Prop. 1948:144
('med förslag till ny strafflagstiftning för krigsmakten',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
1
Nr 144.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny
strafflagstiftning för krigsmakten; given Stockholms slott den 27 februari 1948.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för slag till
1
) lag om ändring i strafflagen,
2
) lag om disciplinstraff för krigsmän, 3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, 4) lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m.,
5) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68
) angående utlämning
av förbrytare,
6
) lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939
(nr 314) om villkorlig dom,
7) lag angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22
juni
1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål,
8
) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
9) lag angående ändrad lydelse av 8
, 10 och 13 §§ lagen den 21 decem
ber 1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.,
10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig,
11) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning samt
12) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr lii-
2
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen framlägges förslag till ny strafflagstiftning för krigsmak
ten. Förslaget innebär i första hand en avsevärd begränsning av gällande
lagstiftning på detta område. Särbestämmelser för militära förhållanden
uppställas endast i den mån de för vanliga medborgare tillämpliga straff
buden ej äro tillräckliga för att skydda krigsmaktens effektivitet. Bland
annat utmönstras gällande lags alla bestämmelser om skadegörelse, stöld
och andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden om gärningar,
som innefatta spioneri eller förräderi. Härigenom minskas dock i stort
sett icke det straffbara området, eftersom dylika gärningar, som ej täckas
av den militära lagstiftningen, avses skola bestraffas enligt allmänna straff
bestämmelser.
De militära straffbestämmelserna ha genomgående erhållit nya brotts-
beskrivningar. Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straffbarhetsområde.
Bland annat har bestämmelsen om olovliga sammankomster begränsats till
att gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Härmed
avses att avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga försam
lings- och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av
1906 års lag om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankoms
ter. För att möjliggöra bestraffning av s. k. krigsförbrytelser ha nuvaran
de speciella straffbud rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel m. m.
ersatts med en bestämmelse, som mera generellt straffbelägger förfaranden
i strid mot folkrätten.
Förslaget avser vidare, att så långt som möjligt åstadkomma likhet in
för lagen. Den nuvarande kategoriindelningen, som innebär att straffbe
stämmelserna äro tillämpliga i olika omfattning på skilda grupper av per
sonal, avskaffas sålunda.
Beträffande straffsatserna föreslås i åtskilliga fall nedsättning, särskilt
i fråga om minimistraffen. Då de militära brotten kunna vara mycket far
liga för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt icke kunnat göras
alltför snäv. I vissa fall har dessutom föreslagits hårdare straffsatser för
krigstid och beredskapstid. Av de hittillsvarande olika disciplinstraffen bi
behålies endast vaktarrest, medan vid sidan därav införes en lindrigare
straffart, disciplinbot, som närmast har karaktär av löneminskning. För
slaget innefattar även vidgade möjligheter att använda villkorlig dom vid
militära brott.
I formellt hänseende märkes särskilt att den militära strafflagstiftningen
till väsentlig del föreslås skola inordnas i allmänna strafflagen. Vid sidan
därav ha dock upprättats särskilda lagförslag om disciplinstraff för krigs
män och om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Lagstiftningen avses
skola träda i kraft den 1 januari 1949.
En närmare redogörelse för huvudinnehållet i propositionen lämnas å
s. 56—62.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
3
Förslag
till
Lag
om ändring i strafflagen.
Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 10 § strafflagen 1
skall erhålla änd
rad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas ej mindre följande nya paragrafer, nämligen i
1
kap. en paragraf, betecknad
3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad 15 a §, samt i 5 kap. en paragraf, be tecknad 10 a §, än även två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap., av nedan angiven lydelse.
1 KAP.
3 a §.
Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott, som han begått utom riket där avdelning av krigsmakten befinner sig.
Utländsk man varde, utan hinder av vad i 2 § stadgas, efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott som han, då avdelning av krigsmak ten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdel ningen är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske.
Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, äger högste chefen på stället efter uppdrag av Konungen med dela sådant förordnande om åtal som i detta kapitel avses.
2 KAP.
15 a §.
Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I vissa avseenden stad gas därom i särskild lag.
5 KAP.
10 §.2
Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan, som vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan, under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ord ningen, eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att
1 Senaste lydelse, se SFS 1945:128. 2 I gällande lydelse av denna paragraf saknas de kursiverade orden; 1 övrigt innebär för slagets lydelse icke avvikelse därifrån.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med
våld eller hot emot polisman eller vaktpost eller annan för bevakning eller
upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman, som skall verkställa
tjänsteåtgärd; då må det våld brukas, som med hänsyn till omständigheter
na kan anses försvarligt.
Samma lag-------------verkställa åtgärden.
Har någon------------ 9 § sägs.
10
a §.
Vid myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle, då brott mot krigslyd
naden medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar
ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande.
Göres större våld än nöden kräver, vare lag som i 9 § sägs.
26 KAP.
Om brott av krigsmän.
1 §•
Vägrar eller underlåter krigsman att lyda förmans befallning eller uppe
håller han otillbörligen befallningens fullgörande, och är det ej uppenbart
att befallningen icke angår tjänsten, dömes för lydnadsbrott till disciplin
straff eller fängelse.
2
§•
Är lydnadsbrott med hänsyn till omständigheterna Vid brottet att anse
som grovt, skall för grovt lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straff
arbete i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall sär
skilt beaktas om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om
brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd.
Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle
då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i
högst tio år eller på livstid.
3 §•
Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig
upp mot förman, straffes för myteri, anstiftare och anförare med straff
arbete i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straff
arbete i fyra år.
Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom,
dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid
och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse.
Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid
tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straff
arbete i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare
eller anförare straffas med fängelse.
4
§.
Efterkommer krigsman icke tillsägelse som av vaktpost eller annan krigs
man, vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, med
delats för denna tjänst, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff
eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i
högst fyra år.
Kungl. Maj:ts proposition nt 144.
5
5 §•
Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta, dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brot tet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.
Samma lag vare, där förman otillbörligen, såsom påföljd för underlydan- des förhållande i eller utom tjänsten, ålägger honom särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån, så ock där förman utan skäl utsätter underly dande för fara till liv eller hälsa.
6
§.
Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman, dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängel se. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.
7 §•
Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anledning av hans tjänst, dömes för våld eller hot mot krigsman till fängelse eller disciplinstraff; är brottet med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest att anse som grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Lika med våld skall anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § förmäles.
Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman el ler mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må dömas till straffarbete på livstid.
8
§.
Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse mot krigs man med disciplinstraff eller fängelse.
9 §■
Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman el ler missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt upp förande mot krigsman, och sker det i eller för dennes tjänst, dömes för oskickligt beteende till disciplinstraff.
10
§.
Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i medde lande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnads brott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
11
§•
Avviker eller utebliver krigsman olovligen från avdelning av krigsmak
ten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgö
ringsställe som är bestämt för honom, dömes för undanhållande till dis
ciplinstraff. Den som förut begått sådant brott må dömas till fängelse.
För undanhållande under beredskapstillstånd vare straffet disciplinstraff
eller fängelse. Var riket i krig, dömes högst till straffarbete i två år.
12
§.
Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärnings
mannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans
tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildning
en eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till fängelse
eller disciplinstraff.
För rymning under beredskapstillstånd vare straffet fängelse eller straff
arbete i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.
13 §.
Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmak
ten eller fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post eller
finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt
sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till dis
ciplinstraff eller fängelse.
För övergivande av post under beredskapstillstånd vare straffet högst
straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straff
arbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; föröva
des brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden
medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid.
14 §.
Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av starka drycker eller
annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste anta
gas vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller
fängelse.
15 §.
Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömes för
fylleri till disciplinstraff.
16 §.
Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten,
för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän för
argelse, dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff.
Krigsman som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg, straf
fes som i första stycket sägs.
17 §.
Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom
handling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller
eljest för det allmänna eller för någon enskild, dömes, där ej gärningen är
särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse eller straffar
bete i högst två år. I ringa fall vare straffet disciplinstraff.
18 §.
Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försum
melse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen,
instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter el
ler tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk
eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.
År felet grovt, vare straffet fängelse.
19 §.
Försök till brott som i 12 § andra stycket sägs så ock förberedelse till
brott som avses i
3
§ eller
12
§ andra stycket eller underlåtenhet att avslöja
sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock
stämpling.
För medverkan till gärning varom i 18 § sägs må allenast den som därige
nom åsidosatt tjänsteplikt dömas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
"
20
§.
Om ådömande av disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket så
dant straff ej är utsatt, så ock om tillämpning av bötesstraff i stället för
disciplinstraff stadgas i särskild lag.
Vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon på grund av brott som
där avses förskyller böter skall äga tillämpning även beträffande den som
för sådant brott förskyller disciplinstraff.
Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medver
kan till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, dömes, där han ej förskyllt
svårare straff, i stället till böter.
21
§.
Krigsmän äro enligt denna lag de vilka såsom officerare, underofficerare
eller manskap äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga samt hemvärns-
män och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro
tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med hänsyn
till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förord
nar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom
frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgörings
skyldiga. Åtnjuter någon ledighet som ej är begränsad till kortare tid än
två månader, anses han icke tjänstgöringsskyldig. Närmare bestämmelser
om vad som avses med krigsmakten meddelas av Konungen.
De som avses i första stycket skola, förutom under tid då tjänstgörings
skyldighet föreligger, anses såsom krigsmän då de i anslutning till sådan tid
vårdas å militärsjukhus, då de äro intagna i militärhäkte samt då de inom
område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen
uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem
åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt.
Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman.
Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i för
hållande till denne.
22
§.
Av den personal som i 21 § första stycket avses skola officerare, under
officerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava mot
svarande tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, evad de äro
tjänstgöringsskyldiga eller icke.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
23 §.
Brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigs
man åsidosatt sin tjänsteplikt, hör, utan hinder av vad eljest må vara stad
gat, under allmänt åtal.
27 KAP.
Särskilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. m.
1
§•
Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigs
makt eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller
myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk eller ock fabrik, bro, fartyg
eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställ
ning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avse
värt försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men
för försvaret eller för motståndsverksamhet inom ockuperad del av riket
eller ock till avsevärt men för riket åt främmande makt anskaffar krigsfolk,
tjänstbarheter, förnödenheter eller understöd eller eljest gör tjänst åt sådan
makt, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid; kom av brottet
endast ringa fara för rikets säkerhet, skall till straffarbete från och med
fyra till och med tio år dömas.
Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, eljest bär
vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller
uPPgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring.
Lämnar någon, då riket är i krig, i annat fall än i andra stycket avses fien
den bistånd på sätt i första stycket sägs men i mindre mån, dömes till straff
arbete i högst sex år eller fängelse. Bestod gärningen i anskaffande av
tjänstbarheter eller förnödenheter eller annan tjänst åt fienden inom om
råde, som var ockuperat av denne, och kunde gärningen särskilt med hän
syn till befolkningens behov eller gärningsmannens försörjning ej anses
otillbörlig, skall ej till straff dömas.
2
§.
Förövas gärning som i 1 § första eller andra stycket sägs av oaktsamhet,
straffes med fängelse eller, om brottet är grovt, med straffarbete i högst fyra
år. Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i 1 § tredje stycket och
föreligger ej fall varom i andra punkten av samma stycke sägs, dömes högst
till straffarbete i två år.
3 §.
Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt
överlämnar sig åt denne, dömes för överlöpande till fienden till straffarbete
på livstid eller från och med sex till och med tio år. 4 5
4 §•
Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till
eller eljest träder i förbindelse med någon, som tillhör fiendens krigsmakt
eller vistas på fiendens område, dömes för samröre med fienden högst till
straffarbete i två år.
5 §•
Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då
brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
9
åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro obehörigen företager något som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för undergrä vande av stridsviljan till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse.
6
§•
Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes för försvarsskadlig ryktesspridning högst till straffarbete i två år.
7 §•
Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehö rigen sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnadsbrott eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan utbre das hos krigsmännen, dömes deltagare för olovlig sammankomst högst till straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, vare fri från straff.
8
§•
Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta för svarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes för bristfällig krigs förberedelse till straffarbete i högst sex år eller fängelse.
Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därige nom framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.
9 §•
Därest, då riket är i krig, krigsman vilken tjänstgör såsom chef för avdel ning av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar ut nyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd utförts, till fienden överlämnar stridsställning, krigsmateriel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller giver sig och sin av delning åt fienden, dömes för dagtingan till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.
10
§.
Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, dömes för stridsförsumlighet till straffarbete i högst sex år eller fängelse.
Är uppsåtligen begånget brott som nu sagts med hänsyn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straff arbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.
11
§•
Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som Konungen förbjudit eller missbrukar tecken, som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ocku perat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som
10
Kungl. Maj.ts proposition nr låi.
står i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främ
mande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser,
dömes för folkrättsbrott högst till straffarbete i fyra år.
Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med
tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om
därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande
egendomsförlust uppkommit.
Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga till-
lämpning med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal
eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
12
§.
Försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock underlå
tenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för
försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på
det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling.
Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter
att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för ho
nom själv eller någon av hans närmaste, straffes högst med straffarbete i
två år.
13 §.
Har, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid
icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, må
straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gär
ningen. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, vare han fri från
straff.
14 §.
Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman
anses, förutom den som på grund av 26 kap.
21
§ eller med stöd därav givna
bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyl-
dig vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar. Vad som
sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å
polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är
skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för
bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt
Konungens förordnande tillhör krigsmakten.
Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid
avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande för
hållanden, skall ock anses såsom krigsman.
Beträffande krigsfånge samt utländsk man som här i riket internerats vid
krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, skall i till
lämpliga delar gälla vad för krigsman är stadgat, med iakttagande av vad
som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer
av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
15 §.
Därest, då riket är i krig, gärning som avses i 26 kap. eller i detta kapitel
förövas mot stat, vilken är förbunden med riket, mot sådan stats krigsmakt
eller mot någon som tillhör denna, skall vad som är stadgat om enahanda
gärning mot riket, dess krigsmakt eller krigsman äga motsvarande till-
lämpning.
a
16 §.
Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare skola äga rum.
I den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket hefinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Ko
nungen förordna, att vad i 8
och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas
för det fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffan de brott som förövas under annan tid.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
17 §.
Om tillämpning av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i sär skild lag.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Förslag
till
Lag
om disciplinstraff för krigsmän.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot.
2
§.
Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff
är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot
25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av be
skaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.
Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om ej särskilda skäl föranleda till annat. Böter må ock eljest
ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och
brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då
disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter; såvitt fråga är om
brott mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas dock böterna, utan hinder av vad
i lag eljest finnes stadgat, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.
3 §•
I fråga om annat än i 2
§ avsett, av krigsman begånget brott av beskaf
fenhet att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för
böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med
hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. 4 5
4 §•
Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till
tjugufyra timmar.
Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager i tjänstgöring i den
mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänst
göring, där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest före
liggande särskilda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänst
göring medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden
eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring.
Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vid
kännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföre-
skrifter.
5 §.
Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än
som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall bere
das tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet
13
utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mot taga besök endast då det i särskilt fall medgives.
Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.
6
§•
Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löne avdrag ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.
Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till fri hetsstraff skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkstäl ligheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.
7 §.
■
Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med till-
lämpning av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6
§§.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
8
§•
Såsom gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och brott som finnes förskylla böter skall, där ej straffet bestämmes i svårare straff art, bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff ådö- mas. Högsta och lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplin straff är utsatt för något av flera sammanträffande brott, beräknas såsom
om bötesstraff, som i 2
§ sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.
För brott som finnes förskylla disciplinstraff må, då flera brott samman träffa, disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straff art för övriga brott, om särskilda skäl föranleda därtill.
Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och discip linstraff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25
kap. i—4
§§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för
annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.
9 §■
Förekomma på en gång till verkställighet flera domar eller beslut var igenom någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.
Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.
10
§.
Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verk ställighet, där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshava
re som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort är närmast därtill.
Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse eller straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.
11
§■
Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömes han till arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid ut betalas. Dömes han till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 § innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet anses verkställt genom utstående av arreststraffet i den mån domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är
sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4
§ innehållet belopp
utbetalas.
Därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt
6
§ innehållet eller
erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas.
Kunal. Maj:ts proposition nr 144.
12
§.
Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall ej tillräknas någon till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i
4
kap. 14 § straff
lagen förmäles.
13 §.
Ådömt arreststraff vare förfallet, där verkställighet ej börjat innan tre år förflutit från det straffbeslutet vann laga kraft.
Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss nämnts.
14 §.
För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning användas
varning; åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst);
förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden (utegångsförbud);
förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (land- gångsförbud).
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
15
Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträng ning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.
15 §.
I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavis ning skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år.
16 §.
Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrätta visning meddelas av Konungen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr låi.
Förslag
till
Lag
om dödsstraff i vissa fall dä, riket är i krig.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill
eller begår brott, varom förmäles i 8
, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest
straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.
Har riket kommit i krig och har någon genom gärning som i första styc
ket sägs väsentligen bidragit till framkallande av kriget eller genom sådan
gärning, begången då uppenbar fara för kriget hotade, åstadkommit vä
sentligt men för rikets försvar eller väsentligen underlättat fiendens krig
föring, vare lag som i första stycket stadgas.
2
§.
Dömes någon av underrätt till dödsstraff, skall målet, i vad det rör ho
nom, underställas hovrättens prövning; och skall därvid underrätten giva
tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra sig i hovrätten.
När dom i nu nämnt mål meddelats, skall akten i målet av underrätten
utan dröjsmål insändas till hovrätten. Part äger att inom tre veckor från
den dag, då domen gavs eller, om domen skall delgivas parten, då han fick
del av densamma, till hovrätten eller underrätten eller, i fråga om krigs
man, till hovrätten, underrätten eller bestraffningsberättigad befattnings
havare vid krigsmakten inkomma med de påminnelser han aktar nödiga;
och skola till underrätten eller nyssnämnd befattningshavare inkomna på
minnelser utan dröjsmål insändas till hovrätten. I hovrätten skall huvud
förhandling äga rum inom två veckor efter utgången av den tid, inom vil
ken den dömde haft att inkomma med påminnelser, såvitt ej längre upp
skov är nödvändigt till följd av åtgärd, som i 51 kap. 11 § rättegångsbal
ken omförmäles, eller av annan anledning.
Vid huvudförhandling i överrätt i mål, däri någon dömts till dödsstraff
eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, skall den miss
tänkte infinna sig personligen.
3 §•
Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd där
till. Meddelas icke tillstånd till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde
i stället undergå straffarbete på livstid.
4 §.
Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall
han därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken bli
vit dömd till dödsstraff, tillika förskyllt. 5
5 §•
Närmare bestämmelser rörande verkställighet av dödsstraff meddelas av
Konungen.
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
17
Förslag
till
Lag
angående införande av lagen om ändring i strafflagen in. in.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Den nu antagna lagen om ändring i strafflagen skall jämte lagen om disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig ävensom vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.
2
§•
Genom de nya lagarna upphävas strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (nr 324) med undantag av 184—204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§;
lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att del taga i vissa sammankomster;
1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för krigs makten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet;
8
§ lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga; lagen den 26 mars 1943 (nr 126) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglemen ten, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestäm melserna i de nya lagarna.
3 §.
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som enligt
2
§ upphävts, skall hänvisningen anses avse bestämmelse som
trätt i dess ställe.
4 §•
I stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende å befrielse från skadeståndsskyldighet stadgas följande.
Har krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff eller böter, vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan.
5 §•
I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten varit stadgat skall gälla följande.
2 Bihang till riksdagens protokoll
1948. 1
samt.
Nr 144.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Där krigsman, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4
mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning
av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller
låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes med discip
linstraff eller fängelse i högst ett år.
6
§•
Vad i lagen om disciplinstraff för krigsmän stadgas skall, med undantag för
fall som avses i 7 § här nedan, äga tillämpning jämväl då fråga är om brott
som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Därest på grund härav bötesstraff
användes i fall då disciplinstraff är utsatt, ådömas böterna i dagsböter;
såvitt fråga är om brott mot 96 eller 96 a § strafflagen för krigsmakten
ådömas dock böterna, utan hinder av vad i lag eljest finnes stadgat, ome
delbart i penningar, högst femhundra kronor.
7 §•
Har, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, disciplin
straff ålagts av befälhavare eller domstol, skola äldre bestämmelser om
sådant straff äga tillämpning även då högre rätt efter nya lagens ikraftträ
dande dömer till ansvar i målet.
Med avseende å verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av discip
linstraff eller tillrättavisning som ålagts enligt äldre lag skola dittills gäl
lande bestämmelser äga tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt
arrest eller vad av sådant straff återstår att verkställa skall övergå till
vaktarrest, därvid föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika
slag av arreststraff och om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock
att bestämmelserna i 5 § nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest.
Förekomma till verkställighet på en gång dels beslut varigenom ålagts
disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock dom eller beslut varigenom ålagts
arrest enligt nya lagen, skola straffen sammanläggas till ett arreststraff av
sistnämnda slag. Därvid tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse
mellan olika slag av arreststraff samt iakttages tillika att en dags vaktar
rest enligt äldre lag anses svara mot en dags arrest enligt nya lagen och att
sammanlagda strafftiden ej må överstiga fyrtio dagar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
19
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av
förbrytare.
Härigenom förordnas, dels att 6
§ lagen den 4 juni 1913 angående ut
lämning av förbrytare skall upphöra att gälla, dels ock att 4 och 11 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
4 §•
Utlämning må-----------än fängelse. För gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utläm ning medgivas, där ej gärningen, be dömd enligt strafflagen i övrigt, skul le vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i denna § må ske.
(Föreslagen lydelse.)
4 §•
Utlämning må---------- än fängelse. För gärning, varom förmäles i 10 kap. strafflagen eller sådan bestäm melse i 26 eller 27 kap. samma lag som avser brott av krigsman, må ej utlämning medgivas, där ej gärning en, bedömd enligt strafflagen i öv rigt eller sjölagen, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i denna § må ske.
6
§•
Där framställning om utlämning avser gärning, som enligt svensk rätt skulle vara att anse såsom brott mot strafflagen för krigsmakten, må ut lämning ske, så vitt gärningen är av den beskaffenhet att om den förövats av någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum.
11
§•
Vid beviljande —--------sådan be skaffenhet.
Då utlämning medgives i fall, var om i 4 § andra stycket eller 6 § sägs, varde dessutom sådana beting elser satta, att den utlämnade icke må kunna straffas för den gärning,
11
§•
Vid beviljande-------------sådan be skaffenhet.
Då utlämning medgives i fall, var om i 4 § andra stycket sägs, varde dessutom sådana betingelser satta, att den utlämnade icke må kunna straffas för den gärning, varom
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
(Gällande lydelse.)
varom fråga är, i vidare mån än den
varit av beskaffenhet att föranleda
utlämning. Beviljas utlämning jäm
likt 7 § för gärning, vilken över
vägande äger karaktären av ett icke
politiskt brott, skall den betingelse
göras, att den utlämnade icke må
för gärningen straffas såsom för po
litiskt brott.
(Föreslagen lydelse.)
fråga är, i vidare mån än den varit
av beskaffenhet att föranleda ut
lämning. Beviljas utlämning jämlikt
7 § för gärning, vilken övervägande
äger karaktären av ett icke politiskt
brott, skall den betingelse göras, att
den utlämnade icke må för gärning
en straffas såsom för politiskt brott.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 19b9.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
21
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 314)
om villkorlig dom.
Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på
(Gällande lydelse.)
1
§•
Övertygas någon------------ - straffets ådömande.
Finnes förordnande — — — i domen.
Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff.
26 §.
Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningeneller brott, för vilket straff är utsatt i straffla gen för krigsmakten; dock må vill korlig dom beviljas beträffande brott mot 8 kap. sistnämnda lag, där den tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete. Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga om förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän be fattning eller i fråga om påföljd, som avses i 2 kap. 20 § strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller författning.
sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse.)
1
§•
Övertygas någon —--------straffets ådömande.
Finnes förordnande — ■— — i domen.
Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff. Ej heller må i fråga om brott av krigs
man villkorlig dom brukas med
mindre det finnes kunna ske utan fa ra för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.
26 §.
Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen. Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga om avsättning, suspension eller discip linstraff eller i fråga om särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1949 men skall ej äga tillämp ning i mål som blivit av första dom stol avdömt före ikraftträdandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939
(nr 315) om särskild förundersökning i brottmål.
Härigenom förordnas, att 2 § första stycket lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse.)
§•
Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild för undersökning äga rum, där ej anled ning är att antaga, att utredning som i
§ sägs, kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom före ligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom.
(Föreslagen lydelse.)
2
§•
Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild för undersökning äga rum, där ej anled ning är att antaga, att utredning som i
1
§ sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom före ligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom eller fråga är om brott av krigs man mot 25—27 kap. strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1949.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
23
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
3 §•
Vad ovan stadgats äge motsvaran de tillämpning, bestämmelserna i
1
§
beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfäng
else och bestämmelserna i 2
§ beträf
fande den som på grund av laga- kraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller internering.
3 §•
Vad ovan stadgats äge motsvaran
de tillämpning, bestämmelserna i 1
§
beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfäng else eller avtjänat arrest och bestäm
melserna i 2
§ beträffande den som
på grund av lagakraftägande> dom varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat arrest eller som varit un derkastad förvaring eller internering.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1949 men skall ej äga tillämp ning i fråga om den som frigivits före nya lagens ikraftträdande.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 8, 10 och 13 §§ lagen den 21 decemher 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Härigenom förordnas, att
8
,
10
och
13
§§ lagen den
21
december
1945
om
verkställighet av frihetsstraff m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse.)
8
§.
Nöjdförklaring av häktad avgives i
vittnes närvaro inför styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller före
ståndaren för det häkte där han för
varas eller, om han hålles i militär
häkte, inför den befälhavare som har
uppsikt över häktet. Är den som så
lunda äger mottaga nöjdförklaring ej
tillstädes, må förklaringen avgivas
inför den som är i hans ställe. Ej må
förklaringen gälla utan att domen el
ler rättens eller domarens bevis om
målets utgång, såvitt den dömde rö
rer, finnes att tillgå för den som mot
tager förklaringen samt den dömde
haft betänketid till andra dagen efter
den då domen vid rätten avkunnades
för honom eller blev honom annorle-
des delgiven. Tillfälle skall så
vitt möjligt beredas den dömde att
under betänketiden samråda med sin
försvarare.
Myndighet som------- — sådan för
klaring.
10
§.
Den som icke är häktad eller in
tagen i fångvårdsanstalt må, med av
lämnande av domen eller sådant be
vis som sägs i 8
§, avgiva nöjdför
klaring, om domen skall av militär
befälhavare befordras till verkställig
het, i vittnes närvaro inför denne och
(Föreslagen lydelse.)
8
§•
Nöjdförklaring av häktad avgives i
vittnes närvaro inför styresmannen
vid den fångvårdsanstalt eller före
ståndaren för det häkte där han för
varas eller, om han hålles i militär
häkte, inför den befattningshavare
som har uppsikt över häktet. Är den
som sålunda äger mottaga nöjdför
klaring ej tillstädes, må förklaringen
avgivas inför den som är i hans ställe.
Ej må förklaringen gälla utan att do
men eller rättens eller domens bevis
om målets utgång, såvitt den dömde
rörer, finnes att tillgå för den som
mottager förklaringen samt den döm
de haft betänketid till andra dagen
efter den då domen vid rätten av
kunnades för honom eller blev ho
nom annorledes delgiven. Tillfälle
skall såvitt möjligt beredas den döm
de att under betänketiden samråda
med sin försvarare.
Myndighet som------------ sådan för
klaring.
10 §.
Den som icke är häktad eller in
tagen i fångvårdsanstalt må, med av
lämnande av domen eller sådant be
vis som sägs i
8
§, avgiva nöjdför
klaring inför länsstyrelse eller i vitt
nes närvaro inför styresman vid
fångvårdsanstalt eller den som är i
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
(Gällande lydelse.)
eljest inför länsstyrelse eller i vittnes närvaro inför styresman vid fång- vårdsanstalt eller den som är i hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan polischef.
13 §.
Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna lag, häktad i målet, när domen, så vitt angår honom ådömt ansvar, må verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller förestån daren för det häkte där han för varas omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles häk tad annorstädes än i fångvårdsan stalt skall enligt bestämmelser som meddelas av fångvårdsstyrelsen för passas till lämplig fångvårdsanstalt. Om överflyttning från en fångvårds anstalt till annan stadgas i 26 §.
Är den-------------till verkställighet.
För vissa fall är om befordran till verkställighet särskilt stadgat i lagen om krig sdomstolar och rättegången därstädes.
(Föreslagen lydelse.)
hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan polischef. Den som full gör militärtjänstgöring må ock avgiva 'förklaringen i vittnes närvaro inför befattningshavare vid krigsmakten, som över honom har bestraffnings rätt i disciplinmål.
13 §.
Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna lag, häktad i målet, när domen, så vitt angår honom ådömt ansvar, må verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller förestån daren för det häkte där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har upp sikt över häktet omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles häktad annorstädes än i fång vårdsanstalt skall enligt bestämmel ser som meddelas av fångvårdssty relsen förpassas till lämplig fång vårdsanstalt. Om överflyttning från en fångvårdsanstalt till annan stad gas i 26 §.
Är den-------------till verkställighet.
Beträffande häktad som hålles i militärhäkte samt den som avgivit nöjdförklaring inför befattningsha vare vid krigsmakten ankomme det på länsstyrelsen eller polischefen i orten att, efter anmälan av vederbö rande befattningshavare, låta verk ställa förpassning eller meddela fö reläggande som i denna paragraf av ses.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1949.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881)
om polisens ställning under krig.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens
ställning under krig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
(Föreslagen lydelse.)
2
§• 2
§.
Polisman, som
krig krigs- Polisman, som------------- krig krigs
makten.---------------------------------------------- makten.
Vad i strafflagen för krigsmakten
är stadgat om hemvärns personal
skall äga motsvarande tillämpning på
polisman som avses i första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1949.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
27
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om
skyddskoppympning.
Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppymp ning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
22
§.
Underlåter någon att fullgöra ymp- ningsplikt, som på grund av 4 § ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra an nan, för vars befordrande till ymp
ning han enligt 10
§ ansvarar,
eller underlåter ympningspliktig, som i
3
§ a), b) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin ympningsplikt,
straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.
Lag samma — — — där omför mäles.
Ej må straff enligt denna § tilllämpas, där förseelsen enligt allmän na strafflagen bör beläggas med strängare straff.
Att den, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmak ten eller eljest inkallats till tjänstgö ring för rikets försvar, för underlå tenhet att fullgöra honom åliggande ympningsplikt är underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten, där om är i nämnda lag stadgat.
(Föreslagen lydelse.)
22
§.
Underlåter någon att fullgöra ymp ningsplikt, som på grund av 4 § ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra an nan, för vars befordrande till ymp
ning han enligt 10
§ ansvarar,
eller underlåter ympningspliktig, som i
3
§ a), b), c) eller d) omför
mäles, att fullgöra sin ympnings plikt,
straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.
Lag samma------------där omförmä les.
Denna lag träder i kraft den 1 ja nuari 1949.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 jnli 1942 (nr 723) om
skyddsynipning inom försvarsväsendet.
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsynipning
mom försvarsväsendet skall erhålla följande ändrade lydelse.
(Gällande lydelse.)
4 §.
Den som underlåter att fullgöra
ympningsplikt enligt denna lag skall,
där han lyder under strafflagen för
krigsmakten, straffas efter sistnämn
da lag men eljest med böter från och
med fem till och med femtio kronor;
och äge domstolen att vid vite före
lägga den som ådömes böter att full
göra sin ympningsplikt.
Böter och viten tillfalla kronan.
(Föreslagen lydelse.)
4 §.
Den som underlåter att fullgöra
ympningsplikt enligt denna lag,
straffes med böter från och med fem
till och med femtio kronor; och äge
domstolen att vid vite förelägga ho
nom att fullgöra sin ympningsplikt.
Böter och viten tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1949.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
29
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 oktober 1947.
N ärvarande:
Statsministern
Erlander,
statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,
Vougt, Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad straff lagstiftning för krigsmakten.
Föredraganden anför följande. Sedan särskilda sakkunniga den 30 september 1935 avgivit utlåtande rö rande riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten, tillkallades med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande den 22 maj 1936 sakkunnig att verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag angående revision av nämnda lag, men förordnades den 23 december 1939 att utredningsarbetet skulle vila tills vidare. Den 30 oktober 1941 förordnade dåvarande chefen för justitie departementet att utredningen skulle återupptagas samt tillkallade såsom sakkunnig för verkställande av utredningen tillförordnade lagbyråchefen, numera militieombudsmannen Nils Regner. I enlighet med Kungl. Maj ds be myndigande den 22 december 1943 utsåg departementschefen ledamoten av riksdagens andra kammare, advokaten L. E. B. Gezelius, ombudsmannen B. Lundström, kommendörkaptenen av 1. graden S. C. G. Montelius, direk tören, numera statssekreteraren F. Thunborg, krigsdomaren, professorn F. Wetter, vice krigsdomaren, rådmannen E. A. Wilhelmsson och översten S. E. Öberg att deltaga i överläggningar med utredningsmannen angående berörda lagrevision. Sedan Öberg den 29 maj 1945 på egen begäran entledigats från nämnda uppdrag, utsågs samma dag i hans ställe översten G. F. Brinck. Den 7 juli 1944 förordnade Kungl. Maj:t hovrättsrådet Hugo Henkow att biträda Regner vid ifrågavarande utredningsarbete.
Utredningen har den 16 november 1946 avgivit betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83). Sedan yttranden inhäm tats över förslaget och delta varit föremål för överarbelning inom justitie departementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma samt i anslutning därtill lämna följande redogörelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Inledning.
Gällande strafflag för krigsmakten (SLK) utfärdades den 23 oktober 1914. Den utgör ett ganska vidlyftigt lagverk, omfattande fyra olika delar med ursprungligen sammanlagt
210
paragrafer; en av delarna innehåller
dock regler om militära befälhavares handläggning av disciplinmål och faller därför väsentligen utom förevarande lagstiftningsfråga.
Bestämmelserna i SLK äro tillämpliga i olika utsträckning å krigsmän, de som utan att vara krigsmän lyda under lagen samt de som eljest äro underkastade straff etter lagen. Till krigsmän hänföras aktiva officerare och underofficerare samt manskap med fast anställning. De som tillhöra reser verna, värnpliktiga samt hemvärnsmän och andra frivilliga äro även krigs män men i princip endast under den tid de äro i tjänstgöring vid krigs makten. Å krigsmännen äger flertalet av SLK:s straffbestämmelser tillämp ning. De som utan att vara krigsmän lyda under lagen utgöras främst av den s. k. civilmilitära personalen: läkare, veterinärer, ingenjörer och andra tekniker, förrådstjänstemän m. fl. I den mån personalen tillhör reserverna är dock även i detta fall SLK:s tillämplighet inskränkt till tid då tjänst göring äger rum. När avdelning av krigsmakten är mobiliserad, räknas alla där tjänstgöringsskyldiga, som ej äro krigsmän, till ifrågavarande kategori. Detsamma är förhållandet med andra personer som åtfölja mobiliserad av delning. Av straffbestämmelserna i SLK gäller endast ett mindre antal för dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen. Detta innebär i stort sett att dessa personer ha ett lindrigare straffrättsligt ansvar än krigsmännen. De som eljest äro underkastade straff efter lagen utgöras av personer som under vissa omständigheter kunna dömas enligt särskilt angivna straffbe stämmelser i SLK, fastän de icke vid brottets begående tillhörde någon av de förut nämnda båda kategorierna. Sålunda äro de som tillhöra reserverna, värnpliktiga och hemvärnsmän straffbara för vissa brott under tid före tjänstgöringens början, t. ex. rymning då brottet består i underlåtenhet att iakttaga inställelseskyldighet. Men även personer som icke tillhöra krigs makten falla under ifrågavarande kategori. Vem som helst kan nämligen under krigstid straffas enligt SLK för krigs förräderi, spioneri m. in., om brottet begåtts inom riket, a krigsskådeplats utom riket eller å ockuperat område. Även krigsfångar och internerade utlänningar höra till denna kategori.
Bland de brott som äro upptagna i SLK märkas först sådana som inne fatta åsidosättande av de speciellt militära tjänsteplikterna. Dessa brott, som icke äro beaktade i allmänna strafflagen (SL), bruka kallas rent militära brott. Exempel pa dylika brott utgöra rymning, lydnadsbrott, övergivande av post, överlöpande till fienden samt obehörig kapitulation. En annan grupp av brott bilda de s. k. militärt kvalificerade brotten. Dessa brott äro visser ligen straffbelagda även i SL, men de ha i SLK bestraffats annorlunda, van ligen strängare. Detta beror pa att brotten, när de begås av militär personal, ansetts erhålla en särskild karaktär. Bland hithörande brott kunna näm
31
nas misshandel och förolämpning mot förman eller underlydande i eller för tjänsten, stöld av krigsförnödenlieter samt olovlig tillägnelse av krigsbyte. Utöver de nu berörda brotten finnas i SLK åtskilliga som helt motsvara i SL upptagna brott och beträffande vilkas bestraffning endast hänvisas till sist nämnda lag. Bestämmelserna om dessa brott ha betydelse endast för krigs- domstolarnas kompetensområde. Vilka mål som skola behandlas av krigs- domstol är nämligen väsentligen beroende av om brottet är omnämnt i SLK.
De straffbestämmelser som upptagits i SLK täcka icke alla gärningar som äro straffbelagda i SL. Sålunda saknar SLK straffbud om förfalskning, sed lighetsbrott m. m. Genom en särskild bestämmelse bar emellertid stadgats att den som lyder under SLK är straffbar även enligt allmän lag och författ ning i den mån SLK ej innehåller särstadgande.
Straffsatserna i SLK äro differentierade på olika sätt. I åtskilliga fall ha beträffande visst brott stadgats skilda straffskalor för officerare och under officerare samt för dem som tillhöra manskapet; straffskalorna för de sistnämnda äro regelmässigt mildare. Vissa fall av misshandel bestraffas strängare om den våldförde var officer eller underofficer än om han till hörde manskapet. Ofta har straffet för ett och samma brott bestämts med anlitande av flera speciella straffskärpnings- eller straffmildringsgrunder. Sålunda gäller för exempelvis rymning i fredstid, förutom viss normallatitud, en mildare straffskala för det fall att brottet består i underlåtenhet att in ställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten då den brottslige ännu icke varit i sådan tjänstgöring och ej heller förut varit straffad för rymning. En strängare straffskala är tillämplig om rymningen skett från fartyg under sådana omständigheter att rymmaren bort inse att fartyget till följd av rym ningen utsattes för fara. Skedde rymningen eljest under synnerligen försvå rande omständigheter kan jämväl skärpt bestraffning åläggas, ehuru icke fullt så sträng som i nyssnämnda fall.
För vissa brott upptager SLK även generella straffskärpningsgrunder. Så bestraffas t. ex. rymning strängare än eljest om den rymde var tjänstgörings- skyldig vid mobiliserad avdelning. Under krigstid eller annan tid, då all män mobilisering råder, äger den del av SLK som benämnes krigsartiklar tillämpning vid sidan av övriga bestämmelser i lagen. Krigsartiklarna inne hålla, förutom bestämmelser om sådana brott som endast kunna förövas i krig, t. ex. överlöpande till fienden, stadganden om avsevärt skärpt bestraff ning i vissa fall av andra brott, såsom rymning från trupp i fäll och lydnads brott då fienden är nära.
De straffarter som användas vid brott mot SLK äro dödsstraff, straff arbete, fängelse, böter, disciplinstraff samt, för ämbets- och tjänstemän, av sättning och suspension. Dödsstraff är utsatt endast i krigsartiklarna. För straffarbete och fängelse gälla numera inga särskilda regler enligt SLK. Böter äro stadgade i begränsad omfattning. Disciplinstraff är arrest av fyra olika slag. Arrest utan bevakning verkställes i eget rum eller tält, och straffet innebär förbud alt utan tillstånd lämna rummet eller tältet. Vakt- arrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller tält. Skärpt arrest
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
innebär att vaktarreststraff är förenat med hårt nattläger, och sträng arrest
verkställes i mörkt enrum. Vad slutligen beträffar ämbetsstraffen, avsättning
och suspension, kunna av den militära personalen endast officerare och
underofficerare åläggas sådant straff.
Om delaktighet i brott, straffrihet på grund av sinnessjukdom och andra
dylika allmänstraffrättsliga ämnen gälla enligt SLK i stort sett samma regler
som i SL. Det är emellertid att märka att beträffande brott mot SLK straff
för delaktighet, likaväl som för gärningsmannaskap, i allmänhet endast kan
ådömas personer som äro underkastade lagen.
I sådana fall då militär befälhavare har rätt att ålägga disciplinstraff kan
i stället för dylikt straff användas s. k. tillrättavisning. Detta rättelsemedel,
som ej utgör straff i egentlig mening, får användas endast vid mindre för
seelser och fel mot militär tukt och ordning. Tillrättavisning kan meddelas
i form av varning, åläggande att utom vanlig ordning förrätta handräcknings-
arbete eller förbud att vistas utom kasemområde eller liknande område eller
ock, ombord å fartyg, vägran av landpermission.
Redan vid tillkomsten av SLK anfördes mycket skarp kritik mot den
samma. Det lagråd, som granskade förslaget till SLK innan detta förelädes
riksdagen, framställde sålunda allvarliga anmärkningar särskilt mot för
slagets systematik. I viss mån blevo väl anmärkningarna tillgodosedda vid
den fortsatta behandlingen av förslaget, men då de väsentligaste bristerna
icke kunde avhjälpas utan fullständig omarbetning, utgjorde tidsläget ett
avgörande hinder mot en tillfredsställande utformning av lagen.
I skrivelse år 1922 (nr 68
) hemställde riksdagen att Kungl. Maj:t ville
låta företaga en fullständig omarbetning av SLK samt därvid särskilt över
väga, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna kunde
vidtagas. Med anledning härav tillkallades samma år sakkunniga, men se
dan deras arbete påbörjats, bestämde Kungl. Maj:t att det skulle vara slutfört
inom viss begränsad tid. De sakkunnigas betänkande (SOU 1923: 78) kom
härigenom icke att resultera i ett förslag till ny strafflag utan blott i relativt
litet omfattande ändringar av SLK.
Under år 1925 tillkallades ånyo sakkunniga för revision av SLK. Även
dessa sakkunnigas arbete blev emellertid enligt Kungl. Maj:ts beslut avbrutet
innan slutligt förslag till ny lag hunnit fullbordas.
Sedan riksdagen år 1932 i skrivelse (nr
68
) till Kungl. Maj:t hemställt
om undersökning rörande sådan revision av SLK som kunde genomföras
utan avvaktan på en allmän revision av SL, tillkallades år 1935 åter sak
kunniga att verkställa utredning angående revision av SLK. I enlighet med
erhållna direktiv framlade dessa sakkunniga den 30 september 1935 betän
kande rörande riktlinjerna för en sådan revision (justitiedepartementets
promemorior 1936: 1).
Slutligen kan nämnas att riksdagen i skrivelse år 1940 (nr 248) anhållit
om utredning rörande förhållandet i vissa angivna hänseenden mellan till-
lämpningsområdet för SL och SLK.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
33
Huvuddragen i förslaget.
Utredningen.
Av utredningen har anförts, att den militära strafflagstiftningens grund vore behovet av särskilda straffbestämmelser för att framtvinga fullgörandet av de plikter som med hänsyn till krigsmaktens effektivitet måste åläggas dess personal. Det låge i sakens natur att en dylik särlagstiftning vore nödvändig i samma mån som straff krävdes för att upprätthålla de militära tjänste plikterna. I den meningen att de militära straffbestämmelserna endast gällde för en viss grupp av medborgare utgjorde bestämmelserna en undantagslag stiftning. Häri låge dock icke något i och för sig anmärkningsvärt. På lik nande sätt hade särskilda föreskrifter meddelats för andra grupper av med borgare, såsom framför allt ämbetsmän. Av denna karaktär hos den militära strafflagstiftningen följde emellertid att densamma borde begränsas till vad som vore nödvändigt med hänsyn till lagstiftningens ändamål, skyddet av krigsmaktens effektivitet.
En revision av SLK kunde dock enligt utredningens mening icke avse en dast en utrensning av onödiga särbestämmelser. Sedan den tid då lagen ut arbetades hade den allmänna strafflagstiftningen undergått mycket stora för ändringar. På den militära lagstiftningens område hade motsvarande änd ringar blott delvis genomförts, och denna lagstiftning framstode därför nu mera såsom i avsevärd utsträckning efterbliven. Revisionen måste därför även avse att överhuvud bringa den militära strafflagstiftningen i nivå med utveck lingen i övrigt på straffrättens område.
I fråga om möjligheten att humanisera den militära lagstiftningen har ut redningen ansett läget numera vara avsevärt mera gynnsamt än vid till komsten av SLK. Upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig be rodde i väsentlig mån på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning. I främsta rummet kunde framhållas betydelsen av att försvarsviljan vore le vande och allmänt omfattad. Till följd av den politiska utvecklingen utgjor de försvarsfrågan icke på samma sätt som tidigare ett politiskt tvisteämne, och någon försvarsfientlig stämning gjorde sig numera icke gällande. Av be tydelse såsom stöd för disciplinen vore vidare den utveckling som under se nare år ägt rum i fråga om den sociala omvårdnaden av de värnpliktiga, bl. a. genom organisering av personalvården och förbättring av de ekonomiska vill koren under tjänstgöringen, liksom även den upplysningsverksamhet och ut bildning i allmänt medborgerliga ämnen som numera bedreves inom krigs makten.
Utredningen har framhållit att en revision efter angivna linjer tydligen i avsevärd mån vore beroende av innehållet i strafflagstiftningen i övrigt. För närvarande påginge emellertid arbete med reformering av SL, vilket till en del redan genomförts. Det förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, som grundats på straffrättskommitténs betänkande i ämnet (SOU 1944:69) och den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet för yttrande, vore av särskild betydelse för den militära lagstiftningen, eftersom denna till
3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.
34
huvudsaklig del rörde brott mot staten. På grund härav utginge förslaget till
strafflagstiftning för krigsmakten ifrån att SL hade den lydelse som den
skulle erhålla vid ett oförändrat genomförande av nyssnämnda till lagrådet
remitterade förslag.
Vad anginge de brott som kunde ifrågakomma till behandling i en militär
strafflag medförde den nyssnämnda grundsatsen om lagstiftningens begräns
ning att inga andra brott än rent militära och militärt kvalificerade borde
upptagas. Med avseende å de rent militära brotten vore frågan huvudsakli
gen, om de skulle lämnas obestraffade eller ej. Eftersom de icke beaktats i all
män lag, måste de tydligen intagas i den militära lagstiftningen i den mån
straff erfordrades. Beträffande de militärt kvalificerade brotten bleve frågan
däremot, huruvida ytterligare eller andra bestämmelser behövdes vid sidan
av allmänna lagen. Vid en granskning av den militära kvalifikationens bety
delse kunde befinnas att densamma vore alltför ringa för att kräva beaktan
de samt att allmänna lagens bestämmelser följaktligen finge anses tillräck
liga. A andra sidan kunde kvalifikationen göra sig så starkt gällande att den
påkallade en skärpning eller mildring av straffet och sålunda föranledde en
särskild bestämmelse. Bedömandet härav kunde uppenbarligen utfalla olika
för fredstid och krigstid.
Rörande de brottstyper som bibehållits i förslaget må här, efter ord
ningen i SLK, nämnas följande.
De i 5 kap. SLK upptagna stadgandena om avvikande och olovlig utevaro
från militärtjänstgöring ha sammanförts till två straffbestämmelser, avse
ende den ena undanhållande och den andra rymning. I fråga om beskriv
ningen av vad som menas med undanhållande överensstämmer förslaget i
huvudsak med SLK. Det svårare brottet rymning föreligger enligt gällande
lag då gärningsmannen avsett att helt undandraga sig krigstjänsten men skall
dessutom anses föreligga om undanhållande varat över viss tid, olika i skilda
fall. I förslaget har detta presumtionssystem avskaffats och i stället har rym-
ningsbrottet givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning av ska
dan eller faran i varje särskilt fall. Rymning kännetecknas nämligen i för
slaget därav, att undanhållande med hänsyn till längden av den verkliga eller
avsedda utevaron eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört eller
kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men
för tjänsten.
Vad angår 6 kap. SLK ha stadgandena om uppror och upplopp blivit i
förslaget ersatta med ett enda stadgande om myteri inom krigsmakten, samt
de särskilda bestämmelserna om försök att förleda till uppror och till ohör
samhet sammanslagits till en bestämmelse, avseende uppvigling till lyd
nadsbrott eller annat brott som innebär åsidosättande av tjänsteplikt. Det i
samma kapitel intagna stadgandet rörande olovliga sammankomster har vä
sentligt begränsats. Dels ha blott sådana sammankomster medtagits som röra
vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller
lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigsförberedelserna eller
krigföringen, medan bland annat sammankomster för rådplägning om för
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
35
mans förhållande och åtgärder i övrigt lämnats åsido, och dels har den så lunda inskränkta bestämmelsen föreslagits skola gälla endast under bered- skapstillstånd och då riket är i krig. Härutinnan avses förslaget innebära av lägsnandet av ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings- och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankoms ter.
I 7 kap. SLK behandlas först i fyra paragrafer olydnad mot förman eller överordnad och i en senare paragraf dylikt brott mot vaktpost. De brott som avses med de förstnämnda bestämmelsenia ha i förslaget sammanförts till en enhetlig brottstyp. Beträffande lydnadspliktens omfattning och innebörd i övrigt avser förslaget ej någon ändring av gällande rätt; dock har för- mansbegreppet i viss mån jämkats och den nuvarande särskilda bestäm melse som avser ohörsamhet i vissa fall mot annan överordnad än förman uteslutits.
Utom lydnadsbrotten behandlas i 7 kap. brott bestående i våld eller an nan misshandel och förolämpning. Bestämmelserna om dessa brott äro upp tagna i ej mindre än tolv paragrafer och fördelningen har därvid bland annat skett med hänsyn till om brottet förövats mot förman eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsmannen likställd, om det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Vid utredningen har eftersträvats att undvika stad- ganden som innebära en olika straffrättslig behandling av särskilda grupper av krigsmaktens personal. Förslaget upptager en bestämmelse rörande våld och hot om våld samt en om missfirmelse. Båda äro begränsade till att endast avse brott i eller för den förorättades tjänst.
I 7 kap. SLK är vidare upptagen en straffbestämmelse rörande förman som genom missbruk av sin myndighet söker hindra underlydande att föra klagan över förnärmelse i tjänsten. Vissa andra former av missbruk av förmansställning behandlas i ett stadgande i 9 kap. I stället för dessa spe ciella bestämmelser upptager förslaget ett generellt straffbud för missbruk av förmanskap av vidare innebörd än de nuvarande. Det äger tillämpning å förman som missbrukar sin myndighet genom att söka förmå underly dande att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst samt å förman som otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa.
Slutligen finnas i 7 kap. SLK straffbestämmelser rörande vissa ordnings- förseelser, nämligen fylleri, förargelseväckande beteende, annat bristande i anständigt uppförande samt deltagande i demonstrationståg av någon som är klädd i uniform. Även i förslaget har det funnits erforderligt att upptaga vissa föreskrifter om dylika förseelser, en om oskickligt beteende i samband med tjänsten, en om onykterhet i tjänsten, eu om fylleri inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, en om förargelseväckande beteende
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
inom sådant område eller utrymme samt en i viss mån uppmjukad bestäm
melse innefattande förbud att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrations
tåg.
Hela 8 kap. om skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott samt fler
talet bestämmelser i 9 kap., om överträdelser eller åsidosättande av tjänste
plikter i andra fall än i tidigare kapitel sagts, ha av olika skäl uteslutits.
Av de speciella, i 9 kap. avsedda brotten ha i förslaget upptagits obehörig
befälsutövning och övergivande av post. Det förra brottet har i huvudsak
samma innebörd som för närvarande. Brottet övergivande av post har där
emot erhållit ändrad räckvidd. Nuvarande bestämmelser omfatta befälhavare
för trupp eller fartyg under vaktgöring eller likartad tjänstgöring, annan
officer eller underofficer under dylik tjänstgöring samt skiltvakt på post. Den
föreslagna bestämmelsen avser befälhavare för avdelning av krigsmakten
samt envar som fullgör vakttjänst eller likartad uppgift.
De generella stadgandena om tjänstebrott i 9 kap. SLK motsvara bestäm
melserna om generella ämbetsbrott i 25: 16 och 17 i gällande SL. Genom att
den ena av de två generella stadgandena i SLK innehåller hänvisning till all
män lag, såvitt fråga är om bestraffning av officerare och underofficerare,
äro emellertid i realiteten nämnda personalkategorier underkastade även öv
riga straffbestämmelser i 25 kap. SL. Detta har synts innebära en otill
fredsställande reglering. Med de grundläggande principerna för revisionen
av SLK har ansetts bäst överensstämma att låta de bland krigsmaktens per
sonal, vilka ha en ställning motsvarande de civila ämbets- och tjänstemän
nens, lyda under 25 kap. SL utan att därjämte vara underkastade generella
tjänstebrottsstadganden ingående i de militära straffbestämmelserna. För per
sonal utan ämbetsansvar bibehållas sådana generella tjänstebrottsbestämmel-
ser. Dessa föreslås utformade med 25: 1 och 4 i det år 1946 till lagrådet re
mitterade förslaget som förebild men med jämkningar i olika avseenden.
Vidkommande de straffbestämmelser som upptagas i krigsartiklarna har
från 10 kap. SLK, vari behandlas förräderi, blottställande av krigsmakten och
olovlig gemenskap med fienden, upptagits stadganden om överlöpande till
och olovlig förbindelse med fienden. De härom nu gällande bestämmelserna
ha därvid något utvidgats. Med oförändrad innebörd har överförts ett stad
gande om falsk ryktesspridning. Vissa stadganden avseende undergrävande
på andra sätt av stridsviljan ha sammanförts till en mera allmänt avfattad
straffbestämmelse om gärningar som medföra fara i dylikt hänseende. Slut
ligen ha med smärre jämkningar i sakligt hänseende bibehållits två bestäm
melser som angå bristande pliktuppfyllelse vid krigföringen. I ett flertal and
ra paragrafer i 10 kap. avsedda gärningar, som innefatta spioneri eller för
räderi, ha lämnats obeaktade med hänsyn till innehållet i därom meddelade
bestämmelser i det år 1946 remitterade förslaget.
Ill och 12 kap. SLK upptagas straffskärpningar för krig beträffande vissa
av de brott som avses i 5—7 kap. I förslaget ha alla erforderliga föreskrifter
av dylikt slag införts i straffbuden rörande de brott varom fråga är. Stadgan
dena i 13 kap. om skadegörelse, stöld, rån och förskingring ha, med hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr låå.
37
till de allmänna straffbestämmelserna om krigsförräderi samt om allmän farliga brott och förmögenhetsbrott, ej synts behöva bibehållas. 14 kap. inne håller jämte straffskärpningsföreskrifter för krig en straffbestämmelse om pliktförsummelse av befälhavare beträffande krigsförberedelser. En motsva righet till denna bestämmelse har ansetts böra upptagas i förslaget.
Vad slutligen angår 15 kap. ha däri intagna straff bud rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel, missbruk av vapenmakt i krig och andra brott mot folkrättsliga regler i förslaget ersatts med en enda bestämmelse. Denna har givits en vidare innebörd än de nuvarande och omfattar alla förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om be handlingen av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
Vid avfattningen av de föreslagna straffbestämmelserna ha de nu varande brottsbeskrivningarna i SLK knappast i något fall funnits kunna an vändas utan större eller mindre jämkningar. Den i SL använda metoden att åsätta brotten särskilda brottsbeteckningar har ansetts böra vinna tillämp ning, dock med undantag för en del ovanligare brott för vilka någon lämplig beteckning icke erbjudit sig. Beträffande avfattningen har vidare ansetts böra tillses att bestämmelserna icke för sin tolkning bliva beroende av terminolo gien i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. De i förslaget använda termino logiska uttrycken förman, underlydande och beredskapstillstånd ha definie rats genom lagstadganden.
Vad angår straffsatserna ha minimistraffen i stor utsträckning ned satts. För alla brott av disciplinär natur ingår disciplinstraff i straffskalan och gäller, i motsats till vad som många gånger är fallet i SLK, utan förbehåll att omständigheterna äro synnerligen mildrande. Jämväl maximistraffen ha understundom sänkts för normalfallen. Beträffande de militära brotten gäl ler emellertid, enligt vad utredningen framhållit, att, även om de i allmänhet, särskilt under fredstid, äro av lindrig art, brotten dock kunna vara relativt svåra och kräva relativt stränga straff, varför latituden uppåt ej kan göras alltför snäv. De svårigheter som äro förbundna med behovet av vida straff latituder ha lösts med tillämpning av olika metoder. Dels har beträffande åt skilliga brott kunnat brukas den i SL numera tillämpade metoden att upp ställa särskilda straffsatser för normalfall och för fall som med hänsyn till omständigheterna vid brottet äro att anse som grova. Dels ha, där så funnits påkallat, olika straffsatser föreslagits för fredstid och för tid, då riket är i krig, i några fall även för beredskapstid. Dels bär slutligen i fråga om vissa brott upptagits en högre straffsats eller ett högre straffmaximum för det fall, att brottet förövats under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslyd naden medlbr särskild fara.
Vad angår tillämplig hetsområdet för de föreslagna straffbe stämmelserna har den nuvarande skillnaden mellan krigsmän och icke krigsmän ej ansetts kunna upprätthållas utan bestämmelserna ha erhållit all mängiltig avfattning. Beträffande frågan om de yttre gränserna för bestäm
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
melsemas tillämplighet har utredningen ansett det följa av krigslagstiftning-
ens natur av undantagslagstiftning, att dess tillämpning icke bör sträcka sig
längre än nödvändigt. Den prövning av spörsmålet som skett har emellertid
givit vid handen, att några större sakliga avvikelser från vad som i detta hän
seende för närvarande gäller icke äro påkallade.
De bestämmelser rörande tillämplighetsområdet för fredstid som utred
ningen föreslår innebära, att i lag frågan regleras blott beträffande vid krigs
makten anställda officerare och underofficerare, fast anställt manskap, värn
pliktiga och hemvämsmän. Beträffande annan vid krigsmakten anställd per
sonal och krigsfrivilliga har det ansetts böra ankomma på Konungen att, ef
ter angivna grunder, bestämma vilka som skola omfattas av bestämmelser
na. Såsom gemensam beteckning å dem som skola vara underkastade be
stämmelserna använder förslaget termen krigsmän, som sålunda får en vi
dare innebörd än för närvarande. För tid då beredskapslillstånd föreligger
eller riket är i krig föreslås ett vidsträcktare tillämplighetsområde, i stort sett
sammanfallande med vad som gäller enligt SLK, dock med rätt för Konungen
att undantaga viss personal.
Bland straffarterna upptager förslaget liksom gällande rätt särskil
da strafformer för disciplinär bestraffning av krigsmän. För närvarande be
stå disciplinstraffen av arrest av fyra olika slag: arrest utan bevakning, vakt-
arrest, skärpt arrest och sträng arrest. Såväl den förstnämnda arrestformen
som de båda sistnämnda föreslås skola avskaffas. I fråga om vaktarrest, som
bibehålies med benämningen arrest, har utredningen haft att taga ställning
till framförda förslag om förlängning av den nuvarande maximitiden, femton
dagar. Utredningen har stannat vid att maximitiden bör bestämmas till
tjugu dagar, och föreslår i samband härmed att i lagen intages föreskrift,
att arrest till den del tiden överstiger tio dagar skall avtjänas med tjänst
göring. Enligt nuvarande regler bestämmer vederbörande befälhavare om
arrest skall avtjänas med eller utan tjänstgöring. Beträffande i övrigt sättet
för verkställighet av arrest föreslår utredningen jämkningar, huvudsakligen
i mildrande riktning, av nuvarande regler.
Vidare har utredningen funnit det angeläget att användandet av arrest-
straff undvikes då fråga är om ringare förseelser. Även borttagandet av ar
rest utan bevakning påkallar införandet av en lindrigare form av disciplin
straff än vaktarrest. Med anledning härav föreslås ett penningstraff, benämnt
disciplinbot, som i vissa hänseenden erinrar om dagsbotsstraffet och i andra
om de i den civila statsförvaltningen tillämpade disciplinstraffen i form av
mistning av lön. Disciplinbot enligt förslaget utgöres i regel av löneavdrag för
en eller flera dagar med visst belopp för varje dag. Beloppet skall motsvara
vad den dömde enligt gällande avlöningsföreskrifter har att avstå under varje
dags arrest och kommer därigenom att stå i relation till löneställningen. För
värnpliktiga med ett penningbidrag å en krona per dag blir också disciplin-
boten en krona för varje dag. Maximum för disciplinboten föreslås vara löne
avdrag för tjugu dagar. Då ej alla krigsmän åtnjuta lön eller annan ersätt
ning, varå avdrag kan ske, innebär dock förslaget att disciplinbot även skall
39
förekomma i form av förpliktande för den dömde att för varje dag gälda ett belopp som motsvarar löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Med hänsyn till den särskilda naturen av disciplinstraffen och de förseelser för vilka de huvudsakligen äro avsedda föreslås, alt någon förvandling till frihetsstraff av ogulden disciplinbot ej skall förekomma.
Särskilda bestämmelser föreslås angående användningsområdet för discip linstraff. Dessa innebära jämväl att i stället för sådant straff må dömas till böter. Förslaget bibehåller, med vissa ändringar, den nuvarande möjligheten att i stället för disciplinär bestraffning använda tillrättavisning.
Vidkommande fängelse och straffarbete såsom straff för militära brott skola enligt förslaget liksom för närvarande gälla vanliga regler. Dock före slås vissa mindre jämkningar i 1945 års lag om verkställighet av frihets straff m. m.
I fråga om nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet för krigstid har utredningen ej funnit anledning till annan åsikt än den statsmakterna hyste år 1940, då tillämpligheten av dödsstraffet i samband med revision av 8 kap. SL vidgades. De erfarenheter som det senaste kriget medfört hade bestyrkt att dödsstraffet i dylik nödsituation icke kunde undvaras. Tillämplighetsom rådet för dödsstraffet enligt förslaget överensstämmer i stort sett med gällan de rätt; vissa nya brott, bland andra grov förbrytelse mot folkrättsliga grund satser, ha dock tillkommit medan andra uteslutits. Vad angår tillämpligheten i tiden föreslås, att Konungen skall äga förordna om dödsstraffets tillämpning då det finnes påkallat med hänsyn till att riket är i fara för krig, men att ådömt straff ej må verkställas innan riksdagen godkänt förordnandet.
Då enligt förslaget vissa krigsmän skola vara underkastade ämbetsansvar, bliva också ämbetsstraffen, avsättning och suspension, tillämpliga. Härvid avses de bestämmelser, som upptagits i 25 kap. av det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget, skola gälla. Icke i något av de militära straffbuden har ämbetsstraff införts.
I likhet med straffrättskommittén föreslår utredningen att nu gällande hinder mot villkorlig dom beträffande militära brott avskaffas utom såvitt angår disciplinstraff. I stället upptager förslaget en allmän föreskrift att i fråga om brott av krigsman villkorlig dom må brukas allenast om det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigs makten.
Beträffande utformningen av ny militär strafflagstiftning har utred ningen erinrat att vid flera tillfällen då frågan om en revision av SLK varit aktuell förslag väckts om införande i SL av de militära straffbestämmelser na. Med hänsyn till grunden för och arten av de skäl sonr därvid anlörts vore det angeläget att de uppfylldes, därest och i den mån detta icke mötte av görande hinder. Den väsentliga begränsning av de militära straffbestämmel sernas omfattning, som enligt förslaget skulle inträda, minskade givetvis de svårigheter som kunde vara förbundna med deras införande i SL. Vissa svå righeter kvarstode visserligen men på det hela taget förefölle det snarast medföra fördelar, att bestämmelserna anslötes till SL. I främsta rummet
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
syntes härvidlag kunna åberopas, att en särskild militär strafflag, uppbyggd
efter föreslagna grunder, skulle erhålla ett sken av fullständighet som den
icke ägde, eftersom den icke ens beträffande brott som ofta förekomme i mi
litärtjänsten skulle innehålla bestämmelser i den mån stadgandena i SL
vore tillfyllest. De åsyftade svårigheterna hänförde sig i främsta rummet till
bestämmelserna om disciplinstraff. Rörande denna straffart erfordrades ett
flertal stadganden i ämnen, som i SL behandlades i 2, 4 och 5 kap. Huru
vida med hänsyn till bestämmelsernas speciella karaktär det kunde befinnas
lämpligt att införa dem i ny lagstiftning, som ersatte allmänna delen i SL,
kunde ej för närvarande bedömas. Det syntes i vart fall icke gärna kunna
ifrågasättas att nu inarbeta dem i nämnda kapitel, som redan vore av ganska
heterogent innehåll och delvis svåröverskådliga. Ifrågavarande stadganden
borde därför upptagas i en särskild lag om disciplinstraff. Vad anginge döds
straffet syntes det jämväl vara lämpligast att därom erforderliga bestäm
melser upptoges i särskild lag.
På grund av det sålunda anförda föreslår utredningen att de nya stadgan
den, som skola ersätta straffbestämmelserna i SLK, till huvudsaklig del in
föras i SL. Införandet i SL av de nya bestämmelserna har, med få undan
tag, icke funnits lämpligen kunna ske på det sättet att de inarbetas vare sig
— såsom understundom ifrågasatts — i 25 kap. eller i övriga nu förekom
mande kapitel i SL. Enligt förslaget upptagas bestämmelserna i två nya
kapitel, 26 och 27 kap., dock att i 1 kap. införas föreskrifter med avse
ende å utom riket förövade brott, i 2 kap. en hänvisning till lagen om
disciplinstraff för krigsmän samt i 5 kap. stadganden rörande tvångsmedel
i nödsituationer.
Fördelningen av bestämmelserna mellan 26 och 27 kap. föreslås skola ske
sålunda, att i det senare sammanföras de straffbud och därmed samman
hängande fristående stadganden, som skola gälla endast under beredskaps-
tillstånd eller då riket är i krig eller som eljest blott avse dylik tid, samt
att i 26 kap. intagas övriga bestämmelser. Med hänsyn till innehållet i det
föreslagna nya 27 kap. har utredningen ifrågasatt att dit överflytta vissa i
8 kap. SL i det år 1946 remitterade förslaget intagna stadganden som avse
krigstid, nämligen stadgandena om krigsförräderi och dylik gärning av oakt-
samhet, föreskrifterna rörande försök, förberedelse och medverkan till krigs
förräderi samt underlåtenhet att avslöja dylikt brott ävensom bestämmelser
na om vidgad tillämplighet av vad i 8 kap. stadgas för krigstid.
Vad angår ordningen inom 26 och 27 kap. inledes 26 kap. med brott mot
disciplinen inom krigsmakten. Inom denna grupp behandlas först lydnads
brott mot förman, myteri och ohörsamhet mot vakt. En parallell till lyd-
nadsbrotten utgöra de brott, som innefatta missbruk av förmanskap eller
obehörig befälsutövning, och dessa brott behandlas i anslutning till lydnads-
brotten. Därpå följa våld, hot och missfirmelse krigsmän emellan i eller
för tjänsten, oskickligt beteende ävensom uppvigling, vilka brott ävenledes
rikta sig mot disciplinen i vidare betydelse. I ordningen därefter upptagas
vissa till arten mera speciella tjänstebrott, undanhållande och rymning, över
41
givande av post samt onykterhet i tjänsten. Härefter behandlas ordningsför-
seelsema fylleri och förargelseväckande beteende inom militära områden,
varpå de egentliga straffbuden avslutas med de subsidiära bestämmelserna
om tjänstesvek och tjänstefel.
Stadgandena om krigsförräderi inleda 27 kap. och i anslutning till dem
upptagas övriga brott, som innebära förräderi eller på ett mera omedelbart
sätt kunna medföra ett blottställande av krigsmakten, nämligen överlöpan
de till fienden, olovlig förbindelse med fienden, undergrävande av stridsmo-
ralen, falsk ryktesspridning och olovlig sammankomst. Därefter behandlas de
tre brottstyper som kännetecknas av bristande pliktuppfyllelse i fråga om
förberedandet av krigsföretag och främjandet av krigföringen. Sist i kapit
let följer folkrättsbrottet.
Utredningen har, utöver det nu berörda lagförslaget, även framlagt för
slag till följdändringar i vissa lagar. Därvid har dock icke föreslagits änd
ringar i bestämmelser av processuell natur. Anledningen härtill är, att lag
förslag, utarbetade på grundval av det betänkande angående revision av
det militära rättegångsväsendet som avgivits av särskild utredning (SOU
1946:91), förutsatts skola träda i kraft samtidigt med ny strafflagstiftning
för krigsmakten.
Beträffande slutligen tiden för ikraftträdandet har utredningen ut
gått ifrån att de nya militära straffbestämmelserna böra vinna tillämpning
från och med den 1 januari 1949. Nämnda dag avses nämligen det år 1946
till lagrådet remitterade förslaget till lagstiftning om brott mot staten och all
mänheten skola träda i kraft och i detta förslag har med tanke på den nu
ifrågavarande lagstiftningen icke upptagits sådana följdändringar som skulle
erfordras i SLK.
Yttranden.
Utlåtanden över utredningens förslag ha genom remiss infordrats från justi-
tiekanslersämbetet, rikets hovrätter, krigshovrätten, fångvårdsstyrelsen (i vad
avser verkställighet av frihetsstraff), försvarsväsendets lönenämnd (i vad av
ser löneavdrag vid arrests avtjänande samt disciplinbot), överbefälhavaren
(med beaktande av de yttranden som skulle avgivas av försvarsgrenschefer-
na), cheferna för armén, marinen och flygvapnet (envar försvarsgrenschef
efter hörande av underlydande chefer i erforderlig omfattning), försvarets
civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket, försva
rets fabriksstyrelse, arméns fortifikalionsförvaltning, armé-, marin- och flyg
förvaltningarna, sjökarteverket, krigsarkivet, försvarets forskningsanstalt, för
svarets läroverk (ettvart av de tolv sistnämnda verken i vad avser ämnen som
beröra detsamma) samt hemvärnsrådet (i vad avser hemvärnet).
Tillfälle att avgiva yttranden över förslaget har beretts föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges lands
fogdar, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, föreningen Sveriges
krigsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, landsorganisationen i Sverige, över
styrelsen för svenska röda korset, centralstyrelsen för svenska blå stjärnan,
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
centralförbundet för befälsutbildning, centralkommittén för det frivilliga för-
svarsarbetet, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, för-
svarsväsendets underbefälsförbund, försvarsväsendets civilmilitära ingenjö
rers förbund, arméns ingenjörsförening, civilmilitära tjänstemannaförbun
det, försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsverkens civila personals
förbund, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, svenska re-
servunderofficersförbundet, värnpliktiga officerares riksförbund och riks
förbundet Sveriges lottakårer. Från samtliga ha yttranden inkommit.
I nära nog samtliga remissyttranden har förslaget i princip vunnit gil
lande eller lämnats utan erinran.
Justitiekansler sämbetet har erhållit det helhetsintrycket, att förslaget inne
fattade en skicklig, förtjänstfullt genomförd lösning av det föreliggande, mång
åriga och svåra lagstiftningsproblemet. Ämbetet funne alltså förslaget väl
lämpat att ligga till grund för ny lagstiftning i frågan. Den av utredningen
valda metoden att inarbeta nödiga militärstraffrättsliga stadganden i all
männa strafflagen vore ägnad att minska den allmänpreventiva effekt den
särskilda strafflagen för krigsmakten ägde. I samma riktning verkade också
den genomgående sänkningen av straffminima och borttagandet i åtskilliga
straffbud av den skillnad som nu gjordes vid förgripelser mot överordnade
och mot likställda. Dessa omständigheter kunde otvivelaktigt ingiva vissa be
tänkligheter med hänsyn till vikten av att krigslydnaden icke eftersattes. Justi-
tiekanslersämbetet vore emellertid för sin del benäget instämma med utred
ningen däri, att upprätthållandet av den disciplin som vore nödvändig i vä
sentlig mån berodde på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning. Av
Göta hovrätt har erinrats, att den nu gällande strafflagen för krigsmakten allt
sedan dess tillkomst varit föremål för kritik, varvid anmärkningarna främst
riktat sig mot strängheten i där föreskrivna straff och mot den invecklade
regleringen av de i lagen behandlade ämnena. Upprepade gånger hade en full
ständig omarbetning av ifrågavarande strafflagstiftning varit aktuell, och där
vid hade även rests krav på lagstiftningens upptagande i den allmänna straff
lagen. Särskilt i samband med genomförande av nu pågående reform av all
männa strafflagen framstode en omarbetning av strafflagen för krigsmakten,
innefattande särskilt en förenkling av däri upptagna, i stor utsträckning
kasuistiskt avfattade straffbud, såsom mycket önskvärd. Vid studium av det
nu framlagda förslaget, däri sådan förenkling i stor utsträckning företagits
och som innefattade lagstiftningens uppgående i allmänna strafflagen, hade
hovrätten funnit, att de framförda önskemålen blivit tillgodosedda. Hovrätten
hade jämväl funnit, att den föreslagna lagstiftningen stode i god överensstäm
melse med principerna för hittills genomförda ändringar i allmänna straffla
gen och det till lagrådet remitterade förslaget till ändringar i denna lag såvitt
anginge brotten mot offentlig myndighet, ämbetsbrott m. m. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har framhållit att utredningens strävan att med avseende
å såväl brottsbegreppen som straffreaktionerna bringa den militära strafflag
stiftningen i nivå med utvecklingen i övrigt på straffrättens område i huvud
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
43
sak syntes ha genomförts på ett lyckligt sätt; särskilt erinrades härvidlag om den föredömliga förenkling, som skett därigenom att gällande lags mångfald kasuistiskt avfattade straffbud ersatts av betydligt färre, mera allmänt och tidsenligt formulerade stadganden. Utredningens förslag, att de militära straffbestämmelserna till huvudsaklig del skulle införas i allmänna straff lagen måste uppenbarligen medföra vissa praktiska fördelar vid tillämpning en. Avgränsningen mellan de två nya kapitlen i strafflagen, 26 och 27 kap., syntes hovrätten välmotiverad; och detsamma gällde straffbestämmelsernas systematiska uppställning inom dessa båda kapitel. Övervägande skäl talade också för att, såsom i förslaget skett, bestämmelserna om disciplinstraff och dödsstraff sammanfördes i särskilda lagar. Krig shovrätten har funnit försla get innebära en lösning av hithörande frågor, som i allt väsentligt undanröjde grunden för den starka kritik, för vilken gällande krigslagstiftning ur olika synpunkter utsatts. Bestämmelserna i förslaget hade genomgående utformats och systematiserats på ett förtjänstfullt sätt. Krigshovrätten ansåge sig för denskull kunna förorda, att utredningens förslag lades till grund för ny lag stiftning. Skulle krigsdomstolarna bibehållas i fredstid, borde emellertid sys temet med en särskild militär strafflag äga bestånd. Denna lag borde i så fall ges väsentligen samma innehåll som utredningens förslag.
Sveriges advokatsamfund har ansett att förslaget i stort sett innebure en god lösning av ifrågavarande lagstiftningsproblem, varför styrelsen tillstyrkte, att detsamma lades till grund för lagstiftning. Att de för krigsmän gällande särskilda straffbestämmelserna kunnat inarbetas i den allmänna strafflagen, utgjorde en betydande förtjänst hos förslaget, då nämligen dessa straffbe stämmelsers karaktär av särlagstiftning härigenom väsentligt förminskades.
Utredningens strävan att i största möjliga utsträckning åstadkomma likhet inför lagen, oavsett vederbörandes militära tjänsteställning, vore värd allt erkännande. Den humanisering av straffsatserna, som på många punkter ge nomförts, måste hälsas med tillfredsställelse. Sänkningen av minimistraffen vore välgrundad och borde bereda domstolarna önskvärd möjlighet att i sin straffmätning taga tillbörlig hänsyn till förhållandena i det särskilda fallet. Reglerna om disciplinbot såsom en ny form av disciplinstraff syntes väl av vägda. Denna form av disciplinstraff borde i avsevärd utsträckning kunna vinna tillämpning i stället för det frihetsberövande, som arreststraffet inne bure. Den skärpning av det allmännas straffrättsliga reaktion mot folkrätts- stridiga gärningar, vilken kommit till uttryck i 27 kap. 11 § av förslaget till ändring i strafflagen, vore enligt samfundets mening välmotiverad. De så lunda föreslagna bestämmelserna stode i god samklang med det allmänna rättsmedvetandet.
Överbefälhavaren, som i sitt yttrande upptagit de av försvarsgrenscheferna avgivna ändringsförslag vilka av honom biträddes, har förklarat sig i prin cip icke ha något att erinra mot en revision av den nuvarande strafflagen för krigsmakten. Denna vore omodern och opraktisk såväl till uppställning som utformning, varför det vore ett militärt önskemål att den omarbetades. 1 likhet med utredningen funne överbefälhavaren, att den militära strafflag
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
stiftningen icke mer än nödvändigt borde avvika från allmän strafflag. Till
räcklig hänsyn måste emellertid tagas till de speciella förhållandena inom
krigsmakten. Berättigade militära krav måste tillgodoses, även om de icke
överensstämde med kraven på civil strafflagstiftning. Vid behandlingen av
det föreliggande förslaget måste hänsyn samtidigt tagas till betänkandet an
gående revision av det militära rättegångsväsendet. Det vore tydligt att ut
redningen förutsatte, att detta komme att revideras efter de riktlinjer, som
uppdragits i rättegångsbetänkandet. Utan att taga ställning till krigsdom-
stolsväsendets framtida gestaltning ansåge överbefälhavaren emellertid, att
en revision av krigslagstiftningen i överensstämmelse med utredningens för
slag kunde ske, även om den nuvarande krigsdomstolsorganisationen komme
att bestå. Mot de förändringar i straffsatserna, som förslaget innebure, vore
intet att erinra. I anslutning härtill anför överbefälhavaren.
Man kunde icke påstå att strafflagen för krigsmakten vore inhuman, om
man i detta ord inlade något som ej vore förenligt med de medborgerliga
fri- och rättigheterna. Icke heller hade veterligen de militära strafflagbestäm
melserna missbrukats. Överbefälhavaren ansåge emellertid, att det vore nöd
vändigt att anpassa de militära straffbestämmelserna efter nu gällande straff
rättsprinciper och allmänna förhållanden inom samhälle och försvar i den
mån detta vore berättigat ur militär synpunkt. Han kunde däremot icke helt
ansluta sig till utredningens i motiveringen intagna uttalande om möjlighe
terna att humanisera krigslagstiftningen. Det kunde icke vara riktigt att bygga
krigslagstiftningen, som skulle bestå under en avsevärd tid framåt, på för
tillfället rådande förhållanden och stämningar. Det vore det desto mindre,
som utvecklingen i framtiden vore synnerligen svårbestämbar. Det vore för
visso livligt att önska, att den försvarsvilja, som i stort sett gjorde sig gäl
lande under beredskapsåren, måtte fortfara. Någon garanti härför gåves emel
lertid icke. Vissa tendenser pekade bestämt i motsatt riktning. Bland värn
pliktiga hade sålunda kunnat iakttagas en växande ovillighet att underkasta
sig med tjänsten förenade strapatser och överhuvud taget en strävan att
komma från tjänstgöringen med minsta möjliga personliga insatser. Onyk
terhet och oordning i samband med värnpliktsinryckningar trodde man skulle
höra till en förgången tid, men hade dock förekommit under den sista tiden.
De risker ur disciplinär synpunkt, som kunde uppstå genom påverkan inom
krigsmakten från politiska partier, vilkas ideologiska inställning även rikta
de sig mot Sverige och svensk demokrati, hade man icke rättighet att bortse
från. Det kravet måste alltså ställas på krigslagstiftningen, att den gåve er
forderliga medel att upprätthålla ordning och effektivitet inom försvaret även
under ur disciplinär synpunkt svåra förhållanden.
En god disciplin vore förutsättningen för krigsmaktens effektivitet under
alla förhållanden. Erfarenheten visade, att krigstukt och lydnadsplikt icke
på lång sikt kunde upprätthållas inom en krigsmakt utan en målmedveten
krigslagstiftning, vilken i åtskilliga hänseenden måste avvika från vanliga
civila normer. Denna krigslagstiftning skulle först och främst utgöra ett stöd
vid befälsutövningen för krigsmaktens ledare (befäl) av alla grader. Detta
skedde genom att t. ex. lydnadsbrott, rymning och övergivande av post vore
strängt straffbelagda. Den skulle vidare skydda krigsmaktens och de en
skilda krigsmännens anseende och auktoritet. Genom de strängare straffen i
en militär strafflag för t. ex. missfirmelse och misshandel skyddades de en
skilda krigsmännen av alla grader på ett annat sätt än som skedde genom
den allmänna strafflagens motsvarande bestämmelser. Allvarliga disciplinära
förseelser måste lagenligt kunna beivras.
45
överbefälhavaren har vidare anfört att han intet hade att invända mot att den militära strafflagstiftningens huvuddel inrymdes i den allmänna straff lagen. Mot den formella uppställningen av de olika lagförslagen kunde inga väsentliga erinringar göras.
Chefen för marinen har funnit ledmotiven vid utarbetande av ifrågava rande förslag kunna sammanfattas sasom strävan att begränsa den militära lagstiftningen till ändamålet med densamma, krigsmaktens effektivitet, att åstadkomma likhet inför lagen beträffande skilda militära personalgrupper, att humanisera lagstiftningen samt att i övrigt bringa den i nivå med ut vecklingen på straffrättens område. Mot dessa principer hade marinchefen intet att erinra — även om den av utredningen anförda motiveringen för en humanisering av krigslagstiftningen icke kunde helt godtagas utan an- såge dem vara väl avvägda och i överensstämmelse med den samhälleliga och militära utvecklingen, sedda såväl var för sig som tillsammans, pa grund av det allt mer intima samband de fått med varandra. Därmed följde även, att det enligt marinchefens åsikt vore ett lyckligt grepp att såsom föreslagits infoga den militära strafflagstiftningen i den allmänna strafflagen, så att dess karaktär av särlagstiftning i möjligaste mån försvunne. I stort sett syn tes även de rent militära samt de militärt kvalificerade brotten kunna på tillfredsställande sätt beivras med stöd av de enligt förslaget tillämpliga ka pitlen och paragraferna i den allmänna strafflagen. I likhet med utredningen funne marinchefen det lämpligt med en särskild lag om disciplinstraff för krigsmän. Ävenledes vore det riktigt att, på sätt som utredningen föreslagit, införa en särskild lag om dödsstraff i vissa fall, då riket är i krig. En för utsättning för att handläggning av disciplinmål skulle kunna ske på ett till fredsställande sätt vore emellertid, att samtliga de kapitel och paragrafer ur allmänna strafflagen samt övriga lagar och förordningar, som kunde komma att tillämpas i militära mål, sammanställdes i ett särtryck, även innehållande utförliga kommentarer till hjälp för den icke juridiskt bildade lagtolkaren. Även chefen för flygvapnet har ansett intet vara att erinra mot de till grund för förslaget liggande principerna.
Flygförvaltningen har förklarat sig intet ha att erinra emot en begräns ning av den militära strafflagstiftningen enligt de riktlinjer förslaget följde.
Den föreslagna utbyggnaden av allmänna strafflagen i förening med upp hävande av strafflagen för krigsmakten syntes sålunda giva en önskvärd överskådlighet. En av utvecklingen påkallad förändring vore att det numera svävande begreppet »mobilisering» såsom förutsättning i vissa brottsbeskriv- ningar ersatts av ett nytt begrepp, »beredskapstillstånd», vilket erhållit en klar bestämning. Detta finge anses vara en given fördel. En annan föresla gen förenkling vore att de militära brotten begränsats till brott, begangna av krigsmän (undantaget krigsförräderi och brott mot folkrätten i 27 kap.). Denna anordning syntes i princip vara lämplig såsom ägnad att befordra systematisk reda.
Svenska officersförbundet har anfört att förbundet ansett sig icke böra göra någon erinran mot de allmänna principer, som legat till grund för ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
arbetandet av förslaget. I stort sett syntes dessa principer ha tillämpats på
ett väl avvägt sätt. Enligt svenska underofficersförbundets mening vore för
slaget väl lämpat att utan ändring läggas till grund för den föreslagna lag
stiftningen. Försvarsväsendets underbefälsförbund har anfört att den mili
tära disciplinen vore nödvändig men att formerna för densamma dock icke
vore oföränderliga. Utvecklingen på området ginge snabbt. Lagstiftningsar
betet måste rättas härefter, då eljest risk uppstode för att lagen och dess
straffbud, som skulle utgöra ett stöd för disciplinen, i stället bleve en fara
för densamma. Den disciplin, som borde eftersträvas, säkerställdes inte ge
nom stränga och onyanserade lagbud. Den måste grunda sig på en allmänt
positiv inställning till försvaret och militärtjänsten och förståelse för de
särskilda krav denna tjänst uppställde, och hade sin säkraste grund i ett
gott förhållande mellan befälet och de meniga och mellan befälet inbördes.
Förutsättningarna för att åstadkomma denna positiva inställning, förståel
sen och det goda förhållandet mellan de olika personalkategorierna, vore
numera, såsom de sakkunniga framhölle, gynnsamma. En revision av den
militära strafflagstiftningen, i vilken disciplinen och dess skydd vore en cen
tral företeelse, kunde med hänsyn därtill göras förhållandevis omfattande.
Det föreliggande förslaget tillgodosåge kanske icke helt de i olika samman
hang framförda önskemålen härutinnan, men förbundet ville ändock be
teckna det som i stort sett lämpligt att läggas till grund för en ny militär
strafflagstiftning. De särskilda lagbestämmelser, som av allt att döma vore
ofrånkomliga inom försvaret, syntes allmänt taget ej ha gjorts mer omfat
tande än som kunde anses erforderligt. Även bedömt från den utgångspunk
ten, att det vore en angelägen uppgift att humanisera den militära straff
lagstiftningen, borde förslaget betecknas såsom i allt väsentligt tillfredsstäl
lande. Förbundet ville från sina utgångspunkter beteckna de föreslagna stad-
gandena såsom lättöverskådliga och rediga och ansåge det också psykolo
giskt värdefullt, om de militära straffbestämmelserna på föreslaget sätt kunde
inrangeras i den allmänna strafflagen. Försvarets civila tjänstemannaförbund
har funnit de vid den föreslagna revisionen tillämpade huvudsynpunkterna
välgrundade.
I några remissyttranden ha framställts vissa erinringar av mera
allmän natur mot förslaget.
Chefen för armén har bl. a. anfört att ur militär synpunkt i princip intet
funnes att erinra mot en strävan att i görligaste mån humanisera krigslag-
stiftningen, lika litet som man ur denna synpunkt i och för sig kunde annat
än gilla strävandet efter största möjliga likhet inför lagen. Enligt arméche
fens åsikt hade emellertid utredningen förbisett själva det djupast liggan
de ändamålet med krigslagstiftningen. Denna måste som sin främsta uppgift
ha att befordra krigsmaktens effektivitet, som till stor del vore beroende på
en chefs möjligheter att under svåra förhållanden avkräva truppen instinktiv
och ovillkorlig lydnad. Härför erfordrades en fast disciplin. Den militära
strafflagstiftningen borde därför hos oss såväl som i andra länder ge uttryck
för samhällets krav på att den militära disciplinen i landets intresse till varje
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
47
pris och i varje läge kunde upprätthållas. Man hade därför funnit det natur ligt och självklart, att för krigsmakten gällande lagar varit hårdare än de civila strafflagarna, enär de varit avsedda att befordra samhällets intressen under förhållanden, som kunde ställa särskilt stora krav på förband och en skilda, samt under lägen, där för landet livsviktiga och avgörande intressen stode på spel. En i och för sig förståelig strävan till humanisering av krigs- lagstiftningen genom minskade straffsatser, bibehållande av individens fri- och rättigheter även inom det militära samt alla krigsmäns likhet inför lagen, finge därför icke drivas så långt, att effektiviteten av statens på krig och försvar emot yttre fiender inriktade militärorganisation äventyrades. Det vore likväl detta som arméchefen ansåge ha skett i det föreliggande försla get. Den anförda tankegången låge till grund för flera av de detaljanmärk ningar, som arméchefen riktade mot förslaget. Såsom belysande exempel ville arméchefen emellertid redan i detta sammanhang framhålla vissa punkter, där lagbestämmelserna vore av vital betydelse för upprätthållande av en fast disciplin. En nödvändig förutsättning för att krigstukten skulle kunna upp rätthållas vore, att befälets auktoritet upprätthölles. Härvid vore det av vikt att ihågkomma, att alla befälspersoner icke hade samma personliga förut sättningar att hävda den auktoritet som de ur tjänstens synpunkt måste be sitta. Ett lagligt skydd för denna vore därför nödvändigt. Det vore en känd och väl dokumenterad sak, att man i de länder, där en stark krigsmakt efter strävades och där man kunde stödja sig på modern krigserfarenhet på alla sätt sökte stärka befälets ställning. I detta hänseende ville arméchefen sär skilt hänvisa till det disciplinreglemente och de bestämmelser för inre tjänst, som nyligen blivit utfärdade för Sovjetunionens väpnade styrkor. Ur nu be rörd synpunkt vore det nödvändigt, att straffen i de fall, då brottet hänförde sig till disciplinen, vore utformade på sådant sätt, att dennas krav tillgodoså- ges. Det kunde sålunda icke vara lämpligt, att de straff och tillrättavisningar, som ådömdes eller ålades officerare och underofficerare, bleve av sådan art, att disciplinen uppenbart därav måste taga skada. Så bleve dock ovillkorligen fallet, därest officerare och underofficerare skulle avtjäna dem ålagda arrest- straff tillsammans med manskapet. Även den militära befälspersonalens skydd mot våld, hot och förolämpningar måste beaktas på ett noggrannare sätt än vad som ur vanlig straffrättslig synpunkt vore nödvändigt beträffande medborgare i allmänhet. Det militära befälet hade en långt mera utsatt ställ ning än andra statens tjänare. Arméchefen hävdade bestämt att de i försla get upptagna bestämmelserna om straff för våld, hot och förolämpning i tjänsten borde utvidgas att även gälla brott utom tjänsten av krigsman mot annan krigsman, när den förfördelade vore i uniform. I nuvarande lagstiftning hade man förbjudit sammankomster för rådplägning röran de bl. a. förmans förhållanden och åtgärder. Denna lagstiftning bottna de i allmän krigserfarenhet. Varje sammankomst som tillkommit i syfte att diskutera förmans åtgärder i tjänsten bure i sig fröet till ett myte ri. Man måste hålla i minnet, att särskilt i krig men jämväl i fred det ofta måste förekomma, att militär chef vidtoge åtgärder, som för de under
48
Kunyl. Maj.ts proposition nr 144.
lydande tedde sig hårda, svårförklarliga eller olämpliga och att det ofta
vore omöjligt, även där sådant eftersträvades från chefens sida, att giva de
underlydande sådana upplysningar, som vore ägnade att stilla deras oro eller
förklara av dem kritiserade åtgärder. När utredningen föresloge, att nu gäl
lande bestämmelser i dessa hänseenden skulle bortfalla i fred och endast
i försvagad form kvarstå i krig, hade den uppenbarligen förbisett frågans
utomordentliga vikt. Den hade även förbisett, att under förhållanden i fred,
där det ju komme an på att uppfostra all militärpersonal till fast discipli
nerade soldater, det icke vore rådligt att medgiva något som i krig icke
kunde tolereras. Det syntes arméchefen klart, att dessa synpunkter borde
tillmätas större vikt än de som talade för att den allmänna medborgerliga
förmånen av fri sammanträdesrätt och oinskränkt yttrandefrihet jämväl
borde inrymmas för militär personal, när det gällde tjänsten. Hittills hade
nämligen knappast några olägenheter kunnat påvisas av att denna förmån
varit inskränkt och det finge i detta sammanhang icke förbises, vilken stark
rättsgaranti som varje svensk krigsman ägde mot övergrepp genom MO-in-
stitutionen.
Marinförvaltningen har beträffande den eftersträvade likställigheten inför
lagen för alla krigsmän, oberoende av tjänsteställning, ansett att man icke
alltför mycket borde lägga tyngdpunkten på den formella sidan av saken.
Samma brott, begånget av manskap eller av befäl, borde visserligen princi
piellt förskylla exakt samma straff. Emellertid måste även hänsyn tagas till
de följder, en bestraffning finge för en värnpliktig och för en officer eller
underofficer. För en värnpliktig, som finge t. ex. två dagars vaktarrest, inne-
bure straffet icke någon konsekvens härutöver. För officeren och underoffi
ceren medförde däremot bestraffningen konsekvenser i avseende å befordran
o. dyl. Det egentliga straffet för officeren och underofficeren bleve sålunda icke
själva arrestavtjänandet utan den påföljd, förseelsen finge för hans framtid,
en påföljd, som kunde verka under hela tjänstetiden, önskemålet om likhet
inför lagen i verklig bemärkelse förverkligade därför förslaget på denna
punkt icke, låt vara att en mera än formell sådan väl heller icke ginge att
genomföra på de flesta andra rättslivets områden. Men i nu omhandlade
fall hade en skärpning för officerares och underofficerares räkning genom
förts på sådant sätt, att den för dessa personalkategorier särskilt lämpade
straffarten arrest utan bevakning borttagits.
Värnpliktiga officerares riksförbund, som funnit föreliggande förslag icke
utan grundlig omarbetning böra läggas till grund för ny lagstiftning, har
bl. a. uttalat att gällande strafflag för krigsmakten ostridigt vore behäftad
med åtskilliga brister, vilka påkallade en genomgående omarbetning. Från
en dylik, övervägande formell och redaktionell revision till den även mate
riellt genomgripande förändring, som förslaget innebure, syntes dock steget
vara alltför långt. Grunden för lagrevisionen vore tydligen att söka i det i
motiven intagna uttalandet om möjligheterna att humanisera krigslagstift-
ningen. Även om det i viss utsträckning skulle vara riktigt att försvarsviljan
nu vore levande och allmänt omfattad av de värnpliktiga, innebure detta
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
49
icke någon garanti för framtiden. Allvarliga tecken tydde tvärtom på att den tidigare försvarsoviljan åter alltmera grepe omkring sig just bland de värn pliktiga. Man kunde därför icke utgå från att försvarsfrågan för alltid vore avförd från den partipolitiska vädjobanan. Beklagligtvis vore en viss för- svarsfientlig stämning redan ett faktum och man måste räkna med att den kunde komma att öka i både intensitet och omfattning. Icke heller finge man överdriva betydelsen av vare sig den förbättrade sociala omvårdnaden i frå ga om de värnpliktiga eller den upplysningsverksamhet och utbildning i all mänt medborgerliga ämnen, som numera bedreves inom krigsmakten. Riks förbundet kunde alltså icke finna att de åberopade motiven för en uppmjuk ning av krigslagstiftningen motsvarade de faktiska förhållandena även om i vissa specialfall jämkningar i mildrande riktning kunde vara påkallade.
Beträffande av fattningen av de föreslagna straffbe stämmelserna har krig shovrätten anmärkt att ett flertal brott icke för setts med brottsbeteckningar. Enligt krigshovrättens mening vore detta en brist, som borde kunna undanröjas. Samma uppfattning har uttalats av Svea hovrätt samt av överbefälhavaren. Den sistnämnde har därjämte ansett önsk värt att i de militära straffbestämmelserna i möjligaste mån begagnades sam ma termer och begrepp som kommit till användning i tjänstereglementet för krigsmakten. Det vore visserligen riktigt som utredningen framhållit att lag bestämmelserna för sin tolkning icke borde vara beroende av terminologien i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. Men detta behövde icke hindra att i ny lagstiftning infördes redan befintliga och hävdvunna militära begrepp, om icke bärande skäl däremot kunde anföras. Av allmängiltig betydelse vore i detta hänseende det i förslaget flerstädes brukade ordet befälhavare. Befäl havare vore enligt tjänstereglementet den som i territoriellt avseende ägde befälsrätt inom vederbörligt område. En riktigare benämning vore chef, vil ken enligt tjänstereglementet utövade befälet över förband. Befälhavare bor de därför ersättas av sistnämnda term. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har anfört att brottsbeteckningar hade ringa värde, för så vitt icke en verklig definition av brottsbeteckningen gjordes. I åtskilliga fall i den föreslagna strafflagtexten åsattes nu visserligen brottet viss benämning men någon beskrivning av den brottsliga gärningen gåves icke. Föreningen, som ansett att gällande strafflag för krigsmakten ganska väl motsvarat de krav som rimligen kunde ställas på en strafflagstiftning på ifrågavarande om råde, hade funnit sig icke kunna undgå att såsom allmänt omdöme beträf fande lagtexten i de föreslagna nya 26 och 27 kap. i allmänna strafflagen uttala, att lagtexten i ganska stor utsträckning avfattats i en invecklad språk lig form, som i förevarande fall måste anses mindre lämplig och i alla hän delser icke underlättade tillämpningen av lagen. Det måste dock vara me ningen, att lagtexten även i förevarande fall kunde läsas och begripas av lekmän.
I fråga om straffsatserna har föreningen Sveriges häradshövdingar anfört att i förslaget erforderlig hänsyn tagits till kravet på humanisering. Betydande sänkningar hade föreslagits såväl i maximi- som i minimistraffen,
4
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
och de speciella straffskärpnings- och straffminskningsgrunderna, vilka åter-
funnes i gällande lag, hade i regel uteslutits. Då det härvid icke kunnat und
vikas att sammanförandet under ett gemensamt stadgande av samtliga till
samma brottstyp hänförliga straffbara handlingar medfört behov av mycket
vida straffskalor, hade i förslaget använts den i den allmänna lagen numera
tillämpade metoden att uppställa särskilda straffsatser för normalfall och
för fall som med hänsyn till omständigheterna vid brottet vore att anse som
grova. Även om detta principiellt sett måste anses lämpligt för vinnande av
största möjliga överensstämmelse med den allmänna lagens system, gjorde
sig dock vissa svårigheter gällande vid dettas tillämpning i fråga om den
militära strafflagstiftningen. Särskilt beträffande de rent militära brotten
gällde nämligen att en och samma brottstyp måste komma att innefatta hand
lingar, vilkas straffbarhet i vida högre grad skiftade efter de yttre omständig
heter, varunder de begingos, än vad fallet i allmänhet vore i fråga om andra
brott. Ett exempel härpå erbjöde bestämmelserna rörande lydnadsbrott,
för vilket straffet varierade från disciplinstraff till straffarbete på livstid,
eller i vissa fall dödsstraff. Det vore klart, att då fråga vore om så stora
olikheter i bedömandet av en och samma gärnings straffbarhet under olika
förhållanden, det vore nödvändigt att förutsättningarna för tillämpning av
den ena eller andra straffsatsen måste angivas med större noggrannhet än
eljest skulle erfordrats. Denna synpunkt syntes dock icke alltid ha blivit på
ett tillfredsställande sätt tillgodosedd i förslaget. Föreningen Sveriges krigsdo-
mare och auditörer har gjort ett liknande uttalande under förmenande att
det påtalade förhållandet kunde föranleda betänklig brist i enhetlighet vid
rättstillämpningen. Om, såsom föreslagits, krigsdomstolarna avskaffades, vål
lades av de vida straffskalorna jämväl processuella olägenheter, i det att exem
pelvis mål angående brott mot 26 kap. 7 §, även om målet rörde en bagatell
förseelse, måste jämväl då brottet hörde under rådhusrätts domvärjo hand
läggas av domstol med nämnd, därmed förorsakande betydande kostnader
och besvär. Föreningen har vidare anfört att i brottsbeskrivningarna allt
emellanåt angåves omständigheter, som skulle beaktas vid bedömandet men
vilka tedde sig tveksamma ur subjektiv synpunkt. I 26 kap. 2 § angående
grovt lydnadsbrott förklarades sålunda, att avseende skulle fästas vid, om
befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt. Då uppställde sig det spörs
målet, huruvida därvid åsyftades den brottsliges subjektiva uppfattning —
denna vore naturligtvis ofta behäftad med betydande brister i sådant avse
ende — eller den befallandes uppfattning eller den dömande myndighetens
efterföljande kloka insikt. Samma spörsmål uppkomme beträffande 26 kap.
12 §, när det bleve fråga om, huruvida det olovliga undanhållandet med hän
syn till arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört väsentligt avbräck
i utbildningen eller avsevärt men för tjänsten. Liknande vore förhållandet
beträffande 27 kap. 1 och 5 §§. Det vore uppenbart, att det för den menige
mannen ofta måste vara förenat med svårighet att bedöma de förhållanden,
som i dessa lagrum tillädes betydande räckvidd. Även föreningen Sveriges
stadsdomare har berört synpunkten att vida straffskalor medförde olägen
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
51
heter i processuellt hänseende. Det yttrande som avgivits av föreningen Sve riges krigsfiskaler upptar i nu förevarande hänseende väsentligen samma syn punkter som det av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer avgivna yttrandet.
Beträffande den i förslaget använda lagstiftningsmetoden, sär skilt i systematiskt avseende, har, såsom av det föregående framgår, förslaget att inrymma den militära strafflagstiftningens huvuddel i allmänna strafflagen vunnit gillande i åtskilliga yttranden, däribland av överbefälhavaren. Denne framhåller därvid att straff, som nu ådömdes efter strafflagen för krigsmakten, verkade på den allmänna opinionen icke på långt när på samma sätt som ett straff ådömt efter den allmänna strafflagen. Straffet ansåges ofta vara ett uttryck av »militarism» och betraktades icke som vanhedrande. Om den militära strafflagstiftningen överfördes till den allmänna strafflagen, bleve förhållandet ett annat. Staten komme på ett annat sätt än tidigare att framstå som den straffande. Straffet bleve mera kännbart.
I vissa andra yttranden har man ställt sig mera kritisk på denna punkt.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört att spörsmålet, huruvida de militära straffbestämmelserna borde bibehållas i särskild lag eller intagas i allmänna strafflagen, enligt föreningens mening vore att anse som en lämp- lighetsfråga, vars avgörande bestämdes av hänsyn till önskemålet att de sär skilda straffbestämmelserna på ett överskådligt sätt sammanfördes och gjor des tillgängliga för dem, på vilka deras tillämpning ankomme eller som därav vore beroende. Det vore uppenbart att den splittring av bestämmelserna som förslaget innefattade måste framstå som synnerligen oläglig för den militära rättskipningen och det låge nära till hands att undersöka, huruvida den verk ligen vore nödvändig vid användandet av den i förslaget anlitade metoden.
Vad anginge lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, kunde ifråga sättas, om det över huvud taget vore riktigt att dess bestämmelser upptoges i särskild lag. Dödsstraffet kunde vinna tillämpning å alla medborgare och ej endast å krigsmän. Det vore även avsett att kunna följa å brott, som upp tagits i allmänna strafflagen och dess användning reglerades efter grunder av samma natur som dem som gällde övriga straffarter. Särskilt vore klart att, om de speciella bestämmelserna om de militära brotten ansåges böra intagas i allmänna lagen, bärande skäl icke kunde åberopas för att giva till strafflagstiftningens allmänna del hörande stadganden annan lagteknisk be handling än den som gällde andra allmänna straffarter. På nu anförda skäl ansåge föreningen att dödsstraffet borde upptagas i 2 kap. strafflagen såsom ett särskilt straff under krig och därmed jämförliga förhållanden med an givande av de i den föreslagna särskilda lagen stadgade förutsättningarna för dess användning och med hänvisning i fråga om verkställigheten till vad därom vore särskilt stadgat. Den i 27 kap. 17 § i förslaget upptagna hänvis ningen till dödsstrafflagen borde i samband därmed utgå. Därest man emeller tid ovillkorligen ville undvika att omnämna dödsstraffet i förteckningen i allmänna strafflagen över de straff som kunde följa å de i lagen upptagna brotten, syntes dock betänkligheter möta mot det sätt, varpå frågan lösts i
52
Rungl. Maj:ts proposition nr 144.
förslaget. Ehuru dödsstraff normalt skulle ingå i straffsatserna för vissa av
de i allmänna lagen enligt förslaget upptagna brotten, framginge icke detta
av straffbestämmelserna för dessa brott. Beträffande ett flertal fall t. ex. de
i 26 kap. 2 § andra stycket och 3 § sista stycket omförmälda, där krig ut
gjorde förutsättning för straffbestämmelsens tillämpning, hade i stället den
säkerligen olämpliga metoden använts att straffsatsen, straffarbete i högst
tio år eller på livstid eller dödsstraff, uppdelats och återgivits, den ena delen,
avseende straffarbetet, i samband med brottsbeskrivningen och den andra,
avseende dödsstraffet, i särskild lag. I andra fall däremot såsom t. ex. beträf
fande de i 8 kap. 1 och 4 §§ omförmälda hade bestämmelsen i den särskilda
lagen karaktär av straffskärpningsgrund, om vars straffsats erinran emel
lertid icke återfunnes i dessa lagrum utan i 27 kap. 17 §, som allenast hänvi
sade till den särskilda lagen. I fråga om de i 8, 26 och 27 kap. upptagnia
brotten, där för tillämpningen av viss straffsats förutsattes att riket vore i
krig, skulle straffbestämmelsen enligt 27 kap. 16 § under där angiven förut
sättning även gälla vid krigsfara. Innebörden härav framginge emellertid i
vissa fall först av den i 17 § samma kapitel gjorda hänvisningen till den sär
skilda lagen. Ehuru särskilda bestämmelser för krig m. m. upptagits i ett
särskilt kapitel, 27 kap., återfunnes sådana bestämmelser såväl i 8 och 26 kap.
som i lagen om dödsstraff o. s. v. Det vore uppenbart att denna lagstiftnings
metod med hänsyn till överskådlighet och reda vore otillfredsställande. Med
hänsyn till det nu anförda borde, även om föreningens uppfattning om vissa
bestämmelsers intagande i 2 kap. strafflagen icke godtoges, i varje fall de
under krig gällande särskilda bestämmelserna sammanföras under 27 kap.
Vid granskning av de särskilda bestämmelserna i lagen om disciplinstraff
för krigsmän befunnes även, att särskild lagstiftning rörande dessa straff
rätteligen ej heller borde ifrågakomma. Disciplinstraff vore ett straff som
enligt förslaget skulle ådömas enligt allmänna strafflagen i där omförmälda
fall. Det vore sålunda i själva verket jämställt med andra straff som enligt
nämnda lag finge ådömas. Då frågan om den slutliga utformningen av all
männa lagens hithörande bestämmelser för närvarande vore föremål för ut
redning, kunde emellertid ifrågasättas om icke den eljest önskvärda inarbet-
ningen däri av de föreslagna bestämmelserna om disciplinstraff borde anstå
för att upptagas i samband med nämnda utredning. På grund av det nu an
förda och då ej heller en särskild militär strafflagstiftning skulle i alla av
seenden uppfylla det angivna önskemålet om överskådlighet och tillgänglig
het, hade föreningen under förutsättning att den särskilda lagen om döds
straffet inarbetades i allmänna lagen och de för krig avsedda bestämmelserna
sammanfördes, ansett sig böra tillstyrka den väg för den ifrågavarande lag
stiftningens utformning som i förslaget valts.
Även föreningen Sveriges stadsdomare har1 ifrågasatt lämpligheten ur
systematisk synpunkt av att till den allmänna strafflagen såsom särskilda
kapitel foga en del av den militära strafflagstiftningen och bibehålla vissa
militära bestämmelser i särskilda författningar. Härigenom brötes den kon
sekvent genomförda dispositionen i den allmänna strafflagen samtidigt som
53
den militära strafflagstiftningen, som innefattade ett specialområde och såsom
sådan väl lämpade sig att efter erforderlig revision upplagas i särskild lag,
splittrades. Därest, såsom emellertid syntes kunna diskuteras, den allmänna
och den militära strafflagstiftningen ansåges höra sammanföras i en lag,
borde detta ske på ett mera djupgående och systematiskt mera tillfredsstäl
lande sätt än i det föreliggande förslaget. Det kunde nämligen ur systematisk
synpunkt anmärkas bland annat, att den speciella militära straffarten, disci
plinstraff, enligt förslaget icke upptagits i 2 kap. strafflagen annorledes än
genom en hänvisning till särskild lag, och det måste framstå såsom betänk
ligt, att dödsstraffet — visserligen indirekt — genom det föreslagna stad
gandet i 27 kap. 17 § återinförts i allmänna strafflagen.
Föreningen Sveriges landsfogdar har icke funnit skälen för att inarbeta
strafflagstiftningen för krigsmakten i den allmänna strafflagen övertygande.
Tvärtom framstode det som ytterligt främmande att till denna lag knyta
bestämmelser, som avsåge endast en speciell yrkesgrupp. Det till stöd därför
anförda skälet, att de värnpliktiga skulle ha en känsla av att i rättshänseende
tillhöra en annan klass av medborgare, vilka skulle dömas efter speciella un
dantagslagar, syntes icke heller övertygande. Kritiken hade nämligen icke
riktat sig så mycket mot lagstiftningens systematiska utformning utan fast
mera mot vissa brister i det militära rättegångsväsendet. För övrigt hade de
värnpliktigas känsla av deklassering icke så mycket sin rot i krigslagstift-
ningen utan snarare i en beklaglig oförståelse från den civila allmänhetens
sida. Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke just den omständig
heten, att strafflagstiftningen ägt formen av en särskild lag, medfört vissa
förmånliga biverkningar. Det kunde nämligen icke bestridas, att den, som
förbrutit sig mot strafflagen för krigsmakten i ytterst ringa utsträckning
därigenom ansetts ha gjort sig skyldig till något vanhedrande. Undantagen
gällde i huvudsak blott för förräderi, desertering eller liknande vanärande
brott. Den bestraffning, en person undergått i det militära, hade sålunda
regelmässigt icke medfört något men för honom i hans civila liv, vilket
obestridligen finge anses ha varit en fördel. Ansåges det under alla förhål
landen lämpligast att anknyta den militära strafflagstiftningen till den all
männa strafflagen, så borde metoden dock genomföras konsekvent, vilket
ingalunda skett i förslaget. Sålunda borde väl bestämmelserna om dödsstraf
fet ha intagits i strafflagens 2 kap. och icke upptagits i en särskild lag. I
anslutning härtill borde vid beskrivningen av de brott, för vilka dödsstraff
kunde ifrågakomma, ha angivits, att dödsstraff under vissa omständigheter
ingingc i straffskalan. Beträffande åtskilliga av de i 26 kap. upptagna brot
ten och förseelserna kunde vidare anmärkas, att de ur systematisk synpunkt
bort ha sin plats i något av det nya strafflagsförslagets tidigare kapitel. Som
exempel kunde nämnas 26 kap. 15 § och 16 § första stycket, vilka nära an-
slöte sig till 11 kap. It) och 11 §ij i straffrättskommitténs förslag. Liknande
synpunkter kunde även anföras beträffande 3—8 och It) §§, till vilka nära
motsvarigheter återfunnes i 9—11 kap. i straffrättskommitténs förslag. Som
en ur systematisk synpunkt mindre lycklig lösning finge även betecknas att
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
i ett kapitel för sig upptaga särskilda bestämmelser för krig, allra helst som särbestämmelser för krigsfall återfunnes redan i 26 kap. av det föreliggande förslaget och uti 8 och 9 kap. av straffrättskommitténs förslag.
Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har uttalat att utredningen genom förslaget att inarbeta väsentliga delar av de militära straffbestämmel serna såsom två nya kapitel i den allmänna strafflagen avvikit från det i västerlandet vanliga förfarandet vid utformandet av sådana straffbestäm melser, i det att dessa plägade givas i särskild lag, och i stället följt den i
Sovjetunionen tillämpade metoden att infoga bestämmelserna i landets straff lag. De därför anförda skälen syntes dock icke yara bärande. Vad de värn pliktiga märkte vore att det här vore fråga om undantags- eller rättare spe ciallagstiftning, däremot icke bestämmelsernas placering i lagen. Med hän syn till vad sålunda anförts horde avgörande vikt tillmätas de av utredningen omförmälda skäl, som starkt talade för, att den militära strafflagstiftningen alltjämt finge utgöra en lagstiftning för sig. Av icke ringa betydelse vore även att den föreslagna militära strafflagstiftningen i den utformning den fått säkerligen icke komme att bliva lättare utan fastmera besvärligare att tillämpa än den nu gällande strafflagen för krigsmakten, särskilt för de mili tära befälhavarna. En annan fråga av vikt i detta sammanhang vore även, om de tillägg till vår allmänna strafflag, som av utredningen föresloges, stode i stil med densamma. Den svenska allmänna strafflagen innehölle rätts reglerna angående s. k. allmänna brott, häri inbegripna även sådana brott be gångna av ämbetsmän och därmed likställda i tjänsten. Men den behand lade icke brott, som tedde sig såsom mer eller mindre speciella. Med hänsyn till vår strafflags karaktär syntes det vara mycket tveksamt, om det verk ligen vore lämpligt att söka såsom en ny gren på detta träd inympa den militära strafflagstiftningen. Skulle nu emellertid den militära strafflagstift ningen till stor del infogas i den allmänna strafflagen, borde enligt förening ens mening inarbetningen ske på ett annat sätt än som föreslagits. Den borde göras betydligt mer djupgående än utredningen föreslagit. Vid ett genom förande av utredningens förslag komme dispositionen i den allmänna straff lagen att gå förlorad i vissa delar. Såsom exempel härpå kunde anföras föl jande. Enligt den föreslagna lagstiftningen bleve 2 kap., som handlade om straffen, missvisande. I detta kapitel komme nämligen icke att omnämnas dödsstraffet, som enligt förslaget upptoges såsom allmän straffart. Enligt för slaget skulle i vissa fall bötesstraff kunna ådömas i stället för disciplinstraff, medan åter i andra fall disciplinstraff kunde ådömas i stället för böter. Där om nämndes det oaktat icke något i 2 kap., ehuru redan detta kapitel syntes böra vara platsen för ett omnämnande av denna detalj. Det syntes vara me ningen, att allmänna strafflagen skulle uttömmande behandla läran om återfall i 4 kap. 14 § och 5 kap. 4 §. I den föreslagna strafflagstexten om nämndes i 26 kap. 11 § återfall, som icke kunde hänföras under de angivna paragraferna. Samma slags brott, t. ex. fylleri, behandlades enligt förslaget på två olika ställen, nämligen i 18 kap. 15 § (nya strafflagsförslaget 11 kap. 9 §) och i 26 kap. 15 §. I dessa avseenden innebure utredningens förslag ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
55
betänkligt åsidosättande av allmänna strafflagens disposition. I fråga om dispositionen i strafflagsförslaget kunde med fog anmärkningar framställas även mot fördelningen av bestämmelserna mellan de två nya 26 och 27 ka- pitlena. Sålunda kunde framhållas, att även det föreslagna 26 kap. i ett fler tal fall innehölle bestämmelser, vilka enligt sin lydelse icke kunde komma till användning annat än under krig. Dödsstraffet borde införas i de särskilda paragrafer, enligt vilka det skulle kunna komma till användning. Eljest framstode icke dessa paragrafer i sin verkliga karaktär.
Föreningen Sveriges krigsfiskaler har framhållit att de handlingar, vilka kriminaliserats i strafflagen för krigsmakten till stor del utgjordes av spe ciellt militära brott, såsom exempelvis lydnadsbrott och utevarobrott, vilka väl vittnade om svårigheter för den dömde att underkasta sig militär disciplin men däremot ej behövde tyda på någon dålig moral hos gärningsmannen. Det vore fara värt, att om, såsom i betänkandet föresloges, de militära brotten inarbetades i nya kapitel av strafflagen, den atmosfär av vanheder, som en ligt gemene mans uppfattning kringsvävade brotten i denna lag, skulle kom ma att sätta sin prägel även på dess nya kapitel, och att den i betänkandet föreslagna anordningen i stället för att, såsom avsetts, verka i humanise- rande riktning skulle få en rakt motsatt verkan. På grund härav kunde det med fog ifrågasättas, om icke systemet med särskild lag även framdeles borde bibehållas. Svårigheten att inpassa den nya militärlagstiftningen i strafflagens systematik hade även visat sig därutinnan, att vissa ämnen icke kunnat uttömmande avhandlas i därför avsedda kapitel i lagen, utan måst upptagas till behandling i andra avsnitt av denna. Så vore exempelvis för hållandet i fråga om straffarterna. Härigenom brötes i viss mån systema tiken i allmänna strafflagen och försvårades möjligheten att överblicka de för ett visst avsnitt givna stadgandena.
Sveriges advokatsamfund har i fråga om fördelningen av straffbestämmel serna på två kapitel i strafflagen hemställt om sådan ändring av förslaget att alla bestämmelser, vilka för sin tillämping förutsatte, att riket befunne sig i beredskapstillstånd eller krig, sammanfördes till ett kapitel och att det kapitel, vars stadganden skulle gälla även under fredstid, icke belastades med några regler, avsedda att tillämpas allenast under beredskapstillstånd eller krig. Till stöd för en dylik ändring syntes kunna åberopas i huvudsak samma skäl, som enligt vad av betänkandet framginge anförts för samtliga bestämmelsers upptagande i allmänna strafflagen. Såvitt anginge rättstill- lämpningen under fredstid vore det nämligen ur psykologisk synpunkt av vikt, att man i största möjliga utsträckning undanröjde sådana faktorer, som bos de värnpliktiga alstrade känslan av att arbeta under krigsförhål- landen. Styrelsen, som icke förbisåge, att ett tillgodoseende av det nu fram ställda önskemålet måste medföra en viss upprepning av straffbuden, hem ställde sålunda, att sista styckena i 2, 5, 7, It, 12 och 16 i 26 kap. straff lagen utformades som särskilda straffbud och överflyttas till 27 kap. sam ma lag.
Värnpliktiga officerares riksförbund har framhållit att den militära ut
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
bildningens särart med nödvändighet måste medföra att den militära perso-
sonalen och därmed även de värnpliktiga bleve underkastade särbestämmel
ser i åtskilliga hänseenden och icke minst i fråga om bestraffning. Att införa
de militära särbestämmelserna i den allmänna strafflagen vore därför i reali
teten blott ett camouflage, som icke innebure en fördel utan allenast den av
sevärda nackdelen, att man måhända lyckades i sitt uppsåt att för åtmins
tone de värnpliktiga till en början fördölja det faktum, att de trots allt
måste vara underkastade en speciell strafflagstiftning. Man eliminerade allt
så det giv-akt-moment, som låge däruti, att det för den värnpliktige liksom
för varje annan rekryt i och med inträdet i militärtjänsten stode klart, att
han, så länge denna tjänst varade, vore underkastad alldeles särskilda be
stämmelser av straffrättslig karaktär. I den mån alltså som det föreslagna
slopandet av en särskild militär strafflag komme att kunna uppfylla det
av utredningen angivna syftet, nämligen att hos de värnpliktiga undanröja
känslan därav att de vore underkastade en speciell lag, komme denna åt
gärd att verka i direkt disciplinförstörande riktning och säkerligen föranleda
icke så få värnpliktiga att begå handlingar, som de eljest skulle ha under
låtit. I synnerhet då det icke lyckats utredningen att undgå den konsekven
sen, att upprätta särskilda lagar angående disciplinstraff och dödsstraff, vore
det betydligt bättre att sammanföra dessa två sistnämnda lagar med övriga
specifikt militära straffbestämmelser till en miliär strafflag. För icke minst
de militära befattningshavarna vore det betydligt enklare att orientera sig
på hithörande område, därest lagstiftningen gjordes på dylikt sätt enhetlig.
I fråga om ikraftträdandet ha Svea hovrätt och krigshovrätten ut
talat att den föreslagna lagstiftningen borde träda i kraft samtidigt med
genomförandet av revisionen av det militära rättegångsväsendet. I yttranden
i sistnämnda ärende hade anmärkning framställts mot att den nya process-
lagstiftningen föreslagits skola träda i kraft redan innan erforderliga grund
lagsändringar genomförts. Skulle denna anmärkning föranleda uppskov
med ikraftträdandet av processlagstiftningen borde detta alltså medföra mot
svarande uppskov beträffande strafflagstiftningen.
Departementschefen.
Gällande strafflag för krigsmakten har länge ansetts vara i behov av re
vision. Lagen tillkom år 1914, varvid en del av dess brottsbeskrivningar
utan större bearbetning överflyttades från äldre lagstiftning, närmast 1881
års strafflag för krigsmakten. De ändringar, som sedermera vid olika till
fällen vidtagits i lagen, ha i stort sett icke berört dennas systematiska upp
byggnad. Förutom att åtskilliga bestämmelser äro ålderdomligt detaljerade
med anknytning till förhållanden som numera i många fall sakna motsva
righet, kvarstår alltså väsentligen den invecklade systematik, som lagen ur
sprungligen erhöll. De tid efter annan framställda önskemålen om översyn
av strafflagen för krigsmakten ha emellertid icke inskränkts till att avse
en mera teknisk omarbetning. Lagen har i vida kretsar ansetts illa överens
stämma med vår tids allmänna rättsuppfattning och en humanisering i olika
57
hänseenden har påkallats. Även om det knappast med fog kan påstås att den tillämpning lagen erhållit under senare år giver rum för mera allvarlig kritik, är det otvivelaktigt att lagen i sig själv innefattar onödig stränghet i skilda avseenden. Vissa straffarter äro sålunda till sin natur sådana att de icke höra hemma i ett modernt rättssystem, och straffsatserna, särskilt minimistraffen för normalfall, synas i många fall utan olägenhet kunna mildras.
En särskild anledning att nu revidera den militärstraffrättsliga lagstift ningen utgör den pågående refonneringen av allmänna strafflagen. Det är givetvis angeläget att utvecklingen på straffrättens område också erhåller uttryck inom den del därav som militärstraffrätten bildar. Särskilt det för slag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, vilket för närva rande är under lagrådets granskning, har flera nära anknytningspunkter till den militära lagstiftningen, som ju till huvudsaklig del rör brott mot staten.
Den militära strafflagstiftningens huvudändamål är skyddet av krigsmak tens effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser för att säkra full görandet av de tjänsteplikter, som måste åläggas den militära personalen. Eftersom straffbestämmelserna skola avse endast vissa medborgare, komma de att i viss mån utgöra en undantagslagstiftning på liknande sätt som före skrifterna om särskilt -straffansvar för exempelvis ämbetsmän. Av denna krigslagstiftningens karaktär följer emellertid även att bestämmelserna böra begränsas till vad som kräves för att deras syfte skall tillgodoses. Inskränk ningar i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna som ej äro ound gängligen nödvändiga böra sålunda icke få förekomma. I den mån de i allmänna strafflagen upptagna bestämmelserna äro tillräckliga, böra icke heller särbestämmelser för militära förhållanden tillåtas.
Själva stommen i de militära bestraffningsreglerna utgöres av sådana brottstyper som hänföra sig till de speciellt militära tjänsteplikterna, s. k. rent militära brott. Dessa ha av naturliga skäl icke beaktats i de för vanliga medborgare avsedda straffbestämmelserna. Härutöver bruka i militära straff lagar ingå vissa såsom »militärt kvalificerade» betecknade brott. Dylika brottstyper ha motsvarighet bland allmänna strafflagens brott men få, då de förövas på det militära området, en karaktär som påkallar speciell be handling i straffrättsligt avseende, i allmänhet strängare. Vid revisionen av vår militära strafflagstiftning finner jag angeläget att det tillses, att sist nämnda grupp icke kommer att omfatta andra brott än sådana där den mi litära kvalifikationen är av väsentlig betydelse med hänsyn till krigsmaktens effektivitet.
Vid utformandet av eu militär strafflagstiftning torde man emellertid icke enbart kunna följa de nu angivna riktlinjerna. Det är därjämte nödvändigt att tillse att likställighet inför lagen i görligaste mån upprätthålles. Visserligen kan ett brott, begånget av någon som tillhör eu viss personalkategori, vara allvarligare än enahanda brott, förövat av en gärningsman tillhörande en annan kategori. Det är emellertid icke blott av väsentlig betydelse ur allmänt demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse att alla inom
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
denna äro underkastade en ensartad straffrättslig reglering så långt detta
är möjligt. Utan att denna förutsättning uppfyllts synas nämligen militära
straffbestämmelser icke vara ägnade att grundlägga en i egentlig mening
god disciplin. Det måste vidare uppmärksammas att upprätthållandet av den
för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen även och kanske till
övervägande delen är beroende av andra omständigheter än straffbestämmel
ser och deras tillämpning. Den sociala och kulturella omvårdnad, för vilken
de värnpliktiga under senare år varit föremål, kan utan tvivel antagas ha
medfört en helt annan inställning till militärtjänsten än förut. I samma rikt
ning har säkerligen också det förändrade läget i försvarsfrågan verkat. Sär
skilt erfarenheterna från det andra världskrigets tid ha bidragit till att un
danröja försvarsfientliga stämningar och skapa insikt om försvarets nöd
vändighet såsom det yttersta värnet för vårt folks självbestämningsrätt. Dessa
omständigheter giva förbättrade möjligheter att tillgodose kravet på huinani-
sering inom detta straffrättsområde. Uppenbart är nämligen att en lindring
av straffsatser och straffmetoder i enlighet med det nutida rättsmedvetandets
krav lättare kan förverkligas i samma mån som försvarsviljan är allmän
och krigsmaktens effektivitet sålunda blir säkerställd på andra vägar.
Det av utredningen framlagda förslaget till strafflagstiftning för krigsmak
ten innebär i första hand en väsentlig begränsning av denna lagstiftnings
omfattning. Åtskilliga av gällande lags straffbestämmelser ha sålunda helt
utmönstrats. Bland annat ha alla bestämmelser om skadegörelse, stöld och
andra förmögenhetsbrott samt ett flertal stadganden om gärningar som inne-
fatta spioneri eller förräderi lämnats utan särskild motsvarighet. Härigenom
har dock i stort sett det straffbara området icke minskats, eftersom dylika
gärningar, som ej täckas av den militära lagstiftningen, naturligtvis skola
bestraffas enligt allmänna strafflagen. Även sistnämnda lags bestämmelser
om ämbetsbrott ha förutsatts skola vara tillämpliga å viss militär personal,
som uttryckligen förklarats ha ämbetsansvar. Detta har i sin tur medfört att
de bestämmelser om generella tjänstebrott, vilka liksom för närvarande ingå
bland de militärstraffrättsliga bestämmelserna, begränsats att gälla endast
personal som icke tillagts sådant ansvar.
De i förslaget ingående bestämmelserna om rent militära och militärt kvali
ficerade brott ha genomgående erhållit nya brottsbeskrivningar. Hittillsva
rande kasuistiska beskrivningar ha sammanförts till enhetliga stadganden av
mera generell utformning. Vissa brottstyper ha därvid fått ändrat straff
barhetsområde. Sålunda har exempelvis rymningsbrottet, som för närvarande
i allmänhet föreligger endast då bortovaro från krigstjänsten varat viss tid,
olika i olika fall, givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning av
skadan eller faran av brottet i varje särskilt fall. Bestämmelsen om olovliga
sammankomster har väsentligt begränsats. Dels ha blott sådana samman
komster kriminaliserats, som taga sikte på vådan av det läge, vari krigsmak
ten eller någon del därav befinner sig, eller lämpligheten av åtgärd eller an
ordning som angår krigsförberedelserna eller krigföringen, medan bland an
nat sammankomster för rådplägning om förmans förhållande och åtgärder i
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
59
övrigt lämnats å sido, och dels har den sålunda inskränkta bestämmelsen föreslagits skola gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Utredningen har härmed velat avlägsna ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings- och överläggningsfriheten. I samma syfte före slås upphävande av 1906 års lag om förbud att deltaga i vissa sammankoms ter. De nuvarande speciella straffbuden rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel och andra brott mot folkrättsliga regler ha i förslaget ersatts med en enda bestämmelse av vidare räckvidd. Den omfattar alla sådana förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot all mänt erkända folkrättsliga grundsatser. Med denna bestämmelse, som före slås regelmässigt skola gälla envar som begår däri avsedd gärning, avses att den folkrättsliga regleringen av kriget skall införlivas med vår nationella straffrätt, och bestämmelsen skall utgöra grundval för bestraffningen av s. k. krigsförbrytelser.
Förslagets militära bestämmelser har givits lika giltighet för alla som över huvud taget skola vara underkastade desamma. Den nuvarande kategori indelningen, som innebär att straffbestämmelserna äro tillämpliga i olika om fattning å skilda grupper av krigsmaktens personal, har sålunda avskaffats; i forslaget benämnas alla som lyda under de militära bestämmelserna krigs män. I samklang härmed står den omarbetning som gjorts av gällande be stämmelser om våld eller annan misshandel och om förolämpning. Reglerna härom äro för närvarande upptagna i ej mindre än tolv paragrafer, vari differentiering gjorts bland annat med hänsyn till om brottet förövats mot för man eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsman nen likställd, om det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. Alla dessa straffbud ha ersatts av två bestämmelser, den ena rörande våld och hot om våld och den andra rörande missfirmelse. Båda äro begränsade till att avse brott av krigsman mot annan krigsman i eller för dennes tjänst. Såsom motsvarighet till nu varande stadganden om straff för vissa särskilda former av missbruk av förmansställning upptager förslaget eu mera allmänt avfattad bestämmelse om förmans missbruk av sin myndighet över underlydande. Då de under lydande ha ovillkorlig lydnadsplikt gentemot förmännens befallningar, har det nämligen funnits angeläget att uppställa generella garantier mot missbruk av förmansskapet. Den yttre korrekthet som måste iakttagas mellan olika krigsmän har i förslaget kommit till uttryck i en enhetlig straffbestämmelse vari såsom likställda förseelser upptagas vanvördnad mot förman och miss aktning mot underlydande.
Straffsatserna ha i förslaget i stor utsträckning mildrats. Detta har fram för allt skett genom nedsättning av minimistraffen. För alla brott, som icke innefatta förräderi eller andra svåra förbrytelser, ingår sålunda disciplinstraff i straffskalan, och detta straff gäller, i motsats till vad som ofta är händelsen
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
för närvarande, utan begränsning till fall då omständigheterna äro synner ligen mildrande. Även strafflatitudens maximum har i vissa fall sänkts för normalfallen. Då de militära brotten kunna vara mycket farliga för riket och dess försvar, har dock latituden uppåt ej kunnat göras alltför snäv. I avsikt att hålla nere normalstraffen under fredstid har utredningen i vissa fall före slagit särskilda straffsatser för krigstid och beredskapstid. Däremot förekom mer icke i förslaget någon differentiering av straffskalorna efter den brotts liges tjänsteställning, vilket i viss utsträckning är förhållandet i gällande lag.
I fråga om straffarterna föreslås nyheter huvudsakligen beträffande dis ciplinstraffen. Dessa äro enligt förslaget arrest och disciplinbot. Då det före slagna arreststraffet närmast motsvarar nuvarande vaktarrest, innebär så lunda förslaget att de hittillsvarande strafformerna sträng arrest, skärpt arrest och arrest utan bevakning avskaffas samt att såsom ny art av dis ciplinstraff införes disciplinbot. Arrest skall enligt utredningens förslag kunna ådömas i minst tre och högst tjugu dagar. Under hela strafftiden skall arrestant vidkännas löneavdrag med visst belopp som står i relation till hans löneställning. Disciplinbot är ett penningstraff, som i vissa hän seenden erinrar om dagsbotsstraffet och i andra om de i den civila stats förvaltningen tillämpade disciplinstraffen i form av mistning av lön. Straffet utgöres i allmänhet av löneavdrag med samma belopp för dag, som den brottslige skulle avstått under avtjänande av arrest. Disciplinbotsstraffet ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Slutligen må nämnas att utred ningen föreslagit vidgade möjligheter att använda villkorlig dom vid mili tära brott.
Utredningens förslag synes mig i allt väsentligt innefatta en lycklig lös ning. Det tillgodoser på ett väl avvägt sätt krigslagstiftningens syfte att skydda krigsmaktens effektivitet och önskemålen om lagstiftningens begräns ning och humanisering. De föreslagna bestämmelserna, som i allmänhet äro avfattade med önskvärd tydlighet, stå enligt min mening i god överens stämmelse med de aktuella reformerna i allmänna strafflagen. Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår ha också förslagets huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det avgjort övervägande antalet re missyttranden.
Utredningen har föreslagit att huvuddelen av de militära straffbestäm melserna skall införas i allmänna strafflagen. Härom har från vissa håll anmälts tveksamhet. I samband därmed har gjorts gällande att en sådan omarbetning i vart fall borde ske på ett mera djupgående sätt än som skett i förslaget. För min egen del ansluter jag mig till tanken att inordna be stämmelserna i allmänna strafflagen. Gällande strafflag för krigsmakten torde understundom redan på grund av sin karaktär av speciallag ha fram stått såsom stridande mot rättskänslan. Ur psykologisk synpunkt måste det därför vara välmotiverat att giva den militärstraffrättsliga lagstiftningen den fastare anknytning till straffrätten i övrigt som ett införande i allmänna strafflagen kan anses innebära. Härmed följer emellertid även vissa tekniska fördelar, vilka sammanhänga med att de militära straffbestämmelserna såväl
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
61
enligt gällande lag som än mer enligt förslaget icke utgöra en fullständig grund för straffrättskipningen vid krigsmakten utan närmast bilda ett komp lement till allmänna strafflagen.
De särskilda militära straffbestämmelsernas inplacering i allmänna straff lagen kan givetvis genomföras på olika sätt. Att såsom i vissa remissyttran den ifrågasatts helt inarbeta bestämmelserna i nu befintliga kapitel skulle emellertid förorsaka stora svårigheter beträffande bestämmelser vilka, så som exempelvis föreskrifterna om våld eller hot mot krigsman, anknyta till flera av de nuvarande kapitlen och komme i vart fall att medföra en mindre önskvärd splittring av bestämmelserna. Jag ansluter mig därför till den av utredningen förordade utvägen, enligt vilken bestämmelserna upp tagas i två nya kapitel. Den föreslagna fördelningen mellan dessa kapitel synes mig vara lämplig. Det förefaller, med tanke på att 25 kap. för när varande behandlar ämbetsbrott, vara stilenligt att i ett av de nya kapitlen sammanfatta bestämmelser om särskilda brott av krigsmän. Att i det andra nya kapitlet införa bestämmelser som endast äga tillämpning under krig eller beredskapstillstånd anser jag utgöra ett ändamålsenligt sätt att från övriga bestämmelser avskilja sådana som icke äga tillämpning under van liga fredsförhållanden. Jag godtager sålunda även tanken att till detta ka pitel överflytta vissa bestämmelser från det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget. Kapitlet får tydligen delvis en annan karaktär än övriga kapitel, men om det, såsom föreslagits, sättes sist i lagen, synes någon vä gande invändning icke kunna göras däremot. Det vore givetvis följdriktigt att till detta kapitel även överföra de särskilda för krig och beredskapstill stånd avsedda straffsatser som stadgats för vissa brott såväl i förevarande förslag som i det till lagrådet remitterade förslaget, övervägande fördelar torde emellertid vara förenade med den i förslaget använda metoden att låta varje straffbestämmelse innehålla fullständiga uppgifter om straffska lorna för brottet, utom såvitt angår dödsstraffet.
På de skäl utredningen, utan erinran i remissyttrandena, anfört anser jag sistnämnda straffart icke kunna undvaras under krig. I avsikt att under stryka dödsstraffets extraordinära karaktär bör enligt min mening straffet icke göras till föremål för behandling i allmänna strafflagen. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag att i en särskild lag upptaga de bestäm melser som detta straff erfordrar. Frågan huruvida även disciplinstraffet bör föranleda en särskild lag synes mera tveksam. Då dylikt straff införts i straff skalorna i åtskilliga bestämmelser som skola intagas i allmänna strafflagen, skulle konsekvensen kunna synas kräva att även övriga stadganden om an vändningen av disciplinstraff m. m. infördes i lagen. Detta skulle emellertid, som utredningen framhållit, kräva omarbetning av 2, 4 och 5 kap., vilka till lika med strafflagens allmänna del i övrigt för närvarande äro under straff- lagberedningens övervägande. Med hänsyn härtill synes fragan huruvida samtliga bestämmelserom disciplinstraff skola inarbetas i strafflagen tills vi dare böra anstå och en särskild lag utformas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag.
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
I vissa yttranden har anmärkts att ett flertal brott icke försetts med brotts-
beteckningar. Även jag anser detta vara en brist som bör avhjälpas. Vad an
går det i ett yttrande framförda önskemålet att i de militära straffbestäm
melserna skola begagnas samma termer och begrepp som kommit till använd
ning i tjänstereglementet för krigsmakten finner jag mig kunna tillmötesgå
detta såtillvida att »befälhavare» utbytes mot »chef». Med sistnämnda be
grepp avser jag dock endast vad som enligt allmänt språkbruk är innebör
den däri, och tjänstereglementets definitioner skola sålunda icke gälla. Det
kan nämligen icke vara lämpligt att straffbestämmelserna för sin tolkning
äro beroende av ofta ändrade reglementariska föreskrifter. Till vad i övrigt
anmärkts mot förslaget återkommer jag i det följande vid behandlingen av
de särskilda bestämmelserna.
Vad angår ikraftträdandet av den nya strafflagstiftningen för krigsmakten
har ett par remissmyndigheter framhållit att detta borde ske samtidigt med
genomförandet av revisionen av det militära rättegångsväsendet. Med an
ledning härav vill jag erinra att det år 1946 till lagrådet remitterade försla
get till ändring av strafflagen är avsett att vinna tillämpning från och med
den 1 januari 1949. För att undvika de mycket omfattande följdändringar
som erfordras i strafflagen för krigsmakten, därest denna då alltjämt gäller,
är det nödvändigt att låta även förevarande lagstiftning träda i kraft vid
nämnda tidpunkt. Avsikten är även att reformeringen av det militära rätte
gångsväsendet — innefattande bland annat avskaffandet av krigsdomstolar-
na i fredstid — skall knnna genomföras samtidigt. Såsom utredningen förut
satt torde därför särskilda följdändringar i processuellt hänseende icke på
kallas av nu förevarande lagstiftning.
Av det anförda framgår att jag i allt väsentligt godtager utredningens olika
lagförslag. I vissa avseenden, utöver de i det föregående anmärkta, har jag
emellertid ansett ändringar och jämkningar vara erforderliga. Förslagen ha
därför överarbetats inom justitiedepartementet. Jag övergår nu till att redo
göra för de särskilda bestämmelserna i de därvid upprättade departements-
förslagen, vilka såsom bilaga fogats vid detta protokoll.
De särskilda bestämmelserna i departementsförslagen.
Förslaget till lag om ändring i strafflagen.
1 KAP.
3 a §.
Enligt 1 § i detta kapitel skall inländsk man som begått brott dömas därför
efter Sveriges lag och vid svensk domstol. För vissa utom riket förövade brott
gäller dock det sagda endast om Konungen förordnat att brottet må åtalas
här i riket. I 2 § stadgas att utländsk man, som här i riket finnes, skall dömas
efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott som han begått inom
riket eller å svenskt fartyg utom riket. För annat utom riket förövat brott
får åtal mot utlänning ske allenast om det begåtts mot Sverige eller svensk
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
63
man och Konungen meddelat förordnande som nyss nämnts. Enligt den ly
delse 3 § erhållit i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget får ej någon
ulan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han utom riket un
dergått straff eller skyddsåtgärd.
Dessa bestämmelser äro ej utan undantag då SLK är tillämplig. Enligt
13 § SLK gäller nämligen, att om svensk krigsman eller annan, som är an
ställd vid svenska krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under
tåg eller då svenskt krigsfolk eljest är samlat där, begått brottslig handling
mot utländsk man, skall för åtal av gärningen sådant särskilt förordnande
av Konungen, som förutsattes i 1:1 SL i fråga om brott begångna utom
riket, ej vara erforderligt, utan skall å högste befälhavaren på stället an
komma att, antingen målsäganden över brottet klagar eller ej, låta detsamma
befordras till åtal, om han finner krigstuktens upprätthållande eller krigs
maktens anseende det kräva. Då utländsk man utom riket begår brott, som
hör till svensk krigsdomstols behandling, ankommer det på högste befälhava
ren på stället att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena
det fordra.
Utredningens förslag upptager i 3 a § en bestämmelse, vars första stycke
innehåller att krigsman, utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas, skall dömas
efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott, som han begått utom
riket där avdelning av krigsmakten befinner sig. Enligt andra stycket skall
utländsk man, utan hinder av vad i 2 § stadgas, dömas efter Sveriges lag
och vid svensk domstol för brott som han, då avdelning av krigsmakten för
annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen är,
såframt Konungen förordnar att åtal må ske. I tredje stycket stadgas att, då
avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom
riket, Konungen äger uppdraga åt högste befälhavaren på stället att meddela
sådant förordnande om åtal som i 1 kap. avses.
Utredningen har anfört att det för upprätthållande av krigstukt och ordning
inom krigsmakten samt med hänsyn till krigsmaktens anseende vore nöd
vändigt att brott av krigsmän, även om de begåtts utom riket och mot ut
ländska män, regelmässigt kunde utan omgång komma under rättslig pröv
ning. Den i SLK vidtagna anordningen, alt högste befälhavaren på platsen i
Konungens ställe kunde meddela förordnande om åtal, vore i detta hänseende
knappast lämplig. I såväl den danska som den schweiziska militärstrafflagen
stadgades, att lagen vore tillämplig jämväl å straffbara handlingar som för
övats utom riket. En bestämmelse av liknande innebörd syntes böra upp
tagas jämväl i svensk lag. En dylik bestämmelse hade betydelse i full ut
sträckning då krigsmakten under krig opererade utomlands men borde om
fatta även andra fall. Bestämmelsen syntes dock kunna begränsas till att
avse brott som förövades av krigsman där avdelning av krigsmakten be
funne sig; i övriga fall vore de allmänna reglerna i 1: 1 och 2 SL tillräckliga.
Liksom 13 § SLK möjliggjorde bestraffning vid svensk domstol av utländsk
man för vissa brott å krigsskådeplats och ockuperat område syntes det vara
nödvändigt att även i ny lagstiftning skapa ökad möjlighet att beivra brott
av utlänning. Om därvid frågan, huruvida åtal skulle ske, finge bero på
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
särskild prövning, vore det icke erforderligt att göra inskränkning till vissa
slag av brott eller vissa speciella förhållanden. Såväl enligt detta stadgande
som jämlikt bestämmelserna i 1: 1 och 2 SL samt 1: 3 SL enligt det remit
terade förslaget vore åtal för brott i vissa fall beroende av Konungens pröv
ning. Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befunne
sig utom riket och fråga vore om brott som begåtts där avdelningen vore,
kunde emellertid denna ordning icke alltid anses vara den lämpligaste. I
13 § SLK hade som nämnts högste befälhavaren på stället erhållit rätt att
under angivna förutsättningar pröva vissa av här ifrågavarande åtalsfrågor.
Eftersom måhända icke varje befälhavare, som kunde karakteriseras som
den högste på stället, hade den ställning att sådan prövning borde anförtros
honom samt för att undvika möjligheten av kompetenskonflikter, syntes det
vara en bättre utväg att tillerkänna Konungen delegationsrätt i förevarande
hänseende. Den utformning stadgandet erhållit borde icke utgöra hinder för
Konungen att vid uppdrags meddelande begränsa befälhavarens prövningsrätt
till vissa brott eller att eljest göra sådana inskränkningar i densamma, som
kunde påkallas av omständigheterna.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört att bestämmelsen i första
stycket efter ordalagen skulle gälla även för det fall att fråga om åtal upp-
stode först efter det avdelningen återvänt till riket och även i fråga om gär
ning som ej vore straffbar efter lagen i det land där den begåtts. Vore gär
ningsmannen utländsk man och brottet begånget mot annan än Sverige eller
svensk man, syntes dock icke lämpligt att åtal alltid skulle kunna anställas.
Om han upphört att vara krigsman under svenskt befäl och tillfälligtvis
uppehölle sig i riket eller å område dit avdelningen efter brottets begående
förflyttats, vore uppenbart att komplikationer av en sådan fri åtalsrätt skulle
kunna uppstå. Överhuvud taget syntes stadgandet knappast böra vinna till-
lämpning i de fall då den, som efter svensk lag men ej den utländska vore
brottslig, upphört att vara krigsman och ej längre vistades där avdelningen
uppehölle sig. Liknande synpunkter gjorde sig gällande beträffande stad
gandet i tredje stycket. De skäl som föranlett stadgandet gjorde sig endast
gällande, då gärningsmannen alltjämt befunne sig »där avdelningen är».
Vore så icke förhållandet, borde grunderna för bestämmelserna om Ko
nungens förordnande som villkor för åtal föranleda att denna Konungens
befogenhet ej skulle kunna överlåtas. Som denna begränsning i delegations
rätten vore av principiell natur, syntes bestämmelse därom böra givas i
lagen och ej i de särskilda föreskrifter, som enligt vad i motiven anfördes
kunde meddelas av Konungen i samband med att uppdrag enligt stadgandet
lämnades högste befälhavaren vid avdelningen. Även justitiekanslerämbetet
har funnit den i tredje stycket Konungen medgivna delegationsrätten alltför
vidsträckt. Fråga om meddelande av förordnande om åtal uppkomme åt
minstone praktiskt sett allenast i de fall som avsåges i andra stycket i para
grafen. På grund härav syntes delegationsrätten böra begränsas till dessa
fall.
Chefen för armén har å andra sidan ansett att ifrågavarande paragraf
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
65
borde utformas mera i anslutning till nu gällande bestämmelser. Förslaget syntes förutsätta att normal förbindelse alltid kunde upprätthållas mellan Konungen och högste befälhavaren på stället.
Departementschefen.
I fråga om tillämpligheten av svensk straffrätt torde krigsman, som är utlänning, i princip böra intaga samma ställning som krigsman, vilken är svensk man. Även om det i vissa fall skulle vara mindre behövligt att an ställa åtal mot utländsk gärningsman, är det på grund av sakens ringa praktiska betydelse icke lämpligt att komplicera bestämmelserna med undan- tagsföreskrifter. Tillräckliga skäl att utöver vad som skett i utredningens förslag begränsa den Kungl. Maj:t genom förslaget tillerkända delegations rätten anser jag icke finnas. Å andra sidan synes det mig icke lämpligt att militär befälhavare utan Kungl. Maj:ts uppdrag får meddela förordnande om åtal. Med nutida kommunikationsmöjligheter torde man icke böra över driva svårigheterna att upprätthålla förbindelse med olika befälhavare inom krigsmakten. I enlighet med vad jag förut anfört har i departementsförslaget termen chef begagnats i stället för befälhavare. Därjämte har en redaktio nell jämkning vidtagits i syfte att klargöra, att Kungl. Maj ds uppdrag att förordna om åtal kan lämnas redan innan avdelningen befinner sig utom riket.
2 KAP.
15 a §.
I förevarande paragraf av utredningens förslag omtalas att särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. I en andra punkt innehåller paragrafen där jämte en hänvisning att stadganden om disciplinstraff finnas i särskild lag. Bestämmelsen är föranledd därav att disciplinstraff i åtskilliga fall före kommer i det föreslagna 26 kap. och att de i övrigt erforderliga stadgandena om dylikt straff sammanförts till en särskild lag om disciplinstraff för krigs män.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har anmärkt att, då såväl i 26 och 27 kap. i förslaget som i vissa lagrum i 4 och 5 kap. i allmänna strafflagen bestämmelser meddelats som hade tillämpning å disciplinstraffets använd ning, andra punkten i 15 a § ej syntes vara adekvat. Den borde ersättas med en erinran att om disciplinstraffets användning i vad bestämmelser därom ej meddelats i strafflagen, om straffets former och om dess verkställighet vore stadgat i särskild lag.
Departementschefen.
Med anledning av den framställda anmärkningen har i departementsför slaget andra punkten av förevarande paragraf redaktionellt jämkats.
5 KAP.
10
§.
För närvarande gäller enligt 5: 10 SL fiiljande. Rymmer fånge eller häk tad eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott eller sätter han sig
66
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
till motvärn emot bevakningsman eller annan, som vill hindra honom från
rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan, under vars uppsikt han
står, då denne skall hålla honom till ordningen, eller söker någon, som skall
häktas, anhållas eller eljest gripas, att undkomma den som äger verkställa
åtgärden, eller sätter sig någon med våld eller hot emot polisman, som skall
verkställa tjänsteåtgärd, då må det våld brukas, som med hänsyn till om
ständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma skall gälla, där annan än
fånge, häktad eller anhållen eller den som skall häktas, anhållas eller eljest
gripas sätter sig med våld eller hot emot den som vill hindra rymningen, bi
behålla ordningen eller verkställa åtgärden. Har någon brukat större våld
än medgivet är, vare lag som i 9 § sägs.
Enligt utredningens förslag skall detta stadgande undergå sådan ändring
att den rätt till våldsanvändning, som föreligger då någon med våld eller hot
sätter sig emot polisman, tillkommer även vaktpost eller annan för bevak
ning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman.
I 45 § SLK finnes ett särskilt stadgande om rätt till våldsanvändning.
Detta innehåller att om skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för be
vakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd trupp
avdelning överfalles med våld eller hot, som innebär trängande fara för den
överfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd eller
bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet, då äger den vakt, pa
trull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den som står under sådan be
vakning att rymma, eller brukar annan för att befria honom våld eller hot,
må det våld användas, som för rymningens hindrande är nödigt. Vad så
lunda är stadgat om vakt, patrull eller avdelning gäller jämväl i fråga om
till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutöv
ning.
Utredningen har framhållit att enligt särskilda föreskrifter militär perso
nal har att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som eljest ankomma på
civil polispersonal. Det vore därför enligt utredningens mening nödvändigt att
stadgandet i 5: 10 SL om våld mot den som sätter sig emot polisman vid
gades att omfatta även militär vaktpost samt annan krigsman vilken tjänst
gör för bevakning eller upprätthållande av ordning. Eftersom de situatio
ner, som avsåges i det särskilda stadgandet i 45 § SLK om rätt till våldsan
vändning, tillfyllestgörande täcktes av de allmänna bestämmelserna om nöd-
värnsrätt i 5: 7—It SL, skulle med den förordade ändringen av 5: 10 det
nämnda stadgandet i SLK icke kräva ytterligare motsvarighet. Vad anginge
det våld som i olika fall finge utövas stadgades i 5: 10 SL att sådant våld
finge brukas som med hänsyn till omständigheterna kunde anses försvarligt,
medan 45 § SLK, i likhet med tidigare bestämmelser i SL, vid rymningsförsök
medgåve användandet av det våld som vore nödigt för rymningens hindran
de. Den nya regeln innebure, att vid användandet av våld i tjänsteutövning
den som vore ansvarig därför hade att bedöma ej blott vilket våld som er
fordrades för att genomföra åtgärden utan även tjänsteåtgärdens vikt. En
sådan regel kunde synas mindre lämplig såvitt anginge militära förhållan
den, där bevakningsuppgifterna ofta fullgjordes av personer som ej erhållit
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
67
någon tillräcklig speciell utbildning härför och ofta vore föga underrättade om vikten av dem åliggande åtgärder samt vilkas beväpning vore anpassad för helt andra uppgifter. Det kunde likväl icke rimligen ifrågasättas att härå grunda en rätt till användning av större våld. Försvarligheten av det våld, som i visst fall använts, måste bedömas icke blott efter objektiva grunder utan även med hänsyn till subjektiva omständigheter hos den handlande. Vidare vore det tydligt att, om — såsom här i regel vore fallet — föreskrifter om våldsanvändning givits i instruktion e. dyl., det våld som en underord nad i enlighet därmed utövat för hans del i regel måste anses försvarligt. Av så mycket större vikt bleve det, att vid utfärdandet av instruktioner för vakt tjänst rätten till våldsanvändning på lämpligt sätt inskränktes.
Hovrätten över Skäne och Blekinge har anfört att av utredningen själv antytts de betänkligheter, som med fog kunde hysas mot en vidgad rätt till våldsanvändning för vissa militärpersoner, därvid särskilt pekats på, att med stadgandet avsedda bevakningsuppgifter ofta anförtroddes åt personer utan tillräcklig speciell utbildning och ofta föga underrättade om vikten av dem åliggande åtgärder. Skillnaden mellan sådan personal och den yrkesutbil- dade och utvalda civila polisen låge här i öppen dag. Hovrätten kunde förty icke underlåta att betona de vådor, som ett stadgande av föreslagen innebörd ovedersägligen måste innebära. Det vore på sin plats att i detta sammanhang erinra om de ingalunda sällsynta fall, då bristande omdöme och sans kom mit till uttryck vid militära vakters våldsanvändning.
Chefen för armén har anmärkt att enligt förevarande paragraf endast det våld finge brukas »som med hänsyn till omständigheterna kan anses för svarligt». Utredningens förslag, att dessa regler jämväl skulle gälla vakt post eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgöran de krigsman, kunde åstadkomma tveksamhet vid lösande av tjänsteuppgif- ter, genom att vederbörande vaktpost skulle bedöma tjänsteåtgärdens vikt.
Denna tveksamhet kunde i fält bli ödesdiger. På grund härav kunde försla get icke biträdas utan borde omskrivas med ledning av i 45 § SLK givna bestämmelser.
Departementschefen.
Krigsmän äga givetvis liksom andra personer rätt till nödvärn enligt de allmänna bestämmelserna i 5:7—11 SL. Såsom utredningen framhållit har emellertid militär personal i viss utsträckning att utföra uppgifter med avse ende å bevakning och upprätthållande av ordning. I och för sig är det visser ligen önskvärt att dylika uppgifter i största möjliga mån förbehållas den ci vila polisen med dess för ändamålet speciella utbildning och utrustning. Sär skilt när det gäller bevakning torde det dock vara ofrånkomligt att åtskilliga uppgifter ombesörjas av militär personal. Då polisman som skall verkställa tjänsteåtgärd enligt gällande lag har rätt alt använda våld, om någon med våld eller hot sätter sig emot honom, synes det icke kunna antagas att den militära personalen skall kunna tillfredsställande fullgöra ifrågavarande åligganden utan motsvarande befogenhet. Från rättssäkerhetens synpunkt är
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
det angeläget att krigsmans rätt till våldsanvändning blir uttryckligen lag
fäst, åtminstone i den utsträckning som skett beträffande polismän. I likhet
med utredningen anser jag därför att förevarande paragraf bör kompletteras
med ett stadgande av innebörd att våld får brukas om någon med våld eller
hot sätter sig emot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande
av ordning tjänstgörande krigsman som skall verkställa tjänsteåtgärd.
De betänkligheter som kunna hysas mot detta stadgande torde huvudsak
ligen vara beroende av hur man bestämmer måttet av det våld som får ut
övas. Mångfalden av de situationer, i vilka våldsanvändning kan ifrågakom-
ma, gör det emellertid nödvändigt att den översta gränsen i lagen erhåller
en i viss mån tänjbar utformning. I gällande lydelse av paragrafen stadgas
för samtliga därmed avsedda fall att det våld må brukas, som med hänsyn
till omständigheterna kan anses försvarligt. Det synes icke finnas tillräckliga
skäl att beträffande militära förhållanden meddela härifrån avvikande före
skrift. Visserligen är, såsom i ett remissyttrande särskilt understrukits, en
militär vaktpost i allmänhet utan speciell utbildning för sådan våldsutöv
ning varom här är fråga och ofta är han dessutom dåligt underrättad om
tjänsteåtgärdens vikt. Dylika omständigheter måste emellertid, i enlighet med
vad utredningen framhållit, beaktas vid bedömandet av huruvida i visst fall
utövat våld skall såsom icke försvarligt anses straffbart. Härtill kommer att
det i de instruktioner och reglementen, som närmare reglera vakttjänst och
åtgärder för upprätthållande av ordning, kan mera detaljerat preciseras när
och i vad mån våld får användas i olika situationer. Frågan om den instruk-
tionsmässiga utformningen av rätten till våldsanvändning torde senare kom
ma att upptagas av chefen för försvarsdepartementet.
I anledning av vad chefen för armén anfört vill jag vidare framhålla att
de nu behandlade reglerna om våldsanvändning givetvis icke äga tillämp
ning på stridsåtgärder under krig.
På grund av det anförda har utredningens förslag i denna del, frånsett en
redaktionell jämkning, oförändrat upptagits i departementsförslaget.
10 a §.
I utredningens förslag stadgas under denna paragraf, att vid myteri, un
der strid så ock eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild
fara krigsman må mot underlydande som visar ohörsamhet bruka det våld
som är nödigt för lydnadens upprätthållande. Göres större våld än nöden
kräver, skall vad som sägs i 5:9 SL gälla, d. v. s. straff skall inträda, om ej
omständigheterna voro sådana att den handlande svårligen kunde besinna
sig. men straffet kan nedsättas under vad som eljest bort följa.
Stadgandet motsvarar 44 § SLK. Däri stadgas följande. Händer det att un
derlydande flyr från drabbning eller företager plundring, eller att vid uppror
eller upplopp eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigs
lydnaden medför större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess
eller allmän säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan
befallningen blivit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
69
underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld än nöden kräver, gäller vad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.
Utredningen har funnit det nödvändigt att, liksom hittills, förman tiller- kännes rätt att i vissa situationer bruka våld för att framtvinga lydnad. Vid angivandet av de nödsituationer, då våld finge utövas, syntes enligt utred ningen såsom allmän förutsättning böra upptagas, att brott mot krigslydna den medförde särskild fara, vilket uttryck nära överensstämde med beskriv ningen i 44 § SLK. Härjämte borde emellertid, för att i möjligaste mån giva konkretion åt bestämmelsen, omnämnas vissa fall då nödsituation regelmäs sigt förelåge. I den bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf, hade angivits att rätt till våldsanvändning skulle föreligga vid myteri, un der strid och eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild fara. Härutöver hade såsom villkor för våldsanvändning uppställts att un derlydande visade ohörsamhet. Beträffande omfattningen av det tillåtna vål det hade icke synts böra stadgas annat än att det våld finge brukas, som vore nödigt för lydnadens upprätthållande. Med uttrycket lydnadens upprätthål lande åsyftades här vad som kunde kallas det allmänna lydnadstillståndet bland de underlydande. Häri låge sålunda den ytterligare begränsningen att underlåtenhej att fullgöra en befallning icke under alla omständigheter med förde att våld finge tillgripas. Det vore nämligen tydligt att det för upprätt hållande av den allmänna lydnaden icke vore erforderligt att bruka våld i varje fall av ohörsamhet, som ej avsåge angelägenhet av störTe betydelse.
Gjordes större våld än nöden krävde, skulle enligt förslaget de i 5:9 SL upptagna reglerna äga tillämpning.
Departementschefen.
Mot förevarande bestämmelse har i remissyttrandena icke framställts nå gon erinran. Även jag har ansett mig kunna godtaga densamma, och den har sålunda utan ändring överförts till departementsförslaget.
26 KAP.
Om brott av krigsmän. 1
1
§•
Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som vägrar eller underlåter att åtlyda förmans befallning eller olillbörligen uppehåller befallningens fullgörande, dömas för lydnadsbrott till disciplinstraff eller fängelse, där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten.
I SLK finnas bestämmelser om lydnadsbrott mot överordnad i 76, 77, 78, 79 och 161 §§. Lagen skiljer mellan sådana lydnadsbrott som rikta sig mot förmans befallningar angående tjänsten, varom stadgas i 76—78 och 161 §§, och sådana som innebära åsidosättande av överordnads i särskilda
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
fall meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen
inom krigsmakten, beträffande vilka bestämmelser givas i 79 §. Av de först
nämnda lydnadsbrotten behandlas i 76 § vägran av krigsman att åtlyda vad
förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt,
och i 77 § det fall att krigsman eljest underlåter att rätt fullgöra sådan
befallning eller genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning uppe
håller befallningens fullgörande. I 78 § stadgas straff då någon, som utan att
vara krigsman lyder under lagen, vägrar eller underlåter att åtlyda vad den,
som enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande över honom har be-
fälsrätt i tjänsten, inom gränsen av denna rätt anbefallt.
Utredningen har anfört att frågan vilka som ha behörighet att giva befall
ningar och över vilka sådan befälsrätt gäller har reglerats genom olika av
Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner samt i det av Kungl. Maj:t i kommando-
väg den 14 juli 1945 fastställda tjänstereglementet för krigsmakten. Med
hänsyn till befälsrättens och lydnadspliktens intima samband med krigs
maktens organisation och funktionssätt vore det uppenbart att en straff
bestämmelse om lydnadsbrott måste grundas å den administrativa regleringen
av befälsrätten. Dock syntes böra gälla att endast den, som själv lydde under
de militära straffbestämmelserna och enligt dem vore straffrättsligt ansvarig
för missbruk av sin befälsrätt, skulle få giva befallningar som vid ohörsamhet
föranledde bestraffning för lydnadsbrott. Likaså borde straff för ohörsamhet
mot befallning kunna ådömas allenast den som även i övrigt vore under
kastad de militära straffbestämmelserna. I 26: 21 och 27:14 i förslaget hade
tillämplighetsområdet för de militära straffbuden bestämts genom angivande
av vilka som skulle anses som krigsmän. För att beteckna parterna i lyd-
nadsförhållandet användes i förslaget termerna förman och underlydande.
Enligt i 26:21 i förslaget upptagna definitioner vore krigsman, som hade
befälsrätt över annan krigsman, dennes förman. Straffbestämmelsen borde i
enlighet med vad nu sagts gälla lydnadsbrott av krigsman med avseende å
förmans befallning.
Vad anginge lydnadspliktens omfattning låge det, enligt utredningen, i
sakens natur att denna plikt principiellt borde vara begränsad till befall
ningar som anginge den underlydandes tjänst. Befallningen måste med andra
ord avse något som låge inom ramen för den underlydandes tjänsteplikter.
Såsom förut nämnts funnes i SLK förutom de allmänna straffbestämmelserna
rörande lydnadsbrott beträffande tjänsten även ett särskilt stadgande, 79 §,
avseende ohörsamhet mot överordnads i särskilda fall meddelade föreskrif
ter i vad som rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. I
den mån iakttagande härav eljest ålåge den underlydande såsom tjänsteplikt
omfattades tydligen ohörsamheten i dessa fall av det allmänna lydnadsbrott.
Stadgandet saknade i så fall betydelse utom därutinnan, alt straffskalan i
79 § vore lägre än i 76 §, en grund för stadgandet som emellertid, i den mån
den kunde anses riktig, bortfölle därest straffskalan för normalfall av lyd
nadsbrott sänktes på sätt utredningen föresloge. Med hänsyn till att vissa
fall av ohörsamhet i ordningssaker otvivelaktigt omfattades av 76 och 77 §§
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
71
SLK hade i praktiken viss osäkerhet uppkommit angående förhållandet mel lan dessa paragrafer och 79 §. Därtill komme ytterligare att 79 § på grund av sin avfattning vore ägnad att skapa oklarhet rörande gränslinjen mellan vad som hörde till tjänsten och vad som fölle därutanför. Paragrafen borde så lunda ej erhålla särskild motsvarighet i ny lagstiftning. För att befälsföring skulle kunna ske hinderfritt och den militära organisationen fungera effek tivt vore det emellertid erforderligt att den som mottoge en befallning i all mänhet icke finge göra invändning mot den befallandes rätt att giva befall ningen eller överhuvud ingå på kritik av befallningens rättmätighet. Liksom enligt gällande rätt borde sålunda lydnadsplikten vara vad som brukade kallas ovillkorlig. Den ovillkorliga lydnadsplikten innebure dock icke s. k. blind lydnad. Om en förman uppenbart ginge utom sina befälsbefogenheter, medförde lydnadsvägran icke ansvar för lydnadsbrott. Av allmänna rätts grundsatser följde därjämte att lydnadsplikten icke vore obetingad ifall den anbefallda handlingen vore brottslig eller eljest lagstridig. Innebörden av lyd nadsplikten syntes med tillfredsställande tydlighet framgå av lagtexten, där est bestämmelsen angåves gälla olydnad mot förmans befallning, där det ej vore uppenbart att den icke anginge tjänsten.
Beträffande brottsbeskrivningen i övrigt hade det synts utredningen vara lämpligt att liksom i SLK angiva olika gärningsformer. För disciplinens skull borde straffbarhet inträda redan då en underlydande tillkännagivit, att han icke komme att utföra en given befallning. Vägran att lyda vore därför den gärningsform som hade särskild betydelse då en befallning icke i sin helhet omedelbart skulle verkställas. Det vanligaste sättet, varigenom olydnad vi sades vore att utförandet av befallningen helt eller delvis underlätes. Efter som även den som delvis underläte att verkställa en befallning borde kunna straffas för lydnadsbrott, syntes man med underlåtenhet böra likställa uppe hållande av befallnings fullgörande. För att uppehållande av befallning skulle vara straffbart såsom lydnadsbrott borde dock förutsättas att uppehållandet vore otillbörligt. Den som begärde närmare direktiv i anledning av en otydlig order borde sålunda icke vara straffbar, varemot såsom otillbörligt borde anses att uppehålla en befallning genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning.
I enlighet med vad som tillämpats i åtskilliga fall vid den senaste tidens lagstiftning på den allmänna strafflagens område hade utredningen funnit det lämpligt att uppdela lydnadsbrottet i två olika svårhetsgrader avseende, den ena normalfall av brottet och den andra fall, då med hänsyn till omstän digheterna vid brottet det la vore att anse som grovt. Straffskalan för normal fallet, som behandlades i förevarande pragraf, syntes kunna avsevärt mildras i förhållande till gällande rätt, som för icke kvalificerade fall upptoge allenast fängelse och straffarbete i högst ett år. Disciplinstraff syntes så lunda utan förbehåll böra ingå i latituden. Vid sidan av sistnämnda straffart borde också fängelse ingå i straffskalan. Däremot syntes straffarbete icke behöva stadgas för lydnadsbrott, som ej vore grovt. Någon anledning att bestämma olika straff för de skilda gärningsformerna funnes icke.
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett att det med den lydelse
stadgandet i förslaget fått syntes tveksamt, huruvida som förslaget avsåge
därunder även kunde inbegripas det i 77 § SLK upptagna fallet att krigs
man underläte att rätt fullgöra befallning. Ville man icke följa den schwei
ziska lagens terminologi, enligt vilken brottet skulle beskrivas med ett ge
mensamt begrepp, ohörsamhet mot förmans befallning, borde därför brotts-
beskrivningen givas sådan lydelse att därav klart framginge att även detta
fall omfattades därav. Beträffande straffsatsen kunde ifrågasättas, om icke
fängelsestraffet borde nämnas först. Enligt gängse praxis skulle detta inne
bära att normalstraffet vore fängelse och att disciplinstraff komme till an
vändning så snart omständigheterna i något avseende kunde anses mildran
de. Då detta som regel vore fallet i fråga om värnpliktigs lydnadsbrott,
borde några betänkligheter mot en dylik, i huvudsak formell straffskärpning
icke möta. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har funnit, att
formuleringen av paragrafen med sina dubbla negationer vore svår att tyda.
Därjämte framställde sig vid tolkningen den frågan för vem — den befal
lande eller den befallde — det skulle vara uppenbart, att befallningen icke
anginge tjänsten. Det vore fara värt, att bestämmelser av sådan innebörd
som denna i stor utsträckning komme att betaga den enskilde krigsmannen
möjlighet att inom förnuftiga gränser handla i enlighet med sitt förstånd.
Det syntes föreningen, som om brottsbeskrivningen i nu gällande stadgan-
den, 76 och 77 §§ SLK, vore att föredraga.
Värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat att, då i förslaget endast
termerna förman och underlydande användes för att beteckna parterna i det
militära lydnadsförhållandet, följden därav blivit att man exempelvis för att
möjliggöra för en överordnad att ingripa emot en underordnad, som för-
ginge sig mot allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, måste göra
den konstruktionen att den överordnade i dylikt fall och för blott detta korta
tidsmoment bleve förman och i denna egenskap toge befäl över den under
ordnade, som därigenom bleve underlydande. Det vore ingalunda givet, att
det föreslagna uteslutandet av nuvarande bestämmelse i 79 § SLK komme
att skapa en större säkerhet i fråga om gränsdragningen beträffande rätten
till ingripande i här berört fall, utan snarare ökade osäkerheten än mera.
Chefen för armén har däremot ansett att utredningen genom att utesluta de
nuvarande begreppen överordnad och underordnad åstadkommit en förenk
lad terminologi.
Departementschefen.
I sakligt hänseende torde den av utredningen föreslagna brottsbeskrivning
en väsentligen icke innefatta avvikelse från vad som gäller enligt SLK. Då
såsom en gärningsform upptagits underlåtenhet att lyda förmans befall
ning, lärer således härunder kunna hänföras det fall att krigsman underlåter
att rätt fullgöra befallning. Givetvis kan emellertid ett oriktigt utförande av
en befallning icke alltid anses som underlåtenhet att lyda och gärningen får
73
då ofta en naturligare bedömning genom att bestraffas som tjänstefel. I
främsta rummet bliva härvid de subjektiva omständigheterna av betydelse.
För straffbarhet fordras nämligen vid lydnadsbrott att gärningen förövats
uppsåtligen, medan, om endast oaktsamhet föreligger, ansvar för tjänstefel
kan ifrågakomma.
Att gällande rätts olika bestämmelser om lydnadsbrott sammanförts till
ett enhetligt stadgande anser jag vara en given fördel. Tillräckliga skäl att
bibehålla en särskild regel motsvarande 79 § SLK torde icke finnas, efter
som även de plikter som i tjänstereglementen och liknande föreskrifter åläg
gas krigsmän med avseende å ordningens upprätthållande måste anses till
höra tjänsteområdet samt enligt 26 kap. 21 § i förslaget envar som har befäls-
rätt är förman. Genom stadgandet att för lydnadsbrott får dömas endast,
där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten, har enligt min
mening lydnadspliktens ovillkorliga karaktär på ett tillfredsställande sätt
kommit till uttryck i lagtexten. Självklart skall även denna förutsättning
för straffbarhet vara täckt av gärningsmannens uppsåt för att ansvar skall
kunna ådömas.
På grund av det anförda och då den föreslagna straffsatsen synes vara
lämpligt avvägd, överensstämmer departementsförslaget i denna del med ut
redningens förslag, frånsett en redaktionell jämkning. 2
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
2
§•
I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att, om lydnadsbrott med
hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt, skall för grovt
lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om befallningen
avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om brottet skett inför samlad trupp
eller förövats av flera i samråd. I ett andra stycke innehåller paragrafen
ytterligare att, om riket var i krig och brottet förövades under strid eller
eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, skall
dömas till straffarbete i högst tio år eller på livstid.
Enligt 76 § och 161 § första stycket SLK kan det för lydnadsbrott mot
förmans befallning angående tjänsten stadgade normalstraffet, fängelse eller
straffarbete i högst ett år, under vissa omständigheter skärpas. Sålunda må,
om brottet sker i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i när
varo av någon bland besättningen, straffet höjas till straffarbete i två år.
Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigs
lydnaden medför större fara, dömes den brottslige till straffarbete i högst
fyra år; kom av brottet betydligare skada, eller var brottet eljest förenat
med synnerligen försvårande omständigheter, ma tiden för straffarbetet hö
jas till åtta år. Förövas lydnadsbrott i krigstid eller under annan tid, då
rikets krigsmakt är mobiliserad, och sker det då fienden är nära eller vid
tillfälle, då brott mot krigslydnaden eljest medföra fara, dömes den brottslige
till straffarbete i minst två och högst sex år; kom därav betydligare skada,
eller var brottet eljest förenat med synnerligen försvårande omständigheter, skall gärningsmannen mista livet genom skjutning eller dömas till straff arbete på livstid eller i minst sex och högst tio år.
Utredningen har ansett det sta utom tvivel att för lydnadsbrott, som med hänsyn till omständigheterna vid brottet vore att anse som grovt, behov fö- relåge av strängare straffsatser än vad under föregående paragraf föresla gits. Vid angivande av exempel på fall, då grovt lydnadsbrott i regel borde anses föreligga, borde framhållas omständigheter som toge sikte på det sär skilda fallet och dess farlighet för krigsmaktens verksamhet och för krigs lydnaden. I lagtexten hade sålunda upptagits att befallningen avsett tjänste- åtgärd av större vikt eller att brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd. Då den ordinära straffskalan för grovt lydnadsbrott i för slaget angivits till fängelse eller straffarbete i högst fyra år, innebure detta allmänt sett en avsevärd nedsättning i förhållande till gällande rätt i mot svarande fall. Emellertid upptoge SLK en särskild straffsats för lydnads brott, som under krigstid eller därmed likställd tid förövades i fiendens när het eller vid tillfälle då brott mot krigslydnaden eljest medförde större fara.
Att sådana fall icke under alla omständigheter kunde få en lämplig bedöm ning inom den i förslaget upptagna ordinära straffskalan, vore svårt att för neka. Det för närvarande gällande minimistraffet förefölle visserligen knap past välgrundat, men däremot syntes med hänsyn till den ödesdigra verkan ett lydnadsbrott kunde ha under dessa omständigheter möjligheten att kun na döma till dödsstraff böra bibehållas. Då emellertid dödsstraffet icke upp- toges i de särskilda straffbestämmelserna i förslaget, borde såsom högsta straff utsättas straffarbete på livstid. Minimistraffet syntes böra utgöra straff arbete utan begränsning nedat. Den sålunda angivna strängare straffskalan borde gälla för det fall att grovt lydnadsbrott, då riket vore i krig, förövades under stiid eller eljest vid tillfälle da brott mot krigslydnaden medförde sär skild fara.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat att det icke torde råda något tvivel om att lydnadsbrott vore ägnat att medföra särskild fara och borde betraktas som grovt även i åtskilliga av de fall, då enligt särskilda före skrifter militär personal hade att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som eljest ankomme på civil polispersonal, såsom exempelvis vid vakttjänstgöring enligt bevakningskungörelsen, vid eldsläckning eller vid stillande av uppror.
Överhuvudtaget syntes just den särskilda faran i dylika och andra liknande fall vara det kriterium, som främst borde känneteckna det grova lydnads brott. Föreningen ansåge därför att till den gjorda exemplifieringen borde fogas det i andra stycket upptagna här berörda uttrycket »eller eljest vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför särskilda fara». Stadgandet i paragrafens andra stycke hade givits karaktär av straffskärpningsgrund. Även under krig kunde dock ej sällan fall förekomma, då ett lydnadsbrott måste anses tillräckligt korrigerat med fängelse. Denna straffart borde där för ingå i straffsatsen i andra stycket, som följaktligen, därest även förening
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
75
ens beträffande första stycket framställda ändringsyrkande beaktades, allenast
skulle komma att innehålla att, om riket vore i krig, finge dömas till straff
arbete i högst tio år eller på livstid.
Föreningen Sveriges krigsfiskaler har anfört att det låge i sakens natur,
att den till vilken befallning utdelats ofta icke kunde eller åtminstone hade
synnerligen svårt att bedöma, huruvida den anbefallda tjänsteåtgärden vore
av större vikt; ej sällan vore det väl för övrigt ej ens avsett, att en krigsman
i underordnad ställning skulle känna till syftet med befallningen, sasom
exempelvis när denna avsåge förhållanden av hemlig natur, vilka endast
borde vara kända av högre befäl. Enligt allmänna straffrättsliga giundsatser
borde väl i sådana fall liksom eljest de objektiva och subjektiva rekvisiten
täcka varandra, d. v. s. för straffbarhet för grovt lydnadsbrott fordrades, att
gärningsmannen skulle ha insett, att tjänsteåtgärden varit av större vikt. Då,
såsom nyss framhållits, detta kanske oftast ej vore händelsen, komme straff
budet i fråga, sådant det enligt förslaget vore formulerat, ej att få den effekt,
som avsetts.
Departementschefen.
Behovet av skärpta straffsatser för vissa svåra fall av lydnadsbrott har ut
redningen tillgodosett genom en bestämmelse om lydnadsbrott som med hän
syn till omständigheterna vid brottet är att anse som grovt. Häremot har jag
intet att erinra, liksom ej heller mot de omständigheter som i förslaget an
givits skola särskilt beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt. Det
synes mig icke föreligga anledning befara, att bestämmelsen, såsom i ett
remissyttrande gjorts gällande, skall bli mindre effektiv. En krigsman, som
mottagit en befallning, kan visserligen icke alltid i detalj bedöma den anbe
fallda tjänsteåtgärdens betydelse men om det är fråga om en åtgärd av
större vikt lärer detta i allmänhet framga av förhållandena, särskilt under
krig och i nödsituationer. Skulle emellertid den som underlåtit att lyda en
befallning icke ha varit medveten om den anbefallda åtgärdens stora vikt på
sådant sätt att uppsåt kan anses föreligga och föranleda ej andra omständig
heter att brottet bör bedömas som grovt, synes det vara riktigt att han straf
fas endast för vanligt lydnadsbrott. Varje fall av lydnadsbrott bör alltså be
dömas efter dess objektiva särart och med beaktande av gärningsmannens
subjektiva insikt. I konsekvens med denna uppfattning har jag icke heller
ansett mig kunna godtaga det under remissbehandlingen framförda förslaget
att såsom exempel på grovt brott upptaga det förhållandet att brottet för
övats vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. Även
vid sådant tillfälle kunna ju förekomma befallningar av mycket ringa be
tydelse.
Vad angår de av utredningen föreslagna straffsatserna har ifrågasatts om
icke den särskilda, för krigstid avsedda straffskalan borde inrymma ej blott
straffarbete utan även fängelse. Med hänsyn till att berörda straffskala en
dast avser grovt lydnadsbrott som förövas under strid eller eljest vid tillfälle
under krig då brott mot krigslydnaden medför särskild fara synes detta dock
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
knappast vara lämpligt. Jag har icke heller i övrigt något att erinra mot de föreslagna straffsatserna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
3 §.
Under denna paragraf har utredningen upptagit en straffbestämmelse om myteri. Enligt denna skall, om samling av krigsmän ådagalägger uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot förman, anstiftare och anförare straffas med straffarbete i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straffarbete i fyra år. Ha deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse. För övas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare eller anfö rare straffas med fängelse.
Bestämmelsen motsvaras i SLK närmast av 62—65 samt 70, 158 och 159 §§, vilka behandla uppror och upplopp. Uppror beskrives så, att krigsfolk sam lar sig tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud eller att tvinga förman till någon äm- betsåtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. Av brottet finnas, bortsett från särskilda straffskärpningsgrunder, tre olika grader. Den första föreligger då upproret ej fullföljes längre än att upprorsmännen på förmans befallning vända åter till lydnad och ordning. Uppror av andra graden innebär att upp rorsmän ej vända åter till lydnad och ordning utan visa trotsighet emot för mans befallning. Den tredje graden av uppror kännetecknas av att upprors män göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller plundra eller för därva annan egendom. Upplopp består däri, att krigsfolk samlar sig tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt som nyss sagts samt ej skingrar sig på förmans befallning utan visar trotsighet däremot. Såsom ett svårare fall av upplopp angives att deltagare däri övergår till våld å person eller egendom.
Denna reglering av militärt uppror och upplopp ansluter sig mycket nära till gällande bestämmelser om uppror och upplopp i 10: 7—9 och 13 SL. På grundval av vad straffrättskommittén i denna del föreslagit ha i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget de nuvarande bestämmelserna om upp rors- och upploppsbrotten i SL sammanförts till en mera enhetlig reglering. Därvid har det straffbara området uppdelats på två skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp. Brottsbeteckningen uppror har reserverats för vissa mot statsskicket eller statsledningen riktade brott, som behandlas i 9: 1 och närmast motsvara vad som för närvarande i 8 kap. SL benämnes högförräderi. Enligt 11: 1 föreligger upplopp, om folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och folket ej åtlyder myndighets befallning att skingra sig. Såsom ett sär skilt fall, då endast anstiftare och anförare äro straffbara, upptages att folk
77
mängden skingrar sig på myndighets befallning. 111:2 stadgas, att om folk
samling, med uppsåt som i 11: 1 sägs, gått till förenat våld å person eller
egendom, dörnes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upp
lopp.
Utredningen har anfört att de i 11:1 och 2 upptagna bestämmelserna om
upplopp och våldsamt upplopp uppenbarligen kunde bli tillämpliga även på
krigsmän. I rent militära situationer ägde de däremot begränsad tillämplig
het, och det erfordrades därför särbestämmelse för krigsmaktens vidkomman
de. Vid utformandet av ett sådant stadgande hade det synts lämpligt att i
möjligaste mån anknyta till bestämmelserna om upplopp och våldsamt upp
lopp. I enlighet härmed hade förevarande stadgande om myteri uppställts.
Denna brottstyp hade konstruerats som ett genom våldsuppsåt kvalificerat,
kollektivt ohörsamhetsbrott mot förman, där straffbarheten såtillvida in
trädde på ett tidigare stadium än vid det vanliga lydnadsbrott att någon
befallning icke behövde ha givits. Det fordrades att samling av krigsmän åda-
galade uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot förman. I motsats till
62 § SLK erfordrades ej att krigsmännen samlade sig tillhopa, utan brottet
kunde begås även av krigsmän som dragits samman för tjänstgöring. Det
enda kravet vore att krigsmännen till antalet ej vore fåtaligare än att de kun
de likställas med en folksamling. Genom att uppsåtet skulle gå ut på förenat
våld uteslötes passivt lydnadsbrott. Om krigsmän endast gemensamt vägrade
eller underläte att utföra en order av förman, skulle de sålunda straffas för
lydnadsbrott och icke för myteri, och detta gällde även om överenskommelse
om brottet träffats på förhand. Att sätta sig upp emot förman innefattade
såväl att sätta sig emot verkställighet av förmans bud som att tvinga förman
till någon ämbetsåtgärd, vilka uttryck för närvarande användes i 62 § SLK.
Enligt 11: 2 i det remitterade förslaget kunde våldsamt upplopp föreligga oav
sett om myndighet vore tillstädes eller ej. För myteriets del hade ett inrym
mande av fall som icke riktade sig mot förman ansetts oegentligt och, med
hänsyn särskilt till den skärpta bestraffningen av våldsbrott i 26: 7 i förslaget,
onödigt. Våldsamt upplopp hade därför vid myteribrottets utformning icke
på annat sätt beaktats än att, för det fall att deltagare i myteri gått till förenat
våld å person eller egendom, stadgats strängare straff än eljest. Vad i övrigt
anginge straffsatserna vore att märka att vid upplopp normalstraffet utgjor
de, för anstiftare och anförare straffarbete i högst fyi’a år och för annan
deltagare högst straffarbete i två år. Om folkmängden skingrat sig på myn
dighets befallning gällde sistnämnda strafflatitud för anstiftare och anförare,
medan annan deltagare ej vore straffbar. Då våldsamt upplopp förelåge,
straffades anstiftare och anförare med straffarbete i högst tio år och annan
deltagare högst med straffarbete i fyra år. 1 viss anslutning till dessa straff
satser och med beaktande av de för grovt lydnadsbrott upptagna straffen hade
utredningens förslag i fråga om bestraffningen av myteri avfattats. Förslaget
innebure avsevärd nedsättning i förhållande till motsvarande straffsatser i
SLK, vilka framförallt kännetecknades av höga minimistraff.
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Chefen för armén har framhållit att även passivt lydnadsbrott, när det beginges av en samling krigsmän, utgjorde ett brott mot krigslydnaden som kunde få de allvarligaste följder. Enligt förslaget skulle emellertid det passiva lydnadsbrott även om det vore kollektivt icke falla under myteribestämmel serna utan endast kunna bestraffas enligt det allmänna stadgandet om brott mot krigslydnaden i 26: 1. Detta kunde ur militär synpunkt icke godtagas.
Arméchefen ville därför föreslå, att förevarande § omformulerades, så att den även täckte fall av passivt kollektivt lydnadsbrott. Överbefälhavaren har biträtt detta förslag.
Departementschefen.
Mot innehållet i förevarande paragraf av utredningens förslag har i remiss yttrandena icke gjorts invändning i vidare mån än att det från militärt håll hävdats att myteri även borde omfatta kollektivt passivt lydnadsbrott. Sådan gärning kan emellertid vara av mycket ringa farlighetsgrad, exempelvis då några vapenfria värnpliktiga underlåta att utföra dem ålagt rengöringsarbete, och torde sålunda mindre väl lämpa sig att sammanföras med de svårartade brottsfall som avses i förslagets myteribestämmelse. Visserligen kan också ett passivt lydnadsbrott som begåtts gemensamt av flera krigsmän få mycket allvarliga konsekvenser, särskilt under strid och vid liknande farliga tillfällen. I sådana fall torde emellertid regelmässigt lydnadsbrottet vara att anse som grovt åtminstone för de mest straffvärda brottslingarna, och bestämmelsen i 26 kap. 2 § medger då utdömande av högsta straff. Det synes alltså icke förefinnas något behov att vidga det straffbara området för myteribrottet. Icke heller i övrigt har jag funnit anledning till ändring i den föreslagna be stämmelsen.
4
§•
Enligt 4 § i utredningens förslag skall krigsman som icke efterkommer tillsägelse i tjänsten av vaktpost eller annan krigsman, som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, dömas för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.
I 88 § SLK stadgas straff för den som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra. Straffbe stämmelsen gäller även den som begår sådant brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring.
Utredningen har med hänsyn till bevaknings- och ordningstjänstens vikt funnit det påkallat att lydnadsplikten mot vaktpersonal inskärptes genom en' särskild straffbestämmelse. En sådan bestämmelse vore dessutom enligt ut redningens mening erforderlig av det skälet att eftersättande av nämnda skyl dighet stundom vore av sådan svårhetsgrad att de generella tjänstebrottsbe- stämmelserna icke kunde anses tillräckliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
79
I fråga om angivande i brottsbeskrivningen av dem, vilkas befallningar skulle åtlydas, har utredningen ansett nuvarande bestämmelse kunna för enklas. Termen skiltvakt, mot vilken redan vid tillkomsten av SLK erinran framställdes, användes ej numera och borde icke upptagas. De personer, emot vilka lydnadsplikt borde föreligga, syntes kunna angivas såsom krigsmän vilka tjänstgjorde för bevakning eller upprätthållande av ordning. Det vore dock lämpligt att särskilt omnämna vaktpost, vilket begrepp då brukades icke såsom någon teknisk term utan såsom ett praktiskt viktigt och lättfatt ligt exempel. I den mån personer, som tillhörde krigsmaktens polisväsende bleve krigsmän antingen enligt förordnande med stöd av 26: 21 eller direkt enligt 27: 14 i förslaget, omfattades de av den föreslagna bestämmelsen och behövde därför ej, såsom i SLK, särskilt omnämnas. I övrigt borde föreva rande bestämmelse icke erhålla tillämpning beträffande polispersonalen inom krigsmakten. Ej heller syntes erforderligt att medtaga patrull eller truppav delning; vare sig den som hade bevaknings- eller ordningsuppdrag inginge i en särskild avdelning eller tjänstgjorde mera självständigt borde lydnads plikt föreligga beträffande tillsägelser av honom som vore betingade av upp dragets fullgörande. Gärningen borde angivas såsom underlåtenhet att efter komma tillsägelse i tjänsten av krigsman som nyss sagts. Något behov att, såsom vid lydnadsbrottet, kunna straffa den som förklarade sig ej skola rätta sig efter en tillsägelse syntes icke föreligga med mindre avsikten fullföljdes.
Enligt vad utredningen vidare yttrat vore vakttjänstgöring i fredstid ofta att betrakta som ett led i militär utbildning och övning. Det vore därför naturligt att lägre straff än fängelse i allmänhet vore tillfyllest. Den för när varande gällande normallatituden, fängelse eller straffarbete i högst ett år, hade sålunda funnits böra ersättas med disciplinstraff eller fängelse. För närvarande kunde disciplinstraff användas endast då omständigheterna vore synnerligen mildrande och den brottslige tillhörde manskapet. Med hänsyn till viktigare bevakningsuppgifter, som förekomme särskilt under krig, hade därjämte, såsom vid lydnadsbrottet, upptagits en straffsats för grova fall, nämligen fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Även detta innebure en viss nedsättning i förhållande till gällande rätt, som för motsvarande fall stadgade straffarbete upp till sex år. Däremot hade en särskild straffskärp- ningsregel motsvarande 26: 2 andra stycket i förslaget icke ansetts erforderlig.
Enligt krigshovrättens mening sknlle lagrummets brottsbeskrivning efter ordalagen innebära en ovillkorlig skyldighet för krigsman att efterkomma tillsägelse av vakt, blott tillsägelsen givits »i tjänsten», vilket bär väl måste betyda »under tjänsteutövning». Skyldigheten att lyda vaktpersonal syntes emellertid icke böra avse annan tillsägelse än sådan, som betingades av den särskilda uppgift dylik personal hade att fullgöra. Lagrummet borde ändras så att detta förhållande tydligt framginge av lagtexten.
Föreningen Sveriges häradshövdingar bar i anslutning till sitt under »Hu vuddragen i förslaget» återgivna yttrande anmärkt att det icke syntes till fredsställande att för brottets rubricerande såsom grovt ej gåves någon led ning. Detta syntes särskilt av betydelse med hänsyn till den mycket stora
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
höjningen av straffmaximum som föresloges för det fall att brottet vore grovt. Föreningen hemställde därför att i 4 § andra punkten gåves exempel på omständigheter, som särskilt borde komma i betraktande vid bedömande härutinnan. Så hade nästan undantagslöst skett i alla övriga fall, där det här tillämpade systemet för straffbarhetens uppdelning blivit använt. Såsom så dana omständigheter kunde angivas vikten av det intresse, vaktposten vore satt att bevaka, brottets begående i krig, där avdelning av krigsmakten be funne sig, eller dylikt.
Departementschefen.
I ett remissyttrande har mot förevarande bestämmelse anmärkts att det av ordalagen »tillsägelse i tjänsten» icke tydligt framgår att tillsägelsen skall vara betingad av den särskilda uppgift vaktpersonalen har att fullgöra. Med hänsyn till att fråga är just om krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning torde visserligen de angivna ordalagen knappast kunna tolkas annorlunda, men en redaktionell jämkning synes dock böra vidtagas. Såsom i ett annat yttrande anförts hade det varit önskvärt, att sär skilt beaktansvärda omständigheter angivits till ledning för bedömandet hu ruvida brott skall anses vara grovt. Med hänsyn till svårigheten att i lag form angiva några dylika omständigheter har jag emellertid funnit mig böra avstå från en sådan exemplifiering. Även i övrigt anser jag den före slagna bestämmelsen böra godtagas. Den återfinnes därför i departements- förslaget i oförändrat skick så när som på nyssnämnda jämkning. 5
5 §.
Utredningen har under förevarande paragraf upptagit ett stadgande, vars första stycke föreskriver att förman, som missbrukar sin myndighet genom att söka förmå underlydande att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst, dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straff arbete i högst fyra år. Enligt andra stycket av paragrafen skall för missbruk av förmanskap dömas även då förman otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans för hållande i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa.
I 92, 113 och 118 §§ SLK finnas särskilda straffbestämmelser om förmans missbruk av sin myndighet. Enligt 92 § straffas förman som genom miss bruk av sin myndighet söker hindra underlydande krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten. I 113 § stadgas straff för förman som, till sin eller annans enskilda nytta, genom befallning tvingar eller annorledes för mår underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, samt för officer eller underofficer som för egen vinning tager emot sådant, då det såsom av fri vilja b judes. Jämlikt 118 § är förman straffbar om han genom missbruk av sin myndighet söker hindra den som blivit i krigstjänst anställd att däröver föra klagan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
81
Utredningen har framhållit att en förman genom den ovillkorliga lydnads
plikt, som vore förbunden med befälsrätten, hade en avsevärd maktställning
i förhållande till sina underlydande. Det vore av stor psykologisk betydelse
att befälsrätten, likaväl då det gällde missbruk därav som i fråga om brott
mot lydnadsplikten, vore omgärdad av uttryckliga stadganden. En särskild
straffbestämmelse rörande missbruk av förmanskap syntes därför böra upp
tagas. Vid utformningen av en dylik bestämmelse borde först uppmärksam
mas sådana fall där förman överskrede sin befälsrätt. Om förman vid med
delandet av en befallning sträckt sig utom den underlydandes tjänst, borde
förmannen vara underkastad straffansvar därför enligt ifrågavarande be
stämmelse. Däremot borde bestämmelsen ej avse fall då förman gåve be
fallning, som stode i strid med order av högre befälhavare utan att eljest in
nebära överskridande av befälsrätten. För att klargöra denna innebörd hos
bestämmelsen borde såsom förutsättning för straffbarhet uppställas att för
mannen missbrukade sin myndighet över underlydande. För att missbruk av
myndighet skulle föreligga behövde emellertid förmannen icke ha givit for
mell befallning. Varje försök att förmå en underlydande att göra, tåla eller
underlåta något som icke anginge dennes tjänst borde vara straffbart, i den
mån försöket kunde anses vara grundat å förmanskapet. Så vore ofta fallet
då en förman försökte hindra en underlydande att göra framställning eller
anföra klagomål. Såsom eu andra gärningsform av ifrågavarande brott borde
upptagas att föi-man otillbörligen ålade underlydande särskild tjänstgöring
eller vägrade honom förmån såsom påföljd för något hans förhållande i eller
utom tjänsten. Att ålägga någon särskild tjänstgöring vore givetvis i allmän
het inte bara tillåtet utan nödvändigt. För straffbarhet syntes därför böra
krävas att åläggandet skett otillbörligen, t. ex. såsom hämnd eller straff. S. k.
straffexercis borde alltså falla under förevarande bestämmelse. Det sagda
hade motsvarande tillämpning på förmåner som tillkomme personalen un
der tjänstgöringen; att i bestraffningssyfte vägra någon sådan förmån kunde
ej anses tillåtet. Att underlydande vid krävande övningar utsattes för fara till
liv eller hälsa, kunde väl icke alltid undvikas med hänsyn till utbildningen,
och vid krig måste detta regelmässigt inträffa. Då påfrestningarna stode i
sådant missförhållande till det resultat som åsyftades, att de underlydande
kunde sägas utan skäl ha utsatts för fara till liv eller hälsa, vore det emel
lertid befogat att anse missbruk av förmanskap föreligga. Även ett dylikt fall
borde därför medtagas i förevarande bestämmelse.
I bestraffningshänseende bar utredningen erinrat att straffsatserna i 92,
113 och 118 §§ SEK omfattade — bortsett från ämbetsstraff — fängelse, i
några fall disciplinstraff och i ett fall, 118 g, fängelse eller straffarbete i
högst två år. Med hänsyn till den genomsnittliga svårhetsgraden av de gär
ningar som avsåges i förslagets förevarande bestämmelse liade det ansetts
lämpligt att såsom enhetlig normalskala för gärningarnas bestraffning stad
ga disciplinstraff eller fängelse. En sådan strafflatitud vore emellertid icke
tillfyllest för svårartade fall. Liksom enskild krigsmans lydnadsbrott kunde
äventyra den allmänna disciplinen, kunde också missbruk av förmanskap
t!
liiliaiuj till riksdagens protokoll 11)48. 1 sand. Nr 144.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
utöva menlig inverkan på det disciplinära tillståndet. Bortsett från sådana fall som inrymdes under andra stycket av 26: 2 enligt förslaget och vilka syntes sakna motsvarighet vid missbruk av förmanskap, hade utredningen icke funnit anledning att i bestraffningshänseende göra skillnad mellan grovt lydnadsbrott och missbruk av förmanskap, då detta brott vore grovt.
Justitiekansler sämbetet har anfört att de i denna paragraf meddelade be stämmelserna väl kunde vara av betydelse såsom ett värn mot missbruk av förmanskap. Den allmänna karaktär stadgandet erhållit vore emellertid äg nad att leda till den ur disciplinär synpunkt menliga konsekvensen att kunna frammana obefogade anmälningar. Särskilt förefölle detta gälla andra styc ket och i synnerhet föreskriften om straff för förman, som utan skäl utsatte underlydande för fara till liv eller hälsa. Möjligen borde de i lagrummet med delade föreskrifterna begränsas att gälla uppenbara fall. I motiven uttalades att, då en förman försökte hindra en underlydande att göra framställning eller anföra klagomål, ofta förelåge ett försök att förmå en underlydande att underlåta något som icke anginge dennes tjänst. Då framställningen eller klagomålen normalt finge antagas avse den underlydandes tjänstgöringsför hållanden eller annat som ägde omedelbart samband med tjänsten, fram- ginge det kanske icke för menige man så otvetydigt som önskligt vore, att det i motiven angivna fallet, som för närvarande vore uttryckligen reglerat, omfattades av lagrummet. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer och värnpliktiga officerares riksförbund ha funnit ifrågavarande stad gande vara alltför omfattande och kunna leda till onödiga vanskligheter i förhållandet mellan krigsmännen. Förbundet har framhållit att innebörden av termen otillbörligen måste komma att tolkas på många och ofta god tyckliga sätt, och alldeles särskilt måste enligt förbundets mening stor svå righet uppstå vid bedömandet av den frågan huruvida förman haft rätt att förvägra någon en speciell förmån på grund av dennes misskötsel. Liksom justitiekanslersämbetet har chefen för armén vänt sig mot utformningen av stadgandet om straff för förman som utan skäl utsatte underlydande för fara till liv eller hälsa. I sakens natur låge att ett sådant förfarande måste kunna förhindras. Emellertid vore bestämmelsen härom synnerligen oklart formu lerad och kunde därför icke tillstyrkas i oförändrat skick. I den föreslagna lydelsen kunde bestämmelsen tänkas medföra en överdriven försiktighet vid utbildningens anordnande. Stadgandet inbjöde i sin vaga utformning till an märkningar mot krävande men av sakliga skäl nödvändiga övningar. Därest bestämmelsen icke kunde utgå borde den omformuleras, så att olägenheterna i berört avseende eliminerades.
Departementschefen.
I likhet med utredningen anser jag det vara angeläget att den militär- straffrättsliga lagstiftningen innehåller en bestämmelse av här ifrågavarande art. Då man av de underlydande kräver ovillkorlig lydnad i förhållande till förmännen, måste de underlydande också tillförsäkras erforderligt skydd mot
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
83
sådant missbruk av myndighet, vartill förmännen kunna göra sig skyldiga. I jämförelse med gällande rätts speciella stadganden i detta hänseende, inne bär utredningens förslag en mera generell reglering i ämnet. I stort sett fin ner jag den föreslagna bestämmelsen vara ändamålsenlig och lämplig.
Mot bestämmelsens utformning ha emellertid i vissa remissyttranden framförts betänkligheter av innebörd att den skulle kunna giva anledning till onödiga klagomål samtidigt som befälet av rädsla för bestraffning skulle hämmas i sin utbildande verksamhet. Härvid synes man särskilt ha tänkt på den gämingsform, som innebär att underlydande utsättes för fara till liv eller hälsa. Eftersom dylikt förfarande skall ha skett utan skäl för att straff barhet skall vara för handen, förefaller det som om farhågorna för utbild ningen skulle vara överdrivna. Att obefogade anmälningar kunna föranledas av stadgandet, kan väl tänkas, men icke heller därvid synas några nämnvär da olägenheter behöva befaras.
Även stadgandet om otillbörligt åläggande av särskild tjänstgöring och vägrande av förmån har i ett remissyttrande funnits kunna medföra vansk ligheter i förhållandet mellan förmän och underlydande. Givet är också att bedömandet av en handlings tillbörlighet ofta innebär ett visst mått av osä kerhet. Med hänsyn till de olika former av straffexercis och annan otillåten bestraffning, som enligt vad erfarenheten utvisar verkligen förekomma, synes det emellertid möta mycket stora svårigheter att närmare precisera nämnda gämingsbeskrivning. Stadgandet i denna del torde sålunda få godtagas i den föreslagna utformningen, ehuru i förtydligande syfte en redaktionell jämk ning bör vidtagas.
Utredningen har avsett att försök att hindra en underlydande att göra fram ställning eller anföra klagomål skulle täckas av stadgandet i paragrafens första stycke. Såsom under remissbehandlingen anmärkts framgår detta icke med erforderlig tydlighet. På grund härav torde nämnda stycke böra jämkas till att avse försök att förmå underlydande till något som det icke ingår i dennes tjänst att göra, tåla eller underlåta.
Med de jämkningar som framgå av vad jag sålunda anfört har ifrågava rande bestämmelse upptagits i departementsförslaget.
6
§•
Förevarande paragraf i utredningens förslag stadgar att krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman dömes för obehörig befälsutövning till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.
Enligt 122 § SLK straffas den som egenmäktigt tager sig befäl, där det ho nom ej lagligen tillkommer, med fängelse, mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller avsättning. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, skall till straffarbete i högst fyra år dömas; äro de synnerligen mildrande, dömes till disciplinstraff. Den skyldige skall ock vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
En motsvarighet härtill finnes i 10: 24 SL, vilket stadgande emellertid en ligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skall ersättas av eu i hu vudsak likalydande bestämmelse i 10: 13. Däri stadgas, att om någon obehö rigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat, han skall dömas för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest att anse som grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.
Utredningen har anfört att den sist återgivna bestämmelsen tydligen i viss utsträckning täckte de fall som avsåges i 122 § SLK. Emellertid omfattade bestämmelsen icke alla fall av obehörig befälsutövning. Det vore därför nöd vändigt att upptaga ett särskilt stadgande om straff för obehörig befälsut övning. Ehuru ett sådant stadgande främst åsyftade att förhindra störande inverkan på tjänsten inom krigsmakten, komme det samtidigt att utgöra ett skydd för enskilda krigsmän. Det borde därför ses i viss relation till bestäm melsen om missbruk av förmanskap under nästföregående paragraf i försla get, vilken jämväl hade dylikt dubbelt syfte, även om där skyddet för en skilda krigsmän framstode som det avgjort väsentligaste. Då sistnämnda pa ragraf behandlade det fall att förman på ett otillbörligt sätt utnyttjade sin befälsrätt över underlydande, kunde tydligen förevarande stadgande inskrän kas till att avse krigsman som utan att vara behörig därtill utövade befäl.
Vidare har utredningen erinrat att den för närvarande gällande bestämmel sen i 122 § SLK utöver själva straffstadgandet innehölle en föreskrift att den skyldige tillika skulle vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han beginge under utövande av obehörigt befäl. I vissa fall skulle emel lertid sådant brott medföra ansvar även om särskild föreskrift av nyssnämnda innehåll saknades. Då dessutom i motsvarande civila förhållanden straffet för obehörig tjänsteutövning i allmänhet ansåges konsumera vad som för be hörig tjänsteutövare skulle bedömts såsom tjänstebrott borde det icke heller vid obehörig befälsutövning tillämpas särskild bestraffning utöver vad all männa regler gåve anledning till. Någon motsvarighet till ifrågavarande sär bestämmelse hade därför ej upptagits i förevarande paragraf.
Straffsatserna för obehörig befälsutövning borde enligt utredningens me ning överensstämma med vad i 10: 13 i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget stadgats. Dock borde med hänsyn till att under förevarande para graf inginge vissa lindrigare fall som ej omfattades av 10: 13 den ordning, vari straffarterna angivits, omkastas, varigenom även vunnes att straffsat serna bleve desamma som enligt 26: 5 i förslaget. Att angiva någon omstän dighet som särskilt borde beaktas vid bedömande huruvida brottet vore grovt, hade ej synts vara behövligt. Det i sådant hänseende i 10: 13 upptagna fallet, att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning, kunde i vart fall ej anses typiskt för grov obehörig befälsutövning.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande stadgandet om grovt brott uttalat, att liknande synpunkter som föreningen anfört i fråga om 26: 4 gjorde sig gällande även här.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
85
Departementschefen.
Jag ansluter mig till utredningens förslag i denna del, och ifrågavarande bestämmelse har alltså oförändrad överförts till departementsförslaget.
7
§•
Enligt 7 § i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper sig med våld eller hot därom å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anled ning av hans förhållande i tjänsten, dömas för våld eller hot mot krigsman högst till straffarbete i fyra år. Lika med våld skall anses gärning som inne fattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § SL omförmäles. Förövar krigs man, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, skall straffet vara fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller eljest vid till fälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara får dömas till straff arbete på livstid.
I 80, 83, 85, 89, 90, 93, 94 och 162 §§ SLK finnas straffbestämmelser om våld eller annan misshandel mot krigsman eller annan som lyder under SLK i eller för tjänsten.
Enligt 80 § straffas krigsman, som gör våld eller annan misshandel å överordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att tvinga honom till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller för att hämnas å honom för sådan åtgärd. Normalstraffet är, om den våld förde är officer eller underofficer, straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex må nader. Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i förra fallet till fängelse samt i det senare till disciplinstraff med visst angi vet minimum. För brott, som sker under sjönöd eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, finnes en särskild straffskala, straffarbete i minst två och högst sex år. Jämlikt 85 § dömes efter vad nu sagts även då någon, som utan att vara krigsman lyder under SLK, förövar sådant brott mot krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten.
Enligt 83 § må straffet för brott som nu sagts nedsättas under vad eljest bort följa, därest brottet föranletts därav, att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovär digt beteende retat den underordnade till gärningen.
I 89 § upptages eu särskild straffsats för det fall att någon, vid tillfälle då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, gör våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning, eller å någon till krigsmaktens polis väsende hörande person, som är i tjänstgöring. Straffet är då straffarbete i minst två och högst sex år.
I 90 § stadgas att krigsman, som gör våld eller annan misshandel å un
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
derordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas till disciplinstraff. Enligt 93 § skall krigsman, som på sätt i 90 § sägs förgår sig mot annan krigsman som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad, straffas såsom i sist nämnda paragraf sägs, om den brottslige är officer eller underofficer. Till hör han manskapet, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex må nader.
94 § omfattar övriga fall, då någon gör sig skyldig till våld eller annan misshandel å någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst vid krigsmakten. Den brottslige skall straffas efter allmän lag, men om brottet finnes kunna försonas med böter, dömes i stället till disciplinstraff.
För krigstid och annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad stadgar
162 § att krigsman för våld eller annan misshandel å överordnad krigsman samt den som utan att vara krigsman lyder under SLK för sådan gär ning å krigsman som över honom har befälsrätt i tjänsten skall straffas, om brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst och vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, med straffarbete i minst fyra och högst tio år eller på livstid eller med dödsstraff genom skjutning. Samma straffsats gäller beträffande brott varom i 89 § förmäles. I de förstnämnda fallen kan dock straffnedsättning enligt 83 § äga rum.
De återgivna bestämmelserna utgöra i första hand särstadganden i för hållande till 14 kap. SL om mord, dråp och annan misshandel samt 15 kap. SL om brott emot annans frihet. Därjämte innefatta de avvikelser från de i 10: 1 och 5 SL upptagna särskilda bestämmelserna om våld eller annan misshandel mot någon i eller för hans ämbete eller tjänst.
Enligt det till lagrådet år 1946 remitterade förslaget skola bestämmelserna i 10: 1 och 5 SL ersättas av nya bestämmelser i 10: 1. Däri stadgas straff för den som förgriper sig med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutöv ning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, så ock för den som sålunda förgriper sig mot någon som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller låtit. Brottet benämnes våld eller hot mot tjänsteman och straffet är straffarbete i högst fyra år eller fängelse eller, om brottet är ringa, böter. Vad sålunda sagts om befattning, varmed ämbets ansvar är förenat, gäller ock befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd.
Utredningen har anfört att det, eftersom enligt 26: 22 i förslaget officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt vissa andra krigs män som hade motsvarande tjänsteställning skulle vara underkastade äm betsansvar, kunde ifrågasättas om icke SL enligt det till lagrådet remitterade förslaget innefattade tillräckligt straffskydd även för krigsmän. Undantags
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
87
bestämmelser kunde emellertid icke lielt undvaras. Vad till en början an
ginge våld eller hot därom mot förman vore det obestridligt att brottet un
der krigstid, särskilt i situationer då lydnadens upprätthållande hade en av
görande betydelse, vore av väsentligt allvarligare svårhetsgrad än våld eller
hot mot tjänsteman. Vidare vore att märka att såvitt anginge förmän av lägre
grad än furir, vilka enligt förslaget icke vore underkastade ämbetsansvar,
våld eller hot om våld skulle i avsaknad av särskild bestämmelse i den mili-
tärstraffrättsliga lagstiftningen vara att bedöma endast efter 14 och 15 kap.
SL även om det skett i eller för tjänsten. Det måste därför under alla omstän
digheter anordnas särskilt skydd för dem. Vad nu anförts gällde även då våld
eller hot därom riktades mot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätt
hållande av ordning tjänstgörande krigsman. Anledning förelåge icke att till
erkänna dessa ett skydd av lägre valör än det som stadgades för förmän. Det
vore för övrigt starkt motiverat att vaktpersonalen, som mer än andra krigs
män i sin tjänst komme i beröring med allmänheten, erhölle tjänstemanna
skydd även mot civila angripare. Utredningen förordade därför att genom för
ordnande av Konungen jämlikt 10: 1 sista stycket denna personal förlänades
samma skydd som tillkomme innehavare av befattning, varmed ämbetsansvar
vore förenat. Beträffande våld eller hot därom, som förövades av förman mot
underlydande i eller för hans tjänst, kunde i viss utsträckning liknande syn
punkter anföras som i fråga om sådan gärnmg av underlydande mot förman.
Flertalet av dem som intoge ställning såsom underlydande hade emellertid icke
ämbetsansvar, och det syntes därför vara nödvändigt att för dessa fall skapa ett
starkare skydd än det som tillämpningen av 14 och 15 kap. SL skulle skänka.
Vad slutligen anginge övriga fall av våld eller hot i eller för tjänsten, nämli
gen sådan gärning mot annan överordnad än förman, mot annan underordnad
än underlydande samt mot krigsman som varken vore överordnad eller un
derordnad, vore att märka att, om särbestämmelse icke gåves, ämbetsskyd-
dets anknytning till ämbetsansvaret i viss omfattning medförde tillämpning
av 10: 1 SL i det remitterade förslaget, medan eljest bestraffning skulle ske
efter 14 eller 15 kap. SL. Strafflatituderna i 14 kap. medgåve icke i alla situa
tioner att den tjänsteförbrytelse, som inneslötes i varje angrepp av krigsman
mot annan krigsman i eller för hans tjänst, kunde tillbörligen beaktas vid
straffmätningen. Då dessutom enligt det förut sagda korpraler och meniga i
den mån de vore förmän eller underlydande i förhållande till en angripare
eller fullgjorde vakttjänst skulle åtnjuta särskilt skydd, vore det lämpligt
att detta utsträcktes att gälla generellt beträffande alla krigsmän.
I enlighet med nämnda överväganden ansåge utredningen ett skydd mot
svarande tjänstemannaskyddet böra skapas för envar krigsman. Bestämmel
ser härom syntes böra upptagas i ett enhetligt stadgande, som alltså skulle
avse även krigsmän vilka åtnjöte skydd enligt 10:1. Härigenom vunnes att
brottslighet av förevarande slag i allmänhet bleve att bedöma efter ett och
samma stadgande så snart gärningsmannen vore krigsman. Utformningen av
brottsbeskrivningen borde i möjligaste mån ske i anslutning till bestämmel
serna om tjänstemannaskyddet i SL enligt det remitterade förslaget. Stad-
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
gandel borde sålunda avse förgripelse med våld eller hot därom. Våld inne- bure, såsom straffrättskommittén anlört icke någon väsentlig avvikelse från uttrycket våld eller annan misshandel, som användes i gällande SLK. Att hot om våld medtagits, i stället för att såsom hittills hänföras under bestäm melserna om förolämpning, utgjorde däremot en viss utvidgning. Någon an ledning att för militärstraffrättens vidkommande utesluta hotet förelåge ej; utvidgningen syntes tvärtom vara motiverad med hänsyn till brottets karak tär av subordinationsbrott. Genom medtagandet av hot om våld komme i viss utsträckning även gärningar, som innefattade försök till våld, att falla under bestämmelsen. Detta gällde dock icke i fråga om sådana försök, som av den angripne icke uppfattades som hot, t. ex. att någon ur bakhåll sköte på krigsman utan att träffa. Med avseende å 10: 1 SL i det remitterade förslaget uttalade departementschefen vid remissen, att goda skäl kunde anföras för att i detta sammanhang straffa även dylika försök men att frågan om straff i dessa fall borde övervägas i samband med den slutliga revisionen av be stämmelserna om misshandelsbrotten. Med hänsyn till angelägenheten ur disciplinär synpunkt att våldförsök på det militära området bestraffades hade emellertid frågan här ansetts icke kunna lämnas åsido utan böra erhålla en lösning, även om denna i anseende till nyssnämnda revisionsarbete finge ka raktär av provisorium. Att till paragrafen anknyta en försöksbestämmelse av vanligt slag syntes dock ej lämpligt. Försök till hot borde uppenbarligen ej medtagas, och även försök till lindrigare våld borde uteslutas. Med hänsyn härtill och då försök till grövre våld kunde vara lika straffvärt som fullbor dat hot om våld samt tillbakaträdande från försök ej borde föranleda straff frihet i detta fall, föresloges en bestämmelse, enligt vilken de grövsta fallen av försök till våld, nämligen mordförsök, försök till dråp och försök att till foga svår kroppsskada komme att inrymmas under stadgandet. I 10: 1 SL i det remitterade förslaget fordrades att förövat våld eller hot skett antingen då den angripne vore i tjänsteutövning eller ock för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Särskilt med tan ke på sådana fall då förman förgripit sig mot underlydande hade det ansetts mindre adekvat att tala om hämnd för tjänsteåtgärd. Utan att åsyfta någon saklig ändring hade i förevarande stadgande i stället angivits att gärningen skedde med anledning av den angripnes förhållande i tjänsten. 1 övrigt hade kravet på samband med den angripnes tjänst återgivits lika som i 10: 1.
I fråga om straffet för våld eller hot mot krigsman, har utredningen fram hållit att vad som föreslagits för normala fall innebure allenast en mindre jämkning i förhållande till 10: 1 SL i det remitterade förslaget. Som skäl för denna jämkning anfördes att förevarande bestämmelse även inrymde så rela tivt lindriga fall som att menig utövade våld eller hot därom mot annan me nig. Vid jämförelse med de gällande straffstadgandena i SLK funne man, att den föreslagna straffskalan innebure vissa nedsättningar, i vilket hänseen de främst märktes att disciplinstraff i samtliga fall kunde användas även om omständigheterna ej vore synnerligen mildrande. Å andra sidan vore straff- maxima för närvarande i allmänhet lägre än enligt förslaget utom beträffande
89
våld mot överordnad. Givet vore dock att en strafflatitud, som avsåge så olik artade fall som relativt grov misshandel å en förman med hög ställning och lindrig förgripelse av menig å annan menig, måste vara förhållandevis vid, utan att därför den nedre delen av skalan i praktiken finge tillämpning å sådana fall som det förra eller den övre delen å sådana som det senare. Därest såsom nu föreslagits disciplinstraff inginge i normalskalan, vore det ej erforderligt att bibehålla den i 83 § SLK nu intagna bestämmelsen, enligt vilken straffet kunde nedsättas under eljest gällande straffminimum. Under krigstid vore vissa fall av våld eller hot mot krigsman otvivelaktigt av en särskild svårhetsgrad. Främst vore härvid att uppmärksamma sådana fall, då någon angrepe sin förman. Även vaktpersonal måste emellertid tillerkän nas ett starkare skydd i de farliga situationer som kunde uppkomma under krig. Särskilt under strid eller liknande tillfallen kunde uppenbarligen våld eller hot mot förman eller vakt föranleda minst lika allvarliga men för krigs makten som lydnadsbrott. Med hänsyn härtill hade upptagits ett stadgande om skärpt bestraffning i vissa fall.
Slutligen har utredningen i detta sammanhang erinrat om stadgandena i 81, 84, 85 och 94 §§ SLK om straff för misshandel utom tjänsten. Vissa av dessa innefattade straffskärpningar i förhållande till SL. Även om det kunde synas angeläget att vid bestraffningen hänsyn toges till det extra moment av straffbarhet som kränkning av subordinationsförhållandet innebure, vore detta försvårande moment dock icke tillräckligt för att giva det helt utom tjänsten begångna brottet en annan karaktär än misshandelsbrott i allmän het och därigenom motivera uppställandet av en särskild brottstyp; misshan deln framstode otvivelaktigt såsom det egentliga brottet och den omständig heten att den förorättade vore förman till gärningsmannen eller överord nad i uniform kunde ej utgöra tillräcklig grund för en undantagslagstift ning. Övriga av ifrågavarande bestämmelser hade väsentligen endast proces- suell betydelse. På grund av nu angivna skäl hade motsvarighet till nämnda bestämmelser icke upptagits i förslaget. Ej heller hade ansetts behöva upp tagas särskild straffbestämmelse rörande envig, varom i 86 § SLK stadgades.
Chefen för marinen har anfört att det ur disciplinär synpunkt vore nöd vändigt, att det i motiven fullt tydligt utsädes, att förgripelse enligt ifråga varande lagrum mot krigsman, klädd i uniform, alltid skulle betraktas så som förgripelse i och för dennes tjänst, för såvitt det icke kunde klart på visas, att förgripelsen skett på grund av rent personliga skäl, som icke ägde samband med tjänsten. Svenska officersförbundet har gjort ett liknande ut talande. Chefen för armén har med hänvisning till sina under »Huvuddragen i förslaget» återgivna synpunkter förklarat att utredningens förslag alt in skränka lagens skydd för den militära belälspersonalen mot förgripelser utom tjänsten icke under några omständigheter kunde godtagas. Vid omarbetningen borde nu gällande bestämmelser tjäna till ledning. Överbefälhavaren har an fört att det, även när det gällde förgripelser mot person, vore svårt att av göra var gränsen mellan tjänst och icke tjänst ginge. Omständigheterna kun
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
de i vissa fall vara sådana, att det för krigstuktens upprätthållande eller akt ningen för krigsmakten krävdes strängare bestämmelser än dem 14 kap. SL innehölle. Det vore sålunda till skada, att krigsman i uniform förgrepe sig på annan uniformsklädd krigsman å offentlig plats, så att allmän för argelse uppstode. Det vore vidare menligt för krigstuktens upprätthållande, om en krigsman utan svårare påföljder än i 14 kap. angivna kunde utkräva hämnd å överordnad för förmenta oförrätter i tjänsten. Chefen för marinen hade i sitt yttrande berört dessa förhållanden, men icke ansett att någon ändring av brottsbeskrivningen vore erforderlig. Häremot ställde sig över befälhavaren tveksam. Om det icke i lagstadgandet klart utsädes, att varje förgripelse mot krigsman klädd i uniform som regel skulle betraktas som förgripelse i och för dennes tjänst, komme en dylik rättstillämpning icke att säkerställas. Med hänsyn till frågans stora betydelse för disciplinen inom krigsmakten borde ifrågavarande paragraf omformuleras så att straff stad gades för krigsman som förgrepe sig med våld eller hot därom å krigsman. Samma mål kunde nås genom att i 14: 36 SL inrymma ett lagstadgande om att misshandel av krigsman mot krigsman vore att betrakta som ett brott be gånget under försvårande omständigheter.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett det icke vara riktigt att sammanfatta samtliga de våldsbrott varom här vore fråga under en gemen sam straffbestämmelse med så vidsträckt latitud som den i lagrummet före slagna från disciplinstraff till straffarbete i högst fyra år. Åtskilliga av dessa brott vore ej särskilt svåra och borde då icke bedömas efter en straffskala, vars maximum vore ägnat att även åt dem giva färg av att vara svårartade.
Föreningen åberopade i detta sammanhang vad den anfört i sitt den 2 juni 1945 avgivna utlåtande rörande straffrättskommitténs förslag till lag om brott mot staten och allmänheten. Rörande den i kommittéförslaget an vända metoden att under ett enhetligt straffbud med vid straffskala sam manföra alla de gärningar som vore att hänföra till samma brottstyp, oberoende av deras svårhetsgrad, anfördes i yttrandet bl. a. att denna otvi velaktigt vore ägnad att höja straffet även för normalfallen av brottsligheten i fråga och medförde även en begränsning i preskriptionsbestämmelsernas tillämpning, som ej obetydligt utvidgade området för den straffbara brottslig heten. Föreningen hemställde att straffbestämmelsen i förevarande lagrum uppdelades efter liknande grunder som de vilka kommit till användning i 10 kap. 1 § i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget. Även föreningen
Sveriges landsfogdar har ifrågasatt huruvida icke för lindrigare fall borde givas en mildare straffbestämmelse och ett strängt straff stadgas för sär skilt kvalificerade fall.
Departementschefen.
Genom förevarande paragraf har utredningen till en enhetlig bestämmelse sammanfört de för närvarande i ett flertal lagrum i SLK upptagna, mycket invecklade reglerna om våld eller annan misshandel. Detta innebär en av sevärd vinst, främst i lagtekniskt hänseende men även ur saklig synpunkt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
91
Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har i allmänhet icke heller fram ställts några invändningar.
Från militärt håll har emellertid gjorts gällande att det för krigstuktens upprätthållande och aktningen för krigsmakten åtminstone i vissa fall av misshandel utom tjänsten kräves strängare bestämmelser än 14 kap. SL in nehåller. I princip anser jag i likhet med utredningen att det icke finnes tillräckliga skäl att anordna en undantagslagstiftning för fall då misshan del mellan krigsmän ej står i samband med tjänsten. Däremot kan jag så tillvida ansluta mig till den nyssnämnda uppfattningen att vissa fall, som knappast täckas av den föreslagna bestämmelsen, äga så pass nära sam band med tjänsten att bestämmelsen bör omfatta även dem. Om en krigs man misshandlar en annan krigsman endast därför att den sistnämnde bär uniform, är officer eller av annat liknande skäl, som härflyter ur tjänsten, kan misshandeln icke bestraffas enligt bestämmelsen, eftersom den ej skett med anledning av den förfördelades förhållande i tjänsten. För att dylika fall skola kunna hänföras under ifrågavarande paragraf, har jag i departe mentsförslaget låtit orden »med anledning av hans förhållande i tjänsten» er sättas av uttrycket »med anledning av hans tjänst».
Vad angår de föreslagna straffsatserna har sammanförandet av gällande lags olika regler till ett enhetligt straffbud medfört, att den lindrigaste straffskalan sträcker sig från disciplinstraff till straffarbete i fyra år. I lik het med vissa remissmyndigheter anser jag att en så vidsträckt straffskala icke kan anses godtagbar vid brott av den karaktär varom här är fråga. Jag har därför låtit i departementsförslaget uppdela ifrågavarande straffsats så att normalstraffet blir fängelse eller disciplinstraff, medan för brott, som med hänsyn till att det inneburit fara för krigslydnaden eller eljest är att anse som grovt, skall gälla fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Med denna lösning följer visserligen den olägenheten att avvikelsen från 10: 1 i det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget blir större än enligt den av utredningen förordade bestämmelsen. Eftersom grovt brott regelmäs sigt lärer föreligga i alla sådana fall då övre delen av den för normalfallet avsedda straffskalan i 10: 1 skulle varit tillämplig, torde dock berörda av vikelse i praktiken komma att sakna betydelse.
Utöver vad jag nu nämnt innebär departementsförslaget icke någon änd ring i förhållande till utredningens förslag. Till den av utredningen väckta frågan om ämbetsskydd för vaktpersonal får jag återkomma i ett senare sammanhang.
8
§•
Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som förgriper sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot krigsman i eller för hans tjänst, straffas för missfirmelse av krigsman med disciplinstraff eller fängelse.
I 82, 85, 91, 93 och 94 §§ SLK stadgas straff för förolämpning i eller för tjänsten. Enligt 82 § skall, om krigsman förolämpar överordnad krigsman
92
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
med smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller för
griper sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning och det
sker i eller för ämbetet eller tjänsten, dömas till fängelse eller, där omstän
digheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Enligt 85 § gäller
detsamma om annan under SLK lydande person begår sådant brott mot den
som över honom har befälsrätt i tjänsten. I 91 § stadgas straff för krigs
man som förolämpar underordnad krigsman med smädligt yttrande i tal
eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning,
som är missfirmlig, då brottet sker i eller för den förolämpades ämbete eller
tjänst. Straffet är disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. I 93 §
behandlas det fall att krigsman förgår sig på sätt i 91 § sägs mot annan krigs
man som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller un
derordnad; är den brottslige officer eller underofficer, skall han straffas så
som i sistnämnda paragraf sägs, och tillhör han manskapet, är straffet dis
ciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Enligt 94 § skall, om nå
gon i annat fall än förut sagts gör sig skyldig till förolämpning med ord eller
gärning emot någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den
förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, den brottslige straffas efter
allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället
skall dömas till disciplinstraff.
Dessa bestämmelser motsvaras i SL av stadganden i t6 kap. samt 10:2
och 5. I 16 kap. behandlas falsk angivelse och annan ärekränkning, medan
10: 2 och 5 innehålla särskilda bestämmelser om ärekränkning mot ämbets-
eller tjänsteman i eller för hans ämbete eller tjänst.
Enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skola de sistnämnda
bestämmelserna ersättas av stadganden i 10: 5. I första stycket föreskrives
att den som offentligen skymfar myndighet eller annat organ, som äger be
sluta i allmänna angelägenheter, skall dömas för skymfande av myndighet
till böter eller fängelse. Enligt andra stycket skall, om någon, i annat fall än
törsta stycket avser, förgriper sig med smädelse eller annan missfirmlig gär
ning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 10: 1, och det sker i eller för
hans befattning, den brottslige straffas för missfirmelse av tjänsteman såsom
i första stycket sägs. Skydd enligt 10: 1 åtnjuta, som av det föregående fram
går, de som äro eller varit innehavare av ämbete eller annan befattning, var
med ämbetsansvar är förenat, eller av befattning, vars innehavare enligt
Konungens förordnande skall åtnjuta sådant skydd.
Av liknande skäl som utredningen anfört beträffande nästföregående pa
ragraf har utredningen funnit en särskild bestämmelse om missfirmelse mot
krigsman vara behövlig. Någou anledning att utforma brottsbeskrivningen
annorlunda än i 10: 5 andra stycket i det år 1946 remitterade förslaget hade
ej ansetts föreligga. Bestämmelsen borde alltså avse förgripelse med smä
delse eller annan missfirmlig gärning. Liksom i fråga om missfirmelse mot
tjänsteman, uppkomme härvid den olikheten mot gällande rätt att hotelse
icke särskilt omnämndes. Detta innebure dock icke att hotelser helt ute-
slötes från förevarande bestämmelse. I ytterligare ett avseende avveke
93
ifrågavarande gärningsbeskrivning från gällande rätt, i det att 82 § SLK
upptoge förutom smädliga även föraktliga och vanvördiga yttranden. I
den mån sådant icke utgjorde missfirmelse omfattades det av den under
nästföljande paragraf i förslaget intagna bestämmelsen rörande oskickligt
beteende. Det för straffbarhet enligt 10: 1 och 5 i det år 1946 remitterade
förslaget uppställda villkoret rörande brottets samband med tjänsten hade
i 10: 5 angivits genom ett förkortat uttryck. På liknande sätt hade samban
det angivits i förevarande paragraf, därvid dock använts orden i eller för
hans tjänst vilka bättre än de i 10: 5 använda i eller för hans befattning syn
tes svara mot förhållandena inom krigsmakten. Någon motsvarighet till
stadgandet om skymfande av myndighet hade icke ansetts erforderlig. Straf
fet för missfirmelse av krigsman hade i anslutning till straffstadgandet i
10: 5 föreslagits skola vara disciplinstraff eller fängelse. I förhållande till
SLK innebure detta i vissa fall någon nedsättning beträffande straffminimum
och i andra viss skärpning av gällande straffmaxima. De i 82 § andra styc
ket samt 84, 85 och 94 §§ SLR intagna bestämmelserna rörande förolämp
ning utom tjänsten hade, av liknande skäl som anförts beträffande miss
handel utom tjänsten, icke erhållit motsvarighet i förslaget.
De yttranden av chefen för marinen, svenska officersförbundet, chefen för
armén och överbefälhavaren, vilka återgivits under 26: 7, ha tillämpning
även beträffande ifrågavarande lagrum.
Departementschefen.
Vad jag under nästföregående paragraf anfört beträffande brottets sam
band med tjänsten gäller även nu förevarande brottstyp. På grund av det
här i utredningens förslag begagnade uttryckssättet erfordras dock icke nå
gon ändring i ordalydelsen. Även i övrigt har jag funnit mig kunna godtaga
ifrågavarande bestämmelse.
9 §•
Under denna paragraf i utredningens förslag har upptagits ett stadgande,
att om krigsman, i annat fall än förut är sagt, visar vanvördnad mot förman
eller missaktning mot underlydande eller eljest brister i anständigt uppfö
rande mot krigsman, och det sker under tjänsteutövning eller i samband med
tjänsten, lian skall dömas för oskickligt beteende till disciplinstraff.
Straffbestämmelsen i 96 § SLK avser, jämte fylleri, förargelseväckande be
teende, vilket beskrives på samma sätt som i 11: 15 SL, samt dessutom annat
bristande i anständigt uppförande. Bestämmelsen omfattar dylika förseelser
begångna under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl
eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller om
råde, som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov. Krigsman som, i
annat fall, inom förläggnings- eller stationsort eller, då han a annan ort
uppträder i militär tjänstedräkl, gjort sig skyldig till sådan förseelse å väg,
gata eller annat ställe, varom ill: 15 SL förmäles, skall ock straffas enligt
96 § SLK.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Utredningen har erinrat att genom 11: 10 SL i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget såsom förargelseväckande beteende straffbelädes sådant uppförande, på allmän plats eller eljest offentligen, som vore ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Till denna bestämmelse anslöte sig ett stadgan de under 26: 16 i utredningens förslag avseende dylikt beteende av krigsman inom område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Genom dessa be stämmelser ersattes ej blott stadgandet i 96 § SLK om åstadkommande av all män förargelse utan även bestämmelsen i samma lagrum om bristande i an ständigt uppförande i vad denna avsåge beteende som vore ägnat att väcka allmän förargelse. I övrigt funne utredningen sistnämnda bestämmelse, som genom sin obestämda avfattning medgåve bestraffning för varjehanda bris ter i uppförandet såväl i som utom tjänsten, icke böra erhålla motsvarighet i ny lagstiftning i vidare mån än såvitt rörde uppförandet mot andra krigs män i samband med tjänsten. Icke minst med hänsyn till att större delen av personalen utgjordes av tvångsinkallade syntes det nödvändigt att i viss mån straffbelägga även sådana yttringar av olämpligt uppförande som icke vore straffbara som smädelse eller annan missfirmelse. Gällande lag inne- hölle i detta hänseende en särskild straffbestämmelse som dock blott avsåge de underordnades uppförande emot förmän och andra överordnade. Härmed åsyftades stadgandet i 82 § som med smädelse mot överordnad jämställde för aktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift. För upprätthållande av en god allmän disciplin vore det emellertid lika viktigt att förmän icke be handlade sina underlydande på ett kränkande eller nedsättande sätt eller eljest visade missaktning mot dem. Även i förhållandet mera likställda emel lan måste dylikt bristande i anständigt uppförande vara till skada för sam arbetet i tjänsten.
Av bestämmelsens avfattning framginge, enligt vad utredningen ytterligare anfört, att den ej omfattade sådana mindre fel i uppförandet som blott hade karaktären av bristande hövlighet utan att därunder endast fölle mera på tagligt visad ringaktning. Det angivna kravet i fråga om förseelsens anknyt ning till tjänsten vore i vissa avseenden vidare men i andra snävare än mot svarande villkor beträffande missfirmelse av krigsman. Bestämmelsen vore tillämplig även då endast gärningsmannen vore i tjänsteutövning, likaså då brottet förövades på tjänsteställe. Däremot vore tydligt att vad som till- droge sig i rent privata förhållanden ej inginge, och detta gällde även om tilldragelsen föranletts av något den förfördelades förhållande i tjänsten.
De yttranden av chefen för marinen, svenska officersförbundet, chefen för armén och överbefälhavaren, vilka återgivits under 26: 7, ha tillämpning även beträffande ifrågavarande lagrum.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit uttrycket »i samband med tjänsten» i och för sig dunkelt. Motiven lämnade ej heller någon närma re ledning i denna del och tolkningssvårigheter kunde näppeligen undvi kas, därest stadgandet bibehölles oförändrat. Ett förtydligande syntes därför önskvärt. Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört, att det, med hän syn till den ställning av lärare som i stor utsträckning tillkomme överordnad
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
95
under övningar i militärtjänsten, syntes ofrånkomligt att denne understundom vid utövande av kritik måste komma att använda uttryck, som skulle kunna uppfattas såsom tecken på missaktning mot den underordnade. Stadgandet i detta hänseende syntes därför i hög grad ägnat att understödja onödiga klagomål och trakasserier. Då i lagrummet stadgats ansvar för krigsman som brister i anständigt uppförande mot annan krigsman, bleve de fall som man med den berörda brottsbeskrivningen avsett att träffa därförutan tillräck ligt beaktade.
Departementschefen.
Den föreslagna bestämmelsen angiver, i motsats till motsvarande stadgan- den i gällande lag, uttryckligen att det nödvändiga kravet på yttre korrekt het i uppförandet mellan olika krigsmän gäller oavsett vilken ställning krigs männen inneha. Sålunda nämnes såsom exempel på otillåtet beteende icke blott vanvördnad mot förman utan även missaktning mot underlydande. Ur psykologisk synpunkt torde denna utformning av bestämmelsen kunna ha ett visst värde. Av förman på ett anständigt sätt framförd kritik kan givetvis aldrig betecknas såsom missaktning mot underlydande, och jag tror för min del icke att sistnämnda uttryck, såsom i ett remissyttrande befarats, skall föranleda obefogade klagomål eller trakasserier.
Det samband med tjänsten som måste föreligga för bestämmelsens till lämplighet har av utredningen angivits något annorlunda än i de närmast föregående paragraferna. Det synes emellertid knappast finnas skäl för en sådan avvikelse. Även här bör därför uttrycket i eller för tjänsten användas.
Med endast den ändring som föranledes härav har ifrågavarande bestäm melse överförts till departementsförslaget.
10 §.
Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse om upp vigling. Enligt denna skall krigsman som muntligen inför samling av krigs män eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömas för uppvigling till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, kan dömas till straffarbete i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall vad i 4 kap. stadgas äga till- lämpning.
I 68, 71 och 160 §§ SLK finnas vissa bestämmelser om missbruk av ytt randefriheten. Enligt 68 § skall, om någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller låtit utsprida, uppma nat eller annorledes sökt förleda till uppror, vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses ha skett under försvårande omständigheter. Det samma gäller om den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift för att därmed komma uppror åstad. I 71 § stadgas straff för den som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
låtit utsprida, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § förmäles. Straffet är fängelse eller, i lindrigare fall, disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvåran de, kan dömas till straffarbete i högst två år. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott som därå följt, gäller vad i 4 kap. SL och 34 § SLK är sagt. Stadgandet är även tillämpligt å den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift, som innefattar sådan uppma ning eller sådant förledande eller upphetsande som nyss nämnts då det skett för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan. För krigstid eller annan tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad, stadgar 160 § att straffet för brott, som i 71 § sägs, må höjas till straffarbete i högst fyra år, då omstän digheterna äro synnerligen försvårande.
I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga pro pagandan föreslogs bland annat att i 71 § skulle medtagas det fall att någon sökt uppväcka hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslyd naden. Någon lagstiftningsåtgärd blev icke följden av detta förslag men frå gan upptogs på nytt av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8). Kommittén ansåg uttrycket »upp hetsande till ovilja mot krigstjänsten» i 71 § SLK vara i viss mån svävande och vittgående. Det centrala i beskrivningen borde vara syftet att under gräva krigslydnaden. Som exempel därpå kunde lämpligen angivas medde lande av mot disciplinens krav stridande förliållningsorder och försök alt uppväcka hat mot befälet. Kommittén föreslog ändring av 71 § i sådan riktning men icke heller detta förslag föranledde lagstiftning.
Motsvarighet till de här förut berörda paragraferna i SLK innehåller SL i It): 14. Detta stadgande skall enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget ersättas av en-bestämmelse i 11:5. Däri stadgas att den, som munt ligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten, uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldig het eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete kan följa, må dömas till straffarbete i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen för fallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas.
Utredningen har anfört, att 68 och 71 §§ SLK såvitt de avsåge försök att förleda till uppror eller ohörsamhet mot förmans eller överordnads befall ningar i tjänsten tydligen kunde ersättas av bestämmelsen i 11:5. 71 § SLK omfattade emellertid förutom försök att förleda till brott även försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Därmed åsyftades sådan mot krigs makten riktad, allmänt hållen propaganda, som väl icke direkt avsåge att för leda till brott men indirekt genom skapande av missnöje och olust kunde förorsaka brott och i varje fall medförde svårigheter vid disciplinens upp-
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
97
rätthållande. I viss man kunde även dylik propaganda straffas enligt 11:5. Det lämpligaste sättet att komma till rätta med återstående fall vore icke straffstadganden. Det skulle erbjuda nästan oöverstigliga svårigheter att finna en beskrivning som omfattade alla de skiftande former, i vilka en skadlig propaganda av här ifrågavarande slag kunde ske, och samtidigt upprätthölle en klar gräns mot lojala yttringar av rätten att utöva kritik. Med hänsyn här till syntes man böra avstå från att skapa någon motsvarighet till 71 § såvitt nu vore i fråga.
Beträffande behovet i övrigt av särbestämmelse har utredningen funnit en sådan vara erforderlig i fråga om det särskilda rekvisit av kollektivitet som upptoges i SL. För tillämpning av 11: 5 fordrades att uppmaningen till brott skedde inför menighet eller folksamling eller i meddelande till allmänheten. Uttrycket »inför samlat krigsfolk» i 71 § SLK innebure, att hos krigsfolket icke förutsattes lika hög grad av offentlighet. Det vore också uppenbart att en dylik minskning av kravet på offentlighet betingades av förhållandena inom krigsmakten; en samling av krigsmän utgjorde, även om relativt många vore närvarande, ofta icke en menighet eller folksamling i den betydelse dessa uttryck hade i 11: 5. Med hänsyn till den sålunda angivna grunden för en sär bestämmelse rörande uppvigling borde bestämmelsen begränsas att avse lyd nadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosatte sin tjänsteplikt. På grund av vad sålunda anförts hade i förevarande paragraf upptagits en straffbestämmelse rörande uppvigling, utformad på grundval av 11:5 i det remitterade förslaget. Det hade ansetts onödigt att särskilt omnämna spri dande av eller utlämnande för spridning av skrift.
Chefen för armén har förklarat sig icke kunna godtaga utredningens för slag att helt slopa det i 71 § SLK upptagna stadgandet om försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Hänsyn till krigsmaktens effektivitet gjorde, att varje försök att undergräva krigslydnaden måste kunna stävjas. Så länge samhället underhölle en krigsmakt, måste samhällets krav sättas före den enskildes. Med hänsyn härtill borde motsvarighet till gällande bestämmelse upptagas, varvid av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet framförda synpunkter kunde tjäna till ledning, över befälhavaren har instämt häri.
Justitiekonstersämbetet har funnit det kunna ifrågasättas om det icke vore en fördel att kalla brottet »uppvigling av krigsmän» till skillnad från det i 11:5 av det år 1946 remitterade förslaget upptagna uppviglingsbrottet. Hov rätten över Skåne och Blekinge har ifrågasatt om föreskriften i sista punk ten vore erforderlig: vad däri stadgades framginge av allmänna konkurrens regler.
Departementschefen.
I likhet med utredningen anser jag att det i 71 § SLK upptagna stadgan det om försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten icke bör erhålla motsvarighet i ny lagstiftning. Med hänsyn till den föreslagna bestämmelsens karaktär av kompletteringsstadgande till 11 kap. 5 § i det till lagrådet år
7
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 141.
98
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
1946 remitterade strafflagförslaget synes brottsbeteckningen uppvigling
kunna godtagas. Den särskilda konkurrensregeln i paragrafens sista punkt
motsvaras av enahanda regel i 11:5 och torde därför böra bibehållas.
Den nu ifrågavarande bestämmelsen, mot vilken jag icke heller i övrigt
funnit skäl till erinran, ingår oförändrad i departementsförslaget.
11
§•
Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som avviker
från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas,
eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt, eller annorle-
des olovligen utebliver därifrån, dömas för undanhållande till disciplinstraff.
Den som förut begått sådant brott får dömas till fängelse. För undanhållande
under beredskapstillstånd är straffet disciplinstraff eller fängelse. Var riket
i krig, dömes högst till straffarbete i två år.
SLK innehåller bestämmelser om rymning och olovligt undanhållande i
5 och 11 kap. Enligt 48 § förstås med rymning att krigsman, i avsikt att un
dandraga sig krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp eller det far
tyg, vartill han hör, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för
honom bestämd, eller undan döl jer sig utan att från orten avvika eller, då
det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången
tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant under
låter. Enligt 52 § skall krigsman som, utan att sådan avsikt som i 48 § är
sagd ådagalägges, begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som
där finnes omförmäld, dömas för olovligt undanhållande. I vissa fall skall
emellertid olovligt undanhållande bestraffas såsom rymning. I 53 § stadgas
sålunda, att om krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdel
ning eller är inmönstrad å fartyg, beträdes med olovligt undanhållande, som
varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden efter det
han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till
tjänstgöring bort ske, det skall anses såsom hade han förövat rymning. Det
samma gäller där i annat fall olovligt undanhållande varat för officer eller
underofficer över tre månader eller för någon av manskapet över tre dagar
av den bestämda tjänstgöringstiden. Enligt 156 § skall, om i krigstid eller
under annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad befälhavare för trupp
i fält eller befälhavare i fästning eller på fartyg under sjötåg beträdes med
olovligt undanhållande, den brottslige straffas såsom för rymning, evad ute
blivandet varit kortare eller längre.
Av de återgivna bestämmelserna framgår alltså, att avvikande, undandöl-
jande och underlåtenhet att iakttaga inställelse enligt gällande rätt skall be
dömas såsom olovligt undanhållande under förutsättning, att det icke kun
nat ådagaläggas att den brottslige haft avsikt att undandraga sig krigstjäns
ten samt att undanhållandet varken varat utöver viss tid, olika för olika
fall, eller begåtts i krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av
vissa angivna befälhavare.
Enligt den mening som omfattas av utredningen kunde utevarobrotten na
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
99
turligt uppdelas i två olika grupper. Den ena utgjordes av sådana fall där utevaron vore mera tillfällig och gärningen övervägande vore att betrakta som ett brott mot disciplin och ordning. Denna grupp hade i förevarande paragraf sammanförts till en brottstyp benämnd undanhållande. Till den andra gruppen hörde Övriga fall av utevaro. De vore genomgående av svå rare beskaffenhet i det att de, förutom kränkning av disciplinen, innebure eller i vart fall åsyftade ett mera allvarligt avbräck i gärningsmannens mili tärtjänstgöring. Dessa utevarobrott behandlades under nästföljande para graf i förslaget såsom en särskild brottstyp med benämningen rymning. Den närmare gränsdragningen mellan undanhållande och rymning fram- ginge av vad som anfördes angående sistnämnda brott.
Vid utformandet av en straffbestämmelse om undanhållande hade utred ningen ansett det lämpligt att utgå från det förhållandet, att en krigsman i allmänhet tjänstgjorde vid viss avdelning av krigsmakten. Vid denna skulle han vara tillstädes så att, allmänt taget, befäl kunde utövas över ho nom. Bestämmelsen borde följaktligen taga sikte på att krigsman undan- droge sig nämnda skyldighet. Den som avlägsnade sig från sin speciella tjänstgöringsplats utan att likväl lämna avdelningen borde däremot i van liga fall icke straffas för undanhållande. En sådan gärning borde med hän syn till sin typ anses utgöra tjänstefel eller i vissa fall övergivande av post. För att undanhållande skulle föreligga borde därför i första hand förutsät tas, att krigsman hölle sig borta från den avdelning av krigsmakten vid vil ken han skulle tjänstgöra eller vistas. Såsom gärningsform borde angivas, att krigsman avveke eller annorledes olovligen utebleve från sin avdelning. Olovligt uteblivande innebure t. ex. att någon, som erhållit inkallelseorder eller varit tjänstledig, utan laga förfall underläte att inställa sig i rätt tid vid sin avdelning. Det förekomme emellertid att krigsmän tjänstgjorde un der sådana förhållanden att de därvid överhuvud icke tillhörde avdelning av krigsmakten. Med tanke på dylika fall syntes såsom en särskild gärnings form böra upptagas att krigsman, om han ej hörde till sådan avdelning, olov ligen avveke eller utebleve från tjänstgöringsställe som vore för honom be stämt. Att ordet tjänstgöringsställe här icke avsåges skola ha en sådan be gränsad innebörd att exempelvis en officer som tjänstgjorde i ett civilt verk vore straffbar för undanhållande så snart han avlägsnat sig från sitt tjänste rum utan att likväl lämna verkets tjänstelokaler vore med hänsyn till det förut sagda uppenbart.
I bestraffningshänseende har utredningen anfört att eftersom till undan hållande hänfördes endast fall av mera tillfällig utevaro, den normala straff skalan för nämnda brottstyp icke borde innehålla annat straff än disciplin straff. För ett särskilt fall vore det emellertid nödvändigt att strängare straff kunde ådömas. Genom upprepade undanhållanden av samme person kunde uppenbarligen lika avsevärt avbräck i tjänstgöringen uppkomma som genom en sammanhängande längre tids utevaro, vilken enligt nästföljande paragraf i förslaget skulle bedömas såsom rymning. För sådana fall borde därför även fängelse ingå i straffskalan. Med hänsyn till att den brottslige genom
Kungl. Maj:ts proposition nr Hå.
upprepade undanhållanden kunde åstadkomma att avsevärd tid förflöte in nan bestraffningsåtgärder kunde vidtagas borde såsom förutsättning för till- lämpningen av den utvidgade straffskalan vara tillräckligt att han förut gjort sig skyldig till undanhållande eller rymning. Det borde således icke fordras att han dömts för den tidigare utevaron. Såvitt gällde beredskaps tillstånd, varmed enligt 27: 16 i förslaget förstodes tid då värnpliktiga finge inkallas till beredskapstjänstgöring, vore det med hänsyn till de skiftande situationer som därvid kunde uppstå av stor vikt att all inkallad personal funnes tillgänglig och att inkallelser punktligt efterkommes. Även relativt kortvarigt undanhållande under dessa omständigheter, särskilt naturligtvis om många gjorde sig skyldiga därtill, åstadkomme i regel skada eller fara för krigsmakten. Undanhållande under beredskapstillstånd finge därför ge nomsnittligt anses vara av den svårare beskaffenhet, att det vore motiverat att låta fängelse ingå i den för normalfallen avsedda straffsatsen. För krigs tid borde även straffarbete kunna ådömas. Vad sålunda i straffhänseende fö reslagits överensstämde i stort sett ganska nära med gällande rätt.
Föreningen Sveriges krigsdomcire och auditörer har ansett begreppet tjänst göringsställe icke vara lämpligt. Ordet »annorledes» i satsen »eller utebliver han annorledes olovligen därifrån» gåve anledning till tvekan om meningen.
Motsatsen till avvikande vore väl i detta fall uteblivande, men tillsättandet av ordet annorledes gåve berörda sats en innebörd, varom man måste stanna i tvivelsmål.
Göta hovrätt har förklarat att hovrätten med hänsyn till de särskilda för hållanden, som kunde motivera skärpt bestraffning av upprepat undanhål lande även utan mellanliggande lagföring, icke ville framställa erinran här emot. Den föreslagna formuleringen vore emellertid icke tydlig utan kunde föranleda den missuppfattningen, att för tillämpning av den strängare straff- arten krävdes, att vederbörande förut »dömts» för olovligt undanhållande.
Hovrätten föresloge därför, att till punkten fogades: »ändå att han icke tidi gare därför fällts till ansvar». Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat sig i samma riktning. Enligt hovrätten för övre Norrland kunde det icke an ses lämpligt att ett återfallsstraff grundades på en kanske mer eller mindre löslig utredning om det tidigare, påstådda brottet i det mål som anginge åtal för det senare brottet. Stadgandet krävde sålunda omarbetning.
Chefen för armén har förklarat sig med hänsyn till krigsmaktens effektivi tet icke kunna godtaga av utredningen föreslagna straffsatser för undanhål lande och rymning under beredskapstillstånd och krig. Förslaget borde i detta avseende omarbetas, varvid i 154 § SLK upptagna straffsatser borde tjäna till ledning.
Departementschefen.
Vad i ett remissyttrande anmärkts mot den föreslagna brottsbeskrivningens utformning har icke givit mig anledning till annan jämkning av beskrivningen än att de båda gärningsformerna närmare sammanförts. I departementsför-
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
101
slaget beskrives därför brottet så att krigsman avviker eller utebliver olov ligen från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt. Den av utredningen föreslagna straffskärpningen för krigsman som förut be gått undanhållandebrott synes vara lämplig, och särskilt med hänsyn till or dalagen i 4: 14 SL anser jag det med erforderlig tydlighet framgå av lagtex ten att vederbörande icke behöver ha dömts för det tidigare brottet. Att det tidigare brottet icke behöver ha fastslagits genom dom, innebär givetvis icke någon eftergift i bevishänseende; i allmänhet torde för övrigt båda brotten samtidigt förekomma till bestraffning. Ej heller i övrigt har jag funnit skäl att ändra de för undanhållande föreslagna straffsatserna.
12 §.
Denna paragraf i utredningens förslag stadgar att där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans tjänstgöring medfört eller kun nat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten, gärningsmannen skall dömas för rymning till fängelse eller disciplin straff. För rymning under beredskapstillstånd är straffet fängelse eller straff arbete i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år.
Såsom framgår av de vid nästföregående paragraf återgivna bestämmelser na skall enligt SLK såsom rymning bestraffas dels sådana fall av avvikande, undandöljande och underlåtenhet att iakttaga inställelse, då gärningsmannen haft avsikt att undandraga sig krigstjänsten, dels ock olovligt undanhållan de som antingen varat utöver viss tid, olika för olika fall, eller begåtts i krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av vissa angivna befäl havare.
Utredningen har uttalat att mot det nuvarande presumtionssystemet med i lag angivna tidsfrister, vilkas överskridande automatiskt medförde att undan hållande bedömdes såsom rymning, i främsta rummet kunde anmärkas att det uteslöte en reell bedömning av varje särskilt fall. Berättigade anmärk ningar syntes emellertid kunna framställas även mot att bibehålla ett sär skilt rymningsuppsåt såsom enda skiljemärke mellan rymning och undan hållande.
Med utgångspunkt härifrån hade utredningen funnit, att gränsdragningen mellan rymning och undanhållande borde grundas på de olika verkningar som skilda fall av utevaro typiskt sett medförde. Att eu krigsman liölle sig borta några timmar, vore givetvis menligt ur disciplinär synpunkt men nämn värda olägenheter för själva tjänsten syntes allmänt tagel icke uppkomma därav. Hade däremot någon undandragit sig tjänstgöring under eu mera av sevärd tid, inskränkte sig följderna i allmänhet icke på detta sätt till det dis ciplinära området. Den brottsliges utbildning bleve märkbart lidande därav eller tjänsten i övrigt inom krigsmakten utsattes för allvarliga störningar. Dy lika verkningar kunde naturligtvis uppkomma också vid undanhållande av
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
kortare varaktighet under förutsättning att gärningsmannen haft en syssla av
särskild betydelse. Gränsdragningen mellan å ena sidan sådana svårare fall av
undanhållande som borde bestraffas som rymning och å andra sidan övriga
fall, som huvudsakligen hade karaktär av disciplinförseelser, hade därför i för
slaget utförts så, att till rymning hänfördes de fall, då undanhållandet med hän
syn till dess varaktighet eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört
väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Vid
ifrågavarande avgränsning kunde emellertid hänsyn icke tagas endast till
utevarons faktiska varaktighet. I kanske flertalet fall av undanhållande som
åsyftade längre bortovaro avbrötes brottet genom att vederbörande tvångsvis
återfördes, och det syntes vara påkallat att dylika fall, även om utevaron
varit kortvarig, hänfördes till rymning. Med den verkliga utevarotiden hade
därför likställts den tid varunder gärningsmannen avsett att hålla sig undan.
Till följd härav borde verkningarna av brottet bedömas även med hänsyn
till det avbräck eller men för tjänsten som utevaron skulle medfört, därest
den fått den avsedda varaktigheten. Den utformning brottsbeskrivningen så
lunda erhållit innebure att något särskilt rymningsuppsåt icke erfordrades
för att rymning skulle föreligga. Däremot fordrades liksom eljest då i ett
lagstadgande annat icke angåves, att samtliga objektiva omständigheter täck
tes av gärningsmannens uppsåt.
Straffsatsen för rymning under vanliga fredsförhållanden hade av utred
ningen föreslagits till fängelse eller disciplinstraff. Sistnämnda straffart av-
såges främst få tillämpning, då rymning första gången förövades av någon,
som tidigare icke varit i militärtjänst och sålunda icke kunde väntas till
fullo inse vikten av militära plikters fullgörande. Dessutom kunde naturligt
vis sådant straff vara tillräckligt i vissa andra fall, exempelvis när någon
hållit sig undan för att ombesörja personliga angelägenheter som hade stor
vikt men dock icke vore sådana att de såsom laga förfall medförde straff-
frihet. Straffarbete hade icke ansetts behöva ingå i straffsatsen. I förhållan
de till gällande rätt innebure vad sålunda föreslagits i viss mån en nedsätt
ning. Enligt 50 § SLK vore nämligen maximistraffet straffarbete i ett år.
Liksom vid undanhållande hade utredningen funnit särskilda strafflatitu
der höra fastställas för beredskapstillstånd och krigstid. För rymning under
beredskapstid borde icke ifrågakomma lägre straff än fängelse. Därjämte
syntes straffarbete böra kunna ådömas i högst två år. Då riket vore i krig
borde straffet vara endast straffarbete, högst i tio år. Även straffsatserna
för beredskapstillstånd och krigstid innebure för vissa fall straffmildring vid
jämförelse med motsvarande bestämmelser i SLK. Bland annat stadgades däri
att, om två eller flera krigsmän i samråd rymt från trupp i fält, från fästning
eller från fartyg på sjötåg, kunde jämlikt 154 § straffet för anstiftare skärpas
till straffarbete i tio år eller på livstid eller, om rymmarnas antal var stort,
till dödsstraff.
Utredningen har vidare anfört att enligt gällande rättstillämpning rym
ning vore ett brott, vid vilket reglerna om åtalspreskription praktiskt taget
saknade betydelse. Eftersom brottet ansåges vara fortlöpande, började näm
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
103
ligen preskriptionstiden i allmänhet att löpa törst då rymmaren, frivilligt eller tvångsvis, inställde sig till tjänstgöring. Detta förhållande ledde under stundom till resultat som icke vore tillfredsställande; om exempelvis någon i samband med sin första värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och återvänt först efter flera tiotal år, måste det i regel anses stötande att han efter återkomsten bestraffades för rymning. Genom utredningens förslag komme emellertid ändring härutinnan att inträda. Såsom framginge av 26: 21 hade egenskapen av krigsman gjorts beroende av att vederbörande vore tjänstgöringsskyldig. Eftersom rymning endast kunde begås av krigsman, borde rymningsbrottet anses vara avslutat då tjänstgöringsskyldighet ej läng re förelåge. Detta innebure bl. a. att den som, vare sig på grund av värn plikt eller anställning i t. ex. reserven, inkallats till tjänstgöring under be stämd tid med inställelse viss angiven dag men uteblivit hela denna tid, hade gjort sig skyldig till ett rymningsbrott som varat till och med den bestämda tjänstgöringstidens utgång.
Slutligen har utredningen erinrat att det under beredskapstillståndet i an ledning av andra världskriget inträffade vissa i såväl riksdagen som pressen mycket uppmärksammade fall av avvikande till utländsk krigsmakt, de s. k. desertörfallen. Då i allmänhet de avvikande efter återkomsten ådömdes en dast disciplinstraff, ansågs på vissa håll att den straffrättsliga behandlingen icke varit tillfredsställande. Därvid åsyftades närmast de fall i vilka de av vikande tagit frivillig anställning vid en främmande krigsmakt, som allmänt betraktades utgöra ett hot mot vårt eget land. Utredningen hade övervägt huruvida fall sådana som de nämnda kunde anses påkalla en särskild be stämmelse. Till en början hade befunnits att den skillnad som i vissa lägen kunde göras mellan länder, vilka vore fientligt inställda mot vårt land, samt andra, mera vänskapligt sinnade länder icke lämpligen borde läggas till grund i detta avseende. Det politiska bedömande, som detta skulle förutsätta, hade domstolarna icke möjlighet att göra. Under sådana förhållanden vore den enda utvägen att införa en särskild bestraffningsregel, som gjorde varje avvikande till utländsk krigsmakt under beredskaps- eller krigstid till ett sär skilt brott. Något verkligt behov av en sådan regel syntes emellertid icke föreligga. Vad anginge krigsmännen bleve tydligen, eftersom utevaron finge förutsättas ha ganska betydande varaktighet, stadgandet om rymning i re gel att tillämpa. Krigsman vilken tjänstgjorde som befälhavare gjorde sig därjämte förfallen till ansvar för övergivande av post. De för dessa brott under beredskaps- och krigstid i förslaget upptagna straffsatserna lämnade möjlighet till tillfredsställande bedömning även av nu åsyftade fall.
Justitiekanslersämbetet har anfört att gränsdragningen mellan undanhål lande och rymning vore förenad med synnerliga svårigheter. Att den nuva- rade regleringen lede av svagheter syntes tydligt. I så måtto erbjöde denna reglering emellertid eu fördel, att det för närvarande i allmänhet vore klart, såväl för krigsmannen själv som eljest, när en utevaro vore att hänföra till undanhållande och när till rymning, eu omständighet som vore av betydelse
Kungl. Majrts proposition nr 114.
icke minst ur allmänpreventiv synpunkt. Med den föreslagna beskrivningen å brottet rymning vore det vida vanskligare att avgöra, huruvida rymning eller undanhållande vore för handen. Då emellertid så småningom en viss praxis komme att utbilda sig och vägande anmärkningar kunde framstäl las mot de nuvarande bestämmelserna, syntes den föreslagna gränsdrag ningen böra godtagas. Måhända vore dock förtjänt av övervägande att så att säga överbygga gränsen mellan lagrummen genom att i 11 § vid sidan av iteration införa utevaro under visst antal dygn, förslagsvis minst tre, så som straffskärpningsgrund.
Chefen för flygvapnet har funnit skillnaden mellan undanhållande och rymning för vagt formulerad. Om 11 eller 12 § skulle tillämpas vid olovlig bortovaro borde även bero på omständigheterna vid avvikandet. Föreningen Sveriges landsfogdar har uttalat att även om förslaget vore teoretiskt rik tigt och skälen för ett slopande av den nuvarande gränsen mellan olovligt undanhållande och rymning bärande, kunde man dock ifrågasätta, huruvida det icke ur praktisk synpunkt vore fördelaktigt, att bibehålla en regel, som på ett otvetydigt sätt upplyste den värnpliktige om, när hans bortovaro vore att betrakta som rymning och när den vore att anse som olovligt un danhållande. I så fall syntes i händelse av rymning den omständigheten, att bortovaron medfört allvarligt avbräck i utbildningen eller men för tjäns ten, böra bedömas som ett särfall av tjänsteförbrytelse, förutsatt att den brottslige vore medveten om dessa omständigheter. Även föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har ansett att borttagandet av den nuvarande an ordningen med bindande presumtion angående rymningsuppsåt gåve anled ning till betänklighet. I de fall, då gärningsmannen kunnat hålla sig undan endast under en jämförelsevis kort tid, vore det förenat med svårighet att av göra, vilken tidrymd han avsett att hålla sig undan. Såsom utredningen själv framhållit, medförde ådagaläggandet av särskild avsikt hos gärningsmannen alltid vanskligheter. Avgörande för frågan om rymning förelåge bleve då i de fall, där undanhållandet icke redan med hänsyn till den avsevärda tid rymd gärningsmannen hållit sig undan kunde betraktas såsom rymning, de övriga i paragrafen angivna brottsrekvisiten eller om arten av gärningsman nens tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbild ningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Frågan om dylikt fall förelåge vore emellertid av den beskaffenhet, att för dess bedömande erfordrades mi litär sakkunskap. Gärningsmannen själv kunde väl mestadels icke avgöra, om frånvaron medfört väsentligt avbräck i utbildningen eller avsevärt men för tjänsten. Brottsbeskrivningen lämnade därjämte vitt utrymme för sub jektivt omdöme. Det vore därför att befara, att rymningsmålen komme att bedömas mycket olika såväl av olika underrätter som av överrätterna, under vilkas prövning med all säkerhet rymningsmålen i väsentligt större utsträck ning än hittills skett komme att dragas. Detta måste komma att lända till nackdel såväl för rättstillämpningen som för den enskilde. För undvikande av nu anmärkta olägenheter vore det nödvändigt att åtminstone bibehålla någon presumlionsregel och i varje fall att icke uppställa så stränga ford
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
105
ringar för att undanhållande skulle bedömas såsom rymning som skett i paragrafen. Orden väsentligt och avsevärt borde därför mildras. Föreningen
Sveriges krigsfiskaler har framhållit liknande synpunkter.
Jämväl värnpliktiga officerares riksförbund har uttalat sig i denna rikt ning. Den föreslagna brottsbeskrivningen måste enligt förbundets mening betecknas såsom en typisk skrivbordsprodukt och vore icke tillfredsställande. Den vaga formuleringen kunde icke giva tillräckligt fasta utgångspunkter för bedömandet i fråga, och vida bättre syntes därför vara att låta undan hållande över en viss tidrymd utgöra ett avgörande indicium för rymnings- uppsåt. Denna tidsfrist finge därvid naturligtvis icke göras så lång, att man skapet föranleddes att utsträcka frånvaron till fristens utgång; i stort sett vore nu gällande regler tillfredsställande. En annan menlig konsekvens av utredningens förslag vore den omständigheten, att rymningsbrottet skulle anses vara avslutat, då tjänstgöringsskyldighet ej längre förelåge, i följd varav preskriptionstiden för åtal började löpa vid nämnda tidpunkt. Nu gällande regler syntes mera tillfredsställande, ty då det gällde ett så allvarligt brott mot landet som rymning, borde exempelvis den, som i samband med sin värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och återvänt först efter ett flertal år, icke genom sin långa borto\aro från fosterlandet kunna undgå varje på följd av sin förbrytelse. Särskilt betänklig bleve konsekvensen av den före slagna lagstiftningen i nu berörda avseende, då fråga gällde rymning under beredskapstid.
Det under 26: 11 återgivna yttrandet av chefen för armén gäller även här ifrågavarande lagrum.
Departementschefen.
Såsom utredningen anfört måste det anses klart att gällande regler om rymning icke äro tillfredsställande. Det uppställda kravet på särskilt rym- ningsuppsåt, d. v. s. avsikt att undandraga sig krigstjänsten, är i vart fall icke numera ändamålsenligt. Å andra sida har erfarenheten också visat, att systemet med bindande presumtion för rymningsuppsåt då undanhål lande varat viss tid i många fall leder till mindre tilltalande resultat.
Den av utredningen föreslagna brottsbeskrivningen, som innebär att gräns dragningen mellan rymning och undanhållande grundats på de olika verk ningar som skilda fall av utevaro typiskt sett medföra, synes mig i princip vara välmotiverad. I en del remissyttranden har emellertid, fastän bestäm melsens teoretiska riktighet vitsordats, anförts betänkligheter med avse ende å den praktiska tillämpningen. Bland annat har det gjorts gällande att bedömandet, huruvida med hänsyn till utevarotidens längd väsentligt av bräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten uppkommit av undanhållande i visst fall, innebär alltför stora vanskligheter för att man helt skall kunna undvara eu tidsgräns mellan undanhållande och rymning. Givet är att utevarotidens faktiska eller avsedda längd i flertalet fält kom mer att få avgörande betydelse i fråga om straffbarheten för rymning. Om det icke uppställes någon lagstadgad minimitid, torde man kunna utgå ifrån
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
att rättstillämpningen, åtminstone till en början innan annan praxis hunnit utbilda sig, kommer att hämta viss ledning av de för närvarande gällande tidsfristerna. Det vore sålunda exempelvis naturligt om undanhållande, som varat eller avsetts att vara så länge som tre dagar, i allmänhet, därest icke tjänstgöringens art eller andra omständigheter föranleda till annat, bedömes såsom rymning. Att i en eller annan form i lagen fastslå nämnda tidsgräns skulle emellertid strida mot den föreslagna bestämmelsens grund och till vä sentlig del innebära återgång till nu gällande system.
Med hänsyn till sålunda angivna synpunkter finner jag jämväl vad i övrigt anförts beträffande den föreslagna brottsbeskrivningen icke vara av beskaffenhet att föranleda ändring i densamma. Då jag icke heller har något att erinra mot utredningens förslag i fråga om straffsatserna, har förevarande bestämmelse i oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.
Vad i ett remissyttrande anförts om preskription vid rymningsbrott har jag icke funnit förtjäna avseende.
13 §.
I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att om krigsman, vilken tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av krigsmakten eller som full gör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen lämnar sin post eller finnes hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, skall han dömas för övergivande av post till disciplinstraff eller fängelse. För övergivande av post under beredskapstillstånd är straffet högst straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straff arbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden med för särskild fara, skall dömas till straffarbete i högst tio år eller på livstid.
SLK innehåller vissa straffbestämmelser rörande övergivande av post och fylleri under vakttjänst. I 123 § SLK stadgas straff för befälhavare för trupp eller å fartyg samt för officer och underofficer som ej är befälhavare, då sådan person under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar sin post eller finnes överlastad av starka drycker. Enligt 124 § är även skiltvakt straffbar om han övergiver sin post, lämnar den obehörigen åt annan eller finnes drucken å sin post. I krigstid och under annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad gälla dessutom straffbestämmelserna i 175 och 176 §§. Den förstnämnda av dessa avser befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara ävensom officer och underofficer som ej är befälhavare med sådan tjänstgöring. Den straffbelagda gärningen består i att vederbö rande obehörigen lämnar sin post eller eljest ådagalägger grov försummelse av de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande åligga honom, eller att han under tjänstgöringen finnes överlastad av starka drycker. Enligt
176 § straffas skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, om han visar grov för
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
107
summelse i detta sitt åliggande, linnes under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker eller, innan avlösning skett, övergiver sin post eller lämnar den åt annan.
Utredningen har anfört att det förfarande, som här hörde straffbeläggas, allmänt taget kunde sägas innebära, att krigsman med viss syssla sveke den grundläggande plikten att vara i funktion där sysslan skulle fullgöras. Stad gandet borde däremot i princip icke omfatta åsidosättande av andra plikter i samband med sysslan. Frågan vilka krigsmän som skulle vara under kastade ett stadgande angående övergivande av post borde i främsta rummet bedömas på grundval av förhållandena under beredskapstillstånd och krigs tid. Av stadgandets natur följde vidare, att det borde begränsas att avse krigs män med sådana uppgifter att det vore av särskild vikt att de funnes på sin post, vilket syntes förutsätta att det skulle vara fråga om relativt själv ständiga uppdrag. I enlighet med dessa synpunkter hade stadgandet funnits böra avse två olika grupper befattningshavare. Den första utgjordes av be fälhavare för olika avdelningar av krigsmakten. Med befälhavare förstodes därvid främst chef för truppförband, fartyg, flygplan eller annan sådan av delning av krigsmakten. Den andra gruppen utgjordes av personer som full gjorde vakttjänst eller därmed likartad uppgift. Härmed avsåges olika slag av vakter och poster, inre såväl som yttre, med typiska bevakningsuppgifter.
Vidare inbegrepes dagbefäl, vakthavande befäl på fartyg, telefonposter och andra vilkas uppgifter påkallade att de ständigt skulle vara tillgängliga. Även en vaktavdelnings slutna del borde anses ingå. Vad anginge brottsbeskriv- ningen i övrigt hade i överensstämmelse med vad förut anförts såsom den typiska gärningsformen upptagits obehörigt lämnande av post. Innebörden härav vore i alla praktiskt viktiga fall klar. Att lämna sin post hade tydli gen närmast lokal innebörd. Någon skillnad med avseende å verkningarna förelåge emellertid icke, om någon i stället för att avlägsna sig från sin post satte sig ur stånd att fullgöra tjänsten. Detta hade därför upptagits såsom eu andra gärningsform. Ett exempel härpå vore att en vakt somnat på sin post, förutsatt naturligtvis att det ej skett av ren utmattning på grund av tjänsten, eftersom i sådant fall uppsåtligt brott icke förelåge. Ett annat ex empel, vilket ansetts böra särskilt omnämnas i lagtexten, utgjorde det fall att någon förtärt starka drycker i sådan omfattning att han blivit ur stånd att sköta sin syssla.
Straffet för övergivande av post under fredstid har av utredningen före slagits till disciplinstraff eller fängelse. Eftersom vakttjänsten under nämnda tid ofta bedreves i utbildningssyfte, utgjorde disciplinstraff i allmänhet ett tillräckligt straff. Straffbestämmelsen omfattade emellertid även personer i särskilt ansvarsfull ställning, och dessutom kunde givetvis av hrottet upp komma skada. Med tanke främst på sådana fall hade fängelse ansetts böra bibehållas i straffsatsen. Jämlikt 123 och 124 §§ SLK kunde lägre straff än fängelse ådömas endast vid synnerligen mildrande omständigheter, och den föreslagna straffskalan innebure följaktligen en viss nedsättning. Under be- redskapstillstånd och krigstid hade likaledes möjlighet att döma till discip-
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
linstrati ansetts böra finnas, eltersom även då mera bagatellartade former av brottet kunde förekomma. För krigstid hade dock disciplinstraffets till- lämpning gjorts beroende av den uttryckliga förutsättningen att brottet vore ringa. Eljest hade bestämmelsen sin verkliga betydelse under nyssnämnda tider, i det att brottet då kunde få mycket allvarliga följdverkningar. Med hänsyn härtill hade, förutom disciplinstraff och fängelse, jämväl straffarbete tunnits böra ingå i straffskalan, därvid maximum föreslagits för beredskaps- tid till två år och för krigstid i normala fall till fyra år. Om brottet förövades under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde sär skild fara, syntes det till svårhetsgraden vara närmast likställt med grovt lydnadsbrott under liknande förhållanden enligt 26: 2 och grov underlåten het att uppfylla plikten att främja krigföringen enligt 27: 10. Såsom straff sats för detta fall hade därför stadgats straffarbete i högst tio år eller på livstid. I jämförelse med gällande rätt innebure de sålunda föreslagna straff satserna endast mindre avvikelser.
Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt ändring av brottsbeteckningen.
Att döma krigsman, som genom förtäring av starka
drycker
eller annorledes
satt sig ur stånd att fullgöra sin tjänst, för »övergivande av post» syntes föga motiverat. Denna brottsbeteckning borde reserveras för brott, vilka innefat tade det grövre moment, som låge i själva avvikandet från tjänstgöringsplat- sen.
Departementschefen.
Den föreslagna brottsbeteckningen synes kunna godtagas. Och då i övrigt erinran mot den föreslagna bestämmelsen varken framställts i remissytt randena eller är att anföra från min sida, har den överförts till departe- mentsförslaget med allenast den jämkning som föranledes av det förut be rörda utbytet av »befälhavare» mot »chef».
14 §.
Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman, som under tjänsteutövning är så påverkad av starka drycker eller annat berusningsme del, att hans förmåga att fullgöra tjänsten kan antagas vara nedsatt, dömas för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller fängelse.
Såsom förut nämnts innehåller 96 § SLK straffbestämmelser rörande fylle ri, förargelseväckande beteende och bristande i anständigt uppförande. Be stämmelsen avser den som gör sig skyldig till sådan förseelse under tjänst göring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förlägg ning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigs makten eller avses för dess behov. Straffet är disciplinstraff.
Utredningen har anfört att i förslaget 96 § SLK ersattes i första hand av bestämmelser i 26: 9 om oskickligt beteende, 26: 15 om fylleri och 26: 16 om förargelseväckande beteende. Därjämte hade det funnits påkallat att vid sidan av den allmänna fylleribestämmelsen upptaga ett särskilt stadgande om onyk terhet i tjänsten, vilket såväl beträffande graden av påverkan som i fråga om
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
109
straffet vore strängare än sagda bestämmelse. Avgränsningen mot fall av onykterhet, som icke ägde samband med själva tjänstgöringen, syntes lämp ligen kunna ske genom användande av uttrycket under tjänsteutövning. I sak uppkomme härigenom icke nämnvärd skiljaktighet i förhållande till 96 § SLK, där »under tjänstgöring» just ansåges innebära att brottet skett under faktisk tjänsteutövning. Stadgandet borde omfatta alla fall av berusning un der tjänsteutövning då tjänstbarheten vore nedsatt. Det borde således ej ford ras att berusningen faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen. Å andra sidan syntes det ej lämpligt att bedömningen huruvida tjänsteförmågan vore nedsatt skulle, såsom i fråga om förande av motorfordon, grundas å någon presumtionsregel. För straffbarhet borde förutsättas att vederbörande vore så påverkad att hans förmåga att fullgöra tjänsten kunde antagas vara ned satt. Jämte påverkan av spritdrycker borde stadgandet även avse påverkan genom andra berusningsmedel, såsom morfin, kokain o. d.
Beträffande straffsatsen har utredningen framhållit att denna givetvis, så som i 96 § SLK, borde innehålla disciplinstraff. I många fall måste emellertid detta straff framstå såsom otillräckligt. Särskilt då befälhavare eller annan i ansvarsfull ställning varit så påverkad att hans tjänsteduglighet avsevärt nedsatts, måste brottet till svårhetsgraden anses jämförbart med grovt tjänste fel. På grund härav hade i straffsatsen upptagits även fängelse.
Göta hovrätt har ansett det vanskligt att som rekvisit för det föreslagna brottsbegreppet uppställa den i bevisningshänseende vaga fordran, som inne fattades i kravet att vederbörandes förmåga att fullgöra sin tjänst »kan anta gas vara nedsatt». Hovrätten ville erinra om att, när ett liknande uttrycks sätt upptogs i det år 1928 för riksdagen framlagda förslaget till lag angående fylleri m. m., detsamma mötte betänkligheter. Hovrätten finge därför hem ställa, att åt brottsbeskrivningen gåves större fasthet, exempelvis genom att straffbarheten begränsades till att avse fall, där vederbörande »måste» anta gas icke kunna tillfredsställande fullgöra honom anförtrodd uppgift. Krigshovrätten har på liknande skäl föreslagit att orden »kan antagas vara» skulle ersättas med »är». Chefen för marinen och svenska officersförbundets yttranden i förevarande avseende gå i samma riktning. Värnpliktiga office rares riksförbund har anfört att brottsbeskrivningen lämnade ett alltför stort spelrum öppet för bedömarens individuella inställning till och egen påverk barhet av exempelvis alkohol. Ett villkor borde i stället vara, att berus ningen faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen, och detta bleve så mycket mera nödvändigt, som i här förevarande fall straffsatsen blivit skärpt i stället för mildrad.
Justitiekanslcrsämbetet har funnit brottsbeteckningen »onykterhet i tjäns ten» mindre lämplig i fråga om krigsman som i tjänsten uppträtt så beru sad, att lian därigenom gjort sig skyldig till fylleri. Föreningen Sveriges hä radshövdingar har ifrågasatt om icke 14 och 15 §§ borde sammanföras, då eljest krigsmans missbruk av starka drycker skulle kunna komma att bedö mas, förutom enligt 18: 15 SL, efter tre särskilda lagrum.
no
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
I likhet med utredningen anser jag det lämpligt att straffansvaret för ifrå gavarande brott är oberoende av om berusningen faktiskt haft menlig inver kan på tjänsten. Vid detta förhållande måste bedömandet, huruvida tjänste- förmågan är nedsatt, ske genom ett antagande. För att framhäva att detta skall vara grundat på erfarenhetsrön och objektiva omständigheter, synas orden »kan antagas vara nedsatt» böra utbytas mot »måste antagas vara nedsatt».
Den av utredningen föreslagna brottsbeteckningen finner jag kunna godta gas. Bland annat med hänsyn till de olika straffsatserna i denna och när mast följande paragraf torde det icke vara lämpligt att sammanslå paragra ferna.
Departementschefen.
15 §.
Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömas för fylleri till disciplinstraff.
I det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget har den allmänna straff bestämmelsen angående fylleri upptagits i 11:9 SL. Jämlikt denna bestäm melse skall den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, upp träder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal dömas för fylleri till böter, högst femhundra kronor.
Utredningen har anfört att det för att möjliggöra bestraffning av fylleri inom krigsmakten även då det ej förövats å allmän plats vore nödvändigt att i förslaget upptoges en motsvarighet till 96 § SLK i vad den avsåge fylleri i annat fall än under tjänsteutövning. Den nuvarande uppräkningen av olika lokaliteter borde dock ersättas av en mera allmän beskrivning, och föresloges i sådant hänseende uttrycket område eller utrymme som nyttjas av krigsmak ten, vilket i allt väsentligt omfattade vad i 96 § SLK avsåges. I övrigt överens stämde brottsbeskrivningen i förslaget med 11:9. Straffet vore, i överens stämmelse med 96 § SLK, disciplinstraff.
Chefen för armén har uttalat att ifrågavarande förseelse måste för att skydda krigsmaktens anseende och skapa aktning för uniformen bestraffas särskilt hårt, då den beginges av militär personal i tjänstedräkt även om detta skedde utom tjänsten. Den av utredningen föreslagna begränsningen kunde därför icke godtagas. Till ifrågavarande paragraf borde fogas ett tillägg, att sak samma gällde därest angivna förseelse annorledes beginges av militär perso nal i uniform. Överbefälhavaren har instämt häri och framhållit att brottet i betänkandet angående revision av det militära rättegångsväsendet förordats skola kunna beläggas med disciplinstraff för det fall att vederbörande vore iklädd militär tjänstedräkt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
in
Vad i två av remissyttrandena anförts beträffande förevarande bestäm melse torde åtminstone delvis vara grundat på missförstånd. Om en krigsman uppträder berusad på allmän plats utan att denna bestämmelse blir tillämplig, skall straff i stället ådömas jämlikt 11:9 SL enligt det till lagrådet år 1946 remitterade förslaget. Ehuru straffet i detta stadgande är böter kan, med stöd av 2 eller 3 § i den föreslagna lagen om disciplinstraff för krigsmän, i stället disciplinstraff ådömas. Skulle sådant straff icke jämlikt reglerna i nämnda lagrum kunna användas, synes intet vara att erinra mot att be straffningen sker i form av böter. Ej heller i övrigt har jag något att invända mot den här föreslagna bestämmelsen.
Departementschefen.
16 §.
I första stycket av denna paragraf enligt utredningens förslag stadgas att krigsman, som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse, dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff. Enligt andra styc ket av paragrafen skall krigsman som deltager i demonstrationståg iklädd mi litär tjänstedräkt, där det ej är av Konungen medgivet, straffas som i första stycket sägs.
Den i gällande 11: 15 SL upptagna bestämmelsen om förargelseväckande beteende motsvaras i det år 1946 remitterade förslaget av ett stadgande i 11: 10. Enligt detta skall den som, i annat fall än förut i 11 kap. är sagt, för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten dömas för förargelseväckande beteende till böter, högst femhundra kronor.
Enligt utredningen borde, liksom under nästföregående paragraf anförts beträffande fylleri, även förargelseväckande beteende kunna straffas då det beginges av krigsman inom krigsmaktens lokaliteter, även om brottsplatsen ej kunde betecknas såsom allmän plats och gärningen ej heller kunde anses ha skett offentligen. Den bestämmelse, som på grund härav bleve erforderlig, ersatte det nuvarande stadgandet i 96 § SLK. Såsom grundläggande villkor för straffbarhet enligt bestämmelsen hade angivits, att gärningen skett inom område eller utrymme som nyttjades av krigsmakten. Till följd av begräns ningen i lokalt hänseende bleve det i 11: 10 SL i det remitterade förslaget upptagna kravet på offentlighet överflödigt. Utöver vad nu sagts avveke brottsbeskrivningen från gärningsbeskrivningen i 11: 10 endast såtillvida, att förargelse hos allmänheten ersatts av allmän förargelse. Denna ändring av- såges icke ha saklig betydelse utan vore helt betingad av det förhållandet att allmänheten oftast icke hade tillträde till de lokaliteter varom här vore fråga. Straffet för förargelseväckande beteende hade liksom i 96 § SLK be stånds till endast disciplinstraff.
Vidare har utredningen anfört alt till andra stycket av förevarande para graf överförts den nuvarande bestämmelsen i 96 a § SLK, enligt vilken den
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
som i militär tjänstedräkt deltoge i demonstrationståg, av vad slag det vara månde, straffades med disciplinstraff. Utredningen hade icke funnit skäl föreligga att föreslå upphävande av ifrågavarande förbud, vilket icke avsåge deltagandet i och för sig i demonstrationståg utan endast åsyftade att för hindra att därvid användes militär uniform. Den militära uniformen vore en tjänstedräkt och, även om den eljest användes jämväl utom tjänsten, syn tes det stötande att deltagare i demonstrationståg skulle få markera sin tjänsteställning genom bärande av tjänstedräkt, i all synnerhet då fråga vore om demonstrationer som vore anordnade av politiska ytterlighetspartier eller hade försvarsfientligt syfte. För att emellertid icke genom förbudet militär personal skulle förhindras utöva politisk verksamhet syntes krigsman i och för deltagande i demonstrationståg böra ha rätt att använda civil klädsel, och utredningen förordade att bestämmelser i detta syfte infördes i tjänste- reglementet. Stadgandet hade bibehållits i princip oförändrat. Att i lag be gränsa förbudet till deltagande i politiskt demonstrationståg, syntes knappast möjligt utan att tillämpningsområdet för detsamma bleve oklart med därav följande svårigheter i tillämpningen. För att tillgodose ett av militieombuds- mannen framfört önskemål om undantag från förbudet, syntes emellertid Kungl. Maj:t böra erhålla möjlighet att göra inskränkningar, generellt eller för särskilda fall. I fråga om straffet hänvisades till första stycket i paragra fen, vilket emellertid ej innebure att den där angivna brottsbeteckningen skulle tillämpas.
En av utredningens ledamöter, herr Thunborg, har ansett att andra styc ket i förevarande paragraf borde utgå. Att i den militära strafflagstiftningen diskriminera demonstrationståg i allmänhet och politiska sådana i synner het stode icke i överensstämmelse med den likställighet inför lagen som ut redningen i övrigt eftersträvat.
Överbefälhavarens och arméchefens under 26: 15 återgivna yttranden avse även detta lagrum.
Beträffande andra stycket i lagrummet har hovrätten för Övre Norrland ansett det vanskligt att, om deltagande i demonstrationståg av uniformsklädd krigsman i lag vore i princip förbjudet, lämna Kungl. Maj:t rätt att helt all mänt medgiva undantag från förbudet. Så ömtåliga som dylika avgöranden skulle bliva, syntes det vara lämpligast att i lagen icke upptaga ifrågavarande allmänt hållna stadgande om rätt att medgiva undantag. Däremot skulle möjligen i lagen kunna utsägas att stadgandet om förbud icke utgjorde hin der för militär musikavdelnings medverkan i demonstrationståg efter med givande av Kungl. Maj:t. Värnpliktiga officerares riksförbund har anmärkt att, medan deltagande i uniform i demonstrationståg i princip förbjudits, det förordats sådana bestämmelser i tjänstereglementet att krigsmän i civil dräkt kunde deltaga i demonstrationer av exempelvis nazistisk eller kommunistisk natur eller med försvarsfientligt syfte. Man måste fråga sig, huruvida tjänst göringstiden under sådant förhållande verkligen kunde anses bliva rätt ut nyttjad.
Kungl. J\laj:ts proposition nr 144.
113
Beträffande första stycket i förevarande bestämmelse har jag intet att erinra.
Vad angår det i andra stycket intagna stadgandet om förbud att i uniform deltaga i demonstrationståg, har utredningen ansett att krigsman i och för deltagande i politiskt demonstrationståg bör ha rätt att använda civil klädsel och förordat att bestämmelser i detta syfte införas i tjänstereglementet. En ligt vad jag inhämtat kommer reglementet att ändras på sådant sätt att krigsman alltid vid s. k. söndagspermission och liknande ledighet har rätt att bära civila kläder. De svårigheter som för närvarande på vissa håll kunna föreligga att begagna denna rätt torde icke på längre sikt böra överdrivas. Med hänsyn härtill synes det knappast erforderligt att, såsom utredningen föreslagit, låta Kungl. Maj:t medgiva undantag från förbudet. En dylik dispensmöjlighet skulle för övrigt medföra mycket vanskliga bedömanden. Ifrågavarande stadgande har på grund härav i departementsförslaget givits samma innehåll som enligt gällande rätt.
17 och 18 §§.
Utredningen har i dessa paragrafer upptagit bestämmelser om generella tjänstebrott.
I 17 § stadgas att, om krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, ge nom handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest det allmänna eller någon enskild, han skall dömas, där ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänstesvek till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet disciplinstraff.
Enligt första stycket i 18 § skall sådan krigsman, om han av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gärningen utgör tjänstesvek eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt, skall straffet vara fängelse. Andra stycket i paragrafen utsäger, att till krigs mans tjänsteplikt ock hör att iakttaga föreskrifter som av förman meddelats till skydd för allmän ordning.
I 129, 130 och 131 §§ SLK behandlas de generella tjänslebrotten. Den första av dessa paragrafer stadgar straff för krigsman, som uppsåtligen på annat sätt än annorstädes i SLK är sagt, begår förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att gynna eller skada annan eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller som uppsåtligen i sådan avsikt underlåter sin ämbets- eller tjänsteplikt. Om den brottslige är officer eller underofficer, skall han dömas efter ty om ämbetsbrott av dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas. Ilör han till manskapet, är straffet straff arbete i högst två år eller fängelse eller, där brottet skedde av förhastande och ingen eller ringa skada kom därav, disciplinstraff. I 130 § stadgas att
N
Bihang till riksdagens protokoll 19A8. 1 samt. Nr 141.
Departementschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
krigsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som åligga honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter eller som påkallas av förhållandenas beskaffenhet, skall, om ej i SLK eller aiman lag särskilt ansvar är satt å förseelsen, beläggas med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare beskaffenhet än att den kan anses vara för sonad med disciplinstraff, skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller underofficer, dömas till avsättning. Enligt 131 § skall, om förbrytelse som i 129 eller 130 § sägs tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter SLK eller allmän lag bör följa, gälla vad i 4 kap. SL och 34 § SLK stadgas.
De straffbud i SL som närmast motsvara 129 och 130 §§ SLK äro bestäm melserna om de generella ämbetsbrotten i 25: 16 och 17. Liksom de först nämnda lagrummen äro dessa tillämpliga endast då särskilt ansvar icke är satt å en begången gärning. Jämväl i överensstämmelse med SLK gäller emellertid enligt 25: 18 SL att om en förbrytelse, som i 16 eller 17 § är sagd, tillika innefattar annat brott, konkurrensreglerna i 4 kap. skola äga till- lämpning. Detta anses innebära att den som begått en brottslig handling, t. ex. skadegörelse, och därigenom brutit mot en honom åliggande tjänste plikt, t. ex. skyldighet att vårda den skadade egendomen, skall dömas icke blott för skadegörelse utan även för tjänstefel enligt 25: 16 eller 17. På mot svarande sätt ha bestämmelserna om de generella tjänstebrotten i SLK till- lämpats.
Enligt det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget skola stadgandena i 25: 16—18 ersättas av nya bestämmelser. I 25: 1 stadgas sålunda att äm betsman, som genom handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställ ning till förfång för det allmänna eller någon enskild, skall, där ej gärningen utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med straff, dömas för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten. Om skäl äro därtill, skall den brottslige tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet allenast böter. Är tjänste missbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete i högst sex år. Enligt 25: 4 skall ämbetsman, som av försummelse, oförstånd eller oskick lighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan för fattning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gär ningen utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter eller suspension. Är felet grovt, är straffet avsättning eller suspension samt, om skäl äro därtill, tillika fängelse.
Genom att stadgandet i 25: 18 SL icke erhållit motsvarighet i det remitte rade förslaget ha bestämmelserna däri om de generella ämbetsbrotten blivit helt och hållet subsidiära. Om en ämbetsman begår ett allmänt brott, skall
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
115
han sålunda dömas endast för detta, även om han genom brottet åsidosatt tjänsteplikt. Sistnämnda omständighet förutsättes skola beaktas vid straff mätningen inom den för det allmänna brottet gällande latituden. Enligt 25: 5 kan emellertid åsidosättandet av tjänsteplikten medföra att straff- maximum, som icke uppgår till fängelse i två år, får överskridas intill denna gräns. Dessutom märkes regeln i 25: 7, enligt vilken ämbetsman, som dömes för allmänt brott, i vissa fall därjämte skall dömas till avsättning eller suspension. Då avsättning eller suspension sålunda ådömes skall detta beak tas 'vid bestämmandet av annat straff för brottet.
Utredningen har framhållit att de nu återgivna bestämmelserna i det år 1946 remitterade förslaget i princip gällde endast dem som vore ämbetsmän.
I 25: 11 funnes angivet vilka som vore att anse som ämbetsmän eller eljest skulle vara underkastade ämbetsansvar. Detta stadgande vore emellertid av fattat närmast med tanke på civila befattningshavare och i 26: 22 i utred ningens förslag hade därför upptagits en bestämmelse om vilka av krigs maktens personal som skulle vara underkastade sådant ansvar. Utredningen föresloge, att de krigsmän som hade ämbetsansvar skulle vara helt under kastade bestämmelserna i 25 kap. SL i det remitterade förslaget. För dessa krigsmän komme alltså stadgandena om de generella ämbetsbrotten i 25 kap. att få direkt tillämpning. På grund härav finge frågan om generella tjänstebrottsstadganden för krigsmaktens del endast betydelse för sådana krigsmän som icke vore underkastade ämbetsansvar. Det vore givetvis lämp ligt att erforderliga bestämmelser i detta hänseende anordnades efter samma principer som enligt det förut anförda låge till grund för de nya stadgandena i SL om de generella ämbetsbrotten. Det syntes vara fördelaktigt att bestäm melserna därjämte så långt möjligt utformades i överensstämmelse med mot svarande stadganden i 25: 1 och 4.
Den svårare formen av generellt tjänstebrott hade av utredningen upp tagits i 26: 17. Förutom i fråga om brottssubjektet avveke brottsbeskriv- ningen från 25: 1 endast såtillvida, att såsom ett praktiskt viktigt exempel på förfång för det allmänna inskjutits förfång för krigsmakten. De i 25: 1 angivna exemplen på särskilt straffbelagda gärningar, förskingring och an nan trolöshet, hade ej upptagits, då dessa brottstyper synts vara av mindre praktisk betydelse såvitt gällde här ifrågavarande personal. Straffskalan fö resloges, i nära överensstämmelse med vad enligt 129 § SLK gällde för man skap, skola innehålla fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i ringa fall, disciplinstraff. I jämförelse med strafflatituderna i 25: 1 vore vad så lunda föreslagits avsevärt mildare. Detta vore motiverat med hänsyn till att så allvarliga fall som skulle täckas av nämnda lagrum knappast kunde tän kas för den personal, som ej ansetts böra ha ämbetsansvar. På grund härav syntes också brottsbeteckningen tjänstemissbruk vara mindre lämplig för förevarande brott. I stället hade föreslagits tjänstesvek.
I 26: 18 första stycket hade utredningen upptagit bestämmelser om den lindrigare formen av generellt tjänstebrott. Eftersom krigsmän utan ämbets-
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 1H.
ansvar i allmänhet icke hade åligganden direkt enligt lag eller annan för
fattning, syntes angivandet av tjänsteplikterna mera höra ske i anslutning
till 130 § SLK än 25: 4. De föreslagna straffsatserna anslöte sig nära till så
väl 130 § SLK som 25: 4.
Beträffande andra stycket i 18 § har utredningen erinrat att 79 § SLK,
som stadgade lydnadsplikt för underordnad med avseende å befallning av
överordnad i vad som rörde allmän ordning eller ordningen inom krigsmak
ten, föreslagits skola helt uteslutas. Härav följde att befälsrättens omfattning
också i detta avseende bleve att bedöma efter vanliga grunder. Med hänsyn
till de olägenheter för allmän ordning som understundom kunde uppstå å
orter, där större truppstyrkor funnes, syntes det icke böra ifrågasättas att
upphäva befogenheten för förman att meddela föreskrifter på detta område,
men befogenheten syntes böra begränsas genom att i tjänstereglementet in-
toges bestämmelse att dylika föreskrifter finge meddelas blott om det vore
nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga vore
om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten. För
att skapa grundval för denna bestämmelse borde upptagas ett stadgande, att
till krigsmans tjänsteplikt även hörde att iakttaga de föreskrifter som av
förman meddelades till skydd för allmän ordning. Stadgandet syntes lämp
ligen böra anslutas till straffbudet i 26: 18 rörande tjänstefel. Befallningar
som avsåge skyddande av allmän ordning komme då utan vidare att om
fattas av straffbestämmelsen rörande befallningar angående tjänsten. De i
tjänstereglementet förekommande bestämmelserna om skyldighet för vissa
överordnade att ingripa mot underordnad, som förginge sig mot allmän ord
ning, vore därför i och för sig väl förenliga med nämnda stadgande. Utred
ningen ville emellertid i detta sammanhang framhålla att det, med hänsyn
till de kontroverser som lätteligen uppkomme vid sådana ingripanden på
allmän plats, syntes önskvärt att upprätthållandet av allmän ordning bland
krigsfolket under vanliga förhållanden, åtminstone i första hand, skulle an
komma på polismyndighet. Den i detta hänseende genom tjänstereglementet
gjorda begränsningen syntes icke vara tillfyllest.
Mot den för brottstypen i 17 § föreslagna brottsbeteckningen har erinran
gjorts av justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, Sveriges advokat
samfund och värnpliktiga officerares riksförbund. Därvid har i allmänhet
förordats att brottet, liksom motsvarande brott i 25 kap., skulle benämnas
tjänstemissbruk. Justitiekanslersämbetet har anfört, att om det okvalifice
rade ämbetsbrottet benämndes lika för civila och militära ämbetsmän, näm
ligen tjänstefel, borde väl en och samma beteckning också väljas för här
ifrågavarande brott. Den föreslagna beteckningen hade, såvitt för justitie
kanslersämbetet vore känt, icke tidigare ifrågasatts. Enligt ämbetets mening
syntes böra övervägas, om icke denna beteckning såsom mera träffande
lämpligen kunde användas över hela linjen.
Av Göta hovrätt, hovrätten för övre Norrland och chefen för marinen har
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
117
anmärkts att stadgandet i andra stycket av 18 § hörde hemma i tjänsteregle- mentet och därlör borde utgå ur strafflagsförslaget. Även justitiekanslersämbetet har ansett att stadgandet icke hörde till förevarande lagstiftning. Hit tills hade föreskrift i lag av denna innebörd kunnat undvaras. Justitiekans- lersämbetet föreställde sig också, att ett sådant stadgande icke vore nödvän digt. Vad anginge dess placering i 18 § kunde anföras, att första stycket i denna paragraf blott avsåge vissa krigsmän, medan stadgandet i fråga for mellt skulle gälla alla. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört att det väl kunde anmärkas, att en föreskrift som den ifrågavarande rätteligen bor de lämnas i instruktioner och reglementen och icke särskilt upptagas i lagen. För vinnande av nödig konsekvens och fasthet vore det emellertid av stor betydelse att det grundläggande stadgandet för tjänstepliktens innehåll i denna del erhölle sin plats i strafflagen. Hovrätten hade därför intet att erinra mot stadgandet. Föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett ifrå gavarande stadgande böra ersättas med en bestämmelse att vad i första styc ket vore stadgat, även skulle äga tillämpning, då krigsman på sätt där sades underläte att iakttaga föreskrifter, som av förman meddelades till skydd för allmän ordning. Det vore nämligen icke lämpligt att i allmänna strafflagen intaga bestämmelser om krigsmans allmänna tjänsteplikter.
Chefen för armén har förklarat att utredningens uttalanden rörande en önskvärd reglering av det militära befälets möjligheter att ingripa vid brott mot allmän ordning och ordningen inom krigsmakten, väckt allvarliga be tänkligheter. I tjänstedräkt klädd militär personal representerade utåt krigs makten. För den militära befälspersonalen måste skapas möjlighet att med lagens hjälp vidmakthålla krigsmaktens anseende utåt. Arméchefen måste därför inlägga en bestämd gensaga mot att bestämmelsernas faktiska inne håll uttunnades genom att de möjligheter förminskades, som f. n. enligt tjänstereglementet stode den militära befälspersonalen till buds att meddela föreskrifter om allmän ordning och ordningen inom krigsmakten. Överbefäl havaren har, med instämmande i vad chefen för armén anfört, förklarat att en förman med hänsyn till försvarets anseende och krigstuktens upprätt hållande fortfarande måste äga skyldighet att ingripa, då krigsmän förginge sig mot allmän ordning. För den militära personalen vore det ingalunda ef tersträvansvärt, att utom tjänsten fullgöra uppgifter, som i första hand an- komme på den civila ordningsmakten. Ingripande av militär personal gent emot underlydande för ordningens upprätthållande borde därför inskränkas till de fall, då civil ordningsmakt icke vore tillstädes eller vore i behov av hjälp. Värnpliktiga officerares riksförbund har ansett att det icke bidroge till disciplinens upprätthållande, om den nuvarande befogenheten att med dela föreskrifter på ifrågavarande område begränsades genom en bestäm melse i tjänstereglementet, alt dylika föreskrifter finge meddelas blott om så vore nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga vore om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Mot den av utredningen under 17 § föreslagna bestämmelsen har jag intet att erinra. Då emellertid brottsbeteckningarna för det i denna paragraf av sedda brottet och den brottstyp, som omförmäles i 25: 1 av det år 1946 till lagrådet remitterade strafflagförslaget, böra vara lika, synes vid den fortsatta behandlingen av detta förslag även sistnämnda brottstyp böra förses med benämningen tjänstesvek i stället för tjänstemissbruk.
Bestämmelsen i 18 § av utredningens förslag har icke givit anledning till annan ändring i departementsförslaget än att andra stycket uteslutits. Såsom i vissa remissyttranden anmärkts hör det däri upptagna stadgandet icke hemma i en strafflag. Det måste för övrigt vara klart att krigsman även i fråga om ordningens upprätthållande kan åläggas tjänsteplikter i eljest van lig ordning. Spörsmålet om jämkningar i tjänstereglementet för krigsmakten torde i ett senare sammanhang komma att upptagas av chefen för försvars departementet.
Departementschefen.
19 §.
Enligt första stycket av förevarande paragraf i utredningens förslag skall förberedelse till brott som i 3 § och 12 § andra stycket sägs, så ock under låtenhet att avslöja sådant brott straffas efter ty i 3 kap. SL stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling. I andra stycket stadgas att för medverkan till gärning varom i 18 § sägs allenast får dömas den som därigenom åsido satt tjänsteplikt. Detsamma gäller där någon som ej är krigsman medverkat till annan gärning, varom i 26 kap. sägs och varå ej kan följa svårare straff än fängelse.
Enligt 33 § SLK skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott och försök till brott lända till efterrättelse vid tillämpningen av SLK, dock med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden som däri förekomma. Ett dylikt stadgande finnes i 57 §, vari föreskrives att om krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, förlett eller hjälpt någon till rymning, han skall straf fas så som hade han själv rymt. Härjämte innehåller emellertid SLK vissa bestämmelser om stämpling till brott och om underlåtenhet att avslöja brott eller stämpling därtill. I 51 och 154 §§ stadgas sålunda straff för krigsmän som i samråd beslutat rymma ändå att brottet icke kommit till verkställighet. Enligt 58 och 155 §§ straffas krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, om han vet att någon ärnar rymma och underlåter att i tid uppenbara de omständigheter som äro honom kunniga eller om han, efter det rymningsbrott förövats, hyst eller dolt rymmaren med vetskap om dennes brott. Ett liknande straffbud finnes i 151 § för det fall att någon underlåter att avslöja krigsfånge, som ärnar avvika, eller med vetskap om avvikandet hyser eller döljer honom. Slutligen stadgas i 69 § straff för den som fått veta att stämpling till uppror är å
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
119
färde och ej i tid för befälhavaren uppenbarar de omständigheter, som äro honom kunniga.
De allmänna bestämmelserna i ifrågavarande ämne äro upptagna i 3 kap. SL. I 3: 1—4 behandlas anstiftan och egentlig delaktighet, i 3: 5 och 6 stämp ling, varmed avses att två eller flera i samråd beslutit verkställandet av något brott, samt i 3: 7 och 8 underlåtenhet att avslöja brott. Om försök till brott stadgas i 3: 13.
De nu omnämnda bestämmelserna i SL ha i det år 1946 remitterade för slaget underkastats en delvis genomgripande omreglering. I 3 kap. upptages såsom 1 § en bestämmelse om försök. Denna innebär att den som påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan skall i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, under förutsättning att fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straffet skall i allmänhet sättas under vad som bort följa å den fullbordade gär ningen. I 2 § stadgas om förberedelse till brott. Den som, med uppsåt att främja straffbelagd gärning, lämnar eller mottager förlag eller vederlag för brottet eller ock tager viss befattning med hjälpmedel, såsom gift, spräng ämne, vapen o. d., skall i de fall lagen utsätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för medverkan till fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas straffas ock stämpling som för beredelse. Med stämpling förstås, att någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och endast under vissa omständigheter må det överstiga straffarbete i två år. Enligt 3 § skall straff för försök eller förberedelse i vissa fall, såsom vid avbrytande av gärningens utförande, ej ådömas. I 4 och 5 §§ behandlas medverkan till brott. För innehållet i dessa paragrafer lämnas redogörelse i fortsättningen. Slutligen stadgar 6 § om underlåtenhet att avslöja brott samt om underlåten tillsyn. Underlåter någon att i tid avslöja straffbelagd gär ning som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåten het att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning, dock må ej i något fall dömas till högre straff än straffarbete i två år. För underlåten tillsyn straffas föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare som underlåta att från straffbelagd gär ning hindra den som står under deras vård eller lydnad. Varken för under låtenhet att avslöja brott eller för underlåten tillsyn må straff ådömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.
Utredningen har anfört att det i första stycket av 19 § upptagna stadgan det utarbetats på grundval av de föreslagna nya bestämmelserna. Genom stadgandet komme myteri samt sådan rymning, som förövades under bered- skapstillstånd eller då riket vore i krig, att bliva straffbara redan på förbe redelsestadiet, varjämte underlåtenhet att avslöja dessa brott bleve förenad
120
Kungi Maj:ts proposition nr 144.
med ansvar. Eftersom stämpling utgjorde den praktiskt viktigaste förbere
delseformen vid såväl myteri som rymning, hade det synts nödvändigt att
likställa stämpling med annan förberedelse. Däremot hade försök till dessa
brott icke ansetts behöva medtagas. Icke heller hade det i övrigt funnits på
kallat att stadga straff för försök eller förberedelse till eller underlåtenhet
att avslöja brott som i 26 kap. omförmäldes. I förhållande till SLK innebure
ifrågavarande stadgande väsentligen dels att även förberedelse till myteri och
ej endast, såsom enligt 69 §, underlåtenhet att avslöja stämpling gjorts straff
bar, dels ock att förberedelse till rymning och underlåtenhet att avslöja dylikt
brott, i motsats till vad som gällde enligt 51 och 58 §§, icke skulle föranleda
straff under vanlig fredstid.
Vad härefter angår medverkan må till en början framhållas, att jämlikt
33 § SLK de allmänna reglerna rörande delaktighet i brott i full utsträck
ning äga tillämpning därest krigsman gjort sig skyldig till delaktighet i brott
som förövats av annan krigsman mot straffbestämmelse i SLK. Annorlunda
förhåller det sig däremot beträffande civilas medverkan till militära brott.
I denna del gäller för närvarande att, om den gärning varom är fråga tillika
innefattar allmänt brott, den civile delaktige straffas för sin medverkan en
ligt de vanliga delaktighetsbestämmelserna i 3 kap. SL. Den civilperson som
anstiftar en krigsman att i tjänsten misshandla en annan krigsman skall
sålunda straffas såsom för anstiftan av misshandelsbrott enligt 10 eller 14
kap. SL. Civilpersons medverkan till rent militärt brott är däremot i regel
icke belagd med straff. Det sista är sålunda fallet om eu civilperson t. ex.
anstiftar en krigsman till brott mot krigslydnaden. Däremot har i 8: 16 SL
enligt dess gällande lydelse som ett självständigt brott straffbelagts, att någon
förleder eller hjälper krigsman till rymning.
På motsvarande sätt gäller för närvarande enligt SL att den, som icke har
sådan särskild ställning, t. ex. såsom ämbetsman, gäldenär eller syssloman,
som förutsättes vid vissa brott, icke kan straffas för delaktighet i sådant
brott. Härutinnan medför det år 1946 remitterade förslaget ändring. 3: 4 SL
i det remitterade förslaget innehåller, att straff som är stadgat för viss gär
ning skall, där ej annat följer av annan bestämmelse i 3 kap. eller för sär
skilda fall är föreskrivet, tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan
jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som ej är att anse
såsom gärningsman skall, om han förmått annan till utförandet, dömas för
anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill. Vidare stadgas bland
annat, vilket har särskild betydelse i nu ifrågavarande sammanhang, att straff
som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställ
ning även skall drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. 13:5
stadgas att, om någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller miss
bruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat
allenast i mindre mån, hans straff må nedsättas under vad eljest bort följa
å gärningen samt att i ringa fall ej skall till straff dömas. Detsamma skall
121
gälla, då fråga är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas på annan medverkande.
De sålunda återgivna bestämmelserna i det år 1946 remitterade förslaget överensstämma i huvudsak med vad straffrättskommittén i denna del föresla git i det år 1944 avgivna betänkandet med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. I anslutning till förslaget härutinnan uttalade kommittén, att civilpersons medverkan till militär förbrytelse generellt borde underkastas de allmänna bestämmelserna om straff för medverkan till brott. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén i det år 1945 avlämnade för slaget till följdändringar i SLK sådana ändringar, som föranleddes av att ci vila medverkande skulle vara underkastade straff enligt SLK för medverkan till däri omförmälda brott. I det remitterade förslaget har, på sätt kommittén från nu angivna utgångspunkt föreslagit, icke upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 8: 16 SL om ansvar för medverkan till rym- ningsbrott.
Utredningen har funnit det i princip vara riktigt att även de som icke vore krigsmän skulle vara underkastade ansvar därest de medverkat till militära brott. Därvid vore att märka, att med hänsyn till naturen av de rent militära brotten civil person icke kunde tänkas vara gärningsman till dylikt brott utan endast kunde göra sig skyldig till anstiftan eller medhjälp. Vidare finge erinras, att enligt 3:5 straffet för civil person, vilken medverkat till brott mot straffbestämmelse som avsåge brott av krigsman, kunde nedsättas un der vad eljest vore stadgat och att i ringa fall ej skulle till straff dömas.
För genomförande av principen att envar, saväl krigsman som annan, skulle jämväl såvitt gällde straffbestämmelser för brott av krigsman vara under kastad eljest gällande stadganden om ansvar för medverkan erfordrades en ligt utredningens mening icke något särskilt stadgande. Regeln syntes emel lertid icke böra gälla ulan undantag. I 25: 10 SL i det år 1946 remitterade för slaget stadgades, att för medverkan till tjänstefel varom i 25: 4 sades alle nast finge dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. En motsvaran de begränsning borde uppenbarligen göras i fråga om ansvar för medverkan till tjänstefel enligt 26: 18. Därav syntes emellertid följa att liknande be gränsningar borde gälla i fråga om övriga militära brott som enligt straff satserna vore av samma svårhetsgrad som tjänstefel. Till sådana brott hörde enligt förslaget bland annat lydnadsbrott som icke vore grovt, undanhållan de utom i krigstid samt rymning och övergivande av post under vanliga fredsförhållanden. I fråga om motsvarande brott av civila ämbetsmän, vilka bestraffades enligt 25: 4, gällde den i 25: 10 angivna inskränkningen av med- verkansansvaret och det syntes icke finnas anledning att, såvitt gällde civila medverkande, utsträcka ansvaret längre beträffande dylika brott av krigs män. Däremot vore det påkallat, alt i fråga om senast avsedda militära brott bibehålla gällande ordning med obegränsat dclaktighetsansvar för krigsmän. I enlighet härmed hade en bestämmelse upptagits i andra stycket av föreva rande paragraf.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Värnpliktiga officerares riksförbund har funnit det ytterligt betänkligt att försök till brott mot 26 kap., särskilt myteri och rymning, icke straffbelagts.
Bestämmelse därom borde införas.
I fråga om andra stycket i förevarande lagrum har justitiekanslersämbetet ansett sig icke övertygat om lämpligheten av den i andra punkten meddelade bestämmelsen. Enligt ämbetets mening borde en civil, som förledde en värn pliktig till sådana brott som lydnadsbrott eller missfirmelse av krigsman, icke undgå straff för sin medverkan. Dessa uppsåtliga brott förefölle icke vara av samma beskaffenhet som de i 25: 4 i det remitterade strafflagför slaget avsedda brotten av civil ämbetsman. Att i förevarande hänseende göra skillnad mellan exempelvis det grova och det enkla lydnadsbrott tedde sig knappast fullt egentligt. Begränsades stadgandet till gärningar, varå ej kunde följa svårare straff än disciplinstraff, minskades naturligen betänkligheterna.
Göta hovrätt har anfört att frågan om utomståendes medverkan vore straff bar eller icke i flera fall bleve beroende av frågan huruvida huvudbrottet be dömdes såsom grovt eller icke, en gränsdragning mellan det brottsliga och det icke brottsliga i en utomståendes medverkan, som hovrätten funne mind re tillfredsställande, \idare kunde hovrätten knappast finna, att en gräns dragning med stöd av straffsatserna vore alldeles berättigad. Skälet till att en utomståendes medverkan till tjänstefel enligt 18 § lämnades slraffri, näm ligen huvudbrottets natur, föranledde knappast straffrihet för medverkan vid alla de brott, som fölle under det föreslagna stadgandet i andra punkten.
Några av dessa brott, t. ex. lydnadsbrott enligt 26: 1 eller icke grov ohörsam het mot vakt (26:4), vore till sin art lika jämförliga med det i 17 § upp tagna uppsatliga tjänstebrottet som med tjänstefel enligt 18 §, medan andra brott i förevarande hänseende vore att betrakta på samma sätt som mot svarande allmänna brott. Detta gällde t. ex. missfirmelse samt fylleri och förargelseväckande beteende, vid vilka sistnämnda två brott ansvar för med verkan dock icke kunde ifrågakomma. Hovrätten delade utredningens upp fattning att utomståendes medverkan till vissa av de i 26 kap. angivna brot ten icke borde straffbeläggas. Enligt hovrättens mening gällde detta närmast medverkan till sadana brott, som stode tjänstefelet nära och vore av utpräg lat militär natur. Hovrätten hemställde, att den i 19 § andra stycket andra punkten upptagna bestämmelsen ändrades med beaktande av de av hovrätten anlagda synpunkterna. Därvid borde helst de brott angivas, beträffande vilka medverkan från utomståendes sida icke skulle vara straffbar. Chefen för armén har funnit att inskränkningen i medverkansansvaret skulle lämna möj lighet för civilperson att opåtalt kunna medverka till undergrävande av krigs lydnaden och har därför hemställt att hela andra stycket måtte utgå. Här igenom vunnes även den fördelen att krigsman som, utan att därigenom åsi dosätta tjänsteplikt, medverkade till gärning på sådant sätt att straffansvar borde ifrågakomma, även i dessa fall ådömdes ansvar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
123
Departementschefen.
Vad angår första stycket av förevarande paragraf anser jag, i likhet med
vad som hävdats i ett remissyttrande, att även försök till brott som avses
i 3 § och 12 § andra stycket bör vara straffbart. Såvitt angår myteri bör där
vid även straffarbete på livstid kunna ifrågakomma. Däremot synes det mig
icke i övrigt finnas skäl att utvidga det straffbara området för försök, för
beredelse och underlåtenhet att avslöja brott, såvitt avser de i 26 kap. upp
tagna brottstyperna.
Beträffande medverkan till militära brott är jag ense med utredningen där
om att denna i princip bör bedömas efter allmänna regler. I överensstäm
melse med det speciella stadgandet i 25: 10 SL i det till lagrådet år 1946 re
mitterade förslaget bör också, såsom utredningen förordat, den inskränk
ningen uppställas att för medverkan till gärning varom i 18 § sägs får alle
nast dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. I fråga om civil per
sons medverkan till annan gärning, varom i 26 kap. förmäles och varå ej
kan följa svårare straff än fängelse, har emellertid utredningen föreslagit
samma begränsning. Såsom i vissa remissyttranden påpekats synes denna
regel delvis föra för långt. Anstiftan till lydnadsbrott, som icke är grovt, bör
exempelvis kunna bestraffas, även om tjänsteplikt ej överträtts. För andra
fall åter förefaller regeln vara onödig. Liksom det i rent civila förhållanden
får anses vara givet att personer, som teoretiskt sett äro medverkande till
fylleri, förargelseväckande beteende och andra liknande bagatellförseelser,
icke göras ansvariga därför, om ej alldeles särskilda omständigheter före
ligga, torde såsom självklart kunna förutsättas att icke heller medverkan till
motsvarande militära förseelser i allmänhet skall föranleda bestraffning.
Dessutom får uppenbarligen det i 3:5 av det år 1946 remitterade förslaget
upptagna stadgandet om straffnedsättning och straffrihet i vissa fall bety
delse då fråga är om civil persons medverkan till brott av krigsman. Den
föreslagna särskilda regeln om medverkan av den som icke är krigsman synes
därför kunna utgå.
Med de ändringar jag sålunda förordat har ifrågavarande bestämmelse
upptagits i departementsförslaget.
20
§.
Första stycket av förevarande paragraf i utredningens förslag innehåller
en hänvisning till de i särskild lag upptagna stadgandena om ådömande av
disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant straff ej är utsatt,
så ock om tillämpning av böter i stället för disciplinstraff. Enligt andra styc
ket skall vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon förskyller böter
äga tillämpning även beträffande den som förskyller disciplinstraff. I tredje
stycket stadgas att om någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till an
svar för medverkan till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, skall han,
där han ej förskyllt svårare straff, i stället dömas till böter, såvitt angår
brott som i 15 eller 16 § i 26 kap. sägs högst femhundra kronor.
I 25: 7 SL i det år 1946 remitterade förslaget stadgas, att om ämbetsman
124
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut
i 25 kap. sägs, dömes till straffarbete, han ock skall avsättas. Om särskilda
skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant
fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall han dö
mas till avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara
skickad att innehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd
mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. Då av
sättning eller suspension ådömes i enlighet med vad nu sagts, skall den för
lust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat straff
för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.
Utredningen har erinrat att i det föreslagna 26 kap. endast disciplinstraff
blivit utsatt, då lägre straff än fängelse skulle kunna följa. Enligt förslaget
till lag om disciplinstraff för krigsmän skulle emellertid det oaktat krigsman
under vissa omständigheter kunna dömas till böter. Nämnda lagförslag gåve
dessutom möjlighet att beträffande brott, för vilket disciplinstraff ej vore
utsatt, ådöma krigsman sådant straff i stället för böter. En hänvisning till
vad sålunda skulle gälla hade ansetts böra intagas i förevarande paragraf.
Bestämmelsen i 25: 7 SL enligt det remitterade förslaget vore givetvis till
lämplig även å krigsman som hade ämbetsansvar. Om en sådan krigsman
för t. ex. ett allmänt brott funnes förskylla böter, kunde han följaktligen
ådömas ämbetsstraff, vare sig i stället för bötesstraff eller jämte ett sådant
straff. Huruvida krigsman för visst brott förskyllde böter eller disciplin
straff skulle emellertid, som nyss nämnts, avgöras jämlikt lagen om di
sciplinstraff för krigsmän efter grunder som i allmänhet saknade betydelse
för frågan om ämbetsstraff skulle tillämpas. På grund härav borde vad i 25: 7
sades om böter gälla även beträffande disciplinstraff. Även den som ej vore
krigsman kunde i vissa fall dömas för medverkan till brott varom i 26 kap.
förmäldes. Sådan medverkande borde uppenbarligen icke bestraffas med
disciplinstraff. Med anledning härav hade i tredje stycket av förevarande
paragraf stadgats, att i stället skulle dömas till böter, såvitt anginge brott
som i 26: 15 eller 16 sades högst femhundra kronor.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat att, i anslutning till
vad föreningen anfört beträffande 2: 15 a, det i första stycket av förevaran
de paragraf upptagna stadgandet borde utgå. Vidare erinrades att föreningen
i sitt yttrande över straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott
mot staten och allmänheten framfört betänkligheter mot stadgandet i 25: 7.
Vad föreningen sålunda anfört ägde självfallet samma giltighet med avse
ende å här föreslagna bestämmelser. Vad särskilt anginge ämbetsmän, som
vore krigsmän — varom här endast vore fråga -—- vore deras förhållande
till de värnpliktiga så allmänt utsatt för kritik, att stadgandet under trycket
av en lokal opinion lätt kunde komma att tillämpas som medel att söka bli
av med en i orten misshaglig, men i tjänsten oförvitlig officer eller under
officer. Den känsla av otrygghet, som denna möjlighet alstrade kunde icke
undgå att menligt inverka såväl på rekryteringen som på de anställdas be-
125
fälsställning i tjänsten. Enligt föreningens mening vore det synnerligen ange läget att ifrågavarande stadgande här utginge, även om nämnda erinran mot straffrättskommitténs förslag icke skulle beaktas.
Justitiekcinslersämbetet har anfört att det i förevarande paragraf medde lades en särskild bestämmelse om det bötesstraff, till vilket disciplinstraff skulle övergå, då någon som ej vore krigsman ådömdes ansvar för medver kan till fylleri och förargelseväckande beteende. Medverkan till fylleri kunde knappast tänkas i praktiken och beträffande förargelseväckande beteende måste medverkan antagas vara ytterst sällsynt. Härtill komme, att enligt 19 § andra stycket andra punkten ansvar skulle ifrågakomma, allenast om den felande genom sin medverkan åsidosatt tjänsteplikt. Denna omständighet gjorde det än osannolikare, att något sådant brottsfall som bestämmelsen avsåge komme att inträffa. Bestämmelsen kunde därför utgå. Tilläggas kunde, att den som genom medverkan till förargelseväckande beteende åsido satte sin tjänsteplikt skulle, därest medverkan icke vore straffbelagd, enligt 25: 4 i det remitterade strafflagsförslaget för tjänstefel dömas till böter eller suspension, därvid böterna skulle utdömas i dagsböter. Straffbelädes med verkan, såsom skett i 19 § i det nu föreliggande förslaget, bleve 25: 4 ej till- lämpligt. Med hänsyn till att ansvar för medverkan stadgats allenast då denna inneburit åsidosättande av tjänsteplikt, borde böter för medverkan lik som för tjänstefel utdömas i dagsböter. Även av detta skäl syntes förevaran de bestämmelse böra utgå.
Departementschefen.
I överensstämmelse med att stadganden om ådömande av ämbetsstraff för allmänt brott upptagits i 25 kap. enligt det år 1946 till lagrådet remit terade förslaget synes det lämpligt att 26 kap. innehåller en hänvisning till de i lagen om disciplinstraff för krigsmän intagna föreskrifterna om använd ningen av disciplinstraff och böter. På sätt utredningen anfört torde det vara nödvändigt att vad i 25: 7 sägs om böter även skall gälla beträffande dis ciplinstraff. Det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna -stadgan det om särskilt bötesstraff för medverkan till brott, som i 26: 15 eller 16 sägs, anser jag kunna utgå på huvudsakligen de skäl justitiekanslersämbe- tet anfört. Med allenast härav betingad avvikelse överensstämmer alltså de- partementsförslaget i denna del med utredningens förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
21
§.
Utredningen har i denna paragrafs två första stycken upptagit bestämmel ser om de militära straffreglernas tillämplighetsområde. Första stycket inne håller följande. Krigsmän äro enligt denna lag de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga och de som tillhöra hemvärnet, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så
förordnar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att
såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgörings-
skvldiga. I andra stycket stadgas att de som i första stycket avses skola,
förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger, anses såsom krigs
män då de äro intagna i militärsjukhus eller militärhäkte samt då de inom
område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen
uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem
åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt. Vidare in
nehåller förevarande paragraf i tredje stycket en definition, enligt vilken
krigsmän, som har befälsrätt över annan krigsman, är dennes förman. Krigs
man, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhål
lande till denne.
Beträffande tillämpningsområdet för SLK må erinras att denna lag i olika
omfattning är tillämplig å skilda grupper av krigsmaktens personal. Lagen
skiljer mellan krigsmän, dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen
samt dem som eljest äro underkastade straff efter lagen.
Enligt 1 § hänföras till krigsmän i första hand officerare och underoffi
cerare vid krigsmakten samt manskap med fast anställning vid krigsmakten.
Härmed avses icke blott personal med beställning på aktiv stat utan jämväl
övertalig personal samt reservpersonal, den sistnämnda dock allenast under
tid, då den fullgör tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Till krigsmän
hänföras vidare värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänst
göringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från
tjänstgöringsort stå under militärbefäl. Ytterligare upptagas såsom krigsmän
bland andra till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna
förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare ävensom vid
lots- och fyrinrättningarna anställda personer under den tid, de fullgöra
dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Slutligen hänföras
ock till krigsmän, under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet vid krigs
makten, de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställning vid krigs
makten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, även om de icke
på grund av vad förut sagts äro att anse såsom krigsmän.
I 6 § angivas vilka som lyda under SLK. Först nämnas krigsmän. Vidare
upptages civil personal tillhörande fälttygkåren, tygstaten, fortifikations
karen, intendenturkaren, fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjör-
kåren och marinläkarkåren samt motsvarande personal vid flygvapnet, armé-
ingenjörpersonalen, militärmeteorologpersonalen, försvarsväsendets polisper
sonal ävensom vid truppförband eller visst truppslag anställda civila förråds-
tjänstemän samt civila förmän vid marinens förråd och flygvapnets verk
städer, reservpersonal dock allenast under tid, då den fullgör tjänstgörings
skyldighet vid krigsmakten. Den nu nämnda civila personalen har sedan
lang tid tillbaka brukat kallas civilmilitär. Därjämte lyder under lagen en
var som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
127
Av 7 § framgår att värnpliktiga, reservpersonal samt vid lots- och fyrin rättningarna anställda personer ävensom hemvärnspersonal och andra som tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, ändå att de icke enligt vad i 6 § är sagt lyda under SLK, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma i enlighet med vad som stadgas i 61 § (utevarobrott), 97 § (ordningsbrott av reservpersonal), 130 § (tjänste fel av militär reservpersonal och i visst fall av värnpliktiga) samt 132 § (tjänstefel av civilmilitär reseivpersonal). I 12 § stadgas att krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända under det han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest blivit därifrån behörigen skild. Har någon, som lyder under SLK eller eljest är underkastad straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militär sjukhus eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att så eljest icke skulle varit förhållandet.
Utredningen har till en början konstaterat att någon allmän definition av begreppet krigsmakten icke finnes. Under sådana förhållanden hade man vid bedömandet av vad som hörde till krigsmakten att utgå från de olika organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas natur krävde. Utredningen hade ansett det påkallat att angiva vad krigs makten enligt utredningens mening borde anses omfatta. Därvid hade ut redningen funnit det vara naturligt att högkvarterets bildande redan i fred finge inverka på krigsmaktens omfattning såtillvida, att alla till högkvarteret hörande organ också ansåges ingå i krigsmakten. Organisationer, som icke tillhörde högkvarteret och ej heller lydde under någon däri ingående myn dighet, borde i allmänhet anses falla utom krigsmakten.
Den ledande synpunkten vid fastställande av tillämplighetsområdet för förslaget borde enligt utredningen vara, i vad mån personalen med hänsyn till tjänstens krav borde ha befälsrätt och lydnadsplikt. Därjämte borde gi vetvis komma i betraktande i vad mån brottslighet i andra avseenden kunde inverka på krigsmaktens effektivitet. Även de olika befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden borde beaktas, särskilt huruvida tjänstgöringen i allmänhet fullgjordes tillsammans med krigsmän i övervägande militär miljö eller under mera civila förhållanden. Under beredskapstillstånd och krigstid gjorde sig särskilda synpunkter gällande; därom hänvisades till vad under 27:14 i förslaget anfördes. Eftersom det i första hand ankomme på dem, som vid krigsmakten tagit anställning såsom officerare, underofficerare eller manskap, d. v. s. den enligt allmänt språkbruk militära personalen, samt värnpliktiga med motsvarande ställning att genomföra krigsmaktens huvud
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
uppgift, att svara för landets militära försvar, kunde det icke råda tvivel om att dessa personalgrupper borde underställas de militärstraffrättsliga be stämmelserna. Beträffande de värnpliktiga tillkomme eu särskild synpunkt. Eftersom det stora flertalet av dem icke hade sådan ställning att de bleve underkastade ämbetsansvar, skulle det under alla omständigheter erfordras straffbestämmelser för att framtvinga värnpliktens fullgörande. Detta för anledde att även värnpliktiga, som icke tjänstgjorde som officerare, under officerare eller manskap utan hade specialbefattningar, borde vara underkas tade ifrågavarande straffbestämmelser. I enlighet härmed hade såsom krigs män först angivits de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap samt värnpliktiga. Vad anginge hemvärnsper- sonalen hade utredningen i likhet med 1945 års hemvärnskommitté ansett att hemvärnsmännen liksom hittills borde behandlas som krigsmän under hemvärnstjänstgöringen, vare sig den skedde under krig, beredskap eller fred. Bland krigsmännen hade därför upptagits jämväl de som tillhörde hemvärnet. Hemvärnskommittén hade emellertid föreslagit att för antagning till hemvärnsrekryt eller hemvärnspojke skulle fordras att vederbörande under antagningsåret fyllde minst 16 resp. 15 år. Åtminstone beträffande hemvärnspojkarna kunde ifrågasättas lämpligheten av att de lydde under de militära straffbestämmelserna. Därest kommitténs förslag härutinnan oför ändrat genomfördes borde det övervägas att begränsa den nu föreslagna be stämmelsen rörande hemvärnet.
För bedömande av frågan i vad mån vid krigsmakten anställd civilmilitär och civil personal skulle ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelser na hade utredningen ansett det vara nödvändigt att, med särskild uppmärk samhet på behovet av befälsföring, undersöka tjänstgöringsförhållandena för de olika slagen av befattningshavare. Den undersökning som i detta hänse ende verkställts hade givit vid handen, att någon väsentlig inskränkning i förhållande till 6 § SLK icke kunde ske. Eftersom det icke syntes vara möj ligt att genom en allmänt hållen beskrivning med tillfredsställande tydlig het angiva de befattningshavare som borde vara krigsmän, vore man hän visad till den hittills i 6 § SLK använda metoden att uppräkna befattnings havarna. En sådan uppräkning, som såvitt kunde ske borde göras mera specificerad än i nämnda lagrum, borde emellertid icke lämpligen intagas i lagen. På grund av organisatoriska förändringar kunde nämligen jämk ningar i uppräkningen relativi ofta bli erforderliga. Det hade därför endast föreskrivits att, förutom de förut nämnda, jämväl de, som eljest vore an ställda vid krigsmakten, skulle vara krigsmän i den mån Konungen med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnade. Vad slutligen beträffade frivilliga vore sådana i allmänhet i tjänstgöring vid krigsmakten endast under beredskapstillstånd och krigstid. Frivilliganställningen vore emellertid grundad på kontrakt, som i den mån så vore möjligt uppgjordes redan i fredstid. I viss begränsad omfattning kunde frivilliga tjänstgöra även under fred. De frivilliga hade emellertid
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
129
uppgifter av mycket varierande art. Somliga vore med hänsyn till tjänst göringsförhållandena att helt likställa med den militära personalen, medan åter andra förrättade samma tjänst som eljest ankomme på rent civila be fattningshavare. Det hade därför ansetts böra överlämnas till Konungen att, med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållan den, jämväl förordna i vad mån de som förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst skulle vara krigsmän.
Beträffande andra än nu omförmälda personalkategorier hade utredning en funnit någon bestämmelse i förevarande hänseende icke behöva medde las. För närvarande intoge den civilmilitära personalen i straffrättsligt hän seende en särställning i förhållande till den militära personalen. Avvikelser na kunde i stort sett sägas innebära ett mindre strängt ansvar. Anledningen härtill hade varit att den civilmilitära personalens uppgifter icke ansetts stå i direkt samband med krigsmaktens huvuduppgift. Av denna personal hade därför icke behövt fordras en lika strikt pliktuppfyllelse som funnits böra utkrävas av den stridande personalen. Även om detta tidigare ägt sin riktighet, vore dock förhållandena numera i väsentlig mån ändrade. I många fall vore visserligen brott av denna personal ur disciplinära och andra syn punkter icke lika allvarliga som samma brott av militärer men för sådana fall medgåve också de föreslagna straffbestämmelserna överlag utdömande av milda straff. Av nu anförda skäl borde den hittillsvarande civilmilitära personalen, i den mån personalen alltjämt skulle lyda under de militärstraff- rättsliga bestämmelserna, vara underkastad samma ansvar som den militära personalen.
Utredningen har vidare framhållit att flertalet av dem, som förutsatts skola vara krigsmän, icke vore ständigt tjänstgörande. Bland annat hade re servpersonal, värnpliktiga, hemvärnsmän och krigsfrivilliga tjänstgörings skyldighet endast under vissa bestämda tidsperioder eller under vissa an givna förutsättningar. Det vore därför nödvändigt att egenskapen av krigs man på något sätt inskränktes till tid då tjänstgöringsskyldigheten vore aktu aliserad. Enligt SLK gällde för de nämnda personalkategorierna att lagen i princip vore tillämplig endast då tjänstgöringsskyldighet fullgjordes. Det syntes mera tillfredsställande att — i likhet med vad som i allmänhet gällde utomlands och beträffande viss personal även enligt 6 § SLK — låta tillämp ligheten av de militärstraffrättsliga bestämmelserna vara beroende av tjänst göringsskyldigheten och icke av den faktiska tjänstgöringen. En värnpliktig borde sålunda vara krigsman från och med den tidpunkt då han skulle in ställa sig till tjänstgöring och upphöra att vara krigsman först då tjänst göringsskyldigheten slutade. Inskränkningen av de militära straffbestämmel sernas tillämplighet till tid då tjänstgöringsskyldighet förelåge finge givet vis sin egentliga betydelse beträffande den icke ständigt tjänstgörande per sonalen. Även för den ständigt tjänstgörande personalen kunde den emeller tid i enstaka fall inverka. Att varken fritid eller annan kortare ledighet, såsom t. ex. tjänstledighet och semester, kunde medföra att tjänstgöringsskyldig heten skulle anses avbruten, vore lika självklart beträffande den ständigt
9
Bihanr/till riksdagens protokoll
1948. 1
samt.
Nr 144.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
som den icke ständigt tjänstgörande personalen. Krigsmaktens personal full
gjorde emellertid understundom tjänstgöring utom krigsmakten. Den frågan
inställde sig då om tillämpningsområdet för de militärstraffrättsliga bestäm
melserna borde ytterligare begränsas med hänsyn härtill. Eftersom det i
och för sig kunde te sig naturligt att exempelvis en officer, som tjänstgjorde
i ett civilt verk, icke skulle därunder vara underkastad andra straffbestäm
melser än dem, under vilka verkets övriga tjänstemän lydde, kunde det ifrå
gasättas att endast den vilkens tjänstgöringsskyldighet skulle fullgöras vid
krigsmakten borde vara krigsman. Tjänstgöring utom krigsmakten fullgjor
des emellertid av personal både i lägre och högre tjänsteställning och tjänst
göringen varierade med avseende å tiden från rent tillfälliga uppdrag till
flerårig tjänst. Utredningen hade funnit att de som vore anställda vid krigs
makten såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga och de
som tillhörde hemvärnet borde vara krigsmän under tid då de vore tjänst-
göringsskyldiga i sådan egenskap. På liknande sätt hade de som eljest vore
anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra
krigstjänst ansetts böra, då de i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldiga,
vara krigsmän, i den mån Konungen så förordnade. Detta innebure alltså att
tillämpligheten av de militära straffbestämmelserna vore beroende, icke av
var tjänstgöringen skulle fullgöras, utan endast av att det förelåge tjänst
göringsskyldighet som vore grundad på vederbörandes ställning inom krigs
makten såsom officer, värnpliktig, hemvärnsman, frivillig etc. Eftersom det
icke för att värnpliktig skulle anses som krigsman fordrades att hans tjänst
göringsskyldighet vore grundad på värnpliktslagen, borde även en värnplik
tig som efter eget åtagande inkallats till tjänstgöring anses såsom krigsman.
Om exempelvis en värnpliktig åtoge sig att, utöver tjänstgöring som ålåge
honom enligt värnpliktslagen, genomgå frivillig utbildning, vore vid bedö
mandet av frågan, huruvida han därunder vore krigsman, särskild vikt att
fästa vid om vederbörlig tjänstgöringsorder utfärdats i enlighet med åtagan
det eller om detta endast finge anses utgöra ett led i ett privat avtal.
I enlighet med utredningens förslag kunde värnpliktiga och frivilliga vara
att anse såsom krigsmän även såvitt anginge tjänstgöringsskyldighet vid sjö-
vämskåren, som väsentligen hestode av dylik personal. Därest sjövärnskå-
ren erhölle en fastare organisation än kåren för närvarande syntes äga, för
tjänade det emellertid övervägas att, liksom föreslagits beträffande hemvär
net, såsom krigsmän särskilt upptaga dem som tillhörde sjövärnskåren då de
i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldiga. I detta sammanhang kunde
anmärkas, att för verk eller inrättningar gällande bestämmelser om civil
disciplinär bestraffning av tjänsteförsummelser tydligen icke kunde erhålla
tillämpning å där tjänstgörande personer, vilka enligt det sagda även i denna
tjänst vore underkastade ansvar såsom krigsmän; beträffande dem skulle
tillämpas stadgandena om disciplinstraff för krigsmän. I anledning härav
vore det lämpligt att de nu avsedda, i ett flertal instruktioner m. m. intagna
bestämmelserna underginge översyn.
Slutligen har utredningen beträffande tillämplighetsområdet anfört att
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
131
med den föreslagna lösningen sådant kompletterande stadgande om tillämp
ligheten beträffande undanhållande och rymning, som för närvarande fun
nes i 61 § SLK, icke bleve erforderligt. I vissa andra avseenden syntes emel
lertid dylika stadganden vara nödvändiga. Även om arreststraff, såsom när
mare anfördes i annat sammanhang, i allmänhet icke skulle tillämpas å
dem som icke vore i tjänstgöring, kunde det dock uppenbarligen hända att
sådana personer vore intagna i militärhäkte. Likaså förekomme att krigs
man, som intagits på militärsjukhus, behövde fortfarande vårdas där efter
tjänstgöringsskyldighetens upphörande. Med hänsyn till ordningens upprätt
hållande i dylika anstalter vore det erforderligt att intagna personer lydde
under samma straffrättsliga regler som då de vore tjänstgöringsskyldiga.
Däremot hade det icke ansetts förefinnas skäl att upptaga motsvarighet till
stadgandet i 12 § första stycket SLK enligt vilket anställningstids upphö
rande under vissa omständigheter icke skulle medföra verkan för tillämplig
heten av SLK. Jämlikt 97 § SLK gällde att den som tillhörde reservperso
nalen och uppträdde i militär tjänstedräkt vore underkastad ansvar enligt
79, 95, 96 och 96 a §§ ändå att lagen icke eljest skulle vara tillämplig å
honom. Detta vore betingat av disciplinens krav. Den som uppträdde i uni
form, då han icke vore tjänstgöringsskyldig, gåve visst sken av att vara i
tjänst. Ett stadgande av liknande innebörd som 97 § SLK borde bibehållas
i ny lagstiftning. Anledning att inskränka ansvaret till särskilda slag av
brott eller till att avse endast vissa personalkategorier syntes dock knappast
föreligga. Däremot vore det icke behövligt att den som under privata för
hållanden bure tjänstedräkt skulle lyda under de militära straffbestämmel
serna. De som vore krigsmän under tid då tjänstgöringsskyldighet förelåge
kunde ha vissa tjänsteplikter även under annan tid. Sålunda stadgades i tjäns-
teregleinentet för krigsmakten att all enligt personalinstruktion registrerad
personal, som icke vore beordrad till krigstjänstgöring, skulle hålla registre-
ringsmyndigheten underrättad om sin postadress och sin kyrkobokföringsort.
Även i andra fall föreskreve tjänstereglementet anmälningsskyldighet, t. ex.
för stampersonal vid konkurs och omyndighetsförklaring. Härjämte måste
givetvis den som fått sig anförtrodd viss persedel anses ha tjänsteplikt att
vårda denna, och det kunde uppenbarligen tänkas ytterligare situationer då
liknande särskilda tjänsteplikter behövde åläggas personalen. Med avseende
å alla här åsyftade tjänsteplikter borde ansvar såsom krigsman föreligga
även om tjänstgöringsskyldighet i övrigt icke samtidigt vore för handen.
Detta motsvarade närmast 130 § andra och tredje styckena samt 132 § andra
stycket SLK. Beträffande de värnpliktigas straffansvar funnes det icke skäl
att avvika från vad som borde gälla för annan personal. De värnpliktigas
tjänstgöringsskyldighet vore för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktsla
gen, och de militära myndigheternas rätt alt ålägga en värnpliktig något vore
alltså begränsad i enlighet därmed. I
I 2 § SLK första stycket stadgas att krigsman, som inom samma rege
mente eller annan till armén hörande avdelning, där styrkan icke överstiger
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
ett regementes storlek, eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar
högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar
inom krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente
eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt. I andra
stycket av paragrafen utsäges att den, för vilken annan är förman, är un
derlydande i förhållande till förmannen. Enligt 1 § lagen den 11 mars 1927
med vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet är krigs
man, som inom flygvapnet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman,
dennes förman. Beordras krigsman ej tillhörande flygvapnet till tjänstgöring
vid nämnda vapen, skall han, där Konungen så förordnar, i fråga om för
manskap intaga samma ställning som tillkommit honom, därest han inne
haft sin tjänstegrad inom flygvapnet.
Utredningen har erinrat att förmans och underlydandebegreppen förut an
vänts i 5: 10 a samt 26: 1, 3, 5, 7, 9 och 18. Såsom vid 26: 1 angivits hade
därvid avsetts att krigsman, som hade befälsrätt över annan krigsman, vore
dennes förman. Krigsman, över vilken annan krigsman hade befälsrätt, hade
omnämnts såsom underlydande i förhållande till denne. Ett stadgande där
om hade ansetts lämpligen kunna upptagas såsom särskilt stycke i föreva
rande paragraf. Ur straffrättslig synpunkt hade däremot icke funnits anled
ning att under ifrågavarande begrepp inrymma någon endast på den grun
den att han innehade viss tjänstegrad inom förband, vapenslag eller för
svarsgren. I SLK användes jämte begreppen förman och underlydande även
termerna överordnad och underordnad; stadgande rörande innebörden där
av vore intaget i 3 § SLK. Då dessa termer icke brukats i förslaget, hade
däri icke behövt upptagas något motsvarande stadgande.
I vissa yttranden har frågan om behovet av en definition av
begreppet krigsmakten upptagits till diskussion. Justitiekanslersäm-
betet har sålunda ifrågasatt, om det icke vore lämpligt, att Konungen be
myndigades att närmare definiera begreppet. Häremot kunde visserligen an
märkas, att därest en definition skulle meddelas detta borde ske i själva la
gen, enär begreppet i fråga vore helt grundläggande för lagstiftningen. Då
emellertid en reglering endast erfordrades för gränsområdena samt åt Ko
nungen uppdragits att i ganska vid utsträckning bestämma, vilka som skulle
anses som krigsmän, syntes anförda omständighet icke behöva vara avgö
rande. Krigshovrätten har ansett att den i förslaget tillämpade metoden för
bestämmande av lagstiftningens tillämplighetsområde lede av den svaghe
ten att en allmän definition av begreppet krigsmakten saknades. Så länge
denna brist icke avhjälpts hade man, såsom utredningen i motiven anfört,
vid bedömandet av vad som hörde till krigsmakten att utgå från de olika
organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas
natur krävde. Med tillämpning av dessa bedömningsgrunder hade krigshov-
rätten i sin dömande verksamhet funnit till försvaret hörande verk av civil
karaktär såsom försvarets civilförvaltning, de olika försvarsgrenarnas för
133
valtningar, krigsmaterielverket m. fl. verk och inrättningar icke höra till krigsmakten. Utredningen däremot hade kommit till en i vissa avseenden annan uppfattning, främst på grund av innehållet i kungörelsen den 22 ja nuari 1943 angående krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterri toriella indelning. Krigshovrätten måste ifrågasätta om det icke för undvi kande av framtida meningsmotsättningar rörande den nya lagstiftningens räckvidd vore lämpligt att i lagtexten infördes ett stadgande om rätt för Kungl. Maj:t att meddela särskilda föreskrifter i nu berörda hänseende, över befälhavaren har anfört att vid utformande av bestämmelser om vilka be fattningshavare, utöver officerare, underofficerare och manskap, som skulle vara underställda de militära straffreglerna, borde hänsyn tagas till önsk värdheten av att begreppet krigsmakten definierades och därvid erhölle en sådan innebörd att verk och myndigheter, som med avseende på verksam heten vore likvärdiga, inrymdes under detsamma. Enligt utredningen inräk nades för närvarande exempelvis krigsmaterielverket men ej försvarets fa- briksstyrelse i krigsmakten, oaktat det senare ämbetsverket hade lika vik tig funktion att fylla för försvaret som det förra. Även marinförvaltningen har ansett frågan om en definition av begreppet krigsmakten böra tagas un der övervägande. Det kunde visserligen i vad avsåge marinförvaltningen synas som om frågan om ämbetsverket tillhörde krigsmakten eller icke hade ringa betydelse för den nu ifrågavarande lagstiftningens tillämpning. Den om ständigheten, att marinförvaltningen angåves tillhöra krigsmakten, kunde emellertid få andra konsekvenser än blott i vad avsåge frågan om strafflag stiftningen för krigsmakten skulle bliva gällande å där anställd personal. Sålunda kunde tvekan komma att uppstå, huruvida administrativa eller andra bestämmelser, vilka utfärdades för den civila statsförvaltningen, skulle gälla för marinförvaltningen, liksom för de flesta andra centrala ämbetsverk eller huruvida sådana särskilda bestämmelser, som kunde finnas utlärdade för krigsmakten tillhöriga verk eller inrättningar, vilka i allmänhet utfärdades i kommandoväg, skulle gälla. I detta sammanhang borde emellertid även erinras om att enligt personalförteckningen för marinförvaltningen viss mi litär eller civilmilitär personal vore anställd vid marinförvaltningen liksom även vid försvarets kommandoexpedition dess chef enligt vederbörlig perso nalförteckning vore anställd därstädes. Dessa officerares m. fl. ställning så som krigsmän bleve sålunda enligt förslaget i viss mån beroende av ämbets verkets respektive kommandoexpeditionens ställning i organisationen. Fra- gan om marinförvaltningens och övriga försvarsväsendets centrala verks och inrättningars tillhörighet till krigsmakten borde därför noggrant övervägas.
Försvarets civila tjänstemannaförbund har ansett det vara angeläget att i anslutning till fastställandet av de nya straffbestämmelserna en definition av begreppet krigsmakten komme till stånd. Utan ett sadant klarläggande kvarstode nämligen alltjämt de svårigheter, som under beredskapsåren i vis sa avseenden förelegat beträffande, huruvida civil personal tillhörde krigs makten eller icke.
Vad i övrigt angår de föreslagna straffbestämmelsernas til 1-
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
134
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
lämplighetsområde har justitiekanslersämbetet förklarat att det icke
överensstämde med vanligt språkbruk och även tedde sig mindre naturligt att
anse eu officer vara tjänstgöringsskyldig då han åtnjöte semester. Den före
slagna gränsdragningen vore också ägnad att leda till ovisshet, när tjänstgö
ringsskyldigheten skulle anses avbruten. Belysande för de tolkningssvårigheter
som kunde uppkomma med krigsmannahegreppets frigörande från den faktis
ka tjänstgöringen och anknytningen till tjänstgöringsskyldigheten vore de i
betänkandet anförda exemplen, särskilt angående den värnpliktige som genom-
ginge frivillig utbildning. Att i det berörda exemplet den värnpliktige över
huvud under några förhållanden skulle kunna anses såsom icke krigsman,
då han genomginge utbildningen, syntes förvånansvärt. Ytterligare övervä
gande av frågan förefölle önskvärd. Försvarets civilförvaltning har ifråga
satt om icke de frivilligt tjänstgörande ipso jure borde hänföras under de
militära straffbestämmelserna. Under den tid dessa fullgjorde krigstjänst,
borde de utan vidare vara underkastade samtliga de regler, som gällde varje
annan person, som gjorde krigstjänst, sålunda även den militära strafflagens
regler. Beträffande övriga personalkategorier, vilkas hänförande under de
militära straffreglerna skulle vara beroende på Kungl. Maj ds beslut, kunde
ifrågasättas, huruvida det stode i god överensstämmelse med svensk rättsupp
fattning, att enskilda personer genom beslut i administrativ ordning kunde
underkastas viss strafflagstiftning. Frågeställningen torde vara så mycket me
ra berättigad, när det gällde en undantagslagstiftning av den karaktär, varom
här vore fråga. Arméförvaltningen, med instämmande av arméns ingen] örs-
förening, har ansett intet vara att erinra mot uppfattningen att uppräknings-
metoden med hänsyn till ofta förekommande organisatoriska förändringar
inom krigsmakten vore olämplig och att därför ett mera elastiskt tillämplig
hetsområde vore önskvärt. Vid krigsmakten funnes emellertid anställda så
dana befattningshavare, vilkas tjänstgöring vore av rent civil karaktär. Ehu
ru i betänkandet förutsatts, att största delen av krigsmaktens civila personal
icke skulle ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelserna, ville armé
förvaltningen ifrågasätta om icke reglerna i hithörande avseenden borde in
nefattas i omförmälda lagrum på sådant sätt, att civil personal med arbets
uppgifter och tjänstgöringsförhållanden av rent civil karaktär uttryckligen
undantoges från lagens tillämplighetsområde under fredstid. I detta sam
manhang ville arméförvaltningen framhålla önskvärdheten av att frågan om
i vilken ordning disciplinär bestraffning av vid försvarsgrensförvaltningar-
na tjänstgörande militär och civilmilitär personal skulle äga rum för för
seelse, som av vederbörande begåtts i hans tjänst vid förvaltningen, erhölle
sin lösning.
Flygförvaltningen har anfört att utredningen bl. a. behandlat frågan om
den straffrättsliga ställningen för krigsmän, som mera stadigvarande tjänst
gjorde i verk, där särskilda bestämmelser gällde om civil disciplinär bestraff
ning av tjänsteförsummelser. Ett sådant verk vore flygförvaltningen. Frå
gan hade betydelse endast för de krigsmän, som vore tjänstemän, exempel
vis i tjänstebefattning placerade officerare och underofficerare. Ämbetsverket
135
ansåge rättvisan kräva, att tjänsteförsummelserna bedömdes efter samma stadganden, evad en befattning uppehölles av en militär eller en civil tjänste man, och att krigsmän således icke skulle undantagas från specialbestäm melsernas tillämpning. Om innebörden av stadgandet i 26:21 vore man hän visad att söka ledning i utredningens motivering. Av lagtexten framginge icke ens, huruvida kvinnlig personal kunde innefattas under begreppet krigs man. Det förefölle flygförvaltningen, att lagstiftningens tillämpningsområde icke borde lämnas öppet i denna utsträckning. Flygförvaltningen hölle för sin del före, att en nöjaktig reglering kunde vinnas genom lagen, därest bestäm melse infördes av förslagsvis det innehåll, att även den vore krigsman, som vid krigsmakten innehade befattning, för vilken krävdes allmänmilitär ut bildning eller erfarenhet, och som tillagts militär tjänsteställning, allt under tid, då han i sådan egenskap vore tjänstgöringsskyldig. Andra civila befatt ningshavare — förrådstjänstemän, arbetsförmän och arbetare inbegripna — borde enligt flygförvaltningens mening icke betecknas såsom krigsmän. Ej heller syntes behov föreligga att inordna den civila personalen under den militära strafflagstiftningen utom möjligen i fråga om undanhållande och rymning vid beredskapstillstånd och i krig. Det vore dock att märka, att detta behov i stort sett tillgodosåges på annan väg, nämligen genom förfo gande över arbetskraften. Ämbetsverket ville emellertid ifrågasätta, om icke
11 och 12 §§ i 26 kap. av förslaget lämpligen kunde förses med tillägg av innebörd, att i likhet med krigsman straffades under beredskapstillstånd och i krig den, som eljest vore anställd vid försvarsväsendet. Att begränsa till- lämpningen till anställning vid krigsmakten vore icke riktigt särskilt vid hänsynstagande till vad krigsmakten enligt ämbetsverkets åsikt omfattade. Det vore nödvändigt att klargöra, vad som skulle menas med »frivillig» och vad som avsåges med att »fullgöra krigstjänst». Liksom beträffande civil personal i allmänhet ansåge flygförvaltningen, att de frivilligas straffskyl dighet under de militära bestämmelserna borde kunna begränsas att avse tid, då beredskapstillstånd rådde eller riket vore i krig. I fråga om den, som förbundit sig frivilligt att undei sådan tid tjänstgöra vare sig vid krigsmak ten eller vid den militära centralförvaltningen eller vid organisation, som eljest betjänade försvaret (exempelvis civil fabrik), förelåge ett intresse av att förbindelsen åtnjöte straffskydd. Den, som tjänstgjorde i egenskap av be fäl eller manskap, borde såsom i nuvarande lag räknas såsom krigsman. Detsamma syntes böra gälla i fråga om den, som gjorde tjänst i civilmih- tär befattning. Med den av ämbetsverket föreslagna bestämningen av vilka som skulle vara krigsmän kunde således anges, att som krigsman ansåges den frivillige, vilken gjorde tjänst i krigsmannabefattning. Beträffande de övriga frivilliga åberopades i tillämpliga delar, vad som anförts rörande civil personal i allmänhet. Sjökarteverket har förklarat sig hysa den uppfattning- en, att sådan civil personal, som av militär befälhavare lörhyrdes till tjänst göring ombord å sjömätningsfartyg med hänsyn till behovet av befälsföiing och de tjänstgöringsförhållanden varunder den förhyrda personalen 1 ull- gjorde sina åligganden ombord, borde vara underkastad de speciella straff
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
136
bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla för krigsmännen. Av utred
ningen hade förutsatts, att ifrågavarande personalkategori finge av Konung
en hänföras till krigsmännens kategori. Sådant förordnande i vad avsåge
sjökarteverkets förhyrda personal syntes emellertid med föreslagen avfatt
ning av 21 § icke möjligt. Sjökarteverket ville därför föreslå, att 21 § så av
fattades, att personal, som förhyrts till tjänstgöring å sjökarteverkets far
tyg, finge efter Konungens förordnande vara hänförd till krigsmännens ka
tegori.
Krigsarkivet har uttalat att med den föreslagna lydelsen av 26: 21 teore
tiskt möjlighet för Kungl. Maj:t förelage att under fred utvidga ifrågava
rande straffbestämmelsers tillämplighet till sådana försvarets civila tjänste
män, som nu icke lydde under strafflagen för krigsmakten. Utredningen,
som eljest strävat efter att mildra den karaktär av särlagstiftning som straff
lagen för krigsmakten måste anses innebära, hade sålunda framlagt ett för
slag, enligt vilket de militära strafflagsbestämmelserna under fred kunde få
ökad tillämplighet jämfört med nu rådande ordning, något som utredningen
förvisso icke avsett. Jämväl borde framhållas, att det ej kunde anses vara
i god överensstämmelse med gällande rättsuppfattning, att enskilda perso
ner genom allenast administrativa beslut skulle kunna underkastas viss straff
lagstiftning. Större varsamhet vid utformningen av förenämnda 21 § vore
sålunda av nöden. Utredningens förslag, att å dem som vore underkastade
ansvar såsom krigsmän icke skulle tillämpas föreskrifterna om civil discipli
när bestraffning vid försummelse i tjänsten vid försvarets civila ämbetsverk
utan att å dem skulle tillämpas stadgandena om disciplinstraff för krigs
män, kunde icke tillstyrkas. En officer som exempelvis vore förordnad som
byråchef vid arméförvaltningen eller som förste byråingenjör vid krigsma-
terielverket utförde arbetsuppgifter, som knappast kunde karakteriseras som
annat än civila, även om för hans befattning fordrades militär utbildning. Ä
honom borde därför tillämpas för verkets tjänstemän i övrigt gällande före
skrifter om disciplinär bestraffning. Beträffande de av utredningen exem
pelvis omnämnda ordonnansema vid kommandoexpeditionen, borde beaktas
att dessa vore tilldelade Stockholms luftvärnsregemente och fullgjorde sin
tjänstgöring vid detta truppförband, dit stabskompaniet vore förlagt. Därav
följde, att de bl. a. i disciplinärt avseende vore underställda chefen för
Stockholms luftvärnsregemente.
Hemvärnsrådet har anfört att den föreslagna formuleringen undanröjde
tva av 1945 års hemvärnskommitté särskilt påpekade tolkningssvårigheter,
som varit föranledda av nu gällande bestämmelser. Det bleve med den nya be
stämmelsen fullt klart, att en hemvämsman, som underläte att efterkomma
en kallelse till obligatorisk tjänstgöring eller underläte att vårda vapen och
utrustning, som anförtrotts åt honom, vore underkastad straffansvar såsom
krigsman. Ur denna synpunkt vore förslaget lämpligt. Å andra sidan hade
ändringen medfört en viss oklarhet huruvida en hemvärnsman, som fullgjor
de tjänstgöring utöver den, som ålåge honom enligt hemvärnskontraktet,
vore underkastad straffansvar under sagda tjänstgöring. För att undanröja
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
137
denna oklarhet syntes till första meningen i 26: 21 böra läggas orden »eller, oaktat sådan skyldighet icke föreligger, tjänstgöra vid krigsmakten», över styrelsen för svenska röda korset har påpekat att dess personal ofta under arbete i röda korsets tjänst vore iförd tjänstedräkt. Ehuru denna vore god känd av chefen för armén, kunde den icke i fred anses vara militär tjänste dräkt. Centralförbundet för befälsutbildning har yttrat att de för värnpliktiga givna bestämmelserna måhända vore tillfyllest för förbundets del. Förbundet ifrågasatte emellertid om icke dess medlemmar vid frivillig tjänstgöring och vid kurser i militär regi borde vara krigsmän samt att de i övrigt vid de till fällen de bure militär tjänstedräkt borde anses såsom krigsmän. Landsorga nisationen har anfört att även om det varit önskvärt att redan i lagen de sär skilda befattningshavare specificerats, vilka skulle anses som krigsmän, ville landsorganisationen icke motsätta sig att föreskrifter härom meddelades i ad ministrativ ordning. Det kunde emellertid sättas i fråga om icke de förutsätt ningar, under vilka administrativt förordnande kunde ske, bort angivas tyd ligare än som nu skett, då de hänförts till »behovet av befälsföring och öv riga tjänstgöringsförhållanden».
Beträffande definitionen av förmans- och underlydande- begreppen ha chefen för marinen och svenska officersförbundet anmärkt att formuleringen kunde giva upphov till sådan tolkning som att krigsman, som i något fall hade rätt att taga befäl över annan krigsman, alltid vore dennes förman. För att förebygga sådant missförstånd, borde i lagtexten eller kommentarerna tydligt utsägas, att förmanskap endast uppstode i de fall, då befälsrätt innehades på grund av reglementen eller instruktioner eller då rätt eller skyldighet enligt reglementen eller instruktioner uppkomme att taga befäl.
Flygförvaltningen har framhållit såsom önskvärt att det nuvarande stadgandet i 1 kap. 2 § första stycket av gällande strafflag för krigsmakten, vilket vore grundval för den militära befälsrätten, måtte i någon form bibehållas i straff lagen. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har ansett definitionen på begreppen förman och underlydande vara alltför snäv. Den föreslagna inskränkningen av dessa begrepp komme säkerligen i praktiken att medföra stora vanskligheter, i synnerhet som begreppen överordnad och underordnad föreslagits skola försvinna. Föreningen förmenade, att tillräckliga skäl icke anförts för dessa förslag utan begreppen förman och underlydande borde givas samma innebörd som i gällande lag.
Departementschefen.
I motiveringen till förevarande paragraf har utredningen inledningsvis an givit vad begreppet krigsmakten enligt utredningens mening bör anses om fatta. Då utredningen likväl icke i sitt lagförslag upptagit någon bestämmel se i detta avseende, har utredningen tydligen avsett att det liksom enligt gäl lande rätt skall överlämnas åt rättstillämpningen att genom tolkning fast ställa begreppets innebörd. I flera remissyttranden har emellertid ansetts att krigsmaktens omfattning hör bestämmas genom en definition. Eftersom be greppet krigsmakten är av grundläggande betydelse för ifrågavarande lag
138
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
stiftning och med hänsyn till den osäkerhet som råder angående innebörden
däri, har även jag kommit till det resultatet att särskild föreskrift bör givas
om vad med krigsmakten avses. Det hade givetvis varit önskvärt att detta
kunnat ske genom en lagfäst definition. Då den emellertid åtminstone i viss
utsträckning måste innefatta en uppräkning av olika organ och myndigheter
och då den dessutom till följd av försvarets fortgående utveckling tämligen
ofta kan behöva jämkas, torde man få stanna vid att stadgandet i fråga ut
färdas i administrativ ordning. För detta ändamål bör i förevarande para
graf intagas ett bemyndigande för Konungen att närmare bestämma vad i la
gen avses med krigsmakten. Vid detta bestämmande bör skäligt beaktande
lämnas de synpunkter som i remissyttrandena anförts beträffande utredning
ens mening om begreppet.
Tillämplighetsområdet för de militära straffbestämmelserna har av utred
ningen bestämts genom angivande av vilka som skola vara krigsmän. Där
vid har i första hand upptagits de som äro anställda vid krigsmakten såsom
officerare, underofficerare eller manskap, vidare värnpliktiga och de som
tillhöra hemvärnet. Häremot har någon erinran ej framställts. Det av ut
redningen omnämnda betänkandet angående hemvärnet har emellertid nu
mera lagts till grund för ny hemvärnskungörelse. Enligt denna skall bland
hemvärnets personal ingå, förutom hemvärnsmän, extra hemvärnsmän, mu-
sikhemvärnsmän och hemvärnsrekryter, jämväl hemvämspojkar. Med hän
syn till att de sistnämnda kunna antagas redan vid femton års ålder och icke
avses skola fullgöra vapentjänst, finner jag att de icke böra anses som krigs
män. Till följd härav synes uttrycket »de som tillhöra hemvärnet» böra utby
tas mot »hemvärnsmän och hemvärnsrekryter».
Beträffande övriga vid krigsmakten anställda samt frivilliga har utred
ningen icke ansett lämpligt att i lagen precisera i vad mån de skola vara
krigsmän. Det har i stället överlämnats åt Konungen att med hänsyn till
behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden avgöra detta.
Mot denna anordning har i remissyttrande riktats vissa erinringar. För min
del har jag icke funnit därvid anförda synpunkter vara av sådan tyngd att
de böra föranleda ändring i utredningens förslag. Visserligen är det härvid
lag på samma sätt som i fråga om definieringen av begreppet krigsmakten
principiellt mindre tilltalande att straffbestämmelsers tillämplighet blir be
roende av beslut i administrativ ordning. Huvuddelen av dem som skola vara
krigsmän har dock direkt angivits i lagen och vad av utredningen anförts
visar att bestämda olägenheter skulle vara förenade med att på liknande
sätt upptaga jämväl de återstående. Av de villkor, som uppställts för Konung
ens befogenhet att tillägga vederbörande krigsmannaegenskap, torde särskilt
kravet på behov av befälsföring lämna garanti att rent civil personal icke
annat än i undantagsfall härd öres till kategorien krigsmän. Den personal,
som av militär befälhavare lörhyres för tjänstgöring å sjömätningsfartyg,
torde få anses anställd vid krigsmakten och synes således kunna göras till
krigsmän. Att kvinnlig personal kan falla under ifrågavarande stadgande är
självklart.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
139
Även mot utredningens förslag att egenskapen av krigsman skall föreligga
i första hand endast då den anställde, värnpliktige etc. är tjänstgöringsskyl
dig i sådan egenskap har från vissa håll anförts betänkligheter. Jag anser
emellertid den av utredningen förordade lösningen vara väl funnen. Skilj
aktigheten i sak mellan nuvarande reglering, enligt vilken den faktiska tjänst
göringen i allmänhet är avgörande för tillämpligheten av SLK, och den före
slagna är tydligen icke av större betydelse. Och ur lagteknislc synpunkt er
bjuder förslaget avgjorda fördelar. I detta sammanhang vill jag framhålla,
att en officer som lämnat militärtjänsten för att tillträda en civil befatt
ning som regel icke är tjänstgöringsskyldig i denna såsom officer, även om
fråga är om befattning vid verk inom krigsmakten. I vissa fall kan emeller
tid en officer anses tjänstgöringsskyldig i denna sin egenskap då han har att
förrätta tjänst vid ett civilt verk. Den översyn av ett flertal instruktioner
in. m. för civila verk, som blir erforderlig på grund av förslaget i denna del,
torde få upptagas i ett senare sammanhang. Såsom utredningen ansett bör
tjänstgöringsskyldighet kunna vara för handen även då den är grundad på
frivilligt åtagande. Den i ett remissyttrande framförda anmärkningen, att det
är oegentligt att anse tjänstgöringsskyldighet föreligga även under semester
och annan kortvarig ledighet, förefaller ha ett visst berättigande. Då emeller
tid redan enligt gällande rätt sådan ledighet anses ingå i tid under vilken
tjänstgöringsskyldighet fullgöres, finner jag i likhet med utredningen att nå
got uttryckligt stadgande därom icke är erforderligt.
Den av utredningen föreslagna legaldefinitionen av begreppen förman och
underlydande finner jag kunna godtagas. Självklart synes vara att den som
äger rätt att taga befäl är förman endast då han utövar denna befogenhet.
Vad i remissyttrandena i övrigt anmärkts i denna del anser jag icke böra
föranleda någon ändring i förslaget.
Förevarande bestämmelse har alltså upptagits i departementsförslaget med
endast de ändringar som i det föregående förordats. Därjämte ha vissa re
daktionella jämkningar vidtagits.
22
§.
I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att av den personal som
i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare och annat befäl
av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande tjänsteställning vara
underkastade ämbetsansvar, evad de äro tjänstgöringsskyldiga eller icke.
I SLK finnes icke någon uttrycklig bestämmelse om vilka av därunder
lydande personer som ha ämbetsansvar. Bland annat 129 § torde emellertid
utvisa att av den militära personalen endast officerare och underofficerare
ha sådan ställning. Manskapet har alltså icke ämbetsansvar, och detta gäller
även vid tjänstgöring i befattning som i vanliga fall skötes av officer eller
underofficer. Däremot torde åtminstone vissa av dem som tillhöra manskapet
ha ämbetsskydd såsom civila tjänstemän. Vad angår övriga personer som
lyda under SLK förutsättes i olika lagrum, t. ex. 56 och 132 §§, att ärnbets-
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
och tjänstemän finnas. Vilka dessa äro torde vara att bedöma med ledning
av regler i 10: 1 och 25: 22 SL.
De nämnda reglerna i SL skola enligt det år 1946 till lagrådet remitterade
förslaget ersättas med nya bestämmelser i 25:11. Däri stadgas att med äm
betsman förstås domare, annan statens befattningshavare som endast medelst
rannsakning och dom kan avsättas från sin tjänst samt den som har för
troendesyssla, från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om
ämbetsmän gäller ock om dem, som äro satta att förvalta städers, menighe
ters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra in
rättningars eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän som under äm-
bets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som förordnats att
förrätta ämbete eller tjänsteärende.
Utredningen har framhållit att för krigsmännens del ämbetsansvaret icke
hade samma betydelse som för civila befattningshavare, eftersom även krigs
män som icke hade ämbetsansvar vore straffbara för tjänstefel och andra
tjänstebrott. Under dessa förhållanden finge andra synpunkter ökad vikt.
Dels måste det för en befattningshavare i och för sig vara av betydelse att
frågan om hans skiljande från tjänsten på grund av brott prövades av dom
stol. Dels skulle, såsom förut framhållits, då ämbetsman dömdes till avsätt
ning den förlust som den dömde härigenom lede beaktas vid bestämmandet
av allmänt straff för det begångna brottet. De i 25:11 SL i det år 1946 re
mitterade förslaget angivna grunderna för bestämmande av vilka som skulle
ha ämbetsansvar gåve endast delvis ledning på det militära området. Till
följd härav syntes en särskild regel böra uppställas i detta hänseende. Med
hänsyn till krigsmaktens organisation och funktionssätt vore det nödvändigt
att ämbetsansvaret, liksom i viss mån hittills, anknötes till tjänsteställning
och alltså icke grundades på innehav av viss beställning eller förrättande av
tjänsteärende. För alt så långt möjligt uppnå likställighet med civila befatt
ningshavare syntes regeln böra göras så vidsträckt att den omfattade alla
krigsmän, vilkas ställning kunde anses jämförlig med ämbets- och tjänste
män som fölle under 25: 11. Slutligen borde också uppmärksammas att i det
remitterade förslaget ämbetsansvaret och ämbetsskyddet med avseende å
personkretsen reglerats principiellt överensstämmande.
Med utgångspunkt från sålunda anförda synpunkter föresloge utredningen
att av den personal som avsåges i 21 § första stycket officerare, underoffi
cerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehade motsva
rande tjänsteställning skulle vara underkastade ämbetsansvar. För att stad-
gandena om de speciella ämbetsbrotten samt reglerna om ämbetsstraff för
allmänna brott skulle bli tillämpliga i full utsträckning vore det emellertid
nödvändigt att ämbetsansvaret här, liksom i 25: 11, vore oberoende av tjänst
göringsskyldighet och en erinran härom hade därför intagits i lagtexten.
Med officerare, underofficerare och annat befäl avsåges icke blott anställda
utan även värnpliktiga och frivilliga. Då även visst befäl tillhörande man
skapet medtagits, utgjorde detta en ändring i förhållande till gällande rätt.
Den praktiskt viktigaste följden härav vore att avsättning skulle ådömas
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
141
denna personal i samband med övrig bestraffning för visst brott i stället för såsom hittills, genom särskilt beslut av vederbörande befälhavare. Särskilt med tanke på överfurirer, flaggkorpraler och högbåtsmän, vilka hade pen- sionsrätt, föreslog också straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag till ändringar i SLK i anledning av den föreslagna lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten, att i SLK skulle intagas ett stadgande som med gav Konungen rätt att förordna om ämbetsansvar för andra krigsmän än officerare och underofficerare. Någon erinran häremot framställdes icke i ytt randena över betänkandet. I fråga om beskaffenheten av tjänsteuppgifterna förelåge det i stort sett ej skillnad mellan furirer och överfurirer. I motsats till manskap av lägre grad hade furirerna fullbordat den grundläggande be- fälsutbildningen och de syntes på det hela taget ha sådan ställning att de borde tilläggas ämbetsansvar. Övriga personer, som vid tjänstgöringsskyl dighet voro krigsmän, vore regelmässigt i tjänsteställningshänseende likställ da med personal av viss militär grad; där annat ej vore föreskrivet finge de anses jämställda med meniga.
Göta hovrätt har anfört att förordnande av värnpliktiga till furirer före- komme i stor utsträckning, och att värnpliktiga jämväl i avsevärd omfatt ning innehade tjänst av högre grad. Enligt vad hovrätten inhämtat bibehölle sådant förordnande ofta giltighet under lång tid efter avslutande av den tjänstgöring, varunder det meddc-lats, varjämte utan mellanliggande tjänst göring förnyelse kunde ske i form av förordnande i lägre grad än den förut innehavda. Med hänsyn till att värnplikt förelåge för det stora flertalet svenska män under en mycket lång period av deras levnad bleve därför följ den av en bestämmelse som den föreslagna, att domstol i ett mycket stort antal brottmål måste tillse, att upplysning förelåge rörande den tilltalades värnpliktsförhållanden, för att, därest dessa föranledde därtill, höra den mi litärmyndighet, varunder den tilltalade i och för tjänsten lydde, och därefter med beaktande av 25: 7 taga ståndpunkt i straffrågan. Hovrätten ifråga satte, huruvida icke en dylik anordning kunde väntas medföra större besvär och omgång för såväl åklagare och domstol som de militära myndigheterna än som vore erforderligt, i synnerhet som de fall, då en värnpliktig i avsedd befälsställning beginge brott, som kunde förskylla avsättning, måste bliva sällsynta och det för övrigt kanske icke bleve fråga om ytterligare militär tjänst för vederbörande. För att emellertid förekomma, att en person, som avtjänat straffarbetsslrafl eller eljest straffats för brott som avsåges i 25: 7, vid därefter inträffande militärtjänst finge bekläda befälspost, kunde åt ve derbörande militärmyndighet inrymmas rätt att, där anledning därtill före låge, från straffregistret inhämta upplysning rörande den begränsade frågan, huruvida värnpliktig i befälsställning, som inkallades till eller vore i tjänst göring, under viss tid före frågans framställande avtjänat straffarbetsstraff.
Vad bovrätten anfört om värnpliktigt befäl syntes i huvudsak äga sin mot svarighet beträffande frivilliga i motsvarande tjänsteställning. Hovrätten finge under åberopande av det anförda hemställa, att bestämmelserna i den na paragraf begränsades såtillvida, alt de ej komme att avse värnpliktig per
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
sonal, i varje fall icke sådan värnpliktig personal, som ej vore tjänstgörings-
skyldig. Hovrätten ville beträffande denna paragraf vidare anmärka, att stad
gandet, som innefattade en anpassning efter militära förhållanden av vad
som avhandlades i 25: 11, syntes rätteligen ha sin plats i sistnämnda lagrum.
Hovrätten finge hemställa, att stadgandet måtte där inarbetas.
Chefen för armén bär förklarat sig icke kunna tillstyrka att ämbetsansva-
ret nedåt utsträcktes längre än till och med överfurir. Uppfattningen att det
i stort sett ej förelåge någon skillnad mellan furirer och överfurirer i fråga
om tjänsteuppgiftemas beskaffenhet, kunde icke biträdas, överbefälhavaren
har instämt i detta yttrande. Samma mening har uttalats av föreningen Sve
riges krigsdomare och auditörer. Det kunde icke vara lämpligt att så unga
personer som furirer, vilka understundom ej uppnått myndig ålder, bekläd
des med ämbetsansvar.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att det komme att bliva
nödvändigt för domstolarna, att i svårare brottmål —• i vart fall sådana, där
straffarbete ådömdes — dels erhålla upplysning om den tilltalades ställning
som krigsman, vilken uppgift lämpligen kunde införskaffas av åklagaren
dels ock jämlikt kungörelsen den It december 1936 (nr 625) tillse att veder
börande militära myndighet beretts tilhalle yttra sig. Det kunde mot denna
utformning givetvis göras gällande, att ett sådant förfarande kunde verka
fördröjande på utredningen. Hovrätten funne emellertid, att vad genom den
föreslagna anordningen framför allt vunnes, nämligen en effektiv möjlighet
att från befälsställning vid krigsmakten avskilja olämplig och ovärdig perso
nal, vore en fördel av så stor betydelse, att den övervägde de därmed för
enade olägenheterna. Hovrätten hade därför intet att erinra mot förslaget i
denna del.
Försvarsväsendets underbefälsförbund har betecknat förslagets genomfö
rande utan ändringar i denna del såsom mycket angeläget. Ämbetsansvaret
medförde bland annat särskilt rättsskydd, vilket för den enskilde vore värde
fullt. Vad anginge furirerna kunde förslaget måhända anses mindre lämpligt
med hänsyn till dessa beställningshavares relativa ungdom och korta erfa
renhet av tjänsten. Gentemot detta ville förbundet framhålla att furirerna,
ändock de inte vore ämbetsmän, kunde straffas för tjänstesvek och tjänstefel,
om ock efter något lindrigare straffsatser. Olägenheterna av de strängare
straffsatserna ville förbundet för sin del bedöma såsom av mindre betydel
se än de med ämbetsmannaställningen följande fördelarna.
Departementschefen.
Såsom utredningen framhållit är frågan om ämbetsansvar icke av samma
betydelse för krigsmän som för civila befattningshavare. Frånsett att stränga
re straffsatser i vissa fall komma att gälla för krigsmän som ha ämbetsan
svar än för krigsmän utan sådant ansvar, torde verkningarna av att krigsman
ålägges ämbetsansvar väsentligen innebära att avsättning på grund av brott
skall bedömas av domstol samt att det i 10 kap. SL enligt det år 1946 till
lagrådet remitterade förslaget stadgade straffskyddet mot angrepp av civila
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
143
personer blir tillämpligt. I likhet med utredningen anser jag det riktigt att ämbetsansvar och ämbetsskydd tillerkännas alla krigsmän med högre tjäns teställning än korpraler. Vad särskilt angår furirerna kunna dessa måhända icke anses ha samma arbetsuppgifter som överfurirer och med dem lik ställda befattningshavare. I det stora hela synas de emellertid till ställningen vara jämförbara med åtskilliga civila tjänstemän med ämbetsansvar. De olägenheter ur utredningssynpunkt, som uppkomma för domstolarna genom en utsträckning av ämbetsansvaret på sätt av mig förordats, torde såsom av skånska hovrätten framhållits övervägas av den fördel som följer med att effektiv möjlighet erhålles att från befälsställning vid krigsmakten avskilja olämplig personal.
Ifrågavarande bestämmelse torde, såsom utredningen föreslagit, böra ingå i 26 kap. och upptagas närmast efter 21 §. Då jag icke heller i övrigt har något att erinra beträffande bestämmelsen, har denna oförändrad införts i departementsförslaget.
23 §.
Enligt förevarande paragraf i utredningens förslag hör brott, varom an norstädes än i 26 kap. förmäles och varigenom krigsman åsidosatt sin tjänste plikt, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal.
Enligt 25: 12 i det remitterade förslaget hör brott som avses i 25: 5, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal. Vad nu sagts inne bär dock ej ändring i bestämmelse om inskränkning i allmän åklagares åtals- rätt med avseende å sådan gärning som i 25: 3 sägs och som är särskilt be lagd med straff. I 25: 5 talas om att ämbetsman genom brott, varom annor städes än i 25 kap. förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt; 25: 3 innehåller straff bestämmelse om brott mot tystnadsplikt.
Utredningen har anfört att liksom allmänt brott, begånget av krigsman som hade ämbetsansvar, komme att höra under allmänt åtal, om gärnings mannen genom brottet åsidosatt sin tjänsteplikt, borde uppenbarligen också sådant brott av annan krigsman under samma förutsättning hänföras under allmänt åtal. Det hade icke ansetts erforderligt att i förslaget upptaga någon motsvarighet till stadgandet i andra punkten av 25: 12.
Departementschefen.
Förevarande stadgande, mot vilket erinran icke framställts i remissyttran dena och ej heller är att anföra från min sida, har oförändrat överförts till departementsförslaget.
:•
27 KAP.
Särskilda bestämmelser för krig, bcrcdskapstillstånd, ni. m.
I utredningens förslag har såsom rubrik till 27 kap. angivits särskilda be stämmelser för krig m. in.
Göta hovrätt har hemställt att rubriken till detta kapitel icke skulle erhålla
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
den knapphändiga avfattning som skett genom användande av uttrycket
»m. m.» utan i stället utvidgades till exempelvis: Särskilda bestämmelser för
krig samt beredskapstillstånd och andra av krig föranledda utomordentliga
förhållanden.
Departementschefen.
Såsom Göta hovrätt framhållit är den föreslagna rubriken väl knapphän
dig. Det synes emellertid vara tillräckligt om kapitlet angives innehålla sär
skilda bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. m.
1 och 2 §§.
Den första av dessa paragrafer i utredningens förslag innehåller följande.
Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigs
makt eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller
myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat
som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider
sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras,
begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret
eller ock åt främmande makt till men för riket anskaffar krigsfolk, förnö
denheter eller understöd, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid;
var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år
dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär va
pen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller upp
gift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring. I 2 § stadgas att, om gär
ning som i 1 § sägs förövas av oaktsamhet, skall dömas till fängelse eller,
om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år.
Utredningen har anfört att till förevarande paragrafer överförts de i 8:2
och 3 SL i det år 1946 remitterade förslaget upptagna straffbestämmelserna
om krigsförräderi och oaktsamt förövande av dylik gärning. Den första av
dessa bestämmelser hade härvid undergått den ändringen att vad däri nämnts
angående med riket förbunden stats krigsmakt uteslutits. Anledningen härtill
vore att i 27: 15 i utredningens förslag upptagits ett generellt stadgande att,
därest gärning som avsåges i 26 eller 27 kap. förövades mot krigsmakt, vil
ken tillhörde med riket i krig förbunden stat, eller mot någon som tillhörde
sådan krigsmakt, vad som vore stadgat om enahanda gärning mot svensk
krigsmakt eller krigsman skulle äga motsvarande tillämpning. I den senare
av de hit överförda bestämmelserna hade endast en redaktionell jämkning
vidtagits.
Krigshovråtten har anfört att det vore en brist, att man i 27 kap. bestämt
de skilda lagrummens tillämplighet genom uttrycket »då riket är i krig».
Tvekan kunde härigenom uppstå i vad mån bestämmelserna ägde giltighet
under tid, då riket i sin helhet vore ockuperat. Det vore ovisst huruvida
straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott
mot staten och allmänheten avsett att den till 27: 1 överflyttade bestämmelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 114.
145
om krigsförräderi skulle äga tillämplighet även under ockupation av riket i dess helhet (SOU 1944:69 s. 122). Lagrummet torde emellertid — liksom övriga i svensk strafflag eller strafflagförslag förekommande bestämmelser om förbrytelser av denna natur med undantag av förevarande förslags 27: 11, vilken bestämmelse kunde föranleda bestraffning av ockupants krigsförbry telser i inskränkt mening -—• vara avfattat för ett läge, där ett militärt för svar alltjämt förekomme. Det syntes med hänsyn till erfarenheterna från länder, som under det senaste kriget varit ockuperade, angeläget att i svensk rätt inrymma straffbestämmelser som otvetydigt avsåge landsförrädiska fö rehavanden under ockupation. Bestämmelserna borde rikta sig mot obehörigt tillhandagående av ockupationsmakten även i andra fall än där tillhanda- gåendet kunde medföra avsevärt men för det egna försvaret eller rättare motståndet och vara av avsevärd betydelse för ockupantens krigföring. Dy lika bestämmelser syntes — i varje fall om utredningens förslag att över föra 8: 2 och 8: 3 i straffrättskommitténs förslag till 27 kap. strafflagen god- toges av de lagstiftande organen — ha sin plats i detta kapitel. Svea hovrätt, som i huvudsak hänvisat till krigshovrättens yttrande, har emellertid förkla rat sig vilja särskilt understryka betydelsen av att klara och otvetydiga be stämmelser i den föreslagna lagen upptoges rörande straffbarhet för vissa gärningar, som företoges under tid då landet vore ockuperat utan att krigs handlingar förekomme. Huruvida bestämmelserna i 27: 1 åsyftade också en sådan situation syntes vara tvivelaktigt, och om detta vore meningen, vore brottsbeskrivningen på en gång för vid och för snäv, i det att vissa där an givna handlingar icke under alla omständigheter borde föranleda straff un der ockupation medan däremot andra, icke i lagrummet angivna handlingar, som verkade försvagande på ett passivt motstånd, kunde tänkas böra vara straffbelagda.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande 2 § anfört, att straff skalans uppdelning på ett normalfall och det fall då brottet är grovt skett i överensstämmelse med det sätt, varpå man i lagstiftningen om förmögen hetsbrott anordnat en uppdelning av brotten efter svårhetsgrad. Denna upp- delningsgrund vore emellertid icke tillämplig å oaktsamhetsbrotten, beträf fande vilka svårhetsgraden i allmänhet beskreves genom angivande av gra den av oaktsamhet. Ville man differentiera straffbarbeten med hänsyn såväl till gärningens effekt som till graden av oaktsamhet borde detta ske med be skrivningen »äro omständigheterna synnerligen försvårande» eller med ut tryck liknande dem som använts i 27: 8 och 10. Den uppställning 1 § givits försvårade ytterligare tolkningen av 2 §.
Departementschefen.
I anledning av att Svea hovrätt och krigshovrätten ifrågasatt huruvida ut trycket »då riket är i krig» täcker jämväl det fall att riket i sin helhet är ockuperat, vill jag understryka att detta enligt min mening är förhållandet. En ockupation av Sverige eller någon del därav synes mig nämligen icke kunna tänkas utan att krigstillstånd föreligger, och detta upphäves icke en-
10
Bihang till riksdagens protokoll 19'iS. 1 samt. Nr 144.
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
bart genom att det militära motståndet upphör. Vad nämnda remissmyndig
heter i övrigt anfört har emellertid föranlett mig att upptaga frågan, huru
vida icke i nu förevarande paragrafer borde mera direkt uppmärksammas
även ockupationsfallet. Detta synes påkallat därav, att de förrädiska gär
ningar som kunna förekomma under ett ockupationstillstånd delvis äro av
annan typ än de som kunna begås medan militära operationer pågå.
Av de gärningar, som enligt 1 § i utredningens förslag utgöra krigsförrä-
deri, består en första grupp av sådana som äro direkt inriktade på att för
lama det svenska försvaret eller någon del därav. Hithörande gärningar be
skrivas såsom att någon missleder eller förråder rikets krigsmakt eller del
därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller myteri, fördär
var eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avse
värd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider sådan miss
tröstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras eller begår
annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret. Tydligt
är, att gärningar av detta slag endast undantagsvis kunna förekomma inom
ett av fienden ockuperat område av riket. Inom ett sådant område får emel
lertid befolkningens aktiva eller passiva motstånd mot fienden samma bety
delse som eljest tillkommer det militära försvaret. Med hänsyn härtill torde
exempelvis den som till ockupationsmakten förråder en i förhållande till riket
lojal sabotagegrupp eller redaktionen för en hemlig patriotisk tidning få an
ses vara lika straffvärd som den vilken under andra förhållanden förråder en
militär trupp eller ett försvarsverk. För att jämväl gärningar av nu ifrågava
rande slag skola omfattas av stadgandet har i departementsförslaget den
allmänna klausulen »begår annan dylik förrädisk gärning som är till avse
värt men för försvaret» försetts med tillägget »eller för motståndsverksam-
het inom ockuperad del av riket».
Såsom en andra grupp gärningar, som innefatta krigsförräderi, upptar 1 §
i utredningens förslag vissa gärningar, som närmast gå ut på att stärka fien
dens krigsmakt utan att direkt förlama det svenska försvaret. I denna del
beskrives brottet såsom att någon »åt främmande makt till men för riket
anskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd». Hithörande gärningar
kunna uppenbarligen begås såväl under ockupation som eljest. Tydligt är
emellertid, att de ha särskilt praktisk betydelse just inom ett ockuperat om
råde. Vare sig fråga är om ockupation eller icke, bör bistånd åt fienden av
nu åsyftat slag bestraffas med det stränga krigsförräderistraffet endast un
der förutsättning att gärningen varit till avsevärt men för riket. Icke varje
obetydlig leverans av livsmedel till fienden bör bestraffas efter en straff-
skala, vars minimum är fyra års straffarbete. Detta torde heller icke vara
innebörden av utredningens förslag i denna del, men förhållandet har synts
mig böra komma till tydligare uttryck i lagtexten, varför i departements
förslaget ordet »avsevärt» insatts framför »men för riket». Vidare har jag
funnit att här vid sidan om krigsfolk, förnödenheter och understöd bör upp
tagas även tjänstbarheter, vilket tidigare i rekvisitionslagen använda uttryck
täcker arbetsprestationer av olika slag. Att tillhandahålla fienden sådana kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
147
uppenbarligen även under ockupation vara till stor skada för riket. Slut ligen har det synts mig lämpligt att här även medtaga en generalklausul om att någon eljest gör tjänst åt den främmande makten. Härigenom klargöres att även om gärningsmannen blott ställer sin egen arbetskraft till fiendens förfogande, straff för krigsförräderi skall inträda om insatsen i fråga varit till avsevärt men för riket, såsom fallet skulle kunna vara om exempelvis en framstående naturforskare medverkar vid utexperimenterandet av nya vapen med stor förödande verkan.
Vad särskilt gäller anskaffandet av förnödenheter må framhållas att frå gan huruvida sådant förfarande medfört avsevärt men för riket givetvis kan böra bedömas annorlunda under ockupation än eljest. Inom ockuperat om råde har fienden viss rekvisitionsrätt och äger även i övrigt möjlighet att genom maktmedel sätta sig i besittning av där befintliga förnödenheter. Dessa äro sålunda redan genom ockupationen i viss män undandragna rikets rå dighet, och leveranser till fienden inom ockuperat område kunna därför icke under alla förhållanden anses vara till avsevärt men för riket. Med hänsyn till det tvångsläge, vari leverantören i dylikt fall ofta befinner sig, skulle det också framstå såsom alltför hårt att regelmässigt tillämpa den stränga straff skalan för krigsförräderi. Är det fråga om exempelvis ett större förråd krigs- viktiga varor, som undandolts för fienden och undgått att upptäckas av denne, synes det däremot icke finnas något att erinra mot att bestämmelsen blir tillämplig på den som utlämnar förrådet.
Som en andra mening innehåller ifrågavarande paragraf i utredningens förslag ett stadgande av innehåll att för krigsförräderi skall straffas svensk medborgare, som då riket är i krig bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fien dens krigföring. Även med den utbyggnad som paragrafens tidigare del er hållit i departementsförslaget har jag funnit, att vad utredningen sålunda föreslagit bör bibehållas. Att en svensk medborgare bär vapen mot riket bör nämligen städse bestraffas som krigsförräderi, även om hans insats på fien desidan icke i det särskilda fallet skulle ha medfört avsevärt men för riket. Detsamma synes böra gälla den svenske medborgare som exempelvis är verksam i fiendens radiopropaganda mot riket, vilket fall nämnts såsom exempel på tjänst i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fien dens krigföring. Stadgandet har i departementsförslaget upptagits såsom ett andra stycke i paragrafen, vilkets subsidiära förhållande till första styc ket utmärkts genom inskjutande av ordet »eljest» framför själva handlings- heskrivn ingen.
I departementsförslaget har i 1 § vidare tillagts ett tredje stycke, som saknar motsvarighet i utredningens förslag. Det har nämligen, särskilt med tanke på ockupationsfallet, synts erforderligt att upptaga en straffbestäm melse även för sådant bistånd till fienden, som lämnas genom gärningar av de slag som beskrivas i första stycket men vilket icke innebär avsevärt men för riket och som icke heller täckes av det speciella stadgandet i andra stycket. Brottsbeskrivningen har sålunda här blivit att någon, i annat fall än
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
nyss nämnts, då riket är i krig lämnar fienden bistånd på sätt i första styc ket sägs men i mindre mån. Med hänsyn till de stora olikheter i svårhets- grad som nu ifrågavarande gärningar kunna förete, har straffskalan fått be stämmas så vidsträckt som till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Dess utom har jag funnit nödvändigt att upptaga en särskild regel om straffrihet för sådana hithörande gärningar under ockupation vid vilka det icke före ligger något egentligt moment av otillbörlighet. Särskilt om en ockupation varar någon längre tid, kan nämligen icke varje affärsförbindelse med ocku pationsmakten eller varje frivillig arbetsprestation för dennas räkning an ses otillbörlig. Ockupationens vardag kan lätt komma att rymma situatio ner, i vilka det för mången kan bliva nödvändigt att träda i sådana relatio ner till ockupationsmakten för att befolkningens behov av livsviktiga förnö denheter skall bliva tillgodosett eller han själv bliva i stånd att fortsätta sin tidigare yrkesverksamhet som ensamt kan bereda honom hans försörj ning. I viss anslutning till nyare dansk och norsk lagstiftning på detta om råde har straffrihetsregeln fått den utformningen, att till straff ej skall dö mas om gärningen bestod i anskaffande av tjänstbarheter eller förnödenhe ter eller annan tjänst åt fienden inom område som var ockuperat av denne och gärningen särskilt med hänsyn till befolkningens behov eller gärnings mannens försörjning ej kunde anses otillbörlig. Anmärkas må, att straffrihet på grund av allmänna straffrättsliga grundsatser kan komma att inträda även i fall då ockupationsmakten framtvingat en prestation genom att göra bruk av den rekvisitionsrätt som inom vissa gränser är medgiven enligt lant- krigsreglementet eller genom att använda ett hot som inneburit överhängan de allvarlig fara. Att särskilt framhålla detta i lagtexten har icke ansetts erforderligt.
Angående 1 § är slutligen alt nämna att denna paragraf redan enligt ut redningens förslag företer vissa beröringspunkter med bland annat stadgan- dena om spioneri i 8:6 och 7 av det år 1946 till lagrådet remitterade för slaget. Detta blir i än högre grad fallet efter den omredigering paragrafen undergått i departementsförslaget. Förhållandet har emellertid icke ansetts böra föranleda någon särskild regel i lagtexten. Eventuellt uppkommande konkurrenssituationer få sålunda här liksom eljest bedömas efter allmänna regler.
I fråga om 2 § har i departementsförslaget icke funnits böra vidtagas an nan saklig ändring i förhållande till utredningens förslag än att det tillagts ett stadgande av innehåll att, om någon av oaktsamhet begår gärning som i 1 § tredje stycket avses, han skall dömas högst till straffarbete i två år.
Enligt folkrättsliga regler och grundsatser gäller straffrihet i vissa fall. Så lunda lära gärningar företagna av utlänning som tillhör en fientlig krigsmakt i allmänhet vara straffria. Vidare torde i utlandet bosatt utlännings leverans till fiende endast under särskilda förutsättningar kunna bestraffas. Dylika och andra av folkrätten föranledda inskränkningar i straffbarheten enligt ifrågavarande bestämmelser skola iakttagas, även om de här liksom eljest
Kiingl. Maj.ts proposition nr 144.
149
icke ansetts behöva komma till uttryck genom undantagsstadganden i lag texten.
Då de nu behandlade båda paragraferna avsetts skola ersätta bestämmel serna i 8 kap. 2 och 3 §§ av det år 1946 remitterade förslaget, ämnar jag alltså sedermera föreslå att de sistnämnda uteslutas.
3 §•
Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt överlämnar sig åt fienden, dömas för överlöpande till straffarbete på livstid.
I 135 § SLK stadgas straff för krigsman som överlöper till fienden.
Utredningen har ansett det ej vara lämpligt att inordna överlöpande under rymning. Bland annat inneslöte överlöpande ett avsevärt starkare förrädiskt moment än rymning, vilket i sin tur medförde att straffsatserna för det först nämnda brottet icke utan vidare kunde anslutas till de för sistnämnda brotts typ föreslagna latituderna. På grund härav hade i förevarande paragraf upp tagits ett särskilt stadgande om överlöpande. Då mot det i 135 § SLK an vända uttrycket överlöper till fienden möjligen kunde riktas den anmärk ningen att det alltför ensidigt framhölle ett positivt handlande, hade som gär- ningsbeskrivning i stället angivits att krigsman, då riket vore i krig, ginge över till fienden eller eljest frivilligt överlämnade sig åt fienden. Med fri villigt avsåges att utmärka, att den som gåve sig under direkt hot från fien dens sida icke förskyllde straff för överlöpande. Detta syntes böra gälla även om han utsatts för visst tvång utan att dock alla möjligheter att undkomma betagits honom; ett sådant fall syntes få en lämpligare bedömning genom att hänföras under 27: 10 i förslaget. Straffet för överlöpande hade näm: ligen, liksom hittills, ansetts ej böra vara lägre än straffarbete på livstid.
Göta hovrätt har ifrågasatt, om den beskrivning på överlöpande, som inne fattades i orden »frivilligt överlämnar sig åt fienden», vore alldeles lycklig.
Gränsen mellan frivillighet och tvång kunde i vissa fall vara svävande. Be stämmelsen i dess föreslagna lydelse kunde lätt föranleda olika tolkningar vid tillämpningen. Redan ordet »överlämnar» syntes hovrätten innefatta en tillräckligt tydligt uttalad fordran på sådan frivillighet, varom här vore fråga, varvid borde beaktas, att kravet på uppsåt hos gärningsmannen städse skulle vara uppfyllt. Med hänsyn till den nära släktskapen mellan detta brott och krigsförräderi, ville hovrätten dessutom ifrågasätta, om det icke liksom vid sistnämnda brott borde finnas möjlighet att, där på grund av omständighe terna vid brottet anledning därtill förelåge, döma till tidsbestämt straffar- betsstraff inom en likartad latilud.
Departementschefen.
Mot den föreslagna brottsbeskrivningen har jag intet att erinra i sakligt hänseende. Vad angår straffsatsen synes det emellertid som om fall kunde förekomma, då lägre straff än straffarbete på livslid vore befogat. I departe-
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 14-1.
mentsförslaget har därför straffsatsen angivits till straffarbete på livstid eller
från och med sex till och med tio år. Härjämte har brottsbeteckningen änd
rats till »överlöpande till fienden» och en redaktionell jämkning vidtagits.
4 §.
I denna paragraf stadgas enligt utredningens förslag att krigsman som, då
riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till eller eljest träder i för
bindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens
område, skall dömas högst till straffarbete i två år.
Straffbestämmelsen i 146 § SLK avser den som har umgänge med fienden
eller med honom växlar brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste
befälhavaren eller annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela
sådan tillåtelse, där ej gärningen medför straff efter 133 eller 134 §. Sist
nämnda paragrafer avse brott, varom förmäles i 8 kap. SL i dess gällande
lydelse.
Utredningen har förklarat att ändamålet med denna bestämmelse syntes
vara att förhindra situationer, vilka lätteligen medförde att fienden erhölle
upplysningar som kunde lända försvaret till men. Obehörigt meddelande av
sådana upplysningar kunde visserligen medföra straff efter vissa andra lag
rum. Härför förutsattes emellertid att uppsåtlig brottslighet eller oaktsamhet
låge gärningsmannen till last. Det syntes vara nödvändigt att, liksom hittills,
förbjuda varje förbindelse med fienden, som ej skedde med vederbörlig till-
låtelse. Med hänsyn till syftet med bestämmelsen borde straffbarhet icke in
träda först då umgänge eller brevväxling kommit till stånd. Då det icke med
erforderlig tydlighet kunde i straffbestämmelsen angivas i vad mån och av
vem undantag från däri stadgat förbud finge medgivas utan föreskrifter i så
dant hänseende borde givas i annan ordning, hade här endast angivits att
gärningen skulle ha skett obehörigen. Att, såsom i 146 § SLK, använda ordet
fienden för att angiva till vilken meddelande skulle ha riktats eller med vil
ken förbindelse eljest skulle ha inletts, syntes icke vara tillfredställande. Ef
ter mönster av den danska lagen hade därför i stället begagnats uttrycket
någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens område. Straf
fet för det nu behandlade brottet hade funnits böra bestämmas till högst
straffarbete i två år. I förhållande till gällande rätt innebure detta väsentli
gen den avvikelsen att även lägre straff än fängelse kunde ifrågakomma.
Göta hovrätt har framhållit, att det stadgade straffet uppenbarligen icke
skulle tillämpas i fall, där gärningen utgjorde eller inginge såsom led i
t. ex. spioneri och förty vore straffbar enligt annat lagrum. En erinran i detta
hänseende syntes böra intagas i lagtexten. Krigshovrätten och överbefälhava
ren har för ifrågavarande brott föreslagit brottsbeteckningen olovbg förbin
delse med fienden.
Departementschefen.
Med hänsyn till ifrågavarande bestämmelses karaktär torde det icke vara
behövligt att uttryckligen angiva att paragrafen icke är tillämplig, då gär
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
151
ningen utgör t. ex. förberedelse till krigsförräderi eller spioneri. Såsom brotts- beteckning synes lämpligen kunna användas »samröre med fienden». Med härav föranledd ändring återfinnes bestämmelsen i departementsförslaget.
5 §•
I denna paragraf har utredningen upptagit en bestämmelse om undergrä vande av stridsviljan. Det stadgas att därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför sär skild fara råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet, han skall dömas till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år. Var faran ringa, är straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse.
I 144 § SLK stadgas straff för den som i belägrad fästning eller å annan ort, som är innesluten av fienden, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller el ler deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer den som nödvändig. Enligt 145 § straffas underlydande som, ulan att befälhavaren påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhava ren att draga sig undan från drabbning eller att till fienden överlämna fäst ning, fartyg eller trupp.
Utredningen har anfört att rådgivning, varom i dessa bestämmelser vore fråga, naturligtvis kunde åsyfta att den, till vilken rådet riktades, skulle begå ett brott. Icke alltid vore emellertid rådgivningen straffbar enligt annat lag rum. Eftersom varje obehörig påverkan i ifrågavarande hänseende i särskilt allvarliga lägen kunde medföra avsevärd fara för disciplin och stridsmoral, hade ett stadgande därom ansetts böra upptagas även i ny lagstiftning. Så som förutsättning för stadgandets tillämpning borde upptagas, förutom att riket vore i krig, att gärningen skedde under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medförde särskild fara. Beträffande själva gär ningen syntes man i anslutning till det nyss anförda böra utgå från att straff budet avsåge att förhindra att fara för trolöshet eller modlöshet framkalla des. Om faran framkallades genom råd till uppgivelse eller på annat sätt syntes vara av underordnad betydelse. För att ernå en viss konkretion kunde dock sådant råd lämpligen nämnas som ett exempel. Undergrävande av stridsviljan kunde givetvis förekomma vid särskild sammankomst av krigs män, men att så skedde utgjorde icke villkor för paragrafens tillämpning.
Den som endast delloge i dylik sammankomst utan att därvid låta nyss nämnda gärning komma sig till last, borde icke straffas enligt detta stadgan de. Ä honom kunde i stället bestämmelsen i 27: 7 bliva tillämplig. Straff satsen för förevarande brott överensstämde, frånsett att minimum för nor malstraffet nedsatts från sex till fyra år, i huvudsak med gällande straff satser.
Göta hovrätt har föreslagit, att stadgandet skulle omredigeras, så att där av* tydligt framginge, att rådande av befälhavare till kapitulation fölle där
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
under. Gärningen kunde förslagsvis beskrivas sålunda: »råder sin befälhava re att giva sig åt fienden eller eljest uppmanar krigsmän härtill». Vidare syntes gämingsbeskrivningen: »i krigsmäns närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet» vara alltför vid, i det att därunder även torde falla sådana efter vederbörlig order företagna eller av omständig heterna påkallade åtgärder som tillbakadragande eller omgruppering av trupper, brytande av läger m. m. dyl. Hovrätten hemställde därför, att gär- ningsbeskrivningen något ändrades, så att därav framginge, att sådana fall som de nu nämnda ej fölle därunder.
Iirigshovrätten och överbefälhavaren ha såsom brottsbeteckning ifrågasatt undergrävande av stridsviljan resp. undergrävande av stridsmoralen.
Departementschefen.
Att krigsman råder sin befälhavare till kapitulation täckes i erforderlig ut sträckning av den föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till att den som är i tillfälle att giva befälhavare råd ofta torde handla på tjänstens vägnar och sålunda i allmänhet på grund av pliklkollision icke är straffbar enligt före varande bestämmelse, synes det knappast lämpligt att, såsom i ett remiss yttrande yrkats, upptaga dylikt fall som exempel. Fog torde föreligga för den i samma yttrande framställda anmärkningen, att företagande av något som kan medföra trolöshet eller modlöshet är ett alltför vitt uttryck. I de- partementsförslaget har därför paragrafen i förevarande del erhållit en av fattning enligt vilken det skall vara fråga om obehörig åtgärd som är ägnad att medföra allvarlig risk för trolöshet eller modlöshet. Därjämte har såsom brottsbeteckning upptagits uttrycket »undergrävande av stridsviljan».
6
§•
I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstå ende, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, skall dömas högst till straffarbete i två år.
Enligt 138 § SLK skall den som sprider ut falska meddelanden, som kunna hos krigsfolket verka modlöshet, dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade som medför svårare straff. Denna bestämmelse ingår i krigsartiklarna och är därför jäm likt 5 § SLK tillämplig endast å gärning som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad.
I det år 1946 remitterade förslaget finnes en liknande bestämmelse i 11: 6. Där stadgas att den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folk- försörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva akt ningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna ange lägenheter skall dömas för samhällsfarlig ryktesspridning. Straffet är högst straffarbete i två år och lägst böter. Dessutom må erinras att för krigsför-
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
153
räderi enligt 27: 1 i förevarande förslag skall bestraffas dels den som för leder krigsfolk till modlöshet eller myteri och dels den som genom osann framställning sprider sådan misströstan hland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras.
Utredningen har framhållit att den återgivna bestämmelsen i 11:6 i det år 1946 remitterade förslaget tydligen i viss mån täckte de fall som avsåges i 138 § SLK. Då i 11:6 uppställdes fordran att osant påstående skulle spri das bland allmänheten, innebure detta emellertid att gärningsmannens upp såt skulle ha omfattat spridning bland en obestämd krets, även om han icke riktat sig direkt till en större krets. På liknande sätt som kravet på offent lighet i 11:5 och 10 i det remitterade förslaget jämkats för krigsmännens del genom bestämmelserna i 26: 10 och 16 i detta förslag, syntes ett särskilt stadgande vara erforderligt som komplettering till 11: 6. Det stadgande som i enlighet härmed upptagits i förevarande paragraf anslöte sig nära till be stämmelsen i 11:6. Frånsett att stadgandet liksom i 138 § SLK begränsats till krigstid, hade i förhållande till 11: 6 endast skett den ändringen att »all mänheten» ersatts med »krigsmän». Beträffande innehållet i dylikt rykte eller påstående hade bestämmelsen dock ansetts böra, i nära överensstäm melse med 138 § SLK, begränsas till sådant som hade omedelbar betydelse för stridsmoralen. Liksom 27:5 i förslaget omfattade den föreslagna bestäm melsen rykte eller annat osant påstående som vore ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet. Straffet för ifrågavarande brott, högst straffarbete i två år, överensstämde med vad i 11:6 stadgats. I förhållande till 138 §
SLK innebure detta i huvudsak att även lägre straff än fängelse kunde ifrå- gakomma.
Chefen för armén har framhållit att gällande lag utsatte straffet för ut spridande av falskt rykte till fängelse i lägst sex månader. Krigserfarenheter na -—- icke minst från Frankrike 1941 —- hade givit vid handen, att dylik ryktesspridning kunde leda till panik, varigenom genomförandet av avsedda krigshandlingar helt kunde lamslås. Utredningens förslag att sänka straffet för falsk ryktesspridning vore mot bakgrunden av krigserfarenheten ägnat att väcka betänkligheter. Brottet borde i stället bestraffas i likhet med vad utredningen föreslagit för brott mot 27: 1. överbefälhavaren har hävdat sam ma mening samt föreslagit spridning av falskt rykte såsom brottsbeteckning. Krigshovråtten har ansett brottet kunna betecknas såsom ryktesspridning un der krig.
Departementschefen.
Då i ett par remissyttranden ifrågasatts skärpning av straffsatsen i denna paragraf, vill jag erinra, att ifrågavarande bestämmelse visserligen närmast utgör ett komplement till 11 kap. 6 § i det år 1946 till lagrådet remitterade förslaget men alt den samtidigt får ses som ett reservstadgande i förhållande till 27 kap. 1 och 5 §§. Spridning av falskt rykte eller annat osant påstående kan uppenbarligen ibland innebära förledande av krigsfolk till modlöshet
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
eller spridande av sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras, och då föreligger tydligen krigsförräderi. Om ryktessprid ning sker under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden med för särskild fara, kan den vara att bestraffa såsom undergrävande av strids- viljan. Med hänsyn härtill har jag icke ansett någon ändring av straffsatsen för ifrågavarande brottstyp böra ifrågakomma. Brottet synes kunna benäm nas »försvarsskadlig ryktesspridning». Frånsett införandet av denna brottsbe- teckning överensstämmer departementsförslaget i denna del med utredning ens förslag.
7 §•
Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall, om krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen hålla sammankomst rörande vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller rörande lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigs förberedelserna eller krigföringen, deltagare dömas högst till straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, skall vara fri från straff.
I 73 § SLK stadgas straff för deltagare i sammankomst som krigsfolk hål ler för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan eller miss tröstan kan utbredas hos krigsfolket eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteför- rättning, därtill befallning är given eller förväntas, om vådan av den ställ ning, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller om förmans förhållande eller åtgärder. Särskilt straff stadgas för officer eller underoffi cer, som i ändamål som nyss sagts kallat underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att hålla sådan sammankomst; de underlydande skola i sådant fall för sitt deltagande i sammankomsten vara fria från straff. Enligt 74 § SLK skall den som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § avses, kallat krigsfolk till sammankomst straffas såsom i sistnämnda para graf sägs, ändå att sammankomstens hållande förhindrades.
I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga pro pagandan betecknades 73 § såsom otillfredsställande. Bland annat framhölls att ordalagen ej gåve vid handen att sammankomst med nödvändighet be hövde vara på förhand planerad. För att sammankomsten skulle anses falla under 73 § borde allenast erfordras det konstituerande moment, som kräv des för att man skulle kunna tala om en sammankomst för rådplägning. Detta moment kunde ligga i sammankallandet eller planerandet men också, om de närvarande tillfälligtvis sammanträffat, i ett vid tillfället fattat beslut av flera eller färre av dem att skrida till den förbjudna rådplägningen, den nas påbörjande och de övrigas kvarstannande trots kännedom därom och om beslutet. Kommittén föreslog emellertid ej någon ändring av 73 §.
I riktlinjerna uttalades att med hänsyn till faran för krigsmaktens effek tivitet vissa begränsningar i församlingsfriheten inom krigsmakten även för framtiden borde upprätthållas. En rationalisering syntes emellertid påkallad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
155
Sålunda borde den i 73 § gjorda uppräkningen av i och för sig farliga ämnen
icke bibehållas. I stället syntes gränsen för otillåtna sammankomster böra
bestämmas med direkt tilämpning av det omedelbara kriteriet, att samman
komsten rörde ämne genom vars avhandlande brott mot krigslydnaden eller
rymningsbrott lätt kunde föranledas eller fruktan eller misströstan kunde
hos krigsfolket utbredas. Dessutom borde under brottsbeskrivningen inrym
mas även andra sammankomster än sådana som höllos för rådplägning.
Utredningen har anfört att församlingsfriheten för vanliga medborgare vore
reglerad genom 10: 15 SL ävensom vissa föreskrifter i andra författningar,
däribland ordningsstadgan för rikets städer. Genom 73 § SLK hade gjorts en
särskild inskränkning i församlingsfriheten för krigsfolk, vilken indirekt kom
mit att reglera även föreningsfriheten inom krigsmakten. Vad förhållandena
under fred anginge syntes vägande invändningar kunna göras mot ifrågava
rande bestämmelse. Dessutom kunde ifrågasättas om ej bestämmelsen på
visst sätt motverkade sitt eget syfte. Det skydd den gåve åt befälets tjänste-
åtgärder kunde nämligen medföra att befälet mindre allvarligt strävade
efter att åstadkomma ett gott förhållande till sina underlydande, vilket dock
otvivelaktigt vore den bästa grunden för en god disciplin. Det låge i sakens
natur att särskilt starka skäl måste föreligga för att fullgörandet av en med
borgerlig skyldighet sådan som värnplikten skulle åtföljas av en inskränk
ning av ifrågavarande slag i en allmän medborgerlig rättighet. De farhågor
med avseende å disciplinen som kunde åberopas till stöd för förbudets bi
behållande under fredstid utgjorde enligt utredningens mening icke ett skäl
av sådan styrka. Utredningen föresloge därför att någon motsvarighet till 73 §
icke för fredstid upptoges i ny lagstiftning.
För krigstid och beredskapstillstånd hade utredningen emellertid ansett
förhållandena ställa sig annorlunda. Visserligen gällde kritiken mot 73 § SLK
även för paragrafens tillämpning under sådan tid. Men här tillkomme den
betydelsefulla omständigheten att en olämplig rådplägning kunde menligt
inverka på krigsoperationerna eller krigsförberedelserna. Ett förbud mot sär
skilda i förväg planerade sammankomster syntes emellertid knappast vara
tillfyllest. I stället syntes man generellt böra förbjuda sammankomster i den
vidsträcktare mening som angivits i 1921 års betänkande. Förbudet syntes
icke böra begränsas att avse blott sammankomster för rådplägning utan
borde omfatta även andra sammankomster, t. ex. för information. En be
skrivning av vad som icke finge göras till föremål för överläggning eller
eljest förekomma vid sammankomst borde icke utformas på det sätt som i
riktlinjerna förordats. Mest ändamålsenligt syntes vara att angiva vissa äm
nen såsom förbjudna. Sålunda nämndes i förslaget först vådan av det läge,
vari krigsmakten eller någon del därav befunne sig. Detta ämne, som helt
motsvarade det andra av de i 73 § SLK upptagna exemplen, kunde natur
ligtvis särskilt under krig bli föremål för sammankomster men även under
beredskapstillstånd kunde avdelning av krigsmakten ha så utsatt läge att
sammankomst rörande sådant ämne borde förbjudas. Det andra ämnet be-
skreves såsom lämpligheten av åtgärd eller anordning som anginge ltrigsför-
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
beredelserna eller krigföringen. I viss mån motsvarade detta de första och
tredje exemplen i 73 § SLK. Förutom att förmans förhållande uteslutits,
hade emellertid en viktig begränsning gjorts genom kravet att åtgärden eller
anordningen skulle angå krigsförberedelserna eller krigföringen.
Sammankomster kunde dock enligt utredningens mening icke undantags
löst göras otillåtna, vare sig beträffande det ena eller det andra av ifråga
varande ämnen. En befälhavare måste med sina närmaste medarbetare äga
överlägga såväl om krigsläget som om lämpligheten av åtgärder och anord
ningar. Dessutom syntes det böra finnas möjlighet att exempelvis i infor
mationssyfte hålla sammankomst om ifrågavarande ämnen med personalen
vid en viss avdelning. För att icke dessa och andra liknande sammankoms
ter skulle falla under förbudet, hade såsom villkor för bestämmelsens till
lämplighet upptagits att sammankomsten hållits obehörigen. Dessutom hade
i viss överensstämmelse med gällande rätt ansetts böra stadgas straffrihet
för den som deltagit på tillskyndan av sin förman eller med hans tillstånd.
Att, såsom i 74 § SLK, stadga straff för den som kallade till olovlig sam
mankomst även om denna icke komme till stånd, hade ansetts obehövligt.
Straffet för ifrågavarande brott hade satts till högst straffarbete i två år.
Vid jämförelse enbart med 73 § SLK kunde detta förefalla som en skärpning
Maximistraffet enligt detta lagrum vore nämligen fängelse; officer eller un
derofficer, som kallat underlydande eller givit dem tillstånd till olovlig sam
mankomst, kunde dock dömas till avsättning. Det vore emellertid att märka
att förevarande paragraf även avsåge fall som enligt gällande lag hänfördes
under 144 § SLK, där maximistraffet vore dödsstraff.
Beträffande utredningens förslag att begränsa tillämplighetsområdet för
förbudet mot olovliga sammankomster har justitiekanslersämbetet ansett
hänsynen till disciplinens upprätthållande påkalla, att även under vanliga
fredsförhållanden ett straffsanktionerat förbud funnes mot 'sammankomster
för överläggning om befälets förhållande och åtgärder. Väl vore det i och
för sig tilltalande, att den medborgerliga rättighet som församlingsfriheten
utgjorde icke i onödan begränsades under värnpliktstjänstgöringen. Men
det kunde icke bortses från att offentliga möten om militära befälspersoners
tjänsteåtgärder mot underlydande vore ägnade att undergräva disciplinen.
Märkas borde också, att initiativ till sådana sammankomster ingalunda be
hövde tagas av de värnpliktiga själva; dessa sammankomster kunde tvärt
om skickligt utnyttjas av ett politiskt parti för dess mot försvarsväsendets
intressen eventuellt helt stridande syften. Någon olägenhet av verklig bety
delse för församlingsfriheten inträdde icke, därest sammankomster av nu
nämnt slag ej tillätes. En vederhäftig opinion bland de värnpliktiga hade nu
för tiden andra fullt verksamma medel att göra sig gällande. Hovrätten över
Skåne och Blekinge bär funnit sig icke kunna underlåta att uttala vissa be
tänkligheter mot att församlings- och yttrandefriheten för militär personal
på föreslaget sätt lämnades utan andra inskränkningar än dem, som upp
tagits under andra stadganden i strafflagen; faran för missbruk vore så stor,
att särskild lagstiftning för militära förhållanden vore väl motiverad. Flov-
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
157
rätten ville därför förorda, att vissa begränsningar i församlingsfriheten inom krigsmakten borde uppställas även i fredstid. Stadgandet härom kunde lämp ligen givas det innehåll, som antytts i de riktlinjer, som legat till grund för ifrågavarande lagstiftningsarbete. Hovrätten för övre Norrland har gjort ett liknande uttalande. I anslutning därtill har hovrätten påpekat att en reser vant vid utredningen anmärkt på den bristande följdriktigheten att i 26: 16 andra stycket förbjuda krigsman att i tjänstedräkt deltaga i demonstrations tåg, såvida icke Kungl. Maj:t medgivit att så finge ske, men däremot bortse från den möjliga effekten av propaganda vid en sammankomst, som kanske följde omedelbart på demonstrationståget. Hovrätten ansåge emellertid i motsats mot reservanten en straffbestämmelse erforderlig även i det senare hänseendet.
Chefen för armén har, under hänvisning till sitt under »Huvuddragen i för slaget» återgivna yttrande, förklarat att varje slag av sammankomst för att dryfta befälets åtgärder måste i fred såväl som i krig vara förbjudet. Före varande paragraf borde därför omarbetas, varvid nuvarande bestämmelser borde tjäna till ledning. Överbefälhavaren har ansett det nödvändigt att un der fredstid straffbelägga en sammankomst, som uppenbarligen hade till syfte att skada utbildningen eller tillskansa sig oberättigade förmåner och där den som anordnat sammankomsten måste ha insett, att syftet med denna icke kunnat vinnas på vägar som enligt gällande bestämmelser stode till buds.
Det måste vara undergrävande för disciplinen och dessutom stötande för det allmänna rättsmedvetandet, att åtgärder av nu angivet slag finge tillgripas, utan att det medförde någon påföljd. Vidare har överbefälhavaren framhål lit att sammankomst för rådplägning i ämne, som rör »förmans förhållande eller åtgärder» icke medtagits. I vad rådplägningen avsåge förmans förhål lande eller åtgärder i tjänsten, borde den dock inbegripas under stadgandet. Med hänsyn till frågans stora betydelse -— som även framhållits av chefen för armén — förutsatte överbefälhavaren att detta komme att beaktas vid ärendets fortsatta behandling. Det kunde emellertid ifrågasättas, om det icke under krigsförhållanden erfordrades bestämmelser, som förbjöde alla sam mankomster vilkas syfte vore att kritisera eller dryfta befälet — oavsett om kritiken rörde dettas förhållanden och åtgärder i eller utom tjänsten. Alla ansträngningar måste nämligen inriktas på krigföringen och stridsviljans upprätthållande. Fn diskussion av befälets görande och låtande vore därvid ägnad att medföra kritik mot detsamma, vilket i sin tur kunde minska man skapets villighet att följa dess order. Vid en dylik sammankomst kunde också direkt förbjudna ämnen lätt komma att dryftas. Gränsen mellan till- låtna och otillåtna spörsmål bleve i många fall svår alt draga. Även värn pliktiga officerares riksförbund har uttalat sig mot de föreslagna begräns ningarna i förhållande till gällande lag.
Försvarsväsendets underbefäls förbund har hänfört ifrågavarande bestäm melse till de delar av utredningens förslag, vilkas genomförande utan änd ringar förbundet betecknat såsom mycket angeläget. För den fast anställda militära personalens fackliga organisationsarbete, vilket liksom allt annat
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
sådant arbete måste grundas på beslut inom representativa församlingar fat tade vid allmänna möten eller sammankomster, hade den nuvarande bestäm melsen i 73 § SLK inte utgjort något allvarligt hinder. Stadgandet vore emel lertid inte från bär ifrågavarande utgångspunkter helt tillfredsställande, och syntes inte i önskvärd utsträckning korrespondera med gällande bestämmel ser angående förhandlingsrätt, som också omfattade försvarets fast anställda personal. Förhandlingar kunde visserligen för militär personal endast före komma mellan de centrala militära myndigheterna och personalens huvud organisationer, och förhandlingsrätten vore därjämte begränsad till vissa slag av frågor, men denna förhandlingsrätt måste, om den skulle tjäna det ända mål den avsett, förutsätta oinskränkt rätt att diskutera frågor, som rörde tjänsten, och dess detaljer inom de lokala organisationsenheterna. Utform ningen av 27: 7 syntes tillgodose den militära personalens skäliga krav här- utinnan utan att därför medföra någon fara för andan inom krigsmakten och krigsmaktens effektivitet.
\ ad angår ifrågavarande lagrum i övrigt har hovrätten för Övre Norrland ansett det i sista punkten upptagna stadgandet icke längre vara lämpligt. Förutsättningen för straffbarhet vore att sammankomsten hölles »obehöri gen», och det syntes föga tidsenligt att förutsätta att en underlydande krigs man ej skulle vara i stånd att bedöma huruvida sammankomsten vore av dylik otillåten karaktär. Det syntes icke tilltalande att en underlydande krigs man under de förhållanden som förutsattes ej skulle behöva stå för vad han gjorde, utan kunna krypa bakom sin förmans rygg och slippa straff trots att den underlydande insett att sammankomsten var olaglig. Däremot kunde det vara berättigat att i så måtto taga hänsyn till den inverkan förmans auktoritet kunde ha, att det stadgades att, om någon deltagit i dylik sam mankomst pa tillskyndan av förman, detta förhållande skulle vinna särskilt beaktande vid utmätande av straffet. Överbefälhavaren har ifrågasatt om, såsom utredningen ansåge, straff vore obehövligt för kallande till olovlig sammankomst, därest denna ej komme till stånd. Som brottsbeteckning har överbefälhavaren förordat olovlig sammankomst, medan krig shovrätten före slagit olovligt rådslag.
Departementschefen.
Ifrågavarande bestämmelse i utredningens förslag innebär i förhållande till gällande rätt väsentligen, att förbudet mot olovliga sammankomster in skränkts att äga giltighet endast under beredskapstillstånd och krigstid samt att förmans förhållande och andra åtgärder än sådana som angå krigsför beredelserna eller krigföringen uteslutits såsom otillåtna överläggningsäm- nen. Från flera håll ha invändningar framförts mot en på dylikt sätt genom förd begränsning. Därvid har bland annat gjorts gällande att det skulle inne bära allvarlig fara för disciplinen inom krigsmakten, om församlingsfriheten för krigsmännen lämnas helt oinskränkt under fredstid. Såsom utredningen framliallit maste emellertid direkta inskränkningar i den medborgerliga rät tighet, som församlingsfriheten utgör, vara grundade på mycket starka
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
159
skäl. Enligt min mening föreligga icke sådana, såvitt angår vanliga freds- förhållanden. Till utredningens förslag i detta hänseende kan jag sålunda an sluta mig. Jag vill härutöver endast erinra om vissa bestämmelser, närmast 3:2 och 11: 6 i det år 1946 remitterade strafflagförslaget samt 26: 10 i före varande förslag, vilka kunna beröra här ifrågavarande ämne och gälla även under fredstid.
Vad i övrigt i remissyttrandena anförts mot den föreslagna begränsningen av ifrågavarande förbud synes mig emellertid vara värt beaktande. Det lär icke kunna bestridas att även sammankomster rörande andra ämnen än de två av utredningen angivna kunna medföra allvarliga följder i disciplinärt hänseende. Under förutsättning att bestämmelsen såsom jag nyss förordat skall gälla endast under beredskapstillstånd och krig, torde det icke möta avgörande betänkligheter att, på sätt i riktlinjerna föreslagits, låta förbudet avse varje sammankomst rörande ämne genom vars avhandlande lydnads brott eller rymning lätt kan föranledas eller fruktan eller misströstan kan ut bredas hos krigsmännen.
Med hänsyn till lydnadsplikten gentemot förmans befallningar synes det i sista punkten intagna stadgandet om straffrihet i vissa fall vara lämpligt. Vidare anser jag, liksom utredningen, att särskilt straff icke erfordras för den som kallar till olovlig sammankomst som icke kommer till stånd. I depar- tementsförslaget har bestämmelsen försetts med brottsbeteckningen »olovlig sammankomst». 8
8
§•
Enligt denna paragraf i utredningens förslag skall krigsman som, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse underlåter att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt i stridsbered skap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömas till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är brottet med hänsyn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, skall straffet vara straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.
Vissa fall av bristfällig krigsförberedelse under krigstid eller annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad straffbeläggas i 173 § SLIv. Såsom ett första fall upptages befälhavares underlåtenhet att i vad på honom ankom mer sätta fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest uppen barligen påkalla. Vidare omfattar bestämmelsen underlåtenhet av befälha vare över ett eller flera krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankom mer, hålla dem i stridbart skick. Och slutligen upptages det fall att någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig afl för dess behov an skaffa vapen, ammunition, livsmedel eller andra förnödenheter, försummar att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest vidtaga där för behövliga åtgärder, som på honom ankomma.
Utredningen bar anfört alt förevarande stadgande upptagits för att för-
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
summelser med avseende å krigsförberedelser, vilka icke stode i så nära
samband med själva stridsverksamheten att de kunde sägas ha ägt rum un
der strid eller i anslutning därtill, skulle kunna erhålla en med hänsyn till
svårhetsgraden lämplig bedömning. Man måste emellertid söka åstadkomma
viss begränsning. I sådant avseende borde först uppmärksammas den tid,
varunder krigsförberedelserna skedde. Utan vidare syntes det vara klart att
förberedelser som ägde rum då krig påginge borde omfattas av bestämmel
sen. Även under ett beredskapstillstånd av den natur, som under andra
världskriget varit för handen i vårt land, hade emellertid bristfälliga krigs
förberedelser kunnat få direkt inverkan på krigsoperationer. För annan
fredstid än då beredskapstillstånd rådde syntes däremot en särbestämmelse
om bristfälliga krigsförberedelser icke böra vara tillämplig. Icke ens under
krig och beredskapstillstånd borde emellertid all krigsförberedelse kunna
grundlägga ansvar som här åsyftades. Det syntes lämpligt att inskränka be
stämmelsen till sådana förberedelser som vore av omedelbar betydelse för
krigföringen. Den omfattning krigsförberedelserna måste ha och det sam
band med krigföringen som skulle föreligga för förevarande bestämmelses
tillämplighet hade ansetts lämpligen kunna angivas genom uttrycket för
beredande av krigsföretag. För att bestämmelsen skulle erhålla önskvärd
konkretion, hade emellertid därjämte upptagits vissa typiska fall av sådan
förberedelse, att sätta försvarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i
stridbart skick och anskaffa förnödenheter. Av dessa exempel anslöte sig det
förstnämnda och det sistnämnda nära till vad 173 § SLK i sådant hänseende
innehölle. Däremot innefattade bringandet av avdelning i stridbart skick ut
vidgning i förhållande till motsvarande stadgande i 173 §.
Enligt gällande rätt vore, såsom utredningen vidare yttrat, brottssubjektet
endast befälhavare och den som vore satt att anskaffa förnödenheter. Häri
syntes ligga en onödig inskränkning. Om någon, som ej vore befälhavare men
enligt instruktion hade till uppgift att närmast svara för vissa anordningar,
gjorde sig skyldig till underlåtenhet i detta avseende, kunde omständighe
terna vara sådana att straff för vanligt tjänstefel ej vore tillräckligt. Bestraff
ning enligt förevarande paragraf hade därför gjorts beroende endast av att
krigsman underlåtit att i vad på honom ankomme förbereda krigsföretag.
Med hänsyn till beskaffenheten av de gärningar som omfattades av bestäm
melsen, syntes det vara nödvändigt att den jämte fall av uppsåtlig brottslig
het även inbegrepe försummelse. Straffsatserna hade fastställts i nära anslut
ning till 173 § SLK.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har yttrat att vad föreningen vid
26: 7 anfört om olämpligheten överhuvud taget av sammanförandet under
ett enhetligt straffbud med vid straffskala av samtliga till samma brottstyp
hörande gärningar oberoende av deras svårhetsgrad, under alla omständighe
ter borde föranleda, att icke under en enhetlig straffsats på dylikt sätt sam
manfördes uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott.
Såsom brottsbeteckning har av krigshovrätten och överbefälhavaren före
slagits bristfällig respektive bristande krigsförberedelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr H4.
161
Departementschefen.
Mot ifrågavarande bestämmelse har i remissyttrandena icke gjorts annan erinran, än att det ansetts olämpligt att under en enhetlig straffsats samman föra uppsåtliga brott och oaktsamlietsbrott. Även om en sådan anmärkning i princip kan anses ha fog, torde emellertid här icke finnas anledning att åt skilja de i subjektivt hänseende olikartade brottsfallen. Liksom det upp såtliga brottet kan nämligen bristfällig krigsförberedelse, som skett av för summelse, vara av den farlighetsgrad att straffarbete i sex år bör kunna följa. Har brottet skett av försummelse, synes det dock icke vara behövligt med ännu strängare straff, och den för grova fall avsedda straffsatsen bör därför gälla endast uppsåtligen begånget brott. Då jag i övrigt icke har något att erinra mot straffbestämmelsen i och för sig, har den i departementsförslaget upptagits med allenast den ändring som nyss berörts och med tillägg av brotts- beteckningen »bristfällig krigsförberedelse».
9 §.
Denna paragraf i utredningens förslag innehåller följande. Har, då riket är i krig, krigsman, vilken tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd ut förts till fienden överlämnat stridsställning, krigsmateriel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller givit sig och sin avdelning åt fien den, dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.
I 139 § SLK stadgas straff för befälhavare i fästning eller å krigsfartyg, som åt fienden överlämnat fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för så dant fall stadgas. Enligt 140 § gäller straffet även för annan befälhavare, som överlämnar honom anförtrodd post till fienden utan att alla tillgäng liga medel och utvägar till försvar blivit begagnade eller som giver sig och trupp åt fienden då utsikt att kunna slå sig igenom eller vinna undsättning återstår.
Enligt utredningens mening avsåges med dessa bestämmelser att tvinga befälhavare som hade direkt känning med fienden att hålla stånd så länge det vore möjligt och att icke göra väsentliga eftergifter åt fienden med mindre yttersta nödfall förelåge. Motsvarighet till bestämmelserna funnes även i mo derna utländska lagar och borde upptagas jämväl i ny lagstiftning för vårt lands vidkommande. Bestämmelserna syntes emellertid med fördel kunna sammanslås till ett enhetligt stadgande. I samband därmed kunde vissa för- tydliganden åstadkommas. Brottssubjektet angåves i den föreslagna para grafen såsom krigsman, vilken tjänstgjorde som befälhavare för avdelning av krigsmakten, och såsom gärningsform hade i första hand upptagits över lämnande (ill fienden av stridsställning, krigsmateriel eller annat som hade avsevärd betydelse för krigföringen. Härunder inbegrepes bland annat be fästningar, fartyg, flygplan, stridsvagnar, artilleripjäser och förråd av olika
It
Bihang till riksdagens protokoll UHR. 1 samt. Nr 144.
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
slag samt därjämte fabriker, kraftverk, vattenverk, järnvägar, vägar, broar
och dylikt. Såsom generell fordran gällde emellertid att försvarsobjektet
skulle vara av sådan vikt att det hade avsevärd betydelse för krigföringen.
Med överlämnande av dylika objekt till fienden likställdes det fall att be
fälhavare gåve sig och sin avdelning åt fienden. För att eftergift av nu nämn
da slag skulle vara straffbar måste någon av tre särskilda förutsättningar
ha uppfyllts, nämligen att tillgängliga medel och utvägar till försvar icke
utnyttjats, att föreskrivna förstörelseåtgärder icke vidtagits eller att särskilt
anbefallt motstånd icke utförts. Med sistnämnda förutsättning åsyftades när
mast sådana situationer som då order givits om motstånd till varje pris. Det
förstnämnda villkoret gåve, i motsats till de övriga, befälhavaren ett visst
utrymme för bedömande; en avdelning skulle icke under alla förhållanden
låta sig nedgöras för att undgå tillfångatagande. Straffsatsen för de i 139 och
140 §§ SLK omförmälda gärningarna innehölle allenast dödsstraff och straff
arbete på livstid. Med hänsyn till de synnerligen allvarliga följder som kunde
uppkomma av förevarande brott hade även i förslaget upptagits dessa straff.
Dessutom hade emellertid synts böra finnas möjlighet att kunna tillämpa
ett något lägre straff.
Krigshovrätten och överbefälhavaren ha föreslagit brottsbeteckningen obe
hörig kapitulation.
Departementschefen.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen föranleder icke erinran från
min sida. I departementsförslaget har den emellertid redaktionellt jämkats
varjämte såsom brottsbeteckning införts dagtingan.
10
§.
I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att krigsman som, då
riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse under eller i anslutning till
strid underlåter att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen,
skall dömas till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är brottet med hän
syn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller att gär
ningsmannen innehade ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som
grovt, skall straffet vara straffarbete från och med fyra till och med tio år
eller på livstid.
Enligt 142 § SLK är krigsman förfallen till straff om han, då det gäller
att försvara sig mot fienden eller att honom angripa eller förfölja eller att
bemäktiga sig eller förstöra fiendens krigsfartyg, förråd eller dylikt, underlå
ter att uppfylla sin tjänsteplikt så som det en ärlig och tapper krigsman
ägnar.
Utredningen har anfört att det uppenbarligen vore av synnerlig vikt att
varje krigsman fullgjorde sina åligganden vid pågående krigsoperationer. Be
träffande vissa tjänsteplikter hade denna synpunkt föranlett uppställande av
särskilda straffskärpningsregler. I förevarande paragraf hade upptagits en
bestämmelse, som liksom 142 § SLK vore av mera generell karaktär. Vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
163
utformningen av denna bestämmelse hade det synts riktigast att utgå från krigsmännens tjänsteplikter och icke, såsom exempelvis i den schweiziska lagen, göra straffbarheten direkt beroende av visad feghet. Innebörden av en krigsmans tjänsteplikt vore vad som ålåge honom enligt instruktioner, regle menten och andra föreskrifter samt vad tjänstens beskaffenhet i övrigt kun de anses fordra. Att låta varje brytande av tjänsteplikt under strid eller i an slutning därtill omfattas av förevarande bestämmelse skulle emellertid föra för långt. Endast tjänsteplikter, som hade direkt samband med stridshand- lingama, borde ifrågakomma. Dessa syntes lämpligen kunna sammanfattas såsom plikt att främja krigföringen. Av sakens natur följde, att i fråga om krigföringens främjande måste fordras en pliktuppfyllelse som ginge utöver vad som under vanliga förhållanden skäligen kunde ha krävts. För att framhäva detta borde lämpligen i lagtexten upptagas krav på pliktuppfyl lelse till det yttersta. I subjektivt hänseende hade för straffbarhet uppställts fordran på uppsåt eller försummelse. Straffsatserna i 142 § SLK vore förhål landevis stränga. Om brottet skett i förrädisk avsikt, skulle sålunda dömas till dödsstraff eller till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Eljest vore straffet straffarbete i minst två och högst sex år, dock att, där omständigheterna vore synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet finge nedsättas till ett år eller ock dömas till fängelse. Förutom vissa jämk ningar av minimistraffen hade utredningen icke funnit möjligt att föreslå lägre straff för förevarande brott.
Vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat beträffande 27: 8 avser även förevarande lagrum. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har framhållit att uttrycket ansvarsfull ställning i 27: 10 gåves en annan och strängare innebörd än då samma uttryck användes i 22: 3 SL.
Såsom brottsbeteckning har föreslagits av krigshovrätten bristande plikt uppfyllelse under krig samt av överbefälhavaren stridsförsumlighet.
Departementschefen.
I överensstämmelse med vad jag förordat beträffande 27 kap. 8 § bör den för grovt brott avsedda straffsatsen inskränkas till att gälla uppsåtligen be gånget brott. Mot ifrågavarande bestämmelse i övrigt är i och för sig intet att erinra från min sida. Att innebörden av uttrycket ansvarsfull ställning i viss mån bär annan karaktär här än i 22 kap. 3 § SL är givet, men något hinder mot uttryckets användande även i förevarande sammanhang utgör detta dock knappast. Såsom brottsbeteckning har i departementsförslaget upptagits stridsförsumlighet.
11
§•
Utredningen har under denna paragraf upptagit en bestämmelse om för brytelser mot folkrätten av följande innehåll. Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som Konungen förbjudit eller miss brukar tecken, som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som står i strid mot före skrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, dömes högst till straff arbete i fyra år. Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfat tande egendomsförlust uppkommit. Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga tillämpning med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
För närvarande finnas i SLK vissa bestämmelser beträffande folkrätts brott. I 181 § stadgas straff, straffarbete i högst sex år för den som mot fien den brukar gift samt fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i vissa fall, disciplinstraff för den som mot fienden brukar krigsredskap, vars an vändning Konungen efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar krigsredskap på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet.
149 § andra stycket innehåller straffstadgande för det fall att någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföre tag missbrukar bestämmelse eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält. Straffet är dödsstraff eller straffarbete på livstid. Missbruk i andra fall av dylikt tecken skall däremot jämlikt 182 § bestraf fas enligt lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella sjukvårds- beteckningar, varjämte även kan bliva att tillämpa kungörelsen den 16 juni 1911 angående skydd för vissa beteckningar, som utmärka att fartyg är av sett för hjälp åt sårade eller sjuka i krig; för särskilt svåra fall medger dock 182 § skärpning av straffet. Den som från fienden tager vad som ej må göras till krigsbyte straffas principiellt för vanligt tillgreppsbrott men
178 § SLK upptager för vissa sådana fall ett särskilt stadgande. Stadgan det avser den som under eller efter drabbning från någon som tillhör krig förande fientlig avdelning tager vad som ej må göras till krigsbyte. I
179 § bar upptagits en straffbestämmelse rörande plundring som åtminstone för många fall är strängare än de lagrum i SL som eljest skolat tillämpas. För plundring straffas den som, när befästad ort, läger eller annan plats intages eller eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller pen ningar från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande avdel ning. Straffet för plundring kan i svåraste fall bliva dödsstraff. Enligt sär skild föreskrift i paragrafen skall såsom plundring icke anses, om tilläg nandet allenast omfattar livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, fo der, dragare eller fordon och icke överstiger det nödiga behovet därutinnan. Slutligen straffas enligt 180 § med straffarbete i minst sex månader och högst fyra eller i vissa fall sex år var som, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans av livsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet av
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
165
gärd, leverans eller tjänstbarhet redan vara guldet eller fullgjort. Bestäm melsen i 182 § är tillämplig å envar som begår däri avsedd gärning. I övrigt gälla de nämnda bestämmelserna endast i fråga om sådana personer som lyda under SLK, dock att 149 § såsom nämnts blott avser den som tillhör krigförande fientlig avdelning.
Utredningen har till en början anfört att den reglering av krigföringen som innefattades i internationella överenskommelser ingalunda vore uttömmande.
Folkrättens ursprungliga källa utgjordes av den internationella rättssedvän- jan, d. v. s. allmänt erkända grundsatser. Frånsett att understundom i in ternationella överenskommelser upptagits regler som helt motsvarade dylika grundsatser, innebure överenskommelserna komplettering eller annan för ändring av samma grundsatser. De ägde emellertid bindande kraft endast för de stater som vore parter i överenskommelserna. Uppenbart vore att den ut veckling av folkrätten, som vore att förvänta, icke kunde föregripas i na tionell lagstiftning och utredningen utginge alltså från folkrätten i det skick den för närvarande befunne sig.
Gärningar som stode i strid mot folkrätten vore, enligt vad utredningen vidare yttrat, i princip att anse såsom straffbara jämlikt de straffbestämmel ser som eljest gällde för motsvarande brottstyper. Brott mot folkrätten ut gjorde därför ofta ett allmänt brott. Det vore emellertid uppenbart att de vanliga, för helt andra förhållanden avsedda straffbestämmelserna i många fall måste vara föga lämpade för användning å dylika brott mot folkrätten. I vissa fall gåve dessa bestämmelser icke möjlighet att med tillräcklig sträng het inskrida mot dem som hegått förbrytelser mot folkrätten. Detta gällde i all synnerhet beträffande sådana gärningar, vilka icke tillika innefattade allmänna brott utan, därest särskilda stadganden icke meddelades, skulle be straffas enligt de generella tjänstebrottsbestämmelserna. Härtill komme att alla förbrytelser mot folkrätten framstode såsom särskilt straffvärda ur syn punkter som icke kunnat beaktas vid de vanliga straffbestämmelsernas upp ställande. Såsom rättsstat hade Sverige uppenbarligen ett mycket starkt intres se av att de folkrättsliga reglerna bleve respekterade, och för detta ändamål kunde strängare medel vara påkallade än som erfordrades för att säkra rätts tillståndet inom riket under fred. Vidare kunde brott mot folkrätten medföra faktiska verkningar av menlig art, framförallt i form av repressalier. I sam band med frågan om behovet av eu särskild straffbestämmelse rörande brott mot folkrätten vore ytterligare en synpunkt att uppmärksamma, nämligen möjligheten att bestraffa fientliga s. k. kriminella krigsförbrytare. Då en fientlig krigsdeltagare tillfångatoges, kunde han, i den mån han låtit komma sig något till last som utgjorde brott mot folkrätten, ställas till ansvar där för. Eftersom folkrätten icke innehölle några materiella straffbestämmelser hade svensk domstol att på honom tillämpa svensk strafflag. Såvitt anginge gärningar som icke utgjorde allmänna brott kunde emellertid bestraffning icke äga rum med mindre särskild straffsanktion upptoges i lagen. Beträffande gärningar som i och för sig vore straffbara såsom allmänt brott framträdde med hänsyn till erfarenheterna från det andra världskriget med synnerlig
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
skärpa behovet av strängare straff än de eljest medgivna. Dessa brott kunde då de förövades i samband med krig vara av en svårhetsgrad eller före komma i eu omfattning som eljest icke vore tänkbar.
Utredningen ansåge det anförda visa att de nuvarande bestämmelserna i SLK rörande brott mot folkrätten vore otillräckliga såväl beträffande om fattningen som i fråga om straffsatserna. Vid övervägande av det sätt varpå komplettering av desamma borde ske hade det funnits lämpligast att i nära överensstämmelse med den danska lagen meddela en generell bestämmelse som omfattade alla folkrättsstridiga gärningar och vilken, då fråga vore om gärning som tillika utgjorde allmänt brott, i princip skulle anses tillämplig jämte det speciella straffbudet. Bestämmelsen borde gälla icke endast krigs män utan envar som beginge dylik gärning. Vad anginge den närmare ut formningen av bestämmelsen syntes lämpligt att däri särskilt omnämna den typiska förbrytelse mot folkrätten som bestode i användandet vid krigfö ring av otillåtna stridsmedel. Då bestämmelsen i första hand avsåge svenska krigsmän eller andra svenska medborgare borde frågan om vilka strids medel som skulle vara otillåtna göras beroende av vad Konungen i sådant hänseende föreskrivit. Med hänsyn till den stadga folkrätten vunnit i fråga om röda korset och liknande tecken borde vidare upptagas det fall att någon vid krigföringen missbrukade tecken som avsåge att lämna skydd åt sårade och sjuka. Den till dessa exempel anslutna generella föreskriften borde avse gärningar som förövades vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar. Dessa bestämningar omfattade alla de hänseenden i vilka folkrättsstridiga handlingar såvitt här vore i fråga kunde förövas. Gärningarnas art i övrigt syntes böra beskrivas så som förfaranden vilka stode i strid mot av Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelade bestämmelser eller allmänt erkända folkrätts liga grundsatser. Genom hänvisningen till internationella överenskommel ser och nämnda grundsatser begränsades bestämmelsen till att avse endast sådana gärningar som strede mot folkrätten, en begränsning som icke följde av de förut angivna rekvisiten. Utredningen ville i anslutning härtill fram hålla önskvärdheten av att en sammanställning av gällande avtal på detta område upprättades och utfärdades.
I bestraffningshänseende hade utredningen uppdelat ifrågavarande brott i två svårhetsgrader. Såsom exempel på omständigheter vilka särskilt borde beaktas vid bedömande huruvida brottet vore grovt hade angivits, att brottet förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller att därigenom många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkom mit. Särskilt det förstnämnda av dessa exempel gåve vid handen att, enligt förslaget, vad som utgjorde flera olika allmänna brott ofta borde anses så som endast ett folkrättsbrott. Då straffbarheten enligt den föreslagna bestäm melsen gjorts beroende av innehållet i administrativa förordnanden av Ko nungen, syntes det vara erforderligt att begränsa bestämmelsens tillämpning i vad avsåge dem som tillhörde fiendens krigsmakt. För dessas vidkommande borde ifrågavarande gärningar icke utgöra brott mot folkrätten med mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
167
de stode i strid mot någon mellan Sverige och den fientliga makten gällande överenskommelse eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
Enligt justitiekanslersämbetets mening kunde uttrycket allmänt erkända folkrättsliga grundsatser till sin innebörd knappast anses vara så klart och bestämt som syntes böra fordras av ett straffbud även med hänsyn tagen till arten av det brott, varom fråga vore. Betänkligheter mot detta vaga uttryck syntes så mycket mer befogade som utredningen själv —- i motiveringen till
13 § — framhölle, att innehållet av de oskrivna folkrättsliga reglerna ej vore otvetydigt. Möjligen kunde straffbudet begränsas att avse sådana folkrätts liga grundsatser som Konungen —- i särskild författning —- funnit allmänt er kända. Av värnpliktiga officerares riksförbund ha liknande synpunkter an förts.
Såsom brottsbeteckning har föreslagits av krigshovråtten krigsförbrytelse och av överbefälhavaren brott mot folkrättsliga regler.
Departementschefen.
Förevarande paragraf kan måhända sägas innehålla den största nyheten i utredningens förslag i fråga om själva straffbestämmelserna. Visserligen upp tager redan gällande lag flera stadganden rörande förbrytelser mot folkrät ten men dessa, som äro av ganska speciell natur, kunna långt ifrån anses in nefatta en tillfyllestgörande reglering i ämnet. Med skärpa skulle de nuva rande bestämmelsernas otillräcklighet ha framträtt, om vårt land ställts inför det problem, som bestraffningen av fientliga krigsförbrytare utgjort för många av de i andra världskriget deltagande staterna.
Utredningens förslag avser att genom en generell bestämmelse möjliggöra bestraffning av folkrättsstridiga gärningar. Bestämmelsen är icke inskränkt att äga tillämpning å krigsmän utan brottsbeskrivningen gäller envar som vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om be handlingen av krigsfångar förfar på sätt som strider mot folkrätten. Vad som tillhör folkrätten har förutsatts skola framgå av föreskrifter, som på grund val av ingångna konventioner utfärdas i administrativ ordning, och eljest av allmänt erkända grundsatser, dock med viss inskränkning beträffande den som tillhör fiendens krigsmakt.
Den föreslagna lösningen synes mig vara godtagbar. Särskilt med hänsyn till det relativt outvecklade skick, vari folkrätten för närvarande befinner sig, förefaller knappast någon annan utväg än en bestämmelse av nämnda natur stå till buds. Så långt det är möjligt bör uppenbarligen den folkrätts liga regleringen bekantgöras genom särskilda föreskrifter av Kungl. Maj:t. Möjligen kan i sådant hänseende vederbörande konventioners intagande i svensk författningssamling vara tillfyllest. I allt fall synes man ha att utgå ifrån att föreskrifterna icke kunna erhålla sådan fullständighet att straffbe stämmelsen kan bygga enbart på dem. Hänvisningen även till allmänt erkän da folkrättsliga grundsatser torde följaktligen icke kunna undvaras.
Även utredningens förslag i bestraffningshänseende anser jag lämpligt. Ge
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
nom att ifrågavarande bestämmelse i allmänhet skall användas i konkurrens med annan tillämplig straffbestämmelse har det blivit möjligt att hålla den normala straffskalan inom måttliga gränser. Å andra sidan innebär det sätt, på vilket bestraffningen för grovt brott anordnats, att sådana fall kunna få en passande bedömning, där strafflagens allmänna konkurrensregler eljest skul le utgjort hinder mot ådömande av ett tillräckligt strängt straff. Det måste sålunda anses riktigt att exempelvis tortyr mot ett stort antal människor kan bestraffas med högsta straff även om varje enskilt misshandelsfall ej är av allvarligaste slag.
Brottet torde lämpligen kunna benämnas folkrättsbrott. Frånsett den härav föranledda jämkningen har utredningens förslag oförändrat upptagits i den nu behandlade paragrafen av departementsförslaget.
12
§.
Utredningens förslag upptager i denna paragraf en bestämmelse, enligt vilken försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock under låtenhet att avslöja sådant brott skall straffas efter ty i 3 kap. stadgas. För försök får dock dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling. Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han straffas högst med straffarbete i två år.
Jämte straffbestämmelsen beträffande överlöpande till fienden innehåller
135 § SLK stadganden om straff för försök och stämpling till sådant brott. I 150 § SLK stadgas straff för underlåtenhet att avslöja bland annat över- löpande och sådant undergrävande av stridsviljan, varom i 144 § samma lag förmäles.
Enligt 8: 13 och 14 SL i det remitterade förslaget straffas försök eller för beredelse till krigsförräderi så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott efter ty i 3 kap. stadgas, dock att för försök må dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse skall ock anses stämpling. Den som bort inse att krigs förräderi är å färde, men underlåter att avslöja vad som är honom kun nigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmas te, straffas högst med straffarbete i två år.
Utredningen har anfört att, därest straffbestämmelsen rörande krigsförrä deri överfördes till 27: 1, även de till detta brott anslutna bestämmelserna borde överföras till delta kapitel. I enlighet härmed hade desamma, i sakligt hänseende oförändrade, upptagits i denna paragraf. Vad beträffande krigs förräderi sålunda skulle gälla hade gjorts tillämpligt även på överlöpande.
Härutöver hade bestämmelser om försök, förberedelse och underlåtenhet att avslöja brott icke ansetts erforderliga beträffande de i 27 kap. av förslaget upptagna brotten. I förhållande till SLK innebure förslaget härutinnan vä sentligen dels borttagande av de enligt 135 § gällande minimistraffen, för för sök och anstiftan av stämpling straffarbete i fyra år samt för annat deltagan de i stämpling straffarbete i två månader, dels ock upphävande av straffbe
stämmelsen i 150 § rörande underlåtenhet att avslöja sådant brott, varom i 144 § förmäldes.
Departementschefen.
Mot ifrågavarande paragraf har invändning icke framställts i remissyttran dena. Då icke heller jag har något att erinra i sak, har paragrafen med alle nast en redaktionell jämkning överförts till departementsförslaget. Till följd härav ämnar jag sedermera låta ur det år 1946 till lagrådet remitterade straff lagförslaget utesluta de i 8 kap. 13 och 14 §§ upptagna föreskrifterna, såvitt avser krigsförräderi.
13 §.
Under denna paragraf i utredningens förslag bär upptagits en bestämmelse av innehåll att om, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var till låten, straffet får efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Vidare föreskrives att gärningsmannen skall vara fri från straff, därest omständigheterna äro synnerligen mildrande.
I 46 § SLK stadgas, att för sådan i krig förövad handling, som ehuru straffbar, gärningsmannen likväl ej saknat anledning antaga enligt krigs bruk vara tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen.
Utredningen har framhållit att erfarenheterna från senaste världskrig vi sade, att giltigheten av de i syfte att humanisera krigföringen skriftligen av fattade folkrättsliga reglerna fortfarande i stor utsträckning vore osäker. Icke heller kunde de oskrivna folkrättsliga reglerna, vilkas innehåll för övrigt ej vore otvetydigt, förutsättas utgöra en sådan grundval för handlandet i krig att misstag beträffande dem borde presumeras vara oursäktligt och därför en
- principiellt ovidkommande omständighet. På grund härav syntes ett stadgande med samma innebörd som 46 § SLK alltjämt vara be hövligt. Ett sådant komme huvudsakligen att få praktisk betydelse, förutom vid tjänstebrott, beträffande allmänna brott, däribland främst vålds- och fri- hetsbrott samt förmögenhetsbrott. Med hänsyn till att samtliga nu åsyftade straffbestämmelser gällde även personer som icke vore krigsmän syntes det motiverat att regeln, i motsats till 46 §, finge giltighet jämväl beträffande dem som ej vore underkastade de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Där jämte vore det befogat att regeln, förutom straffnedsättning, även medgåve fullständig straffbefrielse, då omständigheterna vore synnerligen mildrande.
Departementschefen.
Ifrågavarande bestämmelse, som lämnats utan erinran i remissyttrandena, har oförändrad upptagits i departementsförslaget.
14 §.
I denna paragraf har utredningen upptagit eu bestämmelse, vars första stycke är av följande innehåll. Under beredskapstillstånd och då riket är
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
169
i krig skall, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar, såsom krigsman anses envar som, i annat fall än i 26 kap. 21 § avses, är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten. Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyl dig vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverk samhet och därvid enligt Konungens förordnande tillhör krigsmakten. I andra stycket av paragrafen stadgas att den som eljest under tid som i första stycket sägs åtföljer avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden, ock skall anses såsom krigsman. Enligt tredje stycket skall krigsfånge ävensom utländsk man som vid krig mellan främ mande makter, under vilket riket är neutralt, här i riket internerats, vara underkastad vad för krigsman är stadgat i den mån det är tillämpligt, dock att för rymning och undanhållande ej må åläggas svårare straff än disciplin straff.
Utöver de bestämmelser om tillämpligheten av SLK, som omnämnts vid behandlingen av 26: 21 i förslaget, finnas vissa ytterligare stadganden i så dant hänseende. Sålunda föreskrives i 1 § SLK att till krigsmän hänföras de som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten samt medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. Enligt 6 § lyder vidare under lagen envar som är tjänst göringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under lagen. Jämlikt
8 § skall SLK i viss utsträckning tillämpas å envar, ändå att han icke lyder därunder, såvitt fråga är om vissa angivna brott. I 9 § stadgas att krigsfånge ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som av honom begås, straffas efter SLK, där brottets beskaffenhet det medgiver. Härjämte gäller enligt 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig att polisman, som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets försvar, under krig tillhör krigsmakten och att vad i SLK är stadgat om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tillämpning på sådan polisman. Konungen äger enligt 4 § i 1943 års lag förordna att vad sålunda sagts om polisman skall äga motsvarande tillämpning å sådan personal, som enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevak ning av viss egendom erforderlig polisverksamhet.
Utredningen har erinrat att i 26: 21 andra vid krigsmakten anställda än officerare, underofficerare och manskap förklarats skola vara krigsmän i den mån Konungen så förordnade. Därvid hade förutsatts att största delen av krigsmaktens civila personal icke skulle ställas under de militärstraff- rättsliga bestämmelserna. Under beredskapstillstånd och då riket vore i krig borde emellertid även denna personal i princip vara underkastad nämnda bestämmelser. Detta gällde jämväl personer som utan att vara anställda hade skyldighet att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Bland sådana personer
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
171
vore att nämna de som genom tjänstepliktslagen ålagts att utföra arbete vid krigsmakten. Vidare kunde, enligt lagen den 15 juli 1944 om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret, civil- försvarspliktiga åläggas att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Slutligen kunde erinras om de frivilliga för rikets försvar avsedda föreningarna. Även sådana medlemmar i dylika föreningar, som icke tecknat kontrakt om fri villiganställning vid krigsmakten, brukade i förhållande till sina organisa tioner förbinda sig att göra tjänst vid krigsmakten och kunde sålunda då tjänsten skulle fullgöras betraktas som tjänstgöringsskyldiga vid densamma. Om alltså alla vid krigsmakten tjänstgöringsskyldiga i princip skulle vara krigsmän under beredskapstillstånd och krig, vore därmed icke sagt att un dantag beträffande vissa kategorier ej skulle vara motiverat. Såvitt gällde verk och inrättningar där huvudsakligen civil personal tjänstgjorde, i all synnerhet verkstäder och varv med större arbetarpersonal, vore det uppen barligen förenat med svårigheter att överhuvud tillämpa de närmast för mi litära förhållanden avsedda straffbestämmelserna. Frågan om undantag av viss civil personal från regeln, att alla tjänstgöringsskyldiga skulle vara krigs män, syntes emellertid vara beroende av så många speciella omständigheter att den icke kunde på tillfredsställande sätt regleras i lag. Med hänsyn därtill syntes den lämpligaste utvägen vara att till Konungen överlätes att göra de inskränkningar i de militärstraffrättsliga bestämmelsernas tillämplighet be träffande här ifrågavarande personal, som kunde finnas befogade. Enligt lagen om polisens ställning under krig vore polismän i viss omfattning skyl diga att deltaga i rikets försvar. Ifrågavarande uppgift behövde emellertid icke fullgöras genom tjänstgöring vid krigsmakten. Tvärtom vore förutsatt att polismän av egen drift eller efter order av överordnad polisman skulle ingripa mot fientliga krigsdeltagare. För att de i sådana fall, liksom för närvarande, skulle vara underkastade de militära straffbestämmelserna måste särskilt stadgande meddelas. Särskild föreskrift behövdes dessutom för att sådana personer, som enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet, skulle ha ansvar såsom krigsmän då Konungen meddelat förordnande enligt 4 § lagen om polisens ställning under krig. Ur systematisk synpunkt vore det lämpligare att nu åsyftade stadganden intoges i 27 kap. än att de bibehölles i lagen om polisens ställning under krig.
Utredningen har vidare anfört att det särskilt under krig men även under beredskapstillstånd mera regelbundet förekomme att civila personer med följde krigsmaktens avdelningar, t. ex. i egenskap av krigskorrespondenter. Då det vore fråga om avdelning, som vore i fält eller som tjänstgjorde under liknande förhållanden, syntes ur säkerhetssynpunkt böra krävas, att även dylika personer strikt iakttoge ordningen, och dessutom vore det med tanke på disciplinens upprätthållande bland krigsmaktens personal nödvändigt, att alla som uppehölle sig vid avdelningen vore underkastade samma ansvarig- hetsregler. Med hänsyn härtill hade stadgats att den som, utan att vara tjänst- göringsskyldig åtföljde sådan avdelning av krigsmakten skulle anses som
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
krigsman. Något behov förelåge icke att i förslaget upptaga motsvarighet till stadgandena i 8 § SLK. Med hänsyn till de folkrättsliga reglerna rörande krigsfångar och då internerade lämpligen horde vara ställda under samma ansvar som dessa, hade det stadgats att krigsfånge ävensom utländsk man, som vid krig mellan främmande makter, under vilket riket vore neutralt, här i riket internerats, skulle vara underkastad vad för krigsman vore stadgat i den mån det vore tillämpligt, dock att för rymning och undanhållande ej finge åläggas svårare straff än disciplinstraff. Av stadgandet framginge att det ej vore inskränkt att gälla under beredskapstid eller då riket vore i krig. Förbehållet »i den mån det är tillämpligt» vore givetvis föranlett därav att vissa brott vore av sådan natur att de överhuvud icke kunde begås av krigs fångar och internerade, t. ex. överlöpande till fienden. Vad särskilt anginge rymning kunde framhållas att straff för detta brott i vissa fall icke kunde förekomma jämlikt konventionsbestämmelser. Liksom i andra fall, då folk rätten innebure inskränkning i olika straffbuds tillämplighet, hade det icke heller här intagits erinran därom. Regeln att endast disciplinstraff finge tillämpas vid rymning hade emellertid ansetts vara av så säregen natur att direkt stadgande därom borde upptagas.
Utredningen har slutligen förklarat att de i 27: 14 såsom komplettering till bestämmelserna i 26: 21 upptagna stadgandena om den militärstraffrättsliga lagstiftningens tillämplighetsområde under beredskapstillstånd och då riket vore i krig i stort sett överensstämde med gällande rätt. Vissa skiljaktigheter förelåge dock. Såvitt anginge tjänstgöringsskyldiga kunde erinras att SLK icke lämnade möjlighet att undantaga personal från lagens tillämplighet.
Överbefälhavaren har anfört att skäl ej syntes föreligga, varför vissa av utredningen åsyftade personalkategorier, såsom arbetare vid varv och verk städer, lottor m. m., vilka ju var inom sitt område hade viktiga funktioner att fylla för upprätthållande av krigsmaktens effektivitet, ej skulle lyda un der de bestämmelser, som gällde övrig krigsmaktens personal. Tvärtom vore det nödvändigt att likställighet i straffrättsligt hänseende åvägabringades. Krig smaterielverket har förklarat sig icke i och för sig ha något att invända mot lagförslaget i denna del men bestämt hålla före, att inskränkande för ordnanden borde meddelas endast då synnerligen vägande skäl kunde åbe ropas. Det måste nämligen enligt verkets mening vara ett starkt statsintresse, att under beredskap och krig såvitt möjligt all personal inom försvaret vore underkastad krigsmannaansvar. Därest vissa personalgrupper skulle komma att undantagas härifrån kunde detta medföra, att personal med likartade arbetsuppgifter på samma arbetsplats komme att behandlas olika i straff rättsligt avseende. I sådant hänseende kunde erinras att enligt gällande mobi- liseringsplaner skulle vid verkets centrala ammunitionsförråd vid beredskaps- eller krigstillstånd inrycka ett antal värnpliktiga såsom förstärkning av förrå dens arbetskrafter. Därest förrådens arbetare i övrigt enligt de i betänkandet antydda riktlinjerna skulle undantagas från krigsmannaansvar, skulle sådana egendomliga konsekvenser som nyss berörts komma att inträda. I detta sam
Kungl. Majds proposition nr 144.
173
manhang borde även påpekas, att i framtiden militär personal kunde komma att placeras till tjänstgöring vid privata industriföretag under beredskap och krig i överensstämmelse med vad som i vissa fall skett under de gångna be redskapsåren. Flygförvaltningen har, med utgångspunkt från vad förvalt ningen anfört beträffande 26: 21, förordat att stadgandet i första styckets första punkt skulle begränsas att avse den som vore tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten på grund
av
tjänsteplikt eller civilförsvarsplikt. Sjökarteverket
har föreslagit att under beredskapstillstånd och krig envar som befunne sig ombord å sjömätningsfartyg skulle anses som krigsman. Dylika fartyg till hörde nämligen icke krigsmakten. Överstyrelsen för svenska röda korset har anfört att bland dem som skulle lyda under de militära straffbestämmelserna borde i krig räknas sådana personer tillhörande svenska röda korset, som an vändes för sårades och sjukas transport och vård samt för sjukvardsforma- tioner och anstaltens förvaltning. Enligt Genevekonventionen den 27 juli 1929, art. 10, skulle denna personal, under förutsättning att den lydde under krigslagarna, åtnjuta det skydd och den behandling av fienden, som tillkom- me krigsmaktens sjukvårdspersonal.
Försvarsverkens civila personals förbund har erinrat att det under andra världskriget och under förstärkt försvarsberedskap vid några tillfällen in träffat, att kollektivavtalsanställda arbetare för vissa förseelser instämts till krigsrätt och i några fall ådömts straff. I kollektivavtal mellan försvarets av talsnämnd och förbundet funnes emellertid en bestämmelse om påföljd vid förseelse. Enligt denna kunde arbetare för förfallolös frånvaro, överträdande av givna föreskrifter rörande arbetet eller allmän ordning eller förseelse i arbetet tilldelas skriftlig varning. Hade arbetare under ett år efter erhållen varning icke gjort sig skyldig till ny förseelse skulle sådan varning icke vidare läggas honom till last. Utan föregående uppsägning kunde arbetare av arbets givaren i vissa fall skiljas från sin anställning. Beslut om skiljande från tjäns ten utan föregående uppsägning skulle föregås av utredning, avsedd att fast ställa förseelsens art och omfattning. Vid svår förseelse finge arbetsgivaren avstänga arbetare från arbetet, intill dess utredningen slutförts, dock under högst sex arbetsdagar. Utan tvivel hade de förseelser, vilka bestraffats av krigsrätt, kunnat beivras allenast med användande av de återgivna avtals bestämmelserna. Förbundet hade med det sagda velat rikta uppmärksam heten å vissa förhållanden, vilka uppstode, då för militära områden gällande bestämmelser skulle tillämpas jämväl å civil personal. Enligt 27: 14 komme ifrågavarande personal att omfattas av lagen redan under bercdskapstill- stånd, så länge icke Konungen medgivit undantag. Med vetskap om det mo derna krigets plötslighet ansåge förbundet det såsom önskvärt, att den före slagna 14 § kunde så formuleras, att dylika uridantagsåtgärder bleve onödiga.
Härför talade också den erfarenhet förbundet hade från det andra världs krigets förhållanden, nämligen att frågan om momentärt och partiellt be redskapstillstånd i båda fallen hemligstämplats. Landsorganisationen har framhållit att beträffande befattningshavarnas hänförlighet under lagen un der beredskapstillstånd och krig valls en metod motsatt den som gällde under
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
normala fredsförhållanden. Man kunde utgå från att med denna form för tillämpningsområdets bestämning lagen koinme att erhålla en vidare till- lämpning än om regleringen skett efter samma metod som för fredstida för hållanden. Att sistnämnda metod tillämpades även för de fall, som avsåges i 27 kap., syntes för övrigt vara att förorda med hänsyn till svårbedömligheten av frågan när och i vilken omfattning »tjänstgöringsskyldighet» förelåge för civila arbetstagare, vilka icke vore underkastade lagstadgad tjänsteplikt eller ämbetsansvar.
Justitiekanslersämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge ha anmärkt att första punkten i första stycket erfordrade förtydligande. Göta hovrätt har föreslagit att stadgandet skulle erhålla den avfattningen att såsom krigsman skall anses, förutom person som på grund av 26 kap. 21 § eller med stöd därav givna bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan, som är tjänst- göringsskyldig vid krigsmakten, i den mån ej Konungen annorlunda för ordnar.
Föreningen Sveriges landsfogdar har anfört att det i 27: 14 inryckts en be stämmelse därom, att polisman och ordningsvakt, som vore skyldiga att del taga i rikets försvar, under krig skulle vara att betrakta som krigsmän, oaktat att de icke vore tjänstgöringsskyldiga vid krigsmakten. Motsvarande bestäm melser gällde redan nu. Gemensamt för dessa liksom för bestämmelserna i förslaget vore, att de ej lämnade erforderlig upplysning om, i vilken utsträck ning strafflagstiftningen för krigsmakten skulle gälla för polisman och ord ningsvakt. Att stadgandena i 26 kap. 4 och 13 §§ samt 27 kap. 1—8 och 10—
13 §§ bleve tillämpliga på dem, syntes uppenbart. Tveksamt vore däremot, i vad mån övriga bestämmelser i 26 kap. skulle gälla för ifrågavarande be fattningshavare. Det naturligaste syntes vara, att flertalet av dessa bestäm melser skulle tillämpas å polisman endast i hans förhållande till rikets för svar. Enligt ordalagen syntes detta emellertid icke bliva fallet. En fjärdings man skulle sålunda kunna bliva underkastad ansvar enligt 26 kap. 1, 2 och 9 §§, oaktat att gärningen blott skett i hans egenskap av exekutionsbiträde och att den riktade sig mot någon av landskontorets tjänstemän. Överhuvud taget syntes det mindre egentligt, om de för polisväsendets befattningshavare gällande disciplinära bestämmelserna helt och hållet skulle sättas ur kraft genom stadgandet i 27: 14.
Beträffande andra stycket har Göta hovrätt funnit det tvivelaktigt, om det kunde vara riktigt att samtliga för krigsmän gällande bestämmelser i la gen skulle gälla för sådana civila personer som t. ex. krigskorrespondenter. Sålunda kunde flera av straffbestämmelserna i 26 och 27 kap., såsom 26: 5 och 13 samt 27:3, 8 och 9, icke tillämpas å sådana personer, varjämte tillämpning av sådana straffbestämmelser som de i 26: 11 och 12 eller 27: 10 innehållna endast undantagsvis kunde tänkas förekomma. Hovrätten finge under åberopande härav hemställa, att detta stycke försåges med en upp räkning av de lagrum, som skulle vara att tillämpa å sådana personer. En sådan uppräkning torde med hänsyn till bestämmelsernas fåtalighet knappast komma att te sig för vidlyftig. Hovrätten över Skåne och Blekinge har fram
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
175
hållit att stadgandet icke, såsom i gällande lag, anknutits till behörigt till
stånd utan det faktiska åtföljandet skulle enligt motiven vara avgörande.
Vissa tolkningssvårigheter kunde helt visst föranledas härav; det framstode
sålunda såsom tveksamt, om en flyende civilbefolkning, som faktiskt åt
följde krigsmakten, skulle omfattas av stadgandet och kunna dömas exem
pelvis för lydnadsbrott. Det måste då förutsättas, att det överhuvud vore
möjligt att härvidlag konstruera en befälsrätt.
I fråga om tredje stycket har Göta hovrätt ansett begränsningen »i den
mån det är tillämpligt» vara alltför svävande. Gränsen mellan det straffbara
och det icke straffbara borde så tydligt som möjligt framgå av lagtexten.
Hovrätten hemställde fördenskull, att jämväl i detta stycke medelst upp
räkning angåves de lagrum, som kunde ifrågakomma. Krigsliovrätten har
ifrågasatt om icke regeln, att krigsfånge och internerad utlänning ej finge
för rymning och undanhållande ådömas svårare straff än disciplinstraff,
kunde undvaras. På grund av ordalagen i förslagets 26 kap. 12 § kunde straff
för rymning icke ådömas krigsfånge eller internerad utlänning. Med hänsyn
till det sätt, varpå utevarobrotten i förslaget konstruerats, syntes det dess
utom kunna ifrågasättas om tilltalade av dessa kategorier ens kunde jämlikt
26 kap. 11 § dömas för undanhållande. Krigshovrätten hade i de under krigs-
hovrättens prövning dragna mål, vilka gällt ansvar å utlänningar för rym
ning från militära, under det senaste kriget upprättade intemeringsläger,
utan meningsskiljaktigheter intagit den ståndpunkten att 5 kap. i nu gällande
strafflag för krigsmakten icke vore tillämplig å den som tillhörde främmande
krigsmakt.
Departementschefen.
Det torde vara ofrånkomligt att tillämplighetsområdet för de militära
straffbestämmelserna göres större under beredskapstillstånd och krig än un
der vanliga fredsförhållanden. I likhet med utredningen anser jag sålunda
att i princip envar som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten under bered
skapstillstånd och krig bör vara straffbar såsom krigsman. På sätt utred
ningen framhållit beträffande frivilliga för rikets försvar avsedda föreningar
torde härigenom även rödakorspersonalen bli underkastad den militärstraff-
rättsliga lagstiftningen. Vad angår de som tjänstgöra å sjömätningsfartyg
kunna dessa, i den mån de äro anställda vid krigsmakten, värnpliktiga eller
frivilliga, redan på grund av 26 kap. 21 § vara krigsmän. Att utsträcka till-
lämplighetsområdet så att det kommer att omfatta även andra som befinna
sig ombord å sådana fartyg förefaller icke vara motiverat.
Även om sålunda principiellt alla vid krigsmakten tjänstgöringsskyldiga
under beredskapstillstånd och krig skola anses som krigsmän, böra dock
otvivelaktigt vissa undantag kunna göras från denna regel. Såsom utred
ningen påpekat är det, icke minst under ett långvarigt beredskapstillstånd,
angeläget att möjlighet härtill finnes. Ovissheten om huru förhållandena
komma att utveckla sig, därest normalt fredstillstånd icke fortbestår, utgör
emellertid avgörande hinder mot alt precisera undantagen i lagen. Tillämp
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
lighetsområdet måste därför även under beredskapstillstånd och krig i viss mån bli beroende av bestämmelser i administrativ ordning. Möjligen kan re dan i fredstid viss personal uteslutas från att under beredskapstillstånd och eventuellt även under krig betraktas som krigsmän. Jag åsyftar härvid sär skilt civila tjänstemän vid försvarets civilförvaltning samt vid krigsmaktens verkstäder och motsvarande anstalter tjänstgörande, kollektivavtalsanställda arbetare i den mån de icke arbeta vid fält- eller lokalförsvarsförband eller motsvarande förband vid marinen och flygvapnet. Till frågan härom får jag emellertid återkomma i ett senare sammanhang.
Enligt utredningens förslag skall krigsmannaansvar föreligga för polismän vilka, utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid krigsmakten, äro skyldiga att deltaga i rikets försvar ävensom för viss bevakningspersonal, som har att fullgöra angiven polisverksamhet. Eftersom skyldighet att deltaga i rikets försvar respektive skyldighet att fullgöra polisverksamhet, i likhet med tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, endast avser tid då skyldigheten är aktuell, torde det föreslagna stadgandet i sak nära överensstämma med gäl lande rätt. SLK äger nämligen tillämpning å polisman under förutsättning att riket är i krig, att polismannen i enlighet med därom meddelade bestäm melser skall deltaga i rikets försvar samt att han på grund av dessa bestäm melser fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest deltager i rikets för svar, varjämte de i 48—54 och 59 §§ SLK intagna bestämmelserna äga till- lämpning på polisman, ändå att han icke fullgör tjänstgöring vid försvaret.1 Motsvarande gäller beträffande den åsyftade bevakningspersonalen. Jag har intet att erinra mot det föreslagna stadgandet.
Det i andra stycket upptagna stadgandet anser jag kunna godtagas med allenast den ändringen att ordet »åtföljer» utbytes mot »vistas vid». Enligt min mening är det sålunda icke behövligt att i lagen direkt angiva vilka be stämmelser som kunna fa tillämpning å dem som vistas vid avdelning av krigsmakten. Att en flyende civilbefolkning, som faktiskt åtföljer krigsmak ten, icke under alla förhållanden kan anses hänförlig under stadgandet, torde vara klart. Endast sådana personer, som mera stadigvarande uppehålla sig vid viss avdelning, böra tydligen räknas hit.
Vad slutligen beträffar förslagets stadgande om krigsfångar och inter nerade har utredningen förutsatt att bland annat bestämmelserna om lyd nadsbrott, tjänstesvek och tjänstefel samt undanhållande och rymning skola kunna få tillämpning å dessa kategorier. Med hänsyn till de tjänsteplikts- liknande skyldigheter som krigsfångar och internerade ha, synes det mig berättigat att analogivis tillämpa sådana bestämmelser. Att detta enligt gäl lande lag icke kunnat ske, lärer bero på att krigsfångar och internerade icke lyda under SLK. Eftersom här endast är fråga om utlänningar, synes det lämpligt att intaga en erinran om de inskränkningar i straffbudens tillämp lighet, som folkrätten medför. Därvid torde icke, såsom utredningen föresla git, enbart böra stadgas, att svårare straff än disciplinstraff ej må åläggas
Jfr första lagutskottets utlåtande 1943: 52.
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
177
för rymning, utan i stället generellt erinras om skyldigheten att iakttaga vad som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främmande makt eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Krigsfångar och internerade böra emellertid ej endast vara underkastade straff såsom krigsmän utan torde även böra komma i åtnjutande av krigsmans straffskydd. Jämväl med an ledning härav bör ifrågavarande stadgande undergå viss omformulering.
I enlighet med vad jag sålunda anfört och då vissa redaktionella jämk ningar synas påkallade, har förevarande paragraf i departementsförslaget erhållit en från utredningens förslag delvis avvikande utformning.
15 §.
I denna paragraf av utredningens förslag stadgas att därest gärning som avses i 26 eller 27 kap. förövas mot krigsmakt, vilken tillhör med riket i krig förbunden stat, eller mot någon som tillhör sådan krigsmakt, vad som är stadgat om enahanda gärning mot svensk krigsmakt eller krigsman skall äga motsvarande tillämpning.
I 14 § SLK stadgas att om svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, har gemensam tjänstgöring med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sve rige är i förbund för krigs förande, då skall envar, som tillhör svenska krigs makten och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom, hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till svenska krigsmakten.
Utredningen har anfört att en motsvarighet till detta stadgande syntes böra upptagas jämväl i ny lagstiftning. Till att bibehålla det i 14 § SLK uppställda villkoret om gemensam tjänstgöring hade skäl ej ansetts föreligga. Före varande stadgande vore vidare, i motsats till det nuvarande, icke inskränkt till den som tillhörde svenska krigsmakten. Vad eljest gällde beträffande de särskilda straffbestämmelsernas tillämplighet å olika gärningsmän borde nämligen äga tillämpning även i detta fall.
Departementschefen.
Detta stadgande har lämnats utan erinran i remissyttrandena. Med hänsyn till att krigsförräderi utgör brott mot riket och kan förövas även genom gär ning som icke är direkt riktad mot rikets krigsmakt eller krigsmän, synes emellertid stadgandet böra utvidgas till att avse jämväl gärning mot stat, vil ken är i krig förbunden med riket.
16 §.
Enligt denna paragraf i utredningens förslag föreligger beredskapstillstånd sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till tjänst göring för rikets försvar eller säkerhet och varar intill dess enligt Konungens
12
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 144.
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
förordnande sådana inkallelser icke vidare skola äga rum. Vidare stadgas
att, där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av
krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger
förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt förut i 27 kap. stadgas för det fall att
riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott som
förövas under annan tid.
I vissa straffbud i SLK, t. ex. 49 §, stadgas strängare straff då brott be
gåtts vid mobiliserad avdelning. Begreppet mobiliserad avdelning har även
betydelse för lagens tillämplighetsområde. Sålunda föreskriver 1 § att vissa
personer hänföras till krigsmän endast då de fullgöra tjänstgöringsskyl
dighet vid sådan avdelning. Vidare är tredje delen av SLK, krigsartiklama,
jämlikt 5 § tillämplig allenast i fråga om brott som förövas i krigstid eller
eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad. Krigsartiklama upptaga
dels bestämmelser om vissa brott som endast kunna förövas å sådan tid,
t. ex. 135 §, och dels regler om straffskärpning för vissa fall av andra brott,
t. ex. 153 §. I 4 § SLK stadgas att såsom mobiliserad anses enligt lagen
rikets krigsmakt eller avdelning därav, då den för annat ändamål än övning
ställes eller är ställd på krigsfot.
I det år 1946 remitterade förslaget finnas två straffbestämmelser, 8:2
och 3, vilka för sin tillämpning äro beroende av att riket är i krig. Dessutom
innehålla flera bestämmelser i 8 kap. av nämnda förslag särskilda straff
satser för det fall att riket är i krig. I anslutning härtill är i 8: 16 föreskrivet,
att där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av
krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger
förordna, att vad i 8 kap. stadgats för det fall att riket är i krig skall äga
tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid.
Utredningen har till en början erinrat att bestämmelserna i 8: 2 och 3 SL
i det remitterade förslaget ifrågasatts skola överflyttas till förevarande kapi
tel. Det syntes då också vara lämpligt att stadgandet i 8: 16 SL i samma för
slag överfördes hit. Med hänsyn till att nyssnämnda för krigstid avsedda sär
skilda straffsatser förutsattes fortfarande skola kvarstå i 8 kap., borde stad
gandet alltjämt avse även nämnda kapitel. Förutom de från 8: 2 och 3 över
förda bestämmelserna upptoge emellertid 27 kap. åtskilliga andra bestäm
melser som angivits vara tillämpliga då riket vore i krig. Därjämte inne-
hölle flera av bestämmelserna i 26 kap. särskilda straffsatser för det fall att
riket vore i krig. Det vore uppenbart att även dessa för krigstid avsedda be
stämmelser i förslaget, i den mån de ej avsåge gärningar som riktade sig mot
fiende eller eljest pa grund av sitt innehåll vore otillämpliga, borde kunna
genom förordnande av Konungen sättas i kraft under de allvarliga lägen som
åsyftades i 8: 16.
Vidare har utredningen anfört att i 26 och 27 kap. vissa straffsatser och
andra stadganden vore avsedda endast för beredskapstillstånd. Allmänt taget
hade därvid med detta begrepp åsyftats ett sådant läge, som Sverige intagit
under det andra världskriget och som med hänsyn till graden av militär
beredskap kommit att benämnas förstärkt försvarsberedskap. Det vore emel
Kungl. Maj-.ts proposition nr 144.
179
lertid nödvändigt att genom en legaldefinition söka fastställa den närmare innebörden av begreppet. Att man härvid icke kunde anknyta till det i SLK använda mobiliseringsbegreppet syntes vara uppenbart. Medan i 27 § värn pliktslagen meddelades bestämmelser om de värnpliktigas utbildningstid och om beredskapsövning, stadgades i 28 § samma lag att, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det krävde, Konungen finge efter statsrådets hörande till tjänstgöring inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som funnes behövligt. Tillämpningen av sistnämnda be stämmelse syntes utgöra ett lämpligt kriterium på att sådant tillstånd inträtt, då ej endast de för vanliga fredsförhållanden uppställda straffrättsliga be stämmelserna borde gälla utan även de för ett mellanläge mellan fred och krig behövliga särstadgandena borde få tillämpning. Genom den på grund härav föreslagna definitionen syntes tillfredsställande vara sörjt för att be- redskapstillståndets avgränsning till tiden bleve klar samt att begynnelse- och slutdag finge erforderlig publicitet. Visserligen kunde det naturligtvis in träffa, att förordnande om inkallelse av värnpliktiga jämlikt 28 § vämplikts- lagen icke lämpligen kunde offentliggöras på samma sätt som allmänna författningar eljest kungjordes. I sådan händelse kunde emellertid förutsättas att Konungen i vart fall ålade vederbörande militära chefer att om bered- skapstillståndets inträde underrätta dem, för vilka detta kunde ha betydelse i ena eller andra avseendet. Genom det sätt varpå beredskapstillståndet defi nierats komrne tydligen i praktiken även krigstid att inbegripas därunder. För tydlighets skull hade emellertid, då visst stadgande i de militärstraff- rättsliga bestämmelserna skulle gälla såväl under beredskapstillstånd som då riket vore i krig, detta ändock uttryckligen angivits.
I samband härmed har utredningen förklarat att med begreppet krig av- såges i förslaget, att faktiskt krigstillstånd inträtt. Krigsförklaring behövde sålunda icke föreligga. Så snart stridshandlingar börjat företagas av en främmande angripare, vore riket i krig. Enstaka handlingar av detta slag som under krig mellan främmande makter riktades mot riket av någon av de krigförande, s. k. neutralitetskränkningar, kunde dock icke utan vidare medföra att krigstillstånd förelåge.
Slutligen har utredningen yttrat att för den händelse, på grund av Sve riges medlemskap i Förenta Nationerna, styrka ur svenska krigsmakten skulle deltaga i internationell operation mot en främmande makt, det kunde inträffa att riket likväl icke kunde anses vara i krig med den främmande makten och att omständigheterna vore sådana att ej heller beredskapstill stånd förelåge. Såvitt anginge den i operationen deltagande styrkan kunde det emellertid vara erforderligt, att de särbestämmelser för krig och bered- skapstillstand, som förslaget innehölle, ändock helt eller delvis finge mot svarande tillämpning. I samband med att jämlikt artikel 43 i Förenta Natio nernas stadga avtal träffades om Sveriges förpliktelser i ifrågavarande hän seende, borde därför övervägas att reglera tillämpligheten av nämnda särbe stämmelser. Detta syntes lämpligen böra ske i form av ett stadgande, var igenom Konungen bemyndigades att, i den mån det vore påkallat, förordna
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
om tillämpning beträffande nu åsyftad styrka av de för krig eller bered- skapstillstånd avsedda straffbestämmelserna. Ett dylikt bemyndigande borde dock icke avse tillämpningen av dödsstraff.
Chefen för flygvapnet har hemställt att uttrycket beredskapstillstånd skulle utbytas. Redan under fred rådde nämligen vid militära förband ett visst beredskapstillstånd. Benämningen borde överensstämma med den som komme att användas i den under omarbetning varande beredskapskungörel- sen. Överbefälhavaren har uttryckt samma önskemål.
Göta hovrätt har ansett det i andra stycket använda uttrycket »i tillämp liga delar» vara olämpligt. Hovrätten finge — med beaktande av den om ständigheten att det kunde finnas påkallat att under de i lagrummet angivna förhållandena sätta vissa men ej alla här avsedda bestämmelser i kraft — föreslå, att Konungen finge rätt att under de i andra stycket angivna förhål landena, i den mån så funnes erforderligt, förordna om tillämpning av vad i 8, 26 och 27 kap. stadgades för det fall att riket vore i krig.
Departementschefen.
Vad angår den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet bered skapstillstånd har jag intet att erinra. Därest denna definition och termino logien i den under omarbetning varande beredskapskungörelsen anses böra överensstämma, synes frågan härom böra beaktas vid revideringen av kun görelsen.
Såsom utredningen anfört torde krig böra anses vara för handen redan då faktiskt krigstillstånd inträtt, även om formlig krigsförklaring dessför innan icke blivit utfärdad. Å andra sidan kan emellertid, för att krig skall föreligga, icke vara nödvändigt att stridshandlingar börjat företagas, men i så fall lärer böra fordras att endera parten auktoritativt förklarat att han anser krigstillstånd ha uppkommit. Ehuru den omständigheten, att ett land angripits med stridshandlingar, i allmänhet medför att landet är i krig, kunna dock enstaka sådana handlingar ha karaktär av neutralitetskränk- ningar; de innebära då icke inledande av krig. I fråga om krigstillstånds upp hörande torde man i detta sammanhang endast behöva räkna med formligt fredsslut.
Det synes vara erforderligt att de för krig avsedda bestämmelserna i till lämpliga delar skola kunna givas giltighet redan under vissa allvarliga lägen före ett krigsutbrott. Vad utredningen i detta hänseende föreslagit finner jag böra godtagas med allenast sådan jämkning att av stadgandet tydligt framgår att icke alla de åsyftade bestämmelserna behöva sättas i kraft på en gång.
Den av utredningen föreslagna bestämmelsen ingår sålunda, frånsett en mindre jämkning, oförändrad i departementsförslaget. Då bestämmelsen är avsedd att ersätta 8 kap. 16 § i det år 1946 till lagrådet remitterade straff lagförslaget, kommer jag sedermera att föreslå att nämnda stadgande uteslu- tes. Den av utredningen berörda frågan om åtgärder i anledning av Sveriges medlemskap i Förenta Nationerna torde böra anstå till ett senare samman hang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144-
181
17 §.
I denna paragraf har utredningen intagit en hänvisning till lagen om döds
straff i vissa fall då riket är i krig. Anledningen härtill är att förevarande
kapitel enligt sin rubrik behandlar särskilda bestämmelser för krig m. m.
Departementschefen.
Samma bestämmelse ingår i departementsförslaget.
Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän.
Justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt för
eningen Sveriges krigsdomare och auditörer ha anmärkt, att rubriken icke
vore fullt adekvat, eftersom även bestämmelser om tillrättavisningar inginge
i lagen.
Departementschefen.
Då tillrättavisningar skola kunna användas endast i stället för disciplinär
bestraffning, synes det icke vara något hinder att inskränka rubriken på sätt
som skett i utredningens förslag.
1
§•
Disciplinstraff för krigsmän äro, enligt 1 § i utredningens förslag, arrest
och disciplinbot.
I 22 § SLK stadgas att disciplinstraff är arrest av fyra slag, nämligen arrest
utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. De två först
nämnda straffartema kunna åläggas i minst en dag och högst femton dagar,
skärpt arrest i minst en dag och högst tio dagar samt sträng arrest i minst
en dag och högst sex dagar. Enligt 23 § verkställes arrest utan bevakning,
om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och,
om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält. Straffet innebär förbud
för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det mm eller
tält, vari straffet verkställes. Vaktarrest verkställes, jämlikt 24 §, under be
vakning i låst ljust rum eller tält, eller om straffet skall verkställas a fartyg
och för ändamålet lämpligt mm där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.
I 25 § föreskrives att skärpt arrest skall verkställas under bevakning i låst
ljust rum samt med hårt nattläger. Bestämmelser om sträng arrest finnas i
26 §. Sådant straff verkställes i mörkt enrum. Då straffet pågått i tre dagar,
skall en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den dag då avbrott sker, hålles
den arresterade under bevakning i låst ljust rum, men dagen inräknas icke
i strafftiden. Verkställighet av sträng arrest får ej ske, förrän vederbörande
läkare efter gjord undersökning förklarat att den straffskyldige kan utan
våda för hälsan undergå straffet. Slutligen kan i detta sammanhang an
märkas att jämlikt 27 § skärpt arrest och sträng arrest enligt vissa grunder
skola förvandlas till vaktarrest, om den straffskyldige finnes icke utan våda
för hälsan kunna undergå straffet eller å fartyg lämpligt rum för straffets verkställande saknas.
Utredningen har anfört, att sedan SLK tillkom genom bötesstraffets ut veckling, främst införandet av dagsbotssystemet, en förändrad uppfattning kommit att råda om detta straffs användbarhet. Det oaktat syntes det allt jämt icke vara möjligt, att ersätta de militära disciplinstraffen med böter enligt allmän lag. Väl syntes det böra antagas att, åtminstone under freds tid, böter skulle kunna vara ett i och för sig verksamt straffmedel såvitt gäUde vid krigsmakten anställda befattningshavare av olika slag, likaväl som beträffande befattningshavare i den civila statsförvaltningen. I fråga om krigsmakten måste emellertid frågan om lämpligheten av bötesstraff i första hand bedömas med hänsyn till de meniga värnpliktiga som utgjorde huvud massan av dess personal. På grund av dessa värnpliktigas ekonomiska ställ ning under tjänstgöringen vore det uppenbart att de vanliga bötesstraffen icke kunde användas utan en avsevärd nedsättning av maximibeloppen. För att böter skulle kunna tillämpas gentemot värnpliktiga bleve det även nöd vändigt att i andra avseenden införa särregler. Det syntes sålunda vara ofrån komligt att bibehålla särskilda disciplinstraff såsom lindrigare straffarter än fängelse. Vad som anförts om bötesstraffet uteslöte dock icke att ett på an nat sätt anordnat penningstraff infördes såsom disciplinstraff. De begrän sade möjligheterna att begagna dylikt straff på ifrågavarande område för anledde emellertid att även en svårare art av disciplinstraff måste anses be hövlig.
Sträng arrest och skärpt arrest innefattade otvivelaktigt, enligt vad ut redningen vidare yttrat, vissa affliktiva moment, i det att straffen medförde lidande utöver det som själva frihetsförlusten innebure. Beträffande den stränga arresten vore detta moment så kraftigt att det säkerligen vore be rättigat att antaga att straffet i många fall medförde skadliga verkningar i fysiskt eller psykiskt avseende. Men det syntes finnas skäl att ifrågasätta borttagande av även skärpt arrest. Under beredskapstillstånd och krig, då behovet av effektiva straffmedel tydligen kunde göra sig särskilt gällande, saknade det harda nattlägret nästan varje värde, eftersom krigsmän i fält i allmänhet icke kunde påräkna eljest bruklig bekvämlighet. Men även i fredstid måste den skärpta arresten anses ha ringa betydelse. Mot tillämp ningen av arrest utan bevakning hade riktats den anmärkningen, att denna strafform i praktiken så gott som uteslutande använts beträffande officerare och underofficerare. Förklaringen till denna rättstillämpning kunde möjligen till en del ligga i beskaffenheten av de brott, för vilka straffen ålagts, men att arrest utan bevakning icke tillämpades å manskapet berodde främst på att straffet ansåges sakna effektivitet beträffande dylik personal. Med hän syn till önskvärdheten att undvika olikheter i bestraffningshänseende mellan skilda grupper av krigsmaktens personal syntes därför också arrest utan bevakning böra borttagas.
I enlighet med det anförda hade utredningen av de nuvarande arterna av disciplinstraff endast bibehållit en, nämligen vanlig arrest. Arrest vore emel
Kunyl. Maj:ts proposition nr 144.
183
lertid, även i den utformning straffet i förslaget erhållit, en förhållandevis hård strafform. För en stor mängd mera bagatellartade förseelser som före- komme under den militära tjänsten syntes det vara både onödigt och olämp ligt att tillgripa ett frihetsstraff. Och jämväl vid allvarligare förseelser kunde det ofta vara tillräckligt att åtminstone den som första gången förbrutit sig erhölle ett straff av mindre ingripande slag. I de för den civila statsförvalt ningen i instruktioner och annorledes meddelade bestämmelserna om discipli när bestraffning upptoges i allmänhet såsom strafform av lindrigare art än suspension förlust av lön under viss tid, i regel högst trettio dagar. Ett sa- dant disciplinstraff syntes användbart även på det militära området. Om maximitiden på lämpligt sätt avvägdes, kunde det användas även mot värn pliktiga. Genom att straffet stode i förhallande till den brottsliges avlöning vunnes att det erhölle en likformig verkan mot personer i olika lönelägen på liknande sätt som dagsbotssystemet. Även i fråga om verkställigheten innebure denna strafform avsevärda fördelar i jämförelse med vanliga bö tesstraff. Utredningen föresloge därför att vid sidan av arrest sasom disciplin straff för krigsmän upptoges ett penningstraff, benämnt disciplinbot.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett det värdefullt att bland disciplinstraffen upptagits ett särskilt anordnat penningstraff. Försvarsväsendets lönenämnd har funnit att det i och för sig icke gåve anledning till erinran, att ett disciplinstraff infördes, som hade karaktären av bötesstraff och som regelmässigt avvägdes efter vederbörandes avlöning vid krigs
makten.
Chefen för amén har anfört att den tanke, som låge till grund för försla get att införa disciplinbot, i och för sig syntes riktig. Beträffande utredning ens förslag till beräkning av disciplinboten ställde sig emellertid arméchefen tveksam. Endast därest disciplinboten beräknades på samma sätt, som för närvarande gällde beträffande dagsböter, kunde denna strafform godtagas.
Då en sådan beräkningsgrund på av utredningen anförda skäl icke ansåges böra ligga till grund för beräkning av disciplinbotens storlek, vore straffor men tydligen olämplig för militära förhållanden. Mot förslaget om borttagan de av strafformen arrest utan bevakning kunde vägande anmärkningar rik tas. Kravet på allas likhet inför lagen kunde icke drivas in absurdum. Inom det militära verksamhetsområdet förelage av olika anledningar en sadan mångfald av tillfällen till förseelser, för vilka den felande rimligen icke i alltför hög grad kunde lastas och vid vilka ingen som helst brottslig avsikt förelåge. Förseelserna måste til! stor det anses bottna i svårigheter att snabbt taga ställning till spörsmål eller i bristande minneskunskap. Arrest utan be vakning syntes vara en mycket lämplig strafform för ifragavarande föiseel- ser. Disciplinstraffen borde med hänsyn till det förut anförda utgöras av vaktarrest, eventuellt disciplinbot beräknat enligt dagsbotssystemet, samt ar rest utan bevakning. Chefen för marinen har förklarat sig hysa starka be tänkligheter mot införandet av disciplinbot av den natur, utredningen föresla git, även om ett lämpligt avvägt penningstraff säkerligen skulle ha god pro- hibitiv verkan. Den föreslagna avvägningen av disciplinbotsbeloppet för olika
Kungi. Maj.ts proposition nr 144.
kategorier krigsmän måste dock leda till avsevärda orättvisor, då bötesstraf fets verkan i största utsträckning bleve en funktion av den bestraffades eko nomiska ställning. Då denna vore beroende av familje- och förmögenhets förhållanden, komme — kanske särskilt beträffande de värnpliktiga — straff- formen att framstå såsom synnerligen odemokratisk. Enär — såsom utred ningen även framhållit - utmätandet av dagsböter skulle medföra betydan de svårigheter i det stora flertalet fall, syntes det marinchefen riktigast att helt avstå från någon form av penningstraff utom för de fall, då böter bor de ådömas i stället för disciplinstraff. Det syntes emellertid nödvändigt att kunna tillgripa ett lindrigare straff än arrest För befälet hade onekligen strafformen arrest utan bevakning varit synnerligen lämplig såsom korrek- tionsmedel. På av utredningen anförda skäl ville marinchefen dock icke på fordra dess bibehållande. Emellertid syntes det som om en möjlighet borde förefinnas att överföra de av utredningen föreslagna tillrätta visningsformer- na utegångsförbud och landgångsförbud till disciplinstraffen och därigenom erhålla en å samtliga personalkategorier tillämplig strafform, som vore av lindrigare art än arrest, men samtidigt syntes innebära ett gott korrektiv. Under dessa förutsättningar borde utegångsförbud och landgångsförbud för en tid av högst 20 dagar kunna ådömas såsom disciplinstraff samt för icke inkasernerad (ombord å fartyg kommenderad) personal innebära förbud att annat än i och för tjänsten lämna bostaden (förläggningen). Svenska officersförbundet har anfört liknande synpunkter. Även chefen för flygvapnet har ansett att disciplinbot icke borde ingå bland disciplinstraffen och att i stället utegångsförbud borde kunna åläggas såsom dylikt straff. Högsta strafftiden för utegångsförbud föresloges till 15 dagar. Överbefälhavaren har ställt sig tveksam i fråga om förslaget att avskaffa skärpt arrest. Denna straff orm hade visserligen ej begagnats i större utsträckning, men den hade visat sig ända målsenlig, bl. a. sasom ett straff vid upprepade förseelser. Utredningens mo tiv för dess avskaffande vore icke bärande. Bestämmelserna rörande skärpt arrest borde avfattas i likhet med nu gällande bestämmelser. Chefens för marinen förslag att utegångsförbud och landgångsförbud för en tid av högst 20 dagar borde upptagas bland disciplinstraffen kunde icke biträdas. Det skulle medföra betydande svårigheter i fråga om bevakning in. in., som måste vara strängare än vid motsvarande tillrättavisning. Dessutom skulle straffet liksom nuvarande arrest utan bevakning träffa personalkategorierna olika. Den föreslagna strafformen disciplinbot vore i och för sig lämplig. Såsom försvarsgrenscheferna anfört kunde den dock i tillämpningen leda till icke önskvärda konsekvenser. Möjligheterna att finna en lämpligare form av disciplinbot borde därför ytterligare tagas under omprövning. Även om den na gåve negativt resultat ville överbefälhavaren icke — med hänsyn till de fördelar, som därigenom vunnes — motsätta sig att disciplinbot infördes. Ar rest och disciplinbot borde dock vara två alternativa strafformer, som kun de användas alltefter förhållandena i varje särskilt fall. Härvid måste den till talades ekonomiska omständigheter särskilt tagas i betraktande så att straffet drabbade rättvist och finge avsedd verkan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
185
Föreningen Sveriges häradshövdingar bär beträffande det föreslagna disciplinbotsstraffet anfört att lämpligheten av en dylik strafform säkerligen kunde ifrågasättas. Den myckel låga dagsinkomst, som en stor del av krigs maktens personal under tjänstgöringen åtnjöte i form av avlöning, begrän sade i verkligheten starkt möjligheten att begagna disciplinboten som korrek tiv mot militära brott och kunde lätt komma att ge denna strafform sken av att vara avsedd allenast för officerare, underofficerare och andra högre avlönade befattningshavare. Med hänsyn till behovet av att finna en ersätt ning för den nuvarande strafformen arrest utan bevakning ansåge sig för eningen dock icke böra avstyrka förslaget. Föreningen Sveriges landsfogdar har ansett den föreslagna nya straffarten disciplinbot icke i allo lyckligt vald, därtill komme den att drabba allt för olika. Sålunda förefölle det knappast rimligt, att beröva de värnpliktiga, som under utbildningstiden icke kunde räkna på andra kontanter, den krona om dagen, vartill de eljest vore berättigade. För den i ekonomiskt hänseende mera välsituerade menige värn pliktige komme disciplinboten däremot att sakna nämnvärd betydelse som straffreaktion. Såge man därefter till de kategorier, som uppbure lön i egent lig mening, så måste även för deras del disciplinboten drabba synnerligen ojämnt, beroende på den enskildes ekonomiska ställning, civilstånd och för sörjningsplikt. Med de invändningar, föreningen sålunda framfört, komme man närmast till det resultatet, att disciplinboten, om den skulle bibehållas, borde närmare anslutas till dagsbotssystemet. Under sådana förhållanden kunde den knappast tillämpas i fråga om meniga värnpliktiga. Man leddes därför osökt in på tanken, huruvida det icke ur olika synpunkter skulle vara mest ändamålsenligt och rättvist att med slopande av förslaget om disciplin bot giva arreststraffet två huvudformer, en lindrigare, som närmast finge karaktären av en custodia honesta, och en strängare form, avsedd för discip linbrott i mer egentlig mening. Visserligen kunde häremot invändas, att den lindrigare formen arrest utan bevakning hittills knappast tillämpats i fråga om manskapet. Detta sammanhängde otvivelaktigt med den omständig heten, att det för den menige icke framstode som ett straff utan snarare som en förmån att utan bevakning få vistas i sitt kvarter. Om skillnaden mellan de båda arrestformerna mindre bleve beroende av om bevakning anordnades eller ej utan mera hänförde sig till de förmåner och den bekvämlighet, som erbjödes arrestanten under strafftiden, hölle föreningen dock före att det skulle vara möjligt att utforma två typer av arreststraff, som skulle visa sig lika användbara såväl för befäl som manskap. Föreningen Sveriges krigsdomare och (niditörer bär anfört att den tilltänkta nya strafformen syntes ur åtskilliga synpunkter icke vara välbetänkt. För de värnpliktiga måste disciplin boten av flera skäl anses alldeles olämplig. Fn tillrättavisning i form av ute gångs- eller landgångsförbud skulle åter för den mera välsituerade säkerligen innebära en mera kännbar reaktion än disciplinboten. Det måste emellertid anses felaktigt, att tillrättavisningen, som vore avsedd att vara en lindrigare reaktion mot begången förseelse än disciplinstraff, i flera fall skulle bliva svårare än sådant straff, som vore avsett för något grövre förseelser. För öv
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
riga kategorier av krigsmän måste åter disciplinboten med hänsyn till stor leken av det avdrag i lönen, som denna skulle innebära, mången gång bliva ett i förhållande till beskaffenheten av den begångna förseelsen alltför känn bart straff. Föreningen Sveriges krigsfiskaler har uttalat sig huvudsakligen i samma riktning. Försvarsväsendets underbefälsförbund har likaledes för klarat sig hysa betänkligheter mot disciplinbotsstraffet. Dessa betänkligheter hänförde sig dels till straffet såsom sådant — svårigheterna att få straffet att verka fullt rättvist måste bli betydande —- och dels till den omständigheten att man härigenom i befälhavares hand lade ett ekonomiskt verkande rättel semedel. Arreststraff, som redan nu kunde utdömas av befälhavare i discipli när ordning medförde även det ekonomisk påföljd, men de ekonomiska följ derna vore i detta fall en bisak. Här skulle straffets ekonomiska återverk ningar bli primära. Viss inskränkning i befälhavarens domsrätt syntes under alla omständigheter erforderlig. Värnpliktiga officerares riksförbund har be träffande den stränga arrestens avskaffande anfört att det väsentliga ur män niskovärdets synpunkt i detta sammanhang icke vore straffet utan den hand ling, som föranlett straffet i fråga. Förefbilligheten av just ett sådant afflik- tivt straff som sträng arrest kunde i de flesta fall på ett bättre sätt än en annan strafform avhålla en person av nonchalant eller rent av lymmelaktig natur att begå vissa handlingar, och enahanda synpunkt kunde läggas på den skärpta arresten. Lika litet som man kunde avskaffa olikheter i befogen heter och tjänsteställning mellan skilda grupper av krigsmaktens personal, kunde man undvika olikheter i bestraffningshänseende, och att allenast mot bakgrunden av någon allmän likställighetssynpunkt slopa arrest utan be vakning vore därför icke motiverat. Det kunde vara riktigt, att denna straff form i praktiken så gott som uteslutande användes beträffande officerare och underofficerare, enär den saknade tillräcklig effektivitet gentemot man skapet, men gentemot de två förstnämnda kategorierna vore den dock i de fall, då den komme till användning, i regel tillräckligt effektiv. Även i många andra straffrättsliga avseenden förefunnes olikheter emellan de meniga och vissa kategorier befäl, och vidare vore icke minst i detta sammanhang att märka, att officers- och underofficersgrupperna lydde under de militära be- straffningsreglerna under icke blott en väsentligt längre tid utan också jäm väl vid betydligt högre ålder än manskapet. Införandet av den nya straffor men disciplinbot syntes icke heller tillfredsställande med hänsyn framför allt till den omständigheten, att ett dylikt penningstraff komme att drabba synnerligen orättvist. Införandet av berörda strafform avstyrktes därför.
Departementschefen.
För närvarande finnas fyra former av disciplinstraff, nämligen arrest utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. Utredningens förslag i denna del innebär i första hand att det lindrigaste och de båda svårare straf fen avskaffas. Att sträng arrest icke bör upptagas i en reviderad lagstiftning, anser jag självklart. Den skärpta arresten kan väl i och för sig icke anses vara olämplig i samma grad som sträng arrest men som utredningen fram
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
187
hållit torde denna straffart ha ganska liten betydelse. Vad beträffar arrest utan bevakning har den ensidiga tillämpning, som detta straff i praktiken er hållit, säkerligen kraftigt bidragit till uppfattningen att likställigheten inför lagen mellan skilda krigsmän är bristfällig. Jag är sålunda ense med utred ningen om att avskaffa nämnda tre av de hittillsvarande arrestformerna och i deparlementsförslaget upptages därför endast ett arreststraff, närmast mot svarande det nuvarande straffet vaktarrest.
Eftersom arrest enligt förslaget innebär ett frihetsberövande och sålunda utgör ett förhållandevis strängt straff, är det givetvis angeläget att söka till skapa en lindrigare straffart att användas vid mera bagatellartade förseelser samt i något svårare brottsfall då gärningsmännen första gången förbrutit sig. Utredningen har i sådant syfte upptagit ett särskilt penningstraff, be nämnt disciplinbot. Straffet utgör i princip löneavdrag under ett visst antal dagar med visst, av den brottsliges lön beroende belopp för dag. Tanken att penningstraff skall kunna tillämpas även i fråga om militära brott före faller naturlig. Såsom utredningen framhållit torde emellertid ofta varken dagsböter eller böter ådömda omedelbart i penningar vara lämpligt straff för krigsmän. Genom att på nyssnämnda sätt låta straffet stå i proportion till den dömdes inkomster av militärtjänsten har utredningen uppnått en lös ning, som erbjuder flera fördelar. Det föreslagna disciplinbotsstraffet an sluter sig sålunda nära till den inom den civila statsförvaltningen använda form av disciplinstraff, som utgöres av löneminskning, och är dessutom lätthanterligt såväl i fråga om ådömandet som med avseende å verkställig heten.
I en del remissyttranden har emellertid uttryckts farhågor för att disciplin botsstraffet skall komma att verka orättvist. Uppenbarligen kan en sådan invändning icke frånkännas varje berättigande. Särskilt om man tager hän syn till samtliga ekonomiska omständigheter och övriga personliga förhål landen som röra de bestraffade måste det givetvis visa sig att straffet drabbar olika tungt i skilda fall. Detta gäller dock även alla andra straffarter. Bland annat medför människors olika psykiska konstitution att fängelsestraff för- drages sämre i ett fall än i ett annat. Enligt min mening få i fråga om discip linbot, liksom förhållandet är beträffande det civila disciplinstraffet mist- ning av lön, de olägenheter, som äro förenade med straffet, anses väl uppvä gas av fördelarna med detsamma. Då det gäller att bestämma lämpligt straff för viss förseelse, måste det vara värdefullt att jämväl ha disciplinbot att till gå. Även om man bör fasthålla vid att disciplinbot är en i princip lindrigare straffart än arrest, torde vid valet mellan straffarterna i viss mån hänsyn kunna lagas till den brottsliges ekonomiska förhållanden. Sålunda kunna om ständigheterna vara sådana att ett mindre arreststraff bör åläggas i stället för ett relativt högt disciplinbotsstraff. Jag vill alltså förorda att disciplinbot införes.
Någon ytterligare art av disciplinstraff synes ej behövlig. Jag har alltså i departementsförslaget vid sidan av arrest endast upptagit disciplinbot.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
2 och 3 §§.
I 2 § av utredningens förslag stadgas, att disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen samt för an nat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock, om ej särskilda skäl till annat föranleda, i stället till böter. Böter må ock eljest ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt fråga är om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §, omedelbart i penningar, högst fem hundra kronor.
Enligt 3 § får i fråga om annat av krigsman begånget brott än i 2 § sägs av beskaffenhet, att mål därom skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen, i stället för böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhål landen och brottets art.
I SLK har frågan, huruvida i visst fall disciplinstraff skall eller kan följa, reglerats genom att sådant straff utsatts i de särskilda straffbestämmelser där det ansetts böra vara tilllämpligt. Eftersom lagen upptager bestämmelser om ej blott rent militära och militärt kvalificerade brott utan även åtskilliga brott som, frånsett disciplinstraffets tillämplighet, skola bestraffas enligt all män lag, har någon generell regel om disciplinstraffets användningsområde icke blivit behövlig. Tillämpningen av disciplinstraff är i allmänhet obliga torisk. Vid brott som avses i 98, 99, 100 och 132 §§ finnes emellertid frihet att välja mellan disciplinstraff och böter. Riktlinjer angivande hur valet skall ske ha upptagits endast i sistnämnda paragraf. I vissa fall, t. ex. vid brott mot 68, 110 och 121 §§, är bötesstraff obligatoriskt och disciplinstraff kan alltså icke förekomma.
Utredningen har anfört att eftersom i förslaget endast upptagits straffbe stämmelser rörande rent militära och ett fåtal militärt kvalificerade brott, kunde frågan om gränsdragningen mellan disciplinstraffets och bötesstraffets användningsområden icke lösas på samma sätt som i SLK utan måste regle ras genom allmänt hållna föreskrifter. Den avgörande grunden vid bestäm mande av disciplinstraffets tillämplighetsområde borde vara brottens an knytning till krigsmakten. Denna synpunkt måste emellertid i princip an tagas vara vägledande jämväl vid fastställandet av krigsdomstolarnas kom petensområde. Det förefölle naturligt, att disciplinstraffets tillämplighetsom råde och krigsdomstolarnas kompetensområde sammanfölle. Därest hand läggningen av militära brottmål under fredstid överfördes till de allmänna domstolarna, bleve det erforderligt att i vissa hänseenden meddela särbe stämmelser rörande sådana mål och att i ny militär processlag upptaga stad- ganden som angåve vilka brott som vore av sådan beskaffenhet att mål där om skulle handläggas i den för militära mål stadgade ox-dningen. Vad krigs-
Kungl. Maj.ts proposition nr 144
189
domstolsulredningen i detta hänseende föresloge syntes utgöra en lämplig avgränsning även i vad anginge disciplinstraffets tillämplighetsområde. Kongruens i detta avseende syntes ock påkallas av praktiska skäl.
I enlighet med det anförda kunde således enligt utredningen området för disciplinstraffets tillämplighet angivas omfatta sådana av krigsmän förövade brott som vore av beskaffenhet att mål därom skulle handläggas i den för militära mål stadgade ordningen. Av flera skäl borde emellertid tvingande föreskrifter om tillämpning av disciplinstraff vid dylika brott icke meddelas. Under sådana förhållanden syntes det vara nödvändigt att söka uppställa regler som gåve ledning vid valet mellan disciplinstraff och böter. För detta ändamål kunde ifrågavarande brott uppdelas i två huvudgrupper. Det före- fölle nämligen vara lämpligt att, beträffande vissa brott, låta dylika regler innehålla presumtion för disciplinstraffets tillämplighet, medan åter, i fråga om övriga brott, en motsvarande presumtion borde gälla till förmån för bö tesstraffet.
Beträffande den första gruppen har utredningen framhållit att disciplin straff i åtskilliga fall inginge i straffskalan för visst brott. Med dessa brott borde i förevarande hänseende jämställas de i 26 och 27 kap. i förslaget upp tagna straffbestämmelser, i vilka såsom straffskala angivits högst straffarbete på viss tid, eftersom enligt dessa bestämmelser även fängelse och lindrigare straff kunde tillämpas. Då vidare krigsmän, som hade ämbetsansvar, skulle vara underkastade stadgandena i 25 kap. SL enligt det år 1946 remitterade förslaget i stället för straffbestämmelserna i 26: 17 och 18 i utredningens för slag, borde tydligen också brott av krigsmän mot detta kapitel medtagas i denna grupp. Dit syntes slutligen även böra hänföras andra av krigsmän förövade brott som vore sådana att straff kunde åläggas av militär befäl havare. Beträffande nu nämnda brott borde disciplinstraff tillämpas även om böter vore utsatt. Denna regel syntes emellertid icke böra vara ovillkor lig. I olika fall kunde användningen av disciplinstraff i stället för böter framstå såsom direkt olämplig. Särskilt gällde detta beträffande arrest. Uppenbarligen borde man söka undvika att använda arrest då den brottslige icke fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten. Likaledes vore användningen av arrest oläglig om den brottsliges tjänstgöring vore av tillfällig art. AU helt utesluta arreststraff i nu avsedda fall syntes dock icke böra ifrågasät tas; i fall av upprepad ensartad brottslighet eller om den brottslige kunde beräknas snart bli återkallad i tjänst borde arreststraff kunna få användas. Det hade vidare ansetts påkallat att vid sidan av en undantagsbestämmelse rörande arrest jämväl upptaga ett mera allmänt hållet undantagsstadgande. Enligt detta finge böter också i andra fall ådömas om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff funnes lämp ligare än disciplinstraff. Att då böter skulle tillämpas i enlighet med vad i det föregående sagts därvid skulle ådömas sådant bötesstraff som kunde vara utsatt för brottet, syntes vara självklart. För det fall all disciplinstraff vore utsatt för brottet, borde stadgas att böterna skulle ådömas i dagsböter utom när fråga vore om brott mot 26: 15 eller 16 i förslaget. I sådant fall
Kungl. Maj:ts proposition nr 144
borde, i likhet med vad enligt 11:9 och 10 SL i det remitterade förslaget gällde, dömas till böter omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.
Den andra av de ovannämnda båda huvudgrupperna omfattade, enligt vad utredningen slutligen i detta sammanhang anfört, övriga av krigsmän be gångna brott som vore av beskaffenhet att mål därom skulle handläggas i den för militära mål stadgade ordningen. För dessa brott borde, då fängelse eller svårare straff ej ifrågakomme, i regel ådömas böter. Endast om det med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art syntes vara lämpligare borde i dessa fall disciplinstraff kunna tillämpas i stället för böter.
Fångvårdsstyrelsen har anfört att disciplinbot kunde befaras bliva mindre effektivt mot officerare och underofficerare än mot värnpliktiga. De värn pliktiga finge avstå hela sin kontanta avlöning, medan officerare och under officerare endast finge vidkänrtas s. k. B-avdrag å lönen. Åtgärden vore maximerad till tjugu dagar. Med hänsyn härtill borde det enligt fångvårds styrelsens mening övervägas, huruvida förslagets regler för tillämpning av disciplinstraff i stället för böter eller omvänt vore lämpligt avvägda. För officerare och underofficerare kunde nämligen ett dagsbotsstraff ofta bliva mera kännbart än den föreslagna disciplinboten. Föreningen Sveriges hä radshövdingar har framhållit att enligt 2 § skulle disciplinstraff ådömas bland annat för av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kunde ådömas i disciplinmål. Om ett brott vore av denna beskaffenhet vore enligt förslaget avsett att framgå av den militära rättegångslagen. Därest emellertid en särskild lag om disciplinstraff för krigsmän ansåges önskvärd, syntes reglerna om användningen av detta straff vara ett av de viktigaste föremålen för en sådan lag. Det vore överhuvud taget icke lämpligt att an vändningen av en i allmänna strafflagen upptagen straffart gjordes beroende av en rättegångslags av processuella synpunkter betingade bestämmelser.
Den uppräkning av här ifrågavarande fall, som under alla förhållanden måste i någondera lagen upptagas, borde därför enligt föreningens mening inflyta i nu ifrågavarande lag. De i lagen intagna bestämmelserna rörande frågan huruvida i särskilda fall disciplinstraff eller böter skulle komma till använd ning syntes onödigt invecklade. Då valfrihet mellan böter och disciplinstraff praktiskt taget alltid funnes, kunde åt stadgandets sakliga innehåll givas enklare formulering, därvid 2 och 3 §§ syntes kunna sammanföras.
Departementschefen.
Med hänsyn till det sätt, varpå strafflagstiftningen för krigsmakten en ligt förslaget anordnas, torde det, såsom utredningen funnit, vara nödvän digt att frågan om användningen av disciplinstraff och böter regleras genom allmänt hållna föreskrifter. I princip innebära dessa enligt utredningens för slag att den i varje särskilt fall lämpligaste straffarten skall användas. Till ledning för tillämpningen härav har bland annat angivits vissa brott, vid vilka disciplinstraff företrädesvis skall komma till användning, medan be
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
191
träffande övriga brott en motsvarande presumtion till förmån för böter fått gälla. Enligt min mening ha de föreslagna reglerna utformats på ett väl av vägt sätt.
I ett remissyttrande bär hävdats att i 2 § direkt bör angivas vilka brott som skola kunna bestraffas i disciplinmål. På liknande sätt kunde ifrågasättas om icke det i 3 § såsom yttersta gräns för disciplinstraffets tillämplighets område uppställda kravet på att brottet skall vara av beskaffenhet att mål därom skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen bör erhålla formen av en uppräkning. Frågan om befälhavares bestraffningsrätt måste emellertid bedömas i anslutning till det militära rättegångsväsendets ordnande, och jag anser det därför icke vara riktigt att i detta sammanhang upptaga spörsmålet om bestraffningsrättens omfattning. Vad angår stadgandet om den yttersta gränsen för disciplinstraffets användning torde detta i realiteten icke få särdeles stor betydelse, eftersom redan principen om det lämpligaste straf fet i allmänhet medför samma avgränsning. Då stadgandet likväl, för att un derlätta domstolarnas tillämpning av ifrågavarande regler, bibehålies, synes det icke vara lämpligt att giva detsamma en vidlyftigare utformning. Även om uppräkningsmetoden här anlitas skulle man icke vid angivandet i processlag stiftningen av militära mål kunna nöja sig med en hänvisning därtill. En redaktionell jämkning av ifrågavarande stadgande bör emellertid vidtagas.
i
§■
Enligt 4 § i utredningens förslag ådömes arrest i minst tre och högst tjugu dagar, varje dag räknad till tjugufyra timmar. Straffet verkställes i militär häkte. Arrestant deltager ej i tjänstgöring amiat än i den mån strafftiden överstiger tio dagar. Finnes arrest utan tjänstgöring medföra fara för arres- tantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad därav återstår del taga i tjänstgöring. Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.
Såsom förut nämnts, är strafftiden för vaktarrest enligt 22 § SLK minst en dag och högst femton dagar. Beträffande frågan, huruvida den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke, framgår av 24 § samma lag att det an kommer på vederbörande befälhavare att bestämma därom.
Utredningen har till en början erinrat att krigshovrätten i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 16 april 1943 föreslagit att maximitiden för vaktarrest skulle höjas till trettio dagar. Till stöd därför anfördes bland annat att krigshovrät ten i många fall ställts inför valet att bedöma en gärning antingen för milt genom att ådöma femton dagars vaktarrest eller för hårt genom att utmäta fängelse i en månad. Det vore enligt utredningens mening obestridligt att förhållandet mellan vaktarrestens maximitid och minimitiden för fängelse i rättstillämpningen kommit att uppfattas som en kännbar lucka. Denna kom- me med utredningens förslag om borttagande av såväl sträng som skärpt ar rest att framträda med i viss mån större skärpa. Hittills hade nämligen möj ligheten att ådöma straff i nämnda arrestformer till eu del utfyllt hickan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Enligt inhämtade statistiska uppgifter uppgingo de fall då fängelse i en månad förekommit till ungefär hälften av samtliga fall då krigsdomstol dömt till fängelse. Uppenbarligen skulle det i och för sig vara i hög grad tillfredsstäl lande om dessa korta fängelsestraff kunde i avsevärd mån ersättas av arrest. Det finge därför anses föreligga mycket starka skäl för att bestämma maximi tiden för arrest enligt förslaget till högre dagantal än vad för närvarande gällde beträffande vaktarrest. Det syntes dock ingiva betänkligheter att fast ställa nämnda maximitid så högt som till trettio dagar. En sådan skärpning syntes strida mot disciplinstraffets natur. Det vore av vikt att arrest i den allmänna uppfattningen framstode såsom ett straff av annan och lindrigare art än fängelse. Med hänsyn härtill vore det önskvärt att skillnaden mellan straffen markerades också genom att maximum för arrest ej motsvarade mi nimitiden för fängelse. En så avsevärd höjning som den ifrågasatta vore vi dare i och för sig ägnad «tt kunna medföra en genomgående skärpning av de i praktiken tillämpade straffmåtten av arrest. Ytterligare kunde anmärkas att det vore olägligt alt inom det ordinära arreststraffets ram uppdraga en gräns linje för befälhavarnas domsrätt, men att detta möjligen bleve erforderligt vid en höjning till trettio dagar. Huvudsakligen av nu angivna skäl föresloge utredningen att maximitiden för arrest bestämdes till tjugu dagar. Minimi tiden borde, särskilt med hänsyn till införandet av disciplinbot, höjas till tre dagar.
Beträffande verkstäl'igheten hade utredningen i detta sammanhang först upptagit ett stadgande att arrest skulle verkställas i militärhäkte. För närva rande föreskreves i SLK att vaktarrest skulle verkställas under bevakning i låst, ljust rum. Att dessa föreskrifter intagits i lagen hade huvudsakligen be rott på att därigenom framhållits skillnaden mellan vaktarrest å ena samt sträng arrest resp. arrest utan bevakning å andra sidan. Då sistnämnda ar- restformer nu föreslogs skola upphöra, kunde det överlämnas åt Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela föreskrifter i dessa hänseenden, därvid utredningen såsom självklart förutsatte att arrestlokal skulle vara ljus. Vidare hade upptagits bestämmelser rörande tjänstgöring under arrest. För närvarande gällde att det ankomme på vederbörande befälhavare att avgöra om arrestant skulle deltaga i tjänstgöring, och detta även om straffet ålagts av krigsdomstol. Härigenom hade detta viktiga moment vid verkställigheten avskilts från själva straffbeslutet. Då denna anordning syntes föga tillfreds ställande, borde frågan regleras genom lagstadgande. Betydelsen av ett arrest-
straff såväl i fråga om den brottslige själv som med avseende å andra hade synts till stor del ligga däri, att den brottslige under någon tid hölles isolerad från sin omgivning. A andra sidan hade det icke synts lämpligt att en arres tant under någon längre tid hölles i sysslolöshet. Framför allt med hänsyn till angelägenheten att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid vore det önskvärt att, därest arbete utom häktet skulle förekomma, detta bestode i del tagande i tjänstgöring. Av nu angivna skäl hade därför lagstadgandet synts böra innebära, att arrest i tio dagar eller därunder skulle verkställas utan tjänstgöring samt att längre arreststraff skulle vara förenade med tjänstgö-
193
ring under den del av strafftiden som överstege tio dagar. Då det ej sällan förekomme, att arresterade hade svårt att uthärda med isoleringen i arrest, hade dock ansetts böra stadgas alt om arrest utan tjänstgöring funnes med föra fara för arrestantens hälsa, han skulle under hela strafftiden eller vad därav återstode deltaga i tjänstgöring.
Slutligen har utredningen framhållit att en särskild konsekvens av arrest- straffet för närvarande vore att den arresterade, om straffet icke vore förenat med tjänstgöring, ginge förlustig viss del av sin avlöning. Betydelsen av dessa ekonomiska påföljder syntes böra föranleda att lagen innehölle ett stadgande om den löneminskning som arreststraffet medförde. Med hänsyn bland annat till det sätt, varpå disciplinboten enligt 6 § i förslaget utformats, borde stad gandet innehålla att löneminskningen skulle gälla hela strafftiden och ej alle nast den tid varunder tjänstgöring icke fullgjordes. Vilka belopp som i olika fall skulle avstås kunde emellertid icke lämpligen angivas i lagen. Det hade därför endast stadgats, att den som åtnjöte avlöning från krigsmakten skulle under strafftiden vidkännas löneavdrag med belopp, som vore angivet i gäl lande avlöningsföreskrifter. De nu gällande bestämmelserna om löneavdrag borde i samband härmed undergå viss översyn.
Beträffande arreststraffets längd har justitiekanslersämbetet an sett sig böra ifrågasätta om icke maximum borde något höjas, förslagsvis i enlighet med 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas tanke till tjugufyra da gar. Hovrätten för övre Norrland har föreslagit att maximitiden bestämdes till trettio dagar, dock att befälhavare ej finge ålägga strängare straff än arrest i femton dagar. Till förmån för en höjning hade, enligt vad motiven visade, förebragts mycket goda skäl. De skäl emot höjning, som av utred ningen åberopats, syntes icke vara vägande. Att en höjning skulle vara ägnad att kunna medföra en genomgående skärpning av de i praktiken tillämpade straffmåtten av arrest, måste med kännedom om domstolarnas allmänna in ställning bestämt bestridas. Att den föreslagna gränslinjen för befälhavares behörighet att ålägga arrest skulle medföra någon nämnvärd olägenhet, syntes svårt att inse. Chefen för armén har ansett erforderligt att möjligheter gåves att utsträcka arreststraffet intill tjugufem dagar, överbefälhavaren har, för den händelse den skärpta arresten icke komme att medtagas hland disciplin straffen, biträtt detta förslag. Föreningen Sveriges häradshövdingar och värn pliktiga officerares riksförbund ha ansett att tillräckliga skäl icke förebragts för höjningen av arreststraffets minimum från ett till tre dygn. Föreningen har framhållit att särskilt med hänsyn till de olägenheter som måste anses förenade med disciplinhoten såsom strafform det syntes angeläget att möj lighet alltjämt funnes att ådöma arreststraff även för kortare tid än tre da gar. Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har likaledes hävdat att minimitiden borde bestämmas till en dag. Utökningen av maximitiden från femton dagar till tjugu dagar vore eu fördel. Men det måste med beklagande såsom en avsevärd brist konstateras, att arreststraffet fortfarande icke skulle få utdömas i så lång tid eller trettio dagar, att det nådde anknytning till fängelsestraffet. Utredningen vitsordade dock riktigheten av alt förhållandet
13 Bihang till riksdagens protokoll 19U8. Isand. Nr 141-
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Kungi. Maj:ts proposition nr 144.
mellan vaktarrestens maximitid och minimitiden för fängelse i rättstillämp ningen konnnit att uppfattas som en kännbar lucka, ett förhållande som föreningen ville på det livligaste bestyrka. Föreningen finge därför bestämt förorda, att maximitiden för arreststraffet sattes till trettio dagar, därvid dock arreststraff över femton dagar endast finge ådömas av domstol. Även föreningen Sveriges krigsfiskcder har ansett det kunna ifrågasättas om icke en ytterligare förlängning av den tid, vartill arrest kunde uppgå, möjligen ur vissa synpunkter vore att förorda. Försvarsväsendets underbefälsförbund däremot har befarat att den föreslagna höjningen av såväl maximi- som minimitiderna för arreststraffet kunde komma att medföra att arreststraffen framdeles utmättes efter en genomgående skärpt straffskala. Med hänsyn till önskemålet att minska »luckan» mellan det strängaste disciplinstraffet och det lindrigaste fängelsestraffet, vilket förbundet bejakade om dess för verkligande kunde beräknas medföra att fängelse ådömdes i ett färre antal fall än för närvarande, ville förbundet inte motsätta sig ökning av maximitiden till tjugu dagar. Även vid en sådan måttlig höjning av maximitiden syntes det emellertid nödvändigt att stadga särskild begränsning för befälhavares rätt att utdöma arreststraff. Gränsen kunde dragas vid nu gällande maximi tid, femton dagar, men förbundet ville med hänsyn till praktiska erfaren heter av den hittillsvarande rättstillämpningen i disciplinmål ifrågasätta, om inte gränsen borde sättas något lägre, exempelvis vid tolv eller tio dagar. Minimitiden borde sättas till två dagar.
I fråga om tjänstgöringsskyldigheten vid arrests under gående har justitiekanslersämbetet ifrågasatt huruvida det vore lämpligt att — bortsett från hälsofara — kategoriskt förbjuda tjänstgöring under ar rest, som omfattade tio dagar eller därunder. Mången gång kunde det inträffa, att ett arreststraff i förening med tjänstgöring vore den i det särskilda fallet lämpligaste reaktionen, och det syntes onödigt stelt av lagen att icke i större omfattning än som skett medgiva vederbörande att begagna ett sådant kor rektiv. Förbudet för arrestant att deltaga i tjänstgöring vid arrest, som av- såge ett så pass högt dagantal som tio, tedde sig vidare ur utbildningssyn- punkt olägligt. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett att det obliga toriska tjänstgöringsförbudet skulle komma att framstå såsom obilligt och ur utbildningssynpunkt synnerligen olägligt i sådana fall, där arrestanten kommenderats till utbildning vid någon av försvarets utbildningsanstalter. En viss uppmjukning av stadgandet vore förty att förorda.
Chefen för armén har funnit utredningens förslag i denna del icke kunna godtagas. Befäl och meniga kunde härigenom undandragas tjänsten till avse värt men för utbildningen. Beslut i detta avseende borde av den dömande myndigheten fattas från fall till fall, varvid erforderlig hänsyn till den be straffades tjänstgöringsförhållanden måste tagas. Chefen för marinen har fö reslagit bibehållandet av nuvarande bestämmelser, att det ankomme på ve derbörande befälhavare att avgöra om arrestant skulle deltaga i tjänstgöring eller ej. Ur tjänstens synpunkt kunde det ofta vara omöjligt att undvara en befattningshavare utan att betunga hans kamrater eller erhålla ersätt
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
195
ning med annan person under arresttiden. Även om möjlighet till uppskov eller avbrott förutsattes i 5 §, syntes dessa olägenheter kunna bliva allvar liga och vid en konsekvent tillämpning ur tjänstenyttans synpunkt av av- brottsmöjligheten medföra den straffskärpningen för arrestanten, att han finge straffets avtjänande utsträckt över en mycket lång tid. Ur disciplinär synpunkt vore vidare avbrott i eller uppskov med straff mycket ogynnsam ma, varför de i möjligaste mån borde undvikas. För instruktörer och elever innebure utredningens förslag avsevärt men för utbildningen och skulle i värsta fall kunna innebära, att avsedd utbildning icke skulle medhinnas.
Chefen för flygvapnet har uttalat sig i samma riktning. Överbefälhavaren har anslutit sig till försvarsgrenschefernas yttranden i förevarande avseende.
Med hänsyn till tjänstgörings- och utbildningsförhållandena vore det olämp ligt att i lagen fastlåsa tjänstgöring vid arrest av viss varaktighet. Icke hel ler kunde avgörandet beträffande med eller utan tjänstgöring läggas hos domstolen, ty denna kunde icke överblicka tjänstgöringsförhållandena vid förbandet. Än mindre bleve detta möjligt om krigsdomstolama avskaffades. Trots att olägenheter kunde uppstå på grund av att likformighet beträffande strafftillämpningen icke säkerställdes, ansåge överbefälhavaren att vederbö rande förbandschef fortfarande borde bestämma om ett arreststraff skulle avtjänas med eller utan tjänstgöring. Marinförvaltningen har jämväl hävdat att en straffskyldig borde kunna åläggas att då det befunnes erforderligt för tjänstens behöriga gång utföra sin ordinarie tjänst även vid arreststraff un derstigande tio dagar.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat sig dela förslagets ståndpunkt att straffet, i den mån det vore längre än tio dagar, alltid borde verkställas med tjänstgöring. Däremot syntes det föreningen icke riktigt att de kortare arreststraffen på sätt föreslagits alltid skulle verkställas utan tjänstgöring. Även om arreststraffets effektivitet i viss mån låge i att den brottslige under någon tid hölles isolerad från sin omgivning, gjorde sig dock denna synpunkt icke alltid gällande i de särskilda fallen. Detta, i förening med intresset att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid, syntes böra för anleda att jämväl ett kortare arreststraff skulle kunna vara förenat med tjänst göring. Även rent militära hänsyn krävde i vissa fall beaktande, särskilt i krig. Det syntes därför i varje fall böra beredas domstolen möjlighet att välja mellan de olika alternativen eller, där så med hänsyn till omständigheterna ansåges kunna och böra ske, åt den militäre befälhavaren överlämna avgö randet. Svenska officersförbundel har bestämt avstyrkt förslaget att borttaga nuvarande rätt för befälhavare att bestämma, om arrest under de första tio dagarna av ett arreststraff skulle avtjänas med eller utan tjänstgöring. Möjli gen kunde skärpning ske, så att åläggande av arrest med tjänstgöring endast finge ske av bestraffningsberättigad befälhavare på synnerliga skäl ur tjäns- tesynpunkt. Försvarsväsendets underbefålsförbund har anfört att förslaget rörande regelmässigt förbud att tjänstgöra vid arreststraff, som understege do dagar, måste medföra vissa konsekvenser, som inte kunde lämnas obe aktade. Hittills hade i synnerhet när det gällde kortare arreststraff tjänstgö
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
ring förekommit i förhållandevis stor utsträckning. Detta hade med gällan de bestämmelser inneburit att de straffade inte behövt vidkännas löneav drag. Med ett genomförande av förslaget komme löneavdrag alltid att verk ställas. Straffet, om man i detsamma inräknade också de ekonomiska kon sekvenserna för den enskilde, vilket inte syntes orimligt, bleve härigenom ofta kännbarare än hittills, ett förhållande som inte kunde anses tillfreds ställande.
Vad angår det föreslagna stadgandet om löneavdrag vid arrests avtjänande har liouråtten för Övre Norrland funnit det anmärknings värt att utredningen i lagtexten byggt på administrativa bestämmelser, vilken metod utredningen i andra sammanhang med rätta förkastat såsom mindre lämplig. Genom ändringar i de administrativa författningarna kunde arrest- straffets innebörd ej oväsentligt förändras, och disciplinbotsstraffet kunde genom dylika ändringar helt sättas ur spel. Det syntes nödvändigt att åt minstone i 6 § i stället införas fixerade belopp, förslagsvis lägst en krona högst tio kronor, med föreskrift att boten skulle avpassas efter förseelsens svårhetsgrad och den feiandes inkomst av tjänst vid krigsmakten, resp. — beträffande den som ej hade tjänst vid krigsmakten — jämförlig befattnings havares inkomst av tjänst vid krigsmakten, Om en sådan ändring vidtoges i 6 §, behövde ifrågavarande bestämmelse i 4 § icke kvarstå. Försvarsväsendets lönenämnd bär anfört att förslaget att arreststraff alltid skulle vara förbundet med löneavdrag — oberoende av om vederbörande fullgjorde tjänstgöring under arresltiden eller icke — innebure att detta straff skulle komma att bestå av två olika delar, dels frihetsberövandet (arresten i egent lig mening), dels löneavdraget (= disciplinboten). Arresten skulle således komma att utgöra både frihets- och bötesstraff. En dylik anordning måste lönenämnden för sin de! finna mindre lämplig. Visserligen finge arrestant även för närvarande vidkännas visst löneavdrag, men detta gällde endast un der arrest med förbud att tjänstgöra och hade ansetts vara en naturlig följd av att vederbörande i dylikt fall vore förhindrad att fullgöra honom eljest åliggande tjänstgöring, alltså en löneteknisk konsekvens av straffbestäm melserna. Lönenämnden vore av den uppfattningen, att straffet — arresten — och löneavdraget alltjämt borde hållas isär och att nuvarande system, en ligt vilket arrestant, som fullgjorde tjänstgöring, finge bibehålla sin avlö ning, under det att den icke tjänstgörande arrestanten finge vidkännas ett av tjänstgöringshindret föranlett, i avlöningsbestämmelsema föreskrivet löne avdrag, vore att föredraga framför den föreslagna anordningen. I anslutning härtill ville lönenämnden framhålla, att den omständigheten, att löneavdraget innebure en i vissa fall jämförelsevis betydande ekonomisk påföljd, icke syn tes i och för sig utgöra tillräckligt skäl att intaga föreskrift om löneavdraget i lagen om disciplinstraff. Samma skäl skulle i så fall böra föranleda, att i strafflagen intoges bestämmelse om att tjänsteman skall gå förlustig lön under tid, då han underginge frihetsstraff.
Chefen för armén har förklarat sig icke kunna tillstyrka löneavdrag för tid, då arrestant deltoge i tjänstgöring. Chefen för marinen har, i anslut
197
ning till sitt anförande beträffande disciplinboten, föreslagit att ifrågavarande stadgande måtte utgå. Även om disciplinbot skulle införas bland straffor- merna, ansåge marinchefen, att det skulle innebära såväl penning- som fri hetsstraff, om förslaget i denna del godtoges. För de militära brott, varom här vore fråga, skulle det innebära en orättvisa, då i vanlig ordning fullgjord tjänst i princip borde medföra full avlöning för tjänstetiden. Om däremot arrest avtjänades utan tjänstgöring, syntes frånvaron från tjänsten böra med föra löneavdrag liksom viss annan sådan frånvaro. Härom behövde icke sär skilt stadgas i lagen om disciplinstraff, då det icke rörde sig om en strafform utan om en avlöningsbestämmelse. Svenska officersförbundet har uttalat sig på liknande sätt. Även chefen för flygvapnet, överbefälhavaren och marin förvaltningen ha ansett att den som avtjänade arrest med tjänstgöring icke borde vidkännas löneavdrag. Föreningen Sveriges häradshövdingar, som framhållit samma synpunkt, har därjämte ifrågasatt om ett stadgande om löneavdrag försvarade sin plats i en strafflag. Föreningen Sveriges landsfog dar har, med hänvisning till de anmärkningar som föreningen framställt mot disciplinboten, förklarat att därest med hänsyn till den enskildes ekonomi bättre avvägda regler icke kunde åstadkommas, billighetsskäl snarare syntes tala för, att löneavdrag helt undvekes. Frihetens förlust finge i regel anses vara ett tillräckligt kännbart straff, utan att det behövde kompletteras med ekonomiskt avbräck.
Departementschefen.
I åtskilliga remissyttranden har hävdats att maximitiden för arrest bör höjas utöver vad utredningen föreslagit. Det huvudsakliga skälet därför, näm ligen att såvitt möjligt undvika tillämpning av fängelsestraff vid militära brott, anser jag vara av den tyngd, att högsta strafftiden för arrest bör sättas till trettio dagar. Det synes emellertid icke lämpligt att befälhavare, som ju icke får döma till fängelse, skall kunna ålägga längre tids arrest än för när varande, femton dagar, och jag avser därför att i det förslag till ny militär rättegångslag, som är under utarbetande, införa en begränsning av detta in nehåll. I likhet med utredningen anser jag att minimitiden för arrest bör vara tre dagar. Det är nämligen lämpligt att förbehålla så lindriga brottsfall, att de skulle ha bedömts med en eller två dagars arrest, för disciplinbotens tillämpning. Arreststraff av denna kortvarighet torde för övrigt vara tämligen meningslösa.
Utredningen har förutsatt att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att med dela närmare föreskrifter rörande militärhäkte. Detta anser jag vara lämp ligt. I administrativ ordning bör sålunda, med utgångspunkt från att arrest straff skall verkställas i enrum, närmare regleras huru arrestlokaler skola vara beskaffade med avseende å storlek, belysning och övriga förhållanden som äga betydelse ur hälsovårdssynpunkt. Även frågan i vad mån arrestlokal skall vara låst och bevakad synes höra hit. Till dessa spörsmål får jag emel lertid återkomma i ett senare sammanhang.
Beträffande tjänstgöringsskyldigheten vid arrests undergående anser jag
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
det till en början klart att bestämmanderätten i detta avseende icke bör an komma på vederbörande befälhavare. Frågan om tjänstgöringsskyldigheten har nämligen så stor betydelse för arreststraffets karaktär att den bör lösas genom direkt stadgande i lagen. I likhet med utredningen anser jag att kor tare arreststraff i princip böra avtjänas utan deltagande i tjänstgöring men att under den del av längre strafftider som överstiger ett visst antal dagar alltid skall föreligga tjänstgöringsskyldighet. De invändningar, som i remissyttran dena riktats mot dessa regler, äro väsentligen grundade på den åsikten att för budet att deltaga i tjänstgöring skulle inverka ofördelaktigt på tjänsten inom krigsmakten. Med hänsyn bland annat till de under nästföljande paragraf upptagna stadgandena om avbrott i och uppskov med verkställigheten av arrest torde dylika farhågor icke böra överdrivas. Dessutom måste genom disciplinbotens införande antalet arreststraff komma att väsentligt nedgå; den ökning av antalet dylika straff, som är att förvänta av att maximitiden för arrest utsträckes, torde i detta avseende bli utan större betydelse. För att utesluta den risk för olägenheter, som tjänstgöringsförbudet trots detta kan innefatta, synes emellertid möjlighet böra öppnas för den dömande myn digheten att förordna om undantag från tjänstgöringsförbudet. Sådant för ordnande bör dock endast få meddelas om det på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl finnes påkallat.
Vad slutligen angår frågan om och i vad mån löneavdrag bör ske under arresttiden kan jag, om ock med någon rvekan, ansluta mig till utredningens förslag. Löneavdraget bör alltså icke vara beroende av om arrestanten deltar i tjänstgöring eller ej. Att märka är härvid att arrestanten principiellt kan åläggas att utföra varje slag av lämpligt arbete på liknande sätt som fängelse- och straffarbetsfangar tvingas arbeta under strafftiden; för arrestanten torde väl för övrigt tjänstgöringen i allmänhet te sig som en lindring i arreststraffet. Avdragspåföljden torde vidare, såsom utredningen föreslagit, böra omnäm nas i lagen, särskilt som skyldigheten för arrestanten att deltaga i tjänst göring utan full lönekompensation måste anses utgöra ett av momenten i bestraffningen. Å andra sidan är det av praktiska skäl nödvändigt att bygga stadgandet härom på avlöningsföreskrifterna för de olika personalkategori erna. Frågan om erforderliga ändringar i dessa föreskrifter torde i sinom tid komma att anmälas av cheferna för försvars- och finansdepartementen.
Med de ändringar jag i det föregående angivit har förevarande paragraf upptagits i departementsförslaget.
5 §■
I förevarande paragraf har utredningen upptagit vissa detaljbestämmelser beträffande arrest. Det stadgas sålunda att den som undergår arrest ej får åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konung en bestämmer. Han äger mottaga besök endast då det i särskilt fall medgi-
199
ves. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den
mån det tinnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades
hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga.
I 24 § SLK stadgas att den som undergår vaktarrest ej må mottaga besök,
där det ej för särskilt fall medgives. Den arresterade må ej begagna Öl, vin
eller spritdrycker. Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre
underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet
och enkelhet. Vissa ytterligare föreskrifter äro givna i militära bestraffnings-
förordningen, §§ 32—36. Där stadgas hland annat, att arrestant i allmänhet
icke utan tillstånd av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, äger
mottaga eller avsända brev. Den som undergår vaktarrest och icke undfår
naturaportion må genom häktets föreståndare lata pa egen bekostnad an
skaffa vad han behöver för sitt uppehälle. Till den som undfår naturapor
tion utdelas den bestämda dagportionen i samma ordning som tillämpas för
utspisning av manskapet. Då någon utan att deltaga i tjänstgöring undergår
vaktarrest av längre varaktighet än tio dagar, skall under den del av straff
tiden som överstiger tio dagar tillfälle lämnas honom att dagligen minst en
halv timme vistas i fria luften. Enligt § 14 i samma förordning skall, då
arrestant insjuknat, straffet avbrytas och den sjuke förflyttas till annat tjän
ligt ställe, därest läkaren förklarar sådant nödvändigt. En ytterligare bestäm
melse om avbrott i verkställigheten är upptagen i 22 § SLK, vari stadgas att
i strafftiden icke inräknas den tid arresterad på tåg åtföljer trupp till vilken
han hör.
Utredningen har icke ansett det föreligga något skäl att bibehålla den hit
tillsvarande rätten för arresterad att i vissa fall pa egen bekostnad bereda
sig bättre kost eller bekvämlighet. Närmare bestämmelser i detta hänseende
borde meddelas i administrativ ordning. Därvid borde hland annat föreskri
vas att arrestant skulle utan ersättning tillhandahållas för meniga avsedd na
turaportion, även om han eljest ej skulle varit berättigad därtill. Vidare borde
genom sådana bestämmelser förhindras att någon finge avtjäna arreststraff
i arrestlokal som i fråga om inredning, möblering och beskaffenheten i öv
rigt hade en mera komfortabel karaktär än vanliga arrestlokaler. önskemål
i denna riktning hade uttalats av militieombudsmannen i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 19 september 1946.
Vidare hade utredningen föreslagit att arrestant som ej deltoge i tjänst
göring skulle beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme.
Detta överensstämde nära med bestämmelsen i 29 § i 1945 års verkställig
hetslag om rätt för den som vore intagen i fångvårdsanstalt att vistas utom
hus. Därjämte hade ansetts i lagen böra intagas en föreskrift rörande arres-
tants rätt att sysselsätta sig med läsning eller brevskrivning. I fråga härom
förelåge det, särskilt såvitt anginge rätten till läsning, med hänsyn till den
relativt korta tid, varunder enligt förslaget arrest finge verkställas utan
tjänstgöring, och till önskvärdheten att upprätthålla arreststraffets effekt
skäl till återhållsamhet. Att närmare reglera frågan i lag vore icke erforder
ligt. Även om det enligt vad nu sagts syntes vara anledning att begränsa
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
arrestants rätt till förströelse, vore det icke därför nödvändigt att han skulle tillbringa strafftiden under sysslolöshet, i den mån han ej skulle deltaga i tjänstgöring. Det syntes icke vara ägnat att förringa arreststraffets verkan om arrestant i häktet sysselsatte sig med lämpligt arbete som tillhandahöl- les av de militära myndigheterna. En bestämmelse om arrestants rätt att mottaga besök av samma innehåll som den nuvarande föreskriften i 24 § SLK hade även upptagits.
Ytterligare har av utredningen anförts att eftersom frågan, huruvida arres tant skulle deltaga i tjänstgöring, enligt 4 § reglerats genom en legalregel, kunde det tydligen inträffa att en person, som vore oumbärlig för utförandet av en viss uppgift, just vid detta tillfälle underginge arrest utan tjänstgöring. Med tanke på dylika fall syntes böra föreskrivas, att avbrott i verkställig heten av arreststraff finge äga rum i den mån det funnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten. Genom en dylik allmän föreskrift ersattes även den nu varande speciella bestämmelsen i 22 § SLK om avbrott i verkställigheten vid förflyttning av trupp. På sätt för närvarande stadgades i § 14 militär bestraffningsförordning borde avbrott i verkställigheten kunna ske även då det vore nödvändigt med hänsyn till den arresterades hälsa, exempelvis för vård å sjukhus. Avbrott borde slutligen också kunna medgivas då eljest synnerliga skäl därtill förelåge. De sålunda föreslagna bestämmelserna rö rande avbrott i verkställigheten hade synts böra få tillämpning även i fråga om uppskov med verkställighet av arrest, varom för närvarande några före skrifter ej funnes.
Justitiekanslersämbetet har erinrat att det i motiven uttalades, att genom bestämmelser i administrativ ordning borde förhindras, att någon finge av tjäna arreststraff i arrestlokal, som i fråga om inredning, möblering och be skaffenheten i övrigt hade en mera komfortabel karaktär än vanliga arrest- lokaler. Otvivelaktigt hade missförhållanden i här antydda avseende före kommit, sannolikt i ej obetydlig omfattning. Att dessa missförhållanden un danröjdes vore tydligen på sin plats. Framhållas borde emellertid, att till- lämpningen av principen om allas likhet inför lagen icke borde drivas så långt att i fråga om verkställighet av frihetsstraff en faktisk olikhet, ehuru av annat slag än den hittillsvarande, komme att råda för de skilda kate gorier militärpersonalen omfattade. Särskilt gällde detta frågan, om arrest- lokalerna skulle vara gemensamma för befäl och manskap. Mellan dessa kategorier förelåge, delvis av nödtvång, sådan skillnad i olika avseenden, att det icke tedde sig onaturligt, att olika arrestlokaler funnes för de skilda kategorierna. För upprätthållandet av disciplinen skulle det säkerligen även vara till synnerligt men, om arrestlokaler vore gemensamma för befäl och manskap. Detta vore kanske ej heller meningen. Chefen för armén och över befälhavaren ha ävenledes framhållit vikten av att officerare och underoffi cerare finge undergå arrest i från manskapsarresterna skilda arrestlokaler.
Arméchefen har därjämte förklarat att han måste ställa sig avvisande till förslaget att arrestant »må» utföra anvisat arbete. Det borde helt ankomma på vederbörande chef att avgöra i denna fråga. Överbefälhavaren har un
201
derstrukit utredningens mening att återhållsamhet borde iakttagas i fråga
om arrestants rätt till läsning och brevskrivning. Arrestant borde endast ha
tillgång till bibel, psalmbok, militära reglementen o. s. v. i den omfattning
för närvarande i regel tillämpades samt ha rätt att avlåta brev till nära an
höriga och myndigheter. Arméns fortifikations förvaltning har framhållit att
det ur principiell synpunkt icke funnes något att erinra mot kravet, att arrest-
lokalerna för alla kategorier av militär personal skulle vara likvärdiga. Av
praktiska skäl kunde emellertid möta svårigheter att vid äldre etablissement
ändra befintliga arrestlokaler för officerare och underofficerare så, att loka
lerna beträffande rumsyta och fönsterstorlek helt överensstämde med man-
skapsarresterna. Förvaltningen hänvisade härutinnan till vad förvaltningen
i ämnet anfört i yttrande till chefen för armén den 28 mars 1947 i anledning
av militieombudsmannens skrivelse. Vid utformandet av de särskilda bestäm
melserna rörande verkställighet av arreststraff borde enligt fortifikationsför-
valtningens mening uppmärksamhet även ägnas frågorna om arrestlokalernas
belägenhet och bevakningen av desamma, i vilka avseenden särskild hänsyn
måste tagas till de militära tjänstgöringsförhållandena. Medan vid avtjä
nande av straff vid allmän anstalt den straffskyldige vore helt skild från sin
vanliga omgivning och övervakades av för ändamålet särskilt anställd och
utbildad personal, vore läget helt annorlunda, när militärt arreststraff skulle
verkställas. Vid militärhäkte avtjänades straffet i lokal som vore ansluten
till det vanliga tjänstestället, och övervakningen skedde genom personal, som
regelmässigt beordrades ur kretsen av den straffskyldiges överordnade och
jämställda. Skulle officerare och underofficerare avtjäna arreststraff i det
för manskapet inrättade häktet, komme de att bevakas av underordnade,
möjligen ur eget underlydande förband. Ett sådant förhållande skulle inne
bära en betydlig skärpning av straffet och därjämte kunna medföra svårig
heter för den bestraffade i hans fortsatta befälsutövning. Det syntes därför
vara erforderligt, att till belägenheten skilda arrestlokaler bibehölles för å
ena sidan officerare och underofficerare samt å andra sidan manskap. Vore
den straffskyldige av lägst underbefäls grad, borde tillses, att vaktchefen
vore av samma eller högre tjänstegrad. Dessa fortifikationsförvaltningens
synpunkter stode, såvitt förvaltningen kunnat finna, icke i strid med vare
sig utredningens eller militieombudsmannens uppfattning rörande sättet för
arreststraffets verkställande.
Fångvårdsstyrelsen har anfört att arreststraffets repressiva karaktär fram-
ginge tydligast vid en jämförelse med de regler som enligt 1945 års lagstift
ning gällde för verkställighet av fängelse, även när det ådömts för militärt
brott. Den till fängelse dömde intoges i regel på en av fångvårdens kolonier
eller annan öppen anstalt. Från straffets början hölles han i fullt arbete,
vanligen utomhus. Han uppmuntrades att på fritiden läsa och ägna sig åt
annan lämplig sysselsättning ävensom att genom brevväxling och på annat
sätt uppehålla förbindelse med sina närstående. Han ägde själv skaffa sig
eller mottaga bekvämlighet, som läte förena sig med enkelhet och god ord
ning. För de arbetspremier han erhölle ävensom för egna medel linge han
Kungl. Maj.ts proposition nr 144.
Kungl. Maj:ts proposition nr 144.
köpa olika slags varor, såsom kaffe, tobak, socker och frukt, till visst högsta belopp i veckan, för närvarande tio kronor. Enligt fångvårdsstyrelsens me ning kunde det ifrågasättas att anordna arreststraffet så, att den, som under- ginge arrest, under hela strafftiden hölles till nyttigt arbete. Föreningen Sve riges krigsdomare och auditörer har uttalat, att sådant arreststraffet utfor mats enligt förslaget, kunde det icke anses vara särdeles humant. Överhuvud taget måste enligt föreningens förmenande sägas, att arreststraffet, som hit tills varit avsett såsom ambitionsstraff, i lagförslaget utformats till att i stäl let bliva ett förnedringsstraff. En sådan anordning av straffet kunde icke vara lycklig. Den komme att hos krigsmaktens personal skapa otrevnad och ovilja och därför ej heller att vara fördelaktig ur disciplinsynpunkt.
Departementschefen.
I förevarande paragraf beröres bland annat frågan vilken kost och bekväm lighet som skall komma arrestant till del. Utredningen har i samband där med gjort ett uttalande mot de för närvarande brukliga s. k. officersarres- terna, vilket uttalande i princip icke mött gensagor av remissmyndigheterna. Även enligt min mening måste det anses vara ett förkastligt system att vissa krigsmän få avtjäna arreststraff under förhållanden som medgiva större be kvämlighet än andra arrestanter komma i åtnjutande av. Såsom i vissa re missyttranden understrukits är det emellertid å andra sidan nödvändigt att verkställigheten av arrest anordnas så att den icke inverkar menligt på disciplinen. Om en militär chef skall undergå arrest, kan det sålunda icke vara lämpligt att han bevakas av sina underlydande. För att undvika sådana konsekvenser synes det vara tillräckligt att ändamålsenliga föreskrifter med delas om bevakningen vid militärhäktena. Möjligen kan det dessutom visa sig erforderligt att för vissa fall medgiva verkställighet i särskilda arrest- lokaler, men dessa böra då givetvis icke skilja sig från vanliga sådana lokaler med avseende å inredning, möblering och beskaffenhet i övrigt, liksom arres tant i sådant fall ej heller bör erhålla speciella förmåner i fråga om kost och dylikt. Då jag vid behandlingen av nästföregående paragraf i före varande lagförslag förordat att närmare bestämmelser om militärhäktens be skaffenhet skola utfärdas av Kungl. Maj :t synes även, såsom ock utredningen förutsatt, de ytterligare föreskrifter som i nu ifrågavarande hänseende bli erforderliga böra givas i samma ordning. Det här berörda spörsmålet torde därför sedermera få upptagas till övervägande.
Vad i övrigt angår de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna har un der remissbehandlingen från ett par håll anförts att arreststraffet i olika av seenden är strängare än fängelse och straffar