2

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol.

Härigenom förordnas dels att 5, 6, 8, 10 och 13 §§ lagen den 22 juni 1928

om arbetsdomstol skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock

att lagen från och med 16 § skall erhålla den lydelse som angives i det föl­

jande.

5

§.

Ledamot eller ersättare, som avses i 4 §, skall vara svensk medborgare och

hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utövas av den, som är

omyndig eller i konkurstillstånd.

6

§■

Har ledamot -— -------av Konungen.

Avgår sådan----------- motsvarande tillämpning.

Har någon såsom ordförande eller ledamot övervarit huvudförhandling

eller deltagit i förrättning enligt 10 § andra stycket, men avgår han, innan

målet blivit avgjort, vare han det oaktat skyldig att tjänstgöra vid fortsatt

behandling av målet.

8

§.

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen, skall han hava avlagt domared

eller, med Konungens tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete, var­

om i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken sägs.

10

§.

Arbetsdomstolen vare----------- sägs föreligger.1

Besiktning å-------— för arbetarsidan.

Handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller förrättning enligt

andra stycket och som icke heller innefattar måls avvisande, ankommer på

ordföranden. Sådan handläggning må ock enligt ordförandens uppdrag om­

besörjas av lagfaren tjänsteman vid domstolen, som den därtill förordnat.

1 Jfr prop. nr 45/1947.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

20

§.

Sedan förberedelsen avslutats, skola parterna kallas till huvudförhand­

ling. Part så ock ställföreträdare för part vare skyldig att infinna sig per­

sonligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.

21

§.

Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant föranstalta om be­

visning. Dock må domstolen ej utan framställning av part höra vittne, som

ej förut hörts på parts begäran, om det icke finnes påkallat med hänsyn till

avgörandets betydelse utöver det mål, varom är fråga.

22

§.

Uteblir part från sammanträde för huvudförhandling, äge domstolen än­

dock på yrkande av tillstädeskommen part företaga målet till förhandling

och avgörande. Erinran härom skall intagas i kallelsen till sammanträdet.

Framställes ej sådant yrkande som nyss sagts, skall målet avskrivas.

23 §.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall målet återupptagas till slut­

lig handläggning så snart ske kan; och må därvid fortsatt huvudförhandling

äga rum, ändå att längre tid än två veckor förflutit från den tidigare hand­

läggningens slut.

24 §.

I protokoll vid huvudförhandling vare ej nödigt att anteckna utsaga av

vittne eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran.

25 §.

Domstolen bestämmer i vilken ordning omröstning till dom eller beslut

skall äga rum.

Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var

för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de ändock ej upp­

ställas till särskild omröstning.

26 §.

Dom skall meddelas så snart ske kan, sedan huvudförhandlingen avslu­

tats.

Domen skall underskrivas av dem som deltagit i avgörandet. Utskrifter

av domen, å domstolens vägnar underskrivna av ordföranden, skola samma

dag som domen meddelas genom ordförandens försorg med posten utsändas

till parterna. Äro flera parter å samma sida, må gemensam utskrift sändas

till en av dem. Särskild underrättelse om tiden och sättet för domens medde­

lande erfordras ej.

Vad i denna paragraf stadgas om dom äge motsvarande tillämpning å slut­

ligt beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det.

Kungl. Aluj:ts proposition nr 224.

5

27 §.

Beträffande rättegångskostnad äge domstolen förordna, att vardera par­

ten skall bära sin kostnad jämväl då den tappande parten med hänsyn till

målets beskaffenhet haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol.

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad skall fördelas

mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande

till saken och rättegången.

28 §.

Angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i övrigt i tillämpliga de­

lar lända till efterrättelse vad i rättegångsbalken eller eljest finnes stad­

gat beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är

tillåten.

Särskilda bestämmelser.

29 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomsto­

lens dom, må ej förvandlas.

30 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom eller

slutliga beslut samt protokoll.

31 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för ämbetsbrott skall

upptagas av högsta domstolen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

6

Kunql. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För fordran på arbetslön som grundas på bestämmelse i kollektivavtal

må betalningsföreläggande, utan hinder av att tvist om anspråket hör till

arbetsdomstolen, sökas vid allmän underrätt.

Betalningsföreläggande må ock sökas vid allmän underrätt för fordran på

semesterlön eller semesterersättning enligt lag, ändå att arbetsavtalet är reg­

lerat av kollektivavtal och talan förty eljest skolat väckas vid arbetsdom­

stolen.

2

8

-

Bestrider gäldenären ansökningen och har målet med anledning härav hän-

skjutits till rättegång, skall målet överlämnas till arbetsdomstolen, om tvisten

finnes vara av beskaffenhet att skola prövas av denna; och må klagan över

beslut härom ej föras.

Arbetsdomstolen skall förelägga borgenären att visa, huruvida förening,

som i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol sägs, vill föra borgenärens

talan eller undandrager sig detta. Har i målet åberopat kollektivavtal slutits

av förening, vari gäldenären är eller varit medlem, skall denna instämmas

att jämte gäldenären svara i målet vid arbetsdomstolen.

Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall arbets­

domstolen, om den finner sig icke vara behörig, visa målet åter till den rätt

som överlämnat det. Där sådan återförvisning skett, må frågan huruvida målet

hör under arbetsdomstolen ej ånyo upptagas.

3 §•

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till arbetsdomstolen skall anses

väckt vid denna, när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den

allmänna underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande å ansökningen teck­

nat bevis att utmätning må äga rum och vill gäldenären söka återvinning,

skall han, såframt tvisten är av beskaffenhet att skola prövas av arbets­

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall

erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av all­

män domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalnings­

föreläggande för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag

må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kollektiv­

avtal, därom är särskilt stadgat.

I fråga------------ lag sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Arbetsdomstolen är en domstol. Med ledning av allenast ett fåtal lagstad-

ganden har domstolen haft att i stor utsträckning tämligen fritt utstaka lin­

jerna för sin verksamhet både i materiellt och i processuellt hänseende. Med

hänsyn härtill kunde det ha varit en tänkbar möjlighet att arbetsdomstolen

kommit alt i materiellt hänseende utveckla sig till något slags kompromiss­

institut. Del stod emellertid från början fullt klart, att en sådan möjlighet

måste under alla omständigheter undvikas. Det rättsområde, till vilket arbets­

domstolens verksamhet är förlagd, var från början alldeles obearbetat men

tillika av mycket invecklad beskaffenhet. För att domstolen skulle kunna ut­

rätta något gagneligt genom att bringa reda och ordning på detta område,

gällde det därför att från början söka slå in på klara och bestämda linjer!

Domstolen har därför strängt hållit fast vid ett rent rättsligt betraktelsesätt.

\ ad det processuella området angår ligger det i sakens natur, att en mängd

omständigheter utan motsvarighet i rättslivet i övrigt måste medföra ett i

vissa hänseenden ganska särpräglat rättegångsförfarande. Till dessa omstän­

digheter måste naturligen hänsyn tagas också när det gäller att inpassa rät­

tegången vid arbetsdomstolen inom ramen för nva rättegångsbalkens stad-

ganden.

Bland de omständigheter, som enligt utredningsmannens mening äro äg­

nade att medföra ett i viss mån särpräglat rättegångsförfarande vid arbets­

domstolen, nämnas i promemorian först och främst domstolens samman­

sättning och parterna vid domstolen.

Beträffande domstolens sammansättning anför utredningsman­

nen:

Arbetsdomstolen är sammansatt på följande sätt. Ordförande, vice ordfö­

rande och ytterligare en ledamot förordnas för viss tid av Kungl. Maj:t utan

föregående förslag bland personer, som icke kunna anses företräda arbetsgi-

var- eller arbetarintressen. Ordföranden och vice ordföranden skola vara ju­

rister med domarerfarenhet och den tredje ledamoten skall äga särskild insikt

och erfarenhet i arbetsförhållanden och därmed förbundna arbetsfrågor. Fyra

ledamöter, vilka skola vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga, för-

ordnas av Kungl. Maj:t för tva ar i sänder, två efter förslag av svenska ar­

betsgivareföreningarnas förtroenderåd och två efter förslag av landsorganisa­

tionen i Sverige. För ledamöterna men icke för ordföranden förordnas er­

sättare till dubbla antalet enligt motsvarande regler. Beträffande de efter för­

slag utsedda ledamöterna gäller, att ersättarna icke äro personliga.

Det har sålunda varit avsett, att domstolen skall inrymma ett starkt lek-

mannaelement, som dessutom skall besitta en speciell sakkunskap på det

rättsområde, inom vilket arbetsdomstolen har sin verksamhet. Lekmanna-

elementet har icke såsom häradsnämnden en mer eller mindre strängt genom­

förd kollektiv rösträtt, utan rösträtten är individuell. Genom att i domstolen

insätta ledamöter på förslag av organisationer med stark motsatsställning till

varandra har man också medvetet i domstolen infört ett element, som re­

presenterar de motsatta intressena. Detta har naturligen skett från två syn­

punkter, nämligen dels för att stärka förtroendet för domstolen och dels för

att i domstolen införa en verkligt levande sakkunskap. Vid lagstiftningens

tillkomst utgick man från att detta intressentskap icke skulle komma att laga

sig uttryck i ständiga slitningar mellan arbetsgivar- och arbetarrepresentan­

terna utan att den objektivitet, som man var berättigad att vänta av kloka

och erfarna män, i alla fall skulle göra sig gällande. Denna förutsättning har

också blivit i praktiken uppfylld, vilket bäst visas därav att arbetsdomstolen

i sina domar är enhällig i mera än två tredjedelar av alla fall.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

ej själv utför sin talan. Den framskjutna ställning, som sålunda inrymts åt

organisationerna i fråga om talans utförande, utesluter emellertid icke, att de

enskilda parterna taga aktiv del i rättegången. Deras närvaro är tvärtom i

de allra flesta fall önskvärd, ty tvisten rör sig merendels icke endast om lag

och avtal utan också om de faktiska förhållandena på arbetsplatsen.

Med hänsyn till organisationernas ställning i rättegången är det tydligt, alt

pläderingen i första hand kommer att åvila organisationernas funktionärer.

Dessa ha i regel på grund av sin allmänna verksamhet en mycket stor för­

måga att uttrycka sig klart och redigt i muntlig framställning. De äro också

i de flesta fall strängt sakliga och starkt realitetsbetonade/På arbetsgivar­

sidan ha funktionärerna oftast juridisk utbildning, men deras senare verk­

samhet har merendels icke legat på rättegångsområdet, och de besitta därför

icke särskild rutin såsom rättegångsombud. På arbetarsidan kan man själv­

fallet icke hos funktionärerna vänta juridisk utbildning. Med hänsyn till

dessa omständigheter har man anledning att ibland beklaga en viss brist

i fråga om det juridiska handhavandet av målen. Särskilt är naturligen sin­

net för finare logiska och rättsliga distinktioner mindre starkt utpräglat. Yr-

kesadvokater uppträdde tidigare ytterst sällan vid arbetsdomstolen, men

förekomsten av sådana är i starkt stigande, särskilt sedan vissa stora arbe­

tarorganisationer med talrika mål funnit det lämpligt att anlita advokater.

När en kunnig och skicklig advokat intimt samverkar med vederbörande or­

ganisations funktionärer och med den personligt berörda parten, blir resul­

tatet utmärkt. Det måste dock betonas, att en yrkesadvokat för att kunna

göra verklig nytta måste äga ingående kännedom om det arbetsrättsliga om­

rådet.

I många mål förekommer överhuvud taget icke någon organisation på ar­

betsgivarsidan. Även enskilda arbetsgivare, som icke äro organisationsan-

slutna, ha nämligen numera i regel slutit kollektivavtal. När en tvist om ett dy-

likt avtal handlägges, företräder ofta arbetsgivaren själv, någon gång med

biträde av en advokat, som då vanligen står relativt främmande för det

arbetsrättsliga området. Denna typ av arbetsgivare saknar vanligen förmåga

att lägga fram en sak på ett klart och redigt sätt, och hans erfarenhet på de

formella och avtalsmässiga områdena är också merendels mycket begränsad.

Mai, i vilka dylika arbetsgivare äro parter, vålla därför domstolen stora svå­

righeter i ulredningshänseende.

Ytterligare tre omständigheter åberopas av utredningsmannen såsom skäl

till att processen vid arbetsdomstolen måste i vissa hänseenden få en annan

utformning än processen vid de allmänna domstolarna, nämligen målens

speciella karaktär, jurisdiktionsområdets omfattning

och det förhållandet att arbetsdomstolen är både första och sista

instans på sitt rättsområde.

Härom heter det i promemorian:

De flesta målen vid arbetsdomstolen röra sig mer eller mindre om tolkning

av kollektivavtal. Ibland är det naturligen också fråga om lagtolkning. Vam

ligen äro emellertid tvisterna sammanvävda med frågor om faktiska förhål-

landen. I ett stort antal mål hänför sig tvisten i huvudsak till faktiska frågor.

Under de första åren av arbetsdomstolens tillvaro märktes en ständig steg­

ring i fraga om antalet inkommande mål. Därefter har tendensen varit lika

utpräglat fallande, men samtidigt har den genomsnittliga svårighetsgraden

stadigt ökats. Att utvecklingen skulle bli denna är i och för sig ganska na-

turligt. Under arbetsdomstolens första tid, då såväl arbetsgivare som arbetare

stodo frågande även inför ganska enkla problem inom detta rättsområde, var

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

13

det naturligt att under domstolen kommo att dragas åtskilliga tvister av täm­

ligen enkel beskaffenhet. Allt eftersom erfarenheterna vuxit och ledning kun­

nat erhållas genom tidigare avgöranden av domstolen, ha de enklare målen

fallit bort, medan de svårare rättstvisterna alltjämt måste bli föremål för

prövning. Samtidigt ha parterna allt mera fått klart för sig, vilken betydelse

en omsorgsfull utredning har. I början förelåg en viss benägenhet att komma

med endast påståenden. Den vidlyftigare utredningen har tydligen också

gjort målens omfattning större. Utan att överdriva kan man säga, att numera

förekomma endast få mål, i vilka handläggning och avgörande kan ske rent

rutinmässigt. Det stora flertalet mål är förenat med svårigheter både att ut­

reda och att avgöra. Och till ett högst betydande antal äro målen verkligt

svåra, ungefär i klass med dem, som högsta domstolen brukar ha anledning

att sätta på cirkulation.

..

Svårigheterna bero först och främst på kollektivavtalens allt annat an latt-

tolkade innehåll. Kollektivavtalen ha svällt ut på ett sätt, som gör dem .jäm­

förbara med omfattande lagverk för varje fack, inbördes tämligen olika. Sam­

tidigt kan man med fog beteckna kollektivavtalen som lappverk, där det ena

tillägget gjorts på det andra på grundval av en ursprunglig tämligen primitiv

och ogenomtänkt stomme. Dessutom vimlar det av kompromisser i kollektiv­

avtalen, vilka tagit sig uttryck i mångtydiga och oklara uttryckssätt. För att

kunna bedöma ett kollektivavtals innebörd på en viss punkt är det ofta nöd­

vändigt att äga kännedom om bestämmelsernas historiska tillkomst samt om

vad som förekommit vid olika avtalsförhandlingar. På sistnämnda punkt

möter en ytterligare svårighet i den vid förlikningsförsök använda metoden.

Ett förlikningsförslag är nämligen i regel icke grundat på en diskussion, som

förlikningsmannen fort med parterna gemensamt, utan de överläggningar,

som föregått förslaget, har förlikningsmannen oftast fört med vardera par­

ten för sig. Denna metod, som möjligen icke kan undvikas, är särskilt ägnad

att åstadkomma missförstånd.

.

Såsom förut nämnts har domstolen att i talrika fall taga ställning tdl frå­

gor om faktiska förhållanden, och dessa frågor äro icke heller lättbedömda.

Det gäller sålunda att sätta sig in i invecklade arbetsorganisatoriska spörsmål

och det oftast svårfattliga sättet för ett arbetes tekniska utförande.

Det finns också en bidragande orsak till målens höga svårighetsgrad. Åt­

skilliga mål ha en tendens att flyta ut i något obestämt och diffust. Det är

ibland svårt att få ett klart grepp om de synpunkter, som skola vara ledande

för avgörandet. Härtill medverkar, att parterna förklarligt nog icke alltid

ha möjlighet att själva giva anvisning på de avgörande omständigheterna.

Dessa framträda många gånger tydligt först sedan målet är överlämnat, ibland

redan vid domstolens första överläggning, men icke sällan först i samband

med försöken att avfatta en dom.

Arbetsdomstolen har hela riket till jurisdiktionsomrade. Det ligger i sa­

kens natur, all detta medför vissa högst betydelsefulla konsekvenser i fråga

om förfärandet. Möjligen underskattade man vid domstolens tillkomst nack­

delarna av det stora jurisdiktionsområdet, i del att man tänkte sig, alt ar­

betsdomstolen väsentligen skulle komma att fä taga befattning med tvister

rörande de stora riksavtalens tolkning. Om detta verkligen var fallet, sa in­

nebar det en felsen. Såsom framgår av det föregående har domstolen att otta

svssla med mål rörande kollektivavtal för enskilda oorganiserade arbetsgiva­

re och målen röra sig ju också i betydande utsträckning om faktiska for­

hållanden, som måste utredas. Vid ett måls handläggning måste därför oftast

personer i egenskap av parter eller vittnen inställa sig i Stockholm från en

kanske långt avlägsen ort. Om utredningen skulle göras fullständig, skulle

därför kostnaderna ofta komma att stå i orimlig proportion till de värden,

14

Kunal. Maj:ts proposition nr 224.

som ii ro föremål för tvist. Kostnadsfrågan är för övrigt av betydelse även när

målet rör större värden eller är av större betydelse ur prejudiciell synpunkt.

Ett mål kan exempelvis röra sig om arbetsförhållandena för 20 eller 30 olika

arbetare, och det skulle för utredningen egentligen vara av betydelse att alla

dessa voro närvarande vid domstolen. Någonting sådant kan tydligen icke

påfordras, emedan kostnaderna skulle vara oöverkomliga. Man får därför

i ett sådant fall nöja sig med att en eller annan av arbetarna inställer sig,

men det är självklart, att detta inverkar på utredningens kvalitet.

Mot arbetsdomstolens beslut må talan ej fullföljas. Arbetsdomstolen är så­

lunda både första och sista instans. Detta innebär, att arbetsdomstolen på en

och samma gång har att såsom en underdomstol övervaka, att utredningen

blir klar och såvitt möjligt uttömmande, och att såsom en högsta domstol

svara för enhetlig rättstillämpning och prejudikatbildning. Jag kan icke neka

till att denna arbetsdomstolens dubbla uppgift känns betungande. Motsätt­

ningen mellan de båda uppgifterna medför bland annat en ständig slitning

mellan önskemålet om ett snabbt avgörande och nödvändigheten av ett om­

sorgsfullt övervägande. I början av domstolens tillvaro och under intrycket

av det ständigt ökade antalet mål sökte man i så stor utsträckning som

möjligt efterkomma det första kravet, men efter hand, då antalet mål mins­

kades men den genomsnittliga svårighetsgraden ökades, har domstolen sett

sig nödsakad att eftersätta hastighetskravet för att få ökat utrymme för ett

lugnt och mindre jäktat övervägande. Härtill har naturligen också bidragit,

att arbetsdomstolen fått allt klarare blick för betydelsen av dess prejudikat­

bildande verksamhet. I denna del är arbetsdomstolen vida mera påpassad

än de allmänna domstolarna, även högsta domstolen. Detta är ju i och för sig

självklart och sammanhänger med det begränsade rättsområde, inom vilket

arbetsdomstolen har att döma, och med det utomordentligt stora intresse,

med vilket arbetsgivar- och arbetarorganisationer följa domstolens domar. I

nästan varje mål av någon principiell betydelse åberopas från ömse sidor

äldre rättsfall till stöd för de olika ståndpunkterna. Just genom sina tidigare

avgöranden blir domstolen ju längre tiden lider allt hårdare bunden, och

svårigheterna att bedöma ett nytt fall, som har likheter med ett föregående

men företer vissa avvikande drag, bli allt större.

Utredningsmannen framhåller, att enligt gällande lag om arbetsdomstol är

rättegången där grundad i huvudsak på samma principer, som äro utmär­

kande för nya rättegångsbalken. Sålunda skall även för närvarande en för­

beredelse äga rum; huvudförhandlingen skall om möjligt vara koncentrerad

till ett rättegångstillfälle och vid huvudförhandlingen skall ett muntligt för­

farande tillämpas. Såsom bakgrund för de stadganden, som utredningsman­

nen föreslagit, har han ansett det lämpligt att redogöra för hur nämnda

principer blivit närmare utformade i tillämpningen.

Om förberedelsen heter det i promemorian:

Stämningsförfarandet är helt anknutet till gamla rättegångsbalkens regler

men samtidigt har detta sammankopplats med en skriftlig förberedelse.

Detta går så till att svaranden i stämningsresolutionen förelägges att inom

viss tid före den dag, som där angives för målets handläggning, inkomma

med en skriftlig förklaring, som därefter tillställes käranden. När målet upp­

tages till handläggning på den utsatta dagen, finnes sålunda från vardera

sidan en skrift i målet men heller icke mera. Stämningsansökningen och för­

klaringen mångfaldigas och utsändas till domstolens samtliga ledamöter, vil­

ka taga del därav före handläggningen.

16

Kungi. Maj.ts proposition nr 224.

föregående anfört torde framgå, att jag anser det nödvändigt, att domstolens

ledamöter även i fortsättningen taga del av förberedelsematerialet på för­

hand och att jag icke hyser stora förhoppningar om att kunna förmå parter­

na till en annan inställning, när de icke företrädas av yrkesadvokater.

Man skulle kunna tro, yttrar utredningsmannen, att det förhållandet att

huvudförhandlingen nu i stor utsträckning går ut på att utreda parternas

ståndpunkter och att följaktligen många överraskningsmoment kunna in­

träda vid huvudförhandlingen skulle nödvändiggöra talrika uppskov. Så

vore emellertid icke fallet.

Anledningen till att uppskov kunna undvikas är att söka i det sätt, varpå

parterna äro företrädda. Arbetsdomstolen har alltid hållit mycket strängt på

att parterna skola vara företrädda på sådant sätt, att förstahandskännedom

både om avtalet och om de faktiska förhållandena på arbetsplatsen är re­

presenterad. Sakkunskapen i förstnämnda hänseende besittes av organisatio­

nernas funktionärer och sakkunskapen i det senare hänseendet av de per­

sonliga parterna. Det visar sig nu, att uppdykande nya spörsmål kunna på

stället tämligen tillfredsställande utredas just genom att på detta sätt par­

terna själva på grund av sin egen sakkunskap ha möjlighet att yttra sig

omedelbart utan inhämtande av nya upplysningar.

Det är dock tydligt, att utredningen många gånger måste komma att före­

te brister, som gör det otillfredsställande att grunda en dom enbart på det

förebragta materialet. Detta beror dock icke endast på de överraskningsmo­

ment, som framkomma vid huvudförhandlingen på grund av den otillfreds­

ställande förberedelsen, utan har sin orsak jämväl däri, att parterna med

hänsyn till kostnadsfrågan icke ha möjlighet att till domstolen medtaga alla

de personer, genom vilkas hörande en fullständigare utredning skulle kunna

åstadkommas. Såsom jag tidigare framhållit sammanhänger "detta med ar­

betsdomstolens stora jurisdiktionsområde.

I vissa fall måste utredningen, enligt vad utredningsmannen uppgiver,

kompletteras under hand.

Icke sällan har arbetsdomstolen sökt avhjälpa bristfälligheler i utredning­

en genom att i efterhand inhämta upplysningar i mera fria former. Det hän­

der ofta, att man konstaterar, att vissa handlingar, som icke blivit ingivna,

sannolikt innehålla uppgifter av betydelse. I andra fall belinnes det, att par­

terna icke pa stående fot äro beredda att uttala sig om ett visst sakförhål­

lande, som är av betydelse men varom tvist egentligen icke behöver råda.

Domstolen har då uppdragit åt part att efter huvudförhandlingen inkomma

med felande handlingar eller att lämna skriftliga upplysningar angående det

ifrågavarande sakförhållandet. Det material, som på detta sätt inkommer,

delgives motparten, som far tillfälle att yttra sig däröver, varefter materialet

lägges till grund för dom, i den mån detsamma med hänsyn till förhållande­

na anses med trygghet kunna användas för detta ändamål'. Utan tvivel är en

dylik skriftlig utredning i efterhand förenad med vissa faror, i det att par-

terna naturligen ha en viss benägenhet att söka utnyttja det erbjudna till­

fallet tdl att vidare utveckla hela sin talan i skriftliga former. Det tillkommer

domstolen att halla sin hand över att dylika missbruk stävjas men

själva risken för missbruk har ansetts icke utgöra tillräckligt skäl för'dom­

stolen att helt avstå från detta kostnadsbesparande sätt att komplettera ut­

redningen pa bestämda punkter.

Domarens processledande verksamhet har enligt utredningsmannen utnytt­

jats i betydande utsträckning vid arbetsdomstolen, och han antar att många

18

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 224.

greppet på målet, att bedöma vilka synpunkter som äro av avgörande bety­

delse och vilka som äro betydelselösa, samtidigt som man ofta har en stark

känsla av att det i själva verket icke lyckats parterna att få fram alla vik­

tiga omständigheter; mer eller mindre utpräglat förstår man, att på tvisten

kunna läggas även andra synpunkter än de, som dittills kommit fram. I

denna situation är naturligen den ingående överläggningen ägnad att föra

domstolen ett gott stycke framåt. Man börjar skönja vissa linjer och få en

viss klarhet över, vilka resonemang från parternas sida som äro någorlunda

bärkraftiga Men oftast kommer man dock icke vid överläggningen till ett

slutgiltigt resultat. I de flesta fall sluiar överläggningen med att ledamöterna

förklara sig önska betänketid för att intrycken skola hinna sätta sig.

Det är nu ordförandens uppgift att föra saken vidare genom att med sekre­

terarens biträde uppsätta ett förslag till dom. Därvid måste han naturligen

för egen del taga ställning till tvisten, ofta dock endast preliminärt. Många

gånger finner ordföranden det nödvändigt att — både för att själv vinna

bättre överblick och såsom hjälp för de andra ledamöterna — upprätta flera

motiverade förslag efter olika linjer. Under arbetet med domsförslaget visar

det sig icke sällan, att utredningen icke lämnat upplysning om en eller annan

viktig omständighet, som finnes vara av betydelse, och även på detta sena

stadium kan det därför vara nödvändigt alt söka införskaffa kompletterande

upplysningar på sätt förut skildrats.

Om själva domen anför utredningsmannen:

Domstolen har redan från början ansett det nödvändigt att nedlägga myc­

ket stor omsorg på domens avfattning. Domen innehåller dels en redogörelse

för tvisten, i arbetsdomstolen vanligen kallad recit, dels domskäl och dom­

slut. Reciten göres ganska fullständig, närmast motsvarande de referat av

mål, som upptagas i Nytt Juridiskt Arkiv. Detta har ansetts vara erforderligt

av flera olika skäl. Den tämligen förvirrade blandning av omständigheter

och synpunkter, som framkommer vid målets handläggning, erfordrar en

sovring och ordnad sammanfattning till ledning för domstolen själv. Vidare

är det av psykologiska skäl viktigt, att parterna i domsreciten återfinna sina

argument någorlunda fullständigt angivna. Och slutligen är en tämligen vid­

lyftig domsrecit av betydelse för att i framtiden kunna bedöma domens pre-

judicerande verkan. Även domsmotiveringen erhåller i regel ett mera omfat­

tande innehåll än som hittills varit vanligt vid de allmänna domstolarna. I

domen försöker man genom elt resonerande framställningssätt åstadkomma

en analys av rättstvisten och ett konstaterande av bärigheten hos de olika

synpunkter, som lagts eller kunna läggas på denna. Det är självklart, att en

dom av denna fullständighet icke kan åstadkommas i en handvändning. Det

händer icke sällan, att uppsättandet av domen i ett enda mål för sekretera­

ren och ordföranden tar åtskilliga veckor i anspråk.

Sedan ordföranden med sekreterarens hjälp fått förslaget till dom färdigt

— såsom förut framhållits många gånger upprättat i flera alternativ — bru­

kar törslagel i regel först överlämnas till vice ordföranden, som närmast efter

ordföranden har att svara för domens riktighet ur juridisk och formell syn­

punkt. Av hans granskning föranledes ofta en omarbetning. Därpå går för­

slaget ut till de övriga ledamöterna, som ha att taga ståndpunkt till det­

samma. Av skäl som sammanhänga med att ledamöterna fullgöra sitt upp-

drag* såsom bisyssla och vilka jag försökt att belysa i det föregående kan

det icke väntas, att ledamöterna skola vara i stånd att verkställa sin gransk-

ning utan dröjsmål. Sedan ledamöterna tagit del av förslaget, erfordras i

manga fall icke någon ytterligare gemensam överläggning, men ibland är

det naturligen nödvändigt, att domstolen åter sammanträder för detta ända­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

forma en lagtext efter denna metod. Det visade sig emellertid därvid, alt de

ganska omfattande ändringarna, undantagen och tilläggen — vilka alla måste

på ett eller annat sätt hänvisa till nya RB:s regler — skulle göra lagtexten

särdeles tungläst och svåröverskådlig. Denna nackdel skulle ytterligare för­

storas genom att den konturbild av rättegången vid arbetsdomstolen, som la­

gen nu ger, skulle med den angivna metoden gå helt förlorad.

Då jag sålunda misslyckats med försöket att utforma lagtexten såsom alle­

nast ett supplement till nya RB:s stadganden, har det icke återstått mig någon

annan utväg än att söka bibehålla den i gällande lag om arbetsdomstol prak­

tiserade metoden att i lagtexten lämna en sammanhängande framställning av

rättegångens olika skeden. Klart är, att denna metod ur parternas synpunkt

är värdefullare och rent stilmässigt mera tilltalande. Men det är lika uppen­

bart, att en sådan framställning — med hänsyn till att nya RB:s regler äro så

utomordentligt detaljerade — omöjligen kan göras fullständig utan tvärtom

måste koncentreras och närmast få karaktären av endast en stomme. För

att lagtexten icke skall bli allt för vidlyftig är det vidare nödvändigt att däri

laborera med vissa av nya RB:s termer (t. ex. förberedelse och huvudförhand-

handling) såsom kända begrepp samt att i vissa sammanhang (se 19 §, 25 §

tredje st. och 28 § första st. i utredningsmannens utkast) mera underförstått an­

knyta till nya RB:s reglering. Denna teknik har otvivelaktigt sina brister, men

dessa torde knappast spela någon praktisk roll, och de synas ofrånkomliga,

om man vill undvika en tröttande och tämligen meningslös upprepning av

åtskilliga stadganden i nya RB.

På grund av det anförda har utredningsmannen i sitt förslag till ändrad

lag om arbetsdomstol följt följande principer.

I fråga om lagens båda första avdelningar, vilka handla om arbetsdomsto­

lens sammansättning (1—10 §§) samt om mål rörande kollektivavtal och om

rätt till talan i dylika mål (11—15 §§), har utredningsmannen utgått från att

den nuvarande lagtexten skall i huvudsak bibehållas ehuru med vissa av nya

RB:s innehåll föranledda jämkningar. Vidare har utredningsmannen beträf­

fande den förra avdelningen föreslagit en ändring, som icke äger direkt

samband med nya RB, nämligen att tredje stycket i 10 § skall utgå ur lag­

texten.

Vad härefter angår själva förfarandet har utredningsmannen föreslagit, att

de nuvarande reglerna härom (16—26 §§ i gällande lag om arbetsdomstol)

skola ersättas med ett obetydligt ökat antal stadganden, i vilka utredningsman­

nen säger sig ha försökt att i anslutning till nya RB:s bestämmelser men med

de jämkningar, som betingas av de särskilda förhållandena beträffande ar­

betsdomstolen, lämna en koncentrerad framställning av rättegångens förlopp

alltifrån stämningen till domens meddelande. Dessa bestämmelser komplet­

teras med ett allmänt stadgande (29 § i utredningsmannens förslag) av unge­

färligen samma innehåll som nuvarande 27 §.

Slutligen har utredningsmannen föreslagit, att några särskilda bestämmelser

skola upptagas i en sista avdelning.

Utredningsmannens förslag innefattar i åtskilliga hänseenden avvikelser

från nya RB:s bestämmelser om dispositiva tvistemål. De ur principiell och

praktisk synpunkt mest betydelsefulla avvikelserna äro följande: Varje sak­

22

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

önskvärdheten av att domstolen bibehålies vid sina relativt fria arbetsformer

och icke för framtiden bindes med strängare procedurregler. Det är tydligt

att nya RB:s principer för förfarandet vid allmän domstol i olika avseenden

måste modifieras för arbetsdomstolens del. De avvikelser förslaget därutinnan

innebär äro betingade av arbetsdomstolens ställning såsom en central spe­

cialdomstol med exklusiv behörighet i mål om kollektivavtal resp. om till-

lämpningen av viss annan arbetslagstiftning. Såvitt landsorganisationen vid

sin granskning av förslaget kunnat finna äro dessa avvikelser genomgående

väl grundade.

En utpräglat kritisk hållning till utredningsmannens förslag intar däremot

advokatsamfundets styrelse. Styrelsen anser en omarbetning av förslaget er­

forderlig, så att reglerna om förfarandet vid arbetsdomstolen bringas i bättre

överensstämmelse med nya RB.

Till utveckling av sin ståndpunkt anför styrelsen inledningsvis:

De tvister, som arbetsdomstolen har att avgöra, ha karaktären av rätts-

tvister, och de grundsatser, som lagstiftaren funnit böra gälla i fråga om för­

farandet vid tvisters avgörande inför domstol i allmänhet, böra i princip äga

tillämpning även med avseende å arbetsdomstolen. Utgångspunkten för lag­

stiftningen på detta område måste därför vara den, att nya RB:s regler om

rättegången i tvistemål skola tillämpas jämväl vid arbetsdomstolen. Från

denna grundläggande regel bör undantag göras endast i den mån de speciella

förhållandena på förevarande område låta en avvikelse från den vanliga

rättegångsordningen framstå såsom oundgängligen nödvändig.

Ur nu angivna synpunkter är det i promemorian framlagda förslaget ägnat

att ingiva betänkligheter. De föreslagna reglerna avvika i många avseenden

från nya RB:s bestämmelser, även i fråga om spörsmål av den allra största

principiella betydelse. Enligt styrelsens mening äro dessa långt gående av­

vikelser från den allmänna rättegångsordningen till övervägande del icke be­

tingade av de speciella förhållandena vid arbetsdomstolen.

Styrelsen tillägger:

I fråga om åtskilliga av de från nya RB avvikande regler, som i prome­

morian föreslås, kan enligt styrelsens mening med fog sägas, att de äro be­

tingade, icke av några speciella förhållanden på nu ifrågavarande område,

utan därav att man icke i andra avseenden tillämpar den nya rättegångsord­

ningen. I detta hänseende vill styrelsen framför allt fästa uppmärksamheten

på den stora brist, som ligger däri, att förslaget icke skapar garantier för en

ordentlig förberedelse av målen. Det är styrelsens bestämda övertygelse, att

om man blott avhjälpte denna brist, så skulle många av de föreslagna av­

vikelserna från nya RB vara överflödiga.

Att vissa sadana avvikelser äro ofrånkomliga, är även styrelsens uppfatt­

ning. Bland de i promemorian angivna omständigheter, som borde föran­

leda dylika undantag från den vanliga processordningen, är det emellertid

enligt styrelsens uppfattning egentligen endast en som är av mera väsentlig

betydelse, nämligen den, att arbetsdomstolen har hela riket till domkrets. I

övrigt kan styrelsen icke finna, att förhållandena skulle motivera särskilda

bestämmelser om förfarandet vid arbetsdomstolen annat än på en eller an­

nan enstaka punkt.

Arbetsdomstolens sammansättning är sådan, att domstolen i allra högsta

grad bör vara i stånd att fylla de uppgifter, som i en modem rättegångsord­

ning tillkomma domstolarna. Ledamöterna äro utomordentligt väl kvalifice­

rade för sin domaregärning på ifrågavarande rättsområde, och ingen tvekan

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Vad härefter beträffar den omständigheten att arbetsdomstolen är både

första och sista instans är det visserligen i och för sig riktigt, att detta för­

hållande i vissa sammanhang, t. ex. när det gäller protokolleringen, är ägnat

att underlätta en tillämpning av nya RB:s regler. Men det kan å andra sidan

vara förenat med vissa svårigheter att konsekvent tillämpa stadgandena i

nämnda lag vid en domstol, som har att — med vetskap om att rätt till full­

följd mot dess avgöranden saknas — på en gång sörja för en så fullständig

utredning som möjligt samt svara för enhetlig rättstillämpning och prejudikat­

bildning.

Att det vidsträckta jurisdiktionsområdet motiverar vissa specialregler med

avseende å förfarandet vid arbetsdomstolen har icke bestritts.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag de av utredningsmannen

föreslagna avvikelserna från nya RB:s regler vara i stort sett välgrundade.

Dock anser jag icke tillräckliga skäl tala för att man vid arbetsdomstolen bör

frångå den i nya RB fastslagna principen att domen skall grundas på vad

som förekommit vid huvudförhandlingen. Även i några andra hänseenden

torde smärre ändringar eller jämkningar böra företagas i utredningsmannens

förslag.

Vad beträffar den rent tekniska utformningen av förslaget delar jag utred­

ningsmannens uppfattning, att lagen om arbetsdomstol även efter nya RB:s

ikraftträdande bör innehålla en koncentrerad huvudsaklig framställning av

processens olika skeden, alltifrån talans anhängiggörande till domens av­

fattning och expediering.

I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upp­

rättats förslag till lag angående ändring i lagen om arbetsdomstol.

Jag övergår nu till närmare motivering av detta lagförslag.

Specialinotivering.

Inledningsvis vill jag beröra en fråga, om vilken delade meningar yppats,

nämligen huruvida 12 § lagen om arbetsdomstol bör bibehållas oförändrad. I

nämnda paragraf stadgas, att om någon vid arbetsdomstolen väckt talan, som

ej innefattar yrkande att motparten skall förpliktas fullgöra eller under­

låta något, och det ej finnes äga avsevärd betydelse för honom att sådan

fastställelsetalan vinner prövning, samma talan må avvisas av domstolen.

Paragrafen reglerar alltså endast de förutsättningar, under vilka fastställelse­

talan må avvisas. Att sådan talan överhuvud kan vara tillåten framgår åter­

igen av lagens 11 §, där det heter att till mål rörande kollektivavtal bland

annat hänföras mål, däri tvisten är om kollektivavtals giltighet, bestånd eller

rätta innebörd ävensom huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtal

eller mot vad i lagen om kollektivavtal stadgas.

Redan vid tillkomsten av den nu gällande lagen om arbetsdomstol under­

ströks med skärpa den stora betydelse de rena tolkningstvisterna ha på det

rättsområde, som anförtrotts arbetsdomstolen. Med hänsyn härtill ansågs

26

föieligga till att part önskar väcka fastställelsetalan på kollektivavtalsrättens

område. Han anser därför, att det nuvarande stadgandet i lagen om arbets­

domstol såsom mera smidigt bör bibehållas. För egen del är jag benägen

att anse, att nu ifrågavarande formuleringsolikheter mellan nya RB och lagen

om arbetsdomstol sakna större praktisk betydelse, men då det nuvarande

stadgandet i 12 § lagen om arbetsdomstol under den tid domstolen fungerat

visat sig vara väl avvägt, synes det mig lämpligast att bibehålla paragrafen

oförändrad.

Jag vill i detta sammanhang också något beröra frågan huruvida arbets­

domstolen framdeles — till skillnad mot vad som enligt stadig praxis hittills

gällt — bör äga behörighet att pröva av motparten bestridda yrkanden om

kvittning för motfordringar, som icke äga samband med kollektivavtal. Ut­

redningsmannen säger sig icke kunna förneka, att nämnda praxis under­

stundom synts honom onödigt sträng och opraktisk. Därför säger han sig

också ha övervägt att föreslå en bestämmelse, enligt vilken arbetsdomstolen

skulle vara behörig att pröva sådana kvittningsvis åberopade motfordringar,

som även om de icke grundas a kollektivavtal — likväl äga samband med

arbetsförhållandet mellan parterna. Utredningsmannen påpekar emellertid,

att med hänsyn till den rättskraftsregel, som fastslagits i 17 kap. 11 § andra

stycket nj a RB, arbetsdomstolens dom i så fall skulle komma att äga rätts­

kraft, i vad densamma innefattade prövning av matfordringen och detta icke

blott till det belopp motfordringen täckte huvudfordringen utan även därut­

över. Arbetsdomstolens karaktär av specialdomstol har synts honom medföra

att en sådan konsekvens av den tilltänkta behörighetsregeln ej borde tagas

och förslaget har därför fått falla.

Arbetsgivareföreningen har i denna del uttalat, att föreningen ansåge över­

vägande skal tala för alt arbetsdomstolen borde vara behörig att pröva mot-

fordringar av åsyftat slag. Den nuvarande ordningen har föreningen funnit

otillfredsställande, och föreningen anser därför, att en lagändring bör göras

i överensstämmelse med utredningsmannens övervägande. Även advokatsam­

fundets styrelse finner olägenheterna av den nu gällande ordningen påtag­

liga och hemställer att, ehuru saken enligt styrelsens mening icke vore av

beskaffenhet att behöva avgöras i förevarande sammanhang, spörsmålet om

införande av en regel, som skulle förläna arbetsdomstolen behörighet att

pröva yrkanden om kvittning för motfordringar, göres till föremål för över­

vägande. Styrelsen vitsordar dock, att de skäl, som i promemorian anförts

emot en bestämmelse av antytt innehåll utan tvivel vore i hög grad beaktans-

värda, men styrelsen tillägger att hinder icke borde möta att för arbetsdom­

stolens vidkommande bibehålla den i nuvarande svensk praxis tillämpade

regeln att rättskraften vid en dom om ett kvittningsyrkande omfattade den

till kvittning åberopade motfordringen till allenast det belopp den täckte

huvudfordringen men icke därutöver.

Tör egen del vill jag ej bestrida, att de synpunkter som arbetsgivareför­

eningen och advokatsamfundets styrelse sålunda anfört äro beaktansvärda.

Likväl synes det mig tveksamt, huruvida man i föreliggande sammanhang

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

27

bör vidtaga någon ändring i vad som nu gäller. Ur rent praktisk synpunkt

må härvid till en början framhållas, att utredningen med avseende å en

kvittningsinvändning, som saknar samband med kollektivavtal, med hänsyn

till domstolens vidsträckta jurisdiktionsområde lätt kan bli bristfällig. Mot

en behörighetsregel av antytt innehåll tala vidare de av utredningsmannen

berörda principiella betänkligheterna med avseende å rättskraftsspörsmålen

samt det förhållandet att nya RB i 10 kap. 17 § tredje stycket upptager en

uttrycklig regel av innehåll, att yrkande om kvittning för fordran icke må

upptagas av domstol, som ej ägt att upptaga tvist angående samma fordran.

Jag har därför kommit till det resultatet, att någon behörighetsregel av antytt

innehåll i varje fall icke bör införas nu. Om behovet av en sådan regel blir

ytterligare dokumenterat, kan saken komma i ett annat läge.

Med avseende å de särskilda paragraferna i departementsförslaget vill jag

härefter anföra följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

5 §.

I denna paragraf har den numera föråldrade del, som handlar om verk­

ningarna i förevarande sammanhang av vissa straffpåföljder, strukits, var­

jämte ordalydelsen i övrigt jämkats till överensstämmelse med 4 kap. 1 §

andra stycket nya RB.

6

§.

De båda första styckena, vilka motsvara innehållet i nuvarande 6 §, ha bi­

behållits oförändrade.

Tredje stycket saknar däremot motsvarighet i gällande lag.

Enligt 4 kap. 9 § nya RB är nämndeman, som entledigats eller eljest av­

gått, skyldig att, om han alltjämt är valbar, deltaga i den fortsatta behand­

lingen av ett mål, i vars handläggning han förut deltagit. Denna skyldighet

har föreskrivits med hänsyn till vikten av att domstolens sammansättning ej

ändras under ett och samma måls handläggning. Sålunda gäller bland annat,

att om huvudförhandling uppskjutits, densamma icke kan fortsättas, med

mindre än att de domare, som vid målets återupptagande sitta i rätten, över­

varit den tidigare handläggningen. I annat fall skall ny huvudförhandling

hållas (43 kap. 11 § andra stycket nya RB).

Med hänsyn till att arbetsdomstolens ordförande och ledamöter förordnas

av Kungl. Maj:t för viss tid och att byte av ledamöter följaktligen icke är

ovanligt föreligger för arbetsdomstolens del behov av ett stadgande, motsva­

rande föreskriften i 4 kap. 9 § nya RB. Ett sådant stadgande har därför

upptagits.

8

§.

Med hänsyn till innehållet i 4 kap. 11 § andra stycket nya RB har viss

jämkning i stadgandets nuvarande lydelse skett. Då i tredje stycket av sist­

nämnda paragraf uttryckligen föreskrives, alt domared eller motsvarande

försäkran skall avliiggas inför domstol eller inför rättens ordförande, är det

28

enligt utredningsmannen överflödigt att i paragrafen upptaga någon föreskrift

angående inför vem ed eller försäkran skall avläggas. Orden »inför ordfö­

randen eller inför allmän underrätt» i gällande 8 § ha följaktligen fått utgå.

10

§.

Första och andra styckena i denna paragraf beröras ej av förslaget.1

Tredje stycket i utredningsmannens förslag innehåller ett helt nytt stad­

gande. Där föreskrives att handläggning, som ej sker vid huvudförhandling

eller förrättning enligt andra stycket och som icke heller innefattar måls avvi­

sande, skall ankomma på ordföranden eller lagfaren tjänsteman vid dom­

stolen, som ordföranden därtill förordnat.

Härom anföres i promemorian:

Förslaget inrymmer alltså icke någon rätt för ordföranden att ensam av­

gom mai. Den omständigheten, att arbetsdomstolen är en specialdomstol,

vars flesta ledamöter företräda särskild insikt och erfarenhet i de förhållan­

den domstolen har att bedöma, bör nämligen medföra, att den sakkun­

skap, som finnes företrädd i domstolen, får göra sig oinskränkt gällande,

sa snart fråga blir om måls avgörande i sak. Av samma skäl bör den prin-

cip, som kommer till uttryck i nuvarande 17 § andra st., allt framgent upp­

rätthallas och det följaktligen ankomma på domstolen in pleno att avgöra,

hiiruvida ett mål skall avvisas. Om min uppfattning rörande dessa spörsmål

godkannes, kommer det att innebära, att det vid arbetsdomstolen ej blir

fråga om att tillämpa vare sig vad i 1 kap. 11 § andra st. nya RB stadgas

darom alt ratten i tvistemål skall vara domför med en lagfaren domare

vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen,

eller vad av 42 kap. 16 § nya RB följer därom att måls avvisande må ske av

en enda domare. Ytterligare blir följden, att stadgandet i 42 kap. 20 § andra

s^-JU^a

kommer att sakna praktisk betydelse för arbetsdomstolens del.

Till stöd för att ordföranden bör äga befogenhet att företaga mera förbe­

redande handläggningsåtgärder kan i tillämpliga delar åberopas vad process­

lagberedningen vid 1 kap. 4 § och 11 § andra st. nya RB anfört. Med ord­

föranden förstås härvid antingen ordinarie ordföranden, vice ordföranden

eller ersättare för denne. Självfallet utgör den omständigheten att ett måls

handläggning påbörjats av exempelvis ordföranden icke något hinder för

att handläggningen senare övertages av vice ordföranden eller ersättare för

denne. I detta sammanhang erinras om att enligt nya rättegångsbalken den

domare, som leder förberedelsen, icke nödvändigtvis behöver leda eller ens

deltaga i huvudförhandlingen.

Utredningsmannen anför vidare:

Med hänsyn till att åtskilliga av de handläggningsåtgärder, som föreslås

ankomma på ordföranden, exempelvis utfärdande av stämning, infordrande

av förklaring eller påminnelser och dylikt, oftast torde vara att betrakta som

rent rutinarbete, har jag föreslagit, att lagfaren tjänsteman vid domstolen —

d. v. s. domstolens sekreterare — i förevarande hänseende skall äga samma

befogenhet som ordföranden. Jag erinrar härvid därom, att i 17 § sista st.

gällande lag om arbetsdomstol redan föreskrives, att åtgärd, som enligt nämn­

da paragraf ankommer på ordföranden, enligt dennes uppdrag ock må ut­

föras av tjänsteman vid domstolen. Till stöd för den något vidsträcktare

befogenhet åt sekreteraren, som inrymmes i förslaget, kan åberopas att sekre-

terartjänsten vid arbetsdomstolen under senare år fullgjorts och säkerligen

1 Jfr prop. nr 45/1947.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

30

ställa invändning. Styrelsen finner det sålunda otillfredsställande, att förbe­

redelsen skulle kunna ledas av lagfaren tjänsteman vid domstolen, närmare

bestämt domstolens sekreterare.

Styrelsen anför härom:

0 ^om motivering för förslaget i denna del har i promemorian anförts att

åtskilliga av de handläggningsåtgärder som här avses vore att betrakta som

rent rutinarbete. Omdömet är måhända befogat så länge förberedelsen av

malen vid arbetsdomstolen har den karaktär som den för närvarande har.

Om emellertid en ordentlig förberedelse i nya RB:s mening skall komma till

stånd, vilket styrelsen^ finner oundgängligen erforderligt, blir denna hand­

läggning icke längre något rutinarbete. Det blir fråga om att vid förberedel­

sen tillse, att klarhet vinnes rörande parternas ståndpunkter beträffande alla

tvistiga frågor samt att bevisupptagningen förberedes så, att en fullständig

och koncentrerad huvudförhandling sedan kan hållas. Förberedelsen bör då

aga ruin inföi domstolen, lat vara att denna därvid bör bestå av ordföranden

eller vice ordföranden eller dennes ersättare ensam.

Departementschefen.

Utredningsmannens förslag att låta tredje stycket i 10 § gällande lag om

arbetsdomstol utgå ur lagtexten kan jag biträda.

Den kritik som advokatsamfundets styrelse riktat mot den föreslagna möj­

ligheten att låta sekreteraren vid arbetsdomstolen leda förberedelse synes

mig icke böra föranleda att denna möjlighet utgår. Trots att jag till fullo

delar styrelsens uppfattning om angelägenheten av att förberedelsen genom­

föres med skicklighet och noggrannhet, kan jag nämligen icke finna det be­

tänkligt att låta en sekreterare med den kompetens som det här regelmäs-

S!?t är ^åga °m, d. v. s. en hovrättsjurist med flerårig kvalificerad domar­

tjänstgöring bakom sig, ombesörja vissa förberedande handläggningsåtgärder.

Det synes dock böra ankomma på domstolen in pleno att avgöra, huruvida

vederbörande tjänsteman äger sådan kompetens, att uppgifter av denna art

överhuvud böra anförtros honom. Vidare bör befogenheten i det särskilda

fallet göras beroende av ordförandens uppdrag, och jag förutsätter härvid

givetvis, att ordföranden icke kommer att överlåta åt sekreteraren att leda

förberedelsen i svårare mål. Man må emellertid i detta liksom vissa andra

sammanhang icke glömma, att även mål som anhängiggöras vid arbetsdom­

stolen kunna vara av jämförelsevis enkel natur. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

I promemorian anföres beträffande denna paragraf följande.

I denna paragraf har icke föreslagits annan ändring än att i paragrafens

törsta stycke tillagts en bestämmelse av innehåll, att den för vilken förening

karar skall betraktas såsom part, såvitt angår personlig inställelse (11 kap

ö Ö nya RB och 20 § i utredningsmannens förslag), hörande under sannings­

försäkran (37 kap nya RB), javsförhållande (4 kap. 13 §, 5 kap. 6 § andra

st., p kap. 2 3 andra st. och 9 § andra st. samt 40 kap. 2 § nya RB d v s

jäv mot domare, tolk, protokollförare, stenograf och sakkunnig) och andra

oylika frågor (se partsbegreppets användning i 36 kap. 1, 3, io och 18 83

nya RB). Detta tillägg är förestavat därav, att medlem eller förutvarande

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Advokatsamfundets styrelse har framhållit, att meningen med utrednings­

mannens förslag syntes vara, att även övriga bestämmelser i 42 kap. 2 § nya

RB — på grund av 29 § i förslaget — skulle lända till efterrättelse vid ar­

betsdomstolen.

Styrelsen tillägger:

Om förslagets mening är den nu angivna, har styrelsen i sak intet att där­

emot erinra. Emellertid vill styrelsen ifrågasätta, huruvida det icke till und­

vikande av tvekan om det föreslagna stadgandets rätta innebörd vore lämp­

ligt att antingen i paragrafen fullständigt återgiva de från 42 kap. 2 § nya

RB hämtade bestämmelser, som skola gälla även för förfarandet vid arbets­

domstolen, eller ock ur paragrafen utesluta sådant som redan stadgats i nya

RB och som på grund av bestämmelsen i 29 § i förslaget skall lända till

efterrättelse med avseende å rättegången vid arbetsdomstolen.

Departementschefen.

Såsom utredningsmannen framhållit har paragrafen utformats så pass

fullständigt, att den skall kunna fylla sin plats i en redogörelse för processens

gång vid arbetsdomstolen. Då det med hänsyn till innehållet i 28 § i depar-

tementsförslaget (29 § i utredningsmannens förslag) står utom varje tvekan,

att även de tämligen detaljerade bestämmelser i 42 kap. 2 § nya RB, som

icke upprepats i förevarande paragraf, skola gälla vid arbetsdomstolen, torde

någon komplettering av utredningsmannens förslag till lagtext icke vara er­

forderlig.

17 §.

I denna paragraf behandlas delgivningsförfarandet.

Såsom motivering för bestämmelserna har utredningsmannen anfört:

Enligt 17 § lagen om arbetsdomstol skall ordföranden eller på dennes upp­

drag tjänsteman vid domstolen ombesörja, att parterna med posten eller på

annat sätt erhålla del, svaranden av stämningen jämte avskrift av stämnings­

ansökningen samt käranden av den å honom utfärdade kallelsen och avskrift

av förklaring. Om det finnes lämpligt, må dock motparten föreläggas att,

på sätt om stämning i allmänhet gäller, verkställa delgivningen.

Huvudregeln är alltså densamma som i 33 kap. 4 § nya RB, nämligen att

delgivning skall ske genom rättens och icke genom parternas försorg. Till en

början förfor man vid arbetsdomstolen också så, att man — i enlighet med

den i lagen anvisade huvudregeln — alltid sökte verkställa officialdelgivning,

vanligen genom posten men någon gång med bud. Det visade sig emellertid

snart, att detta system icke fungerade tillfredsställande, enär åtskilliga parter

vägrade att taga emot sina försändelser. I anledning därav har följande praxis

utbildats. Man söker på förhand bilda sig en föreställning om vilka svarande,

som kunna väntas bereda svårigheter, därest delgivningen skulle ske genom

posten. I sådana fall åläggs käranden att verkställa delgivningen genom stäm-

ningsman. I de fall återigen, som man från början betraktar såsom klara,

sker delgivning genom posten eller, i särskilt brådskande lägen, med bud.

Detta system har nu i en följd av år praktiserats med mycket goda erfaren­

heter, och organisationerna å arbetsgivar- och arbetarsidorna äro invanda

med systemet.

34

Kungi. Maj.ts proposition nr 224.

18, 19 och 22 §§.

Promemorian.

Med avseende å frågan huruvida förberedelsen vid arbetsdomstolen bör

vara muntlig eller skriftlig har utredningsmannen i promemorian anfört föl­

jande.

När det gäller att avgöra, huru förberedelsen bör ordnas vid arbetsdom­

stolen efter nya RB:s ikraftträdande, måste särskild hänsyn tagas till det

förhållandet, att arbetsdomstolen har hela riket till jurisdiktionsområde. Detta

innebär, att parts inställelse i många fall skulle medföra oskälig kostnad eller

synnerlig olägenhet. Konsekvenserna av en muntligt anordnad förberedelse

skulle med andra ord ofta bli just de, vilka i 42 kap. 9 § nya RB anföras

som skäl till frångående av den där uppställda principen om förberedelsens

muntlighet. Då det självfallet är av största vikt, att processen vid arbetsdom­

stolen icke blir förenad med större kostnader och besvär för parterna än vad

som är oundgängligt med hänsyn till kravet på en tillfredsställande utred­

ning, torde den omständigheten, att domstolens jurisdiktionsområde omfat­

tar hela riket, utgöra ett starkt skäl att låta förberedelsen i princip vara

skriftlig.

Ytterligare ett argument härför kan åberopas, nämligen att målens beskaf­

fenhet ofta är sådan, att utredningen kommer att vinna på att förberedelsen

åtminstone inledes genom skriftväxling. Detta är särskilt fallet i de talrika

mål, där tvisten gäller en invecklad avtalstolkning. Processlagberedningen

har för sin del också vitsordat, att det i ett invecklat mål av teknisk natur,

t. ex. tvist rörande avtalstolkning, där båda parterna företrädas av advokater,

stundom kan vara lämpligt, att förberedelsen sker eller åtminstone inledes

genom skriftväxling. Det förhållandet att — såsom vid arbetsdomstolen of­

tast är fallet — parterna företrädas av funktionärer i fackorganisationer och

ej av advokater föranleder icke i detta sammanhang till något annat bedö­

mande.

Av nu anförda skäl har i 18 § första st. föreslagits, att förberedelsen vid

arbetsdomstolen skall vara skriftlig, om icke domstolen med hänsyn till må­

lets beskaffenhet finner muntlig förberedelse lämpligare och parts instäl­

lelse kan antagas äga rum utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.

Förslaget bygger på det antagandet, att det i flertalet mål kommer att visa

sig lämpligast att inleda förberedelsen genom skriftväxling. Tankegången har

alltså icke varit att utesluta möjligheten av muntlig förberedelse i andra

fall än då parts inställelse kan antagas medföra oskälig kostnad eller synner­

lig olägenhet. I övriga fall äger domstolen enligt förslaget fritt val mellan

olika förberedelsemetoder. Huru avgörandet i varje särskilt mål kommer att

träffas blir en omdömesfråga. Hänsyn måste därvid tagas icke blott till ut-

redningskravet utan även till kostnadernas storlek, tvistefrågans större eller

mindre principiella betydelse och processföremålets värde. Jag tar även för

givet, att en skriftligen inledd förberedelse icke sällan kommer att övergå

till muntlig.

Beträffande härefter frågan huruvida det regelsystem, som nya RB inne­

håller med avseende å parts utevaro och därmed sammanhängande spörs­

mål, bör äga tillämpning vid arbetsdomstolen, anför utredningsmannen i

huvudsak följande.

För närvarande gäller vid arbetsdomstolen i detta hänseende följande. Ef­

tersom dagen för huvudförhandlingen utsättes redan i stämningen, medför

svarandens underlåtenhet att inkomma med skriftligt svaromål ingen i lagen

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

re avtalet lämna för den omtvistade avtalsbestämmelsens bakgrund ocb till­

komsthistoria, och på den argumentering, som dessa parter i övrigt prestera

till belysande av bestämmelsens innebörd. Därest tredskodomsförfarandet

bleve tillämpligt vid arbetsdomstolen, skulle detta emellertid medföra, att

domstolen i händelse av parts utevaro i nu angivna fall icke finge grunda sin

dom på den utredning, som kunde förebringas av parterna i det större av­

talet, utan på allenast påståenden och eventuella bestridanden av parterna i

det speciella mål, där den oorganiserade arbetsgivaren figurerar. Den treds­

kodom, som då komme att meddelas, skulle likväl på oinitierat håll lätt kun­

na missuppfattas såsom innebärande en auktoritativ tolkning av den omtvis­

tade avtalsbestämmelsen.

På grund av det antörda har jag i fråga om parts utevaro från huvudför­

handlingen föreslagit ett stadgande (22 § i förslaget) av innehåll, att målet

det oaktat skall företagas till avgörande samt att erinran härom skall inta­

gas i kallelsen till förhandlingen. Detta innebär med andra ord, att arbets­

domstolen — som hittills — utan hinder av parts utevaro skall ingå på en

verklig sakprövning av målet och att tredskodomsförfarandet ej skall vara

tillämpligt.

För att det sålunda föreslagna systemet skall kunna fungera tillfredsstäl­

lande förutsättes, att arbetsdomstolen bibehålies vid rätten att självmant sör­

ja för bevisning och eljest fullständiga utredningen.

Slutligen har utredningsmannen diskuterat, om icke fortsatt förberedelse

borde kunna äga rum vid parts utevaro. Härom heter det i promemorian:

Även om den omständigheten, att en oorganiserad svarande-arbetsgivare

eller en instämd arbetare icke ingår i svaromål, med hänsyn till de utred-

ningsmöjligheter, som stå arbetsdomstolen till buds, ej behöver inverka men­

ligt på domstolens möjlighet att bedöma en ren tolkningsfråga, så är det

likväl uppenbart, att motsatsen är fallet, så snart frågor om faktiska för­

hållanden bli av relevans. Såväl ur denna synpunkt som även — i betrak­

tande av att varje rättsmedel mot arbetsdomstolens domar saknas — av hän­

syn till svaranden själv ligger det stor vikt uppå, att de fall då svaranden

icke alls låter sig avhöra nedbringas till ett minimum. Därför har jag i prak­

tiken funnit det vara angeläget, att när skriftligt svaromål ej inkommer inom

föreskriven tid, under hand undersöka anledningen därtill.

Detta tillgår så, att sekreteraren erhåller i uppdrag att, sedan han hos kä­

randen förvissat sig om att förlikning i målet icke träffats, telefonledes söka

förbindelse med den försumlige svaranden. (Detta sker dock som regel ej,

när denne är en enskild arbetare.) Därvid bekräftas så gott som undantags­

löst, att någon uppgörelse icke är avsedd att komma till stånd, utan att sva­

randens försumlighet beror på antingen att svaranden icke förstått stäm-

ningsföreläggandets innebörd eller att han visserligen gjort detta men saknat

förmåga att själv avfatta ett skriftligt svaromål och icke kommit sig för att

anlita rättsbildat biträde eller också att han visserligen vänt sig till advokat

men så sent, att ett skriftligt svaromål ej i rätt tid medhunnits. Om under­

sökningen ger vid handen, att käromålet icke medgives, brukar sekreteraren

uppmana svaranden att, om tiden och övriga förhållanden det medger, in­

komma med ett låt vara något försenat skriftligt svaromål och att i varje

fall inställa sig vid huvudförhandlingen, antingen personligen eller genom

ombud.

Denna vid sidan av lagen praktiserade underhandskontroll ger som regel

avsett resultat. Det händer därför endast i jämförelsevis mycket få fall, att

svaranden eller — där flera svarande förekomma — den så att säga ledande

bland dem underlåter att avgiva skriftligt svaromål ocb jämväl uteblir från

huvudförhandlingen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

en modifikation ske. Det synes nämligen böra föreskrivas, att part icke skall

vara skyldig inställa sig personligen, där sådant med hänsyn till partens

kostnader för inställelsen skulle vara oskäligt.

Vad angår spörsmålet huruvida tredskodom i teknisk mening hör ifråga­

komma vid arbetsdomstolen har arbetsgivareföreningen uttalat, att den an-

såge det vara av stor vikt, att tredskodomsförfarande ej infördes vid dom­

stolen, särskilt med hänsyn till den normerande verkan domstolens domar

ha vida utöver det enskilda fallet. Även advokatsamfundets styrelse har an­

slutit sig till uppfattningen att ett tredskodomsförfarande i teknisk mening

ej bör ifrågakomma vid arbetsdomstolen.

Ingen erinran har i yttrandena framställts mot utredningsmannens förslag

att arbetsdomstolen i vissa fall skall äga att vidtaga åtgärder för fortsatt för­

beredelse utan hinder av att part uteblir från sammanträde för muntlig för­

beredelse eller underlåter att inkomma med infordrad skrift. Icke heller har

någon anmärkning gjorts mot förslaget att domstolen må äga förelägga part

att vid vite fullgöra vad han har att iakttaga under förberedelsen. Däremot

har advokatsamfundets styrelse funnit den av utredningsmannen föreslagna

regeln, att om part uteblir från huvudförhandlingen, målet det oaktat skall

företagas till avgörande, alltför kategoriskt formulerad. Styrelsen anför här­

om att där anledning finnes att antaga, att den uteblivne parten har laga för­

fall, målet torde höra utsättas till ny huvudförhandling. I annat fall syntes

saken böra företagas till avgörande, därest detta yrkades av den tillstädes-

komne parten.

Departementschefen.

I promemorian har vitsordats, att den skriftliga förberedelse som för när­

varande praktiseras vid arbetsdomstolen är bristfällig. Härvidlag må man

emellertid icke förbise vad utredningsmannen anfört om anledningen till att

en tillfredsställande förberedelse hittills ofta ej kunnat åstadkommas, näm­

ligen att domstolen måste redan i själva stämningsresolutionen utsätta dag

för huvudförhandling i målet. Efter nya RB:s ikraftträdande blir detta icke

längre erforderligt, utan skriftväxlingen kan fortgå så länge domstolen fin­

ner det lämpligt. Utan att taga ståndpunkt till frågan, vilken förberedelse­

form som bör äga företräde vid arbetsdomstolen, är man alltså berättigad att

påstå, att en efter nya RB:s krav anordnad skriftlig förberedelse i och för sig

måste vara ägnad att ge ett betydligt bättre underlag för huvudförhandling­

en än vad den hittills praktiserade förberedelsen kunnat ge. Att så kommer

att bli fallet framstår desto säkrare, om man tar i beaktande de noggranna

krav som i nya RB uppställas med avseende å stämningsansökans och sva­

romåls innehåll.

Utredningsmannens förslag rörande förberedelsens karaktär innebär icke,

att muntlig förberedelse ej skulle få förekomma vid arbetsdomstolen, utan

vad utredningsmannen avsett är att den presumtion till förmån för förbe­

redelsens muntlighet, som stadgandet i 42 kap. 9 § nya RB innefattar, bör

omkastas för arbetsdomstolens del. Till grund för förslaget har uppenbarli­

gen legat den tankegången, att det skalle vara föga adekvat att vid arbets­

39

domstolen tillämpa ett stadgande, enligt vilket den muntliga förberedelsen

skall äga företräde framför den skriftliga, när det på förhand står klart att

förberedelsen till följd av förhållanden, som sammanhänga med domstolens

vidsträckta jurisdiktionsområde, ofta kommer att bli helt skriftlig samt att

förberedelsen med hänsyn till målens särskilda beskaffenhet i varje fall

kommer att så gott som regelmässigt inledas genom skriftväxling. Riktighe­

ten av denna tankegång synes obestridlig. Under alla förhållanden är det tyd­

ligt, att nya RB:s huvudregel måste modifieras för arbetsdomstolens del, ef­

tersom förberedelsen vid denna domstol — enligt vad jämväl advokatsam­

fundets styrelse medgivit — torde böra praktiskt taget alltid inledas med att

domstolen infordrar ett skriftligt svaromål.

Utöver vad nu anförts mot att låta nya RB:s huvudregel gälla vid ar­

betsdomstolen må vidare framhållas, att det av psykologiska skäl torde vara

önskvärt att förhandlingarna åtminstone i viktigare mål från början äga

rum inför den samlade domstolen. Visserligen kan här invändas, att någon

argumentation icke skall få förekomma vid den muntliga förberedelsen. Er­

farenheten har emellertid visat, att det i många arbetsdomstolsmål ställer sig

utomordentligt svårt att draga en skarp gräns mellan förberedelse i egentlig

bemärkelse och argumentation. På grund härav riskerar man, att tvisten re­

dan vid den muntliga förberedelsen spelas upp i hela sin vidd, med påföljd

att huvudförhandlingen icke blir på långt när så nyanserad som eljest. Men

om tyngdpunkten i rättegången komme att förskjutas från huvudförhand­

lingen till den muntliga förberedelsen, skulle resultatet onekligen kunna b i

att de ledamöter, som ej övervarit förberedelsen, ansåge sig icke få tillräck­

ligt noga följa rättegångens alla skiftningar och därmed kände sig stallda

något i efterhand. När det gäller en domstol med arbetsdomstolens särskilda

sammansättning, ligger det i öppen dag att en sådan konsekvens skulle vara

mycket allvarlig.

Om arbetsdomstolen av nu angivna skäl skulle underlåta att anordna

muntlig förberedelse i vissa fall där sådan förberedelse eljest vore påkallad,

skulle följden givetvis kunna bli att domstolen vid huvudförhandlingen nöd­

gades syssla med rena utredningsfrågor. Jag är väl medveten om att detta

skulle innebära ett avsteg från nya RB:s ordning, men det är enligt min me­

ning viktigare att de nyss angivna faktorerna vinna beaktande än att nya

RB:s ordning strängt upprätthålles. Dessutom må i detta sammanhang fram­

hållas, att det även ur utredningssynpunkt ofta torde vara lämpligt att

förhandlingarna från början äga rum inför den samlade domstolen. Det för­

håller sig nämligen otvivelaktigt så, att det i ett tekniskt invecklat mål om

tolkningen av ett kollektivavtal eller tillämpligheten av en ackordsprishsta

kan vara erforderligt alt ha tillgång till arbetsgivar- och arbetarrepresentan­

ternas särskilda sakkunskap redan när det gäller att bilda sig en saker upp­

fattning om själva tvistepunkterna i målet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag kommit till det resultatet, att

den muntliga förberedelsen icke bör vara huvudregel vid arbetsdomstolen.

Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen synes väl lämpad att

tjäna som underlag för domstolens praxis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Då det redan av stadgandena i 42 kap. 14 resp. 12 § nya RB framgår att

skriftlig förberedelse skall kunna fortsättas genom muntlig förhandling och

muntlig förberedelse genom skriftväxling, har det icke ansetts erforderligt

att i departementsförslaget upptaga något stadgande härom.

Vad beträffar parts skyldighet att inställa sig personligen vid muntlig för­

beredelse har advokatsamfundets styrelse med hänsyn till jurisdiktionsom-

rådets omfattning ifrågasatt viss jämkning av stadgandet i 11 kap. 5 § nya

RB. Detta sjnes knappast pakallat, för den händelse även part vid arbets­

domstolen — såsom jag har för avsikt att föreslå — kan erhålla förmånen av

fri rättegång.

De särbestämmelser med avseende å förberedelsen vid arbetsdomstolen, som

utredningsmannen i övrigt föreslagit, finner jag välgrundade. Likaså delar jag

utredningsmannens uppfattning att något tredskodomsförfarande i teknisk

mening icke bör ifrågakomma vid denna domstol. Om part uteblir från huvud­

förhandlingen, bör målet dock icke företagas till avgörande med mindre än

att tillstädeskommen part så yrkar. Framställes icke sådant yrkande, skall

målet avskrivas. I motsatt fall bör domstolen äga att antingen omedelbart

företaga målet till förhandling och avgörande eller också, med inställande av

huvudförhandlingen, utsätta den till ny dag. Det ligger i sakens natur, att

det senare alternativet bör väljas, om den uteblivne parten har laga förfall.

Men detsamma bör även gälla, om hinder eljest möter för målets omedelbara

förelagande till slutlig handläggning (jämför 43 kap. 2 § första stycket 4. nya

RB). I anslutning till vad sålunda anförts har utredningsmannens förslag vid

22 § underkastats viss omarbetning.

20

§.

Beträffande frågan om parts skyldighet att komma personligen tillstädes

vid huvudförhandling anföres i promemorian:

Därest stadgandet i 11 kap. 5 § nya RB bleve tillämpligt vid arbetsdom­

stolen, skulle part vara skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhand­

ling, så snart partens närvaro ej kunde antagas sakna betydelse för utred­

ningen. Arbetsdomstolen beaktar till fullo vikten av att part är personligen

tillstädes vid huvudförhandlingen, och domstolen har också städse sökt ver­

ka för att detta skall ske i största rimliga utsträckning. Det synes mig dock

icke välgrundat att för arbetsdomstolens del upprätthålla en så strängt for­

mulerad regel som den i 11 kap. 5 § nya RB upptagna angående de förut­

sättningar, under vilka parts personliga närvaro vid huvudförhandling skall

krävas. Beaktas må nämligen, att parts personliga närvaro vid arbetsdom­

stolen med hänsyn till dennas vidsträckta jurisdiktionsområde ofta vållar

störa kostnader och besvär för parten. Och vidare förtjänar framhållas, att

det icke så sällan vid arbetsdomstolen förekommer, att ett större antal arbe­

tare äro instämda i ett och samma mål. Det största antal enskilda parter,

som förekommit i ett mål, uppgick sålunda till närmare tvåhundra (se ar­

betsdomstolens dom nr 125/1934R Trots att man i ett dylikt fall knappast

kan på förhand antaga, att ens någon av de olika arbetarnas närvaro skulle

sakna betydelse för utredningen, vore det icke rimligt att framtvinga per­

sonlig inställelse av alla, och dessutom kan man ofta med tämligen stor sä­

kerhet utgå från att det icke är erforderligt att samtliga infinna sig utan att

det är tillräckligt om någon eller några av arbetarna bli personligen hörda.

42

Kungl. Mcij.ts proposition nr 224.

lunda vara nödvändigt att undersöka äldre kollektivavtal, vilka parterna

icke ingivit i målet. Eller också kan det tänkas, att innehållet i ett icke ingi­

vet förhandlingsprotokoll är ägnat att belysa innebörden av en svårtolkad av­

talsbestämmelse.

Även rätten att självmant inkalla vittne är av praktisk betydelse för arbets­

domstolen. Dock vill jag nämna, att denna rätt mera sällan utnyttjats, bero­

ende på att ersättning till vittne, som domstolen självmant inkallat, skall

utgå enligt de tämligen snäva normer, som gälla för vittnen i brottmål. Jag

har därför som regel i stället förfarit så, att jag, när en viss persons hörande

synts mig erforderligt, under hand uppmanat parten att begära vittnesförhör

med honom. 1 allmänhet hava dessa framställningar också villfarits. Trots

detta är det tydligt, att arbetsdomstolen icke bör förlora sin rätt att själv­

mant inkalla vittnen.

Vad beträffar de av mig tidigare berörda fall, då arbetsdomstolen med

stöd av 19 § första st. i nuvarande lag om arbetsdomstol bereder parterna

i ett riksavtal eller liknande avtal tillfälle att framlägga sina synpunkter rö­

rande tolkningen av en avtalsbestämmelse, som visserligen icke omedelbart

gäller deras eget avtal men likväl på det närmaste berör detta, så vore det

naturligen i och för sig tänkbart, att denna fråga behandlades såsom ett in-

terventionsproblem i teknisk mening och icke — på sätt hittills skett — så­

som en utredningsfråga. Detta vore dock av praktiska skäl mycket olämp­

ligt. Den hittills tillämpade metoden bör enligt min mening bibehållas.

Advokatsamfundets styrelse har invänt, att den icke funne tillräckliga skäl

anförda för ett mot förhandlingsprincipen stridande stadgande av det inne­

håll utredningsmannen föreslagit. Styrelsen tillägger:

Det är dock här fråga om mål, i vilka parterna kunna träffa förlikning

helt eder delvis. Stadgandet bör enligt styrelsens mening endast såtillvida

bibehållas, att arbetsdomstolen alltjämt bör äga rätt att självmant meddela

föreläggande om företeende av skriftligt bevis. I övrigt böra bestämmelserna

i 35 kap. 6 § nya RB gälla.

I sådana fall, där parterna i ett riksavtal eller liknande avtal böra beredas

tillfälle att framlägga sina synpunkter på tolkningen av en avtalsbestämmel­

se, synes saken enklast ordnas så, att under förberedelsen beslut fattas om

att vederbörande organisationer skola underrättas och få tillfälle att senast

vid huvudförhandlingen framlägga sina synpunkter.

Departementschefen.

Jag har inledningsvis framhållit att, även om kollektivavtalsmålen i prin­

cip otvivelaktigt äro av den art att förlikning om saken är tillåten, åtskilliga

av målen dock i praktiken kunna sägas i viss mån stå på gränsen mellan

dispositiva och indispositiva tvistemål. Med hänsyn härtill synes arbetsdom­

stolen böra bibehållas vid en ganska vittgående befogenhet och skyldighet

att sörja för fullständig utredning. I yttrandena har icke heller bestritts att

arbetsdomstolen bör äga rätt att meddela föreläggande om företeende av

skriftligt bevis. Att domstolen även efter nya RB:s ikraftträdande skall äga

förordna om syn eller anlitande av sakkunnig samt besluta om parts hö­

rande under sanningsförsäkran följer redan av stadgandet i 35 kap. 6 § nämn­

da balk jämfört med 28 § i departementsförslaget. Likaså följer av dessa

stadganden att domstolen skall äga förordna att vittne, som förut hörts på

parts begäran, skall höras ånyo. Det återstår då att avgöra, huruvida dom­

44

ledningsmannen härvid asyftat sadana under förberedelsen åberopade om­

ständigheter, som av förbiseende icke ånyo åberopats vid huvudförhand­

lingen men beträffande vilka det framstår såsom odiskutabelt, att de vidhål­

las som argument i målet.

Såsom motivering för den föreslagna särbestämmelsen åberopar utred­

ningsmannen, att det för flertalet parter och ombud vid arbetsdomstolen tor­

de ställa sig naturligt att direkt anknyta till förberedelsematerialet. Utred­

ningsmannen tillägger:

Särskilt om vederbörande känner till det i arbetsdomstolen praktiserade

systemet att samtliga domstolens ledamöier före huvudförhandlingen taga

del av det skriftliga förberedelsematerialet, kommer han för visso att finna

det utomordentligt formellt och egendomligt att vid huvudförhandlingen be­

hova upprepa varje ur hans synpunkt betydelsefull faktisk uppgift, som re­

dan finnes angiven i detta material. Men dessutom kommer det säkerligen

mangen gång att ställa sig mycket svårt för honom, även om han själv bju­

der till, att vid huvudförhandlingen lägga upp målet såsom om förberedelsen

*c.„c rum, utan att därvid förbigå någon enda relevant omständighet.

Självfallet kommer arbetsdomstolen att söka hos parterna inskärpa vikten

av att deras plädering vid huvudförhandlingen verkligen ger en fullständig

o*11,°ck koncentrerad bild av hela den föreliggande tvisten. Men det lärer vara

ofrånkomligt, att parterna i många fall icke komma att vid huvudförhand­

lingen åberopa alla de relevanta omständigheter, som kommit fram vid för­

beredelsen. Naturligen bör domstolens ordförande i sådana fall söka fylla

ut parternas ofullständiga plädering genom att med ledning av förberedelse­

materialet fråga ut parterna på ett sådant sätt, att alla relevanta omständig­

heter bli genomgångna. De gångna årens erfarenhet visar emellertid att i mål

av den typ, varom nu är fråga, en eller annan rent faktisk uppgift kan kom­

ma att förbigås. Att en sålunda förbigången omständighet, särskilt om dess

riktighet icke bestritts i rättegången, ej skulle få läggas till grund för domen,

vore onekligen i hög grad stötande och skulle med säkerhet vara ägnat att

hos den part, som bleve lidande därpå, undergräva respekten för domstolen.

Om part uteblivit från huvudförhandlingen, bör domstolen vid målets av­

görande taga hänsyn till partens under förberedelsen lämnade uppgifter i

den mån dessa äro styrkta eller ostridiga.

Yttrandena.

Advokatsamfundets styrelse har opponerat sig mot förslaget att fortsatt

huvudförhandling skall få äga ruin, om ett mål återupptages efter längre tid

än två veckor. Styrelsen anmärker i detta sammanhang, att om en ordentlig

förberedelse i enlighet med nya RB:s regler komme till stånd, det sällan el­

ler aldrig behövde inträffa, att efter huvudförhandlingen en ytterligare hand­

läggning skulle visa sig erforderlig för komplettering av utredningen. Ett

längre uppskov än det i nya RB medgivna skulle enligt styrelsens mening

äventyra omedelbarheten i dömandet.

Eljest har någon erinran mot utredningsmannens förslag i denna del icke

framställts.

Vad beträffar utredningsmannens förslag att arbetsdomstolen skulle äga

att till grund för domen lägga jämväl andra i målet förebragta omständig­

heter än dem som framkommit vid huvudförhandlingen, har landsorganisa­

tionen med tillstyrkande av förslaget yttrat, att tvistefrågorna vid arbetsdom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

45

stolen i regel icke vore av sådan beskaffenhet, att de kunde klarläggas och

bedömas enbart på grundval av det material, som förebragtes vid huvud­

förhandlingen. Även arbetsgivareföreningen tillstyrker förslaget, ehuru av

andra skäl än dem utredningsmannen åberopat. Gentemot denne hävdar för­

eningen, att den i promemorian påtalade olägenheten av att partsombuden

i många fall saknade erforderliga kvalifikationer icke vore något särskilt ut­

märkande för arbetsdomstolen, så länge det vore enskild part tillåtet att vid

vilken domstol som helst själv utföra sin talan eller anlita juridiskt oskolat

ombud. Föreningen anser emellertid, att förslaget likväl borde godtagas

främst av den anledningen, att det jämväl i fortsättningen borde vara möjligt

för arbetsdomstolen att grunda dom på material, som efter huvudförhandling­

en under hand införskaffats för komplettering av utredningen. Föreningen

tillägger, att möjlighet till dylik komplettering visat sig vara oundgänglig med

hänsyn till målens svårighetsgrad och domstolens karaktär av enda och slut­

liga instans. — Advokatsamfundets styrelse avstyrker däremot bifall till ut­

redningsmannens förslag i denna del. Styrelsen säger sig här, liksom på så

många andra punkter, vara av den uppfattningen, att en strikt tillämpning av

nya RB icke skulle möta svårigheter, om blott förberedelsen bleve ordnad i

full överensstämmelse med den nya rättegångsordningen. Därjämte betonar

styrelsen angelägenheten av att domen icke grundas på annat material än så­

dant som parterna varit i tillfälle att kontrollera och yttra sig över.

Departementschefen.

Såsom utredningsmannen framhållit har arbetsdomstolen städse dokumen­

terat en bestämd strävan att i görligaste mån undvika uppskov. Denna före­

dömliga praxis bör rimligen kunna ytterligare befästas, när huvudförhand­

lingen blir bättre förberedd än nu. Men självfallet kan det i undantagsfall

komma att inträffa, att ett uppskov visar sig erforderligt. Det är med

tanke på dessa fall som utredningsmannen föreslagit, att fortsatt huvud­

förhandling skulle få äga rum ändå att längre tid än två veckor förflutit

från den tidigare handläggningens slut.

Vid bedömande av detta spörsmål bör särskilt beaktas att det, enligt vad

erfarenheten givit vid handen, är utomordentligt svårt att med kort var­

sel samla arbetsdomstolen i en på förhand bestämd sammansättning. Of­

tast är det en eller flera av ledamöterna, som befinner sig på tjänsteresa

eller eljest är upptagen av redan tidigare utsatta förhandlingar i sitt ordinarie

arbete. Detta förhållande medför tvivelsutan, att om arbetsdomstolen i ett

eller annat mål skulle finna det erforderligt att uppskjuta påbörjad huvud­

förhandling, den slutliga handläggningen regelmässigt icke kunde beräknas

komma till stånd redan inom två veckor, med mindre än att delvis andra

ledamöter toge säte i domstolen. En konsekvent tillämpning av nya RB:s

regler skulle därför leda till att den påbörjade huvudförhandlingen städse

finge göras om. Detta i sin tur skulle emellertid, särskilt i betraktande av

domstolens vidsträckta jurisdiktionsområde, självfallet medföra avsevärt

högre rättegångskostnader och större besvär än om handläggningen vid det

senare sammanträdet finge direkt knyta an till den tidigare handläggningen.

46

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

Med hänsyn härtill synes det välgrundat att för arbetsdomstolens vidkom­

mande göra ett undantag från nya RB:s regel att fortsatt huvudförhandling

icke skall få äga rum med mindre än att målet återupptages inom två veckor

från dagen för första förhandlingens avslutande. Jag förutsätter, att upp­

skoven — i den mån de nu alls bli behövliga — icke göras längre än som

är oundgängligen erforderligt, så att icke omedelbarheten i dömandet må

äventyras.

För den händelse icke samtliga de ledamöter, som sitta i domstolen vid

den senare förhandlingen, tillika övervarit den tidigare handläggningen samt

ny huvudförhandling alltså måste hållas, torde det vara lämpligast att arbets­

domstolen i fråga om bevisupptagningen följer de regler, som givas i 43 kap.

13 § andra stycket nya RB. Skulle det verkligen vara av betydelse i målet,

att ett förut upptaget bevis ånyo upptages, torde kostnads- och olägenhetssyn-

punkter icke böra inverka. Jag har därför icke funnit anledning att upptaga

den särbestämmelse som återfinnes i 23 § andra stycket i utredningsmannens

förslag.

Såsom förut nämnts anser jag icke heller tillräckliga skäl föreligga att i

rättegången vid arbetsdomstolen frångå nya RB:s regel att domen skall grun­

das på vad som förekommit vid huvudförhandlingen.

24 §.

I promemorian anföres beträffande protokolleringen vid arbetsdomstolen

följande.

Gällande lag om arbetsdomstol (24 § andra stycket) vilar på den förutsätt­

ningen, att vittnesmål och upplysningsvis hörda personers berättelser som

regel icke skola upptagas i domstolens protokoll. Sådan anteckning sker där­

för endast om domstolen finner det erforderligt. I praktiken förekommer det

så gott som aldrig, att vittnesutsagor eller liknande berättelser antecknas i pro­

tokollet. Dock anmärkes, att vittnesmålen nedtecknas i det utförliga memo­

rial, som domstolens sekreterare för. Oaktat uppteckning i protokollet ej

verkställes, är det självfallet, att ordföranden städse genom kontrollfrågor

eller på annat betryggande sätt förvissar sig om att utsagan blivit rätt upp­

fattad. Då arbetsdomstolens beslut ej må överklagas och något behov av att

bevara ifrågavarande bevismaterial följaktligen — bortsett från de sällsynta

fall då vittnesmålet senare föranleder åtal för mened — i regel icke kan an­

ses föreligga, torde anledning saknas att i berörda hänseende ändra rådande

praxis. Del anmärkes i detta sammanhang, alt enligt 6 kap. 6 § andra st nya

RB gäller i fråga om skyldighet att låta i protokollet anteckna utsaga av

vittne, sakkunnig eller part under sanningsförsäkran, att sådan skyldighet

icke i något fall föreligger för högsta domstolen och för hovrätt endast om

det kan antagas bli av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.

Advokatsamfundets styrelse säger sig icke ha något att erinra mot det före­

slagna stadgandet men ifrågasätter, om icke protokollering i någon form

måste ske, därest målet uppskjutes till fortsatt eller ny huvudförhandling.

Departementschefen.

På de skäl utredningsmannen anfört anser jag det icke vara behövligt att

arbetsdomstolen i protokoll vid huvudförhandling antecknar utsaga av vittne

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

47

eller sakkunnig eller av part under sanningsförsäkran. Om det före utsa­

gans avgivande står klart att förhandlingen måste uppskjutas, kan dock tyd­

ligen vara lämpligt att utsagan protokolleras. Yppar sig behovet av uppskov

först senare, torde man kunna lita till memorialet.

25 §.

Utredningsmannen har föreslagit, att domstolens ledamöter vid omröst­

ning skola yttra sig i den ordning ordföranden bestämmer. Han erinrar i

detta sammanhang om att ledamöterna -— oaktat överläggningen vid arbets­

domstolen är ganska ingående — oftast icke komma till ett slutgiltigt resul­

tat vid själva överläggningen.

I promemorian tillägges:

Det blir då ordförandens uppgift att föra saken vidare genom att uppsätta

ett förslag till dom. Detta innebär i realiteten, att ordföranden vid omröst­

ning säger sin mening först (jämför 11 kap. 12 § vattenlagen och 21 kap

37 § jorddelningslagen). Det kan emellertid inträffa fall, då denna princip

är olämplig. Om situationen nämligen är den, att ordföranden finner sig

böra upprätta flera motiverade förslag efter olika linjer, kan det vara en för­

del, att ordföranden ej på förhand binder sig vid det ena eller det andra

alternativet. På grund härav och med hänsyn jämväl till arbetsdomstolens

sammansättning synes det mig lämpligast att icke uppställa några ovillkor­

liga regler beträffande den ordning, efter vilken omröstning till dom eller

beslut skall ske. Jag har därför föreslagit, att domstolens ledamöter vid om­

röstningen skola yttra sig i den ordning ordföranden bestämmer.

Vidare har utredningsmannen föreslagit, att det icke skall vara erforder­

ligt att inom arbetsdomstolen verkställa särskild omröstning beträffande

varje omständighet, som i fråga om ett och samma käromål är av omedelbar

betydelse för utgången.

Såsom motivering för detta förslag anför utredningsmannen:

I 16 kap. 2 § andra stycket nya RB stadgas, att därest beträffande samma

käromål fråga är om flera omständigheter, som var för sig äro av omedel­

bar betydelse för utgången, de skola, såvitt sakens beskaffenhet påkallar

det, uppställas till särskild omröstning. Till komplettering av detta stadgande,

som innefattar en ändring av gällande rätt, föreskrives i paragrafens tredje

stycke, att om någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de

flesta stannat, han likväl skall vara skyldig att deltaga i senare omröstning.

Ur psykologisk synpunkt torde den sålunda anbefallna metoden att, såvitt

sakens beskaffenhet påkallar det, uppställa omedelbart relevanta omstän­

digheter till särskilda omröstningar knappast vara lämplig vid en domstol

av arbetsdomstolens karaktär och med dess sammansättning. Antag exempel­

vis, att tvisten gäller huruvida en arbetarorganisation och vissa dess med­

lemmar gjort sig skyldiga till olovlig stridsåtgärd och, i händelse av jakande

svar, blivit skyldiga att utgiva skadestånd. Vid omröstning angående frågan,

huruvida olovlig stridsåtgärd överhuvud föreligger, yppa sig olika meningar.

Arbetarrepresentanterna finna för sin del, alt så icke kan anses vara fallet,

medan majoriteten besvarar frågan jakande. Det säger sig självt, alt det för

arbetarrepresentanterna då kan framstå såsom direkt motbjudande att be­

höva utdöma ens någon skadeersättning. I varje fall synes det knappast an­

tagligt, alt de efter sitt votum i själva huvudfrågan skola vara i stånd alt

med önskvärd objektivitet avgöra skadeståndsfrågan. Andra liknande fall

kunna lätt tänkas, bland annat i mål om föreningsrättskränkning.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Beträffande röstberäkningen har utredningsmannen avsett, att stadgande-

na i 16 kap. 3 § andra stycket och 4 § nya RB skola gälla.

Mot förslaget att domstolens ledamöter vid omröstning skola yttra sig i den

ordning ordföranden bestämmer har advokatsamfundets styrelse opponerat

sig.

Styrelsen anför:

1 detta avseende synes förslaget sammanhänga därmed, att promemorian

förutsätter ett bibehållande av det nuvarande systemet, enligt vilket ordfö­

randen efter huvudförhandlingen utarbetar och till ledamöterna utsänder

förslag — stundom alternativa förslag — till dom. Detta system, som ej säl­

lan föranleder betydande tidsutdräkt med domens meddelande och därige­

nom kan komma i konflikt med omedelbarhetsgrundsatsen, hör enligt sty­

relsens åsikt icke bibehållas. I överensstämmelse med styrelsens uppfattning

på denna punkt vill styrelsen förorda, att det föreslagna andra stycket i 25 §

ersättes med bestämmelser av ungefär följande innehåll: De efter förslag av

svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd och landsorganisationen i

Sverige förordnade ledamöterna avgiva sina vota först och rösta i den ord­

ning ordföranden bestämmer. Därefter följas nya rättegångsbalkens regler.

Ordföranden säger sin mening sist.

Arbetsgivareföreningen och landsorganisationen ha däremot lika litet som

socialstyrelsen haft något att erinra mot utredningsmannens ifrågavarande

förslag.

Jämväl i fråga om utredningsmannens förslag att det inom arbetsdomsto­

len ej skall vara erforderligt att uppställa omedelbart relevanta omständig­

heter till särskilda omröstningar har advokatsamfundets styrelse anmält av­

vikande mening.

Styrelsen yttrar i denna del följande.

Den för svensk rätt nya omröstningsregel, som givits i 16 kap. 2 § andra

stycket tredje punkten nya RB, är motiverad av starka skäl, vilka under för­

arbetena till nya RB av processlagberedningen och departementschefen när­

mare utvecklats. Vad i promemorian anförts till stöd för uppfattningen att

samma regel icke skulle böra gälla för arbetsdomstolens vidkommande kan

enligt styrelsens mening icke tillmätas avgörande betydelse. Att det kan vara

motbjudande för en domare att behöva utdöma ens någon skadeersättning,

sedan han i en tidigare omröstning röstat för hela käromålets ogillande, må

väl vara sant, men dels utgör denna omständighet icke något tillräckligt skäl

mot uppställande av en sådan regel som nya RB innehåller, dels lärer vad

sålunda anförts icke vara något särskilt för arbetsdomstolens ledamöter ut­

märkande utan kunna sägas om ledamöter i kollegiala domstolar överhuvud

taget. Med hänsyn till de vitsord för objektivitet, som i promemorian läm­

nats arbetsgivare- och arbetarrepresentanterna i arbetsdomstolen, synes man

icke heller ha anledning befara, att dessas förmåga att objektivt taga ställ­

ning till en fråga skulle äventyras därav att de i en förut avgjord fråga i må­

let hävdat en annan mening än majoriteten.

Då enligt styrelsens mening tillräckliga skäl saknas att för arbetsdomsto­

lens vidkommande uppställa andra regler i berörda avseende än vad som

gäller för domstolarna i allmänhet, hemställer styrelsen, att tredje stycket

i 25 § måtte utgå ur förslaget.

I promemorian har särskilt framhållits, att den ifrågavarande regeln icke

skulle utesluta, att sådan särskild omröstning, som i 16 kap. 2 § nya RB

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

26 §.

1 förevarande paragraf föreslås vissa bestämmelser rörande tidpunkten

för domens meddelande ävensom angående domens uppsättande, under­

tecknande och expediering.

Vissa av de ämnen, som avhandlas i paragrafen, äro redan reglerade. Så­

lunda stadgas i 25 § lagen om arbetsdomstol, att arbetsdomstolens dom skall

avfattas skriftligen utan samband med protokollet och undertecknas av dem,

som deltagit i avgörandet, samt att utskrifter av domen, å domstolens vägnar

underskrivna av ordföranden, genom dennes försorg skola med posten ut­

sändas till parterna (vilka jämlikt 26 § nämnda lag äga att utan avgift er­

hålla avskrift av domstolens dom och protokoll). Däremot innehåller lagen

om arbetsdomstol inga bestämmelser angående tidpunkten för doms med­

delande.

De återgivna stadgandena i 25 § lagen om arbetsdomstol ha med allenast

smärre formella jämkningar överflyttats till förevarande paragraf.

Vad angår den tid, inom vilken domen skall meddelas, har utredningsman­

nen funnit det uteslutet att med avseende å arbetsdomstolen upprätthålla de

stränga regler, som skola gälla enligt nya RB.

Till grund för denna uppfattning anföres i promemorian:

Målens svårighetsgrad och avgörandenas vittgående betydelse ävensom —

alldeles särskilt — domstolens karaktär av enda instans och dess samman­

sättning med därav betingade arbetsformer måste i denna del utesluta varje

omedelbar jämförelse med de allmänna domstolarna. Detta har såväl lagrå­

det som chefen för justitiedepartementet jämväl vitsordat under förarbetena

till lagen den 12 mars 1938 med vissa bestämmelser om doms avkunnande

vid rådhusrätt, vilken lag ändock icke innehåller fullt så stränga bestämmel­

ser i ämnet som motsvarande stadganden i 17 kap. 9 § andra stycket nya RB.

Att förevarande spörsmål vid nämnda tillfälle blev föremål för lagrådets

uppmärksamhet var föranlett därav, att 27 § lagen om arbetsdomstol inne­

håller en generell hänvisning till gällande föreskrifter om rådhusrätt. På

grund härav fann lagrådet det icke kunna lämnas obeaktat, att bestämmel­

serna^ det remitterade förslaget till ifrågavarande lag om doms avkunnande

vid rådhusrätt till äventyrs skulle kunna anses äga avseende å arbetsdom­

stolen. Enligt lagrådets mening syntes det emellertid vara ställt utom tvekan,

att arbetsdomstolen icke i berörda hänseende kunde likställas med rådhus­

rätt; och chefen för justitiedepartementet underströk, att föreskrifterna i för­

slaget icke vore avsedda att vinna tillämpning beträffande doms avkunnan­

de vid arbetsdomstolen.

På grund av vad sålunda anförts har utredningsmannen föreslagit, att den

tid, inom vilken arbetsdomstolen skall ha avkunnat dom i där handlagt mål,

icke fixeras i vidare mån än att domen skall meddelas så snart ske kan, se­

dan huvudförhandlingen avslutats. I

I anledning av -detta förslag har landsorganisationen yttrat, att det med

hänsyn till arbetsdomstolens stora betydelse och utslagens prejudikatbildan­

de verkan tydligen vore angeläget, att kravet på sorgfällig utredning och

prövning icke eftersattes för intresset att få till stånd skyndsamma avgöran­

den av tvisterna. Landsorganisationen har emellertid i detta sammanhang

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

51

kraftigt understrukit vikten av att även sistnämnda intresse bleve bättre till­

godosett än vad nu vore fallet. Detta krav torde dock enligt landsorganisa­

tionens mening icke kunna uppfyllas på annat sätt än utredningsmannen i

sin redogörelse för den nuvarande rättegången vid arbetsdomstolen själv an­

tytt, nämligen genom en utvidgning av domstolens organisation. — Advokat­

samfundets styrelse har anfört, att då domen enligt styrelsens mening borde

grundas uteslutande å vad som förekommit vid huvudförhandlingen, anled­

ning saknades att medgiva längre anstånd med domens meddelande än som

följde av reglerna i 17 kap. 9 § nya RB. Styrelsen har ansett sig kunna förut­

sätta, att iakttagandet av dessa regler icke skulle behöva leda till avsteg från

arbetsdomstolens föredömliga praxis i fråga om domens avfattande.

Departementschefen.

Under hänvisning till vad utredningsmannen åberopat vill jag inskränka

mig till att uttala, att jag biträder utredningsmannens förslag. Jag är dock

angelägen att understryka vikten av att arbetsdomstolens domar meddelas

inom kortast möjliga tid.

Utredningsmannen har för arbetsdomstolens del föreslagit den avvikelsen

från vad i 18 kap. nya RB stadgas, att domstolen skall äga förordna om

kvittning av rättegångskostnaderna jämväl i fall, då den tappande parten

med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ha haft skälig anledning att få

tvisten prövad av domstol.

Förslaget motiveras av utredningsmannen sålunda.

Det vore enligt min mening icke lyckligt, om arbetsdomstolen icke ägde

möjlighet att förordna om kvittning av rättegångskostnaderna i andra än de

jämförelsevis få fall, som omnämnas i 18 kap. nya RB. Ibland skulle det

rentav verka stötande, om arbetsdomstolen — på grund av att någon i sagda

kapitel stadgad förutsättning för kvittning av kostnaderna ej förelåge —

nödgades utdöma ersättning för rättegångskostnader till vinnande part. Som

exempel härpå kan nämnas, att det icke sällan förekommer att parterna

varit överens om att hänskjuta tvisten till arbetsdomstolen. Det kan härvid

gälla en svårbedömd rättsfråga, vars lösning icke blott i det aktuella läget

utan även för framtiden äger stort intresse för båda parterna. Visserligen

brukar i sådana fall ofta på förhand avtalas, att vardera parten skall bära

sin kostnad, varför något yrkande om ersättning för kostnaderna icke fram-

ställes. Men undantag äro ingalunda okända, och därest dylikt yrkande skulle

göras, bör domstolen äga möjlighet att oberoende av målets utgång förordna

om kvittning av rättegångskostnaderna.

Samma möjlighet bör — utöver vad som medges enligt nya RB — före­

ligga, även om parterna icke på förhand varit överens om att låta arbets­

domstolen pröva tvisten. Det är sålunda ett ganska vanligt fall, att den för

målets utgång avgörande frågan gäller rätta innebörden av en viss avtals­

bestämmelse, som är så utomordentligt svårbedömd, att det skulle framstå

såsom uppenbart orättvist att låta den tappande parten ersätta motparten

dennes rättegångskostnader. Till stöd härför må hänvisas till vad inlednings­

vis anförts om kollektivavtalens karaktär av lappverk och om avtalsbestäm

melsernas ofta kompromissbetonade utformning med därav följande mång

tydighet och oklarhet.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 224

I ytterligare vissa mål bör arbetsdomstolen äga förordna om kvittning av

rättegångskostnaderna, ehuru nya RB icke medgiver det. Jag åsyftar härvid

främst föreningsrättsmålen. Det förhåller sig nämligen så, att arbetsdomsto­

len med avseende å bevisskyldigheten vid påstående om kränkning av före­

ningsrätten tillämpat den principen, att om arbetarparten förmått förebringa

sannolika skäl för antagande, att ett verkställt avskedande inneburit angrepp

på föreningsrätten, arbetsgivaren ansetts vara skyldig att visa. att fullgoda

skäl för avskedandet förelegat (bristande duglighet hos arbetaren, nödvän­

dighet att nedbringa driftskostnaderna etc.). På liknande sätt har arbets­

domstolen vid tillämpning av lagen den 14 oktober 1939 om förbud mot

arbetstagares avskedande med anledning av militärtjänstgöring m. m. för­

delat bevisbördan mellan parterna så. att om sannolika skäl förebragts för

antagande att arbetstagares avskedande stått i strid med nämnda lag. arbets­

givaren ansetts kunna fria sig endast genom att styrka, att han haft en an­

nan, objektivt godtagbar grund för uppsägningen. För den händelse arbetsgi­

varen i dessa fall lyckas fullgöra honom sålunda åliggande bevisskyldighet

och arbetarpartens talan följaktligen ogillas, äger arbetsdomstolen för närva­

rande likväl möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna. Det antages nämli­

gen allmänt, att i fall, då tappande part förebragt viss men ej tillräcklig bevis­

ning, saken enligt nu gällande lag kan vara att anse såsom så mörk och

tvivelaktig med avseende å dess faktiska sida. att kvittning bör ske. Möjlig­

het för arbetsdomstolen att i nu angivna fall förordna om kvittning av rät­

tegångskostnaderna bör enligt min mening finnas även sedan nya RB trätt

i kraft.

Vidare har utredningsmannen med avvikelse från vad som stadgas i 18

kap. 9 § nya RB föreslagit, att skyldighet för flera medparter att ersätta

rättegångskostnad skall — i stället för att åläggas dem solidariskt — för­

delas mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras för­

hållande till saken och rättegången.

Härom anföres i promemorian:

Frågan huruvida flera förlorande medparter skola förpliktas alt solida­

riskt ersätta den vinnande partens rättegångskostnader har varit föremål för

ett principavgörande av arbetsdomstolen i dess dom nr 21/1942. Tvisten stod

där mellan en fackförening, å ena sidan, samt ett arbetsgivareförbund även­

som två dess medlemmar, å den andra, och gällde en semesterlönsfråga. Ar­

betsgivareförbundet och en av de båda instämda medlemmarna ansågos

skyldiga att svara för fackföreningens rättegångskostnader. Fackföreningen

hade yrkat, att arbetsgivarparterna måtte åläggas solidariskt utgiva ersätt­

ning för rättegångskostnaderna. Med anledning av detta yrkande framhöll

arbetsdomstolen, att enligt 9 § lagen om kollektivavtal skall skadestånds-

skvldighet, när flera äro ansvariga för skadan, fördelas mellan dem efter den

större eller mindre skuld, som prövas ligga envar till last. Arbetsdomstolen

tilläde: »Med grunderna för detta stadgande torde bäst överensstämma, att

i mål om kollektivavtal skyldigheten att ersätta rättegångskostnader fördelas

mellan flera ersättningsskyldiga efter samma regel. Även om förevarande

mål avser tillämpning av lagen om semester, lärer i dylikt mål samma prin­

cip som i ett mål om kollektivavtal böra gälla, såvitt angår förhållandet mel­

lan en organisation och en dess medlem. Organisationens partsställning i

målet är nämligen föranledd av i huvudsak samma skäl, som varit avgöran­

de för organisationens motsvarande partsställning i mål om kollektivavtal.»

Arbetsdomstolen förpliktade förty arbetsgivareförbundet och dess ifråga­

varande medlem att till hälften vardera ersätta fackföreningen dess rätte­

gångskostnader.

Kung!. Maj:ts proposition nr 224.

53

Till grund för detta avgörande ligger uppenbarligen tanken, att stadgandet

i 9 § lagen om kollektivavtal skulle bli i viss mån illusoriskt, om skyldig­

het för flera förlorande medparter alt utgiva rättegångskostnad ålades dessa

solidariskt. Till ytterligare belysning härav må följande exempel andragas.

Antag att ett mål gäller, huruvida arbetarna vid ett företag gjort sig skyl­

diga till olovlig stridsåtgärd. På svarandesidan stå, förutom vederbörande

fackförbund och fackförening, ett stort antal av företagets arbetare. Proces­

sen är av invecklad beskaffenhet och särskilt arbetsgivarpartens rättegångs­

kostnader uppgå till höga belopp. Iväromålet bifalles. Givetvis skulle det då

stå i strid med de motiv, som dikterat utformningen av stadgandet i 9 § lagen

om kollektivavtal (jämför kung!, prop. nr 39/1928 s. 128 och andra lagut­

skottets utlåtande nr 38/1928 s. 24), därest de enskilda arbetarna ålades

skyldighet att solidariskt med arbetarorganisationerna och varandra ersätta

rättegångskostnaderna. Ett dylikt åläggande skulle dessutom onekligen klart

strida mot grunderna för stadgandet i 8 § tredje stycket lagen om kollektiv­

avtal, enligt vilket ej i något fall skadestånd må ådömas enskild arbetare

till högre belopp än 200 kronor.

Om två eller flera parter stå på den förlorande sidan, bör alltså arbets­

domstolen, även utan att något yrkande därom framställts, vara skyldig

pröva i vad mån och till vilken del vinnande part, som tar sig rättegångs­

kostnader tillerkända, skall äga uttaga dessa av den ena eller den andra

bland motparterna. I denna del medför förslaget, att stadgandet i 18 kap.

11 § nya RB icke får någon självständig betydelse vid arbetsdomstolen. Det

synes välgrundat, att arbetsdomslolen vid fördelning mellan flera förloran­

de medparter av ansvarighet att ersätta rättegångskostnad tar hänsyn icke

blott till det i 9 § kollektivavtalslagen angivna kriteriet, nämligen parternas

större eller mindre skuld till själva saken, utan även later deras förhållande

i rättegången inverka på ansvarighetens fördelning.

Det sistnämnda förslaget till särbestämmelse har lämnats utan erinran i

yttrandena.

Vad däremot beträffar förslaget att arbetsdomstolen skulle äga att för­

ordna om kvittning av rättegångskostnaderna i andra fall än som medgivas

enligt 18 kap. nya RB har advokatsamfundets styrelse invänt, att tillräck­

liga skäl icke anförts för förslaget samt att detta därför ej borde upptagas

i lagen.

Styrelsen yttrar:

Den omständigheten att parterna eventuellt varit överens om att hänskjuta

tvisten till arbetsdomstolen synes i och för sig icke utgöra något skäl till att

den vinnande parten icke skulle få sina rättegångskostnader ersatta. Han har

ju dock för att 1'å rättsskydd nödgats ikläda sig dessa kostnader. Det angivna

skälet kan så mycket mindre tillerkännas avgörande betydelse som det alltid

står parterna fritt att överenskomma, att ingendera skall framställa yrkande

om ersättning för kostnaderna.

Det andra skäl, som i promemorian anförts, nämligen att det kan vara

Iråga om ett mål, vars avgörande beror på en utomordentligt svårtolkad av­

talsbestämmelses rätta innebörd, är visserligen såtillvida bärande som denna

omständighet kan göra en domare benägen att av medlidande eller billighets-

hänsyn befria den tappande parten från skyldigheten att ersätta rättegångs­

kostnaderna. Men varför skulle icke den vinnande parten å sin sida med fog

kunna göra gällande, att billigheten kräver, att han, som har rätt, skall iå

denna rätt utan kostnad. Styrelsen kan icke finna, alt anledning föreligger

ati för arbetsdomstolens vidkommande bibehålla den genom nya RB eljest

ur svensk processrätt utmönstrade regeln om kvittning av kostnaderna vid

i mörk och tvivelaktig» sak.

54

Kutigl. Maj:ts proposition nr 22d.

Vad slutligen angår det ytterligare exempel på mål, i vilka enligt prome­

morian arbetsdomstolen skulle böra äga förordna om kvittning av rätte­

gångskostnaderna, nämligen föreningsrättsmålen, kan styrelsen icke finna

annat än att nya RB:s regler om rättegångskostnader väl lämpa sig för dessa

mål. Om arbetsgivaren inför domstolen visar, att han haft en objektivt god­

tagbar grund för uppsägningen, och arbetarpartens talan därför ogillas, måste

man fråga sig, varför icke sistnämnda part i allmänhet skulle förpliktas er­

sätta den vinnandes kostnader. Skulle arbetarparten före rättegången icke ha

känt till eller bort känna till den omständighet, varav utgången berodde, er­

bjuder stadgandet i 18 kap. 3 § andra stycket nya RB möjlighet att kvitta

kostnaderna.

Departementschefen.

Jag delar utredningsmannens uppfattning att arbetsdomstolen bör äga viss

möjlighet att kvitta rättegångskostnaderna även i andra fall än de som om­

nämnas i 18 kap. nya RB. Ehuru jag finner den kritik som advokatsamfun­

dets styrelse riktat mot utredningsmannens i motiveringen förda resonemang

rörande föreningsrättsmålen vara träffande, anser jag dock att det av ut­

redningsmannen föreslagna stadgandet bör kunna utgöra ett lämpligt under­

lag för domstolens praxis.

28 §.

Såsom utredningsmannen framhållit är det av praktiska skäl uteslutet att

i förevarande lag uttömmande reglera rättegången vid arbetsdomstolen. Där­

för måste lagtexten — på samma sätt som nu gällande lag om arbetsdomstol

(27 §) — innehålla en hänvisning till nya RB:s stadganden och andra för­

fattningsbestämmelser som komplettera dessa, allt i den mån de icke strida

mot denna lag. I likhet med vad nu är fallet bör rättegången vid råd­

husrätt tagas till förebild, närmare bestämt vad som finnes stadgat i mål där

förlikning om saken är tillåten. Det är nämligen obestridligt, alt även om

åtskilliga av de mål som anhängiggöras vid arbetsdomstolen i praktiken

kunna anses i viss mån stå på gränsen mellan dispositiva och indispositiva

tvistemål, målen likväl i princip äro av den art, att förlikning om saken är

tillåten. I detta sammanhang må anmärkas, att stadgandet i nuvarande

29 § angående meddelande av tillämpningsföreskrifter var föranlett därav,

att eftersom lagen om arbetsdomstol i koncentrerad form upptog en rätte­

gångsordning, som var artskild från den allmänna rättegångsordningen, den

i 27 § lämnade hänvisningen till föreskrifterna om rådhusrätt kunde antagas

icke alltid vara till fyllest. Efter nya RB:s ikraftträdande kommer emellertid

förfarandet vid de allmänna domstolarna att bygga på samma huvudprin­

ciper, som redan gälla för arbetsdomstolens del. På grund härav torde man

framdeles icke behöva räkna med något behov av särskilda tillämpningsföre­

skrifter. Det lär därför vara överflödigt att i förslaget upptaga någon mot­

svarighet till nuvarande 29 §.

29 §.

Nya RB upptager allmänna bestämmelser om rättens behörighet att i

tvistemål förelägga och utdöma vite ävensom besluta kvarstad eller sking-

55

ringsförbud. Tillika stadgas i nya RB uttryckligen att viten, som ådömas en­

ligt nämnda balk, skola tillfalla Kronan. Med hänsyn härtill synes den i 28 §

föreslagna hänvisningen till nya RB göra det överflödigt att i lagtexten bi­

behålla nuvarande 21 § första stycket och andra stycket första punkten. Där­

emot bör stadgandet i andra stycket andra punkten av nämnda paragraf

bibehållas. Detta stadgande har upptagits i 29 §.

30 §.

Paragrafen är likalydande med nuvarande 26 § i lagen.

31 §.

Paragrafen motsvarar nuvarande 28 § i lagen. Med hänsyn till att talan ej

må fullföljas mot arbetsdomstolens beslut, har det synts utredningsmannen

mest följdriktigt, att åtal mot ordförande eller ledamot i domstolen för fel

eller försummelse i ämbetet skall upptagas av högsta domstolen och ej som

nu av Svea hovrätt. Jämväl arbetsdomstolens sammansättning lär enligt ut­

redningsmannen kunna åberopas som skäl härför. Den sålunda föreslagna

ändringen torde böra vidtagas.

Slutstadgande.

Beträffande behovet av övergångsbestämmelser till de föreslagna lagänd­

ringarna anför utredningsmannen följande.

Om ifrågavarande lagförslag blir antaget, kommer i fråga om rättegången

vid arbetsdomstolen skillnaden mellan äldre och ny lag icke att vara av större

betydelse. Jag har därför ansett mig kunna föreslå, att ny lag skall i princip

lända till efterrättelse även för mål, däri stämning utfärdats före nya lagens

ikraftträdande. Detta kan dock icke gälla i vidare mån än den nya lagen ar

möjlig att tillämpa. Eljest måste äldre lag följas. Det är främst betraltande

stämningsförfarandet som den nya lagen erbjuder en verklig nyhet. Och har

kan tydligen den nya lagen icke tillämpas, när stämningen utfärdats före dess

ikraftträdande. Eftersom enligt äldre lag dag för målets handläggning skal!

utsättas i stämningen, torde även nya lagens bestämmelser om förberedelse

vara svåra att tillämpa. Det är dock ingalunda uteslutet, att en sådan tillämp­

ning, åtminstone såvitt angår skriftlig förberedelse, kan komma till stånd

inom loppet av den tidsperiod, vars slut fixerats genom den utsatta dagen for

målets handläggning.

1) epartein ents chefen.

Lagändringarna böra självfallet träda i kraft samtidigt med nya RB ellei

sålunda den 1 januari 1948. Därvid torde i tillämpliga delar böra gälla vad

som finnes föreskrivet i promulgationslagen till nya RB.

Kungl. May.ts proposition nr 224.

Förslaget till lag om betalningsföreläggande för vissa

fordringar på arbetslön m. in.

Promemorian.

Under utredningens gång har utredningsmannen kommit till den uppfatt­

ningen att en av nya rättegångsbalken föranledd revision av lagen om arbets­

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

domstol bör kompletteras med lagbestämmelser om betalningsföreläggande

för vissa fordringar på arbetslön m. m.

Härom anföres i promemorian följande.

Vid arbetsdomstolen kan icke .sökas betalningsföreläggande (för närvaran­

de »handräckning») för fordran, och det har ansetts tveksamt i vad mån dy­

likt förfarande kan äga rum vid allmän domstol i sådana fall, där arbets­

domstolen skulle vara behörigt forum i händelse gäldenären bestrider före­

läggandet. Utan något som helst tvivel föreligger emellertid ett stort behov

av ett förenklat rättegångsförfarande i fall av denna natur. Det förekom­

mer nämligen synnerligen ofta, att arbetsgivare på grund av bristande betal­

ningsförmåga eller av slapphet underlåta att betala intjänad arbetslön, se­

mesterlön eller semesterersättning och att därför arbetstagaren behöver en

dom såsom exekutionstitel, ehuru någon egentlig tvist om riktigheten av

lians fordran icke föreligger. I ganska betydande utsträckning har det före­

kommit, att handräckning för nu åsyftade fall sökts vid allmän domstol. I

regel har någon invändning icke gjorts, som givit aktualitet åt forumfrågan,

och handräckning har då av de flesta underrätter beviljats i vanlig ordning.

Frågan om handräckningsförfarande i fall, då tvist om anspråket skulle

bedömas av arbetsdomstolen eller annan särskild domstol har uppmärksam­

mats av processlagberedningen i samband med det av beredningen framlagda

förslaget till lag om lagsökning och om handräckning för fordran, numera

antaget under titeln lag om lagsökning och betalningsföreläggande (lag­

sökningslag). I motiven till 31 § i förslaget anför beredningen: »Såsom re­

dan nu gäller bör rätten självmant pröva sin behörighet. Är rätten obehö­

rig att upptaga tvist om det anspråk, som göres gällande, bör ansökningen

avvisas. Detta är av särskild betydelse i de fall, då tvist om anspråket skall

upptagas av särskild domstol, t. ex. arbetsdomstolen. Då härav kunna upp­

komma vissa praktiska olägenheter, kunde ifrågasättas att, särskilt vad an-

gar handräckning, utvidga allmän underrätts behörighet till sådana fall, då

tvist om anspråket skall upptagas av särskild domstoi. Häremot talar å andra

sidan, att förfarandet icke kan utan växling av domstol övergå i rättegång.

Lämpligare synes då att, om behov därav anses föreligga, införa handräck­

ningsförfarande även vid den särskilda domstolen. Beredningen har icke an­

sett sig böra närmare ingå på denna fråga.»

Utredningsmannen yttrar härefter, att om en lösning av ifrågavarande

spörsmål finnes höra ske, torde — på sätt processlagberedningen anfört —

endast två möjligheter föreligga, nämligen antingen att betalningsföreläg­

gande (handräckning) ma sökas vid allmän domstol eller att ett förfarande

med betalningsföreläggande (handräckning) införes vid arbetsdomstolen. Pro­

cesslagberedningen synes, tillägger utredningsmannen, luta åt den senare

lösningen, men för egen del vill han obetingat förorda den förra.

Till utveckling härav anföres i promemorian:

Arbetsdomstolen är sammansatt och organiserad med tanke på verkliga

och svårlösta rättstvister, för vilkas avgörande fordras icke blott större rätts­

lig insikt och erfarenhet utan även speciell sakkunskap i arbetsförhållanden,

i de fall, där betalningsföreläggande kan ifrågakomma, är det däremot fråga

<>m ett rutinarbete av synnerligen enkel natur. Det synes knappast rimligt

att belasta en domstol av arbetsdomstolens karaktär med ifrågavarande upp­

gift, som även om den är enkel kan bliva mycket arbetskrävande och tids­

ödande — enligt vad jag inhämtat skulle man kunna räkna med åtskilliga

hundratal mål om året angående betalningsföreläggande. Skulle uppgiften

läggas på arbetsdomstolen, bleve det i varje fall nödvändigt att högst betyd-

Kung!. Maj.ts proposition nr 224.

lim utvidga domstolens organisation med elt flertal nya arbetskrafter och

att ställa avsevärt större kanslilokaler till domstolens förfogande. Detta skulle

för statsverket betyda en icke ringa kostnadsökning, som helt kan besparas,

därest uppgiften i stället lägges på de allmänna underrätterna, ty om ae

mål, varom här är fråga, icke samlas på ett håll utan utspridas pa rikets

alla underrätter, kan det med fog antagas, att arbetsbördan för var och en

av dem icke kommer att nämnvärt påverkas.

Mot att låta betalningsföreläggande sökas vid allmän underrätt har av pro­

cesslagberedningen icke anförts annat skäl än att förfarandet icke kan utan

växling av domstol övergå i rättegång. Detta är onekligen en nackdel men

kan enligt min mening icke anses utgöra någon avgörande omständighet, cn

anordning, enligt vilken betalningsföreläggande får sökas vid allmän under­

rätt men vid bestridande tvisten hänskjutes till arbetsdomstolen, framstar

väl såsom en avvikelse från den av lagstiftaren i fråga om betalningsföreläg­

gande eljest valda systematiken, men anordningen kan icke i och för sig

väcka praktiska eller rättsliga betänkligheter. På grund av de systematiska

skälen lärer det dock icke kunna ifrågakomma att införa bestämmelser om

en dylik anordning i lagsökningslagen, utan man torde vara hanvisad till

en speciallagstiftning, som replierar på lagsökningslagens stadgandeil om be­

talningsföreläggande.

Utredningsmannen, som sålunda beträffande sättet för en eventuell lös­

ning redan av anförda skäl utan tvekan ansluter sig till tanken att betalnings­

föreläggande skall få sökas vid allmän underrätt, övergår härefter till frå­

gan, huruvida eu lösning genom lagstiftning är oundgängligen nödvändig,

och anför vidare i saken följande.

Rörande arbetsdomstolens behörighet finnas två forumbestämmelser, som

i detta sammanhang äro av betydelse, nämligen dels 11 § i lagen om arbets­

domstol och dels 26 § i 1945 års semesterlag, vilken är av samma innehåll

som 17 § i 1938 års semesterlag.

Vad angår 11 § lagen om arbetsdomstol förutsätter detta stadgande tor

arbetsdomstolens behörighet att det föreligger en tvist, som i det ena eller

andra hänseendet rör ett kollektivavtal eller i varje fall kan återföias pa till-

lämpningen av ett kollektivavtal eller av kollektivavtalslagen. Av denna för­

utsättning, närmare belyst genom utförliga uttalanden av vederbörande de­

partementschef under förarbetena till lagen, framgår att arbetsdomstolen

icke är behörig endast därför att ett krav avser eu lönefordran, som ar be­

stämd genom kollektivavtal. Har arbetsgivaren icke någon invändning alls

att framställa, såsom när hans underlåtenhet att betala beror på bristande

betalningsförmåga, föreligger ju icke någon tvist, och aibetsdonistolen. är

därför i princip icke behörig i ett dylikt fall. Men eftersom tvisten skall hän­

föra sig till kollektivavtalet eller kollektivavtalslagen, är arbetsdomstolen

vidare icke behörig, om arbetsgivarens invändning i målet går ut på något,

som icke har med kollektivavtalet att göra, exempelvis att han betalat det

omstämda fordringsbeloppet eller att han har en motfordran på grund av

att han lånat arbetstagaren penningar eller alt lönefordringen är preskribe­

rad på grund av den allmänna tioarspreskriptionen. Åberopar däremot ai-

betsgivaren, att han har en motfordran, som är grundad i kollektivavtalet,

eller att den omstämda fordringen är preskriberad på grund av en föreskrift

i kollektivavtalet, och från kärandesidan beslrides, att invändningen är be­

fogad enligt kollektivavtalet, föreligger tydligen eu till kollektivavtalet han-

förlig tvist, som arbetsdomstolen skall upptaga.

Det egendomliga är sålunda, enligt vad i promemorian uttalas, att den som

vill väcka talan vid arbetsdomstolen icke med säkerhet pa förhand kan efter

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

käromålets grund bedöma, huruvida arbetsdomstolen är behörig eller icke.

utan att denna fråga i rätt stor omfattning beror på svarandens sakinvänd­

ningar.

Utredningsmannen tillägger:

Detta är onekligen en föga idealisk lösning av en behörighetsfråga. Att

man likväl vid lagens tillkomst valde detta sätt att bestämma arbetsdomsto­

lens behörighet berodde på att annat alternativ icke förelåg än att giva ar­

betsdomstolen behörighet, så snart den fordran, för vilken betalning yrka­

des, kunde anses ha sin grund i en bestämmelse i kollektivavtal eller i kol-

lektivavtalslagen, och en sådan lösning ansågs komma att allt för mycket

betunga arbetsdomstolen samt därjämte under denna lägga mål, för vilka

arbetsdomstolens speciella sakkunskap saknade betydelse och i vilka utred­

ningen med större fördel gjordes vid allmän domstol. I själva verket är

nackdelen av att behörighetsfrågan beror av invändningarna icke i praktiken

så stor som man skulle kunna tro. Kollektivavtalen innehålla nämligen un­

dantagslöst bestämmelser, enligt vilka förhandling måste äga rum, innan

fråga dragés under domstol, och vid förhandlingen erhålles i regel viss före­

ställning om de invändningar, som kunna komma att framställas.

Av den konstruktion, som forumregeln i 11 § lagen om arbetsdomstol er­

hållit, framgår alltså, att allmän domstol kan visa sig vara behörig i åtskil­

ja fall, där lönefordran är bestämd genom kollektivavtal, och det kan där­

för icke betecknas såsom ett fel, om man till allmän domstol instämmer

krav på en sådan fordran i tanke att svaranden icke kommer att göra någon

iiv, ändning, som medför att arbetsdomstolen blir behörig. Med hänsyn här­

till kan det med fog göras gällande, att allmän underrätt utan vidare är en-

ligt lagsökningslagen skyldig att upptaga ansökan om betalningsföreläggande

för dylik fordran. Men i sådant fall företer lagsökningslagen en lucka, i det

att den förutsätter, att mål om betalningsföreläggande alltid vid bestridande

skall övergå till rättegång vid samma domstol.

Otvivelaktigt är dock, att stadgandet i 11 g arbetsdomstolslagen är svår­

förståeligt och dess konsekvenser icke lätta att överblicka. Frågan om de all­

männa underrätternas behörighet i mål om betalningsföreläggande för ford­

ringar av ifrågavarande slag har också i viss mån kommit i nytt läge, sedan

det genom 31 § i den nu antagna nya lagsökningslagen inskärpts, att rätten

skall självmant pröva sin behörighet. Vid den sålunda framtvingade mera

rigorösa behörighetsprövningen kan lätteligen det svårtillgängliga" i 11 § la­

gen om arbetsdomstol medföra felaktiga avgöranden. Slutligen kräves under

alla omständigheter utfyllande av den ovan omförmälda luckan genom en

bestämmelse, att när betalningsföreläggande bestrides genom invändning,

som medför att tvisten hör under arbetsdomstolen, ansökningen om före­

läggandet skall avvisas och sökanden hänvisas att stämma till arbetsdom­

stolen.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser utredningsmannen det ofrån­

komligt, att klarhet angående betalningsföreläggande för kollektivavtalsford-

ringar skapas genom lagstiftningens ingripande.

Utredningsmannen tillägger:

Vad jag nu anfört rörande innebörden i och konsekvenserna av 11 § lagen

om arbetsdomstol utgör enligt min mening ett ytterligare kraftigt stöd för

att ett förfarande med betalningsföreläggande för kollektivavtalsfordringar

måste anknytas till allmän underrätt och icke till arbetsdomstolen. Så länge

frågan om arbetsdomstolens eller allmän domstols behörighet är beroende

på beskaffenheten av gäldenärens invändning, kan man överhuvud icke und­

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

39

gå, att en genom invändningen yppad tvist ibland maste hanskjutas till annan

domstol än den, hos vilken föreläggandet blivit sokt Detta gallei vare sig

förfarandet anordnas vid arbetsdomstolen eller vid underrätt. Men med tan_

ke på de i fråga om betalningsföreläggande vanligaste fallen, nämligen åt

någon invändning alls icke göres, skulle det vara synnerligen oegentligt att

knyta förfarandet till arbetsdomstolen, eftersom denna i princip icke skulle

vara behörig i dessa fall, därest kravet anhängiggjordes genom stamning i

vanlig ordning. En oundgänglig förutsättning för att lagga forfaiandet un­

der arbetsdomstolen skulle därför enligt min mening vara att reglerna om

arbetsdomstolens behörighet radikalt ändrades darhan, att arbetsdomsto en

bleve behörig, så snart fråga vore om ett krav, till stod tor vilket åberopades

en bestämmelse i kollektivavtal.

Beträffande härefter forumregeln i semesterlagen är denna enligt uti ed-

ningsmannen byggd på ett helt annat sätt än stadgandet i 11 § lagen om ar­

betsdomstol.

Härom anföres i promemorian följande.

Re"eln Ivder: »Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och

avgöras av allmän domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas

arbetsavtal regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.»

Arbetsdomstolens kompetens är alltså beroende av att vederbörande arbe s-

oivare och arbetstagare äro bundna av ett kollektivavtal. Det ar alldeles 1

giltigt, om kollektivavtalet är mer eller mindre fullständigt; det räcker om

arbetsavtalet i något hänseende regleras av kollektivavtal. Att kollektivavta­

let innehåller en reglering av semesterrätten ar icke heller ^erforderligt. Ivart

om torde en dylik reglering utesluta tillämpning av ifrågavarande forum-

regel. Semesterrätten är nämligen då grundad pa kollektivavtalet och icke

på semesterlagen, varför arbetsdomstolens behörighet i stallet bestämmes av

11 8 arbetsdomstolslagen. Det har antagits, att semesterrätten ar grundad pa

kollektivavtal och icke på lagen, även om avtalet i detta hänseende icke inne­

håller mera än att semester skall utgå enligt lag. Da de flesta kollektivavtal

torde om semesterrätten innehålla åtminstone en sådan hänvisning, skulle

alltså forumregeln i semesterlagen i själva verket icke vara av stor praktisk

Semesterlagens forumbeslämmelse anknyter icke till att en tvist skall fo-

reli"ga Arbetsdomstolen torde därför vara kompetent även om traga ej ar

om annat än ett instämt inkassokrav. mot vilket invändning ej gores. Så­

som bestämmelsen är avfattad ligger det närmast till bands att antaga, afl

beskaffenheten av svarandens invändningar icke heller hava betydelse lor

behörigheten. Arbetsdomstolen skulle alltså — under förutsättning att ar­

betsgivaren och arbetstagaren båda äro bundna av samma kollektivavtal

icke kunna undandraga sig att upptaga något mål, däri karandens yrkande

"år ut på semesterrättens realiserande, även om svarandens invändning av­

ser något, som saknar varje samband med kollektivavtalet, exempelvis be­

talning, kvittning med motfordran, som ej är bestämd genom kollektivavta­

let, eller tioårspreskription.

Att på detta sätt arbetsdomstolens kompetens skulle ställa sig olika allt

eftersom semesterlagens eller arbetsdomstolslagens forumregel skulle vara

tillämplig måste enligt utredningsmannen betecknas såsom mindre tillfreds­

ställande. lian tillägger emellertid, att det dock icke är alldeles säkert, att

den i promemorian framkastade tolkningen av semesterlagens forumregel är

i allo riktig. Utredningsmannen bar icke ansett det nödvändigt afl i detta

60

Kungl. Mcij:ts proposition nr 224.

sammanhang lösa problemet härom, helst som den eventuella motsättningen

mellan reglerna hittills icke vållat någon praktisk svårighet.

Så mycket anser utredningsmannen alltid kunna antagas som att arbets­

domstolens kompetens har vidare omfattning enligt semesterlagen än enligt

arbetsdomstolslagen och att alltså allmän domstols behörighet i motsvarande

mån har mindre utrymme i fråga om mål enligt semesterlagen än i mål om

kollek ti va vtalsf or dringar.

Utredningsmannen tillägger:

Det är emellertid tydligt, att anordnandet av ett förfarande med betal­

ningsföreläggande måste ske enhetligt, och då jag av förut anförda skäl an­

ser det nödvändigt att knyta förfarandet till allmän underrätt såvitt angår

kollektivavtalsfordringarna, måste detsamma ske beträffande fordringar på

grund av semesterlagen.

På grundval av dessa överväganden har jag utarbetat ifrågavarande lag-

förslag. Detsamma är alltså byggt på att betalningsföreläggande alltid må

sökas vid allmän underrätt men att om gäldenär bestrider och hans bestri­

dande ger anledning till att tvisten skall prövas av arbetsdomstolen, under­

rätten har att avvisa ansökningen om föreläggandet och hänvisa sökanden

att instämma sin talan till arbetsdomstolen. Jag har övervägt möjligheten

att i det senare hänseendet föreslå en modifierad lösning, nämligen att an­

sökningen icke skulle avvisas utan parterna allenast anvisas att i särskild

rättegång vid arbetsdomstolen få den föreliggande avtals- eller lagtolknings-

tragan avgjord, varefter domen över fordringen skulle givas av underrätten.

Un motsvarighet härtill förekommer i praxis, när det gäller tvistiga fordringar

i konkurs avseende arbetslön, semesterlön eller semesterersättning. I och för

sug skulle tydligen ur praktisk synpunkt icke mycket vinnas genom en så-

dan anordning. Och densamma skulle även kunna leda till missbruk av gäl-

denär, som ville förhala avgörandet, i det att han skulle kunna begagna sig

av möjligheten att överklaga underrättens dom, ehuru den reella frågan icke

avgjorts av denna utan av arbetsdomstolen.

I 1 § första stycket i utredningsmannens förslag stadgas att, om arbetsta­

gares arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal, betalningsföreläggande städse

må sökas vid allmän underrätt för fordran på arbetslön, som grundas på

bestämmelse i kollektivavtalet. Enligt andra stycket i samma paragraf må

betalningsföreläggande ock sökas vid allmän underrätt för fordran på se­

mesterlön eller semesterersättning enligt lagen om semester ändå att arbets­

lagarens arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal.

Utredningsmannen anför, att 1 § första stycket i hans lagförslag avser fall,

där arbetsdomstolen i händelse av tvist skulle vara behörig enligt 11 § lagen

om arbetsdomstol, medan andra stycket avser fall, där arbetsdomstolen är

kompetent enligt 26 § semesterlagen. Utredningsmannen säger sig ha sökt

att genom avfattningen antyda, att regeln i första stycket utgör en bekräf­

telse på vad som ändå skulle gällt och att regeln i andra stycket närmast

utgör ett undantag flan vad som kan antagas gälla enligt nämnda paragraf

i semesterlagen. Det kan enligt utredningsmannen ifrågasättas, huruvida en

erinran om detta undantag borde införas i semesterlagen, men han har icke

Irott detta vara oundgängligen erforderligt.

Enligt 2 § i utredningsmannens lagförslag må ansökningen om betalnings­

föreläggande för borgenärens räkning göras av fackförening, fackförbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

61

eller liknande förening av arbetstagare, däri borgenären är medlem. Därjämte

stadgas i nämnda paragraf, att om målet hänskjutes till rättegång vid un­

derrätten, föreningen skall äga företräda medlemmen jämväl i rättegången.

Förslaget motiveras i promemorian sålunda.

I stor utsträckning hava arbetstagarorganisationerna fått påtaga sig bör­

dan att söka indriva sina medlemmars fordringar på arbetslön, semesterlön

eller semesterersättning. Med hänsyn härtill och då organisationerna enligt

såväl arbetsdomstolslagen som semesterlagen skola i första hand fora med­

lemmarnas talan, har det synts mig riktigt att här giva organisationerna

rätt att utan fullmakt söka betalningsföreläggande för medlemmarnas räk­

ning. Konsekvensen härav måste vara, att organisationen får på samma sätt

som vid arbetsdomstolen företräda sin medlem även i rättegång vid under­

rätten, vartill proceduren övergår.

Det är naturligtvis önskvärt, att underrätterna icke utkräva bevisning om

medlemskapet eller fordra behörighetshandlingar för den funktionär, som

företräder organisationen.

Enligt 3 § i utredningsmannens förslag skall, därest gäldenären bestrider

ansökningen och tvisten är av beskaffenhet att prövas av arbetsdomstolen,

ansökningen avvisas och sökanden hänvisas att genom stämning i vanlig

ordning draga tvisten under arbetsdomstolens prövning. Talan mot beslut,

varigenom underrätten på angiven grund avvisar ansökningen, må enligt

sagda paragraf föras genom besvär i hovrätten, över hovrätts beslut må

däremot klagan ej föras.

Såsom motivering till denna paragraf anföres i promemorian följande.

Det kan naturligtvis tänkas, att gäldenären bestrider ansökningen utan

angivande av skäl, och i sådant fall saknar man ledning för bedömande av

forumfrågan. Att i denna lag föreskriva, att gäldenären skall vid skriftlig

procedur motivera sitt bestridande, har jag ansett alltför mycket strida mot

tankegången i lagsökningslagen, och en sådan regel skulle också vara svår

att upprätthålla. Den erforderliga motiveringen kan framtvingas antingen

vid sammanträde enligt 23 § lagsökningslagen eller i sista hand vid för­

beredelsen i den rättegång vid underrätten, i vilken proceduren för detta

fall torde övergå.

För att målet skall förklaras tvistigt torde ej vara erforderligt, att borge­

nären yrkar detta. Vill denne låta frågan förfalla har han endast att under­

låta ingivandet av stämningsansökan inom den i 4 § av mitt förslag angivna

tiden.

Såsom tidigare anförts, kan avgörandet huruvida arbetsdomstolen eller un­

derrätten skall pröva den föreliggande tvisten många gånger vara förenat

med ganska stora svårigheter. Det kan därför i och för sig anses föreligga

ett behov av att underrättens avgörande i forumfrågan skall få överklagas

hos hovrätten. Mot att medgiva en sådan rätt talar en annan synpunkt, näm­

ligen vikten av att hastigt komma till ett avgörande för att medelst efter­

följande ansökning om gäldenärens försättande i konkurs bevara den för­

månsrätt, varmed fordringen i allmänhet är förenad enligt 17 kap. 4 § han-

delsbalken. Då emellertid alldeles samma intresse kan föreligga vid det van­

liga förfarandet enligt lagsökningslagen men detta intresse där icke blivit

beaktat, utan rätt till överklagande av avvisningsbeslutet medgivits i 34 §

första stycket lagsökningslagen, synes samma ståndpunkt böra intagas i fall.

varom nu är fråga. Del må också erinras om att beslut, varigenom under­

rätten ogillar en i samband med bestridande framställd foruminvändning,

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

torde kunna överklagas enligt 34 § tredje stycket lagsökningslagen. På sätt

gäller enligt 36 § lagsökningslagen bör icke heller enligt den nu föreslagna

lagen överklagande få ske av hovrätts beslut.

I 4 § i utredningsmannens förslag stadgas, att om ansökan om stämning

i målet ingives till arbetsdomstolen inom två månader från det ansökningen

om betalningsföreläggande avvisades, skall talan i målet anses väckt, då an­

sökningen om föreläggandet gjordes hos underrätten.

Till utveckling av detta stadgande anföres i promemorian:

Denna paragraf motsvarar första delen av 33 § lagsökningslagen. Det är

viktigt, att vid tvistens hänvisande till arbetsdomstolen talan dock får anses

väckt redan när ansökningen gjordes hos underrätten. I kollektivavtalen

förekomma nämligen ofta bestämmelser om korta preskriptionstider, som

skola iakttagas för måls instämmande till arbetsdomstolen, vanligen räknade

från det att föreskriven förhandling avslutats. För att talan skall få anses

väckt redan genom ansökningens ingivande till underrätten bör dock ford­

ras, att stämningsansökan ingives inom viss tid. I detta avseende har jag

föreslagit två månader från avvisningsbeslutets meddelande. Jag är med

veten om att tiden är lång, men förslaget är på denna punkt motiverat av att

borgenären knappast kan börja vidtaga åtgärder för stämning förrän det

visat sig, om gäldenären överklagar beslutet angående avvisandet. I den före­

liggande situationen kan det dessutom många gånger vara lämpligt att upp­

taga förhandling med gäldenären, innan ytterligare åtgärder vidtagas.

Utredningsmannen anför, att det för att ett förfarande med betalnings­

föreläggande icke skall förlora mycket av sin betydelse lärer vara erforder­

ligt att, när tvist hänskjutes till arbetsdomstolen, frågan om kostnaderna i

målet om betalningsföreläggande! får upptagas av denna domstol. Stadgan­

de härom har intagits i 5 § i utredningsmannens förslag. Såsom en förutsätt­

ning lör att arbetsdomstolen skall äga pröva frågan om kostnaderna i må­

let om betalningsföreläggande! föreskrives i nämnda paragraf, att talan i

själva tvisten instämts inom tid, varom sägs i 4 §. I detta sammanhang bär

utredningsmannen fäst uppmärksamheten vid ett av arbetsdomstolen av­

dömt fall (domen nr 126/1941), där handräckning först söktes hos underrätt

för semestermedel men ansökningen på grund av sakinvändning från ar­

betsgivaren fick förfalla, varefter kravet instämdes till arbetsdomstolen. I

detta fall betraktade arbetsdomstolen kostnaderna i handräckningsmålet så­

som nödiga kostnader för förberedande av målet vid arbetsdomstolen.

I 6 § i utredningsmannens förslag stadgas att, därest i målet om betal­

ningsföreläggande å ansökningen tecknats bevis att utmätning må äga rum

och gäldenären vill söka återvinning, han skall, såframt tvisten är av be­

skaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen, dit ingiva ansökan om stäm­

ning inom tid, som sägs i 35 § första stycket lagsökningslagen.

Till utveckling av stadgandet anföres i promemorian:

När betalningsföreläggande meddelas, äger gäldenären enligt lagsöknings­

lagen ratt tdl återvinning. Det är självklart att med den av mig föreslagna

anordningen talan om återvinning, såframt tvisten är av beskaffenhet att

skola provas av arbetsdomstolen, skall ske vid denna domstol. Enligt mitt

förslag till lag om ändring i lagen om arbetsdomstol kan återvinning icke

förekomma i några andra fall och tillämpliga regler om återvinningsförfa-

rande saknas därför. Det lärer därför vara nödvändigt att stadga, att åter­

63

vinning skall sökas genom stämningsförfarande i vanlig ordning. Tiden,

inom vilken återvinning skall sökas, bör vara densamma som enligt lag­

sökningslagen.

Slutligen anföres i promemorian:

I de delar, där den nu föreslagna lagen icke innehåller särskilda bestäm­

melser, böra uppenbarligen lagsökningslagens stadganden lända till efterrät­

telse (7 § i utredningsmannens förslag). Åtskilliga bestämmelser däri äro

naturligen icke tillämpliga; särskilt gäller detta i kanske flertalet fall om

stadganden, som ha till uppgift att reglera övergången till vanlig rättegång-

vid samma domstol.

Yttrandena.

Behovet av en lagstiftning i ämnet har icke ifrågasatts i yttrandena. Tvärt­

om understryker landsorganisationen behovet av ett förenklat rättsförfaran-

de för indrivande av lönefordringar, semesterersättningar o. d.

Landsorganisationen säger sig i likhet med utredningsmannen vilja för­

orda att betalningsföreläggande även för kollektivavtalsfordringar och kollek -

ti vavtal sbundna arbetstagares fordringar på grund av semesterlagen sökes

vid allmän underrätt och att talan först i händelse av invändning om något

förhållande, som tillhör arbetsdomstolens prövning, instämmes till sist­

nämnda forum. Det vore, anför landsorganisationen, med hänsyn både till

arbetsdomstolens hela landet omfattande jurisdiktionsområde och till dess

sammansättning och väsentliga rättsskipande uppgift orimligt att belasta

denna domstol med den mängd rutinärenden av enklaste rättsliga beskaffen­

het som här komme i fråga; det vore i fråga om på kollektivavtal grundade

krav också oegentligt med hänsyn till att arbetsdomstolen, om saken an-

hängiggjorts genom stämning, strängt taget icke skulle vara behörig att upp­

taga saken med mindre svaranden framställde någon sakinvändning, som

hänförde sig till kollektivavtalet. Men dessutom torde enligt landsorganisa­

tionen intresset av ett snabbt och billigt förfarande tala för att uppgiften

iades på de allmänna underrätterna. Endast för de relativt fåtaliga fall, då

saken till följd av framställd invändning måste hänvisas till arbetsdomstolen,

skulle det kanske kunna göras gällande att växlingen av domstol medförde

någon fidsutdräkt eller fördyring.

Med hänsyn till avfattningen av semesterlagens forumregel anser landsor­

ganisationen påkallat att i denna lag upptages en undantagsbestämmelse av

innehåll att även beträffande kollektivavtalsbunden arbetstagare ansökan om

betalningsföreläggande skall ske vid allmän underrätt.

Även advokatsamfundets styrelse vitsordar behovet av en lagstiftning i

ämnet men säger sig näppeligen kunna undgå att konstatera, att man med

hänsyn till de egenartade behörighetsföreskrifter, vilka gälla för arbetsdom­

stolens del, här kommer in på ett område, där svårigheterna att åstadkomma

en ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synas nära nog oöverkom­

liga.

Styrelsen anför i huvudsak följande.

Så länge frågan om arbetsdomstolens eller allmän domstols behörighet iir

beroende på beskaffenheten av gäldenärens sakinvändningar torde det enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

styrelsens mening vara omöjligt att på ett i allo tillfredsställande sätt ordna

ett förenklat förfarande med betalningsföreläggande för kollektivavtalsford-

ringar (»handräckning»). Den såväl nr denna som åtskilliga andra synpunk­

ter mest ändamålsenliga lösningen vore att ändra behörighetsreglerna så, att

arbetsdomstolen bleve behörig, så snart den fordran, för vilken betalning

yrkades, kunde anses ha sin grund i en bestämmelse i kollektivavtal eller i

kollektivavtalslagen, eller, eventuellt, så snart målet gällde arbetstagare, vilkas

arbetsavtal reglerades av kollektivavtal. Med en sådan lösning bleve det na­

turligt att till arbetsdomstolen knyta jämväl ett mera summariskt förfarande

med betalningsföreläggande. Emellertid ha i promemorian tungt vägande

skäl mot en sådan lösning anförts. Så länge arbetsdomstolens jurisdiktions-

område omfattar hela riket, torde den ifrågasatta lösningen i själva verket

icke vara någon framkomlig väg. Parternas utredningssvårigheter och kost­

nader framstå härvid såsom ett oöverstigligt hinder. Endast under förutsätt­

ning att flera arbetsdomstolar inrättades, exempelvis en för varje hovrätts

jurisdiktionsområde, synes det möjligt att på ovan angivet sätt komma till

rätta med svårigheterna. En dylik utbyggnad av arbetsdomstolsväsendet lärer

väl åtminstone för närvarande vara otänkbar.

Om det nyss anförda är riktigt, är man således nödsakad atl, med bibe­

hållande av de ur principiell och praktisk synpunkt otillfredsställande behö­

righetsreglerna, söka tillskapa en så pass god ordning för betalningsföreläg­

gande som° med denna utgångspunkt överhuvud taget kan åstadkommas.

Man har då att välja mellan att förlägga förfarandet till de allmänna dom­

stolarna eller att anknyta detsamma till arbetsdomstolen. Vad i promemorian

anförts till stöd för det förstnämnda alternativet finner styrelsen till alla de­

lar övertygande. Om ock under beklagande av att behörighetsreglerna icke

möjliggöra en lämpligare lösning av frågan, vill styrelsen därför i princip

tillstyrka det i promemorian framlagda förslaget.

Naturligtvis är det icke svart att påvisa, att förslaget är förknippat med åt­

skilliga olägenheter. Det är emellertid styrelsens uppfattning, att olägenheter­

na skulle bli än större, om man sökte att med nu gällande behörighetsreg­

ler förlägga förfarandet till arbetsdomstolen.

Vad beträffar lagförslagets detaljer anför landsorganisationen:

Enligt lagsökningslagen får betalningsföreläggande icke användas, då

skriftliga bevis åberopas för fordringen: fordringsägaren är då hänvisad till

lagsökning (eller process). Det framgår ej av utredningsmannens promemo­

ria huruvida det föreslagna förfarandet avses vara underkastat samma be­

gränsning. Av lagtexten kan någon sådan ej utläsas: vad hänvisningen i 7 §

i detta avseende kan innebära är oklart. Landsorganisationen finner också

att det skulle vara oegentligt att göra undantag för på skriftliga fordrings-

bevis grundade krav — för lagsökningslagens ifrågavarande begränsning

tinns knappast något hållbart stöd. Med hänsyn till den åtskillnad, som sist­

nämnda lag nu likväl genomfört, kan det måhända vara på sin plats att i

den av utredningsmannen föreslagna lagen uttryckligen angives att det där

avsedda iörfarandet må anlitas, evad fordringen är grundad på skriftligt

bevis eller icke.

Landsorganisationen avstyrker bestämmelsen att beslut, varigenom allmän

underrätt hänvisat sökanden till arbetsdomstolen, skall kunna överklagas till

hovrätten. Genom en dylik fullföljdsrätt skulle gäldenären enligt landsorga­

nisationen i många fall kunna förhindra sökanden att i eventuellt följande

konkurs göra fordringen gällande med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § han-

delsbalken. Att detta sökandens intresse ej beaktats vid det vanliga förfaran-

66

Kanyl. Maj.ts proposition nr 224.

mål om semester i regel bestämmes av 11 § lagen om arbetsdomstol och ej

av 26 § semesterlagen. Kollektivavtalsbundna arbetstagares krav på semes­

terlön eller semesterersättning skola alltså i regel icke upptagas av arbets­

domstolen, med mindre tvist om kollektivavtalet föreligger. Ostridiga krav

höra under allmän domstol.

Det säger sig emellertid självt, att behovet av ett förenklat rättegångsför­

farande i mål om arbetslön och semester är minst lika stort i sådana fall då

arbetsavtalet är kollektivavtalsreglerat som eljest. Om detta behov skall kun­

na effektivt tillgodoses över hela linjen, lärer det vara ofrånkomligt att un­

danröja den oklarhet som råder med avseende å frågan vid vilken domstol

betalningsföreläggande må sökas för kollektivavtalsbestämda fordringar.

Detta torde icke med fördel kunna ske utan att en lagstiftning i ämnet kom­

mer till stånd. Lösningen av problemet kan därvid tänkas ske efter någon­

dera av två olika linjer, antingen på det sättet att betalningsföreläggande för

dylika fordringar må sökas vid allmän domstol eller så att ett förfarande med

betalningsföreläggande införes vid arbetsdomstolen.

I valet mellan dessa båda alternativ tvekar jag icke att på de skäl utred­

ningsmannen anfört biträda det förra. Betalningsföreläggande för fordran

på arbetslön, som grundas på bestämmelse i kollektivavtal, bör alltså kunna

utverkas vid allmän underrätt, utan hinder av att tvist om anspråket hör till

arbetsdomstolen. Likaledes bör allmän underrätt vara behörig att upptaga

ansökan om betalningsföreläggande för fordran på semesterlön eller semes­

terersättning enligt semesterlagen, ändå att borgenärens arbetsavtal är regle­

rat av kollektivavtal och talan förty enligt 26 § semesterlagen eljest skolat

väckas vid arbetsdomstolen. Bestämmelser härom ha intagits i 1 § i ett inom

departementet utarbetat lagförslag i ämnet. Stadgandet har fått sådan av-

lattning, att tvekan ej skall behöva råda om att det omfattar även krav på

semesterlön eller semesterersättning enligt lagen den 29 juni 1946 om för­

längd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt

arbete.

Vad beträffar landsorganisationens uttalande att förfarandet med betal­

ningsföreläggande för fordran på arbetslön, semesterlön eller semesterersätt­

ning borde få anlitas, evad fordringen vore grundad på skriftligt bevis eller

icke, vill jag allenast anmärka, att det torde vara mycket sällsynt att dylik

fordran direkt dokumenteras i ett skriftligt bevis. Grunden för fordringen lär

i regel vara antingen det mellan parterna gällande arbetsavtalet eller lagens

stadgande. Dock kan det givetvis tänkas, att en av arbetsgivaren underskri­

ven handling ger ledning vid bestämmande av fordringens storlek. Jag syftar

härvid på exempelvis dagsverkslistor, mätningsinstrument och semesterkort.

Förhandenvaron av en sådan handling lär emellertid icke betaga borge­

nären möjligheten att utverka betalningsföreläggande för utfående av ford­

ringen.

Den lösning av behörighetsproblemet som här valts bygger på antagandet

att betalningsföreläggande för fordran på arbetslön, semesterlön eller semes­

terersättning i praktiken icke kommer att sökas i andra fall än som avse

rena inkassokrav. Givetvis kan det dock inträffa, att en borgenär felbedömer

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 224.

stridande hänskjutits till rättegång. Detta innebär till en början, att kompe­

tensfrågan givetvis icke aktualiseras i andra fall än då ansökningen om be­

talningsföreläggande bestrides. Vidare blir följden, att behörighetsfrågan

icke behöver avgöras endast därför att gäldenären bestrider ansökningen

utan först om målet hänskjutes till rättegång. Den för behörighetsfrågans av­

görande erforderliga utredningen kan då förebringas under förberedelsen

i rättegången vid den allmänna underrätten. Visar det sig därvid, att tvisten

är av beskaffenhet att skola prövas av arbetsdomstolen, synes det mig vara

den smidigaste lösningen att förordna, att underrätten då skall överlämna

handlingarna i målet till arbetsdomstolen, att klagan över beslut härom ej

må föras samt att arbetsdomstolen, om den för sin del finner sig icke vara

behörig att upptaga målet, skall visa målet åter till den rätt varifrån det

kommit (2 § första och tredje styckena). Vidare bör föreskrivas att arbets­

domstolens avgörande i kompetensfrågan skall vara bindande (2 § tredje

stycket). Med den sålunda föreslagna anordningen vinnes den av landsorga­

nisationen eftersträvade fördelen, att borgenären icke behöver riskera att gäl­

denären söker förhala ett avgörande genom att överklaga ett av underrätten

meddelat beslut att tvisten hör under arbetsdomstolen.

Det må framhållas, att den allmänna underrätten kan vara behörig att prö­

va viss del av arbetstagarens anspråk men icke återstoden. Enligt arbetsdom­

stolens praxis i mål om semester gäller sålunda, att arbetsdomstolen är be­

hörig domstol för allenast den del av anspråket som hänför sig till tid, då

kollektivavtal gällt eller gäller, under det att anspråket i övrigt anses falla

under allmän domstols prövning. Även i andra fall kan det tänkas, att un­

derrätten dömer över viss del av anspråket men överlämnar en annan del

att prövas av arbetsdomstolen.

Departementsförslaget innebär att, sedan målet väl hänskjutits till rätte­

gång, detsamma helt eller delvis skall kunna utan särskild stämning övergå

från den allmänna underrätten till arbetsdomstolen. Nu är emellertid att

märka, att medlem av förening, som slutit kollektivavtal, enligt 13 § första

stycket lagen om arbetsdomstol icke själv kan väcka talan vid arbetsdomsto­

len, med mindre han visar att föreningen undandrager sig att tala å hans

vägnar. Om stadgandet i 2 § av utredningsmannens förslag bibehölles, skulle

den av mig föreslagna anordningen i praktiken ej behöva komma i konflikt

med nyssnämnda talerättsregel, eftersom man då kunde antaga att ansökan

om betalningsföreläggande i regel gjordes av arbetarorganisationen och ej av

arbetaren själv. Den kritik som riktats mot utredningsmannens förslag i be­

rörda del synes mig emellertid i huvudsak befogad, och jag har därför ansett

mig icke böra upptaga nämnda stadgande i departementsförslaget. Detta

medför att den enskilde fackföreningsmedlemmen kommer att stå som kä­

rande i målet, när detta överlämnas till arbetsdomstolen. Med hänsyn till

stadgandet i 13 § första stycket lagen om arbetsdomstol har därför i 2 §

andra stycket i departementsförslaget föreskrivits, att arbetsdomstolen skall

förelägga borgenären att visa, huruvida den organisation han tillhör vill föra

hans talan eller undandrager sig detta. Givet är att organisationen, om denna

69

övertager borgenärens talan, inträder i rättegången såsom part i borgenä­

rens ställe. För att vinna överensstämmelse med regeln i 13 § andra stycket

lagen om arbetsdomstol har vidare föreskrivits, att om i målet åberopat kol­

lektivavtal slutits av förening, vari gäldenären är eller varit medlem, även

föreningen skall instämmas att svara i målet vid arbetsdomstolen.

Om målet av arbetsdomstolen återförvisas till allmän underrätt, bör den

ursprungliga partsställningen anses återupplivad därstädes. Återförvisnings-

beslutet innebär tydligen att förening å arbetsgivarsidan skiljes från målet.

Innan arbetsdomstolen påbörjar förberedelsen i dit hänvisat mål, bör den

förelägga parterna att — därest så icke redan skett — snarast möjligt full­

göra i vederbörande kollektivavtal eventuellt föreskriven förhandlingsskyl­

dighet.

Departementsförslaget innebär, att part som en gång valt att hänskjuta

ett mål till rättegång icke kan förhindra att målet överlämnas till arbetsdom­

stolen, om denna finnes vara rätt forum. För den gäldenär, som bemött en

ansökan om betalningsföreläggande med invändningen att en tvist om kollek­

tivavtal förelåge, kan ett sådant resultat icke verka överraskande. Däremot

kunde mot förslaget i denna del måhända riktas den invändningen, att bor­

genären icke räknat med en sådan utveckling. Det kunde sålunda göras gäl­

lande, att det vore en sak att processa vid den allmänna underrätten men

en annan sak att föra talan vid arbetsdomstolen. Mot ett sådant resonemang

kan emellertid i sin tur invändas att borgenären, innan han beslutar sig för

att låta målet gå till rättegång, i regel torde ha möjlighet att genom under-

handsförfrågan hos gäldenären få veta huruvida gäldenärens bestridande av

kravet har med tolkningen av ett föreliggande kollektivavtal att göra. I sista

hand kan ju borgenären dessutom återkalla sin talan. Visserligen gäller då

enligt 13 kap. 5 § nya RB, att gäldenären likväl kan påyrka att målet prövas.

Men denna möjlighet lärer väl gäldenären knappast utnyttja i onödan.

Med hänsyn till den utformning departementsförslaget fått är det tydligt,

att 5 § i utredningsmannens förslag blir överflödig.

Stadgandena i 3 och 4 §§ departementsförslaget motsvara 4 och 6 §§ res­

pektive 7 § i utredningsmannens förslag.

Med hänsyn till avfattningen av semesterlagens forumregel anser jag i lik­

het med landsorganisationen det påkallat att i semesterlagen intaga en hän­

visning till förevarande lag.

Lagen bör träda i kraft samma dag som nya rättegångsbalken eller den

1 januari 1948. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet

upprättats förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 25å) om arbetsdom­

stol;

2) lag om betalningsföreläggande för uissa fordringar på arbetslön m. m.;

och

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 19-15 (nr h20)

om semester.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

72

13 §.

Förening, som slutit kollektivavtal, äge vid arbetsdomstolen väcka och ut­

föra talan för den som är eller varit medlem i föreningen; och må denne

själv ej kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala

å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till jävsferhål­

lande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frå­

gor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening kärar.

Vill någon----------- sin talan.

Har förening----------- deras medlemmar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen har att hos domstolen göra

skriftlig ansökan om stämning å motparten. I stämningsansökan skall kä­

randen uppgiva de omständigheter varå han grundar sin talan, uppställda

efter sitt sammanhang, så ock det yrkande han framställer. Vid ansökan bör

käranden i huvudskrift eller besannad avskrift foga de skriftliga bevis som

innehavas av honom.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda

stämning å svaranden att svara å käromålet.

17 §.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar

delgivas svaranden.

Delgivningen skall ske genom domstolens försorg; dock må domstolen, om

det finnes lämpligt, förelägga käranden att verkställa delgivningen.

Vad i andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning, när delgivning i

rättegången eljest skall ske.

18 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen skall

vara skriftlig, om icke domstolen finner muntlig förberedelse vara lämp­

ligare och parts inställelse kunna ske utan oskälig kostnad eller synnerlig

olägenhet.

Domstolen äger förelägga part vid vite att fullgöra vad han har att iakt­

taga under förberedelsen.

19 §.

Försummar part att vid skriftlig förberedelse inkomma med svaromål

eller annan infordrad skrift eller uteblir part från sammanträde för muntlig

förberedelse, må domstolen ändock vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse,

om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall

domstolen utan hinder av partens utevaro eller försummelse utsätta målet till

huvudförhandling.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

27 §.

Beträffande rättegångskostnad äge domstolen förordna, att vardera par­

ten skall bära sin kostnad jämväl då den tappande parten med hänsyn till

målets beskaffenhet haft skälig anledning att få tvisten prövad av domstol.

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad skall fördelas

mellan dem efter vad som finnes skäligt med hänsyn till deras förhållande

till saken och rättegången.

28 §.

Angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i övrigt i tillämpliga de­

lar lända till efterrättelse vad i rättegångsbalken eller eljest finnes stad­

gat beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är

tillåten.

Särskilda bestämmelser.

29 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdomsto­

lens dom, må ej förvandlas.

30 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och

protokoll.

31 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för ämbetsbrott skall

upptagas av högsta domstolen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948; därvid gälle i tillämpliga

delar vad i lagen om införande av nya rättegångsbalken finnes föreskrivet.

Förslag

till

Lag

om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön ni. in.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För fordran på arbetslön som grundas på bestämmelse i kollektivavtal

må betalningsföreläggande, utan hinder av att tvist om anspråket hör till

arbetsdomstolen, sökas vid allmän underrätt.

76

Kung!. Maj.ts proposition nr 224.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse aY 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om

semester.

Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 29 juni 1945 om semester skall

erhålla följande ändrade lydelse.

26 §.

Mål, som avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras av all­

män domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen. Att betalnings­

föreläggande för fordran på semesterlön eller semesterersättning enligt lag

må sökas vid allmän underrätt jämväl om arbetsavtalet regleras av kollektiv­

avtal, därom är särskilt stadgat.

I fråga------------ lag sägs.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948.

78

Kung!. Maj:ts proposition nr 224.

Om förfarandet vid arbetsdomstolen.

16 §.

Den som vill anhängiggöra talan vid arbetsdomstolen har att hos domsto­

len göra skriftlig ansökan om stämning å motparten. I stämningsansökan

skall käranden uppgiva de omständigheter, varå han grundar sin talan, upp­

ställda efter sitt sammanhang, och det yrkande han framställer. Vid ansökan

bor käranden i huvudskrift eller besannad avskrift foga de skriftliga bevis,

som innehavas av honom.

Förekommer ej anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda

stämning å svaranden att svara å käromålet.

17 §.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar

delgivas svaranden.

Delgivningen skall ske genom domstolens försorg; dock må domstolen, om

det finnes lämpligt, förelägga käranden att verkställa delgivningen. Delgiv­

ning genom domstolens försorg sker genom posten i den därom stadgade

ordningen. Om det finnes utan olägenhet kunna ske, äger domstolen låta

verkställa delgivningen genom handlingarnas överlämnande med bud eller

översändande i vanligt brev. I nämnda fall gäller mottagarens skriftliga er­

kännande av delgivningen såsom fullt bevis därom.

Vad i andra stycket stadgas äge motsvarande tillämpning, när delgivning i

rättegången eljest skall ske.

18 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum. Förberedelsen skall

vara skriftlig, om icke domstolen med hänsyn till målets beskaffenhet fin­

ner muntlig förberedelse lämpligare och parts inställelse kan antagas äga

rum utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Domstolen äge förordna,

att skriftlig förberedelse skall fortsättas genom muntlig förhandling och

muntlig förberedelse genom skriftväxling.

För fullgörande av vad part har att iakttaga under förberedelsen må dom­

stolen förelägga vite.

19 §.

Försummar part alt vid skriftlig förberedelse inkomma med svaromål

eller annan infordrad skrift eller uteblir part från sammanträde för muntlig

förberedelse, må domstolen ändå vidtaga åtgärder för fortsatt förberedelse,

om detta kan antagas vara till gagn för målets utredning. I annat fall skall

domstolen utan hinder av försummelsen eller uteblivandet utsätta målet till

huvudförhandling.

20

§.

Sedan förberedelsen avslutats, skola parterna kallas till huvudförhandling.

Part skall föreläggas att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes

vara erforderlig för utredningen.

21

§.

Domstolen äger, om det finnes erforderligt, självmant meddela föreläg­

gande om företeende av skriftligt bevis, inkalla vittnen och i övrigt föran­

stalta om bevisning.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

29 §.

Angående rättegången vid arbetsdomstolen skall i övrigt i tillämpliga de­

lar lända till efterrättelse vad i nya rättegångsbalken eller eljest finnes stad­

ga* beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är

tillåten.

Särskilda bestämmelser.

30 §.

Vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra arbetsdom­

stolens dom, må i händelse av bristande tillgång till dess gäldande ej förvand­

las till fängelse.

31 §.

Parterna äga utan avgift erhålla utskrift av arbetsdomstolens dom och

protokoll.

32 §.

Åtal mot ordförande eller ledamot i arbetsdomstolen för fel eller försum­

melse i ämbetet skall upptagas av högsta domstolen.

, ®enna lag skall träda i kraft den 1 januari 1948. Lagens bestämmelser

skola landa till efterrättelse även för mål, däri stämning utfärdats före ikraft-

tradandet, i den mån de kunna tillämpas; i övrigt gälle för sådana mål vad

i aldre lag stadgas.

Utredningsmannens förslag till lag om betalningsföreläggande för vissa

fordringar å arbetslön m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Är arbetstagares arbetsavtal reglerat av kollektivavtal, må för fordran på

arbetsion som grundas pa bestämmelse i kollektivavtalet, betalningsföreläg­

gande stadse sokas vid allmän underrätt.

Betalningsföreläggande må ock sökas vid allmän underrätt för fordran på

semesterlön eller semesterersättning enligt lagen om semester ändå att arbets­

tagarens arbetsavtal är reglerat av kollektivavtal.

2

§.

.,AfnS'ÄIling?n T betalningsföreläggande må för borgenärens räkning göras

av fackförening, fackförbund eller annan liknande förening av arbetstagare

dan borgenären ar med em. Hänskjutes målet till rättegång vid underräUen

ager föreningen jämväl i rättegången företräda medlemmen.

3 §.

nrS^trider *fpf*“ären fnsökningen och är tvisten av beskaffenhet att skola

P ovas av arbetsdomstolen, skall ansökningen avvisas och sökanden hänvi­

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 april

1947.

Närvarande:

justitieråden L ^awski ,

G ^yllenswäbd ,

N ^issen ,

regeringsrådet K ^uylenstierna .

Enligt lagrådet den 7 mars 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 7 februari 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdom­

stol;

2) lag om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön m. m.;

och

3) lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 om

arbetsdomstol.

26 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i tredje stycket synes ha erhållit en alltför vid avfattning.

Vad förut i paragrafen är stadgat torde nämligen icke böra äga tillämpning

beträffande avskrivningsbeslut, som enligt arbetsdomstolens praxis redovisas

i protokollet. På grund härav hemställes, att i anslutning till 17 kap. 12 §

nya rättegångsbalken föistnämnda bestämmelse måtte erhålla sådan jämkad

lydelse att vad i paragrafen stadgas om dom får motsvarande tillämpning

å slutligt beslut, om frågans beskaffenhet fordrar det.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 224.

let, under det att, om underrätt och hovrätt följde arbetsdomstolens åsikt

och målet ginge vidare till högsta domstolen, dennas ståndpunkt skulle bli

den gällande. Ett dylikt resultat synes mig icke försvarligt. Jag förordar

därför, att till andra punkten i tredje stycket fogas orden »av annan domstol

än högsta domstolen».

3. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni

1945 om semester.

Lagrådet:

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 224.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda jämkade förslagen även­

som förslaget till lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 29 juni 1945

om semester, vilket förslag av lagrådet lämnats utan erinran, måtte genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

470091