2

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

där administrativa och andra skäl med särskild styrka talat för en sådan

jämkning. Beträffande dispositionen av författningsmaterialet innebära reg-

lementsförslagen en ändring i så måtto, att avlöningsbestämmelserna för

befattningshavare med anställning i viss statsunderstödd verksamhet in­

arbetats i förslaget till definitivt statens allmänna avlöningsreglemente samt

att avlöningsbestämmelserna för nomadlärare och vissa befattningshavare

vid sjukvårdsanstalter, barnhem, skolhem och arbetsstugor inarbetats i för­

slaget till avlöningsreglementet för folkskolan. I fråga om grunderna för

riksdagens medverkan ansluter sig propositionen till det förslag i nämnda

hänseende som förelädes 1947 års riksdag, med beaktande dock av riks­

dagens ställningstagande vid detta tillfälle med avseende å utfärdandet av

övergångsbestämmelser. I propositionen lämnas en utförlig specialmotive­

ring till reglementsförslagen.

I propositionen behandlas vidare frågor om sjötillägg in. m. och om löne-

turen vid tillämpning av reglerad befordringsgång samt vissa spörsmål, som

sammanhänga med avlöningsstaternas uppställning.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

skolväsendet avsåg 1946 års riksdagsbeslut vissa frågor, som ingingo såsom

väsentliga led i själva löneavvägningen.

1945 års lönekommitté framlade härefter den 11 mars 1947 betänkande

II med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente in. in. (SOU 1947:

23). Häri berördes löneavvägningen för vissa ytterligare personalgrupper

samt andra frågor, som icke upptagits i kommitténs första betänkande.

Kommittén framlade i betänkandet förslag till följande författningar, näm­

ligen statens löneplansförordning, statens allmänna avlöningsreglemente,

de högre kommunala skolornas avlöningsreglemente av år 1947, folksko­

lans avlöningsreglemente av år 1947 samt avlöningsregleinentet för nomad­

lärare av år 1947. Lönekommittén avgav vidare den 14 april 1947 förslag

till avlöningsreglementet av år 1947 för de statsunderstödda skolorna för

bildbara sinnesslöa m. fl. samt den 15 april 1947 förslag till avlöningsreg­

lementet för militära beställningshavare. Om samtliga de av lönekommit­

tén framlagda förslagen hade enighet uppnåtts vid förhandlingar med

tjänstemännens huvudorganisationer.

Lönekommitténs förslag till avlöningsreglementen möttes i flera remiss­

yttranden, i vissa fall under erkännande av det teoretiskt riktiga i löne­

kommitténs uppläggning, av en starkt kritisk inställning, företrädesvis ur

synpunkten av reglementenas praktiska användbarhet. Med hänsyn till att

invändningarna mot sakinnehållet däremot voro av mera begränsad räck­

vidd ansågos reglementsförslagen godtagbara såsom underlag för sakbe­

handlingen i riksdagen. Hithörande frågor underställdes 1947 års riksdag

genom proposition med förslag till statens löneplansförordning m. m. (nr

281). Såsom bilagor till statsrådsprotokollet fogades härvid i oförändrat skick

1945 års lönekommittés förslag till avlöningsreglementen. I propositionen

förordades emellertid vissa sakliga ändringar i förhållande till vad av löne­

kommittén föreslagits; vidare upptogos i propositionen vissa frågor, i vilka

förslag icke framlagts av lönekommittén.

För att i möjligaste mån tillmötesgå de under remissbehandlingen fram­

förda önskemålen i fråga om reglementenas utformning hade redan före

avgivandet av propositionen i ämnet inom finansdepartementet påbörjats

en formell överarbetning av reglementsförslagen. Härom uttalades i pro­

positionen bland annat, att vid föranstaltandet av översynen förutsatts

att Kungl. Maj :t skulle erhålla befogenhet att svara för reglementenas ut­

redigering. Vidare uttalades, att det vid överarbetningen kunde komma att

övervägas att jämka den föreslagna grupperingen av författningsmateria-

let på skilda reglementen.

Med avseende å frågan om riksdagens medverkan vid löneförfattningar-

nas tillkomst innebar Kungl. Maj :ts förslag i överensstämmelse med vad

som förordats av lönekommittén, att statens löneplansförordning men icke

de särskilda avlöningsreglementena skulle till sin lydelse godkännas av

riksdagen. Riksdagen föreslogs skola bemyndiga Kungl. Maj :t att dels i

huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen förordats utfärda

avlöningsreglementen för närmare angivna grupper av befattningshavare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

5

dels under vissa förutsättningar och i viss omfattning vidtaga ändringar

i sålunda utfärdade reglementen, dels ock utfärda övergångsbestämmelser.

Under riksdagens behandling av Kungl. Maj :ts förslag (statsutskottets

uti. nr 233, r. skr. nr 442) erinrades om den kritik reglementsförslagen rönt

under remissbehandlingen och om den pågående formella överarbetningen.

Riksdagen fann sig icke böra frånhända sig möjligheten att granska fram­

lagda reglementsförslag ur synpunkten av deras praktiska användbarhet. En

dylik granskning befanns emellertid i dåvarande läge vara utesluten. Riksda­

gen ansåg sig med hänsyn härtill icke kunna medgiva, att Kungl. Maj :t erhöll

bemyndigande att utfärda annat än sådana provisoriska bestämmelser, som

erfordrades för den allmänna löneregleringens ikraftträdande och för ge­

nomförande av de beslut i sakfrågor, till vilka riksdagen då hade att taga

ställning. Härvid förutsattes, att genomarbetade reglementsförslag komme

att underställas 1948 års riksdag, varefter definitiva avlöningsreglemen-

ten skulle utfärdas. Riksdagen förklarade sig emellertid samtidigt ha fun­

nit de synpunkter beaktansvärda, vilka legat till grund för Kungl. Maj ds

förslag om formerna för riksdagens medverkan vid avlöningsbestämmelser-

nas tillkomst. Den slutliga prövningen av själva principfrågan om riksda­

gens medverkan borde lämpligen äga rum i samband med ställningstagan­

det vid 1948 års riksdag till de nya reglementsförslagen.

I vad avsåg övergångsbestämmelser uttalade riksdagen, att ett bemyndi­

gande för Kungl. Maj d att utfärda sådana bestämmelser i samband med lö­

neregleringens ikraftträdande av naturliga skäl icke kunde undvaras. Riks­

dagen vore däremot icke beredd att lämna ett generellt bemyndigande att

utfärda övergångsbestämmelser i samband med sådana sakliga ändringar

i utfärdade reglementen, vilka framdeles komme att underställas riksda­

gens prövning.

Sedan förutnämnda formella överarbetning av reglementsförslagen slut­

förts, ha i enlighet med riksdagens beslut utfärdats avlöningsreglementen

med giltighet för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948. Såsom i propositionen till

1947 års riksdag förutskickades, innebära de utfärdade reglementena en viss

ändrad gruppering av författningsmaterialet i förhållande till 1945 års

lönekommittés förslag. Bland annat ha sålunda avlöningsbestämmelserna

för militära beställningshavare inarbetats i statens allmänna avlöningsregle-

mente. Vidare ha i ett särskilt avlöningsreglemente sammanförts avlönings­

bestämmelserna för befattningshavare med anställning i viss statsunder­

stödd verksamhet, därvid jämväl medtagits vissa kategorier, vilka icke om­

fattades av 1945 års lönekommittés förslag, nämligen å personalförteckning

upptagna tjänstemän vid skogsvårdsstyrelser och -— från och med den 1

januari 1948 — hushållningssällskap. De för skogsvårdsstyrelserna och hus­

hållningssällskapen meddelade bestämmelserna grunda sig på av riksdagen

i särskilda sammanhang fattade löneregleringsbeslut.

I sin berättelse för verksamhetsåret 1946/47 ha riksdagens revisorer un­

der § 29 lämnat en redogörelse för gjorda iakttagelser rörande de under

G

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

innevarande budgetår gällande avlöningsförfattningarna in. in. Efter att

ha berört de svårigheter och det ökade arbete för myndigheterna, som för­

anletts av den av statsmakterna beslutade omräkningen av tjänstemän­

nens lönetur i samband med löneregleringen, samt efter att ha ingått på

olika frågor sammanhängande med den reglerade befordringsgång, som

samtidigt med löneregleringen införts för vissa personalgrupper, ha re­

visorerna gjort bl. a. följande allmänna uttalanden rörande avlöningsreg-

Jementena.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att åtskilliga erinringar ur såväl

saklig som formell synpunkt riktats jämväl mot statens allmänna avlö-

ningsreglemente (motsvarande reglementen). I anledning härav vilja re­

visorerna uttala, att det med hänsyn till de speciella förhållanden, under

vilka löneregleringsarbetet måst fullgöras, får anses förklarligt att vissa

brister kommit att vidlåda det nya avlöningssystemet. Revisorerna tänka

härvid bl. a. på den knappa tid som stått till buds för arbetets bedrivande

samt på de svårigheter vid författningarnas redigering, som orsakats av

lönekommitténs bundenhet vid de med personalorganisationerna träffade

överenskommelserna. Erkännas må för övrigt, att de nya reglementena i

icke oväsentliga avseenden innebära förenklingar, framför allt på grund

av den ökade omfattning i vilken olika hjälptabeller kommit till använd-

ning. Den omarbetning av de ursprungliga författningsförslagen som verk­

ställts efter remissbehandlingen har vidare medfört vissa förbättringar, icke

minst i vad gäller reglementenas uppställning. Fortfarande kvarstå dock

brister i olika avseenden. Såsom tidigare omnämnts har också 1947 års

riksdag förutsatt, att genomarbetade reglementsförslag skola underställas

riksdagen, innan vederbörande avlöningsförfattningar kunna definitivt god­

kännas.

I syfte att förbereda framläggandet av förslag till definitiva avlönings-

reglementen ha den 5 december 1947 följande myndigheter anbefallts att

inkomma med yttrande rörande de erfarenheter, som vunnits vid tillämp­

ningen av de nya avlöningsreglementena, nämligen fångvårdsstyrelsen, för­

svarets civilförvaltning, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensions-

styrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och

Bohus samt Värmlands län, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statskonto­

ret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, generaltull­

styrelsen, kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogssty­

relsen, lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, kommerskollegium,

lotsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vat­

tenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse. Tillfälle att

avgiva yttrande har vidare beretts statstjänstemännens riksförbund, stats-

tjänarkartcllen och tjänstemännens centralorganisation.

Statens lönenämnd har vid utarbetandet av sitt yttrande haft tillgång till

övriga yttranden.

Utarbetandet av förslag till definitiva reglementen har synts lämpligen

böra ske under medverkan av företrädare för den praktiska administratio­

nens, statens lönenämnds och 1945 års lönekommittés synpunkter på avlö­

ningsförfattningarna. För ändamålet har inom finansdepartementet varit

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

I. Allmänna synpunkter på avlöningsförfattningarna.

Tidigare gällande avlön in g sbestämmelser. De avlö-

ningsreglementen, som gällde intill den 1 juli 1947, voro, såvitt här är i fråga.

1) civila avlöningsreglementet,

2) civila icke-ordinariereglementet,

3) militära avlöningsreglementet,

4) militära icke-ordinariereglementet,

5) manskapsavlöningsreglementet,

6) avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna,

7) avlöningsreglementet för de statsunderstödda skolorna för bildbara

sinnesslöa in. fl.,

8) avlöningsreglementet för ordinarie befattningshavare vid skogsvårds-

styrelserna,

9) folkskolans avlöningsreglemente samt

10) avlöningsreglementet för nomadlärare.

Härtill kommo vissa avlöningsförfattningar, vilka utfärdats i form av

kungörelser men sakligt sett voro av avlöningsreglementes natur, nämligen

kungörelserna

1942: 637 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid

läroanstalterna för blinda, dövstumskolorna samt vårdanstalterna för blin­

da och dövstumma med komplicerat lyte,

1942: 638 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid

försvarsväsendet,

1943: 854 med avlöningsbestämmelser för vård- och ekonomipersonal vid

statens skyddshem samt statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar

och flickor samt

1944: 510 med avlöningsbestämmelser för ekonomipersonal vid statens

sj uksköterskeskola.

För liknande personal vid statens sinnessjukhus samt karolinska sjuk­

huset och serafimerlasarettet meddelades avlöningsbestämmelserna icke i

författningsform.

Beträffande hushållningssällskapen meddelades i vederbörande statsbi-

dragskungörelse vissa summariska bestämmelser angående minimilöner

m. in.

Till avlöningsreglementena anslötos övergångsbestämmelser. På motsva­

rande sätt meddelades tilläggsbestämmelser separat för de olika reglemen­

tena. Ursprungligen sökte man såvitt möjligt i en enda författning sam­

manföra de till ett visst reglemente hörande tilläggsbestämmelserna. Emel­

lertid visade det sig i en del fall, att tilläggsbestämmelser av samma inne­

börd borde meddelas till skilda avlöningsreglementen, och för flera regle­

menten gemensamma tilläggsbestämmelser meddelades då i särskild för­

fattning.

10

valtningsområden eller med olika anställningsform, mer eller mindre ut­

präglat skett med förvaltningsområdet eller personalgruppen såsom indel­

ningsgrund. Civila avlöningsreglementets första tredjedel är utformad som

ett efter sakinnehåll uppställt reglemente, men därefter följa huvudtitels-

och verksvis uppställda, i vissa fall tämligen omfattande bestämmelser, vil­

ka skola gälla såsom tillägg till eller undantag från de i det föregående med­

delade bestämmelserna. I civila icke-ordinariereglementet följa, efter sär­

skilda kapitel för de olika anställningsformerna (extra ordinarie tjänste­

män, extra tjänstemän, aspiranter), på liknande sätt tilläggs- och undan­

tagsbestämmelser för olika förvaltningsområden. Militära avlöningsregle-

mentet upptager efter bestämmelser för de ordinarie beställningshavarna

bestämmelser för de extra ordinarie. Militära icke-ordinariereglementet och

avlöningsreglementena för det statsunderstödda undervisningsväsendet

upptaga särskilda kapitel för varje anställningsform. I manskapsavlönings-

reglementet meddelas däremot bestämmelser för ordinarie och icke-ordina-

rie beställningshavare tämligen parallellt, och detsamma gäller beträffande

avlöningsreglementet för nomadlärare, vilket i väsentliga delar hänvisar till

folkskolans avlöningsreglemente och i övrigt endast innehåller vissa spe­

cialbestämmelser.

I övrigt påkalla främst två förhållanden uppmärksamhet i detta samman­

hang. Det ena avser löneplanernas intagande i omedelbar anslutning till av-

löningsföreskrifterna. I dessa funnos tillhopa 26 på olika sätt betecknade

löneplaner intagna, vilka emellertid i åtskilliga fall helt eller delvis voro

likalydande. Det andra förhållandet är, att avlöningsreglementena i icke

obetydlig utsträckning, ehuru icke konsekvent, förutom bestämmelser om

avlöningsförmånerna innehöllo stadganden om tjänstemännens skyldighe­

ter i olika avseenden ävensom rent organisatoriska bestämmelser, såsom om

inrättande av tjänster. Dessa bestämmelser meddelades icke i ett samman­

hang, utan funnos insprängda bland själva avlöningsbestämmelserna.

De provisoriska avlöningsreglementena. De för till-

lämpning under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 utfärdade avlöningsregle­

mentena äro

1) statens allmänna avlöningsreglemente,

2) 1947 års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställning

i viss statsunderstödd verksamhet,

3) 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan samt

4) 1947 års avlöningsreglemente för nomadlärare.

Reglementena kompletteras av en för dem gemensam kungörelse med

övergångsbestämmelser (1947:553). Vidare har utfärdats en för reglemen­

tena gemensam kungörelse med tilläggsbestämmelser (1947:554). Sist­

nämnda kungörelse har emellertid med hänsyn till det under detta budget­

år rådande provisoriet givits formen av en författning, som i väsentliga styc­

ken endast hänvisar till tidigare gällande bestämmelser.

I det följande användas för de under innevarande budgetår gällande reg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

12

Ur avlöningsreglementena ha löneplanerna samt tabellerna över löneav­

drag och övertidsersättningar utbrutits och i stället sammanförts i en för­

fattning, statens löneplansförordning. I förening med det sätt varpå löne­

regleringen i övrigt skett har detta medfört, att antalet löneplaner kunnat

nedbringas från 26 till 5, vilket i sin tur möjliggjort utfärdandet av hjälp-

tabeller för avlöningsuträkningen.

I sitt betänkande II med förslag till statens allmänna avlöningsreglemente

m. m. anförde 1945 års lönekommitté, att föreskrifter av allmänt admini­

strativ natur egentligen icke hade sin plats i avlöningsförfattningarna utan

helst borde sammanföras med en del utanför nämnda författningar med­

delade föreskrifter till en allmän verksstadga eller liknande; att sådana be­

stämmelser meddelats i avlöningsförfattningar bidroge till att både avlö-

ningsbestämmelserna och de administrativa föreskrifterna bleve svåra att

överblicka. I avsaknad av eu allmän verksstadga hade kommittén måst bibe­

hålla föreskrifterna i avlöningsreglementet men där sammanfört dem i en

särskild avdelning. Ifrågavarande indelning av reglementsbestämmelserna

i allmänna förvaltningsbestämmelser och avlöningsbestämmelser, vilken lö-

nekommittén drev förhållandevis långt efter vad kommittén ansåg vara teo­

retiskt riktigt, bibehölls vid den överarbetning av kommittéförslaget, som

föregick reglementenas utfärdande, och återfinnes sålunda i Saar och Arf.

I övrigt är att märka, att reglementenas utformning präglas av en strä­

van till decentralisering. I viss utsträckning har sålunda reglementstexten

utbyggts med materiella bestämmelser i sådana fall, där de tidigare gällande

reglementena endast hänvisade till vad Kungl. Maj :t kunde komma att i

särskild ordning bestämma. Angivna förhållande framträder vid jämfö­

relse med det tidigare tillämpade avlöningssystemet på det sättet, att vissa

tilläggsbestämmelser inarbetats i själva reglementet; ett sådant inarbetande

har dock ej skett i någon större utsträckning. I den mån det ansetts nöd­

vändigt att i reglementena meddela bestämmelser om diskretionär prövning,

ha stadgandena därom i regel utformats så, att denna ankommer på Kungl.

Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande myndighet.

I de tidigare reglementena stadgades däremot för vissa fall att prövningen

skulle ankomma på Kungl. Maj :t, under det att reglementena för andra fall

innehöllo direkt bemyndigande för viss myndighet att verkställa prövningen,

eller ock saknades bestämmelse om den, på vilken prövningen skulle an­

komma. Genom ändringen har åsyftats att samtidigt skapa möjlighet till

decentralisering och ernå full klarhet om vem som har ansvaret för pröv­

ningen ifråga.

Yttrandena. I yttrandena rörande de erfarenheter, som vunnits vid

tillämpningen av de provisoriska avlöningsreglementena, ha på olika punk­

ter framställts förslag om sakliga ändringar. Till en del avse dessa jämk­

ningar i bestämmelser, som genom 1947 års lönereglering nytillskapats eller

fått ändrat innehåll; till en annan del är fråga om förslag som anmälts vid

tidigare löneregleringar men då ej iöranlett någon åtgärd. I vissa av yttran­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225-

14

Saar, och i vissa fall har förordats att dessa bestämmelser skola sammanfö­

ras med avlöningsbestämmelserna för lärare vid högre kommunala skolor

till ett gemensamt reglemente. För vissa myndigheter synes det avgörande

motivet härför vara uppfattningen att särbestämmelserna för undervis­

ningsväsendet tynga Saar, medan andra myndigheter särskilt framhållit

olägenheten av att bestämmelserna i Ars för de högre kommunala skolorna

äro utformade såsom hänvisningsföreskrifter.

Sålunda har statskontoret uttalat, att ett särskilt avlöningsreglemente

borde meddelas för huvuddelen av det statliga undervisningsväsendet. Vid

utarbetandet av ett särskilt reglemente för undervisningsväsendet borde

övervägas, huruvida icke även viktiga grenar av det statsunderstödda skol­

väsendet skulle kunna med fördel hänföras under samma reglemente.

Biksräkenskapsyerket bär, med hänsyn till att avlöningsförhållandena för

lärarpersonalen vid de statliga skolorna (med undantag av nomadskolorna'

och de högre kommunala skolorna i stort sett sammanfalla, ansett ändamåls­

enligt, att avlöningsbestämmelserna för båda dessa kategorier av skolor sam­

manföras till ett gemensamt, fristående avlöningsreglemente. Såsom ett yt­

terligare skäl för ett sammanförande av avlöningsbestämmelserna har äm­

betsverket bl. a. erinrat om den pågående ombildningen av vissa högre kom­

munala skolor till statliga skolor.

Skolöverstyrelsen har uttalat, att lärarnas anställnings- och avlönings­

förhållanden vore av så speciell natur, att de avlöningsbestämmelser, som

gällde för andra kategorier av befattningshavare, i flera avseenden måste

kompletteras eller modifieras för att kunna tillämpas å lärare. På grund av

den allmänna uppställningen av Saar hade dessa särbestämmelser influtit

under ett flertal olika paragrafer. Föreskrifterna beträffande lärarna hade

därigenom blivit mindre överskådliga, vilket försvårat tillämpningen. Upp­

ställningen av Ars i form av hänvisningar till Saar hade överstyrelsen icke

ansett lämplig. Enligt överstyrelsens mening borde ett särskilt gemensam!

avlöningsreglemente utfärdas för lärare och rektorer vid statliga skolor och

högre kommunala skolor.

Vad angår de statsunderstödda sinnesslö- och epileptikerskolorna ha riks-

räkenskapsverket och skolöverstyrelsen uttalat sig för att ett särskilt avlö-

ningsreglemente utfärdades för dem. Detta borde enligt skolöverstyrelsens

mening anknyta till folkskolans löneförhållanden, eftersom lärarna i stor

utsträckning överginge mellan dessa skolformer.

Beträffande folkskolans lärare har icke ifrågasatts annat än att ett sär­

skilt avlöningsreglemente för dem alltjämt skall finnas. Statskontoret har

i anslutning till sina i det föregående berörda uttalanden uttryckligen fram­

hållit, att under alla förhållanden erfordrades ett särskilt avlöningsregle­

mente för folkskolorna. Riksräkenskapsverket har ansett, att avlönings-

bestämmelserna för nomadlärare utan olägenhet kunde infogas i folksko­

lans avlöningsreglemente.

I fråga om skogsvårdsstyrelserna har skogsstyrelsen anfört, att

anordningen med Saar och Ars, av vilket det sistnämnda allenast innehål­

ler vissa undantags- och särbestämmelser men i övrigt i vederbörliga delar

hänvisar till Saar, för skogsvårdsstyrelserna innebär en avgjord försämring

i förhållande till tiden 1 juli 1946—30 juni 1947, då ett enda avlönings­

reglemente gällde för skogsvårdsstyrelsernas befattningshavare. Skogssty­

relsen hade emellertid icke ansett sig böra framställa direkt yrkande i äm­

net utan endast velat bringa spörsmålet under omprövning; om systemet

med två avlöningsreglementen med tillhörande gemensamma tilläggsbestäm­

melser bibehölles, borde genom styrelsens försorg eller på annat lämpligt

sätt en sammanställning av de för skogsvårdsstyrelserna gällande bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 22-5.

16

mentet, är svårt att förslå och att en mindre sträng systematik är att före­

draga. Rikets allmänna kartverk har föreslagit en viss omdisponering av

de allmänna förvaltningsbestämmelserna i Saar.

I vissa yttranden framställas invändningar emot att de provisoriska regle­

mentena innehålla materiella bestämmelser för sådana fall, som förut ej alls

reglerats eller som reglerats endast genom en hänvisning till vad därutinnan

kunde komma att bestämmas, och det göres gällande, att Saar härigenom

blivit alltför detaljerat. Sålunda anser telegrafstyrelsen det kunna ifrågasät­

tas, om i reglementet bort intagas även sådana detalj föreskrifter, som tidi­

gare varit meddelade i tilläggsförfattning. Genom att så skett har reglemen­

tet tått ett omtång, som i och för sig bidrager till att göra bestämmelserna

svåra alt överblicka och sammanhålla. Framdeles behövliga ändringar i

mindre väsentliga detaljföreskrifter skulle bliva besvärligare att genomföra,

om riksdagens medverkan måste förutsättas för varje än så obetydlig änd­

ring. Rikets allmänna karlverk har uttalat sig i motsatt riktning och ansett,

att tilläggsbestämmelserna till reglementet böra inarbetas i detsamma, i

den mån de äro för framtiden nödvändiga och av allmän karaktär.

Det hävdas i en del yttranden, att det statliga avlöningsväsendet över hu­

vud taget kommit att präglas av detaljerade bestämmelser för alla tänkbara

situationer, och det anses önskvärt att man i större utsträckning överläte åt

myndigheterna att efter fritt skön reglera mera undantagsmässiga förhållan­

den. I detta sammanhang framhålles även, att avlöningsreglementenas for­

mulering är invecklad och svårförståelig. Såsom exempel på mera svårtill-

lämpliga bestämmelser anföras i flera yttranden stadgandena om löneklass-

placering och löneklassuppflvttning. I yttrandena har i övrigt anförts i hu­

vudsak följande.

Fångvårdsstyrelsen: Det förefaller styrelsen som om författningsföreskrif­

ternas invecklade formulering delvis sammanhänger med att reglementet

uPPbyggts på detalj föreskrifter, som undan för undan efter framställningar

från personalorganisationerna in. in. måst kompletteras. Delvis torde ut­

formningen av det nya avlöningsreglementet, såsom lönekommittén fram­

hållit, sammanhänga med att ett flertal allmänt administrativa föreskrifter

alltjämt måst inflyta i reglementet.

Pensionsstyrelsen: Vid bedömandet av den vetenskap, för vilken de stat­

liga avlöningsbestämmelserna utgöra grunden, är det av vikt att framhålla,

att avlöningsfrågornas avgörande är förenat med ekonomiskt ansvar för ve­

derbörande.

Statskontoret: En bidragande orsak till att de statliga avlöningsbestäm-

melserna successivt blivit alltmera invecklade har varit strävan att genom

särskilda föreskrifter täcka alla upptänkliga fall samt att tillmötesgå även

långt drivna krav på individuell rättvisa vid löneavvägningen.

Generaltullstyrelsen: Saar har erhållit ökad överskådlighet och tydlighet

vid jämförelse med lönekommitténs förslag. Att reglementet ändock icke i

alla avseenden blivit så tydligt som önskvärt vore, torde främst bero på det

invecklade sätt, varpå vissa avlöningsförmåner reglerats.

Skogsstyrelsen: Avlöningsreglementenas bestämmelser böra göras så enk­

la och klara, att de icke blott utan svårighet kunna tolkas och förstås av

redogörare och andra, som i sin ämbetsutövning mera regelbundet ha att till-

Kungl. Maj ds proposition nr 225.

18

Kungl. Maj ds proposition nr 225.

sen och järnvägsstyrelsen ha föreslagit, att tillämpningen av mera inveckla­

de bestämmelser skall belysas med exempel.

Statskontoret och lantbruksstyrelsen ha förklarat, att tolkningen av av-

löningsbestämmelserna försvårats genom avsaknaden av en i enklare form

återgiven specialmotivering till respektive paragrafer. En väsentlig lättnad i

arbetet skulle enligt lantbruksstyrelsens mening beredas, om en kommentar

till reglementet utarbetades.

Statens lönenämnd, som vid ärendets behandling haft tillfälle att taga del

av de yttranden, som avgivits av övriga i ärendet hörda myndigheter och per­

sonalorganisationer, har framhållit, att lönenämnden icke ansett sig böra

ingå på sådana i berörda yttranden framställda yrkanden, som endast av-

såge, att bestämmelserna skulle förtydligas eller eljest jämkas i formellt av­

seende, eftersom dylika förslag förutsattes skola komma under övervägande

vid den översyn av avlöningsförfattningarna, som i särskild ordning på­

ginge inom finansdepartementet. I fråga om vissa allmänna synpunkter på

dispositionen och utformningen av Saar och Ars har lönenämnden anfört i

huvudsak följande.

I en ur vissa synpunkter naturlig strävan att till ett fåtal författningar

koncentrera de avlöningsbestämmelser, som gälla för statstjänstemän och

befattningshavare i statsunderstödd verksamhet, ha i Saar sammanförts be­

stämmelser rörande tjänstemän inom den civila statsförvaltningen och för­

svaret, varjämte reglementet genom Ars blivit gällande för lärarna vid de

högre kommunala skolorna och personalen vid sinnesslöskolorna och epi-

leptikerskolorna samt i personalförteckning upptagna tjänstemän vid skogs-

vårdsstyrelserna och — sedan den 1 januari 1948 — hushållningssällskapen.

I jämförelse med förhållandena före den 1 juli 1947 innebär det anförda, att

i Saar sammanförts motsvarigheten till de bestämmelser, som förut åter-

funnos i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet, man-

skapsavlöningsreglementet, civila ickc-ordinariereglementet och militära

icke-ordinariereglementet samt att Saar även i huvudsak reglerar avlönings­

förmånerna för befattningshavare, för vilka tidigare gällde avlöningsregle­

mentet för de högre kommunala skolorna, avlöningsreglementet för de stats­

understödda skolorna för bildbara sinnesslöa in. fl., avlöningsreglementet för

ordinarie befattningshavare vid skogsvårdsstvrelserna ävensom vissa i stats-

bidragskungörelser meddelade summariska bestämmelser angående minimi­

lön m. m. för en del av hushållningssällskapens tjänstemän. Mot bakgrun­

den av anförda omständigheter är det förklarligt, att svårigheterna att giva

reglementet en överskådlig uppställning icke kunnat helt bemästras. Från

vissa civila myndigheter ha även yrkanden framförts om en uppdelning av

Saar på två eller flera specialreglementen.

För egen del har lönenämnden den uppfattningen, att sammanförandet i

Saar av avlöningsbestämmelser för tjänstemän inom olika förvaltningsom­

råden med sinsemellan olikartade förhållanden medfört, att särbestämmel­

serna erhållit en sådan omfattning, att de allmänna grunddragen i avlönings­

systemet icke framträda med önskvärd tydlighet. Lönenämnden anser sig

emellertid icke för den skull böra yrka på en återgång till tidigare gällande

system med flera specialreglementen. Vid detta sitt ställningstagande har

lönenämnden beaktat, att Saar ännu varit i tillämpning alltför kort tid, för

att några bestämda erfarenheter kunnat vinnas angående för- och nackdelar

av det nya författningssystemet, ävensom att en ny genomgripande ändring

Kungl. Maj.ts proposition nr 225-

19

av detta system skulle ställa redogörarna inför nya svårigheter att finna sig

till rätta i författningarna. Vad särskilt angår framförda yrkanden om ut­

färdande av ett speciellt militärt avlöningsreglemente och ett speciellt reg­

lemente för lärarna vid de statliga och högre kommunala skolorna, vill löne-

nämnden framhålla, att redogörarna inom försvaret ändock måste tillämpa

Saar på den inom försvaret anställda civila personalen, liksom skolornas re­

dogörare skulle ha att tillämpa det allmänna reglementet på rektorsexpedi-

tionernas biträden för skriv- och kontorsgöromål, vaktmästare samt skol­

sköterskor.

Lönenämnden har vidare — med anledning, bland annat, av uttalanden

från vissa myndigheter — övervägt, huruvida några bestämda fördelar skulle

vara att vinna genom en omdisposition av Saar på sådant sätt, att de nu

under de olika paragraferna upptagna särskilda bestämmelserna samman­

fördes till en speciell avdelning i reglementet eller eventuellt överflyttades

till tilläggsbestämmelserna. Genom en sådan anordning skulle givetvis de

grundläggande bestämmelserna i avlöningssystemet framträda på ett mera

tillfredsställande sätt än för närvarande. Då det emellertid icke kan för­

nekas, att det torde underlätta arbetet för den enskilde redogöraren, därest

han återfinner den för hans arbetsområde gällande särbestämmelsen i ome­

delbar anslutning till motsvarande allmänna bestämmelse, har lönenämn­

den även beträffande detta spörsmål funnit lämpligast, att i avbidan på

ytterligare erfarenhet den nuvarande dispositionen bibehålies. Det synes

emellertid lönenämnden angeläget, att föreliggande möjligheter att över­

flytta föreskrifter — såväl allmänna som särskilda----från Saar till tilläggs­

bestämmelserna utnyttjas i största möjliga utsträckning. Såsom åtskilliga

myndigheter påpekat, skulle Saar också vinna i överskådlighet, därest de

särskilda bestämmelserna trycktes med annan stilsort än de allmänna be­

stämmelserna eller med mindre radavstånd, eller därest de särskilda bestäm­

melserna droges in från marginalen.

I anslutning till det anförda vill lönenämnden framhålla, att liksom hit­

tills vart och" ett av kommunikationsverken låtit utgiva särtryck av avlö-

ningsförfattningarna, i vilka särtryck de bestämmelser som sakna betydelse

för vederbörande verk uteslutits, ‘synas särtryck genom vederbörande cen­

trala myndighets försorg böra utdelas inom sådana förvaltningsområden som

försvaret och undervisningsväsendet. Vad undervisningsväsendet beträffar

skulle ett dylikt särtryck kunna användas av ett större antal redogörare,

därest Saars tillämpningsområde utsträcktes till att omfatta jämväl högre

kommunala skolor, sinnesslöskolor och epileptikerskolor.

Såsom en annan praktisk åtgärd för alt underlätta arbetet vid avlönings-

författningarnas tillämpning vill lönenämnden förorda, att författningarna

förses med sakregister. Ett "sådant register borde helst avse icke blott Saar

utan även statens löneplansförordning och tilläggsbestämmelserna till Saar.

Försvarets civilförvaltning har framhållit, att de i Saar ofta förekomman­

de hänvisningarna till föreskrifter utfärdade eller avsedda att utfärdas vid

sidan av Saar bidragit till att göra reglementet svårbemästrat. Fn praktisk

utväg för eliminerande — om icke lielt så dock i väsentlig mån — av det

mången gång tidsödande arbetet med klarläggande av de bestämmelser, som

åsyftas med berörda hänvisningar, vore enligt civilförvaltningens mening,

att de åsyftade bestämmelserna, i den mån desamma utfärdats av Kungl.

Maj i någon form angåves i reglementet, exempelvis i noter till författ-

ningsrummen eller i särskilda anvisningar till reglementet (jämför gällande

fly t tn i n gsk u n gör el se).

Detta uppslag finner lönenämnden beaktansvärt. Då ifrågavarande spe­

cialbestäm melsér torde komma att kompletteras, ändras eller utbytas i bety-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

dande omfattning, lärer det emellertid knappast vara lämpligt att intaga

noter eller anvisningar i det i svensk författningssamling intagna reglemen­

tet. Lönenämnden vill för sin del ifrågasätta, liuruvida icke i det författ-

ningsbihang till statsliggaren, vilket utarbetas av statskontoret, kunde i noter

till de olika paragraferna angivas, varest däri omförmälda bestämmelser

kunna återfinnas. Härigenom vunnes möjlighet till en årlig revision av dessa

noter. Tänkbart vore, att arbetet med sammanställande av ifrågavarande

författningsbihang med däri ingående noter förlädes till finansdepartemen­

tet, som i så fall lämpligen kunde under löpande budgetår genom cirkulär

bringa ändringar och tillägg i specialbestämmelserna till myndigheternas

kännedom.

,

Innan lönenämnden övergår till granskningen av de särskilda paragra­

ferna i Saar, vill lönenämnden framhålla värdet av att vid tillämpning av

avlöningsförfattningarna äga tillgång till en auktoritativ specialmotivering.

Lönenämnden förutsätter, att en sådan kommer att framläggas i den kom­

mande propositionen angående de nya avlöningsreglementena. I anslutning

till ett uttalande av försvarets civilförvaltning må vidare understrykas an­

gelägenheten av att innebörden av det flerstädes i Saar förekommande ut­

trycket »vederbörlig myndighet» klarlägges. Så synes lämpligen kunna ske

i tilläggsbestämmelserna. Civilförvaltningen har även påpekat, att det bör

klargöras vad som skall förstås med uttrycket »försvaret». Med anledning

härav vill lönenämnden endast framhålla, att även om det kunde vara önsk-

ligt att utbyta nämnda ord mot ett mera klarläggande, någon nämnvärd

olägenhet av det nu använda uttrycket icke torde ha förmärkts.

Departementschefen.

Det statliga lönesystem, som tillämpades närmast före innevarande bud­

getår, utgjorde resultatet av en utveckling, som fortgått under flera de­

cennier. Själva avlöningsreglementena hade icke gällt så många år; fyra av

dem trädde i kraft den 1 juli 1939 och de övriga sex tillkommo senare. Dessa

reglementen medförde emellertid endast i begränsad utsträckning ändringar

i grundvalarna för lönesystemet. I övrigt byggde reglementenas sakinnehåll

väsentligen på grundtankar, som kommit till uttryck redan i 1919 års avlö-

ningsreglemente för kommunikationsverken och som sedermera lagts till

grund för åtskilliga löneregleringsbeslut under 1920- och 1930-talen. Även i

författningstekniskt hänseende anslöto sig ifrågavarande avlöningsreglemen-

ten tämligen nära till vad som dittills gällt. Mot bakgrunden av det anförda

var det icke oväntat, att den betydande omläggning av lönesystemet, som i

såväl sakligt som formellt hänseende kom till stånd genom de för inneva­

rande budgetår utfärdade avlöningsreglementena, skulle giva anledning till

ett livligt meningsutbyte i fråga om det statliga lönesystemet och att därvid

skulle framställas yrkanden om en återgång helt eller delvis till vad som

tidigare gällt.

Efter anmodan att inkomma med redogörelse för erfarenheterna från de

provisoriska avlöningsreglementenas tillämpning ha vissa myndigheter

framställt förslag om långtgående sakliga ändringar, i vissa fall innebä­

rande förbättringar, i andra fall försämringar i tjänstemännens förmåner;

21

förslag har även i något fall framställts om en allmän omprövning av sak­

innehållet i det statliga lönesystemet. Dessa ändringsförslag anser jag mig

emellertid i stort sett icke böra biträda. Statsmakterna togo vid fjolårets

riksdag definitiv ställning till det resultat, som uppnåtts vid 1945 års löne-

kommittés utredningsarbete och kommitténs förhandlingar med tjänste­

männens huvudorganisationer, och några bärande skäl för att frångå detta

ställningstagande ha enligt min mening icke anförts. På några enstaka

punkter synas dock administrativa och andra skäl med sådan styrka tala

för en jämkning, att denna synes böra genomföras även om den medför

någon mindre ändring i sakligt hänseende. De här avsedda fallen framgå

närmare av vad i det följande anföres i anslutning till förslagen till defi­

nitiva avlöningsreglementen.

Vad härefter angår frågorna om löneförfattningarnas antal och när­

mare utformning, framgår av innehållet i de avgivna yttrandena huru

dessa frågor te sig ur de myndigheters synpunkt, som skola tillämpa av-

löningsbestämmelserna. Emellertid framgår av yttrandena, att myndighe­

terna från den gemensamma, självklara utgångspunkten, att avlönings-

bestämmelserna böra grupperas och utformas så att de bliva så lätta att

tillämpa som möjligt, komma till olika resultat, då de bedöma på vilket

sätt detta mål bäst nås. Statens lönenämnd, som haft tillgång till de övriga

myndigheternas samt personalorganisationernas yttranden, har framställt

till räckvidden mera begränsade förslag om förenklingar och förtydliganden

men icke ansett sig böra påyrka någon återgång till vad som gällt före

de provisoriska avlöningsreglementenas ikraftträdande.

För egen del vill jag till en början framhålla, att förevarande spörsmål

enligt min mening måste bedömas även ur mera allmänna synpunkter än

dem, som myndigheterna haft anledning att anlägga. Härom må nämnas

följande.

Avlöningsförfattningarna böra icke vara mera differentierade eller om­

fattande än att det är möjligt även för den, som ej har fackkunskaper,

att utan en tidskrävande undersökning utröna vad i ett visst hänseende

gäller enligt det statliga lönesystemet. Såsom exempel på hur härmed för­

håller sig i det före innevarande budgetår gällande författningssystemet

må nämnas, att lönebeloppen angåvos i 26 särskilda löneplaner och att

semesterbestämmelserna funnos meddelade i 44 olika författningsrum, för­

delade på 8 avlöningsreglementen; härvid ha bestämmelser, som meddelats

i ett sammanhang, räknats som ett författningsrum. Under innevarande bud­

getår har antalet löneplaner begränsats till fem, och semesterbestämmel­

serna ha sammanförts i tre författningsrum (räknat på motsvarande sätt),

fördelade på två avlöningsreglementen. Ur denna synpunkt synes den grup­

pering av avlöningsbestämmelserna, som tillämpats i de provisoriska reg­

lementena, avgjort vara att föredraga framför den tidigare tillämpade.

Fn annan, enligt min mening tidigare alltför litet beaktad synpunkt

är, att avlöningsförfattningarna böra utformas så, att en lönereglering icke

blir svårare att verkställa eller mera tidskrävande än nödvändigt. I olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

22

Kungl. Alaj:ts proposition nr 225.

sammanhang har som en särskild olägenhet med det statliga lönesyste­

met anförts, att det är så omfattande och invecklat att verkställandet av

en lönereglering tager en oproportionerligt lång tid i anspråk; härvid har

jämförelse gjorts med förhållandena på den allmänna arbetsmarknaden

med dess kollektivavtalsförhandlingar. Det förhållande, som sålunda påta­

lats, framträder särskilt då, såsom väl framdeles kommer att ske, löneregle­

ring på en gång skall genomföras för hela den personal, för vilken det statliga

lönesystemet tillämpas. Till ifrågavarande synpunkt togs hänsyn då vid

fjolårets allmänna lönereglering lönebeloppen, tjänstledighetsavdragens och

övertidsersättningarnas belopp sammanfördes i statens löneplansförordning

och bestämmelserna om vikariatsersättning utformades så att denna för­

mån till sin storlek blir automatiskt bestämd genom löneplanernas upp-

byggnad. Av samma anledning böra om möjligt avlöningsbestämmelserna

i övrigt koncentreras till ett fåtal författningar, uppställda efter sak­

innehåll.

En koncentrerad uppställning efter sakinnehåll medför vidare, att före­

fintliga skiljaktigheter i lönehänseende olika tjänstemannagrupper emellan

lätt kunna konstateras. Det förefaller icke otänkbart, att lättheten att över­

blicka hur motsvarande sakfråga lösts för andra tjänstemän föranleder un­

danröjande av icke tillräckligt motiverade skiljaktigheter olika grupper

emellan. I varje fall blir det genom sakuppställningen lättare att bedöma

konsekvenserna av en ifrågasatt specialreglering för en viss kategori.

Det må vidare framhållas, att en splittring av författningsbestämmelserna

på flera reglementen ger anledning till en del särskilda spörsmål, som ej

bliva aktuella vid tillämpandet av ett gemensamt reglemente. Att gränsdrag­

ningen mellan olika avlöningsreglementens tillämpningsområden i vissa fall

kan bereda svårigheter framgår av vad förut anförts i fråga om de civila

och militära icke-ordinariereglementena. Vid tillämpandet av olika reglemen­

ten bliva vidare särskilda bestämmelser erforderliga för att reglera tjänste­

mans övergång från det ena till det andra reglementets tillämpningsområde

och för att reglera avlöningsförmånerna då tjänsteman, som själv är under­

kastad ett reglemente, uppehåller i annat reglemente avsedd tjänst.

Vad angår den av vissa myndigheter förordade uppdelningen av statens

allmänna avlöningsreglemente — Saar — på olika reglementen, må fram­

hållas att inom försvaret finnes militär, civilmilitär och civil personal och

att vid skolorna finnas både lärare och andra tjänstemän. En sådan uppdel­

ning av författningsbestämmelserna, att försvarets myndigheter och rekto­

rerna skulle behöva samtidigt tillämpa olika avlöningsreglementen, synes

mig opraktisk och kan därför icke av mig förordas. Om en uppdelning skulle

ske, borde väl tillskapas ett avlöningsreglemente för all försvarets personal

och ett avlöningsreglemente för skolornas personal i dess helhet. Dessa sär­

skilda avlöningsreglementen bleve emellertid ganska vidlyftiga författningar.

För egen del kan jag icke finna, att en sådan anordning skulle medföra

några bestämda fördelar för de berörda förvaltningsområdena. Förslag i

sådan riktning har ej heller framställts från försvarets civilförvaltning. Vad

angår skolorna vill jag erinra om att ett särskilt avlöningsreglemente för

23

dem tidigare gällt men att detta förvaltningsområde genom 1939 års riks­

dags beslut inordnades under civila avlöningsreglementet och civila icke-

ordinariereglementet. Några nya synpunkter, som på ett avgörande sätt tala

för ett särskiljande, ha såvitt jag kunnat finna icke tillkommit. Vad slut­

ligen beträffar de övriga förvaltningsområden, för vilka Saar gäller, med­

för den i reglementet tillämpade uppställningen med allmänna och särskilda

bestämmelser, att varje myndighet lätt kan finna de för densamma tillämp­

liga bestämmelserna i en viss sakfråga; för att än mera underlätta möjlig­

heten härtill kunna lämpligen, såsom i en del yttranden anförts, de särskil­

da bestämmelserna tryckas med annan stilsort än de allmänna bestäm­

melserna. Nackdelarna för myndigheterna inom dessa förvaltningsområden

av att försvarets och skolornas personal är inordnad under Saar inskränka

sig följaktligen till att reglementet därigenom får större sidantal än som

eljest varit behövligt. Dessa nackdelar få emellertid anses mer än väl upp­

vägas av de fördelar, som ur allmän synpunkt följa med att bestämmelserna

koncentreras till ett reglemente. Myndigheternas önskemål om utarbetande

av innehållsförteckning eller sakregister till avlöningsförfattningarna synes

emellertid böra tillmötesgås.

Mot det under innevarande budgetår gällande, såsom hänvisningsregle-

mente utformade avlöningsreglementet för befattningshavare med anställ­

ning i viss statsunderstödd verksamhet — Ars — ha anförts allvarliga in­

vändningar från de berörda myndigheternas sida. Kritiken avser främst att

de högre kommunala skolorna icke reglerats i samma författning som

närmast motsvarande statliga skolor samt att Ars utformats såsom hänvis-

ningsreglemente. För egen del anser jag fog finnas för invändningarna och

förordar, att avlöningsbestämmelserna för ifrågavarande kategorier inarbe­

tas i Saar. Det har visat sig att vid ett sådant inarbetande åtskilliga av de

nu i Ars meddelade bestämmelserna kunna bortfalla utan att saklig änd­

ring därav följer, varför åtgärden icke medför att Saar nämnvärt tynges av

de nytillkommande bestämmelserna.

För folkskolan bör alltjämt bibehållas ett särskilt reglemente. Såsom

riksräkenskapsverket framhållit kunna avlöningsbestämmelserna för no­

madlärare utan olägenhet infogas i folkskolans avlöningsreglemente. Det­

samma gäller enligt min mening med avseende å de avlöningsbestämmel-

ser, som innefattas i kungörelsen den 31 oktober 1947 (nr 890) angående

utsträckt tillämpning av 1947 års avlöningsreglemente för folkskolan. I

enlighet härmed ha angivna särskilda avlöningsbestämmelser inarbetats i

det definitiva förslaget till avlöningsreglemente för folkskolan, varvid dock

dessa bestämmelser samlats i två kapitel i slutet av avlöningsreglementet.

Med utgångspunkt från vad i det föregående anförts ha inom finansde­

partementet utarbetats förslag till följande definitiva avlöningsreglementen,

nämligen

1) statens allmänna avlöningsreglemente och

2) avlöningsreglementet för folkskolan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

24

Reglementsförslagen torde få vid statsrådsprotokollet i detta ärende fogas

såsom bilagor 1 och 2. Vidare torde vid protokollet i ärendet böra som bilaga

3 fogas en inom finansdepartementet upprättad sammanställning av stad-

gandena i förslaget till statens allmänna avlöningsreglemente samt de un­

der budgetåret 1947/48 och närmast dessförinnan gällande avlöningsregle-

mentena; sammanställningen belyser på ett ganska klargörande sätt den

starka splittring, som i författningstekniskt hänseende kännetecknade det

tidigare lönesystemet.

Vid reglementsförslagens utarbetande ha de i yttrandena anförda syn­

punkterna ansetts böra beaktas i största möjliga utsträckning. Vissa i reg­

lementena nu förekommande bestämmelser ha uteslutits. Det är här till en

början fråga om för vissa tjänstemän gällande bestämmelser om tjänstgö­

ringsskyldighetens omfattning, vilka ansetts böra intagas i instruktioner el-

ler dylika föreskrifter pa samma sätt som skett för andra tjänstemän. Vi­

dare ha vissa avlöningsföreskrifter, som avse helt undantagsmässiga för­

hållanden och enligt vad erfarenheten utvisar sällan eller aldrig tillämpas,

uteslutits. I några fall ha för närvarande i själva reglementena meddelade

föieskrifter ansetts böra meddelas av Kungl. Maj :t i form av tilläggsbestäm­

melser till dem. Med beaktande av från den praktiska administrationens

målsmän framställda önskemål har det för sådana fall, där tabeller skola

utfärdas, ansetts obehövligt och olämpligt att därjämte i textform angiva de­

taljerade bestämmelser i ämnet, särskilt om författningstexten skulle bliva

mera svårbegriplig. Sneddningsreglerna för löneklassplacering ha liksom

i Saar meddelats i tabellform men på ett ytterligt förenklat sätt, och vika-

riatsersättningsbeloppen förutsättas skola angivas i av Kungl. Maj :t utfär-

dade tabeller, varvid beräkningsgrunden skall bero på riksdagsbeslut men

ej behöva uttryckas i reglementstext. Mot de provisoriska reglementena har

anmärkts, att de innehålla vissa bestämmelser om alldeles självklara saker.

Härtill må anmärkas, att detta är en följd av en i och för sig naturlig strä­

van att i reglementena såvitt möjligt tillämpa en fortlöpande framställning

för att sätta den i lönesystemet helt obevandrade i stånd att lättare följa

tankegången; då emellertid bestämmelserna ifråga tynga reglementet, ha de

ansetts kunna utan nämnvärd olägenhet borttagas.

Vad reglementenas disposition beträffar, ha vissa ändringar ansetts böra

vidtagas i förhållande till de provisoriska reglementena. Indelningen i för-

valtningsi- och avlöningsbestämmelser har bibehållits men icke drivits

längre än som ansetts praktiskt lämpligt. Nämnas må sålunda, att stad-

gandena om tjänstemans skyldigheter i fråga om tjänstebostad och tjänste-

dräkt och om vissa skyldigheter i förhållande till vikarie flyttats till av-

löningsbestämmelserna om naturaförmåner av olika slag, medan å andra

sidan bestämmelserna om förutsättningar för vikariatslöneförordnanden

flyttats över till förvaltningsbestämmelserna — där de delvis funnos re­

dan i de provisoriska reglementena — och kompletterats med vissa bestäm­

melser om andra vikariatsförordnanden. I vissa fall ha paragrafer sam-

manslagits; exempelvis har det ur tillämpningssynpunkt ansetts lämpligare

att semesterbestämmelserna intagas i ett sammanhang, även om paragra­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

25

fen blir ganska lång, än att de bibehållas uppdelade på paragrafer med

grundläggande bestämmelser samt bestämmelser om semestertidens längd

och om semesterns åtnjutande. Vad de under respektive paragrafer före­

kommande särskilda bestämmelserna beträffar, ha dessa bestämmelser för

försvaret, läroverk in. fl. läroanstalter samt statens affärsdrivande verk

ansetts böra meddelas särskilt för sig och utan sammanblandning med

bestämmelser för andra förvaltningsområden; reglementet blir visserligen

därigenom något längre men å andra sidan är angivna förfaringssätt till

obestridlig fördel för förstnämnda större förvaltningsområden.

I övrigt har reglementstexten vid ärendets beredning inom finansdepar­

tementet underkastats en grundlig revision, varvid eftersträvats att göra

den så enkel och klar som möjligt.

Av tidsskäl hade 1945 års lönekommitté icke möjlighet att, såsom skett

vid tidigare löneregleringar, förse de av kommittén framlagda reglements-

förslagen med någon ingående detalj motivering; erinras må att kommit­

téns förhandlingar med tjänstemännens huvudorganisationer pågingo

tiden 22 november 1946—21 februari 1947 och att kommittén den 11 mars

1947 avgav sitt betänkande II. På sätt såväl riksdagens revisorer som vissa

myndigheter anfört, försvårar det reglementenas tillämpning att en auktori­

tativ detalj motivering till de nya bestämmelserna saknas, i all synnerhet som

det icke är klart i vilken utsträckning tidigare gjorda uttalanden äro avsedda

att alltjämt gälla. Med beaktande härav har jag i det följande i anslutning

till reglementsförslagen ansett mig böra lämna en utförlig redogörelse för

motiven till bestämmelserna och för det sätt, varpå bestämmelserna böra till-

lämpas.

Då förslaget till allmän lönereglering i propositionen nr 281 anmäldes

för 1947 års riksdag, ifrågasattes vissa ändringar i den ordning, som dit­

tills tillämpats för avlöningsbestämmelsernas fastställande.

Å ena sidan förordades en ökad medverkan av riksdagen i sakfrågor. I

propositionen framhölls, att en markant skillnad sedan gammalt gällt mel­

lan den omfattning, i vilken riksdagen medverkat vid tillkomsten av avlö-

ningsbestämmelser för statlig ordinarie och icke-ordinarie personal. Av-

löningsreglementena för den ordinarie personalen hade underställts riks­

dagen för godkännande. De hade visserligen kompletterats med av Kungl.

Maj it utfärdade tilläggsbestämmelser, men utvecklingen hade gått i den

riktningen, att avlöningsreglementena blivit alltmera fullständiga, och i

de år 1939 och därefter utfärdade avlöningsreglementena hade intagits de

flesta bestämmelser av allmängiltig natur. För den icke-ordinarie perso­

nalen däremot hade avlöningsbestämmelserna under giltighetstiden för

1919 års avlöningsreglemente för kommunikationsverken och de med detta

reglemente som förebild utformade avlöningsreglementena utfärdats utan

medverkan från riksdagens sida, och tillkomsten av 1939 års civila och

militära icke-ordinariereglcmenten hade härvidlag icke inneburit ändring

i vidare mån än att själva löneplanerna underställts riksdagens prövning.

Några särskilda skäl för denna åtskillnad mellan avlöningsbestämmelser-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

26

na för ordinarie och icke-ordinarie statstjänstemän hade icke åberopats

vid de tillfällen, då frågan om riksdagens medverkan varit på tal. De före­

slagna nya avlöningsreglementena innehöllo bestämmelser även för den

icke-ordinarie personalen och förutsatte salunda en ökad medverkan av

riksdagen.

Å andra sidan förordades en begränsning av riksdagens medverkan i så

måtto, att frågor av rent formell art eller av obetydlig saklig vikt icke skul­

le påkalla särskilt riksdagsbeslut. I propositionen, vari framhölls att riks­

dagens medverkan i mycket stor utsträckning påkallats i dylika frågor

under tiden efter 1939 års lönereglering, föreslogs härutinnan följande.

Ordalydelsen av avlöningsreglementena skulle icke för godkännande un­

derställas riksdagen. I stället skulle riksdagen bemyndiga Kungl. Maj :t att

utfärda reglementena i huvudsaklig överensstämmelse med författnings-

förslag fogade vid vederbörande riksdagsskrivelse eller vid i skrivelsen åbe­

ropat utskottsutlåtande. Härigenom skulle Kungl. Maj :t bliva oförhindrad

att vidtaga förtydliganden eller eljest redaktionella jämkningar i författ­

ningarna, såväl vid utfärdandet som därefter. Kungl. Maj :t skulle vidare

bemyndigas utan riksdagens medverkan ändra avlöningsbestämmelserna,

a) då skäl förelåge att utsträcka tillämpningen av enligt reglementena

för vissa grupper av tjänstemän gällande bestämmelser till andra, i stort

sett likartade grupper,

b) då riksdagens beslut i organisations- eller anslagsfrågor föranledde

tillägg till eller ändringar i reglementenas bestämmelser, så framt dessa

tillägg eller ändringar icke avveke från de principer, på vilka avlönings-

reglementenas bestämmelser vore byggda, samt

c) då skäl förelåge att i samband med ändringar och tillägg, som nyss

sagts, vidtaga vissa modifikationer av gällande bestämmelser.

Därjämte skulle Kungl. Maj:t, enligt vad i propositionen förordades, be­

myndigas att utfärda övergångsbestämmelser, såväl i samband med den

nya löneregleringens ikraftträdande som därefter.

Riksdagen fann förslagen värda beaktande men ansåg sig i frågans då­

varande läge icke böra taga ställning till här avsedda spörsmål; riksdagen

tog dock avstånd från förslaget att lämna Kungl. Maj :t ett för framtiden

gällande bemyndigande att utfärda övergångsbestämmelser. Emellertid er­

höll Kungl. Maj :t bemyndiganden att utfärda avlöningsreglementen för till-

lämpning under budgetåret 1947/48 samt att meddela övergångsbestäm­

melser i samband med den allmänna löneregleringen.

De nu utarbetade förslagen till definitiva avlöningsreglementen inne­

hålla, såsom framgår av vad förut anförts, avlöningsbestämmelser gemen­

samma för ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän. De förutsätta således,

på motsvarande sätt som de för innevarande budgetår gällande reglemente­

na, samma medverkan från riksdagens sida vid bestämmande av avlönings­

förmånerna för ordinarie och icke-ordinarie personal. Den ordning för regle­

mentenas utfärdande och för detaljjämkningar i dem, varom förslag före­

lädes föregående års riksdag, synes mig vara praktisk och ägnad att under­

lätta såväl riksdagens arbete som arbetet i Kungl. Maj :ts kansli, och de av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

27

sedda befogenheterna för Kungl. Maj:t hålla sig, såvitt jag kan finna, inom

snäva gränser, särskilt efter den av riksdagen angivna inskränkningen i

befogenheten att utfärda övergångsbestämmelser. Jag anser mig därför

böra förorda, att Kungl. Maj :t för sig utverkar bemyndiganden av det

slag, som avsågs i propositionen 1947:281, dock att bemyndigandet att

utfärda övergångsbestämmelser endast bör avse meddelandet av dylika be­

stämmelser i samband med de nya avlöningsreglementena. Ett bemyndi­

gande av sist angivna innebörd synes påkallat, även om de frågor, som

uppkomma vid övergång från de provisoriska till de definitiva reglemen­

tena, torde bliva relativt få.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

II. Specialmotivering till förslaget till statens allmänna

avlöningsreglemente.

1 avd. Inledande bestämmelser.

1 S.

Reglementets tillämpningsområde m. m.

Saar och Ars. Det under innevarande budgetår gällande statens all­

männa avlöningsreglemente -— med den officiella förkortningen Saar • äger

tillämpning på statens tjänstemän i allmänhet. Beträffande det sätt, varpå

reglementets tillämpningsområde bestämts, samt angående de däri använda

uttrycken tjänst, beställning och befattning må nämnas följande.

7. Reglementet äger enligt 1 § tillämpning å innehavare av vissa tjänster

men vinner däremot icke tillämpning å någon av den anledningen, att han

förordnas uppehålla (bestrida, vikariera å) en i reglementet avsedd tjänst.

Exempelvis är reglementet icke tillämpligt å en folkskollärare av den an­

ledningen, att han förordnas uppehålla statlig tjänst såsom folkskolinspek­

tör eller såsom övningsskollärare vid seminarium (rörande avlöningsför­

månerna i dylika fall ha bestämmelser meddelats i kungörelserna 1947.

607 och 608), men väl i fall där läraren förordnas inneha tjänst såsom

extra folkskolinspektör eller extra övningsskollärare.

2. Med uttrycket tjänst avses i Saar detsamma som »tjänstemannaan­

ställning». Genom detsamma uteslutas från tillämpningsområdet inneha­

vare av arbetaranställning samt uppdragstagare. I detta sammanhang må

nämnas, att Kungl. Maj :t i cirkulär den 30 juni 1947 (SFS nr 542) fäst

statsmyndigheternas uppmärksamhet på ett av 1945 års lönekommitté

gjort uttalande om att sådan personal, som ej erhåller anställning såsom

ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman eller såsom aspirant och som ta-

ges i anspråk inom kollektivavtalsreglerat område, bör avlönas enligt av­

talsbestämmelserna; tillräcklig anledning anses m. a. o. ej finnas att ur

en arbetargrupp utbryta enstaka per soner och giva dem tjänstemannaan­

ställning, med mindre någon av de egentliga huvudanställningsformerna

anlitas. Beträffande de i vissa fall föreliggande svårigheterna att avgöra,

huruvida fråga är om tjänsteman eller uppdragstagare — i vilket sist­

nämnda fall reglementet icke är tillämpligt — må framhållas, att frågan

har praktisk betydelse närmast för bedömande av vederbörandes ställning

i semesterhänseende. 1945 års lönekommitté har framhållit, att dylika svå­

28

righeter göra sig gällande även vid den allmänna semesterlagens tillämp­

ning. I princip bör väl en person, vilken såsom självständig företagare

åtager sig en viss uppgift, i denna sin egenskap betecknas som uppdrags­

tagare men ej såsom arbetstagare och således ej som tjänsteman. Beträffan­

de den närmare gränsdragningen mellan de olika kategorierna hänvisades

vid antagandet av 1938 års allmänna semesterlag till allmänt avtalsrättsliga

regler (prop. 1938: 286, s. 213, jfr prop. 1945: 273, s. 70).

Då uttrycket tjänst användes i Saar, inlägges icke däri med nödvändig­

het innebörden av en anordning av mera bestående natur; exempelvis skall

för en helt tillfällig arbetsuppgift kunna användas anställning såsom extra

tjänsteman. Ej heller inlägges i uttrycket betydelsen av en anställning med

i förväg fullt bestämda arbetsuppgifter. Särskilt tidigare synes man ha va­

rit böjd att se en bestämd skillnad mellan å ena sidan civila anställningar,

som ansågos vara förenade med bestämda arbetsuppgifter och betecknades

sasom tjänster, och å andra sidan militära och civilmilitära anställningar,

som ansågos vara mera personliga och betecknades såsom beställningar.

Numera finnas dock även för den civila personalen anställningar med — i

förhållande till andra — skäligen obestämda arbetsuppgifter; med hänsvn

härtill användes i Saar uttrycket tjänst oberoende av om anställningen

är förenad med mer eller mindre bestämda arbetsuppgifter, så att det även

täcker uttrycket beställning. Inom s. k. reglerad befordringsgång, där, allt

efter vederbörandes anställningstid, olika anställningsformer och lönegra­

der tillämpas för personal med i princip samma arbetsuppgifter, synes med

tjänst böra förstås anställning, vid vilken tillämpas viss anställningsform

och lönegradsplacering; vederbörande befordras således enligt en viss ord­

ning från den ena tjänsten till den andra utan att arbetsuppgifterna be­

höva ändras. En motsatt uppfattning — enligt vilken i detta "fall en och

samma tjänst under olika förhållanden är placerad i olika lönegrader__

låter sig icke förena med uttrycket befordringsgång.

I Saar och de i anslutning därtill utfärdade författningarna har uttryc­

ket befattning erhållit en ganska begränsad användning, i det att detsamma

endast användes för att beteckna något som begreppsligt skulle kunna ut­

göra en tjänst men faktiskt icke blivit detta. I en del fall, då tjänsteman

erhåller uppdrag att fullgöra göromål, som ligger utanför dem, som till­

höra tjänsten, och då i anledning därav göromålen ändras även på den

egna tjänsten — exempelvis då en professor valts att vara rektor — anses

göromålen på grund av tjänsten och göromålen på grund av uppdraget

konstituera en befattning (»professor, som innehar rektorsbefattning»).

Och vidare anses de göromål, som i det särskilda fallet åläggas innehavare

av tjänst eller beställning, med vilken olika arbetsuppgifter kunna följa,

konstituera en befattning, så att exempelvis innehavare av kaptens- elier

löjtnantsbeställning, som placerats såsom kompanichef, säges inneha kom­

panichefsbefattning.

3. I den män icke särskilda, i Saar ej innefattade avlöningsbestämmel-

ser skola tillämpas (se härom under 4 här nedan), äger Saar tillämpning å

innehavare av statliga tjänster i den omfattning, som angives i 1 § a)—c),

eller, närmare uttryckt, i den omfattning som beträffande ordinarie tjänste­

män angives i 1 § a) och beträffande icke-ordinarie tjänstemän angives i

1 § a)—c). Vad angår de icke-ordinarie tjänstemännen innefattar emeller­

tid 1 § a)—

c)

i verkligheten icke någon begränsning, då nämligen under

a) och b) angivas vissa sådana tjänstemän men under c) angivas övriga

icke-ordinarie tjänstemän. Syftet med de icke-ordinarie tjänstemännens

uppdelning i 1 § på skilda grupper är att redan i reglementets inlednings­

paragraf klargöra den kategoriindelning av sådana tjänstemän, på vilken

reglementet bygger. Reglementet är så uppställt, att avlöningsbestämmel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

29

serna för de tjänstemän, som angivas i 1 § a) och b), innefattas i 3 avd.,

medan avlöningsbestämmelserna för de i 1 § c) avsedda tjänstemännen

innefattas i 4 avd.

Utmärkande för de i 1 § a) och b) avsedda tjänsterna är att de skola

ha lönegradsplacerats i vederbörlig ordning och att de därvid skola ha

åsatts lönegradsbeteckning och lönegradsnummer i överensstämmelse med

vissa angivna normer. De i 1 § a) avsedda lönegradsplacerade tjänsterna

äro: ordinarie, extra ordinarie, aspirant- och extra tjänster, vartill för för­

svarets del kommer icke-ordinarie, medelst kontrakt för viss tid tillsatt be­

ställning. De i 1 § b) avsedda tjänsterna, som endast finnas vid bank- och

fondinspektionen samt sparbanksinspektionen, utgöra ett speciellt slags

icke-ordinarie tjänster, som reellt sett stå ordinarie tjänster nära men icke

inrättats under riksdagens direkta medverkan; dessa tjänster inrättas av

Kungl. Maj :t jämlikt i" bank- och sparbankslagarna erhållet bemyndigande

att organisera ifrågavarande inspektioner.

4. Såsom ett av Kungl. Maj :t utfärdat avlöningsreglemente är Saar icke

tillämpligt å tjänstemän vid riksdagens verk. Reglementet är vidare tillämp­

ligt endast i den män fråga ej är om tjänstemän, för vilka andra avlönings-

bestämmclser än de i reglementet innefattade skola tillämpas enligt beslut av

Kungl. Maj :t och riksdagen. Ett särskilt avlöningsreglemente, 1947 års avlö­

ningsreglemente för nomadlärare (Arn), skall tillämpas å dylika lärare.

Vidare gälla specialbestämmelser för olika personalgrupper vid försvaret,

som äro fast anställda men icke ständigt tjänstgörande. Enligt bestämmelser

i slutet av Saar äro från dess tillämpning uttryckligen undantagna flertalet

övningslärare, tjänstemän uppförda på indragnings- eller övergångsstat utan

tjänstgöringsskyldighet eller å avgångsstat ävensom sådan tjänsteman, som

anmält, att han icke vill underkasta sig reglementets villkor och bestäm­

melser.

1947 års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställning i viss

statsunderstödd verksamhet (Ars) har givits den utformningen, att Saar

i tillämpliga delar skall gälla, dock med iakttagande av vissa särskilda be­

stämmelser. Ars är tillämpligt på lärarpersonalen vid de högre kommunala

skolorna, föreståndare för och lärare vid de statsunderstödda sinnesslö- och

epileptikerskolorna samt innehavare av på personalförteckning uppförda

tjänster vid hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Förslaget till definitivt reglemente. Det inom finansde­

partementet utarbetade förslaget till definitivt avlöningsreglemente överens­

stämmer till sina huvuddrag med Saar och Ars. Vid angivande av regle­

mentets tillämpningsområde ha emellertid följande jämkningar skett för

vinnande av större överskådlighet.

Sålunda har i 1 § 1 mom. tillämpningsområdet angivits utan samband

med en indelning av tjänstemännen efter deras olika anställningsform. För

utmärkande av reglementets principiellt sett generella tillämplighet inom

statsförvaltningen har angivits, att detsamma äger tillämpning beträffan­

de statens tjänstemän, med undantag av dels tjänstemän, för vilka andra

avlöningsbestämmelser än de i reglementet innefattade skola tillämpas en­

ligt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen, dels ock tjänstemän vid riks­

dagens verk.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

I paragrafens 2 mom. har angivits tjänstemännens huvudindelning efter

anställningsformen. Sammanställningen av lönegradsbeteckningar och löne-

gradsnummer har emellertid därvid överförts till en ny 2 §. Vidare har det

icke ansetts erforderligt att tynga reglementets inledningsparagraf med

mera detaljerade bestämmelser om förut omförmälda specialgrupp tjänste­

män vid bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen; dessa

ha dock omnämnts, och detsamma gäller viss anställning över stat vid för­

svaret. Vad slutligen beträffar den terminologiska frågan om användandet

av beteckningarna tjänst, beställning och befattning, skiljer sig förslaget till

nytt reglemente från Saar endast genom att de anställningar, vid vilka de

reguljära anställningsformerna icke tillämpas, i anslutning till tämligen

allmänt vedertaget språkbruk betecknats såsom arvodesbefattningar.

2

§•

Lönegrader.

I denna paragraf ha förekommande lönegradsbeteckningar och lönegrads-

nummer sammanställts. Förslaget till nytt reglemente innebär icke någon

saklig ändring i vad nu gäller. För att klargöra valet av beteckningar må

erinras om följande.

Inom det intill den 1 juli 1947 gällande lönesystemet gåvos löneplanerna

olika bokstavsbeteckningar, varemot lönegraderna ej erhöllo särskild be­

teckning. Där samma lönebelopp ansågs böra tillkomma tjänstemän med

olika anställningsform, medförde detta antingen att en och samma löneplan

tillämpades för dem, varvid man ej av lönegradsplaceringen kunde omedel­

bart se vilken anställningsform som i det enskilda fallet skulle tillämpas,

eller ock att flera helt eller i det väsentliga likalydande löneplaner måste

tillskapas. Såsom exempel på det förra må nämnas, att i civila avlönings-

reglementet tjänster tillsatta medelst visstidsförordnande och tjänster till­

satta medelst tillsvidareförordnande sammanfördes å löneplan C och att i

militära avlöningsreglementet sammanfördes beställningar tillsatta med

fullmakt och beställningar tillsatta med visstidsförordnande å vardera av

löneplanerna Öb och Cb. Å andra sidan tillskapades i civila avlöningsregle­

mentet delvis likalydande löneplaner B och C för olika anställningsformer

samt en särskild rektorslöneplan E upptagande lön enligt vissa löneklasser

å löneplan A; i militära avlöningsreglementet användes konstruktionen be­

ställning med arvode motsvarande lön enligt löneplan Oa eller UO för att

angiva den särskilda anställningsform, varom i dessa fall var fråga. Inom

den civila statsförvaltningen tillämpades samma löneplan oberoende av

förvaltningsgren in. in., men för varje icke-statligt förvaltningsområde till­

skapades särskilda löneplaner. Inom försvaret tillämpades delvis likalydan­

de löneplaner Öb och Cb, den förra för militär och den senare för civilmilitär

personal. Den avvikande konstruktionen av lönegraderna för extra ordinarie

och extra tjänstemän medförde behov av särskilda löneplaner för dem, och

det motsvarande gäller beträffande de militära löneplanerna Oa och UO.

Det stora antal löneplaner, som sålunda uppkom, försvårade upprättandet

av lönetabeller av olika slag till hjälp vid löneuträkningen.

För att vinna en ur olika synpunkter önskvärd rationalisering har 1947

års lönesystem uppbyggts så, att antalet löneplaner begränsats till vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

31

varit erforderligt med hänsyn till själva lönebeloppens storlek samt att lö­

negraderna erhållit olika beteckningar, alltefter tillämplig anställningsform

och löneplan.

Beträffande lönegradsbeteckningarna inom 1947 års lönesystem gäller

följande.

a. Begynnelsebokstaven angiver, huruvida tjänsten är civil eller civil-

militär (C) eller militär (M),

b. Antalet bokstäver angiver, huruvida lönen utgår enligt någon av de

allmänna löneplanerna 1 och 2 (två bokstäver) eller någon av speciallöne-

planerna 3—5 (tre bokstäver).

c. Andra bokstaven angiver alltid, huruvida fråga är om dyrortsgraderad

lön eller alltså lön enligt löneplan nr 1 eller 5 (bokstaven är då hämtad ur

alfabetets första hälft ) eller om icke dyrortsgraderad lön eller alltså lön

enligt någon av löneplanerna nr 2—4 (bokstaven är då hämtad ur alfabe­

tets senare hälft). Lönegradsbeteckningens andra bokstav har härutöver —

ehuru med vissa undantag — den funktionen, att genom densamma angives

anställningsformen. Bokstäverna a—d och o—r reserveras för olika slag av

ordinarie anställning, e och s för extra ordinarie anställning, f och t för

aspirantanställning, g och u för extra anställning samt h och v för anställ­

ning medelst kontrakt för viss tid. Undantagen avse uteslutande använd­

ningen av bokstäverna a—d och o—r och äro av i viss mån begränsad räck­

vidd. Vad angår statsförvaltningen har det förhållandet, att Kungl. Maj :t

jämlikt bemyndigande i bank- och sparbankslagarna utan riksdagens hö­

rande äger organisera bank- och fondinspektionen respektive sparbanks-

inspektionen — varför man ej kan tala om ordinarie tjänster vid dessa in­

spektioner — icke ansetts böra utgöra hinder att tillämpa de lönegradsbe-

teckningar, som eljest tillhöra den ordinarie anställningsformen. Vad åter

angår det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet samt hushåll­

ningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna svarar för deras del beteckning­

en Ca mot det vid dessa institutioner förekommande ordinariebegreppet.

I detta sammanhang må framhållas, att i prop. 1947: 281 uttalats, att

beteckningen extra tjänsteman bör förbehållas de tjänstemän, som äro ex­

tra tjänstemän i avlöningsreglementets mening och som alltså ha lönegrads-

beteckningen Cg. På motsvarande sätt bör beteckningen aspirant, då där­

med avses innehavare av viss anställning, förbehållas den, som innehar

aspirantanställning i avlöningsreglementets mening och alltså har lönegrads-

beteckningen Cf.

3

§•

För reglementets tillämpning grundläggande bestämmelser.

J mom. På det statliga löneområdet har sedan länge fortgått en strävan

att ernå en enhetlig reglering av spörsmål av likartad innebörd, oavsett

inom vilket förvaltningsområde de uppkomma. För undanröjande av sak­

32

ligt icke motiverade olikheter talar bl. a. önskvärdheten av att utan ingåen­

de detaljundersökningar kunna konstatera vad i ett visst sakligt avseende

gäller inom statsförvaltningen. En normalisering medför också, att tolk-

ningsavgöranden få mera generellt prejudicerande betydelse än eljest, så att

antalet fall, i vilka meningsskiljaktigheter yppas om en författningsbestäm­

melses rätta innebörd, väsentligt nedbringas. Tydligtvis är en enhetlig regle­

ring icke minst av värde i sådana fall, då tjänsteman övergår från ett för­

valtningsområde till ett annat.

Till följd av de skiljaktiga förhållanden, under vilka tjänstgöring full-

göres, och till följd av göromålens olika beskaffenhet är det emellertid gi­

vet, att inom olika förvaltningsområden behov föreligger av särskilda bestäm­

melser i skilda avseenden. I den mån olika bestämmelser ansetts erforderliga

för olika förvaltningsområden, ha i Saar de bestämmelser, som skola till-

lämpas i allmänhet, upptagits under rubriken »A. Allmänna bestämmelser»,

under det att för vissa förvaltningsområden gällande tilläggs- och undantags­

bestämmelser upptagits under rubriken »B. Särskilda bestämmelser» samt

en underrubrik angivande det förvaltningsområde, varom fråga är. I 2 § 1

mom. Saar föreskrives, att, i den mån i reglementet vid sidan av allmänna

bestämmelser meddelas särskilda bestämmelser för visst verk eller visst för­

valtningsområde, vad i de allmänna bestämmelserna finnes stridande mot

de särskilda bestämmelserna icke skall gälla för sådant verk eller förvalt­

ningsområde.

1 det reviderade reglementet motsvarar 3 § 1 mom. berörda i 2 § 1 mom.

Saar upptagna bestämmelse. Denna har emellertid omformulerats för att

tydligare uttrycka, att de allmänna bestämmelserna jämväl inom de sär­

skilt angivna förvaltningsområdena skola tillämpas i den mån de icke stri­

da mot särbestämmelserna. I sistnämnda bestämmelser användas rubrikerna

Läroverk m. fl. läroanstalter samt Statens affärsdrivande verk. Vilka för­

valtningsområden, som ingå under dessa sammanfattande beteckningar,

framgå av andra och tredje styckena i förevarande moment.

2 4 mom. Dessa moment innehålla vissa begreppsbestämningar, med­

delade för att möjliggöra vissa förenklingar i reglementstexten.

Beträffande uttrycken beställning och beställningshavare vid försvaret

hänvisas till vad därom anförts under 1 §.

Enligt i 2 mom. meddelad föreskrift skall med beställning på aktiv stat

i lönegraden Mha 1 likställas sådan anställning över stat, som skall före­

gå anställning på aktiv stat. Härmed åsyftas överstatsanställning enligt

kungörelsen den 26 september 1947 (nr 699) angående manskaps och musik­

elevers anställning vid krigsmakten. Enligt denna kungörelse skall i all­

mänhet första anställning vid armén och marinen för den, som icke av­

lagt realexamen eller styrker sig äga motsvarande utbildning, ske för viss

tid, räknat från och med 1 oktober eller, vad angår flottan, från och med

1 oktober eller 1 april, och under de första sex månadernas anställning är

vederbörande därvid förd över stat. överstatsanställning förekommer vidare

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

33

vid yrkesgrenen stamflygförare inom flygvapnet, under ett år för den, som

ej avlagt realexamen eller har motsvarande kunskaper, och omkring sex

månader för den, som avlagt realexamen (motsvarande).

Såsom angivits under 2 § tillämpas de lönegrader, som eljest avse ordi­

narie tjänster, för vissa dem närstående icke-ordinarie tjänster vid bank-

och fondinspektionen och sparbanksinspektionen. Enligt 3 mom. i föreva­

rande paragraf skola, där ej annat särskilt angives, för dessa tjänster till-

lämpas reglementsbestämmelserna för ordinarie tjänster.

De i reglementet avsedda icke-statliga anställningarna vid högre kom­

munala skolor, sinnesslö- och epileptikerskolor, hushållningssällskap och

skogsvårdsstyrelser skola enligt 4 mom. likställas med statliga tjänster. Det­

ta medför exempelvis, att innehavare av dylik icke-statlig tjänst vid vikariat

på statlig tjänst helt behandlas som statstjänsteman. Vad i reglementet sägs

om staten och statsverket skall för ifrågavarande tjänstemän avse veder­

börande kommun, skolstyrelse, hushållningssällskap eller skogsvårdssty-

relse.

5 mom. Enligt första stycket skola olika tjänster anses olika höga i för­

hållande till månadslönerna vid grundnivån. Inom lönegrad, som omfattar

flera lönelclasser, skall härvid tagas hänsyn till lönebeloppet i slutlöneklas-

sen, och inom löneklass, som upptager flera lönebelopp — där löneplanen

på tvären är uppdelad efter ortsgrupper, lönegrupper eller avdelningar —

till det högsta av lönebeloppen. I andra stycket meddelas en undantags­

bestämmelse för provinsialläkar- och distriktsveterinärtjänster; denna sam­

manhänger med att avlöningen vid dessa tjänster utgår i form av lön jämte

rätt till praktikinkomst (36 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

2 avd. Förvaltniiigsbestämmelser.

⁴

§•

Tjänsters inrättande och lönegradsplacering.

S a a r. De avlöningsreglementen, som tillämpades intill den 1 juli 1947,

innehöllo förutom bestämmelser om tjänstemännens avlöningsförmåner

även vissa bestämmelser, vilka närmast rörde statsförvaltningens organi­

sation. Bland annat innefattades i dem huvudstadgandena angående tjäns­

ters inrättande och lönegradsplacering. Stadgandena härom i avlöningsreg-

lementena för icke-ordinarie personal voro emellertid ofullständiga såtill­

vida, att genom dem icke klarlades frågan om riksdagens medverkan vid

inrättande och lönegradsplacering av icke-ordinarie tjänster.

Bestämmelser i detta ämne finnas numera meddelade i 3 § Saar, som har

rubriken Bestämmandet av tjänsters lönegrader och antal. Paragrafen inne­

håller bestämmelser beträffande ordinarie, extra ordinarie, aspirant- och

extra tjänster ävensom beträffande vissa speciella slag av icke-ordinarie

tjänster inom försvaret samt vid bank- och fondinspektionen och spar-

3 Bihang till riksdagens protokoll 191/8. 1 sand. Nr 225.

34

banksinspektionen. Den innehåller däremot inga föreskrifter angående be­

stämmandet av antalet arvodesanställningar och av arvodesbeloppen vid

dessa anställningar. I åtskilliga fall meddelas beslut härutinnan av Kungl.

Maj :t, understundom — i allmänhet där arvodet skall utgå från å avlö-

ningsstat upptagen anslagspost till arvoden och särskilda ersättningar, be­

stämda av Kungl. Maj :t — med stöd av riksdagens beslut. I andra fall med­

delas beslut i ämnet av vederbörande myndighet. I detta sammanhang må

anmärkas, att Kungl. Maj :t i cirkulär den 30 juni 1947 till statsmyndighe­

terna (SFS nr 542) framhållit, att i den mån ej Kungl. Maj :t meddelat be­

slut i fråga om anställningsformen för icke-ordinarie personal, denna borde

av vederbörande myndighet bestämmas under beaktande av de uttalanden,

som härom gjorts av 1945 års lönekommitté och som innefatta, att den tidi­

gare i betydande utsträckning anlitade formen med anställning mot arvode

i största möjliga utsträckning borde undvikas och avvecklas för heltidsan­

ställd personal. Att arvodesanställning avses skola förekomma endast un­

dantagsvis för heltidsanställd personal sammanhänger med att denna an­

ställningsform erfarenhetsmässigt föranleder en mångfald komplikationer.

Arvodena bestämmas ofta nog efter andra grunder än som tillämpas då

tjänster lönegradsplaceras, och detta medför svårigheter bl. a. då en ar­

vodestjänst ombildas till lönegradsplacerad tjänst eller då innehavare av

arvodesbefattning eljest övergår till dylik tjänst. För arvodesbefattningar

pläga avlöningsförhållandena ej heller vara så i detalj reglerade som för

lönegradsplacerade tjänster; detta föranleder tveksamhet i olika fall och

medför även lätt, att sakligt icke motiverade ojämnheter uppkomma.

Beträffande innehållet i 3 § Saar och de frågor, som i anslutning till

denna paragraf uppställa sig, må anföras följande.

1. Enligt 1 mom. och 2 mom. första stijcket skola ordinarie och högre

extra ordinarie tjänster i allmänhet åsättas lönegradsbeteckning och löne-

gradsnummer av Kungl. Maj :l med stöd av riksdagens beslut; ordningen

för bestämmandet av antalet dylika tjänster är densamma. Innebörden av

uttrycket »med stöd av riksdagens beslut» är, att Kungl. Maj :ts beslut skall

stå i samklang med ett positivt riksdagsbeslut, men avlöningsreglementet

tcger icke ställning till frågan huru individualiserat riksdagsbeslutet skall

vara till sitt innehåll. Det är visserligen regel att riksdagsbeslutet föreligger i

form av en av riksdagen fastställd personalförteckning, vilken uttömmande

angiver vilka tjänster, som må finnas, samt deras lönegradsbeteckning och

lönegradsnummer, men det förekommer dock såväl att personalförteckningen

ger utrymme för val mellan olika lönegrader som att särskilda riksdagsbe-

myndiganden gälla vid sidan om personalförteckningen.

I vissa fall angives sålunda lönegraden för vederbörande tjänst i perso­

nalförteckningen pa sadant sätt, att tva eller flera lönegrader äro möjliga

att tillämpa. Undantagsvis angives, att tjänsten i fråga skall vara placerad

högst i viss lönegrad; i dylika fall fordras ett särskilt beslut i fråga om den

lönegrad, som i det särskilda fallet skall tillämpas. Det förekommer också,

att enligt personalförteckningen olika lönegrader enligt en i förväg bestämd

norm skola tillämpas beroende på vem som blir innehavare av tjänsten;

detta är fallet beträffande de inom försvaret förekommande Md-beställning-

ai na, som tillsättas medelst förordnande tills vidare och ej äro förenade

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

35

med pensionsrätt men som alltid innehavas jämte en pensionsberättigande

beställning och skola ha samma lönegradsnummer som denna. Exempel fin­

nas vidare på att olika lönegradsbeleckningar skola tillämpas, alltefter det

civil eller militär tjänsteman blir innehavare av tjänsten (detta är fallet be­

träffande souschefstjänsterna i marin- och flygförvaltningarna). Slutligen

finnas (vid flygförvaltningen) fall, där Kungl. Maj :t kan välja mellan or­

dinarie och extra ordinarie tjänst eller eljest mellan olika anställningsformer.

I detta sammanhang må nämnas att, om i en av riksdagen fastställd per­

sonalförteckning upptagas vissa tjänster, riksdagsbeslutet i allmänhet torde

få tilläggas den innebörden, att dessa tjänster skola inrättas och ej utan

särskilda skäl hållas vakanta.

Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 30 juni 1947

(SFS nr 542) bör beslut av Kungl. Maj :t eller Kungl. Maj :t och riksdagen,

varigenom fastställts visst antal icke-ordinarie tjänster, förutsättas avse an­

talet tjänster inrättade för tjänstgöring av samma omfattning som är stad­

gad för jämförlig ordinarie tjänst. Därest tjänstemän i enlighet med gäl­

lande bestämmelser anställas för avkortad tjänstgöring, må antalet tjäns­

ter kunna ökas i sådan omfattning, att den sammanlagda tjänstgöringstiden

motsvarar den, som sålunda förutsättes i beslutet.

2. Såsom förut antytts kunna även vid sidan av personalförteckningarna

rikdagsbemyndiganden ha lämnats, vilka medgiva Kungl. Maj :t att besluta

om lönegradsplacering av ordinarie och högre e. o. tjänster eller om antalet

sådana tjänster. Ett sådant bemyndigande innefattas i 1 mom. andra styc­

ket. Detta åsyftar det fall, att innehavare av medelst fullmakt eller konsti-

tutorial tillsatt ordinarie tjänst lämnat denna för att övergå till ordinarie

tjänst, vilken tillsättes medelst förordnande för viss tid, samt erhåller

Kungl. Maj :ts medgivande att övergå till tjänst med lönegradsbeteckningen

Ca inom den lönegrad han före förordnandet tillhörde. För att en sådan an­

ordning skall kunna komma till stånd äger Kungl. Maj :t utan att frågan

underställes riksdagen besluta om den tillfälliga ökning av antalet ordina­

rie tjänster, som kan erfordras. I vissa andra fall äger Kungl. Maj :t besluta

att viss tjänst skall föras över stat, d. v. s. ej medräknas vid bedömande i

vad mån de i personalförteckningen upptagna tjänsterna äro tillsatta. Så­

dant förande över stat kan förekomma dels då ordinarie, medelst fullmakt

eller konstitutorial tillsatt tjänsteman eller extra ordinarie tjänsteman, vil­

ken innehar på personalförteckning uppförd tjänst, erhåller sådan ordina­

rie tjänst i statsdepartement som tillsättes medelst förordnande tills vidare,

dels då lärare erhåller medelst förordnande för viss tid tillsatt rektorstjänst

eller tjänst såsom föreståndare för det till konstfackskolan hörande teck-

ningslärarinstitutet, dels ock då medelst fullmakt tillsatt beställningshava-

re erhåller beställning, vilken tillsättes medelst förordnande tills vidare

(Md-beställning), och vederbörande av en dylik anledning frånträder ut­

övandet av den fastare av tjänsterna. Förande över stat kan på motsvarande

sätt förekomma, då innehavare av nu nämnd ordinarie tjänst i statsdeparte­

ment erhåller fullmakts- eller konstitutorialtjänst eller extra ordinarie tjänst,

som finnes uppförd å personalförteckning, eller då rektor eller föreståndare

för teckningslärarinstitutet erhåller lärartjänst eller då innehavare av Md-be­

ställning erhåller fullmaktsbeställning, allt ulan alt vederbörande inträder i

utövning av den erhållna tjänsten. Förandet över stat innebär, såsom av det

föregående framgår, alt en tjänst motsvarande den över stat förda kan till­

sättas. - Fn återgång till det normala personalbeståndet kan ske på tvä

sätt. Om innehavaren av över stal förd tjänst avgår från denna, bortfaller

den. Och om han inträder i utövning av överstalstjänsten — och alltså verk­

lig dubblering av tjänsten förekommer någon tid skall vid närmast in­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

träffande ledighet vid verket Iden läroanstalt tjänsten tillhör) å tjänst av

samma slag och i motsvarande lönegrad den över stat förda tjänsten åter­

föras på stat. En tjänst över stat får uppenbarligen icke uppehållas med

vikarie. Anordningen har tillkommit främst i syfte att avveckla det eljest

uppkommande systemet med en mångfald sucessionsförordnanden utan att

samtidigt minska vederbörande departementstjänstemans, rektors eller Md-

beställningshavares möjlighet att bibehålla sin fasta anställning eller att vin­

na annan fast anställning. Del må framhållas, att överstatsanordningen ic­

ke är tillämplig exempelvis då dövstumkonsulent erhåller rektorstjänst.

Att antalet å personalförteckning upptagna extra ordinarie tjänster till­

fälligtvis överskrides kan också bero på att en tidigare inrättad extra ordi­

narie tjänst utgått ur personalförteckningen men dess innehavare icke ännu

avgått till följd av att uppsägningstiden icke tilländalupit. 1 sådant fall torde

tjänstemannen nämligen bibehålla sin anställning. En sådan personlig

tjänst är i viss mån att jämställa med en över stat förd tjänst; den kan så­

lunda icke återbesättas eller uppehållas med vikarie.

3. Beträffande sådana extra ordinarie tjänster, som icke upptagas å per­

sonalförteckning, samt aspiranttjänster och extra tjänster äga vederböran­

de myndigheter enligt 2 mom. andra stycket samt 3 och 4 mom. mer eller

mindre vittgående befogenheter, i den mån ej Kungl. Maj :t annorlunda be-

slutit. Här avsedda extra ordinarie tjänster skola dock åsättas lönegrads-

beteckning och lönegradsnummer i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade

bestämmelser. Aspiranttjänsts lönegradsnummer skall med två enheter un­

derstiga lönegradsnumret för den ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som

normalt utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten, och extra

tjänst må icke åsättas högre lönegradsnummer än som gäller för ordinarie

eller extra ordinarie tjänst, å vilken arbetsuppgifterna motsvara den extra

tjänstens arbetsuppgifter; finnes icke sådan ordinarie eller extra ordinarie

tjänst, skall lönegradsnumret fastställas i enlighet med av Kungl. Maj :t

meddelade bestämmelser. Undantag kunna emellertid, såsom framgår av

paragrafens ordalydelse, föreskrivas av Kungl. Maj :t, och det må särskilt

framhållas, att tjänsteman inom av Kungl. Maj :t föreskriven s. k. regle­

rad befordringsgång alltid skall erhålla den för denna stadgade löneställ-

ningen, i den mån han icke erhåller å personalförteckning uppförd tjänst.

Har höjning av anslagspost till avlöningar till övrig icke-ordinarie perso­

nal beviljats efter det Kungl. Maj :t i anslagsproposition framhållit beho­

vet av viss icke-ordinarie tjänst, uppkommer frågan, om riksdagsbeslutet

skall så förstås, att denna tjänst skall finnas och att varje ändring där-

utinnan förutsätter nytt riksdagsbeslut. Det torde knappast vara möjligt

att lämna ett generellt svar härpå. Otvivelaktigt kunna omständigheterna

vara sådana, att man måste utgå från att ett riksdagsbeslut om inrättande

av tjänsten föreligger eller åtminstone från att riksdagen avsett att med­

len skulle få användas uteslutande för avlöning åt innehavare av dylik

tjänst. Men i allmänhet torde riksdagen icke ha avsett att göra något av­

steg från avlöningsreglementets bestämmelser, enligt vilka lönegraderna för

och antalet lägre extra ordinarie tjänster, aspiranttjänster och extra tjäns­

ter skola få bestämmas av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet.

Härav följer, att om de göromål, för vilkas fullgörande medlen anvisats,

anses lämpligen böra fullgöras i annan ordning än den som man närmast

avsett vid medelsanvisningen, hinder i allmänhet icke bör föreligga att

åvägabringa den önskvärda förändringen, givetvis i den mån därav icke

föranledes ett ökat anslagsbehov. För att avgöra vilket av nämnda båda

alternativ som föreligger torde verksmyndigheterna ha att utgå från vad

Kungl. Maj :t i regleringsbrev eller liknande sammanhang föreskrivit.

37

Vad angår innehållet i övrigt i förevarande paragraf hänvisas till författ­

ningstexten.

Såsom framgår av det anförda innehåller 3 § Saar i huvudsak endast

procedurföreskrifter, varemot den frågan hålles öppen, vilken anställnings­

form och lönegradsplacering som i olika fall lämpligen bör komma till an­

vändning. Beträffande denna fråga må i förevarande sammanhang anföras

följande.

Den ordinarie anställningens tillämpningsområde framgår av de kon­

kreta besluten av Kungl. Maj :t och riksdagen, och för bedömande av frå­

gan när ordinarie anställning av det ena eller andra slaget bör tillämpas

kunna några allmängiltiga normer knappast uppställas. I vissa remiss­

yttranden över 1945 års lönekommittés betänkande I med förslag till stat­

liga löneplaner m. in. uttalades farhågor, att likställandet i lönehänseende

av ordinarie och extra ordinarie tjänster komme att leda till avskaffandet

av ordinarie tjänster. I propositionen 1946: 333 (s. 54) anfördes emellertid,

att ifrågavarande förbättring av de extra ordinarie tjänstemännens löne-

ställning icke borde föranleda någon inskränkning i de ordinarie tjänste­

männens antal; en annan sak vore, att riksdagen begärt utredning angående

tjänstemännens rättsliga ställning, och att denna utredning naturligen kun­

de komma att påverka relationen mellan antalet ordinarie och antalet extra

ordinarie tjänster. Mot dessa uttalanden framställde icke riksdagen någon

erinran.

Beträffande tillämpningen av extra ordinarie anställning, aspirantanställ-

ning och extra anställning skola enligt förut nämnda cirkulär 1947: 542 föl­

jande uttalanden av 1945 års lönekommitté tjäna som anvisningar rörande

anställningsförhållandena inom statsförvaltningen.

För tillgodoseende av statsförvaltningens normala personalbehov borde

tillämpas två huvudanställningsformer för icke-ordinarie tjänstemän: extra

ordinarie anställning och aspirantanställning. Dessa anställningsformer

jämte ordinarie anställning borde tillämpas i fråga om tjänstemannaperso­

nal i alla de fall, där icke särskilda skäl till annat föranledde.

Den omständigheten, att den extra ordinarie anställningsformen numera

i icke oväsentlig utsträckning tillämpades å tjänster av stadigvarande na­

tur, utan att fråga vore om prövnings- och utbildningstjänster, hade, såvitt

lönekommittén kunnat finna, medfört att den uppfattningen börjat sprida

sig, att den extra ordinarie anställningen borde bereda tjänstemännen en

trygghet av i stort sett samma beskaffenhet som den, vilken tillkomme de

med fullmakt eller konstitutorial tillsatta ordinarie tjänstemännen. En så­

dan uppfattning måste, om den godtoges, få den verkan, att skärpta krav

å det varaktiga behovet av tjänsten uppställdes för att densamma skulle

givas extra ordinarie karaktär. Detta medförde, att åtskilliga tjänstemän

undandroges de särskilda förmåner, som den extra ordinarie anställningen

beredde, samtidigt som förvaltningsapparaten onödigt komplicerades ge­

nom alt andra, mindre ändamålsenliga anställningsformer anlitades; av de

uppgifter, som stått till kommitténs förfogande, förefölle det sannolikt, alt

vissa befattningshavargrupper eller befattningshavare, som nu avlönades

såsom extra tjänstemän eller medelst arvode, rätteligen borde beredas extra

ordinarie anställning. Lönekommittén ansåge det vara uppenbart, att be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

greppet extra ordinarie anställning varken kunde eller borde givas en sådan

innebörd, som sålunda angivits. Det syntes lönekommittén angeläget, att de

förmåner, som den extra ordinarie anställningen beredde, skulle tillkomma

tjänstemännen även om anställningens varaktighet icke vore fullt säker.

Härav följde å andra sidan, alt extra ordinarie tjänsteman borde kunna

entledigas, bland annat, om den extra ordinarie tjänsten bleve överflödig.

Kommittén hade också i sitt förslag till statens allmänna avlöningsregle-

mente intagit föreskrifter rörande uppsägning av extra ordinarie tjänste­

man. Att emellertid en extra ordinarie tjänsteman efter en icke alltför kort

anställningstid i verkligheten hade en betydande trygghet i anställningen

syntes uppenbart och torde överensstämma med de förhållanden, som rådde

för fast anställning inom det enskilda näringslivet. Liksom hittills borde

för övrigt, när en extra ordinarie tjänst bleve överflödig, övervägas om

tjänstemannen ej lämpligen kunde, med bibehållande av den extra ordina­

rie anställningen överföras till annat verksamhetsområde. Detta borde gälla

också för det fall, att extra ordinarie tjänsteman befunnes på grund av sjuk­

lighet icke kunna sköta sin tjänst och förutsättningar för sjukpensione­

ring icke förelåge.

Såsom aspirant syntes i allmänhet kunna betecknas en sådan befatt­

ningshavare, vilken formellt sett innehade den särskilda kompetens, som

erfordrades för första extra ordinarie eller ordinarie anställning i verket i

den befordringsgång, som avsåges, men vars praktiska förutsättningar för

tjänsten vore oprövade eller icke tillräckligt prövade; däremot betraktades

icke den som aspirant, vilken såsom elev deltoge i utbildningskurs. Kom­

mittén hade i sitt förslag till statens allmänna avlöningsreglemente upp­

tagit aspirantanställning såsom en huvudanställningsform. Härmed avsåges

givetvis icke, att aspirantanställning alltid måste föregå den mera fasta

anställningen, utan det borde inom varje område eller för särskilda perso­

nalgrupper prövas, om och i vad mån aspirantanställningsformen lämpligen

borde användas. Lönekommittén finge ytterligare framhålla, att aspirant-

anställningen borde avse en relativt kort tjänstgöringstid. Det syntes visser­

ligen antagligt, att denna tid borde växla inom olika förvaltningsområden,

men i allmänhet syntes den icke behöva uppgå till mera än 18 månader.

På grund av att aspirant icke uppnått den lägsta levnadsålder, som erford­

rades för extra ordinarie anställning, kunde det i särskilda fall förekomma,

att anställningstiden såsom aspirant bleve längre, men den borde i intet

fall överstiga tre år. För aspiranten måste det framstå som ett berättigat

krav, att han så snart förutsättningar härför förelåge och senast vid aspi-

ranttidens slut finge veta, om han kunde påräkna fortsatt anställning och,

om så vore fallet, huruvida denna anställning kunde beredas honom med

anlitande av den extra ordinarie eller den ordinarie anställningsformen eller,

om sådan mera fast anställning ansåges icke kunna komma i fråga, med

anlitande av någon annan, mindre fast anställningsform. Det borde därför

åligga vederbörande myndighet att, så snart det kunde ske, pröva aspiran-

tens möjligheter till fortsatt anställning. I vissa fall kunde likväl på grund

av särskilda förhållanden aspirantens fortsatta anställning icke lämpligen

bedömas annat än i samband med tillsättningen av de tjänster, som sök­

tes av honom.

Med avseende å de fall, då icke någon av huvudanställningsformerna vore

lämplig att begagna, hade lönekommittén i sitt förslag till nytt avlönings­

reglemente upptagit ytterligare en allmän anställningsform, extra anställ­

ning. Denna hade konstruerats så, att den skulle kunna utnyttjas i så stor

utsträckning som möjligt i de fall, varom här vore fråga. Den borde således

39

kunna användas för överåriga, underåriga, personer med bristande formell

kompetens med avseende å teoretisk eller praktisk utbildning, partiellt ar­

betsföra, kortvarigt anställda — både tjänstemän, som kortvarigt anställdes

för en stadigvarande arbetsuppgift, och tjänstemän anställda för tillfällig

arbetsuppgift — och för anställningar av säsongbetonad eller intermittent

karaktär. I anledning av vad kommittén salunda uttalat beträffande per­

soner med bristande formell kompetens ville kommittén framhålla, att kom­

petensföreskrifter enligt dess mening borde meddelas eller särskilda kompe­

tenskrav uppställas endast i den mån verkligt behov härav förelåge och att

de icke borde givas mera bindande karaktär än som vore nödvändigt.

Där vederbörande myndighet äger bestämma lönegraden för extra tjänst,

böra enligt cirkuläret uppmärksammas följande uttalanden av 1945 års

lönekommitté.

Anledning kunde föreligga att placera extra tjänst i lägre lönegrad än

som följde av den i avlöningsreglementet gjorda jämförelsen med ordinarie

eller extra ordinarie tjänst med jämförliga arbetsuppgifter. Anställning så­

som extra tjänsteman skulle exempelvis, såvida ersättningen ej ansåges böra

bestämmas till lägre belopp än det lägsta som på löneplanen kunde ifråga-

komma, kunna ske också då vederbörande ännu icke uppnått den lägsta ål­

der, som fordrades för aspirantanställning. Uppenbarligen borde i dylika

fall icke kunna tillämpas högre lönegrad än aspirantlönegraden. Det kunde

också förekomma, att anledningen till den extra anställningen vore sådan

allenast partiell arbetsförhet, som inverkade på arbetsprestationen. Även i

dylika fall vore en lägre lönegradsplacering motiverad. Detta kunde också

vara fallet vid bristande kompetens hos tjänstemannen med avseende å

teoretisk eller praktisk utbildning. Även andra skäl kunde finnas för en

lägre placering, men saknades dylika särskilda skäl borde enligt lönekom-

mitténs mening tillämpas den lönegrad, som följde av jämförelsen.

I cirkuläret har Kungl. Maj :t ytterligare framhållit, att där tjänsteman

med hänsyn till honom åvilande arbetsuppgifter m. in. i enlighet med de

allmänna grunderna för anställningsformens användning normalt bort in­

nehava aspirantanställning men av särskilda skäl i stället anställes såsom

extra tjänsteman, anledning finnes att tillämpa placering i lägre lönegrad

än som gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med motsvarande

arbetsuppgifter. I dylikt fall bör för den extra tjänsten icke väljas högre

lönegrad än som gäller för motsvarande aspiranttjänst.

I anslutning till nu återgivna uttalanden kan förtjäna framhållas föl­

jande. Då aspirantanställning i fråga om sociala förmåner är helt likställd

med extra anställning och vidare aspirantanställning är förenad med en av

de löneställningar, som kunna tillämpas för extra tjänstemän, kan det an­

tagligen ligga nära till hands för vederbörande myndigheter att tillämpa

extra anställning i stället för aspirantanställning. Det bör dock under­

strykas, att det är aspirantanställning, som skall vara huvudanställ­

ningsformen, och att extra anställning avsetts allenast som en sufasidiär

anställningsform. Även om aspirantanställningen icke i och för sig är

att betrakta som ett led i en reglerad befordringsgång i den meningen, att

den såsom aspirant antagne skulle vara tillförsäkrad att i händelse av

lämplighet erhålla extra ordinarie anställning, är dock syftet med att till-

Kunyl. Maj.ts proposition nr 225.

lägga någon benämningen aspirant att angiva, att vederbörande under viss,

icke alltför lång tid skall fullgöra provtjänstgöring och, om han fyller måt­

tet, kunna ifrågakomma till erhållande av mera fast anställning.

Vad angår frågan vilken lönegrad, som bör tillämpas för extra tjänste­

män, må i anslutning till texten i Saar och förut nämnda cirkulär framhål­

las, att normalregeln bör vara, att extra tjänsteman, som är jämförlig med

aspirant, bör erhålla samma löneställning som denne, och att extra tjänste­

man, som är jämförlig med extra ordinarie tjänsteman, bör erhålla samma

löneställning som denne. Från denna normalregel böra undantag kunna

göras, men endast om särskilda skäl därtill föreligga. I undantagsfall kan

det vara nödvändigt att vid helt kortvarig anställning såsom extra tjänste­

man höja löneställningen utöver den, som motsvarar aspirantlönegraden;

att av rättviseskäl stor försiktighet därvid måste iakttagas är emellertid

uppenbart, ettersom aspirantens löneställning icke på samma sätt kan juste­

ras uppåt som den extra tjänstemannens. Å andra sidan kunna, såsom 1945

års lönekommitté anfört, för tillämpandet av en lägre löneställning åbero­

pas sådana skäl som underårighet, partiell arbetsförhet av sådant slag, som

inverkar på arbetsprestationen, och bristande kompetens i fråga om teore­

tisk eller praktisk utbildning.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

I detta sammanhang må också beröras frågan om huru lönegradsplace-

ringen i verkligheten reglerats för ordinarie och extra ordinarie tjänste­

män in. fl.

De ordinarie tjänsternas lönegradsplacering framgår med undantag för

de få fall, där olika lönegrader kunna tillämpas, av de genom Kungl. Maj :ts

beslut fastställda personalförteckningarna. Fn sammanställning av dessas

innehåll — dock med uteslutande av antalssiffror — publicerades tidigare

i torm av en tjänsteförteckning till vederbörande avlöningsreglemente. Vid

dennas uppställning tillämpades olika indelningsgrunder; i vissa fall redo­

visades för varje verk för sig de tjänster, som inrättats vid detsamma, me­

dan i andra fall för varje lönegrad angåvos de tjänster vid olika verk, som

hänförts till densamma. Med hänsyn till att en tjänsteförteckning av det

förra utseendet icke innehåller något utöver vad som framgår av respektive

personalförteckningar och da en sammanställning av tjänsterna lönegrads-

vis publiceras av statskontoret i statsliggaren, har Kungl. Maj :t icke funnit

påkallat att fastställa någon tjänsteförteckning i anslutning till Saar. För­

teckningar av båda slagen ha emellertid införts i statsliggaren.

De högre extra ordinarie tjänsterna och deras lönegradsplacering framgå

av vederbörande personalförteckningar. Vad åter angår de lägre extra or­

dinarie tjänsterna, skola, på sätt av det föregående framgår, i regel veder­

börande myndigheter åsätta dessa lönegradsbeteckning och lönegradsnum-

mer i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Sådana be­

stämmelser finnas understundom i speciella författningar och reglerings­

brev. Allmänna bestämmelser i ämnet äro meddelade i kungörelsen den 30

juni 1947 (nr 611) med föreskrifter i fråga om placering i lönegrad av vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

4]

extra ordinarie tjänster. I denna kungörelse angives vilken lönegrad, som

högst må tillämpas för vissa mera allmänt förekommande extra ordinarie

tjänster. För vissa personalgrupper angivas den anställningsform och den

lönegradsplacering, som under givna förutsättningar skola tillämpas, ge­

nom kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436) angående reglerad befordrings-

gång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst.

I 1 kap. 1 § kungörelsen 1947:554 har stadgats, att vid verk, för vilket

Kungl. Maj :t icke fastställt personalförteckning upptagande ordinarie eller

extra ordinarie tjänster, ej må utan att Kungl. Maj :t därom särskilt för­

ordnat inrättas extra ordinarie tjänster eller aspiranttjänster. Denna be­

gränsning i myndigheternas befogenhet gäller likväl icke i fall, där Kungl.

Maj :t tidigare föreskrivit, att civila icke-ordinariereglementet skall äga till-

lämpning vid verket.

Ars. De lönegrader, som äro tillämpliga för de i Ars avsedda tjänsterna,

angivas i en såsom bilaga vid nämnda reglemente fogad tjänsteförteckning.

Beträffande antalet sådana tjänster innehåller reglementet inga bestämmel­

ser såvitt angår de högre kommunala skolorna, sinnesslöskolorna och epi-

leptikerskolorna; tjänsterna inrättas emellertid av vederbörande kommu­

nala myndigheter eller huvudmän i enlighet med beslut och bestämmelser,

som meddelas av Kungl. Maj :t. Tjänsterna vid hushållningssällskapen och

skogsvårdsstyrelserna inrättas givetvis av dessa själva, varvid emellertid

är att märka, att Ars endast äger tillämpning å innehavare av tjänst, som

finnes upptagen å av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut fastställd

personalförteckning.

Yttrandena. I de av olika myndigheter och personalorganisationer

avgivna yttrandena har anförts i huvudsak följande.

Försvarets civilförvaltning: Med den avfattning de nya avlöningsbestäm-

melserna erhållit skulle Kungl. Maj :t sakna befogenhet att utan riksdagens

medgivande inrätta extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än Ce 24. En­

ligt hittills tillämpad praxis hade dock Kungl. Maj :t, i vart fall i vad avser

försvarsväsendet, ansett sig oförhindrad, att när det gällt anlitande av sak­

anslag inrätta extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än den nyss an­

givna.

Pensionsstyrelsen: Den skillnad i fråga om lönegradsplaceringen, som

gjorts mellan aspiranttjänst och extra tjänst, hade icke visat sig lämplig

för styrelsens vidkommande. Då aspiranterna i genomsnitt finge antagas

vara de bäst kvalificerade av de i ett verk antagna, ginge det i längden icke

att upprätthålla en anordning, som innebure att de extra befattningshavar­

na kunde erhålla högre avlöning än aspiranter med samma arbetsuppgifter.

Genom att särbestämmelserna om aspiranter upphävdes skulle möjlighe­

terna för myndigheterna att anpassa de nyanställdas avlöningsförhållanden

efter deras kvalifikationer avsevärt förbättras. Emellertid skulle detta med­

föra, att bestämmelserna angående reglerad befordringsgång finge inskrän­

kas att avse befordringsgången såsom extra ordinarie befattningshavare.

Telegrafstyrelsen och vattenfallsstyrelsen: Alt aspiranttjänst skulle åsät­

tas lönegrad snummer, som i regel med två enheter understiger lönegrads-

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

numret för motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst, kunde lätt

föranleda missförstånd, då man i fråga om viss tjänst hade att röra sig med

två olika lönegradsnummer, ett avseende aspiranttjänslen och ett avseende

motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst. En sådan jämkning i

själva lönegradskonstruktionen borde övervägas, att aspiranttjänstens löne-

klass finge ett ordningsnummer, som med två enheter understege lönegra­

dens, dock lägst 1 löneklassen; i så fall kunde aspiranttjänst i regel place­

ras i samma lönegrad som motsvarande ordinarie eller extra ordinarie

tjänst.

Statstjänstemännens riksförbund: Erfarenheten hade visat, att bestäm­

melserna borde kompletteras med en föreskrift om att lönegradsplaceringen

för extra ordinarie och extra tjänst skulle bedömas med utgångspunkt från

löneställningen för ordinarie tjänst med samma arbetsuppgifter. 1945 års

lönekommitté hade givit tydlig anvisning om att denna linje skulle följas,

för så vitt icke beträffande extra tjänsteman särskilda förhållanden borde

inverka vid fastställandet av lönegraden.

Statstjånarkarlellen: Kungl. Maj :t hade i kungörelsen 1947: 611 angivit

placeringen av vissa tjänster, varvid uttalats att högst de däri upptagna

lönegraderna skulle tillämpas. Detta hade, enligt vad kartellen erfarit, lett

till att extra ordinarie tjänst placerats i lägre lönegrad än motsvarande or­

dinarie tjänst och sålunda lägre än som avsetts. I fråga om lönegradspla-

cering av extra tjänster hade Kungl. Maj :t i särskilt cirkulär till statsmyn­

digheterna (SFS 1947: 542) lämnat närmare anvisningar om sådan place­

ring, därvid 1945 års lönekommittés uttalande i frågan citerats. Även när

det gällde extra tjänster syntes i ett flertal fall lönegradsplaceringarna ha

blivit lägre än vad som gällde för ordinarie tjänst, trots att de skäl löne-

kommittén anfört för att så skulle kunna ske icke förelegat. Det vore en­

ligt kartellens mening önskvärt, att bestämmelser intoges i avlöningsregle-

mentet om att såväl extra ordinarie som extra tjänst — i fråga om tjänst

av sistnämnda slag med av lönekommittén anförda undantag — skulle pla­

ceras i samma lönegrad som mot tjänsten svarande ordinarie befattning.

Uttalande av i sak samma innebörd har gjorts av tjänstemännens cen­

tralorganisation.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Enligt 3 § 2 mom. skall e. o. tjänst, som skall tillhöra någon av lönegra­

derna Ce 25—37 eller Cs 1—24, åsättas lönegradsbeteckning och lönegrads­

nummer av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. Med anledning

härav har försvarets civilförvaltning framhållit, att Kungl. Maj:t enligt hit­

tills tillämpad praxis med anlitande av sakanslag, i vart fall vad avser för-

svarsväsendet, inrättat tjänster i Ce 25 och högre lönegrader utan riksda­

gens medgivande.

Ett riksdagens godkännande av berörda praxis föreligger i så måtto, att

riksdagen lämnade utan erinran ett av chefen för försvarsdepartementet i

1943 års statsverksproposition, IV ht, s. 37, gjort uttalande, att behov fram­

trätt av att i viss utsträckning anställa icke-ordinarie personal med avlö­

ning från sakanslag såsom extra ordinarie, varvid för vissa befattningsha­

vare, med hänsyn till vederbörandes stora ansvar och höga kvalifikationer,

fastställts högre löneställning än dåvarande 20 lönegraden. Denna praxis

innebure ett avsteg från den eljest i regel tillämpade principen, att sådana

befattningar prövades av riksdagen. Intill dess en överflyttning av berörda

avlöningskostnader till avlöningsanslag kunnat genomföras, syntes det emel­

lertid vara nödvändigt att personal, som avlönades från sakanslag, kunde

erhålla e. o. anställning och därvid om så befunnes oundgängligen nödvän­

43

digt även i högre lönegrad än 20 lönegraden. Sedan sådan överflyttning

skett, borde sistnämnda anslag icke få tagas i anspråk för avlönande av

e. o. personal.

Därest ett överförande av ifrågavarande, från sakanslag avlönade perso­

nal till avlöningsanslag icke kominer till stånd redan från och med den 1

juli 1948, bör enligt lönenämndens mening Kungl. Maj:t inhämta riksda­

gens bemyndigande att jämväl under budgetåret 1948/49 inrätta e. o. tjäns­

ter i lönegrad Ce 25 och högre vid försvaret, i den mån fråga är om tjäns­

ter, för vilka avlöningskostnaderna bestridas från sakanslag. Erinras må,

att frågor om inrättande vid byggnadsstyrelsen av e. o. tjänster i lönegrad

Ce 25 och högre, för vilka avlöningskostnaderna bestridas av byggnadsme-

del, underställas riksdagen.

De i ärendet hörda personalorganisationerna ha framhållit, att medde­

lade föreskrifter angående lönegradsplacering av extra ordinarie och extra

tjänster (3 § 2 och 4 mom. Saar samt kung. 1947: 611 och cirk. 1947: 542

punkt 3) icke erhållit enhetlig tillämpning.

Lönenämnden, som icke kan finna, att vad personalorganisationerna an­

fört bör föranleda någon ändring av bestämmelserna i 3 g 2 och 4 inom.,

vill för sin del förorda, att föreskrifterna i kungörelsen 1947: 611 och cirk.

1947: 542 punkt 3 sammanföras i en författning och därvid överarbetas,

så att det klart framgår, att extra ordinarie och extra tjänst skall ha samma

lönegradsnummer som motsvarande ordinarie tjänst, såframt ej innehava­

rens bristande kompetens eller underårighet (beträffande extra tjänst) el­

ler andra särskilda skäl — såsom förekomsten av en reglerad befordrings-

gång — föranleda till en lägre lönegradsplacering.

I detta sammanhang må nämnas, att telegrafstyrelsen och vattenfallssty­

relsen föreslagit, att aspiranttjänst skall placeras i samma lönegrad som

motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst, varvid aspiranttjänstens

löneklass skulle ha ett ordningsnummer, som med två enheter understege

lönegradens, dock lägst 1 löneklassen. Detta förslag finner lönenämnden i

och för sig tilltalande. Erinras må emellertid, att i de av Kungl. Maj :t fast­

ställda befordringsgångarna för amanuenserna aspiranttjänsten har tre en­

heter lägre lönegradsnummer än lägsta extra ordinarie tjänst. Med hänsyn

härtill och då ett genomförande av de båda verksstyrelsernas förslag skulle

föranleda vissa komplikationer med avseende å de extra tjänsterna, anser

sig lönenämnden icke höra biträda förslaget.

Lönenämnden har vidare framhållit, att under 3 § Saar i de särskilda

bestämmelserna angående försvaret föreskrives, att innehavare av furirs-

beställning skall vara placerad i lönegrad Me 1 till och med den kalender­

månad, varunder han under 3 år innehaft furirsbeställning på aktiv stat

eller ock enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser kan räkna minst

6 års anställning såsom manskap, och i lönegraden Me 2 för tiden därefter.

Enligt lönenämndens mening talade praktiska skäl för att uppflyttningen

till lönegrad Me 2 skulle ske vid närmaste kvartalsskifte, efter det att be-

ställningshavaren fyller endera av ovan angivna förutsättningar i fråga om

anställningstid. Härmed vunnes överensstämmelse med de regler, som gällde

för löneklassuppf lytt ning. Dessutom vore uppflyttning av furirerna från

Me 1 till Mc 2 närmast att jämställa med en uppflyttning i lönegrad inom

reglerad befordringsgång enligt kungörelsen 1947: 436, vilken uppflyttning

skedde vid kvartalsskifte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

44

Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

Beträffande lönegradsplaceringen av lärare vid de högre kommunala

skolorna har skolöverstyrelsen erinrat om att enligt tjänsteförteckningen

till Ars ankommer på beslut av Ivungl. Maj :t, ej endast huruvida ordinarie

utan även huruvida icke-ordinarie lärare i praktiska läroämnen enbart

eller tillsammans med teoretiskt läroämne skall äga åtnjuta lön som ad-

junktskompetent lärare. I fråga om icke-ordinarie lärare borde emeller­

tid prövningen härav få ankomma på skolöverstyrelsen i konsekvens med

att för de allmänna läroverken numera gällde, dels att till extra ordinarie

lärare i praktiska läroämnen enbart eller tillsammans med teoretiskt läro­

ämne finge antagas den, som av överstyrelsen prövats äga förutsättningar

att på ett tillfredsställande sätt fullgöra de med anställningen förenade ar­

betsuppgifterna, dels ock att sådan extra lärare förordnades av översty­

relsen. I tjänsteförteckningen borde vidare det med avseende å högre folk­

skolor använda uttrycket yrkesämne utbytas mot uttrycket praktiskt läro­

ämne.

Statens lönenämnd har icke haft något att erinra mot skolöverstyrelsens

berörda förslag.

Förslaget till definitivt reglemente. Vid upprättandet av

förslag till definitivt reglemente ha bestämmelserna i 3 § Saar och motsva­

rande bestämmelser i Ars sammanförts och ingå i reglementsförslaget

såsom 4 §. Det har därvid förutsatts, att föreskrifterna om vilka lönegra­

der, som skola tillämpas för de nu i Ars avsedda tjänstemännen, på mot­

svarande sätt som skett för de i Saar avsedda tjänstemännen, skola utfär­

das i särskild ordning samt intagas i statsliggaren.

Med hänsyn till vad försvarets civilförvaltning och statens lönenämnd

anfört beträffande den från sakanslag avlönade personalen vid försvaret

torde Kungl. Maj:t böra inhämta riksdagens bemyndigande att tills vidare

inrätta extra ordinarie tjänster i lönegrad Ce 25 och högre lönegrad, i den

mån fråga är om tjänster, för vilka avlöningskostnaderna bestridas från

sådant anslag.

I vissa av yttrandena har frågan om löneställningen för olika kategorier

av icke-ordinarie tjänstemän inbördes och i förhållande till ordinarie tjäns­

temän berörts. Statens lönenämnd har för sin del icke föreslagit någon

ändring av avlöningsreglementets bestämmelser i ämnet. Lönenämnden har

emellertid framställt önskemålet, att de nu i olika författningar medde­

lade föreskrifterna och anvisningarna i ämnet sammanföras och på visst

sätt kompletteras. Detta önskemål torde böra tillgodoses. Med utgångspunkt

från att så skall ske och att därvid närmare skall angivas den lönegrad,

som i de olika fallen skall tillämpas, har det ansetts lämpligast att i avlö-

ningsreglementet gemensamt för samtliga kategorier av icke-ordinarie tjäns­

temän endast angiva den högsta ifrågakommande lönegradsplaceringen.

Enligt avlöningsreglementet med tilläggsbestämmelser skulle alltså följande

gälla.

För extra ordinarie tjänst bör enligt avlöningsreglementet högst kunna

tillämpas samma lönegradsnummer som för ordinarie tjänst med motsva­

45

rande arbetsuppgifter. I tilläggsbestämmelserna bör, såsom lönenämnden

förordat, angivas, att detta lönegradsnummer skall begagnas, då ej annat

följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t, exem­

pelvis inom reglerad befordringsgång.

För aspiranttjänst bör alltjämt, där annat ej följer av vad Kungl. Maj :t

föreskrivit, tillämpas det lönegradsnummer, som med två enheter under­

stiger lönegradsnumret för den ordinarie eller extra ordinarie tjänst, som

utgör första befordringstjänst från aspiranttjänsten. Det av telegrafstyrel­

sen och vattenfallsstyrelsen av formella skäl framställda förslaget om en

omkonstruktion av aspirantlönegraden har till följd av de av lönenämnden

påpekade komplikationer, som därvid inträda, ansetts icke böra genomfö­

ras. Vad åter angår pensionsstyrelsens förslag att medgiva en i viss mån

fri lönesättning för aspiranter, må framhållas, att detta knappast är för­

enligt med grundtanken vid tillskapandet av denna huvudanställningsform.

Då styrelsen såsom motiv för sitt förslag anfört, att de extra tjänstemännen

kunde beredas högre löneställning än aspiranter, och att ojämnheter kunde

uppkomma till aspiranternas nackdel, synes detta närmast bero på en miss­

uppfattning i fråga om den lönegradsplacering, som bör tilldelas extra

tjänsteman.

Beträffande extra tjänst gäller såväl enligt Saar som enligt förslaget till

definitivt reglemente att, om ej annat följer av beslut eller bestämmel­

ser av Kungl. Maj :t, sådan tjänst får av vederbörande myndighet åsättas

högst det lönegradsnummer, som gäller för ordinarie eller extra ordinarie

tjänst med motsvarande arbetsuppgifter. I vissa yttranden göres gällande,

att de extra tjänstemännen av olika myndigheter hänförts till alltför låg

lönegrad, under det att vad pensionsstyrelsen anfört närmast synes utvisa

att de extra tjänstemännen i jämförelse med aspiranter placerats för högt.

För klarläggande av det sätt, varpå extra tjänst bör lönegradsplaceras, tor­

de i de blivande tilläggsbestämmelserna böra tydligt angivas, att vid bedö­

mandet härav i första hand bör prövas, huruvida den extra tjänstemannen

är jämförlig med aspirant eller med extra ordinarie tjänsteman. Härvidlag

bör anställningstiden i statens tjänst men även tjänstemannens på annat

sätt ådagalagda allmänna duglighet och erfarenhet vara avgörande. Allt­

efter det sätt, varpå denna jämförelse utfaller, bör tjänstemannen normalt

placeras i lönegrad med samma nummer som aspirantlönegraden respek­

tive extraordinarielönegraden, och avvikelser härifrån böra ske endast om

särskilda skäl, såsom bristande kompetens eller underårighet, därtill för­

anleda.

Vissa i samband med tillämpning av reglerad befordringsgång uppkom­

mande frågor om underårighets inverkan på anställningsform och löne­

gradsplacering beröras i det följande under 5 § 3 mom.

I överensstämmelse med lönenämndens förslag har sådan jämkning an­

setts böra vidtagas i bestämmelserna om furirernas lönegradsplacering, att

uppflyttning till lönegraden Me 2 icke sker vid månadsskifte utan endast

vid kvartalsskifte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

46

En uttrycklig bestämmelse har ansetts böra meddelas om att de tjänster

vid högre kommunala skolor, sinnesslöskolor och epileptikerskolor, å vilka

reglementet äger tillämpning, skola lönegradsplaceras i enlighet med be­

stämmelser meddelade av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut. An­

givna bestämmelser ha förutsatts skola ha samma innehåll som den nuva­

rande tjänsteförteckningen till Ars. Därest riksdagen icke däremot fram­

ställer erinran, torde likväl böra vidtagas de jämkningar, som skolöversty­

relsen föreslagit och av statens lönenämnd lämnats utan erinran, och där­

jämte tör de högre kommunala skolorna upptagas extraordinarielönegrader

med samma ordningsnummer, som nu gälla för extralärartjänster. Beträf­

fande sistnämnda anordning, som skulle erhålla motsvarighet för de stat­

liga lärarna, må anföras följande.

I ett av 1944 års personalutredning den 24 oktober 1947 avgivet betän­

kande del II (SOU 1947: 58) ha framlagts förslag bland annat rörande regle­

rad befordringsgång för vissa icke-ordinarie lärare vid allmänna läroverk

m. 11. läroanstalter, företrädesvis sådana med akademisk utbildning. För­

slag i anledning av personalutredningens ifrågavarande betänkande har icke

avsetts skola föreläggas innevarande års riksdag. Emellertid har vid ären­

dets beredning inom finans- och ecklesiastikdepartementen ansetts föreligga

grundad anledning att vidtaga omedelbara åtgärder för en normalisering av

väntetiden till extra ordinarie — och därmed pensionsberättigande — an­

ställning för sådana icke-ordinarie läroverkslärare m. fl., som avses i per­

sonalutredningens förenämnda betänkande, därunder inbegripna lärare vid

de högre kommunala skolorna. En dylik normalisering, som för närvarande

saknas, ligger helt i linje med grunderna för 1947 års allmänna löneregle­

ring. Därest riksdagen icke har något att erinra däremot, torde för tillämp­

ning från och med den 1 juli 1948 böra utfärdas bestämmelser av innebörd,

att icke-ordinarie lärare av här avsett slag efter viss tids, i allmänhet två

läsårs, tjänstgöring må erhålla extra ordinarie tjänst i lönegrad med samma

ordningsnummer som skulle ha gällt, om de varit extra lärare. Med en dy­

lik reglering, vilken i avvaktan på ställningstagandet till 1944 års personal­

utrednings förslag har i viss mån provisorisk karaktär, avses givetvis icke att

göra någon inskränkning i lärares möjlighet att erhålla extra ordinarie tjänst

inom eljest tillämplig lönegrad, i den mån sådan tjänst finnes tillgänglig

och läraren är behörig till densamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

5 §•

Tjänstetillsättning.

i mom. I detta moment ha, i anslutning till ett av rikets allmänna kart­

verk och statens lönenämnd framställt förslag, meddelats vissa bestämmel­

ser angående tillsättning medelst fullmakt eller konstitutorial. Där ordina­

rie tjänst skall tillsättas medelst förordnande för viss tid, för begränsad an­

ställningstid eller tills vidare, framgår detta av lönegradsbeteckningen.

Kungl. May.ts proposition nr 225.

47

1 momentet har vidare införts det i 4 § 1 inom. Saar meddelade, från de

tidigare gällande avlöningsreglementena hämtade stadgandet angående kon-

stitutorialbegreppet.

2 mom. I 4 § 2 mom. Saar föreskrives, att för den, som förordnas att

inneha anställning såsom extra ordinarie tjänsteman, aspirant eller extra

tjänsteman, skall utfärdas skriftligt antagningsbevis eller annan skriftlig

tillsättningshandling, vari i förekommande fall skall angivas att anställ­

ningen avser avkortad tjänstgöringstid.

Riksförsäkringsanstalten har ansett att antagningsbevisen enligt vad er­

farenheten visat äga mycket ringa praktisk betydelse och i regel ej efter­

frågas av befattningshavarna. I arbets- och pappersbesparande syfte har äm­

betsverket ansett förevarande bestämmelse kunna givas sådant innehåll, att

antagningsbevis eller annan skriftlig tillsättningshandling endast behöver

utfärdas på begäran.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att bestämmelsen om antagningsbevis

eller annan skriftlig tillsättningshandling vid statens sinnessjukhus medfört

ett väsentligt administrativt merarbete. Den vikarierande personalen vid

dessa sjukhus hade av medicinalstyrelsen givits ställning såsom extra tjäns­

temän, men då cirka 20 procent av vikarierna endast anställdes för kortare

tid torde tillsättningshandling i sådana fall vara överflödig. Skyldighet för

myndighet att utfärda tillsättningshandling borde kunna begränsas till så­

dana fall, då anställningen beräknades bli av längre varaktighet än för­

slagsvis 6 månader.

Vid beredningen av frågan om definitivt avlöningsreglemente har bestäm­

melsen om skriftlig tillsättningshandling ansetts böra bibehållas; bestäm­

melsen har intagits i detta moment. Då en sådan handling kan givas en myc­

ket enkel form, synes bestämmelsens iakttagande icke behöva bliva betung­

ande för myndigheterna. För anställningshavaren måste det emellertid an­

ses vara av värde att erhålla ett bevis om anställningen.

3 mom. I 5 § 1 mom. Saar stadgas såsom villkor för anställning såsom

ordinarie tjänsteman, extra ordinarie tjänsteman eller aspirant uppnådd

ålder av respektive 21, 20 och 17 år. Bestämmelserna i ämnet, vilka grunda

sig på 1945 års lönekonnnittés förslag, överensstämma med tidigare med­

delade föreskrifter. Ett av generalpoststyrelsen i yttrande över kommitténs

förslag framställt förslag om sänkning av åldersgränsen till 19 år för an­

ställning såsom extra ordinarie tjänsteman har icke föranlett någon åtgärd.

Generalpoststyrelsen har nu ånyo förordat en sänkning av minimiåldern

för anställning såsom e. o. tjänsteman från 20 till 19 år. En sådan åtgärd

har synts styrelsen motiverad bland annat med hänsyn till att, då minimi­

åldern för aspirantanställning utgör 17 år, ett biträde, som anställts vid

nyss fyllda 17 år, eljest skulle behöva kvarstå såsom aspirant i .1 år, ehuru

enligt den reglerade befordringsgången för biträden för skriv- och kontors-

göromål anställningstiden såsom aspirant normalt skall uppgå till endast

1 V3 år. Förskjutningar i aspiranternas inbördes turordning skulle härige­

nom uppkomma.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

Lönenämnden är icke beredd att tillstyrka en sänkning av minimiåldern

för e. o. anställning, särskilt som enligt vad lönenämnden har sig bekant

denna minimiålder tagits under omprövning icke blott av 1945 års löne-

kommitté utan även av 1944 års personalutredning utan att något förslag

till ändring framlagts. För att minska de av generalpoststyrelsen påtalade

olägenheterna synas emellertid andra åtgärder kunna vidtagas. Sålunda bör

— på sätt redan tillämpas inom vissa verk — den som fått sin befordran till

e. o. tjänst fördröjd på grund av kravet på viss minimiålder återställas i

turordning i förhållande till sina kamrater, sedan han uppnått 20 års ålder.

Vidare må framhållas, att bestämmelserna i kungörelsen 1947: 436 angåen­

de den reglerade befordringsgången lämna möjlighet för vederbörande

verk att anställa tjänsteman, som innehaft aspirantanställning i 1 Vs år men

ännu icke fyllt 20 år, såsom extra tjänsteman med placering i samma löne­

grad, som han skulle ha erhållit, därest han kunnat antagas till e. o. tjänste­

man. Denna möjlighet bör enligt lönenämndens mening utnyttjas i de fall,

då tjänstemannens arbetsprestation motiverar en förbättring av anställ­

ningsvillkoren efter 1 */, års aspirantanställning. Har sådan åtgärd vidtagits,

bör för vidare befordran inom den reglerade befordringsgången tiden för

extra anställning räknas på samma sätt som om vederbörande innehaft e. o.

anställning.

Vid utarbetandet av förslaget till definitivt avlöningsreglemente har till­

räcklig anledning icke ansetts föreligga att, med frångående av den av stats­

makterna tidigare intagna ståndpunkten, sänka åldersgränsen för erhål­

lande av extra ordinarie — och därmed pensionsberättigande — anställ­

ning; bestämmelserna i 5 § Saar ha utan ändring införts på ifrågavarande

plats i reglementsförslaget. Det må framhållas, att möjlighet bör föreligga

att, när detta anses påkallat, såsom extra tjänsteman anställa den, som

är underårig. Vad särskilt angår den reglerade befordringsgången må näm­

nas följande.

Enligt befordringskungörelsens normalbestämmelser skola i fråga om

icke-ordinarie biträden för skriv- och kontorsgöromål tillämpas aspirant­

anställning i lönegraden Cf 4 under 11/2 år, extra ordinarie anställning i

lönegraden Ce 6 under 1 år samt därefter — efter 2

V,

års sammanlagd

anställning — extra ordinarie anställning i lönegraden Ce 8. Fråga upp­

kommer om åldersbestämmelsens inverkan på vederbörandes anställnings­

förhållanden dels före 20 års ålder, dels efter uppnåendet av denna ålder.

Enligt befordringskungörelsen skall underårig tjänsteman i avvaktan på

antagning till extra ordinarie tjänsteman kvarstå såsom aspirant, där han ej

av särskilda skäl anses böra antagas till extra tjänsteman. Viss tvekan torde

hos myndigheterna föreligga, huruvida möjlighet finnes att, om detta anses

påkallat, för den, som är under 20 år och anställes såsom extra tjänsteman,

tillämpa lönegrad med samma ordningsnummer, som skulle ha gällt en­

ligt den reglerade befordringsgångens bestämmelser, tillämpade med bort­

seende från åldersbestämmelserna. Såsom framgår av lönenämndens utta­

lande finnes sådan möjlighet.

Vad angår tiden efter 20 års ålder har tvekan uppstått, huruvida bestäm­

Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

49

melserna medgiva uppflyttning till lönegraden Ce 8 av ett biträde, som inne­

haft anställning under minst 2 '/, år och uppnått 20 års ålder, eller om

för sådan uppflyttning dessutom fordras, att extra ordinarie anställning i

lönegraden Ce 6 innehafts under ett år; i sistnämnda fall kan tydligen upp­

flyttning till lönegraden Ce 8 ske först vid 21 års ålder. Enligt den upp­

fattning, som gjorts gällande av statens befordringsnämnd och som av

nämnden bringats till vissa myndigheters kännedom i anledning av till

nämnden gjorda framställningar, möter i och för sig icke hinder mot att

ett biträde befordras till lönegrad Ce 8 vid uppnådd levnadsålder av 20 år,

därest förutsättningarna i fråga om tjänstgöringstid in. m. föreligga. Å and­

ra sidan har inom riksräkenskapsverket i anmärkningsväg hävdats, att ett

biträde bör vid 20 års ålder inplaceras i lönegrad Ce 6 och sålunda först

efter uppnådda 21 års ålder kunna befordras till lönegrad Ce 8. Riksdagens

revisorer ha i sin senaste berättelse, under § 29, uttalat sig till förmån för

klarläggande av spörsmålet om i vad mån underårighet skall verka fördrö­

jande vid den retroaktiva tillämpning av befordringskungörelsen, som för­

utsatts vid dess ikraftträdande från och med den 1 juli 1947. Vad sålunda

förekommit synes böra föranleda till att bestämmelserna i ämnet förtyd­

ligas, så att av dem klart framgår, att lönegradsplaceringen i princip skall

vara beroende av den sammanlagda tid, vederbörande innehaft tillgodoräk-

ningsbar anställning enligt befordringskungörelsen, och att åldersbestäm-

melsen endast föranleder det avsteget från normalbestämmelserna, att extra

ordinarie anställning icke må innehas före 20 års ålder; det har redan från

början avsetts, att befordringskungörelsen jämte övergångsbestämmelser

skulle äga denna innebörd. Slutligen torde böra iakttagas vad lönenämnden

uttalat med avseende å tjänstemännens turordning och om inplacering inom

befordringsgången vid övergång från extra anställning såsom biträde för

skriv- och kontorsgöromål.

I andra stycket av förevarande moment har liksom i 5 § 2 mom. Saar

hänvisning gjorts till meddelade föreskrifter angående företeende av läkar­

intyg för vinnande av anställning. Beträffande dylikt intyg må här allenast

framhållas, att det omedelbara syftet med detsamma är att bringa till res­

pektive myndighets kännedom eventuella brister i vederbörandes hälso­

tillstånd. Med föreskriften avses däremot icke, att varje brist i hälsotill­

ståndet skall medföra hinder för anställning, utan härvidlag får intygets

innehåll sammanställas med de faktorer i övrigt, som utvisa om vederbö­

rande är lämplig för tjänsten.

Enligt det före Saar gällande militära icke-ordinariereglementet kunde

extra ordinarie anställning icke utan Kungl. Maj :ts medgivande i varje sär­

skilt fall vinnas av den, som uppbar annan tjänstepension än reservpen­

sion. 1936 års lönekommitté anförde härom, att ett mera allmänt tillämpan­

de av systemet att såsom extra ordinarie anställa pensionerad personal enligt

kommitténs uppfattning ledde till icke önskvärda konsekvenser i pensions-

och andra hänseenden. Eu bestämmelse av angivna innehåll finnes icke i

4 Dihamj till riksdagens protokoll 19-ifl. 1 sand. Nr 225.

Saar och har ej heller medtagits i förslaget till definitivt avlöningsregle-

mente. Den omständigheten, att vederbörande på grund av de militära pen-

sionsåldersbestämmelserna måst avgå vid förhållandevis låg levnadsålder,

har ej ansetts böra betaga honom möjligheten att sedermera få civil extra

ordinarie anställning. I detta sammanhang må även nämnas, att det under­

stundom förekommer att militär beställningshavare efter pensionering åter-

anställes på aktiv stat i högre beställning. Avlönings- och pensionsbestäm-

melserna ha numera utformats på sådant sätt, att invändning icke behöver

göras mot dylik återanställning.

ÖO

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

⁶

§■

Förening av lönegradsplacerade tjänster m. m.

Saar. I 14 § Saar meddelas bestämmelser om förening av ordinarie,

extra ordinarie, aspirant- och extra tjänster. Beträffande bestämmelsernas

innebörd och de motiv, på vilka de grundats, må anföras följande.

Förening av tjänster må ske huvudsakligen i tre typfall.

1. I vissa fall äger tjänsteman samtidigt inneha två tjänster under för­

utsättning att han frånträder utövningen av den ena tjänsten. Att sådana

tjänsteföreningar ej alltid äro tillåtna utan särskilt medgivande beror på,

att vissa olägenheter kunna följa av att en tjänsteman, som övergår till en

annan tjänst och därför lämnat utövningen av sin förra tjänst, ändock

kvarstår i denna, eller av att en tjänsteman »lägger beslag på» en annan

tjänst utan att utöva densamma. Särskilt gäller "detta då antalet tjänster

är begränsat, i vilket fall förfaringssättet medför att den, som skall handha

tjänstutövningen, antingen får en mindre fördelaktig anställningsform än

som skall tillkomma tjänstens innehavare eller ock endast kan fungera

som vikarie. Det har emellertid ansetts, att innehavare av fast anställning

— ordinarie eller extra ordinarie — som har möjlighet att befordras till

högre tjänst med lösare anställningsform, icke skall ställas inför valet att

antingen lämna sin fastare anställning för att kunna befordras eller ock

avböja befordringen. Ej heller skall innehavaren av en mera lös anställning,

om tillfälle gives att erhålla en fastare, ehuru lägre avlönad tjänst, behöva

välja mellan att få löneminskning genom att erhålla den fasta anställningen

och därmed avgå från sin förra högre tjänst eller ock kvarstå i sistnämnda

tjänst utan att erhålla fastare anställning. I dessa fall skall vederbörande

i stället kunna samtidigt inneha och utöva den högre av tjänsterna och

inneha, ehuru ej utöva den lägre av dem. Med ordinarie eller extra ordi­

narie tjänst skall sålunda, under förutsättning att tjänstemannen frånträ-

der utövningen av densamma, kunna förenas sådan ordinarie tjänst, som

tillsättes medelst förordnande tills vidare och ej är förenad med pensions-

rätt, högre aspiranttjänst eller högre extra tjänst, och vidare skall med

ordinarie tjänst under samma förutsättning kunna förenas högre extra

ordinarie tjänst.

Det må framhållas, att vederbörande myndigheter icke äga förhindra

tjänsteförening av nämnda slag. Detta torde i allmänhet ej heller ifråga­

sättas i sådant fall, där fast anställd tjänsteman ifrågakommer till be­

fordran till högre, men mera löst inrättad tjänst vid samma verk. Där­

emot torde det i samband med inrättande av ny ordinarie tjänst under­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

51

stundom ha yppats tvekan, huruvida en extra ordinarie tjänsteman i högre

lönegrad bör kunna erhålla tjänsten, då han ej avser att utöva densamma.

Detta hör dock vara fallet, såframt den extra ordinarie tjänstemannen en­

ligt eljest tillämpade grunder för tjänstetillsättning bort erhålla den ordi­

narie tjänsten. Då den tjänst som skall utövas är inrättad vid ett verk och

den tjänst som ej skall utövas är inrättad vid annat verk, är det kanske

icke önskvärt ur sistnämnda verks synpunkt att tjänsteförening kommer

till stånd, men verksmyndigheten har härvid att beakta att staten är att

fatta såsom en enda arbetsgivare och att avlöningsreglementets bestämmelse

grundats på uppfattningen att det är ett statsintresse — även om det ej är

ett verlcsintresse — att tjänsteförening i dylikt fall medgives.

2. Extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och extra tjänstemän kunna i

regel deltidsanställas, då detta är lämpligt. Dylika deltidstjänster få för­

enas, så framt ej den sammanlagda tjänstgöringstiden överstiger den för

jämförlig ordinarie tjänsteman bestämda.

3. Förening av tjänster får ske i vissa andra, särskilt angivna fall, som

antingen äro likartade med de under 1 och 2 avsedda eller där endera

tjänsten är förenad med intermittent tjänstgöring eller eljest företer lik­

het med arvodesbefattning, ehuru formellt konstruerad som ordinarie tjänst.

Härutöver må enligt 14 § 5 mom. a) Saar förening icke ske av ordinarie

eller extra ordinarie tjänst med annan ordinarie eller extra ordinarie statlig

tjänst eller med jämförlig kommunal befattning, med mindre Kungl. Maj :t,

i fråga om ordinarie tjänst med stöd av riksdagens beslut, för visst fall

därtill lämnat medgivande. Uttrycket »jämförlig» kommunal befattning av­

ser att angiva, att den omständigheten icke skall vara avgörande, huruvida

i kommunens stat och avlöningsbestämmelser befattningen betecknas såsom

ordinarie respektive extra ordinarie eller på annat sätt. Ibland äro å kom­

munernas stater uppförda befattningar, vilka tydligen icke äro jämförliga

med ordinarie eller ens med extra ordinarie tjänster inom statsförvaltningen

utan närmast att jämställa med statliga icke-ordinarie arvodessysslor med

begränsad, stundom helt obetydlig tjänstgöring. Det förnämsta kriteriet på

en kommunal anställning, som avses i stadgandet, skall enligt 1936 års löne-

kommitté vara, att densamma är att betrakta såsom en verklig befattning

och att med densamma är förenad regelbunden tjänstgöringsskyldighet av

minst den omfattning, som gäller för extra ordinarie halvtidstjänst inom

statsförvaltningen.

Ordinarie eller extra ordinarie tjänst, aspiranttjänst eller extra tjänst må

icke i andra fall än ovan angivits utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t

eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av vederbörande myndighet för­

enas med statlig aspiranttjänst eller extra tjänst eller med jämförlig kom­

munal befattning. Förening av exempelvis en heltidstjänst med en halvtids­

tjänst har ansetts icke böra förekomma vid tillämpning av ifrågavarande

anställningsformer.

Yttrandena. I myndigheternas yttranden angående de vid tillämp­

ningen av Saar vunna erfarenheterna har uttalats önskemål om en upp­

mjukning av bestämmelserna i 14 § 5 mom. b) Saar. Skolöverstyrelsen har

hemställt om införande i reglementet av en särskild bestämmelse innefat­

tande bemyndigande för överstyrelsen, vederbörande skolstyrelse eller rek­

tor alt såsom extra lärare förordna innehavare av lika hög eller högre ordi­

narie tjänst. Rikets allmänna kartverk har föreslagit sådan ändring av be­

stämmelserna, att med ordinarie eller extra ordinarie tjänst även må kunna

förenas lika hög eller lägre aspiranttjänst.

52

Statens lönenämnd har avstyrkt de föreslagna ändringarna i avlönings-

reglementet. Under uttalande, att förenande av ordinarie eller extra ordi­

narie tjänst med lägre extra tjänst icke borde godkännas såsom en reguljär

företeelse inom undervisningsväsendet, har lönenämnden emellertid till­

styrkt, att Kungl. Maj :t jämlikt 14 § 5 mom. b) Saar måtte bemyndiga skol­

överstyrelsen att medgiva dylik förening. Den av rikets allmänna kart­

verk berörda frågan syntes få upptagas till behandling efter särskild fram­

ställning från kartverket och lösas genom en specialföreskrift för aspirant

vid detta verk.

Förslaget till definitivt reglemente. 1 överensstämmelse

med den av lönenämnden uttalade uppfattningen har tillräcklig anledning

icke ansetts föreligga att vidtaga saklig ändring i berörda hänseende i avlö-

ningsreglementet. 14 § Saar har efter viss huvudsakligen redaktionell över-

arbetning intagits såsom 6 § i förslaget till definitivt reglemente. Härvid har

förutsatts, att efter särskilt medgivande aspirant- eller extra tjänst må kunna

förenas med lika hög eller högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst i såda­

na fall eller grupper av fall, där särskilda skäl kunna åberopas för en dylik

anordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

7 §.

Förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag.

Saar. Bestämmelserna om förening av tjänst med tjänstebefattning eller

uppdrag finnas meddelade i 15 § Saar. Beträffande innebörden av bestäm­

melserna må i anslutning till uttalanden vid dessas ursprungliga tillkomst

anföras följande.

1 mom. Med tjänstebefattning avses varje annan anställning i statens

tjänst än ordinarie, extra ordinarie, aspirant- eller extra anställning, varje

annan kommunal anställning än sådan som är jämförlig med nyss angiven

statlig anställning samt varje enskild anställning, allt i den mån anställ­

ningen med hänsyn till arbetets kontinuerliga fortgång, dess omfattning el­

ler därför utgående ersättning kan karakteriseras såsom befattning. 1936

års lönekommitté har framhållit, att därunder inginge ett stort antal icke­

ordinarie befattningar med till beloppet rätt skiftande arvoden såväl inom

statsförvaltningen som inom kommunerna.

Begreppet »uppdrag, som är jämförligt med tjänstebefattning», omfattar

enligt 1936 års lönekommitté uppdrag av såväl offentlig som enskild natur,

i den mån desamma kunna karakteriseras som så varaktiga — d. v. s. sträc­

kande sig över en längre tidsperiod eller periodvis återkommande ■—- eller så

tidskrävande, att de kunna jämföras med tjänstebefattning. Med de restrik­

tiva bestämmelsernas utvidgning till att även omfatta med tjänstebefattning

jämförliga uppdrag hade främst åsyftats att under regleringen inordna så­

dana uppdrag, vilka till arten, ehuru ej till formen, närmade sig karaktären

av verklig anställning; i sak syntes det föreligga skäligen ringa skillnad

mellan en anställning såsom ombudsman med årsarvode hos ett bolag och

ett uppdrag såsom bolagets ständige juridiska rådgivare med honorar för

varje särskild arbetsprestation.

53

Vad angår de särskilt angivna styrelseuppdragen har 1930 års lönekom-

mitté anfört, att det måhända understundom kunde erbjuda vissa svårig­

heter att avgöra, huruvida en syssla såsom ordförande eller ledamot i för­

ening vore av beskaffenhet, att tillstånd till dess mottagande måste utverkas,

alldenstund gränsen mellan föreningar med huvudsakligen ekonomiskt syfte

och föreningar av annan karaktär ofta vore flytande. Kommittén hade avsett

att, därest föreningen vore inregistrerad enligt lagen om ekonomiska för­

eningar, vederbörande myndighets medgivande skulle erfordras. Däremot

skulle givetvis tillstånd icke krävas för innehav av styrelseuppdrag i ideell,

politisk eller facklig förening.

Enligt 1936 års lönekommitté är avsikten med bestämmelserna icke att

varje uppdrag av varaktig eller eljest tidskrävande natur skulle erfordra

tillstånd. Sådant krävdes icke för mottagande av uppdrag i det allmännas

tjänst, vilket tjänstemannen erhölle på grund av allmänna val; dylika upp­

drag kunde icke anses såsom jämförliga med befattning. Beträffande rätt

att inneha uppdrag såsom riksdagsman stadgades i 4 § riksdagsordningen,

och även sådana allmänna förtroendeuppdrag som ledamotskap av kyrko­

möte, landsting, kommunalfullmäktige, kommunalnämnd eller beredning

borde kunna utan vidare av tjänsteman mottagas och innehavas. I den mån

uppdrag såsom ledamot av beskattningsnämnd tillkommit genom allmänt

val, syntes det böra i förevarande hänseende likställas med övriga kom­

munala förtroendeuppdrag, medan däremot sådana uppdrag som ordföran­

deskap och kronoombudsskap i taxeringsnämnd, vilka uppdrag meddelades

genom förordnande av vederbörande länsstyrelse, måste anses jämförliga

med befattning och alltså förutsätta medgivande av den tillståndsgivande

myndigheten, därest denna ej meddelat uppdraget.

Beträffande de synpunkter, som böra anläggas vid prövningen, må föl­

jande uttalanden av 1936 års lönekommitté återgivas. Syftet vore att före­

komma missbruk av tjänstemännens i och för sig naturliga rätt att använda

sin fritid efter gottfinnande. Det vore felaktigt att härvid utgå från att varje

sysslande med uppdrag vid sidan om den statliga befattningen vore ur sta­

tens synpunkt förkastligt och olämpligt. Bisyssleväsendets utan tvivel avse­

värda omfattning inom statsförvaltningen betingades i icke ringa grad därav,

att statstjänstemännen tagits och alltjämt toges i anspråk för uppdrag av

offentlig karaktär, statliga och icke-statliga, för vilkas fullgörande de på

grund av sin rutin och vana vid förvaltningsarbete vore särskilt skickade.

Man vore här inne på en sida av bisyssleväsendet, där lämpligheten av ett

ingripande i restriktiv riktning i varje fall kunde diskuteras. En åtgärd

till minskande av bisyssleväsendet inom statsförvaltningen borde framför

allt gå ut på att förhindra, att tjänstemännen i rent förvärvssyfte åloge sig

sådana tidskrävande eller eljest maktpåliggande sysslor och uppdrag vid

sidan om statstjänsten, vilka inverkade hinderligt för tjänstutövningen.

3 inom. Beträffande vissa tjänster ha föreskrivits särskilda, ovillkorligt

verkande inskränkningar i rätten att mottaga bisysslor för att förhindra

obehörigt inflytande — eller misstanke därom — av privata intressen vid

statstjänstens utövande. Bestämmelserna i ämnet ha i regel meddelats i

administrativ ordning, t. ex. i vederbörande verks instruktioner. Eu bestäm­

melse härom har emellertid intagits i avlöningsreglementet för att tydligt

klargöra, att Kungl. Maj :t under löpande löneregleringsperiod äger utfärda

dylika bestämmelser.

Yttrandena. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att till­

stånd enligt 1 mom. skulle i fråga om tjänster i lönegraderna Cb 1—14 be­

viljas av vederbörande myndighet. Såsom skäl härför har överstyrelsen an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

54

fört, att styrelsen genom beslut av Kungl. Maj :t den 19 september 1947 er­

hållit befogenhet att medgiva rektor vid högre kommunal skola att med sin

tjänst förena tjänstebefattning eller uppdrag.

Statens lönenämnd har härom anfört följande.

Enligt 2 kap. 3 § 2 punkten Ars utgår lön till lärare, som förordnats att

inneha rektorsbefattning vid högre kommunal skola, högst efter den löne-

klass, som med 7 enheter överstiger högsta löneklassen i den för ordinarie

ämneslärare gällande lönegraden Ca 26, d. v. s. högst enligt 36 löneklassen.

Enligt sistnämnda löneldass utgår lönen till rektor i Cb 10. Sådan rektors­

befattning finnes vid de största realskolorna, medan rektorsbefattningarna

vid de högre allmänna läroverken äro placerade i Cb 11 och högre. Skulle

Kungl. Maj :t anse sig böra biträda skolöverstyrelsens förslag, bör med hän­

syn till anförda omständigheter medgivandet i varje fall endast avse rek­

torsbefattning vid realskola. Framhållas må emellertid, att även med en

sådan begränsning medgivandet kommer att innebära ett avsteg från vad

som i allmänhet gäller inom förvaltningen, eftersom sådant tillstånd som

avses i 15 § förbehållits Kungl. Maj :t i fråga om tjänster i lönegrad Ca eller

Ce 31 och högre. Lönegraden Ca 31 lärer närmast få anses motsvara Cb 8.

Förslaget till definitivt reglemente. Bestämmelserna i

förevarande paragraf i reglementsförslaget innebära icke någon saklig änd­

ring i förhållande till Saar. Tillräcklig anledning har icke ansetts föreligga

att för rektorer införa någon annan ordning i förevarande hänseende än

den, som i allmänhet tillämpas.

I anslutning till den i förevarande paragraf meddelade särskilda bestäm­

melsen för häradsrätterna må nämnas, att i enlighet med riksdagens beslut

blev vid införandet av motsvarande bestämmelse i civila avlöningsregle-

mentet meddelad en övergångsbestämmelse av följande innebörd. Såvitt an-

ginge den, som vid utgången av juni 1943 innehade ordinarie häradshöv­

dingbefattning, skulle den särskilda bestämmelsen intill den 1 juli 1953 icke

äga tillämpning å uppdrag eller befattning, som han innehade vid först­

nämnda tidpunkt; för fortsatt innehav av uppdrag eller befattning, som

avsåges i reglementets huvudbestämmelse, skulle dock erfordras Kungl.

Maj :ts tillstånd, därest icke uppdraget meddelats eller befattningen tillsatts

av Kungl. Maj :t. Tillkomsten av nytt avlöningsreglemente torde icke böra

medföra någon ändring härvidlag, utan en övergångsbestämmelse av an­

givna innebörd bör alltjämt gälla intill den 1 juli 1953.

8

§•

Vikariatsförordnanden m. m.

Saar. I vissa fall inträffar det, att en tjänstinnehavare frånträder ut­

övningen av sin tjänst. Anledningen härtill kan vara, att han uppehåller

eller innehar en annan tjänst, åtnjuter semester eller tjänstledighet etc. En

liknande situation —• att en tjänst finnes inrättad men ej uppehälles av

tjänstinnehavare -— kan uppkomma vid vakans å sådan tjänst, som är

mera fast inrättad och därför kan anses bestå även om den ej för tillfället

Kungi. Maj.ts proposition nr 225.

55

har någon innehavare. 1 sådana fall, som nu nämnts, har vederbörande

myndighet givetvis alltid att i första hand taga ställning till frågan, huru­

vida de göromål, som åtfölja tjänsten, utan olägenhet kunna uppskjutas in­

till dess tjänstinnehavarens förhinder upphör respektive den vakanta tjäns­

ten blivit tillsatt, eller om i annat fall göromålen lämpligen kunna överläm­

nas åt annan redan anställd tjänsteman i dennes innehavande tjänst. Står

sådan möjlighet icke till buds, kan situationen, särskilt vid mindre verk,

vara sådan, att annan tjänsteman måste anställas. Denne är då visserligen

reellt sett vikarie men innehar det oaktat själv en mer eller mindre till­

fällig tjänst; företrädesvis torde det härvid bliva fråga om anställning så­

som extra tjänsteman. I flertalet fall finnes emellertid en redan anställd

tjänsteman att tillgå, och denne erhåller då utan förändring av sin anställ­

ning vikariats förordnande å den tjänst han skall uppehålla.

De avlöningsreglementen, som gällde närmast före den 1 juli 1947, inne-

höllo på sätt under 4 § angivits ej endast bestämmelser om tjänstemännens

avlöningsförmåner utan även allmänt administrativa bestämmelser exem­

pelvis om inrättandet av tjänster. I fråga om vikariatsförordnanden inne-

höllo emellertid reglementena i princip inga dylika organisatoriska bestäm­

melser utan endast stadganden rörande de särskilda förmåner, som kunde

tillkomma tjänsteman vid dylika förordnanden. Från denna synpunkt fanns

ingen anledning att i avlöningshänseende reglera andra vikariatsfall än de

normala fall, där tjänsteman erhållit förordnande att såsom vikarie uppe­

hålla högre ordinarie eller extra ordinarie tjänst. I sådana fall ägde tjänste­

mannen uppbära vikariatsersättning. Kunde förordnandet väntas bliva av

längre varaktighet, ägde Kungl. Maj :t medgiva, att den förordnade finge, i

stället för lön å egen tjänst samt vikariatsersättning, uppbära vikariatslön.

Såsom förutsättning för åtnjutande av vikariatslön gällde tillika, att för­

ordnandet, i förekommande fall efter kungörande till ansökning, medde­

lats i den ordning, som vore stadgad för den uppehållna tjänstens besättan­

de med ordinarie eller extra ordinarie innehavare. Någon allmän instruk-

tionsmässig föreskrift av innebörd, att denna ordning skulle iakttagas un­

der vissa bestämda förutsättningar och att myndigheten i dessa fall skulle

utverka Kungl. Maj:ts medgivande att vikariatslön skulle få utgå, fanns

emellertid icke.

Beträffande de vid sidan av avlöningsreglementena meddelade bestäm­

melserna angående vikariatsförordnanden må nämnas följande.

Enligt Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna den 29 juni 1945

(SFS nr 518) angående begränsning av vikariatsförordnanden in. in. — vil­

ket alltjämt gäller — åligger det statsmyndigheterna att begränsa medde­

landet av dylika förordnanden till vad som erfordras för arbetets behöriga

gång. I cirkuläret, som tager sikte på önskvärdheten av eu begränsning av

de vid vikariat uppkommande kostnaderna, fästes myndigheternas upp­

märksamhet på följande uttalanden av 1936 års lönekommitté i dess be­

tänkande med förslag till civilt avlöningsreglemente. Kommittén framhöll,

att avsikten med dess förslag angående vikariatsersättning icke vore, att

vikarie skulle förordnas vid varje fall av semester eller tjänstledighet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

56

ordinarie tjänsteman. Därest ordinarie tjänsteman åtnjöte ledighet under

allenast en eller annan dag, syntes i åtskilliga fall, särskilt i vissa rent ad­

ministrativa befattningar, honom åliggande göromål kunna utan större olä­

genhet uppskjutas; i en del dylika fall kunde mera löpande eller brådskan­

de göromål uppdelas på andra befattningshavare i samma eller högre löne­

grad utan att dessa senare behövde befrias från egna arbetsuppgifter. För

nu antydda fall syntes särskild vikarie icke behöva förordnas och följakt­

ligen ej heller vikariatsersättning utbetalas. Det sagda syntes för övrigt,

där så kunde ske utan hinder för arbetets jämna gång, böra iakttagas även

vid ledigheter av längre varaktighet än allenast några dagar. Särskilt syn­

tes det angeläget, att statens kostnader för semesterledigheter icke onödigt­

vis ökades genom förordnande av vikarie i fall, då göromålen kunde anstå

under tjänstinnehavarens ledighet. En förutsättning för meddelande av

vikariatsförordnande å högre befattning borde sålunda enligt kommitténs

mening vara, att hänsyn till arbetets behöriga gång krävde, att ersättaren

övertoge samtliga eller den huvudsakligaste delen av de med den högre be­

fattningen förenade göromålen och för detta ändamål måste befrias från

skötseln av arbetsuppgifterna i den egna tjänsten.

Huruvida ett vikariatsförordnande eller ett förordnande att eljest be­

strida med högre befattning förenade göromål (se nedan) meddelats genom

skriftligen avfattat beslut eller genom muntligt uppdrag eller order av ve­

derbörande befäl i förening med anteckning i liggare e. d. borde enligt vad

1936 års lönekommitté anförde icke öva inverkan på rätten till vikariatser­

sättning.

Även de i Saar meddelade bestämmelserna angående vikariatsförordnan-

den äro utformade med utgångspunkt från att den organisatoriska frågan,

under vilka förutsättningar och på vad sätt sådant förordnande skall med­

delas, i allmänhet icke behövde regleras genom bestämmelser i själva av-

löningsreglementet. Emellertid uppmärksammades vid Saars tillkomst, att i

vissa undantagsvis förekommande fall ett fullt legitimt behov kunde finnas

att förordna viss tjänstinnehavare såsom vikarie å en tjänst, som vore lika

hög som eller t. o. in. lägre än hans egen, och det ansågs önskvärt att genom

bestämmelse i reglementet klargöra, att tjänstemannen i sådant fall ägde i

avlöningshänseende behandlas som om han under förordnandetiden bestrede

sin egen tjänst. Med hänsyn härtill meddelades i 21 § 2 mom. första stycket

Saar följande bestämmelser.

Förordnas tjänsteman att, med frånträdande av utövningen av sin tjänst,

uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst (eller att bestrida göromål,

som eljest tillhöra sådan tjänst), skall tjänstemannen i avlöningshänseende

behandlas som om han under förordnandetiden bestrede sin egen tjänst

och, i förekommande fall, denna vore inrättad vid samma verk som den

tjänst han uppehåller eller som göromålen tillhöra. Härutöver äger dock

tjänstemannen i den utsträckning, som framgår av reglementets bestämmel­

ser eller särskilda av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser, åtnjuta sär­

skilda förmåner i anledning av förordnandet.

Bestämmelserna angående vikariatsersättning återfinnas i 37 § Saar. I

vanliga fall utgår sådan ersättning endast vid uppehållande av högre ordi­

narie eller extra ordinarie tjänst. Med den allmänna uppläggning, som an­

givna stadgande i 21 § 2 mom. givits, har det emellertid ansetts överensstäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

57

ma att numera såsom vikariatser sättning beteckna även vissa i andra fall ut­

gående ersättningar, som tidigare erhållit olika beteckningar men för vilka

är gemensamt att de utgå såsom ersättning för uppehållande av annan

tjänst.

Vad härefter angår vikariatslöneinstitutet, ansågs det vid Saars tillkomst

mindre lämpligt att på dittillsvarande sätt göra tillämpandet av sådan för­

mån beroende av framställningar i individuella fall från vederbörande verks

sida. En instruktionsmässig föreskrift om meddelande av förordnanden i

samma ordning som vid tjänstetillsättning ansågs därför böra meddelas, och

1 brist på en allmän verksinstruktion infördes bestämmelserna i ämnet i

2 avd. Saar såsom 6 § med rubriken Sättet för meddelande av vissa förord­

nanden. Denna paragraf är i de delar, om vilka här är fråga, av följande ly­

delse.

Därest förordnande att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst

kan beräknas komma att utan avbrott omfatta minst de närmast följande

sex månaderna, skall, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som

meddelats av Kungl. Maj :t, förordnandet, i förekommande fall efter kungö­

rande till ansökning, meddelas i den ordning, som är stadgad för tjänstens

tillsättande.

Har förordnande att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst icke

från början beräknats bliva av sådan varaktighet, som i första stycket sägs,

men kan vid en senare tidpunkt, sedan fem månader eller längre tid för­

flutit, tjänstens uppehållande på förordnande beräknas komma att ytter­

ligare omfatta mer än de båda närmast följande kalendermånaderna, skall,

där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl.

Maj :t, förordnande att uppehålla tjänsten räknat från och med ingången av

den andra av dessa kalendermånader meddelas, i förekommande fall efter

kungörande till ansökning, i den ordning, som i första stycket angivits.

Beträffande avlöningsförmånerna korrespondera mot 6 § bestämmelser­

na i 21 § 2 mom. andra stycket, vari stadgas, att om förordnande att med

full tjänstgöring uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst på grund

av föreskrift i 6 § meddelats i där angiven ordning, i 3 avd. avsedd tjänste­

man, som erhållit förordnandet, i avlöningshänseende skall behandlas som

om han under förordnandetiden innehaft den uppehållna tjänsten (vikariats-

löneförordnande). Enligt 21 § 2 mom. tredje stycket må Kungl. Maj :t med­

giva att även i andra fall må såsom vikariatslöneförordnande anses förord­

nande att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie tjänst, under förutsätt­

ning dock att förordnandet meddelats i den i 6 § avsedda ordningen.

Förutom vikariatsförordnandena, vilka begreppsmässigt måste avse up­

pehållande av en viss individuell tjänst, tillämpas, särskilt vid de affärsdri-

vande verken, i viss utsträckning s. k. förordnanden att bestrida göromål.

Detta är ett tekniskt uttryck för alt vederbörande, utan att fråga är om vi­

kariat, förordnas att bestrida sådana göromål, som normalt inom statsförvalt­

ningen ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad, eller, såsom förhål­

landet uttryckes i Saar, atl bestrida göromål, som eljest tillhöra ordinarie eller

extra ordinarie tjänst. Dylika förordnanden likställas i avlöningshänseende

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

58

helt med vikariatsförordnanden; även bestämmelserna i Saar om sättet för

meddelande av förordnanden och om vikariatslön äro tillämpliga å dem.

Emellertid har i 1 kap. 1 § kungörelsen 1947: 554 stadgats, att därest enligt

vederbörande myndighets bedömande förordnande bör meddelas att bestrida

göromål, som eljest tillhöra sådan tjänst, som inrättas genom beslut av

Kungl. Maj :t, och det kan beräknas att förordnandet skulle erhålla sådan

varaktighet, som avses i 6 § Saar, skall frågan, huruvida sådant förordnande

må meddelas, av myndigheten underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Yttrandena. I yttrandena angående erfarenheterna från tillämpning­

en av Saar ha framställts åtskilliga förslag om ändringar av såväl saklig

som formell natur i bestämmelserna angående vikariatsförordnanden, sär­

skilt vad angår vikariatslöneförordnanden och sättet för deras meddelande.

Den följande redogörelsen för innehållet i yttrandena har synts kunna i hu­

vudsak begränsas till ändringsförslag av saklig innebörd. Med beaktande i

niöjligaste mån av framställda förslag rörande bestämmelsernas redaktio­

nella utformning ha nämligen bestämmelserna i förslaget till nytt regle­

mente kommit att i formellt hänseende så väsentligt skilja sig från de nu­

varande, att jämförelser på särskilda punkter knappast äro möjliga.

Beträffande de i 2 1 § 2 mom. första stycket Saar meddelade

bestämmelserna angående avlöningsförmånerna vid vanliga, med vikariats­

lön ej förenade vikariatsförordnanden har skolöverstyrelsen anfört i huvud­

sak följande.

I syfte att få till stånd en enhetlig praxis inom undervisningsväsendet

har överstyrelsen utfärdat ett cirkulär till rektorerna vari uttalas, att stad­

gandet i första hand torde vara avsett att tillämpas under förordnande att

uppehålla högre ordinarie eller e. o. tjänst, men att det även torde kunna

tillämpas, då läraren i undervisningsväsendets intresse med frånträdande

av utövningen av innehavande tjänst uppehåller annan lärartjänst i samma

eller lägre lönegrad. I dylika fall skall enligt cirkuläret frågan om tillämp­

ningen av 21 § 2 mom. första stycket hänskjutas till skolöverstyrelsen,

dock icke därest läraren efter utnämningen till ordinarie tjänst enligt för­

ordnande av överstyrelsen alltjämt uppehåller tjänst vid den läroanstalt,

där han omedelbart före utnämningen var anställd, eller där lärare vid

högre kommunal skola under pågående läsår utnämnts till ordinarie tjänst

vid annan högre kommunal skola eller vid statlig läroanstalt och efter er­

hållen tjänstledighet från den senare tjänsten förordnats att under åter­

stoden av läsåret fortsätta tjänstgöringen vid förstnämnda skola. Ändring

bör vidtagas i 21 § 2 mom. första stycket, varjämte till 21 § hör fogas en

särskild bestämmelse angående försvarets läroverk m. fl. läroanstalter, allt

i syfte att för undervisningsväsendets del tvekan icke skall behöva råda om

att stadgandena i fråga ha den innebörd, som skolöverstyrelsen utgått från

vid utfärdande av ovannämnda cirkulär. Stadgandet bör kunna tillämpas

icke blott vid vikariat å ordinarie och extra ordinarie tjänster utan även

eljest då läraren har full tjänstgöring vid en skola.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

I 2 mom. första stycket behandlas sådana fall, då tjänsteman förordnats

att uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst eller att bestrida göromål, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

59

eljest tillhöra sådan tjänst, ulan att åtnjuta vikariatslön. Stadgandet gäl­

ler endast, när tjänstemannen erhållit förordnande som nyss sagts »med

frånträdande av utövningen av sin tjänst». Med sagda formulering lärer

ha avsetts att understryka, att stadgandet endast är tillämpligt i det fall,

att frånträdandet av utövningen av den egna tjänsten är en följd av förord­

nandet. Ett dylikt förordnande torde normalt endast meddelas, när det

ligger i statens intresse, att tjänstemannen uppehåller annan tjänst än

den egna. Angivna förhållande har uppmärksammats av skolöverstyrelsen,

som dock funnit önskvärt, att stadgandet förtydligas.

Lönenämnden finner i likhet med skolöverstyrelsen önskvärt, alt stad­

gandet i 2 mom. första stycket förtydligas. Nuvarande stadgande synes

lämpligen kunna begränsas till att avse uppehållande av högre ordinarie

eller e. o. tjänst eller bestridande av göromål, som ankomma på sådan

tjänst. Därefter bör i en ny tredje mening föreskrivas, att vad sålunda

stadgats skall äga motsvarande tillämpning, då det befunnits ligga i tjäns­

tens intresse, att tjänsteman förordnas att med frånträdande av utövningen

av egen tjänst uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst i samma eller lägre

lönegrad än den egna tjänsten.

Skolöverstyrelsens förslag att vad i 2 mom. första stycket stadgas skulle

gälla icke blott vid förordnande att uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst

utan så snart lärare, som frånträtt utövningen av egen tjänst, har full

tjänstgöring vid undervisningsväsendet är lönenämnden icke beredd att

tillstyrka. Det vill synas lönenämnden, som om de speciella, inom under­

visningsväsendet föreliggande problem, som föranlett överstyrelsens för­

slag, böra lösas i annan ordning än genom bestämmelser i Saar.

Stadgandet i 2 mom. första stycket synes lönenämnden kunna giva an­

ledning till tvekan även i ett annat avseende. Om exempelvis en tjänsteman

vid länsstyrelsen i Stockholms län förordnas att under 3 månader uppe­

hålla en högre tjänst vid länsstyrelsen i Uppsala län skall han enligt nämn­

da stadgande i avlöningshänseende behandlas, som om han under förord­

nandetiden bestrede sin egen tjänst och denna vore inrättad vid länssty­

relsen i Uppsala. En tolkning efter ordalagen av detta stadgande skulle

kunna leda till att lönen beräknades efter den för Uppsala gällande orts-

gruppen och att tjänstemannen icke erhölle tjänstgöringstraktamente un­

der tjänstgöringen i Uppsala.

De sakligt sett mest vägande invändningarna ha emellertid riktats mot

de i 0 § Saar innefattade bestämmelserna angående sättet för meddelande

av vissa förordnanden.

Sålunda ha generalpoststgrelsen, telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen

framhållit, att med deras stora personalkårer och över hela landet utspridda

lokalförvaltningar föreskrifterna angående formen för meddelande av vissa

längre förordnanden skulle medföra delvis oöverkomliga administrativa

svårigheter, därest de skulle strängt iakttagas. Generalpoststyrelsen förut­

ser, att en strikt tillämpning av här ifrågavarande föreskrifter måste nöd­

vändiggöra en betydlig ökning av personalen å personalavdelningen å sty­

relsens första hyrå, kanske även å postdirektionerna. Telegrafstyrelsen och

järnvägsstyrelsen ha framhållit, att omflyttningarna kunna väntas medföra

dryga kostnader för statsverket i form av flyttningsersättningar, omplace-

ringstraktamenten in. in. Även för personalen anse ämbetsverken konse­

kvenserna av föreskrifterna i G t; kunna bli mindre tillfredsställande i vissa

Kungi. Maj:ts proposition nr 225.

60

fall. Telegrafstyrelsen har föreslagit, att 6 § skulle utgå ur reglementet och

ersättas av allmänna anvisningar i ett cirkulär till statsmyndigheterna, att

i den mån så befinnes möjligt och lämpligt ledigförklara förordnanden av

längre varaktighet.

Vidare ha följande myndigheter anfört i huvudsak följande.

Kammarrätten: Kammarrätten borde genom särskild bestämmelse un­

dantagas från skyldighet — i den mån sådan föreligger enligt 6 § statens

allmänna avlöningsreglemente jämförd med 48 § instruktionen för kam­

marrätten — att ledigförklara vikariatslöneförordnanden å assessors- och

f öredragandetj änster.

Riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse:

Stadgandena borde uppmjukas därhän, att myndighet erhåller rätt att, då

särskilda skäl därtill föranleda, under begränsad tid (5 å 6 månader) med­

dela med vikariatsersättning förenat förordnande utan iakttagande av den

ordning, som är stadgad för tjänstens tillsättande, trots att vikariatet kan

beräknas omfatta 6 månader eller längre tid. Myndighet borde nämligen

erhålla tillfälle att under någon tid pröva vederbörandes lämplighet för

befattningen, innan vikariatslöneförordnande meddelas.

Skolöverstyrelsen: Bemyndigande borde lämnas överstyrelsen, rektorer

och skolstyrelser att meddela förordnanden av längre varaktighet utan

iakttagande av föreskrifterna i 6 §.

Beträffande bestämmelsernas tillämpning å förordnanden att bestrida

göromål har pensionsstyrelsen framhållit, att erhållande av Kungl. Maj :ts

tillstånd att törordna nagon att bestrida göromål i viss lönegrad tager tid,

vilken tillsammans med tiden för ansökningsförfarandet helt eller delvis ut­

fyller den tid förordnandet avser. Då förordnande, som kungjorts, avsett

viss begränsad tid, borde ledigförklaring kunna undvaras vid en kortare

förlängning av förordnandetiden. Statskontoret har föreslagit, att stadgan­

det i förevarande paragraf om förordnande att bestrida göromål skall helt

utgå eller ock omformuleras så, att frågan om beviljande av vikariatslön

i där avsedda fall skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Vissa erinringar mot bestämmelserna i förevarande paragraf ha även

framställts av statstjänstemännens riksförbund, statstjänarkartellen och

t jänstemännens centralorganisation.

Statens lönenämnd har anfört i huvudsak följande.

De av myndigheterna redovisade erfarenheterna av tillämpningen av 6 §

ha övertygat lönenämnden om att en ändring av stadgandet är påkallad. Där­

emot är lönenämnden — med hänsyn till den betydelse som tillmätts stad­

gandet från personalorganisationernas sida — icke beredd att biträda ett av

telegrafstyrelsen framfört förslag, att 6 § skulle utgå ur Saar och ersättas av

allmänna anvisningar i ett cirkulär.

Lönenämnden vill för sin del förorda, att första stycket av 6 § bibehål­

ies i huvudsak oförändrat men att däri inrymmes möjlighet icke blott för

Kungl. Maj :t utan även, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, för myndighet

att pröva, i vilka fall där avsett förordnande skall meddelas med iaktta­

gande av den ordning, som är stadgad för tjänstens tillsättande. Ett be­

myndigande av angivet slag torde främst böra lämnas de affärsdrivande

verken och andra verk med lokalförvaltningar av mera betydande omfatt­

ning. I fråga om de centrala ämbetsverken torde det alltjämt böra ligga i

Kung!. Maj.-ts proposition nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225

.

”1

Kungl. Maj :ts hand att avgöra, huruvida undantag skall göras från be­

stämmelserna i 0 §. Lönenämnden förutsätter, att varken Kungl. Maj :t eller

myndigheterna skola frångå nämnda bestämmelser i vidare mån än som

är oundgängligen påkallat för att undvika administrativa olägenheter och

onödiga kostnader för statsverket i form av flyttningsersättningar o. d. Vi­

dare bär lönenämnden utgått från att i den män av administrativa och

liknande orsaker förordnanden om 6 månader eller längre tid meddelas

utan iakttagande av föreskrifterna i 6 § vikariatslön ändock skall kunna utga.

I samband härmed bör enligt lönenämndens mening jämväl beaktas ett

av telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen gjort påpekande, att det i vissa

fall kan med bestämdhet förutses, att tjänsteman kommer att erhålla för­

ordnanden å olika högre tjänster i samma lönegrad i sammanlagt 6 månader

eller mera. Även sådan tjänsteman bör beredas möjlighet att erhålla vika­

riatslön.

Med anledning av de mot 6 § andra stycket framställda erinringarna vill

lönenämnden framhålla, att praktiska skäl tala lör att meddelande av för­

ordnanden att uppehålla ordinarie eller e. o. tjänst i samma ordning som

gäller för tillsättande av sådan tjänst endast bör ske, därest förordnandet

kan beräknas komma att omfatta ytterligare 6 månader, räknat från tid­

punkten då ställning tages till frågan om förordnandet skall ledigförklaras

eller icke. Å andra sidan bör nämnda förfaringssätt iakttagas, så snart det

under löpande vikariatsersättningsförordnande blir klarlagt, att vikariatet

kommer att bestå ytterligare minst 6 månader. Av det anförda följer, att

därest ett tidsbegränsat förordnande, som meddelats i vederbörlig ordning,

behöver förlängas, ny tillsättningsprocedur icke skall företagas, om icke

förordnandet kan beräknas komma att omfatta ytterligare 6 månader. För

kortare förlängning av förordnandetiden bör således, såsom pensionssty-

relsen påpekat, ledigförklarande kunna undvikas. Innehavaren av förord­

nandet bör givetvis bibehållas vid rätten till vikariatslön.

Vad särskilt angår skolöverstyrelsens förslag i fråga om undantag från

bestämmelserna angående vikariatslöneförordnande för lärartjänster vill

lönenämnden erinra", att nämnden (undervisningsväsendet) i utlåtande den

4 februari 1948 över en av skolöverstyrelsen gjord framställning fann sig

icke böra taga ställning till densamma i här ifrågavarande delar på grundval

av då föreliggande utredning. Enär spörsmålet icke heller närmare belysts

i förevarande yttrande från skolöverstyrelsen, måste lönenämnden inskrän­

ka sig till att uttala, att det tills vidare under nästa budgetår torde få an­

komma på skolöverstyrelsen att avgöra, i vilka fall vikariatslöneförordnan­

de skall förekomma. Överstyrelsen bör emellertid anbefallas att snarast

inkomma med utredning angående vikariatslöneinstitutets användning inom

undervisningsväsendet. Det vill nämligen förefalla lönenämnden, som om vi­

kariat slöneförordnanden skulle utan svårighet kunna komma i fråga, åt­

minstone då behovet av ett vikariatsförordnande av minst 6 månaders var­

aktighet är känt i god tid före termins början.

Kammarrättens hemställan synes böra vinna bifall. Då fråga är om för­

ordnande av minst 6 månaders varaktighet bör — såsom lönenämnden

ovan framhållit — vikariatslön kunna utgå, ändock att ledigförklarande av

förordnandet icke skett.

En generellt gällande uppmjukning av stadgandet i f> § i den utsträck­

ning, som riksräkenskapsverket, lantbruksslyrclsen och försvarets fabriks-

styrelse ifrågasatt, skulle enligt lönenämndens mening innebära ett alltför

stort avsteg från grunderna för den mellan 1945 års lönekommitté och per­

sonalorganisationerna träffade överenskommelsen beträffande vikariatsför-

ordnanden. Kungl. Maj :t bör emellertid äga möjlighet att i visst fall eller

62

för visst slag av tjänster medgiva undantag från föreskriften i 6 § av den

av nyssnämnda myndigheter angivna anledningen.

Statskontoret har föreslagit, att 6 § tredje stycket, vilket handlar om för­

ordnande att bestrida göromål, som eljest tillhöra ordinarie eller e. o. tjänst,

skall antingen helt utgå eller ock omformuleras så, att frågan om beviljande

av vikariatslön i där avsedda fall skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Därest enligt vederbörande myndighets bedömande förordnande bör med­

delas att bestrida göromål, som eljest tillhöra sådan tjänst, som inrättas

genom beslut av Kungl. Maj :t, och det kan beräknas att förordnandet skall

erhålla sådan varaktighet, som avses i 6 § Saar, skall enligt 1 kap. 1 § kun­

görelsen 1947:554 frågan, huruvida sådant förordnande må meddelas, av

myndigheten underställas Kungl. Maj :ts prövning. Vidare må erinras, att

enligt kungörelsen 1947: 543 angående bestridande under budgetåret 1947/48

av kostnader för avlöning enligt Saar åt civil personal vikariatsersättning

till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän vid förordnande att bestrida till

viss tjänst hörande göromål utan att uppehålla själva tjänsten skola bestri­

das från den i avlöningsstaterna upptagna anslagsposten till avlöningar till

icke-ordinarie personal, under det att frågan om den anslagspost, från vilken

lön skall utgå vid vikariatslöneförordnande att bestrida sådana göromål, i

varje särskilt fall skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Lönenämnden vill till en början framhålla, att uttrycket förordnande att

bestrida göromål, som eljest tillhöra viss (ordinarie eller e. o.) tjänst, språk­

ligt sett har en mera begränsad räckvidd än som i praktiken torde ha till­

lagts detsamma. Efter ordalagen skulle förordnande av här avsett slag endast

kunna gälla förordnande att bestrida göromål, som eljest ankomma på viss

bestämd tjänst. Stadgandet — liksom motsvarande stadgande i civila av-

löningsreglementet — lärer dock tillämpas exempelvis även i sådant fall.

då det gäller att bereda viss tjänsteman, vilken ålagts nytillkomna, mera

kvalificerade arbetsuppgifter, en mot arbetsuppgifterna svarande lönestäil-

ning. Härvid uppkommer frågan, huruvida myndigheten skall kunna för­

ordna tjänsteman att bestrida göromål, som ankomma på ordinarie eller

e. o. tjänst av visst slag, exempelvis kontorsskrivartjänst, ehuru någon sådan

tjänst icke finnes inrättad vid verket.

Enligt lönenämndens mening böra myndighets befogenheter i ovanberörda

hänseenden klarläggas i författningsväg. En tänkbar utväg vore härvid att

anknyta myndighets befogenhet att meddela här avsedda förordnanden att

bestrida göromål, som ankomma på ordinarie eller e. o. tjänst, till dess be­

fogenhet att inrätta e. o. tjänster. Såvitt lönenämnden kan finna, föreligger

i varje fall icke någon anledning att betaga myndighet rätt att meddela för­

ordnanden att bestrida göromål i sådana fali, då den äger befogenhet att

inrätta motsvarande e. o. tjänst. Lönenämnden förutsätter härvid, att åt­

minstone uppkommande merkostnader för vikariatslöneförordnanden av här

avsett slag skola bestridas från anslagsposten till avlöningar till icke-

ordinarie personal.

I anslutning härtill bär lönenämnden beträffande 21 § 2 mo in. andra

och tredje styckena Saar anfört följande.

Enligt 21 g 2 mom. andra och tredje styckena skall vikariatslön endast

utgå under förutsättning, att förordnande meddelats i den ordning, som i

6 § föreskrivits, d. v. s. i den ordning som är stadgad för tillsättande av

ordinarie eller e. o. tjänst av motsvarande slag, i förekommande fall efter

kungörande till ansökning. Av vad lönenämnden anfört vid 6 § framgår,

att lönenämnden förordat en jämkning av stadgandet i syfte att även lång­

variga förordnanden skola kunna meddelas utan iakttagande av nyss nämnd

Kunyl. Maj.ts proposition nr 225.

Kunql. Maj.ts proposition ni 225.

63

ordning, i den mån ett sådant iakttagande skulle medföra stora praktiska

svårigheter. Lönenämnden förutsatte härvid, att vikariatslön skulle kunna

utgå, även om förordnande icke meddelats i den för tillsättande av tjänst

stadgade ordningen. Härmed har lönenämnden icke avsett, att vikariatslön

skulle utgå, så snart förordnandet från början beräknas pågå sex månader

eller längre tid. Härutöver måste sålunda fordras, att den förordnade upp­

fyller för innehavare av tjänsten stadgade kompetensvillkor ävensom att han

även i övrigt prövats fullt lämplig för tjänsten i fråga. Äro icke dessa för­

utsättningar fyllda, bör endast vikariatsersättning utgå.

Förslaget till definitivt reglemente. Vid beredningen av-

frågan om definitivt avlöningsreglemente ha frågorna om vikariatsförord-

nanden och förordnanden att bestrida göromål ägnats särskild uppmärk­

samhet. övervägandena i ämnet ha lett till att de av statens lönenämnd

framställda förslagen i sakfrågorna i allt väsentligt synts böra genomföras.

Gällande bestämmelser i ämnet ha även i redaktionellt avseende helt om­

arbetats. I 8 § regleinentsförslaget ha meddelats bestämmelser ej endast om

vikariatslöneförordnanden utan även om andra vikariatsförordnanden, däri

inbegripna förordnanden å lägre tjänster. Vad vikariatslöneförordnanden

beträffar har det synts lämpligt att till denna paragraf sammanföra samt­

liga bestämmelser om villkoren för dem. Härigenom undvikes den dualism,

som kännetecknar Saar genom att i nämnda reglementes 6 § meddelas be­

stämmelser om sättet för meddelande av förordnanden under det att dessa

först i 21 § betecknas såsom vikariatslöneförordnanden; bestämmelserna i

18 §, vilken motsvarar 21 § Saar, kunna därigenom begränsas till ett enkelt

konstaterande av att vid vikariatslöneförordnande utgå de avlöningsförmå­

ner, som tillkomma innehavare av sådan tjänst, som förordnandet avser.

I anslutning till reglementsförslagets text må framhållas följande.

1 mom. Bestämmelserna i första stycket förutsätta, att det prövas erforder­

ligt att uppehålla ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst med vikarie,

och att därtill anlitas i reglementet avsedd tjänsteman. Vad angår det vill­

koret, att behov skall föreligga av vikarie, höra de anvisningar angående be­

gränsning av vikariatsförordnanden. som i det föregående berörts och som

kompletterats i cirkuläret 1947:542, alltjämt iakttagas. Utvidgningen av

vikariatsbegreppet att avse uppehållande av extra tjänst står i överensstäm­

melse med ett av statens lönenämnd under vikariatsersättningsparagrafen

framställt förslag. Då för ändamålet anlitas en i reglementet icke avsedd

person, bär denne ansetts böra anställas såsom innehavare av extra tjänst

eller eventuellt arvodesbefattning.

I de före Saar gällande avlöningsreglementena fanns under rubriken par­

tiell ledighet införd en bestämmelse med avseende å det fall, att tjänsteman

för handläggning av visst ärende eller viss grupp av ärenden inom verket

eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande i tjänsten erhållit befrielse

helt eller delvis från övriga honom åliggande tjänstegöromål. Då sådan par­

tiell tjänstebefriclse icke kan anses som tjänstledighet, har bestämmelsen

ifråga icke införts bland tjänstledighetsbestämmelserna i Saar. Detta har

64

föranlett, att vissa myndigheter känt sig tveksamma huruvida någon saklig

ändring avsetts. Detta har emellertid icke varit fallet. Det har synts lämpligt

att i förevarande sammanhang beröra det vikariatsfall, som kan uppkomma

vid dylik partiell tjänstebefrielse.

Bestämmelserna i andra stycket avse att reglera de förutsättningar, som

utöver de i törsta stycket angivna skola gälla för vikariatslöneförordnande.

Därvid är till en början att märka, att dessa bestämmelser endast avse uppe­

hållande av viss ordinarie eller extra ordinarie tjänst; i andra fall — såsom

där vederbörande utgör ersättare för extra tjänsteman eller där förordnan­

de å olika tjänster tillsammans beräknas pågå längre tid — har vederböran­

de ansetts böra förordnas att bestrida göromål enligt 2 inom., eventuellt med

rätt till vikariatslön, eller ock anställas såsom extra tjänsteman. Förut­

sättning är vidare, att tjänsten förutses komma att uppehållas på förord­

nande med full tjänstgöring under minst sex månader i följd. Beträffande

sådana fall, där proceduren för förordnandets meddelande tager viss tid i

anspråk, framgår av bestämmelsernas utformning, att det icke är nödvän­

digt att törordnandet vid den tidpunkt, då proceduren avslutas, beräknas

komma att pågå sex månader, utan att den tidpunkt, till vilken bedöm­

ningen av förordnandets varaktighet hänför sig, kan ligga före den, vid vil­

ken törordnandet meddelas. Är det förhållande, som medför behov av vika­

riatet, känt i förväg — om det exempelvis är känt att tjänstens innehavare

skall åtnjuta längre tids ledighet från en viss framtida tidpunkt — kan gi­

vetvis proceduren för att meddela förordnandet påbörjas redan före denna

tidpunkt. Om å andra sidan angivna förhållande redan inträffat men man

icke från början, utan först vid en senare tidpunkt kunnat bedöma, att be­

hov av vikariat med full tjänstgöring föreligger, skola de sex månaderna

räknas från denna senare tidpunkt. En ytterligare förutsättning för att vi­

kariatslöneförordnande snarast skall meddelas, är att icke Kungl. Maj :t

för visst fall eller viss grupp av fall annorlunda beslutit; beträffande moti­

vet härför hänvisas till vad statens lönenämnd anfört. Å andra sidan kan,

på samma sätt som enligt Saar, Kungl. Maj :t, utan att hittills angivna för­

utsättningar föreligga men då särskilda skäl därtill föranleda, meddela vi­

kariatslöneförordnande å viss ordinarie eller extra ordinarie tjänst eller

medgiva, att sådant förordnande må meddelas. Sådana särskilda skäl kun­

na, såsom 1945 års lönekommitté anfört, föreligga exempelvis då befordran

sker i tur och ordning samt vikariatsförordnandet beräknas understiga sex

månader allenast av den anledningen, att vikarien inom angivna lid blir

innehavare av sådan tjänst, som förordnandet avser.

Genom bestämmelserna i tredje stycket ha i enlighet med vad lönenämn-

den förordat bestämmelserna om sättet för vikariatslöneförordnandes med­

delande uppmjukats. Förordnandet skall meddelas i den för tjänstetillsätt-

n*n§ gällande ordningen, om ej annat följer av beslut eller bestämmelser,

som meddelats av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, av

vederbörande myndighet. Ett bemyndigande av angivet slag torde främst

böra lämnas de affärsdrivande verken och andra verk med större lokalför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

65

valtningar; Kungl. Maj :t bör emellertid även för andra fall, där så finnes

lämpligt, kunna meddela generella bestämmelser i ämnet. I övrigt har i

detta stycke stadgats, att vikariatslöneförordnande icke må meddelas an­

nan än den, som äger behörighet för tjänst av det slag förordnandet avser

och är fullt lämplig för förordnandet. Om det vid iakttagande av den före­

skrivna proceduren visar sig, att den för förordnandet mest lämplige — det

förutsättes att han äger behörighet för tjänsten —• icke innehar i reglementet

avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall han anställas såsom extra tjänsteman

och därvid placeras i lönegrad med samma nummer som gäller för den uppe­

hållna tjänsten. Skulle det visa sig, att behörig och lämplig person över

huvud taget icke finnes att tillgå, hör myndighet icke vara skyldig att ånyo

igångsätta kungörelseförfarande eller dylikt. Slutligen må framhållas, att

dispens från gällande behörighetsvillkor för erhållande av tjänst bör kunna

lämnas även med avseende å vikariatslöneförordnande samt att hinder ej bör

föreligga att, där särskilda skäl därtill föranleda, förkorta den regelmässiga

ansökningstiden.

1 momentets fjärde stycke har, med tillgodoseende av önskemål fram­

ställda av skolöverstyrelsen och statens lönenämnd, stadgats att tjänsteman

endast under förutsättning att det uppenbarligen är betingat av statens in­

tressen må förordnas att uppehålla tjänst, som är lägre än den han innehar

eller å vikariatslöneförordnande uppehåller. Då en lärare under löpande

läsår utnämnts å en högre tjänst vid ett annat läroverk, föreligger meren­

dels ett sådant intresse, så att han bör kunna förordnas att uppehålla sin

förra tjänst till läsårets eller budgetårets utgång.

2 mom. I detta moment ha intagits bestämmelser om s. k. förordnanden

att bestrida göromål. I anslutning till vad statens lönenämnd anfört har

själva beteckningen å dessa förordnanden jämkats. Förordnandena ifråga

ha ansetts endast böra meddelas innehavare av i reglementet avsedd löne­

gradsplacerad tjänst; i övrigt bör anställning såsom extra tjänsteman kun­

na anlitas.

På sätt lönenämnden anfört synes myndighets befogenhet att, utan att

frågan underställts Kungl. Maj :ts prövning, meddela vikariatslöneförord­

nande att bestrida göromål, som ankomma på tjänstemän i viss lönegrad,

böra sammanfalla med myndighetens befogenhet att inrätta extra ordinarie

tjänst i samma lönegrad. Vidtages i tilläggsbestämmelserna härav betingad

jämkning, medför detta, att underställning måste ske dels i fråga om för­

ordnande i högre lönegrad än den 24 :e — vid statens af färsdrivande verk

högre lönegrad än den 30 :e — dels ock där Kungl. Maj :t av särskilda skäl

begränsat myndighets befogenhet att inrätta extra ordinarie tjänster, vilket

bland annat plägat ske där posten för avlöningar till övrig icke-ordinarie

personal icke maximerats vare sig av riksdagen eller av Kungl. Maj :t. Att

därutöver kräva underställning synes icke erforderligt med hänsyn till att

frågan om den anslagspost, varifrån vikariatslönen skall bestridas, enligt

meddelad föreskrift skall prövas av Kungl. Maj:t; det förutsättes att denna

föreskrift skall bibehållas, eventuellt på sådant sätt jämkad, att kostna-

5

Ilihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 225.

Kungl. Maj:ts proposition nr 225-

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

derna skola bestridas från icke-ordinarieposten i den mån ej Kungl. Maj :t

annat medgiver. Slutligen bör föreskrift meddelas, att om myndighet gör

framställning om överskridande av maximerad anslagspost, det därvid skall

åligga myndigheten att förebringa utredning i vad mån överskridandet må

föranledas av att dylikt vikariatslöneförordnande meddelats.

Särskilda bestämmelser. I enlighet med vad som förutsatts i den till inne­

varande års riksdag avlåtna propositionen nr 146 angående anställnings-

och avlöningsförhållandena för viss icke-ordinarie personal vid domstolarna

har under rubriken Hovrätterna stadgats, att förordnande såsom adjungerad

ledamot vid reglementets tillämpning skall likställas med förordnande att

bestrida på assessor ankommande göromål. Vidare ha de på tre olika stäl­

len i Saar meddelade föreskrifterna angående de inom försvaret förekom­

mande förordnandena, kommenderingarna och placeringarna ansetts böra

överflyttas till denna paragraf. Bestämmelserna ha därvid undergått viss

formell omarbetning utan att saklig ändring avsetts.

9 §■

Stationeringsort. Ortsgrupper.

De närmast före den 1 juli 1947 gällande avlöningsreglementena inne-

höllo i allmänhet icke några närmare bestämmelser angående den ort

som skulle anses vara tjänstemans stationerings(förläggnings)ort, utan fö­

reskrifterna härom intogos i tilläggsbestämmelser utfärdade av Kungl.

Maj:t. Innehållet i dessa tilläggsbestämmelser sammanarbetades av 1945

års lönekommitté och innefattas i 7 § Saar. Vid den nu företagna översy­

nen av Saar har det emellertid befunnits lämpligare, att dessa detaljbe­

stämmelser bibehållas i tilläggsbestämmelserna. I 1 mom. av denna para­

graf har därför endast stadgats att, där ej tjänstemans stationeringsort

blivit av Kungl. Maj :t bestämd och denna ej heller framgår av omständig­

heterna, vederbörande myndighet skall bestämma stationeringsorten med

iakttagande av de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar. Beträf­

fande innehållet i tilläggsbestämmelserna på denna punkt må här endast

framhållas följande. Enligt 7 § 1 mom. Saar har myndighet vid avgöran­

det av fråga om förändring av tjänstemans stationeringsort på grund av

visst förordnande att beakta ej blott att statsverkets ekonomiska intressen

behörigen tillgodoses utan även att tjänstemannen ej oskäligt betungas ge­

nom ändring av stationeringsorten. Dessa synpunkter böra vara vägledande

i samtliga fall, då det gäller att bedöma om och när förändring av statio­

neringsort skall ske.

10

§.

Tjänstgöringsföreskrifter. Tjänstgöringstidens längd och fördelning.

Saar. Beträffande bestämmelserna i 8 § Saar må nämnas följande.

1 mom. I detta moment hänvisas till de tjänstgöringsföreskrifter, som

meddelas i instruktion, arbetsordning eller annan författning eller som

eljest gälla. Vidare stadgas för tjänsteman med bestämt tjänstgöringsom-

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

arbetets behöriga gång krävde tjänstgöring jämväl under sön- och helgdag,

skulle, i den mån så utan avsevärda svårigheter kunde ske, beredas frihet

från tjänstgöring minst varannan sådan dag. Till motivering av den änd­

rade lydelse, som innefattas i 8 § 3 mom. Saar, har 1945 års lönekommitté an­

fört, att lönekommittén på grund av vad som yrkats under förhandlingarna

ansett sig böra förorda, att bestämmelsen jämkades så, att därav fram-

ginge att särskilt beslut fordrades för de fall, då bestämmelsen icke skulle

tillämpas; det hade därvid förutsatts, att dylikt beslut borde föregås av

förhandlingar med vederbörande personalorganisationer. Lönekommittén

hade ansett sig böra förorda, att bestämmelsen i dess ändrade lydelse gjor­

des tillämplig även å provinsialläkare och distriktsveterinärer. Härvid för­

utsattes dock, att provinsialläkare (distriktsveterinär) i något angränsan­

de distrikt eller annan kompetent läkare (veterinär) fullgjorde tjänstgö­

ringen i stället för den, som åtnjöte helgdagsledighet. I vad mån sådan

tjänstgöringsfrihet kunde uttagas bleve därför beroende av uppgörelser mel­

lan vederbörande. Ersättaren, vilken förutsattes komma att få uppbära de

av tjänstgöringen föranledda praktikinkomsterna, borde icke äga att för

sin tjänstgöring erhålla ersättning från staten. Lönekommittén hade in­

hämtat, att anordningen för närvarande ofta ej ginge att genomföra mel­

lan provinsialläkare inbördes men att förhållandena komme att ställa sig

annorlunda allt efter det distriktens antal ökades. I den mån närmare före­

skrifter erfordrades, syntes dessa böra meddelas av medicinalstyrelsen.

I de särskilda bestämmelserna regleras bland annat lärares skyldighet

att fullgöra återläsning i fall, då undervisningen inställts till följd av smitt­

sam sjukdom eller inställts, inskränkts eller avkortats på grund av krig,

krigsfara eller därmed sammanhängande förhållanden.

Ars. Under det att undervisningsskyldigheten för lärarpersonalen vid

statliga och högre kommunala skolor regleras genom bestämmelser i ve­

derbörande stadgor, ha bestämmelser i samma ämne för lärare vid sinnes-

slö- och epileptikerskolorna influtit i avlöningsreglementet. Sistnämnda be­

stämmelser, som återfinnas i 3 kap. 1 § 4 punkten Ars, äro av följande in­

nebörd.

Ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare vid internatskola skall vara

skyldig att under 36‘/7 veckor varje år dels meddela undervisning, lärare i

kunskapsämne under 32 och lärare i kvinnlig slöjd under 36 veckotimmar,

dels ock bestrida vakttjänstgöring i den utsträckning skolstyrelsen bestäm­

mer efter hörande av inspektören för sinnesslöundervisningen. Därutöver

skall lärare vara skyldig att under barnens ferier utöva vakttjänstgöring

under 38 dagar, dock att skolstyrelsen äger i denna tjänstgöring medgiva

nedsättning i den utsträckning så kan ske utan olägenhet för anstaltens

verksamhet. Den vakttjänstgöring, som enligt vad nu sagts åligger lärare,

må icke utnyttjas för uppgifter som eljest åvila sköterska.

Ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare vid externatskola skall vara

skyldig att under lägst 361/, och högst 39 veckor varje år meddela under­

visning under lägst 24 och högst 30 veckotimmar. Därutöver skall läraren

vara skyldig att beträffande de barn, vilka tillhöra hans klassavdelning,

enligt skolstyrelsens bestämmande utöva viss kuratorsverksamhet samt

föra anteckningar däröver.

Ifrågavarande bestämmelser äro av samma innebörd som de motsvarande

bestämmelser, som tidigare innefattades i avlöningsreglementet för de stats­

70

Kunql. Maj.ts proposition nr 225.

I skrivelse den 14 november 1947 har skolöverstyrelsen ånyo hemställt

om bemyndigande för överstyrelsen att medgiva nedsättning av undervis-

ningsskyldigheten för lärare vid sinnesslö- och epileptikerskolorna. Därvid

har anförts i huvudsak följande.

Med hänsyn till att lärarna vid ifrågavarande skolor ofta tagas i anspråk

för uppgifter utanför den egentliga undervisningen — såsom testning, bib­

lioteks- och materialvård samt tillsynsuppgifter — synes det angeläget, att

möjlighet beredes att medgiva häremot svarande nedsättning av undervis-

ningsskyldigheten. Nedsättningen bör lämpligen begränsas till högst sex

veckotimmar. Som jämförelse må nämnas, att folkskollärare, småskollä-

rare och dövstumskollärare — vilkas tjänstgöringsskyldighet per vecka i

likhet med de flesta sinnesslölärares utgör ett bestämt timantal och alltså

icke fastställes inom vissa gränser — kunna erhålla nedsättning med

respektive åtta, tio och sex timmar. Av de föreslagna sex veckotimmarna

böra två kunna medgivas ulan villkor att statsverket icke genom nedsätt­

ningen åsamkas kostnader; där dylik nedsättning förekommer för lärare

vid andra läroanstalter, medgives den helt utan nämnda villkor utom i

fråga om folk- och småskollärare, vilka dock kunna erhålla förmånen un­

der fyra respektive sex veckotimmar.

Befogenheten att medgiva nedsättning synes böra tillkomma översty­

relsen. Med hänsyn härtill finner överstyrelsen icke skäl föreslå särskilda

bestämmelser för lärarna vid externaten, oaktat den för dessa föreskrivna

minsta undervisningsskyldigheten är lägre än övriga sinnesslölärares un-

dervisningsskyldighet.

över framställningen ha utlåtanden avgivits av statskontoret och statens

lönenämnd, därvid statskontoret avstyrkt bifall till framställningen men

lönenämnden icke funnit anledning att i sak framställa erinran mot den­

samma. Myndigheterna ha anfört i huvudsak följande.

Statskontoret: Med hänsyn till att ifrågavarande lärares undervisnings-

skyldighet varit föremål för prövning så nyligen som 1945 och tjänstgö­

ringsskyldighetens omfattning då åberopades som ett av skälen för lärar­

nas löneställning, synas starka betänkligheter möta mot skolöverstyrelsens

förslag. Beträffande lärare vid externatskola böra bestämmelser om be­

gränsning av undervisningsskyldigheten vara helt uteslutna, då dessa lä­

rares undervisningsskyldighet icke blott, såsom överstyrelsen framhållit, är

lägre än övriga sinnesslölärares utan därjämte latitudsbegränsad med en

marginal på icke mindre än sex veckotimmar. Vid internatskola torde det

vara möjligt att kompensera sådana lärare, vilka tagas i anspråk för bib­

lioteks- och materielvård in. in., med mindre omfattande vakttjänstgöring.

Statens lönenämnd: I fråga om omfattningen av de i skolöverstyrelsens

framställning berörda göromålen har lönenämnden från inspektören för

sinnesslöundervisningen under hand inhämtat, dels att testning skall före­

tagas med varje elev vid intagning samt vid avgång från skolan, varjämte

kontrolltestning äger rum under vistelsen vid skolan, samt att varje test­

ning tager en å två timmar i anspråk, dels att materielvården är mera tids­

krävande än vid andra skolor, enär undervisningsmateriel erfordras i större

omfattning, dels att biblioteksvården f. n. avser endast lärarbibliotek men

att skolöverstyrelsen har för avsikt att söka få även barnbibliotek till stånd

vid skolorna, dels ock att de i framställningen angivna tillsynsuppgifterna

pläga åläggas en första lärarinna vid varje skola, som även har att vid be­

71

hov biträda med de till föreståndarens tjänst hörande göromålen, att svara

för materielanskaffning in. in. Inspektören har vidare upplyst, att behov

av nedsättning med maximiantalet sex veckotimmar icke torde föreligga

annat än möjligen vid en eller två av de största sinnesslöskolorna, under

det att i övrigt en nedsättning med två veckotimmar i regel vore tillfyllest.

Beträffande vissa andra skolor — dövstumskolor samt folk- och små­

skolor

_ finnas redan nu bestämmelser angående sådan nedsättning, varom

i ärendet är fråga, och skäl liknande dem, som plägat föranleda tillämpning

av dessa bestämmelser, synas kunna åberopas för sinnesslöskolornas vid­

kommande; bl. a. synas första lärarinnas åligganden erbjuda vissa likheter

med de särskilda göromål, som ankomma på tillsyningslärare inom folk­

skoleväsendet. Med hänsyn härtill har lönenämnden icke funnit anledning

att i sak framställa erinran mot överstyrelsens framställning. Av bestäm­

melserna i ämnet bör tydligt framgå, att villkoret, att nedsättning^ icke

får medföra kostnad för statsverket, kan eftergivas i fråga om de två första

timmarna men icke beträffande de fyra följande.

Lönenämnden har i detta sammanhang, under erinran om att bestäm­

melser av förevarande slag för vissa personalgrupper meddelats i avlö-

ningsreglemente men för andra personalgrupper i vederbörande stadga,

uttalat att spörsmålet, var sådana bestämmelser böra placeras, vid lämpligt

tillfälle borde lösas efter enhetliga principer.

Förslaget till definitivt reglemente. Förslaget till defi­

nitivt avlöningsreglemente överensstämmer i denna del med 8 § Saar.

De särskilda bestämmelserna om lärares skyldighet att fullgöra återläs-

ning, vilka sammanhänga med bestämmelserna om rätt att åtnjuta lön un­

der den tid undervisningen varit inställd, ha dock ansetts böra överflyttas

till 28 §, och vidare ha bestämmelserna om tjänstgöringsskyldighet för lä­

rare m. fl. vid konstfackskolan och musikhögskolan ansetts böra meddelas

i reglementena för dessa institutioner. Såsom lönenämnden anfört kan möjlig­

het att deltidsanställa extra ordinarie och extra lärare beredas utan ändring

av avlöningsreglementets bestämmelser. Vad angår den av pensionsstyrelsen

berörda frågan, synes denna böra upptagas till övervägande först vid bli­

vande utredning om de ordinarie tjänstemännens rättsliga ställning. Spörs­

målet om tjänstemans ställning vid arbetskonflikter är föremål för över­

vägande inom finansdepartementet.

I detta sammanhang må i anslutning till bestämmelserna i 1 och 2 mom. av

förevarande paragraf beröras frågan, i vad mån bestämmelserna om s. k. som­

martid äro tillämpliga på deltidsanställda tjänstemän och sådana heltidsan­

ställda tjänstemän, som erhållit deltidsarbete genom partiell tjänstledighet

för enskilda angelägenheter. Detta spörsmål upptogs till behandling av all­

männa lönenämnden i ett den 9 januari 1947 avgivet utlåtande över 1944 års

deltidstjänstutrednings betänkande om deltidsarbete i allmän tjänst m. in.

Lönenämnden framhöll, att olika lösningar härvid kunde övervägas. Med hän­

syn särskilt till de fall, då deltidsarbetet fullgjordes i form av tjänstgöring

exempelvis visst antal dagar i veckan eller varannan vecka, förcfölle det

emellertid lämpligast, att sommartiden för den, som fullgjorde deltidsarbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

72

finge medföra en sådan nedsättning av tjänstgöringstiden, som svarade mot

den för honom fastställda tjänstgöringstiden; för tjänsteman med halvtids-

anställning skulle således den i allmänhet gällande nedsättningen av tjänst­

göringstiden med 9 timmar i veckan reduceras till 41/*.timmar. Vad lönenämn-

den sålunda föreslagit synes godtagbart. Hinder bör således icke föreligga att

tillämpa sommartid även för personal med deltidsarbete, varvid inskränk­

ningen i den eljest gällande arbetstiden givetvis icke absolut taget men pro­

portionsvis bör vara lika stor som för personal med heltidsarbete. I fråga

om arbetstidens förläggning under sommarmånaderna kan förtjäna framhål­

las, att det eljest gällande villkoret om viss daglig tjänstgöring icke nödvän­

digtvis bör upprätthållas för personal med deltidsarbete, även om vederbö­

rande de övriga månaderna har deltidsarbete med daglig tjänstgöring; ur

effektivitetssynpunkt kan det i vissa fall vara lämpligare med tjänstgöring

allenast vissa dagar, och myndigheterna synas därför böra ha frihet att för­

lägga tjänstgöringen på sätt de finna lämpligast.

I Ars finnas detaljerade bestämmelser meddelade om tjänstgöringsskyl­

digheten vid sinnesslö- och epileptikerskolorna. Dylika bestämmelser böra

emellertid meddelas i särskild ordning på motsvarande sätt som skett för

lärarpersonalen vid statliga och högre kommunala skolor. Vad beträffar in­

nehållet i de bestämmelser, som böra meddelas i fråga om tjänstgöringsskyl­

digheten vid sinnesslö- och epileptikerskolorna, synes detta böra vara det­

samma som enligt de nu gällande bestämmelserna, dock att skolöverstyrelsens

av statens lönenämnd tillstyrkta förslag synes böra genomföras, såvitt an­

går internatskolorna. Vid ärendets beredning inom finans- och inrikes­

departementen ha däremot tillräckliga skäl icke ansetts föreligga att vidtaga

ändring i de för externatskolor gällande bestämmelserna. 11

Kungl. Maj.ts proposition nr 225.

11

§•

Tjänstemans skyldighet att uppehålla annan tjänst m. m.

Denna paragraf motsvarar 9 § Saar. I sitt yttrande angående denna har

statens lönenämnd framhållit, att den under de särskilda bestämmelserna

stadgade skyldigheten för lärare att under högst sex månader av ett och

samma kalenderår uppehålla högre lärartjänst icke får anses innebära nå­

gon inskränkning i lärares skyldighet att på grund av de allmänna bestäm­

melserna uppehålla rektorsbefattning vid egen läroanstalt under högst tre

månader av ett och samma kalenderår. Då olika meningar kommit till

uttryck i denna fråga, har lönenämnden ansett ett klarläggande önskvärt.

Med anledning härav må framhållas att, såsom framgår av vad som an­

förts under 3 § 1 mom. förslaget till definitivt reglemente, de allmänna be­

stämmelserna skola gälla, i den mån de icke strida mot de särskilda bestäm­

melserna. Sådan skyldighet att uppehålla rektorsbefattning, som nyss

nämnts, föreligger därför.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 225.

följd av olycksfall i tjänsten eller sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall

eller nedsatt arbetsförmåga befinnes för framtiden oförmögen att på till­

fredsställande sätt sköta sin tjänst. Finner den myndighet, som äger pröva

trågan om tjänstemannens rätt att komma i åtnjutande av pension, anled­

ning antaga att tjänstemannen kan tjänstgöra i sådan annan befattning,

till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig, skall frågan, huruvida

förflyttning lämpligen bör ske, underställas Kungl. Maj :ts prövning eller,

där prövningen av frågan enligt Kungl. Maj :ts beslut ankommer på myn­

digheten, av denna upptagas till avgörande.

Från de allmänna bestämmelserna om förflyttningsskyldighet gälla av­

vikelser för innehavare av vissa tjänster och inom vissa förvaltningsområ­

den. I betraktande av den oberoende ställning domarkåren av ålder intagit

och anses böra intaga, gäller för domare endast i begränsad utsträckning

förflyttningsskyldighet. Domare, med undantag av vattenrättsingenjör, är

förflyttningsskyldig allenast där organisatoriska skäl påkalla detta och är

då endast skyldig att låta förflytta sig till annan domartjänst i samma

lönegrad; förflyttning kan därvid ske icke blott till likabenämnd tjänst vid

samma domstol utan även till annat slag av domarbefattning, i båda fallen

jämväl med förändring av stationeringsorten. Landshövding är icke un­

derkastad förflyttningsskyldighet. För beställningshavare vid försvaret före-

ligger förflyttningsskyldighet, även om han icke tillsatts medelst fullmakt

eller konstitutorial, varjämte bestämmelserna i övrigt givits en annan utform­

ning än för tjänstemän i allmänhet. Slutligen äro de medelst förordnande för

viss tid tillsatta depåcheferna vid Flyinge hingstdepå och stuteri samt

Slrömsholms hingstdepå pliktiga att underkasta sig förflyttning till annan

depåchefstjänst vid stuteristaten.

De bestämmelser om förflyttningsskyldighet, som meddelas i Ars, äro

ganska oenhetliga. Ordinarie lärare vid högre kommunal skola är pliktig att

låta förflytta sig till annan lärartjänst vid i reglementet avsedd läroanstalt,

folkskoleväsendet eller det statliga undervisningsväsendet, då sådant erford­

ras vid i vederbörlig ordning beslutad omorganisation av den skolform läraren

tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga

skäl därtill äro. Vid sinnesslöskolorna och epileptikerskolorna är förestån­

dare ävensom ordinarie lärare pliktig att låta förflytta sig till annan i

reglementet avsedd ordinarie tjänst, då sådant erfordras för indragning av

övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro. Ordinarie tjäns­

teman vid hushållningssällskap eller skogsvårdsstyrelse är pliktig att låta

förflytta sig till annan stationeringsort eller annan tjänst vid det hushåll­

ningssällskap respektive den skogsvårdsstyrelse han tillhör. Ordinarie tjäns­

teman vid skogsvårdsstyrelse är jämväl pliktig att, där Kungl. Maj:t så prö­

var lämpligt, låta förflytta sig till tjänst vid annan skogsvårdsstyrelse.

Nu angivna bestämmelser i Saar och Ars ha sammanförts under föreva­

rande paragraf i förslaget till definitivt avlöningsreglemente. I överensstäm­

melse med den av statsmakterna i olika sammanhang uttalade grundsatsen

att det statliga och statsunderstödda undervisningsväsendet såvitt möjligt bör

betraktas som en enhet ha därvid bestämmelserna för de högre kommunala

skolorna samt sinnesslö- och epileptikerskolorna givits den avfattningen, att

ordinarie lärare vid högre kommunal skola eller föreståndare för eller lärare