Prop. 1948:144

('med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

1

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny

strafflagstiftning för krigsmakten; given Stockholms slott den 27 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till

1

) lag om ändring i strafflagen,

2

) lag om disciplinstraff för krigsmän, 3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, 4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68

) angående utlämning

av förbrytare,

6

) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22

juni

1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,

8

) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av 8

, 10 och 13 §§ lagen den 21 decem­

ber 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr lii-

2

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen framlägges förslag till ny strafflagstiftning för krigsmak­

ten. Förslaget innebär i första hand en avsevärd begränsning av gällande

lagstiftning på detta område. Särbestämmelser för militära förhållanden

uppställas endast i den mån de för vanliga medborgare tillämpliga straff­

buden ej äro tillräckliga för att skydda krigsmaktens effektivitet. Bland

annat utmönstras gällande lags alla bestämmelser om skadegörelse, stöld

och andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden om gärningar,

som innefatta spioneri eller förräderi. Härigenom minskas dock i stort

sett icke det straffbara området, eftersom dylika gärningar, som ej täckas

av den militära lagstiftningen, avses skola bestraffas enligt allmänna straff­

bestämmelser.

De militära straffbestämmelserna ha genomgående erhållit nya brotts-

beskrivningar. Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straffbarhetsområde.

Bland annat har bestämmelsen om olovliga sammankomster begränsats till

att gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Härmed

avses att avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga försam­

lings- och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av

1906 års lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankoms­

ter. För att möjliggöra bestraffning av s. k. krigsförbrytelser ha nuvaran­

de speciella straffbud rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel m. m.

ersatts med en bestämmelse, som mera generellt straffbelägger förfaranden

i strid mot folkrätten.

Förslaget avser vidare, att så långt som möjligt åstadkomma likhet in­

för lagen. Den nuvarande kategoriindelningen, som innebär att straffbe­

stämmelserna äro tillämpliga i olika omfattning på skilda grupper av per­

sonal, avskaffas sålunda.

Beträffande straffsatserna föreslås i åtskilliga fall nedsättning, särskilt

i fråga om minimistraffen. Då de militära brotten kunna vara mycket far­

liga för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt icke kunnat göras

alltför snäv. I vissa fall har dessutom föreslagits hårdare straffsatser för

krigstid och beredskapstid. Av de hittillsvarande olika disciplinstraffen bi­

behålies endast vaktarrest, medan vid sidan därav införes en lindrigare

straffart, disciplinbot, som närmast har karaktär av löneminskning. För­

slaget innefattar även vidgade möjligheter att använda villkorlig dom vid

militära brott.

I formellt hänseende märkes särskilt att den militära strafflagstiftningen

till väsentlig del föreslås skola inordnas i allmänna strafflagen. Vid sidan

därav ha dock upprättats särskilda lagförslag om disciplinstraff för krigs­

män och om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Lagstiftningen avses

skola träda i kraft den 1 januari 1949.

En närmare redogörelse för huvudinnehållet i propositionen lämnas å

s. 56—62.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

3

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 10 § strafflagen 1

skall erhålla änd­

rad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas ej mindre följande nya paragrafer, nämligen i

1

kap. en paragraf, betecknad

3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad 15 a §, samt i 5 kap. en paragraf, be­ tecknad 10 a §, än även två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap., av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

3 a §.

Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått utom riket där avdelning av krigsmakten befinner sig.

Utländsk man varde, utan hinder av vad i 2 § stadgas, efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott som han, då avdelning av krigsmak­ ten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdel­ ningen är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske.

Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, äger högste chefen på stället efter uppdrag av Konungen med­ dela sådant förordnande om åtal som i detta kapitel avses.

2 KAP.

15 a §.

Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stad­ gas därom i särskild lag.

5 KAP.

10 §.2

Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan, som vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan, under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ord­ ningen, eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att

1 Senaste lydelse, se SFS 1945:128. 2 I gällande lydelse av denna paragraf saknas de kursiverade orden; 1 övrigt innebär för­ slagets lydelse icke avvikelse därifrån.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med

våld eller hot emot polisman eller vaktpost eller annan för bevakning eller

upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman, som skall verkställa

tjänsteåtgärd; då må det våld brukas, som med hänsyn till omständigheter­

na kan anses försvarligt.

Samma lag-------------verkställa åtgärden.

Har någon------------ 9 § sägs.

10

a §.

Vid myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslyd­

naden medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar

ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande.

Göres större våld än nöden kräver, vare lag som i 9 § sägs.

26 KAP.

Om brott av krigsmän.

1 §•

Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppe­

håller han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart

att befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplin­

straff eller fängelse.

2

§•

Är lydnadsbrott med hänsyn till omständigheterna Vid brottet att anse

som grovt, skall för grovt lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straff­

arbete i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall sär­

skilt beaktas om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om

brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.

Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle

då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i

högst tio år eller på livstid.

3 §•

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig

upp mot förman, straffes för myteri, anstiftare och anförare med straff­

arbete i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straff­

arbete i fyra år.

Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom,

dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid

och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid

tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straff­

arbete i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare

eller anförare straffas med fängelse.

4

§.

Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigs­

man, vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, med­

delats för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff

eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i

högst fyra år.

Kungl. Maj:ts proposition nt 144.

5

5 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta, dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brot­ tet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Samma lag vare, där förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydan- des förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån, så ock där förman utan skäl utsätter underly­ dande för fara till liv eller hälsa.

6

§.

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman, dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängel­ se. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

7 §•

Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för våld eller hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff; är brottet med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest att anse som grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Lika med våld skall anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § förmäles.

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman el­ ler mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må dömas till straffarbete på livstid.

8

§.

Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse mot krigs­ man med disciplinstraff eller fängelse.

9 §■

Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman el­ ler missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt upp­ förande mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för oskickligt beteende till disciplinstraff.

10

§.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i medde­ lande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnads­ brott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

11

§•

Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmak­

ten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgö­

ringsställe som är bestämt för honom, dömes för undanhållande till dis­

ciplinstraff. Den som förut begått sådant brott må dömas till fängelse.

För undanhållande under beredskapstillstånd vare straffet disciplinstraff

eller fängelse. Var riket i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

12

§.

Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärnings­

mannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans

tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildning­

en eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till fängelse

eller disciplinstraff.

För rymning under beredskapstillstånd vare straffet fängelse eller straff­

arbete i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.

13 §.

Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmak­

ten eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post eller

finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt

sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till dis­

ciplinstraff eller fängelse.

För övergivande av post under beredskapstillstånd vare straffet högst

straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straff­

arbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; föröva­

des brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden

medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

14 §.

Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av starka drycker eller

annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste anta­

gas vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller

fängelse.

15 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för

fylleri till disciplinstraff.

16 §.

Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,

för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän för­

argelse, dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.

Krigsman som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg, straf­

fes som i första stycket sägs.

17 §.

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom

handling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller

eljest för det allmänna eller för någon enskild, dömes, där ej gärningen är

särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse eller straffar­

bete i högst två år. I ringa fall vare straffet disciplinstraff.

18 §.

Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försum­

melse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,

instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter el­

ler tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk

eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.

År felet grovt, vare straffet fängelse.

19 §.

Försök till brott som i 12 § andra stycket sägs så ock förberedelse till

brott som avses i

3

§ eller

12

§ andra stycket eller underlåtenhet att avslöja

sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock

stämpling.

För medverkan till gärning varom i 18 § sägs må allenast den som därige­

nom åsidosatt tjänsteplikt dömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

"

20

§.

Om ådömande av disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket så­

dant straff ej är utsatt, så ock om tillämpning av bötesstraff i stället för

disciplinstraff stadgas i särskild lag.

Vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon på grund av brott som

där avses förskyller böter skall äga tillämpning även beträffande den som

för sådant brott förskyller disciplinstraff.

Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medver­

kan till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, dömes, där han ej förskyllt

svårare straff, i stället till böter.

21

§.

Krigsmän äro enligt denna lag de vilka såsom officerare, underofficerare

eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärns-

män och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro

tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med hänsyn

till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förord­

nar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom

frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgörings­

skyldiga. Åtnjuter någon ledighet som ej är begränsad till kortare tid än

två månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig. Närmare bestämmelser

om vad som avses med krigsmakten meddelas av Konungen.

De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgörings­

skyldighet föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till sådan tid

vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt då de inom

område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen

uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem

åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.

Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman.

Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i för­

hållande till denne.

22

§.

Av den personal som i 21 § första stycket avses skola officerare, under­

officerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava mot­

svarande tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, evad de äro

tjänstgöringsskyldiga eller icke.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

23 §.

Brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigs­

man åsidosatt sin tjänsteplikt, hör, utan hinder av vad eljest må vara stad­

gat, under allmänt åtal.

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. m.

1

§•

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigs­

makt eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller

myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk eller ock fabrik, bro, fartyg

eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställ­

ning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avse­

värt försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men

för försvaret eller för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket

eller ock till avsevärt men för riket åt främmande makt anskaffar krigsfolk,

tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd eller eljest gör tjänst åt sådan

makt, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid; kom av brottet

endast ringa fara för rikets säkerhet, skall till straffarbete från och med

fyra till och med tio år dömas.

Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, eljest bär

vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller

uPPgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.

Lämnar någon, då riket är i krig, i annat fall än i andra stycket avses fien­

den bistånd på sätt i första stycket sägs men i mindre mån, dömes till straff­

arbete i högst sex år eller fängelse. Bestod gärningen i anskaffande av

tjänstbarheter eller förnödenheter eller annan tjänst åt fienden inom om­

råde, som var ockuperat av denne, och kunde gärningen särskilt med hän­

syn till befolkningens behov eller gärningsmannens försörjning ej anses

otillbörlig, skall ej till straff dömas.

2

§.

Förövas gärning som i 1 § första eller andra stycket sägs av oaktsamhet,

straffes med fängelse eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra

år. Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 § tredje stycket och

föreligger ej fall varom i andra punkten av samma stycke sägs, dömes högst

till straffarbete i två år.

3 §.

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt

överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till straffarbete

på livstid eller från och med sex till och med tio år. 4 5

4 §•

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till

eller eljest träder i förbindelse med någon, som tillhör fiendens krigsmakt

eller vistas på fiendens område, dömes för samröre med fienden högst till

straffarbete i två år.

5 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då

brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

9

åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrä­ vande av stridsviljan till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse.

6

§•

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för försvarsskadlig ryktesspridning högst till straffarbete i två år.

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehö­ rigen sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbre­ das hos krigsmännen, dömes deltagare för olovlig sammankomst högst till straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, vare fri från straff.

8

§•

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta för­ svarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för bristfällig krigs­ förberedelse till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därige­ nom framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

9 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdel­ ning av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar ut­ nyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin av­ delning åt fienden, dömes för dagtingan till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

10

§.

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straff­ arbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

11

§•

Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som Konungen förbjudit eller missbrukar tecken, som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ocku­ perat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som

10

Kungl. Maj.ts proposition nr låi.

står i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främ­

mande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser,

dömes för folkrättsbrott högst till straffarbete i fyra år.

Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med

tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om

därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande

egendomsförlust uppkommit.

Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga till-

lämpning med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal

eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

12

§.

Försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock underlå­

tenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för

försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på

det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter

att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för ho­

nom själv eller någon av hans närmaste, straffes högst med straffarbete i

två år.

13 §.

Har, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid

icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, må

straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gär­

ningen. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, vare han fri från

straff.

14 §.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman

anses, förutom den som på grund av 26 kap.

21

§ eller med stöd därav givna

bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyl-

dig vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar. Vad som

sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å

polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är

skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för

bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt

Konungens förordnande tillhör krigsmakten.

Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid

avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande för­

hållanden, skall ock anses såsom krigsman.

Beträffande krigsfånge samt utländsk man som här i riket internerats vid

krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, skall i till­

lämpliga delar gälla vad för krigsman är stadgat, med iakttagande av vad

som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer

av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

15 §.

Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 26 kap. eller i detta kapitel

förövas mot stat, vilken är förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt

eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda

gärning mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande till-

lämpning.

a

16 §.

Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare skola äga rum.

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket hefinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Ko­

nungen förordna, att vad i 8

och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas

för det fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffan­ de brott som förövas under annan tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

17 §.

Om tillämpning av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i sär skild lag.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

om disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.

2

§.

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff

är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot

25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av be­

skaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.

Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens

tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock i stället

till böter, om ej särskilda skäl föranleda till annat. Böter må ock eljest

ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och

brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då

disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter; såvitt fråga är om

brott mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas dock böterna, utan hinder av vad

i lag eljest finnes stadgat, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

3 §•

I fråga om annat än i 2

§ avsett, av krigsman begånget brott av beskaf­

fenhet att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för

böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med

hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. 4 5

4 §•

Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till

tjugufyra timmar.

Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager i tjänstgöring i den

mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänst­

göring, där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest före­

liggande särskilda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänst­

göring medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden

eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring.

Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vid­

kännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföre-

skrifter.

5 §.

Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än

som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall bere­

das tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet

13

utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mot­ taga besök endast då det i särskilt fall medgives.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

6

§•

Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löne­ avdrag ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till fri­ hetsstraff skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkstäl­ ligheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

7 §.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med till-

lämpning av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6

§§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

8

§•

Såsom gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och brott som finnes förskylla böter skall, där ej straffet bestämmes i svårare straff art, bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff ådö- mas. Högsta och lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplin­ straff är utsatt för något av flera sammanträffande brott, beräknas såsom

om bötesstraff, som i 2

§ sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott samman­ träffa, disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straff art för övriga brott, om särskilda skäl föranleda därtill.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och discip­ linstraff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25

kap. i—4

§§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för

annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

9 §■

Förekomma på en gång till verkställighet flera domar eller beslut var­ igenom någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

10

§.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verk­ ställighet, där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshava­

re som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse eller straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

11

§■

Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömes han till arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid ut­ betalas. Dömes han till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 § innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet anses verkställt genom utstående av arreststraffet i den mån domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är

sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4

§ innehållet belopp

utbetalas.

Därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt

6

§ innehållet eller

erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas.

Kunal. Maj:ts proposition nr 144.

12

§.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall ej tillräknas någon till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i

4

kap. 14 § straff­

lagen förmäles.

13 §.

Ådömt arreststraff vare förfallet, där verkställighet ej börjat innan tre år förflutit från det straffbeslutet vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss nämnts.

14 §.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning användas

varning; åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden (utegångsförbud);

förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (land- gångsförbud).

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

15

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträng­ ning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

15 §.

I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavis­ ning skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrätta­ visning meddelas av Konungen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr låi.

Förslag

till

Lag

om dödsstraff i vissa fall dä, riket är i krig.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill

eller begår brott, varom förmäles i 8

, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest

straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.

Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som i första styc­

ket sägs väsentligen bidragit till framkallande av kriget eller genom sådan

gärning, begången då uppenbar fara för kriget hotade, åstadkommit vä­

sentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krig­

föring, vare lag som i första stycket stadgas.

2

§.

Dömes någon av underrätt till dödsstraff, skall målet, i vad det rör ho­

nom, underställas hovrättens prövning; och skall därvid underrätten giva

tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra sig i hovrätten.

När dom i nu nämnt mål meddelats, skall akten i målet av underrätten

utan dröjsmål insändas till hovrätten. Part äger att inom tre veckor från

den dag, då domen gavs eller, om domen skall delgivas parten, då han fick

del av densamma, till hovrätten eller underrätten eller, i fråga om krigs­

man, till hovrätten, underrätten eller bestraffningsberättigad befattnings­

havare vid krigsmakten inkomma med de påminnelser han aktar nödiga;

och skola till underrätten eller nyssnämnd befattningshavare inkomna på­

minnelser utan dröjsmål insändas till hovrätten. I hovrätten skall huvud­

förhandling äga rum inom två veckor efter utgången av den tid, inom vil­

ken den dömde haft att inkomma med påminnelser, såvitt ej längre upp­

skov är nödvändigt till följd av åtgärd, som i 51 kap. 11 § rättegångsbal­

ken omförmäles, eller av annan anledning.

Vid huvudförhandling i överrätt i mål, däri någon dömts till dödsstraff

eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, skall den miss­

tänkte infinna sig personligen.

3 §•

Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd där­

till. Meddelas icke tillstånd till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde

i stället undergå straffarbete på livstid.

4 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall

han därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken bli­

vit dömd till dödsstraff, tillika förskyllt. 5

5 §•

Närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff meddelas av

Konungen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

17

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Den nu antagna lagen om ändring i strafflagen skall jämte lagen om disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig ävensom vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2

§•

Genom de nya lagarna upphävas strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324) med undantag av 184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att del­ taga i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för krigs­ makten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet;

8

§ lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga; lagen den 26 mars 1943 (nr 126) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglemen­ ten, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestäm­ melserna i de nya lagarna.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som enligt

2

§ upphävts, skall hänvisningen anses avse bestämmelse som

trätt i dess ställe.

4 §•

I stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende å befrielse från skadeståndsskyldighet stadgas följande.

Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff eller böter, vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

5 §•

I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten varit stadgat skall gälla följande.

2 Bihang till riksdagens protokoll

1948. 1

samt.

Nr 144.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Där krigsman, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4

mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning

av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller

låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes med discip­

linstraff eller fängelse i högst ett år.

6

§•

Vad i lagen om disciplinstraff för krigsmän stadgas skall, med undantag för

fall som avses i 7 § här nedan, äga tillämpning jämväl då fråga är om brott

som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Därest på grund härav bötesstraff

användes i fall då disciplinstraff är utsatt, ådömas böterna i dagsböter;

såvitt fråga är om brott mot 96 eller 96 a § strafflagen för krigsmakten

ådömas dock böterna, utan hinder av vad i lag eljest finnes stadgat, ome­

delbart i penningar, högst femhundra kronor.

7 §•

Har, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, disciplin­

straff ålagts av befälhavare eller domstol, skola äldre bestämmelser om

sådant straff äga tillämpning även då högre rätt efter nya lagens ikraftträ­

dande dömer till ansvar i målet.

Med avseende å verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av discip­

linstraff eller tillrättavisning som ålagts enligt äldre lag skola dittills gäl­

lande bestämmelser äga tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt

arrest eller vad av sådant straff återstår att verkställa skall övergå till

vaktarrest, därvid föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika

slag av arreststraff och om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock

att bestämmelserna i 5 § nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest.

Förekomma till verkställighet på en gång dels beslut varigenom ålagts

disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock dom eller beslut varigenom ålagts

arrest enligt nya lagen, skola straffen sammanläggas till ett arreststraff av

sistnämnda slag. Därvid tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse

mellan olika slag av arreststraff samt iakttages tillika att en dags vaktar­

rest enligt äldre lag anses svara mot en dags arrest enligt nya lagen och att

sammanlagda strafftiden ej må överstiga fyrtio dagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

19

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

Härigenom förordnas, dels att 6

§ lagen den 4 juni 1913 angående ut­

lämning av förbrytare skall upphöra att gälla, dels ock att 4 och 11 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

4 §•

Utlämning må-----------än fängelse. För gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utläm­ ning medgivas, där ej gärningen, be­ dömd enligt strafflagen i övrigt, skul­ le vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i denna § må ske.

(Föreslagen lydelse.)

4 §•

Utlämning må---------- än fängelse. För gärning, varom förmäles i 10 kap. strafflagen eller sådan bestäm­ melse i 26 eller 27 kap. samma lag som avser brott av krigsman, må ej utlämning medgivas, där ej gärning­ en, bedömd enligt strafflagen i öv­ rigt eller sjölagen, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i denna § må ske.

6

§•

Där framställning om utlämning avser gärning, som enligt svensk rätt skulle vara att anse såsom brott mot strafflagen för krigsmakten, må ut­ lämning ske, så vitt gärningen är av den beskaffenhet att om den förövats av någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum.

11

§•

Vid beviljande —--------sådan be­ skaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, var­ om i 4 § andra stycket eller 6 § sägs, varde dessutom sådana beting­ elser satta, att den utlämnade icke må kunna straffas för den gärning,

11

§•

Vid beviljande-------------sådan be­ skaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, var­ om i 4 § andra stycket sägs, varde dessutom sådana betingelser satta, att den utlämnade icke må kunna straffas för den gärning, varom

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

(Gällande lydelse.)

varom fråga är, i vidare mån än den

varit av beskaffenhet att föranleda

utlämning. Beviljas utlämning jäm­

likt 7 § för gärning, vilken över­

vägande äger karaktären av ett icke

politiskt brott, skall den betingelse

göras, att den utlämnade icke må

för gärningen straffas såsom för po­

litiskt brott.

(Föreslagen lydelse.)

fråga är, i vidare mån än den varit

av beskaffenhet att föranleda ut­

lämning. Beviljas utlämning jämlikt

7 § för gärning, vilken övervägande

äger karaktären av ett icke politiskt

brott, skall den betingelse göras, att

den utlämnade icke må för gärning­

en straffas såsom för politiskt brott.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 19b9.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

21

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på

(Gällande lydelse.)

1

§•

Övertygas någon------------ - straffets ådömande.

Finnes förordnande — — — i domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningeneller brott, för vilket straff är utsatt i straffla­ gen för krigsmakten; dock må vill­ korlig dom beviljas beträffande brott mot 8 kap. sistnämnda lag, där den tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete. Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga om förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän be­ fattning eller i fråga om påföljd, som avses i 2 kap. 20 § strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller författning.

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse.)

1

§•

Övertygas någon —--------straffets ådömande.

Finnes förordnande — ■— — i domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff. Ej heller må i fråga om brott av krigs­

man villkorlig dom brukas med

mindre det finnes kunna ske utan fa­ ra för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen. Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga om avsättning, suspension eller discip­ linstraff eller i fråga om särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949 men skall ej äga tillämp­ ning i mål som blivit av första dom­ stol avdömt före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939

(nr 315) om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

§•

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild för­ undersökning äga rum, där ej anled­ ning är att antaga, att utredning som i

§ sägs, kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom före­ ligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom.

(Föreslagen lydelse.)

2

§•

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild för­ undersökning äga rum, där ej anled­ ning är att antaga, att utredning som i

1

§ sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom före­ ligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom eller fråga är om brott av krigs­ man mot 25—27 kap. strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

23

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvaran­ de tillämpning, bestämmelserna i

1

§

beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfäng­

else och bestämmelserna i 2

§ beträf­

fande den som på grund av laga- kraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller internering.

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvaran­

de tillämpning, bestämmelserna i 1

§

beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfäng­ else eller avtjänat arrest och bestäm­

melserna i 2

§ beträffande den som

på grund av lagakraftägande> dom varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat arrest eller som varit un­ derkastad förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949 men skall ej äga tillämp­ ning i fråga om den som frigivits före nya lagens ikraftträdande.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 decemher 1945

(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.

Härigenom förordnas, att

8

,

10

och

13

§§ lagen den

21

december

1945

om

verkställighet av frihetsstraff m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse.)

8

§.

Nöjdförklaring av häktad avgives i

vittnes närvaro inför styresmannen

vid den fångvårdsanstalt eller före­

ståndaren för det häkte där han för­

varas eller, om han hålles i militär­

häkte, inför den befälhavare som har

uppsikt över häktet. Är den som så­

lunda äger mottaga nöjdförklaring ej

tillstädes, må förklaringen avgivas

inför den som är i hans ställe. Ej må

förklaringen gälla utan att domen el­

ler rättens eller domarens bevis om

målets utgång, såvitt den dömde rö­

rer, finnes att tillgå för den som mot­

tager förklaringen samt den dömde

haft betänketid till andra dagen efter

den då domen vid rätten avkunnades

för honom eller blev honom annorle-

des delgiven. Tillfälle skall så­

vitt möjligt beredas den dömde att

under betänketiden samråda med sin

försvarare.

Myndighet som------- — sådan för­

klaring.

10

§.

Den som icke är häktad eller in­

tagen i fångvårdsanstalt må, med av­

lämnande av domen eller sådant be­

vis som sägs i 8

§, avgiva nöjdför­

klaring, om domen skall av militär

befälhavare befordras till verkställig­

het, i vittnes närvaro inför denne och

(Föreslagen lydelse.)

8

§•

Nöjdförklaring av häktad avgives i

vittnes närvaro inför styresmannen

vid den fångvårdsanstalt eller före­

ståndaren för det häkte där han för­

varas eller, om han hålles i militär­

häkte, inför den befattningshavare

som har uppsikt över häktet. Är den

som sålunda äger mottaga nöjdför­

klaring ej tillstädes, må förklaringen

avgivas inför den som är i hans ställe.

Ej må förklaringen gälla utan att do­

men eller rättens eller domens bevis

om målets utgång, såvitt den dömde

rörer, finnes att tillgå för den som

mottager förklaringen samt den döm­

de haft betänketid till andra dagen

efter den då domen vid rätten av­

kunnades för honom eller blev ho­

nom annorledes delgiven. Tillfälle

skall såvitt möjligt beredas den döm­

de att under betänketiden samråda

med sin försvarare.

Myndighet som------------ sådan för­

klaring.

10 §.

Den som icke är häktad eller in­

tagen i fångvårdsanstalt må, med av­

lämnande av domen eller sådant be­

vis som sägs i

8

§, avgiva nöjdför­

klaring inför länsstyrelse eller i vitt­

nes närvaro inför styresman vid

fångvårdsanstalt eller den som är i

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

(Gällande lydelse.)

eljest inför länsstyrelse eller i vittnes närvaro inför styresman vid fång- vårdsanstalt eller den som är i hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan polischef.

13 §.

Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna lag, häktad i målet, när domen, så­ vitt angår honom ådömt ansvar, må verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller förestån­ daren för det häkte där han för­ varas omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles häk­ tad annorstädes än i fångvårdsan­ stalt skall enligt bestämmelser som meddelas av fångvårdsstyrelsen för­ passas till lämplig fångvårdsanstalt. Om överflyttning från en fångvårds­ anstalt till annan stadgas i 26 §.

Är den-------------till verkställighet.

För vissa fall är om befordran till verkställighet särskilt stadgat i lagen om krig sdomstolar och rättegången därstädes.

(Föreslagen lydelse.)

hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan polischef. Den som full­ gör militärtjänstgöring må ock avgiva 'förklaringen i vittnes närvaro inför befattningshavare vid krigsmakten, som över honom har bestraffnings­ rätt i disciplinmål.

13 §.

Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna lag, häktad i målet, när domen, så­ vitt angår honom ådömt ansvar, må verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller förestån­ daren för det häkte där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har upp­ sikt över häktet omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles häktad annorstädes än i fång­ vårdsanstalt skall enligt bestämmel­ ser som meddelas av fångvårdssty­ relsen förpassas till lämplig fång­ vårdsanstalt. Om överflyttning från en fångvårdsanstalt till annan stad­ gas i 26 §.

Är den-------------till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i militärhäkte samt den som avgivit nöjdförklaring inför befattningsha­ vare vid krigsmakten ankomme det på länsstyrelsen eller polischefen i orten att, efter anmälan av vederbö­ rande befattningshavare, låta verk­ ställa förpassning eller meddela fö­ reläggande som i denna paragraf av­ ses.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881)

om polisens ställning under krig.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens

ställning under krig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

2

§• 2

§.

Polisman, som

krig krigs- Polisman, som------------- krig krigs­

makten.---------------------------------------------- makten.

Vad i strafflagen för krigsmakten

är stadgat om hemvärns personal

skall äga motsvarande tillämpning på

polisman som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

27

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om

skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppymp­ ning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

22

§.

Underlåter någon att fullgöra ymp- ningsplikt, som på grund av 4 § ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra an­ nan, för vars befordrande till ymp­

ning han enligt 10

§ ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig, som i

3

§ a), b) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Lag samma — — — där omför­ mäles.

Ej må straff enligt denna § tilllämpas, där förseelsen enligt allmän­ na strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Att den, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmak­ ten eller eljest inkallats till tjänstgö­ ring för rikets försvar, för underlå­ tenhet att fullgöra honom åliggande ympningsplikt är underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten, där­ om är i nämnda lag stadgat.

(Föreslagen lydelse.)

22

§.

Underlåter någon att fullgöra ymp­ ningsplikt, som på grund av 4 § ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra an­ nan, för vars befordrande till ymp­

ning han enligt 10

§ ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig, som i

3

§ a), b), c) eller d) omför­

mäles, att fullgöra sin ympnings­ plikt,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Lag samma------------där omförmä­ les.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 jnli 1942 (nr 723) om

skyddsynipning inom försvarsväsendet.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsynipning

mom försvarsväsendet skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

4 §.

Den som underlåter att fullgöra

ympningsplikt enligt denna lag skall,

där han lyder under strafflagen för

krigsmakten, straffas efter sistnämn­

da lag men eljest med böter från och

med fem till och med femtio kronor;

och äge domstolen att vid vite före­

lägga den som ådömes böter att full­

göra sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

(Föreslagen lydelse.)

4 §.

Den som underlåter att fullgöra

ympningsplikt enligt denna lag,

straffes med böter från och med fem

till och med femtio kronor; och äge

domstolen att vid vite förelägga ho­

nom att fullgöra sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

29

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 oktober 1947.

N ärvarande:

Statsministern

Erlander,

statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad straff­ lagstiftning för krigsmakten.

Föredraganden anför följande. Sedan särskilda sakkunniga den 30 september 1935 avgivit utlåtande rö­ rande riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten, tillkallades med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 22 maj 1936 sakkunnig att verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag angående revision av nämnda lag, men förordnades den 23 december 1939 att utredningsarbetet skulle vila tills vidare. Den 30 oktober 1941 förordnade dåvarande chefen för justitie­ departementet att utredningen skulle återupptagas samt tillkallade såsom sakkunnig för verkställande av utredningen tillförordnade lagbyråchefen, numera militieombudsmannen Nils Regner. I enlighet med Kungl. Maj ds be­ myndigande den 22 december 1943 utsåg departementschefen ledamoten av riksdagens andra kammare, advokaten L. E. B. Gezelius, ombudsmannen B. Lundström, kommendörkaptenen av 1. graden S. C. G. Montelius, direk­ tören, numera statssekreteraren F. Thunborg, krigsdomaren, professorn F. Wetter, vice krigsdomaren, rådmannen E. A. Wilhelmsson och översten S. E. Öberg att deltaga i överläggningar med utredningsmannen angående berörda lagrevision. Sedan Öberg den 29 maj 1945 på egen begäran entledigats från nämnda uppdrag, utsågs samma dag i hans ställe översten G. F. Brinck. Den 7 juli 1944 förordnade Kungl. Maj:t hovrättsrådet Hugo Henkow att biträda Regner vid ifrågavarande utredningsarbete.

Utredningen har den 16 november 1946 avgivit betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83). Sedan yttranden inhäm­ tats över förslaget och delta varit föremål för överarbelning inom justitie­ departementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma samt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Inledning.

Gällande strafflag för krigsmakten (SLK) utfärdades den 23 oktober 1914. Den utgör ett ganska vidlyftigt lagverk, omfattande fyra olika delar med ursprungligen sammanlagt

210

paragrafer; en av delarna innehåller

dock regler om militära befälhavares handläggning av disciplinmål och faller därför väsentligen utom förevarande lagstiftningsfråga.

Bestämmelserna i SLK äro tillämpliga i olika utsträckning å krigsmän, de som utan att vara krigsmän lyda under lagen samt de som eljest äro underkastade straff etter lagen. Till krigsmän hänföras aktiva officerare och underofficerare samt manskap med fast anställning. De som tillhöra reser­ verna, värnpliktiga samt hemvärnsmän och andra frivilliga äro även krigs­ män men i princip endast under den tid de äro i tjänstgöring vid krigs­ makten. Å krigsmännen äger flertalet av SLK:s straffbestämmelser tillämp­ ning. De som utan att vara krigsmän lyda under lagen utgöras främst av den s. k. civilmilitära personalen: läkare, veterinärer, ingenjörer och andra tekniker, förrådstjänstemän m. fl. I den mån personalen tillhör reserverna är dock även i detta fall SLK:s tillämplighet inskränkt till tid då tjänst­ göring äger rum. När avdelning av krigsmakten är mobiliserad, räknas alla där tjänstgöringsskyldiga, som ej äro krigsmän, till ifrågavarande kategori. Detsamma är förhållandet med andra personer som åtfölja mobiliserad av­ delning. Av straffbestämmelserna i SLK gäller endast ett mindre antal för dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen. Detta innebär i stort sett att dessa personer ha ett lindrigare straffrättsligt ansvar än krigsmännen. De som eljest äro underkastade straff efter lagen utgöras av personer som under vissa omständigheter kunna dömas enligt särskilt angivna straffbe­ stämmelser i SLK, fastän de icke vid brottets begående tillhörde någon av de förut nämnda båda kategorierna. Sålunda äro de som tillhöra reserverna, värnpliktiga och hemvärnsmän straffbara för vissa brott under tid före tjänstgöringens början, t. ex. rymning då brottet består i underlåtenhet att iakttaga inställelseskyldighet. Men även personer som icke tillhöra krigs­ makten falla under ifrågavarande kategori. Vem som helst kan nämligen under krigstid straffas enligt SLK för krigs förräderi, spioneri m. in., om brottet begåtts inom riket, a krigsskådeplats utom riket eller å ockuperat område. Även krigsfångar och internerade utlänningar höra till denna kategori.

Bland de brott som äro upptagna i SLK märkas först sådana som inne­ fatta åsidosättande av de speciellt militära tjänsteplikterna. Dessa brott, som icke äro beaktade i allmänna strafflagen (SL), bruka kallas rent militära brott. Exempel pa dylika brott utgöra rymning, lydnadsbrott, övergivande av post, överlöpande till fienden samt obehörig kapitulation. En annan grupp av brott bilda de s. k. militärt kvalificerade brotten. Dessa brott äro visser­ ligen straffbelagda även i SL, men de ha i SLK bestraffats annorlunda, van­ ligen strängare. Detta beror pa att brotten, när de begås av militär personal, ansetts erhålla en särskild karaktär. Bland hithörande brott kunna näm­

31

nas misshandel och förolämpning mot förman eller underlydande i eller för tjänsten, stöld av krigsförnödenlieter samt olovlig tillägnelse av krigsbyte. Utöver de nu berörda brotten finnas i SLK åtskilliga som helt motsvara i SL upptagna brott och beträffande vilkas bestraffning endast hänvisas till sist­ nämnda lag. Bestämmelserna om dessa brott ha betydelse endast för krigs- domstolarnas kompetensområde. Vilka mål som skola behandlas av krigs- domstol är nämligen väsentligen beroende av om brottet är omnämnt i SLK.

De straffbestämmelser som upptagits i SLK täcka icke alla gärningar som äro straffbelagda i SL. Sålunda saknar SLK straffbud om förfalskning, sed­ lighetsbrott m. m. Genom en särskild bestämmelse bar emellertid stadgats att den som lyder under SLK är straffbar även enligt allmän lag och författ­ ning i den mån SLK ej innehåller särstadgande.

Straffsatserna i SLK äro differentierade på olika sätt. I åtskilliga fall ha beträffande visst brott stadgats skilda straffskalor för officerare och under­ officerare samt för dem som tillhöra manskapet; straffskalorna för de sistnämnda äro regelmässigt mildare. Vissa fall av misshandel bestraffas strängare om den våldförde var officer eller underofficer än om han till­ hörde manskapet. Ofta har straffet för ett och samma brott bestämts med anlitande av flera speciella straffskärpnings- eller straffmildringsgrunder. Sålunda gäller för exempelvis rymning i fredstid, förutom viss normallatitud, en mildare straffskala för det fall att brottet består i underlåtenhet att in­ ställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten då den brottslige ännu icke varit i sådan tjänstgöring och ej heller förut varit straffad för rymning. En strängare straffskala är tillämplig om rymningen skett från fartyg under sådana omständigheter att rymmaren bort inse att fartyget till följd av rym­ ningen utsattes för fara. Skedde rymningen eljest under synnerligen försvå­ rande omständigheter kan jämväl skärpt bestraffning åläggas, ehuru icke fullt så sträng som i nyssnämnda fall.

För vissa brott upptager SLK även generella straffskärpningsgrunder. Så bestraffas t. ex. rymning strängare än eljest om den rymde var tjänstgörings- skyldig vid mobiliserad avdelning. Under krigstid eller annan tid, då all­ män mobilisering råder, äger den del av SLK som benämnes krigsartiklar tillämpning vid sidan av övriga bestämmelser i lagen. Krigsartiklarna inne­ hålla, förutom bestämmelser om sådana brott som endast kunna förövas i krig, t. ex. överlöpande till fienden, stadganden om avsevärt skärpt bestraff­ ning i vissa fall av andra brott, såsom rymning från trupp i fäll och lydnads­ brott då fienden är nära.

De straffarter som användas vid brott mot SLK äro dödsstraff, straff­ arbete, fängelse, böter, disciplinstraff samt, för ämbets- och tjänstemän, av­ sättning och suspension. Dödsstraff är utsatt endast i krigsartiklarna. För straffarbete och fängelse gälla numera inga särskilda regler enligt SLK. Böter äro stadgade i begränsad omfattning. Disciplinstraff är arrest av fyra olika slag. Arrest utan bevakning verkställes i eget rum eller tält, och straffet innebär förbud alt utan tillstånd lämna rummet eller tältet. Vakt- arrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller tält. Skärpt arrest

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

innebär att vaktarreststraff är förenat med hårt nattläger, och sträng arrest

verkställes i mörkt enrum. Vad slutligen beträffar ämbetsstraffen, avsättning

och suspension, kunna av den militära personalen endast officerare och

underofficerare åläggas sådant straff.

Om delaktighet i brott, straffrihet på grund av sinnessjukdom och andra

dylika allmänstraffrättsliga ämnen gälla enligt SLK i stort sett samma regler

som i SL. Det är emellertid att märka att beträffande brott mot SLK straff

för delaktighet, likaväl som för gärningsmannaskap, i allmänhet endast kan

ådömas personer som äro underkastade lagen.

I sådana fall då militär befälhavare har rätt att ålägga disciplinstraff kan

i stället för dylikt straff användas s. k. tillrättavisning. Detta rättelsemedel,

som ej utgör straff i egentlig mening, får användas endast vid mindre för­

seelser och fel mot militär tukt och ordning. Tillrättavisning kan meddelas

i form av varning, åläggande att utom vanlig ordning förrätta handräcknings-

arbete eller förbud att vistas utom kasemområde eller liknande område eller

ock, ombord å fartyg, vägran av landpermission.

Redan vid tillkomsten av SLK anfördes mycket skarp kritik mot den­

samma. Det lagråd, som granskade förslaget till SLK innan detta förelädes

riksdagen, framställde sålunda allvarliga anmärkningar särskilt mot för­

slagets systematik. I viss mån blevo väl anmärkningarna tillgodosedda vid

den fortsatta behandlingen av förslaget, men då de väsentligaste bristerna

icke kunde avhjälpas utan fullständig omarbetning, utgjorde tidsläget ett

avgörande hinder mot en tillfredsställande utformning av lagen.

I skrivelse år 1922 (nr 68

) hemställde riksdagen att Kungl. Maj:t ville

låta företaga en fullständig omarbetning av SLK samt därvid särskilt över­

väga, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna kunde

vidtagas. Med anledning härav tillkallades samma år sakkunniga, men se­

dan deras arbete påbörjats, bestämde Kungl. Maj:t att det skulle vara slutfört

inom viss begränsad tid. De sakkunnigas betänkande (SOU 1923: 78) kom

härigenom icke att resultera i ett förslag till ny strafflag utan blott i relativt

litet omfattande ändringar av SLK.

Under år 1925 tillkallades ånyo sakkunniga för revision av SLK. Även

dessa sakkunnigas arbete blev emellertid enligt Kungl. Maj:ts beslut avbrutet

innan slutligt förslag till ny lag hunnit fullbordas.

Sedan riksdagen år 1932 i skrivelse (nr

68

) till Kungl. Maj:t hemställt

om undersökning rörande sådan revision av SLK som kunde genomföras

utan avvaktan på en allmän revision av SL, tillkallades år 1935 åter sak­

kunniga att verkställa utredning angående revision av SLK. I enlighet med

erhållna direktiv framlade dessa sakkunniga den 30 september 1935 betän­

kande rörande riktlinjerna för en sådan revision (justitiedepartementets

promemorior 1936: 1).

Slutligen kan nämnas att riksdagen i skrivelse år 1940 (nr 248) anhållit

om utredning rörande förhållandet i vissa angivna hänseenden mellan till-

lämpningsområdet för SL och SLK.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

33

Huvuddragen i förslaget.

Utredningen.

Av utredningen har anförts, att den militära strafflagstiftningens grund vore behovet av särskilda straffbestämmelser för att framtvinga fullgörandet av de plikter som med hänsyn till krigsmaktens effektivitet måste åläggas dess personal. Det låge i sakens natur att en dylik särlagstiftning vore nödvändig i samma mån som straff krävdes för att upprätthålla de militära tjänste­ plikterna. I den meningen att de militära straffbestämmelserna endast gällde för en viss grupp av medborgare utgjorde bestämmelserna en undantagslag­ stiftning. Häri låge dock icke något i och för sig anmärkningsvärt. På lik­ nande sätt hade särskilda föreskrifter meddelats för andra grupper av med­ borgare, såsom framför allt ämbetsmän. Av denna karaktär hos den militära strafflagstiftningen följde emellertid att densamma borde begränsas till vad som vore nödvändigt med hänsyn till lagstiftningens ändamål, skyddet av krigsmaktens effektivitet.

En revision av SLK kunde dock enligt utredningens mening icke avse en­ dast en utrensning av onödiga särbestämmelser. Sedan den tid då lagen ut­ arbetades hade den allmänna strafflagstiftningen undergått mycket stora för­ ändringar. På den militära lagstiftningens område hade motsvarande änd­ ringar blott delvis genomförts, och denna lagstiftning framstode därför nu­ mera såsom i avsevärd utsträckning efterbliven. Revisionen måste därför även avse att överhuvud bringa den militära strafflagstiftningen i nivå med utveck­ lingen i övrigt på straffrättens område.

I fråga om möjligheten att humanisera den militära lagstiftningen har ut­ redningen ansett läget numera vara avsevärt mera gynnsamt än vid till­ komsten av SLK. Upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig be­ rodde i väsentlig mån på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning. I främsta rummet kunde framhållas betydelsen av att försvarsviljan vore le­ vande och allmänt omfattad. Till följd av den politiska utvecklingen utgjor­ de försvarsfrågan icke på samma sätt som tidigare ett politiskt tvisteämne, och någon försvarsfientlig stämning gjorde sig numera icke gällande. Av be­ tydelse såsom stöd för disciplinen vore vidare den utveckling som under se­ nare år ägt rum i fråga om den sociala omvårdnaden av de värnpliktiga, bl. a. genom organisering av personalvården och förbättring av de ekonomiska vill­ koren under tjänstgöringen, liksom även den upplysningsverksamhet och ut­ bildning i allmänt medborgerliga ämnen som numera bedreves inom krigs­ makten.

Utredningen har framhållit att en revision efter angivna linjer tydligen i avsevärd mån vore beroende av innehållet i strafflagstiftningen i övrigt. För närvarande påginge emellertid arbete med reformering av SL, vilket till en del redan genomförts. Det förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, som grundats på straffrättskommitténs betänkande i ämnet (SOU 1944:69) och den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet för yttrande, vore av särskild betydelse för den militära lagstiftningen, eftersom denna till

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

34

huvudsaklig del rörde brott mot staten. På grund härav utginge förslaget till

strafflagstiftning för krigsmakten ifrån att SL hade den lydelse som den

skulle erhålla vid ett oförändrat genomförande av nyssnämnda till lagrådet

remitterade förslag.

Vad anginge de brott som kunde ifrågakomma till behandling i en militär

strafflag medförde den nyssnämnda grundsatsen om lagstiftningens begräns­

ning att inga andra brott än rent militära och militärt kvalificerade borde

upptagas. Med avseende å de rent militära brotten vore frågan huvudsakli­

gen, om de skulle lämnas obestraffade eller ej. Eftersom de icke beaktats i all­

män lag, måste de tydligen intagas i den militära lagstiftningen i den mån

straff erfordrades. Beträffande de militärt kvalificerade brotten bleve frågan

däremot, huruvida ytterligare eller andra bestämmelser behövdes vid sidan

av allmänna lagen. Vid en granskning av den militära kvalifikationens bety­

delse kunde befinnas att densamma vore alltför ringa för att kräva beaktan­

de samt att allmänna lagens bestämmelser följaktligen finge anses tillräck­

liga. A andra sidan kunde kvalifikationen göra sig så starkt gällande att den

påkallade en skärpning eller mildring av straffet och sålunda föranledde en

särskild bestämmelse. Bedömandet härav kunde uppenbarligen utfalla olika

för fredstid och krigstid.

Rörande de brottstyper som bibehållits i förslaget må här, efter ord­

ningen i SLK, nämnas följande.

De i 5 kap. SLK upptagna stadgandena om avvikande och olovlig utevaro

från militärtjänstgöring ha sammanförts till två straffbestämmelser, avse­

ende den ena undanhållande och den andra rymning. I fråga om beskriv­

ningen av vad som menas med undanhållande överensstämmer förslaget i

huvudsak med SLK. Det svårare brottet rymning föreligger enligt gällande

lag då gärningsmannen avsett att helt undandraga sig krigstjänsten men skall

dessutom anses föreligga om undanhållande varat över viss tid, olika i skilda

fall. I förslaget har detta presumtionssystem avskaffats och i stället har rym-

ningsbrottet givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning av ska­

dan eller faran i varje särskilt fall. Rymning kännetecknas nämligen i för­

slaget därav, att undanhållande med hänsyn till längden av den verkliga eller

avsedda utevaron eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört eller

kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men

för tjänsten.

Vad angår 6 kap. SLK ha stadgandena om uppror och upplopp blivit i

förslaget ersatta med ett enda stadgande om myteri inom krigsmakten, samt

de särskilda bestämmelserna om försök att förleda till uppror och till ohör­

samhet sammanslagits till en bestämmelse, avseende uppvigling till lyd­

nadsbrott eller annat brott som innebär åsidosättande av tjänsteplikt. Det i

samma kapitel intagna stadgandet rörande olovliga sammankomster har vä­

sentligt begränsats. Dels ha blott sådana sammankomster medtagits som röra

vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller

lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigsförberedelserna eller

krigföringen, medan bland annat sammankomster för rådplägning om för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

35

mans förhållande och åtgärder i övrigt lämnats åsido, och dels har den så­ lunda inskränkta bestämmelsen föreslagits skola gälla endast under bered- skapstillstånd och då riket är i krig. Härutinnan avses förslaget innebära av­ lägsnandet av ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings- och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankoms­ ter.

I 7 kap. SLK behandlas först i fyra paragrafer olydnad mot förman eller överordnad och i en senare paragraf dylikt brott mot vaktpost. De brott som avses med de förstnämnda bestämmelsenia ha i förslaget sammanförts till en enhetlig brottstyp. Beträffande lydnadspliktens omfattning och innebörd i övrigt avser förslaget ej någon ändring av gällande rätt; dock har för- mansbegreppet i viss mån jämkats och den nuvarande särskilda bestäm­ melse som avser ohörsamhet i vissa fall mot annan överordnad än förman uteslutits.

Utom lydnadsbrotten behandlas i 7 kap. brott bestående i våld eller an­ nan misshandel och förolämpning. Bestämmelserna om dessa brott äro upp­ tagna i ej mindre än tolv paragrafer och fördelningen har därvid bland annat skett med hänsyn till om brottet förövats mot förman eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsmannen likställd, om det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Vid utredningen har eftersträvats att undvika stad- ganden som innebära en olika straffrättslig behandling av särskilda grupper av krigsmaktens personal. Förslaget upptager en bestämmelse rörande våld och hot om våld samt en om missfirmelse. Båda äro begränsade till att endast avse brott i eller för den förorättades tjänst.

I 7 kap. SLK är vidare upptagen en straffbestämmelse rörande förman som genom missbruk av sin myndighet söker hindra underlydande att föra klagan över förnärmelse i tjänsten. Vissa andra former av missbruk av förmansställning behandlas i ett stadgande i 9 kap. I stället för dessa spe­ ciella bestämmelser upptager förslaget ett generellt straffbud för missbruk av förmanskap av vidare innebörd än de nuvarande. Det äger tillämpning å förman som missbrukar sin myndighet genom att söka förmå underly­ dande att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst samt å förman som otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa.

Slutligen finnas i 7 kap. SLK straffbestämmelser rörande vissa ordnings- förseelser, nämligen fylleri, förargelseväckande beteende, annat bristande i anständigt uppförande samt deltagande i demonstrationståg av någon som är klädd i uniform. Även i förslaget har det funnits erforderligt att upptaga vissa föreskrifter om dylika förseelser, en om oskickligt beteende i samband med tjänsten, en om onykterhet i tjänsten, eu om fylleri inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, en om förargelseväckande beteende

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

inom sådant område eller utrymme samt en i viss mån uppmjukad bestäm­

melse innefattande förbud att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrations­

tåg.

Hela 8 kap. om skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott samt fler­

talet bestämmelser i 9 kap., om överträdelser eller åsidosättande av tjänste­

plikter i andra fall än i tidigare kapitel sagts, ha av olika skäl uteslutits.

Av de speciella, i 9 kap. avsedda brotten ha i förslaget upptagits obehörig

befälsutövning och övergivande av post. Det förra brottet har i huvudsak

samma innebörd som för närvarande. Brottet övergivande av post har där­

emot erhållit ändrad räckvidd. Nuvarande bestämmelser omfatta befälhavare

för trupp eller fartyg under vaktgöring eller likartad tjänstgöring, annan

officer eller underofficer under dylik tjänstgöring samt skiltvakt på post. Den

föreslagna bestämmelsen avser befälhavare för avdelning av krigsmakten

samt envar som fullgör vakttjänst eller likartad uppgift.

De generella stadgandena om tjänstebrott i 9 kap. SLK motsvara bestäm­

melserna om generella ämbetsbrott i 25: 16 och 17 i gällande SL. Genom att

den ena av de två generella stadgandena i SLK innehåller hänvisning till all­

män lag, såvitt fråga är om bestraffning av officerare och underofficerare,

äro emellertid i realiteten nämnda personalkategorier underkastade även öv­

riga straffbestämmelser i 25 kap. SL. Detta har synts innebära en otill­

fredsställande reglering. Med de grundläggande principerna för revisionen

av SLK har ansetts bäst överensstämma att låta de bland krigsmaktens per­

sonal, vilka ha en ställning motsvarande de civila ämbets- och tjänstemän­

nens, lyda under 25 kap. SL utan att därjämte vara underkastade generella

tjänstebrottsstadganden ingående i de militära straffbestämmelserna. För per­

sonal utan ämbetsansvar bibehållas sådana generella tjänstebrottsbestämmel-

ser. Dessa föreslås utformade med 25: 1 och 4 i det år 1946 till lagrådet re­

mitterade förslaget som förebild men med jämkningar i olika avseenden.

Vidkommande de straffbestämmelser som upptagas i krigsartiklarna har

från 10 kap. SLK, vari behandlas förräderi, blottställande av krigsmakten och

olovlig gemenskap med fienden, upptagits stadganden om överlöpande till

och olovlig förbindelse med fienden. De härom nu gällande bestämmelserna

ha därvid något utvidgats. Med oförändrad innebörd har överförts ett stad­

gande om falsk ryktesspridning. Vissa stadganden avseende undergrävande

på andra sätt av stridsviljan ha sammanförts till en mera allmänt avfattad

straffbestämmelse om gärningar som medföra fara i dylikt hänseende. Slut­

ligen ha med smärre jämkningar i sakligt hänseende bibehållits två bestäm­

melser som angå bristande pliktuppfyllelse vid krigföringen. I ett flertal and­

ra paragrafer i 10 kap. avsedda gärningar, som innefatta spioneri eller för­

räderi, ha lämnats obeaktade med hänsyn till innehållet i därom meddelade

bestämmelser i det år 1946 remitterade förslaget.

Ill och 12 kap. SLK upptagas straffskärpningar för krig beträffande vissa

av de brott som avses i 5—7 kap. I förslaget ha alla erforderliga föreskrifter

av dylikt slag införts i straffbuden rörande de brott varom fråga är. Stadgan­

dena i 13 kap. om skadegörelse, stöld, rån och förskingring ha, med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr låå.

37

till de allmänna straffbestämmelserna om krigsförräderi samt om allmän­ farliga brott och förmögenhetsbrott, ej synts behöva bibehållas. 14 kap. inne­ håller jämte straffskärpningsföreskrifter för krig en straffbestämmelse om pliktförsummelse av befälhavare beträffande krigsförberedelser. En motsva­ righet till denna bestämmelse har ansetts böra upptagas i förslaget.

Vad slutligen angår 15 kap. ha däri intagna straff bud rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel, missbruk av vapenmakt i krig och andra brott mot folkrättsliga regler i förslaget ersatts med en enda bestämmelse. Denna har givits en vidare innebörd än de nuvarande och omfattar alla förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om be­ handlingen av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Vid avfattningen av de föreslagna straffbestämmelserna ha de nu­ varande brottsbeskrivningarna i SLK knappast i något fall funnits kunna an­ vändas utan större eller mindre jämkningar. Den i SL använda metoden att åsätta brotten särskilda brottsbeteckningar har ansetts böra vinna tillämp­ ning, dock med undantag för en del ovanligare brott för vilka någon lämplig beteckning icke erbjudit sig. Beträffande avfattningen har vidare ansetts böra tillses att bestämmelserna icke för sin tolkning bliva beroende av terminolo­ gien i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. De i förslaget använda termino­ logiska uttrycken förman, underlydande och beredskapstillstånd ha definie­ rats genom lagstadganden.

Vad angår straffsatserna ha minimistraffen i stor utsträckning ned­ satts. För alla brott av disciplinär natur ingår disciplinstraff i straffskalan och gäller, i motsats till vad som många gånger är fallet i SLK, utan förbehåll att omständigheterna äro synnerligen mildrande. Jämväl maximistraffen ha understundom sänkts för normalfallen. Beträffande de militära brotten gäl­ ler emellertid, enligt vad utredningen framhållit, att, även om de i allmänhet, särskilt under fredstid, äro av lindrig art, brotten dock kunna vara relativt svåra och kräva relativt stränga straff, varför latituden uppåt ej kan göras alltför snäv. De svårigheter som äro förbundna med behovet av vida straff­ latituder ha lösts med tillämpning av olika metoder. Dels har beträffande åt­ skilliga brott kunnat brukas den i SL numera tillämpade metoden att upp­ ställa särskilda straffsatser för normalfall och för fall som med hänsyn till omständigheterna vid brottet äro att anse som grova. Dels ha, där så funnits påkallat, olika straffsatser föreslagits för fredstid och för tid, då riket är i krig, i några fall även för beredskapstid. Dels bär slutligen i fråga om vissa brott upptagits en högre straffsats eller ett högre straffmaximum för det fall, att brottet förövats under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslyd­ naden medlbr särskild fara.

Vad angår tillämplig hetsområdet för de föreslagna straffbe­ stämmelserna har den nuvarande skillnaden mellan krigsmän och icke­ krigsmän ej ansetts kunna upprätthållas utan bestämmelserna ha erhållit all­ mängiltig avfattning. Beträffande frågan om de yttre gränserna för bestäm­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

melsemas tillämplighet har utredningen ansett det följa av krigslagstiftning-

ens natur av undantagslagstiftning, att dess tillämpning icke bör sträcka sig

längre än nödvändigt. Den prövning av spörsmålet som skett har emellertid

givit vid handen, att några större sakliga avvikelser från vad som i detta hän­

seende för närvarande gäller icke äro påkallade.

De bestämmelser rörande tillämplighetsområdet för fredstid som utred­

ningen föreslår innebära, att i lag frågan regleras blott beträffande vid krigs­

makten anställda officerare och underofficerare, fast anställt manskap, värn­

pliktiga och hemvämsmän. Beträffande annan vid krigsmakten anställd per­

sonal och krigsfrivilliga har det ansetts böra ankomma på Konungen att, ef­

ter angivna grunder, bestämma vilka som skola omfattas av bestämmelser­

na. Såsom gemensam beteckning å dem som skola vara underkastade be­

stämmelserna använder förslaget termen krigsmän, som sålunda får en vi­

dare innebörd än för närvarande. För tid då beredskapslillstånd föreligger

eller riket är i krig föreslås ett vidsträcktare tillämplighetsområde, i stort sett

sammanfallande med vad som gäller enligt SLK, dock med rätt för Konungen

att undantaga viss personal.

Bland straffarterna upptager förslaget liksom gällande rätt särskil­

da strafformer för disciplinär bestraffning av krigsmän. För närvarande be­

stå disciplinstraffen av arrest av fyra olika slag: arrest utan bevakning, vakt-

arrest, skärpt arrest och sträng arrest. Såväl den förstnämnda arrestformen

som de båda sistnämnda föreslås skola avskaffas. I fråga om vaktarrest, som

bibehålies med benämningen arrest, har utredningen haft att taga ställning

till framförda förslag om förlängning av den nuvarande maximitiden, femton

dagar. Utredningen har stannat vid att maximitiden bör bestämmas till

tjugu dagar, och föreslår i samband härmed att i lagen intages föreskrift,

att arrest till den del tiden överstiger tio dagar skall avtjänas med tjänst­

göring. Enligt nuvarande regler bestämmer vederbörande befälhavare om

arrest skall avtjänas med eller utan tjänstgöring. Beträffande i övrigt sättet

för verkställighet av arrest föreslår utredningen jämkningar, huvudsakligen

i mildrande riktning, av nuvarande regler.

Vidare har utredningen funnit det angeläget att användandet av arrest-

straff undvikes då fråga är om ringare förseelser. Även borttagandet av ar­

rest utan bevakning påkallar införandet av en lindrigare form av disciplin­

straff än vaktarrest. Med anledning härav föreslås ett penningstraff, benämnt

disciplinbot, som i vissa hänseenden erinrar om dagsbotsstraffet och i andra

om de i den civila statsförvaltningen tillämpade disciplinstraffen i form av

mistning av lön. Disciplinbot enligt förslaget utgöres i regel av löneavdrag för

en eller flera dagar med visst belopp för varje dag. Beloppet skall motsvara

vad den dömde enligt gällande avlöningsföreskrifter har att avstå under varje

dags arrest och kommer därigenom att stå i relation till löneställningen. För

värnpliktiga med ett penningbidrag å en krona per dag blir också disciplin-

boten en krona för varje dag. Maximum för disciplinboten föreslås vara löne­

avdrag för tjugu dagar. Då ej alla krigsmän åtnjuta lön eller annan ersätt­

ning, varå avdrag kan ske, innebär dock förslaget att disciplinbot även skall

39

förekomma i form av förpliktande för den dömde att för varje dag gälda ett belopp som motsvarar löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Med hänsyn till den särskilda naturen av disciplinstraffen och de förseelser för vilka de huvudsakligen äro avsedda föreslås, alt någon förvandling till frihetsstraff av ogulden disciplinbot ej skall förekomma.

Särskilda bestämmelser föreslås angående användningsområdet för discip­ linstraff. Dessa innebära jämväl att i stället för sådant straff må dömas till böter. Förslaget bibehåller, med vissa ändringar, den nuvarande möjligheten att i stället för disciplinär bestraffning använda tillrättavisning.

Vidkommande fängelse och straffarbete såsom straff för militära brott skola enligt förslaget liksom för närvarande gälla vanliga regler. Dock före­ slås vissa mindre jämkningar i 1945 års lag om verkställighet av frihets­ straff m. m.

I fråga om nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet för krigstid har utredningen ej funnit anledning till annan åsikt än den statsmakterna hyste år 1940, då tillämpligheten av dödsstraffet i samband med revision av 8 kap. SL vidgades. De erfarenheter som det senaste kriget medfört hade bestyrkt att dödsstraffet i dylik nödsituation icke kunde undvaras. Tillämplighetsom­ rådet för dödsstraffet enligt förslaget överensstämmer i stort sett med gällan­ de rätt; vissa nya brott, bland andra grov förbrytelse mot folkrättsliga grund­ satser, ha dock tillkommit medan andra uteslutits. Vad angår tillämpligheten i tiden föreslås, att Konungen skall äga förordna om dödsstraffets tillämpning då det finnes påkallat med hänsyn till att riket är i fara för krig, men att ådömt straff ej må verkställas innan riksdagen godkänt förordnandet.

Då enligt förslaget vissa krigsmän skola vara underkastade ämbetsansvar, bliva också ämbetsstraffen, avsättning och suspension, tillämpliga. Härvid avses de bestämmelser, som upptagits i 25 kap. av det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget, skola gälla. Icke i något av de militära straffbuden har ämbetsstraff införts.

I likhet med straffrättskommittén föreslår utredningen att nu gällande hinder mot villkorlig dom beträffande militära brott avskaffas utom såvitt angår disciplinstraff. I stället upptager förslaget en allmän föreskrift att i fråga om brott av krigsman villkorlig dom må brukas allenast om det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigs­ makten.

Beträffande utformningen av ny militär strafflagstiftning har utred­ ningen erinrat att vid flera tillfällen då frågan om en revision av SLK varit aktuell förslag väckts om införande i SL av de militära straffbestämmelser­ na. Med hänsyn till grunden för och arten av de skäl sonr därvid anlörts vore det angeläget att de uppfylldes, därest och i den mån detta icke mötte av­ görande hinder. Den väsentliga begränsning av de militära straffbestämmel­ sernas omfattning, som enligt förslaget skulle inträda, minskade givetvis de svårigheter som kunde vara förbundna med deras införande i SL. Vissa svå­ righeter kvarstode visserligen men på det hela taget förefölle det snarast medföra fördelar, att bestämmelserna anslötes till SL. I främsta rummet

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

syntes härvidlag kunna åberopas, att en särskild militär strafflag, uppbyggd

efter föreslagna grunder, skulle erhålla ett sken av fullständighet som den

icke ägde, eftersom den icke ens beträffande brott som ofta förekomme i mi­

litärtjänsten skulle innehålla bestämmelser i den mån stadgandena i SL

vore tillfyllest. De åsyftade svårigheterna hänförde sig i främsta rummet till

bestämmelserna om disciplinstraff. Rörande denna straffart erfordrades ett

flertal stadganden i ämnen, som i SL behandlades i 2, 4 och 5 kap. Huru­

vida med hänsyn till bestämmelsernas speciella karaktär det kunde befinnas

lämpligt att införa dem i ny lagstiftning, som ersatte allmänna delen i SL,

kunde ej för närvarande bedömas. Det syntes i vart fall icke gärna kunna

ifrågasättas att nu inarbeta dem i nämnda kapitel, som redan vore av ganska

heterogent innehåll och delvis svåröverskådliga. Ifrågavarande stadganden

borde därför upptagas i en särskild lag om disciplinstraff. Vad anginge döds­

straffet syntes det jämväl vara lämpligast att därom erforderliga bestäm­

melser upptoges i särskild lag.

På grund av det sålunda anförda föreslår utredningen att de nya stadgan­

den, som skola ersätta straffbestämmelserna i SLK, till huvudsaklig del in­

föras i SL. Införandet i SL av de nya bestämmelserna har, med få undan­

tag, icke funnits lämpligen kunna ske på det sättet att de inarbetas vare sig

— såsom understundom ifrågasatts — i 25 kap. eller i övriga nu förekom­

mande kapitel i SL. Enligt förslaget upptagas bestämmelserna i två nya

kapitel, 26 och 27 kap., dock att i 1 kap. införas föreskrifter med avse­

ende å utom riket förövade brott, i 2 kap. en hänvisning till lagen om

disciplinstraff för krigsmän samt i 5 kap. stadganden rörande tvångsmedel

i nödsituationer.

Fördelningen av bestämmelserna mellan 26 och 27 kap. föreslås skola ske

sålunda, att i det senare sammanföras de straffbud och därmed samman­

hängande fristående stadganden, som skola gälla endast under beredskaps-

tillstånd eller då riket är i krig eller som eljest blott avse dylik tid, samt

att i 26 kap. intagas övriga bestämmelser. Med hänsyn till innehållet i det

föreslagna nya 27 kap. har utredningen ifrågasatt att dit överflytta vissa i

8 kap. SL i det år 1946 remitterade förslaget intagna stadganden som avse

krigstid, nämligen stadgandena om krigsförräderi och dylik gärning av oakt-

samhet, föreskrifterna rörande försök, förberedelse och medverkan till krigs­

förräderi samt underlåtenhet att avslöja dylikt brott ävensom bestämmelser­

na om vidgad tillämplighet av vad i 8 kap. stadgas för krigstid.

Vad angår ordningen inom 26 och 27 kap. inledes 26 kap. med brott mot

disciplinen inom krigsmakten. Inom denna grupp behandlas först lydnads­

brott mot förman, myteri och ohörsamhet mot vakt. En parallell till lyd-

nadsbrotten utgöra de brott, som innefatta missbruk av förmanskap eller

obehörig befälsutövning, och dessa brott behandlas i anslutning till lydnads-

brotten. Därpå följa våld, hot och missfirmelse krigsmän emellan i eller

för tjänsten, oskickligt beteende ävensom uppvigling, vilka brott ävenledes

rikta sig mot disciplinen i vidare betydelse. I ordningen därefter upptagas

vissa till arten mera speciella tjänstebrott, undanhållande och rymning, över­

41

givande av post samt onykterhet i tjänsten. Härefter behandlas ordningsför-

seelsema fylleri och förargelseväckande beteende inom militära områden,

varpå de egentliga straffbuden avslutas med de subsidiära bestämmelserna

om tjänstesvek och tjänstefel.

Stadgandena om krigsförräderi inleda 27 kap. och i anslutning till dem

upptagas övriga brott, som innebära förräderi eller på ett mera omedelbart

sätt kunna medföra ett blottställande av krigsmakten, nämligen överlöpan­

de till fienden, olovlig förbindelse med fienden, undergrävande av stridsmo-

ralen, falsk ryktesspridning och olovlig sammankomst. Därefter behandlas de

tre brottstyper som kännetecknas av bristande pliktuppfyllelse i fråga om

förberedandet av krigsföretag och främjandet av krigföringen. Sist i kapit­

let följer folkrättsbrottet.

Utredningen har, utöver det nu berörda lagförslaget, även framlagt för­

slag till följdändringar i vissa lagar. Därvid har dock icke föreslagits änd­

ringar i bestämmelser av processuell natur. Anledningen härtill är, att lag­

förslag, utarbetade på grundval av det betänkande angående revision av

det militära rättegångsväsendet som avgivits av särskild utredning (SOU

1946:91), förutsatts skola träda i kraft samtidigt med ny strafflagstiftning

för krigsmakten.

Beträffande slutligen tiden för ikraftträdandet har utredningen ut­

gått ifrån att de nya militära straffbestämmelserna böra vinna tillämpning

från och med den 1 januari 1949. Nämnda dag avses nämligen det år 1946

till lagrådet remitterade förslaget till lagstiftning om brott mot staten och all­

mänheten skola träda i kraft och i detta förslag har med tanke på den nu

ifrågavarande lagstiftningen icke upptagits sådana följdändringar som skulle

erfordras i SLK.

Yttranden.

Utlåtanden över utredningens förslag ha genom remiss infordrats från justi-

tiekanslersämbetet, rikets hovrätter, krigshovrätten, fångvårdsstyrelsen (i vad

avser verkställighet av frihetsstraff), försvarsväsendets lönenämnd (i vad av­

ser löneavdrag vid arrests avtjänande samt disciplinbot), överbefälhavaren

(med beaktande av de yttranden som skulle avgivas av försvarsgrenschefer-

na), cheferna för armén, marinen och flygvapnet (envar försvarsgrenschef

efter hörande av underlydande chefer i erforderlig omfattning), försvarets

civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket, försva­

rets fabriksstyrelse, arméns fortifikalionsförvaltning, armé-, marin- och flyg­

förvaltningarna, sjökarteverket, krigsarkivet, försvarets forskningsanstalt, för­

svarets läroverk (ettvart av de tolv sistnämnda verken i vad avser ämnen som

beröra detsamma) samt hemvärnsrådet (i vad avser hemvärnet).

Tillfälle att avgiva yttranden över förslaget har beretts föreningen Sveriges

häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges lands­

fogdar, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, föreningen Sveriges

krigsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, landsorganisationen i Sverige, över­

styrelsen för svenska röda korset, centralstyrelsen för svenska blå stjärnan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

centralförbundet för befälsutbildning, centralkommittén för det frivilliga för-

svarsarbetet, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, för-

svarsväsendets underbefälsförbund, försvarsväsendets civilmilitära ingenjö­

rers förbund, arméns ingenjörsförening, civilmilitära tjänstemannaförbun­

det, försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsverkens civila personals

förbund, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, svenska re-

servunderofficersförbundet, värnpliktiga officerares riksförbund och riks­

förbundet Sveriges lottakårer. Från samtliga ha yttranden inkommit.

I nära nog samtliga remissyttranden har förslaget i princip vunnit gil­

lande eller lämnats utan erinran.

Justitiekansler sämbetet har erhållit det helhetsintrycket, att förslaget inne­

fattade en skicklig, förtjänstfullt genomförd lösning av det föreliggande, mång­

åriga och svåra lagstiftningsproblemet. Ämbetet funne alltså förslaget väl

lämpat att ligga till grund för ny lagstiftning i frågan. Den av utredningen

valda metoden att inarbeta nödiga militärstraffrättsliga stadganden i all­

männa strafflagen vore ägnad att minska den allmänpreventiva effekt den

särskilda strafflagen för krigsmakten ägde. I samma riktning verkade också

den genomgående sänkningen av straffminima och borttagandet i åtskilliga

straffbud av den skillnad som nu gjordes vid förgripelser mot överordnade

och mot likställda. Dessa omständigheter kunde otvivelaktigt ingiva vissa be­

tänkligheter med hänsyn till vikten av att krigslydnaden icke eftersattes. Justi-

tiekanslersämbetet vore emellertid för sin del benäget instämma med utred­

ningen däri, att upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig i vä­

sentlig mån berodde på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning. Av

Göta hovrätt har erinrats, att den nu gällande strafflagen för krigsmakten allt­

sedan dess tillkomst varit föremål för kritik, varvid anmärkningarna främst

riktat sig mot strängheten i där föreskrivna straff och mot den invecklade

regleringen av de i lagen behandlade ämnena. Upprepade gånger hade en full­

ständig omarbetning av ifrågavarande strafflagstiftning varit aktuell, och där­

vid hade även rests krav på lagstiftningens upptagande i den allmänna straff­

lagen. Särskilt i samband med genomförande av nu pågående reform av all­

männa strafflagen framstode en omarbetning av strafflagen för krigsmakten,

innefattande särskilt en förenkling av däri upptagna, i stor utsträckning

kasuistiskt avfattade straffbud, såsom mycket önskvärd. Vid studium av det

nu framlagda förslaget, däri sådan förenkling i stor utsträckning företagits

och som innefattade lagstiftningens uppgående i allmänna strafflagen, hade

hovrätten funnit, att de framförda önskemålen blivit tillgodosedda. Hovrätten

hade jämväl funnit, att den föreslagna lagstiftningen stode i god överensstäm­

melse med principerna för hittills genomförda ändringar i allmänna straffla­

gen och det till lagrådet remitterade förslaget till ändringar i denna lag såvitt

anginge brotten mot offentlig myndighet, ämbetsbrott m. m. Hovrätten över

Skåne och Blekinge har framhållit att utredningens strävan att med avseende

å såväl brottsbegreppen som straffreaktionerna bringa den militära strafflag­

stiftningen i nivå med utvecklingen i övrigt på straffrättens område i huvud­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

43

sak syntes ha genomförts på ett lyckligt sätt; särskilt erinrades härvidlag om den föredömliga förenkling, som skett därigenom att gällande lags mångfald kasuistiskt avfattade straffbud ersatts av betydligt färre, mera allmänt och tidsenligt formulerade stadganden. Utredningens förslag, att de militära straffbestämmelserna till huvudsaklig del skulle införas i allmänna straff­ lagen måste uppenbarligen medföra vissa praktiska fördelar vid tillämpning­ en. Avgränsningen mellan de två nya kapitlen i strafflagen, 26 och 27 kap., syntes hovrätten välmotiverad; och detsamma gällde straffbestämmelsernas systematiska uppställning inom dessa båda kapitel. Övervägande skäl talade också för att, såsom i förslaget skett, bestämmelserna om disciplinstraff och dödsstraff sammanfördes i särskilda lagar. Krig shovrätten har funnit försla­ get innebära en lösning av hithörande frågor, som i allt väsentligt undanröjde grunden för den starka kritik, för vilken gällande krigslagstiftning ur olika synpunkter utsatts. Bestämmelserna i förslaget hade genomgående utformats och systematiserats på ett förtjänstfullt sätt. Krigshovrätten ansåge sig för­ denskull kunna förorda, att utredningens förslag lades till grund för ny lag­ stiftning. Skulle krigsdomstolarna bibehållas i fredstid, borde emellertid sys­ temet med en särskild militär strafflag äga bestånd. Denna lag borde i så fall ges väsentligen samma innehåll som utredningens förslag.

Sveriges advokatsamfund har ansett att förslaget i stort sett innebure en god lösning av ifrågavarande lagstiftningsproblem, varför styrelsen tillstyrkte, att detsamma lades till grund för lagstiftning. Att de för krigsmän gällande särskilda straffbestämmelserna kunnat inarbetas i den allmänna strafflagen, utgjorde en betydande förtjänst hos förslaget, då nämligen dessa straffbe­ stämmelsers karaktär av särlagstiftning härigenom väsentligt förminskades.

Utredningens strävan att i största möjliga utsträckning åstadkomma likhet inför lagen, oavsett vederbörandes militära tjänsteställning, vore värd allt erkännande. Den humanisering av straffsatserna, som på många punkter ge­ nomförts, måste hälsas med tillfredsställelse. Sänkningen av minimistraffen vore välgrundad och borde bereda domstolarna önskvärd möjlighet att i sin straffmätning taga tillbörlig hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Reglerna om disciplinbot såsom en ny form av disciplinstraff syntes väl av­ vägda. Denna form av disciplinstraff borde i avsevärd utsträckning kunna vinna tillämpning i stället för det frihetsberövande, som arreststraffet inne­ bure. Den skärpning av det allmännas straffrättsliga reaktion mot folkrätts- stridiga gärningar, vilken kommit till uttryck i 27 kap. 11 § av förslaget till ändring i strafflagen, vore enligt samfundets mening välmotiverad. De så­ lunda föreslagna bestämmelserna stode i god samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

Överbefälhavaren, som i sitt yttrande upptagit de av försvarsgrenscheferna avgivna ändringsförslag vilka av honom biträddes, har förklarat sig i prin­ cip icke ha något att erinra mot en revision av den nuvarande strafflagen för krigsmakten. Denna vore omodern och opraktisk såväl till uppställning som utformning, varför det vore ett militärt önskemål att den omarbetades. 1 likhet med utredningen funne överbefälhavaren, att den militära strafflag­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

stiftningen icke mer än nödvändigt borde avvika från allmän strafflag. Till­

räcklig hänsyn måste emellertid tagas till de speciella förhållandena inom

krigsmakten. Berättigade militära krav måste tillgodoses, även om de icke

överensstämde med kraven på civil strafflagstiftning. Vid behandlingen av

det föreliggande förslaget måste hänsyn samtidigt tagas till betänkandet an­

gående revision av det militära rättegångsväsendet. Det vore tydligt att ut­

redningen förutsatte, att detta komme att revideras efter de riktlinjer, som

uppdragits i rättegångsbetänkandet. Utan att taga ställning till krigsdom-

stolsväsendets framtida gestaltning ansåge överbefälhavaren emellertid, att

en revision av krigslagstiftningen i överensstämmelse med utredningens för­

slag kunde ske, även om den nuvarande krigsdomstolsorganisationen komme

att bestå. Mot de förändringar i straffsatserna, som förslaget innebure, vore

intet att erinra. I anslutning härtill anför överbefälhavaren.

Man kunde icke påstå att strafflagen för krigsmakten vore inhuman, om

man i detta ord inlade något som ej vore förenligt med de medborgerliga

fri- och rättigheterna. Icke heller hade veterligen de militära strafflagbestäm­

melserna missbrukats. Överbefälhavaren ansåge emellertid, att det vore nöd­

vändigt att anpassa de militära straffbestämmelserna efter nu gällande straff­

rättsprinciper och allmänna förhållanden inom samhälle och försvar i den

mån detta vore berättigat ur militär synpunkt. Han kunde däremot icke helt

ansluta sig till utredningens i motiveringen intagna uttalande om möjlighe­

terna att humanisera krigslagstiftningen. Det kunde icke vara riktigt att bygga

krigslagstiftningen, som skulle bestå under en avsevärd tid framåt, på för

tillfället rådande förhållanden och stämningar. Det vore det desto mindre,

som utvecklingen i framtiden vore synnerligen svårbestämbar. Det vore för­

visso livligt att önska, att den försvarsvilja, som i stort sett gjorde sig gäl­

lande under beredskapsåren, måtte fortfara. Någon garanti härför gåves emel­

lertid icke. Vissa tendenser pekade bestämt i motsatt riktning. Bland värn­

pliktiga hade sålunda kunnat iakttagas en växande ovillighet att underkasta

sig med tjänsten förenade strapatser och överhuvud taget en strävan att

komma från tjänstgöringen med minsta möjliga personliga insatser. Onyk­

terhet och oordning i samband med värnpliktsinryckningar trodde man skulle

höra till en förgången tid, men hade dock förekommit under den sista tiden.

De risker ur disciplinär synpunkt, som kunde uppstå genom påverkan inom

krigsmakten från politiska partier, vilkas ideologiska inställning även rikta­

de sig mot Sverige och svensk demokrati, hade man icke rättighet att bortse

från. Det kravet måste alltså ställas på krigslagstiftningen, att den gåve er­

forderliga medel att upprätthålla ordning och effektivitet inom försvaret även

under ur disciplinär synpunkt svåra förhållanden.

En god disciplin vore förutsättningen för krigsmaktens effektivitet under

alla förhållanden. Erfarenheten visade, att krigstukt och lydnadsplikt icke

på lång sikt kunde upprätthållas inom en krigsmakt utan en målmedveten

krigslagstiftning, vilken i åtskilliga hänseenden måste avvika från vanliga

civila normer. Denna krigslagstiftning skulle först och främst utgöra ett stöd

vid befälsutövningen för krigsmaktens ledare (befäl) av alla grader. Detta

skedde genom att t. ex. lydnadsbrott, rymning och övergivande av post vore

strängt straffbelagda. Den skulle vidare skydda krigsmaktens och de en­

skilda krigsmännens anseende och auktoritet. Genom de strängare straffen i

en militär strafflag för t. ex. missfirmelse och misshandel skyddades de en­

skilda krigsmännen av alla grader på ett annat sätt än som skedde genom

den allmänna strafflagens motsvarande bestämmelser. Allvarliga disciplinära

förseelser måste lagenligt kunna beivras.

45

överbefälhavaren har vidare anfört att han intet hade att invända mot att den militära strafflagstiftningens huvuddel inrymdes i den allmänna straff­ lagen. Mot den formella uppställningen av de olika lagförslagen kunde inga väsentliga erinringar göras.

Chefen för marinen har funnit ledmotiven vid utarbetande av ifrågava­ rande förslag kunna sammanfattas sasom strävan att begränsa den militära lagstiftningen till ändamålet med densamma, krigsmaktens effektivitet, att åstadkomma likhet inför lagen beträffande skilda militära personalgrupper, att humanisera lagstiftningen samt att i övrigt bringa den i nivå med ut­ vecklingen på straffrättens område. Mot dessa principer hade marinchefen intet att erinra — även om den av utredningen anförda motiveringen för en humanisering av krigslagstiftningen icke kunde helt godtagas utan an- såge dem vara väl avvägda och i överensstämmelse med den samhälleliga och militära utvecklingen, sedda såväl var för sig som tillsammans, pa grund av det allt mer intima samband de fått med varandra. Därmed följde även, att det enligt marinchefens åsikt vore ett lyckligt grepp att såsom föreslagits infoga den militära strafflagstiftningen i den allmänna strafflagen, så att dess karaktär av särlagstiftning i möjligaste mån försvunne. I stort sett syn­ tes även de rent militära samt de militärt kvalificerade brotten kunna på tillfredsställande sätt beivras med stöd av de enligt förslaget tillämpliga ka­ pitlen och paragraferna i den allmänna strafflagen. I likhet med utredningen funne marinchefen det lämpligt med en särskild lag om disciplinstraff för krigsmän. Ävenledes vore det riktigt att, på sätt som utredningen föreslagit, införa en särskild lag om dödsstraff i vissa fall, då riket är i krig. En för­ utsättning för att handläggning av disciplinmål skulle kunna ske på ett till­ fredsställande sätt vore emellertid, att samtliga de kapitel och paragrafer ur allmänna strafflagen samt övriga lagar och förordningar, som kunde komma att tillämpas i militära mål, sammanställdes i ett särtryck, även innehållande utförliga kommentarer till hjälp för den icke juridiskt bildade lagtolkaren. Även chefen för flygvapnet har ansett intet vara att erinra mot de till grund för förslaget liggande principerna.

Flygförvaltningen har förklarat sig intet ha att erinra emot en begräns­ ning av den militära strafflagstiftningen enligt de riktlinjer förslaget följde.

Den föreslagna utbyggnaden av allmänna strafflagen i förening med upp­ hävande av strafflagen för krigsmakten syntes sålunda giva en önskvärd överskådlighet. En av utvecklingen påkallad förändring vore att det numera svävande begreppet »mobilisering» såsom förutsättning i vissa brottsbeskriv- ningar ersatts av ett nytt begrepp, »beredskapstillstånd», vilket erhållit en klar bestämning. Detta finge anses vara en given fördel. En annan föresla­ gen förenkling vore att de militära brotten begränsats till brott, begangna av krigsmän (undantaget krigsförräderi och brott mot folkrätten i 27 kap.). Denna anordning syntes i princip vara lämplig såsom ägnad att befordra systematisk reda.

Svenska officersförbundet har anfört att förbundet ansett sig icke böra göra någon erinran mot de allmänna principer, som legat till grund för ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

arbetandet av förslaget. I stort sett syntes dessa principer ha tillämpats på

ett väl avvägt sätt. Enligt svenska underofficersförbundets mening vore för­

slaget väl lämpat att utan ändring läggas till grund för den föreslagna lag­

stiftningen. Försvarsväsendets underbefälsförbund har anfört att den mili­

tära disciplinen vore nödvändig men att formerna för densamma dock icke

vore oföränderliga. Utvecklingen på området ginge snabbt. Lagstiftningsar­

betet måste rättas härefter, då eljest risk uppstode för att lagen och dess

straffbud, som skulle utgöra ett stöd för disciplinen, i stället bleve en fara

för densamma. Den disciplin, som borde eftersträvas, säkerställdes inte ge­

nom stränga och onyanserade lagbud. Den måste grunda sig på en allmänt

positiv inställning till försvaret och militärtjänsten och förståelse för de

särskilda krav denna tjänst uppställde, och hade sin säkraste grund i ett

gott förhållande mellan befälet och de meniga och mellan befälet inbördes.

Förutsättningarna för att åstadkomma denna positiva inställning, förståel­

sen och det goda förhållandet mellan de olika personalkategorierna, vore

numera, såsom de sakkunniga framhölle, gynnsamma. En revision av den

militära strafflagstiftningen, i vilken disciplinen och dess skydd vore en cen­

tral företeelse, kunde med hänsyn därtill göras förhållandevis omfattande.

Det föreliggande förslaget tillgodosåge kanske icke helt de i olika samman­

hang framförda önskemålen härutinnan, men förbundet ville ändock be­

teckna det som i stort sett lämpligt att läggas till grund för en ny militär

strafflagstiftning. De särskilda lagbestämmelser, som av allt att döma vore

ofrånkomliga inom försvaret, syntes allmänt taget ej ha gjorts mer omfat­

tande än som kunde anses erforderligt. Även bedömt från den utgångspunk­

ten, att det vore en angelägen uppgift att humanisera den militära straff­

lagstiftningen, borde förslaget betecknas såsom i allt väsentligt tillfredsstäl­

lande. Förbundet ville från sina utgångspunkter beteckna de föreslagna stad-

gandena såsom lättöverskådliga och rediga och ansåge det också psykolo­

giskt värdefullt, om de militära straffbestämmelserna på föreslaget sätt kunde

inrangeras i den allmänna strafflagen. Försvarets civila tjänstemannaförbund

har funnit de vid den föreslagna revisionen tillämpade huvudsynpunkterna

välgrundade.

I några remissyttranden ha framställts vissa erinringar av mera

allmän natur mot förslaget.

Chefen för armén har bl. a. anfört att ur militär synpunkt i princip intet

funnes att erinra mot en strävan att i görligaste mån humanisera krigslag-

stiftningen, lika litet som man ur denna synpunkt i och för sig kunde annat

än gilla strävandet efter största möjliga likhet inför lagen. Enligt arméche­

fens åsikt hade emellertid utredningen förbisett själva det djupast liggan­

de ändamålet med krigslagstiftningen. Denna måste som sin främsta uppgift

ha att befordra krigsmaktens effektivitet, som till stor del vore beroende på

en chefs möjligheter att under svåra förhållanden avkräva truppen instinktiv

och ovillkorlig lydnad. Härför erfordrades en fast disciplin. Den militära

strafflagstiftningen borde därför hos oss såväl som i andra länder ge uttryck

för samhällets krav på att den militära disciplinen i landets intresse till varje

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

47

pris och i varje läge kunde upprätthållas. Man hade därför funnit det natur­ ligt och självklart, att för krigsmakten gällande lagar varit hårdare än de civila strafflagarna, enär de varit avsedda att befordra samhällets intressen under förhållanden, som kunde ställa särskilt stora krav på förband och en­ skilda, samt under lägen, där för landet livsviktiga och avgörande intressen stode på spel. En i och för sig förståelig strävan till humanisering av krigs- lagstiftningen genom minskade straffsatser, bibehållande av individens fri- och rättigheter även inom det militära samt alla krigsmäns likhet inför lagen, finge därför icke drivas så långt, att effektiviteten av statens på krig och försvar emot yttre fiender inriktade militärorganisation äventyrades. Det vore likväl detta som arméchefen ansåge ha skett i det föreliggande försla­ get. Den anförda tankegången låge till grund för flera av de detaljanmärk­ ningar, som arméchefen riktade mot förslaget. Såsom belysande exempel ville arméchefen emellertid redan i detta sammanhang framhålla vissa punkter, där lagbestämmelserna vore av vital betydelse för upprätthållande av en fast disciplin. En nödvändig förutsättning för att krigstukten skulle kunna upp­ rätthållas vore, att befälets auktoritet upprätthölles. Härvid vore det av vikt att ihågkomma, att alla befälspersoner icke hade samma personliga förut­ sättningar att hävda den auktoritet som de ur tjänstens synpunkt måste be­ sitta. Ett lagligt skydd för denna vore därför nödvändigt. Det vore en känd och väl dokumenterad sak, att man i de länder, där en stark krigsmakt efter­ strävades och där man kunde stödja sig på modern krigserfarenhet på alla sätt sökte stärka befälets ställning. I detta hänseende ville arméchefen sär­ skilt hänvisa till det disciplinreglemente och de bestämmelser för inre tjänst, som nyligen blivit utfärdade för Sovjetunionens väpnade styrkor. Ur nu be­ rörd synpunkt vore det nödvändigt, att straffen i de fall, då brottet hänförde sig till disciplinen, vore utformade på sådant sätt, att dennas krav tillgodoså- ges. Det kunde sålunda icke vara lämpligt, att de straff och tillrättavisningar, som ådömdes eller ålades officerare och underofficerare, bleve av sådan art, att disciplinen uppenbart därav måste taga skada. Så bleve dock ovillkorligen fallet, därest officerare och underofficerare skulle avtjäna dem ålagda arrest- straff tillsammans med manskapet. Även den militära befälspersonalens skydd mot våld, hot och förolämpningar måste beaktas på ett noggrannare sätt än vad som ur vanlig straffrättslig synpunkt vore nödvändigt beträffande medborgare i allmänhet. Det militära befälet hade en långt mera utsatt ställ­ ning än andra statens tjänare. Arméchefen hävdade bestämt att de i försla­ get upptagna bestämmelserna om straff för våld, hot och förolämpning i tjänsten borde utvidgas att även gälla brott utom tjänsten av krigsman mot annan krigsman, när den förfördelade vore i uniform. I nuvarande lagstiftning hade man förbjudit sammankomster för rådplägning röran­ de bl. a. förmans förhållanden och åtgärder. Denna lagstiftning bottna­ de i allmän krigserfarenhet. Varje sammankomst som tillkommit i syfte att diskutera förmans åtgärder i tjänsten bure i sig fröet till ett myte­ ri. Man måste hålla i minnet, att särskilt i krig men jämväl i fred det ofta måste förekomma, att militär chef vidtoge åtgärder, som för de under­

48

Kunyl. Maj.ts proposition nr 144.

lydande tedde sig hårda, svårförklarliga eller olämpliga och att det ofta

vore omöjligt, även där sådant eftersträvades från chefens sida, att giva de

underlydande sådana upplysningar, som vore ägnade att stilla deras oro eller

förklara av dem kritiserade åtgärder. När utredningen föresloge, att nu gäl­

lande bestämmelser i dessa hänseenden skulle bortfalla i fred och endast

i försvagad form kvarstå i krig, hade den uppenbarligen förbisett frågans

utomordentliga vikt. Den hade även förbisett, att under förhållanden i fred,

där det ju komme an på att uppfostra all militärpersonal till fast discipli­

nerade soldater, det icke vore rådligt att medgiva något som i krig icke

kunde tolereras. Det syntes arméchefen klart, att dessa synpunkter borde

tillmätas större vikt än de som talade för att den allmänna medborgerliga

förmånen av fri sammanträdesrätt och oinskränkt yttrandefrihet jämväl

borde inrymmas för militär personal, när det gällde tjänsten. Hittills hade

nämligen knappast några olägenheter kunnat påvisas av att denna förmån

varit inskränkt och det finge i detta sammanhang icke förbises, vilken stark

rättsgaranti som varje svensk krigsman ägde mot övergrepp genom MO-in-

stitutionen.

Marinförvaltningen har beträffande den eftersträvade likställigheten inför

lagen för alla krigsmän, oberoende av tjänsteställning, ansett att man icke

alltför mycket borde lägga tyngdpunkten på den formella sidan av saken.

Samma brott, begånget av manskap eller av befäl, borde visserligen princi­

piellt förskylla exakt samma straff. Emellertid måste även hänsyn tagas till

de följder, en bestraffning finge för en värnpliktig och för en officer eller

underofficer. För en värnpliktig, som finge t. ex. två dagars vaktarrest, inne-

bure straffet icke någon konsekvens härutöver. För officeren och underoffi­

ceren medförde däremot bestraffningen konsekvenser i avseende å befordran

o. dyl. Det egentliga straffet för officeren och underofficeren bleve sålunda icke

själva arrestavtjänandet utan den påföljd, förseelsen finge för hans framtid,

en påföljd, som kunde verka under hela tjänstetiden, önskemålet om likhet

inför lagen i verklig bemärkelse förverkligade därför förslaget på denna

punkt icke, låt vara att en mera än formell sådan väl heller icke ginge att

genomföra på de flesta andra rättslivets områden. Men i nu omhandlade

fall hade en skärpning för officerares och underofficerares räkning genom­

förts på sådant sätt, att den för dessa personalkategorier särskilt lämpade

straffarten arrest utan bevakning borttagits.

Värnpliktiga officerares riksförbund, som funnit föreliggande förslag icke

utan grundlig omarbetning böra läggas till grund för ny lagstiftning, har

bl. a. uttalat att gällande strafflag för krigsmakten ostridigt vore behäftad

med åtskilliga brister, vilka påkallade en genomgående omarbetning. Från

en dylik, övervägande formell och redaktionell revision till den även mate­

riellt genomgripande förändring, som förslaget innebure, syntes dock steget

vara alltför långt. Grunden för lagrevisionen vore tydligen att söka i det i

motiven intagna uttalandet om möjligheterna att humanisera krigslagstift-

ningen. Även om det i viss utsträckning skulle vara riktigt att försvarsviljan

nu vore levande och allmänt omfattad av de värnpliktiga, innebure detta

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

49

icke någon garanti för framtiden. Allvarliga tecken tydde tvärtom på att den tidigare försvarsoviljan åter alltmera grepe omkring sig just bland de värn­ pliktiga. Man kunde därför icke utgå från att försvarsfrågan för alltid vore avförd från den partipolitiska vädjobanan. Beklagligtvis vore en viss för- svarsfientlig stämning redan ett faktum och man måste räkna med att den kunde komma att öka i både intensitet och omfattning. Icke heller finge man överdriva betydelsen av vare sig den förbättrade sociala omvårdnaden i frå­ ga om de värnpliktiga eller den upplysningsverksamhet och utbildning i all­ mänt medborgerliga ämnen, som numera bedreves inom krigsmakten. Riks­ förbundet kunde alltså icke finna att de åberopade motiven för en uppmjuk­ ning av krigslagstiftningen motsvarade de faktiska förhållandena även om i vissa specialfall jämkningar i mildrande riktning kunde vara påkallade.

Beträffande av fattningen av de föreslagna straffbe­ stämmelserna har krig shovrätten anmärkt att ett flertal brott icke för­ setts med brottsbeteckningar. Enligt krigshovrättens mening vore detta en brist, som borde kunna undanröjas. Samma uppfattning har uttalats av Svea hovrätt samt av överbefälhavaren. Den sistnämnde har därjämte ansett önsk­ värt att i de militära straffbestämmelserna i möjligaste mån begagnades sam­ ma termer och begrepp som kommit till användning i tjänstereglementet för krigsmakten. Det vore visserligen riktigt som utredningen framhållit att lag­ bestämmelserna för sin tolkning icke borde vara beroende av terminologien i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. Men detta behövde icke hindra att i ny lagstiftning infördes redan befintliga och hävdvunna militära begrepp, om icke bärande skäl däremot kunde anföras. Av allmängiltig betydelse vore i detta hänseende det i förslaget flerstädes brukade ordet befälhavare. Befäl­ havare vore enligt tjänstereglementet den som i territoriellt avseende ägde befälsrätt inom vederbörligt område. En riktigare benämning vore chef, vil­ ken enligt tjänstereglementet utövade befälet över förband. Befälhavare bor­ de därför ersättas av sistnämnda term. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har anfört att brottsbeteckningar hade ringa värde, för så vitt icke en verklig definition av brottsbeteckningen gjordes. I åtskilliga fall i den föreslagna strafflagtexten åsattes nu visserligen brottet viss benämning men någon beskrivning av den brottsliga gärningen gåves icke. Föreningen, som ansett att gällande strafflag för krigsmakten ganska väl motsvarat de krav som rimligen kunde ställas på en strafflagstiftning på ifrågavarande om­ råde, hade funnit sig icke kunna undgå att såsom allmänt omdöme beträf­ fande lagtexten i de föreslagna nya 26 och 27 kap. i allmänna strafflagen uttala, att lagtexten i ganska stor utsträckning avfattats i en invecklad språk­ lig form, som i förevarande fall måste anses mindre lämplig och i alla hän­ delser icke underlättade tillämpningen av lagen. Det måste dock vara me­ ningen, att lagtexten även i förevarande fall kunde läsas och begripas av lekmän.

I fråga om straffsatserna har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört att i förslaget erforderlig hänsyn tagits till kravet på humanisering. Betydande sänkningar hade föreslagits såväl i maximi- som i minimistraffen,

4

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

och de speciella straffskärpnings- och straffminskningsgrunderna, vilka åter-

funnes i gällande lag, hade i regel uteslutits. Då det härvid icke kunnat und­

vikas att sammanförandet under ett gemensamt stadgande av samtliga till

samma brottstyp hänförliga straffbara handlingar medfört behov av mycket

vida straffskalor, hade i förslaget använts den i den allmänna lagen numera

tillämpade metoden att uppställa särskilda straffsatser för normalfall och

för fall som med hänsyn till omständigheterna vid brottet vore att anse som

grova. Även om detta principiellt sett måste anses lämpligt för vinnande av

största möjliga överensstämmelse med den allmänna lagens system, gjorde

sig dock vissa svårigheter gällande vid dettas tillämpning i fråga om den

militära strafflagstiftningen. Särskilt beträffande de rent militära brotten

gällde nämligen att en och samma brottstyp måste komma att innefatta hand­

lingar, vilkas straffbarhet i vida högre grad skiftade efter de yttre omständig­

heter, varunder de begingos, än vad fallet i allmänhet vore i fråga om andra

brott. Ett exempel härpå erbjöde bestämmelserna rörande lydnadsbrott,

för vilket straffet varierade från disciplinstraff till straffarbete på livstid,

eller i vissa fall dödsstraff. Det vore klart, att då fråga vore om så stora

olikheter i bedömandet av en och samma gärnings straffbarhet under olika

förhållanden, det vore nödvändigt att förutsättningarna för tillämpning av

den ena eller andra straffsatsen måste angivas med större noggrannhet än

eljest skulle erfordrats. Denna synpunkt syntes dock icke alltid ha blivit på

ett tillfredsställande sätt tillgodosedd i förslaget. Föreningen Sveriges krigsdo-

mare och auditörer har gjort ett liknande uttalande under förmenande att

det påtalade förhållandet kunde föranleda betänklig brist i enhetlighet vid

rättstillämpningen. Om, såsom föreslagits, krigsdomstolarna avskaffades, vål­

lades av de vida straffskalorna jämväl processuella olägenheter, i det att exem­

pelvis mål angående brott mot 26 kap. 7 §, även om målet rörde en bagatell­

förseelse, måste jämväl då brottet hörde under rådhusrätts domvärjo hand­

läggas av domstol med nämnd, därmed förorsakande betydande kostnader

och besvär. Föreningen har vidare anfört att i brottsbeskrivningarna allt

emellanåt angåves omständigheter, som skulle beaktas vid bedömandet men

vilka tedde sig tveksamma ur subjektiv synpunkt. I 26 kap. 2 § angående

grovt lydnadsbrott förklarades sålunda, att avseende skulle fästas vid, om

befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt. Då uppställde sig det spörs­

målet, huruvida därvid åsyftades den brottsliges subjektiva uppfattning —

denna vore naturligtvis ofta behäftad med betydande brister i sådant avse­

ende — eller den befallandes uppfattning eller den dömande myndighetens

efterföljande kloka insikt. Samma spörsmål uppkomme beträffande 26 kap.

12 §, när det bleve fråga om, huruvida det olovliga undanhållandet med hän­

syn till arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört väsentligt avbräck

i utbildningen eller avsevärt men för tjänsten. Liknande vore förhållandet

beträffande 27 kap. 1 och 5 §§. Det vore uppenbart, att det för den menige

mannen ofta måste vara förenat med svårighet att bedöma de förhållanden,

som i dessa lagrum tillädes betydande räckvidd. Även föreningen Sveriges

stadsdomare har berört synpunkten att vida straffskalor medförde olägen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

51

heter i processuellt hänseende. Det yttrande som avgivits av föreningen Sve­ riges krigsfiskaler upptar i nu förevarande hänseende väsentligen samma syn­ punkter som det av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer avgivna yttrandet.

Beträffande den i förslaget använda lagstiftningsmetoden, sär­ skilt i systematiskt avseende, har, såsom av det föregående framgår, förslaget att inrymma den militära strafflagstiftningens huvuddel i allmänna strafflagen vunnit gillande i åtskilliga yttranden, däribland av överbefälhavaren. Denne framhåller därvid att straff, som nu ådömdes efter strafflagen för krigsmakten, verkade på den allmänna opinionen icke på långt när på samma sätt som ett straff ådömt efter den allmänna strafflagen. Straffet ansåges ofta vara ett uttryck av »militarism» och betraktades icke som vanhedrande. Om den militära strafflagstiftningen överfördes till den allmänna strafflagen, bleve förhållandet ett annat. Staten komme på ett annat sätt än tidigare att framstå som den straffande. Straffet bleve mera kännbart.

I vissa andra yttranden har man ställt sig mera kritisk på denna punkt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört att spörsmålet, huruvida de militära straffbestämmelserna borde bibehållas i särskild lag eller intagas i allmänna strafflagen, enligt föreningens mening vore att anse som en lämp- lighetsfråga, vars avgörande bestämdes av hänsyn till önskemålet att de sär­ skilda straffbestämmelserna på ett överskådligt sätt sammanfördes och gjor­ des tillgängliga för dem, på vilka deras tillämpning ankomme eller som därav vore beroende. Det vore uppenbart att den splittring av bestämmelserna som förslaget innefattade måste framstå som synnerligen oläglig för den militära rättskipningen och det låge nära till hands att undersöka, huruvida den verk­ ligen vore nödvändig vid användandet av den i förslaget anlitade metoden.

Vad anginge lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, kunde ifråga­ sättas, om det över huvud taget vore riktigt att dess bestämmelser upptoges i särskild lag. Dödsstraffet kunde vinna tillämpning å alla medborgare och ej endast å krigsmän. Det vore även avsett att kunna följa å brott, som upp­ tagits i allmänna strafflagen och dess användning reglerades efter grunder av samma natur som dem som gällde övriga straffarter. Särskilt vore klart att, om de speciella bestämmelserna om de militära brotten ansåges böra intagas i allmänna lagen, bärande skäl icke kunde åberopas för att giva till strafflagstiftningens allmänna del hörande stadganden annan lagteknisk be­ handling än den som gällde andra allmänna straffarter. På nu anförda skäl ansåge föreningen att dödsstraffet borde upptagas i 2 kap. strafflagen såsom ett särskilt straff under krig och därmed jämförliga förhållanden med an­ givande av de i den föreslagna särskilda lagen stadgade förutsättningarna för dess användning och med hänvisning i fråga om verkställigheten till vad därom vore särskilt stadgat. Den i 27 kap. 17 § i förslaget upptagna hänvis­ ningen till dödsstrafflagen borde i samband därmed utgå. Därest man emeller­ tid ovillkorligen ville undvika att omnämna dödsstraffet i förteckningen i allmänna strafflagen över de straff som kunde följa å de i lagen upptagna brotten, syntes dock betänkligheter möta mot det sätt, varpå frågan lösts i

52

Rungl. Maj:ts proposition nr 144.

förslaget. Ehuru dödsstraff normalt skulle ingå i straffsatserna för vissa av

de i allmänna lagen enligt förslaget upptagna brotten, framginge icke detta

av straffbestämmelserna för dessa brott. Beträffande ett flertal fall t. ex. de

i 26 kap. 2 § andra stycket och 3 § sista stycket omförmälda, där krig ut­

gjorde förutsättning för straffbestämmelsens tillämpning, hade i stället den

säkerligen olämpliga metoden använts att straffsatsen, straffarbete i högst

tio år eller på livstid eller dödsstraff, uppdelats och återgivits, den ena delen,

avseende straffarbetet, i samband med brottsbeskrivningen och den andra,

avseende dödsstraffet, i särskild lag. I andra fall däremot såsom t. ex. beträf­

fande de i 8 kap. 1 och 4 §§ omförmälda hade bestämmelsen i den särskilda

lagen karaktär av straffskärpningsgrund, om vars straffsats erinran emel­

lertid icke återfunnes i dessa lagrum utan i 27 kap. 17 §, som allenast hänvi­

sade till den särskilda lagen. I fråga om de i 8, 26 och 27 kap. upptagnia

brotten, där för tillämpningen av viss straffsats förutsattes att riket vore i

krig, skulle straffbestämmelsen enligt 27 kap. 16 § under där angiven förut­

sättning även gälla vid krigsfara. Innebörden härav framginge emellertid i

vissa fall först av den i 17 § samma kapitel gjorda hänvisningen till den sär­

skilda lagen. Ehuru särskilda bestämmelser för krig m. m. upptagits i ett

särskilt kapitel, 27 kap., återfunnes sådana bestämmelser såväl i 8 och 26 kap.

som i lagen om dödsstraff o. s. v. Det vore uppenbart att denna lagstiftnings­

metod med hänsyn till överskådlighet och reda vore otillfredsställande. Med

hänsyn till det nu anförda borde, även om föreningens uppfattning om vissa

bestämmelsers intagande i 2 kap. strafflagen icke godtoges, i varje fall de

under krig gällande särskilda bestämmelserna sammanföras under 27 kap.

Vid granskning av de särskilda bestämmelserna i lagen om disciplinstraff

för krigsmän befunnes även, att särskild lagstiftning rörande dessa straff

rätteligen ej heller borde ifrågakomma. Disciplinstraff vore ett straff som

enligt förslaget skulle ådömas enligt allmänna strafflagen i där omförmälda

fall. Det vore sålunda i själva verket jämställt med andra straff som enligt

nämnda lag finge ådömas. Då frågan om den slutliga utformningen av all­

männa lagens hithörande bestämmelser för närvarande vore föremål för ut­

redning, kunde emellertid ifrågasättas om icke den eljest önskvärda inarbet-

ningen däri av de föreslagna bestämmelserna om disciplinstraff borde anstå

för att upptagas i samband med nämnda utredning. På grund av det nu an­

förda och då ej heller en särskild militär strafflagstiftning skulle i alla av­

seenden uppfylla det angivna önskemålet om överskådlighet och tillgänglig­

het, hade föreningen under förutsättning att den särskilda lagen om döds­

straffet inarbetades i allmänna lagen och de för krig avsedda bestämmelserna

sammanfördes, ansett sig böra tillstyrka den väg för den ifrågavarande lag­

stiftningens utformning som i förslaget valts.

Även föreningen Sveriges stadsdomare har1 ifrågasatt lämpligheten ur

systematisk synpunkt av att till den allmänna strafflagen såsom särskilda

kapitel foga en del av den militära strafflagstiftningen och bibehålla vissa

militära bestämmelser i särskilda författningar. Härigenom brötes den kon­

sekvent genomförda dispositionen i den allmänna strafflagen samtidigt som

53

den militära strafflagstiftningen, som innefattade ett specialområde och såsom

sådan väl lämpade sig att efter erforderlig revision upplagas i särskild lag,

splittrades. Därest, såsom emellertid syntes kunna diskuteras, den allmänna

och den militära strafflagstiftningen ansåges höra sammanföras i en lag,

borde detta ske på ett mera djupgående och systematiskt mera tillfredsstäl­

lande sätt än i det föreliggande förslaget. Det kunde nämligen ur systematisk

synpunkt anmärkas bland annat, att den speciella militära straffarten, disci­

plinstraff, enligt förslaget icke upptagits i 2 kap. strafflagen annorledes än

genom en hänvisning till särskild lag, och det måste framstå såsom betänk­

ligt, att dödsstraffet — visserligen indirekt — genom det föreslagna stad­

gandet i 27 kap. 17 § återinförts i allmänna strafflagen.

Föreningen Sveriges landsfogdar har icke funnit skälen för att inarbeta

strafflagstiftningen för krigsmakten i den allmänna strafflagen övertygande.

Tvärtom framstode det som ytterligt främmande att till denna lag knyta

bestämmelser, som avsåge endast en speciell yrkesgrupp. Det till stöd därför

anförda skälet, att de värnpliktiga skulle ha en känsla av att i rättshänseende

tillhöra en annan klass av medborgare, vilka skulle dömas efter speciella un­

dantagslagar, syntes icke heller övertygande. Kritiken hade nämligen icke

riktat sig så mycket mot lagstiftningens systematiska utformning utan fast

mera mot vissa brister i det militära rättegångsväsendet. För övrigt hade de

värnpliktigas känsla av deklassering icke så mycket sin rot i krigslagstift-

ningen utan snarare i en beklaglig oförståelse från den civila allmänhetens

sida. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke just den omständig­

heten, att strafflagstiftningen ägt formen av en särskild lag, medfört vissa

förmånliga biverkningar. Det kunde nämligen icke bestridas, att den, som

förbrutit sig mot strafflagen för krigsmakten i ytterst ringa utsträckning

därigenom ansetts ha gjort sig skyldig till något vanhedrande. Undantagen

gällde i huvudsak blott för förräderi, desertering eller liknande vanärande

brott. Den bestraffning, en person undergått i det militära, hade sålunda

regelmässigt icke medfört något men för honom i hans civila liv, vilket

obestridligen finge anses ha varit en fördel. Ansåges det under alla förhål­

landen lämpligast att anknyta den militära strafflagstiftningen till den all­

männa strafflagen, så borde metoden dock genomföras konsekvent, vilket

ingalunda skett i förslaget. Sålunda borde väl bestämmelserna om dödsstraf­

fet ha intagits i strafflagens 2 kap. och icke upptagits i en särskild lag. I

anslutning härtill borde vid beskrivningen av de brott, för vilka dödsstraff

kunde ifrågakomma, ha angivits, att dödsstraff under vissa omständigheter

ingingc i straffskalan. Beträffande åtskilliga av de i 26 kap. upptagna brot­

ten och förseelserna kunde vidare anmärkas, att de ur systematisk synpunkt

bort ha sin plats i något av det nya strafflagsförslagets tidigare kapitel. Som

exempel kunde nämnas 26 kap. 15 § och 16 § första stycket, vilka nära an-

slöte sig till 11 kap. It) och 11 §ij i straffrättskommitténs förslag. Liknande

synpunkter kunde även anföras beträffande 3—8 och It) §§, till vilka nära

motsvarigheter återfunnes i 9—11 kap. i straffrättskommitténs förslag. Som

en ur systematisk synpunkt mindre lycklig lösning finge även betecknas att

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

i ett kapitel för sig upptaga särskilda bestämmelser för krig, allra helst som särbestämmelser för krigsfall återfunnes redan i 26 kap. av det föreliggande förslaget och uti 8 och 9 kap. av straffrättskommitténs förslag.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har uttalat att utredningen genom förslaget att inarbeta väsentliga delar av de militära straffbestämmel­ serna såsom två nya kapitel i den allmänna strafflagen avvikit från det i västerlandet vanliga förfarandet vid utformandet av sådana straffbestäm­ melser, i det att dessa plägade givas i särskild lag, och i stället följt den i

Sovjetunionen tillämpade metoden att infoga bestämmelserna i landets straff­ lag. De därför anförda skälen syntes dock icke yara bärande. Vad de värn­ pliktiga märkte vore att det här vore fråga om undantags- eller rättare spe­ ciallagstiftning, däremot icke bestämmelsernas placering i lagen. Med hän­ syn till vad sålunda anförts horde avgörande vikt tillmätas de av utredningen omförmälda skäl, som starkt talade för, att den militära strafflagstiftningen alltjämt finge utgöra en lagstiftning för sig. Av icke ringa betydelse vore även att den föreslagna militära strafflagstiftningen i den utformning den fått säkerligen icke komme att bliva lättare utan fastmera besvärligare att tillämpa än den nu gällande strafflagen för krigsmakten, särskilt för de mili­ tära befälhavarna. En annan fråga av vikt i detta sammanhang vore även, om de tillägg till vår allmänna strafflag, som av utredningen föresloges, stode i stil med densamma. Den svenska allmänna strafflagen innehölle rätts­ reglerna angående s. k. allmänna brott, häri inbegripna även sådana brott be­ gångna av ämbetsmän och därmed likställda i tjänsten. Men den behand­ lade icke brott, som tedde sig såsom mer eller mindre speciella. Med hänsyn till vår strafflags karaktär syntes det vara mycket tveksamt, om det verk­ ligen vore lämpligt att söka såsom en ny gren på detta träd inympa den militära strafflagstiftningen. Skulle nu emellertid den militära strafflagstift­ ningen till stor del infogas i den allmänna strafflagen, borde enligt förening­ ens mening inarbetningen ske på ett annat sätt än som föreslagits. Den borde göras betydligt mer djupgående än utredningen föreslagit. Vid ett genom­ förande av utredningens förslag komme dispositionen i den allmänna straff­ lagen att gå förlorad i vissa delar. Såsom exempel härpå kunde anföras föl­ jande. Enligt den föreslagna lagstiftningen bleve 2 kap., som handlade om straffen, missvisande. I detta kapitel komme nämligen icke att omnämnas dödsstraffet, som enligt förslaget upptoges såsom allmän straffart. Enligt för­ slaget skulle i vissa fall bötesstraff kunna ådömas i stället för disciplinstraff, medan åter i andra fall disciplinstraff kunde ådömas i stället för böter. Där­ om nämndes det oaktat icke något i 2 kap., ehuru redan detta kapitel syntes böra vara platsen för ett omnämnande av denna detalj. Det syntes vara me­ ningen, att allmänna strafflagen skulle uttömmande behandla läran om återfall i 4 kap. 14 § och 5 kap. 4 §. I den föreslagna strafflagstexten om­ nämndes i 26 kap. 11 § återfall, som icke kunde hänföras under de angivna paragraferna. Samma slags brott, t. ex. fylleri, behandlades enligt förslaget på två olika ställen, nämligen i 18 kap. 15 § (nya strafflagsförslaget 11 kap. 9 §) och i 26 kap. 15 §. I dessa avseenden innebure utredningens förslag ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

55

betänkligt åsidosättande av allmänna strafflagens disposition. I fråga om dispositionen i strafflagsförslaget kunde med fog anmärkningar framställas även mot fördelningen av bestämmelserna mellan de två nya 26 och 27 ka- pitlena. Sålunda kunde framhållas, att även det föreslagna 26 kap. i ett fler­ tal fall innehölle bestämmelser, vilka enligt sin lydelse icke kunde komma till användning annat än under krig. Dödsstraffet borde införas i de särskilda paragrafer, enligt vilka det skulle kunna komma till användning. Eljest framstode icke dessa paragrafer i sin verkliga karaktär.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler har framhållit att de handlingar, vilka kriminaliserats i strafflagen för krigsmakten till stor del utgjordes av spe­ ciellt militära brott, såsom exempelvis lydnadsbrott och utevarobrott, vilka väl vittnade om svårigheter för den dömde att underkasta sig militär disciplin men däremot ej behövde tyda på någon dålig moral hos gärningsmannen. Det vore fara värt, att om, såsom i betänkandet föresloges, de militära brotten inarbetades i nya kapitel av strafflagen, den atmosfär av vanheder, som en­ ligt gemene mans uppfattning kringsvävade brotten i denna lag, skulle kom­ ma att sätta sin prägel även på dess nya kapitel, och att den i betänkandet föreslagna anordningen i stället för att, såsom avsetts, verka i humanise- rande riktning skulle få en rakt motsatt verkan. På grund härav kunde det med fog ifrågasättas, om icke systemet med särskild lag även framdeles borde bibehållas. Svårigheten att inpassa den nya militärlagstiftningen i strafflagens systematik hade även visat sig därutinnan, att vissa ämnen icke kunnat uttömmande avhandlas i därför avsedda kapitel i lagen, utan måst upptagas till behandling i andra avsnitt av denna. Så vore exempelvis för­ hållandet i fråga om straffarterna. Härigenom brötes i viss mån systema­ tiken i allmänna strafflagen och försvårades möjligheten att överblicka de för ett visst avsnitt givna stadgandena.

Sveriges advokatsamfund har i fråga om fördelningen av straffbestämmel­ serna på två kapitel i strafflagen hemställt om sådan ändring av förslaget att alla bestämmelser, vilka för sin tillämping förutsatte, att riket befunne sig i beredskapstillstånd eller krig, sammanfördes till ett kapitel och att det kapitel, vars stadganden skulle gälla även under fredstid, icke belastades med några regler, avsedda att tillämpas allenast under beredskapstillstånd eller krig. Till stöd för en dylik ändring syntes kunna åberopas i huvudsak samma skäl, som enligt vad av betänkandet framginge anförts för samtliga bestämmelsers upptagande i allmänna strafflagen. Såvitt anginge rättstill- lämpningen under fredstid vore det nämligen ur psykologisk synpunkt av vikt, att man i största möjliga utsträckning undanröjde sådana faktorer, som bos de värnpliktiga alstrade känslan av att arbeta under krigsförhål- landen. Styrelsen, som icke förbisåge, att ett tillgodoseende av det nu fram­ ställda önskemålet måste medföra en viss upprepning av straffbuden, hem­ ställde sålunda, att sista styckena i 2, 5, 7, It, 12 och 16 i 26 kap. straff­ lagen utformades som särskilda straffbud och överflyttas till 27 kap. sam­ ma lag.

Värnpliktiga officerares riksförbund har framhållit att den militära ut­

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bildningens särart med nödvändighet måste medföra att den militära perso-

sonalen och därmed även de värnpliktiga bleve underkastade särbestämmel­

ser i åtskilliga hänseenden och icke minst i fråga om bestraffning. Att införa

de militära särbestämmelserna i den allmänna strafflagen vore därför i reali­

teten blott ett camouflage, som icke innebure en fördel utan allenast den av­

sevärda nackdelen, att man måhända lyckades i sitt uppsåt att för åtmins­

tone de värnpliktiga till en början fördölja det faktum, att de trots allt

måste vara underkastade en speciell strafflagstiftning. Man eliminerade allt­

så det giv-akt-moment, som låge däruti, att det för den värnpliktige liksom

för varje annan rekryt i och med inträdet i militärtjänsten stode klart, att

han, så länge denna tjänst varade, vore underkastad alldeles särskilda be­

stämmelser av straffrättslig karaktär. I den mån alltså som det föreslagna

slopandet av en särskild militär strafflag komme att kunna uppfylla det

av utredningen angivna syftet, nämligen att hos de värnpliktiga undanröja

känslan därav att de vore underkastade en speciell lag, komme denna åt­

gärd att verka i direkt disciplinförstörande riktning och säkerligen föranleda

icke så få värnpliktiga att begå handlingar, som de eljest skulle ha under­

låtit. I synnerhet då det icke lyckats utredningen att undgå den konsekven­

sen, att upprätta särskilda lagar angående disciplinstraff och dödsstraff, vore

det betydligt bättre att sammanföra dessa två sistnämnda lagar med övriga

specifikt militära straffbestämmelser till en miliär strafflag. För icke minst

de militära befattningshavarna vore det betydligt enklare att orientera sig

på hithörande område, därest lagstiftningen gjordes på dylikt sätt enhetlig.

I fråga om ikraftträdandet ha Svea hovrätt och krigshovrätten ut­

talat att den föreslagna lagstiftningen borde träda i kraft samtidigt med

genomförandet av revisionen av det militära rättegångsväsendet. I yttranden

i sistnämnda ärende hade anmärkning framställts mot att den nya process-

lagstiftningen föreslagits skola träda i kraft redan innan erforderliga grund­

lagsändringar genomförts. Skulle denna anmärkning föranleda uppskov

med ikraftträdandet av processlagstiftningen borde detta alltså medföra mot­

svarande uppskov beträffande strafflagstiftningen.

Departementschefen.

Gällande strafflag för krigsmakten har länge ansetts vara i behov av re­

vision. Lagen tillkom år 1914, varvid en del av dess brottsbeskrivningar

utan större bearbetning överflyttades från äldre lagstiftning, närmast 1881

års strafflag för krigsmakten. De ändringar, som sedermera vid olika till­

fällen vidtagits i lagen, ha i stort sett icke berört dennas systematiska upp­

byggnad. Förutom att åtskilliga bestämmelser äro ålderdomligt detaljerade

med anknytning till förhållanden som numera i många fall sakna motsva­

righet, kvarstår alltså väsentligen den invecklade systematik, som lagen ur­

sprungligen erhöll. De tid efter annan framställda önskemålen om översyn

av strafflagen för krigsmakten ha emellertid icke inskränkts till att avse

en mera teknisk omarbetning. Lagen har i vida kretsar ansetts illa överens­

stämma med vår tids allmänna rättsuppfattning och en humanisering i olika

57

hänseenden har påkallats. Även om det knappast med fog kan påstås att den tillämpning lagen erhållit under senare år giver rum för mera allvarlig kritik, är det otvivelaktigt att lagen i sig själv innefattar onödig stränghet i skilda avseenden. Vissa straffarter äro sålunda till sin natur sådana att de icke höra hemma i ett modernt rättssystem, och straffsatserna, särskilt minimistraffen för normalfall, synas i många fall utan olägenhet kunna mildras.

En särskild anledning att nu revidera den militärstraffrättsliga lagstift­ ningen utgör den pågående refonneringen av allmänna strafflagen. Det är givetvis angeläget att utvecklingen på straffrättens område också erhåller uttryck inom den del därav som militärstraffrätten bildar. Särskilt det för­ slag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, vilket för närva­ rande är under lagrådets granskning, har flera nära anknytningspunkter till den militära lagstiftningen, som ju till huvudsaklig del rör brott mot staten.

Den militära strafflagstiftningens huvudändamål är skyddet av krigsmak­ tens effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser för att säkra full­ görandet av de tjänsteplikter, som måste åläggas den militära personalen. Eftersom straffbestämmelserna skola avse endast vissa medborgare, komma de att i viss mån utgöra en undantagslagstiftning på liknande sätt som före­ skrifterna om särskilt -straffansvar för exempelvis ämbetsmän. Av denna krigslagstiftningens karaktär följer emellertid även att bestämmelserna böra begränsas till vad som kräves för att deras syfte skall tillgodoses. Inskränk­ ningar i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna som ej äro ound­ gängligen nödvändiga böra sålunda icke få förekomma. I den mån de i allmänna strafflagen upptagna bestämmelserna äro tillräckliga, böra icke heller särbestämmelser för militära förhållanden tillåtas.

Själva stommen i de militära bestraffningsreglerna utgöres av sådana brottstyper som hänföra sig till de speciellt militära tjänsteplikterna, s. k. rent militära brott. Dessa ha av naturliga skäl icke beaktats i de för vanliga medborgare avsedda straffbestämmelserna. Härutöver bruka i militära straff­ lagar ingå vissa såsom »militärt kvalificerade» betecknade brott. Dylika brottstyper ha motsvarighet bland allmänna strafflagens brott men få, då de förövas på det militära området, en karaktär som påkallar speciell be­ handling i straffrättsligt avseende, i allmänhet strängare. Vid revisionen av vår militära strafflagstiftning finner jag angeläget att det tillses, att sist­ nämnda grupp icke kommer att omfatta andra brott än sådana där den mi­ litära kvalifikationen är av väsentlig betydelse med hänsyn till krigsmaktens effektivitet.

Vid utformandet av eu militär strafflagstiftning torde man emellertid icke enbart kunna följa de nu angivna riktlinjerna. Det är därjämte nödvändigt att tillse att likställighet inför lagen i görligaste mån upprätthålles. Visserligen kan ett brott, begånget av någon som tillhör eu viss personalkategori, vara allvarligare än enahanda brott, förövat av en gärningsman tillhörande en annan kategori. Det är emellertid icke blott av väsentlig betydelse ur allmänt demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse att alla inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

denna äro underkastade en ensartad straffrättslig reglering så långt detta

är möjligt. Utan att denna förutsättning uppfyllts synas nämligen militära

straffbestämmelser icke vara ägnade att grundlägga en i egentlig mening

god disciplin. Det måste vidare uppmärksammas att upprätthållandet av den

för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen även och kanske till

övervägande delen är beroende av andra omständigheter än straffbestämmel­

ser och deras tillämpning. Den sociala och kulturella omvårdnad, för vilken

de värnpliktiga under senare år varit föremål, kan utan tvivel antagas ha

medfört en helt annan inställning till militärtjänsten än förut. I samma rikt­

ning har säkerligen också det förändrade läget i försvarsfrågan verkat. Sär­

skilt erfarenheterna från det andra världskrigets tid ha bidragit till att un­

danröja försvarsfientliga stämningar och skapa insikt om försvarets nöd­

vändighet såsom det yttersta värnet för vårt folks självbestämningsrätt. Dessa

omständigheter giva förbättrade möjligheter att tillgodose kravet på huinani-

sering inom detta straffrättsområde. Uppenbart är nämligen att en lindring

av straffsatser och straffmetoder i enlighet med det nutida rättsmedvetandets

krav lättare kan förverkligas i samma mån som försvarsviljan är allmän

och krigsmaktens effektivitet sålunda blir säkerställd på andra vägar.

Det av utredningen framlagda förslaget till strafflagstiftning för krigsmak­

ten innebär i första hand en väsentlig begränsning av denna lagstiftnings

omfattning. Åtskilliga av gällande lags straffbestämmelser ha sålunda helt

utmönstrats. Bland annat ha alla bestämmelser om skadegörelse, stöld och

andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden om gärningar som inne-

fatta spioneri eller förräderi lämnats utan särskild motsvarighet. Härigenom

har dock i stort sett det straffbara området icke minskats, eftersom dylika

gärningar, som ej täckas av den militära lagstiftningen, naturligtvis skola

bestraffas enligt allmänna strafflagen. Även sistnämnda lags bestämmelser

om ämbetsbrott ha förutsatts skola vara tillämpliga å viss militär personal,

som uttryckligen förklarats ha ämbetsansvar. Detta har i sin tur medfört att

de bestämmelser om generella tjänstebrott, vilka liksom för närvarande ingå

bland de militärstraffrättsliga bestämmelserna, begränsats att gälla endast

personal som icke tillagts sådant ansvar.

De i förslaget ingående bestämmelserna om rent militära och militärt kvali­

ficerade brott ha genomgående erhållit nya brottsbeskrivningar. Hittillsva­

rande kasuistiska beskrivningar ha sammanförts till enhetliga stadganden av

mera generell utformning. Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straff­

barhetsområde. Sålunda har exempelvis rymningsbrottet, som för närvarande

i allmänhet föreligger endast då bortovaro från krigstjänsten varat viss tid,

olika i olika fall, givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning av

skadan eller faran av brottet i varje särskilt fall. Bestämmelsen om olovliga

sammankomster har väsentligt begränsats. Dels ha blott sådana samman­

komster kriminaliserats, som taga sikte på vådan av det läge, vari krigsmak­

ten eller någon del därav befinner sig, eller lämpligheten av åtgärd eller an­

ordning som angår krigsförberedelserna eller krigföringen, medan bland an­

nat sammankomster för rådplägning om förmans förhållande och åtgärder i

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

59

övrigt lämnats å sido, och dels har den sålunda inskränkta bestämmelsen föreslagits skola gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Utredningen har härmed velat avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings- och överläggningsfriheten. I samma syfte före­ slås upphävande av 1906 års lag om förbud att deltaga i vissa sammankoms­ ter. De nuvarande speciella straffbuden rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel och andra brott mot folkrättsliga regler ha i förslaget ersatts med en enda bestämmelse av vidare räckvidd. Den omfattar alla sådana förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot all­ mänt erkända folkrättsliga grundsatser. Med denna bestämmelse, som före­ slås regelmässigt skola gälla envar som begår däri avsedd gärning, avses att den folkrättsliga regleringen av kriget skall införlivas med vår nationella straffrätt, och bestämmelsen skall utgöra grundval för bestraffningen av s. k. krigsförbrytelser.

Förslagets militära bestämmelser har givits lika giltighet för alla som över­ huvud taget skola vara underkastade desamma. Den nuvarande kategori­ indelningen, som innebär att straffbestämmelserna äro tillämpliga i olika om­ fattning å skilda grupper av krigsmaktens personal, har sålunda avskaffats; i forslaget benämnas alla som lyda under de militära bestämmelserna krigs­ män. I samklang härmed står den omarbetning som gjorts av gällande be­ stämmelser om våld eller annan misshandel och om förolämpning. Reglerna härom äro för närvarande upptagna i ej mindre än tolv paragrafer, vari differentiering gjorts bland annat med hänsyn till om brottet förövats mot för­ man eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsman­ nen likställd, om det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Alla dessa straffbud ha ersatts av två bestämmelser, den ena rörande våld och hot om våld och den andra rörande missfirmelse. Båda äro begränsade till att avse brott av krigsman mot annan krigsman i eller för dennes tjänst. Såsom motsvarighet till nu­ varande stadganden om straff för vissa särskilda former av missbruk av förmansställning upptager förslaget eu mera allmänt avfattad bestämmelse om förmans missbruk av sin myndighet över underlydande. Då de under­ lydande ha ovillkorlig lydnadsplikt gentemot förmännens befallningar, har det nämligen funnits angeläget att uppställa generella garantier mot missbruk av förmansskapet. Den yttre korrekthet som måste iakttagas mellan olika krigsmän har i förslaget kommit till uttryck i en enhetlig straffbestämmelse vari såsom likställda förseelser upptagas vanvördnad mot förman och miss­ aktning mot underlydande.

Straffsatserna ha i förslaget i stor utsträckning mildrats. Detta har fram­ för allt skett genom nedsättning av minimistraffen. För alla brott, som icke innefatta förräderi eller andra svåra förbrytelser, ingår sålunda disciplinstraff i straffskalan, och detta straff gäller, i motsats till vad som ofta är händelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

för närvarande, utan begränsning till fall då omständigheterna äro synner­ ligen mildrande. Även strafflatitudens maximum har i vissa fall sänkts för normalfallen. Då de militära brotten kunna vara mycket farliga för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt ej kunnat göras alltför snäv. I avsikt att hålla nere normalstraffen under fredstid har utredningen i vissa fall före­ slagit särskilda straffsatser för krigstid och beredskapstid. Däremot förekom­ mer icke i förslaget någon differentiering av straffskalorna efter den brotts­ liges tjänsteställning, vilket i viss utsträckning är förhållandet i gällande lag.

I fråga om straffarterna föreslås nyheter huvudsakligen beträffande dis­ ciplinstraffen. Dessa äro enligt förslaget arrest och disciplinbot. Då det före­ slagna arreststraffet närmast motsvarar nuvarande vaktarrest, innebär så­ lunda förslaget att de hittillsvarande strafformerna sträng arrest, skärpt arrest och arrest utan bevakning avskaffas samt att såsom ny art av dis­ ciplinstraff införes disciplinbot. Arrest skall enligt utredningens förslag kunna ådömas i minst tre och högst tjugu dagar. Under hela strafftiden skall arrestant vidkännas löneavdrag med visst belopp som står i relation till hans löneställning. Disciplinbot är ett penningstraff, som i vissa hän­ seenden erinrar om dagsbotsstraffet och i andra om de i den civila stats­ förvaltningen tillämpade disciplinstraffen i form av mistning av lön. Straffet utgöres i allmänhet av löneavdrag med samma belopp för dag, som den brottslige skulle avstått under avtjänande av arrest. Disciplinbotsstraffet ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Slutligen må nämnas att utred­ ningen föreslagit vidgade möjligheter att använda villkorlig dom vid mili­ tära brott.

Utredningens förslag synes mig i allt väsentligt innefatta en lycklig lös­ ning. Det tillgodoser på ett väl avvägt sätt krigslagstiftningens syfte att skydda krigsmaktens effektivitet och önskemålen om lagstiftningens begräns­ ning och humanisering. De föreslagna bestämmelserna, som i allmänhet äro avfattade med önskvärd tydlighet, stå enligt min mening i god överens­ stämmelse med de aktuella reformerna i allmänna strafflagen. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår ha också förslagets huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det avgjort övervägande antalet re­ missyttranden.

Utredningen har föreslagit att huvuddelen av de militära straffbestäm­ melserna skall införas i allmänna strafflagen. Härom har från vissa håll anmälts tveksamhet. I samband därmed har gjorts gällande att en sådan omarbetning i vart fall borde ske på ett mera djupgående sätt än som skett i förslaget. För min egen del ansluter jag mig till tanken att inordna be­ stämmelserna i allmänna strafflagen. Gällande strafflag för krigsmakten torde understundom redan på grund av sin karaktär av speciallag ha fram­ stått såsom stridande mot rättskänslan. Ur psykologisk synpunkt måste det därför vara välmotiverat att giva den militärstraffrättsliga lagstiftningen den fastare anknytning till straffrätten i övrigt som ett införande i allmänna strafflagen kan anses innebära. Härmed följer emellertid även vissa tekniska fördelar, vilka sammanhänga med att de militära straffbestämmelserna såväl

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

61

enligt gällande lag som än mer enligt förslaget icke utgöra en fullständig grund för straffrättskipningen vid krigsmakten utan närmast bilda ett komp­ lement till allmänna strafflagen.

De särskilda militära straffbestämmelsernas inplacering i allmänna straff­ lagen kan givetvis genomföras på olika sätt. Att såsom i vissa remissyttran­ den ifrågasatts helt inarbeta bestämmelserna i nu befintliga kapitel skulle emellertid förorsaka stora svårigheter beträffande bestämmelser vilka, så­ som exempelvis föreskrifterna om våld eller hot mot krigsman, anknyta till flera av de nuvarande kapitlen och komme i vart fall att medföra en mindre önskvärd splittring av bestämmelserna. Jag ansluter mig därför till den av utredningen förordade utvägen, enligt vilken bestämmelserna upp­ tagas i två nya kapitel. Den föreslagna fördelningen mellan dessa kapitel synes mig vara lämplig. Det förefaller, med tanke på att 25 kap. för när­ varande behandlar ämbetsbrott, vara stilenligt att i ett av de nya kapitlen sammanfatta bestämmelser om särskilda brott av krigsmän. Att i det andra nya kapitlet införa bestämmelser som endast äga tillämpning under krig eller beredskapstillstånd anser jag utgöra ett ändamålsenligt sätt att från övriga bestämmelser avskilja sådana som icke äga tillämpning under van­ liga fredsförhållanden. Jag godtager sålunda även tanken att till detta ka­ pitel överflytta vissa bestämmelser från det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget. Kapitlet får tydligen delvis en annan karaktär än övriga kapitel, men om det, såsom föreslagits, sättes sist i lagen, synes någon vä­ gande invändning icke kunna göras däremot. Det vore givetvis följdriktigt att till detta kapitel även överföra de särskilda för krig och beredskapstill­ stånd avsedda straffsatser som stadgats för vissa brott såväl i förevarande förslag som i det till lagrådet remitterade förslaget, övervägande fördelar torde emellertid vara förenade med den i förslaget använda metoden att låta varje straffbestämmelse innehålla fullständiga uppgifter om straffska­ lorna för brottet, utom såvitt angår dödsstraffet.

På de skäl utredningen, utan erinran i remissyttrandena, anfört anser jag sistnämnda straffart icke kunna undvaras under krig. I avsikt att under­ stryka dödsstraffets extraordinära karaktär bör enligt min mening straffet icke göras till föremål för behandling i allmänna strafflagen. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att i en särskild lag upptaga de bestäm­ melser som detta straff erfordrar. Frågan huruvida även disciplinstraffet bör föranleda en särskild lag synes mera tveksam. Då dylikt straff införts i straff­ skalorna i åtskilliga bestämmelser som skola intagas i allmänna strafflagen, skulle konsekvensen kunna synas kräva att även övriga stadganden om an­ vändningen av disciplinstraff m. m. infördes i lagen. Detta skulle emellertid, som utredningen framhållit, kräva omarbetning av 2, 4 och 5 kap., vilka till­ lika med strafflagens allmänna del i övrigt för närvarande äro under straff- lagberedningens övervägande. Med hänsyn härtill synes fragan huruvida samtliga bestämmelserom disciplinstraff skola inarbetas i strafflagen tills vi­ dare böra anstå och en särskild lag utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

I vissa yttranden har anmärkts att ett flertal brott icke försetts med brotts-

beteckningar. Även jag anser detta vara en brist som bör avhjälpas. Vad an­

går det i ett yttrande framförda önskemålet att i de militära straffbestäm­

melserna skola begagnas samma termer och begrepp som kommit till använd­

ning i tjänstereglementet för krigsmakten finner jag mig kunna tillmötesgå

detta såtillvida att »befälhavare» utbytes mot »chef». Med sistnämnda be­

grepp avser jag dock endast vad som enligt allmänt språkbruk är innebör­

den däri, och tjänstereglementets definitioner skola sålunda icke gälla. Det

kan nämligen icke vara lämpligt att straffbestämmelserna för sin tolkning

äro beroende av ofta ändrade reglementariska föreskrifter. Till vad i övrigt

anmärkts mot förslaget återkommer jag i det följande vid behandlingen av

de särskilda bestämmelserna.

Vad angår ikraftträdandet av den nya strafflagstiftningen för krigsmakten

har ett par remissmyndigheter framhållit att detta borde ske samtidigt med

genomförandet av revisionen av det militära rättegångsväsendet. Med an­

ledning härav vill jag erinra att det år 1946 till lagrådet remitterade försla­

get till ändring av strafflagen är avsett att vinna tillämpning från och med

den 1 januari 1949. För att undvika de mycket omfattande följdändringar

som erfordras i strafflagen för krigsmakten, därest denna då alltjämt gäller,

är det nödvändigt att låta även förevarande lagstiftning träda i kraft vid

nämnda tidpunkt. Avsikten är även att reformeringen av det militära rätte­

gångsväsendet — innefattande bland annat avskaffandet av krigsdomstolar-

na i fredstid — skall knnna genomföras samtidigt. Såsom utredningen förut­

satt torde därför särskilda följdändringar i processuellt hänseende icke på­

kallas av nu förevarande lagstiftning.

Av det anförda framgår att jag i allt väsentligt godtager utredningens olika

lagförslag. I vissa avseenden, utöver de i det föregående anmärkta, har jag

emellertid ansett ändringar och jämkningar vara erforderliga. Förslagen ha

därför överarbetats inom justitiedepartementet. Jag övergår nu till att redo­

göra för de särskilda bestämmelserna i de därvid upprättade departements-

förslagen, vilka såsom bilaga fogats vid detta protokoll.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.

Förslaget till lag om ändring i strafflagen.

1 KAP.

3 a §.

Enligt 1 § i detta kapitel skall inländsk man som begått brott dömas därför

efter Sveriges lag och vid svensk domstol. För vissa utom riket förövade brott

gäller dock det sagda endast om Konungen förordnat att brottet må åtalas

här i riket. I 2 § stadgas att utländsk man, som här i riket finnes, skall dömas

efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott som han begått inom

riket eller å svenskt fartyg utom riket. För annat utom riket förövat brott

får åtal mot utlänning ske allenast om det begåtts mot Sverige eller svensk

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

63

man och Konungen meddelat förordnande som nyss nämnts. Enligt den ly­

delse 3 § erhållit i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget får ej någon

ulan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han utom riket un­

dergått straff eller skyddsåtgärd.

Dessa bestämmelser äro ej utan undantag då SLK är tillämplig. Enligt

13 § SLK gäller nämligen, att om svensk krigsman eller annan, som är an­

ställd vid svenska krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under

tåg eller då svenskt krigsfolk eljest är samlat där, begått brottslig handling

mot utländsk man, skall för åtal av gärningen sådant särskilt förordnande

av Konungen, som förutsattes i 1:1 SL i fråga om brott begångna utom

riket, ej vara erforderligt, utan skall å högste befälhavaren på stället an­

komma att, antingen målsäganden över brottet klagar eller ej, låta detsamma

befordras till åtal, om han finner krigstuktens upprätthållande eller krigs­

maktens anseende det kräva. Då utländsk man utom riket begår brott, som

hör till svensk krigsdomstols behandling, ankommer det på högste befälhava­

ren på stället att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena

det fordra.

Utredningens förslag upptager i 3 a § en bestämmelse, vars första stycke

innehåller att krigsman, utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas, skall dömas

efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott, som han begått utom

riket där avdelning av krigsmakten befinner sig. Enligt andra stycket skall

utländsk man, utan hinder av vad i 2 § stadgas, dömas efter Sveriges lag

och vid svensk domstol för brott som han, då avdelning av krigsmakten för

annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen är,

såframt Konungen förordnar att åtal må ske. I tredje stycket stadgas att, då

avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom

riket, Konungen äger uppdraga åt högste befälhavaren på stället att meddela

sådant förordnande om åtal som i 1 kap. avses.

Utredningen har anfört att det för upprätthållande av krigstukt och ordning

inom krigsmakten samt med hänsyn till krigsmaktens anseende vore nöd­

vändigt att brott av krigsmän, även om de begåtts utom riket och mot ut­

ländska män, regelmässigt kunde utan omgång komma under rättslig pröv­

ning. Den i SLK vidtagna anordningen, alt högste befälhavaren på platsen i

Konungens ställe kunde meddela förordnande om åtal, vore i detta hänseende

knappast lämplig. I såväl den danska som den schweiziska militärstrafflagen

stadgades, att lagen vore tillämplig jämväl å straffbara handlingar som för­

övats utom riket. En bestämmelse av liknande innebörd syntes böra upp­

tagas jämväl i svensk lag. En dylik bestämmelse hade betydelse i full ut­

sträckning då krigsmakten under krig opererade utomlands men borde om­

fatta även andra fall. Bestämmelsen syntes dock kunna begränsas till att

avse brott som förövades av krigsman där avdelning av krigsmakten be­

funne sig; i övriga fall vore de allmänna reglerna i 1: 1 och 2 SL tillräckliga.

Liksom 13 § SLK möjliggjorde bestraffning vid svensk domstol av utländsk

man för vissa brott å krigsskådeplats och ockuperat område syntes det vara

nödvändigt att även i ny lagstiftning skapa ökad möjlighet att beivra brott

av utlänning. Om därvid frågan, huruvida åtal skulle ske, finge bero på

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

särskild prövning, vore det icke erforderligt att göra inskränkning till vissa

slag av brott eller vissa speciella förhållanden. Såväl enligt detta stadgande

som jämlikt bestämmelserna i 1: 1 och 2 SL samt 1: 3 SL enligt det remit­

terade förslaget vore åtal för brott i vissa fall beroende av Konungens pröv­

ning. Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befunne

sig utom riket och fråga vore om brott som begåtts där avdelningen vore,

kunde emellertid denna ordning icke alltid anses vara den lämpligaste. I

13 § SLK hade som nämnts högste befälhavaren på stället erhållit rätt att

under angivna förutsättningar pröva vissa av här ifrågavarande åtalsfrågor.

Eftersom måhända icke varje befälhavare, som kunde karakteriseras som

den högste på stället, hade den ställning att sådan prövning borde anförtros

honom samt för att undvika möjligheten av kompetenskonflikter, syntes det

vara en bättre utväg att tillerkänna Konungen delegationsrätt i förevarande

hänseende. Den utformning stadgandet erhållit borde icke utgöra hinder för

Konungen att vid uppdrags meddelande begränsa befälhavarens prövningsrätt

till vissa brott eller att eljest göra sådana inskränkningar i densamma, som

kunde påkallas av omständigheterna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört att bestämmelsen i första

stycket efter ordalagen skulle gälla även för det fall att fråga om åtal upp-

stode först efter det avdelningen återvänt till riket och även i fråga om gär­

ning som ej vore straffbar efter lagen i det land där den begåtts. Vore gär­

ningsmannen utländsk man och brottet begånget mot annan än Sverige eller

svensk man, syntes dock icke lämpligt att åtal alltid skulle kunna anställas.

Om han upphört att vara krigsman under svenskt befäl och tillfälligtvis

uppehölle sig i riket eller å område dit avdelningen efter brottets begående

förflyttats, vore uppenbart att komplikationer av en sådan fri åtalsrätt skulle

kunna uppstå. Överhuvud taget syntes stadgandet knappast böra vinna till-

lämpning i de fall då den, som efter svensk lag men ej den utländska vore

brottslig, upphört att vara krigsman och ej längre vistades där avdelningen

uppehölle sig. Liknande synpunkter gjorde sig gällande beträffande stad­

gandet i tredje stycket. De skäl som föranlett stadgandet gjorde sig endast

gällande, då gärningsmannen alltjämt befunne sig »där avdelningen är».

Vore så icke förhållandet, borde grunderna för bestämmelserna om Ko­

nungens förordnande som villkor för åtal föranleda att denna Konungens

befogenhet ej skulle kunna överlåtas. Som denna begränsning i delegations­

rätten vore av principiell natur, syntes bestämmelse därom böra givas i

lagen och ej i de särskilda föreskrifter, som enligt vad i motiven anfördes

kunde meddelas av Konungen i samband med att uppdrag enligt stadgandet

lämnades högste befälhavaren vid avdelningen. Även justitiekanslerämbetet

har funnit den i tredje stycket Konungen medgivna delegationsrätten alltför

vidsträckt. Fråga om meddelande av förordnande om åtal uppkomme åt­

minstone praktiskt sett allenast i de fall som avsåges i andra stycket i para­

grafen. På grund härav syntes delegationsrätten böra begränsas till dessa

fall.

Chefen för armén har å andra sidan ansett att ifrågavarande paragraf

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

65

borde utformas mera i anslutning till nu gällande bestämmelser. Förslaget syntes förutsätta att normal förbindelse alltid kunde upprätthållas mellan Konungen och högste befälhavaren på stället.

Departementschefen.

I fråga om tillämpligheten av svensk straffrätt torde krigsman, som är utlänning, i princip böra intaga samma ställning som krigsman, vilken är svensk man. Även om det i vissa fall skulle vara mindre behövligt att an­ ställa åtal mot utländsk gärningsman, är det på grund av sakens ringa praktiska betydelse icke lämpligt att komplicera bestämmelserna med undan- tagsföreskrifter. Tillräckliga skäl att utöver vad som skett i utredningens förslag begränsa den Kungl. Maj:t genom förslaget tillerkända delegations­ rätten anser jag icke finnas. Å andra sidan synes det mig icke lämpligt att militär befälhavare utan Kungl. Maj:ts uppdrag får meddela förordnande om åtal. Med nutida kommunikationsmöjligheter torde man icke böra över­ driva svårigheterna att upprätthålla förbindelse med olika befälhavare inom krigsmakten. I enlighet med vad jag förut anfört har i departementsförslaget termen chef begagnats i stället för befälhavare. Därjämte har en redaktio­ nell jämkning vidtagits i syfte att klargöra, att Kungl. Maj ds uppdrag att förordna om åtal kan lämnas redan innan avdelningen befinner sig utom riket.

2 KAP.

15 a §.

I förevarande paragraf av utredningens förslag omtalas att särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I en andra punkt innehåller paragrafen där­ jämte en hänvisning att stadganden om disciplinstraff finnas i särskild lag. Bestämmelsen är föranledd därav att disciplinstraff i åtskilliga fall före­ kommer i det föreslagna 26 kap. och att de i övrigt erforderliga stadgandena om dylikt straff sammanförts till en särskild lag om disciplinstraff för krigs­ män.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anmärkt att, då såväl i 26 och 27 kap. i förslaget som i vissa lagrum i 4 och 5 kap. i allmänna strafflagen bestämmelser meddelats som hade tillämpning å disciplinstraffets använd­ ning, andra punkten i 15 a § ej syntes vara adekvat. Den borde ersättas med en erinran att om disciplinstraffets användning i vad bestämmelser därom ej meddelats i strafflagen, om straffets former och om dess verkställighet vore stadgat i särskild lag.

Departementschefen.

Med anledning av den framställda anmärkningen har i departementsför­ slaget andra punkten av förevarande paragraf redaktionellt jämkats.

5 KAP.

10

§.

För närvarande gäller enligt 5: 10 SL fiiljande. Rymmer fånge eller häk­ tad eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott eller sätter han sig

66

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

till motvärn emot bevakningsman eller annan, som vill hindra honom från

rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan, under vars uppsikt han

står, då denne skall hålla honom till ordningen, eller söker någon, som skall

häktas, anhållas eller eljest gripas, att undkomma den som äger verkställa

åtgärden, eller sätter sig någon med våld eller hot emot polisman, som skall

verkställa tjänsteåtgärd, då må det våld brukas, som med hänsyn till om­

ständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma skall gälla, där annan än

fånge, häktad eller anhållen eller den som skall häktas, anhållas eller eljest

gripas sätter sig med våld eller hot emot den som vill hindra rymningen, bi­

behålla ordningen eller verkställa åtgärden. Har någon brukat större våld

än medgivet är, vare lag som i 9 § sägs.

Enligt utredningens förslag skall detta stadgande undergå sådan ändring

att den rätt till våldsanvändning, som föreligger då någon med våld eller hot

sätter sig emot polisman, tillkommer även vaktpost eller annan för bevak­

ning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman.

I 45 § SLK finnes ett särskilt stadgande om rätt till våldsanvändning.

Detta innehåller att om skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för be­

vakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd trupp­

avdelning överfalles med våld eller hot, som innebär trängande fara för den

överfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd eller

bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet, då äger den vakt, pa­

trull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den som står under sådan be­

vakning att rymma, eller brukar annan för att befria honom våld eller hot,

må det våld användas, som för rymningens hindrande är nödigt. Vad så­

lunda är stadgat om vakt, patrull eller avdelning gäller jämväl i fråga om

till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutöv­

ning.

Utredningen har framhållit att enligt särskilda föreskrifter militär perso­

nal har att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som eljest ankomma på

civil polispersonal. Det vore därför enligt utredningens mening nödvändigt att

stadgandet i 5: 10 SL om våld mot den som sätter sig emot polisman vid­

gades att omfatta även militär vaktpost samt annan krigsman vilken tjänst­

gör för bevakning eller upprätthållande av ordning. Eftersom de situatio­

ner, som avsåges i det särskilda stadgandet i 45 § SLK om rätt till våldsan­

vändning, tillfyllestgörande täcktes av de allmänna bestämmelserna om nöd-

värnsrätt i 5: 7—It SL, skulle med den förordade ändringen av 5: 10 det

nämnda stadgandet i SLK icke kräva ytterligare motsvarighet. Vad anginge

det våld som i olika fall finge utövas stadgades i 5: 10 SL att sådant våld

finge brukas som med hänsyn till omständigheterna kunde anses försvarligt,

medan 45 § SLK, i likhet med tidigare bestämmelser i SL, vid rymningsförsök

medgåve användandet av det våld som vore nödigt för rymningens hindran­

de. Den nya regeln innebure, att vid användandet av våld i tjänsteutövning

den som vore ansvarig därför hade att bedöma ej blott vilket våld som er­

fordrades för att genomföra åtgärden utan även tjänsteåtgärdens vikt. En

sådan regel kunde synas mindre lämplig såvitt anginge militära förhållan­

den, där bevakningsuppgifterna ofta fullgjordes av personer som ej erhållit

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

67

någon tillräcklig speciell utbildning härför och ofta vore föga underrättade om vikten av dem åliggande åtgärder samt vilkas beväpning vore anpassad för helt andra uppgifter. Det kunde likväl icke rimligen ifrågasättas att härå grunda en rätt till användning av större våld. Försvarligheten av det våld, som i visst fall använts, måste bedömas icke blott efter objektiva grunder utan även med hänsyn till subjektiva omständigheter hos den handlande. Vidare vore det tydligt att, om — såsom här i regel vore fallet — föreskrifter om våldsanvändning givits i instruktion e. dyl., det våld som en underord­ nad i enlighet därmed utövat för hans del i regel måste anses försvarligt. Av så mycket större vikt bleve det, att vid utfärdandet av instruktioner för vakt­ tjänst rätten till våldsanvändning på lämpligt sätt inskränktes.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har anfört att av utredningen själv antytts de betänkligheter, som med fog kunde hysas mot en vidgad rätt till våldsanvändning för vissa militärpersoner, därvid särskilt pekats på, att med stadgandet avsedda bevakningsuppgifter ofta anförtroddes åt personer utan tillräcklig speciell utbildning och ofta föga underrättade om vikten av dem åliggande åtgärder. Skillnaden mellan sådan personal och den yrkesutbil- dade och utvalda civila polisen låge här i öppen dag. Hovrätten kunde förty icke underlåta att betona de vådor, som ett stadgande av föreslagen innebörd ovedersägligen måste innebära. Det vore på sin plats att i detta sammanhang erinra om de ingalunda sällsynta fall, då bristande omdöme och sans kom­ mit till uttryck vid militära vakters våldsanvändning.

Chefen för armén har anmärkt att enligt förevarande paragraf endast det våld finge brukas »som med hänsyn till omständigheterna kan anses för­ svarligt». Utredningens förslag, att dessa regler jämväl skulle gälla vakt­ post eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgöran­ de krigsman, kunde åstadkomma tveksamhet vid lösande av tjänsteuppgif- ter, genom att vederbörande vaktpost skulle bedöma tjänsteåtgärdens vikt.

Denna tveksamhet kunde i fält bli ödesdiger. På grund härav kunde försla­ get icke biträdas utan borde omskrivas med ledning av i 45 § SLK givna bestämmelser.

Departementschefen.

Krigsmän äga givetvis liksom andra personer rätt till nödvärn enligt de allmänna bestämmelserna i 5:7—11 SL. Såsom utredningen framhållit har emellertid militär personal i viss utsträckning att utföra uppgifter med avse­ ende å bevakning och upprätthållande av ordning. I och för sig är det visser­ ligen önskvärt att dylika uppgifter i största möjliga mån förbehållas den ci­ vila polisen med dess för ändamålet speciella utbildning och utrustning. Sär­ skilt när det gäller bevakning torde det dock vara ofrånkomligt att åtskilliga uppgifter ombesörjas av militär personal. Då polisman som skall verkställa tjänsteåtgärd enligt gällande lag har rätt alt använda våld, om någon med våld eller hot sätter sig emot honom, synes det icke kunna antagas att den militära personalen skall kunna tillfredsställande fullgöra ifrågavarande åligganden utan motsvarande befogenhet. Från rättssäkerhetens synpunkt är

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

det angeläget att krigsmans rätt till våldsanvändning blir uttryckligen lag­

fäst, åtminstone i den utsträckning som skett beträffande polismän. I likhet

med utredningen anser jag därför att förevarande paragraf bör kompletteras

med ett stadgande av innebörd att våld får brukas om någon med våld eller

hot sätter sig emot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande

av ordning tjänstgörande krigsman som skall verkställa tjänsteåtgärd.

De betänkligheter som kunna hysas mot detta stadgande torde huvudsak­

ligen vara beroende av hur man bestämmer måttet av det våld som får ut­

övas. Mångfalden av de situationer, i vilka våldsanvändning kan ifrågakom-

ma, gör det emellertid nödvändigt att den översta gränsen i lagen erhåller

en i viss mån tänjbar utformning. I gällande lydelse av paragrafen stadgas

för samtliga därmed avsedda fall att det våld må brukas, som med hänsyn

till omständigheterna kan anses försvarligt. Det synes icke finnas tillräckliga

skäl att beträffande militära förhållanden meddela härifrån avvikande före­

skrift. Visserligen är, såsom i ett remissyttrande särskilt understrukits, en

militär vaktpost i allmänhet utan speciell utbildning för sådan våldsutöv­

ning varom här är fråga och ofta är han dessutom dåligt underrättad om

tjänsteåtgärdens vikt. Dylika omständigheter måste emellertid, i enlighet med

vad utredningen framhållit, beaktas vid bedömandet av huruvida i visst fall

utövat våld skall såsom icke försvarligt anses straffbart. Härtill kommer att

det i de instruktioner och reglementen, som närmare reglera vakttjänst och

åtgärder för upprätthållande av ordning, kan mera detaljerat preciseras när

och i vad mån våld får användas i olika situationer. Frågan om den instruk-

tionsmässiga utformningen av rätten till våldsanvändning torde senare kom­

ma att upptagas av chefen för försvarsdepartementet.

I anledning av vad chefen för armén anfört vill jag vidare framhålla att

de nu behandlade reglerna om våldsanvändning givetvis icke äga tillämp­

ning på stridsåtgärder under krig.

På grund av det anförda har utredningens förslag i denna del, frånsett en

redaktionell jämkning, oförändrat upptagits i departementsförslaget.

10 a §.

I utredningens förslag stadgas under denna paragraf, att vid myteri, un­

der strid så ock eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild

fara krigsman må mot underlydande som visar ohörsamhet bruka det våld

som är nödigt för lydnadens upprätthållande. Göres större våld än nöden

kräver, skall vad som sägs i 5:9 SL gälla, d. v. s. straff skall inträda, om ej

omständigheterna voro sådana att den handlande svårligen kunde besinna

sig. men straffet kan nedsättas under vad som eljest bort följa.

Stadgandet motsvarar 44 § SLK. Däri stadgas följande. Händer det att un­

derlydande flyr från drabbning eller företager plundring, eller att vid uppror

eller upplopp eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigs­

lydnaden medför större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess

eller allmän säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan

befallningen blivit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

69

underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld än nöden kräver, gäller vad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.

Utredningen har funnit det nödvändigt att, liksom hittills, förman tiller- kännes rätt att i vissa situationer bruka våld för att framtvinga lydnad. Vid angivandet av de nödsituationer, då våld finge utövas, syntes enligt utred­ ningen såsom allmän förutsättning böra upptagas, att brott mot krigslydna­ den medförde särskild fara, vilket uttryck nära överensstämde med beskriv­ ningen i 44 § SLK. Härjämte borde emellertid, för att i möjligaste mån giva konkretion åt bestämmelsen, omnämnas vissa fall då nödsituation regelmäs­ sigt förelåge. I den bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf, hade angivits att rätt till våldsanvändning skulle föreligga vid myteri, un­ der strid och eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild fara. Härutöver hade såsom villkor för våldsanvändning uppställts att un­ derlydande visade ohörsamhet. Beträffande omfattningen av det tillåtna vål­ det hade icke synts böra stadgas annat än att det våld finge brukas, som vore nödigt för lydnadens upprätthållande. Med uttrycket lydnadens upprätthål­ lande åsyftades här vad som kunde kallas det allmänna lydnadstillståndet bland de underlydande. Häri låge sålunda den ytterligare begränsningen att underlåtenhej att fullgöra en befallning icke under alla omständigheter med­ förde att våld finge tillgripas. Det vore nämligen tydligt att det för upprätt­ hållande av den allmänna lydnaden icke vore erforderligt att bruka våld i varje fall av ohörsamhet, som ej avsåge angelägenhet av störTe betydelse.

Gjordes större våld än nöden krävde, skulle enligt förslaget de i 5:9 SL upptagna reglerna äga tillämpning.

Departementschefen.

Mot förevarande bestämmelse har i remissyttrandena icke framställts nå­ gon erinran. Även jag har ansett mig kunna godtaga densamma, och den har sålunda utan ändring överförts till departementsförslaget.

26 KAP.

Om brott av krigsmän. 1

1

§•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som vägrar eller underlåter att åtlyda förmans befallning eller olillbörligen uppehåller befallningens fullgörande, dömas för lydnadsbrott till disciplinstraff eller fängelse, där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten.

I SLK finnas bestämmelser om lydnadsbrott mot överordnad i 76, 77, 78, 79 och 161 §§. Lagen skiljer mellan sådana lydnadsbrott som rikta sig mot förmans befallningar angående tjänsten, varom stadgas i 76—78 och 161 §§, och sådana som innebära åsidosättande av överordnads i särskilda

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

fall meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen

inom krigsmakten, beträffande vilka bestämmelser givas i 79 §. Av de först­

nämnda lydnadsbrotten behandlas i 76 § vägran av krigsman att åtlyda vad

förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt,

och i 77 § det fall att krigsman eljest underlåter att rätt fullgöra sådan

befallning eller genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning uppe­

håller befallningens fullgörande. I 78 § stadgas straff då någon, som utan att

vara krigsman lyder under lagen, vägrar eller underlåter att åtlyda vad den,

som enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande över honom har be-

fälsrätt i tjänsten, inom gränsen av denna rätt anbefallt.

Utredningen har anfört att frågan vilka som ha behörighet att giva befall­

ningar och över vilka sådan befälsrätt gäller har reglerats genom olika av

Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner samt i det av Kungl. Maj:t i kommando-

väg den 14 juli 1945 fastställda tjänstereglementet för krigsmakten. Med

hänsyn till befälsrättens och lydnadspliktens intima samband med krigs­

maktens organisation och funktionssätt vore det uppenbart att en straff­

bestämmelse om lydnadsbrott måste grundas å den administrativa regleringen

av befälsrätten. Dock syntes böra gälla att endast den, som själv lydde under

de militära straffbestämmelserna och enligt dem vore straffrättsligt ansvarig

för missbruk av sin befälsrätt, skulle få giva befallningar som vid ohörsamhet

föranledde bestraffning för lydnadsbrott. Likaså borde straff för ohörsamhet

mot befallning kunna ådömas allenast den som även i övrigt vore under­

kastad de militära straffbestämmelserna. I 26: 21 och 27:14 i förslaget hade

tillämplighetsområdet för de militära straffbuden bestämts genom angivande

av vilka som skulle anses som krigsmän. För att beteckna parterna i lyd-

nadsförhållandet användes i förslaget termerna förman och underlydande.

Enligt i 26:21 i förslaget upptagna definitioner vore krigsman, som hade

befälsrätt över annan krigsman, dennes förman. Straffbestämmelsen borde i

enlighet med vad nu sagts gälla lydnadsbrott av krigsman med avseende å

förmans befallning.

Vad anginge lydnadspliktens omfattning låge det, enligt utredningen, i

sakens natur att denna plikt principiellt borde vara begränsad till befall­

ningar som anginge den underlydandes tjänst. Befallningen måste med andra

ord avse något som låge inom ramen för den underlydandes tjänsteplikter.

Såsom förut nämnts funnes i SLK förutom de allmänna straffbestämmelserna

rörande lydnadsbrott beträffande tjänsten även ett särskilt stadgande, 79 §,

avseende ohörsamhet mot överordnads i särskilda fall meddelade föreskrif­

ter i vad som rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. I

den mån iakttagande härav eljest ålåge den underlydande såsom tjänsteplikt

omfattades tydligen ohörsamheten i dessa fall av det allmänna lydnadsbrott.

Stadgandet saknade i så fall betydelse utom därutinnan, alt straffskalan i

79 § vore lägre än i 76 §, en grund för stadgandet som emellertid, i den mån

den kunde anses riktig, bortfölle därest straffskalan för normalfall av lyd­

nadsbrott sänktes på sätt utredningen föresloge. Med hänsyn till att vissa

fall av ohörsamhet i ordningssaker otvivelaktigt omfattades av 76 och 77 §§

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

71

SLK hade i praktiken viss osäkerhet uppkommit angående förhållandet mel­ lan dessa paragrafer och 79 §. Därtill komme ytterligare att 79 § på grund av sin avfattning vore ägnad att skapa oklarhet rörande gränslinjen mellan vad som hörde till tjänsten och vad som fölle därutanför. Paragrafen borde så­ lunda ej erhålla särskild motsvarighet i ny lagstiftning. För att befälsföring skulle kunna ske hinderfritt och den militära organisationen fungera effek­ tivt vore det emellertid erforderligt att den som mottoge en befallning i all­ mänhet icke finge göra invändning mot den befallandes rätt att giva befall­ ningen eller överhuvud ingå på kritik av befallningens rättmätighet. Liksom enligt gällande rätt borde sålunda lydnadsplikten vara vad som brukade kallas ovillkorlig. Den ovillkorliga lydnadsplikten innebure dock icke s. k. blind lydnad. Om en förman uppenbart ginge utom sina befälsbefogenheter, medförde lydnadsvägran icke ansvar för lydnadsbrott. Av allmänna rätts­ grundsatser följde därjämte att lydnadsplikten icke vore obetingad ifall den anbefallda handlingen vore brottslig eller eljest lagstridig. Innebörden av lyd­ nadsplikten syntes med tillfredsställande tydlighet framgå av lagtexten, där­ est bestämmelsen angåves gälla olydnad mot förmans befallning, där det ej vore uppenbart att den icke anginge tjänsten.

Beträffande brottsbeskrivningen i övrigt hade det synts utredningen vara lämpligt att liksom i SLK angiva olika gärningsformer. För disciplinens skull borde straffbarhet inträda redan då en underlydande tillkännagivit, att han icke komme att utföra en given befallning. Vägran att lyda vore därför den gärningsform som hade särskild betydelse då en befallning icke i sin helhet omedelbart skulle verkställas. Det vanligaste sättet, varigenom olydnad vi­ sades vore att utförandet av befallningen helt eller delvis underlätes. Efter­ som även den som delvis underläte att verkställa en befallning borde kunna straffas för lydnadsbrott, syntes man med underlåtenhet böra likställa uppe­ hållande av befallnings fullgörande. För att uppehållande av befallning skulle vara straffbart såsom lydnadsbrott borde dock förutsättas att uppehållandet vore otillbörligt. Den som begärde närmare direktiv i anledning av en otydlig order borde sålunda icke vara straffbar, varemot såsom otillbörligt borde anses att uppehålla en befallning genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning.

I enlighet med vad som tillämpats i åtskilliga fall vid den senaste tidens lagstiftning på den allmänna strafflagens område hade utredningen funnit det lämpligt att uppdela lydnadsbrottet i två olika svårhetsgrader avseende, den ena normalfall av brottet och den andra fall, då med hänsyn till omstän­ digheterna vid brottet det la vore att anse som grovt. Straffskalan för normal­ fallet, som behandlades i förevarande pragraf, syntes kunna avsevärt mildras i förhållande till gällande rätt, som för icke kvalificerade fall upptoge allenast fängelse och straffarbete i högst ett år. Disciplinstraff syntes så­ lunda utan förbehåll böra ingå i latituden. Vid sidan av sistnämnda straffart borde också fängelse ingå i straffskalan. Däremot syntes straffarbete icke behöva stadgas för lydnadsbrott, som ej vore grovt. Någon anledning att bestämma olika straff för de skilda gärningsformerna funnes icke.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett att det med den lydelse

stadgandet i förslaget fått syntes tveksamt, huruvida som förslaget avsåge

därunder även kunde inbegripas det i 77 § SLK upptagna fallet att krigs­

man underläte att rätt fullgöra befallning. Ville man icke följa den schwei­

ziska lagens terminologi, enligt vilken brottet skulle beskrivas med ett ge­

mensamt begrepp, ohörsamhet mot förmans befallning, borde därför brotts-

beskrivningen givas sådan lydelse att därav klart framginge att även detta

fall omfattades därav. Beträffande straffsatsen kunde ifrågasättas, om icke

fängelsestraffet borde nämnas först. Enligt gängse praxis skulle detta inne­

bära att normalstraffet vore fängelse och att disciplinstraff komme till an­

vändning så snart omständigheterna i något avseende kunde anses mildran­

de. Då detta som regel vore fallet i fråga om värnpliktigs lydnadsbrott,

borde några betänkligheter mot en dylik, i huvudsak formell straffskärpning

icke möta. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har funnit, att

formuleringen av paragrafen med sina dubbla negationer vore svår att tyda.

Därjämte framställde sig vid tolkningen den frågan för vem — den befal­

lande eller den befallde — det skulle vara uppenbart, att befallningen icke

anginge tjänsten. Det vore fara värt, att bestämmelser av sådan innebörd

som denna i stor utsträckning komme att betaga den enskilde krigsmannen

möjlighet att inom förnuftiga gränser handla i enlighet med sitt förstånd.

Det syntes föreningen, som om brottsbeskrivningen i nu gällande stadgan-

den, 76 och 77 §§ SLK, vore att föredraga.

Värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat att, då i förslaget endast

termerna förman och underlydande användes för att beteckna parterna i det

militära lydnadsförhållandet, följden därav blivit att man exempelvis för att

möjliggöra för en överordnad att ingripa emot en underordnad, som för-

ginge sig mot allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, måste göra

den konstruktionen att den överordnade i dylikt fall och för blott detta korta

tidsmoment bleve förman och i denna egenskap toge befäl över den under­

ordnade, som därigenom bleve underlydande. Det vore ingalunda givet, att

det föreslagna uteslutandet av nuvarande bestämmelse i 79 § SLK komme

att skapa en större säkerhet i fråga om gränsdragningen beträffande rätten

till ingripande i här berört fall, utan snarare ökade osäkerheten än mera.

Chefen för armén har däremot ansett att utredningen genom att utesluta de

nuvarande begreppen överordnad och underordnad åstadkommit en förenk­

lad terminologi.

Departementschefen.

I sakligt hänseende torde den av utredningen föreslagna brottsbeskrivning­

en väsentligen icke innefatta avvikelse från vad som gäller enligt SLK. Då

såsom en gärningsform upptagits underlåtenhet att lyda förmans befall­

ning, lärer således härunder kunna hänföras det fall att krigsman underlåter

att rätt fullgöra befallning. Givetvis kan emellertid ett oriktigt utförande av

en befallning icke alltid anses som underlåtenhet att lyda och gärningen får

73

då ofta en naturligare bedömning genom att bestraffas som tjänstefel. I

främsta rummet bliva härvid de subjektiva omständigheterna av betydelse.

För straffbarhet fordras nämligen vid lydnadsbrott att gärningen förövats

uppsåtligen, medan, om endast oaktsamhet föreligger, ansvar för tjänstefel

kan ifrågakomma.

Att gällande rätts olika bestämmelser om lydnadsbrott sammanförts till

ett enhetligt stadgande anser jag vara en given fördel. Tillräckliga skäl att

bibehålla en särskild regel motsvarande 79 § SLK torde icke finnas, efter­

som även de plikter som i tjänstereglementen och liknande föreskrifter åläg­

gas krigsmän med avseende å ordningens upprätthållande måste anses till­

höra tjänsteområdet samt enligt 26 kap. 21 § i förslaget envar som har befäls-

rätt är förman. Genom stadgandet att för lydnadsbrott får dömas endast,

där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten, har enligt min

mening lydnadspliktens ovillkorliga karaktär på ett tillfredsställande sätt

kommit till uttryck i lagtexten. Självklart skall även denna förutsättning

för straffbarhet vara täckt av gärningsmannens uppsåt för att ansvar skall

kunna ådömas.

På grund av det anförda och då den föreslagna straffsatsen synes vara

lämpligt avvägd, överensstämmer departementsförslaget i denna del med ut­

redningens förslag, frånsett en redaktionell jämkning. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

2

§•

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att, om lydnadsbrott med

hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt, skall för grovt

lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om befallningen

avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om brottet skett inför samlad trupp

eller förövats av flera i samråd. I ett andra stycke innehåller paragrafen

ytterligare att, om riket var i krig och brottet förövades under strid eller

eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, skall

dömas till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

Enligt 76 § och 161 § första stycket SLK kan det för lydnadsbrott mot

förmans befallning angående tjänsten stadgade normalstraffet, fängelse eller

straffarbete i högst ett år, under vissa omständigheter skärpas. Sålunda må,

om brottet sker i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i när­

varo av någon bland besättningen, straffet höjas till straffarbete i två år.

Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigs­

lydnaden medför större fara, dömes den brottslige till straffarbete i högst

fyra år; kom av brottet betydligare skada, eller var brottet eljest förenat

med synnerligen försvårande omständigheter, ma tiden för straffarbetet hö­

jas till åtta år. Förövas lydnadsbrott i krigstid eller under annan tid, då

rikets krigsmakt är mobiliserad, och sker det då fienden är nära eller vid

tillfälle, då brott mot krigslydnaden eljest medföra fara, dömes den brottslige

till straffarbete i minst två och högst sex år; kom därav betydligare skada,

eller var brottet eljest förenat med synnerligen försvårande omständigheter, skall gärningsmannen mista livet genom skjutning eller dömas till straff­ arbete på livstid eller i minst sex och högst tio år.

Utredningen har ansett det sta utom tvivel att för lydnadsbrott, som med hänsyn till omständigheterna vid brottet vore att anse som grovt, behov fö- relåge av strängare straffsatser än vad under föregående paragraf föresla­ gits. Vid angivande av exempel på fall, då grovt lydnadsbrott i regel borde anses föreligga, borde framhållas omständigheter som toge sikte på det sär­ skilda fallet och dess farlighet för krigsmaktens verksamhet och för krigs­ lydnaden. I lagtexten hade sålunda upptagits att befallningen avsett tjänste- åtgärd av större vikt eller att brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd. Då den ordinära straffskalan för grovt lydnadsbrott i för­ slaget angivits till fängelse eller straffarbete i högst fyra år, innebure detta allmänt sett en avsevärd nedsättning i förhållande till gällande rätt i mot­ svarande fall. Emellertid upptoge SLK en särskild straffsats för lydnads­ brott, som under krigstid eller därmed likställd tid förövades i fiendens när­ het eller vid tillfälle då brott mot krigslydnaden eljest medförde större fara.

Att sådana fall icke under alla omständigheter kunde få en lämplig bedöm­ ning inom den i förslaget upptagna ordinära straffskalan, vore svårt att för­ neka. Det för närvarande gällande minimistraffet förefölle visserligen knap­ past välgrundat, men däremot syntes med hänsyn till den ödesdigra verkan ett lydnadsbrott kunde ha under dessa omständigheter möjligheten att kun­ na döma till dödsstraff böra bibehållas. Då emellertid dödsstraffet icke upp- toges i de särskilda straffbestämmelserna i förslaget, borde såsom högsta straff utsättas straffarbete på livstid. Minimistraffet syntes böra utgöra straff­ arbete utan begränsning nedat. Den sålunda angivna strängare straffskalan borde gälla för det fall att grovt lydnadsbrott, då riket vore i krig, förövades under stiid eller eljest vid tillfälle da brott mot krigslydnaden medförde sär­ skild fara.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat att det icke torde råda något tvivel om att lydnadsbrott vore ägnat att medföra särskild fara och borde betraktas som grovt även i åtskilliga av de fall, då enligt särskilda före­ skrifter militär personal hade att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som eljest ankomme på civil polispersonal, såsom exempelvis vid vakttjänstgöring enligt bevakningskungörelsen, vid eldsläckning eller vid stillande av uppror.

Överhuvudtaget syntes just den särskilda faran i dylika och andra liknande fall vara det kriterium, som främst borde känneteckna det grova lydnads­ brott. Föreningen ansåge därför att till den gjorda exemplifieringen borde fogas det i andra stycket upptagna här berörda uttrycket »eller eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför särskilda fara». Stadgandet i paragrafens andra stycke hade givits karaktär av straffskärpningsgrund. Även under krig kunde dock ej sällan fall förekomma, då ett lydnadsbrott måste anses tillräckligt korrigerat med fängelse. Denna straffart borde där­ för ingå i straffsatsen i andra stycket, som följaktligen, därest även förening­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

75

ens beträffande första stycket framställda ändringsyrkande beaktades, allenast

skulle komma att innehålla att, om riket vore i krig, finge dömas till straff­

arbete i högst tio år eller på livstid.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler har anfört att det låge i sakens natur,

att den till vilken befallning utdelats ofta icke kunde eller åtminstone hade

synnerligen svårt att bedöma, huruvida den anbefallda tjänsteåtgärden vore

av större vikt; ej sällan vore det väl för övrigt ej ens avsett, att en krigsman

i underordnad ställning skulle känna till syftet med befallningen, sasom

exempelvis när denna avsåge förhållanden av hemlig natur, vilka endast

borde vara kända av högre befäl. Enligt allmänna straffrättsliga giundsatser

borde väl i sådana fall liksom eljest de objektiva och subjektiva rekvisiten

täcka varandra, d. v. s. för straffbarhet för grovt lydnadsbrott fordrades, att

gärningsmannen skulle ha insett, att tjänsteåtgärden varit av större vikt. Då,

såsom nyss framhållits, detta kanske oftast ej vore händelsen, komme straff­

budet i fråga, sådant det enligt förslaget vore formulerat, ej att få den effekt,

som avsetts.

Departementschefen.

Behovet av skärpta straffsatser för vissa svåra fall av lydnadsbrott har ut­

redningen tillgodosett genom en bestämmelse om lydnadsbrott som med hän­

syn till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt. Häremot har jag

intet att erinra, liksom ej heller mot de omständigheter som i förslaget an­

givits skola särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt. Det

synes mig icke föreligga anledning befara, att bestämmelsen, såsom i ett

remissyttrande gjorts gällande, skall bli mindre effektiv. En krigsman, som

mottagit en befallning, kan visserligen icke alltid i detalj bedöma den anbe­

fallda tjänsteåtgärdens betydelse men om det är fråga om en åtgärd av

större vikt lärer detta i allmänhet framga av förhållandena, särskilt under

krig och i nödsituationer. Skulle emellertid den som underlåtit att lyda en

befallning icke ha varit medveten om den anbefallda åtgärdens stora vikt på

sådant sätt att uppsåt kan anses föreligga och föranleda ej andra omständig­

heter att brottet bör bedömas som grovt, synes det vara riktigt att han straf­

fas endast för vanligt lydnadsbrott. Varje fall av lydnadsbrott bör alltså be­

dömas efter dess objektiva särart och med beaktande av gärningsmannens

subjektiva insikt. I konsekvens med denna uppfattning har jag icke heller

ansett mig kunna godtaga det under remissbehandlingen framförda förslaget

att såsom exempel på grovt brott upptaga det förhållandet att brottet för­

övats vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. Även

vid sådant tillfälle kunna ju förekomma befallningar av mycket ringa be­

tydelse.

Vad angår de av utredningen föreslagna straffsatserna har ifrågasatts om

icke den särskilda, för krigstid avsedda straffskalan borde inrymma ej blott

straffarbete utan även fängelse. Med hänsyn till att berörda straffskala en­

dast avser grovt lydnadsbrott som förövas under strid eller eljest vid tillfälle

under krig då brott mot krigslydnaden medför särskild fara synes detta dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

knappast vara lämpligt. Jag har icke heller i övrigt något att erinra mot de föreslagna straffsatserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

3 §.

Under denna paragraf har utredningen upptagit en straffbestämmelse om myteri. Enligt denna skall, om samling av krigsmän ådagalägger uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot förman, anstiftare och anförare straffas med straffarbete i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straffarbete i fyra år. Ha deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse. För­ övas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare eller anfö­ rare straffas med fängelse.

Bestämmelsen motsvaras i SLK närmast av 62—65 samt 70, 158 och 159 §§, vilka behandla uppror och upplopp. Uppror beskrives så, att krigsfolk sam­ lar sig tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud eller att tvinga förman till någon äm- betsåtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. Av brottet finnas, bortsett från särskilda straffskärpningsgrunder, tre olika grader. Den första föreligger då upproret ej fullföljes längre än att upprorsmännen på förmans befallning vända åter till lydnad och ordning. Uppror av andra graden innebär att upp­ rorsmän ej vända åter till lydnad och ordning utan visa trotsighet emot för­ mans befallning. Den tredje graden av uppror kännetecknas av att upprors­ män göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller plundra eller för­ därva annan egendom. Upplopp består däri, att krigsfolk samlar sig tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt som nyss sagts samt ej skingrar sig på förmans befallning utan visar trotsighet däremot. Såsom ett svårare fall av upplopp angives att deltagare däri övergår till våld å person eller egendom.

Denna reglering av militärt uppror och upplopp ansluter sig mycket nära till gällande bestämmelser om uppror och upplopp i 10: 7—9 och 13 SL. På grundval av vad straffrättskommittén i denna del föreslagit ha i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget de nuvarande bestämmelserna om upp­ rors- och upploppsbrotten i SL sammanförts till en mera enhetlig reglering. Därvid har det straffbara området uppdelats på två skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp. Brottsbeteckningen uppror har reserverats för vissa mot statsskicket eller statsledningen riktade brott, som behandlas i 9: 1 och närmast motsvara vad som för närvarande i 8 kap. SL benämnes högförräderi. Enligt 11: 1 föreligger upplopp, om folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och folket ej åtlyder myndighets befallning att skingra sig. Såsom ett sär­ skilt fall, då endast anstiftare och anförare äro straffbara, upptages att folk­

77

mängden skingrar sig på myndighets befallning. 111:2 stadgas, att om folk­

samling, med uppsåt som i 11: 1 sägs, gått till förenat våld å person eller

egendom, dörnes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upp­

lopp.

Utredningen har anfört att de i 11:1 och 2 upptagna bestämmelserna om

upplopp och våldsamt upplopp uppenbarligen kunde bli tillämpliga även på

krigsmän. I rent militära situationer ägde de däremot begränsad tillämplig­

het, och det erfordrades därför särbestämmelse för krigsmaktens vidkomman­

de. Vid utformandet av ett sådant stadgande hade det synts lämpligt att i

möjligaste mån anknyta till bestämmelserna om upplopp och våldsamt upp­

lopp. I enlighet härmed hade förevarande stadgande om myteri uppställts.

Denna brottstyp hade konstruerats som ett genom våldsuppsåt kvalificerat,

kollektivt ohörsamhetsbrott mot förman, där straffbarheten såtillvida in­

trädde på ett tidigare stadium än vid det vanliga lydnadsbrott att någon

befallning icke behövde ha givits. Det fordrades att samling av krigsmän åda-

galade uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot förman. I motsats till

62 § SLK erfordrades ej att krigsmännen samlade sig tillhopa, utan brottet

kunde begås även av krigsmän som dragits samman för tjänstgöring. Det

enda kravet vore att krigsmännen till antalet ej vore fåtaligare än att de kun­

de likställas med en folksamling. Genom att uppsåtet skulle gå ut på förenat

våld uteslötes passivt lydnadsbrott. Om krigsmän endast gemensamt vägrade

eller underläte att utföra en order av förman, skulle de sålunda straffas för

lydnadsbrott och icke för myteri, och detta gällde även om överenskommelse

om brottet träffats på förhand. Att sätta sig upp emot förman innefattade

såväl att sätta sig emot verkställighet av förmans bud som att tvinga förman

till någon ämbetsåtgärd, vilka uttryck för närvarande användes i 62 § SLK.

Enligt 11: 2 i det remitterade förslaget kunde våldsamt upplopp föreligga oav­

sett om myndighet vore tillstädes eller ej. För myteriets del hade ett inrym­

mande av fall som icke riktade sig mot förman ansetts oegentligt och, med

hänsyn särskilt till den skärpta bestraffningen av våldsbrott i 26: 7 i förslaget,

onödigt. Våldsamt upplopp hade därför vid myteribrottets utformning icke

på annat sätt beaktats än att, för det fall att deltagare i myteri gått till förenat

våld å person eller egendom, stadgats strängare straff än eljest. Vad i övrigt

anginge straffsatserna vore att märka att vid upplopp normalstraffet utgjor­

de, för anstiftare och anförare straffarbete i högst fyi’a år och för annan

deltagare högst straffarbete i två år. Om folkmängden skingrat sig på myn­

dighets befallning gällde sistnämnda strafflatitud för anstiftare och anförare,

medan annan deltagare ej vore straffbar. Då våldsamt upplopp förelåge,

straffades anstiftare och anförare med straffarbete i högst tio år och annan

deltagare högst med straffarbete i fyra år. 1 viss anslutning till dessa straff­

satser och med beaktande av de för grovt lydnadsbrott upptagna straffen hade

utredningens förslag i fråga om bestraffningen av myteri avfattats. Förslaget

innebure avsevärd nedsättning i förhållande till motsvarande straffsatser i

SLK, vilka framförallt kännetecknades av höga minimistraff.

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Chefen för armén har framhållit att även passivt lydnadsbrott, när det beginges av en samling krigsmän, utgjorde ett brott mot krigslydnaden som kunde få de allvarligaste följder. Enligt förslaget skulle emellertid det passiva lydnadsbrott även om det vore kollektivt icke falla under myteribestämmel­ serna utan endast kunna bestraffas enligt det allmänna stadgandet om brott mot krigslydnaden i 26: 1. Detta kunde ur militär synpunkt icke godtagas.

Arméchefen ville därför föreslå, att förevarande § omformulerades, så att den även täckte fall av passivt kollektivt lydnadsbrott. Överbefälhavaren har biträtt detta förslag.

Departementschefen.

Mot innehållet i förevarande paragraf av utredningens förslag har i remiss­ yttrandena icke gjorts invändning i vidare mån än att det från militärt håll hävdats att myteri även borde omfatta kollektivt passivt lydnadsbrott. Sådan gärning kan emellertid vara av mycket ringa farlighetsgrad, exempelvis då några vapenfria värnpliktiga underlåta att utföra dem ålagt rengöringsarbete, och torde sålunda mindre väl lämpa sig att sammanföras med de svårartade brottsfall som avses i förslagets myteribestämmelse. Visserligen kan också ett passivt lydnadsbrott som begåtts gemensamt av flera krigsmän få mycket allvarliga konsekvenser, särskilt under strid och vid liknande farliga tillfällen. I sådana fall torde emellertid regelmässigt lydnadsbrottet vara att anse som grovt åtminstone för de mest straffvärda brottslingarna, och bestämmelsen i 26 kap. 2 § medger då utdömande av högsta straff. Det synes alltså icke förefinnas något behov att vidga det straffbara området för myteribrottet. Icke heller i övrigt har jag funnit anledning till ändring i den föreslagna be­ stämmelsen.

4

§•

Enligt 4 § i utredningens förslag skall krigsman som icke efterkommer tillsägelse i tjänsten av vaktpost eller annan krigsman, som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, dömas för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

I 88 § SLK stadgas straff för den som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra. Straffbe­ stämmelsen gäller även den som begår sådant brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring.

Utredningen har med hänsyn till bevaknings- och ordningstjänstens vikt funnit det påkallat att lydnadsplikten mot vaktpersonal inskärptes genom en' särskild straffbestämmelse. En sådan bestämmelse vore dessutom enligt ut­ redningens mening erforderlig av det skälet att eftersättande av nämnda skyl­ dighet stundom vore av sådan svårhetsgrad att de generella tjänstebrottsbe- stämmelserna icke kunde anses tillräckliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

79

I fråga om angivande i brottsbeskrivningen av dem, vilkas befallningar skulle åtlydas, har utredningen ansett nuvarande bestämmelse kunna för­ enklas. Termen skiltvakt, mot vilken redan vid tillkomsten av SLK erinran framställdes, användes ej numera och borde icke upptagas. De personer, emot vilka lydnadsplikt borde föreligga, syntes kunna angivas såsom krigsmän vilka tjänstgjorde för bevakning eller upprätthållande av ordning. Det vore dock lämpligt att särskilt omnämna vaktpost, vilket begrepp då brukades icke såsom någon teknisk term utan såsom ett praktiskt viktigt och lättfatt­ ligt exempel. I den mån personer, som tillhörde krigsmaktens polisväsende bleve krigsmän antingen enligt förordnande med stöd av 26: 21 eller direkt enligt 27: 14 i förslaget, omfattades de av den föreslagna bestämmelsen och behövde därför ej, såsom i SLK, särskilt omnämnas. I övrigt borde föreva­ rande bestämmelse icke erhålla tillämpning beträffande polispersonalen inom krigsmakten. Ej heller syntes erforderligt att medtaga patrull eller truppav­ delning; vare sig den som hade bevaknings- eller ordningsuppdrag inginge i en särskild avdelning eller tjänstgjorde mera självständigt borde lydnads­ plikt föreligga beträffande tillsägelser av honom som vore betingade av upp­ dragets fullgörande. Gärningen borde angivas såsom underlåtenhet att efter­ komma tillsägelse i tjänsten av krigsman som nyss sagts. Något behov att, såsom vid lydnadsbrottet, kunna straffa den som förklarade sig ej skola rätta sig efter en tillsägelse syntes icke föreligga med mindre avsikten fullföljdes.

Enligt vad utredningen vidare yttrat vore vakttjänstgöring i fredstid ofta att betrakta som ett led i militär utbildning och övning. Det vore därför naturligt att lägre straff än fängelse i allmänhet vore tillfyllest. Den för när­ varande gällande normallatituden, fängelse eller straffarbete i högst ett år, hade sålunda funnits böra ersättas med disciplinstraff eller fängelse. För närvarande kunde disciplinstraff användas endast då omständigheterna vore synnerligen mildrande och den brottslige tillhörde manskapet. Med hänsyn till viktigare bevakningsuppgifter, som förekomme särskilt under krig, hade därjämte, såsom vid lydnadsbrottet, upptagits en straffsats för grova fall, nämligen fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Även detta innebure en viss nedsättning i förhållande till gällande rätt, som för motsvarande fall stadgade straffarbete upp till sex år. Däremot hade en särskild straffskärp- ningsregel motsvarande 26: 2 andra stycket i förslaget icke ansetts erforderlig.

Enligt krigshovrättens mening sknlle lagrummets brottsbeskrivning efter ordalagen innebära en ovillkorlig skyldighet för krigsman att efterkomma tillsägelse av vakt, blott tillsägelsen givits »i tjänsten», vilket bär väl måste betyda »under tjänsteutövning». Skyldigheten att lyda vaktpersonal syntes emellertid icke böra avse annan tillsägelse än sådan, som betingades av den särskilda uppgift dylik personal hade att fullgöra. Lagrummet borde ändras så att detta förhållande tydligt framginge av lagtexten.

Föreningen Sveriges häradshövdingar bar i anslutning till sitt under »Hu­ vuddragen i förslaget» återgivna yttrande anmärkt att det icke syntes till­ fredsställande att för brottets rubricerande såsom grovt ej gåves någon led­ ning. Detta syntes särskilt av betydelse med hänsyn till den mycket stora

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

höjningen av straffmaximum som föresloges för det fall att brottet vore grovt. Föreningen hemställde därför att i 4 § andra punkten gåves exempel på omständigheter, som särskilt borde komma i betraktande vid bedömande härutinnan. Så hade nästan undantagslöst skett i alla övriga fall, där det här tillämpade systemet för straffbarhetens uppdelning blivit använt. Såsom så­ dana omständigheter kunde angivas vikten av det intresse, vaktposten vore satt att bevaka, brottets begående i krig, där avdelning av krigsmakten be­ funne sig, eller dylikt.

Departementschefen.

I ett remissyttrande har mot förevarande bestämmelse anmärkts att det av ordalagen »tillsägelse i tjänsten» icke tydligt framgår att tillsägelsen skall vara betingad av den särskilda uppgift vaktpersonalen har att fullgöra. Med hänsyn till att fråga är just om krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning torde visserligen de angivna ordalagen knappast kunna tolkas annorlunda, men en redaktionell jämkning synes dock böra vidtagas. Såsom i ett annat yttrande anförts hade det varit önskvärt, att sär­ skilt beaktansvärda omständigheter angivits till ledning för bedömandet hu­ ruvida brott skall anses vara grovt. Med hänsyn till svårigheten att i lag­ form angiva några dylika omständigheter har jag emellertid funnit mig böra avstå från en sådan exemplifiering. Även i övrigt anser jag den före­ slagna bestämmelsen böra godtagas. Den återfinnes därför i departements- förslaget i oförändrat skick så när som på nyssnämnda jämkning. 5

5 §.

Utredningen har under förevarande paragraf upptagit ett stadgande, vars första stycke föreskriver att förman, som missbrukar sin myndighet genom att söka förmå underlydande att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst, dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straff­ arbete i högst fyra år. Enligt andra stycket av paragrafen skall för missbruk av förmanskap dömas även då förman otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans för­ hållande i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa.

I 92, 113 och 118 §§ SLK finnas särskilda straffbestämmelser om förmans missbruk av sin myndighet. Enligt 92 § straffas förman som genom miss­ bruk av sin myndighet söker hindra underlydande krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten. I 113 § stadgas straff för förman som, till sin eller annans enskilda nytta, genom befallning tvingar eller annorledes för­ mår underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, samt för officer eller underofficer som för egen vinning tager emot sådant, då det såsom av fri vilja b judes. Jämlikt 118 § är förman straffbar om han genom missbruk av sin myndighet söker hindra den som blivit i krigstjänst anställd att däröver föra klagan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

81

Utredningen har framhållit att en förman genom den ovillkorliga lydnads­

plikt, som vore förbunden med befälsrätten, hade en avsevärd maktställning

i förhållande till sina underlydande. Det vore av stor psykologisk betydelse

att befälsrätten, likaväl då det gällde missbruk därav som i fråga om brott

mot lydnadsplikten, vore omgärdad av uttryckliga stadganden. En särskild

straffbestämmelse rörande missbruk av förmanskap syntes därför böra upp­

tagas. Vid utformningen av en dylik bestämmelse borde först uppmärksam­

mas sådana fall där förman överskrede sin befälsrätt. Om förman vid med­

delandet av en befallning sträckt sig utom den underlydandes tjänst, borde

förmannen vara underkastad straffansvar därför enligt ifrågavarande be­

stämmelse. Däremot borde bestämmelsen ej avse fall då förman gåve be­

fallning, som stode i strid med order av högre befälhavare utan att eljest in­

nebära överskridande av befälsrätten. För att klargöra denna innebörd hos

bestämmelsen borde såsom förutsättning för straffbarhet uppställas att för­

mannen missbrukade sin myndighet över underlydande. För att missbruk av

myndighet skulle föreligga behövde emellertid förmannen icke ha givit for­

mell befallning. Varje försök att förmå en underlydande att göra, tåla eller

underlåta något som icke anginge dennes tjänst borde vara straffbart, i den

mån försöket kunde anses vara grundat å förmanskapet. Så vore ofta fallet

då en förman försökte hindra en underlydande att göra framställning eller

anföra klagomål. Såsom eu andra gärningsform av ifrågavarande brott borde

upptagas att föi-man otillbörligen ålade underlydande särskild tjänstgöring

eller vägrade honom förmån såsom påföljd för något hans förhållande i eller

utom tjänsten. Att ålägga någon särskild tjänstgöring vore givetvis i allmän­

het inte bara tillåtet utan nödvändigt. För straffbarhet syntes därför böra

krävas att åläggandet skett otillbörligen, t. ex. såsom hämnd eller straff. S. k.

straffexercis borde alltså falla under förevarande bestämmelse. Det sagda

hade motsvarande tillämpning på förmåner som tillkomme personalen un­

der tjänstgöringen; att i bestraffningssyfte vägra någon sådan förmån kunde

ej anses tillåtet. Att underlydande vid krävande övningar utsattes för fara till

liv eller hälsa, kunde väl icke alltid undvikas med hänsyn till utbildningen,

och vid krig måste detta regelmässigt inträffa. Då påfrestningarna stode i

sådant missförhållande till det resultat som åsyftades, att de underlydande

kunde sägas utan skäl ha utsatts för fara till liv eller hälsa, vore det emel­

lertid befogat att anse missbruk av förmanskap föreligga. Även ett dylikt fall

borde därför medtagas i förevarande bestämmelse.

I bestraffningshänseende bar utredningen erinrat att straffsatserna i 92,

113 och 118 §§ SEK omfattade — bortsett från ämbetsstraff — fängelse, i

några fall disciplinstraff och i ett fall, 118 g, fängelse eller straffarbete i

högst två år. Med hänsyn till den genomsnittliga svårhetsgraden av de gär­

ningar som avsåges i förslagets förevarande bestämmelse liade det ansetts

lämpligt att såsom enhetlig normalskala för gärningarnas bestraffning stad­

ga disciplinstraff eller fängelse. En sådan strafflatitud vore emellertid icke

tillfyllest för svårartade fall. Liksom enskild krigsmans lydnadsbrott kunde

äventyra den allmänna disciplinen, kunde också missbruk av förmanskap

t!

liiliaiuj till riksdagens protokoll 11)48. 1 sand. Nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

utöva menlig inverkan på det disciplinära tillståndet. Bortsett från sådana fall som inrymdes under andra stycket av 26: 2 enligt förslaget och vilka syntes sakna motsvarighet vid missbruk av förmanskap, hade utredningen icke funnit anledning att i bestraffningshänseende göra skillnad mellan grovt lydnadsbrott och missbruk av förmanskap, då detta brott vore grovt.

Justitiekansler sämbetet har anfört att de i denna paragraf meddelade be­ stämmelserna väl kunde vara av betydelse såsom ett värn mot missbruk av förmanskap. Den allmänna karaktär stadgandet erhållit vore emellertid äg­ nad att leda till den ur disciplinär synpunkt menliga konsekvensen att kunna frammana obefogade anmälningar. Särskilt förefölle detta gälla andra styc­ ket och i synnerhet föreskriften om straff för förman, som utan skäl utsatte underlydande för fara till liv eller hälsa. Möjligen borde de i lagrummet med­ delade föreskrifterna begränsas att gälla uppenbara fall. I motiven uttalades att, då en förman försökte hindra en underlydande att göra framställning eller anföra klagomål, ofta förelåge ett försök att förmå en underlydande att underlåta något som icke anginge dennes tjänst. Då framställningen eller klagomålen normalt finge antagas avse den underlydandes tjänstgöringsför­ hållanden eller annat som ägde omedelbart samband med tjänsten, fram- ginge det kanske icke för menige man så otvetydigt som önskligt vore, att det i motiven angivna fallet, som för närvarande vore uttryckligen reglerat, omfattades av lagrummet. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer och värnpliktiga officerares riksförbund ha funnit ifrågavarande stad­ gande vara alltför omfattande och kunna leda till onödiga vanskligheter i förhållandet mellan krigsmännen. Förbundet har framhållit att innebörden av termen otillbörligen måste komma att tolkas på många och ofta god­ tyckliga sätt, och alldeles särskilt måste enligt förbundets mening stor svå­ righet uppstå vid bedömandet av den frågan huruvida förman haft rätt att förvägra någon en speciell förmån på grund av dennes misskötsel. Liksom justitiekanslersämbetet har chefen för armén vänt sig mot utformningen av stadgandet om straff för förman som utan skäl utsatte underlydande för fara till liv eller hälsa. I sakens natur låge att ett sådant förfarande måste kunna förhindras. Emellertid vore bestämmelsen härom synnerligen oklart formu­ lerad och kunde därför icke tillstyrkas i oförändrat skick. I den föreslagna lydelsen kunde bestämmelsen tänkas medföra en överdriven försiktighet vid utbildningens anordnande. Stadgandet inbjöde i sin vaga utformning till an­ märkningar mot krävande men av sakliga skäl nödvändiga övningar. Därest bestämmelsen icke kunde utgå borde den omformuleras, så att olägenheterna i berört avseende eliminerades.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag det vara angeläget att den militär- straffrättsliga lagstiftningen innehåller en bestämmelse av här ifrågavarande art. Då man av de underlydande kräver ovillkorlig lydnad i förhållande till förmännen, måste de underlydande också tillförsäkras erforderligt skydd mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

83

sådant missbruk av myndighet, vartill förmännen kunna göra sig skyldiga. I jämförelse med gällande rätts speciella stadganden i detta hänseende, inne­ bär utredningens förslag en mera generell reglering i ämnet. I stort sett fin­ ner jag den föreslagna bestämmelsen vara ändamålsenlig och lämplig.

Mot bestämmelsens utformning ha emellertid i vissa remissyttranden framförts betänkligheter av innebörd att den skulle kunna giva anledning till onödiga klagomål samtidigt som befälet av rädsla för bestraffning skulle hämmas i sin utbildande verksamhet. Härvid synes man särskilt ha tänkt på den gämingsform, som innebär att underlydande utsättes för fara till liv eller hälsa. Eftersom dylikt förfarande skall ha skett utan skäl för att straff­ barhet skall vara för handen, förefaller det som om farhågorna för utbild­ ningen skulle vara överdrivna. Att obefogade anmälningar kunna föranledas av stadgandet, kan väl tänkas, men icke heller därvid synas några nämnvär­ da olägenheter behöva befaras.

Även stadgandet om otillbörligt åläggande av särskild tjänstgöring och vägrande av förmån har i ett remissyttrande funnits kunna medföra vansk­ ligheter i förhållandet mellan förmän och underlydande. Givet är också att bedömandet av en handlings tillbörlighet ofta innebär ett visst mått av osä­ kerhet. Med hänsyn till de olika former av straffexercis och annan otillåten bestraffning, som enligt vad erfarenheten utvisar verkligen förekomma, synes det emellertid möta mycket stora svårigheter att närmare precisera nämnda gämingsbeskrivning. Stadgandet i denna del torde sålunda få godtagas i den föreslagna utformningen, ehuru i förtydligande syfte en redaktionell jämk­ ning bör vidtagas.

Utredningen har avsett att försök att hindra en underlydande att göra fram­ ställning eller anföra klagomål skulle täckas av stadgandet i paragrafens första stycke. Såsom under remissbehandlingen anmärkts framgår detta icke med erforderlig tydlighet. På grund härav torde nämnda stycke böra jämkas till att avse försök att förmå underlydande till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta.

Med de jämkningar som framgå av vad jag sålunda anfört har ifrågava­ rande bestämmelse upptagits i departementsförslaget.

6

§•

Förevarande paragraf i utredningens förslag stadgar att krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Enligt 122 § SLK straffas den som egenmäktigt tager sig befäl, där det ho­ nom ej lagligen tillkommer, med fängelse, mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller avsättning. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, skall till straffarbete i högst fyra år dömas; äro de synnerligen mildrande, dömes till disciplinstraff. Den skyldige skall ock vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

En motsvarighet härtill finnes i 10: 24 SL, vilket stadgande emellertid en­ ligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skall ersättas av eu i hu­ vudsak likalydande bestämmelse i 10: 13. Däri stadgas, att om någon obehö­ rigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat, han skall dömas för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest att anse som grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Utredningen har anfört att den sist återgivna bestämmelsen tydligen i viss utsträckning täckte de fall som avsåges i 122 § SLK. Emellertid omfattade bestämmelsen icke alla fall av obehörig befälsutövning. Det vore därför nöd­ vändigt att upptaga ett särskilt stadgande om straff för obehörig befälsut­ övning. Ehuru ett sådant stadgande främst åsyftade att förhindra störande inverkan på tjänsten inom krigsmakten, komme det samtidigt att utgöra ett skydd för enskilda krigsmän. Det borde därför ses i viss relation till bestäm­ melsen om missbruk av förmanskap under nästföregående paragraf i försla­ get, vilken jämväl hade dylikt dubbelt syfte, även om där skyddet för en­ skilda krigsmän framstode som det avgjort väsentligaste. Då sistnämnda pa­ ragraf behandlade det fall att förman på ett otillbörligt sätt utnyttjade sin befälsrätt över underlydande, kunde tydligen förevarande stadgande inskrän­ kas till att avse krigsman som utan att vara behörig därtill utövade befäl.

Vidare har utredningen erinrat att den för närvarande gällande bestämmel­ sen i 122 § SLK utöver själva straffstadgandet innehölle en föreskrift att den skyldige tillika skulle vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han beginge under utövande av obehörigt befäl. I vissa fall skulle emel­ lertid sådant brott medföra ansvar även om särskild föreskrift av nyssnämnda innehåll saknades. Då dessutom i motsvarande civila förhållanden straffet för obehörig tjänsteutövning i allmänhet ansåges konsumera vad som för be­ hörig tjänsteutövare skulle bedömts såsom tjänstebrott borde det icke heller vid obehörig befälsutövning tillämpas särskild bestraffning utöver vad all­ männa regler gåve anledning till. Någon motsvarighet till ifrågavarande sär­ bestämmelse hade därför ej upptagits i förevarande paragraf.

Straffsatserna för obehörig befälsutövning borde enligt utredningens me­ ning överensstämma med vad i 10: 13 i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget stadgats. Dock borde med hänsyn till att under förevarande para­ graf inginge vissa lindrigare fall som ej omfattades av 10: 13 den ordning, vari straffarterna angivits, omkastas, varigenom även vunnes att straffsat­ serna bleve desamma som enligt 26: 5 i förslaget. Att angiva någon omstän­ dighet som särskilt borde beaktas vid bedömande huruvida brottet vore grovt, hade ej synts vara behövligt. Det i sådant hänseende i 10: 13 upptagna fallet, att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning, kunde i vart fall ej anses typiskt för grov obehörig befälsutövning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande stadgandet om grovt brott uttalat, att liknande synpunkter som föreningen anfört i fråga om 26: 4 gjorde sig gällande även här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

85

Departementschefen.

Jag ansluter mig till utredningens förslag i denna del, och ifrågavarande bestämmelse har alltså oförändrad överförts till departementsförslaget.

7

§•

Enligt 7 § i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper sig med våld eller hot därom å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anled­ ning av hans förhållande i tjänsten, dömas för våld eller hot mot krigsman högst till straffarbete i fyra år. Lika med våld skall anses gärning som inne­ fattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § SL omförmäles. Förövar krigs­ man, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller eljest vid till­ fälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara får dömas till straff­ arbete på livstid.

I 80, 83, 85, 89, 90, 93, 94 och 162 §§ SLK finnas straffbestämmelser om våld eller annan misshandel mot krigsman eller annan som lyder under SLK i eller för tjänsten.

Enligt 80 § straffas krigsman, som gör våld eller annan misshandel å överordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att tvinga honom till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller för att hämnas å honom för sådan åtgärd. Normalstraffet är, om den våld­ förde är officer eller underofficer, straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex må­ nader. Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i förra fallet till fängelse samt i det senare till disciplinstraff med visst angi­ vet minimum. För brott, som sker under sjönöd eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, finnes en särskild straffskala, straffarbete i minst två och högst sex år. Jämlikt 85 § dömes efter vad nu sagts även då någon, som utan att vara krigsman lyder under SLK, förövar sådant brott mot krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten.

Enligt 83 § må straffet för brott som nu sagts nedsättas under vad eljest bort följa, därest brottet föranletts därav, att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovär­ digt beteende retat den underordnade till gärningen.

I 89 § upptages eu särskild straffsats för det fall att någon, vid tillfälle då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, gör våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning, eller å någon till krigsmaktens polis­ väsende hörande person, som är i tjänstgöring. Straffet är då straffarbete i minst två och högst sex år.

I 90 § stadgas att krigsman, som gör våld eller annan misshandel å un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

derordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas till disciplinstraff. Enligt 93 § skall krigsman, som på sätt i 90 § sägs förgår sig mot annan krigsman som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad, straffas såsom i sist­ nämnda paragraf sägs, om den brottslige är officer eller underofficer. Till­ hör han manskapet, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex må­ nader.

94 § omfattar övriga fall, då någon gör sig skyldig till våld eller annan misshandel å någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst vid krigsmakten. Den brottslige skall straffas efter allmän lag, men om brottet finnes kunna försonas med böter, dömes i stället till disciplinstraff.

För krigstid och annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad stadgar

162 § att krigsman för våld eller annan misshandel å överordnad krigsman samt den som utan att vara krigsman lyder under SLK för sådan gär­ ning å krigsman som över honom har befälsrätt i tjänsten skall straffas, om brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst och vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, med straffarbete i minst fyra och högst tio år eller på livstid eller med dödsstraff genom skjutning. Samma straffsats gäller beträffande brott varom i 89 § förmäles. I de förstnämnda fallen kan dock straffnedsättning enligt 83 § äga rum.

De återgivna bestämmelserna utgöra i första hand särstadganden i för­ hållande till 14 kap. SL om mord, dråp och annan misshandel samt 15 kap. SL om brott emot annans frihet. Därjämte innefatta de avvikelser från de i 10: 1 och 5 SL upptagna särskilda bestämmelserna om våld eller annan misshandel mot någon i eller för hans ämbete eller tjänst.

Enligt det till lagrådet år 1946 remitterade förslaget skola bestämmelserna i 10: 1 och 5 SL ersättas av nya bestämmelser i 10: 1. Däri stadgas straff för den som förgriper sig med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutöv­ ning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, så ock för den som sålunda förgriper sig mot någon som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller låtit. Brottet benämnes våld eller hot mot tjänsteman och straffet är straffarbete i högst fyra år eller fängelse eller, om brottet är ringa, böter. Vad sålunda sagts om befattning, varmed ämbets­ ansvar är förenat, gäller ock befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd.

Utredningen har anfört att det, eftersom enligt 26: 22 i förslaget officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt vissa andra krigs­ män som hade motsvarande tjänsteställning skulle vara underkastade äm­ betsansvar, kunde ifrågasättas om icke SL enligt det till lagrådet remitterade förslaget innefattade tillräckligt straffskydd även för krigsmän. Undantags­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

87

bestämmelser kunde emellertid icke lielt undvaras. Vad till en början an­

ginge våld eller hot därom mot förman vore det obestridligt att brottet un­

der krigstid, särskilt i situationer då lydnadens upprätthållande hade en av­

görande betydelse, vore av väsentligt allvarligare svårhetsgrad än våld eller

hot mot tjänsteman. Vidare vore att märka att såvitt anginge förmän av lägre

grad än furir, vilka enligt förslaget icke vore underkastade ämbetsansvar,

våld eller hot om våld skulle i avsaknad av särskild bestämmelse i den mili-

tärstraffrättsliga lagstiftningen vara att bedöma endast efter 14 och 15 kap.

SL även om det skett i eller för tjänsten. Det måste därför under alla omstän­

digheter anordnas särskilt skydd för dem. Vad nu anförts gällde även då våld

eller hot därom riktades mot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätt­

hållande av ordning tjänstgörande krigsman. Anledning förelåge icke att till­

erkänna dessa ett skydd av lägre valör än det som stadgades för förmän. Det

vore för övrigt starkt motiverat att vaktpersonalen, som mer än andra krigs­

män i sin tjänst komme i beröring med allmänheten, erhölle tjänstemanna­

skydd även mot civila angripare. Utredningen förordade därför att genom för­

ordnande av Konungen jämlikt 10: 1 sista stycket denna personal förlänades

samma skydd som tillkomme innehavare av befattning, varmed ämbetsansvar

vore förenat. Beträffande våld eller hot därom, som förövades av förman mot

underlydande i eller för hans tjänst, kunde i viss utsträckning liknande syn­

punkter anföras som i fråga om sådan gärnmg av underlydande mot förman.

Flertalet av dem som intoge ställning såsom underlydande hade emellertid icke

ämbetsansvar, och det syntes därför vara nödvändigt att för dessa fall skapa ett

starkare skydd än det som tillämpningen av 14 och 15 kap. SL skulle skänka.

Vad slutligen anginge övriga fall av våld eller hot i eller för tjänsten, nämli­

gen sådan gärning mot annan överordnad än förman, mot annan underordnad

än underlydande samt mot krigsman som varken vore överordnad eller un­

derordnad, vore att märka att, om särbestämmelse icke gåves, ämbetsskyd-

dets anknytning till ämbetsansvaret i viss omfattning medförde tillämpning

av 10: 1 SL i det remitterade förslaget, medan eljest bestraffning skulle ske

efter 14 eller 15 kap. SL. Strafflatituderna i 14 kap. medgåve icke i alla situa­

tioner att den tjänsteförbrytelse, som inneslötes i varje angrepp av krigsman

mot annan krigsman i eller för hans tjänst, kunde tillbörligen beaktas vid

straffmätningen. Då dessutom enligt det förut sagda korpraler och meniga i

den mån de vore förmän eller underlydande i förhållande till en angripare

eller fullgjorde vakttjänst skulle åtnjuta särskilt skydd, vore det lämpligt

att detta utsträcktes att gälla generellt beträffande alla krigsmän.

I enlighet med nämnda överväganden ansåge utredningen ett skydd mot­

svarande tjänstemannaskyddet böra skapas för envar krigsman. Bestämmel­

ser härom syntes böra upptagas i ett enhetligt stadgande, som alltså skulle

avse även krigsmän vilka åtnjöte skydd enligt 10:1. Härigenom vunnes att

brottslighet av förevarande slag i allmänhet bleve att bedöma efter ett och

samma stadgande så snart gärningsmannen vore krigsman. Utformningen av

brottsbeskrivningen borde i möjligaste mån ske i anslutning till bestämmel­

serna om tjänstemannaskyddet i SL enligt det remitterade förslaget. Stad-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

gandel borde sålunda avse förgripelse med våld eller hot därom. Våld inne- bure, såsom straffrättskommittén anlört icke någon väsentlig avvikelse från uttrycket våld eller annan misshandel, som användes i gällande SLK. Att hot om våld medtagits, i stället för att såsom hittills hänföras under bestäm­ melserna om förolämpning, utgjorde däremot en viss utvidgning. Någon an­ ledning att för militärstraffrättens vidkommande utesluta hotet förelåge ej; utvidgningen syntes tvärtom vara motiverad med hänsyn till brottets karak­ tär av subordinationsbrott. Genom medtagandet av hot om våld komme i viss utsträckning även gärningar, som innefattade försök till våld, att falla under bestämmelsen. Detta gällde dock icke i fråga om sådana försök, som av den angripne icke uppfattades som hot, t. ex. att någon ur bakhåll sköte på krigsman utan att träffa. Med avseende å 10: 1 SL i det remitterade förslaget uttalade departementschefen vid remissen, att goda skäl kunde anföras för att i detta sammanhang straffa även dylika försök men att frågan om straff i dessa fall borde övervägas i samband med den slutliga revisionen av be­ stämmelserna om misshandelsbrotten. Med hänsyn till angelägenheten ur disciplinär synpunkt att våldförsök på det militära området bestraffades hade emellertid frågan här ansetts icke kunna lämnas åsido utan böra erhålla en lösning, även om denna i anseende till nyssnämnda revisionsarbete finge ka­ raktär av provisorium. Att till paragrafen anknyta en försöksbestämmelse av vanligt slag syntes dock ej lämpligt. Försök till hot borde uppenbarligen ej medtagas, och även försök till lindrigare våld borde uteslutas. Med hänsyn härtill och då försök till grövre våld kunde vara lika straffvärt som fullbor­ dat hot om våld samt tillbakaträdande från försök ej borde föranleda straff­ frihet i detta fall, föresloges en bestämmelse, enligt vilken de grövsta fallen av försök till våld, nämligen mordförsök, försök till dråp och försök att till­ foga svår kroppsskada komme att inrymmas under stadgandet. I 10: 1 SL i det remitterade förslaget fordrades att förövat våld eller hot skett antingen då den angripne vore i tjänsteutövning eller ock för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Särskilt med tan­ ke på sådana fall då förman förgripit sig mot underlydande hade det ansetts mindre adekvat att tala om hämnd för tjänsteåtgärd. Utan att åsyfta någon saklig ändring hade i förevarande stadgande i stället angivits att gärningen skedde med anledning av den angripnes förhållande i tjänsten. 1 övrigt hade kravet på samband med den angripnes tjänst återgivits lika som i 10: 1.

I fråga om straffet för våld eller hot mot krigsman, har utredningen fram­ hållit att vad som föreslagits för normala fall innebure allenast en mindre jämkning i förhållande till 10: 1 SL i det remitterade förslaget. Som skäl för denna jämkning anfördes att förevarande bestämmelse även inrymde så rela­ tivt lindriga fall som att menig utövade våld eller hot därom mot annan me­ nig. Vid jämförelse med de gällande straffstadgandena i SLK funne man, att den föreslagna straffskalan innebure vissa nedsättningar, i vilket hänseen­ de främst märktes att disciplinstraff i samtliga fall kunde användas även om omständigheterna ej vore synnerligen mildrande. Å andra sidan vore straff- maxima för närvarande i allmänhet lägre än enligt förslaget utom beträffande

89

våld mot överordnad. Givet vore dock att en strafflatitud, som avsåge så olik­ artade fall som relativt grov misshandel å en förman med hög ställning och lindrig förgripelse av menig å annan menig, måste vara förhållandevis vid, utan att därför den nedre delen av skalan i praktiken finge tillämpning å sådana fall som det förra eller den övre delen å sådana som det senare. Därest såsom nu föreslagits disciplinstraff inginge i normalskalan, vore det ej erforderligt att bibehålla den i 83 § SLK nu intagna bestämmelsen, enligt vilken straffet kunde nedsättas under eljest gällande straffminimum. Under krigstid vore vissa fall av våld eller hot mot krigsman otvivelaktigt av en särskild svårhetsgrad. Främst vore härvid att uppmärksamma sådana fall, då någon angrepe sin förman. Även vaktpersonal måste emellertid tillerkän­ nas ett starkare skydd i de farliga situationer som kunde uppkomma under krig. Särskilt under strid eller liknande tillfallen kunde uppenbarligen våld eller hot mot förman eller vakt föranleda minst lika allvarliga men för krigs­ makten som lydnadsbrott. Med hänsyn härtill hade upptagits ett stadgande om skärpt bestraffning i vissa fall.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang erinrat om stadgandena i 81, 84, 85 och 94 §§ SLK om straff för misshandel utom tjänsten. Vissa av dessa innefattade straffskärpningar i förhållande till SL. Även om det kunde synas angeläget att vid bestraffningen hänsyn toges till det extra moment av straffbarhet som kränkning av subordinationsförhållandet innebure, vore detta försvårande moment dock icke tillräckligt för att giva det helt utom tjänsten begångna brottet en annan karaktär än misshandelsbrott i allmän­ het och därigenom motivera uppställandet av en särskild brottstyp; misshan­ deln framstode otvivelaktigt såsom det egentliga brottet och den omständig­ heten att den förorättade vore förman till gärningsmannen eller överord­ nad i uniform kunde ej utgöra tillräcklig grund för en undantagslagstift­ ning. Övriga av ifrågavarande bestämmelser hade väsentligen endast proces- suell betydelse. På grund av nu angivna skäl hade motsvarighet till nämnda bestämmelser icke upptagits i förslaget. Ej heller hade ansetts behöva upp­ tagas särskild straffbestämmelse rörande envig, varom i 86 § SLK stadgades.

Chefen för marinen har anfört att det ur disciplinär synpunkt vore nöd­ vändigt, att det i motiven fullt tydligt utsädes, att förgripelse enligt ifråga­ varande lagrum mot krigsman, klädd i uniform, alltid skulle betraktas så­ som förgripelse i och för dennes tjänst, för såvitt det icke kunde klart på­ visas, att förgripelsen skett på grund av rent personliga skäl, som icke ägde samband med tjänsten. Svenska officersförbundet har gjort ett liknande ut­ talande. Chefen för armén har med hänvisning till sina under »Huvuddragen i förslaget» återgivna synpunkter förklarat att utredningens förslag alt in­ skränka lagens skydd för den militära belälspersonalen mot förgripelser utom tjänsten icke under några omständigheter kunde godtagas. Vid omarbetningen borde nu gällande bestämmelser tjäna till ledning. Överbefälhavaren har an­ fört att det, även när det gällde förgripelser mot person, vore svårt att av­ göra var gränsen mellan tjänst och icke tjänst ginge. Omständigheterna kun­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

de i vissa fall vara sådana, att det för krigstuktens upprätthållande eller akt­ ningen för krigsmakten krävdes strängare bestämmelser än dem 14 kap. SL innehölle. Det vore sålunda till skada, att krigsman i uniform förgrepe sig på annan uniformsklädd krigsman å offentlig plats, så att allmän för­ argelse uppstode. Det vore vidare menligt för krigstuktens upprätthållande, om en krigsman utan svårare påföljder än i 14 kap. angivna kunde utkräva hämnd å överordnad för förmenta oförrätter i tjänsten. Chefen för marinen hade i sitt yttrande berört dessa förhållanden, men icke ansett att någon ändring av brottsbeskrivningen vore erforderlig. Häremot ställde sig över­ befälhavaren tveksam. Om det icke i lagstadgandet klart utsädes, att varje förgripelse mot krigsman klädd i uniform som regel skulle betraktas som förgripelse i och för dennes tjänst, komme en dylik rättstillämpning icke att säkerställas. Med hänsyn till frågans stora betydelse för disciplinen inom krigsmakten borde ifrågavarande paragraf omformuleras så att straff stad­ gades för krigsman som förgrepe sig med våld eller hot därom å krigsman. Samma mål kunde nås genom att i 14: 36 SL inrymma ett lagstadgande om att misshandel av krigsman mot krigsman vore att betrakta som ett brott be­ gånget under försvårande omständigheter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett det icke vara riktigt att sammanfatta samtliga de våldsbrott varom här vore fråga under en gemen­ sam straffbestämmelse med så vidsträckt latitud som den i lagrummet före­ slagna från disciplinstraff till straffarbete i högst fyra år. Åtskilliga av dessa brott vore ej särskilt svåra och borde då icke bedömas efter en straffskala, vars maximum vore ägnat att även åt dem giva färg av att vara svårartade.

Föreningen åberopade i detta sammanhang vad den anfört i sitt den 2 juni 1945 avgivna utlåtande rörande straffrättskommitténs förslag till lag om brott mot staten och allmänheten. Rörande den i kommittéförslaget an­ vända metoden att under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sam­ manföra alla de gärningar som vore att hänföra till samma brottstyp, oberoende av deras svårhetsgrad, anfördes i yttrandet bl. a. att denna otvi­ velaktigt vore ägnad att höja straffet även för normalfallen av brottsligheten i fråga och medförde även en begränsning i preskriptionsbestämmelsernas tillämpning, som ej obetydligt utvidgade området för den straffbara brottslig­ heten. Föreningen hemställde att straffbestämmelsen i förevarande lagrum uppdelades efter liknande grunder som de vilka kommit till användning i 10 kap. 1 § i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget. Även föreningen

Sveriges landsfogdar har ifrågasatt huruvida icke för lindrigare fall borde givas en mildare straffbestämmelse och ett strängt straff stadgas för sär­ skilt kvalificerade fall.

Departementschefen.

Genom förevarande paragraf har utredningen till en enhetlig bestämmelse sammanfört de för närvarande i ett flertal lagrum i SLK upptagna, mycket invecklade reglerna om våld eller annan misshandel. Detta innebär en av­ sevärd vinst, främst i lagtekniskt hänseende men även ur saklig synpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

91

Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har i allmänhet icke heller fram­ ställts några invändningar.

Från militärt håll har emellertid gjorts gällande att det för krigstuktens upprätthållande och aktningen för krigsmakten åtminstone i vissa fall av misshandel utom tjänsten kräves strängare bestämmelser än 14 kap. SL in­ nehåller. I princip anser jag i likhet med utredningen att det icke finnes tillräckliga skäl att anordna en undantagslagstiftning för fall då misshan­ del mellan krigsmän ej står i samband med tjänsten. Däremot kan jag så­ tillvida ansluta mig till den nyssnämnda uppfattningen att vissa fall, som knappast täckas av den föreslagna bestämmelsen, äga så pass nära sam­ band med tjänsten att bestämmelsen bör omfatta även dem. Om en krigs­ man misshandlar en annan krigsman endast därför att den sistnämnde bär uniform, är officer eller av annat liknande skäl, som härflyter ur tjänsten, kan misshandeln icke bestraffas enligt bestämmelsen, eftersom den ej skett med anledning av den förfördelades förhållande i tjänsten. För att dylika fall skola kunna hänföras under ifrågavarande paragraf, har jag i departe­ mentsförslaget låtit orden »med anledning av hans förhållande i tjänsten» er­ sättas av uttrycket »med anledning av hans tjänst».

Vad angår de föreslagna straffsatserna har sammanförandet av gällande lags olika regler till ett enhetligt straffbud medfört, att den lindrigaste straffskalan sträcker sig från disciplinstraff till straffarbete i fyra år. I lik­ het med vissa remissmyndigheter anser jag att en så vidsträckt straffskala icke kan anses godtagbar vid brott av den karaktär varom här är fråga. Jag har därför låtit i departementsförslaget uppdela ifrågavarande straffsats så att normalstraffet blir fängelse eller disciplinstraff, medan för brott, som med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest är att anse som grovt, skall gälla fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Med denna lösning följer visserligen den olägenheten att avvikelsen från 10: 1 i det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget blir större än enligt den av utredningen förordade bestämmelsen. Eftersom grovt brott regelmäs­ sigt lärer föreligga i alla sådana fall då övre delen av den för normalfallet avsedda straffskalan i 10: 1 skulle varit tillämplig, torde dock berörda av­ vikelse i praktiken komma att sakna betydelse.

Utöver vad jag nu nämnt innebär departementsförslaget icke någon änd­ ring i förhållande till utredningens förslag. Till den av utredningen väckta frågan om ämbetsskydd för vaktpersonal får jag återkomma i ett senare sammanhang.

8

§•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot krigsman i eller för hans tjänst, straffas för missfirmelse av krigsman med disciplinstraff eller fängelse.

I 82, 85, 91, 93 och 94 §§ SLK stadgas straff för förolämpning i eller för tjänsten. Enligt 82 § skall, om krigsman förolämpar överordnad krigsman

92

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

med smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller för­

griper sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning och det

sker i eller för ämbetet eller tjänsten, dömas till fängelse eller, där omstän­

digheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Enligt 85 § gäller

detsamma om annan under SLK lydande person begår sådant brott mot den

som över honom har befälsrätt i tjänsten. I 91 § stadgas straff för krigs­

man som förolämpar underordnad krigsman med smädligt yttrande i tal

eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning,

som är missfirmlig, då brottet sker i eller för den förolämpades ämbete eller

tjänst. Straffet är disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. I 93 §

behandlas det fall att krigsman förgår sig på sätt i 91 § sägs mot annan krigs­

man som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller un­

derordnad; är den brottslige officer eller underofficer, skall han straffas så­

som i sistnämnda paragraf sägs, och tillhör han manskapet, är straffet dis­

ciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Enligt 94 § skall, om nå­

gon i annat fall än förut sagts gör sig skyldig till förolämpning med ord eller

gärning emot någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den

förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, den brottslige straffas efter

allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället

skall dömas till disciplinstraff.

Dessa bestämmelser motsvaras i SL av stadganden i t6 kap. samt 10:2

och 5. I 16 kap. behandlas falsk angivelse och annan ärekränkning, medan

10: 2 och 5 innehålla särskilda bestämmelser om ärekränkning mot ämbets-

eller tjänsteman i eller för hans ämbete eller tjänst.

Enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skola de sistnämnda

bestämmelserna ersättas av stadganden i 10: 5. I första stycket föreskrives

att den som offentligen skymfar myndighet eller annat organ, som äger be­

sluta i allmänna angelägenheter, skall dömas för skymfande av myndighet

till böter eller fängelse. Enligt andra stycket skall, om någon, i annat fall än

törsta stycket avser, förgriper sig med smädelse eller annan missfirmlig gär­

ning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 10: 1, och det sker i eller för

hans befattning, den brottslige straffas för missfirmelse av tjänsteman såsom

i första stycket sägs. Skydd enligt 10: 1 åtnjuta, som av det föregående fram­

går, de som äro eller varit innehavare av ämbete eller annan befattning, var­

med ämbetsansvar är förenat, eller av befattning, vars innehavare enligt

Konungens förordnande skall åtnjuta sådant skydd.

Av liknande skäl som utredningen anfört beträffande nästföregående pa­

ragraf har utredningen funnit en särskild bestämmelse om missfirmelse mot

krigsman vara behövlig. Någou anledning att utforma brottsbeskrivningen

annorlunda än i 10: 5 andra stycket i det år 1946 remitterade förslaget hade

ej ansetts föreligga. Bestämmelsen borde alltså avse förgripelse med smä­

delse eller annan missfirmlig gärning. Liksom i fråga om missfirmelse mot

tjänsteman, uppkomme härvid den olikheten mot gällande rätt att hotelse

icke särskilt omnämndes. Detta innebure dock icke att hotelser helt ute-

slötes från förevarande bestämmelse. I ytterligare ett avseende avveke

93

ifrågavarande gärningsbeskrivning från gällande rätt, i det att 82 § SLK

upptoge förutom smädliga även föraktliga och vanvördiga yttranden. I

den mån sådant icke utgjorde missfirmelse omfattades det av den under

nästföljande paragraf i förslaget intagna bestämmelsen rörande oskickligt

beteende. Det för straffbarhet enligt 10: 1 och 5 i det år 1946 remitterade

förslaget uppställda villkoret rörande brottets samband med tjänsten hade

i 10: 5 angivits genom ett förkortat uttryck. På liknande sätt hade samban­

det angivits i förevarande paragraf, därvid dock använts orden i eller för

hans tjänst vilka bättre än de i 10: 5 använda i eller för hans befattning syn­

tes svara mot förhållandena inom krigsmakten. Någon motsvarighet till

stadgandet om skymfande av myndighet hade icke ansetts erforderlig. Straf­

fet för missfirmelse av krigsman hade i anslutning till straffstadgandet i

10: 5 föreslagits skola vara disciplinstraff eller fängelse. I förhållande till

SLK innebure detta i vissa fall någon nedsättning beträffande straffminimum

och i andra viss skärpning av gällande straffmaxima. De i 82 § andra styc­

ket samt 84, 85 och 94 §§ SLR intagna bestämmelserna rörande förolämp­

ning utom tjänsten hade, av liknande skäl som anförts beträffande miss­

handel utom tjänsten, icke erhållit motsvarighet i förslaget.

De yttranden av chefen för marinen, svenska officersförbundet, chefen för

armén och överbefälhavaren, vilka återgivits under 26: 7, ha tillämpning

även beträffande ifrågavarande lagrum.

Departementschefen.

Vad jag under nästföregående paragraf anfört beträffande brottets sam­

band med tjänsten gäller även nu förevarande brottstyp. På grund av det

här i utredningens förslag begagnade uttryckssättet erfordras dock icke nå­

gon ändring i ordalydelsen. Även i övrigt har jag funnit mig kunna godtaga

ifrågavarande bestämmelse.

9 §•

Under denna paragraf i utredningens förslag har upptagits ett stadgande,

att om krigsman, i annat fall än förut är sagt, visar vanvördnad mot förman

eller missaktning mot underlydande eller eljest brister i anständigt uppfö­

rande mot krigsman, och det sker under tjänsteutövning eller i samband med

tjänsten, lian skall dömas för oskickligt beteende till disciplinstraff.

Straffbestämmelsen i 96 § SLK avser, jämte fylleri, förargelseväckande be­

teende, vilket beskrives på samma sätt som i 11: 15 SL, samt dessutom annat

bristande i anständigt uppförande. Bestämmelsen omfattar dylika förseelser

begångna under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl

eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller om­

råde, som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov. Krigsman som, i

annat fall, inom förläggnings- eller stationsort eller, då han a annan ort

uppträder i militär tjänstedräkl, gjort sig skyldig till sådan förseelse å väg,

gata eller annat ställe, varom ill: 15 SL förmäles, skall ock straffas enligt

96 § SLK.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Utredningen har erinrat att genom 11: 10 SL i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget såsom förargelseväckande beteende straffbelädes sådant uppförande, på allmän plats eller eljest offentligen, som vore ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Till denna bestämmelse anslöte sig ett stadgan­ de under 26: 16 i utredningens förslag avseende dylikt beteende av krigsman inom område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Genom dessa be­ stämmelser ersattes ej blott stadgandet i 96 § SLK om åstadkommande av all­ män förargelse utan även bestämmelsen i samma lagrum om bristande i an­ ständigt uppförande i vad denna avsåge beteende som vore ägnat att väcka allmän förargelse. I övrigt funne utredningen sistnämnda bestämmelse, som genom sin obestämda avfattning medgåve bestraffning för varjehanda bris­ ter i uppförandet såväl i som utom tjänsten, icke böra erhålla motsvarighet i ny lagstiftning i vidare mån än såvitt rörde uppförandet mot andra krigs­ män i samband med tjänsten. Icke minst med hänsyn till att större delen av personalen utgjordes av tvångsinkallade syntes det nödvändigt att i viss mån straffbelägga även sådana yttringar av olämpligt uppförande som icke vore straffbara som smädelse eller annan missfirmelse. Gällande lag inne- hölle i detta hänseende en särskild straffbestämmelse som dock blott avsåge de underordnades uppförande emot förmän och andra överordnade. Härmed åsyftades stadgandet i 82 § som med smädelse mot överordnad jämställde för­ aktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift. För upprätthållande av en god allmän disciplin vore det emellertid lika viktigt att förmän icke be­ handlade sina underlydande på ett kränkande eller nedsättande sätt eller eljest visade missaktning mot dem. Även i förhållandet mera likställda emel­ lan måste dylikt bristande i anständigt uppförande vara till skada för sam­ arbetet i tjänsten.

Av bestämmelsens avfattning framginge, enligt vad utredningen ytterligare anfört, att den ej omfattade sådana mindre fel i uppförandet som blott hade karaktären av bristande hövlighet utan att därunder endast fölle mera på­ tagligt visad ringaktning. Det angivna kravet i fråga om förseelsens anknyt­ ning till tjänsten vore i vissa avseenden vidare men i andra snävare än mot­ svarande villkor beträffande missfirmelse av krigsman. Bestämmelsen vore tillämplig även då endast gärningsmannen vore i tjänsteutövning, likaså då brottet förövades på tjänsteställe. Däremot vore tydligt att vad som till- droge sig i rent privata förhållanden ej inginge, och detta gällde även om tilldragelsen föranletts av något den förfördelades förhållande i tjänsten.

De yttranden av chefen för marinen, svenska officersförbundet, chefen för armén och överbefälhavaren, vilka återgivits under 26: 7, ha tillämpning även beträffande ifrågavarande lagrum.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit uttrycket »i samband med tjänsten» i och för sig dunkelt. Motiven lämnade ej heller någon närma­ re ledning i denna del och tolkningssvårigheter kunde näppeligen undvi­ kas, därest stadgandet bibehölles oförändrat. Ett förtydligande syntes därför önskvärt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att det, med hän­ syn till den ställning av lärare som i stor utsträckning tillkomme överordnad

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

95

under övningar i militärtjänsten, syntes ofrånkomligt att denne understundom vid utövande av kritik måste komma att använda uttryck, som skulle kunna uppfattas såsom tecken på missaktning mot den underordnade. Stadgandet i detta hänseende syntes därför i hög grad ägnat att understödja onödiga klagomål och trakasserier. Då i lagrummet stadgats ansvar för krigsman som brister i anständigt uppförande mot annan krigsman, bleve de fall som man med den berörda brottsbeskrivningen avsett att träffa därförutan tillräck­ ligt beaktade.

Departementschefen.

Den föreslagna bestämmelsen angiver, i motsats till motsvarande stadgan- den i gällande lag, uttryckligen att det nödvändiga kravet på yttre korrekt­ het i uppförandet mellan olika krigsmän gäller oavsett vilken ställning krigs­ männen inneha. Sålunda nämnes såsom exempel på otillåtet beteende icke blott vanvördnad mot förman utan även missaktning mot underlydande. Ur psykologisk synpunkt torde denna utformning av bestämmelsen kunna ha ett visst värde. Av förman på ett anständigt sätt framförd kritik kan givetvis aldrig betecknas såsom missaktning mot underlydande, och jag tror för min del icke att sistnämnda uttryck, såsom i ett remissyttrande befarats, skall föranleda obefogade klagomål eller trakasserier.

Det samband med tjänsten som måste föreligga för bestämmelsens till­ lämplighet har av utredningen angivits något annorlunda än i de närmast föregående paragraferna. Det synes emellertid knappast finnas skäl för en sådan avvikelse. Även här bör därför uttrycket i eller för tjänsten användas.

Med endast den ändring som föranledes härav har ifrågavarande bestäm­ melse överförts till departementsförslaget.

10 §.

Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse om upp­ vigling. Enligt denna skall krigsman som muntligen inför samling av krigs­ män eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömas för uppvigling till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, kan dömas till straffarbete i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall vad i 4 kap. stadgas äga till- lämpning.

I 68, 71 och 160 §§ SLK finnas vissa bestämmelser om missbruk av ytt­ randefriheten. Enligt 68 § skall, om någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller låtit utsprida, uppma­ nat eller annorledes sökt förleda till uppror, vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses ha skett under försvårande omständigheter. Det­ samma gäller om den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift för att därmed komma uppror åstad. I 71 § stadgas straff för den som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

låtit utsprida, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § förmäles. Straffet är fängelse eller, i lindrigare fall, disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvåran­ de, kan dömas till straffarbete i högst två år. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott som därå följt, gäller vad i 4 kap. SL och 34 § SLK är sagt. Stadgandet är även tillämpligt å den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift, som innefattar sådan uppma­ ning eller sådant förledande eller upphetsande som nyss nämnts då det skett för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan. För krigstid eller annan tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad, stadgar 160 § att straffet för brott, som i 71 § sägs, må höjas till straffarbete i högst fyra år, då omstän­ digheterna äro synnerligen försvårande.

I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga pro­ pagandan föreslogs bland annat att i 71 § skulle medtagas det fall att någon sökt uppväcka hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslyd­ naden. Någon lagstiftningsåtgärd blev icke följden av detta förslag men frå­ gan upptogs på nytt av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8). Kommittén ansåg uttrycket »upp­ hetsande till ovilja mot krigstjänsten» i 71 § SLK vara i viss mån svävande och vittgående. Det centrala i beskrivningen borde vara syftet att under­ gräva krigslydnaden. Som exempel därpå kunde lämpligen angivas medde­ lande av mot disciplinens krav stridande förliållningsorder och försök alt uppväcka hat mot befälet. Kommittén föreslog ändring av 71 § i sådan riktning men icke heller detta förslag föranledde lagstiftning.

Motsvarighet till de här förut berörda paragraferna i SLK innehåller SL i It): 14. Detta stadgande skall enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget ersättas av en-bestämmelse i 11:5. Däri stadgas att den, som munt­ ligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten, uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldig­ het eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må dömas till straffarbete i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen för­ fallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Utredningen har anfört, att 68 och 71 §§ SLK såvitt de avsåge försök att förleda till uppror eller ohörsamhet mot förmans eller överordnads befall­ ningar i tjänsten tydligen kunde ersättas av bestämmelsen i 11:5. 71 § SLK omfattade emellertid förutom försök att förleda till brott även försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Därmed åsyftades sådan mot krigs­ makten riktad, allmänt hållen propaganda, som väl icke direkt avsåge att för­ leda till brott men indirekt genom skapande av missnöje och olust kunde förorsaka brott och i varje fall medförde svårigheter vid disciplinens upp-

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

97

rätthållande. I viss man kunde även dylik propaganda straffas enligt 11:5. Det lämpligaste sättet att komma till rätta med återstående fall vore icke straffstadganden. Det skulle erbjuda nästan oöverstigliga svårigheter att finna en beskrivning som omfattade alla de skiftande former, i vilka en skadlig propaganda av här ifrågavarande slag kunde ske, och samtidigt upprätthölle en klar gräns mot lojala yttringar av rätten att utöva kritik. Med hänsyn här­ till syntes man böra avstå från att skapa någon motsvarighet till 71 § såvitt nu vore i fråga.

Beträffande behovet i övrigt av särbestämmelse har utredningen funnit en sådan vara erforderlig i fråga om det särskilda rekvisit av kollektivitet som upptoges i SL. För tillämpning av 11: 5 fordrades att uppmaningen till brott skedde inför menighet eller folksamling eller i meddelande till allmänheten. Uttrycket »inför samlat krigsfolk» i 71 § SLK innebure, att hos krigsfolket icke förutsattes lika hög grad av offentlighet. Det vore också uppenbart att en dylik minskning av kravet på offentlighet betingades av förhållandena inom krigsmakten; en samling av krigsmän utgjorde, även om relativt många vore närvarande, ofta icke en menighet eller folksamling i den betydelse dessa uttryck hade i 11: 5. Med hänsyn till den sålunda angivna grunden för en sär­ bestämmelse rörande uppvigling borde bestämmelsen begränsas att avse lyd­ nadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosatte sin tjänsteplikt. På grund av vad sålunda anförts hade i förevarande paragraf upptagits en straffbestämmelse rörande uppvigling, utformad på grundval av 11:5 i det remitterade förslaget. Det hade ansetts onödigt att särskilt omnämna spri­ dande av eller utlämnande för spridning av skrift.

Chefen för armén har förklarat sig icke kunna godtaga utredningens för­ slag att helt slopa det i 71 § SLK upptagna stadgandet om försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Hänsyn till krigsmaktens effektivitet gjorde, att varje försök att undergräva krigslydnaden måste kunna stävjas. Så länge samhället underhölle en krigsmakt, måste samhällets krav sättas före den enskildes. Med hänsyn härtill borde motsvarighet till gällande bestämmelse upptagas, varvid av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet framförda synpunkter kunde tjäna till ledning, över­ befälhavaren har instämt häri.

Justitiekonstersämbetet har funnit det kunna ifrågasättas om det icke vore en fördel att kalla brottet »uppvigling av krigsmän» till skillnad från det i 11:5 av det år 1946 remitterade förslaget upptagna uppviglingsbrottet. Hov­ rätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om föreskriften i sista punk­ ten vore erforderlig: vad däri stadgades framginge av allmänna konkurrens­ regler.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag att det i 71 § SLK upptagna stadgan­ det om försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten icke bör erhålla motsvarighet i ny lagstiftning. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsens karaktär av kompletteringsstadgande till 11 kap. 5 § i det till lagrådet år

7

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 141.

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

1946 remitterade strafflagförslaget synes brottsbeteckningen uppvigling

kunna godtagas. Den särskilda konkurrensregeln i paragrafens sista punkt

motsvaras av enahanda regel i 11:5 och torde därför böra bibehållas.

Den nu ifrågavarande bestämmelsen, mot vilken jag icke heller i övrigt

funnit skäl till erinran, ingår oförändrad i departementsförslaget.

11

§•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som avviker

från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas,

eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt, eller annorle-

des olovligen utebliver därifrån, dömas för undanhållande till disciplinstraff.

Den som förut begått sådant brott får dömas till fängelse. För undanhållande

under beredskapstillstånd är straffet disciplinstraff eller fängelse. Var riket

i krig, dömes högst till straffarbete i två år.

SLK innehåller bestämmelser om rymning och olovligt undanhållande i

5 och 11 kap. Enligt 48 § förstås med rymning att krigsman, i avsikt att un­

dandraga sig krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp eller det far­

tyg, vartill han hör, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för

honom bestämd, eller undan döl jer sig utan att från orten avvika eller, då

det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången

tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant under­

låter. Enligt 52 § skall krigsman som, utan att sådan avsikt som i 48 § är

sagd ådagalägges, begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som

där finnes omförmäld, dömas för olovligt undanhållande. I vissa fall skall

emellertid olovligt undanhållande bestraffas såsom rymning. I 53 § stadgas

sålunda, att om krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdel­

ning eller är inmönstrad å fartyg, beträdes med olovligt undanhållande, som

varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden efter det

han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till

tjänstgöring bort ske, det skall anses såsom hade han förövat rymning. Det­

samma gäller där i annat fall olovligt undanhållande varat för officer eller

underofficer över tre månader eller för någon av manskapet över tre dagar

av den bestämda tjänstgöringstiden. Enligt 156 § skall, om i krigstid eller

under annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad befälhavare för trupp

i fält eller befälhavare i fästning eller på fartyg under sjötåg beträdes med

olovligt undanhållande, den brottslige straffas såsom för rymning, evad ute­

blivandet varit kortare eller längre.

Av de återgivna bestämmelserna framgår alltså, att avvikande, undandöl-

jande och underlåtenhet att iakttaga inställelse enligt gällande rätt skall be­

dömas såsom olovligt undanhållande under förutsättning, att det icke kun­

nat ådagaläggas att den brottslige haft avsikt att undandraga sig krigstjäns­

ten samt att undanhållandet varken varat utöver viss tid, olika för olika

fall, eller begåtts i krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av

vissa angivna befälhavare.

Enligt den mening som omfattas av utredningen kunde utevarobrotten na­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

99

turligt uppdelas i två olika grupper. Den ena utgjordes av sådana fall där utevaron vore mera tillfällig och gärningen övervägande vore att betrakta som ett brott mot disciplin och ordning. Denna grupp hade i förevarande paragraf sammanförts till en brottstyp benämnd undanhållande. Till den andra gruppen hörde Övriga fall av utevaro. De vore genomgående av svå­ rare beskaffenhet i det att de, förutom kränkning av disciplinen, innebure eller i vart fall åsyftade ett mera allvarligt avbräck i gärningsmannens mili­ tärtjänstgöring. Dessa utevarobrott behandlades under nästföljande para­ graf i förslaget såsom en särskild brottstyp med benämningen rymning. Den närmare gränsdragningen mellan undanhållande och rymning fram- ginge av vad som anfördes angående sistnämnda brott.

Vid utformandet av en straffbestämmelse om undanhållande hade utred­ ningen ansett det lämpligt att utgå från det förhållandet, att en krigsman i allmänhet tjänstgjorde vid viss avdelning av krigsmakten. Vid denna skulle han vara tillstädes så att, allmänt taget, befäl kunde utövas över ho­ nom. Bestämmelsen borde följaktligen taga sikte på att krigsman undan- droge sig nämnda skyldighet. Den som avlägsnade sig från sin speciella tjänstgöringsplats utan att likväl lämna avdelningen borde däremot i van­ liga fall icke straffas för undanhållande. En sådan gärning borde med hän­ syn till sin typ anses utgöra tjänstefel eller i vissa fall övergivande av post. För att undanhållande skulle föreligga borde därför i första hand förutsät­ tas, att krigsman hölle sig borta från den avdelning av krigsmakten vid vil­ ken han skulle tjänstgöra eller vistas. Såsom gärningsform borde angivas, att krigsman avveke eller annorledes olovligen utebleve från sin avdelning. Olovligt uteblivande innebure t. ex. att någon, som erhållit inkallelseorder eller varit tjänstledig, utan laga förfall underläte att inställa sig i rätt tid vid sin avdelning. Det förekomme emellertid att krigsmän tjänstgjorde un­ der sådana förhållanden att de därvid överhuvud icke tillhörde avdelning av krigsmakten. Med tanke på dylika fall syntes såsom en särskild gärnings­ form böra upptagas att krigsman, om han ej hörde till sådan avdelning, olov­ ligen avveke eller utebleve från tjänstgöringsställe som vore för honom be­ stämt. Att ordet tjänstgöringsställe här icke avsåges skola ha en sådan be­ gränsad innebörd att exempelvis en officer som tjänstgjorde i ett civilt verk vore straffbar för undanhållande så snart han avlägsnat sig från sitt tjänste­ rum utan att likväl lämna verkets tjänstelokaler vore med hänsyn till det förut sagda uppenbart.

I bestraffningshänseende har utredningen anfört att eftersom till undan­ hållande hänfördes endast fall av mera tillfällig utevaro, den normala straff­ skalan för nämnda brottstyp icke borde innehålla annat straff än disciplin­ straff. För ett särskilt fall vore det emellertid nödvändigt att strängare straff kunde ådömas. Genom upprepade undanhållanden av samme person kunde uppenbarligen lika avsevärt avbräck i tjänstgöringen uppkomma som genom en sammanhängande längre tids utevaro, vilken enligt nästföljande paragraf i förslaget skulle bedömas såsom rymning. För sådana fall borde därför även fängelse ingå i straffskalan. Med hänsyn till att den brottslige genom

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå.

upprepade undanhållanden kunde åstadkomma att avsevärd tid förflöte in­ nan bestraffningsåtgärder kunde vidtagas borde såsom förutsättning för till- lämpningen av den utvidgade straffskalan vara tillräckligt att han förut gjort sig skyldig till undanhållande eller rymning. Det borde således icke fordras att han dömts för den tidigare utevaron. Såvitt gällde beredskaps­ tillstånd, varmed enligt 27: 16 i förslaget förstodes tid då värnpliktiga finge inkallas till beredskapstjänstgöring, vore det med hänsyn till de skiftande situationer som därvid kunde uppstå av stor vikt att all inkallad personal funnes tillgänglig och att inkallelser punktligt efterkommes. Även relativt kortvarigt undanhållande under dessa omständigheter, särskilt naturligtvis om många gjorde sig skyldiga därtill, åstadkomme i regel skada eller fara för krigsmakten. Undanhållande under beredskapstillstånd finge därför ge­ nomsnittligt anses vara av den svårare beskaffenhet, att det vore motiverat att låta fängelse ingå i den för normalfallen avsedda straffsatsen. För krigs­ tid borde även straffarbete kunna ådömas. Vad sålunda i straffhänseende fö­ reslagits överensstämde i stort sett ganska nära med gällande rätt.

Föreningen Sveriges krigsdomcire och auditörer har ansett begreppet tjänst­ göringsställe icke vara lämpligt. Ordet »annorledes» i satsen »eller utebliver han annorledes olovligen därifrån» gåve anledning till tvekan om meningen.

Motsatsen till avvikande vore väl i detta fall uteblivande, men tillsättandet av ordet annorledes gåve berörda sats en innebörd, varom man måste stanna i tvivelsmål.

Göta hovrätt har förklarat att hovrätten med hänsyn till de särskilda för­ hållanden, som kunde motivera skärpt bestraffning av upprepat undanhål­ lande även utan mellanliggande lagföring, icke ville framställa erinran här­ emot. Den föreslagna formuleringen vore emellertid icke tydlig utan kunde föranleda den missuppfattningen, att för tillämpning av den strängare straff- arten krävdes, att vederbörande förut »dömts» för olovligt undanhållande.

Hovrätten föresloge därför, att till punkten fogades: »ändå att han icke tidi­ gare därför fällts till ansvar». Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat sig i samma riktning. Enligt hovrätten för övre Norrland kunde det icke an­ ses lämpligt att ett återfallsstraff grundades på en kanske mer eller mindre löslig utredning om det tidigare, påstådda brottet i det mål som anginge åtal för det senare brottet. Stadgandet krävde sålunda omarbetning.

Chefen för armén har förklarat sig med hänsyn till krigsmaktens effektivi­ tet icke kunna godtaga av utredningen föreslagna straffsatser för undanhål­ lande och rymning under beredskapstillstånd och krig. Förslaget borde i detta avseende omarbetas, varvid i 154 § SLK upptagna straffsatser borde tjäna till ledning.

Departementschefen.

Vad i ett remissyttrande anmärkts mot den föreslagna brottsbeskrivningens utformning har icke givit mig anledning till annan jämkning av beskrivningen än att de båda gärningsformerna närmare sammanförts. I departementsför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

101

slaget beskrives därför brottet så att krigsman avviker eller utebliver olov­ ligen från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt. Den av utredningen föreslagna straffskärpningen för krigsman som förut be­ gått undanhållandebrott synes vara lämplig, och särskilt med hänsyn till or­ dalagen i 4: 14 SL anser jag det med erforderlig tydlighet framgå av lagtex­ ten att vederbörande icke behöver ha dömts för det tidigare brottet. Att det tidigare brottet icke behöver ha fastslagits genom dom, innebär givetvis icke någon eftergift i bevishänseende; i allmänhet torde för övrigt båda brotten samtidigt förekomma till bestraffning. Ej heller i övrigt har jag funnit skäl att ändra de för undanhållande föreslagna straffsatserna.

12 §.

Denna paragraf i utredningens förslag stadgar att där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans tjänstgöring medfört eller kun­ nat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten, gärningsmannen skall dömas för rymning till fängelse eller disciplin­ straff. För rymning under beredskapstillstånd är straffet fängelse eller straff­ arbete i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.

Såsom framgår av de vid nästföregående paragraf återgivna bestämmelser­ na skall enligt SLK såsom rymning bestraffas dels sådana fall av avvikande, undandöljande och underlåtenhet att iakttaga inställelse, då gärningsmannen haft avsikt att undandraga sig krigstjänsten, dels ock olovligt undanhållan­ de som antingen varat utöver viss tid, olika för olika fall, eller begåtts i krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av vissa angivna befäl­ havare.

Utredningen har uttalat att mot det nuvarande presumtionssystemet med i lag angivna tidsfrister, vilkas överskridande automatiskt medförde att undan­ hållande bedömdes såsom rymning, i främsta rummet kunde anmärkas att det uteslöte en reell bedömning av varje särskilt fall. Berättigade anmärk­ ningar syntes emellertid kunna framställas även mot att bibehålla ett sär­ skilt rymningsuppsåt såsom enda skiljemärke mellan rymning och undan­ hållande.

Med utgångspunkt härifrån hade utredningen funnit, att gränsdragningen mellan rymning och undanhållande borde grundas på de olika verkningar som skilda fall av utevaro typiskt sett medförde. Att eu krigsman liölle sig borta några timmar, vore givetvis menligt ur disciplinär synpunkt men nämn­ värda olägenheter för själva tjänsten syntes allmänt tagel icke uppkomma därav. Hade däremot någon undandragit sig tjänstgöring under eu mera av­ sevärd tid, inskränkte sig följderna i allmänhet icke på detta sätt till det dis­ ciplinära området. Den brottsliges utbildning bleve märkbart lidande därav eller tjänsten i övrigt inom krigsmakten utsattes för allvarliga störningar. Dy­ lika verkningar kunde naturligtvis uppkomma också vid undanhållande av

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 111.

kortare varaktighet under förutsättning att gärningsmannen haft en syssla av

särskild betydelse. Gränsdragningen mellan å ena sidan sådana svårare fall av

undanhållande som borde bestraffas som rymning och å andra sidan övriga

fall, som huvudsakligen hade karaktär av disciplinförseelser, hade därför i för­

slaget utförts så, att till rymning hänfördes de fall, då undanhållandet med hän­

syn till dess varaktighet eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört

väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Vid

ifrågavarande avgränsning kunde emellertid hänsyn icke tagas endast till

utevarons faktiska varaktighet. I kanske flertalet fall av undanhållande som

åsyftade längre bortovaro avbrötes brottet genom att vederbörande tvångsvis

återfördes, och det syntes vara påkallat att dylika fall, även om utevaron

varit kortvarig, hänfördes till rymning. Med den verkliga utevarotiden hade

därför likställts den tid varunder gärningsmannen avsett att hålla sig undan.

Till följd härav borde verkningarna av brottet bedömas även med hänsyn

till det avbräck eller men för tjänsten som utevaron skulle medfört, därest

den fått den avsedda varaktigheten. Den utformning brottsbeskrivningen så­

lunda erhållit innebure att något särskilt rymningsuppsåt icke erfordrades

för att rymning skulle föreligga. Däremot fordrades liksom eljest då i ett

lagstadgande annat icke angåves, att samtliga objektiva omständigheter täck­

tes av gärningsmannens uppsåt.

Straffsatsen för rymning under vanliga fredsförhållanden hade av utred­

ningen föreslagits till fängelse eller disciplinstraff. Sistnämnda straffart av-

såges främst få tillämpning, då rymning första gången förövades av någon,

som tidigare icke varit i militärtjänst och sålunda icke kunde väntas till

fullo inse vikten av militära plikters fullgörande. Dessutom kunde naturligt­

vis sådant straff vara tillräckligt i vissa andra fall, exempelvis när någon

hållit sig undan för att ombesörja personliga angelägenheter som hade stor

vikt men dock icke vore sådana att de såsom laga förfall medförde straff-

frihet. Straffarbete hade icke ansetts behöva ingå i straffsatsen. I förhållan­

de till gällande rätt innebure vad sålunda föreslagits i viss mån en nedsätt­

ning. Enligt 50 § SLK vore nämligen maximistraffet straffarbete i ett år.

Liksom vid undanhållande hade utredningen funnit särskilda strafflatitu­

der höra fastställas för beredskapstillstånd och krigstid. För rymning under

beredskapstid borde icke ifrågakomma lägre straff än fängelse. Därjämte

syntes straffarbete böra kunna ådömas i högst två år. Då riket vore i krig

borde straffet vara endast straffarbete, högst i tio år. Även straffsatserna

för beredskapstillstånd och krigstid innebure för vissa fall straffmildring vid

jämförelse med motsvarande bestämmelser i SLK. Bland annat stadgades däri

att, om två eller flera krigsmän i samråd rymt från trupp i fält, från fästning

eller från fartyg på sjötåg, kunde jämlikt 154 § straffet för anstiftare skärpas

till straffarbete i tio år eller på livstid eller, om rymmarnas antal var stort,

till dödsstraff.

Utredningen har vidare anfört att enligt gällande rättstillämpning rym­

ning vore ett brott, vid vilket reglerna om åtalspreskription praktiskt taget

saknade betydelse. Eftersom brottet ansåges vara fortlöpande, började näm­

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

103

ligen preskriptionstiden i allmänhet att löpa törst då rymmaren, frivilligt eller tvångsvis, inställde sig till tjänstgöring. Detta förhållande ledde under­ stundom till resultat som icke vore tillfredsställande; om exempelvis någon i samband med sin första värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och återvänt först efter flera tiotal år, måste det i regel anses stötande att han efter återkomsten bestraffades för rymning. Genom utredningens förslag komme emellertid ändring härutinnan att inträda. Såsom framginge av 26: 21 hade egenskapen av krigsman gjorts beroende av att vederbörande vore tjänstgöringsskyldig. Eftersom rymning endast kunde begås av krigsman, borde rymningsbrottet anses vara avslutat då tjänstgöringsskyldighet ej läng­ re förelåge. Detta innebure bl. a. att den som, vare sig på grund av värn­ plikt eller anställning i t. ex. reserven, inkallats till tjänstgöring under be­ stämd tid med inställelse viss angiven dag men uteblivit hela denna tid, hade gjort sig skyldig till ett rymningsbrott som varat till och med den bestämda tjänstgöringstidens utgång.

Slutligen har utredningen erinrat att det under beredskapstillståndet i an­ ledning av andra världskriget inträffade vissa i såväl riksdagen som pressen mycket uppmärksammade fall av avvikande till utländsk krigsmakt, de s. k. desertörfallen. Då i allmänhet de avvikande efter återkomsten ådömdes en­ dast disciplinstraff, ansågs på vissa håll att den straffrättsliga behandlingen icke varit tillfredsställande. Därvid åsyftades närmast de fall i vilka de av­ vikande tagit frivillig anställning vid en främmande krigsmakt, som allmänt betraktades utgöra ett hot mot vårt eget land. Utredningen hade övervägt huruvida fall sådana som de nämnda kunde anses påkalla en särskild be­ stämmelse. Till en början hade befunnits att den skillnad som i vissa lägen kunde göras mellan länder, vilka vore fientligt inställda mot vårt land, samt andra, mera vänskapligt sinnade länder icke lämpligen borde läggas till grund i detta avseende. Det politiska bedömande, som detta skulle förutsätta, hade domstolarna icke möjlighet att göra. Under sådana förhållanden vore den enda utvägen att införa en särskild bestraffningsregel, som gjorde varje avvikande till utländsk krigsmakt under beredskaps- eller krigstid till ett sär­ skilt brott. Något verkligt behov av en sådan regel syntes emellertid icke föreligga. Vad anginge krigsmännen bleve tydligen, eftersom utevaron finge förutsättas ha ganska betydande varaktighet, stadgandet om rymning i re­ gel att tillämpa. Krigsman vilken tjänstgjorde som befälhavare gjorde sig därjämte förfallen till ansvar för övergivande av post. De för dessa brott under beredskaps- och krigstid i förslaget upptagna straffsatserna lämnade möjlighet till tillfredsställande bedömning även av nu åsyftade fall.

Justitiekanslersämbetet har anfört att gränsdragningen mellan undanhål­ lande och rymning vore förenad med synnerliga svårigheter. Att den nuva- rade regleringen lede av svagheter syntes tydligt. I så måtto erbjöde denna reglering emellertid eu fördel, att det för närvarande i allmänhet vore klart, såväl för krigsmannen själv som eljest, när en utevaro vore att hänföra till undanhållande och när till rymning, eu omständighet som vore av betydelse

Kungl. Majrts proposition nr 114.

icke minst ur allmänpreventiv synpunkt. Med den föreslagna beskrivningen å brottet rymning vore det vida vanskligare att avgöra, huruvida rymning eller undanhållande vore för handen. Då emellertid så småningom en viss praxis komme att utbilda sig och vägande anmärkningar kunde framstäl­ las mot de nuvarande bestämmelserna, syntes den föreslagna gränsdrag­ ningen böra godtagas. Måhända vore dock förtjänt av övervägande att så att säga överbygga gränsen mellan lagrummen genom att i 11 § vid sidan av iteration införa utevaro under visst antal dygn, förslagsvis minst tre, så­ som straffskärpningsgrund.

Chefen för flygvapnet har funnit skillnaden mellan undanhållande och rymning för vagt formulerad. Om 11 eller 12 § skulle tillämpas vid olovlig bortovaro borde även bero på omständigheterna vid avvikandet. Föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat att även om förslaget vore teoretiskt rik­ tigt och skälen för ett slopande av den nuvarande gränsen mellan olovligt undanhållande och rymning bärande, kunde man dock ifrågasätta, huruvida det icke ur praktisk synpunkt vore fördelaktigt, att bibehålla en regel, som på ett otvetydigt sätt upplyste den värnpliktige om, när hans bortovaro vore att betrakta som rymning och när den vore att anse som olovligt un­ danhållande. I så fall syntes i händelse av rymning den omständigheten, att bortovaron medfört allvarligt avbräck i utbildningen eller men för tjäns­ ten, böra bedömas som ett särfall av tjänsteförbrytelse, förutsatt att den brottslige vore medveten om dessa omständigheter. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har ansett att borttagandet av den nuvarande an­ ordningen med bindande presumtion angående rymningsuppsåt gåve anled­ ning till betänklighet. I de fall, då gärningsmannen kunnat hålla sig undan endast under en jämförelsevis kort tid, vore det förenat med svårighet att av­ göra, vilken tidrymd han avsett att hålla sig undan. Såsom utredningen själv framhållit, medförde ådagaläggandet av särskild avsikt hos gärningsmannen alltid vanskligheter. Avgörande för frågan om rymning förelåge bleve då i de fall, där undanhållandet icke redan med hänsyn till den avsevärda tid­ rymd gärningsmannen hållit sig undan kunde betraktas såsom rymning, de övriga i paragrafen angivna brottsrekvisiten eller om arten av gärningsman­ nens tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbild­ ningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Frågan om dylikt fall förelåge vore emellertid av den beskaffenhet, att för dess bedömande erfordrades mi­ litär sakkunskap. Gärningsmannen själv kunde väl mestadels icke avgöra, om frånvaron medfört väsentligt avbräck i utbildningen eller avsevärt men för tjänsten. Brottsbeskrivningen lämnade därjämte vitt utrymme för sub­ jektivt omdöme. Det vore därför att befara, att rymningsmålen komme att bedömas mycket olika såväl av olika underrätter som av överrätterna, under vilkas prövning med all säkerhet rymningsmålen i väsentligt större utsträck­ ning än hittills skett komme att dragas. Detta måste komma att lända till nackdel såväl för rättstillämpningen som för den enskilde. För undvikande av nu anmärkta olägenheter vore det nödvändigt att åtminstone bibehålla någon presumlionsregel och i varje fall att icke uppställa så stränga ford­

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

105

ringar för att undanhållande skulle bedömas såsom rymning som skett i paragrafen. Orden väsentligt och avsevärt borde därför mildras. Föreningen

Sveriges krigsfiskaler har framhållit liknande synpunkter.

Jämväl värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat sig i denna rikt­ ning. Den föreslagna brottsbeskrivningen måste enligt förbundets mening betecknas såsom en typisk skrivbordsprodukt och vore icke tillfredsställande. Den vaga formuleringen kunde icke giva tillräckligt fasta utgångspunkter för bedömandet i fråga, och vida bättre syntes därför vara att låta undan­ hållande över en viss tidrymd utgöra ett avgörande indicium för rymnings- uppsåt. Denna tidsfrist finge därvid naturligtvis icke göras så lång, att man­ skapet föranleddes att utsträcka frånvaron till fristens utgång; i stort sett vore nu gällande regler tillfredsställande. En annan menlig konsekvens av utredningens förslag vore den omständigheten, att rymningsbrottet skulle anses vara avslutat, då tjänstgöringsskyldighet ej längre förelåge, i följd varav preskriptionstiden för åtal började löpa vid nämnda tidpunkt. Nu gällande regler syntes mera tillfredsställande, ty då det gällde ett så allvarligt brott mot landet som rymning, borde exempelvis den, som i samband med sin värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och återvänt först efter ett flertal år, icke genom sin långa borto\aro från fosterlandet kunna undgå varje på­ följd av sin förbrytelse. Särskilt betänklig bleve konsekvensen av den före­ slagna lagstiftningen i nu berörda avseende, då fråga gällde rymning under beredskapstid.

Det under 26: 11 återgivna yttrandet av chefen för armén gäller även här ifrågavarande lagrum.

Departementschefen.

Såsom utredningen anfört måste det anses klart att gällande regler om rymning icke äro tillfredsställande. Det uppställda kravet på särskilt rym- ningsuppsåt, d. v. s. avsikt att undandraga sig krigstjänsten, är i vart fall icke numera ändamålsenligt. Å andra sida har erfarenheten också visat, att systemet med bindande presumtion för rymningsuppsåt då undanhål­ lande varat viss tid i många fall leder till mindre tilltalande resultat.

Den av utredningen föreslagna brottsbeskrivningen, som innebär att gräns­ dragningen mellan rymning och undanhållande grundats på de olika verk­ ningar som skilda fall av utevaro typiskt sett medföra, synes mig i princip vara välmotiverad. I en del remissyttranden har emellertid, fastän bestäm­ melsens teoretiska riktighet vitsordats, anförts betänkligheter med avse­ ende å den praktiska tillämpningen. Bland annat har det gjorts gällande att bedömandet, huruvida med hänsyn till utevarotidens längd väsentligt av­ bräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten uppkommit av undanhållande i visst fall, innebär alltför stora vanskligheter för att man helt skall kunna undvara eu tidsgräns mellan undanhållande och rymning. Givet är att utevarotidens faktiska eller avsedda längd i flertalet fält kom­ mer att få avgörande betydelse i fråga om straffbarheten för rymning. Om det icke uppställes någon lagstadgad minimitid, torde man kunna utgå ifrån

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

att rättstillämpningen, åtminstone till en början innan annan praxis hunnit utbilda sig, kommer att hämta viss ledning av de för närvarande gällande tidsfristerna. Det vore sålunda exempelvis naturligt om undanhållande, som varat eller avsetts att vara så länge som tre dagar, i allmänhet, därest icke tjänstgöringens art eller andra omständigheter föranleda till annat, bedömes såsom rymning. Att i en eller annan form i lagen fastslå nämnda tidsgräns skulle emellertid strida mot den föreslagna bestämmelsens grund och till vä­ sentlig del innebära återgång till nu gällande system.

Med hänsyn till sålunda angivna synpunkter finner jag jämväl vad i övrigt anförts beträffande den föreslagna brottsbeskrivningen icke vara av beskaffenhet att föranleda ändring i densamma. Då jag icke heller har något att erinra mot utredningens förslag i fråga om straffsatserna, har förevarande bestämmelse i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

Vad i ett remissyttrande anförts om preskription vid rymningsbrott har jag icke funnit förtjäna avseende.

13 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att om krigsman, vilken tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av krigsmakten eller som full­ gör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen lämnar sin post eller finnes hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, skall han dömas för övergivande av post till disciplinstraff eller fängelse. För övergivande av post under beredskapstillstånd är straffet högst straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straff­ arbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden med­ för särskild fara, skall dömas till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

SLK innehåller vissa straffbestämmelser rörande övergivande av post och fylleri under vakttjänst. I 123 § SLK stadgas straff för befälhavare för trupp eller å fartyg samt för officer och underofficer som ej är befälhavare, då sådan person under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar sin post eller finnes överlastad av starka drycker. Enligt 124 § är även skiltvakt straffbar om han övergiver sin post, lämnar den obehörigen åt annan eller finnes drucken å sin post. I krigstid och under annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad gälla dessutom straffbestämmelserna i 175 och 176 §§. Den förstnämnda av dessa avser befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara ävensom officer och underofficer som ej är befälhavare med sådan tjänstgöring. Den straffbelagda gärningen består i att vederbö­ rande obehörigen lämnar sin post eller eljest ådagalägger grov försummelse av de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande åligga honom, eller att han under tjänstgöringen finnes överlastad av starka drycker. Enligt

176 § straffas skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, om han visar grov för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

107

summelse i detta sitt åliggande, linnes under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker eller, innan avlösning skett, övergiver sin post eller lämnar den åt annan.

Utredningen har anfört att det förfarande, som här hörde straffbeläggas, allmänt taget kunde sägas innebära, att krigsman med viss syssla sveke den grundläggande plikten att vara i funktion där sysslan skulle fullgöras. Stad­ gandet borde däremot i princip icke omfatta åsidosättande av andra plikter i samband med sysslan. Frågan vilka krigsmän som skulle vara under­ kastade ett stadgande angående övergivande av post borde i främsta rummet bedömas på grundval av förhållandena under beredskapstillstånd och krigs­ tid. Av stadgandets natur följde vidare, att det borde begränsas att avse krigs­ män med sådana uppgifter att det vore av särskild vikt att de funnes på sin post, vilket syntes förutsätta att det skulle vara fråga om relativt själv­ ständiga uppdrag. I enlighet med dessa synpunkter hade stadgandet funnits böra avse två olika grupper befattningshavare. Den första utgjordes av be­ fälhavare för olika avdelningar av krigsmakten. Med befälhavare förstodes därvid främst chef för truppförband, fartyg, flygplan eller annan sådan av­ delning av krigsmakten. Den andra gruppen utgjordes av personer som full­ gjorde vakttjänst eller därmed likartad uppgift. Härmed avsåges olika slag av vakter och poster, inre såväl som yttre, med typiska bevakningsuppgifter.

Vidare inbegrepes dagbefäl, vakthavande befäl på fartyg, telefonposter och andra vilkas uppgifter påkallade att de ständigt skulle vara tillgängliga. Även en vaktavdelnings slutna del borde anses ingå. Vad anginge brottsbeskriv- ningen i övrigt hade i överensstämmelse med vad förut anförts såsom den typiska gärningsformen upptagits obehörigt lämnande av post. Innebörden härav vore i alla praktiskt viktiga fall klar. Att lämna sin post hade tydli­ gen närmast lokal innebörd. Någon skillnad med avseende å verkningarna förelåge emellertid icke, om någon i stället för att avlägsna sig från sin post satte sig ur stånd att fullgöra tjänsten. Detta hade därför upptagits såsom eu andra gärningsform. Ett exempel härpå vore att en vakt somnat på sin post, förutsatt naturligtvis att det ej skett av ren utmattning på grund av tjänsten, eftersom i sådant fall uppsåtligt brott icke förelåge. Ett annat ex­ empel, vilket ansetts böra särskilt omnämnas i lagtexten, utgjorde det fall att någon förtärt starka drycker i sådan omfattning att han blivit ur stånd att sköta sin syssla.

Straffet för övergivande av post under fredstid har av utredningen före­ slagits till disciplinstraff eller fängelse. Eftersom vakttjänsten under nämnda tid ofta bedreves i utbildningssyfte, utgjorde disciplinstraff i allmänhet ett tillräckligt straff. Straffbestämmelsen omfattade emellertid även personer i särskilt ansvarsfull ställning, och dessutom kunde givetvis av hrottet upp­ komma skada. Med tanke främst på sådana fall hade fängelse ansetts böra bibehållas i straffsatsen. Jämlikt 123 och 124 §§ SLK kunde lägre straff än fängelse ådömas endast vid synnerligen mildrande omständigheter, och den föreslagna straffskalan innebure följaktligen en viss nedsättning. Under be- redskapstillstånd och krigstid hade likaledes möjlighet att döma till discip-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

linstrati ansetts böra finnas, eltersom även då mera bagatellartade former av brottet kunde förekomma. För krigstid hade dock disciplinstraffets till- lämpning gjorts beroende av den uttryckliga förutsättningen att brottet vore ringa. Eljest hade bestämmelsen sin verkliga betydelse under nyssnämnda tider, i det att brottet då kunde få mycket allvarliga följdverkningar. Med hänsyn härtill hade, förutom disciplinstraff och fängelse, jämväl straffarbete tunnits böra ingå i straffskalan, därvid maximum föreslagits för beredskaps- tid till två år och för krigstid i normala fall till fyra år. Om brottet förövades under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde sär­ skild fara, syntes det till svårhetsgraden vara närmast likställt med grovt lydnadsbrott under liknande förhållanden enligt 26: 2 och grov underlåten­ het att uppfylla plikten att främja krigföringen enligt 27: 10. Såsom straff­ sats för detta fall hade därför stadgats straffarbete i högst tio år eller på livstid. I jämförelse med gällande rätt innebure de sålunda föreslagna straff­ satserna endast mindre avvikelser.

Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt ändring av brottsbeteckningen.

Att döma krigsman, som genom förtäring av starka

drycker

eller annorledes

satt sig ur stånd att fullgöra sin tjänst, för »övergivande av post» syntes föga motiverat. Denna brottsbeteckning borde reserveras för brott, vilka innefat­ tade det grövre moment, som låge i själva avvikandet från tjänstgöringsplat- sen.

Departementschefen.

Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas. Och då i övrigt erinran mot den föreslagna bestämmelsen varken framställts i remissytt­ randena eller är att anföra från min sida, har den överförts till departe- mentsförslaget med allenast den jämkning som föranledes av det förut be­ rörda utbytet av »befälhavare» mot »chef».

14 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som under tjänsteutövning är så påverkad av starka drycker eller annat berusningsme­ del, att hans förmåga att fullgöra tjänsten kan antagas vara nedsatt, dömas för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller fängelse.

Såsom förut nämnts innehåller 96 § SLK straffbestämmelser rörande fylle­ ri, förargelseväckande beteende och bristande i anständigt uppförande. Be­ stämmelsen avser den som gör sig skyldig till sådan förseelse under tjänst­ göring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förlägg­ ning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigs­ makten eller avses för dess behov. Straffet är disciplinstraff.

Utredningen har anfört att i förslaget 96 § SLK ersattes i första hand av bestämmelser i 26: 9 om oskickligt beteende, 26: 15 om fylleri och 26: 16 om förargelseväckande beteende. Därjämte hade det funnits påkallat att vid sidan av den allmänna fylleribestämmelsen upptaga ett särskilt stadgande om onyk­ terhet i tjänsten, vilket såväl beträffande graden av påverkan som i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

109

straffet vore strängare än sagda bestämmelse. Avgränsningen mot fall av onykterhet, som icke ägde samband med själva tjänstgöringen, syntes lämp­ ligen kunna ske genom användande av uttrycket under tjänsteutövning. I sak uppkomme härigenom icke nämnvärd skiljaktighet i förhållande till 96 § SLK, där »under tjänstgöring» just ansåges innebära att brottet skett under faktisk tjänsteutövning. Stadgandet borde omfatta alla fall av berusning un­ der tjänsteutövning då tjänstbarheten vore nedsatt. Det borde således ej ford­ ras att berusningen faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen. Å andra sidan syntes det ej lämpligt att bedömningen huruvida tjänsteförmågan vore nedsatt skulle, såsom i fråga om förande av motorfordon, grundas å någon presumtionsregel. För straffbarhet borde förutsättas att vederbörande vore så påverkad att hans förmåga att fullgöra tjänsten kunde antagas vara ned­ satt. Jämte påverkan av spritdrycker borde stadgandet även avse påverkan genom andra berusningsmedel, såsom morfin, kokain o. d.

Beträffande straffsatsen har utredningen framhållit att denna givetvis, så­ som i 96 § SLK, borde innehålla disciplinstraff. I många fall måste emellertid detta straff framstå såsom otillräckligt. Särskilt då befälhavare eller annan i ansvarsfull ställning varit så påverkad att hans tjänsteduglighet avsevärt nedsatts, måste brottet till svårhetsgraden anses jämförbart med grovt tjänste­ fel. På grund härav hade i straffsatsen upptagits även fängelse.

Göta hovrätt har ansett det vanskligt att som rekvisit för det föreslagna brottsbegreppet uppställa den i bevisningshänseende vaga fordran, som inne­ fattades i kravet att vederbörandes förmåga att fullgöra sin tjänst »kan anta­ gas vara nedsatt». Hovrätten ville erinra om att, när ett liknande uttrycks­ sätt upptogs i det år 1928 för riksdagen framlagda förslaget till lag angående fylleri m. m., detsamma mötte betänkligheter. Hovrätten finge därför hem­ ställa, att åt brottsbeskrivningen gåves större fasthet, exempelvis genom att straffbarheten begränsades till att avse fall, där vederbörande »måste» anta­ gas icke kunna tillfredsställande fullgöra honom anförtrodd uppgift. Krigshovrätten har på liknande skäl föreslagit att orden »kan antagas vara» skulle ersättas med »är». Chefen för marinen och svenska officersförbundets yttranden i förevarande avseende gå i samma riktning. Värnpliktiga office­ rares riksförbund har anfört att brottsbeskrivningen lämnade ett alltför stort spelrum öppet för bedömarens individuella inställning till och egen påverk­ barhet av exempelvis alkohol. Ett villkor borde i stället vara, att berus­ ningen faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen, och detta bleve så mycket mera nödvändigt, som i här förevarande fall straffsatsen blivit skärpt i stället för mildrad.

Justitiekanslcrsämbetet har funnit brottsbeteckningen »onykterhet i tjäns­ ten» mindre lämplig i fråga om krigsman som i tjänsten uppträtt så beru­ sad, att lian därigenom gjort sig skyldig till fylleri. Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar har ifrågasatt om icke 14 och 15 §§ borde sammanföras, då eljest krigsmans missbruk av starka drycker skulle kunna komma att bedö­ mas, förutom enligt 18: 15 SL, efter tre särskilda lagrum.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

I likhet med utredningen anser jag det lämpligt att straffansvaret för ifrå­ gavarande brott är oberoende av om berusningen faktiskt haft menlig inver­ kan på tjänsten. Vid detta förhållande måste bedömandet, huruvida tjänste- förmågan är nedsatt, ske genom ett antagande. För att framhäva att detta skall vara grundat på erfarenhetsrön och objektiva omständigheter, synas orden »kan antagas vara nedsatt» böra utbytas mot »måste antagas vara nedsatt».

Den av utredningen föreslagna brottsbeteckningen finner jag kunna godta­ gas. Bland annat med hänsyn till de olika straffsatserna i denna och när­ mast följande paragraf torde det icke vara lämpligt att sammanslå paragra­ ferna.

Departementschefen.

15 §.

Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömas för fylleri till disciplinstraff.

I det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget har den allmänna straff­ bestämmelsen angående fylleri upptagits i 11:9 SL. Jämlikt denna bestäm­ melse skall den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, upp­ träder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal dömas för fylleri till böter, högst femhundra kronor.

Utredningen har anfört att det för att möjliggöra bestraffning av fylleri inom krigsmakten även då det ej förövats å allmän plats vore nödvändigt att i förslaget upptoges en motsvarighet till 96 § SLK i vad den avsåge fylleri i annat fall än under tjänsteutövning. Den nuvarande uppräkningen av olika lokaliteter borde dock ersättas av en mera allmän beskrivning, och föresloges i sådant hänseende uttrycket område eller utrymme som nyttjas av krigsmak­ ten, vilket i allt väsentligt omfattade vad i 96 § SLK avsåges. I övrigt överens­ stämde brottsbeskrivningen i förslaget med 11:9. Straffet vore, i överens­ stämmelse med 96 § SLK, disciplinstraff.

Chefen för armén har uttalat att ifrågavarande förseelse måste för att skydda krigsmaktens anseende och skapa aktning för uniformen bestraffas särskilt hårt, då den beginges av militär personal i tjänstedräkt även om detta skedde utom tjänsten. Den av utredningen föreslagna begränsningen kunde därför icke godtagas. Till ifrågavarande paragraf borde fogas ett tillägg, att sak samma gällde därest angivna förseelse annorledes beginges av militär perso­ nal i uniform. Överbefälhavaren har instämt häri och framhållit att brottet i betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet förordats skola kunna beläggas med disciplinstraff för det fall att vederbörande vore iklädd militär tjänstedräkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

in

Vad i två av remissyttrandena anförts beträffande förevarande bestäm­ melse torde åtminstone delvis vara grundat på missförstånd. Om en krigsman uppträder berusad på allmän plats utan att denna bestämmelse blir tillämplig, skall straff i stället ådömas jämlikt 11:9 SL enligt det till lagrådet år 1946 remitterade förslaget. Ehuru straffet i detta stadgande är böter kan, med stöd av 2 eller 3 § i den föreslagna lagen om disciplinstraff för krigsmän, i stället disciplinstraff ådömas. Skulle sådant straff icke jämlikt reglerna i nämnda lagrum kunna användas, synes intet vara att erinra mot att be­ straffningen sker i form av böter. Ej heller i övrigt har jag något att invända mot den här föreslagna bestämmelsen.

Departementschefen.

16 §.

I första stycket av denna paragraf enligt utredningens förslag stadgas att krigsman, som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse, dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff. Enligt andra styc­ ket av paragrafen skall krigsman som deltager i demonstrationståg iklädd mi­ litär tjänstedräkt, där det ej är av Konungen medgivet, straffas som i första stycket sägs.

Den i gällande 11: 15 SL upptagna bestämmelsen om förargelseväckande beteende motsvaras i det år 1946 remitterade förslaget av ett stadgande i 11: 10. Enligt detta skall den som, i annat fall än förut i 11 kap. är sagt, för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten dömas för förargelseväckande beteende till böter, högst femhundra kronor.

Enligt utredningen borde, liksom under nästföregående paragraf anförts beträffande fylleri, även förargelseväckande beteende kunna straffas då det beginges av krigsman inom krigsmaktens lokaliteter, även om brottsplatsen ej kunde betecknas såsom allmän plats och gärningen ej heller kunde anses ha skett offentligen. Den bestämmelse, som på grund härav bleve erforderlig, ersatte det nuvarande stadgandet i 96 § SLK. Såsom grundläggande villkor för straffbarhet enligt bestämmelsen hade angivits, att gärningen skett inom område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Till följd av begräns­ ningen i lokalt hänseende bleve det i 11: 10 SL i det remitterade förslaget upptagna kravet på offentlighet överflödigt. Utöver vad nu sagts avveke brottsbeskrivningen från gärningsbeskrivningen i 11: 10 endast såtillvida, att förargelse hos allmänheten ersatts av allmän förargelse. Denna ändring av- såges icke ha saklig betydelse utan vore helt betingad av det förhållandet att allmänheten oftast icke hade tillträde till de lokaliteter varom här vore fråga. Straffet för förargelseväckande beteende hade liksom i 96 § SLK be­ stånds till endast disciplinstraff.

Vidare har utredningen anfört alt till andra stycket av förevarande para­ graf överförts den nuvarande bestämmelsen i 96 a § SLK, enligt vilken den

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

som i militär tjänstedräkt deltoge i demonstrationståg, av vad slag det vara månde, straffades med disciplinstraff. Utredningen hade icke funnit skäl föreligga att föreslå upphävande av ifrågavarande förbud, vilket icke avsåge deltagandet i och för sig i demonstrationståg utan endast åsyftade att för­ hindra att därvid användes militär uniform. Den militära uniformen vore en tjänstedräkt och, även om den eljest användes jämväl utom tjänsten, syn­ tes det stötande att deltagare i demonstrationståg skulle få markera sin tjänsteställning genom bärande av tjänstedräkt, i all synnerhet då fråga vore om demonstrationer som vore anordnade av politiska ytterlighetspartier eller hade försvarsfientligt syfte. För att emellertid icke genom förbudet militär personal skulle förhindras utöva politisk verksamhet syntes krigsman i och för deltagande i demonstrationståg böra ha rätt att använda civil klädsel, och utredningen förordade att bestämmelser i detta syfte infördes i tjänste- reglementet. Stadgandet hade bibehållits i princip oförändrat. Att i lag be­ gränsa förbudet till deltagande i politiskt demonstrationståg, syntes knappast möjligt utan att tillämpningsområdet för detsamma bleve oklart med därav följande svårigheter i tillämpningen. För att tillgodose ett av militieombuds- mannen framfört önskemål om undantag från förbudet, syntes emellertid Kungl. Maj:t böra erhålla möjlighet att göra inskränkningar, generellt eller för särskilda fall. I fråga om straffet hänvisades till första stycket i paragra­ fen, vilket emellertid ej innebure att den där angivna brottsbeteckningen skulle tillämpas.

En av utredningens ledamöter, herr Thunborg, har ansett att andra styc­ ket i förevarande paragraf borde utgå. Att i den militära strafflagstiftningen diskriminera demonstrationståg i allmänhet och politiska sådana i synner­ het stode icke i överensstämmelse med den likställighet inför lagen som ut­ redningen i övrigt eftersträvat.

Överbefälhavarens och arméchefens under 26: 15 återgivna yttranden avse även detta lagrum.

Beträffande andra stycket i lagrummet har hovrätten för Övre Norrland ansett det vanskligt att, om deltagande i demonstrationståg av uniformsklädd krigsman i lag vore i princip förbjudet, lämna Kungl. Maj:t rätt att helt all­ mänt medgiva undantag från förbudet. Så ömtåliga som dylika avgöranden skulle bliva, syntes det vara lämpligast att i lagen icke upptaga ifrågavarande allmänt hållna stadgande om rätt att medgiva undantag. Däremot skulle möjligen i lagen kunna utsägas att stadgandet om förbud icke utgjorde hin­ der för militär musikavdelnings medverkan i demonstrationståg efter med­ givande av Kungl. Maj:t. Värnpliktiga officerares riksförbund har anmärkt att, medan deltagande i uniform i demonstrationståg i princip förbjudits, det förordats sådana bestämmelser i tjänstereglementet att krigsmän i civil dräkt kunde deltaga i demonstrationer av exempelvis nazistisk eller kommunistisk natur eller med försvarsfientligt syfte. Man måste fråga sig, huruvida tjänst­ göringstiden under sådant förhållande verkligen kunde anses bliva rätt ut­ nyttjad.

Kungl. J\laj:ts proposition nr 144.

113

Beträffande första stycket i förevarande bestämmelse har jag intet att erinra.

Vad angår det i andra stycket intagna stadgandet om förbud att i uniform deltaga i demonstrationståg, har utredningen ansett att krigsman i och för deltagande i politiskt demonstrationståg bör ha rätt att använda civil klädsel och förordat att bestämmelser i detta syfte införas i tjänstereglementet. En­ ligt vad jag inhämtat kommer reglementet att ändras på sådant sätt att krigsman alltid vid s. k. söndagspermission och liknande ledighet har rätt att bära civila kläder. De svårigheter som för närvarande på vissa håll kunna föreligga att begagna denna rätt torde icke på längre sikt böra överdrivas. Med hänsyn härtill synes det knappast erforderligt att, såsom utredningen föreslagit, låta Kungl. Maj:t medgiva undantag från förbudet. En dylik dispensmöjlighet skulle för övrigt medföra mycket vanskliga bedömanden. Ifrågavarande stadgande har på grund härav i departementsförslaget givits samma innehåll som enligt gällande rätt.

17 och 18 §§.

Utredningen har i dessa paragrafer upptagit bestämmelser om generella tjänstebrott.

I 17 § stadgas att, om krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, ge­ nom handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest det allmänna eller någon enskild, han skall dömas, där ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänstesvek till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet disciplinstraff.

Enligt första stycket i 18 § skall sådan krigsman, om han av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gärningen utgör tjänstesvek eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt, skall straffet vara fängelse. Andra stycket i paragrafen utsäger, att till krigs­ mans tjänsteplikt ock hör att iakttaga föreskrifter som av förman meddelats till skydd för allmän ordning.

I 129, 130 och 131 §§ SLK behandlas de generella tjänslebrotten. Den första av dessa paragrafer stadgar straff för krigsman, som uppsåtligen på annat sätt än annorstädes i SLK är sagt, begår förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att gynna eller skada annan eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller som uppsåtligen i sådan avsikt underlåter sin ämbets- eller tjänsteplikt. Om den brottslige är officer eller underofficer, skall han dömas efter ty om ämbetsbrott av dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas. Ilör han till manskapet, är straffet straff­ arbete i högst två år eller fängelse eller, där brottet skedde av förhastande och ingen eller ringa skada kom därav, disciplinstraff. I 130 § stadgas att

N

Bihang till riksdagens protokoll 19A8. 1 samt. Nr 141.

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

krigsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som åligga honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter eller som påkallas av förhållandenas beskaffenhet, skall, om ej i SLK eller aiman lag särskilt ansvar är satt å förseelsen, beläggas med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare beskaffenhet än att den kan anses vara för­ sonad med disciplinstraff, skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller underofficer, dömas till avsättning. Enligt 131 § skall, om förbrytelse som i 129 eller 130 § sägs tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter SLK eller allmän lag bör följa, gälla vad i 4 kap. SL och 34 § SLK stadgas.

De straffbud i SL som närmast motsvara 129 och 130 §§ SLK äro bestäm­ melserna om de generella ämbetsbrotten i 25: 16 och 17. Liksom de först­ nämnda lagrummen äro dessa tillämpliga endast då särskilt ansvar icke är satt å en begången gärning. Jämväl i överensstämmelse med SLK gäller emellertid enligt 25: 18 SL att om en förbrytelse, som i 16 eller 17 § är sagd, tillika innefattar annat brott, konkurrensreglerna i 4 kap. skola äga till- lämpning. Detta anses innebära att den som begått en brottslig handling, t. ex. skadegörelse, och därigenom brutit mot en honom åliggande tjänste­ plikt, t. ex. skyldighet att vårda den skadade egendomen, skall dömas icke blott för skadegörelse utan även för tjänstefel enligt 25: 16 eller 17. På mot­ svarande sätt ha bestämmelserna om de generella tjänstebrotten i SLK till- lämpats.

Enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skola stadgandena i 25: 16—18 ersättas av nya bestämmelser. I 25: 1 stadgas sålunda att äm­ betsman, som genom handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställ­ ning till förfång för det allmänna eller någon enskild, skall, där ej gärningen utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med straff, dömas för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten. Om skäl äro därtill, skall den brottslige tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet allenast böter. Är tjänste­ missbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete i högst sex år. Enligt 25: 4 skall ämbetsman, som av försummelse, oförstånd eller oskick­ lighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan för­ fattning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gär­ ningen utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter eller suspension. Är felet grovt, är straffet avsättning eller suspension samt, om skäl äro därtill, tillika fängelse.

Genom att stadgandet i 25: 18 SL icke erhållit motsvarighet i det remitte­ rade förslaget ha bestämmelserna däri om de generella ämbetsbrotten blivit helt och hållet subsidiära. Om en ämbetsman begår ett allmänt brott, skall

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

115

han sålunda dömas endast för detta, även om han genom brottet åsidosatt tjänsteplikt. Sistnämnda omständighet förutsättes skola beaktas vid straff­ mätningen inom den för det allmänna brottet gällande latituden. Enligt 25: 5 kan emellertid åsidosättandet av tjänsteplikten medföra att straff- maximum, som icke uppgår till fängelse i två år, får överskridas intill denna gräns. Dessutom märkes regeln i 25: 7, enligt vilken ämbetsman, som dömes för allmänt brott, i vissa fall därjämte skall dömas till avsättning eller suspension. Då avsättning eller suspension sålunda ådömes skall detta beak­ tas 'vid bestämmandet av annat straff för brottet.

Utredningen har framhållit att de nu återgivna bestämmelserna i det år 1946 remitterade förslaget i princip gällde endast dem som vore ämbetsmän.

I 25: 11 funnes angivet vilka som vore att anse som ämbetsmän eller eljest skulle vara underkastade ämbetsansvar. Detta stadgande vore emellertid av­ fattat närmast med tanke på civila befattningshavare och i 26: 22 i utred­ ningens förslag hade därför upptagits en bestämmelse om vilka av krigs­ maktens personal som skulle vara underkastade sådant ansvar. Utredningen föresloge, att de krigsmän som hade ämbetsansvar skulle vara helt under­ kastade bestämmelserna i 25 kap. SL i det remitterade förslaget. För dessa krigsmän komme alltså stadgandena om de generella ämbetsbrotten i 25 kap. att få direkt tillämpning. På grund härav finge frågan om generella tjänstebrottsstadganden för krigsmaktens del endast betydelse för sådana krigsmän som icke vore underkastade ämbetsansvar. Det vore givetvis lämp­ ligt att erforderliga bestämmelser i detta hänseende anordnades efter samma principer som enligt det förut anförda låge till grund för de nya stadgandena i SL om de generella ämbetsbrotten. Det syntes vara fördelaktigt att bestäm­ melserna därjämte så långt möjligt utformades i överensstämmelse med mot­ svarande stadganden i 25: 1 och 4.

Den svårare formen av generellt tjänstebrott hade av utredningen upp­ tagits i 26: 17. Förutom i fråga om brottssubjektet avveke brottsbeskriv- ningen från 25: 1 endast såtillvida, att såsom ett praktiskt viktigt exempel på förfång för det allmänna inskjutits förfång för krigsmakten. De i 25: 1 angivna exemplen på särskilt straffbelagda gärningar, förskingring och an­ nan trolöshet, hade ej upptagits, då dessa brottstyper synts vara av mindre praktisk betydelse såvitt gällde här ifrågavarande personal. Straffskalan fö­ resloges, i nära överensstämmelse med vad enligt 129 § SLK gällde för man­ skap, skola innehålla fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i ringa fall, disciplinstraff. I jämförelse med strafflatituderna i 25: 1 vore vad så­ lunda föreslagits avsevärt mildare. Detta vore motiverat med hänsyn till att så allvarliga fall som skulle täckas av nämnda lagrum knappast kunde tän­ kas för den personal, som ej ansetts böra ha ämbetsansvar. På grund härav syntes också brottsbeteckningen tjänstemissbruk vara mindre lämplig för förevarande brott. I stället hade föreslagits tjänstesvek.

I 26: 18 första stycket hade utredningen upptagit bestämmelser om den lindrigare formen av generellt tjänstebrott. Eftersom krigsmän utan ämbets-

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.

ansvar i allmänhet icke hade åligganden direkt enligt lag eller annan för­

fattning, syntes angivandet av tjänsteplikterna mera höra ske i anslutning

till 130 § SLK än 25: 4. De föreslagna straffsatserna anslöte sig nära till så­

väl 130 § SLK som 25: 4.

Beträffande andra stycket i 18 § har utredningen erinrat att 79 § SLK,

som stadgade lydnadsplikt för underordnad med avseende å befallning av

överordnad i vad som rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmak­

ten, föreslagits skola helt uteslutas. Härav följde att befälsrättens omfattning

också i detta avseende bleve att bedöma efter vanliga grunder. Med hänsyn

till de olägenheter för allmän ordning som understundom kunde uppstå å

orter, där större truppstyrkor funnes, syntes det icke böra ifrågasättas att

upphäva befogenheten för förman att meddela föreskrifter på detta område,

men befogenheten syntes böra begränsas genom att i tjänstereglementet in-

toges bestämmelse att dylika föreskrifter finge meddelas blott om det vore

nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga vore

om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten. För

att skapa grundval för denna bestämmelse borde upptagas ett stadgande, att

till krigsmans tjänsteplikt även hörde att iakttaga de föreskrifter som av

förman meddelades till skydd för allmän ordning. Stadgandet syntes lämp­

ligen böra anslutas till straffbudet i 26: 18 rörande tjänstefel. Befallningar

som avsåge skyddande av allmän ordning komme då utan vidare att om­

fattas av straffbestämmelsen rörande befallningar angående tjänsten. De i

tjänstereglementet förekommande bestämmelserna om skyldighet för vissa

överordnade att ingripa mot underordnad, som förginge sig mot allmän ord­

ning, vore därför i och för sig väl förenliga med nämnda stadgande. Utred­

ningen ville emellertid i detta sammanhang framhålla att det, med hänsyn

till de kontroverser som lätteligen uppkomme vid sådana ingripanden på

allmän plats, syntes önskvärt att upprätthållandet av allmän ordning bland

krigsfolket under vanliga förhållanden, åtminstone i första hand, skulle an­

komma på polismyndighet. Den i detta hänseende genom tjänstereglementet

gjorda begränsningen syntes icke vara tillfyllest.

Mot den för brottstypen i 17 § föreslagna brottsbeteckningen har erinran

gjorts av justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, Sveriges advokat­

samfund och värnpliktiga officerares riksförbund. Därvid har i allmänhet

förordats att brottet, liksom motsvarande brott i 25 kap., skulle benämnas

tjänstemissbruk. Justitiekanslersämbetet har anfört, att om det okvalifice­

rade ämbetsbrottet benämndes lika för civila och militära ämbetsmän, näm­

ligen tjänstefel, borde väl en och samma beteckning också väljas för här

ifrågavarande brott. Den föreslagna beteckningen hade, såvitt för justitie­

kanslersämbetet vore känt, icke tidigare ifrågasatts. Enligt ämbetets mening

syntes böra övervägas, om icke denna beteckning såsom mera träffande

lämpligen kunde användas över hela linjen.

Av Göta hovrätt, hovrätten för övre Norrland och chefen för marinen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

117

anmärkts att stadgandet i andra stycket av 18 § hörde hemma i tjänsteregle- mentet och därlör borde utgå ur strafflagsförslaget. Även justitiekanslersämbetet har ansett att stadgandet icke hörde till förevarande lagstiftning. Hit­ tills hade föreskrift i lag av denna innebörd kunnat undvaras. Justitiekans- lersämbetet föreställde sig också, att ett sådant stadgande icke vore nödvän­ digt. Vad anginge dess placering i 18 § kunde anföras, att första stycket i denna paragraf blott avsåge vissa krigsmän, medan stadgandet i fråga for­ mellt skulle gälla alla. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att det väl kunde anmärkas, att en föreskrift som den ifrågavarande rätteligen bor­ de lämnas i instruktioner och reglementen och icke särskilt upptagas i lagen. För vinnande av nödig konsekvens och fasthet vore det emellertid av stor betydelse att det grundläggande stadgandet för tjänstepliktens innehåll i denna del erhölle sin plats i strafflagen. Hovrätten hade därför intet att erinra mot stadgandet. Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett ifrå­ gavarande stadgande böra ersättas med en bestämmelse att vad i första styc­ ket vore stadgat, även skulle äga tillämpning, då krigsman på sätt där sades underläte att iakttaga föreskrifter, som av förman meddelades till skydd för allmän ordning. Det vore nämligen icke lämpligt att i allmänna strafflagen intaga bestämmelser om krigsmans allmänna tjänsteplikter.

Chefen för armén har förklarat att utredningens uttalanden rörande en önskvärd reglering av det militära befälets möjligheter att ingripa vid brott mot allmän ordning och ordningen inom krigsmakten, väckt allvarliga be­ tänkligheter. I tjänstedräkt klädd militär personal representerade utåt krigs­ makten. För den militära befälspersonalen måste skapas möjlighet att med lagens hjälp vidmakthålla krigsmaktens anseende utåt. Arméchefen måste därför inlägga en bestämd gensaga mot att bestämmelsernas faktiska inne­ håll uttunnades genom att de möjligheter förminskades, som f. n. enligt tjänstereglementet stode den militära befälspersonalen till buds att meddela föreskrifter om allmän ordning och ordningen inom krigsmakten. Överbefäl­ havaren har, med instämmande i vad chefen för armén anfört, förklarat att en förman med hänsyn till försvarets anseende och krigstuktens upprätt­ hållande fortfarande måste äga skyldighet att ingripa, då krigsmän förginge sig mot allmän ordning. För den militära personalen vore det ingalunda ef­ tersträvansvärt, att utom tjänsten fullgöra uppgifter, som i första hand an- komme på den civila ordningsmakten. Ingripande av militär personal gent­ emot underlydande för ordningens upprätthållande borde därför inskränkas till de fall, då civil ordningsmakt icke vore tillstädes eller vore i behov av hjälp. Värnpliktiga officerares riksförbund har ansett att det icke bidroge till disciplinens upprätthållande, om den nuvarande befogenheten att med­ dela föreskrifter på ifrågavarande område begränsades genom en bestäm­ melse i tjänstereglementet, alt dylika föreskrifter finge meddelas blott om så vore nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga vore om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Mot den av utredningen under 17 § föreslagna bestämmelsen har jag intet att erinra. Då emellertid brottsbeteckningarna för det i denna paragraf av­ sedda brottet och den brottstyp, som omförmäles i 25: 1 av det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget, böra vara lika, synes vid den fortsatta behandlingen av detta förslag även sistnämnda brottstyp böra förses med benämningen tjänstesvek i stället för tjänstemissbruk.

Bestämmelsen i 18 § av utredningens förslag har icke givit anledning till annan ändring i departementsförslaget än att andra stycket uteslutits. Såsom i vissa remissyttranden anmärkts hör det däri upptagna stadgandet icke hemma i en strafflag. Det måste för övrigt vara klart att krigsman även i fråga om ordningens upprätthållande kan åläggas tjänsteplikter i eljest van­ lig ordning. Spörsmålet om jämkningar i tjänstereglementet för krigsmakten torde i ett senare sammanhang komma att upptagas av chefen för försvars­ departementet.

Departementschefen.

19 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf i utredningens förslag skall förberedelse till brott som i 3 § och 12 § andra stycket sägs, så ock under­ låtenhet att avslöja sådant brott straffas efter ty i 3 kap. SL stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling. I andra stycket stadgas att för medverkan till gärning varom i 18 § sägs allenast får dömas den som därigenom åsido­ satt tjänsteplikt. Detsamma gäller där någon som ej är krigsman medverkat till annan gärning, varom i 26 kap. sägs och varå ej kan följa svårare straff än fängelse.

Enligt 33 § SLK skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott och försök till brott lända till efterrättelse vid tillämpningen av SLK, dock med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden som däri förekomma. Ett dylikt stadgande finnes i 57 §, vari föreskrives att om krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, förlett eller hjälpt någon till rymning, han skall straf­ fas så som hade han själv rymt. Härjämte innehåller emellertid SLK vissa bestämmelser om stämpling till brott och om underlåtenhet att avslöja brott eller stämpling därtill. I 51 och 154 §§ stadgas sålunda straff för krigsmän som i samråd beslutat rymma ändå att brottet icke kommit till verkställighet. Enligt 58 och 155 §§ straffas krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, om han vet att någon ärnar rymma och underlåter att i tid uppenbara de omständigheter som äro honom kunniga eller om han, efter det rymningsbrott förövats, hyst eller dolt rymmaren med vetskap om dennes brott. Ett liknande straffbud finnes i 151 § för det fall att någon underlåter att avslöja krigsfånge, som ärnar avvika, eller med vetskap om avvikandet hyser eller döljer honom. Slutligen stadgas i 69 § straff för den som fått veta att stämpling till uppror är å

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

119

färde och ej i tid för befälhavaren uppenbarar de omständigheter, som äro honom kunniga.

De allmänna bestämmelserna i ifrågavarande ämne äro upptagna i 3 kap. SL. I 3: 1—4 behandlas anstiftan och egentlig delaktighet, i 3: 5 och 6 stämp­ ling, varmed avses att två eller flera i samråd beslutit verkställandet av något brott, samt i 3: 7 och 8 underlåtenhet att avslöja brott. Om försök till brott stadgas i 3: 13.

De nu omnämnda bestämmelserna i SL ha i det år 1946 remitterade för­ slaget underkastats en delvis genomgripande omreglering. I 3 kap. upptages såsom 1 § en bestämmelse om försök. Denna innebär att den som påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan skall i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, under förutsättning att fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straffet skall i allmänhet sättas under vad som bort följa å den fullbordade gär­ ningen. I 2 § stadgas om förberedelse till brott. Den som, med uppsåt att främja straffbelagd gärning, lämnar eller mottager förlag eller vederlag för brottet eller ock tager viss befattning med hjälpmedel, såsom gift, spräng­ ämne, vapen o. d., skall i de fall lagen utsätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för medverkan till fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas straffas ock stämpling som för­ beredelse. Med stämpling förstås, att någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och endast under vissa omständigheter må det överstiga straffarbete i två år. Enligt 3 § skall straff för försök eller förberedelse i vissa fall, såsom vid avbrytande av gärningens utförande, ej ådömas. I 4 och 5 §§ behandlas medverkan till brott. För innehållet i dessa paragrafer lämnas redogörelse i fortsättningen. Slutligen stadgar 6 § om underlåtenhet att avslöja brott samt om underlåten tillsyn. Underlåter någon att i tid avslöja straffbelagd gär­ ning som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåten­ het att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning, dock må ej i något fall dömas till högre straff än straffarbete i två år. För underlåten tillsyn straffas föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare som underlåta att från straffbelagd gär­ ning hindra den som står under deras vård eller lydnad. Varken för under­ låtenhet att avslöja brott eller för underlåten tillsyn må straff ådömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

Utredningen har anfört att det i första stycket av 19 § upptagna stadgan­ det utarbetats på grundval av de föreslagna nya bestämmelserna. Genom stadgandet komme myteri samt sådan rymning, som förövades under bered- skapstillstånd eller då riket vore i krig, att bliva straffbara redan på förbe­ redelsestadiet, varjämte underlåtenhet att avslöja dessa brott bleve förenad

120

Kungi Maj:ts proposition nr 144.

med ansvar. Eftersom stämpling utgjorde den praktiskt viktigaste förbere­

delseformen vid såväl myteri som rymning, hade det synts nödvändigt att

likställa stämpling med annan förberedelse. Däremot hade försök till dessa

brott icke ansetts behöva medtagas. Icke heller hade det i övrigt funnits på­

kallat att stadga straff för försök eller förberedelse till eller underlåtenhet

att avslöja brott som i 26 kap. omförmäldes. I förhållande till SLK innebure

ifrågavarande stadgande väsentligen dels att även förberedelse till myteri och

ej endast, såsom enligt 69 §, underlåtenhet att avslöja stämpling gjorts straff­

bar, dels ock att förberedelse till rymning och underlåtenhet att avslöja dylikt

brott, i motsats till vad som gällde enligt 51 och 58 §§, icke skulle föranleda

straff under vanlig fredstid.

Vad härefter angår medverkan må till en början framhållas, att jämlikt

33 § SLK de allmänna reglerna rörande delaktighet i brott i full utsträck­

ning äga tillämpning därest krigsman gjort sig skyldig till delaktighet i brott

som förövats av annan krigsman mot straffbestämmelse i SLK. Annorlunda

förhåller det sig däremot beträffande civilas medverkan till militära brott.

I denna del gäller för närvarande att, om den gärning varom är fråga tillika

innefattar allmänt brott, den civile delaktige straffas för sin medverkan en­

ligt de vanliga delaktighetsbestämmelserna i 3 kap. SL. Den civilperson som

anstiftar en krigsman att i tjänsten misshandla en annan krigsman skall

sålunda straffas såsom för anstiftan av misshandelsbrott enligt 10 eller 14

kap. SL. Civilpersons medverkan till rent militärt brott är däremot i regel

icke belagd med straff. Det sista är sålunda fallet om eu civilperson t. ex.

anstiftar en krigsman till brott mot krigslydnaden. Däremot har i 8: 16 SL

enligt dess gällande lydelse som ett självständigt brott straffbelagts, att någon

förleder eller hjälper krigsman till rymning.

På motsvarande sätt gäller för närvarande enligt SL att den, som icke har

sådan särskild ställning, t. ex. såsom ämbetsman, gäldenär eller syssloman,

som förutsättes vid vissa brott, icke kan straffas för delaktighet i sådant

brott. Härutinnan medför det år 1946 remitterade förslaget ändring. 3: 4 SL

i det remitterade förslaget innehåller, att straff som är stadgat för viss gär­

ning skall, där ej annat följer av annan bestämmelse i 3 kap. eller för sär­

skilda fall är föreskrivet, tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan

jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som ej är att anse

såsom gärningsman skall, om han förmått annan till utförandet, dömas för

anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill. Vidare stadgas bland

annat, vilket har särskild betydelse i nu ifrågavarande sammanhang, att straff

som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställ­

ning även skall drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. 13:5

stadgas att, om någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller miss­

bruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat

allenast i mindre mån, hans straff må nedsättas under vad eljest bort följa

å gärningen samt att i ringa fall ej skall till straff dömas. Detsamma skall

121

gälla, då fråga är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas på annan medverkande.

De sålunda återgivna bestämmelserna i det år 1946 remitterade förslaget överensstämma i huvudsak med vad straffrättskommittén i denna del föresla­ git i det år 1944 avgivna betänkandet med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. I anslutning till förslaget härutinnan uttalade kommittén, att civilpersons medverkan till militär förbrytelse generellt borde underkastas de allmänna bestämmelserna om straff för medverkan till brott. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén i det år 1945 avlämnade för­ slaget till följdändringar i SLK sådana ändringar, som föranleddes av att ci­ vila medverkande skulle vara underkastade straff enligt SLK för medverkan till däri omförmälda brott. I det remitterade förslaget har, på sätt kommittén från nu angivna utgångspunkt föreslagit, icke upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 8: 16 SL om ansvar för medverkan till rym- ningsbrott.

Utredningen har funnit det i princip vara riktigt att även de som icke vore krigsmän skulle vara underkastade ansvar därest de medverkat till militära brott. Därvid vore att märka, att med hänsyn till naturen av de rent militära brotten civil person icke kunde tänkas vara gärningsman till dylikt brott utan endast kunde göra sig skyldig till anstiftan eller medhjälp. Vidare finge erinras, att enligt 3:5 straffet för civil person, vilken medverkat till brott mot straffbestämmelse som avsåge brott av krigsman, kunde nedsättas un­ der vad eljest vore stadgat och att i ringa fall ej skulle till straff dömas.

För genomförande av principen att envar, saväl krigsman som annan, skulle jämväl såvitt gällde straffbestämmelser för brott av krigsman vara under­ kastad eljest gällande stadganden om ansvar för medverkan erfordrades en­ ligt utredningens mening icke något särskilt stadgande. Regeln syntes emel­ lertid icke böra gälla ulan undantag. I 25: 10 SL i det år 1946 remitterade för­ slaget stadgades, att för medverkan till tjänstefel varom i 25: 4 sades alle­ nast finge dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. En motsvaran­ de begränsning borde uppenbarligen göras i fråga om ansvar för medverkan till tjänstefel enligt 26: 18. Därav syntes emellertid följa att liknande be­ gränsningar borde gälla i fråga om övriga militära brott som enligt straff­ satserna vore av samma svårhetsgrad som tjänstefel. Till sådana brott hörde enligt förslaget bland annat lydnadsbrott som icke vore grovt, undanhållan­ de utom i krigstid samt rymning och övergivande av post under vanliga fredsförhållanden. I fråga om motsvarande brott av civila ämbetsmän, vilka bestraffades enligt 25: 4, gällde den i 25: 10 angivna inskränkningen av med- verkansansvaret och det syntes icke finnas anledning att, såvitt gällde civila medverkande, utsträcka ansvaret längre beträffande dylika brott av krigs­ män. Däremot vore det påkallat, alt i fråga om senast avsedda militära brott bibehålla gällande ordning med obegränsat dclaktighetsansvar för krigsmän. I enlighet härmed hade en bestämmelse upptagits i andra stycket av föreva­ rande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Värnpliktiga officerares riksförbund har funnit det ytterligt betänkligt att försök till brott mot 26 kap., särskilt myteri och rymning, icke straffbelagts.

Bestämmelse därom borde införas.

I fråga om andra stycket i förevarande lagrum har justitiekanslersämbetet ansett sig icke övertygat om lämpligheten av den i andra punkten meddelade bestämmelsen. Enligt ämbetets mening borde en civil, som förledde en värn­ pliktig till sådana brott som lydnadsbrott eller missfirmelse av krigsman, icke undgå straff för sin medverkan. Dessa uppsåtliga brott förefölle icke vara av samma beskaffenhet som de i 25: 4 i det remitterade strafflagför­ slaget avsedda brotten av civil ämbetsman. Att i förevarande hänseende göra skillnad mellan exempelvis det grova och det enkla lydnadsbrott tedde sig knappast fullt egentligt. Begränsades stadgandet till gärningar, varå ej kunde följa svårare straff än disciplinstraff, minskades naturligen betänkligheterna.

Göta hovrätt har anfört att frågan om utomståendes medverkan vore straff­ bar eller icke i flera fall bleve beroende av frågan huruvida huvudbrottet be­ dömdes såsom grovt eller icke, en gränsdragning mellan det brottsliga och det icke brottsliga i en utomståendes medverkan, som hovrätten funne mind­ re tillfredsställande, \idare kunde hovrätten knappast finna, att en gräns­ dragning med stöd av straffsatserna vore alldeles berättigad. Skälet till att en utomståendes medverkan till tjänstefel enligt 18 § lämnades slraffri, näm­ ligen huvudbrottets natur, föranledde knappast straffrihet för medverkan vid alla de brott, som fölle under det föreslagna stadgandet i andra punkten.

Några av dessa brott, t. ex. lydnadsbrott enligt 26: 1 eller icke grov ohörsam­ het mot vakt (26:4), vore till sin art lika jämförliga med det i 17 § upp­ tagna uppsatliga tjänstebrottet som med tjänstefel enligt 18 §, medan andra brott i förevarande hänseende vore att betrakta på samma sätt som mot­ svarande allmänna brott. Detta gällde t. ex. missfirmelse samt fylleri och förargelseväckande beteende, vid vilka sistnämnda två brott ansvar för med­ verkan dock icke kunde ifrågakomma. Hovrätten delade utredningens upp­ fattning att utomståendes medverkan till vissa av de i 26 kap. angivna brot­ ten icke borde straffbeläggas. Enligt hovrättens mening gällde detta närmast medverkan till sadana brott, som stode tjänstefelet nära och vore av utpräg­ lat militär natur. Hovrätten hemställde, att den i 19 § andra stycket andra punkten upptagna bestämmelsen ändrades med beaktande av de av hovrätten anlagda synpunkterna. Därvid borde helst de brott angivas, beträffande vilka medverkan från utomståendes sida icke skulle vara straffbar. Chefen för armén har funnit att inskränkningen i medverkansansvaret skulle lämna möj­ lighet för civilperson att opåtalt kunna medverka till undergrävande av krigs­ lydnaden och har därför hemställt att hela andra stycket måtte utgå. Här­ igenom vunnes även den fördelen att krigsman som, utan att därigenom åsi­ dosätta tjänsteplikt, medverkade till gärning på sådant sätt att straffansvar borde ifrågakomma, även i dessa fall ådömdes ansvar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

123

Departementschefen.

Vad angår första stycket av förevarande paragraf anser jag, i likhet med

vad som hävdats i ett remissyttrande, att även försök till brott som avses

i 3 § och 12 § andra stycket bör vara straffbart. Såvitt angår myteri bör där­

vid även straffarbete på livstid kunna ifrågakomma. Däremot synes det mig

icke i övrigt finnas skäl att utvidga det straffbara området för försök, för­

beredelse och underlåtenhet att avslöja brott, såvitt avser de i 26 kap. upp­

tagna brottstyperna.

Beträffande medverkan till militära brott är jag ense med utredningen där­

om att denna i princip bör bedömas efter allmänna regler. I överensstäm­

melse med det speciella stadgandet i 25: 10 SL i det till lagrådet år 1946 re­

mitterade förslaget bör också, såsom utredningen förordat, den inskränk­

ningen uppställas att för medverkan till gärning varom i 18 § sägs får alle­

nast dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. I fråga om civil per­

sons medverkan till annan gärning, varom i 26 kap. förmäles och varå ej

kan följa svårare straff än fängelse, har emellertid utredningen föreslagit

samma begränsning. Såsom i vissa remissyttranden påpekats synes denna

regel delvis föra för långt. Anstiftan till lydnadsbrott, som icke är grovt, bör

exempelvis kunna bestraffas, även om tjänsteplikt ej överträtts. För andra

fall åter förefaller regeln vara onödig. Liksom det i rent civila förhållanden

får anses vara givet att personer, som teoretiskt sett äro medverkande till

fylleri, förargelseväckande beteende och andra liknande bagatellförseelser,

icke göras ansvariga därför, om ej alldeles särskilda omständigheter före­

ligga, torde såsom självklart kunna förutsättas att icke heller medverkan till

motsvarande militära förseelser i allmänhet skall föranleda bestraffning.

Dessutom får uppenbarligen det i 3:5 av det år 1946 remitterade förslaget

upptagna stadgandet om straffnedsättning och straffrihet i vissa fall bety­

delse då fråga är om civil persons medverkan till brott av krigsman. Den

föreslagna särskilda regeln om medverkan av den som icke är krigsman synes

därför kunna utgå.

Med de ändringar jag sålunda förordat har ifrågavarande bestämmelse

upptagits i departementsförslaget.

20

§.

Första stycket av förevarande paragraf i utredningens förslag innehåller

en hänvisning till de i särskild lag upptagna stadgandena om ådömande av

disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant straff ej är utsatt,

så ock om tillämpning av böter i stället för disciplinstraff. Enligt andra styc­

ket skall vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon förskyller böter

äga tillämpning även beträffande den som förskyller disciplinstraff. I tredje

stycket stadgas att om någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till an­

svar för medverkan till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, skall han,

där han ej förskyllt svårare straff, i stället dömas till böter, såvitt angår

brott som i 15 eller 16 § i 26 kap. sägs högst femhundra kronor.

I 25: 7 SL i det år 1946 remitterade förslaget stadgas, att om ämbetsman

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut

i 25 kap. sägs, dömes till straffarbete, han ock skall avsättas. Om särskilda

skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant

fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall han dö­

mas till avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara

skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd

mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. Då av­

sättning eller suspension ådömes i enlighet med vad nu sagts, skall den för­

lust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat straff

för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.

Utredningen har erinrat att i det föreslagna 26 kap. endast disciplinstraff

blivit utsatt, då lägre straff än fängelse skulle kunna följa. Enligt förslaget

till lag om disciplinstraff för krigsmän skulle emellertid det oaktat krigsman

under vissa omständigheter kunna dömas till böter. Nämnda lagförslag gåve

dessutom möjlighet att beträffande brott, för vilket disciplinstraff ej vore

utsatt, ådöma krigsman sådant straff i stället för böter. En hänvisning till

vad sålunda skulle gälla hade ansetts böra intagas i förevarande paragraf.

Bestämmelsen i 25: 7 SL enligt det remitterade förslaget vore givetvis till­

lämplig även å krigsman som hade ämbetsansvar. Om en sådan krigsman

för t. ex. ett allmänt brott funnes förskylla böter, kunde han följaktligen

ådömas ämbetsstraff, vare sig i stället för bötesstraff eller jämte ett sådant

straff. Huruvida krigsman för visst brott förskyllde böter eller disciplin­

straff skulle emellertid, som nyss nämnts, avgöras jämlikt lagen om di­

sciplinstraff för krigsmän efter grunder som i allmänhet saknade betydelse

för frågan om ämbetsstraff skulle tillämpas. På grund härav borde vad i 25: 7

sades om böter gälla även beträffande disciplinstraff. Även den som ej vore

krigsman kunde i vissa fall dömas för medverkan till brott varom i 26 kap.

förmäldes. Sådan medverkande borde uppenbarligen icke bestraffas med

disciplinstraff. Med anledning härav hade i tredje stycket av förevarande

paragraf stadgats, att i stället skulle dömas till böter, såvitt anginge brott

som i 26: 15 eller 16 sades högst femhundra kronor.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat att, i anslutning till

vad föreningen anfört beträffande 2: 15 a, det i första stycket av förevaran­

de paragraf upptagna stadgandet borde utgå. Vidare erinrades att föreningen

i sitt yttrande över straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott

mot staten och allmänheten framfört betänkligheter mot stadgandet i 25: 7.

Vad föreningen sålunda anfört ägde självfallet samma giltighet med avse­

ende å här föreslagna bestämmelser. Vad särskilt anginge ämbetsmän, som

vore krigsmän — varom här endast vore fråga -—- vore deras förhållande

till de värnpliktiga så allmänt utsatt för kritik, att stadgandet under trycket

av en lokal opinion lätt kunde komma att tillämpas som medel att söka bli

av med en i orten misshaglig, men i tjänsten oförvitlig officer eller under­

officer. Den känsla av otrygghet, som denna möjlighet alstrade kunde icke

undgå att menligt inverka såväl på rekryteringen som på de anställdas be-

125

fälsställning i tjänsten. Enligt föreningens mening vore det synnerligen ange­ läget att ifrågavarande stadgande här utginge, även om nämnda erinran mot straffrättskommitténs förslag icke skulle beaktas.

Justitiekcinslersämbetet har anfört att det i förevarande paragraf medde­ lades en särskild bestämmelse om det bötesstraff, till vilket disciplinstraff skulle övergå, då någon som ej vore krigsman ådömdes ansvar för medver­ kan till fylleri och förargelseväckande beteende. Medverkan till fylleri kunde knappast tänkas i praktiken och beträffande förargelseväckande beteende måste medverkan antagas vara ytterst sällsynt. Härtill komme, att enligt 19 § andra stycket andra punkten ansvar skulle ifrågakomma, allenast om den felande genom sin medverkan åsidosatt tjänsteplikt. Denna omständighet gjorde det än osannolikare, att något sådant brottsfall som bestämmelsen avsåge komme att inträffa. Bestämmelsen kunde därför utgå. Tilläggas kunde, att den som genom medverkan till förargelseväckande beteende åsido­ satte sin tjänsteplikt skulle, därest medverkan icke vore straffbelagd, enligt 25: 4 i det remitterade strafflagsförslaget för tjänstefel dömas till böter eller suspension, därvid böterna skulle utdömas i dagsböter. Straffbelädes med­ verkan, såsom skett i 19 § i det nu föreliggande förslaget, bleve 25: 4 ej till- lämpligt. Med hänsyn till att ansvar för medverkan stadgats allenast då denna inneburit åsidosättande av tjänsteplikt, borde böter för medverkan lik­ som för tjänstefel utdömas i dagsböter. Även av detta skäl syntes förevaran­ de bestämmelse böra utgå.

Departementschefen.

I överensstämmelse med att stadganden om ådömande av ämbetsstraff för allmänt brott upptagits i 25 kap. enligt det år 1946 till lagrådet remit­ terade förslaget synes det lämpligt att 26 kap. innehåller en hänvisning till de i lagen om disciplinstraff för krigsmän intagna föreskrifterna om använd­ ningen av disciplinstraff och böter. På sätt utredningen anfört torde det vara nödvändigt att vad i 25: 7 sägs om böter även skall gälla beträffande dis­ ciplinstraff. Det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna -stadgan­ det om särskilt bötesstraff för medverkan till brott, som i 26: 15 eller 16 sägs, anser jag kunna utgå på huvudsakligen de skäl justitiekanslersämbe- tet anfört. Med allenast härav betingad avvikelse överensstämmer alltså de- partementsförslaget i denna del med utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

21

§.

Utredningen har i denna paragrafs två första stycken upptagit bestämmel­ ser om de militära straffreglernas tillämplighetsområde. Första stycket inne­ håller följande. Krigsmän äro enligt denna lag de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga och de som tillhöra hemvärnet, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så

förordnar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att

såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgörings-

skvldiga. I andra stycket stadgas att de som i första stycket avses skola,

förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger, anses såsom krigs­

män då de äro intagna i militärsjukhus eller militärhäkte samt då de inom

område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen

uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem

åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt. Vidare in­

nehåller förevarande paragraf i tredje stycket en definition, enligt vilken

krigsmän, som har befälsrätt över annan krigsman, är dennes förman. Krigs­

man, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhål­

lande till denne.

Beträffande tillämpningsområdet för SLK må erinras att denna lag i olika

omfattning är tillämplig å skilda grupper av krigsmaktens personal. Lagen

skiljer mellan krigsmän, dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen

samt dem som eljest äro underkastade straff efter lagen.

Enligt 1 § hänföras till krigsmän i första hand officerare och underoffi­

cerare vid krigsmakten samt manskap med fast anställning vid krigsmakten.

Härmed avses icke blott personal med beställning på aktiv stat utan jämväl

övertalig personal samt reservpersonal, den sistnämnda dock allenast under

tid, då den fullgör tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Till krigsmän

hänföras vidare värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänst­

göringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från

tjänstgöringsort stå under militärbefäl. Ytterligare upptagas såsom krigsmän

bland andra till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna

förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare ävensom vid

lots- och fyrinrättningarna anställda personer under den tid, de fullgöra

dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Slutligen hänföras

ock till krigsmän, under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet vid krigs­

makten, de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställning vid krigs­

makten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, även om de icke

på grund av vad förut sagts äro att anse såsom krigsmän.

I 6 § angivas vilka som lyda under SLK. Först nämnas krigsmän. Vidare

upptages civil personal tillhörande fälttygkåren, tygstaten, fortifikations­

karen, intendenturkaren, fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjör-

kåren och marinläkarkåren samt motsvarande personal vid flygvapnet, armé-

ingenjörpersonalen, militärmeteorologpersonalen, försvarsväsendets polisper­

sonal ävensom vid truppförband eller visst truppslag anställda civila förråds-

tjänstemän samt civila förmän vid marinens förråd och flygvapnets verk­

städer, reservpersonal dock allenast under tid, då den fullgör tjänstgörings­

skyldighet vid krigsmakten. Den nu nämnda civila personalen har sedan

lang tid tillbaka brukat kallas civilmilitär. Därjämte lyder under lagen en­

var som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

127

Av 7 § framgår att värnpliktiga, reservpersonal samt vid lots- och fyrin­ rättningarna anställda personer ävensom hemvärnspersonal och andra som tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, ändå att de icke enligt vad i 6 § är sagt lyda under SLK, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma i enlighet med vad som stadgas i 61 § (utevarobrott), 97 § (ordningsbrott av reservpersonal), 130 § (tjänste­ fel av militär reservpersonal och i visst fall av värnpliktiga) samt 132 § (tjänstefel av civilmilitär reseivpersonal). I 12 § stadgas att krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända under det han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest blivit därifrån behörigen skild. Har någon, som lyder under SLK eller eljest är underkastad straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militär­ sjukhus eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att så eljest icke skulle varit förhållandet.

Utredningen har till en början konstaterat att någon allmän definition av begreppet krigsmakten icke finnes. Under sådana förhållanden hade man vid bedömandet av vad som hörde till krigsmakten att utgå från de olika organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas natur krävde. Utredningen hade ansett det påkallat att angiva vad krigs­ makten enligt utredningens mening borde anses omfatta. Därvid hade ut­ redningen funnit det vara naturligt att högkvarterets bildande redan i fred finge inverka på krigsmaktens omfattning såtillvida, att alla till högkvarteret hörande organ också ansåges ingå i krigsmakten. Organisationer, som icke tillhörde högkvarteret och ej heller lydde under någon däri ingående myn­ dighet, borde i allmänhet anses falla utom krigsmakten.

Den ledande synpunkten vid fastställande av tillämplighetsområdet för förslaget borde enligt utredningen vara, i vad mån personalen med hänsyn till tjänstens krav borde ha befälsrätt och lydnadsplikt. Därjämte borde gi­ vetvis komma i betraktande i vad mån brottslighet i andra avseenden kunde inverka på krigsmaktens effektivitet. Även de olika befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden borde beaktas, särskilt huruvida tjänstgöringen i allmänhet fullgjordes tillsammans med krigsmän i övervägande militär miljö eller under mera civila förhållanden. Under beredskapstillstånd och krigstid gjorde sig särskilda synpunkter gällande; därom hänvisades till vad under 27:14 i förslaget anfördes. Eftersom det i första hand ankomme på dem, som vid krigsmakten tagit anställning såsom officerare, underofficerare eller manskap, d. v. s. den enligt allmänt språkbruk militära personalen, samt värnpliktiga med motsvarande ställning att genomföra krigsmaktens huvud­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

uppgift, att svara för landets militära försvar, kunde det icke råda tvivel om att dessa personalgrupper borde underställas de militärstraffrättsliga be­ stämmelserna. Beträffande de värnpliktiga tillkomme eu särskild synpunkt. Eftersom det stora flertalet av dem icke hade sådan ställning att de bleve underkastade ämbetsansvar, skulle det under alla omständigheter erfordras straffbestämmelser för att framtvinga värnpliktens fullgörande. Detta för­ anledde att även värnpliktiga, som icke tjänstgjorde som officerare, under­ officerare eller manskap utan hade specialbefattningar, borde vara underkas­ tade ifrågavarande straffbestämmelser. I enlighet härmed hade såsom krigs­ män först angivits de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap samt värnpliktiga. Vad anginge hemvärnsper- sonalen hade utredningen i likhet med 1945 års hemvärnskommitté ansett att hemvärnsmännen liksom hittills borde behandlas som krigsmän under hemvärnstjänstgöringen, vare sig den skedde under krig, beredskap eller fred. Bland krigsmännen hade därför upptagits jämväl de som tillhörde hemvärnet. Hemvärnskommittén hade emellertid föreslagit att för antagning till hemvärnsrekryt eller hemvärnspojke skulle fordras att vederbörande under antagningsåret fyllde minst 16 resp. 15 år. Åtminstone beträffande hemvärnspojkarna kunde ifrågasättas lämpligheten av att de lydde under de militära straffbestämmelserna. Därest kommitténs förslag härutinnan oför­ ändrat genomfördes borde det övervägas att begränsa den nu föreslagna be­ stämmelsen rörande hemvärnet.

För bedömande av frågan i vad mån vid krigsmakten anställd civilmilitär och civil personal skulle ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelser­ na hade utredningen ansett det vara nödvändigt att, med särskild uppmärk­ samhet på behovet av befälsföring, undersöka tjänstgöringsförhållandena för de olika slagen av befattningshavare. Den undersökning som i detta hänse­ ende verkställts hade givit vid handen, att någon väsentlig inskränkning i förhållande till 6 § SLK icke kunde ske. Eftersom det icke syntes vara möj­ ligt att genom en allmänt hållen beskrivning med tillfredsställande tydlig­ het angiva de befattningshavare som borde vara krigsmän, vore man hän­ visad till den hittills i 6 § SLK använda metoden att uppräkna befattnings­ havarna. En sådan uppräkning, som såvitt kunde ske borde göras mera specificerad än i nämnda lagrum, borde emellertid icke lämpligen intagas i lagen. På grund av organisatoriska förändringar kunde nämligen jämk­ ningar i uppräkningen relativi ofta bli erforderliga. Det hade därför endast föreskrivits att, förutom de förut nämnda, jämväl de, som eljest vore an­ ställda vid krigsmakten, skulle vara krigsmän i den mån Konungen med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnade. Vad slutligen beträffade frivilliga vore sådana i allmänhet i tjänstgöring vid krigsmakten endast under beredskapstillstånd och krigstid. Frivilliganställningen vore emellertid grundad på kontrakt, som i den mån så vore möjligt uppgjordes redan i fredstid. I viss begränsad omfattning kunde frivilliga tjänstgöra även under fred. De frivilliga hade emellertid

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

129

uppgifter av mycket varierande art. Somliga vore med hänsyn till tjänst­ göringsförhållandena att helt likställa med den militära personalen, medan åter andra förrättade samma tjänst som eljest ankomme på rent civila be­ fattningshavare. Det hade därför ansetts böra överlämnas till Konungen att, med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållan­ den, jämväl förordna i vad mån de som förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst skulle vara krigsmän.

Beträffande andra än nu omförmälda personalkategorier hade utredning­ en funnit någon bestämmelse i förevarande hänseende icke behöva medde­ las. För närvarande intoge den civilmilitära personalen i straffrättsligt hän­ seende en särställning i förhållande till den militära personalen. Avvikelser­ na kunde i stort sett sägas innebära ett mindre strängt ansvar. Anledningen härtill hade varit att den civilmilitära personalens uppgifter icke ansetts stå i direkt samband med krigsmaktens huvuduppgift. Av denna personal hade därför icke behövt fordras en lika strikt pliktuppfyllelse som funnits böra utkrävas av den stridande personalen. Även om detta tidigare ägt sin riktighet, vore dock förhållandena numera i väsentlig mån ändrade. I många fall vore visserligen brott av denna personal ur disciplinära och andra syn­ punkter icke lika allvarliga som samma brott av militärer men för sådana fall medgåve också de föreslagna straffbestämmelserna överlag utdömande av milda straff. Av nu anförda skäl borde den hittillsvarande civilmilitära personalen, i den mån personalen alltjämt skulle lyda under de militärstraff- rättsliga bestämmelserna, vara underkastad samma ansvar som den militära personalen.

Utredningen har vidare framhållit att flertalet av dem, som förutsatts skola vara krigsmän, icke vore ständigt tjänstgörande. Bland annat hade re­ servpersonal, värnpliktiga, hemvärnsmän och krigsfrivilliga tjänstgörings­ skyldighet endast under vissa bestämda tidsperioder eller under vissa an­ givna förutsättningar. Det vore därför nödvändigt att egenskapen av krigs­ man på något sätt inskränktes till tid då tjänstgöringsskyldigheten vore aktu­ aliserad. Enligt SLK gällde för de nämnda personalkategorierna att lagen i princip vore tillämplig endast då tjänstgöringsskyldighet fullgjordes. Det syntes mera tillfredsställande att — i likhet med vad som i allmänhet gällde utomlands och beträffande viss personal även enligt 6 § SLK — låta tillämp­ ligheten av de militärstraffrättsliga bestämmelserna vara beroende av tjänst­ göringsskyldigheten och icke av den faktiska tjänstgöringen. En värnpliktig borde sålunda vara krigsman från och med den tidpunkt då han skulle in­ ställa sig till tjänstgöring och upphöra att vara krigsman först då tjänst­ göringsskyldigheten slutade. Inskränkningen av de militära straffbestämmel­ sernas tillämplighet till tid då tjänstgöringsskyldighet förelåge finge givet­ vis sin egentliga betydelse beträffande den icke ständigt tjänstgörande per­ sonalen. Även för den ständigt tjänstgörande personalen kunde den emeller­ tid i enstaka fall inverka. Att varken fritid eller annan kortare ledighet, såsom t. ex. tjänstledighet och semester, kunde medföra att tjänstgöringsskyldig­ heten skulle anses avbruten, vore lika självklart beträffande den ständigt

9

Bihanr/till riksdagens protokoll

1948. 1

samt.

Nr 144.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

som den icke ständigt tjänstgörande personalen. Krigsmaktens personal full­

gjorde emellertid understundom tjänstgöring utom krigsmakten. Den frågan

inställde sig då om tillämpningsområdet för de militärstraffrättsliga bestäm­

melserna borde ytterligare begränsas med hänsyn härtill. Eftersom det i

och för sig kunde te sig naturligt att exempelvis en officer, som tjänstgjorde

i ett civilt verk, icke skulle därunder vara underkastad andra straffbestäm­

melser än dem, under vilka verkets övriga tjänstemän lydde, kunde det ifrå­

gasättas att endast den vilkens tjänstgöringsskyldighet skulle fullgöras vid

krigsmakten borde vara krigsman. Tjänstgöring utom krigsmakten fullgjor­

des emellertid av personal både i lägre och högre tjänsteställning och tjänst­

göringen varierade med avseende å tiden från rent tillfälliga uppdrag till

flerårig tjänst. Utredningen hade funnit att de som vore anställda vid krigs­

makten såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga och de

som tillhörde hemvärnet borde vara krigsmän under tid då de vore tjänst-

göringsskyldiga i sådan egenskap. På liknande sätt hade de som eljest vore

anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra

krigstjänst ansetts böra, då de i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldiga,

vara krigsmän, i den mån Konungen så förordnade. Detta innebure alltså att

tillämpligheten av de militära straffbestämmelserna vore beroende, icke av

var tjänstgöringen skulle fullgöras, utan endast av att det förelåge tjänst­

göringsskyldighet som vore grundad på vederbörandes ställning inom krigs­

makten såsom officer, värnpliktig, hemvärnsman, frivillig etc. Eftersom det

icke för att värnpliktig skulle anses som krigsman fordrades att hans tjänst­

göringsskyldighet vore grundad på värnpliktslagen, borde även en värnplik­

tig som efter eget åtagande inkallats till tjänstgöring anses såsom krigsman.

Om exempelvis en värnpliktig åtoge sig att, utöver tjänstgöring som ålåge

honom enligt värnpliktslagen, genomgå frivillig utbildning, vore vid bedö­

mandet av frågan, huruvida han därunder vore krigsman, särskild vikt att

fästa vid om vederbörlig tjänstgöringsorder utfärdats i enlighet med åtagan­

det eller om detta endast finge anses utgöra ett led i ett privat avtal.

I enlighet med utredningens förslag kunde värnpliktiga och frivilliga vara

att anse såsom krigsmän även såvitt anginge tjänstgöringsskyldighet vid sjö-

vämskåren, som väsentligen hestode av dylik personal. Därest sjövärnskå-

ren erhölle en fastare organisation än kåren för närvarande syntes äga, för­

tjänade det emellertid övervägas att, liksom föreslagits beträffande hemvär­

net, såsom krigsmän särskilt upptaga dem som tillhörde sjövärnskåren då de

i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldiga. I detta sammanhang kunde

anmärkas, att för verk eller inrättningar gällande bestämmelser om civil

disciplinär bestraffning av tjänsteförsummelser tydligen icke kunde erhålla

tillämpning å där tjänstgörande personer, vilka enligt det sagda även i denna

tjänst vore underkastade ansvar såsom krigsmän; beträffande dem skulle

tillämpas stadgandena om disciplinstraff för krigsmän. I anledning härav

vore det lämpligt att de nu avsedda, i ett flertal instruktioner m. m. intagna

bestämmelserna underginge översyn.

Slutligen har utredningen beträffande tillämplighetsområdet anfört att

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

131

med den föreslagna lösningen sådant kompletterande stadgande om tillämp­

ligheten beträffande undanhållande och rymning, som för närvarande fun­

nes i 61 § SLK, icke bleve erforderligt. I vissa andra avseenden syntes emel­

lertid dylika stadganden vara nödvändiga. Även om arreststraff, såsom när­

mare anfördes i annat sammanhang, i allmänhet icke skulle tillämpas å

dem som icke vore i tjänstgöring, kunde det dock uppenbarligen hända att

sådana personer vore intagna i militärhäkte. Likaså förekomme att krigs­

man, som intagits på militärsjukhus, behövde fortfarande vårdas där efter

tjänstgöringsskyldighetens upphörande. Med hänsyn till ordningens upprätt­

hållande i dylika anstalter vore det erforderligt att intagna personer lydde

under samma straffrättsliga regler som då de vore tjänstgöringsskyldiga.

Däremot hade det icke ansetts förefinnas skäl att upptaga motsvarighet till

stadgandet i 12 § första stycket SLK enligt vilket anställningstids upphö­

rande under vissa omständigheter icke skulle medföra verkan för tillämplig­

heten av SLK. Jämlikt 97 § SLK gällde att den som tillhörde reservperso­

nalen och uppträdde i militär tjänstedräkt vore underkastad ansvar enligt

79, 95, 96 och 96 a §§ ändå att lagen icke eljest skulle vara tillämplig å

honom. Detta vore betingat av disciplinens krav. Den som uppträdde i uni­

form, då han icke vore tjänstgöringsskyldig, gåve visst sken av att vara i

tjänst. Ett stadgande av liknande innebörd som 97 § SLK borde bibehållas

i ny lagstiftning. Anledning att inskränka ansvaret till särskilda slag av

brott eller till att avse endast vissa personalkategorier syntes dock knappast

föreligga. Däremot vore det icke behövligt att den som under privata för­

hållanden bure tjänstedräkt skulle lyda under de militära straffbestämmel­

serna. De som vore krigsmän under tid då tjänstgöringsskyldighet förelåge

kunde ha vissa tjänsteplikter även under annan tid. Sålunda stadgades i tjäns-

teregleinentet för krigsmakten att all enligt personalinstruktion registrerad

personal, som icke vore beordrad till krigstjänstgöring, skulle hålla registre-

ringsmyndigheten underrättad om sin postadress och sin kyrkobokföringsort.

Även i andra fall föreskreve tjänstereglementet anmälningsskyldighet, t. ex.

för stampersonal vid konkurs och omyndighetsförklaring. Härjämte måste

givetvis den som fått sig anförtrodd viss persedel anses ha tjänsteplikt att

vårda denna, och det kunde uppenbarligen tänkas ytterligare situationer då

liknande särskilda tjänsteplikter behövde åläggas personalen. Med avseende

å alla här åsyftade tjänsteplikter borde ansvar såsom krigsman föreligga

även om tjänstgöringsskyldighet i övrigt icke samtidigt vore för handen.

Detta motsvarade närmast 130 § andra och tredje styckena samt 132 § andra

stycket SLK. Beträffande de värnpliktigas straffansvar funnes det icke skäl

att avvika från vad som borde gälla för annan personal. De värnpliktigas

tjänstgöringsskyldighet vore för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktsla­

gen, och de militära myndigheternas rätt alt ålägga en värnpliktig något vore

alltså begränsad i enlighet därmed. I

I 2 § SLK första stycket stadgas att krigsman, som inom samma rege­

mente eller annan till armén hörande avdelning, där styrkan icke överstiger

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

ett regementes storlek, eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar

högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar

inom krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente

eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt. I andra

stycket av paragrafen utsäges att den, för vilken annan är förman, är un­

derlydande i förhållande till förmannen. Enligt 1 § lagen den 11 mars 1927

med vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och

rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet är krigs­

man, som inom flygvapnet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman,

dennes förman. Beordras krigsman ej tillhörande flygvapnet till tjänstgöring

vid nämnda vapen, skall han, där Konungen så förordnar, i fråga om för­

manskap intaga samma ställning som tillkommit honom, därest han inne­

haft sin tjänstegrad inom flygvapnet.

Utredningen har erinrat att förmans och underlydandebegreppen förut an­

vänts i 5: 10 a samt 26: 1, 3, 5, 7, 9 och 18. Såsom vid 26: 1 angivits hade

därvid avsetts att krigsman, som hade befälsrätt över annan krigsman, vore

dennes förman. Krigsman, över vilken annan krigsman hade befälsrätt, hade

omnämnts såsom underlydande i förhållande till denne. Ett stadgande där­

om hade ansetts lämpligen kunna upptagas såsom särskilt stycke i föreva­

rande paragraf. Ur straffrättslig synpunkt hade däremot icke funnits anled­

ning att under ifrågavarande begrepp inrymma någon endast på den grun­

den att han innehade viss tjänstegrad inom förband, vapenslag eller för­

svarsgren. I SLK användes jämte begreppen förman och underlydande även

termerna överordnad och underordnad; stadgande rörande innebörden där­

av vore intaget i 3 § SLK. Då dessa termer icke brukats i förslaget, hade

däri icke behövt upptagas något motsvarande stadgande.

I vissa yttranden har frågan om behovet av en definition av

begreppet krigsmakten upptagits till diskussion. Justitiekanslersäm-

betet har sålunda ifrågasatt, om det icke vore lämpligt, att Konungen be­

myndigades att närmare definiera begreppet. Häremot kunde visserligen an­

märkas, att därest en definition skulle meddelas detta borde ske i själva la­

gen, enär begreppet i fråga vore helt grundläggande för lagstiftningen. Då

emellertid en reglering endast erfordrades för gränsområdena samt åt Ko­

nungen uppdragits att i ganska vid utsträckning bestämma, vilka som skulle

anses som krigsmän, syntes anförda omständighet icke behöva vara avgö­

rande. Krigshovrätten har ansett att den i förslaget tillämpade metoden för

bestämmande av lagstiftningens tillämplighetsområde lede av den svaghe­

ten att en allmän definition av begreppet krigsmakten saknades. Så länge

denna brist icke avhjälpts hade man, såsom utredningen i motiven anfört,

vid bedömandet av vad som hörde till krigsmakten att utgå från de olika

organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas

natur krävde. Med tillämpning av dessa bedömningsgrunder hade krigshov-

rätten i sin dömande verksamhet funnit till försvaret hörande verk av civil

karaktär såsom försvarets civilförvaltning, de olika försvarsgrenarnas för­

133

valtningar, krigsmaterielverket m. fl. verk och inrättningar icke höra till krigsmakten. Utredningen däremot hade kommit till en i vissa avseenden annan uppfattning, främst på grund av innehållet i kungörelsen den 22 ja­ nuari 1943 angående krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterri­ toriella indelning. Krigshovrätten måste ifrågasätta om det icke för undvi­ kande av framtida meningsmotsättningar rörande den nya lagstiftningens räckvidd vore lämpligt att i lagtexten infördes ett stadgande om rätt för Kungl. Maj:t att meddela särskilda föreskrifter i nu berörda hänseende, över­ befälhavaren har anfört att vid utformande av bestämmelser om vilka be­ fattningshavare, utöver officerare, underofficerare och manskap, som skulle vara underställda de militära straffreglerna, borde hänsyn tagas till önsk­ värdheten av att begreppet krigsmakten definierades och därvid erhölle en sådan innebörd att verk och myndigheter, som med avseende på verksam­ heten vore likvärdiga, inrymdes under detsamma. Enligt utredningen inräk­ nades för närvarande exempelvis krigsmaterielverket men ej försvarets fa- briksstyrelse i krigsmakten, oaktat det senare ämbetsverket hade lika vik­ tig funktion att fylla för försvaret som det förra. Även marinförvaltningen har ansett frågan om en definition av begreppet krigsmakten böra tagas un­ der övervägande. Det kunde visserligen i vad avsåge marinförvaltningen synas som om frågan om ämbetsverket tillhörde krigsmakten eller icke hade ringa betydelse för den nu ifrågavarande lagstiftningens tillämpning. Den om­ ständigheten, att marinförvaltningen angåves tillhöra krigsmakten, kunde emellertid få andra konsekvenser än blott i vad avsåge frågan om strafflag­ stiftningen för krigsmakten skulle bliva gällande å där anställd personal. Sålunda kunde tvekan komma att uppstå, huruvida administrativa eller andra bestämmelser, vilka utfärdades för den civila statsförvaltningen, skulle gälla för marinförvaltningen, liksom för de flesta andra centrala ämbetsverk eller huruvida sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas utlärdade för krigsmakten tillhöriga verk eller inrättningar, vilka i allmänhet utfärdades i kommandoväg, skulle gälla. I detta sammanhang borde emellertid även erinras om att enligt personalförteckningen för marinförvaltningen viss mi­ litär eller civilmilitär personal vore anställd vid marinförvaltningen liksom även vid försvarets kommandoexpedition dess chef enligt vederbörlig perso­ nalförteckning vore anställd därstädes. Dessa officerares m. fl. ställning så­ som krigsmän bleve sålunda enligt förslaget i viss mån beroende av ämbets­ verkets respektive kommandoexpeditionens ställning i organisationen. Fra- gan om marinförvaltningens och övriga försvarsväsendets centrala verks och inrättningars tillhörighet till krigsmakten borde därför noggrant övervägas.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har ansett det vara angeläget att i anslutning till fastställandet av de nya straffbestämmelserna en definition av begreppet krigsmakten komme till stånd. Utan ett sadant klarläggande kvarstode nämligen alltjämt de svårigheter, som under beredskapsåren i vis­ sa avseenden förelegat beträffande, huruvida civil personal tillhörde krigs­ makten eller icke.

Vad i övrigt angår de föreslagna straffbestämmelsernas til 1-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

134

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

lämplighetsområde har justitiekanslersämbetet förklarat att det icke

överensstämde med vanligt språkbruk och även tedde sig mindre naturligt att

anse eu officer vara tjänstgöringsskyldig då han åtnjöte semester. Den före­

slagna gränsdragningen vore också ägnad att leda till ovisshet, när tjänstgö­

ringsskyldigheten skulle anses avbruten. Belysande för de tolkningssvårigheter

som kunde uppkomma med krigsmannahegreppets frigörande från den faktis­

ka tjänstgöringen och anknytningen till tjänstgöringsskyldigheten vore de i

betänkandet anförda exemplen, särskilt angående den värnpliktige som genom-

ginge frivillig utbildning. Att i det berörda exemplet den värnpliktige över­

huvud under några förhållanden skulle kunna anses såsom icke krigsman,

då han genomginge utbildningen, syntes förvånansvärt. Ytterligare övervä­

gande av frågan förefölle önskvärd. Försvarets civilförvaltning har ifråga­

satt om icke de frivilligt tjänstgörande ipso jure borde hänföras under de

militära straffbestämmelserna. Under den tid dessa fullgjorde krigstjänst,

borde de utan vidare vara underkastade samtliga de regler, som gällde varje

annan person, som gjorde krigstjänst, sålunda även den militära strafflagens

regler. Beträffande övriga personalkategorier, vilkas hänförande under de

militära straffreglerna skulle vara beroende på Kungl. Maj ds beslut, kunde

ifrågasättas, huruvida det stode i god överensstämmelse med svensk rättsupp­

fattning, att enskilda personer genom beslut i administrativ ordning kunde

underkastas viss strafflagstiftning. Frågeställningen torde vara så mycket me­

ra berättigad, när det gällde en undantagslagstiftning av den karaktär, varom

här vore fråga. Arméförvaltningen, med instämmande av arméns ingen] örs-

förening, har ansett intet vara att erinra mot uppfattningen att uppräknings-

metoden med hänsyn till ofta förekommande organisatoriska förändringar

inom krigsmakten vore olämplig och att därför ett mera elastiskt tillämplig­

hetsområde vore önskvärt. Vid krigsmakten funnes emellertid anställda så­

dana befattningshavare, vilkas tjänstgöring vore av rent civil karaktär. Ehu­

ru i betänkandet förutsatts, att största delen av krigsmaktens civila personal

icke skulle ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelserna, ville armé­

förvaltningen ifrågasätta om icke reglerna i hithörande avseenden borde in­

nefattas i omförmälda lagrum på sådant sätt, att civil personal med arbets­

uppgifter och tjänstgöringsförhållanden av rent civil karaktär uttryckligen

undantoges från lagens tillämplighetsområde under fredstid. I detta sam­

manhang ville arméförvaltningen framhålla önskvärdheten av att frågan om

i vilken ordning disciplinär bestraffning av vid försvarsgrensförvaltningar-

na tjänstgörande militär och civilmilitär personal skulle äga rum för för­

seelse, som av vederbörande begåtts i hans tjänst vid förvaltningen, erhölle

sin lösning.

Flygförvaltningen har anfört att utredningen bl. a. behandlat frågan om

den straffrättsliga ställningen för krigsmän, som mera stadigvarande tjänst­

gjorde i verk, där särskilda bestämmelser gällde om civil disciplinär bestraff­

ning av tjänsteförsummelser. Ett sådant verk vore flygförvaltningen. Frå­

gan hade betydelse endast för de krigsmän, som vore tjänstemän, exempel­

vis i tjänstebefattning placerade officerare och underofficerare. Ämbetsverket

135

ansåge rättvisan kräva, att tjänsteförsummelserna bedömdes efter samma stadganden, evad en befattning uppehölles av en militär eller en civil tjänste­ man, och att krigsmän således icke skulle undantagas från specialbestäm­ melsernas tillämpning. Om innebörden av stadgandet i 26:21 vore man hän­ visad att söka ledning i utredningens motivering. Av lagtexten framginge icke ens, huruvida kvinnlig personal kunde innefattas under begreppet krigs­ man. Det förefölle flygförvaltningen, att lagstiftningens tillämpningsområde icke borde lämnas öppet i denna utsträckning. Flygförvaltningen hölle för sin del före, att en nöjaktig reglering kunde vinnas genom lagen, därest bestäm­ melse infördes av förslagsvis det innehåll, att även den vore krigsman, som vid krigsmakten innehade befattning, för vilken krävdes allmänmilitär ut­ bildning eller erfarenhet, och som tillagts militär tjänsteställning, allt under tid, då han i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldig. Andra civila befatt­ ningshavare — förrådstjänstemän, arbetsförmän och arbetare inbegripna — borde enligt flygförvaltningens mening icke betecknas såsom krigsmän. Ej heller syntes behov föreligga att inordna den civila personalen under den militära strafflagstiftningen utom möjligen i fråga om undanhållande och rymning vid beredskapstillstånd och i krig. Det vore dock att märka, att detta behov i stort sett tillgodosåges på annan väg, nämligen genom förfo­ gande över arbetskraften. Ämbetsverket ville emellertid ifrågasätta, om icke

11 och 12 §§ i 26 kap. av förslaget lämpligen kunde förses med tillägg av innebörd, att i likhet med krigsman straffades under beredskapstillstånd och i krig den, som eljest vore anställd vid försvarsväsendet. Att begränsa till- lämpningen till anställning vid krigsmakten vore icke riktigt särskilt vid hänsynstagande till vad krigsmakten enligt ämbetsverkets åsikt omfattade. Det vore nödvändigt att klargöra, vad som skulle menas med »frivillig» och vad som avsåges med att »fullgöra krigstjänst». Liksom beträffande civil personal i allmänhet ansåge flygförvaltningen, att de frivilligas straffskyl­ dighet under de militära bestämmelserna borde kunna begränsas att avse tid, då beredskapstillstånd rådde eller riket vore i krig. I fråga om den, som förbundit sig frivilligt att undei sådan tid tjänstgöra vare sig vid krigsmak­ ten eller vid den militära centralförvaltningen eller vid organisation, som eljest betjänade försvaret (exempelvis civil fabrik), förelåge ett intresse av att förbindelsen åtnjöte straffskydd. Den, som tjänstgjorde i egenskap av be­ fäl eller manskap, borde såsom i nuvarande lag räknas såsom krigsman. Detsamma syntes böra gälla i fråga om den, som gjorde tjänst i civilmih- tär befattning. Med den av ämbetsverket föreslagna bestämningen av vilka som skulle vara krigsmän kunde således anges, att som krigsman ansåges den frivillige, vilken gjorde tjänst i krigsmannabefattning. Beträffande de övriga frivilliga åberopades i tillämpliga delar, vad som anförts rörande civil personal i allmänhet. Sjökarteverket har förklarat sig hysa den uppfattning- en, att sådan civil personal, som av militär befälhavare lörhyrdes till tjänst­ göring ombord å sjömätningsfartyg med hänsyn till behovet av befälsföiing och de tjänstgöringsförhållanden varunder den förhyrda personalen 1 ull- gjorde sina åligganden ombord, borde vara underkastad de speciella straff­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

136

bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla för krigsmännen. Av utred­

ningen hade förutsatts, att ifrågavarande personalkategori finge av Konung­

en hänföras till krigsmännens kategori. Sådant förordnande i vad avsåge

sjökarteverkets förhyrda personal syntes emellertid med föreslagen avfatt­

ning av 21 § icke möjligt. Sjökarteverket ville därför föreslå, att 21 § så av­

fattades, att personal, som förhyrts till tjänstgöring å sjökarteverkets far­

tyg, finge efter Konungens förordnande vara hänförd till krigsmännens ka­

tegori.

Krigsarkivet har uttalat att med den föreslagna lydelsen av 26: 21 teore­

tiskt möjlighet för Kungl. Maj:t förelage att under fred utvidga ifrågava­

rande straffbestämmelsers tillämplighet till sådana försvarets civila tjänste­

män, som nu icke lydde under strafflagen för krigsmakten. Utredningen,

som eljest strävat efter att mildra den karaktär av särlagstiftning som straff­

lagen för krigsmakten måste anses innebära, hade sålunda framlagt ett för­

slag, enligt vilket de militära strafflagsbestämmelserna under fred kunde få

ökad tillämplighet jämfört med nu rådande ordning, något som utredningen

förvisso icke avsett. Jämväl borde framhållas, att det ej kunde anses vara

i god överensstämmelse med gällande rättsuppfattning, att enskilda perso­

ner genom allenast administrativa beslut skulle kunna underkastas viss straff­

lagstiftning. Större varsamhet vid utformningen av förenämnda 21 § vore

sålunda av nöden. Utredningens förslag, att å dem som vore underkastade

ansvar såsom krigsmän icke skulle tillämpas föreskrifterna om civil discipli­

när bestraffning vid försummelse i tjänsten vid försvarets civila ämbetsverk

utan att å dem skulle tillämpas stadgandena om disciplinstraff för krigs­

män, kunde icke tillstyrkas. En officer som exempelvis vore förordnad som

byråchef vid arméförvaltningen eller som förste byråingenjör vid krigsma-

terielverket utförde arbetsuppgifter, som knappast kunde karakteriseras som

annat än civila, även om för hans befattning fordrades militär utbildning. Ä

honom borde därför tillämpas för verkets tjänstemän i övrigt gällande före­

skrifter om disciplinär bestraffning. Beträffande de av utredningen exem­

pelvis omnämnda ordonnansema vid kommandoexpeditionen, borde beaktas

att dessa vore tilldelade Stockholms luftvärnsregemente och fullgjorde sin

tjänstgöring vid detta truppförband, dit stabskompaniet vore förlagt. Därav

följde, att de bl. a. i disciplinärt avseende vore underställda chefen för

Stockholms luftvärnsregemente.

Hemvärnsrådet har anfört att den föreslagna formuleringen undanröjde

tva av 1945 års hemvärnskommitté särskilt påpekade tolkningssvårigheter,

som varit föranledda av nu gällande bestämmelser. Det bleve med den nya be­

stämmelsen fullt klart, att en hemvämsman, som underläte att efterkomma

en kallelse till obligatorisk tjänstgöring eller underläte att vårda vapen och

utrustning, som anförtrotts åt honom, vore underkastad straffansvar såsom

krigsman. Ur denna synpunkt vore förslaget lämpligt. Å andra sidan hade

ändringen medfört en viss oklarhet huruvida en hemvärnsman, som fullgjor­

de tjänstgöring utöver den, som ålåge honom enligt hemvärnskontraktet,

vore underkastad straffansvar under sagda tjänstgöring. För att undanröja

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

137

denna oklarhet syntes till första meningen i 26: 21 böra läggas orden »eller, oaktat sådan skyldighet icke föreligger, tjänstgöra vid krigsmakten», över­ styrelsen för svenska röda korset har påpekat att dess personal ofta under arbete i röda korsets tjänst vore iförd tjänstedräkt. Ehuru denna vore god­ känd av chefen för armén, kunde den icke i fred anses vara militär tjänste­ dräkt. Centralförbundet för befälsutbildning har yttrat att de för värnpliktiga givna bestämmelserna måhända vore tillfyllest för förbundets del. Förbundet ifrågasatte emellertid om icke dess medlemmar vid frivillig tjänstgöring och vid kurser i militär regi borde vara krigsmän samt att de i övrigt vid de till­ fällen de bure militär tjänstedräkt borde anses såsom krigsmän. Landsorga­ nisationen har anfört att även om det varit önskvärt att redan i lagen de sär­ skilda befattningshavare specificerats, vilka skulle anses som krigsmän, ville landsorganisationen icke motsätta sig att föreskrifter härom meddelades i ad­ ministrativ ordning. Det kunde emellertid sättas i fråga om icke de förutsätt­ ningar, under vilka administrativt förordnande kunde ske, bort angivas tyd­ ligare än som nu skett, då de hänförts till »behovet av befälsföring och öv­ riga tjänstgöringsförhållanden».

Beträffande definitionen av förmans- och underlydande- begreppen ha chefen för marinen och svenska officersförbundet anmärkt att formuleringen kunde giva upphov till sådan tolkning som att krigsman, som i något fall hade rätt att taga befäl över annan krigsman, alltid vore dennes förman. För att förebygga sådant missförstånd, borde i lagtexten eller kommentarerna tydligt utsägas, att förmanskap endast uppstode i de fall, då befälsrätt innehades på grund av reglementen eller instruktioner eller då rätt eller skyldighet enligt reglementen eller instruktioner uppkomme att taga befäl.

Flygförvaltningen har framhållit såsom önskvärt att det nuvarande stadgandet i 1 kap. 2 § första stycket av gällande strafflag för krigsmakten, vilket vore grundval för den militära befälsrätten, måtte i någon form bibehållas i straff­ lagen. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har ansett definitionen på begreppen förman och underlydande vara alltför snäv. Den föreslagna inskränkningen av dessa begrepp komme säkerligen i praktiken att medföra stora vanskligheter, i synnerhet som begreppen överordnad och underordnad föreslagits skola försvinna. Föreningen förmenade, att tillräckliga skäl icke anförts för dessa förslag utan begreppen förman och underlydande borde givas samma innebörd som i gällande lag.

Departementschefen.

I motiveringen till förevarande paragraf har utredningen inledningsvis an­ givit vad begreppet krigsmakten enligt utredningens mening bör anses om­ fatta. Då utredningen likväl icke i sitt lagförslag upptagit någon bestämmel­ se i detta avseende, har utredningen tydligen avsett att det liksom enligt gäl­ lande rätt skall överlämnas åt rättstillämpningen att genom tolkning fast­ ställa begreppets innebörd. I flera remissyttranden har emellertid ansetts att krigsmaktens omfattning hör bestämmas genom en definition. Eftersom be­ greppet krigsmakten är av grundläggande betydelse för ifrågavarande lag­

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

stiftning och med hänsyn till den osäkerhet som råder angående innebörden

däri, har även jag kommit till det resultatet att särskild föreskrift bör givas

om vad med krigsmakten avses. Det hade givetvis varit önskvärt att detta

kunnat ske genom en lagfäst definition. Då den emellertid åtminstone i viss

utsträckning måste innefatta en uppräkning av olika organ och myndigheter

och då den dessutom till följd av försvarets fortgående utveckling tämligen

ofta kan behöva jämkas, torde man få stanna vid att stadgandet i fråga ut­

färdas i administrativ ordning. För detta ändamål bör i förevarande para­

graf intagas ett bemyndigande för Konungen att närmare bestämma vad i la­

gen avses med krigsmakten. Vid detta bestämmande bör skäligt beaktande

lämnas de synpunkter som i remissyttrandena anförts beträffande utredning­

ens mening om begreppet.

Tillämplighetsområdet för de militära straffbestämmelserna har av utred­

ningen bestämts genom angivande av vilka som skola vara krigsmän. Där­

vid har i första hand upptagits de som äro anställda vid krigsmakten såsom

officerare, underofficerare eller manskap, vidare värnpliktiga och de som

tillhöra hemvärnet. Häremot har någon erinran ej framställts. Det av ut­

redningen omnämnda betänkandet angående hemvärnet har emellertid nu­

mera lagts till grund för ny hemvärnskungörelse. Enligt denna skall bland

hemvärnets personal ingå, förutom hemvärnsmän, extra hemvärnsmän, mu-

sikhemvärnsmän och hemvärnsrekryter, jämväl hemvämspojkar. Med hän­

syn till att de sistnämnda kunna antagas redan vid femton års ålder och icke

avses skola fullgöra vapentjänst, finner jag att de icke böra anses som krigs­

män. Till följd härav synes uttrycket »de som tillhöra hemvärnet» böra utby­

tas mot »hemvärnsmän och hemvärnsrekryter».

Beträffande övriga vid krigsmakten anställda samt frivilliga har utred­

ningen icke ansett lämpligt att i lagen precisera i vad mån de skola vara

krigsmän. Det har i stället överlämnats åt Konungen att med hänsyn till

behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden avgöra detta.

Mot denna anordning har i remissyttrande riktats vissa erinringar. För min

del har jag icke funnit därvid anförda synpunkter vara av sådan tyngd att

de böra föranleda ändring i utredningens förslag. Visserligen är det härvid­

lag på samma sätt som i fråga om definieringen av begreppet krigsmakten

principiellt mindre tilltalande att straffbestämmelsers tillämplighet blir be­

roende av beslut i administrativ ordning. Huvuddelen av dem som skola vara

krigsmän har dock direkt angivits i lagen och vad av utredningen anförts

visar att bestämda olägenheter skulle vara förenade med att på liknande

sätt upptaga jämväl de återstående. Av de villkor, som uppställts för Konung­

ens befogenhet att tillägga vederbörande krigsmannaegenskap, torde särskilt

kravet på behov av befälsföring lämna garanti att rent civil personal icke

annat än i undantagsfall härd öres till kategorien krigsmän. Den personal,

som av militär befälhavare lörhyres för tjänstgöring å sjömätningsfartyg,

torde få anses anställd vid krigsmakten och synes således kunna göras till

krigsmän. Att kvinnlig personal kan falla under ifrågavarande stadgande är

självklart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

139

Även mot utredningens förslag att egenskapen av krigsman skall föreligga

i första hand endast då den anställde, värnpliktige etc. är tjänstgöringsskyl

dig i sådan egenskap har från vissa håll anförts betänkligheter. Jag anser

emellertid den av utredningen förordade lösningen vara väl funnen. Skilj­

aktigheten i sak mellan nuvarande reglering, enligt vilken den faktiska tjänst­

göringen i allmänhet är avgörande för tillämpligheten av SLK, och den före­

slagna är tydligen icke av större betydelse. Och ur lagteknislc synpunkt er­

bjuder förslaget avgjorda fördelar. I detta sammanhang vill jag framhålla,

att en officer som lämnat militärtjänsten för att tillträda en civil befatt­

ning som regel icke är tjänstgöringsskyldig i denna såsom officer, även om

fråga är om befattning vid verk inom krigsmakten. I vissa fall kan emeller­

tid en officer anses tjänstgöringsskyldig i denna sin egenskap då han har att

förrätta tjänst vid ett civilt verk. Den översyn av ett flertal instruktioner

in. m. för civila verk, som blir erforderlig på grund av förslaget i denna del,

torde få upptagas i ett senare sammanhang. Såsom utredningen ansett bör

tjänstgöringsskyldighet kunna vara för handen även då den är grundad på

frivilligt åtagande. Den i ett remissyttrande framförda anmärkningen, att det

är oegentligt att anse tjänstgöringsskyldighet föreligga även under semester

och annan kortvarig ledighet, förefaller ha ett visst berättigande. Då emeller­

tid redan enligt gällande rätt sådan ledighet anses ingå i tid under vilken

tjänstgöringsskyldighet fullgöres, finner jag i likhet med utredningen att nå­

got uttryckligt stadgande därom icke är erforderligt.

Den av utredningen föreslagna legaldefinitionen av begreppen förman och

underlydande finner jag kunna godtagas. Självklart synes vara att den som

äger rätt att taga befäl är förman endast då han utövar denna befogenhet.

Vad i remissyttrandena i övrigt anmärkts i denna del anser jag icke böra

föranleda någon ändring i förslaget.

Förevarande bestämmelse har alltså upptagits i departementsförslaget med

endast de ändringar som i det föregående förordats. Därjämte ha vissa re­

daktionella jämkningar vidtagits.

22

§.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att av den personal som

i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare och annat befäl

av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande tjänsteställning vara

underkastade ämbetsansvar, evad de äro tjänstgöringsskyldiga eller icke.

I SLK finnes icke någon uttrycklig bestämmelse om vilka av därunder

lydande personer som ha ämbetsansvar. Bland annat 129 § torde emellertid

utvisa att av den militära personalen endast officerare och underofficerare

ha sådan ställning. Manskapet har alltså icke ämbetsansvar, och detta gäller

även vid tjänstgöring i befattning som i vanliga fall skötes av officer eller

underofficer. Däremot torde åtminstone vissa av dem som tillhöra manskapet

ha ämbetsskydd såsom civila tjänstemän. Vad angår övriga personer som

lyda under SLK förutsättes i olika lagrum, t. ex. 56 och 132 §§, att ärnbets-

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

och tjänstemän finnas. Vilka dessa äro torde vara att bedöma med ledning

av regler i 10: 1 och 25: 22 SL.

De nämnda reglerna i SL skola enligt det år 1946 till lagrådet remitterade

förslaget ersättas med nya bestämmelser i 25:11. Däri stadgas att med äm­

betsman förstås domare, annan statens befattningshavare som endast medelst

rannsakning och dom kan avsättas från sin tjänst samt den som har för­

troendesyssla, från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om

ämbetsmän gäller ock om dem, som äro satta att förvalta städers, menighe­

ters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra in­

rättningars eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän som under äm-

bets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som förordnats att

förrätta ämbete eller tjänsteärende.

Utredningen har framhållit att för krigsmännens del ämbetsansvaret icke

hade samma betydelse som för civila befattningshavare, eftersom även krigs­

män som icke hade ämbetsansvar vore straffbara för tjänstefel och andra

tjänstebrott. Under dessa förhållanden finge andra synpunkter ökad vikt.

Dels måste det för en befattningshavare i och för sig vara av betydelse att

frågan om hans skiljande från tjänsten på grund av brott prövades av dom­

stol. Dels skulle, såsom förut framhållits, då ämbetsman dömdes till avsätt­

ning den förlust som den dömde härigenom lede beaktas vid bestämmandet

av allmänt straff för det begångna brottet. De i 25:11 SL i det år 1946 re­

mitterade förslaget angivna grunderna för bestämmande av vilka som skulle

ha ämbetsansvar gåve endast delvis ledning på det militära området. Till

följd härav syntes en särskild regel böra uppställas i detta hänseende. Med

hänsyn till krigsmaktens organisation och funktionssätt vore det nödvändigt

att ämbetsansvaret, liksom i viss mån hittills, anknötes till tjänsteställning

och alltså icke grundades på innehav av viss beställning eller förrättande av

tjänsteärende. För alt så långt möjligt uppnå likställighet med civila befatt­

ningshavare syntes regeln böra göras så vidsträckt att den omfattade alla

krigsmän, vilkas ställning kunde anses jämförlig med ämbets- och tjänste­

män som fölle under 25: 11. Slutligen borde också uppmärksammas att i det

remitterade förslaget ämbetsansvaret och ämbetsskyddet med avseende å

personkretsen reglerats principiellt överensstämmande.

Med utgångspunkt från sålunda anförda synpunkter föresloge utredningen

att av den personal som avsåges i 21 § första stycket officerare, underoffi­

cerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehade motsva­

rande tjänsteställning skulle vara underkastade ämbetsansvar. För att stad-

gandena om de speciella ämbetsbrotten samt reglerna om ämbetsstraff för

allmänna brott skulle bli tillämpliga i full utsträckning vore det emellertid

nödvändigt att ämbetsansvaret här, liksom i 25: 11, vore oberoende av tjänst­

göringsskyldighet och en erinran härom hade därför intagits i lagtexten.

Med officerare, underofficerare och annat befäl avsåges icke blott anställda

utan även värnpliktiga och frivilliga. Då även visst befäl tillhörande man­

skapet medtagits, utgjorde detta en ändring i förhållande till gällande rätt.

Den praktiskt viktigaste följden härav vore att avsättning skulle ådömas

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

141

denna personal i samband med övrig bestraffning för visst brott i stället för såsom hittills, genom särskilt beslut av vederbörande befälhavare. Särskilt med tanke på överfurirer, flaggkorpraler och högbåtsmän, vilka hade pen- sionsrätt, föreslog också straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag till ändringar i SLK i anledning av den föreslagna lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten, att i SLK skulle intagas ett stadgande som med­ gav Konungen rätt att förordna om ämbetsansvar för andra krigsmän än officerare och underofficerare. Någon erinran häremot framställdes icke i ytt­ randena över betänkandet. I fråga om beskaffenheten av tjänsteuppgifterna förelåge det i stort sett ej skillnad mellan furirer och överfurirer. I motsats till manskap av lägre grad hade furirerna fullbordat den grundläggande be- fälsutbildningen och de syntes på det hela taget ha sådan ställning att de borde tilläggas ämbetsansvar. Övriga personer, som vid tjänstgöringsskyl­ dighet voro krigsmän, vore regelmässigt i tjänsteställningshänseende likställ­ da med personal av viss militär grad; där annat ej vore föreskrivet finge de anses jämställda med meniga.

Göta hovrätt har anfört att förordnande av värnpliktiga till furirer före- komme i stor utsträckning, och att värnpliktiga jämväl i avsevärd omfatt­ ning innehade tjänst av högre grad. Enligt vad hovrätten inhämtat bibehölle sådant förordnande ofta giltighet under lång tid efter avslutande av den tjänstgöring, varunder det meddc-lats, varjämte utan mellanliggande tjänst­ göring förnyelse kunde ske i form av förordnande i lägre grad än den förut innehavda. Med hänsyn till att värnplikt förelåge för det stora flertalet svenska män under en mycket lång period av deras levnad bleve därför följ­ den av en bestämmelse som den föreslagna, att domstol i ett mycket stort antal brottmål måste tillse, att upplysning förelåge rörande den tilltalades värnpliktsförhållanden, för att, därest dessa föranledde därtill, höra den mi­ litärmyndighet, varunder den tilltalade i och för tjänsten lydde, och därefter med beaktande av 25: 7 taga ståndpunkt i straffrågan. Hovrätten ifråga­ satte, huruvida icke en dylik anordning kunde väntas medföra större besvär och omgång för såväl åklagare och domstol som de militära myndigheterna än som vore erforderligt, i synnerhet som de fall, då en värnpliktig i avsedd befälsställning beginge brott, som kunde förskylla avsättning, måste bliva sällsynta och det för övrigt kanske icke bleve fråga om ytterligare militär­ tjänst för vederbörande. För att emellertid förekomma, att en person, som avtjänat straffarbetsslrafl eller eljest straffats för brott som avsåges i 25: 7, vid därefter inträffande militärtjänst finge bekläda befälspost, kunde åt ve­ derbörande militärmyndighet inrymmas rätt att, där anledning därtill före­ låge, från straffregistret inhämta upplysning rörande den begränsade frågan, huruvida värnpliktig i befälsställning, som inkallades till eller vore i tjänst­ göring, under viss tid före frågans framställande avtjänat straffarbetsstraff.

Vad bovrätten anfört om värnpliktigt befäl syntes i huvudsak äga sin mot­ svarighet beträffande frivilliga i motsvarande tjänsteställning. Hovrätten finge under åberopande av det anförda hemställa, att bestämmelserna i den­ na paragraf begränsades såtillvida, alt de ej komme att avse värnpliktig per­

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

sonal, i varje fall icke sådan värnpliktig personal, som ej vore tjänstgörings-

skyldig. Hovrätten ville beträffande denna paragraf vidare anmärka, att stad­

gandet, som innefattade en anpassning efter militära förhållanden av vad

som avhandlades i 25: 11, syntes rätteligen ha sin plats i sistnämnda lagrum.

Hovrätten finge hemställa, att stadgandet måtte där inarbetas.

Chefen för armén bär förklarat sig icke kunna tillstyrka att ämbetsansva-

ret nedåt utsträcktes längre än till och med överfurir. Uppfattningen att det

i stort sett ej förelåge någon skillnad mellan furirer och överfurirer i fråga

om tjänsteuppgiftemas beskaffenhet, kunde icke biträdas, överbefälhavaren

har instämt i detta yttrande. Samma mening har uttalats av föreningen Sve­

riges krigsdomare och auditörer. Det kunde icke vara lämpligt att så unga

personer som furirer, vilka understundom ej uppnått myndig ålder, bekläd­

des med ämbetsansvar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att det komme att bliva

nödvändigt för domstolarna, att i svårare brottmål —• i vart fall sådana, där

straffarbete ådömdes — dels erhålla upplysning om den tilltalades ställning

som krigsman, vilken uppgift lämpligen kunde införskaffas av åklagaren

dels ock jämlikt kungörelsen den It december 1936 (nr 625) tillse att veder­

börande militära myndighet beretts tilhalle yttra sig. Det kunde mot denna

utformning givetvis göras gällande, att ett sådant förfarande kunde verka

fördröjande på utredningen. Hovrätten funne emellertid, att vad genom den

föreslagna anordningen framför allt vunnes, nämligen en effektiv möjlighet

att från befälsställning vid krigsmakten avskilja olämplig och ovärdig perso­

nal, vore en fördel av så stor betydelse, att den övervägde de därmed för­

enade olägenheterna. Hovrätten hade därför intet att erinra mot förslaget i

denna del.

Försvarsväsendets underbefälsförbund har betecknat förslagets genomfö­

rande utan ändringar i denna del såsom mycket angeläget. Ämbetsansvaret

medförde bland annat särskilt rättsskydd, vilket för den enskilde vore värde­

fullt. Vad anginge furirerna kunde förslaget måhända anses mindre lämpligt

med hänsyn till dessa beställningshavares relativa ungdom och korta erfa­

renhet av tjänsten. Gentemot detta ville förbundet framhålla att furirerna,

ändock de inte vore ämbetsmän, kunde straffas för tjänstesvek och tjänstefel,

om ock efter något lindrigare straffsatser. Olägenheterna av de strängare

straffsatserna ville förbundet för sin del bedöma såsom av mindre betydel­

se än de med ämbetsmannaställningen följande fördelarna.

Departementschefen.

Såsom utredningen framhållit är frågan om ämbetsansvar icke av samma

betydelse för krigsmän som för civila befattningshavare. Frånsett att stränga­

re straffsatser i vissa fall komma att gälla för krigsmän som ha ämbetsan­

svar än för krigsmän utan sådant ansvar, torde verkningarna av att krigsman

ålägges ämbetsansvar väsentligen innebära att avsättning på grund av brott

skall bedömas av domstol samt att det i 10 kap. SL enligt det år 1946 till

lagrådet remitterade förslaget stadgade straffskyddet mot angrepp av civila

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

143

personer blir tillämpligt. I likhet med utredningen anser jag det riktigt att ämbetsansvar och ämbetsskydd tillerkännas alla krigsmän med högre tjäns­ teställning än korpraler. Vad särskilt angår furirerna kunna dessa måhända icke anses ha samma arbetsuppgifter som överfurirer och med dem lik­ ställda befattningshavare. I det stora hela synas de emellertid till ställningen vara jämförbara med åtskilliga civila tjänstemän med ämbetsansvar. De olägenheter ur utredningssynpunkt, som uppkomma för domstolarna genom en utsträckning av ämbetsansvaret på sätt av mig förordats, torde såsom av skånska hovrätten framhållits övervägas av den fördel som följer med att effektiv möjlighet erhålles att från befälsställning vid krigsmakten avskilja olämplig personal.

Ifrågavarande bestämmelse torde, såsom utredningen föreslagit, böra ingå i 26 kap. och upptagas närmast efter 21 §. Då jag icke heller i övrigt har något att erinra beträffande bestämmelsen, har denna oförändrad införts i departementsförslaget.

23 §.

Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag hör brott, varom an­ norstädes än i 26 kap. förmäles och varigenom krigsman åsidosatt sin tjänste­ plikt, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal.

Enligt 25: 12 i det remitterade förslaget hör brott som avses i 25: 5, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal. Vad nu sagts inne­ bär dock ej ändring i bestämmelse om inskränkning i allmän åklagares åtals- rätt med avseende å sådan gärning som i 25: 3 sägs och som är särskilt be­ lagd med straff. I 25: 5 talas om att ämbetsman genom brott, varom annor­ städes än i 25 kap. förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt; 25: 3 innehåller straff­ bestämmelse om brott mot tystnadsplikt.

Utredningen har anfört att liksom allmänt brott, begånget av krigsman som hade ämbetsansvar, komme att höra under allmänt åtal, om gärnings­ mannen genom brottet åsidosatt sin tjänsteplikt, borde uppenbarligen också sådant brott av annan krigsman under samma förutsättning hänföras under allmänt åtal. Det hade icke ansetts erforderligt att i förslaget upptaga någon motsvarighet till stadgandet i andra punkten av 25: 12.

Departementschefen.

Förevarande stadgande, mot vilket erinran icke framställts i remissyttran­ dena och ej heller är att anföra från min sida, har oförändrat överförts till departementsförslaget.

:•

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, bcrcdskapstillstånd, ni. m.

I utredningens förslag har såsom rubrik till 27 kap. angivits särskilda be­ stämmelser för krig m. in.

Göta hovrätt har hemställt att rubriken till detta kapitel icke skulle erhålla

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

den knapphändiga avfattning som skett genom användande av uttrycket

»m. m.» utan i stället utvidgades till exempelvis: Särskilda bestämmelser för

krig samt beredskapstillstånd och andra av krig föranledda utomordentliga

förhållanden.

Departementschefen.

Såsom Göta hovrätt framhållit är den föreslagna rubriken väl knapphän­

dig. Det synes emellertid vara tillräckligt om kapitlet angives innehålla sär­

skilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. m.

1 och 2 §§.

Den första av dessa paragrafer i utredningens förslag innehåller följande.

Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigs­

makt eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller

myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat

som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider

sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras,

begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret

eller ock åt främmande makt till men för riket anskaffar krigsfolk, förnö­

denheter eller understöd, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid;

var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år

dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär va­

pen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller upp­

gift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring. I 2 § stadgas att, om gär­

ning som i 1 § sägs förövas av oaktsamhet, skall dömas till fängelse eller,

om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år.

Utredningen har anfört att till förevarande paragrafer överförts de i 8:2

och 3 SL i det år 1946 remitterade förslaget upptagna straffbestämmelserna

om krigsförräderi och oaktsamt förövande av dylik gärning. Den första av

dessa bestämmelser hade härvid undergått den ändringen att vad däri nämnts

angående med riket förbunden stats krigsmakt uteslutits. Anledningen härtill

vore att i 27: 15 i utredningens förslag upptagits ett generellt stadgande att,

därest gärning som avsåges i 26 eller 27 kap. förövades mot krigsmakt, vil­

ken tillhörde med riket i krig förbunden stat, eller mot någon som tillhörde

sådan krigsmakt, vad som vore stadgat om enahanda gärning mot svensk

krigsmakt eller krigsman skulle äga motsvarande tillämpning. I den senare

av de hit överförda bestämmelserna hade endast en redaktionell jämkning

vidtagits.

Krigshovråtten har anfört att det vore en brist, att man i 27 kap. bestämt

de skilda lagrummens tillämplighet genom uttrycket »då riket är i krig».

Tvekan kunde härigenom uppstå i vad mån bestämmelserna ägde giltighet

under tid, då riket i sin helhet vore ockuperat. Det vore ovisst huruvida

straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott

mot staten och allmänheten avsett att den till 27: 1 överflyttade bestämmelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

145

om krigsförräderi skulle äga tillämplighet även under ockupation av riket i dess helhet (SOU 1944:69 s. 122). Lagrummet torde emellertid — liksom övriga i svensk strafflag eller strafflagförslag förekommande bestämmelser om förbrytelser av denna natur med undantag av förevarande förslags 27: 11, vilken bestämmelse kunde föranleda bestraffning av ockupants krigsförbry­ telser i inskränkt mening -—• vara avfattat för ett läge, där ett militärt för­ svar alltjämt förekomme. Det syntes med hänsyn till erfarenheterna från länder, som under det senaste kriget varit ockuperade, angeläget att i svensk rätt inrymma straffbestämmelser som otvetydigt avsåge landsförrädiska fö­ rehavanden under ockupation. Bestämmelserna borde rikta sig mot obehörigt tillhandagående av ockupationsmakten även i andra fall än där tillhanda- gåendet kunde medföra avsevärt men för det egna försvaret eller rättare motståndet och vara av avsevärd betydelse för ockupantens krigföring. Dy­ lika bestämmelser syntes — i varje fall om utredningens förslag att över­ föra 8: 2 och 8: 3 i straffrättskommitténs förslag till 27 kap. strafflagen god- toges av de lagstiftande organen — ha sin plats i detta kapitel. Svea hovrätt, som i huvudsak hänvisat till krigshovrättens yttrande, har emellertid förkla­ rat sig vilja särskilt understryka betydelsen av att klara och otvetydiga be­ stämmelser i den föreslagna lagen upptoges rörande straffbarhet för vissa gärningar, som företoges under tid då landet vore ockuperat utan att krigs­ handlingar förekomme. Huruvida bestämmelserna i 27: 1 åsyftade också en sådan situation syntes vara tvivelaktigt, och om detta vore meningen, vore brottsbeskrivningen på en gång för vid och för snäv, i det att vissa där an­ givna handlingar icke under alla omständigheter borde föranleda straff un­ der ockupation medan däremot andra, icke i lagrummet angivna handlingar, som verkade försvagande på ett passivt motstånd, kunde tänkas böra vara straffbelagda.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande 2 § anfört, att straff­ skalans uppdelning på ett normalfall och det fall då brottet är grovt skett i överensstämmelse med det sätt, varpå man i lagstiftningen om förmögen­ hetsbrott anordnat en uppdelning av brotten efter svårhetsgrad. Denna upp- delningsgrund vore emellertid icke tillämplig å oaktsamhetsbrotten, beträf­ fande vilka svårhetsgraden i allmänhet beskreves genom angivande av gra­ den av oaktsamhet. Ville man differentiera straffbarbeten med hänsyn såväl till gärningens effekt som till graden av oaktsamhet borde detta ske med be­ skrivningen »äro omständigheterna synnerligen försvårande» eller med ut­ tryck liknande dem som använts i 27: 8 och 10. Den uppställning 1 § givits försvårade ytterligare tolkningen av 2 §.

Departementschefen.

I anledning av att Svea hovrätt och krigshovrätten ifrågasatt huruvida ut­ trycket »då riket är i krig» täcker jämväl det fall att riket i sin helhet är ockuperat, vill jag understryka att detta enligt min mening är förhållandet. En ockupation av Sverige eller någon del därav synes mig nämligen icke kunna tänkas utan att krigstillstånd föreligger, och detta upphäves icke en-

10

Bihang till riksdagens protokoll 19'iS. 1 samt. Nr 144.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

bart genom att det militära motståndet upphör. Vad nämnda remissmyndig­

heter i övrigt anfört har emellertid föranlett mig att upptaga frågan, huru­

vida icke i nu förevarande paragrafer borde mera direkt uppmärksammas

även ockupationsfallet. Detta synes påkallat därav, att de förrädiska gär­

ningar som kunna förekomma under ett ockupationstillstånd delvis äro av

annan typ än de som kunna begås medan militära operationer pågå.

Av de gärningar, som enligt 1 § i utredningens förslag utgöra krigsförrä-

deri, består en första grupp av sådana som äro direkt inriktade på att för­

lama det svenska försvaret eller någon del därav. Hithörande gärningar be­

skrivas såsom att någon missleder eller förråder rikets krigsmakt eller del

därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller myteri, fördär­

var eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avse­

värd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider sådan miss­

tröstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras eller begår

annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret. Tydligt

är, att gärningar av detta slag endast undantagsvis kunna förekomma inom

ett av fienden ockuperat område av riket. Inom ett sådant område får emel­

lertid befolkningens aktiva eller passiva motstånd mot fienden samma bety­

delse som eljest tillkommer det militära försvaret. Med hänsyn härtill torde

exempelvis den som till ockupationsmakten förråder en i förhållande till riket

lojal sabotagegrupp eller redaktionen för en hemlig patriotisk tidning få an­

ses vara lika straffvärd som den vilken under andra förhållanden förråder en

militär trupp eller ett försvarsverk. För att jämväl gärningar av nu ifrågava­

rande slag skola omfattas av stadgandet har i departementsförslaget den

allmänna klausulen »begår annan dylik förrädisk gärning som är till avse­

värt men för försvaret» försetts med tillägget »eller för motståndsverksam-

het inom ockuperad del av riket».

Såsom en andra grupp gärningar, som innefatta krigsförräderi, upptar 1 §

i utredningens förslag vissa gärningar, som närmast gå ut på att stärka fien­

dens krigsmakt utan att direkt förlama det svenska försvaret. I denna del

beskrives brottet såsom att någon »åt främmande makt till men för riket

anskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd». Hithörande gärningar

kunna uppenbarligen begås såväl under ockupation som eljest. Tydligt är

emellertid, att de ha särskilt praktisk betydelse just inom ett ockuperat om­

råde. Vare sig fråga är om ockupation eller icke, bör bistånd åt fienden av

nu åsyftat slag bestraffas med det stränga krigsförräderistraffet endast un­

der förutsättning att gärningen varit till avsevärt men för riket. Icke varje

obetydlig leverans av livsmedel till fienden bör bestraffas efter en straff-

skala, vars minimum är fyra års straffarbete. Detta torde heller icke vara

innebörden av utredningens förslag i denna del, men förhållandet har synts

mig böra komma till tydligare uttryck i lagtexten, varför i departements­

förslaget ordet »avsevärt» insatts framför »men för riket». Vidare har jag

funnit att här vid sidan om krigsfolk, förnödenheter och understöd bör upp­

tagas även tjänstbarheter, vilket tidigare i rekvisitionslagen använda uttryck

täcker arbetsprestationer av olika slag. Att tillhandahålla fienden sådana kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

147

uppenbarligen även under ockupation vara till stor skada för riket. Slut­ ligen har det synts mig lämpligt att här även medtaga en generalklausul om att någon eljest gör tjänst åt den främmande makten. Härigenom klargöres att även om gärningsmannen blott ställer sin egen arbetskraft till fiendens förfogande, straff för krigsförräderi skall inträda om insatsen i fråga varit till avsevärt men för riket, såsom fallet skulle kunna vara om exempelvis en framstående naturforskare medverkar vid utexperimenterandet av nya vapen med stor förödande verkan.

Vad särskilt gäller anskaffandet av förnödenheter må framhållas att frå­ gan huruvida sådant förfarande medfört avsevärt men för riket givetvis kan böra bedömas annorlunda under ockupation än eljest. Inom ockuperat om­ råde har fienden viss rekvisitionsrätt och äger även i övrigt möjlighet att genom maktmedel sätta sig i besittning av där befintliga förnödenheter. Dessa äro sålunda redan genom ockupationen i viss män undandragna rikets rå­ dighet, och leveranser till fienden inom ockuperat område kunna därför icke under alla förhållanden anses vara till avsevärt men för riket. Med hänsyn till det tvångsläge, vari leverantören i dylikt fall ofta befinner sig, skulle det också framstå såsom alltför hårt att regelmässigt tillämpa den stränga straff­ skalan för krigsförräderi. Är det fråga om exempelvis ett större förråd krigs- viktiga varor, som undandolts för fienden och undgått att upptäckas av denne, synes det däremot icke finnas något att erinra mot att bestämmelsen blir tillämplig på den som utlämnar förrådet.

Som en andra mening innehåller ifrågavarande paragraf i utredningens förslag ett stadgande av innehåll att för krigsförräderi skall straffas svensk medborgare, som då riket är i krig bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fien­ dens krigföring. Även med den utbyggnad som paragrafens tidigare del er­ hållit i departementsförslaget har jag funnit, att vad utredningen sålunda föreslagit bör bibehållas. Att en svensk medborgare bär vapen mot riket bör nämligen städse bestraffas som krigsförräderi, även om hans insats på fien­ desidan icke i det särskilda fallet skulle ha medfört avsevärt men för riket. Detsamma synes böra gälla den svenske medborgare som exempelvis är verksam i fiendens radiopropaganda mot riket, vilket fall nämnts såsom exempel på tjänst i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fien­ dens krigföring. Stadgandet har i departementsförslaget upptagits såsom ett andra stycke i paragrafen, vilkets subsidiära förhållande till första styc­ ket utmärkts genom inskjutande av ordet »eljest» framför själva handlings- heskrivn ingen.

I departementsförslaget har i 1 § vidare tillagts ett tredje stycke, som saknar motsvarighet i utredningens förslag. Det har nämligen, särskilt med tanke på ockupationsfallet, synts erforderligt att upptaga en straffbestäm­ melse även för sådant bistånd till fienden, som lämnas genom gärningar av de slag som beskrivas i första stycket men vilket icke innebär avsevärt men för riket och som icke heller täckes av det speciella stadgandet i andra stycket. Brottsbeskrivningen har sålunda här blivit att någon, i annat fall än

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

nyss nämnts, då riket är i krig lämnar fienden bistånd på sätt i första styc­ ket sägs men i mindre mån. Med hänsyn till de stora olikheter i svårhets- grad som nu ifrågavarande gärningar kunna förete, har straffskalan fått be­ stämmas så vidsträckt som till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Dess­ utom har jag funnit nödvändigt att upptaga en särskild regel om straffrihet för sådana hithörande gärningar under ockupation vid vilka det icke före­ ligger något egentligt moment av otillbörlighet. Särskilt om en ockupation varar någon längre tid, kan nämligen icke varje affärsförbindelse med ocku­ pationsmakten eller varje frivillig arbetsprestation för dennas räkning an­ ses otillbörlig. Ockupationens vardag kan lätt komma att rymma situatio­ ner, i vilka det för mången kan bliva nödvändigt att träda i sådana relatio­ ner till ockupationsmakten för att befolkningens behov av livsviktiga förnö­ denheter skall bliva tillgodosett eller han själv bliva i stånd att fortsätta sin tidigare yrkesverksamhet som ensamt kan bereda honom hans försörj­ ning. I viss anslutning till nyare dansk och norsk lagstiftning på detta om­ råde har straffrihetsregeln fått den utformningen, att till straff ej skall dö­ mas om gärningen bestod i anskaffande av tjänstbarheter eller förnödenhe­ ter eller annan tjänst åt fienden inom område som var ockuperat av denne och gärningen särskilt med hänsyn till befolkningens behov eller gärnings­ mannens försörjning ej kunde anses otillbörlig. Anmärkas må, att straffrihet på grund av allmänna straffrättsliga grundsatser kan komma att inträda även i fall då ockupationsmakten framtvingat en prestation genom att göra bruk av den rekvisitionsrätt som inom vissa gränser är medgiven enligt lant- krigsreglementet eller genom att använda ett hot som inneburit överhängan­ de allvarlig fara. Att särskilt framhålla detta i lagtexten har icke ansetts erforderligt.

Angående 1 § är slutligen alt nämna att denna paragraf redan enligt ut­ redningens förslag företer vissa beröringspunkter med bland annat stadgan- dena om spioneri i 8:6 och 7 av det år 1946 till lagrådet remitterade för­ slaget. Detta blir i än högre grad fallet efter den omredigering paragrafen undergått i departementsförslaget. Förhållandet har emellertid icke ansetts böra föranleda någon särskild regel i lagtexten. Eventuellt uppkommande konkurrenssituationer få sålunda här liksom eljest bedömas efter allmänna regler.

I fråga om 2 § har i departementsförslaget icke funnits böra vidtagas an­ nan saklig ändring i förhållande till utredningens förslag än att det tillagts ett stadgande av innehåll att, om någon av oaktsamhet begår gärning som i 1 § tredje stycket avses, han skall dömas högst till straffarbete i två år.

Enligt folkrättsliga regler och grundsatser gäller straffrihet i vissa fall. Så­ lunda lära gärningar företagna av utlänning som tillhör en fientlig krigsmakt i allmänhet vara straffria. Vidare torde i utlandet bosatt utlännings leverans till fiende endast under särskilda förutsättningar kunna bestraffas. Dylika och andra av folkrätten föranledda inskränkningar i straffbarheten enligt ifrågavarande bestämmelser skola iakttagas, även om de här liksom eljest

Kiingl. Maj.ts proposition nr 144.

149

icke ansetts behöva komma till uttryck genom undantagsstadganden i lag­ texten.

Då de nu behandlade båda paragraferna avsetts skola ersätta bestämmel­ serna i 8 kap. 2 och 3 §§ av det år 1946 remitterade förslaget, ämnar jag alltså sedermera föreslå att de sistnämnda uteslutas.

3 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt överlämnar sig åt fienden, dömas för överlöpande till straffarbete på livstid.

I 135 § SLK stadgas straff för krigsman som överlöper till fienden.

Utredningen har ansett det ej vara lämpligt att inordna överlöpande under rymning. Bland annat inneslöte överlöpande ett avsevärt starkare förrädiskt moment än rymning, vilket i sin tur medförde att straffsatserna för det först­ nämnda brottet icke utan vidare kunde anslutas till de för sistnämnda brotts­ typ föreslagna latituderna. På grund härav hade i förevarande paragraf upp­ tagits ett särskilt stadgande om överlöpande. Då mot det i 135 § SLK an­ vända uttrycket överlöper till fienden möjligen kunde riktas den anmärk­ ningen att det alltför ensidigt framhölle ett positivt handlande, hade som gär- ningsbeskrivning i stället angivits att krigsman, då riket vore i krig, ginge över till fienden eller eljest frivilligt överlämnade sig åt fienden. Med fri­ villigt avsåges att utmärka, att den som gåve sig under direkt hot från fien­ dens sida icke förskyllde straff för överlöpande. Detta syntes böra gälla även om han utsatts för visst tvång utan att dock alla möjligheter att undkomma betagits honom; ett sådant fall syntes få en lämpligare bedömning genom att hänföras under 27: 10 i förslaget. Straffet för överlöpande hade näm: ligen, liksom hittills, ansetts ej böra vara lägre än straffarbete på livstid.

Göta hovrätt har ifrågasatt, om den beskrivning på överlöpande, som inne­ fattades i orden »frivilligt överlämnar sig åt fienden», vore alldeles lycklig.

Gränsen mellan frivillighet och tvång kunde i vissa fall vara svävande. Be­ stämmelsen i dess föreslagna lydelse kunde lätt föranleda olika tolkningar vid tillämpningen. Redan ordet »överlämnar» syntes hovrätten innefatta en tillräckligt tydligt uttalad fordran på sådan frivillighet, varom här vore fråga, varvid borde beaktas, att kravet på uppsåt hos gärningsmannen städse skulle vara uppfyllt. Med hänsyn till den nära släktskapen mellan detta brott och krigsförräderi, ville hovrätten dessutom ifrågasätta, om det icke liksom vid sistnämnda brott borde finnas möjlighet att, där på grund av omständighe­ terna vid brottet anledning därtill förelåge, döma till tidsbestämt straffar- betsstraff inom en likartad latilud.

Departementschefen.

Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har jag intet att erinra i sakligt hänseende. Vad angår straffsatsen synes det emellertid som om fall kunde förekomma, då lägre straff än straffarbete på livslid vore befogat. I departe-

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 14-1.

mentsförslaget har därför straffsatsen angivits till straffarbete på livstid eller

från och med sex till och med tio år. Härjämte har brottsbeteckningen änd­

rats till »överlöpande till fienden» och en redaktionell jämkning vidtagits.

4 §.

I denna paragraf stadgas enligt utredningens förslag att krigsman som, då

riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till eller eljest träder i för­

bindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens

område, skall dömas högst till straffarbete i två år.

Straffbestämmelsen i 146 § SLK avser den som har umgänge med fienden

eller med honom växlar brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste

befälhavaren eller annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela

sådan tillåtelse, där ej gärningen medför straff efter 133 eller 134 §. Sist­

nämnda paragrafer avse brott, varom förmäles i 8 kap. SL i dess gällande

lydelse.

Utredningen har förklarat att ändamålet med denna bestämmelse syntes

vara att förhindra situationer, vilka lätteligen medförde att fienden erhölle

upplysningar som kunde lända försvaret till men. Obehörigt meddelande av

sådana upplysningar kunde visserligen medföra straff efter vissa andra lag­

rum. Härför förutsattes emellertid att uppsåtlig brottslighet eller oaktsamhet

låge gärningsmannen till last. Det syntes vara nödvändigt att, liksom hittills,

förbjuda varje förbindelse med fienden, som ej skedde med vederbörlig till-

låtelse. Med hänsyn till syftet med bestämmelsen borde straffbarhet icke in­

träda först då umgänge eller brevväxling kommit till stånd. Då det icke med

erforderlig tydlighet kunde i straffbestämmelsen angivas i vad mån och av

vem undantag från däri stadgat förbud finge medgivas utan föreskrifter i så­

dant hänseende borde givas i annan ordning, hade här endast angivits att

gärningen skulle ha skett obehörigen. Att, såsom i 146 § SLK, använda ordet

fienden för att angiva till vilken meddelande skulle ha riktats eller med vil­

ken förbindelse eljest skulle ha inletts, syntes icke vara tillfredställande. Ef­

ter mönster av den danska lagen hade därför i stället begagnats uttrycket

någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens område. Straf­

fet för det nu behandlade brottet hade funnits böra bestämmas till högst

straffarbete i två år. I förhållande till gällande rätt innebure detta väsentli­

gen den avvikelsen att även lägre straff än fängelse kunde ifrågakomma.

Göta hovrätt har framhållit, att det stadgade straffet uppenbarligen icke

skulle tillämpas i fall, där gärningen utgjorde eller inginge såsom led i

t. ex. spioneri och förty vore straffbar enligt annat lagrum. En erinran i detta

hänseende syntes böra intagas i lagtexten. Krigshovrätten och överbefälhava­

ren har för ifrågavarande brott föreslagit brottsbeteckningen olovbg förbin­

delse med fienden.

Departementschefen.

Med hänsyn till ifrågavarande bestämmelses karaktär torde det icke vara

behövligt att uttryckligen angiva att paragrafen icke är tillämplig, då gär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

151

ningen utgör t. ex. förberedelse till krigsförräderi eller spioneri. Såsom brotts- beteckning synes lämpligen kunna användas »samröre med fienden». Med härav föranledd ändring återfinnes bestämmelsen i departementsförslaget.

5 §•

I denna paragraf har utredningen upptagit en bestämmelse om undergrä­ vande av stridsviljan. Det stadgas att därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför sär­ skild fara råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet, han skall dömas till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år. Var faran ringa, är straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse.

I 144 § SLK stadgas straff för den som i belägrad fästning eller å annan ort, som är innesluten av fienden, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller el­ ler deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer den som nödvändig. Enligt 145 § straffas underlydande som, ulan att befälhavaren påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhava­ ren att draga sig undan från drabbning eller att till fienden överlämna fäst­ ning, fartyg eller trupp.

Utredningen har anfört att rådgivning, varom i dessa bestämmelser vore fråga, naturligtvis kunde åsyfta att den, till vilken rådet riktades, skulle begå ett brott. Icke alltid vore emellertid rådgivningen straffbar enligt annat lag­ rum. Eftersom varje obehörig påverkan i ifrågavarande hänseende i särskilt allvarliga lägen kunde medföra avsevärd fara för disciplin och stridsmoral, hade ett stadgande därom ansetts böra upptagas även i ny lagstiftning. Så­ som förutsättning för stadgandets tillämpning borde upptagas, förutom att riket vore i krig, att gärningen skedde under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild fara. Beträffande själva gär­ ningen syntes man i anslutning till det nyss anförda böra utgå från att straff­ budet avsåge att förhindra att fara för trolöshet eller modlöshet framkalla­ des. Om faran framkallades genom råd till uppgivelse eller på annat sätt syntes vara av underordnad betydelse. För att ernå en viss konkretion kunde dock sådant råd lämpligen nämnas som ett exempel. Undergrävande av stridsviljan kunde givetvis förekomma vid särskild sammankomst av krigs­ män, men att så skedde utgjorde icke villkor för paragrafens tillämpning.

Den som endast delloge i dylik sammankomst utan att därvid låta nyss­ nämnda gärning komma sig till last, borde icke straffas enligt detta stadgan­ de. Ä honom kunde i stället bestämmelsen i 27: 7 bliva tillämplig. Straff­ satsen för förevarande brott överensstämde, frånsett att minimum för nor­ malstraffet nedsatts från sex till fyra år, i huvudsak med gällande straff­ satser.

Göta hovrätt har föreslagit, att stadgandet skulle omredigeras, så att där­ av* tydligt framginge, att rådande av befälhavare till kapitulation fölle där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

under. Gärningen kunde förslagsvis beskrivas sålunda: »råder sin befälhava­ re att giva sig åt fienden eller eljest uppmanar krigsmän härtill». Vidare syntes gämingsbeskrivningen: »i krigsmäns närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet» vara alltför vid, i det att därunder även torde falla sådana efter vederbörlig order företagna eller av omständig­ heterna påkallade åtgärder som tillbakadragande eller omgruppering av trupper, brytande av läger m. m. dyl. Hovrätten hemställde därför, att gär- ningsbeskrivningen något ändrades, så att därav framginge, att sådana fall som de nu nämnda ej fölle därunder.

Iirigshovrätten och överbefälhavaren ha såsom brottsbeteckning ifrågasatt undergrävande av stridsviljan resp. undergrävande av stridsmoralen.

Departementschefen.

Att krigsman råder sin befälhavare till kapitulation täckes i erforderlig ut­ sträckning av den föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till att den som är i tillfälle att giva befälhavare råd ofta torde handla på tjänstens vägnar och sålunda i allmänhet på grund av pliklkollision icke är straffbar enligt före­ varande bestämmelse, synes det knappast lämpligt att, såsom i ett remiss­ yttrande yrkats, upptaga dylikt fall som exempel. Fog torde föreligga för den i samma yttrande framställda anmärkningen, att företagande av något som kan medföra trolöshet eller modlöshet är ett alltför vitt uttryck. I de- partementsförslaget har därför paragrafen i förevarande del erhållit en av­ fattning enligt vilken det skall vara fråga om obehörig åtgärd som är ägnad att medföra allvarlig risk för trolöshet eller modlöshet. Därjämte har såsom brottsbeteckning upptagits uttrycket »undergrävande av stridsviljan».

6

§•

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstå­ ende, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, skall dömas högst till straffarbete i två år.

Enligt 138 § SLK skall den som sprider ut falska meddelanden, som kunna hos krigsfolket verka modlöshet, dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade som medför svårare straff. Denna bestämmelse ingår i krigsartiklarna och är därför jäm­ likt 5 § SLK tillämplig endast å gärning som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad.

I det år 1946 remitterade förslaget finnes en liknande bestämmelse i 11: 6. Där stadgas att den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folk- försörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva akt­ ningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna ange­ lägenheter skall dömas för samhällsfarlig ryktesspridning. Straffet är högst straffarbete i två år och lägst böter. Dessutom må erinras att för krigsför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

153

räderi enligt 27: 1 i förevarande förslag skall bestraffas dels den som för­ leder krigsfolk till modlöshet eller myteri och dels den som genom osann framställning sprider sådan misströstan hland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras.

Utredningen har framhållit att den återgivna bestämmelsen i 11:6 i det år 1946 remitterade förslaget tydligen i viss mån täckte de fall som avsåges i 138 § SLK. Då i 11:6 uppställdes fordran att osant påstående skulle spri­ das bland allmänheten, innebure detta emellertid att gärningsmannens upp­ såt skulle ha omfattat spridning bland en obestämd krets, även om han icke riktat sig direkt till en större krets. På liknande sätt som kravet på offent­ lighet i 11:5 och 10 i det remitterade förslaget jämkats för krigsmännens del genom bestämmelserna i 26: 10 och 16 i detta förslag, syntes ett särskilt stadgande vara erforderligt som komplettering till 11: 6. Det stadgande som i enlighet härmed upptagits i förevarande paragraf anslöte sig nära till be­ stämmelsen i 11:6. Frånsett att stadgandet liksom i 138 § SLK begränsats till krigstid, hade i förhållande till 11: 6 endast skett den ändringen att »all­ mänheten» ersatts med »krigsmän». Beträffande innehållet i dylikt rykte eller påstående hade bestämmelsen dock ansetts böra, i nära överensstäm­ melse med 138 § SLK, begränsas till sådant som hade omedelbar betydelse för stridsmoralen. Liksom 27:5 i förslaget omfattade den föreslagna bestäm­ melsen rykte eller annat osant påstående som vore ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet. Straffet för ifrågavarande brott, högst straffarbete i två år, överensstämde med vad i 11:6 stadgats. I förhållande till 138 §

SLK innebure detta i huvudsak att även lägre straff än fängelse kunde ifrå- gakomma.

Chefen för armén har framhållit att gällande lag utsatte straffet för ut­ spridande av falskt rykte till fängelse i lägst sex månader. Krigserfarenheter­ na -—- icke minst från Frankrike 1941 —- hade givit vid handen, att dylik ryktesspridning kunde leda till panik, varigenom genomförandet av avsedda krigshandlingar helt kunde lamslås. Utredningens förslag att sänka straffet för falsk ryktesspridning vore mot bakgrunden av krigserfarenheten ägnat att väcka betänkligheter. Brottet borde i stället bestraffas i likhet med vad utredningen föreslagit för brott mot 27: 1. överbefälhavaren har hävdat sam­ ma mening samt föreslagit spridning av falskt rykte såsom brottsbeteckning. Krigshovråtten har ansett brottet kunna betecknas såsom ryktesspridning un­ der krig.

Departementschefen.

Då i ett par remissyttranden ifrågasatts skärpning av straffsatsen i denna paragraf, vill jag erinra, att ifrågavarande bestämmelse visserligen närmast utgör ett komplement till 11 kap. 6 § i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget men alt den samtidigt får ses som ett reservstadgande i förhållande till 27 kap. 1 och 5 §§. Spridning av falskt rykte eller annat osant påstående kan uppenbarligen ibland innebära förledande av krigsfolk till modlöshet

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

eller spridande av sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras, och då föreligger tydligen krigsförräderi. Om ryktessprid­ ning sker under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden med­ för särskild fara, kan den vara att bestraffa såsom undergrävande av strids- viljan. Med hänsyn härtill har jag icke ansett någon ändring av straffsatsen för ifrågavarande brottstyp böra ifrågakomma. Brottet synes kunna benäm­ nas »försvarsskadlig ryktesspridning». Frånsett införandet av denna brottsbe- teckning överensstämmer departementsförslaget i denna del med utredning­ ens förslag.

7 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall, om krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen hålla sammankomst rörande vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller rörande lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigs­ förberedelserna eller krigföringen, deltagare dömas högst till straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, skall vara fri från straff.

I 73 § SLK stadgas straff för deltagare i sammankomst som krigsfolk hål­ ler för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan eller miss­ tröstan kan utbredas hos krigsfolket eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteför- rättning, därtill befallning är given eller förväntas, om vådan av den ställ­ ning, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller om förmans förhållande eller åtgärder. Särskilt straff stadgas för officer eller underoffi­ cer, som i ändamål som nyss sagts kallat underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att hålla sådan sammankomst; de underlydande skola i sådant fall för sitt deltagande i sammankomsten vara fria från straff. Enligt 74 § SLK skall den som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § avses, kallat krigsfolk till sammankomst straffas såsom i sistnämnda para­ graf sägs, ändå att sammankomstens hållande förhindrades.

I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga pro­ pagandan betecknades 73 § såsom otillfredsställande. Bland annat framhölls att ordalagen ej gåve vid handen att sammankomst med nödvändighet be­ hövde vara på förhand planerad. För att sammankomsten skulle anses falla under 73 § borde allenast erfordras det konstituerande moment, som kräv­ des för att man skulle kunna tala om en sammankomst för rådplägning. Detta moment kunde ligga i sammankallandet eller planerandet men också, om de närvarande tillfälligtvis sammanträffat, i ett vid tillfället fattat beslut av flera eller färre av dem att skrida till den förbjudna rådplägningen, den­ nas påbörjande och de övrigas kvarstannande trots kännedom därom och om beslutet. Kommittén föreslog emellertid ej någon ändring av 73 §.

I riktlinjerna uttalades att med hänsyn till faran för krigsmaktens effek­ tivitet vissa begränsningar i församlingsfriheten inom krigsmakten även för framtiden borde upprätthållas. En rationalisering syntes emellertid påkallad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

155

Sålunda borde den i 73 § gjorda uppräkningen av i och för sig farliga ämnen

icke bibehållas. I stället syntes gränsen för otillåtna sammankomster böra

bestämmas med direkt tilämpning av det omedelbara kriteriet, att samman­

komsten rörde ämne genom vars avhandlande brott mot krigslydnaden eller

rymningsbrott lätt kunde föranledas eller fruktan eller misströstan kunde

hos krigsfolket utbredas. Dessutom borde under brottsbeskrivningen inrym­

mas även andra sammankomster än sådana som höllos för rådplägning.

Utredningen har anfört att församlingsfriheten för vanliga medborgare vore

reglerad genom 10: 15 SL ävensom vissa föreskrifter i andra författningar,

däribland ordningsstadgan för rikets städer. Genom 73 § SLK hade gjorts en

särskild inskränkning i församlingsfriheten för krigsfolk, vilken indirekt kom­

mit att reglera även föreningsfriheten inom krigsmakten. Vad förhållandena

under fred anginge syntes vägande invändningar kunna göras mot ifrågava­

rande bestämmelse. Dessutom kunde ifrågasättas om ej bestämmelsen på

visst sätt motverkade sitt eget syfte. Det skydd den gåve åt befälets tjänste-

åtgärder kunde nämligen medföra att befälet mindre allvarligt strävade

efter att åstadkomma ett gott förhållande till sina underlydande, vilket dock

otvivelaktigt vore den bästa grunden för en god disciplin. Det låge i sakens

natur att särskilt starka skäl måste föreligga för att fullgörandet av en med­

borgerlig skyldighet sådan som värnplikten skulle åtföljas av en inskränk­

ning av ifrågavarande slag i en allmän medborgerlig rättighet. De farhågor

med avseende å disciplinen som kunde åberopas till stöd för förbudets bi­

behållande under fredstid utgjorde enligt utredningens mening icke ett skäl

av sådan styrka. Utredningen föresloge därför att någon motsvarighet till 73 §

icke för fredstid upptoges i ny lagstiftning.

För krigstid och beredskapstillstånd hade utredningen emellertid ansett

förhållandena ställa sig annorlunda. Visserligen gällde kritiken mot 73 § SLK

även för paragrafens tillämpning under sådan tid. Men här tillkomme den

betydelsefulla omständigheten att en olämplig rådplägning kunde menligt

inverka på krigsoperationerna eller krigsförberedelserna. Ett förbud mot sär­

skilda i förväg planerade sammankomster syntes emellertid knappast vara

tillfyllest. I stället syntes man generellt böra förbjuda sammankomster i den

vidsträcktare mening som angivits i 1921 års betänkande. Förbudet syntes

icke böra begränsas att avse blott sammankomster för rådplägning utan

borde omfatta även andra sammankomster, t. ex. för information. En be­

skrivning av vad som icke finge göras till föremål för överläggning eller

eljest förekomma vid sammankomst borde icke utformas på det sätt som i

riktlinjerna förordats. Mest ändamålsenligt syntes vara att angiva vissa äm­

nen såsom förbjudna. Sålunda nämndes i förslaget först vådan av det läge,

vari krigsmakten eller någon del därav befunne sig. Detta ämne, som helt

motsvarade det andra av de i 73 § SLK upptagna exemplen, kunde natur­

ligtvis särskilt under krig bli föremål för sammankomster men även under

beredskapstillstånd kunde avdelning av krigsmakten ha så utsatt läge att

sammankomst rörande sådant ämne borde förbjudas. Det andra ämnet be-

skreves såsom lämpligheten av åtgärd eller anordning som anginge ltrigsför-

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

beredelserna eller krigföringen. I viss mån motsvarade detta de första och

tredje exemplen i 73 § SLK. Förutom att förmans förhållande uteslutits,

hade emellertid en viktig begränsning gjorts genom kravet att åtgärden eller

anordningen skulle angå krigsförberedelserna eller krigföringen.

Sammankomster kunde dock enligt utredningens mening icke undantags­

löst göras otillåtna, vare sig beträffande det ena eller det andra av ifråga­

varande ämnen. En befälhavare måste med sina närmaste medarbetare äga

överlägga såväl om krigsläget som om lämpligheten av åtgärder och anord­

ningar. Dessutom syntes det böra finnas möjlighet att exempelvis i infor­

mationssyfte hålla sammankomst om ifrågavarande ämnen med personalen

vid en viss avdelning. För att icke dessa och andra liknande sammankoms­

ter skulle falla under förbudet, hade såsom villkor för bestämmelsens till­

lämplighet upptagits att sammankomsten hållits obehörigen. Dessutom hade

i viss överensstämmelse med gällande rätt ansetts böra stadgas straffrihet

för den som deltagit på tillskyndan av sin förman eller med hans tillstånd.

Att, såsom i 74 § SLK, stadga straff för den som kallade till olovlig sam­

mankomst även om denna icke komme till stånd, hade ansetts obehövligt.

Straffet för ifrågavarande brott hade satts till högst straffarbete i två år.

Vid jämförelse enbart med 73 § SLK kunde detta förefalla som en skärpning

Maximistraffet enligt detta lagrum vore nämligen fängelse; officer eller un­

derofficer, som kallat underlydande eller givit dem tillstånd till olovlig sam­

mankomst, kunde dock dömas till avsättning. Det vore emellertid att märka

att förevarande paragraf även avsåge fall som enligt gällande lag hänfördes

under 144 § SLK, där maximistraffet vore dödsstraff.

Beträffande utredningens förslag att begränsa tillämplighetsområdet för

förbudet mot olovliga sammankomster har justitiekanslersämbetet ansett

hänsynen till disciplinens upprätthållande påkalla, att även under vanliga

fredsförhållanden ett straffsanktionerat förbud funnes mot 'sammankomster

för överläggning om befälets förhållande och åtgärder. Väl vore det i och

för sig tilltalande, att den medborgerliga rättighet som församlingsfriheten

utgjorde icke i onödan begränsades under värnpliktstjänstgöringen. Men

det kunde icke bortses från att offentliga möten om militära befälspersoners

tjänsteåtgärder mot underlydande vore ägnade att undergräva disciplinen.

Märkas borde också, att initiativ till sådana sammankomster ingalunda be­

hövde tagas av de värnpliktiga själva; dessa sammankomster kunde tvärt­

om skickligt utnyttjas av ett politiskt parti för dess mot försvarsväsendets

intressen eventuellt helt stridande syften. Någon olägenhet av verklig bety­

delse för församlingsfriheten inträdde icke, därest sammankomster av nu

nämnt slag ej tillätes. En vederhäftig opinion bland de värnpliktiga hade nu

för tiden andra fullt verksamma medel att göra sig gällande. Hovrätten över

Skåne och Blekinge bär funnit sig icke kunna underlåta att uttala vissa be­

tänkligheter mot att församlings- och yttrandefriheten för militär personal

på föreslaget sätt lämnades utan andra inskränkningar än dem, som upp­

tagits under andra stadganden i strafflagen; faran för missbruk vore så stor,

att särskild lagstiftning för militära förhållanden vore väl motiverad. Flov-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

157

rätten ville därför förorda, att vissa begränsningar i församlingsfriheten inom krigsmakten borde uppställas även i fredstid. Stadgandet härom kunde lämp­ ligen givas det innehåll, som antytts i de riktlinjer, som legat till grund för ifrågavarande lagstiftningsarbete. Hovrätten för övre Norrland har gjort ett liknande uttalande. I anslutning därtill har hovrätten påpekat att en reser­ vant vid utredningen anmärkt på den bristande följdriktigheten att i 26: 16 andra stycket förbjuda krigsman att i tjänstedräkt deltaga i demonstrations­ tåg, såvida icke Kungl. Maj:t medgivit att så finge ske, men däremot bortse från den möjliga effekten av propaganda vid en sammankomst, som kanske följde omedelbart på demonstrationståget. Hovrätten ansåge emellertid i motsats mot reservanten en straffbestämmelse erforderlig även i det senare hänseendet.

Chefen för armén har, under hänvisning till sitt under »Huvuddragen i för­ slaget» återgivna yttrande, förklarat att varje slag av sammankomst för att dryfta befälets åtgärder måste i fred såväl som i krig vara förbjudet. Före­ varande paragraf borde därför omarbetas, varvid nuvarande bestämmelser borde tjäna till ledning. Överbefälhavaren har ansett det nödvändigt att un­ der fredstid straffbelägga en sammankomst, som uppenbarligen hade till syfte att skada utbildningen eller tillskansa sig oberättigade förmåner och där den som anordnat sammankomsten måste ha insett, att syftet med denna icke kunnat vinnas på vägar som enligt gällande bestämmelser stode till buds.

Det måste vara undergrävande för disciplinen och dessutom stötande för det allmänna rättsmedvetandet, att åtgärder av nu angivet slag finge tillgripas, utan att det medförde någon påföljd. Vidare har överbefälhavaren framhål­ lit att sammankomst för rådplägning i ämne, som rör »förmans förhållande eller åtgärder» icke medtagits. I vad rådplägningen avsåge förmans förhål­ lande eller åtgärder i tjänsten, borde den dock inbegripas under stadgandet. Med hänsyn till frågans stora betydelse -— som även framhållits av chefen för armén — förutsatte överbefälhavaren att detta komme att beaktas vid ärendets fortsatta behandling. Det kunde emellertid ifrågasättas, om det icke under krigsförhållanden erfordrades bestämmelser, som förbjöde alla sam­ mankomster vilkas syfte vore att kritisera eller dryfta befälet — oavsett om kritiken rörde dettas förhållanden och åtgärder i eller utom tjänsten. Alla ansträngningar måste nämligen inriktas på krigföringen och stridsviljans upprätthållande. Fn diskussion av befälets görande och låtande vore därvid ägnad att medföra kritik mot detsamma, vilket i sin tur kunde minska man­ skapets villighet att följa dess order. Vid en dylik sammankomst kunde också direkt förbjudna ämnen lätt komma att dryftas. Gränsen mellan till- låtna och otillåtna spörsmål bleve i många fall svår alt draga. Även värn­ pliktiga officerares riksförbund har uttalat sig mot de föreslagna begräns­ ningarna i förhållande till gällande lag.

Försvarsväsendets underbefäls förbund har hänfört ifrågavarande bestäm­ melse till de delar av utredningens förslag, vilkas genomförande utan änd­ ringar förbundet betecknat såsom mycket angeläget. För den fast anställda militära personalens fackliga organisationsarbete, vilket liksom allt annat

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

sådant arbete måste grundas på beslut inom representativa församlingar fat­ tade vid allmänna möten eller sammankomster, hade den nuvarande bestäm­ melsen i 73 § SLK inte utgjort något allvarligt hinder. Stadgandet vore emel­ lertid inte från bär ifrågavarande utgångspunkter helt tillfredsställande, och syntes inte i önskvärd utsträckning korrespondera med gällande bestämmel­ ser angående förhandlingsrätt, som också omfattade försvarets fast anställda personal. Förhandlingar kunde visserligen för militär personal endast före­ komma mellan de centrala militära myndigheterna och personalens huvud­ organisationer, och förhandlingsrätten vore därjämte begränsad till vissa slag av frågor, men denna förhandlingsrätt måste, om den skulle tjäna det ända­ mål den avsett, förutsätta oinskränkt rätt att diskutera frågor, som rörde tjänsten, och dess detaljer inom de lokala organisationsenheterna. Utform­ ningen av 27: 7 syntes tillgodose den militära personalens skäliga krav här- utinnan utan att därför medföra någon fara för andan inom krigsmakten och krigsmaktens effektivitet.

\ ad angår ifrågavarande lagrum i övrigt har hovrätten för Övre Norrland ansett det i sista punkten upptagna stadgandet icke längre vara lämpligt. Förutsättningen för straffbarhet vore att sammankomsten hölles »obehöri­ gen», och det syntes föga tidsenligt att förutsätta att en underlydande krigs­ man ej skulle vara i stånd att bedöma huruvida sammankomsten vore av dylik otillåten karaktär. Det syntes icke tilltalande att en underlydande krigs­ man under de förhållanden som förutsattes ej skulle behöva stå för vad han gjorde, utan kunna krypa bakom sin förmans rygg och slippa straff trots att den underlydande insett att sammankomsten var olaglig. Däremot kunde det vara berättigat att i så måtto taga hänsyn till den inverkan förmans auktoritet kunde ha, att det stadgades att, om någon deltagit i dylik sam­ mankomst pa tillskyndan av förman, detta förhållande skulle vinna särskilt beaktande vid utmätande av straffet. Överbefälhavaren har ifrågasatt om, såsom utredningen ansåge, straff vore obehövligt för kallande till olovlig sammankomst, därest denna ej komme till stånd. Som brottsbeteckning har överbefälhavaren förordat olovlig sammankomst, medan krig shovrätten före­ slagit olovligt rådslag.

Departementschefen.

Ifrågavarande bestämmelse i utredningens förslag innebär i förhållande till gällande rätt väsentligen, att förbudet mot olovliga sammankomster in­ skränkts att äga giltighet endast under beredskapstillstånd och krigstid samt att förmans förhållande och andra åtgärder än sådana som angå krigsför­ beredelserna eller krigföringen uteslutits såsom otillåtna överläggningsäm- nen. Från flera håll ha invändningar framförts mot en på dylikt sätt genom­ förd begränsning. Därvid har bland annat gjorts gällande att det skulle inne­ bära allvarlig fara för disciplinen inom krigsmakten, om församlingsfriheten för krigsmännen lämnas helt oinskränkt under fredstid. Såsom utredningen framliallit maste emellertid direkta inskränkningar i den medborgerliga rät­ tighet, som församlingsfriheten utgör, vara grundade på mycket starka

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

159

skäl. Enligt min mening föreligga icke sådana, såvitt angår vanliga freds- förhållanden. Till utredningens förslag i detta hänseende kan jag sålunda an­ sluta mig. Jag vill härutöver endast erinra om vissa bestämmelser, närmast 3:2 och 11: 6 i det år 1946 remitterade strafflagförslaget samt 26: 10 i före­ varande förslag, vilka kunna beröra här ifrågavarande ämne och gälla även under fredstid.

Vad i övrigt i remissyttrandena anförts mot den föreslagna begränsningen av ifrågavarande förbud synes mig emellertid vara värt beaktande. Det lär icke kunna bestridas att även sammankomster rörande andra ämnen än de två av utredningen angivna kunna medföra allvarliga följder i disciplinärt hänseende. Under förutsättning att bestämmelsen såsom jag nyss förordat skall gälla endast under beredskapstillstånd och krig, torde det icke möta avgörande betänkligheter att, på sätt i riktlinjerna föreslagits, låta förbudet avse varje sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnads­ brott eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan ut­ bredas hos krigsmännen.

Med hänsyn till lydnadsplikten gentemot förmans befallningar synes det i sista punkten intagna stadgandet om straffrihet i vissa fall vara lämpligt. Vidare anser jag, liksom utredningen, att särskilt straff icke erfordras för den som kallar till olovlig sammankomst som icke kommer till stånd. I depar- tementsförslaget har bestämmelsen försetts med brottsbeteckningen »olovlig sammankomst». 8

8

§•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse underlåter att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt i stridsbered­ skap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömas till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är brottet med hänsyn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, skall straffet vara straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

Vissa fall av bristfällig krigsförberedelse under krigstid eller annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad straffbeläggas i 173 § SLIv. Såsom ett första fall upptages befälhavares underlåtenhet att i vad på honom ankom­ mer sätta fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest uppen­ barligen påkalla. Vidare omfattar bestämmelsen underlåtenhet av befälha­ vare över ett eller flera krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankom­ mer, hålla dem i stridbart skick. Och slutligen upptages det fall att någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig afl för dess behov an­ skaffa vapen, ammunition, livsmedel eller andra förnödenheter, försummar att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest vidtaga där­ för behövliga åtgärder, som på honom ankomma.

Utredningen bar anfört alt förevarande stadgande upptagits för att för-

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

summelser med avseende å krigsförberedelser, vilka icke stode i så nära

samband med själva stridsverksamheten att de kunde sägas ha ägt rum un­

der strid eller i anslutning därtill, skulle kunna erhålla en med hänsyn till

svårhetsgraden lämplig bedömning. Man måste emellertid söka åstadkomma

viss begränsning. I sådant avseende borde först uppmärksammas den tid,

varunder krigsförberedelserna skedde. Utan vidare syntes det vara klart att

förberedelser som ägde rum då krig påginge borde omfattas av bestämmel­

sen. Även under ett beredskapstillstånd av den natur, som under andra

världskriget varit för handen i vårt land, hade emellertid bristfälliga krigs­

förberedelser kunnat få direkt inverkan på krigsoperationer. För annan

fredstid än då beredskapstillstånd rådde syntes däremot en särbestämmelse

om bristfälliga krigsförberedelser icke böra vara tillämplig. Icke ens under

krig och beredskapstillstånd borde emellertid all krigsförberedelse kunna

grundlägga ansvar som här åsyftades. Det syntes lämpligt att inskränka be­

stämmelsen till sådana förberedelser som vore av omedelbar betydelse för

krigföringen. Den omfattning krigsförberedelserna måste ha och det sam­

band med krigföringen som skulle föreligga för förevarande bestämmelses

tillämplighet hade ansetts lämpligen kunna angivas genom uttrycket för­

beredande av krigsföretag. För att bestämmelsen skulle erhålla önskvärd

konkretion, hade emellertid därjämte upptagits vissa typiska fall av sådan

förberedelse, att sätta försvarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i

stridbart skick och anskaffa förnödenheter. Av dessa exempel anslöte sig det

förstnämnda och det sistnämnda nära till vad 173 § SLK i sådant hänseende

innehölle. Däremot innefattade bringandet av avdelning i stridbart skick ut­

vidgning i förhållande till motsvarande stadgande i 173 §.

Enligt gällande rätt vore, såsom utredningen vidare yttrat, brottssubjektet

endast befälhavare och den som vore satt att anskaffa förnödenheter. Häri

syntes ligga en onödig inskränkning. Om någon, som ej vore befälhavare men

enligt instruktion hade till uppgift att närmast svara för vissa anordningar,

gjorde sig skyldig till underlåtenhet i detta avseende, kunde omständighe­

terna vara sådana att straff för vanligt tjänstefel ej vore tillräckligt. Bestraff­

ning enligt förevarande paragraf hade därför gjorts beroende endast av att

krigsman underlåtit att i vad på honom ankomme förbereda krigsföretag.

Med hänsyn till beskaffenheten av de gärningar som omfattades av bestäm­

melsen, syntes det vara nödvändigt att den jämte fall av uppsåtlig brottslig­

het även inbegrepe försummelse. Straffsatserna hade fastställts i nära anslut­

ning till 173 § SLK.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat att vad föreningen vid

26: 7 anfört om olämpligheten överhuvud taget av sammanförandet under

ett enhetligt straffbud med vid straffskala av samtliga till samma brottstyp

hörande gärningar oberoende av deras svårhetsgrad, under alla omständighe­

ter borde föranleda, att icke under en enhetlig straffsats på dylikt sätt sam­

manfördes uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott.

Såsom brottsbeteckning har av krigshovrätten och överbefälhavaren före­

slagits bristfällig respektive bristande krigsförberedelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr H4.

161

Departementschefen.

Mot ifrågavarande bestämmelse har i remissyttrandena icke gjorts annan erinran, än att det ansetts olämpligt att under en enhetlig straffsats samman­ föra uppsåtliga brott och oaktsamlietsbrott. Även om en sådan anmärkning i princip kan anses ha fog, torde emellertid här icke finnas anledning att åt­ skilja de i subjektivt hänseende olikartade brottsfallen. Liksom det upp­ såtliga brottet kan nämligen bristfällig krigsförberedelse, som skett av för­ summelse, vara av den farlighetsgrad att straffarbete i sex år bör kunna följa. Har brottet skett av försummelse, synes det dock icke vara behövligt med ännu strängare straff, och den för grova fall avsedda straffsatsen bör därför gälla endast uppsåtligen begånget brott. Då jag i övrigt icke har något att erinra mot straffbestämmelsen i och för sig, har den i departementsförslaget upptagits med allenast den ändring som nyss berörts och med tillägg av brotts- beteckningen »bristfällig krigsförberedelse».

9 §.

Denna paragraf i utredningens förslag innehåller följande. Har, då riket är i krig, krigsman, vilken tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd ut­ förts till fienden överlämnat stridsställning, krigsmateriel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller givit sig och sin avdelning åt fien­ den, dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

I 139 § SLK stadgas straff för befälhavare i fästning eller å krigsfartyg, som åt fienden överlämnat fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för så­ dant fall stadgas. Enligt 140 § gäller straffet även för annan befälhavare, som överlämnar honom anförtrodd post till fienden utan att alla tillgäng­ liga medel och utvägar till försvar blivit begagnade eller som giver sig och trupp åt fienden då utsikt att kunna slå sig igenom eller vinna undsättning återstår.

Enligt utredningens mening avsåges med dessa bestämmelser att tvinga befälhavare som hade direkt känning med fienden att hålla stånd så länge det vore möjligt och att icke göra väsentliga eftergifter åt fienden med mindre yttersta nödfall förelåge. Motsvarighet till bestämmelserna funnes även i mo­ derna utländska lagar och borde upptagas jämväl i ny lagstiftning för vårt lands vidkommande. Bestämmelserna syntes emellertid med fördel kunna sammanslås till ett enhetligt stadgande. I samband därmed kunde vissa för- tydliganden åstadkommas. Brottssubjektet angåves i den föreslagna para­ grafen såsom krigsman, vilken tjänstgjorde som befälhavare för avdelning av krigsmakten, och såsom gärningsform hade i första hand upptagits över­ lämnande (ill fienden av stridsställning, krigsmateriel eller annat som hade avsevärd betydelse för krigföringen. Härunder inbegrepes bland annat be­ fästningar, fartyg, flygplan, stridsvagnar, artilleripjäser och förråd av olika

It

Bihang till riksdagens protokoll UHR. 1 samt. Nr 144.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

slag samt därjämte fabriker, kraftverk, vattenverk, järnvägar, vägar, broar

och dylikt. Såsom generell fordran gällde emellertid att försvarsobjektet

skulle vara av sådan vikt att det hade avsevärd betydelse för krigföringen.

Med överlämnande av dylika objekt till fienden likställdes det fall att be­

fälhavare gåve sig och sin avdelning åt fienden. För att eftergift av nu nämn­

da slag skulle vara straffbar måste någon av tre särskilda förutsättningar

ha uppfyllts, nämligen att tillgängliga medel och utvägar till försvar icke

utnyttjats, att föreskrivna förstörelseåtgärder icke vidtagits eller att särskilt

anbefallt motstånd icke utförts. Med sistnämnda förutsättning åsyftades när­

mast sådana situationer som då order givits om motstånd till varje pris. Det

förstnämnda villkoret gåve, i motsats till de övriga, befälhavaren ett visst

utrymme för bedömande; en avdelning skulle icke under alla förhållanden

låta sig nedgöras för att undgå tillfångatagande. Straffsatsen för de i 139 och

140 §§ SLK omförmälda gärningarna innehölle allenast dödsstraff och straff­

arbete på livstid. Med hänsyn till de synnerligen allvarliga följder som kunde

uppkomma av förevarande brott hade även i förslaget upptagits dessa straff.

Dessutom hade emellertid synts böra finnas möjlighet att kunna tillämpa

ett något lägre straff.

Krigshovrätten och överbefälhavaren ha föreslagit brottsbeteckningen obe­

hörig kapitulation.

Departementschefen.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen föranleder icke erinran från

min sida. I departementsförslaget har den emellertid redaktionellt jämkats

varjämte såsom brottsbeteckning införts dagtingan.

10

§.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att krigsman som, då

riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse under eller i anslutning till

strid underlåter att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen,

skall dömas till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är brottet med hän­

syn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller att gär­

ningsmannen innehade ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som

grovt, skall straffet vara straffarbete från och med fyra till och med tio år

eller på livstid.

Enligt 142 § SLK är krigsman förfallen till straff om han, då det gäller

att försvara sig mot fienden eller att honom angripa eller förfölja eller att

bemäktiga sig eller förstöra fiendens krigsfartyg, förråd eller dylikt, underlå­

ter att uppfylla sin tjänsteplikt så som det en ärlig och tapper krigsman

ägnar.

Utredningen har anfört att det uppenbarligen vore av synnerlig vikt att

varje krigsman fullgjorde sina åligganden vid pågående krigsoperationer. Be­

träffande vissa tjänsteplikter hade denna synpunkt föranlett uppställande av

särskilda straffskärpningsregler. I förevarande paragraf hade upptagits en

bestämmelse, som liksom 142 § SLK vore av mera generell karaktär. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

163

utformningen av denna bestämmelse hade det synts riktigast att utgå från krigsmännens tjänsteplikter och icke, såsom exempelvis i den schweiziska lagen, göra straffbarheten direkt beroende av visad feghet. Innebörden av en krigsmans tjänsteplikt vore vad som ålåge honom enligt instruktioner, regle­ menten och andra föreskrifter samt vad tjänstens beskaffenhet i övrigt kun­ de anses fordra. Att låta varje brytande av tjänsteplikt under strid eller i an­ slutning därtill omfattas av förevarande bestämmelse skulle emellertid föra för långt. Endast tjänsteplikter, som hade direkt samband med stridshand- lingama, borde ifrågakomma. Dessa syntes lämpligen kunna sammanfattas såsom plikt att främja krigföringen. Av sakens natur följde, att i fråga om krigföringens främjande måste fordras en pliktuppfyllelse som ginge utöver vad som under vanliga förhållanden skäligen kunde ha krävts. För att framhäva detta borde lämpligen i lagtexten upptagas krav på pliktuppfyl­ lelse till det yttersta. I subjektivt hänseende hade för straffbarhet uppställts fordran på uppsåt eller försummelse. Straffsatserna i 142 § SLK vore förhål­ landevis stränga. Om brottet skett i förrädisk avsikt, skulle sålunda dömas till dödsstraff eller till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Eljest vore straffet straffarbete i minst två och högst sex år, dock att, där omständigheterna vore synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet finge nedsättas till ett år eller ock dömas till fängelse. Förutom vissa jämk­ ningar av minimistraffen hade utredningen icke funnit möjligt att föreslå lägre straff för förevarande brott.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat beträffande 27: 8 avser även förevarande lagrum. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har framhållit att uttrycket ansvarsfull ställning i 27: 10 gåves en annan och strängare innebörd än då samma uttryck användes i 22: 3 SL.

Såsom brottsbeteckning har föreslagits av krigshovrätten bristande plikt­ uppfyllelse under krig samt av överbefälhavaren stridsförsumlighet.

Departementschefen.

I överensstämmelse med vad jag förordat beträffande 27 kap. 8 § bör den för grovt brott avsedda straffsatsen inskränkas till att gälla uppsåtligen be­ gånget brott. Mot ifrågavarande bestämmelse i övrigt är i och för sig intet att erinra från min sida. Att innebörden av uttrycket ansvarsfull ställning i viss mån bär annan karaktär här än i 22 kap. 3 § SL är givet, men något hinder mot uttryckets användande även i förevarande sammanhang utgör detta dock knappast. Såsom brottsbeteckning har i departementsförslaget upptagits stridsförsumlighet.

11

§•

Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse om för­ brytelser mot folkrätten av följande innehåll. Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som Konungen förbjudit eller miss­ brukar tecken, som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som står i strid mot före­ skrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, dömes högst till straff­ arbete i fyra år. Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfat­ tande egendomsförlust uppkommit. Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga tillämpning med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

För närvarande finnas i SLK vissa bestämmelser beträffande folkrätts­ brott. I 181 § stadgas straff, straffarbete i högst sex år för den som mot fien­ den brukar gift samt fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i vissa fall, disciplinstraff för den som mot fienden brukar krigsredskap, vars an­ vändning Konungen efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar krigsredskap på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet.

149 § andra stycket innehåller straffstadgande för det fall att någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföre­ tag missbrukar bestämmelse eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält. Straffet är dödsstraff eller straffarbete på livstid. Missbruk i andra fall av dylikt tecken skall däremot jämlikt 182 § bestraf­ fas enligt lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella sjukvårds- beteckningar, varjämte även kan bliva att tillämpa kungörelsen den 16 juni 1911 angående skydd för vissa beteckningar, som utmärka att fartyg är av­ sett för hjälp åt sårade eller sjuka i krig; för särskilt svåra fall medger dock 182 § skärpning av straffet. Den som från fienden tager vad som ej må göras till krigsbyte straffas principiellt för vanligt tillgreppsbrott men

178 § SLK upptager för vissa sådana fall ett särskilt stadgande. Stadgan­ det avser den som under eller efter drabbning från någon som tillhör krig­ förande fientlig avdelning tager vad som ej må göras till krigsbyte. I

179 § bar upptagits en straffbestämmelse rörande plundring som åtminstone för många fall är strängare än de lagrum i SL som eljest skolat tillämpas. För plundring straffas den som, när befästad ort, läger eller annan plats intages eller eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller pen­ ningar från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande avdel­ ning. Straffet för plundring kan i svåraste fall bliva dödsstraff. Enligt sär­ skild föreskrift i paragrafen skall såsom plundring icke anses, om tilläg­ nandet allenast omfattar livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, fo­ der, dragare eller fordon och icke överstiger det nödiga behovet därutinnan. Slutligen straffas enligt 180 § med straffarbete i minst sex månader och högst fyra eller i vissa fall sex år var som, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans av livsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

165

gärd, leverans eller tjänstbarhet redan vara guldet eller fullgjort. Bestäm­ melsen i 182 § är tillämplig å envar som begår däri avsedd gärning. I övrigt gälla de nämnda bestämmelserna endast i fråga om sådana personer som lyda under SLK, dock att 149 § såsom nämnts blott avser den som tillhör krigförande fientlig avdelning.

Utredningen har till en början anfört att den reglering av krigföringen som innefattades i internationella överenskommelser ingalunda vore uttömmande.

Folkrättens ursprungliga källa utgjordes av den internationella rättssedvän- jan, d. v. s. allmänt erkända grundsatser. Frånsett att understundom i in­ ternationella överenskommelser upptagits regler som helt motsvarade dylika grundsatser, innebure överenskommelserna komplettering eller annan för­ ändring av samma grundsatser. De ägde emellertid bindande kraft endast för de stater som vore parter i överenskommelserna. Uppenbart vore att den ut­ veckling av folkrätten, som vore att förvänta, icke kunde föregripas i na­ tionell lagstiftning och utredningen utginge alltså från folkrätten i det skick den för närvarande befunne sig.

Gärningar som stode i strid mot folkrätten vore, enligt vad utredningen vidare yttrat, i princip att anse såsom straffbara jämlikt de straffbestämmel­ ser som eljest gällde för motsvarande brottstyper. Brott mot folkrätten ut­ gjorde därför ofta ett allmänt brott. Det vore emellertid uppenbart att de vanliga, för helt andra förhållanden avsedda straffbestämmelserna i många fall måste vara föga lämpade för användning å dylika brott mot folkrätten. I vissa fall gåve dessa bestämmelser icke möjlighet att med tillräcklig sträng­ het inskrida mot dem som hegått förbrytelser mot folkrätten. Detta gällde i all synnerhet beträffande sådana gärningar, vilka icke tillika innefattade allmänna brott utan, därest särskilda stadganden icke meddelades, skulle be­ straffas enligt de generella tjänstebrottsbestämmelserna. Härtill komme att alla förbrytelser mot folkrätten framstode såsom särskilt straffvärda ur syn­ punkter som icke kunnat beaktas vid de vanliga straffbestämmelsernas upp­ ställande. Såsom rättsstat hade Sverige uppenbarligen ett mycket starkt intres­ se av att de folkrättsliga reglerna bleve respekterade, och för detta ändamål kunde strängare medel vara påkallade än som erfordrades för att säkra rätts­ tillståndet inom riket under fred. Vidare kunde brott mot folkrätten medföra faktiska verkningar av menlig art, framförallt i form av repressalier. I sam­ band med frågan om behovet av eu särskild straffbestämmelse rörande brott mot folkrätten vore ytterligare en synpunkt att uppmärksamma, nämligen möjligheten att bestraffa fientliga s. k. kriminella krigsförbrytare. Då en fientlig krigsdeltagare tillfångatoges, kunde han, i den mån han låtit komma sig något till last som utgjorde brott mot folkrätten, ställas till ansvar där­ för. Eftersom folkrätten icke innehölle några materiella straffbestämmelser hade svensk domstol att på honom tillämpa svensk strafflag. Såvitt anginge gärningar som icke utgjorde allmänna brott kunde emellertid bestraffning icke äga rum med mindre särskild straffsanktion upptoges i lagen. Beträffande gärningar som i och för sig vore straffbara såsom allmänt brott framträdde med hänsyn till erfarenheterna från det andra världskriget med synnerlig

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

skärpa behovet av strängare straff än de eljest medgivna. Dessa brott kunde då de förövades i samband med krig vara av en svårhetsgrad eller före­ komma i eu omfattning som eljest icke vore tänkbar.

Utredningen ansåge det anförda visa att de nuvarande bestämmelserna i SLK rörande brott mot folkrätten vore otillräckliga såväl beträffande om­ fattningen som i fråga om straffsatserna. Vid övervägande av det sätt varpå komplettering av desamma borde ske hade det funnits lämpligast att i nära överensstämmelse med den danska lagen meddela en generell bestämmelse som omfattade alla folkrättsstridiga gärningar och vilken, då fråga vore om gärning som tillika utgjorde allmänt brott, i princip skulle anses tillämplig jämte det speciella straffbudet. Bestämmelsen borde gälla icke endast krigs­ män utan envar som beginge dylik gärning. Vad anginge den närmare ut­ formningen av bestämmelsen syntes lämpligt att däri särskilt omnämna den typiska förbrytelse mot folkrätten som bestode i användandet vid krigfö­ ring av otillåtna stridsmedel. Då bestämmelsen i första hand avsåge svenska krigsmän eller andra svenska medborgare borde frågan om vilka strids­ medel som skulle vara otillåtna göras beroende av vad Konungen i sådant hänseende föreskrivit. Med hänsyn till den stadga folkrätten vunnit i fråga om röda korset och liknande tecken borde vidare upptagas det fall att någon vid krigföringen missbrukade tecken som avsåge att lämna skydd åt sårade och sjuka. Den till dessa exempel anslutna generella föreskriften borde avse gärningar som förövades vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar. Dessa bestämningar omfattade alla de hänseenden i vilka folkrättsstridiga handlingar såvitt här vore i fråga kunde förövas. Gärningarnas art i övrigt syntes böra beskrivas så­ som förfaranden vilka stode i strid mot av Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelade bestämmelser eller allmänt erkända folkrätts­ liga grundsatser. Genom hänvisningen till internationella överenskommel­ ser och nämnda grundsatser begränsades bestämmelsen till att avse endast sådana gärningar som strede mot folkrätten, en begränsning som icke följde av de förut angivna rekvisiten. Utredningen ville i anslutning härtill fram­ hålla önskvärdheten av att en sammanställning av gällande avtal på detta område upprättades och utfärdades.

I bestraffningshänseende hade utredningen uppdelat ifrågavarande brott i två svårhetsgrader. Såsom exempel på omständigheter vilka särskilt borde beaktas vid bedömande huruvida brottet vore grovt hade angivits, att brottet förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller att därigenom många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkom­ mit. Särskilt det förstnämnda av dessa exempel gåve vid handen att, enligt förslaget, vad som utgjorde flera olika allmänna brott ofta borde anses så som endast ett folkrättsbrott. Då straffbarheten enligt den föreslagna bestäm­ melsen gjorts beroende av innehållet i administrativa förordnanden av Ko­ nungen, syntes det vara erforderligt att begränsa bestämmelsens tillämpning i vad avsåge dem som tillhörde fiendens krigsmakt. För dessas vidkommande borde ifrågavarande gärningar icke utgöra brott mot folkrätten med mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

167

de stode i strid mot någon mellan Sverige och den fientliga makten gällande överenskommelse eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Enligt justitiekanslersämbetets mening kunde uttrycket allmänt erkända folkrättsliga grundsatser till sin innebörd knappast anses vara så klart och bestämt som syntes böra fordras av ett straffbud även med hänsyn tagen till arten av det brott, varom fråga vore. Betänkligheter mot detta vaga uttryck syntes så mycket mer befogade som utredningen själv —- i motiveringen till

13 § — framhölle, att innehållet av de oskrivna folkrättsliga reglerna ej vore otvetydigt. Möjligen kunde straffbudet begränsas att avse sådana folkrätts­ liga grundsatser som Konungen —- i särskild författning —- funnit allmänt er­ kända. Av värnpliktiga officerares riksförbund ha liknande synpunkter an­ förts.

Såsom brottsbeteckning har föreslagits av krigshovråtten krigsförbrytelse och av överbefälhavaren brott mot folkrättsliga regler.

Departementschefen.

Förevarande paragraf kan måhända sägas innehålla den största nyheten i utredningens förslag i fråga om själva straffbestämmelserna. Visserligen upp­ tager redan gällande lag flera stadganden rörande förbrytelser mot folkrät­ ten men dessa, som äro av ganska speciell natur, kunna långt ifrån anses in­ nefatta en tillfyllestgörande reglering i ämnet. Med skärpa skulle de nuva­ rande bestämmelsernas otillräcklighet ha framträtt, om vårt land ställts inför det problem, som bestraffningen av fientliga krigsförbrytare utgjort för många av de i andra världskriget deltagande staterna.

Utredningens förslag avser att genom en generell bestämmelse möjliggöra bestraffning av folkrättsstridiga gärningar. Bestämmelsen är icke inskränkt att äga tillämpning å krigsmän utan brottsbeskrivningen gäller envar som vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om be­ handlingen av krigsfångar förfar på sätt som strider mot folkrätten. Vad som tillhör folkrätten har förutsatts skola framgå av föreskrifter, som på grund­ val av ingångna konventioner utfärdas i administrativ ordning, och eljest av allmänt erkända grundsatser, dock med viss inskränkning beträffande den som tillhör fiendens krigsmakt.

Den föreslagna lösningen synes mig vara godtagbar. Särskilt med hänsyn till det relativt outvecklade skick, vari folkrätten för närvarande befinner sig, förefaller knappast någon annan utväg än en bestämmelse av nämnda natur stå till buds. Så långt det är möjligt bör uppenbarligen den folkrätts­ liga regleringen bekantgöras genom särskilda föreskrifter av Kungl. Maj:t. Möjligen kan i sådant hänseende vederbörande konventioners intagande i svensk författningssamling vara tillfyllest. I allt fall synes man ha att utgå ifrån att föreskrifterna icke kunna erhålla sådan fullständighet att straffbe­ stämmelsen kan bygga enbart på dem. Hänvisningen även till allmänt erkän­ da folkrättsliga grundsatser torde följaktligen icke kunna undvaras.

Även utredningens förslag i bestraffningshänseende anser jag lämpligt. Ge­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

nom att ifrågavarande bestämmelse i allmänhet skall användas i konkurrens med annan tillämplig straffbestämmelse har det blivit möjligt att hålla den normala straffskalan inom måttliga gränser. Å andra sidan innebär det sätt, på vilket bestraffningen för grovt brott anordnats, att sådana fall kunna få en passande bedömning, där strafflagens allmänna konkurrensregler eljest skul­ le utgjort hinder mot ådömande av ett tillräckligt strängt straff. Det måste sålunda anses riktigt att exempelvis tortyr mot ett stort antal människor kan bestraffas med högsta straff även om varje enskilt misshandelsfall ej är av allvarligaste slag.

Brottet torde lämpligen kunna benämnas folkrättsbrott. Frånsett den härav föranledda jämkningen har utredningens förslag oförändrat upptagits i den nu behandlade paragrafen av departementsförslaget.

12

§.

Utredningens förslag upptager i denna paragraf en bestämmelse, enligt vilken försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock under­ låtenhet att avslöja sådant brott skall straffas efter ty i 3 kap. stadgas. För försök får dock dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling. Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han straffas högst med straffarbete i två år.

Jämte straffbestämmelsen beträffande överlöpande till fienden innehåller

135 § SLK stadganden om straff för försök och stämpling till sådant brott. I 150 § SLK stadgas straff för underlåtenhet att avslöja bland annat över- löpande och sådant undergrävande av stridsviljan, varom i 144 § samma lag förmäles.

Enligt 8: 13 och 14 SL i det remitterade förslaget straffas försök eller för­ beredelse till krigsförräderi så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott efter ty i 3 kap. stadgas, dock att för försök må dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse skall ock anses stämpling. Den som bort inse att krigs­ förräderi är å färde, men underlåter att avslöja vad som är honom kun­ nigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmas­ te, straffas högst med straffarbete i två år.

Utredningen har anfört att, därest straffbestämmelsen rörande krigsförrä­ deri överfördes till 27: 1, även de till detta brott anslutna bestämmelserna borde överföras till delta kapitel. I enlighet härmed hade desamma, i sakligt hänseende oförändrade, upptagits i denna paragraf. Vad beträffande krigs­ förräderi sålunda skulle gälla hade gjorts tillämpligt även på överlöpande.

Härutöver hade bestämmelser om försök, förberedelse och underlåtenhet att avslöja brott icke ansetts erforderliga beträffande de i 27 kap. av förslaget upptagna brotten. I förhållande till SLK innebure förslaget härutinnan vä­ sentligen dels borttagande av de enligt 135 § gällande minimistraffen, för för­ sök och anstiftan av stämpling straffarbete i fyra år samt för annat deltagan­ de i stämpling straffarbete i två månader, dels ock upphävande av straffbe­

stämmelsen i 150 § rörande underlåtenhet att avslöja sådant brott, varom i 144 § förmäldes.

Departementschefen.

Mot ifrågavarande paragraf har invändning icke framställts i remissyttran­ dena. Då icke heller jag har något att erinra i sak, har paragrafen med alle­ nast en redaktionell jämkning överförts till departementsförslaget. Till följd härav ämnar jag sedermera låta ur det år 1946 till lagrådet remitterade straff­ lagförslaget utesluta de i 8 kap. 13 och 14 §§ upptagna föreskrifterna, såvitt avser krigsförräderi.

13 §.

Under denna paragraf i utredningens förslag bär upptagits en bestämmelse av innehåll att om, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var till­ låten, straffet får efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Vidare föreskrives att gärningsmannen skall vara fri från straff, därest omständigheterna äro synnerligen mildrande.

I 46 § SLK stadgas, att för sådan i krig förövad handling, som ehuru straffbar, gärningsmannen likväl ej saknat anledning antaga enligt krigs­ bruk vara tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen.

Utredningen har framhållit att erfarenheterna från senaste världskrig vi­ sade, att giltigheten av de i syfte att humanisera krigföringen skriftligen av­ fattade folkrättsliga reglerna fortfarande i stor utsträckning vore osäker. Icke heller kunde de oskrivna folkrättsliga reglerna, vilkas innehåll för övrigt ej vore otvetydigt, förutsättas utgöra en sådan grundval för handlandet i krig att misstag beträffande dem borde presumeras vara oursäktligt och därför en

Departementschefen.

Ifrågavarande bestämmelse, som lämnats utan erinran i remissyttrandena, har oförändrad upptagits i departementsförslaget.

14 §.

I denna paragraf har utredningen upptagit eu bestämmelse, vars första stycke är av följande innehåll. Under beredskapstillstånd och då riket är

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

169

i krig skall, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar, såsom krigsman anses envar som, i annat fall än i 26 kap. 21 § avses, är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten. Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyl­ dig vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverk­ samhet och därvid enligt Konungens förordnande tillhör krigsmakten. I andra stycket av paragrafen stadgas att den som eljest under tid som i första stycket sägs åtföljer avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden, ock skall anses såsom krigsman. Enligt tredje stycket skall krigsfånge ävensom utländsk man som vid krig mellan främ­ mande makter, under vilket riket är neutralt, här i riket internerats, vara underkastad vad för krigsman är stadgat i den mån det är tillämpligt, dock att för rymning och undanhållande ej må åläggas svårare straff än disciplin­ straff.

Utöver de bestämmelser om tillämpligheten av SLK, som omnämnts vid behandlingen av 26: 21 i förslaget, finnas vissa ytterligare stadganden i så­ dant hänseende. Sålunda föreskrives i 1 § SLK att till krigsmän hänföras de som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten samt medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. Enligt 6 § lyder vidare under lagen envar som är tjänst­ göringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under lagen. Jämlikt

8 § skall SLK i viss utsträckning tillämpas å envar, ändå att han icke lyder därunder, såvitt fråga är om vissa angivna brott. I 9 § stadgas att krigsfånge ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som av honom begås, straffas efter SLK, där brottets beskaffenhet det medgiver. Härjämte gäller enligt 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig att polisman, som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets försvar, under krig tillhör krigsmakten och att vad i SLK är stadgat om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tillämpning på sådan polisman. Konungen äger enligt 4 § i 1943 års lag förordna att vad sålunda sagts om polisman skall äga motsvarande tillämpning å sådan personal, som enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevak­ ning av viss egendom erforderlig polisverksamhet.

Utredningen har erinrat att i 26: 21 andra vid krigsmakten anställda än officerare, underofficerare och manskap förklarats skola vara krigsmän i den mån Konungen så förordnade. Därvid hade förutsatts att största delen av krigsmaktens civila personal icke skulle ställas under de militärstraff- rättsliga bestämmelserna. Under beredskapstillstånd och då riket vore i krig borde emellertid även denna personal i princip vara underkastad nämnda bestämmelser. Detta gällde jämväl personer som utan att vara anställda hade skyldighet att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Bland sådana personer

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

171

vore att nämna de som genom tjänstepliktslagen ålagts att utföra arbete vid krigsmakten. Vidare kunde, enligt lagen den 15 juli 1944 om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret, civil- försvarspliktiga åläggas att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Slutligen kunde erinras om de frivilliga för rikets försvar avsedda föreningarna. Även sådana medlemmar i dylika föreningar, som icke tecknat kontrakt om fri­ villiganställning vid krigsmakten, brukade i förhållande till sina organisa­ tioner förbinda sig att göra tjänst vid krigsmakten och kunde sålunda då tjänsten skulle fullgöras betraktas som tjänstgöringsskyldiga vid densamma. Om alltså alla vid krigsmakten tjänstgöringsskyldiga i princip skulle vara krigsmän under beredskapstillstånd och krig, vore därmed icke sagt att un­ dantag beträffande vissa kategorier ej skulle vara motiverat. Såvitt gällde verk och inrättningar där huvudsakligen civil personal tjänstgjorde, i all synnerhet verkstäder och varv med större arbetarpersonal, vore det uppen­ barligen förenat med svårigheter att överhuvud tillämpa de närmast för mi­ litära förhållanden avsedda straffbestämmelserna. Frågan om undantag av viss civil personal från regeln, att alla tjänstgöringsskyldiga skulle vara krigs­ män, syntes emellertid vara beroende av så många speciella omständigheter att den icke kunde på tillfredsställande sätt regleras i lag. Med hänsyn därtill syntes den lämpligaste utvägen vara att till Konungen överlätes att göra de inskränkningar i de militärstraffrättsliga bestämmelsernas tillämplighet be­ träffande här ifrågavarande personal, som kunde finnas befogade. Enligt lagen om polisens ställning under krig vore polismän i viss omfattning skyl­ diga att deltaga i rikets försvar. Ifrågavarande uppgift behövde emellertid icke fullgöras genom tjänstgöring vid krigsmakten. Tvärtom vore förutsatt att polismän av egen drift eller efter order av överordnad polisman skulle ingripa mot fientliga krigsdeltagare. För att de i sådana fall, liksom för närvarande, skulle vara underkastade de militära straffbestämmelserna måste särskilt stadgande meddelas. Särskild föreskrift behövdes dessutom för att sådana personer, som enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet, skulle ha ansvar såsom krigsmän då Konungen meddelat förordnande enligt 4 § lagen om polisens ställning under krig. Ur systematisk synpunkt vore det lämpligare att nu åsyftade stadganden intoges i 27 kap. än att de bibehölles i lagen om polisens ställning under krig.

Utredningen har vidare anfört att det särskilt under krig men även under beredskapstillstånd mera regelbundet förekomme att civila personer med­ följde krigsmaktens avdelningar, t. ex. i egenskap av krigskorrespondenter. Då det vore fråga om avdelning, som vore i fält eller som tjänstgjorde under liknande förhållanden, syntes ur säkerhetssynpunkt böra krävas, att även dylika personer strikt iakttoge ordningen, och dessutom vore det med tanke på disciplinens upprätthållande bland krigsmaktens personal nödvändigt, att alla som uppehölle sig vid avdelningen vore underkastade samma ansvarig- hetsregler. Med hänsyn härtill hade stadgats att den som, utan att vara tjänst- göringsskyldig åtföljde sådan avdelning av krigsmakten skulle anses som

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

krigsman. Något behov förelåge icke att i förslaget upptaga motsvarighet till stadgandena i 8 § SLK. Med hänsyn till de folkrättsliga reglerna rörande krigsfångar och då internerade lämpligen horde vara ställda under samma ansvar som dessa, hade det stadgats att krigsfånge ävensom utländsk man, som vid krig mellan främmande makter, under vilket riket vore neutralt, här i riket internerats, skulle vara underkastad vad för krigsman vore stadgat i den mån det vore tillämpligt, dock att för rymning och undanhållande ej finge åläggas svårare straff än disciplinstraff. Av stadgandet framginge att det ej vore inskränkt att gälla under beredskapstid eller då riket vore i krig. Förbehållet »i den mån det är tillämpligt» vore givetvis föranlett därav att vissa brott vore av sådan natur att de överhuvud icke kunde begås av krigs­ fångar och internerade, t. ex. överlöpande till fienden. Vad särskilt anginge rymning kunde framhållas att straff för detta brott i vissa fall icke kunde förekomma jämlikt konventionsbestämmelser. Liksom i andra fall, då folk­ rätten innebure inskränkning i olika straffbuds tillämplighet, hade det icke heller här intagits erinran därom. Regeln att endast disciplinstraff finge tillämpas vid rymning hade emellertid ansetts vara av så säregen natur att direkt stadgande därom borde upptagas.

Utredningen har slutligen förklarat att de i 27: 14 såsom komplettering till bestämmelserna i 26: 21 upptagna stadgandena om den militärstraffrättsliga lagstiftningens tillämplighetsområde under beredskapstillstånd och då riket vore i krig i stort sett överensstämde med gällande rätt. Vissa skiljaktigheter förelåge dock. Såvitt anginge tjänstgöringsskyldiga kunde erinras att SLK icke lämnade möjlighet att undantaga personal från lagens tillämplighet.

Överbefälhavaren har anfört att skäl ej syntes föreligga, varför vissa av utredningen åsyftade personalkategorier, såsom arbetare vid varv och verk­ städer, lottor m. m., vilka ju var inom sitt område hade viktiga funktioner att fylla för upprätthållande av krigsmaktens effektivitet, ej skulle lyda un­ der de bestämmelser, som gällde övrig krigsmaktens personal. Tvärtom vore det nödvändigt att likställighet i straffrättsligt hänseende åvägabringades. Krig smaterielverket har förklarat sig icke i och för sig ha något att invända mot lagförslaget i denna del men bestämt hålla före, att inskränkande för­ ordnanden borde meddelas endast då synnerligen vägande skäl kunde åbe­ ropas. Det måste nämligen enligt verkets mening vara ett starkt statsintresse, att under beredskap och krig såvitt möjligt all personal inom försvaret vore underkastad krigsmannaansvar. Därest vissa personalgrupper skulle komma att undantagas härifrån kunde detta medföra, att personal med likartade arbetsuppgifter på samma arbetsplats komme att behandlas olika i straff­ rättsligt avseende. I sådant hänseende kunde erinras att enligt gällande mobi- liseringsplaner skulle vid verkets centrala ammunitionsförråd vid beredskaps- eller krigstillstånd inrycka ett antal värnpliktiga såsom förstärkning av förrå­ dens arbetskrafter. Därest förrådens arbetare i övrigt enligt de i betänkandet antydda riktlinjerna skulle undantagas från krigsmannaansvar, skulle sådana egendomliga konsekvenser som nyss berörts komma att inträda. I detta sam­

Kungl. Majds proposition nr 144.

173

manhang borde även påpekas, att i framtiden militär personal kunde komma att placeras till tjänstgöring vid privata industriföretag under beredskap och krig i överensstämmelse med vad som i vissa fall skett under de gångna be­ redskapsåren. Flygförvaltningen har, med utgångspunkt från vad förvalt­ ningen anfört beträffande 26: 21, förordat att stadgandet i första styckets första punkt skulle begränsas att avse den som vore tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten på grund

av

tjänsteplikt eller civilförsvarsplikt. Sjökarteverket

har föreslagit att under beredskapstillstånd och krig envar som befunne sig ombord å sjömätningsfartyg skulle anses som krigsman. Dylika fartyg till­ hörde nämligen icke krigsmakten. Överstyrelsen för svenska röda korset har anfört att bland dem som skulle lyda under de militära straffbestämmelserna borde i krig räknas sådana personer tillhörande svenska röda korset, som an­ vändes för sårades och sjukas transport och vård samt för sjukvardsforma- tioner och anstaltens förvaltning. Enligt Genevekonventionen den 27 juli 1929, art. 10, skulle denna personal, under förutsättning att den lydde under krigslagarna, åtnjuta det skydd och den behandling av fienden, som tillkom- me krigsmaktens sjukvårdspersonal.

Försvarsverkens civila personals förbund har erinrat att det under andra världskriget och under förstärkt försvarsberedskap vid några tillfällen in­ träffat, att kollektivavtalsanställda arbetare för vissa förseelser instämts till krigsrätt och i några fall ådömts straff. I kollektivavtal mellan försvarets av­ talsnämnd och förbundet funnes emellertid en bestämmelse om påföljd vid förseelse. Enligt denna kunde arbetare för förfallolös frånvaro, överträdande av givna föreskrifter rörande arbetet eller allmän ordning eller förseelse i arbetet tilldelas skriftlig varning. Hade arbetare under ett år efter erhållen varning icke gjort sig skyldig till ny förseelse skulle sådan varning icke vidare läggas honom till last. Utan föregående uppsägning kunde arbetare av arbets­ givaren i vissa fall skiljas från sin anställning. Beslut om skiljande från tjäns­ ten utan föregående uppsägning skulle föregås av utredning, avsedd att fast­ ställa förseelsens art och omfattning. Vid svår förseelse finge arbetsgivaren avstänga arbetare från arbetet, intill dess utredningen slutförts, dock under högst sex arbetsdagar. Utan tvivel hade de förseelser, vilka bestraffats av krigsrätt, kunnat beivras allenast med användande av de återgivna avtals­ bestämmelserna. Förbundet hade med det sagda velat rikta uppmärksam­ heten å vissa förhållanden, vilka uppstode, då för militära områden gällande bestämmelser skulle tillämpas jämväl å civil personal. Enligt 27: 14 komme ifrågavarande personal att omfattas av lagen redan under bercdskapstill- stånd, så länge icke Konungen medgivit undantag. Med vetskap om det mo­ derna krigets plötslighet ansåge förbundet det såsom önskvärt, att den före­ slagna 14 § kunde så formuleras, att dylika uridantagsåtgärder bleve onödiga.

Härför talade också den erfarenhet förbundet hade från det andra världs­ krigets förhållanden, nämligen att frågan om momentärt och partiellt be­ redskapstillstånd i båda fallen hemligstämplats. Landsorganisationen har framhållit att beträffande befattningshavarnas hänförlighet under lagen un­ der beredskapstillstånd och krig valls en metod motsatt den som gällde under

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

normala fredsförhållanden. Man kunde utgå från att med denna form för tillämpningsområdets bestämning lagen koinme att erhålla en vidare till- lämpning än om regleringen skett efter samma metod som för fredstida för­ hållanden. Att sistnämnda metod tillämpades även för de fall, som avsåges i 27 kap., syntes för övrigt vara att förorda med hänsyn till svårbedömligheten av frågan när och i vilken omfattning »tjänstgöringsskyldighet» förelåge för civila arbetstagare, vilka icke vore underkastade lagstadgad tjänsteplikt eller ämbetsansvar.

Justitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge ha anmärkt att första punkten i första stycket erfordrade förtydligande. Göta hovrätt har föreslagit att stadgandet skulle erhålla den avfattningen att såsom krigsman skall anses, förutom person som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd därav givna bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan, som är tjänst- göringsskyldig vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda för­ ordnar.

Föreningen Sveriges landsfogdar har anfört att det i 27: 14 inryckts en be­ stämmelse därom, att polisman och ordningsvakt, som vore skyldiga att del­ taga i rikets försvar, under krig skulle vara att betrakta som krigsmän, oaktat att de icke vore tjänstgöringsskyldiga vid krigsmakten. Motsvarande bestäm­ melser gällde redan nu. Gemensamt för dessa liksom för bestämmelserna i förslaget vore, att de ej lämnade erforderlig upplysning om, i vilken utsträck­ ning strafflagstiftningen för krigsmakten skulle gälla för polisman och ord­ ningsvakt. Att stadgandena i 26 kap. 4 och 13 §§ samt 27 kap. 1—8 och 10—

13 §§ bleve tillämpliga på dem, syntes uppenbart. Tveksamt vore däremot, i vad mån övriga bestämmelser i 26 kap. skulle gälla för ifrågavarande be­ fattningshavare. Det naturligaste syntes vara, att flertalet av dessa bestäm­ melser skulle tillämpas å polisman endast i hans förhållande till rikets för­ svar. Enligt ordalagen syntes detta emellertid icke bliva fallet. En fjärdings­ man skulle sålunda kunna bliva underkastad ansvar enligt 26 kap. 1, 2 och 9 §§, oaktat att gärningen blott skett i hans egenskap av exekutionsbiträde och att den riktade sig mot någon av landskontorets tjänstemän. Överhuvud taget syntes det mindre egentligt, om de för polisväsendets befattningshavare gällande disciplinära bestämmelserna helt och hållet skulle sättas ur kraft genom stadgandet i 27: 14.

Beträffande andra stycket har Göta hovrätt funnit det tvivelaktigt, om det kunde vara riktigt att samtliga för krigsmän gällande bestämmelser i la­ gen skulle gälla för sådana civila personer som t. ex. krigskorrespondenter. Sålunda kunde flera av straffbestämmelserna i 26 och 27 kap., såsom 26: 5 och 13 samt 27:3, 8 och 9, icke tillämpas å sådana personer, varjämte tillämpning av sådana straffbestämmelser som de i 26: 11 och 12 eller 27: 10 innehållna endast undantagsvis kunde tänkas förekomma. Hovrätten finge under åberopande härav hemställa, att detta stycke försåges med en upp­ räkning av de lagrum, som skulle vara att tillämpa å sådana personer. En sådan uppräkning torde med hänsyn till bestämmelsernas fåtalighet knappast komma att te sig för vidlyftig. Hovrätten över Skåne och Blekinge har fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

175

hållit att stadgandet icke, såsom i gällande lag, anknutits till behörigt till

stånd utan det faktiska åtföljandet skulle enligt motiven vara avgörande.

Vissa tolkningssvårigheter kunde helt visst föranledas härav; det framstode

sålunda såsom tveksamt, om en flyende civilbefolkning, som faktiskt åt­

följde krigsmakten, skulle omfattas av stadgandet och kunna dömas exem­

pelvis för lydnadsbrott. Det måste då förutsättas, att det överhuvud vore

möjligt att härvidlag konstruera en befälsrätt.

I fråga om tredje stycket har Göta hovrätt ansett begränsningen »i den

mån det är tillämpligt» vara alltför svävande. Gränsen mellan det straffbara

och det icke straffbara borde så tydligt som möjligt framgå av lagtexten.

Hovrätten hemställde fördenskull, att jämväl i detta stycke medelst upp­

räkning angåves de lagrum, som kunde ifrågakomma. Krigsliovrätten har

ifrågasatt om icke regeln, att krigsfånge och internerad utlänning ej finge

för rymning och undanhållande ådömas svårare straff än disciplinstraff,

kunde undvaras. På grund av ordalagen i förslagets 26 kap. 12 § kunde straff

för rymning icke ådömas krigsfånge eller internerad utlänning. Med hänsyn

till det sätt, varpå utevarobrotten i förslaget konstruerats, syntes det dess­

utom kunna ifrågasättas om tilltalade av dessa kategorier ens kunde jämlikt

26 kap. 11 § dömas för undanhållande. Krigshovrätten hade i de under krigs-

hovrättens prövning dragna mål, vilka gällt ansvar å utlänningar för rym­

ning från militära, under det senaste kriget upprättade intemeringsläger,

utan meningsskiljaktigheter intagit den ståndpunkten att 5 kap. i nu gällande

strafflag för krigsmakten icke vore tillämplig å den som tillhörde främmande

krigsmakt.

Departementschefen.

Det torde vara ofrånkomligt att tillämplighetsområdet för de militära

straffbestämmelserna göres större under beredskapstillstånd och krig än un­

der vanliga fredsförhållanden. I likhet med utredningen anser jag sålunda

att i princip envar som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten under bered­

skapstillstånd och krig bör vara straffbar såsom krigsman. På sätt utred­

ningen framhållit beträffande frivilliga för rikets försvar avsedda föreningar

torde härigenom även rödakorspersonalen bli underkastad den militärstraff-

rättsliga lagstiftningen. Vad angår de som tjänstgöra å sjömätningsfartyg

kunna dessa, i den mån de äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga eller

frivilliga, redan på grund av 26 kap. 21 § vara krigsmän. Att utsträcka till-

lämplighetsområdet så att det kommer att omfatta även andra som befinna

sig ombord å sådana fartyg förefaller icke vara motiverat.

Även om sålunda principiellt alla vid krigsmakten tjänstgöringsskyldiga

under beredskapstillstånd och krig skola anses som krigsmän, böra dock

otvivelaktigt vissa undantag kunna göras från denna regel. Såsom utred­

ningen påpekat är det, icke minst under ett långvarigt beredskapstillstånd,

angeläget att möjlighet härtill finnes. Ovissheten om huru förhållandena

komma att utveckla sig, därest normalt fredstillstånd icke fortbestår, utgör

emellertid avgörande hinder mot alt precisera undantagen i lagen. Tillämp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

lighetsområdet måste därför även under beredskapstillstånd och krig i viss mån bli beroende av bestämmelser i administrativ ordning. Möjligen kan re­ dan i fredstid viss personal uteslutas från att under beredskapstillstånd och eventuellt även under krig betraktas som krigsmän. Jag åsyftar härvid sär­ skilt civila tjänstemän vid försvarets civilförvaltning samt vid krigsmaktens verkstäder och motsvarande anstalter tjänstgörande, kollektivavtalsanställda arbetare i den mån de icke arbeta vid fält- eller lokalförsvarsförband eller motsvarande förband vid marinen och flygvapnet. Till frågan härom får jag emellertid återkomma i ett senare sammanhang.

Enligt utredningens förslag skall krigsmannaansvar föreligga för polismän vilka, utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid krigsmakten, äro skyldiga att deltaga i rikets försvar ävensom för viss bevakningspersonal, som har att fullgöra angiven polisverksamhet. Eftersom skyldighet att deltaga i rikets försvar respektive skyldighet att fullgöra polisverksamhet, i likhet med tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, endast avser tid då skyldigheten är aktuell, torde det föreslagna stadgandet i sak nära överensstämma med gäl­ lande rätt. SLK äger nämligen tillämpning å polisman under förutsättning att riket är i krig, att polismannen i enlighet med därom meddelade bestäm­ melser skall deltaga i rikets försvar samt att han på grund av dessa bestäm­ melser fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest deltager i rikets för­ svar, varjämte de i 48—54 och 59 §§ SLK intagna bestämmelserna äga till- lämpning på polisman, ändå att han icke fullgör tjänstgöring vid försvaret.1 Motsvarande gäller beträffande den åsyftade bevakningspersonalen. Jag har intet att erinra mot det föreslagna stadgandet.

Det i andra stycket upptagna stadgandet anser jag kunna godtagas med allenast den ändringen att ordet »åtföljer» utbytes mot »vistas vid». Enligt min mening är det sålunda icke behövligt att i lagen direkt angiva vilka be­ stämmelser som kunna fa tillämpning å dem som vistas vid avdelning av krigsmakten. Att en flyende civilbefolkning, som faktiskt åtföljer krigsmak­ ten, icke under alla förhållanden kan anses hänförlig under stadgandet, torde vara klart. Endast sådana personer, som mera stadigvarande uppehålla sig vid viss avdelning, böra tydligen räknas hit.

Vad slutligen beträffar förslagets stadgande om krigsfångar och inter­ nerade har utredningen förutsatt att bland annat bestämmelserna om lyd­ nadsbrott, tjänstesvek och tjänstefel samt undanhållande och rymning skola kunna få tillämpning å dessa kategorier. Med hänsyn till de tjänsteplikts- liknande skyldigheter som krigsfångar och internerade ha, synes det mig berättigat att analogivis tillämpa sådana bestämmelser. Att detta enligt gäl­ lande lag icke kunnat ske, lärer bero på att krigsfångar och internerade icke lyda under SLK. Eftersom här endast är fråga om utlänningar, synes det lämpligt att intaga en erinran om de inskränkningar i straffbudens tillämp­ lighet, som folkrätten medför. Därvid torde icke, såsom utredningen föresla­ git, enbart böra stadgas, att svårare straff än disciplinstraff ej må åläggas

Jfr första lagutskottets utlåtande 1943: 52.

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

177

för rymning, utan i stället generellt erinras om skyldigheten att iakttaga vad som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Krigsfångar och internerade böra emellertid ej endast vara underkastade straff såsom krigsmän utan torde även böra komma i åtnjutande av krigsmans straffskydd. Jämväl med an­ ledning härav bör ifrågavarande stadgande undergå viss omformulering.

I enlighet med vad jag sålunda anfört och då vissa redaktionella jämk­ ningar synas påkallade, har förevarande paragraf i departementsförslaget erhållit en från utredningens förslag delvis avvikande utformning.

15 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att därest gärning som avses i 26 eller 27 kap. förövas mot krigsmakt, vilken tillhör med riket i krig förbunden stat, eller mot någon som tillhör sådan krigsmakt, vad som är stadgat om enahanda gärning mot svensk krigsmakt eller krigsman skall äga motsvarande tillämpning.

I 14 § SLK stadgas att om svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, har gemensam tjänstgöring med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sve­ rige är i förbund för krigs förande, då skall envar, som tillhör svenska krigs­ makten och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom, hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till svenska krigsmakten.

Utredningen har anfört att en motsvarighet till detta stadgande syntes böra upptagas jämväl i ny lagstiftning. Till att bibehålla det i 14 § SLK uppställda villkoret om gemensam tjänstgöring hade skäl ej ansetts föreligga. Före­ varande stadgande vore vidare, i motsats till det nuvarande, icke inskränkt till den som tillhörde svenska krigsmakten. Vad eljest gällde beträffande de särskilda straffbestämmelsernas tillämplighet å olika gärningsmän borde nämligen äga tillämpning även i detta fall.

Departementschefen.

Detta stadgande har lämnats utan erinran i remissyttrandena. Med hänsyn till att krigsförräderi utgör brott mot riket och kan förövas även genom gär­ ning som icke är direkt riktad mot rikets krigsmakt eller krigsmän, synes emellertid stadgandet böra utvidgas till att avse jämväl gärning mot stat, vil­ ken är i krig förbunden med riket.

16 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag föreligger beredskapstillstånd sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till tjänst­ göring för rikets försvar eller säkerhet och varar intill dess enligt Konungens

12

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

förordnande sådana inkallelser icke vidare skola äga rum. Vidare stadgas

att, där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av

krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger

förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt förut i 27 kap. stadgas för det fall att

riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott som

förövas under annan tid.

I vissa straffbud i SLK, t. ex. 49 §, stadgas strängare straff då brott be­

gåtts vid mobiliserad avdelning. Begreppet mobiliserad avdelning har även

betydelse för lagens tillämplighetsområde. Sålunda föreskriver 1 § att vissa

personer hänföras till krigsmän endast då de fullgöra tjänstgöringsskyl­

dighet vid sådan avdelning. Vidare är tredje delen av SLK, krigsartiklama,

jämlikt 5 § tillämplig allenast i fråga om brott som förövas i krigstid eller

eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad. Krigsartiklama upptaga

dels bestämmelser om vissa brott som endast kunna förövas å sådan tid,

t. ex. 135 §, och dels regler om straffskärpning för vissa fall av andra brott,

t. ex. 153 §. I 4 § SLK stadgas att såsom mobiliserad anses enligt lagen

rikets krigsmakt eller avdelning därav, då den för annat ändamål än övning

ställes eller är ställd på krigsfot.

I det år 1946 remitterade förslaget finnas två straffbestämmelser, 8:2

och 3, vilka för sin tillämpning äro beroende av att riket är i krig. Dessutom

innehålla flera bestämmelser i 8 kap. av nämnda förslag särskilda straff­

satser för det fall att riket är i krig. I anslutning härtill är i 8: 16 föreskrivet,

att där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av

krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger

förordna, att vad i 8 kap. stadgats för det fall att riket är i krig skall äga

tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid.

Utredningen har till en början erinrat att bestämmelserna i 8: 2 och 3 SL

i det remitterade förslaget ifrågasatts skola överflyttas till förevarande kapi­

tel. Det syntes då också vara lämpligt att stadgandet i 8: 16 SL i samma för­

slag överfördes hit. Med hänsyn till att nyssnämnda för krigstid avsedda sär­

skilda straffsatser förutsattes fortfarande skola kvarstå i 8 kap., borde stad­

gandet alltjämt avse även nämnda kapitel. Förutom de från 8: 2 och 3 över­

förda bestämmelserna upptoge emellertid 27 kap. åtskilliga andra bestäm­

melser som angivits vara tillämpliga då riket vore i krig. Därjämte inne-

hölle flera av bestämmelserna i 26 kap. särskilda straffsatser för det fall att

riket vore i krig. Det vore uppenbart att även dessa för krigstid avsedda be­

stämmelser i förslaget, i den mån de ej avsåge gärningar som riktade sig mot

fiende eller eljest pa grund av sitt innehåll vore otillämpliga, borde kunna

genom förordnande av Konungen sättas i kraft under de allvarliga lägen som

åsyftades i 8: 16.

Vidare har utredningen anfört att i 26 och 27 kap. vissa straffsatser och

andra stadganden vore avsedda endast för beredskapstillstånd. Allmänt taget

hade därvid med detta begrepp åsyftats ett sådant läge, som Sverige intagit

under det andra världskriget och som med hänsyn till graden av militär

beredskap kommit att benämnas förstärkt försvarsberedskap. Det vore emel­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 144.

179

lertid nödvändigt att genom en legaldefinition söka fastställa den närmare innebörden av begreppet. Att man härvid icke kunde anknyta till det i SLK använda mobiliseringsbegreppet syntes vara uppenbart. Medan i 27 § värn­ pliktslagen meddelades bestämmelser om de värnpliktigas utbildningstid och om beredskapsövning, stadgades i 28 § samma lag att, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det krävde, Konungen finge efter statsrådets hörande till tjänstgöring inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som funnes behövligt. Tillämpningen av sistnämnda be­ stämmelse syntes utgöra ett lämpligt kriterium på att sådant tillstånd inträtt, då ej endast de för vanliga fredsförhållanden uppställda straffrättsliga be­ stämmelserna borde gälla utan även de för ett mellanläge mellan fred och krig behövliga särstadgandena borde få tillämpning. Genom den på grund härav föreslagna definitionen syntes tillfredsställande vara sörjt för att be- redskapstillståndets avgränsning till tiden bleve klar samt att begynnelse- och slutdag finge erforderlig publicitet. Visserligen kunde det naturligtvis in­ träffa, att förordnande om inkallelse av värnpliktiga jämlikt 28 § vämplikts- lagen icke lämpligen kunde offentliggöras på samma sätt som allmänna författningar eljest kungjordes. I sådan händelse kunde emellertid förutsättas att Konungen i vart fall ålade vederbörande militära chefer att om bered- skapstillståndets inträde underrätta dem, för vilka detta kunde ha betydelse i ena eller andra avseendet. Genom det sätt varpå beredskapstillståndet defi­ nierats komrne tydligen i praktiken även krigstid att inbegripas därunder. För tydlighets skull hade emellertid, då visst stadgande i de militärstraff- rättsliga bestämmelserna skulle gälla såväl under beredskapstillstånd som då riket vore i krig, detta ändock uttryckligen angivits.

I samband härmed har utredningen förklarat att med begreppet krig av- såges i förslaget, att faktiskt krigstillstånd inträtt. Krigsförklaring behövde sålunda icke föreligga. Så snart stridshandlingar börjat företagas av en främmande angripare, vore riket i krig. Enstaka handlingar av detta slag som under krig mellan främmande makter riktades mot riket av någon av de krigförande, s. k. neutralitetskränkningar, kunde dock icke utan vidare medföra att krigstillstånd förelåge.

Slutligen har utredningen yttrat att för den händelse, på grund av Sve­ riges medlemskap i Förenta Nationerna, styrka ur svenska krigsmakten skulle deltaga i internationell operation mot en främmande makt, det kunde inträffa att riket likväl icke kunde anses vara i krig med den främmande makten och att omständigheterna vore sådana att ej heller beredskapstill­ stånd förelåge. Såvitt anginge den i operationen deltagande styrkan kunde det emellertid vara erforderligt, att de särbestämmelser för krig och bered- skapstillstand, som förslaget innehölle, ändock helt eller delvis finge mot­ svarande tillämpning. I samband med att jämlikt artikel 43 i Förenta Natio­ nernas stadga avtal träffades om Sveriges förpliktelser i ifrågavarande hän­ seende, borde därför övervägas att reglera tillämpligheten av nämnda särbe­ stämmelser. Detta syntes lämpligen böra ske i form av ett stadgande, var­ igenom Konungen bemyndigades att, i den mån det vore påkallat, förordna

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

om tillämpning beträffande nu åsyftad styrka av de för krig eller bered- skapstillstånd avsedda straffbestämmelserna. Ett dylikt bemyndigande borde dock icke avse tillämpningen av dödsstraff.

Chefen för flygvapnet har hemställt att uttrycket beredskapstillstånd skulle utbytas. Redan under fred rådde nämligen vid militära förband ett visst beredskapstillstånd. Benämningen borde överensstämma med den som komme att användas i den under omarbetning varande beredskapskungörel- sen. Överbefälhavaren har uttryckt samma önskemål.

Göta hovrätt har ansett det i andra stycket använda uttrycket »i tillämp­ liga delar» vara olämpligt. Hovrätten finge — med beaktande av den om­ ständigheten att det kunde finnas påkallat att under de i lagrummet angivna förhållandena sätta vissa men ej alla här avsedda bestämmelser i kraft — föreslå, att Konungen finge rätt att under de i andra stycket angivna förhål­ landena, i den mån så funnes erforderligt, förordna om tillämpning av vad i 8, 26 och 27 kap. stadgades för det fall att riket vore i krig.

Departementschefen.

Vad angår den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet bered­ skapstillstånd har jag intet att erinra. Därest denna definition och termino­ logien i den under omarbetning varande beredskapskungörelsen anses böra överensstämma, synes frågan härom böra beaktas vid revideringen av kun­ görelsen.

Såsom utredningen anfört torde krig böra anses vara för handen redan då faktiskt krigstillstånd inträtt, även om formlig krigsförklaring dessför­ innan icke blivit utfärdad. Å andra sidan kan emellertid, för att krig skall föreligga, icke vara nödvändigt att stridshandlingar börjat företagas, men i så fall lärer böra fordras att endera parten auktoritativt förklarat att han anser krigstillstånd ha uppkommit. Ehuru den omständigheten, att ett land angripits med stridshandlingar, i allmänhet medför att landet är i krig, kunna dock enstaka sådana handlingar ha karaktär av neutralitetskränk- ningar; de innebära då icke inledande av krig. I fråga om krigstillstånds upp­ hörande torde man i detta sammanhang endast behöva räkna med formligt fredsslut.

Det synes vara erforderligt att de för krig avsedda bestämmelserna i till­ lämpliga delar skola kunna givas giltighet redan under vissa allvarliga lägen före ett krigsutbrott. Vad utredningen i detta hänseende föreslagit finner jag böra godtagas med allenast sådan jämkning att av stadgandet tydligt framgår att icke alla de åsyftade bestämmelserna behöva sättas i kraft på en gång.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen ingår sålunda, frånsett en mindre jämkning, oförändrad i departementsförslaget. Då bestämmelsen är avsedd att ersätta 8 kap. 16 § i det år 1946 till lagrådet remitterade straff­ lagförslaget, kommer jag sedermera att föreslå att nämnda stadgande uteslu- tes. Den av utredningen berörda frågan om åtgärder i anledning av Sveriges medlemskap i Förenta Nationerna torde böra anstå till ett senare samman­ hang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144-

181

17 §.

I denna paragraf har utredningen intagit en hänvisning till lagen om döds­

straff i vissa fall då riket är i krig. Anledningen härtill är att förevarande

kapitel enligt sin rubrik behandlar särskilda bestämmelser för krig m. m.

Departementschefen.

Samma bestämmelse ingår i departementsförslaget.

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.

Justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt för­

eningen Sveriges krigsdomare och auditörer ha anmärkt, att rubriken icke

vore fullt adekvat, eftersom även bestämmelser om tillrättavisningar inginge

i lagen.

Departementschefen.

Då tillrättavisningar skola kunna användas endast i stället för disciplinär

bestraffning, synes det icke vara något hinder att inskränka rubriken på sätt

som skett i utredningens förslag.

1

§•

Disciplinstraff för krigsmän äro, enligt 1 § i utredningens förslag, arrest

och disciplinbot.

I 22 § SLK stadgas att disciplinstraff är arrest av fyra slag, nämligen arrest

utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. De två först­

nämnda straffartema kunna åläggas i minst en dag och högst femton dagar,

skärpt arrest i minst en dag och högst tio dagar samt sträng arrest i minst

en dag och högst sex dagar. Enligt 23 § verkställes arrest utan bevakning,

om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och,

om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält. Straffet innebär förbud

för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det mm eller

tält, vari straffet verkställes. Vaktarrest verkställes, jämlikt 24 §, under be­

vakning i låst ljust rum eller tält, eller om straffet skall verkställas a fartyg

och för ändamålet lämpligt mm där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

I 25 § föreskrives att skärpt arrest skall verkställas under bevakning i låst

ljust rum samt med hårt nattläger. Bestämmelser om sträng arrest finnas i

26 §. Sådant straff verkställes i mörkt enrum. Då straffet pågått i tre dagar,

skall en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den dag då avbrott sker, hålles

den arresterade under bevakning i låst ljust rum, men dagen inräknas icke

i strafftiden. Verkställighet av sträng arrest får ej ske, förrän vederbörande

läkare efter gjord undersökning förklarat att den straffskyldige kan utan

våda för hälsan undergå straffet. Slutligen kan i detta sammanhang an­

märkas att jämlikt 27 § skärpt arrest och sträng arrest enligt vissa grunder

skola förvandlas till vaktarrest, om den straffskyldige finnes icke utan våda

för hälsan kunna undergå straffet eller å fartyg lämpligt rum för straffets verkställande saknas.

Utredningen har anfört, att sedan SLK tillkom genom bötesstraffets ut­ veckling, främst införandet av dagsbotssystemet, en förändrad uppfattning kommit att råda om detta straffs användbarhet. Det oaktat syntes det allt­ jämt icke vara möjligt, att ersätta de militära disciplinstraffen med böter enligt allmän lag. Väl syntes det böra antagas att, åtminstone under freds­ tid, böter skulle kunna vara ett i och för sig verksamt straffmedel såvitt gäUde vid krigsmakten anställda befattningshavare av olika slag, likaväl som beträffande befattningshavare i den civila statsförvaltningen. I fråga om krigsmakten måste emellertid frågan om lämpligheten av bötesstraff i första hand bedömas med hänsyn till de meniga värnpliktiga som utgjorde huvud­ massan av dess personal. På grund av dessa värnpliktigas ekonomiska ställ­ ning under tjänstgöringen vore det uppenbart att de vanliga bötesstraffen icke kunde användas utan en avsevärd nedsättning av maximibeloppen. För att böter skulle kunna tillämpas gentemot värnpliktiga bleve det även nöd­ vändigt att i andra avseenden införa särregler. Det syntes sålunda vara ofrån­ komligt att bibehålla särskilda disciplinstraff såsom lindrigare straffarter än fängelse. Vad som anförts om bötesstraffet uteslöte dock icke att ett på an­ nat sätt anordnat penningstraff infördes såsom disciplinstraff. De begrän­ sade möjligheterna att begagna dylikt straff på ifrågavarande område för­ anledde emellertid att även en svårare art av disciplinstraff måste anses be­ hövlig.

Sträng arrest och skärpt arrest innefattade otvivelaktigt, enligt vad ut­ redningen vidare yttrat, vissa affliktiva moment, i det att straffen medförde lidande utöver det som själva frihetsförlusten innebure. Beträffande den stränga arresten vore detta moment så kraftigt att det säkerligen vore be­ rättigat att antaga att straffet i många fall medförde skadliga verkningar i fysiskt eller psykiskt avseende. Men det syntes finnas skäl att ifrågasätta borttagande av även skärpt arrest. Under beredskapstillstånd och krig, då behovet av effektiva straffmedel tydligen kunde göra sig särskilt gällande, saknade det harda nattlägret nästan varje värde, eftersom krigsmän i fält i allmänhet icke kunde påräkna eljest bruklig bekvämlighet. Men även i fredstid måste den skärpta arresten anses ha ringa betydelse. Mot tillämp­ ningen av arrest utan bevakning hade riktats den anmärkningen, att denna strafform i praktiken så gott som uteslutande använts beträffande officerare och underofficerare. Förklaringen till denna rättstillämpning kunde möjligen till en del ligga i beskaffenheten av de brott, för vilka straffen ålagts, men att arrest utan bevakning icke tillämpades å manskapet berodde främst på att straffet ansåges sakna effektivitet beträffande dylik personal. Med hän­ syn till önskvärdheten att undvika olikheter i bestraffningshänseende mellan skilda grupper av krigsmaktens personal syntes därför också arrest utan bevakning böra borttagas.

I enlighet med det anförda hade utredningen av de nuvarande arterna av disciplinstraff endast bibehållit en, nämligen vanlig arrest. Arrest vore emel­

Kunyl. Maj:ts proposition nr 144.

183

lertid, även i den utformning straffet i förslaget erhållit, en förhållandevis hård strafform. För en stor mängd mera bagatellartade förseelser som före- komme under den militära tjänsten syntes det vara både onödigt och olämp­ ligt att tillgripa ett frihetsstraff. Och jämväl vid allvarligare förseelser kunde det ofta vara tillräckligt att åtminstone den som första gången förbrutit sig erhölle ett straff av mindre ingripande slag. I de för den civila statsförvalt­ ningen i instruktioner och annorledes meddelade bestämmelserna om discipli­ när bestraffning upptoges i allmänhet såsom strafform av lindrigare art än suspension förlust av lön under viss tid, i regel högst trettio dagar. Ett sa- dant disciplinstraff syntes användbart även på det militära området. Om maximitiden på lämpligt sätt avvägdes, kunde det användas även mot värn­ pliktiga. Genom att straffet stode i förhallande till den brottsliges avlöning vunnes att det erhölle en likformig verkan mot personer i olika lönelägen på liknande sätt som dagsbotssystemet. Även i fråga om verkställigheten innebure denna strafform avsevärda fördelar i jämförelse med vanliga bö­ tesstraff. Utredningen föresloge därför att vid sidan av arrest sasom disciplin­ straff för krigsmän upptoges ett penningstraff, benämnt disciplinbot.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett det värdefullt att bland disciplinstraffen upptagits ett särskilt anordnat penningstraff. Försvarsväsendets lönenämnd har funnit att det i och för sig icke gåve anledning till erinran, att ett disciplinstraff infördes, som hade karaktären av bötesstraff och som regelmässigt avvägdes efter vederbörandes avlöning vid krigs­

makten.

Chefen för amén har anfört att den tanke, som låge till grund för försla­ get att införa disciplinbot, i och för sig syntes riktig. Beträffande utredning­ ens förslag till beräkning av disciplinboten ställde sig emellertid arméchefen tveksam. Endast därest disciplinboten beräknades på samma sätt, som för närvarande gällde beträffande dagsböter, kunde denna strafform godtagas.

Då en sådan beräkningsgrund på av utredningen anförda skäl icke ansåges böra ligga till grund för beräkning av disciplinbotens storlek, vore straffor­ men tydligen olämplig för militära förhållanden. Mot förslaget om borttagan­ de av strafformen arrest utan bevakning kunde vägande anmärkningar rik­ tas. Kravet på allas likhet inför lagen kunde icke drivas in absurdum. Inom det militära verksamhetsområdet förelage av olika anledningar en sadan mångfald av tillfällen till förseelser, för vilka den felande rimligen icke i alltför hög grad kunde lastas och vid vilka ingen som helst brottslig avsikt förelåge. Förseelserna måste til! stor det anses bottna i svårigheter att snabbt taga ställning till spörsmål eller i bristande minneskunskap. Arrest utan be­ vakning syntes vara en mycket lämplig strafform för ifragavarande föiseel- ser. Disciplinstraffen borde med hänsyn till det förut anförda utgöras av vaktarrest, eventuellt disciplinbot beräknat enligt dagsbotssystemet, samt ar­ rest utan bevakning. Chefen för marinen har förklarat sig hysa starka be­ tänkligheter mot införandet av disciplinbot av den natur, utredningen föresla­ git, även om ett lämpligt avvägt penningstraff säkerligen skulle ha god pro- hibitiv verkan. Den föreslagna avvägningen av disciplinbotsbeloppet för olika

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

kategorier krigsmän måste dock leda till avsevärda orättvisor, då bötesstraf­ fets verkan i största utsträckning bleve en funktion av den bestraffades eko­ nomiska ställning. Då denna vore beroende av familje- och förmögenhets­ förhållanden, komme — kanske särskilt beträffande de värnpliktiga — straff- formen att framstå såsom synnerligen odemokratisk. Enär — såsom utred­ ningen även framhållit - utmätandet av dagsböter skulle medföra betydan­ de svårigheter i det stora flertalet fall, syntes det marinchefen riktigast att helt avstå från någon form av penningstraff utom för de fall, då böter bor­ de ådömas i stället för disciplinstraff. Det syntes emellertid nödvändigt att kunna tillgripa ett lindrigare straff än arrest För befälet hade onekligen strafformen arrest utan bevakning varit synnerligen lämplig såsom korrek- tionsmedel. På av utredningen anförda skäl ville marinchefen dock icke på­ fordra dess bibehållande. Emellertid syntes det som om en möjlighet borde förefinnas att överföra de av utredningen föreslagna tillrätta visningsformer- na utegångsförbud och landgångsförbud till disciplinstraffen och därigenom erhålla en å samtliga personalkategorier tillämplig strafform, som vore av lindrigare art än arrest, men samtidigt syntes innebära ett gott korrektiv. Under dessa förutsättningar borde utegångsförbud och landgångsförbud för en tid av högst 20 dagar kunna ådömas såsom disciplinstraff samt för icke inkasernerad (ombord å fartyg kommenderad) personal innebära förbud att annat än i och för tjänsten lämna bostaden (förläggningen). Svenska officersförbundet har anfört liknande synpunkter. Även chefen för flygvapnet har ansett att disciplinbot icke borde ingå bland disciplinstraffen och att i stället utegångsförbud borde kunna åläggas såsom dylikt straff. Högsta strafftiden för utegångsförbud föresloges till 15 dagar. Överbefälhavaren har ställt sig tveksam i fråga om förslaget att avskaffa skärpt arrest. Denna straff orm hade visserligen ej begagnats i större utsträckning, men den hade visat sig ända­ målsenlig, bl. a. sasom ett straff vid upprepade förseelser. Utredningens mo­ tiv för dess avskaffande vore icke bärande. Bestämmelserna rörande skärpt arrest borde avfattas i likhet med nu gällande bestämmelser. Chefens för marinen förslag att utegångsförbud och landgångsförbud för en tid av högst 20 dagar borde upptagas bland disciplinstraffen kunde icke biträdas. Det skulle medföra betydande svårigheter i fråga om bevakning in. in., som måste vara strängare än vid motsvarande tillrättavisning. Dessutom skulle straffet liksom nuvarande arrest utan bevakning träffa personalkategorierna olika. Den föreslagna strafformen disciplinbot vore i och för sig lämplig. Såsom försvarsgrenscheferna anfört kunde den dock i tillämpningen leda till icke önskvärda konsekvenser. Möjligheterna att finna en lämpligare form av disciplinbot borde därför ytterligare tagas under omprövning. Även om den­ na gåve negativt resultat ville överbefälhavaren icke — med hänsyn till de fördelar, som därigenom vunnes — motsätta sig att disciplinbot infördes. Ar­ rest och disciplinbot borde dock vara två alternativa strafformer, som kun­ de användas alltefter förhållandena i varje särskilt fall. Härvid måste den till­ talades ekonomiska omständigheter särskilt tagas i betraktande så att straffet drabbade rättvist och finge avsedd verkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

185

Föreningen Sveriges häradshövdingar bär beträffande det föreslagna disciplinbotsstraffet anfört att lämpligheten av en dylik strafform säkerligen kunde ifrågasättas. Den myckel låga dagsinkomst, som en stor del av krigs­ maktens personal under tjänstgöringen åtnjöte i form av avlöning, begrän­ sade i verkligheten starkt möjligheten att begagna disciplinboten som korrek­ tiv mot militära brott och kunde lätt komma att ge denna strafform sken av att vara avsedd allenast för officerare, underofficerare och andra högre avlönade befattningshavare. Med hänsyn till behovet av att finna en ersätt­ ning för den nuvarande strafformen arrest utan bevakning ansåge sig för­ eningen dock icke böra avstyrka förslaget. Föreningen Sveriges landsfogdar har ansett den föreslagna nya straffarten disciplinbot icke i allo lyckligt vald, därtill komme den att drabba allt för olika. Sålunda förefölle det knappast rimligt, att beröva de värnpliktiga, som under utbildningstiden icke kunde räkna på andra kontanter, den krona om dagen, vartill de eljest vore berättigade. För den i ekonomiskt hänseende mera välsituerade menige värn­ pliktige komme disciplinboten däremot att sakna nämnvärd betydelse som straffreaktion. Såge man därefter till de kategorier, som uppbure lön i egent­ lig mening, så måste även för deras del disciplinboten drabba synnerligen ojämnt, beroende på den enskildes ekonomiska ställning, civilstånd och för­ sörjningsplikt. Med de invändningar, föreningen sålunda framfört, komme man närmast till det resultatet, att disciplinboten, om den skulle bibehållas, borde närmare anslutas till dagsbotssystemet. Under sådana förhållanden kunde den knappast tillämpas i fråga om meniga värnpliktiga. Man leddes därför osökt in på tanken, huruvida det icke ur olika synpunkter skulle vara mest ändamålsenligt och rättvist att med slopande av förslaget om disciplin­ bot giva arreststraffet två huvudformer, en lindrigare, som närmast finge karaktären av en custodia honesta, och en strängare form, avsedd för discip­ linbrott i mer egentlig mening. Visserligen kunde häremot invändas, att den lindrigare formen arrest utan bevakning hittills knappast tillämpats i fråga om manskapet. Detta sammanhängde otvivelaktigt med den omständig­ heten, att det för den menige icke framstode som ett straff utan snarare som en förmån att utan bevakning få vistas i sitt kvarter. Om skillnaden mellan de båda arrestformerna mindre bleve beroende av om bevakning anordnades eller ej utan mera hänförde sig till de förmåner och den bekvämlighet, som erbjödes arrestanten under strafftiden, hölle föreningen dock före att det skulle vara möjligt att utforma två typer av arreststraff, som skulle visa sig lika användbara såväl för befäl som manskap. Föreningen Sveriges krigsdomare och (niditörer bär anfört att den tilltänkta nya strafformen syntes ur åtskilliga synpunkter icke vara välbetänkt. För de värnpliktiga måste disciplin­ boten av flera skäl anses alldeles olämplig. Fn tillrättavisning i form av ute­ gångs- eller landgångsförbud skulle åter för den mera välsituerade säkerligen innebära en mera kännbar reaktion än disciplinboten. Det måste emellertid anses felaktigt, att tillrättavisningen, som vore avsedd att vara en lindrigare reaktion mot begången förseelse än disciplinstraff, i flera fall skulle bliva svårare än sådant straff, som vore avsett för något grövre förseelser. För öv­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

riga kategorier av krigsmän måste åter disciplinboten med hänsyn till stor­ leken av det avdrag i lönen, som denna skulle innebära, mången gång bliva ett i förhållande till beskaffenheten av den begångna förseelsen alltför känn­ bart straff. Föreningen Sveriges krigsfiskaler har uttalat sig huvudsakligen i samma riktning. Försvarsväsendets underbefälsförbund har likaledes för­ klarat sig hysa betänkligheter mot disciplinbotsstraffet. Dessa betänkligheter hänförde sig dels till straffet såsom sådant — svårigheterna att få straffet att verka fullt rättvist måste bli betydande —- och dels till den omständigheten att man härigenom i befälhavares hand lade ett ekonomiskt verkande rättel­ semedel. Arreststraff, som redan nu kunde utdömas av befälhavare i discipli­ när ordning medförde även det ekonomisk påföljd, men de ekonomiska följ­ derna vore i detta fall en bisak. Här skulle straffets ekonomiska återverk­ ningar bli primära. Viss inskränkning i befälhavarens domsrätt syntes under alla omständigheter erforderlig. Värnpliktiga officerares riksförbund har be­ träffande den stränga arrestens avskaffande anfört att det väsentliga ur män­ niskovärdets synpunkt i detta sammanhang icke vore straffet utan den hand­ ling, som föranlett straffet i fråga. Förefbilligheten av just ett sådant afflik- tivt straff som sträng arrest kunde i de flesta fall på ett bättre sätt än en annan strafform avhålla en person av nonchalant eller rent av lymmelaktig natur att begå vissa handlingar, och enahanda synpunkt kunde läggas på den skärpta arresten. Lika litet som man kunde avskaffa olikheter i befogen­ heter och tjänsteställning mellan skilda grupper av krigsmaktens personal, kunde man undvika olikheter i bestraffningshänseende, och att allenast mot bakgrunden av någon allmän likställighetssynpunkt slopa arrest utan be­ vakning vore därför icke motiverat. Det kunde vara riktigt, att denna straff­ form i praktiken så gott som uteslutande användes beträffande officerare och underofficerare, enär den saknade tillräcklig effektivitet gentemot man­ skapet, men gentemot de två förstnämnda kategorierna vore den dock i de fall, då den komme till användning, i regel tillräckligt effektiv. Även i många andra straffrättsliga avseenden förefunnes olikheter emellan de meniga och vissa kategorier befäl, och vidare vore icke minst i detta sammanhang att märka, att officers- och underofficersgrupperna lydde under de militära be- straffningsreglerna under icke blott en väsentligt längre tid utan också jäm­ väl vid betydligt högre ålder än manskapet. Införandet av den nya straffor­ men disciplinbot syntes icke heller tillfredsställande med hänsyn framför allt till den omständigheten, att ett dylikt penningstraff komme att drabba synnerligen orättvist. Införandet av berörda strafform avstyrktes därför.

Departementschefen.

För närvarande finnas fyra former av disciplinstraff, nämligen arrest utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. Utredningens förslag i denna del innebär i första hand att det lindrigaste och de båda svårare straf­ fen avskaffas. Att sträng arrest icke bör upptagas i en reviderad lagstiftning, anser jag självklart. Den skärpta arresten kan väl i och för sig icke anses vara olämplig i samma grad som sträng arrest men som utredningen fram­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

187

hållit torde denna straffart ha ganska liten betydelse. Vad beträffar arrest utan bevakning har den ensidiga tillämpning, som detta straff i praktiken er­ hållit, säkerligen kraftigt bidragit till uppfattningen att likställigheten inför lagen mellan skilda krigsmän är bristfällig. Jag är sålunda ense med utred­ ningen om att avskaffa nämnda tre av de hittillsvarande arrestformerna och i deparlementsförslaget upptages därför endast ett arreststraff, närmast mot­ svarande det nuvarande straffet vaktarrest.

Eftersom arrest enligt förslaget innebär ett frihetsberövande och sålunda utgör ett förhållandevis strängt straff, är det givetvis angeläget att söka till­ skapa en lindrigare straffart att användas vid mera bagatellartade förseelser samt i något svårare brottsfall då gärningsmännen första gången förbrutit sig. Utredningen har i sådant syfte upptagit ett särskilt penningstraff, be­ nämnt disciplinbot. Straffet utgör i princip löneavdrag under ett visst antal dagar med visst, av den brottsliges lön beroende belopp för dag. Tanken att penningstraff skall kunna tillämpas även i fråga om militära brott före­ faller naturlig. Såsom utredningen framhållit torde emellertid ofta varken dagsböter eller böter ådömda omedelbart i penningar vara lämpligt straff för krigsmän. Genom att på nyssnämnda sätt låta straffet stå i proportion till den dömdes inkomster av militärtjänsten har utredningen uppnått en lös­ ning, som erbjuder flera fördelar. Det föreslagna disciplinbotsstraffet an­ sluter sig sålunda nära till den inom den civila statsförvaltningen använda form av disciplinstraff, som utgöres av löneminskning, och är dessutom lätthanterligt såväl i fråga om ådömandet som med avseende å verkställig­ heten.

I en del remissyttranden har emellertid uttryckts farhågor för att disciplin­ botsstraffet skall komma att verka orättvist. Uppenbarligen kan en sådan invändning icke frånkännas varje berättigande. Särskilt om man tager hän­ syn till samtliga ekonomiska omständigheter och övriga personliga förhål­ landen som röra de bestraffade måste det givetvis visa sig att straffet drabbar olika tungt i skilda fall. Detta gäller dock även alla andra straffarter. Bland annat medför människors olika psykiska konstitution att fängelsestraff för- drages sämre i ett fall än i ett annat. Enligt min mening få i fråga om discip­ linbot, liksom förhållandet är beträffande det civila disciplinstraffet mist- ning av lön, de olägenheter, som äro förenade med straffet, anses väl uppvä­ gas av fördelarna med detsamma. Då det gäller att bestämma lämpligt straff för viss förseelse, måste det vara värdefullt att jämväl ha disciplinbot att till­ gå. Även om man bör fasthålla vid att disciplinbot är en i princip lindrigare straffart än arrest, torde vid valet mellan straffarterna i viss mån hänsyn kunna lagas till den brottsliges ekonomiska förhållanden. Sålunda kunna om­ ständigheterna vara sådana att ett mindre arreststraff bör åläggas i stället för ett relativt högt disciplinbotsstraff. Jag vill alltså förorda att disciplinbot införes.

Någon ytterligare art av disciplinstraff synes ej behövlig. Jag har alltså i departementsförslaget vid sidan av arrest endast upptagit disciplinbot.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

2 och 3 §§.

I 2 § av utredningens förslag stadgas, att disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen samt för an­ nat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock, om ej särskilda skäl till annat föranleda, i stället till böter. Böter må ock eljest ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt fråga är om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §, omedelbart i penningar, högst fem­ hundra kronor.

Enligt 3 § får i fråga om annat av krigsman begånget brott än i 2 § sägs av beskaffenhet, att mål därom skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen, i stället för böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhål­ landen och brottets art.

I SLK har frågan, huruvida i visst fall disciplinstraff skall eller kan följa, reglerats genom att sådant straff utsatts i de särskilda straffbestämmelser där det ansetts böra vara tilllämpligt. Eftersom lagen upptager bestämmelser om ej blott rent militära och militärt kvalificerade brott utan även åtskilliga brott som, frånsett disciplinstraffets tillämplighet, skola bestraffas enligt all­ män lag, har någon generell regel om disciplinstraffets användningsområde icke blivit behövlig. Tillämpningen av disciplinstraff är i allmänhet obliga­ torisk. Vid brott som avses i 98, 99, 100 och 132 §§ finnes emellertid frihet att välja mellan disciplinstraff och böter. Riktlinjer angivande hur valet skall ske ha upptagits endast i sistnämnda paragraf. I vissa fall, t. ex. vid brott mot 68, 110 och 121 §§, är bötesstraff obligatoriskt och disciplinstraff kan alltså icke förekomma.

Utredningen har anfört att eftersom i förslaget endast upptagits straffbe­ stämmelser rörande rent militära och ett fåtal militärt kvalificerade brott, kunde frågan om gränsdragningen mellan disciplinstraffets och bötesstraffets användningsområden icke lösas på samma sätt som i SLK utan måste regle­ ras genom allmänt hållna föreskrifter. Den avgörande grunden vid bestäm­ mande av disciplinstraffets tillämplighetsområde borde vara brottens an­ knytning till krigsmakten. Denna synpunkt måste emellertid i princip an­ tagas vara vägledande jämväl vid fastställandet av krigsdomstolarnas kom­ petensområde. Det förefölle naturligt, att disciplinstraffets tillämplighetsom­ råde och krigsdomstolarnas kompetensområde sammanfölle. Därest hand­ läggningen av militära brottmål under fredstid överfördes till de allmänna domstolarna, bleve det erforderligt att i vissa hänseenden meddela särbe­ stämmelser rörande sådana mål och att i ny militär processlag upptaga stad- ganden som angåve vilka brott som vore av sådan beskaffenhet att mål där­ om skulle handläggas i den för militära mål stadgade ox-dningen. Vad krigs-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144

189

domstolsulredningen i detta hänseende föresloge syntes utgöra en lämplig avgränsning även i vad anginge disciplinstraffets tillämplighetsområde. Kongruens i detta avseende syntes ock påkallas av praktiska skäl.

I enlighet med det anförda kunde således enligt utredningen området för disciplinstraffets tillämplighet angivas omfatta sådana av krigsmän förövade brott som vore av beskaffenhet att mål därom skulle handläggas i den för militära mål stadgade ordningen. Av flera skäl borde emellertid tvingande föreskrifter om tillämpning av disciplinstraff vid dylika brott icke meddelas. Under sådana förhållanden syntes det vara nödvändigt att söka uppställa regler som gåve ledning vid valet mellan disciplinstraff och böter. För detta ändamål kunde ifrågavarande brott uppdelas i två huvudgrupper. Det före- fölle nämligen vara lämpligt att, beträffande vissa brott, låta dylika regler innehålla presumtion för disciplinstraffets tillämplighet, medan åter, i fråga om övriga brott, en motsvarande presumtion borde gälla till förmån för bö­ tesstraffet.

Beträffande den första gruppen har utredningen framhållit att disciplin straff i åtskilliga fall inginge i straffskalan för visst brott. Med dessa brott borde i förevarande hänseende jämställas de i 26 och 27 kap. i förslaget upp­ tagna straffbestämmelser, i vilka såsom straffskala angivits högst straffarbete på viss tid, eftersom enligt dessa bestämmelser även fängelse och lindrigare straff kunde tillämpas. Då vidare krigsmän, som hade ämbetsansvar, skulle vara underkastade stadgandena i 25 kap. SL enligt det år 1946 remitterade förslaget i stället för straffbestämmelserna i 26: 17 och 18 i utredningens för­ slag, borde tydligen också brott av krigsmän mot detta kapitel medtagas i denna grupp. Dit syntes slutligen även böra hänföras andra av krigsmän förövade brott som vore sådana att straff kunde åläggas av militär befäl­ havare. Beträffande nu nämnda brott borde disciplinstraff tillämpas även om böter vore utsatt. Denna regel syntes emellertid icke böra vara ovillkor­ lig. I olika fall kunde användningen av disciplinstraff i stället för böter framstå såsom direkt olämplig. Särskilt gällde detta beträffande arrest. Uppenbarligen borde man söka undvika att använda arrest då den brottslige icke fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten. Likaledes vore användningen av arrest oläglig om den brottsliges tjänstgöring vore av tillfällig art. AU helt utesluta arreststraff i nu avsedda fall syntes dock icke böra ifrågasät­ tas; i fall av upprepad ensartad brottslighet eller om den brottslige kunde beräknas snart bli återkallad i tjänst borde arreststraff kunna få användas. Det hade vidare ansetts påkallat att vid sidan av en undantagsbestämmelse rörande arrest jämväl upptaga ett mera allmänt hållet undantagsstadgande. Enligt detta finge böter också i andra fall ådömas om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff funnes lämp­ ligare än disciplinstraff. Att då böter skulle tillämpas i enlighet med vad i det föregående sagts därvid skulle ådömas sådant bötesstraff som kunde vara utsatt för brottet, syntes vara självklart. För det fall all disciplinstraff vore utsatt för brottet, borde stadgas att böterna skulle ådömas i dagsböter utom när fråga vore om brott mot 26: 15 eller 16 i förslaget. I sådant fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 144

borde, i likhet med vad enligt 11:9 och 10 SL i det remitterade förslaget gällde, dömas till böter omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

Den andra av de ovannämnda båda huvudgrupperna omfattade, enligt vad utredningen slutligen i detta sammanhang anfört, övriga av krigsmän be­ gångna brott som vore av beskaffenhet att mål därom skulle handläggas i den för militära mål stadgade ordningen. För dessa brott borde, då fängelse eller svårare straff ej ifrågakomme, i regel ådömas böter. Endast om det med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art syntes vara lämpligare borde i dessa fall disciplinstraff kunna tillämpas i stället för böter.

Fångvårdsstyrelsen har anfört att disciplinbot kunde befaras bliva mindre effektivt mot officerare och underofficerare än mot värnpliktiga. De värn­ pliktiga finge avstå hela sin kontanta avlöning, medan officerare och under­ officerare endast finge vidkänrtas s. k. B-avdrag å lönen. Åtgärden vore maximerad till tjugu dagar. Med hänsyn härtill borde det enligt fångvårds­ styrelsens mening övervägas, huruvida förslagets regler för tillämpning av disciplinstraff i stället för böter eller omvänt vore lämpligt avvägda. För officerare och underofficerare kunde nämligen ett dagsbotsstraff ofta bliva mera kännbart än den föreslagna disciplinboten. Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar har framhållit att enligt 2 § skulle disciplinstraff ådömas bland annat för av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kunde ådömas i disciplinmål. Om ett brott vore av denna beskaffenhet vore enligt förslaget avsett att framgå av den militära rättegångslagen. Därest emellertid en särskild lag om disciplinstraff för krigsmän ansåges önskvärd, syntes reglerna om användningen av detta straff vara ett av de viktigaste föremålen för en sådan lag. Det vore överhuvud taget icke lämpligt att an­ vändningen av en i allmänna strafflagen upptagen straffart gjordes beroende av en rättegångslags av processuella synpunkter betingade bestämmelser.

Den uppräkning av här ifrågavarande fall, som under alla förhållanden måste i någondera lagen upptagas, borde därför enligt föreningens mening inflyta i nu ifrågavarande lag. De i lagen intagna bestämmelserna rörande frågan huruvida i särskilda fall disciplinstraff eller böter skulle komma till använd­ ning syntes onödigt invecklade. Då valfrihet mellan böter och disciplinstraff praktiskt taget alltid funnes, kunde åt stadgandets sakliga innehåll givas enklare formulering, därvid 2 och 3 §§ syntes kunna sammanföras.

Departementschefen.

Med hänsyn till det sätt, varpå strafflagstiftningen för krigsmakten en­ ligt förslaget anordnas, torde det, såsom utredningen funnit, vara nödvän­ digt att frågan om användningen av disciplinstraff och böter regleras genom allmänt hållna föreskrifter. I princip innebära dessa enligt utredningens för­ slag att den i varje särskilt fall lämpligaste straffarten skall användas. Till ledning för tillämpningen härav har bland annat angivits vissa brott, vid vilka disciplinstraff företrädesvis skall komma till användning, medan be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

191

träffande övriga brott en motsvarande presumtion till förmån för böter fått gälla. Enligt min mening ha de föreslagna reglerna utformats på ett väl av­ vägt sätt.

I ett remissyttrande bär hävdats att i 2 § direkt bör angivas vilka brott som skola kunna bestraffas i disciplinmål. På liknande sätt kunde ifrågasättas om icke det i 3 § såsom yttersta gräns för disciplinstraffets tillämplighets­ område uppställda kravet på att brottet skall vara av beskaffenhet att mål därom skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen bör erhålla formen av en uppräkning. Frågan om befälhavares bestraffningsrätt måste emellertid bedömas i anslutning till det militära rättegångsväsendets ordnande, och jag anser det därför icke vara riktigt att i detta sammanhang upptaga spörsmålet om bestraffningsrättens omfattning. Vad angår stadgandet om den yttersta gränsen för disciplinstraffets användning torde detta i realiteten icke få särdeles stor betydelse, eftersom redan principen om det lämpligaste straf­ fet i allmänhet medför samma avgränsning. Då stadgandet likväl, för att un­ derlätta domstolarnas tillämpning av ifrågavarande regler, bibehålies, synes det icke vara lämpligt att giva detsamma en vidlyftigare utformning. Även om uppräkningsmetoden här anlitas skulle man icke vid angivandet i processlag­ stiftningen av militära mål kunna nöja sig med en hänvisning därtill. En redaktionell jämkning av ifrågavarande stadgande bör emellertid vidtagas.

i

§■

Enligt 4 § i utredningens förslag ådömes arrest i minst tre och högst tjugu dagar, varje dag räknad till tjugufyra timmar. Straffet verkställes i militär­ häkte. Arrestant deltager ej i tjänstgöring amiat än i den mån strafftiden överstiger tio dagar. Finnes arrest utan tjänstgöring medföra fara för arres- tantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad därav återstår del­ taga i tjänstgöring. Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.

Såsom förut nämnts, är strafftiden för vaktarrest enligt 22 § SLK minst en dag och högst femton dagar. Beträffande frågan, huruvida den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke, framgår av 24 § samma lag att det an­ kommer på vederbörande befälhavare att bestämma därom.

Utredningen har till en början erinrat att krigshovrätten i skrivelse till

Kungl. Maj:t den 16 april 1943 föreslagit att maximitiden för vaktarrest skulle höjas till trettio dagar. Till stöd därför anfördes bland annat att krigshovrät­ ten i många fall ställts inför valet att bedöma en gärning antingen för milt genom att ådöma femton dagars vaktarrest eller för hårt genom att utmäta fängelse i en månad. Det vore enligt utredningens mening obestridligt att förhållandet mellan vaktarrestens maximitid och minimitiden för fängelse i rättstillämpningen kommit att uppfattas som en kännbar lucka. Denna kom- me med utredningens förslag om borttagande av såväl sträng som skärpt ar­ rest att framträda med i viss mån större skärpa. Hittills hade nämligen möj­ ligheten att ådöma straff i nämnda arrestformer till eu del utfyllt hickan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Enligt inhämtade statistiska uppgifter uppgingo de fall då fängelse i en månad förekommit till ungefär hälften av samtliga fall då krigsdomstol dömt till fängelse. Uppenbarligen skulle det i och för sig vara i hög grad tillfredsstäl­ lande om dessa korta fängelsestraff kunde i avsevärd mån ersättas av arrest. Det finge därför anses föreligga mycket starka skäl för att bestämma maximi­ tiden för arrest enligt förslaget till högre dagantal än vad för närvarande gällde beträffande vaktarrest. Det syntes dock ingiva betänkligheter att fast­ ställa nämnda maximitid så högt som till trettio dagar. En sådan skärpning syntes strida mot disciplinstraffets natur. Det vore av vikt att arrest i den allmänna uppfattningen framstode såsom ett straff av annan och lindrigare art än fängelse. Med hänsyn härtill vore det önskvärt att skillnaden mellan straffen markerades också genom att maximum för arrest ej motsvarade mi­ nimitiden för fängelse. En så avsevärd höjning som den ifrågasatta vore vi­ dare i och för sig ägnad «tt kunna medföra en genomgående skärpning av de i praktiken tillämpade straffmåtten av arrest. Ytterligare kunde anmärkas att det vore olägligt alt inom det ordinära arreststraffets ram uppdraga en gräns­ linje för befälhavarnas domsrätt, men att detta möjligen bleve erforderligt vid en höjning till trettio dagar. Huvudsakligen av nu angivna skäl föresloge utredningen att maximitiden för arrest bestämdes till tjugu dagar. Minimi­ tiden borde, särskilt med hänsyn till införandet av disciplinbot, höjas till tre dagar.

Beträffande verkstäl'igheten hade utredningen i detta sammanhang först upptagit ett stadgande att arrest skulle verkställas i militärhäkte. För närva­ rande föreskreves i SLK att vaktarrest skulle verkställas under bevakning i låst, ljust rum. Att dessa föreskrifter intagits i lagen hade huvudsakligen be­ rott på att därigenom framhållits skillnaden mellan vaktarrest å ena samt sträng arrest resp. arrest utan bevakning å andra sidan. Då sistnämnda ar- restformer nu föreslogs skola upphöra, kunde det överlämnas åt Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela föreskrifter i dessa hänseenden, därvid utredningen såsom självklart förutsatte att arrestlokal skulle vara ljus. Vidare hade upptagits bestämmelser rörande tjänstgöring under arrest. För närvarande gällde att det ankomme på vederbörande befälhavare att avgöra om arrestant skulle deltaga i tjänstgöring, och detta även om straffet ålagts av krigsdomstol. Härigenom hade detta viktiga moment vid verkställigheten avskilts från själva straffbeslutet. Då denna anordning syntes föga tillfreds­ ställande, borde frågan regleras genom lagstadgande. Betydelsen av ett arrest-

straff såväl i fråga om den brottslige själv som med avseende å andra hade synts till stor del ligga däri, att den brottslige under någon tid hölles isolerad från sin omgivning. A andra sidan hade det icke synts lämpligt att en arres­ tant under någon längre tid hölles i sysslolöshet. Framför allt med hänsyn till angelägenheten att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid vore det önskvärt att, därest arbete utom häktet skulle förekomma, detta bestode i del­ tagande i tjänstgöring. Av nu angivna skäl hade därför lagstadgandet synts böra innebära, att arrest i tio dagar eller därunder skulle verkställas utan tjänstgöring samt att längre arreststraff skulle vara förenade med tjänstgö-

193

ring under den del av strafftiden som överstege tio dagar. Då det ej sällan förekomme, att arresterade hade svårt att uthärda med isoleringen i arrest, hade dock ansetts böra stadgas alt om arrest utan tjänstgöring funnes med­ föra fara för arrestantens hälsa, han skulle under hela strafftiden eller vad därav återstode deltaga i tjänstgöring.

Slutligen har utredningen framhållit att en särskild konsekvens av arrest- straffet för närvarande vore att den arresterade, om straffet icke vore förenat med tjänstgöring, ginge förlustig viss del av sin avlöning. Betydelsen av dessa ekonomiska påföljder syntes böra föranleda att lagen innehölle ett stadgande om den löneminskning som arreststraffet medförde. Med hänsyn bland annat till det sätt, varpå disciplinboten enligt 6 § i förslaget utformats, borde stad­ gandet innehålla att löneminskningen skulle gälla hela strafftiden och ej alle­ nast den tid varunder tjänstgöring icke fullgjordes. Vilka belopp som i olika fall skulle avstås kunde emellertid icke lämpligen angivas i lagen. Det hade därför endast stadgats, att den som åtnjöte avlöning från krigsmakten skulle under strafftiden vidkännas löneavdrag med belopp, som vore angivet i gäl­ lande avlöningsföreskrifter. De nu gällande bestämmelserna om löneavdrag borde i samband härmed undergå viss översyn.

Beträffande arreststraffets längd har justitiekanslersämbetet an­ sett sig böra ifrågasätta om icke maximum borde något höjas, förslagsvis i enlighet med 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas tanke till tjugufyra da­ gar. Hovrätten för övre Norrland har föreslagit att maximitiden bestämdes till trettio dagar, dock att befälhavare ej finge ålägga strängare straff än arrest i femton dagar. Till förmån för en höjning hade, enligt vad motiven visade, förebragts mycket goda skäl. De skäl emot höjning, som av utred­ ningen åberopats, syntes icke vara vägande. Att en höjning skulle vara ägnad att kunna medföra en genomgående skärpning av de i praktiken tillämpade straffmåtten av arrest, måste med kännedom om domstolarnas allmänna in­ ställning bestämt bestridas. Att den föreslagna gränslinjen för befälhavares behörighet att ålägga arrest skulle medföra någon nämnvärd olägenhet, syntes svårt att inse. Chefen för armén har ansett erforderligt att möjligheter gåves att utsträcka arreststraffet intill tjugufem dagar, överbefälhavaren har, för den händelse den skärpta arresten icke komme att medtagas hland disciplin­ straffen, biträtt detta förslag. Föreningen Sveriges häradshövdingar och värn­ pliktiga officerares riksförbund ha ansett att tillräckliga skäl icke förebragts för höjningen av arreststraffets minimum från ett till tre dygn. Föreningen har framhållit att särskilt med hänsyn till de olägenheter som måste anses förenade med disciplinhoten såsom strafform det syntes angeläget att möj­ lighet alltjämt funnes att ådöma arreststraff även för kortare tid än tre da­ gar. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har likaledes hävdat att minimitiden borde bestämmas till en dag. Utökningen av maximitiden från femton dagar till tjugu dagar vore eu fördel. Men det måste med beklagande såsom en avsevärd brist konstateras, att arreststraffet fortfarande icke skulle få utdömas i så lång tid eller trettio dagar, att det nådde anknytning till fängelsestraffet. Utredningen vitsordade dock riktigheten av alt förhållandet

13 Bihang till riksdagens protokoll 19U8. Isand. Nr 141-