2

av hel sjukpenning (vid en årlig arbetsförtjänst å minst 6 885 kronor) utgör

utan familjetillägg 14 kronor och med familjetillägg 15 kronor 50 öre. För

minderåriga, åldringar och partiellt arbetsföra med låga arbetsinkomster

skola gälla särskilda regler om sjukpenningens belopp.

Livränta till skadad med en invaliditetsgrad av minst 30 procent för­

höj es för tiden från 18 till 67 års ålder enligt vissa normer. Högsta kom­

pensationsgraden — vid helinvaliditet — utgör elva tolftedelar. Till hel­

invalid, som är i behov av särskild vård, skall vårdbidrag kunna utgå med

högst 1 800 kronor om året. Reglerna för utbyte av livränta mot kapital

ändras och nya bestämmelser införas om avdrag från livränta för pension

som utgår till den skadade eller hans efterlevande. Vidare höjas ersättning­

arna vid dödsfall.

Slutligen föreslås vissa följdändringar i lagen om krigsförsäkring för

ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

7

sjukpenning, som enligt denna lag tillkommer honom för samma tid, på

begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit och det avdragna

beloppet utbetalas till kassan.

14 §.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 27 §§ utbetalas så fort

ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livrän­

tan inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet för må­

nad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats.

Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke och

utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer än

ovan är sagt. Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt

6 § 1 mom. tredje stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana

bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet att ersätt­

ningen användes för det därmed avsedda ändamålet. Uppkommer vid be­

stämmande av belopp som skall utbetalas bråktal av öre, utföres beloppet

med närmast högre antal ören.

Har ersättningstagaren —--------utfående förverkad.

Angående sättet------------ förordnar Konungen.

21

§.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som

föranleder ersättning enligt 6 § 2 eller 3 mom. eller 7 §, åligger det arbets­

givaren eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller

eljest erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos den

försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt denna lag är försäkrad,

göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten

fastställes.

Har olycksfallet medfört eller kan det skäligen antagas medföra påföljd,

som föranleder ersättning allenast enligt 6 § 1 mom., skall skriftlig anmälan

av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren göras hos försäkringsinrättningen

i den ordning Konungen bestämmer.

Då anmälan — -— — i häradsnämnden.

Polismyndigheten i-------------sådan nödig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; dock att vad i 6 § 3 mom.

sista stycket stadgats skall, i stället för motsvarande föreskrift i äldre lag,

tillämpas från och med den 1 juli 1948 samt att, i fråga om ersättning för

tid efter den 30 juni 1948, vad i 11 § 2 mom. stadgats likaledes skall till-

lämpas från och med den 1 juli 1948. I övrigt skall ersättningsanspråk i an­

ledning av olycksfall, som inträffat före den 1 januari 1949, bedömas enligt

äldre lag.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring

för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Härigenom förordnas dels att 2 § lagen den 11 juni 1937 om krigsför­

säkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 3 § samma lag skall upphöra

att gälla.1

2

§•

Den skadades årliga arbetsförtjänst må icke beräknas till lägre belopp än

tretusensexhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949 men äger icke tillämpning å

olycksfall som inträffat före nämnda dag.

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§, se SFS 1943: 175.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

9

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kung­

lig Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 2 april 19h8.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, V

ougt

, Z

etterberg

,

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, W

eijne

, K

ock

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående ändringar

i lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. samt anför därvid

följande.

Socialvårdskommittén har den 9 januari 1948 avgivit betänkande med

förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. I betänkandet an­

för kommittén, att den kommittén åvilande översynen av olycksfallsförsäk-

ringslagstiftningen kunde beräknas bli slutförd tidigast under andra halv­

året 1948. Med hänsyn till pris- och löneutvecklingen har kommittén emel­

lertid funnit angeläget att förbättringar av de nuvarande grunderna för er­

sättning vid olycksfall i arbete komme till stånd snarast möjligt. I föreva­

rande betänkande föreslås i enlighet härmed ändringar i olycksfallsförsäk­

ringslagens ersättningsbestämmelser, varjämte kommittén framlagt förslag

till vissa följdändringar i lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer. Ytterligare följdändringar ha behandlats i en av

kommittén den 6 februari 1948 avgiven utredning med förslag till änd­

ringar i 1927 års militärersättningsförordning m. fl. författningar.

I det följande behandlas kommitténs förslag till ändringar i olycksfalls­

försäkringslagen och lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänst­

görande personer. Inledningsvis torde därvid få lämnas en redogörelse för

gällande bestämmelser på det område, som beröres av förslaget.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i

arbete är i princip envar arbetare försäkrad för skada till följd av sådant

olycksfall. Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av stats­

medel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av ar­

betsgivarna (1 §). Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller

10

ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av ar­

betsgivare (4 §). Arbetsgivare är berättigad dels att för olycksfall i arbete

försäkra arbetare, som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen, dels

att försäkra arbetare även för olycksfall utom arbetet (35 §).

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall till honom ut­

givas ersättning enligt bestämmelserna i 6 §. Om olycksfallet medfört sjuk­

dom, som förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall så

länge sjukdomen varar utgivas erforderlig läkarvård jämte läkemedel och

andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga

följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare

konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt. Därjämte skall -— under förut­

sättning att sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet

och att arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel — utgivas sjuk­

penning för varje dag fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen. Sjukpenning

vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) bestämmes i förhållande

till den skadades enligt 9 § beräknade årliga arbetsförtjänst på sätt fram­

går av en i 6 § intagen tabell; vid nedsättning av arbetsförmågan utgår

motsvarande lägre belopp. Lägsta sjukpenning enligt tabellen uppgår till

en krona 50 öre, den högsta — vid en årlig arbetsförtjänst av 4 725 kronor

eller däröver — till 9 kronor.

Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen

att, med skäligt hänsynstagande till den skadades försörjningsplikt mot

make och vissa andra anhöriga, till täckande av kostnaden för vården, å

sjukpenning, som under tiden för vården tillkommer honom, avdraga högst

hälften (10 §).

Medför olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,

under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbets­

förmågan, utgives livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid

förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbets­

förtjänst, beräknad enligt bestämmelserna i 9 §, och vid nedsättning av

arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot nedsättningen. Livränta

utgår dock icke där ej arbetsförmågan är nedsatt med minst en tiondel.

Vid förlust av arbetsförmågan må livränta, när den skadades tillstånd krä­

ver särskild vård, med hänsyn härtill bestämmas till högre belopp än nyss

nämnts, likväl ej överstigande beloppet av den årliga arbetsförtjänsten. Till

förnyelse av konstgjorda lemmar in. m. kan utgå livräntetillägg, svarande

mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen. Vidare utgives ersätt­

ning för sådan behandling som må erfordras för höjande av arbetsförmå­

gan. På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när

synnerliga skäl därtill äro för handen, besluta att i stället för livränta eller

del därav skall utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräknings­

grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

11

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § utgivas dels

begravningshjälp, dels livräntor till vissa efterlevande. Begravningshjälp

utgör en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock ej mindre be­

lopp än 250 kronor; maximibeloppet är 480 kronor. Livränta till änka -

och i vissa särskilda fall änkling — utgår när äktenskapet slutits före

olycksfallet och utgör en fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten. Till

varje barn som ej fyllt sexton år samt till adoptivbarn under nämnda

ålder, vilket adopterats före olycksfallet, utgår livränta med en sjättedel av

den årliga arbetsförtjänsten. Till föräldrar (adoptivföräldrar), som val it

för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete, utgår liv­

ränta med högst en fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten. Överstiger

sammanlagda årliga livräntebeloppet enligt de nämnda grunderna två

tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten, skola livräntorna, så länge an­

ledningen härtill fortfar, nedsättas till sammanlagt detta belopp. Härvid

skall iakttagas, att livräntor till make och barn eller adoptivbarn skola

utgå före livränta till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livränta till änka

eller änkling utgår så länge livräntetagaren lever ogift; ingår livrante-

tagaren före fyllda sextio år nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång,

motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Överstiger den skadades årliga arbetsförtjänst 4 800 kronor, tages det

överskjutande beloppet icke i beräkning vid ersättnings bestämmande;

understiger arbetsförtjänsten 450 kronor, skall den beräknas till detta be­

lopp (9 §). Har den skadade ej fyllt 18 år, må vid bestämmande av liv­

ränta den årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som

motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete

skäligen kan antagas ha kommit att åtnjuta vid nämnda ålder.

Avdrag från ersättning skall i vissa fall äga rum då ersättmngstagaren

åtnjuter annan motsvarande förmån (11 §).

Enligt kungörelsen den 30 juni 19*2 (nr 678) med särskilda bestämmel­

ser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i

arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning, utgives till

dylik arbetare, som skadas till följd av olycksfall i arbetet, ersättning av

statsmedel i den mån ej sådant understöd utgår som må föranleda avdrag

enligt 11 § i lagen. Ersättning utgives jämväl vid skada till följd av olycks­

fall utom arbetet, såvida arbetaren är enligt kollektivavtal tillförsäkrad rätt

till försäkring på arbetsgivarens bekostnad för sådant olycksfall.

Den som är försäkrad jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

skall enligt lagen den U juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkes­

sjukdomar anses försäkrad jämväl för där avsedd sjukdom. Beträffande

sådan försäkring äga bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen med

vissa undantag motsvarande tillämpning. Jämväl beträffande ersättningar

enligt förordningen den 28 juni 19*1 (nr 595) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, och kungörelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

den 30 jum 194-7 (nr 344) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra­

gen under verksamhet vid brandsläckning m. m., äga bestämmelserna i

olycksfallsförsäkringslagen i huvudsak motsvarande tillämpning.

I lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å far­

tyg tjänstgörande personer — vilken lag äger tillämpning beträffande

olycksfall inom område och under tid som Konungen bestämmer — äro

vissa särskilda föreskrifter meddelade rörande ersättning i anledning av

olycksfall i eller utom arbetet som drabbar å fartyg tjänstgörande person

till följd av krigsåtgärd. Enligt 2 § gäller i här avsedda fall, att den ska­

dades årliga arbetsförtjänst ej må vid bestämmande av sjukpenning eller

livränta beräknas till högre belopp än 6 240 kronor eller lägre belopp än

3 600 kronor. I 3 § finnes intagen en särskild sjukpenningtabell med en

högsta sjukpenning av It kronor 50 öre. Enligt 4 och 5 §§ utgå vissa kapi­

talbelopp vid bestående invaliditet och dödsfall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Socialvårdskommitténs förslag.

Förslagets huvudinnehåll.

Socialvårdskommitténs betänkande, vilket icke föreligger i tryck, torde

få såsom bilaga (Bilaga I) fogas vid detta protokoll. Rörande betänkandets

innehåll torde, i den mån redogörelse därför icke här lämnas, få hänvisas

till nämnda bilaga.

Kommittén föreslår i fråga om beräkningen av den skadades

årliga arbetsförtjänst, att maximibeloppet skall höjas från 4 800

till 6 900 kronor. Minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten, vilket

alltsedan år 1920 varit 450 kronor, föreslås höjt till 900 kronor. Härutöver

föreslås vissa ändringar beträffande arbetsförtjänstens beräkning för

minderåriga.

Vad angår ersättningarna vid sjukdom har kommittén funnit

förutsättningar saknas att åstadkomma en verklig samordning mellan

olycksfallsförsäkringen och den nya sjukförsäkringen. Inom kommittén har

emellertid påbörjats utredning angående möjligheterna att låta den nya

sjukförsäkringens organ medverka vid utgivandet av olycksfallsersätt-

ningar. Kommittén har utgått från att systemet med en inkomstgraderad

sjukpenning borde bibehållas inom den obligatoriska olycksfallsförsäk­

ringen. Enligt kommitténs mening bör emellertid sjukpenningens storlek

graderas icke blott efter arbetsinkomsten utan också efter den skadades

försörjningsplikt. Kommittén föreslår fördenskull införande i den obli­

gatoriska olycksfallsförsäkringen av familjetillägg. På anförda skäl har

kommittén stannat för att föreslå, att dessa tillägg tills vidare bestämmas

till ett för samtliga sjukpenningklasser lika belopp, oberoende av familje­

medlemmarnas antal. Vid den fortsatta utredningen ämnar kommittén

13

överväga, vilka modifikationer i de nu föreslagna reglerna, som böra göras

i samband med den nya sjukförsäkringslagstiftningens ikraftträdande.

Det av kommittén föreslagna enhetliga familjetillägget utgör en krona 50

öre och anses böra utgå då den skadade sammanlever med hustru samt

eljest om den skadade — man eller kvinna — har hemmavarande barn

eller adoptivbarn under 16 år. Sjukpenningbeloppen utan familjetillägg

har kommittén ansett böra, liksom de nu utgående beloppen, i genomsnitt

motsvara ungefär två tredjedelar av arbetsförtjänsten, till nedbiingande

av antalet sjukpenningklasser föreslås, att inkomstintervallet mellan klas­

serna, vilket nu är 270 kronor, skall bestämmas till 520 kronor.

Den föreslagna sjukpenningtabellen upptar elva klasser. Utan familje­

tillägg utgör lägsta sjukpenningen tre kronor 50 öre — motsvarande sjuk­

försäkringslagens enhetssjukpenning för kassamedlemmar i allmänhet

och högsta sjukpenningen 13 kronor. Motsvarande belopp med familjetill-

lägg äro fem kronor och 14 kronor 50 öre. Sjukpenningbeloppen utan

familjetillägg motsvara omkring 69,2 procent av mittinkomsterna i respek­

tive klasser, under det att samma relation nu är 662/3 procent.

Vissa särskilda, icke familjegraderade sjukpenningbelopp — två och tre

kronor — föreslås för minderåriga, åldringar och invalider med låga arbets­

inkomster.

Kommittén föreslår vidare ändring av den nuvarande karensregeln,

som innebär att ingen sjukpenning utgår, om sjukdomen ej varat mer än

tre dagar utöver olycksfallsdagen, men att vid sjukskrivning under ytter­

ligare en dag sjukpenning utgår från olycksfallsdagen. I denna del föreslår

kommittén att sjukpenning fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen skall utgå

om sjukdomen varat mer än två dagar efter olycksfallsdagen.

Beträffande ersättningarna vid sjukdom innehåller kommittébetänkandet

ytterligare vissa uttalanden angående frågan om åtgärder till motverkande

av att överförsäkring uppkommer genom enskilda eller kollektiva tilläggs-

försäkringar. Kommittén har icke funnit nödvändigt att föreslå lagstift­

ning i detta syfte.

I fråga om ersättningarna vid invaliditet föreslår kommit­

tén främst en höjning intill 67 års ålder av livränta, som utgår efter en

invaliditetsgrad av minst tre tiondelar. Enligt de av kommittén föreslagna

bestämmelserna skall en sådan livränta under tiden t. o. in. den månad

då den skadade fyller 67 år höjas med ett belopp, som motsvarar livrän­

tans halva belopp, minskat med en tolftedel av den skadades enligt 9 § be­

räknade årliga arbetsförtjänst. Förhöjningen är avvägd så, att kompensa­

tionsgraden stiger successivt med invaliditeten. Vid hclinvaliditet motsvarar

den förhöjda livräntan elva tolftedelar eller 912/3 procent av den årliga

arbetsförtjänsten.

Någon gradering av invaliditetsersättningarna efter den skadades försörj­

ningsplikt har kommittén icke ansett böra ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

14

Vid hjälplöshetstillstånd skall enligt förslaget utges en ytterligare liv-

ränteförhöjning, bestämd med hänsyn till vårdbehovets omfattning, dock

högst 1 800 kronor för år räknat. Kommittén finner det vara oegentligt,

att de livräntetillägg, som nu utgå i dylika fall, bestämmas i förhållande

till den årliga arbetsförtjänsten.

Beträffande utbyte av livränta eller del därav mot engångsbe­

lopp har kommittén funnit den prövning som nu sker taga alltför liten

hänsyn till den skadades egna önskemål och föreslår därför en uppmjuk­

ning av bestämmelsen.

Vad härefter angår ersättningarna vid dödsfall föreslås be­

gravningshjälpen skola över lag utgöra 500 kronor. Livräntan till efter­

levande make föreslås höjd till en tredjedel i stället för en fjärdedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Högsta sammanlagda årsbeloppet av

efterlevandelivräntorna föreslås höjt från två tredjedelar till fem sjätte­

delar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Detta maximibelopp motsva­

rar enligt förslaget oreducerade livräntor till änka och tre barn. Engångs­

beloppet till efterlevande make vid omgifte föreslås höjt i samma propor­

tion som livräntan, d. v. s. till belopp motsvarande hela den avlidnes årliga

arbetsförtjänst i stället för tre fjärdedelar därav.

Kommittén föreslår slutligen viss ändring av de i 11 § meddelade be­

stämmelserna om avdrag för andra ersättningar av motsva­

rande slag.

Enligt vid betänkandet fogade kostnadsberäkningar kan den

nuvarande årskostnaden för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen

åt obligatoriskt försäkrade arbetare utom statsanställda uppskattas till om­

kring 76,5 miljoner kronor och motsvarande årskostnad enligt kommitténs

förslag beräknas till omkring 92 miljoner kronor.

Såsom nämnt har kommittén föreslagit ändring jämväl i lagen om

krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande per­

soner. I denna del innebär förslaget, att de i 2 och 3 §§ nämnda lag

upptagna särskilda bestämmelserna om den årliga arbetsförtjänstens maxi­

mibelopp och sjukpenningarnas storlek skola utgå, enär de föreslagna nya

bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen äro förmånligare för de för­

säkrade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Särskilda yttranden.

I särskilda yttranden till betänkandet har en av kommitténs ledamöter,

herr Hagård, samt vissa av de tillkallade sakkunniga, nämligen herrar

Berg, Sölvén, Hedenström, Hultmcm och östrand anmält avvikande

meningar.

Herr Hultman, med vilken herr Hagård instämt, har ansett det tveksamt,

om sjukhjälpsförbättringarna borde göras så betydande som kommittén

15

föreslagit, varjämte han yrkat dels att karensregeln tills vidare skulle

bibehållas oförändrad, dels att de föreslagna livränteförhöjningarna

skulle förbehållas skadade med mer än 40 procents invaliditet, dels att

gällande bestämmelse om utbyte av livränta mot kapitalbelopp skulle bibe­

hållas oförändrad eller avfattas i överensstämmelse med en av Sverige

ratificerad konvention i ämnet, enligt vilken utbyte borde medgivas endast

om vederbörande myndigheter kunna beredas säkerhet för en förnuftig

användning av kapitalet.

Herrar Berg och Sölvén ha yrkat, att den föreslagna sjukpenningtabellen

skulle förbättras i vart fall genom tillägg av en klass, avseende försäkrade

med en årlig arbetsförtjänst av 7 020 kronor eller däröver, och att maximi­

beloppet av den årliga arbetsförtjänsten skulle höjas till minst 7 200 kro­

nor. Härjämte ha de uttalat att vissa ytterligare förbättringar av sjukersätt­

ningarna vore befogade.

Herr Hedenström har uttalat betänkligheter mot den föreslagna sjukpen­

ningskalan, då sjukpenningen med familjetillägg medförde risk för över­

kompensation och sjukpenningen för de ogifta syntes böra förbättras mera

än kommittén föreslagit.

Herr Östrand har funnit erforderliga förbättringar av sjukersättningarna

tills vidare böra ske inom ramen för gällande system, särskilt med hänsyn

till administrationen av olycksfallsförsäkringen. I stället för införande av

familjetillägg borde den nuvarande kompensationsgraden höjas, exempelvis

till tre fjärdedelar av arbetsförtjänsten.

Angående det närmare innehållet i de avgivna särskilda yttrandena hän­

visas liksom beträffande kommittéförslaget till betänkandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Yttrandena.

över socialvårdskommitténs betänkande ha efter remiss yttranden av­

givits av statskontoret, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäk-

ringsrådet, pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen och statens pensions-

anstalt samt av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska

arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redare­

förening, landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorgani­

sation. I vad betänkandet avser sambandet mellan den obligatoriska olycks­

fallsförsäkringen och frivillig försäkring ha yttranden därjämte avgivits

av försäkringsanstalterna Folket-Samarbete och av Svenska försäkrings­

bolags riksförbund.

I de avgivna yttrandena ha delade meningar uttalats om lämpligheten av

att i olycksfallsförsäkringslagstiftningen nu företaga sådana ändringar av

principiell innebörd som kommittén föreslagit. Av dylika allmänna

uttalanden må här omnämnas följande.

16

Statskontoret, som förklarat sig icke ha något att erinra mot att vissa

förbättringar av ersättningarna gjordes inom ramen för nu gällande system,

har emellertid ansett att ändringar av principiell innebörd borde anstå

till den slutliga revisionen av lagstiftningen och fördenskull funnit sig icke

kunna förorda vare sig de föreslagna familjetilläggen eller de ändrade

grunderna för beräkning av invaliditetsersättning. Svenska arbetsgivare­

föreningen har mera allmänt uttalat sitt ogillande av att, i detta som i andra

på senaie tid aktuella fall, partiella förslag av principiell räckvidd fram­

lagts. Föreningen har dock tillstyrkt att vissa förbättringar i ersättnings-

grundei na genomfördes. Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att

kommittén bort begränsa sig till sådana frågor, som avsåge höjningar av

ersättningsbeloppen. Övriga ändringsförslag borde ses i större samman­

hang och därför anstå tills förslag, som berörde lagstiftningen i dess hel­

het, kunde framläggas. Den väsentliga förhöjning av ersättningarna, som

kommittén törordat, och de principiella avvikelser från gällande normer,

som föreslagits, hotade i stor utsträckning produktionen. Även Sveriges

redareförening har anlagt ett dylikt betraktelsesätt. Föreningen, som anser

att frågan om förbättring av ersättningsgrunderna onödigt forcerats, håller

före, att hela frågan om ändringar i olycksfallsförsäkringslagen borde be­

handlas i ett sammanhang. Under hänvisning till överförsäkringsrisken och

premieökningarna, rörande vilka ett klarläggande finge anses önskvärt ur

arbetsgivarsynpunkt, har föreningen vidare anfört, att man i hithörande

fråga borde framgå med största försiktighet. Då härtill landets nuvarande

ekonomiska läge utgjorde ett skäl för återhållsamhet i alla ekonomiska

frågor, kunde föreningen icke tillstyrka kommitténs förslag. En eventuell

ökning av ersättningsbeloppen borde i vart fall givas endast provisorisk

karaktär på sätt skett vid höjning av andra ersättningar, taxor och av­

gifter på grund av rådande dyrtid.

Jämväl försäkringsrådet (majoriteten) har — utan att framställa något

yrkande i detta hänseende — ansett det kunna ifrågasättas om det icke

med hänsyn till den i viss mån provisoriska karaktär, som kommittéför­

slaget syntes äga, vore riktigare att ändringarna för närvarande begränsa­

des till en höjning av ersättningsbeloppen, medan de principiella nyhe­

terna i fråga om ersättningsgrunderna och de övriga ändringar som ej

vore direkt betingade av pris- och löneutvecklingen, finge anstå. Inom rådet

ha flera skiljaktiga meningar uttalats beträffande olika delar av förslaget.

Därvid har försäkringsrådet Geijer anfört, att talet om den sociala olycks­

fallsförsäkringen såsom grundad på en produktionen åvilande skadestånds-

skjldighet torde sakna grund och i vart fall icke kunde åberopas såsom

försvar för höjande av försäkringens prestationer till belopp, som icke vore

förenliga med en god och rimlig socialförsäkring. Den stora massan av

små självständiga företagare vore alltjämt i avsaknad av försäkringsskydd,

likaså hemmavarande barn. Vidare vore försäkringen för olycksfall utom

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

17

arbete ur inånga synpunkter otillfredsställande. Då det gällde en utökning

av prestationerna vid de av försäkringen redan omfattade olycksfallen —

en utökning som i och för sig icke kunde anses obefogad — utgjorde de

antydda, inom en snar framtid nödvändiga reformerna en maning till var­

samhet.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har anfört, att även om

man funne de föreslagna förbättringarna i stort sett välbefogade och vå­

gade räkna med att kostnadsökningen ej skulle vålla arbetsgivarna svårig­

heter, man kunde från allmänna ekonomiska utgångspunkter hysa bekym­

mer för tillskapande just nu av den ökade köpkraft, som förslagets genom­

förande i viss mån måste innebära, och därför vara benägen till återhåll­

samhet på de punkter, där man i och för sig kunde f. n. vara tveksam om

behovet av förbättring i ersättningsförmånerna.

Försäkringsanstalten Samarbete har anfört att en med hänsyn till pen­

ningvärdets förändringar nödvändig justering uppåt av maximiersättningen

och en önskvärd förhöjning av den andel av lönen ersättningen borde ut­

göra syntes kunna genomföras provisoriskt utan att man, såsom enligt

kommitténs förslag, införde principer, till vilka det definitiva ställnings­

tagandet kunde ske först sedan man funnit den framtida vägen till en sam­

ordning med övrig socialförsäkring. De mest irriterande frågorna kring

olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna syntes icke kunna lösas

förrän en allmän sådan levnadsstandard uppnåtts, att inkomstbortfall till

följd av olycksfallsskada, sjukdom och arbetslöshet kunde ersättas efter

samma principer och i lika och tillfredsställande omfattning. Hithörande

lagar borde icke utformas på sådant sätt att de på någon punkt gåve hävd

åt uppfattningar som icke vore hållbara vid en samordning.

Pensionsstgrelsen har betonat angelägenheten av att åstadkomma en sam­

ordning med sjukförsäkringen och förklarat, att det därvid säkerligen

komme att visa sig nödvändigt att förenkla bestämmelserna i olycksfalls­

försäkringslagen i syfte att underlätta tillämpningen.

Riksförsäkringsanstalten har uttalat, att olycksfallsförsäkringslagen otvi­

velaktigt vore behäftad med vissa brister. Enligt anstaltens mening hade

det varit önskvärt att en översyn av lagstiftningen kunnat ske i ett sam­

manhang men med hänsyn till det framträdande behovet av högre ersätt­

ningar har anstalten tillstyrkt, att vissa förbättringar i ersättningsgrun-

derna vidtoges redan innan del slutliga resultatet av översynen förelåge.

Socialstyrelsen har likaledes funnit angeläget, att effektiva förbättringar

av ersättningsgrunderna komme till stånd snarast möjligt. Styrelsen, som

tillstyrkt kommitténs förslag beträffande sjukpenningskalan och förordat

en höjning av maximigränsen för den årliga arbetsförtjänsten, har beträf­

fande förslagen i övrigt ansett eu överarbetning önskvärd. Kunde detta

icke medhinnas så all förslagen kunde underställas innevarande års riks­

dag, borde med de ifrågavarande förbättringarna anstå til! lagens slutliga

2—liilxang till riksdagens protokoll

1 samt. Nr 235.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

18

revision. Inom styrelsen har föredraganden, t. f. byråchefen Richert, an­

mält avvikande mening och tillstyrkt i kommittéförslaget föreslagna för­

bättringar.

Kommittéförslaget har i princip tillstyrkts av landsorganisationen och

tjänstemännens centralorganisation, vilka båda organisationer i vissa av­

seenden förordat ytterligare förbättringar av ersättningsförmånerna.

Kommitténs förslag att höja maximibeloppet av den årliga

arbetsförtjänsten till 6 900 kronor har lämnats utan erinran av

statskontoret, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening och av för-

säkringsrådets majoritet. Inom försäkringsrådet har försäkringsrådct

Geijer, under hänvisning till de av honom anförda allmänna synpunkterna,

ifrågasatt om det icke vore klokare att stanna vid 6 000 kronor; det borde

icke vara omöjligt för en arbetare med högre inkomst än 6 000 kronor att

genom komplementsförsäkring täcka den överskjutande inkomsten.

En mindre höjning än kommittén föreslagit förordas även av svenska

arbetsgivareföreningen, som funnit uppenbart, att lönestegringen från den

1 juli 1946 till den tidpunkt, då förslaget beräknades träda i kraft, icke till­

närmelsevis motsvarade relationen mellan det från den 1 juli 1946 gällande

maximibeloppet 4 800 kronor och det av kommittén föreslagna 6 900 kro­

nor. Toges i stället hänsyn till det vid krigsutbrottet gällande maximibe­

loppet 3 900 kronor och ansåges detta böra höjas i proportion till inkomst­

stegringen för de försäkrade, syntes en höjning till 6 300 kronor väl mot­

svara löneutvecklingen. Frågan om en ytterligare höjning borde skjutas

på framtiden.

Socialstyrelsen, som vitsordat riktigheten av de uppgifter om löneläget

1946, på vilka kommittén byggt sitt förslag, har framhållit att den all­

männa lönenivån avsevärt stigit sedan år 1946. Den genomsnittliga tim-

förtjänsten för samtliga arbetare — män, kvinnor och minderåriga — inom

den egentliga industrin hade enligt en preliminär bearbetning av styrelsens

statistik över lönesummor och arbetstid i november 1947 uppgått till 2:13

kronor, under det att motsvarande genomsnitt enligt lönestatistiken för år

1946 utgjort 1:79 kronor. Ehuru de båda medeltalen beräknats på grund­

val av material med i viss mån olika sammansättning och löneutvecklingen

sannolikt icke varit enhetlig för olika arbetargrupper, tydde siffrorna på

att ett stort antal av de fullt sysselsatta arbetarna hade årsinkomster över

det av kommittén föreslagna maximibeloppet. Detta kunde i vart fall icke

anses för högt beräknat och en höjning av beloppet till 7 200 kronor vore

icke oskälig.

Riksförsäkringsanstalten har förklarat sig icke ha något att erinra mot

att maximibeloppet höjdes till 7 200 kronor och landsorganisationen har

ansett en sådan höjning böra komma till stånd. Tjänstemännens central­

organisation, som instämt i det vid betänkandet fogade yttrandet av herrar

Berg och Sölvén, har i enlighet med vad däri anförts funnit en ytterligare

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

19

höjning av maximibeloppet kunna ifrågasättas, då sjukpenning även i in­

komstlagen upp till exempelvis 10 å 12 000 kronor borde stå i rimligt för­

hållande till den årliga arbetsförtjänsten.

Mot en höjning av minimibeloppet för den årliga arbets­

förtjänsten har erinran gjorts endast av de ömsesidiga socialförsäk­

ringsbolagens förening, som framhållit, att en dylik höjning hade betydelse

endast för beräkning av livränta åt åldringar och före olycksfallet invalida.

För dessa grupper saknades anledning att bringa ersättningen vid invali­

ditet i paritet med sjukpenningen. En tillfällig överkompensation under

sjukdomstiden kunde anses tolerabel, men personer med en mycket låg

arbetsinkomst borde icke beredas livsvarig livränta efter en vida högre

arbetsinkomst, och detta så mycket mindre som det övervägande flertalet

hithörande fall vore åldringar, vilka oavsett skadan snart skulle förlorat

den ringa arbetsinkomst de haft och sålunda redan enligt de gällande be­

stämmelserna bleve överkompenserade.

Kommitténs förslag till ändrade regler angående sjukpenningens

belopp har föranlett skilda uttalanden i yttrandena. Införandet av

familjetillägg tillstyrkes eller lämnas utan erinran i de yttranden som av­

givits av socialstyrelsen, försäkringsrådets majoritet, pensionsstyrelsen,

landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation, medan där­

emot ett bibehållande — eventuellt med förbättringar — av systemet med

sjukpenningar utan familjetillägg förordas av statskontoret, riksförsäk-

ringsanstalten, de ömsesidiga socialförsåkringsbolagens förening, vissa

skiljaktiga ledamöter av försäkringsrådet, försäkringsinspektionen, försäk-

ringsanstalten Samarbete, svenska arbetsgivareföreningen och svenska lant-

arbetsgivar eföreningen.

Av de remissinstanser, som anslutit sig till förslaget om införande av'

familjetillägg, har socialstyrelsen, utan att närmare ingå på frågan, för­

klarat sig tillstyrka den föreslagna sjukpenningskalan. Pensionsstyrelsen

har anfört, att med tanke bl. a. på en samordning med sjukförsäkringen

de av kommittén föreslagna familjetilläggen innebure en bättre anordning

än en höjning av den till grund för sjukpenningskalan liggande kompen­

sationsgraden.

Försäkringsrådets majoritet har uttalat, att även med en höjning av

minimibeloppet för hel sjukpenning till 3 kronor 50 öre för normala fall

ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen i vissa fall komme alt under­

stiga ersättning enligt sjukförsäkringslagen. Mot bakgrunden härav syn­

tes frågan om överkompensation i dessa fall vara att bedöma och försäk­

ringsrådet funne sig icke böra framställa någon erinran mot förslaget i

denna del. Icke heller i fråga om införandet av familjetillägg hade för­

säkringsrådet velat resa invändningar. Emellertid medförde familjetillägget

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

20

otvivelaktigt olägenheter i form av överkompensation i vissa inkomstlagen

och ojämnhet inom varje inkomstklass i fråga om proportionen mellan ar­

betsförtjänsten och ersättningen. För det fall, att berörda olägenheter skulle

medföra, att systemet med familjetillägg funnes böra övergivas och ett

höjande av sjukpenningbeloppen efter en för alla skadade enhetlig norm i

stället konime under övervägande, har försäkringsrådet i sitt yttrande in­

tagit en inom rådet upprättad sjukpenningtabell, med en täckningsprocent

av omkring 78 vid klassmitterna.1 Ledamoten Sölvén har åberopat sitt till

betänkandet avgivna yttrande och ledamoten Fnhlström har beträffande

ersättningsbeloppens storlek anslutit sig till herr Hultmans yttrande till

betänkandet. Vissa andra skiljaktiga meningar inom rådet beröras i det

följande.

Landsorganisationen har förklarat sig i princip biträda kommitténs

ståndpunkt rörande frågan om familj etillägg å sjukpenning. Det admi­

nistrativa merbesvär, som vore förenat med systemet, vore icke av den om­

fattning att hänsyn därtill kunde åberopas mot den sakliga motiveringen

för familjestöd även inom denna socialförsäkringsgren. Emellertid funne

landsorganisationen, i anslutning till det av herrar Berg och Sölvén avgivna

yttrandet, att systemet av kommittén utformats på alltför stor bekostnad

av sjukersättningen åt icke familjeförsörjare. I ett par inkomstlägen, vis­

serligen mycket begränsade, skulle den föreslagna regleringen, såsom fram-

ginge av ett betänkandet bilagt diagram, rentav medföra en lägre sjukpen­

ning åt icke-för sörj are än enligt gällande bestämmelser. Men även för öv­

riga fall — där sjukpenningen förbleve oförändrad eller ökades med endast

50 öre — ansåge landsorganisationen att förslaget icke tillgodosåge de en­

samståendes berättigade intresse. Att låta anstå med en höjning av ifråga­

varande sjukpenningar i avvaktan på det slutliga resultatet av utredningen

funne landsorganisationen icke välbetänkt. Häremot talade icke blott rätt­

visesynpunkter utan även det förhållandet att höjningens genomförande

först om ett eller två år måste vara ägnat att medföra onödiga administra­

tiva svårigheter. Även med beaktande av den gällande skattefriheten för

sjukpenning —• vilken skattefrihet landsorganisationen förutsatte skola bi­

behållas — ansåge organisationen att en uppreglering borde ske av de för

ensamstående föreslagna sjukpenningarna. Av försäkringstekniska skäl

syntes en för samtliga sjukpenningklasser lika procentuell höjning vara

erforderlig. En sådan relation mellan sjukpenningarna och inittinkoms-

terna i respektive klasser borde eftersträvas, att sjukpenningen i samtliga

klasser komme att överstiga den enligt gällande lag utgående. Mot en vid

sådan höjning eventuellt erforderlig maximeringsregel hade landsorganisa­

tionen intet att erinra. Landsorganisationen anslöte sig vidare till det i

1 Denna tabell upptager 12 sjukpenningklasser med en sjukpenning av lägst 3 kronor

50 öre (vid en årlig arbetsförtjänst intill 1 820 kronor) och högst 14 kronor 50 öre (vid en

årlig arbetsförtjänst av 6 520 kronor eller däröver). Klassbredden är 470 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

21

herrar Bergs och Sölvéns särskilda yttrande framförda förslaget att sjuk­

penningtabellen skulle tillföras eu ny klass, avseende försäkrade med en

årlig arbetsförtjänst av 7 020 kronor eller däröver.

Tjänstemännens centralorganisation har funnit riktigt att familjetillägg

infördes, särskilt med hänsyn till att tillägg av liknande karaktär införts i

den obligatoriska sjukförsäkringen. Beträffande rätten till familjetillägg

syntes önskvärt att gift kvinna i detta hänseende likställdes med sin make

och att sålunda i stort sett samma regler komme att gälla för rätten till

familjetillägg enligt olycksfallsförsäkringslagen som beträffande rätten till

maketillägg enligt sjukförsäkringslagen. I fråga om den föreslagna klass­

indelningen och sjukpenningbeloppen i övrigt ville organisationen in­

stämma med det av herrar Berg och Sölvén avgivna yttrandet. Härutöver

har organisationen -— såsom förut nämnts — uttalat, att det kunde ifråga­

sättas om icke sjukpenning även i inkomstlägen upp till exempelvis 10 a

12 000 kronor borde stå i rimligt förhållande till den skadades årliga arbets­

förtjänst.

I de remissyttranden, vari förordats bibehållande av ett system med sjuk­

penningar utan familjetillägg har i huvudsak anförts följande.

Riksförsäkringsanstalten har påpekat, att kommittén ännu icke tagit slut­

lig ställning till frågan om en samordning mellan olycksfallsförsäkringen

och sjukförsäkringen och förebådat att modifikationer kunde behöva göras

i de nu föreslagna reglerna, då sjukförsäkringslagen trädde i kraft. Under

sådana förhållanden syntes det vara naturligast och lämpligast att erfor­

derliga förbättringar av sjukpenningförmånerna vidtoges inom ramen för

nu gällande system. Uetta kunde ske genom införande av nya sjukpenning­

klasser med högre sjukpenning än den nuvarande högsta jämte en höj­

ning av den kompensationsgrad som låge till grund för nu gällande sjuk­

penningskala.

Gentemot kommitténs förslag har riksförsäkringsanstalten anfört att i

avlöningshänseende någon skillnad icke gjordes mellan försörjningspliktig

och icke försörj ningspliktig arbetare. Då sjukpenning enligt olycksfallsför­

säkringslagen avsåge att utgöra kompensation för utebliven avlöning och

liksom denna helt bestredes av arbetsgivaren, vore det icke följdriktigt att

gradera sjukpenningen efter försörjningsplikt. Vidare vore uppenbart att

ju större del av inkomsten som täcktes av sjukpenningen, desto mindre

anledning funnes att ifrågasätta särskilt tillägg för försörj ningspliktig.

Kommitténs förslag skulle, om arbetsförtjänsten icke överstege 4 800 kro­

nor, i stor utsträckning icke medföra någon förbättring av sjukpenningens

storlek för arbetare som icke vore berättigade till familjetillägg. I vissa

fall skulle de till och med erhålla lägre sjukpenning än enligt gällande be­

stämmelser. Å andra sidan skulle i många fall sjukpenning med familje­

tillägg komma att överstiga den skadades arbetsförtjänst. Det föreslagna

systemet medförde stora risker för överförsäkring, risker som kommittén

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

22

syntes ha underskattat. Även bortsett från den överförsäkring som frivil­

liga försäkringar kunde medföra innebure förslaget risker för överkompen­

sation. Vad anginge lägsta sjukpenningens fastställande till tre kronor 50

öre ansåge sig anstalten, då detta minimibelopp blivit fastställt inom sjuk­

försäkringen, icke nu böra göra någon erinran. Men oavsett denna överförsäk­

ring skulle enligt förslaget sjukpenning med familjetillägg innebära över­

försäkring i praktiskt taget alla fall, då arbetsförtjänsten understege 1 980

kronor, och i många fall då arbetsförtjänsten vore högre, medföra att sjuk­

penningen — som ju vore skattefri — komrne att vara endast obetydligt

lägre än den skattepliktiga arbetsförtjänsten. Detta kunde utan tvivel in­

verka menligt på det produktiva arbetet.

Rörande detaljerna i kommitténs förslag har riksförsäkringsanstalten

anfört bl. a. att det måste komma att te sig obilligt att familjetillägg icke

utginge exempelvis då olycksfall träffade hustrun i ett äktenskap, där inga

familjetilläggsberättigande barn funnes, men hustrun med sin arbetsinkomst

väsentligen bidroge till makarnas uppehälle eller kanske helt försörjde

maken, samt då ogift person fullgjorde underhållsskyldighet mot icke

hemmavarande barn.

Riksförsäkringsanstalten har vidare med skärpa betonat de administra­

tiva svårigheter ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra

samt därvid anfört följande.

Kommittén, som övervägt att föreslå införande av ett familjetillägg, gra­

derat enligt sjukförsäkringslagens regler, har därom anfört, att en med

hänsyn till den skadades försörjningsplikt långtgående gradering av sjuk­

ersättningarna uppenbarligen skulle, så länge olycksfallsförsäkringen är

centralt administrerad, föranleda betydande praktiska svårigheter. Även

den jämförelsevis enkla form för familjetillägg, som kommittén stannat vid

att föreslå, har emellertid kommittén funnit komma att medföra en ökning

av det administrativa besväret, i synnerhet som anmälningshandlingarna

icke sällan äro ofullständiga. Detta kommitténs uttalande förtjänar att

starkt understrykas. Anmälningshandlingarnas ofullständighet föranleder

redan under nuvarande förhållanden ett avsevärt utredningsarbete. Den

ytterligare belastning av skaderegleringsarbetet, som skulle komma att för­

orsakas av de föreslagna bestämmelserna om familjetillägg, jämte vissa

ändringsförslag i övrigt, måste bedömas mot bakgrunden av ansvällningen

av skadeärendenas antal. Under år 1947 inkommo till riksförsäkringsan­

stalten 177 000 anmälningar om olycksfall eller yrkessjukdom, avseende i

anstalten försäkrade arbetare. Antalet ärenden, i vilka frågor om familje­

tillägg måste prövas, skulle komma att utgöra en mycket betydande del

härav. Skaderegleringen i sådana ärenden, i vilka uppgifter i anmälnings­

handlingarna rörande förutsättningarna för familjetillägg saknas eller äro

ofullständiga, måste givetvis bliva icke oväsentligt fördröjd. Riksförsäk­

ringsanstalten måste fästa desto större avseende härvid som redan under

nuvarande förhållanden — trots att anstalten ägnar ständig uppmärksam­

het åt förefintliga möjligheter att genom rationalisering av arbetet söka

undvika förseningar av skaderegleringen — såväl i pressen som till anstal­

ten direkt tid efter annan framföres klagomål över dröjsmål med ärende­

nas prövning och ersättningarnas utbetalning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

23

Härutöver har anstalten anfört att tolkningen av det för rätten till

familjetillägg föreslagna villkoret att den skadade skulle »sammanleva med

hustru» ytterligare komme att komplicera det administrativa förfarandet.

Anstalten fortsätter.

En grundläggande förutsättning för att kunna tillgodose berättigade krav

på en snabb handläggning av skadeärendena är en tillräcklig tillgång på

erfaren och kunnig personal. För att möta den utökning av skaderegle-

ringsarbetet, som ett införande av bestämmelser om familjetillägg jämte

vissa i det följande berörda ändringsförslag i övrigt skulle medföra, måste

en motsvarande ökning av arbetskrafterna komma att erfordras inom riks-

försäkringsanstalten. Anstalten har tidigare i olika sammanhang inför

Kungl. Maj :t framhållit redan nu rådande svårigheter att förvärva och be­

hålla för skaderegleringen erforderlig personal. Rekryteringssvårigheterna

torde komma att ytterligare skärpas inför utsikten om en viss nedskärning

av olycksfallsförsäkringens centrala organisation, något vartill en samord­

ning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna bland annat syftar. Att det

under sådana förhållanden skall bliva möjligt att för den tillfälliga ansväll­

ning av organisationen, varom här är fråga, i tillräcklig omfattning erhålla

sådana kompetenta arbetskrafter, som erfordras för en effektiv tillämpning

av de av kommittén föreslagna bestämmelserna, lärer, såsom i ett yttrande

till kommittébetänkandet framhållits, åtminstone för närvarande icke

kunna med säkerhet påräknas.

Sammanfattningsvis har riksförsäkringsanstalten uttalat, att anstalten

icke funnit några övertygande skäl vara förebragta för att inom olycksfalls­

försäkringen nu införa familjetillägg men däremot funnit starka skäl tala

einot förslaget därom. En önskvärd förbättring av sjukpenninggrunderna

kunde enligt anstaltens mening vinnas om den till grund för gällande sjuk­

penningskala liggande kompensationsgraden — principiellt två tredjedelar

— ökades till förslagsvis tre fjärdedelar. I yttrandet har intagits ett av an­

stalten upprättat förslag till en sjukpenningskala med tre fjärdedels kom­

pensation, varjämte angivits utseendet av en skala med fyra femtedels kom­

pensation.1 Anstalten har påpekat, att skalorna kunde om så önskades på­

byggas med ytterligare klasser, samt att anstaltens förslag innebure för­

bättringar vid praktiskt taget alla arbetsförtjänster intill 4 800 kronor.

Försäkringsinspelctionen, som uttalat sig för en utredning av frågan om

begränsningsregler för kompletterande försäkringar, har — enär en tänk­

bar lösning på visst sätt av denna fråga skulle i avsevärd grad försvåras

genom införande av de föreslagna familjetilläggen — ifrågasatt huruvida

icke införandet av dessa tillägg lämpligen kunde anstå tills berörda utred­

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

1 Den förstnämnda sjukpenningskalan upptager 12 sjukpenningklasser med en klassbredd

av 480 kronor. Lägsta sjukpenningen (vid en årlig arbetsförtjänst intill 1 680 kronor) utgör

ii kronor 50 öre och den därnäst lägsta 4 kronor. I följande klasser stiger sjukpenningen

med en krona för varje klass till 14 kronor (vid eu årlig arbetsförtjänst överstigande 6 480

kronor).

Den andra sjukpenningskalan, som uppvisar samma sjukpenningbelopp jämte eu ytterli­

gare klass med en sjukpenning å 15 kronor, har en klassbredd av 450 kronor. Lägsta sjuk­

penning utgår här intill eu årlig arbetsförtjänst av 1 575 kronor, (ten högsta vid en årlig

arbetsförtjänst överstigande 6 575 kronor.

24

ning hunnit verkställas. Den eftersträvade höjningen av ersättningsnivån

syntes inspektionen kunna utan svårighet åstadkommas på annat sätt.

Vissa reservanter i försäkringsrådet ha jämväl framställt erinringar mot

den av kommittén föreslagna sjukpenningskalan. Försäkringsrådet Lund­

berg har ansett att principen med sjukpenning utan familjetillägg vore att

ur flera synpunkter förorda. Familjetilläggen medförde sålunda, att täck-

ningsprocenten för icke familjeförsörjare bleve låg. Den schablonmässiga

behovsprövning, som vore nödvändig för familj etilläggen, skulle vidare leda

till orättvisor. Ett sjukpenningsystem i enlighet med det inom rådet upp­

rättade förslaget syntes uppfylla de krav man rättvisligen kunde uppställa.

Försäkringsrådet Blomqvist har instämt häri och tillagt, att därest familje-

tillägg över huvud taget skulle utgå, sådant borde utgivas även i anledning

av olycksfall, som drabbat gift kvinna, då mannen för sitt uppehälle varit

av hennes arbete väsentligen beroende. Försäkringsrådet Gei jer — med vil­

ken ledamoten Kuylenstierna instämt härutinnan — har ansett att vid all

sjuk- och olycksfallsförsäkring måste som en oeftergivlig norm uppställas

att individen alltid hade att själv bära en mindre del av den uppkommande

inkomstminskningen. Huru stor denna förlustmarginal borde vara, kunde

vara föremål för olika meningar. Huvudsaken vore att en bestämd för­

lustmarginal effektivt upprätthölles och stöddes av lag och allmän rätts-

uppfattning. Kommitténs förslag förordade i allt för stor utsträckning er­

sättningar som i betänklig grad närmade sig — och i vissa fall överskrede

- den verkliga inkomstförlusten. Genom sjukpenningens skattefrihet och

livräntornas reduktion vid beskattningen bleve detta missförhållande ytter­

ligare accentuerat. Frågan huruvida familjetillägg skulle ingå i sjukpen­

ningen syntes vara av mera underordnad betydelse, men skulle detta ske,

syntes det svart att undvika en tämligen kraftig underkompensering för

dem som icke ägde rätt till familjetillägg.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har anfört att man

hade anledning ställa sig tveksam till införandet av s. k. familjetillägg i

den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, då dylika tillägg i hög grad hade

karaktären av socialvård och därför illa stämde med de skadeståndsrätts-

liga principerna. Även bortsett härifrån syntes dessa tillägg i så hög grad

förrycka de grunder, efter vilka försäkringen uppbyggts, att deras lämp­

lighet måste starkt ifrågasättas. Det föreslagna tillägget komme dessutom

att, med undantag för de högre inkomstklasserna, leda till så principiellt

oriktiga resultat, att föreningen ansåge sig icke kunna tillstyrka dess in­

förande i enlighet med förslaget.

Ett strikt vidmakthållande av 90-procentgränsen för den skattefria sjuk­

penningen — vilket enligt föreningens mening vore av största vikt för und­

vikande av överförsäkring — måste medföra att den föreslagna sjukpen­

ningen med familjetillägg reducerades i vissa av de lägre inkomstgrup­

perna. Det låge då nära till hands att undersöka om icke genomgående

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

25

inom de lägre inkomstgrupperna sjukpenningen utan familjetillägg i stäl­

let kunde höjas. En högre kompensationsgrad vore i dessa fall väl för­

svarlig. Höjdes sjukpenningen utan familjetillägg med 50 öre i inkomst­

klasserna upp till 4 940 kronor undginges också den försämring av kom­

pensationen i vissa gränsfall, som eljest bleve en följd av intervallernas

breddning. Alltjämt skulle emellertid familjetilläggen i de högre av nu

ifrågavarande inkomstklasser behöva reduceras till 50 öre eller en krona

och då det knappast vore lämpligt att införa så låga familjetillägg, borde en

enhetssjukpenning fastställas. Vid inkomster över 4 940 kronor funnes

visserligen utrymme för de av kommittén föreslagna familjetilläggen, men

det syntes mindre lämpligt att införa dylikt tillägg inom allenast en del av

sjukpenningskalan. I enlighet med det anförda har i yttrandet förordats

en enbart inkomstgraderad sjukpenningskala med sjukpenningbelopp mot­

svarande de av kommittén för icke-försörjare föreslagna, ökade med 50 öre

i samtliga klasser utom den lägsta. Sjukpenningen skulle härigenom i intet

fall komma att understiga 69 procent av den dagliga arbetsförtjänsten och

för den lägsta inkomsten inom respektive klasser — bortsett från den lägsta

— skulle sjukpenningen komma att variera från högst 90 procent till lägst

75 procent av denna arbetsförtjänst.

Föreningen har vidare anfört, att kommitténs enda skäl för att införa

familjetillägg syntes vara, att sådana tillägg förekomme inom sjukförsäk­

ringen. Det måste emellertid bedömas såsom praktiskt uteslutet att inom

överskådlig framtid en sådan ändring av förmånerna i sjukförsäkringen

skulle komma till stånd, att dessa ens tillnärmelsevis skulle komma i pari­

tet med olycksfallsförsäkringens. Man kunde då fråga sig om införandet av

familjetillägg i olycksfallsförsäkringen hade någon uppgift att fylla för att

bereda väg för en framtida samordning. Det syntes icke berättigat att f. n.

sätta sjukpenningen utan familjetillägg lägre än vad som eljest kunde anses

skäligt i kompensationshänseende.

Svenska arbetsgivareföreningen har tillstyrkt att relationen mellan sjuk­

penningen och mittinkomsten i respektive klasser höjdes på sätt kommit­

tén föreslagit för icke-försörjare. En gradering av sjukpenningen efter den

skadades försörjningsplikt ansåges däremot utgöra ett kraftigt avsteg från

»den för denna lagstiftning hittills gällande skadeståndsprincipen». Enär

arbetsinkomsten icke vore baserad på den skadades försörjningsplikt utan

hänförde sig till andra förhållanden, vore det i princip riktigt att sjukpen­

ningen även avvägdes med hänsyn till motsvarande förhållanden. Andra

former av socialvård borde ifrågakomma för familjeförsörjarens problem.

Den från innevarande år gällande lagen om allmänna barnbidrag borde en­

ligt föreningens uppfattning medföra, att frågan om gradering av sjukpen­

ningen efter försörjningsplikt avlystes ur diskussionen. Då det principiellt

rådde eu väsentlig skillnad mellan sjukpenning enligt sjukförsäkringslagen

och sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen, vore förekomsten av

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

2G

hustrutillägg inom sjukförsäkringen intet bärande argument för införande

av familjetillägg inom olycksfallsförsäkringen. Skulle familjetillägg å sjuk­

penning emellertid ifrågakomma, yrkade föreningen med hänsyn till över-

försäkringsrisken bestämt på en maximeringsregel, förslagsvis av det innehåll

att sjukpenningen aldrig finge överstiga 90 procent av inkomsten. Då sjuk­

penningen vore skattefri borde vid bedömande av kompensationsgraden en

jämförelse göras mellan 90 procent av inkomsten och sjukpenningen. Det

visade sig därvid att i åtskilliga fall utrymme ej funnes för familjetillägg.

I detta sammanhang må nämnas, att statskontoret — som ansett att

principiella ändringar i ersättningsgrunderna borde anstå — uttalat att be­

hovet av familjetillägg måste anses ha minskat efter tillkomsten av de all­

männa barnbidragen.

Svenska tantarbetsgivareföreningen har under hänvisning till överförsäk-

ringsrisken avstyrkt förslaget i vad avsåge höjning av kompensationsgra­

den och hemställt, att ytterligare undersökning beträffande förskjutning

av denna måtte göras i sammanhang med den slutliga översynen av lag­

stiftningen. Föreningen ville understryka, att förekomsten av familjebi­

drag och en minimiersättning, som icke vore grundad på den verkliga in­

komsten, innebure en social förmån, som icke sammanhängde med de för

olycksfallsförsäkringslagen grundläggande principerna och som sålunda

borde bekostas icke av arbetsgivaren utan av staten. Svenska redareför­

eningen, som helt avstyrkt det föreliggande förslaget, har därvid uttalat be­

tänkligheter mot att så höga ersättningar föreslagits att risk för överkom­

pensation i vissa fall kunde uppstå.

Försäkringsanstalten Samarbete har anfört, att där socialförsäkringen

upphörde att vara ett skydd enbart för en minimistandard — vilket kunde

sägas vara fallet på olycksfalls- och yrkessjukdomslagarnas område — er­

sättningen borde uteslutande bestämmas i förhållande till inkomstbortfal­

let. Lika lön för lika arbete borde här icke motsvaras av olika ersättning

för lika lön. Allmänna befolkningspolitiska åtgärder, avsedda att ge barn­

familjer en bättre standard, borde fylla samma ändamål även vid inkomst­

bortfall för försörj aren. Vid samma ersättning för gifta och ogifta erhölle

de senare i själva verket på grund av sin högre skatt en bättre kompensa­

tion för inkomstbortfallet. Om kommitténs avsikt varit att genom hustru­

tillägget utjämna denna skillnad, måste konstateras att mer rättvisande

resultat kunde nås. Vid en sådan utjämning borde man även ta hänsyn

till det förhållandet att ju högre inkomsten vore, ju större bleve procen­

tuellt sett den ersatta delen av nettoinkomstbortfallet. De föreslagna sjuk­

penningklasserna har anstalten funnit vara för vida.

Frågan om förhållandet mellan den obligatoriska för­

säkringen och annan försäkring har, utöver vad tidigare

nämnts, föranlett särskilda uttalanden i vissa yttranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

27

Försäkringsinspektionen har, utan att ingå på frågan om de föreslagna

ersättningsförmånernas skälighet, velat framhålla, att den överförsäkring,

som kunde föranledas av att vissa försäkringsanstalter meddelade olycks­

fallsförsäkring såsom utbyggnad av den obligatoriska försäkringen, vore

ägnad att väcka betänkligheter. Skattefriheten för sjukpenning medförde,

att en viss sjukpenning innebure större förmån för den försäkrade än en

lika stor arbetsinkomst; efter införandet av den nya uppbördsordningen

måste denna förmån ha blivit på ett helt annat sätt än tidigare påtaglig för

de försäkrade. Förhållandet mellan sjukpenningen och den efter skatte­

avdrag återstående löneinkomsten vore icke oväsentligt större än den av

kommittén angivna normen. Inspektionen ansåge, att en anpassning av

försäkringar, som vore avsedda att komplettera ersättningarna enligt

olycksfallsförsäkringslagen, borde, så långt detta vore av praktiska skäl

möjligt, vidtagas i förhållande till den kompensation för minskad arbets­

förtjänst som sjukpenningen i olika fall lämnade. Det syntes kunna ifråga­

sättas, att 1945 års försäkringsutredning erhölle uppdrag att närmare ut­

reda frågan om begränsningsregler för de kompletterande försäkringarna,

bland vilka den av enskilda försäkringsbolag bedrivna s. k. kollektiva

olycksfallsförsäkringen intoge en framträdande plats. En tänkbar lösning

vore en omläggning av den enskilda kollektiva olycksfallsförsäkringen där­

hän att denna försäkring icke resulterade i en sjukpenning av på förhand

bestämd storlek i kronor utan i stället kompletterade ersättningarna från

den obligatoriska försäkringen med ett tilläggsbelopp av sådan storlek, att

ersättningen tillsammans med tilläggsbeloppet utgjorde viss, lämpligt av­

vägd del av arbetsförtjänsten.

Även pensionsstyrelsen har ansett frågan om överförsäkring på grund av

komplementförsäkring böra ägnas fortsatt uppmärksamhet.

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett, att frågan om överförsält-

ringsrisken borde omedelbart upptagas till behandling och garantier lag­

stiftningsvägen lämnas för att överförsäkring över huvud taget icke kunde

förekomma, överförsäkring borde anses föreligga så snart ersättningen på

grund av den lagenliga olycksfallsförsäkringen och den privata försäk­

ringen medförde högre behållen inkomst än den normala arbetsförtjänsten,

minskad med därå belöpande skatt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört, att de privata försäk-

ringsbolagen vidtagit vissa angivna åtgärder mot överförsäkring. Om kom­

mitténs förslag genomfördes, komme behovet av utökning av ersättning­

arna genom privat försäkring alt starkt minskas. Det vore givet, att bola­

gen komme att anpassa sin verksamhet efter det nya läget och — liksom

hittills — vidtaga åtgärder ägnade att förebygga och motverka överförsäk­

ring. Särskilda lagstiftningsåtgärder på detta område ansåge förbundet

icke vara erforderliga, överförsäkring i fråga om kompensation för mistad

arbetsförtjänst vore en lika allvarlig sak inom privatförsäkringen som inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

28

den sociala försäkringen, och förbundet kunde i detta sammanhang icke

underlåta att uttala sina starka betänkligheter mot att kommittén i viss

utsträckning funnit sig kunna acceptera överkompensation.

h örsäkringsanstalten Samarbete har uttalat den bestämda uppfatt­

ningen, att medborgarnas rättighet att genom försäkring skydda sig mot

en sänkning av levnadsstandarden icke borde begränsas därför att enstaka

personer missbrukade försäkringen. Inom anstaltens frivilliga kollektiva

olycksfallsförsäkring funnes utan tvekan stora möjligheter att motverka

tendenser till missbruk. En betydande positiv insats kunde göras genom

ekonomisk upplysning om sambandet mellan premier och skadeersätt­

ningar. Anstalten har i sitt yttrande omnämnt, att anstalten den 1 januari

1948 haft olycksfallsförsäkringar för en miljon personer, inbegripet kom-

pletteringsförsäkringar för 764 000 arbetstagare, och hade under år 1947

reglerat 81 000 skador med ett sammanlagt ersättningsbelopp av närmare

8V2 miljoner kronor.

Beträffande karensbestämmelsen har socialstyrelsen uttalat,

att anledning i och för sig icke funnes till erinran mot den föreslagna sänk­

ningen av karenstiden från tre till två dagar, men att det varit av intresse

att närmare överväga, huruvida man borde bibehålla den gällande regeln

att sjukpenning skulle utgå fr. o. in. dagen efter olycksfallet då karenstiden

överskridits.

Riksförsäkringsanstalten har anfört att den föreslagna ändringen skulle

medföra att sjukpenning komme att utgå i ytterligare ett stort antal fall.

Detta skulle föranleda en icke obetydlig ökning av skaderegleringsarbetet.

Anstalten ansåge sig emellertid icke böra göra någon erinran mot att ka­

renstiden minskades från tre till två dagar. Dock ville anstalten ifråga­

sätta, om icke karensregeln samtidigt borde ändras på sådant sätt, att sjuk­

penning ej alls skulle utgå för de två första dagarna efter olycksfallsdagen.

Den gällande bestämmelsen vore nämligen icke rationell. Vid kortvarigare

skador förelåge risk för att den skadade sökte ernå sådan sjukskrivnings-

tid att sjukpenning skulle utgå, vilket också framhållits från läkarhåll.

Genom ändring av karensregeln på nyss berört sätt skulle dessutom vinnas

fördelen av full överensstämmelse med sjukförsäkringens karensregel.

Av reservanterna i för säkring srådet har försäkringsrådet Gei jer ansett att

sjukförsäkringens regel borde införas i olycksfallsförsäkringen, enär det

för upprätthållande av försäkringens sundhet vore i hög grad önskvärt att

det funnes en verklig och effektiv, om också kort karenstid. Den olägenhet,

som härigenom skulle tillskyndas de försäkrade, ansåges böra betraktas

som en sak, som de i det helas intresse måste underkasta sig. Försäkrings­

rådet Lundberg har ansett att den gällande karensregeln borde bibehållas.

Pensionsstyrelsen har ifrågasatt, om ändring av karensregeln borde ske

innan resultatet av kommitténs fortsatta överväganden rörande olycksfalls­

försäkringen och dess administration förelåge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

29

Svenska arbetsgivareföreningen har, med instämmande i det vid betän­

kandet fogade yttrandet av herr Hultman, ansett den föreslagna ändringen

i karensbestämmelsen onödig. Skulle någon ändring vidtagas, borde den

ske på sådant sätt att nära anslutning vunnes till bestämmelserna i sjuk­

försäkringslagen.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett att, då en uppmjukning

av karensregeln vore av synnerligen stor betydelse och i sin tur föranledde

granskning av lagens övriga föreskrifter, frågan härom borde tagas under

övervägande först i samband med den allmänna översynen av lagen.

1 fråga om storleken av de föreslagna livränteförhöj ningarna

vid mera betydande invaliditet har kommitténs förslag läm­

nats utan saklig erinran av försäkringsrådets majoritet, riksförsäkringsan-

stalten, landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation.

Socialstyrelsen har ansett det kunna ifrågasättas, om icke det riktigaste

vore, att bedömningen av invaliditetsgraden gjordes på sådant sätt att in-

validitetsgraden såvitt möjligt motsvarade den skadades förmåga att för­

sörja sig för framtiden. Det ville även synas som om de just nu rådande

förhållandena, då partiellt arbetsföra hade lättare att få arbete än tidigare,

icke vore ägnade att speciellt aktualisera det förevarande spörsmålet. En

höjning av livränteprocenten ansåge styrelsen vara i och för sig önskvärd,

men kommittén syntes icke ha tagit tillräcklig hänsyn till att livräntor icke

beskattades till sitt fulla belopp. På grund av denna skattelättnad skulle

den föreslagna livräntan vid helinvaliditet i många fall ge större behållen

inkomst än den skadade skulle ha haft med oförändrad arbetsförtjänst,

och dessutom undginge han vissa utgifter t. ex. för arbetsresor och arbets­

kläder. Möjligt vore, att frågan borde lösas snarare genom en ändring a1»

skattelagstiftningen än genom ett frångående av det framförda förslaget,

men frågan syntes böra prövas i ett sammanhang. Även frågan om en even­

tuell differentiering av livräntorna för tiden före och efter 67 års ålder syn­

tes ha avfärdats alltför lätt. Denna fråga hade genom den ändrade folk­

pensioneringen kommit i ett annat läge än förut. Det syntes knappast mo­

tiverat att, vilket förslaget i många fall skulle leda till, summan av ålders­

pension och livränta bleve högre än sammanlagda beloppet före 67 års ålder

av livränta och eventuell invalidpension. I detta sammanhang vore att er­

inra om den genomförda samordningen av folkpensionen och statlig tjänste­

pension. Till folkpensionärer utgående livräntor innebure i tämligen

stor utsträckning endast att på olycksfallsförsäkringen överflyttades kost­

nader, som eljest skulle ha fallit på kommunerna eller staten. Hela frågan

syntes förtjänt av ett mera ingående övervägande. Föredraganden, t. f.

byråchefen Richert, har i sin reservation anfört, att de av kommittén åbe­

ropade omständigheterna syntes giva en god motivering för förslagets upp­

läggning i denna del. Den av styrelsen angivna, av skattelättnaden för liv­

räntor följande överkompensationen vid helinvaliditet kunde knappast före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ao

komina i så många fall, eftersom helinvaliditet dessbättre vore relativt säll-

synt. Beskattningsfrågan syntes i vart fall kunna prövas vid en kommande

revision av skattelagstiftningen, möjligtvis i samband med en av 1946 års

riksdag begärd utredning angående beskattningen av sociala förmåner. Att

i avvaktan på en sådan omprövning uppskjuta en i och för sig önskvärd

och berättigad förbättring av ersättningsgrunderna syntes icke motiverat.

Risken av att en invalid i något fall skulle kunna anses få för hög kom­

pensation borde vägas mot risken av att han i något fall skulle kunna an­

ses få för låg; den senare risken syntes vara den mera beaktansvärda. Skäl

syntes icke föreligga att differentiera livräntorna för tid efter 67 års ålder

på annat sätt än som följde av förslaget.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har förklarat sig icke

vilja motsätta sig kommittéförslaget i denna del. Föreningen kunde dock

icke helt instämma i kommitténs uttalande därom att något behov av att

anpassa livräntorna efter ålderspensionerna icke skulle uppkomma vid den

av kommittén föreslagna utformningen av livräntegrunderna. I ett icke

ringa antal fall komnie livränta enligt förslaget att tillhopa med ålderspen­

sionen uppgå till betydligt mer än den skadades arbetsförtjänst vid olycks­

tillfället. Starka skäl syntes tala för att den före 67 års ålder höjda kom­

pensationen vid högre invaliditet kombinerades med en genomgående sänkt

kompensation efter 67 års ålder, lämpligen så att livräntorna efter nämnda

ålder finge svara mot hälften av arbetsförtjänsten, liksom enligt praxis

inom skadeståndsrätten.

Vissa reservanter i försäkringsrådet ha framställt erinringar mot försla­

get. Försök ringsrådet Gei jer har såsom tidigare nämnts ansett att en för­

lustmarginal städse borde hållas. Försäkringsråden Rlomqvist och Lund­

berg ha funnit, att den föreslagna livräntan vid helinvaliditet vore för hög

i jämförelse med sjukersättningen och ha förordat, att hel livränta begrän­

sades till ’/5 eller 5/e av den årliga arbetsförtjänsten. Ledamoten Fahlström

har anslutit sig till herr Hultmans yttrande till betänkandet.

Jämväl svenska arbetsgivareföreningen har förklarat sig instämma i de

av herr Hultman framförda synpunkterna beträffande livränteförhöjning-

arna. Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att frågan om höj­

ning av kompensationsgraden beträffande invaliditetsersättningar borde

tagas under övervägande först i samband med den allmänna översynen av

lagen. Därvid borde hänsyn tagas till att inom försäkringsrådet utarbetats

förslag om sådan ändring av praxis för invaliditetsbedömningen, att ökad

hänsyn komme att tagas till invaliders begynnelsesvårigheter, vilken ut­

redning försäkringsrådet beslutat överlämna till kommittén. För det fall

att kommittéförslaget lades till grund för omedelbar lagstiftning, ville för­

eningen biträda det av herr Hultman avgivna yttrandet.

Försäkringsanstalten Samarbete har anfört, att den föreslagna mekaniska

regeln icke löste vissa med invaliditetsbedömningen sammanhängande pro­

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

31

blem och att några allmängiltiga skäl icke heller syntes tala för att högre

ersättning skulle lämnas under ett invaliditetstillstånd med fullständig ar­

betsoförmåga än under ett sjukdomstillstånd med samma effekt. Fråga

vore huruvida icke den föreslagna anordningen skulle nödvändiggöra att

i lagen intoges en klar definition av det tillstånd, som borde berättiga till

livränta.

Beträffande utbyte av livränta in o t engångsbelopp har riks-

försåkringsanstalten i likhet med kommittén ansett, att möjligheter borde

skapas för ett smidigare bedömande av frågor om utbyten. Erfarenheten

syntes emellertid bjuda, att avsevärd försiktighet fortfarande iakttoges och

att härvidlag alltför stor hänsyn icke toges till de skadades önskningar.

Detta borde enligt anstaltens uppfattning gälla även utbyte av låga liv­

räntor, vilka många gånger kunde vara av icke ringa betydelse för den ska­

dades ekonomi. Med hänsyn till svårigheten att uppdraga närmare regler

syntes önskvärt, att försäkringsrådet lämnades frihet att tillämpa den före­

slagna bestämmelsen på sätt som ansåges lämpligast i det enskilda fallet.

Försäkringsrådet har uttalat, att rådet i princip biträdde tanken på att

genom en uppmjukning av bestämmelsen bereda ökade möjligheter för liv-

räntetagarna att utfå kapitalbelopp. Ändrades bestämmelsen på sätt kom­

mittén föreslagit, funne sig försäkringsrådet få från nya utgångspunkter

pröva i vad mån utbyte kunde tillstädjas för bostadsändamål. — Försäk­

ringsrådet Gei jer har ansett, att den gällande bestämmelsen lett till en allt­

för snäv tillämpning men att det å andra sidan vore av stor vikt, att lag­

stiftningen finge en sådan avfattning, att vederbörande livräntetagare finge

klart för sig att en eventuell ansökan om utbyte konime att underkastas en

allvarlig prövning. Vissa angivna förutsättningar för utbyte syntes böra

uppställas i själva lagtexten. Försäkringsrådet Lundberg har likaledes an­

sett att några riktlinjer om möjligt borde angivas i lagtexten. Därvid borde

beaktas, att stor återhållsamhet borde iakttagas i fråga om utbyte helt eller

delvis av livräntor av den storleksordning, att de utgjorde ett väsentligt

bidrag till sökandens och hans familjs försörjning. Ledamöterna Faldström

och Kuylenstierna ha ansett att gällande bestämmelse i ämnet borde bibe­

hållas oförändrad, därvid den sistnämnde i övrigt anslutit sig till vad för­

säkringsrådet Geijer anfört i denna fråga.

Pensionsstyrelsen bär anfört, att styrelsen i sin invaliditetsförebyggande

verksamhet vid lämnande av bidrag till maskiner och verktygsutrustning

ävensom till startande av självständig verksamhet tillämpade mindre rigo­

rösa principer än försäkringsrådet syntes tillämpa. Det högsta belopp, var­

med bidrag finge utgå från styrelsen till en och samma person, utgjorde

5 000 kronor; vidare gällde, att medel för bestridande av ifrågavarande

kostnader borde, om så befunnes lämpligt, helt eller delvis utlämnas såsom

lån. I fråga om livränteulbytena ville styrelsen understryka att — även

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

32

om styrelsen ansåge att i fråga om förhållandevis små engångsbelopp an­

ledning saknades till en så ingående prövning som motiven till den gällande

bestämmelsen syntes förutsätta — verkligt betryggande garantier mot miss­

bruk borde föreligga så snart fråga vore om större engångsbelopp.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har ansett den före­

slagna uppmjukningen av bestämmelsen icke vara tillrådlig. Personer, som

erhölle kapital i stället för livränta, förstode dessvärre mera sällan att ut­

nyttja detsamma rationellt, och intresset för att få ett kapitalbelopp stode

ofta i omvänd proportion mot vederbörandes förutsättningar att så förvalta

detta, att förbättrade försörjningsmöjligheter för framtiden kunde påräk­

nas. Även med hänsyn till den räntefot, som f. n. skulle läggas till grund

för beräkning av kapitalvärdet, 21/2 procent, kunde det icke anses lämpligt

att medgiva utbetalning av kapital i större utsträckning än hittills. Skulle

en ändring här likväl ifrågakomma, borde, med hänsyn till föreliggande

möjligheter till kapitalets förräntning, en räntefot av åtminstone 4 procent

läggas till grund för beräkning av kapitalvärdet. Föreningen ville sålunda

instämma med vad herr Hultman på denna punkt anfört i sitt yttrande

till betänkandet. Jämväl svenska arbetsgivareföreningen har i denna fråga

instämt i det av herr Hultman avgivna yttrandet.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört, att den föreslagna »upp­

mjukningen» av bestämmelsen icke hade något som helst med utvecklingen

av lönenivån att göra utan helt sammanhängde med frågor, som berörde

översynen av lagstiftningen i dess helhet. Med hänsyn till det anmärk­

ningsvärda, att regeln om uppmjukningen skulle föreligga i lagtexten men

dess innebörd endast kunna utläsas i motiveringen, och till att utredningen

i denna fråga syntes minst sagt ofullständig, borde denna del av förslaget

återförvisas till kommittén för ny och mera grundlig behandling. Alterna­

tivt biträdde föreningen det av herr Hultman avgivna yttrandet.

De ändringar kommittén föreslagit i fråga om ersättningar vid

dödsfall ha i yttrandena föranlett endast några få erinringar.

En reservant i försäkringsrådet — försåkringsrådet Gei jer — har anfört,

att det icke syntes nödvändigt att nu verkställa den höjning av livränta

till änka eller änkling, som kommittén föreslagit. Den föreslagna höj­

ningen komme att medföra, att en ung arbetsför person, som genom olycks­

fall förlorat sin make eller maka, under sin återstående levnad kunde

komma att uppbära en årlig livränta av upp till 2 300 kronor. Det syntes

tveksamt, huruvida en sådan livränta över huvud taget kunde anses falla

inom ramen för en rimlig socialförsäkring; i vart fall borde med denna

höjning lämpligen kunna anstå.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har funnit det kunna

starkt ifrågasättas, huruvida det kunde anses lämpligt att nu höja livrän­

tan till efterlevande make. Betänksamhet i detta avseende syntes föreningen

motiverad särskilt med hänsyn till att spörsmålet om rätt till ersättning

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

33

vid dödsfall komme att bli föremål för vidare utredningar och överväganden

inom kommittén. I en tid, då även gifta kvinnor i stor utsträckning ägnade

sig åt förvärvsarbete och en arbetsför änka utan försörjningsplikt i regel

kunde vinna tillfredsställande försörjning genom arbete, måste man ställa

sig tveksam om lämpligheten av en höjning av änkelivräntan, så länge den

obetingade rätten till sådan livränta vore gällande. Mot höjningen av döds-

fallslivräntornas maximum till 5/0 av arbetsförtjänsten syntes däremot intet

vara att erinra.

Vad angår övriga av kommittén föreslagna ändringar ha

vissa uttalanden gjorts i yttrandena. En redogörelse härför kommer att

lämnas i specialmotiveringen.

Departementschefen.

De senast vidtagna, år 1946 beslutade ändringarna i olycksfallsförsäk­

ringslagens bestämmelser rörande ersättningarnas storlek inneburo endast

att ersättningarnas maximibelopp höjdes på grund av det ändrade pris-

ocli löneläget. Socialvårdskommitténs nu föreliggande förslag, som utgör

ett led i den inom kommittén pågående översynen av hela lagstiftningen

på området, syftar däremot icke blott till en anpassning av ersättningsbe­

stämmelserna efter den fortsatta löneutvecklingen utan även till genom­

förandet av andra förbättringar på den obligatoriska olycksfallsförsäkring­

ens område. I vissa remissyttranden har uttryckts den uppfattningen, att

med de sistnämnda principiella ändringarna i ersättningsbestämmelserna

borde anstå i avvaktan på att den allmänna revisionen av lagstiftningen

slutfördes. Av utredningen framgår emellertid, att starka skäl tala för att

en förbättring av grunderna för ersättningar enligt olycksfallsförsäkrings­

lagen kommer till stånd snarast möjligt. Tillräcklig anledning att i av­

vaktan på socialvårdskommitténs fortsatta utredning uppskjuta prövningen

av kommitténs nu föreliggande förslag i dess helhet synes mig icke före-

'igga-

Kommittén har ansett, att i fråga om den årliga arbetsförtjäns­

tens beräkning maximibeloppet, som genom 1946 års ändring be­

stämdes till 4 800 kronor, borde höjas till 6 900 kronor och att minimi­

beloppet borde höjas från 450 till 900 kronor. Med hänsyn till de i social­

styrelsens remissyttrande lämnade uppgifterna rörande löneutvecklingen

synes det mig påtagligt, att en höjning av maximibeloppet till minst det av

kommittén föreslagna beloppet bör komma till stånd. För min del förordar

jag, i anslutning till vad i en del yttranden uttalats, att maximibeloppet

bestämmes till 7 200 kronor. Den av kommittén föreslagna höjningen av

minimibeloppet finner jag böra godtagas. I ett yttrande har gentemot kom­

mitténs förslag i denna del anförts, att höjningen väsentligen hade sin be­

tydelse vid bestämmande av livränta åt åldringar och att för dessa en över-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1!H8. I samt. Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

34

kompensation skulle uppkomma, då deras arbetsförmåga ändock vore

sjunkande. Enligt kommittéförslaget — som jag i denna del ansett mig

kunna godtaga i avbidan på den slutliga revisionen av olycksfallsförsäkrings-

lagstiftningen — skall emellertid livränta för tid efter 67 års ålder utgå

utan sådan förhöjning av den nuvarande kompensationsgraden som kom­

mittén i övrigt förutsatt beträffande högre invaliditetsgrader. Det anförda

argumentet förlorar härigenom väsentligt sin tyngd.

Enligt gällande bestämmelser rörande sjukpenningens belopp

motsvarar beloppet av hel sjukpenning genomsnittligen två tredjedelar av

den beräknade arbetsförtjänsten, oberoende av om den skadade är familje­

försörjare eller ej. Kommittén har föreslagit en sjukpenningskala, som

innebär en gradering av sjukpenningen med hänsyn till den skadades för­

sörjningsbörda. Mot vad sålunda föreslagits har i en del remissyttranden

framställts den principiella anmärkningen att en dylik gradering vore oför­

enlig med ersättningarnas skadeståndsliknande karaktär. Då ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen vore avsedd att utgöra en kompensation

för den till följd av olycksfallet mistade arbetsinkomsten och denna senare

ej vore graderad efter försörjningsplikt, vore det icke följdriktigt att diffe­

rentiera ersättningen vid olycksfall efter sådan grund. Häremot kan emel­

lertid erinras, att sjukersättningen vid olycksfall varken enligt gällande lag

eller enligt kommitténs förslag är avsedd att helt kompensera den mistade

arbetsinkomsten. Därav att en viss marginal funnits önskvärd följer dock

icke, att denna marginal måste vara lika stor för alla kategorier av för­

säkrade. I och för sig synes det icke vara med olycksfallsförsäkringens

natur oförenligt, att den kompensationsgrad efter vilken ersättning skall

utgå bestämmes till en högre ande! av arbetsinkomsten för försörj are än för

icke-försörjare. Redan enligt gällande bestämmelser förekommer i ett be­

gränsat hänseende en dylik gradering inom olycksfallsförsäkringen, i det

att hänsyn till den skadades försörjningsplikt mot vissa anhöriga skall —

enligt ett år 1941 infört stadgande — tagas vid bestämmande av det sjuk­

penningavdrag, som må äga rum då den skadade beredes vård på sjukhus.

Beaktas bör också, att gradering efter försörjningsplikt införts i fråga om

de ersättningar som utgå inom den statsunderstödda arbetslöshetsförsäk­

ringen, vilken i likhet med olycksfallsförsäkringen är uppbyggd som en

inkomstbortfallsförsäkring.

Mot kommitténs förslag att gradera sjukpenningen efter försörjningsplikt

ha framförts även andra erinringar än de nu berörda mera principiella

anmärkningarna. Därvid har rilcsförsäkringsanstalten med skärpa hävdat,

att införandet av familj etillägg skulle avsevärt tynga skaderegleringsarbe-

tet. Om graderingen genomföres på det förhållandevis enkla sätt som kom­

mittén föreslagit, torde emellertid det administrativa merarbetet icke be­

höva bli alltför betydande, förutsatt att kravet på utredning om den ska­

dades familjeförhållanden icke drives längre än omständigheterna kunna

Kungi. Maj.ts proposition nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

35

anses påkalla. I likhet med kommittén finner jag det önskvärt att en de­

centralisering av skaderegleringsarbetet kommer till stånd genom medver­

kan av sjukkassorna. I viss utsträckning har ett samarbete på detta om­

råde förekommit mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassor. Mera be­

tydelsefullt i detta hänseende är emellertid att de större arbetsgivarna i

avsevärd omfattning förskottera ersättningar enligt olycksfallsförsäkrings­

lagen. Jag vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att de

möjligheter som föreligga att decentralisera skaderegleringsarbetet bliva

tillvaratagna.

Kommitténs förslag till en efter försörjningsbörda graderad sjukpenning­

skala har kritiserats även från den synpunkten, att införandet av familj e-

tillägg å ena sidan förhindrade en såsom önskvärd ansedd förbättring av

sjukersättningarna för icke-försörjare, och å andra sidan för försörj are i

lägre inkomstklasser medförde en alltför hög kompensationsgrad. Härvid

har tillika framhållits, att kompensationsgraden borde bedömas med be­

aktande av att sjukpenningen är skattefri. I yttrandena ha flera förslag

framlagts till en för för sörj are och icke-försörjare enhetlig sjukpenning­

skala, innebärande en kompensationsgrad, som överstiger den av kommit­

tén för icke-försörjare föreslagna.

För min del ansluter jag mig till kommitténs förslag om införande av

familjetillägg. Jag finner det nämligen rimligt, att kompensationsgraden

för den som har hustru eller barn att försörja sättes högre än för den en­

samstående. Samtidigt delar jag kommitténs mening, att hänsyn till de

administrativa svårigheterna bör medföra att i nuvarande läge familj etill-

lägget icke graderas efter familjens storlek. Av samma anledning torde det

icke vara lämpligt att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, uppställa en

regel angående maximering av den sammanlagda sjukersättningens stor­

lek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst för att därigenom möj­

liggöra en förbättring av kompensationsgraden för icke-försörjare. En så­

dan regel skulle nämligen nödvändiggöra en mera preciserad beräkning av

arbetsförtjänsten än vad som erfordras för att bestämma till vilken sjuk­

penningklass den skadade skall hänföras. Som en följd härav måste emel­

lertid i de lägsta inkomstklasserna skillnaden i kompensationsgrad mellan

försörjare och icke-försörjare bli betydande om icke försörjarna skola bli

överkompenserade. Då det icke synes motiverat att för högre inkomster

medgiva en högre kompensationsgrad än för lägre inkomster har jag stan­

nat för att i princip tillstyrka kommitténs förslag.

I enlighet härmed förordar jag, att lägsta beloppet av hel sjukpenning

för icke-försörjare för normala fall bestämmes till tre kronor 50 öre, mot­

svarande den obligatoriska sjukförsäkringens normalsjukpenning för kassa­

medlemmar. För att undvika att den nya sjukpenningskalan medför för­

sämringar i förhållande till den nu gällande synes den av kommittén före­

slagna skalan böra modifieras något till de skadades förmån. Inkomstinter-

36

vallet i sjukpenningklasserna torde lämpligen kunna bestämmas till 510

kronor och skillnaden mellan sjukpenningbelopp i närliggande klasser till

1 krona. I en jämn skala av denna typ kommer sjukpenningen att mot­

svara 70,6 procent av mittinkomsten i klassen. För de lägsta sjukpenning­

klasserna torde böra göras vissa avvikelser, varigenom kompensationsgra­

den kommer att ligga något högre. I detta hänseende föreslås, att inkomst-

intervallet i de två lägsta slutna klasserna bestämmes till 255 kronor (hälf­

ten av intervallet i högre klasser) och att sjukpenningskillnaderna mellan

de fyra lägsta klasserna bestämmes till 50 öre. Familjetillägget torde böra

bestämmas till det av kommittén föreslagna beloppet, en krona 50 öre. Be­

stämmes den årliga arbetsförtjänstens maximibelopp till 7 200 kronor, så­

som föreslagits i det föregående, kommer sjukpenningens högsta belopp i

en skala av den här förordade konstruktionen att utgöra 14 kronor utan

och 15 kronor 50 öre med familjetillägg. För minderåriga, åldringar och

partiellt arbetsföra med låga arbetsinkomster torde i anslutning till kom­

mitténs förslag böra fastställas vissa lägre sjukpenningbelopp än det min­

sta sjukpenningbeloppet för andra försäkrade.

I de lägsta sjukpenningklasserna kan sjukpenning med familjetillägg

enligt de förordade reglerna i vissa fall överstiga den förlorade arbetsin­

komsten. Några särbestämmelser till förhindrande av överkompensation i

dylika fall finner jag dock icke nödvändiga. De till familjetillägg berätti­

gade skadade torde i allmänhet icke vara att hänföra till dessa klasser.

I kommitténs betänkande och flera remissyttranden har framhållits, att

de föreslagna förbättringarna av sjukersättningarna enligt olycksfallsför­

säkringslagen borde medföra, att de s. k. komplementförsäkringarna an­

passades efter de ändrade förutsättningarna. Försäkringsinspektionen har

ifrågasatt utredning härom genom 1945 års försäkringsutredning. Detta

spörsmål torde få upptagas till behandling sedan ståndpunkt tagits till nu

förevarande förslag.

En uppmjukning av den s. k. k a r e n s r e g e 1 n, som innebär att sjuk­

penning utgår endast om sjukdomen varat mer än tre dagar utöver olycks-

fallsdagen, torde vara motiverad. Att inom olycksfallsförsäkringen införa

sjukförsäkringens karensregel, enligt vilken sjukpenning icke i något fall

utgår för de två första dagarna, skulle leda till att två dagars sjukpenning

bortfölle i flertalet skadefall. Enhetlighet mellan de båda försäkringsgre-

narnas karensregler vore visserligen i och för sig önskvärd, såsom fram­

hållits i kommittébetänkandet och vissa remissyttranden, men liksom kom­

mittén finner jag övervägande skäl tala för att olycksfallsförsäkringens

karensregel ändras endast på sådant sätt, att sjukpenning fr. o. in. dagen

efter olycksfallsdagen må kunna utgå om sjukdomen varat mer än två

dagar efter olycksfallsdagen.

De gällande grunderna för bestämmande av livränta vid invali­

ditet innebära i princip, att kompensation lämnas för två tredjedelar av

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

37

inkomstbortfallet. Även om bedömningen av invaliditetsgraderna skulle

komma att ändras så, att hänsyn mer än hittills toges till skadans faktiska

inverkan på den skadades förmåga till förvärvsarbete, torde en förbätt­

ring av livräntorna till dem som i arbetsför ålder åsamkas höggradig in­

validitet vara skälig. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om för­

höjning intill 67 års ålder av livräntor efter högre invaliditetsgrader än

nedsättning av arbetsförmågan med en fjärdedel innebär, att marginalen

mellan den förhöjda livräntan och det teoretiska inkomstbortfallet mot­

svarar en tolftedel av den årliga arbetsförtjänsten. Till följd av skatte­

lättnaden för livräntor medför den föreslagna regeln räknemässigt sett, att

överkompensation kan uppkomma i vissa fall. Med hänsyn till dessa in-

validitetsfalls svåra beskaffenhet torde den föreslagna bestämmelsen emel­

lertid böra i princip godtagas.

Den nuvarande bestämmelsen angående utbyte av livränta eller

del därav mot engångsbelopp har lett till en synnerligen restriktiv tillämp­

ning. Även om återhållsamhet vid beviljandet av dylika utbyten ofta torde

vara välbetänkt, synes bestämmelsen böra ändras så, att försäkringsrådet

erhåller befogenhet att medgiva utbyte närhelst omständigheterna finnas

därtill föranleda. Att i själva lagtexten införa några ytterligare föreskrifter

om under vilka förutsättningar utbyte skall få ske synes mig icke erfor­

derligt. Det torde ligga i sakens natur, att medgivande kommer att lämnas

endast i fall som avses i en av kommittén omnämnd konvention, ratificerad

av Sverige år 1926, nämligen då säkerhet kan anses föreligga för att en­

gångsbeloppet kommer till en förnuftig användning.

Beträffande ersättningarna vid dödsfall torde de av kom­

mittén föreslagna förbättringarna, vilkas skälighet i allmänhet icke be­

stritts i remissyttrandena, böra komma till stånd. Jag förordar alltså dels

att begravningshjälpen bestämmes till 500 kronor i samtliga fall, dels att

livräntan till efterlevande make höjes från 1/t till Vs av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst och att det vid omgifte utgående engångsbeloppet höjes i

samma proportion, dels att högsta sammanlagda årsbeloppet av livräntor

till flera efterlevande höjes från */3 till 5/e av den avlidnes årliga arbets­

förtjänst.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet, på grundval av

socialvårdskommitténs förslag, upprättats förslag till lag angående ändring

i lagen den 17 juni 19IG (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Därvid ha jämväl beaktats av kommittén framlagda förslag till vissa andra

ändringar i lagen, avseende arbetsförtjänstens beräkning för minderåriga,

sjukpenningavdrag vid sjukhusvård och avdrag från ersättning för förmån

av motsvarande slag. För dessa ändringsförslag kommer jag att redogöra

i den speciella motiveringen.

Socialvårdskommittén har tillika framlagt förslag till lag angående änd­

ring i lagen den 11 juni 1937 (nr 3Mi) om krigsförsäkring för ombord u

38

fartyg tjänstgörande personer. Detta förslag, vilket endast avser ett upp­

hävande av vissa ersättningsbestämmelser som äro mindre förmånliga än

de i det föregående förordade, synes böra genomföras.

Knngl. Maj.ts proposition nr 235.

Speciell motivering.

Av de inom socialdepartementet upprättade förslagen till lag angående

ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete och till lag angående

ändring i lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande per­

soner överensstämmer sistnämnda förslag helt med socialvårdskommitténs

förslag. Jämväl departementsförslaget till lag om ändring i olycksfallsför­

säkringslagen överensstämmer, med de avvikelser för vilka i det föregående

redogjorts, i allt väsentligt med socialvårdskommitténs förslag. Rörande de

särskilda bestämmelserna i departementsförslaget må här anföras följande.

3 §-

Till denna paragraf har, i saklig överensstämmelse med kommittéförsla­

get, fogats ett nytt andra stycke av innehåll att Konungen skall äga med­

dela de från lagens bestämmelser avvikande föreskrifter, som finnas böra

gälla i anledning därav att arbetare, som icke användas till arbete för sta­

tens räkning, ändock på grund av sin anställning äro tillförsäkrade pen­

sioner av statsmedel vid arbetsoförmåga i följd av olycksfall i arbetet eller

andra mot ersättningar enligt lagen svarande förmåner, som helt eller del­

vis bekostas av staten. Stadgandet syftar främst till att möjliggöra, att be­

stämmelserna i It § om avdrag från sjukpenning, livränta eller annan er­

sättning enligt lagen för understöd av motsvarande slag bliva tillämpliga

även i fall som här avses, oavsett att det understöd varom fråga är icke

utgives av arbetsgivaren eller bekostats av denne.

6 § 1 mom.

Beträffande de i detta moment upptagna bestämmelserna om läkarvård

m. in. har försäkringsrådet i sitt yttrande anfört följande:

Försäkringsrådet förutsätter, att en genomgripande omredigering av be­

stämmelserna i detta lagrum kommer till stånd vid den slutliga revide­

ringen av olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Därvid synes önskvärt, att

försäkringens faktiska omfattning i de delar, den ej kommer till uttryck i

den nuvarande lagtexten, blir lagfästad. I tillämpningen ersättes i stor ut­

sträckning av annan än läkare meddelad sjukvårdande behandling, såsom

massage, värmebehandling in. in. Behandling av legitimerad tandläkare

ersättes men innefattas enligt exempelvis i sjukförsäkringslagstiftningen

nyttjad terminologi icke i begreppet läkarvård (4 § sjukförsäkringslagen).

Uttrycklig bestämmelse saknas om den rätt, skadad person har till rese­

kostnader i samband med besök hos läkare eller i anledning av intagning

å sjukhus.

39

I underdånigt utlåtande den 17 december 1943 angående ändring av mili-

tärersättningsförordningen har försäkringsrådet uttalat sig för ett omedel­

bart införande i militärersättningsförordningen av rätt till konvalescent­

vård å s. k. B-anstalter (konvalescenthem in. fl.) utan avvaktan å den

kommande allmänna revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. Försäk­

ringsrådet anser sig i förevarande sammanhang böra framhålla angelägen­

heten av, att en utvidgning av olycksfallsförsäkringen till att omfatta vård

å åsyftade anstalter måtte genomföras.

Departementschefen.

Vad i försälcringsrådets yttrande anförts torde böra beaktas vid den fort­

satta översynen av lagstiftningen. Departementsförslaget överensstämmer

beträffande 1 mom. i huvudsak med kommitténs förslag. Enligt första styc­

ket äger den skadade vid såväl sjukdoms- som invaliditetstillstånd rätt till

erforderlig läkarvård jämte läkemedel och nödiga särskilda hjälpmedel.

Beträffande behandling vid invaliditetstillstånd gäller nu, enligt 6 § 2 b),

att den skadade är berättigad till sådan behandling som må erfordras för

höjande av arbetsförmågan, men denna bestämmelse har i tillämpningen

ansetts ha den innebörden att erforderlig behandling städse bör utgivas.

Ersättning för underhåll av konstgjorda lemmar och andra särskilda hjälp­

medel utgår nu endast i form av livräntetillägg (6 § 2 a), vilket må utbe­

talas på sådant sätt att det kommer att användas för det avsedda ända­

målet (14 § första stycket). Enär denna anordning befunnits mindre lämp­

lig, har i förslaget, liksom i kommitténs förslag, intagits bestämmelse av

innebörd, att erforderliga hjälpmedel och förnyelser av sådana skola —

oberoende av om sjukdom eller invaliditet föreligger och oavsett graden

av arbetsförmågans nedsättning — ersättas då behov av hjälpmedlet eller

förnyelsen uppkommer. Enligt tredje stycket kan dock, efter sjukdoms­

tillståndets upphörande, i stället för nya hjälpmedel utges ersättning med

ett årligt belopp, motsvarande den sannolika årliga kostnaden, eller ett

däremot svarande engångsbelopp. Såsom förutsättning för tillämpningen

av detta stadgande har ansetts böra fordras att skäl därtill prövas föreligga.

Ersättning i denna form torde nämligen, i enlighet med uttalande av för-

säkringsrådets majoritet, böra förekomma blott i speciella fall, såsom där

administrativa skäl göra sådan anordning önskvärd med hänsyn till att

fråga är om smärre hjälpmedel eller där på grund av bristande aktsam-

het från den skadades sida alltför omfattande förnyelsebehov kan befaras.

Nämnas må att tvenne reservanter i försäkringsrådet ansett engångsersätt­

ning till protesförnyelser icke böra ifrågakomma.

Den i 1 mom. andra stycket intagna bestämmelsen om ersättning för

läkarintyg har i enlighet med kommitténs förslag givits en något vidare

formulering än den nuvarande men torde överensstämma med tillämp­

ningen. Försäkringsrådet har anmärkt att ersättning icke brukar utgå för

sådant läkarintyg om den skadades allmänna hälsotillstånd, som inges till

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

40

rådet vid ansökan om utbyte av livränta mot kapital för en gång. Skäl att

föreskriva rätt till ersättning för dylika intygskostnader synas icke före­

ligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

6 § 2 mom.

I detta moment behandlas sjukpenningbeloppen.

För säkring srådet har vid detta moment anfört, att enär familj etillägget

avsåge att bereda förhöjd sjukpenning med hänsyn till familjens behov,

nedsättning av ersättningen vid tillämpning av 25 § olycksfallsförsäkrings­

lagen icke syntes böra omfatta familjetilläggen. Det hemställdes att ut­

trycklig bestämmelse härutinnan intoges i nämnda lagrum, därest familje-

tillägg komme att införas.

Beträffande avfattningen av bestämmelserna i tredje stycket om sjuk­

penning till minderåriga, åldringar m. fl. har riksförsäkringsanstalten an­

märkt, att av den föreslagna avfattningen icke med önskvärd tydlighet

framginge att familjetillägg icke skulle ifrågakomma. Det kunde också

ifrågasättas huruvida icke i lagtexten borde tydligt utsägas att sjukpenning

skulle utgå enligt andra stycket, därest arbetsförtjänsten uppginge till minst

1 600 kronor.

Vidkommande tredje stycket sista punkten har riksförsäkringsanstalten

förutsatt, att upplysning rörande sådan omständighet som där avses skulle

lämnas i olycksfallsanmälan, men att man måste räkna med att bestäm­

melsen i stor utsträckning komme att förorsaka utredningsarbete. För-

säkringsrådet har förklarat sig förutsätta att lyte och kronisk sjukdom

kunde vara av såväl själslig som kroppslig natur och att en genom kronisk

alkoholism, itererad brottslighet eller lösaktigt leverne o. s. v. dokumen­

terad asocial läggning skulle kunna hänföras till varaktig omständighet i

lagrummets bemärkelse. Pensionsstgrelsen har ifrågasatt, om icke bestäm­

melsen borde formuleras så, att den komme att omfatta även folkpension

i form av sjukbidrag, därvid hänvisning lämpligen syntes kunna ske till

3 § 2 och 3 mom. folkpensioneringslagen.

Departementschefen.

Den av kommittén föreslagna sjukpenningskalan har, såsom tidigare

nämnts, i departementsförslaget modifierats i för de skadade förmånlig

riktning. Vissa redaktionella jämkningar av den av kommittén föreslagna

lydelsen av bestämmelserna ha därjämte vidtagits. Genom dessa torde de

erinringar riksförsäkringsanstalten framfört beträffande avfattningen av

bestämmelserna i tredje stycket ha blivit tillgodosedda. Vad beträffar för-

säkringsrådets hemställan om ändring av 25 § i syfte att undvika att en

nedsättning av ersättningen komme att drabba även familjetilläggen är jag

icke beredd att utan ytterligare överväganden föreslå sådan ändring. Då

socialvårdskommittén vid sitt fortsatta arbete torde komma att ägna upp­

41

märksamhet även åt bestämmelserna i nämnda paragraf, synes den av för-

säkringsrådet väckta frågan böra behandlas i samband därmed.

Vad angår tredje stycket sista punkten föranleder riksförsäkringsanstal-

tens yttrande intet uttalande från min sida. Försäkringsrådets yttrande

i denna del kan jag icke biträda. En så vidsträckt tolkning av stadgandet

som försäkringsrådet antytt synes mig ej lämplig. Jag vill framhålla att

även om den skadade skulle kunna anses ha dokumenterat en asocial lägg­

ning, detta i och för sig icke kan anses innebära en sådan nedsättning av

arbetsförmågan som här åsyftas. Endast i den mån den asociala läggningen

är en följd av allvarlig psykopati eller annan bestående själslig rubbning

bör enligt min mening stadgandet få vinna tillämpning. Vad angår pen-

sionsstyrelsens yttrande synes det mig böra bero på omständigheterna hu­

ruvida den nedsättning i arbetsförmågan, som föranlett utgivandet av sjuk­

bidrag, skall anses vara av så varaktig karaktär, att skäl för tillämpning av

förevarande stadgande kan anses föreligga.

6 § 3 mom.

Detta moment upptager reglerna om livräntas storlek in. in.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten ha mot kommitténs för­

slag i denna del framställt erinringar av formell natur. Därjämte har i

fråga om vårdbidragets storlek — i vilken del förslaget eljest lämnats utan

erinran i remissyttrandena — riksförsäkringsanstalten, under hänvisning

till att vårdkostnaderna kunde växla starkt från fall till fall, uttalat sig

för en sådan tillämpning av bestämmelsen att hänsyn kunde tagas även till

andra omständigheter än graden av hjälplöshet. En »hjälplös» invalid in-

toges icke sällan på vårdhem, där avgiften på grund av utgående kommu­

nalt understöd, donationer eller dylikt ofta vore mycket låg.

Departementschefen.

Med hänsyn till de framställda erinringarna mot kommittéförslagets for­

mella utformning ha i departementsförslaget bestämmelserna i första och

andra styckena omarbetats i förtydligande syfte. I sakligt hänseende av­

vika bestämmelserna i andra stycket såtillvida från kommitténs förslag, att

livränteförhöjning icke föreslagits i fråga om livränta för tid före utgången

av den månad, varunder den skadade fyller aderton år. Skälen härtill anges

i det följande vid behandlingen av bestämmelserna i 9 § angående den år­

liga arbetsförtjänstens beräkning.

Vad riksförsäkringsanstalten anmärkt beträffande vårdbidraget torde

vara riktigt. Vårdkostnaderna i likartade fall av hjälplöshetstillstånd kunna

variera inycket avsevärt, och detta icke blott från fall Ull fall utan även i

det enskilda fallet från tid till annan. Att på ett rättvist sätt gradera liv-

räntetilläggen efter dessa växlande omständigheter torde emellertid vara

förenat med betydande svårigheter. Med de av kommittén föreslagna grun­

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

42

derna kunna tilläggen i större utsträckning än hittills överstiga de faktiska

vårdkostnaderna, t. ex. då den skadade är intagen på vårdinrättning mot

låg avgift. Detta förhållande synes dock icke utgöra tillräckligt skäl för

ändring av bestämmelsen i sådan riktning, att tilläggen komma att bestäm­

mas efter de faktiska vårdkostnadernas storlek. I vart fall torde en sådan

principiell ändring icke böra vidtagas utan närmare utredning. På grund

av det anförda har den av kommittén föreslagna bestämmelsen intagits i

departementsförslaget med oförändrad lydelse. Bestämmelsen innebär, att

tilläggen skola överlag utgå med de belopp, som enligt nuvarande grunder

skulle utgå i motsvarande fall, därest den årliga arbetsförtjänsten enligt

9 § beräknats till 5 400 kronor.

Den i sista stycket intagna bestämmelsen rörande utbyte av livränta mot

kapital har, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen,

givits den avfattningen, att försäkringsrådet äger besluta om utbyte när

skäl därtill prövas föreligga.

7 §•

Denna paragraf överensstämmer helt med kommitténs förslag. För de

föreslagna ändringarna har redogjorts i det föregående.

9 §•

I det föregående har nämnts, att kommittén, som funnit bestämmelserna

i 9 § böra överarbetas, tills vidare föreslagit vissa ändringar beträffande

den årliga arbetsförtjänstens beräkning för minderåriga. Stadgandet i 9 §

andra stycket angående arbetsförtjänstens beräkning för skadad, som ej

fyllt 18 år, bör enligt kommitténs mening ändras på sådant sätt, att liv­

ränta vid bestående invaliditet kommer att beräknas efter den årliga arbets­

förtjänst, som är vanlig för jämförliga vuxna arbetare. I avvaktan på den

fortsatta utredningen har föreslagits sådan ändring av nämnda stadgande,

att den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta ej må beräk­

nas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som den ska­

dade med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen

kan antagas ha kommit att åtnjuta vid 21 års ålder, därest olycksfallet ej

inträffat. Vidare har föreslagits, att stadgandet skall göras tillämpligt jäm­

väl beträffande sjukpenning för tid efter den månad då den skadade

fyller 21 år.

Riksförsäkringsanstalten har ansett det kunna ifrågasättas om icke den

av kommittén föreslagna ändringen i 9 § andra stycket borde föranleda

att en bestämmelse infördes angående reduktion av livränta för tiden innan

den skadade uppnått viss ålder, förslagsvis 18 år. Den föreslagna höjningen

av åldersgränsen i 9 § från 18 till 21 år skulle nämligen, i förening med

den föreslagna förhöjningen av vissa livräntor, understundom leda till att

den skadade vid fall av hög invaliditet komme att uppbära livränta med

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

43

avsevärt högre belopp än den arbetsförtjänst som han kunde ha påräknat

under de närmaste åren. Det vore emellertid att beakta, att det här rörde

sig om ett litet antal fall och att ömmande omständigheter ofta förelåge,

och vidare vore att märka, att skadan icke sällan kunde aktualisera ett be­

hov av särskild utbildning, vilket ställde ökade anspråk på den skadades

ekonomi.

Försäkringsrådet har framhållit, att en relativt långvarig militärtjänst­

göring vanligen infölle vid 21-årsåldern och att arbetare i många yrken

icke vid denna ålder uppnått en arbetsförtjänst, som skäligen kunde läggas

till grund vid livräntas bestämmande. Med hänsyn härtill ifrågasattes,

huruvida icke en annan ålder, förslagsvis tjugutre år, vore lämpligare vid

bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten för de i andra stycket av

paragrafen avsedda fallen.

Vidare har försäkringsrådet anfört följande.

Försäkringsrådet får i förevarande sammanhang framhålla, att vid be­

räknandet av årliga arbetsförtjänsten första stycket av 9 § anbefaller visst

hänsynstagande till, bl. a., det förhållandet, att den skadade för yrkesut­

bildning använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat. Betydelsen

av denna bestämmelse kommer givetvis att reduceras, ifall en höjning av

den i andra stycket av paragrafen angivna levnadsåldern äger rum, liksom

tillkomsten av andra punkten i samma stycke av kommittéförslaget har en

sådan verkan. De i första och andra styckena av paragrafen förekommande

bestämmelsernas rätta betydelse och inbördes räckvidd vid bestämmandet

av den årliga arbetsförtjänsten för yngre, i yrkesutbildning skadade torde

påkalla särskild uppmärksamhet vid den slutliga revideringen av lagen.

I fråga om ersättning åt vid unga år skadade anser sig försäkringsrådet

böra erinra om bestämmelsen i 17 § 2 mom. av sociala försvarsberedskaps-

kommitténs den 10 januari 1941 avgivna förslag till krigspensionsförord-

ning, att invalidpensionens grundbelopp, ifall den skadade icke fyllt tjugu

år, skulle nedsättas med en tiondel för varje helt år, varmed den skadades

ålder understege tjuguett år. En motsvarande bestämmelse för olycksfalls­

försäkringens del synes skälig. Om årliga arbetsförtjänsten skall bestäm­

mas med hänsyn till vad den skadade skäligen kan antagas hava kommit

att åtnjuta vid tjugutre års ålder, synes reduktion med en tiondel för helt

år böra ske beträffande ersättning för tid intill dess den skadade fyllt tjugu

år. Skulle tjuguettårsåldern bliva normgivande för årliga arbetsförtjäns­

tens bestämmande föreslås, att reduktionen sker endast för tid intill dess

den skadade uppnått aderton års ålder. Bestämmelsen i 9 § andra stycket

innehåller, att den årliga arbetsförtjänsten ej må beräknas »till lägre be­

lopp än etc.». Härav följer, att om man jämlikt första stycket kommer till

en högre årlig arbetsförtjänst, sistnämnda arbetsförtjänst blir gällande.

Det i sista stycket angivna minimibeloppet 900 kronor kan heller aldrig

underskridas.

Tre av försäkringsrådets ledamöter voro av skiljaktig mening i fråga om

kommitténs förslag i denna del. Försäkringsrådet Lundberg fann ej anled­

ning frångå kommitténs förslag om höjning av åldersgränsen från 18 till

21 år men ansåg att den av majoriteten föreslagna reduktionsregeln borde

Kungl. Maj:Is proposition nr 235.

44

tillämpas tills den skadade uppnått tjugu år. Försäkringsrådet Aae hade

för sin del icke någon erinran mot de av kommittén föreslagna bestäm­

melserna i 9 § andra stycket. Försäkringsrådet Gei jer ansåg, att kommit­

tén icke syntes ha tillräckligt beaktat det nära sambandet mellan bestäm­

melsen i 9 § andra stycket och de genom praxis utbildade reglerna för den

föreskrivna skälighetsprövningen vid beräkning av arbetsförtjänsten för

lärlingar. Nämnda praxis vore visserligen mycket svävande men syntes med

all säkerhet komma i kollision med den av kommittén föreslagna bestäm­

melsen. Detta skulle än mer bli fallet om åldern höjdes till 23 år. Dessa

frågor borde lösas i ett sammanhang, så att någorlunda klara och sinsemel­

lan överensstämmande regler kunde införas i själva lagtexten.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening bar ansett intet vara

att i och för sig erinra mot kommitténs förslag i denna del. Av administra­

tiva skäl syntes dock en modifiering av det föreslagna stadgandet rörande

sjukpenning önskvärd, för att sjukpenningen icke skulle behöva omprövas

vid lindriga skador, då den skadade kort tid, några dagar eller veckor, efter

olycksfallet passerat åldersgränsen. En sådan modifiering kunde göras så,

att stadgandet beträffande sjukpenning finge tillämpning först efter ut­

gången av månaden näst efter den månad, varunder den skadade fyllde

21 år.

Svenska arbetsgivareföreningen har funnit intet vara att erinra mot en

sådan ändring av 9 § andra stycket i lagen, att arbetsförtjänsten för per­

son, som drabbats av olycksfall före 21 års ålder, bestämdes efter den år­

liga arbetsförtjänst, som vore vanlig för jämförlig vuxen arbetare. Vid be­

räkningen borde man enligt föreningens uppfattning självfallet utgå från

förtjänstläget för sådana arbetare inom ifrågavarande yrke, som endast

erhållit den för yrket sedvanliga yrkesutbildningen.

Departementschefen.

I avvaktan på den fullständiga översyn av bestämmelserna i 9 §, som

påbörjats inom socialvård skommittén, torde bestämmelserna i 9 § andra

stycket lämpligen böra ändras på sätt kommittén föreslagit. Departements-

förslaget överensstämmer i denna del med kommitténs förslag. Framhållas

må, att bestämmelsen i 9 § andra stycket allenast har till syfte att angiva

en undre gräns för arbetsförtjänstens beräkning. De i första stycket med­

delade bestämmelserna om allmän skälighetsprövning i vissa fall kunna

föranleda att arbetsförtjänsten bestämmes till högre belopp än som följer

av andra stycket.

Det föreslagna stadgandet i 9 § andra stycket kan medföra, att livränta

till minderårig kommer att beräknas efter väsentligt högre arbetsförtjänst

än den skadade kunnat påräkna under de närmaste åren. Med anledning

därav har i det föregående förordats, att de för skadade med minst 30 pro­

cents invaliditet föreslagna livränteförhöjningarna icke skola utgå för tid

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

45

före utgången av den månad, varunder den skadade fyller 18 år. Här­

igenom torde i lämplig utsträckning tillgodoses syftet med de av försäk-

ringsrådet och riksförsäkringsanstalten ifrågasatta reduktionerna av liv­

räntor till minderåriga. Den omprövning av sjukpenningens storlek, som

enligt förslaget skall göras då den skadade under sjukdomstiden fyller 21

år, torde icke behöva medföra alltför stor ökning av det administrativa be­

sväret, enär särskild utredning ofta torde vara obehövlig i de kortvariga

fallen.

Fjärde stycket i förevarande paragraf, som behandlar maximi- och mi­

nimibeloppen för den årliga arbetsförtjänsten, har ändrats på sätt i den

allmänna motiveringen angivits.

10

§.

Kommitténs förslag till ändrad lydelse av denna paragraf har uttryck­

ligen tillstyrkts av riksförsäkringsanstalten, men avstyrkts av statskontoret,

som i anslutning till sitt avstyrkande av förslaget om familjetillägg å sjuk­

penning uttalat, att de nuvarande föreskrifterna om avdrag å sjukpenning

borde bibehållas oförändrade under den korta tid som kunde återstå tills

den slutliga revisionen av lagen bleve genomförd.

Departementschefen.

Då det av kommittén föreslagna stadgandet ansluter sig till motsvarande

regler i sjukförsäkringslagen och är avsevärt enklare än den nuvarande

bestämmelsen, som innebär att hänsyn skall tagas till såväl vårdavgiftens

storlek som den skadades försörjningsplikt, har jag för min del anslutit

mig till förslaget.

It § 1 mom.

Detta moment motsvarar de i nuvarande It § upptagna reglerna om av­

drag från ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen för vissa förmåner

av motsvarande slag. I enlighet med socialvårdskommitténs förslag har så­

som ett andra moment i paragrafen upptagits föreskrifter om rätt för

erkänd sjukkassa, som utgivit sjukhjälp till den skadade, att i vissa fall

utfå motsvarande del av sjukpenning enligt lagen.

Beträffande 1 mom. har kommittén i motiveringen till sitt förslag an­

fört, att vid en ändring av huvudgrunderna för ersättningarnas storlek även

It § borde överses. Särskilt behövligt vore detta i fråga om bestämmel­

serna angående avdrag för pension. Med de föreslagna höjningarna av er­

sättningarna kunde nämligen eljest det sammanlagda beloppet av livränta

och pension bli avsevärt högre än den skadades årliga arbetsförtjänst. Av-

dragsbestämmelserna vore av stor betydelse beträffande statens pensions-

berättigade arbetstagare. Bestämmelserna i fråga gällde visserligen även

för arbetstagare i kommunal eller enskild tjänst — under förutsättning att

arbetsgivaren erhållit i 15 § omförmäld lindring i försäkringsavgiften —

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

40

men för dem vore förhållandet mellan livränta och pension vanligen regle­

rat på den motsatta vägen, nämligen genom föreskrifter i pensionsregle-

mentena om reduktion av pensionsbeloppen för livränteberätiigade pensio­

närer. Med olycksfallsförsäkringens obligatoriska karaktär syntes bäst

överensstämma, att regleringen mellan livränta och pension på dylikt sätt

åvägabringades genom anpassning av pensionsbeloppen, under det att liv­

räntorna finge utgå utan avdrag. Kommittén hemställde, att Kungl. Maj:t

måtte föranstalta om utredning beträffande ändring av de statliga pensions-

reglementena i sådan riktning och om den lämpliga utformningen av sär­

bestämmelser enligt det föreslagna nya stycket i 3 §. Enär ändring av pen-

sionsreglementena i berörda avseende emellertid icke kunde väntas komma

till stånd redan under år 1948, borde enligt kommitténs mening vissa änd­

ringar i olycksfallsförsäkringslagens avdragsbestämmelser göras i samband

med de föreslagna ändringarna i ersättningsgrunderna.

Rörande innebörden av de nu gällande reglerna om avdrag för pension

må här återgivas följande av försäkringsrådet i dess yttrande lämnade

redogörelse.

Nuvarande bestämmelser i It § olycksfallsförsäkringslagen innebära, att

ålderspension aldrig anses såsom understöd i anledning av olycksfall. Så­

som sådant understöd anses ej heller den del av invalidpension, som kan

anses såsom ålderspension, d. v. s. den del av pensionen, vartill rätt grun­

dats genom anställningstiden. Återstoden av invalidpensionen anses där­

emot såsom sådant understöd och avdrages följaktligen från livränta enligt

olycksfallsförsäkringslagen. I fråga om familjepensionen äro förhållandena

mera komplicerade. Enligt försäkringsrådets utslag har av pension enligt

1936 års allmänna familjepensionsreglemente (SFS 542/1936) såsom under­

stöd ansetts pensionens rörliga del samt av pensions grundbelopp ett belopp

av 120 kronor, det s. k. 120-kronorstillägget. Dessa belopp ha såsom under­

stöd fått avdragas från livränta enligt 7 § olycksfallsförsäkringslagen. Res­

ten av pensionen har ej ansetts utgöra understöd och har ej heller fått

avdragas. Genom 1941 års allmänna familjepensionsreglemente (SFS

1009/1941) inarbetades en del av den rörliga delen enligt 1936 års regle­

mente i pensionens grundbelopp, varigenom detta kom att höjas ca 10 pro­

cent i förhållande till grundbeloppet enligt 1936 års pensionsreglemente.

Härigenom kom understödsdelen att ökas med belopp motsvarande skill­

naden mellan grundbeloppet enligt 1941 års reglemente och grundbeloppet

enligt 1936 års reglemente. Detta belopp jämte 120-kronorstillägget och

rörliga tillägget ansågs såsom understöd och fick således avdragas från

efterlevandelivränta.

Härjämte har försäkringsrådet anfört följande.

Senaste statliga allmänna avlöningsreglementet trädde i kraft den 1 juli

1947. Tidigare avlöningsreglementen hava uppbyggts efter bruttolönesyste­

met, men genom det senaste avlöningsreglementet har övergång skett till

nettolönesystemet. I anslutning till avlöningsreglementet ha även utfärdats

nya allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen, vilka ävenledes

trätt i kraft den 1 juli 1947. De nya pensionsreglementena avse huvudsak­

ligen den ändring av pensionsförmånernas storlek, som påkallats av löne­

Kungl. j)Iaj:ts proposition nr 235.

47

regleringen ävensom av denna betingad revision av pensionsbestämmelserna

i övrigt. Vid utarbetandet av de nya pensionsreglementena ha däremot de

tidigare pensionsreglementenas allmänna bestämmelser icke upptagits till

behandling. I proposition (282/1947) angående de nya pensionsreglemen­

tena uttalade departementschefen, att de frågor, som måst lämnas utanför

revisionen, borde upptagas till behandling i ett annat sammanhang.

De pensionsformer, som i samband med avdragsreglerna i 11 § olycks­

fallsförsäkringslagen närmast äro av intresse, äro familjepensionen samt

av tjänstepensionen pensionsformerna ålderspension och invalidpension.

Nu liksom förut utgöras dessa pensionsformer av grundbelopp och rörligt

tillägg. Genom övergången från brutto- till nettolönesystemet förekommer

ej längre pensionsavdrag, varken beträffande tjänste- eller familjepension.

Principerna för pensionernas bestämmande äro nu desamma som förut.

Övergången från brutto- till nettolönesystem torde endast ha en formell

och icke en materiell innebörd. Denna övergång och tillkomsten av de nya

pensionsreglementena ha därför i och för sig icke framtvingat ändring av

nuvarande bestämmelser i It § olycksfallsförsäkringslagen. Dock må i detta

sammanhang förutskickas, att avsaknaden i It § olycksfallsförsäkrings­

lagen av en bestämmelse, som klargör, vad som av familjepensionen är att

anse såsom understöd, redan under de äldre pensionsreglementenas giltig­

hetstid varit besvärande och att denna brist kommer att bli än mer känn­

bar efter de nya familjepensionsreglementenas tillkomst.

De gällande bestämmelserna i It § andra stycket om avdrag för tjänste­

pension i anledning av olycksfallet — enligt vilka storleken av eventuellt

avdrag från livräntan är beroende av anställningstidens längd — ha i

kommitténs förslag utbytts mot stadgande av innebörd, att hela pensionen

skall tagas i betraktande vid avdrags bestämmande men att avdrag icke må

göras med mer än tre fjärdedelar av livräntans belopp, oräknat vårdbidrag.

Det har synts kommittén rimligt att någon del av livräntan alltid utbetala­

des vid sidan av pensionen. Avdrag för familjepension har likaledes an­

setts böra ske med högst tre fjärdedelar av livräntans belopp. Den i It §

första stycket intagna föreskriften, att avdrag för understöd, som utgår

från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, ej må ske

med större belopp än som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bi­

drag, har föreslagits skola utgå; däremot har ansetts alltfort böra gälla, alt

avdrag för dylikt understöd må ske endast om kostnaden för understödet

helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbetsgivaren. Vidare

har föreslagits att hänsyn vid avdrags bestämmande ej skall tagas till pen-

sionshöjning som tillkommer ersättningstagare vid ökning i levnadskost­

naderna. I detta sammanhang har kommittén erinrat, att riksdagen år

1944 anhållit att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga förslag till

sådana ändrade avdragsregler, att pensionsförmåner som vore beroende av

levnadskostnadernas storlek bleve helt eller delvis avdragsfria (riksdagens

skriv, nr 391).

Statskontoret — som ansett alt principiella ändringar i ersättningsbe­

stämmelserna borde anstå i avvaktan på bestämmelsernas slutliga utform­

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

48

ning — har funnit övervägande skäl tala för att frågan om ändringar i av-

dragsreglerna likaledes finge anstå. Mot en överarbetning av de statliga

tjänste- och pensionsreglementena i syfte att vinna en reglering mellan liv­

ränta och pension genom anpassning av pensionsbeloppen måste ämbets­

verket för sin del hysa vissa betänkligheter men funne dock icke anledning

motsätta sig att detta spörsmål upptoges till närmare övervägande.

Riksförsäkringsanstalten, som anslutit sig till kommitténs uppfattning

om lämpligaste ordningen för reglering av förhållandet mellan livränta och

pension, har tillstyrkt att kommitténs förslag lades till grund för ändringar

i It §. Anstalten ville dock ifrågasätta om icke andra stycket i It § borde

givas sådan avfattning att därav tydligare framginge, att avdrag å livränta

skulle göras för hela invalidpensionen, dock med iakttagande av att minst

V« av livräntan under alla förhållanden skulle utbetalas.

Försäkringsrådet har förklarat sig till fullo dela kommitténs principiella

uppfattning, att sammanträffandet mellan livränta och pension borde reg­

leras i pensionsbestämmelserna. Beträffande de av kommittén föreslagna

ändringarna i It § har försäkringsrådet anfört följande allmänna syn­

punkter:

Kommittén synes vilja upprätthålla en skarp åtskillnad mellan ålders­

pension å ena och invalidpension å andra sidan. Med frångående av den

av departementschefen år 1936 (prop. 218/1936 sid. 46) uttalade åsikten,

att invalidpension i viss mån hade karaktären av ålderspension, synes kom­

mittén anse, att invalidpension icke till någon del kan anses utgöra ålders­

pension. I detta sammanhang må anföras, att om en person, som kan

räkna fullt antal tjänstår, skadas till följd av olycksfall i arbete strax före

pensionsålderns inträde och på grund härav nödgas avgå från tjänsten med

invalidpension, avgången från tjänsten till och med kan komma att ske

först efter det han uppnått pensionsåldern. Invalidpensionen — om sådan

och ej i stället ålderspension kan utgå — kommer i dylikt fall att utgå med

samma belopp, varmed ålderspensionen skulle ha utgått. Med kommitténs

förslag skulle således pensionens benämning såsom invalidpension i stället

för ålderspension bliva avgörande för, huruvida pensionen skulle vara av­

dragsgill från livräntan eller icke. Samma skulle förhållandet bliva i det

sannolikt mycket sällsynta men belysande fallet, att olycksfallet inträffat

efter uppnådd pensionsålder men under tid då Vederbörande alltjämt kvar­

stått i tjänst. Det var i ett sådant fall på sin tid ifrågasatt (se prop.

339/1941 sid. 178 nederst), att pensionen skulle anses såsom ålderspension.

Det vill för övrigt av ordalagen i gällande pensionsreglementen synas som

om — egendomligt nog — i nu angivna fall någon frihet icke förelåge för

den skadade att välja mellan invalidpension och ålderspension eller möj­

ligen tjänstelivränta. Även om en dylik valfrihet skulle föreligga, så kan,

om exempelvis olycksfallet inträffat tidigare och ej i så omedelbar anslut­

ning till pensionsålderns inträde som nyss angivits, den skadades ekono­

miska förhållanden vara sådana, att någon valfrihet faktiskt icke föreligger

för honom, utan att han tvingas av förhållandena att välja den för honom

ur avdragssynpunkt oförmånligare pensionsformen invalidpension. Bris­

tande insikter hos den skadade om innebörden i 11 § olycksfallsförsäkrings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Kungl. Maj:Is proposition nr 235.

49

lagen kunde för övrigt medföra, att han komme att göra ett för honom

synnerligen oförmånligt val.

Det synes icke uteslutet, att giltighetstiden för de bestämmelser, kommit­

tén enligt vad som ovan angivits- föreslagit, kan bli relativt kort. Med hän­

syn härtill ifrågasätter försäkringsrådet lämpligheten av att i avvaktan på

en slutlig reglering på annat sätt av sammanträffandet mellan livränta och

pension genomföra så omfattande förändringar, som de kommittén i denna

del föreslagit.

Härutöver har försäkringsrådet anfört följande.

Statens arbetare åtnjuta enligt olycksfallsförsäkringslagen samma för­

måner vid olycksfall som andra arbetare. De förmåner, som de statsanställda

genom avlönings- och pensionsreglementen tillförsäkrats vid olycksfall i

arbete, ha tydligen icke ansetts böra föranleda deras uteslutande från

olycksfallsförsäkringslagen enligt stadgandet i 3 § i lagen. 11 § olycksfalls­

försäkringslagen torde vara tillkommen med tanke på arbetsgivaren och

för att bereda denne möjlighet att undvika dubbla kostnader för olycksfall.

Svårigheterna med paragrafen ligga däri, att det många gånger är synner­

ligen besvärligt att avgöra, huruvida och i vad mån den ersättning, arbets­

givaren är skyldig utgiva, är att anse såsom understöd i anledning av

olycksfallet eller ej. Till underlättande av detta avgörande har exempelvis

i andra stycket i paragrafen intagits bestämmelser om vad som i fråga om

pension är eller icke är att anse såsom understöd. Vid utformandet av dessa

bestämmelser åter ha tydligen icke behovssynpunkter med avseende å den

skadade varit avgörande utan fastmera härav oberoende förhållanden så­

som huruvida och i vilken omfattning den skadade genom avgifter eller

arbete bidragit till den ersättning, arbetsgivaren är skyldig utgiva. Försla­

get däremot har vid bestämmandet av vad som skall anses såsom under­

stöd utgått därifrån, att de sammanträffande förmånerna icke böra över­

stiga beloppet av den skadades årliga arbetsförtjänst. Detta skulle även

kunna uttryckas så, att man anlagt schabloniserade behovsprövningssyn-

punkter på denna avdragsfråga och detta låter sig givetvis göra. En följd

av detta förfarande blir emellertid, att man i princip utesluter en grupp ar­

betare inom olycksfallsförsäkringslagen från de ökade förmåner, som ge­

nom förslaget skulle tillkomma övriga grupper arbetare. — Med de ersätt­

ningar, som enligt nu gällande bestämmelser utgå, kan vid förlust av arbets­

förmågan livränta jämte pension uppgå till belopp, som rätt väsentligt

överstiger den årliga arbetsförtjänsten. Ett sådant förhållande kommer att

uppstå oftare och med större belopp med de ersättningar, som av kommit­

tén föreslagits komma att utgå vid arbetsoförmåga. Med kommitténs för­

slag till avdragsregler torde däremot nu angivna situation icke komma att

uppstå.

Å andra sidan kan anföras, alt de statsanställda, såsom framgår av nu­

varande lydelse av 11 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen, tiller­

känts rätten att få en del av invalidpensionen ansedd såsom likställd med

ålderspension och denna del liksom ålderspensionen ansedd såsom icke av­

dragsgill. Uttalanden i samband med tillkomsten av olika avlönings- och

pensionsreglementen därom, att lönesättningen skett under hänsynstagande

till de förmåner utöver kontantlön, som tillkomma de statsanställda, kunna

med större eller mindre rätt tolkas därhän, att icke ens någon del av pen­

sionerna egentligen vore att betrakta såsom understöd. Några principiella

4

liihang till riksdagens protokoll tU'iH. t samt. Nr 235.

50

ändringar i pensionernas karaktär, som nödvändiggöra eller ens motivera

ett ändrat ställningstagande till frågan, huruvida och i vad mån de böra

anses såsom understöd eller ej, ha icke heller skett. En avdragsparagraf

med de principer, som av kommittén föreslås, kan sägas innebära, att en

viss kategori skadade berövas frukterna av ett under tjänstetiden åstad­

kommet sparande.

Härefter har försäkringsrådet anfört, att om sammanträffandet mellan

livränta och pension reglerades i pensionsbestämmelserna, skulle bl. a. und­

vikas att, såsom fallet särskilt vore beträffande familjepension, ändringar

i pensionsreglementena föranledde svåra och tidsödande utredningar i frå­

gan huruvida ändringen kunde inverka på bedömandet av pensionens ka­

raktär av understöd och understödets omfattning. Vid en sådan reglering

komme frågan, om och i vilken omfattning en utgående livränta borde in­

verka på pensionens storlek, att bliva föremål för förhandlingar mellan

representanter för staten och det allmänna. Spörsmålet komme då att lösas

på ett med hänsyn till dess egentliga natur mera lämpat sätt, nämligen så­

som ett avlöningsspörsmål. Försäkringsrådet hade därför ansett kommit­

téns förslag till ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för invalid- och

familjepensionernas grundbelopp icke böra föranleda något bestämt ställ­

ningstagande från rådets sida. Därest Kungl. Maj :t icke skulle vidtaga

någon åtgärd i anledning av kommitténs berörda förslag (de två första

meningarna i den föreslagna lagtexten), ville rådet föreslå, att den änd­

ringen likväl vidtoges, att de för invalidpension gällande avdragsreglerna

även komme att gälla i fråga om familjepension. Detta önskemål föresta­

vades av de praktiska svårigheter, som genom tillkomsten av det nya

familjepensionsreglementet uppstode vid avgörandet hur stor del av familje-

pensionen som vore att anse som understöd. Det finge anses praktiskt

taget omöjligt att med krav på full rättvisa bestämma denna del under de

föreliggande förhållandena.

Vidkommande den föreslagna ändringen i paragrafens första stycke

funne rådet denna ändring icke vara en nödvändig följd av den föreslagna

ändringen i andra stycket. Försäkringsrådet hade nämligen genom utslag

givit uttryck åt den uppfattningen, att invalid- och familjepensionerna icke

kunde anses utgå från kassa eller pensionsinrättning, samt, i fråga om in­

validpensionen, att de tidigare pensionsavdragen icke kunde anses hava

haft avseende å denna pensionsform. övergången från brutto- till netto­

lönesystem kunde näppeligen giva anledning till avsteg från detta betrak­

telsesätt. Däremot kunde verkningarna av den föreslagna ändringen, i av­

saknad av närmare utredning angående hithörande förhållanden i vad av-

såge andra arbetsgivare än staten, vara vådliga att överblicka.

En reservant, försäkringsrådet Löfmark, anförde att i de statliga tjänste-

pensionsreglementena förekomme uttryck, som närmast syntes giva vid

handen, att då tjänsteman eller arbetare till följd av olycksfall i tjänsten

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 235.

51

befunnes för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin

tjänst, han icke skulle hava någon valfrihet mellan å ena sidan invalid­

pension och å andra sidan ålderspension eller tjänstelivränta, förutsatt att

villkoren för att komina i åtnjutande av ålderspension eller tjänstelivränta

i övrigt vore uppfyllda. Trots de använda ordalagen kunde man ställa sig

tveksam, om detta kunde vara författningarnas rätta innebörd, då det knap­

past torde stå i överensstämmelse med allmänna grundsatser att påtvinga

vederbörande en speciell och principiellt värdefullare förmån (här invalid­

pension), om han själv önskade åtnöjas med en allmännare och principiellt

mindre värdefull förmån (här ålderspension eller tjänstelivränta). Därest

kommitténs förslag genomfördes, kunde denna fråga komma att bliva av

betydelse på den grund, att avdrag kunde ske för invalidpension men ej

för ålderspension eller tjänstelivränta. Staten syntes i sin egenskap av

arbetsgivare böra medgiva en dylik valfrihet, och hinder borde icke möta att

få denna fråga löst genom ändring i reglementena redan före den 1 januari

1949. Men skulle staten i egenskap av arbetsgivare ej vilja medgiva en

sådan valfrihet eller frågan härom icke hinna bliva avgjord före den

1 januari 1949, syntes detta icke böra utgöra hinder för genomförande av

den av kommittén föreslagna lagändringen. — Skulle man, med underkän­

nande av kommitténs förslag, anse sig böra beträffande invalidpension stå

kvar vid den princip, som kommit till uttryck i nuvarande 11 § andra styc­

ket, syntes likväl en modifikation av denna bestämmelse vara befogad.

Eljest kunde, såsom framginge av anfört exempel, de sammanlagda förmå­

nerna uppgå till belopp som syntes oskäligt höga. Till It § andra stycket

syntes därför, även om man icke ville acceptera kommitténs förslag, böra

fogas ett tillägg av innehåll, att vid prövning, som där avsåges, skälig hän­

syn i förekommande fall skulle tagas till tid, som återstode till pensions­

åldern. — Den av kommittén föreslagna ändringen i första stycket syntes

välgrundad. Då emellertid ändringen måhända i något fall skulle få anses

innebära ett otillräckligt hänsynstagande till redan bestående rättsförhål­

lande — faran härför syntes dock vara mycket ringa — föresloges, att i

övergångsbestämmelserna infördes en bestämmelse av innehåll, att därest

avtal om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av

försäkring träffats före den dag, då lagen angående lagändringen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i svensk författningssamling,

äldre lag skulle gälla i förevarande avseende.

Pensionsstijrelsen har anfört, att det sammanlagda beloppet av livränta,

bortsett från eventuellt vårdbidrag, och pension även enligt de föreslagna

bestämmelserna i vissa fall kunde bli större än lönen.

Statens pcnsionsanstatt har ansett vissa skäl — framförallt att olycks­

fallsförsäkringen vore obligatorisk och i princip omfattade alla anställda

— tala för kommitténs uppfattning att regleringen mellan livränta och pen­

sion borde åstadkommas genom anpassning av pensionsbeloppet. Den före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

5 2

slagna utredningen av detta spörsmål vore därför enligt anstaltens mening

befogad. Vid denna utredning syntes böra beaktas även annan obligatorisk

försäkring, t. ex. sjukförsäkringen, och vidare borde belysas huruvida re­

formen kunde väntas medföra väsentlig minskning eller ökning av de totala

kostnaderna för det administrativa bestyret med samordningen och anpass­

ningen av de skilda förmånerna. De av kommittén föreslagna bestämmel­

serna skulle i vissa fall medföra högre och i andra fall lägre sammanlagt

belopp än det enligt gällande bestämmelser utgående. Även om erinringar

kunde riktas mot att man annat än i samband med en lönereglering vid-

toge åtgärder, som medförde minskning i de för en ordinarie statstjänste­

man med befattningen förenade förmånerna, ansåge sig anstalten icke böra

motsätta sig de föreslagna ändringarna, särskilt som dessa endast vore

provisoriska.

Tjänstemännens centralorganisation har ansett, att i stort sett vore icke

något att erinra mot de föreslagna ändringarna, såvida dessa erhölle en

provisorisk karaktär. Ur olika synpunkter syntes dock önskvärt att hit­

hörande frågor upptoges till en mera definitiv reglering vid en översyn av

de statliga pensionsreglementena. Framhållas borde, att i vissa fall en för­

sämring torde komma att inträda genom de föreslagna reglerna. Vid be­

dömandet av här ifrågavarande problem borde observeras, att den skedda

övergången från brutto- till nettolönesystem i princip vore av endast for­

mell karaktär. Statstjänstemännen borde alltjämt anses bidraga till sin

pensionering, och vid en förutsättningslös prövning av hithörande frågor

borde sålunda icke någon försämring av statstjänstemännens förmåner

genomföras på grund av det nya pensions- och lönesystemets karaktär.

Departementschef en.

Enligt de gällande bestämmelserna i 11 § andra stycket, som tillkommo

genom lagändring år 1936, må avdrag från ersättning under vissa förut­

sättningar göras för pension som utgår till den skadade i anledning av

olycksfallet. Allt efter anställningstidens större eller mindre längd skall

vid bestämmandet av eventuellt avdrag större eller mindre del av pensio­

nen lämnas åsido. Därest invaliditetsersättningarna enligt lagen förbättras

på sätt förordats i det föregående, komma sådana ändrade förutsättningar

att föreligga i fråga om avdragsreglernas utformning, att en omprövning bör

äga rum. Beträffande avdragen från livräntor till efterlevande är en om­

prövning påkallad redan av det förhållandet att det, såsom försäkrings-

rådet framhållit, efter de företagna ändringarna i pensionsreglementena

torde vara praktiskt taget ogörligt att med krav på full rättvisa bestämma

avdragens storlek. De gällande avdragsreglerna äro jämväl otillfredsstäl­

lande i det avseendet, att en av levnadskostnadernas ökning föranledd höj­

ning av pensionsbeloppet kan medföra motsvarande höjning av livränteav­

draget. På grund härav har riksdagen, såsom förut nämnts, anhållit att

Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag till sådana ändrade regler, att de av

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

levnadskostnadernas storlek beroende pensionsförmånerna bleve helt eller

delvis avdragsfria.

De ifrågavarande avdragsbestämmelserna äro av stor betydelse i fråga

om ersättningar till statens pensionsberättigade arbetstagare, under det att

sammanträffandet mellan livränta och pension för de i kommunal eller en­

skild tjänst anställda vanligen regleras genom pensionsbestämmelserna.

Kommitténs uppfattning, att en reglering i pensionsbestämmelserna borde

övervägas även för de statsanställda, har vunnit starkt stöd i remissytt­

randena. Det torde kunna förväntas, att denna fråga upptages till behand­

ling vid den planerade översynen av de statliga pensionsreglementenas all­

männa bestämmelser. Då en sådan utredning emellertid måste draga avse­

värd tid, kvarstår i vart fall tills vidare behovet av ändrade avdragsbestäm-

inelser i olycksfallsförsäkringslagen.

Fortfarande torde böra gälla, att pension som utgår av annan anledning

än den av olycksfallet förorsakade skadan icke bör föranleda avdrag från

ersättningen. Visserligen kunna fall tänkas inträffa, där en till ålderspen­

sion berättigad livräntetagare erhåller väl stora förmåner i jämförelse med

en livräntetagare som avgår med invalidpension, men tillräckliga skäl att

på grund av dessa tänkbara fall nu frångå den nyssnämnda, år 1936 upp­

ställda principen torde icke föreligga.

Med de av kommittén föreslagna bestämmelserna i 11 § andra stycket

torde erhållas en i huvudsak tillfredsställande reglering av förhållandet

mellan livräntor och pensioner. I departementsförslaget ha därför intagits

bestämmelser som motsvara de av kommittén föreslagna. Vissa ändringar

i avfattningen ha företagits till vinnande av ökad tydlighet. Beträffande

innebörden av stadgandet angående pensionsförhöjning i följd av levnads­

kostnadsökning må anmärkas, att därmed avses sådan förhöjning som före­

tages efter den tidpunkt, från vilken pension börjat utgå.

Den av kommittén föreslagna ändringen i 11 § första stycket — att av­

drag för av arbetsgivaren till minst en tredjedel bekostat understöd från

kassa, pensionsinrättning eller på grund av försäkring icke skall graderas

efter bidragets storlek — torde med hänsyn till vad försäkringsrådet an­

fört om gällande praxis beträffande avdrag för familjepension icke vara

nödvändig för den nu aktuella regleringen av de statsanställdas förmåner.

Enligt departementsförslaget bibehålies den nuvarande lydelsen av första

stycket.

I tredje stycket har i enlighet med vad kommittén föreslagit gjorts en

redaktionell ändring, betingad av att förordningarna om invalidunderstöd

och blindhetsersättning inarbetats i nya folkpensioneringslagen. 11

11 § 2 mom.

I motiveringen till förslaget alt införa eu bestämmelse om rätt för er­

känd sjukkassa, som utgivit sjukpenning i anledning av olycksfallet, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

53

54

under vissa förutsättningar utfå motsvarande del av sjukpenning enligt

lagen, har kommittén anfört bland annat, att införandet av sådan rätt för

kassorna skulle öka dessas möjligheter att provisoriskt utgiva sjukhjälp i

avvaktan på klarläggandet av tveksamma fall.

Riksförsäkringsanstalten har ansett önskvärt att i lagtexten tydligare ut­

trycktes den för stadgandets tillämplighet uppställda förutsättningen, att

den skadade icke fått ersättningen förskotterad av arbetsgivaren och ej

heller utfått sjukavlöning eller annan sådan förmån, som medförde rätt

för arbetsgivaren att uppbära ersättningen. I allt fall finge förutsättas, att

sjukkassorna informerades av tillsynsmyndigheten rörande stadgandets till-

lämpning.

Försäkrings rådet har funnit det böra angivas i lagtexten, att den sjuk­

kassan tillkommande rätten icke borde gå före rätten för den arbetsgivare,

som enligt bestämmelsen i sista punkten av paragrafens första stycke ut­

givit underhåll till den skadade.

Pensionsstyrelsen har förklarat sig utgå ifrån, att sjukkassa skulle bli i

tillfälle att göra sitt anspråk gällande icke blott då kassan utgivit sjuk­

penning utan även då sjukhjälp i form av sjukvårdsersättning utgått. En­

ligt styrelsens mening borde övervägas, om icke en liknande bestämmelse

borde införas i fråga om folkpensioner, bidrag till änkor och änklingar

med barn samt särskilda barnbidrag.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har funnit den före­

slagna anordningen vara synnerligen ändamålsenlig.

Departementschefen.

Jag ansluter mig till vad kommittén i här förevarande avseende före­

slagit. I anledning av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens ytt­

randen har en redaktionell ändring ansetts böra vidtagas i den av kommit­

tén föreslagna bestämmelsen. Huruvida en liknande bestämmelse bör, så­

som pensionsstyrelsen ifrågasatt, införas beträffande folkpensioner in. m.

torde få övervägas vid den fortsatta utredningen.

14 och 21 §§'.

I dessa paragrafer föreslås i enlighet med kommittéförslaget vissa redak­

tionella jämkningar, betingade av den ändrade avfattningen av 6 §.

Lagens ikraftträdande m. m.

De föreslagna ändringarna av ersättningsgrunderna torde, såsom kom­

mittén föreslagit, böra träda i kraft den 1 januari 1949 men icke äga till-

lämpning i fråga om olycksfall som inträffat före nämnda dag. Bestäm­

melserna om utbyte av livränta mot engångsbelopp (6 § 3 mom. sista

stycket) och om avdrag från sjukpenning för sjukhjälp från erkänd sjuk­

kassa beröra emellertid icke de förpliktelser som lagstiftningen ålägger

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

55

arbetsgivare och synes därför böra träda i kraft redan den 1 juli 1948

och göras tillämpliga även beträffande olycksfall som inträffat före ikraft­

trädandet.

Ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen bli, utan att särskilda bestäm­

melser behöva meddelas därom, tillämpliga även beträffande ersättning

enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, förordningen om ersättning i an­

ledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, och

kungörelsen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verk­

samhet vid brandsläckning m. in.

Vissa frågor angående följdändringar i särskilda ersättningsbestämmel­

ser rörande militär personal m. fl., varom socialvårdskommittén avgivit

separat utredning i skrivelse den 6 februari 1948, samt om förlängning av

giltighetstiden för gällande bestämmelser beträffande dyrtidstillägg å äldre

livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m. torde jag få anmäla i

annan ordning.

Föredraganden hemställer härefter, att för det i § 87 regeringsformen om-

förmälda ändamålet lagrådets utlåtande måtte genom utdrag av protokollet

inhämtas över ifrågavarande förslag, av den lydelse bilaga1 till detta proto­

koll utvisar, till

1) lag angående ändring i lagen den il juni 1916 (nr 235) om försäk­

ring för olycksfall i arbete, samt

2) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsför­

säkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kron-

prinsen-Regenten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika lydande med de vid

propositionen fogade lagförslagen, har här utelämnats.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Bilaga I.

Socialvårdskommitténs betänkande angående

vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Till KONUNGEN.

Genom beslut den 17 mars 1944 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialvårds-

kommittén att verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad lag­

stiftning om försäkring för olycksfall i arbete. Ifrågavarande utredning,

om vilken 1937 års riksdag gjort framställning, åvilade före Kungl. Maj :ts

nyssnämnda beslut riksförsäkringsanstalten. Åt kommittén har vidare upp-

dragits att verkställa vissa särskilda utredningar på den sociala olycksfalls­

försäkringens område.

På framställning av socialvårdskommittén förordnades den 21 maj 1947

följande personer att såsom sakkunniga biträda kommittén vid översynen

av 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete, nämligen kassören i

svenska gjutareförbundet Oskar Berg, byråchefen i pensionsstyrelsen Rolf

Broberg, direktören i svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag

C. H. Hedenström, direktören i pappersmasseförbundet Gunnar Hultman,

försäkringsrådet E. B. Löfmark, docenten, överläkaren vid Sabbatsbergs

sjukhus Ivar Palmer, advokaten hos landsorganisationen Arnold Sölvén,

byråchefen i pensionsstyrelsen O. E. Tegendal och generaldirektören D. O.

östrand.

Åtskilliga av de spörsmål, som möta vid den kommittén åvilande över­

synen av den sociala olycksfallsförsäkringen, äro så vittgående, att stånd­

punkt till dem icke kan tagas utan omfattande utredningar. Utrednings­

uppdraget i dess helhet kan därför icke slutföras förrän tidigast under

andra halvåret 1948. Då kommittén emellertid funnit angeläget, att för­

bättringar av ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen komma till

stånd snarast möjligt, har kommittén utarbetat förslag till vissa ändringar

i olycksfallsförsäkringslagen m. m., avsedda att träda i kraft den 1 januari

1949. Detta förslag får kommittén härmed överlämna.

Förslagets utarbetande har närmast omhänderhafts av en delegation

inom kommittén, bestående av ordföranden Eriksson och ledamöterna

Hartmann, Höjer och Persson. Vid ärendets slutbehandling hava deltagit

kommitténs samtliga ledamöter utom herr Skoglund. Detaljutformningen

av motiveringen har handhafts av ordföranden och ledamöterna Bexelius,

Hartmann, Höjer och Wangson.

Av förenämnda sakkunniga hava samtliga utom herr Palmer deltagit vid

såväl delegationens som den samlade kommitténs behandling av ärendet.

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Kostnadsberäkningar ha utförts av förste aktuarien hos riksförsäkrings-

anstalten Arvid Månsson.

Såsom kommitténs sekreterare vid förslagets utarbetande har fungerat

e. o. förste byråsekreteraren hos riksförsäkringsanstalten E. M. Engström.

Särskilda yttranden ha avgivits av ledamoten Hagård samt av herrar

Berg och Sölvén, Hedenström, Hultman och östrand.

Stockholm i december 1947.

Underdånigst

BERNH. ERIKSSON

E^rnst B^exelius

K^arl

J. H

öjer

A^larik H^agård

O livia

N

ordgren

L

ennart

H

artmann

F

ritz

P

ersson

O

tto

W

allén

I

O

tto

W

angson

I Martin Engström

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 191G (nr 233) om försäkring för

olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 3, 6, 7, 9, 10, 11, 14 och 21 §§ lagen den 17 juni

1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

3 §•

Konungen äger------------- enligt lagen.

Konungen äger ock meddela de från bestämmelserna i denna lag avvi­

kande föreskrifter, som finnas böra gälla beträffande försäkring enligt

lagen av arbetare, vilka användas till arbete av annan arbetsgivare än sta­

ten och äro på grund av anställningen tillförsäkrade pensioner av stats­

medel vid arbetsoförmåga i följd av olycksfall i arbetet eller andra mot

ersättningar enligt lagen svarande förmåner, som helt eller delvis bekostas

av staten.

6

§•

1 mom. Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på

grund av försäkringen till honom i ersättning utgivas erforderlig läkarvård

jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till

lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel,

såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Kan läkarvård ej an­

skaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan lämplig vård

beredas den skadade.

Tillika gäldas erforderlig kostnad för läkarintyg eller intyg, som avses i

21 § tredje stycket, ävensom för läkarintyg, som eljest må erfordras för

bestämmande av ersättning enligt denna lag eller för prövning huruvida

ersättning bör utgå.

Erfordras, sedan av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, förnyelse

av sådana särskilda hjälpmedel, som i första stycket nämnts, må, i stället

för nya hjälpmedel, utgivas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot

den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång,

motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde enligt gällande beräknings­

grunder.

2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar

efter dagen för olycksfallet, utgives från och med dagen efter sistnämnda

dag sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna med minst en fjärdedel. Vid förlust av arbets­

förmågan utgives för varje dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande till 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 6 och 9 §§ SFS 1946:350, betr. 7 och 10 §§ SFS 1941:

940, betr. 11 § SFS 1945:191, betr. 14 § SFS 1926:215 och betr. 21 § SFS 1941:514.

59

den skadades årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives, och vid nedsätt­

ning av arbetsförmågan sjukpenning med det lägre belopp för dag som

svarar mot graden av nedsättningen. I andra stycket omförmält familje-

tillägg till sjukpenning utgår, om den skadade sammanlever med hustru,

samt eljest om den skadade har hemmavarande barn eller adoptivbarn

under sexton år.

Hel sjukpenning skall, där ej annat följer av vad i tredje stycket stad­

gas, utgå med belopp som framgår av följande tabell:

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Den årliga arbetsför­

tjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

till

men ej till

utan familjetillägg

med familjetillägg

kronor

kronor

kronor

öre

kronor

öre

1 820

3

50

5

_

1 820

2 340

4

—

5

50

2 340

2 860

5

—

6

50

2 860

3 380

6

—

7

50

3 380

3 900

7

—

8

50

3 900

4 420

8

—

9

50

4 420

4 940

9

—

10

50

4 940

5 460

10

—

11

50

5 460

5 980

11

—

12

50

5 980

6 500

12

—

13

50

6 500

—

13

—

14

50

Hel sjukpenning under tid före utgången av den månad, varunder den

skadade fyller aderton år, eller efter utgången av den månad, varunder han

fyller sextiosju år, utgör, om den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår

till ettusentvåhundra men ej ettusensexhundra kronor, tre kronor samt, om

den årliga arbetsförtjänsten understiger ettusentvåhundra kronor, två kro­

nor. Lag samma vare beträffande sjukpenning under annan tid än nyss

nämnts, såvida den skadades arbetsförmåga var vid olycksfallet höggradigt

nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan varaktig omständighet.

3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,

medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives livräntn under

tiden, utgörande för år räknat

a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar

av den skadades årliga arbetsförtjänst, och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp som

svarar mot graden av nedsättningen.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna

med minst tre tiondelar, förhöjes livränta under tid töre utgången av den

månad, varunder den skadade fyller sextiosju år, med ett årligt belopp,

motsvarande

a) vid förlust av arbetsförmågan en fjärdedel av den skadades årliga

arbetsförtjänst och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan livräntans halva belopp, minskat

med en tolftedel av den skadades årliga arbetsförtjänst.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av sär­

skild vård som ej avses i 1 inom., förhöjes livränta under den tid förhål­

landet varar med ett årligt belopp, bestämt med hänsyn till vårdbehovets

GO

omfattning, högst adertonhundra kronor för år räknat (vårdbidrag); och

må sådan förhöjning utgå jämte förhöjning enligt föregående stycke.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl

därtill äro för handen, besluta att i stället för livränta eller del därav skall

till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande

högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräk­

ningsgrunder.

7 §.

Har olycksfallet------------ ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med femhundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en liv­

ränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt be-

lopp motsvarande en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje------------ arbetsförtjänsten; samt

till den-------------avlidnes arbetsförtjänst.

Där livräntor till efterlevande enligt nu angivna grunder skulle, för år

räknat, tillsammans överstiga fem sjättedelar av den avlidnes årliga arbets­

förtjänst, skola de, så länge anledningen härtill fortfar, nedsättas till sam­

manlagt detta belopp. Härvid skall iakttagas, att livräntor till efterlevande

make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar eller

adoptivföräldrar samt att förstnämnda livräntor skola i den mån så er­

fordras nedsättas i förhållande till vad på varje livräntetagare belöper.

Livränta till-------------sexton år.

Till änka eller änkling, som uppbär livränta och före fyllda sextio år

ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande den av­

lidnes årliga arbetsförtjänst.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 235.

9 §.

Den årliga------------ vilket olycksfallet inträffat.

Har den skadade ej fyllt tjuguett år, må vid bestämmande av livränta den

årliga arbetsförtjänsten ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar

den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden

för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid nämnda

ålder, därest olycksfallet ej inträffat. Vad sålunda stadgats äger motsva­

rande tillämpning vid bestämmande av sjukpenning för tid efter utgången

av den månad, varunder den skadade fyller tjuguett år.

Utgöres avlöning------------ finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten sextusenniohundra kronor, tages

det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga arbets­

förtjänsten niohundra kronor, skall den beräknas till detta belopp.

10

§.

Försäkringsinrättning, i------------ sådan anstalt.

Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt för vård som i 6 § 1 mom.

avses, äger försäkringsinrättningen att å sjukpenning för vårdtiden av­

draga en krona 50 öre för dag, dock högst hälften av sjukpenningen.

Försäkringsinrättningen äger-------------dylik anstalt.

61

11

§•

1 mom. Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller

på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i

arbete utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis

utgör understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå

från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan

försäkringsanstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, be­

gravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i

anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av arbetsgivaren, kas­

san eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen utgives för

tid, under vilken ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga

rum om arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket

erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från

kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, endast ske, om

kostnaden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel be­

stritts av arbetsgivaren. För understöd vid sjukdom, vilket av arbetsgivaren

utgives, må avdrag ske, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften

ej ägt rum, ägande arbetsgivaren av försäkringsinrättningen återfå vad som

på grund av sålunda utgivet understöd avdragits från ersättningen enligt

denna lag.

Pension till den skadade må ej föranleda större avdrag från livränta än

med tre fjärdedelar av livräntans belopp, oräknat vårdbidrag. Pension till

efterlevande må ej föranleda större avdrag från livränta till denne än med

tre fjärdedelar av livräntans belopp. Till sådan höjning av pensionen, som

tillkommer ersättningstagaren vid ökning i levnadskostnaderna, skall hän­

syn icke tagas vid avdrags bestämmande.

Avdrag må icke göras för folkpension eller för understöd från sjömans­

hus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd.

Innehar eller-------------därtill föranleda.

Beredes den------------ finnas tillämpliga.

Finnas i------------ äga rum.

2 mom. Har erkänd sjukkassa i anledning av olycksfallet utgivit sjuk­

penning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med ersättning

enligt denna lag, skall på begäran av kassan ett mot nämnda sjukpenning

svarande belopp avdragas från sjukpenning, som enligt denna lag tillkom­

mer den skadade för samma tid, och utbetalas till kassan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 335.

14

§.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 6, 7 och 27 §§ utbetalas så fort

ske kan samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till liv­

räntan inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet för

månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats.

Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens samtycke och

utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer än

ovan är sagt. Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt

6 § 1 mom. tredje stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana

bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet att ersätt­

ningen användes för det därmed avsedda ändamålet. Uppkommer vid be­

62

stämmande av belopp som skall utbetalas bråktal av öre, utföres beloppet

med närmast högre antal ören.

Har ersättningstagaren------------ utfående förverkad.

Angående sättet-------------förordnar Konungen.

21

§.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som

föranleder ersättning enligt 6 § 2 eller 3 mom. eller enligt 7 §, åligger det

arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade

eller eljest erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröj ligen därom hos

den försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt denna lag är för­

säkrad, göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsan-

stalten fastställes.

Har olycksfallet medfört eller kan det skäligen antagas medföra påföljd,

som föranleder ersättning allenast enligt 6 § 1 mom., skall skriftlig an­

mälan av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren göras hos försäkrings-

inrättningen i den ordning Konungen bestämmer.

Då anmälan------------ i häradsnämnden.

Polismyndigheten i------------ sådan nödig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949. Ersättningsanspråk i an­

ledning av olycksfall, som inträffat före nämnda dag, bedöines enligt äldre

lag; dock att beträffande ersättning i anledning av sådant olycksfall skall

äga tillämpning dels vad ovan i 6 § 3 inom. sista stycket stadgats, i stället

för motsvarande stadgande i äldre lag, dels ock, i fråga om ersättning för

tid efter denna lags ikraftträdande, vad ovan i 11 § 2 mom. stadgats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

63

F örslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om

krigsförsäkring för ombord å fartyg

tjänstgörande personer

Härigenom förordnas dels att 2 § lagen den It juni 1937 om krigsför­

säkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 3 § samma lag skall upphöra

att gälla.1

2

§•

Den skadades årliga arbetsförtjänst må icke beräknas till lägre belopp

än tretusensexhundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949 men äger icke tillämpning

å olycksfall som inträffat före nämnda dag.

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §5, se SFS 1943:175.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Motivering.

Inledning.

Enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i

arbete är i princip envar, som mot avlöning användes till arbete för an­

nans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse som själv­

ständig företagare, ävensom envar, som för vinnande av yrkesutbildning

utan avlöning utför dylikt arbete, obligatoriskt försäkrad för skada till

följd av olycksfall i arbetet. I den mån Konungen så förordnar i fråga om

anstalt för yrkesutbildning eller avdelning av sådan anstalt, omfattas även

den, som där åtnjuter undervisning, av försäkring enligt lagen, ändock att

han ej användes till arbete för annans räkning. Kostnaderna för försäk­

ringen bestridas, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom för­

säkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna. Försäkringen äger rum i

riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som

av arbetsgivare bildats för ändamålet. Arbetsgivare är berättigad dels att

för olycksfall i arbete försäkra arbetare, som ej omfattas av den obligato­

riska försäkringen (hemmavarande barn m. fl.), dels att försäkra arbetare

även för olycksfall utom arbete.

Nära sammanhörande med 1916 års olycksfallsförsäkringslag äro lagen

den 15 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förord­

ningen den 18 juni 1927 (nr 235) om ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring, och ett flertal andra författ­

ningar.

Sedan 1937 års riksdag anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en

allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning om försäkring för

olycksfall i arbete, uppdrog Kungl. Maj :t samma år åt riksförsäkrings­

anstalten att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. År 1939

uppdrog Kungl. Maj :t vidare åt riksförsäkringsanstalten att verkställa en

av riksdagen begärd förutsättningslös och allsidig utredning rörande möj­

ligheten och lämpligheten av att i vidgad omfattning bereda innehavare av

offentliga förtroendeuppdrag ersättning för skada i följd av olycksfall i

samband med uppdragets fullgörande. Efter framställning av riksdagen

samma år om fortsatt utredning angående utvidgad försäkring för olycks­

fall i arbete — med vilken framställning avsågs dels ett fullföljande av viss

tidigare utredning om frivillig försäkring för självständiga yrkesutövare,

dels utredning om en mera allmän utvidgning av försäkringen — överläm­

nade Kungl. Maj :t handlingarna i detta ärende till socialvårdskommittén

för att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess utrednings­

uppdrag.

År 1941 anmälde riksförsäkringsanstalten, i utlåtande till Kungl. Maj:t

över en framställning om förhöjning av ersättningar enligt olycksfallsför­

säkringslagen, att anstalten med hänsyn till socialvårdskommitténs utred­

ningsuppdrag och de rådande tidsförhållandena ansett att med fullföljande

av den anstalten år 1937 anbefallda utredningen borde tills vidare anstå.

År 1944 hemställde anstalten — under hänvisning till att socialvårdskom­

mittén hade för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga förslag om

obligatorisk sjukförsäkring och att därefter upptaga till behandling frå­

gan om vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen — att de anstalten

65

år 1937 och 1939 givna utredningsuppdragen måtte överlämnas åt kommit­

tén. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 17 mars

1944 åt socialvårdskommittén att i riksförsäkringsanstaltens ställe verk­

ställa de ifrågavarande utredningarna.

I avvaktan på den av 1937 års riksdag begärda allsidiga utredningen rö­

rande förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete hava

genom ändringar i olycksfallsförsäkringslagen år 1941 och år 1946 genom­

förts väsentliga höjningar av ersättningarnas maximibelopp.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 3 mars 1944 har socialvårdskommittén

jämväl att företaga översyn av bestämmelserna i 1927 års militärersätt-

ningsförordning.

Åtskilliga av de spörsmål, som möta vid den kommittén åvilande över­

synen av den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen, äro så vittgående,

att ståndpunkt till dem icke kan tagas utan omfattande utredningar. Detta

gäller bl. a. frågan om utvidgning av lagstiftningen på sådant sätt att själv­

ständiga yrkesutövare in. fl. bli delaktiga av försäkringsskyddet. Genom

den allmänna sjukförsäkringen komma dessa kategorier att erhålla rätt till

sjukhjälp även vid olycksfall under yrkesarbetet, men frågan om försäk­

ringsskydd vid invaliditet och dödsfall återstår att lösa. Andra spörsmål,

som kräva omfattande utredningar, äro frågorna om ändrade principer

för invaliditetsbedömningen enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäk-

ringslagarna, om utvidgning av kretsen av de vid dödsfall ersättningsberät-

tigade samt om införande av ersättningsrätt vid andra yrkesåkommor än de

i yrkessjukdomsförsäkringslagen angivna sjukdomarna.

Utredningsuppdraget i dess helhet kan icke slutföras förrän tidigast un­

der andra halvåret 1948. Med hänsyn till pris- och löneutvecklingen under

senare år har kommittén emellertid funnit angeläget att förbättringar av

ersättningsgrunderna komma till stånd snarast möjligt. På grund härav

har kommittén utarbetat förslag till vissa ändringar i olycksfallsförsäk­

ringslagen, avsedda att träda i kraft den 1 januari 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst.

Sjukpenning, invaliditets- och dödsfallslivräntor samt vissa engångser­

sättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen bestämmas i förhållande till

den skadades årliga arbetsförtjänst. Föreskrifter angående arbetsförtjäns­

tens beräkning äro meddelade i 9 §.

På förslag av socialvårdskommittén höjdes från och med den 1 juli

1946, i avvaktan på kommitténs fortsatta utredning, beloppet av den högsta

årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättnings storlek bestämmes, från

3 900 till 4 800 kronor. Kommittén finner en ytterligare höjning av maximi­

beloppet påkallad. Enligt upplysningar från socialstyrelsen angående löne­

läget år 1946 för vuxna manliga arbetare inom industri, handel och varu­

lager, samfärdsel samt statliga och kommunala verk och byggnadsarbeten

in. in., exkl. säsongindustrier, varierade den genomsnittliga löneinkomsten

nämnda år från omkring 4 000 kronor i den lägsta av de fem dyrortsgrup-

perna till omkring 6 000 kronor i den högsta. Kommittén föreslår, att

maximibeloppet i 9 § höjes till 6 900 kronor.

Alltsedan år 1920 har gällt, att den skadades årliga arbetsförtjänst icke

må beräknas till lägre belopp än 450 kronor. Lägsta livränta vid helinva-

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. t samt. Nr 235.

66

liditet motsvarar 2/3 av detta belopp och utgör sålunda 25 kronor i måna­

den, under det att sjukpenning vid arbetsoförmåga utgör lägst 45 kronor

för månad räknat. Enligt kommitténs mening böra livräntornas lägsta be­

lopp höjas avsevärt. Kommittén föreslår i detta syfte, att minimibeloppet

för den årliga arbetsförtjänstens beräkning höjes till 900 kronor. Härav

skulle enligt förslaget följa, att lägsta livränta vid helinvaliditet komme att

utgöra 50 kronor i månaden (för tid efter 67 års ålder). Lägsta sjukpen­

ningen vid arbetsoförmåga utgör enligt förslaget 60 kronor för månad

räknat.

Bestämmelserna i 9 § äro i vissa avseenden oklart avfattade och leda

icke sällan till mindre tillfredsställande praktiska resultat. Kommittén

ämnar därför verkställa en överarbetning av lagrummet. Utöver de ovan­

berörda höjningarna av arbetsförtjänstens maximi- och minimibelopp före­

slås nu endast vissa ändringar beträffande arbetsförtjänstens beräkning för

minderåriga.

Om den skadade vid tiden för olycksfallet ej fyllt 18 år, gäller enligt 9 §

andra stycket, att den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta

ej må beräknas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som

han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen

kan antagas ha kommit att åtnjuta vid nämnda ålder, därest olycksfallet ej

inträffat. Denna bestämmelse bör ändras på sådant sätt, att livränta vid

bestående invaliditet kommer att beräknas efter den årliga arbetsförtjänst,

som är vanlig för jämförliga vuxna arbetare. Tills vidare föreslår kom­

mittén, att den nuvarande åldersgränsen höjes till 21 år. Vidare föreslås,

att bestämmelsen även skall tillämpas beträffande sjukpenning för tid efter

den månad då den skadade fyller 21 år. Nuvarande bestämmelser kunna

leda till att den skadade erhåller oskäligt låg sjukpenning vid recidiv lång

tid efter olycksfallet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Ersättning vid sjukdom.

Frågan om samordning med sjukförsäkringen. — Vid olycksfallsförsäk­

ringslagens tillkomst föreskrevs 35 dagars karenstid beträffande sjukersätt­

ning från den obligatoriska försäkringen. Enligt särskilt stadgande ålåg

det arbetsgivaren — »intill dess särskild lag om sjukförsäkring må varda

genomförd» — att utgiva ersättning enligt vissa grunder under nämnda

karenstid; härifrån kunde arbetsgivaren befria sig genom frivillig försäk­

ring. Frågan om en samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringarna har

sedermera varit aktuell vid flera tillfällen före och efter 35-dagarskarensens

borttagande fr. o. m. år 1929.

I sitt betänkande med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (SOU

1944: 15) framhöll socialvårdskommittén, att kommittén vid förslagets ut­

formning ständigt haft sin uppmärksamhet fäst på möjligheten av den

samordning mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäk­

ringen, som enligt kommitténs mening vore i högsta grad önskvärd. De

åsyftade fördelarna med en sådan samordning vore — förutom en önsk­

värd enhetlighet — snabbare sjukhjälpsutbetalningar, bättre sjukkontroll

och administrativ förenkling vid regleringen av ersättningar i anledning av

olycksfall i arbete. För de försäkrade skulle vinnas den mycket betydande

fördelen att även sjukhjälpen vid olycksfall i arbete utbetalades genom

sjukkassan utan sådana dröjsmål, som nu ofta förekomma till följd av

67

olycksfallsförsäkringens centraliserade organisation. Kommittén hade fun­

nit, att en samordning mellan den föreslagna sjukförsäkringen och den

sociala olycksfallsförsäkringen borde kunna genomföras på sådant sätt, att

avsevärda fördelar i vissa avseenden vunnes, och hade för avsikt att i sam­

band med översynen av olycksfallsförsäkringslagen utarbeta förslag till be­

stämmelser rörande samordningens genomförande. Även med avseende på

yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämpningsområde skulle samordningen

bli av icke oväsentlig betydelse.

En grundförutsättning för en sådan rationell samordning av sjukförsäk­

ringen och olycksfallsförsäkringen, som kommittén avsåg i nämnda betän­

kande, är att sjukhjälpsförmånerna från de båda försäkringsgrenarna bli

i stort sett desamma åtminstone under de första veckorna av sjukhjälps-

tiden. Utan en dylik enhetlighet kan ej undvikas, att även det stora antalet

snabbt övergående skador genom olycksfall i arbete liksom för närvarande

giva anledning till en ofta mycket komplicerad prövning av frågor angående

olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet, nämligen huruvida den skadade

är arbetare i lagens mening, huruvida olycksfallet är att betrakta som

olycksfall i arbete eller därmed jämställt olycksfall på väg till eller från

arbetet samt huruvida åkomman kan anses vara föranledd av olycksfall

eller sådan inverkan av arbete, som under vissa förutsättningar jämställes

med olycksfall. En verklig samordning mellan sjukförsäkringen och den

sociala olycksfallsförsäkringen skulle också vara synnerligen betydelsefull

i det avseendet, att den till sistnämnda gren hörande yrkessjukdomsförsäk-

ringen icke skulle behöva omfatta åkommor av kort varaktighet. Trots att

man hittills sökt begränsa yrkessjukdomsförsäkringen till att avse endast

sådana sjukdomar, beträffande vilka orsakssambandet med arbetet kan be­

dömas utan alltför stora svårigheter, är prövningen av ersättningsfrågan

ofta mycket besvärlig. Dessa praktiska svårigheter måste bli ännu större,

om försäkringen utsträckes till att omfatta andra sjukdomar än de nu

ersättningsberättigande. Starka krav på utvidgning av försäkringens till-

lämpningsområde ha framförts av arbetarnas fackliga organisationer. Med

den stora roll som de kemiska preparaten spela inom den nutida produk­

tionen ligger det i sakens natur att anledningar till utvidgningar av yrkes­

sjukdomsförsäkringen ständigt komma att framträda så länge denna för­

säkring icke kompletteras av en sjukförsäkring, som lämnar likvärdiga för­

måner.

En samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna i nära över­

ensstämmelse med de riktlinjer, för vilka socialvårdskommittén uttalade

sig i förenämnda betänkande, bär i Norge genomförts fr. o. in. den 1 januari

1947. Sjukhjälp vid olycksfall i arbete skall utges av sjukkassorna efter i

huvudsak samma regler som vid sjukdomar i allmänhet.

Då det, såsom framgår av vad kommittén nedan anför, icke är tänkbart

att för olycksfallsförsäkringens del acceptera de för den obligatoriska sjuk­

försäkringen beslutade enbetsunderstöden, saknas förutsättningar för en

verklig samordning av de båda försäkringsgrenarna. Vissa begränsade för­

delar torde emellertid kunna vinnas genom att låta den nya sjukförsäk­

ringens organ medverka vid utgivandet av ersättningar i anledning av

olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Utredning angående de lämpliga

formerna för denna medverkan bar påbörjats inom kommittén. Förslag i

denna del kan sålunda nu icke framläggas, men kommittén bar funnit

angeläget att vid utformningen av sina förslag beträffande olycksfallsför­

Kungl. Mnj:ts proposition nr 235.

säkringens sjukersättningar taga största möjliga hänsyn till berörda

strävanden.

Sjukersättningarnas storlek. — Då arbetare skadats till följd av olycks­

fall i arbete, skall till honom utgivas ersättning enligt bestämmelserna i

6 § olycksfallsförsäkringslagen. Om olycksfallet medfört sjukdom, som

förorsakat förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, skall så länge sjuk­

domen varar utgivas dels erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra

till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder

av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konst­

gjorda lemmar, glasögon och dylikt, dels ock — under förutsättning att

sjukdomen varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att

arbetsförmågan nedsatts med minst en fjärdedel — sjukpenning för varje

dag fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen. Sjukpenning vid förlust av ar­

betsförmågan (hel sjukpenning) bestämmes i förhållande till den skadades

årliga arbetsförtjänst på sätt framgår av följande tabell; vid nedsättning

av arbetsförmågan utgår motsvarande lägre belopp.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Den årliga arbetsförtjänsten

uppgår

S j ukpenningens

belopp

till

kronor

men ej till

kronor

kronor

öre

675

i

50

675

945

2

—

945

1 215

2

50

1 215

1 485

2

75

1 485

1 755

3

25

1 755

2 025

3

50

2 025

2 295

4

—

2 295

2 565

4

50

2 565

2 835

5

—

2 835

3 105

5

50

3 105

3 375

6

—

3 375

3 645

6

50

3 645

3 915

7

—

3 915

4 185

7

50

4 185

4 455

8

—

4 455

4 725

8

50

4 725

—

9

—

Ändringar i tabellen ha gjorts åren 1941 och 1946. År 1941 höjdes sjuk­

penningbeloppen i de fem lägsta klasserna, och tre nya klasser tillkommo,

varigenom maximibeloppet ökades från 5 kronor 50 öre till 7 kronor. År

1946 tillädes ytterligare fyra klasser i avvaktan på kommitténs slutliga för­

slag angående revision av lagstiftningen på området. Inkomstklasserna i

skalan ha genomgående en bredd av 270 kronor. Denna klassindelning val­

des för att sjukpenningbeloppen skulle bli ungefär 2/3 av mittinkomsterna

i respektive klasser; 1941 års ändring medförde att proportionen mellan

sjukpenning och förlorad inkomst blev gynnsammare i de lägre klasserna.

Enligt lagen om allmän sjukförsäkring skall sjukpenning från den obli­

gatoriska försäkringen utgöra 3 kronor 50 öre för sjukkassemedlemmar

mellan 18 och 67 år. Härtill kan komma maketillägg med 2 kronor och

barntillägg med 50 öre per barn. Medlemmar, som ha god hälsa och ej

fyllt 55 år, kunna taga frivillig tilläggsförsäkring, så att sammanlagda

69

sjukpenningen, oräknat familjetillägg, blir 5 kronor, 6 kronor 50 öre eller

8 kronor. Rätten till frivillig försäkring är dock begränsad i syfte att för­

hindra att de sammanlagda sjukhjälpsförmånerna jämte eventuell sjuklön

in. m. komma att överstiga 1/38o av medlemmens årsinkomst av förvärvs­

arbete.

Det för sjukhjälp från den allmänna sjukförsäkringen valda systemet

kan enligt kommitténs mening icke överflyttas till den obligatoriska olycks­

fallsförsäkringen. Denna försäkring bör ge tillgång till bättre sjukhjälps-

förmåner än de för den obligatoriska sjukförsäkringen beslutade. Rätten

till bättre sjukhjälp kan icke rimligen göras beroende av om den försäk­

rade utnyttjat eller icke utnyttjat eventuell möjlighet att teckna frivillig

tilläggsförsäkring enligt sjukförsäkringslagen. Att införa en särskild,

högre enhetssjukpenning för olycksfall i arbete låter sig icke göra, om man

vill tillse å ena sidan att arbetare på dyrorter och andra arbetstagare med

relativt hög avlöning tillförsäkras en effektiv sjukhjälp, å andra sidan att

överförsäkring undvikes för övriga arbetstagare. De mellan olika orter,

yrken och kategorier av arbetstagare rådande skillnaderna i fråga om

arbetsinkomstens storlek äro så stora, att ett system med flera sjukpen­

ningklasser måste anses vara det för olycksfallsförsäkringen rationella. Er­

sättningen vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete bör stå i proportion

till vederlaget för arbetad tid.

I enlighet med det anförda har socialvårdskommittén vid utarbetandet

av det föreliggande förslaget utgått från att systemet med en inkomstgra-

derad sjukpenning bör bibehållas inom den obligatoriska olycksfallsförsäk­

ringen. Sjukpenningens storlek hör emellertid enligt kommitténs mening

graderas icke blott efter arbetsinkomsten utan även efter den skadades för­

sörjningsplikt. Så länge sjukersättningen i princip icke syftar till att över­

lag helt kompensera den förlorade arbetsinkomsten — en princip som

kommittén icke vill förorda — är en gradering efter den skadades försörj­

ningsplikt enligt kommitténs mening väl motiverad. Framhållas må även,

att en sådan gradering redan genomförts inom den statsunderstödda arbets­

löshetsförsäkringen och beslutats i fråga om den allmänna sjukförsäk­

ringen. Det är givetvis önskvärt, att sjukersättningarna inom olycksfalls­

försäkringen icke konstrueras på sådant sätt, att hinder uppkommer för

att framdeles få till stånd en mera genomförd samordning med sjukförsäk­

ringen än som nu är möjlig.

Beträffande den närmare utformningen av en reviderad sjukpenning­

skala för olycksfallsförsäkringslagen har kommittén i första hand övervägt

huruvida en inkomstgraderad sjukpenningskala skulle kunna utbyggas

med familjetillägg enligt sjukförsäkringslagens regler. Tillräckligt utrymme

för familjetillägg av samma storlek som enligt sjukförsäkringslagen finnes

emellertid icke, såvida ej sjukpenningen till ensamstående pressas ned

under den nuvarande nivån. Även om tillägget för hustru sänkes till 1 krona

— vilket är motiverat då redan sjukpenningens grundbelopp täcker omkring

av inkomsten — kan sjukhjälpens sammanlagda belopp i åtskilliga fall

överstiga den förlorade inkomsten. Inom ett sjukhjälpssystem av här an­

givet slag måste tydligen uppställas en överförsäkringsregel, varigenom

summan av sjukpenningen och familjetillägg begränsas i förhållande till

arbetsinkomsten. Uppmärksammas bör att sjukpenningen är skattefri, var­

för överkompensation sker om sjukersättningen får täcka hela inkomsten.

Så länge olycksfallsförsäkringen är centralt administrerad, måste en

långtgående gradering av sjukersättningarna efter den skadades försörj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

70

Kungl. Mnj:ts proposition nr 235.

ningsplikt uppenbarligen föranleda betydande praktiska svårigheter. Enär

flertalet skadefall medföra endast en kort sjukdomstid — ungefär hälften

av de skadade äro återställda inom tio dagar och tre fjärdedelar inom tre

veckor — är det av stor vikt, att anmälningsförfarandet och skaderegle­

ringen kunna ske i så enkla former som möjligt.

På grund av de administrativa betänkligheterna mot graderade familje-

tillägg — starkt understrukna av försäkringsinrättningarnas representan­

ter — har kommittén stannat för att föreslå, att familjetilläggen tills vidare

bestämmas till ett för samtliga sjukpenningklasser lika belopp, oberoende

av familjemedlemmarnas antal. Även ett dylikt enhetligt familjetillägg

medför givetvis en ökning av det administrativa besväret, i synnerhet som

anmälningshandlingarna icke sällan äro ofullständiga, men detta merarbete

synes väl motiverat med hänsyn till familjetilläggens betydelse för försäk­

ringens effektivitet. Vid den fortsatta utredningen kommer att övervägas,

vilka modifikationer i de föreslagna reglerna som böra äga rum då sjuk­

försäkringslagen träder i kraft.

Sjukpenningbeloppen utan familjetillägg ha ansetts böra i genomsnitt

motsvara ungefär 2/3 av arbetsförtjänsten, liksom de nu utgående beloppen.

På grund härav och då maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten

föreslås höjt till 6 900 kronor, utgör högsta sjukpenningen enligt förslaget

13 kronor. Lägsta sjukpenningen har ansetts böra motsvara den obligato­

riska sjukförsäkringens sjukpenning för kassamedlemmar i allmänhet,

3 kronor 50 öre. För minderåriga och åldringar m. fl. bör minimibeloppet

dock vara 2 kronor, liksom i sjukförsäkringslagen. Antalet sjukpenning-

klasser bör lämpligen nedbringas genom ökning av klassbredden. Under

förutsättning dels att nuvarande proportion mellan sjukpenning och arbets­

förtjänst bibehålies, dels att skillnaden i sjukpenning mellan närliggande

klasser bestämmes till 1 krona, erhålles en klassbredd av 540 kronor. Till

följd av klassgränsernas förskjutning skulle en sådan skala i vissa fall ge

lägre och i andra fall högre sjukpenning än den nuvarande skalan. I för­

slaget har klassbredden i stället satts till 520 kronor, vilket medfört en höj­

ning av relationen mellan sjukpenningen och mittinkomsten från 66,7 till

69,2 procent. En dylik mindre höjning av den genomsnittliga kompensa­

tionsgraden har ansetts vara i och för sig motiverad samt medför, att skill­

naderna i förhållande till den nuvarande skalan så gott som genomgående

äro till de skadades fördel. Antalet sjukpenningklasser i den föreslagna

skalan är It.

Det föreslagna enhetliga familjetillägget utgör 1 krona 50 öre i samtliga

klasser. Tillägget utgår då den skadade sammanlever med hustru samt

eljest om den skadade, man eller kvinna, har hemmavarande barn eller

adoptivbarn under 16 år. Sjukpenning med familjetillägg motsvarar i de

lägre klasserna en större del av inkomsten än i de högre klasserna; pro­

centtalet vid klassmitten är i näst lägsta klassen 95,2 och i näst högsta

klassen 77,9. I de lägre sjukpenningklasserna kan sjukpenning med familje­

tillägg någon gång överstiga den skadades arbetsförtjänst. Riskerna i detta

hänseende äro dock ringa, varför kommittén icke ansett nödvändigt att

föreslå en maximeringsregel. Tillägget är i vissa fall lägre, i andra fall

högre än det graderade familjetillägg, som övervägts men frångåtts av

administrativa skäl — 1 krona för hustru, 50 öre för varje barn — och

bör följaktligen icke betraktas som minimibelopp för ett eventuellt gra­

derat tillägg framdeles.

Enär flertalet olycksfall medför endast en kort sjuktid, bör rätten till

71

familjetillägg i regel kunna avgöras med ledning av uppgifter i skadean-

mälan. Det förutsättes sålunda, att försäkringsinrättningarna vanligen

icke skola behöva infordra särskild utredning om den skadades familjeför­

hållanden. Vid utbetalning av sjukersättning bör anges om ersättningen

utgör sjukpenning med eller utan familjetillägg.

Ett diagram, som visar sjukpenningens storlek enligt den gällande sjuk­

penningskalan och den av kommittén föreslagna, närslutes som bil. A. Av

nedanstående tabell framgår i vilken mån utrymme för familjetillägg fin­

nes mellan sjukpenningen och 90 procent av den skadades dagliga arbets­

förtjänst, beräknad som 1/36o av år sförtjänsten:

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Den årliga arbetsförtjänsten

uppgår

Daglig

arbetsförtjänst

kronor

Sjukpenning

utan

familjetillägg

kronor

Belopp varmed 90 % av

dagliga arbetsförtjänsten

överstiger sjukpenning

utan familjetillägg

kronor

till

kronor

men ej till

kronor

1 820

— 5:05

3 50

— 1: 05

1 820

2 340

5:06— 6:50

4

—

0: 55 — 1: 85

2 340

2 860

6:50— 7:94

5

—

0: 85 — 2: 15

2 860

3 380

7:94— 9:39

6

—

1: 15 — 2: 45

3 380

3 900

9: 39—10: 83

7

—

1:45 — 2: 75

3 900

4 420

10: 83—12: 28

8

—

1: 75 — 3: 05

4 420

4 940

12: 28 — 13: 72

9

—

2: 05 — 3: 35

4 940

5 460

13: 72 — 15: 16

10 —

2: 35 — 3: 65

5 460

5 980

15: 17 — 16:61

11 —

2: 65 — 3: 95

5 980

6 500

16: 61 — 18: 05

12 —

2: 95 — 4: 25

6 500

—

18:06 —

13 —

3: 25 —

I förslaget har, såsom förut berörts, intagits en särbestämmelse om sjuk­

penningens storlek för minderåriga och åldringar m. fl. Enligt sjukförsäk­

ringslagen skall den obligatoriska sjukpenningen till kassamedlem utgöra

2 kronor under tiden t. o. in. den månad, varunder han fyller 18 år, och

under tiden fr. o. m. månaden näst efter den, varunder han fyller 67 år;

åtnjuter medlem annan folkpension än allmän ålderspension, utgör sjuk­

penningen likaledes 2 kronor fr. o. in. månaden efter den, varunder pen­

sionen börjat utbetalas. I anslutning härtill har i det föreliggande förslaget

föreskrivits, att minimisjukpenningen skall utgöra 2 kronor under tid före

utgången av den månad, då den skadade fyller 18 år, eller efter utgången

av den månad, då han fyller 67 år. Denna minimisjukpenning utgår då den

skadades årliga arbetsförtjänst understiger 1 200 kronor. Uppgår arbets­

förtjänsten i här avsedda fall till 1 200 men ej till 1 600 kronor, utgör sjuk­

penningen 3 kronor. Samma regler skola enligt förslaget tillämpas i vissa

andra fall, nämligen då den skadades arbetsförmåga var vid tiden för

olycksfallet höggradigt nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan

varaktig omständighet. Denna bestämmelse är avsedd för de fall då den

skadades arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad, att invaliditet i folkpen-

sioneringslagens mening eller därmed jämförligt tillstånd föreligger. —

Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst till minst 1 600 kronor, skola

de allmänna reglerna om sjukpenningens storlek tillämpas även då den

skadade är under 18 år eller över 67 år eller har sin arbetsförmåga var­

aktigt nedsatt.

Enligt den gällande karensregeln kan såsom nämnts sjukpenning utgå

fr. o. in. (lagen efter olycksfallet under förutsättning att sjukdomen varat

72

mer än tre dagar efter olycksfallsdagen. Om den skadade varit sjukskriven

tre dagar utöver dagen för olycksfallet, utgår således ingen sjukpenning,

men vid sjukskrivning ytterligare eu dag utgår sjukpenning för fyra dagar.

Den för sjukförsäkringen gällande karensregeln — att sjukpenning icke i

något fall utgår för de tre första dagarna, insjuknandedagen inräknad —

är mera rationell men är i de flesta fallen oförmånligare för de försäkrade

än olycksfallsförsäkringens regel. På grund härav och då förutsättningar

saknas för eu samordning av grunderna för sjukhjälpens storlek, torde

man även beträffande karensreglerna få avstå från den önskvärda enhet­

ligheten. Med hänsyn till olycksfallsersättningarnas i viss mån skadestånds-

liknande karaktär är en uppmjukning av karensregeln i och för sig moti­

verad. Några större praktiska olägenheter torde icke uppkomma om an­

talet karensdagar minskas från tre till två. Kommittén föreslår därför, att

karensbestämmelsen ändras så, att sjukpenning fr. o. in. dagen efter olycks­

fallsdagen kan utga om sjukdomen varat mer än två dagar efter olycks­

fallsdagen.

Enligt gällande lydelse av 10 g andra stycket äger försäkringsinrätt-

ningen göra avdrag å sjukpenning för tid då den skadade beredes vård på

sjukvårdsanstalt. Vid avdrags bestämmande skall hänsyn tagas såväl till

vårdavgiftens storlek som till den skadades försörjningsplikt mot vissa an­

höriga. Bestämmelsen är irrationell och administrativt besvärlig. I anslut­

ning till motsvarande regler i sjukförsäkringslagen föreslås, att avdrag

skall göras med 1 krona 50 öre för dag, dock högst halva sjukpenningen.

Avdrag enligt den föreslagna regeln må, likaledes i överensstämmelse med

sjukförsäkringslagen, göras även om vården är avgiftsfri.

Stora grupper av arbetstagare ha genom kollektiva olycksfallsförsäk­

ringar tillförsäkrat sig rätt till sjukhjälp in. in. vid olycksfall i eller utom

arbetet. Sjukhjälp vid sidan av ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

kan även utgå på grund av enskild försäkring; i detta sammanhang bör

ihågkommas, att de icke erkända sjukkassornas rätt att utge sjukhjälp vid

olycksfall i arbete icke är beskuren. Enligt vad kommittén inhämtat ha

tendenser till förlängning av sjukskrivningstiderna kunnat iakttagas på

vissa håll där dubbelförsäkringar förekomma. I allmänhet torde komple­

mentförsäkringarna dock icke ge så hög sjukhjälp att direkt överkompen­

sation nu är vanlig. Att dessa försäkringar vunnit så stor anslutning, torde

till icke ringa del bero på att en relativt stor marginal hittills funnits mel­

lan sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen och vederbörandes ar­

betsinkomst. De av kommittén föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäk­

ringslagens ersättningsgrunder syfta till att den lagstadgade sjukersätt­

ningen skall bli i och för sig tillräckligt effektiv för arbetstagare i de van­

liga inkomstlägena. Om de nu förekommande komplementförsäkringarna

icke anpassas efter det sålunda ändrade läget, uppkomma stora risker för

betänkliga överförsäkringar. Med anledning härav har kommittén övervägt

att i förevarande sammanhang föreslå införandet av en bestämmelse i

olycksfallsförsäkringslagen av den innebörden, att sjukpenningen skulle

kunna nedsättas i den mån densamma tillika med sjukhjälp från annan

försäkring skulle överstiga en trehundrasextiondel av den skadades årliga

arbetsförtjänst, beräknad utan hänsyn till maximigränsen i 9 g. En sådan

bestämmelse om reduktion av den lagstadgade ersättningen skulle dock

föranleda praktiska svårigheter vid tillämpningen och därjämte strida mot

principen att den enskilda försäkringen bör anpassas efter socialförsäk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

73

ringen och icke tvärtom. Man borde därför hellre tänka sig att genom be­

stämmelser i försäkringsavtals- och understödsföreningslagarna på sådant

sätt begränsa försäkringsföretags och understödsförenings rätt att meddela

försäkring, gällande för olycksfall i arbete och yrkessjukdom, att överför-

säkringsrisken eliminerades. Emellertid torde även härvidlag vissa prak­

tiska svårigheter möta.

Efter överläggning med representanter för försäkringsinrättningar, som

meddela komplementförsäkringar av här ifrågavarande slag, anser sig

kommittén kunna räkna med att försäkringsgivarna komma att vidtaga åt­

gärder för en anpassning av komplementförsäkringarna på sådant sätt att

överförsäkringar undvikas i största möjliga utsträckning. På grund härav

har kommittén icke funnit nödvändigt att nu föreslå lagstiftning i detta

syfte. Kommittén har emellertid för avsikt att framdeles ånyo överväga

hithörande frågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Ersättning vid invaliditet.

Enligt 6 § 2 a) skall, om olycksfallet, efter upphörande av därav föror­

sakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust

eller nedsättning av arbetsförmågan, utgivas livränta under tiden å ett år­

ligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av

den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt bestämmelserna i 9 §,

och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp som svarar mot

nedsättningen, dock att livränta icke utgår där ej arbetsförmågan är ned­

satt med minst en tiondel. Vid förlust av arbetsförmågan må livräntan,

när den skadades tillstånd kräver särskild vård, med hänsyn härtill be­

stämmas till högre belopp än nyss nämnts, likväl ej överstigande beloppet

av den årliga arbetsförtjänsten. Till förnyelse av sådana särskilda hjälp­

medel, som avses i 6 § 1 a), utgår ersättning såsom ett livräntetillägg, sva­

rande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen.

Ovannämnda grunder för bestämmande av livränta innebära i princip,

att livräntan såväl vid helinvaliditet som vid partiell invaliditet svarar mot

2/3 av den förlorade arbetsförtjänsten. Detta betyder emellertid, att den

icke kompenserade förlusten vid helinvaliditet utgör så mycket som en

tredjedel av arbetsförtjänsten men vid de låga invaliditetsgraderna endast

ett tämligen ringa belopp. Härtill kommer, att skadade med höggradig

invaliditet ofta ha svårt att ekonomiskt utnyttja sin resterande arbetsför­

måga, under det att skadade med låg invaliditet ofta icke behöva vidkännas

någon bestående inkomstminskning. Starka skäl tala sålunda för en för­

bättring av livräntorna vid mera avsevärd invaliditet.

Inom skadeståndsrätten är vanligt, att ersättning för minskad eller för­

lorad arbetsförmåga bestämmes till visst årligt belopp under liden tills den

skadade fyller 67 år och till hälften så mycket under hans återstående livs­

tid. Vid olycksfallsförsäkringslagens tillkomst föreslogos under riksdags­

behandlingen bestämmelser om att ersättningarna skulle kunna skäligen

nedsättas för äldre skadade, men förslagen vunno icke bifall. Som skäl mot

dylika bestämmelser anfördes bl. a. att föreskrifterna i 8 § medgåve, att

vid bedömandet av invaliditetsgraden hänsyn toges till den skadades ålder.

Enligt praxis brukar emellertid invaliditetsgraden i allmänhet beräknas på

samma sätt för äldre och yngre arbetare, såvida omständigheterna i övrigt

(yrke etc.) äro likartade. Ej heller inverkar vid beräkningen av den årliga

74

arbetsförtjänsten för arbetare, som skadas vid hög ålder, sannolikheten för

att hans arbetsinkomst skulle ha kommit att sjunka eller bortfalla inom ett

fåtal år.

På grund av det anförda har i förslaget intagits bestämmelse om förhöj­

ning intill 67 års ålder av livräntor efter högre invaliditetsgrader än ned­

sättning av arbetsförmågan med en fjärdedel. Den lägsta invaliditetsgrad,

som enligt förslaget medför rätt till förhöjningen i fråga, 30 procents in­

validitet, har även i annat sammanhang uppställts som gräns mellan lägre

och högre invaliditetsgrader; de å vissa äldre livräntor enligt olycksfalls­

försäkringslagen utgående dyrtidstilläggen tillkomma nämligen skadade

med minst 30 procents invaliditet (SFS 449: 1943). Förhöjningen är så

avvägd, att kompensationsgraden vid 30 procents och högre invaliditet sti­

ger successivt med invaliditetsgraden. Ett diagram, som belyser förhöjning­

arnas relativa storlek vid olika invaliditetsgrader, bifogas som bil. B. Som

exempel på förhöjningarnas absoluta storlek må nämnas, att om den ska­

dades årliga arbetsförtjänst utgör 4 500 kronor, höjes livräntans årsbelopp

vid 30 procents invaliditet från 900 till 975 kronor, vid 50 procents invali­

ditet från 1 500 till 1 875 kronor, vid 75 procents invaliditet från 2 250 till

3 000 kronor och vid helinvaliditet från 3 000 till 4 125 kronor. Vid hel­

invaliditet kommer livräntan, oräknat eventuellt hjälplöshetstillägg, att in­

till 67 års ålder motsvara 912/3 procent av den årliga arbetsförtjänsten.

Någon gradering av invaliditetsersättningarna efter den skadades för­

sörjningsplikt har icke ansetts böra äga rum. Vid höggradig invaliditet

böra även ensamstående erhålla tämligen förmånliga ersättningar. Ett even­

tuellt familjetillägg måste graderas efter invaliditetsgraden; eljest skulle

alltför stora skillnader uppkomma mellan ersättningarna vid olika invali­

ditetsgrader. Enär flertalet livräntor utgå efter låga invaliditetsgrader, är

det ur kostnadssynpunkt av relativt ringa betydelse om ersättningsförbätt-

ringarna vid höggradig invaliditet givas formen av familjetillägg eller få

utgå efter samma grunder för försörjare och icke-försörjare. Ur admi­

nistrativ synpunkt äro de föreslagna enhetliga tilläggen vida enklare än

familjetillägg, som måste revideras tid efter annan.

Hjälplöshetstilläggets högsta belopp motsvarar f. n. en tredjedel av ar­

betsförtjänsten. Inom denna gräns bestämmes tillägget i förhållande till

graden av hjälplöshet. Däremot inverka exempelvis ej sådana omständig­

heter som att den skadade är gift och kan få behövlig tillsyn av hustrun.

Att tilläggets storlek bestämmes efter den skadades arbetsförtjänst fram­

står såsom oegentligt. I förslaget har i stället föreskrivits, att tillägget skall,

oberoende av den skadades tidigare arbetsförtjänst, utgöra högst 1 800 kro­

nor om året. Inom denna ram skall tillägget liksom f. n. bestämmas efter

vårdbehovets omfattning, d. v. s. graden av den skadades hjälplöshet.

Livränta vid helinvaliditet är enligt förslaget avsevärt förmånligare än

hel sjukpenning utan familjetillägg och vanligen något förmånligare än

sjukpenning med dylikt tillägg. I och för sig är ej omotiverat att ersätt­

ningen vid bestående arbetsoförmåga utgår efter förmånligare grunder än

vid övergående arbetsoförmåga. Gränsen mellan sjukdoms- och invalidi-

tetstillstånd kan dock vara flytande, och emellanåt inträffar, att ett inva-

liditetstillstånd avbrytes av nytt sjukdomstillstånd. Bedömningen av arbets­

förmågans nedsättning sker emellertid på i viss mån olika sätt vid sjuk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

75

doms- och invaliditetstillstånd. Vid bestämmandet av livränta finnes näm­

ligen enligt sakens natur större anledning att räkna med övergång till ny

sysselsättning och andra möjligheter till anpassning än vid bestämmandet

av ersättning under sjukdomstillstånd. Såsom förut berörts, har i 9 § före­

slagits en bestämmelse, vilken motverkar de ojämnheter mellan sjuk- och

invaliditetsersättning, som f. n. kunna uppkomma, då en arbetare, som vid

olycksfallet var minderårig, lång tid därefter drabbas av nytt sjukdomstill­

stånd. Vid förslagets utarbetande har övervägts bestämmelse därom, att

sjukersättning efter förloppet av viss längre tid, t. ex. ett halvt år efter

olycksfallet, skulle bestämmas efter samma grunder som invaliditetsersätt­

ning. Tillräckliga skäl att i förevarande sammanhang föreslå en dylik sär­

bestämmelse ha emellertid icke ansetts föreligga.

Utbyte av livränta eller del därav mot engångsbelopp kan nu, efter an­

sökan från den skadade, medgivas av försäkringsrådet när synnerliga skäl

därtill äro för handen. I motiven till stadgandet, som gällt alltsedan lagens

tillkomst, framhölls att utbyten borde medgivas med den största försiktig­

het och endast i undantagsfall och då tillräckliga garantier funnes för att

det åsyftade ändamålet skulle kunna vinnas. Enligt en av Sverige år 1926

ratificerad konvention angående ersättning för olycksfall i arbete skall er­

sättning vid bestående invaliditet utbetalas i form av en ränta, dock att

ersättningen må kunna helt eller delvis utbetalas i form av kapital, därest

vederbörande myndigheter kunna beredas säkerhet för en förnuftig använd­

ning av kapitalet.1

I enlighet med grunderna för lagstadgandet medgiver försäkringsrådet nu

utbyte endast om det ändamål, för vilket utbyte sökes, är av den art, att

genom detsamma en säker och varaktig förbättring i sökandens levnads­

villkor synes kunna vinnas.

Kommittén finner den prövning, som nu äger rum, taga alltför liten hän-

svn till den skadades egna önskemål. När fråga är om utbyte av en mycket

låg livränta, på högst några hundra kronor per år, eller en ringa del av en

större livränta, saknas anledning till så ingående överväganden om vad som

är den skadades bästa som nu företagas. Det bör i dylika fall vara nog, att

det visas att medlen skola komma till en för den skadade nyttig använd­

ning. Erfarenheterna från den förebyggande fattigvården och annat hjälp­

arbete för partiellt arbetsföra ha visat, att sådana personer ofta kunna

hjälpas till självförsörjning genom att de få tillfälle att skaffa sig viss ut­

rustning med arbetsmaskiner in. in. Självfallet böra föreliggande planer

av dylik innebörd bli föremål för kritisk granskning när det gäller liv­

räntor av mera avsevärd betydelse för den skadades försörjning, men de

krav som på grund av gällande lagtext f. n. därvidlag uppställas, finner

kommittén alltför rigorösa. Som exempel på engångsbeloppens storlek kan

nämnas, att vid en räntefot av 21 /L. procent engångsbeloppet för en livränta

på 300 kronor — vilken livränta utgår exempelvis då invaliditetsgraden är

10 procent och den skadades årliga arbetsförtjänst 4 500 kronor — utgör

ungefär 7 500 kronor för eu 20-årig man och ungefär 5 000 kronor för en

50-årig man (vid utbyte några år efter livräntans början).

Den uppmjukning, kommittén åsyftar, har kommit till uttryck i lagför­

1 Översättningen hämtad ur Kungl. Maj:ts prop. 118:1926. Den engelska texten har den

till synes något mildare formuleringen: »if the competent authority is satisfied that it will

be propcrly utilised». Den franska texten bär formuleringen: »lorsque la garantic d’un em

ploi judicieux sera fournie aux autorités competentcs».

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

77

Ersättning vid dödsfall.

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall jämlikt 7 § utgivas dels

begravningshjälp, dels livräntor till vissa efterlevande. Begravningshjälp

utgör en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dock ej mindre be­

lopp än 250 kronor; maximibeloppet är 480 kronor. Livränta till änka och

i vissa särskilda fall änkling utgår när äktenskapet slutits före olycksfallet

och utgör en fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten. Till varje barn som

ej fyllt sexton år samt till adoptivbarn under nämnda ålder, vilket adop­

terats före olycksfallet, utgår livränta med en sjättedel av den årliga arbets­

förtjänsten, och till föräldrar (adoptivföräldrar), som varit för sitt uppe­

hälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete, livränta med högst en

fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten. Överstiger sammanlagda årliga

livräntebeloppet enligt de nämnda grunderna två tredjedelar av den årliga

arbetsförtjänsten, skola livräntorna, så länge anledningen härtill fortfar,

nedsättas till sammanlagt detta belopp; härvid skall iakttagas, att livräntor

till make och barn eller adoptivbarn skola utgå före livränta till föräldrar

eller adoptivföräldrar. Livränta till änka eller änkling utgår så länge liv-

räntetagaren lever ogift; ingår livräntetagaren före fyllda sextio år nytt

äktenskap, utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Enligt kommitténs mening bör begravningshjälpen icke bestämmas efter

en graderad skala i förhållande till den avlidnes arbetsförtjänst, utan utgå

med ett i samtliga fall lika belopp, enligt förslaget 500 kronor.

Livräntan till efterlevande make synes kommittén vara väl låg. Enligt

förslaget höjes årsbeloppet av sådan livränta från 1/t till 1/3 av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst. Det vid omgifte utgående engångsbeloppet föreslås

höjt i samma proportion, nämligen från 3/4 till hela beloppet av den avlid­

nes årliga arbetsförtjänst.

Högsta sammanlagda årsbeloppet av efterlevandelivräntorna föreslås höjt

från 2/3 till 5/„ av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Detta maximibelopp

motsvarar enligt förslaget oreducerade livräntor till änka och tre barn.

Enligt nu gällande grunder äger reduktion rum då änka och tre barn

finnas.

Vid den fortsatta utredningen ämnar kommittén, såsom förut berörts,

överväga frågan om utvidgning av de ersättningsberättigade efterlevandes

krets.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Avdrag för ersättningar av motsvarande slag.

I It § äro bestämmelser meddelade om de avdrag från ersättningarna,

som skola äga rum då den ersättningsberättigade är tillförsäkrad annat

understöd av motsvarande slag. Avdrag må under vissa förutsättningar

ske om den arbetsgivare, i vilkens tjänst olycksfallet inträffat, är på grund

av föreskrift i annan lag eller författning eller på grund av egen utfästelse

skyldig att utge avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller del­

vis utgör understöd på grund av olycksfallet. Vidare finnas vissa särskilda

bestämmelser beträffande kassaunderstöd o. dyl. samt beträffande under­

stöd, som av arbetsgivaren utgives under den skadades sjukdom.

Vid eu ändring av huvudgrunderna för ersättningarnas storlek bör även

11 § överses. Detta är särskilt behövligt i fråga om bestämmelserna angå­

78

ende avdrag för pension. Dessa bestämmelser äro av stor betydelse beträf­

fande statens pensionsberättigade arbetstagare. Bestämmelserna i fråga

gälla visserligen även för arbetstagare i kommunal eller enskild tjänst —

under förutsättning att arbetsgivaren erhållit i 15 § omförmäld lindring i

försäkringsavgiften — men för dem torde vanligen förhållandet mellan liv­

ränta och pension vara reglerat på den motsatta vägen, nämligen genom

föreskrifter i pensionsreglementena om reduktion av pensionsbeloppen för

livränteberättigade pensionärer. En särställning intaga vissa kommunal­

anställda (folkskollärare in. fl.), för vilkas pensionering statsverket helt

svarar. Dessa kategorier kunna — enär pensionerna icke utges av eller

bekostas av arbetsgivaren (kommunen) — erhålla oavkortade livräntor vid

sidan av fulla pensioner.

Före en år 1936 beslutad ändring i lagrummet gjordes avdrag icke blott

för pension, som tillföll den skadade på grund av olycksfallet, utan även

för annan tjänstepension. Härav följde att statsanställda m. fl. ofta icke

kunde erhålla livränta efter avgång med ålderspension. Enär detta förhål­

lande ansågs otillfredsställande, föreskrevs i 11 § andra stycket, att avdrag

ej finge göras för pension, som tillförsäkrats den skadade av annan anled­

ning än den av olycksfallet förorsakade skadan. I fråga om pension vid

arbetsoförmåga i följd av olycksfallet får som avdragsgillt understöd anses

allenast den del av pensionen, som överstiger det belopp vartill rätt grun­

dats genom anställningstiden. Detta stadgande innebär exempelvis, att en

på grund av olycksfall i tjänsten pensionerad statstjänsteman, som uppnått

hela det för full ålderspension föreskrivna antalet tjänstår, utfår livränta

utan avdrag, under det att halva pensionen är avdragsgill om han innehar

halva antalet tjänstår.

Beträffande understöd från kassa eller pensionsinrältning eller på grund

av försäkring i annan försäkringsanstalt än de i 4 § omförmälda arbets­

givarebolagen, gäller bl. a. att avdrag får ske endast om kostnaden för

understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av arbets­

givaren och att avdrag ej må ske med större belopp än som skäligen kan

anses svara mot arbetsgivarens bidrag.

Intill den 1 juli 1947 hade pensionsberättigade statsanställda att vid­

kännas pensionsavdrag' på lönen. Detta förhållande har icke inverkat på

storleken av de avdrag, som enligt 11 g andra stycket göras för pensioner

vid arbetsoförmåga. Däremot har pensionsavgifternas storlek tagits i be­

traktande vid avdrag på efterlevandelivränta för familjepension. Från av­

drag har nämligen undantagits den del av de fasta familjepensionerna, som

ansetts svara mot de anställdas avgifter för familjepensioneringen. Avdrag

har sålunda gjorts för återstoden av den fasta familjepensionen och för

hela den rörliga delen. Vid 1947 års löne- och pensionsreglering för stats­

anställda har övergång principiellt skett från brutto- till nettolönesystem,

vilket innebär att de anställda formellt icke bidraga till kostnaderna för

pensioneringen.

Huruvida de pensionsberättigade arbetstagarna få vidkännas pensions­

avgifter eller icke står givetvis i samband med huru lönen är avvägd. Pen-

sionsrätten bör, oberoende av om lönen utbetalas efter brutto- eller netto­

lönesystem, betraktas som en del av vederlaget för arbetet. På samma sätt

kan försäkringsskyddet mot olycksfall i arbete betraktas. Förhållandet

mellan livräntor och pensioner bör regleras på sådant sätt, att den skadade

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

79

eller efterlevande erhåller en skälig kompensation. Med olycksfallsförsäk­

ringens obligatoriska karaktär synes bäst överensstämma, att livräntorna

få utgå utan avdrag för vad som eventuellt tillkommer den ersättningsbe-

rättigade som pension, d. v. s. att regleringen mellan livränta och pension

åstadkommes genom anpassning av pensionsbeloppen. Så är, såsom förut

nämnts, vanligen fallet beträffande de i kommunal och enskild tjänst an­

ställda. En ändring av de statliga tjänste- och familjepensionsreglementena

i samma riktning bör övervägas. Enär en sådan ändring dock icke kan

väntas komma till stånd redan under år 1948, torde vissa ändringar i

olycksfallsförsäkringslagens avdragsbestämmelser böra göras i samband

med de föreslagna ändringarna i ersättningsgrunderna.

Med hänsyn till de förpliktelser, som staten påtagit sig i fråga om pen­

sioner in. m. till andra än statsanställda, bör möjlighet öppnas till undan­

tag från regeln att avdrag å ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen

må göras endast för understöd från den arbetsgivare, i vilkens tjänst

olycksfallet inträffat. Enligt förslaget skall i 3 § intagas ett nytt andra

stycke, enligt vilket Kungl. Maj:t äger meddela de särbestämmelser, som

finnas böra gälla för dylika fall.

Om invaliditetsersättningarna förbättras i enlighet med förslaget, kom­

mer ersättningen vid arbetsoförmåga att ge i det närmaste full kompensa­

tion för den förlorade arbetsförtjänsten (såvida denna icke överstiger det

i 9 § angivna maximibeloppet). Bibehölles nuvarande avdragsregler, skulle

det sammanlagda beloppet av livränta och pension ofta bli avsevärt högre

än arbetsförtjänsten. Pension vid arbetsoförmåga i följd av olycksfall i

tjänsten utgår enligt de statliga reglementena vanligen med det belopp som

motsvarar hel ålderspension. Det synes rimligt att någon del av livräntan

alltid utbetalas vid sidan av pensionen. Detta minimibelopp bör avvägas så,

att överkompensation icke uppkommer.

På grund av det anförda föreslås, att 11 § andra stycket skall erhålla ny

lydelse. Enligt förslaget skall, om de i 11 § första stycket angivna förut­

sättningarna föreligga, avdrag å invaliditetsersättning göras för pension,

som i anledning av olycksfallet tillfaller den skadade, dock med högst tre

fjärdedelar av ersättningens belopp, oräknat vårdbidrag. Motsvarande regel

föreslås beträffande avdrag å efterlevandelivränta. Vidare har i andra styc­

ket intagits bestämmelse att hänsyn icke skall tagas till sådan höjning av

pensionen som tillkommer ersättningstagare vid ökning i levnadskostna­

derna. För närvarande kan en ökning av pensionens rörliga del föranleda

att livränteavdraget ökas med samma belopp. Riksdagen bar år 1944 an­

hållit alt Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till ändrade regler i detta

hänseende.

I 11 g första stycket föreslås ändring av andra punkten. Den nuvarande

föreskriften, att avdrag för understöd, som utgår från kassa eller pensions-

inrättning eller på grund av försäkring, ej må ske med större belopp än

som skäligen kan anses svara mot arbetsgivarens bidrag, bar nämligen icke

med tagits i förslaget. Beträffande skälen härtill hänvisas till vad förut

anförts beträffande pensionsavgifter och avdrag för pension.

I 11 § tredje stycket föreslås en redaktionell ändring, betingad av att för­

ordningarna om invalidunderstöd och blindhetsersättning inarbetats i folk­

pensioneringslagen.

Enligt 31 g sjukkasseförordningen gäller, all sjukpenning från erkänd

sjukkassa i anledning av olycksfall i arbete må utgivas med högst det be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

80

lopp, varmed den skadades sjukpenning i kassan överstiger ersättningen

enligt olycksfallsförsäkringslagen. I kassans stadgar må föreskrivas, att

sjukhjälp från kassan ej skall utgå vid sjukdomsfall som medför rätt till

ersättning enligt sagda lag. Det förekommer emellertid tämligen ofta, att

sjukhjälp såsom vid vanlig sjukdom utges av erkänd kassa i anledning av

sjukdomsfall, som sedermera befinnes föranleda rätt till ersättning enligt

olycksfallsförsäkringslagen. Om kassorna medges rätt att i dylika fall utfå

motsvarande del av ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen, erhålla

de ökade möjligheter att provisoriskt utge sjukhjälp i avvaktan på klar­

läggandet av tveksamma fall. En bestämmelse om sådan rätt för kassorna

har intagits i förslaget såsom ett nytt moment i 11 §. Av erkänd sjukkassa

utgiven sjukpenning, vilken enligt kassans stadgar icke må utgå samtidigt

med ersättning enligt lagen, kan enligt den sålunda föreslagna bestämmel­

sen föranleda avdrag å sjukpenning, som enligt lagen tillkommer den ska­

dade för samma tid. För att dylikt avdrag skall kunna ske förutsättes att

kassan framställer sitt anspråk innan ersättning för tiden i fråga utbetalats

till den skadade. Vidare förutsättes att den skadade icke fått ersättningen

förskotterad av arbetsgivaren och ej heller utfått sjukavlöning eller annan

sådan förmån, som medför rätt för arbetsgivaren att uppbära ersättningen.

Erhåller försäkringsinrättning vid ersättningsärendes behandling känne­

dom om att erkänd sjukkassa utgivit sjukhjälp, som synes kunna föran­

leda att ersättningen helt eller delvis utbetalas till kassan, bör inrättningen

lämpligen bereda kassan tillfälle att utan dröjsmål göra sitt anspråk

gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Lagförslagen m. m.

De ovan förordade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättnings­

bestämmelser beröra 3, 6, 7, 9, 10 och It §§ i lagen. Det upprättade för­

slaget till lag angående ändring i lagen den il juni 1916 (nr 235) om för­

säkring för olycksfall i arbete innefattar därutöver vissa redaktionella

jämkningar av 14 och 21 §'§, betingade av ändringarna i 6 §. Bestämmel­

serna i 6 § ha uppdelats i tre moment, avseende den skadades rätt till läkar­

vård m. m., sjukpenning och invaliditetsersättning; den i 1 mom. intagna

bestämmelsen om ersättning för läkarintyg har givits en något vidare for­

mulering än den nuvarande men torde överensstämma med tillämpningen.

Vidare framlägges förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni

1937 (nr 358) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande per­

soner. Detta förslag avser följdändringar till de föreslagna ändringarna i

olycksfallsförsäkringslagen. I krigsförsäkringslagen äro särskilda bestäm­

melser meddelade rörande ersättningar i anledning av vissa olycksfall till

följd av krigsåtgärd. Bland annat föreskrives i 2 §, att den skadades årliga

arbetsförtjänst ej må vid bestämmande av sjukpenning eller livränta be­

räknas till högre belopp än 6 240 kronor eller till lägre belopp än 3 000

kronor; bestämmelsen torde, ehuru detta ej framgår direkt av ordalydelsen,

äga tillämpning även i fråga om beräkning av engångsbelopp till efter­

levande make vid omgifte. I 3 § finnes intagen en särskild sjukpenning­

skala med en högsta sjukpenning av It kronor 50 öre. Det av kommittén

föreslagna maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning enligt 9 §

olycksfallsförsäkringslagen, 6 900 kronor, är högre än maximibeloppet i

2 § krigsförsäkringslagen, och den för olycksfallsförsäkringslagen före­

slagna sjukpenningskalan är förmånligare än den i 3 § krigsförsäkrings­

81

lagen intagna skalan. På grund härav föreslås, att bestämmelsen i 2 §

krigsförsäkringslagen om arbetsförtjänstens högsta belopp skall utgå och

att 3 § likaledes skall upphöra att gälla.

Enär försäkringsavgifter enligt olycksfallsförsäkringslagen regelmässigt

fastställas för kalenderår, kunna de föreslagna ändringarna i ersättnings-

grunderna icke lämpligen träda i kraft före den 1 januari 1949.

Ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen bli, utan att särskilda bestäm­

melser behöva meddelas därom, tillämpliga även beträffande ersättning en­

ligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, förordningen den 28 juni 1941 (nr 595)

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i

civilförsvaret, och kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläck­

ning in. in.

Därest maximibeloppen för ersättningar enligt olycksfallsförsäkrings­

lagen och övriga härovan nämnda författningar höjas i enlighet med kom­

mitténs förslag, komma ersättningar i anledning av därefter inträffande

olycksfall in. m. att kunna utgå med avsevärt högre belopp än som utgå i

jämförliga äldre fall. Dylika ojämnheter ha även tidigare uppkommit i

samband med ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestäm­

melser. Betydande skillnader mellan ersättningarnas storlek i jämförliga

fall kunna också föreligga av den anledningen, att den årliga arbetsför­

tjänsten beräknats efter olika lönenivåer. Till dessa omständigheter har

hänsyn icke tagits vid bestämmandet av grunderna för de dyrtidstillägg av

statsmedel, som utgå enligt förordningen den 30 juni !9k3 (nr 44,9) angå­

ende dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete in. m. Sagda förordning äger giltighet intill utgången av

år 1948 (SFS 108: 1947). Kommittén ämnar vid sitt fortsatta utrednings­

arbete på hithörande område upptaga till behandling frågan om ändrade

grunder för dyrtidstilläggens beräkning. Tills vidare föreslår kommittén,

att gällande bestämmelser om dyrtidstillägg i här avsedda fall givas fort­

satt giltighet till och med den 31 december 1949.

I 1927 års militärersättningsförordning äro bestämmelser meddelade rö­

rande värnpliktigas och vissa andra personalkategoriers rätt till ersättning

i anledning av skada eller sjukdom, som vederbörande ådragit sig under

militärtjänstgöringen. I avvaktan på den översyn av förordningen, som

länge varit aktuell och nu åvilar kommittén, ha vissa provisoriska ersätt-

ningsförbättringar genomförts, vilket lett till att bestämmelserna på om­

rådet äro invecklade och svåröverskådliga. Kommitténs översyn torde icke

kunna slutföras så snart att förslag till definitiva bestämmelser kan före­

läggas 1948 års riksdag.

Därest kommitténs förslag angående ändringar i olycksfallsförsäkrings­

lagen vinner bifall, torde emellertid vissa ändringar samtidigt böra vidtagas

i 1927 års militärersättningsförordning. Kommittén ämnar framlägga sär­

skild utredning härom i början av år 1948. Samtidigt komma förslagets

återverkningar beträffande vissa andra författningar inom den sociala

olycksfallsförsäkringslagstiftningen att behandlas.

I det föregående (s. 79)1 bar kommittén uttalat, alt vissa ändringar i de

statliga tjänste- och pensionsreglementena böra övervägas. Enligt det före­

slagna till ägget till 3 olycksfallsförsäkringslagen skall Kungl. Maj: t äga

^{1 Sidhänvisningar ha här ändrats att avse sida} i

denna bilaga.

(> It i bil ny till riksdagens protokoll 11 Ii H. t sand. Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

82

meddela särbestämmelser rörande försäkringen av icke-statsanställda ar­

betstagare, vilka äro tillförsäkrade sådana mot de lagstadgade ersättning­

arna svarande förmåner, som helt eller delvis bekostas av staten. Kommit­

tén hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning beträf­

fande de ifrågasatta ändringarna i pensionsreglementena och beträffande

den lämpliga utformningen av de nämnda särbestämmelserna.

Kungi. Maj:ts proposition nr 235.

Kostnadsberäkningar.

En uppskattning av de kostnadsökningar, som uppkomma vid de av

kommittén föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen, har på

kommitténs uppdrag verkställts av förste aktuarien hos riksförsäkrings-

anstalten Arvid Månsson. De verkställda beräkningarna, vilka närslutas

som bil. C., avse olycksfall i arbete bland obligatoriskt försäkrade arbetare,

exkl. statsanställda. På grundval av de i beräkningarna redovisade anta­

gandena ha de nuvarande årskostnaderna, exkl. läkarvård o. dyl., och mot­

svarande kostnader enligt kommitténs förslag uppskattats till följande be­

lopp i 1 000-tal kronor:

Nuvarande

Årskostnad enligt

årskostnad

förslaget

Sjukpenning .....................................................

31 059

35 411

Familj etillägg .................................................

—

3 247

Kapitalvärdet av invaliditetslivräntor....

29 760

34 838

Kapitalvärdet av efterlevandelivräntor . .

6 720

9 298

Begravningshjälp.............................................

168

210

Summa

67 707

83 004

Underlag för en motsvarande uppskattning av kostnadsökningen för er­

sättningar enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen finnes ej. Sammanlagda

beloppet av sjukpenning på grund av yrkessjukdomsfall år 1944 hos andra

arbetsgivare än staten, exkl. fall av koloxidförgiftning (främst »gengasför­

giftningar»), utgjorde omkring 180 000 kronor, och sammanlagda begyn­

nelsebeloppet av invaliditets- och efterlevandelivräntor i dessa fall var om­

kring 41 000 kronor. Även sedan yrkessjukdomsförsäkringen fr. o. m. år

1945 utsträckts till att omfatta flera sjukdomar än tidigare, äro kostna­

derna för ersättningar enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen låga i jäm­

förelse med kostnaderna för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Underlag finnes ej heller för en beräkning av kostnadsökningen för er­

sättningar i anledning av olycksfall och yrkessjukdomar som drabba stats­

anställda. Fullständiga uppgifter till riksförsäkringsanstalten om ersätt­

ningarnas storlek lämnas endast beträffande invaliditets- och dödsfall.

Sammanlagda kapitalvärdet av invaliditets- och dödsfallsersättningar på

grund av olycksfall i arbete år 1944 bland statens arbetare, exkl. arbetare

hos de till försvarsväsendet hörande institutionerna, utgjorde omkring

2,6 miljoner kronor. Beloppet är beräknat utan avseende vid de för stats­

anställda ofta förekommande avdragen enligt 11 § olycksfallsförsäkrings­

lagen.

Särskilda yttranden.

1

.

Herr Hagård:

Förklarade sig instämma i de synpunkter herr Hultman anfört i sitt sär­

skilda yttrande (s. 84).

83

2. Herrar Berg och Sölvén:

Försäkringen för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar intar och måste

under överskådlig framtid komma att inta en särställning inom socialför­

säkringen. Dess uppgift är att bereda arbetstagarna effektivt vederlag för

inkomstbortfall till följd av produktionsriskerna. Denna uppgift fyller den

nuvarande försäkringen synnerligen illa. Vid de förbättringar av ersätt-

ningsgrunderna, som vidtagits år 1941 på initiativ av landsorganisationen

och år 1946 i enlighet med förslag av socialvårdskommittén, har stor åter­

hållsamhet iakttagits i avvaktan på den allsidiga utredning om förbättring

av försäkringen, som påkallades redan av 1937 års riksdag.

Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning — som år

1941 höjdes från 3 000 till 3 900 kronor och år 1946 till 4 800 kronor —

föreslås av kommittén till 6 900 kronor. Detta belopp måste enligt vår me­

ning anses vara i underkant redan med hänsyn till de uppgifter om löne­

läget år 1946, vilka kommittén åberopar. Om beloppet nu sättes så lågt,

att en ytterligare höjning blir nödvändig redan inom några år, uppkomma

nya ojämnheter mellan ersättningsbeloppen i jämförliga fall.

I fråga om relationen mellan sjukpenning och förlorad arbetsförtjänst

föreslår kommittén en ringa genomsnittlig förbättring för icke-för sörj are.

Beträffande flertalet skadade med lägre arbetsförtjänst än det nuvarande

maximibeloppet innebär förslaget i denna del, att sjukpenningen bibehålies

oförändrad i ungefär hälften av fallen, under det att förbättringen i övriga

fall vanligen stannar vid 50 öre per dag. För försörjare föreslås därutöver

ett fixt tillägg på 1 krona 50 öre per dag. Detta tillägg innebär en relativt

stor förhöjning i de låga klasserna men en förhållandevis ringa förhöjning

i de klasser, som familjeförsörjare i allmänhet tillhöra.

Enligt vår mening bör den föreslagna sjukpenningtabellen i vart fall för­

bättras genom tillägg av en klass, avseende försäkrade med en årlig arbets­

förtjänst av 7 020 kronor eller däröver, och maximibeloppet för den årliga

arbetsförtjänsten höjas till minst 7 200 kronor. Även vissa ytterligare för­

bättringar av sjukersättningarnas storlek vore befogade; detta förutsätter

måhända någon ökning av antalet sjukpenningklasser, för vilket enligt vår

mening icke något hinder förefinnes. Att vi ansett oss kunna avstå från att

framställa bestämt yrkande härom i detta sammanhang beror på att kom­

mittén enligt motiveringen till förslaget, vilket icke avser en definitiv regle­

ring, kommer att vid sin fortsatta utredning ytterligare överväga hithörande

frågor.

Vidare vilja vi framhålla, att vi utgått från att sjukersättningarna komma

att liksom hittills vara skattefria.

3. Herr Hedenström:

Nu framlagda förslag till lag angående ändring i olycksfallsförsäkrings­

lagen har framkommit efter långvarig och ingående överläggning inom

socialvårdskommitténs olycksfallsförsäkringsdelegation och med dess sak­

kunniga för olycksfallsförsäkringen samt får ses mot bakgrunden av de

olika synpunkter och önskemål, som därvid framlagts. Det torde kunna be­

traktas som eu sammanjämkning av dessa.

Från denna utgångspunkt måste man vara benägen att giva efter på

krav, som, om också berättigade, icke kunnat helt tillgodoses. För min del

finner jag sålunda, att man nu bör se bort från de administrativa olägen­

heter, som äro förenade med förslagen, och inom försäkringsinrättningarna

Kungl. Maj. ts proposition nr 235.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

inrikta sig på att söka övervinna dessa. Då jag ändock icke anser mig

kunna underlåta att uttala betänkligheter mot förslagets utformning av

sjukpenningskalan, sker detta, emedan enligt min mening i detta avseende

försäkringstekniska synpunkter av mera allmän natur och av betydelse för

försäkringens utveckling förtjäna särskilt beaktande.

Jag kan ej instämma i uttalandet i motiveringen till förslaget, att risken

av överkompensation i vissa fall med familjetillägg enligt förslaget skulle

vara ringa, trots att den skattefria sjukpenningen med dyl. tillägg i vissa

fall skulle t. o. in. överstiga arbetsförtjänsten. Ett strikt vidhållande av

90-procentregeln som maximum för den skattefria sjukpenningen synes

mig, för undvikande av missbruk av försäkringen, särskilt angeläget. Den

skadade bör icke frestas att av hänsyn till försörjningsplikt eller andra

ekonomiska omständigheter vara frånvarande från arbetet, även om han

är arbetsvillig. Om man icke skulle vilja sänka sjukpenningen med familje-

tillägg för vissa grupper, torde därför i varje fall en maximeringsregel

införas.

Å andra sidan synes den genomsnittliga höjningen utan familjetillägg,

från 66,7 till 69,2 procent, bra låg i betraktande jämväl av den förbättrade

kompensationen vid högre invaliditetsgrader. Gränsen mellan sjukdoms­

tillstånd och invaliditetstillstånd är, såsom i motiveringen i annat samman­

hang framhålles, ofta flytande. Vid läkarbehandlingens avslutande, då in-

validitetsintyg vanligen första gången utfärdas, är tillståndet ofta ej alls

stationärt utan kan i större eller mindre utsträckning betecknas som ett

avklingande sjukdomstillstånd. Den skadades återanpassning till arbets­

livet, i den mån sådan är möjlig, torde underlättas av att han ej för tidigt

förklaras för invalid utan i stället får förlängd sjukpenning. Det anförda

gäller ej sällan även fall av rätt hög invaliditet. Den skadade bör såvitt

möjligt icke ha intresse av att invaliditet skall bestämmas så tidigt som

möjligt. En förbättrad kompensation även för de ogifta och då särskilt i

de lägre inkomstklasserna, där skattefriheten inverkar minst och där de

lägsta talen för den procentuella kompensationen förekomma, synes väl

motiverad och i god överensstämmelse med olycksfallsersättningens enligt

hävdvunnen uppfattning skadeståndsliknande natur, som ju för övrigt i

motiveringen åberopas i samband med förslaget om uppmjukning av

karensregeln. 4

4. Herr Hultman:

Liksom socialvårdskommittén finner jag, att förutsättningar nu saknas

för en verklig samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringarna, som

skulle eliminera åtskilligt av det myckna arbetet med reglering av kort­

variga fall. Om sjukersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen för­

bättras så avsevärt som kommittén föreslår, har man den erfarenheten att

antalet tvistiga fall kommer att ökas, och att försäkringen kommer även i

övrigt att utsättas för ökad press. Det har därför synts mig mycket tvek­

samt, om sjukhjälpsförbättringarna borde göras så betydande som enligt

kommitténs förslag, vilket innebär, att sjukpenningen, som f. n. är skatte­

fri, i de för industriarbetare vanliga inkomstlägena genomsnittligt ligger så

högt som vid ungefär ä/s av inkomsten (inkl. familjetillägg). I fråga om

invaliditetsersättningarna anser jag en höjning av kompensationsgraden

motiverad för halv- och helinvalider. I flertalet fall av lägre invaliditet för­

orsakar skadan ringa eller ingen bestående inkomstminskning. Framhållas

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

85

må även, dels att försäkringsrådet upptagit till behandling ett förslag om

sådan ändring av praxis för invaliditetsbedömningen, att ökad hänsyn kom­

mer att tagas till invalidernas begynnelsesvårigheter, dels att kommittén

enligt uttalande i motiveringen (s. 65) ämnar överarbeta bestämmelserna i

8 § om grunder för bedömningen. Den av kommittén föreslagna bestäm­

melsen om livränteförhöjning intill 67 års ålder bör enligt min mening

ändras så, att förhöjningarna förbehållas skadade med mer än 40 procents

nedsättning av arbetsförmågan. Om förhöjningen får motsvara 4/io procent

av den årliga arbetsförtjänsten för varje procent av invaliditetsgraden över

40, blir den förhöjda livräntan vid helinvaliditet ungefär lika stor som en­

ligt kommitténs förslag (902/3 procent av årsförtjänsten i stället för 912/3

procent).

Kommitténs förslag om uppmjukningar av karensregeln och bestämmel­

sen om utbyte av invaliditetslivränta mot engångsbelopp kan jag icke

biträda.

Då olycksfallet medför endast tre dagars sjukdom efter olycksfallsdagen,

utgår ingen sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagens nuvarande ka­

rensregel. Enligt sjukförsäkringens karensregel utgår i motsvarande fall

sjukpenning för en dag. Om man i enlighet med kommitténs uppfattning,

vilken jag helt delar, anser sjukförsäkringens karensregel vara i och för

sig mera rationell än olycksfallsförsäkringens, saknas enligt min mening

tillräckliga skäl för att nu ändra olycksfallsförsäkringens regel så, att sjuk­

penning i de nyssnämnda fallen kommer att utgå för tre dagar. Möjligen

kunde man tänka sig den uppmjukningen, att sjukpenning i dessa fall

skulle utgå för sista dagen, men det riktiga synes mig vara, att den nuva­

rande regeln t. v. bibehålies oförändrad tills kommittén slutfört den på­

började utredningen om administrativ samverkan mellan de båda försäk-

ringsgrenarna.

Bestämmelsen om utbyte av invaliditetsränta mot kapital för en gång

fanns icke upptagen i ålderdomsförsäkringskommitténs förslag eller i pro­

positionen i ämnet vid 1916 års riksdag. Ålderdomsförsäkringskommittén

hade för sin del uttalat sig emot sådana utbyten och därvid bl. a. hänvisat

till att livräntorna vore av värde som komplement till folkpensionerna. Med

anledning av väckta motioner föreslog särskilda utskottet den utbytesbe-

stännnelse, som alltjämt gäller. Utskottet underströk emellertid, att ut­

bytena borde inskränkas till rena undantagsfall.

Med stöd av ordalagen i lagstadgandet och utskottets uttalande har för­

säkringsrådet varit återhållsamt vid lämnandet av utbytesmedgivandena.

För bifall till ansökan om kapitalutbyte fordrar rådet — förutom att sö­

kanden har vissa personliga kvalifikationer — att det ändamål, vartill

kapitalbeloppet skall användas, uppfyller kravet på säker och varaktig för­

bättring av sökandens levnadsvillkor. Med hänsyn härtill har rådet visat

större benägenhet att bevilja utbyte beträffande ansökningar, som avse ut­

byte för möjliggörande av yrkesutbildning, än beträffande ansökningar för

andra ändamål. I viss utsträckning har vidare beviljats utbyte för förvärv

av eget hem eller jordbruksfastighet. Däremot hava ansökningar i regel

avslagits, därest de avsett sådana ändamål som utbyte för betalande av

skuld samt för tillgodoseende av andra mera tillfälliga behov eller ändamål,

hjälp till inköp av möbler, husgeråd o. d., utbyte för startande eller utvid­

gande av affärsverksamhet samt, frånsett vissa speciella fall, utbyte för

förvärvande av arbetsredskap.

Den restriktiva hållning, som lagstiftningen och tillämpningen intagit be­

träffande utbytena, är enligt min mening synnerligen välmotiverad och står

i god överensstämmelse med den av Sverige ratificerade konvention, som

kommittén omnämnt. Erfarenheten visar, att möjligheten till engångsbe­

lopp utövar stor lockelse på många livräntetagare, medan det mindre ofta

kan visas, att det är till verklig fördel för den skadade att utfå ersättning

i denna form. Den av kommittén föreslagna uppmjukningen av bestäm­

melsen är enligt min mening icke tillrådlig. Den föreslagna lydelsen ger

icke tillräcklig ledning för den tillämpande myndigheten och ännu mindre

för allmänheten. Grunderna för bestämmelsen böra komma till uttryck i

lagtexten, icke blott i motiveringen, som ju icke kan komma till allmän

kännedom.

Om man skall gå in för ett mera allmänt utbyte av livräntor mot kapital­

belopp för en gång, är enligt min mening det riktiga att övergå till ett

system liknande det i vissa andra länder förekommande, där livräntan vid

lägre invaliditetsgrader regelmässigt utbytes mot ett kapitalbelopp, motsva­

rande ett mindre antal årsbelopp av livräntan och alltså i regel långt mindre

än livräntans kapitalvärde enligt vanliga beräkningsgrunder. Då emeller­

tid en sådan lagändring förutsätter uppsägning av den förut nämnda kon­

ventionen, vartill för närvarande i övrigt icke synes finnas anledning, får

jag för min del under åberopande av vad ovan anförts yrka, att gällande

utbytesbestämmelse icke ändras. Skulle emellertid eu omformulering anses

böra ifrågakomma, bör tillses, att den nya avfattningen kommer att stå i

överensstämmelse med konventionen.

5. Herr Östrand:

I likhet med kommittén finner jag det angeläget, att förbättringar av er-

sättningsgrunderna snarast möjligt genomföras. Vad sjukpenningen be­

träffar måste emellertid ett förslag, som framlägges innan kommittén tagit

slutlig ställning till frågan om samordning mellan den sociala olycksfalls­

försäkringen och den obligatoriska sjukförsäkringen få anses hava provi­

sorisk karaktär — en uppfattning, som även kommit till uttryck i kom­

mitténs motivering (sid. 70). Det synes under sådana förhållanden natur­

ligast och lämpligast, att erforderliga förbättringar i fråga om sjukpen­

ningens storlek tills vidare vidtagas inom ramen för nu gällande system.

Detta kan ske, förutom genom införande av ersättningsklasser med högre

sjukpenning än den nuvarande högsta, genom höjning av den kompensa­

tionsgrad, som ligger till grund för nu gällande sjukpenningskala — 2/3 av

den dagliga arbetsförtjänsten — till exempelvis :,/t av arbetsförtjänsten.

Införandet av familjetillägg till sjukpenning måste, även om de givas den

relativt enkla form, som kommittén föreslagit, föranleda en icke obetydlig

utökning av försäkringsinrättningarnas förvaltningsorganisation. Det måste

därjämte starkt befaras, att de föreslagna nya bestämmelserna komma att

— icke blott till en början utan även i det långa loppet — leda till en för­

dröjning av skaderegleringen. Dessa verkningar synas kunna undvikas

genom en sådan förändring av sjukpenningskalan, som ovan skisserats.

Som motiv för en samordning mellan olycksfallsförsäkringen och sjuk­

försäkringen har jämte önskemålet om en snabbare skadereglering anförts

strävandena att minska omfattningen av försäkringens centrala administ­

ration. Det synes också otvivelaktigt att om en sådan samordning kommer

till stånd detta skulle kunna leda till viss nedskärning av denna administ­

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

87

ration. Att det under sådana förhållanden skall bliva möjligt för försäk-

ringsinrättningarna att för den tillfälliga ansvällning av organisationen,

varom fråga skulle vara, i tillräcklig omfattning erhålla sådana kompetenta

arbetskrafter, som erfordras för en effektiv tillämpning av de av kommit­

tén föreslagna bestämmelserna, lärer åtminstone för närvarande icke kunna

med säkerhet påräknas.

Det förefaller mig vidare som om kommittén underskattat risken för

överförsäkring. Även om de nu talrikt förekommande komplementförsäk­

ringarna efter genomförandet av kommitténs förslag skulle komma att

minska i fråga om såväl antal som ersättningsförmånernas storlek måste

dock befaras att en icke ringa risk för överförsäkring alltjämt kommer att

förefinnas. I många fall skulle även utan komplementförsäkring den skatte­

fria sjukpenningen med familjetillägg komma att vara endast obetydligt

lägre eller till och med högre än den skattepliktiga arbetsförtjänsten. En

sådan anordning kan utan tvivel inverka menligt på det produktiva

arbetet.

Då kommitténs förslag är att betrakta som en sammanjämkning mellan

de olika ståndpunkter, vilka förfäktats inom sakkunnigedelegationen, har

jag inskränkt mig till att här understryka de betänkligheter, åt vilka jag

givit uttryck inom delegationen.

Beträffande utformningen av lagförslagets detaljer har det icke varit mig

möjligt att taga definitiv ställning inom den korta tid, som tillmätts härför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Kr

pr

dag

PunkHinjer= föreslagen

penningskala med

i/fan familjelillagtj

K

u

n

g ^l.

M

a

j: ^ts

p

ro

p

o

siti

o ⁿ

n ^r

2

3

5

.

% av års-

del av arbebförljansleh

'-.Livranla med föreslagen

ZJnvalidiVel' i

/o

—>

K

u

n

g ^l.

M

a

j: ^ts

p

ro

p

o

si

tio ⁿ

n ^r

2

3

5

.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Bil. C.

P. M.

med uppskattning av kostnaderna för föreslagna ändringar i olycksfallsför­

säkringslagens ersättningsbestämmelser.

Uppskattningen har begränsats till att avse olycksfall i arbete bland obli­

gatoriskt försäkrade arbetare, exkl. statsanställda. För dessa senare före-

ligga nämligen i de statistiska publikationerna kostnadsuppgifter endast för

invaliditets- och dödsfall. Av krigsolycksfall och yrkessjukdomsfall för­

anledda ersättningar ingå icke.

I första hand har ett försök gjorts att uppskatta årskostnaderna enligt

nu gällande ersättningsbestämmelser och löneförhållanden. Därefter har

undersökts vilken effekt de föreslagna ändringarna kunna förväntas ha på

olika slag av ersättningar.

I. Uppskattning av nuvarande årskostnader.

1. Antal olycksfall. Antalet ar 1946 inträffade olycksfall har med ledning

av antalet till försäkringsinrättningarna inkomna anmälningar skattats

till omkring 141 500 för rfa och omkring 103 000 för bolag. Till rfa un­

der de första elva månaderna av år 1947 inkomna anmälningar för i

anstalten försäkrade, exkl. statsanställda utvisa i jämförelse med mot­

svarande tid år 1946 en höjning från 136 543 till 138 317, motsvarande

omkring 1,3 %. De till anstalten anmälda bolagsskadorna voro under de

första elva månaderna av innevarande år 75 029 mot 68 927 under sam­

ma period 1946, motsvarande ej mindre än 8,9 % höjning. Antalet olycks­

fall år 1947 kan med ledning härav skattas till omkring 250 000.

2. Antal invalider. Antalet invalider på 1 000 olycksfall utgjorde åren 1940

1944 resp. 16,25, 15,97, 14,77, 13,64 och 13,53. Räknar man med ytterli­

gare någon nedgång av nämnda relativtal till omkring 12,8, skulle anta­

let invalider bli 3 200.

3. Antalet dödsfall. Antalet dödsfall utgjorde under åren 1940—1944 sam­

manlagt 2 081, i vilken summa dödsfallen på grund av krigsskada så­

som nämnts icke ingå. För den föreliggande uppskattningen har räk­

nats med 420 dödsfall per år.

4. Antalet sjukdagar. Antalet dagar med sjukpenning utgjorde åren 1940

—1944 i medeltal per olycksfall resp. 18,52, 17,97, 17,47, 17,36 och 18,01.

Uppskattas antalet sjukpenningdagar på grund av olycksfall 1947 till

4 350 000, innebär detta att medeltalet per olycksfall skulle vara om­

kring 17,4.

5. Medelvärdet av daglig sjukpenning. Ur en stickprovsundersökning av de

skadades fördelning på löneklasser, omfattande 10 146 av rfa reglerade,

år 1947 inträffade olycksfall, erhålles medelvärdet 7 : 14. För bedömande

av dess användbarhet i föreliggande sammanhang måste till en början

fastställas om det kan antagas tillräckligt nära överensstämma med me­

delvärdet av daglig sjukpenning, beräknat ur sjuktid och sjukpenning­

belopp. För år 1942 inträffade olycksfall gjordes år 1946 en löneklass-

uppdelning av de skadade, och ur denna har medelvärdet beräknats till

91

4: 87, medan det ur sjuktid och sjukpenningbelopp beräknade utgör

4 : 89. Härav torde man få draga den slutsatsen, att sjukdagarnas för­

delning på löneklasser tillräckligt nära överensstämmer med olycksfal­

lens för att några betänkligheter ur den nu anförda synpunkten icke

behöva föreligga.

Vidare kan ifrågasättas om det erhållna medelvärdet får antagas

gälla även för bolagens skador. Till belysande av detta spörsmål har

nedan gjorts en sammanställning för åren 1942—1944 av de medelvär­

den, som erhållas ur sjuktid och sjukpenningbelopp, särskilda för rf a

och bolag (beteckn. R, B) samt för större och mindre arbetsgivare (be-

teckn. A, a).

Kungl. Mnj:ts proposition nr 235.

År

RA

Ra

R

B A

Ba

B

R+B

1942 ................................ 5,27

3,47

4,72

5,24

3,44

5.12

4,89

1943 ................................ 5,56

3,87

5,05

5,50

3,85

5,40

5,20

1944 ................................ 5,80

4,07

5,28

5,68

3,98

5,56

5,39

Värdena för mindre arbetsgivare ligga som synes väsentligt under vär­

dena för större. Då de mindre arbetsgivarnas andel i försäkringsstocken

är betydligt mindre för bolagen än för rfa, förklarar detta att värdena

för bolagens hela bestånd bliva högre än motsvarande för rfas bestånd

ehuru förhållandet är omvänt om större och mindre arbetsgivare betrak­

tas var för sig. Under den angivna perioden synes en tendens till utjäm­

ning hava gjort sig gällande, men härur kunna med hänsyn till lagänd­

ringarna den 1/7 1946 tydligen inga slutsatser dragas beträffande nuva­

rande förhållanden. Närmast synes man böra räkna med att olikheten

mellan större och mindre arbetsgivare och därmed mellan rfa och bo­

lagen blivit större. I saknad av hållpunkter för ett siffermässigt bedö­

mande har jag emellertid utgått från det ur rfas material erhållna me­

delvärdet 7 : 14 såsom gällande även för bolagen.

6. Medellön. Ur stickprovsundersökningen 1947 erhålles medellönen 3 820.

Motsvarande värde ur den förut omnämnda undersökningen av 1942 års

olycksfall är 2 612. Förhållandet mellan dessa tal (3 820 : 2 612 =

1

,

4625

)

överensstämmer tämligen nära med förhållandet mellan medelvärdena

av daglig sjukpenning (

7,14

: 4,89 =

1

,

4601

), varför jag ansett mig kunna

utgå ifrån att också för åren 1943 och 1944 förhållandet mellan sist­

nämnda medelvärden tillräckligt noga angiver höjningen av medellönen.

7. Medelvärdet av invalidlivräntornas kapitalvärden. Detta har beräknats

ur summan av kapitalvärdena för åren 1942—1944, omräknade till 1947

års lönenivå på grundval av sjukpenningmedelvärdena, och utgör kr,

9 310. I den följande sammanställningen har siffran avrundats till 9 300.

8. Medelvärdet per dödsfall av efterlevandelivräntornas kapitalvärden har

beräknats på samma sätt och utgör kr. 15 979, avrundat 16 000.

9. Medelvärdet av begravningshjälpen har ur den vid stickprovsundersök­

ningen erhållna fördelningen på löneklasser beräknats till kr. 393, av­

rundat 400.

10. Medelvärdet per olycksfall av kostnaden för läkarvård in. m. utgjorde

åren 1942 -1944 resp. 34: 37, 34: 51 och 34: 62. Vid beräkningen har

antagits, att ifrågavarande kostnad per olycksfall för de större arbets­

givare, som själva utgiva ersättningen, varit den samma som för övriga

större arbetsgivare. Nuvarande kostnaden har antagits till i runt tal

35 kr. per olycksfall.

92

Kiingl. Maj:ts proposition nr 235.

Sammanfattning av nuvarande årskostnader i tusental kr. enligt den

verkställda uppskattningen.

Sjukpenning 4 350 000 x 7: 14 ............................................................. = 31 059

Kap.-värden av invalidlivr. 3 200 x 9 300 ...................................... = 29 760

*

» efterlevandelivr. 420

X

16 000 ............................. = 6 720

Begravningshjälp 420

X

400

................................................................. =

168

Sunnna kontantersättningar 67 707

Läkarvård (inkl. av arb.-givare utgivna ersättn.) 250 000 x 35 = 8 750

Totalsumma 76 457

II. Kostnadsökningar på grund av föreslagna ändringar i

ersättningsbestämmelserna.

1. Ökning av antalet sjukpenningdagar på grund av att sjukpenning skall

utgå om sjukdomen varat mer än två dagar efter dagen för olycks­

fallet. Ur de för år 1941 publicerade sjuklängdstabellerna, som utgå från

ett reducerat antal av 10 000 på fjärde dagen kvarvarande sjuka, beräk­

nas motsvarande antal sjukpenningdagar till 215 029. Ändringen inne­

bär, att tre dagars sjukpenning skulle tillkomma för dem som äro sjuka

den tredje dagen men icke den fjärde. Relativa antalet sådana fall torde

kunna skattas till omkring 350 och ökningen i antalet sjukpenning­

dagar sålunda till (knappt) 0,5 %.

2. Höjning av lönemaximum till 6 900 och av löneminimum till 900 kr.

Den ur stickprovsundersökningen 1947 erhållna fördelningen på 270-

kr.-intervall har påbyggts med en antagen fördelning av de 3 889 ska­

dade, vilkas lön uppgått till 4 725 kr. eller mer, på liknande löneinter-

vall och ett slutintervall, motsvarande en lön av 6 885 kr. eller mer.

Denna fördelning har utformats så, att antalet fall, med avvikelse för

slutintervallet, är jämnt sjunkande. Ur densamma beräknas, med be­

aktande av maximi- och minimibestämmelserna, medellönen till 4 195 kr.

3. Medelvärdet av daglig sjukpenning utan familjetillägg. Nyssnämnda för­

delning har omformats till en fördelning på de nya sjukpenningklas­

serna under antagande av jämn spridning inom varje 270-kr.-intervall.

Härur erhålles, om hänsyn icke tages till nedsättningen av sjukpen­

ningen under 3: 50 för vissa skadade, medelvärdet 8: 12. Räknar man

med att samtliga skadade med arbetsförtjänst understigande 1 600 kr.

tillhöra de kategorier för vilka sjukpenningen skall utgöra tre, resp. två

kronor, nedgår medelvärdet till 8: 08. I den följande uppskattningen

har räknats med värdet 8: 10.

4. Familjetillägg till sjukpenning. De skadade kvinnornas procentuella an­

del i antalet sjukdagar utgjorde åren 1942—1944 resp. 12,38, 12,31 och

13,57. Man torde emellertid ha anledning förmoda, att denna andel på

grund av krigsförhållandena under de nämnda åren varit onormalt hög.

Åren 1936—1938 voro motsvarande procenttal 11,40, 11,54 och 11,46. Kvin­

nornas andel har nu antagits till 11,5%.

Tiden har icke medgivit någon undersökning av sjukdagarnas fördel­

ning efter de skadades civilstånd, utan denna har antagits kunna häm­

tas ur folkräkningssiffrorna 1940. I del III av statistiska centralbyråns

publikation, tab. 24 A, lämnas uppgifter om de egentliga yrkesutövar­

93

nas fördelning bl. a. i detta avseende. För manlig arbetarpersonal ut­

gjorde de gifta 51,0 7c och de förut gifta 3,1 % medan för kvinnlig ar­

betarpersonal motsvarande procenttal voro 14,2 och 7,1. För arbetar­

personal och förvaltningspersonal tillsammans bli siffrorna för män

54,3 och 3,1, för kvinnor 16,0 och 5,9.

Vidare har en sammanställning gjorts av samtliga under åren 1918

—1944 inträffade dödsfall på grund av olycksfall i arbete. Av denna

framgår, att bland de avlidna männen 51,3 % voro gifta, medan 4,6 %

efterlämnade barn men icke änka. Siffran för gifta överensstämmer

som synes ganska väl med den ur folkräkningen för arbetarpersonal

erhållna. Då familjetillägg enligt förslaget skall utgå till skadad, som

icke är gift, endast om han har hemmavarande barn, torde man kunna

få antaga, att sådant tillägg skulle komma att utgå på grund av 54 %

av sjukdagarna för manliga skadade.

För kvinnornas del kunna några slutsatser rörande antalet till fa-

miljetillägg berättigade icke dragas ur de anförda folkräkningssiffrorna,

då enligt förslaget rätten till sådant tillägg oavsett den skadades civil­

stånd blir beroende av att hon har hemmavarande barn under sexton år.

Ehuru nyssnämnda sammanställning av dödsfallen 1918—1944 omfattar

endast 725 avlidna kvinnor har jag därför nödgats bygga uppskattningen

på detta material, och då av de avlidna 103 efterlämnat barn har jag i

fråga om kvinnliga skadade räknat med familj etillägg för i runt tal 15 %

av antalet sjukdagar.

5. Invalid- och efterlevandelivräntornas kapitalvärden antagas på grund

av de ändrade lönegränserna stiga i proportion till medellönerna, alltså

i förhållandet 4 195 : 3 820.

6. Livränteförhöjning till invalider. Ur tab. 5 i »Olycksfall i arbete 1934

—1938», där invaliditetsfallen fördelats efter invaliditetsgrad och ålder,

har jag — under antagande att medelinvaliditetsgraderna för invalider

med 10—19 7o och med 20—29 % invaliditet, som erhållas ur den efter­

följande tab. 6, äro oberoende av åldern — beräknat förhöjningen i liv­

räntebelopp vid livräntans början om lönen förutsättes vara den samma

för alla invalider. Bestämmelsen har funnits under de angivna förut­

sättningarna medföra en höjning av nämnda begynnelsebelopp med

8,6

7e.

Huru livränteförhöjningen kommer att påverkas av dödlighet och

reaktivering kan ej med större säkerhet bedömas, men tills vidare torde

man få antaga samma förhållanden som för livräntebeloppen exkl. för­

höjning. Under detta antagande och med beaktande av att livränteför­

höjning utgår endast till 67 års ålder hava kapitalvärden beräknats för

de olika åldersgrupperna och summan jämförts med motsvarande summa

för livräntorna exkl. förhöjning. Bestämmelsen har funnits föranleda en

höjning av livräntornas kapitalvärden med 6,6 %.

7. Höjning av livräntan till änka eller änkling och höjning av efterlevande­

livräntornas maximibelopp. Med ledning av tabellerna 9 a—9 d i »Olycks­

fall i arbete 1934—1938» hava under antagande av samma lön för alla

fall summariska kapitalvärdesberäkningar gjorts dels enligt nu gällande,

dels enligt de föreslagna bestämmelserna. Beträffande föräldralivrän-

tornas belopp har räknats med två alternativ, nämligen '/, och '/12 av

lönen. Enligt det förra har höjningen beräknats till 25,3 Va och enligt det

senare, som torde närmare motsvara verkligheten, till 26,8 %. 1 den verk­

ställda uppskattningen har siffran avrundats till 26 %.

Kungl. Maj. ts proposition nr 235.

8. Kostnaden för läkarvård har antagits oförändrad. Den höjning, som

föranledes av att protestillägg skall utgå även i fall, där livränta icke

tillerkänts, torde icke bliva av större betydelse.

Till vårdbidrag eller till ändringen i 9 § andra stycket har hänsyn

icke tagits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Sammanfattning av de uppskattade kostnaderna enligt förslaget, i tusental kronor.

Sjukpenning utan familjetillägg: 4 350 000

X

1,005

X

8,10 .... 35 411

Familjetillägg: 4 350 000

X

1,005

X

(0,885

X

0,54 + 0,115

X

X

0,15)

X ^{1: 50 ...................................................................................} 3

247

Kapitalvärden av invalidlivr. 3 200

X

9 300

X

(4 195:3 820)

X

1,066

Kapitalvärden av efterlevandelivr. 420

X

16 000

X

(4 195:3 820)

X

1,26

Begravningshjälp 420

X

500 ..........................................

38 658

34 838

9 298

210

Summa kontantersättningar 83 004

Läkarvård............................................................................................... 8750

Totalsumma 91 754

Stockholm i december 1947.

ARVID MÅNSSON.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 8 maj 1948.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, stats­

råden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, G

jöres

, D

anielson

, V

ougt

, Z

etter

­

berg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, W

eijne

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 4 maj 1948

avgivna utlåtande över de till lagrådet den 2 april 1948 remitterade för­

slagen till

1) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring

för olycksfall i arbete samt

2) lag angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsför­

säkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Sedan föredraganden anmält, att lagrådet lämnat förslagen utan erinran,

hemställer föredraganden, att desamma, efter smärre redaktionella jämk­

ningar, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kron-

prinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposi­

tion av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

97

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .........................................................................................................................

Förslag till lag angående ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om för­

säkring för olycksfall i arbete ...................................................................................

Förslag till lag angående ändring i lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om

krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer..........................

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 2 april 1948 .............................................

Gällande bestämmelser ............................................................................................

Socialvårdskommitténs förslag ..............................................................................

Yttrandena ....................................................................................................................

Departementschefen .................................................................................................

Speciell motivering......................................................................................................

Bilaga: Socialvårdskommitténs betänkande ................................................................

8

9

9

12

15

33

38

56

Skrivelse till Konungen s. 56. Lagförslag s. 58. Motivering: Inledning s. 64.

Beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst s. 65. Ersättning vid sjukdom

s. 66. Ersättning vid invaliditet s. 73. Ersättning vid dödsfall s. 77. Avdrag

för ersättningar av motsvarande slag s. 77. Lagförslagen m. m. s. 80- Kostnads­

beräkningar s. 82. Särskilda yttranden s. 82. Bilagor s. 88.

Utdrag av lagrådets protokoll för den 4 maj 1948

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 8 maj 1948

7 .— Rihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 235.