2

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 §, 5 kap. 14—18 §§ samt 6 kap. 8 §

strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives.

4 KAP.

4 §•

Förekommer till------------av målen.

Domstolen må ej förordna om förening av straff utan att den dömde er­

hållit tillfälle att yttra sig. Begär den dömde att bliva muntligen hörd, skall

tillfälle därtill beredas honom. Angående domstolens sammansättning vid

sådant förhör så ock eljest vid avgörande av fråga om förening av straff

gäde vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid

huvudförhandling. Domstolens avgörande sker genom beslut. Beslutet skall,

där ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse ändå att talan däremot

föres. Utan avbidan på beslut om förening av straff må ettdera straffet

verkställas.

5 KAP.

14 §.

Straff vare förfallet för brott, för vars beivrande åtgärd ej blivit vidtagen:

1. inom tjugufem — — — å brottet;

2. inom femton------------åtta år;

3. inom tio--------— åtta år;

4. inom fem------- — två år;

5. inom två — — — än fängelse.

15 §.

För brott, som av ämbetsman begås i ämbetet, vare straffet förfallet om

åtgärd för brottets beivrande ej blivit vidtagen inom två år, där brottet i

lagen med endast bötesstraff belagt är, eller inom fem år, där brottet är av

den beskaffenhet, som i 25 kap. 17 § förmäles.

1 Senaste lydelse se beträffande 4 kap. 4 § SFS 1945:873, beträffande 5 kap. 14 och 15 §§

1926:70, beträffande 5 kap. 16 § 1942:378 samt beträffande 5 kap. 17 och 18 §§ 1926:70.

För andra brott, som av ämbetsman begås i ämbetet, vare, där ej annor­

lunda stadgat är, straffet förfallet, om åtgärd för brottets beivrande icke

blivit vidtagen inom tio år; dock skall, där straff, som i 14 § första eller

andra punkten sägs, kan följa å brottet, gälla vad där stadgas.

16 §.

De i------- — kunde ske.

Åtgärd för brottets beivrande skall anses vara vidtagen, då den misstänkte

i laga ordning erhållit del av åtal, som mot honom väckts för brottet, eller

vid förundersökning, som lett till allmänt åtal, underrättats om den mot ho­

nom riktade misstanken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

17 §.

Avbrytes åtalet, sedan åtgärd för brottets beivrande vidtagits inom tid,

som i 14 eller 15 § bestämmes, skall för rättigheten att fullfölja beivrandet

lika tid, som finnes utsatt i samma paragrafer, räknas från den dag avbrot­

tet skedde.

18 §.

Har någon begått brott, som i 14 § första, andra eller tredje punkten sägs,

och har han därefter, innan tid för brottets beivrande förflutit, ånyo förövat

brott, som i lag är belagt med straffarbete över två år; då skall tid för rät­

tigheten att beivra det förra brottet räknas från det senare brottet. Vad så­

lunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där den brottslige, innan

tid för beivrande är ute, begår ytterligare brott, varå straff, som nyss är

sagt, kan följa.

6 KAP.

8

§•

Målsägande är den, emot vilken brott begånget är, eller som därav för­

närmad blivit eller skada lidit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; beträffande 4 kap. 4 §

gäde därvid i tillämpliga delar vad i lagen om införande av nya rättegångs­

balken finnes föreskrivet.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

Härigenom förordnas, att 17—19 och 21 §§ lagen den 4 juni 1913 angå­

ende utlämning av förbrytare skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det föl­

jande angives.

17 §.

Vid förhöret------------ honom biträda.

Medgiver den------------ till Kungl. Majit.

Lämnar den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring, som nu

sagts, skall ärendet hänskjuta» till domstol; och varde förty protokollet över

förhöret samt övriga handlingar i ärendet överlämnade till allmänna under­

rätten i den stad, där Konungens hefallningshavande har sitt säte. Under­

rättelse om vad vid förhöret sålunda förelupit skall genast insändas till

utrikesdepartementet.

18 §.

I ärende, som jämlikt 17 § till underrätt inkommit, skall rätten verkställa

utredning, huruvida förhållande, som enligt 2—9 §§ utgör hinder mot utläm­

ning, föreligger. Ärendet skall anses som bevisupptagning utom huvudför­

handling, och skola i övrigt, så vitt ej nedan annorlunda sägs, bestämmel­

serna om brottmål, däri den tilltalade är häktad, i tillämpliga delar gälla.

Vid ärendets------------- statens intresse.

Den häktade skall vid sin talans utförande åtnjuta biträde av försvarare.

Utser han ej själv försvarare, förordne rätten offentlig försvarare för ho­

nom.

Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet be­

handlas inom stängda dörrar, förordne rätten därom.

I protokollet skall, utöver vad eljest är föreskrivet, antecknas vad åklaga­

ren, den häktade och hans försvarare anföra.

19 §.

Högsta domstolen------------i 2—9 §§ sägs.

Det åligger förty underrätten att, sedan handläggningen där avslutats,

skyndsamt insända protokoll och övriga handlingar i ärendet till högsta

domstolen.

21

§.

Huru ersättning åt åklagare samt biträde och försvarare, varom i 17 och

18 §§ sägs, må bestämmas, därom förordne Konungen.

Denna lagskall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

6

19 §.

Klagan må ej förås mot beslut, som avses i 12 §. Ej heller må ändring

sökas i hovrätts beslut i mål om förvandling av böter.

Där först------------ därtill äro.

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

21

§.

Vad i —------- gälla vitén.

I 7—19 §§ meddelade bestämmelser avse ej böter eller vitén som enligt

särskilda författningar ådömas och ej må förvandlas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 9, 17—19, 21, 22 och 24 §§ lagen den 22 juni

1939 om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande an-

gives.

9 §.

övervakning skall------------ av övervakare.

Har den------------ allmän underrätt.

övervakare förordnas------------ hans ställe.

Angående övervakningsdomstols sammansättning vid behandling av ärende,

som avses i denna paragraf, gäde vad i rättegångsbalken är i allmänhet före­

skrivet om domförhet vid huvudförhandling. Finnes uppskov olägligt, vare

rätten dock domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare.

17 §.

Finnes i mål mot någon, som tidigare erhållit villkorlig dom, anståndet

böra förklaras förverkat, må målet ej prövas och avgöras vid häradsrätt utan

nämnd eder i rådhusrätt av allenast en lagfaren domare.

18 §.

Ärende angående------------ domen meddelats.

I rättens städe må sådant ärende upptagas av övervakningsnämnd, varom

8

Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad nu sagts, må icke

återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen, skall den fullföljda talan

anses återkallad genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förkla­

ringen avser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen örn införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild

förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1, 3—5 och 7 §§ lagen den 22 juni 1939 om sär­

skild förundersökning i brottmål skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det

följande angives.

1 §•

I brottmål må, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga

rum för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhål­

landen samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rät­

tande.

3 §•

Örn särskild förundersökning förordnar domstolen. Vill åklagaren, den

misstänkte eller hans försvarare att beslut örn sådan undersökning skall med­

delas redan före åtalet, må han hos domstolen göra framställning därom.

Häktas den misstänkte, bör beslutet meddelas sist i samband med häktningen.

Till förundersökare------------villig person.

4 §.

Domstolen må, när skäl därtill äro, besluta att läkarintyg angående miss­

tänkt skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket skall avfattas enligt av

Konungen meddelade anvisningar, förordnas, därest den misstänkte är häk­

tad, fängelseläkaren och eljest annan läkare, om möjligt en psykiater.

Där utlåtande------------ eller ungdomsfängelse.

Misstänkt, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa

sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den misstänkte, må polis­

myndighet lämna handräckning för hans inställande.

5 §•

Förundersökaren äger taga del av anteckningar och andra handlingar från

den av åklagaren ledda förundersökningen samt närvara vid förhör, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

9

hålles med den misstänkte. På begäran av åklagaren eller den misstänktes

försvarare har förundersökaren att meddela de upplysningar som äro av

betydelse för nämnda förundersökning.

Barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd skola på begäran av förunder­

sökaren, åklagaren eller domstolen meddela upplysningar beträffande miss­

tänkt, med vilken nämnden har att taga befattning, och föreslå de åtgärder,

som nämnden må finna erforderliga för hans rättande.

7 §•

Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta

efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört arbete

samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verkställig­

het ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked örn beslutet skall, där

det begäres, tillhandahållas utan avgift. Ersättning som avses i denna para­

graf skall gäldas av statsverket.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjuguett år, skall, om å

brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handlägg­

ning i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.

Finnes i mål mot underårig, att förhandlingens offentlighet är till uppen­

bar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige

kan antagas bliva föremål, åge rätten förordna, att målet skall handläggas

inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas och är jäm­

väl någon som ej är underårig tilltalad i målet, skall rätten, där det finnes

kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga åtalet mot den

underårige såsom särskilt mål.

Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten med­

giva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till

nytta, att övervara handläggningen.

10

2

§•

Ej må underårig dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, med

mindre den som har vårdnaden om honom, där så kunnat ske, blivit hörd i

målet.

3 §.

Förekommer i mål mot underårig anledning att döma till frihetsstraff,

tvångsuppfostran eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med

straffs ådömande, skall vid målets prövning och avgörande rådhusrätt bestå

av en lagfaren domare och nämnd. Har rätten vid huvudförhandling hand­

lagt målet i den sammansättning som eljest är föreskriven och rör målet ej

brott varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, vare rätten dock

domför utan nämnd.

Vad nu sagts skall ej äga tillämpning i fall då rådhusrätt enligt stadgande

i lag eller författning för behandling av vissa mål skall hava särskild sam­

mansättning.

4 §.

Vid underrätt böra i fall, som avses i 3 §, för tjänstgöring i nämnden före­

trädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran

av ungdom.

5 §.

Saknar i fall, varom i 3 § förmäles, den underårige försvarare, skall of­

fentlig försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens be­

skaffenhet eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gäde i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Genom lagen upphäves lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa bestäm­

melser om mål rörande brott av underårig.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr 461)

örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 6 och 17 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring

och internering i säkerhetsanstalt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det

följande angives.

1 Senaste lydelse av 17 §, se SFS 1945:368.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 15 februari 1946.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, S^köld, Q^uensel, G^jöres, E^rlander, D^anielson, V^ougt, M^yrdal,

Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, hemställer, att lag­

rådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet

genom utdrag av protokollet inhämtas över de av processlagberedningen i

betänkande den 17 mars 1944 (SOU 1944: 9 och 10) framlagda förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn

ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)

örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

örn villkorlig dom;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315)

örn särskild förundersökning i brottmål;

7) lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa be­

stämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn

förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 april

1946.

Närvarande:

regeringsrådet K^ellberg,

justitieråden G^uldberg,

E^kberg,

S^antesson.

Enligt lagrådet den 9 mars 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 15 februari 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag arn ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn

ungdomsfängelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)

örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

arn villkorlig dom;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315)

örn särskild förundersökning i brottmål;

7) lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa be­

stämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn

förvaring och internering i säker hetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Sven Strömberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

5 KAP.

16

§.

Justilierådet Ekberg:

Jämlikt 5 kap. 16 § strafflagen i dess nu gällande lydelse avbrytes åtals-

preskriptionen för visst brott genom att kallelse till svaromål i laga ordning

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

kungöres den, som skall tilltalas, eller han häktas för brottet. Denna ord­

ning har ej bibehållits i förslaget. Då enligt nya RB allmänt åtal i regel

skall föregås av förundersökning och denna är en del av rättegången i vid­

sträckt mening samt brottmålsförfarandet ur den synpunkt, som i föreva­

rande sammanhang är av betydelse, alltså får anses inlett redan genom för­

undersökningen, har processlagberedningen ansett det, såvitt angår brott,

som höra under allmänt åtal, icke vara följdriktigt att låta preskriptionen

avbrytas först genom åtalet. Beredningen har på grund härav föreslagit, att

örn laga förundersökning ägt rum, åtalspreskriptionen skall avbrytas, då den

misstänkte vid förundersökningen erhållit underrättelse örn den mot honom

riktade misstanken. Härvid har vidare gjorts den restriktionen, att förun­

dersökningen skall lia lett till åtal. En förundersökning, som nedlagts eller

avslutats utan att åtal följt, har ej tillagts preskriptionsavbrytande verkan.

Vad målsägandebrott angår har däremot preskriptionen ansetts böra såsom

hittills avbrytas först då den misstänkte i laga ordning erhållit del av åtal,

som mot honom väckts för brottet.

Beträffande de principer, som sålunda kommit till uttryck i förslaget, må

anmärkas, att olika meningar kunna råda, huruvida förundersökningen, som

enligt nya RB liksom hittills skall verkställas av polismyndigheten och åkla­

garen, har sådan karaktär, att densamma bör avbryta preskriptionen. Goda

skäl kunna anföras för att dylik verkan bör tilläggas först domstolsförhand­

lingarnas inledande. Emellertid är förevarande spörsmål framför allt en

praktisk lämplighetsfråga. Teoretiska grunder lära därför icke böra vara ut­

slagsgivande, om starka praktiska skäl tala däremot.

Naturen av reglerna om åtalspreskription, vilka rätten har att självmant

beakta, kräver, att dessa regler äro klara och enkla i tillämpningen. Av vikt

är sålunda bland annat, att de omständigheter, som skola verka avbrytande

å preskriptionen, kunna på ett någorlunda tillförlitligt sätt fastslås utan

större svårighet. Den ordning, som tillämpas enligt nu gällande bestämmel­

ser, är i detta hänseende att föredraga framför den föreslagna. Av tillgäng­

liga handlingar kan rätten i allmänhet konstatera, när stämning delgivits

eller häktning skett. Däremot är det svårare för rätten att kontrollera, huru­

vida och när sådan underrättelse till den misstänkte, som i förslaget fått

preskriptionsavbrytande verkan, ägt rum. Enligt 23 kap. 18 § nya RB kan

nämligen dylik underrättelse ske formlöst; ej ens närvaro av vittne är

obligatorisk (se 23 kap. 10 §). Även om det är avsett, att kompletterande fö­

reskrifter skola meddelas i administrativ ordning om bland annat anteck­

ning i undersökningsprotokollet beträffande dagen för underrättelsen, måste

det likväl tagas i beräkning, att tvister kunna uppkomma såväl angående

frågan huruvida underrättelse meddelats den misstänkte som ock angående

tidpunkten, då det skett. En annan fråga, varom tvist kan råda, är huruvida

en förundersökning, som efter någon tids vila åter tagits upp, lett till åtalet

och således avbrutit preskriptionen. Dylika tvistefrågor betunga rättsför-

handlingarna och kunna fördröja och försvåra målens avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

15

Mot de föreslagna bestämmelserna örn preskriptionsavbrott, då åtalet fö­

regåtts av laga förundersökning, kan vidare anmärkas, att den preskriptions­

avbrytande åtgärden kan företagas på svagare grunder än enligt gällande

rätt. Vill åklagaren nu förhindra, att preskription äger ruin, måste han före

den för brottet stadgade preskriptionstidens utgång väcka åtal mot den miss­

tänkte för brottet. Härför fordras, att sannolika skäl, att den misstänkte be­

gått brottet, förefinnas; eljest utsätter sig åklagaren för risken, att rekonven-

tionstalan föres mot honom. Sådan underrättelse, som avses i 23 kap. 18 g

nya RB, torde däremot kunna ske, om misstanken blott ej är helt grundlös.

En annan olägenhet sammanhänger med att underrättelsens preskriptions­

avbrytande verkan gjorts beroende av att den förundersökning, vid vilken

underrättelsen skett, leder till åtal mot den misstänkte. De skäl, som anförts

för denna begränsning, äro i och för sig välgrundade. Det synes under inga

förhållanden böra ifrågakomma, att en förundersökning, som nedlägges eller

avslutas utan att åtal följer, får betydelse i preskriptionsavseende. Bestäm­

melsen har emellertid en icke önskvärd följdverkan. Eftersom det ligger i

åklagarens hand att bestämma, när åtal skall väckas, öppnas nämligen en

möjlighet för denne att genom fördröjande av förundersökningens avslutan­

de hålla frågan om preskriptionens inträde svävande efter den lagfästa pre­

skriptionstidens utgång. Jämväl enligt den nuvarande ordningen kan visser­

ligen efter förloppet av nämnda tid råda ovisshet, huruvida preskriptionen

bestående avbrutits; nedlägges ett väckt åtal, anses avbrott i preskriptionen

ej ha skett. Olägenheten torde dock, örn förslaget upphöjes till lag, bli av

väsentligt större betydelse. Det får antagas, att sådana fall icke skulle bli

alltför sällsynta, i vilka åklagaren till förhindrande av preskription på täm­

ligen lösa grunder meddelar den misstänkte underrättelse om misstanken och

sedan, ehuru preskriptionstiden går till ända, förhalar förundersökningen i

förhoppning, att nya bevis skola yppa sig. Väl synes rätten, då åtal väckes

efter det att förundersökningen legat nere en mycket lång tid, böra finna

preskription ha inträtt, oaktat ett formligt beslut örn förundersökningens av­

slutande ej fattats, men preskriptionstiden skulle likväl på det antydda sät­

tet kunna i realiteten bli förlängd i avsevärd man; och den rättsosäkerhet,

som skulle uppstå, bör ej lämnas obeaktad.

Beredningen har ej i sitt betänkande diskuterat de olägenheter, som skulle

uppkomma, därest gällande principer för preskriptions avbrytande bibehål­

las. Om dessa principer följas, kommer preskriptionen tydligen att avbrytas

på ett något senare skede av brottsutredningen än enligt förslaget; och det

far vidare tagas i betraktande, att åtal kan komma att väckas för att av­

bryta preskriptionen, ehuru brottsutredningen ej är slutförd. Dessa olägen­

heter torde emellertid mer än väl uppvägas av de fördelar, som i andra av­

seenden vinnas.

16

Kungl. Majlis proposition nr 329.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913

(nr 68) angående utlämning av förbrytare.

18 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall, såvitt ej annorlunda stadgas, i fråga om

behandlingen av ärende, som här avses, i tillämpliga delar gälla vad i nya

RB är stadgat om huvudförhandling i brottmål, däri den tilltalade är häk­

tad; dock göres det tillägget, att rådhusrätt skall äga den sammansättning,

som i allmänhet är föreskriven för domförhet vid huvudförhandling. Den

angivna huvudregeln skulle medföra bland annat, att jämlikt 46 kap. 2 §

nya RB ärendets behandling skulle inställas, när, på grund av utevaro av

vittne eller annan, behandlingen ej kunde väntas bli slutförd i ett samman­

hang, och att jämlikt 11 och 13 §§ samma kapitel tidigare förebragt utred­

ning skulle i princip upptagas ånyo, när behandlingen måste uppskjutas och

ej kunde återupptagas inom två veckor. En tillämpning av dessa bestäm­

melser synes icke lämplig. Det kan även ifrågasättas, huruvida tillräckliga

skäl föreligga att beträffande utlämningsärende kräva, att rådhusrätt skall

bestå av tre ledamöter och att i häradsrätt nämnd skall medverka. Dylika

ärenden ha närmast karaktär av bevisupptagning och synas liksom bevis­

upptagning, då den i rättegång företages utom huvudförhandling, eller häkt­

ningsförhandling kunna äga rum inför en ensam domare. Med hänsyn till

det anförda torde förevarande bestämmelser böra utbytas mot föreskrift, att

ärende, varom i paragrafen är fråga, skall anses som bevisupptagning utom

huvudförhandling och att i övrigt, såvitt ej annorlunda sägs, bestämmelser­

na örn brottmål, däri den tilltalade är häktad, skola i tillämpliga delar gälla.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april

1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.

16

§.

Lagrådet:

Andra stycket av denna paragraf innehåller föreskrifter i första punkten,

att rätten är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare, samt i andra punkten, att där det finnes lämpligt, i häradsrätt nämnd

bör deltaga och rådhusrätt bör äga den sammansättning, som i nya RB är i

allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling, varjämte det

tillägges, att häradsrätt är domför med tre i nämnden. Vad sålunda upp­

tagits i andra punkten följer emellertid redan av föreskriften i första punk­

ten. Andra punkten är därför onödig. Den kan ock vid tolkningen av annat

stadgande, vilket innehåller motsvarande föreskrift örn domförhet som första

punkten men saknar det förklarande tillägget i andra punkten — såsom

6 § första stycket i det för riksdagen framlagda förslaget till lag örn hand­

läggning av domstolsärenden — föranleda det missförståndet, att i sådant

fall nämnd i häradsrätt och mer än en lagfaren ledamot i rådhusrätt icke

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

ragraf gives det innehållet, att övervakningsdomstol vid behandling av ären­

de, som avses i denna paragraf, skall vara domför, häradsrätt utan nämnd

och rådhusrätt med en lagfaren domare.

18 §.

Lagrådet:

Biträdes vad lagrådet hemställt under 9 §, bör sista stycket i förevarande

paragraf omarbetas. Utöver hänvisningen till 9 § torde i nämnda stycke

böra upptagas bestämmelse, att därest ärendet tidigare handlagts av övervak-

ningsnämnd eller anstånd finnes böra förklaras förverkat, rätten skall vid

ärendets prövning och avgörande äga den sammansättning, som i nya RB är

i allmänhet föreskriven för domförhet vid huvudförhandling. Principiella

skäl kunna visserligen anföras för den meningen, att rätten, när anstånd för­

klaras förverkat, bör ha enahanda sammansättning som erfordrats i det mål,

däri den villkorliga domen ådömts. Detta skulle medföra bland annat, att

rådhusrätt vid prövning av ärende, varom nu är fråga, i vissa fall skulle

bestå av en lagfaren domare med nämnd. En sådan ordning skulle emellertid

icke vara till sådan nytta, att den bör införas trots de praktiska olägenheter,

som därav skulle föranledas.

21

§.

Lagrådet:

Enligt 21 § i lagen — i vilken paragraf icke föreslås någon ändring —

skall, på framställning av domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller över-

vakningsnämnd, handräckning i vissa ärenden av polismyndighet lämnas

för den dömdes inställande. Sedan föreskriften i 18 § örn behörighet för

domare eller ledamot i rådhusrätt att upptaga dylika ärenden ersatts med

stadganden om rättens sammansättning, synes det riktigare att i förevarande

paragraf föreskriva, att handräckning skall lämnas på framställning av dom-

* stol eller övervakningsnämnd.

22

§.

Lagrådet:

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas bland annat, att mot un­

derrätts slutliga beslut i ärende, som där avses, talan skall förås genom be­

svär. Då avsikten torde vara, att samma rättsmedel skall användas mot hov­

rätts avgörande i sådant ärende, synes det lämpligare att stadga, att rättens

avgörande sker genom beslut. Härigenom vinnes, att besvärsförfarandet blir

tillämpligt i överrätterna. Den i samma stycke uppställda begränsningen i

rätten att fullfölja talan avser endast underrätts slutliga beslut. Samma be­

gränsning synes emellertid böra gälla även hovrätts slutliga beslut

Beaktas vad lagrådet nu anfört, böra paragrafens två första stycken om­

arbetas. Sålunda bör i det första stycket stadgas, att rättens avgörande av

ärende angående åtgärd jämlikt 9, 11 eller 12 § sker genom beslut. I andra

stycket upptagas innehållet i det nuvarande första stycket samt bestämmelse,

20

Kungl. Majlis proposition nr 329.

metod har medfört, att lagen kommit att erhålla en i visst hänseende mindre

lämplig uppställning. I 5 § första stycket har intagits ett stadgande, att rätten

skall tillse, att åtal mot underårig såvitt möjligt ej företages till förhandling

i anslutning till andra brottmål. Stadgandet avser främst att hindra, att till­

talad, som är underårig, utsättes för olämplig uppmärksamhet. Föreskrifter

med enahanda syfte finnas emellertid redan i 1 § av lagen, och det synes

oegentligt att likartade bestämmelser sålunda upptagas i skilda delar av

lagen. Nämnda stadgande har även så till vida erhållit en olämplig place­

ring, att detsamma, som avser alla brottmål mot underåriga, föregås och

efterföljes av föreskrifter gällande endast vissa dylika mål. Med hänsyn till

det anförda bör omförmälda stadgande infogas i lagens 1 §.

Beaktas vad tiu anförts, synes det lämpligt, att den gällande lagen med

vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig ersättes med en ny

lag i ämnet. Härvid kunna de smärre olikheter i uttrycken, som förekomma

mellan den nuvarande lagen och de tillagda paragraferna undanröjas.

Vad angår innehållet i omförmälda stadgande i 5 § första stycket må an­

märkas, att stadgandet synes ha erhållit en alltför stor räckvidd. Detsamma

gäller, såsom redan berörts, alla mål mot underåriga. Emellertid torde an­

ledning saknas att göra ifrågavarande bestämmelse tillämplig å bagatellmål,

till exempel mål rörande enkla trafikförseelser. En föreskrift, att dylika mål,

därest den tilltalade är underårig, skola utsättas till förhandling i särskild

ordning, skulle i onödan tynga domstolarnas arbete. Den föreslagna regeln

bör gälla endast mål rörande brott, som icke äro alltför obetydliga, och

gränsen synes, i anslutning till föreskrifterna i 1 kap. 5 och 11 §§ nya RB,

böra sättas till brott, varå kan följa svårare straff än böter.

Med beaktande av vad sålunda anförts skulle det föreslagna stadgandet

erhålla ett lämpligare uttryck, därest såsom ett första stycke i 1 § upp-

toges föreskrift, att brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjuguett

år, skall, örn å brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt ut­

sättas till handläggning i sådan ordning, att målet ej tilldrager sig uppmärk­

samhet.

Enligt 3 § första stycket i förslaget skall, därest mål mot underårig rör

ansvar för brott, varå kan följa svårare straff än fängelse i ett år, om råd­

husrätts domförhet i målet gälla vad i nya RB är stadgat örn mål, vari

nämnd skall deltaga. I andra stycket av samma paragraf föreskrives, att

nämnd bör deltaga även då, i annat fall än i första stycket avses, anled­

ning förekommer att döma den underårige till frihetsstraff eller till tvångs-

uppfostran eller meddela honom villkorligt anstånd med straffs ådömande.

Den sålunda i första stycket upptagna regeln skulle, särskilt med hänsyn till

att straffskalorna för åtskilliga brott äro mycket vida, leda till att i råd­

husrätt nämnd måste medverka i ett stort antal mål, utan att detta kan anses

påkallat av något verkligt behov. Därest till exempel i ett mål om bedräg­

ligt beteende eller undandräkt är uppenbart, att endast bötesstraff bör ådömas,

synes det icke erforderligt, att nämnd deltager. Det bör även beaktas, att sär­

skilt i de större städerna anlitandet av nämnd jämväl i obetydliga mål kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

21

komma att göra nämndemansuppdraget alltför betungande och därigenom

minska möjligheterna att finna för uppdraget villiga och lämpliga personer.

En bättre och enklare lösning av förevarande problem skulle vinnas genom

en i anslutning till stadgandet i andra stycket avfattad föreskrift, att därest

i mål mot underårig förekommer anledning att döma till frihetstraff, tvångs-

uppfostran eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs

ådömande, skall vid målets prövning och avgörande rådhusrätt bestå av en

lagfaren domare och nämnd, ändå att å brottet ej kan följa straffarbete i två

år eller därutöver.

Innebörden av bestämmelsen i 3 § sista stycket skulle komma till ett

tydligare uttryck, örn det stadgades, att de förut i paragrafen givna reglerna

ej skola äga tillämpning i fall då rådhusrätt enligt stadgande i lag eller för­

fattning vid behandling av vissa mål skall ha särskild sammansättning.

Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Förslagen lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 september 1946.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

Q^uensel, E^rlander, D^anielson, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg anmäler lagrådets

den 10 april 1946 avgivna utlåtande över de den 15 februari 1946 till lagrå­

det remitterade förslagen till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående

utlämning av förbrytare;

3) lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) örn

ungd omsfångelse;

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937 (nr 119)

örn verkställighet av bötesstraff;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

örn villkorlig dom;

6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 315)

örn särskild förundersökning i brottmål;

7) lag angående ändring av lagen den 22 juni 1939 (nr 316) med vissa

bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

8) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn

förvaring och internering i säkerhetsanstalt; samt

9) lag örn återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.

Föredraganden anför följande.

Inom strafflagstiftningen förekomma flerstädes stadganden som ha berö­

ringspunkter med processrätten. De föreliggande lagförslagen ha väsentli­

gen till syfte att bringa dessa stadganden i överensstämmelse med den nya

rättegångsordningen. Jag anhåller att nu få upptaga de särskilda förslagen

till behandling vart för sig. Därvid kommer jag att redogöra allenast för för­

slagens huvudsakliga innehåll. I övrigt ber jag få hänvisa till processlagbe­

redningens betänkande.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

I fråga om fullföljden i ärenden angående förening av straff framhåller

beredningen, att en tillämpning av de allmänna reglerna om överklagande

av utslag i brottmål skulle medföra, att huvudförhandling i regel skulle hål­

las i överrättema. Detta skulle, såsom erinras i betänkandet, icke vara mo­

tiverat, då något krav på huvudförhandling ej uppställts för underrättens del.

Beredningen föreslår därför, att rättens avgörande skall ha formen av slut­

ligt beslut, varav följer att rättsmedlet mot avgörandet blir besvär.

Bestämmelserna om dtalspreskription äga såtillvida samband med process­

rätten, att preskription enligt gällande lag avbrytes då åtal väckes och alltså

ett rättsligt förfarande för brottets beivrande inledes. Såsom beredningen

erinrar, skall enligt nya RB allmänt åtal i regel föregås av förundersökning.

I betänkandet anföres, att denna förundersökning vore att betrakta som en

del av rättegången i vidsträckt mening och att brottmålsförfarandet alltså

från den synpunkt som i förevarande sammanhang vore av betydelse finge

anses inlett redan genom förundersökningen. Med hänsyn härtill skulle det

enligt beredningens uppfattning icke vara följdriktigt att låta preskriptionen

avbrytas först genom åtalet. Beredningen förordar därför, att redan de åt­

gärder för brottets beivrande som innefattas i förundersökningen skola till­

läggas preskriptionsavbrytande verkan.

De skäl som föranlett beredningen att intaga denna ståndpunkt hänföra

sig, såsom framgår av det anförda, främst till de fall då förundersökning

leder till åtal. Huruvida även förundersökning som nedlägges eller avslutas

utan att åtal följer bör äga någon betydelse i preskriptionsavseende, har be­

redningen funnit tveksamt, övervägande skäl ha dock ansetts tala för att

i dylika fall icke låta förundersökningen inverka på preskriptionsfrågan. En­

ligt förslaget skall alltså förundersökning kunna avbryta preskription, alle­

nast om den utmynnar i åtal.

Vad närmare angår frågan, vid vilken tidpunkt preskriptionsavbrott skall

inträda, erinras i betänkandet att åtal, såvitt angår dess preskriptionsavbry­

tande betydelse, anses börjat då kallelse till svaromål i laga ordning kun­

gjorts den som skall tilltalas eller han blivit häktad för brottet. Beredningen

föreslår, att i överensstämmelse därmed preskriptionsavbrott genom förun­

dersökning skall inträda först då den misstänkte på sätt i lag föreskrives er­

hållit underrättelse örn den mot honom riktade misstanken. Beträffande in­

nebörden härav hänvisas främst till föreskriften i 23 kap. 18 § nya RB att

när förundersökning fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för

brottet denne skall underrättas om misstanken då han höres.

De ändringar som sålunda föreslås med avseende å reglerna om åtalspre-

skription torde under vissa omständigheter kunna medföra liknande verk­

ningar som en förlängning av preskriptionstiderna. Detta har dock icke an­

setts böra hindra, att de nya bestämmelserna, i enlighet med föreskriften i

13 § promulgationsförordningen till strafflagen, erhålla tillämpning å varje

brott som icke preskriberats redan före ikraftträdandet, detta oavsett vid vil­

ken tidpunkt brottet begåtts. Däremot har beredningen förutsatt, att preskrip­

tionsavbrott genom förundersökning skall kunna inträda endast då förun­

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

25

dersökningen ägt rum enligt bestämmelserna i 23 kap. nya RB. Det är såle­

des icke avsett, att polisundersökning som hållits före nya RB:s ikraftträ­

dande skall kunna medföra avbrott i åtalspreskription.

Beredningens nu ifrågavarande lagförslag har av lagrådets majoritet läm­

nats utan anmärkning. En ledamot av lagrådet har i så måtto varit av skilj­

aktig mening, att han ansett nu gällande principer för åtalspreskriptions av­

brytande böra bibehållas. De erinringar denne ledamot framställt mot för­

slaget ha emellertid ej synts mig innefatta tillräckliga skäl att frångå den

ståndpunkt beredningen intagit i nämnda fråga. Ej heller i övrigt har jag

funnit anledning till någon saklig ändring i det remitterade förslaget.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 4 juni 1913 angående

utlämning av förbrytare.

Om förfarandet i ärende angående utlämning av förbrytare stadgas i före­

varande lag bland annat, att den vars utlämnande begärts skall, sedan han

häktats, inställas till förhör inför länsstyrelsen. Medgiver han vid detta för­

hör att han är den person, som avses med framställningen från den främ­

mande staten, och förklarar han sig tillika ej ha något att invända mot bi­

fall till denna framställning, skola förhörsprotokollet och övriga handlingar

insändas till Kungl. Maj:t. Om han däremot ej lämnar sådant medgivande

och sådan förklaring som nu sagts, skall ärendet hänskjutas till domstol för

avgörande av frågan, huruvida det enligt 2—9 §§ i lagen föreligger hinder

mot utlämning. Prövningen härav ankommer på högsta domstolen, men er­

forderlig utredning skall verkställas vid rådhusrätten i den stad, där läns­

styrelsen har sitt säte. I överensstämmelse härmed stadgas i lagen, att i nu

åsyftade fall handlingarna i ärendet skola av länsstyrelsen överlämnas till

rådhusrätten i residensstaden. Rådhusrätten har att rannsaka, huruvida om­

ständigheter som hindra utlämning förefinnas, och att därefter insända ut­

redningsmaterialet till nedre justitierevisionen.

Som framgår av det anförda förutsättes i förevarande lag, att rådhusrätt

finnes i den stad där länsstyrelsen har sitt säte. Genom lagändring år 1945

— vilken tillkommit efter initiativ av beredningen — har numera öppnats

möjlighet för Kungl. Majit att lägga även residensstäder under landsrätt. På

grund härav förordar beredningen, att de föreskrifter i lagen om utläm­

ning av förbrytare som handla om vissa åligganden för rådhusrätten i den

stad där länsstyrelsen har sitt säte skola ändras så att de i stället komma

att avse allmänna underrätten för samma stad. Beredningen har alltså in­

tagit den ståndpunkten, att därest residensstad förenas med domsaga, utred­

ning i utlämningsärenden i förekommande fall bör verkställas av härads­

rätten.

I fråga örn handläggningen vid underrätten föreskrives nu, att vad som

gäller örn rannsakning med häktad person skall äga motsvarande tillämp­

ning. Beredningen anför i denna del, att stämning och förundersökning icke

kunde anses erforderliga. Med hänsyn härtill föreslås, att det nuvarande

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

stadgandet utbytes mot föreskrift att om ärendets behandling i tillämpliga

delar skall gälla vad i nya RB är stadgat om huvudförhandling i brottmål,

däri den tilltalade är häktad. Detta innebär bland annat ett krav på att rät­

ten skall vara fullsutten. Vad rådhusrätt beträffar har, till förebyggande av

tvekan huruvida nämnd skall medverka, i förslaget upptagits uttrycklig före­

skrift att rätten skall äga den sammansättning som i nya RB är i allmänhet

föreskriven för domforhet vid huvudförhandling.

Beträffande förevarande lagförslag har lagrådet erinrat, att regeln örn till-

lämpning å utlämningsärenden av bestämmelserna om huvudförhandling i

brottmål mot häktad icke syntes lämplig. Bland annat kunde ifrågasättas,

huruvida tillräckliga skäl förelåge att beträffande sådant ärende kräva att

rådhusrätt skulle bestå av tre ledamöter och att i häradsrätt nämnd skulle

medverka. Enligt lagrådets mening borde handläggningen av utlämningsären-

de — som närmast hade karaktär av bevisupptagning — kunna äga rum in­

för en ensam domare. I överensstämmelse härmed har lagrådet hemställt att

den ifrågavarande regeln måtte utbytas mot föreskrift att utlämningsärende

skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling och att i övrigt, så­

vitt ej annorlunda sägs, bestämmelserna om brottmål, däri den tilltalade är

häktad, skola i tillämpliga delar gälla. Vad lagrådet sålunda hemställt har

iakttagits.

Förslaget till lag angående upphävande av 25 § lagen den 15 juni 1935

om ungdomsfängelse.

Enligt 5 § förevarande lag skall, där domstolen ej annorlunda förordnar,

beslut om ungdomsfängelse gå i verkställighet utan hinder av att det ej äger

laga kraft. I 25 § meddelas föreskrifter av innebörd att den som på grund

av icke lagakraftvunnen dom intagits i anstalt för att undergå ungdoms­

fängelse eller i avbidan därå tagits i förvar skall vid fullföljd av talan i må­

let likställas med häktad. En motsvarande bestämmelse har, med mera all­

män avfattning, upptagits i 19 § av beredningens förslag till lag örn införan­

de av nya RB. Med anledning därav föreslår beredningen, att nu ifrågava­

rande paragraf skall upphöra att gälla. Mot detta förslag har lagrådet icke

framställt någon erinran.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 april 1937

om verkställighet av bötesstraff.

Enligt 10 § förevarande lag skall mål om förvandling av böter i allmänhet

upptagas av allmän underrätt eller polisdomstol. Sådant mål må dock i all­

män underrätts ställe upptagas på landet av domaren och i stad av lagfaren

ledamot i rådhusrätten vilken därtill är satt. Såsom framgår av 16 § äger

domare eller ledamot av rådhusrätt som upptagit mål om förvandling av

böter att, om det finnes lämpligt, hänskjuta målet till rätten. I förarbetena

har uttalats att sådant hänskjutande borde ske då vederbörande domare

funne målet vara tveksamt.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

rande vikt. Jag har följaktligen icke ansett mig böra förorda någon ändring

av det remitterade förslaget på denna punkt.

I övrigt har lagrådet erinrat, att i samband med upphävandet av 20 §

i lagen en redaktionell jämkning borde vidtagas i 21 §, vilket sistnämnda lag­

rum beredningen lämnat oförändrat. Denna lagrådets anmärkning har be­

aktats.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939

om villkorlig dom.

I 9 § förevarande lag stadgas bland annat, att örn villkorligt dömd skall

stå under övervakning, denna skall utövas av övervakare och stå under till­

syn av viss allmän underrätt i egenskap av övervakningsdomstol. överva­

kare skall, där så lämpligen kan ske, förordnas i samband med beslutet om

•övervakning. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen alt sna­

rast möjligt förordna övervakare, övervakningsdomstol äger också entlediga

övervakare och förordna annan i hans ställe. Dessutom kan övervaknings­

domstol, om så finnes lämpligt, flytta tillsyn å övervakning till annan allmän

underrätt. De befogenheter som enligt vad nu sagts tillkomma övervaknings­

domstol skola, då domstolen ej håller sammanträde, utövas på landet av do­

maren och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten som är satt

att taga befattning med ärenden enligt lagen örn villkorlig dom.

Beredningen anför i sitt betänkande, att som nya RB:s domförhetsregler

hade avseende endast å handläggning av rättegångsmål, uttryckliga stad-

ganden borde meddelas örn övervakningsdomstols sammansättning i ären­

den enligt nu åsyftade paragraf. I detta avseende har beredningen, med nu

gällande ordning som utgångspunkt, ansett sig böra förorda att rätten skall

vara sammansatt såsom vid huvudförhandling i allmänhet med möjlighet

dock att låta brådskande ärenden handläggas av allenast en lagfaren do­

mare. I förslaget har följaktligen som huvudregel angivits, att angående

övervakningsdomstols sammansättning i nu avsedda fall skall vad i allmän­

het är föreskrivet örn domförhet vid huvudförhandling äga motsvarande till-

lämpning. Härjämte har föreskrivits, att om uppskov finnes olägligt, rät­

ten skall vara domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med den lag­

fara ledamot i rätten som är satt att taga befattning med ärenden enligt

ifrågavarande lag.

Därest någon som erhållit villkorlig dom sedermera övertygas örn annat

brott eller ålägges förvandlingsstraff för böter, kan under vissa omständig­

heter rätten i samband med det nya målets avgörande förklara anståndet

förverkat eller, om detta anses för strängt, meddela ändrade bestämmelser

med avseende å den villkorliga domen. Samma påföljd kan ifrågakomma,

om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter

något som till följd av den villkorliga domen åligger honom. I sådant fall

skall frågan om åtgärder mot den dömde upptagas av övervakningsdomsto­

len eller, om den dömde ej står under övervakning, av den domstol som

först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats. I rättens ställe

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

Slutligen har 24 §, som handlar om nöjdförklaring beträffande villkorlig

dom, underkastats sådan ändring, att om den villkorliga domen meddelats

av överrätt, nöjdförklaring skall kunna avgivas även inför överrätten. Bered­

ningen har nämligen ansett, att något hinder däremot ej längre borde upp­

ställas sedan muntlig process införts i överrätterna.

Lagrådet har i fråga örn 9 § bland annat anmärkt, att de av beredningen

föreslagna reglerna angående övervakningsdomstols sammansättning vid be­

handling av fråga som avses i paragrafen innefattade krav på att övervak-

ningsdomstolen i större omfattning än för närvarande skulle bestå, härads­

rätt av lagfaren domare med nämnd och rådhusrätt av tre lagfarna ledamö­

ter. Enligt lagrådets uppfattning förelåge icke tillräckliga skäl för en sådan

skärpning. En närmare överensstämmelse med gällande rätt skulle vinnas,

därest det föreskreves att övervakningsdomstol vore domför med en lagfa­

ren domare.

Beredningens förslag att rätten i nu åsyftade fall i regel skall vara sam­

mansatt såsom vid huvudförhandling i allmänhet ansluter sig till föreskrif­

terna i det för 1946 års riksdag framlagda förslaget till lag om handläggning

av domstolsärenden. Enligt sistnämnda förslag kräves nämligen fullsutten

rätt bland annat vid prövning av ärende som angår förordnande eller entle­

digande av god man eller annan för särskilt uppdrag. Med hänsyn härtill

och då behovet att i viss utsträckning kunna upptaga frågor om övervakning

till behandling i enklare sammansättning synes mig behörigen tillgodosett

genom den av beredningen förordade regeln att detta må ske örn uppskov

finnes olägligt, har jag ansett övervägande skäl tala för att det remitterade

förslagets lydelse bibehålies såvitt nu är i fråga. Vad lagrådet eljest anmärkt

vid förevarande paragraf har beaktats.

Som följd av mitt ståndpunktstagande i fråga om 9 § bortfaller anledningen

till den av lagrådet föreslagna omarbetningen av 18 § sista stycket.

I 21 §, som av beredningen lämnats oförändrad, stadgas för närvarande,

att i vissa ärenden enligt lagen polismyndighet skall, på framställning av

domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller övervakningsnämnd, lämna hand­

räckning för den dömdes inställande. Lagrådet har anfört, att därest regler­

na om behörighet för domare eller ledamot i rådhusrätt att upptaga dylika

ärenden, på sätt skett i förslaget, ersattes med stadganden om rättens sam­

mansättning, borde i 21 § föreskrivas att handräckning skulle lämnas på

framställning av domstol eller övervakningsnämnd.

Ehuru stadganden som skilja mellan rätten och domaren förekomma även

annorstädes i lagstiftningen och det ej lämpligen låter sig göra att söka an­

passa dem alla efter den nya terminologien, lia likväl i detta fall övervägande

skäl synts mig tala för att den av lagrådet föreslagna jämkningen vidtages.

Inom departementet har därför utarbetats förslag till ändring jämväl av fö­

revarande paragraf i överensstämmelse med lagrådets hemställan.

Även de anmärkningar av övervägande formell natur som lagrådet fram­

ställt vid 22 och 24 §§ ha iakttagits.

meddela de upplysningar som äro av betydelse för åklagarens förundersök­

ning.

Det må anmärkas, att beredningen före förslagets framläggande inhämtat

yttrande från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar över ett utkast

med i huvudsak enahanda innehåll. Därvid har föreningen Sveriges lands­

fogdar ifrågasatt om icke förundersökares rätt att taga del av åklagarens

anteckningar och närvara vid förhör av sekretesskäl borde begränsas till

anteckningar och förhör som rörde den misstänktes personliga förhållanden.

A andra sidan har Sveriges advokatsamfund uttalat farhågor, att med de

föreslagna bestämmelserna åklagaren kunde tänkas komma att erhålla större

inflytande på den särskilda förundersökningen än som vore lämpligt. För att

den särskilda förundersökningen skulle bliva så objektiv som möjligt vore det

enligt samfundets uppfattning önskvärt, att den bedreves oberoende av åkla­

garen och utan samarbete med denne.

Med anledning av vad sålunda anförts erinrar beredningen, att åklagare

enligt 23 kap. 10 § nya RB ägde förordna, att vad som förekommit vid för­

hör under förundersökningen icke finge uppenbaras, överträdelse av sådant

förbud straffades enligt 9 kap. 6 § samma balk med dagsböter. Även bortsett

härifrån ansåge beredningen det knappast behöva befaras, att förundersö­

karen skulle missbruka sin ställning. Ej heller syntes anledning finnas att

antaga, att han skulle råka i beroende av åklagaren. Beredningen ville fram­

hålla, att möjligheterna att erhålla kvalificerade förundersökare torde kom­

ma att väsentligt förbättras genom den nyligen införda anordningen med

statligt anställda skyddskonsulenter. Från detta håll hade också uttalats,

att det syntes vara till fördel för både åklagaren och förundersökaren att

ett samarbete mellan dem komme till stånd. Med hänsyn till det nu sagda

hade de framställda anmärkningarna icke ansetts böra föranleda ändring av

de i lagutkastet upptagna bestämmelserna.

Mot förevarande lagförslag har lagrådet framställt anmärkning endast så­

vitt angår föreskriften i 3 §, att beslut om särskild förundersökning, om

det kan ske, bör meddelas redan före åtalet. Lagrådet har uttalat, att nämn­

da föreskrift kunde tänkas föranleda någon osäkerhet om den avsedda in­

nebörden och borde ersättas med ett stadgande av innehåll att förordnande

om särskild förundersökning skulle beslutas så snart det funnes lämpligen

kunna ske.

Såsom beredningen framhållit är det, för åstadkommande av samordning

och undvikande av dubbelarbete, i princip önskvärt att beslut om särskild

förundersökning meddelas redan innan åklagarens utredning slutförts. Här­

emot har lagrådet ej heller haft något att erinra. Å andra sidan bör tydligen

sådan undersökning icke anordnas förrän sannolika skäl förebragts att den

misstänkte är skyldig till brottet. På sätt antytts i betänkandet bör det stå

åklagaren, den misstänkte och hans försvarare fritt att redan före åtalet hos

domstolen begära förordnande om särskild förundersökning. En erinran

härom synes lämpligen böra intagas i förevarande paragraf. Att därutöver

närmare angiva i vilket skede av målet dylikt förordnande bör meddelas

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 329.

ses inom ramen för den nuvarande domstolsorganisationen. Det har därvid

funnits vara en naturlig utväg att upptaga det sakkunniga elementet i

nämn-

den och samtidigt tillse att brottmålen mot ungdom även vid rådhusrätt i

allmänhet komme att handläggas med nämnd. Den ökning av nämndens

arbetsbörda som därigenom skulle uppkomma kunde enligt beredningens me­

ning ej väntas bliva av sådan storleksordning att den borde tillmätas större

betydelse.

Vad närmare angår sättet för tillförande av erforderlig sakkunskap fram-

hålles i betänkandet, att beredningen i ett lagutkast som underställts åt­

skilliga myndigheter och sammanslutningar upptagit bestämmelser, att vid

varje allmän underrätt skulle utses ett antal med fostran och handledning

av ungdom särskilt förtrogna personer, ungdomsnämndemän, av vilka för

varje gång tre skulle kallas att tillsammans med minst fyra och högst sex

ordinarie nämndemän tjänstgöra i nämnden. Den sålunda föreslagna an­

ordningen hade dock på flera håll väckt gensagor. Särskilt hade framhållits,

att det på landsbygden mötte stora svårigheter att erhålla tillgång till mera

speciell sakkunskap på förevarande område än som normalt vore företrädd

redan bland de ordinarie nämndemännen samt att ej heller i flertalet städer

personer med erforderliga förutsättningar för uppdraget såsom ungdoms-

nämndeman stöde till buds i erforderligt antal. Vidare hade erinrats att

de särskilda ungdomsnämndemännen ej komme att erhålla den erfarenhet

i domargöromål som från rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärd. Med hän­

syn till dessa invändningar hade beredningen funnit sig böra söka lösa den

föreliggande frågan på en annan väg. Därvid hade beredningen kommit till

den uppfattningen att ett tillfredsställande resultat borde kunna vinnas ge­

nom en föreskrift att för tjänstgöring i nämnden vid behandling av brott­

mål mot ungdomar företrädesvis skulle anlitas nämndemän med insikt och

erfarenhet i vård och fostran av ungdom. Det finge då ankomma på väljarna

att tillse, att dylik insikt och erfarenhet funnes företrädd bland nämnde­

männen. Särskilt vid rådhusrätt, där alla nämndemän valdes av samma kor­

poration, stadsfullmäktige, kunde efter beredningens mening denna synpunkt

utan svårighet beaktas, och del syntes också kunna förväntas att så kom­

me att ske.

I den mån vad beredningen sålunda anfört medför behov av nya lagbestäm­

melser har beredningen ansett dessa böra meddelas i form av tillägg till 1939

års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. I enlig­

het härmed föreslås, att i nämnda lag skola upptagas tre nya paragrafer, be­

tecknade 3—5 §§.

Under 3 § ha införts bestämmelser örn vidgad användning av nämnd i råd­

husrätt vid behandling av brottmål mot underåriga. I detta avseende anför

beredningen, att behovet av särskild sakkunskap inom domstolen huvudsak­

ligen framträdde, när fråga kunde uppstå att döma till tvångsuppfostran eller

ungdomsfängelse eller att tillämpa villkorlig dom. Då härför förutsattes att

åtalet avsåge brott varå kunde följa frihetsstraff, borde enligt beredningens

uppfattning kravet på medverkan av nämnd begränsas till mål rörande så­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

kring den tilltalade. Dessutom meddelas vissa bestämmelser om vidgad rätt

för underårig att i fall som avses i 3 § erhålla biträde av offentlig försvarare.

Beredningens förslag har vunnit tillslutning av flertalet bland ledamöterna

i beredningens rådgivande nämnd. Två av dessa ledamöter ha emellertid i sär­

skilt yttrande avstyrkt förslagets genomförande. I yttrandet framhålles, att

ändringen skulle få ganska stor praktisk betydelse, särskilt i följd av att alla

mål mot underåriga angående snatteri komme att förås in under nämndens

användningsområde. Antalet mål som vid rådhusrätt skola handläggas med

nämnd skulle uppskattningsvis komma att ökas med 30 procent. Härjämte

framhålles, att redan enligt nya RB nämnd komme att tjänstgöra i en mängd

mål mot underåriga, bland annat i alla mål som gällde ansvar för stöld. Åt­

skilliga av de ytterligare mål för vilka beredningen föresloge nämnd kunde

gälla så ringa brott att uppenbarligen endast ett bötesstraff kunde ifrågakom­

ma. På grund av vad sålunda anförts ha nu ifrågavarande båda ledamöter i

den rådgivande nämnden ansett, att en så avsevärd utvidgning av nämndens

en gång beslutade användningsområde i varje fall icke borde genomföras

förrän anordningen med nämnd i rådhusrätt prövats någon tid och erfaren­

heterna av nämnden i såväl ungdomsmål som andra mål givit stöd för en

sådan utvidgning.

Mot de allmänna grunderna för beredningens nu föreliggande förslag har

vid lagrådets granskning icke framställts någon anmärkning. För egen del har

jag ej heller något att erinra mot att frågan om särskild sammansättning av

domstolen i brottmål mot ungdom löses efter dessa riktlinjer.

Beträffande den närmare utformningen av förslaget har lagrådet bland an­

nat anmärkt, att regeln att nämnd skall medverka i rådhusrätt, så snart un­

derårig åtalats för brott varå kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

skulle leda till att nämnd måste anlitas i ett stort antal mål utan att detta

kunde anses påkallat av något verkligt behov. Därest till exempel i ett mål

örn bedrägligt beteende eller undandräkt vore uppenbart att endast bötes­

straff borde ådömas, vöre det efter lagrådets mening icke erforderligt att

nämnd deltoge. En bättre och enklare lösning av det föreliggande problemet

skulle enligt lagrådet vinnas genom en föreskrift, att därest i mål mot under­

årig anledning förekommer att döma till frihetsstraff, tvångsuppfostran eller

förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffs ådömande, rådhus­

rätt skall vid målets prövning och avgörande bestå av en lagfaren domare

och nämnd, ändå att å brottet ej kan följa straffarbete i två år eller därut­

över.

Den ståndpunkt lagrådet sålunda intagit har jag ansett mig böra biträda.

Såsom lagrådet framhållit måste det beaktas, att särskilt i de större städerna

anlitande av nämnd även i obetydliga mål kan komma att göra nämndemans-

uppdraget alltför betungande och därigenom minska möjligheterna att finna

för uppdraget lämpliga och villiga personer. Jag vill också erinra, att de in­

vändningar mot förslaget, som gjorts i nyssnämnda särskilda yttrande av två

ledamöter i beredningens rådgivande nämnd, främst ha avseende därå att

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 329.

skall enligt nämnda paragraf förvaringen eller interneringen i vissa fall

träda i stället för straffet. Finnes därvid, med hänsyn till beskaffenheten

av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för åtgärden påkallad,

må den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller

internering, på framställning av allmän åklagare och sedan den dömde

beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid. I nu åsyf­

tade fall synes det mig lämpligt att beträffande förfarandet i framtiden hän­

visa till vad som är stadgat om förening av straff. Förslag till därav betingad

ändring av lagrummet har utarbetats inom departementet.

Förslaget

till lag om återgäldande av kostnad för blodundersökning i

brottmål.

Den föreslagna lagen är avsedd att ersätta vissa bestämmelser i lagen den

31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål.

I 1 och 2 §§ sistnämnda lag meddelas föreskrifter om villkoren för att

blodundersökning må verkställas, om vem som har att förordna örn dylik

undersökning samt om tillvägagångssättet vid tagande av blodprov. Dessa

föreskrifter bliva, såsom framgår av beredningens betänkande, överflödiga

genom nya RB och föreslås därför skola upphävas.

Under 3 § 1934 års lag stadgas, att om åtal väckts, domstolen i det slut­

liga utslaget skall pröva, huruvida ersättning som utgått för tagande av

blodprov och undersökning därav skall gäldas av den tilltalade. Enligt 31

kap. nya RB skall i mål om allmänt åtal den tilltalade, örn han fälles till

ansvar, i regel även förpliktas att till statsverket återgälda vad enligt rättens

beslut av allmänna medel utgått för bevisning under förundersökningen

eller i rättegången. Kostnad i samband med förundersökningen som icke

utgått enligt rättens beslut skall däremot gäldas av statsverket. Har annat

föreskrivits i särskild lag eller författning, skall dock, som framgår av

31 kap. 12 § nya RB, denna föreskrift lända till efterrättelse. En tillämpning

i förevarande fall av de allmänna reglerna om rättegångskostnad i brottmål

skulle, på sätt framhålles i beredningens betänkande, medföra, att ersätt­

ningsskyldighet i allmänhet icke kunde åläggas den misstänkte. Förordnan­

de örn blodundersökning lär nämligen i det övervägande antalet fall komma

att meddelas utan rättens hörande. Med hänsyn härtill och då beredningen

funnit anledning saknas att eftergiva den rätt statsverket nu äger mot den

misstänkte föreslår beredningen att i en ny lag angives, att å kostnad som

här avses skall tillämpas vad i 31 kap. nya RB är stadgat örn kostnad som

enligt rättens beslut utgått av allmänna medel. Detta innebär, som fram­

går av det nyss sagda, att misstänkt som fälles till ansvar i regel även blir

ersättningsskyldig för blodundersökningskostnaden.

Den nuvarande lagen om blodundersökning i brottmål skall enligt 4 §

icke äga tillämpning å blodprov, erforderligt för läkarundersökning som

någon enligt lag eller författning är skyldig att undergå. Detta stadgande,

som bland annat avser blodprov taget under sinnesundersökning, skall en­

ligt förslaget oförändrat överflyttas till den nya lagen.