Prop. 1948:225

('med förslag till nya avlöningsreglementen m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

1

Nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till nya

avlöningsreglementen m. m.; given Stockholms slott den 16 april 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi­ falla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Sammanfattning.

De i samband med 1947 års allmänna lönereglering utfärdade avlöningsreglementena erhöllo i enlighet med 1947 års riksdags beslut endast provi­ sorisk giltighet för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948. Genom propositionen framläggas förslag Lill definitiva avlöningsreglementen för tillämpning från och med den 1 juli 1948. Reglementsförslagen ha, sedan yttranden rörande erfarenheterna från de provisoriska reglementenas tillämpning inhämtats från ett stort antal myndigheter ävensom från tjänstemännens huvudorga­ nisationer, utarbetats under medverkan av företrädare för olika förvaltnings­ områden. Härvid ha de i utlåtandena anförda synpunkterna beaktats i största möjliga utsträckning, varjämte reglementstexten underkastats en grundlig formell revision i förenklande syfte. Ändringar i sakligt hänseende i förhål­ lande till nu gällande reglementen ha föreslagits endast på enstaka punkter,

1 llihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 225.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

där administrativa och andra skäl med särskild styrka talat för en sådan

jämkning. Beträffande dispositionen av författningsmaterialet innebära reg-

lementsförslagen en ändring i så måtto, att avlöningsbestämmelserna för

befattningshavare med anställning i viss statsunderstödd verksamhet in­

arbetats i förslaget till definitivt statens allmänna avlöningsreglemente samt

att avlöningsbestämmelserna för nomadlärare och vissa befattningshavare

vid sjukvårdsanstalter, barnhem, skolhem och arbetsstugor inarbetats i för­

slaget till avlöningsreglementet för folkskolan. I fråga om grunderna för

riksdagens medverkan ansluter sig propositionen till det förslag i nämnda

hänseende som förelädes 1947 års riksdag, med beaktande dock av riks­

dagens ställningstagande vid detta tillfälle med avseende å utfärdandet av

övergångsbestämmelser. I propositionen lämnas en utförlig specialmotive­

ring till reglementsförslagen.

I propositionen behandlas vidare frågor om sjötillägg in. m. och om löne-

turen vid tillämpning av reglerad befordringsgång samt vissa spörsmål, som

sammanhänga med avlöningsstaternas uppställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225■

O

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 16 april 19k8.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Wigforss, Möller,

Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterrerg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag till nya avlöningsreglementen in. m.

Departementschefen anför.

Inledning.

Med verkan från och med den 1 juli 1947 har genomförts en allmän lö­ nereglering för tjänstemän (beställningshavare, lärare) vid den civila och den militära statsförvaltningen, de högre kommunala skolorna, de stats­ understödda sinnesslö- och epileptikerskolorna, folkskolan och skogsvårdsstyrelserna. Från och med den 1 januari 1948 har en lönereglering enligt samma grunder genomförts för å personalförteckning upptagna tjänste­ män vid hushållningssällskapen. Löneregleringen har icke omfattat lärare i övningsämnen vid statliga och statsunderstödda kommunala skolor.

Av de författningar, som utfärdats i samband med löneregleringen, har statens löneplansförordning, vilken innehåller själva lönebeloppen, defini­ tivt godkänts av riksdagen. De utfärdade nya avlöningsreglementena ha i enlighet med av riksdagen fattat beslut erhållit provisorisk giltighet för ti­ den 1 juli 1947—30 juni 1948. Det har förutsatts, att förslag till nya regle­ menten skulle framläggas för 1948 års riksdag.

Beträffande de provisoriska avlöningsreglementenas tillkomst må erin­ ras om följande.

De allmänna grunderna för 1947 års lönereglering godkändes av 1946 års riksdag vid dess höstsession (prop. nr 333, r. skr. nr 528). Det för riksdagen framlagda förslaget anslöt sig väsentligen till vad som förordats av 1945 års lönekommitté i dess betänkande I med förslag till statliga löneplaner in. in. ( SOU 1946:48 ). Utöver nya lönebelopp för flertalet grupper av statliga tjänstemän samt lärare vid det statsunderstödda kommunala

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

skolväsendet avsåg 1946 års riksdagsbeslut vissa frågor, som ingingo såsom

väsentliga led i själva löneavvägningen.

1945 års lönekommitté framlade härefter den 11 mars 1947 betänkande

II med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente in. in. (SOU 1947:

23). Häri berördes löneavvägningen för vissa ytterligare personalgrupper

samt andra frågor, som icke upptagits i kommitténs första betänkande.

Kommittén framlade i betänkandet förslag till följande författningar, näm­

ligen statens löneplansförordning, statens allmänna avlöningsreglemente,

de högre kommunala skolornas avlöningsreglemente av år 1947, folksko­

lans avlöningsreglemente av år 1947 samt avlöningsregleinentet för nomad­

lärare av år 1947. Lönekommittén avgav vidare den 14 april 1947 förslag

till avlöningsreglementet av år 1947 för de statsunderstödda skolorna för

bildbara sinnesslöa m. fl. samt den 15 april 1947 förslag till avlöningsreg­

lementet för militära beställningshavare. Om samtliga de av lönekommit­

tén framlagda förslagen hade enighet uppnåtts vid förhandlingar med

tjänstemännens huvudorganisationer.

Lönekommitténs förslag till avlöningsreglementen möttes i flera remiss­

yttranden, i vissa fall under erkännande av det teoretiskt riktiga i löne­

kommitténs uppläggning, av en starkt kritisk inställning, företrädesvis ur

synpunkten av reglementenas praktiska användbarhet. Med hänsyn till att

invändningarna mot sakinnehållet däremot voro av mera begränsad räck­

vidd ansågos reglementsförslagen godtagbara såsom underlag för sakbe­

handlingen i riksdagen. Hithörande frågor underställdes 1947 års riksdag

genom proposition med förslag till statens löneplansförordning m. m. (nr

281). Såsom bilagor till statsrådsprotokollet fogades härvid i oförändrat skick

1945 års lönekommittés förslag till avlöningsreglementen. I propositionen

förordades emellertid vissa sakliga ändringar i förhållande till vad av löne­

kommittén föreslagits; vidare upptogos i propositionen vissa frågor, i vilka

förslag icke framlagts av lönekommittén.

För att i möjligaste mån tillmötesgå de under remissbehandlingen fram­

förda önskemålen i fråga om reglementenas utformning hade redan före

avgivandet av propositionen i ämnet inom finansdepartementet påbörjats

en formell överarbetning av reglementsförslagen. Härom uttalades i pro­

positionen bland annat, att vid föranstaltandet av översynen förutsatts

att Kungl. Maj :t skulle erhålla befogenhet att svara för reglementenas ut­

redigering. Vidare uttalades, att det vid överarbetningen kunde komma att

övervägas att jämka den föreslagna grupperingen av författningsmateria-

let på skilda reglementen.

Med avseende å frågan om riksdagens medverkan vid löneförfattningar-

nas tillkomst innebar Kungl. Maj :ts förslag i överensstämmelse med vad

som förordats av lönekommittén, att statens löneplansförordning men icke

de särskilda avlöningsreglementena skulle till sin lydelse godkännas av

riksdagen. Riksdagen föreslogs skola bemyndiga Kungl. Maj :t att dels i

huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen förordats utfärda

avlöningsreglementen för närmare angivna grupper av befattningshavare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

5

dels under vissa förutsättningar och i viss omfattning vidtaga ändringar

i sålunda utfärdade reglementen, dels ock utfärda övergångsbestämmelser.

Under riksdagens behandling av Kungl. Maj :ts förslag (statsutskottets

uti. nr 233, r. skr. nr 442) erinrades om den kritik reglementsförslagen rönt

under remissbehandlingen och om den pågående formella överarbetningen.

Riksdagen fann sig icke böra frånhända sig möjligheten att granska fram­

lagda reglementsförslag ur synpunkten av deras praktiska användbarhet. En

dylik granskning befanns emellertid i dåvarande läge vara utesluten. Riksda­

gen ansåg sig med hänsyn härtill icke kunna medgiva, att Kungl. Maj :t erhöll

bemyndigande att utfärda annat än sådana provisoriska bestämmelser, som

erfordrades för den allmänna löneregleringens ikraftträdande och för ge­

nomförande av de beslut i sakfrågor, till vilka riksdagen då hade att taga

ställning. Härvid förutsattes, att genomarbetade reglementsförslag komme

att underställas 1948 års riksdag, varefter definitiva avlöningsreglemen-

ten skulle utfärdas. Riksdagen förklarade sig emellertid samtidigt ha fun­

nit de synpunkter beaktansvärda, vilka legat till grund för Kungl. Maj ds

förslag om formerna för riksdagens medverkan vid avlöningsbestämmelser-

nas tillkomst. Den slutliga prövningen av själva principfrågan om riksda­

gens medverkan borde lämpligen äga rum i samband med ställningstagan­

det vid 1948 års riksdag till de nya reglementsförslagen.

I vad avsåg övergångsbestämmelser uttalade riksdagen, att ett bemyndi­

gande för Kungl. Maj d att utfärda sådana bestämmelser i samband med lö­

neregleringens ikraftträdande av naturliga skäl icke kunde undvaras. Riks­

dagen vore däremot icke beredd att lämna ett generellt bemyndigande att

utfärda övergångsbestämmelser i samband med sådana sakliga ändringar

i utfärdade reglementen, vilka framdeles komme att underställas riksda­

gens prövning.

Sedan förutnämnda formella överarbetning av reglementsförslagen slut­

förts, ha i enlighet med riksdagens beslut utfärdats avlöningsreglementen

med giltighet för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948. Såsom i propositionen till

1947 års riksdag förutskickades, innebära de utfärdade reglementena en viss

ändrad gruppering av författningsmaterialet i förhållande till 1945 års

lönekommittés förslag. Bland annat ha sålunda avlöningsbestämmelserna

för militära beställningshavare inarbetats i statens allmänna avlöningsregle-

mente. Vidare ha i ett särskilt avlöningsreglemente sammanförts avlönings­

bestämmelserna för befattningshavare med anställning i viss statsunder­

stödd verksamhet, därvid jämväl medtagits vissa kategorier, vilka icke om­

fattades av 1945 års lönekommittés förslag, nämligen å personalförteckning

upptagna tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser och -— från och med den 1

januari 1948 — hushållningssällskap. De för skogsvårdsstyrelserna och hus­

hållningssällskapen meddelade bestämmelserna grunda sig på av riksdagen

i särskilda sammanhang fattade löneregleringsbeslut.

I sin berättelse för verksamhetsåret 1946/47 ha riksdagens revisorer un­

der § 29 lämnat en redogörelse för gjorda iakttagelser rörande de under

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

innevarande budgetår gällande avlöningsförfattningarna in. in. Efter att

ha berört de svårigheter och det ökade arbete för myndigheterna, som för­

anletts av den av statsmakterna beslutade omräkningen av tjänstemän­

nens lönetur i samband med löneregleringen, samt efter att ha ingått på

olika frågor sammanhängande med den reglerade befordringsgång, som

samtidigt med löneregleringen införts för vissa personalgrupper, ha re­

visorerna gjort bl. a. följande allmänna uttalanden rörande avlöningsreg-

Jementena.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att åtskilliga erinringar ur såväl

saklig som formell synpunkt riktats jämväl mot statens allmänna avlö-

ningsreglemente (motsvarande reglementen). I anledning härav vilja re­

visorerna uttala, att det med hänsyn till de speciella förhållanden, under

vilka löneregleringsarbetet måst fullgöras, får anses förklarligt att vissa

brister kommit att vidlåda det nya avlöningssystemet. Revisorerna tänka

härvid bl. a. på den knappa tid som stått till buds för arbetets bedrivande

samt på de svårigheter vid författningarnas redigering, som orsakats av

lönekommitténs bundenhet vid de med personalorganisationerna träffade

överenskommelserna. Erkännas må för övrigt, att de nya reglementena i

icke oväsentliga avseenden innebära förenklingar, framför allt på grund

av den ökade omfattning i vilken olika hjälptabeller kommit till använd-

ning. Den omarbetning av de ursprungliga författningsförslagen som verk­

ställts efter remissbehandlingen har vidare medfört vissa förbättringar, icke

minst i vad gäller reglementenas uppställning. Fortfarande kvarstå dock

brister i olika avseenden. Såsom tidigare omnämnts har också 1947 års

riksdag förutsatt, att genomarbetade reglementsförslag skola underställas

riksdagen, innan vederbörande avlöningsförfattningar kunna definitivt god­

kännas.

I syfte att förbereda framläggandet av förslag till definitiva avlönings-

reglementen ha den 5 december 1947 följande myndigheter anbefallts att

inkomma med yttrande rörande de erfarenheter, som vunnits vid tillämp­

ningen av de nya avlöningsreglementena, nämligen fångvårdsstyrelsen, för­

svarets civilförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensions-

styrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och

Bohus samt Värmlands län, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskonto­

ret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, generaltull­

styrelsen, kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogssty­

relsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, kommerskollegium,

lotsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vat­

tenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse. Tillfälle att

avgiva yttrande har vidare beretts statstjänstemännens riksförbund, stats-

tjänarkartcllen och tjänstemännens centralorganisation.

Statens lönenämnd har vid utarbetandet av sitt yttrande haft tillgång till

övriga yttranden.

Utarbetandet av förslag till definitiva reglementen har synts lämpligen

böra ske under medverkan av företrädare för den praktiska administratio­

nens, statens lönenämnds och 1945 års lönekommittés synpunkter på avlö­

ningsförfattningarna. För ändamålet har inom finansdepartementet varit

Kungl. Maj ds proposition nr 225.

7

tillsatt en särskild beredning, vilken med chefen för departementets löneoch pensionsavdelning B. A. Nevrell såsom ordförande bestått av krigsrå­ det i försvarets civilförvaltning E. T. H. Ström, byråchefen i telegrafsty­ relsen S. G. Wold, byrådirektören i statens lönenämnd A. V. L. Rydback och huvudsekreteraren hos 1945 års lönekommitté, kanslirådet i finansde­ partementet F. C. W. Ericson. Vidare har vid överarbetningen av folksko­ lans avlöningsreglemente medverkat byråchefen i skolöverstyrelsen J. O. Ulne.

Överläggningar angående de nya avlöningsbestämmelserna ha hållits med tjänstemännens huvudorganisationer, statstjänarkartellen, stats tjänstemän­

nens riksförbund och tjänstemännens centralorganisation.

Utöver frågan om definitiva avlöningsreglementen anmälas i det följande frågor om sjötillägg till beställningshavare vid försvaret och om löneturen vid tillämpning av reglerad befordringsgång samt vissa spörsmål, som samman­ hänga med avlöningsstaternas uppställning. Av dessa frågor må i detta sammanhang endast spörsmålet om sjötillägg närmare beröras.

De tidigare gällande bestämmelserna angående sjötillägg för försvarets beställningshavare upptogos med endast mindre redaktionella ändringar i det för innevarande budgetår utfärdade avlöningsreglementet. 1945 års lönekommitté uttalade emellertid i sitt betänkande II, att sjötilläggsbestäm­ melserna vore tämligen komplicerade och karakteriserades av en mycket långt driven differentiering, varför de borde upptagas till förutsättningslös prövning i samband med en blivande allmän översyn av särskilda tilläggsförmåner; de ändrade bestämmelserna borde retroaktivt tillämpas från och med den 1 oktober 1947. I propositionen 1947: 281 förordades i allt väsent­ ligt lönekommitténs förslag beträffande tilläggsförmånerna, och det för­ utsattes att önskemålet om igångsättande av en allmän översyn av dessa snarast skulle kunna förverkligas. Vad sålunda anförts föranledde icke nå­ got uttalande från riksdagens sida (r. skr. nr 442).

1955 års lönekommitté har efter verkställd utredning den 18 februari

1948 överlämnat förslag angående sjötillägg m. m., innefattat i en prome­ moria jämte författningsförslag (i stencil). Om det av lönekommittén fram­ lagda förslaget har enighet uppnåtts vid förda förhandlingar med stats-

tjånstemånnens riksförbund och tjänstemännens centralorganisation.

Over lönekommitténs förslag ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av

försvarets civilförvaltning, chefen för marinen, statskontoret, statens löne­ nämnd och statens sakrevision.

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

I. Allmänna synpunkter på avlöningsförfattningarna.

Tidigare gällande avlön in g sbestämmelser. De avlö-

ningsreglementen, som gällde intill den 1 juli 1947, voro, såvitt här är i fråga.

1) civila avlöningsreglementet,

2) civila icke-ordinariereglementet,

3) militära avlöningsreglementet,

4) militära icke-ordinariereglementet,

5) manskapsavlöningsreglementet,

6) avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna,

7) avlöningsreglementet för de statsunderstödda skolorna för bildbara

sinnesslöa in. fl.,

8) avlöningsreglementet för ordinarie befattningshavare vid skogsvårds-

styrelserna,

9) folkskolans avlöningsreglemente samt

10) avlöningsreglementet för nomadlärare.

Härtill kommo vissa avlöningsförfattningar, vilka utfärdats i form av

kungörelser men sakligt sett voro av avlöningsreglementes natur, nämligen

kungörelserna

1942: 637 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid

läroanstalterna för blinda, dövstumskolorna samt vårdanstalterna för blin­

da och dövstumma med komplicerat lyte,

1942: 638 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid

försvarsväsendet,

1943: 854 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid

statens skyddshem samt statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar

och flickor samt

1944: 510 med avlöningsbestämmelser för ekonomipersonal vid statens

sj uksköterskeskola.

För liknande personal vid statens sinnessjukhus samt karolinska sjuk­

huset och serafimerlasarettet meddelades avlöningsbestämmelserna icke i

författningsform.

Beträffande hushållningssällskapen meddelades i vederbörande statsbi-

dragskungörelse vissa summariska bestämmelser angående minimilöner

m. in.

Till avlöningsreglementena anslötos övergångsbestämmelser. På motsva­

rande sätt meddelades tilläggsbestämmelser separat för de olika reglemen­

tena. Ursprungligen sökte man såvitt möjligt i en enda författning sam­

manföra de till ett visst reglemente hörande tilläggsbestämmelserna. Emel­

lertid visade det sig i en del fall, att tilläggsbestämmelser av samma inne­

börd borde meddelas till skilda avlöningsreglementen, och för flera regle­

menten gemensamma tilläggsbestämmelser meddelades då i särskild för­

fattning.

9

Beträffande avlöningsbestämmelsernas fördelning på olika reglementen må anmärkas följande.

Fördelningen på olika reglementen skedde i första hand efter de skilda

förvaltningsområdena. Bestämmelserna för den civila statsförvaltningens

olika grenar sammanfördes dock. Härigenom kommo exempelvis bestäm­ melserna för den statliga lärarpersonalen att meddelas i samma reglemen­ te som bestämmelserna för civila statstjänstemän i allmänhet men åtskilda från bestämmelserna för lärarpersonalen vid de högre kommunala skolor­ na; detta förhållande påkallade särskild uppmärksamhet vid tillkomsten av avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna, i det att civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet då måste komplet­ teras med särskilda bestämmelser för att reglera avlöningsförhållandena vid lärares övergång från högre kommunal till statlig skola. Vad angår gränsdragningen mellan de civila och militära reglementena, hänfördes till dessa senare reglementen ej endast militär och civilmilitär personal. Den civila personalen inom försvarsväsendets olika institutioner fördelades på reglementena, i stort sett så att de civila reglementena tillämpades vid för­ svarets centrala förvaltningar och de militära reglementena vid de förband och institutioner, som pläga betecknas såsom försvarskrafterna; de mili­ tära reglementena tillämpades dock även för sådan personal vid de centra­ la förvaltningarna, som avlönades från sakanslag. Vid en av riksräkenskapsverket företagen personalstatistisk undersökning avseende årsskiftet 1943/ 44 visade det sig, att uppgiftslämnarna i många fall icke kunde med be­ stämdhet uppgiva, för vilken personal civila icke-ordinariereglementet tilllämpades och för vilken personal motsvarande militära reglemente tilläm­ pades. I direktiven för 1945 års lönekommittés arbete framhölls, att det borde övervägas, huruvida civila och militära icke-ordinariereglementena borde sammanslås.

En annan indelningsgrund vid avlöningsbestämmelsernas uppdelning pa olika reglementen har i vissa fall varit anställningsformen. En konsekvent genomförd indelning efter denna grund har dock endast tillämpats inom statsförvaltningen med undantag av försvaret; civila avlöningsreglemen­ tet gjordes tillämpligt på ordinarie tjänstemän, civila icke-ordinarieregle­ mentet på icke-ordinarie tjänstemän. Inom försvaret tillämpades samma in­ delning endast i viss utsträckning. I fråga om den militära personalen be­ handlades sålunda avlöningsförhållandena för icke-ordinarie officerare och underofficerare i militära avlöningsreglementet men för icke-ordinarie per­ sonal av manskaps grad i manskapsavlöningsreglementet, som för övrigt omfattade även ordinarie manskap. Avlöningsförmånerna för den icke-ordi­ narie civilmilitära personalen reglerades icke i militära avlöningsreglemen­ tet, vilket medförde vissa komplikationer då en tidigare svävande fråga om anställningsformen för viss civilmilitär personal genom kungörelsen 1944: 195 löstes så, att extra ordinarie anställning skulle tillämpas. För personal vid det statsunderstödda undervisningsväsendet meddelades avlöningsbestäm mel serna i ett och samma reglemente oberoende av anställningsformen.

Det må här framhållas, att avlöningsbestämmelsernas uppdelning på oli­ ka reglementen varit historiskt betingad, i det att löneregleringarna eller i varje fall arbetet på dem skett successivt för de särskilda förvaltningsom­ rådena och personalgrupperna.

Beträffande de särskilda reglementenas uppställning är till en början att märka, att denna i fall, där reglementet omfattar personal inom olika för­

Kungl. Maj ds proposition nr 225.

10

valtningsområden eller med olika anställningsform, mer eller mindre ut­

präglat skett med förvaltningsområdet eller personalgruppen såsom indel­

ningsgrund. Civila avlöningsreglementets första tredjedel är utformad som

ett efter sakinnehåll uppställt reglemente, men därefter följa huvudtitels-

och verksvis uppställda, i vissa fall tämligen omfattande bestämmelser, vil­

ka skola gälla såsom tillägg till eller undantag från de i det föregående med­

delade bestämmelserna. I civila icke-ordinariereglementet följa, efter sär­

skilda kapitel för de olika anställningsformerna (extra ordinarie tjänste­

män, extra tjänstemän, aspiranter), på liknande sätt tilläggs- och undan­

tagsbestämmelser för olika förvaltningsområden. Militära avlöningsregle-

mentet upptager efter bestämmelser för de ordinarie beställningshavarna

bestämmelser för de extra ordinarie. Militära icke-ordinariereglementet och

avlöningsreglementena för det statsunderstödda undervisningsväsendet

upptaga särskilda kapitel för varje anställningsform. I manskapsavlönings-

reglementet meddelas däremot bestämmelser för ordinarie och icke-ordina-

rie beställningshavare tämligen parallellt, och detsamma gäller beträffande

avlöningsreglementet för nomadlärare, vilket i väsentliga delar hänvisar till

folkskolans avlöningsreglemente och i övrigt endast innehåller vissa spe­

cialbestämmelser.

I övrigt påkalla främst två förhållanden uppmärksamhet i detta samman­

hang. Det ena avser löneplanernas intagande i omedelbar anslutning till av-

löningsföreskrifterna. I dessa funnos tillhopa 26 på olika sätt betecknade

löneplaner intagna, vilka emellertid i åtskilliga fall helt eller delvis voro

likalydande. Det andra förhållandet är, att avlöningsreglementena i icke

obetydlig utsträckning, ehuru icke konsekvent, förutom bestämmelser om

avlöningsförmånerna innehöllo stadganden om tjänstemännens skyldighe­

ter i olika avseenden ävensom rent organisatoriska bestämmelser, såsom om

inrättande av tjänster. Dessa bestämmelser meddelades icke i ett samman­

hang, utan funnos insprängda bland själva avlöningsbestämmelserna.

De provisoriska avlöningsreglementena. De för till-

lämpning under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 utfärdade avlöningsregle­

mentena äro

1) statens allmänna avlöningsreglemente,

2) 1947 års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställning

i viss statsunderstödd verksamhet,

3) 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan samt

4) 1947 års avlöningsreglemente för nomadlärare.

Reglementena kompletteras av en för dem gemensam kungörelse med

övergångsbestämmelser (1947:553). Vidare har utfärdats en för reglemen­

tena gemensam kungörelse med tilläggsbestämmelser (1947:554). Sist­

nämnda kungörelse har emellertid med hänsyn till det under detta budget­

år rådande provisoriet givits formen av en författning, som i väsentliga styc­

ken endast hänvisar till tidigare gällande bestämmelser.

I det följande användas för de under innevarande budgetår gällande reg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

11

lementena vissa förkortade benämningar, vilka införts genom kungörel­ serna med övergångs- och tilläggsbestämmelser, nämligen

Saar för statens allmänna avlöningsreglemente, Ars för 1947 års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställ­

ning i viss statsunderstödd verksamhet,

Arf för 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan och Arn för 1947 års avlöningsreglemente för nomadlärare.

Utfärdandet av de provisoriska avlöningsreglementena innebär, att mot­ svarigheten till de avlöningsföreskrifter, som tidigare meddelats i 10 regle­ menten, 4 kungörelser och 2 brev, numera innefattas i 4 reglementen. Be­ stämmelserna ha fördelats på olika reglementen efter förvaltningsområde, däremot ej efter tjänstemännens anställningsform. Saar motsvarar civila avlöningsreglementet, civila icke-ordinariereglementet, militära avlöningsreglementet, militära icke-ordinariereglementet, manskapsavlöningsreglementet samt avlöningsbestämmelserna för olika grupper av vård- och eko­ nomipersonal. Ars motsvarar avlöningsreglementena för de högre kommu­ nala skolorna, de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikerskolorna och skogsvårdsstyrelserna ävensom de i statsbidragskungörelser meddelade av­ löningsbestämmelserna för hushållningssällskapen. Arf och Arn motsvara folkskolans avlöningsreglemente respektive avlöningsreglementet för no­ madlärare.

Saar är uppställt efter sakinnehåll; exempelvis återfinnas under rubri­ ken semester samtliga härutinnan gällande bestämmelser för statstjänstemännen. I det av 1945 års lönekommitté upprättade författningsförslaget hade specialbestämmelserna för olika grupper av tjänstemän inarbetats i den löpande texten, men vid den överarbetning, som föregick reglementets utfärdande, gjordes inom varje paragraf en sådan uppdelning, att under en rubrik »A. Allmänna bestämmelser» upptagas huvudbestämmelserna i ämnet, under det att specialbestämmelser upptagas under rubriken »B. Särskilda bestämmelser» med underrubrik för det verk eller det förvaltningsområde, för vilket specialbestämmelsen gäller. Olika institutioner av samma karak­ tär men tillhörande olika huvudtitlar — exempelvis försvarets läroverk, de allmänna läroverken och navigationsskolorna — ha därvid upptagits under gemensam rubrik. Detta har bidragit till att Saar till omfånget är betydligt mindre än de motsvarande tidigare gällande författningai na sammantagna.

Ars är icke utformat som ett fullständigt avlöningsreglemente utan hän­ visar i väsentliga delar till Saar, så att det i huvudsak fungerar på samma sätt som en kungörelse om utsträckt tillämpning av Saar. Efter ett inled­ ningskapitel upptager reglementet ett kapitel för de högre kommunala sko­ lorna, ett för sinnesslö- och epileptikerskolorna och ett för hushållnings­ sällskapen och skogsvårdsstyrelserna.

Arf är liksom Saar uppställt efter sakinnehåll. Arn är på samma sätt som det tidigare nomadlärarreglementet utformat som en hänvisningsförfattning till Arf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

12

Ur avlöningsreglementena ha löneplanerna samt tabellerna över löneav­

drag och övertidsersättningar utbrutits och i stället sammanförts i en för­

fattning, statens löneplansförordning. I förening med det sätt varpå löne­

regleringen i övrigt skett har detta medfört, att antalet löneplaner kunnat

nedbringas från 26 till 5, vilket i sin tur möjliggjort utfärdandet av hjälp-

tabeller för avlöningsuträkningen.

I sitt betänkande II med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente

m. m. anförde 1945 års lönekommitté, att föreskrifter av allmänt admini­

strativ natur egentligen icke hade sin plats i avlöningsförfattningarna utan

helst borde sammanföras med en del utanför nämnda författningar med­

delade föreskrifter till en allmän verksstadga eller liknande; att sådana be­

stämmelser meddelats i avlöningsförfattningar bidroge till att både avlö-

ningsbestämmelserna och de administrativa föreskrifterna bleve svåra att

överblicka. I avsaknad av eu allmän verksstadga hade kommittén måst bibe­

hålla föreskrifterna i avlöningsreglementet men där sammanfört dem i en

särskild avdelning. Ifrågavarande indelning av reglementsbestämmelserna

i allmänna förvaltningsbestämmelser och avlöningsbestämmelser, vilken lö-

nekommittén drev förhållandevis långt efter vad kommittén ansåg vara teo­

retiskt riktigt, bibehölls vid den överarbetning av kommittéförslaget, som

föregick reglementenas utfärdande, och återfinnes sålunda i Saar och Arf.

I övrigt är att märka, att reglementenas utformning präglas av en strä­

van till decentralisering. I viss utsträckning har sålunda reglementstexten

utbyggts med materiella bestämmelser i sådana fall, där de tidigare gällande

reglementena endast hänvisade till vad Kungl. Maj :t kunde komma att i

särskild ordning bestämma. Angivna förhållande framträder vid jämfö­

relse med det tidigare tillämpade avlöningssystemet på det sättet, att vissa

tilläggsbestämmelser inarbetats i själva reglementet; ett sådant inarbetande

har dock ej skett i någon större utsträckning. I den mån det ansetts nöd­

vändigt att i reglementena meddela bestämmelser om diskretionär prövning,

ha stadgandena därom i regel utformats så, att denna ankommer på Kungl.

Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande myndighet.

I de tidigare reglementena stadgades däremot för vissa fall att prövningen

skulle ankomma på Kungl. Maj :t, under det att reglementena för andra fall

innehöllo direkt bemyndigande för viss myndighet att verkställa prövningen,

eller ock saknades bestämmelse om den, på vilken prövningen skulle an­

komma. Genom ändringen har åsyftats att samtidigt skapa möjlighet till

decentralisering och ernå full klarhet om vem som har ansvaret för pröv­

ningen ifråga.

Yttrandena. I yttrandena rörande de erfarenheter, som vunnits vid

tillämpningen av de provisoriska avlöningsreglementena, ha på olika punk­

ter framställts förslag om sakliga ändringar. Till en del avse dessa jämk­

ningar i bestämmelser, som genom 1947 års lönereglering nytillskapats eller

fått ändrat innehåll; till en annan del är fråga om förslag som anmälts vid

tidigare löneregleringar men då ej iöranlett någon åtgärd. I vissa av yttran­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225-

13

dena har under erinran om att avlöningsbestämmelserna tillkommit efter förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer framhållits, att några mera väsentliga sakliga ändringar i bestämmelserna icke borde vid­ tagas, med mindre vägande skäl kunde anföras för dem.

Ifrågavarande förslag om sakliga ändringar anmälas i det följande i an­ slutning till de olika avlöningsbestämmelserna.

Beträffande avlöningsbestämmelsernas redaktionella utformning har i yttrandena icke framställts någon erinran mot alt i samma avlöningsreglemente meddelats avlöningsbestämmelser för tjänstemän med olika anställ­ ningsform men tillhörande ett och samma förvaltningsområde.

Beträffande det sätt, varpå avlöningsbestämmelserna fördelats på olika avlöningsreglementen efter förvaltningsområden, ha olika meningar kom­ mit till uttryck i yttrandena. Härom må nämnas följande.

Socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen ha ansett, att sammanförandet till Saar av flera tidigare

gällande avlöningsreglementen medfört, att bestämmelserna blivit mindre överskådliga och svårare att tillämpa. Våg- och vaitenbyggnadsstyrelsen har ansett, att principen om sammanförande i en författning av bestämmel­ ser rörande löneförmåner för i stort sett samtliga befattningshavare inom statsförvaltningen såsom sådan kunde godtagas.

Vissa civila myndigheter ha ansett, att avlöningsbestämmelserna för f ö rsvaret icke borde meddelas i samma reglemente som skulle gälla för ci­ vilförvaltningen. Väg- och vattenbyggnads styrelsen har anfört, att även om principen om sammanförande till ett gemensamt reglemente kunde godta­ gas, avlöningsbestämmelserna enligt styrelsens uppfattning skulle ha vunnit i reda och överskådlighet, därest för de civila och militära tjänstemännen meddelats föreskrifter i skilda reglementen. Även statskontoret och lant­

bruksstyrelsen ha uttalat sig för en återgång till förhållandet med skilda

civila och militära reglementen. Förenämnda myndigheter ha icke ingått på frågan huru gränsdragningen skulle ske mellan de civila och militära regle­ mentena.

Å andra sidan har rikets allmänna kartverk uttalat, att fördelarna med ett gemensamt civilt och militärt avlöningsreglemente äro så stora, att de upp­ väga nackdelarna. Vid övergången till Saar uppstodo otvivelaktigt ganska stora svårigheter i fråga om reglementets tillämpning. Det nya reglementets omfattning och därmed följande relativa svåröverskådlighet är bl. a. bero­ ende på de många särskilda bestämmelserna för olika tjänsteområden, främst försvaret. Fördelarna med ett gemensamt avlöningsreglemente äro emellertid så stora, att de uppväga den nämnda nackdelen. Detta uttalande grundas på den erfarenhet kartverket äger genom att vid verket finnas icke blott civila tjänstemän utan även inbeordrad militär personal samt att kart­ verket i stor utsträckning rekryterar sin personal frän försvarsväsendet. Den uppställning som följts med de »särskilda bestämmelserna» samman­ förda under en huvudrubrik i de olika paragrafer, till vilka de höra, gör att de icke verka störande vid användningen av reglementets gemensamma eller allmänna bestämmelser.

Försvarets civilförvaltning har icke framställt önskemål om en återgång

till systemet med skilda civila och militära reglementen.

I vissa yttranden har föreslagits, att avlöningsbestämmelserna för huvud­ delen av det statliga undervisningsväsendet skola utbrytas ur

Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

14

Saar, och i vissa fall har förordats att dessa bestämmelser skola sammanfö­

ras med avlöningsbestämmelserna för lärare vid högre kommunala skolor

till ett gemensamt reglemente. För vissa myndigheter synes det avgörande

motivet härför vara uppfattningen att särbestämmelserna för undervis­

ningsväsendet tynga Saar, medan andra myndigheter särskilt framhållit

olägenheten av att bestämmelserna i Ars för de högre kommunala skolorna

äro utformade såsom hänvisningsföreskrifter.

Sålunda har statskontoret uttalat, att ett särskilt avlöningsreglemente

borde meddelas för huvuddelen av det statliga undervisningsväsendet. Vid

utarbetandet av ett särskilt reglemente för undervisningsväsendet borde

övervägas, huruvida icke även viktiga grenar av det statsunderstödda skol­

väsendet skulle kunna med fördel hänföras under samma reglemente.

Biksräkenskapsyerket bär, med hänsyn till att avlöningsförhållandena för

lärarpersonalen vid de statliga skolorna (med undantag av nomadskolorna'

och de högre kommunala skolorna i stort sett sammanfalla, ansett ändamåls­

enligt, att avlöningsbestämmelserna för båda dessa kategorier av skolor sam­

manföras till ett gemensamt, fristående avlöningsreglemente. Såsom ett yt­

terligare skäl för ett sammanförande av avlöningsbestämmelserna har äm­

betsverket bl. a. erinrat om den pågående ombildningen av vissa högre kom­

munala skolor till statliga skolor.

Skolöverstyrelsen har uttalat, att lärarnas anställnings- och avlönings­

förhållanden vore av så speciell natur, att de avlöningsbestämmelser, som

gällde för andra kategorier av befattningshavare, i flera avseenden måste

kompletteras eller modifieras för att kunna tillämpas å lärare. På grund av

den allmänna uppställningen av Saar hade dessa särbestämmelser influtit

under ett flertal olika paragrafer. Föreskrifterna beträffande lärarna hade

därigenom blivit mindre överskådliga, vilket försvårat tillämpningen. Upp­

ställningen av Ars i form av hänvisningar till Saar hade överstyrelsen icke

ansett lämplig. Enligt överstyrelsens mening borde ett särskilt gemensam!

avlöningsreglemente utfärdas för lärare och rektorer vid statliga skolor och

högre kommunala skolor.

Vad angår de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikerskolorna ha riks-

räkenskapsverket och skolöverstyrelsen uttalat sig för att ett särskilt avlö-

ningsreglemente utfärdades för dem. Detta borde enligt skolöverstyrelsens

mening anknyta till folkskolans löneförhållanden, eftersom lärarna i stor

utsträckning överginge mellan dessa skolformer.

Beträffande folkskolans lärare har icke ifrågasatts annat än att ett sär­

skilt avlöningsreglemente för dem alltjämt skall finnas. Statskontoret har

i anslutning till sina i det föregående berörda uttalanden uttryckligen fram­

hållit, att under alla förhållanden erfordrades ett särskilt avlöningsregle­

mente för folkskolorna. Riksräkenskapsverket har ansett, att avlönings-

bestämmelserna för nomadlärare utan olägenhet kunde infogas i folksko­

lans avlöningsreglemente.

I fråga om skogsvårdsstyrelserna har skogsstyrelsen anfört, att

anordningen med Saar och Ars, av vilket det sistnämnda allenast innehål­

ler vissa undantags- och särbestämmelser men i övrigt i vederbörliga delar

hänvisar till Saar, för skogsvårdsstyrelserna innebär en avgjord försämring

i förhållande till tiden 1 juli 1946—30 juni 1947, då ett enda avlönings­

reglemente gällde för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare. Skogssty­

relsen hade emellertid icke ansett sig böra framställa direkt yrkande i äm­

net utan endast velat bringa spörsmålet under omprövning; om systemet

med två avlöningsreglementen med tillhörande gemensamma tilläggsbestäm­

melser bibehölles, borde genom styrelsens försorg eller på annat lämpligt

sätt en sammanställning av de för skogsvårdsstyrelserna gällande bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 22-5.

15

melserna utfärdas. Riksräkenskapsverket har icke funnit några skäl tala emot att avlöningsbestämmelserna för hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna meddelas i ett sammanhang.

I anslutning till sina förslag beträffande antalet avlöningsförfattningar har statskontoret ifrågasatt, att med utfärdande av definitiva reglementen skulle anstå, samt skolöverstyrelsen anfört att, i avbidan på färdigställandet av det förordade lärarreglementet, Saar och Ars kunde tillsvidare gälla med vissa av styrelsen föreslagna jämkningar.

Vad härefter angår reglementenas uppställning har i allmänhet i yttran­ dena icke framställts invändning mot att reglementsbestämmelserna icke in­ delats efter tjänstemännens anställningsform; exempelvis har väg- och vat­

tenbyggnadsstyrelsen särskilt framhållit, att Saar i jämförelse med de tidi­

gare reglementena är mera överskådligt genom att åtskilliga allmänna be­ stämmelser sammanförts och gjorts gemensamma för ordinarie och icke­ ordinarie tjänstemän. Statskontoret har däremot den uppfattningen, att det bleve lättare att snabbt utröna skiljaktigheterna i avlöningshänseende mel­ lan de olika anställningsformerna, om avlöningsbestämmelserna meddela­ des separat för ordinarie och icke-ordinarie personal.

Vad angår reglementenas uppställning efter sakinnehållet har, såsom för­ ut nämnts, rikets allmänna kartverk uttalat, att den uppställning som i Saar följts med de särskilda bestämmelserna sammanförda under en huvudrubrik i de olika paragrafer, till vilka de höra, gör att de icke verka störande vid användningen av reglementets gemensamma eller allmänna bestämmelser.

Statskontoret, lantbruksstyrelsen och lotsstyrelsen ha ansett lämpligare, att

särbestämmelserna utbrytas och sammanföras i slutet av reglementet; kon­

trollstyrelsen ifrågasätter antingen en sådan placering eller ock att särbe­

stämmelserna utfärdas i en särskild tilläggsförfattning till Saar.

Såsom framgår av det förut anförda ha samtliga av frågan berörda myn­ digheter riktat kritik mot att Ars utfärdats som en särskild tilläggsförfatt­ ning till Saar.

Mot löneplanernas avskiljande från själva avlöningsreglementena och sammanförande till statens löneplansförordning med därtill anknytande hjälptabeller har i allmänhet icke riktats någon invändning. Kontrollsty­

relsen har anfört, att tabellbilagorna till statens löneplansförordning i hög

grad underlättade arbetet vid avlöningslistornas upprättande. Statskontoret företräder emellertid även på denna punkt en motsatt ståndpunkt och an­ ser, att löneplanerna samt reglerna om höjning eller sänkning av grund­ lönerna bort placeras i reglementena och att hjälptabellerna för avlöningsuträkningen bort fogas vid varje särskilt reglemente såsom tabellbilagor.

Beträffande särskiljandet i Saar av allmänna förvaltningsbestämmelser och avlöningsbestämmelser samt de senares uppställning ha medicinalstyrelsen,

statskontoret, skogsstyrelsen, rikets allmänna kartverk och telegrafstyrel­ sen ansett att, även om reglementet är uppbyggt efter ett väl genomtänkt

och utarbetat system, detta för flertalet av dem, som skola tillämpa regle­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225-

16

mentet, är svårt att förslå och att en mindre sträng systematik är att före­

draga. Rikets allmänna kartverk har föreslagit en viss omdisponering av

de allmänna förvaltningsbestämmelserna i Saar.

I vissa yttranden framställas invändningar emot att de provisoriska regle­

mentena innehålla materiella bestämmelser för sådana fall, som förut ej alls

reglerats eller som reglerats endast genom en hänvisning till vad därutinnan

kunde komma att bestämmas, och det göres gällande, att Saar härigenom

blivit alltför detaljerat. Sålunda anser telegrafstyrelsen det kunna ifrågasät­

tas, om i reglementet bort intagas även sådana detalj föreskrifter, som tidi­

gare varit meddelade i tilläggsförfattning. Genom att så skett har reglemen­

tet tått ett omtång, som i och för sig bidrager till att göra bestämmelserna

svåra alt överblicka och sammanhålla. Framdeles behövliga ändringar i

mindre väsentliga detaljföreskrifter skulle bliva besvärligare att genomföra,

om riksdagens medverkan måste förutsättas för varje än så obetydlig änd­

ring. Rikets allmänna karlverk har uttalat sig i motsatt riktning och ansett,

att tilläggsbestämmelserna till reglementet böra inarbetas i detsamma, i

den mån de äro för framtiden nödvändiga och av allmän karaktär.

Det hävdas i en del yttranden, att det statliga avlöningsväsendet över hu­

vud taget kommit att präglas av detaljerade bestämmelser för alla tänkbara

situationer, och det anses önskvärt att man i större utsträckning överläte åt

myndigheterna att efter fritt skön reglera mera undantagsmässiga förhållan­

den. I detta sammanhang framhålles även, att avlöningsreglementenas for­

mulering är invecklad och svårförståelig. Såsom exempel på mera svårtill-

lämpliga bestämmelser anföras i flera yttranden stadgandena om löneklass-

placering och löneklassuppflvttning. I yttrandena har i övrigt anförts i hu­

vudsak följande.

Fångvårdsstyrelsen: Det förefaller styrelsen som om författningsföreskrif­

ternas invecklade formulering delvis sammanhänger med att reglementet

uPPbyggts på detalj föreskrifter, som undan för undan efter framställningar

från personalorganisationerna in. in. måst kompletteras. Delvis torde ut­

formningen av det nya avlöningsreglementet, såsom lönekommittén fram­

hållit, sammanhänga med att ett flertal allmänt administrativa föreskrifter

alltjämt måst inflyta i reglementet.

Pensionsstyrelsen: Vid bedömandet av den vetenskap, för vilken de stat­

liga avlöningsbestämmelserna utgöra grunden, är det av vikt att framhålla,

att avlöningsfrågornas avgörande är förenat med ekonomiskt ansvar för ve­

derbörande.

Statskontoret: En bidragande orsak till att de statliga avlöningsbestäm-

melserna successivt blivit alltmera invecklade har varit strävan att genom

särskilda föreskrifter täcka alla upptänkliga fall samt att tillmötesgå även

långt drivna krav på individuell rättvisa vid löneavvägningen.

Generaltullstyrelsen: Saar har erhållit ökad överskådlighet och tydlighet

vid jämförelse med lönekommitténs förslag. Att reglementet ändock icke i

alla avseenden blivit så tydligt som önskvärt vore, torde främst bero på det

invecklade sätt, varpå vissa avlöningsförmåner reglerats.

Skogsstyrelsen: Avlöningsreglementenas bestämmelser böra göras så enk­

la och klara, att de icke blott utan svårighet kunna tolkas och förstås av

redogörare och andra, som i sin ämbetsutövning mera regelbundet ha att till-

Kungl. Maj ds proposition nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225-

17

lämpa dem, utan jämväl till sin huvudsakliga innebörd kunna riktigt upp­ fattas av en var befattningshavare, som i ett eller annat avseende beröres av bestämmelserna.

Rikets allmänna kartverk: Detaljrikedomen och därmed följande svår­

överskådlighet är svår att avhjälpa utan en radikal omläggning av hela det system, varpå statens avlöningsreglementen grundats, nämligen å ena sidan statens strävan att centralt reglera alla tänkbara fall för skipande av största möjliga rättvisa i avlöningshänseende under iakttagande av att icke genom brist på föreskrifter en friare tolkning skulle kunna medföra någon ökad kostnad samt å andra sidan tjänstemännens strävan att genom detaljerade föreskrifter skydda sina vid förhandlingar uppnådda förmåner, så att dessa ej genom en friare tolkning skulle kunna undergå någon aldrig så ringa beskärning. Så länge principen om tjänstetidens längd är avgörande för avlö­ ningens bestämmande och som regel även utgör en dominerande faktor för befordran, lärer någon ändring härutinnan icke vara möjlig att genomföra.

Å andra sidan har väg- och vattenbijggnadsstijrelsen framhållit, att de nya avlöningsbestämmelserna visat sig medföra en väsentlig förenkling i avlöningsarbetet. Nettolönesystemet, den enhetliga lönegrads- och löneklasskonstruktionen för ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän, de likformiga avdragsbestämmelserna m. in. hade medfört betydande lättnader i arbetet.

Generaltullstyrelsen har ansett möjligt, att vissa av de svårigheter, som

uppstode vid reglementets tillämpning, efter hand komme att minskas i samma mån som tjänstemännen förvärvade förtrogenhet med detsamma.

Kontrollstyrelsen har i stort sett ansett författningstexten i formellt avseen­

de väl genomarbetad, varigenom innebörden av de olika bestämmelserna i regel vore klar. Skogsstyrelsen har framhållit, att styrelsens erinringar i vis­ sa avseenden icke finge undanskymma det förhållandet, att de nya avlöningsreglementena i väsentliga delar finge anses väl avpassade efter tidens krav och ur många synpunkter erbjöde bestämda fördelar framför de äldre reglementena, vilka lämnade väsentliga spörsmål olösta och jämväl i öv­ rigt företedde påtagliga brister.

1 skilda yttranden ha positiva förslag framställts om åtgärder för att vid de nuvarande avlöningsreglementenas bibehållande underlätta deras tilllämpning. Sålunda ha önskemål om innehållsförteckning eller sakregister framförts av länsstyrelsen i Värmlands län, kontrollstyrelsen, lantmäteri-

styrelsen, rikets allmänna kartverk, försvarets fabriksstyrelse samt stats- tjänstemännens riksförbund. Vidare har försvarets civilförvaltning — som

ansett önskvärt med närmare klarläggande av de i Saar förekommande ut­ trycken försvaret och vederbörande myndighet -— ansett lämpligt, att de bestämmelser, som av Kungl. Maj :t utfärdades i anslutning till reglementet, i någon form angåves i detta, exempelvis i noter till författningsrummen eller i särskilda anvisningar till reglementet. Väg- och vattenbyggnadssty-

relsen och rikets allmänna kartverk ha ifrågasatt, att de särskilda bestäm­

melserna i Saar skulle tryckas med annan stilsort än de allmänna bestäm­ melserna eller med mindre radavstånd för att kunna lättare särskiljas från de allmänna bestämmelserna. Länsstyrelsen i Värmlands län, skogsstyrel-

2 Bihany till riksdagens protokoll 1948. 1 samt Nr 225.

18

Kungl. Maj ds proposition nr 225.

sen och järnvägsstyrelsen ha föreslagit, att tillämpningen av mera inveckla­

de bestämmelser skall belysas med exempel.

Statskontoret och lantbruksstyrelsen ha förklarat, att tolkningen av av-

löningsbestämmelserna försvårats genom avsaknaden av en i enklare form

återgiven specialmotivering till respektive paragrafer. En väsentlig lättnad i

arbetet skulle enligt lantbruksstyrelsens mening beredas, om en kommentar

till reglementet utarbetades.

Statens lönenämnd, som vid ärendets behandling haft tillfälle att taga del

av de yttranden, som avgivits av övriga i ärendet hörda myndigheter och per­

sonalorganisationer, har framhållit, att lönenämnden icke ansett sig böra

ingå på sådana i berörda yttranden framställda yrkanden, som endast av-

såge, att bestämmelserna skulle förtydligas eller eljest jämkas i formellt av­

seende, eftersom dylika förslag förutsattes skola komma under övervägande

vid den översyn av avlöningsförfattningarna, som i särskild ordning på­

ginge inom finansdepartementet. I fråga om vissa allmänna synpunkter på

dispositionen och utformningen av Saar och Ars har lönenämnden anfört i

huvudsak följande.

I en ur vissa synpunkter naturlig strävan att till ett fåtal författningar

koncentrera de avlöningsbestämmelser, som gälla för statstjänstemän och

befattningshavare i statsunderstödd verksamhet, ha i Saar sammanförts be­

stämmelser rörande tjänstemän inom den civila statsförvaltningen och för­

svaret, varjämte reglementet genom Ars blivit gällande för lärarna vid de

högre kommunala skolorna och personalen vid sinnesslöskolorna och epi-

leptikerskolorna samt i personalförteckning upptagna tjänstemän vid skogs-

vårdsstyrelserna och — sedan den 1 januari 1948 — hushållningssällskapen.

I jämförelse med förhållandena före den 1 juli 1947 innebär det anförda, att

i Saar sammanförts motsvarigheten till de bestämmelser, som förut åter-

funnos i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet, man-

skapsavlöningsreglementet, civila ickc-ordinariereglementet och militära

icke-ordinariereglementet samt att Saar även i huvudsak reglerar avlönings­

förmånerna för befattningshavare, för vilka tidigare gällde avlöningsregle­

mentet för de högre kommunala skolorna, avlöningsreglementet för de stats­

understödda skolorna för bildbara sinnesslöa in. fl., avlöningsreglementet för

ordinarie befattningshavare vid skogsvårdsstvrelserna ävensom vissa i stats-

bidragskungörelser meddelade summariska bestämmelser angående minimi­

lön m. m. för en del av hushållningssällskapens tjänstemän. Mot bakgrun­

den av anförda omständigheter är det förklarligt, att svårigheterna att giva

reglementet en överskådlig uppställning icke kunnat helt bemästras. Från

vissa civila myndigheter ha även yrkanden framförts om en uppdelning av

Saar på två eller flera specialreglementen.

För egen del har lönenämnden den uppfattningen, att sammanförandet i

Saar av avlöningsbestämmelser för tjänstemän inom olika förvaltningsom­

råden med sinsemellan olikartade förhållanden medfört, att särbestämmel­

serna erhållit en sådan omfattning, att de allmänna grunddragen i avlönings­

systemet icke framträda med önskvärd tydlighet. Lönenämnden anser sig

emellertid icke för den skull böra yrka på en återgång till tidigare gällande

system med flera specialreglementen. Vid detta sitt ställningstagande har

lönenämnden beaktat, att Saar ännu varit i tillämpning alltför kort tid, för

att några bestämda erfarenheter kunnat vinnas angående för- och nackdelar

av det nya författningssystemet, ävensom att en ny genomgripande ändring

Kungl. Maj.ts proposition nr 225-

19

av detta system skulle ställa redogörarna inför nya svårigheter att finna sig

till rätta i författningarna. Vad särskilt angår framförda yrkanden om ut­

färdande av ett speciellt militärt avlöningsreglemente och ett speciellt reg­

lemente för lärarna vid de statliga och högre kommunala skolorna, vill löne-

nämnden framhålla, att redogörarna inom försvaret ändock måste tillämpa

Saar på den inom försvaret anställda civila personalen, liksom skolornas re­

dogörare skulle ha att tillämpa det allmänna reglementet på rektorsexpedi-

tionernas biträden för skriv- och kontorsgöromål, vaktmästare samt skol­

sköterskor.

Lönenämnden har vidare — med anledning, bland annat, av uttalanden

från vissa myndigheter — övervägt, huruvida några bestämda fördelar skulle

vara att vinna genom en omdisposition av Saar på sådant sätt, att de nu

under de olika paragraferna upptagna särskilda bestämmelserna samman­

fördes till en speciell avdelning i reglementet eller eventuellt överflyttades

till tilläggsbestämmelserna. Genom en sådan anordning skulle givetvis de

grundläggande bestämmelserna i avlöningssystemet framträda på ett mera

tillfredsställande sätt än för närvarande. Då det emellertid icke kan för­

nekas, att det torde underlätta arbetet för den enskilde redogöraren, därest

han återfinner den för hans arbetsområde gällande särbestämmelsen i ome­

delbar anslutning till motsvarande allmänna bestämmelse, har lönenämn­

den även beträffande detta spörsmål funnit lämpligast, att i avbidan på

ytterligare erfarenhet den nuvarande dispositionen bibehålies. Det synes

emellertid lönenämnden angeläget, att föreliggande möjligheter att över­

flytta föreskrifter — såväl allmänna som särskilda----från Saar till tilläggs­

bestämmelserna utnyttjas i största möjliga utsträckning. Såsom åtskilliga

myndigheter påpekat, skulle Saar också vinna i överskådlighet, därest de

särskilda bestämmelserna trycktes med annan stilsort än de allmänna be­

stämmelserna eller med mindre radavstånd, eller därest de särskilda bestäm­

melserna droges in från marginalen.

I anslutning till det anförda vill lönenämnden framhålla, att liksom hit­

tills vart och" ett av kommunikationsverken låtit utgiva särtryck av avlö-

ningsförfattningarna, i vilka särtryck de bestämmelser som sakna betydelse

för vederbörande verk uteslutits, ‘synas särtryck genom vederbörande cen­

trala myndighets försorg böra utdelas inom sådana förvaltningsområden som

försvaret och undervisningsväsendet. Vad undervisningsväsendet beträffar

skulle ett dylikt särtryck kunna användas av ett större antal redogörare,

därest Saars tillämpningsområde utsträcktes till att omfatta jämväl högre

kommunala skolor, sinnesslöskolor och epileptikerskolor.

Såsom en annan praktisk åtgärd för alt underlätta arbetet vid avlönings-

författningarnas tillämpning vill lönenämnden förorda, att författningarna

förses med sakregister. Ett "sådant register borde helst avse icke blott Saar

utan även statens löneplansförordning och tilläggsbestämmelserna till Saar.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att de i Saar ofta förekomman­

de hänvisningarna till föreskrifter utfärdade eller avsedda att utfärdas vid

sidan av Saar bidragit till att göra reglementet svårbemästrat. Fn praktisk

utväg för eliminerande — om icke lielt så dock i väsentlig mån — av det

mången gång tidsödande arbetet med klarläggande av de bestämmelser, som

åsyftas med berörda hänvisningar, vore enligt civilförvaltningens mening,

att de åsyftade bestämmelserna, i den mån desamma utfärdats av Kungl.

Maj i någon form angåves i reglementet, exempelvis i noter till författ-

ningsrummen eller i särskilda anvisningar till reglementet (jämför gällande

fly t tn i n gsk u n gör el se).

Detta uppslag finner lönenämnden beaktansvärt. Då ifrågavarande spe­

cialbestäm melsér torde komma att kompletteras, ändras eller utbytas i bety-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

dande omfattning, lärer det emellertid knappast vara lämpligt att intaga

noter eller anvisningar i det i svensk författningssamling intagna reglemen­

tet. Lönenämnden vill för sin del ifrågasätta, liuruvida icke i det författ-

ningsbihang till statsliggaren, vilket utarbetas av statskontoret, kunde i noter

till de olika paragraferna angivas, varest däri omförmälda bestämmelser

kunna återfinnas. Härigenom vunnes möjlighet till en årlig revision av dessa

noter. Tänkbart vore, att arbetet med sammanställande av ifrågavarande

författningsbihang med däri ingående noter förlädes till finansdepartemen­

tet, som i så fall lämpligen kunde under löpande budgetår genom cirkulär

bringa ändringar och tillägg i specialbestämmelserna till myndigheternas

kännedom.

,

Innan lönenämnden övergår till granskningen av de särskilda paragra­

ferna i Saar, vill lönenämnden framhålla värdet av att vid tillämpning av

avlöningsförfattningarna äga tillgång till en auktoritativ specialmotivering.

Lönenämnden förutsätter, att en sådan kommer att framläggas i den kom­

mande propositionen angående de nya avlöningsreglementena. I anslutning

till ett uttalande av försvarets civilförvaltning må vidare understrykas an­

gelägenheten av att innebörden av det flerstädes i Saar förekommande ut­

trycket »vederbörlig myndighet» klarlägges. Så synes lämpligen kunna ske

i tilläggsbestämmelserna. Civilförvaltningen har även påpekat, att det bör

klargöras vad som skall förstås med uttrycket »försvaret». Med anledning

härav vill lönenämnden endast framhålla, att även om det kunde vara önsk-

ligt att utbyta nämnda ord mot ett mera klarläggande, någon nämnvärd

olägenhet av det nu använda uttrycket icke torde ha förmärkts.

Departementschefen.

Det statliga lönesystem, som tillämpades närmast före innevarande bud­

getår, utgjorde resultatet av en utveckling, som fortgått under flera de­

cennier. Själva avlöningsreglementena hade icke gällt så många år; fyra av

dem trädde i kraft den 1 juli 1939 och de övriga sex tillkommo senare. Dessa

reglementen medförde emellertid endast i begränsad utsträckning ändringar

i grundvalarna för lönesystemet. I övrigt byggde reglementenas sakinnehåll

väsentligen på grundtankar, som kommit till uttryck redan i 1919 års avlö-

ningsreglemente för kommunikationsverken och som sedermera lagts till

grund för åtskilliga löneregleringsbeslut under 1920- och 1930-talen. Även i

författningstekniskt hänseende anslöto sig ifrågavarande avlöningsreglemen-

ten tämligen nära till vad som dittills gällt. Mot bakgrunden av det anförda

var det icke oväntat, att den betydande omläggning av lönesystemet, som i

såväl sakligt som formellt hänseende kom till stånd genom de för inneva­

rande budgetår utfärdade avlöningsreglementena, skulle giva anledning till

ett livligt meningsutbyte i fråga om det statliga lönesystemet och att därvid

skulle framställas yrkanden om en återgång helt eller delvis till vad som

tidigare gällt.

Efter anmodan att inkomma med redogörelse för erfarenheterna från de

provisoriska avlöningsreglementenas tillämpning ha vissa myndigheter

framställt förslag om långtgående sakliga ändringar, i vissa fall innebä­

rande förbättringar, i andra fall försämringar i tjänstemännens förmåner;

21

förslag har även i något fall framställts om en allmän omprövning av sak­

innehållet i det statliga lönesystemet. Dessa ändringsförslag anser jag mig

emellertid i stort sett icke böra biträda. Statsmakterna togo vid fjolårets

riksdag definitiv ställning till det resultat, som uppnåtts vid 1945 års löne-

kommittés utredningsarbete och kommitténs förhandlingar med tjänste­

männens huvudorganisationer, och några bärande skäl för att frångå detta

ställningstagande ha enligt min mening icke anförts. På några enstaka

punkter synas dock administrativa och andra skäl med sådan styrka tala

för en jämkning, att denna synes böra genomföras även om den medför

någon mindre ändring i sakligt hänseende. De här avsedda fallen framgå

närmare av vad i det följande anföres i anslutning till förslagen till defi­

nitiva avlöningsreglementen.

Vad härefter angår frågorna om löneförfattningarnas antal och när­

mare utformning, framgår av innehållet i de avgivna yttrandena huru

dessa frågor te sig ur de myndigheters synpunkt, som skola tillämpa av-

löningsbestämmelserna. Emellertid framgår av yttrandena, att myndighe­

terna från den gemensamma, självklara utgångspunkten, att avlönings-

bestämmelserna böra grupperas och utformas så att de bliva så lätta att

tillämpa som möjligt, komma till olika resultat, då de bedöma på vilket

sätt detta mål bäst nås. Statens lönenämnd, som haft tillgång till de övriga

myndigheternas samt personalorganisationernas yttranden, har framställt

till räckvidden mera begränsade förslag om förenklingar och förtydliganden

men icke ansett sig böra påyrka någon återgång till vad som gällt före

de provisoriska avlöningsreglementenas ikraftträdande.

För egen del vill jag till en början framhålla, att förevarande spörsmål

enligt min mening måste bedömas även ur mera allmänna synpunkter än

dem, som myndigheterna haft anledning att anlägga. Härom må nämnas

följande.

Avlöningsförfattningarna böra icke vara mera differentierade eller om­

fattande än att det är möjligt även för den, som ej har fackkunskaper,

att utan en tidskrävande undersökning utröna vad i ett visst hänseende

gäller enligt det statliga lönesystemet. Såsom exempel på hur härmed för­

håller sig i det före innevarande budgetår gällande författningssystemet

må nämnas, att lönebeloppen angåvos i 26 särskilda löneplaner och att

semesterbestämmelserna funnos meddelade i 44 olika författningsrum, för­

delade på 8 avlöningsreglementen; härvid ha bestämmelser, som meddelats

i ett sammanhang, räknats som ett författningsrum. Under innevarande bud­

getår har antalet löneplaner begränsats till fem, och semesterbestämmel­

serna ha sammanförts i tre författningsrum (räknat på motsvarande sätt),

fördelade på två avlöningsreglementen. Ur denna synpunkt synes den grup­

pering av avlöningsbestämmelserna, som tillämpats i de provisoriska reg­

lementena, avgjort vara att föredraga framför den tidigare tillämpade.

Fn annan, enligt min mening tidigare alltför litet beaktad synpunkt

är, att avlöningsförfattningarna böra utformas så, att en lönereglering icke

blir svårare att verkställa eller mera tidskrävande än nödvändigt. I olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

22

Kungl. Alaj:ts proposition nr 225.

sammanhang har som en särskild olägenhet med det statliga lönesyste­

met anförts, att det är så omfattande och invecklat att verkställandet av

en lönereglering tager en oproportionerligt lång tid i anspråk; härvid har

jämförelse gjorts med förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden

med dess kollektivavtalsförhandlingar. Det förhållande, som sålunda påta­

lats, framträder särskilt då, såsom väl framdeles kommer att ske, löneregle­

ring på en gång skall genomföras för hela den personal, för vilken det statliga

lönesystemet tillämpas. Till ifrågavarande synpunkt togs hänsyn då vid

fjolårets allmänna lönereglering lönebeloppen, tjänstledighetsavdragens och

övertidsersättningarnas belopp sammanfördes i statens löneplansförordning

och bestämmelserna om vikariatsersättning utformades så att denna för­

mån till sin storlek blir automatiskt bestämd genom löneplanernas upp-

byggnad. Av samma anledning böra om möjligt avlöningsbestämmelserna

i övrigt koncentreras till ett fåtal författningar, uppställda efter sak­

innehåll.

En koncentrerad uppställning efter sakinnehåll medför vidare, att före­

fintliga skiljaktigheter i lönehänseende olika tjänstemannagrupper emellan

lätt kunna konstateras. Det förefaller icke otänkbart, att lättheten att över­

blicka hur motsvarande sakfråga lösts för andra tjänstemän föranleder un­

danröjande av icke tillräckligt motiverade skiljaktigheter olika grupper

emellan. I varje fall blir det genom sakuppställningen lättare att bedöma

konsekvenserna av en ifrågasatt specialreglering för en viss kategori.

Det må vidare framhållas, att en splittring av författningsbestämmelserna

på flera reglementen ger anledning till en del särskilda spörsmål, som ej

bliva aktuella vid tillämpandet av ett gemensamt reglemente. Att gränsdrag­

ningen mellan olika avlöningsreglementens tillämpningsområden i vissa fall

kan bereda svårigheter framgår av vad förut anförts i fråga om de civila

och militära icke-ordinariereglementena. Vid tillämpandet av olika reglemen­

ten bliva vidare särskilda bestämmelser erforderliga för att reglera tjänste­

mans övergång från det ena till det andra reglementets tillämpningsområde

och för att reglera avlöningsförmånerna då tjänsteman, som själv är under­

kastad ett reglemente, uppehåller i annat reglemente avsedd tjänst.

Vad angår den av vissa myndigheter förordade uppdelningen av statens

allmänna avlöningsreglemente — Saar — på olika reglementen, må fram­

hållas att inom försvaret finnes militär, civilmilitär och civil personal och

att vid skolorna finnas både lärare och andra tjänstemän. En sådan uppdel­

ning av författningsbestämmelserna, att försvarets myndigheter och rekto­

rerna skulle behöva samtidigt tillämpa olika avlöningsreglementen, synes

mig opraktisk och kan därför icke av mig förordas. Om en uppdelning skulle

ske, borde väl tillskapas ett avlöningsreglemente för all försvarets personal

och ett avlöningsreglemente för skolornas personal i dess helhet. Dessa sär­

skilda avlöningsreglementen bleve emellertid ganska vidlyftiga författningar.

För egen del kan jag icke finna, att en sådan anordning skulle medföra

några bestämda fördelar för de berörda förvaltningsområdena. Förslag i

sådan riktning har ej heller framställts från försvarets civilförvaltning. Vad

angår skolorna vill jag erinra om att ett särskilt avlöningsreglemente för

23

dem tidigare gällt men att detta förvaltningsområde genom 1939 års riks­

dags beslut inordnades under civila avlöningsreglementet och civila icke-

ordinariereglementet. Några nya synpunkter, som på ett avgörande sätt tala

för ett särskiljande, ha såvitt jag kunnat finna icke tillkommit. Vad slut­

ligen beträffar de övriga förvaltningsområden, för vilka Saar gäller, med­

för den i reglementet tillämpade uppställningen med allmänna och särskilda

bestämmelser, att varje myndighet lätt kan finna de för densamma tillämp­

liga bestämmelserna i en viss sakfråga; för att än mera underlätta möjlig­

heten härtill kunna lämpligen, såsom i en del yttranden anförts, de särskil­

da bestämmelserna tryckas med annan stilsort än de allmänna bestäm­

melserna. Nackdelarna för myndigheterna inom dessa förvaltningsområden

av att försvarets och skolornas personal är inordnad under Saar inskränka

sig följaktligen till att reglementet därigenom får större sidantal än som

eljest varit behövligt. Dessa nackdelar få emellertid anses mer än väl upp­

vägas av de fördelar, som ur allmän synpunkt följa med att bestämmelserna

koncentreras till ett reglemente. Myndigheternas önskemål om utarbetande

av innehållsförteckning eller sakregister till avlöningsförfattningarna synes

emellertid böra tillmötesgås.

Mot det under innevarande budgetår gällande, såsom hänvisningsregle-

mente utformade avlöningsreglementet för befattningshavare med anställ­

ning i viss statsunderstödd verksamhet — Ars — ha anförts allvarliga in­

vändningar från de berörda myndigheternas sida. Kritiken avser främst att

de högre kommunala skolorna icke reglerats i samma författning som

närmast motsvarande statliga skolor samt att Ars utformats såsom hänvis-

ningsreglemente. För egen del anser jag fog finnas för invändningarna och

förordar, att avlöningsbestämmelserna för ifrågavarande kategorier inarbe­

tas i Saar. Det har visat sig att vid ett sådant inarbetande åtskilliga av de

nu i Ars meddelade bestämmelserna kunna bortfalla utan att saklig änd­

ring därav följer, varför åtgärden icke medför att Saar nämnvärt tynges av

de nytillkommande bestämmelserna.

För folkskolan bör alltjämt bibehållas ett särskilt reglemente. Såsom

riksräkenskapsverket framhållit kunna avlöningsbestämmelserna för no­

madlärare utan olägenhet infogas i folkskolans avlöningsreglemente. Det­

samma gäller enligt min mening med avseende å de avlöningsbestämmel-

ser, som innefattas i kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 890) angående

utsträckt tillämpning av 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan. I

enlighet härmed ha angivna särskilda avlöningsbestämmelser inarbetats i

det definitiva förslaget till avlöningsreglemente för folkskolan, varvid dock

dessa bestämmelser samlats i två kapitel i slutet av avlöningsreglementet.

Med utgångspunkt från vad i det föregående anförts ha inom finansde­

partementet utarbetats förslag till följande definitiva avlöningsreglementen,

nämligen

1) statens allmänna avlöningsreglemente och

2) avlöningsreglementet för folkskolan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

24

Reglementsförslagen torde få vid statsrådsprotokollet i detta ärende fogas

såsom bilagor 1 och 2. Vidare torde vid protokollet i ärendet böra som bilaga

3 fogas en inom finansdepartementet upprättad sammanställning av stad-

gandena i förslaget till statens allmänna avlöningsreglemente samt de un­

der budgetåret 1947/48 och närmast dessförinnan gällande avlöningsregle-

mentena; sammanställningen belyser på ett ganska klargörande sätt den

starka splittring, som i författningstekniskt hänseende kännetecknade det

tidigare lönesystemet.

Vid reglementsförslagens utarbetande ha de i yttrandena anförda syn­

punkterna ansetts böra beaktas i största möjliga utsträckning. Vissa i reg­

lementena nu förekommande bestämmelser ha uteslutits. Det är här till en

början fråga om för vissa tjänstemän gällande bestämmelser om tjänstgö­

ringsskyldighetens omfattning, vilka ansetts böra intagas i instruktioner el-

ler dylika föreskrifter pa samma sätt som skett för andra tjänstemän. Vi­

dare ha vissa avlöningsföreskrifter, som avse helt undantagsmässiga för­

hållanden och enligt vad erfarenheten utvisar sällan eller aldrig tillämpas,

uteslutits. I några fall ha för närvarande i själva reglementena meddelade

föieskrifter ansetts böra meddelas av Kungl. Maj :t i form av tilläggsbestäm­

melser till dem. Med beaktande av från den praktiska administrationens

målsmän framställda önskemål har det för sådana fall, där tabeller skola

utfärdas, ansetts obehövligt och olämpligt att därjämte i textform angiva de­

taljerade bestämmelser i ämnet, särskilt om författningstexten skulle bliva

mera svårbegriplig. Sneddningsreglerna för löneklassplacering ha liksom

i Saar meddelats i tabellform men på ett ytterligt förenklat sätt, och vika-

riatsersättningsbeloppen förutsättas skola angivas i av Kungl. Maj :t utfär-

dade tabeller, varvid beräkningsgrunden skall bero på riksdagsbeslut men

ej behöva uttryckas i reglementstext. Mot de provisoriska reglementena har

anmärkts, att de innehålla vissa bestämmelser om alldeles självklara saker.

Härtill må anmärkas, att detta är en följd av en i och för sig naturlig strä­

van att i reglementena såvitt möjligt tillämpa en fortlöpande framställning

för att sätta den i lönesystemet helt obevandrade i stånd att lättare följa

tankegången; då emellertid bestämmelserna ifråga tynga reglementet, ha de

ansetts kunna utan nämnvärd olägenhet borttagas.

Vad reglementenas disposition beträffar, ha vissa ändringar ansetts böra

vidtagas i förhållande till de provisoriska reglementena. Indelningen i för-

valtningsi- och avlöningsbestämmelser har bibehållits men icke drivits

längre än som ansetts praktiskt lämpligt. Nämnas må sålunda, att stad-

gandena om tjänstemans skyldigheter i fråga om tjänstebostad och tjänste-

dräkt och om vissa skyldigheter i förhållande till vikarie flyttats till av-

löningsbestämmelserna om naturaförmåner av olika slag, medan å andra

sidan bestämmelserna om förutsättningar för vikariatslöneförordnanden

flyttats över till förvaltningsbestämmelserna — där de delvis funnos re­

dan i de provisoriska reglementena — och kompletterats med vissa bestäm­

melser om andra vikariatsförordnanden. I vissa fall ha paragrafer sam-

manslagits; exempelvis har det ur tillämpningssynpunkt ansetts lämpligare

att semesterbestämmelserna intagas i ett sammanhang, även om paragra­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

25

fen blir ganska lång, än att de bibehållas uppdelade på paragrafer med

grundläggande bestämmelser samt bestämmelser om semestertidens längd

och om semesterns åtnjutande. Vad de under respektive paragrafer före­

kommande särskilda bestämmelserna beträffar, ha dessa bestämmelser för

försvaret, läroverk in. fl. läroanstalter samt statens affärsdrivande verk

ansetts böra meddelas särskilt för sig och utan sammanblandning med

bestämmelser för andra förvaltningsområden; reglementet blir visserligen

därigenom något längre men å andra sidan är angivna förfaringssätt till

obestridlig fördel för förstnämnda större förvaltningsområden.

I övrigt har reglementstexten vid ärendets beredning inom finansdepar­

tementet underkastats en grundlig revision, varvid eftersträvats att göra

den så enkel och klar som möjligt.

Av tidsskäl hade 1945 års lönekommitté icke möjlighet att, såsom skett

vid tidigare löneregleringar, förse de av kommittén framlagda reglements-

förslagen med någon ingående detalj motivering; erinras må att kommit­

téns förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer pågingo

tiden 22 november 1946—21 februari 1947 och att kommittén den 11 mars

1947 avgav sitt betänkande II. På sätt såväl riksdagens revisorer som vissa

myndigheter anfört, försvårar det reglementenas tillämpning att en auktori­

tativ detalj motivering till de nya bestämmelserna saknas, i all synnerhet som

det icke är klart i vilken utsträckning tidigare gjorda uttalanden äro avsedda

att alltjämt gälla. Med beaktande härav har jag i det följande i anslutning

till reglementsförslagen ansett mig böra lämna en utförlig redogörelse för

motiven till bestämmelserna och för det sätt, varpå bestämmelserna böra till-

lämpas.

Då förslaget till allmän lönereglering i propositionen nr 281 anmäldes

för 1947 års riksdag, ifrågasattes vissa ändringar i den ordning, som dit­

tills tillämpats för avlöningsbestämmelsernas fastställande.

Å ena sidan förordades en ökad medverkan av riksdagen i sakfrågor. I

propositionen framhölls, att en markant skillnad sedan gammalt gällt mel­

lan den omfattning, i vilken riksdagen medverkat vid tillkomsten av avlö-

ningsbestämmelser för statlig ordinarie och icke-ordinarie personal. Av-

löningsreglementena för den ordinarie personalen hade underställts riks­

dagen för godkännande. De hade visserligen kompletterats med av Kungl.

Maj it utfärdade tilläggsbestämmelser, men utvecklingen hade gått i den

riktningen, att avlöningsreglementena blivit alltmera fullständiga, och i

de år 1939 och därefter utfärdade avlöningsreglementena hade intagits de

flesta bestämmelser av allmängiltig natur. För den icke-ordinarie perso­

nalen däremot hade avlöningsbestämmelserna under giltighetstiden för

1919 års avlöningsreglemente för kommunikationsverken och de med detta

reglemente som förebild utformade avlöningsreglementena utfärdats utan

medverkan från riksdagens sida, och tillkomsten av 1939 års civila och

militära icke-ordinariereglcmenten hade härvidlag icke inneburit ändring

i vidare mån än att själva löneplanerna underställts riksdagens prövning.

Några särskilda skäl för denna åtskillnad mellan avlöningsbestämmelser-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

26

na för ordinarie och icke-ordinarie statstjänstemän hade icke åberopats

vid de tillfällen, då frågan om riksdagens medverkan varit på tal. De före­

slagna nya avlöningsreglementena innehöllo bestämmelser även för den

icke-ordinarie personalen och förutsatte salunda en ökad medverkan av

riksdagen.

Å andra sidan förordades en begränsning av riksdagens medverkan i så

måtto, att frågor av rent formell art eller av obetydlig saklig vikt icke skul­

le påkalla särskilt riksdagsbeslut. I propositionen, vari framhölls att riks­

dagens medverkan i mycket stor utsträckning påkallats i dylika frågor

under tiden efter 1939 års lönereglering, föreslogs härutinnan följande.

Ordalydelsen av avlöningsreglementena skulle icke för godkännande un­

derställas riksdagen. I stället skulle riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att

utfärda reglementena i huvudsaklig överensstämmelse med författnings-

förslag fogade vid vederbörande riksdagsskrivelse eller vid i skrivelsen åbe­

ropat utskottsutlåtande. Härigenom skulle Kungl. Maj :t bliva oförhindrad

att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar i författ­

ningarna, såväl vid utfärdandet som därefter. Kungl. Maj :t skulle vidare

bemyndigas utan riksdagens medverkan ändra avlöningsbestämmelserna,

a) då skäl förelåge att utsträcka tillämpningen av enligt reglementena

för vissa grupper av tjänstemän gällande bestämmelser till andra, i stort

sett likartade grupper,

b) då riksdagens beslut i organisations- eller anslagsfrågor föranledde

tillägg till eller ändringar i reglementenas bestämmelser, så framt dessa

tillägg eller ändringar icke avveke från de principer, på vilka avlönings-

reglementenas bestämmelser vore byggda, samt

c) då skäl förelåge att i samband med ändringar och tillägg, som nyss

sagts, vidtaga vissa modifikationer av gällande bestämmelser.

Därjämte skulle Kungl. Maj:t, enligt vad i propositionen förordades, be­

myndigas att utfärda övergångsbestämmelser, såväl i samband med den

nya löneregleringens ikraftträdande som därefter.

Riksdagen fann förslagen värda beaktande men ansåg sig i frågans då­

varande läge icke böra taga ställning till här avsedda spörsmål; riksdagen

tog dock avstånd från förslaget att lämna Kungl. Maj :t ett för framtiden

gällande bemyndigande att utfärda övergångsbestämmelser. Emellertid er­

höll Kungl. Maj :t bemyndiganden att utfärda avlöningsreglementen för till-

lämpning under budgetåret 1947/48 samt att meddela övergångsbestäm­

melser i samband med den allmänna löneregleringen.

De nu utarbetade förslagen till definitiva avlöningsreglementen inne­

hålla, såsom framgår av vad förut anförts, avlöningsbestämmelser gemen­

samma för ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän. De förutsätta således,

på motsvarande sätt som de för innevarande budgetår gällande reglemente­

na, samma medverkan från riksdagens sida vid bestämmande av avlönings­

förmånerna för ordinarie och icke-ordinarie personal. Den ordning för regle­

mentenas utfärdande och för detaljjämkningar i dem, varom förslag före­

lädes föregående års riksdag, synes mig vara praktisk och ägnad att under­

lätta såväl riksdagens arbete som arbetet i Kungl. Maj :ts kansli, och de av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

27

sedda befogenheterna för Kungl. Maj:t hålla sig, såvitt jag kan finna, inom

snäva gränser, särskilt efter den av riksdagen angivna inskränkningen i

befogenheten att utfärda övergångsbestämmelser. Jag anser mig därför

böra förorda, att Kungl. Maj :t för sig utverkar bemyndiganden av det

slag, som avsågs i propositionen 1947:281, dock att bemyndigandet att

utfärda övergångsbestämmelser endast bör avse meddelandet av dylika be­

stämmelser i samband med de nya avlöningsreglementena. Ett bemyndi­

gande av sist angivna innebörd synes påkallat, även om de frågor, som

uppkomma vid övergång från de provisoriska till de definitiva reglemen­

tena, torde bliva relativt få.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

II. Specialmotivering till förslaget till statens allmänna

avlöningsreglemente.

1 avd. Inledande bestämmelser.

1 S.

Reglementets tillämpningsområde m. m.

Saar och Ars. Det under innevarande budgetår gällande statens all­

männa avlöningsreglemente -— med den officiella förkortningen Saar • äger

tillämpning på statens tjänstemän i allmänhet. Beträffande det sätt, varpå

reglementets tillämpningsområde bestämts, samt angående de däri använda

uttrycken tjänst, beställning och befattning må nämnas följande.

7. Reglementet äger enligt 1 § tillämpning å innehavare av vissa tjänster

men vinner däremot icke tillämpning å någon av den anledningen, att han

förordnas uppehålla (bestrida, vikariera å) en i reglementet avsedd tjänst.

Exempelvis är reglementet icke tillämpligt å en folkskollärare av den an­

ledningen, att han förordnas uppehålla statlig tjänst såsom folkskolinspek­

tör eller såsom övningsskollärare vid seminarium (rörande avlöningsför­

månerna i dylika fall ha bestämmelser meddelats i kungörelserna 1947.

607 och 608), men väl i fall där läraren förordnas inneha tjänst såsom

extra folkskolinspektör eller extra övningsskollärare.

2. Med uttrycket tjänst avses i Saar detsamma som »tjänstemannaan­

ställning». Genom detsamma uteslutas från tillämpningsområdet inneha­

vare av arbetaranställning samt uppdragstagare. I detta sammanhang må

nämnas, att Kungl. Maj :t i cirkulär den 30 juni 1947 (SFS nr 542) fäst

statsmyndigheternas uppmärksamhet på ett av 1945 års lönekommitté

gjort uttalande om att sådan personal, som ej erhåller anställning såsom

ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman eller såsom aspirant och som ta-

ges i anspråk inom kollektivavtalsreglerat område, bör avlönas enligt av­

talsbestämmelserna; tillräcklig anledning anses m. a. o. ej finnas att ur

en arbetargrupp utbryta enstaka per soner och giva dem tjänstemannaan­

ställning, med mindre någon av de egentliga huvudanställningsformerna

anlitas. Beträffande de i vissa fall föreliggande svårigheterna att avgöra,

huruvida fråga är om tjänsteman eller uppdragstagare — i vilket sist­

nämnda fall reglementet icke är tillämpligt — må framhållas, att frågan

har praktisk betydelse närmast för bedömande av vederbörandes ställning

i semesterhänseende. 1945 års lönekommitté har framhållit, att dylika svå­

28

righeter göra sig gällande även vid den allmänna semesterlagens tillämp­

ning. I princip bör väl en person, vilken såsom självständig företagare

åtager sig en viss uppgift, i denna sin egenskap betecknas som uppdrags­

tagare men ej såsom arbetstagare och således ej som tjänsteman. Beträffan­

de den närmare gränsdragningen mellan de olika kategorierna hänvisades

vid antagandet av 1938 års allmänna semesterlag till allmänt avtalsrättsliga

regler (prop. 1938: 286, s. 213, jfr prop. 1945: 273, s. 70).

Då uttrycket tjänst användes i Saar, inlägges icke däri med nödvändig­

het innebörden av en anordning av mera bestående natur; exempelvis skall

för en helt tillfällig arbetsuppgift kunna användas anställning såsom extra

tjänsteman. Ej heller inlägges i uttrycket betydelsen av en anställning med

i förväg fullt bestämda arbetsuppgifter. Särskilt tidigare synes man ha va­

rit böjd att se en bestämd skillnad mellan å ena sidan civila anställningar,

som ansågos vara förenade med bestämda arbetsuppgifter och betecknades

sasom tjänster, och å andra sidan militära och civilmilitära anställningar,

som ansågos vara mera personliga och betecknades såsom beställningar.

Numera finnas dock även för den civila personalen anställningar med — i

förhållande till andra — skäligen obestämda arbetsuppgifter; med hänsvn

härtill användes i Saar uttrycket tjänst oberoende av om anställningen

är förenad med mer eller mindre bestämda arbetsuppgifter, så att det även

täcker uttrycket beställning. Inom s. k. reglerad befordringsgång, där, allt

efter vederbörandes anställningstid, olika anställningsformer och lönegra­

der tillämpas för personal med i princip samma arbetsuppgifter, synes med

tjänst böra förstås anställning, vid vilken tillämpas viss anställningsform

och lönegradsplacering; vederbörande befordras således enligt en viss ord­

ning från den ena tjänsten till den andra utan att arbetsuppgifterna be­

höva ändras. En motsatt uppfattning — enligt vilken i detta "fall en och

samma tjänst under olika förhållanden är placerad i olika lönegrader__

låter sig icke förena med uttrycket befordringsgång.

I Saar och de i anslutning därtill utfärdade författningarna har uttryc­

ket befattning erhållit en ganska begränsad användning, i det att detsamma

endast användes för att beteckna något som begreppsligt skulle kunna ut­

göra en tjänst men faktiskt icke blivit detta. I en del fall, då tjänsteman

erhåller uppdrag att fullgöra göromål, som ligger utanför dem, som till­

höra tjänsten, och då i anledning därav göromålen ändras även på den

egna tjänsten — exempelvis då en professor valts att vara rektor — anses

göromålen på grund av tjänsten och göromålen på grund av uppdraget

konstituera en befattning (»professor, som innehar rektorsbefattning»).

Och vidare anses de göromål, som i det särskilda fallet åläggas innehavare

av tjänst eller beställning, med vilken olika arbetsuppgifter kunna följa,

konstituera en befattning, så att exempelvis innehavare av kaptens- elier

löjtnantsbeställning, som placerats såsom kompanichef, säges inneha kom­

panichefsbefattning.

3. I den män icke särskilda, i Saar ej innefattade avlöningsbestämmel-

ser skola tillämpas (se härom under 4 här nedan), äger Saar tillämpning å

innehavare av statliga tjänster i den omfattning, som angives i 1 § a)—c),

eller, närmare uttryckt, i den omfattning som beträffande ordinarie tjänste­

män angives i 1 § a) och beträffande icke-ordinarie tjänstemän angives i

1 § a)—c). Vad angår de icke-ordinarie tjänstemännen innefattar emeller­

tid 1 § a)—

c)

i verkligheten icke någon begränsning, då nämligen under

a) och b) angivas vissa sådana tjänstemän men under c) angivas övriga

icke-ordinarie tjänstemän. Syftet med de icke-ordinarie tjänstemännens

uppdelning i 1 § på skilda grupper är att redan i reglementets inlednings­

paragraf klargöra den kategoriindelning av sådana tjänstemän, på vilken

reglementet bygger. Reglementet är så uppställt, att avlöningsbestämmel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

29

serna för de tjänstemän, som angivas i 1 § a) och b), innefattas i 3 avd.,

medan avlöningsbestämmelserna för de i 1 § c) avsedda tjänstemännen

innefattas i 4 avd.

Utmärkande för de i 1 § a) och b) avsedda tjänsterna är att de skola

ha lönegradsplacerats i vederbörlig ordning och att de därvid skola ha

åsatts lönegradsbeteckning och lönegradsnummer i överensstämmelse med

vissa angivna normer. De i 1 § a) avsedda lönegradsplacerade tjänsterna

äro: ordinarie, extra ordinarie, aspirant- och extra tjänster, vartill för för­

svarets del kommer icke-ordinarie, medelst kontrakt för viss tid tillsatt be­

ställning. De i 1 § b) avsedda tjänsterna, som endast finnas vid bank- och

fondinspektionen samt sparbanksinspektionen, utgöra ett speciellt slags

icke-ordinarie tjänster, som reellt sett stå ordinarie tjänster nära men icke

inrättats under riksdagens direkta medverkan; dessa tjänster inrättas av

Kungl. Maj :t jämlikt i" bank- och sparbankslagarna erhållet bemyndigande

att organisera ifrågavarande inspektioner.

4. Såsom ett av Kungl. Maj :t utfärdat avlöningsreglemente är Saar icke

tillämpligt å tjänstemän vid riksdagens verk. Reglementet är vidare tillämp­

ligt endast i den män fråga ej är om tjänstemän, för vilka andra avlönings-

bestämmclser än de i reglementet innefattade skola tillämpas enligt beslut av

Kungl. Maj :t och riksdagen. Ett särskilt avlöningsreglemente, 1947 års avlö­

ningsreglemente för nomadlärare (Arn), skall tillämpas å dylika lärare.

Vidare gälla specialbestämmelser för olika personalgrupper vid försvaret,

som äro fast anställda men icke ständigt tjänstgörande. Enligt bestämmelser

i slutet av Saar äro från dess tillämpning uttryckligen undantagna flertalet

övningslärare, tjänstemän uppförda på indragnings- eller övergångsstat utan

tjänstgöringsskyldighet eller å avgångsstat ävensom sådan tjänsteman, som

anmält, att han icke vill underkasta sig reglementets villkor och bestäm­

melser.

1947 års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställning i viss

statsunderstödd verksamhet (Ars) har givits den utformningen, att Saar

i tillämpliga delar skall gälla, dock med iakttagande av vissa särskilda be­

stämmelser. Ars är tillämpligt på lärarpersonalen vid de högre kommunala

skolorna, föreståndare för och lärare vid de statsunderstödda sinnesslö- och

epileptikerskolorna samt innehavare av på personalförteckning uppförda

tjänster vid hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Förslaget till definitivt reglemente. Det inom finansde­

partementet utarbetade förslaget till definitivt avlöningsreglemente överens­

stämmer till sina huvuddrag med Saar och Ars. Vid angivande av regle­

mentets tillämpningsområde ha emellertid följande jämkningar skett för

vinnande av större överskådlighet.

Sålunda har i 1 § 1 mom. tillämpningsområdet angivits utan samband

med en indelning av tjänstemännen efter deras olika anställningsform. För

utmärkande av reglementets principiellt sett generella tillämplighet inom

statsförvaltningen har angivits, att detsamma äger tillämpning beträffan­

de statens tjänstemän, med undantag av dels tjänstemän, för vilka andra

avlöningsbestämmelser än de i reglementet innefattade skola tillämpas en­

ligt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen, dels ock tjänstemän vid riks­

dagens verk.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

I paragrafens 2 mom. har angivits tjänstemännens huvudindelning efter

anställningsformen. Sammanställningen av lönegradsbeteckningar och löne-

gradsnummer har emellertid därvid överförts till en ny 2 §. Vidare har det

icke ansetts erforderligt att tynga reglementets inledningsparagraf med

mera detaljerade bestämmelser om förut omförmälda specialgrupp tjänste­

män vid bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen; dessa

ha dock omnämnts, och detsamma gäller viss anställning över stat vid för­

svaret. Vad slutligen beträffar den terminologiska frågan om användandet

av beteckningarna tjänst, beställning och befattning, skiljer sig förslaget till

nytt reglemente från Saar endast genom att de anställningar, vid vilka de

reguljära anställningsformerna icke tillämpas, i anslutning till tämligen

allmänt vedertaget språkbruk betecknats såsom arvodesbefattningar.

2

§•

Lönegrader.

I denna paragraf ha förekommande lönegradsbeteckningar och lönegrads-

nummer sammanställts. Förslaget till nytt reglemente innebär icke någon

saklig ändring i vad nu gäller. För att klargöra valet av beteckningar må

erinras om följande.

Inom det intill den 1 juli 1947 gällande lönesystemet gåvos löneplanerna

olika bokstavsbeteckningar, varemot lönegraderna ej erhöllo särskild be­

teckning. Där samma lönebelopp ansågs böra tillkomma tjänstemän med

olika anställningsform, medförde detta antingen att en och samma löneplan

tillämpades för dem, varvid man ej av lönegradsplaceringen kunde omedel­

bart se vilken anställningsform som i det enskilda fallet skulle tillämpas,

eller ock att flera helt eller i det väsentliga likalydande löneplaner måste

tillskapas. Såsom exempel på det förra må nämnas, att i civila avlönings-

reglementet tjänster tillsatta medelst visstidsförordnande och tjänster till­

satta medelst tillsvidareförordnande sammanfördes å löneplan C och att i

militära avlöningsreglementet sammanfördes beställningar tillsatta med

fullmakt och beställningar tillsatta med visstidsförordnande å vardera av

löneplanerna Öb och Cb. Å andra sidan tillskapades i civila avlöningsregle­

mentet delvis likalydande löneplaner B och C för olika anställningsformer

samt en särskild rektorslöneplan E upptagande lön enligt vissa löneklasser

å löneplan A; i militära avlöningsreglementet användes konstruktionen be­

ställning med arvode motsvarande lön enligt löneplan Oa eller UO för att

angiva den särskilda anställningsform, varom i dessa fall var fråga. Inom

den civila statsförvaltningen tillämpades samma löneplan oberoende av

förvaltningsgren in. in., men för varje icke-statligt förvaltningsområde till­

skapades särskilda löneplaner. Inom försvaret tillämpades delvis likalydan­

de löneplaner Öb och Cb, den förra för militär och den senare för civilmilitär

personal. Den avvikande konstruktionen av lönegraderna för extra ordinarie

och extra tjänstemän medförde behov av särskilda löneplaner för dem, och

det motsvarande gäller beträffande de militära löneplanerna Oa och UO.

Det stora antal löneplaner, som sålunda uppkom, försvårade upprättandet

av lönetabeller av olika slag till hjälp vid löneuträkningen.

För att vinna en ur olika synpunkter önskvärd rationalisering har 1947

års lönesystem uppbyggts så, att antalet löneplaner begränsats till vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

31

varit erforderligt med hänsyn till själva lönebeloppens storlek samt att lö­

negraderna erhållit olika beteckningar, alltefter tillämplig anställningsform

och löneplan.

Beträffande lönegradsbeteckningarna inom 1947 års lönesystem gäller

följande.

a. Begynnelsebokstaven angiver, huruvida tjänsten är civil eller civil-

militär (C) eller militär (M),

b. Antalet bokstäver angiver, huruvida lönen utgår enligt någon av de

allmänna löneplanerna 1 och 2 (två bokstäver) eller någon av speciallöne-

planerna 3—5 (tre bokstäver).

c. Andra bokstaven angiver alltid, huruvida fråga är om dyrortsgraderad

lön eller alltså lön enligt löneplan nr 1 eller 5 (bokstaven är då hämtad ur

alfabetets första hälft ) eller om icke dyrortsgraderad lön eller alltså lön

enligt någon av löneplanerna nr 2—4 (bokstaven är då hämtad ur alfabe­

tets senare hälft). Lönegradsbeteckningens andra bokstav har härutöver —

ehuru med vissa undantag — den funktionen, att genom densamma angives

anställningsformen. Bokstäverna a—d och o—r reserveras för olika slag av

ordinarie anställning, e och s för extra ordinarie anställning, f och t för

aspirantanställning, g och u för extra anställning samt h och v för anställ­

ning medelst kontrakt för viss tid. Undantagen avse uteslutande använd­

ningen av bokstäverna a—d och o—r och äro av i viss mån begränsad räck­

vidd. Vad angår statsförvaltningen har det förhållandet, att Kungl. Maj :t

jämlikt bemyndigande i bank- och sparbankslagarna utan riksdagens hö­

rande äger organisera bank- och fondinspektionen respektive sparbanks-

inspektionen — varför man ej kan tala om ordinarie tjänster vid dessa in­

spektioner — icke ansetts böra utgöra hinder att tillämpa de lönegradsbe-

teckningar, som eljest tillhöra den ordinarie anställningsformen. Vad åter

angår det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet samt hushåll­

ningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna svarar för deras del beteckning­

en Ca mot det vid dessa institutioner förekommande ordinariebegreppet.

I detta sammanhang må framhållas, att i prop. 1947: 281 uttalats, att

beteckningen extra tjänsteman bör förbehållas de tjänstemän, som äro ex­

tra tjänstemän i avlöningsreglementets mening och som alltså ha lönegrads-

beteckningen Cg. På motsvarande sätt bör beteckningen aspirant, då där­

med avses innehavare av viss anställning, förbehållas den, som innehar

aspirantanställning i avlöningsreglementets mening och alltså har lönegrads-

beteckningen Cf.

3

§•

För reglementets tillämpning grundläggande bestämmelser.

J mom. På det statliga löneområdet har sedan länge fortgått en strävan

att ernå en enhetlig reglering av spörsmål av likartad innebörd, oavsett

inom vilket förvaltningsområde de uppkomma. För undanröjande av sak­

32

ligt icke motiverade olikheter talar bl. a. önskvärdheten av att utan ingåen­

de detaljundersökningar kunna konstatera vad i ett visst sakligt avseende

gäller inom statsförvaltningen. En normalisering medför också, att tolk-

ningsavgöranden få mera generellt prejudicerande betydelse än eljest, så att

antalet fall, i vilka meningsskiljaktigheter yppas om en författningsbestäm­

melses rätta innebörd, väsentligt nedbringas. Tydligtvis är en enhetlig regle­

ring icke minst av värde i sådana fall, då tjänsteman övergår från ett för­

valtningsområde till ett annat.

Till följd av de skiljaktiga förhållanden, under vilka tjänstgöring full-

göres, och till följd av göromålens olika beskaffenhet är det emellertid gi­

vet, att inom olika förvaltningsområden behov föreligger av särskilda bestäm­

melser i skilda avseenden. I den mån olika bestämmelser ansetts erforderliga

för olika förvaltningsområden, ha i Saar de bestämmelser, som skola till-

lämpas i allmänhet, upptagits under rubriken »A. Allmänna bestämmelser»,

under det att för vissa förvaltningsområden gällande tilläggs- och undantags­

bestämmelser upptagits under rubriken »B. Särskilda bestämmelser» samt

en underrubrik angivande det förvaltningsområde, varom fråga är. I 2 § 1

mom. Saar föreskrives, att, i den mån i reglementet vid sidan av allmänna

bestämmelser meddelas särskilda bestämmelser för visst verk eller visst för­

valtningsområde, vad i de allmänna bestämmelserna finnes stridande mot

de särskilda bestämmelserna icke skall gälla för sådant verk eller förvalt­

ningsområde.

1 det reviderade reglementet motsvarar 3 § 1 mom. berörda i 2 § 1 mom.

Saar upptagna bestämmelse. Denna har emellertid omformulerats för att

tydligare uttrycka, att de allmänna bestämmelserna jämväl inom de sär­

skilt angivna förvaltningsområdena skola tillämpas i den mån de icke stri­

da mot särbestämmelserna. I sistnämnda bestämmelser användas rubrikerna

Läroverk m. fl. läroanstalter samt Statens affärsdrivande verk. Vilka för­

valtningsområden, som ingå under dessa sammanfattande beteckningar,

framgå av andra och tredje styckena i förevarande moment.

2 4 mom. Dessa moment innehålla vissa begreppsbestämningar, med­

delade för att möjliggöra vissa förenklingar i reglementstexten.

Beträffande uttrycken beställning och beställningshavare vid försvaret

hänvisas till vad därom anförts under 1 §.

Enligt i 2 mom. meddelad föreskrift skall med beställning på aktiv stat

i lönegraden Mha 1 likställas sådan anställning över stat, som skall före­

gå anställning på aktiv stat. Härmed åsyftas överstatsanställning enligt

kungörelsen den 26 september 1947 (nr 699) angående manskaps och musik­

elevers anställning vid krigsmakten. Enligt denna kungörelse skall i all­

mänhet första anställning vid armén och marinen för den, som icke av­

lagt realexamen eller styrker sig äga motsvarande utbildning, ske för viss

tid, räknat från och med 1 oktober eller, vad angår flottan, från och med

1 oktober eller 1 april, och under de första sex månadernas anställning är

vederbörande därvid förd över stat. överstatsanställning förekommer vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

33

vid yrkesgrenen stamflygförare inom flygvapnet, under ett år för den, som

ej avlagt realexamen eller har motsvarande kunskaper, och omkring sex

månader för den, som avlagt realexamen (motsvarande).

Såsom angivits under 2 § tillämpas de lönegrader, som eljest avse ordi­

narie tjänster, för vissa dem närstående icke-ordinarie tjänster vid bank-

och fondinspektionen och sparbanksinspektionen. Enligt 3 mom. i föreva­

rande paragraf skola, där ej annat särskilt angives, för dessa tjänster till-

lämpas reglementsbestämmelserna för ordinarie tjänster.

De i reglementet avsedda icke-statliga anställningarna vid högre kom­

munala skolor, sinnesslö- och epileptikerskolor, hushållningssällskap och

skogsvårdsstyrelser skola enligt 4 mom. likställas med statliga tjänster. Det­

ta medför exempelvis, att innehavare av dylik icke-statlig tjänst vid vikariat

på statlig tjänst helt behandlas som statstjänsteman. Vad i reglementet sägs

om staten och statsverket skall för ifrågavarande tjänstemän avse veder­

börande kommun, skolstyrelse, hushållningssällskap eller skogsvårdssty-

relse.

5 mom. Enligt första stycket skola olika tjänster anses olika höga i för­

hållande till månadslönerna vid grundnivån. Inom lönegrad, som omfattar

flera lönelclasser, skall härvid tagas hänsyn till lönebeloppet i slutlöneklas-

sen, och inom löneklass, som upptager flera lönebelopp — där löneplanen

på tvären är uppdelad efter ortsgrupper, lönegrupper eller avdelningar —

till det högsta av lönebeloppen. I andra stycket meddelas en undantags­

bestämmelse för provinsialläkar- och distriktsveterinärtjänster; denna sam­

manhänger med att avlöningen vid dessa tjänster utgår i form av lön jämte

rätt till praktikinkomst (36 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

2 avd. Förvaltniiigsbestämmelser.

4

§•

Tjänsters inrättande och lönegradsplacering.

S a a r. De avlöningsreglementen, som tillämpades intill den 1 juli 1947,

innehöllo förutom bestämmelser om tjänstemännens avlöningsförmåner

även vissa bestämmelser, vilka närmast rörde statsförvaltningens organi­

sation. Bland annat innefattades i dem huvudstadgandena angående tjäns­

ters inrättande och lönegradsplacering. Stadgandena härom i avlöningsreg-

lementena för icke-ordinarie personal voro emellertid ofullständiga såtill­

vida, att genom dem icke klarlades frågan om riksdagens medverkan vid

inrättande och lönegradsplacering av icke-ordinarie tjänster.

Bestämmelser i detta ämne finnas numera meddelade i 3 § Saar, som har

rubriken Bestämmandet av tjänsters lönegrader och antal. Paragrafen inne­

håller bestämmelser beträffande ordinarie, extra ordinarie, aspirant- och

extra tjänster ävensom beträffande vissa speciella slag av icke-ordinarie

tjänster inom försvaret samt vid bank- och fondinspektionen och spar-

3 Bihang till riksdagens protokoll 191/8. 1 sand. Nr 225.

34

banksinspektionen. Den innehåller däremot inga föreskrifter angående be­

stämmandet av antalet arvodesanställningar och av arvodesbeloppen vid

dessa anställningar. I åtskilliga fall meddelas beslut härutinnan av Kungl.

Maj :t, understundom — i allmänhet där arvodet skall utgå från å avlö-

ningsstat upptagen anslagspost till arvoden och särskilda ersättningar, be­

stämda av Kungl. Maj :t — med stöd av riksdagens beslut. I andra fall med­

delas beslut i ämnet av vederbörande myndighet. I detta sammanhang må

anmärkas, att Kungl. Maj :t i cirkulär den 30 juni 1947 till statsmyndighe­

terna (SFS nr 542) framhållit, att i den mån ej Kungl. Maj :t meddelat be­

slut i fråga om anställningsformen för icke-ordinarie personal, denna borde

av vederbörande myndighet bestämmas under beaktande av de uttalanden,

som härom gjorts av 1945 års lönekommitté och som innefatta, att den tidi­

gare i betydande utsträckning anlitade formen med anställning mot arvode

i största möjliga utsträckning borde undvikas och avvecklas för heltidsan­

ställd personal. Att arvodesanställning avses skola förekomma endast un­

dantagsvis för heltidsanställd personal sammanhänger med att denna an­

ställningsform erfarenhetsmässigt föranleder en mångfald komplikationer.

Arvodena bestämmas ofta nog efter andra grunder än som tillämpas då

tjänster lönegradsplaceras, och detta medför svårigheter bl. a. då en ar­

vodestjänst ombildas till lönegradsplacerad tjänst eller då innehavare av

arvodesbefattning eljest övergår till dylik tjänst. För arvodesbefattningar

pläga avlöningsförhållandena ej heller vara så i detalj reglerade som för

lönegradsplacerade tjänster; detta föranleder tveksamhet i olika fall och

medför även lätt, att sakligt icke motiverade ojämnheter uppkomma.

Beträffande innehållet i 3 § Saar och de frågor, som i anslutning till

denna paragraf uppställa sig, må anföras följande.

1. Enligt 1 mom. och 2 mom. första stijcket skola ordinarie och högre

extra ordinarie tjänster i allmänhet åsättas lönegradsbeteckning och löne-

gradsnummer av Kungl. Maj :l med stöd av riksdagens beslut; ordningen

för bestämmandet av antalet dylika tjänster är densamma. Innebörden av

uttrycket »med stöd av riksdagens beslut» är, att Kungl. Maj :ts beslut skall

stå i samklang med ett positivt riksdagsbeslut, men avlöningsreglementet

tcger icke ställning till frågan huru individualiserat riksdagsbeslutet skall

vara till sitt innehåll. Det är visserligen regel att riksdagsbeslutet föreligger i

form av en av riksdagen fastställd personalförteckning, vilken uttömmande

angiver vilka tjänster, som må finnas, samt deras lönegradsbeteckning och

lönegradsnummer, men det förekommer dock såväl att personalförteckningen

ger utrymme för val mellan olika lönegrader som att särskilda riksdagsbe-

myndiganden gälla vid sidan om personalförteckningen.

I vissa fall angives sålunda lönegraden för vederbörande tjänst i perso­

nalförteckningen pa sadant sätt, att tva eller flera lönegrader äro möjliga

att tillämpa. Undantagsvis angives, att tjänsten i fråga skall vara placerad

högst i viss lönegrad; i dylika fall fordras ett särskilt beslut i fråga om den

lönegrad, som i det särskilda fallet skall tillämpas. Det förekommer också,

att enligt personalförteckningen olika lönegrader enligt en i förväg bestämd

norm skola tillämpas beroende på vem som blir innehavare av tjänsten;

detta är fallet beträffande de inom försvaret förekommande Md-beställning-

ai na, som tillsättas medelst förordnande tills vidare och ej äro förenade

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

35

med pensionsrätt men som alltid innehavas jämte en pensionsberättigande

beställning och skola ha samma lönegradsnummer som denna. Exempel fin­

nas vidare på att olika lönegradsbeleckningar skola tillämpas, alltefter det

civil eller militär tjänsteman blir innehavare av tjänsten (detta är fallet be­

träffande souschefstjänsterna i marin- och flygförvaltningarna). Slutligen

finnas (vid flygförvaltningen) fall, där Kungl. Maj :t kan välja mellan or­

dinarie och extra ordinarie tjänst eller eljest mellan olika anställningsformer.

I detta sammanhang må nämnas att, om i en av riksdagen fastställd per­

sonalförteckning upptagas vissa tjänster, riksdagsbeslutet i allmänhet torde

få tilläggas den innebörden, att dessa tjänster skola inrättas och ej utan

särskilda skäl hållas vakanta.

Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 30 juni 1947

(SFS nr 542) bör beslut av Kungl. Maj :t eller Kungl. Maj :t och riksdagen,

varigenom fastställts visst antal icke-ordinarie tjänster, förutsättas avse an­

talet tjänster inrättade för tjänstgöring av samma omfattning som är stad­

gad för jämförlig ordinarie tjänst. Därest tjänstemän i enlighet med gäl­

lande bestämmelser anställas för avkortad tjänstgöring, må antalet tjäns­

ter kunna ökas i sådan omfattning, att den sammanlagda tjänstgöringstiden

motsvarar den, som sålunda förutsättes i beslutet.

2. Såsom förut antytts kunna även vid sidan av personalförteckningarna

rikdagsbemyndiganden ha lämnats, vilka medgiva Kungl. Maj :t att besluta

om lönegradsplacering av ordinarie och högre e. o. tjänster eller om antalet

sådana tjänster. Ett sådant bemyndigande innefattas i 1 mom. andra styc­

ket. Detta åsyftar det fall, att innehavare av medelst fullmakt eller konsti-

tutorial tillsatt ordinarie tjänst lämnat denna för att övergå till ordinarie

tjänst, vilken tillsättes medelst förordnande för viss tid, samt erhåller

Kungl. Maj :ts medgivande att övergå till tjänst med lönegradsbeteckningen

Ca inom den lönegrad han före förordnandet tillhörde. För att en sådan an­

ordning skall kunna komma till stånd äger Kungl. Maj :t utan att frågan

underställes riksdagen besluta om den tillfälliga ökning av antalet ordina­

rie tjänster, som kan erfordras. I vissa andra fall äger Kungl. Maj :t besluta

att viss tjänst skall föras över stat, d. v. s. ej medräknas vid bedömande i

vad mån de i personalförteckningen upptagna tjänsterna äro tillsatta. Så­

dant förande över stat kan förekomma dels då ordinarie, medelst fullmakt

eller konstitutorial tillsatt tjänsteman eller extra ordinarie tjänsteman, vil­

ken innehar på personalförteckning uppförd tjänst, erhåller sådan ordina­

rie tjänst i statsdepartement som tillsättes medelst förordnande tills vidare,

dels då lärare erhåller medelst förordnande för viss tid tillsatt rektorstjänst

eller tjänst såsom föreståndare för det till konstfackskolan hörande teck-

ningslärarinstitutet, dels ock då medelst fullmakt tillsatt beställningshava-

re erhåller beställning, vilken tillsättes medelst förordnande tills vidare

(Md-beställning), och vederbörande av en dylik anledning frånträder ut­

övandet av den fastare av tjänsterna. Förande över stat kan på motsvarande

sätt förekomma, då innehavare av nu nämnd ordinarie tjänst i statsdeparte­

ment erhåller fullmakts- eller konstitutorialtjänst eller extra ordinarie tjänst,

som finnes uppförd å personalförteckning, eller då rektor eller föreståndare

för teckningslärarinstitutet erhåller lärartjänst eller då innehavare av Md-be­

ställning erhåller fullmaktsbeställning, allt ulan alt vederbörande inträder i

utövning av den erhållna tjänsten. Förandet över stat innebär, såsom av det

föregående framgår, alt en tjänst motsvarande den över stat förda kan till­

sättas. - Fn återgång till det normala personalbeståndet kan ske på tvä

sätt. Om innehavaren av över stal förd tjänst avgår från denna, bortfaller

den. Och om han inträder i utövning av överstalstjänsten — och alltså verk­

lig dubblering av tjänsten förekommer någon tid skall vid närmast in­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

träffande ledighet vid verket Iden läroanstalt tjänsten tillhör) å tjänst av

samma slag och i motsvarande lönegrad den över stat förda tjänsten åter­

föras på stat. En tjänst över stat får uppenbarligen icke uppehållas med

vikarie. Anordningen har tillkommit främst i syfte att avveckla det eljest

uppkommande systemet med en mångfald sucessionsförordnanden utan att

samtidigt minska vederbörande departementstjänstemans, rektors eller Md-

beställningshavares möjlighet att bibehålla sin fasta anställning eller att vin­

na annan fast anställning. Del må framhållas, att överstatsanordningen ic­

ke är tillämplig exempelvis då dövstumkonsulent erhåller rektorstjänst.

Att antalet å personalförteckning upptagna extra ordinarie tjänster till­

fälligtvis överskrides kan också bero på att en tidigare inrättad extra ordi­

narie tjänst utgått ur personalförteckningen men dess innehavare icke ännu

avgått till följd av att uppsägningstiden icke tilländalupit. 1 sådant fall torde

tjänstemannen nämligen bibehålla sin anställning. En sådan personlig

tjänst är i viss mån att jämställa med en över stat förd tjänst; den kan så­

lunda icke återbesättas eller uppehållas med vikarie.

3. Beträffande sådana extra ordinarie tjänster, som icke upptagas å per­

sonalförteckning, samt aspiranttjänster och extra tjänster äga vederböran­

de myndigheter enligt 2 mom. andra stycket samt 3 och 4 mom. mer eller

mindre vittgående befogenheter, i den mån ej Kungl. Maj :t annorlunda be-

slutit. Här avsedda extra ordinarie tjänster skola dock åsättas lönegrads-

beteckning och lönegradsnummer i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade

bestämmelser. Aspiranttjänsts lönegradsnummer skall med två enheter un­

derstiga lönegradsnumret för den ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som

normalt utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten, och extra

tjänst må icke åsättas högre lönegradsnummer än som gäller för ordinarie

eller extra ordinarie tjänst, å vilken arbetsuppgifterna motsvara den extra

tjänstens arbetsuppgifter; finnes icke sådan ordinarie eller extra ordinarie

tjänst, skall lönegradsnumret fastställas i enlighet med av Kungl. Maj :t

meddelade bestämmelser. Undantag kunna emellertid, såsom framgår av

paragrafens ordalydelse, föreskrivas av Kungl. Maj :t, och det må särskilt

framhållas, att tjänsteman inom av Kungl. Maj :t föreskriven s. k. regle­

rad befordringsgång alltid skall erhålla den för denna stadgade löneställ-

ningen, i den mån han icke erhåller å personalförteckning uppförd tjänst.

Har höjning av anslagspost till avlöningar till övrig icke-ordinarie perso­

nal beviljats efter det Kungl. Maj :t i anslagsproposition framhållit beho­

vet av viss icke-ordinarie tjänst, uppkommer frågan, om riksdagsbeslutet

skall så förstås, att denna tjänst skall finnas och att varje ändring där-

utinnan förutsätter nytt riksdagsbeslut. Det torde knappast vara möjligt

att lämna ett generellt svar härpå. Otvivelaktigt kunna omständigheterna

vara sådana, att man måste utgå från att ett riksdagsbeslut om inrättande

av tjänsten föreligger eller åtminstone från att riksdagen avsett att med­

len skulle få användas uteslutande för avlöning åt innehavare av dylik

tjänst. Men i allmänhet torde riksdagen icke ha avsett att göra något av­

steg från avlöningsreglementets bestämmelser, enligt vilka lönegraderna för

och antalet lägre extra ordinarie tjänster, aspiranttjänster och extra tjäns­

ter skola få bestämmas av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet.

Härav följer, att om de göromål, för vilkas fullgörande medlen anvisats,

anses lämpligen böra fullgöras i annan ordning än den som man närmast

avsett vid medelsanvisningen, hinder i allmänhet icke bör föreligga att

åvägabringa den önskvärda förändringen, givetvis i den mån därav icke

föranledes ett ökat anslagsbehov. För att avgöra vilket av nämnda båda

alternativ som föreligger torde verksmyndigheterna ha att utgå från vad

Kungl. Maj :t i regleringsbrev eller liknande sammanhang föreskrivit.

37

Vad angår innehållet i övrigt i förevarande paragraf hänvisas till författ­

ningstexten.

Såsom framgår av det anförda innehåller 3 § Saar i huvudsak endast

procedurföreskrifter, varemot den frågan hålles öppen, vilken anställnings­

form och lönegradsplacering som i olika fall lämpligen bör komma till an­

vändning. Beträffande denna fråga må i förevarande sammanhang anföras

följande.

Den ordinarie anställningens tillämpningsområde framgår av de kon­

kreta besluten av Kungl. Maj :t och riksdagen, och för bedömande av frå­

gan när ordinarie anställning av det ena eller andra slaget bör tillämpas

kunna några allmängiltiga normer knappast uppställas. I vissa remiss­

yttranden över 1945 års lönekommittés betänkande I med förslag till stat­

liga löneplaner m. in. uttalades farhågor, att likställandet i lönehänseende

av ordinarie och extra ordinarie tjänster komme att leda till avskaffandet

av ordinarie tjänster. I propositionen 1946: 333 (s. 54) anfördes emellertid,

att ifrågavarande förbättring av de extra ordinarie tjänstemännens löne-

ställning icke borde föranleda någon inskränkning i de ordinarie tjänste­

männens antal; en annan sak vore, att riksdagen begärt utredning angående

tjänstemännens rättsliga ställning, och att denna utredning naturligen kun­

de komma att påverka relationen mellan antalet ordinarie och antalet extra

ordinarie tjänster. Mot dessa uttalanden framställde icke riksdagen någon

erinran.

Beträffande tillämpningen av extra ordinarie anställning, aspirantanställ-

ning och extra anställning skola enligt förut nämnda cirkulär 1947: 542 föl­

jande uttalanden av 1945 års lönekommitté tjäna som anvisningar rörande

anställningsförhållandena inom statsförvaltningen.

För tillgodoseende av statsförvaltningens normala personalbehov borde

tillämpas två huvudanställningsformer för icke-ordinarie tjänstemän: extra

ordinarie anställning och aspirantanställning. Dessa anställningsformer

jämte ordinarie anställning borde tillämpas i fråga om tjänstemannaperso­

nal i alla de fall, där icke särskilda skäl till annat föranledde.

Den omständigheten, att den extra ordinarie anställningsformen numera

i icke oväsentlig utsträckning tillämpades å tjänster av stadigvarande na­

tur, utan att fråga vore om prövnings- och utbildningstjänster, hade, såvitt

lönekommittén kunnat finna, medfört att den uppfattningen börjat sprida

sig, att den extra ordinarie anställningen borde bereda tjänstemännen en

trygghet av i stort sett samma beskaffenhet som den, vilken tillkomme de

med fullmakt eller konstitutorial tillsatta ordinarie tjänstemännen. En så­

dan uppfattning måste, om den godtoges, få den verkan, att skärpta krav

å det varaktiga behovet av tjänsten uppställdes för att densamma skulle

givas extra ordinarie karaktär. Detta medförde, att åtskilliga tjänstemän

undandroges de särskilda förmåner, som den extra ordinarie anställningen

beredde, samtidigt som förvaltningsapparaten onödigt komplicerades ge­

nom alt andra, mindre ändamålsenliga anställningsformer anlitades; av de

uppgifter, som stått till kommitténs förfogande, förefölle det sannolikt, alt

vissa befattningshavargrupper eller befattningshavare, som nu avlönades

såsom extra tjänstemän eller medelst arvode, rätteligen borde beredas extra

ordinarie anställning. Lönekommittén ansåge det vara uppenbart, att be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

greppet extra ordinarie anställning varken kunde eller borde givas en sådan

innebörd, som sålunda angivits. Det syntes lönekommittén angeläget, att de

förmåner, som den extra ordinarie anställningen beredde, skulle tillkomma

tjänstemännen även om anställningens varaktighet icke vore fullt säker.

Härav följde å andra sidan, alt extra ordinarie tjänsteman borde kunna

entledigas, bland annat, om den extra ordinarie tjänsten bleve överflödig.

Kommittén hade också i sitt förslag till statens allmänna avlöningsregle-

mente intagit föreskrifter rörande uppsägning av extra ordinarie tjänste­

man. Att emellertid en extra ordinarie tjänsteman efter en icke alltför kort

anställningstid i verkligheten hade en betydande trygghet i anställningen

syntes uppenbart och torde överensstämma med de förhållanden, som rådde

för fast anställning inom det enskilda näringslivet. Liksom hittills borde

för övrigt, när en extra ordinarie tjänst bleve överflödig, övervägas om

tjänstemannen ej lämpligen kunde, med bibehållande av den extra ordina­

rie anställningen överföras till annat verksamhetsområde. Detta borde gälla

också för det fall, att extra ordinarie tjänsteman befunnes på grund av sjuk­

lighet icke kunna sköta sin tjänst och förutsättningar för sjukpensione­

ring icke förelåge.

Såsom aspirant syntes i allmänhet kunna betecknas en sådan befatt­

ningshavare, vilken formellt sett innehade den särskilda kompetens, som

erfordrades för första extra ordinarie eller ordinarie anställning i verket i

den befordringsgång, som avsåges, men vars praktiska förutsättningar för

tjänsten vore oprövade eller icke tillräckligt prövade; däremot betraktades

icke den som aspirant, vilken såsom elev deltoge i utbildningskurs. Kom­

mittén hade i sitt förslag till statens allmänna avlöningsreglemente upp­

tagit aspirantanställning såsom en huvudanställningsform. Härmed avsåges

givetvis icke, att aspirantanställning alltid måste föregå den mera fasta

anställningen, utan det borde inom varje område eller för särskilda perso­

nalgrupper prövas, om och i vad mån aspirantanställningsformen lämpligen

borde användas. Lönekommittén finge ytterligare framhålla, att aspirant-

anställningen borde avse en relativt kort tjänstgöringstid. Det syntes visser­

ligen antagligt, att denna tid borde växla inom olika förvaltningsområden,

men i allmänhet syntes den icke behöva uppgå till mera än 18 månader.

På grund av att aspirant icke uppnått den lägsta levnadsålder, som erford­

rades för extra ordinarie anställning, kunde det i särskilda fall förekomma,

att anställningstiden såsom aspirant bleve längre, men den borde i intet

fall överstiga tre år. För aspiranten måste det framstå som ett berättigat

krav, att han så snart förutsättningar härför förelåge och senast vid aspi-

ranttidens slut finge veta, om han kunde påräkna fortsatt anställning och,

om så vore fallet, huruvida denna anställning kunde beredas honom med

anlitande av den extra ordinarie eller den ordinarie anställningsformen eller,

om sådan mera fast anställning ansåges icke kunna komma i fråga, med

anlitande av någon annan, mindre fast anställningsform. Det borde därför

åligga vederbörande myndighet att, så snart det kunde ske, pröva aspiran-

tens möjligheter till fortsatt anställning. I vissa fall kunde likväl på grund

av särskilda förhållanden aspirantens fortsatta anställning icke lämpligen

bedömas annat än i samband med tillsättningen av de tjänster, som sök­

tes av honom.

Med avseende å de fall, då icke någon av huvudanställningsformerna vore

lämplig att begagna, hade lönekommittén i sitt förslag till nytt avlönings­

reglemente upptagit ytterligare en allmän anställningsform, extra anställ­

ning. Denna hade konstruerats så, att den skulle kunna utnyttjas i så stor

utsträckning som möjligt i de fall, varom här vore fråga. Den borde således

39

kunna användas för överåriga, underåriga, personer med bristande formell

kompetens med avseende å teoretisk eller praktisk utbildning, partiellt ar­

betsföra, kortvarigt anställda — både tjänstemän, som kortvarigt anställdes

för en stadigvarande arbetsuppgift, och tjänstemän anställda för tillfällig

arbetsuppgift — och för anställningar av säsongbetonad eller intermittent

karaktär. I anledning av vad kommittén salunda uttalat beträffande per­

soner med bristande formell kompetens ville kommittén framhålla, att kom­

petensföreskrifter enligt dess mening borde meddelas eller särskilda kompe­

tenskrav uppställas endast i den mån verkligt behov härav förelåge och att

de icke borde givas mera bindande karaktär än som vore nödvändigt.

Där vederbörande myndighet äger bestämma lönegraden för extra tjänst,

böra enligt cirkuläret uppmärksammas följande uttalanden av 1945 års

lönekommitté.

Anledning kunde föreligga att placera extra tjänst i lägre lönegrad än

som följde av den i avlöningsreglementet gjorda jämförelsen med ordinarie

eller extra ordinarie tjänst med jämförliga arbetsuppgifter. Anställning så­

som extra tjänsteman skulle exempelvis, såvida ersättningen ej ansåges böra

bestämmas till lägre belopp än det lägsta som på löneplanen kunde ifråga-

komma, kunna ske också då vederbörande ännu icke uppnått den lägsta ål­

der, som fordrades för aspirantanställning. Uppenbarligen borde i dylika

fall icke kunna tillämpas högre lönegrad än aspirantlönegraden. Det kunde

också förekomma, att anledningen till den extra anställningen vore sådan

allenast partiell arbetsförhet, som inverkade på arbetsprestationen. Även i

dylika fall vore en lägre lönegradsplacering motiverad. Detta kunde också

vara fallet vid bristande kompetens hos tjänstemannen med avseende å

teoretisk eller praktisk utbildning. Även andra skäl kunde finnas för en

lägre placering, men saknades dylika särskilda skäl borde enligt lönekom-

mitténs mening tillämpas den lönegrad, som följde av jämförelsen.

I cirkuläret har Kungl. Maj :t ytterligare framhållit, att där tjänsteman

med hänsyn till honom åvilande arbetsuppgifter m. in. i enlighet med de

allmänna grunderna för anställningsformens användning normalt bort in­

nehava aspirantanställning men av särskilda skäl i stället anställes såsom

extra tjänsteman, anledning finnes att tillämpa placering i lägre lönegrad

än som gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med motsvarande

arbetsuppgifter. I dylikt fall bör för den extra tjänsten icke väljas högre

lönegrad än som gäller för motsvarande aspiranttjänst.

I anslutning till nu återgivna uttalanden kan förtjäna framhållas föl­

jande. Då aspirantanställning i fråga om sociala förmåner är helt likställd

med extra anställning och vidare aspirantanställning är förenad med en av

de löneställningar, som kunna tillämpas för extra tjänstemän, kan det an­

tagligen ligga nära till hands för vederbörande myndigheter att tillämpa

extra anställning i stället för aspirantanställning. Det bör dock under­

strykas, att det är aspirantanställning, som skall vara huvudanställ­

ningsformen, och att extra anställning avsetts allenast som en sufasidiär

anställningsform. Även om aspirantanställningen icke i och för sig är

att betrakta som ett led i en reglerad befordringsgång i den meningen, att

den såsom aspirant antagne skulle vara tillförsäkrad att i händelse av

lämplighet erhålla extra ordinarie anställning, är dock syftet med att till-

Kunyl. Maj.ts proposition nr 225.

lägga någon benämningen aspirant att angiva, att vederbörande under viss,

icke alltför lång tid skall fullgöra provtjänstgöring och, om han fyller måt­

tet, kunna ifrågakomma till erhållande av mera fast anställning.

Vad angår frågan vilken lönegrad, som bör tillämpas för extra tjänste­

män, må i anslutning till texten i Saar och förut nämnda cirkulär framhål­

las, att normalregeln bör vara, att extra tjänsteman, som är jämförlig med

aspirant, bör erhålla samma löneställning som denne, och att extra tjänste­

man, som är jämförlig med extra ordinarie tjänsteman, bör erhålla samma

löneställning som denne. Från denna normalregel böra undantag kunna

göras, men endast om särskilda skäl därtill föreligga. I undantagsfall kan

det vara nödvändigt att vid helt kortvarig anställning såsom extra tjänste­

man höja löneställningen utöver den, som motsvarar aspirantlönegraden;

att av rättviseskäl stor försiktighet därvid måste iakttagas är emellertid

uppenbart, ettersom aspirantens löneställning icke på samma sätt kan juste­

ras uppåt som den extra tjänstemannens. Å andra sidan kunna, såsom 1945

års lönekommitté anfört, för tillämpandet av en lägre löneställning åbero­

pas sådana skäl som underårighet, partiell arbetsförhet av sådant slag, som

inverkar på arbetsprestationen, och bristande kompetens i fråga om teore­

tisk eller praktisk utbildning.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

I detta sammanhang må också beröras frågan om huru lönegradsplace-

ringen i verkligheten reglerats för ordinarie och extra ordinarie tjänste­

män in. fl.

De ordinarie tjänsternas lönegradsplacering framgår med undantag för

de få fall, där olika lönegrader kunna tillämpas, av de genom Kungl. Maj :ts

beslut fastställda personalförteckningarna. Fn sammanställning av dessas

innehåll — dock med uteslutande av antalssiffror — publicerades tidigare

i torm av en tjänsteförteckning till vederbörande avlöningsreglemente. Vid

dennas uppställning tillämpades olika indelningsgrunder; i vissa fall redo­

visades för varje verk för sig de tjänster, som inrättats vid detsamma, me­

dan i andra fall för varje lönegrad angåvos de tjänster vid olika verk, som

hänförts till densamma. Med hänsyn till att en tjänsteförteckning av det

förra utseendet icke innehåller något utöver vad som framgår av respektive

personalförteckningar och da en sammanställning av tjänsterna lönegrads-

vis publiceras av statskontoret i statsliggaren, har Kungl. Maj :t icke funnit

påkallat att fastställa någon tjänsteförteckning i anslutning till Saar. För­

teckningar av båda slagen ha emellertid införts i statsliggaren.

De högre extra ordinarie tjänsterna och deras lönegradsplacering framgå

av vederbörande personalförteckningar. Vad åter angår de lägre extra or­

dinarie tjänsterna, skola, på sätt av det föregående framgår, i regel veder­

börande myndigheter åsätta dessa lönegradsbeteckning och lönegradsnum-

mer i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Sådana be­

stämmelser finnas understundom i speciella författningar och reglerings­

brev. Allmänna bestämmelser i ämnet äro meddelade i kungörelsen den 30

juni 1947 (nr 611) med föreskrifter i fråga om placering i lönegrad av vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

4]

extra ordinarie tjänster. I denna kungörelse angives vilken lönegrad, som

högst må tillämpas för vissa mera allmänt förekommande extra ordinarie

tjänster. För vissa personalgrupper angivas den anställningsform och den

lönegradsplacering, som under givna förutsättningar skola tillämpas, ge­

nom kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436) angående reglerad befordrings-

gång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst.

I 1 kap. 1 § kungörelsen 1947:554 har stadgats, att vid verk, för vilket

Kungl. Maj :t icke fastställt personalförteckning upptagande ordinarie eller

extra ordinarie tjänster, ej må utan att Kungl. Maj :t därom särskilt för­

ordnat inrättas extra ordinarie tjänster eller aspiranttjänster. Denna be­

gränsning i myndigheternas befogenhet gäller likväl icke i fall, där Kungl.

Maj :t tidigare föreskrivit, att civila icke-ordinariereglementet skall äga till-

lämpning vid verket.

Ars. De lönegrader, som äro tillämpliga för de i Ars avsedda tjänsterna,

angivas i en såsom bilaga vid nämnda reglemente fogad tjänsteförteckning.

Beträffande antalet sådana tjänster innehåller reglementet inga bestämmel­

ser såvitt angår de högre kommunala skolorna, sinnesslöskolorna och epi-

leptikerskolorna; tjänsterna inrättas emellertid av vederbörande kommu­

nala myndigheter eller huvudmän i enlighet med beslut och bestämmelser,

som meddelas av Kungl. Maj :t. Tjänsterna vid hushållningssällskapen och

skogsvårdsstyrelserna inrättas givetvis av dessa själva, varvid emellertid

är att märka, att Ars endast äger tillämpning å innehavare av tjänst, som

finnes upptagen å av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut fastställd

personalförteckning.

Yttrandena. I de av olika myndigheter och personalorganisationer

avgivna yttrandena har anförts i huvudsak följande.

Försvarets civilförvaltning: Med den avfattning de nya avlöningsbestäm-

melserna erhållit skulle Kungl. Maj :t sakna befogenhet att utan riksdagens

medgivande inrätta extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än Ce 24. En­

ligt hittills tillämpad praxis hade dock Kungl. Maj :t, i vart fall i vad avser

försvarsväsendet, ansett sig oförhindrad, att när det gällt anlitande av sak­

anslag inrätta extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än den nyss an­

givna.

Pensionsstyrelsen: Den skillnad i fråga om lönegradsplaceringen, som

gjorts mellan aspiranttjänst och extra tjänst, hade icke visat sig lämplig

för styrelsens vidkommande. Då aspiranterna i genomsnitt finge antagas

vara de bäst kvalificerade av de i ett verk antagna, ginge det i längden icke

att upprätthålla en anordning, som innebure att de extra befattningshavar­

na kunde erhålla högre avlöning än aspiranter med samma arbetsuppgifter.

Genom att särbestämmelserna om aspiranter upphävdes skulle möjlighe­

terna för myndigheterna att anpassa de nyanställdas avlöningsförhållanden

efter deras kvalifikationer avsevärt förbättras. Emellertid skulle detta med­

föra, att bestämmelserna angående reglerad befordringsgång finge inskrän­

kas att avse befordringsgången såsom extra ordinarie befattningshavare.

Telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen: Alt aspiranttjänst skulle åsät­

tas lönegrad snummer, som i regel med två enheter understiger lönegrads-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

numret för motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst, kunde lätt

föranleda missförstånd, då man i fråga om viss tjänst hade att röra sig med

två olika lönegradsnummer, ett avseende aspiranttjänslen och ett avseende

motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst. En sådan jämkning i

själva lönegradskonstruktionen borde övervägas, att aspiranttjänstens löne-

klass finge ett ordningsnummer, som med två enheter understege lönegra­

dens, dock lägst 1 löneklassen; i så fall kunde aspiranttjänst i regel place­

ras i samma lönegrad som motsvarande ordinarie eller extra ordinarie

tjänst.

Statstjänstemännens riksförbund: Erfarenheten hade visat, att bestäm­

melserna borde kompletteras med en föreskrift om att lönegradsplaceringen

för extra ordinarie och extra tjänst skulle bedömas med utgångspunkt från

löneställningen för ordinarie tjänst med samma arbetsuppgifter. 1945 års

lönekommitté hade givit tydlig anvisning om att denna linje skulle följas,

för så vitt icke beträffande extra tjänsteman särskilda förhållanden borde

inverka vid fastställandet av lönegraden.

Statstjånarkarlellen: Kungl. Maj :t hade i kungörelsen 1947: 611 angivit

placeringen av vissa tjänster, varvid uttalats att högst de däri upptagna

lönegraderna skulle tillämpas. Detta hade, enligt vad kartellen erfarit, lett

till att extra ordinarie tjänst placerats i lägre lönegrad än motsvarande or­

dinarie tjänst och sålunda lägre än som avsetts. I fråga om lönegradspla-

cering av extra tjänster hade Kungl. Maj :t i särskilt cirkulär till statsmyn­

digheterna (SFS 1947: 542) lämnat närmare anvisningar om sådan place­

ring, därvid 1945 års lönekommittés uttalande i frågan citerats. Även när

det gällde extra tjänster syntes i ett flertal fall lönegradsplaceringarna ha

blivit lägre än vad som gällde för ordinarie tjänst, trots att de skäl löne-

kommittén anfört för att så skulle kunna ske icke förelegat. Det vore en­

ligt kartellens mening önskvärt, att bestämmelser intoges i avlöningsregle-

mentet om att såväl extra ordinarie som extra tjänst — i fråga om tjänst

av sistnämnda slag med av lönekommittén anförda undantag — skulle pla­

ceras i samma lönegrad som mot tjänsten svarande ordinarie befattning.

Uttalande av i sak samma innebörd har gjorts av tjänstemännens cen­

tralorganisation.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Enligt 3 § 2 mom. skall e. o. tjänst, som skall tillhöra någon av lönegra­

derna Ce 25—37 eller Cs 1—24, åsättas lönegradsbeteckning och lönegrads­

nummer av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. Med anledning

härav har försvarets civilförvaltning framhållit, att Kungl. Maj:t enligt hit­

tills tillämpad praxis med anlitande av sakanslag, i vart fall vad avser för-

svarsväsendet, inrättat tjänster i Ce 25 och högre lönegrader utan riksda­

gens medgivande.

Ett riksdagens godkännande av berörda praxis föreligger i så måtto, att

riksdagen lämnade utan erinran ett av chefen för försvarsdepartementet i

1943 års statsverksproposition, IV ht, s. 37, gjort uttalande, att behov fram­

trätt av att i viss utsträckning anställa icke-ordinarie personal med avlö­

ning från sakanslag såsom extra ordinarie, varvid för vissa befattningsha­

vare, med hänsyn till vederbörandes stora ansvar och höga kvalifikationer,

fastställts högre löneställning än dåvarande 20 lönegraden. Denna praxis

innebure ett avsteg från den eljest i regel tillämpade principen, att sådana

befattningar prövades av riksdagen. Intill dess en överflyttning av berörda

avlöningskostnader till avlöningsanslag kunnat genomföras, syntes det emel­

lertid vara nödvändigt att personal, som avlönades från sakanslag, kunde

erhålla e. o. anställning och därvid om så befunnes oundgängligen nödvän­

43

digt även i högre lönegrad än 20 lönegraden. Sedan sådan överflyttning

skett, borde sistnämnda anslag icke få tagas i anspråk för avlönande av

e. o. personal.

Därest ett överförande av ifrågavarande, från sakanslag avlönade perso­

nal till avlöningsanslag icke kominer till stånd redan från och med den 1

juli 1948, bör enligt lönenämndens mening Kungl. Maj:t inhämta riksda­

gens bemyndigande att jämväl under budgetåret 1948/49 inrätta e. o. tjäns­

ter i lönegrad Ce 25 och högre vid försvaret, i den mån fråga är om tjäns­

ter, för vilka avlöningskostnaderna bestridas från sakanslag. Erinras må,

att frågor om inrättande vid byggnadsstyrelsen av e. o. tjänster i lönegrad

Ce 25 och högre, för vilka avlöningskostnaderna bestridas av byggnadsme-

del, underställas riksdagen.

De i ärendet hörda personalorganisationerna ha framhållit, att medde­

lade föreskrifter angående lönegradsplacering av extra ordinarie och extra

tjänster (3 § 2 och 4 mom. Saar samt kung. 1947: 611 och cirk. 1947: 542

punkt 3) icke erhållit enhetlig tillämpning.

Lönenämnden, som icke kan finna, att vad personalorganisationerna an­

fört bör föranleda någon ändring av bestämmelserna i 3 g 2 och 4 inom.,

vill för sin del förorda, att föreskrifterna i kungörelsen 1947: 611 och cirk.

1947: 542 punkt 3 sammanföras i en författning och därvid överarbetas,

så att det klart framgår, att extra ordinarie och extra tjänst skall ha samma

lönegradsnummer som motsvarande ordinarie tjänst, såframt ej innehava­

rens bristande kompetens eller underårighet (beträffande extra tjänst) el­

ler andra särskilda skäl — såsom förekomsten av en reglerad befordrings-

gång — föranleda till en lägre lönegradsplacering.

I detta sammanhang må nämnas, att telegrafstyrelsen och vattenfallssty­

relsen föreslagit, att aspiranttjänst skall placeras i samma lönegrad som

motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst, varvid aspiranttjänstens

löneklass skulle ha ett ordningsnummer, som med två enheter understege

lönegradens, dock lägst 1 löneklassen. Detta förslag finner lönenämnden i

och för sig tilltalande. Erinras må emellertid, att i de av Kungl. Maj :t fast­

ställda befordringsgångarna för amanuenserna aspiranttjänsten har tre en­

heter lägre lönegradsnummer än lägsta extra ordinarie tjänst. Med hänsyn

härtill och då ett genomförande av de båda verksstyrelsernas förslag skulle

föranleda vissa komplikationer med avseende å de extra tjänsterna, anser

sig lönenämnden icke höra biträda förslaget.

Lönenämnden har vidare framhållit, att under 3 § Saar i de särskilda

bestämmelserna angående försvaret föreskrives, att innehavare av furirs-

beställning skall vara placerad i lönegrad Me 1 till och med den kalender­

månad, varunder han under 3 år innehaft furirsbeställning på aktiv stat

eller ock enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser kan räkna minst

6 års anställning såsom manskap, och i lönegraden Me 2 för tiden därefter.

Enligt lönenämndens mening talade praktiska skäl för att uppflyttningen

till lönegrad Me 2 skulle ske vid närmaste kvartalsskifte, efter det att be-

ställningshavaren fyller endera av ovan angivna förutsättningar i fråga om

anställningstid. Härmed vunnes överensstämmelse med de regler, som gällde

för löneklassuppf lytt ning. Dessutom vore uppflyttning av furirerna från

Me 1 till Mc 2 närmast att jämställa med en uppflyttning i lönegrad inom

reglerad befordringsgång enligt kungörelsen 1947: 436, vilken uppflyttning

skedde vid kvartalsskifte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

44

Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

Beträffande lönegradsplaceringen av lärare vid de högre kommunala

skolorna har skolöverstyrelsen erinrat om att enligt tjänsteförteckningen

till Ars ankommer på beslut av Ivungl. Maj :t, ej endast huruvida ordinarie

utan även huruvida icke-ordinarie lärare i praktiska läroämnen enbart

eller tillsammans med teoretiskt läroämne skall äga åtnjuta lön som ad-

junktskompetent lärare. I fråga om icke-ordinarie lärare borde emeller­

tid prövningen härav få ankomma på skolöverstyrelsen i konsekvens med

att för de allmänna läroverken numera gällde, dels att till extra ordinarie

lärare i praktiska läroämnen enbart eller tillsammans med teoretiskt läro­

ämne finge antagas den, som av överstyrelsen prövats äga förutsättningar

att på ett tillfredsställande sätt fullgöra de med anställningen förenade ar­

betsuppgifterna, dels ock att sådan extra lärare förordnades av översty­

relsen. I tjänsteförteckningen borde vidare det med avseende å högre folk­

skolor använda uttrycket yrkesämne utbytas mot uttrycket praktiskt läro­

ämne.

Statens lönenämnd har icke haft något att erinra mot skolöverstyrelsens

berörda förslag.

Förslaget till definitivt reglemente. Vid upprättandet av

förslag till definitivt reglemente ha bestämmelserna i 3 § Saar och motsva­

rande bestämmelser i Ars sammanförts och ingå i reglementsförslaget

såsom 4 §. Det har därvid förutsatts, att föreskrifterna om vilka lönegra­

der, som skola tillämpas för de nu i Ars avsedda tjänstemännen, på mot­

svarande sätt som skett för de i Saar avsedda tjänstemännen, skola utfär­

das i särskild ordning samt intagas i statsliggaren.

Med hänsyn till vad försvarets civilförvaltning och statens lönenämnd

anfört beträffande den från sakanslag avlönade personalen vid försvaret

torde Kungl. Maj:t böra inhämta riksdagens bemyndigande att tills vidare

inrätta extra ordinarie tjänster i lönegrad Ce 25 och högre lönegrad, i den

mån fråga är om tjänster, för vilka avlöningskostnaderna bestridas från

sådant anslag.

I vissa av yttrandena har frågan om löneställningen för olika kategorier

av icke-ordinarie tjänstemän inbördes och i förhållande till ordinarie tjäns­

temän berörts. Statens lönenämnd har för sin del icke föreslagit någon

ändring av avlöningsreglementets bestämmelser i ämnet. Lönenämnden har

emellertid framställt önskemålet, att de nu i olika författningar medde­

lade föreskrifterna och anvisningarna i ämnet sammanföras och på visst

sätt kompletteras. Detta önskemål torde böra tillgodoses. Med utgångspunkt

från att så skall ske och att därvid närmare skall angivas den lönegrad,

som i de olika fallen skall tillämpas, har det ansetts lämpligast att i avlö-

ningsreglementet gemensamt för samtliga kategorier av icke-ordinarie tjäns­

temän endast angiva den högsta ifrågakommande lönegradsplaceringen.

Enligt avlöningsreglementet med tilläggsbestämmelser skulle alltså följande

gälla.

För extra ordinarie tjänst bör enligt avlöningsreglementet högst kunna

tillämpas samma lönegradsnummer som för ordinarie tjänst med motsva­

45

rande arbetsuppgifter. I tilläggsbestämmelserna bör, såsom lönenämnden

förordat, angivas, att detta lönegradsnummer skall begagnas, då ej annat

följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t, exem­

pelvis inom reglerad befordringsgång.

För aspiranttjänst bör alltjämt, där annat ej följer av vad Kungl. Maj :t

föreskrivit, tillämpas det lönegradsnummer, som med två enheter under­

stiger lönegradsnumret för den ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som

utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten. Det av telegrafstyrel­

sen och vattenfallsstyrelsen av formella skäl framställda förslaget om en

omkonstruktion av aspirantlönegraden har till följd av de av lönenämnden

påpekade komplikationer, som därvid inträda, ansetts icke böra genomfö­

ras. Vad åter angår pensionsstyrelsens förslag att medgiva en i viss mån

fri lönesättning för aspiranter, må framhållas, att detta knappast är för­

enligt med grundtanken vid tillskapandet av denna huvudanställningsform.

Då styrelsen såsom motiv för sitt förslag anfört, att de extra tjänstemännen

kunde beredas högre löneställning än aspiranter, och att ojämnheter kunde

uppkomma till aspiranternas nackdel, synes detta närmast bero på en miss­

uppfattning i fråga om den lönegradsplacering, som bör tilldelas extra

tjänsteman.

Beträffande extra tjänst gäller såväl enligt Saar som enligt förslaget till

definitivt reglemente att, om ej annat följer av beslut eller bestämmel­

ser av Kungl. Maj :t, sådan tjänst får av vederbörande myndighet åsättas

högst det lönegradsnummer, som gäller för ordinarie eller extra ordinarie

tjänst med motsvarande arbetsuppgifter. I vissa yttranden göres gällande,

att de extra tjänstemännen av olika myndigheter hänförts till alltför låg

lönegrad, under det att vad pensionsstyrelsen anfört närmast synes utvisa

att de extra tjänstemännen i jämförelse med aspiranter placerats för högt.

För klarläggande av det sätt, varpå extra tjänst bör lönegradsplaceras, tor­

de i de blivande tilläggsbestämmelserna böra tydligt angivas, att vid bedö­

mandet härav i första hand bör prövas, huruvida den extra tjänstemannen

är jämförlig med aspirant eller med extra ordinarie tjänsteman. Härvidlag

bör anställningstiden i statens tjänst men även tjänstemannens på annat

sätt ådagalagda allmänna duglighet och erfarenhet vara avgörande. Allt­

efter det sätt, varpå denna jämförelse utfaller, bör tjänstemannen normalt

placeras i lönegrad med samma nummer som aspirantlönegraden respek­

tive extraordinarielönegraden, och avvikelser härifrån böra ske endast om

särskilda skäl, såsom bristande kompetens eller underårighet, därtill för­

anleda.

Vissa i samband med tillämpning av reglerad befordringsgång uppkom­

mande frågor om underårighets inverkan på anställningsform och löne­

gradsplacering beröras i det följande under 5 § 3 mom.

I överensstämmelse med lönenämndens förslag har sådan jämkning an­

setts böra vidtagas i bestämmelserna om furirernas lönegradsplacering, att

uppflyttning till lönegraden Me 2 icke sker vid månadsskifte utan endast

vid kvartalsskifte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

46

En uttrycklig bestämmelse har ansetts böra meddelas om att de tjänster

vid högre kommunala skolor, sinnesslöskolor och epileptikerskolor, å vilka

reglementet äger tillämpning, skola lönegradsplaceras i enlighet med be­

stämmelser meddelade av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. An­

givna bestämmelser ha förutsatts skola ha samma innehåll som den nuva­

rande tjänsteförteckningen till Ars. Därest riksdagen icke däremot fram­

ställer erinran, torde likväl böra vidtagas de jämkningar, som skolöversty­

relsen föreslagit och av statens lönenämnd lämnats utan erinran, och där­

jämte tör de högre kommunala skolorna upptagas extraordinarielönegrader

med samma ordningsnummer, som nu gälla för extralärartjänster. Beträf­

fande sistnämnda anordning, som skulle erhålla motsvarighet för de stat­

liga lärarna, må anföras följande.

I ett av 1944 års personalutredning den 24 oktober 1947 avgivet betän­

kande del II (SOU 1947: 58) ha framlagts förslag bland annat rörande regle­

rad befordringsgång för vissa icke-ordinarie lärare vid allmänna läroverk

m. 11. läroanstalter, företrädesvis sådana med akademisk utbildning. För­

slag i anledning av personalutredningens ifrågavarande betänkande har icke

avsetts skola föreläggas innevarande års riksdag. Emellertid har vid ären­

dets beredning inom finans- och ecklesiastikdepartementen ansetts föreligga

grundad anledning att vidtaga omedelbara åtgärder för en normalisering av

väntetiden till extra ordinarie — och därmed pensionsberättigande — an­

ställning för sådana icke-ordinarie läroverkslärare m. fl., som avses i per­

sonalutredningens förenämnda betänkande, därunder inbegripna lärare vid

de högre kommunala skolorna. En dylik normalisering, som för närvarande

saknas, ligger helt i linje med grunderna för 1947 års allmänna löneregle­

ring. Därest riksdagen icke har något att erinra däremot, torde för tillämp­

ning från och med den 1 juli 1948 böra utfärdas bestämmelser av innebörd,

att icke-ordinarie lärare av här avsett slag efter viss tids, i allmänhet två

läsårs, tjänstgöring må erhålla extra ordinarie tjänst i lönegrad med samma

ordningsnummer som skulle ha gällt, om de varit extra lärare. Med en dy­

lik reglering, vilken i avvaktan på ställningstagandet till 1944 års personal­

utrednings förslag har i viss mån provisorisk karaktär, avses givetvis icke att

göra någon inskränkning i lärares möjlighet att erhålla extra ordinarie tjänst

inom eljest tillämplig lönegrad, i den mån sådan tjänst finnes tillgänglig

och läraren är behörig till densamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

5 §•

Tjänstetillsättning.

i mom. I detta moment ha, i anslutning till ett av rikets allmänna kart­

verk och statens lönenämnd framställt förslag, meddelats vissa bestämmel­

ser angående tillsättning medelst fullmakt eller konstitutorial. Där ordina­

rie tjänst skall tillsättas medelst förordnande för viss tid, för begränsad an­

ställningstid eller tills vidare, framgår detta av lönegradsbeteckningen.

Kungl. May.ts proposition nr 225.

47

1 momentet har vidare införts det i 4 § 1 inom. Saar meddelade, från de

tidigare gällande avlöningsreglementena hämtade stadgandet angående kon-

stitutorialbegreppet.

2 mom. I 4 § 2 mom. Saar föreskrives, att för den, som förordnas att

inneha anställning såsom extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller extra

tjänsteman, skall utfärdas skriftligt antagningsbevis eller annan skriftlig

tillsättningshandling, vari i förekommande fall skall angivas att anställ­

ningen avser avkortad tjänstgöringstid.

Riksförsäkringsanstalten har ansett att antagningsbevisen enligt vad er­

farenheten visat äga mycket ringa praktisk betydelse och i regel ej efter­

frågas av befattningshavarna. I arbets- och pappersbesparande syfte har äm­

betsverket ansett förevarande bestämmelse kunna givas sådant innehåll, att

antagningsbevis eller annan skriftlig tillsättningshandling endast behöver

utfärdas på begäran.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att bestämmelsen om antagningsbevis

eller annan skriftlig tillsättningshandling vid statens sinnessjukhus medfört

ett väsentligt administrativt merarbete. Den vikarierande personalen vid

dessa sjukhus hade av medicinalstyrelsen givits ställning såsom extra tjäns­

temän, men då cirka 20 procent av vikarierna endast anställdes för kortare

tid torde tillsättningshandling i sådana fall vara överflödig. Skyldighet för

myndighet att utfärda tillsättningshandling borde kunna begränsas till så­

dana fall, då anställningen beräknades bli av längre varaktighet än för­

slagsvis 6 månader.

Vid beredningen av frågan om definitivt avlöningsreglemente har bestäm­

melsen om skriftlig tillsättningshandling ansetts böra bibehållas; bestäm­

melsen har intagits i detta moment. Då en sådan handling kan givas en myc­

ket enkel form, synes bestämmelsens iakttagande icke behöva bliva betung­

ande för myndigheterna. För anställningshavaren måste det emellertid an­

ses vara av värde att erhålla ett bevis om anställningen.

3 mom. I 5 § 1 mom. Saar stadgas såsom villkor för anställning såsom

ordinarie tjänsteman, extra ordinarie tjänsteman eller aspirant uppnådd

ålder av respektive 21, 20 och 17 år. Bestämmelserna i ämnet, vilka grunda

sig på 1945 års lönekonnnittés förslag, överensstämma med tidigare med­

delade föreskrifter. Ett av generalpoststyrelsen i yttrande över kommitténs

förslag framställt förslag om sänkning av åldersgränsen till 19 år för an­

ställning såsom extra ordinarie tjänsteman har icke föranlett någon åtgärd.

Generalpoststyrelsen har nu ånyo förordat en sänkning av minimiåldern

för anställning såsom e. o. tjänsteman från 20 till 19 år. En sådan åtgärd

har synts styrelsen motiverad bland annat med hänsyn till att, då minimi­

åldern för aspirantanställning utgör 17 år, ett biträde, som anställts vid

nyss fyllda 17 år, eljest skulle behöva kvarstå såsom aspirant i .1 år, ehuru

enligt den reglerade befordringsgången för biträden för skriv- och kontors-

göromål anställningstiden såsom aspirant normalt skall uppgå till endast

1 V3 år. Förskjutningar i aspiranternas inbördes turordning skulle härige­

nom uppkomma.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Lönenämnden är icke beredd att tillstyrka en sänkning av minimiåldern

för e. o. anställning, särskilt som enligt vad lönenämnden har sig bekant

denna minimiålder tagits under omprövning icke blott av 1945 års löne-

kommitté utan även av 1944 års personalutredning utan att något förslag

till ändring framlagts. För att minska de av generalpoststyrelsen påtalade

olägenheterna synas emellertid andra åtgärder kunna vidtagas. Sålunda bör

— på sätt redan tillämpas inom vissa verk — den som fått sin befordran till

e. o. tjänst fördröjd på grund av kravet på viss minimiålder återställas i

turordning i förhållande till sina kamrater, sedan han uppnått 20 års ålder.

Vidare må framhållas, att bestämmelserna i kungörelsen 1947: 436 angåen­

de den reglerade befordringsgången lämna möjlighet för vederbörande

verk att anställa tjänsteman, som innehaft aspirantanställning i 1 Vs år men

ännu icke fyllt 20 år, såsom extra tjänsteman med placering i samma löne­

grad, som han skulle ha erhållit, därest han kunnat antagas till e. o. tjänste­

man. Denna möjlighet bör enligt lönenämndens mening utnyttjas i de fall,

då tjänstemannens arbetsprestation motiverar en förbättring av anställ­

ningsvillkoren efter 1 */, års aspirantanställning. Har sådan åtgärd vidtagits,

bör för vidare befordran inom den reglerade befordringsgången tiden för

extra anställning räknas på samma sätt som om vederbörande innehaft e. o.

anställning.

Vid utarbetandet av förslaget till definitivt avlöningsreglemente har till­

räcklig anledning icke ansetts föreligga att, med frångående av den av stats­

makterna tidigare intagna ståndpunkten, sänka åldersgränsen för erhål­

lande av extra ordinarie — och därmed pensionsberättigande — anställ­

ning; bestämmelserna i 5 § Saar ha utan ändring införts på ifrågavarande

plats i reglementsförslaget. Det må framhållas, att möjlighet bör föreligga

att, när detta anses påkallat, såsom extra tjänsteman anställa den, som

är underårig. Vad särskilt angår den reglerade befordringsgången må näm­

nas följande.

Enligt befordringskungörelsens normalbestämmelser skola i fråga om

icke-ordinarie biträden för skriv- och kontorsgöromål tillämpas aspirant­

anställning i lönegraden Cf 4 under 11/2 år, extra ordinarie anställning i

lönegraden Ce 6 under 1 år samt därefter — efter 2

V,

års sammanlagd

anställning — extra ordinarie anställning i lönegraden Ce 8. Fråga upp­

kommer om åldersbestämmelsens inverkan på vederbörandes anställnings­

förhållanden dels före 20 års ålder, dels efter uppnåendet av denna ålder.

Enligt befordringskungörelsen skall underårig tjänsteman i avvaktan på

antagning till extra ordinarie tjänsteman kvarstå såsom aspirant, där han ej

av särskilda skäl anses böra antagas till extra tjänsteman. Viss tvekan torde

hos myndigheterna föreligga, huruvida möjlighet finnes att, om detta anses

påkallat, för den, som är under 20 år och anställes såsom extra tjänsteman,

tillämpa lönegrad med samma ordningsnummer, som skulle ha gällt en­

ligt den reglerade befordringsgångens bestämmelser, tillämpade med bort­

seende från åldersbestämmelserna. Såsom framgår av lönenämndens utta­

lande finnes sådan möjlighet.

Vad angår tiden efter 20 års ålder har tvekan uppstått, huruvida bestäm­

Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

49

melserna medgiva uppflyttning till lönegraden Ce 8 av ett biträde, som inne­

haft anställning under minst 2 '/, år och uppnått 20 års ålder, eller om

för sådan uppflyttning dessutom fordras, att extra ordinarie anställning i

lönegraden Ce 6 innehafts under ett år; i sistnämnda fall kan tydligen upp­

flyttning till lönegraden Ce 8 ske först vid 21 års ålder. Enligt den upp­

fattning, som gjorts gällande av statens befordringsnämnd och som av

nämnden bringats till vissa myndigheters kännedom i anledning av till

nämnden gjorda framställningar, möter i och för sig icke hinder mot att

ett biträde befordras till lönegrad Ce 8 vid uppnådd levnadsålder av 20 år,

därest förutsättningarna i fråga om tjänstgöringstid in. m. föreligga. Å and­

ra sidan har inom riksräkenskapsverket i anmärkningsväg hävdats, att ett

biträde bör vid 20 års ålder inplaceras i lönegrad Ce 6 och sålunda först

efter uppnådda 21 års ålder kunna befordras till lönegrad Ce 8. Riksdagens

revisorer ha i sin senaste berättelse, under § 29, uttalat sig till förmån för

klarläggande av spörsmålet om i vad mån underårighet skall verka fördrö­

jande vid den retroaktiva tillämpning av befordringskungörelsen, som för­

utsatts vid dess ikraftträdande från och med den 1 juli 1947. Vad sålunda

förekommit synes böra föranleda till att bestämmelserna i ämnet förtyd­

ligas, så att av dem klart framgår, att lönegradsplaceringen i princip skall

vara beroende av den sammanlagda tid, vederbörande innehaft tillgodoräk-

ningsbar anställning enligt befordringskungörelsen, och att åldersbestäm-

melsen endast föranleder det avsteget från normalbestämmelserna, att extra

ordinarie anställning icke må innehas före 20 års ålder; det har redan från

början avsetts, att befordringskungörelsen jämte övergångsbestämmelser

skulle äga denna innebörd. Slutligen torde böra iakttagas vad lönenämnden

uttalat med avseende å tjänstemännens turordning och om inplacering inom

befordringsgången vid övergång från extra anställning såsom biträde för

skriv- och kontorsgöromål.

I andra stycket av förevarande moment har liksom i 5 § 2 mom. Saar

hänvisning gjorts till meddelade föreskrifter angående företeende av läkar­

intyg för vinnande av anställning. Beträffande dylikt intyg må här allenast

framhållas, att det omedelbara syftet med detsamma är att bringa till res­

pektive myndighets kännedom eventuella brister i vederbörandes hälso­

tillstånd. Med föreskriften avses däremot icke, att varje brist i hälsotill­

ståndet skall medföra hinder för anställning, utan härvidlag får intygets

innehåll sammanställas med de faktorer i övrigt, som utvisa om vederbö­

rande är lämplig för tjänsten.

Enligt det före Saar gällande militära icke-ordinariereglementet kunde

extra ordinarie anställning icke utan Kungl. Maj :ts medgivande i varje sär­

skilt fall vinnas av den, som uppbar annan tjänstepension än reservpen­

sion. 1936 års lönekommitté anförde härom, att ett mera allmänt tillämpan­

de av systemet att såsom extra ordinarie anställa pensionerad personal enligt

kommitténs uppfattning ledde till icke önskvärda konsekvenser i pensions-

och andra hänseenden. Eu bestämmelse av angivna innehåll finnes icke i

4 Dihamj till riksdagens protokoll 19-ifl. 1 sand. Nr 225.

Saar och har ej heller medtagits i förslaget till definitivt avlöningsregle-

mente. Den omständigheten, att vederbörande på grund av de militära pen-

sionsåldersbestämmelserna måst avgå vid förhållandevis låg levnadsålder,

har ej ansetts böra betaga honom möjligheten att sedermera få civil extra

ordinarie anställning. I detta sammanhang må även nämnas, att det under­

stundom förekommer att militär beställningshavare efter pensionering åter-

anställes på aktiv stat i högre beställning. Avlönings- och pensionsbestäm-

melserna ha numera utformats på sådant sätt, att invändning icke behöver

göras mot dylik återanställning.

ÖO

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

6

§■

Förening av lönegradsplacerade tjänster m. m.

Saar. I 14 § Saar meddelas bestämmelser om förening av ordinarie,

extra ordinarie, aspirant- och extra tjänster. Beträffande bestämmelsernas

innebörd och de motiv, på vilka de grundats, må anföras följande.

Förening av tjänster må ske huvudsakligen i tre typfall.

1. I vissa fall äger tjänsteman samtidigt inneha två tjänster under för­

utsättning att han frånträder utövningen av den ena tjänsten. Att sådana

tjänsteföreningar ej alltid äro tillåtna utan särskilt medgivande beror på,

att vissa olägenheter kunna följa av att en tjänsteman, som övergår till en

annan tjänst och därför lämnat utövningen av sin förra tjänst, ändock

kvarstår i denna, eller av att en tjänsteman »lägger beslag på» en annan

tjänst utan att utöva densamma. Särskilt gäller "detta då antalet tjänster

är begränsat, i vilket fall förfaringssättet medför att den, som skall handha

tjänstutövningen, antingen får en mindre fördelaktig anställningsform än

som skall tillkomma tjänstens innehavare eller ock endast kan fungera

som vikarie. Det har emellertid ansetts, att innehavare av fast anställning

— ordinarie eller extra ordinarie — som har möjlighet att befordras till

högre tjänst med lösare anställningsform, icke skall ställas inför valet att

antingen lämna sin fastare anställning för att kunna befordras eller ock

avböja befordringen. Ej heller skall innehavaren av en mera lös anställning,

om tillfälle gives att erhålla en fastare, ehuru lägre avlönad tjänst, behöva

välja mellan att få löneminskning genom att erhålla den fasta anställningen

och därmed avgå från sin förra högre tjänst eller ock kvarstå i sistnämnda

tjänst utan att erhålla fastare anställning. I dessa fall skall vederbörande

i stället kunna samtidigt inneha och utöva den högre av tjänsterna och

inneha, ehuru ej utöva den lägre av dem. Med ordinarie eller extra ordi­

narie tjänst skall sålunda, under förutsättning att tjänstemannen frånträ-

der utövningen av densamma, kunna förenas sådan ordinarie tjänst, som

tillsättes medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med pensions-

rätt, högre aspiranttjänst eller högre extra tjänst, och vidare skall med

ordinarie tjänst under samma förutsättning kunna förenas högre extra

ordinarie tjänst.

Det må framhållas, att vederbörande myndigheter icke äga förhindra

tjänsteförening av nämnda slag. Detta torde i allmänhet ej heller ifråga­

sättas i sådant fall, där fast anställd tjänsteman ifrågakommer till be­

fordran till högre, men mera löst inrättad tjänst vid samma verk. Där­

emot torde det i samband med inrättande av ny ordinarie tjänst under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

51

stundom ha yppats tvekan, huruvida en extra ordinarie tjänsteman i högre

lönegrad bör kunna erhålla tjänsten, då han ej avser att utöva densamma.

Detta hör dock vara fallet, såframt den extra ordinarie tjänstemannen en­

ligt eljest tillämpade grunder för tjänstetillsättning bort erhålla den ordi­

narie tjänsten. Då den tjänst som skall utövas är inrättad vid ett verk och

den tjänst som ej skall utövas är inrättad vid annat verk, är det kanske

icke önskvärt ur sistnämnda verks synpunkt att tjänsteförening kommer

till stånd, men verksmyndigheten har härvid att beakta att staten är att

fatta såsom en enda arbetsgivare och att avlöningsreglementets bestämmelse

grundats på uppfattningen att det är ett statsintresse — även om det ej är

ett verlcsintresse — att tjänsteförening i dylikt fall medgives.

2. Extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och extra tjänstemän kunna i

regel deltidsanställas, då detta är lämpligt. Dylika deltidstjänster få för­

enas, så framt ej den sammanlagda tjänstgöringstiden överstiger den för

jämförlig ordinarie tjänsteman bestämda.

3. Förening av tjänster får ske i vissa andra, särskilt angivna fall, som

antingen äro likartade med de under 1 och 2 avsedda eller där endera

tjänsten är förenad med intermittent tjänstgöring eller eljest företer lik­

het med arvodesbefattning, ehuru formellt konstruerad som ordinarie tjänst.

Härutöver må enligt 14 § 5 mom. a) Saar förening icke ske av ordinarie

eller extra ordinarie tjänst med annan ordinarie eller extra ordinarie statlig

tjänst eller med jämförlig kommunal befattning, med mindre Kungl. Maj :t,

i fråga om ordinarie tjänst med stöd av riksdagens beslut, för visst fall

därtill lämnat medgivande. Uttrycket »jämförlig» kommunal befattning av­

ser att angiva, att den omständigheten icke skall vara avgörande, huruvida

i kommunens stat och avlöningsbestämmelser befattningen betecknas såsom

ordinarie respektive extra ordinarie eller på annat sätt. Ibland äro å kom­

munernas stater uppförda befattningar, vilka tydligen icke äro jämförliga

med ordinarie eller ens med extra ordinarie tjänster inom statsförvaltningen

utan närmast att jämställa med statliga icke-ordinarie arvodessysslor med

begränsad, stundom helt obetydlig tjänstgöring. Det förnämsta kriteriet på

en kommunal anställning, som avses i stadgandet, skall enligt 1936 års löne-

kommitté vara, att densamma är att betrakta såsom en verklig befattning

och att med densamma är förenad regelbunden tjänstgöringsskyldighet av

minst den omfattning, som gäller för extra ordinarie halvtidstjänst inom

statsförvaltningen.

Ordinarie eller extra ordinarie tjänst, aspiranttjänst eller extra tjänst må

icke i andra fall än ovan angivits utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet för­

enas med statlig aspiranttjänst eller extra tjänst eller med jämförlig kom­

munal befattning. Förening av exempelvis en heltidstjänst med en halvtids­

tjänst har ansetts icke böra förekomma vid tillämpning av ifrågavarande

anställningsformer.

Yttrandena. I myndigheternas yttranden angående de vid tillämp­

ningen av Saar vunna erfarenheterna har uttalats önskemål om en upp­

mjukning av bestämmelserna i 14 § 5 mom. b) Saar. Skolöverstyrelsen har

hemställt om införande i reglementet av en särskild bestämmelse innefat­

tande bemyndigande för överstyrelsen, vederbörande skolstyrelse eller rek­

tor alt såsom extra lärare förordna innehavare av lika hög eller högre ordi­

narie tjänst. Rikets allmänna kartverk har föreslagit sådan ändring av be­

stämmelserna, att med ordinarie eller extra ordinarie tjänst även må kunna

förenas lika hög eller lägre aspiranttjänst.

52

Statens lönenämnd har avstyrkt de föreslagna ändringarna i avlönings-

reglementet. Under uttalande, att förenande av ordinarie eller extra ordi­

narie tjänst med lägre extra tjänst icke borde godkännas såsom en reguljär

företeelse inom undervisningsväsendet, har lönenämnden emellertid till­

styrkt, att Kungl. Maj :t jämlikt 14 § 5 mom. b) Saar måtte bemyndiga skol­

överstyrelsen att medgiva dylik förening. Den av rikets allmänna kart­

verk berörda frågan syntes få upptagas till behandling efter särskild fram­

ställning från kartverket och lösas genom en specialföreskrift för aspirant

vid detta verk.

Förslaget till definitivt reglemente. 1 överensstämmelse

med den av lönenämnden uttalade uppfattningen har tillräcklig anledning

icke ansetts föreligga att vidtaga saklig ändring i berörda hänseende i avlö-

ningsreglementet. 14 § Saar har efter viss huvudsakligen redaktionell över-

arbetning intagits såsom 6 § i förslaget till definitivt reglemente. Härvid har

förutsatts, att efter särskilt medgivande aspirant- eller extra tjänst må kunna

förenas med lika hög eller högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst i såda­

na fall eller grupper av fall, där särskilda skäl kunna åberopas för en dylik

anordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

7 §.

Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag.

Saar. Bestämmelserna om förening av tjänst med tjänstebefattning eller

uppdrag finnas meddelade i 15 § Saar. Beträffande innebörden av bestäm­

melserna må i anslutning till uttalanden vid dessas ursprungliga tillkomst

anföras följande.

1 mom. Med tjänstebefattning avses varje annan anställning i statens

tjänst än ordinarie, extra ordinarie, aspirant- eller extra anställning, varje

annan kommunal anställning än sådan som är jämförlig med nyss angiven

statlig anställning samt varje enskild anställning, allt i den mån anställ­

ningen med hänsyn till arbetets kontinuerliga fortgång, dess omfattning el­

ler därför utgående ersättning kan karakteriseras såsom befattning. 1936

års lönekommitté har framhållit, att därunder inginge ett stort antal icke­

ordinarie befattningar med till beloppet rätt skiftande arvoden såväl inom

statsförvaltningen som inom kommunerna.

Begreppet »uppdrag, som är jämförligt med tjänstebefattning», omfattar

enligt 1936 års lönekommitté uppdrag av såväl offentlig som enskild natur,

i den mån desamma kunna karakteriseras som så varaktiga — d. v. s. sträc­

kande sig över en längre tidsperiod eller periodvis återkommande ■—- eller så

tidskrävande, att de kunna jämföras med tjänstebefattning. Med de restrik­

tiva bestämmelsernas utvidgning till att även omfatta med tjänstebefattning

jämförliga uppdrag hade främst åsyftats att under regleringen inordna så­

dana uppdrag, vilka till arten, ehuru ej till formen, närmade sig karaktären

av verklig anställning; i sak syntes det föreligga skäligen ringa skillnad

mellan en anställning såsom ombudsman med årsarvode hos ett bolag och

ett uppdrag såsom bolagets ständige juridiska rådgivare med honorar för

varje särskild arbetsprestation.

53

Vad angår de särskilt angivna styrelseuppdragen har 1930 års lönekom-

mitté anfört, att det måhända understundom kunde erbjuda vissa svårig­

heter att avgöra, huruvida en syssla såsom ordförande eller ledamot i för­

ening vore av beskaffenhet, att tillstånd till dess mottagande måste utverkas,

alldenstund gränsen mellan föreningar med huvudsakligen ekonomiskt syfte

och föreningar av annan karaktär ofta vore flytande. Kommittén hade avsett

att, därest föreningen vore inregistrerad enligt lagen om ekonomiska för­

eningar, vederbörande myndighets medgivande skulle erfordras. Däremot

skulle givetvis tillstånd icke krävas för innehav av styrelseuppdrag i ideell,

politisk eller facklig förening.

Enligt 1936 års lönekommitté är avsikten med bestämmelserna icke att

varje uppdrag av varaktig eller eljest tidskrävande natur skulle erfordra

tillstånd. Sådant krävdes icke för mottagande av uppdrag i det allmännas

tjänst, vilket tjänstemannen erhölle på grund av allmänna val; dylika upp­

drag kunde icke anses såsom jämförliga med befattning. Beträffande rätt

att inneha uppdrag såsom riksdagsman stadgades i 4 § riksdagsordningen,

och även sådana allmänna förtroendeuppdrag som ledamotskap av kyrko­

möte, landsting, kommunalfullmäktige, kommunalnämnd eller beredning

borde kunna utan vidare av tjänsteman mottagas och innehavas. I den mån

uppdrag såsom ledamot av beskattningsnämnd tillkommit genom allmänt

val, syntes det böra i förevarande hänseende likställas med övriga kom­

munala förtroendeuppdrag, medan däremot sådana uppdrag som ordföran­

deskap och kronoombudsskap i taxeringsnämnd, vilka uppdrag meddelades

genom förordnande av vederbörande länsstyrelse, måste anses jämförliga

med befattning och alltså förutsätta medgivande av den tillståndsgivande

myndigheten, därest denna ej meddelat uppdraget.

Beträffande de synpunkter, som böra anläggas vid prövningen, må föl­

jande uttalanden av 1936 års lönekommitté återgivas. Syftet vore att före­

komma missbruk av tjänstemännens i och för sig naturliga rätt att använda

sin fritid efter gottfinnande. Det vore felaktigt att härvid utgå från att varje

sysslande med uppdrag vid sidan om den statliga befattningen vore ur sta­

tens synpunkt förkastligt och olämpligt. Bisyssleväsendets utan tvivel avse­

värda omfattning inom statsförvaltningen betingades i icke ringa grad därav,

att statstjänstemännen tagits och alltjämt toges i anspråk för uppdrag av

offentlig karaktär, statliga och icke-statliga, för vilkas fullgörande de på

grund av sin rutin och vana vid förvaltningsarbete vore särskilt skickade.

Man vore här inne på en sida av bisyssleväsendet, där lämpligheten av ett

ingripande i restriktiv riktning i varje fall kunde diskuteras. En åtgärd

till minskande av bisyssleväsendet inom statsförvaltningen borde framför

allt gå ut på att förhindra, att tjänstemännen i rent förvärvssyfte åloge sig

sådana tidskrävande eller eljest maktpåliggande sysslor och uppdrag vid

sidan om statstjänsten, vilka inverkade hinderligt för tjänstutövningen.

3 inom. Beträffande vissa tjänster ha föreskrivits särskilda, ovillkorligt

verkande inskränkningar i rätten att mottaga bisysslor för att förhindra

obehörigt inflytande — eller misstanke därom — av privata intressen vid

statstjänstens utövande. Bestämmelserna i ämnet ha i regel meddelats i

administrativ ordning, t. ex. i vederbörande verks instruktioner. Eu bestäm­

melse härom har emellertid intagits i avlöningsreglementet för att tydligt

klargöra, att Kungl. Maj :t under löpande löneregleringsperiod äger utfärda

dylika bestämmelser.

Yttrandena. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att till­

stånd enligt 1 mom. skulle i fråga om tjänster i lönegraderna Cb 1—14 be­

viljas av vederbörande myndighet. Såsom skäl härför har överstyrelsen an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

54

fört, att styrelsen genom beslut av Kungl. Maj :t den 19 september 1947 er­

hållit befogenhet att medgiva rektor vid högre kommunal skola att med sin

tjänst förena tjänstebefattning eller uppdrag.

Statens lönenämnd har härom anfört följande.

Enligt 2 kap. 3 § 2 punkten Ars utgår lön till lärare, som förordnats att

inneha rektorsbefattning vid högre kommunal skola, högst efter den löne-

klass, som med 7 enheter överstiger högsta löneklassen i den för ordinarie

ämneslärare gällande lönegraden Ca 26, d. v. s. högst enligt 36 löneklassen.

Enligt sistnämnda löneldass utgår lönen till rektor i Cb 10. Sådan rektors­

befattning finnes vid de största realskolorna, medan rektorsbefattningarna

vid de högre allmänna läroverken äro placerade i Cb 11 och högre. Skulle

Kungl. Maj :t anse sig böra biträda skolöverstyrelsens förslag, bör med hän­

syn till anförda omständigheter medgivandet i varje fall endast avse rek­

torsbefattning vid realskola. Framhållas må emellertid, att även med en

sådan begränsning medgivandet kommer att innebära ett avsteg från vad

som i allmänhet gäller inom förvaltningen, eftersom sådant tillstånd som

avses i 15 § förbehållits Kungl. Maj :t i fråga om tjänster i lönegrad Ca eller

Ce 31 och högre. Lönegraden Ca 31 lärer närmast få anses motsvara Cb 8.

Förslaget till definitivt reglemente. Bestämmelserna i

förevarande paragraf i reglementsförslaget innebära icke någon saklig änd­

ring i förhållande till Saar. Tillräcklig anledning har icke ansetts föreligga

att för rektorer införa någon annan ordning i förevarande hänseende än

den, som i allmänhet tillämpas.

I anslutning till den i förevarande paragraf meddelade särskilda bestäm­

melsen för häradsrätterna må nämnas, att i enlighet med riksdagens beslut

blev vid införandet av motsvarande bestämmelse i civila avlöningsregle-

mentet meddelad en övergångsbestämmelse av följande innebörd. Såvitt an-

ginge den, som vid utgången av juni 1943 innehade ordinarie häradshöv­

dingbefattning, skulle den särskilda bestämmelsen intill den 1 juli 1953 icke

äga tillämpning å uppdrag eller befattning, som han innehade vid först­

nämnda tidpunkt; för fortsatt innehav av uppdrag eller befattning, som

avsåges i reglementets huvudbestämmelse, skulle dock erfordras Kungl.

Maj :ts tillstånd, därest icke uppdraget meddelats eller befattningen tillsatts

av Kungl. Maj :t. Tillkomsten av nytt avlöningsreglemente torde icke böra

medföra någon ändring härvidlag, utan en övergångsbestämmelse av an­

givna innebörd bör alltjämt gälla intill den 1 juli 1953.

8

§•

Vikariatsförordnanden m. m.

Saar. I vissa fall inträffar det, att en tjänstinnehavare frånträder ut­

övningen av sin tjänst. Anledningen härtill kan vara, att han uppehåller

eller innehar en annan tjänst, åtnjuter semester eller tjänstledighet etc. En

liknande situation —• att en tjänst finnes inrättad men ej uppehälles av

tjänstinnehavare -— kan uppkomma vid vakans å sådan tjänst, som är

mera fast inrättad och därför kan anses bestå även om den ej för tillfället

Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

55

har någon innehavare. 1 sådana fall, som nu nämnts, har vederbörande

myndighet givetvis alltid att i första hand taga ställning till frågan, huru­

vida de göromål, som åtfölja tjänsten, utan olägenhet kunna uppskjutas in­

till dess tjänstinnehavarens förhinder upphör respektive den vakanta tjäns­

ten blivit tillsatt, eller om i annat fall göromålen lämpligen kunna överläm­

nas åt annan redan anställd tjänsteman i dennes innehavande tjänst. Står

sådan möjlighet icke till buds, kan situationen, särskilt vid mindre verk,

vara sådan, att annan tjänsteman måste anställas. Denne är då visserligen

reellt sett vikarie men innehar det oaktat själv en mer eller mindre till­

fällig tjänst; företrädesvis torde det härvid bliva fråga om anställning så­

som extra tjänsteman. I flertalet fall finnes emellertid en redan anställd

tjänsteman att tillgå, och denne erhåller då utan förändring av sin anställ­

ning vikariats förordnande å den tjänst han skall uppehålla.

De avlöningsreglementen, som gällde närmast före den 1 juli 1947, inne-

höllo på sätt under 4 § angivits ej endast bestämmelser om tjänstemännens

avlöningsförmåner utan även allmänt administrativa bestämmelser exem­

pelvis om inrättandet av tjänster. I fråga om vikariatsförordnanden inne-

höllo emellertid reglementena i princip inga dylika organisatoriska bestäm­

melser utan endast stadganden rörande de särskilda förmåner, som kunde

tillkomma tjänsteman vid dylika förordnanden. Från denna synpunkt fanns

ingen anledning att i avlöningshänseende reglera andra vikariatsfall än de

normala fall, där tjänsteman erhållit förordnande att såsom vikarie uppe­

hålla högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst. I sådana fall ägde tjänste­

mannen uppbära vikariatsersättning. Kunde förordnandet väntas bliva av

längre varaktighet, ägde Kungl. Maj :t medgiva, att den förordnade finge, i

stället för lön å egen tjänst samt vikariatsersättning, uppbära vikariatslön.

Såsom förutsättning för åtnjutande av vikariatslön gällde tillika, att för­

ordnandet, i förekommande fall efter kungörande till ansökning, medde­

lats i den ordning, som vore stadgad för den uppehållna tjänstens besättan­

de med ordinarie eller extra ordinarie innehavare. Någon allmän instruk-

tionsmässig föreskrift av innebörd, att denna ordning skulle iakttagas un­

der vissa bestämda förutsättningar och att myndigheten i dessa fall skulle

utverka Kungl. Maj:ts medgivande att vikariatslön skulle få utgå, fanns

emellertid icke.

Beträffande de vid sidan av avlöningsreglementena meddelade bestäm­

melserna angående vikariatsförordnanden må nämnas följande.

Enligt Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna den 29 juni 1945

(SFS nr 518) angående begränsning av vikariatsförordnanden in. in. — vil­

ket alltjämt gäller — åligger det statsmyndigheterna att begränsa medde­

landet av dylika förordnanden till vad som erfordras för arbetets behöriga

gång. I cirkuläret, som tager sikte på önskvärdheten av eu begränsning av

de vid vikariat uppkommande kostnaderna, fästes myndigheternas upp­

märksamhet på följande uttalanden av 1936 års lönekommitté i dess be­

tänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente. Kommittén framhöll,

att avsikten med dess förslag angående vikariatsersättning icke vore, att

vikarie skulle förordnas vid varje fall av semester eller tjänstledighet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

56

ordinarie tjänsteman. Därest ordinarie tjänsteman åtnjöte ledighet under

allenast en eller annan dag, syntes i åtskilliga fall, särskilt i vissa rent ad­

ministrativa befattningar, honom åliggande göromål kunna utan större olä­

genhet uppskjutas; i en del dylika fall kunde mera löpande eller brådskan­

de göromål uppdelas på andra befattningshavare i samma eller högre löne­

grad utan att dessa senare behövde befrias från egna arbetsuppgifter. För

nu antydda fall syntes särskild vikarie icke behöva förordnas och följakt­

ligen ej heller vikariatsersättning utbetalas. Det sagda syntes för övrigt,

där så kunde ske utan hinder för arbetets jämna gång, böra iakttagas även

vid ledigheter av längre varaktighet än allenast några dagar. Särskilt syn­

tes det angeläget, att statens kostnader för semesterledigheter icke onödigt­

vis ökades genom förordnande av vikarie i fall, då göromålen kunde anstå

under tjänstinnehavarens ledighet. En förutsättning för meddelande av

vikariatsförordnande å högre befattning borde sålunda enligt kommitténs

mening vara, att hänsyn till arbetets behöriga gång krävde, att ersättaren

övertoge samtliga eller den huvudsakligaste delen av de med den högre be­

fattningen förenade göromålen och för detta ändamål måste befrias från

skötseln av arbetsuppgifterna i den egna tjänsten.

Huruvida ett vikariatsförordnande eller ett förordnande att eljest be­

strida med högre befattning förenade göromål (se nedan) meddelats genom

skriftligen avfattat beslut eller genom muntligt uppdrag eller order av ve­

derbörande befäl i förening med anteckning i liggare e. d. borde enligt vad

1936 års lönekommitté anförde icke öva inverkan på rätten till vikariatser­

sättning.

Även de i Saar meddelade bestämmelserna angående vikariatsförordnan-

den äro utformade med utgångspunkt från att den organisatoriska frågan,

under vilka förutsättningar och på vad sätt sådant förordnande skall med­

delas, i allmänhet icke behövde regleras genom bestämmelser i själva av-

löningsreglementet. Emellertid uppmärksammades vid Saars tillkomst, att i

vissa undantagsvis förekommande fall ett fullt legitimt behov kunde finnas

att förordna viss tjänstinnehavare såsom vikarie å en tjänst, som vore lika

hög som eller t. o. in. lägre än hans egen, och det ansågs önskvärt att genom

bestämmelse i reglementet klargöra, att tjänstemannen i sådant fall ägde i

avlöningshänseende behandlas som om han under förordnandetiden bestrede

sin egen tjänst. Med hänsyn härtill meddelades i 21 § 2 mom. första stycket

Saar följande bestämmelser.

Förordnas tjänsteman att, med frånträdande av utövningen av sin tjänst,

uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst (eller att bestrida göromål,

som eljest tillhöra sådan tjänst), skall tjänstemannen i avlöningshänseende

behandlas som om han under förordnandetiden bestrede sin egen tjänst

och, i förekommande fall, denna vore inrättad vid samma verk som den

tjänst han uppehåller eller som göromålen tillhöra. Härutöver äger dock

tjänstemannen i den utsträckning, som framgår av reglementets bestämmel­

ser eller särskilda av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, åtnjuta sär­

skilda förmåner i anledning av förordnandet.

Bestämmelserna angående vikariatsersättning återfinnas i 37 § Saar. I

vanliga fall utgår sådan ersättning endast vid uppehållande av högre ordi­

narie eller extra ordinarie tjänst. Med den allmänna uppläggning, som an­

givna stadgande i 21 § 2 mom. givits, har det emellertid ansetts överensstäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

57

ma att numera såsom vikariatser sättning beteckna även vissa i andra fall ut­

gående ersättningar, som tidigare erhållit olika beteckningar men för vilka

är gemensamt att de utgå såsom ersättning för uppehållande av annan

tjänst.

Vad härefter angår vikariatslöneinstitutet, ansågs det vid Saars tillkomst

mindre lämpligt att på dittillsvarande sätt göra tillämpandet av sådan för­

mån beroende av framställningar i individuella fall från vederbörande verks

sida. En instruktionsmässig föreskrift om meddelande av förordnanden i

samma ordning som vid tjänstetillsättning ansågs därför böra meddelas, och

1 brist på en allmän verksinstruktion infördes bestämmelserna i ämnet i

2 avd. Saar såsom 6 § med rubriken Sättet för meddelande av vissa förord­

nanden. Denna paragraf är i de delar, om vilka här är fråga, av följande ly­

delse.

Därest förordnande att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst

kan beräknas komma att utan avbrott omfatta minst de närmast följande

sex månaderna, skall, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som

meddelats av Kungl. Maj :t, förordnandet, i förekommande fall efter kungö­

rande till ansökning, meddelas i den ordning, som är stadgad för tjänstens

tillsättande.

Har förordnande att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst icke

från början beräknats bliva av sådan varaktighet, som i första stycket sägs,

men kan vid en senare tidpunkt, sedan fem månader eller längre tid för­

flutit, tjänstens uppehållande på förordnande beräknas komma att ytter­

ligare omfatta mer än de båda närmast följande kalendermånaderna, skall,

där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl.

Maj :t, förordnande att uppehålla tjänsten räknat från och med ingången av

den andra av dessa kalendermånader meddelas, i förekommande fall efter

kungörande till ansökning, i den ordning, som i första stycket angivits.

Beträffande avlöningsförmånerna korrespondera mot 6 § bestämmelser­

na i 21 § 2 mom. andra stycket, vari stadgas, att om förordnande att med

full tjänstgöring uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst på grund

av föreskrift i 6 § meddelats i där angiven ordning, i 3 avd. avsedd tjänste­

man, som erhållit förordnandet, i avlöningshänseende skall behandlas som

om han under förordnandetiden innehaft den uppehållna tjänsten (vikariats-

löneförordnande). Enligt 21 § 2 mom. tredje stycket må Kungl. Maj :t med­

giva att även i andra fall må såsom vikariatslöneförordnande anses förord­

nande att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst, under förutsätt­

ning dock att förordnandet meddelats i den i 6 § avsedda ordningen.

Förutom vikariatsförordnandena, vilka begreppsmässigt måste avse up­

pehållande av en viss individuell tjänst, tillämpas, särskilt vid de affärsdri-

vande verken, i viss utsträckning s. k. förordnanden att bestrida göromål.

Detta är ett tekniskt uttryck för alt vederbörande, utan att fråga är om vi­

kariat, förordnas att bestrida sådana göromål, som normalt inom statsförvalt­

ningen ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad, eller, såsom förhål­

landet uttryckes i Saar, atl bestrida göromål, som eljest tillhöra ordinarie eller

extra ordinarie tjänst. Dylika förordnanden likställas i avlöningshänseende

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

58

helt med vikariatsförordnanden; även bestämmelserna i Saar om sättet för

meddelande av förordnanden och om vikariatslön äro tillämpliga å dem.

Emellertid har i 1 kap. 1 § kungörelsen 1947: 554 stadgats, att därest enligt

vederbörande myndighets bedömande förordnande bör meddelas att bestrida

göromål, som eljest tillhöra sådan tjänst, som inrättas genom beslut av

Kungl. Maj :t, och det kan beräknas att förordnandet skulle erhålla sådan

varaktighet, som avses i 6 § Saar, skall frågan, huruvida sådant förordnande

må meddelas, av myndigheten underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Yttrandena. I yttrandena angående erfarenheterna från tillämpning­

en av Saar ha framställts åtskilliga förslag om ändringar av såväl saklig

som formell natur i bestämmelserna angående vikariatsförordnanden, sär­

skilt vad angår vikariatslöneförordnanden och sättet för deras meddelande.

Den följande redogörelsen för innehållet i yttrandena har synts kunna i hu­

vudsak begränsas till ändringsförslag av saklig innebörd. Med beaktande i

niöjligaste mån av framställda förslag rörande bestämmelsernas redaktio­

nella utformning ha nämligen bestämmelserna i förslaget till nytt regle­

mente kommit att i formellt hänseende så väsentligt skilja sig från de nu­

varande, att jämförelser på särskilda punkter knappast äro möjliga.

Beträffande de i 2 1 § 2 mom. första stycket Saar meddelade

bestämmelserna angående avlöningsförmånerna vid vanliga, med vikariats­

lön ej förenade vikariatsförordnanden har skolöverstyrelsen anfört i huvud­

sak följande.

I syfte att få till stånd en enhetlig praxis inom undervisningsväsendet

har överstyrelsen utfärdat ett cirkulär till rektorerna vari uttalas, att stad­

gandet i första hand torde vara avsett att tillämpas under förordnande att

uppehålla högre ordinarie eller e. o. tjänst, men att det även torde kunna

tillämpas, då läraren i undervisningsväsendets intresse med frånträdande

av utövningen av innehavande tjänst uppehåller annan lärartjänst i samma

eller lägre lönegrad. I dylika fall skall enligt cirkuläret frågan om tillämp­

ningen av 21 § 2 mom. första stycket hänskjutas till skolöverstyrelsen,

dock icke därest läraren efter utnämningen till ordinarie tjänst enligt för­

ordnande av överstyrelsen alltjämt uppehåller tjänst vid den läroanstalt,

där han omedelbart före utnämningen var anställd, eller där lärare vid

högre kommunal skola under pågående läsår utnämnts till ordinarie tjänst

vid annan högre kommunal skola eller vid statlig läroanstalt och efter er­

hållen tjänstledighet från den senare tjänsten förordnats att under åter­

stoden av läsåret fortsätta tjänstgöringen vid förstnämnda skola. Ändring

bör vidtagas i 21 § 2 mom. första stycket, varjämte till 21 § hör fogas en

särskild bestämmelse angående försvarets läroverk m. fl. läroanstalter, allt

i syfte att för undervisningsväsendets del tvekan icke skall behöva råda om

att stadgandena i fråga ha den innebörd, som skolöverstyrelsen utgått från

vid utfärdande av ovannämnda cirkulär. Stadgandet bör kunna tillämpas

icke blott vid vikariat å ordinarie och extra ordinarie tjänster utan även

eljest då läraren har full tjänstgöring vid en skola.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

I 2 mom. första stycket behandlas sådana fall, då tjänsteman förordnats

att uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst eller att bestrida göromål, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

59

eljest tillhöra sådan tjänst, ulan att åtnjuta vikariatslön. Stadgandet gäl­

ler endast, när tjänstemannen erhållit förordnande som nyss sagts »med

frånträdande av utövningen av sin tjänst». Med sagda formulering lärer

ha avsetts att understryka, att stadgandet endast är tillämpligt i det fall,

att frånträdandet av utövningen av den egna tjänsten är en följd av förord­

nandet. Ett dylikt förordnande torde normalt endast meddelas, när det

ligger i statens intresse, att tjänstemannen uppehåller annan tjänst än

den egna. Angivna förhållande har uppmärksammats av skolöverstyrelsen,

som dock funnit önskvärt, att stadgandet förtydligas.

Lönenämnden finner i likhet med skolöverstyrelsen önskvärt, alt stad­

gandet i 2 mom. första stycket förtydligas. Nuvarande stadgande synes

lämpligen kunna begränsas till att avse uppehållande av högre ordinarie

eller e. o. tjänst eller bestridande av göromål, som ankomma på sådan

tjänst. Därefter bör i en ny tredje mening föreskrivas, att vad sålunda

stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då det befunnits ligga i tjäns­

tens intresse, att tjänsteman förordnas att med frånträdande av utövningen

av egen tjänst uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst i samma eller lägre

lönegrad än den egna tjänsten.

Skolöverstyrelsens förslag att vad i 2 mom. första stycket stadgas skulle

gälla icke blott vid förordnande att uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst

utan så snart lärare, som frånträtt utövningen av egen tjänst, har full

tjänstgöring vid undervisningsväsendet är lönenämnden icke beredd att

tillstyrka. Det vill synas lönenämnden, som om de speciella, inom under­

visningsväsendet föreliggande problem, som föranlett överstyrelsens för­

slag, böra lösas i annan ordning än genom bestämmelser i Saar.

Stadgandet i 2 mom. första stycket synes lönenämnden kunna giva an­

ledning till tvekan även i ett annat avseende. Om exempelvis en tjänsteman

vid länsstyrelsen i Stockholms län förordnas att under 3 månader uppe­

hålla en högre tjänst vid länsstyrelsen i Uppsala län skall han enligt nämn­

da stadgande i avlöningshänseende behandlas, som om han under förord­

nandetiden bestrede sin egen tjänst och denna vore inrättad vid länssty­

relsen i Uppsala. En tolkning efter ordalagen av detta stadgande skulle

kunna leda till att lönen beräknades efter den för Uppsala gällande orts-

gruppen och att tjänstemannen icke erhölle tjänstgöringstraktamente un­

der tjänstgöringen i Uppsala.

De sakligt sett mest vägande invändningarna ha emellertid riktats mot

de i 0 § Saar innefattade bestämmelserna angående sättet för meddelande

av vissa förordnanden.

Sålunda ha generalpoststgrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen

framhållit, att med deras stora personalkårer och över hela landet utspridda

lokalförvaltningar föreskrifterna angående formen för meddelande av vissa

längre förordnanden skulle medföra delvis oöverkomliga administrativa

svårigheter, därest de skulle strängt iakttagas. Generalpoststyrelsen förut­

ser, att en strikt tillämpning av här ifrågavarande föreskrifter måste nöd­

vändiggöra en betydlig ökning av personalen å personalavdelningen å sty­

relsens första hyrå, kanske även å postdirektionerna. Telegrafstyrelsen och

järnvägsstyrelsen ha framhållit, att omflyttningarna kunna väntas medföra

dryga kostnader för statsverket i form av flyttningsersättningar, omplace-

ringstraktamenten in. in. Även för personalen anse ämbetsverken konse­

kvenserna av föreskrifterna i G t; kunna bli mindre tillfredsställande i vissa

Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

60

fall. Telegrafstyrelsen har föreslagit, att 6 § skulle utgå ur reglementet och

ersättas av allmänna anvisningar i ett cirkulär till statsmyndigheterna, att

i den mån så befinnes möjligt och lämpligt ledigförklara förordnanden av

längre varaktighet.

Vidare ha följande myndigheter anfört i huvudsak följande.

Kammarrätten: Kammarrätten borde genom särskild bestämmelse un­

dantagas från skyldighet — i den mån sådan föreligger enligt 6 § statens

allmänna avlöningsreglemente jämförd med 48 § instruktionen för kam­

marrätten — att ledigförklara vikariatslöneförordnanden å assessors- och

f öredragandetj änster.

Riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse:

Stadgandena borde uppmjukas därhän, att myndighet erhåller rätt att, då

särskilda skäl därtill föranleda, under begränsad tid (5 å 6 månader) med­

dela med vikariatsersättning förenat förordnande utan iakttagande av den

ordning, som är stadgad för tjänstens tillsättande, trots att vikariatet kan

beräknas omfatta 6 månader eller längre tid. Myndighet borde nämligen

erhålla tillfälle att under någon tid pröva vederbörandes lämplighet för

befattningen, innan vikariatslöneförordnande meddelas.

Skolöverstyrelsen: Bemyndigande borde lämnas överstyrelsen, rektorer

och skolstyrelser att meddela förordnanden av längre varaktighet utan

iakttagande av föreskrifterna i 6 §.

Beträffande bestämmelsernas tillämpning å förordnanden att bestrida

göromål har pensionsstyrelsen framhållit, att erhållande av Kungl. Maj :ts

tillstånd att törordna nagon att bestrida göromål i viss lönegrad tager tid,

vilken tillsammans med tiden för ansökningsförfarandet helt eller delvis ut­

fyller den tid förordnandet avser. Då förordnande, som kungjorts, avsett

viss begränsad tid, borde ledigförklaring kunna undvaras vid en kortare

förlängning av förordnandetiden. Statskontoret har föreslagit, att stadgan­

det i förevarande paragraf om förordnande att bestrida göromål skall helt

utgå eller ock omformuleras så, att frågan om beviljande av vikariatslön

i där avsedda fall skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Vissa erinringar mot bestämmelserna i förevarande paragraf ha även

framställts av statstjänstemännens riksförbund, statstjänarkartellen och

t jänstemännens centralorganisation.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

De av myndigheterna redovisade erfarenheterna av tillämpningen av 6 §

ha övertygat lönenämnden om att en ändring av stadgandet är påkallad. Där­

emot är lönenämnden — med hänsyn till den betydelse som tillmätts stad­

gandet från personalorganisationernas sida — icke beredd att biträda ett av

telegrafstyrelsen framfört förslag, att 6 § skulle utgå ur Saar och ersättas av

allmänna anvisningar i ett cirkulär.

Lönenämnden vill för sin del förorda, att första stycket av 6 § bibehål­

ies i huvudsak oförändrat men att däri inrymmes möjlighet icke blott för

Kungl. Maj :t utan även, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, för myndighet

att pröva, i vilka fall där avsett förordnande skall meddelas med iaktta­

gande av den ordning, som är stadgad för tjänstens tillsättande. Ett be­

myndigande av angivet slag torde främst böra lämnas de affärsdrivande

verken och andra verk med lokalförvaltningar av mera betydande omfatt­

ning. I fråga om de centrala ämbetsverken torde det alltjämt böra ligga i

Kung!. Maj.-ts proposition nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225

.

”1

Kungl. Maj :ts hand att avgöra, huruvida undantag skall göras från be­

stämmelserna i 0 §. Lönenämnden förutsätter, att varken Kungl. Maj :t eller

myndigheterna skola frångå nämnda bestämmelser i vidare mån än som

är oundgängligen påkallat för att undvika administrativa olägenheter och

onödiga kostnader för statsverket i form av flyttningsersättningar o. d. Vi­

dare bär lönenämnden utgått från att i den män av administrativa och

liknande orsaker förordnanden om 6 månader eller längre tid meddelas

utan iakttagande av föreskrifterna i 6 § vikariatslön ändock skall kunna utga.

I samband härmed bör enligt lönenämndens mening jämväl beaktas ett

av telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen gjort påpekande, att det i vissa

fall kan med bestämdhet förutses, att tjänsteman kommer att erhålla för­

ordnanden å olika högre tjänster i samma lönegrad i sammanlagt 6 månader

eller mera. Även sådan tjänsteman bör beredas möjlighet att erhålla vika­

riatslön.

Med anledning av de mot 6 § andra stycket framställda erinringarna vill

lönenämnden framhålla, att praktiska skäl tala lör att meddelande av för­

ordnanden att uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst i samma ordning som

gäller för tillsättande av sådan tjänst endast bör ske, därest förordnandet

kan beräknas komma att omfatta ytterligare 6 månader, räknat från tid­

punkten då ställning tages till frågan om förordnandet skall ledigförklaras

eller icke. Å andra sidan bör nämnda förfaringssätt iakttagas, så snart det

under löpande vikariatsersättningsförordnande blir klarlagt, att vikariatet

kommer att bestå ytterligare minst 6 månader. Av det anförda följer, att

därest ett tidsbegränsat förordnande, som meddelats i vederbörlig ordning,

behöver förlängas, ny tillsättningsprocedur icke skall företagas, om icke

förordnandet kan beräknas komma att omfatta ytterligare 6 månader. För

kortare förlängning av förordnandetiden bör således, såsom pensionssty-

relsen påpekat, ledigförklarande kunna undvikas. Innehavaren av förord­

nandet bör givetvis bibehållas vid rätten till vikariatslön.

Vad särskilt angår skolöverstyrelsens förslag i fråga om undantag från

bestämmelserna angående vikariatslöneförordnande för lärartjänster vill

lönenämnden erinra", att nämnden (undervisningsväsendet) i utlåtande den

4 februari 1948 över en av skolöverstyrelsen gjord framställning fann sig

icke böra taga ställning till densamma i här ifrågavarande delar på grundval

av då föreliggande utredning. Enär spörsmålet icke heller närmare belysts

i förevarande yttrande från skolöverstyrelsen, måste lönenämnden inskrän­

ka sig till att uttala, att det tills vidare under nästa budgetår torde få an­

komma på skolöverstyrelsen att avgöra, i vilka fall vikariatslöneförordnan­

de skall förekomma. Överstyrelsen bör emellertid anbefallas att snarast

inkomma med utredning angående vikariatslöneinstitutets användning inom

undervisningsväsendet. Det vill nämligen förefalla lönenämnden, som om vi­

kariat slöneförordnanden skulle utan svårighet kunna komma i fråga, åt­

minstone då behovet av ett vikariatsförordnande av minst 6 månaders var­

aktighet är känt i god tid före termins början.

Kammarrättens hemställan synes böra vinna bifall. Då fråga är om för­

ordnande av minst 6 månaders varaktighet bör — såsom lönenämnden

ovan framhållit — vikariatslön kunna utgå, ändock att ledigförklarande av

förordnandet icke skett.

En generellt gällande uppmjukning av stadgandet i f> § i den utsträck­

ning, som riksräkenskapsverket, lantbruksslyrclsen och försvarets fabriks-

styrelse ifrågasatt, skulle enligt lönenämndens mening innebära ett alltför

stort avsteg från grunderna för den mellan 1945 års lönekommitté och per­

sonalorganisationerna träffade överenskommelsen beträffande vikariatsför-

ordnanden. Kungl. Maj :t bör emellertid äga möjlighet att i visst fall eller

62

för visst slag av tjänster medgiva undantag från föreskriften i 6 § av den

av nyssnämnda myndigheter angivna anledningen.

Statskontoret har föreslagit, att 6 § tredje stycket, vilket handlar om för­

ordnande att bestrida göromål, som eljest tillhöra ordinarie eller e. o. tjänst,

skall antingen helt utgå eller ock omformuleras så, att frågan om beviljande

av vikariatslön i där avsedda fall skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Därest enligt vederbörande myndighets bedömande förordnande bör med­

delas att bestrida göromål, som eljest tillhöra sådan tjänst, som inrättas

genom beslut av Kungl. Maj :t, och det kan beräknas att förordnandet skall

erhålla sådan varaktighet, som avses i 6 § Saar, skall enligt 1 kap. 1 § kun­

görelsen 1947:554 frågan, huruvida sådant förordnande må meddelas, av

myndigheten underställas Kungl. Maj :ts prövning. Vidare må erinras, att

enligt kungörelsen 1947: 543 angående bestridande under budgetåret 1947/48

av kostnader för avlöning enligt Saar åt civil personal vikariatsersättning

till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän vid förordnande att bestrida till

viss tjänst hörande göromål utan att uppehålla själva tjänsten skola bestri­

das från den i avlöningsstaterna upptagna anslagsposten till avlöningar till

icke-ordinarie personal, under det att frågan om den anslagspost, från vilken

lön skall utgå vid vikariatslöneförordnande att bestrida sådana göromål, i

varje särskilt fall skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Lönenämnden vill till en början framhålla, att uttrycket förordnande att

bestrida göromål, som eljest tillhöra viss (ordinarie eller e. o.) tjänst, språk­

ligt sett har en mera begränsad räckvidd än som i praktiken torde ha till­

lagts detsamma. Efter ordalagen skulle förordnande av här avsett slag endast

kunna gälla förordnande att bestrida göromål, som eljest ankomma på viss

bestämd tjänst. Stadgandet — liksom motsvarande stadgande i civila av-

löningsreglementet — lärer dock tillämpas exempelvis även i sådant fall.

då det gäller att bereda viss tjänsteman, vilken ålagts nytillkomna, mera

kvalificerade arbetsuppgifter, en mot arbetsuppgifterna svarande lönestäil-

ning. Härvid uppkommer frågan, huruvida myndigheten skall kunna för­

ordna tjänsteman att bestrida göromål, som ankomma på ordinarie eller

e. o. tjänst av visst slag, exempelvis kontorsskrivartjänst, ehuru någon sådan

tjänst icke finnes inrättad vid verket.

Enligt lönenämndens mening böra myndighets befogenheter i ovanberörda

hänseenden klarläggas i författningsväg. En tänkbar utväg vore härvid att

anknyta myndighets befogenhet att meddela här avsedda förordnanden att

bestrida göromål, som ankomma på ordinarie eller e. o. tjänst, till dess be­

fogenhet att inrätta e. o. tjänster. Såvitt lönenämnden kan finna, föreligger

i varje fall icke någon anledning att betaga myndighet rätt att meddela för­

ordnanden att bestrida göromål i sådana fali, då den äger befogenhet att

inrätta motsvarande e. o. tjänst. Lönenämnden förutsätter härvid, att åt­

minstone uppkommande merkostnader för vikariatslöneförordnanden av här

avsett slag skola bestridas från anslagsposten till avlöningar till icke-

ordinarie personal.

I anslutning härtill bär lönenämnden beträffande 21 § 2 mo in. andra

och tredje styckena Saar anfört följande.

Enligt 21 g 2 mom. andra och tredje styckena skall vikariatslön endast

utgå under förutsättning, att förordnande meddelats i den ordning, som i

6 § föreskrivits, d. v. s. i den ordning som är stadgad för tillsättande av

ordinarie eller e. o. tjänst av motsvarande slag, i förekommande fall efter

kungörande till ansökning. Av vad lönenämnden anfört vid 6 § framgår,

att lönenämnden förordat en jämkning av stadgandet i syfte att även lång­

variga förordnanden skola kunna meddelas utan iakttagande av nyss nämnd

Kunyl. Maj.ts proposition nr 225.

Kunql. Maj.ts proposition ni 225.

63

ordning, i den mån ett sådant iakttagande skulle medföra stora praktiska

svårigheter. Lönenämnden förutsatte härvid, att vikariatslön skulle kunna

utgå, även om förordnande icke meddelats i den för tillsättande av tjänst

stadgade ordningen. Härmed har lönenämnden icke avsett, att vikariatslön

skulle utgå, så snart förordnandet från början beräknas pågå sex månader

eller längre tid. Härutöver måste sålunda fordras, att den förordnade upp­

fyller för innehavare av tjänsten stadgade kompetensvillkor ävensom att han

även i övrigt prövats fullt lämplig för tjänsten i fråga. Äro icke dessa för­

utsättningar fyllda, bör endast vikariatsersättning utgå.

Förslaget till definitivt reglemente. Vid beredningen av-

frågan om definitivt avlöningsreglemente ha frågorna om vikariatsförord-

nanden och förordnanden att bestrida göromål ägnats särskild uppmärk­

samhet. övervägandena i ämnet ha lett till att de av statens lönenämnd

framställda förslagen i sakfrågorna i allt väsentligt synts böra genomföras.

Gällande bestämmelser i ämnet ha även i redaktionellt avseende helt om­

arbetats. I 8 § regleinentsförslaget ha meddelats bestämmelser ej endast om

vikariatslöneförordnanden utan även om andra vikariatsförordnanden, däri

inbegripna förordnanden å lägre tjänster. Vad vikariatslöneförordnanden

beträffar har det synts lämpligt att till denna paragraf sammanföra samt­

liga bestämmelser om villkoren för dem. Härigenom undvikes den dualism,

som kännetecknar Saar genom att i nämnda reglementes 6 § meddelas be­

stämmelser om sättet för meddelande av förordnanden under det att dessa

först i 21 § betecknas såsom vikariatslöneförordnanden; bestämmelserna i

18 §, vilken motsvarar 21 § Saar, kunna därigenom begränsas till ett enkelt

konstaterande av att vid vikariatslöneförordnande utgå de avlöningsförmå­

ner, som tillkomma innehavare av sådan tjänst, som förordnandet avser.

I anslutning till reglementsförslagets text må framhållas följande.

1 mom. Bestämmelserna i första stycket förutsätta, att det prövas erforder­

ligt att uppehålla ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst med vikarie,

och att därtill anlitas i reglementet avsedd tjänsteman. Vad angår det vill­

koret, att behov skall föreligga av vikarie, höra de anvisningar angående be­

gränsning av vikariatsförordnanden. som i det föregående berörts och som

kompletterats i cirkuläret 1947:542, alltjämt iakttagas. Utvidgningen av

vikariatsbegreppet att avse uppehållande av extra tjänst står i överensstäm­

melse med ett av statens lönenämnd under vikariatsersättningsparagrafen

framställt förslag. Då för ändamålet anlitas en i reglementet icke avsedd

person, bär denne ansetts böra anställas såsom innehavare av extra tjänst

eller eventuellt arvodesbefattning.

I de före Saar gällande avlöningsreglementena fanns under rubriken par­

tiell ledighet införd en bestämmelse med avseende å det fall, att tjänsteman

för handläggning av visst ärende eller viss grupp av ärenden inom verket

eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande i tjänsten erhållit befrielse

helt eller delvis från övriga honom åliggande tjänstegöromål. Då sådan par­

tiell tjänstebefriclse icke kan anses som tjänstledighet, har bestämmelsen

ifråga icke införts bland tjänstledighetsbestämmelserna i Saar. Detta har

64

föranlett, att vissa myndigheter känt sig tveksamma huruvida någon saklig

ändring avsetts. Detta har emellertid icke varit fallet. Det har synts lämpligt

att i förevarande sammanhang beröra det vikariatsfall, som kan uppkomma

vid dylik partiell tjänstebefrielse.

Bestämmelserna i andra stycket avse att reglera de förutsättningar, som

utöver de i törsta stycket angivna skola gälla för vikariatslöneförordnande.

Därvid är till en början att märka, att dessa bestämmelser endast avse uppe­

hållande av viss ordinarie eller extra ordinarie tjänst; i andra fall — såsom

där vederbörande utgör ersättare för extra tjänsteman eller där förordnan­

de å olika tjänster tillsammans beräknas pågå längre tid — har vederböran­

de ansetts böra förordnas att bestrida göromål enligt 2 inom., eventuellt med

rätt till vikariatslön, eller ock anställas såsom extra tjänsteman. Förut­

sättning är vidare, att tjänsten förutses komma att uppehållas på förord­

nande med full tjänstgöring under minst sex månader i följd. Beträffande

sådana fall, där proceduren för förordnandets meddelande tager viss tid i

anspråk, framgår av bestämmelsernas utformning, att det icke är nödvän­

digt att törordnandet vid den tidpunkt, då proceduren avslutas, beräknas

komma att pågå sex månader, utan att den tidpunkt, till vilken bedöm­

ningen av förordnandets varaktighet hänför sig, kan ligga före den, vid vil­

ken törordnandet meddelas. Är det förhållande, som medför behov av vika­

riatet, känt i förväg — om det exempelvis är känt att tjänstens innehavare

skall åtnjuta längre tids ledighet från en viss framtida tidpunkt — kan gi­

vetvis proceduren för att meddela förordnandet påbörjas redan före denna

tidpunkt. Om å andra sidan angivna förhållande redan inträffat men man

icke från början, utan först vid en senare tidpunkt kunnat bedöma, att be­

hov av vikariat med full tjänstgöring föreligger, skola de sex månaderna

räknas från denna senare tidpunkt. En ytterligare förutsättning för att vi­

kariatslöneförordnande snarast skall meddelas, är att icke Kungl. Maj :t

för visst fall eller viss grupp av fall annorlunda beslutit; beträffande moti­

vet härför hänvisas till vad statens lönenämnd anfört. Å andra sidan kan,

på samma sätt som enligt Saar, Kungl. Maj :t, utan att hittills angivna för­

utsättningar föreligga men då särskilda skäl därtill föranleda, meddela vi­

kariatslöneförordnande å viss ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller

medgiva, att sådant förordnande må meddelas. Sådana särskilda skäl kun­

na, såsom 1945 års lönekommitté anfört, föreligga exempelvis då befordran

sker i tur och ordning samt vikariatsförordnandet beräknas understiga sex

månader allenast av den anledningen, att vikarien inom angivna lid blir

innehavare av sådan tjänst, som förordnandet avser.

Genom bestämmelserna i tredje stycket ha i enlighet med vad lönenämn-

den förordat bestämmelserna om sättet för vikariatslöneförordnandes med­

delande uppmjukats. Förordnandet skall meddelas i den för tjänstetillsätt-

n*n§ gällande ordningen, om ej annat följer av beslut eller bestämmelser,

som meddelats av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av

vederbörande myndighet. Ett bemyndigande av angivet slag torde främst

böra lämnas de affärsdrivande verken och andra verk med större lokalför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

65

valtningar; Kungl. Maj :t bör emellertid även för andra fall, där så finnes

lämpligt, kunna meddela generella bestämmelser i ämnet. I övrigt har i

detta stycke stadgats, att vikariatslöneförordnande icke må meddelas an­

nan än den, som äger behörighet för tjänst av det slag förordnandet avser

och är fullt lämplig för förordnandet. Om det vid iakttagande av den före­

skrivna proceduren visar sig, att den för förordnandet mest lämplige — det

förutsättes att han äger behörighet för tjänsten —• icke innehar i reglementet

avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall han anställas såsom extra tjänsteman

och därvid placeras i lönegrad med samma nummer som gäller för den uppe­

hållna tjänsten. Skulle det visa sig, att behörig och lämplig person över

huvud taget icke finnes att tillgå, hör myndighet icke vara skyldig att ånyo

igångsätta kungörelseförfarande eller dylikt. Slutligen må framhållas, att

dispens från gällande behörighetsvillkor för erhållande av tjänst bör kunna

lämnas även med avseende å vikariatslöneförordnande samt att hinder ej bör

föreligga att, där särskilda skäl därtill föranleda, förkorta den regelmässiga

ansökningstiden.

1 momentets fjärde stycke har, med tillgodoseende av önskemål fram­

ställda av skolöverstyrelsen och statens lönenämnd, stadgats att tjänsteman

endast under förutsättning att det uppenbarligen är betingat av statens in­

tressen må förordnas att uppehålla tjänst, som är lägre än den han innehar

eller å vikariatslöneförordnande uppehåller. Då en lärare under löpande

läsår utnämnts å en högre tjänst vid ett annat läroverk, föreligger meren­

dels ett sådant intresse, så att han bör kunna förordnas att uppehålla sin

förra tjänst till läsårets eller budgetårets utgång.

2 mom. I detta moment ha intagits bestämmelser om s. k. förordnanden

att bestrida göromål. I anslutning till vad statens lönenämnd anfört har

själva beteckningen å dessa förordnanden jämkats. Förordnandena ifråga

ha ansetts endast böra meddelas innehavare av i reglementet avsedd löne­

gradsplacerad tjänst; i övrigt bör anställning såsom extra tjänsteman kun­

na anlitas.

På sätt lönenämnden anfört synes myndighets befogenhet att, utan att

frågan underställts Kungl. Maj :ts prövning, meddela vikariatslöneförord­

nande att bestrida göromål, som ankomma på tjänstemän i viss lönegrad,

böra sammanfalla med myndighetens befogenhet att inrätta extra ordinarie

tjänst i samma lönegrad. Vidtages i tilläggsbestämmelserna härav betingad

jämkning, medför detta, att underställning måste ske dels i fråga om för­

ordnande i högre lönegrad än den 24 :e — vid statens af färsdrivande verk

högre lönegrad än den 30 :e — dels ock där Kungl. Maj :t av särskilda skäl

begränsat myndighets befogenhet att inrätta extra ordinarie tjänster, vilket

bland annat plägat ske där posten för avlöningar till övrig icke-ordinarie

personal icke maximerats vare sig av riksdagen eller av Kungl. Maj :t. Att

därutöver kräva underställning synes icke erforderligt med hänsyn till att

frågan om den anslagspost, varifrån vikariatslönen skall bestridas, enligt

meddelad föreskrift skall prövas av Kungl. Maj:t; det förutsättes att denna

föreskrift skall bibehållas, eventuellt på sådant sätt jämkad, att kostna-

5

Ilihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225-

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

derna skola bestridas från icke-ordinarieposten i den mån ej Kungl. Maj :t

annat medgiver. Slutligen bör föreskrift meddelas, att om myndighet gör

framställning om överskridande av maximerad anslagspost, det därvid skall

åligga myndigheten att förebringa utredning i vad mån överskridandet må

föranledas av att dylikt vikariatslöneförordnande meddelats.

Särskilda bestämmelser. I enlighet med vad som förutsatts i den till inne­

varande års riksdag avlåtna propositionen nr 146 angående anställnings-

och avlöningsförhållandena för viss icke-ordinarie personal vid domstolarna

har under rubriken Hovrätterna stadgats, att förordnande såsom adjungerad

ledamot vid reglementets tillämpning skall likställas med förordnande att

bestrida på assessor ankommande göromål. Vidare ha de på tre olika stäl­

len i Saar meddelade föreskrifterna angående de inom försvaret förekom­

mande förordnandena, kommenderingarna och placeringarna ansetts böra

överflyttas till denna paragraf. Bestämmelserna ha därvid undergått viss

formell omarbetning utan att saklig ändring avsetts.

9 §■

Stationeringsort. Ortsgrupper.

De närmast före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena inne-

höllo i allmänhet icke några närmare bestämmelser angående den ort

som skulle anses vara tjänstemans stationerings(förläggnings)ort, utan fö­

reskrifterna härom intogos i tilläggsbestämmelser utfärdade av Kungl.

Maj:t. Innehållet i dessa tilläggsbestämmelser sammanarbetades av 1945

års lönekommitté och innefattas i 7 § Saar. Vid den nu företagna översy­

nen av Saar har det emellertid befunnits lämpligare, att dessa detaljbe­

stämmelser bibehållas i tilläggsbestämmelserna. I 1 mom. av denna para­

graf har därför endast stadgats att, där ej tjänstemans stationeringsort

blivit av Kungl. Maj :t bestämd och denna ej heller framgår av omständig­

heterna, vederbörande myndighet skall bestämma stationeringsorten med

iakttagande av de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar. Beträf­

fande innehållet i tilläggsbestämmelserna på denna punkt må här endast

framhållas följande. Enligt 7 § 1 mom. Saar har myndighet vid avgöran­

det av fråga om förändring av tjänstemans stationeringsort på grund av

visst förordnande att beakta ej blott att statsverkets ekonomiska intressen

behörigen tillgodoses utan även att tjänstemannen ej oskäligt betungas ge­

nom ändring av stationeringsorten. Dessa synpunkter böra vara vägledande

i samtliga fall, då det gäller att bedöma om och när förändring av statio­

neringsort skall ske.

10

§.

Tjänstgöringsföreskrifter. Tjänstgöringstidens längd och fördelning.

Saar. Beträffande bestämmelserna i 8 § Saar må nämnas följande.

1 mom. I detta moment hänvisas till de tjänstgöringsföreskrifter, som

meddelas i instruktion, arbetsordning eller annan författning eller som

eljest gälla. Vidare stadgas för tjänsteman med bestämt tjänstgöringsom-

67

råde skyldighet att underkasta sig omreglering av nämnda område. Slut­ ligen stadgas, att »angående tjänstemans ställning vid arbetskonflikter gäl­ ler vad därom särskilt stadgas». Några bestämmelser avsedda att reglera tjänstemännens ställning vid arbetskonflikter ha ännu icke meddelats. 1945 års lönekommitté har i sitt betänkande II anfört, att kommittén tagit när­ mare del av vad som hittills förekommit i frågan om statstjänstemännens ställning vid arbetskonflikter, varvid särskilt beaktats det förslag, som sär­ skilda sakkunniga avgåvo den 10 juni 1939 angående statstjänstemäns tjänstgöringsskyldighet vid arbetsinställelse, och de yttranden, som häröver avgivits. Lönekommittén har förklarat sig anse önskvärt, att bestämmelser meddelas i detta ämne.

2 mom. Karakteristiskt för de ordinarie tjänsterna är, att de alltid äro

heltidstjänster i teknisk mening och att sålunda anställning såsom ordinarie tjänsteman icke kan tillämpas, då avsikten är att vederbörande endast skall fullgöra viss del av den tjänstgöring, som normalt är förenad med tjänst av ifrågavarande slag. De undantag från denna regel, som innefattas i de i denna paragraf meddelade särskilda bestämmelserna för musikhög­ skolan och konstfackskolan, äro i viss mån skenbara; i där avsedda fall anställes vederbörande i princip för full tjänstgöring, men man måste här räkna med att full sysselsättning icke kan beredas, och av denna anled­ ning skall läsårs- eller terminsvis bestämmas tjänstgöringsskyldighetens aktuella omfattning under den närmaste framtiden. De ordinarie tjänster­ na äro med få undantag heltidstjänster även i den meningen, att vid dem tjänstgöringsskyldigheten i princip är bestämd att motsvara full arbets­ prestation eller in. a. o. avsedd att taga vederbörandes hela arbetskraft i anspråk. Undantag härifrån — vilka i och för sig äro mindre önskvärda därför att de medföra att lönegradsplaceringen icke blir ett renodlat mått på tjänsternas kvalitet — förekomma särskilt beträffande vissa tandläkaroch läkartjänster, som i lönehänseende tekniskt behandlas såsom fulltidssysslor utan att vara detta.

Enligt 2 mom. skall i regel för extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller

extra tjänsteman i fråga om tjänstgöringstidens längd gälla vad därom

finnes stadgat för jämförlig ordinarie tjänsteman. Men om ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t, må extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller extra tjänsteman kunna anställas för tjänstgöring, vid vilken tjänstgöringstiden för dag eller längre tidsperiod räknat är avkortad sålunda, att den motsvarar hälften eller större del av den för jämförlig ordinarie tjänsteman bestämda. Med längre tidsperiod avses här exempelvis vecka, 2- eller 4-veckorsperiod eller kalendermånad, men till längre tidsenhet än kalendermånad torde man knappast böra gå vid tolkningen av uttrycket »längre tidsperiod»; det synes i varje fall uppen­ bart, att den som skall tjänstgöra under vartannat kvartal eller halvår icke av denna anledning rimligen kan betecknas såsom anställd för halvtids­ tjänstgöring under ett halvt respektive ett år. Från möjligheten till heltids­ anställning vid anlitande av de reguljära anställningsformerna gäller en­ ligt tilläggsbestämmelserna undantag bl. a. för flertalet lärartjänster; inom undervisningsväsendet betecknas den, som anställes för avkortad tjänstgö­ ring, såsom timlärare och är ett slags arvodestagare. Ordinarie och extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och extra tjänstemän kunna, oavsett om de kunna deltidsanställas eller ej, erhålla deltidsarbete genom partiell tjänst­ ledighet för enskilda angelägenheter. I cirkuläret den 30 juni 1947 (SFS nr 542) har Kungl. Maj:t lämnat statsmyndigheterna anvisningar i fråga om anordnande av deltidsarbete i statens tjänst.

,‘i inom. I 19 § civila avlöningsreglementet stadgades att tjänsteman, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

arbetets behöriga gång krävde tjänstgöring jämväl under sön- och helgdag,

skulle, i den mån så utan avsevärda svårigheter kunde ske, beredas frihet

från tjänstgöring minst varannan sådan dag. Till motivering av den änd­

rade lydelse, som innefattas i 8 § 3 mom. Saar, har 1945 års lönekommitté an­

fört, att lönekommittén på grund av vad som yrkats under förhandlingarna

ansett sig böra förorda, att bestämmelsen jämkades så, att därav fram-

ginge att särskilt beslut fordrades för de fall, då bestämmelsen icke skulle

tillämpas; det hade därvid förutsatts, att dylikt beslut borde föregås av

förhandlingar med vederbörande personalorganisationer. Lönekommittén

hade ansett sig böra förorda, att bestämmelsen i dess ändrade lydelse gjor­

des tillämplig även å provinsialläkare och distriktsveterinärer. Härvid för­

utsattes dock, att provinsialläkare (distriktsveterinär) i något angränsan­

de distrikt eller annan kompetent läkare (veterinär) fullgjorde tjänstgö­

ringen i stället för den, som åtnjöte helgdagsledighet. I vad mån sådan

tjänstgöringsfrihet kunde uttagas bleve därför beroende av uppgörelser mel­

lan vederbörande. Ersättaren, vilken förutsattes komma att få uppbära de

av tjänstgöringen föranledda praktikinkomsterna, borde icke äga att för

sin tjänstgöring erhålla ersättning från staten. Lönekommittén hade in­

hämtat, att anordningen för närvarande ofta ej ginge att genomföra mel­

lan provinsialläkare inbördes men att förhållandena komme att ställa sig

annorlunda allt efter det distriktens antal ökades. I den mån närmare före­

skrifter erfordrades, syntes dessa böra meddelas av medicinalstyrelsen.

I de särskilda bestämmelserna regleras bland annat lärares skyldighet

att fullgöra återläsning i fall, då undervisningen inställts till följd av smitt­

sam sjukdom eller inställts, inskränkts eller avkortats på grund av krig,

krigsfara eller därmed sammanhängande förhållanden.

Ars. Under det att undervisningsskyldigheten för lärarpersonalen vid

statliga och högre kommunala skolor regleras genom bestämmelser i ve­

derbörande stadgor, ha bestämmelser i samma ämne för lärare vid sinnes-

slö- och epileptikerskolorna influtit i avlöningsreglementet. Sistnämnda be­

stämmelser, som återfinnas i 3 kap. 1 § 4 punkten Ars, äro av följande in­

nebörd.

Ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare vid internatskola skall vara

skyldig att under 36‘/7 veckor varje år dels meddela undervisning, lärare i

kunskapsämne under 32 och lärare i kvinnlig slöjd under 36 veckotimmar,

dels ock bestrida vakttjänstgöring i den utsträckning skolstyrelsen bestäm­

mer efter hörande av inspektören för sinnesslöundervisningen. Därutöver

skall lärare vara skyldig att under barnens ferier utöva vakttjänstgöring

under 38 dagar, dock att skolstyrelsen äger i denna tjänstgöring medgiva

nedsättning i den utsträckning så kan ske utan olägenhet för anstaltens

verksamhet. Den vakttjänstgöring, som enligt vad nu sagts åligger lärare,

må icke utnyttjas för uppgifter som eljest åvila sköterska.

Ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare vid externatskola skall vara

skyldig att under lägst 361/, och högst 39 veckor varje år meddela under­

visning under lägst 24 och högst 30 veckotimmar. Därutöver skall läraren

vara skyldig att beträffande de barn, vilka tillhöra hans klassavdelning,

enligt skolstyrelsens bestämmande utöva viss kuratorsverksamhet samt

föra anteckningar däröver.

Ifrågavarande bestämmelser äro av samma innebörd som de motsvarande

bestämmelser, som tidigare innefattades i avlöningsreglementet för de stats­

Kjingl. Maj:ts proposition nr 225.

69

understödda skolorna för bildbara sinnesslöa in. fl. Nämnas må, att skol­ överstyrelsen i sitt remissyttrande över 1945 års lönekommittés betänkande i ämnet föreslog, att överstyrelsen skulle erhålla rätt att medgiva viss ned­ sättning av lärares undervisningsskyldighet, men att förslaget icke ansågs lämpligen kunna upptagas till prövning i samband med fjolårets allmänna lönereglering.

Yttrandena. I fråga om 8 § 1 mom. Saar ha statstjänarkartellen och tjänstemännens centralorganisation i sina yttranden framhållit önsk­ värdheten av att bestämmelser angående tjänstemans ställning vid arbets­ konflikter snarast möjligt bliva utfärdade. Beträffande 2 mom. har skol­

överstyrelsen erinrat att utredning för närvarande pågår om åtgärder för

att avhjälpa lärarbristen och att därvid bland annat överväges möjligheten att bereda deltidsanställning åt vissa lärarkategorier, t. ex. lärarinnor med vårdplikt mot egna barn eller nära anhöriga. Styrelsen föreslår intagande av en bestämmelse i Saar, som möjliggör för överstyrelsen att anställa extra ordinarie och extra lärare på deltid enligt av Kungl. Maj :t meddelade rikt­ linjer. Pensionsstyrelsen har framhållit, att enligt nuvarande bestämmelser den som är anställd för halvtidstjänstgöring icke kan bli ordinarie befatt­ ningshavare utan att övergå till heltidstjänstgöring, medan en heltidsan­ ställd ordinarie befattningshavare under vissa förutsättningar kan vara berättigad att under långa tidsperioder åtnjuta ledighet från sin befattning under halva dagarna. Tjänstgöringen bleve då i praktiken densamma som för den halvtidsanställde, vilken kanske tjänstgjort lika länge eller längre i statens tjänst. Ur statens synpunkt har styrelsen ansett det vara en nack­ del, att det understundom i realiteten ligger i befattningshavarnas hand att avgöra, om de skola arbeta hel eller halv arbetstid. Styrelsen har före­ slagit, att till övervägande skall upptagas, huruvida icke ordinarie be­ fattningshavare, som av annan anledning än sjukdom åtnjutit halvtidsledighet under mera än exempelvis sex månader av en viss tidsperiod, bör övergå till extra ordinarie halvtidstjänst, om han icke vill fullgöra heltids­ tjänstgöring.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Skolöverstyrelsens förslag, att under 8 § skall intagas en särskild be­ stämmelse, som möjliggör för överstyrelsen att anställa extra ordinarie och extra lärare på deltid enligt av Kungl. Maj :t meddelade riktlinjer, synes icke böra föranleda annan åtgärd än att den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 3 § kungörelsen 1947:554 utbytes mot en föreskrift, att e. o. och extra lärare må anställas med en undervisningsskyldighet svarande mot minst hälften av full tjänstgöring enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

I övrigt vill lönenämnden — i anslutning till uttalanden av statstjänarkartellen och tjänstemännens centralorganisation ■—- beträffande 8 § en­ dast erinra, att allmänna lönenämnden i utlåtande den 23 april 1947 angå­ ende betänkande med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente m. m. framhöll önskvärdheten av att föreskrifter angående tjänstemans ställning vid arbetskonflikter utfärdades.

70

Kunql. Maj.ts proposition nr 225.

I skrivelse den 14 november 1947 har skolöverstyrelsen ånyo hemställt

om bemyndigande för överstyrelsen att medgiva nedsättning av undervis-

ningsskyldigheten för lärare vid sinnesslö- och epileptikerskolorna. Därvid

har anförts i huvudsak följande.

Med hänsyn till att lärarna vid ifrågavarande skolor ofta tagas i anspråk

för uppgifter utanför den egentliga undervisningen — såsom testning, bib­

lioteks- och materialvård samt tillsynsuppgifter — synes det angeläget, att

möjlighet beredes att medgiva häremot svarande nedsättning av undervis-

ningsskyldigheten. Nedsättningen bör lämpligen begränsas till högst sex

veckotimmar. Som jämförelse må nämnas, att folkskollärare, småskollä-

rare och dövstumskollärare — vilkas tjänstgöringsskyldighet per vecka i

likhet med de flesta sinnesslölärares utgör ett bestämt timantal och alltså

icke fastställes inom vissa gränser — kunna erhålla nedsättning med

respektive åtta, tio och sex timmar. Av de föreslagna sex veckotimmarna

böra två kunna medgivas ulan villkor att statsverket icke genom nedsätt­

ningen åsamkas kostnader; där dylik nedsättning förekommer för lärare

vid andra läroanstalter, medgives den helt utan nämnda villkor utom i

fråga om folk- och småskollärare, vilka dock kunna erhålla förmånen un­

der fyra respektive sex veckotimmar.

Befogenheten att medgiva nedsättning synes böra tillkomma översty­

relsen. Med hänsyn härtill finner överstyrelsen icke skäl föreslå särskilda

bestämmelser för lärarna vid externaten, oaktat den för dessa föreskrivna

minsta undervisningsskyldigheten är lägre än övriga sinnesslölärares un-

dervisningsskyldighet.

över framställningen ha utlåtanden avgivits av statskontoret och statens

lönenämnd, därvid statskontoret avstyrkt bifall till framställningen men

lönenämnden icke funnit anledning att i sak framställa erinran mot den­

samma. Myndigheterna ha anfört i huvudsak följande.

Statskontoret: Med hänsyn till att ifrågavarande lärares undervisnings-

skyldighet varit föremål för prövning så nyligen som 1945 och tjänstgö­

ringsskyldighetens omfattning då åberopades som ett av skälen för lärar­

nas löneställning, synas starka betänkligheter möta mot skolöverstyrelsens

förslag. Beträffande lärare vid externatskola böra bestämmelser om be­

gränsning av undervisningsskyldigheten vara helt uteslutna, då dessa lä­

rares undervisningsskyldighet icke blott, såsom överstyrelsen framhållit, är

lägre än övriga sinnesslölärares utan därjämte latitudsbegränsad med en

marginal på icke mindre än sex veckotimmar. Vid internatskola torde det

vara möjligt att kompensera sådana lärare, vilka tagas i anspråk för bib­

lioteks- och materielvård in. in., med mindre omfattande vakttjänstgöring.

Statens lönenämnd: I fråga om omfattningen av de i skolöverstyrelsens

framställning berörda göromålen har lönenämnden från inspektören för

sinnesslöundervisningen under hand inhämtat, dels att testning skall före­

tagas med varje elev vid intagning samt vid avgång från skolan, varjämte

kontrolltestning äger rum under vistelsen vid skolan, samt att varje test­

ning tager en å två timmar i anspråk, dels att materielvården är mera tids­

krävande än vid andra skolor, enär undervisningsmateriel erfordras i större

omfattning, dels att biblioteksvården f. n. avser endast lärarbibliotek men

att skolöverstyrelsen har för avsikt att söka få även barnbibliotek till stånd

vid skolorna, dels ock att de i framställningen angivna tillsynsuppgifterna

pläga åläggas en första lärarinna vid varje skola, som även har att vid be­

71

hov biträda med de till föreståndarens tjänst hörande göromålen, att svara

för materielanskaffning in. in. Inspektören har vidare upplyst, att behov

av nedsättning med maximiantalet sex veckotimmar icke torde föreligga

annat än möjligen vid en eller två av de största sinnesslöskolorna, under

det att i övrigt en nedsättning med två veckotimmar i regel vore tillfyllest.

Beträffande vissa andra skolor — dövstumskolor samt folk- och små­

skolor

_ finnas redan nu bestämmelser angående sådan nedsättning, varom

i ärendet är fråga, och skäl liknande dem, som plägat föranleda tillämpning

av dessa bestämmelser, synas kunna åberopas för sinnesslöskolornas vid­

kommande; bl. a. synas första lärarinnas åligganden erbjuda vissa likheter

med de särskilda göromål, som ankomma på tillsyningslärare inom folk­

skoleväsendet. Med hänsyn härtill har lönenämnden icke funnit anledning

att i sak framställa erinran mot överstyrelsens framställning. Av bestäm­

melserna i ämnet bör tydligt framgå, att villkoret, att nedsättning^ icke

får medföra kostnad för statsverket, kan eftergivas i fråga om de två första

timmarna men icke beträffande de fyra följande.

Lönenämnden har i detta sammanhang, under erinran om att bestäm­

melser av förevarande slag för vissa personalgrupper meddelats i avlö-

ningsreglemente men för andra personalgrupper i vederbörande stadga,

uttalat att spörsmålet, var sådana bestämmelser böra placeras, vid lämpligt

tillfälle borde lösas efter enhetliga principer.

Förslaget till definitivt reglemente. Förslaget till defi­

nitivt avlöningsreglemente överensstämmer i denna del med 8 § Saar.

De särskilda bestämmelserna om lärares skyldighet att fullgöra återläs-

ning, vilka sammanhänga med bestämmelserna om rätt att åtnjuta lön un­

der den tid undervisningen varit inställd, ha dock ansetts böra överflyttas

till 28 §, och vidare ha bestämmelserna om tjänstgöringsskyldighet för lä­

rare m. fl. vid konstfackskolan och musikhögskolan ansetts böra meddelas

i reglementena för dessa institutioner. Såsom lönenämnden anfört kan möjlig­

het att deltidsanställa extra ordinarie och extra lärare beredas utan ändring

av avlöningsreglementets bestämmelser. Vad angår den av pensionsstyrelsen

berörda frågan, synes denna böra upptagas till övervägande först vid bli­

vande utredning om de ordinarie tjänstemännens rättsliga ställning. Spörs­

målet om tjänstemans ställning vid arbetskonflikter är föremål för över­

vägande inom finansdepartementet.

I detta sammanhang må i anslutning till bestämmelserna i 1 och 2 mom. av

förevarande paragraf beröras frågan, i vad mån bestämmelserna om s. k. som­

martid äro tillämpliga på deltidsanställda tjänstemän och sådana heltidsan­

ställda tjänstemän, som erhållit deltidsarbete genom partiell tjänstledighet

för enskilda angelägenheter. Detta spörsmål upptogs till behandling av all­

männa lönenämnden i ett den 9 januari 1947 avgivet utlåtande över 1944 års

deltidstjänstutrednings betänkande om deltidsarbete i allmän tjänst m. in.

Lönenämnden framhöll, att olika lösningar härvid kunde övervägas. Med hän­

syn särskilt till de fall, då deltidsarbetet fullgjordes i form av tjänstgöring

exempelvis visst antal dagar i veckan eller varannan vecka, förcfölle det

emellertid lämpligast, att sommartiden för den, som fullgjorde deltidsarbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

72

finge medföra en sådan nedsättning av tjänstgöringstiden, som svarade mot

den för honom fastställda tjänstgöringstiden; för tjänsteman med halvtids-

anställning skulle således den i allmänhet gällande nedsättningen av tjänst­

göringstiden med 9 timmar i veckan reduceras till 41/*.timmar. Vad lönenämn-

den sålunda föreslagit synes godtagbart. Hinder bör således icke föreligga att

tillämpa sommartid även för personal med deltidsarbete, varvid inskränk­

ningen i den eljest gällande arbetstiden givetvis icke absolut taget men pro­

portionsvis bör vara lika stor som för personal med heltidsarbete. I fråga

om arbetstidens förläggning under sommarmånaderna kan förtjäna framhål­

las, att det eljest gällande villkoret om viss daglig tjänstgöring icke nödvän­

digtvis bör upprätthållas för personal med deltidsarbete, även om vederbö­

rande de övriga månaderna har deltidsarbete med daglig tjänstgöring; ur

effektivitetssynpunkt kan det i vissa fall vara lämpligare med tjänstgöring

allenast vissa dagar, och myndigheterna synas därför böra ha frihet att för­

lägga tjänstgöringen på sätt de finna lämpligast.

I Ars finnas detaljerade bestämmelser meddelade om tjänstgöringsskyl­

digheten vid sinnesslö- och epileptikerskolorna. Dylika bestämmelser böra

emellertid meddelas i särskild ordning på motsvarande sätt som skett för

lärarpersonalen vid statliga och högre kommunala skolor. Vad beträffar in­

nehållet i de bestämmelser, som böra meddelas i fråga om tjänstgöringsskyl­

digheten vid sinnesslö- och epileptikerskolorna, synes detta böra vara det­

samma som enligt de nu gällande bestämmelserna, dock att skolöverstyrelsens

av statens lönenämnd tillstyrkta förslag synes böra genomföras, såvitt an­

går internatskolorna. Vid ärendets beredning inom finans- och inrikes­

departementen ha däremot tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att vidtaga

ändring i de för externatskolor gällande bestämmelserna. 11

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

11

§•

Tjänstemans skyldighet att uppehålla annan tjänst m. m.

Denna paragraf motsvarar 9 § Saar. I sitt yttrande angående denna har

statens lönenämnd framhållit, att den under de särskilda bestämmelserna

stadgade skyldigheten för lärare att under högst sex månader av ett och

samma kalenderår uppehålla högre lärartjänst icke får anses innebära nå­

gon inskränkning i lärares skyldighet att på grund av de allmänna bestäm­

melserna uppehålla rektorsbefattning vid egen läroanstalt under högst tre

månader av ett och samma kalenderår. Då olika meningar kommit till

uttryck i denna fråga, har lönenämnden ansett ett klarläggande önskvärt.

Med anledning härav må framhållas att, såsom framgår av vad som an­

förts under 3 § 1 mom. förslaget till definitivt reglemente, de allmänna be­

stämmelserna skola gälla, i den mån de icke strida mot de särskilda bestäm­

melserna. Sådan skyldighet att uppehålla rektorsbefattning, som nyss

nämnts, föreligger därför.

73

12

§.

Tjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning.

På samma sätt som i 12 § Saar har i denna paragraf föreskrivits skyldig­ het för tjänsteman att underkasta sig läkarundersökning enligt vad därom särskilt stadgas. Gällande bestämmelser härom innefattas främst i kungö­ relserna 1935: 52 och 459. Dessa synas emellertid vara i behov av viss över­ syn, och frågan om utfärdande av nya bestämmelser i ämnet är föremål för övervägande inom finansdepartementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

13 §.

Ordinarie tjänstemans förflyttningsskyldighet.

I 16 § Saar meddelas bestämmelser om ordinarie tjänstemans förflytt­ ningsskyldighet. Bestämmelserna, som till innehållet ansluta sig till tidigare meddelade bestämmelser, innebära följande.

Förflyttningsskyldighet förefinnes i allmänhet endast för tjänsteman till­ satt medelst fullmakt eller konstitutorial. Beträffande ordinarie tjänsteman tillsatt medelst visstidsförordnande framhölls under förarbetena till civila avlöningsregleine^itet, att förflyttningsskyldighet under förordnandetiden icke borde ifrågakomma med hänsyn till dessa tjänsters karaktär och de beträffande dem meddelade särskilda pensioneringsföreskrifterna. Ungefär­ ligen på samma sätt förhåller det sig i fråga om ordinarie tjänstemän till­ satta medelst förordnande för begränsad anställningstid. Beträffande ordi narie tjänstemän tillsatta medelst tillsvidareförordnande är givetvis förbe­ håll om förflyttningsskyldighet icke erforderligt.

Till följd av bestämmelserna föreligger till en början skyldighet att låta förflytta sig till annan stationeringsort; skyldighet att låta sig omplaceras föreligger i åtskilliga fall redan av den anledningen, att fullmakten eller konstitutorialet icke avser till viss ort knuten tjänst. Skyldighet föreligger vidare att låta förflytta sig till annan i reglementet avsedd ordinarie tjänst vid det verk vederbörande tillhör eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, vid annat verk. Härvid kan ifrågakomma såväl likabenämnd som annan tjänst i samma eller annan lönegrad. Det ligger i sakens natur att den tjänst, till vilken förflyttning ifrågasättes, måste tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial och exempelvis icke kan vara en medelst förordnande tills vidare tillsatt tjänst. Det har vidare förutsatts, att tjänsteman icke- skall behöva övergå till annat verk i annat fall än då med den nya tjänsten äro förenade arbetsuppgifter av liknande art som de han haft att utföra i den före förflyttningen innehavda tjänsten eller i varje fall arbetsuppgifter, för vilka tjänstemannen genom sin utbildning är skickad.

För tjänstemän i allmänhet gäller icke någon sådan begränsning av förflyttningsskyldigheten, att denna skulle kunna göras gällande allenast då detta motiveras av omorganisation eller dylikt. I 1936 års lönekommittés be­ tänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente motiveras bestämmel­ serna om förflyttningsskyldighet allmänt med angelägenheten att hinder ej skall möta för verksmyndigheterna att på ett rationellt sätt utnyttja den ordinarie arbetskraften. Ett fall, då frågan om förflyttning skall prö­ vas, angives i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente. Enligt detta är tjänsteman skyldig att avgå från tjänsten bland annat därest han till

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

följd av olycksfall i tjänsten eller sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall

eller nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen att på till­

fredsställande sätt sköta sin tjänst. Finner den myndighet, som äger pröva

trågan om tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande av pension, anled­

ning antaga att tjänstemannen kan tjänstgöra i sådan annan befattning,

till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig, skall frågan, huruvida

förflyttning lämpligen bör ske, underställas Kungl. Maj :ts prövning eller,

där prövningen av frågan enligt Kungl. Maj :ts beslut ankommer på myn­

digheten, av denna upptagas till avgörande.

Från de allmänna bestämmelserna om förflyttningsskyldighet gälla av­

vikelser för innehavare av vissa tjänster och inom vissa förvaltningsområ­

den. I betraktande av den oberoende ställning domarkåren av ålder intagit

och anses böra intaga, gäller för domare endast i begränsad utsträckning

förflyttningsskyldighet. Domare, med undantag av vattenrättsingenjör, är

förflyttningsskyldig allenast där organisatoriska skäl påkalla detta och är

då endast skyldig att låta förflytta sig till annan domartjänst i samma

lönegrad; förflyttning kan därvid ske icke blott till likabenämnd tjänst vid

samma domstol utan även till annat slag av domarbefattning, i båda fallen

jämväl med förändring av stationeringsorten. Landshövding är icke un­

derkastad förflyttningsskyldighet. För beställningshavare vid försvaret före-

ligger förflyttningsskyldighet, även om han icke tillsatts medelst fullmakt

eller konstitutorial, varjämte bestämmelserna i övrigt givits en annan utform­

ning än för tjänstemän i allmänhet. Slutligen äro de medelst förordnande för

viss tid tillsatta depåcheferna vid Flyinge hingstdepå och stuteri samt

Slrömsholms hingstdepå pliktiga att underkasta sig förflyttning till annan

depåchefstjänst vid stuteristaten.

De bestämmelser om förflyttningsskyldighet, som meddelas i Ars, äro

ganska oenhetliga. Ordinarie lärare vid högre kommunal skola är pliktig att

låta förflytta sig till annan lärartjänst vid i reglementet avsedd läroanstalt,

folkskoleväsendet eller det statliga undervisningsväsendet, då sådant erford­

ras vid i vederbörlig ordning beslutad omorganisation av den skolform läraren

tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga

skäl därtill äro. Vid sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna är förestån­

dare ävensom ordinarie lärare pliktig att låta förflytta sig till annan i

reglementet avsedd ordinarie tjänst, då sådant erfordras för indragning av

övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro. Ordinarie tjäns­

teman vid hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse är pliktig att låta

förflytta sig till annan stationeringsort eller annan tjänst vid det hushåll­

ningssällskap respektive den skogsvårdsstyrelse han tillhör. Ordinarie tjäns­

teman vid skogsvårdsstyrelse är jämväl pliktig att, där Kungl. Maj:t så prö­

var lämpligt, låta förflytta sig till tjänst vid annan skogsvårdsstyrelse.

Nu angivna bestämmelser i Saar och Ars ha sammanförts under föreva­

rande paragraf i förslaget till definitivt avlöningsreglemente. I överensstäm­

melse med den av statsmakterna i olika sammanhang uttalade grundsatsen

att det statliga och statsunderstödda undervisningsväsendet såvitt möjligt bör

betraktas som en enhet ha därvid bestämmelserna för de högre kommunala

skolorna samt sinnesslö- och epileptikerskolorna givits den avfattningen, att

ordinarie lärare vid högre kommunal skola eller föreståndare för eller lärare

75

vid sinnesslöskola eller epileptikerskola är pliktig att låta förflytta sig till

annan ordinarie tjänst vid läroanstalt, som avses i 3 § 1 mom. andra stycket,

eller till lärartjänst vid folkskoleväsendet, allt då sådant erfordras vid i ve­

derbörlig ordning beslutad omorganisation av den skolform läraren tillhör

eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl

därtill äro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

14 §.

Ordinarie tjänstemans avgångsskyldighet m. m.

Denna paragraf överensstämmer med 17 § Saar samt motsvarande be­

stämmelser i Ars och torde icke erfordra särskild motivering.

I detta sammanhang må framhållas, att den ordinarie anställningen auto­

matiskt upphör, då innehavaren av densamma tillträder sådan annan tjänst,

som enligt bestämmelserna i 6 § icke kan förenas med densamma.

15 §.

Icke-ordinarie tjänstemans entledigande.

Saar. Beträffande entledigande av icke-ordinarie tjänsteman innehöllo

de före innevarande budgetår gällande avlöningsreglementena endast stad­

gandet, att entledigande av extra ordinarie tjänsteman av annan anled­

ning än tjänstefel skulle ske efter skriftlig uppsägning, vilken såvitt möj­

ligt borde ske senast tre månader före anställningens upphörande. Någon

bestämmelse om att uppsägning skulle föregå aspirantanställnings eller

extra anställnings upphörande eller om att extra ordinarie tjänsteman själv

skulle ha att iakttaga uppsägning fanns ej, och ej heller förelåg från veder­

börande myndighets sida någon ovillkorlig skyldighet att iakttaga så lång

uppsägningstid som tre månader.

I 18 § Saar intogos efter förslag av 1945 års lönekommitté bestämmelser

om entledigande av extra ordinarie tjänsteman, vilka innebära att i regel

uppsägning skall iakttagas från såväl vederbörande myndighets som tjäns­

temannens sida. Bestämmelserna ha följande lydelse.

Där ej annat särskilt avtalats eller följer av anställningens tidsbe­

gränsning skall entledigande från statens tjänst av extra ordinarie tjänste­

man av annan anledning än tjänstefel, då entledigandet icke företages på

tjänstemannens egen ansökning, ske efter skriftlig uppsägning senast tre

månader före anställningens upphörande.

Ansökning av extra ordinarie tjänsteman om entledigande skall, där

annat ej särskilt avtalats eller bestämts för särskilda grupper eller fall,

göras senast en månad före den dag, från och med vilken entledigande be-

gäres.

Angående entledigande i samband med pensionering gäller vad darom

särskilt stadgas.

Beträffande ifrågavarande stadganden anförde 1945 års lönekommitté i

huvudsak följande.

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Extra ordinarie tjänsteman skulle, om ej annat avtalats eller följde av

anställningens tidsbegränsning, alltid åtnjuta tre månaders uppsägnings­

tid. Liksom hittills borde emellertid, när en extra ordinarie tjänst bleve

överflödig, övervägas, om tjänstemannen ej lämpligen kunde, med bibe­

hållande av extra ordinarie anställning, överföras till annat verksamhets­

område, och detsamma borde gälla också för det fall, att extra ordinarie

tjänsteman befunnes på grund av sjuklighet icke kunna sköta sin tjänst

och förutsättningar för sjukpensionering icke förelåge.

Emellertid borde även den extra ordinarie tjänstemannen vara skyldig

iakttaga viss uppsägningstid. Denna tid borde begränsas till en månad, om

annat ej särskilt avtalats eller bestämts för särskilda grupper eller fall.

Bestämmelserna om uppsägning vore endast avsedda" att gälla vid avgång

ur statens eller vederbörande kommuns tjänst. Förlängning av den uppsäg­

ningstid, som tjänsteman vore skyldig att iakttaga, kunde icke utan hans

medgivande ske under tiden för löpande anställning.

Yttrandena. Bestämmelserna angående uppsägningstid för extra

ordinarie tjänstemän ha berörts av telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen

och samtliga personalorganisationer, varjämte skolöverstyrelsen ingått på

frågan om bestämmelsernas tillämpning vid undervisningsväsendet.

Telegrafstyrelsen har förordat en sådan ändring av bestämmelserna, att

för extra ordinarie tjänstemän i Ce 23 och högre lönegrader skulle till-

lämpas en ömsesidig uppsägningstid av tre månader samt för övriga extra

ordinarie tjänstemän en ömsesidig uppsägningstid av en månad. Genom

att samma uppsägningstid skulle äga tillämpning för både arbetsgivare och

arbetstagare har styrelsen ansett bäst skola markeras de båda parternas

skyldighet att taga hänsyn till med en avgång förenade svårigheter. Att

tjänstemän i högre lönegrader skulle bliva skyldiga att iakttaga tre må­

naders uppsägningstid, har ansetts motiverat av att det för verksmyndig-

heten icke låter sig göra att på så kort tid som en månad anskaffa och upp­

öva en fullgod ersättare för fullgörande av sådana arbetsuppgifter, som i

allmänhet åvila tjänstemän i dessa lönegrader.

Vattenfallsstyrelsen har anfört, att styrelsen genom allmänna bestäm­

melser fastställt skyldighet för vid verket anställda extra ordinarie tjänste­

män i högre lönegrad än Ce 15 att iakttaga tre månaders uppsägningstid.

Häröver hade personalföreningen vid statens vattenfallsverk anfört besvär.

I utlåtande över besvären hade emellertid styrelsen bestämt avstyrkt bifall

till desamma.

Statstjänstemännens riksförbund, statstjånarkartellen och tjänstemän­

nens centralorganisation ha ansett ifrågavarande stadgande böra förtydli­

gas, så att myndighet endast i undantagsfall, då särskilda skäl föreligga,

skall kunna föreskriva längre uppsägningstid än den i allmänhet stipule­

rade tiden på en månad.

Skolöverstyrelsen har ifrågasatt, att en uppsägningstid av tre månader

icke skulle behöva iakttagas beträffande extra ordinarie lärare, soin icke

kunna erhålla fortsatt anställning vid samma skola från ingången av föl­

jande termin. Därest en dylik undantagsföreskrift icke meddelades, skulle

det i inånga fall bliva nödvändigt att uppsäga dylik lärare före den 1

april varje år, ehuru det sedermera — då det klarlagts om läraren kunde

beredas fortsatt anställning vid samma skola i en för honom möjlig' ämnes­

kombination — skulle visa sig, att han kunde bibehållas i sin anställning.

Under erinran om att en bestämmelse av liknande innehåll återfunnes i

§ 24 folkskolestadgan har överstyrelsen funnit behov föreligga av en komp­

77

letterande föreskrift att tre månaders uppsägning icke skulle behöva iakt­ tagas beträffande extra ordinarie lärare, som icke kunde erhålla fortsatt anställning vid samma skola från ingången av följande termin.

Frågan om införande av bestämmelser angående uppsägningstid jäm­ väl för andra icke-ordinarie tjänstemän än extra ordinarie har berörts i vissa yttranden. Införande av en ömsesidig uppsägningstid av en månad för extra tjänstemän och aspiranter har sålunda förordats av riksförsäk-

ringsanstalten och, i vad gäller aspiranter, av telegrafstyrelsen. Statstjä- narkartellen har uttalat sig för att extra tjänstemän och aspiranter skulle

erhålla rätt till en uppsägningstid av en månad.

Statens lönenämnd har i utlåtande över de i vattenfallsstyrelsens yttran­

de omförmälda besvären — vilka äro beroende på Kungl. Maj :ts prövning — gjort uttalanden av följande innebörd. De i 18 § andra stycket Saar av­ sedda grunderna för förlängning av uppsägningstiden innefattade möjlig­ het till förlängning av uppsägningstiden för sådana extra ordinarie tjäns­ temän, som med hänsyn till deras speciella kvalifikationer och arten av deras arbetsuppgifter vore särskilt svåra att ersätta. I enlighet med orda­ lagen av stadgandet i 18 § andra stycket Saar borde förutsättningarna för en förlängning av uppsägningstiden prövas för varje särskilt fall eller för grupper av tjänstemän av särskilt slag. Förlängningen av den uppsägnings­ tid, som tjänsteman vore skyldig att iakttaga, kunde icke utan hans med­ givande ske under tiden för löpande anställning. Tjänsteman, som nyan­ ställdes eller befordrades till tjänst, för vilken beslut om förlängning av uppsägningstiden gällde, borde uttryckligen underrättas om innebörden av detta beslut.

Lönenämnden, som i förevarande sammanhang erinrat om sitt nyssberörda utlåtande, har i övrigt anfört i huvudsak följande.

Lönenämnden har icke ansett sig höra föreslå någon ändring av de i 18 § meddelade bestämmelserna i fråga om andra e. o. tjänstemän än e. o. lärare. Det av skolöverstyrelsen berörda spörsmålet torde få ökad bety­ delse i framtiden, eftersom lärare hädanefter i princip skall erhålla e. o. anställning redan efter två läsårs tjänstgöring. Med hänsyn härtill synes skolöverstyrelsens förslag böra genomföras. Erinras må, att de e. o. folk­ skollärarna icke åtnjuta stadgad uppsägningstid i motsvarande fall (§ 24 punkt 1 folkskolestadgan).

För närvarande finnas icke några bestämmelser meddelade angående uppsägningstid för aspiranter och extra tjänstemän, vilket förhållande på­ talats såväl av myndigheter som från personalhåll. Beträffande aspiranterua, vilka utgöra rekryteringspersonal för ordinarie och e. o. befattningar, synes en ömsesidig uppsägningstid av en månad motiverad. I fråga om extra tjänstemän lärer någon generell bestämmelse om uppsägningstid icke böra meddelas, eftersom den extra anställningsformen torde komma att användas beträffande såväl tillfällig som för längre tid anställd perso­ nal. Lönenämnden vill emellertid förorda, att i 18 § intages en föreskrift, som ger myndigheterna möjlighet att föreskriva en ömsesidig uppsägnings­ tid av högst en månad för extra tjänstemän. En månads uppsägningstid bör i varje fall gälla för sådan tjänsteman, som av särskilda skäl erhållit extra anställning, ehuru han tillhör rekryteringspersonalen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

78

Förslaget till definitivt reglemente. Bestämmelserna i

18 § Saar ha ansetts böra omarbetas med beaktande av de av statens löne-

nämnd uttalade synpunkterna. I anslutning till förslaget till definitivt reg­

lemente må framhållas följande.

Enligt 1 mom. första stycket skall normalt gälla, att extra ordinarie an­

ställning bringas att upphöra genom skriftlig uppsägning samt att för än­

damålet skall tillämpas en uppsägningstid av tre månader, om uppsägning

sker från vederbörande myndighets sida, och en uppsägningstid av en må­

nad, om uppsägning sker från tjänstemannens sida. Förslaget att fastställa

samma uppsägningstid från myndighetens och tjänstemannens sida har

icke ansetts böra genomföras; erinras må att det även på den allmänna ar­

betsmarknaden är vanligt att arbetsgivaren skall iakttpga längre uppsäg­

ningstid än den anställde. Med aspirantanställningens syfte har det ansetts

väl förenligt att även för upphörandet av sådan anställning stadga iaktta­

gande av skriftlig uppsägning; i detta fall har i överensstämmelse med

lönenäinndens förslag föreskrivits en ömsesidig uppsägningstid av en må­

nad. I momentets andra stycke har behandlats frågan om förlängning av

den uppsägningstid, som extra ordinarie tjänsteman har att iakttaga, och

det har ansetts påkallat att angiva förutsättningarna därför på ett mera

preciserat sätt än som skett i Saar. Sådan förlängning har ansetts böra

tillämpas endast där fråga är om tjänsteman med mera kvalificerat arbete;

motivet för förlängningen skall vara, att det är särskilt olägligt ur arbets-

givarsynpunkt att medgiva entledigande efter kort varsel. Vidare har det

ansetts böra framgå av författningstexten, att förlängning endast kan till-

lämpas om tjänstemannen underrättats om uppsägningstiden före tjänste­

tillträdet och uppgift om densamma intagits i antagningsbeviset.

Enligt 2 mom. skall möjlighet finnas att besluta om tillämpandet av

skriftlig uppsägning i fråga om extra tjänsteman. Bestämmelserna i ämnet

böra givetvis icke tillämpas vid kortvarigare vikariatsanställningar eller

liknande men böra däremot i allmänhet tillämpas vid mera långvariga an­

ställningar.

Vederbörande myndighet äger enligt 3 mom. med tjänstemannen överens­

komma om ändring i vad som eljest må gälla i fråga om uppsägning, över­

enskommelse kan bland annat under löpande anställning träffas om att för­

längning skall ske av den från början gällande uppsägningstiden eller om

att skriftlig uppsägning skall gälla för extra tjänsteman; det må emeller­

tid framhållas, att stadgandet bör tillämpas endast då särskilda skäl före-

och sålunda icke åsyftar att möjliggöra ett allmänt frångående av de

i 1 och 2 mom. meddelade bestämmelserna. Här avsedd överenskommelse

bör lämpligen ske i skriftlig form. Stadgandet i detta moment medför även

att, om i ett aktuellt fall myndigheten eller tjänstemannen önskar att an­

ställningen skall upphöra med kortare varsel än som eljest gäller, detta

kan ske efter den andra kontrahentens medgivande. Det bör förutsättas

att myndighet lämnar sådant medgivande, om den anser, att någon nämn­

värd olägenhet icke följer därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

79

I 4 mom. ha stadgats vissa begränsningar i tillämpningen av bestäm­

melserna i 1—3 mom. I sak överensstämma stadgandena i stort sett med

vad som gällt enligt 18 § Saar. Emellertid ha fall, då anställningen auto­

matiskt upphör utan att bestämmelserna om uppsägning iakttagits, an­

setts böra angivas något mera specificerat än i Saar.

De särskilda bestämmelserna ha kompletterats med ett specialstadgande

för läroverk in. fl. läroanstalter av den innebörd, som skolöverstyrelsen

och statens lönenämnd föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

16 §.

Statens lönenämnd.

I samband med 1947 års allmänna lönereglering ansågs det lämpligt att

sammanslå allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd till

en nämnd, statens lönenämnd. Bestämmelser om denna meddelades i 19 §

Saar. I förslaget till definitivt avlöningsreglemente har föreslagits en mind­

re jämkning för att möjliggöra, att nämndens sammansättning bestämmes

efter annan indelningsgrund än ärendenas fördelning å olika förvaltnings­

områden. Behov härav kan föreligga särskilt då ärende, som avser visst

förvaltningsområde, berör en principfråga av betydelse även för ett eller

flera av övriga i nämnden representerade förvaltningsområden.

I detta sammanhang må erinras, att lönenämnden i skrivelse till de-

centraliseringsutredningen den 10 januari 1948 ifrågasatt, att Kungl. Maj :t

skulle till myndigheterna delegera rätten att för enskilda tjänstemän besluta

om placering och uppflyttning i löneklass i sådana i 26 § 8 mom. och 27 §

4 mom. Saar avsedda fall, då en avvikelse från reglementets bestämmel­

ser ifrågasättes. Härvid skulle begagnas ett förfaringssätt liknande det, som

enligt 7 § kungörelsen 1947: 436 angående reglerad befordringsgång för

viss icke-ordinarie personal i statens tjänst användes i fråga om avvikelser

från reglerad befordringsgång. Sagda förfaringssätt innebär, att myndighet,

som anser viss avvikelse från befordringsgången lämplig, skall inhämta

yttrande i ärendet av statens befordringsnämnd; avvikelsen får icke utan

Kungl. Maj :ts medgivande företagas, med mindre myndigheten och beford-

ringsnämnden äro ense om åtgärden. Lönenämnden har i ovan berörda skri­

velse även framhållit, att om lönenämnden i fråga om här avsedda löneturs-

ärenden skulle få samma ställning som befordringsnämnden i fråga om

befordringstursärenden, det syntes vara av särskild vikt att lönenämnden

för behandlingen av sådana ärenden sammansattes så, att enhetlighet i be­

dömningen av de olika fallen så vitt möjligt säkrades. Den av lönenämnden

väckta frågan torde få göras till föremål för ytterligare överväganden.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

17 §.

Statens bostadsnämnd.

De i tidigare avlöningsreglementen under bestämmelserna om ersättning

för tjänstebostad meddelade föreskrifterna om statens bostadsnämnd ha i

förslaget till definitivt reglemente upptagits i förevarande paragraf, vilken

helt överensstämmer med 20 § Saar.

3 avd. Avlöningsbestämmelser.

1 kap. Grundläggande bestämmelser om avlöning.

18 §.

Tjänstemans rätt till avlöningsförmåner m. m.

1 mom. Detta moment innehåller huvudstadgandet om de förmåner, till

vilka innehavare av i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst äger rätt

på grund av anställningsförhållandet. Bestämmelserna överensstämma till

sitt sakinnehåll med stadgandena i 21 § 1 mom. Saar. I anslutning därtill

må anföras följande.

1. Avlöningsförmåner utgå under förutsättningar och enligt grunder,

som stadgas i reglementet och de särskilda bestämmelser, vilka meddelas

på grund av föreskrift i detsamma eller eljest utfärdas av Kungl. Maj :t.

Den tidigare använda term, som närmast motsvarar uttrycket avlönings­

förmåner, var avlöning. Därmed betecknade kommunikalionsverkens lö-

nekommitté all såsom vederlag för fullgjort arbete utgående kontant er­

sättning, som enligt vederbörligt avlöningsreglemente" kunde tillkomma

tjänsteman, medan 1936 års lönekommitté därmed förstod dels lön jämte

i reglementet angivna fasta lönetillägg och särskilda ersättningar, dels ock

rörligt tillägg; enligt sistnämnda definition föllo således sjukvårdsförmå­

ner in. m. icke under begreppet avlöning, ehuru de uppenbarligen äro att

anse som avlöningsförmåner. Vid utarbetandet av Saar och förslaget till

definitivt reglemente har det ansetts, att man borde undvika att uppställa

ett avlöningsbegrepp, som till sin innebörd skiljer sig från begreppet av­

löningsförmåner.

Med att avlöningen skulle utgå under förutsättningar stadgade i regle­

mentet förklarade sig kommunikationsverkens lönekommitté velat utsäga,

att tjänsteman, som icke ställde sig avlöningsreglementets villkor till efter­

rättelse, icke vore berättigad att uppbära avlöning. Detta bör i princip allt­

jämt gälla.

Enligt både Saar och det definitiva reglementet skall Kungl. Maj :t äga

meddela tilläggsbestämmelser (tillämpningsföreskrifter) till reglementet.

Det har förutsatts, att tilläggsbestämmelserna, som nu äro meddelade i ett

stort antal författningar och brev, skola revideras och systematiseras.

2. I de närmast före Saar gällande avlöningsreglementena saknades be­

stämmelse om tjänstemännens pensionsrätt, varemot föreskrift meddelades

om tjänstemans skyldighet att å lönen vidkännas pensionsavdrag. I samband

med sitt genom den allmänna löneregleringen genomförda förslag om pen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

81

sionsavdragens avskaffande och införandet av nettolöjiesystem utitalade

1945 års lönekommitté — som erinrade om de irrationella grunder, enligt

vilka pensionsavdragen avvägts —■ att tjänstemännen hade lika god rätt

till den väsentliga del av pensionerna, som ej täcktes av pensionsavdragen

utan vore direkt grundad på anställningsförhållandet, som till den pensions-

del, vilken vid försäkringstekniska beräkningar visade sig motsvaras av de

dittillsvarande pensionsavdragen. Genom lydelsen av detta moment har av­

setts att klargöra, att ej endast rätt till avlöningsförmåner utan även pen-

sionsrätt —• tjänste- och familjepensionsrätt — är en på grund av anställ­

ningen utgående förmån.

3. Beträffande momentets andra stycke må endast erinras att, såsom

1928 års lönekommitté påpekade, en viktig princip i hela lönesystemet gi­

vetvis är, att tjänsteman icke skall kunna vid sidan av avlöningsreglemen-

tet eller dess tilläggsbestämmelser beredas annan eller högre ersättning för

honom åvilande tjänstegöromål än som av statsmakterna avsetts och be­

slutats. Däremot bör kunna åt en tjänsteman uppdragas att mot särskild

ersättning från medel, som myndighet för dylikt ändamål fått sig anvisade,

utföra vissa bestyr, som falla utom hans vanliga tjänstutövning.

2 mom. I 21 § 3 mom. Saar stadgas, att tjänsteman för tid, då han

frånträder utövningen av viss av honom innehavd tjänst på grund av inne­

hav av annan tjänst, skall i avlöningshänseende behandlas som om han in­

nehaft allenast sistnämnda tjänst. Stadgandet, som icke har någon motsva­

righet i de tidigare gällande reglementena, avser att klargöra avlönings­

förhållandena i de i 14 § Saar — motsvarande 6 § förslaget till definitivt

avlöningsreglemente —- avsedda fall, då två tjänster få förenas under förut­

sättning att tjänstemannen frånträder den ena tjänstens utövning. Det

avser däremot icke fall, då tjänsteman erhållit tjänstledighet för att in­

neha exempelvis arvodesbefattning; av ordalydelsen framgår vidare att

sådana fall här ej avses, där tjänsteman har vikariatsförordnande å löne-

gradsplacerad tjänst.

I yttrandena har ifrågavarande stadgande berörts — förutom av några

myndigheter som ansett behövligt att närmare angiva vilka fall som åsyf­

tades — av generalpoststyrelsen och statstjänstemännens riksförbund. Ge-

neralpoststyrelscn har ifrågasatt sådan ändring, att ordinarie eller extra

ordinarie tjänsteman, som innehar högre aspiranttjänst, skall äga upp­

bära lön lägst enligt löneklass i egen ordinarie eller extra ordinarie tjänst

jämte vikariatsersättning. Uttalande i liknande riktning har gjorts av stats­

tjänstemännens riksförbund, som därjämte ansett böra övervägas, huruvi­

da icke användandet av aspirantanställningsformen vid övergång från or­

dinarie eller extra ordinarie tjänst borde slopas och tjänstemannen i stället

direkt antagas till extra ordinarie tjänsteman.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Även lönenämnden måste finna otillfredsställande, att en tjänsteman,

som övergår från en karriär till eu annan inom clt och samma verk, skall

behöva vidkännas försämring i avlöningsförmånerna under en viss tids

aspirantanställning. Enligt lönenämndens mening bör emellertid ett sådant

resultat undvikas genom att ordinarie eller e. o. tjänsteman i dylikt fall

icke antages till aspirant utan bibehålies vid tidigare tjänst och därmed

(i

Dihany till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Sr 225.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

förenade förmåner, intill dess att han kan vinna första ordinarie eller e. o.

tjänst i den högre karriären. Lönenämnden finner därför icke påkallat att

föreslå någon saklig ändring av stadgandet i 3 mom. Med hänsyn till av

vissa myndigheter gjorda uttalanden synes emellertid stadgandet böra för­

tydligas.

I förslaget till definitivt reglemente har ifrågavarande stadgande givits

en annan utformning än i Saar. Enligt reglementsförslaget skall tjänsteman,

vilken i fall, som avses i 6 §, frånträder utövningen av viss av honom inne­

havd tjänst på grund av att han samtidigt innehar annan i reglementet av­

sedd tjänst, om ej Kungl. Maj :t annat medgiver, allenast äga åtnjuta de med

sistnämnda tjänst förenade avlöningsförmånerna. Vid översynen av Saar

har befunnits, att den utformning stadgandet erhållit i Saar strängt taget

icke medgåve, att innehavare av extra ordinarie tjänst, som tillika innehar

lägre ordinarie tjänst och befordras på bottentjänsten, skulle kunna få sin

löneklassplacering i den extra ordinarie tjänsten omprövad efter beford-

ringen, ettersom han ju skulle behandlas som om han innehaft allenast den

extra ordinarie tjänsten. En sådan omprövning har emellertid ansetts helt

överensstämma med de grundtankar, på vilka reglerna om löneklassplace­

ring bygga- Med hänsyn härtill har i stället använts formuleringen, att

tjänstemannen allenast skalt äga åtnjuta de avlöningsförmåner, som följa

med den tjänst han utövar. Vad angår den i vissa yttranden berörda sak-

trågan, må tramhållas, att en ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman,

som aspirerar på tjänst i högre karriär, icke bör av denna anledning få

vidkännas löneminskning. Då båda tjänsterna äro inrättade vid samma verk,

synes frågan i allmänhet kunna lösas på det av lönenämnden anvisade sät­

tet; eventuellt bör förordnande meddelas att bestrida göromål å den hög­

re tjänsten. För att emellertid hålla möjlighet öppen att tillämpa den an­

ställningsform, som i den föreliggande situationen kan anses mest lämp­

lig, har förevarande stadgande utformats så, att Kungl. Maj :t äger medgiva

att tjänstemannen må bibehålla någon del av avlöningsförmånerna å den

tjänst, vars utövning han frånträder.

3 mom. I samband med 6 § förslaget till definitivt reglemente har berörts

frågan om avlöningsförmånerna vid vikariatslöneförordnande. Förslaget

härutinnan, som innefattas i förevarande moment, har utformats så, att den

förordnade äger åtnjuta de avlöningsförmåner, som tillkomma innehavare

av sådan tjänst, som förordnandet avser. Denna utformning — som skiljer

sig från 21 § 2 mom. andra och tredje styckena Saar, vari stadgades att

tjänstemannen skulle i avlöningshänseende behandlas som om han under

förordnandetiden endast innehaft sådan tjänst som förordnandet avser —-

har, bland annat efter ett påpekande av rikets allmänna kartverk, valts för

att icke förhindra omprövning av tjänstemannens löneklassplacering, då

han under fortgående vikariatslöneförordnande befordras i innehavande

tjänst. I Saar stadgades, att vikariatslöneförordnandes upphörande icke

skulle föranleda till att tjänstemannen ansåges förflyttad till annan tjänst.

Vid den i Saar tillämpade konstruktionen erfordrades detta stadgande för

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

83

att ordinarie tjänsteman, som innehade vikariatslöneförordnande å högre

ordinarie tjänst men vars förordnande upphörde, icke skulle få på sig till-

lämpade reglementsbestämmelserna för den, som förflyttats från högre till

lägre ordinarie tjänst. Flera myndigheter ha påyrkat klargörande av be­

stämmelsens innebörd. Vid den i förslaget till definitivt reglemente tilläm­

pade vikariatslönekonstruktionen har emellertid ifrågavarande stadgande

kunnat helt bortfalla.

I 21 § 2 mom. första stycket Saar meddelas — såsom berörts i samband

med 6 § i förslaget till definitivt reglemente — en bestämmelse innebä­

rande att tjänsteman vid vanligt, med vikariatslön ej förenat förordnande

skall i avlöningshänseende, frånsett åtnjutande av särskilda vikariatsför-

måner, behandlas som om han under förordnandetiden bestrede sin egen

tjänst och, i förekommande fall, denna vore inrättad vid samma verk som

den tjänst han uppehåller eller som göromålen tillhöra. Då bestämmelsen

visat sig föranleda missuppfattningar i olika avseenden, har den icke upp­

tagits i förslaget till definitivt reglemente. Det har nämligen ansetts ligga

i sakens natur, att tjänsteman i dylikt fall, eftersom annat ej är stadgat,

äger åtnjuta de avlöningsförmåner vartill han har rätt på grund av sin

innehavande tjänst. Det må framhållas, att för vissa hithörande fall erford­

ras särskilda bestämmelser om stationeringsort; dessa bestämmelser böra

meddelas i de blivande tilläggsbestämmelserna.

4 mom. På i sak samma sätt som i 21 § 4 mom. Saar har i förevarande

moment stadgats, att tjänsteman, som utan något sitt förvållande förflyttats

från högre till lägre ordinarie tjänst, i avlöningshänseende skall behand­

las såsom innehavare av den högre tjänsten. En i Saar meddelad bestämmelse

för stuteristaten, enligt vilken vid depåchefs förflyttning till lägre tjänst

vad i 4 mom. sägs endast skall gälla intill utgången av löpande förordnande­

period, har icke ansetts behöva intagas i det definitiva reglementet; någon

saklig ändring har emellertid icke varit avsedd.

Beträffande sådana — i detta moment ej avsedda — fall, där innehavare

av extra ordinarie tjänst utan något sitt förvållande nödgas övergå till lägre

tjänst, ordinarie eller extra ordinarie, äger tjänstemannen icke bibehålla

sin tidigare löneställning vare sig så, att han behandlas som om han allt­

jämt innehaft den högre tjänsten, eller så att han äger bibehålla sin tidi­

gare placering i löneklass. Emellertid må erinras om vissa av 1945 års löne-

kommitté gjorda uttalanden om att det vid löneklassplaceringen kunde vara

skäligt att i vissa sådana fall taga hänsyn till löneställningen i den tidi­

gare innehavda högre tjänsten. Lönekommittén syftade särskilt på sådana

fall, då förflyttningen till tjänsten i den lägre lönegraden vore föranledd

av tjänstemannens på grund av sjuklighet nedsatta arbetsförmåga eller av

organisatoriska förändringar och tjänstemannen under längre tid varit an­

ställd i statens (kommunens, hushållningssällskapets) tjänst. Hade den ned­

satta arbetsförmågan uppkommit på grund av tjänstgöringen i den högre

tjänsten — vare sig till följd av olycksfall i denna tjänst eller av annan

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

anledning — talade särskilt starka skäl mot att löneställningen försäm­

rades vid förflyttningen. Liksom hittills borde dock icke kunna ifrågakom-

ma inplacering i högre löneklass än den högsta för den nya tjänsten fast­

ställda.

19 §.

Avlöningsförmåner av olika slag. Sammanträffande av förmåner.

Förevarande paragraf motsvarar 22 § Saar samt vissa i Ars intagna be­

stämmelser, genom vilka reglerades sammanträffande mellan avlöningsför­

måner och livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om för­

säkring för vissa yrkessjukdomar. I 22 § Saar under försvaret införda be­

stämmelser angående anställningspenning för blandavlönat manskap och

om s. k. civilanställningsförmåner ha ansetts böra flyttas till 33 § i det nu

upprättade reglementsförslaget.

Beträffande vissa bestämmelser i denna paragraf må i övrigt nämnas

följande.

I i mom. lämnas en översikt över avlöningsförmånerna enligt reglemen­

tet. Vad angår begreppet lön, inkluderar detta motsvarigheten till det tidi­

gare utgående rörliga tillägget. Erinras må, att enligt det före innevarande

budgetår gällande lönesystemet avlöningen först beräknades efter grund­

nivån och därefter ökades med ett särskilt procentuellt rörligt tillägg. I sam­

band med den allmänna löneregleringen skedde dels för att förenkla avlö-

ningsuträkningen, dels ock för att undgå vissa vid maximeringen av det rörliga

tillägget uppkommande irrationella verkningar av det äldre systemet en

sådan omläggning, att de förhöjda lönerna, tjänstledighetsavdragen, vika-

riatsersättningarna och övertidsersättningarna upptagas i av Kungl. Maj :t

fastställda tabeller, varför redogörarna icke behöva handskas med nå­

got fristående rörligt tillägg i vidare män än att de för tillämpning av nuva­

rande avlöningsstater få fördela lönesummorna ldumpvis — om så anses

lämpligt lönesummorna för längre perioder — mellan å ena sidan ordinarie-

respektive icke-ordinariepost och å andra sidan post till rörligt tillägg.

Statskontoret har ansett, att benämningen rörligt tillägg bör återinföras i

avlöningsförfattningarna, och synes ha utgått från att dess borttagande

föranleddes av »den formella inadvertens, som ligger i att det rörliga till­

lägget i ett teoretiskt men knappast praktiskt tänkbart fall kan komma

att förbytas i visst procentuellt löneavdrag». I anledning härav må fram­

hållas, att anledningen till att beteckningen rörligt tillägg icke bibehållits

är att det för löneuträkningens förenklande genomförda systemet i sak inne­

bär, att månads- och daglöner, löneavdrag, vikariatsersättningar och över­

tidsersättningar var för sig höjas. För att återinföra begreppet rörligt tillägg

skulle man därför nödgas handskas med en mängd olika rörliga tillägg.

Den praktiska vinsten härav har dock ansetts kunna starkt ifrågasättas,

och övervägande skäl ha ansetts tala emot den föreslagna åtgärden. Att

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

85

å andra sidan ändra benämningen på anslagsposten rörligt tillägg till »rör­ lig lönedel» eller liknande har ej ansetts behöva ske.

Bestämmelserna i 3 inom. överensstämma till sitt innehåll med 27 § civila avlöningsreglementet. Det har emellertid avsetts, att frågan om ersättning efter ackord eller beting skall närmare utredas.

Det i 4 mom. intagna stadgandet om sammanträffande mellan lön enligt reglementet och reservstatslön motsvarar ett i 20 § kungörelsen den 24 september 1943 (nr 749) angående krigsmaktens reservstater infört stad­ gande. Beträffande regleringen i förevarande fall av lönen enligt reglemen­ tet böra tillämpas de grunder, som i propositionen 1943: 285 förordats i fråga om reglering av avlöningen vid civil befattning, som innehaves sam­ tidigt med reservstatsbeställning.

Enligt 5 mom. skall det, om tjänsteman är berättigad att av statsmedel uppbära tjänstepension eller årligt understöd, bero på beslut eller bestäm­ melser, som meddelas av Kungl. Maj :t, om och i vad mån av sådan anled­ ning avdrag å lönen skall ske. Vad sålunda stadgats äger dock tillämpning i fråga om reservpension eller däremot svarande engångsbelopp endast — jämlikt en i paragrafen intagen särbestämmelse för försvaret — i den mån fråga är om militär eller civilmilitär beställningshavare. Frågan om tillämp­ ningen av ifrågavarande stadganden har berörts i vissa yttranden, varom må nämnas följande.

Försvarets civilförvaltning har framhållit att, då Kungl. Maj :ts beslut

ofta icke hinna meddelas förrän någon tid efter det att vederbörande till­ trätt sin tjänst, det borde föreskrivas, att intill dess dylikt beslut förelig­ ger avdrag å lönen skall ske med belopp motsvarande pensionen eller ■—• där fråga är om tjänsteman som uppburit mot reservpension svarande en­ gångsbelopp — med belopp, svarande mot vad på samma tid skolat belöpa av reservpensionen.

Statstjänstemannens riksförbund och tjänstemännens centralorganisa­ tion ha föreslagit intagande i 5 mom. av föreskrift därom, att vid bestäm­

mandet av avdrag å lönen i anledning av att tjänstemannen av statsmedel uppbär tjänstepension hänsyn icke i något fall skall tagas till det belopp av tjänstepensionen, som motsvarar utjämningstillägget för folkpension. Tjänstemännens centralorganisation har framhållit, att om tjänsteman, som efter uppnådd pensionsålder tillträder ny tjänst, grundlägger pensionsrätt också i den nya tjänsten, vid sedermera inträffande pensionering ett annat utjämningstillägg än som gällt i fråga om den tidigare tjänsten kan bli tilllämpligt. Hur då skulle förfaras, borde regleras i tjänstepensionsreglementet genom bestämmelser rörande sammanträffande pensioner.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Lönenämnden vill för sin del påpeka, alt av ifrågavarande moment icke synes tillräckligt tydligt framgå, att myndighet skall, så snart tillämpning av stadgandet blir aktuell, underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning. Ett uttryckligt stadgande härom bör inflyta i tilläggsbestämmelserna. Det bör även övervägas alt i tilläggsbestämmelserna meddela föreskrifter i det av civilförvaltningen avsedda syftet. I detta sammanhang vill lönenämnden framhålla, att för vissa förvaltningsområden utfärdats särskilda föreskrif­ ter angående avdrag å lön i anledning av pension. I andra fall har — såsom

86

Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

beträffande timarvodena för pensionerade lärare — arvodet avvägts med

beaktande av den samtidigt utgående pensionen. En jämförelse mellan vad

som enligt dessa särskilda bestämmelser ävensom enligt Kungl. Maj :ts be­

slut i speciella fall tillkommer olika pensionerade tjänstemän under tjänst­

göring visar, att enhetlighet icke råder på detta område. Ojämnheterna bli

ändå mera framträdande, därest även beaktas myndigheternas beslut i så­

dana fall, då det ankommer på myndighet att besluta om avdrag på lön

eller arvode i anledning av pension. Lönenämnden finner därför önskvärt,

att en undersökning kommer till stånd angående möjligheterna att upp­

draga allmänt tillämpliga principer för bestämmande av pensionerad tjänste­

mans avlöningsförmåner under tjänstgöring. Undersökningen bör avse icke

blott de kontanta löneförmånerna utan även sådana förmåner som semester,

lön under tjänstledighet och sjukvård.

De i yttrandena berörda frågorna ha ansetts böra bliva föremål för när­

mare övervägande, bland annat i samband med utfärdandet av tilläggs­

bestämmelser till det definitiva reglementet.

2

kap. Lönen.

20

§.

Lönegradernas konstruktion.

Det före 1947 års allmänna lönereglering gällande lönesystemet upptog ett

stort antal löneplaner, var och en med viss bokstavsbeteckning och angivande

såväl lönegradernas konstruktion som lönebeloppen för de särskilda löne-

klasserna. Såsom under 2 § närmare berörts sammanfördes vid löneregle­

ringen lönebeloppen till fem i statens löneplansförordning intagna lönepla­

ner, varvid lönegraderna i stället för löneplanerna erhöllo bokstavsbeteck­

ningar enligt ett visst system. I 25 § Saar meddelades de erforderliga bestäm­

melserna angående lönegradskonstruktionen. I denna del innebar lönereg­

leringen främst ändringarna, att löneldasserna inom lönegrader, som tidi­

gare omfattat fem löneklasser, minskades till fyra, att samma löneklasser

blevo gällande för ordinarie-, extraordinarie- och extra-lönegrader med sam­

ma ordningsnummer, att aspirantlöneklassen fick samma ordningsnummer

som aspirantlönegraden och att för militär personal — utom blandavlönat

manskap — infördes samma löneklasser som för civil personal. För den

militära personalen konstruerades dock lönegraderna i stor utsträckning

så, att de ej omfattade löneklasser med omedelbart på varandra följande

nummer, utan vissa löneklasser överhoppades. 1945 års lönekommitté utta­

lade sig för att en anpassning av de militära lönegradernas konstruktion

efter de civilas framdeles skulle komma till stånd, och i prop. 1947: 281 un­

derströks, att såväl principiella skäl som förenklingssynpunkter kunde an­

föras för att en sådan anpassning skulle genomföras.

Förevarande paragraf överensstämmer i sak med 25 § Saar. Att framställda

förslag om återinförande av lönebeloppen i själva avlöningsreglementet eller

om ändrad konstruktion av aspirantlönegraden ej ansetts böra föranleda

87

någon åtgärd, framgår av vad som anförts i samband med allmänna syn­ punkter på löneförfattningarna respektive 4 § reglementsförslaget. Vad åter angår frågan om en ändrad konstruktion av de militära lönegraderna, har densamma sådan saklig betydelse, att den icke ansetts kunna komma under omprövning i detta sammanhang.

Beträffande det i denna paragraf liksom i 25 § Saar meddelade stadgandet angående olika lönerum inom högsta löneklassen i vederbörande lönegrad hänvisas till vad därom anföres i samband med 22 §.

21

§.

Grundläggande bestämmelser om löneklassplacering.

I Saar meddelades under 26 § bestämmelser om placering och under 27 § bestämmelser om uppflyttning i löneklass och lönerum. Denna fördelning av bestämmelserna i ämnet på olika paragrafer grundades på att frågan huru inplacering skall ske vid tjänstetillträdet tidsmässigt uppkommer före frågan efter vilka grunder uppflyttning skall ske. Vid överarbetningen av Saar ha emellertid bestämmelserna ansetts bliva lättare att överblicka och förstå om först, med utgångspunkt från inplacering i lägsta löneklassen, löneklassuppflyttningsgrunderna angivas och därefter till behandling upptagas olika frågor om placering och uppflyttning enligt förmånligare grunder. I förevarande paragraf meddelas alltså de grundläggande bestämmelserna om placering (uppflyttning) i löneklass och lönerum. Frågan om uppflyttning i lönerum beröres närmare i samband med 22 §.

Tidigare gällande avlöningsbestämmelser. Enligt de närmast före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena gällde såsom

normalregel, att tjänsteman vid tjänstetillträdet skulle placeras i lönegra­

dens lägsta löneklass och därefter med vissa tidsmellanrum uppflyttas i löneklass intill dess han uppnått den högsta löneklassen inom lönegraden. Uppflyttningsperioden var i allmänhet bestämd till tre år, men för kontraktsanställt manskap tillhörande löneklasserna Ma 1—9 gällde en tidsperiod av ett år och beträffande extra lärare vid det statliga undervisningsväsendet räknades med sex terminer, som skulle ha infallit under de senaste sex åren. Tidsperioden förlängdes i vissa fall automatiskt på grund av en regel, att uppflyttning skulle ske kvartalsvis eller, såvitt fråga var om uppflytt­ ning till högst nionde löneklassen för kontraktsanställt manskap, månads­ vis.

Regeln att löneklassuppflyttning skedde efter förut angivna tidsperiod mo­

difierades emellertid på olika sätt. För att uppflyttning skulle få äga rum,

fordrades att vissa särskilda förutsättningar blivit uppfyllda. Av dessa var den viktigaste, att tjänstemannen under tidsperioden fullgjort tjänstgöring av viss beskaffenhet och omfattning, varvid emellertid med tjänstgöring lik­ ställdes ledigheter av närmare angivna slag; författningsbestämmelserna härom tolkades så, att tjänstemannen i förekommande fall uppflyttades sedan

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

den felande tjänstgöringen fullgjorts. En ytterligare förutsättning var, att

uppskov med uppflyttning icke prövades böra äga rum på grund av mindre

väl vitsordad tjänstgöring eller, i visst fall, att viss utbildning genomgåtts.

Slutligen skedde ej uppflyttning efter pensionsålderns uppnående. Beträf­

fande de ifrågavarande förutsättningarnas närmare innebörd må följande

nämnas.

1. Beträffande kravet på fullgjord tjänstgöring gällde, att tjänstemannen

under minst fyra femtedelar av den tid, som erfordras för vinnande av upp­

flyttning, skulle ha bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan

statens tjänst. Beträffande extra lärare vid det statliga undervisningsväsen­

det fordrades, att läraren under minst fyra femtedelar av varje termin, som

toges i beräkning, skulle ha bestritt sin egen eller på grund av förordnande

annan statens tjänst.

Med fullgjord tjänstgöring skulle, såsom redan påpekats, likställas vissa

ledigheter. Såsom tjänstetid räknades sålunda semester, ferier under vilka

tjänstemannen uppburit oavkortad lön samt tjänstledighet för offentliga upp­

drag av vissa slag, för viss militärtjänstgöring, för deltagande i utbildnings­

kurs vid vederbörande verk, för vissa studier och iakttagelser samt för sjuk­

dom till följd av olycksfall i tjänsten och några därmed likartade anledningar.

För fast anställt manskap räknades som tjänstetid också sådan ledighet med

oavkortad lön, som av vederbörande regements(likställd)chef beviljats i

samband med uppehåll i utbildningen m. m., ävensom, efter prövning av re­

gementschefen, tid varunder tjänstledighet åtnjutits i samband med kom-

mendering såsom elev vid krigsskola (sådan kommendering sker dock nu­

mera utan att tjänstledighet beviljas) eller eljest för studier i och för fortsatt

militär utbildning eller för genomgående av genom statlig myndighets försorg

anordnad utbildningskurs eller för provtjänstgöring vid statligt verk i och

för förvärvande av kompetens till civilanställning. För lärare och liknande

befattningshavare gällde att såsom tjänstetid i förevarande hänseende räk­

nades tid, varunder vederbörande åtnjöt oavkortad lön under förhinder att

tjänstgöra på grund av att undervisningen inställts till följd av smittsam

sjukdom eller, beträffande folkskolans lärare, inställts, inskränkts eller av­

kortats på grund av krig, krigsfara eller därmed sammanhängande förhållan­

den. Enligt särskild kungörelse ägde kvinnlig befattningshavare för löneklass-

uppflyttning taga i beräkning tid, varunder hon efter ingången av juli månad

1943 åtnjutit tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd med bibehål­

lande av viss, för sådan tjänstledighet bestämd del av avlöningen. Lärare ägde

vidare som tjänstetid räkna den tid, varunder han bestritt lärartjänst eller

skolledarbefattning vid det statsunderstödda kommunala undervisningsvä­

sendet. Detsamma gällde med avseende på tid, varunder extra ordinarie eller

extra tjänsteman vid hovrätt eller häradsrätt tjänstgjort såsom ledamot i

rådhusrätt, i vilken jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter,

samt tid, varunder extra ordinarie tjänsteman vid lots- och fyrstaten med

anställning å sådant fyrskepp eller tjänstefartyg, som är upplagt under

viss del av året, till följd av uppläggningen icke tjänstgjort.

Villkoret om en minsta tjänstetid motsvarande fyra femtedelar av den

för uppflyttnings vinnande stadgade tidsperioden kvarstod sedan äldre tider,

då perioden för ålderstilläggs intjänande var bestämd till i regel fem år

och den erforderliga tjänstgöringstiden sålunda utgjorde en mera jämnt av­

passad del -— fyra år — av hela perioden. Villkoret bibehölls emellertid

även efter övergång till tidsintervaller av tre respektive ett år för löneför­

höjning, varför sålunda för uppflyttning i löneklass erfordrades tjänstgö­

89

ring under minst 876 respektive 292 dagar av den föreskrivna perioden. Detta gällde jämväl då skottår inföll under perioden.

En särskild fråga var, hur bestämmelserna skulle tillämpas, då tjänste­ mannen hade deltidsarbete, d. v. s. hade anställning på halvtid eller åt­ njöt nedsättning av tjänstgöringstiden. Vid halvtidsanställning vanns uppflyttning efter tre år under förutsättning att vederbörande under minst fyra femtedelar av denna tid fullgjort honom i egenskap av halvtidsanställd befattningshavare åliggande tjänstgöring. Vid nedsättning av tjänstgörings­ tiden åter vanns uppflyttning under förutsättning att vederbörande full­ gjort fyra femtedelar av den för heltidstjänstgörande befattningshavare fastställda arbetstiden. Detta innebar, att en på halvtid anställd tjänsteman vann uppflyttning efter tre år, om han tjänstgjort 876 halva dagar, vilket motsvarar 438 hela dagar. En tjänsteman, vars tjänstgöringstid nedsatts till hälften, vann åter uppflyttning tidigast sedan han tjänstgjort 1 752 halva dagar, det vill säga efter mer än 4 år 9 månader eller alltså, om kvartalsregeln beaktas, efter 5 år.

2. Därest uppskov med uppflyttning ägt rum på grund av mindre väl vits­ ordad tjänstgöring, kunde, om tjänstemannens fortsatta tjänstgöring ansågs böra föranleda därtill, förordnas, att han för uppflyttning till än högre löneklass skulle äga tillgodoräkna sig jämväl den tid uppskovet varat. Uppskovsbestämmelserna ägde icke tillämpning på kontraktsanställt manskap. För uppflyttning från 1 löneklassen på löneplan Ma gällde i stället ett krav på viss godkänd utbildning.

S a a r. I Saar har bibehållits normalregeln, att för tjänstemän i allmänhet uppflyttningsperioden omfattar tre år, i förekommande fall med förlängning till kvartalsskifte. Vidare har för kontraktsanställt manskap regeln om upp­ flyttning ettårsvis, i förekommande fall med förlängning till månadsskifte, bibehållits men erhållit begränsad användning till följd av att furirerna blivit extra ordinarie tjänstemän. För extra lärare har däremot den för tjänstemän i allmänhet gällande regeln gjorts tillämplig, varvid terminsanställning anses som anställning under hela det halvår varunder terminen infaller.

Modifikationerna i normalregeln ha erhållit en helt annan utformning

i Saar än i de tidigare reglementena. Den ledighetstid m. m., som enligt de tidigare gällande bestämmelserna kunde förekomma utan att medföra för­ senad uppflyttning, ansågs vara för lång, när fråga var om ledighet för rent privata ändamål, men för kort i andra fall, framför allt när fråga var om ledighet för sjukdom, svag hälsas vårdande eller tvångsvis an­ ordnad läkarundersökning; vidare ansågs den tidigare gällande olikheten i fråga om möjlighet till löneklassuppflyttning för olika personalgrupper med deltidsarbete vara otillfredsställande. Även i fråga om vilka ledig­ heter som kunde föranleda försening med löneklassuppflyttning vidtogos vissa förändringar. Bestämmelserna om uppskov med löneklassplacering fingo ändrad innebörd. Slutligen borttogs hindret för uppflyttning efter pensionsålderns uppnående. Härom må nämnas följande.

1. Följande förhållanden kunna enligt Saar medföra försening av löneklassuppflyttningen: a. Tjänstledigheter med A- eller B-avdrag för sjukdom, tvångsvis an­ ordnad läkarundersökning eller svag hälsas vårdande.

Kunpl. Maj:ts proposition nr 225.

90

b. Tjänstledigheter med C-avdrag, såvitt fråga ej är om tjänstledighet

för offentligt uppdrag eller värnpliktstjänstgöring. Med erinran om att en­

ligt tidigare gällande bestämmelser såsom tjänstetid för uppflyttning räk­

nades tid, varunder tjänsteman på grund av förordnande bestritt "annan

statens tjänst, bär 1945 års lönekommitté anfört, att då tjänsteman vid

vikariat sförordnande å annan statens tjänst icke borde betraktas såsom

tjänstledig med skyldighet att vidkännas C-avdrag å egen tjänst, tid för så­

dant vikariatsförordnande icke komme att inverka på uppflyttningsrätten.

c. Annat förhållande som skolat medföra C-avdrag än tjänstledighet. Hit

höra främst avstängning från tjänstgöring, häktning för brott, undergående

av annat frihetsstraff än arrest samt kvarhållande av polismyndighet på

grund av misstanke om brott; rätten till uppflyttning röner'likväl icke

inverkan av att tjänstemannen obefogat varit avstängd från tjänstgöring

eller hållits häktad för brott, för vilket han sedermera blivit frikänd, eller

av polismyndighet kvarhållits såsom misstänkt för brott, därest antingen

häktningsåtgärd ej vidtagits eller, om så skett, tjänstemannen blivit fri­

känd. Hit höra även fall, då tjänsteman avhållit sig från tjänstgöring utan

att ha erhållit ledighet eller kunnat styrka giltigt förfall.

Lönekommittén har anmärkt, att under b) torde komma att ingå tid,

då statlig lärare på grund av förordnande vid det statsunderstödda kommu­

nala undervisningsväsendet bestrede annan lärartjänst eller skolledarbe-

fattning, liksom då tjänsteman vid hovrätt eller häradsrätt tjänstgjorde

såsom ledamot i rådhusrätt. För dessa och liknande fall borde emellertid

särskilda bestämmelser meddelas. I anslutning härtill har i 1 kap. 7 §‘

kungörelsen 1947: 554 stadgats, att tjänsteman för uppflyttning må till­

godoräkna sådan dag, varunder han åtnjutit tjänstledighet med skyldighet

att vidkännas C-avdrag för att inneha eller uppehålla statlig tjänst eller så­

dan icke-statlig anställning, vid vilken avlöningen utgår enligt av Kungl.

Maj :t meddelade avlöningsbestämmelser eller som tillsätles av eller varå

förordnande meddelas av statlig myndighet eller som av Kungl. Maj :t för­

klarats skola i förevarande avseende likställas med anställning hos staten.

Enligt bestämmelserna i Saar skola tjänstemän i allmänhet för att kun­

na uppflyttas kunna tillgodoräkna minst 975 dagar (motsvarande dagantal

för blandavlönat manskap är 325). Tjänstemannen må för angivna ända­

mål tillgodoräkna de dagar, som förflutit från tidsperiodens början, med

undantag av sådana dagar, som avses under a)—c). Sådan dag må likväl

tillgodoräknas, varunder heltidsanställd tjänsteman åtnjutit under a) eller

b) avsedd tjänstledighet under allenast högst hälften av den dagliga tjänst­

göringstiden. Därutöver må tillgodoräknas intill 600 dagar (för blandav­

lönat manskap 200 dagar), varunder tjänsteman åtnjutit under a) avsedd

tjänstledighet, och enligt kungörelsen 1947: 554 må i dessa 600 (200) da­

gar även inräknas sådan dag, varunder tjänsteman åtnjutit tjänstledig­

het med skyldighet att vidkännas C-avdrag för att fullgöra uppdrag inom

personalsammanslutning, vilken avser att tillvarataga tjänstemännens in­

tressen i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning. Specialbestämmelser

ha i Saar meddelats för heltidsanställd tjänsteman, som medgivits ned­

sättning med högst hälften av tjänstgöringstiden i den formen, att den

återstående tjänstgöringen skall fullgöras allenast å vissa dagar i månaden.

Enligt bestämmelserna skola dag eller dagar, som till följd av nedsättning-

en varit tjänstefria och som omedelbart föregåtts av tjänstgöringsdag, un­

der vilken tjänstledighet åtnjutits eller tjänstgöringshinder förelegat, be­

handlas som om därunder åtnjutits tjänstledighet eller förelegat tjänstgö­

ringshinder av samma slag som under tjänstgöringsdagen; i den mån ej annat

härav följer, må till följd av nedsättningen tjänstefria dagar tillgodoräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

91

2. Bestämmelserna om uppskov med löneklassuppflyttning på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring ha jämkats så, att uppskovstiden skall tillgodoräknas för senare uppflyttning, såvida ej tjänstgöringen efter uppskovstidens utgång anses böra föranleda till annat. Bestämmelserna ha gjorts tillämpliga även på blandavlönat manskap. Nämnas må i detta sammanhang, att vid remissbehandlingen av 1945 års lönekommittés förslag i ämnet åtskilliga myndigheter riktade invändning­ ar mot de föreslagna bestämmelserna under framhållande att de vore allt­ för invecklade. En tämligen allmän uppfattning bland myndigheterna var, att förslagets genomförande påkallade en omläggning och ett fullständigan­ de av personalbokföringen och komme att medföra ett avsevärt merarbete. Allmänna lönenämnden anförde att lönenämnden —- med beaktande av den ringa ekonomiska betydelse frågan hade för statsverket och då av lönekommittén anförda skälighetssynpunkter närmast borde leda till att sjuk­ ledigheter och ledighet för svag hälsas vårdande icke alls skulle inverka fördröjande på löneklassuppflyttning — ville ifrågasätta, huruvida icke tid för sådan ledighet skulle kunna jämställas med tjänstgöringstid i ifråga­ varande hänseende. I prop. 1947:281 förordades genomförande av lönenämndens förslag, varvid framhölls, dels att detta i praktiken finge anses leda till i stort sett samma resultat som lönekommitténs förslag men sam­ tidigt medföra betydande administrativa fördelar, dels ock att enligt detta förslag samma slag av ledigheter in. m. komme att inverka försenande på löneklassuppflyttning som enligt pensionsbestämmelserna medförde dröjsmål med intjänande av ytterligare pension genom att föranleda av­ drag vid tjänstårsberäkningen; det framhölls att en sådan överensstäm­ melse vore tilltalande ur teoretiska och praktiska synpunkter. Riksdagen ställde sig emellertid avvisande till förslaget i denna del, och de av 1945 års lönekommitté föreslagna bestämmelserna intogos i Saar efter allenast en viss redaktionell överarbetning.

Yttrandena. Ifrågavarande bestämmelser ha föranlett erinringar från ett flertal myndigheter, vilka framfört önskemål om att bestämmelser­ na måtte göras mindre komplicerade.

Medicinalstyrelsen, lantbruksstyrelsen och telegrafstyrelsen ha uttalat sig

för att bestämmelserna i 27 g 1 mom. skola ändras i så måtto, att sjuk­ ledigheter med A- eller B-avdrag icke skola inverka fördröjande på uppflyttningen. Telegrafstyrelsen har i anslutning härtill upplyst, att det vid om­ räkningen av löneturen för telegrafverkets 12 å 13 tusen ordinarie och e. o. befattningshavare befunnits, att vid tillämpning av de från och med den 1 juli 1947 gällande reglerna högst ett 20-tal någon gång under sin anställ­ ningstid vid verket fått sin löneklassuppflyttning förskjuten på grund av åtnjuten sjukledighet. Ett fullständigt upphävande av sjukledigheternas in­ verkan på löneklassuppflyttningen skulle därför enligt telegrafstyrelsens mening icke vara av någon nämnvärd ekonomisk betydelse för statsverket. Däremot skulle det innebära en betydande administrativ förenkling att på detta område icke behöva räkna med ifrågavarande sjukledigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

92

Jämväl statens löncnämnd har förordat en dylik ändring och därvid uttalal

i huvudsak följande.

Av statens lönenämnd gjorda förfrågningar hos olika myndigheter ha

bestyrkt riktigheten av departementschefens uttalande i propositionen 1947:

281, att lönekommitténs och allmänna lönenämndens förslag i praktiken finge

anses leda till i stort sett samma resultat. Sålunda har från generalpoststyrel­

sen uPP§i'vits, att sjukledigheter med A- eller B-avdrag befunnits inverka

fördröjande i högst 15 av omkring It 500 omräknade fall. Inom tullverket lär

enligt uppgift icke något sådant fall ha förekommit vid omräkningen. Under

sådana förhållanden måste lönenämnden finna, att ett bibehållande av nu­

varande bestämmelser om sjukledigheters inverkan på löneklassuppflyttning

innebär en med hänsyn till antalet förekommande fall uppenbart onödig

komplicering av föreskrifterna. Lönenämnden tillstyrker därför, att bestäm­

melserna avfattas i enlighet med departementschefens förslag i nyssnämnda

proposition.

Beträffande löneklassuppflyttning för personal med deltidsarbete (27 §

1 mom. sista stycket Saar) har statens lönenämnd anfört följande.

Bestämmelsen i 27 § 1 mom. sista stycket kan i vissa fall leda till sakligt

otillfredsställande resultat. Då vidare stadgandet är synnerligen invecklat,

synes en ändring ofrånkomlig. Vad sakinnehållet beträffar må erinras, att

enligt de före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena den som be-

viljats nedsättning av tjänstgöringstiden icke erhöll löneklassuppflyttning,

förrän han fullgjort ‘A av den för heltidstjänstgörande befattningshavare

fastställda arbetstiden. En dylik regel leder enligt lönenämndens mening till

ett mera tillfredsställande resultat än föreskriften i 27 § 1 mom. En åter­

gång till de före den 1 juli 1947 gällande principerna lärer emellertid icke

nu komma i fråga, eftersom det skulle innebära en avsevärd försämring för

de berörda tjänstemännen. Lönenämnden får därför inskränka sig till att

— i syfte att åstadkomma en förenkling av stadgandet — förorda, att sådana

dagar, som äro tjänstefria på grund av nedsättning i tjänstgöringsskyldig­

heten med högst hälften, få räknas för löneklassuppflyttning.

Vad angår det såsom förutsättning för löneklassuppflyttning efter tre år

gällande kravet på tjänstgöring av viss omfattning har i övrigt rikets all­

männa kartverk beträffande utformningen av 27 § 1 mom. framhållit, att

det med hänsyn till tjänstematriklarnas uppställning skulle vara fördelak­

tigare, om bestämmelsen vore avfattad med angivande av det sammanlagda

antal dagar, som en tjänsteman får vara frånvarande utan att det inverkar på

löneklassuppflyttningen. Socialstyrelsen, kontrollstyrelsen och rikets all­

männa kartverk ha funnit de i avlöningsreglementet och de i kungörelsen

1947: 554 meddelade föreskrifterna lämpligen böra meddelas i ett samman­

hang.

Statens lönenämnd har även ansett, att bestämmelserna angående uppskov

med löneklassuppflyttning på grund av mindre väl vitsordad tjänstgöring-

borde upphävas, samt därom anfört följande.

Lönenämnden vill ifrågasätta, huruvida den i 27 § 3 inom. meddelade be­

stämmelsen angående uppskov med löneklassuppflyttning bör bibehållas.

En av lönenämnden gjord underhandsförfrågan hos. vissa större verk har

visat, att stadgandet icke alls tillämpas eller tillämpas mycket sporadiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 22Ö.

93

inom exempelvis sinnessjukhusorganisationen, telegrafverket och statens järnvägar, men att det tillämpas mera regelbundet inom tullverket och post­ verket (3 å 4 fall per år). Även om det kan synas mindre tilltalande, att en tjänsteman, som icke sköter sin tjänst på ett godtagbart sätt, erhåller löne­ förbättring, är det enligt lönenämndens mening mindre lämpligt att såsom ett slag av straff uppskjuta eu eljest intjänad nppflyttning i löneklass. Ett dylikt straff kan ju ej heller tillämpas på befattningshavare i slutlöneklassen.

En ledamot av lönenämnden har förklarat sig icke kunna biträda sist­ nämnda uttalande.

Skolöverstyrelsen har förordat, att i särskilda bestämmelser för de all­

männa läroverken in. fl. läroanstalter skall intagas föreskrift, dels att fe­ rietid, varunder lärare uppburit reducerad lön, skall tillgodoräknas på sam­ ma sätt som sådan tjänstledighet för sjukdom, varunder tjänsteman har att vidkännas A- eller B-avdrag, dels att extra lärare, som anställts för hel ter­ min och som därunder på grund av tjänstledighet eller av annan orsak under mer än 60 dagar vidkänts avdrag å sin lön, icke skall äga tillgodo­ räkna ferietid samma kalenderhalvår för uppflyttning i löneklass.

Statens lönenämnd har härom anfört följande.

Förstnämnda förslag synes icke böra föranleda någon åtgärd, därest såsom lönenämnden förordat — sjukledigheter med A- och B-avdrag icke skola inverka fördröjande på löneklassuppflyttningen. Även i fråga om skol­ överstyrelsens sistnämnda förslag gäller, att de förutsättningar, varpå det grundats, rubbas vid en ändring av principerna för löneklassuppflyttning vid sjukledighet. Sakliga skäl tala dock för att i den män extra lärare under en väsentlig del av en termin vidkänts C-avdrag av sådan anledning, att förhål­ landet inverkar fördröjande på löneklassuppflyttning, icke heller ferietiden skall få tagas i beräkning för löneklassuppflyttning. Det sagda gäller dock knappast, i den mån C-avdraget är föranlett av tjänstledighet för deltagande i utbildningskurs. Då vidare lönenämnden icke är övertygad om att en regel av det slag, som skolöverstyrelsen förordat, skulle få någon större praktisk betydelse, anser sig lönenämnden icke böra för närvarande biträda förslaget. Möjlighet bör dock hållas öppen för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, i den mån så befinnes påkallat.

Förslaget till definitivt reglemente. Bestämmelserna an­ gående löneklassplacering och löneklassuppflyttning ha alltid tillhört den del av det statliga lönesystemet, som betecknats som särskilt invecklad och svårförståelig. Vid remissbehandlingen av det förslag i ämnet, som framlades av 1945 års lönekommitté, ansågo myndigheterna i allmänhet, att de sakliga ändringar förslaget innebar i förhållande till vad då gällde voro välgrundade och borde genomföras, men det framhölls allmänt, att förslaget samtidigt medförde en ytterligare komplicering och konnne att föranleda ett betydande merarbete. Detta har också med eftertryck framhållits i åtskilliga av de ytt­ randen, som nu avgivits rörande erfarenheterna från de provisoriska regle­ mentenas tillämpning, och önskemål har från olika håll uttalats om att i det definitiva reglementet icke måtte medtagas sådana stadganden som, även om de ur principiella synpunkter kunna synas väl motiverade, enligt myn­ digheternas erfarenhet sakna egentlig praktisk betydelse men administrativt sett äro tyngande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Vid de överväganden, som ifrågavarande spörsmål mot bakgrunden av det

anförda underkastats i samband med utarbetandet av förslag till definitivt

reglemente, har den uppfattningen icke synts kunna frånkännas berättigande,

att man på detta område gått längre i detaljreglering än vad saken egent­

ligen är förtjänt av. Sannolikt sammanhänger detta med, att systemet med

lönegrader omfattande flera löneldasser ursprungligen betraktats så, att den

normala lönen vore den, som bestämts för lägsta Iöneklassen, och att fråge­

ställningen således närmast varit under vilka förutsättningar lönen skulle

kunna höjas på det sätt, som uppflyttning till högre löneklass innebär. Det

statliga lönesystemet har emellertid sedan lång tid fungerat så, att det före­

faller lika berättigat anse den principiellt riktiga löneställningen omspänna

alla löneklasserna inom lönegraden.

Från nyss angivna utgångspunkt synes det ligga ganska nära till hands

att utforma bestämmelserna så, att dröjsmål med löneklassuppflyitning ej

föranledes av sådan frånvaro från tjänsten, vartill tjänstemannen icke själv

varit vållande. Förslaget att i fråga om löneklassuppflyttning likställa A- eller

B-avdragsledighet för sjukdom eller svag hälsas vårdande med tjänstgöring

godtogs icke av riksdagen i samband med behandlingen av de för innevarande

budgetår gällande avlöningsreglementena. De upplysningar, som från olika

verk lämnats om frekvensen av sådana längre sjukledigheter, som enligt gäl­

lande bestämmelser skulle föranleda dröjsmål med löneklassuppflyttning —

vid post- och telegrafverken sammanlagt omkring 35 fall på sammanlagt

25 000 tjänstemän och vid tullverket intet fall, varvid är att märka att upp­

gifterna basera sig på omräkningen av löneturen och således avse en hel gene­

ration — ha i förening med den omständigheten, att de nuvarande bestämmel­

serna måste leda till en invecklad personalbokföring, synts utgöra tillräcklig

anledning till att frågan tages under förnyad prövning. Reglementsförslaget

har utarbetats från den utgångspunkten, att sådan tjänstledighet icke skall

medföra dröjsmål med löneklassuppflyttning. Någon ändring i det förhållan­

det, att C-avdragsledighet för sjukdom icke tillgodoräknas för löneklassupp­

flyttning, ifrågasättes däremot icke.

Vad angår löneklassplacering för personal med deltidsarbete har statens

iönenämnd anfört kritik mot sakinnehållet i Saar. I anledning härav må till

en början framhållas, att de tidigare gällande bestämmelserna medförde, att

den som halvtidsanställts kunde uppflyttas efter tre år, medan den, som

formellt heltidsanställts men erhållit nedsättning av tjänstgöringstiden med

hälften, fick vänta 5 år med uppflyttningen; vid det antal C-avdragsdagar,

som enligt Saar kan förekomma utan att föranleda dröjsmål med löneklass­

uppflyttning, skulle tiden för sistnämnda tjänsteman ha stigit till 57* år.

Ett sådant resultat ansågs icke godtagbart av vare sig 1944 års deltidstjänst-

utredning eller 1945 års lönekommitté och kunde ej heller förordas vid frå­

gans riksdagsbehandling. Emellertid finnes fog för lönenämndens invänd­

ningar mot utformningen av ifrågavarande bestämmelser i Saar, varför sådan

ändring som lönenämnden nu föreslagit synes böra vidtagas.

Beträffande den särskilda regeln om uppskov med löneklassuppflyttning

95

kan det givetvis ur principiell synpunkt synas tveksamt, om lönenämndens förslag att borttaga regeln bör genomföras. Emellertid är att märka, att be­ stämmelsen såsom sådan verkar ojämnt — den drabbar ej den, som redan be­ finner sig i högsta löneklassen — och att den dessutom endast tillämpas inom vissa verk och även där i mycket begränsad utsträckning. Då det synes vara att föredraga att de eljest tillämpliga straff arterna tillämpas och då i extrema fall ordinarie tjänsteman, som missköter sig, kan förflyttas till lägre tjänst och icke-ordinarie tjänsteman i motsvarande fall kan entledigas, har bestäm­ melsen i fråga icke medtagits i förslaget till definitivt reglemente. Härvid har hänsyn också tagits till att bestämmelsens iakttagande närmast skulle er­ fordra, att tjänstemannens överordnade skulle uttala sig i varje löneklassuppflyttningsärende — något som emellertid endast tillämpas i vissa verk ■—- och att borttagandet medger att uppflyttningen kan ske som en ren verkställighetsåtgärd.

Vad statens lönenämnd förordat i fråga om uppflyttning av lärare vid läroverk m. fl. läroanstalter har synts godtagbart.

Vid utformningen av bestämmelserna i denna paragraf ha härutöver be­ aktats vissa i yttrandena framkomna önskemål. Sålunda har förutsatts, att vad som får tillgodoräknas för löneklassuppflyttning, respektive vad som icke får tillgodoräknas skall i ett sammanhang angivas i de av Kungl. Maj:t meddelade tilläggsbestämmelserna till reglementet. I anslutning till vad ri­ kets allmänna kartverk påpekat har vidare frågan om eventuellt dröjsmål med uppflyttning i första hand gjorts beroende av en undersökning rörande antalet inom perioden fallande dagar, som ej få tillgodoräknas. Då antalet sådana dagar uppgår till mer än (3 X 365 -— 975 ==) 120, har det synts na­ turligt att i stället göra tidpunkten för uppflyttning beroende av när veder­ börande kan tillgodoräkna 976 dagar, d. v. s. 3 år inklusive skottdag men minus 120 dagar. Det må framhållas, att uppflyttning i vissa fall, då antalet icke tillgodoräkningsbara dagar överstiger 120, det oaktat kommer att ske vid utgången av det kalenderkvartal, under vilket tre år förflutit från perio­ dens början; detta kan vara fallet, om perioden börjat ett antal dagar före kvartalsskifte. För blandavlönat manskap utgöra motsvarande dagantal 40 och 326.

Kuriffl. Maj:ts proposition nr 225.

22 och 23 §§.

Löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd tjänst eller anställning

enligt kollektivavtal.

Tidigare gällande avlöningsbestämmelser. Från grund­ regeln om inplacering vid tjänstetillträdet i lönegradens lägsta Iöneklass gälla betydelsefulla undantag, i vilka i främsta rummet är fråga om att högre inplacering medgives med hänsyn till tjänstemannens tidigare anställnings­ förhållanden. Enligt de närmast före den 1 juli 1947 gällande bestämmel­ serna var en av huvudprinciperna, att hänsyn endast togs till den anställ­ ning, som tjänstemannen hade omedelbart före det han tillträdde tjänsten.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

En annan huvudprincip var, att tjänstemannen vid tillträdet av tjänsten

icke skulle lida minskning i nämnda inkomst. Vid befordran ansågs tjänste­

mannen ej endast böra skyddas mot inkomstminskning utan också erhålla

en måttlig löneförbättring, mätt efter löneplanens beloppsskala och reg­

lerna för löneklassuppflyttning. De vid befordran tillämpliga sneddnings-

reglerna inneburo nämligen, att tjänstemannen skulle dels placeras lägst

i löneklassen närmast över den, som han i den lägre tjänsten senast tillhör­

de, och dels för bestämmande av tidpunkt för uppflyttning i den högre

tjänsten äga taga i beräkning den tid, dock högst tre år, varunder han i den

lägre tjänsten tillhört eller beräknades ha tillhört sistnämnda löneklass. Be­

träffande frågan, i vilka fall sneddningsregeln var tillämplig, hänvisas till

propositionen 1946:333, s. 70.

Vid övergång från kollektivavtalsanställning tillämpades för löneklass-

placeringen en modifierad sneddningsregel, även kallad jämförelseregeln.

Denna innebar, att tjänstemannen ägde placeras i den löneklass, vari vid

beräkning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser lönen närmast

översteg kollektivavtalslönen, dock i högst lönegradens högsta löneklass.

Saar. Vid tillkomsten av det för innevarande budgetår gällande regle­

mentet ansågs det leda till mindre tillfredsställande resultat, om hänsyn

endast skulle få tagas till förhållandena omedelbart före den nya tjänstens

tillträdande. Vidare ansågs, att principen, att tjänsteman vid övergång till

ny tjänst ej skulle lida inkomstminskning, som minimiregel i vissa fall gi­

vits alltför vidsträckt tillämpning. Principen, att tjänsteman vid befordran

icke skulle genom sneddning vinna mer än en löneklass — eller uppflytt-

ningsperiod — ansågs också för vissa fall innebära en för snäv maximering.

Såsom angivits under 21 § reglementsförslaget äro i Saar bestämmel­

serna om placering och uppflyttning i löneklass uppdelade på 26 och 27 §§;

detta gäller även i fråga om placering och uppflyttning med hänsyn till

tidigare innehavd tjänst. I 26 §, som alltså handlar om placering i löneklass,

behandlas i 2—o mom. placering med hänsyn till omedelbart före den nya

tjänstens tillträdande innehavd tjänst. Dessa bestämmelser ha enligt 7

inom. erhållit en på visst sätt utsträckt tillämpning, så att hänsyn också

kan tagas till tjänst, som ej innehafts omedelbart före den nya tjänstens

tillträdande. Beträffande bestämmelsernas innebörd och utformning må

nämnas följande.

I 26 § 2 mom. behandlas löneklassplacering vid tillträdande av civil tjänst

med hänsyn till tidigare innehavd civil tjänst. Bestämmelserna avse fall, där

båda tjänsterna tillhöra någon av Ca-, Ce- och Cg-lönegraderna eller Coa-

lönegrad eller Cob-lönegrad. Bestämmelserna äro uppställda i tabellform,

därvid tabellen behandlar övergång till högre, lika hög och lägre tjänst. I

avdelning a av tabellen behandlas bcfordringsfallcn. Dessa regleras enligt

sneddningsregeln. Såsom förut nämnts ansågs likväl, att sneddningsregeln

för vissa fall skulle kompletteras så, att tjänsteman enligt densamma skulle

kunna vinna mer än en löneklass (uppflyttningsperiod). En sådan utvidg­

ning ansågs böra ske för den, som under längre tid än en uppflyttnings­

period varit placerad eller räknades ha varit placerad i högsta löneklassen,

97

och ansågs böra ske så som om lönegraden omfattat ytterligare två löneklasser utöver dem, som den upptager. För att utmärka vilken placering tjänsteman, som tillhört högsta löneklassen, haft inom denna, har tillska­ pats ett lönerumsbegrepp på sådant sätt, att lönegradens högsta löneklass omfattar fyra lönerum. I tabellen betecknas lönegradens tre lägsta löneklasser med bokstäverna a, b och c samt högsta löneklassen med sina fyra löne­ rum som d respektive d„ d», d3 och d4. På samma sätt som en lönerumsplacering i den tidigare tjänsten kan bliva bestämmande för tjänstemannens löneklassplacering i den nya tjänsten, kan inplacering ske i lönerum; att så bör ske utgör ett av motiven till att lönerumskonstruktionen införts, då man eljest i åtskilliga fall skulle behöva retroaktivt göra en lönetursberäkning som kunde omspänna flera tidigare innehavda tjänster. Vid övergång till lika hög tjänst bibehålies enligt avdelning b i tabellen löneklass- och lönerumsplaceringen. Vid övergång till lägre tjänst — avdelning c i tabel­ len — bibehålies, då fråga är om tvångsförflyttning från högre till lägre ordinarie tjänst på grund av tjänstemannens förhållande i tjänsten, löneklassplaceringen absolut taget eller översättes i placering i visst högre löne­ rum i den nya lönegradens högsta löneklass, men exempelvis vid frivillig övergång till lägre tjänst eller upphörande av vikariatslöneförordnande å högre tjänst erhålles inom den nya lönegraden motsvarande placering som tjänstemannen haft i den tidigare lönegraden. I övrigt är att märka, att Iönegradsnumren i tabellen betecknas som jämförelsetal samt att en special­ bestämmelse meddelats om att lokförartjänst vid statens järnvägar skall anses ha haft närmast högre jämförelsetal, då vederbörande befordras till lokmästare. Enligt 27 § 2 mom. första stycket sker vid tabellens tillämpning första uppflyttning i löneklass vid den samtidigt med eller efter tjänste­ tillträdet infallande tidpunkt, då tjänstemannen vid fortsatt innehav av den tidigare tjänsten skulle ha vunnit uppflyttning, dock att detta ej gäller om inplaceringen skett med utgångspunkt från placering i högsta löneklassens fjärde lönerum.

I 26 § 3 mom. behandlas övergång från Me- eller Ma-beställning till Ca-, Ce- eller Cg-tjänst. Tabellen i 26 § 2 mom. skall i sådant fall tillämpas; här­ vid gäller för den militära beställningen jämförelsetal, som angives i 26 § 3 mom. Även 27 § 2 mom. första stycket är tillämpligt.

Enligt 26 § 4 mom. äger 26 § 2 mom. på motsvarande sätt tillämpning vid övergång mellan Me-, Ma- och Md-beställningar ävensom vid övergång mel­ lan Mha-beställningar, likväl med tillämpning av en särskild serie jämförelse­ tal. Jämväl i detta fall är 27 § 2 mom. första stycket tillämpligt.

I 26 § 5 mom. och 27 § 2 mom. andra stycket regleras övergång från Mhabeställning till beställning i lönegrad Me 1 eller 2. I detta fall hänvisas ej till 26 § 2 mom. utan lämnas i förstnämnda båda författningsrum en fristå­ ende regel, vilken i sak innebär, att lid utöver 3 år för innehav av Mha-beställning tillgodoräknas för löneklassplacering eller, uttryckt på ett annat sätt, att placeringen sker som om vederbörande efter 3 års innehav av Mhabeställning — den tid då furirsbefordran för närvarande i allmänhet erhålles — tillträtt beställning i lönegraden Me 1.

Slutligen behandlas i 26 § 7 mom. hänsynstagande till eu tidigare, ehuru icke omedelbart före den nya tjänstens tillträdande innehavd tjänst. Sådan tidigare innehavd tjänst må icke tagas i betraktande, om den innehafts före en sammanhängande tid av tre år, varunder tjänstemannen icke vid något tillfälle innehaft anställning hos staten eller ickc-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. I övrigt sker

7

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

98

hänsynstagandet på i 26 § 2—5 mom. angivet sätt, i regel som om tjänste­

mannen med C-avdragsledighet kvarstått i den tidigare tjänsten intill den

nya tjänstens tillträdande; mellantid, under vilken tjänstemannen inne­

haft högre tjänst, behandlas dock ej som C-avdragstid, och vidare medde­

las specialregler beträffande extra lärare.

Beträffande löneklassplacering med hänsyn till kollektivavtalsanställning

m. m. må nämnas följande.

I 26 § 6 mom. och 27 § 2 mom. andra stycket behandlas direkt övergång

från kollektivavtalsanställning. Två alternativa regler finnas, dels den tidi­

gare jämförelseregeln, som i princip tillämpas oförändrad, dels ock en ga­

rantiregel, innebärande att kollektivavtalstid efter 18 års ålder får tillgodo­

räknas, dock med avdrag av 6 eller, om den tillträdda tjänsten har högre

jämförelsetal än 14, 9 år samt med iakttagande att högst 6 år få tillgodo­

räknas. Med anställning, i vilken åtnjutits avlöning enligt kollektivavtal,

likställes anställning, i vilken avlöningen bestämts på samma sätt som av­

löning enligt sådant avtal, ehuru bestämmelserna icke intagits i kollektiv­

avtal, eller ock anpassats efter grunderna i visst sådant avtal för arbete av

liknande slag. Anställning må icke tagas i betraktande, om den innehafts

före en sammanhängande tid av tre år, varunder vederbörande icke vid nå­

got tillfälle innehaft anställning hos staten eller icke-statlig anställning med

avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

Bestämmelserna i 26 § 7 mom. äro tillämpliga jämväl här, så att hänsyn

in. a. o. får tagas till tidigare, men ej omedelbart före tjänstetillträdet inne­

havd kollektivavtalsanställning. Även i detta fall gälla bestämmelserna om

verkan av 3-årsavbrott.

Yttrandena. Bestämmelserna om placering och uppflyttning i löne-

klass (lönerum) ha föranlett anmärkningar från ett flertal myndigheter,

vilka framfört önskemål om att bestämmelserna måtte göras mindre komp­

licerade och förtydligas. Till dessa allmänna önskemål har jämväl statens

lönenämnd anslutit sig. Lönenämnden har i detta sammanhang uttalat föl­

jande.

Lönenämnden skulle med tillfredsställelse se, att i detta sammanhang

bestämmelsernas sakliga innehåll toges under omprövning i syfte att åstad­

komma enklare regler för lönetursberäkningen. Erinras må, att enligt det

avlöningssystem, som tillämpas inom den finska statsförvaltningen, tjänste­

man i princip äger i varje tjänst i sin karriär för ålderstillägg räkna sig till

godo hela den tid, vederbörande innehaft statsanställning. Av olika skäl —

främst svårigheten att nu medhinna erforderlig utredning — har lönenämn­

den emellertid ansett sig icke höra ifrågasätta annat än vissa mera begrän­

sade jämkningar i bestämmelsernas sakliga innehåll.

Beträffande sneddningsreglerna in. m. ha i yttrandena upptagits till be­

handling vissa specialfrågor. Härom må nämnas följande.

Skolöverstyrelsen har uttalat sig för att i 26 § 2 mom. skall intagas en

uttrycklig föreskrift om att befattningar, som avses i Arf och Arn," skola

beaktas vid inplacering i löneklass. Statens lönenämnd har härtill framhål­

lit, att enligt ordalydelsen 26 § 2 mom. och 27 § 2 mom. äro tillämpliga å

folk- och småskollärare, som övergå till statlig tjänst, vilken har någon av

lönegradsbeteckningarna Ca, Ce eller Cg. Kompletterande bestämmelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Kungi. Mcij:ts proposition nr 225.

99

angående tillgodoräkning av den tid, som vederbörande varit placerad i slutlöneklassen, vore emellertid erforderliga.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att lönenämnden, som under hand erhållit del av en av civilmilitära tjänstemannaförbundet gjord fram­ ställning angående avlöningsrelationen mellan vissa civilmilitära beställningshavare vid flygvapnet, funnit det mindre tillfredsställande att flygtekniker, som befordras till mästare, kan få vidkännas löneminskning på grund av att han såsom mästare icke är berättigad till mekanikertillägg. Om mekanikertillägg även i fortsättningen skulle utgå till flygmekaniker, syntes därför särskilda föreskrifter böra utfärdas till förhindrande av ett dylikt resultat. Lönenämnden har i detta syfte tillstyrkt, att flygtekniker, som åtnjuter me­ kanikertillägg, vid befordran till mästare erhåller den löneklassplacering, som skulle tillkommit honom om flygteknikerbeställningen varit placerad i Ca 14 och vederbörandes lönetur i nämnda lönegrad motsvarat den, som han innehar i lönegrad Ca 12. Bestämmelserna borde erhålla retroaktiv ver­ kan från och med den 1 juli 1947.

Bestämmelserna i 26 § 6 mom. om tillgodoräkning av tid för kollektivavtalsanställning ha blivit föremål för erinringar i flera yttranden. Från myndigheternas sida har härvid förordats, att bestämmelsernas verkan skall begränsas antingen till första tjänstemannaanställning efter kollektivavtalsanställningen eller ock till viss högsta lönegrad. Statstjänarkartellen där­ emot har under hänvisning till bestämmelserna om löneklassplacering för fast anställt manskap i 26 § 5 mom. yrkat, att tidigare kollektivavtalsanställd tjänsteman skall få tillgodoräkna hela den tid, han innehaft kollektivavtalsanställning, dock med avdrag för 3 år vid tillträde av tjänst i högst lönegrad Ca, Ce eller Cg 14 och 6 år vid tillträde av tjänst i högre lönegrad.

Statens lönenämnd har med anledning av dessa yrkanden anfört.

Föreskrifterna angående löneklassplacering av tidigare med lön enligt löneplan Mha anställd personal i 26 § 5 mom. samt föreskrifterna angående löneklassplacering med hänsyn till längden av tidigare kollektivavtalsanställning i 26 § 6 mom. äro grundade på olika principer.

För fast anställt manskap innebära bestämmelserna i 26 § 5 inom., att vid tillträde av e. o. furirsbeställning beställningshavaren placeras i löneklass, som om tillträdet skett efter 3 års manskapsanställning. Bestämmelserna av­ se endast tillträde av tjänst i Me 1 eller 2. Löneklassplaceringen i högre tjänster påverkas endast, i den mån vid befordran så sker enligt bestäm­ melserna i 26 § 2—4 och 7 mom. samt 27 § 2 mom. Framhållas må, att be­ stämmelsen i 26 § 5 mom. i viss mån tillgodoser samma ändamål som en reglerad befordringsgång. Stadgandet har sålunda utformats med utgångs­ punkt från att furirsbefordran normalt sker efter 3 års anställning såsom manskap och det medför, att för eu heställningshavare, som först senare er­ håller sådan befordran, löneturen blir densamma, som om befordran vun­ nits vid 3 års anställning.

Vad angår tjänstemän, som tidigare innehaft kollektivavtalsanställning, medför tillämpningen av garantiregcln, att tjänsteman må för lönctnrsberäkning tillgodoräkna tidigare kollektivavtalstid vid tillträde av vilken som helst tjänst med beteckningen Ca, Ce eller Cg eller beställning med lönegradsbeteckning och lönegradsnummer Me 1, 2 eller 4 eller Ma eller Md 3—11. Av tiden för kollektivavtalsanställningen avdrages dock 6 år vid tillträde av tjänst i högst Ca, Ce eller Cg 14 eller militär beställning i motsvarande

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

lönegrad samt 9 år vid tillträde av högre tjänst. Därjämte gäller för båda

fallen, att högst 6 år få tillgodoräknas. Dessa föreskrifter om tillgodoräk­

ning av tid för kollektivavtalsanställning innebära en för löneklassplace­

ringssystemet i övrigt helt främmande företeelse, som närmast kan jäm­

föras med det ovanberörda »finska systemet».

Med hänsyn till det förut berörda förhållandet, att här ifrågavarande be­

stämmelser i 26 § 6 mom. innebära en för löneklassplaceringssystemet i öv­

rigt främmande utbyggnad, kan lönenämnden icke tillstyrka någon ytter­

ligare utvidgning av rätten att tillgodoräkna kollektivavtalsanställning. Lö­

nenämnden kan icke heller finna, att den »utjämningsregel», som enligt

26 § 5 mom. gäller för fast anställt manskap, sakligt sett kan åberopas så­

som stöd för en sådan utvidgning. Erinras må, att därest icke organisato­

riska hinder mötte, bestämmelsen i 26 § 5 mom. lämpligen kunde utbytas mot

en reglerad befordringsgång för manskapet, enligt vilken befordran till

furir skulle ske efter 3 års anställning såsom manskap.

Vid sina överväganden av förevarande spörsmål har lönenämnden fun­

nit, att ett bibehållande av förevarande bestämmelser i 26 § 6 mom. i för­

ening med föreskrifterna i 26 § 7 mom. i längden måste medföra konse­

kvenser för löneklassplaceringssystemet i övrigt. Lönenämnden har därför

undersökt, om icke dessa bestämmelser i 26 § 6 mom. kunde omarbetas, så

att de till sitt sakliga innehål! närmare anslöte sig till det löneldassplace-

ringssystem, som innefattas i 26 g 2 mom. Lönenämnden har därvid fun­

nit, att en sådan omarbetning måste leda till icke obetydliga försämringar

ur tjänstemannasynpunkt. Med hänsyn härtill har lönenämnden inskränkt

sig till att förorda en begränsning av räckvidden hos tillgodoräkningsbe-

stämmelserna i 26 § 6 mom. för att härigenom ojämnheterna i förhållande

till personal, som erhålla sin löneklassplacering bestämd enbart med stöd

av föreskrifterna i 26 g 2—4 inom., skola bli mindre framträdande. Eu så­

dan begränsning synes lämpligen kunna åstadkommas genom att tillgodo­

räkning endast medgives i sådana lönegrader, vilka tidigare kollektivav-

talsanställda i allmänhet tillhöra i sin första tjänstemannaanställning. Efter

inhämtande under hand av vissa uppgifter i denna fråga anser sig löne­

nämnden böra föreslå, att kollektivavtalsanställning i princip icke skall på­

verka löneklassplaceringen i högre lönegrad än Ca, Ce eller Cg 16 eller mot­

svarande lönegrad med beteckningen Ma, Md eller Me, i vidare mån än som

vid befordran följer av bestämmelserna i 26 g 2 mom. Därest någon tillgodo­

räkning icke alls medgåves i 17 lönegraden, skulle emellertid en spärr av

angiven innebörd kunna medföra, att tjänsteman erhölle sämre löneklass­

placering vid befordran till lönegrad 17 än vid befordran till lönegrad 16.

Med hänsyn härtill synes vid befordran till tjänst i lönegrad 17 böra få till­

godoräknas tid för kollektivavtalsanställning utöver 9 år, dock högst 3 år.

Tilläggas må, att här förordade bestämmelser kunna behöva tagas under

omprövning i samband med en kommande lönereglering för statens arbets-

ledande personal, varom utredning pågår.

Tjänstemännens centralorganisation har föreslagit vissa åtgärder, som

enligt organisationens mening skulle undanröja en del ojämnheter i löne-

klassplaceringshänseende, som uppkomma med anledning av att vissa civil­

militära beställningar vid försvaret rekryteras dels med förutvarande mi­

litär personal, dels med förutvarande kollektivavtalsanställda arbetare, dels

ock med personal, som tidigare innehaft både militär anställning och kol­

lektivavtalsanställning. Statens lönenämnd har erinrat om att allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

101

lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd uttalat sig beträffande be­ rörda förhållanden i utlåtande den 7 juni 1947 angående inplacering i löneklass in. in. av vissa civilmilitära beställningshavare. Lönenäninderna anförde härvid.

Därest vederbörande såväl under kontraktsanställningen såsom manskap —- utom de allra första åren — som under kollektivavtalsanställningen och anställningen såsom överfurir förutsättes ha fullgjort yrkestjänst av samma slag, äro angivna ojämnheter i löneturshänseende mindre tillfredsställande. Det vore därför önskvärt, att åtgärder kunde vidtagas, som ledde till en utjämning mellan löneturen i de olika fallen. För att detta syfte helt skulle vinnas, lärer annan utväg icke stå till buds än att låta vederbörande taga i beräkning all tidigare statlig anställning, under vilken han varit verksam inom yrkesgrenen. Otvivelaktigt tala vissa skäl för en dylik åtgärd, efter­ som beträffande här ifrågavarande personal olika befordringsvägar före­ komma vid sidan av varandra och arbetsuppgifterna äro i huvudsak de­ samma, vare sig vederbörande är kollektivavtalsanställd eller kontraktsanställd såsom beställningsman. Såvitt lönenäninderna kunnat finna, måste emellertid frågan om ett jämställande i löneturshänseende av tid för kollektivavtalsanställning och tid för anställning såsom manskap prövas i ett större sammanhang. Den gynnsamma garantiregel för löneklassplacering av tidigare kollektivavtalsanställda, som är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1947, torde för övrigt föranleda ojämnheter i löneklassplaceringshänseende även i jämförelse med andra befattningshavare än tidigare fast anställda. Härtill medverkar framförallt, att enligt 1945 års lönekommittés förslag, vilket godtagits i proposition 1947: 281, garantiregeln i princip skall kunna verka icke blott vid första tillträdandet av tjänstemannaanställning utan även vid varje senare inträffande befordran.

Statens lönenämnd har för egen del förklarat sig icke vara beredd att förorda, att i Saar eller dess tilläggsbestämmelser intagas sådana special­ föreskrifter, som tjänstemännens centralorganisation föreslagit. Avgörande för lönenämndens ställningstagande har härvid varit, att — såsom framgår såväl av det ovan anförda som av telegrafstyrelsens och järnvägsstyrelsens yttranden i förevarande ärende — de av centralorganisationen påtalade ojämnheterna icke äro någon för vissa beställningar vid försvaret speciell företeelse utan en följd av att bestämmelserna i 26 § 6 mom. innebära en avvikelse från de grundläggande principer, varpå löneklassplaceringssystemet i övrigt är uppbyggt.

Bestämmelserna i 26 § 7 mom., att hänsyn till föregående statsanställning skall tagas, därest det icke föreligger ett avbrott å tre år i följd, varunder tjänstemannen icke vid något tillfälle innehaft anställning hos staten eller icke-statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade be­ stämmelser, ha föranlett tvekan i tillämpningen. Försvarets civilförvaltning har sålunda önskat ett förtydligande, huruvida fullgjord tjänstgöring så­ som officer, underofficer eller underbefäl i reserven skall anses utgöra sådan anställning hos staten, som avses i stadgandet.

Statens lönenämnd har i denna fråga anfört följande.

Enligt lönenämndens mening innebär icke stadgandet i 26 § 7 mom. första stycket andra meningen en tillfredsställande lösning av frågan vad för slags

102

anställning, som skall medföra att avbrott icke skall anses föreligga. Med

den utformning stadgandet fått kan statlig anställning, som har karaktär

av bisyssla, räknas såsom anställning i ifrågavarande avseende. Komplet­

terande föreskrifter synas därför erforderliga. Till undvikande av att i regle­

mentet införas omfattande detaljföreskrifter vill lönenämnden emellertid

för sin del förorda, att enligt bestämmelse i reglementet endast sådan stat­

lig anställning, som avses i 3 avd. av reglementet, och icke-statlig anställ­

ning av motsvarande slag skall räknas samt att det i övrigt skall bero på av

Kungl. Maj :t meddelade beslut eller bestämmelser, huruvida hänsyn skall

tagas till annan anställning. Vad särskilt angår reservanställningen synes

endast tid, varunder vederbörande fullgjort tjänstgöring, böra betraktas så­

som anställningstid i det avseende, varom här är fråga.

Rikets allmänna kartverk har föreslagit, att till 27 § skall fogas ett nytt

moment. I detta moment skulle i ett första stycke föreskrivas, att tjänste­

man, som innehaft vikariatslöneförordnande och vid dettas upphörande

återinträtt i tjänstgöring på sin egen tidigare innehavda tjänst, skall pla­

ceras i löneklass (lönerum), som om han även under förordnandetiden

innehaft sistnämnda tjänst.

I ett andra stycke av det nya momentet skulle enligt kartverkets förslag

föreskrivas, att om tjänsteman under tid, då han innehar vikariatslöneförord­

nande, erhållit befordran till högre tjänst än den tidigare egna tjänsten och

om han det oaktat bibeliålles vid vikariatslöneförordnandet, tjänstemannen

skall placeras i löneklass under det fortsatta förordnandet, som om han

erhållit nytt sådant förordnande vid tidpunkten för befordran. Det för­

hållande, som föranlett kartverkets förslag, har berörts även i kommers-

kollegii yttrande.

Statens lönenämnd har såvitt avser det förhållande, som kartverket an­

sett böra regleras genom första stycket i det föreslagna nya momentet,

funnit gällände bestämmelser leda till det av kartverket åsyftade resultatet.

Lönenämnden har emellertid förutsatt, att vid överarbetningen av löneturs-

bestämmelserna de i ifrågavarande avseende gällande reglerna skola kun­

na förtydligas. Lönenämnden har med anledning av kartverkets förslag i

övrigt anfört följande.

Lönenämnden vill erinra, att enligt de före den 1 juli 1947 gällande

aylöningsreglementena innehavare av vikariatslöneförordnande skulle i prin-

cip uppbära lön efter en löneklass, som var minst en löneklass högre än

den han tillhörde å egen tjänst. Såsom en följd härav torde för tjänsteman,

som under vikariatslöneförordnande uppbar lön efter löneklassen närmast

över den egna och som på grund av befordran eller eljest erhöll löneklassupp-

flyttning under förordnandet, även vikariatslönen ha beräknats enligt hög­

re löneklass än tidigare. Någon ändring häri lärer knappast ha varit av­

sedd med den vid löneregleringen genomförda omkonstruktionen av vika­

riatslönen. Därest vikariatslönen icke skulle kunna höjas, skulle för övrigt

resultatet bli sakligt otillfredsställande, eftersom vikariatslöneförordnande då

ofta skulle kunna ge lägre lön än om vederbörande i stället åtnjutit vika-

riatsersättning. I det senare fallet råder det ju ingen tvekan om att ersätt­

ningen skall beräknas med utgångspunkt från den efter befordran vunna

löneklassplaceringen. Med hänsyn till anförda omständigheter tillstyrker

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

103

lönenämnden, att bestämmelserna angående löneklassplacering givas sådan innebörd, som kartverket avsett med sitt förslag.

Tilläggas må emellertid, att ett likartat problem kan uppkomma, då or­ dinarie tjänsteman under innehav av högre e. o. tjänst befordras till en ordinarie tjänst, som tillhör lägre lönegrad än den e. o. tjänsten. Därest icke den av kartverket beträffande vikariatslöneförordnanden föreslagna principen skulle vinna motsvarande tillämpning i dylikt fall, skulle inne­ havaren av den e. o. tjänsten kunna komma att uppbära lägre lön än som han sammanlagt skulle åtnjuta, om han frånträdde den e. o. tjänsten och i stället förordnades att mot vikariatsersättning uppehålla densamma. Lö­ nenämnden måste fördenskull finna det motiverat, att bestämmelserna om löneklassplacering så tillämpas, som om vederbörande vid befordran till den högre ordinarie tjänsten erhölle nytt förordnande såsom innehavare av den e. o. tjänsten.

Förslaget till definitivt reglemente. Vid den nu verk­ ställda översynen av gällande avlöningsbestämmelser har ett betydande ar­ bete nedlagts på att förenkla bestämmelserna om löneklassplacering vid be­ fordran m. in. Utgångspunkten för överarbetningen har varit, att det sak­ innehåll, som bestämmelserna i ämnet erhållit vid 1947 års allmänna löne­ reglering, icke borde undergå ändring; vad angår det av statens lönenämnd berörda spörsmålet om en radikal omläggning av bestämmelserna om löne­ klassplacering, torde detta på sådant sätt sammanhänga med tjänsternas lönegradsplacering, lönegradernas konstruktion och lönebeloppens avväg­ ning, att det knappast bör komma under prövning annat än i samband med en ny allmän lönereglering. Vid översynen av de provisoriska reglementena ha däri meddelade bestämmelser i några fall ansetts böra modifieras eller uteslutas ur reglementena, varvid det avsetts att föreskrifter i ämnet skola meddelas i tilläggsbestämmelser till reglementet; när detta skett, beror det antingen på att reglementsbestämmelserna under alla förhållanden behöva 1 betydande utsträckning kompletteras med tilläggsbestämmelser — det har då ansetts mindre lämpligt att uppdela bestämmelserna på reglementet och tilläggsbestämmelserna — eller på att den för vissa fall avsedda regleringen lättast kan göras förståelig genom tilläggsbestämmelser, vilka kunna göras utförligare och mera taga sikte på de konkreta fallen än som är möjligt inom reglementets ram. De normalfall, som reglerades i de närmast före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena, ha i allmänhet ansetts böra regleras även genom bestämmelser i det nya reglementet.

I anslutning till 22 och 23 §§ förslaget till definitivt reglemente må fram­ hållas följande.

I 22 § 1 mom. angivas de fall, i vilka tjänstemans placering och uppflyttning i löneklass (lönerum) sker med hänsyn till tidigare innehavd tjänst enligt reglementsbestämmelserna. Dessa fall äro desamma som enligt 26 § 2 och 4 inom. jämförda med 7 mom. Saar. Därunder ingår även hänsyns­ tagande till tjänst å folkskolans avlöningsreglemente. För sistnämnda fall synas emellertid, såsom lönenämnden påpekat, vissa tilläggsbestämmelser er­ forderliga. övervägande skäl ha vidare ansetts tala för att övergång från mi­ litär beställning till civil tjänst och övergång från Mha-beställning till annat

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 225.

104

slag av lönegradsplacerad tjänst regleras genom tilläggsbestämmelser; någon

egentlig saklig ändring har därvid icke avsetts. Tillräcklig anledning att

såsom i 26 § Saar fördela bestämmelserna på skilda moment, alltefter det

den tidigare tjänsten innehafts omedelbart före den nya tjänsten eller ej,

har icke ansetts föreligga. På sätt lönenämnden förordat har regeln om tre-

årsavbrott utformats så, att hänsyn ej må tagas till tjänst, efter vars från-

trädande tjänstemannen under en sammanhängande tid av tre år icke vid

något tillfälle innehaft i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, stat­

lig anställning med avlöning enligt kollektivavtal eller anställning, vilken

enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser skall i förevarande hän­

seende jämställas med tjänst eller anställning av angivna slag. Vidare har

i momentet uttryckligen angivits, att vikariatslöneförordnande likställes med

innehav av sådan tjänst, som förordnandet avser, samt att med tidigare tjänst

avses jämväl tjänst, som bibehålies efter tillträdandet av den nya tjänsten.

I detta sammanhang må nämnas, att tilläggsbestämmelser torde böra med­

delas med avseende å löneldassplacering i extra ordinarie tjänst eller under

vikariatslöneförordnande för den, som under innehavet av den extra ordi­

narie tjänsten eller vikariatslöneförordnandet befordras å innehavd botten­

tjänst; bestämmelserna böra erhålla den av rikets allmänna kartverk och

statens lönenämnd avsedda innebörden.

I 22 § 2 mom. jämte den till reglementet hörande bilagan A angives på

vilket sätt hänsyn skall tagas till tidigare innehavd tjänst. Den i gällande

avlöningsreglemente meddelade specialbestämmelsen för lokförare, vilken be­

fordras till lokmästare, har dock ansetts böra meddelas såsom tilläggsbe­

stämmelse, och i samma form har en föreskrift av den av lönenämnden

förordade innebörden i fråga om flygtekniker, vilken befordras till mästare,

synts böra meddelas; därest icke riksdagen däremot framställer erinran,

synes sistnämnda bestämmelse böra erhålla retroaktiv giltighet räknat från

och med den 1 juli 1947.

De bestämmelser, som meddelas i 22 § 2 mom. första stycket, avse hän­

synstagande till den senast innehavda tjänsten, varmed avses den senast

före den nya tjänsten innehavda tjänst, som är sådan, att hänsyn över

huvud taget kan tagas till densamma enligt 22 § 1 mom.; bestämmelserna

äro tillämpliga även om mellan dessa båda tjänster innehafts annan an­

ställning, exempelvis en tjänst med lön enligt löneplan nr 2. Beträffande

det sätt, varpå löneklassplaceringen regleras, skiljes mellan fall, då den

nya tjänsten är högre än den senast innehavda, i vilket fall föreskrifterna

i bilagan A tillämpas med utgångspunkt från den senast innehavda tjänsten,

och de fall, då den nya tjänsten är lika hög som eller lägre än den senast

innehavda, i vilka fall tjänstemannen placeras och uppflyttas som om han

tillträtt den nya tjänsten redan då han tillträdde den senast innehavda

tjänsten.

I 26 § 7 mom. Saar stadgas i allmän form att, om detta är förmånligare för

tjänstemannen, löneklassplaceringen skall bestämmas med utgångspunkt från

en tjänst, som han innehaft tidigare, men ej omedelbart före den nya tjäns­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

105

tens tillträdande. Vid utformandet av förslaget till definitivt reglemente har

det ansetts önskvärt, att motsvarande stadgande — som intagits i 22 § 2 mom.

andra stycket — begränsas att avse de fall, i vilka ett sådant hänsynsta­

gande kan vara av någon betydelse. En undersökning härav ger vid handen,

att detta ej är förhållandet i de reguljära befordringsfallen, utan att löne-

klassplaceringen i dessa kan bedömas uteslutande med utgångspunkt från

den senast innehavda tjänsten. Om denna tjänst var lägre än den nya,

kan nämligen stadgandet behöva tillämpas endast då tjänstemannen tidigare

innehaft en tjänst som är högre än den senast innehavda. Om den senast

innehavda tjänsten var lika hög som den nya, kan det över huvud taget icke

vara erforderligt att undersöka vilka tjänster tjänstemannen innehaft tidi­

gare. Om den senast innehavda tjänsten var högre än den nya, kan däremot

en tidigare innehavd tjänst vara av betydelse, vare sig den är lägre än, lika

hög som eller högre än den nya. Det kan dessutom förtjäna framhållas, att

hänsyn aldrig behöver tagas till en tjänst, som innehafts före sådan tjänst,

som är lika hög som den nya; att angiva detta i författningstexten har emel­

lertid ej ansetts erforderligt. Beträffande det sätt, varpå hänsyn till en tjänst,

som innehafts före den senast innehavda, skall tagas, torde få hänvisas till

författningstexten; i princip sker detta på samma sätt som enligt första

stycket.

I sådana i 22 § 2 mom. första stycket avsedda fall, där den senast inne­

havda tjänsten och den nya tjänsten ej innehafts i en följd, ävensom i de i

22 § 2 mom. andra stycket avsedda fallen uppkommer givetvis frågan på

vad sätt den tid skall betraktas, som förflutit mellan frånträdandet av den

tjänst, som är bestämmande för löneklassplaceringen, och tillträdandet av

den nya tjänsten. För det fall, att nämnda tidigare tjänst var lägre än den

nya tjänsten, regleras denna fråga i bilagan A. För det fall, att sagda tidigare

tjänst var lika hög som eller högre än den nya tjänsten och tjänstemannen

sålunda skall placeras och uppflyttas som om han tillträtt den nya tjänsten

redan då han tillträdde den tidigare tjänsten, regleras spörsmålet i 22 §

2 mom. tredje stycket. Huvudregeln är, att den mellanliggande tiden icke

tillgodoräknas för löneklassuppflyttning. Denna regel gäller utan undantag,

i den mån tjänstemannen under mellantiden ej innehaft i reglementet av­

sedd lönegradsplacerad tjänst eller endast innehaft sådan lönegradsplacerad

tjänst, som är lägre — d. v. s. enligt 3 § 5 mom. förenad med lägre slutlön —

än den nya tjänsten. I den mån tjänstemannen under mellantiden innehaft

1 reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, som är lika hög som eller

högre än den nya tjänsten, får tiden därför tillgodoräknas för löneklassupp­

flyttning, dock att detta ej skall gälla i fråga om sådana dagar, som enligt

av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser ej 1'å tillgodoräknas för löneklass­

uppflyttning enligt 21 § 1 inom. Med lönegradsplacerad tjänst avses varje i

2 § avsedd tjänst, sålunda ej endast sådan tjänst, till vilken hänsyn får tagas

enligt 22 § 1 mom.

Hittills har ej berörts frågan om det sätt varpå löneklassplaceringen reg­

leras vid befordran och i andra fall, där den tidigare tjänsten är lägre än

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

106

den nya, i vidare mån än att därom uttalats att föreskrifterna i bilagan A

till reglementet skola tillämpas. Det är härvid fråga om tillämpning av

sneddningsprincipen i den av 1945 års lönekommitté föreslagna och av stats­

makterna godkända utformningen, vilken i motsats till vad tidigare gällt

medför att intill nio års — eller, korrektare uttryckt, intill tre löneturs-

perioders — verklig eller »beräknad» placering i den tidigare tjänstens slut-

löneklass är av betydelse för inplacering och uppflyttning i löneklass i den

nya tjänsten. 1945 års lönekommitté fann, att ett korrekt återgivande i lö­

pande författningstext av sneddningsprincipen i denna form väl vore möj­

ligt men att stadgandena därvid bleve synnerligen invecklade och svår­

förståeliga. Däremot fann kommittén, att man genom att såsom hjälpme­

del anlita dels förut nämnda konstruktion med fyra lönerum inom slut-

löneklassen, dels ock ett angivande av sneddningsprincipen i tabellform

kunde erhålla en såväl sakligt riktig som, enligt vad som framkom vid sam­

råd med vissa myndigheter och vid förhandlingarna med personalorgani­

sationerna, förhållandevis lättbegriplig reglering. Vid remissbehandlingen

av lönekommitténs förslag framställdes emellertid erinringar häremot av

olika myndigheter, som ansågo stadgandena svårtolkade och framställde

yrkanden om att lönerumskonstruktionen skulle borttagas och att tabel­

lerna skulle ersättas med löpande författningstext. I prop. 1947: 281 togs

ställning till frågan om lönerumskonstruktionen, och denna betecknades

därvid såsom behövlig och lämplig. I samband med den översyn, som löne­

kommitténs förslag underkastades före avlöningsreglementets utfärdande

och i samband med den nu verkställda överarbetningen av Saar, ha över­

vägts olika möjligheter att utforma sneddningsprincipen i form av löpande

författningstext. Uppslag från olika håll ha därvid dryftats, men resultatet

av övervägandena har bestyrkt riktigheten av lönekommitténs uppfattning

härvidlag. Emellertid ha numera utarbetats tabeller, vilka i jämförelse

med de i Saar intagna måste anses medföra en avsevärd förenkling och ge­

nom vilka såväl den konstitutiva betydelsen av bokstavsbeteckningarna på

löneklasserna inom lönegraden elimineras som termen jämförelsetal kan

borttagas. I anslutning till tabellerna, vilka jämte anvisningar fogats vid

reglementet såsom bilaga A, må nämnas, att vid sneddning numret å den

löneklass (lönerum), i vilken tjänstemannen skall placeras, i tabellen all­

tid angives å raden närmast under den, varå tjänstemannens tidigare löne-

gradsnummer och löneklass(lönerums)nummer återfinnas; om exempelvis

en tjänsteman befordras från tjänst i lönegraden Ca 9 till tjänst i löne­

graden Ca 11 och omedelbart dessförinnan varit placerad i 12 löneklassens

tredje lönerum, uppsökes i tabellen kombinationen 9: 123 och då den när­

mast undre raden upptager lönegraden 11 i kombination med 14„ följer där­

av afl tjänstemannen placeras i 14 löneklassens andra lönerum. Anvisning­

arna till tabellerna torde icke erfordra särskild motivering; det bör övervä­

gas, om i de blivande tilläggsbestämmelserna till reglementet kunna till

hjälp för myndigheterna anföras några exempel på löneklassbeslämmelser-

nas tillämpning i olika fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

107

I 23 § reglementsförslaget ha bestämmelser meddelats om löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd anställning med avlöning enligt kollektivavtal; föreskrifter om hänsynstagande till vissa med kollektivavtalsanställningar jämförliga anställningar ha ansetts böra meddelas i tilläggsbestämmelser. Förutom att avbrottsregeln utformats på samma sätt som i 22 §, innebär reglementsförslaget en sådan jämkning i garantiregeln, för vilken lönenämnden enhälligt uttalat sig. Garantiregeln skall i enlighet härmed icke tillämpas vid tillträdande av tjänst i högre lönegrad än löne­ graden Ca, Ce eller Cg 17; vid tillträdande av tjänst i nämnda lönegrad till­ godoräknas tid utöver 9 år, dock högst 3 år. I samband härmed må fram­ hållas, att lönejämförelseregeln är tillämplig oavsett huru hög lönegrad den tillträdda tjänsten tillhör. För övrigt har förutsatts att, om detta i något fall kan anses skäligt vid övergång till tjänst i högre än 17 lönegraden, Kungl. Maj :t skall äga med stöd av 24 § medgiva högre löneklassplacering än som följer av 23 §.

Vad slutligen angår önskemålet att garantiregeln skulle för vissa tjänste­ män tillämpas med hänsyn till tidigare innehavd tjänstemannaanställning, har detsamma med hänsyn till konsekvenserna icke synts kunna tillgodoses. Det bör dessutom framhållas, att dessa tjänstemän erhålla sin löneklasspla­ cering bestämd efter lika förmånliga grunder, som tillämpas för andra tjäns­ temän, och att de påtalade ojämnheterna i och för sig skulle kunna undan­ röjas, om garantiregeln erhölle en väsentligt begränsad användning, något som emellertid av andra skäl icke synts böra förordas.

24 §.

Löneklassplacering enligt särskilda beslut och bestämmelser.

Enligt 26 § 8 mom. och 27 § 4 mom. Saar äger Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet, om och i den mån så prövas skäligt, meddela beslut eller utfärda bestämmelser, varigenom i visst fall eller viss grupp av fall förmånligare placering eller uppflyttning i löneklass (lönerum) inom lönegraden må erhållas än som följer av de övriga bestämmelserna i reglementet. Motsvarande stadgande har med­ delats i förevarande paragraf av förslaget till definitivt reglemente. Beträf­ fande fall, då det kan ifrågakomma att tillämpa stadgandet, må anföras följande.

Enligt 22 § förslaget till definitivt reglemente tages för löneklassplace­ ring inom Ca-, Ce- eller Cg-lönegrad hänsyn till tidigare placering inom lö­ negrad med någon av dessa beteckningar. Bestämmelserna behöva emeller­ tid kompletteras för vissa specialfall. Vid övergång från anställning, som avses i folkskolans avlöningsreglemente, är en sådan komplettering erfor­ derlig av den anledningen, att lönerumskonstruktionen icke införts i folk­ skolans avlöningsreglemente, enligt vilket löneklassplaceringen bestämmes enligt tillgodoräkningsprincipen. Under 18 § 4 inom. ha berörts vissa fall, då extra ordinarie tjänsteman av oförvållad anledning nödgas lämna sin tjänst och — med eller utan avbrott — övergå till lägre tjänst och i vilka det kan

108

vara skäligt att han erhåller förmånligare placering än enligt huvudregeln.

Reglerna om sneddning m. in. utgå från att löneställningen är helt bestämd

genom lönegradsplaceringen, men i en del fall utgå andra, med lön enligt

löneplan likvärdiga förmåner, till vilka det kan vara skäligt att hänsyn får

tagas; dylika fall ha under 22 § berörts, såvitt angår lokförare, som beford­

ras till lokmästare, och flygmekaniker med rätt till mekanikertillägg, vilken

befordras till mästare. Vid löneregleringen har också förutsatts, att i de olika

fall, för vilka reglementet innehåller bestämmelser, skall om detta anses

skäligt, kunna meddelas dispens från regeln om verkan av ett treårsavbrott

i anställningen.

Avlöningsreglementet reglerar endast hänsynstagande till tidigare inne­

havd lönegradsplacerad tjänst för vissa kombinationsfall mellan lönegra­

derna för den nya och den tidigare innehavda tjänsten. Det har emellertid

förutsatts, att särskilda beslut eller bestämmelser skola meddelas för andra

fall, såsom vid övergång mellan å ena sidan Ca-, Ce- eller Cg-tjänst och å

andra sidan Coa- eller Cob-tjänst, militär beställning eller tjänst med lön

enligt löneplan nr 2, och vidare mellan å ena sidan Mha-beställning och

å andra sidan Me-beställning. Dessutom kunna fall förekomma, där tjänste­

mannen tidigare i statens tjänst innehaft ordinarie tjänst, för vilken avlö­

ningen fastställts enligt sådana äldre eller eljest från reglementet avvikande

grunder, att den vanliga sneddningsregeln icke kan tillämpas. Särskilt för

militära och civilmilitära beställningshavare påkalla de fall uppmärksamhet,

då beställningshavaren tidigare innehaft beställning å reservstat eller över­

gångsstat eller anställning i reserven.

Såsom i samband med 22 och 23 §§ anförts böra vid tillämpning av regle­

mentets bestämmelser med avseende å tidigare kollektivavtalsanställning

härmed likställas sådan anställning, i vilken avlöningen bestämts på samma

sätt som avlöning enligt sådant avtal, ehuru bestämmelserna icke intagits

i kollektivavtal, eller ock anpassats efter grunderna i visst sådant avtal för

arbete av liknande slag.

I ytterligare en grupp av fall uppkommer fråga om förmånligare löne-

klassplacering eller löneklassuppflyttning med hänsyn till tidigare arvodes-

anställning. Dessa fall ha tidigare varit ganska talrika men komma till anta­

let att betydligt reduceras, i den mån den vid löneregleringen godkända

principen om arvodesanställnings ersättande med extra eller i vissa fall

extra ordinarie anställning hinner genomföras.

Av särskilt slag äro frågorna om löneklassplacering för dem, som gå »den

långa vägen». Syftet med en reglering av dessa frågor är att bereda sådana

tjänstemän en löneställning, som icke mera avsevärt avviker från löneställ­

ningen för med dem jämnåriga tjänstemän i samma karriär, vilka icke gått

den långa vägen. Vissa av 1945 års lönekommitté gjorda uttalanden härom

återgivas i prop. 1947: 281, s. 121 och 133.

Slutligen förekomma fall, då förmånligare placering och uppflyttning bör

kunna medgivas med hänsyn till att tjänstemannen tidigare innehaft kom­

munal befattning eller i icke-statlig anställning utfört arbete av allmännyt­

tig beskaffenhet, eller då högre löneställning erfordras för att kunna till

tjänsten förvärva eller vid tjänsten bibehålla särskilt kvalificerad person.

I detta sammanhang må här närmare beröras frågan om löneklassplace­

ring med hänsyn till tidigare innehav av arvodesbefattning.

Enligt de före den 1 juli 1939 gällande bestämmelserna tillämpades för

löneklassplacering i olika fall sneddnings- och tillgodoräkningsprinciperna.

Sneddningsprincipens innebörd har i det föregående angivits i samband med

behandlingen av 22 § förslaget till definitivt avlöningsreglemente. Tillgodo-

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

]09

räkningsprincipen innebär, att tjänstemannen vid tjänstetillträdet placeras i löneklass som om han redan innehaft tjänsten under så lång tid som till­ godoräknas samt erhåller den uppflyttning i löneklass, som skulle ha till­ kommit honom under nämnda förutsättning. Tillgodoräkningsreglerna voro, bortsett från förekommande skiljaktigheter, utformade så, att med visst av­ drag tillgodoräknades tid, under vilken tjänstemannen fullgjort arbete, som i avseende å sin art och omfattning fanns svara mot, vara jämförbart med eller av högre värde än det arbete, han hade att utiöra å tjänsten.

Det kombinerade sneddnings- och tillgodoräkningssystemet befanns vara behäftat med betydande nackdelar. Sneddningsregeln var till sin innebörd fullt bestämd, men tillgodoräkningsregeln lämnade ett betydande utrymme för en subjektiv bedömning av frågan om den tidigare tjänstgöringens lik­ värdighet med arbetet i den nya tjänsten. Utöver de nackdelar, som härav följde i form av en ojämn tillämpning av tillgodoräkningsregeln i olika fall, uppstodo olägenheter genom att principerna i ett och samma fall kunde leda till vitt skilda resultat. Sneddningsregeln framträder i sin yttre utformning som en regel om placering lägst en löneklass över den, som vederbörande uppnått i den lägre lönegraden, och om uppflyttning i löneklass inom den högre lönegraden i samma takt som förekommit inom den lägre lönegraden. En jämförelse mellan reglernas verkningar kan göras, om man tager i be­ traktande, att sneddningsregeln medför tillgodoräknande i den nya tjänsten av den i den lägre lönegraden intjänta eller tillgodoräknade tiden, utan av­ drag vid befordran en lönegrad men med avdrag av en, två eller tre löneklassuppflyttningsperioder vid befordran respektive två, tre eller fyra löne­ grader, o. s. v.; enligt tillgodoräkningsregeln gjordes däremot ett fixt avdrag, oberoende av huruvida befordran skedde en eller flera lönegrader.

Vid 1939 års lönereglering uppmärksammades de olägenheter, som voro förbundna med det tidigare systemet. En omläggning skedde så, att sneddningsprincipen skulle tillämpas i alla fall, då detta var tekniskt, möjligt, d. v. s. i allmänhet vid löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd lönegradsplacerad tjänst. Frågan om löneklassplacering med hänsyn till ti­ digare arvodesanställning, som av tekniska skäl ej kunde regleras på nämn­ da sätt, behandlades mera summariskt. Hänsyn skulle tagas till sådan an­ ställning endast om och i den mån sådant med hänsyn till föreliggande sär­ skilda omständigheter prövades skäligt, och endast efter Kungl. Maj :ts medgivande. Frågeställningen ansågs ej vara, om vederbörande skulle bere­ das avlöningsökning på samma sätt som enligt sneddningsprincipen, utan om och i vad mån högre löneklassplacering än i lägsta löneklassen borde medgivas för att förebygga löneminskning. Vid tillämpningen av 1939 års avlöningsreglementen har i allmänhet tillsetts, att den som övei gått från arvodesanställning icke fått vidkännas någon, i varje fält mera betydande minskning i sina tidigare löneförmåner, om han åtnjutit dessa undei na-<>'on längre tid. Det har i allmänhet icke medgivits, att arvodestid fått till­ godoräknas så, all perioden för löneklassuppflyttning i den nya tjänsten förkortats.

1945

års lönekommitté uttalade i sitt betänkande II, att tillgodorakmngs-

priiicipen visserligen icke borde återinföras men att principen om att tjänste­ man vid övergången till ny tjänst icke borde komm maximiregel ecnn! tjänst förordat inplacering i den löneklass, i vilken tjänstemännen i den nya tjänsten skulle ha varit placerad, om han innehaft denna tjänst under den tid, han innehaft den högre tjänsten eller, om han tidigare innehaft flera högre tjänster, den sammanlagda tid, som han innehaft dessa tjänster.

id övergången till ny tjänst icke borde lida inkomstminskning enligt itténs uppfattning tillämpats alltför strikt både som minimi- och som m ögel. Kommittén hade för övergång från högre till lägre lönegradspla-

no

Också där tjänsteman tidigare innehaft arvodesanställning kunde det vara

skäligt att tillämpa denna allmänna regel. Beslut härom borde ankomma på

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande

myndighet. Det syntes knappast påkallat att för regelns tillämpning ovill­

korligen fordra, att arvodesanställningen innehafts under längre tid! Löne­

kommittén ansåge vidare, att då tjänstemannen tidigare innehaft anställ­

ning avlönad med arvode eller annan icke reglementsbestämd avlöning hän­

syn till förutvarande anställningstid och det arbete, som därunder utförts,

borde kunna föranleda placering i högre löneklass än som följde enbart av

inkomstjämförelsen. Även om inkomsten i den tidigare anställningen i så-

dana fall varit lägre än begynnelseavlöningen i den nya tjänsten borde en­

ligt lönekommitténs mening möjlighet finnas att placera tjänstemannen i

högre löneklass än den lägsta. När lönekommittén intog denna ställning,

avsåg den icke att förorda en återgång till de äldre tillgodoräkningsbestäm-

melserna. Utvecklingen av anställningsförhållandena under den nuvarande

löneregleringsperioden och särskilt de fortgående strävandena att åstad­

komma reglerade befordringsgångar, i vilka tjänstemännen, ehuru place­

rade i olika lönegrader, ofta förutsättas utföra samma slag av arbete, talade

— förutom andra skäl — mot en sådan återgång. Men i vissa fall hade den

nuvarande inkomstjämförelsen lett till resultat, som icke kunde anses skä­

liga, och ibland hade också särskilda regler måst meddelas vid sidan av

reglementsbestämmelserna för att undvika sådana otillfredsställande resul­

tat; Det syntes ej vara möjligt att närmare angiva de riktlinjer, som borde

följas i de här åsyftade fallen. Emellertid kunde viss ledning hämtas av de

regler, som avlöningsbestämmelserna för normalfallen komme att innehålla

angående inplaceringen i löneklass. Givetvis finge inplaceringen icke ske så,

att bättre löneställning bereddes än vad som tillkomme motsvarande stats­

tjänstemän; med denna begränsning uppåt måste den företagas under be­

aktande av samtliga de i det särskilda fallet föreliggande förhållandena.

\ ad sålunda föreslagits borde kunna tillämpas även vid övergång till stats­

tjänst från kommunal befattning eller från annan icke statlig anställning,

i vilken utförts arbete av allmännyttig beskaffenhet. Det borde ankomma

på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande

myndighet att meddela beslut i förevarande fall. Bestämmelserna i ämnet

borde möjliggöra såväl inplacering i högre löneklass eller lönerum som för­

kortning av tiden för uppflyttning till närmast högre löneklass eller löne­

rum.

I propositionen 1947: 281 biträddes lönekommitténs uppfattning. Däri

framhölls som otvivelaktigt, att det dittillsvarande i stort sett ensidiga hän­

synstagandet till inkomsten i den tidigare anställningen i vissa fall "lett till

iesultat, som icke vore tilltalande vare sig ur skälighets- eller arbetsgivar-

synpunkt. Lönekommitténs förslag och uttalanden "med avseende å inpla­

ceringen ansågos lämpliga. Emellertid förutsattes, att vid det av lönekommit­

tén tänkta bedömandet av de olika fallens skiftande beskaffenhet en viss

försiktighet kunde vara nödvändig särskilt i början av det nya lönesyste­

mets tillämpningstid; såsom lönekommittén själv uttalat, borde någon åter­

gång till tillgodoräkningssystemet icke ifrågakomma.

Ifrågavarande spörsmål har nu berörts av kontrollstyrelsen och statens

lönenämnd i deras yttranden. Kontrollstijrelsen har — under hänvisning,

bland annat, till att löneturen är noga reglerad för befattningshavare, som

från anställning enligt kollektivavtal övergå till tjänstemannaanställning —

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

in

föreslagit, att reglementet skall kompletteras med bestämmelser angående

lönetursberäkning för befattningshavare, som från arvodestjänster övergå

till lönegradsplacerade tjänster. Statens lönenämnd har härom gjort föl­

jande uttalande.

Lönenämnden skulle finna det i och för sig tillfredsställande, därest be­

stämmelser om löneklassplacering för tidigare arvodesanställd personal

kunde införas i reglementet. Erfarenheten har emellertid givit vid handen,

att omständigheterna i dylika fall äro så skiftande, att en allmänt gällande

regel knappast kan åstadkommas. Lönetursberäkningen för tidigare arvo-

desanställda torde därför alltjämt få prövas från fall till fall med stöd av

26 § 8 mom. och 27 § 4 mom. En annan sak är, att det vore önskvärt, att

vissa allmänna riktlinjer för prövning av dylika lönetursärenden kunde

komma till uttryck i specialmotivering till ifrågavarande stadganden såsom

komplettering till de uttalanden i frågan, som 194ö års lönekommitté gjorde

i betänkande II, s. 48—49. I anslutning härtill vill lönenämnden meddela,

att nämnden i de ärenden angående tillämpning av 26 § 8 inom. och 27 § 4

inom., beträffande vilka lönenämnden hittills haft att yttra sig, sökt att »in­

placera» den tidigare arvodesbefattningen i lönegradssystemet med beak­

tande av arbetsuppgifter, löneställning m. m. I visst fall har en dylik vär­

dering kunnat grundas på ett riksdagsbeslut, enligt vilket ett arvode av­

vägts efter viss bestämd lönegrad. I ett annat fall ha förelegat möjligheter

till direkt jämförelse mellan arvodestjänsten och andra på löneplan redan

inplacerade tjänster. Sedan arvodestjänsten på detta sätt befunnits jämför­

lig med befattning i viss lönegrad, har beräknats, vilken löneklass inom

lönegraden vederbörande tjänsteman skulle ha nått, om tjänsten verkligen

tillhört lönegraden i fråga. Med utgångspunkt härifrån har löneklasspla-

ceringen i tjänstemannaanställningen avvägts med analog tillämpning av

bestämmelserna i 26 § 2 mom. Detta innebär, att därest arvodestjänsten

beräknats tillhöra samma lönegrad som den nya tjänsten, vederbörande an­

setts böra i princip få tillgodoräkna tiden för arvodesanställningen. Har

arvodestjänsten varit lägre än den nya tjänsten, har en analog tillämpning

av sneddningsreglerna ansetts motiverad. Framhållas må emellertid, att an­

givna riktlinjer måste tillämpas med försiktighet, särskilt med hänsyn till

att det även för tjänsteman, som hela sin anställningstid innehaft löne­

gradsplacerade tjänster, regelmässigt förekommer att vederbörande under

en viss utbildnings- eller prövotid innehar tjänst i sådan lönegrad att den

icke kommer att påverka löneklassplaceringen under den fortsatta karriä­

ren. Vad här anförts angående löneklassplacering av tidigare arvodesan­

ställd personal lärer i framtiden få jämförelsevis begränsad betydelse, efter­

som avsikten är, att anställning mot arvode skall så vitt möjligt undvikas. I

I den föreliggande frågan framhölls i propositionen 1947: 281, å ena sidan

att man icke borde återgå till tillgodoräkningssystemet — enligt vilket tidi­

gare arvodesanställning kunde medföra förmånligare lönetur än innehav

av lönegradsplacerad tjänst — och å andra sidan att det dittillsvarande

i stort sett ensidiga hänsynstagandet till inkomsten i den tidigare anställ­

ningen i vissa fall lett till resultat, som icke vore tilltalande ur vare sig

skälighets- eller arbetsgivarsynpunkt. Såsom lönenämnden anfört, äro om­

ständigheterna i de fall, då arvodesanställning tillämpas, så skiftande, att

svårigheter föreligga alt uppställa en allmän regel för löneklassplacering

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

vid övergång från sådan anställning till lönegradsplacerad tjänst. Emellertid

skulle det vara av värde, om vissa allmänna riktlinjer kunde angivas för

behandlingen av dylika frågor. Om man på av lönenämnden angivet sätt »in­

placerar» den tidigare arvodesanställningen i lönegradssystemet med beak­

tande av arbetsuppgifter, löneställning m. in., föreligga, såsom lönenämnden

också framhållit, skäl att iakttaga försiktighet, så att förmånligare löne-

klassplacering icke medges med hänsyn till arvodesanställning än som

tillämpas med hänsyn till tidigare innehav av lönegradsplacerad tjänst. Lö­

nenämnden har särskilt fäst uppmärksamheten på att det även för tjänste­

man, som hela sin anställningstid innehaft lönegradsplacerade tjänster, re­

gelmässigt förekommer att vederbörande under en viss utbildnings- eller prö­

votid innehar tjänst i sådan lönegrad, att den icke kommer att påverka löne-

klassplaceringen under den fortsatta karriären. En annan omständighet att

beakta är, att inom lönegradssystemet kunna förekomma tjänster med olika

lönegradsplacering men var och en förenade med arbetsuppgifter motsva­

rande dem, som tillhört arvodesbefattningen. Under den tid arvodesbefatt-

ningen innehafts kunna också olika lönegrader successivt ha tillämpats för

motsvarande tjänst med lön enligt löneplan. Även om sålunda svårigheter i

en del fall kunna föreligga alt draga alltför bestämda slutsatser av det förda

resonemanget, torde likväl de angivna riktlinjerna i många fall -—- sär­

skilt där ett val kan ha förelegat mellan arvodesanställning och anställning

som extra tjänsteman — kunna tjäna som en viss vägledning för prövningen

av hithörande frågor. Det må framhållas, att härvid fråga är om en skälig-

hetsprövning, vid vilken samtliga föreliggande omständigheter böra beaktas,

däribland även förhållandet mellan arvodets storlek och lönen vid den

lönegradsplacerade tjänsten.

25 §.

Lön enligt högre löneklass än den, vari tjänsteman är placerad.

Den normala ordningen är givetvis, att den enskilde tjänstemannens löne­

ställning bestämmes av den lönegrad som hans tjänst tillhör och att han,

om lönegraden omfattar flera löneklasser, åtnjuter lön efter den löneklass,

i vilken han är placerad. Undantag förekomma emellertid i båda avseendena.

I 18 § 2—4 mom. angivas fall, då tjänsteman, som innehar två tjänster, en­

dast åtnjuter lön å den ena, eller då tjänsteman, som innehar en tjänst och

uppehåller en annan tjänst, åtnjuter lön å den uppehållna tjänsten — och

endast å denna — eller då tjänsteman behandlas som om han alltjämt inne­

hade en tidigare innehavd högre tjänst. I förevarande paragraf, som mot­

svarar 28 § Saar, behandlas fall, då en tjänsteman åtnjuter lön enligt

högre löneklass än den, vari han är placerad. Det må framhållas, att ett

medgivande att åtnjuta lön enligt sådan högre löneklass icke har någon

som helst inverkan på tjänstemannens löneklassplacering, som alltså be­

stämmes enligt eljest tillämpliga regler; då tjänstemannen befordras, bedö-

113

mes således hans löneklassplacering med utgångspunkt från den löneklass, vari han varit placerad, ej med utgångspunkt från den högre löneklass, en­ ligt vilken han ägt åtnjuta lön.

1 mom. Enligt 28 § 1 mom. Saar äger Kungl. Maj :t för bibehållande

vid tjänsten av tjänsteman, som tillhör lönegradens högsta löneklass, om tjänstemannen är särskilt kvalificerad för tjänsten och hans bibehållande vid densamma anses påkallat av statens intresse, tilldela honom lön enligt högre löneklass å samma löneplan, dock högst två löneklasser över den högsta för lönegraden gällande.

Pensionsstyrelsen har funnit den princip, som kommer till uttryck i 28 §

1 mom. Saar, böra vinna ökad användning. Styrelsen har framhållit, att det under tider, då brist rått på personer med viss utbildning, har förekom­ mit att för dylika personer avsedda befattningar uppflyttats i högre löne­ grad än motsvarande andra befattningar. En måhända tillfällig brist på visst slag av specialister kunde härigenom medföra, att vissa befattningshavare för lång tid erhölle högre löneställning än som ur andra synpunkter vore motiverat. Enligt styrelsens mening borde i dylika fall i stället begagnas ut­ vägen att utgiva personliga lönetillägg; dessa borde emellertid kunna upp­ gå till väsentligt större belopp än som medgåves enligt förevarande be­ stämmelse.

Vid utarbetandet av förslaget till definitivt reglemente har ifrågavarande stadgande ansetts höra undergå vissa jämkningar. Under tiden för det pro­ visoriska reglementets giltighetstid har Kungl. Maj :t i ett fall för bibehål­ lande vid tjänsten av särskilt kvalificerad tjänsteman medgivit denne att åtnjuta lön enligt högre löneklass än den vari han var placerad, oaktat sist­ nämnda löneklass icke utgjorde högsta löneklassen inom lönegraden; med­ givande ansågs alltså icke böra lämnas tjänstemannen att bliva placerad i högre löneklass än tidigare utan endast att åtnjuta lön enligt högre löne­ klass. Då fråga även framdeles kan uppkomma om att tillämpa detta för­ faringssätt, har jämkning i enlighet därmed synts böra vidtagas i stad­ gandets lydelse. I viss mån tillgodoses därmed även pensionsstyrelsens öns­ kemål; någon fri lönesättning har dock icke ansetts böra ifrågakomma, utan stadgandet är liksom tidigare avsett som en undantagsföreskrift. I öv­ rigt ha vissa redaktionella jämkningar och förtydliganden i stadgandet vid­ tagits.

2 mom. 1 18 § 4 mom. förslaget till definitivt reglemente har på samma

sätt som i 21 § 4 inom. Saar meddelats ett stadgande, varav följer att den som utan något sitt förvållande förflyttas från högre till lägre ordinarie tjänst, äger bibehålla sin förra, högre lönegradsplacering; härav följer, att tjänstemannen kan uppflyttas i löneklass inom den högre lönegraden även efter förflyttningen.

Beträffande andra fall av förflyttning från högre till lägre ordinarie tjänst meddelas i Saar två olika bestämmelser för det fall att förflyttning­ en skett till följd av tjänstemannens förhållande i tjänsten. Dels får tjäns-

8

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

temannen enligt 26 § 2 inom. Saar bibehålla sin tidigare löneklassplacering,

dock högst placering i den lägre lönegradens högsta löneklass, varvid pla­

cering i högre lönerum inom denna kan ersätta en placering i högre löne­

klass i den tidigare tjänsten. Dels gäller stadgandet i 28 § 2 mom. Saar,

att om tjänstemannen vid förflyttningen tillhörde högre löneklass än den

högsta i den lägre lönegraden, han alltjämt äger åtnjuta lön enligt nämn­

da högre löneklass. För det fall, att förflyttningen skett till följd av tjäns­

temannens förhållande utom tjänsten, finnes icke någon bestämmelse med­

delad, varför tjänstemannen väl i sådant fall skulle komma att bliva place­

rad i och åtnjuta lön enligt den löneklass, vars nummer med lika många

enheter understiger hans tidigare löneklass, som det antal enheter varmed

den nya lönegradens nummer understiger den tidigare lönegradens num­

mer. Denna konsekvens är uppenbarligen ej avsedd. Vid överarbetningen

av Saar har det vidare visat sig, att en tjänsteman, som efter vartannat

degraderas på grund av sitt förhållande i tjänsten och befordras — om

detta skulle förekomma — genom den i Saar tillämpade konstruktionen

skulle oförtjänt vinna en löneklass. Med beaktande av det anförda ha be­

rörda bestämmelser i Saar ersatts med ett i denna paragraf under 2 mom.

intaget stadgande om att tjänsteman, som på grund av något sitt förvål­

lande förflyttats från högre till lägre ordinarie tjänst, äger åtnjuta lön

lägst enligt den löneklass han tillhörde omedelbart före förflyttningen,

ändå att han icke är placerad i sagda löneklass.

I 28 § Saar finnes en särskild bestämmelse för fångvårdsanstalterna, sta­

tens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården, statens sinnessjukhus

och statens anstalt för fallandesjuka, vilken är av följande innebörd. Till

den, som åtnjuter vikariatslön i anledning av förordnande att uppehålla

överläkartjänst eller tjänst såsom chef, tillika läkare, vid statens skola för

själsligt abnorma manliga elever, skall, om tjänstemannen icke kan bere­

das fri tjänstebostad, lön utgå enligt löneklassen närmast över den, i vilken

tjänstemannen placerats eller till vilken han uppflyttats.

Medicinalstyrelsen har föreslagit sådan ändring, att den som innehar

vikariatslöneförordnande å tjänst såsom överläkare vid fångvårdsanstalter

in. fl. inrättningar skall, såframt fri tjänstebostad icke kan beredas honom,

åtnjuta lön enligt löneklassen tre nummer över den, i vilken tjänsteman­

nen placerats eller till vilken han uppflyttats; för de av styrelsen härför an­

förda skälen redogöres i det följande under 31 § förslaget till definitivt

reglemente. Statens lönenåmnd har i anledning härav anfört följande.

Lönenämnden vill erinra, att enligt 21 § 2 mom. andra stycket den som

erhållit vikariatslöneförordnande skall i avlöningshänseende behandlas,

som om han under förordnandetiden innehaft den tjänst han uppehåller,

ävensom att enligt den under 44 § meddelade särskilda bestämmelsen för

fångvårdsanstalterna m. fl. överläkare, som icke kan eller lämpligen bör

beredas tjänstebostad, i stället äger erhålla kontant hyresersättning. Där­

est icke den under 28 § meddelade särskilda bestämmelsen angående vi-

kariatslönens storlek vid vikariat å överläkartjänst vore meddelad, borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

115

enligt lönenämndens mening av nyssberörda bestämmelser följa, att den

som med vikariatslön uppehåller överläkartjänst eller bestrider göromål,

som eljest tillhöra sådan tjänst, skulle äga åtnjuta hyresersättning, i den

mån icke fri tjänstebostad beredes honom. Det skulle vid sådant förhål­

lande ligga nära till hands att utesluta den särskilda bestämmelsen under

28 § och i stället låta hyresersättning utgå under vikariatslöneförordnande.

För en förste läkare, som erhåller vikariatslöneförordnande å överläkar­

tjänst, skulle detta innebära, att han skulle bibehålla en tjänstebostad, för

vilken han hade att erlägga hyra, samtidigt som han uppbure hyresersätt­

ning för den fria tjänstebostad, som icke kunnat beredas honom i egenskap

av t. f. överläkare. Vidare skulle den ifrågasatta anordningen nödvändig­

göra, att hyresersättningsbelopp fastställdes även vid sådana sinnessjuk­

hus, där nu samtliga överläkare ha fri tjänstebostad. Med hänsyn till an­

förda omständigheter anser sig lönenämnden icke böra förorda en över­

gång till med hyresersättning förenad vikariatslön. Då det emellertid knap­

past är rimligt, att förste läkare endast skall erhålla löneskillnaden mel­

lan två intilliggande löneklasser som ersättning för den fria tjänstebosta-

den, anser sig lönenämnden böra tillstyrka medicinalstyrelsens förslag.

Härvid förutsätter lönenämnden, att förslagets genomförande icke skall

behöva medföra några konsekvenser med avseende å överläkarnas pen-

sionsställning. Lönenämnden vill tillägga, att i den under 44 § meddelade

särskilda bestämmelsen angående fångvårdsanstalterna in. fl. bör — för

undvikande av missförstånd — intagas en uttrycklig föreskrift, att hyres­

ersättning icke skall utgå till den som innehar vikariatslöneförordnande

å överläkartjänst.

Vad medicinalstyrelsen och statens lönenämnd sålunda förordat har an­

setts böra iakttagas vid utformningen av motsvarande särskilda bestäm­

melse i förevarande paragraf.

Till paragrafen ha ulan saklig ändring överflyttats bestämmelserna i

Ars om lön till rektorer vid högre kommunala skolor.

26 §.

Lönebeloppet inom vederbörande löneklass.

1 mom. Lönerna inom de olika löneklasserna finnas i statens löneplans-

förordning angivna, årslönerna i själva löneplanerna samt månadslönerna

och daglönerna i grundlönetabellerna. Vid löneutbetalningen tillämpas må­

nads- eller daglön, alltefter vad som framgår av 50 § i reglementsförslaget.

På sätt framhållits under 19 § 1 mom. har avlöningsförrättaren ej att

beräkna något rörligt tillägg utan i stället att tillämpa de förhöjda månads-

och daglöner, som återfinnas i de av Kungl. Maj :t utfärdade, såsom bi­

laga till statens löneplansförordning hörande lönetabellerna.

Enligt de närmast före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena

skulle lönebeloppet, där detta var dyrortsgraderat, bestämmas efter den

ortsgrupp, till vilken tjänstemannens stationeringsort (förläggningsort) bli­

vit hänförd enligt beslut av Kungl. Maj :t. Emellertid lämnade Kungl. Maj :t

på särskild framställning i ett antal fall medgivande av innebörd, att viss

116

tjänsteman eller viss grupp av tjänstemän finge i avlöningshänseende hän­

föras till högre ortsgrupp än stationeringsorten tillhörde. Ifrågavarande

medgivanden, som ansågos motiverade av skälighetshänsyn, kunna samman­

fattningsvis sägas hänföra sig till något av följande tre typfall, nämligen

då tjänsteman

1) på grund av brist på bostäder å stationeringsorten nödgas bosätta sig

på dyrare ort,

2) för sin försörjning av förnödenheter regelmässigt är hänvisad till

inköp å dyrare ort än stationeringsorten eller

3) under utövning av sin tjänst är nödsakad att tidvis tjänstgöra å tjäns­

teställe, som hänförts till dyrare ort än den, som den egentliga statione­

ringsorten tillhör.

Efter förslag i ämnet av 1945 års lönekommitté har i Saar (29 § 1 mom.)

intagits en föreskrift, varigenom befogenhet tillägges Kungl. Maj :t att i

nyssnämnda och liknande fall medgiva undantag från föreskriften om lö­

nens bestämmande efter stationeringsortens ortsgrupp. Samma föreskrift

har intagits i 26 § 1 mom. förslaget till definitivt reglemente. Nämnas må,

att Kungl. Maj :t under innevarande budgetår iakttagit stor restriktivitet

vid bedömandet av frågor om dylika undantag och att detsamma förut­

satts skola gälla för framtiden.

2 mom. I detta moment behandlas frågan om lönen för icke-ordinarie

tjänsteman, som är anställd för tjänstgöring med avkortad tjänstgörings­

tid. För sådan tjänsteman tillämpas reducerad månads- och daglön i en­

lighet med vad i momentet närmare angives; skulle tjänstemannen med

bibehållande av deltidsanställning erhålla utökad tjänstgöring utgår fyll-

nadslön enligt 32 § 4 mom. Ifrågavarande bestämmelser äro icke tillämp­

liga på heltidsanställd tjänsteman, som har deltidsarbete. Formen härför

är nämligen nedsättning av tjänstgöringstiden (partiell tjänstledighet),

och för sådan tjänsteman tillämpas därför full lön reducerad med partiellt

C-avdrag; om sådan tjänsteman under viss tid övergår från deltids- till

heltidsarbete, bortfaller avdraget och utfår tjänstemannen således den ful­

la lönen. Det må framhållas, att olikheten i behandlingen av dessa båda

fall närmast är bokföringsmässig och ej har större reell betydelse.

Beträffande de särskilda bestämmelserna må här allenast beröras den

för extra lärare vid läroverk in. fl. läroanstalter gällande bestämmelsen om

att sådan lärare i stället för månads- och daglön åtnjuter läsårsdaglön.

Denna, vartill motsvarighet tidigare fanns enligt en allmänt hållen be­

stämmelse om att »avlöning till extra lärare utgår för läsår», medför, att

extra lärare får högre lön än som i och för sig belöper på den tid under

vilken han är anställd. Läsårsdaglönen skall enligt Saar förhålla sig till

den enligt löneplansförordningen för vederbörande löneklass och ortsgrupp

gällande månadslönen som 12 förhåller sig till antalet av de dagar, som

läsåret vid den skolform, varom fråga är, skall för ändamålet anses om­

fatta enligt bestämmelser meddelade av Kungl. Maj :t. Belopp, vilket icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

117

slutar å helt femtal ören, jämkas till närmcist lägre femtal. I yttrandena

har härom anförts följande.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att läsårsdaglön till extra lärare ut­

går med belopp för dag motsvarande årslönen (=

12

månadslöner) divi­

derad med det antal dagar, som läsåret i detta hänseende skall anses om­

fatta. Vid allmänna läroverk omfattade läsåret 38 veckor utöver tid för

inträdes- och flyttningsprövningar, som finge pågå högst en vecka, men

enligt läroverksstadgan skulle läsåret i avlöningshänseende anses omfatta

273 dagar, och med anledning härav hade överstyrelsen beräknat läsårsdag-

lönen vid bland annat allmänna läroverk till V

273

av årslönen. Tiden för

inträdes- och flyttningsprövningar omfattade olika antal dagar vid olika

allmänna läroverk. I regel omfattade den färre dagar vid mindre läroverk

än vid de större, men detta innebure icke, att varje särskild extra lärare

hade ett mindre omfattande prövningsarbete vid mindre läroverk än vid

större; å varje lärare fölle nämligen i detta hänseende i stort sett samma

arbete oavsett läroverkets storlek. Bestämmelserna om läsårsdaglön med­

förde, att extra lärare vid mindre läroverk icke erhölle läsårsdaglön för

flera dagar än inträdes- och flyttningsprövningarna omfattat. Många extra

lärare vid allmänna läroverk finge alltså en årslön, som vore lägre än

273/273

av årslönen i vederbörande löneklass. Enligt överstyrelsens mening vore

detta resultat av de nya bestämmelserna icke tillfredsställande, varför

bestämmelserna borde kompletteras med en föreskrift att extra lärare,

som anställts för helt läsår, skulle uppbära läsårsdaglön för det antal da­

gar, läsåret i detta hänseende skulle anses omfatta. Om läsåret och inträ-

desprövningarna vid allmänt läroverk tillhopa icke omfattade 273 dagar,

borde enligt överstyrelsens mening extra lärare, såsom tidigare gällt, få

tillägga överskjutande antal dagar efter vårterminens slut. Rektorn vid na­

vigationsskolan i Stockholm har föreslagit meddelande av föreskrift om

att läsårsdaglön alltid skall utbetalas efter 30-dagarsmånad och att sedan

utjämning skall ske vid »sista utbetalningen».

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Extra lärare, som tjänstgjort hela läsåret, inklusive tiden för inträdes-

och flyttningsprövningarna, vid allmänt läroverk, skulle enligt skolöversty­

relsens förslag få åtnjuta läsårsdaglön för 273 dagar, d. v. s. ett belopp

motsvarande

12

gånger månadslönen i vederbörande löneklass, även om

läsåret omfattat ett något mindre antal dagar. Även om det enligt löne-

nämndens mening icke möter några betänkligheter att genomföra skol­

överstyrelsens förslag vid de allmänna läroverken, synes det med hänsyn

till konsekvenserna för andra undervisningsanstalter tveksamt, om för­

slaget bör bifallas. Frågan torde för övrigt få mycket begränsad betydelse

i framtiden, eftersom lärarna skola erhålla e. o. anställning efter

2

läsårs

tjänstgöring.

Det av rektorn vid navigationsskolan i Stockholm framförda förslaget,

alt läsårsdaglön alltid skall utbetalas efter 30-dagarsmånad och att sedan

utjämning skall ske vid »sista utbetalningen», synes innebära en praktisk

åtgärd.

Ifrågavarande bestämmelse i förslaget till definitivt avlöningsreglemente

överensstämmer med omförmälda stadgande i Saar allenast med det undan­

taget att läsårsdaglön på samma sätt som vissa andra lönebelopp skall

jämkas till närmaste femtal ören. Med hänsyn bland annat till de av lönc-

118

nämnden framhållna konsekvenserna har någon specialbestämmelse av

den av skolöverstyrelsen angivna innebörden icke ansetts böra meddelas.

Huruvida det av rektorn vid navigationsskolan i Stockholm föreslagna ut-

betalningssättet generellt sett medför någon förenkling synes tveksamt, då

det medför behov av en omräkning i efterhand med beaktande av de verk­

liga förhållandena; nagon särskild föreskrift i ämnet har ej ansetts böra

meddelas.

Kunffl. Maj:ts proposition nr 225.

27 §.

Tid varunder lön utgår. Löneavdrag och avdragsgrupper.

1 mom. Bestämmelserna i detta moment motsvara de i 24 § första och

fjärde styckena Saar meddelade.

1 anslutning till första stycket må framhållas, att med dagarna för tjänsts

tillträdande och frånträdande icke avses de dagar, då tjänstens utövning

påbörjas eller avslutas, utan den första och sista dag, som tjänsten inne-

haves. Utnämnings- eller annan tillsättningshandling har förutsatts skola

innehålla uppgift om dag för tjänstens tillträdande. Tjänstetillsättningarna

böra såsom 1928 och 1936 års lönekommittéer i sina betänkanden fram­

hållit — om detta kan ske ordnas så att tjänsterna komma att tillträdas

vid kalendermånads ingång. På motsvarande sätt böra entlediganden, om

detta ej är förenat med några olägenheter, ske vid kalendermånadsskifte;

erinras må att pensionsåldern inträder vid utgången av viss kalendermå­

nad. Med hänsyn till det sätt, varpå anställning såsom extra tjänsteman är

avsedd att användas, måste det emellertid förutsättas att sådana anställ­

ningar förhållandevis ofta börja och sluta under löpande kalendermånad;

för sådana fall må här erinras om att enligt 50 § daglön och ej månadslön

skall tillämpas vid utbetalningen av lön för den månad anställningen bör­

jar respektive upphör.

Enligt andra stycket kan Ivungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyn­

digande, vederbörande myndighet med hänsyn till särskilda omständigheter

sätta bestämmelserna om löneavdrag helt eller delvis ur kraft för visst fall.

Detta torde bland annat ifrågakomma, om en sjukdom, ehuru icke föran­

ledd av olycksfall, bevisligen ådragits i tjänsten. 1936 års lönekommitté an­

förde härom, att det i många fall vore omöjligt att avgöra, om en sjukdom

ådragits i tjänsten eller ej, och att de fall, där sådan bevisning förelåge, i

allmänhet icke syntes vara flera än att de utan olägenhet kunde understäl­

las Kungl. Maj :ts prövning.

2 mom. Detta moment motsvarar 30 § 1 mom. Saar.

Beträffande stadgandet att C-avdraget är lika med lönen har rikets all­

männa kartverk ansett oklart, huruvida C-avdragsledig tjänsteman skall er­

hålla daglön för det antal dagar han tjänstgjort eller erhålla månadslön

med C-avdrag efter daglön för de dagar, han icke tjänstgjort. Emellertid

framgår det av 57 § 1 mom. Saar — 50 § förslaget till definitivt reglemente

119

— att man först med bortseende från att tjänstemannen varit C-avdragsledig skall bedöma, huruvida månadslön eller daglön skall tillämpas; i all­ mänhet skall väl månadslön tillämpas, men om exempelvis tjänstemannens anställning upphör före månadsskiftet skall daglön tillämpas. Om C-avdragsledigheten ej avser hela kalendermånaden, skall enligt samma stadganden alltid tillämpas C-avdrag efter daglön.

I 30 § 1 mom. sista stycket Saar stadgas att, då förhållande som skall medföra löneavdrag föreligger under allenast del av dag, det avdragsbelopp skall tillämpas, som belöper på denna del av dagen. Frågan om tillämpningen härav på lärare har berörts av skolöverstyrelsen, som anfört att stadgandet för lärarnas del ledde till mycket ojämna resultat, då antalet lektionstim­ mar för en lärare vanligen vore olika under olika dagar av veckan; reduk­ tionen för lärare borde ske i förhållande till tjänstgöringens omfattning per vecka. Statens lönenämnd har ansett skolöverstyrelsens påpekande förtjäna beaktande men ifrågasatt, huruvida det icke skulle vara tillfyllest med ett uttalande i specialmotiveringen, hur stadgandet skall tillämpas å lärare. I förslaget till definitivt reglemente har samma bestämmelse om partiellt C-avdrag intagits som i Saar. Med anledning av vad skolöverstyrelsen an­ fört må framhållas, att det otvivelaktigt skulle medföra stora ojämnheter, om partiell tjänstledighet beviljades lärare i en dag för dag växlande om­ fattning, bestämd genom jämförelse mellan å ena sidan den tjänstgöring, från vilken han denna dag befriades, och å andra sidan oreducerad tjänst­ göring denna dag. Läraren bör därför i stället beviljas ledighet från viss bråkdel av den honom för vecka åliggande tjänstgöringen. Det torde an­ komma på skolöverstyrelsen att meddela rektorerna anvisning härom samt att till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till de tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet, som med anledning av det anförda kunna finnas er­ forderliga.

Under 10 § har uttalats, att viss inskränkning i arbetstiden under som­ marmånaderna bör kunna medgivas även den, som är heltidsanställd och erhållit deltidsarbete genom partiell tjänstledighet för enskilda angelägen­ heter. Sådan inskränkning i arbetstiden skall givetvis icke föranleda tilllämpning av större partiellt C-avdrag än som eljest skolat ifragakomma.

3 mom. Efter förslag av 1945 års lönekommitté har genom 1947 års all­

männa lönereglering vidtagits en betydande ändring i de regler, som tidi­ gare gällde beträffande aspiranters och extra tjänstemäns sociala förmå­ ner. Tjänstemännen ha fördelats på tre grupper, varvid hänförande till grupp 1 i stort sett icke medför några sociala förmåner, till grupp 2 med­ för liknande förmåner som tidigare gällde för aspiranter och extra tjänste­ män och till grupp 3 medför fulla förmåner. Gruppindelningen angives i 30 § 2 mom. Saar så, att tjänstemän med mindre än 0 anställningsmånader tillhöra grupp 1, tjänstemän med minst 0 men mindre än 36 anställnings­ månader tillhöra grupp 2 och övriga tjänstemän tillhöra grupp 3. Beträf­ fande vad som räknas som anställningsmånad meddelas i 30 § 2 mom. sista stycket Saar följande bestämmelser.

Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

120

Vad angår aspirant eller extra tjänsteman skall såsom anställningsmånad

anses kalendermånad, under vilken han ägt åtnjuta avlöning i anställning

hos staten eller i sådan icke-statlig' anställning, vid vilken avlöningen utgår

enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser eller som av Kungl. Maj :t

förklarats skola i förevarande avseende likställas med anställning hos sta­

ten. Såsom anställningsmånad anses vidare kalendermånad, under vilken

vederbörande såsom elev deltagit i utbildningskurs vid statligt verk och var­

under han ägt åtnjuta ersättning av statsmedel. Sådan kalendermånad må

dock icke tagas i betraktande, under vilken tjänstemannen icke ägt åtnjuta

avlöning eller ersättning för minst 16 dagar, bär ej Kungl. Maj :t eller, efter

Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet det medgiver, må ej

heller tagas i betraktande kalendermånad, vilken infallit före tid av 36 ka­

lendermånader i följd, under vilken tjänstemannen icke ägt åtnjuta avlö­

ning eller ersättning, som nu sagts.

Föreskrifterna om beräkning av anställningsmånader ha föranlett erin­

ringar från flera myndigheter. Härom må nämnas följande.

Skolöverstyrelsen har framhållit att, därest timarvode utgår efter vecko-

timme, hela anställningstiden torde kunna tillgodoräknas, även om tjänst-

göringen omfattar endast en veckotimme d. v. s. 4 eller 5 lektionstimmar i

månaden. Utginge däremot timarvode för undervisningstimme, måste lära­

ren tjänstgöra minst 16 dagar under kalendermånaden för att denna skulle

kunna tillgodoräknas som anställningsmånad. Han måste alltså fullgöra minst

16 undervisningstimmar fördelade på 16 dagar. Hade han tjänstgjort endast

lo dagar en kalendermanad, kunde denna icke tillgodoräknas, även om han

därunder fullgjort 90 undervisningstimmar. Enligt skolöverstyrelsens me­

ning borde kravet å tjänstgöringens omfattning skärpas vid tillgodoräknan­

de av anställningsmånader. Med anställningen borde vara förenad tjänst­

göring motsvarande minst hälften av full tjänstgöring. Beträffande timlä-

iare borde i anslutning härtill gälla, att de under kalendermånaden tjänst­

gjort minst det antal timmar, som anses motsvara hälften av full tjänstgö­

ring. Timantalet borde vara enhetligt för olika skolformer. Ett lämpligt me­

deltal har överstyrelsen ansett vara det timtal, som angives i 5 g kungörel­

sen 1947: 680, eller 40 timmar. Telegrafstyrelsen har ansett den uppställda

iegeln för beräkning av antalet anställningsmånader i vissa avseenden

medföra ojämnheter och relativa orättvisor tjänstemännen emellan. Tid,

varunder arbete vid vederbörande verk icke kan beredas tjänstemannen

men denne bevisligen i obegränsad omfattning stått till verkets förfogande

för tjänstgöring, bör inräknas i antalet anställningsmånader. Försvarets fa-

briksstyrelse har framhållit, att enligt kungörelsen angående reglerad be-

fordringsgäng för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst tingstjänst­

göring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring under

vissa villkor må räknas tillgodo vid i kungörelsen angiven befordringsgång

för amanuenser. Såsom tjänstgöring likvärdig med tingstjänstgöring räknas

i detta avseende tjänstgöring jämväl vid rådhusrätt eller hos advokat. I ana­

logi härmed borde åtminstone tjänstgöring vid rådhusrätt av Kungl. Maj :t

generellt förklaras skola, då det gällde hänförandet till avdragsgrupp, lik­

ställas med anställning hos staten. Styrelsen har vidare ansett, att det bör

övervägas, huruvida icke i varje fall tjänstgöring såsom expeditionslotta,

s. k. A-lotta, med hänsyn till den nära överensstämmelse, som råder mel-

lan dessa lottors arbetsuppgifter och de arbetsuppgifter, vilka ankomma å

ci\il biträdespersonal, bör i fråga om löneavdrag vid tjänstledighet likstäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

121

las med anställning hos staten under förutsättning att arbetstiden på ar­ betsplatsen motsvarat den för statstjänstemän i allmänhet gällande arbets­ tiden.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Föreskrifterna i 30 § 2 mom. sista stycket om beräkning av anställningsmånad ha föranlett erinringar från flera myndigheter. Dessa erinringar har lönenämnden funnit i huvudsak befogade. Enligt lönenämndens mening bör anställning för att tagas i betraktande i här ifrågavarande avseende åt­ minstone vara förenad med en tjänstgöring, som motsvarar hälften av full sysselsättning. I fråga om timlärare synes på sätt skolöverstyrelsen föror­ dat böra krävas, att vederbörande tjänstgjort eller uppburit avlöning för minst 40 undervisningstimmar under en kalendermånad, för att denna skall tagas i beräkning som en anställningsmånad. För en tillfredsställande be­ stämning av begreppet anställningsmånad fordras emellertid så omfattan­ de föreskrifter, att lönenämnden icke kan förorda deras intagande i avlöningsreglementet. Lönenämnden vill föreslå, att i stället i 30 § endast hän­ visas till av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser angående vad som skall anses utgöra anställningsmånad. Vid utfärdandet av dessa föreskrifter, vil­ ka böra ha sin plats i reglementets tilläggsbestämmelser, bör beaktas — utöver vad lönenämnden ovan anfört angående sysselsättningens omfatt­ ning — att såvitt möjligt skillnaden mellan »anställning» och »uppdrag» klarlägges. Tid för utförande av statliga uppdrag bör nämligen enligt löne­ nämndens mening icke få betraktas som anställningstid i här ifrågavarande avseende. I fråga om innehållet i tilläggsbestämmelserna vill lönenämnden härutöver endast tillfoga, att vad telegrafstyrelsen anfört angående tid, då tjänsteman varit permitterad på grund av att arbete icke kunnat beredas honom men ändock bevisligen i obegränsad omfattning stått till verkets förfogande för tjänstgöring, och vad försvarets fabriksstyrelse anfört angå­ ende tid för sådan tjänstgöring vid rådhusrätt, som kan ersätta tingstjänst­ göring, synes böra beaktas. Däremot är lönenämnden icke beredd att till­ styrka en regel om att tid för tjänstgöring såsom A-lotta under alla för­ hållanden skall få räknas i här förevarande avseende.

Föreskrifterna om beräkning av anställningsmånad ha såsom av de an­ förda yttrandena framgår föranlett erinringar från flera myndigheter. Dessa erinringar synas i huvudsak befogade. Såsom statens lönenämnd framhållit erfordras emellertid för en tillfredsställande bestämning av begreppet an­ ställningsmånad så omfattande föreskrifter, att sådana icke lämpligen kun­ na intagas i avlöningsreglementet. Kungl. Maj :t har genom föreskrift i reglementet ansetts böra bemyndigas att meddela erforderliga bestämmel­ ser i ämnet. Vid meddelande av dessa bestämmelser synes böra beaktas vad lönenämnden anfört i berörda spörsmål. I anslutning härtill ha töreskrifterna i nuvarande 30 § 2 mom. sista stycket och i de i nämnda para­ graf meddelade särskilda bestämmelserna för försvarets läroverk in. fl. läro­ anstalter ersatts med en allmän föreskrift, att Kungl. Maj :t meddelar när­ mare bestämmelser angående vad som skall förstås med anställningsmånad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

122

28 §.

De fall då löneavdrag skall tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara föreskrifterna i 31 § Saar.

Beträffande de ändringar nämnda föreskrifter inneburo i förhållande till

tidigare gällande bestämmelser hänvisas till 1945 års lönekommittés betän­

kande II (s. 91 ff) och prop. 1947: 281 (s. 144 ff).

Föreskrifterna om hur med lönen skall förhållas vid tjänstledighet ha

omarbetats i förtydligande syfte. I tabellen ha endast omnämnts sådana le­

digheter, varunder tjänsteman äger åtnjuta oavkortad lön eller åtnjuta lön

minskad med A- eller B-avdrag eller där Kungl. Maj :t har att meddela be­

stämmelser om hur med lönen skall förhållas under ledigheten. De i mot­

svarande tabell i det nuvarande avlöningsreglementet angivna fall, då C-

avdrag skall tillämpas, ha ersatts med ett stycke närmast före tabellen,

vilket innehåller en allmän föreskrift om att tjänsteman vid ledighet i andra

fall än de, i vilka löneförmån utgår enligt tabellen, skall vidkännas C-av-

drag. I motsvarande stycke i 31 § Saar angives generellt, att tjänsteman­

nens förmåner skola vara beroende av vilken avdragsgrupp han vid tjänst­

ledighetens början tillhör. Denna regel har emellertid befunnits i vissa fall

medföra obilliga verkningar och har därför i förslaget till definitivt regle­

mente bibehållits endast i fråga om aspiranter och extra tjänstemän. Vad

angår tabellen ha de nuvarande två kolumnerna för tjänsteman tillhörande

grupp 2 respektive grupp 3 ansetts böra sammanföras till en kolumn, i vil­

ken för de olika tjänstledighetsanledningarna angivits den avdragsgrupp

eller de avdragsgrupper bestämmelsen i fråga avser.

I anslutning till de särskilda punkterna i tabellen må framhållas föl­

jande.

1. Offentligt uppdrag.

De fall, som åsyftas i punkt 1 b), äro i allmänhet av icke-statlig karaktär.

Bland dessa uppdrag märkas sålunda framförallt vissa allmänt medborger­

liga uppdrag, såsom ledamotskap av stadsfullmäktige, drätselkammare,

kommunalfullmäktige, kommunalnämnd, municipalfullmäktige, municipal-

nämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse, landsting eller taxerings­

nämnd, d. v. s. uppdrag, som meddelas på grund av allmänna val eller val

inom den kommunala representationen. Utses tjänsteman i egenskap av le­

damot av kommunalnämnd, fullmäktig eller dylikt till kommunens repre­

sentant vid exempelvis bostads-, fattigvårds- eller barnavårdskongress, är

detta uppdrag icke att anse såsom offentligt uppdrag.

2. Militärtjänstgöring, då krigsavlöningsregle men­

tet är å tjänstemannen tillämpligt.

Då erforderliga bestämmelser skola meddelas av Kungl. Maj :t, har det

icke ansetts påkallat att förevarande stadgande begränsas till grupperna

2 och 3.

123

3. Militärtjänstgöring, då krigsavlöningsreglemen-

let icke är å tjänstemannen tillämpligt.

Järnvägsstyrelsen har beträffande punkt 3 a) framhållit, att det uttalats

farhågor för att bestämmelsen om B-avdrag för grupp 3 vid värnplikts­

tjänstgöring, som fullgöres det år den värnpliktige fyller 23 år eller där­

efter, kan leda till att värnpliktiga försöka få uppskov med militärtjänsten

till 23 :e levnadsåret för att därigenom vinna ekonomisk fördel.

Statens lönenämnd har ansett bestämmelserna under d) och e) angående

hemvärnsövning eller hemvärnskurs samt driftvärnskurs böra komplette­

ras med föreskrifter angående huru det skall förfaras vid tjänstledighet,

som är föranledd av hemvärns- eller driftvärnsmans deltagande i sam­

manträde med hemvärnets respektive driftvärnets representations- och verk­

ställande organ (hemvärns- och driftvärnsting m. m.). Det kan för övrigt

enligt lönenämndens mening ifrågasättas, huruvida icke samtliga föreva­

rande bestämmelser med fördel kunna överflyttas till hemvärnskungörel-

sen. I reglementet skulle i så fall endast erfordras en hänvisning till särskilda

av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser.

Vad järnvägsstyrelsen uttalat har ej ansetts böra föranleda ändring i

gällande bestämmelser; uppskov med värnpliktstjänstgöringen bör givetvis

icke beviljas av den anledning järnvägsstyrelsen angivit, och det är vidare

att märka, att gällande familjebidragsbestämmelser äro tillämpliga även

under tiden innan vederbörande äger åtnjuta ifrågavarande löneförmån.

De under d) och e) i nuvarande reglemente angivna bestämmelserna för

hemvärnsövning, hemvärnskurs och driftvärnskurs synas, såsom statens

lönenämnd föreslagit, behöva kompletteras med bestämmelser om delta­

gande i sammanträde med hemvärnets eller driftvärnets representations-

eller verkställande organ. Bestämmelserna synas vidare böra gälla även för

tjänsteman tillhörande grupp 1 samt, såsom lönenämnden förordat, med­

delas vid sidan av reglementet. I tabellen ha i anslutning härtill samtliga

berörda tjänstledighetsanledningar upptagits under d), varvid föreslagits att

Kungl. Maj :t skall meddela bestämmelser om löneförmåner under ledig­

heten. Huruvida dessa bestämmelser höra intagas i hemvärnskungörelsen

eller i tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet torde böra övervä­

gas i annat sammanhang.

4. Arbete av synnerlig vikt för folkförsörjningen

eller av därmed jämförligt allmänt intresse.

Bestämmelsen i detta ämne infördes i Saar efter det att under en följd

av år föreskrivits, att tjänsteman finge för utförande av skördearbete, som

anvisats genom den offentliga arbetsförmedlingen, under högst 10 dagar av

en viss tidsperiod beviljas ledighet med oavkortad lön, under föi utsättning

att ledigheten ej föranledde förordnande av vikarie eller anställande av er­

sättare. Dessa föreskrifter begränsades icke att gälla för ordinarie och extra

ordinarie tjänstemän, utan voro också tillämpliga på extra tjänstemän och

aspiranter; då i detta fall fråga är om ledighet mera i statens än i den en­

skildes intresse — någon rätt för tjänstemannen att erhålla dylik ledighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

124

linnes givetvis icke — har anledning icke ansetts föreligga att från stad­

gandets tillämpning utesluta tjänstemän tillhörande grupp 1.

5. Iakttagelser, studier eller arbete av betydelse för

verket eller för tjänstemannens kompetens för viss

uppgift eller befattning inom verket.

Föreskrifterna i denna punkt motsvara bestämmelserna i 5 och 9 punk­

terna i den i 31 § Saar införda tabellen. Beträffande sistberörda bestäm­

melser må framhållas följande.

Statskontoret har ansett att i avsaknad av förtydligande motivering

gränsdragningen mellan i dessa punkter avsedda ledigheter är oklar. Tve­

kan hade vidare uppkommit, huruvida tjänstledighet enligt grupp 3 mot

B-avdrag sammanlagt högst 120 dagar av den tid, under vilken tjänsteman­

nen innehade tjänst inom en och samma lönegrad, för tjänsteman tillhö­

rande reglerad befordringsgång finge beviljas för varje i befordringsgången

ingående lönegrad eller finge medgivas allenast för sammanlagt 120 dagar

under hela den tid befordringsgången omfattade. Telegrafstyrelsen har an­

sett nödvändigt att viss inskränkning i här avsedd ledighet stadgas för

tjänstemän inom reglerad befordringsgång, antingen så, att ledighet mot

B-avdrag för angivna ändamål må åtnjutas under sammanlagt högst 120

dagar under den tid, som omfattas av den reglerade befordringsgången,

eller ock så, att dylik ledighet må åtnjutas först sedan tjänstemannen

uppnått visst antal anställningsår eller eventuellt genom en kombination

av dessa regler.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att inom tryckeribranschen sedan

gammalt är väl sörjt för de mot kollektivavtal anställda lärlingarnas yrkes­

utbildning, bland annat genom skolan för bokhantverk samt för mera avan­

cerade arbetare och tjänstemän genom grafiska institutet, där en stor del

av kurserna bedrivas på dagtid. För lärlingar bestredes avgifter för sådana

kurser enligt kollektivavtal av arbetsgivaren, och lärlingen skulle under

lärotiden åtnjuta full lön. Det verkade därför enligt styrelsens mening i viss

mån stötande, att en tjänsteman i dylikt fall skulle förutom kostnaden för

kurser även ha att vidkännas fullt avdrag å lön. Styrelsen föreslår därför

att bestämmelserna uppmjukas så, att möjlighet beredes verksstyrelse att

medgiva tjänsteman, varom här är fråga, tjänstledighet med A- eller B-

avdrag vid studier, som bedrivas vid yrkesskola och som äro av betydelse

för verket.

Telegrafstyrelsen har framhållit, att aspiranter och extra tjänstemän till

stor del beordras till vid verket anordnade kurser. Det förefölle därför prin­

cipiellt oriktigt att betrakta deltagande i sådan kurs som tjänstledighet. Te­

legrafstyrelsen håller således före, att tjänsteman, oavsett vilken avdrags-

grupp han tillhör, bör under tid för beordrat deltagande i utbildningskurs

vid verket vara berättigad till oavkortad lön. Liknande synpunkter ha fram­

förts av järnvägsstyrelsen.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Vad särskilt angår den under punkt 9 a) upptagna tjänstledighetsorsaken

»utbildningskurs vid verket» vill lönenämnden — i anledning av uttalanden

av telegraf- och järnvägsstyrelserna — framhålla, att i den män tjänsteman,

tillhörande grupp 1 eller 2, beordras till dylik utbildningskurs, han givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

125

skall äga bibehålla de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna (jfr Kungl. Maj :ts beslut den 31 oktober 1947 angående avlöningsförmåner in. in. till deltagare i av fångvårdsstyrelsen anordnade utbildningskurser).

Statskontoret och telegrafstyrelsen ha berört frågan, huru bestämmelsen om rätt att under tjänstledighet för iakttagelser, studier in. in. bibehålla lön med B-avdrag under 120 dagar under den tid tjänsteman tillhör en och sam­ ma lönegrad skall tillämpas å tjänsteman, som vinner befordran inom en reglerad befordringsgång. Erinras må, att enligt uttalande av 1945 års lönekommitté i betänkande'II, s. 100, kommittén förutsatte, att då fråga uppkomme att bevilja tjänstledighet för e. o. tjänsteman av nu angiven anled­ ning vederbörande myndighet skulle särskilt beakta, huruvida tjänsteman­ nen i tidigare anställning med tillämpning av samma eller motsvarande be­ stämmelse åtnjutit lön vid tjänstledighet. Vore så fallet borde, i den mån den sammanlagda tiden konnne att överstiga maximiantalet dagar, ny tjänstledighet med rätt att åtnjuta lön med B-avdrag i allmänhet icke be­ viljas.

Lönenämnden vill för sin del ifrågasätta, huruvida icke föreskriften, att förmånen endast skall få åtnjutas under 120 dagar i varje lönegrad, borde kompletteras med en bestämmelse, att förmånen icke får tagas i anspråk under mer än 120 dagar under en anställningsperiod om fem år. En dylik begränsning av rätten att bibehålla lön med B-avdrag under vissa studier in. in. synes lönenämnden rimlig även i fråga om befattningshavare, som icke befinner sig i en viss befordringsgång.

Det i lantmäteristyrelsens skrivelse berörda spörsmålet om befogenhet för verksstyrelse att medgiva tjänsteman, tillhörande grupp 1 eller 2, tjänstle­ dighet med A- eller B-avdrag vid studier, som bedrivas vid yrkesskola och äro av betydelse för verket, bör enligt lönenämndens mening icke lösas ge­ nom en allmän föreskrift i reglementet. Myndighet, som har behov därav, torde böra hemställa om särskilt bemyndigande hos Kungl. Maj :t.

Gränsdragningen mellan i punkterna 5 och 9 avsedda ledigheter torde ha skett så, att de fall, då ledigheten betingades av ett mera utpräglat stats­ intresse, avsetts skola hänföras under den förra punkten, under det att den senare punkten skulle behandla vissa fall av ledighet för enskilda angelä­ genheter av särskilt kvalificerat slag. Då emellertid en sådan gränsdragning — som hade motsvarighet i de tidigare gällande avlöningsbestämmelserna — måste bliva ganska obestämd, ha bestämmelserna i enlighet med förslag av statens lönenämnd ansetts böra sammanföras under en punkt. Härvid har tjänstledighet för deltagande i utbildningskurs vid verket ansetts böra lik­ ställas med iakttagelser, studier eller arbete av betydelse för verket. Kungl. Maj :t har vidare ansetts böra kunna bemyndiga vederbörande myndighet att pröva om oavkortad lön skall utgå vid tjänstledighet, som här avses; fråga härom kan närmast uppkomma för de affärsdrivande verkens del.

Vad beträffar den i yttrandena berörda tjänstledighetsorsaken »utbild­ ningskurs vid verket» bör, såsom statens lönenämnd uttalat, tjänsteman, som beordras till dylik utbildningskurs, givetvis äga bibehålla de med tjäns­ ten förenade avlöningsförmånerna. Sådan tjänsteman är nämligen icke att betrakta såsom tjänstledig under tiden för utbildningen. Med hänsyn til! den tvekan, som i vissa fall synes ha varit rådande i förevarande avseen­ de, har ansetts böra klart utsägas, att här avsedda bestämmelser gälla tjäns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

teman, som erhållit tjänstledighet för deltagande på egen begäran i utbild­

ningskurs vid verket.

En ändring i gällande bestämmelser har ansetts påkallad bland annat för

att reglera frågan om rätt för tjänsteman inom reglerad befordringsgång

att under tjänstledighet för iakttagelser, studier in. m. bibehålla lön med

B-avdrag under högst 120 dagar. Anledning synes icke föreligga att medgiva

sådan ledighet med B-avdrag i alltför stor utsträckning vare sig för tjänste­

man, som vinner befordran inom en reglerad befordringsgång, eller för an­

nan tjänsteman. 1 anslutning till statens lönenämnds förslag har ansetts

böra gälla, att B-avdragsledighet för ifrågavarande ändamål må beviljas

sammanlagt högst 120 dagar under loppet av fem på varandra följande ka­

lenderår, dock högst 120 dagar av den tid, under vilken tjänstemannen in­

nehar tjänst inom lönegrad med ett och samma ordningsnummer.

Det av lantmäteristyrelsen berörda spörsmålet om befogenhet för verks-

styrelse att medgiva tjänsteman i grupp 1 eller 2 tjänstledighet med A- eller

B-avdrag lör studier, som bedrivas vid yrkesskola och som äro av betydelse

för verket, bör, såsom statens lönenämnd uttalat, icke lösas genom en allmän

föreskrift i reglementet. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att, efter

framställning från vederbörande myndighet, med stöd av bestämmelsen i

27 § 1 mom. andra stycket lämna sådant bemyndigande, om skäl därtill an­

ses föreligga.

6. Sjukdom in. m.

Beträffande punkt 6 a) andra stycket må framhållas, att däri allenast

avses vissa i tjänsten ådragna sjukdomar. Personalorganisationerna ha an­

sett, att en uttrycklig bestämmelse borde meddelas om att Kungl. Maj :t

efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall äger medgiva oav­

kortad lön vid tjänstledighet för annan sjukdom, som uppenbarligen för­

anletts av förhållanden i tjänsten, såsom bristfälliga lokaler, dålig ventila­

tion eller dylikt. Kungl. Maj :t äger emellertid möjlighet därtill enligt 27 §

1 mom. reglementsförslaget — liksom enligt 24 § fjärde stycket Saar — var­

för någon särskild bestämmelse i ämnet ej ansetts påkallad.

Punkt 6 b) har berörts i åtskilliga yttranden. Härom må nämnas föl­

jande.

Väg- och vatt enby ggnadsstgr elsen har anfört att, då någon gräns icke

satts för den tid varunder tjänsteman tillhörande grupp 3 finge åtnjuta lön

med A-avdrag, föreskrifterna ledde till skiftande resultat, exempelvis när

det gällde att avgöra huru länge en sjukskriven extra tjänsteman borde bi­

behållas i sin anställning. Styrelsen har ifrågasatt, huruvida icke närmare

föreskrifter härom böra meddelas.

Försvarets fabriksstyrelse har ansett det mindre tillfredsställande, att en

extra tjänsteman eller aspirant kan komma att åtnjuta lön med A-avdrag

under obegränsad tid. I varje fall har styrelsen ansett den nuvarande be­

stämmelsen olämplig, så länge friskintyg ej är obligatoriskt för anställning

såsom aspirant eller extra tjänsteman.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att med nuvarande bestämmelser en

tjänsteman, som den 1 juli utan att tidigare under året ha varit sjukledig

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

127

övergår från tjänst med 35 dagars semester till tjänst med 45 dagars semes­

ter, vid sjukdom under andra halvåret äger åtnjuta oavkortad lön 10 dagar,

trots att semestern för året uppgår till endast 40 dagar. Skäligen borde han

enligt styrelsens mening erhålla oavkortad lön under 15 dagar.

Tjänstemännens centralorganisation har föreslagit, att antalet avdrags-

fria sjukdagar skall reduceras med det antal semesterdagar, som tjänste­

mannen åtnjuter eller skolat åtnjuta för hela det löpande kalenderåret.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har erinrat, att föreskriften under 31 §

1 punkt C b) innebär, att rätten till lön med A-avdrag för tjänsteman, till­

hörande grupp 3, icke är tidsbegränsad. I anslutning härtill ifrågasätter sty­

relsen, huruvida icke föreskrift borde meddelas, huru länge sjukledig extra

tjänsteman bör bibehållas i sin anställning. Det av väg- och vattenbyggnads-

styrelsen påtalade förhållandet har även föranlett uttalande av försvarets

fabriksstyrelse, som finner den obegränsade rätten till lön med A-avdrag

under sjukledighet direkt olämplig, så länge friskhetsintyg ej är obligato­

riskt för anställning såsom aspirant eller extra tjänsteman.

Extra tjänstemans rätt att bibehålla lön under sjukledighet har uppmärk­

sammats av 1947 års riksdags revisorer, som i sin berättelse, under § 47,

bland annat ifrågasatt, om icke förebringandet av läkarintyg angående häl­

sotillstånd borde utgöra en förutsättning för uppflyttning till avdragsgrupp

3 beträffande vissa kategorier av extra tjänstemän, som avsåges i Saar. I

utlåtande den 17 januari 1948 över ifrågavarande paragraf av revisorernas

berättelse erinrade lönenämnden (civilförvaltningen), att genom kungörel­

sen 1935:460 meddelats föreskrifter, avseende allmänna civilförvaltningen,

om skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning

i statens tjänst. Utfärdandet av bestämmelserna ifråga syntes närmast ha

föranletts av rätten till sjukpension. Även rätten att uppbära lön under sjuk­

ledighet eller att åtnjuta sjukvård på statsverkets bekostnad kunde enligt

lönenämndens mening motivera, att läkarintyg avfordrades en anställnings-

sökande, vare sig denne avsåges erhålla pensionsberättigande tjänst eller

icke. Här avsedda läkarintyg vore emellertid icke jämförliga med sådana

intyg, genom vilka sökande till speciella slag av tjänster på grund av sär­

skilda föreskrifter hade att styrka visst hälsotillstånd eller frihet från viss

sjukdom. Läkarintyg av förstnämnda art erbjöde sålunda i och för sig

ingen garanti mot att personer med mindre gott hälsotillstånd vunne an­

ställning.

Under hänvisning till det anförda får lönenämnden föreslå, att frågan om

företeende av läkarintyg om hälsotillstånd såsom villkor för extra anställ­

ning, som icke är av tillfällig natur, upptages till närmare övervägande.

Någon ändring i Saar synes emellertid icke påkallad. Icke heller torde det

vara lämpligt alt genom föreskrifter i Saar eller tilläggsbestämmelserna

betaga myndigheterna deras rätt att fritt pröva frågan, om och när uppsäg­

ning av sjukledig extra tjänsteman bör ske. Vid denna prövning synas en

mångfald olika omständigheter höra beaktas, såsom anställningstidens

längd, sjukdomens art, ömmande omständigheter in. in.

Viss tvekan om innebörden av stadgandet under punkten 6 b) har kom­

mit till uttryck i yttrandena från generalpoststyrelsen och tjänstemännens

centralorganisation. Tveksamheten avser, huru många avdragsfria sjukda­

gar, som tillkomma en tjänsteman, vilken under året övergått till tjänst

med längre semester än han haft rätt till i den tidigare tjänsten. Enligt

lönenämndens mening hör i dylikt fall antalet avdragsfria sjukdagar be­

räknas med utgångspunkt från det antal semesterdagar, som enligt 34 § 1

inom. första stycket för kalenderår gäller i den högre tjänsten. Visserligen

128

kan med en dylik beräkningsgrund summan av antalet avdragsfria sjuk­

dagar och semesterdagar bli mindre än om den högre tjänsten innehafts

hela året, men å andra sidan kan den som uttagit hela antalet avdragsfria

sjukdagar före befordran till den högre tjänsten sammanlagt utfå mer än

55 avdragsfria ledighetsdagar under kalenderåret eller sålunda flera än

om han hela året innehaft den högre tjänsten.

I anslutning härtill vill Iönenämnden framhålla, att därest en tjänsteman

uppflyttas i grupp 3 under löpande kalenderår, antalet avdragsfria ledig­

hetsdagar bör bestämmas i proportion till huru lång tid av året tjänsteman­

nen tillhör grupp 3.

Den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt försvarets fabriksstyrelse

berörda frågan om rätt till lön med A-avdrag utan särskild tidsbegränsning

för tjänsteman, tillhörande grupp 3, samt angående friskintyg för anställ­

ning såsom aspirant eller extra tjänsteman synes, såsom statens lönenäinnd

uttalat, icke böra föranleda ändring i bestämmelserna i reglementet. Icke

heller synes lämpligt att genom föreskrifter i reglementet eller genom till­

äggsbestämmelser betaga myndigheterna deras rätt att fritt pröva frågan,

om och när uppsägning av sjukledig extra tjänsteman bör ske. Såsom sta­

tens lönenämnd framhållit synas vid denna prövning en mångfald olika

omständigheter böra beaktas, såsom anställningstidens längd, sjukdomens

art, ömmande omständigheter in. in. Frågan om företeende av läkarintyg

om hälsotillståndet såsom villkor för extra anställning, som icke är av till­

fällig natur, synes emellertid böra upptagas till närmare övervägande; där­

vid böra även beaktas de synpunkter på frågan, som kommittén för par­

tiellt arbetsföra uttalat i sitt nyligen avlämnade betänkande angående par­

tiellt arbetsföras anställning i allmän tjänst (SOU 1948: 11).

Med anledning av den tvekan, som kommit till uttryck rörande huru

många avdragsfria sjukdagar, som tillkomma en tjänsteman, vilken under

året övergått till tjänst med längre årssemester än han haft i den tidigare

tjänsten, må framhållas, att antalet avdragsfria sjukdagar i dylika fall efter

nämnda övergång bör, såsom statens lönenämnd uttalat, beräknas med ut­

gångspunkt från det antal semesterdagar, som gäller för den högre tjänsten,

i En dylik beräkningsgrund kan visserligen leda till att det sammanlagda

antalet avdragsfria sjukdagar och semesterdagar det kalenderår övergången

till den högre tjänsten sker blir olika, alltefter det sjukledigheten infaller

före eller efter tillträdandet av den högre tjänsten. Detta synes emellertid

icke böra föranleda ändring i de allmänna principerna om beräkningen av

antalet avdragsfria sjukdagar med hänsyn till semestertiden. Därest tjäns­

teman under löpande kalenderår uppflyttats i grupp 3, bör antalet avdrags­

fria ledighetsdagar bestämmas i proportion till den tid av året tjänste­

mannen tillhör grupp 3.

För underlättande av tillämpningen av bestämmelserna om antalet av­

dragsfria sjukledighetsdagar har synts lämpligt att i tabellen direkt angiva

högsta antalet avdragsfria sjukledighetsdagar, som må tillkomma tjänste­

män i respektive lönegrader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

129

9. Flyttning, för vilken ersättning för flyttnings­

kostnad utgår av statsmedel.

Järnvägsstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke under punkt 12 — enskild

angelägenhet av vikt — borde anmärkas att vid tjänstledighet för flyttning

i andra fall än i punkt 10 angives lön med B-avdrag må åtnjutas under högst

3 dagar och i övrigt lön med C-avdrag. Eljest kunde en befattningshavare,

som förflyttades på egen begäran, i vissa fall komma i åtnjutande av en

bättre förmån än en som tvångsförflyttades eller förflyttades i samband

med befordran. Tjänstledighet med B-avdrag under t. ex. 5 dagar ställde

sig nämligen förmånligare än tjänstledighet med oavkortad lön under 3

dagar och med C-avdrag under 2 dagar.

Statens lönenämnd har i anledning av vad järnvägsstyrelsen anfört före­

slagit, att under punkt 10 i kolumnen för avdragsgrupp 3 efter orden »C-

avdrag i övrigt» tillägges »i den mån icke punkt 12 befinnes tillämplig».

Om för flyttning skulle erfordras längre tids ledighet än som avses i före­

varande punkt, bör den överskjutande tiden kunna behandlas enligt punkt

11. Någon uttrycklig föreskrift härom har emellertid icke ansetts erfor­

derlig.

11. Enskild angelägenhet av vikt.

Riksräkenskapsverket har ansett frågan om huru lång tid myndigheter­

na höra medgiva tjänstledighet för enskilda angelägenheter vara i behov av

författningsmässig reglering. Ämbetsverket har erinrat om att i tjänstereg-

lementet för krigsmakten vissa bestämmelser finnas meddelade angående

tjänstledighet av ifrågavarande art.

Skolöverstyrelsen har framhållit, att med under punkt 12 angiven »en­

skild angelägenhet av vikt» i varje fall tidigare avsetts familjeangelägen-

heter, och under hänvisning till ett kammarrättsutslag (årsboken 1946 ref.

15) anfört, att bestämmelsen skulle vinna i tydlighet om den ändrades till

»familjeangelägenhet av vikt».

Rikets allmänna kartverk har framhållit, att en »enskild angelägenhet»,

som på grund av tidsförhållandena borde hänföras till »enskild angelägen­

het av vikt», är det icke sällan förekommande förhållandet, att kvinnlig

tjänsteman blir urståndsatt att tjänstgöra, då minderårigt barn eljest skulle

bli utan vård. Detta inträffade ej sällan genom att hemhjälp icke kunde er­

hållas och — såsom ofta hände på helgdagsaftnar eller vid sjukdom av

mera epidemisk karaktär — barnkrubba eller barnträdgård vore stängd.

Kartverket har ansett tveksamt om B-avdrag kunnat tillämpas, ehuru sjuk­

dom i hemmet icke varit orsak till frånvaron.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

I anslutning till vad rikets allmänna kartverk anfört beträffande inne­

börden av uttrycket »enskild angelägenhet av vikt» vill lönenämnden fram­

hålla, att det vill synas som om det uttalande angående sagda uttrycks inne­

börd som på sin tid gjordes av 1936 års lönekommitté och som i visst avse­

ende kompletterades av 1945 års lönekommitté, medfört en alltför snäv till-

lämpning av detta stadgande i praxis. Såsom framgår av det av skolöversty­

relsen åberopade kammarrättsutslaget har exempelvis avläggande av under-

visningsprov av kammarrätten ansetts icke utgöra enskild angelägenhet av

vikt för lärare. Statens lönenämnd, som icke delar kammarrättens uppfatt­

ning, finner önskvärt, att genom uttalande i specialmotivering till det nya

reglementet dels klargöres, att 1936 års lönekommittés uttalande icke längre

är avsett att tjäna till ledning vid stadgandets tillämpning, dels angivas vissa

t)

liihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 225.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

130

kungl. Maj.ts proposition nr 225.

riktlinjer för stadgandets tillämpning i fortsättningen, varvid det av kart­

verket behandlade fallet (tillfälligt behov av ledighet för vård av barn i

hemmet o. d.) även bör beaktas.

Såsom av yttrandena framgår ha olika meningar kommit till uttryck be­

träffande innebörden av begreppet »enskild angelägenhet av vikt». Under

det att skolöverstyrelsen ansett, att med ifrågavarande begrepp endast av­

ses familjeangelägenheter och att bestämmelsen skulle vinna i tydlighet om

den ändrades till »familjeangelägenhet av vikt», har statens lönenämnd an­

sett att det uttalande angående innebörden av sagda begrepp, som på sin

tid gjordes av 1936 års lönekommitté och som i visst avseende komplette­

rades av 1945 års lönekommitté, medfört en alltför snäv tillämpning av

detta stadgande i praxis. Att författningsmässigt reglera tillämpningen av

ifrågavarande ledighet i vidare mån än att bestämma det högsta antal da­

gar av ett och samma kalenderår, varunder lön med B-avdrag må åtnjutas,

synes icke möjligt. Vid beviljande av tjänstledighet för enskilda angelägen­

heter synas nämligen en mångfald olika omständigheter böra beaktas, för

vilka bestämda regler icke kunna meddelas. Vederbörande myndighet sy­

nes därför böra äga att med hänsyn till samtliga i det särskilda fallet före­

liggande omständigheter bedöma, huruvida enskild angelägenhet av vikt

föreligger. Vissa typfall må emellertid nämnas. Sålunda bör otvivelaktigt

såsom enskild angelägenhet av vikt betecknas viktigare familjeangelägen-

heter inom egen eller nära anhörigs familj, såsom barndop, bröllop eller

begravning, allvarliga sjukdomsfall inom egen familj eller inom den närmaste

släktkretsen, bouppteckning, boutredning eller arvskifte efter nära anhörig.

Såsom viktigare familjeangelägenhet synes även böra anses hustrus barns­

börd, då mannens närvaro i hemmet exempelvis kan erfordras för att taga

hand om minderåriga barn. Vidare synes såsom viktigare familjeangelägenhet

böra anses hastigt påkommet behov av ledighet för vård av barn i hemmet,

då sådan vård icke kan anordnas på annat sätt. Såsom enskild angelägen­

het av vikt bör vidare kunna anses verkställande av flyttning, i den mån

ledigheten härför icke innefattas i punkten 9, tentamen, examen eller av­

läggande av undervisningsprov, fullgörande av vittnesplikt, i den mån in­

ställelsen inför domstol ej är att hänföra till tjänstgöring, ävensom an­

nan jämförbar personlig angelägenhet.

Beträffande de särskilda bestämmelserna må följande framhållas.

Försvaret.

Bestämmelsen i 2 § 2 mom. sista stycket Saar har, då den endast synes

vara av betydelse i samband med tjänstledighet, ansetts böra intagas i 1

punkten a) första stycket av de i denna paragraf för försvaret meddelade

särskilda bestämmelserna.

Enligt Saar gäller, att beställningshavare skall vidkännas B-avdrag för

tid, under vilken han undergår arreststraff med förbud att tjänstgöra, dock

att innehållet belopp skall till beställningshavaren utbetalas, om undergånget

Kungl. Maj.ts proposition nr 225

131

dylikt straff prövas icke böra räknas beställningshavaren till last. I försla­

get till definitivt reglemente har motsvarande bestämmelse gjorts tillämplig

även på civil tjänsteman vid försvaret. Den nya bestämmelsen gäller vidare

arreststraff över huvud taget. Slutligen ha ändrade bestämmelser meddelats

om huru med innehållet belopp skall förfaras i olika fall. Ifrågavarande

ändringar sammanhänga med den ändrade krigslagstiftning, varom förslag

framlagts för innevarande års riksdag. Härom må nämnas följande.

I proposition nr 144 till innevarande års riksdag har föreslagits ny straff­

lagstiftning för krigsmakten. Sagda proposition upptager bl. a. förslag till

lag om disciplinstraff för krigsmän. Enligt förslag till lag om ändring i

strafflagen hänföras till krigsmän förutom militär personal de som eljest

äro anställda vid krigsmakten i den mån Konungen med hänsyn till behovet

av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar. Även vid

försvaret anställda civila tjänstemän kunna sålunda hänföras till krigsmän

och därigenom enligt lagen om disciplinstraff bliva ålagda arreststraff.

I propositionen har föreslagits slopande av nuvarande olika arreststraff

och införande av endast en strafform för arrest. Arrestanten skall deltaga i

tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar; i övrigt verkställes

arrest utan tjänstgöring, där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav

eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnats, dock att där

arrest utan tjänstgöring finnes medföra fara för arrestantens hälsa, han skall

under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring. Vidare

har föreslagits att den, som åtnjuter avlöning från krigsmakten, under hela

strafftiden skall vidkännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande

avlöningsf öreskrifter.

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän upptager detaljerade

bestämmelser om hur med belopp, som innehållits vid undergående av ar­

reststraff, skall förfaras då tjänsteman med ändring av därom meddelat

beslut dömes till arrest på kortare tid eller till annat straff eller påföljd eller

befrias från ansvar i målet.

Läroverk m. fl. läroanstalter. Statens skolor tillhörande barna- och ung­

domsvården.

Skolöverstyrelsen har anfört, att bestämmelserna om löneavdrag vid tjänst­

ledighet bland annat innebära, att till rektor eller annan redogörare över­

flyttats befogenheten att bestämma om B-avdrag vid tjänstledighet för iakt­

tagelser, studier eller arbete av betydelse för undervisningsväsendet, vilken

prövning tidigare tillkommit Kungl. Maj :t. Detta vore enligt överstyrelsens

mening icke lämpligt. För vinnande av enhetlig bedömning föreslår styrel­

sen, alt prövningen förlägges till skolöverstyrelsen eller beträffande de

högre tekniska läroverken och konstfackskolan överstyrelsen för yrkesutbild­

ning och beträffande navigationsskolorna kommerskollegium. Redan tidi­

gare hade rektor haft att bestämma om B-avdrag vid tjänstledighet för stu­

dier för vinnande av högre lärdomsmeriter i visst ämne. Skolöverstyrelsen

har ansett lämpligt, att beslutanderätten i dessa fall bibehålies hos rektor.

Vidare har överstyrelsen ansetts höra äga rätt medgiva lärare tjänstledighet

med B-avdrag för avläggande av undervisningsprov.

Statens lönenämnd har i anledning härav framhållit, att den myndighet,

som beviljar tjänstledigheten, lämpligen hör besluta vilket avdrag, som skall

tillämpas under densamma, i den mån ej beslutanderätten i detta hänseende

förbehållits Kungl. Maj:t eller annan myndighet.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

I förevarande för läroverk m. fl. läroanstalter meddelade särskilda be­

stämmelser ha intagits de i 2 kap. 3 § 3 punkten Ars för de högre kom­

munala skolorna och i 3 kap. 3 § 2 punkten a) och b) Ars för sinnesslösko-

lorna och epileptikerskolorna meddelade särskilda bestämmelserna. Med

viss av de skiljaktiga förhållandena betingad avvikelse från vad under I,

punkten 5 föreslagits har vidare för lärare tillhörande grupp 3 vid tjänstle­

dighet för iakttagelser, studier eller arbete, som på ett påtagligt sätt kunna

tjäna undervisningsväsendets intressen, ansetts böra gälla, att tjänstledig­

het med B-avdrag må beviljas sammanlagt högst 360 dagar under loppet av

tio på varandra följande kalenderår, dock högst 180 dagar av den tid under

vilken tjänstemannen innehar tjänst inom lönegrad med ett och samma ord-

ningsnummer. Vidare ha vissa smärre jämkningar vidtagits i bestämmelser­

na om löneavdrag under ferier och om lön för tid, under vilken undervis­

ningen vid vederbörande läroanstalt blivit till följd av smittsam sjukdom

inställd och läraren av sådan anledning hindrats tjänstgöra; beträffande

dessa jämkningar torde få hänvisas till författningstexten.

Beträffande den av skolöverstyrelsen berörda frågan om befogenheten att

bestämma om B-avdrag vid tjänstledighet för iakttagelser, studier m. m.

bör, såsom statens lönenämnd uttalat, den myndighet som beviljar tjänst­

ledigheten besluta vilket avdrag, som skall tillämpas under ledigheten, i

den mån beslutanderätten i detta hänseende ej förbehållits Kungl. Maj :t

eller annan myndighet. I fråga om rätt för tjänsteman tillhörande grupp 3

att vid ledighet för iakttagelser, studier in. m. bibehålla oavkortad lön har

Kungl. Maj :t ansetts böra äga befogenhet att, om så finnes lämpligt, över­

låta beslutanderätten till vederbörande myndighet.

Vad slutligen beträffar det av skolöverstyrelsen berörda spörsmålet om

tjänstledighet med B-avdrag åt lärare för avläggande av undervisningsprov

må erinras om att sådan ledighet, enligt vad under I, punkten It anförts,

bör betraktas som enskild angelägenhet av vikt.

Lots- och fyrstaten.

Lotsstyrelsen har framhållit, att semesterns längd för fyrskeppsperso-

nalen är beroende av den tid under kalenderåret fyrskeppet är påmönstrat.

Mot stadgandena härom, så som de utformats i det under innevarande bud­

getår gällande reglementet, korrespondera emellertid icke bestämmelserna

om antalet avdragsfria sjukdagar. För undanröjande av den bristande över­

ensstämmelsen borde för sådan å fyrskepp anställd tjänsteman, som till­

hör grupp 3 vid början av tjänstledigheten, antalet sjukdagar med oavkor­

tad lön bestämmas enligt följande sammanställning.

Tjänsteman, för vilken årssemestern Antal dagar, varunder oavkortad lön

omfattar

må utgå

mindre än 40 dagar

25 dagar

40 dagar men ej 50 dagar

20

»

50 dagar eller mera

10

»

Statens lönenämnd har beträffande berörda förslag anfört följande.

Lotsstyrelsens förslag angående antalet avdragsfria sjukdagar för fyr-

skeppspersonalen skulle för vissa fall innebära en väsentlig ökning av an­

133

talet sådana dagar. Någon motivering härför har icke anförts. Enligt löne-

nämndens mening bör för här ifrågavarande personal antalet avdragsfria

sjukdagar utgöra 55 dagar, minskat med det antal semesterdagar vederbö­

rande är berättigad till enligt den särskilda bestämmelsen för lots- och fyr­

staten under 34 §, dock minst 10 avdragsfria sjukdagar. Lönenämnden vill

emellertid ifrågasätta, om icke såväl här förevarande föreskrift som nyss­

nämnda föreskrift under 34 § borde ersättas av en hänvisning till av Kungl.

Maj :t utfärdade bestämmelser, vilka i så fall skulle intagas i tilläggsbe­

stämmelserna.

I anslutning till vad statens lönenämnd föreslagit ha vissa jämkningar

ansetts böra ske i bestämmelserna om antalet avdragsfria sjukdagar för å

fyrskepp anställd ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman ävensom så­

dan annan å fyrskepp anställd tjänsteman, som vid tjänstledighetens början

tillhör grupp 3. Enligt reglementsförslaget äger nu nämnd tjänsteman vid

tjänstledighet, som avses under I, punkt 6 b), åtnjuta oavkortad lön under

högst det antal dagar av ett och samma kalenderår, varmed hans antal

semesterdagar understiger 55, dock under minst 10 och högst 25 dagar. Till­

räckliga skäl att överflytta ifrågavarande bestämmelser till tilläggsbestäm­

melserna ha icke ansetts föreligga.

Statens affärsdrivande verk.

Enligt 31 § Saar äger, utan hinder av vad under I sägs i punkt 9 b), till

grupp 3 hörande tjänsteman vid postverket, telegrafverket eller statens

järnvägar uppbära oavkortad lön under tjänstledighet för studier i utlan­

det, vilka av vederbörande verksstyrelse prövas vara erforderliga för den

fackliga utbildningen. Telegrafstyrelsen och statens lönenämnd ha framhål­

lit, att ifrågavarande särskilda bestämmelse bör omfatta även de fall, som

avses under I, punkt 5.

I anslutning till det i det föregående berörda sammanförandet av punk­

terna 5 och 9 under I har på sätt telegrafstyrelsen och statens lönenämnd

förordat här ifrågavarande stadgande ansetts böra omfatta även tjänstle­

dighet för studier i utlandet, vilka av vederbörande verksstyrelse prövas

vara av betydelse för verket; bestämmelsen har ansetts böra gälla för de

affärsdrivande verken. I

I detta sammanhang må beröras vissa fall där tvekan varit rådande om

tillämpning av bestämmelserna om tjänstledighet m. in.

Frågan, huruvida söndag som infaller mellan två ledighetsperioder —

två perioder av tjänstledighet eller av semester och tjänstledighet — skall

inräknas i endera ledigheten, har berörts av försvarets civilförvaltning och

kontrollstyrelsen, vilka funnit önskvärt, att klarläggande bestämmelser med­

delas i ämnet. Statens lönenämnd bär härom uttalat följande.

Det synes knappast möjligt att genom allmänna bestämmelser reglera

frågan om inräknande i ledighetslid av sön- och helgdagar, som infalla

mellan två ledighetsperioder, eftersom omständigheterna kunna variera i

hög grad. För det fall, att anledningen till ledigheten är helt olika under

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

134

de två ledighetsperioderna, synes emellertid hinder icke böra möta för ve­

derbörande myndighet att bevilja ledighet för dessa perioder utan inräk­

nande av den mellanliggande söndagen. Såsom exempel å ett dylikt fall

må nämnas, att tjänsteman som åtnjutit semester till och med lördag i en

viss vecka och som blir i behov av tjänstledighet för enskild angelägenhet

av vikt under måndagen i den närmast följande veckan, bör få åtnjuta full

lön för den mellanliggande söndagen.

Såsom lönenämnden anfört, äro de närmare omständigheterna i skilda

fall så olika, att det knappast är möjligt att i avlöningsreglementet reglera

frågan på vad sätt sön- och helgdagar skola behandlas, då de infalla mellan

olika ledighetsperioder. Vederbörande myndighet bör vara oförhindrad att

i fall, då ledighetsanledningen uppenbarligen är både formellt och reellt

sett helt olika under två ledighetsperioder, bevilja ledigheterna utan att i

endera av dem inräkna mellanliggande dagar.

Beträffande de bestämmelser, enligt vilka tjänstledighet med viss löne­

förmån må åtnjutas under ett begränsat antal dagar, har generalpoststy­

relsen uttalat tvekan, huruvida av berörda dagantal en hel dag eller en­

dast en del av dag konsumeras för varje dags partiell tjänstledighet för

ändamålet. En av de frågor styrelsen berört är, om en hel avdragsfri sjuk­

dag skall anses konsumerad för varje dag, å vilken partiell sjukledighet åt-

njutes a) för den som i övrigt tjänstgör i vanlig ordning, b) för den som har

partiell tjänstledighet för enskild angelägenhet, vilken fortgår jämte den

partiella sjukledigheten. En annan fråga avser, huruvida av 120 dagars med­

given B-avdragsIedighet för studier en dag skall anses konsumerad för varje

dag, å vilken åtnjutes partiell tjänstledighet för detta ändamål. Statens lö-

nenämnd har framhållit att, även om vissa skäl talade för att endast en

halv dag skulle konsumeras vid halvtidsledighet, en sådan tolkning icke

vunnit godkännande i praxis. Vid utformandet av förslaget till definitivt

reglemente har befunnits, att dylika detaljfrågor icke lämpligen kunna reg­

leras i själva reglementet utan böra, i den mån så erfordras, behandlas i till­

äggsbestämmelserna. I princip böra de bestämmelser, enligt vilka tjänstle­

dighet med viss löneförmån må åtnjutas ett begränsat antal dagar, så förstås,

att ledighet med dylik löneförmån får åtnjutas å detta antal dagar och att

sålunda sistnämnda antal dagar ej får bliva större vid partiell tjänstledighet

än vid hel tjänstledighet. Om bestämmelserna icke skulle tillämpas på an­

givna sätt, skulle heltidsanställd tjänsteman, som erhållit deltidsarbete ge­

nom partiell tjänstledighet för enskilda angelägenheter, vid sjukledighet er­

hålla halv oavkortad lön — hel lön med halvt C-avdrag — dubbelt så lång

tid som deltidsanställd tjänsteman, och härför kunna skäl ej anses före-

ligga. Beträffande de liknande frågor, som uppkomma i semesterhänseende,

hänvisas till vad därom anföres under 29 § 2 mom. d).

I detta sammanhang må slutligen beröras frågan, i vad mån beviljad

ledighet av viss typ bör kunna utbytas mot ledighet av annan typ. Vad an­

går förhållandet mellan sjukledighet och semester har 1936 års lönekommitté

uttalat, att hinder icke borde möta för en tjänsteman, som så önskade, att

Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

135

i sin semester inräkna tid för sjukledighet; uttalandet synes innebära, att

tjänstemannen skall kunna erhålla sjukledigheten omrubricerad som se­

mester och, om han därunder vidkänts löneavdrag, få till sig utbetalat det

avdragna beloppet. Vidare har 1945 års lönekommitté anfört, att tjänsteman,

som styrker att han drabbats av sjukdom under semestertiden, äger rätt

att erhålla sjukledighet för den tid sjukdomen varar. Riksräkenskapsverket

har ansett tvekan råda, huruvida myndighet i sådant fall, där tjänstledig­

het beviljats för enskilda angelägenheter, sedermera äger vid styrkt sjuk­

dom utbyta nämnda slags ledighet mot tjänstledighet för sjukdom. Äm­

betsverket har föreslagit, att myndigheterna skulle tillerkännas rätt att i

undantagsfall, då särskilda skäl talade därför, medgiva sådant utbyte. Vid

prövningen av dylik fråga borde hänsyn tagas till tjänstledighetens omfatt­

ning, anledningen till densamma, sjukdomens art in. fl. omständigheter. I

anledning av riksräkenskapsverkets berörda förslag har statens lönenämnd

uttalat, att lönenämnden för sin del anser, att myndigheten äger utan sär­

skilt medgivande besluta om här avsett utbyte. Vid utarbetandet av för­

slaget till definitivt reglemente har särskild föreskrift i ämnet ej ansetts

böra intagas i reglementet. Såsom statens lönenämnd anfört, äger myndig­

het att utan särskilt medgivande besluta om utbyte av beviljad tjänstledig­

het för enskilda angelägenheter mot tjänstledighet för sjukdom, då skäl

därtill föreligga; vid bedömande av frågan, huruvida utbyte skäligen bör

medgivas, synas sådana synpunkter, som riksräkenskapsverket angivit, kun­

na tjäna som vägledning.

3 kap. Semester, däremot svarande annan ledighet och

semesterersättning.

29 §.

Semester och däremot svarande annan ledighet.

/ mom. Genom Saar skedde ingen ändring i den sedan gammalt för

statstjänstemän tillämpade ordningen med löpande kalenderår såsom kvali­

fikationsår för samma års semester. Vidare bibehölls det tidigare gällande

bruttosemestersystemet, vilket innebar att under semestertiden infallande

sön- och helgdagar inräknades i semestern. 1945 års lönekommitté uttalade

emellertid i sistnämnda fråga, att semester icke borde meddelas på ett sådant

sätt, att den började eller slutade på tjänstefri sön- eller helgdag.

Beträffande frågan om en övergång till ett system med nettosemester ut­

talades i proposition 1947: 281 (s. 143) följande.

Ehuru åtskilliga skäl kunde anföras för att övergå till ett sådant sys­

tem, att semestern — på sätt enligt semesterlagen vore fallet — beräknades

efter visst antal tjänstgöringsdagar, kunde icke i detta sammanhang för­

ordas avsteg från lönekommitténs förslag, enligt vilket under semester­

tiden infallande sön- och helgdagar inräknades i semestern. Dock förorda­

des, att denna fråga underkastades förnyad prövning i samband med den

föreslagna utredningen angående arbete på obekväm arbetstid. Att av den­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

na grund hänföra semesterbestämmelserna till dem, beträffande vilka

tjänstemännen skulle vara skyldiga underkasta sig ändring, syntes emel­

lertid icke böra ifrågakomma.

Vad sålunda anförts föranledde icke något uttalande av riksdagen.

I fråga om semester genomfördes — i analogi med vad som skedde be­

träffande andra sociala förmåner — den ordningen, att aspirant eller extra

tjänsteman, som kunde räkna tre års statsanställning eller vad därmed

likställdes, erhöll rätt till samma förmåner som extra ordinarie eller ordina­

rie tjänsteman. Den för aspirant och extra tjänsteman med kortare anställ­

ningstid tillämpliga semestern höjdes från 15 till 20 dagar, vilket alltså kom

att utgöra minimiårssemestern för lönegradsplacerad personal. Sistnämnda

höjning föranleddes bland annat av semesterlagens bestämmelser om förlängd

semester för ungdom och vissa andra grupper. Det för aspiranter och extra

tjänstemän förut gällande kravet på 180 dagars tjänstgöring för vinnande

av semesterrätt bortföll med hänsyn till att i 1945 års semesterlag den en­

ligt tidigare semesterlagstiftning gällande motsvarande karenstidsbestäm­

melsen slopats. I samband härmed infördes rätt till semesterersättning för

aspiranter och extra tjänstemän. En närmare redogörelse för motiven till

införande av sistnämnda förmån och för dess konstruktion lämnas under

nästfoljande paragraf, i vilken stadgandet angående semesterersättning

upptagits.

Den enligt tidigare bestämmelser gällande rätten att utfå felande se­

mesterdagar under första kvartalet nästpåfoljande år, där på grund av

tjänstgöringsförhållandena full semester icke kunnat uttagas under kvalifi­

kationsåret, utsträcktes — i anslutning till under ett flertal år i särskild ord­

ning lämnade medgivanden — att omfatta tiden intill utgången av maj

månad.

I yttrandena ha berörts vissa hithörande frågor.

Pensionsstyrelsen och rikets allmänna kartverk ha förordat, att semes­

ter skall beräknas efter antalet tjänstgöringsdagar (nettosemester). Statens

lönenämnd har emellertid, under åberopande av vad som tidigare före­

kommit, icke ansett sig nu böra ifrågasätta någon ändring i systemet för

semesterns beräknande.

Personalorganisationerna ha erinrat om 1945 års lönekommittés utta­

lande, att semester icke bör meddelas på sådant sätt, att den börjar eller

slutar på tjänstefri sön- eller helgdag. Organisationerna ha ansett, att före­

skrift av sagda innebörd bör införas i avlöningsreglementet. Statens löne­

nämnd har icke funnit påkallat, att avlöningsreglementet belastas med

föreskrift av ovan angivet slag. Enligt lönenämndens mening borde det vara

tillfyllest, om 1945 års lönekommittés uttalande upprepades i specialmoti­

veringen till semesterbestämmelserna.

Rikets allmänna kartverk har ansett en tendens föreligga att — där fråga

är om enstaka semesterdagar eller kortare semesterperioder — undvika ut­

tagande av semester under lördagar, då kortare arbetstid råder. Enligt

kartverkets mening borde införas en begränsande föreskrift av innehåll,

att viss minsta del av semestern skulle uttagas eller tilldelas å lördag. Kart­

verket har vidare ansett olämpligt, att semester skall kunna åtnjutas under

del av dag. Förbud borde gälla mot en dylik uppdelning av semester och

137

vidare borde meddelas en föreskrift, att viss del av semestern (förslagsvis

7S) skulle uttagas i en följd eller uppdelas på högst två semesterperioder. En

föreskrift av sistnämnda innebörd hade intagits i kartverkets arbetsordning.

Personalorganisationerna ha vidare riktat erinringar mot formuleringen

av det för närvarande gällande villkoret för rätt att uttaga semester under

nästpåfoljande år. Enligt organisationerna hade uttrycket »på grund av

tjänstgöringsförhållandena» i vissa fall tolkats alltför snävt, vilket lett till

att befattningshavare, som på grund av sjukdom eller annan ledighet icke

kunnat uttaga sin semester under det år, på vilket den belöpte, icke

medgivits uttaga den under nästpåf oljande år. De citerade orden borde en­

ligt organisationerna utgå. Statens lönenämnd har ifrågasatt, om icke

med bibehållande av nämnda uttryck — borde intagas föreskrift, som ger

myndighet möjlighet att godtaga även andra giltiga skäl för uppskjutande

av semester. Lönenämnden har i detta sammanhang på förekommen an­

ledning ifrågasatt, om icke Kungl. Maj :t borde äga möjlighet att efter pröv­

ning av omständigheterna medgiva att föregående års semester må utta­

gas'jämväl efter den 31 maj nästpåf oljande år.

I förslaget till definitivt avlöningsreglemente ha under förevarande mo­

ment till en början — med endast viss redaktionell ändring — upptagits de

i 34 § 1 mom. Saar meddelade bestämmelserna angående årssemesterns om­

fattning. Utgångspunkten har härvid varit, att övergång till ett nettosemes-

tersystem icke heller i nuvarande sammanhang lämpligen synes böra ske.

Semester bör, i enlighet med vad som förutsattes vid 1947 års löneregle­

ring, icke meddelas på sådant sätt, att den börjar eller slutar på tjänstefri

sön- eller helgdag; någon särskild föreskrift härom synes emellertid icke

böra meddelas i avlöningsreglementet. Att å andra sidan under semestertid

infallande sön- och helgdagar skola inräknas i semestern, framgår uttryck­

ligen av bestämmelse i 2 mom. d). Vad angår frågan, huruvida tjänstefria

dagar, vilka infalla mellan perioder av semester och tjänstledighet, skola

inräknas eller icke inräknas i ledighetstid, hänvisas till vad därom anförts

under 28 §.

Anledning har icke ansetts föreligga att i avlöningsreglementet intaga

sådana föreskrifter i fråga om semesters åtnjutande, som föreslagits av

rikets allmänna kartverk. Frågor av denna art synas med stöd av redan

gällande bestämmelse om att semester skall erhållas å tid, som prövas lämp­

lig med hänsyn till göromålens behöriga gång, kunna regleras av vederbö­

rande myndighet i samband med beslut om semesters medgivande.

På sätt av lönenämnden förordats har i momentets andra stycke intagits

en kompletterande föreskrift, som ger vederbörande myndighet möjlighet

medgiva uttagande av semester under tiden 1 januari—31 maj nästpåföl-

jande år jämväl där andra giltiga skäl än tjänstgöringsförhållandena hind­

rat dess uttagande under det kalenderår semestern avser. Det har däremot

icke ansetts motiverat att öppna möjlighet att erhålla semester efter ut­

gången av maj månad i andra fall än där detta är möjligt redan enligt gäl­

lande bestämmelser (för tjänstemän stationerade å kallort eller utom Euro­

pa samt för provinsialläkare och distriktsveterinärer). Erinras må om 1945

års lönekommittés uttalande (betänkande II, s. 84) att det är vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 225-

138

myndighets skyldighet att tillse, att tjänsteman såvitt möjligt inom före­

skriven tid får uttaga sin semester. Det bör förutsättas, att möjlighet finnes

att erhålla semester inom den nu medgivna tidsramen och att ytterligare

avsteg från huvudregeln — att semester skall utgå under det kalenderår, på

vilket den belöper — icke äro erforderliga ur denna synpunkt. Icke heller

synes det vara motiverat att medgiva andra än ovannämnda tjänstemän

möjlighet att på egen begäran utfå semester vid senare tidpunkt än som

nu är medgiven.

Övriga i momentet intagna stadganden ha utan saklig ändring överförts

från Saar.

Vid 1947 års lönereglering har uppmärksammats att naturhinder eller hin­

der av liknande slag i vissa fall kan föranleda, att tjänsteman icke kan be­

giva sig från tjänstgöringsplatsen å dag, då honom beviljad semester skall

börja. På grund av tjänstgöringsplatsens beskaffenhet kunde det härvid

framstå som obilligt för tjänstemannen, att den tid, som han nödgades kvar-

stanna å tjänstgöringsorten, räknades som semestertid; om i sådant fall

tjänstemannen ställt sig till förfogande för tjänstgöring, borde den semes-

terbeviljande myndigheten omlägga tjänstemannens semester så, att ifrå­

gavarande tid icke inrymdes i semestern, och detta borde ske också i de

fail, då på grund av semestern särskild vikarie beordrats, så att i dylikt fall

en tillfällig dubblering av tjänsten tillätes. Om naturhinder eller hinder av

liknande slag föranlett, att tjänsteman först efter semesterns slut kunnat in­

ställa sig på tjänstgöringsplatsen, borde han anses ha inställt sig inom

föreskriven tid, under förutsättning att det icke kunde anses att tjänste­

mannen själv vållat att han blivit utsatt för ifrågavarande hinder.

Beträffande frågan om ersättning av statsmedel för resor i samband med

semester eller om fri resa i sådant sammanhang hänvisas till 33 §.

2 mom. I detta moment ha sammanförts bestämmelser, genom vilka se­

mesterrätten närmare regleras för vissa specialfall. Beträffande bestämmel­

serna, som fördelats på punkterna a)—d), må i anslutning till de särskilda

punkterna nämnas följande.

a) I fråga om sättet för beräknande av semester i fall, då tjänsteman

innehar olika i reglementet avsedda tjänster under ett och samma kalen­

derår eller innehar sådan tjänst under endast en del av året, inneburo de i

Saar meddelade bestämmelserna i vissa hänseenden en mera uttömmande

reglering än som tidigare förekommit. Till följd av sättet för bestämman­

de av de sociala förmånerna för aspiranter och extra tjänstemän blevo vi­

dare bestämmelser erforderliga för att reglera semesterberäkningen för fall,

då tjänsteman under kalenderåret erhållit ändrad semesterrätt genom över­

gång till avdragsgrupp 3. Någon ändring gjordes ej i den tidigare gällande

regeln om att, där vid beräkning av semestern brutet dagantal uppkom,

avrundning skulle ske till närmast högre dagantal.

Vissa myndigheter ha i sina yttranden gjort erinringar mot verkningarna

av avrundningsregeln.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

139

Pensionsstyrelsen, telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen ha påpekat,

att avrundningsregeln leder till att en extra tjänsteman, som vinner anställ­

ning den 1 juli visst år, blir berättigad till semester i It dagar trots att hans

semester för helt år är 20 dagar. Pensionsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen

ha ansett, att bestämmelserna om semesterrätt i dylika fall lämpligen borde

beräknas i förhållande till antalet »anställningsmånader». Telegrafstyrelsen

har däremot ansett lämpligt, att beräkningen sker genom jämförelse mellan

å ena sidan antalet anställningsdagar under året och å andra sidan 365,

men föreslagit sådan ändring, att avrundning alltid sker till närmaste

(högre eller lägre) hela dagantal. Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, huruvida

icke för aspirant och extra tjänsteman borde inrymmas någon bestämmelse

om kvalifikationstid för rätt till semester. Styrelsen har ansett de nuva­

rande bestämmelserna vid mycket kortvariga anställningar leda till en

föga motiverad rätt till semester (semesterersättning). Statens lönenämnd

har anslutit sig till telegrafstyrelsens förslag. Lönenämnden har därvid erin­

rat, att genom en dylik ändring av avrundningsregeln även skulle förhind­

ras, att den som innehaft aspirant- eller extra anställning endast några få

dagar skulle därpå grunda rätt till en semesterdag eller semesterersättning

härför. Rätt till en dags semester skulle, om årssemestern utgjorde 20 dagar,

inträda först efter 10 dagars anställning.

En ändring av avrundningsregeln på av telegrafstyrelsen och lönenämn­

den föreslaget sätt har synts böra genomföras, varvid samtidigt ansetts böra

meddelas uttrycklig föreskrift om att rätt till semester icke föreligger, där

den beräknade semestertiden uppgår till mindre än en halv dag.

b) I 34 § 3 mom. Saar meddelas en bestämmelse varigenom semesterrät­

ten regleras vid övergång till i reglementet avsedd tjänst från däri ej avsedd

statlig eller jämförlig icke-statlig anställning. Denna bestämmelse, som i

viss mån anslöt sig till en motsvarande bestämmelse i semesterlagen, inne­

fattade rätt för vederbörande att, om övergången mellan anställningarna ej

skett vid kalenderårets ingång, i den nya anställningen åtnjuta jämväl i den

tidigare intjänt men icke åtnjuten semester, därvid dock i den nya anställ­

ningen semestern fick utgå med högst det antal dagar, vartill årssemestern

uppgick i denna anställning.

I yttrandena ha följande synpunkter framlagts med avseende å nämnda

stadgande.

Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfalls­

styrelsen ha funnit bestämmelsen böra förtydligas. Vattenfallsstyrelsen har

därvid ansett föreskriften, att den sammanlagda semestern för kalenderåret

icke får bli längre än om berörda övergång skett vid kalenderårets ingång,

skäligen böra gälla även för de tjänstemän, som före övergången redan åt­

njutit i den föregående anställningen intjänt semester. Statens lönenämnd

har funnit bestämmelserna böra ändras så, att vid här avsedd övergång den

sammanlagda semestern under det kalenderår, då övergången sker, icke blir

längre än den semester, som för helt kalenderår tillkommer vederbörande i

den nya tjänsten. Lönenämnden har samtidigt framhållit, att i den samman­

lagda semestern givetvis skola inräknas sådana tjänstemannen i den nya

tjänsten tillkommande semesterdagar, som på grund av tjänstgöringsförhål­

landena eller eljest må åtnjutas först under början av det följande kalen­

deråret.

Kungi. \lcij:ts proposition nr 225.

140

Vid utformandet av motsvarande stadgande i förslaget till definitivt regle­

mente har eftersträvats att tillgodose de i yttrandena framförda synpunk­

terna. I stadgandets första stycke föreskrives, att om den, som tillträder i

reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, under samma kalenderår inne­

haft annan anställning hos staten eller icke-statlig anställning med avlöning

enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, och semestern i denna an­

ställning beräknas för löpande kalenderår, semestern skall beräknas enligt

huvudbestämmelserna. I ett andra stycke regleras härefter frågan om se­

mesterns beräknande, då tjänsteman omedelbart före tjänstetillträdet —

vare sig detta sker vid kalenderårs ingång eller ej — innehaft sådan anställ­

ning av angivna slag, i vilken semestern icke beräknas för löpande kalen­

derår. I sådant fall skall tjänstemannen i den tillträdda tjänsten erhålla i

den tidigare anställningen intjänt men ej åtnjuten semester. Av den semes­

ter, som tjänstemannen enligt huvudbestämmelserna skulle erhålla i den

nya tjänsten, må i dylikt fall åtnjutas högst det antal semesterdagar, var­

med årssemestern i den nya tjänsten befinnes överstiga den vid tjänstetill­

trädet beräknade summan av intjänt men ej åtnjuten semester och tidigare

under kalenderåret åtnjuten semester; en sådan reduktion skall vidtagas

oberoende av om tjänstemannen vid tjänstens tillträdande haft någon tidi­

gare intjänt semester outtagen eller ej. I den mån semesterersättning utgått

skall häremot svarande del av semestern anses såsom åtnjuten.

c> I 34 g 2 mom. fjärde stycket Saar upptogs ett stadgande av innebörd,

att så tramt Kungl. Maj :t ej annorlunda beslutit — vederbörande myndig­

het, om skäl därtill ansåges föreligga, vid tillämpning av bestämmelserna

angående beräkning av semestertid ägde helt eller delvis bortse från tjänst­

innehav, varunder tjänstemannen vidkänts C-avdrag å lönen av annan an­

ledning än tjänstledighet för ottentligt uppdrag. Stadgandet motsvarades av

vissa tidigare gällande bestämmelser om avstående vid C-avdragsledigheter

av andra icke kontanta avlöningsförmåner än sjukvård.

I yttrandena ha härom anförts följande.

Riksräkenskapsverket och järnvägsstyrelsen ha ansett stadgandet giva

anledning till svårigheter och ojämnheter vid tillämpningen och ha funnit

önskvärt att närmare anvisningar meddelades till ledning för prövningen av

frågor av förevarande art. Järnvägsstyrelsen liksom även rikets allmänna

kartverk ha ifrågasatt, om värnpliktstjänstgöring med C-avdrag bör få

konstituera rätt till semester. Statstjänstemännens riksförbund har föror­

dat, att i själva reglementsföreskriften skulle angivas, vid vilka slag av

C-avdragsledigheter inskränkning i semesterrätten skulle äga rum. Organi­

sationen har i detta hänseende förordat, att endast i 31 § punkterna 12

och 13 Saar avsedda C-avdragsledigheter för enskilda angelägenheter borde

påverka semesterrätten och då endast under förutsättning att ledigheten

omfattat minst en kalendermånad i följd.

Statens lönenämnd har funnit uteslutet att belasta avlöningsreglementet

med närmare direktiv för myndigheternas tillämpning av stadgandet. Dylika

anvisningar borde lämpligen intagas i tilläggsbestämmelserna. Lönenämn-

den har vidare uttalat, att den, även om den icke nu vore beredd att taga

definitiv ställning till vad dylika föreskrifter borde innehålla, dock funne

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

141

det uppenbart, att å ena sidan korta ledigheter icke borde inverka på semes­

terrätten och å andra sidan sådan värnpliktstjänstgöring, som avses under

31 § I punkt 3 a) Saar, icke borde grunda semesterrätt.

Enligt den föreslagna lydelsen av bestämmelsen må, där tjänsteman vid­

kännes C-avdrag å lönen av annan anledning än tjänstledighet för offent­

ligt uppdrag, semestertiden enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser

minskas med så stor del av årssemestern, som belöper på avdragstiden. Den

närmare regleringen avses skola ske genom tilläggsbestämmelserna till av-

löningsreglementet.

I de före den 1 juli 1947 gällande semesterbestämmelserna stadgades en

inskränkning i semesterrätten för den, som under viss längre tid ej uppe­

hållit sin tjänst. Tjänsteman, som vid kalenderårs ingång sedan mer än

sex månader varit tjänstledig för sjukdom, svag hälsas vårdande, havan­

deskap eller barnsbörd eller för enskilda angelägenheter, ägde sålunda —

såvitt ej vederbörande myndighet fann skäl annat medgiva — icke rätt att

åtnjuta semester för detta kalenderår förr än han under sammanlagt minst

90 dagar bestritt egen eller annan statens tjänst eller fullgjort uppdrag för

statens räkning. En liknande regel förekom bland annat i fråga om rätten

att uppbära oavkortad lön under sjukdom. Till de frånvarofall, som tidi­

gare hade i stadgandet avsedd effekt på rätten att utfå semester, fogades i

33 § 1 mom. andra stycket Saar sådant tjänstgöringshinder, som medförde

C-avdrag å lönen, avhållande från tjänstgöring samt semester. Å andra si­

dan utgick tjänstledighet för havandeskap eller barnsbörd ur uppräkningen

av frånvaroanledningar.

Telegrafstyrelsen har med avseende å förevarande stadgande förordat, att

alla ledigheter med C-avdrag skola få i stadgandet avsedd inverkan, såvida

icke vederbörande myndighet finner skäl annat medgiva. Ifrågavarande för­

slag har tillstyrkts av statens lönenämnd.

Vid utformningen av den föreslagna bestämmelsen har telegrafstyrelsens

av lönenämnden tillstyrkta förslag följts, med undantag dock för att C-av-

dragsledighet för offentligt uppdrag icke ansetts böra inverka på rätten att

utfå semester. Bestämmelsen har ansetts böra göras tillämplig även i sådant

fall, där en under längre tid sjukledig tjänsteman någon kortare tid av det

senare kalenderhalvåret tjänstgör försöksvis. Vid beräkning av angivna 90

dagar böra partiella tjänstgöringsdagar likställas med dagar, då tjänstgöring

fullgjorts i normal omfattning.

d) 1945 års lönekommitté berörde i sitt betänkande II (s. 85 ff) - när­

mast med anledning av 1944 års deltidstjänstutrednings betänkande om del­

tidsarbete i allmän tjänst m. in. och uttalanden i vissa remissyttranden över

nämnda betänkande — en del spörsmål om semester för tjänsteman, som

äro anställda med avkortad tjänstgöringstid eller som erhållit nedsättning

av tjänstgöringstiden.

Huvudpunkterna i det av lönekommittén i detta sammanhang förda reso­

nemanget voro följande.

1 Beträffande spörsmålet om lön under semestertid i samband med del­

tidsarbete erinrades, att dittills gällande seinesterbestammelser inneburit

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

142

att tjänsteman under semestertiden ägt uppbära den på denna tid belöpande

lonen. Deltidstjänstutredningen hade icke föreslagit något avsteg från den­

na grundregel för de fall, där tjänsteman under kvalifikationsåret innehaft

såväl heltids som deltidsanställningar. Järnvägsstyrelsen hade däremot för­

ordat en sådan lösning att lönen under semestertiden i viss mån skulle

grundas på eu medeltalsberäkning mellan olika löner under kvalifikations­

tiden. Lönekoinmittén fann bland annat med hänsyn till den komplicering

av lönesystemet, som skulle medföras av järnvägsstyrelsens förslag, över­

vägande skäl tala för ett bibehållande av den dittilfs gällande ordningen.

Till ett sådant resultat hade jämväl allmänna lönenämnden kommit.

Med viss avvikelse från deltidstjänstutredningens förslag hade lönekom-

mittén endast upptagit två former av deltidsarbete: deltidsanställning och

nedsättning av tjänstgöringstiden (för heltidsanställd personal); vid del­

tidsanställning skulle åtnjutas en mot tjänstgöringstiden svarande del av

lönen enligt vederbörande Iöneklass, men vid nedsättning av tjänstgö­

ringstiden skulle själva lönen icke reduceras utan i stället tillämpas ett

partiellt tjänstledighetsavdrag. Såväl vid deltidsanställning som vid ned­

sättning av tjänstgöringstiden skulle under semestertid utgå vad på semes­

tern belöpte av tjänstemannens lön. För heltidsanställd tjänsteman ställde

sig lönefrågan olika, allt efter det beslut om nedsättning av tjänstgörings­

tiden gällde eller icke gällde under den tidsperiod, då semester åtnjöts. I

förstnämnda fall kunde semestern givetvis endast avse den del av tjänstgö-

ringsdagen, som ej var tjänstefri i anledning av nedsättningen, och veder­

börande ägde då på grund av semestern uppbära hel lön minskad med par­

tiellt löneavdrag. Om åter semestern åtnjöts å dag, då nedsättning av tjänst­

göringstiden icke förekom, kom på semestern att belöpa hel lön, om den åt­

njöts hela dagen, och halv lön, om den åtnjöts endast halva dagen. Några

säl skilda bestämmelser om lön under semestertid ansågos icke erforderliga

för genomförande av de lönekommitténs förslag, som här redovisats eller

för vilka redogörelse lämnas under punkten 2.

2. Beträffande frågan, huruvida förekomsten av deltidsarbete borde in­

verka på semestertidens längd, uttalade lönekoinmittén till en början, att

om den, som under hela kvalifikationsåret hade heltidsanställning och icke

åtnjöt nedsättning av tjänstgöringstiden, ägde rätt till semester under ett

visst antal dagar, även den motsvarande tjänsteman, som hela året hade

halvtidsanställning, borde kunna erhålla semesterledighet under samma an­

tal dagar. Semesterns syfte att bereda vila och rekreation skulle annars

väsentligt förfelas. Samma grundregel syntes böra gälla, om vederbörande

under kvalifikationsåret överginge från deltidsanställning till heltidsanställ­

ning eller tvärtom, vare sig semestern åtnjutits dessförinnan eller erhölles

därefter. Detta resonemang kunde i realiteten anses innebära, att om semes­

ter åtnjöts under tid, då halvtidsanställning innehades, en semesterdag kon­

sumerades genom ledighet från arbete av hälften så stor omfattning som

normalt ålåge en heltidsanställd tjänsteman. Det sistnämnda syntes "också

böra gälla för det fall, att en heltidsanställd tjänsteman erhölle semester å

dag, som delvis var tjänstefri i anledning av nedsättning av tjänstgörings­

tiden. Härigenom uppnåddes likställighet med det fallet, att semestern åt-

njötes under dag, då deltidsanställning innehades. Då emellertid enligt dit­

tills gällande bestämmelser sådan heltidsanställd tjänsteman, som ej hade

nedsättning av tjänstgöringstiden, i olika fall kunnat uttaga semester å

halv dag utan att detta medfört att mer än en halv semesterdag konsume­

rats, hade vid fall av nedsättning av tjänstgöringstiden eu hel semesterdag

ansetts böra konsumeras endast då nedsättningen medfört C-avdrag och

icke föranletts av offentligt uppdrag eller värnpliktstjänstgöring. Särskild

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

143

föreskrift borde meddelas angående behandlingen i semesterhånseende av

dag, som till följd av nedsättning av tjänstgöringstiden vore delvis tjänstefri.

Lönekommittén anförde i anslutning härtill, att den förordade reglering­

en av semesterfrågorna för deltidsarbetande personal uppenbarligen vore

beroende av huruvida tjänsteman enligt vederbörligt beslut skulle ha deltids­

arbete under den tid, då semestern infölle. I den mån föreskrifter ansåges

erforderliga för att reglera frågan, huruvida sådana beslut borde meddelas

med giltighet även för semestertid, syntes föreskrifterna ifråga icke höra

hemma i avlöningsreglementet. Lönekommittén gjorde emellertid samtidigt

vissa påpekanden. Det ansågs sålunda självklart, att ett rubbande av tidigare

anställnings- eller tjänstgöringsform, vare sig detta innebure en ökning el­

ler minskning i tjänstgöringens omfattning, icke borde ske allenast för tid,

till vilken semester förlädes. Bland annat borde enligt lönekommittén ett be­

slut om nedsättning av tjänstgöringstiden icke för viss tid annulleras av den

anledningen, att tjänstemannen under denna tid skulle erhålla semester.

Lönekommittén berörde slutligen den situation, som förelåg vid deltids­

arbete i den formen, att tjänstgöring fullgjordes allenast å vissa dagar, me­

dan andra dagar voro tjänstefria. Härvid skildes mellan deltidsanställning

eller erhållen nedsättning av tjänstgöringstiden. Vid deltidsanställning vore

tjänstemannen icke att anse såsom tjänstledig under de tjänstefria dagar­

na i vidare mån än dessa ingingo i tid, under vilken tjänstemannen av sär­

skild anledning åtnjöte tjänstledighet. Dessa tjänstefria dagar ansågos i

semesterhänseende böra behandlas på samma sätt som exempelvis sön- och

helgdagar. Någon särskild föreskrift härom ansågs icke erforderlig. Om åter

nedsättning av tjänstgöringstiden skedde i den formen, att tjänstgörings­

skyldighet förelåge endast under vissa dagar, vore tjänstemannen tjänst­

ledig under de tjänstefria dagarna. Det hade synts lönekommittén mest till­

fredsställande, att semesterfrågan sakligt sett reglerades lika i de båda al­

ternativen. Särskild föreskrift, att jämväl i det senare fallet tjänstefria da­

gar skulle kunna verka konsumerande på semesterrätten, ansågs erforder­

lig med hänsyn till att tjänstemannen icke rimligtvis kunde på en gång

åtnjuta tjänstledighet och semester.

De i den lämnade redogörelsen berörda föreskrifterna om behandlingen

i semesterhänseende av dagar, som till följd av nedsättning av tjänstgörings­

tiden äro delvis eller helt tjänstefria, ha meddelats i 35 § 2 mom. Saar, vil­

ket stadgande har följande lydelse.

Om semester åtnjutes å del av dag, vilken i övrigt är tjänstefri till följd

av sådan nedsättning av tjänstgöringstiden, som medför C-avdrag å lönen

och ej är föranledd av offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring, skall så

anses, som om semestern omfattade hela nämnda dag.

Om semester åtnjutits såväl före som efter dag eller dagar, som äro

tjänstefria av i första stycket avsedd anledning, skall så anses, som om se­

mestern omfattade jämväl den eller de mellanliggande dagarna, i den mån

ej annat följer av beslut meddelat av Kungl. Maj :t.

I vissa yttranden ha berörts frågor, som ha samband med dessa före­

skrifter.

Järnvägsstyrelsen har föreslagit, att semesterbestämmelserna skola kom­

pletteras med eu föreskrift om hur en tjänsteman, som under längre eller

kortare tid åtnjutit nedsättning av tjänstgöringstiden, skall behandlas i

fråga om rätt till semester. Statens löncnämnd har med anledning av detta

förslag förordat, atl frågan skulle klargöras i specialmotiveringen till se-

meslerbestämmelserna. Av motiveringen borde enligt lönenämnden framgå,

atl för tjänsteman, som under del av ett år hade nedsatt tjänstgöringstid,

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

antalet semesterdagar skulle vara detsamma som om han fullgjort heltids-

tjänstgöring hela året samt att -— med i det följande angivet undantag -—

lönens storlek under semestern skulle vara beroende av om semestern åt­

njutits under tid, då beslutet om nedsättningen av tjänstgöringstiden gällde,

eller under tid för full tjänstgöring.

Rikets allmänna kartverk har föreslagit, att 35 § 2 mom. första stycket

Saar skall erhålla sådan lydelse, att om semester åtnjutes å dag, vilken till

en del är tjänstefri till följd av sådan nedsättning av tjänstgöringstiden, som

medför avdrag å lönen, det skall så anses, som om semestern omfattade

hela nämnda dag, samt att tjänstemannen skall vidkännas det vid nedsätt­

ningen av tjänstgöringstiden fastställda löneavdraget oavsett anledningen

till nedsättningen och oavsett huruvida fråga är om A-, B- eller C-avdrag.

Kartverket har vidare funnit formuleringen av 35 g 2 mom. andra stycket

kunna giva anledning till den felaktiga slutsatsen, att den eller de mellan­

liggande dagarna icke skola medräknas i semestern i fall, då semester åt­

njutits såväl före som efter dag eller dagar, som äro tjänstefria av annan

anledning än nedsättning av tjänstgöringstiden. Detta vore dock för närva­

rande avsett beträffande sön- och helgdagar.

Statens lönenämnd har i de av kartverket först berörda frågorna uttalat

följande.

Lönenäinnden kan i huvudsak ansluta sig till kartverkets förslag. Enligt

lönenämndens mening bör dock en nedsättning av tjänstgöringstiden icke

under alla förhållanden medföra, att tjänsteman får vidkännas avdrag å lönen

under semester, som åtnjutes under tiden för nedsättningen. Är denna för­

anledd av sjukdom, bör tjänstemannen sålunda kunna utbyta den av sagda

anledning för del av dag beviljade tjänstledigheten mot semester. Detta inne­

bär, att full lön för heldagstjänstgöring skall utgå under semesterdagarna.

Vidare synes full lön böra utgå under semester, om nedsättningen av tjänst­

göringstiden är föranledd av offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring. Det

senare fallet torde dock sakna praktisk betydelse.

Vid utarbetandet av förslaget till definitivt reglemente ha de med deltids­

arbete sammanhängande semesterfrågorna ansetts böra regleras med ut­

gångspunkt från de båda huvudprinciper, som kommo till uttryck i 1945 års

lönekommittés uttalanden i ämnet. Den ena huvudprincipen är att, då se­

mesterns syfte är att bereda vila och rekreation, antalet ledighetsdagar hör

vara lika stort för heltidsanställd och deltidsanställd personal och för den

förra personalen bör vara lika stort oberoende av om vederbörande har ned­

satt tjänstgöring eller ej. Den andra huvudprincipen är, att uttagandet av

semester icke bör medföra någon rubbning i fråga om storleken av den lön,

som skulle ha utgått, om semestern ej åtnjutits.

Från dessa utgångspunkter uppkomma icke några särskilda frågor, som

påkalla meddelande av bestämmelser i avlöningsreglementet, då fråga är

om deltidsanställd tjänsteman. En sådan tjänsteman har visserligen kortare

tjänstgöringstid än en heltidstjänstgörande, men denna kortare tjänstgö­

ringstid utgör för honom hela den tjänstgöring han har att fullgöra på grund

av sin anställning; på motsvarande sätt har han visserligen lägre lön än en

heltidstjänstgörande tjänsteman, men den utgör dock för honom full lön,

ungefärligen som om han vore placerad i en lägre lönegrad. Eftersom inga

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

145

speciella bestämmelser meddelats, intjänar här avsedd tjänsteman lika

många semesterdagar som en heltidstjänstgörande. Oavsett om semestern åt-

njutes å tid, då han innehar deltidsanställningen, eller efter det han övergått

till heltidsanställning, konsumeras en intjänt semesterdag av en dags ledig­

het, utan att särskild bestämmelse härom erfordras. Särskilda bestämmel­

ser kunna däremot behövas för att reglera frågan, i vad mån semestern skall

konsumeras av tjänstefria dagar, som falla mellan dagar vilka eljest skolat

vara tjänstgöringsdagar men å vilka semester åtnjutits; dessa bestämmelser

böra emellertid i princip ha samma innebörd som motsvarande bestämmel­

ser för heltidstjänstgörande tjänstemän. I förslaget till definitivt reglemente

har härom stadgats, att i antalet åtnjutna semesterdagar jämväl skola in­

räknas angivna mellanliggande dagar, i den mån ej annat följer av beslut

eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t; undantag från regeln

kan böra medgivas till följd av att antalet mellanliggande dagar är opropor­

tionerligt stort. Tjänstemannen erhåller under den tid, då semestern åtnju-

tes, samma lön som han under denna tid skulle ha haft, om han ej åtnjutit

semester.

Beträffande heltidsanställd tjänsteman, som erhållit nedsättning av tjänst­

göringstiden, är spörsmålet onekligen mera invecklat. Här må först de fall

beröras, då partiell tjänstledighet med C-avdrag erhållits för enskilda ange­

lägenheter. Dessa fall böra såvitt möjligt regleras på sådant sätt, att resul­

tatet blir detsamma som om tjänstemannen varit deltidsanställd. Semester

bör sålunda kunna intjänas i full utsträckning utan hinder av den partiella

tjänstledigheten; bestämmelsen i 2 mom. c) första stycket bör därför icke till-

lämpas i fall av allenast partiell tjänstledighet. Semestern bör vidare kon­

sumeras i samma utsträckning, som om vederbörande varit deltidsanställd.

För detta ändamål har i förslaget till definitivt reglemente föreskrivits att,

om semester åtnjutits å dag, som i övrigt är tjänstefri till följd av partiell

tjänstledighet, semestern skall anses ha omfattat hela nämnda dag. Beträf­

fande behandlingen i semesterhänseende av helt tjänstefria dagar, som falla

mellan dagar vilka eljest skolat vara tjänstgöringsdagar men å vilka se­

mester åtnjutits, bör gälla vad nyss sagts. Slutligen bör tjänstemannen un­

der den tidsperiod, då semestern åtnjutes, erhålla samma lön som han un­

der denna tid skulle ha haft, om han ej åtnjutit semester. Med utgångspunkt