ovillkor­

ligen krävde, att han vore bosatt i församlingen.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

Ett undantag från principen, att alla i riket bosatta personer skola här

kyrkobokföras, stadgas som förut omnämnts i 23 § 1 morn., nämligen be­

träffande utländska diplomatiska och konsulära befattningshavare m. fl. De

egentliga undantagen från regeln att envar skall kyrkobokföras där han är

bosatt upptagas däremot i 24 § i förslaget.

24

§ 1

mom.

Enligt 24 § 1 mom. äger Konungen — på ansökan av den

som äger eller besitter fast egendom och under någon del av varje år vistas

å egendomen eller eljest inom den församling, där egendomen är belägen

— förordna att han, oaktat han jämlikt 23 § skall anses bosatt inom annan

församling, skall vara kyrkobokförd i förstnämnda församling, därest med

hänsyn till egendomens betydenhet och övriga föreliggande omständigheter

så finnes skäligt.

24 § 2 och 3 mom.

Enligt 24 § 2 mom. äger ledamot av statsrådet, som

för utövning av statsrådsämbetet avflyttar från församling, varest han vid

utnämningen var bosatt, utan hinder härav fortfarande vara kyrkobokförd

i sistnämnda församling.

Jämlikt 3 mom. gäller att om någon, som blivit vald till ledamot av riks­

dagen eller av Konungen förordnad till ledamot av kommitté eller kommis­

sion eller mottagit uppdrag att såsom sakkunnig biträda inom statsdeparte­

ment eller av riksdagen erhållit särskilt uppdrag, för uppdragets fullgöran­

de är bosatt i annan församling än den där han förut haft sitt hemvist, han

fortfarande äger vara kyrkobokförd i sistnämnda församling, såframt han

där innehar tjänst eller anställning, äger eller brukar fastighet eller idkar

rörelse.

I anvisningarna till förevarande bestämmelser anför kommittén:

I dessa mom. medgiven rätt att hava annan kyrkobokföringsort än bo­

sättningsorten tillkommer endast innehavare av ämbete eller uppdrag, som

där avses, ej tillika medlem av sådan persons familj. Den som vill begagna

sig av denna rätt är------------ ej skyldig att anmäla flyttning; angående hans

upptagande under rubrik å församlingen skrivna, se 7 mom. samt 23 § 1

mom. andra stycket. Ifrågavarande rätt upphör vid avgång från statsråds­

ämbetet eller upphörande av uppdrag, som avses i 3 mom. Statsråd, som

utan att avflytta från den ort, där han vid utnämningen var bosatt, redan

då han utnämnes, på grund av bestämmelserna i 3 morn., är berättigad att

vara kyrkobokförd annorstädes än där han är bosatt, äger dock fortfarande

denna rätt.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att orden »blivit vald till leda­

mot av riksdagen» i början och orden »eller anställning» i slutet av 24 §

3 mom. i förslaget ej hava någon motsvarighet i mantalsskrivningsförord-

ningen § 3 mom. 6 andra stycket, med vilket stadgande förslaget i övrigt

överensstämmer.

24 § 4 moni.

Förslaget innehåller i 24 § 4 mom. första stycket dels ett

undantag från regeln, att envar skall kyrkobokföras i den församling där

han är bosatt, dels ock ett undantag från bestämmelsen att den, som icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

129

är bosatt å viss fastighet inom den församling i vilken han kyrkobokföres,

skall bokföras under rubrik å församlingen skrivna.

I förstnämnda hänseende stadgas sålunda, att den som intagits å sjuk­

vårds-, socialvårds- eller fångvårdsanstalt, ej må av sådan anledning kyrko­

bokföras å anstalten. I anslutning härtill framhålles i anvisningarna, att

bestämmelsen, såsom innefattande undantag från regeln alt envar skall kyr-

kobokföras där han är bosatt, icke omfattar andra personer än sådana som

med hänsyn till långvarigheten av anstaltsvistelsen och övriga omständig­

heter måste anses bosatta å anstalten; beträffande övriga å anstalt intagna

medför redan huvudregeln att de icke skola kyrkobokföras å anstalten. I

anvisningarna framhålles vidare, att då den faktiska bosättningen sålunda

icke skall beaktas i fråga örn personernas kyrkobokföring, dessa personer

följaktligen bliva att i kyrkobokföringshänseende anse som om de icke vore

bosatta å någon fastighet, samt att de därför principiellt skola bokföras un­

der rubrik å församlingen skrivna.

I sistnämnda hänseende innehåller emellertid första stycket av föreva­

rande morn., såsom nyss omnämnts, ett undantag. Där stadgas nämligen,

att den å anstalt intagne, om han är kyrkobokförd å samma fastighet som

annan medlem av den familj han tillhör, fortfarande må bokföras å samma

fastighet som den andre, så länge denne är kyrkobokförd i församlingen.

Detta innebär, enligt vad i betänkandet anföres, att den intagne i kyrkobok­

föringshänseende väl får åtfölja familjen vid flyttning inom kyrkobokfö­

ringsorten men ej däremot om denna ändras. I detta sammanhang erinras i

anvisningarna om att personer, vilkas anstaltsvistelse icke är av sådan be­

skaffenhet, att den kan betraktas som bosättning, skola kyrkobokföras å den

fastighet, där de oavsett anstaltsvistelsen äro bosatta.

Beträffande vad som skall förstås med sjukvårds-, socialvårds- eller fång­

vårdsanstalt innehålla anvisningarna följande uttalande:

Till anstalter, som här avses, äro att hänföra t. ex. anstalter för vård av

kropps- och sinnessjuka, anstalter för lytta och vanföra, alkoholisthem, hem

för fallandesjuka och sinnesslöa, anstalter för blinda och dövstumma, barn­

hem, skyddshem för vanartade, uppfostringsanstalter för minderåriga för­

brytare, arbetskolonier för lösdrivare och lösgivna fångar, fattigvårdsanstal-

ter, centralfängelser, straffängelser, kronohäkten, ungdomsans taber o. s. v.

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att beteckningarna sjukvårds-,

socialvårds- och fångvårdsanstalt användas även i vissa andra paragrafer

i den av kommittén föreslagna folkbokföringsförordningen. Kommittén fö­

reslår, att till närmare klargörande av vilka anstalter som i de olika fallen

avses särskilda anvisningar, såvitt möjligt nominativa förteckningar, skola

utfärdas av riksbyrån.

I 24 § 4 mom. andra stycket stadgas vidare beträffande villkorligt frigiven

fånge, villkorligt utskriven skyddshemselev, skyddshemselev, som efter ut­

skrivning skall stå under tillsyn, samt person, som på försök utskrivits från

sinnessjukhus eller erhållit försökspermission från allmän alkoholistanstalt

eller efter utskrivning från sådan anstalt är skyldig all under viss tid under-

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 255.

9

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 255.

kasta sig meddelade föreskrifter angående vistelseort m. m., att i fråga om

kyrkobokföringen av sådan person under tiden skall så anses, som vore han

fortfarande intagen å anstalten. Detta stadgande innebär, enligt vad i anvis­

ningarna framhålles, att bosättning, som av dylik person under ifrågavarande

tid grundas, ej skall under nämnda tid i kyrlcobokföringsavseende beaktas.

Kommittén erinrar om att bestämmelser, i huvudsak motsvarande de fö­

reslagna, gälla enligt mantalsskrivningsförordningen § 3 morn. 7 och 8 samt

kyrkobokföringsförordningen § 3 f).

I anslutning till detta påpekande anför kommittén:

Stadgandet i mantalsskrivningsförordningen § 3 mom. 8 angående vill­

korligt frigiven fånge har tillkommit i syfte att förhindra, att fattigvårdsut-

gifter därigenom att såsom vistelseort under prövotiden annan kommun än

mantalsskrivningskommunen anvisas den villkorligt frigivne skulle kunna

ådragas en ny mantalsskrivningskommun samt att utsikten till ökad fattig-

vårdstunga skulle kunna inom kommunerna alstra avoghet mot den frigivne,

varigenom hans ställning skulle försvåras. Situationen kan vara lika för vis­

sa andra personer som varit intagna å anstalt; undantaget har därför i för­

slaget 24 § 4 mom. andra stycket utvidgats till att omfatta även dessa.

Enligt kyrkobokföringsförordningen § 3 f) kan den, som är intagen å

viss anstalt, under särskilda förhållanden byta kyrkobokföringsort under den

tid han är intagen, nämligen om anhöriga flytta, och såsom mantalsskriv­

ningsförordningen tolkas lärer detsamma anses kunna äga rum i fråga örn

mantalsskrivningsorten. Ändring härutinnan har föreslagits i 24 § 4 mom.

första stycket andra punkten. Kommittén finner det oegentligt, att en person

skall bliva kyrkobokförd och mantalsskriven i en kommun, med vilken han

icke personligen äger något som helst samband.

24

§ 5

morn.

Då barns födelse inskrives i födelse- och dopboken för den

församling, som är eller anses som barnets födelsehemort, skall barnet enligt

24 § 5 morn., örn det framfötts med liv — med visst undantag — jämväl

kyrkobokföras i församlingen.

Rätt födelsehemort är enligt förslaget den församling, där modem vid ned­

komsten var kyrkobokförd eller upptagen i bok över obefintliga eller, örn

hon icke var någonstädes så bokförd, den församling i vilken nedkomsten

skedde. Vid bristande utredning om modern eller hennes bokföringsort skall

emellertid, enligt vad vidare stadgas, i regel nedkomstorten anses såsom bar­

nets födelsehemort.

Syftet med bestämmelsen i 24 § 5 moni. är enligt vad i betänkandet an­

dres att åvägabringa att levande fött barn — oavsett örn barnet vid den tid,

då födelsen anmäles, är bosatt i annan församling eller avlidit — städse skall

bliva kyrkobokfört i födelsehemorten.

Förslaget upptager i anslutning till detta stadgande bestämmelser örn för­

farandet för åvägabringande av att barn, som då det sålunda bokföres är

bosatt i annan församling, därefter ofördröjligen blir kyrkobokfört i bosätt­

ningsorten.

24

§

6 moni.

Enligt 24 § 6 mom. första stycket må den som blivit bokförd

i församlingsboken ej därifrån åter avföras med mindre viss i andra stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

131

särskilt angiven anledning därtill förekommer. Kommittén framhåller i an­

slutning till detta stadgande, att en person på grund därav även i vissa andra

fall än som avses i 24 § 1—5 mom. kan vara kyrkobokförd i en församling,

oaktat han icke längre är där bosatt.

Jämlikt 24 § 6 mom. andra stycket skall den, som avlidit eller kyrkobok-

förts i annan församling eller överförts lill bok över obefintliga, avföras från

församlingsboken. (Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn överföring

till bok över obefintliga se s. 100.) Vidare stadgas, att från församlingsboken

skall avföras den, beträffande vilken inkommit utvandringsbevis eller viss

anmälan örn bosättning å utrikes ort eller beträffande vilken vid två man­

talsskrivningar i följd säker upplysning vunnits örn att han stadigvarande

bosatt sig å utrikes ort.

I syfte att närmare klargöra innebörden av sistberörda stadganden må här

omnämnas, att den som har för avsikt att stadigvarande bosätta sig å ut­

rikes ort enligt förslaget är skyldig att hos pastor i kyrkobokföringsorten

uttaga utvandringscertifikat och att vid avresan från riket avlämna detta

till vederbörande polismyndighet, som har att återsända detsamma till pas­

tor med åtecknat »utvandringsbevis». Jämte utvandringscertifikat äger ut­

vandraren enligt förslaget utfå »det prästbevis han behöver för sin folkbok­

föring å den utrikes orten», s. k. utvandringsbetyg. Utvandringsbetyg må

emellertid enligt förslaget även utfärdas på begäran av den som utan utta­

gande av utvandringscertifikat lämnat riket, örn han anmäler att han är sta­

digvarande bosatt å utrikes ort. Det är, påpekar kommittén, sådan anmälan

som avses i 24 § 6 morn.

I anvisningarna till 24 § 6 mom. framhåller kommittén vidare, att även

om sådan anmälan ej skett anledning kan föreligga till antagande att en

person blivit stadigvarande bosatt å utrikes ort, samt att i dylikt fall för­

hållandet måste undersökas vid mantalsskrivning. Stadgandet innebär för dy­

likt fall, enligt vad kommittén understryker, att personen får avföras ur för­

samlingsboken såsom bosatt å utrikes ort endast om säker upplysning därom

vinnes vid två mantalsskrivningar i följd.

I anslutning till vad sålunda anförts, framhåller kommittén, att de perso­

ner, som på grund av ifrågavarande bestämmelse avföras ur församlingsbo­

ken, icke skola överföras till boken över obefintliga.

Från bestämmelsen om att den som befinnes vara stadigvarande bosatt å

utrikes ort skall avföras ur församlingsboken stadgas i 24 § 6 mom. två

undantag, nämligen dels beträffande den som är i rikets tjänst å utländsk

ort anställd samt den som tillhör sådan persons familj eller svenska be­

tjäning och åtföljer vederbörande å den utrikes orten dels ock beträffande

å utrikes ort anställd svensk missionär eller präst samt honom åtföljande

hustru och minderåriga barn. Sådan person äger nämligen enligt de före­

slagna bestämmelserna under rubrik å församlingen .skrivna kvarstå i den

församling där lian senast kyrkobokförts. Beträffande sist omförmälda grupp

av personer föreskrives dock som villkor härför, alt utvandringscertifikat ej

uttagits.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 255.

I fråga om dem som äro i rikets tjänst å utländsk ort anställda innebär

förslaget viss avvikelse från vad nu gäller. Härom anför kommittén:

Stadgandet i mantalsskrivningsförordningen § 3 inom. 2 om att personer,

som äro i rikets tjänst å utländsk ort anställda, skola mantalsskrivas i

Storkyrkoförsamlingen i Stockholm, liksom det motsvarande stadgandet i

kyrkobokföringsförordningen torde vara föranlett av praktiska skäl, särskilt

syftet att förhindra deras utelämnande vid mantalsskrivning. Det rör sig här

i regel om personer, vilka från Sverige utflyttat till utlandet. Kommittén har

ansett det lika betryggande och mera konsekvent, att de få kvarstå skrivna

i sin senaste kyrkobokföringsort.------------ Den till nämnda stadgande i man­

talsskrivningsförordningen anknutna valfrihetsbestämmelsen synes sakna

praktisk betydelse och har därför utelämnats.

24 § 7 morn.. I 24 § 7 mom. stadgas, att om någon, som är kyrkobokförd

å fastighet, i stället skall upptagas under rubrik å församlingen skrivna,

denna åtgärd skall vidtagas senast vid nästkommande mantalsskrivning.

33 § 2 mom. Från församlingsboken skola enligt 33 § 2 mom. i förslaget

lill boken över obefintliga överföras de personer, örn vilka — sedan de vid

mantalsskrivning uppförts under rubrik »utan känt hemvist» — under tiden

till den andra därpå följande mantalsskrivningen icke kunnat vinnas så­

dana upplysningar, att de kunnat mantalsskrivas å viss fastighet eller under

rubrik »å kommunen skrivna», dock att sjöman ej må överföras till bok

över obefintliga, så länge han kvarstår inskriven å sjömanshus.

I detta sammanhang må omnämnas att, enligt vad förslaget stadgar angå­

ende mantalsskrivning, i mantalslängden skola uppföras under rubrik d

kommunen skrivna alla de personer, vilka utan att sakna känt hemvist skola

vara kyrkobokförda under rubrik »å församlingen skrivna», samt under

rubrik utan känt hemvist de personer, vilka vid förrättningen befunnits sak­

na sådant hemvist eller, såvitt angår den nomadiserande lappbefolkningen,

huvudviste.

Vidare torde böra omnämnas, att förslaget förutsätter, att de personer,

vilka vid två mantalsskrivningar i följd upptagits såsom saknande känt hem­

vist, vid den därpå närmast följande mantalsskrivningen skola uteslutas ur

längden, om upplysning rörande deras vistelseort då alltjämt saknas, samt att

de sålunda uteslutna av mantalsskrivningsförrättaren skola upptagas å en

särskild förteckning till ledning för pastor vid deras överförande till bok

över obefintliga.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna i 33 § 2 mom. anför kommittén:

Denna § motsvarar kyrkobokföringsförordningen § 10 och har samma ly­

delse som denna med två undantag. Det ena av dessa gäller dem, om vilka

tillförlitlig upplysning erhållits, att de »utan uttagande av flyttningsbetyg

bosatt sig å utrikes ort». Dessa skola enligt förslaget icke vidare överföras

till bok över obefintliga (flyttningsbetyget motsvaras i förslaget av utvand-

ringscertifikat). Ur saklig synpunkt förefaller det omotiverat att bland dem,

örn vilkas vistelseort man intet vet, redovisa sådana personer, som veterligen

bosatt sig å utrikes ort, endast av den anledningen, att de icke vid sin ut­

flyttning ur riket iakttagit föreskrivna former. Vid den nuvarande bestäm­

melsens tillkomst torde till densamma hava knutits förhoppningen, att där-

Kunql. Maj:ts proposition nr 255.

133

igenom med hänsyn till bestående hinder för obefintliga att utfå betyg skulle

tillskapas en drivkraft till berörda formers iakttagande. Att dessa förhopp­

ningar icke alls eller i varje fall i allenast mycket ringa grad infriats, såvitt

angår personer, vilka lämnat landet, torde erfarenheten hava visat. Sedan

numera särskilda möjligheter tillskapats för utlandssvenskar att erhålla

prästbetyg utan hänsyn till örn de äro bokförda såsom obefintliga, hava för­

utsättningarna för bestämmelsernas bibehållande ytterligare försvagats. Det

andra undantaget består däri, att, medan enligt kyrkobokföringsförordning-

en en frånvarande överföres till bok över obefintliga redan då örn hans vis­

telse under tiden mellan två på varandra följande mantalsskrivningar upp­

lysning ej vunnits, han enligt förslaget skall hava förgäves efterlysts vid tre

på varandra följande mantalsskrivningar, innan han får överföras. Denna

återgång till vad som en gång tidigare varit gällande bar föranletls av kom­

mitténs åsikt, att efterforskningarna efter dessa personer ej böra för tidigt

inställas.

I det föregående hava påpekats vissa olikheter mellan förslaget och gäl­

lande rätt. Sålunda har framhållits, att bosättningsbegreppet enligt försla­

get anknutits till fastighetsindelningen i stället för till den kommunala indel­

ningen (s. 86), att bosättningsbegreppet enligt förslaget torde hava en något

vidsträcktare innebörd än enligt gällande rätt (s. 88 och 91), att den s. k.

valfrihetsbestämmelsen i § 3 moni. 1 andra stycket saknar motsvarighet i

förslaget (s. 90), att förslaget innehåller ändrade bestämmelser angående

kyrkobokföring och mantalsskrivning av de i § 3 mom. 2 mantalsskrivnings-

förordningen omförmälda personer (s. 100), att någon undantagsbestämmelse

motsvarande den i § 3 mom. 3 mantalsskrivningsförordningen stadgade icke

upptagits i förslaget (s. 92), att stadgandet under 24 § 3 mom. i förslaget

företer vissa mindre avvikelser från de i övrigt likalydande bestämmelserna

i § 3 mom. 6 andra stycket mantalsskrivningsförordningen (s. 96), att be­

stämmelserna i 23 § 6 mom. i förslaget skilja sig från de motsvarande be­

stämmelserna i § 3 mom. 6 tredje stycket mantalsskrivningsförordningen

bl. a. därigenom att de avse vistelse utom hemorten av jämväl annan till­

fällig anledning än arbete eller uppdrag av tillfällig beskaffenhet (s. 93l, att

vad i § 3 mom. 8 mantalsskrivningsförordningen stadgats angående villkor­

ligt frigiven fånge enligt 24 § 4 inom. i förslaget utvidgats till att omfatta

även vissa andra personer som varit intagna å anstalt, att bestämmelserna

i 24 § 4 mom. i förslaget jämväl innefatta viss ändring i vad som enligt § 3

f) kyrkobokföringsförordningen gäller angående kyrkobokföring av perso­

ner, intagna å anstalt (s. 98), samt att förslaget i 33 § 2 mom. innehåller änd­

rade bestämmelser om överföring till bok över obefintliga.

Utöver nu berörda skiljaktigbeter framhåller kommittén, att bestämmel­

serna i § 3 mom. 1 fjärde .stycket och § 3 mom. 5 mantalsskrivningsförord­

ningen sakna motsvarighet i förslaget. Kommittén erinrar i detta samman­

hang örn att kammarrätten i sitt yttrande över 1936 ars uppbördskommittés

betänkande förordat undersökning av frågan, huruvida det numera vore

skäl att bibehålla bestämmelsenia örn mantalsskrivning på grund av till­

tänkt inflyttning.

Beträffande sistnämnda fråga anför kommittén vidare: