SOU 2021:46

Snabbare lagföring – ett snabbförfarande i brottmål

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 30 januari 2020 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda ett permanent snabbförfarande i brottmål och andra åtgärder för en snabbare lagföring av brott (dir. 2020:6). Som särskild utredare förordnades f.d. lagmannen Stefan Strömberg. I tilläggsdirektiv (dir. 2021:6) den 4 februari 2021 förlängdes utredningstiden.

Som sakkunniga att biträda utredningen förordnades numera kanslirådet Christina Blomberg och, fram till den 16 november 2020, numera kanslirådet Jonas Öhlund. Från samma tid förordnades numera kanslirådet Freddy Larsson.

Som experter i utredningen förordnades rådmannen Patrik Claeson, enhetschefen Karin Hallsten, chefsrådmannen Agneta Kornstrand, chefstoxikologen Fredrik Kugelberg, kammaråklagaren Johan Lengholm, förbundsjuristen Ylva Lindblom, advokaten Anders Malmsten, numera polisintendenten Jörgen Nilsson, områdeschefen Eva Thunegard och utredaren Eva Åkerlind.

Som sekreterare i utredningen anställdes rättssakkunnige Michael Mackiewicz.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om Snabbare lagföring. Härmed överlämnas betänkandet Snabbare lagföring – ett snabbförfarande i brottmål (SOU 2021:46). De sakkunniga och experterna har ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Utredningens uppdrag är därmed slutfört.

Stockholm i juni 2021

Stefan Strömberg

/Michael Mackiewicz

Förkortningar

BrB Brottsbalken (1962:700)

Brå Brottsförebyggande rådet

Brå-Lean Försöksprojekt för ökad uppklaring av mängdbrott som genomfördes under 2014 i Stockholm

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)

FuK Förundersökningskungörelsen (1947:948)

JFUL jourhavande förundersökningsledare

JK Justitiekanslern

JO Riksdagens ombudsmän

LPO lokalpolisområde, polisiär verksamhet i en del av eller i en eller flera kommuner

LUL Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

NEPU Polismyndighetens efterlysningsregister

NFC Nationellt forensiskt centrum, en avdelning inom Polismyndigheten som utför forensiskt arbete

OSL Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

PO polisområde, ett större område där ett eller flera lokapolisområden ingår

RB Rättegångsbalken (1942:740)

RF Regeringsformen (1974:152)

SLF Snabbare lagföring

TF Tryckfrihetsförordningen (1949:105)

Sammanfattning

Utredningens direktiv

En särskild utredare ska utreda ett permanent snabbförfarande i brottmål och andra åtgärder för en snabbare lagföring av brott. Den försöksverksamhet med ett snabbförfarande i brottmål som pågår sedan januari 2018 har visat positiva resultat. Arbetet med att utveckla rättsväsendets förmåga att snabbt utreda och lagföra brott bör fortsätta. Det är viktigt för människors trygghet och deras förtroende för rättsväsendet att brott möts av en snabb reaktion från samhället.

Utredaren ska bl.a. – föreslå de åtgärder som behövs för att permanenta möjligheten

att handlägga brottmål i ett snabbförfarande, – ta ställning till om den särskilda möjligheten att handlägga brott-

mål med lagöverträdare under 18 år i ett snabbförfarande bör permanentas, – analysera hur förenklad delgivning kan utvecklas för att effektivi-

sera delgivningsförfarandet, – analysera hur systemet med strafföreläggande kan utvecklas för

att även i fortsättningen utgöra ett snabbt och effektivt alternativ till prövning i domstol, och – analysera och ta ställning till om reglerna om uppdelad hand-

läggning av åtal och deldom är ändamålsenliga för ett snabbförfarande.

Under förutsättning att det ryms inom tiden för uppdraget är utredaren oförhindrad att ta upp och lämna författningsförslag i frågor som har ett direkt samband med de frågeställningar som ska utredas

särskilt. Det ingår inte i uppdraget att lämna förslag som gäller den straffrättsliga regleringen i brottsbalken.

Uppdraget skulle inledningsvis redovisas senast den 29 april 2021. I tilläggsdirektiv förlängdes utredningstiden till senast den 15 juni 2021.

Snabbförfarande i brottmål

Beskrivning av snabbare lagföring

Snabbare lagföring bygger på tre delar: – Arbetssätt – Regelverk – Samverkan

Figur 1 Tre delar i Snabbare lagföring

Arbetssätt

Arbetssättet innebär att polisen direkt i samband med ett brott genomför långtgående utredningsåtgärder, t.ex. förhör med den misstänkte och andra personer. Polispersonal i yttre tjänst får i sitt arbete stöd per telefon av en jourhavande förundersökningsledare. Syftet är att förbättra kvaliteten och ge stöd och hjälp i utredningsarbetet. Det skapar också möjlighet till att polispersonal i yttre tjänst får återkoppling på sitt arbete. I många fall kan brottsutredningen

Arbetsmetod

Samverkan

Regelverk

avslutas direkt på brottsplatsen. I annat fall kan förundersökningsledaren besluta om hur brottsutredningen ska bedrivas. Arbetssättet innebär att det går snabbt att utreda och lagföra enklare brott som t.ex. trafikbrott, tillgreppsbrott och narkotikabrott.

Regelverk

I försöksverksamheten har ett särskilt tillfälligt regelverk tillämpats som möjliggjort snabbare lagföring i praktiken. Det handlar framför allt om möjligheten till tillgänglighetsdelgivning och utfärdande av strafföreläggandefullmakt (se nedan mer utförligt om detta). När tillgänglighetsdelgivning har använts har det varit möjligt att ge besked till den misstänkte om en preliminär tid för huvudförhandling i tingsrätten. Det har möjliggjort en snabb domstolsprövning efter brottet och inneburit små möjligheter för den misstänkte att förhindra eller fördröja processen. Samtidigt har den misstänktes rättigheter tillvaratagits när det t.ex. gäller rätten till offentlig försvarare. Om den misstänkte har erkänt gärningen har han eller hon med en fullmakt för strafföreläggande kunnat lämna ett erkännande direkt som sedan legat till grund för att åklagaren ska utfärda ett strafföreläggande. Den misstänkte har därigenom kunnat lagföras snabbt.

Samverkan

Samverkan bygger på ett administrativ samordnande mellan polis, åklagare och domstol. Även Kriminalvården och Rättsmedicinalverket har varit involverade i samverkan. Samverkan har bedrivits både lokalt och på nationell nivå. Samverkan har i stor utsträckning bidragit till att skapa en bra helhet och möjliggör en snabbare lagföring av enklare brott i praktiken.

Försöksverksamheten 2018–2021

Successiv utbyggnad

Försöksverksamheten har byggts ut successivt. Verksamheten inleddes under 2018 i tre lokalpolisområden i norra Stockholm. Sedan byggdes den ut under 2019 i hela norra Stockholm för att sedan under 2020 omfatta hela polisregion Stockholm som omfattar Gotlands län och Stockholms län. Under 2021 utökades försöksverksamheten till varje polisregion i hela landet, dock endast till en mindre del i varje region.

Utvärdering och granskning

Försöksverksamheten har utvärderats av Brottsförebyggande rådet. Utvärderingen visade att verksamheten överlag fungerat bra och att handläggningstiderna förbättrats. Det lyftes också fram vissa risker och problem. Även Justitiekanslern har närmare granskat försöksverksamheten och konstaterade att den fungerat mycket väl. I granskningen lyftes också en del aspekter som kunde förbättras.

Numera stor omfattning och snabb handläggning

Försöksverksamheten har gått från att bedrivas i liten omfattning till att nu omfatta en stor del av hela rättsväsendets verksamhet. Under 2020 avgjorde domstolarna i försöksverksamheten över 8 000 brottmål. Den genomsnittliga handläggningstiden under 2020 från brott till domstolens avgörande uppgick till 5,9 veckor.

Permanent införande 2023

Det föreslås att ett permanent snabbförfarande ska införas i landet 2023. De författningsändringar som möjliggör ett införande föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

Principerna i det permanenta snabbförfarandet

Enklare brott

Som utgångspunkt bör brott som är lätta och snabba att utreda kunna ingå i snabbförfarandet. Brottet bör typiskt sätt inte ta längre än några få veckor att utreda. Lagöverträdare under 18 år ska inte ingå i snabbförfarandet utan ingår i ett särskilt och separat snabbförfarande för unga lagöverträdare.

Nya brottstyper och en fortsatt utveckling

Det föreslås att det ska vara möjligt att utveckla snabbförfarandet och inkludera nya brottstyper, t.ex. våld och hot mot tjänsteman eller våld och hot mot personal i offentliga miljöer, exempelvis butiksanställda samt i viss utsträckning även brottslighet som inte utreds direkt på brottsplatsen, t.ex. brott av svårdelgivna eller brottsaktiva personer, personer i kriminell miljö eller personer med hemvist utomlands som riskerar att anhållas eller häktas för att säkerställa lagföring.

Målsättning med 2–6 veckor från brott till avgörande

Det införs inga särskilda tidsfrister för handläggningen i snabbförfarandet. I stället ska, precis som under försöksverksamheten, olika målsättningar för handläggningen tillämpas. När en förundersökning färdigställs direkt i samband med brottet ska huvudförhandling kunna hållas eller saken avgöras inom två veckor från brottet. När förundersökningen inte kan färdigställas direkt på brottsplatsen på grund av behov av ytterligare utredningsåtgärder, t.ex. förhör eller analys ska huvudförhandling kunna hållas eller saken avgöras inom sex veckor från brottet.

Preliminär tid för huvudförhandling eller avgörande

Under försöksverksamheten har den misstänkte i samband med brottsutredningen fått en preliminär tid för huvudförhandling. Det finns skäl att behålla denna ordning. Det finns dock behov av att förtydliga informationen till den misstänkte om att tingsrättens mål

kan avgöras utan huvudförhandling. Det förtydligas också att det ska vara möjligt för tingsrätten att flytta den preliminära tiden för huvudförhandling i vissa fall.

Personutredning

Om brottet som utreds kan leda till fängelse finns det i vissa fall behov av att utreda den misstänktes personliga förhållanden för att ta fram ett underlag för domstolen att kunna bestämma rätt påföljd. En sådan utredning genomförs i dag av Kriminalvården efter beslut av domstol eller i vissa fall av åklagare. Det föreslås att förundersökningsledaren, t.ex. inom Polismyndigheten, ska vara behörig att fatta beslut om personutredning. Det är nödvändigt för att inte försena processen och för att den misstänktes ev. behov av stöd och hjälp snabbt ska klarläggas.

Regleringen om samråd och samverkan anpassas för att möjliggöra snabba personutredningar.

Slutunderrättelse

I samband med att en förundersökning är avslutas ska den misstänkte underrättas om det och få möjlighet att ta del av utredningen och begära komplettering. I försöksverksamheten har en undantagsbestämmelse tillämpats som innebär att en sådan underrättelse inte behöver delges om det för brottet inte är föreskrivet strängare straff än fängelse tre år. Den s.k. treårsregeln föreslås bli permanent i snabbförfarandet. Dessutom föreslås en ökad möjlighet att sända en underrättelse elektroniskt utan krav på delgivning. Det föreslås också en möjlighet att delge en underrättelse för de lindriga brotten genom s.k. spikning och kungörelsedelgivning.

Den rättsliga regleringen

I snabbförfarandet tillämpas en rad olika bestämmelser om förundersökningen, delgivning och strafföreläggande. Bestämmelserna som reglerar dessa verktyg blir permanenta och allmänt tillämpliga när snabbförfarandet införs i landet.

Myndigheterna ska samverka

Det föreslås att Polismyndighetens, Åklagarmyndighetens, Rättsmedicinalverkets, Kriminalvårdens och Domstolsverkets uppgifter att samverka i snabbförfarandet ska regleras i förordning.

Snabbförfarande under brottsutredningen

Det föreslås att det införs en särskild bestämmelse i förundersökningskungörelsen (1947:948) som reglerar snabbförfarandet under brottsutredningen. Brott av enkel beskaffenhet som kan utredas direkt eller inom kortare tid från brottet ska ingå i ett särskilt snabbförfarande under utredningen av brottet.

Snabbförfarande i tingsrätten

Det föreslås att det införs en särskild bestämmelse i rättegångsbalken som reglerar tingsrätternas deltagande i snabbförfarandet. Varje tingsrätt ska tillämpa ett snabbförfarande för att skyndsamt avgöra vissa brottmål. I förfarandet ska ingå de brott som har handlagts i ett särskilt snabbförfarande under utredningen av brottet, om det inte är olämpligt. Tingsrätten ska regelbundet samverka med berörda myndigheter i frågor om snabbförfarandet. Målsättningen för tingsrättens handläggning är att brottmål ska avgöras inom 2–6 veckor från brottet. En ytterligare målsättning för handläggningen är att huvudförhandling ska hållas inom två veckor från den tidpunkt då den tilltalade delgavs stämning.

Skyndsamhet i hovrätten

Det bedöms inte finnas behov av någon särskild reglering för handläggningen i hovrätten. Hovrätten ska prioritera snabbförfarandemål framför andra mål som inte är brådskande.

Genomförande

Polismyndigheten ska leda och samordna

Polismyndigheten ska framöver ansvara för att samordna och leda verksamheten med Snabbare lagföring. Arbetet ska inledningsvis inrikta sig på införandet i hela landet och därefter övergå till ett fortsatt utvecklingsarbete.

Uppdrag till Polismyndigheten

Det föreslås att regeringen ska ge Polismyndigheten i uppdrag att överväga att inrätta en särskild och fristående funktion som ansvarar för verksamheten inom Snabbare lagföring, analysera vilket ledningsbehov som finns för verksamheten och överväga hur ledningsfunktionen närmare ska utformas och närmare analysera hur behovet av kompetensförsörjningen av förundersökningsledare ska lösas och vidta de åtgärder som är nödvändiga.

Fortsatt samverkan

Samverkan är en viktig del och ska fortsätta att ske med myndigheterna och domstolarna på lokal och nationell nivå.

Konsekvenser

Införandet av ett permanent snabbförfarande i brottmål bedöms leda till flera brottsutredningar om enklare brott och därmed till fler brottmål i domstolarna men inte nödvändigtvis till ett ökat resursbehov eller ökade kostnader. En förutsättning för att snabbförfarandet inte ska leda till ökade kostnader eller negativa konsekvenser är dock att det styrs och organiseras på rätt sätt.

Snabbförfarandet i sig innebär en bättre resursanvändning och en mer rationell hantering av mängdbrott hos framför allt polisen och domstolarna.

Tillgänglighetsdelgivning

Tillgänglighetsdelgivning är en viktig del av snabbförfarandet och är en av faktorerna som möjliggör en snabb lagföring. Den absoluta merparten av de som åtalas för brott i försöksverksamheten delges med tillgänglighetsdelgivning. Delgivningssättet bidrar till snabbare genomströmningstider och till en mer tillförlitlig delgivningsverksamhet.

Beskrivning av tillgänglighetsdelgivning

Tillgänglighetsdelgivning innebär att delgivningsmottagaren får delges en handling genom att den hålls tillgänglig hos en myndighet, eller på en annan plats som myndigheten beslutar, från och med en i förväg bestämd tidpunkt (tillgänglighetsdelgivning). Principerna för tillgänglighetsdelgivning utformas på samma sätt som under försöksverksamheten. För att tillgänglighetsdelgivning ska kunna användas krävs att delgivningsmottagaren vid ett personligt sammanträffande eller genom ljud- och bildöverföring fått information om sådan delgivning kan komma att användas.

Tillgänglighetsdelgivning innebär till skillnad från andra delgivningssättet att den som ska delges behöver ta en större ansvar för att följa processen och hålla sig uppdaterad. Delgivningssättet är därför i många avseenden mer ingripande än andra delgivningssätt men har den fördel att domstolen mycket snabbt kan delge den tilltalade och framför allt hindra den tilltalade från att undanhålla sig delgivning.

Tillgänglighetsdelgivning i delgivningslagen och rättegångsbalken

Det föreslås att regleringen om tillgänglighetsdelgivning införs i delgivningslagen men att delgivningssättet endast ska få användas i de fall som särskilt anges i lag. Tillgänglighetsdelgivning ska enligt bestämmelser i rättegångsbalken få används i brottmålsprocessen, under förundersökningen för slutunderrättelse och för talan om undanröjande av villkorlig dom och skyddstillsyn.

Ett nytt sätt att använda tillgänglighetsdelgivning – omedelbar tillgänglighetsdelgivning

Det föreslås också att det införs en uttrycklig möjlighet att använda tillgänglighetsdelgivning för redan tillgängliga och upprättade handlingar, s.k. omedelbar tillgänglighetsdelgivning. Delgivningssättet kan användas för personer som eftersöks för delgivning av bl.a. de allmänna domstolarna i brottmålsprocessen. Bestämmelserna om att efterlysa personer kompletteras för att möjliggöra ett system där eftersökta personer för delgivning blir efterlysta och kan delges när de anträffas av polisen.

Förenklad delgivning

Beskrivning av förenklad delgivning

Förenklad delgivning sker genom att handlingen som ska delges skickas till delgivningsmottagaren och att det närmast följande arbetsdag skickas ett kontrollmeddelande om att handlingen har skickats. Förenklad delgivning har skett när två veckor har förflutit från det att handlingen skickades, om kontrollmeddelandet har skickats på föreskrivet sätt och det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram inom denna tid. Vid förenklad delgivning ska handlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens senast kända adress. Bestämmelsen är teknikneutral vilket innebär att det är möjligt att skicka handlingen och kontrollmeddelandet på elektronisk väg.

Förenklad delgivning får användas av en av en myndighet vid delgivning med den som är part eller har liknande ställning i ett mål eller ärende, om denne har fått information av myndigheten om att delgivningssättet kan komma att användas i målet eller ärendet.

Förenklad delgivning får normalt inte användas vid delgivning av en handling som inleder ett förfarande. I brottmål finns dock ett undantag till denna bestämmelse som innebär att en tingsrätt i vissa fall kan delge den tilltalade med förenklad delgivning om denne tidigare fått information om att delgivningssättet kan komma att användas.

Förenklad delgivning i brottmålsprocessen m.m.

Vid talan om undanröjande av villkorlig dom

Förenklad delgivning kan i dag användas vid talan om undanröjande av skyddstillsyn. Det föreslås att möjligheten att använda förenklad delgivning utökas till att också omfatta talan om undanröjande av villkorlig dom. Behovet aktualiseras främst när en villkorlig dom med samhällstjänst ska undanröjas.

Tidsfrist från tio veckor till ett år när handläggningen av åtalet inleds

Tidsfristen för att använda förenklad delgivning i brottmål förlängs från tio veckor till ett år. Samtidigt begränsas möjligheten till förenklad delgivning i brottmål till att det endast får används när handläggningen av åtalet inleds. För att tingsrätten ska kunna använda förenklad delgivning under den fortsatta handläggningen krävs att den tilltalade på nytt delges information om förenklad delgivning. Tingsrätten ska kunna använda förenklad delgivning under den första månaden efter åtals väckande utan att delge ny information om förenklad delgivning.

Möjlighet att använda ljud- och bildöverföring (videolänk)

Förenklad delgivning i brottmål får i dag endast användas om den tilltalade delgetts information om att delgivningssättet kan användas i tingsrätten om det skett vid ett personligt sammanträffande. Det föreslås att information om förenklad delgivning i brottmål ska kunna delges genom en ljud- och bildöverföring (videolänk).

Utökad krets av befattningshavare

Kretsen av befattningshavare som får delge information om förenklad delgivning i brottmål utökas till den som är anställd vid en brottsbekämpande myndighet och som myndigheten har utsett. Det innebär att regleringen görs generell för att samtliga brottsbekämpande myndigheter ska kunna delge information om förenklad delgivning i brottmål. Det betyder att det blir möjligt för anställda vid Skatte-

verket i dess brottsbekämpande verksamhet att delge en sådan information. Det blir också möjligt för befattningshavare hos myndigheter som i framtiden får nya brottsbekämpande uppgifter att delge information om förenklad delgivning i brottmål.

Modern anpassning av bestämmelserna av förenklad delgivning

Inget kontrollmeddelande vid elektronisk kommunikation

Det föreslås att kontrollmeddelande inte behöver skickas vid förenklad delgivning om handlingen skickas elektroniskt eftersom det inte fyller någon funktion. Kontrollmeddelandet är endast meningsfullt vid post eftersom förfarandet utgår från att det är låg sannolikhet att två postförsändelser försvinner i postgången. Vid elektronisk kommunikation är det i stället andra felkällor som gör att handlingen inte kommer fram.

Anpassning till Mina meddelanden

Det föreslås att bestämmelserna om förenklad delgivning anpassas för att kunna fungera med tjänsten Mina meddelanden. Tjänsten är en infrastruktur för digital post som innebär att mottagaren har en digital brevlåda, t.ex. Min myndighetspost eller Kivra. Fler än fyra och en halv miljoner personer har i dag en digital brevlåda dit de kan få post från det offentliga digitalt, i stället för på papper. De nya bestämmelserna som föreslås innebär att en handling kan skickas till Mina meddelanden om delgivningsmottagaren är ansluten till tjänsten och inte aktivt motsatt sig att ta emot handlingen på det sättet. Det krävs fortfarande att delgivningsmottagaren i förväg fått information om att förenklad delgivning kan komma att användas. Det krävs dock inte att delgivningsmottagaren i förväg anvisat eller godtagit att ta emot handlingen på det sättet eftersom en anslutning till tjänsten i sig utgör ett sådant medgivande.

Inga andra förändringar

Det har övervägts om handlingen och kontrollmeddelandet ska kunna skicka på två olika sätt, t.ex. både per post och elektroniskt. En sådan reform bedöms dock göra förfarandet mer komplicerat utan att det ökar tillförlitligheten av att handlingen kommer fram. Det föreslås därför inte någon sådan lösning. Däremot kan det vara lämpligt att använda påminnelser av olika slag för att se till delgivningsmottagaren t.ex. inställer sig i domstol. Ett sådant tillvägagångssätt ligger dock utanför själva delgivningsförfarandet men innebär i praktiken att delgivningsmottagaren får bättre förutsättningar att ta del av handlingar eller inställa sig i domstol.

Det har också övervägts om delgivningstiden på två veckor ska förkortas vid elektronisk kommunikation. Det finns dock med tanke på den ännu begränsade användningen av elektronisk kommunikation i samband med delgivning nackdelar med en sådan reform. Delgivningsfristen per post bör inte förkortas med hänsyn till hur postgången utvecklas. Samma regler bör gälla för post och elektronisk kommunikation. Det föreslås därför ingen ändring av delgivningstiden.

Strafföreläggande

Strafföreläggande innebär att åklagare utfärdar ett föreläggande med böter och/eller villkorlig dom som den misstänkte kan godta. Om den misstänkte godtar strafföreläggandet behövs ingen brottmålsrättegång. Det är också möjligt att ålägga den misstänkte att t.ex. betala skadestånd eller att förverka ett brottsverktyg i strafföreläggandet. Strafföreläggandet är ett viktigt verktyg vid lagföring av mängdbrott eftersom det sparar stora resurser för både åklagare och domstol. Det är angeläget att öka förutsättningarna för användandet av strafförelägganden.

I försöksverksamheten har strafföreläggande varit en viktig del. Med ett fullmaktsförfarande har den misstänkte kunnat lämna en fullmakt till polisen i samband med brottet och på så sätt kunnat få sitt bötesstraff snabbt.

Förenklade bestämmelser om strafförelägganden

Bestämmelserna om strafföreläggande föreslås bli förenklade för att göra handläggningen enklare och för att möjliggöra fler strafförelägganden.

Det föreslås att förbudet mot att utfärda strafföreläggande om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning tas bort. Det innebär att strafföreläggande ska kunna användas mot personer som är brottsaktiva eller samtidigt misstänks för fler brott.

Det föreslås också att det ska bli lättare att använda strafföreläggande för att ålägga den misstänkte en villkorlig dom. Kravet på att den misstänkte ska behöva träffa åklagaren personligen tas bort. I dag krävs att åklagaren bedömer att det är uppenbart att rätten skulle döma till en villkorlig dom för att ett strafföreläggande med villkorlig dom ska kunna utfärdas. Det föreslås att kravet i stället utformas så att det ska vara sannolikt att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Strafföreläggande med villkorlig dom ska därför kunna utfärdas i något fler fall än vad som är möjligt i dag.

Förhandsgodkännande av strafföreläggande

I försöksverksamheten har ett särskilt fullmaktsförfarande för strafföreläggande använts. Förfarandet innebär att den misstänkte i samband med ett brott i ett tidigt skede av utredningen, ofta direkt på brottsplatsen, lämnat en fullmakt till polisen att godkänna ett strafföreläggande. Åklagaren har sedan kunnat utfärda strafföreläggande för brottet utan att den misstänkte behöver medverka. Förfarandet har använts för t.ex. ringa stöld, rattfylleri, köp av sexuell tjänst, brott mot knivlagen och olovlig körning. Med tiden har allt fler brottstyper tillkommit i försöksverksamheten.

Fördelarna med förfarandet är flera. En fördel är att den misstänkte inte längre behöver medverka i processen efter att han eller hon har lämnat en fullmakt till polisen. Det har därför inte funnits behov av att vidta delgivningsåtgärder mot den misstänkte. En annan fördel är att utredningen kan bedrivas på ett mer rationellt sätt och avslutas snabbare. Fullmaktsförfarandet har använts för cirka 10– 15 procent av ärendena i försöksverksamheten. Det förväntas dock att andelen i framtiden ska kunna bli ännu större.

Det föreslås att fullmaktsförfarandet för strafföreläggande görs om och förenklas. Den nya ordningen innebär att den misstänkte, i stället för en fullmakt, lämnar ett förhandsgodkännande. Det finns då inte något behov av att utse något ombud och förfarandet blir lättare att förstå för den misstänkte.

Villkorat åtalsbeslut och strafföreläggande

I dag utfärdar åklagaren strafföreläggande och väcker åtal mot den misstänkte först när tiden för att godkänna strafföreläggandet har gått ut. Det innebär att åklagaren vid två tillfällen behöver ta ställning till ansvarsfrågan, både vid utfärdandet av strafföreläggandet och sedan vid åtalsbeslutet.

Det föreslås att det ska bli möjligt för åklagaren att utfärda straffföreläggande och samtidigt fatta beslut om ett villkorat åtalsbeslut. Åtalsbeslutet är villkorat av att den misstänkte inte godkänner straffföreläggandet. Stämningsansökan ges in till domstolen först när tiden för att godkänna strafföreläggandet har gått ut om den misstänkte inte godkänner det. Den misstänkte får del av strafföreläggandet och åklagarens stämningsansökan samtidigt. Det blir därför tydligare för den misstänkte vilka alternativ som finns. Eftersom stämningsansökan innehåller en redogörelse för vilken bevisning som åklagaren åberopar blir det lättare för den misstänkte att till ställning till frågan om strafföreläggande.

Figur 2 En ny ordning med möjlighet att utfärda strafföreläggande och samtidigt fatta ett villkorat åtalsbeslut

Åtal

Strafföreläggande

Villkorat åtalsbeslut/ Utfärdande av strafföreläggande

Åtal väcks

Strafföreläggandet kan inte godkännas när fristen gått ut och stämningsansökan har lämnats in.

Åtalsbeslutet är villkorat och verkställs först om strafföreläggandet inte godkänns och stämningsansökan ges in till rätten.

SF

Åtal

Stämningsansökan ges in till tingsrätten.

Den misstänkte får strafföreläggande och en kopia på stämningsansökan samtidigt alternativt allt i en och samma handling.

Godkännande frist

Snabbare och enklare strafförelägganden

Handläggningen av strafförelägganden ska göras snabbare. I dag kan förfarandet dra ut på tiden i flera månader. Det föreslås att den tidsfrist som den misstänkte har att godkänna strafföreläggandet inte får sättas längre än nödvändigt. En påminnelse ska endast skickas till den misstänkte för att påminna om att godkännandetiden är på väg att gå ut.

Ett godkännande av strafföreläggande eller förhands-godkännande ska kunna skrivas under med den enklare formen av elektronisk underskrift om det sker i närvaro av t.ex. en åklagare eller polis. Det innebär att samma tekniklösning som i dag används för digital ordningsbot också ska kunna användas för strafförelägganden. Det föreslås också att digitala tjänster för att godkänna och betala strafföreläggande ska utredas i åklagarväsendet.

Åklagarens handläggning av strafförelägganden

I försöksverksamheten har de som misstänks för brott kunnat lagföras i domstol mycket snabbt. Med delgivningssättet tillgänglighetsdelgivning har det varit möjligt för domstolen att delge den tilltalade åtalet i princip direkt. Delgivningssättet medför också begränsade möjligheter för den tilltalade att undanhålla sig delgivning och på så sätt fördröja eller förhindra en domstolsprövning. Det är därför viktigt att rättsväsendets förmåga att lagföra personer inte hindras.

Om det finns förutsättningar för det, bör åklagaren även fortsättningsvis utfärda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal. Det föreslås dock ett undantag från denna bestämmelse om det riskerar att hindra domstolens möjligheter att senare delge den tilltalade med tillgänglighetsdelgivning eller förenklad delgivning i brottmål.

Längre betalningstid för strafföreläggande och ordningsbot

Det föreslås att den som godkänner ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot ska få längre tid att frivilligt betala sina böter eller andra betalningsförpliktelser till det allmänna. På så sätt ökar incitamentet att godta ett föreläggande vid erkännande i stället för att begära domstolsprövning endast för få längre tid på sig att

betala. En längre betalningstid förväntas leda till en ökning av betalningsförmågan och betalningsviljan.

Den som godkänner ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot ska få tre månader på sig att betala frivilligt. Om den misstänkte har betalat minst halva beloppet inom den tiden ska betalningsfristen förlängas ytterligare tre månader. Den misstänkte ska därför som längst kunna få sex månader på sig att betala frivilligt.

Sekretess i strafföreläggande

I dag är det inte möjligt att sekretessbelägga uppgifter i ett ärende om strafföreläggande. Det innebär att åtal måste väckas endast för att t.ex. kunna skydda identiteten hos en målsägande eller för att förhindra ett utlämnande av uppgifter som i andra sammanhang skyddas av sekretess, t.ex. uppgifter om barnpornografibrott. Det föreslås att det införs en möjlighet att skydda uppgifter med sekretess i ett ärende om strafföreläggande på samma sätt som om saken hade hanterats i domstol.

Uppdelad handläggning och deldom i domstol

Som huvudregel ska flera åtal mot en och samma tilltalad i domstol hanteras gemensamt. Det kan av praktiska skäl ibland finnas behov av att dela upp handläggningen, bl.a. i ett snabbförfarande i brottmål. I försöksverksamheten har en målsättning varit att den misstänkte ska lagföras inom 2–6 veckor från brottet. En bestämmelse om gemensam handläggning kan därför medföra att lagföringen fördröjs för dem som är särskilt brottsaktiva.

När handläggningen ska delas upp ska domstolen i dag göra en bedömning om det är till fördel för handläggningen. Domstolen ska också göra en prövning om det finns särskilda skäl mot en sådan uppdelning. Ett särskilt skäl mot en uppdelad handläggning eller deldom är om den tilltalade skulle drabbas av en påtaglig nackdel i påföljdshänseende.

Det föreslås en ny ordning som innebär att domstolen endast ska göra en bedömning om det finns en fördel för handläggningen att den delas upp. Det innebär att domstolens bedömning i första hand ska ta sikte på de praktiska aspekterna som en uppdelad handlägg-

ning leder till. Intresset av en snabb lagföring ska i framtiden också beaktas vid denna bedömning.

Snabbförfarande för unga lagöverträdare

Parallellt med försöksverksamheten för vuxna lagöverträdare har det bedrivits en försöksverksamhet med snabbare lagföring för unga lagöverträdare, dvs. personer under 18 år. Försöksverksamheten inleddes i januari 2019 i norra Stockholm.

Arbetsmetoden i försöksverksamheten för unga har vissa likheter med vuxenförfarandet men är anpassat till lagföringsprocessen för unga. I förfarandet för unga lagöverträdare har varken tillgänglighetsdelgivning eller strafföreläggandefullmakter använts. I stället har fokus legat på polisens samverkan med socialtjänsten och att snabbt inleda brottsutredningen och hålla förhör med den unge.

Fortsatt försöksverksamhet

Underlaget i försöksverksamheten har hittills varit begränsad. Verksamheten har än så länge endast bedrivits i ett begränsat geografiskt område. Förfarandet har utvärderats av Brottsförebyggande rådet och har också granskats av Justitiekanslern. Försöksverksamheten bör förlängas och utvidgas för att senare kunna införas permanent.

Grunderna i snabbförfarandet

Förfarandet bygger på att polisen i ett tidigt skede ska hålla förhör med den unge och underrätta denne om att han eller hon är misstänkt för brott. När en ung misstänkt underrättas om misstanke om brott ska förundersökningen enligt bestämmelser i lag som huvudregel slutföras inom sex veckor. I förfarandet ska den unge höras och delges misstanke inom en vecka från brottet eller ingripandet.

Förundersökningsledaren har en nyckelroll i verksamheten eftersom kontakten mellan den yttre polispersonalen och förundersökningsledaren förbättra kvaliteten i utredningen och ger möjlighet till återkoppling på utredningsarbetet.

Tingsrätten ska framöver i försöksverksamheten prioritera samtliga brottmål i snabbförfarandet. Den samverkan som i dag bedrivs av den lokala polisverksamheten och socialtjänsten ska fortsätta och även utvecklas. Samverkan ska i framtiden tydligare inkludera åklagare och domstol.

Förlängning till 2024 och utvidgning till hela polisregion Stockholm

I syfte att få ett bredare beslutsunderlag och genomföra förbättringar föreslås att försöksverksamheten ska fortsätta fram till utgången av 2024. Det föreslås att försöksverksamheten under 2022 ska utvidgas till hela polisregion Stockholm som omfattar Gotlands och Stockholms län.

Fler brottstyper och grova brott mot person

Det finns behov av att utveckla snabbförfarandet utifrån den erfarenhet som uppnåtts i försöksverksamheten. Det föreslås att den avgränsning av de brottstyper som handläggs i snabbförfarandet breddas. I dag ingår samtliga ingripandebrott som polisen utreder utan medverkan från åklagare, t.ex. trafikbrott, narkotikabrott, tillgreppsbrott och vissa våldsbrott. I förfarandet har dock i stort sett endast mer lindriga brott handlagts. Det finns därför behov av att i praktiken också handlägga mer allvarlig brottslighet i förfarandet.

Det föreslås därutöver att brott mot person, oberoende av om brottet ska utredas under medverkan från åklagare, t.ex. allvarliga vålds- och tillgreppsbrott som rån, ska ingå i förfarandet. Det ska också vara möjligt att utreda dessa brott i förfarandet även om polisen inte direkt anträffar gärningspersonen på brottsplatsen under förutsättning att gärningspersonen är utpekad av t.ex. brottsoffret eller ett vittne eller om det finns förutsättningar att snabbt identifiera den misstänkte på annat sätt.

Skyndsam delgivning av misstanke för den som är under 18 år

I försöksverksamheten har en del av arbetssättet varit att skyndsamt delge misstanke om brott och hålla förhör med den unge. Det finns redan bestämmelser om att en förundersökning mot någon under

18 år ska bedrivas skyndsamt. Det finns dock inte någon reglering om hur skyndsamt förhör ska hållas eller när den unge ska delges misstanke om brott. När misstanke om brott har delgetts ska förundersökningen som huvudregel enligt lag slutföras inom sex veckor.

Det föreslås att delgivning av misstanke om brott mot den som är under 18 år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa ska ske så snart som möjligt efter det att misstanken har uppkommit och det kan ske utan men för utredningen. Regleringen föreslås redan nu bli permanent och träda i kraft den 1 januari 2023.

Brottsbekämpande myndigheters och domstolsväsendets tillgång till inkomstuppgifter från Skatteverkets beskattningsdatabas

Det föreslås att flera brottsbekämpande myndigheter och allmän domstol ska få tillgång till inkomstuppgifter från Skatteverkets beskattningsdatabas. Uppgifterna ska bl.a. kunna användas som ett underlag för beräkning av dagsböter och andra påföljder. I dag har rättsväsendet små möjligheter att kontrollera eller på egen hand själv ta fram uppgifter om den misstänktes eller den tilltalades ekonomiska förhållanden. Tillgången till beskattningsdatabasen förväntas leda till att fler korrekta bötesstraff.

De allmänna domstolarna, Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden föreslås också få tillgång till uppgifter i beskattningsdatabasen för att i vissa fall kunna beräkna eller kontrollera återbetalningsskyldighet, avgift eller ersättning, t.ex. rättshjälpsavgift och återbetalningsskyldighet i brottmål för offentlig försvarare.

Enklare och rättvisare system för att återbetala kostnader till staten för provtagning och analys av blod, urin och saliv

Den som döms för ett brott av en domstol eller lagförs i ett strafföreläggande ska som huvudregel ersätta staten för kostnader i brottsutredningen för provtagning och analys av blod, urin och saliv. Systemet är i dag konstruerat på ett sätt som innebär att kostnaden måste beräknas och bestämmas i varje enskilt fall. Det innebär att det är svårt att förutse och i förväg beräkna kostnaden. Kostnaden styrs av

faktorer som inte kan påverkas av den enskilde eller som saknar en koppling till brottet eller dess allvar.

Det föreslås en ordning som innebär att det ska bli möjligt att i författning bestämma avgifter för provtagnings- och analyskostnader som baserar sig på schabloner. Det förväntas underlätta handläggningen för rättsväsendets aktörer, inte minst i samband med förhandsgodkännande av strafförelägganden. Det blir också rättvisare för dem som lagförs för brott.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att 30 kap. 4 §, 31 kap. 1 §, 33 kap. 6 och 6 a §§, 45 kap. 3 §

och 48 kap. 2–5, 7–10 och 12 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 7 §, 33 kap. 6 b §

och 48 kap. 2 a och 10 a §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

7 § 1

Varje tingsrätt ska tillämpa ett snabbförfarande för att skyndsamt avgöra vissa brottmål. I förfarandet ska ingå de brott som har handlagts i ett särskilt snabbförfarande under utredningen av brottet, om det inte är olämpligt. Tingsrätten ska regelbundet samverka med berörda myndigheter i frågor om snabbförfarandet.

30 kap.

4 §2

Om flera åtal handläggs i en rättegång får dom meddelas i fråga om något av dem trots att handläggningen av de övriga åtalen inte

Om flera åtal handläggs i en rättegång får dom meddelas i fråga om något av dem trots att handläggningen av de övriga åtalen inte

1 Tidigare paragraf 1 kap. 7 § upphävd genom 1990:443. 2 Senaste lydelse 2014:320.

avslutats (deldom). Om åtalen avser samma tilltalad får deldom meddelas endast om det är till fördel för målets handläggning

och det inte finns särskilda skäl mot det.

avslutats (deldom). Om åtalen avser samma tilltalad får deldom meddelas endast om det är till fördel för målets handläggning.

31 kap.

1 §3

Om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för det som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för kostnaden för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet.

Om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för det som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för kostnaden för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet. Kostnaden

för provtagning och analys får bestämmas enligt en särskild taxa som baserar sig på en schablon. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om taxan.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som betalats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av överläggning med den tilltalade.

Den tilltalade är inte i något annat fall än som avses i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp

3 Senaste lydelse 2018:533.

enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig försvarare.

Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned helt eller delvis, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss gräns som regeringen fastställt, ska han eller hon inte vara ersättningsskyldig.

33 kap.

6 §4

Bestämmelserna i 3 § andra stycket, 3438 och 4751 §§delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.

Bestämmelserna i 24 § och 25 § första stycket delgivningslagen hindrar inte att den tilltalade delges stämning och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning om han eller hon av en tjänsteman som anges i tredje stycket vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att förenklad delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än tio veckor sedan informationen lämnades.

Bestämmelserna i 24 § och 25 § första stycket delgivningslagen hindrar inte att den tilltalade delges stämning och andra handlingar i ett brottmål när hand-

läggningen av åtalet inleds genom

förenklad delgivning om han eller hon av en befattningshavare som anges i tredje stycket vid ett personligt sammanträffande eller

genom en ljud- och bildöverföring

har delgetts information om att förenklad delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än ett år sedan informationen lämnades.

Information som avses i andra stycket får delges av

a) en åklagare,

b) en polisman eller annan

anställd vid Polismyndigheten eller

b) en polisman,

4 Senaste lydelse 2016:37.

Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett,

c) en tulltjänsteman,

d) en tjänsteman vid Kustbevakningen, eller

e) en anställd vid en brotts-

bekämpande myndighet som myndigheten har utsett.

6 a §5

Bestämmelserna i 6 § andra stycket gäller även handlingar i ett mål enligt 28 kap. 9 § brottsbalken om informationen har delgetts den dömde personligen av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att skyddstillsynen ska undanröjas.

Bestämmelserna i 6 § andra stycket gäller även handlingar i ett mål enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § brottsbalken om informationen har delgetts den dömde personligen eller genom en ljud-

och bildöverföring av en anställd

inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att påföljden ska undanröjas. Det

som sägs om åtalet i 6 § andra stycket ska i stället avse talan om undanröjande.

6 b §

Tillgänglighetsdelgivning enligt 52 55 §§ delgivningslagen får användas för att delge

a) den tilltalade stämning och andra handlingar i brottmål,

b) den misstänkte underrättelse enligt 23 kap. 18 a § första stycket, och

c) den dömde handlingar i mål enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § brottsbalken .

Information om tillgänglighetsdelgivning får lämnas av de befatt-

5 Senaste lydelse 2021:250.

ningshavare som följer av 6 § tredje stycket. Information om tillgänglighetsdelgivning enligt första stycket c) får också lämnas av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att påföljden ska undanröjas.

45 kap.

3 §6

Om åtal har väckts mot någon för flera brott ska åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen får dock handläggas var för sig om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns

särskilda skäl mot det.

Om åtal har väckts mot någon för flera brott ska åtalen handläggas i en rättegång. Åtalen får dock handläggas var för sig om det är till fördel för målets handläggning.

Om åtal har väckts mot flera personer får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för målets handläggning eller det annars finns skäl för det.

Åtal får inte förenas om domstolen är obehörig att handlägga något av åtalen eller om det gäller olika rättegångsformer för dem.

Åtal som handläggs gemensamt får delas upp när det finns skäl för det.

48 kap.

2 §7

Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får godkänna omedelbart eller inom en viss tid. Under de förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller en sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad som bestämts enligt

6 Senaste lydelse 2014:320. 7 Senaste lydelse 2018:1951.

14 §, som han eller hon får godkänna omedelbart eller inom en viss tid.

Om ett brott är förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också en sådan särskild rättsverkan omfattas av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot. Detsamma gäller kostnad för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Om ett brott är förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också en sådan särskild rättsverkan omfattas av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot. Detsamma gäller kostnad för provtagning och analys av blod, urin och saliv enligt de grunder som

följer av 31 kap. 1 § som avser

den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Om ett brott är förenat med företagsbot ska boten också föreläggas genom strafföreläggande som den misstänkte får godkänna.

2 a §

Åklagaren får fatta ett villkorat beslut om att väcka åtal mot den misstänkte när ett strafföreläggande utfärdas.

Beslutet får verkställas om straffföreläggandet inte godkänns inom den fastställda tiden genom att stämning eller stämningsansökan ges in till rätten.

3 §8

Har ett föreläggande enligt detta kapitel utfärdats till godkännande inom viss tid, får

Har ett föreläggande enligt detta kapitel utfärdats till godkännande inom viss tid, får

8 Senaste lydelse 2000:299.

frågan om ansvar för brottet tas upp på nytt innan denna tid har gått ut endast om den misstänkte har förklarat att han inte godkänner föreläggandet.

frågan om ansvar för brottet tas upp på nytt innan denna tid har gått ut endast om den misstänkte har förklarat att han eller hon inte godkänner föreläggandet, om inte

annat följer av 2 a §.

Har ett föreläggande godkänts, gäller det som en dom som har vunnit laga kraft.

4 §9

Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är sannolikt att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger tre miljoner kronor.

5 §10

Strafföreläggande får inte utfärdas,

om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,

Strafföreläggande får inte utfärdas,

om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, eller

om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka

9 Senaste lydelse 2019:830. 10 Senaste lydelse 2006:284.

enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller

om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.

7 §11

Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid,

skall den misstänkte ges

Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss tid,

ska den misstänkte ges

1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som fastställts för detta, och

2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum efter utgången av den fastställda tiden.

2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum eller, om beslut om att väcka

åtal redan har fattats enligt 2 a §, stämning eller stämningsansökan ges in till rätten efter utgången av

den fastställda tiden.

8 §12

Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas till den misstänkte.

Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 7 § ska lämnas eller sändas till den misstänkte. Beskedet får

sändas på elektronisk väg.

9 §13

Ett strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte skriver under och till behörig mottagare lämnar en förklaring, att han eller hon erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som tagits upp i föreläggandet. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om vem som ska ta emot en sådan förklaring.

11 Senaste lydelse 2000:299. 12 Senaste lydelse 2000:299. 13 Senaste lydelse 2020:918.

Om en förklaring lämnas elektroniskt, ska den skrivas under med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.

Om en förklaring enligt första

stycket eller ett förhandsgodkännande enligt 10 § lämnas elektro-

niskt, ska den skrivas under med en sådan avancerad elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.

Om förklaringen eller förhandsgodkännandet lämnas i närvaro av en befattningshavare som avses i 33 kap. 6 § tredje stycket får den i stället skrivas under med en sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i förordning (EU) nr 910/2014, i den ursprungliga lydelsen.

10 §14

Ett skriftligt godkännande av ett strafföreläggande som inte av-

ser villkorlig dom, får i den miss-

tänktes ställe lämnas av den som är ombud för den misstänkte, om en skriftlig fullmakt ges in till åklagaren. Fullmakten ska, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla

Den misstänkte kan i förväg godkänna ett strafföreläggande som

inte avser villkorlig dom, som

kan komma att utfärdas. Ett sådant förhandsgodkännande ska vara skriftligt och innehålla

1. en förklaring att ombudet har rätt att godkänna ett strafföreläggande på den misstänktes vägnar,

2. uppgift om det brott som

godkännandet får avse, varvid brottets art samt tiden och platsen för dess begående ska anges,

samt

1. uppgift om det brott som

godkännandet avser, varvid brottets art samt tiden och platsen för brottet ska anges, och

3. uppgift om den högsta

bötespåföljd, den särskilda rätts-

2. uppgift om den högsta

bötespåföljd, den särskilda rätts-

14 Senaste lydelse 2020:918.

verkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att

godta.

verkan och det enskilda anspråk som den misstänkte godtar.

Om en sådan fullmakt har getts in till åklagaren får ombudet ta emot handlingar i saken på den misstänktes vägnar.

Om den misstänkte godkänner ett strafföreläggande på förhand får förundersökningen avslutas utan underrättelse enligt 23 kap. 18 a § första stycket.

10 a §

Ett förhandsgodkännande av ett strafföreläggande får återkallas av den misstänkte innan åklagaren har utfärdat strafföreläggandet. Strafföreläggandet anses godkänt enligt 3 § andra stycket när det har utfärdats.

12 §15

Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan åklagaren har

1. utfärdat stämning, stämnings-

ansökan eller ett nytt strafföre-

läggande,

1. utfärdat ett nytt strafföreläggande som omfattar samma

brottslighet,

2. beslutat att inte väcka åtal för brottet,

3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning, eller

4. gett in stämning eller stämningsansökan till rätten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

2. Äldre bestämmelser ska tillämpas om den tilltalade delgetts information om förenklad delgivning före ikraftträdandet.

3. Fullmakt i enlighet med den äldre lydelsen av 48 kap. 10 § som upprättats före ikraftträdandet ska handläggas enligt äldre föreskrifter.

15 Senaste lydelse 2000:299.

1.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att 4 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

En förundersökning mot den som inte har fyllt arton år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken.

En förundersökning mot den som inte har fyllt arton år och som gäller brott på vilket fängelse kan följa ska bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen ska avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart det kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken. Delgivning ska ske så

snart som möjligt efter det att misstanken har uppkommit och det kan ske utan men för utredningen.

Tidsfristen får överskridas endast om det är nödvändigt med hänsyn till

1. att den misstänkte skall delta i medling enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott, eller

1. att den misstänkte ska delta i medling enligt lagen (2002:445) om medling med anledning av brott, eller

2. utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

1 Senaste lydelse 2006:894.

1.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. att 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av

åklagaren. Beslutet skall meddelas

så snart det lämpligen kan ske.

Ett beslut att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Innan allmänt åtal har väckts, får beslut meddelas av

undersökningsledaren. Beslutet ska

meddelas så snart det lämpligen kan ske.

Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut att inhämta yttrande meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

1 Senaste lydelse 2005:980.

1.4. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) att 27 kap. 4 § och 35 kap. 6 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap.

4 §1

Sekretessen enligt 1–3 §§ gäller för uppgift i mål hos domstol, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Detsamma gäller uppgift som med anledning av ett överklagande hos domstol registreras hos en annan myndighet enligt 5 kap. 2 § första stycket 3 eller 4. Får en domstol i ett mål från en annan myndighet en sekretessreglerad uppgift och saknar uppgiften betydelse i målet, blir dock sekretessbestämmelsen tillämplig på uppgiften även hos domstolen.

Första stycket gäller inte för uppgift enligt 1 § andra stycket 1 som lämnas till allmän domstol när den behövs för

1. straffmätning och val av påföljd, eller

2. beräkning och kontroll av återbetalningsskyldighet, avgift eller ersättning i mål eller ärende.

35 kap.

6 §2

Sekretessen enligt 1 § första stycket gäller inte

1. beslut om huruvida åtal ska väckas, beslut om att förundersökning inte ska inledas eller beslut om att förundersökning ska läggas ned,

2. för uppgift i ärende om

strafföreläggande eller föreläggande

av ordningsbot,

2. för uppgift i ärende om föreläggande av ordningsbot,

1 Senaste lydelse 2011:739. 2 Senaste lydelse 2017:1076.

3. för uppgift i ärende om strafföreläggande om inte sekretess skulle ha gällt för uppgiften hos domstol enligt 12 §,

3. för uppgift som avser om-

händertagande enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387), eller

4. för uppgift som avser om-

händertagande enligt 13 § andra stycket polislagen (1984:387), eller

4. för uppgift som hänför sig

till sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i 1 § första stycket 1–5 eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser, om uppgiften har införts i en allmän handling före år 1949.

5. för uppgift som hänför sig

till sådan verksamhet hos Säkerhetspolisen som avses i 1 § första stycket 1–5 eller motsvarande verksamhet enligt äldre bestämmelser, om uppgiften har införts i en allmän handling före år 1949.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

1.5. Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (2010:1932)

Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningslagen (2010:1932)

dels att nuvarande 52 § ska betecknas 56 §,

dels att rubriken närmast före 52 § ska sättas närmast före 56 §,

dels att 2, 22–23 och 25 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 52 § ska sättas närmast före 56 §,

dels att det ska införas fem nya paragrafer, 23 a § och 52–55 §§,

dels närmast före 52, 53 och 55 §§ ska införas nya rubriker av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Delgivning innebär att en handling skickas eller lämnas till den eller de personer som har behörighet att ta emot delgivningen eller att något av de andra förfaranden som anges i denna lag används.

Den som ensam eller tillsammans med någon är behörig att ta emot delgivning betecknas i denna lag som delgivningsmottagare.

Bestämmelser om vilka som är delgivningsmottagare finns i 11– 15 §§.

Delgivning enligt denna lag sker genom delgivningssätten – vanlig delgivning (16–18 §§), – förenklad delgivning (22–26 §§), – särskild delgivning med juridisk person (27–30 §§), – stämningsmannadelgivning (31–46 §§), – kungörelsedelgivning (47–51 §§), och

– tillgänglighetsdelgivning (52–55 §§).

22 §

Förenklad delgivning sker genom att handlingen som ska delges skickas till delgivningsmottagaren och att det närmast följande arbetsdag skickas ett kontrollmeddelande om att handlingen har skickats.

Om handlingen skickas på elektronisk väg behöver ett kontrollmeddelande inte skickas.

23 §

Vid förenklad delgivning ska handlingen och kontrollmeddelan-

det skickas till delgivningsmot-

tagarens senast kända adress.

Vid förenklad delgivning ska handlingen skickas till delgivningsmottagarens senast kända adress.

Om ett kontrollmeddelande behövs ska det skickas till samma adress.

Om delgivningsmottagarens senast kända adress inte kan användas får handlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens folkbokföringsadress om en sådan adress finns och skiljer sig från den som använts när handlingen skickades enligt första stycket.

23 a §

Om delgivningsmottagaren är ansluten till en allmän infrastruktur för säkra elektroniska försän-

delser får handlingen skickas på det sättet om inte delgivningsmottagaren har motsatt sig det.

Regeringen får meddela föreskrifter om vilka infrastrukturer som får användas för delgivning enligt första stycket.

25 §

Information enligt 24 § första stycket ska delges genom vanlig delgivning, muntlig delgivning, särskild delgivning med juridisk person eller stämningsmannadelgivning enligt 32 eller 38 §.

Information enligt 24 § första stycket ska delges genom vanlig delgivning, muntlig delgivning, särskild delgivning med juridisk person, stämningsmannadelgivning enligt 32 eller 38 § eller

tillgänglighetsdelgivning.

Delgivning enligt första stycket behöver inte ske när någon har gett in en handling i målet eller ärendet och informationen till denne lämnas i nära anslutning till att handlingen har kommit in till myndigheten.

Tillgänglighetsdelgivning

Hur tillgänglighetsdelgivning går till

52 §

Tillgänglighetsdelgivning sker genom att en handling hålls tillgänglig hos en myndighet, eller på en annan plats som myndigheten beslutar, omedelbart eller från och med en i förväg bestämd tidpunkt.

När tillgänglighetsdelgivning får användas

53 §

Tillgänglighetsdelgivning får användas om delgivningsmottagaren vid ett personligt sammanträffande eller genom en ljud- och bildöverföring har fått information om att sådan delgivning kan komma att användas.

54 §

Tillgänglighetsdelgivning får endast användas i de fall som särskilt anges i lag.

Delgivningstidpunkten

55 §

Tillgänglighetsdelgivning har skett när handlingen har gjorts tillgänglig vid den tidpunkt och på den plats som delgivningsmottagaren fått information om. Delgivning har dock tidigast skett

den tredje vardagen efter det att delgivningsmottagaren fått information om att tillgänglighetsdelgivning kan komma att användas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.

2. Äldre bestämmelser ska tillämpas om delgivningsmottagaren delgetts information om förenklad delgivning före ikraftträdandet.

3. Om delgivningsmottagaren fått information om tillgänglighetsdelgivning före ikraftträdandet tillämpas den upphävda lagen (2018:160) om försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål.

1.6. Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Härigenom föreskrivs i fråga om förundersökningskungörelsen (1947:948)

dels att 12 b § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 3 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 b §

Brott av enkel beskaffenhet som kan utredas direkt eller inom kortare tid från brottet ska ingå i ett särskilt snabbförfarande under utredningen av brottet. Ärenden i förfarandet ska märkas upp särskilt. Om den misstänkte får information om tillgänglighetsdelgivning ska han eller hon om möjligt få besked om en preliminär tid för huvudförhandling. Den misstänkte ska i så fall också informeras om att målet i vissa fall kan avgöras utan huvudförhandling.

12 b §1

Om en underrättelse har lämnats muntligen till den misstänkte och hans eller hennes försvarare enligt 23 kap. 18 a § första stycket rättegångsbalken, ska det framgå att mottagaren har fått del av underrättelsen antingen genom att den som har lämnat underrättelsen gör en tjänsteanteckning eller på något annat sätt.

En underrättelse som lämnas skriftligen får sändas med posten, om det inte av särskilda skäl kan antas att adressaten inte skulle få underrättelsen på detta sätt. En underrättelse till den misstänkte

En underrättelse som lämnas skriftligen får sändas med posten

eller på elektronisk väg, om det

inte av särskilda skäl kan antas att

mottagaren inte skulle få under-

rättelsen på detta sätt. En under-

1 Senaste lydelse 2017:208.

ska dock delges denne om det är

föreskrivet fängelse i mer än sex

månader för brottet. Sådan delgiv-

ning får inte ske enligt 38 och 4751 §§delgivningslagen (2010:1932).

rättelse, som inte skickas på elek-

tronisk väg, ska dock delges den misstänkte om det är föreskrivet

fängelse i mer än tre år för brottet. Sådan delgivning får inte ske enligt 38 och 47–51 §§ delgivningslagen (2010:1932) om det är före-

skrivet fängelse i mer än tre år för brottet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1.7. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål att 3 § ska upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1.8. Förslag till förordning om ändring i efterlysningskungörelsen (1969:293)

Härigenom föreskrivs i fråga om efterlysningskungörelsen (1969:293) att

dels 5–7 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 8 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Innan efterlysning sker skall de åtgärder ha vidtagits för att anträffa den eftersökte, som omständigheterna föranleder.

Innan efterlysning sker ska de åtgärder ha vidtagits för att anträffa den eftersökte, som omständigheterna föranleder.

Om efterlysningen avser delgivning ska ett försök till vanlig delgivning eller förenklad delgivning ha misslyckats i samma delgivningsärende eller ett sådant delgivningsförsök ha bedömts som utsiktslöst.

6 §1

Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, åklagare eller Kriminalvården beslutar om efterlysning. Andra myndigheter kan göra framställning om efterlysning till Polismyndigheten.

Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, åklagare eller Kriminalvården beslutar om efterlysning.

Efterlysning får också beslutas av allmän domstol för delgivning av tilltalad i brottmål eller av den dömde i mål enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 §brottsbalken. Andra

myndigheter kan göra framställning om efterlysning till Polismyndigheten.

Polismyndigheten beslutar om efterlysning på begäran av en utländsk myndighet.

Av ett beslut om efterlysning ska det framgå om den efterlyste ska omhändertas vid anträffandet.

1 Senaste lydelse 2014:1116.

7 §2

En framställning om efterlysning eller om att ett beslut om efterlysning ska verkställas görs till Polismyndigheten.

Framställningen ska innehålla uppgifter om den som efterlysningen avser, om anledningen till efterlysningen och om den åtgärd som ska vidtas när han eller hon anträffas. De handlingar som behövs för Polismyndighetens handläggning av ärendet ska bifogas framställningen.

Ett beslut av allmän domstol om efterlysning som avser delgivning av tilltalad i brottmål eller den dömde i mål enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § brottsbalken ska innehålla uppgift om tillgänglighetsdelgivning enligt 52 55 §§ delgivningslagen (2010:1932) kan användas och i så fall de uppgifter som behövs för att genomföra en sådan delgivning.

8 § 3

Den som är eftersökt för delgivning ska om möjligt delges vid anträffandet. Den som ombesörjt en delgivningsåtgärd ska anmäla till delgivande myndighet att delgivning har skett och, om det är möjligt, vidarebefordra delgivningsmottagarens aktuella adress- och kontaktuppgifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

2 Senaste lydelse 2014:1116. 3 Tidigare paragraf 8 § upphävd genom 1982:227.

1.9. Förslag till förordning om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

Härigenom föreskrivs i fråga om strafföreläggandekungörelsen (1970:60)

dels att 4 § ska upphöra att gälla,

dels att 1, 3, 6 och 8 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 8 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Om det finns förutsättningar för det, bör åklagaren utfärda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal.

Om det finns förutsättningar för det, bör åklagaren utfärda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal,

om det inte riskerar att hindra rättens möjligheter att senare delge den tilltalade med förenklad delgivning enligt 33 kap. 6 § rättegångsbalken eller tillgänglighetsdelgivning enligt 52 55 §§ delgivningslagen (2010:1932) .

3 §2

Polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte får inte föreslå denne att utfärda en fullmakt som avses i 48 kap.

10 § rättegångsbalken, utan att

den misstänkte har erkänt brottet och det finns särskild anledning att anta att saken inte eller bara

med svårighet kan avgöras genom strafföreläggande om fullmakt inte

utfärdas.

Polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte får inte föreslå denne att utfärda en fullmakt enligt 12 kap. rättegångsbalken, utan att den misstänkte har erkänt brottet och det finns särskild anledning att anta att lagföringen försvåras om fullmakt inte utfärdas.

1 Senaste lydelse 1997:905. 2 Senaste lydelse 1997:905.

Ett förhandsgodkännande enligt 48 kap. 10 § rättegångsbalken får upprättas endast efter beslut av åklagare eller av den som är behörig att leda förundersökning för brottet. Ett förhandsgodkännande får inte upprättas om den misstänkte är under 18 år.

6 §3

Har den misstänkte till åklagaren gett in en fullmakt som avses i 48 kap. 10 § rättegångsbalken , skall uppgifter om ombudet anges i föreläggandet. Ett skriftligt besked som återger föreläggandets innehåll skall lämnas eller sändas till ombudet.

När den misstänkte lämnar ett förhandsgodkännande enligt 48 kap. 10 § rättegångsbalken ska han eller hon få en kopia av förhandsgodkännandet om det är möjligt. Kopian får sändas på elektronisk väg.

Har den misstänkte lämnat ett förhandsgodkännande enligt 48 kap. 10 § rättegångsbalken ska ett skriftligt besked som återger föreläggandets innehåll när strafföreläggandet har utfärdats lämnas eller sändas till den misstänkte. Beskedet får sändas på elektronisk väg.

8 §4

Om det inte kommer något

godkännande eller annat besked från den misstänkte, får en påmin-

nelse om föreläggandet sändas till honom.

Om tiden för godkännande är

på väg att gå ut, får en påminnelse

om föreläggandet sändas till honom eller henne.

Har det inte kommit något godkännande eller annat besked från den misstänkte bör, om det är lämpligt, underrättelse om före-

Den tidsfrist som den misstänkte har att godkänna strafföreläggandet får inte sättas längre än nödvändigt.

3 Senaste lydelse 1997:905. 4 Senaste lydelse 1997:905.

läggandet delges honom på det sätt som föreskrivs om stämning i brottmål.

8 a §

Om ett villkorat åtalsbeslut fattats enligt 48 kap. 2 a § rättegångsbalken ska också en kopia på stämningen eller stämningsansökan samtidigt lämnas eller sändas till den misstänkte. Det gäller inte om strafföreläggandet och stämningen eller stämningsansökan utgör samma handling.

Om den misstänkte inte godkänt strafföreläggandet inom den fastställda tiden ska stämningen eller stämningsansökan snarast ges in till rätten. Åtgärden får dock avvaktas en kortare tid för att se till att ett eventuellt godkännande eller betalning har kommit fram.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1.10. Förslag till förordning om ändring i bötesverkställighetsförordningen (1979:197)

Härigenom föreskrivs i fråga om bötesverkställighetsförordningen (1979:197) att 3 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Verkställighet på grund av föreläggande eller på grund av dom eller slutligt beslut som meddelats av allmän domstol ska, med de begränsningar som framgår av andra och tredje styckena, i första hand ske genom uppbörd. Polismyndigheten är uppbördsmyndighet.

Uppbörd får inte ske i fråga om böter och belopp som avser särskild rättsverkan av brott, om betalningsskyldighet har ålagts flera med solidariskt betalningsansvar.

Uppbörd får inte ske om kvarstad beslutats till säkerhet för fullgörande av betalningsskyldigheten.

Vid uppbörd på grund av föreläggande ska gäldenären ges tillfälle att betala frivilligt inom tre månader från den dag föreläggandet godkändes. Om minst halva beloppet har betalats inom den tiden ska gäldenären ges tillfälle att frivilligt betala det resterande beloppet inom ytterligare tre månader.

När en domstol dömer ut ett belopp som kan bli föremål för uppbörd enligt denna paragraf, ska domstolen samtidigt upplysa den bötfällde om möjligheten till frivillig betalning.

Grundas betalning av böter på ett föreläggande av ordningsbot som har utfärdats beträffande någon som endast tillfälligt uppehåller sig i Sverige, får betalningen tas emot av en tjänsteman vid Polismyndigheten, en tulltjänsteman eller en kustbevakningstjänsteman. Inbetalda medel ska i sådant fall redovisas till Polismyndigheten eller, då böterna har betalats till en tulltjänsteman, till Tullverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1 Senaste lydelse 2019:440.

1.11. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. skall inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.

Yttrande enligt 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska inhämtas från Kriminalvården genom det frivårdskontor inom vars verksamhetsområde den misstänkte är bosatt eller annars uppehåller sig.

I beslutet om att inhämta yttrande skall ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet

skall det anges inom vilken tid

yttrandet skall lämnas. Om yttrandet skall lämnas inom kortare tid än en månad skall samråd ske med Kriminalvården.

I beslutet om att inhämta yttrande ska ändamålet med yttrandet anges, om inte detta framgår på annat sätt. I beslutet

ska det anges inom vilken tid

yttrandet ska lämnas. Om yttrandet ska lämnas inom kortare tid än en månad ska samråd ske med Kriminalvården. Samråd behöver

inte ske i varje enskilt fall om annat bestämts efter samverkan mellan Kriminalvården och den myndighet som begärt yttrandet.

Den misstänkte skall underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten skall även åklagaren underrättas.

Den misstänkte ska underrättas om beslutet. Har beslutet fattats av rätten ska även åklagaren underrättas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1 Senaste lydelse 2005:1011.

1.12. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Har åklagaren med stöd av

15 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare utfärdat strafföreläg-

gande, skall den unge underrättas om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om ett personligt sammanträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.

Har åklagaren utfärdat straffföreläggande för brott som har

begåtts av någon som inte har fyllt 18 år, ska den unge underrättas

om beslutet vid ett personligt sammanträffande och, om det är möjligt, i vårdnadshavares närvaro. Om det är lämpligare, får

underrättelsen lämnas av en annan åklagare än den som meddelat beslutet. Om ett personligt sam-

manträffande inte är möjligt eller brottet är ringa, får underrättelsen vara skriftlig.

Har åklagaren med stöd av 48 kap. 4 § rättegångsbalken utfärdat strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter innan den misstänkte fyllt 21 år, skall åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande.

1 Senaste lydelse 1996:1465.

Om det är lämpligare, får en underrättelse enligt första och andra stycket lämnas av en annan åklagare än den som meddelat beslutet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1.13. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. att en ny paragraf, 7 §, ska införas av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 § 1

Polismyndigheten och Rättsmedicinalverket får meddela föreskrifter inom sitt respektive verksamhetsområde om den taxa som avses i 31 kap. 1 § första stycket tredje och fjärde meningen rättegångsbalken .

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1 Tidigare paragraf 7 § upphävd genom 2005:82.

1.14. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet att det ska införas en ny paragraf, 8 i §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 i §

På begäran av Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Skatteverket, Säkerhetspolisen och Tullverket ska uppgifter lämnas ut från beskattningsdatabasen i den utsträckning det behövs vid utredning och lagföring av brott för beräkning av böter eller för att dokumentera uppgifter för en sådan beräkning.

De uppgifter som ska lämnas ut med stöd av första stycket är

1. uppgifter per betalningsmottagare i en sådan arbetsgivardeklaration eller förenklad arbetsgivardeklaration som avses i 26 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244) ,

2. identifikationsuppgifter för den uppgiftsskyldige och betalningsmottagaren, och

3. uppgift om den redovisningsperiod som deklarationen avser.

Denna förordning träder den 1 juli 2022.

1.15. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet att det ska införas en ny paragraf, 8 j §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 j §

På begäran av allmän domstol ska uppgifter lämnas ut från beskattningsdatabasen i den utsträckning det behövs för

1. straffmätning och val av påföljd, och

2. beräkning och kontroll av återbetalningsskyldighet, avgift eller ersättning i mål eller ärende i domstol.

Uppgifterna ska också på begäran lämnas ut till Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden i den utsträckning det behövs för beräkning och kontroll av återbetalningsskyldighet, avgift eller ersättning i frågor om rättshjälp.

De uppgifter som ska lämnas ut med stöd av första och andra stycket är

1. uppgifter per betalningsmottagare i en sådan arbetsgivardeklaration eller förenklad arbetsgivardeklaration som avses i 26 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244) ,

2. identifikationsuppgifter för den uppgiftsskyldige och betalningsmottagaren, och

3. uppgift om den redovisningsperiod som deklarationen avser.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1.16. Förslag till förordning om ändring i förordning (2007:971) med instruktion för Åklagarmyndigheten

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:971) med instruktion för Åklagarmyndigheten om att det ska införas en ny paragraf, 2 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § 1

Åklagarmyndigheten ska delta i det myndighetsgemensamma arbetet med ett särskilt snabbförfarande i brottmål i enlighet med 1 kap. 7 § rättegångsbalken och 3 b § förundersökningskungörelsen ( 1947:948 ). Åklagarmyndigheten ska bistå Polismyndigheten med utbildningsinsatser för förundersökningsledare och lämna relevant återkoppling av åtgärder som vidtagits av dessa. Åklagarmyndigheten ska i den utsträckning det är möjligt att prioritera ärenden som handläggs i förfarandet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1 Tidigare paragraf 2 § upphävd genom 2013:244.

1.17. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:976) med instruktion för Rättsmedicinalverket

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:976) med instruktion för Rättsmedicinalverket om att det ska införas en ny paragraf, 3 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 b §

Rättsmedicinalverket ska delta i det myndighetsgemensamma arbetet med ett särskilt snabbförfarande i brottmål i enlighet med 1 kap. 7 § rättegångsbalken och 3 b § förundersökningskungörelsen ( 1947:948 ). Rättsmedicinalverket ska i den utsträckning det är möjligt prioritera ärenden som handläggs i förfarandet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1.18. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:1073) med instruktion för Domstolsverket

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:1073) med instruktion för Domstolsverket om att det ska införas en ny paragraf, 1 c §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 c §

Domstolsverket ska delta i det myndighetsgemensamma arbetet med ett särskilt snabbförfarande i brottmål i enlighet med 1 kap. 7 § rättegångsbalken och 3 b § förundersökningskungörelsen ( 1947:948 ).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1.19. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:1172) med instruktion för Kriminalvården om att det ska införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a §

Kriminalvården ska delta i det myndighetsgemensamma arbetet med ett särskilt snabbförfarande i brottmål i enlighet med 1 kap. 7 § rättegångsbalken och 3 b § förundersökningskungörelsen ( 1947:948 ). Kriminalvården ska i den utsträckning det är möjligt att prioritera ärenden som handläggs i förfarandet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

1.20. Förslag till förordning om ändring i delgivningsförordningen (2011:154)

Härigenom föreskrivs i fråga om delgivningsförordningen (2011:154)

dels att det ska införas sju nya paragrafer, 8 a §, 20 a–20 e §§ och

26 §,

dels att det närmast före 8 a § och 20 a § införas nya rubriker av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förenklad delgivning

8 a §

Vid förenklad delgivning ska delgivningsmottagarens adress- och kontaktuppgifter dokumenteras när information om förenklad delgivning lämnas till denne. Det gäller endast om informationen lämnas personligen eller vid ljud- och bildöverföring med delgivningsmottagaren.

Tillgänglighetsdelgivning

20 a §

Om information om tillgänglighetsdelgivning lämnas vid ett personligt sammanträffande ska informationen också lämnas skriftligen till delgivningsmottagaren.

Polismyndigheten får, efter att ha gett Domstolsverket och Åklagarmyndigheten tillfälle att yttra sig, meddela närmare föreskrifter om innehållet i den skriftliga informationen.

20 b §

En handling som görs tillgänglig ska senast samma dag sändas till delgivningsmottagaren om det är möjligt och inte bedöms obehövligt.

Handlingen ska sändas på elektronisk väg. Det som sägs i 23 a § delgivningslagen gäller också för en sådan handling. Om det inte är möjligt att sända handlingen på elektronisk väg ska den sändas med post till delgivningsmottagarens senast kända adress eller folkbokföringsadress.

20 c §

Den som lämnar information om tillgänglighetsdelgivning ska fråga delgivningsmottagaren på vilket sätt handlingar enligt 20 b § ska sändas till denne.

Tillgänglighetsdelgivning får inte användas om inställelse eller frist i domstol bestäms till en tidigare tidpunkt än den tidpunkt som delgivningsmottagaren fått preliminärt besked om när information om tillgänglighetsdelgivning lämnades.

20 d §

Om information om tillgänglighetsdelgivning avser en handling som redan finns tillgänglig ska delgivningsmottagaren få en kortfattad information om vad den avser.

20 e §

Den som inställer sig i allmän domstol för att ta del av en handling på grund av tillgänglighetsdelgivning kan få ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om det är skäligt med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå och omständigheterna i övrigt.

Rätten beslutar om ersättningen och får bevilja förskott. I övrigt gäller vad som i förordningen ( 1982:805 ) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. är föreskrivet om part enligt 21 kap. 12 § rättegångsbalken .

26 §

Infrastrukturen enligt förordningen ( 2018:357 ) om myndighetsgemensam infrastruktur för säkra elektroniska försändelser får användas för förenklad delgivning enligt 23 a § delgivningslagen (2010:1932) .

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

2. Om delgivningsmottagaren fått information om tillgänglighetsdelgivning före ikraftträdandet tillämpas den upphävda förordningen (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott.

1.21. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten om att det ska införas en ny paragraf, 6 b §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 b §

Polismyndigheten ska utreda brott i ett särskilt snabbförfarande i brottmål i enlighet med 1 kap. 7 § rättegångsbalken och 3 b § förundersökningskungörelsen ( 1947:948 ). Polismyndigheten ska delta i och ha ett särskilt ansvar för att leda det myndighetsgemensamma arbetet i förfarandet. Polismyndigheten ska också ha ett särskilt ansvar för att tillsammans med övriga myndigheter utveckla arbetet i förfarandet och förbättra förutsättningarna för ett effektivt och digitalt informationsutbyte mellan myndigheterna sinsemellan och i förhållande till enskilda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2023.

2. Uppdraget och dess genomförande

2.1. Hur arbetet har bedrivits

Arbetet i utredningen inleddes i februari 2020. Uppdraget skulle ursprungligen redovisas senast den 29 april 2021. Coronaviruspandemin har dock påverkat möjligheterna att ha möten och kontakter med andra. Uppdraget förlängdes därför till den 15 juni 2021.

2.2. Sammanträden med sakkunniga och experter

Utredningen har sammanträtt med de som förordnats som sakkunniga och experter i utredningen löpande under uppdragets gång. Under 2020 hölls femmöten varav de flesta digitalt på grund av Coronaviruspandemin. Det planerades ursprungligen att ett längre internat i början av uppdraget men som på grund av pandemin inte gick att genomföra. Under 2021 hölls två möten och därutöver ett digitalt tvådagarsmöte i arbetets slutskede.

Arbetet med sakkunniga och experter har lagts upp utifrån möten med olika teman. Flera avsnitt har först diskuterats mera öppet och förutsättningslöst för att vid senare möten diskuteras mer inriktad på hur ev. förslag i betänkandet ska utformas. Sakkunniga och experter har i vissa delar bidragit aktivt till utformningen av texten i betänkandet.

2.3. Försöksverksamheten

En stor del av utredningens fokus har legat på den pågående försöksverksamheten med Snabbare lagföring som bedrivits i Stockholm under 2020 och sedan utökats till andra delar av landet under 2021. En stor del av förslagen i betänkandet tar sikte på försöksverksamhetens övergång till en permanent verksamhet. Den särskilde utredaren och sekreteraren har i stor omfattning på olika sätt följt och till viss del deltagit i det arbete som bedrivs i försöksverksamheten. Syftet har varit tvåfaldigt. Inblick i försöksverksamheten har gett ett värdefullt underlag för de förslag som lämnas i betänkandet eftersom det är angeläget att förslagen kan tillämpas i den operativa verksamheten på ett optimalt sätt. Det har således varit viktigt att försöka kartlägga vilka framgångsfaktorer som finns i verksamheten och vilka utmaningar som den står inför. Ett annat syfte har varit att stötta försöksverksamheten i såväl strategiska som till viss del också operativa frågor. Myndigheterna har på nationell och lokal nivå haft samverkans- och återkopplingsmöten. Utredningen har deltagit vid dessa. Utredningen har också haft omfattande kontakter med de myndigheter som är involverade, framför allt Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket men till viss del också med Kriminalvården och Rättsmedicinalverket. Utredningen har också haft kontakt med flera av de involverade domstolarna i försöksverksamheten. Utredningen har deltagit vid större konferenser och möten som anordnats i verksamheten och också på egen hand bidragit med föredrag om försöksverksamheten och dess bakgrund och syften. Utredningen har också deltagit i utbildningsinsatser som genomförts med polispersonal i försöksverksamheten. Sammanlagt har utredningen deltagit i över 100 möten eller sammankomster i verksamheten. Utredningen har också genomfört studiebesök i den operativa polisverksamheten för att se hur snabbförfarandet, fullmaktsförfarandet och tillgänglighetsdelgivning hanteras i praktiken i förhållande till enskilda och hur de polisiära förundersökningsledarna arbetar och leder förundersökningsarbetet. Utredningen har vidare genomfört studiebesök i verksamheten utanför själva försöksverksamheten och besökt olika enheter inom polisen som arbetar med ungdomsärenden.

2.4. Kontakt med myndigheter och andra

En del av utredningsarbetet har, vid sidan av deltagande och kontakt med försöksverksamhet, bestått av direktkontakt med olika myndigheter och andra i frågor som direkt berör förslagen i betänkandet. Det har handlat om kontakter med bl.a. Domstolsverket, Kriminalvården, Myndigheten för digital förvaltning, Polismyndigheten, Rättsmedicinalverket, Rättshjälpsmyndigheten, Skatteverket och Åklagarmyndigheten. Utredningen har använt sig av en referensgrupp av åklagare från Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten i arbetet med reformer om strafförelägganden. Utredningen har också haft kontakt med andra kommittéer eller utredningar (bl.a. Ju 2019:15, Ju 2019:19, Ju 2020:15 och M 2020:02) samt med berörda enheter inom Justitiedepartementet.

3. Snabbförfarande i brottmål

3.1. Inledning

I början av 2017 tillsattes en utredning för att lämna förslag på utformningen av ett försöksprojekt (Ju2017/00537/LP). Inriktningen för arbetet var att brott skulle kunna prövas i tingsrätt så snart som möjligt efter polisens ingripande, från samma dag som ingripandet upp till ungefär två veckor från det. I realiteten kom lagföringstiden inom försöksverksamheten att uppgå till två till sex veckor beroende på behovet av utredningen av brottet.

Fördelen med snabbare lagföring är många. Kriminalpolitiskt innebär det att samhället snabbt reagerar på brottslighet och att gärningspersonen får sitt straff. Det sänder också en signal till omgivningen om att samhället ingriper mot brottslighet. Som påföljdsreglerna är utformade innebär snabbare lagföring många gånger att den som ständigt återfaller i brott får en skarpare reaktion på den nya brottsligheten. Vid en snabb lagföring minns förhörspersoner som målsägande, tilltalad och vittnen ofta den aktuella händelsen bättre. Domstolen får därför ett bättre underlag för sitt avgörande. Ur den misstänktes synpunkt kan snabbare lagföring många gånger vara till fördel eftersom denne då slipper leva i ovisshet en längre tid fram till domstolsprövningen. Om den misstänkte är i behov av vård eller behandling kan dessa åtgärder sättas in tidigare i syfte att bidra till att avhålla denne från fortsatt brottslighet.

Inom ramen för försöksprojektet har en särskild arbetsmetod utvecklats som innebär att den snabbare lagföringen bidrar till att avlasta polisens resurser när brottet utreds direkt på plats eller av polisens jourverksamhet i stället för att ärenden fördelas på lokalpolisområdenas brottsutredare. Det innebär att utredningsresurser inom polisen kan användas på ett mer ändamålsenligt sätt. Arbetsmetoden har också varit kopplad till den samverkan som sker mellan

de involverade aktörerna, dvs. polis, åklagare, domstol och kriminalvård. Samverkan har inte bara byggt på samordning av rutiner och informationsutbyte utan har också omfattat en lärande del som har byggt på konstruktiv återkoppling. De som har arbetat med ett ärende oavsett om det varit som polis i yttre tjänst eller förundersökningsledare har fått återkoppling på ärendet från åklagare eller tingsrätt. Åklagare har strukturerat och regelbundet gett återkoppling på polisens arbete. På det sättet har polispersonalen blivit mer rutinerad och med tiden höjt kvaliteten i verksamheten. När tingsrätten meddelat sitt avgörande har polispersonal fått del av domen och på så sätt fått veta vad som hänt med ärendet längre fram och vad det hela lett till. Kombinationen av arbetssättet och samverkan bedöms också ha ökat rättssäkerheten eftersom kvaliteten har legat i fokus i projektet. Det har varit en ledstjärna i projektet att en snabbare handläggning inte har några fördelar om inte kvaliteten och rättssäkerheten upprätthålls.

En viktig del för att åstadkomma snabbare lagföring har varit användandet av de verktyg som tagits fram genom tillfälliga författningsändringar i projektet. Den stora delen har utgjort det nya delgivningssättet tillgänglighetsdelgivning som förkortat delgivningstiden i tingsrätten. Fördelen med tillgänglighetsdelgivning har varit, förutom tidsaspekten, att sättet i större utsträckning möjliggjort att delgivning faktiskt har kunnat ske med personer som annars är svåra att nå. Med andra delgivningssätt som vanlig delgivning och förenklad delgivning är det i större mån möjligt att undanhålla sig delgivning. Vissa personer är utan egen förskyllan svåra att nå på grund av oordnade levnadsförhållanden. Om tillgänglighetsdelgivning används på rätt sätt innebär det att den tilltalade i stort sett alltid kan bli delgiven.

En annan del som utvecklas i försöksprojektet har varit hanteringen av erkända brott. I projektet har möjligheten till fullmaktsförfarande vid strafföreläggande enligt 48 kap. 10 § rättegångsbalken utnyttjats för att möjliggöra en rationell hantering av erkända brott. Det innebär att den misstänkte redan på brottsplatsen eller under själva brottsutredningen under vissa förutsättningar kan lämna en fullmakt till polisen att på hans eller henens vägnar godkänna ett strafföreläggande som senare utfärdas av åklagare. Den misstänkte behöver därför inte längre vara anträffbar för att ärendet ska kunna avslutas. Det

innebär också att utredningsarbetet redan från början kan inriktas på att den misstänkte har erkänt.

3.2. Erfarenheter från försöksverksamheten

3.2.1. Brås utvärdering

Brottsförebyggande rådet redovisade i april 2020 en utvärdering av försöksverksamheten. Den del som avser ungdomsspåret redovisas i avsnitt 7.3.2.

Här följer en sammanfattning av Brås synpunkter och slutsatser.

Handlagda misstankar inom Snabbare lagföring

Sedan försöksverksamhetens start har knappt 6 000 misstankar handlagts inom Snabbare lagföring för vuxna lagöverträdare. Av alla potentiella misstankar varierar andelen misstankar inom snabbförfarandet mellan 40 och 60 procent, och är generellt på en något högre nivå 2019 än 2018. Att misstankar som hade kunnat hanteras inom Snabbare lagföring hamnat utanför försöksverksamheten kan till exempel bero på okunskap, ovilja, tidsbrist och hög arbetsbelastning hos jourhavande förundersökningsledare och ingripandepoliser. De vanligaste brottstyperna inom Snabbare lagföring är narkotikabrott, stöld från butik och olovlig körning.

Knappt 20 procent av alla misstankar inom Snabbare lagföring läggs ned av polisen, och cirka tre fjärdedelar leder till en lagföring. Den vanligaste påföljden är böter, till följd av en dom i tingsrätt. Andelen böter i domstol har ökat mellan 2018 och 2019, samtidigt som övriga påföljder har minskat andelsmässigt.

Användningen av de särskilda verktygen, fullmakt för strafföreläggande och tillgänglighetsdelgivning, är hög och ökar under perioden. År 2019 används fullmakt i över 90 procent av alla beslut om strafföreläggande, och tillgänglighetsdelgivning används i över 80 procent av alla misstankar som gått till tingsrätt.

När det gäller handläggningstiderna kan konstateras att måluppfyllelsen är relativt god; under 2019 är andelen misstankar som avslutas inom tio veckor närmare 90 procent, och andelen som avslutas

inom sex veckor över 60 procent. När de särskilda verktygen använts är handläggningstiderna betydligt kortare än om de inte använts.

Effekter av försöksverksamhetens införande

Jämförelser mellan försöksområdet Stockholm nord och kontrollområdet Stockholm syd visar att införandet av Snabbare lagföring lett till kortare handläggningstider för de enklaste mängdbrotten. Den totala handläggningstiden från registrerad misstanke till avslut har mer än halverats. Den säkraste och relativt sett största effekten syns på handläggningstider inom Åklagarmyndigheten, där handläggningstiderna gått ner med närmare 80 procent efter införandet av Snabbare lagföring. Inom övriga myndigheter har handläggningstiderna minskat med 40–60 procent efter införandet.

Hur stor effekt försöksverksamheten haft är i vissa fall osäkert, främst vad gäller den totala handläggningstiden samt tiden inom polisen. Detta eftersom handläggningstidens utveckling, under perioden före införandet, inte var parallell i försöksområdet respektive kontrollområdet, vilket den bör vara för att analysmetoden ska fungera optimalt.

Efter införandet har både andelen brottsmisstankar redovisade till åklagare och andelen lagföringar ökat. Effekten på andelen lagföringar beror till stor del på att kontrollområdet Stockholm syd under tidsperioden har haft en negativ utveckling, med färre redovisade och lagförda misstankar, vilket försöksområdena inte har haft.

En annan effekt av försöksverksamheten är en större andel böter som utdömts i domstol samtidigt som andelen strafförelägganden minskar.

Påverkan på övrig verksamhet

Utöver att undersöka om försöksverksamheten har haft någon effekt på handläggningstider, lagföringar och påföljder är det också viktigt att ta reda på om förfarandet kan ha påverkat övrig verksamhet på de involverade verksamheterna.

För att undersöka om Snabbare lagföring påverkat förutsättningarna för den utredande verksamheten i lokalpolisområdena, har Brå studerat utvecklingen av öppna ärenden för två brottstyper som inte

hanterats inom försöksverksamheten (våldsbrott och tillgreppsbrott exklusive stöld i butik). Analyserna visar att antalet öppna ärenden har minskat, vilket ger visst stöd för att införandet av Snabbare lagföring har förbättrat förutsättningarna för lokalpolisområdenas utredningsverksamhet att arbeta med och avsluta ärenden utanför försöksverksamheten.

Det har även framkommit risker för att försöksverksamheten eventuellt kan ha en negativ inverkan på polisens verksamhet. Detta har framför allt kopplats till ingripandepolisernas tidsanvändning. I enkätsvar från ingripandepoliser framgår att deras insats i Snabbare lagföringsärenden kan vara tidsödande. I samtal med poliser har tidsåtgången dock inte beskrivits som något allvarligt problem, och de upplever inte att deras förmåga att hantera akuta larm har blivit sämre. Om antalet Snabbare lagföringsärenden ökar, eller om verksamheten bedrivs i områden med andra förutsättningar än i de områden som utvärderats, är det dock möjligt att annan polisverksamhet än den mest akuta, till exempel brottsförebyggande arbete, kan komma att påverkas.

Beträffande övrig verksamhet på de berörda åklagarkammarna har personal beskrivit att prioriteringen av Snabbare lagföring i viss mån påverkar handläggningen av övriga ärenden. En analys av handläggningstiden på mängdbrottsenheten på Västerorts åklagarkammare visar också på en viss ökning av handläggningstiderna för misstankar som hanterats utanför Snabbare lagföring. Handläggningstiderna har dock inte ökat ytterligare i samband med att Snabbare lagföring utvidgats, och det är därmed osäkert om de ökade handläggningstiderna har ett samband med försöksverksamheten.

Även för tingsrätterna beskriver intervjupersoner att Snabbare lagföring innebär en prioritering av mål inom försöksverksamheten, och att det kan innebära en undanträngning av övrig verksamhet. Arbetssätt och rutiner inom försöksverksamheten kan också antas påverka tingsrätternas inflöde av mål. För att utreda eventuella undanträngningseffekter och belastningen på tingsrätterna har Brå undersökt utvecklingen för övrig verksamhet på tingsrätterna i Attunda, Norrtälje och Solna. Analyserna visar att antalet brottmål (totalt, det vill säga inklusive Snabbare lagföring) ökat med cirka 20 procent efter försöksverksamhetens införande. Analysen kan dock inte påvisa att Snabbare lagföring haft en effekt på handläggningstider för mål utanför försöksverksamheten.

Risker och problem

Utöver de framgångar och positiva aspekter som försöksverksamheten fört med sig har Brå även identifierat ett antal problem och risker.

Bemanning och kompetens

Det finns bland annat en del utmaningar vad det gäller polisens bemanning och kompetens i ingripande- och jourverksamheten; ingripandepoliserna brister ibland i den centrala informationen de förmedlar till misstänkta, stödet från utredningsjouren varierar över dygnet och polisen använder osäker e-post i kommunikation med misstänkta. Utöver en lösning för säker e-postkommunikation finns det ytterligare behov av förbättrat it-stöd.

Avsteg för ärendesamordning

Ett annat problem är försöksverksamhetens avsteg från ordinarie rutiner för ärendesamordning. Att ärenden inom Snabbare lagföring inte samordnas är en förutsättning för de korta handläggningstiderna inom försöksverksamheten. Samtidigt riskerar avvikande rutiner att leda till att lika fall inte behandlas lika. När ärenden hanteras och döms enskilt, i stället för att samordnas som i ordinarie rutin, påverkas straffrabatten vilket kan resultera i en oenhetlig straffmätning. Att begränsa samordningen innebär också en avvikelse från den grundläggande regeln i straffrätten att en tilltalad har rätt att dömas till en sammantagen påföljd för den samlade brottsligheten.

Tingsrätternas planering

En svårighet i tingsrätternas verksamhet är planeringen av de reserverade tiderna för huvudförhandlingar och polisens preliminära bokningar av dessa tider. En stor del av de preliminära tiderna leder inte till någon huvudförhandling, oftast därför att målet avgjorts på handlingarna. För att tingsrätterna inte ska stå med oanvända tider överbokas de reserverade tiderna. Det har dock varit svårt att anpassa antalet överbokningar för att optimera tingsrätternas resursanvändning.

Korta tider för personutredningar

I intervjuer med personer som arbetar på frivården framkommer att tiden de har på sig för att färdigställa en personutredning generellt är kortare inom försöksverksamheten än för övriga liknande ärenden. Den korta tiden kan innebära att färre personutredningar kan fullföljas. En annan risk med den korta utredningstiden är att det saknas möjligheter att ta fram förslag på kontraktsvård, eftersom detta kräver ett möte mellan klient, beroendevård och läkare.

Att utvidga en försöksverksamhet

En utmaning för samtliga delar av försöksverksamheten är att gå från en relativt avgränsad försöksverksamhet till en nationell permanent verksamhet, och att få Snabbare lagföring att fungera i områden med andra förutsättningar. Brå vill särskilt lyfta betydelsen av särskilt engagerade nyckelpersoner för att få till en fungerande myndighetssamverkan samt för att förankra och skapa engagemang hos övriga medarbetare i den egna myndigheten.

Brås bedömning

Det finns både tydliga fördelar och nackdelar med Snabbare lagföring. Efter en sammanvägning av dessa är Brås övergripande slutsats att det finns goda skäl att fortsätta och utvidga verksamheten. Man behöver dock vara medveten om att förutsättningarna skiljer sig över landet, och man bör inte förvänta sig samma resultat överallt. I det fortsatta arbetet med Snabbare lagföring behöver de problem som framkommit i utvärderingen hanteras. I det arbetet har Brå följande rekommendationer: – Förstärk de jourhavande förundersökningsledarnas stödåtgärder

avseende kvaliteten i den information som polis i yttre tjänst delger misstänkta personer. Detta är särskilt viktigt för informationen om fullmakt för godkännande av strafföreläggande och tillgänglighetsdelgivning.

– Utred möjligheterna till fortsatta avsteg från ordinarie rutin för

ärendesamordning. Utgångspunkten bör vara att avstegen har betydelse för försöksverksamhetens positiva resultat, men är problematiska ur ett rättssäkerhetsperspektiv. – Utred möjligheterna för en utökad användning av strafföreläg-

gande. Särskilt bör man se över bestämmelsen om att ett strafföreläggande alltid ska ta upp samtliga brott som en person är misstänkt för. I de fall samordning med andra öppna ärenden ändå inte kommer att ske, som i Snabbare lagföring, är det svårt att se att begränsningen fyller någon funktion. – Utred möjligheten att, i de fall tillgänglighetsdelgivning används,

begränsa polisens ansvar till att endast informera den misstänkta personen om datum för delgivningen. Ett sådant förfarande skulle ge tingsrätterna bättre förutsättningar att planera de reserverade tiderna för förhandling och nyttja sina resurser effektivt. Tiden för huvudförhandling skulle meddelas den tilltalade med tillgänglighetsdelgivningen. – Gör ytterligare utvärderingar av Snabbare lagföring när verksam-

heten har pågått längre och i områden med andra förutsättningar. Utöver effekter på handläggningstider bör dessa utvärderingar fokusera på påföljder, rättssäkerhet och undanträngningseffekter.

3.2.2. Justitiekanslerns granskning

JK granskade i juni 2020 försöksverksamheten med snabbare lagföring i brottmål i norra Stockholm (dnr 7012-19-2.4.2). Här nedan återges delar av JK:s synpunkter. I avsnitt 3.5.2 redovisas också synpunkterna om tillgänglighetsdelgivning.

JK:s synpunkter i sin helhet återfinns i bilaga 3.

Sammanfattning

Justitiekanslerns granskning av försöksverksamheten med snabbare lagföring har varit inriktad på handläggningen främst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Granskningen har omfattat hela handläggningen från polisens inledande ingripande till domstolens eller åklagarens avslutande lagföring. De mål och ärenden som granskats har mesta-

dels omfattat vanliga typer av bötesbrott som t.ex. ringa stöld, ringa narkotikabrott och olovlig körning. Frågor av betydelse har varit delgivningsfrågor, behov av offentlig försvarare, tolk och översättning av handlingar, fullmaktsförfarande vid strafföreläggande och formulering av gärningsbeskrivningar. En övergripande fråga har även varit om de granskade målen och ärendena lämpat sig för att handläggas inom ramen för snabbförfarandet. Granskningen har inte omfattat några mål eller ärenden med lagöverträdare under 18 år.

Den genomförda granskningen visar att försöksverksamheten med snabbare lagföring fungerar mycket väl utifrån de frågor som Justitiekanslern har fokuserat på. Den nya delgivningsformen tillgänglighetsdelgivning framstår som ett rättssäkert och effektivt verktyg för att minska genomströmningstiderna i tingsrätten. Effekten på handläggningstiderna har dock främst visat sig i de mål som avgjorts efter huvudförhandling. De utökade möjligheterna att använda fullmakt vid strafföreläggande har för åklagarnas del bidragit till en skyndsam lagföring. Samtliga de granskade domstolsmålen och åklagarärendena får dessutom anses ha varit lämpade för snabbförfarandet. Urvalet ger därmed inte skäl för någon invändning från rättssäkerhetssynpunkt. Trots att snabbförfarandet handlar om skyndsam mängdhantering har även i övrigt grundläggande rättssäkerhetskrav – rörande exempelvis offentlig försvarare, tolk och delgivning av brottsmisstanke – tillgodosetts i de granskade målen och ärendena. I protokollet tas även upp frågor som översändande av slutunderrättelse med e-post, dokumentationsbrister och snabbförfarandets konsekvenser för samordning av åtal.

Några av JK:s iakttagelser och synpunkter

Tillgänglighetsdelgivning och förenklad delgivning

Rutinerna kring tillgänglighetsdelgivning är i regel genomtänkta och ändamålsenliga. För tingsrättens del finns dock visst utrymme för att genom en översyn av rutinerna uppnå en mer konsekvent och effektiv handläggning. Beträffande den praktiska tillämpningen har vid granskningen uppmärksammats vissa brister framför allt från polisens sida. Exempelvis har i flera fall upptäckts felaktigheter i den checklista som polisen bifogat förundersökningsprotokollet och som normalt utgör åklagarens och domstolens enda underlag för att be-

döma förutsättningarna för tillgänglighetsdelgivning. I ett mål fick polisens felaktiga uppgifter i checklistan till följd att tingsrätten använde delgivningsformen, trots att det kan ifrågasättas om det verkligen fanns förutsättningar för det med hänsyn till att den misstänkte hade fått en ofullständigt ifylld informationsblankett. En sammanfattande slutsats från granskningen är att tillgänglighetsdelgivningen från rättssäkerhetssynpunkt ställer höga krav på samtliga led i handläggningen.

Trots polisens delgivning av information om tillgänglighetsdelgivning har tingsrätten i de granskade målen delgett den tilltalade information om förenklad delgivning i samband med att målet inletts hos tingsrätten. Justitiekanslern har förståelse för att tingsrätten genom denna handläggning vill kunna använda förenklad delgivning även efter tioveckorsfristens utgång, utan att behöva delge informationen på nytt genom en annan delgivningsform. I sammanhanget bör dock noteras att tio veckor är en lång tid vad gäller mål som ska hanteras i snabbförfarandet. I merparten av de mål som Justitiekanslern granskat har det inte varit nödvändigt att tillämpa en annan delgivningsform än tillgänglighetsdelgivning.

Som framgår av förarbetena är en viktig del i informationslämnandet att den enskilde förstår hur de möjliga delgivningssätten förhåller sig till varandra (jfr prop. 2017/18:67 s. 12 f.). Risken med tingsrättens förfaringssätt är att det leder till viss förvirring hos den tilltalade om vad som egentligen gäller rörande delgivningen i målet, dvs. vilken delgivningsform som tillämpas och vid vilken tidpunkt han eller hon är delgiven. Av stämningen i mål som tingsrätten har ansett kunna avgöras på handlingarna framgår bl.a. att den tilltalade efter delgivningen har en viss tidsfrist – i de flesta mål åtta dagar, i en del fjorton dagar – på sig att svara på åtalet, lägga fram bevis, m.m. innan domstolen avgör målet. Med hänsyn till att tingsrätten i många fall skickar stämningen och övriga handlingar några dagar före dagen för tillgänglighetsdelgivning – och dessutom bifogar information om förenklad delgivning – kan det vara svårt för den tilltalade att avgöra från vilket datum fristen egentligen börjar löpa.

Den mängd information som den tilltalade förutsätts ta till sig är dessutom redan omfattande. Om det finns sätt att minska denna bör ett sådant alternativ övervägas. Ett alternativt handläggningssätt i detta fall skulle kunna vara att kontrollera om polisen har delgett informationen om förenklad delgivning på rätt sätt och, om så är fallet, avstå

från att skicka ut informationsblanketten på nytt, såvida det inte finns omständigheter som tyder på att målet riskerar att bli fördröjt på något sätt. Ett annat alternativ är att omarbeta informationen så att det tydligt framgår hur tingsrättens åtgärder förhåller sig till den tillgänglighetsdelgivning som den tilltalade tidigare informerats om av polisen.

Slutunderrättelse

I vissa av de granskade fallen har polisen redan i anslutning till förhöret med den misstänkte muntligen slutdelgett honom eller henne enligt 23 kap. 18 a § RB, vilket har antecknats i protokollet. Det har då rört sig om mycket enkla utredningar i vilka ytterligare utredningsåtgärder inte varit aktuella. I andra fall har slutdelgivning skett genom att en skriftlig underrättelse skickats till den misstänkte. Sammanfattningsvis har det i granskningen inte framkommit några brister i slutdelgivningen som sådan. En fråga av intresse i sammanhanget är dock sättet för översändande av en skriftlig underrättelse.

Av en sådan underrättelse framgår bl.a. vilket brott – med angivande av rubricering, tid och plats – som slutdelgivningen gäller och som mottagaren är misstänkt för. Normalt behöver Polismyndigheten – mot bakgrund av regleringen i främst EU:s dataskyddsförordning och brottsdatalagen – iaktta restriktivitet med att sända integritetskänsliga personuppgifter på elektronisk väg till en enskild person. (Se 2 kap. 12 § lagen [2018:1693] om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och prop. 2017/18:269 s. 133 ff. och s. 298 f.) I försöksverksamheten har dock polisen med stöd av 4 § i 2017 års förordning fått ökade möjligheter att använda e-post för slutunderrättelsen. Enligt uppgifter från Polismyndigheten är rutinen inom försöksverksamheten att handlingen skickas med vanlig post utom när den misstänkte har önskemål om att i stället ta emot den via e-post.

Det har framkommit under granskningen att förfarandet med slutdelgivning via e-post är vanligt förekommande. I merparten av dessa fall framgår det av polisens anteckningar att e-postkommunikation också varit den misstänktes önskemål. Mot den bakgrunden och med hänsyn till bestämmelsen i 2017 års förordning har Justitiekanslern ingen erinran mot att polisen skickar slutunderrättelsen med e-post

i den utsträckning som visat sig vara fallet. Det ska dock framhållas vikten av att den misstänkte i samband med att han eller hon lämnar uppgift om sin e-postadress till polisen får klart för sig vilken typ av handlingar som kan komma att skickas på det sättet. Det är givetvis också viktigt att polisen tydligt dokumenterar att sådan information har lämnats och att e-post ändå varit den misstänktes önskemål.

Informationen till den misstänkte

Den av polisen använda blanketten med information till den misstänkte om tillgänglighetsdelgivning m.m. är mycket utförlig och detaljerad. Det har förstås fördelen att allt relevant kan inkluderas och förklaras. Samtidigt medför den stora mängden text att blanketten inte är särskilt lättillgänglig. Frågan inställer sig därför om utformningen är optimal för att den misstänkte ska kunna ta till sig informationen, eller om blanketten borde förenklas. Det måste då beaktas att informationen inledningsvis ges till den misstänkte muntligen av den ingripande polispatrullen. Blanketten får den misstänkte ta med sig och kan studera i efterhand. Sammantaget finns inte tillräckliga skäl för att föreslå en förändrad utformning av blanketten. Det finns däremot anledning att betona vikten av tydlighet och noggrannhet i polisens muntliga information till den misstänkte i samband med gripandet.

3.2.3. Statistik i projektet under 2020–2021

Statistik från Polismyndigheten beträffande polisregion Stockholm under 2020

Tabell 3.1 Ärendeinflöde hos Polismyndigheten i Snabbare lagföring

Uppdelat på polisområde, år 2020

Polisområde Antal inkomna ärenden

Gotland

Stockholm City

4 864

Stockholm Nord

4 860

Stockholm Syd

4 776

Källa: Polismyndigheten.

Tabell 3.2 Redovisade ärenden hos Polismyndigheten i Snabbare lagföring

År 2020

Antal redovisade ärenden

14 098

Källa: Polismyndigheten.

Tabell 3.3 Redovisade ärenden i Snabbare lagföring

Uppdelat på brottstyp, år 2020

Brottstyp Antal redovisade ärenden

Innehav av narkotika 4 363 varav 1 548 narkotikabrott av normalgraden Bruk av narkotika 4 120 Butikstillgrepp 3 075 varav 629 stölder Olovlig körning, inkl. grovt brott 2 277 varav 1 261 grova brott Knivlagen 1 255 Rattfylleri (narkotika) 1 032 Rattfylleri, inkl. grov (alkohol) 645 varav 238 grovt rattfylleri Hastighetsöverträdelse på väg 464 Övriga vägtrafikbrott 436 Våldsamt motstånd 246 Beteendebrott i trafiken 198 Övriga bötesbrott 197 Köp av sexuell tjänst 131 Skadegörelse 92 Bilbältesbrott 91 Vapenbrott 59 Överlåtelse av narkotika 52 Häleri eller häleriförseelse 46 Innehav av dopningsmedel 46 Bedrägeri 44 Vårdslöshet i trafik 44 Annan typ av stöld 42 Hot eller förgripelse mot tjänsteman 41 Hemfridsbrott eller olaga intrång 37 Tillåtande av olovlig körning 36 Övriga brott 29 Skadegörelse genom klotter 25 Förfalskningsbrott 24 Bruk av dopningsmedel 24 Övriga förfalskningsbrott 21 Ofredande 21 Olovligt brukande 20

Brottstyp Antal redovisade ärenden

Våld mot tjänsteman (ordningsvakt)

Grov vårdslöshet i trafik

Annat brott mot vapenlagen

Annat förfalskningsbrott

Missbruk av urkund

Olovlig körning, åsidosatt föreskrift

Olaga hot

Sexuellt ofredande

Källa: Polismyndigheten.

Figur 3.1 Fördelning av brottstyper i Snabbare lagföring

År 2020, redovisade ärenden

Källa: Polismyndigheten.

Preliminär statistik från Polismyndigheten för januari–april 2021

Tabell 3.4 Ärendeinflöde – inkomna K-nummer

År 2021 (januari-april)

Period Ärenden utan

fullmakt

Ärenden med

fullmaktsförfarande

Ärenden från

polisregion

Stockholm

Ärenden från polisregion Väst

Januari–april

8 408

927

6 370

1 512

Källa: Polismyndigheten.

36%

13%

9%

5%

7% 30%

Narkotikabrott Butikstillgrepp Olovlig körning Knivlagen Rattfylleribrott Övriga brott

Figur 3.2 Ärendeinflöde – inkomma K-nummer

Fördelning mellan polisregionerna (år 2021, januari–april)

Källa: Polismyndigheten.

Figur 3.3 Fördelning av brottstyper i Snabbare lagföring

År 2021, januari–april, baserat på inkomna ärenden

Källa: Polismyndigheten.

43%

17%

12% 6%

9%

13%

Narkotikabrott

Butikstillgrepp

Olovlig körning

Knivlagen

Rattfylleribrott

Övriga brott

0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000

Bergslagen

Mitt

Nord

Stockholm

Syd

Väst

Öst

Statistik från Domstolsverket beträffande tingsrätterna i polisregion Stockholm under 2020

Tabell 3.5 Antal avgjorda mål, andel avgjorda mål med tillgänglighetsdelgivning och huvudförhandling

År 2020

Tingsrätt Avgjorda mål

Andel med

tillgänglighetsdelgivning

Andel med

huvudförhandling

Attunda

1 015

88 %

41 %

Gotland

104

94 %

62 %

Nacka

321

84 %

40 %

Norrtälje

266

88 %

36 %

Solna

1 592

90 %

41 %

Stockholm

2 614

95 %

55 %

Södertälje*

113

89 %

42 %

Södertörn

2 040

91 %

29 %

Totalt

8 065

91 %

42 %

Källa: Domstolsverket. Anmärkning: Södertälje tingsrätt deltog i projektet från och med den 1 september 2020.

Tabell 3.6 Avgjorda brottmål med stämningsansökan i och utanför försöksverksamheten (SLF)

År 2020

Tingsrätt

Avgjorda

brottmål totalt

Avgjorda brottmål

utanför SLF

Avgjorda brottmål

i SLF

Andel avgjorda

brottmål i SLF

Attunda

2 725

1 633

1 092

40 %

Gotland

477

373

104

22 %

Nacka

1 114

793

321

29 %

Norrtälje

632

364

268

42 %

Solna

3 275

1 674

1 601

49 %

Stockholm

6 716

4 101

2 615

39 %

Södertälje*

994

881

113

11 %

Södertörn

6 047

4 006

2 041

34 %

Totalt SLFtingsrätter

21 980

13 825

8 155

37 %

Totalt alla tingsrätter

70 710

62 555

8 155

12 %

Källa: Domstolsverket. Anmärkning: Södertälje tingsrätt deltog i projektet från och med den 1 september 2020.

Tabell 3.7 Handläggningstid i veckor (mål med och utan huvudförhandling) från brott till avgörande i tingsrätt

År 2020

Tingsrätt Handläggningstid Handläggningstid med tillgänglighetsdelgivning

Handläggningstid utan tillgänglighetsdelgivning

Attunda

6,9

6,6

12,1

Gotland

6,0

5,9

11,0

Nacka

5,6

5,4

8,5

Norrtälje

6,7

6,4

11,2

Solna

6,6

6,1

12,1

Stockholm

6,0

6,0

8,9

Södertälje*

5,6

5,4

6,0

Södertörn

4,8

4,6

8,9

Totalt

5,9

5,7

10,0

Källa: Domstolsverket. Anmärkning: Södertälje tingsrätt deltog i projektet från och med den 1 september 2020.

Tabell 3.8 Handläggningstid i veckor för mål med huvudförhandling från brott till avgörande i tingsrätt

År 2020

Tingsrätt Handläggningstid Handläggningstid med tillgänglighetsdelgivning

Handläggningstid utan tillgänglighetsdelgivning

Attunda

6,4

6,0

13,0

Gotland

5,8

5,3

10,0

Nacka

5,4

5,0

8,4

Norrtälje

6,8

6,4

13,0

Solna

6,3

6,0

24,4

Stockholm

6,6

6,4

10,3

Södertälje*

5,3

5,3

5,6

Södertörn

4,9

4,7

11,1

Totalt

6,1

6,0

11,9

Källa: Domstolsverket. Anmärkning: Södertälje tingsrätt deltog i projektet från och med den 1 september 2020.

Tabell 3.9 Handläggningstid i veckor för mål utan huvudförhandling från brott till avgörande i tingsrätt

År 2020

Tingsrätt Handläggningstid Handläggningstid med tillgänglighetsdelgivning

Handläggningstid utan tillgänglighetsdelgivning

Attunda

7,1

7,0

11,2

Gotland

6,6

6,3

12,0

Nacka

5,9

5,6

8,6

Norrtälje

6,6

6,5

8,4

Solna

6,6

6,3

9,9

Stockholm

5,6

5,6

8,0

Södertälje*

5,9

5,9

6,0

Södertörn

4,7

4,4

8,4

Totalt

5,7

5,6

8,9

Källa: Domstolsverket. Anmärkning: Södertälje tingsrätt deltog i projektet från och med den 1 september 2020.

Tabell 3.10 Handläggningstid i veckor (mål med och utan huvudförhandling)

från åtal till avgörande i tingsrätt

År 2020

Tingsrätt Handläggningstid Handläggningstid med tillgänglighetsdelgivning

Handläggningstid utan tillgänglighetsdelgivning

Attunda

4,1

4,0

7,3

Gotland

3,3

3,2

6,6

Nacka

2,9

2,7

4,6

Norrtälje

3,4

3,1

7,6

Solna

3,9

3,6

7,6

Stockholm

3,4

3,3

4,9

Södertälje*

3,1

3,1

3,0

Södertörn

2,4

2,4

4,3

Totalt

3,3

3,1

5,4

Källa: Domstolsverket. Anmärkning: Södertälje tingsrätt deltog i projektet från och med den 1 september 2020.

Tabell 3.11 De tio vanligaste brotten som prövas i tingsrätt i Snabbare lagföring

År 2020

Brottstyp

Antal

brottsmisstankar

Antal avgjorda

mål

Antal mål med unika

brottsmisstankar*

Ringa narkotikabrott

4 140

3 572

2 514

Ringa stöld

1 158

1 015

852

Knivlagen

836

774

425

Olovlig körning, grovt brott

861

779

542

Rattfylleri

726

670

88

Olovlig körning

686

615

416

Stöld

536

454

350

Brott mot trafikförordning

522

444

368

Narkotikabrott

324

284

193

Grovt rattfylleri

218

188

129

Källa: Domstolsverket. Anmärkning: Med unika brottsmisstankar avses brottmål med endast denna typ av brottsmisstanke.

Statistik från Domstolsverket beträffande tingsrätterna under första tertialet 2021

Tabell 3.12 Antal avgjorda mål

År 2021 (januari–april)

Tingsrätt Avgjorda mål

Attunda

316

Gotland

69

Gävle

34

Göteborg

469

Hudiksvall

25

Luleå

35

Nacka

250

Norrköping

61

Norrtälje

92

Solna

543

Stockholm

1 081

Södertälje

196

Södertörn

1 096

Värmland

70

Växjö

153

Totalt

4 490

Källa: Domstolsverket.

Tabell 3.13 Sammanfattande statistik för samtliga tingsrätter

i Snabbare lagföring

År 2021 (januari–april)

Indikatorer 2021 januari–april

Antal avgjorda brottmål

4 490

Andel SLF-mål av samtliga avgjorda brottmål

37 %

Genomströmningstid, brott till avgörande 6,1 veckor Genomströmningstid, stämning till avgörande 3,4 veckor Andel med tillgänglighetsdelgivning 91 %

Källa: Domstolsverket.

3.2.4. Rapport från Stockholms tingsrätt

Stockholms tingsrätt har efter förfrågan från utredningen i mars 2021 lämnat följande rapport om försöksverksamheten vid tingsrätten.

Inledning

Försöksverksamheten med ett snabbspårsförfarande i brottmål – En snabbare lagföring – infördes vid Stockholms tingsrätt i januari 2020. I denna rapport lämnas en beskrivning av bl.a. hur tingsrätten har organiserat arbetet med snabbspåret och vilka erfarenheter som kan dras av det första året i försöksprojektet.

Organisation

Stockholms tingsrätt är indelad i fem dömande avdelningar (fyra allmänna avdelningar och Patent- och marknadsdomstolen) och en administrativ avdelning. Utöver dessa avdelningar har sedan några år tillbaka funnits en särskild enhet – enhet 6 – som handlägger vissa typer av tvistemål och som kallas för ”snabbspåret för tvistemål”.

Vid införande av försöksverksamheten Snabbare lagföring i brottmål beslutade tingsrätten, i stället för att fördela den nya måltypen på de fyra allmänna avdelningarna, att skapa en till särskild enhet – enhet 7 – på vilken målen inom verksamheten för Snabbare lagföring i brottmål handläggs. Enheten kallas för ”snabbspåret för brottmål”. Till enheten har kopplats två till tre domstolshandläggare, en bered-

ningsjurist, en handläggarchef, en § 15-ansvarig domare och en ansvarig chefsrådman.

På enheten tjänstgör i normala fall två domstolshandläggare på heltid men vid tillfälliga arbetsanhopningar kan enheten få hjälp av en tredje handläggare som då lånas in från någon av de allmänna avdelningarna. Handläggarna sköter det löpande beredningsarbetet på enheten och utför alla de arbetsuppgifter som ankommer på en handläggare. Handläggarchefen på tingsrättens avdelning 2 är, vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter, också ansvarig för handläggarna på enhet 7.

På enhet 7 tjänstgör också en beredningsjurist på heltid. Beredningsjuristens huvudsakliga arbetsuppgift är att döma i brottmål inom ramen för snabbspåret. De allra flesta mål som avgörs på handlingarna avgörs av beredningsjuristen och utöver detta ingår det i tjänsten att vara ordförande vid huvudförhandlingar ungefär en halv dag i veckan. Beredningsjuristen har vidare en viktig och central roll i enhet 7:s verksamhet. Även om mycket av det löpande beredningsarbetet utförs av handläggarna fungerar juristen i det arbetet som ett bollplank och utför även visst beredningsarbete själv. Beredningsjuristen kan också beskrivas som en samordnare/ kontaktperson såväl inom enheten som gentemot övriga delar av tingsrätten och externa aktörer som t.ex. polis och åklagare. Därtill kommer det mer administrativa uppgifter som att t.ex. upprätta rutindokument.

En ordinarie domare, f.n. ställföreträdande chefsrådmannen på avdelning 3, har, som en del av sina arbetsuppgifter, § 15-ansvaret för alla mål som handläggs på enheten. Rådmannen har också det primära ansvaret att själv, eller med hjälp av andra domare, avgöra de mål på handlingarna som beredningsjuristen inte är behörig att avgöra. Till detta kommer att t.ex. fatta beslut om avslag av offentlig försvarare och andra beslut under beredningen som inte beredningsjuristen får besluta om. Domaren är också ett bollplank för såväl handläggarna som beredningsjuristen. Domaren har även en viktig roll i tingsrättens kontakter med andra myndigheter om så behövs, t.ex. på återkopplingsmöten med polis och åklagare.

Chefsrådmannen på tingsrättens avdelning 3 har, under lagmannen, fått det övergripande ansvaret för verksamheten på enhet 7.

Inkomna och avgjorda mål samt omloppstider under år 2020

Under försöksprojektets första år, 2020, var det ett mycket stort inflöde av snabbspårsmål till tingsrätten. Det kom in knappt 3 400 mål till enhet 7 och av dessa mål avgjordes drygt 3 200 mål. Omloppstiden har varit knappt en månad.

Arbetets upplägg

För att kunna svara upp mot det stora inflödet av snabbspårsmål och avgöra ungefär samma antal som kommer in har tingsrätten nu valt att varje torsdag ha möjlighet att boka ut fyra heldags parallella snabbspårsting. Dessa ting bemannas, utöver beredningsjuristens halva ting per vecka, av domare och notarier från de fyra allmänna avdelningarna. Under sommaren, julhelger och i samband med några andra helgdagar har tingsrätten valt att vissa veckor gå ner på två parallella ting per vecka alternativt byta huvudförhandlingsdag men verksamheten stannar aldrig av helt.

Varje vecka avgörs också ett mycket stort antal mål på handlingarna av beredningsjuristen, § 15-ansvarige domaren eller andra domare om så behövs, företrädesvis på avdelning 3. Om så behövs har beredningsjuristen möjlighet att jämnt över de allmänna avdelningarna fördela ut mål som behöriga notarier där får avgöra.

Reglerna om när mål kan avgöras på handlingarna eller först efter huvudförhandling är desamma för snabbspårsmålen som för andra brottmål. Tingsrätten har utifrån gällande regelverk avgjort så många mål på handlingarna som bedömts lämpligt.

Erfarenheter från om försöksperiodens första tid

Chefsrådmannen E.L.: Min erfarenhet är att det hittills har varit ett mycket lyckat försöksprojekt. Eftersom det är ett oerhört stort inflöde av mål behövs en tydlig organisation och skickliga medarbetare som är erfarna. Vidare behöver organisationen vara flexibel för att hela tiden kunna svara upp mot ett ökat eller minskat inflöde av mål och det måste också finnas ett fungerande system med en ”back-up” organisation (ersättare/bevakare) som snabbt kan hoppa in och hjälpa till om t.ex. någon medarbetare blir sjuk eller har semester. Detta

gäller såväl handläggare, beredningsjurist som § 15-ansvarig domare. Annars blir organisationen lätt sårbar och finns en stor risk att det exempelvis snabbt byggs balanser av mål.

§ 15-ansvarig domare, rådmannen M.H.: Jag har nästan bara positiva erfarenheter av försöksprojektet. Arbetsformerna – såväl internt som externt – medför att målen avgörs mycket snabbt, utan att man gör avkall på rättssäkerheten. Återkopplingsmötena med polis och åklagare innebär att tingsrätten på ett enkelt och formlöst sätt kan framföra synpunkter på handläggningen innan målen kommer till domstolen. Den nya delgivningsformen innebär också att den stora merparten av målen kan avgöras och att förhandlingar inte behöver ställas in. Jag har oerhört goda erfarenheter av tillgänglighetsdelgivning – målen avgörs och hittills har i princip inga klagomål från tilltalade inkommit över delgivningsformen. Tvärtom är det min uppfattning att fler faktiskt infinner sig på tingsrätten än i de vanliga brottmålen. Sedan tycker jag att det är roligt att arbeta i en sådan liten och tight organisation som vi har gjort hittills. Det innebär en större teamkänsla och ett ytterligare ansvarstagande från alla som arbetar med målen.

Beredningsjuristen S.O.: Min upplevelse av försöksprojektet är mycket positiv. Den nya delgivningsformen underlättar arbetet bland annat genom att det inte behöver läggas extra tid på delgivning, till exempel i form av försök att nå parten per telefon, inför huvudförhandling eller dom på handlingarna. Jag upplever det också som positivt att det påstådda gärningstillfället i regel ligger nära i tiden med utsatt huvudförhandling eller dom på handlingarna, eftersom parterna ofta har händelsen ”färskt i minnet”. Det kan även vara en anledning till att så pass många infinner sig på tingsrätten eftersom händelsen inte upplevs som alltför avlägsen i tiden. Gällande samarbetet med åklagare och polis anser jag att det bidrar till ökad effektivitet genom att respektive led i rättskedjan får en ökad förståelse för hur respektive organisation arbetar och varför. Det ger vidare en möjlighet att snabbt identifiera eventuella svagheter i försöksprojektet samt vidta åtgärder för att komma till rätta med dessa. Av samma anledning anser jag att det är en stor fördel att tingsrätten har haft en egen enhet för försöksprojektet. Genom att ha en liten och tight organisation, i kombination med den stora mängden mål som har hanterats inom ramen för försöksprojektet, har gruppen kunnat fånga

upp och diskutera olika frågeställningar och på så sätt kunnat få en god rutin på hanteringen av målen.

Handläggarchefen A.C. och domstolshandläggarna J.B., W.L. och M.E.I: Vi tycker att det har fungerat riktigt bra med Snabbare lagföring. Det har varit ett intensivt arbete med tanke på mängden mål. Men tack vare att man har kunnat använda sig av tillgänglighetsdelgivning så har det underlättat handläggarnas arbetsuppgifter genom att man inte behöver lägga så mycket tid på delgivning. Det har varit en stor fördel med att handlägga målen på en egen enhet då vi som arbetar inom enheten lättare har kunnat planera tingen och att vi snabbt har hanterat rutinfrågor som dykt upp i början av projektet.

Avslutande ord

Tingsrätten har alltså i princip bara goda erfarenheter av detta försöksprojekt. Utöver det som kommit fram ska också lyftas fram att tingsrättens valda organisation med en egen snabbspårsenhet också bidrar till att mer tid på de fyra allmänna avdelningarna kan ägnas åt de lite mer krävande och omfattande brottmålen som nu allt mer kommer in till domstolen. Vi hoppas därför att försöksprojektet kommer att permanentas framöver.

3.2.5. Rapport från Södertörns tingsrätt

Södertörns tingsrätt har efter förfrågan från utredningen i mars 2021 lämnat följande rapport om försöksverksamheten vid tingsrätten.

Inledning

Försöksverksamheten med ett snabbspårsförfarande i brottmål – En snabbare lagföring – infördes vid Södertörns tingsrätt i januari 2020. Nedan följer en beskrivning av hur tingsrätten har organiserat arbetet med snabbspåret och vilka erfarenheter vi kan dra av det första året i försöksprojektet.

Organisation och införandeprocess

Södertörns tingsrätt är indelad i sex dömande avdelningar och en administrativ avdelning. Samtliga dömande avdelningar handlägger brottmål.

Vid införande av försöksverksamheten Snabbare lagföring i brottmål beslutade tingsrätten att två avdelningar skulle vara pilotavdelningar och ta hand om handläggningen av samtliga snabbspårsmål under ett drygt halvår för att på så sätt samla på sig värdefulla erfarenheter som hela organisationen sedan kunde dra nytta av.

En särskild arbetsgrupp tillsattes som bestod av chefsrådmannen, en rådman, handläggarchefen och en handläggare från respektive pilotavdelning. Tingsrättens stabschef ledde arbetsgruppen. Arbetsgruppen fick i uppgift att svara för införandeprocessen och inledde sitt arbete med att göra ett studiebesök på Solna tingsrätt som redan ingick i projektet. Syftet med studiebesöket var att få ta del av värdefull erfarenhet och rutindokument som Solna tingsrätt arbetade utifrån. Medlemmarna i arbetsgruppen har därefter tagit fram ett rutindokument anpassat efter vår domstol, deltagit i införandemöten med övriga aktörer i rättskedjan inom vårt upptagningsområde och ansvarat för utbildning av övriga medarbetare.

Pilotavdelningarna förstärktes med en handläggarresurs och en beredningsjurist under införandefasen. Beredningsjuristens huvudsakliga arbetsuppgift var att avgöra mål på handlingarna. Inledningsvis satt ordinarie domare från pilotavdelningarna på förhandlingar för att skapa sig en bild av hur snabbspåret fungerade.

Handläggarna från pilotavdelningarna inledde efter en tid ett samarbete med s.k. ambassadörer från de övriga avdelningarnas handläggargrupper. Tanken var att ambassadörerna gradvis skulle kunna lära sig de nya rutinerna och sedan föra kunskapen vidare till sina medarbetare på den egna avdelningen. Olika yrkeskategorier fick också riktade utbildningar och delar av en uppstartsdag under 2020 ägnades åt snabbspåret. Efter sommaren 2020 kunde handläggarna på samtliga avdelningar bereda snabbspårsmålen.

De två handläggarna som ingick i den särskilda arbetsgruppen fungerar i dag som samordnare/kontaktpersoner och deltar i de återkopplingsmöten som hålls med polis och åklagare en gång i månaden. Arbetsgruppen har fortsatt ansvar för frågor som rör snabbspåret, exempelvis uppdatering av rutindokumentet, utbildningsinsatser och

utsättningsfrågor inför storhelger m.m. Gruppen träffas en gång i månaden för att lyfta frågor som rör snabbspåret.

Inkomna och avgjorda mål samt omloppstider under år 2020

Under 2020 har tingsrätten fått in 2 507 mål och avgjort 2 241 mål inom ramen för snabbare lagföring. Från det att ett mål kommer in till domstolen till dess att domstolen meddelar dom tar det i genomsnitt lite drygt två veckor. I ungefär 70 procent av målen meddelar tingsrätten dom utan att hålla någon förhandling.

Arbetets upplägg

För att kunna ta hand om det stora inflödet av snabbspårsmål och avgöra ungefär samma antal som kommer in har tingsrätten nu (februari 2021) valt att varje torsdag ha möjlighet att boka ut tre heldagsting för snabbspårsmål jämfört med tidigare två. Dessa ting bemannas av samtliga avdelningar och ambitionen är att ha samma antal förhandlingar under hela året. Det är framför allt fiskaler och notarier som sitter ordförande på förhandlingarna.

Inför julhelgerna minskade tingsrätten på sina utsättningar men tog igen det genom att sätta ut extrating i januari. Dessutom har tingsrätten satt ut några extrating för s.k. falska snabbspår som bemannas av domare från den administrativa avdelningen. I den mån ett snabbspårsting inte blir fullt fylls det också löpande på med s.k. falska snabbspårsmål.

Varje vecka avgör avdelningarna också ett mycket stort antal mål på handlingarna. Reglerna om när mål kan avgöras på handlingarna eller först efter huvudförhandling är desamma för snabbspårsmålen som för andra brottmål. Sedan tidigare finns väl inarbetade rutiner för att avgöra mål på handlingarna och de mål som kan slutföreläggas och sedan avgöras på handlingarna blir aldrig liggande på avdelningarna.

Erfarenheter från försöksperiodens första tid

Stabschefen K.P.B.: Det är viktigt med en tydlig struktur för den domstol som ska börja arbeta med snabbspårsmål eftersom det rör sig om stora mängder mål som kommer in varje vecka. Förberedelsefasen ska inte underskattas. Jag tror att det var en mycket god idé att låta två pilotavdelningar arbeta med snabbspårsmålen och samla erfarenheter innan samtliga avdelningar blev involverade.

Inledningsvis, men också senare, har det funnits en hel del mål som är s.k. falska snabbspårsmål, dvs. mål där misstänkt fått information av polisen om att det ska hanteras som ett snabbspårsmål, men där det av olika anledningar sedan inte går att hantera som ett sådant mål. Det är bra att ha ett tänk också kring dessa. För att handläggningstiderna inte ska bli för långa kan det vara bra att utnyttja extra ting eller delar av snabbspårstingen som inte blir fulla för den här typen av mål. Den som är misstänkt i ett s.k. falskt snabbspårsmål mål förväntar sig ju också en snabb handläggning.

Återkopplingsmötena med polis, åklagare och andra aktörer i rättskedjan har varit ett lysande exempel på hur vi kan förbättra det praktiska samarbetet oss emellan. Sträckan mellan ord och handling har varit föredömligt kort. Mötena har också gett oss en stor förståelse för varandras arbete och motivation för projektet.

En stor vinst utifrån mitt perspektiv som domare är att gärningarna är så ”färska” vilket gör att såväl parter som vittnen har en mycket klar bild av vad som inträffat. De mål som går till förhandling tar relativt kort tid eftersom åklagaren sällan behöver konfrontera någon med vad som har stått i förundersökningen. När det gäller poliser och butikskontrollanter, som ofta måste vittna i flera olika mål, märker jag en stor skillnad. I snabbspårsmålen kan de berätta fritt om en händelse jämfört med i andra mål där det ofta förekommer att poliser och butikskontrollanter hänvisar till tidigare rapporter och inte minns någonting ytterligare. Detta leder också till att det är omöjligt för dem att svara på följdfrågor.

Tilltalade (men också vittnen och målsägande) har spontant sagt att det var skönt att det gick så snabbt eftersom väntan på en förhandling i sig kan vara jobbig. Hur de tilltalade upplever snabbspåret och vårt sätt att skriva dom är något som tingsrätten kommer att undersöka i en brukarundersökning med telefonintervjuer under 2021. Målsägandeperspektivet kommer vi att återkomma till i brukarundersök-

ningar när dessa blir möjliga att genomföra med hänsyn till den rådande pandemin.

Tillgänglighetsdelgivning är vidare en mycket smidig lösning för mål som ska hanteras snabbt genom hela rättsprocessen och en förutsättning för att parterna ska få en snabb hantering. Man borde undersöka möjligheter att utvidga tillgänglighetsdelgivningens användningsområde.

Rådmannen F.N.: När systemet väl är ”up and running” är det fantastiskt. Allt går så smidigt och snabbt. Att ta emot, lägga upp och stämma ut ett mål tar inte mer än några minuter om det är ett slutföreläggande. Förhandlingsmålen är det lite mer pyssel med eftersom vi försöker ta hänsyn till att poliser och tolkar inte ska behöva komma tillbaka flera gånger samma dag, vilket är ett moment som tillkommer jämfört med vanliga brottmål. Samtidigt vägs det absolut upp av övriga tidsvinster som systemet ger.

Inkörningsperioden är något längre och arbetsmässigt tyngre än vad man hittills velat ge sken av. Man får räkna med att det tar minst ett halvår, snarare uppemot ett år, innan man ser de stora positiva vinsterna. Detta eftersom man under denna period får in alla mål som ligger i balans hos polisen samtidigt som allting nytt ramlar in på en gång. Om man dessutom gör som vi gjorde och la snabbspåren ovanpå den ordinarie utsättningen så blir det mer att göra. Men efter ett år så är allting mycket bättre.

För mycket fokus i systemet ligger på förhandlingar. Ska systemet fungera och ge stora fördelar måste betoningen mycket tydligare ligga på att målen slutföreläggs. En baksida med detta är att förhandlingsarbetet blir tyngre på så sätt att förhandlingarna måste bemannas med ordinarie domare och nämndemän. Det är alltså långt ifrån ”bara notarier” som avgör snabbspår.

Om systemet ska bli än mer populärt så krävs att effektiviteten i denna del ökar. Fler domar på handlingarna och man bör också överväga om tingsrätten (så som snart blir möjligt när en häktningsförhandling kan övergå i en huvudförhandling) skulle kunna vara domföra med domare utan nämndemän.

Administrative juristen C.B.: Delgivningssättet tillgänglighetsdelgivning har medfört stora effektivitetsvinster för domstolen. Att jaga delgivningar eller att kontrollera att förenklad delgivning tilllämpats på föreskrivet sätt kan – framför allt när det rör sig om heldagsting – vara en tidsödande aktivitet för protokollföraren. Till-

gänglighetsdelgivning är enkelt att tillämpa och kontrollera, vilket innebär att tingsnotarier, beredningsjurister och domare ofta kan spendera sin tid på annat än delgivningsfrågan.

Utifrån domarperspektivet har jag bara positiva erfarenheter av Snabbare lagföring och jag ansluter mig till det som K.P.B. anfört i den delen.

Handläggarna M.L. och L.K.: Efter att arbetet med snabbare lagföring etablerats på avdelningarna så har det blivit ett resurseffektivt sätt att arbeta på. Tillgänglighetsdelgivningen gör att mål som annars kan vara svårdelgivna och tidskrävande handläggs mycket fortare. Det är även enklare att få tag i vittnen och målsäganden med färska kontaktuppgifter, och i de flesta fall är de redan medvetna om den preliminära dagen för huvudförhandling. Snabbare lagföring öppnar även upp möjligheten att få kontakt med tilltalad, där denne är aktuell i andra ibland svårdelgivna mål på tingsrätten (både genom färska kontaktuppgifter och i salen).

Även om snabbare lagföring medför en mindre arbetstopp när målen ska bokas ut till huvudförhandling så överväger fördelarna den nackdelen.

Återkopplingsmötena med polis och åklagare och andra aktörer i rättskedjan har öppnat upp för en bättre samverkan både inom och utanför snabbare lagföring. Arbetssättet leder till att vi har en snabbare genomströmning av brottmål, utan att höja arbetsbelastningen på handläggarsidan.

Sammanfattningsvis

Sammanfattningsvis har alltså tingsrätten mycket goda erfarenheter av snabbspåret. De goda erfarenheterna gäller samtliga yrkeskategorier och vi hoppas därför att försöksprojektet kommer att permanentas framöver.

3.3. Beståndsdelarna i det utvecklade snabbförfarandet

Snabbare lagföring består av tre delar som ensamma inte har den styrka som de har tillsammans. Det går att beskriva det som en pall med tre ben som tillsammans håller upp verksamheten. Alla tre delar är lika viktiga för helheten.

Figur 3.4 Beståndsdelarna i Snabbare lagföring

Genom ett anpassat regelverk, en förbättrad arbetsmetod och utvecklad samverkan kan de åtgärder som tillsammans utgör Snabbare lagföring åstadkommas.

Anpassat regelverk

– Tillgänglighetsdelgivning i brottmål. – Tillgänglighetsdelgivning under förundersökningen för slutunder-

rättelse. – Omedelbar tillgänglighetsdelgivning i brottmål. – Personutredning ska kunna beslutas av polisiär förundersöknings-

ledare. – Slutunderrättelse utan delgivning och på elektronisk väg. – Förhandsgodkännande för strafföreläggande (utvecklad form av

fullmaktsförfarande). – Bestämmelser om uppdelad handläggning och deldom.

I betänkandet finns förslag som mer allmänt avser reformer i brottmålsprocessen och som visserligen möjliggör och underlättar snabbare lagföring men som avser att förbättra processen för samtliga mål och ärenden.

– Förändrade bestämmelser om förenklad delgivning. – Förändrade bestämmelser om strafföreläggande. – Nya bestämmelser om brottsbekämpande myndigheters och dom-

stolars tillgång till Skatteverkets beskattningsdatabas. – Enklare och rättvisare system för att återbetala kostnader till staten

för provtagning och analys av blod, urin och saliv i brottmål.

Utformningen av det anpassade regelverket för Snabbare lagföring redovisas i respektive avsnitt.

Arbetsmetod

Den arbetsmetod som används i försöksverksamheten gäller framför allt polisen eller den brottsutredande delen av processen. De fundamentala delarna av arbetsmetoden har hämtats från det tidigare projektet Brå-Lean (se en utförligare beskrivning i Brås rapport 2015:9, se också avsnitt 4.2.2 och 4.3.2 i Ds 2017:36).

Polis i yttre tjänst ska utreda brottet och vidta de utredningsåtgärder som är möjliga (se bl.a. 3 a § FuK). Den inriktningen har varit etablerad sedan länge i Polisens nationella utredningsdirektiv (PNU). Förmågan att genomföra detta i praktiken har dock förbättrats genom Snabbare lagföring. Metoden bygger på att polis i yttre tjänst ska kunna ringa eller ha kontakt med en polisiär förundersökningsledare. På det sättet kan utredningsåtgärderna kvalitetssäkras och en god utredning tillförsäkras redan från början. Det ger också utrymme för återkoppling och för att med tiden i det praktiska arbetet förbättra kvaliteten och förmågan att arbeta med och utreda mängdbrott. I försöksverksamheten ingår nya verktyg för polisen som kan vara komplexa och komplicerade för den ovane att hantera. Till exempel ska den misstänkte få information om tillgänglighetsdelgivning och ett preliminärt besked om tid för huvudförhandling. Om den misstänkte erkänner brottet kan i vissa fall ett fullmaktsförfarande för strafföreläggande användas. Hanteringen av den frågan är av både avancerad administrativ och juridisk natur. Det behövs således en funktion som kan hantera dessa frågor. Den jourhavande polisiära förundersökningsledaren löser därför flera funktioner som behövs i Snabbare lagföring. Den jourhavande förundersökningsledaren är därför helt

central i försöksverksamheten. På många sätt har funktionen uppgifter som påminner om åklagarens roll. Den jourhavande förundersökningsledaren hanterar inte endast ärendet initialt utan ser också till att ärendet slutförs och kan redovisas till åklagaren. Det innebär att antalet överlämningar inom polisverksamheten minimeras och behovet av att flera funktioner ska behöva sätta sig in i samma ärende minskar.

Genom att polis i yttre tjänst kan få kontakt med en jourhavande förundersökningsledare möjliggörs en bättre och snabbare utredning. Det innebär också att förundersökningsledaren kan ge direktiv om utredningen direkt, t.ex. om att förundersökning inte ska inledas eller läggas ner. På så sätt sparas resurser som hade gått till spillo om mer utredningsresurser hade lagts på ärendet. Genom att utredningen blir bättre från början förloras inte lika mycket arbete som annars behöver läggas ner för att komplettera utredningen. Funktionen med en jourhavande förundersökningsledare ställer stora krav eftersom det är en funktion som ska bemannas dygnet runt och besitta en hög kompetens inom flera discipliner. Samtidigt kan helheten för polisverksamheten stärkas genom att ett mycket stort antal ärenden kan utredas och färdigställas i den jourmiljön.

En viktig komponent har varit att stärka och erbjuda polispersonal i yttre och inre tjänst möjlighet till relevant utbildning och fortbildning. Med återkoppling och feedback på sitt arbete har polispersonal vid sidan av utbildning och fortbildning också med tiden kunnat stärka sin förmåga.

En del av arbetsmetoden berör också tingsrätterna. Med det nya delgivningssättet tillgänglighetsdelgivning och förbokade preliminära tider för huvudförhandling har beredningen av brottmål i tingsrätterna förenklats och underlättats. Polisens åtgärder under förundersökningen bidrar till en mer rationell hantering av brottmål i tingsrätten.

Samverkan

Metoden med samverkan har, precis som arbetsmetoden, hämtats från Brå-Lean. Det tidigare projektet byggde på återkoppling från åklagare, till förundersökningsledare och utredare till poliser i yttre tjänst. I försöksverksamheten har denna samverkan och återkoppling tagits ett steg längre genom att också domstolarna, Rättsmedi-

cinalverket och Kriminalvården är involverade. Samverkan sker också på olika nivåer, lokalt, regionalt och nationellt.

Grunden i samverkan är de återkopplingsmöten som regelbundet sker på lokal nivå. Dessa äger rum med cirka 2–4 veckors mellanrum. I dessa deltar framför allt representanter från domstolen, kontaktåklagare och införandeansvarig och andra funktioner inom polisen. Kriminalvården deltar också vid de lokala mötena. Vid dessa möten diskuteras statistik, rutiner och utvecklingsmöjligheter. Det gör att ev. misstag som skett fångas upp och inte blir satta i system. Det finns också stora möjligheter för aktörerna att underlätta varandras arbeten genom att man diskuterar hur informationsutbytet närmare ska gå till, t.ex. uppmärkning av ärenden, rutiner för hur dokument ska skickas, vad som ska tydliggöras i de dokument som skickas osv. Det ger en större förståelse för de roller som finns och innebär att kontaktvägarna mellan aktörerna blir mindre. Det innebär att möjligheteten till samordning ökar så att inte en aktör t.ex. ändrar sina rutiner som påverkar en annan aktör negativt.

3.4. Från försöksverksamhet till ett permanent snabbförfarande i brottmål

3.4.1. Försöksverksamheten ska bli permanent

Förslag: Försöksverksamheten ska bli permanent och ett snabb-

förfarande i brottmål ska införas i hela landet.

Försöksverksamheten med Snabbare lagföring inleddes i början av 2018. Inledningsvis deltog endast tre lokalpolisområden (LPO Järva, tidigare Rinkeby, LPO Södra Roslagen, tidigare Täby och LPO Solna). Därefter utökades verksamheten till samtliga sju lokalpolisområden i polisområde Stockholm Nord under 2019 och därefter till hela polisregion Stockholm 2020. Det har visat sig vara en riktig strategi med en successiv utbyggnad. Under 2021 utökades verksamheten till ett polisområde i varje polisregion i landet.

Försöksverksamheten omfattar enklare mängdbrott som trafikbrott, narkotikabrott och tillgreppsbrott i butik. Med tiden har också andra brottstyper ingått, bl.a. köp av sexuell tjänst, våldsamt motstånd och skadegörelse.

Försöksverksamheten har gett goda resultat i kvalitativa och kvantitativa mått. Under 2020 avgjordes över 8 000 brottmål i försöksverksamheten. Det motsvarar 37 procent av avgjorda brottmål med stämningsansökan för de åtta tingsrätter som deltog i försöksverksamheten och 12 procent av samtliga brottmål i landet. Under 2021 tillkom ytterligare sju tingsrätter i försöksverksamheten. Hela försöksverksamheten utgör därför redan i dag en stor del av tingsrätternas verksamhet i brottmål. För den brottsutredande verksamheten ingår sedan 2020 hela polisregion Stockholm i försöksverksamheten och från och med 2021 samtliga polisregioner i landet, dock i något mindre omfattning för regionerna utanför Stockholm.

Genomströmningstiden har i snitt uppgått till 5,9 veckor från brott till avgörande för de brott som prövats i domstol. Det nya delgivningssättet, tillgänglighetsdelgivning bidrar, vilket Brå lyft fram i sin utvärdering, till de snabba handläggningstiderna. Det är dock tydligt att också andra faktorer som polisens och övriga myndigheters ändrade arbetsmetoder och samverkan mellan myndigheterna har bidragit till en mer rationell och resurseffektiv handläggning.

Kvalitetsmässigt har nivån på brottsutredningarna förbättrats. En snabb lagföring behöver således inte innebära avkall på rättssäkerhet eller kvalitet. Som JK framhållit har försöksverksamheten fungerat mycket väl utifrån de frågor som Justitiekanslern har fokuserat på. JK konstaterade att trots att snabbförfarandet handlar om skyndsam mängdhantering har grundläggande rättssäkerhetskrav – rörande exempelvis offentlig försvarare, tolk och delgivning av brottsmisstanke – tillgodosetts i den granskande verksamheten.

Snabbare lagföring innebär inte heller, till skillnad från t.ex. en lösning med jourdomstolar, att några betydande resurser behöver tillskjutas till verksamheterna. Under en införandefas innebär det dock vissa ansträngningar, bl.a. för Polismyndigheten och tingsrätterna. Det gäller framför allt under det första året. Utrednings- och lagföringsverksamheten påverkas givetvis positivt av ytterligare resursförstärkningar men verksamheten med snabbförfarandet och dess positiva effekter är inte beroende av det. Sättet att snabbt lagföra personer för enklare mängdbrott innebär i sig en resurseffektiv och rationell hantering för rättsväsendet.

Det finns starka skäl att låta försöksverksamheten övergå till en permanent ordning. Det föreslås därför att försöksverksamheten ska

bli permanent och att ett permanent snabbförfarande i brottmål ska införas i hela landet.

3.4.2. Successiv utbyggnad

Förslag: De författningsändringar som föreslås ska träda i kraft

den 1 januari 2023 för att möjliggöra ett införande av ett snabbförfarande i brottmål i hela landet. Även om ett permanent förfarande därmed kan tillämpas i hela landet, rekommenderas att införandet av snabbförfarandet sker successivt under 2023–2024 för att åstadkomma största möjliga genomslag och för att minska risken för verksamhetsstörningar.

Bedömning: Försöksverksamheten bör, som en del i ett steg mot

ett permanent införande, utökas till flera polisområden under 2022.

Polisverksamheten är den verksamhet som i störst utsträckning påverkas av det förändrade arbetssättet. En förutsättning för att det nya arbetssättet med jourhavande förundersökningsledare ska fungera är att verksamheten redan har gjort de förändringar som krävs när det gäller t.ex. uppdelning av funktionerna stationsbefäl och förundersökningsledare. En annan förutsättning är att jourvarande förundersökningsledare finns att tillgå som har förmåga att hantera den något mer komplexa rollen.

Ett införande ställer också stora krav på polisverksamheten framför allt under det inledande året som förfarandet införs. Med en stegvis uppbyggnad har volymerna av ärenden kunnat öka successivt. För Rättsmedicinalverket och Kriminalvården som i stor utsträckning påverkas av antalet ärenden är det viktigt att införandet sker på ett planerat och successivt sätt. Rättsmedicinalverket har redan under försöksverksamheten i stor utsträckning påverkats men har med ett successivt införande fått tid på sig att ställa om och anpassa sin verksamhet. Myndigheten kommer fortsätta att påverkas av utbyggnaden. Kriminalvården har hittills påverkats i mindre omfattning men kommer påverkas i större utsträckning när snabbförfarandet utökas ytterligare.

Utvidgning av försöksverksamheten under 2022

För att underlätta det kommande permanentandet av snabbförfarandet bör försöksverksamheten utökas under 2022. Från och med 2021 infördes Snabbare lagföring i samtliga polisregioner. I en föreslagen utvidgning under 2022 utvidgas snabbförfarandet ytterligare innan ett permanentande under 2023–2024. Själva förslaget om en fortsatt utvidgning av försöksverksamheten under 2022 behandlas inte i detta betänkande utan hanteras av myndigheterna i försöksverksamheten. Förslaget till utvidgning är dock preliminärt tänkt att utformas enligt nedan.

Tabell 3.14 Preliminärt förslag till utvidgning av försöksverksamheten

under 2022

Nya polisområden, åklagarkammare och tingsrätter

Polismyndigheten Åklagarmyndigheten Tingsrätterna

Polisregion Nord: Del av Po Norrbotten, del av Po Västerbotten, del av Po Jämtland och del av Po Västernorrland

Åklagarområde Nord-Mitt: åklagarkammarna i Sundsvall (delvis), Umeå (delvis) och Östersund

Sundsvalls tingsrätt Umeå tingsrätt Östersunds tingsrätt

Polisregion Bergslagen: Po Örebro

Åklagarområde Väst-Bergslagen: åklagarkammaren i Örebro

Örebro tingsrätt

Polisregion Mitt: Po Uppsala

Åklagarområde Nord-Mitt: åklagarkammaren i Uppsala

Uppsala tingsrätt

Polisregion Väst: Po Skaraborg och Po Älvsborg

Åklagarområde Väst-Bergslagen: åklagarkammarna i Borås och Skövde

Alingsås tingsrätt Borås tingsrätt Skaraborgs tingsrätt

Polisregion Öst: resterande del av Po Östergötland och Po Jönköping

Åklagarområde Syd-Öst: åklagarkammarna i Jönköping och Linköping

Eksjö tingsrätt Jönköpings tingsrätt Linköpings tingsrätt

Polisregion Syd: Po Malmö

Åklagarområde Syd-Öst: Malmö åklagarkammare

Malmö tingsrätt

Permanent införande under 2023–2024

Enligt direktiven till utredningen ska åtgärderna för ett permanent snabbförfarande i brottmål genomföras senast under 2022. Förslaget med en utökad försöksverksamhet under 2022 utgör ett steg mot ett permanent införande. Försökslagstiftningen (lagen [2018:160] om

försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål) gäller till utgången av 2022. De författningsförslag som föreslås bör därför beslutas under 2022 och träda i kraft den 1 januari 2023 för att övergången från försöksverksamheten till ett permanent snabbförfarande i brottmål ska kunna ske utan avbrott. Förändringarna mellan försökslagstiftningen och de förslag som lämnas i detta betänkande är i grunden små. Arbetssättet och samverkansmodellen är också desamma.

Som en utveckling av snabbförfarandet föreslås nya reformer och utveckling av bl.a. förenklad delgivning, tillgänglighetsdelgivning och strafförelägganden. Därutöver föreslås också reformer på områden som mer generellt träffar brottmålsprocessen.

3.4.3. Omfattning och avgränsning av snabbförfarandet

Bedömning: I försöksverksamheten har omfattningen och avgräns-

ningen av snabbförfarandet styrts av vissa kriterier i stället för en uppräkning av vissa brottstyper. I ett permanent snabbförfarande bör utgångspunkten vara densamma. Som utgångspunkt bör brott som är lätta och snabba att utreda kunna ingå i snabbförfarandet. Brottet bör typiskt sätt inte ta längre än några få veckor att utreda. Lagöverträdare under 18 år ska inte ingå i snabbförfarandet utan ingår i ett särskilt och separat snabbförfarande.

Det ska vara möjligt att utveckla snabbförfarandet och inkludera nya brottstyper, t.ex. våld och hot mot tjänsteman eller våld och hot mot personal i offentliga miljöer, exempelvis butiksanställda samt i viss mån även brottslighet som inte utreds direkt på brottsplatsen, t.ex. brott av svårdelgivna eller brottsaktiva personer, personer i kriminell miljö eller personer med hemvist utomlands som riskerar att anhållas eller häktas för att säkerställa lagföring.

I avsnitt 4.4 i Ds 2017:36 redogörs för att det i snabbförfarandet ska ingå enklare mängdbrott, t.ex. ringa stöld och stöld i butik, skadegörelse, brott mot knivlagen, ringa narkotikabrott (bruk och innehav), narkotikabrott (innehav), olovlig körning, också grovt brott, rattfylleri, grovt rattfylleri och andra brott enligt trafikbrottslagen och trafikförordningen. I försöksverksamheten har framför allt denna brottslighet som räknats upp omfattats och utgjort majoriteten av

de brott som behandlats. De brottsutredningar som har ingått har framför allt varit sådana som initierats av polisen själva eller där gärningspersonen blivit envarsgripen, t.ex. i samband med ett tillgrepp i en butik. Polisen har då haft möjligt att påbörja utredningen direkt i samband med brottet. I många fall har utredningen av brottet kunnat färdigställas på plats. I andra fall har ytterligare åtgärder behövts för att utredningen ska bli klar. När det t.ex. gäller narkotikabrott eller rattfylleribrott behövs många gånger en analys i laboratorium. För att tidsmålen i försöksverksamheten ska kunna hållas behöver analysen göras relativt snabbt. Både NFC och Rättsmedicinalverket har inom ramen för snabbförfarandet kunnat bidra med snabba analyssvar för att polisutredningen ska kunna färdigställas snabbt.

I snabbförfarandet har också annan brottslighet än den som tidigare räknats upp tagits in, t.ex. köp av sexuell tjänst, vissa häleriförseelser, våldsamt motstånd, skadegörelse och vissa okomplicerade våldsbrott.

Det bör liksom tidigare vara en utgångspunkt att det i snabbförfarandet ska ingå brottslighet som är enkel och snabb att utreda. Som utgångspunkt bör brottet typiskt sätt inte ta mer än ett fåtal veckor att utreda. Det hindrar dock inte att det i enskilda fall ska vara möjligt att inkludera brott som av praktiska skäl behöver mer tid för utredningen.

Den misstänktes rätt till försvarare

I vissa brottsutredningar har den misstänkte vägrat att uttala sig eller begärt en offentlig försvarare. I vissa fall är det uppenbart att en offentlig försvarare inte kommer att förordnas. Det åligger dock tingsrätten och inte polisen att ta ställning till denna fråga. Det har därför varit nödvändigt att kunna kalla den misstänkte till ett senare förhör och få en snabb prövning av den misstänktes begäran om en offentlig försvarare. Även om den misstänkte inte får en offentlig försvarare har denne rätt att anlita en privat försvarare. I snabbförfarandet har därför en metod använts som innebär att den misstänkte direkt på plats kallats till ett nytt förhör om förhöret inte kan färdigställas i samband med ingripandet. Det har varit nödvändigt att utveckla nya metoder för att förhindra att vissa misstänkta personer medvetet försöker förhindra eller fördröja polisutredningen. Det har också varit fråga om legitima behov för misstänkta personer att

anlita och konsultera försvarare. Med den metod som utvecklats och använts i projektet har en snabb lagföring kunnat säkerställas samtidigt som den misstänktes rätt att anlita och konsultera försvarare har upprätthållits.

Inga personer under 18 år

Liksom tidigare bör lagöverträdare under 18 år inte ingå i snabbförfarandet utan ska ingå i ett särskilt och separat snabbförfarande. Tillgänglighetsdelgivning och fullmakt för strafföreläggande bör normalt inte komma ifråga för personer under 18 år.

Fler brottstyper

Det bör vara möjligt att framöver inkludera fler brottstyper och inkludera de brottstyper som tar något längre tid att utreda under förutsättning att det passar in på snabbförfarandets arbetsmetod. I försöksverksamheten har med tiden också nya brottstyper tagits in och andra brott än sådana som kan utredas direkt på plats. Det bör framöver övervägas att inkludera vissa mindre komplicerade målsägandebrott (brott mot person) som ur ett allmänt perspektiv är angelägna att utreda och lagföra snabbt. Det kan t.ex. handla om våld och hot mot tjänsteman eller våld och hot mot personal i offentliga miljöer, exempelvis brott mot butikspersonal, personal i kollektivtrafiken eller offentliga inrättningar som simhallar eller bibliotek.

Speciella ärenden

I projektet har också utvecklats ett sätt att hantera brott som ligger något vid sidan av det ursprungliga syftet. Som exempel kan nämnas det som just nu pågår i polisregion Stockholm och som går under arbetsnamnet Snabbare lagföring i efterhand. Metoden går ut på att brott som utreds tas in i ett senare sammanhang i snabbförfarandet, t.ex. vid ett förhör eller i samband med slutunderrättelse. Det kan t.ex. handla om brott som inledningsvis handlagts som ett ärende i Snabbare lagföring men av olika skäl blivit fördröjt eller behövt brytas ut ur snabbförfarandet. Det har då varit möjligt att få in ärendet i

snabbförfarandet igen men i ett senare skede. Det kan också handla om personer som är svårdelgivna eller väldigt brottsaktiva. Brott av dessa personer har också kunnat inkluderas i Snabbare lagföring för att säkra delgivningen i tingsrätten och därmed en snabb lagföring. En annan målgrupp är personer i kriminell miljö som polisen fokuserar på. Det bör därför finnas ett utrymme för dessa specialfall att inkluderas i snabbförfarandet också i framtiden.

Ytterligare en möjlighet är att inkludera de brott som begås av lagöverträdare med hemvist utomlands som riskerar att anhållas och häktas på grund av flyktfara. Dessa frihetsberövas i första hand för att säkra lagföringen. Med en arbetsmetod för snabbare lagföring och för att säkra delgivningen i tingsrätten kan dessa brott i stället ingå i snabbförfarandet. På så sätt undviks att dessa personer behöver frihetsberövas i avvaktan på rättslig prövning när dessa inte riskerar en frihetsberövande påföljd.

Som utgångspunkt bör volymerna för dessa speciella sätt att hantera ärenden hållas begränsade för att det ursprungliga syftet med förfarandet inte ska förskjutas alltför mycket. Med en begränsad omfattning i snabbförfarandet kan en stor vinst för dessa få ärenden uppnås utan tillföra en belastning för verksamheten. Det sagda innebär dock inte att det ska finnas en övre gräns för hur många ärenden som kan hanteras vid sidan av. Om det t.ex. förekommer stora polisinsatser eller större sammankomster som resulterar i brott finns det inte något hinder mot att berörda aktörer som polis, åklagare och tingsrätten planerar för hur dessa ärenden ska få en domstolsprövning på ett snabbt sätt. Det kan t.ex. ske genom att tingsrätten i dialog med övriga sätter ut extra ting eller på annat sätt planerar processen för dessa ärenden.

3.4.4. Tidsmodeller i snabbförfarandet

Bedömning: I snabbförfarandet har tillämpats två tidsmodeller.

När en förundersökning färdigställs direkt i samband med brottet ska huvudförhandling kunna hållas eller saken avgöras inom två veckor från brottet. När förundersökningar som inte kan färdigställas direkt på grund av att det finns behov av ytterligare utredningsåtgärder, t.ex. förhör eller analys ska huvudförhandling kunna hållas eller saken avgöras inom sex veckor från brottet.

Syftet med tidsmodellerna är i första hand att illustrera möjligheterna för att uppnå en snabb lagföring snarare än att utgöra ett tidskrav. Det är dock nödvändigt att brott i snabbförfarandet prioriteras och handläggs skyndsamt utifrån vad som är rimligt.

I snabbförfarandet tillämpas två tidsmodeller. I den första modellen kan brottsutredningen slutföras direkt på brottsplatsen. Det kan ske antingen genom en förenklad utredning enligt 23 kap. 22 § RB eller en sedvanlig förundersökning. Om en förundersökning inleds får den misstänkte möjlighet att ta del av utredningsmaterialet direkt och kan slutunderrättas på plats. Utredningen kan därefter sammanställas och redovisas till åklagaren. Huvudförhandling kan därför med utgångspunkt i modellen hållas inom två veckor från brottet. I många fall kan målet i tingsrätten emellertid avgöras utan huvudförhandling. Den tilltalade blir då i stället slutförelagd inför ett avgörande utan huvudförhandling.

Figur 3.5 Tvåveckorsmodellen

Polisutredningen kan färdigställas direkt på plats

I vissa fall kan polisutredningen inte färdigställas direkt på plats eftersom ytterligare utredningsåtgärder krävs, t.ex. kompletterande förhör eller analys av blod eller urin. Det innebär att den polispersonal som ingriper mot brottet genomför så långtgående utredningsåtgärder som är möjligt på plats. Ytterligare utredningsåtgärder vidtas därefter. Om den misstänkte inte kan förhöras på plats eller vill förhöras tillsammans med sin försvarare kallas han eller hon normalt sett direkt till ett förhör cirka en vecka efter ingripandet. När utredningen är färdigställd blir den misstänkte slutunderrättad antingen vid förhöret eller genom att en underrättelse skickas till den misstänkte och dennes försvarare om sådan finns. Förundersökningen kan i de flesta fall slutföras inom cirka fyra veckor från brottet.

Figur 3.6 Sexveckorsmodellen

Behov av ytterligare utredningsåtgärder

Det som skiljer mellan modellerna berör i första hand polisens arbete under den första delen av processen. Någon skillnad mellan modellerna finns varken för åklagarens eller tingsrättens handläggning. Om den misstänkte erkänner gärningen kan i vissa fall också strafföreläggande utfärdas av åklagare.

Dessa två tidsmodeller bör betraktas som just modeller och inte ett tidskrav. Modellerna bygger på att utredningen genomförs effektivt och utan någon fördröjning. I vissa fall är det nödvändigt att utredningen tar längre tid. Det kan t.ex. handla om att ytterligare utredningsåtgärder behöver vidtas för att färdigställa utredningen. I tingsrätten förekommer i vissa fall behov av att inhämta personutredning från Kriminalvården enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Det innebär att förfarandet i tingsrätten av detta skäl behöver ta längre tid. Det är av vikt att rättssäkerheten inte eftersätts i snabbförfarandet. Det kan därför av detta skäl vara nödvändigt med olika moment som på ett eller annat sätt fördröjer prövningen. I detta ligger också att utredningens kvalitet ska vara så hög att den inte skiljer sig från andra ärenden.

Även om tidsmodellerna inte utgör några tidskrav eller tidsfrister för dessa ärenden är det av vikt att ärendena i snabbförfarandet handläggs skyndsamt och med viss förtur. De bör handläggas med sådan skyndsamhet som är möjlig och rimlig. När det gäller formella tidsfrister vilket t.ex. gäller för ungdomsmål eller frihetsberövande är det närmare reglerat under vilka förutsättningar fristerna får överskridas. När det gäller snabbförfarandet blir det i stället en ordning som innebär att ärendena av olika skäl kan behöva ta olika lång tid, t.ex. därför att en analys av ett visst slag tar längre tid eller för att en personutredning behöver inhämtas. Det blir därför av vikt att inga ärenden blir liggande utan åtgärd eller att nödvändiga åtgärder skjuts upp. Tidsmodellerna som presenterats kan sägas utgöra ett mål för tingsrättens handläggning.

3.4.5. Preliminär tid för huvudförhandling eller yttrandefrist inför avgörande utan huvudförhandling

Bedömning: Rutinen att boka en preliminär tid för huvudför-

handling bör som huvudregel vara kvar i snabbförfarandet. På samma sätt som tidigare ska begreppet vara fristående från delgivningsformen tillgänglighetsdelgivning. Det kan dock finnas behov av att utveckla och förtydliga begreppet.

Starka skäl att behålla ordningen med en preliminär tid för huvudförhandling

I avsnitt 4.3.6 i Ds 2017:36 redogörs för att en preliminär tidsbokning för huvudförhandling skulle skapa en så förutsebar och effektiv handläggning som möjligt. I snabbförfarandet har den misstänkte i samband med ingripandet fått besked om en preliminär tid för huvudförhandling samtidigt som denne fått information om tillgänglighetsdelgivning. Information om den preliminära tiden för huvudförhandling är inte en formell kallelse eftersom det är tingsrätten som beslutar om kallelsen först efter att stämning har utfärdats. Den preliminära förbokade tiden syftar i stället att förbereda den misstänkte på att huvudförhandling kan komma att bli aktuell en viss dag.

I Brottsförebyggande rådets utvärdering som publicerades i april 2020 lyfts fram att rutinen med bokandet av preliminära tider för huvudförhandling försvårar tingsrättens planering och ibland kan utgöra en flaskhals i förfarandet. Brå rekommenderade en ändring av förfarandet och föreslog att den tilltalade i stället på sedvanligt sätt skulle underrättas om tidpunkten för huvudförhandlingen i samband med delgivning av åtalet.

En aspekt som bör lyftas fram i sammanhanget är den stora andel mål i snabbförfarandet vid tingsrätterna som avgörs utan huvudförhandling. När projektet inleddes var bedömningen att en övervägande majoritet av målen skulle avgöras efter huvudförhandling. Det har i stället visat sig att cirka hälften av målen avgörs utan huvudförhandling. Det skiljer sig dock åt mellan olika tingsrätter. Under 2020 har andelen huvudförhandlingar gått ner något ytterligare. Det kan därför inte längre sägas vara en utgångspunkt att de flesta mål ska avgöras efter huvudförhandling. Ur rättslig synpunkt är det dock huvud-

regel att ett brottmål ska avgöras efter huvudförhandling. Den tilltalade har också rätt att på begäran få sin sak prövad i en huvudförhandling.

Ett argument för att behålla den nuvarande ordningen är att rutinen att den misstänkte får information om en preliminär tid för huvudförhandling utgör själva kärnan av snabbförfarandet. Syftet med förfarandet har varit att det tydligt illustrerar vilka alternativ som står till buds. Den misstänkte får alltså på ett tidigt stadium reda på hur den fortsatta handläggningen är tänkt att ske, dvs. när handlingar förväntas finnas tillgängliga hos tingsrätten och när en ev. huvudförhandling är tänkt att hållas. I vanliga fall får den misstänkte inte någon sådan information. Rutinen tydliggör också sambandet mellan brott och påföljd. Det blir således tydligt för den misstänkte och för omgivningen att brottet kommer leda till en rättslig prövning.

I snabbförfarandet ställs stora krav på den misstänkte. Delgivningsformen tillgänglighetsdelgivning lägger ansvar på den misstänkte att hålla sig underrättad och på egen hand bevaka det datum då handlingarna hos tingsrätten finns tillgängliga. Med en sådan förskjutning är det också viktigt att det allmänna lever upp till de berättigade krav på att lämna tydlig information till den misstänkte om den fortsatta handläggningen. Det är därför rimligt att den misstänkte får information om planeringen av den fortsatta rättsprocessen. Det bidrar också till att den misstänkte på ett bättre sätt kan tillvarata sin rätt. Tiden mellan åtal och huvudförhandling är i snabbförfarandet oftast relativt kort. Den tilltalade har på samma sätt som annars rätt till ett skäligt rådrum att infinna sig till huvudförhandlingen. Om tiden är känd i förväg får den tilltalade i praktiken ett bättre rådrum och kan lättare förbereda sig än om en kallelse till huvudförhandling kommer oaviserat. Det underlättar också möjligheten för en ev. försvarare att närvara.

En erfarenhet i tiden efter Brås utvärdering är att polisens och tingsrätternas rutiner och arbetssätt för att samordna och planera tiderna för huvudförhandling har förbättrats. Grunden för Brås ställningstagande berodde delvis på de synpunkter som aktörerna i försöksverksamheten hade lämnat. Denna bild har med tiden kommit att nyanserats, inte minst av de nya tingsrätter som anslutit sig till projektet under 2020–2021.

En tydlig fördel med den preliminära tidsbokningen för huvudförhandling är att det underlättar översikten för både polis och tings-

rätt att se balansen över målen. Det underlättar förståelsen för tingsrättens arbete med planeringen. Som det fungerar i dag reserverar tingsrätten ett bestämt antal tider varje vecka för bokning av huvudförhandlingar. Det blir snabbt tydligt för polisen om tiderna inte räcker till eller om det bildas kö och som leder till att förhandlingar behöver förläggas långt fram i tiden. Det är möjligt för polisen och tingsrätten att ha löpande dialoger om utsättningen och ta höjd för t.ex. större polisinsatser. En risk med att ta bort tidsbokningen är att tingsrättens handläggning fördröjs eftersom det inte på förhand står klart när dessa mål kan sättas ut och avgöras. Det blir således en planering i slutskedet i stället för som nu i början av processen. Arbetssättet ger incitament för en administrativ samordning mellan polis och tingsrätt när det gäller planeringen vid utsättning av mål. Det skapar i sin tur bättre förutsättningar för att målen blir avgjorda i tid.

Det finns sammanfattningsvis därför starka skäl för att behålla den nuvarande rutinen med att preliminärboka tiden för huvudförhandling inom ramen för snabbförfarandet.

Behov av att förtydliga informationen om att målet kan avgöras utan huvudförhandling

Eftersom många mål avgörs utan huvudförhandling bör det tydliggöras att den preliminära tidpunkten för huvudförhandling i stället kan komma att bli en svarsfrist för den tilltalade att yttra sig inför ett avgörande utan huvudförhandling. Det finns därför behov av att utveckla och förtydliga begreppet. Om tingsrätten överväger att avgöra målet utan huvudförhandling ersätts alltså tidpunkten för den tänkta huvudförhandlingen i stället med ett slutföreläggande med en svarfrist vid samma tidpunkt som den tänkta förhandlingen. Den tilltalade har därför att förhålla sig till samma tid att yttra sig eller i förekommande fall begära att tingsrätten ska hålla en huvudförhandling. Begreppet preliminär tid för huvudförhandling bör behållas men kompletteras med information om att tingsrätten kan komma att avgöra målet utan huvudförhandling och att tidpunkten i så fall ersätts med en frist för den tilltalade att yttra sig.

Möjligt för tingsrätten att flytta den preliminära tiden för huvudförhandling

En fråga som har diskuterats under försöksverksamheten är om den preliminära tidpunkten för huvudförhandling kan flyttas när väl åtal har väckts och tingsrätten ska påbörja handläggningen. Den preliminära tidpunkten för huvudförhandling är just preliminär. Det är tingsrätten som formellt sett kallar den tilltalade till huvudförhandling och självständigt avgör när en sådan ska hållas. Den preliminära tidpunkten ska därför ses som just en preliminär tid. Det finns därför inget hinder mot att t.ex. senarelägga huvudförhandlingen och avgöra målet senare om det skulle finnas behov av det. I avsnitt 3.5.3 om tillgänglighetsdelgivning redogörs för förslag på en ny bestämmelse i delgivningsförordningen som innebär att det inte ska vara möjligt att tidigarelägga en huvudförhandling eller en svarsfrist om tillgänglighetsdelgivning ska användas. Det ska dock som tidigare vara möjligt att senarelägga förhandlingen. Denna begränsning gäller dock endast när tingsrätten använder sig av delgivningsformen tillgänglighetsdelgivning. Det innebär i praktiken att den tilltalade inte behöver vara beredd på att tingsrätten ska avgöra målet före den preliminära tiden för huvudförhandling.

3.4.6. Personutredning

Förslag: Ett beslut om att inhämta en personutredning från

Kriminalvården innan allmänt åtal har väckts ska få fattas av förundersökningsledaren, t.ex. en polisiär förundersökningsledare.

Samråd i varje enskilt fall vid inhämtande av personutredning när yttrandetiden är kortare än en månad ska inte behövas om annat bestämts efter samverkan mellan Kriminalvården och den myndighet som begärt yttrandet.

Beslut om personutredning ska få fattas av förundersökningsledare

Enligt 2 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. ska ett beslut om att inhämta yttrande från Kriminalvården meddelas av rätten. Av bestämmelsen följer också att beslut får meddelas av åklagaren innan allmänt åtal har väckts under förutsättning

att den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet.

Av 1 § i samma lag följer att när det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att han eller hon avhåller sig från fortsatt brottslighet, ska ett yttrande inhämtas från Kriminalvården. En personutredning aktualiseras framför allt när rätten behöver överväga om det finns förutsättningar för en annan påföljd än fängelse. Det handlar då i första hand om att ta ställning till om det finns förutsättningar för villkorlig dom eller skyddstillsyn. Det är i dessa sammanhang också ibland nödvändigt att bedöma om den tilltalade är lämplig för samhällstjänst vilket kan aktualiseras vid villkorlig dom men också i vissa fall vid skyddstillsyn. En personutredning utgör därför ett viktigt underlag för rättens påföljdsbedömning framför allt när det finns skäl som talar för fängelse, t.ex. brottets artvärde eller återfall. Vid vissa brottstyper inhämtas i regel alltid personutredning, t.ex. grovt rattfylleri och misshandel. Om den tilltalade återfallit i brott eller tidigare verkställt fängelse eller en frivårdspåföljd kan det också finnas skäl att inhämta en personutredning. Det finns också möjlighet att inhämta ett yttrande om den tilltalades förhållanden under en tidigare övervakning enligt 5 kap. 9 § förordningen (1998:642) om verkställighet av frivårdspåföljder.

Möjligheten för åklagaren att inhämta en personutredning infördes 2002. Syftet var att inhämtandet av personutredningar utgjorde en flaskhals för tingsrätternas genomströmningstider. I den försöksverksamhet som bedrevs i Handen om snabbare lagföring fattades beslut om personutredning normalt sett av åklagaren och bidrog därmed till en snabbare genomströmning. Det bedömdes att det inte fanns skäl att utsträcka behörigheten till att inhämta personutredningar för polisen. (Se prop. 2001/02:147 s. 2122.)

Åklagarens möjlighet att besluta om inhämtande av personutredning har i praktiken tillämpats sparsamt. I den pågående försöksverksamheten med Snabbare lagföring har den dock använts till viss del. I praktiken har dock polisen initierat frågan genom att hänskjuta saken till åklagaren som sedan fattat ett beslut i frågan. Ordningen att åklagaren ska fatta beslut i polisledda förundersökningar är mindre optimal eftersom det normalt sett ankommer på förundersökningsledaren att fatta beslut som rör utredningen. Ett förundersökningsledarskap är odelbart vilket innebär att polis och åklagare inte sam-

tidigt kan leda och besluta om förundersökningen. Den nuvarande ordningen har därför skapat praktiska och administrativa problem genom att polisen behövt hänskjuta frågan till åklagaren. Åklagaren har sedan återlämnat utredningen till polisen. I projektet har det framför allt handlat om att besluta om personutredningar under förundersökning i samband med misstanke om grovt rattfylleri. Det brottet föranleder i princip alltid ett behov av en personutredning. Vid mer tveksamma fall har frågan om personutredning prövats av rätten först i samband med åtal. Tidsbesparingen av att besluta om personutredning under förundersökningen har till viss del gått förlorad när polisen behövt hänskjuta frågan till åklagaren vilket också avskurit polisens fortsatta möjligheter att besluta om utredningen av brottet i andra frågor än personutredningen. Det har därför i många fall varit enklare att avvakta ett beslut om personutredning till dess rätten beslutat om det i samband med åtal trots att det redan från början varit givet att en personutredning bör inhämtas.

Det föreslås därför en ordning som innebär att förundersökningsledaren ska få besluta om att inhämta en personutredning. Som följer av 2 § andra stycket lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. får det endast ske för tiden innan åtal väckts och om den misstänkte har erkänt gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han eller hon har begått brottet. Den begränsningen bör behållas. Som framhållits i tidigare lagstiftningsärende måste förundersökningsledaren i varje enskilt fall noggrant överväga om inhämtade av en personutredning är nödvändigt (se prop. 2001/02:147 s. 23). Om förundersökningsledaren är tveksam till om yttrande ska inhämtas bör frågan hänskjutas till rätten eller avvaktas till rättens ställningstagande i samband med åtal (jfr prop. 2001/02:147 s. 38).

Samråd och samverkan vid snabba personutredningar

Av 1 § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. följer bl.a. att det i beslutet om att inhämta personutredning ska anges inom vilken tid yttrandet ska lämnas och om yttrandet ska lämnas inom kortare tid än en månad ska samråd ske med Kriminalvården. Bestämmelsen tolkas på det sättet att med samråd menas ett samråd i varje enskilt fall där tiden för yttrande är mindre än en månad. I försöksverksamheten med Snabbare lagföring har

kravet på samråd tillfälligt tagits bort enligt 3 § förordningen (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott. Syftet har inte varit att ta bort samrådet med Kriminalvården utan att samråda och samverka med myndigheten på ett mer övergripande plan i stället för i varje enskilt fall. Det föreslås därför att bestämmelsen förtydligas på så sätt att samråd ska ske med Kriminalvården om yttrandet ska lämnas inom kortare tid än en månad men att det inte ska gälla om annat bestämts efter samverkan mellan Kriminalvården och den myndighet som begärt yttrandet.

3.4.7. Sättet för slutunderrättelse av förundersökningen

Förslag: En underrättelse enligt 23 kap. 18 a § RB ska kunna ske

utan krav på delgivning om den skickas elektroniskt eller om det för brottet inte är föreskrivet fängelse i mer än tre år, om det inte av särskilda skäl kan antas att mottagaren inte skulle få underrättelsen på detta sätt.

Om det för brottet inte är föreskrivet fängelse i mer än tre år ska underrättelsen kunna delges genom stämningsmannadelgivning i form av spikning eller kungörelsedelgivning.

Inledning

Av 23 kap. 18 a § RB följer att när undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig har den misstänkte och försvararen rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Den misstänkte och försvararen ska underrättas om detta och om att de har rätt att begära att förundersökningen kompletteras. De ska ges skälig tid att ange den utredning de anser är önskvärd och i övrigt anföra det som de anser är nödvändigt. Något åtal får inte beslutas innan detta har skett.

Rätten att begära kompletterande utredning är inte knuten till slutunderrättelsen, men får sin praktiska betydelse först vid den tidpunkten. Om förundersökningen kompletteras med förhör eller någon annan utredningsåtgärd, bör den misstänkte och försvararen få del också av den kompletterande utredningen innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan (JO 1956 s. 94 och 1967 s. 83 ff.). Om den

misstänktes begäran om komplettering avslås, ska detta enligt 23 kap. 18 b § RB motiveras.

Bestämmelsen i 23 kap. 18 a § RB reglerar inte på vilket sätt den misstänkte och hans eller hennes försvarare ska få tillfälle att ta del av materialet. I 12 b § förundersökningskungörelsen (1947:948) regleras att en underrättelse endast behöver delges om det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader för brottet. I annat fall får underrättelsen som lämnas skriftligen sändas med posten, om det inte av särskilda skäl kan antas att adressaten inte skulle få underrättelsen på detta sätt. Om underrättelsen ska delges får det inte ske enligt 38 och 4751 §§delgivningslagen, dvs. genom spikning eller kungörelsedelgivning.

I försöksverksamheten med Snabbare lagföring gäller ett tillfälligt undantag enligt 4 § förordningen (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott som stadgar att en skriftlig underrättelse endast behöver delges den misstänkte om det är föreskrivet ett svårare straff än fängelse i tre år för brottet. Bestämmelsen möjliggör också att skicka underrättelsen formlöst på elektronisk väg. (Se vidare avsnitt 5.2 i Ds 2017:36.)

Historik

Första gången ett förslag om undantag från kravet på delgivning av underrättelse lades fram var i Trafikmålskommitténs betänkande SOU 1967:59. År 1970 infördes en ordning med sådant innehåll i dåvarande 23 kap. 18 § RB och 12 a § FuK. Det hade dessförinnan rått oklarhet om vad som fordrades för att föreskriften om underrättelse skulle anses vara uppfylld (prop. 1969:114 s. 39). Departementschefen angav följande (prop. 1969:114 s. 40).

Kravet på att det alltid måste framgå att den misstänkte har erhållit underrättelsen förorsakar svårigheter och fördröjningar vid förundersökningen. Om det vid misstanke om lindrigare brottslighet öppnas möjlighet att sända underrättelse till den misstänkte i vanligt brev och utan krav på mottagningsbevis, skulle ofta arbete, som kan framstå som onödigt, sparas och tid vinnas. Mot en sådan ordning behöver man inte ha några betänkligheter, om det genom tillämpningsföreskrifter tillses att denna underrättelseform inte används när det finns anledning anta att den misstänkte inte skulle erhålla underrättelsen med sådant försändningssätt. Förfarandet bör också kunna begagnas beträffande underrättelse till försvararen, varvid behov inte föreligger att inskränka förfarandets användningsområde till lindrigare brottslighet. Det bör i sammanhanget också beaktas,

att en förundersökning kan fullständigas efter det att åtal har väckts (jfr 45 kap. 11 § RB). Skulle den misstänkte eller försvararen inte ha nåtts av underrättelse som har sänts i vanligt brev, har de sålunda möjlighet att vid behov få ytterligare utredning verkställd i detta skede.

Lydelsen av 23 kap. 18 § RB bör således jämkas så, att den ger utrymme för ett förfarande med underrättelse i vanligt brev. Vidare bör Kungl. Maj:t bemyndigas att meddela föreskrifter om underrättelse. Detta påkallar ändring i 23 kap. 24 § RB. Beträffande vissa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Bortsett från vissa språkliga förändringar har regleringen om sättet för slutunderrättelse i huvudsak haft samma innehåll sedan dess tillkomst. Inom ramen för försöksverksamheten med snabbare handläggning av brottmål (prop. 2003/04:89), som bedrevs åren 2004–2007, infördes ett undantag till den aktuella bestämmelsen (dåvarande 12 a § FuK) genom den tillfälliga förordningen (2004:506) om försöksverksamhet med snabbare handläggning av brottmål. Undantaget innebar att delgivning endast krävdes för brott med föreskrivet fängelsestraff i mer än två år.

Av en utvärdering av försöksverksamheten (Brås slutrapport om Snabbspåret – En utvärdering av försöksverksamheten med snabbare handläggning av brottmål i Stockholm City) framgick att möjligheten att skicka underrättelsen med post i stort sett inte hade tillämpats under projektet. Enligt utvärderingen ansåg flera poliser och åklagare som medverkat i snabbspåret att det förhållandet att underrättelsen skickades genom lösbrev efter det att den misstänkte i det inledande skedet av utredningen hade fått besked om att en slutunderrättelse skulle skickas med förenklad delgivning, kunde ifrågasättas ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

En annan ifrågasatt aspekt i den tidigare försöksverksamheten var att tillämpligheten av undantagsbestämmelsen om slutunderrättelse var beroende av att ärendet inte i något skede bröts ut ur det aktuella snabbspåret, innebärande att om ärendet av något skäl föll ur snabbspåret så gällde inte längre den genomförda underrättelsen. Att så blev fallet hade framför allt att göra med att det endast i ärenden där den tilltalade hade blivit delgiven stämning inom fem veckor från det att anmälan om brottet upprättades var möjligt att använda den särskilda bestämmelsen om förenklad delgivning. Om ärendet i stället drog ut på tiden och det därmed inte längre fanns möjlighet att använda förenklad delgivning, kunde det enligt kritikerna ifrågasättas

om de övriga undantagsbestämmelserna, exempelvis beträffande krav på delgivning av slutunderrättelse, alltjämt var tillämpliga.

Reformbehovet

I många fall behöver ett krav på delgivning av underrättelse inte innebära några praktiska problem. Slutdelgivningen kan ofta gå till så att den misstänkte får del av ett preliminärt förundersökningsprotokoll på ett enkelt sätt. Om den misstänkte inte är anträffbar krävs dock att underrättelsen delges, vilket ofta sker genom förenklad delgivning.

Inom ramen för ett snabbförfarande i brottmål eller i övrigt när det gäller utredning av enklare mängdbrott är det inte ovanligt att polisen endast har en enda kontakt med den misstänkte i samband med ingripandet. Den misstänkte förhörs och delges misstanke varefter förundersökningen avsluts direkt eller inom en kortare tid därefter. I många fall står det klart vilket underlag som utredningen kommer bestå av. Det handlar t.ex. om olika former av analyser vid rattfylleri eller narkotikabrott. Om en målsättning ska vara att brott av dessa slag ska kunna utredas fort är det av vikt att processen inte stannar upp i samband med slutunderrättelsen. Samtidigt tjänar underrättelsen en viktig rättsäkerhetsfunktion för den misstänkte. Den misstänkte får i samband med underrättelsen möjlighet att ta del av underlaget för utredningen och möjlighet att begära ytterligare utredningsåtgärder. I samband med utredningen av ett mängdbrott är det dock ovanligt att den misstänkte begär några ytterligare utredningsåtgärder. Den misstänkte har också kvar sin insynsrätt och möjlighet att begära att utredningen kompletteras också efter denna tidpunkt. Den misstänkte kan således även när åtal har väckts begära komplettering av utredningen. Den misstänkte kan dock ha ett intresse av att belysa saken på ett sådant sätt att förundersökningen inte leder till åtal. Bestämmelsen i 23 kap. 18 a § RB som ger den misstänkte möjlighet att begära komplettering före åtal syftar alltså framför allt till att undvika obefogade åtal (jfr prop. 1969:114 s. 38 och JO 1956 s. 86). Sedan 2016 gäller en förstärkt objektivitetsplikt för förundersökningsledaren genom att det i 23 kap. 4 § RB har tydliggjorts att undersökningsledaren och den som biträder honom eller henne ska söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar

såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel (se prop. 2015/16:68). Åklagaren har också i samband med att åtalsbeslut ska fattas att beakta möjligheten att vidta ytterligare utredningsåtgärder och ska i samband med det särskilt beakta den misstänktes intresse; detta gäller oavsett om denne har haft synpunkter på utredningen och begärt komplettering eller inte hörts av. Åklagarens objektivitetsplikt efter det att åtal har väckts är sedan 2016 lagfäst i 45 kap. 3 a § RB. Under själva rättegången ska åklagaren vara vaksam på om det kommer fram något nytt som kan tala till förmån för den tilltalade (se prop. 2015/16:68 s. 34). En reform som innebär att en slutunderrättelse inte delges innebär visserligen att risken ökar något för att den misstänkte inte får del av den. Om delgivning inte sker ska underrättelse dock skickas på ett sådant sätt att sannolikheten att den misstänkte får den är stor.

Som framhölls i prop. 1969:114 finns det vidare, om en situation uppstår där det visar sig att den misstänkte efter att åtal har väckts har synpunkter på utredningen, en möjlighet även för rätten att ta ställning till frågan om komplettering (23 kap. 19 § RB). Därmed finns ytterligare möjligheter för den misstänkte att få till stånd kompletteringar om det skulle anses behövligt.

I försöksverksamheten Snabbare lagföring har erfarenheterna med en tillfällig reform av en slopad delgivning av slutunderrättelse för brott som inte har en straffskala som överstiger fängelse tre år varit goda. Det är få misstänkta som begär att utredningen ska kompletteras. Det har inte heller framkommit att slutunderrättelsen i praktiken skulle ha förskjutits och i större mån ha behövts hanteras i domstolsprocessen. Det har inte heller framkommit att den misstänktes rättssäkerhet skulle äventyras eller marginaliseras. Det finns därför skäl att överväga ett permanent införande av den ordningen om tilllämpats under försöksverksamheten.

Slopad delgivning av slutunderrättelse för lindriga brott

Det föreslås att en slutunderrättelse för brott som det inte är föreskrivet fängelse i mer än tre år ska kunna genomföras utan krav på delgivning. En sådan underrättelse ska kunna skickas med posten eller på elektronisk väg om det inte av särskilda skäl kan antas att mottagaren inte skulle få underrättelsen på detta sätt. Det innebär

att även om den misstänkte inte blir delgiven i formell mening är sannolikheten stor att denne får del av underrättelse i alla fall.

Det föreslås också att en underrättelse alltid ska kunna ske utan krav på delgivning, oavsett brottets svårhetsgrad, om den skickas elektroniskt. Eftersom underrättelsen endast får skickas på det sättet om det inte av särskilda skäl kan antas att mottagaren inte skulle få underrättelsen på detta sätt är sannolikheten i praktiken lika stor att den misstänkte faktiskt får del av underrättelsen som om underrättelsen hade skickats med förenklad delgivning på elektronisk väg. Skillnaden är en tidsfördröjning om två veckor inte uppkommer. Som tidigare har den misstänkte på vanligt sätt rätt till ett skäligt rådrum.

Möjlighet till spikning och kungörelsedelgivning

Om en slutunderrättelse för brott som det inte är föreskrivet fängelse i mer än tre år behöver delges, vilket är fallet om den misstänkte saknar postadress och inte kan nås elektroniskt, är det i dag inte möjligt att delge denne med stämningsmannadelgivning i form av spikning eller med kungörelsedelgivning. Spikning innebär att handlingen lämnas i delgivningsmottagarens hemvist eller på lämplig plats i anslutning till hans eller hennes hemvist. Enligt 38 § delgivning får det endast ske om delgivningsmottagaren inte påträffas i sitt hemvist, handlingen inte kan lämnas till någon i hushållet eller hos arbetsgivaren, det inte kan klarläggas var delgivningsmottagaren uppehåller sig och det med beaktande av vad som har framkommit i det aktuella delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Kravet på att använda spikning är därför relativt högt.

Kungörelsedelgivning innebär att myndigheten beslutar att den handling som ska delges hålls tillgänglig viss tid hos myndigheten eller på annan plats och ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll inom tio dagar från beslutet kungörs. Kungörelsedelgivning får ske om delgivningsmottagaren saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han eller hon uppehåller sig, om förutsättningarna för spikning är uppfyllda eller om förutsättningarna för förenklad delgivning är uppfyllda men en användbar känd adress eller folkbokföringsadress saknas.

Delgivning med spikning eller kungörelsedelgivning innebär visserligen att sannolikheten att den misstänkte får del av underrättelsen är mindre än vid andra delgivningssätt. Samtidigt kan användandet av dessa delgivningssätt betraktas som acceptabla när en underrättelse av aktuellt slag ändå kan skickas formlöst. Därutöver är delgivningssätten subsidiära och används endast i sista hand när andra möjligheter saknas. Det är av vikt att förundersökningen inte hindras från att avslutas. Ett motargument kan visserligen vara att det problem som finns att få tag på den misstänkte förskjuts till domstolen. Å andra sidan minskar t.ex. risken för preskription eftersom den misstänkte endast då behöver delges vid ett tillfälle. Domstolen har också andra möjligheter än vad som står till förfogande under förundersökningen.

Risken för obefogat åtal får, i ljuset av att bestämmelsen endast kan tillämpas på mindre allvarligare brott, betraktas som liten. Detta gäller också med beaktande av att den misstänkte har hörts under förundersökningen och därmed fått komma till tals. Som tidigare redogjorts för drabbas den misstänkte inte av någon reell rättsförlust om förundersökningen slutförs utan dennes medverkan eftersom den misstänkte har en fortsatt rätt till insyn och möjlighet att begära komplettering av utredningen efter åtal. Det finns ett starkt intresse av att kunna lagföra personer som aktivt håller sig undan eller som av andra skäl är svåra att nå. Det är därför motiverat att möjliggöra delgivning av slutunderrättelse i vissa fall genom s.k. spikning och kungörelsedelgivning.

Andra överväganden

I avsnitt 7 i Ds 2018:9 presenterades förslag om slutunderrättelse vid enklare förundersökningar. Det kan finnas skäl att överväga behovet av dessa förslag även framöver.

En viktig del i slutunderrättelseförfarandet är att den misstänkte i praktiken får en reell möjlighet att ta del av utredningsmaterialet. I dag får den misstänkte normalt sett endast en underrättelse om att förundersökningen är avslutad och är många gånger hänvisad till att fysiskt hämta materialet på en polisstation för att ta del av det. Förfarandet är därför till viss del illusoriskt. Med nya möjligheter till digital kommunikation bör det i framtiden därför i större utsträck-

ning vara möjligt att också skicka utredningsmaterialet till den misstänkte på elektronisk väg. Det gäller framför allt mängdbrott utan känsliga uppgifter i utredningsmaterialet.

En fråga som kan diskuteras är hur slutunderrättelseförfarande bör utformas i framtiden. En viktig aspekt är att den misstänkte i praktiken får del av utredningsmaterialet. Det kan dock diskuteras om en förundersökning av ett enklare mängdbrott ska kunna avslutas utan att ge den misstänkte möjlighet att begära komplettering i avvaktan på åtalsbeslutet. En annan lösning är, i enlighet med det tidigare förslaget, att slopa slutunderrättelseförfarandet helt för vissa enklare brott och ge den misstänkte möjlighet att ta del av utredningen i samband med delgivningen av åtalet.

3.4.8. Utgångspunkter för den rättsliga regleringen av förvaltningsmyndigheternas deltagande i snabbförfarandet

Bedömning: Snabbförfarandet bör i så stor utsträckning regleras

genom de verktyg och anpassningar som används i förfarandet.

Förslag: Förvaltningsmyndigheternas uppgifter att samverka i

snabbförfarandet ska regleras i förordning.

Snabbförfarandet infördes som en försöksverksamhet i början av 2018 i norra Stockholm och har därefter successivt byggts ut. Den rättsliga regleringen i snabbförfarandet utgörs av en försökslagstiftning som möjliggör användandet av en ny delgivningsform, tillgänglighetsdelgivning. Därutöver finns en försöksförordning som innehåller närmare bestämmelser om tillgänglighetsdelgivning och begränsar tillämpningen av tillgänglighetsdelgivning till de tingsrätters domkretsar som ingår i försöksverksamheten. Förordningen innehåller också avvikande bestämmelser som fullmaktförfarande enligt 48 kap. 10 § RB och vissa avvikande bestämmelser om slutunderrättelse och samråd vid personutredning i brottmål.

Uppgifter för de myndigheter som lyder under regeringen och som ingår i snabbförfarandet, dvs. Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket, Kriminalvården och Domstolsverket har under försöksverksamhetens gång reglerats genom regeringsuppdrag.

De deltagande domstolarna har med stöd från Domstolsverket på senare tid i formell mening deltagit frivilligt i försöksverksamheten.

När modellen för försöksverksamheten skapades var en grundläggande utgångspunkt att de verktyg och författningsanpassningar som togs fram skulle leda till att dessa också i sig efterfrågades av den operativa verksamheten. Snabbförfarandet innebär visserligen vissa ansträngningar, framför allt vid införandet men leder enligt utredningens bedömning till en möjlighet att skapa en bättre och mer effektiv verksamhet. Det innebär att de verktyg och författningsanpassningar som hör till snabbförfarandet i sig utgör ett incitament att användas. Som exempel kan nämnas tillgänglighetsdelgivning som visserligen kräver både utbildningsinsatser och samordning men som på sikt underlättar och förenklar tingsrätternas delgivningsarbete. När det gäller t.ex. fullmaktsförfarandet är det flesta poliser i yttre tjänst överens om att det är en bra sak att misstänkta kan erkänna ett brott på plats och direkt medverka till ett strafföreläggande. De verktyg som hör till snabbförfarandet utgör därför i sig delvis ett incitament.

Förutom verktyg och författningsanpassningar ingår i snabbförfarandet också en djupare och mer strukturerad myndighetssamverkan. Samverkan bygger på en större samordning på olika nivåer mellan deltagande aktörer, både på lokal och nationell nivå. En framgångsfaktor har varit att samverkan sker utifrån ett gemensamt mål. Det övergripande målet har varit att den som misstänks för ett enklare brott ska lagföras eller få sin sak prövad inom 2–6 veckor. En erfarenhet från tidigare försöksverksamheter är att myndighetssamverkan är en av de saker som är svårast att bevara och behålla över tid. Detta trots att det funnits en insikt om behovet av fortsatt samverkan. Det finns redan författningskrav på samverkan, både allmänt i förvaltningslagen och myndighetsförordningen och för specifika frågor, t.ex. i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Det är av stor vikt för snabbförfarandet att den nuvarande samverkan mellan myndigheterna bibehålls och utvecklas. Det bedöms inte tillräckligt endast med de verktyg som hör till snabbförfarandet eller med de allmänna skyldigheter som myndigheter har att samverka. Av betydelse är att snabbförfarandet styrs gemensamt av myndigheterna. Det finns på sikt också ett fortsatt utvecklingsbehov bl.a. när det gäller informationsutbyte, it-frågor, arbetsmetoder, nya aktörer

i förfarandet m.m. Det ställer särskilt stora krav på myndigheternas förmåga till samverkan och samordning.

Det föreslås att de förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen och som ingår i snabbförfarandet ska ha sina respektive uppgifter att samverka inom ramen för snabbförfarandet reglerade i förordning.

3.4.9. Regleringen i förundersökningskungörelsen

Förslag: Brott av enkel beskaffenhet som kan utredas direkt eller

inom kortare tid från brottet ska ingå i ett särskilt snabbförfarande under utredningen av brottet. Ärenden i förfarandet ska märkas upp särskilt. Om den misstänkte får information om tillgänglighetsdelgivning ska han eller hon, om möjligt, få besked om en preliminär tid för huvudförhandling. Den misstänkte ska i så fall också informeras om att målet i vissa fall kan avgöras utan huvudförhandling.

Det föreslås att grunderna för snabbförfarandet ska regleras i förundersökningskungörelsen för att markera att snabbförfarandet är en del av den ordinära verksamheten. Syftet är att permanenta den ordning som gällt i försöksverksamheten. Som redogjorts för i avsnitt 3.4.8 behövs inte någon omfattande reglering för snabbförfarandet utöver de verktyg och anpassningar som använts i snabbförfarandet. Det föreslås att grundkonceptet i snabbförfarandet dvs. att brott av enkel beskaffenhet som kan utredas direkt eller inom kortare tid från brottet ska ingå i ett särskilt snabbförfarande under utredningen av brottet. Begreppet enkel beskaffenhet är hämtat från 23 kap. 3 § första stycket RB (se också Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd om ledning av förundersökning i brottmål ÅFS 2005:9 med senare ändringar).

Utformningen av författningsbestämmelsen ger möjlighet att också i framtiden inkludera fler brottstyper under förutsättning att förundersökningen är av enkel beskaffenhet. Syftet är dock inte att utesluta vissa brottstyper, t.ex. åklagarledda förundersökningar, i snabbförfarandet. Dessa ingår dock inte i den föreslagna regleringen. Det är således inte tvingande att utreda åklagarledda förundersökningar inom ramen för snabbförfarandet.

Det föreslås att ärenden i snabbförfarandet ska märkas upp särskilt. Syftet med det är att underlätta uppföljning och analys av statistik i snabbförfarandet. Ett ytterligare syfte är att det i ett senare led av rättsprocessen ska gå att följa vad som handlagts i snabbförfarandet vilket bl.a. kan ha betydelse för vilka brottmål som hos tingsrätten handläggs i snabbförfarandet enligt förslaget i avsnitt 3.4.10.

I avsnitt 3.4.5 bedöms att förfarandet med att lämna ett besked om en preliminär tid för huvudförhandling till den misstänkte redan under förundersökningen ska vara kvar. Det finns dock ett behov av att klargöra för den misstänkte att målet i vissa fall kan avgöras utan huvudförhandling. Det innebär i så fall att den preliminära tiden för huvudförhandling ersätts av en tidsfrist att slutföra sin talan. Den tilltalade har dock enligt 46 kap. 10 a § RB rätt till en huvudförhandling. Det föreslås att om den misstänkte får information om tillgänglighetsdelgivning ska han eller hon, om möjligt, få besked om en preliminär tid för huvudförhandling och att den misstänkte i så fall också ska informeras om att målet i vissa fall kan avgöras utan huvudförhandling.

3.4.10. Regleringen av domstolarnas deltagande i snabbförfarandet

Förslag: Varje tingsrätt ska tillämpa ett snabbförfarande för att

skyndsamt avgöra vissa brottmål. I förfarandet ska ingå de brott som har handlagts i ett särskilt snabbförfarande under utredningen av brottet, om det inte är olämpligt. Tingsrätten ska regelbundet samverka med berörda myndigheter i frågor om snabbförfarandet.

Målsättningen för tingsrättens handläggning ska vara att brottmål ska avgöras inom 2–6 veckor från brottet. En ytterligare målsättning för handläggningen ska vara att huvudförhandling ska hållas inom två veckor från den tidpunkt då den tilltalade delgavs stämning.

Bedömning: Det behövs inte någon särskild reglering för hand-

läggningen i hovrätten.

Tingsrätternas deltagande i snabbförfarandet

När det gäller de allmänna domstolarna som kommer ingå i snabbförfarandet har dessa en särställning i förhållande till övriga aktörer som är förvaltningsmyndigheter under regeringen. Domstolarna har inte ett brottsbekämpande uppdrag på samma sätt som t.ex. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten. Däremot har samtliga aktörer ett intresse av att den tilltalade i brottmålsprocessen ska få sin sak prövad så snabbt som möjligt. Den misstänkte ska också få korrekt och tydlig information under hela processen. Polisens åtgärder med information om delgivning har en direkt påverkan på domstolens senare möjligheter att delge den tilltalade i brottmålsrättegången. Förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning förutsätter att polisen lämnat information om det under förundersökningen för att domstolen ska kunna använda dessa delgivningssätt. I snabbförfarandet finns ett behov för domstolen att samverka i administrativt hänseende med övriga aktörer framför allt Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten inte minst när det gäller t.ex. den preliminära tidsbokningen av den kommande huvudförhandlingen. I försöksverksamheten har dock samverkan med domstolarna också berört andra frågor, bl.a. former för informationsutbyte om rutiner, återkoppling på administrativa brister och felaktigheter m.m. Av 8 kap. 2 § RF följer att bestämmelser om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen i deras organisation och om rättegången, i andra hänseenden än som berörs i regeringsformen, meddelas i lag. Det är dock inte uteslutet att delar av det som behöver regleras i snabbförfarandet dock faller utanför det obligatoriska lagområdet och därför delvis skulle kunna regleras genom föreskrifter av regeringen enligt 8 kap. 7 § RF. Snabbförfarandet innebär dock till viss del också att domstolarna i någon mån måste prioritera de mål som omfattas av det. Detta utgör ett skäl till behovet av en lagreglering. Det kan också finnas ett värde av att tydliggöra domstolarnas deltagande i snabbförfarandet genom reglering i lag.

Det föreslås en ny bestämmelse i rättegångsbalken som behandlar tingsrätternas deltagande i snabbförfarandet. Förslaget innebär att det ska vara reglerat att varje tingsrätt ska tillämpa ett snabbförfarande för att skyndsamt avgöra vissa brottmål.

Det föreslås att de brott som under brottsutredningen hos polis och åklagare ingått i ett särskilt snabbförfarande också ska handläggas

i tingsrättens snabbförfarande, om det inte är olämpligt. I dag är det i praktiken polisen som styr vilka ärenden som ingår i snabbförfarandet och i förlängningen också påverkar vilka brottmål som ingår i snabbförfarandet i tingsrätten. Det finns således en koppling mellan de brott som tidigare i utredningsskedet handlagts i ett snabbförfarande och de brott som tingsrätten handlägger i snabbförfarande. Av betydelse för om ett mål ska handläggas inom snabbförfarandet vid tingsrätt är alltså om polisen märkt upp ärendet enligt förslaget i avsnitt 3.4.9. Tingsrätten ska dock kunna utesluta mål som av någon anledning är olämpliga att hantera inom ramen för ett snabbförfarande. De omständigheter som ska beaktas vid lämplighetsbedömningen är i första hand karaktären av brottmålet och förutsättningarna för en snabb och effektiv handläggning. Ett mål kan bli olämpligt att handlägga i snabbförfarandet vid ändrade förhållanden, t.ex. när den tilltalade blir frihetsberövad eller att utredningen i målet blir mer omfattande på grund av nya åtal eller ny bevisning. Det gäller oavsett vid vilken tidpunkt under handläggningen som de ändrade förhållandena inträffar. Det kan också vara olämpligt att handlägga brottmål i snabbförfarandet om det står klart att brottet under förundersökningen inte borde ha handlagts i snabbförfarandet, t.ex. för att det rör sig om ett grovt brott eller ett brott med en omfattande och komplicerad utredning.

I förundersökningskungörelsen föreslås en reglering om snabbförfarandet under brottsutredningen. Polisen kan utreda mer avancerade brott, t.ex. brott som utreds under ledning av åklagare, i snabbförfarandet trots att dessa inte omfattas av regleringen om snabbförfarande i FuK. Förutsättningarna för tingsrätten att handlägga brottmål i snabbförfarandet enligt förslaget om författningsregleringen i RB påverkas inte av bestämmelserna i förundersökningskungörelsen. Om det inte är olämpligt är det alltså möjligt att också handlägga brottmål som avser mer avancerade brott i snabbförfarandet.

Syftet med den föreslagna regleringen i RB är inte att domstolen i varje fall ska behöva göra en ingående lämplighetsprövning, utan den ska normalt sett kunna godta den märkning som ärendet tidigare har fått. Utformningen av bestämmelsen syftar också till att markera domstolarnas oberoende från de brottsbekämpande myndigheter och att domstolen precis som i dag ska ha ett stort inflytande över handläggningen av brottmål. Någon ändring av hur försöksverksamheten fungerar i dag avses inte med denna bestämmelse utan det övergri-

pande syftet är att behålla den ordning som tillämpas i försöksverksamheten.

Det finns i dag inte några tidsfrister för brottmål i snabbförfarandet. En ambition i försöksverksamheten har varit att tiden från brott till dom ska vara högst sex veckor. Det går dock inte att upprätthålla den ambitionen i samtliga mål. Under 2020 uppgick mediantiden från brott till avgörande till 5,9 veckor. Handläggningstiden skiljer sig också åt beroende på vilka delgivningssätt som är tillgängliga för tingsrätten. Syftet med den reglering som nu föreslås är inte att ha några fasta tidsgränser eller frister utan att brottmål i snabbförfarandet ska avgöras skyndsamt. En utgångspunkt måste emellertid vara att tingsrätten prioriterar målen i snabbförfarandet framför andra mål som inte är brådskande eller ska behandlas med förtur. Fördelen ur handläggningssynpunkt med en skyndsam hantering är att tingsrätten inte bygger upp några balanser av mål vilket också underlättar den övriga verksamheten. Förutsättningarna för tingsrätten att kunna avgöra målet skyndsamt påverkas i stor utsträckning av de åtgärder som sker under förundersökningen av polis och åklagare, dvs. i vilken utsträckning den misstänkte fått information om tillgänglighetsdelgivning och fått ett preliminärt besked om en huvudförhandlingstid i tingsrätten. I dessa fall har tingsrätten goda möjligheter att avgöra målet inom två veckor från den tidpunkt då den tilltalade delges stämning. De större tingsrätterna har t.ex. hållit huvudförhandlingar i snabbförfarandet minst en gång i veckan. Det kan vara svårt att motivera att de mindre tingsrätterna ska ha en sådan regelbundenhet om inflödet är begränsat. En utgångspunkt i det avseendet är emellertid att inga mål bör förläggas längre bort i tiden än vad som är rimligt. Det ska inte byggas upp några balanser i snabbförfarandet. Målsättningen för tingsrättens handläggning ska vara att brottmålet ska avgöras inom 2–6 veckor från brottet. En ytterligare målsättning för handläggningen ska vara att huvudförhandling ska hållas inom två veckor från den tidpunkt då den tilltalade delgavs stämning. I de fall det i stället är aktuellt att avgöra målet utan huvudförhandling bör den tänkta huvudförhandlingstidpunkten i stället ersättas med en svarsfrist för slutföreläggande.

Krav på samverkan

En av framgångsfaktorerna under försöksverksamheten har varit den administrativa samverkan som bedrivits på lokal, regional och nationell nivå. Den lokala samverkan mellan aktörerna i rättsväsendet har stärkt förmågan att snabbt, effektivt och rättssäkert handlägga brottmål från brott till dom. I den lokala samverkan har tingsrätt, polis, åklagare och Kriminalvården framför allt deltagit. Även Rättsmedicinalverket och Domstolsverket har deltagit men ofta på regional eller nationell nivå. Den föreslagna bestämmelsen tar sikte på den lokala samverkan som bedrivs i försöksverksamheten. Den ska fortsätta och samverkan ska ske regelbundet. Formerna är upp till domstolarna och de berörda myndigheterna att samråda och besluta om. Bestämmelsen riktar sig i första hand till tingsrätterna men också till de övriga förvaltningsmyndigheterna i snabbförfarandet. De förvaltningsmyndigheter som i första hand avses enligt detta förslag är de som deltar i den lokala samverkan, dvs. Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården. Rättsmedicinalverket och Domstolsverket deltar i verksamheten framför allt i den regionala och nationella samverkan vars skyldighet att samverkan regleras på förordningsnivå enligt förslaget i avsnitt 3.4.7. Med tiden kommer ytterligare brottsbekämpande aktörer kunna delta i förfarandet.

Det tål att påpekas att den samverkan som avses är samverkan och samordning av administrativ natur inom ramen för respektive myndighets och domstols självständighet och oberoende. Det är således inte frågan om något regelrätt samarbete med brottsbekämpande ändamål. Erfarenheterna från försöksverksamheten har varit att samverkan har lett till att involverade aktörer fått en ökad förståelse för varandras roller. I det ligger också en förståelse för vikten av att upprätthålla domstolarnas självständighet och oberoende från de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet. Samverkan har bl.a. lett till att rutinerna förbättrats för hur misstänktas begäran om offentlig försvarare hanteras och handläggs. Även polisen har fått en ökad kunskap om förutsättningarna för förordnande av offentlig försvarare och bestämmelserna om privat försvarare.

De frågor som samverkan ska handla om är bl.a. samordning och planering av preliminära tider för huvudförhandling, former och rutiner för informationsutbyte vid begäran och beslut om offentlig försvarare, former och rutiner vid expediering av domar till Polis-

myndigheten i återkopplingssyfte, former och rutiner vid dokumentation om delgivningsuppgifter vid tillgänglighetsdelgivning och förenklad delgivning och annan administrativ samordning.

Handläggning i hovrätten

I 20 § förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion följer visserligen att ett mål eller ärende ska avgöras så snart det kan ske. Av samma bestämmelse följer också att ett mål eller ärende eller en fråga som har kommit upp i målet eller ärendet ska handläggas med förtur, om målet, ärendet eller frågan av någon särskild anledning bör avgöras skyndsamt. På grund av balanser hos vissa av hovrätterna kan handläggningstiden ibland dra ut på tiden. Det är därför angeläget att tydliggöra vikten av att snabbförfarandemål ska ges företräde framför mål som inte är brådskande. Den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 7 § RB är visserligen inte riktad till hovrätterna men bör ändå med hänsyn till bestämmelsen i hovrättsinstruktionen vara tillräcklig för att snabbförfarandemål från tingsrätten ska kunna ges företräde framför mål som inte är brådskande. Om det vid den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet visar sig nödvändigt att reglera hovrättens handläggning av snabbförfarandemål bör det övervägas huruvida det ska införas en explicit bestämmelse i hovrättsinstruktionen om att mål som handlagts i snabbförfarandet i tingsrätt ska handläggas skyndsamt i hovrätten.

De flesta brottmål som avgörs i tingsrätten omfattas av kravet på prövningstillstånd i hovrätten. Hovrätten ska redan i dag pröva frågor om prövningstillstånd så snart det kan ske. Behovet av en något skyndsammare handläggning i hovrätten för snabbförfarandemål avser i första hand brottmål där prövningstillstånd har beviljats eller inte krävs.

I snabbförfarandet uppkommer också frågor under handläggningen som snabbt behöver avgöras. Det kan t.ex. handla om förordnande av offentlig försvarare. När tingsrättens avgörande i en sådan fråga överklagas ska, på samma sätt som redogjorts för tidigare, målet handläggas med förtur, om målet eller frågan av någon särskild anledning bör avgöras skyndsamt. Ett exempel kan vara en nära förestående huvudförhandling. I snabbförfarandet är det inte ovanligt att tingsrätterna behöver pröva frågan om förordnande om offentlig försva-

rare nära inpå huvudförhandlingen eftersom tiden mellan åtal och huvudförhandling i regel är mycket kort. Detsamma gäller när frågan uppkommer under förundersökningen. I många fall avslutas förundersökningen redan inom fyra veckor från brottet. Den misstänkte har då i ett tidigt skede fått information om tillgänglighetsdelgivning som ligger någon eller endast några veckor fram i tiden. Det framstår därför som naturligt att hovrätterna redan med nuvarande regleringen måste prioritera prövandet av dessa frågor på samma som andra brådskande frågor.

3.4.11. Genomförande

Förslag: Polismyndigheten ska framöver ansvara för att samordna

och leda verksamheten i snabbförfarandet. Arbetet ska inledningsvis inrikta sig på införande av snabbförfarandet i hela landet och därefter övergå till ett fortsatt utvecklingsarbete.

Regeringen ska ge Polismyndigheten i uppdrag att överväga att inrätta en särskild och fristående funktion som ansvarar för verksamheten, analysera vilket ledningsbehov som finns och överväga hur ledningsfunktionen närmare ska utformas och närmare analysera hur behovet av kompetensförsörjning av förundersökningsledare ska lösas och vidta de åtgärder som är nödvändiga.

Samverkan ska ske med myndigheterna och domstolarna på lokal och nationell nivå.

Förmågan att införa och utveckla snabbförfarandet kommer visa sig vara lika betydelsefull och central som själva konceptet om Snabbare lagföring. Som tidigare föreslås att Polismyndigheten även framöver ska samordna och leda den övergripande verksamheten men att detta ska ske i en ny form och på ett nytt sätt. Polismyndigheten ska ansvara för att leda, organisera och planera det myndighetsgemensamma arbetet. Övriga myndigheter ska lämna det stöd och biträde som behövs i arbetet.

Särskild och fristående funktion inom Polismyndigheten

Det föreslås att Polismyndigheten ska överväga att bilda en ny särskild och till viss del fristående funktion som ansvarar för verksamheten. Funktionen ska vara fristående på det sättet att den ska bildas utöver den organisation som redan finns i dag. Funktionen ska också vara fristående på så sätt att den ska arbeta för helheten och inte endast för Polismyndighetens intresse. Funktionen ska bemannas med personal med erfarenhet från operativ verksamhet från Snabbare lagföring, personal med juristkompetens och it-kompetens samt personal med särskild kunskap inom de discipliner som finns i försöksverksamheten, framför allt personal med åklagar- och domarerfarenhet. Det finns också behov av analytiker och handläggare för förvaltning av rutiner, handböcker och metodstöd. Det ska också vara möjligt för övriga myndigheter att låna ut personal, mer varaktigt eller tillfälligt, för att delta i arbetet. Funktionen ska ha ett stort mandat men övergripande beslut ska precis som i dag fattas av myndigheterna gemensamt. Funktionen ska dock ansvara för att ta fram underlag och förslag samt genomföra de beslut som myndigheterna gemensamt har beslutat. Funktionen ska bl.a. med biträde av rättsavdelningen, it-avdelningen och andra enheter kunna omhänderta behov av författningsändringar och andra förvaltnings- och utvecklingsfrågor.

Skälet till behovet av utvecklad funktion inom Polismyndigheten handlar främst om att belastningen och utmaningarna blir större vid ett nationellt införande. Polismyndigheten består av sju polisregioner som i sin tur är uppdelade i polisområden som i sin tur är uppdelade i lokalpolisområden. För att uppnå enhetlighet och en hög kvalitet för hela verksamheten behöver den nationella styrnings- och stödfunktionen för verksamheten stärkas. Försöksverksamheten började i liten skala och har därefter växt till att bli en betydande del av polisverksamheten vilket ställer nya krav och utmaningar. För att klara av övergången från en försöksverksamhet i liten skala till en nationell polisverksamhet behöver fokuset flyttas från det lokala planet till den nationella polisorganisationen. Polismyndigheten bör på egen hand närmare överväga hur denna funktion ska utformas och hur ansvaret för olika områden ska fördelas inom myndigheten.

På sikt är det angeläget att funktionen blir en del av den ordinarie polisverksamheten. Ett ledord i försöksverksamheten har varit att

den inte ska ligga vid sidan av kärnverksamheten utan att förändringar ska göras i linjen. Vid införandet under 2022–2024 ställs särskilt stora krav på organisering, styrning och samordning inom Polismyndigheten. Efter 2022 kommer funktionen behöva spela en annan roll än under själva införandefasen.

Ledning inom Polismyndigheten

När försöksverksamheten övergår till en permanent ordning inom Polismyndigheten är en växande utmaning hur verksamheten ska leda och styras internt. Snabbare lagföring berör de enskilda lokalpolisområdena, polisområdena, polisregionerna och myndigheten nationellt. Det är av vikt att myndighetens arbete och strategi är samordnad. Verksamheten behöver vara enhetlig och hålla hög kvalitet. Det förväntas att det kommer förekomma avvikelser för att upprätthålla detta mål. Verksamheten behöver till att börja med en tydlig och strukturerad nationell styrning för att kunna fungera som det är tänkt. Denna ledningsfunktion kan antingen ingå i den funktion som beskrivs ovan eller utformas på annat sätt. Det ankommer på Polismyndigheten att analysera vilket ledningsbehov som finns och överväga hur ledningsfunktionen närmare ska utformas.

Kompetensförsörjning av förundersökningsledare

Funktionen som jourhavande förundersökningsledare är helt central och avgörande för verksamheten (se också avsnitt 4.7.4 i Ds 2017:36).

Förundersökningsledaren är den som har kontakt med polispersonal i yttre tjänst och lämnar stöd och återkoppling i det utredningsarbete som kan genomförs på plats. Snabbförfarandet involverar tidsbokning för preliminär huvudförhandling som måste hanteras av en jourfunktion. I förundersökningsledarens uppgift ligger också att biträda polispersonalens uppgift att lämna information om tillgänglighetsdelgivning och delge information om förenklad delgivning. Det ska också göras en bedömning av frågan om strafföreläggande och vid behov upprätta ett förhandsgodkännande och t.ex. beräkna och bedöma påföljden. Förundersökningsledaren ska också bedöma behovet av personutredning. Förundersökningsledaren behöver också i anslutning till brottet bestämma om den fortsatta inriktningen av

brottsutredningen. I vissa fall kan det också finnas behov av att fatta ett beslut om förundersökningsbegränsning.

Även om det också krävs utbildning och fortbildning för den yttre polispersonalen som har kontakt med den misstänkte och utreder brottet ska det inte underskattas vilken betydelse som personalförsörjningen av förundersökningsledare har för förutsättningarna att lyckats med verksamheten och uppnå effektivitet och kvalitet. En lärdom i försöksverksamheten har varit att det inte är särskilt svårt att ha tillräcklig tillgång till förundersökningsledare när verksamheten bedrivs i liten skala eftersom särskilda resurser kan avdelas och tillskjutas till det behov som finns. Det är först när utvidgningen sker i större skala och när en allt större del av personalen involveras för att upprätthålla förundersökningsledarfunktionen som frågan blir kritisk. I dag har utvidgningen skett i samtliga polisregioner i landet. Det är dock endast i polisregion Stockholm där verksamheten är fullt utbyggd. Även om verksamheten, av vad som framkommit hittills, fungerar väl i samtliga polisregioner är det först när verksamheten utvidgas och införs i linjeverksamheten som frågan om kompetensförsörjningen av förundersökningsledare kan komma att nå en kritisk punkt. Det tål att påpekas att de krav som ställs på en förundersökningsledare i snabbförfarandet är högre än för en förundersökningsledare i allmänhet. Det är således inte alltid möjligt att nyttja den befintliga tillgången på förundersökningsledare för att bemanna funktionen i snabbförfarandet. Det är också nödvändigt att vidta åtgärder för att kunna upprätthålla förundersökningsledarfunktionen under dygnets alla timmar och årets alla dagar.

Verksamhetens framtida framgång bedöms vara beroende av Polismyndighetens förmåga att bemanna förundersökningsledarfunktionen fullt ut. Polismyndigheten behöver närmare analysera hur behovet av kompetensförsörjning av förundersökningsledare ska lösas och vidta de åtgärder som är nödvändiga.

Uppdrag till Polismyndigheten

Det föreslås att regeringen ger Polismyndigheten i uppdrag att: – överväga att inrätta en särskild och fristående funktion inom myn-

digheten för att samordna och leda verksamheten i snabbförfarandet

– analysera vilket ledningsbehov som finns verksamheten och över-

väga hur ledningsfunktionen närmare ska utformas, och – närmare analysera hur behovet av kompetensförsörjning av för-

undersökningsledare ska lösas och vidta de åtgärder som är nödvändiga.

Samverkan

Samverkansfrågorna ska fungera som det gör i dag men kommer få en bredare och djupare utbredning eftersom hela landet ska ingå i verksamheten. Den lokala samverkan är viktig och är själva kärnan i det återkopplingsarbete som är nödvändigt för en lyckad verksamhet. Genom att aktörerna på lokal nivå kan samordna sina frågor kan processen förbättras och de administrativa rutinerna stärkas.

Figur 3.7 Lokal samverkan

I sammansättningen ingår domstolarna, kontaktåklagare och Polismyndigheten. I vissa fall ingår också Kriminalvården

Genom att ha ett nationellt perspektiv kan större frågor fångas upp som kanske inte kan lösas på lokal nivå eller som är en återkommande fråga för flera områden. Myndigheterna på en centraliserad nivå fattar beslut om inriktning och utveckling av snabbförfarandet. Till denna grupp finns också en mer exekutiv arbetsgrupp och undergrupper som hanterar och samordnar frågor om t.ex. kommunikation, itfrågor, uppföljning m.m. Varje myndighet bidrar med en eller flera representanter till grupperna.

Figur 3.8 Nationell samverkan

I sammansättningen ingår Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket, representant från domstolarna, Rättsmedicinalverket och Kriminalvården

En tydlig lärdom i försöksverksamheten är att införandearbetet aldrig kan avslutas eller avrundas eftersom det tar lång tid innan samtliga delar i konceptet Snabbare lagföring hanteras på fullt ut på avsett sätt. Det har också visat sig att det är lätt att ”falla tillbaka” till hur det fungerat tidigare. För att snabbförfarandet ska fungera som det är tänkt behöver det vidtas ansträngningar för att upprätthålla samverkan under lång tid. Det har också visat sig att det även framöver kommer finnas ett stort utrymme att utveckla konceptet och stärka förmågan att utreda och lagföra brott.

Det föreslås att myndigheternas uppgift att samverka ska regleras i förordning.

3.5. Tillgänglighetsdelgivning

3.5.1. Inledning

Som en del av försöksverksamheten Snabbare lagföring infördes på försök ett nytt delgivningssätt genom lagen (2018:160) om försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål. Lagen är tidsbegränsad och trädde i kraft den 1 maj 2018 och gäller till utgången av 2022.

Delgivningssättet introducerades för att möjliggöra en särskild snabb delgivning i brottmål i försöksverksamheten (se Ds 2017:36 och prop. 2017/18:67).

Tillgänglighetsdelgivning bygger i dag på att delgivningsmottagaren i förväg får information om när vissa handlingar, i detta fall stämning och andra handlingar, kommer att finnas tillgängliga på en viss tingsrätt på en i förväg bestämd tidpunkt. Delgivning har skett när handlingarna hållits tillgängliga oavsett om delgivningsmottagaren faktiskt fått del av dem eller inte. Ansvaret läggs på delgivningsmottagaren att se till att han eller hon får del av handlingarna. Samtidigt skickas handlingarna som en serviceåtgärd till delgivningsmottagaren på det sätt som denne själv har efterfrågat.

Möjligheten till en snabb och effektiv delgivning utgör en viktig faktor för att åstadkomma ett snabbförfarande i brottmål. De delgivningssätt som normalt används i brottmål är vanlig delgivning och förenklad delgivning.

Vanlig delgivning regleras i 1618 §§delgivningslagen. Delgivningssättet bygger på att mottagaren kvitterat mottagandet. En tidigare vardaglig benämning på delgivningssättet var vitt kort som byggde på att delgivningsmottagaren kvitterade mottagandet på det vita kortet innan det sändes tillbaka. Numera finns flera sätt att bekräfta delgivning förutom att skicka ett svar per post. Domstolarna har t.ex. infört en rutin för att i större utsträckning uppmuntra svar på mottagen handling per e-post. Vanlig delgivning kan gå relativt fort, cirka ett par dagar, under förutsättning att delgivningsmottagaren svarar direkt. Många gånger svarar inte delgivningsmottagaren direkt utan det blir nödvändigt att skicka en påminnelse eller försöka kontakta delgivningsmottagaren per telefon för att kontrollera om försändelsen nått fram. I brottmål kan vissa tilltalade också ha ett begränsat intresse av att medverka i rättegången vilket kan ta sig i uttryck att inte svara på delgivningsförsändelser.

Förenklad delgivning används i stor utsträckning i brottmål mot de tilltalade. En längre beskrivning av delgivningssättet finns i avsnitt 4.2. En fördel med förenklad delgivning är att delgivningsmottagaren inte behöver svara eller bekräfta att han eller hon har tagit emot delgivningshandlingen. Det bygger på att försändelsen skickas på ett sådant sätt att sannolikheten för att den kommer fram är stor. Delgivningsmottagaren får på förhand information om hur delgivning kommer gå till. Denne ska ha möjlighet att lämna nya adressuppgifter under handläggningen. Delgivningssättet regleras i 2226 §§delgivningslagen. Delgivningsmottagaren anses delgiven när två veckor har förflutit från det att handlingen skickades om det inte

med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram inom denna tid. Om försändelsen kommer i retur är det dock möjligt att använda delgivningsmottagarens folkbokföringsadress om den avviker från den tidigare adressen. I annat fall eller om också försändelsen till folkbokföringsadressen kommer i retur anses inte delgivningsmottagaren delgiven. Förenklad delgivning bygger på att delgivningsmottagaren har en adress eller ett annat sätt att ta emot handlingar, t.ex. e-post eller sms. Delgivningssättet är teknikneutralt men bygger i stor utsträckning på att handlingarna skickas per post. De allmänna domstolarna tillämpar dock i allt större utsträckning e-post för att skicka handlingar med förenklad delgivning.

En stor fördel med förenklad delgivning är att det inte kräver någon aktiv bekräftelse från mottagaren att handlingen har kommit fram. En nackdel å andra sidan är att delgivningen tar två veckor i anspråk och endast kan användas för de som har en adress eller annan möjlighet att ta emot post eller e-post.

Två veckor är visserligen inte någon betydande tid när en lagföringsprocess tar flera månader. Om målsättningen däremot är att ett brott ska kunna utredas och prövas i domstol inom två till sex veckor är en tid om två veckor en relativt lång tid. Under denna tid genomförs inte heller några aktiva åtgärder utan är en ren väntetid. Vid utformningen av ett snabbförfarande i brottmål var det därför nödvändigt att överväga en ny delgivningsform som inte orsakar samma tidsfördröjning som förenklad delgivning.

En annan faktor har varit att ett nytt delgivningssätt ska kunna användas mot personer som inte har någon fast adress och som inte är anträffbara. Samtidigt är det viktigt att ge en hög servicenivå till de personer som vill ta del av information och som vill medverka i processen. Tillgänglighetsdelgivning bygger på att ett större ansvar läggs på delgivningsmottagaren att ta del av tillgängliga handlingar. Det innebär en viss förskjutning av ansvaret. När samhället ställer högre krav är det också viktigt att det tillgodoser intresset av mer utförlig och tydligare information.

När det gäller tillgänglighetsdelgivning krävs t.ex. att en polisman vid ett personligt sammanträffande lämnar information om kommande delgivning. Precis som vid förenklad delgivning i brottmål är syftet att det ska minimera risken för att delgivningsmottagaren missförstår vad som krävs av honom eller henne. Delgivningsmottagaren får

också skriftlig information om tillgänglighetsdelgivning. När delgivningstidpunkten inträder är delgivningsmottagaren formellt hänvisad till att hämta handlingarna hos tingsrätten. Domstolen ska dock senast samma dag också skicka handlingarna till delgivningsmottagaren på det sätt som denne har anvisat. Syftet är att de allra flesta ska kunna ta del av handlingarna utan att behöva ta kontakt med tingsrätten. Fördelen är att delgivning kan ske utan att domstolen behöver få en bekräftelse på att delgivningsmottagaren tagit emot handlingen samtidigt som de allra flesta får del av handlingarna på ett sätt som de själva önskar. Domstolens expediering till delgivningsmottagaren är serviceåtgärd och inte en förutsättning för att tillgänglighetsdelgivning ska kunna ske.

Tillgänglighetsdelgivning har använts inom ramen för försöksverksamheten. Den misstänkte får också ett preliminärt besked om när huvudförhandling är tänkt att hållas. Syftet har varit att i större utsträckning tydliggöra för den misstänkte vad som kommer att hända längre fram i processen. Det har gjort det lättare för den misstänkte att medverka i processen. Det innebär också att samhällets reaktion efter ett begånget brott blir lättare att uppfatta för den misstänkte och andra i omgivningen.

3.5.2. Försöksverksamheten

Försökslagstiftningen

Tillgänglighetsdelgivning regleras i lagen (2018:160) om försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål. Av betydelse är också förordningen (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott och Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd (PMFS 2019:10 FAP 619-1) om information i försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott.

Försökslagen är tidsbegränsad och gällde ursprungligen från och med den 1 maj 2018 till och med utgången av 2019. Lagen har förlängts och är giltig till utgången av 2022 (SFS 2019:665).

Av 1 § försökslagen följer att på försök får vid de tingsrätter som regeringen bestämmer avvikelser enligt lagen göras från vad som annars gäller för delgivning av handlingar i brottmål. Det innebär att tillgänglighetsdelgivning endast kan användas av de tingsrätter som regeringen har bestämt och sammanfaller med de tingsrätter som

ingår i den pågående försöksverksamheten. I 2 § försöksförordningen regleras vilka tingsrätter som ingår. Inledningsvis ingick endast Attunda och Solna tingsrätter. Under 2021 ingår numera 15 tingsrätter i försöksverksamheten: – Attunda tingsrätt – Gotlands tingsrätt – Gävle tingsrätt – Göteborgs tingsrätt – Hudiksvalls tingsrätt – Luleå tingsrätt – Nacka tingsrätt – Norrköpings tingsrätt – Norrtälje tingsrätt – Solna tingsrätt – Stockholms tingsrätt – Södertälje tingsrätt – Södertörns tingsrätt – Värmlands tingsrätt – Växjö tingsrätt

I 2–4 §§ försökslagen regleras närmare hur tillgänglighetsdelgivning går till. Delgivningssättet innebär enligt 2 § att den tilltalade får delges stämning och andra handlingar i ett brottmål genom att handlingarna hålls tillgängliga vid tingsrätten från och med en i förväg bestämd tidpunkt (tillgänglighetsdelgivning). För att tillgänglighetsdelgivning ska få användas enligt 3 § krävs att den tilltalade har fått information om att sådan delgivning kan komma att användas i målet och från och med vilken tidpunkt och vid vilken tingsrätt handlingarna kommer att hållas tillgängliga. Av paragrafen följer också att informationen vid ett personligt sammanträffande ska ha delgetts den tilltalade av en åklagare eller av en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har utsett. Tillgänglighets-

delgivning har enligt 4 § skett när handlingarna har gjorts tillgängliga vid den tidpunkt och den tingsrätt som den tilltalade har fått information om.

Av 2 § försöksförordningen följer att information om tillgänglighetsdelgivning ska lämnas skriftligen. I Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd finns närmare bestämmelser om hur informationen ska lämnas. Information om tillgänglighetsdelgivning lämnas i ett särskilt formulär: Information i försöksverksamheten med snabbare

handläggning av brott (PM 403.75). Formuläret innehåller också infor-

mation om förenklad delgivning, slutunderrättelse och ett besked om den preliminära tiden för huvudförhandling. Den misstänkte får på det sättet samlad information om den fortsatta lagföringsprocessen.

Enligt 8 § försöksförordningen ska handlingarna samma dag som delgivningstidpunkten sändas till den tilltalade om det är möjligt och inte bedöms obehövligt. Det framgår också att handlingarna ska sändas på elektronisk väg och om det inte är möjligt ska de sändas med post till den tilltalades senast kända adress eller folkbokföringsadress. Polisen ska i samband med att information om tillgänglighetsdelgivning lämnas fråga den misstänkte till på vilket sätt som handlingarna ska sändas till denne. Detta är dock inget krav för att tillgänglighetsdelgivning ska kunna användas utan en serviceåtgärd för att förbättra delgivningsmottagarens möjligheter att i praktiken få del av handlingarna.

Tillgänglighetsdelgivning som en del av en arbetsmetod i Snabbare lagföring

Tillgänglighetsdelgivning har använts i försöksverksamheten Snabbare lagföring som en del av flera åtgärder. Delgivningssättet har byggt på att polisen i ett tidigt skede kunnat förutse när utredningen ska vara klar och kunnat färdigställa förundersökningen antingen direkt vid ingripandet eller inom en kortare tid därefter. Utifrån det har det varit möjligt att också använda tillgänglighetsdelgivning eftersom delgivningssättet i praktiken förutsätter en prognos om när åtal ska vara väckt i tingsrätten.

Det har varit nödvändigt för polis, åklagare och domstol att samverka för att på ett tillförlitligt sätt kunna planera tidsåtgången för de olika momenten under processen. Handlingarna kan inte göras tillgängliga i tingsrätten så fort förundersökningen avslutas. Det

behövs en viss tid för att åklagaren ska kunna fatta ett åtalsbeslut och för att tingsrätten ska kunna utfärda stämning och upprätta handlingarna. Aktörerna har därför kommit överens om hur hålltiderna i processen ska ske ut. Det gör att polisen får en bättre möjlighet att bedöma tidpunkten för tillgängliggörandet av handlingarna i tingsrätten. Det är dock fortfarande nödvändigt för polisen att kunna bedöma tidsåtgången för själva förundersökningen. När brottet kan utredas direkt på plats uppkommer sällan någon svårighet. För vissa brott krävs dock någon form av analys av t.ex. Rättsmedicinalverket eller Nationell forensiskt centrum (NFC). Genom samverkan har tidsåtgången för analyserna kunnat förkortas och blivit mer förutsägbara vilket möjliggör en mer tillförlitlig prognos av tidsåtgången för förundersökningen.

I försöksverksamheten har det också varit viktigt att åstadkomma en snabb reaktion efter ett brott. Tillgänglighetsdelgivning har möjliggjort att delgivning i tingsrätten kunnat ske utan tidsfördröjning och utan att den misstänkte fått möjlighet att kunna undandra sig delgivning. Samtidigt har en viktig faktor varit att de personer som vill medverka i processen och vill ha information ska kunna få det på ett lättillgängligt och enkelt sätt. Tillgänglighetsdelgivning har kunnat balansera dessa intressen, bl.a. genom att den misstänkte fått handlingarna skickade till sig på det sätt som denne själv efterfrågat och dessutom fått ett besked om en preliminär tid för huvudförhandling i tingsrätten.

En fördel med tillgänglighetsdelgivning är att processen blir mer konkret för den misstänkte. När det t.ex. gäller förenklad delgivning är det mer oklart när den misstänkte ska förvänta sig att ta emot handlingar. När det gäller tillgänglighetsdelgivning står det redan klart från början när den misstänkte kan förvänta sig att få del av åtalet i tingsrätten. Fördelen för den misstänkte är att denne får möjlighet att bli mer delaktig i processen i ett tidigt skede. Ur ett kriminalpolitiskt perspektiv blir också sambandet mellan brott och straff tydligare.

Utvärdering och granskning av tillgänglighetsdelgivning

Utvärdering av Brå

Brottsförebyggande rådet (Brå) har utvärderat försöksverksamheten Snabbare lagföring. En delredovisning publicerades den 1 april 2019 och en slutlig redovisning lämnades den 1 april 2020. Syftet med utvärderingen var att granska själva försöksverksamheten och inte endast tillgänglighetsdelgivning. Granskningen rör endast försöksverksamheten i norra Stockholm till och med december 2019.

Tabell 3.15 Antal brottsmisstankar som prövats i domstol i försöksverksamheten

och användande av tillgänglighetsdelgivning

År 2018 och januari–september 2019

Totalt Med tillgänglighets-

delgivning (Antal)

Med tillgänglighets-

delgivning (Andel)

2018

771

513

66,5 %

2019

2 238

1 932

86,3 %

2018–2019

3 009

2 445

81,3 %

Källa: Brå rapport 2020:3 s. 49.

Möjligheten till tillgänglighetsdelgivning infördes först den 1 maj 2018. Det innebär att delgivningssättet inte använts i den inledande delen av försöksverksamheten.

Brå konstaterade att tillgänglighetsdelgivning användes i stor utsträckning. Skäl som gjort att delgivningssättet inte använts har t.ex. varit när utredningen tagit längre tid än planerat eller när polisen i inledningsskedet bedömt att strafföreläggande kommer bli aktuellt men åklagaren därefter gjort en annan bedömning (se Brå rapport 2020:3 s. 49–50).

Figur 3.9 Handläggningstid totalt samt interna handläggningstider för misstankar inom Snabbare lagföring

Antal dagar (median), februari 2018–juli 2019

Källa: Brå rapport 2020:3 s. 54, figur 3.

Den totala handläggningstiden för misstankar som hanterats inom Snabbare lagföring har minskat betydligt över tid. Brå har bedömt att tillgänglighetsdelgivning har haft en stor effekt på handläggningstiderna. Cirka två tredjedelar av den minskade handläggningstiden inom tingsrätterna kan tillskrivas användning av verktyget. Att effekten är så stor är enligt Brå inte förvånande, eftersom det som huvudsakligen skiljer sig i handläggningen mellan snabbspårsärendena och de övriga är just användningen av tillgänglighetsdelgivning. I analyserna har effekterna av tillgänglighetsdelgivning och polisens preliminära bokning av tider för huvudförhandling inte kunnat särskiljas. Den uppmätta effekten avser därför kombinationen av båda dessa aspekter av verktyget. (Se Brås rapport 2020:3 s. 63.)

Brå har uppmärksammat att den förbokade tiden för huvudförhandlingen är problematisk. Ett problem har varit att de bokade tiderna inte använts tillräckligt effektivt. På Solna tingsrätt varierade nyttjandegraden av tiderna och låg ofta under 70 procent. En av anledningarna till det var att många mål avgjordes utan huvudförhandling. (Se Brås rapport 2020:3 s. 95–96.)

Brå föreslog att det skulle utredas att, i de fall tillgänglighetsdelgivning används, begränsa polisens ansvar till att endast informera den misstänkta personen om datum för delgivningen. Ett sådant förfarande skulle ge tingsrätterna bättre förutsättningar att planera de

reserverade tiderna för förhandling och nyttja sina resurser effektivt. Tid för huvudförhandling skulle meddelas den tilltalade med tillgänglighetsdelgivningen. (Se Brås rapport 2020:3 s. 105).

Justitiekanslerns granskning av det s.k. snabbspåret i brottmål

JK har granskat försöksverksamheten (diarienr 7012-19-2.4.2, beslutsdatum den 24 juni 2020). JK:s granskning av försöksverksamheten med Snabbare lagföring har varit inriktad på handläggningen främst ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Justitiekanslern kom fram till att den nya delgivningsformen tillgänglighetsdelgivning framstod som ett rättssäkert och effektivt verktyg för att minska genomströmningstiderna i tingsrätten. Effekten på handläggningstiderna har dock främst visat sig i de mål som avgjorts efter huvudförhandling.

Rutinerna kring tillgänglighetsdelgivning var enligt JK i regel genomtänkta och ändamålsenliga. För tingsrättens del fanns dock visst utrymme för att genom en översyn av rutinerna uppnå en mer konsekvent och effektiv handläggning. Beträffande den praktiska tillämpningen har vid granskningen uppmärksammats vissa brister framför allt från polisens sida. Exempelvis har i flera fall upptäckts felaktigheter i den checklista som polisen bifogat förundersökningsprotokollet och som normalt utgör åklagarens och domstolens enda underlag för att bedöma förutsättningarna för tillgänglighetsdelgivning. I ett mål fick polisens felaktiga uppgifter i checklistan till följd att tingsrätten använde delgivningsformen, trots att det kan ifrågasättas om det verkligen fanns förutsättningar för det med hänsyn till att den misstänkte hade fått en ofullständigt ifylld informationsblankett. En sammanfattande slutsats från granskningen är att tillgänglighetsdelgivningen från rättssäkerhetssynpunkt ställer höga krav på samtliga led i handläggningen.

JK uppmärksammade att en aspekt med försöksverksamheten är att den misstänkte får information om både tillgänglighetsdelgivning och förenklad delgivning. När polisen på ett korrekt sätt delgett information om tillgänglighetsdelgivning är denna delgivningsform ensam tillräcklig för tingsrättens fortsatta handläggning, så länge det inte uppstått behov av att delge ytterligare handlingar i tiden efter delgivningen. I det senare fallet har tingsrätten normalt haft möjlighet att i stället använda förenklad delgivning, då polisen delgett den

misstänkte information även om den delgivningsformen. Trots polisens delgivning har tingsrätten i de granskade målen enligt JK delgett den tilltalade information om förenklad delgivning i samband med att målet inletts hos tingsrätten. JK uttryckte förståelse för att tingsrätten genom denna handläggning ville kunna använda förenklad delgivning även efter tioveckorsfristens utgång, utan att behöva delge informationen på nytt genom en annan delgivningsform. JK påpekade dock att tio veckor i sammanhanget är en lång tid vad gäller mål som ska hanteras i snabbförfarandet. I merparten av de mål som granskats har det enligt JK inte varit nödvändigt att tillämpa en annan delgivningsform än tillgänglighetsdelgivning.

Av förarbetena följer att en viktig del i informationslämnandet att den enskilde förstår hur de möjliga delgivningssätten förhåller sig till varandra (jfr prop. 2017/18:67 s. 12 f.). JK ansåg att risken med tingsrättens förfaringssätt är att det leder till viss förvirring hos den tilltalade om vad som egentligen gäller rörande delgivningen i målet, dvs. vilken delgivningsform som tillämpas och vid vilken tidpunkt han eller hon är delgiven. Av stämningen i mål som tingsrätten har ansett kunna avgöras på handlingarna framgår bl.a. att den tilltalade efter delgivningen har en viss tidsfrist – i de flesta mål åtta dagar, i en del fjorton dagar – på sig att svara på åtalet, lägga fram bevis, m.m. innan domstolen avgjort målet. Med hänsyn till att tingsrätten i många fall skickar stämningen och övriga handlingar några dagar före dagen för tillgänglighetsdelgivning – och dessutom bifogar information om förenklad delgivning – kan det enligt JK vara svårt för den tilltalade att avgöra från vilket datum fristen egentligen börjar löpa. JK påtalade att den mängd information som den tilltalade förutsätts ta till sig dessutom redan är omfattande. Om det finns sätt att minska denna bör ett sådant alternativ övervägas. Ett alternativt handläggningssätt i detta fall skulle enligt JK kunna vara att kontrollera om polisen har delgett informationen om förenklad delgivning på rätt sätt och, om så är fallet, avstå från att skicka ut informationsblanketten på nytt, såvida det inte finns omständigheter som tyder på att målet riskerar att bli fördröjt på något sätt. Ett annat alternativ som JK presenterar är att omarbeta informationen så att det tydligt framgår hur tingsrättens åtgärder förhåller sig till den tillgänglighetsdelgivning som den tilltalade tidigare informerats om av polisen.

Statistik om tillgänglighetsdelgivning

Tabell 3.16 Antal avgjorda mål och andel avgjorda mål med

tillgänglighetsdelgivning i Snabbare lagföring

År 2020

Avgjorda mål Andel med tillgänglighetsdelgivning

Samtliga mål

8 065

91 %

Källa: Domstolsverket.

Tabell 3.17 Handläggningstid i veckor från brott till avgörande i tingsrätt

i Snabbare lagföring

År 2020

Hand-

läggningstid

Handläggningstid med tillgänglighetsdelgivning

Handläggningstid utan tillgänglighetsdelgivning

Med huvudförhandling

6,1

6,0

11,9

Utan huvudförhandling

5,7

5,6

8,9

Samtliga mål

5,9

5,7

10,0

Källa: Domstolsverket.

Tabell 3.18 Handläggningstid i veckor från åtal till avgörande i tingsrätt

i Snabbare lagföring

År 2020

Hand-

läggningstid

Handläggningstid med tillgänglighetsdelgivning

Handläggningstid utan tillgänglighetsdelgivning

Samtliga mål

3,3

3,1

5,4

Källa: Domstolsverket.

Ytterligare statistik finns i avsnitt 3.2.3.

3.5.3. Tillgänglighetsdelgivning i delgivningslagen och rättegångsbalken

Förslag: Regleringen om tillgänglighetsdelgivning införs i delgiv-

ningslagen men delgivningssättet ska endast få användas i de fall som särskilt anges i lag. Tillgänglighetsdelgivning ska enligt bestämmelser i rättegångsbalken få används i brottmålsprocessen, under förundersökningen för slutunderrättelse och för talan om undanröjande av villkorlig dom och skyddstillsyn.

Delgivningsmottagaren får delges en handling genom att den hålls tillgänglig hos en myndighet, eller på en annan plats som myndigheten beslutar, från och med en i förväg bestämd tidpunkt (tillgänglighetsdelgivning).

Tillgänglighetsdelgivning får användas om delgivningsmottagaren vid ett personligt sammanträffande eller genom en ljud- och bildöverföring har fått information om sådan delgivning kan komma att användas.

Tillgänglighetsdelgivning har skett när handlingen har gjorts tillgänglig vid den tidpunkt och på den plats som delgivningsmottagaren fått information om.

Generellt delgivningssätt i delgivningslagen men får endast används i de fall som särskilt anges i lag

I dag regleras tillgänglighetsdelgivning i lagen (2018:160) om försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål. I 1 § i lagen stadgas att på försök får vid de tingsrätter som regeringen bestämmer avvikelser enligt lagen göras från vad som annars gäller för delgivning av handlingar i brottmål (se prop. 2017/18:67, jfr också Ds 2017:36 avsnitt 6.4). I 2 och 6 §§ förordningen (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott regleras vilka tingsrätter som får tillämpa tillgänglighetsdelgivning.

Det föreslås att bestämmelserna om tillgänglighetsdelgivning införs generellt i delgivningslagen men endast ska få användas i de fall som särskilt anges i lag. Det innebär att delgivningssättet blir generellt men tillämpningen begränsas till de situationer som särskilt pekas ut i lag. Skälet till det är att delgivningssättet är särskilt utformat för brottmålsprocessen och syftar bl.a. till att möjliggöra lagföring. Av

systematiska skäl bör delgivningssättet och de grundläggande bestämmelserna om det tas in i delgivningslagen.

Tillgänglighetsdelgivning ska enligt bestämmelser i rättegångsbalken få användas i brottmålsprocessen för den som är tilltalad, under förundersökningen för slutunderrättelse för den som är misstänkt och för talan om undanröjande av villkorlig dom och skyddstillsyn för den dömde.

Med förslaget permanentas den tillfälliga författningsregleringen om tillgänglighetsdelgivning som används i försöksverksamheten. En stor del av försöksverksamhetens har byggt på en effektiv och snabb delgivningsverksamhet. Tillgänglighetsdelgivning möjliggör att ett snabbförfarande i brottmål kan införas generellt i landet.

Tillgänglighetsdelgivning i brottmålsprocessen

Precis som under försöksverksamheten ska tillgänglighetsdelgivning få användas för tilltalad i brottmål för stämning och andra handlingar. Det innebär att samtliga tingsrätter kan tillämpa bestämmelserna om tillgänglighetsdelgivning. Det möjliggör också ett permanent införande av ett snabbförfarande i brottmål i hela landet. Konstruktionen med tillgänglighetsdelgivning föreslås i princip vara oförändrad vid övergången från försökslagstiftningen till en permanent ordning. I avsnitt 3.5.4 föreslås dock en uttrycklig möjlighet att använda delgivningssättet också för handlingar som redan är tillgängliga och upprättade.

När tingsrätten utfärdar stämning i brottmål ska stämningen tillsammans med vissa andra handlingar delges den tilltalade (45 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken). I delgivningslagen (2010:1932) finns bestämmelser bl.a. om vilka delgivningsformer som finns och när delgivning ska anses ha skett. De delgivningssätt som kan användas för delgivning av stämning och andra handlingar i brottmål är vanlig delgivning, stämningsmannadelgivning och förenklad delgivning. I 33 kap. 6 § RB finns en särreglering för förenklad delgivning i brottmål som möjliggör för tingsrätten att använda förenklad delgivning trots att den tilltalade inte fått information om det under tingsrättens handläggning utan redan under förundersökningen. I avsnitt 4.3 och 4.4 redogörs för förslag om nya bestämmelser om förenklad delgivning.

I försöksverksamheten har tillgänglighetsdelgivning varit det delgivningssätt som används i stor utsträckning för att delge den tilltalade stämning och andra handlingar i tingsrätten (se bl.a. avsnitt 3.2.3). Delgivningssättet har bidragit till att väsentligt förkorta handläggningstiderna i brottmål men också för att säkerställa att delgivning överhuvudtaget ska kunna ske för personer som inte medverkar i processen eller som är svåra att nå. Tillgänglighetsdelgivning har använts på försök sedan år 2018. Inledningsvis användes delgivningssättet hos Attunda och Solna tingsrätter för att sedan utökas till Norrtälje tingsrätt. Därefter har försöksverksamheten utökats till att också omfatta Gotlands, Gävle tingsrätt, Göteborgs, Hudiksvalls, Luleå, Nacka, Norrköpings, Stockholms, Södertälje, Södertörns, Värmlands och Växjö tingsrätter. Tillgänglighetsdelgivning har numera tillämpats under flera års tid och vid ett flertal av landets tingsrätter.

Fördelarna med tillgänglighetsdelgivning är flera. En fördel med tillgänglighetsdelgivning är att den tid som behövs för att delge en tilltalad förkortas. Med tillgänglighetsdelgivning kan den tilltalade i princip delges direkt när åklagaren väckt åtal och tingsrätten utfärdat stämning. Vid andra delgivningssätt, t.ex. förenklad delgivning tar delgivning två veckor i anspråk. Om den tilltalade är svår att nå tar delgivningen betydligt längre tid. En annan fördel med tillgänglighetsdelgivning är att tingsrätten inte behöver få tag på den tilltalade och bekräfta att den tilltalade har fått del av handlingarna utan det ansvaret läggs på delgivningsmottagaren. För den tilltalade innebär det visserligen ett större ansvar än tidigare men innebär också att processen blir mer förutsägbar för honom eller henne eftersom den misstänkte i ett tidigt skede vet vad han eller hon har att förhålla sig till. Tillgänglighetsdelgivning kan används för personer som saknar postadress eller av något annat skäl har svårt ta emot handlingar. Det innebär att tillgänglighetsdelgivning inte har de begränsningar som finns med förenklad delgivning. Genom att använda tillgänglighetsdelgivning är det möjligt att i större utsträckning än i dag se till att annars svårdelgivna personer kan delges stämning och andra handlingar i brottmål.

Ett snabbt och effektivt delgivningsförfarande är en förutsättning för en fungerade rättsskipning. Om en tilltalad inte kan delges i tingsrätten finns det inte heller förutsättningar lagföra denne. En snabb lagföring är ett viktigt samhällsintresse, särskilt gällande brottsaktiva personer. En lagföring har många gånger betydelse för vilken påföljd

den dömde ska få vid ett återfall i brott. Tidpunkten för lagföringen har därför stor betydelse för personer som återfaller i brott. En fungerade delgivningsprocess är en förutsättning för lagföring och i förlängningen också en av åtgärderna för att upprätthålla förtroende för rättsväsendet.

Tillgänglighetsdelgivning är ett delgivningssätt som bör införas generellt i brottmål. Delgivningssättet förväntas framöver till största del användas inom det snabbförfarande i brottmål som föreslås bli permanent i avsnitt 3.4. Delgivningssättet förutsätter att polisen mer eller mindre kan förutse den framtida delgivningstidpunkten. Förfarandet är därför anpassat till enklare och mer förutsägbara brottsutredningar, likt de som ingår i snabbförfarandet.

Det finns dock utrymme för ett bredare tillämpningsområde också utanför snabbförfarandet. Tillgänglighetsdelgivning kan också användas för sådana brottsutredningar som av någon anledning har blivit fördröjda genom att den misstänkte i ett senare skede av förundersökningen får information om tillgänglighetsdelgivning. I försöksverksamheten har t.ex. fördröjda ärenden kunnat tas in i efterhand igen i snabbspåret. Metoden har endast använts för enskilda ärenden och har haft arbetsnamnet Snabbare lagföring i efterhand. Ett ytterligare tillämpningsområde är för misstänkta personer med kvalificerad flyktfara. Genom att använda tillgänglighetsdelgivning kan ett frihetsberövande i vissa fall undvikas eller förkortas. I många fall anhålls och häktas misstänkta personer med kvalificerad flyktfara i syfte att säkra möjligheten till lagföring trots att den förväntade påföljden är böter. Med tillgänglighetsdelgivning kan dessa lagföras utan att frihetsberövande behöver tillämpas. Det kan också tänkas att tillgänglighetsdelgivning kan användas i ärenden då den misstänkte är svårdelgiven eller förväntas att hålla sig undan.

Tillgänglighetsdelgivning under förundersökning

Den misstänkte ska få information av olika slag under hela lagföringsprocessen, inte endast när väl brottmålsrättegången inleds i domstol. Av 23 kap. 18 a § RB följer att när undersökningsledaren har slutfört den utredning som han eller hon anser är nödvändig har den misstänkte och försvararen rätt att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen. Bestämmelsen reglerar dock inte närmare på vilket

sätt som ett besked om slutförd förundersökning ska lämnas till den misstänkte. Enligt 12 b § andra stycket förundersökningskungörelsen följer att en underrättelse enligt 23 kap. 18 a § RB ska delges om det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader för brottet. För lindrigare brottslighet räcker det med att polisen formlöst skickar en skriftlig underrättelse per post till den misstänkte. I försöksverksamheten har en tillfällig bestämmelse, i 4 § förordningen (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott tillämpats. Denna möjliggör att underrättelsen kan skickas formlöst för brott med upp till fängelse tre år i straffskalan. Det har också införts en möjlighet att skicka en sådan underrättelse elektroniskt, även om det av praktiska skäl inte tillämpats fullt ut i praktiken. Det föreslås att den ordningen ska permanentas (se avsnitt 3.4.7). I de fall regeln inte är tillämplig måste alltså polisen delge den misstänkte en sådan underrättelse. Många gånger utgör det inget problem eftersom slutunderrättelse lämnas direkt till den misstänkte i samband med ett förhör eller i ett annat sammanhang om polisen har kontakt med den misstänkte. I vissa fall är det dock svårt att delge den misstänkte en sådan underrättelse. Ett skäl kan vara att den misstänkte håller sig undan och inte vill medverka i utredningen. Det kan också handla om att den misstänkte saknar en fast bostad eller lever en oordnad tillvaro. Det innebär att lagföringsprocessen försenas och att den misstänkte genom att hålla sig otillgänglig kan försvåra lagföringen.

I försöksverksamheten lämnar polisen information om tillgänglighetsdelgivning till den misstänkte för att denne ska kunna delges i tingsrätten. När det gäller slutunderrättelsen kan det ske formlöst med stöd av den tillfälliga bestämmelsen under förutsättning att den misstänkte har en adress att ta emot post på. Eftersom postbefordran tar viss tid i anspråk måste den misstänkte ges ytterligare rådrum. Den misstänkte har mycket sällan någon synpunkt på utredningen. Om polisen också hade kunnat använda tillgänglighetsdelgivning för slutunderrättelsen hade ytterligare tid kunnat sparas. Det skulle också innebära att personer utan adress eller kontaktuppgifter kan delges slutunderrättelsen på ett enkelt sätt.

Redan i dag tillämpas i vissa fall en metod som bygger på att den misstänkte i förväg får reda på när förundersökningen förväntas vara avslutad och när denne kan ta del av utredningen. Tillvägagångsättet är dock inte författningsreglerat och det är oklart om och i vilka situationer det är möjligt att använda det (se bl.a. Åklagarmyndighetens

handbok Slutunderrättelse enligt 23 kap. 18 a § RB – vad åklagaren

behöver kontrollera före åtal, se också JO 1992/93 s. 203). Det finns

därför ett behov av att kunna använda tillgänglighetsdelgivning även för en underrättelse enligt 23 kap. 18 a § RB. Eftersom den misstänkte ändå får information om tillgänglighetsdelgivning för den kommande brottmålsrättegången blir det naturligt att också använda samma förfarande under förundersökningen. Det ställer dock krav på att det går att förutse när utredningen är klar och passar således bäst in på lättutredda brott och särskilt sådana brottstyper som förekommit i försöksverksamheten. Det kan dock också passa in i andra situationer, t.ex. i slutskede av en mer komplicerad utredning där man behöver säkerställa att den misstänkte inom kort kan delges underrättelsen.

Av praktiska skäl bör Polismyndigheten, likt de allmänna domstolarna, införa en möjlighet att skicka e-post på ett säkert sätt till enskilda. På så sätt kan den misstänkte få information om slutunderrättelsen i samband med tidpunkten för delgivningen.

Tillgänglighetsdelgivning vid talan om undanröjande av skyddstillsyn och villkorlig dom

Vid brottslighet som inte bedöms kunna stanna vid böter får rätten döma den tilltalade till skyddstillsyn. Av 30 kap. 9 § BrB framgår att vid val av påföljd ska rätten som skäl för skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Ett vanligt inslag är att den dömde är i behov av vård eller behandling och behöver åtgärder för att förhindra fortsatt brottslighet. Om den dömde allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter ska dock påföljden undanröjas och en ny påföljd bestämmas för brottet. Eftersom den dömde riskerar att återfalla i ytterligare brottslighet är det angeläget att prövningen kommer till stånd så fort som möjligt.

Vid brottslighet som inte bedöms kunna stanna vid böter får rätten döma den tilltalade till villkorlig dom om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Det finns sällan förutsättningar att undanröja en villkorlig dom på samma sätt som en skyddstillsyn. Det beror på att den villkorliga domen i sig inte har ett verkställbart innehåll. En villkorlig dom kan dock enligt 27 kap. 2 a § BrB förenas med en före-

skrift om samhällstjänst. Det är också möjligt att förena en villkorlig dom med en föreskrift om att ersätta uppkommen skada eller avhjälpa eller begränsa skadan efter brottet enligt 27 kap. 5 § BrB.

Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom eller henne enligt den villkorliga domen, får rätten enligt 27 kap. 6 § BrB i vissa fall undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för brottet. En typ av misskötsamhet är t.ex. att den dömde inte genomför den ålagda samhällstjänsten.

Vid misskötsamhet ska Kriminalvården som huvudregel hos åklagaren begära att denne för talan i domstol om undanröjande av påföljden. Sedan 2019 kan förenklad delgivning används i ett sådant förfarande om den dömde dessförinnan får information om att tingsrätten kan komma att använda förenklad delgivning. Det gäller dock endast vid talan om undanröjande av skyddstillsyn. I avsnitt 4.3.1 föreslås också en utvidgad möjlighet att använda förenklad delgivning vid talan om undanröjande av villkorlig dom. Förenklad delgivning förutsätter att den dömde har en fast adress eller annat sätt ta emot handlingar. En brottsaktiv person eller en person med missbruk lever inte sällan med en oordnad tillvaro. Det kan därför i vissa fall vara svårt att skicka post eller handlingar till denne. Förenklad delgivning tar också två veckor i anspråk utan att någon motsvarande tidsvinst görs. När väl misskötsamhet konstateras är det av vikt med ett snabbt samhällsingripande för att förhindra risken för fortsatt brottslighet. Inte sällan beror misskötsamheten på fortsatt missbruk och/eller återfall i ny brottslighet. Förtroendet för rättsskipningen är också beroende av den som döms för brott verkställer sin påföljd.

Om tillgänglighetsdelgivning skulle kunna användas i dessa fall skulle delgivning i större utsträckning kunna säkras och en ännu snabbare prövning kunna ske. Som tidigare nämnts kräver tillgänglighetsdelgivning att den kommande delgivningstidpunkten kan förutses mer eller mindre precist. När Kriminalvården överväger att begära att en skyddstillsyn eller villkorlig dom ska undanröjas genomförs en utredning som sedan redovisas till åklagaren. Åklagarens prövning är relativt summarisk. När väl Kriminalvården begär ett undanröjande av en skyddstillsyn eller villkorlig dom finns därför normalt sett inget behov av någon ytterligare utredning av saken och det är därför lätt att förutse en kommande delgivningstidpunkt i tingsrätten. Åklagaren behöver dock tid för sin handläggning och för sitt övervägande. Förfarandet förutsätter därför en viss samverkan mellan Kriminalvården,

åklagaren och tingsrätt när tillgänglighetsdelgivning i dessa fall ska användas. Med tillgänglighetsdelgivning skulle det vara möjligt att delge den dömde talan om undanröjande inom två veckor från Kriminalvårdens beslut om att begära att åklagare ska föra talan om undanröjande. I många fall skulle detta kunna ske ännu snabbare.

Det bör även prövas om sammanträde i tingsrätten kan bokas i dessa sammanhang. Det finns dock inget behov av några författningsändringar för detta ändamål. Detta kan utarbetas i samverkan mellan Kriminalvården, Åklagarmyndigheten och tingsrätterna.

Utformningen av bestämmelserna om tillgänglighetsdelgivning

Tillgänglighetsdelgivning innebär att delgivningsmottagaren på förhand får information om var och när handlingen kommer att hållas tillgänglig. Att handlingen hålls tillgänglig innebär att delgivningsmottagaren från och med den i förväg bestämda tidpunkten ska kunna ta del av ett skriftligt exemplar av handlingarna hos myndigheten eller en annan plats som myndigheten har bestämt.

För att tillgänglighetsdelgivning ska få användas i t.ex. brottmålsprocessen krävs det att den misstänkte får information om att delgivningssättet kan komma att användas för att delge stämning och andra handlingar i tingsrätten. Detta överensstämmer också med vad som gäller för att förenklad delgivning ska få användas för att delge stämning och andra handlingar i brottmål. Genom informationen säkerställs att den misstänkte får vetskap om de särskilda regler för delgivning som delgivningssättet innebär. Delgivningssättet påverkar t.ex. inte de generella rättssäkerhetsgarantier som gäller i brottmålsprocessen, t.ex. rätten till försvar eller skäligt rådrum. (Se prop. 2017/18:67 s. 810.)

För att tillgänglighetsdelgivning ska få användas ska delgivningsmottagaren även få information om från och med vilken tidpunkt och på vilken plats som handlingen kommer att hållas tillgänglig. Detta är avgörande för delgivningsmottagarens möjlighet att kunna bevaka delgivningen och tillvarata sin rätt. Tidpunkten bör anges med datum och klockslag. Om något klockslag inte anges utan endast ett datum får det anses som att handlingen ska vara tillgänglig från början av dagen under aktuella öppettider. Det krävs att informationen om när och var tillgängliggörandet ska ske lämnas samtidigt som infor-

mationen om att delgivningssättet kan komma att användas. Om det senare visar sig att den angivna tidpunkten för tillgängliggörandet inte kan hållas är det angeläget att delgivningsmottagaren så snart som möjligt underrättas om detta, för att han eller hon inte längre ska behöva bevaka tillgängliggörandet. (Se prop. 2017/18:67 s. 11.)

Utöver de särskilda förutsättningarna för att tillgänglighetsdelgivning ska få användas måste också de allmänna förutsättningarna enligt delgivningslagen vara uppfyllda. Det innebär bl.a. att det alltid ska prövas att det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet att använda tillgänglighetsdelgivning (4 § andra stycket delgivningslagen). I detta ligger bl.a. att delgivningsmottagaren ska kunna förstå vad som krävs av honom eller henne. Det kan därför vara olämpligt att använda tillgänglighetsdelgivning om delgivningsmottagaren på grund av t.ex. språkförbistring, berusning eller kognitiv nedsättning inte kan förväntas ta till sig information om delgivningssättet. (Jfr prop. 2009/10:237 s. 270 och prop. 2017/18:67 s. 12.)

Om det i efterhand kan uppkomma frågor om det varit lämpligt att använda tillgänglighetsdelgivning är det viktigt att lämnandet av informationen och de närmare omständigheterna kring detta dokumenteras på ett tydligt sätt för att det inte i efterhand ska kunna uppstå osäkerhet om det funnits förutsättningar att tillämpa delgivningssättet (se prop. 2017/18:67 s. 12.). Det gäller framför allt när information om tillgänglighetsdelgivning lämnas i ingripandesituationer av polisen. I JK:s granskning har lyfts fram flera exempel i försöksverksamheten då denna dokumentation fungerat på ett bra sätt (se vidare avsnitt 3.2.2). Polismyndigheten har utfärdat föreskrifter och allmänna råd för försöksverksamheten (se Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om information i försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott; PMFS 2019:10 FAP 619-1). I föreskrifterna regleras närmare hur dokumentation av tillgänglighetsdelgivning ska göras och hur formen för lämnandet av information närmare ska gå till.

Det krävs inte att delgivningsmottagaren hämtar handlingen hos myndigheten eller att handlingen skickas till delgivningsmottagaren för att delgivning ska anses ha skett. Motsvarande ordning, dvs. att det inte krävs att mottagaren faktiskt har fått del av handlingen, gäller också vid förenklad delgivning. En korrekt delgivning förutsätter att tidpunkten för tillgängliggörandet överensstämmer med den information som delgivningsmottagaren har fått. Delgivningen

är alltså inte giltig om delgivningsmottagaren av förbiseende inte har underrättats om någon tidpunkt för tillgängliggörandet eller om fel tidpunkt eller fel plats har angetts. Detsamma gäller om handlingen inte finns tillgänglig hos myndigheten eftersom den ännu inte blivit upprättad. Det krävs dock inte att handlingen är utskriven om den i sig är upprättad och t.ex. kan skrivas ut eller skickas på begäran av delgivningsmottagaren. För att det inte ska uppstå tveksamhet om handlingen gjorts tillgänglig på ett korrekt sätt bör myndigheten, vilket JK också påpekat i sin granskning, dokumentera delgivningen, exempelvis genom en anteckning i sitt målhanteringssystem (jfr 4 § delgivningsförordningen [2011:154]).

Hur information om tillgänglighetsdelgivning lämnas till delgivningsmottagaren

Tillgänglighetsdelgivning får i dag endast användas om delgivningsmottagaren får information om det vid ett personligt sammanträffande (se 3 § försökslagen). Skälet till kravet är detsamma som för förenklad delgivning i brottmål, dvs. att det personliga sammanträffandet säkerställer att den misstänkte inte riskerar att missuppfatta vad tillgänglighetsdelgivning innebär eller hur den fortsatta processen kommer att gå till (se prop. 2017/18:67 s. 11).

Under Coronaviruspandemin har alltfler möten och kontakter i den statliga förvaltningen och inte minst i brottmålsprocessen behövt ske på distans. Den arbetsmetod som försöksverksamheten bygger på har visserligen normalt utgått från en metod där polisen har ett personligt möte med den misstänkte. Det förväntas att så också kommer fortsätta framöver. Emellertid utvidgas nu tillgänglighetsdelgivningens tillämpningsområde också till flera områden utanför delgivning i tingsrätt. När möjligheten att använda tillgänglighetsdelgivning blir mer generell kan det förväntas uppkomma situationer där delgivningsmottagaren i större utsträckning har kontakt med myndigheten på videolänk. Det föreslås därför att det ska vara möjligt att lämna information om tillgänglighetsdelgivning på distans genom en ljud- och bildöverföring.

Informationen kan vid det personliga sammanträffandet lämnas till den misstänkte genom vanlig delgivning enligt 16 § delgivningslagen eller genom muntlig delgivning enligt 19 § delgivningslagen. Om det är fråga om ett sammanträffande på distans genom en ljud-

och bildöverföring blir det dock endast aktuellt med en muntlig delgivning. Som följer av 19 § andra stycket delgivningslagen ska handlingen också skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren om det kan ske och inte bedöms obehövligt.

Det är inte möjligt att formlöst ändra t.ex. tidpunkten för tillgängliggörandet, exempelvis genom att skicka information till delgivningsmottagaren eller kontakta denne endast per telefon. För att åstadkomma en ändring av tid eller plats för tillgänglighetsdelgivningen måste delgivningsmottagaren på nytt få information om tillgänglighetsdelgivning vid ett personligt sammanträffande eller vid ett sammanträffande på distans genom en ljud- och bildöverföring. (Jfr prop. 2017/18:67 s. 11.)

Kretsen av befattningshavare som får lämna information om tillgänglighetsdelgivning

På motsvarande sätt som gäller för förenklad delgivning får informationen om tillgänglighetsdelgivning i dag endast lämnas av vissa i lag utpekade befattningshavare. Den krets som gällt för försökslagstiftningen är att information ska ha lämnats av en åklagare, en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har utsett (se prop. 2017/18:67 s. 11).

När tillgänglighetsdelgivning införs i brottmålsprocessen generellt kan det förväntas att också andra brottsutredande myndigheter än Polismyndigheten i vissa fall ska kunna använda delgivningssättet. Det innebär också att snabbförfarandet i brottmål kan utökas till fler brottsutredande myndigheter i framtiden (se mer om detta i avsnitt 3.6.1). Det föreslås därför att den krets av befattningshavare som får delge information om förenklad delgivning i brottmål enligt 33 kap. 6 § tredje stycket RB också får lämna information om tillgänglighetsdelgivning. Det innebär att den krets som får lämna information om tillgänglighetsdelgivning under brottmålsprocessen utökas.

På samma sätt föreslås att kretsen för tillgänglighetsdelgivning under förundersökningen för slutunderrättelse ska omfatta samma befattningshavare som enligt 33 kap. 6 § tredje stycket RB. Det innebär att också andra brottsutredande myndigheter än Polismyndigheten i framtiden kommer kunna använda delgivningssättet också för slutunderrättelser.

Det sagda innebär att tillgänglighetsdelgivning under förundersökning och i brottmålsprocessen utöver Polismyndigheten bl.a. kommer att kunna användas av Ekobrottsmyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen. I avsnitt 4.3.4 föreslås nya bestämmelser om att anställda vid en brottsbekämpande myndighet ska få delge information om förenklad delgivning i brottmål. Det gäller oavsett vilken myndighet det rör under förutsättning att den helt eller delvis har ett brottsbekämpande uppdrag. Det innebär att denna krets av befattningshavare i framtiden också ska få lämna information om tillgänglighetsdelgivning.

Bestämmelser om vilka befattningshavare som ska få lämna information om tillgänglighetsdelgivning införs i rättegångsbalken. Genom en hänvisning till 33 kap. 6 § tredje stycket RB är det samma krets av befattningshavare som får lämna information om tillgänglighetsdelgivning och delge information om förenklad delgivning i brottmål.

När det gäller talan om undanröjande av villkorlig dom och skyddstillsyn föreslås att bestämmelserna om tillgänglighetsdelgivning harmoniseras med bestämmelserna om förenklad delgivning i 33 kap. 6 a § RB, dvs. att informationen också får lämnas av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att den villkorliga domen och skyddstillsynen ska undanröjas.

Preliminär tid för huvudförhandling eller svarsfrist inför avgörande utan huvudförhandling i brottmålsprocessen

I försöksverksamheten används tillgänglighetsdelgivning som ett led i en större metod där polisen bl.a. bokar en preliminär tid för huvudförhandling. Under försöksverksamheten har andelen mål som avgjorts efter huvudförhandling och utan huvudförhandling varierat över tid och mellan olika tingsrätter. Cirka hälften av målen avgörs utan huvudförhandling. Vissa tingsrätter avgör uppemot 70 procent av målen utan huvudförhandling. Syftet bakom att boka en preliminär tid för huvudförhandling är att det skapar tydlighet för den misstänkte om den fortsatta processen. Delgivningssättet lägger ett större ansvar på den misstänkte. Det finns därför behov av att tillhandahålla bättre och tydligare information. Den nackdel som lyfts fram med den preliminära tiden för huvudförhandling är att det skapar planeringssvårigheter för tingsrätterna. Däremot innebär förfarandet att både polis

och domstol behöver administrativt samordna sitt arbete för att nå ett gemensamt mål, dvs. att snabbt få ansvarsfrågan prövad. Förfarandet har därför ett mervärde i den metod som används i snabbförfarandet (se vidare om detta i avsnitt 3.4.5). Det sagda innebär dock inte att förfarandet behöver vara en del av tillgänglighetsdelgivningen i formell mening. Precis som tidigare föreslås inte att tidsbokningen ska vara en förutsättning för att använda tillgänglighetsdelgivning (jfr prop. 2017/18:67 s. 1112).

Begreppet som hittills använts har varit preliminär tid för huvud-

förhandling vilket är något missvisande eftersom en stor andel av

brottmålen avgörs utan huvudförhandling. När målet avgörs utan huvudförhandling används i stället den preliminära tiden för huvudförhandlingen som en svarsfrist för när den tilltalade måste yttra sig innan avgörandet. Den tilltalade får i det sammanhanget möjlighet att slutföra sin talan i målet eller begära att tingsrätten ändå ska hålla en huvudförhandling. Det är därför viktigt att begreppet fortsättningsvis förklaras med att det är en preliminär tid för huvudförhandling eller, om målet bedöms kunna avgöras utan huvudförhandling, en preliminär svarsfrist att slutföra sin talan. Det definitiva beskedet om tidpunkt för huvudförhandling eller svarsfrist bestäms av tingsrätten i samband med att stämning utfärdas och den tilltalades delges stämning och andra handlingar i tingsrätten genom tillgänglighetsdelgivning.

Inom försöksverksamheten har det funnits olika uppfattningar om betydelsen av den preliminära tiden för huvudförhandling. Som redogjorts för tidigare utgör ett besked till den misstänkte om en preliminär tid för huvudförhandling eller svarsfrist för yttrande inte en del av tillgänglighetsdelgivningsförfarandet. Tingsrätten är således helt fri att bestämma tidpunkten för huvudförhandling när som helst. Det kan ske före eller efter den tänkta tidpunkten. Tidsspannet mellan delgivningstidpunkten och den tänkta huvudförhandlingen är i regel högst någon vecka. Något större utrymme för att tidigarelägga den finns därför inte. I praktiken är det därför snarare aktuellt att försena huvudförhandlingen än att tidigarelägga den. Med tanke på rollfördelningen mellan rättsväsendets aktörer är det naturligt att tingsrätten även fortsättningsvis i stor utsträckning ska kunna förfoga över utsättningen av brottmål. Det är dock rimligt att införa en ordning som tydliggör att en huvudförhandling eller svarsfrist inte ska kunna tidigareläggas i förhållande till den preliminära tidpunkten som den misstänkte informeras om under förundersökningen om

tillgänglighetsdelgivning används. Det innebär att det blir möjligt att behålla samma tidpunkt eller, om behov uppstår, att senarelägga huvudförhandlingen eller svarsfristen. Den misstänkte blir således varse om att huvudförhandling eller svarsfrist tidigast kan bli aktuell från och med den preliminära tidpunkten. Det föreslås att en bestämmelse om det införs i delgivningsförordningen.

Som tidigare gäller att det inte är nödvändigt att lämna ett besked om en preliminär tidpunkt för huvudförhandling eller svarsfrist till den misstänkte för att använda tillgänglighetsdelgivning. Det är dock en del av den etablerade arbetsmetoden för snabbförfarandet i brottmål. Den misstänkte bör därför även framöver få besked om en preliminär tidpunkt för huvudförhandling eller svarsfrist när snabbförfarandet tillämpas (se mer om detta i avsnitt 3.4.5).

Kombination av förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning

Det är viktigt att information om tillgänglighetsdelgivning som lämnas till delgivningsmottagaren är tydlig, särskilt om denne vid samma tillfälle får information om både tillgänglighetsdelgivning och förenklad delgivning i brottmål. Genom informationen om tillgänglighetsdelgivning får delgivningsmottagaren veta när och var han eller hon aktivt måste bevaka delgivning av handlingar. I tidigare lagstiftningsärende har bedömts att det inte finns något hinder mot att samtidigt använda förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning (se prop. 2017/18:67 s. 1415). Det görs nu ingen annan bedömning av den frågan än tidigare. I formell mening används inte delgivningssätten samtidigt eftersom endast ett av sätten används vid varje delgivningstidpunkt. Däremot behöver delgivningsmottagaren vara beredd att ta emot handlingar med olika delgivningssätt.

I JK:s granskning har uppmärksammats att kombinationen av förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning ställer stora krav på delgivningsmottagaren när denne behöver ta till sig information om både tillgänglighetsdelgivning och förenklad delgivning. Domstolarna har i försöksverksamheten regelmässigt i samband med att målet inletts på nytt delgett den tilltalade information om förenklad delgivning. Det är angeläget att den delgivande myndigheten kan använda sig av de delgivningsformer som är möjliga. Det bör också framöver vara möjligt för myndigheten att tillämpa båda delgivnings-

sätten. Det är också angeläget att domstolarna framöver ska kunna tillämpa förenklad delgivning också under målets fortsatta handläggning. I försöksverksamheten pågår för närvarande ett omfattande arbete med att förbättra kvaliteten och tydliggöra den information som den misstänkte får under lagföringsprocessens gång. Det handlar bl.a. om informationsmaterial om tillgänglighetsdelgivning i videoformat, tydligare skriftlig information och bättre rutiner. Dessa åtgärder förväntas vara adekvata för att uppväga de svårigheter som kan uppstå för den tilltalade med att behöva förhålla sig till en stor mängd information. Det är dock nödvändigt att också framöver löpande se över vilka åtgärder som kan göras för att förbättra informationen till den misstänkte. Det kan övervägas om den tilltalade förutom att få handlingarna skickade till sig också ska påminnas på sms eller motsvarande sätt av domstolen.

I avsnitt 4.3.2 föreslås förändrade bestämmelser om förenklad delgivning i brottmål. Förslaget innebär bl.a. att tingsrätten endast får använda förenklad delgivning i brottmål när handläggningen av åtalet inleds. Det blir därför naturligt för domstolarna att regelmässigt lämna en ny information om att förenklad delgivning kan användas under domstolens fortsatta handläggning när stämning utfärdas.

Information vid tillgängliggörandet till delgivningsmottagaren

Tillgänglighetsdelgivning bygger på att delgivningshandlingen finns tillgänglig för delgivningsmottagaren hos myndigheten eller den plats som myndigheten annars har anvisat. Det innebär dock inte att delgivningsmottagaren fysiskt ska behöva ta sig till myndigheten för att få del av sina handlingar. I försöksförordningen regleras i dag att handlingarna som görs tillgängliga vid tingsrätten samma dag ska sändas till den tilltalade om det är möjligt och inte bedöms obehövligt (8 § försöksförordningen). Det föreslås att en motsvarande bestämmelse införs på förordningsnivå i delgivningsförordningen. Det föreslås dock ett förtydligande av formuleringen som innebär att den delgivande myndigheten senast samma dag ska sända handlingarna till den tilltalade. Ändringen innebär ett förtydligande om möjligheten att sända handlingar före själva delgivningstidpunkten. Som JK har uppmärksammat i sin granskning är det i så fall viktigt att infor-

mation som lämnas till delgivningsmottagaren utformas på ett sätt så det står klart när ev. frister eller liknande börjar löpa.

I försöksförordningen finns också ett påbud om att skicka handlingarna till delgivningsmottagaren på ett sätt som denne själv har efterfrågat i sin kontakt med polisen. Det föreslås att en motsvarande bestämmelse införs i delgivningsförordningen med en skyldighet att dokumentera delgivningsmottagarens adress- och kontaktuppgifter när information om tillgänglighetsdelgivning överlämnas. Utformningen av bestämmelsen innebär att elektronisk kommunikation ska användas i första hand. Om det inte är möjligt ska post kunna användas. Det kan också bli aktuellt att använda post om delgivningsmottagaren inte kan nås på elektronisk väg, t.ex. för att e-postadressen visar sig vara ogiltig eller felaktig.

I avsnitt 4.5 om förenklad delgivning föreslås att Polismyndigheten och Domstolsverket tillsammans ska utarbeta rutiner för att förmedlandet av adress- och kontaktuppgifter ska bli bättre och tydligare. Detta arbete bör också omfatta förmedling av uppgifter som behövs vid tillämpningen av tillgänglighetsdelgivningen. Det föreslås också att bestämmelserna om polisens åtgärder att dokumentera adress- och kontaktuppgifter för både förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning ska regleras på samma sätt. Det bör också tydliggöras att den som lämnar information om förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning ska säkerställa delgivningsmottagarens adress och dennes önskemål om sättet att ta emot handlingar. Det föreslås därför att denna fråga regleras närmare i delgivningsförordningen.

I avsnitt 4.4.3 om förenklad delgivning föreslås en ordning om att förenklad delgivning ska kunna ske inom ramen för den statliga infrastrukturen Mina meddelanden. Det bör på samma sätt regleras att handlingar som görs tillgängliga också ska kunna skickas på det sättet. Det ska kunna ske under förutsättning att delgivningsmottagaren är ansluten till systemet och inte aktivt motsatt sig att ta emot handlingar på det sätt.

3.5.4. Tillgänglighetsdelgivning ska även kunna användas för redan upprättade handlingar

Förslag: Tillämpningsområdet för tillgänglighetsdelgivning utökas

till att också avse redan tillgängliga och upprättade handlingar. Tillgänglighetsdelgivning ska kunna ske genom att en handling också hålls tillgänglig omedelbart. Delgivning har dock tidigast skett den tredje vardagen efter det att delgivningsmottagaren fått information om att tillgänglighetsdelgivning kan komma att användas.

För att omedelbar tillgänglighetsdelgivning ska kunna tillämpas i praktiken behövs en anpassning av bestämmelserna i efterlysningskungörelsen. Allmän domstol ska få besluta om efterlysning för tillgänglighetsdelgivning.

Bedömning: Behandling av personuppgifter i efterlysningsregist-

ret som behövs för omedelbar tillgänglighetsdelgivning är förenlig med dataskyddsregleringen.

Behov av bättre verktyg att nå svårdelgivna personer

Nuvarande situation

I avsnitt 3.5.3 redogörs för förslaget om ett permanent införande av tillgänglighetsdelgivning. Delgivningssättet är ett sätt att under bl.a. förundersökning säkra domstolens möjligheter till delgivning i brottmålsprocessen. På samma sätt används förenklad delgivning i brottmål. Det förekommer dock situationer i domstol där den tilltalade inte kan delges på detta sätt. Det kan bero på många olika anledningar. I dessa fall har domstolen svårt att nå dessa personer och delge dem handlingar som är nödvändiga för att brottmålsrättegången ska kunna genomföras och avslutas. Till förfogande har domstolen de delgivningssätt som följer av delgivningslagen.

I första hand används vanlig delgivning enligt 1618 §§delgivningslagen och bygger på att handlingen skickas eller lämnas till delgivningsmottagaren. Det förutsätter att delgivningsmottagaren på något sätt bekräftar mottagandet. Det normala förfarandet är att handlingen skickas till mottagaren varefter denne bekräftar mottagandet per post eller e-post. I vissa fall eftersöker domstolen den tilltalade på telefon för att förmå denne att bekräfta mottagandet av hand-

lingen. Delgivningssättet kräver aktiva åtgärder och en viss arbetsinsats från domstolen. Vanlig delgivning är mindre användbart för personer som inte vill låta sig delges. De kan helt enkelt låta bli att svara på de kontaktförsök som domstolen gör.

För de som är svårdelgivna behöver domstolen många gånger använda stämningsmannadelgivning enligt 32 § delgivningslagen. Sådan delgivning går ut på att en stämningsman aktivt och fysiskt letar efter delgivningsmottagaren på platser där denne kan förväntas anträffas, t.ex. i hemmet eller på arbetet. I vissa fall kan handlingen lämnas till en annan person än delgivningsmottagaren, s.k. surrogatdelgivning, eller genom att handlingen lämnas i eller i anslutning till delgivningsmottagarens hemvist, s.k. spikning. Sådan delgivning får dock enligt 33 kap. 6 § RB inte användas för delgivning av stämning i brottmål. Det innebär att stämningsmannadelgivning i brottmål normalt kräver att stämningsmannen fysiskt anträffar delgivningsmottagaren. Till sitt förfogande har stämningsmannen möjlighet att t.ex. få uppgifter från fastighetsägare och arbetsgivare enligt 43–44 § delgivningslagen. Stämningsmän har enligt 46 § delgivningslagen också rätt att bereda sig tillträde till enskilt område som inte utgör bostad. En delgivningsmottagaren som t.ex. vistas i sin bostad och som är motiverad att inte bli delgiven kan dock vägra att öppna dörren och låta sig delges. I extrema fall kan dock personell husrannsakan efter särskilt beslut användas för att bereda sig tillträde också till en bostad. Det är dock mycket ovanligt. Det vanligaste skälet till misslyckad stämningsmannadelgivning är att stämningsmannen inte anträffar delgivningsmottagaren.

Stämningsmannadelgivning innebär kostnader och arbete för domstolarna. För att stämningsmannadelgivning ska kunna användas försöker domstolens administrativa personal först på egen hand delge den tilltalade. Det kan bl.a. ske genom förfrågningar till andra myndigheter om kontaktuppgifter till den tilltalade med stöd av regleringen i 10 kap. 26 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen. Kostnaderna för Sveriges domstolar för stämningsmannadelgivning uppgår till cirka 25 miljoner kronor per år (se Domstolsverkets årsredovisning 2019 s. 128). Därutöver tillkommer personalkostnader för de åtgärder som domstolen behöver vidta dessförinnan och i samband med stämningsmannadelgivningen. Många gånger används stämningsmannadelgivning i domstolarna med viss restriktivitet eftersom den är förenad med kostnader och inte minst lång tidsåtgång.

Domstolarna anlitar både Polismyndigheten och privata aktörer för stämningsmannadelgivning. De privata aktörerna används i första hand eftersom det är mer kostnadseffektivt. Om Polismyndigheten anlitas för stämningsmannadelgivning är det också möjligt att begära att delgivningsmottagaren ska efterlysas enligt efterlysningskungörelsen (1969:293). Om polisen påträffar den eftersökte kan denne delges men det förutsätter att delgivningshandlingarna finns tillgängliga att överlämna till delgivningsmottagaren. Delgivningshandlingarna förvaras ofta endast i fysisk form på en viss plats hos polisen. Det saknas lagliga förutsättningar att hålla kvar den eftersökte i avvaktan på att överlämna handlingar. Om den eftersökte påträffas under helg- eller nattetid saknas ofta helt förutsättningar att förmedla handlingar till denne. I många fall kan en polisman som påträffar en eftersökt person för delgivning vid t.ex. en trafikkontroll inte vidta några åtgärder för att delge personen. I stället är polisen i det fallet hänvisad till att försöka förmå personen att lämna aktuella kontakt- eller adressuppgifter.

När en svårdelgivgen person ska delges stämning och kallelse till huvudförhandling i allmän domstol hinner det normalt sett passera en viss tid innan stämningsmannadelgivning och ev. efterlysning blir aktuella. Det beror på, som tidigare redogjorts för, att domstolen normalt uttömmer andra möjligheter innan stämningsmammadelgivning tillgrips. Det finns inget hinder mot att efterlysa en person utan att samtidigt besluta om stämningsmannadelgivning. En efterlysning saknar dock i realiteten betydelse om inte heller polisen har tillgång till delgivningshandlingarna vilket är fallet endast vid stämningsmannadelgivning.

En lösning som bygger på tillgänglighetsdelgivning

Under domstolens handläggning kan det relativt snabbt avgöras om en person förväntas bli svår att delge. Om personen saknar en postadress eller inte svarar på skrivelser som domstolen skickar behöver domstolen vidta ytterligare åtgärder för att försöka få tag på personen. När det gäller brottsaktiva personer är det inte ovanligt att de saknar postadress eller är svåra att få tag på. Vissa undanhåller sig delgivning också mer aktivt. Samtidigt har polisen ofta kontakt med dessa personer. Det kan t.ex. handla om att dessa personer före-

kommer i olika sammanhang där de kontrolleras av polisen. Det kan också vara fråga om att dessa personer begår nya brott och därför har kontakt med polisen. Polisen och andra brottsbekämpande myndigheter har med dagens teknik goda möjligheter att få information om huruvida personer de har kontakt med är efterlysta. Numera har t.ex. alla poliser i yttre tjänst möjlighet att göra slagningar direkt i sin tjänstetelefon.

En lösning för att underlätta delgivning av svårdelgivna personer i domstol skulle kunna vara om domstolen i ett tidigare stadium än i dag kan efterlysa personer för delgivning. Om polisen eller andra brottsbekämpande myndigheter kommer i kontakt med den eftersökte kan åtgärder vidtas för delgivning. Eftersom det finns praktiska svårigheter att ha tillgång till delgivningshandlingarna ute på fält kan en lösning bygga på att delgivningsmottagaren hänvisas till att – på samma sätt som vid den nuvarande formen av tillgänglighetsdelgivning – hämta delgivningshandlingarna hos domstolen eller en annan anvisad plats. Genom de åtgärder som görs direkt på plats kan den eftersökte betraktas om delgiven oavsett om denne väljer att ta del av handlingarna eller inte. Ansvaret för att ta del av handlingarna läggs då på den eftersökte. Samtidigt är det rimligt att den eftersökte får information om var handlingarna finns att hämta och vad saken rör. Denna information kan t.ex. föras in i efterlysningsregistret eller motsvarade system och därför förmedlas direkt till den eftersökte. På samma sätt som tillgänglighetsdelgivning i den form som används i dag är den eftersökte inte hänvisad till att fysiskt behöva hämta handlingar hos domstolen. Den eftersökte kan t.ex. efter kontakt med domstolen också få dessa skickade till sig. När den eftersökte påträffas av polisen och får information om delgivningen kan denne få möjlighet att lämna sina kontaktuppgifter som vidareförmedlas till domstolen. På samma sätt som tillgänglighetsdelgivning fungerar i dag kan domstolen – som en ren serviceåtgärd – skicka handlingarna till den eftersökte på det sätt som denne själv har efterfrågat. Detta förfarande innebär att domstolen i ett tidigt skede kan eftersöka den tilltalade. Polisen eller den som ombesörjer delgivningen kan vid anträffandet med redan tillgängliga uppgifter vidta åtgärder för att delge den eftersökte. Det skulle därför bli ett resurseffektivt sätt att delge svårdelgivna personer.

Det bör dock finnas någon form av tröskel som gör att inte majoriteten av de som ska delges i domstol blir efterlysta för delgivning.

Tröskeln bör dock sättas relativt låg. Majoriteten av tilltalade i domstol kan delges utan större ansträngning med förenklad delgivning eller vanlig delgivning.

Förebilder för en ny delgivningsmodell

Delgivning med omfattande handlingar enligt 5 § delgivningslagen

Enligt 5 § delgivningslagen får en handling som en myndighet ska delge en person och som är omfattande eller det av annan anledning är olämpligt att skicka eller lämna handlingen, efter beslut av myndigheten i stället under viss tid hållas tillgänglig hos myndigheten eller på annan plats som myndigheten beslutar. Enligt bestämmelsen ska ett meddelande om beslutets innehåll delges. Förfarandet får dock inte användas för delgivning av en handling som inleder ett förfarande vid en domstol eller annan myndighet.

Syftet med delgivningssättet är annorlunda än det som avses här men kan tjäna som förebild i utformningen av förslaget. Syftet med delgivning enligt 5 § delgivningslagen är att på ett praktiskt sätt kunna delge handlingar som är mycket omfattande eller som av praktiska skäl inte direkt kan överlämnas till delgivningsmottagaren. Det kan t.ex. handla om kartor, ritningar eller handlingar som är svåra att kopiera. Enligt förarbetena bör bestämmelsen främst användas när målet eller ärendet typiskt sett är av mindre betydelse för den som delgivningen avser (se prop. 2009/10:237 s. 232). Genom delgivningssättet kan delgivningsmottagaren delges det omfattande materialet genom att denne är hänvisad att ta del av detta under viss tid hos myndigheten eller annan plats som myndigheten beslutar. Till skillnad från tillgänglighetsdelgivning (som beskrivs i avsnitt 3.5.3) bygger delgivningssättet på delgivning av handlingar som redan finns tillgängliga.

Bestämmelsen i 5 kap. 8 § 3 mom. i den finska lagen om rättegång i brottmål

Den tilltalade ska som huvudregel i brottmål enligt finsk rätt delges stämning, stämningsansökan och det enskilda anspråket. Det finns dock en specialbestämmelse i 5 kap. 8 § 3 mom. i den finska lagen

om rättegång i brottmål. I korthet innebär bestämmelsen att den tilltalade kan delges stämning och andra handlingar utan att hela stämningen behöver överlämnas vid delgivningen.

Enligt förarbetena till bestämmelsen sägs att syftet med den är att möjliggöra att polisen som påträffar en efterlyst person kan instämma denne utan att hela stämningsansökan behöver delges. När stämningen verkställs på detta sätt ska stämningsansökan och andra handlingar utan dröjsmål sändas till den tilltalade per post i så god tid att denne har tillräckligt med tid att förbereda sitt försvar. När det gäller efterlysta personer är situationen dock ofta den att den som ska instämmas inte har någon stadigvarande eller annan postadress till vilken handlingarna kan sändas. Om den tilltalade inte har någon postadress underrättas denne om i vilken domstols kansli handlingarna finns att få. I praktiken finns handlingarna i den tingsrätts kansli som behandlar målet. (Se RP 271/2004 rd s. 37, se också LaUB 9/1997 rd s. 17.)

Den finska bestämmelsen har varit en av förebilder när det nya delgivningssättet tillgänglighetsdelgivning utformades i försöksprojektet. Delgivningssättet bygger dock på att handlingarna redan är tillgängliga men inte kan delges på vanligt sätt. Den finska modellen har därför en starkare koppling på förslaget i detta avsnitt som bygger på att redan befintliga handlingar ska delges genom att delgivningsmottagaren hänvisas till att handlingarna finns tillgängliga på annan plats.

Utökad tillämpningsområde för tillgänglighetsdelgivning

Den föreslagna utvecklingen av delgivningssättet tillgänglighetsdelgivning bygger på att delgivningsmottagaren underrättas om att handlingarna hålls tillgängliga hos en viss myndighet eller annan plats som myndigheten bestämmer. Konstruktionen påminner om det delgivningssätt som följer av 5 § delgivningslagen men har ett annat syfte, nämligen att delge svårdelgivna personer utan att samtidigt överlämna handlingarna till delgivningsmottagaren. Ett typexempel är att en svårdelgiven person påträffas i en trafikkontroll eller i en annan situation där t.ex. polisen påträffas denne. Av praktiska skäl är det då svårt att ha tillgång till delgivningshandlingarna och överlämna dessa till delgivningsmottagaren. Det är därför angeläget att delgivning ska kunna ske utan att handlingarna överlämnas direkt till delgiv-

ningsmottagaren. Om handlingarna finns att tillgå direkt bör dock delgivningsmottagaren i en sådan situation inte hänvisas till en annan plats för att få del av dessa utan delgivning bör i så fall ske med vanlig delgivning.

Den tekniska utvecklingen kommer med tiden förmodligen leda till att det blir lättare att förvara handlingarna i elektronisk form och överföra dessa till den misstänkte direkt eller skriva ut dessa. En sådan lösning finns inte i dag och bedöms inte heller komma inom överskådlig tid. Det finns därför behov av den ordning som nu föreslås.

Förslaget bygger på ett förtydligade om att tillgänglighetsdelgivning kan användas också för redan tillgängliga och upprättade handlingar. Den form av tillgänglighetsdelgivning som beskrivits i avsnitt 3.5.3 och som också använts i försöksverksamheten har byggt på handlingar som ännu inte finns tillgängliga utan som upprättas senare. Det föreslås därför ett tillägg till lydelse av bestämmelsen om tillgänglighetsdelgivning genom att handlingen ska hållas tillgänglig

omedelbart eller från och med en i förväg bestämd tidpunkt. Formu-

leringen avser att förtydliga möjligheten att använda tillgänglighetsdelgivning för en handling som redan är upprättad och tillgänglig när delgivningsmottagaren får information om tillgänglighetsdelgivning.

Vid den ursprungliga formen av tillgänglighetsdelgivning sker delgivning vid den tidpunkt som delgivningsmottagaren blivit informerad om och som är en tidpunkt längre fram i tiden. När tillgänglighetsdelgivning sker omedelbart, dvs. beträffande en handling som redan är tillgänglig behöver delgivningsmottagaren en viss tid på sig för att i praktiken kunna ta del av den. Om delgivningsmottagaren blir informerad om delgivningen under natt- eller helgtid är det i realiteten möjligt att ta del av handlingen först under kommande vardag eftersom de flesta domstolar och myndigheter endast har expeditionstid under vardagar och under dagtid. Den som lämnar information om delgivningen till delgivningsmottagaren ska också återrapportera åtgärden till den delgivande myndigheten. Myndigheten ska också på samma sätt som annars skicka handlingen till delgivningsmottagaren. Det finns därför ett behov av ett visst tidsspann mellan delgivningsåtgärden och delgivningstidpunkten. Det innebär också att delgivningsmottagaren får en större möjlighet att faktiskt ta del av delgivningshandlingen.

Tidigare fanns en uttrycklig bestämmelse om att en myndighet skulle hålla öppet under minst två timmar varje helgfri måndag-

fredag för att kunna ta emot framställningar om att få ta del av allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten (se 5 § tredje stycket förvaltningslagen [1986:223]). Numera följer av 7 § förvaltningslagen (2017:900) att en myndighet ska vara tillgänglig för kontakter med enskilda och informera allmänheten om hur och när sådana kan tas. Trots att öppettiderna inte är reglerat på samma sätt som tidigare innebär den nya regleringen att en myndighet numera också måste vara tillgänglig på fler sätt än genom besök, t.ex. e-post och telefonsamtal m.m. (se bl.a. prop. 2016/17:180 s. 68). Många av rättsväsendets aktörer som tingsrätterna och polisen har en sådan verksamhet som innebär att de i praktiken också är tillgängliga för besök varje helgfri vardag och dessutom tillgängliga för kontakt per telefon och e-post. Av 1 kap. 2 § femte stycket RB följer också att en tingsrätt ska ha ett kansli som hålls öppet för allmänheten på bestämda tider. En myndighet som beslutar om att en viss handling ska finns tillgänglig för omedelbar tillgänglighetsdelgivning måste vara beredd på att tillhandahålla handlingen varje helgfri vardag både fysiskt på plats och efter kontakt per t.ex. e-post eller telefon. I undantagsfall ska dock myndigheten kunna bestämma att handlingen ska hållas tillgänglig på en annan plats som myndigheten bestämmer. Det förutsätter dock att delgivningsmottagaren har samma möjlighet att få del av handlingen som om den hade funnits hos myndigheten och att det enligt de allmänna bestämmelserna enligt 4 § delgivningslagen inte är olämpligt att tillhandahålla handlingen på det sättet.

Det föreslås att delgivningstidpunkten tidigast ska ske den tredje vardagen efter det att delgivningsmottagaren fått information om att tillgänglighetsdelgivning kan komma att användas. Tiden är tillräcklig för att delgivningsmottagaren ska få god tid på sig att få tag på den tillgängliga handlingen. Tidsspannet möjliggör också att delgivningsåtgärden hinner återrapporteras och tas emot hos den delgivande myndigheten. Bestämmelsen om att delgivningstidpunkt kommer också omfatta tillgänglighetsdelgivning som inte sker omedelbart. I praktiken förekommer dock inte tillgänglighetsdelgivning med så kort tidsåtgång. Delgivningstidpunkten påverkar inte en tilltalads rätt till skäligt rådrum enligt 32 kap. 1 § RB eftersom rådrummet inträder i tiden efter delgivningstidpunkten.

När tillgänglighetsdelgivning används för en handling som ännu inte är tillgänglig och upprättad finns det av naturliga skäl inte någon ytterligare information om vad den kommer att innehålla. Om infor-

mation om tillgänglighetsdelgivning lämnas till den misstänkte under förundersökningen kommer delgivningshandlingen ha ett samband med den förundersökning som bedrivs mot den misstänkte. Det finns därför ett naturligt samband mellan tillgänglighetsdelgivningen och det ärende som behandlas under förundersökningen. När det gäller handlingar som inte är tillgängliga är dock saken annorlunda. De handlingar som ska delges har då normalt inget samband med att delgivningsmottagaren anträffas. Det är därför rimligt att denne får en kortfattad information också om vad delgivningshandlingen avser. Det föreslås att en bestämmelse om det införs i delgivningsförordningen.

Det föreslås vidare samma begränsningar för omedelbar tillgänglighetsdelgivning som för vanlig tillgänglighetsdelgivning när det gäller formen för hur information lämnas och av vilken krets av befattningshavare som får lämna information om tillgänglighetsdelgivning. Det innebär att information om omedelbar tillgänglighetsdelgivning endast får lämnas vid ett personligt sammanträffande eller ett sammanträffande på distans genom en ljud- och bildöverföring. De befattningshavare som enligt 33 kap. 6 § tredje stycket RB får lämna information om förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning ska också få lämna information om omedelbar tillgänglighetsdelgivning.

Det föreslås också att omedelbar tillgänglighetsdelgivning ska få användas i samma situationer som för den nuvarande formen av tillgänglighetsdelgivning, dvs. under förundersökning för slutunderrättelse beträffande den misstänkte, för handlingar för tilltalad i brottmål och för talan om undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn. Till skillnad från tidigare blir tillgänglighetsdelgivning inte endast begränsad till delgivning i tingsrätt utan kan också användas av hovrätt och Högsta domstolen. Det kan t.ex. bli aktuellt att använda omedelbar tillgänglighetsdelgivning i ett överklagat brottmål eller mål om undanröjande av villkorlig dom eller skyddstillsyn.

När det t.ex. gäller slutunderrättelse är det sällan något problem i och för sig att slutunderrätta den misstänkte av en förundersökning som leds av eller handläggs med biträde av Polismyndigheten om också en polisman påträffar den misstänkte. I vissa fall kan dock den misstänkte påträffas av en annan brottsbekämpande myndighet t.ex. Kustbevakningen eller Tullverket. Det kan också handla om en omvänd situation. Omedelbar tillgänglighetsdelgivning kan därför i sådana

situationer också används för slutunderrättelser vid förundersökning och tjänar därför ett verkningsfullt syfte.

Samma överväganden som i övrigt gäller för tillgänglighetsdelgivning ska gälla också för omedelbar tillgänglighetsdelgivning (se avsnitt 3.5.3).

Utformningen av omedelbar tillgänglighetsdelgivning innebär att ett stort ansvar läggs på delgivningsmottagaren. I vissa fall kan det dock vara motiverat. Enligt 4 § delgivningslagen följer att delgivningssätt ska väljas med utgångspunkt från att det ska vara ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medföra så lite kostnader och besvär som möjligt. Det innebär att andra delgivningssätt än omedelbar tillgänglighetsdelgivning ska övervägas innan delgivningssättet används. Tröskeln bör dock inte sättas för högt utan omedelbar tillgänglighetsdelgivning ska t.ex. kunna användas när delgivningsmottagaren saknar adress eller inte avhörs efter delgivande myndighetens kontaktförsök eller det kan befaras att delgivningsmottagaren kommer försvåra delgivningen.

Anpassning av bestämmelserna i förundersökningskungörelsen ( 1947:948 ) och bestämmelser om personuppgiftsbehandling

Användningen av omedelbar tillgänglighetsdelgivning förutsätter ett register där information om delgivning kan behandlas och att berörda aktörer får tillgång till dessa uppgifter.

I dag används efterlysningsregistret, även kallat NEPU, av Polismyndigheten för att föra ett register med uppgifter om efterlysta personer. Registret regleras i efterlysningskungörelsen (1969:293). Polismyndigheten för också register om efterlysning som den svenska nationella enheten i Schengens informationssystem (SIS) enligt lagen (2000:344) om Schengens informationssystem. Efterlysningsregistret innehåller efterlysningar av olika slag, både beträffande personer som är misstänkta och som inte är misstänkta för brott, t.ex. försvunna personer, personer som söks för delgivning, personer som är anhållna eller häktade i sin frånvaro och utlänningar som är föremål för verkställighet enligt utlänningslagen.

Det pågår ett arbete inom Polismyndigheten med en översyn av efterlysningsregistret och ev. övervägs en uppdelning av registret. En sådan uppdelning innebär att registret rent tekniskt delas upp i flera mindre register, bl.a. i ett särskilt register för personer som söks för

delgivning. Förslaget om omedelbar tillgänglighetsdelgivning är inte beroende av en viss teknisk lösning men är utformad för att kunna användas inom ramen för Polismyndighetens nuvarande efterlysningsregister. Det finns dock behov av att göra anpassningar av bestämmelserna i efterlysningskungörelsen för att underlätta hanteringen av efterlysning för delgivning. I framtiden förväntas omedelbar tillgänglighetsdelgivning också kunna användas inom ramen för ett ev. nytt delgivningsregister.

Anpassning av bestämmelserna i förundersökningskungörelsen

Av 5 § efterlysningskungörelsen följer att innan efterlysning sker ska de åtgärder ha vidtagits för att anträffa den eftersökte, som omständigheterna föranleder. Det föreslås ett tillägg när efterlysning sker för delgivning att ett försök till vanlig delgivning eller förenklad delgivning ska ha misslyckats i samma delgivningsärende eller att ett sådant delgivningsförsök ska bedömas som utsiktslöst innan en efterlysning ska ske. Det innebär att den myndighet som beslutar om efterlysning först ska överväga andra delgivningsmöjligheter före ett beslut om efterlysning för delgivning. Detta står i linje med 4 § delgivningslagen om delgivningssätt ska väljas med utgångspunkt från att det ska vara ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medföra så lite kostnader och besvär som möjligt. De situationer som är aktuella att använda efterlysningsregistret blir framför allt stämningsmannadelgivning och omedelbar tillgänglighetsdelgivning.

Det föreslås att allmän domstol ska vara behörig att besluta om efterlysning för delgivning enligt förslaget. I dag är det endast Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, åklagare eller Kriminalvården som får besluta om efterlysning. Andra myndigheter kan dock göra framställning om efterlysning till Polismyndigheten. Det framstår som en rimlig ordning att en allmän domstol som söker en person för delgivning också ska besluta om efterlysning för delgivning. Det innebär att Polismyndighetens åtgärder består av att föra in efterlysningen i registret.

För att underlätta möjligheterna till omedelbar tillgänglighetsdelgivning föreslås den ordningen att ett beslut om efterlysning ska innehålla uppgifter om omedelbar tillgänglighetsdelgivning kan användas och i så fall de uppgifter som behövs för att genomföra en sådan

delgivning. Det medför att uppgifterna i registret kan användas för att också vidta de åtgärder som behövs för att den eftersökte ska kunna delges vid anträffandet.

Bestämmelser om personuppgiftsbehandling

De personuppgifter som behöver behandlas i efterlysningsregistret, eller i förekommande fall ett register som ersätter efterlysningsregistret, avser uppgifter för delgivningsändamål i brottmålsprocessen eller beträffande personer som är misstänkta eller dömda för brott. Brottsdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter som utförs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder (se 2 § brottsdatalagen [2018:1177], jfr också artikel 1.1. dataskyddsdirektivet EU 2016/680). Domstols handläggning av brottmål omfattar uttrycket lagföra brott (se prop. 2017/18:232 s. 94). En slutunderrättelse enligt 23 kap. 18 a § RB utgör en del av utredningen av brott. När gäller ärenden enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § BrB avser dessa ett stadium i processen där straffverkställighet pågår. Syftet med dessa brottmålsärenden är dock att pröva om den tidigare påföljden ska undanröjas och bestämma en ny påföljd för brottet. I vissa fall kan också påföljden ändras eller kompletteras. Det framstår visserligen som rimligt att kategorisera personuppgiftsbehandling inom dessa förfaranden som ett led i att lagföra brott. I lagen (2018:1698) om domstolarnas behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område används dock uttrycket ändring eller verkställighet av straff-

rättsliga påföljder (se 1 § punkten 1).

Delgivningsåtgärder för omedelbar tillgänglighetsdelgivning kommer i de flesta fall genomföras av polis eller annan brottsutredande myndighet för brottmål och ärenden enligt brottsbalken i allmän domstol. När det gäller tillämpningsområdet för brottsdatalagen görs ingen skillnad mellan att uppgifter behandlas för en behörig myndighets egen verksamhet eller för att bistå en annan svensk behörig myndighet (se prop. 2017/18:232 s. 432).

Polismyndigheten är den som för registret med behandlade personuppgifter. För Polismyndighetens egen verksamhet gäller lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. För domstolarna gäller i stället lagen (2018:1698)

om domstolarnas behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. I detta fall kommer personuppgifter i huvudsak behandlas av Polismyndigheten i syfte för att handlägga mål och ärenden i domstol. Det innebär att det framför allt endast i slutunderrättelsefallen blir aktuellt att tillämpa polisbrottsdatalagen.

Av 2 kap. 1 § första stycket brottsdatalagen följer att personuppgifter får behandlas om det är nödvändigt för att en behörig myndighet ska kunna utföra sin uppgift att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Av paragrafens andra stycke följer att med en behörig myndighets uppgift avses en uppgift som framgår av lag, förordning eller ett särskilt beslut i vilket regeringen uppdragit åt myndigheten att utföra uppgiften. I detta fall behövs behandlingen för att utreda och lagföra brott samt verkställa straffrättsliga påföljder.

I 3–5 § brottsdatalagen finns bestämmelserna om ändamål för personuppgiftsbehandling. De ändamål som kan bli aktuella att behandla inom ramen för omedelbar tillgänglighetsdelgivning är bl.a. uppgifter om att vissa personer är eftersökta för delgivning och de uppgifter som behövs att genomföra delgivningen.

I efterlysningskungörelsen finns bestämmelser om att efterlysningen ska tas bort när den efterlyste anträffas (9 §). En efterlysning gäller normalt högst ett år (12 §). Det finns alltså redan i dag en reglering som tillgodoser intresset av att personuppgifter inte behandlas i onödan eller under längre tid än nödvändigt.

Det bedöms att behandlingen av personuppgifter för delgivningsändamålet enligt förslaget är förenligt med brottsdatalagen och andra dataskyddsförfattningar. Det bedöms också att intresset av att behandla personuppgifterna väger tyngre än det integritetsintrång som behandlingen innebär för den enskilde.

En annan sak är, precis som redogjorts för tidigare, att det finns ett behov av en översyn av behandling av personuppgifter för olika typer av efterlysningar. Det är ett arbete som för närvarande pågår inom Polismyndigheten.

3.6. Framtiden

3.6.1. Förberedelser för nya aktörer

Bedömning: I dag är det endast Polismyndighetens brottsutred-

ande verksamhet som ingår i snabbförfarandet. På sikt bör möjligheterna undersökas för att också Kustbevakningen och Tullverket ska kunna omfattas av snabbförfarandet.

I dag ingår Polismyndighetens brottsutredande verksamhet i snabbförfarandet. I stor utsträckning hanteras s.k. enklare mängdbrott i snabbförfarandet. Det handlar bl.a. om trafikbrott, tillgreppsbrott och narkotikabrott. Någon särskild avgränsning till vilka brottstyper som kan hanteras i snabbförfarandet finns inte utan avgörande är i stället om brottets typ är lämpligt att hantera med den arbetsmetod som använts i snabbförfarandet.

Även andra brottsutredande myndigheter utreder brott som är av sådan karaktär att det kan tänkas passa in i ett snabbförfarande. Framför allt Kustbevakningen och Tullverket utreder brott som skulle kunna passa i snabbförfarandet. Båda dessa myndigheter kan t.ex. enligt lagen (2008:322) om Tullverkets och Kustbevakningens befogenheter att ingripa mot rattfylleribrott utreda och leda förundersökning om bl.a. rattfylleri, grovt rattfylleri och innehav eller bruk av narkotika. Kustbevakningen utreder också enligt kustbevakningslagen (2019:32) brott som rör sjötrafik och sjösäkerhet. Vissa av dessa brott har i stort sett samma karaktär som de brott som nu omfattas av snabbförfarandet, t.ex. sjöfylleri, hastighetsöverträdelse till sjöss och andra sjörelaterade trafikförseelser. Tullverket utreder framför allt smuggling och annan tullbrottslighet. Tullverket har nyligen enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling fått befogenhet att leda vissa förundersökningar om bl.a. innehav eller bruk av narkotika. Tullverket har också särskilda tullåklagare som i vissa fall kan väcka åtal för bötesbrott och utfärda strafförelägganden.

För att möjliggöra att Kustbevakningen och Tullverket ska kunna delta i snabbförfarandet måste de praktiska förutsättningarna förberedas närmare. Av betydelse är respektive organisations förmåga att leda förundersökning, ge direktiv och återkoppling direkt i samband med ett ingripande av ett brott. I Polismyndigheten tillämpas ett system där poliser i yttre tjänst ringer till en jourhavande för-

undersökningsledare. Det är inte nödvändigt att lösningen för Kustbevakningen eller Tullverket behöver utformas på samma sätt. Däremot måste samma funktion uppnås.

En utgångspunkt i de förslag som lämnas i detta betänkande är att de ska utformas på ett sätt som möjliggör för Kustbevakningen och Tullverket att tillämpa snabbförfarandet i ett senare skede av införandet utan behov av ytterligare författningsändringar.

Utgångpunkten bör vara att hela Polismyndigheten har infört Snabbare lagföring innan en utökning blir aktuell också till andra brottsbekämpande myndigheter. Ett permanent införande av Snabbare lagföring planeras under 2023–2024. Anslutning av nya brottsbekämpande myndigheter i verksamheten bör bli aktuellt tidigast under 2025.

3.6.2. Digitala kommunikationssätt

Förslag: Regeringen ska ge Polismyndigheten i uppdrag att utreda

förutsättningarna för att införa en möjlighet att använda säker e-post till enskilda och utan dröjsmål införa ett sådant system.

När verksamheten övergår från försöksverksamhet till en del av en permanent ordning är det viktigt att bevara de framgångsfaktorer som präglat verksamheten. Försöksverksamheten har bestått att tre delar: regelverk, arbetsmetod och samverkan. Målet med försöksverksamheten har i grunden varit att uppnå en snabbare lagföring.

Med utveckling av försöksverksamheten har andra mål också skapats. Det har varit en viktig del att arbetssättet innebär en rationell och resurseffektiv hantering av mängdbrott i rättskedjan. En annan del har varit att arbetet med mängdbrott ska hålla en hög kvalitet. När ett ärende hanteras snabbt ska det inte bli sämre kvalitetsmässigt. Hög rättssäkerhet är ett kvalitetsmått ur den enskildes perspektiv. Förutsägbarhet och likabehandling är viktiga inslag i detta. En del av strategin för att uppnå en hög rättssäkerhet har varit tydlighet och användande av moderna kommunikationssätt. När det gäller tillgänglighetsdelgivning ställs stora krav på den misstänkte att till viss del själv bevaka datum för delgivning i tingsrätten. För att underlätta för den misstänkte är ett led i att uppnå hög rättssäkerhet att ha en tydlig kommunikation om den fortsatta processen. I dagens samhälle

nås enskilda i större utsträckning med digitala kommunikationssätt. Efterfrågan att få information och handlingar digitalt finns inte endast för den krets som saknar fast adress eller är på resande fot. En stor del av befolkningen vill kunna kommunicera med offentliga aktörer på digital väg. För den som lever under oordnade förhållanden kan det många gånger vara svårt att ta emot post vid avsaknad av fast adress. Tillförlitligheten av den traditionella postgången blir alltmer osäker. Det finns också stora fördelar för de offentliga aktörer som väljer digitala kommunikationssätt eftersom hanteringen kan bli både mer kostnadseffektiv och säker. Inom rättsprocessen används vanlig post i stor utsträckning med vissa undantag. De två kommunikationssätt som bedöms få störst genomslag i den digitala utvecklingen är i dagsläget tjänsten Mina meddelanden och säker e-post.

Tjänsten Mina meddelanden beskrivs mer utförligt i avsnitt 4.4.3. Tjänsten är en offentlig infrastruktur som är mycket säker och tillförlitlig. Enskilda kan ansluta sig till en digital brevlåda och på så sätt ta emot digital post och andra handlingar från myndigheter. I betänkandet redogörs för förslag om möjligheten att använda Mina meddelanden för förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning. Det är i dag redan möjligt att använda vanlig delgivning men det krävs då ytterligare it-infrastruktur hos den avsändande myndigheten för att delgivningsmottagaren ska kunna kvittera mottagandet. Polismyndigheten har i november 2020 anslutit sig till infrastrukturen Mina meddelanden. I anslutning ligger också att Polismyndigheten kan vidarebefordra handlingar i systemet för Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens räkning. Sveriges domstolar saknar för närvarande möjligheter att använda tjänsten Mina meddelanden. Varken Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten har i sina egna it-system utvecklat möjligheten att skicka handlingar till misstänkta i tjänsten. Mina meddelanden når inte alla men över 4,5 miljoner personer är ansluta till systemet. En grov uppskattning är att cirka 30–40 procent av de som misstänks eller står åtalade för brott bedöms redan nu skulle kunna nås via tjänsten. Det är därför angeläget att arbetet med att ansluta samtliga myndigheter i rättsväsendet till systemet. Det är också av vikt att den enskilde ska kunna nås på samma sätt oavsett var ärendet befinner sig i processen.

En mycket stor del av befolkningen använder i dag e-post. Samtidigt är den form av e-post som används sedan länge av enskilda inte tillräckligt säker om den inte används tillsammans med en säker-

hetslösning för säker e-post. Säkerhetslösningen kan utformas på olika sätt. Den lösning som Sveriges domstolar använder sedan många år tillbaka består av att meddelanden förvaras på en säker server som den enskilde med eller utan kod kan logga in på när denne tar emot e-postmeddelanden. Med systemet säkerställs att meddelandet är oförvanskat och inte har öppnats av någon obehörig. Säkerhetsnivå kan anpassas efter behov. Det krävs inte någon särskild utrustning eller programvara för mottagaren. I dag saknar Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten helt förutsättningar att kommunicera med enskilda med en säker e-postlösning samtidigt som Sveriges domstolar under många år har haft en lösning på plats.

Tabell 3.19 Översikt av kommunikation i rättsprocessen

Polismyndigheten Åklagarmyndigheten Sveriges domstolar

Vanlig post

Ja

Ja

Ja

Mina meddelanden Förberedelse Förberedelse

Nej

Säker e-post

Nej

Nej

Ja

Det är av vikt att rättsväsendets aktörer har en gemensam strategi för att kommunicera med enskilda och utvecklar sin förmåga att kommunicera digitalt. Det som redogjorts för nu är framför allt Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Sveriges domstolar. Det som sagts gäller också andra aktörer, t.ex. Kriminalvården.

Förmågan att kommunicera med e-post till enskilda är så viktig och central att det är angeläget att Polismyndigheten snarast får denna förmåga. Det är samtidigt angeläget att det i så fall kan ske på ett säkert sätt för att upprätthålla säkerheten och förtroendet för myndigheten. Det bedrivs inget aktivt utvecklingsarbete hos Polismyndigheten för att införa en lösning med säker e-post. Inom ramen för Snabbare lagföring har detta inneburit ett stort hinder för verksamheten eftersom Polismyndigheten saknar förmåga att skicka t.ex. slutunderrättelser per e-post. Det finns behov även inom myndighetens övriga verksamhet av att kunna skicka säker e-post till enskilda. Det finns en stor efterfrågan på en sådan möjlighet från operativ polispersonal. Avsaknaden av myndighetens möjligheter att skicka e-post på ett säkert sätt till enskilda bedöms stå i vägen för angelägna utvecklingsmöjligheter för utrednings- och lagföringsverksamheten. Det föreslås därför att Polismyndigheten ges i uppdrag att utreda förut-

sättningarna för att införa en möjlighet att använda säker e-post till enskilda och utan dröjsmål införa ett sådant system. I uppdraget bör också ingå att utreda förutsättningar att använda sms eller motsvarande meddelandetjänster i samband med avisering av e-post eller påminnelser av olika slag, t.ex. vid tillgänglighetsdelgivning.

3.6.3. Fortsatt utveckling och uppföljning av Snabbare lagföring

Under projektets gång har både arbetssätt och samverkan utvecklats efter hand med beaktande av behov och förmåga. Som tidigare redogjorts för har avgränsningen till viss del förskjutits. Med en ökad förmåga och erfarenhet har nya brott i snabbförfarandet tillkommit och nya sätt att hantera ärenden lagts till. Det finns också behov av att framöver fortsätta detta arbete. Det finns fortfarande behov av att utveckla formerna för arbetssätt och samverkan. Med det kommer också behov av att se över regelverk och genomföra ytterligare reformer. Det är ett arbete som aldrig blir färdigt. Det är därför av vikt att det fortsättningsvis bedrivs ett utvecklingsarbete. Därutöver tillkommer ett behov av att följa upp resultaten och kvaliteten i respektive verksamhet men också för helheten. Med en uppdaterad lägesbild förbättras underlaget för att fatta nya beslut om inriktningen i framtiden.

För att Snabbare lagföring ska kunna fungera som det är tänkt behöver den digitala förmågan till informationsutbyte stärkas mellan myndigheterna och domstolarna. I dag kan information i praktiken endast vandra strukturerat från ett håll till en annat, dvs. från polis, till åklagare och sedan domstol. Det finns dock vissa begränsade möjligheter att utbyta information också åt andra hållet. Det saknas möjlighet för polisen att ta del av digital information från domstol, t.ex. för tidbokning av huvudförhandling, avgörande av brottmål m.m. En viktig del i Snabbare lagföring är åklagarens återkoppling på polisens arbete. Det är därför viktigt att denna information kan överföras strukturerat till polisen på ett bra sätt. Det är värdefullt för polisen att få information om hur ett ärende har hanterats i ett senare skede och vilka beslut som fattats och på vilka grunder. Det föreslås ett särskilt uppdrag till att verksamheterna att utveckla denna förmåga, särskilt viktigt är förutsättningarna för åklagare att strukturerat återkoppla till polisen.

3.6.4. Behov av en straffrättslig översyn av påföljdsbestämning vid återkommande återfall vid bötesbrottslighet

En reform som gått hand i hand med tanken med Snabbare lagföring är Ny påföljd efter tidigare dom (se prop. 2015/16:151). Förenklat innebär reformen att den som återfaller i brott efter en tidigare dom ska få en ny påföljd utan möjlighet att tillgodoräkna sig en tidigare påföljd. Snabbare lagföring innebär att den som begår ett brott snabbt blir lagförd. Om personen återkommande återfaller i brott får denne i så fall en ny påföljd för varje brott. Det innebär alltså en tydlig påföljdsupptrappning. Detta gäller dock endast vissa typer av brott. Det handlar framför allt om de brott som straffmätningsmässigt ligger på fängelsenivå, t.ex. stöld och grovt rattfylleri. Bland de brott som oftast resulterar i en bötespåföljd är olovlig körning, grovt brott det enda exemplet där ständiga återfall till slut leder till ett fängelsestraff. I avsnitt 6 i Ds 2018:9 föreslås en möjlighet till häktning för olovlig körning, grovt brott, i vissa fall.

Påföljdsreformen från 2016 har ingen påverkan för bötesbrott i övrigt. En person kan alltså t.ex. begå ett stort antal ringa stölder och olovliga knivinnehav utan att påföljden bestämts till annat än böter. Detta gäller oaktat om brotten lagförs i ett sammanhang eller om det är fråga om ständiga återfall i brott. Trots att fängelse finns i straffskalan för brotten är det ovanligt att påföljden bestämts till annat än böter.

Tabell 3.20 Uppdelning för påföljder mellan olika typiska bötesbrott

År 2019

Fängelse, villkorlig dom eller

skyddstillsyn

Böter

Ringa stöld

29

3 342

Olovlig körning (inkl. grovt brott)

679

5 515

Rattfylleri

18

1 081

Rattfylleri (narkotika)

106

1 111

Ringa narkotikabrott

166

10 820

Källa: Sverige officiella statistik, tabell 420, år 2019.

Det brott som sticker ut i statistiken är just olovlig körning, grovt brott som motsvarar 679 påföljder på fängelsenivå. Det finns ett antal påföljder på fängelsenivå för rattfylleri (narkotika) och ringa

narkotikabrott. En förklaring är att dessa brott ofta begås tillsammans med olovlig körning, grovt brott. Om två brott har samma straffskala redovisas slumpmässigt endast ett av brotten i statistiken.

En person som återkommande begår stöld i butik, vilket är aktuellt vid ett tillgrepp på över 1 250 kronor, får i regel ett fängelsestraff eller icke frihetsberövande påföljd. En person som återkommande och systematiskt begår tillgreppsbrott för varor som är värda 1 200 kronor, dvs. under stöldgränsen, får utom i extrema undantagsfall endast nya bötesstraff. Samma sak gäller den som för motordrivet fordon med narkotika i blodet. Det är inte en rimlig ordning. Den som i närtid dömts för stöld bör inte heller åläggas endast ett bötesstraff vid återkommande återfall i ringa stöld.

Det bör göras en översyn av om mer omfattande återfall av bötesbrott, t.ex. ringa stöld, brott mot knivlagen och rattfylleri, ska leda till fängelse eller en påföljd som ersätter fängelse. Fördelen med en sådan reform är att den träffar en krets av personer som är väldigt brottsaktiv och där risken för ytterligare återfall i brott är betydande. En sådan ordning kan ha just olovlig körning, grovt brott som förebild med en påföljdsupptrappning till fängelse efter ett visst antal lagföringar i närtid. En upptrappning bör också övervägas för den som återfaller i ringa stöld respektive rattfylleri efter att i närtid ha lagförts för stöld respektive grovt rattfylleri. Det framstår dock som mindre angeläget att i likhet med olovlig körning, grovt brott, trappa upp antalet dagsböter mellan varje lagföring eftersom det i praktiken bedöms ha en liten påverkan på den enskildes beteende samtidigt det i onödan komplicerar påföljdsbestämningen.

I Straffnivåutredningen presenterades ett förslag om att rätten vid straffmätningen i skärpande riktning i större utsträckning bl.a. skulle beakta om den tilltalade tidigare vid upprepade tillfällen har dömts för likartad brottslighet (se SOU 2008:85 s. 311316). Frågan om straffskärpning vid återfall i brott är föremål för en översyn av Gängbrottsutredningen (Ju 2020:15).

3.7. Konsekvenser

Bedömning: Införande av ett permanent snabbförfarande i brott-

mål bedöms leda till flera brottsutredningar om enklare brott och därmed till fler brottmål i domstolarna men inte nödvändigtvis till ett ökat resursbehov eller ökade kostnader.

En förutsättning för att snabbförfarandet inte ska leda till ökade kostnader eller negativa konsekvenser är dock att det styrs och organiseras på rätt sätt.

Tillgänglighetsdelgivning kan antas leda till en rättssäker och mer effektiv delgivning av handlingar i brottmål och för andra närliggande områden. Detta är till fördel för enskilda och innebär ett bättre resursutnyttjande hos det allmänna. Det bedöms inte leda till några kostnadsökningar.

Ett permanent snabbförfarande i brottmål föreslås införas under 2023. Redan under 2021 och 2022 utökas dock försöksverksamheten i en riktning som innebär ett steg mot ett permanent införande. Denna fråga berörs dock inte i detta betänkande utan övervägs och beslutas av de berörda myndigheterna i försöksverksamheten. Utredningen har dock till viss del varit behjälplig och lämnat stöd i detta arbete.

Ett av syften med en utvidgning av försöksverksamheten under 2022 inför permanentandet är att hålla utvecklingen aktiv och underlätta ett permanent införande under 2023. Utvidgningen under 2022 förutsätter dock att styrnings- och ledningsfunktionen av verksamheten byggs ut och utvecklas och att kompetensförsörjningen av förundersökningsledare säkras.

När konsekvenserna redovisas inför ett permanent snabbförfarande i brottmål med början under 2023–24 är utgångspunkten att de utmaningar som beskrivits är lösta och åtgärdade.

Konsekvensen av ökade volymer

Snabbförfarandet är speciellt på det sättet att det i sig inte innebär eller medför att flera brott utreds eller lagförs. Däremot innebär förfarandet att förutsättningarna för bl.a. polisen att mer effektivt och snabbt utreda brott ökar. Det leder i sin tur till flera brottmål i tingsrätterna. Förfarandet innebär också att varje brott utreds och

lagförs separat i stället för flerfaldigt om lagföringen skulle fördröjas. Det innebär också fler ärenden och i sin tur fler brottmål.

Brottsförebyggande rådet, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården har i rapporten Fram-

tida verksamhetsvolymer i rättskedjan – Bedömning avseende perioden 2021–2024 tagit fram ett underlag över hur verksamhetsvolymerna i

brottmålsprocessens centrala delar förväntas att utvecklas. I rapporten konstateras att en av tre påverkansfaktorer utgörs av Snabbare lagföring och verksamheten kan förväntas leda till viss påverkan på myndigheternas verksamhetsvolymer, framför allt gällande antalet inkomna brottmål till tingsrätterna, men inte nödvändigtvis på myndigheternas resursbehov.

Det bedöms i rapporten t.ex. inte att resursbehovet vid Polismyndigheten påverkas av den volymökning som arbetssättet kan medföra, eftersom snabbare lagföring innebär en effektivisering av processen med kortare genomströmningstider som följd. Inte heller Åklagarmyndighetens resursbehov bedöms påverkas av en eventuell volymökning. (Se a.a., s. 25–29.)

Domstolsverket bedömer i rapporten att volympåverkan i form av antalet inkomna brottmål till tingsrätterna kommer att vara stor. Försöksverksamheten har inneburit en tydlig tendens till ett ökat antal registrerade brottmål. Orsakerna till det är flera, såsom ökat fokus från polisens sida för berörda ärenden, färre nedlagda ärenden i tidigare led av rättskedjan och att fler ärenden går hela vägen till tingsrätt i stället för att sluta i strafföreläggande hos Åklagarmyndigheten. Ytterligare en faktor är att samordningen av ärenden och mål minskar då en utgångspunkt inom försöksverksamheten är att ärenden och mål inte samordnas om det bedöms leda till fördröjd lagföring. Däremot bedöms påverkan mätt i arbetsbelastning inte vara fullt lika stor. Detta främst som en följd av att många misstänkta gärningar som i försöksverksamheten handläggs i enstaka brottmål även annars skulle ha prövats i tingsrätt men då i samordnade brottmål. (Se a.a., s. 30.)

Utredningen har närmare studerat två tingsrätter i försöksverksamheten: Stockholms och Södertörns tingsrätter. Dessa utgör två av landets större tingsrätter och har ett stort målunderlag. Tingsrätterna avgjorde 2 619 respektive 2 040 brottmål genom dom i Snabbare lagföring under 2020 vilket motsvarar cirka 58 procent av samtliga brottmål i Snabbare lagföring under året. Dessa tingsrätter är dock inte

representativa för landet. Som Domstolsverket framhållit kommer ökningen av brottmål till följd av Snabbare lagföring blir något lägre vid mindre tingsrätter än de företrädesvis Stockholmsbaserade tingsrätter som hittills är verksamma i försöksverksamheten (se a.a., s. 64). Det går därför att utgå ifrån att belastningen riskerar att bli mer påtaglig vid de större tingsrätterna än de mindre. Samtidigt har de mindre tingsrätterna andra sårbarheter med en mindre verksamhet vilket också innebär att snabbförfarande kan leda till märkbara konsekvenser trots att volymökningen av brottmål inte är lika påtaglig som vid större tingsrätter. Eftersom försöksverksamheten ännu inte bedrivits i någon större skala utanför Stockholm är det dock svårt att dra några närmare slutsatser. Det är däremot tydligt att polisverksamheten i glesbygd inte utreder mängdbrott på samma sätt som i Stockholm. En annan faktor kan också vara att vissa områden i glesbygd redan i dag har korta utrednings- och lagföringstider.

En tydlig slutsats vid granskningen av Stockholms och Södertörns tingsrätter är att snabbförfarandet inte i sig och på sikt förväntas leda till ett ökat resursbehov trots att måltillströmningen ökar. Det är dock tydligt att belastningen på de tingsrätter som inför snabbförfarandet framför allt under det första året ökar påtagligt. En förklaring kan vara att tillströmningen av såväl färska som äldre brott som ska prövas. Trots att förfarandet leder till fler brottmål kan dessa handläggas och hanteras på ett mer effektivt sätt. En längre redogörelse från Stockholms och Södertörns tingsrätter om erfarenheterna av försöksverksamheten återfinns i avsnitt 3.2.4 och 3.2.5.

Även om domstolens rättsskipning inte i sig underlättas finns det andra faktorer som underlättar för tingsrätterna. En sådan faktor är att användandet av tillgänglighetsdelgivning som underlättar för domstolens kanslipersonal att delge den som är tilltalad. Möjligheten att avgöra brottmål på handlingarna innebär ett resursbesparande. Snabbare lagföring i sig påverkar dock inte tingsrätternas möjlighet att avgöra mål på handlingarna. Däremot kan ökad kvalitet i brottsutredningarna förväntas ha lett till en möjlig ökning av avgörande utan huvudförhandling.

När åtal delas upp i större omfattning innebär det att fler av åtalen kan prövas utan huvudförhandling. Ett brottmål som består av tio åtal varav endast ett är av sådant slag att det påkallar huvudförhandling innebär att hela målet avgörs efter huvudförhandling. Vid en uppdelning av åtalen i tio brottmål är det endast ett av tio som be-

höver avgöras efter huvudförhandling. Brottmål utan huvudförhandling kan många gånger avgöras av notarier eller notariemeriterade beredningsjurister.

För Rättsmedicinalverkets del kommer fler ärenden i snabbförfarandet att leda till ett ökat resursbehov för myndigheten. Det är svårt att göra en långsiktig prognos över hur stort detta behov är. Enligt uppgift från Rättsmedicinalverket bedöms kostnadsökningen för den anslagsfinansierade delen av den rättskemiska verksamheten för 2023 att uppgå till cirka 4–5 miljoner kronor.

Nyckelfaktorer i polisverksamheten för ett lyckat införande av Snabbare lagföring

En förutsättning för att snabbförfarandet inte ska leda till ökade kostnader eller negativa konsekvenser är dock att det styrs och organiseras på rätt sätt. En stor del av organiseringen i snabbförfarandet utgår från Polismyndigheten. Myndigheten har en central och avgörande roll. Det är en förutsättning för ett lyckat införande att myndigheten t.ex. tillgodoser den personalförsörjning som är nödvändig av polisiära förundersökningsledare och löpande håller utbildning och fortbildning för inre och yttre polispersonal som arbetar med snabbförfarandet (se närmare under avsnitt 3.4.11). Det är också av vikt att Polismyndigheten upprätthåller en snabb hantering hos NFC som analyserar beslagtagen narkotika m.m.

Det är angeläget att de utvecklingsbehov som har identifierats i snabbförfarandet blir omhändertagna. Som exempel kan nämnas behov av utvecklade it-lösningar som finns inom Polismyndigheten men också för övriga deltagande myndigheter. En viktig aspekt är samordning av arbetet med digitala informationsutbyten och andra åtgärder avseende digitalisering inom brottmålsförfarandet (rättsväsendets digitalisering).

Ur ett volymperspektiv är det angeläget att Polismyndigheten koncentrerar sig på rätt mål och styrmedel för att undvika ett omfattande ökat inflöde av ärenden och i sin tur brottmål i domstol. I Polismyndigheten förekommer t.ex. mål för verksamheten som innebär att varje lokalpolisområde eller annan utredande enhet ska redovisa fler ärenden för varje år eller period. Sådana styrmedel som inte används med urskiljning kan få direkt skadlig effekt i verksamheten. Det kan leda till en mycket ökad måltillströmning utan en mot-

svarande nytta ur ett kriminalpolitiskt perspektiv. Ett ökat antal redovisade ärenden kan vid första anseende se positivt ut för polisverksamheten men är inte nödvändigtvis alltid ett rättvisande mått av en kvalitativ verksamhet. Det är därför nödvändigt att i större utsträckning också tillämpa kvalitativa mått i verksamheten. I Brå-Lean projektet, som föregick den nuvarande försöksverksamheten, var ett uttalat kvalitetsmått att inte utreda brott som t.ex. skulle komma att leda till förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse. Denna aspekt har också särskilt lyfts fram i Brås rapport 2018:4 Förunder-

sökningsbegränsning – Ambition och verklighet. Det är en komplex

uppgift att avgöra när brott inte ska leda till lagföring i domstol och kräver en ökad medvetenhet och kunskap från de polisiära förundersökningsledarna som ska delta i verksamheten. I Brås rapport framhålls att polisiära förundersökningsledare bör få mer utbildning och fortbildning om förundersökningsbegränsning. Det föreslås också att möjligheten att förundersökningsbegränsning direkt bör utnyttjas mer. I Snabbare lagföring bedöms ärendet av förundersökningsledaren i anslutning till brottet. Det innebär att det finns stora förutsättningar att fatta beslut om förundersökningsbegränsning i detta inledande skede. En sådan utveckling skulle också medföra att kunskap och erfarenhet sprids till poliser i yttre tjänst.

Det kan vidare finnas skäl att noggrannare överväga vilka brott som den ingripandeverksamheten ska fokusera på. Som exempel kan nämnas att beivra narkotikabruk i missbruksmiljöer framstår som mindre angeläget än att beivra innehav av större partier narkotika eller narkotikabruk bland unga, ostraffade eller i trafiken. I försöksverksamheten finns goda exempel på när polisen lyckats beivra fler narkotikainnehav än narkotikabruk eller fokuserat på att beivra brott som köp av sexuell tjänst, allvarligare former av brott mot knivlagen och rattfylleri.

En ytterligare förutsättning för en lyckad verksamhet i Snabbare lagföring är att arbetet i Polismyndigheten leds och organiseras på rätt sätt. Med en större geografisk utbredning ställs större krav på hur verksamheten drivs och hur den utvecklas. Det är således av vikt, som föreslagits i avsnitt 3.4.11, att Polismyndigheten organiserar arbetet på ett sätt som möjliggör styrning och ledning i praktiken. Därutöver behövs en fortsatt god plattform för samverkan mellan myndigheterna på lokal och nationell nivå.

Tillgänglighetsdelgivning

Delgivningsformen tillgänglighetsdelgivning har en tät koppling till snabbförfarande i brottmål. Det föreslås dock att tillämpningen av delgivningssättet ska kunna utvidgas också till andra situationer i brottmålsprocessen eller som har samband med utredning eller lagföring av brott.

Tillgänglighetsdelgivning har under försöksverksamheten visat sig vara en rättssäker och effektiv delgivningsform. För Sveriges Domstolar innebär tillgänglighetsdelgivning en arbetsbesparing framför allt för administrativ personal vid tingsrätten. För Polismyndigheten innebär användandet av tillgänglighetsdelgivning visserligen ett krav på kunskap och noggrannhet vid tillämpningen. Det kommer också framöver behövas utbildnings- och fortbildningsinsatser för en bredare grupp inom polisverksamheten. Detsamma gäller andra brottsbekämpande myndigheter som tillämpar tillgänglighetsdelgivning. Det förväntas dock inte uppstå några negativa konsekvenser eller nämnvärt ökade kostnader på grund av det.

För enskilda innebär tillgänglighetsdelgivning att den enskilde som delgivningsmottagaren får ett större ansvar att medverka i processen och aktivt medverka i delgivningsförfarandet. Samtidigt innebär tilllämpningen av tillgänglighetsdelgivning en snabbare och tydligare process för den enskilde. Nyttan av att använda tillgänglighetsdelgivning överväger det besvär som delgivningssättet kan medföra för den som är delgivningsmottagare.

Part som inställer sig i allmän domstol för att ta del av handling på grund av tillgänglighetsdelgivning ska i vissa fall kunna få ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle. I framtiden bedöms detta, precis som under försöksverksamheten, tillämpas i mycket begränsad utsträckning. Det bedöms därför inte leda till ökade kostnader.

3.8. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Förslag: Förslagen i detta avsnitt föreslås att träda i kraft den

1 januari 2023.

Lagen (2018:160) om försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål upphör vid utgången av 2022. Om delgivningsmottagaren fått information om tillgänglighetsdelgivning före ikraftträdandet ska den upphävda lagen tillämpas.

Bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser i övrigt.

Förslagen om ett snabbförfarande i brottmål och tillgänglighetsdelgivning föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

Tillgänglighetsdelgivning regleras i dag i lagen (2018:160) om försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål. När bestämmelser om tillgänglighetsdelgivning införs i delgivningslagen och RB finns inte längre behov av den tillfälliga försökslagstiftningen. Lagen är tidsbegränsad och upphör att gälla vid utgången av 2022.

Försöksverksamheten övergår till ett permanent snabbförfarande i brottmål vid årsskiftet 2022/2023. Delgivningsåtgärder som vidtagits före ikraftträdandet ska därför fortfarande kunna användas i domstolsprocessen enligt äldre bestämmelser. Det föreslås därför att om delgivningsmottagaren fått information om tillgänglighetsdelgivning före ikraftträdandet ska den upphävda lagen (2018:160) om försök med tillgänglighetsdelgivning i brottmål tillämpas.

När det gäller förvaltningsrättslig och processrättslig lagstiftning är huvudregeln att nya regler blir tillämpliga omedelbart. Det innebär att reglerna ska tillämpas på varje förvaltningsåtgärd eller processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft.

När försöksverksamheten blir en permanent verksamhet rekommenderas ändå att snabbförfarandet byggs ut successivt under 2023 och 2024 i de kvarvarande delar av landet där förfarandet inte har tillämpats tidigare. I praktiken påverkas tingsrätterna först när polisen börjar tillämpa ett snabbförfarande under brottsutredningen. Det finns därför inte behov av några övergångsbestämmelser i övrigt.

4. Förenklad delgivning

4.1. Inledning

För att kunna åstadkomma en snabb och effektiv brottmålsprocess krävs ändamålsenliga delgivningsregler. Reglerna om delgivning i brottmål bör vara utformade så att det finns rimliga garantier för att den tilltalade har fått del av innehållet i de handlingar som ligger till grund för domstolens avgörande. Samtidigt som delgivningsreglerna utgör en viktig rättssäkerhetsgaranti får de inte vara utformade på ett sätt som gör att de hindrar eller försenar brottmålsprocessen. Att bestämmelserna om delgivning är utformade på ett ändamålsenligt sätt är viktigt av såväl rättssäkerhets- som effektivitetssynpunkt.

I förarbetena till den nya delgivningslagen anges att det är rimligt att lägga ett ansvar på parterna att bevaka handlingar som domstolar och andra myndigheter skickar i pågående mål och ärenden (prop. 2009/10:237 s. 131). Bristande delgivning är också en av de vanligaste orsakerna till att handläggningen av ett mål drar ut på tiden.

Det finns skäl att löpande utvärdera gällande delgivningsbestämmelser och överväga nödvändiga förändringar. Förenklad delgivning spelar en mycket stor roll i brottmålsprocessen och har förändrats flera gånger de senaste åren. Ett lyckat delgivningssystem är en nyckelfaktor i ett effektivt och rättssäkert rättsväsende. Förenklad delgivning används också i övriga delar av den statliga förvaltningen och utgör ett viktigt verktyg för att delge enskilda på ett resurseffektivt och rättssäkert sätt. Det finns ett behov att fortlöpande fortsätta utvecklingen av förenklad delgivning.

4.2. Bakgrund

Allmänt om delgivning

Den 1 april 2011 trädde en ny delgivningslag (2010:1932) i kraft. Delgivningslagen gäller när delgivning ska ske i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet. Om det finns en avvikande bestämmelse i lag eller annan författning så gäller den bestämmelsen. Delgivningsreglerna syftar till att garantera att enskilda ska kunna ta del av innehållet i de handlingar som legat till grund för myndighetens avgörande.

Syftet med den nya delgivningslagen var enligt regeringen att ge bättre förutsättningar för en effektiv och säker hantering av delgivningar. Ett större ansvar skulle läggas på parterna att bevaka handlingar som domstolar och andra myndigheter skickar i pågående mål och ärenden. Förändringarna ingick som ett led i arbetet med att minska andelen inställda huvudförhandlingar i brottmål. (Se prop. 2009/10:237 s. 9193 och 227.)

De delgivningssätt som framför allt aktualiseras i brottmål är vanlig delgivning, muntlig delgivning, stämningsmannadelgivning och förenklad delgivning. Delgivningssätt ska alltid väljas med utgångspunkt från att sättet ska vara ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medföra så lite kostnader och besvär som möjligt (4 § första stycket delgivningslagen). Delgivning får inte heller ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet (4 § andra stycket delgivningslagen). Det är den myndighet som handlägger ett mål eller ärende som i allmänhet ska se till att delgivning sker och som ska kontrollera att den har gått till på rätt sätt.

Allmänt om förenklad delgivning

Förenklad delgivning får enligt 24 § första stycket delgivningslagen som huvudregel endast användas av en myndighet om parten fått information av samma myndighet om att delgivningssättet kan komma att användas i målet eller ärendet. I förarbetena har denna ordning motiverats med att det skulle kunna vara tveksamt om sakens identitet är densamma i olika skeden, alltså om vad som egentligen är samma mål eller ärende. Det skulle enligt motiven också kunna vara

svårt att i en information i första instans precisera i vilket sorts ärende och vid vilken myndighet som saken kan komma att handläggas i ett senare skede. (Se prop. 1990/91:11 s. 22 f., jfr också prop. 2009/10:237 s. 134135.)

Ett annat skäl som har lyfts fram som ett argument för en ordning där information om förenklad delgivning måste lämnas i varje mål eller ärende och i varje instans är att varje myndighet själv bör få bestämma vilka delgivningsformer den vill använda. Det har även hävdats att en annan ordning kan innebära att den enskilde måste hålla sig anträffbar längre tid än vad som kan vara skäligt. Förenklad delgivning bör därför enligt motiven kräva att information om delgivningsformen delges i varje ärende och hos varje myndighet för sig. (Se a.st.)

Förenklad delgivning sker genom att myndigheten skickar den handling som ska delges till delgivningsmottagaren och efterföljande arbetsdag ett kontrollmeddelande om att så har skett. I praktiken skickas handlingen oftast med post till delgivningsmottagaren under dennes senast kända adress och dagen efter ett meddelande om att handlingen har skickats. Om den senast kända adressen inte kan användas får handlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens folkbokföringsadress om det finns en sådan och det är en annan än den senast kända adressen. Myndigheten förutsätts dokumentera att meddelandet har sänts, exempelvis genom att göra en anteckning om det i akten. Regleringen är teknikneutral (se prop. 2009/10:237 s. 137). Det betyder att handlingen exempelvis kan skickas elektroniskt.

Av 4 § andra stycket delgivningslagen följer att delgivning inte får ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet. Det innebär att det ska göras en lämplighetsprövning även vid användandet av förenklad delgivning.

En särskild form av förenklad delgivning i brottmål

När det gäller delgivning av handlingar i brottmål genom förenklad delgivning gäller särskilda regler i rättegångsbalken (33 kap. 6 § RB). I samband med ikraftträdandet av den nya delgivningslagen ändrades regeln i 33 kap. 6 § RB om på vilket sätt stämning i brottmål får delges. I bestämmelsen görs numera ett undantag från regeln i 24 § delgivningslagen om att förenklad delgivning inte får användas vid del-

givning av en handling som inleder ett förfarande och att parten måste ha fått information om att delgivningssättet kan komma att användas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.

Numera följer i stället av 33 kap. 6 § RB att stämning och andra handlingar i brottmål oavsett brottstyp kan delges genom förenklad delgivning om handlingarna skickas inom tio veckor från det att den tilltalade vid ett personligt sammanträffande med polis eller annan tjänsteman fått del av information om att sådan delgivning kan komma att användas i tingsrätten. Kravet på att delgivningsmottagaren ska ha fått information om delgivningssättet vid ett personligt sammanträffande har uppställts för att det inte ska finnas någon risk för att den misstänkte missuppfattar vad förenklad delgivning innebär (se prop. 2009/10:237 s. 149).

Enligt motiven kan det vara olämpligt att använda förenklad delgivning om brottsmisstanken har ändrats sedan informationen delgavs. Ett annat exempel på en situation där det kan vara olämpligt att använda förenklad delgivning som nämns i förarbetena är att den misstänkte har varit påverkad eller av annan anledning kan antas ha haft svårt att ta till sig informationen om vad förenklad delgivning innebär. (Se prop. 2009/10:237 s. 270.)

Tidigare reformer om förenklad delgivning

Förenklad delgivning infördes 1991 i den tidigare delgivningslagen. Ett motiv till införandet var att det kunde ifrågasättas om det verkligen var befogat att så hårt upprätthålla beviskravet för att delgivning har skett i en situation när delgivningsmottagaren är medveten om att det pågår ett visst mål i domstolen (se prop. 1990/91:11 s. 17). Införandet innebar att allmänna domstolar kunde använda förenklad delgivning i brottmål. Det förutsattes dock att delgivningsmottagaren genom domstolens försorg först inledningsvis upplystes om att domstolen kunde komma att använda förenklad delgivning. Enligt 3 a § 1970 års delgivningslagen fick förenklad delgivning inte användas för stämningsansökningar och andra handlingar varigenom mål eller ärenden anhängiggörs.

Ett undantag infördes 2001 som möjliggjorde att förenklad delgivning kunde användas i brottmål för handlingar som inledde domstolsförfarandet. I 3 b § 1970 års delgivningslagen infördes en be-

stämmelse som innebar att en tilltalad i brottmål vid tingsrätt fick delges stämningsansökan och andra handlingar i målet genom förenklad delgivning om saken gällde penningbotsbrott.

Under en tidigare försöksverksamhet 2004–2008 infördes ett tidsbegränsat undantag som innebar att en tilltalad fick delges stämningsansökan och andra handlingar i brottmål genom förenklad delgivning om han eller hon vid en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten hade delgetts information om att sådan delgivning kunde komma att användas i brottmål. Det krävdes dock att tidpunkten för delgivning inte inföll senare än fem veckor från upprättandet av anmälan för brottet. (Se lagen [2004:505] om försöksverksamhet med snabbare handläggning av brottmål, se också prop. 2003/04:89.)

När den nya delgivningslagen infördes 2011 permanentades möjligheten att använda förenklad delgivning i brottmål genom bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB. Den begränsades på så sätt att delgivningshandlingarna inte fick skickas senare än sex veckor från det att information om förenklad delgivning lämnats av polisman eller annan tjänsteman.

År 2014 ändrades fristen till tio veckor vilket innebar att delgivningshandlingar inte fick skickas senare än tio veckor från det att delgivningsmottagaren fått information om förenklad delgivning (se prop. 2013/14:170 s. 3235, se också SOU 2013:17 avsnitt 8.5.7).

År 2015 fick civilanställda inom polisen utökade befogenheter. Information om förenklad delgivning kunde framöver lämnas också av andra anställda inom polisen än polismän efter särskild delegation. (Se prop. 2013/14:232 s. 2931.)

År 2016 förtydligades under vilka förutsättningar tingsrätten kunde använda förenklad delgivning i brottmål. Bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB förtydligades så att tingsrätten kunde delge den tilltalade information om förenklad delgivning genom förenklad delgivning från förundersökningen. Det innebar att det förtydligades att tingsrätten kunde använda förenklad delgivning under sin handläggning även efter tio veckors fristen under förutsättning att den tilltalade dessförinnan fått information om förenklad delgivning kunde komma att användas i tingsrätten. (Se prop. 2015/16:39 s. 62 f.)

4.3. Fortsatt utveckling av förenklad delgivning i brottmål m.m.

4.3.1. Förenklad delgivning ska kunna användas vid talan om undanröjande av villkorlig dom

Förslag: Förenklad delgivning ska också kunna användas för talan

om undanröjande av villkorlig dom i mål enligt 27 kap. 6 § brottsbalken om den dömde delgetts sådan information av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att påföljden ska undanröjas.

I juni 2019 infördes en möjlighet att använda förenklad delgivning för talan om undanröjande av skyddstillsyn i tingsrätt om ordföranden vid övervakningsnämndens sammanträde lämnade information om det personligen till den dömde. Det infördes därför en ny bestämmelse i 33 kap. 6 a § RB som hänvisade till den befintliga bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB för förenklad delgivning i brottmål. Reformen genomfördes eftersom det fanns ett behov av att effektivisera delgivningsförfarandet i dessa ärenden (se prop. 2018/19:71 s. 31). Införande av en möjlighet att använda förenklad delgivning i samband med talan om undanröjande av villkorlig dom övervägdes dock inte. De krav som i övrigt ställs på bl.a. tidsfrister och lämplighetsbedömning gäller även då övervakningsnämnden delger information om förenklad delgivning (se prop. 2018/19:71 s. 32, jfr även prop. 2009/10:237 s. 133, 149 och 270 samt prop. 2013/14:170 s. 33 f.).

Sedan den 1 maj 2021 gäller enligt bestämmelsen i 33 kap. 6 a § RB i stället att den dömde ska delges information om förenklad delgivning av en anställd inom Kriminalvården med anledning av myndighetens beslut att begära att åklagare för talan om att skyddstillsynen ska undanröjas. Det är en följdändring när delar av övervakningsnämndernas uppgifter flyttas till Kriminalvården (Se prop. 2020/21:85 s. 3841).

Det finns skäl att utöka möjligheten till att använda förenklad delgivning också för en talan om undanröjande av villkorlig dom. Av 27 kap. 1 § BrB följer att rätten får döma till villkorlig dom för ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Som huvudregel förenas en villkorlig dom med dagsböter enligt 27 kap. 2 § BrB. Det finns normalt sett inte något behov av att undanröja en

villkorlig dom eftersom den inte har något reellt verkställighetsinnehåll. Vid misskötsamhet i form av återfall i brott blir det snarare aktuellt att beakta återfallet vid påföljdsbestämningen när den nya påföljden bestäms. En villkorlig dom kan emellertid förenas med en föreskrift om samhällstjänst enligt 27 kap. 2 a § BrB. Såsom särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse kan rätten enligt 30 kap. 7 § andra stycket BrB beakta, om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Påföljden villkorlig dom med samhällstjänst används i första hand för att ersätta ett fängelsestraff. När rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst ska den i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

Det är också möjligt att förena en villkorlig dom med en föreskrift om att ersätta uppkommen skada eller avhjälpa eller begränsa skadan efter brottet enligt 27 kap. 5 § BrB.

Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom eller henne enligt den villkorliga domen, får rätten enligt 27 kap. 6 § BrB i vissa fall undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd för brottet. En typ av misskötsamhet är att den dömde inte genomför den ålagda samhällstjänsten.

Förutsättningarna för att undanröja en skyddstillsyn och villkorlig dom är i stort detsamma, dvs. vid misskötsamhet. Det finns däremot oftast starkare skäl vid skyddstillsyn att snabbt undanröja och bestämma ny påföljd för brottet eftersom den dömde oftast lever under sådana förhållanden att denne riskerar att återfalla i brott. En villkorlig dom används enligt 30 kap. 7 § BrB om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Samhällstjänsten fyller i första hand inte en preventiv åtgärd för fortsatt brottslighet på samma sätt som en skyddstillsynspåföljd. Det är däremot på det sättet att villkorlig dom med samhällstjänst i normalfallet endast används för brottslighet som i annat fall hade lett till ett fängelsestraff, t.ex. på grund av brottslighetens art. Även om påföljdskombinationen används för brottslighet med relativt lågt straffvärde finns det alltså ofta starka skäl för fängelse.

Det är angeläget att delgivningsförfarandet är effektivt och tillförlitligt oavsett om talan om undanröjande avser skyddstillsyn eller villkorlig dom. Det har betydelse för förtroendet för rättsväsendet

att utdömda påföljder verkställs. Det är föreslås därför att bestämmelsen i 33 kap. 6 a § RB också ska omfatta undanröjande av talan om villkorlig dom. Bestämmelsen ska därför omfatta både mål enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § BrB. En talan enligt 27 kap. 6 § BrB väcks av åklagare. Kriminalvården är dock initiativtagare till åtgärden på samma sätt som enligt 28 kap. 9 § BrB. Det innebär att en talan om undanröjande av villkorlig dom föregås av ett beslut av Kriminalvården på samma sätt som vid skyddstillsyn. Bestämmelsen om förfarandet vid förenklad delgivning vid talan om undanröjande av villkorlig dom kan därför utformas på samma sätt som vid talan om undanröjande av skyddstillsyn enligt 33 kap. 6 a § BrB.

4.3.2. Förlängning av tidsfristen för förenklad delgivning i brottmål

Förslag: Tidsfristen för att delge stämningsansökan och andra

handlingar i brottmål genom förenklad delgivning förlängs från tio veckor till ett år. Samtidigt begränsas förenklad delgivning i brottmål till att det endast får används när handläggningen av åtalet inleds. Vid talan om undanröjande av påföljd får förenklad delgivning endast användas när handläggningen av talan om undanröjande inleds.

Behov av en längre frist för förenklad delgivning i brottmål

Förenklad delgivning i brottmål kan användas i enlighet med bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB för att delge den tilltalade stämning och andra handlingar under förutsättning att denne fått information om delgivningssättet under ett personligt sammanträffande av en polisman eller annan tjänsteman inte tidigare än tio veckor dessförinnan.

Bestämmelsen i fråga om tidsfristen ändrades senast 2014 från sex veckor till tio veckor. Det ursprungliga förslaget lämnades av Straffprocessutredningen (se SOU 2013:17 avsnitt 8.5.7). Utredningen föreslog att tidsfristen skulle slopas helt. I stället skulle endast en lämplighetsprövning göras som följer av delgivningslagen om att förenklad delgivning endast fick användas om det med hänsyn till omständigheterna inte var olämpligt. Remissutfallet var blandat.

Regeringen ansåg att tidsfristen av rättssäkerhetsskäl inte bör avskaffas helt. Vidare ansåg regeringen att det var rimligt att kräva att en misstänkt bevakade frågan om huruvida åtal väcks under en längre tid än vad som gällde då och i vart fall i tio veckor. Regeringen bedömde att en sådan tidsfrist levde upp till kraven på en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen och 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen. (Se prop. 2013/14:170 s. 3235.)

Det bör övervägas om tidsfristen om tio veckor ska förlängas ytterligare. Tidsfristen påverkar i vilken utsträckning domstolarna kan delge tilltalade stämning och andra handlingar i brottmål.

Figur 4.1 Polismyndighetens medelgenomströmningstid (dagar) för ärenden redovisade till åklagare per brottskategori

År 2017–2019

Källa: Polismyndighetens årsredovisning år 2019 s. 40 (figur 15).

Tabell 4.1 Polismyndighetens genomströmningstid (dagar) och antal ärenden redovisade till åklagare

År 2018–2020

Brottskategorier

2018

dagar

2018 antal

2019

dagar

2019 antal

2020

dagar

2020 antal

Våldsbrott

168 18 594 173 18 729 175 20 736

Övriga brott mot person

201 5 303 188 5 096 190 5 715

Skadegörelsebrott

161 3 195 168 2 912 159 3 502

Tillgreppsbrott (exkl. i butik)

142 8 269 151 7 421 144 7 779

Narkotikabrott

102 35 260 97 37 859 94 39 698

Trafikbrott

79 43 624 75 43 081 71 44 125

Tillgrepp i butik

62 18 775 59 17 458 53 17 038

Bedrägeribrott m.m.

307 9 355 280 10 436 291 12 455

Ekonomiska brott

566 4 379 7 385 3

Övriga brottsbalksbrott

207 4 990 203 5 356 210 5 589

Övriga special- straffbrott

120 7 983 122 8 165 104 10 084

Källa: Polismyndighetens årsredovisning år 2020 s. 182–183 (tabell 8.6 och 8.7).

Figur 4.2 Fördelning av genomströmningstid (dagar) från registrering till åtalsbeslut

År 2018

Källa: Brottsförebyggande rådets rapport Genomströmningstider för brottsmisstankar i brottmålsprocessen 2019 s. 52, figur 27.

Av 33 kap. 6 § RB följer att en polisman vid ett personligt sammanträffande med den misstänkte kan delge information om att domstolen framöver kan komma använda förenklad delgivning. Många gånger lämnas den informationen i början av utredningen, t.ex. när den misstänkte delges misstanke och/eller under ett första förhör. Det förekommer också att information lämnas senare under förundersökningen eller i samband med slutunderrättelse. I mer rutinbetonade utredningar är det inte ovanligt att den enda personliga kontakten med den misstänkte sker i samband med det första och enda förhöret i samband med ingripandet.

Av statistiken som redovisats ovan framgår att den genomsnittliga genomströmningstiden hos Polismyndigheten för redovisade ärenden är relativt lång. För de flesta ärendetyper överstiger medeltiden 10 veckor (70 dagar). Därutöver tillkommer åklagarens och tingsrättens handläggningstider. En förlängning av fristen i 33 kap. 6 § RB skulle därför öka domstolarnas möjligheter att använda förenklad delgivning. Det skulle i sin tur öka domstolarnas effektivitet och förkorta handläggningstiderna.

Tabell 4.2 Andel inställda huvudförhandlingar i brottmål på grund av bristande delgivning

År 2018–2020

2018

2019

2020

Brottmål

5,2 %

4,7 %

3,8 %

Källa: Domstolsverkets årsredovisning år 2020 s. 28.

De inställda huvudförhandlingarna på grund av bristande delgivning uppgår varje år till cirka 4–5 procent. År 2020 avgjordes 115 038 brottmål vid tingsrätterna (se Domstolsverkets årsredovisning år 2020 s. 26, tabell 7). De inställda huvudförhandlingarna, även om andelen är liten sett till det totala antalet brottmål, är i absoluta tal betydande. Bristande delgivning medför också fördröjningar i utsättning och handläggning av brottmål. Den faktorn är inte mätbar på samma sätt i tillgänglig statistik.

En förlängning av tidsfristen för förenklad delgivning skulle öka förutsättningarna att delge tilltalade stämningsansökan och andra handlingar i brottmål. Det skulle medföra att domstolsprövningen skulle gå fortare och leda till en snabbare lagföring.

Domstolens alternativ till förenklad delgivning är primärt vanlig delgivning. Nackdelen med vanlig delgivning är att det kräver ett svar eller en aktiv bekräftelse från delgivningsmottagaren. I många fall kan en sådan delgivning gå relativt fort om delgivningsmottagaren svarar direkt. I många fall undviker eller underlåter dock enskilda att svara vilket medför tidsfördröjning och behov av ytterligare arbetsinsatser från domstolens sida. Ibland är det tillräckligt att skicka påminnelser till delgivningsmottagaren eller ringa till denne för att slutföra delgivningen. I andra fall krävs att andra delgivningsåtgärder behöver vidtas, t.ex. stämningsmannadelgivning.

Den nya tidsfristens längd

En ny och förlängd tidsfrist bör utformas för att med marginal möjliggöra användning av förenklad delgivning i brottmål i de allra flesta fallen. Intresseavvägningen står mellan rättsväsendets möjlighet att effektivt delge handlingar i brottmål och den enskildes besvär av att behöva vara tillgänglig för delgivning under en längre tid.

Förenklad delgivning bygger på att delgivningsmottagaren i vart fall varannan vecka i fråga om post kontrollerar sin brevlåda. Under semestertider ska förenklad delgivning användas återhållsamt med hänsyn till att delgivningsmottagaren kan vara bortrest. Delgivningsmottagaren har också möjlighet att anmäla en ny adress eller anmäla tidsbegränsat förhinder att ta emot post. När elektroniska kommunikationssätt används med förenklad delgivning är dessa besvär för delgivningsmottagaren inte lika påtagliga eftersom mottagandet av delgivningshandlingarna inte sker fysiskt.

Av betydelse är att den misstänkte under förundersökningen behöver vara tillgänglig för att ta emot handlingar genom förenklad delgivning, t.ex. av slutunderrättelse enligt 23 kap. 18 a § RB. När den misstänkte informeras om att förenklad delgivning kan komma att användas under förundersökningen finns ingen fast tidsgräns. Detsamma gäller domstolen som kan lämna information om förenklad delgivning direkt till den tilltalade i brottmålet. Inte heller då gäller någon fast tidsgräns. Användandet av förenklad delgivning kan emellertid förhindras av delgivningslagens allmänna bestämmelser. Förenklad delgivning kan enligt 4 § delgivningslagen vara olämpligt om det gått mycket lång tid sedan delgivningsmottagaren informerades

om förenklad delgivning (se bl.a. prop. 2009/10:237 s. 133134). En informell tumregel som tillämpas av vissa domstolar är att det ska övervägas om det är olämpligt att fortsättningsvis använda förenklad delgivning om det gått mer än ett år sedan domstolen kommunicerade med parten.

Förenklad delgivning har alltså inte någon fast tidsgräns förutom när information lämnas under förundersökningen för att kunna inleda ett brottmålsförfarande i tingsrätt. Från den misstänktes perspektiv framstår dock lagföringsprocessen många gånger som en enda process, låt vara att olika aktörer är inblandade under processens gång. Det framstår därför inte heller som orimligt att delgivningsmottagaren ska kunna förvänta sig att ta emot handlingar under betydligt längre tid än tio veckor när så kan ske i andra sammanhang, t.ex. under själva domstolsprocessen. Av betydelse är att det blir aktuellt att ta emot handlingar från tingsrätten med förenklad delgivning först när förundersökningen är avslutad. Den misstänkte blir normalt underrättad när förundersökningen är på väg att avslutas enligt bestämmelsen i 23 kap. 18 a § RB. Delgivningsmottagaren behöver därför endast vara beredd att ta emot handlingar med förenklad delgivning från tingsrätten när förundersökningen har avslutats.

En ytterligare aspekt att beakta i sammanhanget är att synen på behovet av en korrekt folkbokföring har skärpts bl.a. genom återinförandet av ansvar för folkbokföringsbrott (se prop. 2017/18:145). Det finns alltså en straffsanktionerat skyldighet att anmäla verkliga förhållanden om sin bosättning. Inom ramen för förenklad delgivning ska delgivningsmottagaren anmäla ändrade adressuppgifter för att delgivning ska kunna ske på ett tillförlitligt sätt. En delgivningsmottagares beredskap att ta emot handlingar under en längre tid hänger ihop med åliggandet att anmäla ändrade adressuppgifter. En skärpt syn att anmäla ändrade förhållanden till folkbokföringen innebär att en förlängd tid för förenklad delgivning inte heller framstår som lika betungande som tidigare.

Det föreslås att tidsfristen ska förlängas till ett år. Det är visserligen betydligt längre än den nuvarande fristen om tio veckor men framstår endast som marginellt mer betungande för delgivningsmottagaren. Tidsfristen blir också mer lättillämpad och tidsfristens längd blir lättare att ta till sig. Genom att den förlängs till ett år bedöms också en övervägande majoritet av samtliga brottmål kunna använda förenklad delgivning.

En tidsfrist på ett år bedöms inte stå i strid med bestämmelsen i 4 § andra stycket delgivningslagen. En möjlighet till förenklad delgivning under högst ett år kan inte i sig anses innebära en olämpligt lång tid för att använda delgivningssättet.

I tidigare lagstiftningsärende ansåg regeringen att fristen om tio veckor levde upp till kraven på en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen och 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen (se prop. 2013/14:170 s. 3235).

Information om förenklad delgivning lämnas under förundersökning normalt endast till den som är skäligen misstänkt för brottet (jfr 3 § Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd [PMFS 2017:5] om information om förenklad delgivning enligt 33 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken). Skyldigheten att hålla sig tillgänglig för förenklad delgivning överensstämmer därför väl med när delgivningsmottagaren samtidigt är misstänkt för brott.

Av 2 kap. 11 § RF följer bl.a. att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid. Den bestämmelsen knyter an till bestämmelsen om rätten till en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen. Någon fast tidsgräns för vad som är en rättegång inom skälig tid finns inte utan påverkas av omständigheterna i det enskilda fallet bl.a. med hänsyn till hur komplicerat målet varit, hur den tilltalade själv agerat under förfarandet och hur domstolar och myndigheter handlagt målet (se Europadomstolens avgöranden Nakhmanovich v. Ryssland, dom den 2 mars 2006, Rokhlina v. Ryssland, dom den 7 april 2005, Kalashnikov mot Ryssland, dom 15 juli 2002 och Kudla mot Polen, dom den 26 oktober 2000). Många gånger kränks rätten till en rättegång inom skälig tid när förfarandet drar ut i flera år. Enligt svensk rätt finns emellertid inte stöd för att ett åtal skulle kunna avvisas eller ogillas på grund av att rättegång inte hållits inom skälig tid (se NJA 2003 s. 414). Det innebär att det fortfarande finns ett delgivningsintresse om handläggningen har dragit ut på tiden. Det får vidare anses osannolikt att en kränkning av rättigheten skulle uppstå för att en rättegång inte hållits inom ett år (jfr bl.a. NJA 2001 s. 35 och NJA 2005 s. 726).

En annan fråga är om förenklad delgivning i sig kan anses stå i strid med den tilltalades rättighet till en rättvis rättegång om han eller hon behövt vara tillgänglig för delgivning i upp till ett år. Som tidigare redogjorts för är tiden i realiteten kortare eftersom den tilltalade inte behöver vara beredd på att ta emot handlingar innan för-

undersökningen är avslutad. I begreppet rättvis rättegång ligger bl.a. att den tilltalade ska få vetskap om tid och plats för huvudförhandling samt tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och närvara vid förhandlingen. I detta ligger enligt Europadomstolen inte att den tilltalade har en rätt att få domstolshandlingar på ett visst sätt, t.ex. genom en rekommenderad försändelse (se Europadomstolens avgöranden Vyacheslav Korchagin v. Ryssland, dom 28 augusti 2018 och Kolegovy v. Ryssland, dom den 1 mars 2012, se också Bogonos v. Ryssland, dom den 5 februari 2004). Förenklad delgivning bygger på, till skillnad från vanlig delgivning, att delgivningsmottagaren har ett större ansvar att medverka i processen och vara tillgänglig för delgivning. Det finns inget som pekar på att en förlängning av fristen till ett år skulle göra delgivningsförfarandet illusoriskt eller omotiverat betungande. Europadomstolen har också godtagit att ett visst ansvar kan läggas på den anklagade att medverka i processen genom att inte göra sig oanträffbar (se Europadomstolens avgörande Demebukov v. Bulgarien dom den 28 februari 2008, se referat av domen i SvJT 2008 s. 440, nr 28). Det bedöms därför att förenklad delgivning i brottmål med en tidsfrist om ett år inte strider mot regeringsformens eller Europakonventionens krav på rättvis rättegång.

En reform av bestämmelserna om förenklad delgivning bedöms inte heller står i strid med EU:s oskuldspresumtionsdirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/343/EU). Direktivet omfattar inte olika delgivningsformers tillåtlighet i sig. Av betydelse är däremot att delgivning sker på ett sätt som gör det möjligt för den tilltalade att bli medveten om tid och plats för huvudförhandlingen (se SOU 2017:17 s. 165166, se också skäl [36] i direktivet). Förenklad delgivning bedöms även med en utökad tidsfrist att uppnå detta krav.

Utformningen av förslaget med en ny tidsfrist

Förslaget innebär att tidsfristen som regleras i 33 kap. 6 § RB när förenklad delgivning kan användas för stämning och andra handlingar i brottmål förlängs från tio veckor till ett år efter det att informationen om delgivningssättet lämnats till den tilltalade.

Delgivning får även i fortsättningen inte ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet (4 § andra stycket delgivningslagen). Det kan i de situationer som avses i

33 kap. 6 § andra stycket RB vara olämpligt att använda förenklad delgivning om brottsmisstanken har ändrats sedan informationen delgavs. Det förhållandet att åtal har väckts i en annan tingsrätt än vad som framstod som troligt när informationen delgavs bör däremot inte utgöra något hinder mot att använda förenklad delgivning. Ett exempel på en situation när det är olämpligt att använda förenklad delgivning är när den misstänkte har varit påverkad eller av annan anledning kan antas ha haft svårt att ta till sig innebörden av informationen om förenklad delgivning. (Se prop. 2009/10:237 s. 270 och prop. 2013/14:170 s. 33.)

En ny begränsning av förenklad delgivning i brottmål till att det endast får används när handläggningen av åtalet inleds

I dag bygger konstruktion av 33 kap. 6 § RB på att tingsrätten kan använda sig av förenklad delgivning utifrån den information som har lämnats under förundersökningen. Regeln avviker från vad som normalt gäller enligt förenklad delgivning enligt de allmänna bestämmelserna i delgivningslagen. Av 24 § andra stycket delgivningslagen följer att förenklad delgivning inte får användas vid delgivning av en handling som inleder ett förfarande. Bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB innehåller alltså ett undantag från regeln i delgivningslagen.

Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra för tingsrätten att delge handlingar för att inleda ett förfarande vilket annars inte är möjligt. Man kan också beskriva bestämmelsen som en slags brygga mellan förundersökningen och brottmålsprocessen i domstol. Ett annat exempel på en sådan typ av bestämmelse finns i 60 a § i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handläggning. Den möjliggör att tingsrätten kan delge handlingar som inleder ett förfarande efter att delgivningsmottagaren fått information om det av Kronofogdemyndigheten.

Den nuvarande lydelsen av 33 kap. 6 § RB möjliggör att denna s.k. brygga är öppen under tio veckor. Det krävs alltså att tingsrätten skickar delgivningshandlingar inom tio veckor från det att den tilltalade fått information om det under förundersökningen. Tingsrätten har ofta behov av att också under den fortsatta handläggningen delge den tilltalade handlingar med förenklad delgivning. För att det ska vara möjligt efter tio veckors perioden krävs att tingsrätten på nytt delger den tilltalade information om förenklad delgivning enligt de allmänna bestämmelserna i delgivningslagen. Enligt 33 kap. 6 § RB

kan tingsrätten delge den tilltalade stämning och andra handlingar. I begreppet andra handlingar ingår information om förenklad delgivning.

Som beskrivits i avsnitt 4.2 förtydligades 2016 under vilka förutsättningar tingsrätten kunde använda förenklad delgivning i brottmål. Bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB förtydligades så att tingsrätten kunde delge den tilltalade information om förenklad delgivning genom förenklad delgivning. Det innebär att tingsrätten kan använda förenklad delgivning under sin handläggning även efter tioveckorsfristen under förutsättning att den tilltalade dessförinnan fått information om förenklad delgivning kunde komma att användas i tingsrätten. (Se prop. 2015/16:39 s. 62 f.)

Figur 4.3 Nuvarande ordning

Tidsfrist om tio veckor enligt 33 kap. 6 § RB

Med hjälp av den information som den tilltalade fått om förenklad delgivning under förundersökningen kan alltså tingsrätten delge information om förenklad delgivning för domstolens handläggning. Om målet förväntas att avgöras inom fristen behöver tingsrätten inte nödvändigtvis delge den tilltalade en ny information om förenklad delgivning. I praktiken delger dock tingsrätterna nästan alltid den tilltalade en ny information om förenklad delgivning.

I försöksverksamheten med snabbare lagföring används två delgivningssätt parallellt, förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning. Delgivningssätten kompletterar varandra (se mer utförligt om förslagen om tillgänglighetsdelgivning i avsnitt 3.5).

10 veckor

Förenklad delgivning

Brottmålsprocessen inleds

Allmänna bestämmelser enligt delgivningslagen

Specialbestämmelse enligt 33 kap. 6 § RB Förundersökning

Justitiekanslern har under våren 2020 granskat försöksverksamheten (se dnr 7012-19-2.4.2 med beslut den 24 juni 2020). I försöksverksamheten används i första hand tillgänglighetsdelgivning för att delge den tilltalade stämning och andra handlingar i tingsrättens mål. Tillgänglighetsdelgivning kräver å andra sidan att den planering som görs under förundersökningen håller. Om förundersökningen eller åtalsbeslutet dröjer kan alltså förutsättningar för tillgänglighetsdelgivningen gå förlorad. Som ett komplement delger polisen den tilltalade också information om förenklad delgivning enligt 33 kap. 6 § RB. Det innebär att delgivningsförutsättningarna för tingsrätten inte blir sämre än om målet inte hade ingått i försöksverksamheten även i en situation när tillgänglighetsdelgivning faller. I JK:s granskning (se s. 14–15) uttalas bl.a. följande.

När polisen på ett korrekt sätt delgett information om tillgänglighetsdelgivning är denna delgivningsform ensam tillräcklig för tingsrättens fortsatta handläggning, så länge det inte uppstått behov av att delge ytterligare handlingar i tiden efter delgivningen. I det senare fallet har tingsrätten normalt haft möjlighet att istället använda förenklad delgivning, då polisen delgett den misstänkte information även om den delgivningsformen. Som redovisats ovan förutsätter det dock att inte längre tid än tio veckor har förflutit från det att den tilltalade delgavs informationen till dess att handlingarna skickas och att det dessutom inte är olämpligt (33 kap. 6 § andra och tredje stycket RB och 4 § andra stycket delgivningslagen).

Trots polisens delgivning har tingsrätten i de granskade målen delgett den tilltalade information om förenklad delgivning i samband med att målet inletts hos tingsrätten. Justitiekanslern har förståelse för att tingsrätten genom denna handläggning vill kunna använda förenklad delgivning även efter tioveckorsfristens utgång, utan att behöva delge informationen på nytt genom en annan delgivningsform. I sammanhanget bör dock noteras att tio veckor är en lång tid vad gäller mål som ska hanteras i snabbförfarandet. I merparten av de mål som Justitiekanslern granskat har det inte varit nödvändigt att tillämpa en annan delgivningsform än tillgänglighetsdelgivning.

Som framgår av förarbetena är en viktig del i informationslämnandet att den enskilde förstår hur de möjliga delgivningssätten förhåller sig till varandra (jfr prop. 2017/18:67 s. 12 f.). Risken med tingsrättens förfaringssätt är att det leder till viss förvirring hos den tilltalade om vad som egentligen gäller rörande delgivningen i målet, dvs. vilken delgivningsform som tillämpas och vid vilken tidpunkt han eller hon är delgiven. Av stämningen i mål som tingsrätten har ansett kunna avgöras på handlingarna framgår bl.a. att den tilltalade efter delgivningen har en viss

tidsfrist – i de flesta mål åtta dagar, i en del fjorton dagar – på sig att svara på åtalet, lägga fram bevis, m.m. innan domstolen avgör målet. Med hänsyn till att tingsrätten i många fall skickar stämningen och övriga handlingar några dagar före dagen för tillgänglighetsdelgivning – och dessutom bifogar information om förenklad delgivning – kan det vara svårt för den tilltalade att avgöra från vilket datum fristen egentligen börjar löpa.

Den mängd information som den tilltalade förutsätts ta till sig är dessutom redan omfattande. Om det finns sätt att minska denna bör ett sådant alternativ övervägas. Ett alternativt handläggningssätt i detta fall skulle kunna vara att kontrollera om polisen har delgett informationen om förenklad delgivning på rätt sätt och, om så är fallet, avstå från att skicka ut informationsblanketten på nytt, såvida det inte finns omständigheter som tyder på att målet riskerar att bli fördröjt på något sätt. Ett annat alternativ är att omarbeta informationen så att det tydligt framgår hur tingsrättens åtgärder förhåller sig till den tillgänglighetsdelgivning som den tilltalade tidigare informerats om av polisen.

Frågan om när de två delgivningssätten, tillgänglighetsdelgivning och förenklad delgivning, kombineras återkommer i avsnitt 3.5.3. Om delgivningsmöjligheten för tingsrätten förlängs från tio veckor till ett år innebär det att tingsrätten i vissa fall inte behöver delge den tilltalade en ny information om förenklad delgivning. Det gäller främst om tingsrättens handläggning inleds före den nya ettårsfristen.

Figur 4.4 Alternativt förslag enbart med en förlängning av tidsfristen

Tidsfrist om ett år enligt 33 kap. 6 § RB

Nackdelen med en ordning som innebär att tingsrätten även efter handläggningens inledningsskede kan använda förenklad delgivning baserat på den information som den tilltalade fått i ett tidigare skede, dvs. under förundersökningen, är att det blir otydligt för den tilltalade.

10 veckor

Förenklad delgivning

Brottmålsprocessen inleds

Allmänna bestämmelser enligt delgivningslagen

Specialbestämmelse enligt 33 kap. 6 § RB Förundersökning

Förlängning upp till 1 år

Det föreslås därför att det inte ska vara möjligt att använda förenklad delgivning i brottmål för att delge stämning och andra handlingar förutom under inledningsskedet av handläggningen, dvs. när handläggningen av åtalet inleds. Det innebär att tingsrätten efter inledningsskedet av handläggningen av åtalet på nytt måste delge den tilltalade information om förenklad delgivning för att förenklad delgivning ska kunna användas under tingsrättens fortsatta handläggning. Precis som tidigare ska det vara möjligt att delge den informationen på samma sätt som i dag, dvs. med stöd av förenklad delgivning enligt 33 kap. 6 § RB och genom tillgänglighetsdelgivning.

Den föreslagna begränsningen tar sikte på när handläggningen av åtalet inleds och inte när målet inleds. Eftersom flera åtal kan handläggas i ett enda mål ska det vara möjligt att använda förenklad delgivning för varje åtal oavsett när själva målet har inletts. Det är också så den nuvarande tioveckorsfristen fungerar i dag.

Det föreslås att lagbestämmelsen i 33 kap. 6 § RB utformas så att förenklad delgivning i ett brottmål får användas när handläggningen

av åtalet inleds. Med begreppet handläggningen av åtalet inleds avses

i första hand tingsrättens inledande försändelse till den tilltalade, vanligtvis stämning och kallelse till huvudförhandling. I vissa fall kan det dock vara nödvändigt att sända ytterligare handlingar till den tilltalade kort därefter. Syftet är därför inte att begränsa möjligheten att använda förenklad delgivning enligt bestämmelsen endast för den första försändelsen. För att den tilltalade under tingsrättens handläggning ska kunna delges med förenklad delgivning krävs alltså att han eller hon på nytt får en sådan information. Sådan information delges med förenklad delgivning vilket tar 14 dagar i anspråk. Det är därför nödvändigt att tingsrätten, innan den tilltalade blivit delgiven informationen på nytt, har en kontinuerlig möjlighet att använda förenklad delgivning. Det innebär att begreppet när handläggningen av åtalet

inleds även omfattar efterföljande handlingar som skickas kort efter

den inledande försändelsen. Tingsrätten har därför möjlighet att använda förenklad delgivning i brottmål i vart fall under den första månaden från den tidpunkt då handläggningen av respektive åtal inleddes. Om målet kan avgöras inom en månad från åtals väckande, vilket t.ex. är möjligt för snabbförfarandemål, finns det normalt sett inte något behov av att delge en ny information om förenklad delgivning.

Figur 4.5 Föreslagen ordning

Tidsfrist om ett år enligt 33 kap. 6 § RB

För domstolarnas del innebär ändringen i praktiken i de flesta fall ingen modifiering av det redan tillämpade arbetssättet eftersom det med den nuvarande tioveckorsfristen är brukligt att direkt i inledningsskedet lämna en ny information om förenklad delgivning till den tilltalade. Med denna anpassning förtydligas också kravet på den information som den tilltalade ska få för att domstolen också fortsättningsvis under handläggningen ska kunna använda förenklad delgivning.

Mål enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 § brottsbalken

Bestämmelsen i 33 kap. 6 § andra stycket RB har betydelse för bestämmelsen i 33 kap. 6 a § RB som reglerar möjligheten att använda förenklad delgivning också för handlingar i mål enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 §brottsbalken (se förslaget i avsnitt 4.3.1). Det innebär att förenklad delgivning av handlingar i ett mål enligt 27 kap. 6 § och 28 kap. 9 §brottsbalken också omfattas av förslaget med en utökad tidsfrist på ett år. På samma sätt som i brottmål kan förenklad delgivning endast användas när handläggningen av talan inleds. Det föreslås ett förtydligande i 33 kap. 6 a § RB om att det som sägs om åtalet i 33 kap. 6 § andra stycket RB i stället ska avse talan om undanröjande.

Förenklad delgivning

Brottmålsprocessen inleds

Allmänna bestämmelser enligt delgivningslagen

Specialbestämmelse enligt 33 kap. 6 § RB Förundersökning

Upp till 1 år fram till när handläggningen av åtalet inleds

4.3.3. Information om förenklad delgivning i brottmål ska kunna delges genom en ljud- och bildöverföring (videolänk)

Förslag: Information om förenklad delgivning i brottmål ska

kunna delges genom en ljud- och bildöverföring (videolänk).

Av bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB krävs att information om förenklad delgivning lämnas vid ett personligt sammanträffande. Till skillnad från de generella bestämmelserna om förenklad delgivning räcker det alltså inte att delgivningsmottagaren t.ex. får ta emot skriftlig information per post utan informationen måste lämnas vid ett personligt möte av en sådan befattningshavare som enligt bestämmelsen har rätt att lämna en sådan information.

Syftet med att informationen ska lämnas vid ett personligt sammanträffande är att det inte ska finnas någon risk att den misstänkte missuppfattar vad förenklad delgivning innebär (se prop. 2009/10:237 s. 149). I det personliga mötet har alltså den misstänkte möjlighet att ställa följdfrågor eller rätta ut oklarheter. Den befattningshavare som lämnar informationen får också en möjlighet att förvissa sig om att den misstänkte har förstått vad som kan förväntas av denne.

Det har med teknik- och samhällsutvecklingen blivit vanligare att t.ex. hålla förhör och ha andra kontakter med den misstänkte på distans. Ibland används videolänk (ljud- och bildöverföring) för sådana kontakter. Under Coronaviruspandemin har det blivit nödvändigt att hitta nya lösningar för de brottsutredande myndigheterna att hålla förhör och vidta andra åtgärder på distans. En del av en sådan lösning har bl.a. varit att i större utsträckning ha kontakt med den misstänkte på telefon eller videolänk. Numera finns det lösningar som innebär att enskilda med hjälp av sin egen dator, mobiltelefon eller surfplatta kan delta i ett videosamtal med en myndighet eller domstol.

Sedan 2008 har det varit möjligt för en part eller annan person som ska delta i ett sammanträde inför rätten att delta genom ljud- och bildöverföring enligt bestämmelserna i 5 kap. 10 § RB. Ett deltagande genom ljud- och bildöverföring likställs i många avseenden med en personlig inställelse. Det går t.ex. att hålla förhör på distans med hjälp av videoteknik. Dessa förhör likställs med förhör som hålls på plats i domstolen.

En reform som innebär att information om förenklad delgivning också kan lämnas genom en ljud- och bildöverföring innebär att de brottsutredande myndigheterna får bättre förutsättningar att genomföra en resurseffektiv utredning. Det blir t.ex. möjligt delge information om förenklad delgivning i samband med ett förhör på distans vilket inte är möjligt i dag. Konstruktionen med förenklad delgivning i brottmål innebär att de åtgärder som sker under förundersökningen skapar möjligheter för domstolen att i ett senare skede använda delgivningssättet. De utförda åtgärderna medför alltså fördelar i ett senare skede av lagföringsprocessen. En risk med att fler förhör och andra kontakter sker på distans är att möjligheten att delge den tilltalade i brottmålsprocessen försämras om inte lagstiftningen reformeras i takt med teknik- och samhällsutvecklingen. Med en möjlighet att också delge information om förenklad delgivning i brottmål genom en ljud- och bildöverföring förbättras förutsättningarna att använda delgivningssättet.

Det föreslås att bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB ändras så att det blir möjligt att delge information om förenklad delgivning över en ljud- och bildöverföring. Med det menas ett videosamtal eller motsvarande mellan den enskilde och befattningshavaren. På samma sätt som vid ett personligt sammanträffande innebär förfarandet att risken för att den misstänkte missuppfattar vad förenklad delgivning innebär undanröjs.

4.3.4. Regleringen av vilka befattningshavare som får delge information om förenklad delgivning i brottmål

Förslag: Regleringen av vilka befattningshavare som får delge

information om förenklad delgivning i brottmål görs generell för befattningshavare som behöver särskild delegation från myndigheten. Tillämpningsområdet utökas till den som är anställd vid en brottsbekämpande myndighet och som myndigheten har utsett.

Kretsen av befattningshavare som får lämna information om förenklad delgivning i brottmål enligt 33 kap. 6 § RB framgår av paragrafens tredje stycke. Informationen får lämnas av en åklagare, en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten eller Ekobrotts-

myndigheten som myndigheten har utsett, en tulltjänsteman eller en tjänsteman vid Kustbevakningen.

Omfattningen av kretsen utökades senast 2015 när civilanställda inom Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten fick ytterligare befogenheter enligt rättegångsbalken inom utredningsverksamheten (se prop. 2013/14:232). De utökade befogenheterna omfattade möjligheten för civilutredare att hålla förhör enligt 24 kap. 8 § RB och delge information om förenklad delgivning enligt 33 kap. 6 § RB. I samma lagstiftningsärende övervägdes en möjlighet att låta Skatteverkets skattebrottsutredare få en möjlighet att delge information om förenklad delgivning i brottmål men det saknades tillräckligt beredningsunderlag för att gå vidare med ett sådant förslag.

Enligt lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet följer att Skatteverket ska bedriva brottsbekämpande verksamhet och verksamhet för att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet. Denna verksamhet omfattar dock endast de brott som räknas upp i den angivna lagen och avser framför allt brott som anknyter till Skatteverkets övriga verksamhet. Inom Skatteverket finns en egen enhet, skattebrottsenheten, som är fristående från den övriga verksamheten inom Skatteverket och utgör en egen verksamhetsgren. Förundersökning inom skatteområdet sker som huvudregel under ledning av åklagare. Skatteverket medverkar och lämnar biträde till åklagaren vid förundersökningen (se prop. 1997/98:10 s. 46). Majoriteten av de brott som utreds av Skatteverket hänför sig till Ekobrottsmyndighetens verksamhetsområde. Enligt 5 § lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet kan dock Skatteverket, utan att biträde begärs av åklagare, utreda brottslighet enligt 23 kap. 22 § RB om den misstänkte kan antas erkänna gärningen om denne fyllt 21 år.

Vid den senaste reformen när kretsen av de tjänstemän som fick delge förenklad delgivning i brottmål utökades påtalades att det var angeläget att polisen och Ekobrottsmyndigheten kunde delge information om förenklad delgivning i så många ärenden som möjligt. Det förenklade delgivningsförfarandet underlättar delgivningen och sparar mycket arbete, inte minst för domstolarna. När det gäller utredningar om mindre allvarliga brott som kan avgöras i den tilltalades utevaro kan förfarandet bidra till att färre förhandlingar behöver ställas in. Det anfördes också att det ur rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att minimera riskerna för att informationen missförstås. De anställda

som bör komma i fråga för att lämna information om förenklad delgivning är de civilanställda utredarna vid Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten, som arbetar inom utredningsverksamheten varför risken för att en misstänkt missuppfattar den lämnade informationen får anses som liten. (Se prop. 2013/14:232 s. 30.)

Det finns starka skäl att låta t.ex. skattebrottsutredare vid Skatteverket få möjlighet att delge information om förenklad delgivning i brottmål. Det kan dock tänkas att det tillkommer ytterligare befattningshavare inom brottsbekämpningen som har behov av att kunna delge misstänkta information om förenklad delgivning. Det bör därför övervägas att göra regleringen av vilka befattningshavare som får delge information om förenklad delgivning i brottmål generell och inte begränsa den till vissa utpekade funktioner eller myndigheter. Förenklad delgivning i brottmål är redan i sin konstruktion begränsad till brottsbekämpande verksamhet eftersom sådan information delges i samband med förhör eller andra åtgärder inom en förundersökning eller brottsutredning. Förenklad delgivning i brottmål kan sedan endast bli aktuell om den enskilde som delges information blir föremål för åtal i tingsrätt. Det saknas därför skäl till den begränsning som nu finns. I framtiden kan det inte uteslutas att flera förvaltningsmyndigheter kommer få nya brottsbekämpande uppdrag, t.ex. som ett led i bekämpandet av välfärdsbrottsligheten.

Det föreslås att kretsen av befattningshavare som får delge information om förenklad delgivning i brottmål enligt 33 kap. 6 § RB utökas till den som är anställd vid en brottsbekämpande myndighet och som myndigheten har utsett. Förslaget innebär att uppräkningen av vissa befattningshavare som redan finns upptagna i bestämmelsen behålls. Det betyder att en åklagare, polisman, tulltjänsteman och tjänsteman vid Kustbevakningen som redan i dag får delge information om förenklad delgivning i brottmål utan ytterligare delegation från myndigheten även fortsättningsvis får göra det. Andra anställda än polismän vid Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten behöver i dag få delegation av myndigheten för att få lämna information om förenklad delgivning i brottmål. Denna krets kommer enligt förslaget att omfattas av den generella möjlighet som anställda vid en brottsbekämpande myndighet får att delge information om förenklad delgivning under förutsättning att myndigheten har utsett dem.

Med begreppet brottsbekämpande myndighet menas även myndigheter som har blandade uppgifter. Möjligheten att delge information

om förenklad delgivning i brottmål begränsas då till myndighetens brottsbekämpande verksamhet, t.ex. enligt lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet.

Förslaget medför att den nuvarande kretsen av befattningshavare som får delge information om förenklad delgivning i brottmål utökas till anställda vid Skatteverket och som myndigheten har utsett. Det gäller dock endast i Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet som bl.a. regleras i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet. På samma sätt som t.ex. civilanställda utredare inom Polismyndigheten kan myndigheten i sin arbetsordning eller på annat sätt peka ut vilka anställda som får delge information om förenklad delgivning i brottmål enligt bestämmelsen (jfr prop. 2013/14:232 s. 31).

4.4. Anpassning av förenklad delgivning till modern kommunikation

4.4.1. Behov av flera sätt att kommunicera elektroniskt

Förenklad delgivning är teknikneutralt (se prop. 2009/10:237 s. 137). Det är däremot tydligt att förenklad delgivning i första hand är utformad utifrån en tanke om att delgivning ska ske med post. Post har använts för expediering och delgivning under lång tid men har betydande nackdelar. En påtaglig nackdel är att delgivningsförfarandet tar lång tid och inte i alla sammanhang är tillräckligt tillförlitligt. Post innebär att det är svårt att garantera, på samma sätt som när handlingen skickas elektroniskt, att den faktiskt kommer fram och når mottagaren. Det är angeläget att utforma ett delgivningssystem som både är effektivt och som rent faktiskt ser till att mottagaren får delgivningshandlingen. En posthantering är också dyrt jämfört med elektronisk expediering och kräver dessutom fysisk administrativ hantering vid expedieringen.

En annan aspekt med posthanteringen är att allt fler personer vill ta emot handlingar på annat sätt, dvs. elektroniskt eftersom det finns betydande fördelar. När mottagaren kan ta emot en handling elektroniskt är denne inte beroende av att tömma en brevlåda eller att befinna sig på en viss fysisk plats. En handling i digitalt format underlättar många gånger också hanteringen för mottagaren eftersom denne inte är beroende av pappershantering, sortering eller av att vidta åtgärder för att bevara handlingen över tid.

I det digitala samhället blir e-post allt vanligare. E-post är ett effektivt och snabbt sätt att kommunicera elektroniskt. Nackdelen är att systemet inte är utformat med tanke på att vara säkert eller tillförlitligt. E-post har också den nackdelen att adresserna inte alltid är allmänt kända eller tydligt kopplade till en enskild person. En epostadress är inte oföränderlig utan kan upphöra eller sluta bevakas med tiden. Det gör att det är svårt att använda e-post om inte mottagaren i förväg har bekräftat adressen i närtid och står beredd att ta emot handlingar på det sätt. E-post har dock en viktig funktion att fylla i de situationer där delgivningsmottagaren t.ex. tar kontakt med myndigheten per e-post och inleder ett förfarande. E-post kan också användas när en myndighetsföreträdare har kontakt med delgivningsmottagaren. Delgivningsmottagaren kan då ta emot information om förenklad delgivning och myndighetsföreträdaren dokumentera den enskildes e-postadress. En sådan ordning tillämpas redan i dag vid förenklad delgivning i brottmål enligt 33 kap. 6 § RB. Tidigare har i princip endast fysiska postadresser dokumenterats i dessa sammanhang men det finns behov av att framöver också i större utsträckning dokumentera misstänktas e-postadress för att tingsrätten ska kunna använda förenklad delgivning.

Det finns också andra säkra, snabba och effektiva sätt att skicka elektroniska meddelanden. Ett sådant exempel är tjänsten Mina meddelanden som är en digital brevlåda dit myndigheter kan skicka handlingar.

Frågan om hur handlingar ska expedieras och delges enskilda är en viktig fråga inte endast för rättsväsendet och brottmålsprocessen utan för hela den offentliga förvaltningen. Förslagen i kommande avsnitt avser generella reformer för förenklad delgivning och innebär en möjlighet till att förbättra och underlätta elektronisk kommunikation för samtliga myndigheter i förvaltningen.

4.4.2. Ett kontrollmeddelande ska inte behövas vid elektronisk kommunikation

Förslag: Om handlingen skickas på elektronisk väg behöver ett

kontrollmeddelande vid förenklad delgivning inte skickas.

Bedömning: Det finns starka skäl mot användandet av två kon-

taktvägar samtidigt vid förenklad delgivning. Det föreslås därför ingen sådan reform. Det bör i stället övervägas att öka användningen av digitala påminnelser av olika slag utanför det formella delgivningsförfarandet.

Kontrollmeddelande behövs inte vid elektronisk kommunikation

Förenklad delgivning är teknikneutralt (se prop. 2009/10:237 s. 137). Det är däremot tydligt att förenklad delgivning i första hand är utformad utifrån en tanke om att delgivning ska ske med post. En stor fördel med förenklad delgivning är att det inte kräver ett aktivt svar eller bekräftelse från delgivningsmottagaren vilket gör det till en framgångsrik delgivningsmetod inte endast inom rättsväsendet utan inom hela förvaltningen.

Det är tydligt att metoden med kontrollmeddelande, som går ut på att två försändelser skickas med en dags mellanrum, bygger på postgång eller analog hantering. Syftet bakom kontrollmeddelandet är att risken för att två försändelser kommer bort i postgången är låg. I postgången finns alltid risken att en försändelse av olika anledningar försvinner eller fördröjs. Däremot är risken att två av varandra oberoende försändelser som skickas olika dagar försvinner eller fördröjs inte lika stor. På det sättet minimeras risken för att delgivningsmottagaren delges utan att få faktisk möjlighet att ta del av delgivningshandlingarna.

Vid elektronisk kommunikation ökar inte sannolikheten för att meddelandet kommer fram om det skickas två gånger. I stället är det andra felkällor som har betydelse, t.ex. fel eller inaktuell adress eller nummer, filter, felaktig formatering, dataintrång m.m. Kontrollmeddelandet saknar därför reell betydelse vid elektronisk kommunikation. De elektroniska kommunikationssätt som i dag har bäst förutsättningar för att användas för förenklad delgivning får anses vara e-post och i någon utsträckning sms-tjänster. Dessa tjänster bygger visser-

ligen inte på att avsändaren är garanterad att meddelandet når fram till delgivningsmottagaren. I vissa fall får avsändaren däremot ett besked om att meddelandet inte nått fram eftersom det kommer ett felmeddelande. Alla typer av felaktigheter genererar dock inte ett felmeddelande. Under förutsättning att risken för de felkällor som förekommer minimeras är dock sannolikheten att meddelandet kommer fram överlag stort. Ett kontrollmeddelande ökar inte tillförlitligheten av att meddelandet kommer fram vid elektronisk kommunikation. Kontrollmeddelande vid elektronisk kommunikation får därför anses sakna betydelse för att säkra tillförlitligheten av att meddelandet kommer fram.

Det föreslås att kravet på kontrollmeddelande avskaffas när handlingen skickas på elektronisk väg. Det innebär att kontrollmeddelande endast ska skickas när handlingen skickas per post. I realiteten är det endast post som utgör ett icke elektroniskt kommunikationssätt.

Enligt 26 § delgivningslagen ska förenklad delgivning anses ha skett när två veckor har förflutit från det att delgivningshandlingen skickades, om kontrollmeddelandet har skickats på föreskrivet sätt och det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram inom denna tid. Med förslaget finns inte längre ett krav på att kontrollmeddelandet ska skickas vid elektronisk kommunikation. Den avsändande myndigheten ska därefter framöver endast ta ställning till om det med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram inom delgivningstiden i dessa fall.

Det är vid elektronisk kommunikation angeläget att myndigheten försäkrar sig om att minimera felkällorna, t.ex. genom att tillförsäkra sig om att korrekta adressuppgifter används. Av 4 § delgivningslagen följer också att delgivning inte får ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet.

I tidigare lagstiftningsärende har det påpekats att förenklad delgivning i vissa fall kan vara olämpligt att använda under tid för sommarsemester och under jul- och nyårshelgerna (se prop. 2009/10:237 s. 243). Detta gör sig inte lika starkt gällande i ett sammanhang där handlingar skickas elektroniskt om det inte finns någon särskild omständighet som talar för att det skulle vara olämpligt i det enskilda fallet.

Förenklad delgivning med två olika kanaler?

Som en ytterligare reform kan övervägas om det ska vara möjligt att skicka kontrollmeddelanden på två olika sätt. Av 23 § delgivningslagen följer att handlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens senast kända adress. Eftersom det föreslås att kontrollmeddelande ska avskaffas när det gäller elektronisk kommunikation blir det endast aktuellt att skicka ett kontrollmeddelande om huvudhandlingen skickas per post. Det skulle då t.ex. vara möjligt att skicka handlingen per post och ett kontrollmeddelande per e-post eller sms.

En fördel med en sådan ordning är att delgivningsmottagaren nås av information på två av varandra oberoende sätt vilket ökar tillförlitligheten av att informationen når fram. Det förutsätter emellertid att båda två kanalerna i sig är tillräckligt tillförlitliga. Ett meddelande som skickas i två mindre pålitliga kanaler kan inte anses vara mer säkert än när meddelandet skickas i en enda tillförlitlig kanal.

En nackdel med två sätt att skicka handlingar blir också att kraven på den avsändande myndigheten blir större och kan leda till tillämpningsproblem eftersom komplexiteten av delgivningssystemet ökar.

Det tänkta systemet bygger på att delgivningsmottagaren kan nås på två olika sätt. Det kan antas vara mindre vanligt att en person vill ha handlingar skickade till sig samtidigt till två olika postadresser. En utgångspunkt är därför att en person nås per post och i en digital miljö, t.ex. e-post eller sms. Det förutsätter då att den elektroniska kanalen är säker och tillförlitlig. Med förslaget om att kontrollmeddelande inte behövs vid elektronisk kommunikation blir således ett förslag som bygger på att två meddelanden ska skickas i två olika kanaler därför överflödigt eftersom det blir möjligt att använda förenklad delgivning fullt ut med endast ett meddelande i en elektronisk kanal.

Det finns följaktligen starka skäl mot användandet av två kontaktvägar samtidigt vid förenklad delgivning. Det lämnas därför inget förslag om en sådan lösning.

En kanal för delgivning och en annan för en formlös påminnelse

En möjlighet för att i praktiken förbättra delgivningsmottagarens möjlighet att ta emot och få del av delgivningshandlingen är att vid sidan av expedieringen skicka en formlös påminnelse om handlingen.

Oberoende av om handlingen skickas med förenklad delgivning per post eller på elektroniskt sätt finns det inget hinder mot att formlöst skicka en påminnelse till delgivningsmottagaren om att handlingen har skickats. En sådan ordning ligger dock utanför det formella delgivningsförfarandet men bidrar till att delgivningsmottagaren får möjlighet att få del av handlingen.

I rättsväsendet skulle en sådan metod kunna användas för att t.ex. per sms påminna parter och andra förhörspersoner om en kommande huvudförhandling. Det kan finnas skäl att närmare se över hur en sådan lösning kan utformas. En fördel med denna lösning är att det inte försvårar myndigheternas delgivningsverksamheten samtidigt som det i praktiken bidrar till att förbättra enskildas förutsättningar att få del av handlingar eller inställa sig i domstol.

4.4.3. Handlingar ska vid förenklad delgivning kunna skickas på elektronisk väg med en allmän infrastruktur för säkra elektroniska försändelser (Mina meddelanden)

Förslag: Om delgivningsmottagaren är ansluten till en allmän

infrastruktur för säkra elektroniska försändelser, t.ex. tjänsten Mina meddelanden får delgivningshandlingar skickas på det sättet med förenklad delgivning om delgivningsmottagaren inte har motsatt sig det.

Bedömning: Tjänsten Mina meddelanden kan redan i dag användas

för vanlig delgivning. Det är därför inte nödvändigt med några författningsändringar för att göra det möjligt att använda Mina meddelanden vid vanlig delgivning. En utveckling och anpassning av tjänsten skulle dock förbättra möjligheterna att använda vanlig delgivning.

Mina meddelanden som förebild för ett nytt sätt att skicka säkra elektroniska försändelser

Mina meddelanden är en infrastruktur för att ta emot digital post från myndigheter, organisationer och företag. Myndigheten för digital förvaltning ansvarar för infrastrukturen. Infrastrukturen ansva-

rades tidigare av Skatteverket. Privatpersoner och företag kan öppna en digital brevlåda för att ta emot digitala meddelanden från Mina meddelanden. Det finns olika aktörer som tillhandahåller digitala brevlådor.

Min myndighetspost är statens digitala brevlåda för Mina medde-

landen. Den brevlådan kan användas för de som endast vill ta emot digital post från myndigheter, dvs. ett statligt eller kommunalt offentligt organ. Brevlådan förvaltas av Myndigheten för digital förvaltning men Skatteverket ansvarar för it-driften. Därutöver finns flera privata aktörer, bl.a. Digimail, eBoks och Kivra, som möjliggör för användarna att ta emot digital post från privata aktörer och använda andra digitala kringtjänster, t.ex. ta emot digitala kvitton. Dessa utgör s.k. brevlådeoperatörer.

Som användare av en digital brevlåda ska användarvillkor godkännas för den valda brevlådan och villkoren för Mina meddelanden. Användaren har möjlighet att aktivt välja bort att ta emot digital post från vissa avsändare. Användaren har rätt att få del av vilka aktörer som är ansluta till tjänsten och som kan skicka digitala meddelanden. Användaren kan också tillfälligt inaktivera eller avregistrera sin brevlåda och på så sätt hindra att ytterligare meddelanden skickas dit. När användaren får ett nytt meddelande till den digitala brevlådan blir denne aviserad om det. När det gäller brevlådan Min myndighetspost kan användaren välja att få det per e-post och/eller sms. Användaren väljer själv vilka kontaktuppgifter som ska användas. Kontaktuppgifterna används inte till något annat ändamål än för aviseringen.

Figur 4.6 Illustration över systemet med Mina meddelanden

Brevlådeoperatör (Min myndighetspost,

Kivra, Digimail och eBoks)

Infrastrukturen

Mina Meddelanden – myndighetsgemensam infrastruktur för säkra elektroniska försändelser från myndigheter till enskilda (DIGG/Skatteverket)

Avsändande myndighet

Mottagaren

Avisering: E-post/sms

Avsändarna har inte tillgång till användarens kontaktuppgifter i den digitala brevlådan utan kan endast se om den tilltänkta mottagaren är ansluten för att ta emot digital post. Ingen annan än användaren har tillgång till innehållet i brevlådan eller annan information som är unik för användaren. Avsändaren kontrollerar att användaren är registrerad i Förmedlingsadressregistret. Användaren får tillgång till den digitala brevlådan med en e-legitimation, t.ex. BankID. Det krävs därför att användaren har ett svenskt personnummer för att ansluta sig. I tjänsten Mina meddelanden får endast meddelanden hanteras av skyddsklass 1, 2 och 3 och det ställs säkerhetskrav på brevlådeoperatörerna att uppnå en viss nivå av sekretess, riktighet, tillgänglighet och spårbarhet. Många meddelanden skickas numera med skyddsklass 3, den högsta nivån, och uppfyller MSB:s klassifikation på konfidentialitet. Det innebär bl.a. att e-legitimation krävs för att ta del av meddelanden. Det innebär också att aviseringar om nya meddelanden per e-post eller sms till användaren inte innehåller någon information om meddelandets innehåll eller avsändare. Brevlådan och dess innehåll utgör s.k. eget utrymme för användaren vilket innebär att handlingar i brevlådan endast kan läsas av användaren trots att de rent tekniskt förvaras hos annan (jfr 2 kap. 9 § tredje stycket TF).

Det finns ingen särskild kapacitetsbegränsning i tjänsten Mina meddelanden som begränsar antalet meddelanden som kan skickas eller antalet användare. Det finns däremot en teknisk begränsning för meddelandets storlek om 2 megabyte. Det innebär att de flesta handlingar, även med många sidor, ryms i meddelandet. Som exempel kan nämnas att Straffprocessutredningens betänkande ena del (del 1, kapitel 1–7, SOU 2013:17) ligger strax under denna gräns och har över 300 sidor text. Formatet i meddelandet kan vara fritext eller bifogade filer, t.ex. PDF. Om den bifogade filen innehåller bilder innebär 2 megabyte däremot en begränsning. Det innebär att t.ex. stora förundersökningsprotokoll med många bilder inte kan skickas direkt i tjänsten. Däremot kan en länk bifogas i meddelandet så att användaren kan ladda ned ytterligare filer på en säker webbplats. På så sätt innebär inte den tekniska begränsningen i tjänsten något hinder för att skicka stora filer om den avsändande myndigheten också kan tillhandahålla filerna på t.ex. en säker webbplats. Domstolsverket har t.ex. en sådan tjänst som används för e-post så att domstolarna kan skicka stora filer digitalt på ett säkert sätt.

Den digitala brevlådan är kostnadsfri för användarna. Den som skickar meddelanden kan beroende på lösning behöva betala en mindre avgift när meddelandet skickas. I jämförelse med brev och porto är denna kostnad dock obetydlig.

Den digitala infrastrukturen av Mina meddelanden är författningsreglerad i förordningen (2018:357) om myndighetsgemensam infrastruktur för säkra elektroniska försändelser. Av betydelse är också EU:s dataskyddsförordning, lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och förordningen (2018:219) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning.

Det behöver övervägas vilka krav som ställs på myndigheter och domstolar att skicka eller hålla handlingar tillgängliga digitalt. I dag finns inga sådana bestämmelser. Utredningen om effektiv styrning av nationella digitala tjänster har dock tydliggjort behovet av digital utveckling och krav på digital myndighetspost (se SOU 2017:23 och SOU 2017:114).

I Danmark används en modell där ansvaret ligger hos medborgarna att vara digitalt ansluta. Anslutningsgraden i Danmark ligger på cirka 90 procent. För motsvarande tjänst i Sverige, Mina meddelanden, ligger anslutningen på drygt 40 procent av hela befolkningen. I Sverige är den digitala anslutningen till skillnad från Danmark helt frivillig. Underlaget i Sverige att ansluta till tjänsten Mina meddelanden har bedömts ligga på cirka 5–6 miljoner personer. Befolkningen med en ålder mellan 18 och 65 år är cirka 6 miljoner. Den nuvarande anslutningsgraden till Mina meddelanden utgör således 70 procent av den kretsen. Som en jämförelse kan nämnas att Finansiell ID-Teknik BID AB (företaget bakom bl.a. BankID) har beräknat att cirka 8 miljoner privatpersoner har ett BankID vilket motsvarar 98 procent av befolkningen mellan 18 och 67 år.

Enligt Loven om Offentlig Digital Post ska alla danska medborgare med hemvist i Danmark och som har ett danskt personnummer (CPR-nummer) och är över 15 år ta emot handlingar från myndigheter på ett digitalt och elektroniskt sätt. Det finns vissa undantag från denna skyldighet, t.ex. om den enskilde har funktionshinder, är hemlös eller saknar praktiska möjligheter att ta emot digital post. En sådan process hanteras efter en särskild ansökan. För att ta emot handlingar används tjänsterna e-boks.dk eller Digital Post (borger.dk). En handling som skickas med det digitala sättet har samma rätts-

verkan som om handlingen hade skickats per ordinär post. Det innebär inte att den enskilde utan vidare anses delgiven en handling men myndigheterna kan fullgöra sin skyldighet att expediera handlingar på det sättet. Det finns också möjlighet till tvåvägskommunikation vilket innebär att mottagaren kan svara, t.ex. för att bekräfta delgivning. Det innebär att enklare delgivningsärenden kan ske på ett snabbt, säkert och resurseffektivt sätt. De danska domstolarna använder, vid sidan av säker e-post, digital post för delgivning. I tvistemål används också en särskild portal (minretssag.dk) för parterna att följa sitt ärende.

Rättsväsendet och många andra offentliga aktörer i Sverige saknar än så länge förmågan att använda tjänsten Mina meddelanden i brottmålsprocessen. Polismyndigheten har dock i slutet av 2020 anslutit sig till tjänsten. Den används för närvarande endast för meddelanden till målsäganden i vissa fall. Genom anslutningen finns det förutsättningar för myndigheten att agera förmedlare av digital post via Mina meddelanden för Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens räkning. Det pågår också ett arbete inom Polismyndigheten för att kunna använda tjänsten Mina Meddelanden också mot misstänkta.

För närvarande är cirka 180 offentliga aktörer ansluta till tjänsten, däribland länsstyrelser och kommuner. Av de statliga myndigheter som är ansluta kan bl.a. nämnas Bolagsverket, CSN, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Lantmäteriet, Migrationsverket, Rättsmedicinalverket, Skatteverket, Transportstyrelsen och Tullverket. En anslutning innebär inte att myndigheten faktiskt skickar alla former av meddelanden i tjänsten.

Med flera användningsområden för Mina meddelanden, t.ex. delgivning, ökar också förutsättningarna och incitamenten för myndigheter att ansluta sig vilket i sin tur ger upphov till ett ökat underlag för flera medborgare att ansluta sig. Redan i dag har tjänsten ett tillräckligt stort underlag som motiverar att anpassa delgivningslagstiftningen. Det är därför angeläget att tjänsten Mina meddelanden ska kunna användas.

E-post som alternativ till en ny reform

Ett alternativ till en reform som bygger på en viss teknisk plattform eller infrastruktur hade kunnat vara att utveckla möjligheterna till e-post vid förenklad delgivning. E-post är en vedertagen och allmänt

spritt sätt att kommunicera elektroniskt. Enligt Internetstiftelsen används e-post av 97 procent av de som använder internet (se Internetstiftelsen: Svenskarna och internet – 2018). E-post har därför i sig goda förutsättningar att fungera som ett allmänt sätt att kommunicera och för att ta emot delgivningshandlingar. Rent tekniskt sett har e-post säkerhetsmässiga brister om inte andra åtgärder samtidigt vidtas för att tillgodose nödvändiga säkerhetskrav. Det finns t.ex. ingen självständig ordning för att skicka säker e-post. Protokollet bygger på att meddelandet skickas i klartext. Det krävs då certifikat eller andra tredjepartslösningar för att åstadkomma en tillräckligt säker kommunikation. Det finns därför invändningar när det rör e-post av nivån av konfidentialitet, riktighet och tillgänglighet. Med det sagt innebär det inte att säker e-post inte går att uppnå för att kommunicera säkert men det kräver också andra tekniska lösningar vid sidan av själva e-postsystemet.

I delgivningssammanhang, framför allt vid förenklad delgivning, kan det av naturliga skäl vara problematiskt att använda en e-postadress i ett ärende om delgivningsmottagren endast i ett annat tidigare ärende anvisat den adressen. En e-postadress kan vara inaktuell eller obevakad. För att använda e-post krävs det därför många gånger att delgivningsmottagaren aktivt anvisat den adressen. En e-postadress kan inte som en postadress eller en personlig digital brevlåda anses vara känd och faller därför inte på samma sätt in under begreppet

senast kända adress.

Det sagda innebär att det är svårt att för närvarande se en reform av delgivningsreglerna när det gäller e-post eller en utveckling av förenklad delgivning som i större utsträckning förlitar sig på endast e-post. Som systemet är uppbyggt i dag grundar sig användandet av e-post vid delgivning på att den avsändande myndigheten försäkrat sig om att e-postadressen är aktuell t.ex. genom att delgivningsmottagaren anvisat eller använt adressen i delgivningsärendet. Det framstår inte som en rimlig åtgärd att t.ex. skapa ett centralt register med privatpersoners e-postadresser i syfte att använda för delgivning i framtiden. Det sagda innebär att de nuvarande delgivningsbestämmelserna i tillräcklig utsträckning tillgodoser behovet av att använda e-post vid t.ex. förenklad delgivning.

Senast kända adress vid användning av Mina meddelanden

Vid förenklad delgivning ska enligt 23 § delgivningslagen delgivningshandlingen och kontrollmeddelandet skickas till delgivningsmottagarens senast kända adress. Det är tydligt att bestämmelsen tar utgångspunkt i fysiska postadresser.

Med senast kända adress menas t.ex. den adress eller det tillvägagångssätt som delgivningsmottagaren har anvisat i kommunikation med myndigheten. Om delgivningsmottagaren inte anvisat någon särskild adress menas i stället den adress delgivningsmottagaren senast har använt i ärendet med myndigheten. Om t.ex. delgivningsmottagaren anvisat eller använt e-post i kommunikation med myndigheten kan det finns förutsättningar att använda e-post för förenklad delgivning till delgivningsmottagaren. I annat fall är myndigheten beroende av en direktkontakt med delgivningsmottagaren som t.ex. kan hänvisa eller bekräfta användandet av en viss e-postadress eller annat kommunikationssätt.

De nuvarande bestämmelserna gör det i praktiken inte möjligt att använda förenklad delgivning med t.ex. tjänsten Mina meddelanden eftersom delgivningsmottagaren inte kan kommunicera med myndigheten med hjälp av tjänsten. Det framstår inte heller som troligt att delgivningsmottagaren aktivt hänvisar myndigheten till att använda tjänsten.

Tjänsten Mina meddelanden är uppbyggt på ett annat sätt än en anvisning i varje enskilt fall att ta emot meddelanden. En anslutning till tjänsten innebär att användaren generellt godtar att ta emot elektroniska försändelser. Användaren får särskilt godkänna att ta emot försändelser från myndigheter på elektronisk väg. Användaren kan också aktivt välja bort vissa avsändare från att skicka försändelser. Godkännandet lämnas i förhållande till tjänsten snarare än till varje enskild avsändare.

En reform som bygger på att Mina meddelanden ska kunna användas vid förenklad delgivning måste därför utformas på ett annat sätt än den nuvarande konstruktionen om delgivningsmottagarens senast kända adress för att möjliggöra att tjänsten i praktiken ska kunna användas för förenklad delgivning.

Mina meddelanden kan redan i dag användas för vanlig delgivning

Av 17 § delgivningslagen följer att myndighet vid vanlig delgivning får skicka handlingen på elektronisk väg. Det krävs dock att myndigheten gör en lämplighetsbedömning när en handling skickas elektroniskt (se prop. 2009/10:237 s. 121122). Som tjänsten Mina meddelanden är uppbyggd är det dock svårt att se samma risker som meddelanden som skickas med t.ex. e-post eller sms. Det bedöms därför inte finnas något hinder att skicka delgivningshandlingar med tjänsten Mina meddelanden för att åstadkomma vanlig delgivning. Det kan dock finns andra bestämmelser som hindrar en myndighet att lämna ut personutgifter elektroniskt om det är olämpligt (jfr bl.a. 16 § första stycket domstolsdatalagen [2015:728] och 2 kap. 12 § första stycket lagen [2018:1693] om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område). Enligt utredningens bedömning är det dock svårt att se hinder mot att i stor utsträckning kunna skicka handlingar på elektronisk väg med Mina meddelanden. Det är i första hand i situationer där uppgifter av mycket integritetskänsligt slag som dessa inte bör skickas elektroniskt. En expediering per post innebär dock inte att risken för spridning undanröjs om risken ligger i att mottagaren sedan kan sprida uppgifterna. Det bör därför sällan finnas invändningar av lämplighetsskäl att överväga post framför expedieringen med Mina meddelanden.

Delgivning ska enligt 18 § delgivningslagen anses ha skett när delgivningsmottagaren har tagit emot handlingen. Som tjänsten är uppbyggd i dag kan den avsändande myndigheten inte ta del av information som avslöjar i vilken utsträckning delgivningsmottagaren kontrollerat sin digitala brevlåda och faktiskt tagit del av handlingen. Det krävs därför ett aktivt svar från delgivningsmottagaren. Som tjänsten är uppbyggd i dag går det inte att svara på försändelsen. Det krävs därför att delgivningsmottagaren bekräftar mottagandet på annat sätt, t.ex. genom en webblänk i meddelandet eller annan kontakt med avsändaren.

Det bedöms att tjänsten Mina meddelanden redan i dag kan användas för vanlig delgivning. Någon reform behövs därför inte när det gäller vanlig delgivning. I stället finns det behov av en teknisk utveckling av tjänsten för att det framöver ska vara lättare att använda vanlig delgivning utan att mottagaren ska behöva bekräfta mottagandet utanför själva tjänsten.

Användandet av vanlig delgivning innebär att delgivningsmottagaren med vanlig delgivning kan delges information om att förenklad delgivning kan komma att användas i målet eller ärendet. Det innebär att förenklad delgivning kan initieras utan någon annan kontakt än genom tjänsten Mina meddelanden om delgivningsmottagaren bekräftar mottagandet av informationen om förenklad delgivning via webblänk eller på annat sätt.

Det innebär också att myndigheten genom Mina meddelanden kan delge delgivningsmottagaren information om förenklad delgivning med vanlig delgivning och på det sättet framöver använda förenklad delgivning i den kanalen.

Utformningen av förslaget

Förslaget är utformat för att möjliggöra att delgivningshandlingar vid förenklad delgivning ska kunna skickas på elektronisk väg med en infrastruktur för säkra elektroniska försändelser.

Som förebild för en sådan infrastruktur står den myndighetsgemensamma infrastrukturen för säkra elektroniska försändelser (Mina meddelanden) enligt förordningen (2018:357) om myndighetsgemensam infrastruktur för säkra elektroniska försändelser. Med beaktande av att infrastrukturen endast är reglerad på förordningsnivå är det mindre lämpligt att hänvisa till den i lag. Även om förslaget i första hand är utformat med avseende på just den infrastrukturen kan teknikutvecklingen och andra reformer inom den statliga förvaltningen framöver erbjuda andra tekniska alternativ. Det finns också förslag som ännu inte har genomförts om att reglera infrastrukturen på lagnivå. Det innebär att det inte finns några hinder mot att använda andra tekniska tjänster för förenklad delgivning som uppfyller kraven enligt förslaget.

Som en förutsättning för att de nya bestämmelserna ska vara tilllämpliga är att infrastrukturen ska vara allmän. Med allmän infrastruktur menas i det här avseendet en tjänst till enskilda som tillhandahålls av staten, t.ex. en myndighet under riksdagen eller regeringen. Det finns dock inget hinder mot att andra myndigheter, t.ex. kommunala organ, använder tjänsten för delgivning till enskilda. Det föreslås att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka infrastruk-

turer som får användas. Det föreslås därför också att en hänvisning till tjänsten Mina meddelanden tas in i delgivningsförordningen.

En förutsättning för att förenklad delgivning ska kunna användas är precis som tidigare att delgivningsmottagaren fått information av myndigheten om att delgivningssättet kan komma att användas (se bl.a. 24 § delgivningslagen och 33 kap. 6 § rättegångsbalken). Det krävs dock inte att myndigheten närmare redogör för hur förenklad delgivning kommer att gå till i just det aktuella delgivningsärendet. Det ska dock upplysas att delgivningshandlingar också kan sändas till tjänsten Mina meddelanden.

Enligt 23 § första stycket delgivningslagen skickas handlingen till delgivningsmottagarens senast kända adress eller till folkbokföringsadressen enligt 23 § andra stycket om det inte är samma adress. Som förslaget är utformat får handlingen skickas till en infrastruktur för säkra elektroniska försändelser om delgivningsmottagaren är ansluten till den och inte har motsatt sig sättet att ta emot handlingar. Det innebär att handlingen kan skickas med en allmän infrastruktur även om delgivningsmottagaren i och för sig har en känd adress eller en folkbokföringsadress och som har använts tidigare i delgivningsärendet. En förutsättning är att delgivningsmottagaren är ansluten till infrastrukturen. Det sagda innebär att Mina meddelanden blir ett primärt kommunikationssätt för förenklad delgivning.

När det t.ex. gäller Mina meddelanden kan den myndighet som är ansluten enligt 4 § förordningen (2018:357) om myndighetsgemensam infrastruktur för säkra elektroniska försändelser kontrollera om delgivningsmottagaren är ansluten. På samma sätt kan delgivningsmottagaren i tjänsten Mina Meddelanden hindra vissa myndigheter från att skicka handlingar i infrastrukturen.

Om delgivningsmottagaren i delgivningsärendet motsatt sig att handlingar skickas genom infrastrukturen får förenklad delgivning inte ske på det sättet. På samma sätt gäller om delgivningsmottagaren spärrat avsändaren i själva tjänsten. Det krävs däremot inte att delgivningsmottagaren aktivt lämnat sitt medgivande till myndigheten för att handlingar ska kunna skickas i infrastrukturen. Genom att delgivningsmottagaren anslutit sig till tjänsten och fått information om förenklad delgivning får han eller hon anses ha fått den information som krävs för att också vara beredd att ta emot handlingar genom förenklad delgivning i infrastrukturen.

Om delgivningsmottagaren under delgivningsärendets gång motsätter sig att myndigheten använder den allmänna infrastrukturen finns det inget hinder mot att myndigheten återgår till att använda förenklad delgivning genom att sända handlingarna till delgivningsmottagarens senast kända adress eller folkbokföringsadress eller på något alternativt digitalt sätt.

Av 4 § första stycket delgivningslagen följer att delgivningssätt ska väljas med utgångspunkt från att det ska vara ändamålsenligt med hänsyn till handlingens innehåll och omfattning och medföra så lite kostnader och besvär som möjligt. Av bestämmelsens andra stycke framgår att delgivning inte får ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet. Ett exempel i detta sammanhang på ett olämpligt förfarande är när den avsändande myndigheten om vart annat och växlande skickar handlingar i infrastrukturen och på annat sätt t.ex. till den senast kända adressen utan det är sakligt motiverat. Det kan dock vara motiverat när det finns tekniska eller legala begränsningar att skicka information endast på det ena eller det andra sättet. Det kan också vara motiverat när växlandet sker på grund av förhållanden som påverkas av delgivningsmottagaren, t.ex. om denne avregistrerar sig från tjänsten och återansluter sig flera gånger.

Förenklad delgivning har enligt 26 § delgivningslagen skett när två veckor har förflutit från det att handlingen skickades, om det inte med hänsyn till omständigheterna framstår som osannolikt att handlingen kommit fram inom denna tid. Med begreppet i detta sammanhang menas att handlingen har nått delgivningsmottagarens digitala brevlåda hos brevlådeoperatören. När det gäller tjänsten Mina meddelanden kan den avsändande myndigheten se om handlingen nått brevlådan men inte om delgivningsmottagaren läst eller tagit del av den. När det gäller förenklad delgivning räcker det alltså med att handlingen kommit fram till den digitala brevlådan hos brevlådeoperatören.

4.4.4. Delgivningstiden om två veckor bör inte förkortas vid förenklad delgivning

Bedömning: Tidsåtgången om två veckor från det att handlingen

skickades med förenklad delgivning till delgivningstidpunkten bör inte förkortas.

Av 26 § delgivningslagen följer bl.a. att förenklad delgivning har skett när två veckor har förflutit från det att handlingen skickades. Det har övervägts om denna tid ska förkortas för att göra förenklad delgivning till ett snabbare delgivningsförfarande. I sitt remissyttrande över promemorian En snabbare lagföring – Försöksprojekt

med ett snabbförfarande i brottmål (Ds 2017:36) föreslog JO att

fristen skulle kunna förkortas till en vecka inom ramen för försöksverksamheten (se R 92–2017). I ett tidigare lagstiftningsärende har det ansetts att en frist om en vecka är alltför kort tid och att det knappast är av värde att förkorta tiden till någonting mellan en och två veckor (prop. 1994/95:188 s. 19). Regeringen har i senare sammanhang anfört att en markant förkortning av tidsfristen då parter anses delgivna vid förenklad delgivning bör anstå till dess elektronisk kommunikation används i större utsträckning mellan myndigheter och parter. Regeringen bedömde vid tidpunkten för lagstiftningsärendet att en frist på två veckor framstod som väl avvägd (se prop. 2009/10:237 s. 139140).

Delgivningsfristen om två veckor bygger på att det är rimligt att kräva att personer kontrollerar sin post åtminstone varannan vecka. Postgången gör också att det dröjer några dagar innan meddelandet kommer fram. Utvecklingen tycks inte heller innebära att postgången blir mer tillförlitlig eller snabbare. Det pågår överväganden att testa och utvärdera nya sätt att distribuera post, t.ex. utdelning varannan vardag i stället för varje dag. Det innebär att en reform som kortar ner delgivningstiden till en vecka mot den bakgrunden inte framstår som rimlig.

Vid elektronisk kommunikation kommer meddelandet fram i princip direkt och det är normalt att personer kontrollerar sina digitala meddelanden relativt ofta. Mottagandet av meddelanden är inte heller bundet till var mottagaren befinner sig, t.ex. på resa eller tillfällig ort. Det innebär att samma hänsynstagande som för vanlig post inte behöver göras. En delgivningstid på två veckor framstår som en omoti-

verat lång fördröjning för digitala meddelanden. Därutöver tillkommer tid för ev. rådrum.

Det skulle visserligen vara möjligt att ha två olika delgivningstider beroende på medium, t.ex. en vecka för digital kommunikation och två veckor som tidigare för postgång. En nackdel skulle kunna vara att det skapar en del tillämpningsproblem inte minst för delgivningsmottagarna som får ett mer komplext delgivningssystem att förhålla sig det. Ett annat bärande argument mot en sådan lösning är också att det skapar incitament mot att ansluta sig till digitala tjänster eftersom det blir tydligt att personer som gör det blir missgynnade i förhållande till de som inte gör det. En sådan ordning skulle motverka en utveckling av ett ökat användande av digital kommunikation. Delgivningssystemet och dess tillämpning bygger fortfarande på, trots de tekniska framsteg och samhällets digitalisering i övrigt, att handlingar i stor utsträckning skickas med post. Vi lever sett ur delgivningssynpunkt fortfarande i en blandad analog och digital värld. Mycket talar därför för att det i nuläget inte bör övervägas en ändring av delgivningstiden för förenklad delgivning.

En utgångspunkt för att överväga en reform bör vara att användandet av t.ex. digital post i princip är obligatoriskt enligt den danska modellen eller att tekniken på frivillig väg blivit så etablerad att den framstår som en huvudregel. Det krävs då att det finns krav på det allmänna att kunna kommunicera digitalt. Frågan bör övervägas. Det framstår som rimligt att en delgivningsfrist om en vecka bör kunna övervägas när i vart fall den övervägande majoriteten av handlingarna skickas elektroniskt. Det lämnas därför inget förslag nu om en förkortad delgivningsfrist för förenklad delgivning.

4.5. Konsekvenser

Bedömning: Förlängningen av tidsfristen för förenklad delgiv-

ning i brottmål bedöms få positiva konsekvenser för de allmänna domstolarna. Polismyndigheten och övriga myndigheter bör se över rutinerna för dokumentation av adress- och kontaktuppgifter i brottmålsprocessen.

Slopat kontrollmeddelande vid elektronisk kommunikation bedöms underlätta den administrativa hanteringen hos myndigheterna.

Anpassningen av bestämmelserna om förenklad delgivning till elektroniska kommunikationssätt bedöms på sikt få positiva konsekvenser för rättsväsendet och den övriga förvaltningen i stat och kommun. Fördelarna av reformen är i stor utsträckning beroende av den tekniska anpassning och utveckling som sker av det allmänna.

Positiva effekter för de allmänna domstolarna att i större utsträckning kunna använda förenklad delgivning i brottmål

Förlängningen av tidsfristen för förenklad delgivning i brottmål i avsnitt 4.3.2 bedöms få positiva effekter för domstolarna eftersom förenklad delgivning kan användas i större utsträckning i brottmål. Förenklad delgivning är mer resursbesparande för domstolarna eftersom det inte kräver någon administration när det gäller att t.ex. bevaka bekräftelse på mottagen delgivning. Delgivningssättet riktar sig också mot en krets som i många fall har ett bristande intresse av att låta sig delges. Det innebär att en ökning av delgivningssättet också ökar sannolikheten att delge tilltalade i brottmål. Det minskar risken för utdragen handläggningen och att andra mer resurskrävande åtgärder behöver sättas in.

En åtgärd för att förbättra möjligheten för domstolarna att använda förenklad delgivning i brottmål framför allt när det gäller sådan delgivning med e-post är att inleda ett kvalitets- och rutinarbete mellan domstolarna och Polismyndigheten när det gäller formerna för hur den misstänktes adress- och kontaktuppgifterna dokumenteras och förmedlas. Dokumentation av en e-postadress ställer större krav på precision och noggrannhet. Det krävs också att det i efterhand går att kontrollera vilken information som den misstänkte faktiskt har fått och formen för en sådan information.

Ett problem som i dag upplevs hos domstolarna är att dokumentationen om förenklad delgivning från förundersökningen ibland är bristfällig eller otydlig. Polisens åtgärder dokumenteras i förundersökningsprotokollet. På framsidan av protokollet finns kryssrutor för denna information. Ofta dokumenteras information också i förhör eller på annat sätt. De adressuppgifter som den misstänkte vill anvisa för förenklad delgivning finns ibland inte med eller antecknas på ytterligare något annat ställe i protokollet. Ibland är det också

otydligt om den adress som antecknats i protokollet har anvisats av den misstänkte. Det förekommer också att inaktuella adresser eller kontaktuppgifter som lämnas i andra sammanhang redovisas till domstolen. Det gör att det är svårt för domstolen att få del av nödvändiga uppgifter eller bedöma riktigheten av dem. Detta problem utgör i första hand en metodfråga. Det kan finnas skäl för Domstolsverket, representanter från de allmänna domstolarna, åklagarväsendet och Polismyndigheten att se över formerna för dokumentationen av förenklad delgivning under förundersökningen, i syfte att förbättra kvaliteten av dokumentationsåtgärderna och öka tydligheten och möjligheten till kontroll av åtgärderna i efterhand. I det här arbetet bör övervägas hur e-postadresser för förenklad delgivning ska dokumenteras och kvalitetssäkras.

Det föreslås att Polismyndigheten med övriga myndigheter ser över rutinerna för dokumentation av delgivningsuppgifter. Arbetet bör inkludera formerna för att dokumentera delgivningsuppgifter för förenklad delgivning och tillgänglighetsdelgivning. Det bör också övervägas vilka it-tekniska åtgärder som behöver vidtas.

Slopat kontrollmeddelande vid elektronisk kommunikation

Reformen i avsnitt 4.4.2 omfattar förenklad delgivning generellt och innebär att kontrollmeddelande inte behöver skickas vid elektronisk kommunikation. Det förväntas leda till att hanteringen vid elektronisk expediering förenklas något samtidigt som fokuset förflyttas till att skicka handlingen på rätt sätt, t.ex. använda rätt adress. Slopande av kontrollmeddelande i de fall då det inte fyller någon funktion minskar också antalet felkällor, t.ex. när kontrollmeddelande av förbiseende inte skickas eller när det inte dokumenteras att det har skickats. Förslaget bedöms ha små konsekvenser för delgivningsverksamheten i stort.

Anpassning av bestämmelserna om förenklad delgivning till tjänsten Mina meddelanden

Förslaget i avsnitt 4.4.3 innebär att bestämmelserna om förenklad delgivning ska ge en möjligt att använda delgivningssättet också för den myndighetsgemensamma infrastrukturen för säkra elektroniska försändelser, Mina meddelanden.

Som systemet är utformat i dag är det inget tvång varken för myndigheter eller enskilda att vara ansluten till Mina meddelanden. Förslaget i sig bedöms därför inte resultera i några kostnader. Genomslaget av reformen är beroende på hur stor anslutningen till tjänsten är. Redan nu är över 4,5 miljoner personer anslutna till tjänsten.

Som tidigare sagts är en anslutning till tjänsten frivillig. För rättsväsendets del är insatsen relativt liten. Polismyndigheten har redan anslutit sig till tjänsten. Det medför också en möjlighet för Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten att kunna använda tjänsten. En anslutning av Domstolsverket är därför nödvändig för att domstolarna ska kunna utnyttja tjänsten. Anslutningen till tjänsten är avgiftsfri men förutsätter en viss it-utveckling inom den egna myndigheten. Denna lösning kan se ut på olika sätt men kan utformas på ett sätt som innebär en begränsad utvecklingskostnad. En annan del handlar om att ta fram interna rutiner och utbilda personalen. Om tjänsten används uppstår en kostnadsbesparing eftersom kostnaden för att skicka försändelser i tjänsten är obetydlig i jämförelse med porto och kostnader för pappers- och utskriftshantering. Det blir också möjligt att skicka andra handlingar än just delgivningshandlingar, t.ex. domstolsavgöranden m.m. i tjänsten. Det pågår ett arbete hos Domstolsverket för att undersöka förutsättningarna att ansluta sig till tjänsten Mina meddelanden. Det finns behov av att framöver följa upp frågan.

Underlaget för tjänsten Mina meddelanden är drygt 40 procent av befolkningen. Det innebär att den nuvarande anslutningsgraden redan i dag innebär att en betydande del av handlingarna kan skickas i tjänsten. För den som är misstänkt eller åtalad för brott förväntas dock anslutningsgraden vara i det lägre skiktet. Reformen ska därför inte ses som en helhetslösning för domstolarnas delgivningsverksamhet i brottmål. Fördelen med att använda tjänsten har utifrån erfarenheterna med det liknande systemet med digital post i Danmark inte varit att svårdelgivna personer kan delges lättare utan att delgivning av mer tillgängliga personer sker snabbare, enklare, billigare och mer resurseffektivt. I brottmålsprocessen behöver kontakt också ske med personer som typiskt sätt är lättare att nå, t.ex. målsäganden och vittnen. Anslutning för Domstolsverket och därmed för domstolarna till tjänsten Mina meddelanden skulle därför förbättra servicegraden och tillgängligheten till information för en stor krets.

Genomslaget av reformen är beroende av i vilken utsträckning rättsväsendet och övriga delar av förvaltningen i stat och kommun väljer att ansluta sig till tjänsten Mina meddelanden och faktiskt använda den i verksamheten och delgivningssammanhang. Av viss betydelse är också i vilken utsträckning enskilda väljer att ansluta sig till tjänsten framöver. Redan i dag har tjänsten ett stort genomslag bland enskilda. En reform av delgivningsbestämmelserna bör inte heller anstå till en mer omfattande etablering eftersom förutsättningarna att använda tjänsten med de nya bestämmelserna redan finns. En reform på delgivningsområdet kan också förväntas leda till en större motivation hos myndigheter att ansluta sig och därmed driva utvecklingen framåt. En annan fråga som inte hanteras i detta sammanhang är i vilken utsträckning det ska finnas en anslutningsskyldighet för det allmänna eller enskilda (jfr SOU 2017:23 och SOU 2017:114).

Avslutningsvis bedöms reformen på sikt leda till positiva konsekvenser för det allmännas delgivningsverksamhet. Det förväntas på sikt leda till minskade kostnader och minskad börda på grund av manuell administration. Det kan också förväntas att förtroendet för det allmännas delgivningsverksamhet ökar eftersom tillförlitligheten av att meddelanden faktiskt når mottagaren ökar och att tillgängligheten förbättras.

4.6. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Förslag: Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

Äldre bestämmelser ska tillämpas om delgivningsmottagaren delgetts information om förenklad delgivning före ikraftträdandet.

Förslagen om förenklad delgivning föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

När det gäller tillämpningen av delgivning med tjänsten Mina meddelanden i rättsväsendet förutsätter det att aktörerna är ansluta till tjänsten och att relevanta data- och ärendehanteringssystem är anpassade att använda tjänsten. Eftersom förslagen är fakultativa till sin natur finns det inget hinder mot ett tidigt ikraftträdande. Genomförande av förslagen kan förväntas innebära att rättsväsendets aktörer också i större utsträckning får större incitament att ansluta sig till tjänsten och använda den i sin delgivningsverksamhet.

Förenklad delgivning innebär att delgivningsförfarandet är uppdelat i två steg. Inledningsvis delges delgivningsmottagaren om att förenklad delgivning kan komma att användas. Därefter delges delgivningsmottagaren genom att delgivningshandlingen skickas till denne. Genom att delgivningsmottagaren delges information om förenklad delgivning behöver han eller hon vara beredd på att ta emot handlingar i enlighet med vad som gäller vid den tidpunkten. Det föreslås därför en övergångsbestämmelse som innebär att information om förenklad delgivning enligt de allmänna bestämmelserna i delgivningslagen och information om förenklad delgivning i brottmål ska tilllämpas enligt äldre bestämmelser om delgivningsmottagaren delgetts information om förenklad delgivning före ikraftträdandet.

5. Strafföreläggande

5.1. Inledning

Genom strafföreläggande kan brott lagföras utan prövning i domstol. Strafföreläggande är avsett som ett sätt att bestämma straff när den misstänkte erkänner gärningen, brottet är mindre allvarligt och det inte råder någon tvekan om vilket straffet ska bli. Sedan institutet infördes 1948 har andelen utfärdade strafföreläggande sjunkit i förhållande till domstols domar och förelägganden om ordningsbot.

Strafföreläggande är ett resurseffektivt sätt att lagföra lindriga brott men leder många gånger till att lagföringen fördröjs om föreläggandet inte godkänns. Frågan om strafföreläggande aktualiseras i lagföringsprocessen först när förundersökningen är avslutad. Strafföreläggandet skickas med post till den misstänkte som kan godkänna det genom att skriva under handlingen och skicka tillbaka den. I vissa fall finns det också möjligt för den misstänkte att godkänna föreläggandet genom att betala bötesbeloppet.

Inom ramen för försöksprojektet Snabbare lagföring har ett fullmaktsförfarande för strafföreläggande använts som ett framgångsrikt sätt att snabbt och effektivt lagföra lindriga brott. När polisen anträffar den misstänkte kan denne vid ett erkännande underteckna en fullmakt för att godkänna ett strafföreläggande. På det sättet kan brottsutredningen avslutas snabbare och den misstänkte behöver inte heller delta ytterligare i processen. En framgångsfaktor inom försöksverksamheten har varit en strukturerad samverkan mellan bl.a. polis och åklagare vilket bidragit till att förbättra kvaliteten.

När en förundersökning redovisas till åklagaren har denne att ta ställning till om strafföreläggande ska utfärdas eller om åtal ska väckas. Det är svårt att på förhand bedöma den misstänktes benägenhet att godta ett strafföreläggande. Om strafföreläggande utfärdas riskerar ärendet att fördröjas, bl.a. till följd av de långa svarsfristerna. Om

den misstänkte inte hör av sig eller avfärdar föreläggandet är åklagaren hänvisad till att väcka åtal.

Den tekniska utvecklingen har lett till möjligheter att använda nya digitala lösningar. Det är t.ex. numera rättsligt möjligt att underteckna ett godkännande av strafföreläggande med en elektronisk signatur. Någon teknisk lösning som gör detta praktiskt möjligt finns ännu inte hos Åklagarmyndigheten. Vid en reform av systemet med straffförelägganden finns det behov av att utveckla digitala tjänster.

Det finns ett behov av reformer för att göra strafföreläggande till ett snabbt och effektivt sätt att lagföra lindriga brott. Systemet bör utformas för att i större utsträckning utgöra ett alternativ till lagföring i domstol. En reform som leder till fler strafförelägganden innebär att rättsväsendets resurser kan användas på ett mer rationellt sätt. Samtidigt ska den misstänktes rättssäkerhet tillvaratas. Systemet ska inte leda till falska erkännanden eller lagföringar på felaktiga grunder.

Med åklagaren som ansvarig för frågan om strafföreläggande kan rättssäkerheten upprätthållas. Med en reform där strafföreläggande aktualiseras tidigare i processen kommer polisen och andra brottsutredande myndigheter få en större roll i förfarandet. Samtidigt är det åklagaren som beslutar om själva strafföreläggandet och som på ett självständigt sätt kan säkerställa att strafföreläggandet leder till en riktig lagföring.

5.2. Historik

5.2.1. Processkommissionens betänkande SOU 1926:32

I Processkommissionens betänkande (SOU 1926:32) konstaterades att det av praktiska och ekonomiska skäl är önskvärt att enklare former än domstolsprövning står till buds för att avgöra obetydliga förseelser och då endast lindriga bötesstraff är aktuella. Kommissionen jämförde den dåtida ordningen som gällde i bl.a. Tyskland, Danmark, Österrike, Italien, Norge, Danmark och Finland.

I svensk rätt fanns inget system för att förelägga den misstänkte ett straff för ett brott som han eller hon hade erkänt. I praxis utvecklades i stället ett sätt att handlägga dessa mål med förenklad handläggning för att undvika att den tilltalade skulle behöva inställa sig personligen i domstol eller ställa ombud för sig. Den misstänkte hade då möjlighet att i samband med att han eller hon erkände gärningen

i polisförhör att lämna en fullmakt till polisen att utföra hans eller hennes talan i målet. Polisen tog då emot stämningen från domstolen på den tilltalades vägnar och gav in en förklaring om erkännande till domstolen. (Se NJA 1900 s. 357 och NJA 1902 s. 470.)

Kommissionen konstaterade att fullmaktförfarandet visserligen befriade den tilltalade från bördan att behöva inställa sig vid domstolen men att han eller hon genom fullmakten hade svårt att överblicka följderna av att lämna en fullmakt. Kommissionen föreslog en ordning där den misstänkte skulle få möjlighet att erkänna och godta strafföreläggande för ett lindrigt brott och acceptera ett bötesstraff på maximalt 500 kronor. Strafföreläggandet skulle utfärdas skriftligen av åklagaren och innehålla information om den brottsliga gärningen, tid och ort för gärningen och andra omständigheter som kännetecknar brottet. Föreläggandet skulle också innehålla uppgift om bötesbeloppet och en förklaring av den misstänkte om att han eller hon erkänner gärningen. Om bötesbeloppet var högre än 100 kronor skulle strafföreläggandet underställas prövning av domstol, i detta fall lagmansrätten. Domstolen skulle pröva de rättsliga förutsättningarna för föreläggandet och lämplighet av bötesstraffets storlek och sedan antingen fastställa eller undanröja föreläggandet. Om strafföreläggandet inte godkändes av den misstänkte skulle åklagaren i vanlig ordning väcka åtal mot honom eller henne. (Se SOU 1926:22 s. 170177.)

Processkommissionens förslag fick blandad remisskritik. Det framhölls bl.a. att en ordning med strafföreläggande framstod som mer rimlig än ett fullmaktförfarande som då tillämpades. Av kritiken framfördes att tillämpningsområdet var alltför stort och omfattade alltför grova brott, att det var svårt att bedöma åklagarnas förmåga att hantera det föreslagna systemet, i vart fall i början och att målsägandens intresse inte skulle tillvaratas utan en samtidig domstolsprövning. Det fanns också en tveksamhet om åklagarens roll att bedöma gärningens straffbarhet och påföljden. Det fanns också en oro om att strafföreläggande kunde leda till betydande ojämnhet i utdömandet av straff. Lagrådet hade invändningar om att åklagare, som på den tiden många gånger inte var utbildade jurister, skulle bedöma straffet. (Se SOU 1938:44 s. 496497.)

5.2.2. Processlagsberedningens betänkande SOU 1938:44

Processlagsbredningen föreslog också att ett system med strafföreläggande skulle införas i svensk rätt i den nya RB. Beredningen konstaterade att det var av vikt att den misstänkte besparades besvär och kostnader för att inställa sig i domstol i onödan. En annan fördel var att strafföreläggande möjliggör ett snabbt avgörande till fördel för den misstänkte och medför besparingar för domstolarna och åklagarna. Den kritik mot strafföreläggande som riktats mot processkommissionens förslag tolkade beredningen snarare som kritik mot utformningen av förslaget än att institutet i sig borde införas. Beredningen föreslog att strafföreläggande endast skulle få användas till ordningsförseelser för böter med högst 20 dagsböter och underställas domstolsprövning om böter avsåg ett högre belopp än 100 kronor. (Se SOU 1938:44 s. 497498.)

Institutet strafföreläggande infördes i enlighet med förslaget i den nya rättegångsbalken som trädde i kraft 1948. Domstolsprövning av strafföreläggande avskaffades emellertid 1954.

5.2.3. Trafikmålskommitténs betänkande SOU 1963:27

Trafikmålskommittén föreslog en ny ordning med stämningsföreläggande, en kombination mellan stämning i brottmål och strafföreläggande. Åtal skulle anses väckt genom att stämningsföreläggande delges den misstänkte och skulle samtidigt inleda brottmålsprocessen i domstol. Den misstänkte skulle få möjlighet att godkänna av åklagaren förelagt bötesstraff. Om föreläggandet inte godkändes skulle processen fortsätta som vanligt. Om den misstänkte godtog påföljden skulle domstolen bestämma om saken skulle avgöras utan huvudförhandling. Förslaget ledde inte till lagstiftningen. (Se SOU 1963:27 s. 122128.)

Kommittén föreslog också en ordning med ordningsföreläggande, dvs. dagens system med föreläggande av ordningsbot (se SOU 1963:27 s. 5077). Systemet infördes 1966 (se vidare NJA II 1966 s. 412–416).

Bestämmelserna om strafföreläggande och ordningsbot fördes 1968 samman till samma kapital i RB (se bl.a. NJA II 1968 s. 748–767). Samtidigt infördes en möjlighet att godkänna strafföreläggande av ombud genom fullmakt. Bakom reformen låg bl.a. problem att få den misstänkte att medverka och återsända ett godkännande av strafföre-

läggandet till åklagaren. I stället användes möjligheten att utfärda rättegångsfullmakt, på samma sätt som beskrivs i avsnitt 5.2.1, vilket ledde till onödiga domstolsprocesser av erkända mål.

I motiven (prop. 1968:82 s. 62 ff.) uttalade departementschefen följande.

Av min redogörelse i det föregående […] framgår att en stor mängd brottmål nu handläggs av domstol, trots att målen rör erkända brott som faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde. Orsakerna till att strafföreläggande inte används i dessa fall är att det har visat sig att vissa kategorier misstänkta - särskilt vid vissa brottstyper såsom fylleri och (försök till) ringa varusmuggling - inte brukar godkänna och återställa strafförelägganden, om sådana utfärdas. Erfarenheterna har lett till att förhörsledaren i samband med förhör med sådan misstänkt eller när han i övrigt har personlig kontakt med denne, låter honom underteckna en fullmakt som medför behörighet för ombud att mottaga stämning och erkänna gärningen. […]

Enligt min mening kan betänkligheterna mot att godtaga godkännande av strafföreläggande genom ombud vika, om det i lagstiftningen ställs upp tillräckligt stränga krav på vad fullmakten i sådant fall skall innehålla. En betryggande ordning för den misstänkte kan åstadkommas, om man kräver att det inte bara preciseras vilket brott den misstänkte vill erkänna utan också den högsta bötespåföljd - och i förekommande fall den särskilda rättsverkan - som han är villig att underkasta sig. Innehållet skulle sålunda i allt väsentligt vara detsamma som i ett kommande strafföreläggande.

Godkännande av ombud förutsattes få en mycket begränsad tillämpning, förutom vad gällde ringa varusmuggling och försök till sådant brott (se bl.a. prop. 1968:82 s. 64). Någon särskild begränsning av fullmaktsinstitutet infördes dock inte i lag. Av 3 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) följer dock att en polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte inte får föreslå denne att utfärda en fullmakt, utan att den misstänkte har erkänt brottet och det finns särskild anledning att anta att saken inte eller bara med svårighet kan avgöras genom strafföreläggande om fullmakt inte utfärdas. I försöksverksamheten Snabbare lagföring har ett undantag gjorts från kravet i den tillfälliga förordningen (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott. Det innebär att fullmaktsförfarande kan användas i de situationer när den misstänkte erkänner gärningen och det i övrigt inte finns hinder mot strafföreläggande.

5.2.4. Rättegångsutredningen SOU 1982:26

Rättegångsutredningen utredde frågan om inrättande av jourdomstolar i brottmål. Som ett alternativ till jourdomstolar övervägdes ett system med omedelbara strafförelägganden.

Utredningen presenterade ett system med omedelbara strafförelägganden som skulle kunna hanteras av åklagare under jourtid. Det diskuterades också en lösning i form av villkorade domstolskallelser i strafförelägganden med en presumtion om att underlåtenhet att iaktta kallelsen skulle innebära ett godkännande av strafföreläggandet. Åklagaren skulle i strafföreläggande ange den bevisning som skulle åberopas vid ett åtal för att den misstänkte skulle få vetskap om det. Utredningen lämnade dock inget förslag i frågan om strafföreläggande.

5.2.5. Åklagarutredningen -90s betänkande SOU 1992:61

Åklagarutredningen föreslog att strafföreläggandeinstitutet också skulle ha möjlighet att omfatta villkorlig dom. Ett strafföreläggande med villkorlig dom skulle delges muntligen så att åklagaren närmare skulle kunna förklara innebörden av den villkorliga domen, inskärpa betydelsen av skötsamhet och redogöra för risken att strängare straff kan komma att följa på brottet. Genom ett personligt möte skulle också respekten för avgörandet och rättssystemet kunna ökas.

Regeringen ansåg visserligen att vissa mål skulle kunna handläggas mer rationellt men att utvidgning av strafföreläggandeinstitutet av villkorlig dom skulle innebära en icke önskvärd principiell förskjutning av tyngdpunkten i rättsskipningen från domstolarna till åklagare. Eftersom villkorlig dom främst dömdes ut för förstagångsförbrytare fanns det enligt regeringen ur kriminalpolitisk synvinkel ett värde att påföljden dömdes ut av domstol och att det säkert skulle uppfattas som en mindre allvarlig reaktion om påföljden bestämdes genom ett strafföreläggande. (Se prop. 1994/95:23 s. 101.)

Regeringen gjorde dock 1996 en annorlunda bedömning och ansåg att det ur kriminalpolitisk synvinkel var väl så viktigt att samhällets reaktion kommer i så nära anslutning till brottet som möjligt (se prop. 1996/97 s. 13). Åklagarens möjlighet att utfärda villkorlig dom blev dock förenad med vissa restriktioner. Brottet skulle relativt sett framstå som mindre allvarligt och några som helst tveksamheter be-

träffande påföljdsvalet fick inte föreligga. Strafföreläggande med villkorlig dom kunde endast komma i fråga om det var uppenbart att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Lagöverträdare under 18 år undantogs också.

5.2.6. BRU:s betänkande SOU 2003:74

Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) föreslog att åklagares möjlighet att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom skulle utvidgas.

Strafföreläggande med villkorlig dom fick endast utfärdas om det var uppenbart att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Beredningen föreslog i stället att institutet skulle bli mindre restriktivt och att det skulle räcka att åklagaren inte fann anledning att anta något annat än att rätten skulle döma till villkorlig dom. Vid granskning av statistiken konstaterades att åklagare utfärdade cirka 1 000 strafföreläggande med villkorlig dom per år samtidigt som domstolarna dömde ut cirka 6 000 domar avseende villkorlig dom utan samhällstjänst och för lagöverträdare över 18 år. Beredningen ville dock behålla begränsningen om att strafföreläggande inte skulle kunna omfatta samhällstjänst.

Enligt beredningens kontakter med åklagare kom det fram att en orsak till att strafföreläggande med villkorlig dom inte användes i större utsträckning var att den misstänkte bör och i vissa fall, t.ex. när det gäller unga lagöverträdare, måste underrättas om beslutet vid ett personligt besök. Eftersom domstolarna har möjlighet att avgöra sådana mål utan den tilltalades närvaro blev institutet mindre effektivt och medförde ett merarbete. Beredningen föreslog därför att personligt möte inte skulle behöva ske för vuxna lagöverträdare.

Beredningens förslag om reform av strafföreläggande ledde inte till lagstiftning.

5.2.7. Straffprocessutredningen (SOU 2013:17)

Straffprocessutredningen föreslog en ordning som innebar att åklagaren skulle utfärda strafföreläggande avseende bötesstraff oberoende av den misstänktes inställning. Om strafföreläggandet inte godkändes skulle åtal som huvudregel väckas genom att strafföreläggandet

gavs in till domstolen. Strafföreläggandet skulle därför innehålla sådana uppgifter som behövde finnas i åtalet. I samband med att ett strafföreläggande utfärdades för godkännande skulle den misstänkte ges tillfälle att, för det fall föreläggandet inte godkändes, skriftligen svara på åtalet, ange vilken bevisning som åberopades, slutföra talan och yttra sig över frågan om målet kunde avgöras av rätten utan huvudförhandling.

Utredningen föreslog också ett särskilt förfarande i erkända mål. Ett erkänt mål skulle prövas inom ramen för en förenklad ordning utan huvudförhandling. Påföljder upp fängelse sex månader skulle kunna dömas ut i ett sådant förfarande.

Utredningens förslag i dessa delar har ännu inte genomförts.

5.3. Gällande rätt

5.3.1. Allmänna förutsättningar för strafföreläggande

Strafföreläggande regleras tillsammans med föreläggande av ordningsbot i 48 kap. RB.

Av 48 kap. 1 § RB följer att fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de villkor som föreskrivs i 48 kap. RB upptas av åklagare genom strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot.

Bestämmelserna om strafföreläggande är alltså inte tvingande. Det är således möjligt att väcka åtal mot den misstänkte trots att det i och för sig finns förutsättningar att i stället utfärda strafföreläggande. Av 1 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) framgår emellertid att om det finns förutsättningar för det bör åklagaren utfärda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal.

I 48 kap. 2 § RB finns närmare bestämmelser om vad ett strafföreläggande omfattar. Som huvudregel föreläggs den misstänkte ett bötesstraff efter att åklagaren utfärdat strafföreläggande. Den misstänkte kan då omedelbart eller inom viss tid godkänna föreläggandet. Av 48 kap. 3 § andra stycket RB följer att ett godkänt strafföreläggande gäller som en dom som vunnit laga kraft. Av 48 kap. 4 § andra stycket RB följer att strafföreläggande under vissa förutsättningar kan omfatta villkorlig dom och av 48 kap. 5 a § RB framgår att strafföreläggande också kan omfatta enskilt anspråk som omfattar betalningsskyldighet.

Ett strafföreläggande kan också enligt 48 kap. 2 § RB omfatta egendoms förverkande, särskild rättsverkan, kostnad för provtagning och analys samt företagsbot.

5.3.2. Påföljden

Ett bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande enligt 48 kap. 4 § första stycket RB om böter ingår i straffskalan, dock inte normerande böter. Av samma bestämmelse följer att 34 kap. 1 § första stycket BrB är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff. Bestämmelserna i 34 kap. BrB omfattar dock inte strafföreläggande med böter eftersom böter inte omfattas av bestämmelserna. Bestämmelserna i 34 kap. BrB innebär att en ny påföljd ska bestämmas för den tillkommande brottsligheten om den dömde begått ett annat brott före lagföringen (nyupptäckt brott) eller begår ett nytt brott efter lagföringen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott). Det innebär att ett strafföreläggande med böter endast omfattar den brottslighet som framgår av strafföreläggandet och att åklagaren med stöd av bestämmelsen kan utfärda strafföreläggande med böter om den misstänkte begått annat brott tidigare som omfattas av 34 kap. 1 § första stycket BrB (se också prop. 1996/97:8 s. 17).

Av 48 kap. 4 § andra stycket RB följer sedan 1997 att villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Det gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

5.3.3. Hinder för strafföreläggande

Av 48 kap. 5 § RB följer att strafföreläggande inte får utfärdas om: – förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger, – i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka

enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning, eller – målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan om

enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än betalningsskyldighet.

Det första hindret innebär att det inte får saknas förutsättningar för att väcka åtal, dvs. alternativet till att utfärda strafföreläggande ska vara att väcka åtal. Det innebär att ansvarsfrågan ska vara klarlagd. Det får således inte finnas någon osäkerhet om den misstänktes skuld. Den misstänkte behöver visserligen inte erkänna gärningen men bör vidgå de faktiska omständigheterna. Ett blankt förnekande innebär dock inte ett hinder mot strafföreläggande om bevismaterialet är sådant att man kan utgå från att en domstolsprövning leder till en fällande dom (se JO 1990/91 s. 61).

Det andra hindret avser sammanträffande av påföljd, dvs. när den misstänkte också är misstänkt eller föremål för åtal för annan brottslighet. Bestämmelsen är ett uttryck för asperationsprincipen och principen om gemensamt straff. Finns det således andra brottsmisstankar som inte omfattas av strafföreläggandet där åklagare eller domstol ska ta ställning till dessa får strafföreläggande inte utfärdas.

Det tredje hindret föreligger om målsäganden avser att föra talan om annat än betalningsskyldighet. Av 48 kap. 5 a § RB följer att ett enskilt anspråk i form av betalningsskyldighet ska omfattas av strafföreläggandet.

5.3.4. Innehållet och godkännande av strafföreläggande

I 48 kap. 6 § RB finns bestämmelser om vilka uppgifter som ska finnas i ett strafföreläggande. Det ska innehålla uppgift om

1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,

2. den misstänkte,

3. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,

4. den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller brottet,

5. det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den misstänkte, och

6. det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket grundar sig på.

I 48 kap. 7–9 §§ och 11–12 §§ RB finns bestämmelser om vilken information som ska ges till den misstänkte och hur ett strafföreläggande godkänns. När ett strafföreläggande utfärdas ska den misstänkte normalt få viss tid att godkänna det och information om hur det går till samt att en upplysning om att åtal kan väckas om inte godkän-

nande sker inom tiden. Den misstänkte har normalt sett 30 dagar på sig att godkänna föreläggandet. Om inget svar har inkommit skickas normalt sett en påminnelse på ytterligare 30 dagar. Om det är möjligt bör enligt 8 § strafföreläggandekungörelsen också ett strafföreläggande delges den misstänkte om han eller hon inte kommit in med något svar. I åklagarväsendet används i praktiken en bevakningsfrist på tre månader. Efter den tiden prövar således åklagaren åtalsfrågan i stället för att vänta på ytterligare svar från den misstänkte. Ett arbete pågår hos Åklagarmyndigheten för att se över längden av bevakningsfristerna.

Ett godkännande sker genom att den misstänkte skriver under föreläggandet med papper och penna och därefter sänder det åter. Godkännandet kan också ske elektroniskt med en avancerad elektronisk signatur. Någon teknisk möjlighet för att göra det finns emellertid inte i nuläget. Ett strafföreläggande som endast avser böter eller böter och särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet kan också godkänns genom betalning. Strafföreläggandet anses godkänt när betalning eller skriftligt godkännande inkommit till behörig mottagare. Om åklagaren väckt åtal eller utfärdat nytt strafföreläggande är ett godkännande som sker därefter utan verkan.

I 48 kap. 10 § RB finns en bestämmelse som möjliggör att godkänna ett strafföreläggande genom ombud om den misstänkte upprättar en skriftlig fullmakt som lämnas till åklagaren.

5.4. Statistik

5.4.1. Allmänt om strafförelägganden

Strafföreläggande har en stor betydelse för rättsväsendets och de brottsbekämpande myndigheternas förmåga att hantera och lagföra brott.

Bötesstraff är den vanligaste reaktionen på brott. År 2014 utgjorde böter 87 procent av alla påföljder. Föreläggande av ordningsbot är den vanligaste formen av böter och utgör 82 procent (år 2014) av samtliga böter. Böter genom domstols dom och strafföreläggande är ungefär lika vanliga. (Se Brås Kortanalys 4/2016 – Användning av bötesstraff, s. 10–11.)

Figur 5.1 Samtliga reaktioner på brott, uppdelat på antalet förelägganden om ordningsbot, strafföreläggande och domar på böter och andra lagföringsbeslut år 2000–2014

Källa: Brås Kortanalys 4/2016 – Användning av bötesstraff s. 10 – figur 2.

Figur 5.2 Utveckling av bötesstraff uppdelat på ordningsbot, strafföreläggande och domar på böter

År 1955–2014

Källa: Brås Kortanalys 4/2016 – Användning av bötesstraff s. 11 – figur 3.

Under senare tid har strafförelägganden blivit mindre förekommande. En förklaring är att föreläggande av ordningsbot, som infördes 1968, har blivit allt vanligare. En annan förklaring är avkriminalisering av fylleri 1977 (se Brås Kortanalys 4/2016 – Användning av bötesstraff s. 16).

Figur 5.3 Andelen bötesstraff i form av strafförelägganden och bötesdomar (ordningsbot ej medräknade)

År 1975–2014

Källa: Brås Kortanalys 4/2016 – Användning av bötesstraff s. 17 – figur 6.

Det är tydligt att strafföreläggande med tiden fått en allt mindre betydelse till förmån för böter genom domstols dom.

En förklaring till den höga andelen bötesdomar kan enligt Brå vara möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling vilket infördes genom reformen En modernare rättegång (EMR) under 2008. Det har således blivit enklare att hantera bötesmål i domstol och reformen kan ha påverkat åklagare att väcka åtal för bötesbrott i stället för att utfärda strafförelägganden vilket lett till en ökad andel bötesdomar (se Brås Kortanalys 4/2016 – Användning av bötesstraff s. 23–24 och 28).

5.4.2. Strafföreläggande i jämförelse med domstols domar

Tabell 5.1 Fördelning mellan bötesstraff i strafförelägganden och domstols domar

Jämförelse över tid, år 2000–2019

2000 2007 2010 2014 2018 2019

Antal godkända strafförelägganden av böter 41 991 39 792 37 751 30 054 28 228 29 110 Andel strafföreläggande 63,4 % 61,1 % 51,1 % 50,7 % 48,1 % 47,3 % Domstols böter 23 219 25 309 36 091 29 245 30 441 32 378

Källa: Kriminalstatistiken (lagförda personer, tabell 420).

Andelen bötesstraff mellan strafförelägganden och domstols domar är under senare tid cirka hälften var. De senaste tio åren har antalet och andelen godkända strafförelägganden gått ner något.

Tabell 5.2 Fördelning mellan bötesstraff i strafförelägganden och domstols domar

Uppdelning på brottstyper – år 2019

Strafföreläggande

med böter

Domstols dom

med böter

Andel

strafföreläggande

Ringa stöld

2 863

3 342

46,1 %

Olovlig körning

5 092

5 515

48,0 %

Rattfylleri (alkohol)

3 321

1 081

75,4 %

Rattfylleri (narkotika)

423

1 111

27,6 %

Ringa narkotikabrott

7 345

10 820

40,4 %

Smuggling- och tullbrott

1 248

118

91,4 %

Knivlagen

548

1 385

28,3 %

Trafikförordningen

5 292

3 260

61,9 %

Alla brott

29 110

32 378

47,3 %

Källa: Kriminalstatistiken (lagförda personer, tabell 420).

Ringa stöld, olovlig körning, rattfylleri och ringa narkotikabrott utgör en stor del av godkända strafförelägganden. Ett fåtal brottstyper står för en stor del av strafföreläggandena. De fyra brottstyperna som räknades upp är i fokus inom försöksverksamheten Snabbare lag-

föring. Dessa är i regel relativt lättutredda med möjlighet till snabb lagföring eftersom utredningen kan avslutas snabbt.

Strafförelägganden för förseelser mot trafikförordningen uppgår till en stor andel av samtliga förelägganden. Som en jämförelse godkändes 243 920 förelägganden om ordningsbot år 2018 där en stor andel utgjorde förseelser mot trafikförordningen (se Kriminalstatistik, år 2019, godkända ordningsbotförlägganden, tabell 710).

5.4.3. Strafföreläggande vid olika rattfylleribrott och vid återfall av brott

Tabell 5.3 Jämförelse mellan rattfylleribrotten

År 2019

Rattfylleri (alkohol) Rattfylleri (narkotika)

Antal strafföreläggande med böter

3 321

423

Andel strafförelägganden

75,4 %

27,6 %

Antal domstols domar med böter

1 081

1 111

Andel ostraffade

73 %

29 %

Andel lagförda fem gånger eller mer

3 %

24 %

Källa: Kriminalstatistiken (lagförda personer, tabell 420 och 471).

Brottet rattfylleri kan begås efter att gärningsmannen intagit alkohol eller narkotika. Statistiken skiljer sig åt för dessa två varianter. Cirka 75 procent av de som lagförs för alkoholrattfylleri gör det genom strafföreläggande. Samtidigt är motsvarande siffra för drograttfylleri endast knappt 28 procent.

Det kan visserligen tänkas att erkännandegraden är något lägre för drograttfylleri eftersom föraren begår brottet under förutsättning att det finns narkotiskt ämne kvar i blodet vilket kan vara fallet flera dagar efter intaget och utan att föraren känner sig påverkad. Det kan därför tänkas vara vanligare med invändningar om bristande uppsåt. En annan aspekt är att resultatet från analysen kan dröja eftersom förarens blod måste analyseras. Med alkoholrattfylleri kan analysen många gånger färdigställas direkt i samband med brottet genom alkoholutandningsprov.

En annan förklaring till att strafföreläggande är mer vanligt för alkoholrattfylleri kan vara att 73 procent av de lagförda är ostraffade

och de därför inte är misstänkta för annan brottslighet. Enligt 48 kap. 5 § RB föreligger hinder i vissa fall mot strafföreläggande om den misstänkte är misstänkt eller åtalad för annan brottslighet.

När det gäller drograttfylleri är endast 29 procent ostraffade och 24 procent lagförda fem gånger eller mer för brottslighet de senaste tio åren. Det går också att utgå ifrån att de som begår drograttfylleri samtidigt många gånger saknar körkort och därför samtidigt gör sig skyldiga till olovlig körning.

Tabell 5.4 Tidigare lagföringar under de senaste 10 åren

Uppdelning på brottstyper, antal lagföringar, år 2019

Antal

0 1–2 3–4 5–9 10–

Ringa stöld

52 % 19 % 8 % 11 % 10 %

Stöld

43 % 19 % 9 % 13 % 15 %

Olovlig körning

46 % 22 % 9 % 12 % 11 %

Rattfylleri (alkohol)

73 % 20 % 4 % 2 % 1 %

Rattfylleri (narkotika)

29 % 33 % 14 % 14 % 10 %

Ringa narkotikabrott

36 % 30 % 13 % 13 % 8 %

Smuggling- och tullbrott 73 % 15 % 5 % 5 % 2 % Knivlagen 31 % 21 % 11 % 20 % 17 % Trafik-förordningen 61 % 28 % 7 % 4 % 1 %

Alla brott

47 % 25 % 10 % 10 % 8 %

Källa: Kriminalstatistiken (lagförda personer, tabell 471).

Tabell 5.5 Jämförelse mellan tidigare lagföring och andel strafförelägganden i förhållande till domstols domar

År 2018

Andel ostraffade Andel strafföreläggande i förhållande till domstols domar

Ringa stöld

52 %

46,1 %

Olovlig körning

46 %

48,0 %

Rattfylleri (alkohol)

73 %

75,4 %

Rattfylleri (narkotika)

29 %

27,6 %

Ringa narkotikabrott

36 %

40,4 %

Smuggling- och tullbrott

69 %

91,4 %

Knivlagen

30 %

28,3 %

Trafikförordningen

63 %

61,9 %

Källa: Kriminalstatistiken (lagförda personer, tabell 420 och 471).

Strafföreläggande förekommer i högre utsträckning för brottstyper där andelen ostraffade personer är högre. Det är givetvis svårt att dra några säkra slutsatser utifrån det sambandet. Det finns ändå skäl att utgå ifrån att de nuvarande bestämmelserna om hinder för strafföreläggande vid andra brottsmisstankar har en viss hämmande inverkan på andelen strafföreläggande.

En annan förklaring kan vara att de som återfaller i brott i mindre utsträckning erkänner eller godtar strafföreläggande. En ytterligare förklaring är att om en brottsaktiv person tidigare inte godtagit ett strafföreläggande så kommer denne inte heller göra det framöver. Vid ställningstagandet om strafföreläggande ska utfärdas gör åklagaren normalt en prognos av den misstänktes benägenhet att godta strafföreläggandet. En omständighet av betydelse är i vilken utsträckning den misstänkte tidigare godtagit eller motsatt sig ett strafföreläggande.

5.4.4. Strafföreläggande med villkorlig dom

Tabell 5.6 Fördelning mellan lagförda personer av villkorlig dom (utan samhällstjänst) i strafförelägganden och domstols domar

Jämförelse över tid, år 2000–2019

2000 2007 2010 2014 2018 2019

Strafförelägganden av villkorlig dom

1 086 1 620 1 898 2 422 2 152 2 164

Andel av strafförelägganden 15,1 % 20,9 % 21,9 % 29,6 % 25,3 % 25,3 % Villkorlig dom i domstol (ej samhällstjänst) 6 098 6 149 6 762 5 771 6 361 6 391

Källa: Kriminalstatistiken (lagförda personer, tabell 420).

Som redogjorts för i avsnitt 5.3.2 infördes under 1997 en möjlighet att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom. Sedan 2000 och fram till 2019 har antalet sådana strafförelägganden dubblerats samtidigt som antalet villkorliga domar som dömts ut i domstol haft en relativt jämn nivå.

Tabell 5.7 Fördelning mellan lagförda personer av villkorlig dom (utan samhällstjänst) i strafförelägganden och domstols domar

Uppdelning på brottstyper – år 2019

Straff-

föreläggande

Domstols

domar

Andel

strafförelägganden

Stöld

695

1 617

30,0 %

Bedrägeri

79

222

26,2 %

Häleri

7

200

33,8 %

Förskingring, annan trolöshet, mutbrott (10 kap. BrB)

40

79

33,6 %

Bokföringsbrott

765

521

59,5 %

Skadegörelse

61

576

9,6 %

Brukande av förfalskning

180

452

28,5 %

Narkotikabrott (innehav)

1

305

0,3 %

Bidragsbrott

150

257

36,9 %

Totalt

2 164

6 390

25,3 %

Källa: Kriminalstatistiken (lagförda personer, tabell 420). Anmärkning: I tabellen utelämnas vissa brottstyper.

En stor del av strafförelägganden med villkorlig dom, cirka 32 procent, avser stöld. Den andra stora delen avser bokföringsbrott på 35 procent. Samtidigt utgör andra brottstyper en mindre del av godkända strafföreläggande med villkorlig dom.

5.4.5. Böter och villkorlig dom som påföljd

Tabell 5.8 Fördelning av antal lagföringsbeslut efter huvudpåföljd

År 2019

Antal

Fängelse

10 899

Skyddstillsyn eller villkorlig dom med samhällstjänst

8 878

Domstols dom med villkorlig dom

6 390

Domstols dom med böter

32 378

Strafföreläggande med böter

29 110

Strafföreläggande med villkorlig dom

2 164

Summa domslut

62 708

Summa domslut, strafföreläggande och åtalsunderlåtelser

104 355

Källa: Kriminalstatistiken (lagförda personer, tabell 420). Anmärkning: I summan för domslut ingår även andra former av domslut som inte finns i tabellen.

Såväl strafförelägganden med böter eller villkorlig dom som domstols domar med böter eller villkorlig dom utgör en betydande del av det totala antalet lagföringsbeslut, tillsammans drygt 67 procent. Böter som påföljd utgör 59 procent av samtliga lagföringsbeslut.

5.4.6. Antal och andel godkända strafförelägganden

Många utfärdade strafförelägganden godkänns inte. När strafföreläggandet har utfärdats skickas eller lämnas det till den misstänkte som har viss tid på sig att svara. Om föreläggandet inte godkänns är åklagaren i regel hänvisad till att i stället väcka åtal mot den misstänkte om inte nya omständigheter har framkommit.

Tabell 5.9 Antal och andel brottsmisstankar som fått ett strafföreläggande utfärdat efter förekomst och typ av nya beslut på brottsmisstanken efter utfärdande

År 2020 eller tidigare

Beslut

Antal Andel

Inga nya beslut, utfärdandet kvarstår och väntar på godkännande 3 411 8,0 % Strafföreläggandet har godkänts 28 445 66,6 % Strafföreläggandet godkändes inte 10 872 25,4 %

Inga fler beslut har därefter tagits

192 0,4 %

Sedan avfördes misstanken

70 0,2 %

Sedan lades misstanken ned

48 0,1 %

Beslut har sedan tagits om att komplettera utredningen

25 0,1 %

Beslut har sedan tagits om att ej väcka åtal

205 0,5 %

Beslut har sedan tagits om att väcka åtal

9 960 23,3 %

Beslut har sedan tagits om åtalsunderlåtelse

372 0,9 %

Samtliga

42 728 100 %

Källa: Brottsförebyggande rådets rapport Handläggningsresultat för brottsmisstankar i brottmålsprocessen 2020 s. 47, tabell 3.

Tabell 5.10 Antal brottsmisstankar som godkändes efter brottstyp

År 2020 eller tidigare

Brottstyp

Antal

godkända

Antal inte godkända

Väntar på godkännande

Brott mot liv och hälsa

140

25

20

Brott mot frihet, frid m.m.

233

86

20

Sexualbrott

355

31

19

Tillgreppsbrott

3 733

1 430

463

Förmögenhetsbrott

1 947

261

188

Skadegörelsebrott

118

30

25

Brott mot allmänheten

258

44

27

Brott mot staten

238

82

15

Trafikbrottslagen

7 998

2 876

921

Narkotikastrafflagen

7 781

4 992

1 406

Övriga specialförfattningar

5 644

1 015

307

Samtliga brottstyper

28 445

10 872

3 411

Källa: Brottsförebyggande rådets rapport Handläggningsresultat för brottsmisstankar i brottmålsprocessen 2020 s. 48, tabell 4.

Tabell 5.11 Andel brottsmisstankar som godkändes efter brottstyp

År 2020 eller tidigare

Brottstyp

Andel godkända

Andel inte godkända

Andel som väntar

på godkännande

Brott mot liv och hälsa

76 %

14 %

11 %

Brott mot frihet, frid m.m.

69 %

25 %

6 %

Sexualbrott

88 %

8 %

5 %

Tillgreppsbrott

66 %

25 %

8 %

Förmögenhetsbrott

81 %

11 %

8 %

Skadegörelsebrott

68 %

17 %

14 %

Brott mot allmänheten

78 %

13 %

8 %

Brott mot staten

71 %

24 %

4 %

Trafikbrottslagen

68 %

24 %

8 %

Narkotikastrafflagen

55 %

35 %

10 %

Övriga specialförfattningar

81 %

15 %

4 %

Samtliga brottstyper

67 %

25 %

8%

Källa: Brottsförebyggande rådets rapport Handläggningsresultat för brottsmisstankar i brottmålsprocessen 2020 s. 48, tabell 4.

En betydande del av de utfärdade strafföreläggandena, cirka en fjärdedel eller 25 procent, godkänns inte. Av dessa har åtal väckts för 9 960 brottsmisstankar år 2020 (se Brottsförebyggande rådets rapport Handläggningsresultat för brottsmisstankar i brottmålsprocessen 2020 s. 47, tabell 3).

Tillgreppsbrott, brott mot trafikbrottslagen och narkotikastrafflagen utgör en betydande del av samtliga brott som omfattas av utfärdade strafföreläggande, dvs. 31 600 brottsmisstankar eller 74 procent av samtliga utfärdade strafförelägganden. Av dessa brottstyper godkänns inte 9 298 strafförelägganden eller 29,4 procent.

5.4.7. Strafförelägganden i försöksverksamheten

Tabell 5.12 Strafförelägganden i Snabbare lagföring

Uppdelat per brottstyp, år 2018–2020

2018

2019

2020

Ringa stöld

82

244

664

Narkotikabrott (innehav och bruk)

49

87

308

Olovlig körning

42

98

280

Rattfylleri

61

189

183

Vapenbrott och knivförbud

8

15

81

Övriga sexualbrott, t.ex. sexköp

0

0

59

Övriga brott

2

5

19

Samtliga brott

244

638

1 594

Källa: Åklagarmyndigheten.

Antalet utfärdade strafförelägganden har ökat för varje år i försöksverksamheten när projektet har utvidgats och byggts ut. En stor del av antalet strafföreläggande godkänds genom fullmakt enligt 48 kap. 10 § RB. Fullmaktsförfarandet ställer stora krav på Polisen. Inledningsvis användes fullmaktsförfarandet endast för fem utvalda brottstyper för att sedan komma att omfatta alltfler brott. Som exempel kan nämnas köp av sexuell tjänst, olovlig körning, grovt brott och ringa narkotikabrott genom innehav.

5.5. Behov av en förändring av strafförelägganden

Bedömning: Systemet med strafförelägganden bör reformeras

för att öka antalet och andelen strafförelägganden både vad gäller bötesstraff och villkorlig dom.

5.5.1. Åklagaren ska ha kvar ansvaret för strafföreläggande

I svensk rätt finns sedan länge en tydlig uppdelning mellan aktörernas roller i rättskedjan, dvs. polis, åklagare, domstol och kriminalvård. Den nuvarande rollfördelningen bör i så stor utsträckning som möjligt bevaras och hållas intakt. En reform bör därför ske med utgångspunkt från den nuvarande ordningen.

En alltför stor omfördelning av uppgifter mellan olika aktörer kan leda till oförutsedda och oönskade effekter. Som exempel kan nämnas rollfördelningen mellan polis och åklagare. Det är sedan länge bestämt att polis- och åklagarväsendena ska vara organiserade i olika och från varandra fristående myndigheter. En fara med att förskjuta uppgifter från åklagare till polis är att många av de fördelar som finns med uppdelningen går förlorade. En förskjutning av uppgifter från åklagare till polis kan medföra att polisen ställs inför åligganden som kräver en annan organisation, personalsammansättning, kompetens och resurser. Samtidigt är det av vikt att strafföreläggandesystemet utformas så rationellt och effektivt som möjligt.

Det är i grunden en god ordning att strafförelägganden utfärdas och hanteras av åklagare. Åklagare är utbildade jurister och har god vana, kunskap och erfarenhet av såväl straffrättsliga som processrättsliga frågor. Åklagare väcker också åtal för brott när strafföreläggande inte utfärdas. Dagens regelverk om strafförelägganden är komplicerat. Frågor som påföljdsbestämning och bedömning om det finns förutsättningar för att utfärda strafföreläggande kräver erfarenhet och kunskap om rättssystemet. Det kan finnas skäl att förenkla vissa delar av strafföreläggandets konstruktion för att öka förutsättningarna att lagföra personer. Det bör dock inte komma i fråga att överflytta ansvaret av strafförelägganden från åklagare till polis.

Åklagarens kontrollfunktion av polisens åtgärder bidrar till ökad rättssäkerhet och kvalitet. Av rättssäkerhetsskäl bör därför åklagare ha kvar ansvaret för strafförelägganden för att förhindra felaktiga

lagföringar. Det sagda innebär emellertid inget hinder mot att polisen får en aktivare roll, likt den som sker i den pågående försöksverksamheten med fullmaktsförfarande. I försöksverksamheten har t.ex. polisens utökade uppgifter med fullmaktsförfarandet överlag fungerat mycket bra. Det har med hänsyn till det stora antalet ärenden emellertid förekommit enstaka felaktigheter. Dessa har uppmärksammats och kunnat rättats till i samband med åklagarens handläggning. Åklagaren har därför fyllt en viktig och central funktion i försöksverksamhetens hantering av strafförelägganden.

5.5.2. Ingen omfördelning mellan strafföreläggande och ordningsbot

Föreläggande av ordningsbot kan föreläggas den misstänkte av polisman och avse brott som leder till penningböter. Strafföreläggande föreläggs av åklagare och kan också omfatta dagsböter och i vissa fall villkorlig dom med eller utan böter. Det har i olika sammanhang förts en diskussion om det behövs en omfördelning mellan ordningsbot och strafföreläggande. Polisen har t.ex. haft önskemål om att kunna förelägga ordningsbot för ringa stöld.

I utredningens uppdrag ligger i första hand att reformera institutet för strafföreläggande. Det finns inget utrymme för att göra en djupare analys i frågan om gränsdragningen mellan ordningsbot och strafföreläggande. Förslaget med ett utökat system med förhandsgodkännande i avsnitt 5.6.2 har till viss del samma syfte som ett ev. utökat ordningsbotsinstitut, dvs. att polisen i större utsträckning i ett tidigt skede kan vidta åtgärder för att lagföra den misstänkte efter ett erkännande. Skillnaden består framför allt i att åklagaren har det slutgiltiga ansvaret för saken. Med den föreslagna reformen saknas till viss del skäl att också överväga ett utökad ordningsbotsinstitut.

5.5.3. Fler strafförelägganden

Strafförelägganden är ett effektivt sätt att lagföra personer för lindriga brott. Genom att den misstänkte har möjlighet att erkänna gärningen eller godta strafföreläggandet kan han eller hon lagföras för brottet utan att en brottmålsrättegång behöver genomföras. Detta sparar samhället och rättsväsendet stora ekonomiska och personella

resurser. Den misstänkte har också möjlighet att få sin sak avgjord snabbt och slipper besväret att behöva delta i en rättegång. Det finns därför många starkt bärande skäl att behålla och utveckla förfarandet med strafförelägganden.

Det är av vikt att systemet med strafförelägganden utvecklas på ett sådant sätt att möjligheterna och förutsättningar att utfärda och godta ett strafföreläggande är så stora som möjligt. Det kan åstadkommas på flera olika sätt. Samtidigt ska den misstänktes rättssäkerhet värnas och institutet ska utformas på ett sätt som minimerar riskerna för felaktiga lagföringar.

5.5.4. Fler sätt att erkänna brott och godta strafföreläggande

Lagföringsprocessen består av flera delar, framför allt förundersökning, åtal och brottmålsrättegång. Polis, åklagare och domstol leder var sin del av denna process. Ur den misstänktes synvinkel framstår detta dock som en enda process. Under denna lagföringsprocess uppstår frågan om strafföreläggande normalt först hos åklagaren, dvs. i mitten av processen i ett skede när förundersökningen är avslutad men innan åtal har väckts och brottmålsrättegången har inletts.

Den misstänkte har möjlighet att godta ett strafföreläggande efter att denne fått det med brev på posten. Han eller hon kan då underteckna föreläggandet och returnera det. Det finns numera också en möjlighet i många fall att godta ett strafföreläggande genom att betala bötesbeloppet.

Det kan finnas skäl att komplettera sättet för den misstänkte att godta ett strafföreläggande hos åklagaren i syfte att åstadkomma en högre svarsfrekvens och flera erkännanden. Med det menas inte att flera personer ska övertygas om att ändra inställning till brottsmisstanken utan att det ska vara lättare och mindre besvärligt att godta föreläggandet. Det kan också åstadkommas genom tydligare information eller att det för den misstänkte blir lättare att uppfatta vilka alternativ som står till buds. För att godta ett strafföreläggande krävs aktiva åtgärder från den misstänkte, dvs. han eller hon måste skriva under en blankett och sedan returnera den med post. En inte obetydlig krets av de som i och för sig erkänner brott svarar inte efter att strafföreläggande har utfärdats. Det leder till att saken måste prövas i domstol vilket leder till ökat arbete för åklagare och domstol. Det

bidrar också till att lagföringen försenas. Det är också svårt att på förhand veta vilka personer som är beredda att godta ett strafföreläggande. Det kan därför tänkas att det finns åtgärder som ökar motivationen och minskar motståndet till att godta ett strafföreläggande. Ett sådant sätt är att göra det enklare och snabbare att godta ett föreläggande, t.ex. med hjälp av modern teknik. Ett annat sätt är att öka tydligheten av informationen som lämnas till den misstänkte. Även formerna för hur informationen lämnas kan förenklas. Relativt små och kostnadseffektiva åtgärder kan tänkas leda till en ökad svars- och godkännandefrekvens utan att för den skull leda till en ökad risk för felaktiga lagföringar.

Ett annat sätt att öka andelen strafförelägganden kan vara att möjliggöra att godta föreläggandet tidigare i processen. Under försöksverksamheten Snabbare lagföring kan den misstänkte erkänna gärningen och godta strafföreläggande direkt på brottsplatsen genom att utfärda en fullmakt. En fördel med det är att godkännandet lämnas i närvaro av polis. En förundersökningsledare är också involverad i processen. Det finns därför möjlighet för den misstänkte att få svar på frågor och möjlighet att överblicka konsekvenserna av ett godkännande. Det är också möjligt att den misstänkte i högre grad är motiverad att godta ett strafföreläggande och medverka i processen i början av lagföringsprocessen och i anslutning till själva brottet. Därtill innebär förfarandet att samhällets reaktion på brottet kommer mera omedelbart.

Efter att en fullmakt har utfärdats av den misstänkte har åklagaren i ett senare och självständigt sammanhang att överväga frågan om strafföreläggande. Det främjar hög rättssäkerhet och förhindrar felaktiga lagföringar.

Om en fullmakt inte utfärdas ställs åklagaren ibland inför ett dilemma vid åtalsbeslutet, nämligen om åtal ska väckas eller strafföreläggande utfärdas. Om strafföreläggande utfärdas försenas lagföringen om den misstänkte inte svarar. I försöksverksamheten har detta bl.a. lett till att tingsrättens möjligheter att använda tillgänglighetsdelgivning och förenklad delgivning har gått förlorad. Om åtal i stället väcks tas domstols- och åklagarväsendets resurser i anspråk. Ett system som möjliggör att åtalsbeslut och utfärdande av strafföreläggande sker samtidigt kan till viss del förbättra effektiviteten och göra det tydligare för den misstänkte vilka alternativ han eller hon har.

5.6. Förslag om ett reformerat system med strafföreläggande

5.6.1. Kravet på att alla brott av den misstänkte ska ingå i strafföreläggandet tas bort

Förslag: Förbudet mot att utfärda strafföreläggande om i före-

läggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning tas bort.

Nuvarande ordning

Av 48 kap. 5 § RB följer bl.a. att strafföreläggande inte får utfärdas, om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning. Bestämmelsen infördes 1968. Den infördes för att det i praktiken skulle vara möjligt att döma till en gemensam påföljd vid flerfaldig brottslighet (se NJA II 1968 s. 755). Hänsyn behöver tas bara till de brott som är kända för den handläggande åklagaren själv och bör begränsas till fall där mera kännbar påföljd är i fråga (se a.st., se också JO 1967 s. 152 och SvJT 1960 rf. s. 49). Uttalandet har kommit i uttryck i 4 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) som stadgar att innan åklagaren utfärdar ett strafföreläggande för brott som bör föranleda mer än 40 dagsböter, ska denne undersöka om det också finns misstanke om andra brott. Departementschefen uttalade också att man torde utan större betänkligheter kunna acceptera att det någon gång kan hända att en person kan komma att åläggas straff vid skilda tillfällen och genom skilda förfaranden, trots att det i och för sig varit teoretiskt tänkbart att en gemensam prövning av brottsligheten skulle ha kunnat komma till stånd.

Åklagarmyndigheten har publicerat ett RättsPM (2015:4) för vägledning om hur strafförelägganden ska handläggas av åklagare. På s. 11 i PM:et anges följande.

Hinder mot att utfärda strafföreläggande föreligger om åklagaren känner till att annat brott av den misstänkte också föreligger till bedömning vid domstol, åklagarmyndighet eller polismyndighet. Det kan alltså vara fråga om brott för vilket åtal väckts men där den misstänkte ännu inte blivit dömd i första instans, brott som ligger på en åklagares bord för beslut i åtalsfrågan eller brott som är föremål för utredning hos polisen.

Det kan inte alltid anses att ett brott som är föremål för utredning hos polisen är i ett sådant skede att det kan sägas föreligga till bedömning. Kan utredningsarbetet inte inom kort leda till att åklagaren kan ta ställning i åtalsfrågan är det inte fråga om sammanträffande av brott i aktuellt avseende. I sådana fall kan därför strafföreläggande utfärdas för den övriga brottsligheten. Om detta är möjligt måste avgöras från fall till fall. Ett riktmärke kan vara att om redovisningen av utredningen dröjer mer än en månad föreligger inte brottsmisstanken till bedömning.

I praktiken har åklagaren små möjligheter att bedöma brottsmisstankar som utreds av polisen. Regleringen innebär att det föreligger hinder mot strafföreläggande endast i vissa fall när den misstänkte också är misstänkt för annan brottslighet. Det innebär att bedömningen av om strafföreläggande kan utfärdas är relativt komplex och påverkas av utomstående faktorer.

Reformbehovet

Av 48 kap. 5 § RB följer bl.a. att strafföreläggande inte får utfärdas om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning. Skälet till denna bestämmelse är att den misstänkte ska få en påföljd för den samlade brottslighet. Denna princip om asperation och gemensamt straff är bl.a. lagfäst i 29 kap. 1 § första stycket BrB som stadgar att straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, ska bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

Principerna vilar på att den misstänkte inte ska få ett strafföreläggande om han eller hon också är misstänkt för annan brottslighet och som på något sätt ska avgöras inom kort och därmed påverka den gemensamma påföljden. Alternativet för åklagaren blir i det fallet att åtala den misstänkte och att saken avgörs i domstol. En berättigad fråga i detta sammanhang är därför om detta är en rimlig ordning.

Problemet med att väcka åtal för ett erkänt och lindrigt brott i domstol är att resurser för åklagare och domstol tas i anspråk. Det innebär också att lagföringen fördröjs i onödan. Rättsväsendet har utmaningar med stora och omfattande brottmål. Det är därför angeläget att använda rättsväsendets begränsade resurser på bästa sätt utan att för den skull urholka rättssäkerheten.

Ett annat argument för att strafföreläggande i större utsträckning ska tillåts vid samtidig brottslighet är att snabb lagföring är särskilt angelägen för personer som är inne i en brottsvåg eller som återfaller i brott. I realiteten fördröjs lagföringen många gånger när en person begår ett flertal brott eller återfaller i brott. Det finns därför skäl att genomföra reformer som minskar tiden för lagföring, också för dem som begår flera brott eller återfaller i brott.

Reformen Ny påföljd efter tidigare dom (prop. 2015/16:151) trädde i kraft den 1 juli 2016 och innebar en tydligare skiljelinje mellan återfall i brott och nyupptäckt brottslighet. Det finns således numera en principiell skillnad mellan brott begångna före en tidigare dom (nyupptäckt brottslighet) och brott begångna efter en tidigare dom men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (ny brottslighet). Det innebär bl.a. att gemensam straffmätning endast ska tillämpas vid nyupptäckt brottslighet. Reformen medför att snabb lagföring är särskilt angelägen för personer som begår nya brott och återfaller i brott eftersom tidpunkten för lagföringen har betydelse för straffmätningen när en ny påföljd ska bestämmas.

Även om böter i formellt hänseende inte omfattas av regleringen i 34 kap. BrB har den ändå betydelse för synen på nyupptäckt och ny brottslighet. Strafföreläggande med böter omfattas av 34 kap. 1 § första stycket BrB enligt vad som följer av 48 kap. 4 § första stycket RB.

Konsekvensen av den nuvarande regleringen är att strafföreläggande med böter alltid avser ett nytt bötesstraff oavsett om det är fråga om nyupptäckt eller ny brottslighet. Ordningen ligger i linje med huvudregeln i 34 kap. BrB om att varje dom ska leda till en ny påföljd. Något hinder mot att använda strafföreläggande vid återfall finns alltså inte så länge inte också andra brottsmisstankar är uppe till bedömning. Samtidigt hindrar andra brottsmisstankar många gånger att strafföreläggande utfärdas och att åklagaren i stället måste väcka åtal mot den misstänkte. I domstol finns emellertid inga hinder att döma den tilltalade till en påföljd om andra brottsmisstankar också utreds hos polis eller åklagare. Om däremot flera åtal väckts vid samma domstol kan deldom meddelas eller handläggningen delas upp under vissa förutsättningar (se 30 kap. 3 § och 45 kap. 3 § RB). Däremot ska ingen hänsyn tas till att den tilltalade är misstänkt för annan brottslighet.

Regleringen medför att många erkända brott behöver behandlas i domstol men att domstolen, liksom åklagare vid strafföreläggande,

endast har möjlighet att ta ställning till det brott som är föremål för prövning och bestämma en påföljd utifrån den brottsligheten. En befogad fråga är därför varför det är mer ändamålsenligt att domstolen ska bestämma påföljd i en sådan situation än att den misstänkte föreläggs straff av åklagaren. Som tidigare redogjorts för finns det betydande nackdelar med en sådan ordning genom att lagföringen fördröjs, särskilt för de som är mest brottsaktiva och för att domstolarnas resurser används för erkända och lindriga brott.

Den nuvarande ordningen innebär också att ett fullmaktsförfarande enligt 48 kap. 10 § RB eller en motsvarande lösning med ett system med förhandsgodkännande i praktiken försvåras när den misstänkte är misstänkt eller åtalad för annan brottslighet. Hindersbedömningen görs vid utfärdandet av strafföreläggandet och inte när en ev. fullmakt undertecknas. Det gör att det är svårt att på förhand veta om det finns förutsättningar för strafföreläggande eftersom hindret kan uppkomma först efter att fullmakten har upprättats. I försöksverksamheten har detta lett till att fullmakter normalt endast används för personer som har begått enstaka brott och inte för de mest brottsaktiva personerna.

Förslaget

Förslaget innebär att förbudet i 48 kap. 5 § RB att strafföreläggande inte får utfärdas om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning tas bort. Det innebär att annan brottslighet som den misstänkte är misstänkt för inte påverkar förutsättningarna för att utfärda strafföreläggande. Inte heller påverkar redan väckta åtal mot den misstänkte förutsättningarna att utfärda strafföreläggande.

Det blir således möjligt att använda strafföreläggande i fler situationer än i dag. Reformen innebär att principerna om asperation och gemensamt straff inte får fullt genomslag när strafföreläggandeinstitutet används. Det innebär dock inte att den misstänkte genom reformen nödvändigtvis i alla situationer drabbas hårdare påföljdsmässigt. Den nuvarande ordningen att åtal väcks i stället för att strafföreläggande utfärdas innebär inte att domstolen beaktar annan brottslighet vid påföljdsbestämningen.

Samma sak gäller när ett nytt åtal väcks när den misstänkte redan är föremål för åtal. Om åtalen inte handläggs gemensamt innebär det inte att domstolen dömer till en gemensam påföljd. I avsnitt 6.4 finns ett förslag om en reform av bestämmelserna om uppdelad handläggning och deldom. Förslaget innebär att det i större utsträckning än i dag ska vara möjligt att dela upp åtal och handläggningen i domstol. Det innebär att det ur påföljdshänseende inte behöver vara någon skillnad mellan åtal och strafföreläggande.

När det gäller strafförelägganden med villkorlig dom krävs i dag att det är uppenbart att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Med förslaget i avsnitt 5.6.3 föreslås att det endast behöver vara sannolikt att rätten skulle döma till en sådan påföljd. Vid flerfaldig brottslighet eller återfall i brott med straffvärde på fängelsenivå kommer möjligheten för en villkorlig dom naturligt vara mindre. Det finns ingenting som hindrar att ett sådant strafföreläggande används vid misstanke eller åtal om annan brottslighet eller om den misstänkte tidigare t.ex. begått bötesbrott. Det avgörande är vilken bedömning åklagaren gör av påföljdsvalet.

Det finns en koppling mellan återfall i brott och lagföring genom strafföreläggande. I avsnitt 5.4.2 redogörs för statistiken om förekomsten av strafföreläggande för olika typer av brott med en jämförelse med andel återfall i dessa brottstyper. Strafföreläggande är mindre vanligt för brottstyper där återfall förekommer mer frekvent. Reformen förväntas därför blir ett effektivare verktyg att snabbt lagföra brottsaktiva personer.

En möjlighet att utfärda strafföreläggande för brottsaktiva personer kan tänkas leda till situationer där åklagaren behöver göra en handläggningsmässig avvägning mellan olika alternativ. Det kan i vissa situationer framstå som olämpligt att då utfärda strafföreläggande.

5.6.2. Ny möjlighet till förhandsgodkännande av strafföreläggande i stället för fullmaktsförfarande

Förslag: En ny möjlighet att förhandsgodkänna ett strafföreläg-

gande införs och ersätter samtidigt det nuvarande fullmaktsförfarandet. Ett förhandsgodkännande får återkallas av den misstänkte innan åklagaren har utfärdat strafföreläggandet. Strafföreläggandet anses godkänt när det har utfärdats.

Om den misstänkte godkänner ett strafföreläggande på förhand får förundersökningen avslutas utan underrättelse enligt 23 kap. 18 a § första stycket RB.

På förordningsnivå regleras att förhandsgodkännande endast får upprättas efter beslut av åklagare eller den som är behörig att leda förundersökning för brottet. Ett förhandsgodkännande får inte heller upprättas om den misstänkte är under 18 år.

Nuvarande ordning

Strafföreläggande som inte avser villkorlig dom kan enligt 48 kap. 10 § RB godkännas genom ombud om denne ger in fullmakt till åklagaren. Om sådan fullmakt getts in kan ombudet också ta emot handlingar på den misstänktes vägnar. I samma bestämmelse finns också krav på att brottet och uppgifter om det ska anges tillsammans med den högsta bötespåföljden, särskilda rättsverkan och enskilda anspråket som den misstänkte är villig att betala.

I avsnitt 5.2.3 finns en historisk bakgrund till införandet av möjligheten att godkänna strafföreläggande genom ombud.

I 3 § strafföreläggandekungörelsen stadgas att polisman eller annan som håller förhör med den misstänkte inte får föreslå denne att utfärda en fullmakt, utan att den misstänkte har erkänt brottet och det finns särskild anledning att anta att saken inte eller bara med svårighet kan avgöras genom strafföreläggande om fullmakt inte utfärdas. I praktiken innebär det att fullmaktsförfarande används främst för tillfälliga besökare utan hemvist i Sverige som t.ex. misstänks för tull- eller smugglingsförseelser.

I försöksverksamheten Snabbare lagföring har ett undantag gjorts för det sistnämnda kravet i 5 § förordningen (2017:1028) om en försöksverksamhet med snabbare handläggning av brott. Det innebär att fullmaktsförfarande kan användas i de situationer när den misstänkte erkänner gärningen och det i övrigt inte finns hinder mot strafföreläggande. Fullmaktsförfarandet har använts inledningsvis för fem brottstyper, ringa stöld, brott mot knivlagen, ringa narkotikabrott genom eget bruk, alkoholrattfylleri och olovlig körning. Efterhand har fler brottstyper tillkommit. En stor skillnad i försöksverksamheten är att fullmaktsförfarandet används utan initial medverkan från åklagare. I stället har polisiära jourhavande förundersöknings-

ledare administrerat arbetet med fullmaktsförfarandet. Däremot har förfarandet använts efter regelbunden samverkan och återkoppling mellan polis och åklagare.

Reformbehovet

I försöksverksamheten har fullmaktsförfarandet använts på ett mer rutinartat sätt än i den vanliga verksamheten och det har visat sig vara ett snabbt, effektivt och rättssäkert sätt att lagföra erkända bötesbrott. I JK:s granskning av försöksverksamheten konstaterades att användandet av strafföreläggande med fullmaktsförfarande framstod som en mycket väl fungerande del av snabbförfarandet (se bilaga 3 angående JK:s yttrande om strafföreläggandefullmakter i försöksverksamheten).

Tillvägagångssättet har möjliggjort att den misstänktes medverkan har säkrats direkt på brottsplatsen eller i samband med förhör eller kontakt med polisen. Fördelen har framför allt bestått av att den misstänkte har kunnat erkänna direkt och underteckna en fullmakt utan att hans och hennes medverkan behövts längre fram i processen.

En del av förfarandet består av att den tänka påföljden och övriga följder av brottet klargörs och presenteras för den misstänkte. Det har därför varit lättare för den misstänkte att redan i inledningsskedet överblicka valmöjligheterna och godta en ev. påföljd. Utanför försöksverksamheten uppkommer påföljdsfrågan först i slutskedet, t.ex. när strafföreläggande utfärdas eller när brottmålsprocessen i domstol inleds. Fullmaktsförfarandet har därför i stor utsträckning bidragit till en tydlighet av påföljdsfrågan för den misstänkte.

En annan fördel med fullmaktsförfarandet är att förundersökningen och brottsutredningen redan från början kan inriktas på att den misstänkte erkänner brottet. Det gör att utredningen kan bedrivas mer rationellt och på ett effektivt sätt. I andra fall måste utredningen täcka upp bevisfrågor eller utredningsåtgärder trots att den misstänkte erkänner eller gör vissa medgivanden eftersom inställningen till brottet kan ändras under processens gång. Erkända och förnekade brott har därför i stort sett utretts och handlagts på samma sätt.

Strafföreläggande är ett institut som bidrar till rättsväsendets möjlighet att på ett snabbt, effektivt och rättssäkert sätt lagföra lindriga brott. Genom fullmaktsförfarande kan lagföringsprocessen många

gånger göras ännu mer rationell. Bakgrunden till fullmaktsförfarandet är en historisk koppling till möjligheten att utfärda en rättegångsfullmakt i brottmål. Innan strafföreläggandeinstitutet infördes användes många gånger rättegångsfullmakter för att lagföra personer i domstol genom att den misstänkte utfärdade en rättegångsfullmakt till polisen.

Ett fullmaktsförfarande för strafföreläggande är i vissa avseenden en ologisk lösning eftersom det inte handlar om ett reellt förtroendeuppdrag till en fullmäktig utan utgör i själva verket en juridisk konstruktion i syfte att lagföra den misstänkte genom strafföreläggande utan hans eller hennes fortsatta medverkan. Det är alltså inte fråga om att utse ett ombud som ska tillvarata huvudmannens intressen. För den misstänkte kan det många gånger också finnas en pedagogisk svårighet att förstå varför en fullmakt ska lämnas och varför den ska lämnas till polisen. Polisen har i det sammanhanget inte någon reell lojalitetsplikt i relation till den misstänkte. Det kan också principiellt sättas i fråga om det är godtagbart att polisen ska agera ombud för den misstänkte. Som framhållits i direktiven till utredningen framstår därför ett förhandsgodkännande av strafföreläggande som ett bättre och principiellt riktigare alternativ. Det ökar tydligheten med vad institutet egentligen försöker åstadkomma, dvs. en möjlighet för den misstänkte att på förhand godta ett strafföreläggande innan ett sådant har utfärdats av åklagare. Med en sådan ordning finns det inte heller skäl att låta ett ombud administrera godkännanden till åklagaren.

Figur 5.4 Fullmaktsförfarandet enligt 48 kap. 10 § RB

Anmärkning: I försöksverksamheten har det sista steget tagits bort. Den misstänkte ska i stället underrättas direkt av åklagaren om att ett strafföreläggande har godkänts med stöd av en fullmakt.

I den nuvarande lagstiftningen finns ingen begränsning av möjligheten att utfärda fullmakt för att godkänna ett strafföreläggande; detta finns endast i strafföreläggandekungörelsen (1970:60). När fullmaktsinstitutet för strafföreläggande infördes i RB förutsattes dock att användandet av fullmaktsförfarandet skulle bli begränsat (prop. 1968:82 s. 64). I försöksverksamheten har dock förfarandet visat sig effektivt

Den misstänkte ger polisen en fullmakt

Fullmakt lämnas till åklagaren

Strafföreläggande utfärdas och lämnas till polisen som ombud att godkänna

Polisen som ombud godkänner strafföreläggandet

Polisen underrättas om att strafföreläggandet är godkänt

Den misstänkte underrättas av polisen

Polis

Åklagare

Polis Åklagare

Polis

Misstänkt

och framgångsrikt. Det har därmed banat vägen för en bredare och mer generell tillämpning.

En uppdelning mellan polisens och åklagarens verksamhet fyller en viktig funktion också när det gäller fullmaktsförfarandet i försöksverksamheten. Åklagaren har fungerat som en garant för rättssäkerheten. Ett strafföreläggande utfärdas först efter att utredningen granskats av åklagare. Det har därför varit möjligt att fånga upp brister eller problem i verksamheten. En brist har i vissa fall varit att den misstänkte säger sig erkänna gärningen men att det vid granskning av förhörsuppgifterna visat sig inte vara fråga om ett fullt erkännande i t.ex. uppsåtsfrågan. Med åklagaren som självständig och separat funktion kan rättssäkerheten upprätthållas och förutsättningarna för riktiga lagföringar säkras. De misstag som gjorts har också med den arbetsmetod och samverkansmodell som använts i försöksverksamheten fångats upp och lett till förbättringar i verksamheten. Återkoppling mellan polis och åklagare har bestått av att polisen fått reda på när det funnits brister i utredningen eller i fullmaktsförfarandet.

I en reform med förhandsgodkännande av strafföreläggande är det rimligt att steget nu tas för att göra denna lagföringsmetod generell och inte begränsa den till vissa situationer. Förhandsgodkännande kan därmed fylla en viktig och central roll för lagföring av lindriga brott.

En nackdel med vanliga strafförelägganden är att frågan uppkommer i ett sent skede när förundersökningen redan är avslutad. Förutom att resurser använts för att genomföra en fullständig och heltäckande förundersökning har ofta den misstänktes intresse av att medverka avtagit. I avsnitt 5.4.6 redogörs för andelen godkända straffförelägganden. Under 2019 uppgick antalet inte godkända strafförelägganden till nästan 12 000. Det är en inte obetydlig mängd och som leder till en belastning för rättsväsendet. Förutom att åtal behöver väckas har också lagföringsprocessen försenats utan någon motsvarande vinst i något annat hänseende.

Ett skäl till att antalet strafförelägganden över tid har minskat har lyfts fram i Brås Kortanalys 4/2016 – Användning av bötesstraff. Förklaringen är att det blivit enklare att lagföra personer i domstol och att tidsåtgången och arbetsinsatsen för att använda strafföreläggande varit för omfattande.

I avsnitt 5.4.1 redogörs för utvecklingen av att andelen strafförelägganden går ner samtidigt som andelen bötesdomar går uppåt. En förklaring till att vissa inte medverkar till strafföreläggande är att motivationen avtar med tiden. Det krävs också en aktiv åtgärd från den misstänkte för att godkänna ett strafföreläggande. Det kan många gånger kanske vara mer tilltalande att låta saken bero.

Ett system med förhandsgodkännande förväntas inte bli ett heltäckande system utan en del av en helhet av flera sätt att under lagföringsprocessens gång erkänna och godta en påföljd. Förhandsgodkännande har framför allt ett syfte att fylla i de mer rutinbetonade och mer lättbedömda ärendena. Det gör att många ärenden kan leda till lagföring på ett snabbt och effektivt sätt.

Förslaget

Förhandsgodkännande i stället för ett fullmaktsförfarande

Det föreslås att det ska vara möjligt för den misstänkte att på förhand godkänna ett strafföreläggande. Syftet är att förenkla systemet genom att ta bort kravet på att ett ombud godkänner föreläggandet på den misstänktes vägnar. Det innebär att ett strafföreläggande ska kunna utfärdas och betraktas som godkänt kort efter att den misstänkte har lämnat ett förhandsgodkännande.

Godkännandet ska vara skriftligt. Med skriftligt menas i detta avseende att det, förutom att använda papper och penna, också ska vara möjligt att lämna ett godkännande elektroniskt. Möjligheterna att lämna ett förhandsgodkännande för strafföreläggande elektroniskt behandlas i avsnitt 5.6.6.

De uppgifter som anges i ett förhandsgodkännande ska i tillämpliga delar vara desamma som i dag ska anges i en fullmakt, dvs. uppgift om brottet med en beskrivning av brottets art, tiden och platsen för brottet samt uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta. Precis som tidigare utgör förhandsgodkännandet den yttersta ramen för vad som kan ligga till grund för strafföreläggandet. Syftet med att ange bötesbeloppet och övriga delar som särskild rättsverkan och enskilt anspråk är att det ska vara möjligt för den misstänkte att överblicka konsekvenserna av sitt förhandsgodkännande (jfr NJA II 1968 s. 760). Som i dag krävs uppgift om brottet och dess art.

Det är dock inte nödvändigt att beskriva brottet på samma sätt som i t.ex. en gärningsbeskrivning i ett åtal utan brottet kan beskrivas mer summariskt. Det får emellertid inte råda någon tvekan om vilken gärning den misstänkte erkänner eller vad erkännandet omfattar.

I den nuvarande ordningen med fullmakt för strafföreläggande utfärdas först strafföreläggandet och tillställs ombudet varefter det blir godkänt. Det träder i kraft när åklagaren eller, den som för åklagarens räkning, tar emot godkännandet. En annan möjlighet är att ett straffföreläggande kan godkännas genom betalning vilket inte är aktuellt i ett fullmaktsförfarande, även om betalning i vissa fall kan deponeras i förskott av den misstänkte. Enligt den föreslagna ordningen med förhandsgodkännande ska ett strafföreläggande utfärdas efter att åklagaren tagit emot förhandsgodkännandet. Strafföreläggandet utfärdas därför med stöd av förhandsgodkännandet. Några ytterligare åtgärder för att den misstänkte eller någon annan att vidta finns inte. Ett sådant strafföreläggande ska därför anses som godkänt enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB när det har utfärdats. Det gäller dock endast om strafföreläggandet utfärdas med stöd av förhandsgodkännandet. Om åklagaren av någon anledning inte godtar förhandsgodkännandet och utfärdar ett strafföreläggande med ett annat innehåll ska det givetvis inte anses som godkänt när det har utfärdats.

Figur 5.5 Föreslagen ordning med förhandsgodkännande

Den föreslagna ordningen med förhandsgodkännande är enklare att förstå i jämförelse med fullmaktsförfarandet och minskar också administrationen för polis och åklagare.

Ett förhandsgodkännande är på samma sätt som en fullmakt inte bindande får åklagaren. Åklagaren är därmed fri att vidta en annan åtgärd än att utfärda ett strafföreläggande med stöd av förhandsgod-

Den misstänkte lämnar ett förhandsgodkännande till polisen

Förhandsgodkännandet lämnas till åklagaren

Strafföreläggandet utfärdas och godkänts direkt med stöd av förhandsgodkännandet och den misstänkte underrättas

Polis

Åklagare

Misstänkt

kännandet. Det kan t.ex. finnas skäl att betrakta gärningen som mer allvarlig än vad som bedömts tidigare.

En annan sak är att ett förhandsgodkännande inte bör upprättas om det framstår som oklart eller tveksamt om det finns förutsättningar för att utfärda strafföreläggande. Det är inte rimligt att den misstänkte ska ges sken av att han eller hon kommer lagföras i enlighet med förhandsgodkännandet om det inte finns förutsättningar för det. Det får därför förutsättas att institutet i första hand används i mer rutinbetonade sammanhang. I försöksverksamheten har dock fullmakter kunnat anpassas efter lokala förutsättningar efter samverkan med åklagare. Ingenting hindrar att förhandsgodkännanden används i sammanhang som är mer komplicerade om de upprättas i dialog med eller efter samverkan med åklagare.

I dag utformas fullmakter enligt 48 kap. 10 § RB på ett sätt som både möjliggör för ombudet att godta strafföreläggande och företräda den misstänkte i brottmålsrättegången. Förslaget innebär att fullmaktskonstruktionen avskaffas. Ett förhandsgodkännande kan därför inte ligga till grund för lagföring i domstol. Ingenting hindrar emellertid att även framöver upprätta rättegångsfullmakter för att möjliggöra lagföring av personer med hemvist utanför Sverige i enlighet med bestämmelserna i 12 kap. RB. Detta gäller oaktat om den misstänkte lämnat ett förhandsgodkännande eller inte. Det föreslås att regleringen i 3 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) framöver endast ska omfatta rättegångsfullmakter.

Formen för ett förhandsgodkännande

Enligt den nuvarande ordningen med fullmakter krävs att den undertecknas med papper och penna av den misstänkte och lämnas till åklagaren. Sedan den 1 januari 2021 gäller inte längre kravet på att fullmakten måste lämnas i original utan kan i stället lämnas i kopia till åklagaren (se prop. 2019/20:189 s. 4749).

I den nya ordningen ska det fortfarande vara möjligt att lämna förhandsgodkännandet skriftligen, dvs. på papper med penna. Något original behöver, på samma sätt som i dag, inte lämnas till åklagaren. Det ska också vara möjligt att lämna ett förhandsgodkännande elektroniskt med hjälp av en elektronisk underskrift (se vidare avsnitt 5.6.6).

Ett strafföreläggande ska, med utgångspunkt att också övriga förutsättningar är uppfyllda, utfärdas så snart som förhandsgodkännandet har lämnats av den misstänkte och handlagts av åklagare.

Möjlighet att återkalla ett förhandsgodkännande

I dag finns inte någon uttrycklig bestämmelse som reglerar den misstänktes möjlighet att återkalla en fullmakt för strafföreläggande. Av de allmänna bestämmelserna om rättegångsfullmakt följer dock enligt 12 kap. 18 § RB att en fullmakt kan återkallas av en part när som helst och att en återkallelse blir giltig först när information om det når rätten. I realiteten betyder det att en fullmakt för strafföreläggande kan återkallas fram till att strafföreläggandet har godkänts.

Ett förhandsgodkännande ska, på samma sätt som en fullmakt, inte vara bindande för åklagaren. Det är därför rimligt att den misstänkte inte heller ska vara bunden innan åklagaren har utfärdat föreläggandet. I dag är det ovanligt att en fullmakt återkallas och det förväntas framöver också vara sällsynt att den misstänkte vill återkalla ett förhandsgodkännande. Det bygger på att den misstänktes förhandsgodkännande är frivilligt och att den misstänkte inte utsätts för tvång eller press att lämna ett godkännande. Precis som gäller för föreläggande av ordningsbot enligt 48 kap. 16 § andra stycket RB kan den misstänkte i vissa fall vara i behov av rådrum. Om den misstänkte är påtagligt berusad eller av någon annan anledning har svårt att ta till sig vad ett förhandsgodkännande innebär ska stor försiktighet iakttas (jfr bl.a. NJA 1970 s. 472).

En uttrycklig bestämmelse som reglerar den misstänktes möjlighet att återkalla ett godkännande bör därför införas. Ett förhandsgodkännande ska kunna återkallas fram till dess att strafföreläggandet har utfärdats. En återkallelse ska tillställas åklagaren.

Ingen slutunderrättelse vid förhandsgodkännande

Det föreslås att det införs en bestämmelse som innebär att om den misstänkte godkänner ett strafföreläggande på förhand får förundersökningen avslutas utan underrättelse enligt 23 kap. 18 a § första stycket RB. När en förundersökning avslutas har den misstänkte och dennes försvarare normalt enligt 23 kap. 18 a § första stycket RB rätt

att ta del av utredningen och ska underrättas om detta och om att de har rätt att begära att förundersökningen kompletteras. Bestämmelsen syftar inte till att begränsa den misstänktes insynsrätt utan innebär endast att den misstänkte inte behöver underrättas särskilt om att förundersökningen avslutas.

När den misstänkte godkänner ett strafföreläggande på förhand finns inget skäl för denne att också bli underrättad om att förundersökningen är färdigställd. I dag kan den misstänkte ofta bli slutunderrättad direkt i samband med att denne undertecknar en strafföreläggandefullmakt. I vissa fall är det dock nödvändigt att t.ex. vidta en ytterligare utredningsåtgärd eller att sammanställa eller färdigställa dokumentationen om brottet. Eftersom den misstänkte har överlämnat en fullmakt behövs dock inte någon ytterligare medverkan från denne. Den misstänkte saknar också ett reellt intresse av att bli slutunderrättad eftersom denne underkastat sig ansvar för brottet. Syftet med en slutunderrättelse är i första hand att undvika obefogade åtal (jfr prop. 1969:114 s. 38 och JO 1956 s. 86). Det är därför rimligt att ett strafföreläggande ska kunna utfärdas efter att den misstänkte har lämnat ett förhandsgodkännande utan att den misstänkte dessförinnan ska behöva slutunderrättas.

Behörighetsregler

Det ska krävas att ett förhandsgodkännande endast får upprättas efter beslut av åklagaren eller den som är behörig att leda förundersökning för brottet. Det innebär normalt att en polisiär förundersökningsledare beslutar om förfarandet när Polismyndigheten leder förundersökningen. Om en förundersökning inte genomförs, t.ex. med stöd av bestämmelserna enligt 23 kap. 3 § tredje stycket eller 23 kap. 22 § RB krävs beslut av den som hade varit behörig att leda förundersökningen för brottet. Ett förhandsgodkännande ska dock alltid få upprättas efter beslut av åklagare.

Bedömningen av skuld- och påföljdsfrågan är t.ex. särskilt utmanande för en tjänsteman utan juristutbildning. En lyckad lösning i försöksverksamheten för att upprätthålla kvalitets- och rättssäkerhetsarbetet har varit regelbunden samverkan mellan de befattningshavare som handlägger frågor om strafföreläggandefullmakter och åklagare samt regelbunden utbildning och fortbildning för polispersonal. Re-

spektive brottsutredande myndighet kan internt reglera sina befattningshavares arbetsuppgifter. Det förutsätts att de som handlägger frågor om förhandsgodkännande har tillräckliga kunskaper och erfarenheter.

Det föreslås att det införs en bestämmelse i strafföreläggandekungörelsen (1970:60) om att ett förhandsgodkännande endast får upprättas efter beslut av åklagare eller den som enligt 23 kap. 3 § första stycket RB är behörig att leda förundersökning för brottet.

Det föreslås också att det på samma sätt införs en bestämmelse om att förhandsgodkännande inte får upprättas om den misstänkte är under 18 år.

5.6.3. Strafföreläggande med villkorlig dom ska kunna användas i flera fall än i dag

Förslag: Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter

ska få föreläggas genom strafföreläggande i fall det är sannolikt att rätten skulle döma till sådan påföljd.

Strafföreläggande med villkorlig dom ska i större utsträckning likställas med strafföreläggande med böter. Kravet på personligt sammanträffande tas bort.

Nuvarande ordning

Av 48 kap. 4 § andra stycket RB följer att villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Det framgår dock att detta inte gäller för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Med uppenbarhetskravet ska ansvarsbedömningen i regel vara okomplicerad och påföljdvalet ofta helt förutsebart (se bet. 1996/97:JuU4). Med hänsyn till att 34 kap. 1 § första stycket BrB ska vara tillämpligt kan det aldrig vara uppenbart att påföljden bestäms till villkorlig dom under pågående verkställighet av en tidigare dom på fängelse eller skyddstillsyn eller under löpande prövotid för villkorlig dom (se prop. 1996/97:8 s. 17).

Sedan 2016 gäller nya bestämmelser om sammanträffande av påföljd enligt 34 kap. BrB. Reformen innebär att det finns en större restriktivitet för att undanröja en tidigare påföljd, t.ex. villkorlig dom än vad som gällde tidigare. En uppfattning har varit att ett strafföreläggande med villkorlig dom inte kunnat undanröjas enligt bestämmelserna i 34 kap. BrB (se Borgeke m.fl., Att bestämma påföljd för brott, 2 u, s. 466–467).

Villkorlig dom används som påföljd i stället för fängelse och får användas enligt 27 kap. 1 § BrB om påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Enligt 30 kap. 4 § BrB ska rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Vid val av påföljd ska rätten enligt 30 kap. 7 § första stycket BrB som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Av paragrafens andra stycke framgår att rätten såsom särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse kan beakta, om den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. Av 30 kap. 8 § BrB följer att villkorlig dom ska förenas med dagsböter, om inte ett bötesstraff med hänsyn till skyldighet att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter.

Högsta domstolen har bl.a. i rättsfallen NJA 2000 s. 314 och NJA 2008 s. 359 klargjort att villkorlig dom endast är utesluten i de fall då det finns särskild anledning att befara att den dömde kan komma att återfalla i brott. Det har med åren blivit tydligare i vilka situationer som villkorlig dom kan användas. Som utgångspunkt kan villkorlig dom användas för första- eller engångshändelser av brottslighet som har ett begränsat straff- eller artvärde, dvs. när skälen för fängelse inte är särskilt starka. Som typexempel kan nämnas t.ex. tillgreppsbrott och andra förmögenhetsbrott av personer som är ostraffade.

I förarbetena till när möjligheten till strafföreläggande med villkorlig dom infördes uttalades att det kan finnas ett värde i att den misstänkte möter en myndighetsperson i samband med lagföringen för att inskärpa allvaret i samhällets reaktion och att det genom ett personligt sammanträffande med en representant för rättsväsendet skulle öka respekten för avgörandet och rättssystemet (se prop. 1996/97:8 s. 13). Detta har dock inte kommit till uttryck i själva lagtexten (se

också bet. 1996/97:JuU4). I stället följer av 3 § första stycket förordningen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål att om åklagare enligt 48 kap. 4 § RB har utfärdat ett strafföreläggande som avser villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter, bör åklagaren underrätta den misstänkte om beslutet vid ett personligt sammanträffande. För personer mellan 18 och 21 år gäller i stället ett absolut krav på ett personligt sammanträffande enligt 1 § andra stycket förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Som tidigare redogjorts för kan strafföreläggande med villkorlig dom enligt 48 kap. 4 § andra stycket RB inte utfärdas för personer under 18 år.

Reformbehovet

Möjligheten att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom har funnits i över 20 år men tillämpas inte i den omfattning som varit möjlig eller avsedd. Beredningen för rättsväsendets utveckling föreslog redan 2003 en reform på området (se avsnitt 5.2.6 och SOU 2003:74). I avsnitt 5.4.4 finns mer utförlig statistik om strafföreläggande med villkorlig dom. Antalet sådana har ökat från drygt 1 000 st. år 2000 till drygt 2 000 st. år 2019. Det utgör cirka en fjärdedel av samtliga villkorliga domar.

De brottstyper som är mest förekommande är framför allt bokföringsbrott och stöld. Bokföringsbrott handläggs av Ekobrottsmyndigheten som har en annan förmåga genom sin organisation att ha en blandning av polispersonal och åklagare i myndigheten. Det gör det möjligt att på ett annat sätt än inom övriga delar av åklagarväsendet sammanträffa personligen med den misstänkte i samband med t.ex. förhör under förundersökningen eller slutdelgivning.

När det gäller stöld är en förekommande situation att sådana strafförelägganden utfärdas för tillfälligt besökande personer som saknas hemvist i Sverige och som är anhållna på grund av flyktfara. Dessa personer är genom sitt frihetsberövande av naturliga skäl mer tillgängliga för ett personligt sammanträffande med åklagaren än andra personer. I vissa fall tillämpas under jourtid också en rutin med kontakt mellan den misstänkte och åklagaren per telefon. Under Coronaviruspandemin har det också funnits ytterligare skäl att använda telefon eller videosamtal i dessa sammanhang. En fördel med förfarandet

är att ett fortsatt frihetsberövande kan undvikas och förkortas med strafföreläggandeinstitutet. En svaghet är å andra sidan att den misstänkte kan känna sig pressad att godkänna ett strafföreläggande för att bli frisläppt. Det är därför viktigt att vidta åtgärder för att värna rättssäkerheten i dessa situationer. Ett alternativ är att använda tillgänglighetsdelgivning för att säkra möjligheterna till lagföring. Detta resonemang utvecklas i avsnitt 3.4.3.

Inte längre krav på personligt sammanträffande

Strafföreläggande med villkorlig dom är relativt ovanligt. För tillgreppsbrott förekommer sådana strafförelägganden i stor utsträckning när den misstänkte är frihetsberövad. I mer rutinbetonade ärenden är det dock mer ovanligt. Institutet används också ofta vid ekonomisk brottslighet i Ekobrottsmyndighetens verksamhet. En anledning till att strafföreläggande med villkorlig dom inte används i så stor utsträckning är att det är resurs- och tidskrävande att hålla personliga sammanträffande med den misstänkte. Som också framhållits i avsnitt 5.4.1 används inte strafföreläggande med böter i den utsträckning som är möjlig eftersom det är mer arbetsbesparande att i stället väcka åtal. En svaghet med systemet är att det är svårt att på förhand att veta om den misstänkte är villig att godta ett föreläggande. En erfarenhet från åklagarnas verksamhet tycks också peka på att många undviker att komma på de möten som åklagarna kallar till. Om frågan i stället avgörs i domstol måste domstolen i och för sig hålla huvudförhandling men kan avgöra saken i den tilltalades utevaro. Det finns dock ett förslag om att tingsrätten ska kunna döma till villkorlig dom utan huvudförhandling (se Ju2020/04230). Reformen föreslås träda i kraft redan under 2021. Det är därför svårt att motivera en rutin med ett personligt sammanträffande vid beslut om strafföreläggande. Syftet bakom ordningen var bl.a. att inskärpa allvaret i samhällets reaktion och öka respekten för avgörandet och rättssystemet (se prop. 1996/97:8 s. 13). Det kan ifrågasättas om detta skäl väger lika tungt i dag. Eftersom domstolen kan avgöra ansvarsfrågan i den tilltalades utevaro är det svårt att motivera varför kravet behöver vara annorlunda vid ett strafföreläggande. Det kan också tänkas att allvaret av en villkorlig dom lika väl kan förmedlas på ett annat sätt än vid ett personligt möte. En erfarenhet från åklagarhåll är bl.a. att de misstänkta i

stor utsträckning redan förstår innebörden av påföljden och i stället har frågor om andra saker, t.ex. hur bötesstraffet ska betalas.

Det föreslås att kravet på personligt sammanträffande tas bort. Med tydlig information i det skriftliga förfarandet kan allvaret av påföljden, på samma sätt som i dag sker i domstolen, inskärpas. Ingenting hindrar åklagaren från att vara tillgänglig för besök eller besvara frågor från den misstänkte på annat sätt.

För personer under 21 år finns därutöver en kompletterande bestämmelse i 1 § förordningen (1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Det föreslås att kravet på personligt sammanträffande i dessa fall också tas bort eftersom det saknas skäl att särbehandla lagöverträdare över 18 år.

Det föreslås ingen ändring av förbudet av strafföreläggande med villkorlig dom för lagöverträdare under 18 år eller när det finns skäl att förena den villkorliga domen med samhällstjänst.

Sannolikt i stället för uppenbart att påföljden blir villkorlig dom

Kravet i dag för att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom är mycket högt ställt då det krävs att det ska vara uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Det finns fortfarande skäl att behålla ett högt krav på trolighet för att påföljden ska bli villkorlig dom. Det finns, som uttalats i tidigare lagstiftningsärende, skäl att förbehålla institutet till situationer där påföljdsbedömningen är enkel och förutsägbar. Kravet på uppenbarhet kan många gånger utesluta att straffföreläggande med villkorlig dom används när det är påkallat.

Rent kriminalpolitiskt finns det skäl att lagföra personer som begått brott med ett straffvärde på fängelsenivå så fort som möjligt eftersom en lagföring innebär att ett nytt brott efter lagföringen betraktas som ett återfall. En snabb lagföring av villkorliga domar innebär att prövotiden och kravet på skötsamhet av den lagförde inträder tidigare. Eftersom villkorlig dom enligt praxis endast är utesluten i de fall då det finns särskild anledning att befara att den dömde kan komma att återfalla har det blivit en vanligare påföljd för de personer som också till viss del riskerar att återfalla i brott.

Det föreslås att kravet på att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom ändras i fråga om uppenbarhetsrekvisitet. Det ska inte längre krävas att det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan

påföljd. I stället föreslås en ordning som innebär att det ska vara

sannolikt att rätten skulle döma till villkorlig dom. Med en lydelse

som innebär att det ska vara sannolikt ställs kravet fortfarande högt. Det ska dock vara möjligt att utfärda strafföreläggande med villkorlig dom i fler fall än som är möjligt i dag. Som exempel kan nämnas när påföljden för ett begånget brott inte kan stanna vid böter men skälen för fängelse är inte särskilt starka. Om personen är straffad sedan tidigare men brottsligheten ligger långt tillbaka i tiden ska det vara möjligt att ändå överväga ett strafföreläggande med villkorlig dom. Ett annat exempel är när ett begånget brott endast med viss styrka talar för fängelse, t.ex. lindriga eller särpräglade former av grovt rattfylleri, vapenbrott, narkotikabrott, bokföringsbrott och skattebrott. Det kan också finnas situationer med andra tänkbara påföljdsalternativ men där villkorlig dom framstår som den mest sannolika. Den föreslagna reformen innebär endast en marginell reduktion av kravet men möjliggör i högre utsträckning lagföring med strafföreläggande i enkla och okomplicerade fall. Liksom tidigare gäller att brottslighetens art eller straffvärde eller gärningspersonens återfall i brott i vissa fall hindrar användandet av villkorlig dom.

5.6.4. Strafföreläggande ska kunna utfärdas samtidigt med ett villkorat åtalsbeslut

Förslag: Strafföreläggande ska kunna utfärdas samtidigt med ett

villkorat åtalsbeslut. Åtalsbeslutet ska verkställas om den misstänkte inte godkänner strafföreläggandet inom den fastställda tiden. Åtalsbeslutet ska kunna ändras om det inträffar nya omständigheter. Om föreläggandet inte godkänns ska åklagarens åtalsbeslut verkställas genom att stämning eller stämningsansökan ges in till rätten utan något ytterligare beslut.

Den misstänkte ska få en kopia på stämningen eller stämningsansökan samtidigt som strafföreläggandet sänds eller lämnas till honom eller henne.

Nuvarande ordning

Frågan om strafföreläggande uppkommer när förundersökningen är på väg att avslutas och den, om Polismyndigheten har lett den, redovisas till åklagare för åtalsbeslut. Om åklagaren väljer att utfärda strafföreläggande avvaktas åtalsfrågan till dess frågan om strafföreläggande är avgjord. Ett strafföreläggande kan godkännas av den misstänkte fram till dess att åklagaren enligt 48 kap. 12 § RB utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt strafföreläggande, har beslutat att inte väcka åtal för brottet eller beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning. Det innebär att strafföreläggande utfärdas och godkänns före åtalsbeslutet.

Figur 5.6 Nuvarande ordning av strafföreläggande

Uppdelad handläggning mellan strafföreläggande och åtalsbeslut

Frågan om strafföreläggande och åklagarens beslut om att väcka åtal är i dag tydligt uppdelad i en konsekutiv process. Bedömningen vid beslut att utfärda strafföreläggande eller väcka åtal mot den misstänkte är i stort sett densamma. När strafföreläggande utfärdas gör åklagaren därutöver också en bedömning av sannolikheten av att den misstänkte ska godkänna föreläggandet. Strafföreläggande kan inte utfärdas om det inte heller finns förutsättningar att väcka åtal.

Åtal

Strafföreläggande

Utfärdande av strafföreläggande

Åtal väcks

Strafföreläggandet kan inte godkännas när stämningsansökan har utfärdats.

SF

Åtal

Den misstänkte får strafföreläggande och möjlighet att godkänna det innan åtal väcks.

Godkännandefrist

Figur 5.7 Nuvarande ordning av åtalsbeslut och väckande av åtal

Åklagarens handläggning av åtal

När åklagaren beslutar att väcka åtal består detta i praktiken av två delar. Åklagarens handläggningsbeslut om att väcka åtal är ett ensidigt beslut. Beslutet innebär att åklagaren sedan verkställer beslutet genom att ge in den stämningsansökan som upprättats till domstolen. Detta sker i dag normalt sett samtidigt. Åtal anses väckt enligt 45 kap. 1 § RB när åklagarens stämningsansökan kommer in till rätten.

Stämning och stämningsansökan

I texten nedan används endast begreppet stämningsansökan i stället för stämning och stämningsansökan trots att förslaget avser både stämning och stämningsansökan. Skälet till det är att åklagarutfärdad stämning enligt 45 kap. 1 § andra stycket RB är så ovanligt att det i praktiken kan bortses ifrån.

Reformbehovet

När strafföreläggande utfärdas avvaktas åtalsbeslutet i avvaktan på ett ev. godkännande. Det innebär att åtalsbeslutet och i förlängningen också att lagföringen fördröjs om strafföreläggandet inte godkänns. Det är alltså inte möjligt att åtala den misstänkte och samtidigt utfärda ett strafföreläggande för godkännande.

I avsnitt 5.4.6 redogörs för att cirka 25 procent av de utfärdade strafföreläggandena aldrig godkänns. För 2019 motsvarade detta knappt 12 000 strafförelägganden. Det kan finnas flera orsaker till

Åtal

Åtal väcks

Åtal anses väckt först när stämningsansökan kommit in till domstolen

Åtal

Åklagarens handläggningsbeslut om att väcka åtal

Åklagaren upprättar stämningsansökan, beslutar om att väcka åtal och ger in stämningsansökan till domstolen

att ett strafföreläggande inte godkänds. En anledning kan vara hur strafföreläggandet är utformat och möjligheterna för den misstänkte att godkänna det. Denna fråga återkommer i avsnitt 5.6.6. En annan orsak kan vara att det är otydligt för den misstänkte vilka alternativ som finns och hur den fortsatta processen ser ut. Det kan helt enkelt vara ett tilltalande val att låta saken bero.

Som systemet med strafföreläggande är utformat i dag försenas lagföringen med en inte obetydlig tid för dem som inte godkänner det. Ett problem har varit att möjligheterna till förenklad delgivning i tingsrätten ibland gått förlorad när strafföreläggande använts (se förslaget om förlängd tid för förenklad delgivning i avsnitt 4.3.2). Det är i och för sig en rimlig ordning att ett strafföreläggande bör användas framför en domstolsprövning eftersom det är ett mer effektivt verktyg för lagföring och besparar lagöverträdaren besväret av att behöva delta i en rättegång.

Åklagaren har också svårt att på förhand veta om den misstänkte avser att godkänna strafföreläggandet. Benägenheten att godkänna ett strafföreläggande är inte alltid kopplad till den misstänktes tidigare inställning till brottet. Varje gång ett strafföreläggande utfärdas riskerar processen att försenas. Som redogjorts för i avsnitt 5.4.1 har användningen av strafföreläggande minskat med tiden. En förklaring till det är att det många gånger är enklare och smidigare att väcka åtal.

När den misstänkte överväger att godkänna ett strafföreläggande har denne inte någon översikt av den bevisning som kan komma åberopas mot honom eller henne vid ett ev. åtal. Även om den misstänkte får ta del av utredningen när förundersökningen avslutas kan det många gånger vara svårt för denne att få en överblick av det samlade bevisläget mot honom eller henne. Det kan tänkas att en tydligare redovisning av bevisningen i strafföreläggandet kan ge den misstänkte ett bättre underlag inför ett övervägande att godkänna föreläggandet.

Den misstänkte får i dag när strafföreläggande utfärdas besked om att åtal kan väckas om godkännande inte sker. Det kan dock finnas behov av att ytterligare tydliggöra sambandet mellan strafföreläggande och åtal.

Förslaget

Det föreslås att det ska vara möjligt för åklagaren att utfärda straffföreläggande och samtidigt fatta ett villkorat åtalsbeslut som verkställs först om den misstänkte inte godkänner föreläggandet. Om föreläggandet inte godkänns inom den fastställda tiden ska det villkorade åtalsbeslutet verkställas genom att stämningsansökan ges in till rätten. När stämningsansökan getts in har åtal enligt 45 kap. 1 § RB väckts. Tidigare har åklagarens handläggningsbeslut om att väcka åtal och åtalets väckande normalt skett samtidigt. Det som kvarstår efter åklagarens åtalsbeslut är att ge in stämningsansökan till rätten. Genom förslaget delas dessa åtgärder upp i två steg. Verkställigheten av åklagarens åtalsbeslut är villkorat av att strafföreläggande inte godkänns. Först när frågan om strafföreläggandet är avgjord ska åtalsbeslutet verkställas genom att stämningsansökan ges in till rätten. Åtalsbeslutet ska dock inte verkställas om den misstänkte godkänt föreläggandet. I en sådan situation förfaller åtalsbeslutet. Beslutet förfaller utan någon ytterligare åtgärd. Ett strafföreläggande som godkänts gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB som en dom som vunnit laga kraft. Det behövs därför inte någon särskild reglering av denna situation.

Figur 5.8 Uppdelning mellan åtalsbeslut och åtals väckande

Den brottslighet som omfattas av strafföreläggandet och åtalsbeslutet ska vara densamma. Syftet är att åstadkomma en snabbare lagföring och öka tydligheten för den misstänkte. Det ska också underlätta åklagarens handläggning av frågor med åtalsbeslut och strafföreläggande.

Åtal

Åtal väcks

Åtal anses väckt först när stämningsansökan kommit in till domstolen

Åtal

Åtalsbeslutet verkställs genom att stämningsansökan ges in till tingsrätten

Åklagarens handläggningsbeslut om att väcka åtal

Åklagaren upprättar stämningsansökan och beslutar om åtal som är villkorat av att strafföreläggande inte godkänns

En nackdel med ett villkorat åtalsbeslut är att det kan innebära ett visst merarbete att utfärda strafföreläggande och fatta ett åtalsbeslut samtidigt eftersom åklagaren också måste upprätta en stämningsansökan. Åklagaren måste alltså lägga ner arbete på att redogöra för vilken bevisning som åberopas. Fördelen är visserligen att den misstänkte, när denne ska överväga att godkänna föreläggandet, får del av informationen och på så sätt lättare kan bedöma utsikterna och det sannolika utfallet vid en ev. domstolsprövning.

En fördel med förfarandet är att åklagaren endast behöver sätta sig in i ärendet vid ett tillfälle. I mer rutinbetonade ärenden behöver åklagaren i dagsläget sätta sig in i ärendet och gå igenom handlingarna vid två skilda tillfällen, både när strafföreläggande utfärdas och sedan när åtalsbeslutet fattas. Ibland är det dessutom en annan åklagare som fattar åtalsbeslutet än den som utfärdat strafföreläggandet. Det gäller framför allt vid handläggning av mängdbrott.

När det gäller hanteringen av strafföreläggande och åklagarens administration kan samma information användas i både strafföreläggandet och stämningsansökan. En möjlighet är att stämningsansökan utgör en del av strafföreläggandet eller att det är en gemensam handling som utgör både strafföreläggande och stämningsansökan. Det som återstår är en tydligare information om den påföljd eller andra delar som föreläggs den misstänkte. Det blir då möjligt för åklagaren att upprätta en stämningsansökan som sedan kan utgöra en grund för själva strafföreläggandet. På det sättet förenklas hanteringen för åklagaren.

När fristen att godkänna strafföreläggandet gått ut utan att det godkänts ska åtalsbeslutet verkställas genom att stämningsansökan snarast ges in till rätten. Det kan ske automatiserat, med stöd av administrativ personal eller beredningsjurister eller av åklagaren själv utan att åklagaren behöver fatta ett nytt beslut. Det villkorade åtalsbeslutet verkställs efter att godkännandefristen gått ut och genom att stämningsansökan ges in till rätten. Därigenom väcks åtal. På grund av fördröjningar i postgången eller girobetalningar kan det dock vara nödvändigt med någon eller några få dagars fördröjning innan stämningsansökan ges in för att avgöra huruvida godkännande har skett.

Figur 5.9 En ny ordning med möjlighet att utfärda strafföreläggande och samtidigt fatta ett villkorat åtalsbeslut

Om det inträder nya omständigheter efter att strafföreläggandet har utfärdats men innan åtalsbeslutet verkställts finns dock inget hinder för åklagaren att ompröva sitt tidigare beslut. Åtalsbeslutet ska dock verkställas om åklagaren inte ändrar eller fattar ett nytt handläggningsbeslut. Av 45 kap. 1 § första stycket RB framgår att åtal ska anses väckt när stämningsansökan eller ett exemplar av stämningen kommer in till rätten. Domstolen påbörjar därför handläggningen av målet först när frågan om strafföreläggande har fallit och, åtalsbeslutet verkställts genom att stämningsansökan kommit in till rätten.

Tabell 5.13 Antal och andel brottsmisstankar som fått ett strafföreläggande

utfärdat efter förekomst och typ av nya beslut på brottsmisstanken efter utfärdande

År 2020 eller tidigare

Beslut

Antal Andel

Inga nya beslut, utfärdandet kvarstår och väntar på godkännande 3 411 8,0 % Strafföreläggandet har godkänts 28 445 66,6 % Strafföreläggandet godkändes inte 10 872 25,4 %

Inga fler beslut har därefter tagits

192 0,4 %

Sedan avfördes misstanken

70 0,2 %

Sedan lades misstanken ned

48 0,1 %

Beslut har sedan tagits om att komplettera utredningen

25 0,1 %

Beslut har sedan tagits om att ej väcka åtal

205 0,5 %

Beslut har sedan tagits om att väcka åtal

9 960 23,3 %

Beslut har sedan tagits om åtalsunderlåtelse

372 0,9 %

Samtliga

42 728 100 %

Källa: Brottsförebyggande rådets rapport Handläggningsresultat för brottsmisstankar i brottmålsprocessen 2020 s. 47, tabell 3.

Åtal

Strafföreläggande

Villkorat åtalsbeslut/ Utfärdande av strafföreläggande

Åtal väcks

Strafföreläggandet kan inte godkännas när fristen gått ut och stämningsansökan har lämnats in.

Åtalsbeslutet är villkorat och verkställs först om strafföreläggandet inte godkänns och stämningsansökan ges in till rätten.

SF

Åtal

Stämningsansökan ges in till tingsrätten.

Den misstänkte får strafföreläggande och en kopia på stämningsansökan samtidigt alternativt allt i en och samma handling.

Godkännande frist

Om den misstänkte inte godkänner strafföreläggandet är det ovanligt att åklagaren fattar något annat beslut än att väcka åtal. Det som kan bli aktuellt är bl.a. att misstanken läggs ner, utredningen kompletteras eller att åklagaren fattar beslut om åtalsunderlåtelse eller att inte väcka åtal. Utrymmet för en ändrad bedömning mellan utfärdandet av strafföreläggandet och den tidpunkt då det står klart att den misstänkte inte godkänner föreläggandet minskar om tiden är kort. I dag kan det passera flera månader mellan att ett strafföreläggande utfärdas till dess att åklagaren på nytt behöver bedöma frågan. Med förslaget i avsnitt 5.6.5 är syftet att frågan om strafföreläggande ska avgöras snabbare. Det innebär att det kan förväntas bli än mer ovanligt att det hinner inträda nya omständigheter som påverkar åtalsbeslutet.

Åklagaren har i dag ett ansvar för sitt åtalsbeslut på så sätt att åtal endast får väckas om det finns tillräckliga skäl för åtal. Ett felaktigt beslut kan aktualisera ansvar för tjänstefel, falskt åtal eller obefogat åtal. När förfarandet med åtalsbeslutet och verkställandet av det delas upp är det av vikt att poängtera att åklagarens kvalitativa och rättsliga beslut om åtal sker i det första ledet, dvs. i samband med det villkorade åtalsbeslutet. När det sedan blir aktuellt att verkställa åtalsbeslut på grund av ett uteblivet godkännande medför detta inte att åklagaren behöver fatta ett nytt handläggningsbeslut utan stämningsansökan ges in som en del av verkställandet av åtalsbeslutet, dvs. en administrativ åtgärd. Om nya omständigheter inträder eller om den misstänkte gett in ytterligare utredning är dock åklagaren oförhindrad att ändra sitt beslut. Något ansvar av det slag som beskrivits tidigare är dock inte aktuellt för den administrativa åtgärden att stämningsansökan ges in till rätten. Om det inträder nya omständigheter kan det finnas skäl att beakta dessa och ompröva det tidigare åtalsbeslutet. Under brottmålsrättegången finns också möjlighet att beakta nya omständigheter. Det finns t.ex. möjlighet att lägga ner ett åtal om det inte längre bedöms föreligga tillräckliga skäl för det (se bl.a. 20 kap. 9 § andra stycket RB). Det är också möjligt att meddela åtalsunderlåtelse i vissa fall enligt bestämmelsen i 20 kap. 7 a § RB.

Av 23 kap. 20 § RB följer att då förundersökningen avslutas, ska beslut meddelas, huruvida åtal ska väckas. I förarbetena framhölls att det inte finns någon reglering om inom vilken tid ett åtalsbeslut ska fattas men att det ligger i åklagarens allmänna tjänsteplikt att väcka åtalet så snart omständigheterna medger det (se NJA II 1943 s. 316).

Den föreslagna konstruktionen med två till viss del parallella förfaranden innebär visserligen en avvikelse från den tidigare ordningen med ett separat strafföreläggandeförfarande. Syftet bakom bestämmelsen i 23 kap. 20 § RB är dock fortfarande aktuellt, dvs. att åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan inte ska dröja i onödan. Det föreslagna förfarandet innebär snarare att ställningstagandet till åtalsfrågan inträffar tidigare i processen men att verkställandet av åklagarens beslut och själva väckandet av åtalet inträder vid samma tidpunkt som tidigare, dvs. när tiden för att godta strafföreläggandet har gått ut utan att det har godkänts.

Förslaget innebär inte att den nuvarande ordningen med ett uppdelat förfarande där frågan om strafföreläggande avgörs först avskaffas. I stället kommer det i framtiden finnas möjlighet att i större utsträckning anpassa och differentiera förfarandet. Den föreslagna ordningen med villkorade åtalsbeslut och strafförelägganden har störst potential när det gäller enklare mängdbrott utan omfattande bevisning. När det gäller mer komplicerade utredningar finns det även i framtiden behov av att tillämpa den nuvarande ordningen att den misstänkte får ta ställning frågan om strafföreläggande innan ett åtalsbeslut fattas.

5.6.5. Snabbare strafförelägganden

Förslag: Handläggningen av strafförelägganden ska göras snabbare.

Den tidsfrist som den misstänkte har att godkänna strafföreläggandet får inte sättas längre än nödvändigt. En påminnelse ska endast skickas till den misstänkte för att påminna om att godkännandetiden är på väg att gå ut.

Nuvarande ordning

När ett strafföreläggande utfärdas ska den misstänkte få godkänna det omedelbart eller inom viss tid. Den misstänkte ska upplysas om att åtal kan väckas om inte godkännande sker inom tiden. Den misstänkte har normalt sett 30 dagar på sig att godkänna föreläggandet. Om det inte kommer något godkännande eller annat besked från den misstänkte får enligt 8 § första stycket strafföreläggandekungörelsen (1970:60) en påminnelse om föreläggandet sändas till honom. Om

inget svar har inkommit skickas normalt sett en påminnelse. Om det är möjligt bör enligt 8 § strafföreläggandekungörelsen också ett straffföreläggande delges den misstänkte om han eller hon inte kommit in med något svar. Normalt sätts en bevakning på 90 dagar och åklagaren får efter det ett besked om att strafföreläggandet inte har godkänts.

Bakgrunden till den långa svarstiden är att den misstänkte ska få möjlighet att godkänna strafföreläggandet genom betalning. En nackdel med ett skriftlig godkännande har varit att den misstänkte kunde lämna s.k. orena godkännanden genom att lämna kommentarer på godkännandet. Det kan vara svårt att tolka godkännanden som är förenade med kommentarer.

Som framgår av statistiken i avsnitt 5.4.6 är det cirka en fjärdedel av samtliga strafföreläggandena som inte godkänts. Många strafförelägganden utfärdas först när åklagaren mer eller mindre är säker på att den misstänkte ska godkänna det. Det innebär att godkännandefrekvensen i själva verket är ännu lägre i de fall när åklagaren inte på förhand vet om den misstänkte kommer att godkänna föreläggandet.

Om ett strafföreläggande inte godkänts behöver åklagaren fatta ett åtalsbeslut och väcka åtal mot den misstänkte för att åstadkomma en lagföring. Med det nuvarande systemet försenas lagföringsprocessen med över tre månader när den misstänkte inte svarar på föreläggandet. Om den misstänkte förklarar att denne inte godtar strafföreläggande kan dock åtalsbeslutet fattas tidigare. Det är dock ovanligt att den misstänkte hör av sig på det sättet.

En handläggningstid på över tre månader måste betraktas som en orimligt lång tid. Det är också osäkert om den långa svarstiden i sig ökar benägenheten för den misstänkte att godta strafföreläggandet. Nackdelen med den långa handläggningstiden är att en lagföring fördröjs för de som inte godkänner strafföreläggandet.

Förslaget

Det föreslås en ordning som innebär att svarsfristen ska förkortas. En utgångspunkt ska vara att den tidsfrist som den misstänkte har att godkänna strafföreläggandet inte får sättas längre än nödvändigt. Som utgångspunkt bör t.ex. fristen i mer rutinbetonade ärenden uppgå till cirka två veckor. I mer komplicerade ärenden kan det dock vara motiverat med en något längre frist, t.ex. en månad.

När en påminnelse skickas ut i dag ges den misstänkte ytterligare tid att godkänna föreläggandet. Det föreslås att en påminnelse framöver i stället ska användas för att påminna den misstänkte om att svarstiden är på väg att gå ut. En påminnelse ska därför skickas ut en tid innan godkännandefristen går ut.

5.6.6. Enklare att godkänna strafföreläggande

Förslag: Det förtydligas att ett skriftligt besked med strafföre-

läggandets innehåll och upplysningar ska kunna sändas också på elektronisk väg.

Ett godkännande av strafföreläggande och ett förhandsgodkännande av strafföreläggande ska kunna skrivas under med den enklare formen av elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i eIDASförordningen om det sker i närvaro av en sådan befattningshavare som avses i 33 kap. 6 § tredje stycket RB.

Digitala tjänster att godkänna och betala strafföreläggande bör utredas i åklagarväsendet.

I 48 kap. 8 § RB finns en bestämmelse som stadgar att ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och sådana upplysningar som anges i 48 kap. 7 § RB ska lämnas eller sändas till den misstänkte. Paragrafen ändrades senast 2000 för att möjliggöra att hantera straffförelägganden i ett elektroniskt system (se prop. 1999/2000:67 s. 13). Det bör dock tydliggöras att beskedet till den misstänkte också får sändas på elektronisk väg, t.ex. med tjänsten Mina meddelanden.

Enligt 48 kap. 9 § första stycket RB godkänns ett strafföreläggande genom att den misstänkte skriver under och till behörig mottagare lämnar en förklaring, att han eller hon erkänner gärningen och godtar det straff och den särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som tagits upp i föreläggandet. Genom reformen Digital hantering

av domstolsavgörande, strafföreläggande och ordningsbot möjliggjordes

digital hantering av såväl vanliga strafförelägganden som ordningsbot (se prop. 2017/18:126). Det är numera möjligt att godkänna ett strafföreläggande elektronisk med en avancerad elektronisk underskrift enligt 48 kap. 9 § andra stycket RB.

När det gäller ordningsbot finns det redan i dag en möjlighet godkänna en sådan enligt 48 kap. 17 § andra stycket RB med den enklare

formen av elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i eIDASförordningen om det sker i närvaro av en polisman eller annan som får utfärda föreläggande av ordningsbot. Skälet till att en enklare form av underskrift kan användas är att polismannen eller den som tar emot godkännandet på annat sätt kan förvissa sig om den misstänktes identitet. Alternativet till en elektronisk hantering är att den misstänkte i stället skriver under med papper och penna.

Som huvudregel godkänns strafföreläggande genom ett skriftligt förfarande på distans. Ett strafföreläggande godkänns normalt inte i närvaro av en myndighetsföreträdare på samma sätt som är vanligt förekommande med föreläggande av ordningsbot. Det förekommer dock i vissa fall att strafföreläggande godkänns i närvaro av åklagare. Med de förslag som läggs fram i avsnitt 5.6.3 kommer förekomsten av godkännande i närvaro av åklagare inte vara lika vanligt som i dag men kommer framöver förekomma i särskilda situationer och för lagöverträdare under 18 år.

I 33 kap. 6 § tredje stycket RB finns en uppräkning av tjänstemän som får lämna information om förenklad delgivning i brottmål, nämligen en åklagare, en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett, en tulltjänsteman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen. I avsnitt 4.3.4 föreslås också att denna krets ska utökas. De personalkategorier som räknas upp i paragrafen är befattningshavare som biträder åklagare eller förundersökningsledaren under brottsutredningen. Det är därför naturligt att dessa befattningshavare kan behöva biträda åklagaren med att ta emot ett godkännande av ett strafföreläggande. Det föreslås därför att ett strafföreläggande som godkänns i närvaro av en befattningshavare som avses i 33 kap. 6 § tredje stycket RB ska få skrivas under med den enklare formen av elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i eIDAS-förordningen på samma sätt som gäller för ordningsbot enligt 48 kap. 17 § andra stycket RB.

Formen för att lämna ett förhandsgodkännande för strafföreläggande bör vara desamma som för strafföreläggande och ordningsbot. Ett förhandsgodkännande kommer på samma sätt som gäller för fullmakter i dag normalt inte lämnas i närvaro av åklagare utan i första hand av polis eller annan brottsutredande personal. Genom att möjliggöra att ett förhandsgodkännande kan lämnas med den enklare formen av elektronisk underskrift kan den tekniska lösning som Polismyndigheten i dag använder för föreläggande av ordningsbot

också användas för förhandsgodkännande av strafföreläggande. Det föreslås därför att ett förhandsgodkännande av strafföreläggande som godkänns i närvaro av en sådan befattningshavare som avses i 33 kap. 6 § tredje stycket RB ska få skrivas under med den enklare formen av elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i eIDAS-förordningen på samma sätt som gäller för ordningsbot enligt 48 kap. 17 § andra stycket RB.

I de flesta fall kommer den misstänkte att godkänna ett vanligt strafföreläggande på distans. En förutsättning för att den misstänkte ska kunna lämna ett godkännande av ett strafföreläggande med en elektronisk underskrift förutsätter att det finns digitala tjänster för godkännande i åklagarväsendet. I dag sker hanteringen av strafförelägganden digitalt i åklagarväsendets ärendehanteringssystem Cåbra. Den enskilde åklagaren kan således hantera strafförelägganden helt digitalt. När ett strafföreläggande utfärdas skickas ett brev till den misstänkte. Det sker centralt. Den misstänkte kan godkänna föreläggandet genom att skriva på handlingen och skicka tillbaka eller godkänna det genom att betala det förelagda bötesstraffet och ev. tillkommande delar.

Polismyndigheten bedriver ett arbete med att ansluta sig till tjänsten Mina meddelanden (se avsnitt 3.6.2 och 4.5). Det utreds också i vilken utsträckning Polismyndigheten kan agera förmedlare av digital post via Mina Meddelanden för Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens räkning.

Det föreslås att Åklagarmyndigheten på egen hand ska utreda förutsättningarna att sända digitala besked om strafföreläggande enligt 48 kap. 8 § RB med hjälp av tjänsten Mina meddelanden eller på annan elektronisk väg, t.ex. e-post. Oavsett om beskedet skickas digitalt eller inte bör det också övervägas om att införa nya digitala sätt att godkänna och betala strafföreläggandet. Det föreslås att Åklagarmyndigheten ska utreda förutsättningarna att införa en digital tjänst för att godkänna strafföreläggande. Myndigheten bör också överväga möjligheterna att använda nya lättillgängliga betalningsmetoder. Vissa strafförelägganden kan enligt 48 kap. 11 § RB godkännas genom betalning, dock endast de som omfattas av böter eller böter och särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet. En lösning skulle kunna vara en digital tjänst som möjliggör betalning och godkännande samtidigt. Ett digitalt godkännande bör dock inte kräva att betalning sker samtidigt.

5.6.7. Åklagarens handläggning av strafförelägganden

Förslag: Om det finns förutsättningar för det, bör åklagaren ut-

färda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal, om det inte riskerar att hindra rättens möjligheter att senare delge den tilltalade med förenklad delgivning i brottmål eller tillgänglighetsdelgivning.

Strafföreläggande är fakultativ till sin karaktär. Det innebär att åklagaren får men har ingen skyldighet att utfärda strafföreläggande när det finns förutsättningar till det. På förordningsnivå stadgas i 1 § strafföreläggandekungörelsen (1970:60) att om det finns förutsättningar för det, bör åklagaren utfärda strafföreläggande för den misstänkte i stället för att väcka åtal. Strafföreläggande får inte utfärdas enligt 48 kap. 5 § RB om det saknas förutsättningar för allmänt åtal. Av förarbetena framgår att om saken är tvivelaktig, bör åklagaren inte använda strafföreläggande i förhoppning, att den misstänkte ska godkänna detsamma (se NJA II 1943 s. 604). Några generella hinder för att använda strafföreläggande vid förnekade gärningar finns inte. En förutsättning för allmänt åtal är att det finns tillräckliga skäl för åtal. Det brukar beskrivas som att åklagaren ska kunna förvänta sig en fällande dom. Det krävs således att det finns en utredning som i stor utsträckning pekar på den misstänktes skuld.

När det gäller förutsättningarna att utfärda strafföreläggande krävs inte att den misstänkte uttryckligen har erkänt gärningen. Om den misstänkte har förnekat gärningen och lämnat kvalitativa invändningar behöver åklagaren pröva om dessa påverkar bedömningen i skuldfrågan. I dag utfärdas ett strafföreläggande normalt sett endast efter en bedömning om det är sannolikt att den misstänkte kommer att godta det. Om den misstänkte förnekar gärningen är det visserligen mindre sannolikt att denne också kommer att godta ett strafföreläggande. Det är emellertid svårt att på förhand bedöma om den misstänkte avser att godta ett strafföreläggande eller inte. Det bör i större utsträckning vara möjligt att utfärda strafföreläggande, utan en föregående prognos om den misstänktes benägenheten att godta det, om det inte finns starka skäl att tro att den misstänkte inte kommer att godkänna det. Åklagaren bör därför i större utsträckning överväga att också utfärda strafföreläggande i ärenden där den misstänkte förnekat gärningen eller inte lämnat någon inställning till brottsmisstanken. Det

kan dock finnas skäl till viss försiktighet om det finns tvivel i skuldfrågan, t.ex. i fråga om brottens allvar eller om det är oklart vilket bötesstraff som ska väljas (jfr JO 1991 s. 61–63). Ett av skälen till att inte utfärda strafförelägganden vid förnekade gärningar har tidigare varit att lagföringen fördröjs eftersom domstolsprövning får anstå till dess att strafföreläggandefrågan är avgjord.

Bestämmelsen om att strafföreläggande bör utfärdas när det finns förutsättningar för det föreslås finnas kvar. Strafföreläggande bör dock inte utfärdas om det riskerar att hindra rättens möjligheter att senare delge den tilltalade med förenklad delgivning i brottmål enligt 33 kap. 6 § RB eller tillgänglighetsdelgivning enligt 5355 §§delgivningslagen (2010:1932). Inom ramen för Snabbare lagföring används ett nytt delgivningssätt (se avsnitt 3.5) som innebär att tingsrätten kan delge den tilltalade stämning och andra handlingar direkt i samband med att åtal väcks. För att delgivningssättet ska kunna användas måste tingsrätten upprätta och tillgängliggöra delgivningshandlingarna inom den tid som bestämts och som den misstänkte fått information om under förundersökningen. Om ett strafföreläggande utfärdas faller ofta möjligheten till tillgänglighetsdelgivning. Med delgivningssättet får också tingsrätten goda möjligheter att snabbt avgöra ansvarsfrågan. Förfarandet innebär många gånger en snabbare möjlighet till lagföring än den som kan åstadkomma genom strafföreläggande. I försöksverksamheten används fullmaktsförfarandet på ett regelbundet sätt som inte har skett tidigare. Med förslagen i avsnitt 5.6.1 och 5.6.2 förväntas förutsättningarna att säkra ett strafföreläggande under förundersökningen att öka i framtiden. Det innebär att behovet av och utrymmet för vanliga strafförelägganden inom ramen för snabbförfarandet i framtiden inte kommer vara lika stort. Möjligheten till strafföreläggande kommer klargöras och uttömmas i större utsträckning redan under förundersökningen. Den misstänkte som inte godtar en ordning med förhandsgodkännande kan ogärna förväntas vara mer benägen att godta ett vanligt strafföreläggande en tid senare. Det blir därför naturligt att undanta dessa ärenden från en ordning där strafföreläggande bör utfärdas om den misstänkte t.ex. har fått information om tillgänglighetsdelgivning eftersom det annars skulle hindra tingsrättens möjligheter att snabbt avgöra ansvarsfrågan. Det ska dock vara möjligt att använda vanligt strafföreläggande om handläggningen är så snabb att detta inte riskerar att hindra rättens möjligheter att använda tillgänglighets-

delgivning. Normalt är dock tiden mellan själva brottet och tidpunkten för tillgänglighetsdelgivning mycket kort. Om möjligheten till tillgänglighetsdelgivning har fallit finns det dock inget hinder mot att använda strafföreläggande.

I avsnitt 4.3.2 föreslås en utvidgad yttre tidsgräns för att använda förenklade delgivning i brottmål enligt specialbestämmelsen 33 kap. 6 § RB. Förslaget innebär att tiden utökas från tio veckor till ett år. Ett strafföreläggande kommer därför normalt inte att hindra rättens möjligheter att använda förenklad delgivning. Om förundersökningen dragit ut på tiden eller av någon annan anledning riskerar rättens möjlighet att senare använda förenklad delgivning bör strafföreläggande inte utfärdas. Om möjligheten till förenklad delgivning har fallit finns det dock inget hinder mot att använda strafföreläggande.

Bestämmelsen innebär att strafföreläggande inte bör utfärdas om det riskerar att hindra rättens möjlighet att använda något av delgivningssätten förenklad delgivning eller tillgänglighetsdelgivning.

I avsnitt 5.6.5 föreslås en snabbare handläggning av strafföreläggande. Det innebär att utfärdande av strafföreläggande inte på samma sätt som tidigare riskerar att fördröja domstolsprövningen.

5.6.8. Betalningstid för böter och annan betalningsskyldighet på grund av strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

Förslag: Den som lagförs genom strafföreläggande eller föreläg-

gande av ordningsbot ska ges tillfälle att frivilligt betala böter och annan betalningsskyldighet inom tre månader efter godkännandet. Om minst halva beloppet har betalats inom den tiden ska den lagförde ges tillfälle att betala det resterande beloppet inom ytterligare tre månader.

Ett strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot är verkställbart när det godkänns. I bötesverkställighetsförordningen (1979:197) finns bestämmelser om uppbörd och indrivning av böter och annan betalningsskyldighet på grund av domstols dom, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

I dag har den lagförde, med den nuvarande rutinen hos Polismyndigheten, 30 dagar på sig att betala böter och annan betalningsskyl-

dighet på grund av strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Om betalning inte sker inom tiden skickas en påminnelse på 14 dagar. Därefter ska Polismyndigheten, som är den indrivande myndigheten, begära indrivning i enlighet med indrivningsförordningen (1993:1229). I praktiken har den lagförde ytterligare någon tid på sig att betala efter utgången av betalningstiden eftersom indrivning sällan sker direkt när betalningstiden har gått ut. Möjligheterna att uttryckligen medge betalningsanstånd är mycket begränsade. En begäran om uppskov kan prövas först när exekutiva åtgärder har inletts. Uppskov kan meddelas enligt 7 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Ett problem med systemet med betalning av böter på grund av strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot är att den korta betalningsfristen kan avhålla den misstänkte att godkänna föreläggandet. Det förekommer situationer där den misstänkte låter saken gå till rättegång för att erhålla ytterligare betalningsanstånd eftersom böter i domstols dom får verkställas först när domen vunnit laga kraft. Det kan således finnas skäl för den misstänkte att inte godta ett föreläggande trots att denne i och för sig erkänner gärningen och godtar den förelagda påföljden. Med det nya förslaget om förhandsgodkännande av strafföreläggande i avsnitt 5.6.2 kommer strafföreläggande att utfärdas snabbare och i närmare anslutning till brottet. Det blir således av större vikt att betalningstiden utformas på ett sätt som inte avskräcker den misstänkte att godkänna föreläggandet.

Påföljdsutredningen föreslog en ordning där gäldenären skulle få möjlighet att ansöka om en förlängd betalningsfrist om 90 dagar, utöver de inledande 30 dagarna. Rätten till förlängd betalningsfrist skulle vara ovillkorlig för den som ansökte om det. Skälet bakom förslaget var i första hand att det var en effektivisering av verkställigheten genom att böterna betalades frivilligt i stället för att gå till indrivning. Bättre möjligheter till frivillig betalning förväntades också leda till att vissa domstolsprocesser kunna undvikas. Förslaget har inte förverkligats. (Se SOU 2012:34, band 3, s. 139–149).

Det föreslås en ordning som innebär att betalningsfristen utökas till tre månader. Det föreslås också att betalningsfristen utökas med ytterligare tre månader om den lagförde har betalat minst halva beloppet inom den ursprungliga fristen om tre månader. Det innebär att den som behöver ytterligare tid att betala kan få anstånd med fullständig betalning i upp till sammanlagt sex månader. Indrivning

ska dock kunna påbörjas för de som inte kan betala alls eller endast betalar mindre än hälften av det sammanlagda beloppet inom tremånadersperioden. Den som visat förmåga och vilja att betala minst halva totalbeloppet inom tre månader får ytterligare möjlighet att fullgöra sin betalningsskyldighet innan indrivning sker. Den förlängda uppbördstiden är direkt villkorad av att minst halva beloppet är betalt. På så sätt behöver någon ordning med en prövning av betalningsanstånd inte införas.

En utökad betalningsfrist innebär att den lagförde inte drabbas lika negativt av att erkänna gärningen och godta ett föreläggande i ett tidigt skede jämfört med att låta saken gå till domstol. Eftersom en domstols process tar längre tid än ett förfarande med ett frivilligt bötesföreläggande blir de båda situationer mer likställda. Den misstänkte får därmed inte en lika tydlig fördel av att förneka gärningen och få saken prövad i domstol. Samtidigt är betalningsanståndet så begränsat i tid och inte mer förmånligt än vad som kan åstadkommas genom att få saken prövad i domstol att risken för falska erkännanden för att få betalningsanstånd bedöms som obefintlig.

Systemet med en utökad betalningsfrist och en möjlighet till ytterligare förlängning innebär att belastningen av exekutionsväsendet minskar eftersom förslaget förväntas leda till att flera personer frivilligt betalar sina böter och betalningsförpliktelser i strafföreläggande och ordningsbot.

5.6.9. Sekretess i strafföreläggande

Förslag: Sekretess enligt 35 kap. 1 § första stycket offentlighets-

och sekretesslagen ska gälla för uppgift i ärende om strafföreläggande om sekretess skulle ha gällt för uppgiften i domstol enligt 35 kap. 12 § offentlighets- och sekretesslagen.

Enligt 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men och uppgiften förekommer i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Det innebär att uppgifter om enskilda kan hållas skyddade under en förundersökning. När åtal väcks upp-

hör som huvudregel sekretessen för uppgifter som lämnas till domstol enligt 35 kap. 7 § OSL med vissa undantag. Ett undantag som regleras i 35 kap. 12 § OSL är att sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om ansvar för sexualbrott, utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning, dataintrång, brott mot tystnadsplikt, brott genom vilket infektion av HIV har eller kan ha överförts, människorov, människohandel, grov människoexploatering eller olaga integritetsintrång. Av samma bestämmelse gäller sekretess hos domstol för uppgift om en ung person som skildras i pornografisk bild, om det kan antas att denne eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om ansvar för barnpornografibrott. Det innebär att uppgifter från förundersökningen kan skyddas av sekretess även om de lämnats till domstol. Ett vanligt förekommande exempel är målsägandens identitetsuppgifter i sexualbrottmål. Målsägandens identitet är emellertid inte skyddad i förhållande till parter och deras rätt till partsinsyn (se bl.a. 10 kap. 3 § OSL).

Sekretess enligt 35 kap. 1 § första stycket OSL gäller dock enligt 35 kap. 6 § OSL inte för uppgift i ärende om strafföreläggande. Bakgrunden till den aktuella sekretessbestämmelsen om strafföreläggande i 35 kap. 6 § OSL kommer från 1980 års sekretesslag (dåvarande 6 kap. 18 §). I förarbetena (prop. 1979/80:2, Del A, s. 285) till den nämnda bestämmelsen sägs följande.

Förfarandet inför domstol är av hävd omgivet av en vidsträckt offentlighet. Det är därför enligt min mening angeläget att även den slutliga prövning av brottsmisstankar som äger rum hos åklagare så långt möjligt får ske under offentlig insyn. Därför bör handläggningen av strafförelägganden inte vara underkastad sekretess. Detsamma bör gälla förelägganden av ordningsbot.

Några andra överväganden av frågan har därefter inte gjorts. Utvecklingen när det gäller skyddet av den personliga integriteten gör att det nu finns ett behov av att på nytt överväga denna fråga.

Den aktuella bestämmelsen i 35 kap. 6 § OSL medför att uppgifter i ärenden om strafföreläggande i princip aldrig kan bli föremål för sekretess. Det innebär att om strafföreläggandet utfärdas för t.ex. sexuellt ofredande kan målsägandens identitet eller andra uppgifter

inte längre hållas skyddade. Ett annat exempel är att uppgifter om barnpornografibrott i förundersökningsprotokollet inte kan beläggas med sekretess om strafföreläggande utfärdas (se Kammarrätten i Jönköpings dom den 8 december 2014 i mål nr 2428–14). Det innebär att allmänheten kan få tillgång till uppgifter som är mycket skyddsvärda om strafföreläggande utfärdas. Frågan har uppmärksammats i Åklagarmyndighetens tillsynsrapport Strafföreläggande med villkor-

lig dom (2019:02). I rapporten (s. 18) sägs följande.

När det gäller sexuellt ofredande har det även funnits skäl att granska utfärdade strafförelägganden eftersom att möjligheterna till sekretess skiljer sig åt i ärenden om strafföreläggande och ärenden där åtal väcks. För uppgifter i ärenden om strafföreläggande gäller inte sekretessen i 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslag (2009:400) (OSL) till skydd för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden enligt 35 kap. 6 § OSL (andra sekretessbestämmelser kan dock vara tillämpliga i vissa fall). Om åtal väcks finns det däremot situationer då sekretessen kan bestå. I domstol kan sekretess t.ex. gälla till skydd för enskild i bl.a. mål om ansvar för sexualbrott (35 kap. 12 § OSL). Samma sekretess gäller då även hos Åklagarmyndigheten och Polisen (35 kap. 7 § OSL). Åklagarna bör därför innan strafföreläggande utfärdas överväga om det kan finns skäl att alltjämt behålla sekretess i ärendet. I sådana fall bör åklagarna istället välja att väcka åtal. Beroende på faktorer som den aktuella gärningens karaktär och målsägandens ålder kan det därför vara tveksamt om det är lämpligt att utfärda ett strafföreläggande för sexuellt ofredande även om det är uppenbart att rätten skulle döma till villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med dagsböter.

I Åklagarmyndighetens RättsPM 2015:4 om Strafföreläggande (s. 47) sägs att åtal ska väckas i stället för att utfärda strafföreläggande om det finns skäl att skydda uppgifter i förundersökningen, t.ex. målsägandens adressuppgifter. Det nuvarande rättsläget innebär att åtal måste väckas i stället för att utfärda strafföreläggande för att uppgifter i förundersökningen ska kunna hållas skyddade. Det är inte en rimlig ordning.

Det föreslås att sekretess enligt 35 kap. 1 § första stycket OSL ska gälla för uppgift i ärende om strafföreläggande om sekretess skulle ha gällt för uppgiften hos domstol enligt 35 kap. 12 § OSL. Det innebär att uppgifter i ärende om strafföreläggande kan beläggas med sekretess på samma sätt som gäller i domstol för bl.a. sexualbrott och barnpornografibrott.

Frågan om sekretess prövas när en handling begärs ut på samma sätt som gäller för andra sekretessreglerade uppgifter. Om en sekre-

tessbelagd uppgift förekommer i själva strafföreläggandet bör föreläggandet också innehålla ett särskilt sekretessförordnande. Beslut och förordnande om sekretess är ett ensidigt beslut från åklagaren eller, i fråga om utlämnande av allmän handling, av den som annars innehar den sekretessreglerade uppgiften. Sekretessfrågan omfattar således inte den del som är föremål för den misstänktes godkännande i föreläggandet. Åklagaren är därför t.ex. oförhindrad att förordna och besluta om sekretess oaktat den misstänktes inställning till det eller om den misstänkte enligt förslaget i avsnitt 5.6.2 i förväg lämnat ett förhandsgodkännande till strafföreläggande utan någon uppgift om sekretess.

5.7. Konsekvenser

Bedömning: Reformen av systemet med strafföreläggande bör

leda till ett ökat antal utfärdade strafförelägganden och ett ökat antal lagföringar som sker genom strafföreläggande.

Förslagen bör inte leda till några betydande kostnadsökningar. Åklagarmyndigheten bör dock få en kostnad för it-utveckling om 20 miljoner kronor av förslaget. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten är i behov av utveckling av digitala tjänster.

Polismyndigheten får ett större ansvar vid handläggningen av förhandsgodkännande av strafförelägganden. För att klara av denna uppgift behöver utbildning och kompetensförstärkning av polispersonal och förundersökningsledare genomföras. Det gäller också övriga brottsutredande myndigheter som avser att tillämpa förhandsgodkännande av strafförelägganden.

De föreslagna reformerna i avsnitt 5.6 bedöms leda till att ett större antal utfärdade och godkända strafföreläggande. I dag används straffförelägganden normalt när lagföringsprocessen har nått åklagarens handläggning. Med de förslagna reformerna kommer frågan om straffförelägganden att uppkomma under flera delar av lagföringsprocessen både under förundersökningen och efter åtalsbeslutet. Den förändring som bedöms få störst inverkan är reformen med en generell möjlighet till förhandsgodkännande av strafförelägganden.

Förhandsgodkännande av strafförelägganden

Med reformen i 5.6.2 om förhandsgodkännande av strafförelägganden förväntas att förundersökningar kan avslutas i ett tidigare skede och resultera i fler strafförelägganden. Med förhandsgodkännande blir det möjligt med en direktkontakt med den misstänkte på ett annat sätt än när strafföreläggande som i dag skickas per post. Det skapar en möjlighet att förklara för den misstänkte vad ett strafföreläggande innebär och vilken påföljd som är aktuell. Det blir således tydligare för den misstänkte i ett tidigare skede i förundersökningen vad konsekvensen av brottet innebär.

En utmaning är att polispersonal som föreslår att den misstänkte ska lämna ett förhandsgodkännande av strafföreläggande gör det på ett sätt som inte upplevs som ett tvång för den misstänkte. Polispersonal behöver också på ett annat sätt än vad som gäller i dag vara mer insatta i bedömningen av brottet, t.ex. när det gäller uppsåts- och påföljdsfrågor. Det kan många gånger vara så att den misstänkte medger de faktiska omständigheterna men har ett bristande uppsåt. Användandet av förhandsgodkännande av strafföreläggande förutsätter därför en viss kunskap och utbildning. I dag används motsvarigheten till förfarandet genom fullmaktskonstruktionen inom försöksverksamheten med Snabbare lagföring. En viktig komponent för att uppnå hög kvalitet har varit att polispersonal i yttre tjänst har haft möjlighet till återkoppling och coaching av jourhavande förundersökningsledare. Det har också funnits en utvecklad samverkan mellan polis och åklagare. Det har funnits en strukturerad form för återkoppling och feedback för att höja kunskapen och förmågan och samtidigt motverka att ev. felaktig tillämpning kunnat sättas i system. Metoden har varit framgångsrik för att förbättra kvaliteten men samtidigt ökat motivation för polispersonal när de fått återkoppling på sitt arbete.

En förutsättning för att använda förhandsgodkännande av straffförelägganden är att Polismyndigheten och övriga brottsutredande myndigheter, som avser att tillämpa institutet, vidtar utbildningsinsatser för personalen och inför ett system med jourhavande förundersökningsledare eller en motsvarande lösning. Det bör också övervägas vilka utbildnings- och behörighetskrav som ska finnas på myndighetsnivå för att använda institutet eller agera som förundersökningsledare.

Förhandsgodkännande av strafförelägganden innebär till viss del en förskjutning av vissa åklagaruppgifter till Polismyndigheten och andra brottsutredande myndigheter från åklagarväsendet. Åklagaren kommer i ännu större utsträckning fungera som en kontrollfunktion i förfarandet. Reformen bedöms inte leda till några kostnadsökningar för åklagarväsendet.

Strafföreläggande i samband med åtalsbeslut

I avsnitt 5.6.4 finns förslag om en reform som innebär att strafföreläggande ska kunna utfärdas i samband med åtalsbeslut. Reformen förväntas leda till att strafförelägganden utfärdas och godkänns i större utsträckning än i dag. Med reformen av förhandsgodkännande av strafförelägganden bedöms dock att en stor andel av samtliga straffförelägganden utfärdas och godkänns före åtal.

Strafföreläggande i samband med åtalsbeslut innebär att åtalsbeslut och strafföreläggande sker samtidigt. För åklagarnas del innebär reformen att den enskilde åklagaren behöver upprätta strafföreläggande och stämningsansökan samtidigt. Samtidigt innebär övervägandena inför åtalsbeslut i stort sett samma sak som när strafföreläggande utfärdas. I dag behöver åklagaren dessutom göra dessa överväganden och de faktiska åtgärderna vid två tillfällen. Reformen bedöms också leda till något mindre antal huvudförhandlingar vilket innebär en resursbesparing för åklagarväsendet. Reformen förväntas leda till färre antal brottmål än annars vilket är resursbesparande för domstolarna.

Övriga förslag

Förslagen som helhet förväntas leda till ett större antal utfärdande och godkända förelägganden. Det innebär en arbetsbesparing för framför allt domstolarna och åklagarna. Förslaget i avsnitt 5.6.1 förväntas leda till att något fler bötesstraff och sammanlagt högre bötesbelopp. Förslagen bedöms inte leda till några kostnadsökningar annat än den it-utvecklingskostnad som uppkommer för Åklagarmyndigheten.

Kostnad och tidsåtgång för it-utveckling

Förslagen är beroende av it-utveckling hos Åklagarmyndigheten. Både Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten använder ärendehanteringssystemet Cåbra vid åtal och strafföreläggande. Åklagarmyndigheten bedömer att kostnaden för den utvecklingskostnad som är nödvändig uppgår till cirka 20 miljoner kronor fördelat med 10 miljoner kronor för 2022 och 10 miljoner kronor för 2023.

Enligt uppgift från Åklagarmyndigheten bedöms it-utvecklingen vara färdigställd i slutet av 2023 eller i början av 2024 för att hantera villkorade åtalsbeslut enligt avsnitt 5.6.4. Myndigheten bedömer att en lösning för att elektroniskt godkänna strafförelägganden ska kunna vara färdig under 2024.

Volymbedömning

Det är svårt att bedöma hur stor inverkan varje delförslag eller samtliga förslag kommer få att på antalet utfärdande eller godkända strafförelägganden. I försöksverksamheten har andelen fullmaktsärenden enligt 48 kap. 10 § RB utgjort cirka 10–20 procent av ärendena med vissa geografiska variationer och förändringar över tid. Först och främst används fullmaktsförfarande för fem brottstyper. Förfarandet utvecklas dock till att omfatta fler brottstyper. Fullmaktsförfarandet kommer enligt förslaget i avsnitt 5.6.2 att göras om till ett förfarande med förhandsgodkännande. I förslaget ingår också en möjlighet för den misstänkte att lämna ett förhandsgodkännande digitalt. Med en sådan möjlighet erbjuds också systemstöd till polispersonal för att hantera dessa ärenden. Med förslaget i avsnitt 5.6.1 kommer möjlighet till förhandsgodkännande att underlättas när den misstänkte också är misstänkt för annan brottslighet. Det bedöms leda till ett ökat antal lämnade förhandsgodkännanden än vad som är möjlig med ett fullmaktsförfarande. Försiktigtvis bedöms andelen förhandsgodkännandeärenden kunna uppgå till cirka 20–30 procent av samtliga ärenden i snabbförförfarandet. Förhandshandgodkännande bör också kunna användas utanför snabbförfarandet men bedöms då inte bli lika talrika.

Det underlag av ärenden som i framtiden bedöms kunna godkännas genom förhandsgodkännande utgörs i dag av ärenden som lagförs genom vanliga strafförelägganden. Ett godkännande genom

ett förhandsgodkännande utgör dock en arbetsbesparing jämfört med handläggningen av ett vanligt strafföreläggande. Med förslagen i avsnitt 5.6.5 och 5.6.6 som innebär att det blir enklare och snabbare att godkänna strafföreläggande bedöms andelen godkända strafförelägganden att öka. Möjligheten att i större utsträckning utfärda straffföreläggande med villkorlig dom bedöms leda till att öka antalet utfärdande och godkända strafförelägganden. Möjligheten att få en något längre betalningstid för att fullgöra sina skyldigheter av ett strafföreläggande bedöms leda till ett ökat antal godkända strafförelägganden. Förfarandet med en process där den misstänkte får del av ett straffföreläggande och ett villkorat åtalsbeslut med en kopia på stämningsansökan bedöms också leda till flera utfärdade och godkända straffförelägganden.

5.8. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Förslag: Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

Fullmakt i enlighet med den äldre lydelsen av 48 kap. 10 § RB som upprättats före ikraftträdandet ska handläggas enligt äldre föreskrifter.

Förslagen om strafförelägganden föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

När det gäller förslaget i avsnitt 5.6.4 om villkorat åtalsbeslut i samband med strafföreläggande bedöms de nya bestämmelserna inte få genomslag i praktiken förrän i slutet av 2023 eller i början av 2024 beroende på den nödvändiga it-utveckling som krävs hos Åklagarmyndigheten. Bestämmelserna är dock fakultativa till sin natur vilket innebär det inte finns något hinder för den föreslagna tidpunkten för ikraftträdande. Det kan också tänkas att åklagarväsendet successivt eller i mindre skala börjar tillämpa förslaget i praktiken, oberoende av hur långt it-utvecklingen har fortskridit.

Förslaget i avsnitt 5.6.2 innebär att det nuvarande fullmaktsförfarandet med strafföreläggande enligt 48 kap. 10 § RB upphör vid utgången av 2022. Den nya ordningen med förhandsgodkännande kan, även om den är anpassad till modern teknik, användas på samma sätt som fullmakter används i dag, dvs. med papper och penna. Skillnaden mellan en skriftlig fullmakt och ett skriftligt förhandsgodkännande

i pappersform är att uppgifter om ombudet i det senare inte behöver finnas med. Det bedöms därför inte föreligga några hinder mot ett ikraftträdande av förslaget den 1 januari 2023, oberoende av om itutvecklingen hos Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten är färdigställd.

Om en fullmakt för godkännande upprättats i enlighet med den äldre lydelsen av 48 kap. 10 § RB före ikraftträdandet ska handläggningen ske enligt äldre föreskrifter. Det finns i övrigt inget behov av övergångsbestämmelser.

6. Uppdelad handläggning av åtal och deldom mot samma tilltalad

6.1. Bakgrund

6.1.1. Inledning

Sedan länge har gällt att flera åtal i domstol mot en och samma person i regel ska handläggas gemensamt och prövas i en dom. Grunden för denna ordning är flera men ett av de främsta argumenten för principen om gemensam handläggning vilar på den straffrättsliga principen om gemensamt straff, dvs. att den tilltalade ska få en enda gemensam påföljd vid flerfaldig brottslighet.

För att åstadkomma en snabb lagföring kan det i vissa fall vara nödvändigt att dela upp flera åtal mot en och samma tilltalad och meddela deldom trots att andra åtal ännu inte har avgjorts.

6.1.2. Bestämmelserna i rättegångsbalken

Bestämmelsen om deldom finns i 30 kap. 4 § rättegångsbalken. Paragrafen reglerar förutsättningarna att meddela deldom. Av betydelse är också bestämmelsen i 45 kap. 3 § RB som närmare reglerar möjligheten att dela upp åtal under handläggningens gång. Båda bestämmelserna har i huvudsak samma syfte men reglerar olika situationer. För att meddela deldom eller dela upp flera åtal mot samma tilltalad krävs enligt båda bestämmelserna att det är till fördel för handläggningen och att det inte finns särskilda skäl mot det.

När den nya rättegångsbalken infördes 1948 kunde deldom enligt 30 kap. 4 § endast meddelas när åtal fanns mot flera tilltalade (se NJA II 1943 s. 393). Deldom kunde då meddelas mot en tilltalad trots att andra åtal mot andra tilltalade inte var avgjorda. Med deldom

menas ett slutligt domstolsavgörande av en eller flera åtal samtidigt som andra åtal fortfarande handläggs. I det här sammanhanget kommer framför allt situationen där en och samma tilltalad är föremål för flera åtal att beröras.

År 1956 infördes möjligheten att meddela deldom mot en och samma tilltalade trots att andra åtal inte var avgjorda (se NJA II 1956 s. 304). Bestämmelserna i 30 kap. 4 § RB och 45 kap. 3 § RB var emellertid inte utformade på samma sätt. Det innebar att kraven för att dela upp åtal under handläggningen eller förena åtal var lägre än för att meddela deldom. Enligt 45 kap. 3 § RB skulle flera åtal mot samma tilltalad handläggas i en rättegång om ”ej rätten finner särskild handläggning vara lämpligare”. Samtidigt som förutsättningarna att meddela deldom enligt 30 kap. 4 § RB förutsatte att det förelåg synnerliga skäl.

År 2014 reformerades bestämmelsen ytterligare och möjliggjorde att deldom kunde meddelas i något fler fall än tidigare. Till skillnad från tidigare krävs inte längre synnerliga skäl för att deldom ska få meddelas. Paragrafen i 30 kap. 4 § andra meningen RB stadgar att om åtalen avser samma tilltalad får deldom meddelas endast om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot det. I författningskommentaren påpekades att huvudregeln fortfarande är att samtliga åtal mot en tilltalad ska avgöras i en gemensam dom. Som exempel nämns att det kan vara en fördel att dela upp lagföringen om ett vittne avseende en enskild åtalspunkt inte inställer sig men målet kan avgöras i övrigt eller att ytterligare åtal väcks mot den tilltalade men inte hinner delges honom eller henne före huvudförhandlingen. (Se prop. 2013/14:170 s. 49, se också SOU 2013:117 avsnitt 11.2.)

Ett särskilt skäl som anges mot att meddela deldom är om den tilltalade skulle drabbas av en påtaglig nackdel i påföljdshänseende. Det sägs också att en uppdelad handläggning kan innebära att den tilltalade får verkställa flera påföljder parallellt men att det normalt inte är ett skäl mot en uppdelad lagföring utan att det avgörande är den samlade effekten i påföljdshänseende för den tilltalade. (Se a.st.)

Bestämmelsen i 45 kap. 3 § RB ändrades samtidigt som bestämmelsen i 30 kap. 4 § RB och utformades på i huvudsak samma sätt, dvs. att det krävs att det är till fördel för handläggningen att dela upp åtal och det inte ska finnas särskilda skäl emot det. I författningskommentaren hänvisas till kommentaren för 30 kap. 4 § RB.

Det är tydligt att de processrättsliga bestämmelserna i 30 kap. 4 § och 45 kap. 3 § RB har utformats med beaktande av de straffrättsliga reglerna om straffmätning, bl.a. asperationsprincipen och principen om gemensamt straff. Syftet med reformen 2014 var i första hand att få en mer ändamålsenlig hantering av stora mål.

6.1.3. Bestämmelserna i brottsbalken om flerfaldig brottslighet och ny påföljd efter tidigare dom

Vid flerfaldig brottslighet gäller asperationsprincipen som reglerar hur en gemensam straffmätning ska göras. Sedan 1989 är denna princip kodifierad i 29 kap. 1 § brottsbalken som bl.a. stadgar att straff ska bestämmas efter den samlade brottslighetens straffvärde. Förenklat innebär principen att den samlade straffmätningen för flera brott blir lindrigare än om brotten hade straffmätts var och ett för sig (jfr bl.a. NJA 2008 s. 359 och NJA 2009 s. 485 I–III). Som stöd för tillämpningen finns i praxis och doktrin hjälpregler och olika tabeller men någon fastställd explicit ordning finns inte. Som utgångspunkt minskas ökningen av det samlade straffmätningsvärdet efter varje ytterligare brott.

Av 30 kap. 3 § BrB följer att rätten ska döma till en gemensam påföljd vid flerfaldig brottslighet om inte annat är föreskrivet.

I 34 kap. BrB finns bestämmelser som reglerar hur påföljden ska bestämmas när den dömde döms på nytt efter en tidigare dom.

Bestämmelserna i 34 kap. BrB om ny påföljd efter tidigare dom

Bestämmelserna i 34 kap. BrB tar sikte på situationer när den misstänkte är lagförd tidigare och har begått ett nytt brott efter domen eller ett nytt brott upptäcks som begicks före domen.

År 2016 reformerades bestämmelserna i 34 kap. BrB. Syftet var att förenkla och förtydliga de regler som gäller för hur domstolen ska bestämma påföljd när en tilltalad döms för ytterligare brott som begåtts innan en tidigare påföljd helt har verkställts eller annars upphört. Domstolen ska i en sådan situation som huvudregel bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten. Möjligheten att bestämma att en tidigare dom ska omfatta också tillkommande brottslighet, s.k. konsumtionsdom, eller att undanröja en utdömd påföljd

och bestämma ny gemensam påföljd för den samlade brottsligheten ska bara användas i undantagsfall. Regleringen gjordes också mer konsekvent när det gäller hur brott som utgör återfall ska behandlas. Det ska numera göras en principiell skillnad mellan brott begångna före en tidigare dom (nyupptäckt brottslighet) och brott begångna efter en tidigare dom men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (ny brottslighet). Reformen innebär bl.a. att gemensam straffmätning fortsättningsvis endast ska tillämpas vid nyupptäckt brottslighet. (Se prop. 2015/16:151.)

När brotten inte handläggs gemensamt i domstol tillämpas, som tidigare nämnts, 34 kap. BrB om den dömde tidigare dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, sluten ungdomsvård, ungdomsvård, ungdomsövervakning eller ungdomstjänst. Vid återfall i brott, dvs. nytt brott, bestäms normalt en ny påföljd utan tillgodoräknande av den tidigare påföljden. Om det däremot är fråga om ett nyupptäckt brott ska rätten enligt 34 kap. 2 § BrB iaktta att påföljderna tillsammans inte överstiger vad som skulle ha dömts ut för den samlade brottsligheten. Som huvudregel ska dock en ny påföljd dömas ut enligt 34 kap. 1 § BrB för den tillkommande brottsligheten men om den nyupptäckta brottslighet är utan nämnvärd betydelse i jämförelse med den brottsligheten som omfattas av den tidigare domen behöver någon ytterligare påföljd enligt 34 kap. 3 § BrB inte dömas ut. Det finns också enligt 34 kap. 4 § BrB under vissa förutsättningar möjlighet att undanröja en tidigare utdömd påföljd och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Brottslighet som endast leder till ett bötesstraff omfattas inte av bestämmelserna i 34 kap. BrB. I samband med 2016 års reform blev ställningstagandet att böter fortsättningsvis inte heller skulle omfattas av regleringen i 34 kap. BrB (se prop. 2015/16:151 s. 5457). Det innebär i praktiken att principen om gemensamt straff och asperationsprincipen inte får fullt genomslag vid bötesbrottslighet. Om handläggningen av flera åtal delas upp beaktas därför inte en tidigare bötespåföljd när en ny bötespåföljd blir aktuell.

Straffmätning vid flerfaldig brottslighet som leder till fängelse eller ett påföljdsalternativ till fängelse

Vid straffmätning av flera brott då det allvarligaste brottet har ett straffvärde på fängelsenivå utgår man vid straffvärdebedömningen från det svåraste brottet. Det näst svåraste brottet har normalt ett straffvärde som motsvarar hälften eller mindre. Därefter avtar straffvärdet i ytterligare utsträckning för tillkommande brott.

Tabell 6.1 Principer för bedömningen av det gemensamma straffvärdet vid flerfaldig brottslighet

Brott A Brott B Brott C Brott D Brott E Brott F Brott G

Det svåraste brottet har ett straffvärde motsvarande fängelse i högst sex månader 1/1 1/2 1/2 1/3 1/3 1/4 1/4 Det svåraste brottet har ett straffvärde motsvarande fängelse i mer än sex månader men högst ett år och sex månader 1/1 1/2 1/3 1/4 1/5 1/6 1/7 Det svåraste brottet har ett straffvärde motsvarande fängelse i mer än ett år och sex månader 1/1 1/3 1/6 1/9 1/12 1/15

Källa: Borgeke och Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 u, s. 178–179.

I tabellen ovan illustreras den avtagande betydelsen för det samlade straffvärdet för varje ytterligare brott som den dömde döms för. Om den dömde döms för två brott som har ett ursprungligt straffvärde om fängelse ett år vardera leder detta till ett gemensamt straffvärde om fängelse 1 år och 6 månader.

Straffmätning av böter vid flerfaldig brottslighet

Om flera åtal som leder till dagsböter avgörs tillsammans i domstol bestäms en gemensam bötespåföljd. Vid beräkningen av antalet dagsböter utgår man från att det allvarligaste brottet, dvs. brottet som leder till högst antal dagsböter, får fullt genomslag och därefter halveras normalt sett antalet dagsböter för varje tillkommande brott. Samma sak gäller när flera penningsbotsbrott leder till en gemensam

penningbötespåföljd. Om däremot dagsböter och penningböter ska kombineras finns ingen fastställd ordning. Ofta absorberas penningböter helt av dagsböterna. Med tillämpning av bestämmelsen i 25 kap. 5 § andra stycket BrB är det dock möjligt att döma till penningböter och dagsböter för sig om det finns särskilda skäl.

Om en person har begått flera bötesbrott men dessa inte handläggs samtidigt i domstol tas inte någon hänsyn till en ev. tidigare lagföring av böter vid bestämmandet av bötespåföljd oavsett om det är fråga om ny eller nyupptäckt brottslighet. Det avgörande för om flera bötesbrott leder till en gemensam lindrigare påföljd är alltså i huvudsak hur dessa handläggs och inte hur brotten har begåtts i förhållande till varandra. Hur ärendena handläggs under förundersökning och rättegång kan alltså ha betydelse för bötesstraffets storlek. Faktorer som generellt påverkar detta är framför allt den tid som brotten tar att utreda före åtal och domstolarnas handläggningstid.

Straffmätning vid flerfaldig brottslighet vid en kombination av lindriga och allvarligare brott

Inte sällan förekommer situationen att den dömde begått ett flertal brott där vissa är lindriga och andra mer allvarliga. Om vissa brott har ett straffvärde på fängelsenivå och andra brott endast har ett straffvärde som motsvarar böter innebär det att de brott som endast ger böter inte alls eller endast ytterst marginellt påverkar det samlade straffvärdet.

I vissa fall kan en sådan ordning i och för sig framstå som rimlig och godtagbar. I andra fall innebär det å andra sidan att en brottsaktiv person i princip straffritt kan begå ytterligare lindriga brott fram till den tidpunkt då personen lagförs. En person som begår ett allvarligt brott, t.ex. rån, saknar många gånger incitament att sluta begå ytterligare brott. Bötesbrott eller brott med begränsat straffvärde på fängelsenivå kommer inte alls eller endast i liten omfattning påverka den slutliga påföljden. En snabb lagföring har därför en stor betydelse för hur personens fortsatta brottslighet kommer att bedömas eftersom nya brott efter lagföring betraktas som återfall enligt 34 kap. BrB och därför bestraffas fullt ut i förhållande till den tidigare brottsligheten (jfr dock bestämmelsen i 26 kap. 25 § BrB).

6.2. Kartläggning och statistik

En kartläggning av domstolarnas tillämpning av bestämmelserna om uppdelad handläggning av åtal och deldom kompliceras av flera faktorer.

När domstolen beslutar om att dela upp handläggningen eller meddela deldom fattas normalt inget särskilt handläggningsbeslut förutom själva deldomen i sig. Det är därför svårt att följa domstolarnas tillämpning av bestämmelserna i 30 kap. 4 § och 45 kap. 3 § RB. Det förs inte heller någon särskild statistik förutom antalet meddelade deldomar. Det blir därför svårt att fullt ut kartlägga domstolarnas tillämpning. Det går emellertid att dra vissa generella slutsatser.

Erfarenheter av tingsrätternas tillämpning

I det pågående snabbförfarandet tillämpar vissa tingsrätter i praktiken en informell tumregel som säger att ett åtal inom projektet ska läggas upp som ett nytt mål och avgöras separat om det annars skulle fördröja handläggningen i mer än fyra veckor. Det tycks också inte vara helt ovanligt att andra tingsrätter i praktiken redan tillämpar bestämmelserna i 30 kap. 4 § RB och 45 kap. 3 § RB på ett sätt som endast tar hänsyn till de fördelar det innebär för handläggningen.

Det tycks också vara så att 45 kap. 3 § RB tillämpas oftare än 30 kap. 4 § RB av tingsrätterna. När 45 kap. 3 § RB tillämpas innebär det att ett nytt mål registreras trots att det finns andra öppna mål. Det separata åtalet avgörs genom dom utan att deldomsinstitutet behöver användas. Tillämpningen åstadkommer samma resultat som om en deldom hade meddelats i ett större gemensamt mål.

Av betydelse för tingsrätternas verksamhet är också hur brottsmisstankar samordnas och handläggs gemensamt före åtal. Åklagarna i Stockholm tillämpar t.ex. en lokal överenskommelse som innebär att vissa brottsmisstankar samordnas och åtalas gemensamt. I resten av landet tillämpas andra rutiner. Gemensamt för Åklagarmyndigheten gäller dess föreskrifter om samordning av brottmålsärenden (ÅFS 2005:25 med senare ändringar). Bestämmelserna innebär att åklagare i enskilda fall ska samråda om hur samtliga brottsmisstankar ska handläggas. I det pågående projektet gäller dock ett avsteg från dessa bestämmelser (se 1 a §, ÅFS 2019:6).

Beroende på om ärenden samordnas av åklagare eller inte kan situationer uppstå som innebär att flera åtal handläggs i olika tingsrätter. Av 19 kap. 7 § andra stycket RB framgår att en tingsrätt ska lämna över ett åtal till en annan tingsrätt om den tilltalad står under åtal där och det inte är olämpligt.

Statistik

Tabell 6.2 Deldom i tingsrätt i brottmål

År 2010–2019

Antal mål med

deldom (en tilltalad)

Antal mål med deldom

(flera tilltalade)

Antal mål med

deldom

Totalt antal avgjorda mål

2010

194

495

689

90 809

2011

220

502

722

92 816

2012

250

435

685

90 908

2013

231

413

644

86 228

2014

201

419

620

83 983

2015

273

409

682

83 655

2016

300

401

701

82 402

2017

347

334

681

86 294

2018

302

323

625

93 222

2019

309

388

697

100 697

Källa: Domstolsverket.

Statistiken i tabellen avser deldomar i tingsrätt i brottmål. Deldomar kan meddelas med en eller flera tilltalade. I detta fall är det främst intressant att studera de målen med endast en tilltalad.

Deldomar är överlag ovanliga och förekommer i mindre än en procent av samtliga brottmål. Antalet deldomar är också relativt konstant över tid. Det tycks som att 2014 års reform inte har lett till någon betydande ökning av antalet deldomar. År 2014 uppgick antalet mål med deldom med en tilltalad till 201. År 2017 uppgick antalet till 347 för att sedan minska till 2019 till 309. I förhållande till det totala antalet brottmål utgör sådana deldomar en mycket liten andel, mindre än en halv procent.

Domstolen kan i stället för att avgöra målet med en deldom i stället i enlighet med bestämmelserna i 45 kap. 3 § dela upp handläggningen av åtalen i flera mål. Någon statistik om det finns inte.

Tabell 6.3 Överlämnade mål i tingsrätt i brottmål

År 2010–2019

Antal överlämnade mål Totalt antal avgjorda mål

2010

2 907

90 809

2011

3 033

92 816

2012

3 178

90 908

2013

3 159

86 228

2014

3 157

83 983

2015

3 206

83 655

2016

3 334

82 402

2017

3 440

86 294

2018

3 813

93 222

2019

3 793

100 697

Källa: Domstolsverket.

I tabellen ovan redovisas antal överlämnade brottmål i tingsrätt. Antalet utgör knappt 4 000 mål per år och har ökat sedan 2010. Andelen utgör knappt fyra procent av samtliga avgjorda brottmål. Statistiken säger inget direkt om tillämpning av bestämmelserna i 30 kap. 4 § eller 45 kap. 3 § RB. Förhållandet mellan antalet överlämnade mål är större än antalet deldomar under samma tid. Statistiken ger en bild av i vilken utsträckning åklagarna samordnar ärenden före åtal.

Övergripande statistik om lagföringsbeslut och återfall i brott

Förslaget i detta kapitel bygger på att handläggningen av åtal för brottsaktiva personer ska delas upp i större utsträckning. Någon särskild statistik som tar sikte på den situationen finns inte. Däremot finns viss övergripande statistik när det gäller lagförda personer och återfall i brott.

Tabell 6.4 Lagföringsbeslut efter huvudbrott och antal lagföringar under de senaste tio åren

År 2019

Antal återfall (lagföringsbeslut)

0 1–2 3–4 5–9 10–

Samtliga brott

49 324 25 736 10 246 10 909 8 140

Stöld

2 339 1 044 509 709 825

Ringa stöld

4 679 1 680 725 974 907

Olovlig körning

5 877 2 799 1 184 1 489 1 421

Rattfylleri under påverkan av narkotika

508 585 258 245 184

Ringa narkotikabrott

8 166 6 795 3 019 2 940 1 762

Källa: Sveriges officiella statistik, kriminalstatistik, tabell 471, år 2019.

Med lagföringsbeslut i tabellen ovan menas fällande domstols domar, godkända strafförelägganden och åtalsunderlåtelser. Statistiken i tabellen ger inget direkt svar på vilket underlag det finns för att domstolarna ska kunna meddela fler deldomar mot samma tilltalad. Det är dock tydligt att det finns en mindre krets brottsaktiva personer som begår ett stort antal brott. Som exempel kan nämnas att 1 421 personer som dömts för olovlig körning har dömts för brott vid fler än nio tillfällen de senaste tio åren. Motsvarande siffra för ringa stöld är 907 personer. Samma person kan också lagföras flera gånger samma år vilket ger en viss osäkerhet vid tolkningen av statistiken.

Tabell 6.5 Antal återfall inom tre år av samtliga personer som återfallit efter en ingångshändelse 2013 efter grövsta brott i ingångshändelsen respektive återfallshändelse

År 2013

Återfall i: Tillgrepps-

brott

Brott mot

trafikbrottslagen

Brott mot

narkotikastrafflagen

Dömd för: Tillgreppsbrott

3 124

533

1 119

Brott mot trafikbrottslagen

604

2 748

785

Brott mot narkotikastrafflagen 1 307

834

3 974

Källa: Sverige officiella statistik, tabell 873, år 2013.

Av de som dömts för tillgreppsbrott som grövsta brott har 533 av dessa återfallit i trafikbrott inom tre år. Omvänt gäller att 604 personer som begått trafikbrott har dömts för tillgreppsbrott.

Tabell 6.6 Antal återfall inom tre år av samtliga personer som återfallit efter en ingångshändelse 2013 efter grövsta brott i ingångshändelsen respektive återfallshändelse

År 2013

Tillgreppsbrott

Brott mot

trafikbrottslagen

Brott mot

narkotikastrafflagen

Alla brott

6 401

5 301

7 744

Källa: Sverige officiella statistik, tabell 873, år 2013.

Av tabellen framgår att av de personer som lagförs för brott är det t.ex. 6 401 personer som återfaller i tillgreppsbrott inom tre år.

Tabell 6.7 Lagföringsbeslut efter huvudpåföljd och antal lagföringar under de senaste tio åren

År 2019

Antal återfall (lagföringsbeslut)

0 1–2 3–4 5–9 10–

Böter

13 031 9 199 4 035 4 024 2 089

Källa: Sveriges officiella statistik, kriminalstatistik, tabell 470, år 2019.

Av de lagföringsbeslut som leder till böter avser 2 089 fall där den misstänkte blivit tidigare lagförd mer än nio gånger de senaste tio åren. I stort sett samtliga brott som leder till böter medför normalt sett inte en strängare påföljd vid återfall. Som undantag kan dock nämnas olovlig körning, grovt brott. Vid återfall i olovlig körning inom en viss tid rubriceras brottet som olovlig körning, grovt brott, vilket leder till ett högre bötesstraff vid varje återfall. Vid det fjärde återfallet leder det enligt praxis normalt sett till att påföljden bestäms till fängelse.

Tabell 6.8 Domslut med fängelse för olovlig körning som huvudbrott och antal lagföringar avseende fängelse under de senaste tio åren

År 2019

Antal återfall (lagföringsbeslut) 0 1–2 3–4 5–9 10– Samtliga

Olovlig körning

0 3 36 178 421 638

Källa: Sveriges officiella statistik, kriminalstatistik, tabell 472, år 2019.

År 2019 fattades 12 770 lagföringsbeslut beträffande olovlig körning (se Sveriges officiella statistik, kriminalstatistik, tabell 420, år 2019). Av tabellen framgår att 638 av dessa ledde till fängelse och att vid 421 av dessa beslut hade den misstänkte dömts till fängelse vid mer än nio tillfällen de senaste tio åren.

Det är svårt att dra några direkta slutsatser från den redovisade statistiken. Statistiken avser främst personer som återfaller i brott under en längre tid. För våra överväganden är det av större vikt att bedöma underlaget för de personer som återfaller i brott eller begår nya brott under en kortare tidshorisont. Det kan dock antas att det finns en viss överlappning mellan dessa grupper. Klart står att det finns en liten krets av personer som är brottsaktiva och begår ett stort antal brott. Med tanke på att antalet deldomar varit konstant de senaste åren och utan påverkan av 2014 års reform kan man anta att det finns fler situationer där det är möjligt eller lämpligt att dela upp handläggningen i domstol.

6.3. Reformbehovet

6.3.1. Behov av att dela upp handläggningen

Verksamheten med Snabbare lagföring bygger på att den som begår ett lindrigt brott ska lagföras snabbt. Om åtal väcks och saken prövas i domstol är ambitionen att en prövning ska kunna ske inom 2–6 veckor från brottet. Tanken bakom det är att lagföringen inte ska fördröjas i onödan. Det finns också