Prop. 1948:144

('med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

1

Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny

strafflagstiftning för krigsmakten; given Stockholms slott den 27 februari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till

1

) lag om ändring i strafflagen,

2

) lag om disciplinstraff för krigsmän, 3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, 4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,

^{5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr} 68

) angående utlämning

av förbrytare,

6

) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939

(nr 314) om villkorlig dom,

7^{) lag angående ändrad lydelse av} 2 ^{§ första stycket lagen den} 22

juni

1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,

8

) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

^{9) lag angående ändrad lydelse av} 8

, 10 och 13 §§ lagen den 21 decem­

ber 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning samt

12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr lii-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

3

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

^{Härigenom förordnas,} dels att 5 kap. 10 § strafflagen 1

skall erhålla änd­

rad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas ej mindre följande nya paragrafer, nämligen i

1

kap. en paragraf, betecknad

3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad 15 a §, samt i 5 kap. en paragraf, be­ tecknad 10 a §, än även två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap., av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

3 a §.

Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått utom riket där avdelning av krigsmakten befinner sig.

Utländsk man varde, utan hinder av vad i 2 § stadgas, efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott som han, då avdelning av krigsmak­ ten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdel­ ningen är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske.

Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, äger högste chefen på stället efter uppdrag av Konungen med­ dela sådant förordnande om åtal som i detta kapitel avses.

2 KAP.

15 a §.

Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stad­ gas därom i särskild lag.

5 KAP.

10 §.2

Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan, som vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan, under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ord­ ningen, eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att

1 Senaste lydelse, se SFS 1945:128. 2 I gällande lydelse av denna paragraf saknas de kursiverade orden; 1 övrigt innebär för­ slagets lydelse icke avvikelse därifrån.

Kungl. Maj:ts proposition nt 144.

5

5 §•

Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta, dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brot­ tet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Samma lag vare, där förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydan- des förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån, så ock där förman utan skäl utsätter underly­ dande för fara till liv eller hälsa.

6

§.

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman, dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängel­ se. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

7 §•

Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för våld eller hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff; är brottet med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest att anse som grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Lika med våld skall anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § förmäles.

Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman el­ ler mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må dömas till straffarbete på livstid.

8

§.

Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse mot krigs­ man med disciplinstraff eller fängelse.

9 §■

Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman el­ ler missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt upp­ förande mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för oskickligt beteende till disciplinstraff.

10

§.

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i medde­ lande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnads­ brott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

9

åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrä­ vande av stridsviljan till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse.

6

§•

Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för försvarsskadlig ryktesspridning högst till straffarbete i två år.

7 §•

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehö­ rigen sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbre­ das hos krigsmännen, dömes deltagare för olovlig sammankomst högst till straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, vare fri från straff.

8

§•

Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta för­ svarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för bristfällig krigs­ förberedelse till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därige­ nom framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

9 §•

Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdel­ ning av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar ut­ nyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin av­ delning åt fienden, dömes för dagtingan till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

10

§.

Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straff­ arbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

11

§•

Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som Konungen förbjudit eller missbrukar tecken, som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ocku­ perat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som

a

16 §.

Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare skola äga rum.

I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket hefinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Ko­

^{nungen förordna, att vad i} 8

och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas

för det fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffan­ de brott som förövas under annan tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

17 §.

Om tillämpning av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i sär skild lag.

13

utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mot­ taga besök endast då det i särskilt fall medgives.

Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.

6

§•

Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löne­ avdrag ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.

Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till fri­ hetsstraff skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkstäl­ ligheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

7 §.

■

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med till-

^{lämpning av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och} 6

§§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

8

§•

Såsom gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och brott som finnes förskylla böter skall, där ej straffet bestämmes i svårare straff art, bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff ådö- mas. Högsta och lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplin­ straff är utsatt för något av flera sammanträffande brott, beräknas såsom

^{om bötesstraff, som i} 2

§ sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.

För brott som finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott samman­ träffa, disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straff art för övriga brott, om särskilda skäl föranleda därtill.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och discip­ linstraff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25

^{kap. i}—4

§§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för

annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

9 §■

Förekomma på en gång till verkställighet flera domar eller beslut var­ igenom någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

10

§.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verk­ ställighet, där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshava­

re som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort är närmast därtill.

Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse eller straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.

11

§■

Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömes han till arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid ut­ betalas. Dömes han till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 § innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet anses verkställt genom utstående av arreststraffet i den mån domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är

^{sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt} 4

§ innehållet belopp

utbetalas.

Därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt

6

§ innehållet eller

erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas.

Kunal. Maj:ts proposition nr 144.

12

§.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall ej tillräknas någon till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i

4

kap. 14 § straff­

lagen förmäles.

13 §.

Ådömt arreststraff vare förfallet, där verkställighet ej börjat innan tre år förflutit från det straffbeslutet vann laga kraft.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss nämnts.

14 §.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning användas

varning; åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst);

förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden (utegångsförbud);

förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (land- gångsförbud).

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

15

Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträng­ ning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

15 §.

I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavis­ ning skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrätta­ visning meddelas av Konungen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

17

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Den nu antagna lagen om ändring i strafflagen skall jämte lagen om disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig ävensom vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.

2

§•

Genom de nya lagarna upphävas strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324) med undantag av 184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§;

lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att del­ taga i vissa sammankomster;

1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för krigs­ makten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet;

8

§ lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga; lagen den 26 mars 1943 (nr 126) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglemen­ ten, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestäm­ melserna i de nya lagarna.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som enligt

2

§ upphävts, skall hänvisningen anses avse bestämmelse som

trätt i dess ställe.

4 §•

I stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende å befrielse från skadeståndsskyldighet stadgas följande.

Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff eller böter, vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

5 §•

I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten varit stadgat skall gälla följande.

2 Bihang till riksdagens protokoll

1948. 1

samt.

Nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

19

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av

förbrytare.

^{Härigenom förordnas,} dels att 6

§ lagen den 4 juni 1913 angående ut­

lämning av förbrytare skall upphöra att gälla, dels ock att 4 och 11 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

4 §•

Utlämning må-----------än fängelse. För gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utläm­ ning medgivas, där ej gärningen, be­ dömd enligt strafflagen i övrigt, skul­ le vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i denna § må ske.

(Föreslagen lydelse.)

4 §•

Utlämning må---------- än fängelse. För gärning, varom förmäles i 10 kap. strafflagen eller sådan bestäm­ melse i 26 eller 27 kap. samma lag som avser brott av krigsman, må ej utlämning medgivas, där ej gärning­ en, bedömd enligt strafflagen i öv­ rigt eller sjölagen, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i denna § må ske.

6

§•

Där framställning om utlämning avser gärning, som enligt svensk rätt skulle vara att anse såsom brott mot strafflagen för krigsmakten, må ut­ lämning ske, så vitt gärningen är av den beskaffenhet att om den förövats av någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum.

11

§•

Vid beviljande —--------sådan be­ skaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, var­ om i 4 § andra stycket eller 6 § sägs, varde dessutom sådana beting­ elser satta, att den utlämnade icke må kunna straffas för den gärning,

11

§•

Vid beviljande-------------sådan be­ skaffenhet.

Då utlämning medgives i fall, var­ om i 4 § andra stycket sägs, varde dessutom sådana betingelser satta, att den utlämnade icke må kunna straffas för den gärning, varom

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

21

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314)

om villkorlig dom.

Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på

(Gällande lydelse.)

1

§•

Övertygas någon------------ - straffets ådömande.

Finnes förordnande — — — i domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningeneller brott, för vilket straff är utsatt i straffla­ gen för krigsmakten; dock må vill­ korlig dom beviljas beträffande brott mot 8 kap. sistnämnda lag, där den tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete. Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga om förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän be­ fattning eller i fråga om påföljd, som avses i 2 kap. 20 § strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller författning.

sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse.)

1

§•

Övertygas någon —--------straffets ådömande.

Finnes förordnande — ■— — i domen.

Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff. Ej heller må i fråga om brott av krigs­

man villkorlig dom brukas med

mindre det finnes kunna ske utan fa­ ra för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen. Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga om avsättning, suspension eller discip­ linstraff eller i fråga om särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949 men skall ej äga tillämp­ ning i mål som blivit av första dom­ stol avdömt före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939

(nr 315) om särskild förundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.)

§•

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild för­ undersökning äga rum, där ej anled­ ning är att antaga, att utredning som i

§ sägs, kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom före­ ligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom.

(Föreslagen lydelse.)

2

§•

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild för­ undersökning äga rum, där ej anled­ ning är att antaga, att utredning som i

1

§ sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom före­ ligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom eller fråga är om brott av krigs­ man mot 25—27 kap. strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

23

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvaran­ de tillämpning, bestämmelserna i

1

§

beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfäng­

^{else och bestämmelserna i} 2

§ beträf­

fande den som på grund av laga- kraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller internering.

3 §•

Vad ovan stadgats äge motsvaran­

^{de tillämpning, bestämmelserna i} 1

§

beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfäng­ else eller avtjänat arrest och bestäm­

^{melserna i} 2

§ beträffande den som

på grund av lagakraftägande> dom varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat arrest eller som varit un­ derkastad förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949 men skall ej äga tillämp­ ning i fråga om den som frigivits före nya lagens ikraftträdande.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

(Gällande lydelse.)

eljest inför länsstyrelse eller i vittnes närvaro inför styresman vid fång- vårdsanstalt eller den som är i hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan polischef.

13 §.

Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna lag, häktad i målet, när domen, så­ vitt angår honom ådömt ansvar, må verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller förestån­ daren för det häkte där han för­ varas omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles häk­ tad annorstädes än i fångvårdsan­ stalt skall enligt bestämmelser som meddelas av fångvårdsstyrelsen för­ passas till lämplig fångvårdsanstalt. Om överflyttning från en fångvårds­ anstalt till annan stadgas i 26 §.

Är den-------------till verkställighet.

För vissa fall är om befordran till verkställighet särskilt stadgat i lagen om krig sdomstolar och rättegången därstädes.

(Föreslagen lydelse.)

hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan polischef. Den som full­ gör militärtjänstgöring må ock avgiva 'förklaringen i vittnes närvaro inför befattningshavare vid krigsmakten, som över honom har bestraffnings­ rätt i disciplinmål.

13 §.

Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna lag, häktad i målet, när domen, så­ vitt angår honom ådömt ansvar, må verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller förestån­ daren för det häkte där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har upp­ sikt över häktet omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles häktad annorstädes än i fång­ vårdsanstalt skall enligt bestämmel­ ser som meddelas av fångvårdssty­ relsen förpassas till lämplig fång­ vårdsanstalt. Om överflyttning från en fångvårdsanstalt till annan stad­ gas i 26 §.

Är den-------------till verkställighet.

Beträffande häktad som hålles i militärhäkte samt den som avgivit nöjdförklaring inför befattningsha­ vare vid krigsmakten ankomme det på länsstyrelsen eller polischefen i orten att, efter anmälan av vederbö­ rande befattningshavare, låta verk­ ställa förpassning eller meddela fö­ reläggande som i denna paragraf av­ ses.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

27

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om

skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppymp­ ning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

22

§.

Underlåter någon att fullgöra ymp- ningsplikt, som på grund av 4 § ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra an­ nan, för vars befordrande till ymp­

^{ning han enligt} 10

§ ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig, som i

3

§ a), b) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Lag samma — — — där omför­ mäles.

Ej må straff enligt denna § tilllämpas, där förseelsen enligt allmän­ na strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Att den, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmak­ ten eller eljest inkallats till tjänstgö­ ring för rikets försvar, för underlå­ tenhet att fullgöra honom åliggande ympningsplikt är underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten, där­ om är i nämnda lag stadgat.

(Föreslagen lydelse.)

22

§.

Underlåter någon att fullgöra ymp­ ningsplikt, som på grund av 4 § ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra an­ nan, för vars befordrande till ymp­

^{ning han enligt} 10

§ ansvarar,

eller underlåter ympningspliktig, som i

3

§ a), b), c) eller d) omför­

mäles, att fullgöra sin ympnings­ plikt,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Lag samma------------där omförmä­ les.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

29

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 oktober 1947.

N ärvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

W^igforss, S^köld, Q^uensel, D^anielson,

V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, K^ock.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad straff­ lagstiftning för krigsmakten.

Föredraganden anför följande. Sedan särskilda sakkunniga den 30 september 1935 avgivit utlåtande rö­ rande riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten, tillkallades med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 22 maj 1936 sakkunnig att verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag angående revision av nämnda lag, men förordnades den 23 december 1939 att utredningsarbetet skulle vila tills vidare. Den 30 oktober 1941 förordnade dåvarande chefen för justitie­ departementet att utredningen skulle återupptagas samt tillkallade såsom sakkunnig för verkställande av utredningen tillförordnade lagbyråchefen, numera militieombudsmannen Nils Regner. I enlighet med Kungl. Maj ds be­ myndigande den 22 december 1943 utsåg departementschefen ledamoten av riksdagens andra kammare, advokaten L. E. B. Gezelius, ombudsmannen B. Lundström, kommendörkaptenen av 1. graden S. C. G. Montelius, direk­ tören, numera statssekreteraren F. Thunborg, krigsdomaren, professorn F. Wetter, vice krigsdomaren, rådmannen E. A. Wilhelmsson och översten S. E. Öberg att deltaga i överläggningar med utredningsmannen angående berörda lagrevision. Sedan Öberg den 29 maj 1945 på egen begäran entledigats från nämnda uppdrag, utsågs samma dag i hans ställe översten G. F. Brinck. Den 7 juli 1944 förordnade Kungl. Maj:t hovrättsrådet Hugo Henkow att biträda Regner vid ifrågavarande utredningsarbete.

Utredningen har den 16 november 1946 avgivit betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83). Sedan yttranden inhäm­ tats över förslaget och delta varit föremål för överarbelning inom justitie­ departementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma samt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Inledning.

Gällande strafflag för krigsmakten (SLK) utfärdades den 23 oktober 1914. Den utgör ett ganska vidlyftigt lagverk, omfattande fyra olika delar med ursprungligen sammanlagt

210

paragrafer; en av delarna innehåller

dock regler om militära befälhavares handläggning av disciplinmål och faller därför väsentligen utom förevarande lagstiftningsfråga.

Bestämmelserna i SLK äro tillämpliga i olika utsträckning å krigsmän, de som utan att vara krigsmän lyda under lagen samt de som eljest äro underkastade straff etter lagen. Till krigsmän hänföras aktiva officerare och underofficerare samt manskap med fast anställning. De som tillhöra reser­ verna, värnpliktiga samt hemvärnsmän och andra frivilliga äro även krigs­ män men i princip endast under den tid de äro i tjänstgöring vid krigs­ makten. Å krigsmännen äger flertalet av SLK:s straffbestämmelser tillämp­ ning. De som utan att vara krigsmän lyda under lagen utgöras främst av den s. k. civilmilitära personalen: läkare, veterinärer, ingenjörer och andra tekniker, förrådstjänstemän m. fl. I den mån personalen tillhör reserverna är dock även i detta fall SLK:s tillämplighet inskränkt till tid då tjänst­ göring äger rum. När avdelning av krigsmakten är mobiliserad, räknas alla där tjänstgöringsskyldiga, som ej äro krigsmän, till ifrågavarande kategori. Detsamma är förhållandet med andra personer som åtfölja mobiliserad av­ delning. Av straffbestämmelserna i SLK gäller endast ett mindre antal för dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen. Detta innebär i stort sett att dessa personer ha ett lindrigare straffrättsligt ansvar än krigsmännen. De som eljest äro underkastade straff efter lagen utgöras av personer som under vissa omständigheter kunna dömas enligt särskilt angivna straffbe­ stämmelser i SLK, fastän de icke vid brottets begående tillhörde någon av de förut nämnda båda kategorierna. Sålunda äro de som tillhöra reserverna, värnpliktiga och hemvärnsmän straffbara för vissa brott under tid före tjänstgöringens början, t. ex. rymning då brottet består i underlåtenhet att iakttaga inställelseskyldighet. Men även personer som icke tillhöra krigs­ makten falla under ifrågavarande kategori. Vem som helst kan nämligen under krigstid straffas enligt SLK för krigs förräderi, spioneri m. in., om brottet begåtts inom riket, a krigsskådeplats utom riket eller å ockuperat område. Även krigsfångar och internerade utlänningar höra till denna kategori.

Bland de brott som äro upptagna i SLK märkas först sådana som inne­ fatta åsidosättande av de speciellt militära tjänsteplikterna. Dessa brott, som icke äro beaktade i allmänna strafflagen (SL), bruka kallas rent militära brott. Exempel pa dylika brott utgöra rymning, lydnadsbrott, övergivande av post, överlöpande till fienden samt obehörig kapitulation. En annan grupp av brott bilda de s. k. militärt kvalificerade brotten. Dessa brott äro visser­ ligen straffbelagda även i SL, men de ha i SLK bestraffats annorlunda, van­ ligen strängare. Detta beror pa att brotten, när de begås av militär personal, ansetts erhålla en särskild karaktär. Bland hithörande brott kunna näm­

31

nas misshandel och förolämpning mot förman eller underlydande i eller för tjänsten, stöld av krigsförnödenlieter samt olovlig tillägnelse av krigsbyte. Utöver de nu berörda brotten finnas i SLK åtskilliga som helt motsvara i SL upptagna brott och beträffande vilkas bestraffning endast hänvisas till sist­ nämnda lag. Bestämmelserna om dessa brott ha betydelse endast för krigs- domstolarnas kompetensområde. Vilka mål som skola behandlas av krigs- domstol är nämligen väsentligen beroende av om brottet är omnämnt i SLK.

De straffbestämmelser som upptagits i SLK täcka icke alla gärningar som äro straffbelagda i SL. Sålunda saknar SLK straffbud om förfalskning, sed­ lighetsbrott m. m. Genom en särskild bestämmelse bar emellertid stadgats att den som lyder under SLK är straffbar även enligt allmän lag och författ­ ning i den mån SLK ej innehåller särstadgande.

Straffsatserna i SLK äro differentierade på olika sätt. I åtskilliga fall ha beträffande visst brott stadgats skilda straffskalor för officerare och under­ officerare samt för dem som tillhöra manskapet; straffskalorna för de sistnämnda äro regelmässigt mildare. Vissa fall av misshandel bestraffas strängare om den våldförde var officer eller underofficer än om han till­ hörde manskapet. Ofta har straffet för ett och samma brott bestämts med anlitande av flera speciella straffskärpnings- eller straffmildringsgrunder. Sålunda gäller för exempelvis rymning i fredstid, förutom viss normallatitud, en mildare straffskala för det fall att brottet består i underlåtenhet att in­ ställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten då den brottslige ännu icke varit i sådan tjänstgöring och ej heller förut varit straffad för rymning. En strängare straffskala är tillämplig om rymningen skett från fartyg under sådana omständigheter att rymmaren bort inse att fartyget till följd av rym­ ningen utsattes för fara. Skedde rymningen eljest under synnerligen försvå­ rande omständigheter kan jämväl skärpt bestraffning åläggas, ehuru icke fullt så sträng som i nyssnämnda fall.

För vissa brott upptager SLK även generella straffskärpningsgrunder. Så bestraffas t. ex. rymning strängare än eljest om den rymde var tjänstgörings- skyldig vid mobiliserad avdelning. Under krigstid eller annan tid, då all­ män mobilisering råder, äger den del av SLK som benämnes krigsartiklar tillämpning vid sidan av övriga bestämmelser i lagen. Krigsartiklarna inne­ hålla, förutom bestämmelser om sådana brott som endast kunna förövas i krig, t. ex. överlöpande till fienden, stadganden om avsevärt skärpt bestraff­ ning i vissa fall av andra brott, såsom rymning från trupp i fäll och lydnads­ brott då fienden är nära.

De straffarter som användas vid brott mot SLK äro dödsstraff, straff­ arbete, fängelse, böter, disciplinstraff samt, för ämbets- och tjänstemän, av­ sättning och suspension. Dödsstraff är utsatt endast i krigsartiklarna. För straffarbete och fängelse gälla numera inga särskilda regler enligt SLK. Böter äro stadgade i begränsad omfattning. Disciplinstraff är arrest av fyra olika slag. Arrest utan bevakning verkställes i eget rum eller tält, och straffet innebär förbud alt utan tillstånd lämna rummet eller tältet. Vakt- arrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller tält. Skärpt arrest

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

33

Huvuddragen i förslaget.

Utredningen.

Av utredningen har anförts, att den militära strafflagstiftningens grund vore behovet av särskilda straffbestämmelser för att framtvinga fullgörandet av de plikter som med hänsyn till krigsmaktens effektivitet måste åläggas dess personal. Det låge i sakens natur att en dylik särlagstiftning vore nödvändig i samma mån som straff krävdes för att upprätthålla de militära tjänste­ plikterna. I den meningen att de militära straffbestämmelserna endast gällde för en viss grupp av medborgare utgjorde bestämmelserna en undantagslag­ stiftning. Häri låge dock icke något i och för sig anmärkningsvärt. På lik­ nande sätt hade särskilda föreskrifter meddelats för andra grupper av med­ borgare, såsom framför allt ämbetsmän. Av denna karaktär hos den militära strafflagstiftningen följde emellertid att densamma borde begränsas till vad som vore nödvändigt med hänsyn till lagstiftningens ändamål, skyddet av krigsmaktens effektivitet.

En revision av SLK kunde dock enligt utredningens mening icke avse en­ dast en utrensning av onödiga särbestämmelser. Sedan den tid då lagen ut­ arbetades hade den allmänna strafflagstiftningen undergått mycket stora för­ ändringar. På den militära lagstiftningens område hade motsvarande änd­ ringar blott delvis genomförts, och denna lagstiftning framstode därför nu­ mera såsom i avsevärd utsträckning efterbliven. Revisionen måste därför även avse att överhuvud bringa den militära strafflagstiftningen i nivå med utveck­ lingen i övrigt på straffrättens område.

I fråga om möjligheten att humanisera den militära lagstiftningen har ut­ redningen ansett läget numera vara avsevärt mera gynnsamt än vid till­ komsten av SLK. Upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig be­ rodde i väsentlig mån på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning. I främsta rummet kunde framhållas betydelsen av att försvarsviljan vore le­ vande och allmänt omfattad. Till följd av den politiska utvecklingen utgjor­ de försvarsfrågan icke på samma sätt som tidigare ett politiskt tvisteämne, och någon försvarsfientlig stämning gjorde sig numera icke gällande. Av be­ tydelse såsom stöd för disciplinen vore vidare den utveckling som under se­ nare år ägt rum i fråga om den sociala omvårdnaden av de värnpliktiga, bl. a. genom organisering av personalvården och förbättring av de ekonomiska vill­ koren under tjänstgöringen, liksom även den upplysningsverksamhet och ut­ bildning i allmänt medborgerliga ämnen som numera bedreves inom krigs­ makten.

Utredningen har framhållit att en revision efter angivna linjer tydligen i avsevärd mån vore beroende av innehållet i strafflagstiftningen i övrigt. För närvarande påginge emellertid arbete med reformering av SL, vilket till en del redan genomförts. Det förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, som grundats på straffrättskommitténs betänkande i ämnet (SOU 1944:69) och den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet för yttrande, vore av särskild betydelse för den militära lagstiftningen, eftersom denna till

3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

35

mans förhållande och åtgärder i övrigt lämnats åsido, och dels har den så­ lunda inskränkta bestämmelsen föreslagits skola gälla endast under bered- skapstillstånd och då riket är i krig. Härutinnan avses förslaget innebära av­ lägsnandet av ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings- och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankoms­ ter.

I 7 kap. SLK behandlas först i fyra paragrafer olydnad mot förman eller överordnad och i en senare paragraf dylikt brott mot vaktpost. De brott som avses med de förstnämnda bestämmelsenia ha i förslaget sammanförts till en enhetlig brottstyp. Beträffande lydnadspliktens omfattning och innebörd i övrigt avser förslaget ej någon ändring av gällande rätt; dock har för- mansbegreppet i viss mån jämkats och den nuvarande särskilda bestäm­ melse som avser ohörsamhet i vissa fall mot annan överordnad än förman uteslutits.

Utom lydnadsbrotten behandlas i 7 kap. brott bestående i våld eller an­ nan misshandel och förolämpning. Bestämmelserna om dessa brott äro upp­ tagna i ej mindre än tolv paragrafer och fördelningen har därvid bland annat skett med hänsyn till om brottet förövats mot förman eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsmannen likställd, om det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Vid utredningen har eftersträvats att undvika stad- ganden som innebära en olika straffrättslig behandling av särskilda grupper av krigsmaktens personal. Förslaget upptager en bestämmelse rörande våld och hot om våld samt en om missfirmelse. Båda äro begränsade till att endast avse brott i eller för den förorättades tjänst.

I 7 kap. SLK är vidare upptagen en straffbestämmelse rörande förman som genom missbruk av sin myndighet söker hindra underlydande att föra klagan över förnärmelse i tjänsten. Vissa andra former av missbruk av förmansställning behandlas i ett stadgande i 9 kap. I stället för dessa spe­ ciella bestämmelser upptager förslaget ett generellt straffbud för missbruk av förmanskap av vidare innebörd än de nuvarande. Det äger tillämpning å förman som missbrukar sin myndighet genom att söka förmå underly­ dande att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst samt å förman som otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa.

Slutligen finnas i 7 kap. SLK straffbestämmelser rörande vissa ordnings- förseelser, nämligen fylleri, förargelseväckande beteende, annat bristande i anständigt uppförande samt deltagande i demonstrationståg av någon som är klädd i uniform. Även i förslaget har det funnits erforderligt att upptaga vissa föreskrifter om dylika förseelser, en om oskickligt beteende i samband med tjänsten, en om onykterhet i tjänsten, eu om fylleri inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, en om förargelseväckande beteende

Kungl. Maj:ts proposition nr låå.

37

till de allmänna straffbestämmelserna om krigsförräderi samt om allmän­ farliga brott och förmögenhetsbrott, ej synts behöva bibehållas. 14 kap. inne­ håller jämte straffskärpningsföreskrifter för krig en straffbestämmelse om pliktförsummelse av befälhavare beträffande krigsförberedelser. En motsva­ righet till denna bestämmelse har ansetts böra upptagas i förslaget.

Vad slutligen angår 15 kap. ha däri intagna straff bud rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel, missbruk av vapenmakt i krig och andra brott mot folkrättsliga regler i förslaget ersatts med en enda bestämmelse. Denna har givits en vidare innebörd än de nuvarande och omfattar alla förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om be­ handlingen av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Vid avfattningen av de föreslagna straffbestämmelserna ha de nu­ varande brottsbeskrivningarna i SLK knappast i något fall funnits kunna an­ vändas utan större eller mindre jämkningar. Den i SL använda metoden att åsätta brotten särskilda brottsbeteckningar har ansetts böra vinna tillämp­ ning, dock med undantag för en del ovanligare brott för vilka någon lämplig beteckning icke erbjudit sig. Beträffande avfattningen har vidare ansetts böra tillses att bestämmelserna icke för sin tolkning bliva beroende av terminolo­ gien i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. De i förslaget använda termino­ logiska uttrycken förman, underlydande och beredskapstillstånd ha definie­ rats genom lagstadganden.

Vad angår straffsatserna ha minimistraffen i stor utsträckning ned­ satts. För alla brott av disciplinär natur ingår disciplinstraff i straffskalan och gäller, i motsats till vad som många gånger är fallet i SLK, utan förbehåll att omständigheterna äro synnerligen mildrande. Jämväl maximistraffen ha understundom sänkts för normalfallen. Beträffande de militära brotten gäl­ ler emellertid, enligt vad utredningen framhållit, att, även om de i allmänhet, särskilt under fredstid, äro av lindrig art, brotten dock kunna vara relativt svåra och kräva relativt stränga straff, varför latituden uppåt ej kan göras alltför snäv. De svårigheter som äro förbundna med behovet av vida straff­ latituder ha lösts med tillämpning av olika metoder. Dels har beträffande åt­ skilliga brott kunnat brukas den i SL numera tillämpade metoden att upp­ ställa särskilda straffsatser för normalfall och för fall som med hänsyn till omständigheterna vid brottet äro att anse som grova. Dels ha, där så funnits påkallat, olika straffsatser föreslagits för fredstid och för tid, då riket är i krig, i några fall även för beredskapstid. Dels bär slutligen i fråga om vissa brott upptagits en högre straffsats eller ett högre straffmaximum för det fall, att brottet förövats under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslyd­ naden medlbr särskild fara.

Vad angår tillämplig hetsområdet för de föreslagna straffbe­ stämmelserna har den nuvarande skillnaden mellan krigsmän och icke­ krigsmän ej ansetts kunna upprätthållas utan bestämmelserna ha erhållit all­ mängiltig avfattning. Beträffande frågan om de yttre gränserna för bestäm­

39

förekomma i form av förpliktande för den dömde att för varje dag gälda ett belopp som motsvarar löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Med hänsyn till den särskilda naturen av disciplinstraffen och de förseelser för vilka de huvudsakligen äro avsedda föreslås, alt någon förvandling till frihetsstraff av ogulden disciplinbot ej skall förekomma.

Särskilda bestämmelser föreslås angående användningsområdet för discip­ linstraff. Dessa innebära jämväl att i stället för sådant straff må dömas till böter. Förslaget bibehåller, med vissa ändringar, den nuvarande möjligheten att i stället för disciplinär bestraffning använda tillrättavisning.

Vidkommande fängelse och straffarbete såsom straff för militära brott skola enligt förslaget liksom för närvarande gälla vanliga regler. Dock före­ slås vissa mindre jämkningar i 1945 års lag om verkställighet av frihets­ straff m. m.

I fråga om nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet för krigstid har utredningen ej funnit anledning till annan åsikt än den statsmakterna hyste år 1940, då tillämpligheten av dödsstraffet i samband med revision av 8 kap. SL vidgades. De erfarenheter som det senaste kriget medfört hade bestyrkt att dödsstraffet i dylik nödsituation icke kunde undvaras. Tillämplighetsom­ rådet för dödsstraffet enligt förslaget överensstämmer i stort sett med gällan­ de rätt; vissa nya brott, bland andra grov förbrytelse mot folkrättsliga grund­ satser, ha dock tillkommit medan andra uteslutits. Vad angår tillämpligheten i tiden föreslås, att Konungen skall äga förordna om dödsstraffets tillämpning då det finnes påkallat med hänsyn till att riket är i fara för krig, men att ådömt straff ej må verkställas innan riksdagen godkänt förordnandet.

Då enligt förslaget vissa krigsmän skola vara underkastade ämbetsansvar, bliva också ämbetsstraffen, avsättning och suspension, tillämpliga. Härvid avses de bestämmelser, som upptagits i 25 kap. av det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget, skola gälla. Icke i något av de militära straffbuden har ämbetsstraff införts.

I likhet med straffrättskommittén föreslår utredningen att nu gällande hinder mot villkorlig dom beträffande militära brott avskaffas utom såvitt angår disciplinstraff. I stället upptager förslaget en allmän föreskrift att i fråga om brott av krigsman villkorlig dom må brukas allenast om det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigs­ makten.

Beträffande utformningen av ny militär strafflagstiftning har utred­ ningen erinrat att vid flera tillfällen då frågan om en revision av SLK varit aktuell förslag väckts om införande i SL av de militära straffbestämmelser­ na. Med hänsyn till grunden för och arten av de skäl sonr därvid anlörts vore det angeläget att de uppfylldes, därest och i den mån detta icke mötte av­ görande hinder. Den väsentliga begränsning av de militära straffbestämmel­ sernas omfattning, som enligt förslaget skulle inträda, minskade givetvis de svårigheter som kunde vara förbundna med deras införande i SL. Vissa svå­ righeter kvarstode visserligen men på det hela taget förefölle det snarast medföra fördelar, att bestämmelserna anslötes till SL. I främsta rummet

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

43

sak syntes ha genomförts på ett lyckligt sätt; särskilt erinrades härvidlag om den föredömliga förenkling, som skett därigenom att gällande lags mångfald kasuistiskt avfattade straffbud ersatts av betydligt färre, mera allmänt och tidsenligt formulerade stadganden. Utredningens förslag, att de militära straffbestämmelserna till huvudsaklig del skulle införas i allmänna straff­ lagen måste uppenbarligen medföra vissa praktiska fördelar vid tillämpning­ en. Avgränsningen mellan de två nya kapitlen i strafflagen, 26 och 27 kap., syntes hovrätten välmotiverad; och detsamma gällde straffbestämmelsernas systematiska uppställning inom dessa båda kapitel. Övervägande skäl talade också för att, såsom i förslaget skett, bestämmelserna om disciplinstraff och dödsstraff sammanfördes i särskilda lagar. Krig shovrätten har funnit försla­ get innebära en lösning av hithörande frågor, som i allt väsentligt undanröjde grunden för den starka kritik, för vilken gällande krigslagstiftning ur olika synpunkter utsatts. Bestämmelserna i förslaget hade genomgående utformats och systematiserats på ett förtjänstfullt sätt. Krigshovrätten ansåge sig för­ denskull kunna förorda, att utredningens förslag lades till grund för ny lag­ stiftning. Skulle krigsdomstolarna bibehållas i fredstid, borde emellertid sys­ temet med en särskild militär strafflag äga bestånd. Denna lag borde i så fall ges väsentligen samma innehåll som utredningens förslag.

Sveriges advokatsamfund har ansett att förslaget i stort sett innebure en god lösning av ifrågavarande lagstiftningsproblem, varför styrelsen tillstyrkte, att detsamma lades till grund för lagstiftning. Att de för krigsmän gällande särskilda straffbestämmelserna kunnat inarbetas i den allmänna strafflagen, utgjorde en betydande förtjänst hos förslaget, då nämligen dessa straffbe­ stämmelsers karaktär av särlagstiftning härigenom väsentligt förminskades.

Utredningens strävan att i största möjliga utsträckning åstadkomma likhet inför lagen, oavsett vederbörandes militära tjänsteställning, vore värd allt erkännande. Den humanisering av straffsatserna, som på många punkter ge­ nomförts, måste hälsas med tillfredsställelse. Sänkningen av minimistraffen vore välgrundad och borde bereda domstolarna önskvärd möjlighet att i sin straffmätning taga tillbörlig hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Reglerna om disciplinbot såsom en ny form av disciplinstraff syntes väl av­ vägda. Denna form av disciplinstraff borde i avsevärd utsträckning kunna vinna tillämpning i stället för det frihetsberövande, som arreststraffet inne­ bure. Den skärpning av det allmännas straffrättsliga reaktion mot folkrätts- stridiga gärningar, vilken kommit till uttryck i 27 kap. 11 § av förslaget till ändring i strafflagen, vore enligt samfundets mening välmotiverad. De så­ lunda föreslagna bestämmelserna stode i god samklang med det allmänna rättsmedvetandet.

Överbefälhavaren, som i sitt yttrande upptagit de av försvarsgrenscheferna avgivna ändringsförslag vilka av honom biträddes, har förklarat sig i prin­ cip icke ha något att erinra mot en revision av den nuvarande strafflagen för krigsmakten. Denna vore omodern och opraktisk såväl till uppställning som utformning, varför det vore ett militärt önskemål att den omarbetades. 1 likhet med utredningen funne överbefälhavaren, att den militära strafflag­

45

överbefälhavaren har vidare anfört att han intet hade att invända mot att den militära strafflagstiftningens huvuddel inrymdes i den allmänna straff­ lagen. Mot den formella uppställningen av de olika lagförslagen kunde inga väsentliga erinringar göras.

Chefen för marinen har funnit ledmotiven vid utarbetande av ifrågava­ rande förslag kunna sammanfattas sasom strävan att begränsa den militära lagstiftningen till ändamålet med densamma, krigsmaktens effektivitet, att åstadkomma likhet inför lagen beträffande skilda militära personalgrupper, att humanisera lagstiftningen samt att i övrigt bringa den i nivå med ut­ vecklingen på straffrättens område. Mot dessa principer hade marinchefen intet att erinra — även om den av utredningen anförda motiveringen för en humanisering av krigslagstiftningen icke kunde helt godtagas utan an- såge dem vara väl avvägda och i överensstämmelse med den samhälleliga och militära utvecklingen, sedda såväl var för sig som tillsammans, pa grund av det allt mer intima samband de fått med varandra. Därmed följde även, att det enligt marinchefens åsikt vore ett lyckligt grepp att såsom föreslagits infoga den militära strafflagstiftningen i den allmänna strafflagen, så att dess karaktär av särlagstiftning i möjligaste mån försvunne. I stort sett syn­ tes även de rent militära samt de militärt kvalificerade brotten kunna på tillfredsställande sätt beivras med stöd av de enligt förslaget tillämpliga ka­ pitlen och paragraferna i den allmänna strafflagen. I likhet med utredningen funne marinchefen det lämpligt med en särskild lag om disciplinstraff för krigsmän. Ävenledes vore det riktigt att, på sätt som utredningen föreslagit, införa en särskild lag om dödsstraff i vissa fall, då riket är i krig. En för­ utsättning för att handläggning av disciplinmål skulle kunna ske på ett till­ fredsställande sätt vore emellertid, att samtliga de kapitel och paragrafer ur allmänna strafflagen samt övriga lagar och förordningar, som kunde komma att tillämpas i militära mål, sammanställdes i ett särtryck, även innehållande utförliga kommentarer till hjälp för den icke juridiskt bildade lagtolkaren. Även chefen för flygvapnet har ansett intet vara att erinra mot de till grund för förslaget liggande principerna.

Flygförvaltningen har förklarat sig intet ha att erinra emot en begräns­ ning av den militära strafflagstiftningen enligt de riktlinjer förslaget följde.

Den föreslagna utbyggnaden av allmänna strafflagen i förening med upp­ hävande av strafflagen för krigsmakten syntes sålunda giva en önskvärd överskådlighet. En av utvecklingen påkallad förändring vore att det numera svävande begreppet »mobilisering» såsom förutsättning i vissa brottsbeskriv- ningar ersatts av ett nytt begrepp, »beredskapstillstånd», vilket erhållit en klar bestämning. Detta finge anses vara en given fördel. En annan föresla­ gen förenkling vore att de militära brotten begränsats till brott, begangna av krigsmän (undantaget krigsförräderi och brott mot folkrätten i 27 kap.). Denna anordning syntes i princip vara lämplig såsom ägnad att befordra systematisk reda.

Svenska officersförbundet har anfört att förbundet ansett sig icke böra göra någon erinran mot de allmänna principer, som legat till grund för ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

47

pris och i varje läge kunde upprätthållas. Man hade därför funnit det natur­ ligt och självklart, att för krigsmakten gällande lagar varit hårdare än de civila strafflagarna, enär de varit avsedda att befordra samhällets intressen under förhållanden, som kunde ställa särskilt stora krav på förband och en­ skilda, samt under lägen, där för landet livsviktiga och avgörande intressen stode på spel. En i och för sig förståelig strävan till humanisering av krigs- lagstiftningen genom minskade straffsatser, bibehållande av individens fri- och rättigheter även inom det militära samt alla krigsmäns likhet inför lagen, finge därför icke drivas så långt, att effektiviteten av statens på krig och försvar emot yttre fiender inriktade militärorganisation äventyrades. Det vore likväl detta som arméchefen ansåge ha skett i det föreliggande försla­ get. Den anförda tankegången låge till grund för flera av de detaljanmärk­ ningar, som arméchefen riktade mot förslaget. Såsom belysande exempel ville arméchefen emellertid redan i detta sammanhang framhålla vissa punkter, där lagbestämmelserna vore av vital betydelse för upprätthållande av en fast disciplin. En nödvändig förutsättning för att krigstukten skulle kunna upp­ rätthållas vore, att befälets auktoritet upprätthölles. Härvid vore det av vikt att ihågkomma, att alla befälspersoner icke hade samma personliga förut­ sättningar att hävda den auktoritet som de ur tjänstens synpunkt måste be­ sitta. Ett lagligt skydd för denna vore därför nödvändigt. Det vore en känd och väl dokumenterad sak, att man i de länder, där en stark krigsmakt efter­ strävades och där man kunde stödja sig på modern krigserfarenhet på alla sätt sökte stärka befälets ställning. I detta hänseende ville arméchefen sär­ skilt hänvisa till det disciplinreglemente och de bestämmelser för inre tjänst, som nyligen blivit utfärdade för Sovjetunionens väpnade styrkor. Ur nu be­ rörd synpunkt vore det nödvändigt, att straffen i de fall, då brottet hänförde sig till disciplinen, vore utformade på sådant sätt, att dennas krav tillgodoså- ges. Det kunde sålunda icke vara lämpligt, att de straff och tillrättavisningar, som ådömdes eller ålades officerare och underofficerare, bleve av sådan art, att disciplinen uppenbart därav måste taga skada. Så bleve dock ovillkorligen fallet, därest officerare och underofficerare skulle avtjäna dem ålagda arrest- straff tillsammans med manskapet. Även den militära befälspersonalens skydd mot våld, hot och förolämpningar måste beaktas på ett noggrannare sätt än vad som ur vanlig straffrättslig synpunkt vore nödvändigt beträffande medborgare i allmänhet. Det militära befälet hade en långt mera utsatt ställ­ ning än andra statens tjänare. Arméchefen hävdade bestämt att de i försla­ get upptagna bestämmelserna om straff för våld, hot och förolämpning i tjänsten borde utvidgas att även gälla brott utom tjänsten av krigsman mot annan krigsman, när den förfördelade vore i uniform. I nuvarande lagstiftning hade man förbjudit sammankomster för rådplägning röran­ de bl. a. förmans förhållanden och åtgärder. Denna lagstiftning bottna­ de i allmän krigserfarenhet. Varje sammankomst som tillkommit i syfte att diskutera förmans åtgärder i tjänsten bure i sig fröet till ett myte­ ri. Man måste hålla i minnet, att särskilt i krig men jämväl i fred det ofta måste förekomma, att militär chef vidtoge åtgärder, som för de under­

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

49

icke någon garanti för framtiden. Allvarliga tecken tydde tvärtom på att den tidigare försvarsoviljan åter alltmera grepe omkring sig just bland de värn­ pliktiga. Man kunde därför icke utgå från att försvarsfrågan för alltid vore avförd från den partipolitiska vädjobanan. Beklagligtvis vore en viss för- svarsfientlig stämning redan ett faktum och man måste räkna med att den kunde komma att öka i både intensitet och omfattning. Icke heller finge man överdriva betydelsen av vare sig den förbättrade sociala omvårdnaden i frå­ ga om de värnpliktiga eller den upplysningsverksamhet och utbildning i all­ mänt medborgerliga ämnen, som numera bedreves inom krigsmakten. Riks­ förbundet kunde alltså icke finna att de åberopade motiven för en uppmjuk­ ning av krigslagstiftningen motsvarade de faktiska förhållandena även om i vissa specialfall jämkningar i mildrande riktning kunde vara påkallade.

Beträffande av fattningen av de föreslagna straffbe­ stämmelserna har krig shovrätten anmärkt att ett flertal brott icke för­ setts med brottsbeteckningar. Enligt krigshovrättens mening vore detta en brist, som borde kunna undanröjas. Samma uppfattning har uttalats av Svea hovrätt samt av överbefälhavaren. Den sistnämnde har därjämte ansett önsk­ värt att i de militära straffbestämmelserna i möjligaste mån begagnades sam­ ma termer och begrepp som kommit till användning i tjänstereglementet för krigsmakten. Det vore visserligen riktigt som utredningen framhållit att lag­ bestämmelserna för sin tolkning icke borde vara beroende av terminologien i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. Men detta behövde icke hindra att i ny lagstiftning infördes redan befintliga och hävdvunna militära begrepp, om icke bärande skäl däremot kunde anföras. Av allmängiltig betydelse vore i detta hänseende det i förslaget flerstädes brukade ordet befälhavare. Befäl­ havare vore enligt tjänstereglementet den som i territoriellt avseende ägde befälsrätt inom vederbörligt område. En riktigare benämning vore chef, vil­ ken enligt tjänstereglementet utövade befälet över förband. Befälhavare bor­ de därför ersättas av sistnämnda term. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har anfört att brottsbeteckningar hade ringa värde, för så vitt icke en verklig definition av brottsbeteckningen gjordes. I åtskilliga fall i den föreslagna strafflagtexten åsattes nu visserligen brottet viss benämning men någon beskrivning av den brottsliga gärningen gåves icke. Föreningen, som ansett att gällande strafflag för krigsmakten ganska väl motsvarat de krav som rimligen kunde ställas på en strafflagstiftning på ifrågavarande om­ råde, hade funnit sig icke kunna undgå att såsom allmänt omdöme beträf­ fande lagtexten i de föreslagna nya 26 och 27 kap. i allmänna strafflagen uttala, att lagtexten i ganska stor utsträckning avfattats i en invecklad språk­ lig form, som i förevarande fall måste anses mindre lämplig och i alla hän­ delser icke underlättade tillämpningen av lagen. Det måste dock vara me­ ningen, att lagtexten även i förevarande fall kunde läsas och begripas av lekmän.

I fråga om straffsatserna har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört att i förslaget erforderlig hänsyn tagits till kravet på humanisering. Betydande sänkningar hade föreslagits såväl i maximi- som i minimistraffen,

4

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

51

heter i processuellt hänseende. Det yttrande som avgivits av föreningen Sve­ riges krigsfiskaler upptar i nu förevarande hänseende väsentligen samma syn­ punkter som det av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer avgivna yttrandet.

Beträffande den i förslaget använda lagstiftningsmetoden, sär­ skilt i systematiskt avseende, har, såsom av det föregående framgår, förslaget att inrymma den militära strafflagstiftningens huvuddel i allmänna strafflagen vunnit gillande i åtskilliga yttranden, däribland av överbefälhavaren. Denne framhåller därvid att straff, som nu ådömdes efter strafflagen för krigsmakten, verkade på den allmänna opinionen icke på långt när på samma sätt som ett straff ådömt efter den allmänna strafflagen. Straffet ansåges ofta vara ett uttryck av »militarism» och betraktades icke som vanhedrande. Om den militära strafflagstiftningen överfördes till den allmänna strafflagen, bleve förhållandet ett annat. Staten komme på ett annat sätt än tidigare att framstå som den straffande. Straffet bleve mera kännbart.

I vissa andra yttranden har man ställt sig mera kritisk på denna punkt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört att spörsmålet, huruvida de militära straffbestämmelserna borde bibehållas i särskild lag eller intagas i allmänna strafflagen, enligt föreningens mening vore att anse som en lämp- lighetsfråga, vars avgörande bestämdes av hänsyn till önskemålet att de sär­ skilda straffbestämmelserna på ett överskådligt sätt sammanfördes och gjor­ des tillgängliga för dem, på vilka deras tillämpning ankomme eller som därav vore beroende. Det vore uppenbart att den splittring av bestämmelserna som förslaget innefattade måste framstå som synnerligen oläglig för den militära rättskipningen och det låge nära till hands att undersöka, huruvida den verk­ ligen vore nödvändig vid användandet av den i förslaget anlitade metoden.

Vad anginge lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, kunde ifråga­ sättas, om det över huvud taget vore riktigt att dess bestämmelser upptoges i särskild lag. Dödsstraffet kunde vinna tillämpning å alla medborgare och ej endast å krigsmän. Det vore även avsett att kunna följa å brott, som upp­ tagits i allmänna strafflagen och dess användning reglerades efter grunder av samma natur som dem som gällde övriga straffarter. Särskilt vore klart att, om de speciella bestämmelserna om de militära brotten ansåges böra intagas i allmänna lagen, bärande skäl icke kunde åberopas för att giva till strafflagstiftningens allmänna del hörande stadganden annan lagteknisk be­ handling än den som gällde andra allmänna straffarter. På nu anförda skäl ansåge föreningen att dödsstraffet borde upptagas i 2 kap. strafflagen såsom ett särskilt straff under krig och därmed jämförliga förhållanden med an­ givande av de i den föreslagna särskilda lagen stadgade förutsättningarna för dess användning och med hänvisning i fråga om verkställigheten till vad därom vore särskilt stadgat. Den i 27 kap. 17 § i förslaget upptagna hänvis­ ningen till dödsstrafflagen borde i samband därmed utgå. Därest man emeller­ tid ovillkorligen ville undvika att omnämna dödsstraffet i förteckningen i allmänna strafflagen över de straff som kunde följa å de i lagen upptagna brotten, syntes dock betänkligheter möta mot det sätt, varpå frågan lösts i

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

i ett kapitel för sig upptaga särskilda bestämmelser för krig, allra helst som särbestämmelser för krigsfall återfunnes redan i 26 kap. av det föreliggande förslaget och uti 8 och 9 kap. av straffrättskommitténs förslag.

Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har uttalat att utredningen genom förslaget att inarbeta väsentliga delar av de militära straffbestämmel­ serna såsom två nya kapitel i den allmänna strafflagen avvikit från det i västerlandet vanliga förfarandet vid utformandet av sådana straffbestäm­ melser, i det att dessa plägade givas i särskild lag, och i stället följt den i

Sovjetunionen tillämpade metoden att infoga bestämmelserna i landets straff­ lag. De därför anförda skälen syntes dock icke yara bärande. Vad de värn­ pliktiga märkte vore att det här vore fråga om undantags- eller rättare spe­ ciallagstiftning, däremot icke bestämmelsernas placering i lagen. Med hän­ syn till vad sålunda anförts horde avgörande vikt tillmätas de av utredningen omförmälda skäl, som starkt talade för, att den militära strafflagstiftningen alltjämt finge utgöra en lagstiftning för sig. Av icke ringa betydelse vore även att den föreslagna militära strafflagstiftningen i den utformning den fått säkerligen icke komme att bliva lättare utan fastmera besvärligare att tillämpa än den nu gällande strafflagen för krigsmakten, särskilt för de mili­ tära befälhavarna. En annan fråga av vikt i detta sammanhang vore även, om de tillägg till vår allmänna strafflag, som av utredningen föresloges, stode i stil med densamma. Den svenska allmänna strafflagen innehölle rätts­ reglerna angående s. k. allmänna brott, häri inbegripna även sådana brott be­ gångna av ämbetsmän och därmed likställda i tjänsten. Men den behand­ lade icke brott, som tedde sig såsom mer eller mindre speciella. Med hänsyn till vår strafflags karaktär syntes det vara mycket tveksamt, om det verk­ ligen vore lämpligt att söka såsom en ny gren på detta träd inympa den militära strafflagstiftningen. Skulle nu emellertid den militära strafflagstift­ ningen till stor del infogas i den allmänna strafflagen, borde enligt förening­ ens mening inarbetningen ske på ett annat sätt än som föreslagits. Den borde göras betydligt mer djupgående än utredningen föreslagit. Vid ett genom­ förande av utredningens förslag komme dispositionen i den allmänna straff­ lagen att gå förlorad i vissa delar. Såsom exempel härpå kunde anföras föl­ jande. Enligt den föreslagna lagstiftningen bleve 2 kap., som handlade om straffen, missvisande. I detta kapitel komme nämligen icke att omnämnas dödsstraffet, som enligt förslaget upptoges såsom allmän straffart. Enligt för­ slaget skulle i vissa fall bötesstraff kunna ådömas i stället för disciplinstraff, medan åter i andra fall disciplinstraff kunde ådömas i stället för böter. Där­ om nämndes det oaktat icke något i 2 kap., ehuru redan detta kapitel syntes böra vara platsen för ett omnämnande av denna detalj. Det syntes vara me­ ningen, att allmänna strafflagen skulle uttömmande behandla läran om återfall i 4 kap. 14 § och 5 kap. 4 §. I den föreslagna strafflagstexten om­ nämndes i 26 kap. 11 § återfall, som icke kunde hänföras under de angivna paragraferna. Samma slags brott, t. ex. fylleri, behandlades enligt förslaget på två olika ställen, nämligen i 18 kap. 15 § (nya strafflagsförslaget 11 kap. 9 §) och i 26 kap. 15 §. I dessa avseenden innebure utredningens förslag ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

55

betänkligt åsidosättande av allmänna strafflagens disposition. I fråga om dispositionen i strafflagsförslaget kunde med fog anmärkningar framställas även mot fördelningen av bestämmelserna mellan de två nya 26 och 27 ka- pitlena. Sålunda kunde framhållas, att även det föreslagna 26 kap. i ett fler­ tal fall innehölle bestämmelser, vilka enligt sin lydelse icke kunde komma till användning annat än under krig. Dödsstraffet borde införas i de särskilda paragrafer, enligt vilka det skulle kunna komma till användning. Eljest framstode icke dessa paragrafer i sin verkliga karaktär.

Föreningen Sveriges krigsfiskaler har framhållit att de handlingar, vilka kriminaliserats i strafflagen för krigsmakten till stor del utgjordes av spe­ ciellt militära brott, såsom exempelvis lydnadsbrott och utevarobrott, vilka väl vittnade om svårigheter för den dömde att underkasta sig militär disciplin men däremot ej behövde tyda på någon dålig moral hos gärningsmannen. Det vore fara värt, att om, såsom i betänkandet föresloges, de militära brotten inarbetades i nya kapitel av strafflagen, den atmosfär av vanheder, som en­ ligt gemene mans uppfattning kringsvävade brotten i denna lag, skulle kom­ ma att sätta sin prägel även på dess nya kapitel, och att den i betänkandet föreslagna anordningen i stället för att, såsom avsetts, verka i humanise- rande riktning skulle få en rakt motsatt verkan. På grund härav kunde det med fog ifrågasättas, om icke systemet med särskild lag även framdeles borde bibehållas. Svårigheten att inpassa den nya militärlagstiftningen i strafflagens systematik hade även visat sig därutinnan, att vissa ämnen icke kunnat uttömmande avhandlas i därför avsedda kapitel i lagen, utan måst upptagas till behandling i andra avsnitt av denna. Så vore exempelvis för­ hållandet i fråga om straffarterna. Härigenom brötes i viss mån systema­ tiken i allmänna strafflagen och försvårades möjligheten att överblicka de för ett visst avsnitt givna stadgandena.

Sveriges advokatsamfund har i fråga om fördelningen av straffbestämmel­ serna på två kapitel i strafflagen hemställt om sådan ändring av förslaget att alla bestämmelser, vilka för sin tillämping förutsatte, att riket befunne sig i beredskapstillstånd eller krig, sammanfördes till ett kapitel och att det kapitel, vars stadganden skulle gälla även under fredstid, icke belastades med några regler, avsedda att tillämpas allenast under beredskapstillstånd eller krig. Till stöd för en dylik ändring syntes kunna åberopas i huvudsak samma skäl, som enligt vad av betänkandet framginge anförts för samtliga bestämmelsers upptagande i allmänna strafflagen. Såvitt anginge rättstill- lämpningen under fredstid vore det nämligen ur psykologisk synpunkt av vikt, att man i största möjliga utsträckning undanröjde sådana faktorer, som bos de värnpliktiga alstrade känslan av att arbeta under krigsförhål- landen. Styrelsen, som icke förbisåge, att ett tillgodoseende av det nu fram­ ställda önskemålet måste medföra en viss upprepning av straffbuden, hem­ ställde sålunda, att sista styckena i 2, 5, 7, It, 12 och 16 i 26 kap. straff­ lagen utformades som särskilda straffbud och överflyttas till 27 kap. sam­ ma lag.

Värnpliktiga officerares riksförbund har framhållit att den militära ut­

57

hänseenden har påkallats. Även om det knappast med fog kan påstås att den tillämpning lagen erhållit under senare år giver rum för mera allvarlig kritik, är det otvivelaktigt att lagen i sig själv innefattar onödig stränghet i skilda avseenden. Vissa straffarter äro sålunda till sin natur sådana att de icke höra hemma i ett modernt rättssystem, och straffsatserna, särskilt minimistraffen för normalfall, synas i många fall utan olägenhet kunna mildras.

En särskild anledning att nu revidera den militärstraffrättsliga lagstift­ ningen utgör den pågående refonneringen av allmänna strafflagen. Det är givetvis angeläget att utvecklingen på straffrättens område också erhåller uttryck inom den del därav som militärstraffrätten bildar. Särskilt det för­ slag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, vilket för närva­ rande är under lagrådets granskning, har flera nära anknytningspunkter till den militära lagstiftningen, som ju till huvudsaklig del rör brott mot staten.

Den militära strafflagstiftningens huvudändamål är skyddet av krigsmak­ tens effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser för att säkra full­ görandet av de tjänsteplikter, som måste åläggas den militära personalen. Eftersom straffbestämmelserna skola avse endast vissa medborgare, komma de att i viss mån utgöra en undantagslagstiftning på liknande sätt som före­ skrifterna om särskilt -straffansvar för exempelvis ämbetsmän. Av denna krigslagstiftningens karaktär följer emellertid även att bestämmelserna böra begränsas till vad som kräves för att deras syfte skall tillgodoses. Inskränk­ ningar i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna som ej äro ound­ gängligen nödvändiga böra sålunda icke få förekomma. I den mån de i allmänna strafflagen upptagna bestämmelserna äro tillräckliga, böra icke heller särbestämmelser för militära förhållanden tillåtas.

Själva stommen i de militära bestraffningsreglerna utgöres av sådana brottstyper som hänföra sig till de speciellt militära tjänsteplikterna, s. k. rent militära brott. Dessa ha av naturliga skäl icke beaktats i de för vanliga medborgare avsedda straffbestämmelserna. Härutöver bruka i militära straff­ lagar ingå vissa såsom »militärt kvalificerade» betecknade brott. Dylika brottstyper ha motsvarighet bland allmänna strafflagens brott men få, då de förövas på det militära området, en karaktär som påkallar speciell be­ handling i straffrättsligt avseende, i allmänhet strängare. Vid revisionen av vår militära strafflagstiftning finner jag angeläget att det tillses, att sist­ nämnda grupp icke kommer att omfatta andra brott än sådana där den mi­ litära kvalifikationen är av väsentlig betydelse med hänsyn till krigsmaktens effektivitet.

Vid utformandet av eu militär strafflagstiftning torde man emellertid icke enbart kunna följa de nu angivna riktlinjerna. Det är därjämte nödvändigt att tillse att likställighet inför lagen i görligaste mån upprätthålles. Visserligen kan ett brott, begånget av någon som tillhör eu viss personalkategori, vara allvarligare än enahanda brott, förövat av en gärningsman tillhörande en annan kategori. Det är emellertid icke blott av väsentlig betydelse ur allmänt demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse att alla inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

59

övrigt lämnats å sido, och dels har den sålunda inskränkta bestämmelsen föreslagits skola gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Utredningen har härmed velat avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings- och överläggningsfriheten. I samma syfte före­ slås upphävande av 1906 års lag om förbud att deltaga i vissa sammankoms­ ter. De nuvarande speciella straffbuden rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel och andra brott mot folkrättsliga regler ha i förslaget ersatts med en enda bestämmelse av vidare räckvidd. Den omfattar alla sådana förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot all­ mänt erkända folkrättsliga grundsatser. Med denna bestämmelse, som före­ slås regelmässigt skola gälla envar som begår däri avsedd gärning, avses att den folkrättsliga regleringen av kriget skall införlivas med vår nationella straffrätt, och bestämmelsen skall utgöra grundval för bestraffningen av s. k. krigsförbrytelser.

Förslagets militära bestämmelser har givits lika giltighet för alla som över­ huvud taget skola vara underkastade desamma. Den nuvarande kategori­ indelningen, som innebär att straffbestämmelserna äro tillämpliga i olika om­ fattning å skilda grupper av krigsmaktens personal, har sålunda avskaffats; i forslaget benämnas alla som lyda under de militära bestämmelserna krigs­ män. I samklang härmed står den omarbetning som gjorts av gällande be­ stämmelser om våld eller annan misshandel och om förolämpning. Reglerna härom äro för närvarande upptagna i ej mindre än tolv paragrafer, vari differentiering gjorts bland annat med hänsyn till om brottet förövats mot för­ man eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsman­ nen likställd, om det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Alla dessa straffbud ha ersatts av två bestämmelser, den ena rörande våld och hot om våld och den andra rörande missfirmelse. Båda äro begränsade till att avse brott av krigsman mot annan krigsman i eller för dennes tjänst. Såsom motsvarighet till nu­ varande stadganden om straff för vissa särskilda former av missbruk av förmansställning upptager förslaget eu mera allmänt avfattad bestämmelse om förmans missbruk av sin myndighet över underlydande. Då de under­ lydande ha ovillkorlig lydnadsplikt gentemot förmännens befallningar, har det nämligen funnits angeläget att uppställa generella garantier mot missbruk av förmansskapet. Den yttre korrekthet som måste iakttagas mellan olika krigsmän har i förslaget kommit till uttryck i en enhetlig straffbestämmelse vari såsom likställda förseelser upptagas vanvördnad mot förman och miss­ aktning mot underlydande.

Straffsatserna ha i förslaget i stor utsträckning mildrats. Detta har fram­ för allt skett genom nedsättning av minimistraffen. För alla brott, som icke innefatta förräderi eller andra svåra förbrytelser, ingår sålunda disciplinstraff i straffskalan, och detta straff gäller, i motsats till vad som ofta är händelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

för närvarande, utan begränsning till fall då omständigheterna äro synner­ ligen mildrande. Även strafflatitudens maximum har i vissa fall sänkts för normalfallen. Då de militära brotten kunna vara mycket farliga för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt ej kunnat göras alltför snäv. I avsikt att hålla nere normalstraffen under fredstid har utredningen i vissa fall före­ slagit särskilda straffsatser för krigstid och beredskapstid. Däremot förekom­ mer icke i förslaget någon differentiering av straffskalorna efter den brotts­ liges tjänsteställning, vilket i viss utsträckning är förhållandet i gällande lag.

I fråga om straffarterna föreslås nyheter huvudsakligen beträffande dis­ ciplinstraffen. Dessa äro enligt förslaget arrest och disciplinbot. Då det före­ slagna arreststraffet närmast motsvarar nuvarande vaktarrest, innebär så­ lunda förslaget att de hittillsvarande strafformerna sträng arrest, skärpt arrest och arrest utan bevakning avskaffas samt att såsom ny art av dis­ ciplinstraff införes disciplinbot. Arrest skall enligt utredningens förslag kunna ådömas i minst tre och högst tjugu dagar. Under hela strafftiden skall arrestant vidkännas löneavdrag med visst belopp som står i relation till hans löneställning. Disciplinbot är ett penningstraff, som i vissa hän­ seenden erinrar om dagsbotsstraffet och i andra om de i den civila stats­ förvaltningen tillämpade disciplinstraffen i form av mistning av lön. Straffet utgöres i allmänhet av löneavdrag med samma belopp för dag, som den brottslige skulle avstått under avtjänande av arrest. Disciplinbotsstraffet ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Slutligen må nämnas att utred­ ningen föreslagit vidgade möjligheter att använda villkorlig dom vid mili­ tära brott.

Utredningens förslag synes mig i allt väsentligt innefatta en lycklig lös­ ning. Det tillgodoser på ett väl avvägt sätt krigslagstiftningens syfte att skydda krigsmaktens effektivitet och önskemålen om lagstiftningens begräns­ ning och humanisering. De föreslagna bestämmelserna, som i allmänhet äro avfattade med önskvärd tydlighet, stå enligt min mening i god överens­ stämmelse med de aktuella reformerna i allmänna strafflagen. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår ha också förslagets huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det avgjort övervägande antalet re­ missyttranden.

Utredningen har föreslagit att huvuddelen av de militära straffbestäm­ melserna skall införas i allmänna strafflagen. Härom har från vissa håll anmälts tveksamhet. I samband därmed har gjorts gällande att en sådan omarbetning i vart fall borde ske på ett mera djupgående sätt än som skett i förslaget. För min egen del ansluter jag mig till tanken att inordna be­ stämmelserna i allmänna strafflagen. Gällande strafflag för krigsmakten torde understundom redan på grund av sin karaktär av speciallag ha fram­ stått såsom stridande mot rättskänslan. Ur psykologisk synpunkt måste det därför vara välmotiverat att giva den militärstraffrättsliga lagstiftningen den fastare anknytning till straffrätten i övrigt som ett införande i allmänna strafflagen kan anses innebära. Härmed följer emellertid även vissa tekniska fördelar, vilka sammanhänga med att de militära straffbestämmelserna såväl

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

61

enligt gällande lag som än mer enligt förslaget icke utgöra en fullständig grund för straffrättskipningen vid krigsmakten utan närmast bilda ett komp­ lement till allmänna strafflagen.

De särskilda militära straffbestämmelsernas inplacering i allmänna straff­ lagen kan givetvis genomföras på olika sätt. Att såsom i vissa remissyttran­ den ifrågasatts helt inarbeta bestämmelserna i nu befintliga kapitel skulle emellertid förorsaka stora svårigheter beträffande bestämmelser vilka, så­ som exempelvis föreskrifterna om våld eller hot mot krigsman, anknyta till flera av de nuvarande kapitlen och komme i vart fall att medföra en mindre önskvärd splittring av bestämmelserna. Jag ansluter mig därför till den av utredningen förordade utvägen, enligt vilken bestämmelserna upp­ tagas i två nya kapitel. Den föreslagna fördelningen mellan dessa kapitel synes mig vara lämplig. Det förefaller, med tanke på att 25 kap. för när­ varande behandlar ämbetsbrott, vara stilenligt att i ett av de nya kapitlen sammanfatta bestämmelser om särskilda brott av krigsmän. Att i det andra nya kapitlet införa bestämmelser som endast äga tillämpning under krig eller beredskapstillstånd anser jag utgöra ett ändamålsenligt sätt att från övriga bestämmelser avskilja sådana som icke äga tillämpning under van­ liga fredsförhållanden. Jag godtager sålunda även tanken att till detta ka­ pitel överflytta vissa bestämmelser från det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget. Kapitlet får tydligen delvis en annan karaktär än övriga kapitel, men om det, såsom föreslagits, sättes sist i lagen, synes någon vä­ gande invändning icke kunna göras däremot. Det vore givetvis följdriktigt att till detta kapitel även överföra de särskilda för krig och beredskapstill­ stånd avsedda straffsatser som stadgats för vissa brott såväl i förevarande förslag som i det till lagrådet remitterade förslaget, övervägande fördelar torde emellertid vara förenade med den i förslaget använda metoden att låta varje straffbestämmelse innehålla fullständiga uppgifter om straffska­ lorna för brottet, utom såvitt angår dödsstraffet.

På de skäl utredningen, utan erinran i remissyttrandena, anfört anser jag sistnämnda straffart icke kunna undvaras under krig. I avsikt att under­ stryka dödsstraffets extraordinära karaktär bör enligt min mening straffet icke göras till föremål för behandling i allmänna strafflagen. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att i en särskild lag upptaga de bestäm­ melser som detta straff erfordrar. Frågan huruvida även disciplinstraffet bör föranleda en särskild lag synes mera tveksam. Då dylikt straff införts i straff­ skalorna i åtskilliga bestämmelser som skola intagas i allmänna strafflagen, skulle konsekvensen kunna synas kräva att även övriga stadganden om an­ vändningen av disciplinstraff m. m. infördes i lagen. Detta skulle emellertid, som utredningen framhållit, kräva omarbetning av 2, 4 och 5 kap., vilka till­ lika med strafflagens allmänna del i övrigt för närvarande äro under straff- lagberedningens övervägande. Med hänsyn härtill synes fragan huruvida samtliga bestämmelserom disciplinstraff skola inarbetas i strafflagen tills vi­ dare böra anstå och en särskild lag utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

65

borde utformas mera i anslutning till nu gällande bestämmelser. Förslaget syntes förutsätta att normal förbindelse alltid kunde upprätthållas mellan Konungen och högste befälhavaren på stället.

Departementschefen.

I fråga om tillämpligheten av svensk straffrätt torde krigsman, som är utlänning, i princip böra intaga samma ställning som krigsman, vilken är svensk man. Även om det i vissa fall skulle vara mindre behövligt att an­ ställa åtal mot utländsk gärningsman, är det på grund av sakens ringa praktiska betydelse icke lämpligt att komplicera bestämmelserna med undan- tagsföreskrifter. Tillräckliga skäl att utöver vad som skett i utredningens förslag begränsa den Kungl. Maj:t genom förslaget tillerkända delegations­ rätten anser jag icke finnas. Å andra sidan synes det mig icke lämpligt att militär befälhavare utan Kungl. Maj:ts uppdrag får meddela förordnande om åtal. Med nutida kommunikationsmöjligheter torde man icke böra över­ driva svårigheterna att upprätthålla förbindelse med olika befälhavare inom krigsmakten. I enlighet med vad jag förut anfört har i departementsförslaget termen chef begagnats i stället för befälhavare. Därjämte har en redaktio­ nell jämkning vidtagits i syfte att klargöra, att Kungl. Maj ds uppdrag att förordna om åtal kan lämnas redan innan avdelningen befinner sig utom riket.

2 KAP.

15 a §.

I förevarande paragraf av utredningens förslag omtalas att särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I en andra punkt innehåller paragrafen där­ jämte en hänvisning att stadganden om disciplinstraff finnas i särskild lag. Bestämmelsen är föranledd därav att disciplinstraff i åtskilliga fall före­ kommer i det föreslagna 26 kap. och att de i övrigt erforderliga stadgandena om dylikt straff sammanförts till en särskild lag om disciplinstraff för krigs­ män.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anmärkt att, då såväl i 26 och 27 kap. i förslaget som i vissa lagrum i 4 och 5 kap. i allmänna strafflagen bestämmelser meddelats som hade tillämpning å disciplinstraffets använd­ ning, andra punkten i 15 a § ej syntes vara adekvat. Den borde ersättas med en erinran att om disciplinstraffets användning i vad bestämmelser därom ej meddelats i strafflagen, om straffets former och om dess verkställighet vore stadgat i särskild lag.

Departementschefen.

Med anledning av den framställda anmärkningen har i departementsför­ slaget andra punkten av förevarande paragraf redaktionellt jämkats.

5 KAP.

10

§.

För närvarande gäller enligt 5: 10 SL fiiljande. Rymmer fånge eller häk­ tad eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott eller sätter han sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

67

någon tillräcklig speciell utbildning härför och ofta vore föga underrättade om vikten av dem åliggande åtgärder samt vilkas beväpning vore anpassad för helt andra uppgifter. Det kunde likväl icke rimligen ifrågasättas att härå grunda en rätt till användning av större våld. Försvarligheten av det våld, som i visst fall använts, måste bedömas icke blott efter objektiva grunder utan även med hänsyn till subjektiva omständigheter hos den handlande. Vidare vore det tydligt att, om — såsom här i regel vore fallet — föreskrifter om våldsanvändning givits i instruktion e. dyl., det våld som en underord­ nad i enlighet därmed utövat för hans del i regel måste anses försvarligt. Av så mycket större vikt bleve det, att vid utfärdandet av instruktioner för vakt­ tjänst rätten till våldsanvändning på lämpligt sätt inskränktes.

Hovrätten över Skäne och Blekinge har anfört att av utredningen själv antytts de betänkligheter, som med fog kunde hysas mot en vidgad rätt till våldsanvändning för vissa militärpersoner, därvid särskilt pekats på, att med stadgandet avsedda bevakningsuppgifter ofta anförtroddes åt personer utan tillräcklig speciell utbildning och ofta föga underrättade om vikten av dem åliggande åtgärder. Skillnaden mellan sådan personal och den yrkesutbil- dade och utvalda civila polisen låge här i öppen dag. Hovrätten kunde förty icke underlåta att betona de vådor, som ett stadgande av föreslagen innebörd ovedersägligen måste innebära. Det vore på sin plats att i detta sammanhang erinra om de ingalunda sällsynta fall, då bristande omdöme och sans kom­ mit till uttryck vid militära vakters våldsanvändning.

Chefen för armén har anmärkt att enligt förevarande paragraf endast det våld finge brukas »som med hänsyn till omständigheterna kan anses för­ svarligt». Utredningens förslag, att dessa regler jämväl skulle gälla vakt­ post eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgöran­ de krigsman, kunde åstadkomma tveksamhet vid lösande av tjänsteuppgif- ter, genom att vederbörande vaktpost skulle bedöma tjänsteåtgärdens vikt.

Denna tveksamhet kunde i fält bli ödesdiger. På grund härav kunde försla­ get icke biträdas utan borde omskrivas med ledning av i 45 § SLK givna bestämmelser.

Departementschefen.

Krigsmän äga givetvis liksom andra personer rätt till nödvärn enligt de allmänna bestämmelserna i 5:7—11 SL. Såsom utredningen framhållit har emellertid militär personal i viss utsträckning att utföra uppgifter med avse­ ende å bevakning och upprätthållande av ordning. I och för sig är det visser­ ligen önskvärt att dylika uppgifter i största möjliga mån förbehållas den ci­ vila polisen med dess för ändamålet speciella utbildning och utrustning. Sär­ skilt när det gäller bevakning torde det dock vara ofrånkomligt att åtskilliga uppgifter ombesörjas av militär personal. Då polisman som skall verkställa tjänsteåtgärd enligt gällande lag har rätt alt använda våld, om någon med våld eller hot sätter sig emot honom, synes det icke kunna antagas att den militära personalen skall kunna tillfredsställande fullgöra ifrågavarande åligganden utan motsvarande befogenhet. Från rättssäkerhetens synpunkt är

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

69

underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld än nöden kräver, gäller vad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.

Utredningen har funnit det nödvändigt att, liksom hittills, förman tiller- kännes rätt att i vissa situationer bruka våld för att framtvinga lydnad. Vid angivandet av de nödsituationer, då våld finge utövas, syntes enligt utred­ ningen såsom allmän förutsättning böra upptagas, att brott mot krigslydna­ den medförde särskild fara, vilket uttryck nära överensstämde med beskriv­ ningen i 44 § SLK. Härjämte borde emellertid, för att i möjligaste mån giva konkretion åt bestämmelsen, omnämnas vissa fall då nödsituation regelmäs­ sigt förelåge. I den bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf, hade angivits att rätt till våldsanvändning skulle föreligga vid myteri, un­ der strid och eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild fara. Härutöver hade såsom villkor för våldsanvändning uppställts att un­ derlydande visade ohörsamhet. Beträffande omfattningen av det tillåtna vål­ det hade icke synts böra stadgas annat än att det våld finge brukas, som vore nödigt för lydnadens upprätthållande. Med uttrycket lydnadens upprätthål­ lande åsyftades här vad som kunde kallas det allmänna lydnadstillståndet bland de underlydande. Häri låge sålunda den ytterligare begränsningen att underlåtenhej att fullgöra en befallning icke under alla omständigheter med­ förde att våld finge tillgripas. Det vore nämligen tydligt att det för upprätt­ hållande av den allmänna lydnaden icke vore erforderligt att bruka våld i varje fall av ohörsamhet, som ej avsåge angelägenhet av störTe betydelse.

Gjordes större våld än nöden krävde, skulle enligt förslaget de i 5:9 SL upptagna reglerna äga tillämpning.

Departementschefen.

Mot förevarande bestämmelse har i remissyttrandena icke framställts nå­ gon erinran. Även jag har ansett mig kunna godtaga densamma, och den har sålunda utan ändring överförts till departementsförslaget.

26 KAP.

Om brott av krigsmän. 1

1

§•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som vägrar eller underlåter att åtlyda förmans befallning eller olillbörligen uppehåller befallningens fullgörande, dömas för lydnadsbrott till disciplinstraff eller fängelse, där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten.

I SLK finnas bestämmelser om lydnadsbrott mot överordnad i 76, 77, 78, 79 och 161 §§. Lagen skiljer mellan sådana lydnadsbrott som rikta sig mot förmans befallningar angående tjänsten, varom stadgas i 76—78 och 161 §§, och sådana som innebära åsidosättande av överordnads i särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

71

SLK hade i praktiken viss osäkerhet uppkommit angående förhållandet mel­ lan dessa paragrafer och 79 §. Därtill komme ytterligare att 79 § på grund av sin avfattning vore ägnad att skapa oklarhet rörande gränslinjen mellan vad som hörde till tjänsten och vad som fölle därutanför. Paragrafen borde så­ lunda ej erhålla särskild motsvarighet i ny lagstiftning. För att befälsföring skulle kunna ske hinderfritt och den militära organisationen fungera effek­ tivt vore det emellertid erforderligt att den som mottoge en befallning i all­ mänhet icke finge göra invändning mot den befallandes rätt att giva befall­ ningen eller överhuvud ingå på kritik av befallningens rättmätighet. Liksom enligt gällande rätt borde sålunda lydnadsplikten vara vad som brukade kallas ovillkorlig. Den ovillkorliga lydnadsplikten innebure dock icke s. k. blind lydnad. Om en förman uppenbart ginge utom sina befälsbefogenheter, medförde lydnadsvägran icke ansvar för lydnadsbrott. Av allmänna rätts­ grundsatser följde därjämte att lydnadsplikten icke vore obetingad ifall den anbefallda handlingen vore brottslig eller eljest lagstridig. Innebörden av lyd­ nadsplikten syntes med tillfredsställande tydlighet framgå av lagtexten, där­ est bestämmelsen angåves gälla olydnad mot förmans befallning, där det ej vore uppenbart att den icke anginge tjänsten.

Beträffande brottsbeskrivningen i övrigt hade det synts utredningen vara lämpligt att liksom i SLK angiva olika gärningsformer. För disciplinens skull borde straffbarhet inträda redan då en underlydande tillkännagivit, att han icke komme att utföra en given befallning. Vägran att lyda vore därför den gärningsform som hade särskild betydelse då en befallning icke i sin helhet omedelbart skulle verkställas. Det vanligaste sättet, varigenom olydnad vi­ sades vore att utförandet av befallningen helt eller delvis underlätes. Efter­ som även den som delvis underläte att verkställa en befallning borde kunna straffas för lydnadsbrott, syntes man med underlåtenhet böra likställa uppe­ hållande av befallnings fullgörande. För att uppehållande av befallning skulle vara straffbart såsom lydnadsbrott borde dock förutsättas att uppehållandet vore otillbörligt. Den som begärde närmare direktiv i anledning av en otydlig order borde sålunda icke vara straffbar, varemot såsom otillbörligt borde anses att uppehålla en befallning genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning.

I enlighet med vad som tillämpats i åtskilliga fall vid den senaste tidens lagstiftning på den allmänna strafflagens område hade utredningen funnit det lämpligt att uppdela lydnadsbrottet i två olika svårhetsgrader avseende, den ena normalfall av brottet och den andra fall, då med hänsyn till omstän­ digheterna vid brottet det la vore att anse som grovt. Straffskalan för normal­ fallet, som behandlades i förevarande pragraf, syntes kunna avsevärt mildras i förhållande till gällande rätt, som för icke kvalificerade fall upptoge allenast fängelse och straffarbete i högst ett år. Disciplinstraff syntes så­ lunda utan förbehåll böra ingå i latituden. Vid sidan av sistnämnda straffart borde också fängelse ingå i straffskalan. Däremot syntes straffarbete icke behöva stadgas för lydnadsbrott, som ej vore grovt. Någon anledning att bestämma olika straff för de skilda gärningsformerna funnes icke.

eller var brottet eljest förenat med synnerligen försvårande omständigheter, skall gärningsmannen mista livet genom skjutning eller dömas till straff­ arbete på livstid eller i minst sex och högst tio år.

Utredningen har ansett det sta utom tvivel att för lydnadsbrott, som med hänsyn till omständigheterna vid brottet vore att anse som grovt, behov fö- relåge av strängare straffsatser än vad under föregående paragraf föresla­ gits. Vid angivande av exempel på fall, då grovt lydnadsbrott i regel borde anses föreligga, borde framhållas omständigheter som toge sikte på det sär­ skilda fallet och dess farlighet för krigsmaktens verksamhet och för krigs­ lydnaden. I lagtexten hade sålunda upptagits att befallningen avsett tjänste- åtgärd av större vikt eller att brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd. Då den ordinära straffskalan för grovt lydnadsbrott i för­ slaget angivits till fängelse eller straffarbete i högst fyra år, innebure detta allmänt sett en avsevärd nedsättning i förhållande till gällande rätt i mot­ svarande fall. Emellertid upptoge SLK en särskild straffsats för lydnads­ brott, som under krigstid eller därmed likställd tid förövades i fiendens när­ het eller vid tillfälle då brott mot krigslydnaden eljest medförde större fara.

Att sådana fall icke under alla omständigheter kunde få en lämplig bedöm­ ning inom den i förslaget upptagna ordinära straffskalan, vore svårt att för­ neka. Det för närvarande gällande minimistraffet förefölle visserligen knap­ past välgrundat, men däremot syntes med hänsyn till den ödesdigra verkan ett lydnadsbrott kunde ha under dessa omständigheter möjligheten att kun­ na döma till dödsstraff böra bibehållas. Då emellertid dödsstraffet icke upp- toges i de särskilda straffbestämmelserna i förslaget, borde såsom högsta straff utsättas straffarbete på livstid. Minimistraffet syntes böra utgöra straff­ arbete utan begränsning nedat. Den sålunda angivna strängare straffskalan borde gälla för det fall att grovt lydnadsbrott, då riket vore i krig, förövades under stiid eller eljest vid tillfälle da brott mot krigslydnaden medförde sär­ skild fara.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat att det icke torde råda något tvivel om att lydnadsbrott vore ägnat att medföra särskild fara och borde betraktas som grovt även i åtskilliga av de fall, då enligt särskilda före­ skrifter militär personal hade att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som eljest ankomme på civil polispersonal, såsom exempelvis vid vakttjänstgöring enligt bevakningskungörelsen, vid eldsläckning eller vid stillande av uppror.

Överhuvudtaget syntes just den särskilda faran i dylika och andra liknande fall vara det kriterium, som främst borde känneteckna det grova lydnads­ brott. Föreningen ansåge därför att till den gjorda exemplifieringen borde fogas det i andra stycket upptagna här berörda uttrycket »eller eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför särskilda fara». Stadgandet i paragrafens andra stycke hade givits karaktär av straffskärpningsgrund. Även under krig kunde dock ej sällan fall förekomma, då ett lydnadsbrott måste anses tillräckligt korrigerat med fängelse. Denna straffart borde där­ för ingå i straffsatsen i andra stycket, som följaktligen, därest även förening­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

knappast vara lämpligt. Jag har icke heller i övrigt något att erinra mot de föreslagna straffsatserna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

3 §.

Under denna paragraf har utredningen upptagit en straffbestämmelse om myteri. Enligt denna skall, om samling av krigsmän ådagalägger uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot förman, anstiftare och anförare straffas med straffarbete i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straffarbete i fyra år. Ha deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse. För­ övas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare eller anfö­ rare straffas med fängelse.

Bestämmelsen motsvaras i SLK närmast av 62—65 samt 70, 158 och 159 §§, vilka behandla uppror och upplopp. Uppror beskrives så, att krigsfolk sam­ lar sig tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud eller att tvinga förman till någon äm- betsåtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. Av brottet finnas, bortsett från särskilda straffskärpningsgrunder, tre olika grader. Den första föreligger då upproret ej fullföljes längre än att upprorsmännen på förmans befallning vända åter till lydnad och ordning. Uppror av andra graden innebär att upp­ rorsmän ej vända åter till lydnad och ordning utan visa trotsighet emot för­ mans befallning. Den tredje graden av uppror kännetecknas av att upprors­ män göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller plundra eller för­ därva annan egendom. Upplopp består däri, att krigsfolk samlar sig tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt som nyss sagts samt ej skingrar sig på förmans befallning utan visar trotsighet däremot. Såsom ett svårare fall av upplopp angives att deltagare däri övergår till våld å person eller egendom.

Denna reglering av militärt uppror och upplopp ansluter sig mycket nära till gällande bestämmelser om uppror och upplopp i 10: 7—9 och 13 SL. På grundval av vad straffrättskommittén i denna del föreslagit ha i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget de nuvarande bestämmelserna om upp­ rors- och upploppsbrotten i SL sammanförts till en mera enhetlig reglering. Därvid har det straffbara området uppdelats på två skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp. Brottsbeteckningen uppror har reserverats för vissa mot statsskicket eller statsledningen riktade brott, som behandlas i 9: 1 och närmast motsvara vad som för närvarande i 8 kap. SL benämnes högförräderi. Enligt 11: 1 föreligger upplopp, om folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och folket ej åtlyder myndighets befallning att skingra sig. Såsom ett sär­ skilt fall, då endast anstiftare och anförare äro straffbara, upptages att folk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Chefen för armén har framhållit att även passivt lydnadsbrott, när det beginges av en samling krigsmän, utgjorde ett brott mot krigslydnaden som kunde få de allvarligaste följder. Enligt förslaget skulle emellertid det passiva lydnadsbrott även om det vore kollektivt icke falla under myteribestämmel­ serna utan endast kunna bestraffas enligt det allmänna stadgandet om brott mot krigslydnaden i 26: 1. Detta kunde ur militär synpunkt icke godtagas.

Arméchefen ville därför föreslå, att förevarande § omformulerades, så att den även täckte fall av passivt kollektivt lydnadsbrott. Överbefälhavaren har biträtt detta förslag.

Departementschefen.

Mot innehållet i förevarande paragraf av utredningens förslag har i remiss­ yttrandena icke gjorts invändning i vidare mån än att det från militärt håll hävdats att myteri även borde omfatta kollektivt passivt lydnadsbrott. Sådan gärning kan emellertid vara av mycket ringa farlighetsgrad, exempelvis då några vapenfria värnpliktiga underlåta att utföra dem ålagt rengöringsarbete, och torde sålunda mindre väl lämpa sig att sammanföras med de svårartade brottsfall som avses i förslagets myteribestämmelse. Visserligen kan också ett passivt lydnadsbrott som begåtts gemensamt av flera krigsmän få mycket allvarliga konsekvenser, särskilt under strid och vid liknande farliga tillfällen. I sådana fall torde emellertid regelmässigt lydnadsbrottet vara att anse som grovt åtminstone för de mest straffvärda brottslingarna, och bestämmelsen i 26 kap. 2 § medger då utdömande av högsta straff. Det synes alltså icke förefinnas något behov att vidga det straffbara området för myteribrottet. Icke heller i övrigt har jag funnit anledning till ändring i den föreslagna be­ stämmelsen.

4

§•

Enligt 4 § i utredningens förslag skall krigsman som icke efterkommer tillsägelse i tjänsten av vaktpost eller annan krigsman, som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, dömas för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

I 88 § SLK stadgas straff för den som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra. Straffbe­ stämmelsen gäller även den som begår sådant brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring.

Utredningen har med hänsyn till bevaknings- och ordningstjänstens vikt funnit det påkallat att lydnadsplikten mot vaktpersonal inskärptes genom en' särskild straffbestämmelse. En sådan bestämmelse vore dessutom enligt ut­ redningens mening erforderlig av det skälet att eftersättande av nämnda skyl­ dighet stundom vore av sådan svårhetsgrad att de generella tjänstebrottsbe- stämmelserna icke kunde anses tillräckliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

79

I fråga om angivande i brottsbeskrivningen av dem, vilkas befallningar skulle åtlydas, har utredningen ansett nuvarande bestämmelse kunna för­ enklas. Termen skiltvakt, mot vilken redan vid tillkomsten av SLK erinran framställdes, användes ej numera och borde icke upptagas. De personer, emot vilka lydnadsplikt borde föreligga, syntes kunna angivas såsom krigsmän vilka tjänstgjorde för bevakning eller upprätthållande av ordning. Det vore dock lämpligt att särskilt omnämna vaktpost, vilket begrepp då brukades icke såsom någon teknisk term utan såsom ett praktiskt viktigt och lättfatt­ ligt exempel. I den mån personer, som tillhörde krigsmaktens polisväsende bleve krigsmän antingen enligt förordnande med stöd av 26: 21 eller direkt enligt 27: 14 i förslaget, omfattades de av den föreslagna bestämmelsen och behövde därför ej, såsom i SLK, särskilt omnämnas. I övrigt borde föreva­ rande bestämmelse icke erhålla tillämpning beträffande polispersonalen inom krigsmakten. Ej heller syntes erforderligt att medtaga patrull eller truppav­ delning; vare sig den som hade bevaknings- eller ordningsuppdrag inginge i en särskild avdelning eller tjänstgjorde mera självständigt borde lydnads­ plikt föreligga beträffande tillsägelser av honom som vore betingade av upp­ dragets fullgörande. Gärningen borde angivas såsom underlåtenhet att efter­ komma tillsägelse i tjänsten av krigsman som nyss sagts. Något behov att, såsom vid lydnadsbrottet, kunna straffa den som förklarade sig ej skola rätta sig efter en tillsägelse syntes icke föreligga med mindre avsikten fullföljdes.

Enligt vad utredningen vidare yttrat vore vakttjänstgöring i fredstid ofta att betrakta som ett led i militär utbildning och övning. Det vore därför naturligt att lägre straff än fängelse i allmänhet vore tillfyllest. Den för när­ varande gällande normallatituden, fängelse eller straffarbete i högst ett år, hade sålunda funnits böra ersättas med disciplinstraff eller fängelse. För närvarande kunde disciplinstraff användas endast då omständigheterna vore synnerligen mildrande och den brottslige tillhörde manskapet. Med hänsyn till viktigare bevakningsuppgifter, som förekomme särskilt under krig, hade därjämte, såsom vid lydnadsbrottet, upptagits en straffsats för grova fall, nämligen fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Även detta innebure en viss nedsättning i förhållande till gällande rätt, som för motsvarande fall stadgade straffarbete upp till sex år. Däremot hade en särskild straffskärp- ningsregel motsvarande 26: 2 andra stycket i förslaget icke ansetts erforderlig.

Enligt krigshovrättens mening sknlle lagrummets brottsbeskrivning efter ordalagen innebära en ovillkorlig skyldighet för krigsman att efterkomma tillsägelse av vakt, blott tillsägelsen givits »i tjänsten», vilket bär väl måste betyda »under tjänsteutövning». Skyldigheten att lyda vaktpersonal syntes emellertid icke böra avse annan tillsägelse än sådan, som betingades av den särskilda uppgift dylik personal hade att fullgöra. Lagrummet borde ändras så att detta förhållande tydligt framginge av lagtexten.

Föreningen Sveriges häradshövdingar bar i anslutning till sitt under »Hu­ vuddragen i förslaget» återgivna yttrande anmärkt att det icke syntes till­ fredsställande att för brottets rubricerande såsom grovt ej gåves någon led­ ning. Detta syntes särskilt av betydelse med hänsyn till den mycket stora

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

höjningen av straffmaximum som föresloges för det fall att brottet vore grovt. Föreningen hemställde därför att i 4 § andra punkten gåves exempel på omständigheter, som särskilt borde komma i betraktande vid bedömande härutinnan. Så hade nästan undantagslöst skett i alla övriga fall, där det här tillämpade systemet för straffbarhetens uppdelning blivit använt. Såsom så­ dana omständigheter kunde angivas vikten av det intresse, vaktposten vore satt att bevaka, brottets begående i krig, där avdelning av krigsmakten be­ funne sig, eller dylikt.

Departementschefen.

I ett remissyttrande har mot förevarande bestämmelse anmärkts att det av ordalagen »tillsägelse i tjänsten» icke tydligt framgår att tillsägelsen skall vara betingad av den särskilda uppgift vaktpersonalen har att fullgöra. Med hänsyn till att fråga är just om krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning torde visserligen de angivna ordalagen knappast kunna tolkas annorlunda, men en redaktionell jämkning synes dock böra vidtagas. Såsom i ett annat yttrande anförts hade det varit önskvärt, att sär­ skilt beaktansvärda omständigheter angivits till ledning för bedömandet hu­ ruvida brott skall anses vara grovt. Med hänsyn till svårigheten att i lag­ form angiva några dylika omständigheter har jag emellertid funnit mig böra avstå från en sådan exemplifiering. Även i övrigt anser jag den före­ slagna bestämmelsen böra godtagas. Den återfinnes därför i departements- förslaget i oförändrat skick så när som på nyssnämnda jämkning. 5

5 §.

Utredningen har under förevarande paragraf upptagit ett stadgande, vars första stycke föreskriver att förman, som missbrukar sin myndighet genom att söka förmå underlydande att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst, dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straff­ arbete i högst fyra år. Enligt andra stycket av paragrafen skall för missbruk av förmanskap dömas även då förman otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans för­ hållande i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa.

I 92, 113 och 118 §§ SLK finnas särskilda straffbestämmelser om förmans missbruk av sin myndighet. Enligt 92 § straffas förman som genom miss­ bruk av sin myndighet söker hindra underlydande krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten. I 113 § stadgas straff för förman som, till sin eller annans enskilda nytta, genom befallning tvingar eller annorledes för­ mår underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, samt för officer eller underofficer som för egen vinning tager emot sådant, då det såsom av fri vilja b judes. Jämlikt 118 § är förman straffbar om han genom missbruk av sin myndighet söker hindra den som blivit i krigstjänst anställd att däröver föra klagan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

utöva menlig inverkan på det disciplinära tillståndet. Bortsett från sådana fall som inrymdes under andra stycket av 26: 2 enligt förslaget och vilka syntes sakna motsvarighet vid missbruk av förmanskap, hade utredningen icke funnit anledning att i bestraffningshänseende göra skillnad mellan grovt lydnadsbrott och missbruk av förmanskap, då detta brott vore grovt.

Justitiekansler sämbetet har anfört att de i denna paragraf meddelade be­ stämmelserna väl kunde vara av betydelse såsom ett värn mot missbruk av förmanskap. Den allmänna karaktär stadgandet erhållit vore emellertid äg­ nad att leda till den ur disciplinär synpunkt menliga konsekvensen att kunna frammana obefogade anmälningar. Särskilt förefölle detta gälla andra styc­ ket och i synnerhet föreskriften om straff för förman, som utan skäl utsatte underlydande för fara till liv eller hälsa. Möjligen borde de i lagrummet med­ delade föreskrifterna begränsas att gälla uppenbara fall. I motiven uttalades att, då en förman försökte hindra en underlydande att göra framställning eller anföra klagomål, ofta förelåge ett försök att förmå en underlydande att underlåta något som icke anginge dennes tjänst. Då framställningen eller klagomålen normalt finge antagas avse den underlydandes tjänstgöringsför­ hållanden eller annat som ägde omedelbart samband med tjänsten, fram- ginge det kanske icke för menige man så otvetydigt som önskligt vore, att det i motiven angivna fallet, som för närvarande vore uttryckligen reglerat, omfattades av lagrummet. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer och värnpliktiga officerares riksförbund ha funnit ifrågavarande stad­ gande vara alltför omfattande och kunna leda till onödiga vanskligheter i förhållandet mellan krigsmännen. Förbundet har framhållit att innebörden av termen otillbörligen måste komma att tolkas på många och ofta god­ tyckliga sätt, och alldeles särskilt måste enligt förbundets mening stor svå­ righet uppstå vid bedömandet av den frågan huruvida förman haft rätt att förvägra någon en speciell förmån på grund av dennes misskötsel. Liksom justitiekanslersämbetet har chefen för armén vänt sig mot utformningen av stadgandet om straff för förman som utan skäl utsatte underlydande för fara till liv eller hälsa. I sakens natur låge att ett sådant förfarande måste kunna förhindras. Emellertid vore bestämmelsen härom synnerligen oklart formu­ lerad och kunde därför icke tillstyrkas i oförändrat skick. I den föreslagna lydelsen kunde bestämmelsen tänkas medföra en överdriven försiktighet vid utbildningens anordnande. Stadgandet inbjöde i sin vaga utformning till an­ märkningar mot krävande men av sakliga skäl nödvändiga övningar. Därest bestämmelsen icke kunde utgå borde den omformuleras, så att olägenheterna i berört avseende eliminerades.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag det vara angeläget att den militär- straffrättsliga lagstiftningen innehåller en bestämmelse av här ifrågavarande art. Då man av de underlydande kräver ovillkorlig lydnad i förhållande till förmännen, måste de underlydande också tillförsäkras erforderligt skydd mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

83

sådant missbruk av myndighet, vartill förmännen kunna göra sig skyldiga. I jämförelse med gällande rätts speciella stadganden i detta hänseende, inne­ bär utredningens förslag en mera generell reglering i ämnet. I stort sett fin­ ner jag den föreslagna bestämmelsen vara ändamålsenlig och lämplig.

Mot bestämmelsens utformning ha emellertid i vissa remissyttranden framförts betänkligheter av innebörd att den skulle kunna giva anledning till onödiga klagomål samtidigt som befälet av rädsla för bestraffning skulle hämmas i sin utbildande verksamhet. Härvid synes man särskilt ha tänkt på den gämingsform, som innebär att underlydande utsättes för fara till liv eller hälsa. Eftersom dylikt förfarande skall ha skett utan skäl för att straff­ barhet skall vara för handen, förefaller det som om farhågorna för utbild­ ningen skulle vara överdrivna. Att obefogade anmälningar kunna föranledas av stadgandet, kan väl tänkas, men icke heller därvid synas några nämnvär­ da olägenheter behöva befaras.

Även stadgandet om otillbörligt åläggande av särskild tjänstgöring och vägrande av förmån har i ett remissyttrande funnits kunna medföra vansk­ ligheter i förhållandet mellan förmän och underlydande. Givet är också att bedömandet av en handlings tillbörlighet ofta innebär ett visst mått av osä­ kerhet. Med hänsyn till de olika former av straffexercis och annan otillåten bestraffning, som enligt vad erfarenheten utvisar verkligen förekomma, synes det emellertid möta mycket stora svårigheter att närmare precisera nämnda gämingsbeskrivning. Stadgandet i denna del torde sålunda få godtagas i den föreslagna utformningen, ehuru i förtydligande syfte en redaktionell jämk­ ning bör vidtagas.

Utredningen har avsett att försök att hindra en underlydande att göra fram­ ställning eller anföra klagomål skulle täckas av stadgandet i paragrafens första stycke. Såsom under remissbehandlingen anmärkts framgår detta icke med erforderlig tydlighet. På grund härav torde nämnda stycke böra jämkas till att avse försök att förmå underlydande till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta.

Med de jämkningar som framgå av vad jag sålunda anfört har ifrågava­ rande bestämmelse upptagits i departementsförslaget.

6

§•

Förevarande paragraf i utredningens förslag stadgar att krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.

Enligt 122 § SLK straffas den som egenmäktigt tager sig befäl, där det ho­ nom ej lagligen tillkommer, med fängelse, mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller avsättning. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, skall till straffarbete i högst fyra år dömas; äro de synnerligen mildrande, dömes till disciplinstraff. Den skyldige skall ock vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

En motsvarighet härtill finnes i 10: 24 SL, vilket stadgande emellertid en­ ligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skall ersättas av eu i hu­ vudsak likalydande bestämmelse i 10: 13. Däri stadgas, att om någon obehö­ rigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat, han skall dömas för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest att anse som grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Utredningen har anfört att den sist återgivna bestämmelsen tydligen i viss utsträckning täckte de fall som avsåges i 122 § SLK. Emellertid omfattade bestämmelsen icke alla fall av obehörig befälsutövning. Det vore därför nöd­ vändigt att upptaga ett särskilt stadgande om straff för obehörig befälsut­ övning. Ehuru ett sådant stadgande främst åsyftade att förhindra störande inverkan på tjänsten inom krigsmakten, komme det samtidigt att utgöra ett skydd för enskilda krigsmän. Det borde därför ses i viss relation till bestäm­ melsen om missbruk av förmanskap under nästföregående paragraf i försla­ get, vilken jämväl hade dylikt dubbelt syfte, även om där skyddet för en­ skilda krigsmän framstode som det avgjort väsentligaste. Då sistnämnda pa­ ragraf behandlade det fall att förman på ett otillbörligt sätt utnyttjade sin befälsrätt över underlydande, kunde tydligen förevarande stadgande inskrän­ kas till att avse krigsman som utan att vara behörig därtill utövade befäl.

Vidare har utredningen erinrat att den för närvarande gällande bestämmel­ sen i 122 § SLK utöver själva straffstadgandet innehölle en föreskrift att den skyldige tillika skulle vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han beginge under utövande av obehörigt befäl. I vissa fall skulle emel­ lertid sådant brott medföra ansvar även om särskild föreskrift av nyssnämnda innehåll saknades. Då dessutom i motsvarande civila förhållanden straffet för obehörig tjänsteutövning i allmänhet ansåges konsumera vad som för be­ hörig tjänsteutövare skulle bedömts såsom tjänstebrott borde det icke heller vid obehörig befälsutövning tillämpas särskild bestraffning utöver vad all­ männa regler gåve anledning till. Någon motsvarighet till ifrågavarande sär­ bestämmelse hade därför ej upptagits i förevarande paragraf.

Straffsatserna för obehörig befälsutövning borde enligt utredningens me­ ning överensstämma med vad i 10: 13 i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget stadgats. Dock borde med hänsyn till att under förevarande para­ graf inginge vissa lindrigare fall som ej omfattades av 10: 13 den ordning, vari straffarterna angivits, omkastas, varigenom även vunnes att straffsat­ serna bleve desamma som enligt 26: 5 i förslaget. Att angiva någon omstän­ dighet som särskilt borde beaktas vid bedömande huruvida brottet vore grovt, hade ej synts vara behövligt. Det i sådant hänseende i 10: 13 upptagna fallet, att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning, kunde i vart fall ej anses typiskt för grov obehörig befälsutövning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande stadgandet om grovt brott uttalat, att liknande synpunkter som föreningen anfört i fråga om 26: 4 gjorde sig gällande även här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

85

Departementschefen.

Jag ansluter mig till utredningens förslag i denna del, och ifrågavarande bestämmelse har alltså oförändrad överförts till departementsförslaget.

7

§•

Enligt 7 § i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper sig med våld eller hot därom å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anled­ ning av hans förhållande i tjänsten, dömas för våld eller hot mot krigsman högst till straffarbete i fyra år. Lika med våld skall anses gärning som inne­ fattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § SL omförmäles. Förövar krigs­ man, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller eljest vid till­ fälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara får dömas till straff­ arbete på livstid.

I 80, 83, 85, 89, 90, 93, 94 och 162 §§ SLK finnas straffbestämmelser om våld eller annan misshandel mot krigsman eller annan som lyder under SLK i eller för tjänsten.

Enligt 80 § straffas krigsman, som gör våld eller annan misshandel å överordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att tvinga honom till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller för att hämnas å honom för sådan åtgärd. Normalstraffet är, om den våld­ förde är officer eller underofficer, straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex må­ nader. Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i förra fallet till fängelse samt i det senare till disciplinstraff med visst angi­ vet minimum. För brott, som sker under sjönöd eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, finnes en särskild straffskala, straffarbete i minst två och högst sex år. Jämlikt 85 § dömes efter vad nu sagts även då någon, som utan att vara krigsman lyder under SLK, förövar sådant brott mot krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten.

Enligt 83 § må straffet för brott som nu sagts nedsättas under vad eljest bort följa, därest brottet föranletts därav, att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovär­ digt beteende retat den underordnade till gärningen.

I 89 § upptages eu särskild straffsats för det fall att någon, vid tillfälle då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, gör våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning, eller å någon till krigsmaktens polis­ väsende hörande person, som är i tjänstgöring. Straffet är då straffarbete i minst två och högst sex år.

I 90 § stadgas att krigsman, som gör våld eller annan misshandel å un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

derordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas till disciplinstraff. Enligt 93 § skall krigsman, som på sätt i 90 § sägs förgår sig mot annan krigsman som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad, straffas såsom i sist­ nämnda paragraf sägs, om den brottslige är officer eller underofficer. Till­ hör han manskapet, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex må­ nader.

94 § omfattar övriga fall, då någon gör sig skyldig till våld eller annan misshandel å någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst vid krigsmakten. Den brottslige skall straffas efter allmän lag, men om brottet finnes kunna försonas med böter, dömes i stället till disciplinstraff.

För krigstid och annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad stadgar

162 § att krigsman för våld eller annan misshandel å överordnad krigsman samt den som utan att vara krigsman lyder under SLK för sådan gär­ ning å krigsman som över honom har befälsrätt i tjänsten skall straffas, om brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst och vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, med straffarbete i minst fyra och högst tio år eller på livstid eller med dödsstraff genom skjutning. Samma straffsats gäller beträffande brott varom i 89 § förmäles. I de förstnämnda fallen kan dock straffnedsättning enligt 83 § äga rum.

De återgivna bestämmelserna utgöra i första hand särstadganden i för­ hållande till 14 kap. SL om mord, dråp och annan misshandel samt 15 kap. SL om brott emot annans frihet. Därjämte innefatta de avvikelser från de i 10: 1 och 5 SL upptagna särskilda bestämmelserna om våld eller annan misshandel mot någon i eller för hans ämbete eller tjänst.

Enligt det till lagrådet år 1946 remitterade förslaget skola bestämmelserna i 10: 1 och 5 SL ersättas av nya bestämmelser i 10: 1. Däri stadgas straff för den som förgriper sig med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutöv­ ning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, så ock för den som sålunda förgriper sig mot någon som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller låtit. Brottet benämnes våld eller hot mot tjänsteman och straffet är straffarbete i högst fyra år eller fängelse eller, om brottet är ringa, böter. Vad sålunda sagts om befattning, varmed ämbets­ ansvar är förenat, gäller ock befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd.

Utredningen har anfört att det, eftersom enligt 26: 22 i förslaget officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt vissa andra krigs­ män som hade motsvarande tjänsteställning skulle vara underkastade äm­ betsansvar, kunde ifrågasättas om icke SL enligt det till lagrådet remitterade förslaget innefattade tillräckligt straffskydd även för krigsmän. Undantags­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

gandel borde sålunda avse förgripelse med våld eller hot därom. Våld inne- bure, såsom straffrättskommittén anlört icke någon väsentlig avvikelse från uttrycket våld eller annan misshandel, som användes i gällande SLK. Att hot om våld medtagits, i stället för att såsom hittills hänföras under bestäm­ melserna om förolämpning, utgjorde däremot en viss utvidgning. Någon an­ ledning att för militärstraffrättens vidkommande utesluta hotet förelåge ej; utvidgningen syntes tvärtom vara motiverad med hänsyn till brottets karak­ tär av subordinationsbrott. Genom medtagandet av hot om våld komme i viss utsträckning även gärningar, som innefattade försök till våld, att falla under bestämmelsen. Detta gällde dock icke i fråga om sådana försök, som av den angripne icke uppfattades som hot, t. ex. att någon ur bakhåll sköte på krigsman utan att träffa. Med avseende å 10: 1 SL i det remitterade förslaget uttalade departementschefen vid remissen, att goda skäl kunde anföras för att i detta sammanhang straffa även dylika försök men att frågan om straff i dessa fall borde övervägas i samband med den slutliga revisionen av be­ stämmelserna om misshandelsbrotten. Med hänsyn till angelägenheten ur disciplinär synpunkt att våldförsök på det militära området bestraffades hade emellertid frågan här ansetts icke kunna lämnas åsido utan böra erhålla en lösning, även om denna i anseende till nyssnämnda revisionsarbete finge ka­ raktär av provisorium. Att till paragrafen anknyta en försöksbestämmelse av vanligt slag syntes dock ej lämpligt. Försök till hot borde uppenbarligen ej medtagas, och även försök till lindrigare våld borde uteslutas. Med hänsyn härtill och då försök till grövre våld kunde vara lika straffvärt som fullbor­ dat hot om våld samt tillbakaträdande från försök ej borde föranleda straff­ frihet i detta fall, föresloges en bestämmelse, enligt vilken de grövsta fallen av försök till våld, nämligen mordförsök, försök till dråp och försök att till­ foga svår kroppsskada komme att inrymmas under stadgandet. I 10: 1 SL i det remitterade förslaget fordrades att förövat våld eller hot skett antingen då den angripne vore i tjänsteutövning eller ock för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Särskilt med tan­ ke på sådana fall då förman förgripit sig mot underlydande hade det ansetts mindre adekvat att tala om hämnd för tjänsteåtgärd. Utan att åsyfta någon saklig ändring hade i förevarande stadgande i stället angivits att gärningen skedde med anledning av den angripnes förhållande i tjänsten. 1 övrigt hade kravet på samband med den angripnes tjänst återgivits lika som i 10: 1.

I fråga om straffet för våld eller hot mot krigsman, har utredningen fram­ hållit att vad som föreslagits för normala fall innebure allenast en mindre jämkning i förhållande till 10: 1 SL i det remitterade förslaget. Som skäl för denna jämkning anfördes att förevarande bestämmelse även inrymde så rela­ tivt lindriga fall som att menig utövade våld eller hot därom mot annan me­ nig. Vid jämförelse med de gällande straffstadgandena i SLK funne man, att den föreslagna straffskalan innebure vissa nedsättningar, i vilket hänseen­ de främst märktes att disciplinstraff i samtliga fall kunde användas även om omständigheterna ej vore synnerligen mildrande. Å andra sidan vore straff- maxima för närvarande i allmänhet lägre än enligt förslaget utom beträffande

89

våld mot överordnad. Givet vore dock att en strafflatitud, som avsåge så olik­ artade fall som relativt grov misshandel å en förman med hög ställning och lindrig förgripelse av menig å annan menig, måste vara förhållandevis vid, utan att därför den nedre delen av skalan i praktiken finge tillämpning å sådana fall som det förra eller den övre delen å sådana som det senare. Därest såsom nu föreslagits disciplinstraff inginge i normalskalan, vore det ej erforderligt att bibehålla den i 83 § SLK nu intagna bestämmelsen, enligt vilken straffet kunde nedsättas under eljest gällande straffminimum. Under krigstid vore vissa fall av våld eller hot mot krigsman otvivelaktigt av en särskild svårhetsgrad. Främst vore härvid att uppmärksamma sådana fall, då någon angrepe sin förman. Även vaktpersonal måste emellertid tillerkän­ nas ett starkare skydd i de farliga situationer som kunde uppkomma under krig. Särskilt under strid eller liknande tillfallen kunde uppenbarligen våld eller hot mot förman eller vakt föranleda minst lika allvarliga men för krigs­ makten som lydnadsbrott. Med hänsyn härtill hade upptagits ett stadgande om skärpt bestraffning i vissa fall.

Slutligen har utredningen i detta sammanhang erinrat om stadgandena i 81, 84, 85 och 94 §§ SLK om straff för misshandel utom tjänsten. Vissa av dessa innefattade straffskärpningar i förhållande till SL. Även om det kunde synas angeläget att vid bestraffningen hänsyn toges till det extra moment av straffbarhet som kränkning av subordinationsförhållandet innebure, vore detta försvårande moment dock icke tillräckligt för att giva det helt utom tjänsten begångna brottet en annan karaktär än misshandelsbrott i allmän­ het och därigenom motivera uppställandet av en särskild brottstyp; misshan­ deln framstode otvivelaktigt såsom det egentliga brottet och den omständig­ heten att den förorättade vore förman till gärningsmannen eller överord­ nad i uniform kunde ej utgöra tillräcklig grund för en undantagslagstift­ ning. Övriga av ifrågavarande bestämmelser hade väsentligen endast proces- suell betydelse. På grund av nu angivna skäl hade motsvarighet till nämnda bestämmelser icke upptagits i förslaget. Ej heller hade ansetts behöva upp­ tagas särskild straffbestämmelse rörande envig, varom i 86 § SLK stadgades.

Chefen för marinen har anfört att det ur disciplinär synpunkt vore nöd­ vändigt, att det i motiven fullt tydligt utsädes, att förgripelse enligt ifråga­ varande lagrum mot krigsman, klädd i uniform, alltid skulle betraktas så­ som förgripelse i och för dennes tjänst, för såvitt det icke kunde klart på­ visas, att förgripelsen skett på grund av rent personliga skäl, som icke ägde samband med tjänsten. Svenska officersförbundet har gjort ett liknande ut­ talande. Chefen för armén har med hänvisning till sina under »Huvuddragen i förslaget» återgivna synpunkter förklarat att utredningens förslag alt in­ skränka lagens skydd för den militära belälspersonalen mot förgripelser utom tjänsten icke under några omständigheter kunde godtagas. Vid omarbetningen borde nu gällande bestämmelser tjäna till ledning. Överbefälhavaren har an­ fört att det, även när det gällde förgripelser mot person, vore svårt att av­ göra var gränsen mellan tjänst och icke tjänst ginge. Omständigheterna kun­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

de i vissa fall vara sådana, att det för krigstuktens upprätthållande eller akt­ ningen för krigsmakten krävdes strängare bestämmelser än dem 14 kap. SL innehölle. Det vore sålunda till skada, att krigsman i uniform förgrepe sig på annan uniformsklädd krigsman å offentlig plats, så att allmän för­ argelse uppstode. Det vore vidare menligt för krigstuktens upprätthållande, om en krigsman utan svårare påföljder än i 14 kap. angivna kunde utkräva hämnd å överordnad för förmenta oförrätter i tjänsten. Chefen för marinen hade i sitt yttrande berört dessa förhållanden, men icke ansett att någon ändring av brottsbeskrivningen vore erforderlig. Häremot ställde sig över­ befälhavaren tveksam. Om det icke i lagstadgandet klart utsädes, att varje förgripelse mot krigsman klädd i uniform som regel skulle betraktas som förgripelse i och för dennes tjänst, komme en dylik rättstillämpning icke att säkerställas. Med hänsyn till frågans stora betydelse för disciplinen inom krigsmakten borde ifrågavarande paragraf omformuleras så att straff stad­ gades för krigsman som förgrepe sig med våld eller hot därom å krigsman. Samma mål kunde nås genom att i 14: 36 SL inrymma ett lagstadgande om att misshandel av krigsman mot krigsman vore att betrakta som ett brott be­ gånget under försvårande omständigheter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett det icke vara riktigt att sammanfatta samtliga de våldsbrott varom här vore fråga under en gemen­ sam straffbestämmelse med så vidsträckt latitud som den i lagrummet före­ slagna från disciplinstraff till straffarbete i högst fyra år. Åtskilliga av dessa brott vore ej särskilt svåra och borde då icke bedömas efter en straffskala, vars maximum vore ägnat att även åt dem giva färg av att vara svårartade.

Föreningen åberopade i detta sammanhang vad den anfört i sitt den 2 juni 1945 avgivna utlåtande rörande straffrättskommitténs förslag till lag om brott mot staten och allmänheten. Rörande den i kommittéförslaget an­ vända metoden att under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sam­ manföra alla de gärningar som vore att hänföra till samma brottstyp, oberoende av deras svårhetsgrad, anfördes i yttrandet bl. a. att denna otvi­ velaktigt vore ägnad att höja straffet även för normalfallen av brottsligheten i fråga och medförde även en begränsning i preskriptionsbestämmelsernas tillämpning, som ej obetydligt utvidgade området för den straffbara brottslig­ heten. Föreningen hemställde att straffbestämmelsen i förevarande lagrum uppdelades efter liknande grunder som de vilka kommit till användning i 10 kap. 1 § i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget. Även föreningen

Sveriges landsfogdar har ifrågasatt huruvida icke för lindrigare fall borde givas en mildare straffbestämmelse och ett strängt straff stadgas för sär­ skilt kvalificerade fall.

Departementschefen.

Genom förevarande paragraf har utredningen till en enhetlig bestämmelse sammanfört de för närvarande i ett flertal lagrum i SLK upptagna, mycket invecklade reglerna om våld eller annan misshandel. Detta innebär en av­ sevärd vinst, främst i lagtekniskt hänseende men även ur saklig synpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

91

Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har i allmänhet icke heller fram­ ställts några invändningar.

Från militärt håll har emellertid gjorts gällande att det för krigstuktens upprätthållande och aktningen för krigsmakten åtminstone i vissa fall av misshandel utom tjänsten kräves strängare bestämmelser än 14 kap. SL in­ nehåller. I princip anser jag i likhet med utredningen att det icke finnes tillräckliga skäl att anordna en undantagslagstiftning för fall då misshan­ del mellan krigsmän ej står i samband med tjänsten. Däremot kan jag så­ tillvida ansluta mig till den nyssnämnda uppfattningen att vissa fall, som knappast täckas av den föreslagna bestämmelsen, äga så pass nära sam­ band med tjänsten att bestämmelsen bör omfatta även dem. Om en krigs­ man misshandlar en annan krigsman endast därför att den sistnämnde bär uniform, är officer eller av annat liknande skäl, som härflyter ur tjänsten, kan misshandeln icke bestraffas enligt bestämmelsen, eftersom den ej skett med anledning av den förfördelades förhållande i tjänsten. För att dylika fall skola kunna hänföras under ifrågavarande paragraf, har jag i departe­ mentsförslaget låtit orden »med anledning av hans förhållande i tjänsten» er­ sättas av uttrycket »med anledning av hans tjänst».

Vad angår de föreslagna straffsatserna har sammanförandet av gällande lags olika regler till ett enhetligt straffbud medfört, att den lindrigaste straffskalan sträcker sig från disciplinstraff till straffarbete i fyra år. I lik­ het med vissa remissmyndigheter anser jag att en så vidsträckt straffskala icke kan anses godtagbar vid brott av den karaktär varom här är fråga. Jag har därför låtit i departementsförslaget uppdela ifrågavarande straffsats så att normalstraffet blir fängelse eller disciplinstraff, medan för brott, som med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest är att anse som grovt, skall gälla fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Med denna lösning följer visserligen den olägenheten att avvikelsen från 10: 1 i det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget blir större än enligt den av utredningen förordade bestämmelsen. Eftersom grovt brott regelmäs­ sigt lärer föreligga i alla sådana fall då övre delen av den för normalfallet avsedda straffskalan i 10: 1 skulle varit tillämplig, torde dock berörda av­ vikelse i praktiken komma att sakna betydelse.

Utöver vad jag nu nämnt innebär departementsförslaget icke någon änd­ ring i förhållande till utredningens förslag. Till den av utredningen väckta frågan om ämbetsskydd för vaktpersonal får jag återkomma i ett senare sammanhang.

8

§•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot krigsman i eller för hans tjänst, straffas för missfirmelse av krigsman med disciplinstraff eller fängelse.

I 82, 85, 91, 93 och 94 §§ SLK stadgas straff för förolämpning i eller för tjänsten. Enligt 82 § skall, om krigsman förolämpar överordnad krigsman

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Utredningen har erinrat att genom 11: 10 SL i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget såsom förargelseväckande beteende straffbelädes sådant uppförande, på allmän plats eller eljest offentligen, som vore ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Till denna bestämmelse anslöte sig ett stadgan­ de under 26: 16 i utredningens förslag avseende dylikt beteende av krigsman inom område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Genom dessa be­ stämmelser ersattes ej blott stadgandet i 96 § SLK om åstadkommande av all­ män förargelse utan även bestämmelsen i samma lagrum om bristande i an­ ständigt uppförande i vad denna avsåge beteende som vore ägnat att väcka allmän förargelse. I övrigt funne utredningen sistnämnda bestämmelse, som genom sin obestämda avfattning medgåve bestraffning för varjehanda bris­ ter i uppförandet såväl i som utom tjänsten, icke böra erhålla motsvarighet i ny lagstiftning i vidare mån än såvitt rörde uppförandet mot andra krigs­ män i samband med tjänsten. Icke minst med hänsyn till att större delen av personalen utgjordes av tvångsinkallade syntes det nödvändigt att i viss mån straffbelägga även sådana yttringar av olämpligt uppförande som icke vore straffbara som smädelse eller annan missfirmelse. Gällande lag inne- hölle i detta hänseende en särskild straffbestämmelse som dock blott avsåge de underordnades uppförande emot förmän och andra överordnade. Härmed åsyftades stadgandet i 82 § som med smädelse mot överordnad jämställde för­ aktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift. För upprätthållande av en god allmän disciplin vore det emellertid lika viktigt att förmän icke be­ handlade sina underlydande på ett kränkande eller nedsättande sätt eller eljest visade missaktning mot dem. Även i förhållandet mera likställda emel­ lan måste dylikt bristande i anständigt uppförande vara till skada för sam­ arbetet i tjänsten.

Av bestämmelsens avfattning framginge, enligt vad utredningen ytterligare anfört, att den ej omfattade sådana mindre fel i uppförandet som blott hade karaktären av bristande hövlighet utan att därunder endast fölle mera på­ tagligt visad ringaktning. Det angivna kravet i fråga om förseelsens anknyt­ ning till tjänsten vore i vissa avseenden vidare men i andra snävare än mot­ svarande villkor beträffande missfirmelse av krigsman. Bestämmelsen vore tillämplig även då endast gärningsmannen vore i tjänsteutövning, likaså då brottet förövades på tjänsteställe. Däremot vore tydligt att vad som till- droge sig i rent privata förhållanden ej inginge, och detta gällde även om tilldragelsen föranletts av något den förfördelades förhållande i tjänsten.

De yttranden av chefen för marinen, svenska officersförbundet, chefen för armén och överbefälhavaren, vilka återgivits under 26: 7, ha tillämpning även beträffande ifrågavarande lagrum.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit uttrycket »i samband med tjänsten» i och för sig dunkelt. Motiven lämnade ej heller någon närma­ re ledning i denna del och tolkningssvårigheter kunde näppeligen undvi­ kas, därest stadgandet bibehölles oförändrat. Ett förtydligande syntes därför önskvärt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att det, med hän­ syn till den ställning av lärare som i stor utsträckning tillkomme överordnad

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

95

under övningar i militärtjänsten, syntes ofrånkomligt att denne understundom vid utövande av kritik måste komma att använda uttryck, som skulle kunna uppfattas såsom tecken på missaktning mot den underordnade. Stadgandet i detta hänseende syntes därför i hög grad ägnat att understödja onödiga klagomål och trakasserier. Då i lagrummet stadgats ansvar för krigsman som brister i anständigt uppförande mot annan krigsman, bleve de fall som man med den berörda brottsbeskrivningen avsett att träffa därförutan tillräck­ ligt beaktade.

Departementschefen.

Den föreslagna bestämmelsen angiver, i motsats till motsvarande stadgan- den i gällande lag, uttryckligen att det nödvändiga kravet på yttre korrekt­ het i uppförandet mellan olika krigsmän gäller oavsett vilken ställning krigs­ männen inneha. Sålunda nämnes såsom exempel på otillåtet beteende icke blott vanvördnad mot förman utan även missaktning mot underlydande. Ur psykologisk synpunkt torde denna utformning av bestämmelsen kunna ha ett visst värde. Av förman på ett anständigt sätt framförd kritik kan givetvis aldrig betecknas såsom missaktning mot underlydande, och jag tror för min del icke att sistnämnda uttryck, såsom i ett remissyttrande befarats, skall föranleda obefogade klagomål eller trakasserier.

Det samband med tjänsten som måste föreligga för bestämmelsens till­ lämplighet har av utredningen angivits något annorlunda än i de närmast föregående paragraferna. Det synes emellertid knappast finnas skäl för en sådan avvikelse. Även här bör därför uttrycket i eller för tjänsten användas.

Med endast den ändring som föranledes härav har ifrågavarande bestäm­ melse överförts till departementsförslaget.

¹⁰ §.

Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse om upp­ vigling. Enligt denna skall krigsman som muntligen inför samling av krigs­ män eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömas för uppvigling till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, kan dömas till straffarbete i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall vad i 4 kap. stadgas äga till- lämpning.

I 68, 71 och 160 §§ SLK finnas vissa bestämmelser om missbruk av ytt­ randefriheten. Enligt 68 § skall, om någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller låtit utsprida, uppma­ nat eller annorledes sökt förleda till uppror, vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses ha skett under försvårande omständigheter. Det­ samma gäller om den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift för att därmed komma uppror åstad. I 71 § stadgas straff för den som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

låtit utsprida, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § förmäles. Straffet är fängelse eller, i lindrigare fall, disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvåran­ de, kan dömas till straffarbete i högst två år. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott som därå följt, gäller vad i 4 kap. SL och 34 § SLK är sagt. Stadgandet är även tillämpligt å den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift, som innefattar sådan uppma­ ning eller sådant förledande eller upphetsande som nyss nämnts då det skett för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan. För krigstid eller annan tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad, stadgar 160 § att straffet för brott, som i 71 § sägs, må höjas till straffarbete i högst fyra år, då omstän­ digheterna äro synnerligen försvårande.

I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga pro­ pagandan föreslogs bland annat att i 71 § skulle medtagas det fall att någon sökt uppväcka hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslyd­ naden. Någon lagstiftningsåtgärd blev icke följden av detta förslag men frå­ gan upptogs på nytt av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8). Kommittén ansåg uttrycket »upp­ hetsande till ovilja mot krigstjänsten» i 71 § SLK vara i viss mån svävande och vittgående. Det centrala i beskrivningen borde vara syftet att under­ gräva krigslydnaden. Som exempel därpå kunde lämpligen angivas medde­ lande av mot disciplinens krav stridande förliållningsorder och försök alt uppväcka hat mot befälet. Kommittén föreslog ändring av 71 § i sådan riktning men icke heller detta förslag föranledde lagstiftning.

Motsvarighet till de här förut berörda paragraferna i SLK innehåller SL i It): 14. Detta stadgande skall enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget ersättas av en-bestämmelse i 11:5. Däri stadgas att den, som munt­ ligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten, uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldig­ het eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må dömas till straffarbete i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen för­ fallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.

Utredningen har anfört, att 68 och 71 §§ SLK såvitt de avsåge försök att förleda till uppror eller ohörsamhet mot förmans eller överordnads befall­ ningar i tjänsten tydligen kunde ersättas av bestämmelsen i 11:5. 71 § SLK omfattade emellertid förutom försök att förleda till brott även försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Därmed åsyftades sådan mot krigs­ makten riktad, allmänt hållen propaganda, som väl icke direkt avsåge att för­ leda till brott men indirekt genom skapande av missnöje och olust kunde förorsaka brott och i varje fall medförde svårigheter vid disciplinens upp-

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

97

rätthållande. I viss man kunde även dylik propaganda straffas enligt 11:5. Det lämpligaste sättet att komma till rätta med återstående fall vore icke straffstadganden. Det skulle erbjuda nästan oöverstigliga svårigheter att finna en beskrivning som omfattade alla de skiftande former, i vilka en skadlig propaganda av här ifrågavarande slag kunde ske, och samtidigt upprätthölle en klar gräns mot lojala yttringar av rätten att utöva kritik. Med hänsyn här­ till syntes man böra avstå från att skapa någon motsvarighet till 71 § såvitt nu vore i fråga.

Beträffande behovet i övrigt av särbestämmelse har utredningen funnit en sådan vara erforderlig i fråga om det särskilda rekvisit av kollektivitet som upptoges i SL. För tillämpning av 11: 5 fordrades att uppmaningen till brott skedde inför menighet eller folksamling eller i meddelande till allmänheten. Uttrycket »inför samlat krigsfolk» i 71 § SLK innebure, att hos krigsfolket icke förutsattes lika hög grad av offentlighet. Det vore också uppenbart att en dylik minskning av kravet på offentlighet betingades av förhållandena inom krigsmakten; en samling av krigsmän utgjorde, även om relativt många vore närvarande, ofta icke en menighet eller folksamling i den betydelse dessa uttryck hade i 11: 5. Med hänsyn till den sålunda angivna grunden för en sär­ bestämmelse rörande uppvigling borde bestämmelsen begränsas att avse lyd­ nadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosatte sin tjänsteplikt. På grund av vad sålunda anförts hade i förevarande paragraf upptagits en straffbestämmelse rörande uppvigling, utformad på grundval av 11:5 i det remitterade förslaget. Det hade ansetts onödigt att särskilt omnämna spri­ dande av eller utlämnande för spridning av skrift.

Chefen för armén har förklarat sig icke kunna godtaga utredningens för­ slag att helt slopa det i 71 § SLK upptagna stadgandet om försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Hänsyn till krigsmaktens effektivitet gjorde, att varje försök att undergräva krigslydnaden måste kunna stävjas. Så länge samhället underhölle en krigsmakt, måste samhällets krav sättas före den enskildes. Med hänsyn härtill borde motsvarighet till gällande bestämmelse upptagas, varvid av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet framförda synpunkter kunde tjäna till ledning, över­ befälhavaren har instämt häri.

Justitiekonstersämbetet har funnit det kunna ifrågasättas om det icke vore en fördel att kalla brottet »uppvigling av krigsmän» till skillnad från det i 11:5 av det år 1946 remitterade förslaget upptagna uppviglingsbrottet. Hov­ rätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om föreskriften i sista punk­ ten vore erforderlig: vad däri stadgades framginge av allmänna konkurrens­ regler.

Departementschefen.

I likhet med utredningen anser jag att det i 71 § SLK upptagna stadgan­ det om försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten icke bör erhålla motsvarighet i ny lagstiftning. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsens karaktär av kompletteringsstadgande till 11 kap. 5 § i det till lagrådet år

7

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 141.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

99

turligt uppdelas i två olika grupper. Den ena utgjordes av sådana fall där utevaron vore mera tillfällig och gärningen övervägande vore att betrakta som ett brott mot disciplin och ordning. Denna grupp hade i förevarande paragraf sammanförts till en brottstyp benämnd undanhållande. Till den andra gruppen hörde Övriga fall av utevaro. De vore genomgående av svå­ rare beskaffenhet i det att de, förutom kränkning av disciplinen, innebure eller i vart fall åsyftade ett mera allvarligt avbräck i gärningsmannens mili­ tärtjänstgöring. Dessa utevarobrott behandlades under nästföljande para­ graf i förslaget såsom en särskild brottstyp med benämningen rymning. Den närmare gränsdragningen mellan undanhållande och rymning fram- ginge av vad som anfördes angående sistnämnda brott.

Vid utformandet av en straffbestämmelse om undanhållande hade utred­ ningen ansett det lämpligt att utgå från det förhållandet, att en krigsman i allmänhet tjänstgjorde vid viss avdelning av krigsmakten. Vid denna skulle han vara tillstädes så att, allmänt taget, befäl kunde utövas över ho­ nom. Bestämmelsen borde följaktligen taga sikte på att krigsman undan- droge sig nämnda skyldighet. Den som avlägsnade sig från sin speciella tjänstgöringsplats utan att likväl lämna avdelningen borde däremot i van­ liga fall icke straffas för undanhållande. En sådan gärning borde med hän­ syn till sin typ anses utgöra tjänstefel eller i vissa fall övergivande av post. För att undanhållande skulle föreligga borde därför i första hand förutsät­ tas, att krigsman hölle sig borta från den avdelning av krigsmakten vid vil­ ken han skulle tjänstgöra eller vistas. Såsom gärningsform borde angivas, att krigsman avveke eller annorledes olovligen utebleve från sin avdelning. Olovligt uteblivande innebure t. ex. att någon, som erhållit inkallelseorder eller varit tjänstledig, utan laga förfall underläte att inställa sig i rätt tid vid sin avdelning. Det förekomme emellertid att krigsmän tjänstgjorde un­ der sådana förhållanden att de därvid överhuvud icke tillhörde avdelning av krigsmakten. Med tanke på dylika fall syntes såsom en särskild gärnings­ form böra upptagas att krigsman, om han ej hörde till sådan avdelning, olov­ ligen avveke eller utebleve från tjänstgöringsställe som vore för honom be­ stämt. Att ordet tjänstgöringsställe här icke avsåges skola ha en sådan be­ gränsad innebörd att exempelvis en officer som tjänstgjorde i ett civilt verk vore straffbar för undanhållande så snart han avlägsnat sig från sitt tjänste­ rum utan att likväl lämna verkets tjänstelokaler vore med hänsyn till det förut sagda uppenbart.

I bestraffningshänseende har utredningen anfört att eftersom till undan­ hållande hänfördes endast fall av mera tillfällig utevaro, den normala straff­ skalan för nämnda brottstyp icke borde innehålla annat straff än disciplin­ straff. För ett särskilt fall vore det emellertid nödvändigt att strängare straff kunde ådömas. Genom upprepade undanhållanden av samme person kunde uppenbarligen lika avsevärt avbräck i tjänstgöringen uppkomma som genom en sammanhängande längre tids utevaro, vilken enligt nästföljande paragraf i förslaget skulle bedömas såsom rymning. För sådana fall borde därför även fängelse ingå i straffskalan. Med hänsyn till att den brottslige genom

Kungl. Maj:ts proposition nr Hå.

upprepade undanhållanden kunde åstadkomma att avsevärd tid förflöte in­ nan bestraffningsåtgärder kunde vidtagas borde såsom förutsättning för till- lämpningen av den utvidgade straffskalan vara tillräckligt att han förut gjort sig skyldig till undanhållande eller rymning. Det borde således icke fordras att han dömts för den tidigare utevaron. Såvitt gällde beredskaps­ tillstånd, varmed enligt 27: 16 i förslaget förstodes tid då värnpliktiga finge inkallas till beredskapstjänstgöring, vore det med hänsyn till de skiftande situationer som därvid kunde uppstå av stor vikt att all inkallad personal funnes tillgänglig och att inkallelser punktligt efterkommes. Även relativt kortvarigt undanhållande under dessa omständigheter, särskilt naturligtvis om många gjorde sig skyldiga därtill, åstadkomme i regel skada eller fara för krigsmakten. Undanhållande under beredskapstillstånd finge därför ge­ nomsnittligt anses vara av den svårare beskaffenhet, att det vore motiverat att låta fängelse ingå i den för normalfallen avsedda straffsatsen. För krigs­ tid borde även straffarbete kunna ådömas. Vad sålunda i straffhänseende fö­ reslagits överensstämde i stort sett ganska nära med gällande rätt.

Föreningen Sveriges krigsdomcire och auditörer har ansett begreppet tjänst­ göringsställe icke vara lämpligt. Ordet »annorledes» i satsen »eller utebliver han annorledes olovligen därifrån» gåve anledning till tvekan om meningen.

Motsatsen till avvikande vore väl i detta fall uteblivande, men tillsättandet av ordet annorledes gåve berörda sats en innebörd, varom man måste stanna i tvivelsmål.

Göta hovrätt har förklarat att hovrätten med hänsyn till de särskilda för­ hållanden, som kunde motivera skärpt bestraffning av upprepat undanhål­ lande även utan mellanliggande lagföring, icke ville framställa erinran här­ emot. Den föreslagna formuleringen vore emellertid icke tydlig utan kunde föranleda den missuppfattningen, att för tillämpning av den strängare straff- arten krävdes, att vederbörande förut »dömts» för olovligt undanhållande.

Hovrätten föresloge därför, att till punkten fogades: »ändå att han icke tidi­ gare därför fällts till ansvar». Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat sig i samma riktning. Enligt hovrätten för övre Norrland kunde det icke an­ ses lämpligt att ett återfallsstraff grundades på en kanske mer eller mindre löslig utredning om det tidigare, påstådda brottet i det mål som anginge åtal för det senare brottet. Stadgandet krävde sålunda omarbetning.

Chefen för armén har förklarat sig med hänsyn till krigsmaktens effektivi­ tet icke kunna godtaga av utredningen föreslagna straffsatser för undanhål­ lande och rymning under beredskapstillstånd och krig. Förslaget borde i detta avseende omarbetas, varvid i 154 § SLK upptagna straffsatser borde tjäna till ledning.

Departementschefen.

Vad i ett remissyttrande anmärkts mot den föreslagna brottsbeskrivningens utformning har icke givit mig anledning till annan jämkning av beskrivningen än att de båda gärningsformerna närmare sammanförts. I departementsför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

101

slaget beskrives därför brottet så att krigsman avviker eller utebliver olov­ ligen från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt. Den av utredningen föreslagna straffskärpningen för krigsman som förut be­ gått undanhållandebrott synes vara lämplig, och särskilt med hänsyn till or­ dalagen i 4: 14 SL anser jag det med erforderlig tydlighet framgå av lagtex­ ten att vederbörande icke behöver ha dömts för det tidigare brottet. Att det tidigare brottet icke behöver ha fastslagits genom dom, innebär givetvis icke någon eftergift i bevishänseende; i allmänhet torde för övrigt båda brotten samtidigt förekomma till bestraffning. Ej heller i övrigt har jag funnit skäl att ändra de för undanhållande föreslagna straffsatserna.

12 §.

Denna paragraf i utredningens förslag stadgar att där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans tjänstgöring medfört eller kun­ nat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten, gärningsmannen skall dömas för rymning till fängelse eller disciplin­ straff. För rymning under beredskapstillstånd är straffet fängelse eller straff­ arbete i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.

Såsom framgår av de vid nästföregående paragraf återgivna bestämmelser­ na skall enligt SLK såsom rymning bestraffas dels sådana fall av avvikande, undandöljande och underlåtenhet att iakttaga inställelse, då gärningsmannen haft avsikt att undandraga sig krigstjänsten, dels ock olovligt undanhållan­ de som antingen varat utöver viss tid, olika för olika fall, eller begåtts i krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av vissa angivna befäl­ havare.

Utredningen har uttalat att mot det nuvarande presumtionssystemet med i lag angivna tidsfrister, vilkas överskridande automatiskt medförde att undan­ hållande bedömdes såsom rymning, i främsta rummet kunde anmärkas att det uteslöte en reell bedömning av varje särskilt fall. Berättigade anmärk­ ningar syntes emellertid kunna framställas även mot att bibehålla ett sär­ skilt rymningsuppsåt såsom enda skiljemärke mellan rymning och undan­ hållande.

Med utgångspunkt härifrån hade utredningen funnit, att gränsdragningen mellan rymning och undanhållande borde grundas på de olika verkningar som skilda fall av utevaro typiskt sett medförde. Att eu krigsman liölle sig borta några timmar, vore givetvis menligt ur disciplinär synpunkt men nämn­ värda olägenheter för själva tjänsten syntes allmänt tagel icke uppkomma därav. Hade däremot någon undandragit sig tjänstgöring under eu mera av­ sevärd tid, inskränkte sig följderna i allmänhet icke på detta sätt till det dis­ ciplinära området. Den brottsliges utbildning bleve märkbart lidande därav eller tjänsten i övrigt inom krigsmakten utsattes för allvarliga störningar. Dy­ lika verkningar kunde naturligtvis uppkomma också vid undanhållande av

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

103

ligen preskriptionstiden i allmänhet att löpa törst då rymmaren, frivilligt eller tvångsvis, inställde sig till tjänstgöring. Detta förhållande ledde under­ stundom till resultat som icke vore tillfredsställande; om exempelvis någon i samband med sin första värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och återvänt först efter flera tiotal år, måste det i regel anses stötande att han efter återkomsten bestraffades för rymning. Genom utredningens förslag komme emellertid ändring härutinnan att inträda. Såsom framginge av 26: 21 hade egenskapen av krigsman gjorts beroende av att vederbörande vore tjänstgöringsskyldig. Eftersom rymning endast kunde begås av krigsman, borde rymningsbrottet anses vara avslutat då tjänstgöringsskyldighet ej läng­ re förelåge. Detta innebure bl. a. att den som, vare sig på grund av värn­ plikt eller anställning i t. ex. reserven, inkallats till tjänstgöring under be­ stämd tid med inställelse viss angiven dag men uteblivit hela denna tid, hade gjort sig skyldig till ett rymningsbrott som varat till och med den bestämda tjänstgöringstidens utgång.

Slutligen har utredningen erinrat att det under beredskapstillståndet i an­ ledning av andra världskriget inträffade vissa i såväl riksdagen som pressen mycket uppmärksammade fall av avvikande till utländsk krigsmakt, de s. k. desertörfallen. Då i allmänhet de avvikande efter återkomsten ådömdes en­ dast disciplinstraff, ansågs på vissa håll att den straffrättsliga behandlingen icke varit tillfredsställande. Därvid åsyftades närmast de fall i vilka de av­ vikande tagit frivillig anställning vid en främmande krigsmakt, som allmänt betraktades utgöra ett hot mot vårt eget land. Utredningen hade övervägt huruvida fall sådana som de nämnda kunde anses påkalla en särskild be­ stämmelse. Till en början hade befunnits att den skillnad som i vissa lägen kunde göras mellan länder, vilka vore fientligt inställda mot vårt land, samt andra, mera vänskapligt sinnade länder icke lämpligen borde läggas till grund i detta avseende. Det politiska bedömande, som detta skulle förutsätta, hade domstolarna icke möjlighet att göra. Under sådana förhållanden vore den enda utvägen att införa en särskild bestraffningsregel, som gjorde varje avvikande till utländsk krigsmakt under beredskaps- eller krigstid till ett sär­ skilt brott. Något verkligt behov av en sådan regel syntes emellertid icke föreligga. Vad anginge krigsmännen bleve tydligen, eftersom utevaron finge förutsättas ha ganska betydande varaktighet, stadgandet om rymning i re­ gel att tillämpa. Krigsman vilken tjänstgjorde som befälhavare gjorde sig därjämte förfallen till ansvar för övergivande av post. De för dessa brott under beredskaps- och krigstid i förslaget upptagna straffsatserna lämnade möjlighet till tillfredsställande bedömning även av nu åsyftade fall.

Justitiekanslersämbetet har anfört att gränsdragningen mellan undanhål­ lande och rymning vore förenad med synnerliga svårigheter. Att den nuva- rade regleringen lede av svagheter syntes tydligt. I så måtto erbjöde denna reglering emellertid eu fördel, att det för närvarande i allmänhet vore klart, såväl för krigsmannen själv som eljest, när en utevaro vore att hänföra till undanhållande och när till rymning, eu omständighet som vore av betydelse

Kungl. Majrts proposition nr 114.

icke minst ur allmänpreventiv synpunkt. Med den föreslagna beskrivningen å brottet rymning vore det vida vanskligare att avgöra, huruvida rymning eller undanhållande vore för handen. Då emellertid så småningom en viss praxis komme att utbilda sig och vägande anmärkningar kunde framstäl­ las mot de nuvarande bestämmelserna, syntes den föreslagna gränsdrag­ ningen böra godtagas. Måhända vore dock förtjänt av övervägande att så att säga överbygga gränsen mellan lagrummen genom att i 11 § vid sidan av iteration införa utevaro under visst antal dygn, förslagsvis minst tre, så­ som straffskärpningsgrund.

Chefen för flygvapnet har funnit skillnaden mellan undanhållande och rymning för vagt formulerad. Om 11 eller 12 § skulle tillämpas vid olovlig bortovaro borde även bero på omständigheterna vid avvikandet. Föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat att även om förslaget vore teoretiskt rik­ tigt och skälen för ett slopande av den nuvarande gränsen mellan olovligt undanhållande och rymning bärande, kunde man dock ifrågasätta, huruvida det icke ur praktisk synpunkt vore fördelaktigt, att bibehålla en regel, som på ett otvetydigt sätt upplyste den värnpliktige om, när hans bortovaro vore att betrakta som rymning och när den vore att anse som olovligt un­ danhållande. I så fall syntes i händelse av rymning den omständigheten, att bortovaron medfört allvarligt avbräck i utbildningen eller men för tjäns­ ten, böra bedömas som ett särfall av tjänsteförbrytelse, förutsatt att den brottslige vore medveten om dessa omständigheter. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har ansett att borttagandet av den nuvarande an­ ordningen med bindande presumtion angående rymningsuppsåt gåve anled­ ning till betänklighet. I de fall, då gärningsmannen kunnat hålla sig undan endast under en jämförelsevis kort tid, vore det förenat med svårighet att av­ göra, vilken tidrymd han avsett att hålla sig undan. Såsom utredningen själv framhållit, medförde ådagaläggandet av särskild avsikt hos gärningsmannen alltid vanskligheter. Avgörande för frågan om rymning förelåge bleve då i de fall, där undanhållandet icke redan med hänsyn till den avsevärda tid­ rymd gärningsmannen hållit sig undan kunde betraktas såsom rymning, de övriga i paragrafen angivna brottsrekvisiten eller om arten av gärningsman­ nens tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbild­ ningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Frågan om dylikt fall förelåge vore emellertid av den beskaffenhet, att för dess bedömande erfordrades mi­ litär sakkunskap. Gärningsmannen själv kunde väl mestadels icke avgöra, om frånvaron medfört väsentligt avbräck i utbildningen eller avsevärt men för tjänsten. Brottsbeskrivningen lämnade därjämte vitt utrymme för sub­ jektivt omdöme. Det vore därför att befara, att rymningsmålen komme att bedömas mycket olika såväl av olika underrätter som av överrätterna, under vilkas prövning med all säkerhet rymningsmålen i väsentligt större utsträck­ ning än hittills skett komme att dragas. Detta måste komma att lända till nackdel såväl för rättstillämpningen som för den enskilde. För undvikande av nu anmärkta olägenheter vore det nödvändigt att åtminstone bibehålla någon presumlionsregel och i varje fall att icke uppställa så stränga ford­

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

105

ringar för att undanhållande skulle bedömas såsom rymning som skett i paragrafen. Orden väsentligt och avsevärt borde därför mildras. Föreningen

Sveriges krigsfiskaler har framhållit liknande synpunkter.

Jämväl värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat sig i denna rikt­ ning. Den föreslagna brottsbeskrivningen måste enligt förbundets mening betecknas såsom en typisk skrivbordsprodukt och vore icke tillfredsställande. Den vaga formuleringen kunde icke giva tillräckligt fasta utgångspunkter för bedömandet i fråga, och vida bättre syntes därför vara att låta undan­ hållande över en viss tidrymd utgöra ett avgörande indicium för rymnings- uppsåt. Denna tidsfrist finge därvid naturligtvis icke göras så lång, att man­ skapet föranleddes att utsträcka frånvaron till fristens utgång; i stort sett vore nu gällande regler tillfredsställande. En annan menlig konsekvens av utredningens förslag vore den omständigheten, att rymningsbrottet skulle anses vara avslutat, då tjänstgöringsskyldighet ej längre förelåge, i följd varav preskriptionstiden för åtal började löpa vid nämnda tidpunkt. Nu gällande regler syntes mera tillfredsställande, ty då det gällde ett så allvarligt brott mot landet som rymning, borde exempelvis den, som i samband med sin värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och återvänt först efter ett flertal år, icke genom sin långa borto\aro från fosterlandet kunna undgå varje på­ följd av sin förbrytelse. Särskilt betänklig bleve konsekvensen av den före­ slagna lagstiftningen i nu berörda avseende, då fråga gällde rymning under beredskapstid.

Det under 26: 11 återgivna yttrandet av chefen för armén gäller även här ifrågavarande lagrum.

Departementschefen.

Såsom utredningen anfört måste det anses klart att gällande regler om rymning icke äro tillfredsställande. Det uppställda kravet på särskilt rym- ningsuppsåt, d. v. s. avsikt att undandraga sig krigstjänsten, är i vart fall icke numera ändamålsenligt. Å andra sida har erfarenheten också visat, att systemet med bindande presumtion för rymningsuppsåt då undanhål­ lande varat viss tid i många fall leder till mindre tilltalande resultat.

Den av utredningen föreslagna brottsbeskrivningen, som innebär att gräns­ dragningen mellan rymning och undanhållande grundats på de olika verk­ ningar som skilda fall av utevaro typiskt sett medföra, synes mig i princip vara välmotiverad. I en del remissyttranden har emellertid, fastän bestäm­ melsens teoretiska riktighet vitsordats, anförts betänkligheter med avse­ ende å den praktiska tillämpningen. Bland annat har det gjorts gällande att bedömandet, huruvida med hänsyn till utevarotidens längd väsentligt av­ bräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten uppkommit av undanhållande i visst fall, innebär alltför stora vanskligheter för att man helt skall kunna undvara eu tidsgräns mellan undanhållande och rymning. Givet är att utevarotidens faktiska eller avsedda längd i flertalet fält kom­ mer att få avgörande betydelse i fråga om straffbarheten för rymning. Om det icke uppställes någon lagstadgad minimitid, torde man kunna utgå ifrån

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

att rättstillämpningen, åtminstone till en början innan annan praxis hunnit utbilda sig, kommer att hämta viss ledning av de för närvarande gällande tidsfristerna. Det vore sålunda exempelvis naturligt om undanhållande, som varat eller avsetts att vara så länge som tre dagar, i allmänhet, därest icke tjänstgöringens art eller andra omständigheter föranleda till annat, bedömes såsom rymning. Att i en eller annan form i lagen fastslå nämnda tidsgräns skulle emellertid strida mot den föreslagna bestämmelsens grund och till vä­ sentlig del innebära återgång till nu gällande system.

Med hänsyn till sålunda angivna synpunkter finner jag jämväl vad i övrigt anförts beträffande den föreslagna brottsbeskrivningen icke vara av beskaffenhet att föranleda ändring i densamma. Då jag icke heller har något att erinra mot utredningens förslag i fråga om straffsatserna, har förevarande bestämmelse i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

Vad i ett remissyttrande anförts om preskription vid rymningsbrott har jag icke funnit förtjäna avseende.

13 §.

I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att om krigsman, vilken tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av krigsmakten eller som full­ gör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen lämnar sin post eller finnes hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, skall han dömas för övergivande av post till disciplinstraff eller fängelse. För övergivande av post under beredskapstillstånd är straffet högst straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straff­ arbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden med­ för särskild fara, skall dömas till straffarbete i högst tio år eller på livstid.

SLK innehåller vissa straffbestämmelser rörande övergivande av post och fylleri under vakttjänst. I 123 § SLK stadgas straff för befälhavare för trupp eller å fartyg samt för officer och underofficer som ej är befälhavare, då sådan person under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar sin post eller finnes överlastad av starka drycker. Enligt 124 § är även skiltvakt straffbar om han övergiver sin post, lämnar den obehörigen åt annan eller finnes drucken å sin post. I krigstid och under annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad gälla dessutom straffbestämmelserna i 175 och 176 §§. Den förstnämnda av dessa avser befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara ävensom officer och underofficer som ej är befälhavare med sådan tjänstgöring. Den straffbelagda gärningen består i att vederbö­ rande obehörigen lämnar sin post eller eljest ådagalägger grov försummelse av de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande åligga honom, eller att han under tjänstgöringen finnes överlastad av starka drycker. Enligt

176 § straffas skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, om han visar grov för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

107

summelse i detta sitt åliggande, linnes under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker eller, innan avlösning skett, övergiver sin post eller lämnar den åt annan.

Utredningen har anfört att det förfarande, som här hörde straffbeläggas, allmänt taget kunde sägas innebära, att krigsman med viss syssla sveke den grundläggande plikten att vara i funktion där sysslan skulle fullgöras. Stad­ gandet borde däremot i princip icke omfatta åsidosättande av andra plikter i samband med sysslan. Frågan vilka krigsmän som skulle vara under­ kastade ett stadgande angående övergivande av post borde i främsta rummet bedömas på grundval av förhållandena under beredskapstillstånd och krigs­ tid. Av stadgandets natur följde vidare, att det borde begränsas att avse krigs­ män med sådana uppgifter att det vore av särskild vikt att de funnes på sin post, vilket syntes förutsätta att det skulle vara fråga om relativt själv­ ständiga uppdrag. I enlighet med dessa synpunkter hade stadgandet funnits böra avse två olika grupper befattningshavare. Den första utgjordes av be­ fälhavare för olika avdelningar av krigsmakten. Med befälhavare förstodes därvid främst chef för truppförband, fartyg, flygplan eller annan sådan av­ delning av krigsmakten. Den andra gruppen utgjordes av personer som full­ gjorde vakttjänst eller därmed likartad uppgift. Härmed avsåges olika slag av vakter och poster, inre såväl som yttre, med typiska bevakningsuppgifter.

Vidare inbegrepes dagbefäl, vakthavande befäl på fartyg, telefonposter och andra vilkas uppgifter påkallade att de ständigt skulle vara tillgängliga. Även en vaktavdelnings slutna del borde anses ingå. Vad anginge brottsbeskriv- ningen i övrigt hade i överensstämmelse med vad förut anförts såsom den typiska gärningsformen upptagits obehörigt lämnande av post. Innebörden härav vore i alla praktiskt viktiga fall klar. Att lämna sin post hade tydli­ gen närmast lokal innebörd. Någon skillnad med avseende å verkningarna förelåge emellertid icke, om någon i stället för att avlägsna sig från sin post satte sig ur stånd att fullgöra tjänsten. Detta hade därför upptagits såsom eu andra gärningsform. Ett exempel härpå vore att en vakt somnat på sin post, förutsatt naturligtvis att det ej skett av ren utmattning på grund av tjänsten, eftersom i sådant fall uppsåtligt brott icke förelåge. Ett annat ex­ empel, vilket ansetts böra särskilt omnämnas i lagtexten, utgjorde det fall att någon förtärt starka drycker i sådan omfattning att han blivit ur stånd att sköta sin syssla.

Straffet för övergivande av post under fredstid har av utredningen före­ slagits till disciplinstraff eller fängelse. Eftersom vakttjänsten under nämnda tid ofta bedreves i utbildningssyfte, utgjorde disciplinstraff i allmänhet ett tillräckligt straff. Straffbestämmelsen omfattade emellertid även personer i särskilt ansvarsfull ställning, och dessutom kunde givetvis av hrottet upp­ komma skada. Med tanke främst på sådana fall hade fängelse ansetts böra bibehållas i straffsatsen. Jämlikt 123 och 124 §§ SLK kunde lägre straff än fängelse ådömas endast vid synnerligen mildrande omständigheter, och den föreslagna straffskalan innebure följaktligen en viss nedsättning. Under be- redskapstillstånd och krigstid hade likaledes möjlighet att döma till discip-

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

linstrati ansetts böra finnas, eltersom även då mera bagatellartade former av brottet kunde förekomma. För krigstid hade dock disciplinstraffets till- lämpning gjorts beroende av den uttryckliga förutsättningen att brottet vore ringa. Eljest hade bestämmelsen sin verkliga betydelse under nyssnämnda tider, i det att brottet då kunde få mycket allvarliga följdverkningar. Med hänsyn härtill hade, förutom disciplinstraff och fängelse, jämväl straffarbete tunnits böra ingå i straffskalan, därvid maximum föreslagits för beredskaps- tid till två år och för krigstid i normala fall till fyra år. Om brottet förövades under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde sär­ skild fara, syntes det till svårhetsgraden vara närmast likställt med grovt lydnadsbrott under liknande förhållanden enligt 26: 2 och grov underlåten­ het att uppfylla plikten att främja krigföringen enligt 27: 10. Såsom straff­ sats för detta fall hade därför stadgats straffarbete i högst tio år eller på livstid. I jämförelse med gällande rätt innebure de sålunda föreslagna straff­ satserna endast mindre avvikelser.

Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt ändring av brottsbeteckningen.

Att döma krigsman, som genom förtäring av starka

drycker

eller annorledes

satt sig ur stånd att fullgöra sin tjänst, för »övergivande av post» syntes föga motiverat. Denna brottsbeteckning borde reserveras för brott, vilka innefat­ tade det grövre moment, som låge i själva avvikandet från tjänstgöringsplat- sen.

Departementschefen.

Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas. Och då i övrigt erinran mot den föreslagna bestämmelsen varken framställts i remissytt­ randena eller är att anföra från min sida, har den överförts till departe- mentsförslaget med allenast den jämkning som föranledes av det förut be­ rörda utbytet av »befälhavare» mot »chef».

14 §.

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som under tjänsteutövning är så påverkad av starka drycker eller annat berusningsme­ del, att hans förmåga att fullgöra tjänsten kan antagas vara nedsatt, dömas för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller fängelse.

Såsom förut nämnts innehåller 96 § SLK straffbestämmelser rörande fylle­ ri, förargelseväckande beteende och bristande i anständigt uppförande. Be­ stämmelsen avser den som gör sig skyldig till sådan förseelse under tjänst­ göring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förlägg­ ning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigs­ makten eller avses för dess behov. Straffet är disciplinstraff.

Utredningen har anfört att i förslaget 96 § SLK ersattes i första hand av bestämmelser i 26: 9 om oskickligt beteende, 26: 15 om fylleri och 26: 16 om förargelseväckande beteende. Därjämte hade det funnits påkallat att vid sidan av den allmänna fylleribestämmelsen upptaga ett särskilt stadgande om onyk­ terhet i tjänsten, vilket såväl beträffande graden av påverkan som i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

109

straffet vore strängare än sagda bestämmelse. Avgränsningen mot fall av onykterhet, som icke ägde samband med själva tjänstgöringen, syntes lämp­ ligen kunna ske genom användande av uttrycket under tjänsteutövning. I sak uppkomme härigenom icke nämnvärd skiljaktighet i förhållande till 96 § SLK, där »under tjänstgöring» just ansåges innebära att brottet skett under faktisk tjänsteutövning. Stadgandet borde omfatta alla fall av berusning un­ der tjänsteutövning då tjänstbarheten vore nedsatt. Det borde således ej ford­ ras att berusningen faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen. Å andra sidan syntes det ej lämpligt att bedömningen huruvida tjänsteförmågan vore nedsatt skulle, såsom i fråga om förande av motorfordon, grundas å någon presumtionsregel. För straffbarhet borde förutsättas att vederbörande vore så påverkad att hans förmåga att fullgöra tjänsten kunde antagas vara ned­ satt. Jämte påverkan av spritdrycker borde stadgandet även avse påverkan genom andra berusningsmedel, såsom morfin, kokain o. d.

Beträffande straffsatsen har utredningen framhållit att denna givetvis, så­ som i 96 § SLK, borde innehålla disciplinstraff. I många fall måste emellertid detta straff framstå såsom otillräckligt. Särskilt då befälhavare eller annan i ansvarsfull ställning varit så påverkad att hans tjänsteduglighet avsevärt nedsatts, måste brottet till svårhetsgraden anses jämförbart med grovt tjänste­ fel. På grund härav hade i straffsatsen upptagits även fängelse.

Göta hovrätt har ansett det vanskligt att som rekvisit för det föreslagna brottsbegreppet uppställa den i bevisningshänseende vaga fordran, som inne­ fattades i kravet att vederbörandes förmåga att fullgöra sin tjänst »kan anta­ gas vara nedsatt». Hovrätten ville erinra om att, när ett liknande uttrycks­ sätt upptogs i det år 1928 för riksdagen framlagda förslaget till lag angående fylleri m. m., detsamma mötte betänkligheter. Hovrätten finge därför hem­ ställa, att åt brottsbeskrivningen gåves större fasthet, exempelvis genom att straffbarheten begränsades till att avse fall, där vederbörande »måste» anta­ gas icke kunna tillfredsställande fullgöra honom anförtrodd uppgift. Krigshovrätten har på liknande skäl föreslagit att orden »kan antagas vara» skulle ersättas med »är». Chefen för marinen och svenska officersförbundets yttranden i förevarande avseende gå i samma riktning. Värnpliktiga office­ rares riksförbund har anfört att brottsbeskrivningen lämnade ett alltför stort spelrum öppet för bedömarens individuella inställning till och egen påverk­ barhet av exempelvis alkohol. Ett villkor borde i stället vara, att berus­ ningen faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen, och detta bleve så mycket mera nödvändigt, som i här förevarande fall straffsatsen blivit skärpt i stället för mildrad.

Justitiekanslcrsämbetet har funnit brottsbeteckningen »onykterhet i tjäns­ ten» mindre lämplig i fråga om krigsman som i tjänsten uppträtt så beru­ sad, att lian därigenom gjort sig skyldig till fylleri. Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar har ifrågasatt om icke 14 och 15 §§ borde sammanföras, då eljest krigsmans missbruk av starka drycker skulle kunna komma att bedö­ mas, förutom enligt 18: 15 SL, efter tre särskilda lagrum.

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

I likhet med utredningen anser jag det lämpligt att straffansvaret för ifrå­ gavarande brott är oberoende av om berusningen faktiskt haft menlig inver­ kan på tjänsten. Vid detta förhållande måste bedömandet, huruvida tjänste- förmågan är nedsatt, ske genom ett antagande. För att framhäva att detta skall vara grundat på erfarenhetsrön och objektiva omständigheter, synas orden »kan antagas vara nedsatt» böra utbytas mot »måste antagas vara nedsatt».

Den av utredningen föreslagna brottsbeteckningen finner jag kunna godta­ gas. Bland annat med hänsyn till de olika straffsatserna i denna och när­ mast följande paragraf torde det icke vara lämpligt att sammanslå paragra­ ferna.

Departementschefen.

15 §.

Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömas för fylleri till disciplinstraff.

I det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget har den allmänna straff­ bestämmelsen angående fylleri upptagits i 11:9 SL. Jämlikt denna bestäm­ melse skall den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, upp­ träder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal dömas för fylleri till böter, högst femhundra kronor.

Utredningen har anfört att det för att möjliggöra bestraffning av fylleri inom krigsmakten även då det ej förövats å allmän plats vore nödvändigt att i förslaget upptoges en motsvarighet till 96 § SLK i vad den avsåge fylleri i annat fall än under tjänsteutövning. Den nuvarande uppräkningen av olika lokaliteter borde dock ersättas av en mera allmän beskrivning, och föresloges i sådant hänseende uttrycket område eller utrymme som nyttjas av krigsmak­ ten, vilket i allt väsentligt omfattade vad i 96 § SLK avsåges. I övrigt överens­ stämde brottsbeskrivningen i förslaget med 11:9. Straffet vore, i överens­ stämmelse med 96 § SLK, disciplinstraff.

Chefen för armén har uttalat att ifrågavarande förseelse måste för att skydda krigsmaktens anseende och skapa aktning för uniformen bestraffas särskilt hårt, då den beginges av militär personal i tjänstedräkt även om detta skedde utom tjänsten. Den av utredningen föreslagna begränsningen kunde därför icke godtagas. Till ifrågavarande paragraf borde fogas ett tillägg, att sak samma gällde därest angivna förseelse annorledes beginges av militär perso­ nal i uniform. Överbefälhavaren har instämt häri och framhållit att brottet i betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet förordats skola kunna beläggas med disciplinstraff för det fall att vederbörande vore iklädd militär tjänstedräkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

in

Vad i två av remissyttrandena anförts beträffande förevarande bestäm­ melse torde åtminstone delvis vara grundat på missförstånd. Om en krigsman uppträder berusad på allmän plats utan att denna bestämmelse blir tillämplig, skall straff i stället ådömas jämlikt 11:9 SL enligt det till lagrådet år 1946 remitterade förslaget. Ehuru straffet i detta stadgande är böter kan, med stöd av 2 eller 3 § i den föreslagna lagen om disciplinstraff för krigsmän, i stället disciplinstraff ådömas. Skulle sådant straff icke jämlikt reglerna i nämnda lagrum kunna användas, synes intet vara att erinra mot att be­ straffningen sker i form av böter. Ej heller i övrigt har jag något att invända mot den här föreslagna bestämmelsen.

Departementschefen.

16 §.

I första stycket av denna paragraf enligt utredningens förslag stadgas att krigsman, som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse, dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff. Enligt andra styc­ ket av paragrafen skall krigsman som deltager i demonstrationståg iklädd mi­ litär tjänstedräkt, där det ej är av Konungen medgivet, straffas som i första stycket sägs.

Den i gällande 11: 15 SL upptagna bestämmelsen om förargelseväckande beteende motsvaras i det år 1946 remitterade förslaget av ett stadgande i 11: 10. Enligt detta skall den som, i annat fall än förut i 11 kap. är sagt, för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten dömas för förargelseväckande beteende till böter, högst femhundra kronor.

Enligt utredningen borde, liksom under nästföregående paragraf anförts beträffande fylleri, även förargelseväckande beteende kunna straffas då det beginges av krigsman inom krigsmaktens lokaliteter, även om brottsplatsen ej kunde betecknas såsom allmän plats och gärningen ej heller kunde anses ha skett offentligen. Den bestämmelse, som på grund härav bleve erforderlig, ersatte det nuvarande stadgandet i 96 § SLK. Såsom grundläggande villkor för straffbarhet enligt bestämmelsen hade angivits, att gärningen skett inom område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Till följd av begräns­ ningen i lokalt hänseende bleve det i 11: 10 SL i det remitterade förslaget upptagna kravet på offentlighet överflödigt. Utöver vad nu sagts avveke brottsbeskrivningen från gärningsbeskrivningen i 11: 10 endast såtillvida, att förargelse hos allmänheten ersatts av allmän förargelse. Denna ändring av- såges icke ha saklig betydelse utan vore helt betingad av det förhållandet att allmänheten oftast icke hade tillträde till de lokaliteter varom här vore fråga. Straffet för förargelseväckande beteende hade liksom i 96 § SLK be­ stånds till endast disciplinstraff.

Vidare har utredningen anfört alt till andra stycket av förevarande para­ graf överförts den nuvarande bestämmelsen i 96 a § SLK, enligt vilken den

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

som i militär tjänstedräkt deltoge i demonstrationståg, av vad slag det vara månde, straffades med disciplinstraff. Utredningen hade icke funnit skäl föreligga att föreslå upphävande av ifrågavarande förbud, vilket icke avsåge deltagandet i och för sig i demonstrationståg utan endast åsyftade att för­ hindra att därvid användes militär uniform. Den militära uniformen vore en tjänstedräkt och, även om den eljest användes jämväl utom tjänsten, syn­ tes det stötande att deltagare i demonstrationståg skulle få markera sin tjänsteställning genom bärande av tjänstedräkt, i all synnerhet då fråga vore om demonstrationer som vore anordnade av politiska ytterlighetspartier eller hade försvarsfientligt syfte. För att emellertid icke genom förbudet militär personal skulle förhindras utöva politisk verksamhet syntes krigsman i och för deltagande i demonstrationståg böra ha rätt att använda civil klädsel, och utredningen förordade att bestämmelser i detta syfte infördes i tjänste- reglementet. Stadgandet hade bibehållits i princip oförändrat. Att i lag be­ gränsa förbudet till deltagande i politiskt demonstrationståg, syntes knappast möjligt utan att tillämpningsområdet för detsamma bleve oklart med därav följande svårigheter i tillämpningen. För att tillgodose ett av militieombuds- mannen framfört önskemål om undantag från förbudet, syntes emellertid Kungl. Maj:t böra erhålla möjlighet att göra inskränkningar, generellt eller för särskilda fall. I fråga om straffet hänvisades till första stycket i paragra­ fen, vilket emellertid ej innebure att den där angivna brottsbeteckningen skulle tillämpas.

En av utredningens ledamöter, herr Thunborg, har ansett att andra styc­ ket i förevarande paragraf borde utgå. Att i den militära strafflagstiftningen diskriminera demonstrationståg i allmänhet och politiska sådana i synner­ het stode icke i överensstämmelse med den likställighet inför lagen som ut­ redningen i övrigt eftersträvat.

Överbefälhavarens och arméchefens under 26: 15 återgivna yttranden avse även detta lagrum.

Beträffande andra stycket i lagrummet har hovrätten för Övre Norrland ansett det vanskligt att, om deltagande i demonstrationståg av uniformsklädd krigsman i lag vore i princip förbjudet, lämna Kungl. Maj:t rätt att helt all­ mänt medgiva undantag från förbudet. Så ömtåliga som dylika avgöranden skulle bliva, syntes det vara lämpligast att i lagen icke upptaga ifrågavarande allmänt hållna stadgande om rätt att medgiva undantag. Däremot skulle möjligen i lagen kunna utsägas att stadgandet om förbud icke utgjorde hin­ der för militär musikavdelnings medverkan i demonstrationståg efter med­ givande av Kungl. Maj:t. Värnpliktiga officerares riksförbund har anmärkt att, medan deltagande i uniform i demonstrationståg i princip förbjudits, det förordats sådana bestämmelser i tjänstereglementet att krigsmän i civil dräkt kunde deltaga i demonstrationer av exempelvis nazistisk eller kommunistisk natur eller med försvarsfientligt syfte. Man måste fråga sig, huruvida tjänst­ göringstiden under sådant förhållande verkligen kunde anses bliva rätt ut­ nyttjad.

Kungl. J\laj:ts proposition nr 144.

113

Beträffande första stycket i förevarande bestämmelse har jag intet att erinra.

Vad angår det i andra stycket intagna stadgandet om förbud att i uniform deltaga i demonstrationståg, har utredningen ansett att krigsman i och för deltagande i politiskt demonstrationståg bör ha rätt att använda civil klädsel och förordat att bestämmelser i detta syfte införas i tjänstereglementet. En­ ligt vad jag inhämtat kommer reglementet att ändras på sådant sätt att krigsman alltid vid s. k. söndagspermission och liknande ledighet har rätt att bära civila kläder. De svårigheter som för närvarande på vissa håll kunna föreligga att begagna denna rätt torde icke på längre sikt böra överdrivas. Med hänsyn härtill synes det knappast erforderligt att, såsom utredningen föreslagit, låta Kungl. Maj:t medgiva undantag från förbudet. En dylik dispensmöjlighet skulle för övrigt medföra mycket vanskliga bedömanden. Ifrågavarande stadgande har på grund härav i departementsförslaget givits samma innehåll som enligt gällande rätt.

17 och 18 §§.

Utredningen har i dessa paragrafer upptagit bestämmelser om generella tjänstebrott.

I 17 § stadgas att, om krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, ge­ nom handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest det allmänna eller någon enskild, han skall dömas, där ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänstesvek till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet disciplinstraff.

Enligt första stycket i 18 § skall sådan krigsman, om han av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gärningen utgör tjänstesvek eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt, skall straffet vara fängelse. Andra stycket i paragrafen utsäger, att till krigs­ mans tjänsteplikt ock hör att iakttaga föreskrifter som av förman meddelats till skydd för allmän ordning.

I 129, 130 och 131 §§ SLK behandlas de generella tjänslebrotten. Den första av dessa paragrafer stadgar straff för krigsman, som uppsåtligen på annat sätt än annorstädes i SLK är sagt, begår förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att gynna eller skada annan eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller som uppsåtligen i sådan avsikt underlåter sin ämbets- eller tjänsteplikt. Om den brottslige är officer eller underofficer, skall han dömas efter ty om ämbetsbrott av dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas. Ilör han till manskapet, är straffet straff­ arbete i högst två år eller fängelse eller, där brottet skedde av förhastande och ingen eller ringa skada kom därav, disciplinstraff. I 130 § stadgas att

N

Bihang till riksdagens protokoll 19A8. 1 samt. Nr 141.

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

krigsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som åligga honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter eller som påkallas av förhållandenas beskaffenhet, skall, om ej i SLK eller aiman lag särskilt ansvar är satt å förseelsen, beläggas med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare beskaffenhet än att den kan anses vara för­ sonad med disciplinstraff, skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller underofficer, dömas till avsättning. Enligt 131 § skall, om förbrytelse som i 129 eller 130 § sägs tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter SLK eller allmän lag bör följa, gälla vad i 4 kap. SL och 34 § SLK stadgas.

De straffbud i SL som närmast motsvara 129 och 130 §§ SLK äro bestäm­ melserna om de generella ämbetsbrotten i 25: 16 och 17. Liksom de först­ nämnda lagrummen äro dessa tillämpliga endast då särskilt ansvar icke är satt å en begången gärning. Jämväl i överensstämmelse med SLK gäller emellertid enligt 25: 18 SL att om en förbrytelse, som i 16 eller 17 § är sagd, tillika innefattar annat brott, konkurrensreglerna i 4 kap. skola äga till- lämpning. Detta anses innebära att den som begått en brottslig handling, t. ex. skadegörelse, och därigenom brutit mot en honom åliggande tjänste­ plikt, t. ex. skyldighet att vårda den skadade egendomen, skall dömas icke blott för skadegörelse utan även för tjänstefel enligt 25: 16 eller 17. På mot­ svarande sätt ha bestämmelserna om de generella tjänstebrotten i SLK till- lämpats.

Enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skola stadgandena i 25: 16—18 ersättas av nya bestämmelser. I 25: 1 stadgas sålunda att äm­ betsman, som genom handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställ­ ning till förfång för det allmänna eller någon enskild, skall, där ej gärningen utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med straff, dömas för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten. Om skäl äro därtill, skall den brottslige tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet allenast böter. Är tjänste­ missbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete i högst sex år. Enligt 25: 4 skall ämbetsman, som av försummelse, oförstånd eller oskick­ lighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan för­ fattning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gär­ ningen utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter eller suspension. Är felet grovt, är straffet avsättning eller suspension samt, om skäl äro därtill, tillika fängelse.

Genom att stadgandet i 25: 18 SL icke erhållit motsvarighet i det remitte­ rade förslaget ha bestämmelserna däri om de generella ämbetsbrotten blivit helt och hållet subsidiära. Om en ämbetsman begår ett allmänt brott, skall

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

115

han sålunda dömas endast för detta, även om han genom brottet åsidosatt tjänsteplikt. Sistnämnda omständighet förutsättes skola beaktas vid straff­ mätningen inom den för det allmänna brottet gällande latituden. Enligt 25: 5 kan emellertid åsidosättandet av tjänsteplikten medföra att straff- maximum, som icke uppgår till fängelse i två år, får överskridas intill denna gräns. Dessutom märkes regeln i 25: 7, enligt vilken ämbetsman, som dömes för allmänt brott, i vissa fall därjämte skall dömas till avsättning eller suspension. Då avsättning eller suspension sålunda ådömes skall detta beak­ tas 'vid bestämmandet av annat straff för brottet.

Utredningen har framhållit att de nu återgivna bestämmelserna i det år 1946 remitterade förslaget i princip gällde endast dem som vore ämbetsmän.

I 25: 11 funnes angivet vilka som vore att anse som ämbetsmän eller eljest skulle vara underkastade ämbetsansvar. Detta stadgande vore emellertid av­ fattat närmast med tanke på civila befattningshavare och i 26: 22 i utred­ ningens förslag hade därför upptagits en bestämmelse om vilka av krigs­ maktens personal som skulle vara underkastade sådant ansvar. Utredningen föresloge, att de krigsmän som hade ämbetsansvar skulle vara helt under­ kastade bestämmelserna i 25 kap. SL i det remitterade förslaget. För dessa krigsmän komme alltså stadgandena om de generella ämbetsbrotten i 25 kap. att få direkt tillämpning. På grund härav finge frågan om generella tjänstebrottsstadganden för krigsmaktens del endast betydelse för sådana krigsmän som icke vore underkastade ämbetsansvar. Det vore givetvis lämp­ ligt att erforderliga bestämmelser i detta hänseende anordnades efter samma principer som enligt det förut anförda låge till grund för de nya stadgandena i SL om de generella ämbetsbrotten. Det syntes vara fördelaktigt att bestäm­ melserna därjämte så långt möjligt utformades i överensstämmelse med mot­ svarande stadganden i 25: 1 och 4.

Den svårare formen av generellt tjänstebrott hade av utredningen upp­ tagits i 26: 17. Förutom i fråga om brottssubjektet avveke brottsbeskriv- ningen från 25: 1 endast såtillvida, att såsom ett praktiskt viktigt exempel på förfång för det allmänna inskjutits förfång för krigsmakten. De i 25: 1 angivna exemplen på särskilt straffbelagda gärningar, förskingring och an­ nan trolöshet, hade ej upptagits, då dessa brottstyper synts vara av mindre praktisk betydelse såvitt gällde här ifrågavarande personal. Straffskalan fö­ resloges, i nära överensstämmelse med vad enligt 129 § SLK gällde för man­ skap, skola innehålla fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i ringa fall, disciplinstraff. I jämförelse med strafflatituderna i 25: 1 vore vad så­ lunda föreslagits avsevärt mildare. Detta vore motiverat med hänsyn till att så allvarliga fall som skulle täckas av nämnda lagrum knappast kunde tän­ kas för den personal, som ej ansetts böra ha ämbetsansvar. På grund härav syntes också brottsbeteckningen tjänstemissbruk vara mindre lämplig för förevarande brott. I stället hade föreslagits tjänstesvek.

I 26: 18 första stycket hade utredningen upptagit bestämmelser om den lindrigare formen av generellt tjänstebrott. Eftersom krigsmän utan ämbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

117

anmärkts att stadgandet i andra stycket av 18 § hörde hemma i tjänsteregle- mentet och därlör borde utgå ur strafflagsförslaget. Även justitiekanslersämbetet har ansett att stadgandet icke hörde till förevarande lagstiftning. Hit­ tills hade föreskrift i lag av denna innebörd kunnat undvaras. Justitiekans- lersämbetet föreställde sig också, att ett sådant stadgande icke vore nödvän­ digt. Vad anginge dess placering i 18 § kunde anföras, att första stycket i denna paragraf blott avsåge vissa krigsmän, medan stadgandet i fråga for­ mellt skulle gälla alla. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att det väl kunde anmärkas, att en föreskrift som den ifrågavarande rätteligen bor­ de lämnas i instruktioner och reglementen och icke särskilt upptagas i lagen. För vinnande av nödig konsekvens och fasthet vore det emellertid av stor betydelse att det grundläggande stadgandet för tjänstepliktens innehåll i denna del erhölle sin plats i strafflagen. Hovrätten hade därför intet att erinra mot stadgandet. Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett ifrå­ gavarande stadgande böra ersättas med en bestämmelse att vad i första styc­ ket vore stadgat, även skulle äga tillämpning, då krigsman på sätt där sades underläte att iakttaga föreskrifter, som av förman meddelades till skydd för allmän ordning. Det vore nämligen icke lämpligt att i allmänna strafflagen intaga bestämmelser om krigsmans allmänna tjänsteplikter.

Chefen för armén har förklarat att utredningens uttalanden rörande en önskvärd reglering av det militära befälets möjligheter att ingripa vid brott mot allmän ordning och ordningen inom krigsmakten, väckt allvarliga be­ tänkligheter. I tjänstedräkt klädd militär personal representerade utåt krigs­ makten. För den militära befälspersonalen måste skapas möjlighet att med lagens hjälp vidmakthålla krigsmaktens anseende utåt. Arméchefen måste därför inlägga en bestämd gensaga mot att bestämmelsernas faktiska inne­ håll uttunnades genom att de möjligheter förminskades, som f. n. enligt tjänstereglementet stode den militära befälspersonalen till buds att meddela föreskrifter om allmän ordning och ordningen inom krigsmakten. Överbefäl­ havaren har, med instämmande i vad chefen för armén anfört, förklarat att en förman med hänsyn till försvarets anseende och krigstuktens upprätt­ hållande fortfarande måste äga skyldighet att ingripa, då krigsmän förginge sig mot allmän ordning. För den militära personalen vore det ingalunda ef­ tersträvansvärt, att utom tjänsten fullgöra uppgifter, som i första hand an- komme på den civila ordningsmakten. Ingripande av militär personal gent­ emot underlydande för ordningens upprätthållande borde därför inskränkas till de fall, då civil ordningsmakt icke vore tillstädes eller vore i behov av hjälp. Värnpliktiga officerares riksförbund har ansett att det icke bidroge till disciplinens upprätthållande, om den nuvarande befogenheten att med­ dela föreskrifter på ifrågavarande område begränsades genom en bestäm­ melse i tjänstereglementet, alt dylika föreskrifter finge meddelas blott om så vore nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga vore om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Mot den av utredningen under 17 § föreslagna bestämmelsen har jag intet att erinra. Då emellertid brottsbeteckningarna för det i denna paragraf av­ sedda brottet och den brottstyp, som omförmäles i 25: 1 av det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget, böra vara lika, synes vid den fortsatta behandlingen av detta förslag även sistnämnda brottstyp böra förses med benämningen tjänstesvek i stället för tjänstemissbruk.

Bestämmelsen i 18 § av utredningens förslag har icke givit anledning till annan ändring i departementsförslaget än att andra stycket uteslutits. Såsom i vissa remissyttranden anmärkts hör det däri upptagna stadgandet icke hemma i en strafflag. Det måste för övrigt vara klart att krigsman även i fråga om ordningens upprätthållande kan åläggas tjänsteplikter i eljest van­ lig ordning. Spörsmålet om jämkningar i tjänstereglementet för krigsmakten torde i ett senare sammanhang komma att upptagas av chefen för försvars­ departementet.

Departementschefen.

19 §.

Enligt första stycket av förevarande paragraf i utredningens förslag skall förberedelse till brott som i 3 § och 12 § andra stycket sägs, så ock under­ låtenhet att avslöja sådant brott straffas efter ty i 3 kap. SL stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling. I andra stycket stadgas att för medverkan till gärning varom i 18 § sägs allenast får dömas den som därigenom åsido­ satt tjänsteplikt. Detsamma gäller där någon som ej är krigsman medverkat till annan gärning, varom i 26 kap. sägs och varå ej kan följa svårare straff än fängelse.

Enligt 33 § SLK skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott och försök till brott lända till efterrättelse vid tillämpningen av SLK, dock med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden som däri förekomma. Ett dylikt stadgande finnes i 57 §, vari föreskrives att om krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, förlett eller hjälpt någon till rymning, han skall straf­ fas så som hade han själv rymt. Härjämte innehåller emellertid SLK vissa bestämmelser om stämpling till brott och om underlåtenhet att avslöja brott eller stämpling därtill. I 51 och 154 §§ stadgas sålunda straff för krigsmän som i samråd beslutat rymma ändå att brottet icke kommit till verkställighet. Enligt 58 och 155 §§ straffas krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, om han vet att någon ärnar rymma och underlåter att i tid uppenbara de omständigheter som äro honom kunniga eller om han, efter det rymningsbrott förövats, hyst eller dolt rymmaren med vetskap om dennes brott. Ett liknande straffbud finnes i 151 § för det fall att någon underlåter att avslöja krigsfånge, som ärnar avvika, eller med vetskap om avvikandet hyser eller döljer honom. Slutligen stadgas i 69 § straff för den som fått veta att stämpling till uppror är å

Kungi. Maj.ts proposition nr 144.

119

färde och ej i tid för befälhavaren uppenbarar de omständigheter, som äro honom kunniga.

De allmänna bestämmelserna i ifrågavarande ämne äro upptagna i 3 kap. SL. I 3: 1—4 behandlas anstiftan och egentlig delaktighet, i 3: 5 och 6 stämp­ ling, varmed avses att två eller flera i samråd beslutit verkställandet av något brott, samt i 3: 7 och 8 underlåtenhet att avslöja brott. Om försök till brott stadgas i 3: 13.

De nu omnämnda bestämmelserna i SL ha i det år 1946 remitterade för­ slaget underkastats en delvis genomgripande omreglering. I 3 kap. upptages såsom 1 § en bestämmelse om försök. Denna innebär att den som påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan skall i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, under förutsättning att fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straffet skall i allmänhet sättas under vad som bort följa å den fullbordade gär­ ningen. I 2 § stadgas om förberedelse till brott. Den som, med uppsåt att främja straffbelagd gärning, lämnar eller mottager förlag eller vederlag för brottet eller ock tager viss befattning med hjälpmedel, såsom gift, spräng­ ämne, vapen o. d., skall i de fall lagen utsätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för medverkan till fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas straffas ock stämpling som för­ beredelse. Med stämpling förstås, att någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och endast under vissa omständigheter må det överstiga straffarbete i två år. Enligt 3 § skall straff för försök eller förberedelse i vissa fall, såsom vid avbrytande av gärningens utförande, ej ådömas. I 4 och 5 §§ behandlas medverkan till brott. För innehållet i dessa paragrafer lämnas redogörelse i fortsättningen. Slutligen stadgar 6 § om underlåtenhet att avslöja brott samt om underlåten tillsyn. Underlåter någon att i tid avslöja straffbelagd gär­ ning som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåten­ het att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning, dock må ej i något fall dömas till högre straff än straffarbete i två år. För underlåten tillsyn straffas föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare som underlåta att från straffbelagd gär­ ning hindra den som står under deras vård eller lydnad. Varken för under­ låtenhet att avslöja brott eller för underlåten tillsyn må straff ådömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

Utredningen har anfört att det i första stycket av 19 § upptagna stadgan­ det utarbetats på grundval av de föreslagna nya bestämmelserna. Genom stadgandet komme myteri samt sådan rymning, som förövades under bered- skapstillstånd eller då riket vore i krig, att bliva straffbara redan på förbe­ redelsestadiet, varjämte underlåtenhet att avslöja dessa brott bleve förenad

121

gälla, då fråga är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas på annan medverkande.

De sålunda återgivna bestämmelserna i det år 1946 remitterade förslaget överensstämma i huvudsak med vad straffrättskommittén i denna del föresla­ git i det år 1944 avgivna betänkandet med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. I anslutning till förslaget härutinnan uttalade kommittén, att civilpersons medverkan till militär förbrytelse generellt borde underkastas de allmänna bestämmelserna om straff för medverkan till brott. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén i det år 1945 avlämnade för­ slaget till följdändringar i SLK sådana ändringar, som föranleddes av att ci­ vila medverkande skulle vara underkastade straff enligt SLK för medverkan till däri omförmälda brott. I det remitterade förslaget har, på sätt kommittén från nu angivna utgångspunkt föreslagit, icke upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 8: 16 SL om ansvar för medverkan till rym- ningsbrott.

Utredningen har funnit det i princip vara riktigt att även de som icke vore krigsmän skulle vara underkastade ansvar därest de medverkat till militära brott. Därvid vore att märka, att med hänsyn till naturen av de rent militära brotten civil person icke kunde tänkas vara gärningsman till dylikt brott utan endast kunde göra sig skyldig till anstiftan eller medhjälp. Vidare finge erinras, att enligt 3:5 straffet för civil person, vilken medverkat till brott mot straffbestämmelse som avsåge brott av krigsman, kunde nedsättas un­ der vad eljest vore stadgat och att i ringa fall ej skulle till straff dömas.

För genomförande av principen att envar, saväl krigsman som annan, skulle jämväl såvitt gällde straffbestämmelser för brott av krigsman vara under­ kastad eljest gällande stadganden om ansvar för medverkan erfordrades en­ ligt utredningens mening icke något särskilt stadgande. Regeln syntes emel­ lertid icke böra gälla ulan undantag. I 25: 10 SL i det år 1946 remitterade för­ slaget stadgades, att för medverkan till tjänstefel varom i 25: 4 sades alle­ nast finge dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. En motsvaran­ de begränsning borde uppenbarligen göras i fråga om ansvar för medverkan till tjänstefel enligt 26: 18. Därav syntes emellertid följa att liknande be­ gränsningar borde gälla i fråga om övriga militära brott som enligt straff­ satserna vore av samma svårhetsgrad som tjänstefel. Till sådana brott hörde enligt förslaget bland annat lydnadsbrott som icke vore grovt, undanhållan­ de utom i krigstid samt rymning och övergivande av post under vanliga fredsförhållanden. I fråga om motsvarande brott av civila ämbetsmän, vilka bestraffades enligt 25: 4, gällde den i 25: 10 angivna inskränkningen av med- verkansansvaret och det syntes icke finnas anledning att, såvitt gällde civila medverkande, utsträcka ansvaret längre beträffande dylika brott av krigs­ män. Däremot vore det påkallat, alt i fråga om senast avsedda militära brott bibehålla gällande ordning med obegränsat dclaktighetsansvar för krigsmän. I enlighet härmed hade en bestämmelse upptagits i andra stycket av föreva­ rande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Värnpliktiga officerares riksförbund har funnit det ytterligt betänkligt att försök till brott mot 26 kap., särskilt myteri och rymning, icke straffbelagts.

Bestämmelse därom borde införas.

I fråga om andra stycket i förevarande lagrum har justitiekanslersämbetet ansett sig icke övertygat om lämpligheten av den i andra punkten meddelade bestämmelsen. Enligt ämbetets mening borde en civil, som förledde en värn­ pliktig till sådana brott som lydnadsbrott eller missfirmelse av krigsman, icke undgå straff för sin medverkan. Dessa uppsåtliga brott förefölle icke vara av samma beskaffenhet som de i 25: 4 i det remitterade strafflagför­ slaget avsedda brotten av civil ämbetsman. Att i förevarande hänseende göra skillnad mellan exempelvis det grova och det enkla lydnadsbrott tedde sig knappast fullt egentligt. Begränsades stadgandet till gärningar, varå ej kunde följa svårare straff än disciplinstraff, minskades naturligen betänkligheterna.

Göta hovrätt har anfört att frågan om utomståendes medverkan vore straff­ bar eller icke i flera fall bleve beroende av frågan huruvida huvudbrottet be­ dömdes såsom grovt eller icke, en gränsdragning mellan det brottsliga och det icke brottsliga i en utomståendes medverkan, som hovrätten funne mind­ re tillfredsställande, \idare kunde hovrätten knappast finna, att en gräns­ dragning med stöd av straffsatserna vore alldeles berättigad. Skälet till att en utomståendes medverkan till tjänstefel enligt 18 § lämnades slraffri, näm­ ligen huvudbrottets natur, föranledde knappast straffrihet för medverkan vid alla de brott, som fölle under det föreslagna stadgandet i andra punkten.

Några av dessa brott, t. ex. lydnadsbrott enligt 26: 1 eller icke grov ohörsam­ het mot vakt (26:4), vore till sin art lika jämförliga med det i 17 § upp­ tagna uppsatliga tjänstebrottet som med tjänstefel enligt 18 §, medan andra brott i förevarande hänseende vore att betrakta på samma sätt som mot­ svarande allmänna brott. Detta gällde t. ex. missfirmelse samt fylleri och förargelseväckande beteende, vid vilka sistnämnda två brott ansvar för med­ verkan dock icke kunde ifrågakomma. Hovrätten delade utredningens upp­ fattning att utomståendes medverkan till vissa av de i 26 kap. angivna brot­ ten icke borde straffbeläggas. Enligt hovrättens mening gällde detta närmast medverkan till sadana brott, som stode tjänstefelet nära och vore av utpräg­ lat militär natur. Hovrätten hemställde, att den i 19 § andra stycket andra punkten upptagna bestämmelsen ändrades med beaktande av de av hovrätten anlagda synpunkterna. Därvid borde helst de brott angivas, beträffande vilka medverkan från utomståendes sida icke skulle vara straffbar. Chefen för armén har funnit att inskränkningen i medverkansansvaret skulle lämna möj­ lighet för civilperson att opåtalt kunna medverka till undergrävande av krigs­ lydnaden och har därför hemställt att hela andra stycket måtte utgå. Här­ igenom vunnes även den fördelen att krigsman som, utan att därigenom åsi­ dosätta tjänsteplikt, medverkade till gärning på sådant sätt att straffansvar borde ifrågakomma, även i dessa fall ådömdes ansvar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

125

fälsställning i tjänsten. Enligt föreningens mening vore det synnerligen ange­ läget att ifrågavarande stadgande här utginge, även om nämnda erinran mot straffrättskommitténs förslag icke skulle beaktas.

Justitiekcinslersämbetet har anfört att det i förevarande paragraf medde­ lades en särskild bestämmelse om det bötesstraff, till vilket disciplinstraff skulle övergå, då någon som ej vore krigsman ådömdes ansvar för medver­ kan till fylleri och förargelseväckande beteende. Medverkan till fylleri kunde knappast tänkas i praktiken och beträffande förargelseväckande beteende måste medverkan antagas vara ytterst sällsynt. Härtill komme, att enligt 19 § andra stycket andra punkten ansvar skulle ifrågakomma, allenast om den felande genom sin medverkan åsidosatt tjänsteplikt. Denna omständighet gjorde det än osannolikare, att något sådant brottsfall som bestämmelsen avsåge komme att inträffa. Bestämmelsen kunde därför utgå. Tilläggas kunde, att den som genom medverkan till förargelseväckande beteende åsido­ satte sin tjänsteplikt skulle, därest medverkan icke vore straffbelagd, enligt 25: 4 i det remitterade strafflagsförslaget för tjänstefel dömas till böter eller suspension, därvid böterna skulle utdömas i dagsböter. Straffbelädes med­ verkan, såsom skett i 19 § i det nu föreliggande förslaget, bleve 25: 4 ej till- lämpligt. Med hänsyn till att ansvar för medverkan stadgats allenast då denna inneburit åsidosättande av tjänsteplikt, borde böter för medverkan lik­ som för tjänstefel utdömas i dagsböter. Även av detta skäl syntes förevaran­ de bestämmelse böra utgå.

Departementschefen.

I överensstämmelse med att stadganden om ådömande av ämbetsstraff för allmänt brott upptagits i 25 kap. enligt det år 1946 till lagrådet remit­ terade förslaget synes det lämpligt att 26 kap. innehåller en hänvisning till de i lagen om disciplinstraff för krigsmän intagna föreskrifterna om använd­ ningen av disciplinstraff och böter. På sätt utredningen anfört torde det vara nödvändigt att vad i 25: 7 sägs om böter även skall gälla beträffande dis­ ciplinstraff. Det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna -stadgan­ det om särskilt bötesstraff för medverkan till brott, som i 26: 15 eller 16 sägs, anser jag kunna utgå på huvudsakligen de skäl justitiekanslersämbe- tet anfört. Med allenast härav betingad avvikelse överensstämmer alltså de- partementsförslaget i denna del med utredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

21

§.

Utredningen har i denna paragrafs två första stycken upptagit bestämmel­ ser om de militära straffreglernas tillämplighetsområde. Första stycket inne­ håller följande. Krigsmän äro enligt denna lag de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga och de som tillhöra hemvärnet, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

127

Av 7 § framgår att värnpliktiga, reservpersonal samt vid lots- och fyrin­ rättningarna anställda personer ävensom hemvärnspersonal och andra som tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, ändå att de icke enligt vad i 6 § är sagt lyda under SLK, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma i enlighet med vad som stadgas i 61 § (utevarobrott), 97 § (ordningsbrott av reservpersonal), 130 § (tjänste­ fel av militär reservpersonal och i visst fall av värnpliktiga) samt 132 § (tjänstefel av civilmilitär reseivpersonal). I 12 § stadgas att krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända under det han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest blivit därifrån behörigen skild. Har någon, som lyder under SLK eller eljest är underkastad straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militär­ sjukhus eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att så eljest icke skulle varit förhållandet.

Utredningen har till en början konstaterat att någon allmän definition av begreppet krigsmakten icke finnes. Under sådana förhållanden hade man vid bedömandet av vad som hörde till krigsmakten att utgå från de olika organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas natur krävde. Utredningen hade ansett det påkallat att angiva vad krigs­ makten enligt utredningens mening borde anses omfatta. Därvid hade ut­ redningen funnit det vara naturligt att högkvarterets bildande redan i fred finge inverka på krigsmaktens omfattning såtillvida, att alla till högkvarteret hörande organ också ansåges ingå i krigsmakten. Organisationer, som icke tillhörde högkvarteret och ej heller lydde under någon däri ingående myn­ dighet, borde i allmänhet anses falla utom krigsmakten.

Den ledande synpunkten vid fastställande av tillämplighetsområdet för förslaget borde enligt utredningen vara, i vad mån personalen med hänsyn till tjänstens krav borde ha befälsrätt och lydnadsplikt. Därjämte borde gi­ vetvis komma i betraktande i vad mån brottslighet i andra avseenden kunde inverka på krigsmaktens effektivitet. Även de olika befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden borde beaktas, särskilt huruvida tjänstgöringen i allmänhet fullgjordes tillsammans med krigsmän i övervägande militär miljö eller under mera civila förhållanden. Under beredskapstillstånd och krigstid gjorde sig särskilda synpunkter gällande; därom hänvisades till vad under 27:14 i förslaget anfördes. Eftersom det i första hand ankomme på dem, som vid krigsmakten tagit anställning såsom officerare, underofficerare eller manskap, d. v. s. den enligt allmänt språkbruk militära personalen, samt värnpliktiga med motsvarande ställning att genomföra krigsmaktens huvud­

Kungl. Maj.ts proposition nr 144.

uppgift, att svara för landets militära försvar, kunde det icke råda tvivel om att dessa personalgrupper borde underställas de militärstraffrättsliga be­ stämmelserna. Beträffande de värnpliktiga tillkomme eu särskild synpunkt. Eftersom det stora flertalet av dem icke hade sådan ställning att de bleve underkastade ämbetsansvar, skulle det under alla omständigheter erfordras straffbestämmelser för att framtvinga värnpliktens fullgörande. Detta för­ anledde att även värnpliktiga, som icke tjänstgjorde som officerare, under­ officerare eller manskap utan hade specialbefattningar, borde vara underkas­ tade ifrågavarande straffbestämmelser. I enlighet härmed hade såsom krigs­ män först angivits de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap samt värnpliktiga. Vad anginge hemvärnsper- sonalen hade utredningen i likhet med 1945 års hemvärnskommitté ansett att hemvärnsmännen liksom hittills borde behandlas som krigsmän under hemvärnstjänstgöringen, vare sig den skedde under krig, beredskap eller fred. Bland krigsmännen hade därför upptagits jämväl de som tillhörde hemvärnet. Hemvärnskommittén hade emellertid föreslagit att för antagning till hemvärnsrekryt eller hemvärnspojke skulle fordras att vederbörande under antagningsåret fyllde minst 16 resp. 15 år. Åtminstone beträffande hemvärnspojkarna kunde ifrågasättas lämpligheten av att de lydde under de militära straffbestämmelserna. Därest kommitténs förslag härutinnan oför­ ändrat genomfördes borde det övervägas att begränsa den nu föreslagna be­ stämmelsen rörande hemvärnet.

För bedömande av frågan i vad mån vid krigsmakten anställd civilmilitär och civil personal skulle ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelser­ na hade utredningen ansett det vara nödvändigt att, med särskild uppmärk­ samhet på behovet av befälsföring, undersöka tjänstgöringsförhållandena för de olika slagen av befattningshavare. Den undersökning som i detta hänse­ ende verkställts hade givit vid handen, att någon väsentlig inskränkning i förhållande till 6 § SLK icke kunde ske. Eftersom det icke syntes vara möj­ ligt att genom en allmänt hållen beskrivning med tillfredsställande tydlig­ het angiva de befattningshavare som borde vara krigsmän, vore man hän­ visad till den hittills i 6 § SLK använda metoden att uppräkna befattnings­ havarna. En sådan uppräkning, som såvitt kunde ske borde göras mera specificerad än i nämnda lagrum, borde emellertid icke lämpligen intagas i lagen. På grund av organisatoriska förändringar kunde nämligen jämk­ ningar i uppräkningen relativi ofta bli erforderliga. Det hade därför endast föreskrivits att, förutom de förut nämnda, jämväl de, som eljest vore an­ ställda vid krigsmakten, skulle vara krigsmän i den mån Konungen med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnade. Vad slutligen beträffade frivilliga vore sådana i allmänhet i tjänstgöring vid krigsmakten endast under beredskapstillstånd och krigstid. Frivilliganställningen vore emellertid grundad på kontrakt, som i den mån så vore möjligt uppgjordes redan i fredstid. I viss begränsad omfattning kunde frivilliga tjänstgöra även under fred. De frivilliga hade emellertid

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

129

uppgifter av mycket varierande art. Somliga vore med hänsyn till tjänst­ göringsförhållandena att helt likställa med den militära personalen, medan åter andra förrättade samma tjänst som eljest ankomme på rent civila be­ fattningshavare. Det hade därför ansetts böra överlämnas till Konungen att, med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållan­ den, jämväl förordna i vad mån de som förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst skulle vara krigsmän.

Beträffande andra än nu omförmälda personalkategorier hade utredning­ en funnit någon bestämmelse i förevarande hänseende icke behöva medde­ las. För närvarande intoge den civilmilitära personalen i straffrättsligt hän­ seende en särställning i förhållande till den militära personalen. Avvikelser­ na kunde i stort sett sägas innebära ett mindre strängt ansvar. Anledningen härtill hade varit att den civilmilitära personalens uppgifter icke ansetts stå i direkt samband med krigsmaktens huvuduppgift. Av denna personal hade därför icke behövt fordras en lika strikt pliktuppfyllelse som funnits böra utkrävas av den stridande personalen. Även om detta tidigare ägt sin riktighet, vore dock förhållandena numera i väsentlig mån ändrade. I många fall vore visserligen brott av denna personal ur disciplinära och andra syn­ punkter icke lika allvarliga som samma brott av militärer men för sådana fall medgåve också de föreslagna straffbestämmelserna överlag utdömande av milda straff. Av nu anförda skäl borde den hittillsvarande civilmilitära personalen, i den mån personalen alltjämt skulle lyda under de militärstraff- rättsliga bestämmelserna, vara underkastad samma ansvar som den militära personalen.

Utredningen har vidare framhållit att flertalet av dem, som förutsatts skola vara krigsmän, icke vore ständigt tjänstgörande. Bland annat hade re­ servpersonal, värnpliktiga, hemvärnsmän och krigsfrivilliga tjänstgörings­ skyldighet endast under vissa bestämda tidsperioder eller under vissa an­ givna förutsättningar. Det vore därför nödvändigt att egenskapen av krigs­ man på något sätt inskränktes till tid då tjänstgöringsskyldigheten vore aktu­ aliserad. Enligt SLK gällde för de nämnda personalkategorierna att lagen i princip vore tillämplig endast då tjänstgöringsskyldighet fullgjordes. Det syntes mera tillfredsställande att — i likhet med vad som i allmänhet gällde utomlands och beträffande viss personal även enligt 6 § SLK — låta tillämp­ ligheten av de militärstraffrättsliga bestämmelserna vara beroende av tjänst­ göringsskyldigheten och icke av den faktiska tjänstgöringen. En värnpliktig borde sålunda vara krigsman från och med den tidpunkt då han skulle in­ ställa sig till tjänstgöring och upphöra att vara krigsman först då tjänst­ göringsskyldigheten slutade. Inskränkningen av de militära straffbestämmel­ sernas tillämplighet till tid då tjänstgöringsskyldighet förelåge finge givet­ vis sin egentliga betydelse beträffande den icke ständigt tjänstgörande per­ sonalen. Även för den ständigt tjänstgörande personalen kunde den emeller­ tid i enstaka fall inverka. Att varken fritid eller annan kortare ledighet, såsom t. ex. tjänstledighet och semester, kunde medföra att tjänstgöringsskyldig­ heten skulle anses avbruten, vore lika självklart beträffande den ständigt

9

Bihanr/till riksdagens protokoll

1948. 1

samt.

Nr 144.

133

valtningar, krigsmaterielverket m. fl. verk och inrättningar icke höra till krigsmakten. Utredningen däremot hade kommit till en i vissa avseenden annan uppfattning, främst på grund av innehållet i kungörelsen den 22 ja­ nuari 1943 angående krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterri­ toriella indelning. Krigshovrätten måste ifrågasätta om det icke för undvi­ kande av framtida meningsmotsättningar rörande den nya lagstiftningens räckvidd vore lämpligt att i lagtexten infördes ett stadgande om rätt för Kungl. Maj:t att meddela särskilda föreskrifter i nu berörda hänseende, över­ befälhavaren har anfört att vid utformande av bestämmelser om vilka be­ fattningshavare, utöver officerare, underofficerare och manskap, som skulle vara underställda de militära straffreglerna, borde hänsyn tagas till önsk­ värdheten av att begreppet krigsmakten definierades och därvid erhölle en sådan innebörd att verk och myndigheter, som med avseende på verksam­ heten vore likvärdiga, inrymdes under detsamma. Enligt utredningen inräk­ nades för närvarande exempelvis krigsmaterielverket men ej försvarets fa- briksstyrelse i krigsmakten, oaktat det senare ämbetsverket hade lika vik­ tig funktion att fylla för försvaret som det förra. Även marinförvaltningen har ansett frågan om en definition av begreppet krigsmakten böra tagas un­ der övervägande. Det kunde visserligen i vad avsåge marinförvaltningen synas som om frågan om ämbetsverket tillhörde krigsmakten eller icke hade ringa betydelse för den nu ifrågavarande lagstiftningens tillämpning. Den om­ ständigheten, att marinförvaltningen angåves tillhöra krigsmakten, kunde emellertid få andra konsekvenser än blott i vad avsåge frågan om strafflag­ stiftningen för krigsmakten skulle bliva gällande å där anställd personal. Sålunda kunde tvekan komma att uppstå, huruvida administrativa eller andra bestämmelser, vilka utfärdades för den civila statsförvaltningen, skulle gälla för marinförvaltningen, liksom för de flesta andra centrala ämbetsverk eller huruvida sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas utlärdade för krigsmakten tillhöriga verk eller inrättningar, vilka i allmänhet utfärdades i kommandoväg, skulle gälla. I detta sammanhang borde emellertid även erinras om att enligt personalförteckningen för marinförvaltningen viss mi­ litär eller civilmilitär personal vore anställd vid marinförvaltningen liksom även vid försvarets kommandoexpedition dess chef enligt vederbörlig perso­ nalförteckning vore anställd därstädes. Dessa officerares m. fl. ställning så­ som krigsmän bleve sålunda enligt förslaget i viss mån beroende av ämbets­ verkets respektive kommandoexpeditionens ställning i organisationen. Fra- gan om marinförvaltningens och övriga försvarsväsendets centrala verks och inrättningars tillhörighet till krigsmakten borde därför noggrant övervägas.

Försvarets civila tjänstemannaförbund har ansett det vara angeläget att i anslutning till fastställandet av de nya straffbestämmelserna en definition av begreppet krigsmakten komme till stånd. Utan ett sadant klarläggande kvarstode nämligen alltjämt de svårigheter, som under beredskapsåren i vis­ sa avseenden förelegat beträffande, huruvida civil personal tillhörde krigs­ makten eller icke.

Vad i övrigt angår de föreslagna straffbestämmelsernas til 1-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

135

ansåge rättvisan kräva, att tjänsteförsummelserna bedömdes efter samma stadganden, evad en befattning uppehölles av en militär eller en civil tjänste­ man, och att krigsmän således icke skulle undantagas från specialbestäm­ melsernas tillämpning. Om innebörden av stadgandet i 26:21 vore man hän­ visad att söka ledning i utredningens motivering. Av lagtexten framginge icke ens, huruvida kvinnlig personal kunde innefattas under begreppet krigs­ man. Det förefölle flygförvaltningen, att lagstiftningens tillämpningsområde icke borde lämnas öppet i denna utsträckning. Flygförvaltningen hölle för sin del före, att en nöjaktig reglering kunde vinnas genom lagen, därest bestäm­ melse infördes av förslagsvis det innehåll, att även den vore krigsman, som vid krigsmakten innehade befattning, för vilken krävdes allmänmilitär ut­ bildning eller erfarenhet, och som tillagts militär tjänsteställning, allt under tid, då han i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldig. Andra civila befatt­ ningshavare — förrådstjänstemän, arbetsförmän och arbetare inbegripna — borde enligt flygförvaltningens mening icke betecknas såsom krigsmän. Ej heller syntes behov föreligga att inordna den civila personalen under den militära strafflagstiftningen utom möjligen i fråga om undanhållande och rymning vid beredskapstillstånd och i krig. Det vore dock att märka, att detta behov i stort sett tillgodosåges på annan väg, nämligen genom förfo­ gande över arbetskraften. Ämbetsverket ville emellertid ifrågasätta, om icke

11 och 12 §§ i 26 kap. av förslaget lämpligen kunde förses med tillägg av innebörd, att i likhet med krigsman straffades under beredskapstillstånd och i krig den, som eljest vore anställd vid försvarsväsendet. Att begränsa till- lämpningen till anställning vid krigsmakten vore icke riktigt särskilt vid hänsynstagande till vad krigsmakten enligt ämbetsverkets åsikt omfattade. Det vore nödvändigt att klargöra, vad som skulle menas med »frivillig» och vad som avsåges med att »fullgöra krigstjänst». Liksom beträffande civil personal i allmänhet ansåge flygförvaltningen, att de frivilligas straffskyl­ dighet under de militära bestämmelserna borde kunna begränsas att avse tid, då beredskapstillstånd rådde eller riket vore i krig. I fråga om den, som förbundit sig frivilligt att undei sådan tid tjänstgöra vare sig vid krigsmak­ ten eller vid den militära centralförvaltningen eller vid organisation, som eljest betjänade försvaret (exempelvis civil fabrik), förelåge ett intresse av att förbindelsen åtnjöte straffskydd. Den, som tjänstgjorde i egenskap av be­ fäl eller manskap, borde såsom i nuvarande lag räknas såsom krigsman. Detsamma syntes böra gälla i fråga om den, som gjorde tjänst i civilmih- tär befattning. Med den av ämbetsverket föreslagna bestämningen av vilka som skulle vara krigsmän kunde således anges, att som krigsman ansåges den frivillige, vilken gjorde tjänst i krigsmannabefattning. Beträffande de övriga frivilliga åberopades i tillämpliga delar, vad som anförts rörande civil personal i allmänhet. Sjökarteverket har förklarat sig hysa den uppfattning- en, att sådan civil personal, som av militär befälhavare lörhyrdes till tjänst­ göring ombord å sjömätningsfartyg med hänsyn till behovet av befälsföiing och de tjänstgöringsförhållanden varunder den förhyrda personalen 1 ull- gjorde sina åligganden ombord, borde vara underkastad de speciella straff­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

Kungi. Maj:ts proposition nr 144.

137

denna oklarhet syntes till första meningen i 26: 21 böra läggas orden »eller, oaktat sådan skyldighet icke föreligger, tjänstgöra vid krigsmakten», över­ styrelsen för svenska röda korset har påpekat att dess personal ofta under arbete i röda korsets tjänst vore iförd tjänstedräkt. Ehuru denna vore god­ känd av chefen för armén, kunde den icke i fred anses vara militär tjänste­ dräkt. Centralförbundet för befälsutbildning har yttrat att de för värnpliktiga givna bestämmelserna måhända vore tillfyllest för förbundets del. Förbundet ifrågasatte emellertid om icke dess medlemmar vid frivillig tjänstgöring och vid kurser i militär regi borde vara krigsmän samt att de i övrigt vid de till­ fällen de bure militär tjänstedräkt borde anses såsom krigsmän. Landsorga­ nisationen har anfört att även om det varit önskvärt att redan i lagen de sär­ skilda befattningshavare specificerats, vilka skulle anses som krigsmän, ville landsorganisationen icke motsätta sig att föreskrifter härom meddelades i ad­ ministrativ ordning. Det kunde emellertid sättas i fråga om icke de förutsätt­ ningar, under vilka administrativt förordnande kunde ske, bort angivas tyd­ ligare än som nu skett, då de hänförts till »behovet av befälsföring och öv­ riga tjänstgöringsförhållanden».

Beträffande definitionen av förmans- och underlydande- begreppen ha chefen för marinen och svenska officersförbundet anmärkt att formuleringen kunde giva upphov till sådan tolkning som att krigsman, som i något fall hade rätt att taga befäl över annan krigsman, alltid vore dennes förman. För att förebygga sådant missförstånd, borde i lagtexten eller kommentarerna tydligt utsägas, att förmanskap endast uppstode i de fall, då befälsrätt innehades på grund av reglementen eller instruktioner eller då rätt eller skyldighet enligt reglementen eller instruktioner uppkomme att taga befäl.

Flygförvaltningen har framhållit såsom önskvärt att det nuvarande stadgandet i 1 kap. 2 § första stycket av gällande strafflag för krigsmakten, vilket vore grundval för den militära befälsrätten, måtte i någon form bibehållas i straff­ lagen. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har ansett definitionen på begreppen förman och underlydande vara alltför snäv. Den föreslagna inskränkningen av dessa begrepp komme säkerligen i praktiken att medföra stora vanskligheter, i synnerhet som begreppen överordnad och underordnad föreslagits skola försvinna. Föreningen förmenade, att tillräckliga skäl icke anförts för dessa förslag utan begreppen förman och underlydande borde givas samma innebörd som i gällande lag.

Departementschefen.

I motiveringen till förevarande paragraf har utredningen inledningsvis an­ givit vad begreppet krigsmakten enligt utredningens mening bör anses om­ fatta. Då utredningen likväl icke i sitt lagförslag upptagit någon bestämmel­ se i detta avseende, har utredningen tydligen avsett att det liksom enligt gäl­ lande rätt skall överlämnas åt rättstillämpningen att genom tolkning fast­ ställa begreppets innebörd. I flera remissyttranden har emellertid ansetts att krigsmaktens omfattning hör bestämmas genom en definition. Eftersom be­ greppet krigsmakten är av grundläggande betydelse för ifrågavarande lag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

141

denna personal i samband med övrig bestraffning för visst brott i stället för såsom hittills, genom särskilt beslut av vederbörande befälhavare. Särskilt med tanke på överfurirer, flaggkorpraler och högbåtsmän, vilka hade pen- sionsrätt, föreslog också straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag till ändringar i SLK i anledning av den föreslagna lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten, att i SLK skulle intagas ett stadgande som med­ gav Konungen rätt att förordna om ämbetsansvar för andra krigsmän än officerare och underofficerare. Någon erinran häremot framställdes icke i ytt­ randena över betänkandet. I fråga om beskaffenheten av tjänsteuppgifterna förelåge det i stort sett ej skillnad mellan furirer och överfurirer. I motsats till manskap av lägre grad hade furirerna fullbordat den grundläggande be- fälsutbildningen och de syntes på det hela taget ha sådan ställning att de borde tilläggas ämbetsansvar. Övriga personer, som vid tjänstgöringsskyl­ dighet voro krigsmän, vore regelmässigt i tjänsteställningshänseende likställ­ da med personal av viss militär grad; där annat ej vore föreskrivet finge de anses jämställda med meniga.

Göta hovrätt har anfört att förordnande av värnpliktiga till furirer före- komme i stor utsträckning, och att värnpliktiga jämväl i avsevärd omfatt­ ning innehade tjänst av högre grad. Enligt vad hovrätten inhämtat bibehölle sådant förordnande ofta giltighet under lång tid efter avslutande av den tjänstgöring, varunder det meddc-lats, varjämte utan mellanliggande tjänst­ göring förnyelse kunde ske i form av förordnande i lägre grad än den förut innehavda. Med hänsyn till att värnplikt förelåge för det stora flertalet svenska män under en mycket lång period av deras levnad bleve därför följ­ den av en bestämmelse som den föreslagna, att domstol i ett mycket stort antal brottmål måste tillse, att upplysning förelåge rörande den tilltalades värnpliktsförhållanden, för att, därest dessa föranledde därtill, höra den mi­ litärmyndighet, varunder den tilltalade i och för tjänsten lydde, och därefter med beaktande av 25: 7 taga ståndpunkt i straffrågan. Hovrätten ifråga­ satte, huruvida icke en dylik anordning kunde väntas medföra större besvär och omgång för såväl åklagare och domstol som de militära myndigheterna än som vore erforderligt, i synnerhet som de fall, då en värnpliktig i avsedd befälsställning beginge brott, som kunde förskylla avsättning, måste bliva sällsynta och det för övrigt kanske icke bleve fråga om ytterligare militär­ tjänst för vederbörande. För att emellertid förekomma, att en person, som avtjänat straffarbetsslrafl eller eljest straffats för brott som avsåges i 25: 7, vid därefter inträffande militärtjänst finge bekläda befälspost, kunde åt ve­ derbörande militärmyndighet inrymmas rätt att, där anledning därtill före­ låge, från straffregistret inhämta upplysning rörande den begränsade frågan, huruvida värnpliktig i befälsställning, som inkallades till eller vore i tjänst­ göring, under viss tid före frågans framställande avtjänat straffarbetsstraff.

Vad bovrätten anfört om värnpliktigt befäl syntes i huvudsak äga sin mot­ svarighet beträffande frivilliga i motsvarande tjänsteställning. Hovrätten finge under åberopande av det anförda hemställa, att bestämmelserna i den­ na paragraf begränsades såtillvida, alt de ej komme att avse värnpliktig per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

143

personer blir tillämpligt. I likhet med utredningen anser jag det riktigt att ämbetsansvar och ämbetsskydd tillerkännas alla krigsmän med högre tjäns­ teställning än korpraler. Vad särskilt angår furirerna kunna dessa måhända icke anses ha samma arbetsuppgifter som överfurirer och med dem lik­ ställda befattningshavare. I det stora hela synas de emellertid till ställningen vara jämförbara med åtskilliga civila tjänstemän med ämbetsansvar. De olägenheter ur utredningssynpunkt, som uppkomma för domstolarna genom en utsträckning av ämbetsansvaret på sätt av mig förordats, torde såsom av skånska hovrätten framhållits övervägas av den fördel som följer med att effektiv möjlighet erhålles att från befälsställning vid krigsmakten avskilja olämplig personal.

Ifrågavarande bestämmelse torde, såsom utredningen föreslagit, böra ingå i 26 kap. och upptagas närmast efter 21 §. Då jag icke heller i övrigt har något att erinra beträffande bestämmelsen, har denna oförändrad införts i departementsförslaget.

23 §.

Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag hör brott, varom an­ norstädes än i 26 kap. förmäles och varigenom krigsman åsidosatt sin tjänste­ plikt, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal.

Enligt 25: 12 i det remitterade förslaget hör brott som avses i 25: 5, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal. Vad nu sagts inne­ bär dock ej ändring i bestämmelse om inskränkning i allmän åklagares åtals- rätt med avseende å sådan gärning som i 25: 3 sägs och som är särskilt be­ lagd med straff. I 25: 5 talas om att ämbetsman genom brott, varom annor­ städes än i 25 kap. förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt; 25: 3 innehåller straff­ bestämmelse om brott mot tystnadsplikt.

Utredningen har anfört att liksom allmänt brott, begånget av krigsman som hade ämbetsansvar, komme att höra under allmänt åtal, om gärnings­ mannen genom brottet åsidosatt sin tjänsteplikt, borde uppenbarligen också sådant brott av annan krigsman under samma förutsättning hänföras under allmänt åtal. Det hade icke ansetts erforderligt att i förslaget upptaga någon motsvarighet till stadgandet i andra punkten av 25: 12.

Departementschefen.

Förevarande stadgande, mot vilket erinran icke framställts i remissyttran­ dena och ej heller är att anföra från min sida, har oförändrat överförts till departementsförslaget.

:•

27 KAP.

Särskilda bestämmelser för krig, bcrcdskapstillstånd, ni. m.

I utredningens förslag har såsom rubrik till 27 kap. angivits särskilda be­ stämmelser för krig m. in.

Göta hovrätt har hemställt att rubriken till detta kapitel icke skulle erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 114.

145

om krigsförräderi skulle äga tillämplighet även under ockupation av riket i dess helhet (SOU 1944:69 s. 122). Lagrummet torde emellertid — liksom övriga i svensk strafflag eller strafflagförslag förekommande bestämmelser om förbrytelser av denna natur med undantag av förevarande förslags 27: 11, vilken bestämmelse kunde föranleda bestraffning av ockupants krigsförbry­ telser i inskränkt mening -—• vara avfattat för ett läge, där ett militärt för­ svar alltjämt förekomme. Det syntes med hänsyn till erfarenheterna från länder, som under det senaste kriget varit ockuperade, angeläget att i svensk rätt inrymma straffbestämmelser som otvetydigt avsåge landsförrädiska fö­ rehavanden under ockupation. Bestämmelserna borde rikta sig mot obehörigt tillhandagående av ockupationsmakten även i andra fall än där tillhanda- gåendet kunde medföra avsevärt men för det egna försvaret eller rättare motståndet och vara av avsevärd betydelse för ockupantens krigföring. Dy­ lika bestämmelser syntes — i varje fall om utredningens förslag att över­ föra 8: 2 och 8: 3 i straffrättskommitténs förslag till 27 kap. strafflagen god- toges av de lagstiftande organen — ha sin plats i detta kapitel. Svea hovrätt, som i huvudsak hänvisat till krigshovrättens yttrande, har emellertid förkla­ rat sig vilja särskilt understryka betydelsen av att klara och otvetydiga be­ stämmelser i den föreslagna lagen upptoges rörande straffbarhet för vissa gärningar, som företoges under tid då landet vore ockuperat utan att krigs­ handlingar förekomme. Huruvida bestämmelserna i 27: 1 åsyftade också en sådan situation syntes vara tvivelaktigt, och om detta vore meningen, vore brottsbeskrivningen på en gång för vid och för snäv, i det att vissa där an­ givna handlingar icke under alla omständigheter borde föranleda straff un­ der ockupation medan däremot andra, icke i lagrummet angivna handlingar, som verkade försvagande på ett passivt motstånd, kunde tänkas böra vara straffbelagda.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande 2 § anfört, att straff­ skalans uppdelning på ett normalfall och det fall då brottet är grovt skett i överensstämmelse med det sätt, varpå man i lagstiftningen om förmögen­ hetsbrott anordnat en uppdelning av brotten efter svårhetsgrad. Denna upp- delningsgrund vore emellertid icke tillämplig å oaktsamhetsbrotten, beträf­ fande vilka svårhetsgraden i allmänhet beskreves genom angivande av gra­ den av oaktsamhet. Ville man differentiera straffbarbeten med hänsyn såväl till gärningens effekt som till graden av oaktsamhet borde detta ske med be­ skrivningen »äro omständigheterna synnerligen försvårande» eller med ut­ tryck liknande dem som använts i 27: 8 och 10. Den uppställning 1 § givits försvårade ytterligare tolkningen av 2 §.

Departementschefen.

I anledning av att Svea hovrätt och krigshovrätten ifrågasatt huruvida ut­ trycket »då riket är i krig» täcker jämväl det fall att riket i sin helhet är ockuperat, vill jag understryka att detta enligt min mening är förhållandet. En ockupation av Sverige eller någon del därav synes mig nämligen icke kunna tänkas utan att krigstillstånd föreligger, och detta upphäves icke en-

10

Bihang till riksdagens protokoll 19'iS. 1 samt. Nr 144.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

147

uppenbarligen även under ockupation vara till stor skada för riket. Slut­ ligen har det synts mig lämpligt att här även medtaga en generalklausul om att någon eljest gör tjänst åt den främmande makten. Härigenom klargöres att även om gärningsmannen blott ställer sin egen arbetskraft till fiendens förfogande, straff för krigsförräderi skall inträda om insatsen i fråga varit till avsevärt men för riket, såsom fallet skulle kunna vara om exempelvis en framstående naturforskare medverkar vid utexperimenterandet av nya vapen med stor förödande verkan.

Vad särskilt gäller anskaffandet av förnödenheter må framhållas att frå­ gan huruvida sådant förfarande medfört avsevärt men för riket givetvis kan böra bedömas annorlunda under ockupation än eljest. Inom ockuperat om­ råde har fienden viss rekvisitionsrätt och äger även i övrigt möjlighet att genom maktmedel sätta sig i besittning av där befintliga förnödenheter. Dessa äro sålunda redan genom ockupationen i viss män undandragna rikets rå­ dighet, och leveranser till fienden inom ockuperat område kunna därför icke under alla förhållanden anses vara till avsevärt men för riket. Med hänsyn till det tvångsläge, vari leverantören i dylikt fall ofta befinner sig, skulle det också framstå såsom alltför hårt att regelmässigt tillämpa den stränga straff­ skalan för krigsförräderi. Är det fråga om exempelvis ett större förråd krigs- viktiga varor, som undandolts för fienden och undgått att upptäckas av denne, synes det däremot icke finnas något att erinra mot att bestämmelsen blir tillämplig på den som utlämnar förrådet.

Som en andra mening innehåller ifrågavarande paragraf i utredningens förslag ett stadgande av innehåll att för krigsförräderi skall straffas svensk medborgare, som då riket är i krig bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fien­ dens krigföring. Även med den utbyggnad som paragrafens tidigare del er­ hållit i departementsförslaget har jag funnit, att vad utredningen sålunda föreslagit bör bibehållas. Att en svensk medborgare bär vapen mot riket bör nämligen städse bestraffas som krigsförräderi, även om hans insats på fien­ desidan icke i det särskilda fallet skulle ha medfört avsevärt men för riket. Detsamma synes böra gälla den svenske medborgare som exempelvis är verksam i fiendens radiopropaganda mot riket, vilket fall nämnts såsom exempel på tjänst i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fien­ dens krigföring. Stadgandet har i departementsförslaget upptagits såsom ett andra stycke i paragrafen, vilkets subsidiära förhållande till första styc­ ket utmärkts genom inskjutande av ordet »eljest» framför själva handlings- heskrivn ingen.

I departementsförslaget har i 1 § vidare tillagts ett tredje stycke, som saknar motsvarighet i utredningens förslag. Det har nämligen, särskilt med tanke på ockupationsfallet, synts erforderligt att upptaga en straffbestäm­ melse även för sådant bistånd till fienden, som lämnas genom gärningar av de slag som beskrivas i första stycket men vilket icke innebär avsevärt men för riket och som icke heller täckes av det speciella stadgandet i andra stycket. Brottsbeskrivningen har sålunda här blivit att någon, i annat fall än

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

nyss nämnts, då riket är i krig lämnar fienden bistånd på sätt i första styc­ ket sägs men i mindre mån. Med hänsyn till de stora olikheter i svårhets- grad som nu ifrågavarande gärningar kunna förete, har straffskalan fått be­ stämmas så vidsträckt som till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Dess­ utom har jag funnit nödvändigt att upptaga en särskild regel om straffrihet för sådana hithörande gärningar under ockupation vid vilka det icke före­ ligger något egentligt moment av otillbörlighet. Särskilt om en ockupation varar någon längre tid, kan nämligen icke varje affärsförbindelse med ocku­ pationsmakten eller varje frivillig arbetsprestation för dennas räkning an­ ses otillbörlig. Ockupationens vardag kan lätt komma att rymma situatio­ ner, i vilka det för mången kan bliva nödvändigt att träda i sådana relatio­ ner till ockupationsmakten för att befolkningens behov av livsviktiga förnö­ denheter skall bliva tillgodosett eller han själv bliva i stånd att fortsätta sin tidigare yrkesverksamhet som ensamt kan bereda honom hans försörj­ ning. I viss anslutning till nyare dansk och norsk lagstiftning på detta om­ råde har straffrihetsregeln fått den utformningen, att till straff ej skall dö­ mas om gärningen bestod i anskaffande av tjänstbarheter eller förnödenhe­ ter eller annan tjänst åt fienden inom område som var ockuperat av denne och gärningen särskilt med hänsyn till befolkningens behov eller gärnings­ mannens försörjning ej kunde anses otillbörlig. Anmärkas må, att straffrihet på grund av allmänna straffrättsliga grundsatser kan komma att inträda även i fall då ockupationsmakten framtvingat en prestation genom att göra bruk av den rekvisitionsrätt som inom vissa gränser är medgiven enligt lant- krigsreglementet eller genom att använda ett hot som inneburit överhängan­ de allvarlig fara. Att särskilt framhålla detta i lagtexten har icke ansetts erforderligt.

Angående 1 § är slutligen alt nämna att denna paragraf redan enligt ut­ redningens förslag företer vissa beröringspunkter med bland annat stadgan- dena om spioneri i 8:6 och 7 av det år 1946 till lagrådet remitterade för­ slaget. Detta blir i än högre grad fallet efter den omredigering paragrafen undergått i departementsförslaget. Förhållandet har emellertid icke ansetts böra föranleda någon särskild regel i lagtexten. Eventuellt uppkommande konkurrenssituationer få sålunda här liksom eljest bedömas efter allmänna regler.

I fråga om 2 § har i departementsförslaget icke funnits böra vidtagas an­ nan saklig ändring i förhållande till utredningens förslag än att det tillagts ett stadgande av innehåll att, om någon av oaktsamhet begår gärning som i 1 § tredje stycket avses, han skall dömas högst till straffarbete i två år.

Enligt folkrättsliga regler och grundsatser gäller straffrihet i vissa fall. Så­ lunda lära gärningar företagna av utlänning som tillhör en fientlig krigsmakt i allmänhet vara straffria. Vidare torde i utlandet bosatt utlännings leverans till fiende endast under särskilda förutsättningar kunna bestraffas. Dylika och andra av folkrätten föranledda inskränkningar i straffbarheten enligt ifrågavarande bestämmelser skola iakttagas, även om de här liksom eljest

Kiingl. Maj.ts proposition nr 144.

149

icke ansetts behöva komma till uttryck genom undantagsstadganden i lag­ texten.

Då de nu behandlade båda paragraferna avsetts skola ersätta bestämmel­ serna i 8 kap. 2 och 3 §§ av det år 1946 remitterade förslaget, ämnar jag alltså sedermera föreslå att de sistnämnda uteslutas.

3 §•

Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt överlämnar sig åt fienden, dömas för överlöpande till straffarbete på livstid.

I 135 § SLK stadgas straff för krigsman som överlöper till fienden.

Utredningen har ansett det ej vara lämpligt att inordna överlöpande under rymning. Bland annat inneslöte överlöpande ett avsevärt starkare förrädiskt moment än rymning, vilket i sin tur medförde att straffsatserna för det först­ nämnda brottet icke utan vidare kunde anslutas till de för sistnämnda brotts­ typ föreslagna latituderna. På grund härav hade i förevarande paragraf upp­ tagits ett särskilt stadgande om överlöpande. Då mot det i 135 § SLK an­ vända uttrycket överlöper till fienden möjligen kunde riktas den anmärk­ ningen att det alltför ensidigt framhölle ett positivt handlande, hade som gär- ningsbeskrivning i stället angivits att krigsman, då riket vore i krig, ginge över till fienden eller eljest frivilligt överlämnade sig åt fienden. Med fri­ villigt avsåges att utmärka, att den som gåve sig under direkt hot från fien­ dens sida icke förskyllde straff för överlöpande. Detta syntes böra gälla även om han utsatts för visst tvång utan att dock alla möjligheter att undkomma betagits honom; ett sådant fall syntes få en lämpligare bedömning genom att hänföras under 27: 10 i förslaget. Straffet för överlöpande hade näm: ligen, liksom hittills, ansetts ej böra vara lägre än straffarbete på livstid.

Göta hovrätt har ifrågasatt, om den beskrivning på överlöpande, som inne­ fattades i orden »frivilligt överlämnar sig åt fienden», vore alldeles lycklig.

Gränsen mellan frivillighet och tvång kunde i vissa fall vara svävande. Be­ stämmelsen i dess föreslagna lydelse kunde lätt föranleda olika tolkningar vid tillämpningen. Redan ordet »överlämnar» syntes hovrätten innefatta en tillräckligt tydligt uttalad fordran på sådan frivillighet, varom här vore fråga, varvid borde beaktas, att kravet på uppsåt hos gärningsmannen städse skulle vara uppfyllt. Med hänsyn till den nära släktskapen mellan detta brott och krigsförräderi, ville hovrätten dessutom ifrågasätta, om det icke liksom vid sistnämnda brott borde finnas möjlighet att, där på grund av omständighe­ terna vid brottet anledning därtill förelåge, döma till tidsbestämt straffar- betsstraff inom en likartad latilud.

Departementschefen.

Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har jag intet att erinra i sakligt hänseende. Vad angår straffsatsen synes det emellertid som om fall kunde förekomma, då lägre straff än straffarbete på livslid vore befogat. I departe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

151

ningen utgör t. ex. förberedelse till krigsförräderi eller spioneri. Såsom brotts- beteckning synes lämpligen kunna användas »samröre med fienden». Med härav föranledd ändring återfinnes bestämmelsen i departementsförslaget.

5 §•

I denna paragraf har utredningen upptagit en bestämmelse om undergrä­ vande av stridsviljan. Det stadgas att därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför sär­ skild fara råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet, han skall dömas till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år. Var faran ringa, är straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse.

I 144 § SLK stadgas straff för den som i belägrad fästning eller å annan ort, som är innesluten av fienden, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller el­ ler deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer den som nödvändig. Enligt 145 § straffas underlydande som, ulan att befälhavaren påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhava­ ren att draga sig undan från drabbning eller att till fienden överlämna fäst­ ning, fartyg eller trupp.

Utredningen har anfört att rådgivning, varom i dessa bestämmelser vore fråga, naturligtvis kunde åsyfta att den, till vilken rådet riktades, skulle begå ett brott. Icke alltid vore emellertid rådgivningen straffbar enligt annat lag­ rum. Eftersom varje obehörig påverkan i ifrågavarande hänseende i särskilt allvarliga lägen kunde medföra avsevärd fara för disciplin och stridsmoral, hade ett stadgande därom ansetts böra upptagas även i ny lagstiftning. Så­ som förutsättning för stadgandets tillämpning borde upptagas, förutom att riket vore i krig, att gärningen skedde under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild fara. Beträffande själva gär­ ningen syntes man i anslutning till det nyss anförda böra utgå från att straff­ budet avsåge att förhindra att fara för trolöshet eller modlöshet framkalla­ des. Om faran framkallades genom råd till uppgivelse eller på annat sätt syntes vara av underordnad betydelse. För att ernå en viss konkretion kunde dock sådant råd lämpligen nämnas som ett exempel. Undergrävande av stridsviljan kunde givetvis förekomma vid särskild sammankomst av krigs­ män, men att så skedde utgjorde icke villkor för paragrafens tillämpning.

Den som endast delloge i dylik sammankomst utan att därvid låta nyss­ nämnda gärning komma sig till last, borde icke straffas enligt detta stadgan­ de. Ä honom kunde i stället bestämmelsen i 27: 7 bliva tillämplig. Straff­ satsen för förevarande brott överensstämde, frånsett att minimum för nor­ malstraffet nedsatts från sex till fyra år, i huvudsak med gällande straff­ satser.

Göta hovrätt har föreslagit, att stadgandet skulle omredigeras, så att där­ av* tydligt framginge, att rådande av befälhavare till kapitulation fölle där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144.

under. Gärningen kunde förslagsvis beskrivas sålunda: »råder sin befälhava­ re att giva sig åt fienden eller eljest uppmanar krigsmän härtill». Vidare syntes gämingsbeskrivningen: »i krigsmäns närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet» vara alltför vid, i det att därunder även torde falla sådana efter vederbörlig order företagna eller av omständig­ heterna påkallade åtgärder som tillbakadragande eller omgruppering av trupper, brytande av läger m. m. dyl. Hovrätten hemställde därför, att gär- ningsbeskrivningen något ändrades, så att därav framginge, att sådana fall som de nu nämnda ej fölle därunder.

Iirigshovrätten och överbefälhavaren ha såsom brottsbeteckning ifrågasatt undergrävande av stridsviljan resp. undergrävande av stridsmoralen.

Departementschefen.