Prop. 1949:184

('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

1

Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m.; given Stockholms slott den 24 mars 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­ tion,

2) lag om ändrad lydelse av 4 kap. 10 och 11 §§ vattenlagen, 3) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköps- rätt till fast egendom,

4) lag om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385), 5) lag om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent, samt

6) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innefattar förslag till ändringar i expropriationslagstift- ningen i väsentligen tre olika avseenden, nämligen i fråga om expropriations- ändamålen, värderingsreglerna och organisationen i expropriationsmål.

Vad angår expropriationsändamålen föreslås bestämmelser, enligt vilka fastighet må av kommun tagas i anspråk genom expropriation, om Konung­ en prövar det nödigt för alt säkerställa att mark på skäliga villkor är till­ gänglig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. ISi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för

upplåtelse med tomträtt. Expropriation avses sålunda skola kunna beviljas

— förutom för tomträttsändamål — såväl för att tillgodose ett aktuellt

bostadsbehov som för att kommun skall kunna genom konkurrens på tomt­

marknaden fa till stånd rimliga priser. Ehuru dessa nya expropriationsmöj-

ligheter alltså i första hand taga sikte på behovet av tomter för bostadsän­

damål, kan det bli fråga om all sådan mark som behövs för en planmässig

utveckling av kommunen över huvud taget.

Enligt förslagets värderingsregler skall löseskillingen för fastighet som

exproprieras motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens

pris och fastighetens avkastning. I förhållande till gällande lag, som endast

stadgar att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde, innebär

detta icke någon principiell förändring. Avsikten med förslaget i denna del

är att genom mera preciserade värderingsnormer få till stånd en riktigare

och mera likformig uppskattning och särskilt att nedbringa det övervärde,

som hittills ofta ingått i expropriationsersättningar.

Särskilda anordningar för överföring till det allmänna av värdestegring

vid tätbebyggelse ha icke upptagits i propositionen. Under förarbetena ha

olika möjligheter att lösa denna fråga övervägts, nämligen antingen en spe­

ciell värderingsregel, enligt vilken fastighets värde ej skulle få beräknas på

grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse medgivits

i stads- eller byggnadsplan, eller, alternativt, bestämmelser om uttagande

av en särskild exploateringsavgift på grundval av värdeökning i samband

med fastställelse eller ändring av stads- eller byggnadsplan. Det bär be­

funnits nödvändigt att göra dessa förslag till föremål för ytterligare ut­

redning.

Beträffande slutligen organisationsfrågan föreslås i propositionen att

expropriationsmålen, vilkas viktigaste del, expropriationsersättningens be­

stämmande, hittills ankommit på expropriationsnämnd, skola i sin

helhet handläggas av domstol. I första instans skola dessa mål

behandlas av särskilt inrättade expropriationsdomstolar. Sådan domstol,

som skall finnas i varje domsaga och varje stad med rådhusrätt,

består enligt förslaget av ägodelningsdomaren i orten såsom ordförande

samt i regel två expropriation stekniker och två nämndemän i orten såsom

ledamöter. Expropriationsteknikerna skola tillkallas av domstolens ordfö­

rande bland en särskild, centralt utsedd kår av experter i fråga om fastig­

hetsvärdering. Även nämndemännen kallas till tjänstgöring av domstolens

ordförande, som därvid skall tillse att såvitt möjligt den ene av nämnde­

männen är fastighetsägare men den andre fristående från fastighetsägare-

intressen. Från expropriationsdomstolen skola målen kunna fullföljas till

hovrätten och högsta domstolen.

De föreslagna nya bestämmelserna, som även innefatta följdändringar i

bl. a. byggnadslagen, avses skola träda i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

3

Förslag

till

Lag

angående .ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas,

dels

att 1, 7, 13—40, 48, 50, 51, 53, 54, 57—61, 67, 69,

70, 89 och 95 §§ samt överskrifterna framför envar av 13 och 48 §§ lagen

den 12 maj 1917 om expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives,

dels

att 41—47, 47 a, 63—66, 75, 78, 79, 82—86, 88 och

91—94 §§ samt överskrifterna framför envar av 14, 22, 43, 63 och 75 §§

samma lag1 skola utgå,

dels ock

att i lagen skola införas en ny paragraf,

betecknad 111 §, samt två nya överskrifter, den ena närmast framför 37 §

och den andra närmast framför 111 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse:)

1

§•

Fastighet, som-------------för orten;

14. för tillgodoseende av fjällren-

skötselns behov;

eller

15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk.

Särskild rätt — — — till natio­

nalpark.

(Föreslagen lydelse:)

1

§•

Fastighet, som — -------- för orten;

14. för tillgodoseende av fjällren-

skötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk;

eller

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tät­

bebyggelse och därmed sammanhäng­

ande anordningar eller för att eljest

i kommuns ägo överföra mark, som

icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt.

Särskild rätt — -— — till natio­

nalpark.

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS 1947: 326, beträffande 13 och 14 §§ samt över­

skrifterna framför 13 och 14 §§ 1946: 828, beträffande 16 § 1939: 152, beträffande 26 § 1945: 754,

beträffande 30 § 1946: 828, beträffande 36 § 1934: 31, beträffande 39 ii 1924: 391, beträffande

47 § 1934 : 31, beträffande 47 a § 1946: 828, beträffande 48 § 1941: 959, beträffande 50 § 1946: 828,

beträffande 57 § 1934: 31, beträffande 58 § 1946: 828, beträffande 59 § 1934: 31, beträffande 66 §

1938:221, beträffande 75 § och överskriften framför denna 1941:882, beträffande 78 och 79 §§

1943:434, beträffande 88 § 1947:233, beträffande 89 och 91 §§ 1941:959, beträffande 92 §

1946: 828 samt beträffande 95 § 1934: 31.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

7 § 1 o. 2 st.

För fastighet, som exproprieras,

skall erläggas löseskilling motsvaran­

de fastighetens

fulla

värde. Expro­

prieras en del av en fastighet och lider

återstoden skada eller intrång genom

expropriationen eller den exproprie­

rade delens användande, skall

full

ersättning därför gäldas. Uppkom­

mer eljest genom expropriationen

skada för ägaren, skall ock sådan

skada

fullt

ersättas.

Är den —--------kan meddelas.

Om laga domstol i expropriationsmål

och förhandling i sådant mål.

(Gällande lydelse:)

7 §•

För fastighet, som exproprieras,

skall erläggas löseskilling motsvaran­

de fastighetens värde

med hänsyn

särskilt till ortens pris och fastighe­

tens avkastning.

Exproprieras en del

av en fastighet och lider återstoden

skada eller intrång genom expropria­

tionen eller den exproprierade delens

användande, skall ersättning därför

gäldas. Uppkommer eljest genom ex­

propriationen skada för ägaren, skall

ock sådan skada ersättas.

Är den------- - — kan meddelas.

Om domstolar och rättegång

i expropriationsmål.

13 §.

Angående domstol i expropriations­

mål och rättegången i sådant mål

gälle i allt, varom ej i denna lag eller

annan lag eller författning är sär­

skilt stadgat, vad i fråga om allmän

domstol är föreskrivet, där det är till-

lämpligt.

14 §.

Första domstol i expropriationsmål

är expropriationsdomstol, en för var­

je domsaga eller stad med rådhus­

rätt.

15 §.

Expropriationsdomstol består av

ordförande och fyra ledamöter. Ord­

förande är ägodelningsdomaren i

orten. Av ledamöterna skola två vara

särskilt utsedda expropriationstek-

niker och två nämndemän i orten. 1

mål av mindre betydelse är expro­

priationsdomstol domför med, för-

(Föreslagen lydelse:)

5

utom ordförande och nämndemän,

endast en expropriationstekniker.

Vid måls avgörande utan huvudför­

handling samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, är expropriations-

domstol domför med ordföranden en­

sam.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

16 §.

För att tjänstgöra i expropriations-

domstolar förordnar Konungen eller

myndighet, som Konungen bestäm­

mer, för en tid av tre år i sänder

lämpligt antal expropriationstekniker,

av vilka hälften skall hava erfarenhet

i fråga om fastighetsvärdering inom

tätorter och hälften beträffande dylik

värdering å landet. Om de sålunda ut­

sedda och den sakkunskap envar av

dem företräder lämnas uppgift till ex-

propriationsdomstolarnas ordförande.

17 §.

Till tjänstgöring i expropriations-

domstol kallar ordföranden den eller

de expropriationstekniker, som han

med hänsyn till erforderlig sakkun­

skap och övriga förhållanden finner

lämpligast.

Av nämndemännen i orten skola i

expropriationsdomstol varje gång

tjänstgöra de två, som av ordföranden

kallas därtill. Såvitt möjligt iakttages

därvid att den ene är ägare av fastig­

het men den andre icke.

18 §.

Yppas vid överläggning i expro­

priationsdomstol skiljaktiga mening­

ar, vare lag som i rättegångsbalken

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

13 § 1 o. 2 st.

Expropriationsmål skall upptagas

av

underrätten

i den ort, där fastig­

heten är belägen.

Skall expropriation ske från sär­

skilda inom olika

underrätters dom-

värjo

belägna fastigheter, som ej

lämpligen kunna för expropriations-

ersättningens bestämmande uppskat­

tas amjat än såsom en enhet, förordne

Konungen, att

för sådan uppskattning

frågan om expropriationen skall i sin

helhet upptagas av den av

underrät­

terna

Konungen bestämmer.

stadgas beträffande domstol, där alle­

nast lagfarna ledamöter hava säte i

rätten.

Vid omröstning säge ordföranden

sin mening först, därefter expropria-

tionsteknikerna och sist nämndemän­

nen.

19 §.

För sina sammanträden vare ex-

propriationsdomstol berättigad att

disponera över nödiga lokaler i tings-

eller rådhus, allmän skola eller annan

allmän byggnad, som icke är för till­

fället upptagen för sitt huvudsakliga

ändamål eller utgöres av gudstjänst­

lokal.

Vållas särskilda utgifter för upp­

värmning, belysning, städning eller

dylikt, skola de ersättas av den ex­

proprierande.

20

§.

Expropriationsmål skall upptagas

av

expropriationsdomstolen

i den ort,

där fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från sär­

skilda inom olika

expropriationsdom-

stolars områden

belägna fastigheter,

som ej lämpligen kunna för expro-

priationsersättningens bestämmande

uppskattas annat än såsom en enhet,

förordne Konungen att frågan om ex­

propriationen skall i sin helhet upp­

tagas av den av

expropriationsdom-

stolarna

Konungen bestämmer.

21

§.

I stämningsansökan skall den ex­

proprierande uppgiva, utöver vad el­

jest är stadgat, även den ersättning

han bjuder i målet. Då område som

skall exproprieras utgör del av fas-

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

7

tighet, skall områdets storlek och

läge noggrant angivas i ansökningen

eller därvid fogade handlingar.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

14 § 1 st. 1 p.

På ansökning av den exproprieran­

de

utfärde

rätten

stämning å fastig­

hetens ägare så ock å andra ersätt-

ningsberättigade, om sådan sakägare

av sökanden uppgivas,

och kalle dem

att inställa sig vid rätten för målets

förberedande handläggning.

17 g.

Fastighetens ägare vare pliktig att

uppgiva övriga sakägare i avseende å

samma egendom.

Underlåter han det

utan laga skäl, och uppstår skada för

sakägare, som saknat kännedom om

expropriationen, skall han hålla så­

dan sakägare skadeslös. Erinran här­

om varde införd i den stämning, som

utfärdas å fastighetens ägare.

18 §.

Har

under målets handläggning

sakägare uppgivits eller eljest blivit

känd, varde han stämd i målet, om

han ej ändå kommit tillstädes.

14 § 1 st. 2 o. 3 p. samt 2 st.

Rätten

föranstalte

ock

att, till un­

derrättelse för möjligen befintliga

okända sakägare, kungörelse om

ti­

den för inställelsen minst fjorton da­

gar förut

uppläses i kyrkan för den

församling, där fastigheten är belä­

gen, samt införes i allmänna tidning­

arna och tidning inom orten.

Målet

varde

tillika, om

det

ej angår allenast

upphävande av särskild rätt, som ej

är intecknad i fastigheten, å nästa

22

§.

Avvisas ej stämningsansökan,

ut­

färde

domstolen

stämning å fastighe­

tens ägare så ock å andra ersättnings-

berättigade, om sådana sakägare av

sökanden uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att

uppgiva övriga sakägare i avseende å

fastigheten.

Underlåter han det utan

laga skäl, och uppstår skada för sak­

ägare, som saknat kännedom om ex­

propriationen, skall han hålla sådan

sakägare skadeslös. Erinran härom

varde införd i den stämning, som ut­

färdas å fastighetens ägare.

Har,

sedan stämning utfärdats,

sakägare uppgivits eller eljest blivit

känd, varde han stämd i målet, om

han ej ändå kommit tillstädes.

23 §.

Då stämning utfärdas,

föranstalte

domstolen

att, till underrättelse för

möjligen befintliga okända sakägare,

kungörelse om

målet snarast möjligt

uppläses i kyrkan för den försam­

ling, där fastigheten är belägen, samt

införes i allmänna tidningarna och

tidning inom orten.

Domstolen skall

tillika, om

målet

ej angår allenast upphävande av sär­

skild rätt, som ej är intecknad i fas­

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

inskrivningsdag

antecknat

i fastig­

hets- eller inteckningsboken.

Avser på grund av förordnande,

som i 13 § andra stycket sägs, stäm­

ning i expropriationsmål fastighet

utanför rättens domvärjo, åligger rät­

ten att därom ofördröjligen göra an­

mälan hos inskrivningsdomaren i

den ort, där fastigheten är belägen,

för anteckning enligt vad nyss är

sagt.

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sak­

ägare gälle ej innehavare av fordran,

för vilken inteckning i fastigheten är

sökt eller beviljad eller fastigheten

häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabal­

ken.

19 g.

Tvistas om fastighet, som expro­

prieras, vare den av de tvistande, som

innehar fastigheten, berättigad att

med laga verkan tala och svara för

densamma, till dess den lagligen vin-

nes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskom­

melse, som förre ägaren ingått, eller

annan i målet vidtagen, för denne

bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes i

målet, vare stämning å nye ägaren ej

behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsva­

rande tillämpning beträffande sär­

skild rätt till fastighet, som avstås på

grund av expropriation.

16 §.

Vid

rätten

skall företes gravations­

bevis rörande fastigheten. Därmed

må dock, i fall då förordnande en-

(Gällande lydelse:)

tigheten,

göra anmälan därom till in­

skrivningsdomaren, vilken skall till­

se att målet

å nästa inskrivningsdag

antecknas

i fastighets- eller inteck­

ningsboken.

(Föreslagen lydelse:)

24 §.

Vad i denna lag stadgas om sak­

ägare gälle ej innehavare av ford­

ran, för vilken inteckning i fastig­

heten är sökt eller beviljad eller fas­

tigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken.

25 §.

Tvistas om fastighet, som expro­

prieras, vare den av de tvistande, som

innehar fastigheten, berättigad att

med laga verkan tala och svara för

densamma, till dess den lagligen vin-

nes från honom.

Ny ägare må ej rubba överens­

kommelse, som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för

denne bindande åtgärd. Har förre

ägaren varit stämd eller kommit till­

städes i målet, vare stämning å nye

ägaren ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsva­

rande tillämpning beträffande sär­

skild rätt till fastighet, som avstås på

grund av expropriation.

26 §.

Vid

domstolen

skall företes grava­

tionsbevis rörande fastigheten. Där­

med må dock, i fall då förordnande

9

Kungi. Mai.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

ligt

W § tredje stycket

finnes kunna

ifrågakomma, anstå i avbidan på

rättens

prövning

vid målets slutliga

handläggning

huruvida sådant bevis

är erforderligt.

Då område som skall exproprieras

utgör del av fastighet, skall därjäm­

te till

rätten

i två exemplar ingivas

karta över området med beskrivning,

upprättad av vederbörande lantmäta­

re eller mätningsman under iaktta­

gande i tillämpliga delar av vad som

är stadgat om karta och beskrivning

vid avstyckning eller, då fråga är om

mark som ingår i tomtindelning, vid

tomtmätning. Gränsen mellan områ­

det och återstoden av fastigheten

skall vara av lantmätare eller mät­

ningsman tydligt och varaktigt ut­

märkt å marken.

79 §.

Har den exproprierande enligt med­

givande av ägaren eller stadgande

i denna lag tagit mark i besittning

utan att ersättningen blivit bestämd

av expropriationsnämnd,

och kan

så­

dan

uppskattning icke lämpligen äga

rum,

innan den

anläggning,

för vil­

ken

expropriationen sker, längre fort­

skridit, äge

rätten

på framställning

av part låta anstå med

tillsättande

av nämnd.

enligt

35 §

finnes kunna ifrågakom­

ma, anstå i avbidan på

domstolens

prövning huruvida sådant bevis är er­

forderligt.

Då område som skall exproprieras

utgör del av fastighet, skall därjäm­

te till

domstolen

i två exemplar ingi­

vas karta över området med beskriv­

ning, upprättad av vederbörande lant­

mätare eller mätningsman under

iakttagande i tillämpliga delar av

vad som är stadgat om karta och be­

skrivning vid avstyckning eller, då

fråga är om mark som ingår i tomt­

indelning, vid tomtmätning. Gränsen

mellan området och återstoden av

fastigheten skall vara av lantmätare

eller mätningsman tydligt och var­

aktigt utmärkt å marken.

Parts utevaro från domstolens sam­

manträde utgöre ej hinder för målets

handläggning och avgörande.

27 §.

Har den exproprierande enligt med­

givande av ägaren eller stadgande i

denna lag tagit mark i besittning

in­

nan huvudförhandling i målet hållits,

och kan uppskattning

av expropria-

tionsersättningen

icke lämpligen äga

rum

förrän

anläggning

eller företag,

varför

expropriationen sker, längre

fortskridit, äge

domstolen

på fram­

ställning av part låta anstå med

må­

lets vidare handläggning.

28 §.

Domstolen äge, där så finnes lämp­

ligt, uppdraga åt expropriationstekni-

kerna eller eu av dem att med eller

utan biträde av nämndemännen eller

en av dem verkställa undersökning å

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

39 § 1 o. 2 st.

Då fastighet exproprieras, uppskat-

te

nämnden

ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild

rätt, som i avseende å fastigheten

tillkommer sakägare och ej jämlikt

utfästelse av den exproprierande

lämnas orubbad. Medför särskild

stället. I enklare fall må sådant upp­

drag kunna lämnas åt nämndemän­

nen eller en av dem.

Om tiden för undersökningen skall

domstolen underrätta parterna. Pro­

tokoll över undersökningen skall fö­

ras av den, domstolen därtill förord­

nat, och sedermera tillställas denna.

Där undersökning sker allenast så­

som förberedelse för domstolens

sammanträde för syn å stället, vare

dock underrättelse och protokoll, som

nu nämnts, ej av nöden.

29 §.

Huvudförhandling i målet skall av

domstolen hållas vid syn å stället el­

ler, där målet kan prövas utan syn,

på annan plats, som domstolens ord­

förande bestämmer med hänsyn till

att minsta kostnader uppstå.

Vid uppskjuten huvudförhandling

skall målet företagas i det skick, vari

det förelåg vid den tidigare hand­

läggningens slut. Hava de ledamöter,

som vid det senare sammanträdet

sitta i domstolen, ej övervarit den ti­

digare handläggningen, skall dock

målet upptagas till ny huvudförhand-

ling; i den mån det kan antagas vara

utan betydelse eller skulle medföra

oskälig kostnad eller synnerlig olägen­

het, erfordras ej att bevis, som uppta­

gits vid tidigare sammanträde, ånyo

upptages.

30 §.

fastighet exproprieras, uppskat-

te

domstolen

ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild

rätt, som i avseende å fastigheten till­

kommer sakägare och ej jämlikt ut­

fästelse av den exproprierande läm­

nas orubbad. Medför särskild rätt,

11

Kanyl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

rätt, som tillkommer sakägare, för­

minskning av fastighetens värde,

skall uppskattningen av fastigheten

avse det värde denna med därå vi­

lande besvär äger. Är fastighet, vil­

ken svarar för fordran, som skall ut­

gå ur ersättningen, tillika besvärad

av annan särskild rätt, som förmins­

kar fastighetens värde och åtnjuter

sämre rätt än fordringen, uppskatte

nämnden

jämväl det värde fastighe­

ten utan sådant besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts

inverkan till förminskande av fastig­

hets värde skall hänsyn tagas jämväl

till det i samband med återköpsrät-

ten avtalade villkoret angående fas­

tighetens användning. Värdet av åter-

köpsrätten skall anses uppgå till be­

lopp motsvarande den sålunda upp­

skattade förminskningen av fastig­

hetens värde.

39 § 3 o. 4 st.

Ersättningen

skall bestämmas sär­

skilt för varje sakägare. Löseskilling

för exproprierad fastighet, ersättning

för skada eller intrång å fastighet och

annan ersättning till ägaren varde

ock bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må med­

delas bestämmelse, som inskränker

den fastighetsägare enligt 7 kap. vat­

tenlagen tillkommande rätt att för

sin marks torrläggning erhålla vat­

tenavlopp genom väg, järnväg eller

spårväg, därom stadgas i nämnda lag.

38 § 1 o. 2 st. (jfr 85 §).

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten be­

gärt.

som tillkommer sakägare, förminsk­

ning av fastighetens värde, skall upp­

skattningen av fastigheten avse det

värde denna med därå vilande besvär

äger. Är fastighet, vilken svarar för

fordran, som skall utgå ur ersätt­

ningen, tillika besvärad av annan sär­

skild rätt, som förminskar fastighe­

tens värde och åtnjuter sämre rätt

än fordringen, uppskatte

domstolen

jämväl det värde fastigheten utan så­

dant besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts

inverkan till förminskande av fastig­

hets värde skall hänsyn tagas jäm­

väl till det i samband med återköps-

rätten avtalade villkoret angående

fastighetens användning. Värdet av

återköpsrätten skall anses uppgå till

belopp motsvarande den sålunda upp­

skattade förminskningen av fastighe­

tens värde.

31 §.

Ersättning

skall bestämmas sär­

skilt för varje sakägare. Löseskilling

för exproprierad fastighet, ersättning

för skada eller intrång å fastighet och

annan ersättning till ägaren varde ock

bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må med­

delas bestämmelse, som inskränker

den fastighetsägare enligt 7 kap. vat­

tenlagen tillkommande rätt att för sin

marks torrläggning erhålla vattenav­

lopp genom väg, järnväg eller spår­

väg, därom stadgas i nämnda lag.

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten be­

gärt.

1 fall då belopp nedsatts enligt

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

Till förfång för innehavare av ford­

ran, för vilken fastighet svarar, må

dock ej löseskilling för fastigheten

eller, om endast en del av fastigheten

exproprieras, ersättning för skada el­

ler intrång å den återstående delen

och ej heller ersättning för upplåtelse

av särskild rätt till fastigheten sättas

lägre än

till fulla värdet,

även om

ägaren mindre begärt.

7 § 3 st.

Expropriationsersättningen

skall

bestämmas i penningar, att utgå på

en gång.

4

65 § 3 st.

Ej heller äge bestämmelserna i den­

na lag tillämpning i

fråga om ersätt­

ning för skada eller intrång,

som upp­

står

efter expropriationsmålets slut­

liga avgörande och ej kunnat förutses

vid expropriationsnämndens förrätt­

ning.

vad i 38 § stadgas, må ersättning ej

heller bestämmas lägre än nedsatta

beloppet.

Till förfång för innehavare av ford­

ran, för vilken fastighet svarar, må

dock ej löseskilling för fastigheten el­

ler, om endast en del av fastigheten

exproprieras, ersättning för skada el­

ler intrång å den återstående delen

och ej heller ersättning för upplåtelse

av särskild rätt till fastigheten sättas

lägre än

vad tillämpning av bestäm­

melserna i

7—

11 §§ föranleder,

även

om ägaren mindre begärt.

33 §.

Har den exproprierande tagit fas­

tigheten i besittning, må vid bestäm­

mande av expropriationsersättningen

hänsyn icke tagas till sådan ändring

i fastighetens värde, som uppkommit

efter tillträdet.

34 §.

Ersättning

skall bestämmas i pen­

ningar att utgå på en gång;

dock

må domstolen på yrkande av part

hänvisa sakägare att i särskild rätte­

gång vid domstolen föra talan om er­

sättning för skada eller intrång, som

finnes ej lämpligen kunna prövas i

målet. Sådan talan skall väckas ge­

nom ansökan om stämning inom den

tid, högst tio år, som i domen bestäm­

mes, räknat från det denna vunnit

laga kraft.

Uppkommer

fråga om ersättning

för skada eller intrång, som

uppstått

efter expropriationsmålets slutliga av­

görande och ej kunnat förutses

i må­

let, äge bestämmelserna i denna lag

ej tillämpning.

(Föreslagen lydelse:)

13

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

47 § 3 st.

35 §.

Är jordområde eller annat, som ta-

ges i anspråk genom expropriation,

samfällt för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, och utgöra omstän­

digheterna grund för antagande, att

genom expropriationen säkerheten

icke avsevärt minskas för

innehavar­

na

av fordringar, för vilka en eller

flera av fastigheterna på grund av

sökt eller beviljad inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta,

förordne

rätten

på begäran av den

exproprierande eller av ägare till nå­

gon av fastigheterna

i samband med

beslut om fastställelse å expropria-

tionsnämndens uppskattning,

att be­

talning ur expropriationsersättningen

icke må tilläggas innehavare av ford­

ran, för vilken någon av fastigheterna

sålunda häftar, med mindre denne

eller annan sådan

råttägande

i den

fastighet framställt anspråk därpå i

den ordning i 57 § femte stycket sägs.

47 a § 2 st.

Så snart

utslag

i målet vunnit laga

kraft, skall genom

rättens

försorg till

den som för fastighetsregistret över­

sändas det ena exemplaret av karta

och beskrivning, som enligt

16

§

andra stycket må hava ingivits i må­

let, jämte sådant utdrag av hand­

lingarna i målet och

rättens utslag,

att därav framgår vilket område som

avses med expropriationen. Å kartan

' skall tecknas bevis, att den legat till

grund för expropriationen.

Är jordområde eller annat, som ta-

ges i anspråk genom expropriation,

samfällt för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, och utgöra om­

ständigheterna grund för antagande,

att genom expropriationen säkerheten

icke avsevärt minskas för

innehavare

av fordringar, för vilka en eller flera

av fastigheterna på grund av sökt el­

ler beviljad inteckning eller jämlikt

It kap. 2 § jordabalken häfta, för­

ordne

domstolen

på begäran av den

exproprierande eller av ägare till nå­

gon av fastigheterna, att betalning ur

expropriationsersättningen icke må

tilläggas innehavare av fordran, för

vilken någon av fastigheterna sålun­

da häftar, med mindre denne eller

annan sådan

rättsägare

i den fastig­

het framställt anspråk därpå i den

ordning i 57 § femte stycket sägs.

36 §.

Så snart

dom

i målet vunnit laga

kraft, skall genom

domstolens

för­

sorg till den som för fastighetsregist­

ret översändas det ena exemplaret av

karta och beskrivning, som enligt

26

§ andra stycket må hava ingivits

i målet, jämte sådant utdrag av hand­

lingarna i målet och

domstolens dom,

att därav framgår vilket område som

avses med expropriationen. Å kartan

skall tecknas bevis, att den legat till

grund för expropriationen.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

82 § (jfr 54 § 1 st.).

Sedan stämning i expropriation s-

målet utfärdats, äge den exproprie­

rande taga

mark

i besittning, om han

hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för expro-

priationsersättningen jämte sex pro­

cent årlig ränta från tillträdesdagen

samt sist å fjortonde dagen före

nämnda dag giver ägaren och, om ar-

rendators

eller

hyresgästs rätt berö-

res, denne underrättelse om att

mar­

ken

skall tagas i besittning.

Dock

vare,

därest å

området

finnes bygg­

nad, där dess ägare eller på grund

av avtal annan har sin bostad, bo­

stadens innehavare ej pliktig att där­

ifrån avflytta förr än å den fardag

för avträde av förhyrd lägenhet, som

efter underrättelsens mottagande

först inträffar;

och vare

enligt vad i

83

§ stadgas i vissa fall även nedsät­

tande av

expropriations er sättning

er­

forderligt.

83 g.

Vägrar ägaren den exproprierande

att utan gäldande av ersättning taga

Om tillträde av fastigheten före ex-

propriationens fullbordande.

37 §.

Sedan stämning i expropriations-

målet utfärdats, äge den exproprie­

rande taga

fastigheten

i besittning,

om han hos Konungens befallnings­

havande ställer pant eller borgen för

expropriationsersättningen jämte sex

procent årlig ränta från tillträdes­

dagen samt sist å fjortonde dagen

före nämnda dag giver ägaren och,

om arrendators, hyresgästs

eller an­

nans

rätt beröres, denne underrättel­

se om att

fastigheten

skall tagas i be­

sittning.

Är fall som i 12 § sägs för

handen, må den fastighet eller rättig­

het tillståndet till expropriationen

omfattar tillträdas av den exproprie­

rande, om han ställer säkerhet för

därå belöpande expropriationsersätt-

ning jämte ränta och meddelar un­

derrättelse enligt vad nyss är sagt.

Därest å

fastigheten

finnes bygg­

nad, där dess ägare eller på grund

av avtal annan har sin bostad,

vare

dock

bostadens innehavare ej plik­

tig att därifrån avflytta förr än å

den fardag för avträde av förhyrd

lägenhet, som först inträffar

sedan

tre månader förflutit efter det han

mottagit underrättelse om att fastig­

heten skall tagas i besittning.

Enligt vad i

38 §

stadgas

vare för

tillträde

i vissa fall även nedsättan-,

de av

ersättning

erforderligt.

38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande

att utan gäldande av ersättning taga

Kunal. Maj:ts proposition nr 184.

15

mark

i besittning, förordne därom

Konungens befallningshavande.

Finnes å

området

byggnad, där

ägaren har sin bostad eller vars av­

stående eljest medför särskild olä­

genhet för ägaren, eller är

området

av väsentlig betydelse för ägarens

bärgning, eller prövar

Konungens be­

fallningshavande

ägaren eljest hava

giltigt skäl för sin vägran, må

före­

skrift

om

markens

upplåtande

ej

meddelas,

innan, jämlikt förordnan­

de av Konungens befallningshavande,

ordföranden i expropriationsnämn-

der eller hans ersättare eller vid för­

fall för dem annan lämplig person

ävensom en lantmätare och en tred­

je person, vilken utses bland de till

ledamöter i expropriationsnämnder

valbara, efter besiktning av området

avgivit förslag till expropriationser-

sättning samt sökanden

hos Konung­

ens befallningshavande

nedsatt

tre

fjärdedelar av det

föreslagna belop­

pet.

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffan­

de arrendator

eller

hyresgäst.

(Gällande lydelse:)

Vid nedsättningen ingive den ex­

proprierande till Konungens befall­

ningshavande gravationsbevis röran­

de fastigheten.

84 § 3 st.

Över

Konungens befallningsha-

vandes

beslut, varigenom enligt

83 §

förordnats om

uppskattning eller

till­

träde, må klagan ej föras.

fastigheten

i besittning, förordne

därom

den domstol, där expropria-

tionsmålet är anhängigt.

Finnes å

fastigheten

byggnad, där

ägaren har sin bostad eller vars av­

stående eljest medför särskild olä­

genhet för ägaren, eller är

fastigheten

av väsentlig betydelse för ägarens

bärgning, eller prövar

domstolen

äga­

ren eljest hava giltigt skäl för sin

vägran, må

förordnande

om

fastighe­

tens

upplåtande meddelas

allenast

under villkor att den exproprierande

hos Konungens befallningshavande

nedsätter

tre fjärdedelar av det

be­

lopp, vartill expropriationsersåttning-

en av domstolen uppskattas i avbidan

på att lagakraftägande dom i målet

föreligger.

(Föreslagen lydelse:)

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffan­

de arrendator,

så ock beträffande

hy­

resgäst

eller annan som på grund av

avtal har sin bostad i byggnad å fas­

tigheten.

Vid nedsättningen ingive den ex­

proprierande till Konungens befall­

ningshavande gravationsbevis röran­

de fastigheten.

39 §.

Över beslut, varigenom enligt

38 §

förordnats om tillträde, må klagan ej

föras.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

84 § 2 st.

40 §.

Uppgift å det nedsatta beloppet

Då nedsättning enligt 38 § skett,

skall

av Konungens befallningsha-

skall

uppgift å det nedsatta beloppet

vande ofördröj ligen översändas till av Konungens befallningshavande

rätten eller domaren för att, om upp-

ofördröj ligen översändas till

den

skattning genom expropriations- domstol, där expropriationsmålet år

nämnd sker, tillställas nämnden. anhängigt.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Om expropriationsersättnings

erläggancle och tillträde

av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättning,

som en­

ligt

47

§ blivit av rätten fastställd,

skall nedsättas hos Konungens be­

fallningshavande inom

nittio dagar

från det

rättens utslag

vunnit laga

kraft. Avser expropriationen upplå­

telse av särskild rätt, som medför al­

lenast ringa men, och prövas den, om

fastigheten besväras av sökt eller be­

viljad inteckning för fordran eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken kan

häfta för ogulden köpeskilling, up­

penbarligen icke rubba fordringsäga­

rens säkerhet, äge

rätten

medgiva,

att nedsättning ej behöver äga rum.

Har sådant medgivande lämnats,

göre den exproprierande, i stället för

att nedsätta ersättningen, anmälan

hos Konungens befallningshavande

och styrke därvid, att expropriations-

ersättningen guldits. Vad i denna lag

är stadgat om nedsättande av expro­

priationsersättning skall i tillämpliga

delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan,

varom i första stycket förmäles, in-

give den exproprierande till Konung­

ens befallningshavande

rättens utslag

jämte bevis att och när

utslaget

vun-

Om expropriationsersättningens

erläggande och expropriationens full­

bordande.

48 §.

Expropriationsersättning skall ned­

sättas hos Konungens befallningsha­

vande inom

tre månader

från det dom

1 målet

vunnit laga kraft. Avser ex­

propriationen upplåtelse av särskild

rätt, som medför allenast ringa men,

och prövas den, om fastigheten be­

sväras av sökt eller beviljad inteck­

ning för fordran eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken kan häfta för ogul­

den köpeskilling, uppenbarligen icke

rubba fordringsägarens säkerhet, äge

domstolen

medgiva, att nedsättning

ej behöver äga rum. Har sådant med­

givande lämnats, göre den exproprie­

rande, i stället för att nedsätta er­

sättningen, anmälan hos Konungens

befallningshavande och styrke där­

vid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är stadgat

om nedsättande av expropriationser­

sättning skall i tillämpliga delar gäl­

la anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, var­

om i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande

domen i målet

jämte bevis att och när

den

vunnit

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

17

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

nit laga kraft. När nedsättning äger

rum, skall den exproprierande tillika

ingiva gravationsbevis rörande fas­

tigheten, såframt ej förordnande en­

ligt 47 §

tredje stycket

meddelats.

50 §.

Försummas vad — — — expro­

priationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid

rätten

att förverkande ägt rum, äge vad i

14 §

stadgas om anteckning i fastig­

hets- eller inteckningsboken motsva­

rande tillämpning. Sker sådan an­

teckning inom

nittio dagar

från för­

verkandet, skall inskrivningsdomaren

genast hos Konungens befallnings-

havande göra anmälan om anteck­

ningen.

Varda de--------— nämnda hand­

lingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande

må inom

nittio dagar

från det expro­

priationsrätten förverkats efter vad

i 50 § första stycket sägs expropria-

tionen fullbordas genom nedsättande

av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må--------- — den

exproprierande.

Expropriationen må------------ styc­

ket skett.

laga kraft. När nedsättning äger rum,

skall den exproprierande tillika in­

giva gravationsbevis rörande fastig­

heten, såframt ej förordnande enligt

35

§ meddelats.

50 §.

Försummas vad — — —- expro­

priationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid

dom­

stolen

att förverkande ägt rum, äge

vad i

23 § andra stycket

stadgas om

anmälan till inskrivningsdomaren

samt

anteckning i fastighets- eller

inteckningsboken motsvarande till-

lämpning. Sker sådan anteckning

inom

tre månader

från förverkan­

det, skall inskrivningsdomaren ge­

nast hos Konungens befallningsha-

vande göra anmälan om anteck­

ningen.

Varda de -------- — nämnda hand­

lingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande

må inom

tre månader

från det expro­

priationsrätten förverkats efter vad

i 50 § första stycket sägs expropria­

tionen fullbordas genom nedsättande

av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må — ------- den

exproprierande.

Expropriationen må —--------styc­

ket skett.

53 §.

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra Vid ansökning, som i 51 § andra

stycket eller 52 § avses, skola fogas stycket eller 52 § avses, skola fogas

rättens utslag

samt bevis att och när

domen i målet

samt bevis att och när

utslaget

vunnit laga kraft; och skola

densamma

vunnit laga kraft; och

utsökningslagens sladganden om skola utsökningslagens stadganden

verkställighet av lagakraftägande om verkställighet av lagakraftägande

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 184.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

dom i tvistemål, varigenom betal- dom i tvistemål, varigenom betal­

ningsskyldighet blivit någon ålagd, ningsskyldighet blivit någon ålagd,

äga motsvarande tillämpning vid ex- äga motsvarande tillämpning vid ex-

propriationsersättningens uttagande, propriationsersättningens uttagande.

Har expropriationsersättningen — Har expropriationsersättningen —

— — expropriationen fullbordad. -------- expropriationen fullbordad.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

54 § 2 st.

Varder

till följd av klagan över

rättens utslag

expropriationsersätt­

ningen slutligt bestämd till högre be­

lopp än det

enligt stadgandena i för­

sta stycket

nedsatta, gälle om nedsät­

tande av det överskjutande beloppet

vad i 48 § sägs. Bestämmes ersätt­

ningen ej till högre belopp, göre den

exproprierande, sedan

utslag

i målet

vunnit laga kraft, anmälan härom

hos Konungens befallningshavande;

och vare expropriationen fullbordad,

då sådan anmälan skett.

54 §.

Har den exproprierande tillträtt

fastigheten efter nedsättning enligt

38 §, och

varder expropriationsersätt­

ningen slutligt bestämd till högre be­

lopp än det nedsatta, gälle om ned­

sättande av det överskjutande belop­

pet vad i 48 § sägs,

och åge vad i 49 §,

50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§

är föreskrivet motsvarande tillämp­

ning.

Bestämmes ersättningen ej till

högre belopp, göre den exproprieran­

de, sedan

domen

i målet vunnit laga

kraft, anmälan därom hos Konung­

ens befallningshavande; och vare ex­

propriationen fullbordad, då sådan

anmälan skett.

Har domstolen enligt 34 § första

stycket hänvisat sakägare att i sär­

skild rättegång föra talan om ersätt­

ning för skada eller intrång, skall i

fråga om ersättning, som i sådan rät­

tegång bestämmes, vad i 48 §, 50 §

tredje stycket, 52 § och 53 § första

stycket år stadgat äga motsvarande

tillämpning.

57 §.

57 §.

Konungens befallningshavande — Konungens befallningshavande —

— — desamma berättigad.

— — desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller be- Besväras fastighet av sökt eller be­

viljad inteckning för fordran, eller viljad inteckning för fordran, eller

kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jor-

jordabalken i ägarens hand häfta för dabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling, skola i fråga ogulden köpeskilling, skola i fråga

om löseskilling för fastigheten samt, om löseskilling för fastigheten samt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 184

19

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

om endast en del av fastigheten

ex­

proprierats,

beträffande ersättning

för skada och intrång å den återstå­

ende delen, så ock angående ersätt­

ning för upplåtelse av särskild rätt

till sådan fastighet, stadgandena om

fördelning hos överexekutor av kö­

peskilling för utmätningsvis såld fast

egendom hava motsvarande tillämp­

ning, såvitt ej nedan annorlunda stad­

gas. Är fastigheten förutom av ford­

ran besvärad av annan särskild rätt,

som förminskar fastighetens värde

och åtnjuter sämre rätt än fordring­

en, erhålle fordringsägaren, i den mån

det tarvas för fulla gäldandet av hans

fordran, betalning såsom om fastig­

heten icke vore av nämnda rätt be­

svärad, och varde ersättningen för

rättigheten i motsvarande mån för­

minskad. Har

vid bestämmande av

ersättning, som i första punkten av­

ses,

nämnden gått ntöver det

belopp

fastighetsägaren yrkat, och uppstår

efter gäldande av de fordringar, som

skola utgå ur ersättningen, överskott,

som ej faller inom nämnda belopp,

må fastighetsägaren ej uppbära över­

skottet, utan varde detta återställt till

den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen

varde hållet så snart ske kan. Kallel­

se till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes för­

sorg med posten sändas till fastighe­

tens ägare samt kända innehavare av

fordran, som skall utgå ur ersätt­

ningen, och innehavare av annan

särskild rätt, som nyss är sagd; är

innehavare av fordran okänd, låte

ock Konungens befallningshavande

kungöra dagen för sammanträdet på

sätt i 74 § om kungörelse stadgas.

om

expropriationen avser

endast en

del av fastigheten, beträffande ersätt­

ning för skada och intrång å den åter­

stående delen, så ock angående ersätt­

ning för upplåtelse av särskild rätt

till sådan fastighet, stadgandena om

fördelning hos överexekutor av köpe­

skilling för utmätningsvis såld fast

egendom hava motsvarande tillämp­

ning, såvitt ej nedan annorlunda

stadgas. Är fastigheten förutom av

fordran besvärad av annan särskild

rätt, som förminskar fastighetens

värde och åtnjuter sämre rätt än ford­

ringen, erhålle fordringsägaren, i den

mån det tarvas för fulla gäldandet av

hans fordran, betalning såsom om

fastigheten icke vore av nämnda rätt

besvärad, och varde ersättningen för

rättigheten i motsvarande mån för­

minskad. Har ersättning, som i förs­

ta punkten avses,

av domstolen be­

stämts till högre

belopp

än

fastighets­

ägaren yrkat, och uppstår efter gäl­

dande av de fordringar, som skola

utgå ur ersättningen, överskott, som

ej faller inom nämnda belopp, må

fastighetsägaren ej uppbära över­

skottet, utan varde detta återställt

till den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen

varde hållet så snart ske kan. Kallel­

se till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes för­

sorg med posten sändas till fastighe­

tens ägare samt kända innehavare av

fordran, som skall utgå ur ersätt­

ningen, och innehavare av annan

särskild rätt, som nyss är sagd; är

innehavare av fordran okänd, låte

ock Konungens befallningshavande

kungöra dagen för sammanträdet på

sätt i

23

§ om kungörelse stadgas.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Har

rätten meddelat

förordnande

enligt 47

§ tredje stycket,

skall da­

gen för sammanträdet städse kungö­

ras på sätt i 74 § omförmäles. I så­

dant fall skall kallelse till samman­

trädet avsändas och dagen därför

kungöras minst fjorton dagar förut.

Finnes för den samfällighet, från vil­

ken expropriation sker, känd styrelse

eller annan som är satt att den för­

valta, erfordras ej kallelse till de sär­

skilda delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till le­

damot av styrelsen eller till förvalta­

ren; och vare denne, där han ej äger

att själv föra talan för samfällighe­

ten, delägarna ansvarig för att kallel­

sen tillställes någon, som äger behö­

righet härtill, eller, om sådan ej fin­

nes, kommer till delägarnas känne­

dom. Finnes ej känd styrelse eller för­

valtare, må kallelsen sändas till en

av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig. Delgives kallelse på sätt

som sist nämnts, skall uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts in­

tagas i kungörelsen om sammanträ­

det, och skall kungörelsen anslås

i

socken- eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 47 §

tredje

stycket

meddelats, skall anspråk på

betalning ur expropriationsersätt-

ningen, varom i nämnda lagrum för-

mäles, skriftligen framställas hos

Konungens befallningshavande senast

å åttonde dagen före sammanträdet

för fördelning av ersättningen; un­

derlåtenhet att väcka dylikt anspråk

må dock ej läggas någon till last så­

som försummelse i bevakande av ho­

nom eller annan tillkommande rättig­

het. Frainställes ej anspråk som nu

Har förordnande enligt

35 § med­

delats,

skall dagen för sammanträdet

städse kungöras på sätt i

23

§ omför­

mäles. I sådant fall skall kallelse till

sammanträdet avsändas och dagen

därför kungöras minst fjorton dagar

förut. Finnes för den samfällighet,

från vilken expropriation sker, känd

styrelse eller annan som är satt att

den förvalta, erfordras ej kallelse till

de särskilda delägarna i samfällighe­

ten, utan må kallelsen översändas till

ledamot av styrelsen eller till förval­

taren; och vare denne, där han ej

äger att själv föra talan för samfäl­

ligheten, delägarna ansvarig för att

kallelsen tillställes någon, som äger

behörighet härtill, eller, om sådan ej

finnes, kommer till delägarnas kän­

nedom. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare, må kallelsen sändas till en

av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig. Delgives kallelse på sätt

som sist nämnts, skall uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts

intagas i kungörelsen om sammanträ­

det, och skall kungörelsen anslås

lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt

35

g med­

delats, skall anspråk på betalning ur

expropriationsersättningen, varom i

nämnda lagrum förinäles, skriftligen

framställas hos Konungens befall­

ningshavande senast å åttonde dagen

före sammanträdet för fördelning av

ersättningen; underlåtenhet att väc­

ka dylikt anspråk må dock ej läggas

någon till last såsom försummelse i

bevakande av honom eller annan till­

kommande rättighet. Frainställes ej

anspråk som nu sagts, och påyrkar

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

sagts, och påyrkar ej heller någon av

fastighetsägarna senast vid samman­

trädet fördelning av ersättningen, må

den tillhandahållas fastighetsägarna

för samfälld räkning. Göra ej dessa

inom tio år från sammanträdet an­

språk på ersättningen, må densamma

lyftas av den exproprierande, såframt

denne för sådant ändamål anmäler

sig hos Konungens befallningshavan-

de under elfte året efter sammanträ­

det. Sker ej sådan anmälan, tillfälle

beloppet kronan. Erinran om vad i

detta stycke stadgats skall, i fall var­

om nu är fråga, intagas i kallelse och

kungörelse.

Framställer innehavare — — —

sådant bevis.

Innehades exproprierad fastighet

såsom

fideikommiss,

hålle

Konung­

ens befallningshavande

den inneha­

varen tillkommande ersättning

inne,

till dess Konungen förordnat, huru

därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation —--------eller in-

teckningsboken.

Utfaller, då en del av intecknad fas­

tighet eller en eller flera av gemen­

samt intecknade fastigheter expro­

prieras eller särskild rätt till inteck­

nad fastighet genom expropriation

förvärvas, vid fördelning av

expro-

priationsersättning

likvid å inteck­

nings huvudstol, åligger ock Konung­

ens befallningshavande att därom, se­

dan fördelningen blivit godkänd eller

vunnit laga kraft, ofördröjligen göra

anmälan enligt vad nyss sagts och till­

lika insända fördelningslängden.

ej heller någon av fastighetsägarna

senast vid sammanträdet fördelning

av ersättningen, må den tillhandahål­

las fastighetsägarna för samfälld

räkning. Göra ej dessa inom tio år

från sammanträdet anspråk på er­

sättningen, må densamma lyftas av

den exproprierande, såframt denne

för sådant ändamål anmäler sig hos

Konungens befallningshavande under

elfte året efter sammanträdet. Sker

ej sådan anmälan, tillfälle beloppet

kronan. Erinran om vad i detta styc­

ke stadgats skall, i fall varom nu är

fråga, intagas i kallelse och kungö­

relse.

Framställer innehavare----------- så­

dant bevis.

Ersättning, som tillkommer inne­

havare av

fideikommiss,

skall av

Ko­

nungens befallningshavande

hållas

inne, till dess Konungen förordnat,

huru därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation--------— eller in-

teckningsboken.

w

«

Utfaller, då

intecknad egendom till­

trädes efter nedsättning jämlikt 38 §

eller då

en del av intecknad fastighet

eller en eller flera av gemensamt in­

tecknade fastigheter exproprieras eller

ock då

särskild rätt till intecknad fas­

tighet genom expropriation förvärvas,

vid fördelning av

ersättning

likvid å

intecknings huvudstol, åligger ock

Konungens befallningshavande att

därom, sedan fördelningen blivit god­

känd eller vunnit laga kraft, oför­

dröjligen göra anmälan enligt vad

nyss sagts och tillika insända fördel­

ningslängden.

22

K ungt. Maj:ts proposition nr 184.

Exproprieras del------------ för fas­

tighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskom­

melse rörande expropriationsersätt-

ningen för fastighet eller för upplåtel­

se av särskild rätt till fastighet, och

visas att fastigheten ej besväras av

sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller

att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar,

som vid fördelning av ersättningen

skola därur utgå, eller att överens­

kommelsen godkänts av de fordrings­

ägare, som ej skulle erhålla full betal­

ning, varde överenskommelsen fast­

ställd av

rätten.

Vill den exproprierande, utan att

förhållande som i första stycket sägs

blivit visat, erhålla fastställelse å

överenskommelse om ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av

särskild rätt till fastighet, låte han till

rätten

stämma de kända fordrings­

ägare, som ej godkänt överenskom­

melsen. Är fordringsägare okänd, var­

de ock

tiden för

frågans företagande

vid

rätten kungjord

på sätt i

14

§ om-

förmäles. Bestrider vid

rätten

ford­

ringsägare, att överenskommelsen må

fastställas, varde, om ej full betalning

för hans fordran lämnas honom,

ex-

propriationsnämnd tillsatt.

I annat

fall må, därest expropriationen avser

endast en ringa del av fastigheten el­

ler upplåtelse av särskild rätt, som

medför ringa men, och uppenbarligen

icke rubbar säkerheten för fordrings­

ägare, som ej godkänt överenskom­

melsen,

rätten

meddela fastställelse.

(Gällande lydelse:)

Exproprieras del-------------för fas­

tighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskom­

melse rörande expropriationsersätt-

ningen för fastighet eller för upplå­

telse av särskild rätt till fastighet, och

visas att fastigheten ej besväras av

sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt It

kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller

att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar,

som vid fördelning av ersättningen

skola därur utgå, eller att överens­

kommelsen godkänts av de fordrings­

ägare, som ej skulle erhålla full be­

talning, varde överenskommelsen

fastställd av

domstolen.

Vill den exproprierande, utan att

förhållande som i första stycket sägs

blivit visat, erhålla fastställelse å

överenskommelse om ersättningen för

fastighet eller för upplåtelse av sär­

skild rätt till fastighet, låte han till

domstolen

stämma de kända ford­

ringsägare, som ej godkänt överens­

kommelsen. Är fordringsägare okänd,

varde ock frågans företagande vid

domstolen kungjort

på sätt i

23

§ om-

förmäles. Bestrider vid

domstolen

fordringsägare, att överenskommel­

sen må fastställas, varde, om ej full

betalning för hans fordran lämnas

honom,

frågan om bestämmande av

expropriationsersättningen upptagen

av domstolen.

I annat fall må, därest

expropriationen avser endast en ringa

del av fastigheten eller upplåtelse av

särskild rätt, som medför ringa men,

och uppenbarligen icke rubbar säker­

heten för fordringsägare, som ej god-

(Föreslagen lydelse:)

23

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

överenskommelse om annan expro-

priationsersättning än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av

särskild rätt till fastighet varde ock,

på anmälan av part, fastställd av

rätten.

Fastställelse må ej meddelas å

överenskommelse om

att expropria-

tionsersåttning skall utgå annorledes

än på en gång, ej heller å överens­

kommelse om

expropriationsersätt-

ning för fastighet, som innehaves så­

som fideikommiss.

Där

rätten

jämlikt andra stycket

fastställer överenskommelse om ex-

propriationsersättning för jordområ­

de eller annat, som är samfällt för

flera än tio fastigheter med skilda

ägare, meddele

rätten

tillika på begä­

ran av den exproprierande eller av

ägare till någon av fastigheterna för­

ordnande enligt

47

§

tredje stycket.

60 §.

Har överenskommelse om expro-

priationsersättning blivit av

rätten

fastställd, gälle i tillämpliga delar vad

i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt över­

enskommelsen expropriationsersätt-

ning ej utgå, göre den exproprieran­

de, i stället för att nedsätta ersätt­

ning, anmälan hos Konungens befall-

ningshavande; och vare, då

rättens

utslag

vunnit laga kraft och sådan an­

mälan blivit gjord, expropriationen

fullbordad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om

stämning

till rätten

fullföljt anspråk

känt överenskommelsen,

domstolen

meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expro-

priationsersättning än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av

särskild rätt till fastighet varde ock,

på anmälan av part, fastställd av

domstolen.

Fastställelse må ej meddelas å

överenskommelse om expropriations-

ersättning för fastighet, som inneha­

ves såsom fideikommiss.

Ej heller må

fastställelse meddelas å överenskom­

melse om att expropriationsersättning

skall utgå annorledes än på en gång;

dock må fråga om ersättning för ska­

da eller intrång hänvisas till särskild

rättegång enligt vad i 34 § stadgas.

Där

domstolen

jämlikt andra styc­

ket fastställer överenskommelse om

expropriationsersättning för jordom­

råde eller annat, som är samfällt för

flera än tio fastigheter med skilda

ägare, meddele

domstolen

tillika på

begäran av den exproprierande eller

av ägare till någon av fastigheterna

förordnande enligt

35

§.

60 §.

Har överenskommelse om expro­

priationsersättning blivit av

domsto­

len

fastställd, gälle i tillämpliga delar

vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt

överenskommelsen expropriationser­

sättning ej utgå, göre den exproprie­

rande, i stället för att nedsätta ersätt­

ning,'anmälan hos Konungens befall-

ningshavande; och vare, då

domen

vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen fullbor­

dad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om

stämning fullföljt anspråk på expro-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

på expropriation, återkalla anspråket,

göre han,

sist innan rätten meddelat

utslag i målet, hos rätten eller doma­

ren skriftlig

anmälan

om återkallel-

sen, med bifogande av

bevis att han

fullgjort vad i 62 § andra stycket

sägs, eller vare rättigheten till åter­

kallelse försutten.

Den, som återkal­

lat, åligger att ofördröjligen giva mot­

parten samt, om expropriations-

nåmnd har saken under behandling,

nämndens ordförande del av återkal-

lelsen.

Vad i

14

§ stadgas om anteck­

ning av expropriationsmål äge, sedan

rätten

skilt målet från sig, motsva­

rande tillämpning beträffande

an­

teckning av

återkallelse.

Återkallelse må------------- i besitt­

ning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig

gälda all av expropriationsmålets

handläggning,

expropriationsersätt-

ningens

bestämmande och

fördelning

eller eljest av

expropriationen

följan­

de kostnad. Dock äge han, om han ut­

givit kostnad som i 34 § första styc­

ket avses, söka kostnaden åter av den,

som därför svarar.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket

må värdet ej sättas högre än till den

expropriationsersättning, som utgi­

vits. I övrigt skola beträffande lösen,

som i 68 § sägs, denna lags bestäm­

melser om expropriation i tillämpliga

delar gälla; dock ankomme på

rättens

prövning, huru kostnad, som i 67 §

avses, skall

i första hand

gäldas.

Strider expropriationsnåmnds upp­

skattning mot vad i första stycket

första punkten av denna § stadgas,

(Gällande lydelse:)

priation, återkalla anspråket, göre

han anmälan

därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid

bevis att han fullgjort vad i

62 § andra stycket sägs, eller vare rät­

tigheten till återkallelse försutten.

Över anmälan om återkallelse skall

motparten höras.

Vad i

23

§ stadgas

om

anmälan till inskrivningsdomaren

och

anteckning av expropriationsmål

äge, sedan

domstolen

skilt målet från

sig, motsvarande tillämpning beträf­

fande återkallelse.

(Föreslagen lydelse:)

Återkallelse må --------------i besitt­

ning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig

att,

i den mån ej annat föranledes av vad

i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten hans kost­

nader å expropriationsmålet, vid

ex-

propriationsersättningens fördelning

och eljest i anledning av

expropria­

tionen.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket

må värdet ej sättas högre än till den

expropriationsersättning, som utgi­

vits. I övrigt skola beträffande lösen,

som i 68 § sägs, denna lags bestäm­

melser om expropriation i tillämpliga

delar gälla; dock ankomme på

dom­

stolens

prövning, huru kostnad, som

i 67 § avses, skall gäldas.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

varde den av rätten jämkad till över­

ensstämmelse därmed.

70 §.

Löses ej —------- befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastig­

heten skiljas bortfört därifrån inom

nittio dagar

från det fastigheten må

av nye ägaren tagas i besittning, till­

fälle det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan an­

läggning ämnen hämtade från fastig­

heten, vare nye ägaren berättigad till

gottgörelse för värdet av vad från fas­

tigheten tagits, om han under dom­

stolens förberedande handläggning av

målet

eller inför nämnden

det yrkar;

och varde värdet, om överenskommel­

se ej träffas, av

nämnden

bestämt en­

ligt vad i denna lag stadgas. Innan

gottgörelse, som alltså tillkommer nye

ägaren, lämnats, må anläggningen ej

bortföras från fastigheten.

89 §.

Ansökning om------------ redogörel­

se därför.

Har fastighetens ägare förklarat

sig villig att upplåta nyttjanderätt

för ändamålet och medför expro­

priation därav allenast ringa men,

vare Konungens tillstånd till expro-

priationen ej erforderligt; och skall

i ty fall den utredning, som skolat

ingivas till Konungen, i stället före­

bringas hos

rätten.

95 §.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

70 §.

Löses ej------- — befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastig­

heten skiljas bortfört därifrån inom

tre månader

från det fastigheten må

av nye ägaren tagas i besittning, till­

fälle det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan an­

läggning ämnen hämtade från fastig­

heten, vare nye ägaren berättigad till

gottgörelse för värdet av vad från fas­

tigheten tagits, om han under dom­

stolens förberedande handläggning av

målet det yrkar; och varde värdet, om

överenskommelse ej träffas, av

dom­

stolen

bestämt enligt vad i denna lag

stadgas. Innan gottgörelse, som alltså

tillkommer nye ägaren, lämnats, må

anläggningen ej bortföras från fastig­

heten.

89 §.

Ansökning om — — — redogörel­

se därför.

Har fastighetens ägare förklarat

sig villig att upplåta nyttjanderätt

för ändamålet och medför expro­

priation därav allenast ringa men,

vare Konungens tillstånd till expro-

priationen ej erforderligt; och skall

i ty fall den utredning, som skolat

ingivas till Konungen, i stället före­

bringas hos

expropriationsdomstolen.

95 §.

Hava vid upplåtelse av nyttjande- Hava vid upplåtelse av nyttjande­

rätt parterna träffat överenskommel- rätt parterna träffat överenskommel­

se om expropriationsersättningen, se om expropriationsersättningen,

äge, ändå att ej sådant fall, som i äge, ändå att ej sådant fall, som i

59 § första stycket avses, är för han- 59 § första stycket avses, är för han-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

den och ej heller vad i andra stycket

av samma § stadgas blivit iakttaget,

rätten

meddela fastställelse å över­

enskommelsen, därest upplåtelsen

medför ringa men och uppenbarli­

gen icke rubbar säkerheten för ford­

ringsägare, som ej godkänt överens­

kommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjande­

rätt upplåtes, samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare, med-

dele

rätten

tillika på begäran av den

exproprierande eller av ägare till nå­

gon av fastigheterna förordnande en­

ligt 47 §

tredje stycket.

(Gällande lydelse:)

den och ej heller vad i andra stycket

av samma § stadgas blivit iakttaget,

domstolen

meddela fastställelse å

överenskommelsen, därest upplåtel­

sen medför ringa men och uppenbar­

ligen icke rubbar säkerheten för

fordringsägare, som ej godkänt över­

enskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjan­

derätt upplåtes, samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare,

meddele

domstolen

tillika på begä­

ran av den exproprierande eller av

ägare till någon av fastigheterna för­

ordnande enligt

35

§.

13. Särskild bestämmelse om

expropriation av mark för tätbe­

byggelse m. m.

111

§■

Rätt till expropriation för ända­

mål, som i 1 § 16 sägs, må icke be­

viljas annan än kommun, inom vars

område den mark, expropriationen

skall avse, år belägen.

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag tråder i kraft den l ja­

nuari 1950.

Förekommer i lag eller särskild

författning hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya

lagen, skall den bestämmelsen i stäl­

let tillämpas.

I fråga om expropriation eller lös­

ningsrätt, varom stämning utfärdats

före nya lagens ikraftträdande, skall

äldre lag alltjämt äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

27

Förslag

till

L a

om ändrad lydelse av 4 kap

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

4 kap.

10

§.

Vill kronan begagna sig av lös­

ningsrätt, som i 9 § stadgats, skall

underrättelse därom meddelas ström­

fallets ägare under femte året före

den för inlösningen bestämda tid­

punkten samt frågan därefter före

sistnämnda tidpunkt fullföljas ge­

nom ansökan om stämning till

all­

män domstol.

Har kronan å tid, som

nyss sagts, underrättat strömfallets

ägare, att kronan vill begagna sig av

lösningsrätten, äge ock strömfallets

ägare att i enahanda ordning full­

följa frågan.

Varder ej — — — gången förfal­

len.

11

§•

Skall på------------ särskilt föreskri­

vet.

Medför lösningsrätttens — — —

kronan lösas.

Där till------------- är stadgat.

Tvist om------------- av domstolen.

g

10 och 11 §§ vattenlagen,

och 11 §§ vattenlagen skola erhålla

(Föreslagen lydelse:)

4 kap.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lös­

ningsrätt, som i 9 § stadgats, skall

underrättelse därom meddelas ström­

fallets ägare under femte året före

den för inlösningen bestämda tid­

punkten samt frågan därefter före

sistnämnda tidpunkt fullföljas ge­

nom ansökan om stämning till

expro-

priationsdomstol.

Har kronan å tid,

som nyss sagts, underrättat ström­

fallets ägare, att kronan vill begagna

sig av lösningsrätten, äge ock ström­

fallets ägare att i enahanda ordning

fullfölja frågan.

Varder ej — — — gången förfal­

len.

11

§•

Skall på------------ särskilt föreskri­

vet.

Medför lösningsrättens — — —

kronan lösas.

Där till------------- är stadgat.

Tvist om — — — av domstolen.

28

Nämnd för bestämmande av er­

sättning i anledning av inlösning,

varom nu är fråga, skall bestå av ve­

derbörande ordförande i expropria-

tionsnåmnd och fyra ledamöter, av

vilka vardera parten äger utse två;

underlåter part utan styrkt laga för­

fall att fullgöra valet, välje rätten i

hans ställe. Ledamot i nämnden skall

vara svensk medborgare och hava

uppnått tjugufem års ålder. Ej må

till ledamot utses den, som ej råder

över sig och sin egendom eller år för­

klarad ovärdig att i rikets tjänst vi­

dare nyttjas eller eljest på grund av

honom ådömd straffpåföljd icke må

utöva allmän befattning eller blivit

dömd ovärdig att föra annans talan

inför rätta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

29

Förslag:

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384)

om återköpsrätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6, 8, 10—18 och 20 §§ lagen den 20 juni 1924

om återköpsrätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse:)

6 § 1 st.

Den, som vill göra gällande åter­

köpsrätt, har att instämma fastighe­

tens ägare till

underrätten

i den ort,

där fastigheten är belägen. Stämmes

den ägare, som sist sökt lagfart, eller

någon hans efterträdare i äganderät­

ten, vare dock ej erforderligt att

stämma ny ägare, å vilken fastighe­

ten före stämningens delgivning över­

låtits, så framt ej den, som blivit

stämd, vid

rätten

tillkännagiver, att

fastigheten frångått honom, eller

detta eljest varder för

rätten

kun­

nigt. Kommer nye ägaren, utan att

vara stämd, tillstädes såsom part i

målet, gälle ock den ågångna stäm­

ningen.

(Föreslagen lydelse:)

6

§•

Den, som vill göra gällande åter­

köpsrätt, har att instämma fastighe­

tens ägare till

expropriationsdomsto-

len

i den ort, där fastigheten är belä­

gen. Stämmes den ägare, som sist

sökt lagfart, eller någon hans efter­

trädare i äganderätten, vare dock ej

erforderligt att stämma ny ägare, å

vilken fastigheten före stämningens

delgivning överlåtits, så framt ej

den, som blivit stämd, vid

domstolen

tillkännagiver, att fastigheten från­

gått honom, eller detta eljest varder

för

domstolen

kunnigt. Kommer nye

ägaren, utan att vara stämd, tillstä­

des såsom part i målet, gälle ock

den ågångna stämningen.

Angående domstol i mål om åter­

köpsrätt och rättegången i sådant mål

skola bestämmelserna i lagen om ex­

propriation i tillämpliga delar lända

till efterrättelse med iakttagande av

vad i denna lag stadgas.

1 Senaste lydelse av 6, 8 och 14 §§ se SFS 1946: 830.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

8 § 1 st.

Rätten

give så snart ske kan

och

i varje fall före tillsättande av åter-

köpsnämnd, varom nedan sågs, be­

slut

i frågan, huruvida återköp må

äga rum.

Tillstädjes genom utslaget

återköp, må, där ej rätten samma

dag skiljer sig från målet föras sär­

skild talan; sker det ej, stånde utsla­

get fast. Fullföljes talan, vile under

tiden målet.

(Gällande lydelse:)

8

§.

Expropriationsdomstolen

give så

snart ske kan

särskild dom

i frågan,

huruvida återköp må äga rum,

och

äge domstolen förordna, att målet i

övrigt skall vila till dess domen vun­

nit laga kraft.

(Föreslagen lydelse:)

10 § 1 o. 2 st.

Varder ej överenskommelse, som i

9 § sägs, träffad, skall för fastigheten

erläggas en i penningar på en gång

utgående löseskilling motsvarande

fastighetens

fulla

värde, sådant det

befinnes under antagande dels att, för

obestämd tid framåt eller, där åter-

köpsrätten förbehållits endast för viss

tid, under den enligt avtalet återstå­

ende tiden, varje ägare av fastighe­

ten är bunden av återköpsrätten och

det i samband därmed avtalade vill­

kor angående fastighetens använd­

ning, och dels att fastigheten i övrigt

icke besväras av andra rättigheter än

dem, som vid försäljning av fastighe­

ten i den ordning, utsökningslagen

bestämmer, äga företräde framför

återköpsrätten eller ock äro av för­

säljningen oberoende.

Vid värdering------------ motsvaran­

de tillämpning.

10

§.

Varder ej överenskommelse, som i

9 § sägs, träffad, skall för fastigheten

erläggas en i penningar på en gång

utgående löseskilling motsvarande

fastighetens värde, sådant det befin­

nes under antagande dels att, för

obestämd tid framåt eller, där åter­

köpsrätten förbehållits endast för viss

tid, under den enligt avtalet återstå­

ende tiden, varje ägare av fastighe­

ten är bunden av återköpsrätten och

det i samband därmed avtalade vill­

kor angående fastighetens använd­

ning, och dels att fastigheten i övrigt

icke besväras av andra rättigheter än

dem, som vid försäljning av fastighe­

ten i den ordning, utsökningslagen

bestämmer, äga företräde framför

återköpsrätten eller ock äro av för­

säljningen oberoende.

Vid värdering------------ motsvaran­

de tillämpning.

10 § 3 st.

Å löseskilling skall, där ej enligt

9 § annat avtalats, gäldas ränta efter

sex procent från förfallodagen.

11

§•

Å löseskilling skall, där ej enligt

9 § annat avtalats, gäldas ränta efter

sex procent från förfallodagen.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

12 § 2 st.

Löseskillingen må------------- enligt

10

§.

14 § 1 st.

Rätten fastställe i sitt utslag

löse­

skillingen och den ränta, som därå

skall utgå; meddele ock erforderliga

bestämmelser angående fastighetens

tillträde och löseskillingens erläggan­

de. Såvitt ej annat med laga verkan

avtalats, utsätte

rätten

därvid viss

fardag efter det

utslaget

vunnit laga

kraft, å vilken återköparen skall till­

träda fastigheten och löseskillingen

senast skall nedsättas hos Konungens

befallningshavande.

Talan mot utsla­

get skall föras i samma ordning, som

är föreskriven för talan mot dom i

tvistemål.

14 § 2 st.

Fullföljes ej talan mot

utslaget,

går

detsamma

i verkställighet såsom

laga kraft ägande dom i tvistemål,

såvitt ej annat följer av vad i 7 §

andra stycket sägs.

15 §.

rättens utslag

vunnit laga kraft

och, där löseskilling skall hos Ko­

nungens befallningshavande nedsät­

tas, sådant blivit fullgjort, övergår

fastigheten å återköparen, fri från

andra fordringar än dem, som på­

vila densamma med bättre rätt än

återköpsrätten.

Om återköpets------- - — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling------------skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköpa-

ren gravationsbevis rörande fastighe-

(Gällande lydelse:)

12

§.

Löseskillingen må —-------- enligt

10 g.

13 §.

Domstolen bestämme i sin dom

lö­

seskillingen och den ränta, som därå

skall utgå; meddele ock erforderliga

bestämmelser angående fastighetens

tillträde och löseskillingens erläggan­

de. Såvitt ej annat med laga verkan

avtalats, utsätte

domstolen

därvid viss

fardag efter det

domen

vunnit laga

kraft, å vilken återköparen skall till­

träda fastigheten och löseskillingen

senast skall nedsättas hos Konungens

befallningshavande.

(Föreslagen lydelse:)

14 §.

Fullföljes ej talan mot

domen,

går

densamma

i verkställighet såsom laga

kraft ägande dom i tvistemål, såvitt

ej annat följer av vad i 7 § andra

stycket sägs.

15 §.

domen

vunnit laga kraft och,

där löseskilling skall hos Konungens

befallningshavande nedsättas, sådant

blivit fullgjort, övergår fastigheten å

återköparen, fri från andra fordring­

ar än dem, som påvila densamma med

bättre rätt än återköpsrätten.

Om återköpets------- - — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling —------- skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköpa­

ren gravationsbevis rörande fastighe­

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

ten,

rättens utslag

samt bevis att

ut­

slaget

vunnit laga kraft. Försummas

det, åligger Konungens befallningsha-

vande att genast på återköparens be­

kostnad anskaffa nämnda handling­

ar.

Löseskillingen varde-------------mot

ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande —

— — därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet

fordran eller rätt till avkomst eller

annan förmån, som på grund av sökt

eller beviljad inteckning eller enligt

11 kap. 2 § jordabalken besvärat

fastigheten, upphöra att däri gälla,

äge i fråga om löseskillingen samt an­

nan därå upplupen ränta än sådan,

varom i sista stycket sägs, stadgan-

dena om fördelning hos överexekutor

av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom motsvarande tillämp­

ning. Har vid löseskillingens bestäm­

mande

nämnden

gått utöver det be­

lopp, förre ägaren yrkat, och upp­

står efter gäldande av vad ur löse­

skillingen skall utgå till annan än

denne, överskott, som ej faller inom

nämnda belopp, må han ej uppbära

överskottet, utan varde detta åter­

ställt till återköparen. Samma lag

vare, i den mån överskott, som skulle

tillkomma förre ägaren, uppstår och

han till återköparen häftar för ogul­

den köpeskilling för fastigheten. Är

det tvistigt, huruvida förre ägaren

häftar i sådan skuld, varde frågan

därom förvisad till domstol.

Sammanträde för — — — inom

orten.

ten,

domen i målet

samt bevis att

densamma

vunnit laga kraft. För­

summas det, åligger Konungens be­

fallningshavande att genast på åter­

köparens bekostnad anskaffa nämnda

handlingar.

Löseskillingen varde — — — mot

ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande —-

-------- därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet

fordran eller rätt till avkomst eller

annan förmån, som på grund av sökt

eller beviljad inteckning eller enligt

11 kap. 2 § jordabalken besvärat

fastigheten, upphöra att däri gälla,

äge i fråga om löseskillingen samt an­

nan därå upplupen ränta än sådan,

varom i sista stycket sägs, stadgan-

dena om fördelning hos överexekutor

av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom motsvarande tillämp­

ning. Har vid löseskillingens bestäm­

mande

domstolen

gått utöver det be­

lopp, förre ägaren yrkat, och upp­

står efter gäldande av vad ur löse­

skillingen skall utgå till annan än

denne, överskott, som ej faller inom

nämnda belopp, må han ej uppbära

överskottet, utan varde detta åter­

ställt till återköparen. Samma lag

vare, i den mån överskott, som skulle

tillkomma förre ägaren, uppstår och

han till återköparen häftar för ogul­

den köpeskilling för fastigheten. Är

det tvistigt, huruvida förre ägaren

häftar i sådan skuld, varde frågan

därom förvisad till

allmän

domstol.

Sammanträde för — — — inom

orten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

33

Har jämlikt —--------tillfalla åter-

köparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen

skett och bevis tillika inkommit, att

rättens utslag

vunnit laga kraft, skall

Konungens befallningshavande där­

om ofördröj ligen göra anmälan

landet

hos

domaren och i stad hos

rätten.

Utfaller, då--------— insända för-

delningslängden.

20 § 2 st.

Återköpare vare skyldig att gälda

kostnaden för löseskillingens fördel­

ning. Beträffande övriga med åter-

köpsförfarandet förenade kostnader,

så ock kostnaderna i mål, varom i

3 § sägs, skilje

rätten

mellan parter­

na efter tv för varje fall prövas skä­

ligt.

(Gällande lydelse:)

Har jämlikt------------ - tillfalla åter-

köparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen

skett och bevis tillika inkommit, att

domen

vunnit laga kraft, skall Ko­

nungens befallningshavande därom

ofördröj ligen göra anmälan hos

in­

skrivningsdomaren.

Utfaller, då------------ - insända för-

delningslängden.

20

§.

Återköpare vare skyldig att gälda

kostnaden för löseskillingens fördel­

ning. Beträffande övriga med åter-

köpsförfarandet förenade kostnader,

så ock kostnaderna i mål, varom i

3 § sägs, skilje

domstolen

mellan par­

terna efter ty för varje fall prövas

skäligt.

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Mål om återköp, vari stämning ut­

färdats före lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

a Bihang till riksdagens protokoll 19b9. t samt. Nr 184.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag­

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas,

dels

att 23, 39, 44, 46, 53, 58, 65, 66, 69, 71, 137—

139, 141 och 160 §§ samt överskriften framför 137 § byggnadslagen den

30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock

att 140 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse:)

23 §.

Kan överenskommelse i ersätt­

ningsfrågan icke träffas, skall den

som vill framställa ersättningsan­

språk instämma sin talan till

rätten

i den ort där marken ä!r. Jämväl

staden äger påkalla prövning av er­

sättningsfrågan enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse si­

dor uppkomna kostnader å målet, så­

framt ej

rätten

med hänsyn till om­

ständigheterna finner skäligt annor­

lunda förordna.

39 §.

Har å------------- mot lösen. I

I fråga —--------medgiver det.

44 §.

Är mark — — — tillstånd därtill.

Kan kostnaden------------ lösa mar­

ken.

(Föreslagen lydelse:)

23 §.

Kan överenskommelse i ersätt­

ningsfrågan icke träffas, skall den

som vill framställa ersättningsan­

språk instämma sin talan till

ex-

propriationsdomstolen

i den ort där

marken är. Jämväl staden äger på­

kalla prövning av ersättningsfrågan

enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse si­

dor uppkomna kostnader å målet, så­

framt ej

domstolen

med hänsyn till

omständigheterna finner skäligt an­

norlunda förordna.

39 §.

Har å------------- mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen

prövas av expropriationsdomstolen.

I fråga-------------medgiver det.

44 §.

Är mark------------ tillstånd därtill.

Kan kostnaden-------- -— lösa mar­

ken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

35

Kunna staden och markägaren icke

enas om det belopp till vilket värde­

stegringen skall beräknas, skall det

bestämmas av

nämnd som på endera

partens ansökan tillsättes i den ord­

ning lagen om expropriation föreskri­

ver.

Kostnaden

för förfarandet

skall

gäldas av staden, såvitt ej med hän­

syn till omständigheterna annat fin­

nes skäligt.

46 §.

Äro enligt -— --------talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa

ej löseskillingen, vare ägare av an­

nan tomtdel berättigad lösa efter det

åsatta värdet, såframt han gör anmä­

lan därom hos

rätten

inom tre må­

nader efter det löseskillingen skolat

erläggas och styrker att han nedsatt

den på återstoden av tomten belö­

pande löseskillingen hos länsstyrel­

sen. Äro i sådant fall flera som vilja

lösa, bestämmes företrädet mellan

dem efter nyss stadgade grunder.

(Gällande lydelse:)

53 §.

Skall enligt — — -— förordna

härom.

Den som förfogar över området är

pliktig att deltaga i kostnaden för tra­

fikledens anordnande i den mån han

kan anses hava nytta av denna. I

kostnaden inräknas ersättning för

intrång som genom trafikleden till­

skyndas honom. Uppstår tvist om

skyldighet att deltaga i kostnaden,

skall tvisten avgöras av

nämnd som

på endera partens ansökan tillsältes

i den ordning lagen om expropria­

tion föreskriver.

Kostnaden

för för-

Kunna staden och markägaren icke

enas om det belopp till vilket värde­

stegringen skall beräknas, skall det

på talan av endera parten

bestäm­

mas av

expropriationsdomstolen.

Kostnaden

i sådant mål

skall gäldas

av staden, såvitt ej med hänsyn till

omständigheterna annat finnes skä­

ligt.

(Föreslagen lydelse:)

46 §.

Äro enligt —--------talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa

ej löseskillingen, vare ägare av an­

nan tomtdel berättigad lösa efter det

åsatta värdet, såframt han gör an­

mälan därom hos

expropriationsdom­

stolen

inom tre månader efter det lö­

seskillingen skolat erläggas och styr­

ker att han nedsatt den på återsto­

den av tomten belöpande löseskilling­

en hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall

flera som vilja lösa, bestämmes före­

trädet mellan dem efter nyss stadga­

de grunder.

53 §.

Skall enligt — — — förordna

härom.

Den som förfogar över området är

pliktig att deltaga i kostnaden för

trafikledens anordnande i den mån

han kan anses hava nytta av denna.

I kostnaden inräknas ersättning för

intrång som genom trafikleden till­

skyndas honom. Uppstår tvist om

skyldighet att deltaga i kostnaden,

skall tvisten

på talan av endera par­

ten

avgöras av

expropriationsdomsto­

len.

Kostnaden

i sådant mål

skall gäl­

das av staden, såvitt ej med hänsyn

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

farandet

skall gäldas av staden, så­

vitt ej med hänsyn till omständighe­

terna annat finnes skäligt.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvär­

det å all gatumarken framför tom­

ten eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatukorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § förs­

ta stycket icke tagas i beräkning.

(Gällande lydelse:)

65 §.

Kunna staden och ägare av tomt

eller kvartersmark ej enas om det

markvärde som skall ligga till grund

för beräkning av ersättning för ga­

tumark, skall detta bestämmas av

nämnd som på endera partens ansö­

kan tillsättes i den ordning lagen om

expropriation föreskriver. Nämnden

har att efter de grunder vilka gälla

för uppskattning av gatumark som

avstås till staden uppskatta värdet av

själva marken utan hänsyn till kost­

nad som staden vidkänts för markens

iordningställande. Råder tvist om

vidden av den gatumark som ägaren

av tomten eller kvartersmarken har

att ersätta, skall särskilt värde sättas

å den mark tvisten gäller.

Staden skall vidkännas å ömse si­

dor uppkomna kostnader för mark­

värdets bestämmande,

såvitt ej med

hänsyn till omständigheterna annat

finnes skäligt.

till omständigheterna annat finnes

skäligt.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvär­

det å all gatumarken framför tom­

ten eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatukorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § förs­

ta stycket icke tagas i beräkning.

Värdet av själva marken skall, efter

de grunder vilka gälla för uppskatt­

ning av gatumark som avstås till sta­

den, uppskattas utan hänsyn till

kostnad som staden vidkänts för

markens iordningställande.

65 §.

Tvist om ersättning för gatumark

prövas av expropriationsdomstolen

på talan av endera parten. Kostna­

den i sådant mål skall gäldas av sta­

den,

såvitt ej med hänsyn till om­

ständigheterna annat finnes skäligt.

(Föreslagen lydelse:)

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

66 §. 66 §.

Då ersättning för gatumark

be­

stämts eller markvärdering skett,

vare ny ägare av tomt eller kvarters-

mark, som berörts av åtgärden, bun­

den i samma omfattning som förre

ägaren.

69 §.

Svarar den------------ hänsyn därtill.

71 §.

Den som —--------- staden skadeslös.

Finnes å —-------- ersättning där­

för.

Kunna parterna ej enas om ersätt­

ningens storlek, skall denna bestäm­

mas av nämnd som på endera par­

lens ansökan tillsäites i den ordning

lagen om expropriation föreskriver.

Staden skall vidkännas å ömse sidor

uppkomna kostnader för ersättning­

ens bestämmande, såvitt ej med hän­

syn till omständigheterna annat fin­

nes skäligt.

III, Om bestämmande och erläggande

av lösen.

137 §.

Med avseende----------- §§ stadgas.

138 §.

I fall-------------om stämning.

Uppkommer i mål angående inlö-

Då ersättning för gatumark

blivit

bestämd,

vare ny ägare av tomt eller

kvartersmark, som berörts av åtgär­

den, bunden i samma omfattning

som förre ägaren.

69 §.

Svarar den------- — hänsyn därtill.

Beträffande tvist om bidrag till ga-

tubyggnadskostnad skall vad i 65 §

stadgas äga motsvarande tillämp­

ning.

71 §.

Den som------------staden skadeslös.

Finnes å------------- ersättning där­

för.

Beträffande tvist om ersättningen

skall vad i 65 § stadgas äga motsva­

rande tillämpning.

III. Om bestämmande och erläggande

av lösen in. in.

137 §.

Med avseende ----------- - §§ stadgas.

7

mål, som eljest enligt denna lag

skall upptagas av expropriationsdom-

stol, skola bestämmelserna om dom­

stol och rättegång i expropriations-

mål i tillämpliga delar gälla, där ej

annat är särskilt stadgat.

138 §.

I fall------------ - om stämning.

Ogillas

yrkande

om inlösen, gälle

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

sen av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa och erfordras ej för pröv­

ning av tvisten att uppskattning sker

av markens värde, give rätten sär­

skild dom i tvisten, innan nämnd

sättes, och äge rätten förordna, att

målet i övrigt skall vila till dess do­

men vunnit laga kraft.

Ogillas

yrkan­

det

om inlösen, gälle i fråga om rät­

tegångskostnad vad därom i allmän­

het är stadgat.

139 §.

Har ägare — -------- om inlösen.

1 sådant mål skola de ledamöter

av expropriationsnämnden som par­

terna äga välja utses gemensamt av

de ägare till tomten som föra talan

i målet eller, om de ej kunna enas

om valet, av rätten. Nämnden

skall

för varje ägare åsätta hans tomtdel

särskilt värde.

141 §.

Bestämmelserna i —----------i stads­

plan.

Är fråga om att mark som ingår

i tomt skall inlösas av anledning var­

om förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i

16

§

andra stycket lagen om expropria­

tion gälla, att till

rätten

skall ingi­

vas karta med protokoll rörande mät­

ning av tomten enligt bestämmelser­

na i 2 kap. lagen om fastighetsbild­

ning i stad; och skall vad i 47

a

§

lagen om expropriation är stadgat

om karta och beskrivning i stället

gälla karta och protokoll som nu

sagts.

i fråga om rättegångskostnad vad

därom i allmänhet är stadgat.

139 §.

Har ägare-------- — om inlösen.

Expropriationsdomstolen

skall för

varje ägare åsätta hans tomtdel sär­

skilt värde.

141 §.

Bestämmelserna i------------ i stads­

plan.

Är fråga om att mark som ingår i

tomt skall inlösas av anledning var­

om förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i

26

§

andra stycket lagen om expropria­

tion gälla, att till

expropriationsdom­

stolen

skall ingivas karta med proto­

koll rörande mätning av tomten en­

ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i

36

§ lagen om expropria­

tion är stadgat om karta och beskriv­

ning i stället gälla karta och proto­

koll som nu sagts.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger

länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket stadsplan, bygg-

nadsplan eller utomplansbestämmel-

ser ej fastställts, förordna att stad­

gandet i 7 § första stycket ej skall

gälla förrän från och med den 1 ja­

nuari

1950.

(Gällande lydelse:)

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger

länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket stadsplan, bygg-

nadsplan eller utomplansbestämmel-

ser ej fastställts, förordna att stad­

gandet i 7 § första stycket ej skall

gälla förrän från och med den 1 ja­

nuari

1952.

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1950, men länsstyrelse må re­

dan dessförinnan meddela förordnan­

de enligt 160 § nya lagen.

Mål, vari stämning utfärdats före

lagens ikraftträdande, skall behand­

las enligt äldre lag.

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 16 maj 1884 angående

patent skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

17 §.

Därest Konungen prövar nödigt,

att patenterad uppfinning skall upp­

låtas till allmänhetens fria begagnan­

de eller utövas för statens räkning,

utgöre patentet ej hinder däremot;

dock vare patenthavaren berättigad

till full ersättning. Kan ej överens­

kommelse träffas om ersättningens

belopp, varde detta bestämt av

sär­

skild nämnd, tillsatt inför domstol i

den ordning gällande förordning om

jords eller lägenhets avstående för

allmänt behov föreskriver.

(Föreslagen lydelse:)

17 §.

Därest Konungen prövar nödigt,

att patenterad uppfinning skall upp­

låtas till allmänhetens fria begagnan­

de eller utövas för statens räkning,

utgöre patentet ej hinder däremot;

dock vare patenthavaren berättigad

till full ersättning. Kan ej överens­

kommelse träffas om ersättningens

belopp, varde detta bestämt av

dom­

stol.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Mål, vari stämning utfärdats före

lagens ikraftträdande, skall behand­

las enligt äldre lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

41

Förslag­

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigs­

rätt, ägodelningsrätt, vattendomstol

eller arbetsdomstolen må på de vill­

kor och i den omfattning som här

nedan stadgas fri rättegång beviljas

den, som icke äger tillgång till gäl­

dande av de med rättegången därstä­

des förenade kostnaderna eller efter

deras utgivande skulle sakna nödiga

medel för eget uppehälle och för full­

görande av honom åliggande under­

hållsskyldighet. Vad nu sagts om

mål skall äga motsvarande tillämp­

ning å förundersökning i brottmål,

så ock å ärende som avses i lagen

om handläggning av domstolsärenden

eller eljest ej skall handläggas i den

för tvistemål eller brottmål stadgade

ordningen.

Fri rättegång — — — fri rätte­

gång.

Målsägande i — — — äro därtill.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigs­

rätt, ägodelningsrätt, vattendomstol,

expropriationsdomstol

eller arbets­

domstolen må på de villkor och i den

omfattning som här nedan stadgas

fri rättegång beviljas den, som icke

äger tillgång till gäldande av de med

rättegången därstädes förenade kost­

naderna eller efter deras utgivande

skulle sakna nödiga medel för eget

uppehälle och för fullgörande av ho­

nom åliggande underhållsskyldighet.

Vad nu sagts om mål skall äga mot­

svarande tillämpning å förundersök­

ning i brottmål, så ock å ärende som

avses i lagen om handläggning av

domstolsärenden eller eljest ej skall

handläggas i den för tvistemål eller

brottmål stadgade ordningen.

Fri rättegång — — — fri rätte­

gång.

Målsägande i ------------- äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Senaste lydelse se SFS 1947: fi33.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1949.

Närvarande:

Statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetter­

berg, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

ändringar i

expropriationslagstiftningen m. m.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallade jag

den 8 juli 1946 landshövdingen M. F. Jacobsson, arkitekten S. A. Lindström,

numera generaldirektören B. A. Nordenstam, professorn T. F:son Palander

och numera professorn U. Åhrén att verkställa utredning av frågan om ut­

formningen av en rationell markpolitik, såvitt anginge jordens användning

för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Åt Jacobsson uppdrogs att

vara utredningsmännens ordförande. För att på kallelse av ordföranden del­

taga i överläggningar med utredningsmännen utsågos advokaten S. Ahlmark,

ombudsmannen O. Bengtsson, avdelningschefen G. Beskow, redaktören N.

Horney, sekreteraren F. Kaijser, f. d. borgarrådet O. Larsson, socialekono­

men R. Meidner, sekreteraren S. O. Rodhe, disponenten Chr. von Sydow,

överlantmätaren H. C. B. Wetterhall och stadsarkitekten G. M. Wetterling.

Utredningsmännen antogo benämningen markutredningen. Den 4 oktober

1946 förordnades kommerserådet K. S. Matz att tillsvidare biträda utred­

ningen, såvitt anginge vissa inom utredningen aktuella frågor om ändringar

i expropriationslagstiftningen.

Markutredningen har den 9 december 1947 avgivit delbetänkande med

förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU 1948: 4). De

i betänkandet behandlade huvudfrågorna äro, efter den indelning som till-

lämpas i det följande, 1) rätt för kommun att expropriera mark för tätbe­

byggelse, 2) principerna för värdering av fastighet vid expropriation, 3)

överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse, 4) vissa sär­

skilda frågor beträffande expropriationsersättning, 5) expropriation och för­

säljning av kronans, kyrkans och universitetens mark samt 6) expropria-

tionsmyndighetens organisation.

43

Utlåtanden över markutredningens förslag ha efter remiss avgivits av

justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, socialstyrelsen, civilförsvarssty-

relsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadssty­

relsen, kammarkollegiet, statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, kommerskollegium, patent- och re­

gistreringsverket, statens byggnadslånebyrå (numera bostadsstyrelsen),

ordföranden i processnämnden, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrel­

ser, domkapitlen i Uppsala ärkestift samt Lunds och Linköpings stift, Upp­

sala och Lunds universitet, fastighetsbildningssakkunniga, landsorganisa­

tionen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, hy­

resgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Sve­

riges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbyg­

dens folk, länsarkitekternas förening, svenska bankföreningen, stadskolle-

gierna i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna i Malmö, Borås, Lin­

köping och Uppsala, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges

advokatsamfund. Därjämte har yttrande inkommit från handelskamrarnas

nämnd.

I anledning av innehållet i markutredningens förslag beträffande frågor­

na 3) överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse och

6) expropriationsmyndighetens organisation samt vad i remissyttrandena

därom anförts upprättades i augusti 1948 inom justitiedepartementet PM

med förslag till lagstiftning om exploateringsavgift samt om organisationen

i expropriationsmål (justitiedepartementets promemorior 1948. 1).

Jämväl departementspromemorian har varit föremål för remissbehand­

ling och har därvid utlåtanden avgivits dels av samma myndigheter och

organisationer, som yttrat sig över markutredningens förslag, med undan­

tag av egnahemsstyrelsen samt patent- och registreringsverket, dels ock av

föreningen Sveriges stadsarkitekter, föreningen Sveriges stadsdomare

samt Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund. Ytt­

rande över promemorian har dessutom inkommit från svenska byggnads-

industriförbundet.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom departementet, därvid

även uppmärksammats en av byggnadsstyrelsen gjord framställning om

ändring av 160 § byggnadslagen den 30 juni 1947, anhåller jag nu att få

anmäla detsamma och i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

I. Rätt för kommun att expropriera mark för

tätbebyggelse.

Gällande rätt m. m.

Bestämmelser om rätt för kommun att expropriera mark för olika

kommunala ändamål finnas dels i lagen (ten 12 maj 1917 om expropriation,

dels i byggnadslagen den 30 juni 1947.

44

I 1 § lagen om expropriation stadgas sålunda, att fastighet

som tillhör annan än kronan må tagas i anspråk genom expropriation, om

Konungen prövar det nödigt, bland annat

(2.) för anläggning för den allmänna samfärdselns främjande;

(3.) för allmän byggnad;

(4.) för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kom­

mun att tillgodose;

(5.) för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vat­

tenledning som är anlagd för sådant ändamål;

(6.) för annat ändamål, som är jämförligt med något av de förut nämn­

da och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

(7.) för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller

fiskeläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstad­

komma tryggade bostadsförhållanden; eller

(8.) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort

mark till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller

åsyftande folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämför­

ligt ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller

annan andaktsövning.

I byggnadslagen finnas flera bestämmelser om rätt för kommun

att inlösa eller eljest taga i anspråk mark. Stundom inträder rätten härtill

direkt som en följd av exempelvis att stadsplan blir fastställd, i andra fall

kräves särskilt beslut i saken av Kungl. Maj :t, vilket därvid emellertid grun­

das på byggnadslagen, ej på lagen om expropriation. Sålunda stadgas i

18

och

47 §'§ att staden må lösa mark, som enligt fastställd generalplan eller

stadsplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Detsamma gäller

annan mark, som ingår i fastställd generalplan eller stadsplan och som ej är

avsedd för enskilt bebyggande, såvitt markens användning för avsett ända­

mål ej ändock kan anses säkerställd. I 44 § givas bestämmelser om s. k. zon-

expropriation. Sådan kan förekomma i två fall, nämligen dels då mark som

ingår i byggnadskvarter icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen och planens genomförande ej kan förväntas äga rum inom

skälig tid utan stadens ingripande, dels då kostnaden för genomförande av

stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det bi­

drag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare och planens

genomförande medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark.

I båda fallen kräves särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Även enligt 47

§

kan staden under vissa omständigheter få rätt att inlösa mark som ingår

i byggnadskvarter, nämligen när en tomt är splittrad i flera delar i olika

ägares hand och ännu ett år efter tomtindelningens fastställande ingen av

dem begagnar sin rätt enligt lagen att inlösa återstoden av tomten. Där

stadsplan lägges över ett markområde, som i sin helhet tillhör en ägare,

kan enligt

70 §

Kungl. Maj :t förordna, att mark som för områdets ända­

målsenliga användning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till

allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

45

hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och

övriga omständigheter prövas skäligt.

Kommunernas rätt att expropriera mark avser således främst sådana

områden som erfordras för allmänna anläggningar eller andra allmänna än­

damål. Möjligheterna att taga i anspråk mark för att upplåta den till en­

skild bebyggelse äro mera begränsade. De bestämmelser därom som finnas i

byggnadslagen avse i allmänhet endast planlagd mark, och för tillämpning

därav skola föreligga särskilda förutsättningar i olika fall. Det i 1 § 7. lagen

om expropriation upptagna stadgandet om rätt att taga i anspråk mark för

att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskeläge ellei

å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bo­

stadsförhållanden tillkom med anledning av en skrivelse av 1907 års riks­

dag, som framförallt tog sikte pa sadana fall där bostadsförhållandena vore

oförmånliga och osäkra enär byggnaderna stode på ofri grund. I enlig­

het härmed föreskrives i 99 § samma lag, att sådan expropriation endast må

avse område som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än maikens

ägare.

Vid flera tillfällen ha framkommit förslag om vidgade möjligheter att

expropriera mark för bostadsändamål. Sålunda väcktes vid 1 9 24 och

1938 års riksdagar motioner i detta syfte, vilka emellertid ej för­

anledde någon riksdagens åtgärd (se motioner i första kammaren 1924. 97

samt i andra kammaren 1924:178 och 1938:282 ävensom andra lagut­

skottets utlåtande 1924:39 och 1938: 41). I

I två vid 1944 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 31 och

11:73) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen och expropriationslagen,

att möjligheterna ökades för kommun att inlösa mark, som kommunen i

ändamål att befrämja kommunens sunda och normala utveckling önskade

utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse eller industriändamål.

I utlåtande, nr 63, över motionerna anförde andra lagutskottet bl. a., att

under senare tid den uppfattningen alltmer gjort sig gällande, att främ­

jandet av en ändamålsenlig bostadsbebyggelse vore att anse såsom en be­

tydelsefull kommunal angelägenhet, särskilt då fråga vore om tättbebyggda

samhällen. Den kommunala verksamheten på förevarande område hade i

stor utsträckning bedrivits på så sätt, att kommunerna själva inköpt mark

och sedan utnyttjat eller tillhandahållit marken för bostadsändamål. Att

bostadsanskaffningen sålunda ägde rum under medverkan från kommuner­

nas sida syntes i många fall vara nödvändigt eller åtminstone synnerligen

önskvärt. Motionärerna hade gjort gällande, att denna kommunernas veik-

samhet ofta hindrats genom att markägare utan godtagbara skäl motsatt

sig att mot rimlig ersättning avyttra för bostadsbebyggelse lämplig mark.

Detta påstående hade vunnit stöd i vissa till utskottet avgivna remissytt­

randen. Om det från det allmännas synpunkt voro önskvärt, att mark toges

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

i anspråk för bostadsändamål, men markägaren utan giltig anledning un­

derläte att nyttja marken för dylikt ändamål eller motsatte sig att avyttra

marken mot rimlig ersättning, talade enligt utskottet starka skäl för att

kommunerna borde ha rätt att påkalla tvångsförfarande gentemot mark­

ägaren. Utskottet ville därför förorda en närmare utredning, huruvida kom­

munerna härvidlag borde tillerkännas ökade befogenheter. Det syntes mera

tveksamt, om vidgade möjligheter borde tillerkännas kommun att inlösa

mark jämväl för industriändamål. Även denna fråga syntes dock böra prö­

vas i samband med den av utskottet förordade utredningen.

På utskottets hemställan beslöt riksdagen skrivelse (nr 415) till Kungl.

Maj :t med anhållan om en förutsättningslös utredning, huruvida ökade

möjligheter borde tillerkännas kommuner att mot ägares vilja inlösa mark

för bostadsbebyggelse och industriändamål.

Riksdagens skrivelse har efter remiss varit föremål för yttranden från

olika kommunala myndigheters sida. Från många håll har därvid starkt

betonats behovet av vidgade möjligheter för kommunerna att i tid förvärva

mark för framtida bostads- och industribebyggelse. Ett uttryckligt stadgan­

de om expropriationsrätt för kommunerna i dylika fall skulle också, har

det framhållits, underlätta frivilliga uppgörelser om förvärv av mark för

dylika ändamål. Det har även från olika håll gjorts gällande, att obebyggda

fastigheter eller fastigheter med äldre bebyggelse i spekulationssyfte un­

dandragas från byggnadsmarknaden, medan kommunen tvingas att för

dryga kostnader framdraga gator och ledningar till samhällets perifera de­

lar. Även saneringen av äldre kåkstadsbebyggelse har, uppges det, förhind­

rats genom tomtspekulation.

Även i de motioner vid 1 9 4 5 års riksdag, som gåvo anledning till

att markutredningen tillsattes, framhölls som angeläget att tomtmark som

erfordrades för bostadsbebyggelse kunde överföras i samhällets ägo.

I proposition nr 259 vid 1947 års riksdag framlades förslag till

lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. Enligt

1 och 2 §§ i förslaget skulle kommun, om den så funne påkallat för att

främja bostadsförsörjningen inom kommunen, äga ställa medel för ända­

målet till förfogande ävensom vara skyldig att genom lämpligt kommunalt or­

gan förmedla lån och bidrag av statsmedel för bostadsförsörjningen. I 3 §

stadgades därjämte att det skulle åligga kommunen att till främjande av bo­

stadsförsörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om

planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av all­

männyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen som erford­

rades för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostä­

der inom kommunen.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande, nr 53, att utskottet visserligen

ville uttala sig för att även sistnämnda uppgift pålades kommunerna, men

att frågan härom borde prövas först i samband med behandlingen av mark­

utredningens väntade förslag. I anledning härav blev lagförslaget antaget

av riksdagen med uteslutande av den i 3 § upptagna bestämmelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

47

Markutredningen.

I markutredningens betänkande lämnas en historisk översikt (bet. s. 27

—34), av vilken utredningen finner framgå att utvecklingen numera lett

till att det framstode som en självklar förpliktelse för det allmänna att

sörja för att befolkningen finge tillgång till goda bostäder till överkomliga

priser. Det allmänna — och i detta fall närmast kommunerna — hade med

andra ord skyldighet att driva en aktiv bostadspolitik. Utredningen erinrar

om det vid 1947 års riksdag framlagda förslaget att lagfästa denna skyl­

dighet och betecknar det för sin del som i hög grad önskvärt, att kommu­

nernas förpliktelse att vidtaga åtgärder till bostadsförsörjningens främjan­

de — särskilt i fråga om planläggningen och ledningen av bostadsproduk­

tionen i syfte att åstadkomma en tillfredsställande tillgång till fullvärdiga

bostäder — bleve i lag fastslagen. För att detta ansvar skulle kunna åläggas

kommunerna måste dessa erhålla större möjligheter att förvärva mark, som

för ändamålet erfordrades.

Minst lika viktigt vore också enligt utredningens mening att kommuner­

na genom utvidgning av expropriationsrätten sattes i tillfälle att på ett till­

fredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att bemästra sina ut­

byggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta för en god ut­

veckling av det lokala näringslivet. Den grundläggande principen i den nya

byggnadslagstiftningen vore att samhället förbehållits rätten att bestämma

var och när tätbebyggelse finge äga rum.

De problem som uppstode då det gällde att åstadkomma välordnade tät­

bebyggelseområden — särskilt därvid uppkommande planeringsspörsmål —

skulle enligt utredningen bli lättast lösta, om marken vore i samhällets

hand. Det borde därför för en framsynt ledning från kommunens sida vara

angeläget, att samhället i god tid innan bebyggelsen bleve aktuell satte sig i

besittning av de behövliga markområdena. Med det nära samband, som fun­

nes mellan utnyttjandet av områden av olika slag inom en samhällsbild­

ning, borde samhällets expropriationsrätt gälla de slag av områden, som i

första hand vore nödvändiga för samhällenas existens och utveckling, näm­

ligen bostads- och industriområden och de områden som direkt behövdes i

samband med dessas utnyttjande, t. ex. trafikleder, fritidsområden in. in.

De nuvarande bestämmelserna i lagen om expropriation lämnade enligt

utredningens mening icke tillräckligt stöd för att tillgodose det allmännas

krav. Fn tillämpning av byggnadslagstiftningen kunde ej heller alltid räcka,

då ju t. ex. lösensrätt till kvartersmark inom stadsplaneområde enligt bygg­

nadslagen först inträdde på ett sent stadium efter planens fastställande och

först sedan det visat sig, alt mark undanhölles från bebyggelse till for­

fång för en sund utveckling. Härigenom uppstode tidsutdräkt, som kunde

omöjliggöra ett planmässigt fullföljande av kommunens bosladsforsorj-

ningsprogram. För övrigt borde så vitt anginge stadsplan lämpligen anstå

med upprättande och fastställande av planen, tills kort innan bebyggelsen

vore avsedd att sättas i gång. Alt vänta så länge med frågan om markför­

värv läte sig dock ej gärna göra. Byggnadslagen och byggnadsstadgan för­

48

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

utsatte också att de områden som öppnades för tätbebyggelse vid varje sär­

skild tidpunkt icke vore större än som svarade mot det aktuella behovet.

Härigenom gåves emellertid ägare av den mark, som vid viss tidpunkt an­

visats för tätbebyggelse, ett slags monopolställning, som eventuellt skulle

kunna utnyttjas för att höja markpriset. Skulle byggnadslagen och bygg­

nadsstadgan kunna tillämpas på avsett vis utan de olägenheter, som här

antytts, måste det allmänna ha möjlighet att i förekommande fall bryta en

markägares monopolställning genom att lösa marken till rimligt pris och

sålunda öppna markområdet för bebyggelse.

Markutredningen har i detta sammanhang även berört frågan om vem

som skall äga tillgodogöra sig den vinst som i allmänhet uppkommer genom

att mark stiger i värde i samband med att den exploateras. Efter byggnads­

lagens tillkomst kunde markägaren ej sägas inneha någon generell rätt till

exploatering med tätbebyggelse. Utredningen framhåller, att om det allmän­

na finge möjlighet att förvärva äganderätten till marken innan den exploa­

terades, vunne man också, att samhället kunde tillföras den ekonomiska

vinst, som uppstode, om marken i samband med exploateringen stege i vär­

de. Denna vinst kunde visserligen i större eller mindre omfång överföras till

samhället även genom beskattning av oförtjänt värdestegring å mark, men

införandet av en dylik skatteform vore förenad med så stora praktiska svå­

righeter, att markutredningen icke i detta sammanhang velat taga upp frå­

gan härom till behandling. Utredningen hade strävat efter att utforma

sitt förslag till ändring av expropriationsreglerna så att det allmänna finge

möjlighet att tillgodogöra sig den värdestegring å mark, som kunde upp­

komma genom att samhället medgåve ökat utnyttjande av marken för bygg­

nads- eller industriändamål. I

I enlighet härmed har markutredningen föreslagit ändrad lydelse av stad­

gandet under 7. i 1 § lagen om expropriation. Den nuvarande lydelsen av

detta stadgande betecknar utredningen som en relikt från tiden före ensit-

tarlagstiftningens tillkomst. Med bestämmelsen avsåges att bereda den, som

inom en tätort förvärvat nyttjanderätt till tomtplats och därå uppfört bo­

stadsbyggnad för sig och sin familj, möjlighet att förvärva äganderätt till

området. Expropriationen skulle ske med staten, kommun eller municipal-

samhälle såsom mellanhand. Behovet av expropriation för nämnda ändamål

syntes numera vara ganska begränsat, sedan genom ensittarlagstiftningen

husägaren erhållit viss rätt att själv lösa marken i fråga.

I stället föreslår utredningen den lydelsen av stadgandet, att fastighet må

tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt för

att i kommuns eller municipalsamhälles ägo överföra mark, som med hän­

syn till kommunens eller municipalsamhällets framtida utveckling erford­

ras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar.

I fråga om tillämpningen av det föreslagna stadgandet har utredningen

anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

49

Vad först angår vilka kommunala enheter, som skola äga

expropriera mark på grund av den föreslagna bestämmelsen, framhålles,

att utom de vanliga primärkommunerna även municipalsamhällen borde ha

sådan rätt. Skulle det av 1944 års kommitté för kommunal samverkan (SOU

1947:30) framlagda förslaget till lag om regionkommuner komma till ge­

nomförande, borde även regionkommuner erhålla rätt till expropriation.

Rätten för kommun att expropriera mark inom annan kommuns

o m r å d e är i gällande lag i viss mån begränsad. Expropriation för de ända­

mål, som avses under punkterna 7—9 i 1 § lagen om expropriation, näm­

ligen för att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden, för samlingslo­

kaler och för skogsåterväxt, må enligt bestämmelser i 99, 102 och 106 §§

samma lag beviljas kommun eller municipalsamhälle endast såvitt angår

mark inom dess område. Beträffande övriga expropriationsändamål finns

ingen sådan begränsning.

Enligt markutredningen borde emellertid den nu stadgade begränsningen

gälla även expropriation enligt den av utredningen föreslagna nya lydelsen

av punkt 7. Om kommun utan vidare skulle äga expropriationsrätt för att

tillgodose sitt växande bostadsbehov inom angränsande kommuners områ­

den, skulle mycket svårlösliga intressekonflikter kunna uppstå. Dessutom

vore det som nämnts avsett att genom expropriation till det allmänna över­

föra den värdestegring som eventuellt kunde uppkomma genom den ökade

bebyggelsen, och denna värdestegring borde tillkomma den kommun, där

marken låge.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för expropria­

tionsrätten anför utredningen, att frågan om kommunens behov att

förvärva visst markområde borde bedömas i första hand ur synpunkten av

en ändamålsenlig utveckling av kommunen. Om en utbredning av den sam-

hällsmässiga bebyggelsen i den riktning kommunen avsett ansåges vara ur

allmänna synpunkter eller av hänsyn till andra intressen mindre önskvärd,

borde framställningen om expropriation av marken ej bifallas. Spörsmålet

borde ställas in i sitt större sammanhang med hänsyn till den allmänna plan­

läggningen av den ifrågavarande kommunens samt eventuellt även kringlig­

gande kommuners och andra kommunala samfälligheters utveckling.

Frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande borde motivera bi­

fall till kommuns ansökan om expropriation har utredningen utvecklat på

följande sätt.

Har

generalplan

för området upprättats och godkänts av vederbörande

kommunala organ, och är marken där avsatt för bostadsbebyggelse, för in­

dustribebyggelse eller för i samband därmed stående samhälleliga ändamål

(såsom trafikleder, allmänna platser, fritidsområden m. m.) lärer man —

ehuru generalplanen givetvis ej är avsedd att innefatta någon mera slut­

giltig disposition för markanvändningen —- likväl få anse, att förutsätt­

ning för expropriationsrättens utövande föreligger. Skulle generalplanen ha 4

4 lfihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 sand. Nr 184.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

blivit fastställd, synes det föreligga ännu starkare skäl att låta planen tjä­

na som grund vid bestämmandet av kommunens expropriationsanspråk.

Om

regionplan

blivit för området av Kungl. Maj :t fastställd eller, om

fastställelse ännu ej medhunnits, den i varje fall blivit av direktionen för

regionplaneförbundet godkänd, måste kommunen likaledes anses berättigad

att erhålla expropriationsrätt till de områden, som där avsatts för ovan an­

givna ändamål.

Skulle

stadsplan

eller

byggnadsplan

för området vara under utarbetande,

bör redan detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommunen

att erhålla expropriationsrätt till den mark, som planen är avsedd att om­

fatta.

Utredningen tillägger emellertid, att även om planläggningsarbetet inom

kommunen ej fortskridit så långt att general- eller regionplan upprättats

eller förslag till detaljplan förelåge, kommunen borde erhålla expropria­

tion, om det kunde göras sannolikt att marken i fråga erfordrades för kom­

munens framtida utveckling. Utredningen understryker, att man ej borde

ställa alltför stora anspråk på den sannolikhetsbevisning, som kommunen

hade att prestera för att erhålla rätt till expropriation. Låge marken i linje

med den utveckling, som bebyggelsen inom kommunen hade tagit, och syntes

det antagligt att utvecklingen komme att fortgå i denna riktning, borde,

även om en översiktlig planläggning ännu ej medhunnits, framställningen

beviljas, såvida ej andra intressen föranledde att marken borde reserveras

för andra angelägna ändamål.

Utredningen framhåller, att kommunens behov av mark för tätbebyggel­

se in. in. skulle bedömas rent objektivt med hänsyn till kommunens sanno­

lika utveckling. Markägaren borde således icke kunna betaga kommunen

möjligheten till expropriation genom att förklara sig villig att själv svara

för bebyggelsen, så snart stadsplan för området fastställdes. Avsikten vore

ju bl. a. att tillgodoföra kommunen och ej den enskilde markägaren den

värdestegring marken vid tätbebyggelse eventuellt kunde komma att under­

gå. Viss hänsyn borde också tagas till omständigheterna i det särskilda fal­

let. Om t. ex. ett industriföretag för att säkra sitt behov av mark för väntad

framtida utvidgning av rörelsen inköpt en jordbruksegendom, borde, om

kommunen ville expropriera området t. ex. för bostadsbebyggelse eller för

förläggning dit av annan industri, stor hänsyn tagas till det förstnämnda

industriföretagets sannolika utvecklingsbehov under en överskådlig fram­

tid. Om företaget beräknades behöva marken för utvecklingen av den egna

rörelsen, syntes en expropriationsansökning från kommunens sida i allmän­

het icke böra beviljas.

I första hand komme den föreslagna bestämmelsen att äga tillämpning,

där kommunen ville förvärva obebyggd mark i tätorternas omgivning för

att disponera den för bostads- eller industribebyggelse. Stadgandets av­

fattning vore emellertid avsedd att täcka även det fall där inom stadsplane-

lagt eller byggnadsplanelagt område tätbebyggelse redan förefanns men ge­

nom en ändring av planen en förhöjning av byggnadsrätten

51

vore avsedd att genomföras, t. ex. om i ett villasamhälle genom stadsplane-

ändringen bebyggelse med tre-våningshyreshus medgåves eller för en tidi­

gare tre-våningsbebyggelse en höjning till sju-våningshus genomfördes. Den

ökning av markvärdet, som härav kunde beräknas uppstå, borde enligt ut­

redningens mening icke den enskilde markägaren få tillgodogöra sig. I stäl­

let borde kommunen äga rätt att, innan stadsplaneändringen fastställdes, ex­

propriera fastigheten i fråga till det värde den hade före planändringen och

därmed tillgodogöra sig den höjning, som markvärdet kunde väntas un­

dergå.

Enligt utredningens mening kunde expropriationsrätten i ett dylikt fall

inrymmas under den föreslagna lydelsen av punkt 7 i 1 § expropriations­

lagen, så snart ökningen i byggnadsrätten vore så omfattande, att den till­

växt som bebyggelsen efter planändringen komme att undergå med hänsyn

till utvecklingen inom kommunen kunde sägas vara erforderlig för tätbe­

byggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Därav följde, att om

bebyggelseökningen vore av ringa omfattning, någon expropriationsrätt för

kommunen icke skulle föreligga.

Däremot har markutredningen icke närmare gått in på de speciella pro­

blem, som sammanhänga med expropriation av mark för sanering,

d. v. s. av mark inom föråldrad tätortsbebyggelse. Även i dessa fall sker van­

ligen en ändring av stadsplanen, och fråga kan vara om antingen en för­

höjning av byggnadsrätten eller motsatsen. Utredningen erinrar att behovet

av expropriationsrätt i dessa fall tillgodosetts genom bestämmelser i bygg­

nadslagen, framför allt 44 §.

Markutredningen har framhållit, att expropriation ofta kunde bli över­

flödig genom frivillig uppgörelse mellan markägaren och kom­

munen. Enligt 1 § lagen om expropriation vore det en förutsättning för bi­

fall till ansökan, att Kungl. Maj :t funne åtgärden »nödig», och detta

innebure bl. a. att, om kommunen kunde genom godvillig uppgörelse på

skäliga villkor förvärva marken, expropriationsvägen ej borde anlitas. Ex­

propriation utgjorde med andra ord endast ett sista medel för kommunen

att förvärva markområdet. I enlighet härmed borde enligt utredningen vid

Kungl. Maj :ts prövning av expropriationsansökan viss hänsyn tagas även

till det pris, som markägaren begärde. Såvitt anginge den värdestegring som

marken underginge vid tätbebyggelse kunde parterna på samma sätt som

nu skedde vid s. k. stadsplaneavtal träffa godvillig överenskommelse, var­

igenom samhället tillförsäkrades den eventuella värdestegringen eller nå­

gon del därav. Utredningen framhåller dock i detta sammanhang, alt om

kommunerna förde en väl avvägd markpolitik, några nya tätbebyggelsevär­

den i en framtid i allmänhet ej borde uppkomma i tätorterna och deras

omgivning.

Slutligen bar markutredningen uttalat, att principen i fråga om f ö r-

hållandet mellan expropriationslagen och byggnads-

lagen vore att lagarna ägde tillämpning vid sidan av varandra och att

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

52

därför planlagd mark, som vore obebyggd eller ur stadsplanesynpunkt brist­

fälligt bebyggd, kunde exproprieras såväl enligt det föreslagna nya stad­

gandet i expropriationslagen som enligt 44 § byggnadslagen.

Remissyttrandena.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna har det övervägande

antalet — bortåt ett femtiotal — tillstyrkt, att kommunernas möjligheter

att expropriera mark utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med mark­

utredningens förslag, eller lämnat förslaget i denna del utan erinran. Några

myndigheter och organisationer ha förordat att expropriationsrätten ytter­

ligare utvidgas. Sju myndigheter och organisationer ha helt avstyrkt försla­

get, medan ett femtontal ifrågasatt inskränkningar däri. Ett mindre antal

myndigheter och organisationer ha icke närmare yttrat sig i denna del.

De myndigheter och organisationer, som tillstyrkt förslaget eller

lämnat detsamma utan erinran, ha i regel anlagt huvudsakligen samma

synpunkter som markutredningen, varför deras yttranden här återges alle­

nast i den mån särskilda synpunkter framförts.

Bijggnadslånebyrån

har anfört att det ur bostadspolitisk synpunkt vore

synnerligen angeläget alt en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med markutredningens förslag snarast komme till stånd. Det bostadspoli­

tiska programmet, som syftade till en allmän höjning av bostadsstandarden,

skulle realiseras genom att staten svarade för finansieringen av bostads-

byggnadsverksamheten under det att ansvaret för bostadsförsörjningen

skulle åvila kommunerna. Härför erfordrades att kommunerna toge initia­

tiv för tillgodoseende av väsentligen tre krav av bostadspolitisk art, nämli­

gen kvantitets-, kvalitets- och priskrav. Vad beträffar kvantitetskravet skulle

enligt lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

kommuner med mer än 10 000 innevånare upprätta bostadsförsörjnings-

planer och även andra kommuner kunde åläggas att upprätta sådana pla­

ner. Av dylik plan borde framgå bostadsproduktionens omfattning under en

viss tidsperiod samt produktionens inriktning på olika lägenhetstyper. För

genomförandet av produktionsprogrammet krävdes, att den vid varje tid­

punkt erforderliga tomtmarken kunde ställas till förfogande. I avseende å

kvalitetskravet innebure den bostadspolitiska målsättningen, att vissa krav

ställdes på den stadsplanetekniska utformningen av bostadsområdena. Det

vore angeläget att behovet av vatten- och avloppsledningar samt gator och

allmänna platser beaktades ävensom att bostadsområdena utrustades med

lekplatser och att hänsyn toges till frågan om byggnadernas inplacering i

terrängen. Bestående äganderättsförhållanden kunde utgöra ett allvarligt

hinder för planens genomförande inom såväl obebyggda som redan bebygg­

da bostadsområden. Ett överförande av den för tätbebyggelse erforderliga

marken i samhällets ägo skulle därför medföra stora fördelar. Vidkomman­

de priskravet förtjänade framhållas, att man genom bostadspolitiska åtgär­

der ville sänka eller i varje fall förhindra en höjning av bostadskostnaderna.

Markägarna kunde vid bostadsområdenas exploatering tillgodogöra sig en

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

53

av samhälleliga åtgärder betingad markvärdestegring. Därav föranledda

höjda tomtkostnader kunde innebära, att realiserandet av den bostadspoli­

tiska målsättningen äventyrades. I den mån markägarens monopolställ­

ning förhindrade ett rationellt utbyggande av samhället, uppkomme dess­

utom högre kostnader för det allmänna för kommunikationer, gaturenhåll-

ning, belysning m. in. Med hänsyn till vad sålunda anförts måste såväl ur

samhällsbyggnadssynpunkt som ur bostadspolitisk synpunkt anses angelä­

get, att det allmänna erhölle möjlighet att genom expropriation taga i an­

språk all sådan mark, som med hänsyn till kommuns eller municipalsam-

hälles framtida utveckling erfordrades för tätbebyggelse eller därmed sam­

manhängande anordningar. Markutredningens förslag beredde kommuner­

na möjlighet att expropriera även den mark, som erfordrades för sådant

industriellt ändamål som vore av betydelse för samhällets utveckling. Det

rådde nämligen ett intimt samband mellan en tätorts behov av mark för

industriellt ändamål och för bostadsändamål.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

har framhållit att den alltmer framträ­

dande tendensen, att befolkningen sammanträngdes i större samhällen och

andra tätorter, ur åtskilliga synpunkter ej torde vara helt av godo, dels på

grund av de många svårbemästrade problem som uppkomme i tätorterna,

även med hänsyn till de större samhällenas risker ur brandsynpunkt m. m.,

och dels i betraktande av landsbygdens och lantbruksnäringens mera na­

turenliga förhållanden och befogade anspråk på att ej bliva eftersatta i

jämförelse med tätorterna. Ur dessa synpunkter kunde tvekan föreligga

om lämpligheten av förslaget i vad det avsåge ökad rätt för kommuner

och municipalsamhällen att expropriera mark för bostadsändamål. Då det

emellertid ej torde kunna förnekas, att det med hänsyn till väntad sannolik

utveckling understundom kunde för kommuner och municipalsamhällen

föreligga ett verkligt och berättigat behov att förvärva bostadsmark, och be­

tydande svårigheter kunde uppstå alt på frivillig väg ordna dylik mark­

fråga, ville länsstyrelsen ej motsätta sig förslaget i denna del, men förut­

satte att bestämmelsen komme att tillämpas med varsamhet.

Landsorganisationen

har med tillfredsställelse konstaterat att markut­

redningens förslag på lämpligt sätt kompletterade byggnadslagen och gjor­

de det möjligt för samhället att tillförsäkra sig tomtmark i rätt lid och ord­

ning och till rimliga priser. Härigenom bleve det möjligt att i stor omfatt­

ning avskaffa det otillbörliga system, där enskilda tomtmarksinneliavare

kunnat tillskansa sig ekonomiska värden och tillgångar, som uppstått icke

genom markägarnas personliga insatser utan genom samhällets utveckling

och allas arbete. Landsorganisationen förutsatte att utredningens förslag

bleve föremål för statsmakternas skyndsamma handläggning, så att den re­

dan ikraftträdda byggnadslagen snarast finge sin naturliga komplettering.

Markutredningens förslag beredde kommunerna möjlighet att föra en aktiv

markpolitik. Landsorganisationen förutsatte, att markutredningen i sitt

fortsatta arbete skulle utarbeta förslag till praktiska handlingsregler för

kommunerna till hjälp i deras handlingsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Drätselkammaren i Linköping

har framhållit att förekomna svårigheter

för staden att förvärva mark som ägdes av enskilda personer sammanhängt

dels med gällande skattelagstiftning (arvsskatt och realisationsvinstbeskatt­

ningen) och dels med markägarnas farhågor för penningvärdefall och svå­

righeter att finna nya värdebeständiga placeringsobjekt. Det måste anses

anmärkningsvärt att dessa båda i praktiken så utomordentligt betydelse­

fulla faktorer och deras inverkan på kommunernas möjligheter att för­

värva mark till skäliga priser icke kommit till synes i betänkandet. Det

torde icke råda någon tvekan om att de utgjorde de svåraste hindren mot

förandet av en sund kommunal jordpolitik.

Förslaget om utvidgning av kommunernas expropriationsrätt har helt

avstyrkts av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lant-

bruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, bankföreningen, industri­

förbundet och handelskamrarnas nämnd.

Hovrätten för Nedre Norrland

har anfört att syftet med markutredning­

ens förslag, nämligen att säkerställa en rationell markpolitik från det all­

männas sida, finge anses berättigat. Det sätt, på vilket detta syfte enligt för­

slaget tillgodosetts, gåve emellertid anledning till erinringar. Genom försla­

get skulle i expropriationslagen införas ett expropriationsändamål av helt

annan karaktär än de, vilka hittills ansetts böra grunda expropriationsrätt.

Expropriationslagen avsåge att möjliggöra tillgodoseendet av sociala behov,

som eljest icke skulle bli tillgodosedda på lämpligt sätt. För expropriations­

rätt enligt markutredningens förslag vore det emellertid utan betydelse

huruvida markförvärvets sociala syfte, att åstadkomma en med hänsyn till

kommunens framtida utveckling lämplig bebyggelse, kunde vinnas obero­

ende av expropriation. Av utredningens motivering framginge, att anled­

ningen till expropriationen i själva verket vore icke av social utan av eko­

nomisk art, nämligen att hindra att den enskilde markägaren gjorde en vinst

på den värdestegring, som marken vid en exploatering kunde komma att

undergå. Förslaget avsåge att trygga att sådan värdestegring tillfölle, icke

den enskilde markägaren, utan kommunen. I och för sig kunde det vara

riktigt att värdeökning, som viss mark finge till följd av kommuns plan-

reglerande åtgärder, komme kommunen och icke den enskilde markägaren

tillgodo. Godtagandet av denna princip vore en direkt följd av tankegång­

ar, som låge till grund för byggnadslagen. Men synpunkten i fråga borde

rimligen icke leda till expropriation, den finge och måste, om och i den

mån så ansåges nödvändigt, tillgodoses i annan ordning. Det vore för rätts­

känslan stötande att genom expropriation frånhända den enskilde hans

egendom, endast därför att denna stigit eller beräknades stiga i värde.

Hovrätten anmärkte att förslaget om utvidgning av expropriationsända-

målen även måste ses i sammanhang med förslaget till de grunder, efter

vilka ersättning för mark skulle beredas den enskilde ägaren. Förslaget in-

nebure bl. a. att en kommun genom att ändra en redan fastställd stadsplan

så att bebyggelserätten minskades kunde reducera det värde som marken

55

vid en expropriation skulle åsättas. Det vore uppenbart att markägarna

därigenom skulle komma i ett osäkerhetstillstånd. I denna och liknande

frågor har hovrätten anfört:

Det kan vara omöjligt för markägarna att avgöra om marken, som de

äga eller ämna förvärva, är planlagd enligt principer, som de kommunala

myndigheterna även fortsättningsvis anse riktiga. Risk föreligger alltså att

enskilda förvärva mark till pris beräknat efter det värde marken enligt nu­

varande stadsplan har, men att kommunen därefter gör gällande att stads­

planen skall revideras, så att byggnadsrätten minskas, och att följaktligen

markägaren måste avstå marken till kommunen till ett kanhända avsevärt

lägre pris än det han betalat. Redan nu är det naturligtvis så, att om det

exploateringstal, som viss mark enligt gällande stadsplan har, nedsättes i

samband med ändring i planen, marken sjunker i värde. Det kan också rent

av hända att mark, som enligt fastställd stadsplan får tätbebyggas, vid en

ändring av stadsplanen undantages från tätbebyggelse och sålunda förlorar

allt tätbebyggelsevärde. Men den stora skillnaden mellan nuvarande be­

stämmelser och de bestämmelser markutredningen föreslår är, att för när­

varande kommunen icke har möjlighet att genom expropriation avhända

den enskilde marken. — Markutredningens expropriationsförslag leder till

rättsosäkerhet. Den möjligheten finnes nämligen, att en kommun, under

uppgift att bebyggelserätten å viss mark avses skola minskas, nerväiderai

marken och med hot om expropriation tvingar ägaren att överlåta marken

till det lägre värdet. Å andra sidan möjliggör förslaget att kommunen ge­

nom att godtyckligt uppvärdera viss mark, tvingar ägaren, under hot om

att marken eljest exproprieras, att inbetala till kommunen oskäligt höga be­

lopp. Dylika missbruk av expropriationsrätten torde vara svåra att före-

bygga. Faran härav är så mycket större som enligt förslaget möjlighet ej

finns för markägare att — utan samband med expropriation — i händelse

av missnöje få kommunens värdesättning prövad av opartisk myndighet.

Framhållas må också att åtminstone teoretiskt den möjligheten föreligger

enligt markutredningens förslag, att en fastställd stadsplan först så andras,

att exploateringstalet å marken nedsättes och alltså markens värde sjunker,

samt att, sedan kommunen därefter exproprierat marken till detta lägre var~

de, stadsplanen ånyo ändras, men nu så att exploateringsrätten och darmed

markvärdet ökar.

Hovrätten har vidare framhållit, att mot förslaget kunde anmärkas, att

detsamma innebure monopol för kommunerna till all för tätbebyggelse av-

sedd mark. Det kunde dragas i tvivelsmål om ett dylikt monopol vore sa

mycket lyckligare än den monopolställning, som enskilda markägare enligt

markutredningen sades för närvarande inneha. ^ ärdet av enskilt initiativ

och enskild företagsamhet samt den konkurrens, som därigenom uppkomme

borde icke heller på detta område underskattas. — Enligt hovrättens me­

ning kunde fall förekomma då det för att kommun skulle kunna öva nödig

kontroll över markanvändningen vore icke blott lämpligt utan även nödvän­

digt att rätt till markinlösen medgåves utöver vad byggnadslagen i detta

hänseende stadgade. Sådant fall förelåge exempelvis då kommun önskade

å viss mark få uppförda barnrikehus eller eljest byggnader med särskilt

socialt syfte, vilket den enskilde markägaren icke kunde tänkas vilja av

egen drift tillgodose. Stadgandet i 44 g första stycket byggnadslagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

56

om rätt för kommun att lösa mark för genomförande inom skälig tid av

stadsplan vore — ehuru betydelsefullt nog — här icke tillfyllest. Av förut

anförda skäl vore det emellertid angeläget, att den vidgade lösenrätt, som

sålunda krävdes, icke utformades på sådant sätt, att den kunde användas

i syfte allenast att tillförsäkra kommunen en förmögenhetsvinst på mark­

ägarens bekostnad. Icke heller borde de bestämmelser, som härvidlag kun­

de komma i fråga, intagas i expropriationslagen. De bestämmelser, vilka

kunde behövas beträffande kommuns rätt att lösa till sig mark för ändamål

som mer eller mindre direkt sammanhängde med byggnadslagens syften

och stadganden, borde alla beredas plats i sistnämnda lag.

Under åberopande av det anförda avstyrkte hovrätten det av markutred­

ningen föreslagna stadgandet i expropriationslagens 1 § första stycket 7.

I stället förordade hovrätten, att i byggnadslagen intoges en bestämmelse

av innehåll, att om anledning funnes antaga att den bebyggelse och de där­

med sammanhängande anordningar, som erfordrades med hänsyn till kom­

munens utveckling, icke kunde komma till stånd inom skälig tid och på

ett i övrigt ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt utan kommunens in­

gripande, Konungen ägde — även i andra fall än som avsåges i 44 § bygg­

nadslagen — medgiva kommunen att lösa för ändamålet nödig mark. Ett

dylikt stadgande kunde förslagsvis införas under särskild rubrik i bygg­

nadslagens femte avdelning, vilken innehölle gemensamma bestämmelser

för stad och land.

Kammarkollegiet

har anfört att varken av markutredningen eller eljest

hade visats föreligga behov av eu så långtgående utvidgning av kommuns

expropriationsrätt som föreslagits. I själva verket avsåge förslaget ett så­

dant monopol för tätortskommunerna beträffande exploateringen av all för

tätbebyggelse lämpad mark, som icke vore lämpligt eller ens förenligt med

svensk rättsuppfattning. Enligt markutredningen kunde markägare efter

byggnadslagens tillkomst ej sägas inneha någon generell rätt till exploate­

ring med tätbebyggelse. Detta vore så till vida riktigt, som byggnadslagen

lämnat åt Kungl. Maj :t att bestämma om generalplans och stadsplans in­

nehåll och därmed i vad mån mark kunde få tagas i anspråk för tätbebyg­

gelse samt denna tätbebyggelses art. Detta vore emellertid en Kungl. Maj:ts

befogenhet, ej den eller de särskilda kommunernas. Tvärtom hade genom

bestämmelserna i 4 § 1931 års stadsplanelag städernas s. k. stadsplanemono-

pol definitivt brutits. Det vore klart, att den mark, som enligt markutredning­

en avsåges skola i första hand fa exproprieras, utgjordes av sådan mark be­

träffande vilken markägaren vid motstånd från kommuns sida kunde på­

fordra tvångsintagande i generalplan enligt 11 och 98 §§ byggnadslagen och

i stadsplan enligt 27 § samma lag. Detta vore väl alltså all mark, som

objektivt sett ansåges inom överskådlig tid behöva disponeras för angivet

ändamål. Enligt kammarkollegiets mening vore det en förutsättning för en

utvidgad kommunal expropriationsrätt till tomtmark, att kommunens skyl-

digheter i fråga om tomtmarknaden preciserades. Då det sätt på vilket

kommunen utnyttjade sina befogenheter vore av betydelse för såväl all­

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 184.

57

manna som enskilda intressen, syntes det nödvändigt, att den kommunala

bostadspolitiken kunde dragas under offentliga myndigheters prövning

genom ett besvärsförfarande, som borde stå öppet för såväl enskilda per­

soner som grannkommunerna och det allmänna.

Kammarkollegiet har vidare anmärkt, att markutredningens förslag syn­

tes ej så mycket avse att tillgodose behovet av byggnadsmark utan fastmer

att lösa frågan om en lämplig beskattning på oförtjänt jordvärdestegring.

Sammanblandningen av dessa frågor hade icke fog. Kammarkollegiet kun­

de icke tillstyrka markutredningens förslag i vad det avsåge utvidgad expro­

priationsrätt för kommunerna. Kammarkollegiet föresloge i stället en ut­

vidgning av stadgandet i 44 § byggnadslagen, att kommun, därest det visa­

des, att för kommunens utveckling erforderlig och i stadsplan intagen

mark, avsedd för bostads-, industri- eller därmed jämförligt ändamål, ej

tillhandahölles i tillräcklig omfattning till i orten gällande pris, kunde med­

givas rätt av Kungl. Maj :t att genom expropriation förvärva marken.

Lantbruksförbundet

har framhållit, att stad och annan tätort redan ge­

nom byggnadslagen syntes ha beretts de möjligheter som erfordrades för

att sörja för en ändamålsenlig lösning av utbyggnads- och ombyggnadspro-

blemen. Förbundet funne det i högsta grad anmärkningsvärt, att sedan en

stor utredning skett, där avvägningen mellan de allmänna och enskilda in­

tressena varit föremål för en utförlig behandling, endast ett halvt år där­

efter frågan upptoges på nytt. och därvid ytterligare genomgripande in­

skränkningar i den enskildes rådighet över sin egendom föresloges bliva

genomförda. Markutredningens förslag måste vidare leda till att kommu­

nerna förvärvade stora markområden med äganderätt, på vilka områden

självägande jordbrukare då förvandlades till arrendatorer; en utveckling

som aldrig ansetts lycklig. Skulle återigen kommunerna vänta med expro-

priationen tills dess stadsplan eller byggnadsplan vore aktuell för området,

skulle detta för stora grupper jordägare medföra, att de hade expropria-

tionshotet svävande över sig, vilket måste leda till stora besvärligheter för

fastigheternas ändamålsenliga utnyttjande. Förbundet avstyrkte därför för­

slaget om utvidgning av expropriationsändamålen.

Riksförbundet landsbygdens folk

har framfört likartade synpunkter som

lantbruksförbundet och därvid tillika anfört, att riksförbundet icke kunde

finna att markutredningen förebragt några som helst bärande skäl, varför

äganderätten till marken måste överföras på kommunerna. Bortsett från

att den föreslagna utvidgningen icke vore behövlig måste andra allvarliga

invändningar resas. Det koinme att ligga i administrativa myndigheters

händer att avgöra om den enskilde skulle få behålla sin egendom eller icke.

Den nuvarande principen i expropriationslagen att det skulle föreligga ett

aktuellt behov för att expropriationsrätt skulle inträda hade helt slopats.

Man måste därför befara, alt expansionslystna kommunala organ kunde

komma att lägga under sig mark i avsevärt mycket större utsträckning än

vad som sedermera visade sig ha varit påkallat. Detta måste givetvis för den

enskilde innebära eu hög grad av rättsosäkerhet. Den föreslagna utvidg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

58

ningen av expropriationsrätten skulle medföra kraftiga återverkningar på

samhällslivets olika områden, icke minst för jordbruksnäringen skulle all­

varliga konsekvenser uppstå. Förbundet ansåge det även felaktigt att, såsom

markutredningen gjort, sammankoppla frågan om värdestegring med frågan

om utvidgning av expropriationsrätten.

Bankföreningen

har erinrat, att markutredningen snarast framställt den

töreslagna utvidgningen av expropriationsändamålen som en konsekvens

av en i byggnadslagen fastslagen princip att samhället skulle äga rätt atl

bestämma när och var en tätbebyggelse finge äga rum. Om detta vore

fallet, skulle det enligt bankföreningen vara befogat att framföra en all­

varlig gensaga mot lagstiftningsmetoden. Den av markutredningen fram­

förda argumenteringen vore emellertid långt ifrån bindande. Genom bygg­

nadslagen hade icke fastslagits en allmän grundsats att samhället ägde

rätt att bestämma när och var tätbebyggelse finge äga rum. Den princip,

som kunde sägas ligga till grund för byggnadslagen, vore den negativa, att

tätbebyggelse icke finge påbörjas, innan från det allmännas sida fastställts

plan för det ifrågavarande området. Statsmakterna borde således anses vara

fullt obundna, då det gällde att taga ståndpunkt till frågorna om utvidg­

ning av expropriationsändamålen och om ändrade grunder för expropria-

tionsersättningens bestämmande. — Vid prövningen av lagförslaget borde

beaktas att i detta föresloges expropriation för ett ändamål som markägarna

i regel vore villiga att själva tillgodose. Detta innebure en uppseendeväckan­

de nyhet. Enligt markutredningens mening skulle, om kommunerna ej er-

hölle större expropriationsmöjlighet än 44 § första stycket byggnadslagen

inrymde, en försening av en kommuns bostadsförsörjningsprogram kunna

förorsakas. Grunderna för utredningens farhågor i denna del hade icke re­

dovisats. Enligt bostadssociala utredningens förslag skulle bostadsbyggan­

det i stadssamhällena under 15-årsperioden 1946—1960 utgöra cirka 45 000

lägenheter per år. Den omständigheten att denna produktionsvolym unge­

fär motsvarade såväl det sista förkrigsårets som det senaste årets talade i

sin mån för att utvecklingen på bostadsmarknaden icke skulle försenas om

produktionen av bostäder liksom hittills till väsentlig del överlämnades åt

markägarna. Vad sålunda anförts borde enligt bankföreningen motivera, att

utvidgningen av expropriationsinstitutet finge anstå för att införas först

om det visade sig, att kommunernas rätt till tvångsinlösen enligt 44 § första

stycket byggnadslagen ej vore till fyllest.

Bankföreningen har vidare uttalat att den föreslagna lagstiftningen i

många fall skulle leda till det resultatet, att kommunerna bleve ensamma

ägare till tomtmark, en ställning som lätt kunde ge upphov till kommunala

byggnadsmonopol. Det hade icke visats att detta vore en önskvärd utveck­

ling. Intet kunde erinras mot att kommunerna finge möjlighet att genom

byg§nadsproduktion i egen regi öka antalet fullvärdiga och billiga bostäder. _

Men den enskilda företagsamheten borde icke förhindras att deltaga i kon­

kurrensen på detta område, detta så mycket mindre som i ett flertal länder

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18d.

59

planmässig bostadsproduktion i stor skala med framgång bedrivits i enskild

regi och en utveckling i samma riktning syntes vara att räkna med även har

i landet, om icke privat företagsamhet genom nya lagstiftningsåtgärder ute­

stängdes från sådan verksamhet. Hitintills hade man i Sverige icke^ velat

överföra eu näringsverksamhet till det allmänna, utan att en sådan åtgärd

efter en fullständig utredning ansetts erforderlig. Markutredningens förslag

innebure emellertid i sina yttersta konsekvenser ett avsteg från denna prin-

cip.

..

Industriförbundet har anfört, att markutredningens betänkande pa vä­

sentliga punkter syntes lämna otillräckligt material för bedömande av de

många och komplicerade spörsmål på olika områden av samhällslivet som

uppkomme i förevarande sammanhang. Därjämte rådde en påtaglig biist

på överensstämmelse mellan förslaget till lagtext och de framförda motive­

ringarna och kommentarerna. Förslagets återverkningar för näringslivets

del vore ogynnsamma. Vid sådant förhållande och då man lämpligen först

bort avvakta resultatet av de på många punkter mycket genomgripande ny­

heter som 1947 års byggnadslag medfört, ansåge industriförbundet sig vilja

bestämt avstyrka ett genomförande av markutredningens förslag. Indu­

striförbundet vore på intet sätt övertygat om nödvändigheten eller ens lämp­

ligheten av markutredningens program att överföra fullständig kontroll över

markanvändningen till kommunen. Härom har förbundet närmare anfört:

Markutredningen har ej ens närmare utvecklat skälen härför. Utredning­

en synes i stället delvis betrakta de föreslagna åtgärderna som naturliga

konsekvenser av den nya byggnadslagen — utan att vid dennas tillkomst

något därom antyddes. Den knapphändiga motiveringen avspeglar sig också

i att utredningen i sitt betänkande ej med något statistiskt material ens sokt

verifiera påståendet att »såsom erfarenheterna visat» frivilliga överlåtelser

från markägarna skulle komma att stå kommunerna så dyrt, att deras in­

nehav av mark finge av rent ekonomiska skäl i så hög grad begränsas att

genomförandet av det bostadspolitiska programmet därigenom skulle även­

tyras ________ Men när det gäller en fråga av så väsentlig betydelse, som

här är fallet, hade det tarvats uppgifter exempelvis angående det kom­

munala markinnehavet. Upplysningsvis kan här namnas att Stockholms

stad till ett medelpris av omkring 40 öre per kvm foryarvat ungefar 75 %

av den totala markarealen inom de tre »exploateringstörsamlmgarna»,

Bromma, Enskede och Brännkyrka. I främmande församlingar ha myc­

ket betydande områden förvärvats till ett medelpris av 30 öre per kvm.

Senast år 1945 inköptes 1 141 hektar till ett markpris av 19 öre per kvm.

Stadens exploateringsaffär har också varit gynnsam och det totala åter­

stående innehavet av ännu ej exploaterad råmark ar numera helt avskri­

vet genom medel, som influtit vid tomtupplåtelser. De faktiska siffror­

na i detta fall peka följaktligen på raka motsatsen mot markutredningens

uppgifter.

Mot bakgrunden av det nu anförda kunde industriförbundet ej instamma

i antagandet att kommunerna skulle komma att förhindras i genomförandet

av sina bostadspolitiska program till följd av brist på prisbillig exploate-

ringsmark. Lika litet kunde förbundet känna sig övertygat om att det all­

männa framstått som andra rättssubjekt så överlägset i fråga om fastighets­

60

förvaltning, att äganderätten till all mark med naturnödvändighet borde

samlas i dess hand. Förbundet ville i stället ifrågasätta, om det icke skulle

medföra ogynnsamma verkningar, därest varje konkurrens på den allmän­

na fastighetsmarknaden skulle bortfalla. Även i dagens stramt reglerade

läge vore konkurrensen enligt förbundets mening till fördel. Förbundet vil­

le understryka, att huvudparten av det befintliga bostadsbeståndet hitintills

åstadkommits i det enskilda näringslivets regi. För den fortsatta förnyelsen

av våra städer hade från näringslivets sida framlagts konstruktiva förslag,

som bättre tillgodosage kraven på sol, ljus och luft än de skisser som fram­

förts från det allmännas sida. Samtidigt liade också de ekonomiska synpunk­

terna på helt annat sätt beaktats. Industriförbundet hänvisade härutinnan

till det yttrande, som Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation den 15 no­

vember 1947 avgav över bostadssociala utredningens slutbetänkande del II.

Handels kamrarnas nämnd

har i utförligt motiverat yttrande hemställt,

att förslaget icke utan ytterligare utredningar och genomgripande omarbet-

ningai måtte läggas till grund för lagstiftning. Nämnden bär anmärkt, att

förslaget innebure betydande principiella avsteg från hittills vedertagna

rättsgiundsatsei. Det vore ägnat att förhindra eller i varje fall väsentligt

försvåra en ur samhällelig synpunkt önskvärd enskild företagsamhet på

fastighetsmarknaden. Nämnden har i kritiken mot lagförslaget delvis an­

lagt synpunkter likartade de av bankföreningen och industriförbundet an­

förda. Därvid har nämnden anfört bland annat att markutredningens all­

männa motivering vittnade om en överdriven tilltro till samhällets för-

maga att under alla törhallanden bättre än den enskilde planera för fram­

tiden. Då det gällde att bedöma ett sannolikt utvecklingsförlopp hade en-

ligt nämndens mening de samhälleliga organen över lag icke större möj­

ligheter och hade icke heller visat prov på större framsynthet än enskilda.

Felbedömningar begångna av enskilda finge emellertid aldrig så omfattan­

de och menliga konsekvenser som misstag av ett samhällsorgan. De ekono­

miska faktorerna komme slutligen alltid att göra sig gällande men med

svårare följd i samma mån som felbedömandet rört större enheter eller in­

satser. Mycket stora delar av de svenska städerna och av marken utanför

dessa hade under de senaste sextio åren utbyggts på ett i förhållande till

den dåtida samhällsutvecklingen och den otidsenliga lagstiftningen rörande

tätbebyggelse pa landsorten tillfredsställande sätt. Ett av den nya lagstift­

ningen föranlett bortfall av dessa sedan många år tillbaka lojalt arbetande

företag och ett överförande på kommunen av de arbetsuppgifter på bostads­

marknaden, som dessa handlagt, komme icke endast att i hög grad öka den

kommunala förvaltningens arbetsbörda utan även att å kommunen övervält­

ra de kostnader och de risker, som tidigare legat på de enskilda företagen.

Ei farenheterna från de svenska tätorterna visade icke endast på framgångs­

rik utveckling och ökade markvärden utan även på tillbakagång och sänkta

värden. Det kunde förväntas, att förlusterna i kommunal regi i längden

bleve större; den försiktighet och återhållsamhet, som i regel präglade de

enskildas handlande, vilkas egen ekonomi vore beroende av gynnsamma re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

61

sultat, torde, efter vad erfarenheten visade, icke alltid konnna att prägla verk­

samheten inom kommunala organ. Det torde icke heller kunna styrkas

utredningen hade helt förbigått detta spörsmål — att exploatering i kom­

munal regi skulle ställa sig billigare än den som utövades av enskilda före­

tagare. Erfarenheten av samhällelig drift pekade närmast i motsatt riktning.

Kommerskollegium

har funnit en viss utvidgning i expropriationsrätten

motiverad med hänsyn till sådana fall, då kommuner icke annorledes kun­

de förvärva mark som vore erforderlig för bostadsbebyggelse. Det vore emel­

lertid svårt att bedöma i vad mån förhållandena på fastighetsmarknaden i

övrigt inneburit sådana hinder för en planläggning av ifrågavarande slag,

att de kunde motivera en så vittsyftande principiell ändring av expropria­

tionsrätten, som den av markutredningen föreslagna. Icke heller gåve den

framlagda utredningen någon ledning för bedömandet av denna viktiga frå­

ga. Trots svårigheten att bedöma behovet av den föreslagna utvidgningen

av expropriationsrätten ställde sig kollegium mycket tveksamt till försla­

get med hänsyn till de verkningar för fastighetsmarknaden som ett genom­

förande kunde erhålla. Det torde icke vara oberättigat antaga att, om hu­

vudparten av den för nämnda bebyggelse exploateringsbara marken sam­

lades hos kommunerna, därigenom också möjligheter till konkurrens på

fastighetsmarknaden minskades. Den fara för prisbildningen, som sådan

konkurrensbegränsning innebure, borde icke underskattas.

Frågan om rätt att expropriera mark för annat ändamål än bo­

stadsbebyggelse har berörts av

justitiekanslersämbetet,

som ansett

det tveksamt huruvida expropriation skulle medgivas beträffande mark

för industribebyggelse.

Handelskamrarnas nämnd

har anfört att det icke i och för sig kunde an­

ses som en nödvändig konsekvens av det ansvar för bostadsförsörjningen,

som ansåges åvila kommunerna, att dessa, förutom en härav betingad ut­

vidgning av expropriationsrätten, jämväl skulle medgivas rätt till tvångs­

inlösen för övriga av markutredningen angivna syften. Såvitt nämnden er­

farit, hade några svårigheter generellt sett icke lörelegat, då det gällt för

kommunerna att genom köp i öppna marknaden tillgodose sadana kom­

munala behov, som icke kunna tillfredsställas redan jämlikt gällande ex­

propriationslag; markutredningen hade icke heller framfört några skäl som

talade för att det för en ändamålsenlig utveckling av kommunens närings­

liv vore erforderligt att tillgripa ett så exceptionellt tvångsmedel som ex-

propriationsförfarande. I sitt vid 1944 års riksdag gjorda uttalande förut­

satte andra lagutskottet, vilket markutredningen icke syntes ha gjort, att den

ifrågasatta utvidgningen av expropriationsrätten icke borde vidtagas med

mindre behovet därav kunde anses vara styrkt. Nämnden avstyrkte därför

vad markutredningen härutinnan föreslagit. Som ytterligare motiv för den­

na ståndpunkt framhölls önskvärdheten av att avvakta de undersökningar,

som för närvarande pågingc av kommittén för utredning av näringslivets

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

62

lokalisering. Skulle likväl även för nämnda ändamål tvångsvis ianspråkta-

gande av mark anses påkallat, borde detta icke komma i fråga, där mark­

ägaren förklarade sig villig själv disponera marken på det av kommunen

som tjänligt ansedda sättet.

Beträffande frågan om vilka kommunala enhete r, som skola

aga expropriera mark enligt den föreslagna bestämmelsen har

Svenska

landskommunernas förbund

framhållit att municipalsamhällena skulle för­

lora det författningsmässiga stöd, som hittills möjliggjort för dem att en­

gagera sig i bostadsförsörjningen, därest förslagen till ändring i bostadspoli­

tikens allmänna organisation genomfördes. Då municipalsamhällena — bort­

sett från befattningen med stadsplanefrågor — icke ägde befogenhet att för

andra än mycket begränsade municipala ändamål, exempelvis elkraftsför­

sörjning, främja industriens uppkomst eller förläggning till orten och den

ifrågasatta expropriationsrätten dessutom i främsta rummet avsåges bliva

begagnad inom ännu icke stadsplanelagda områden, bleve de icke heller i

tillfälle att begagna sig av den föreslagna expropriationsrätten till förvärv

av industriområde. Tillräckliga skäl syntes under sådana förhållanden icke

föreligga för att tilldela dem en utvidgad expropriationsrätt. Tvärtom skulle

tillvaron av en sådan rätt kunna ge anledning till osäkerhet om municipal-

samhällenas allmänna kompetens.

Stadsförbundet

har i denna fråga anfört:

Vad rätten att indraga markvärdestegringsvinst inom stadsplanelagt om­

råde angår kan det också synas vara riktigt att municipalsamhälle göres

delaktigt av den nya expropriationsrätten i vad denna kan sägas underlätta

stadsplanens genomförande. Beträffande mark för bostads- och industri­

bebyggelse förefaller det däremot mera tveksamt om en självständig ex­

propriationsrätt för municipalsamhället bör medgivas. Ehuru det icke synes

uteslutet att utredningens förslag på denna punkt kan leda till osäkerhet

om municipalsamhällenas allmänna kompetens vill stadsförbundet dock

icke motsätta sig att sådant samhälle jämställes med kommun med avse­

ende på den nya expropriationsrätten. Fall kunna nämligen inträffa, då

samhälle och moderkommun företräda stridiga intressen i frågor rörande

markförvärv. I sådana situationer kan det stundom anses befogat att sam­

hället har möjlighet att på egen hand expropriera områden som erfordras

för dess framtida utveckling såsom egen kommun.

Markutredningens förslag att kommuns rätt att expropriera mark enligt

den föreslagna nya lydelsen av punkt 7 skulle vara begränsad till mark

inom kommuns eget område har i regel lämnats utan erinran.

Avvikande meningar har dock anförts i några yttranden.

Justitiekanslersåmbetet

har sålunda anfört, att begränsningen i regel tor­

de vara påkallad men att det kunde tänkas förekomma att en stad eller en

tätort utvecklades mot ett område, som gränsade alldeles intill tätorten

men som av någon anledning icke lämpligen kunde med önskvärd skynd­

samhet införlivas med tätorten. Om i det särskilda fallet olägenheter av den

art markutredningen förutsatt icke skulle uppkomma syntes det önskvärt,

att Kungl. Maj :t skulle kunna medgiva expropriation i sådant fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

63

Jämväl

länsstyrelsen i Västernorrlands län

har anmärkt, att expropriation

icke a priori borde vara utesluten enbart på den grund, att marken vore

belägen i en grannkommun. I de fall, då mycket svåra intressekonflikter

mellan de två kommunerna kunde befaras, borde givetvis tillstånd till ex­

propriation icke lämnas utan att synnerligen vägande skäl kunde åberopas.

Förelåge dylika skäl borde enligt länsstyrelsens mening ett ovillkorligt lag­

stadgande icke stå i vägen för eu kommun att tillgodose sitt växande bo­

stadsbehov genom expropriation av mark belägen inom angränsande kom­

mun, därest denna utväg uppenbarligen utgjorde den enda möjliga, riktiga

och naturliga lösningen.

Stadsförbundet

har framhållit, att begränsningen icke utan vidare vore

godtagbar ur stadskommunal synpunkt. Den skulle innebära att städerna,

vilka under senare tid just för att säkerställa en rationell bebyggelseut­

veckling förvärvat exploateringsområden utanför stadsgränsen, löpte risk

att landskommunerna med stöd av expropriationsrätten tillskansade sig

dessa områden till priser, som understege det städerna en gång erlagt. An-

såges denna begränsning i expropriationsrätten likväl böra upprätthållas,

förutsatte förbundet, att städernas företrädesrätt till sådan redan förvärvad

mark tryggades i övergångsbestämmelser eller genom uttryckliga uttalan­

den i motiven.

Stockholms stadskollegium

har framhållit, att frågan om rätt för kom­

mun att vidtaga expropriationsåtgärder i annan kommun borde lösas i nu

förevarande sammanhang på grund av de konsekvenser vartill den av

markutredningen föreslagna begränsningen kunde leda, icke minst i fråga

om områden som genom frivilliga avtal redan förvärvats.

Vad markutredningen uttalat beträffande förutsättningarna i

övrigt för expropriationsrätten har i regel lämnats utan erin­

ran. Rörande vissa hithörande frågor ha dock flera remissinstanser gjort

invändningar, varjämte ett par organisationer ifrågasatt utvidgning av ex-

propriationsmöj ligheterna.

Vad först angår frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande bor­

de motivera bifall till ansökan om expropriation har i några yttranden ut­

talats att kommunerna för att vinna bifall till expropriationsansökan borde

vara skyldiga att förebringa tillförlitligare utredning än vad markutredning­

en förutsatt.

Svea hovrätt, fastighetsbildningssakkunniga

samt

stiftsnämn-

den i Uppsala,

vars utlåtande bifogats Uppsala domkapitels yttrande, och

industriförbundet

ha gjort allmänna uttalanden i denna riktning.

Länsstyrelsen i Hallands län

och

bankföreningen

ha föreslagit att expro­

priation skulle medgivas först i stads- eller byggnadsplanestadiet. Bankföre­

ningen bär sålunda anfört att markutredningens förslag skulle innebära

införandet av en betydelsefull principiell nyhet i expropriationslagstiftning-

en. Hitintills hade det krävts full bevisning för expropriantens behov av

marken. Följden av markutredningens förslag skulle med nödvändighet bli­

va att onödiga expropriationer bleve en frekvent företeelse. Detta skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

64

uppenbarligen innebära en allvarlig olägenhet för den enskilde fastighets­

ägaren, som endast i obetydlig mån motvägdes av hans i praktiken illusoris­

ka rätt enligt 68 § expropriationslagen att återlösa fastigheten, därest den ej

kommit till användning för expropriationsändamålet. Den av markutred­

ningen föreslagna ordningen skulle betyda ett uppluckrande av expropria-

tionsinstitutet på ett sätt som bestämt måste avstyrkas. Det syntes därför

vara ett ofrånkomligt krav att, därest expropriation för tätbebyggelse över

huvud ansåges böra ifrågakomma, möjligheten till expropriation anknötes

till ett visst planeringsmoment där det efter prövning blivit bestämt att mar­

ken avsåges för tätbebyggelse. Det mest rationella vore givetvis att en av ve­

derbörande kommunala representation antagen stadsplan eller byggnadsplan

för området förelåge. Om kommunerna i god tid upprättade generalplan och

därvid upptoge tillräckliga tätbebyggelseområden syntes det vara skäligen

ringa risk att anknytningen till stadsplans eller byggnadsplans antagande

skulle motverka expropriationens syfte att underlätta kommunernas bebyg­

gelseplanering och möjliggöra inköp av tomtmark till rimligt pris. Nybygg­

nad i strid med fastställd generalplan skulle ju icke ske. Under alla för­

hållanden syntes det vara ett oeftergivligt anspråk, att planeringen fortskri­

dit så långt som till generalplans antagande för att expropriation skulle kun­

na tillåtas. Först då förelåge ett på verkställda undersökningar grundat

beslut om att viss mark avsåges för framtida tätbebyggelse.

Även

länsstyrelserna i Södermanlands

och

Kopparbergs län

samt

handels-

kamrarnas nämnd

ha föreslagit, att kommunerna åtminstone borde förete

en generalplan över området. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har sålunda

anmärkt, att markutredningens förslag syntes bygga på uppfattningen att

behov av mark för bebyggelse under alla förhållanden i första hand skulle

tillgodoses utan större hänsyn till markens lämpliga användande för andra

ändamål, exempelvis jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel. Ett av en

kommun utan närmare motivering och utan någon allsidig utredning fram­

fört påstående om behov av visst markområde skulle enligt förslaget föran­

leda att andra samhälleliga intressen, till exempel jordens användande för

jordbruk, måste vika. En sådan generell grader ing av användningssättens

samhälleliga berättigande kunde icke utan vidare godtagas. Det hade i åtskil­

liga fall visat sig, att kommunernas uppfattning om de egna utvecklingsmöj­

ligheterna varit alltför optimistiska. Därom vittnade bland annat åtskilliga

enligt stadsplanelagen upprättade byggnadsplaner för mindre samhällen, vil­

ka planer ofta omfattade arealer, tillräckliga att rymma verkliga storstäder.

Eu viss tävlan att överflygla grannsamhällena förledde ofta kommunerna

att uppgöra planer, som sedermera visade sig vara löst grundade. Det kun­

de enligt länsstyrelsens uppfattning icke anses ohemult gentemot kommu­

nerna att åtminstone fordra en sådan översiktlig utredning rörande markens

framtida användning, som innefattas i en generalplan. Tvärtom skulle det för

kommunerna innebära större möjligheter att bättre bedöma sina framtida

behov av mark för den egna utvecklingen, om kommunen tvingades att först

upprätta en generalplan. Härigenom nödgades kommunen att till bedöman-

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

65

de i ett större sammanhang upptaga samtliga spörsmål, som berörde den all­

männa planläggningen av kommunen. Vidare kunde vid en planering i ett

större sammanhang andra samhälleliga intressen än bostadsförsörjningen

komma under diskussion och få tillfälle att göra sig gällande. Detta måste

ur samhällsnyttans synpunkt anses såsom en fördel. Genom skyldighet att

förete generalplan minskades även det osäkerhetstillstånd, som eljest måste

uppstå för markägare omkring varje tätortsbildning. Därest emellertid mark­

utredningens förslag antoges, föresloge länsstyrelsen att i lagtexten infördes

ett stadgande av innebörd, att lantbruksnämnden skulle höras över ansökan

om expropriation av mark inom område, där stadsplan eller byggnadsplan

ej gällde. I denna fråga har länsstyrelsen ytterligare anfört:

Vid den av statsmakterna beslutade planläggningen av jordbrukets ra­

tionalisering förutsättes, att s. k. regionalplaneringar områdesvis skola före­

tagas, därvid ett visst bestämmande .av markens framtida användningssätt

skall äga rum. Vid dessa regionalplaneringar skola ombud från kommunen

deltaga ävensom representanter från lantmäteriet och länsarkitektkontoren

in. fl. Det förefaller länsstyrelsen självklart att efter det en sådan regional­

planering verkställts inom en trakt expropriation för bebyggelseändamål

bör ske allenast inom område, som vid planeringen avsetts för dylikt ända­

mål. I annat fall rubbas ramen för den jordbruksplanering, som lantbruks­

nämnderna äro satta att genomföra.

Kommerskollegium

har anmärkt, att det låge i sakens natur, att några

nämnvärda krav på bevisning icke kunde uppställas rörande behovet av ex­

propriation för tillgodoseende av det med lagförslaget avsedda ändamålet.

Så snart en kommun önskade företaga expropriation av enskild mark, skulle

sålunda ytterst stora svårigheter föreligga för den enskilde att resa hinder

däremot. Detta förhållande torde med gällande uppfattning om äganderät­

tens innehåll vara ägnat att ingiva synnerligen starka betänkligheter.

Fastig­

hetsägareförbundet

har uttalat sig i samma riktning.

Markutredningens uttalande, att en markägare icke genom att förklara^

sig villig att själv svara för bebyggelsen å sin mark kunde betaga kommu­

nen möjligheten till expropriation, har mött gensagor i några yttranden.

Kammarkollegiet

har framhållit, att expropriationsrätten byggde på tanken

att enskild rätt borde vika för allmänt väl men alt förutsättningen för att

expropriation finge medgivas givetvis vore, att det förelage ett aktuellt

behov av ett visst markområde som icke kunde tillgodoses på annat sätt.

Markutredningens uttalande att den enskilde ej borde kunna freda sig mot

kommunens expropriationsanspråk genom att påvisa att han själv tillhan-

dahölle tomter till skäligt pris, vore följaktligen direkt stridande mot de

grundsatser, som nu gällde och även borde gälla pa expropriationsrättens

område inom ett rättssamhälle. Liknande synpunkter ha framförts i ett

yttrande av två av de

ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge,

som

deltagit i handläggningen av remissärendet, ävensom i

fastighetsägareför­

bundets

yttrande.

5 Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 samt. Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

66

Kungi. Maj:t,-t proposition nr 184.

Bankföreningen

har framhållit att ett godkännande av markutredningens

ståndpunkt skulle kunna få konsekvenser som ginge vida utöver lagförsla­

gets syftemål. Det stode icke heller i överensstämmelse med expropriations­

lagens grundstadgande, därest en markägare icke skulle kunna avböja ett

expropriationsanspråk genom att erbjuda sig att bebygga fastigheten en­

ligt stadsplanen och ersätta kommunen eventuell värdestegring.

Handelskamrarnas nämnd

har ifrågasatt huruvida icke markutredningens

uttalande i förevarande ämne stode i strid med lagförslagets ordalydelse,

som förutsatte att expropriation finge äga rum, om så vore »nödigt» för

det angivna ändamålet. Så kunde icke anses vara förhållandet, då mark­

ägaren själv förklarade sig villig att tillgodose behovet av tätbebyggelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

har funnit särskilt betydelsefullt, att

expropriationsinstitutet komme till användning med största varsamhet och

endast då möjlighet till överenskommelse vore helt utesluten. Man hade

eljest anledning befara, att de ökade risker för den enskildes utövande

av byggnadsverksamheten, som en överhängande expropriationsmöjlighet

måste medföra, på ett mindre lämpligt sätt kunde komma att inverka på

den enskilda företagsamheten inom byggnadsområdet. Detta skulle säkert

icke vara till gagn för byggnadsverksamheten över huvud.

Landsorganisationen

har beträffande det av markutredningen berörda

fallet, att fråga uppkomme om expropriation av mark som ett industriföre­

tag inköpt för framtida utvidgning av rörelsen, anfört att det icke borde

vara det enskilda företagets bedömning som i ett dylikt fall skulle vara

grundläggande för om expropriation skulle företagas eller ej. Även i dylika

frågor borde samhället skaffa sig möjligheter att pröva huruvida det enskilda

företaget bedömt utvecklingsmöjligheterna realistiskt med hänsyn till den

demografiska utvecklingen eller om ortens allmänna förutsättningar i öv­

rigt gjorde det önskvärt att en utvidgning ägde rum. Lokaliseringssynpunk-

terna i sin vidare omfattning syntes alltså i en dylik fråga få göra sig gäl­

lande. Landsorganisationen förutsatte därför att den pågående lokaliserings-

utredningen i sina förslag beaktade denna specialfråga. Samhället borde be­

redas möjlighet till allsidigare prövning än vad enskilda eller lokala myn­

digheter kunde anses ha förutsättningar för. Då det därjämte kunde för­

väntas att kommunerna i framtiden i större omfattning komme att hos

Kungl. Maj :t ansöka om expropriation, funne landsorganisationen även av

detta skäl det naturligt att en central instans behandlade ansökningarna

ur lokaliseringssynpunkterna.

Industriförbundet

har däremot framhållit,

att enligt förbundets bestämda uppfattning borde icke blott stor utan

av­

görande

hänsyn tagas till vederbörande industriföretags utvecklingsbehov.

Expropriation i förevarande fall borde över huvud taget ej komma i fråga.

I annat fall skulle många företag städse kunna stå inför ett expropriations-

hot. De hade förvisso väsentligare och produktivare uppgifter än att klar­

göra sitt behov av den mark de såsom ett led i en förutseende politik en

gång förvärvat. Ej heller finge införlivandet i stadsplan av ett dylikt om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

67

råde, som därigenom kunde få tätbebyggelsevärde sig åsatt, medföra någon

expropriationsrätt för det allmänna. Vad nu sagts gällde för övrigt icke

blott industriföretag utan även annan kommersiell verksamhet såsom gross­

handel och detaljhandel.

Beträffande markutredningens uttalande att det föreslagna stadgandet

även avsåge det fall, att genom en ändring i detaljplan å tätbebyggelseom­

råde en förhöjning av byggnadsrätten genomfördes, ha vissa

remissinstanser avstyrkt, att expropriation i sådana fall skulle medgivas.

Justitiekanslersämbetet

har sålunda anfört, att försiktigheten torde bjuda

att man framginge med varsamhet och begränsade sig till det som framför­

allt vore av vikt att uppnå, d. v. s. expropriation av obebyggda områden i

tätorternas närhet, i första rummet för bostadsändamål.

Hovrätten för Övre

Norrland

har ansett, att det knappast vore skäligt att expropriation tillätes

i dylika fall, och

länsstyrelsen i Jämtlands län

har uttalat, att en sådan

expropriationsrätt syntes komma att innebära en betydande osäkerhet å

fastighetsmarknaden och för den enskilde som skaffat sig ett eget hem,

varjämte länsstyrelsen anmärkt, att behov av sådan expropriationsrätt icke

syntes föreligga inom länet och att bestämmelserna i 44—45 §§ byggnads­

lagen för hithörande fall vore tillfyllest.

Fastighetsägareförbundet

har fram­

hållit, att den föreslagna lagstiftningen hade ej blott ett planeringssyfte

utan jämväl ett skattepolitiskt konfiskerande syfte. Efter en närmare ut­

veckling av det allmännas, å ena, och de enskilda samhällsmedlemmarnas,

å andra sidan, inflytande på uppkomsten av markvärdestegring har för­

bundet gjort gällande att en samverkan mellan det allmänna och samhälls­

medlemmarna förelåge och att det grundläggande för samhällsbyggnads-

arbetet varit och måste vara de enskilda individernas självverksamhet i nä­

ringslivet och annorstädes. Med hänsyn härtill framstode expropriationsrät­

tens utsträckning även till redan planlagd och bebyggd mark såsom särskilt

stötande för rättskänslan. Mot en lagstiftning av dylik innebörd måste för­

bundet inlägga en bestämd gensaga.

Länsstyrelsen i Uppsala län

har uttalat att någon trygghet för besittningen

av ett ärvt eller förvärvat eget hem ej längre syntes komma att förefinnas,

därest lagförslaget oförändrat antoges. Behovet av omplanering eller sane­

ring av en bebyggelse kunde visserligen i en del fall påkalla ett expro-

priationsförfarande, men en sådan åtgärd borde ej tillgripas med mind­

re behovet vore utomordentligt stort och avsedd omplanering ej kunde

tryggas på annat sätt. I lagtexten borde intagas villkor, som markerade

expropriationens undantagskaraktär, exempelvis genom tillägg i 1 § 7. att

markens exploatering uppenbarligen icke motsvarades av behovet. Även

med hänsyn till föreslagna grunder för löseskillingens bestämmande vore

det av vikt, alt expropriation i förut angivna fall endast medgåves då så

oundgängligen erfordrades. Det vore uppenbart alt eu kommun, särskilt om

dess ledning vore starkt inriktad på överförande till det allmänna av egen­

dom, kunde komma i frestelse att söka tilltvinga sig eu genom den höjda

byggnadsrätten eller eljest genom ändrad planering uppkommen värde­

stegring av marken.

Stadsförbundet

har anfört, att det vore tveksamt om problemet fått en

tillfredsställande lösning i förslaget. Det gällde i själva verket en ur sam­

hällelig synpunkt önskvärd indragning av elt genom väntad bebyggelse­

ökning uppkommet mervärde hos marken. Beträffande denna fråga har

stadsförbundet ytterligare anfört:

Varför denna ^dragningsrätt skall göras beroende av kommunens fram­

tida utveckling och i samband därmed uppkommet kommunalt markbehov

för tätbebyggelse är icke lätt att inse. Enligt motiven skulle lagbestämmel­

sens tillämpning dessutom förutsätta, att den ökade byggnadsrätten vore

betydande. En med hänsyn till utvecklingen inom kommunen endast ringa

bebyggelseökning skulle således icke föranleda någon kommunal expropria­

tionsrätt. Klart är visserligen, att om byggnadsrätten för ett helt område

inom kommunen utvidgas, expropriationsrätt inträder. Men skulle bebyg­

gelseökningen endast avse en enskild fastighet lär det, även om denna ök­

ning i relation till för fastigheten tidigare medgiven byggnadsrätt vore be­

tydande, knappast kunna göras gällande att grundvillkoret för expropria­

tionsrättens inträde uppfyllts d. v. s. att markförvärvet vore erforderligt

för tätbebyggelse med hänsyn till kommunens allmänna utveckling. I prak­

tiken skulle bestämmelsen därför kunna leda till mycket oenhetliga och där­

för orättvisa resultat. Ägaren av en enstaka fastighet, belägen mitt i en

stad, skulle trots medgiven betydande byggnadsrätt sökning kunna undgå

expropriation medan samtliga fastighetsägare inom ett avlägset villaom­

råde, för vilket en måttlig men för kommunens utveckling överhuvudtaget

betydelsefull bebyggelseökning över lag medgivits, skulle bliva utsatta för

expropriation. Utredningens påpekande att exproprianden i sistnämnda fall

stundom skulle kunna välja mellan att utöva den i expropriationslagen ny­

öppnade expropriationsmöjligheten och ekonomisk zonexpropriation enligt

44 § andra stycket byggnadslagen är i själva verket ägnat att ytterligare

belysa svagheten i lagförslaget på denna punkt. Reglerna om zonexpropria­

tion förutsätta nämligen för sin tillämpning att kostnaderna för stadspla­

nens genomförande väsentligt överstiga de bidrag för kostnader till gata

som kommun äger uttaga av tomtägare. De ge dessutom markägare möj­

lighet att befria sig från expropriationshotet genom erläggande av ett av

Konungen bestämt i förhållande till kostnaden för planens genomförande

och värdestegringen avvägt belopp, en möjlighet som icke tillförsäkras ho­

nom enligt de nu föreslagna expropriationsbestämmelserna.

Stadsförbundet har vidare anmärkt, att den anknytning till byggnadsla­

gens definition av tätbebyggelse, varigenom utredningen hoppats att vid

expropriationsändamålens bestämning på en gång tillgodose både det kom­

munala behovet av expropriationsrätt för bostads- och industribebyggelse

samt därmed sammanhängande anordningar och det allmänna intresset av

att indraga oförtjänt markvärdestegring, vore svår att genomföra. Det kun­

de under sådana omständigheter ifrågasättas om icke — givetvis under för­

utsättning att den allmänna värderingsregeln i 7 § expropriationslagen i

huvudsak finge det innehåll markutredningen föreslagit — de nya expro-

priationsändamålen under 1 § 7. borde anges allenast med orden »mark

som med hänsyn till kommunernas framtida utveckling erfordrades för

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

69

bostads- eller industribebyggelse och därmed sammanhängande anord­

ningar».

Byggnadslånebijrån

har framhållit att i en större eller medelstor stad en

ökning av byggnadsrätten inom ett enstaka kvarter visserligen kunde sägas

vara av ringa omfattning i förhållande till stadens totala byggnadsvolym

men att ökningen icke desto mindre kunde vara av betydelse för utveck­

lingen inom kommunen. Fall kunde också inträffa, då staden disponerade

större delen av ett stadsplaneområde medan den mindre delen ägdes av en

enskild person. Även om byggnadsrätten inom den senare delen var jäm­

förelsevis ringa, syntes det icke skäligt att den enskilde markägaren skulle

få tillgodoräkna sig den markvärdestegring, som enligt lagförslaget för­

menades markägare inom andra lika belägna stadsplaneområden. Det syn­

tes uppenbart att i sålunda angivna fall expropriationsrätt borde föreligga.

I några remissyttranden har ifrågasatts om den av markutredningen före­

slagna formuleringen av stadgandet om utvidgad expropriationsrätt över

huvud taget medgåve en sådan tolkning, att expropriation kunde ifråga-

komma även i fall då byggnadsrätten ökats.

Beträffande de speciella problem, som gälla expropriation av mark för

sanering, har

Hyresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riks­

förbund u. p. a.

föreslagit, att i förevarande stadgande ordet »framtida»

finge utgå, enär ett bibehållande av detta ord syntes utgöra hinder för att

tillämpa expropriationslagen för saneringsändamål. Det vore av värde att

möjligheten till expropriation för detta syfte icke avskures. Då man vidare

icke kunde räkna med att alla kommuner själva skulle förmå genomföra

en sanering i nödvändig omfattning, vore förbundet av den uppfattningen

att vad bostadssociala utredningen i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande

anfört om frivillig enskild sanering vore av stor betydelse. Bostadssociala

utredningen hade föreslagit, att de fastighetsägare som önskade frivillig

sanering skulle under vissa förutsättningar beredas möjlighet att tvinga in

eventuellt ovilliga fastighetsägare i saneringen, vid äventyr att de förra

erhölle lösningsrätt till de senares fastigheter. Förbundet hemställde att

denna fråga upptoges till förnyad prövning i samband med ändringen av

expropriationsrätten.

För en utvidgning, utöver markutredningens förslag,

av kommuns expropriationsrätt har

Stockholms stadskollegiums

majoritet

uttalat sig. Därvid har framhållits, att kommunernas rätt att genom expro­

priation tillgodogöra sig markvärdestegring icke kommit till klart uttryck

i lagförslaget. Det syntes därför nödvändigt all lagförslaget bleve föremål

för överarbetning i sådant hänseende. Bestämmelserna borde givas sådan

utformning, att expropriationsrätt i princip inträdde vid all genom det

allmännas åtgöranden föranledd reell markvärdestegring, oavsett om den­

samma uppkommit till följd av ökad byggnadsrätt eller annan anledning.

I eu reservation ha fyra ledamöter av stadskollegiet förklarat att med hän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

syn till anmärkningar som framkommit mot lagförslaget, de ansåge att lag­

förslaget icke utan en genomgripande omarbetning kunde läggas till grund

för en lagstiftning.

Slutligen har

hovrätten för Nedre Norrland

framhållit, att genom bygg­

nadslagens regionplane- och generalplaneinstitut underlag syntes ha ska­

pats för tillämpning av en bestämmelse därom, att expropriation finge ske

för tillgodoseende av något friluftslivets behov som vore av väsentlig bety­

delse för det allmänna. De betänkligheter, som tidigare kunnat resas mot

fritidsutredningens förslag härutinnan med hänsyn till svårigheterna att

få fram en tillförlitlig utredning, ägnad att ligga till grund för bedömandet

av expropriationsanspråket, vore icke längre för handen.

Stockholms stads-

kollegium

har understrukit önskvärdheten av att den av fritidsutredningen

förordade ändringen i hälsovårdsstadgan vidtoges.

Departementschefen.

Under senare tid ha kommunerna kommit att intaga en alltmera fram­

trädande ställning i fråga om bostadsförsörjningen, särskilt då det gäller

tätbebyggda samhällen. Medan det kommunala inflytandet på bostadspro­

duktionen tidigare huvudsakligen varit begränsat till mera allmänna pla-

neringsspörsmål, ha kommunerna i våra dagar mångenstädes även vidta­

git åtgärder, som direkt åsyfta alt förbättra bostadsförsörjningen. En dy­

lik aktiv bostadspolitik har bl. a. tagit sig uttryck i att kommuner inköpt

tomtmark och sedan utnyttjat eller tillhandahållit den för bostadsändamål.

För något år sedan ha kommunerna också genom uttryckliga lagstadganden

tillagts vissa uppgifter på området. Enligt lagen den 10 juli 1947 om kom­

munala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande äger sålunda kom­

mun, om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom

kommunen, ställa medel till förfogande för åtgärder i syfte att nedbringa

inom kommunen bosatta personers bostadskostnader. Vidare är kommun

skyldig att förmedla lån och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att

främja bostadsförsörjningen. Slutligen åligger det vissa större kommuner

att till ledning för kommunens framtida åtgärder med avseende å bostads­

produktionen uppgöra bostadsförsörjningsplan.

I det förslag, som ligger till grund för nyssnämnda lag, ingick dessutom

en bestämmelse, enligt vilken kommun skulle vara skyldig att till främ­

jande av bostadsförsörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i

fråga om planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bil­

dandet av allmännyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktio­

nen, som erfordrades för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på

fullvärdiga bostäder inom kommunen. Beträffande denna bestämmelse an­

förde andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att utskottet

icke tvekade att bestämt uttala sig för att ifrågavarande uppgift pålades

kommunerna. Frågan om antagandet av bestämmelsen ansågs emellertid böra

vila i avbidan på markutredningens då väntade förslag om vidgad expro­

priationsrätt för kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

71

Markutredningen avser med det föreliggande förslaget att förläna kom­

munerna ökade möjligheter att förvärva den mark som erfordras för ge­

nomförandet av en aktiv bostadspolitik. Den av utredningen förordade ut­

vidgningen av expropriationsrätten avser även att bereda kommunerna till­

fälle att på ett tillfredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att

bemästra sina utbyggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta

för en god utveckling av det lokala näringslivet. Utredningen har härvid

särskilt beaktat angelägenheten av att samhället i god tid innan exploa­

teringen blir aktuell kan sätta sig i besittning av de behövliga markom­

rådena.

.

Markutredningens förslag om utvidgning av expropriationsrätten har bi­

trätts av det övervägande antalet av de över förslaget hörda myndigheterna

och organisationerna. Även för egen del finner jag förslaget väl ägnat att

tjäna såsom grundval för lagstiftning i ämnet. Emellertid anser jag att det

bör modifieras i vissa avseenden som jag i det följande vill närmare angiva.

I utredningens lagförslag stadgas helt allmänt att expropriation må ske

om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns ägo överföra mark som

med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse

eller därmed sammanhängande anordningar. Även om den sålunda angivna

normen är riktig som generell princip, synes formuleringen dock vara allt­

för allmänt hållen för att lämpligen användas såsom lagtext. De remissin­

stanser som avstyrkt förslaget synas också i viss mån ha grundat små reso­

nemang på detta förhållande. Visserligen möter det betydande svårigheter

att mera detaljerat angiva de särskilda syften för vilka den nya expropria­

tionsrätten bör kunna användas, men det synes likväl möjligt att i något

högre grad än som skett precisera de åsyftade expropriationsändamålen. För

att belysa innebörden av det förslag, som jag vill förorda i detta hänseende,

skall jag först redogöra för de möjligheter till inlösen av mark som gällande

lagstiftning öppnar för kommunerna samt därefter angiva de huvudsak­

liga syften som böra tillgodoses genom de reviderade bestämmelserna.

I expropriationslagen finnes nu endast en bestämmelse om expropriation

speciellt för bostadsändamål, nämligen i punkt 7 av 1 §. Den gäller emel­

lertid, jämlikt 99 §, blott sådant område, som är bebyggt med bonings­

hus, tillhörigt annan än markägaren, och torde numera med hänsyn till en-

sittarlagstiftningen vara av begränsad betydelse. Däremot finnes en expro-

priationsbestämmelse av vikt i 44 § första stycket byggnadslagen. Detta

stadgande gäller endast stadsplanerad mark och av sådan blott den som in­

går i byggnadskvarter. Om dylik mark icke är bebyggd i huvudsaklig över­

ensstämmelse med stadsplanen och dennas genomförande ej kan förväntas

äga rum inom skälig tid utan kommunens ingripande, kan expropriation

härför beviljas. Bestämmelsen är således bl. a. tillämplig vid sanering av

områden med föråldrad bebyggelse men gäller även helt obebyggd mark,

om denna av någon anledning icke öppnas för bebyggelse. Genom detta stad­

gande ha kommunerna således eu viss möjlighet att tvångsvis förvarva

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

tomtmark. Ytterligare må erinras om den rätt till ekonomisk zonexpropria-

tion som stadgats i 44 § andra stycket sistnämnda lag. Dylik expropria­

tionsrätt är emellertid beroende av bl. a. att kostnaden för genomförande

av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det

bidrag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare samt att

ägaren ej hellre vill till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda

kostnad. Även om nuvarande bestämmelser i byggnadslagen sålunda med­

giva ganska stora möjligheter till expropriation, är deras räckvidd alltså be­

gränsad bl. a. såtillvida som de icke äro tillämpliga inom byggnadsplane-

lagda områden eller å mark där detalj planering" överhuvud ej ägt rum.

Vad angår behovet för kommun att kunna expropriera mark för bostads­

ändamål är till en början att uppmärksamma sådana fall då markägare väg­

rar att upplåta sin mark för exploatering. Vare sig dylik vägran sker i spe­

kulationssyfte eller har annan icke godtagbar grund, bör kommunen genom

expropriation kunna förvärva marken då den erfordras för att bostadsbrist

inom kommunen skall bli avhjälpt och en efter kommunens förhållanden

lämpligt avpassad reserv av fullvärdiga bostäder åstadkommas. Saknar kom­

munen möjlighet att ingripa i dylika fall kan, framför allt då det är fråga

om större välbelägna områden, den situationen uppkomma att hela plane­

ringen av bebyggelsen förryckes och denna tvingas över till områden, som

med hänsyn till kommunikationer, ledningsarbeten in. in. ligga sämre till.

För att bostadsförsörjningen skall anses tillfredsställande ordnad är det

emellertid nödvändigt icke endast att ett tillräckligt antal bostäder av full­

god beskaffenhet tillhandahålles utan även att detta sker till överkomliga

priser. I detta hänseende är särskilt att märka att prisbildningen i fråga om

tomtmark i tätorter ofta i stor utsträckning påverkas av mer eller mindre

tydliga monopoltendenser. Det är därför icke sällan en viktig uppgift för

kommunerna att bryta prismonopol. Det är dock icke tillräckligt att giva

kommunerna en rätt att expropriera först sedan missförhållanden av nyss

antytt slag uppkommit och kanske redan vållat avsevärd skada. I förebyg­

gande syffe torde det i allmänhet vara påkallat att kommunerna på ett rela­

tivt tidigt stadium anordna en nyttig konkurrens på tomtmarknaden. Om

en kommun själv kan exploatera eller till exploatering utbjuda mark på

sådana .villkor att allmänheten i ej alltför ringa utsträckning får tillgång till

billigare bostäder, bör detta åtminstone på längre sikt medföra att prisnivån

hålles nere.

Vid sidan av de ändamål för en vidgad expropriationsrätt som sålunda be­

rörts vill jag ställa ännu ett, nämligen behovet av att anlita tomträttsinstitu­

tet. Alldeles oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltar sig

kan det vara av intresse för en kommun att förvärva och behålla ägande­

rätten till vissa områden. En lämplig form för sådant markinnehav erbjuder

tomträttsinstitutet som i regel blott får användas av det allmänna — kronan

eller kommunen. Om en kommun upplåter ett område med tomträtt för be­

byggande, får kommunen betydligt större möjligheter att framdeles genom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

73

föra större förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle till

höghusområde eller att draga fram nya huvudleder för trafiken. Därtill

kommer, att en eventuell värdestegring på marken förbehålles det allmänna.

En rätt för kommunen till tvångsförvärv av mark i syfte att upplåta den

med tomträtt synes mig därför vara påkallad även där ingen anmärkning

kan riktas mot den enskilde markägarens vilja och förmåga att tillgodose

marknadens behov. Visserligen är det en aktuell lagstiftningsfråga att utreda

möjligheterna till en förbättring av de nuvarande lagbestämmelserna om

tomträtt, men detta institut torde även med nuvarande rättsregler vara så

värdefullt ur samhälleliga synpunkter, att dess användande bör befrämjas.

Den nämnda lagstiftningsfrågan bör alltså icke hindra att expropriations­

rätten redan nu utvidgas till att avse även tomträttsändamål.

I det föregående har jag av naturliga skäl huvudsakligen satt den vidgade

expropriationsrätten i relation till bostadspolitiken och behovet av tomter

för bostadsändamål. Jag vill dock understryka att det här är fråga om ian-

språktagande av all den mark som behövs för en planmässig utveckling av

kommunen över huvud taget, alltså inrättande av —- förutom bostäder —-

lokaler för näringsverksamhet av olika slag (industri, hantverk, handel och

annan ekonomisk verksamhet, fria yrken, nöjesliv o. s. v.) och upplåtande

av områden som erfordras för bostädernas och lokalernas praktiska utnytt­

jande (trafikleder, torg, fritidsområden o. s. v.). Ändamålet med kommuner­

nas expropriationsrätt bör med andra ord vara att garantera att, såvitt an­

går tillgången på mark, bebyggelseplanen för samhället kan förverkligas en­

ligt sin tanke, och i detta program är det icke möjligt att göra skillnad mel­

lan tomter för bostadsbebyggelse och andra för samhällsfunktionerna erfor­

derliga markområden.

Markutredningen har såsom ett ytterligare ändamål — utöver de av mig

förut förordade — för en vidgad expropriationsrätt för kommunerna an­

fört, att den markvärdestegring som växande tätorter i regel orsaka i om­

givningen borde i största möjliga utsträckning tillfalla det allmänna och

ej den enskilde markägaren. Denna synnerligen betydelsefulla fråga behand­

las i ett följande avsnitt under III. Av där angivna skäl bär jag funnit er­

forderligt att de olika möjligheter som kunna ifrågakomma för att få till

stånd en sådan överflyttning av markvärdestegring bli föremål för fortsatt

utredning. Jag är därför icke beredd att nu föreslå att expropriation skall

kunna beviljas enbart för detta ändamål.

Vad angår prövningen av förutsättningarna för den utvidgade expropria­

tionsrätten har markutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan hur långt

planläggningsarbetet bör ha fortskridit för att det skall kunna avgöras, om

den mark varom är fråga bör avsättas för tätbebyggelse och därtill hö­

rande anordningar. Enligt utredningens mening borde detta i varje fall

kunna bedömas, när generalplan eller regionplan blivit godkänd av de kom­

munala myndigheterna eller när stadsplan eller byggnadsplan är under ut­

arbetande. Utredningen har emellertid tillagt att, även om planeringsar­

betet ej fortskridit så långt, expropriation borde beviljas om det kunde göras

74

sannolikt att marken erfordrades för tätbebyggelseändamål. Till denna me­

ning kan jag ansluta mig såtillvida att mark bör kunna exproprieras redan

innan plan i vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan

anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål.

Det är uppenbarligen lämpligt, att kommunerna säkra sitt markinnehav i

god tid. Att så sker framstår såsom särskilt angeläget innan en tillfreds­

ställande lösning vunnits av problemet om indragning till det allmänna av

värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Planernas stora betydelse

för markvärdena gör också, afl det ofta kan vara en fördel att vissa betydel­

sefulla områden äro i samhällets hand redan innan planerna definitivt taga

form, så att man vid planernas utarbetande icke behöver känna sig alltför

bunden med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ.

Härmed sammanhänger det förut angivna förhållandet, alt det icke alltid

är möjligt att begränsa expropriationen till enbart tomtmark, än mindre

till tomtmark avsedd endast för viss användning, t. ex. bostäder. I sådana

fall som de nu avsedda torde expropriationsbesluten i allmänhet komma alt

omfatta större sammanhängande områden.

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets

fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttran­

dena mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs län, nämligen

det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolli­

derar med intresset av att områden som äro särskilt lämpade för jordbruk

bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen betonat är det vid

general- och regionplaneringen som denna fråga bör uppmärksammas. Det

säger sig självt att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skola

behållas för jordbruksändamål och vilka som avses för tätorternas utveck­

ling, endast de senare områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål.

Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan den­

na uppdelning avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den emeller­

tid beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör då höras

varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet bör äga rum.

På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse fa vägas

även mot andra särintressen, exempelvis när marken i fråga tillhör ett

industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för

väntad framtida utvidgning av företaget.

Av de ändamål, som kommunernas expropriationsrätt i enlighet med vad

jag i det föregående anfört bör fylla, är det i huvudsak — förutom sanerings-

fallet— endast ett som tillgodoses av byggnadslagen, nämligen möjligheten att

genomföra stadsplan då markägare motsätter sig exploatering. För de övriga

ändamålen erfordras lagändring. Av systematiska skäl synes den erforderliga

bestämmelsen icke böra införas i byggnadslagen utan, såsom markutred­

ningen föreslagit, intagas i 1 g expropriationslagen. Eftersom det nuvarande

stadgandet i punkt 7 av denna paragraf torde kunna få användning i vissa

speciella fall, synes dock detta böra bibehållas och den nya bestämmelsen

upptagas i en särskild punkt. För att tillgodose behovet av expropriations-

möjlighet i de fall som här angivits och samtidigt vinna en mera påtaglig

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

75

fixering av expropriationsändamålen kan lämpligen stadgas, att expropria­

tion må medgivas för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgäng­

lig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för

att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt. I for­

mellt hänseende kan visserligen erinras, att med ett dylikt stadgande kan

uppkomma en viss dubblering i förhållande till särskilt 44 § första styc­

ket byggnadslagen. Någon olägenhet torde emellertid icke föranledas här­

av; för markägaren måste det i stort sett vara likgiltigt om hans mark expro­

prieras enligt den ena eller den andra lagen, eftersom samma ersättningsreg­

ler gälla i båda fallen. Den som är utsatt för hot om expropriation enligt 44 §

andra stycket byggnadslagen har visserligen såsom förut nämnts möjlighet

att undgå expropriationen genom att erlägga visst penningbelopp. Detta för­

hållande kan dock icke rimligen medföra att, då expropriation sker enligt den

föreslagna nya bestämmelsen i expropriationslagen, en sådan markägare

skall intaga en förmånligare ställning än andra. Att upphäva sistnämnda

lagrum i byggnadslagen torde emellertid icke vara tillrådligt. Det där stad­

gade förfarandet bör nämligen alltjämt äga tillämpning i sådana fall då

förutsättningar för expropriation för tätbebyggelseändamål ej föreligga. När

expropriation kan ske enligt både expropriationslagen och byggnadslagen,

synes intet vara att invända mot att kommunen äger valrätt.

I detta sammanhang vill jag, i likhet med markutredningen, understryka,

att den utvidgade expropriationsrätten för med sig att det blir lättare för

kommunen att träffa en godvillig uppgörelse med markägarna. Expropria-

tionsvägen bör givetvis anlitas endast i sådana fall då en underhandsuppgö-

relse på skäliga villkor ej kan komma till stånd.

Ytterligare skola beröras några spörsmål, som aktualiserats i detta sam­

manhang. Stor uppmärksamhet har under remissbehandlingen ägnats frå­

gan om expropriationsrätt vid planändring, varigenom byggnadsrätten ökas,

t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillätes i ett villaområde. En sådan åt­

gärd har normalt till följd att tomtvärdena stegras. Såvida det endast gäller

att överflytta denna värdestegring till det allmänna — genom expropriation

eller i annan ordning — är detta ett specialfall av den nyss berörda frågan

om värdestegringsindragning och måste liksom hela denna fråga anstå tills

vidare. Vad i övrigt angår dylika fall har visserligen det föregående resone­

manget närmast tagit sikte på obebyggd mark. Den föreslagna bestämmel­

sen om rätt till expropriation för tätbebyggelseändamål avses emellertid

kunna få tillämpning även då mark är bebyggd men utan att byggnads-

rätten enligt gällande plan helt utnyttjats. En förutsättning för expropria­

tion är därvid givetvis att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av

mera påtaglig betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.

Såsom förut framhållits öppnar redan 44 § första stycket byggnadslagen

möjlighet till expropriation av stadsplanelagd mark, men då fråga är om

område, där endast byggnadsplan gäller, kommer den nya bestämmelsen en­

sam all bli normgivande.

I frågan om vilka kommunala enheter, som böra få den vidgade expropria­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

76

tionsrätten, ha förekommit delade meningar om municipalsamhällena skola

erhålla sådan rätt. Vid riksdagens behandling av frågan om den allmänna

bostadspolitikens organisation synes emellertid ha förutsatts, att inom en

landskommun med municipalsamhälle de bostadspolitiska uppgifterna helt

skola tillkomma landskommunen och dess organ.1 I enlighet härmed vill jag,

i motsats till markutredningen, föreslå att expropriationsrätten endast tilläg-

ges kommun i vanlig mening och alltså icke municipalsamhälle. Däremot de-

lar jag markutredningens mening, att kommuns expropriationsrätt endast

bör gälla mark inom dess eget administrativa område. Om det anses behöv­

ligt att kommunens bostadsförsörjningsprogram omspänner även områden

utanför kommunens gränser, bör den naturliga gången vara att de ifråga­

varande områdena först inkorporeras med kommunen. För övrigt torde en

kommuns behov av mark utanför dess område i regel avse mera speciella

ändamål, såsom anstalter för socialvård, rekreationshem, fritidsområden

o. s. v. Frågan i vilken ordning dessa behov skola tillgodoses torde få hän-

skjutas till behandling i annat sammanhang.

I enlighet med det nu anförda torde i en ny paragraf i expropriationsla­

gen närmast efter 110 § böra intagas en bestämmelse att ifrågavarande

expropriationsrätt icke må beviljas annan än kommun, inom vars område

den mark, expropriationen skall avse, är belägen.

Det under remissbehandlingen berörda spörsmålet om särskild lösningsrätt

för fastighetsägare vid enskild sanering av bostadsbebyggelse är föremål för

övervägande inom socialdepartementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

II. Principerna för värdering: av fastig-het vid

expropriation.

Gällande rätt m. m.

I lagen om expropriation givas följande regler om ersättning för expro­

prierad fastighet.

Enligt 7 § skall för fastighet som exproprieras erläggas löseskilling mot­

svarande fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en fastighet och

lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den expro­

prierade delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Uppkom­

mer emellertid i annat hänseende även nytta för den återstående delen av

fastigheten, skall jämlikt 9 § ersättning för skada eller intrång dock utgå

endast i den mån sådant men överstiger nyttan. Uppkommer eljest genom

expropriationen skada för ägaren, skall ock den skadan fullt ersättas. Om

den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning är plik-

tik att vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada eller

intrång, skall ersättningen därefter jämkas. Innebär sådant åtagande ut­

1 Prop. 218/48 s. 107 samt statsutskottets utlåtande 159/48 s. 14 under III, vilket godkändes

av riksdagen.

77

fästelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej exproprieras, och

sker ej expropriationen för kronans räkning, må, om fastighetsdelens ägare

det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan att den gjorts i sådan

form, att inteckning för servitutet kan meddelas.

Enligt 8 § må vid bestämmande av löseskilling hänsyn icke tagas till så­

dan förändring i värdet, som uppstår allenast till följd av expropriationsrät­

tens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.

I 10 § stadgas, att om kostnad nedlagts på fastigheten efter det fråga om

expropriation blivit väckt och i uppenbar avsikt att höja ersättningen, sådan

ökning av värdet icke må tagas med i beräkning vid ersättningens bestäm­

mande.

Alltifrån det frågan om expropriation först upptogs till behandling i vårt

land har i olika sammanhang framhållits vikten av en sådan utformning av

ersättningsreglerna, att — som det uttrycktes av lagkommittén 1819

»den enskilde skulle sättas i trygghet för allt lidande». I vår första expro-

priationslagstiftning 1845 genomfördes detta sa, att ersättningen skulle

utgå med »fulla värdet» och hälften därutöver. Mot denna förhöjningsregel

riktades kritik vid olika tillfällen, och den bortföll i 1866 års lagstiftning.

Principen om sådan förhöjning har däremot även senare vunnit tillämpning

vid expropriation för mera speciella ändamal och da allmänt taget under

motivering att dylik expropriation kunde ske till förmån för enskilt intresse.

(Beträffande gällande bestämmelser om förhöjd ersättning, se 9 kap. 48 §

vattenlagen, 14 § lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter

in. m. och 37 § gruvlagen den 3 juni 1938.)

Under förarbetena till gällande lag om expropriation diskuterades värde­

ringsreglerna utförligt. Av 1908 års expropriationsrättskommitté framhölls

som den grundläggande synpunkten, att den från vilken expropriationen

skedde skulle genom ersättningen bibehållas orubbad vid den ekonomiska

ställning såsom helhet räknat, som han förut innehaft. Visserligen borde

vid tvekan mellan olika värden ersättningsbeloppet sättas så att anledning

funnes att antaga, att den enskilde icke gjorde någon förlust, men detta

vore något annat än att det genom uttryckliga stadganden gjordes till en

skyldighet för värderingsnämnden att städse bestämma det högsta belopp,

som kunde finnas skäligt. Kommittén upptog därför icke något förslag i

sistnämnda riktning. I lagförslaget stadgades allenast, att löseskillingen

skulle motsvara egendomens värde.

Kommittén anförde vidare:

Oftast torde värdet motsvaras av den köpeskilling, som kan antagas vara

att erhålla vid frivillig försäljning. Det syntes dock kunna anmärkas, att

fastighetspriset i orten icke bör vara ensamt avgörande. Det kan hända,

att försäljningar där icke skett i så stor omfattning och på sådan tid, att

säker ledning kan hämtas från desamma. Även kunna fall förekomma, då

fastighetens värde över- eller understiger medelpriset i orten. Uppskatt­

ningen bär då göras efter andra förhållanden. Det sätt, varpå fastigheten

är använd, och den avkastning, som vinnes, äro härvid tydligen av stor

vild. Men om fastigheten med annan användning kan lämna högre avkast­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

78

ning, bör hänsyn tagas även härtill, under förutsättning att denna använd­

ning icke blott utgör en avlägsen möjlighet utan med tämligen stor säkerhet

är genomförbar inom rimlig tid och sålunda borde höja priset även vid

frivillig försäljning. Jämväl åt förmåner, som icke i och för sig äro eko­

nomiska, bör inflytande tillmätas, om de äro av beskaffenhet att kunna

uppskattas även av andra än den dåvarande ägaren och alltså giva fastig­

heten ett högre värde i det allmänna omdömet. Däremot kan s. k. affek­

tionsvärde, som endast beror av en viss ägares rent personliga förhållan­

den, icke inverka på ersättningen.

Värdesättningen av fastigheten bör så mycket som möjligt ske efter all­

mängiltiga grunder utan hänsyn till den tillfälliga ägaren. Löseskillingen

skall nämligen giva uttryck åt värdet av fastigheten såsom sådan.

Kommitténs formulering bibehölls i den till 1913 års riksdag avlåtna,

första propositionen i ämnet (prop. 1913:46), men lagutskottet (utlåtande

1913: 22 s. 17) ansåg att i lagtexten borde givas klart uttryck åt att »full»

ersättning skulle åtgå till den från vilken expropriationen skedde. Som skäl

härtill anförde utskottet, att expropriation ovedersägligen utgjorde ett syn­

nerligen stort ingrepp i deras förfoganderätt över sin egendom, som drab­

bades därav, samt att en viss fara förelåge att de bestämmelser, som inta­

gits i förslaget i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunde verka i

motsatt riktning. Det vid 1917 års riksdag slutligt antagna förslaget överens­

stämde i nu förevarande hänseende med det, som framgått vid lagutskotts­

behandlingen 1913.

Kritik av gällande regler.

Frågan om ändring i ersättningsgrunderna vid expropriation var vid

1944 års riksdag föremål för uppmärksamhet i de förut omnämnda

motionerna (I: 31, II: 73), i vilka föreslogs utredning om ökade möjligheter

för kommun att inlösa mark för bostads- eller industriändamål. Beträffan­

de värderingen ifrågasattes i dessa motioner huruvida icke vid expropria­

tion för de i motionerna omförmälda ändamålen jämkning borde ske av

regeln, att expropriationsersättning skulle utgå efter fastighetens fulla

värde. Det framhölls också, att man vid bestämmande av ersättningen borde

ha en viss ledning av det senast fastställda taxeringsvärdet för fastigheten.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 63), som i huvudfrågan tillstyrkte ut­

redning, yttrade beträffande värderingsspörsmålet, att utskottet icke vore

berett att förorda någon utredning angående ändring av den för all expro­

priation gällande regeln, att ersättningen skulle utgå efter fulla värdet.

Riksdagen följde på denna punkt utskottet.

Problemet om värderingsgrunderna har uppmärksammats även av

stads-

planeutredningen 1942

i dess betänkande del III (SOU 1945:15). Däri

framhålles att gällande regler för expropriationsersättningens bestämman­

de icke ansetts ägnade att främja möjligheterna till markinlösen i den om­

fattning, som med hänsyn till markens ändamålsenliga användning skulle

vara önskvärd. Bl. a. hade enligt utredningens uppfattning expropriations-

ersättningarnas storlek bidragit till svårigheterna att åstadkomma erforder­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

79

liga tomtregleringar för sanering av äldre bvggnadskvarter. Då emellertid de

invändningar, som kunde riktas mot expropriationslagstiftningen ej endast

hänförde sig till byggnadsväsendet och då stadsplaneutredningen ej kunde

gå in på frågan om en omarbetning av hela denna lagstiftning, hade ut­

redningen ej framlagt något förslag i detta hänseende.

I remissyttranden över stadsplaneutredningens betänkande och över riks­

dagens skrivelse i anledning av de nyssnämnda motionerna underströks från

många håll behovet av ändrade ersättningsregler vid expropriation.

Bostadssociala utredningen

har i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande

(SOU 1947:26) sökt statistiskt belysa expropriationsersättningarnas nivå

genom att på grundval av uppgifter, som genom en enquéte år 1938 in­

hämtats från vissa städer, jämföra de utdömda expropriationsersättningar-

na med taxeringsvärdena. Undersökningen omfattade Stockholm, Göteborg,

Malmö, Hälsingborg, Borås, Halmstad och Östersund. Den utvisade klart,

att expropriationsvärdena i allmänhet låge avsevärt högre än taxeringsvär­

dena. I det stora flertalet fall hade expropriationsvärdet legat mellan 150

och 200 % av taxeringsvärdet. Det genomsnittliga kunde sägas utgöra 170

å 180

%

av taxeringsvärdet.

Till jämförelse härmed åberopade utredningen (s. 283) en undersökning,

soin i fråga om vissa städer gjorts angående förhållandet mellan de vid

1938 års allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärdena och de köpe­

skillingar, som faktiskt utvunnits vid frivilliga försäljningar under de år

sagda taxeringsvärde varit gällande. Undersökningen utvisade, att i Stock­

holm i 19 % av de undersökta fallen saluvärdet legat under taxeringsvärdet,

i 70 % av fallen mellan 100 och 120 % av taxeringsvärdet och ill % av

fallen över 120 % av taxeringsvärdet. För Göteborg fördelade sig de under­

sökta fallen på de tre grupperna med respektive 26, 66 och 8

%

och för

Malmö med respektive 27, 43 och 30 %.

Sammanfattningsvis konstaterade bostadssociala utredningen, att en täm­

ligen god överensstämmelse sålunda rådde mellan saluvärde och taxerings­

värde för fastigheter, medan expropriationsersättningarna merendels lågo

avsevärt över taxeringsvärdena och därmed också över de gängse saluvär­

dena.

Markutredningen

har anfört att kritiken i fråga om expropriationsersätt­

ningarna huvudsakligen gällt, att de utdömdes efter alltför frikostiga grun­

der. Klagomålen i detta hänseende vore av gammalt datum; kravet på en

begränsning av expropriationsersättningarna framkom redan i mitten av

1800-talet i samband med de omfattande expropriationerna för järnvägarna.

Att expropriationsersättningarna kunde förefalla höga vore helt naturligt, så

länge den i 1845 års förordning införda regeln om förhöjning med 50 % av

ersättningsbeloppet gällde. Men även sedan denna förhöjning bortfallit i

1866 års förordning, hade klagomålen i fråga ej förstummats.

Markutredningen funne det psykologiskt lättförklarligt, att tendensen

vid expropriationsersättningarnas bestämmande varit alt gå i överkant.

Rättssäkerheten hade ansetts kräva alt ingen berövades sin egendom utan

80

en objektivt sett likvärdig kompensation, och då risken av att ersättningen

i tveksamma fall kunde bli för låg ansåges böra ligga på exproprianden,

hade man varit benägen att hellre utmäta beloppet för högt än för lågt. Vad

som å andra sidan upprört rättskänslan vore den spekulation, som ej sällan

ägde rum i exploateringsmöjligheterna, och de lättvunna förtjänster som

därvid inhöstats.

Markutredningen tillägger, att vad som framförallt varit ägnat att driva

upp expropriationsersättningarna vore hänsynstagandet från expropriations-

nämndernas sida till de framtida vinstmöjligheter, som markägaren till

följd av expropriationen kunde gå förlustig. Denna synpunkt vore av sär­

skild betydelse vid expropriation av obebyggd mark i närheten av städer och

tätorter, och dessa expropriationsfall kunde förväntas i framtiden få ökad

betydelse genom den vidgade expropriationsrätt, som markutredningen före­

sloge. Vid uppskattning av markvärdet i dylika fall vore expropriations-

nämnderna för närvarande i allmänhet benägna att räkna med det värde,

som marken kunde komma att erhålla vid exploatering framdeles för bo­

stads- eller industriändamål. Rättvisan hade ansetts kräva, att expropriaten

icke ställdes sämre än t. ex. en granne, som icke råkade bli utsatt för ex­

propriation. Systemet hade med andra ord lett till en förhandsdiskontering

för expropriatens del av dylika framtidsvärden.

Principen om jämlikhet mellan olika fastighetsägare hade för övrigt en­

ligt hittills tillämpad praxis lett till att t. ex. vid ändring i stadsplan, varige­

nom medgivits högre bebyggelse, expropriationsersättningen för en tomt,

för vilken denna möjlighet ännu ej utnyttjats, ändå beräknades efter det

ökade värde, som tomten tack var möjligheten till högre bebyggelse ansågs

äga. Samma synpunkt hade också lett till att vid expropriation av mark för

gata eller allmän plats ersättningen ej sällan beräknades såsom för an­

gränsande kvartersmark, oaktat marken, då den ej kunnat utnyttjas för

bebyggelse, saknade avkastningsvärde.

Andra former för markvärdering.

Markutredningen har diskuterat vissa andra former för uppskattning av

mark för att utröna, om därav nagon ledning kunde vinnas för en reform

av värderingsreglerna vid expropriation.

I första hand har utredningen övervägt, i vad mån värderingen skulle

kunna anknytas till fastighetstaxeringen.

Enligt 9 § kommunalskattelagen skall taxeringsvärde i regel åsättas till

det belopp, som prövas utgöra fastighetens värde efter ortens pris (allmänna

saluvärdet).

Till belysning av denna fråga — utöver vad som skett genom det förut

omnämnda, av bostadssociala utredningen redovisade materialet — har

markutredningen gjort en specialundersökning av relationen mellan taxe­

ringsvärden och köpeskillingar vid frivilliga försäljningar. Undersökningen

avsåg tiden den 1 januari 1945—den 30 juni 1946 och omfattade städerna

Göteborg och Uddevalla. Denna undersökning visade en relativt god över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

81

ensstämmelse för vanliga hyreshus mellan taxeringsvärden och köpeskilling­

ar. För villornas del lågo däremot de senare betydligt över taxeringsvärdena

och samma var förhållandet med jordbruksfastigheter. För båda dessa grup­

per av fastigheter överstego köpeskillingarna genomsnittligt taxeringsvär­

dena med inemot 45 %.

Förhållandet mellan försäljningspriser och taxeringsvärden på jordbruks­

fastigheter belyses av vissa av statistiska centralbyrån tillhandahållna siff­

ror. Av dessa framgår, att priset för jordbruksfastigheter för hela riket räk­

nat översteg taxeringsvärdena med följande procenttal:

År

%

1938 ....................... ....................... 14,4

1939 ....................... ....................... 21,8

1940 ....................... ....................... 27,8

1941 ....................... ....................... 34,o

1942 ....................... ....................... 45,8

1943 ....................... ....................... 54,3

1944 .......................

1945 ....................... ....................... 39,i

1946 ....................... ....................... 44,6

Det framgår härav, att stegringen i jordbruksfastigheternas pris i jäm­

förelse med 1938 års taxeringsvärden var högst avsevärd och under åren

1943 och 1944 uppgick till över 50 %. De nya taxeringsvärden, som åsattes

vid den senaste fastighetstaxeringen, avseende prisläget den 1 januari 1945,

ha som synes av uppgifterna för 1945 och 1946 i någon mån minskat skill­

naden mellan försäljningspris och taxeringsvärden.

Enligt

markutredningens

mening vore det vanskligt att knyta markupp­

skattningen vid expropriation till fastighetens taxering. Detta samman­

hängde med den mycket stora ojämnhet, som utan tvivel vidlådde fastig­

hetstaxeringarna. Till följd av bl. a. organisationen av det nuvarande taxe-

ringsförfarandet hade det ej kunnat undvikas, att stora differenser i avse­

ende på bedömningen av fastighetsvärdena förelåge skilda distrikt emellan.

Generellt kunde sägas, att taxeringsvärdena på jordbruksfastigheter vore

relativt låga. Enahanda vore förhållandet med taxeringsvärdet på fastig­

heter i de mindre tätorterna på landsbygden. I de större och medelstora stä­

derna däremot vore ofta taxeringsvärdena närmare anpassade till mark­

nadsvärdet, men även där förekomme stora olikheter, över huvud taget

övade fastighetsägarnas eget intresse av en lägre eller högre taxering i en hel

del fall en viss inverkan på taxeringsresultatet. Den ene fastighetsägaren

önskade med hänsyn till skatten ett lågt värde, medan den andre sökte driva

upp taxeringsvärdet för att därmed också få ett högt belåningsvärde på fas­

tigheten och i händelse han ville avyttra den kunna motivera ett högt pris.

Det vore således understundom vissa ur synpunkten av en objektiv värde­

ring ovidkommande omständigheter, som påverkade taxeringsvärdena, och

6 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 saml. Nr 181.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

följaktligen gjorde dem mindre lämpliga såsom huvudsaklig grund för

expropriationsvärdets bestämmande.

Framförallt ville utredningen framhålla, att taxeringsvärdena merendels

måste bestämmas efter en ganska summarisk prövning utan någon mera

ingående undersökning. Utom vid nytaxering bestämde taxeringsnämnderna

regelmässigt värdet utan föregående besiktning av fastigheten och huvud­

sakligen på grundval av föreliggande skriftliga uppgifter samt med stöd av

nämndledamöternas kännedom om förhållandena. Slutligen kunde erinras

om att taxeringsvärdena fastställdes för femårsperioder och att särskilt i

slutet av perioderna värdena ej sällan vore föråldrade med hänsyn till in­

träffade förändringar i fastigheternas beskaffenhet eller i fastighetspris-

nivån.

Markutredningen erinrade om att bostadssociala utredningen i sitt förut

omnämnda slutbetänkande berört frågan huruvida taxeringsvärdet kunde

tjäna som grund vid bestämmande av expropriationsersättningen. Därvid

hade påpekats, att normerna för expropriationsvärderingen i själva verket

i huvudsak överensstämde med dem som gällde vid fastighetstaxeringen.

Bostadssociala utredningen, som behandlade frågan endast såvitt anginge

stadsfastigheters expropriation och detta närmast för saneringsändamål,

ifrågasatte en bestämmelse i expropriationslagen om att vid uppskattning

av värdet av en fastighet, som skulle exproprieras för stadsplaneändamål,

enhällighet i expropriationsnämnden skulle krävas för att värdet skulle få

bestämmas till belopp, som med mera än en femtedel avvek från taxerings­

värdet.

Den förhandsställning, som sålunda enligt bostadssociala utredningen

skulle inrymmas åt taxeringsvärdet vid beräkning av expropriationsersätt­

ningen, skulle enligt markutredningens mening möjligen utan större be­

tänkligheter kunna tillämpas i städerna och större stadsliknande samhällen,

men att utsträcka denna ordning till landsbygden och de mindre tätorterna

syntes knappast vara möjligt av skäl som förut anförts. Ej heller vore lämp­

ligt att införa olika regler i berörda hänseende för land och stad; i varje

fall vore det knappast möjligt att draga en hållbar gräns mellan områden,

där taxeringsvärdena skulle tillmätas en särskild betydelse, och sådana,

där så ej skulle vara fallet.

Som sammanfattning av sin ståndpunkt i denna fråga uttalar markut­

redningen, att man visserligen vid expropriationsersättningens beräkning

syntes ha att taga hänsyn till det åsatta taxeringsvärdet, men att man

knappast, om en rättvis värdesättning vid expropriationen skulle uppnås,

borde tillerkänna taxeringsvärdet ett utslagsgivande inflytande på expro­

priationsersättningen; än mindre kunde det ifrågasättas att man läte fas­

tighetstaxeringen helt eller delvis ersätta den särskilda expropriationsvär­

deringen.

Vidare har markutredningen i sitt betänkande erinrat om de metoder

för värdering av tomtmark som tillämpas av statens bygg-

nadslånebyrå. Om dessa värderingsmetoder upplyses i huvudsak föl­

jande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

83

Vid byråns prövning av ärenden om tertiärlån och tilläggslån granskas

alla de faktorer, som påverka fastigheternas värde, således även tomtkost­

naden. Granskningen av tomtkostnader har i första hand till syfte att prö­

va skäligheten av det uppgivna tomtpriset. Vid denna granskning skall, en­

ligt byråns direktiv, 1935 års tomtprisnivå för orten utgöra riktmärke. An­

ledningen till dessa direktiv om 1935 års tomtprisnivå vore att vid förarbe­

tena till den författning, som reglerade byråns verksamhet, hade konstate­

rats att tomtpriserna i de flesta av landets städer stigit avsevärt, i vissa fall

med 50 %, från 1935 fram till 1940. Det ansågs skäligt att en återgång till

1935 års tomtpriser skulle ske, dock med den betydelsefulla reservationen

att tomtpriser som innebure förlust för vederbörande kommun icke skulle

behöva tillämpas.

Med anledning av dessa direktiv har byggnadslånebyrån undersökt 1935

års tomtprisnivå för ett stort antal städer. Därvid har förfarits så att ge­

nom inskrivningsdomarna uppgift införskaffats om samtliga lagfarna köp

av obebyggda tomter under åren 1935—1937. Genom de kommunala orga­

nen har uppgift införskaffats om tomtstorlek samt stadsplan och byggnads-

bestämmelser för att utröna den tillåtna bebyggelsen in. in. Genom bearbet­

ning av detta material har uppgift erhållits om medelvärdena av köpeskil­

lingarna per mI

2 tomtyta och, när det gällt mark för hyreshusbebyggelse,

jämväl medelvärdena av köpeskillingarna per in2 våningsyta. Dessa medel­

värden ha lagts till grund för överenskommelser mellan byrån och vederbö­

rande kommun om en för orten skälig medeltomtprisnivå. De tomtpriser,

som av såväl kommunen som byrån godtagits vid den statliga belåningen,

ha kunnat vara såväl lägre som högre än denna medelnivå, beroende på tom­

tens läge; att för en tomt, som har ett ur hyressynpunkt bättre bostadsläge

an normalt, godtagits ett högre värde än medelvärdet har ansetts skäligt

med hänsyn till att för bostadslägenheterna i en dylik fastighet kunnat be­

räknas en högre hyra än den som svarat mot medeltomtkostnaden.

För många kommuner har någon tomtprisnivå avseende hyreshus för åren

1935—1937 icke kunnat utrönas, enär bostadsbehovet på orten ofta uteslu­

tande tillgodosetts genom en- och tvåfamilj shus. Om sedermera, som på

många håll varit fallet, större hyreshus börjat tillkomma, har värdesätt­

ningen ibland fått ske genom jämförelse med andra liknande orter. Oftast

har dock i dylika fall en kalkyl över självkostnaderna för markens exploa­

tering legat till grund för byråns bedömande av skälig tomtkostnad.

I anslutning härtill har

markutredningen

framhållit, att även kommu­

nerna allmänt börjat revidera de vid uppskattning av tomtmark använda

beräkningsmetoderna. Tidigare vållades svårigheter bl. a. därav, att vid

prissättning i allmänhet ingen hänsyn togs till undergrundens beskaffenhet

och således till olika grundläggningskostnader, ej heller till den omständig­

heten om på tomten finge uppföras hus med affärslokaler eller endast bo­

städer. Detta hade nu i de flesta kommuner ändrats. Vad anginge grund­

förhållandena löstes frågan i allmänhet så, alt i bruttotomtpriset inräknades

medelkostnaderna för grundförstärkningsarbeten och dylikt där sådana

förekomme, varefter vid försäljningen rabatt lämnades för den i varje sär­

skilt fall konstaterade kostnaden för extraordinära arbeten i samband med

tomtens bebyggande. Vidare hade man övergivit den tidigare tillämpade

metoden alt värdesätta all mark eller tomtstorleken utan valt att värdesätta

mark för hyreshus eller utnyttjandet, d. v. s. den på tomten enligt stads-

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

planen tillåtna våningsytan. Genom dessa olika åtgärder hade enligt mark­

utredningens mening vunnits väsentligt gynnsammare förutsättningar än

tidigare för att frågor rörande köp och försäljning av mark för exploate-

ringsändamål bleve enhetligt bedömda.

Som exempel på den tomtprisnivå, som utbildats i byggnadslånebyråns

praxis, anför markutredningen nedan återgivna bruttotomtpriser, utgörande

vägda medeltal av tomtpriser, som förekommit i låneärenden hos byrån

under de senaste åren och avsåge respektive städers perifera delar. Priser-

na på mark för villabebyggelse avsåge enfamiljshus av mindre storlek med

en tomtareal på

cirka 1 000 m2. Priserna inkluderade kostnaderna för

grundförstärkning o. d.

Bruttotomtpris å mark för

villabebyggelse

hyreshusbebyggelse

kr/m2 tomtyta

kr/m2 våningsyta

Stockholm............

....................... 10: —

35: —

Göteborg .............

....................... 8: —

40: —

Malmö ..................

....................... 6:75

20: —

Hälsingborg ....

....................... 5:50

17: —

Norrköping ....

....................... 7: —

20: —

Örebro ..................

....................... 3:50

21: —

Linköping ............

....................... 6: —

17: —

Gävle .....................

....................... 6:50

15: —

Skellefteå ............

....................... 4:50

13: —

Falun .....................

....................... 4: —

17: 50

Kristinehamn . ..

....................... 3: —

20: —

Falköping .........

....................... 3: —

11: 50.

Sammanfattningsvis anför markutredningen, att de värderingsnormer

som tillämpades inom byggnadslånebyrån finge anses giva till resultat vär­

den som eliminerade obehöriga vinster och som kunde anses skäliga för så­

väl säljare som köpare. Enligt markutredningens mening borde dessa vär­

den i allmänhet vara ägnade att läggas till grund vid de värderingar, som

skulle verkställas av expropriationsmyndigheterna, och vid frivilliga upp­

görelser utan anlitande av expropriationsvägen.

Markutredningens förslag.

Den i lagen uttryckta principen att löseskillingen skall motsvara markens

fulla

värde borde enligt markutredningen icke rubbas. Då emellertid själva

uttryckssättet i lagen om ersättningens bestämmande till »fulla värdet» er­

farenhetsmässigt visade sig främja tendensen att fastställa ersättningen i

överkant, syntes lagtexten böra utformas så, att den gåve klarare anvisningar

för tillämpningen. I anslutning till 1908 års expropriationsrättskommittés

uttalande, att fastighetens värde oftast torde motsvaras av den köpeskilling

som kunde antagas vara att erhålla vid frivillig försäljning, kunde det ligga

närmast till hands att i lagtexten ange »marknadsvärdet» såsom det värde,

som vid expropriationsersättningens bestämmande borde vara utslagsgivan­

85

de. Man skulle därmed i sak komma ganska nära den i kommunalskattela­

gens 9 § lämnade regeln för taxeringsvärdets bestämmande, nämligen fastig­

hetens »värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet)». Emot en sådan av­

fattning hade emellertid nyssnämnda kommitté själv anmärkt, att fastig­

hetspriset i orten icke borde vara ensamt avgörande.

Enligt markutredningens mening kunde en lagbestämmelse, som gjorde

»allmänna marknadsvärdet» till den för värderingen utslagsgivande fak­

torn, väl tillämpas på förhållandena i och omkring städer och tätorter, där

en fastighetsmarknad kunde sägas vara för handen, men den rimmade sig

illa med förhållandena mångenstädes på landsbygden, där stundom väldiga

arealer låge i samma ägares hand och någon markförsäljning över huvud

taget ej förekommit kanske på årtionden. Att i dylika fall tala om ett »all­

mänt marknadsvärde» för en måhända ringa del av hela fastighetskomplexet

vore ur värderingssynpunkt missvisande. Ej heller kunde man använda

uttrycket »värde i allmänna marknaden», vilket närmast ledde tanken på

ett värde uttryckt i köpeanbud vid fastigheters utbjudande på den allmänna

fastighetsmarknaden. Fall kunde förekomma, där expropriation skedde av

någon fastighetsdel för ett speciellt allmänt ändamål, t. ex. ett avlägset

liggande mindre markområde, som över huvud taget vore faktiskt osäljbart

på den allmänna marknaden.

För sin del ville markutredningen i stället föreslå en sådan omformule­

ring av ersättningsregeln i 7 § lagen om expropriation, att löseskillingen

skulle motsvara skäligt värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens

pris och fastighetens avkastning. Därmed avsåges att uttrycka, att fråga vore

om eu avbalansering mellan de olika faktorer, som i det speciella fallet

kunde tänkas vara konstitutiva för ersättningens bestämmande.

Beträffande en av markutredningen föreslagen särskild regel med avse­

ende å marks tätbehyggelsevärde hänvisas till avsnitt III i det följande.

Vad först anginge hänsynstagande till ortens pris, borde enligt

markutredningen komma i betraktande de markpriser, som vid fastighets­

köp betalats under senare tid. Man borde emellertid därvid ej fatta ut­

trycket »orten» alltför snävt. Ibland kunde man få söka vägledning för be­

stämmande av ortens pris genom jämförelse med prisläget på annan plats

med likartade förutsättningar för markens utnyttjande.

Utredningen framhåller, att enstaka försäljningar till toppriser icke finge

vara utslagsgivande vid bedömande av ortens pris. Det förekomme icke

sällan, att t. ex. ett industriföretag av särskilda skäl vore angeläget att till

en viss plats förlägga en ny industriell anläggning. Än angelägnare kunde

det vara att förvärva just ett visst markområde, då det gällde utvidgning av

en beslående industri. Den fastighetsägare, som råkade inneha den ifråga­

varande marken, hade då en monopolställning, som han kunde till sin för­

del utnyttja vid prissättningen. Det kunde ock påpekas, att kommunerna

på sina håll under senare år för att tillgodose aktuella eller framtida mark­

behov förvärvat jordområden till synnerligen höga priser. Även här hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

läget ej sällan varit sådant, att markägaren hade haft en viss monopolställ­

ning och kommunen med hänsyn till sitt markbehov i viss mån befunnit

sig i ett tvångsläge.

En under nu angivna förhållanden tillkommen prissättning borde ej få

bli normgivande för markvärderingen i trakten däromkring, helst som de

speciella förutsättningar, vilka gjort det möjligt att driva upp priset just

på den platsen, sannolikt icke förelåge för andra markområden i omgiv­

ningen. Den myndighet, som hade att besluta om löseskillingen, borde så­

ledes noga och kritiskt granska de lämnade uppgifterna om köpeskillingar

vid frivilliga försäljningar under senare tid. Endast för markvärdet i gemen

verkligt representativa försäljningar borde få vara vägledande.

Å andra sidan borde beaktas, att särskilt på landet försäljningar framför

allt från föräldrar till barn ej sällan skedde till lägre pris än det sedvanliga

ortspriset. Försäljningen hade då i viss mån karaktären av ett förtida arv.

Vidare kunde naturligtvis förekomma, att en säljare tvingades realisera

sin fastighet till uppenbart underpris. Ej heller försäljningar av nu nämnda

slag borde få vara normgivande vid beräkning av expropriationsersätt-

ningen.

I den mån markens exploateringsvärde finge tagas i betraktande — en

fråga som närmare behandlas i det följande — betonar utredningen, att

hänsyn borde tagas till hela det framtida exploateringsbehovet å orten. Man

komme därmed in på en faktor i markvärderingen, som brukade benäm­

nas »flytande värde». Härom anför utredningen:

Utgångspunkten vid diskussionen om flytande markvärde har varit det

förhållandet, att exploateringsvärdet av en viss fastighet i omgivningen av

en stad bedömts såsom om fastigheten vore en isolerad enhet. Man har då

beräknat markvärdet utifrån en planerad bebyggelse av området, varvid

detta tänkes kunna bli utnyttjat på det för markägaren ekonomiskt mest

gynnsamma sättet. Man bortser då emellertid ifrån att möjlighet till bebyg­

gelse förefinnes även i fråga om en hel del andra fastigheter i stadens när­

het och att, om bebyggelse tänkes ske på alla dessa områden, den totala

bebyggelsen vida skulle överstiga vad som skulle motsvara byggnadsbehovet

inom överskådlig tid. När exploateringsområdena betraktas som en helhet

kan således icke varje enskilt område tillgodoräknas detta värde, ty det

skulle förutsätta att anspråken på exploatering skulle ställas på samtliga

områden. Det flytande värdet innebär alltså en fiktiv övervärdering av mar­

ken totalt sett och det är självklart att, om samhället för framtida exploa­

tering inlöser marken, hänsyn bör tagas till detta förhållande.

I fall, där enligt vad i det föregående sagts »ortens pris» icke kunde vara

avgörande, borde enligt markutredningen såsom en vid prisbestämningen

vägledande faktor även avkastningsvärdet tagas i betraktande. En

förnuftig köpare kunde ju, när han bestämde sig för att betala ett visst

pris för en fastighet, ej lämna ur räkningen den förräntning, som det i

fastigheten nedlagda kapitalet kunde förväntas erhålla. Därvid kunde även

ovissa framtida faktorer, särskilt möjligheten av en blivande ändring i fas­

tighetens användningssätt, komma att spela in. I fråga om inverkan på

värderingen av dylika faktorer företrädde olika lagstiftningar skilda stånd­

87

punkter. Enligt fransk rätt ersattes i princip ej en utebliven framtida vinst­

möjlighet. I norsk rätt hade, i varje fall i teorin, hävdats att en möjlig

framtida förlust aldrig kunde lämnas utan hänsyn därför att den vore oviss.

Enligt dansk rätt skulle förlusten för att vara ersättningsgill framstå såsom

en påföljd som vore att räkna med. Det sistnämnda ansåges även vara

svensk rätts ståndpunkt.

Markutredningen betecknar det som rimligt, att man vid beräkning av

markvärdet utginge från den antagbara avkastning fastigheten teoretiskt

kunde lämna vid ett sådant utnyttjande av marken, som stode i överens­

stämmelse med gällande föreskrifter och som prövades vara praktiskt ge­

nomförbart och ur ekonomisk synpunkt klokt. Man borde alltså göra en

dylik beräkning på basis av en sannolik framtida ändring i användningen

av fastigheten, och markvärdet erhölles såsom skillnaden mellan de till

nuvärde diskonterade sannolika bruttointäkterna och de likaledes diskon­

terade sannolika bruttoutgifterna. I dessa fall talade man om ett »hypote­

tiskt avkastningsvärde». Man kunde givetvis också utgå från den använd­

ning fastigheten vid expropriationstillfället hade, med de anläggningar för

sådant ändamål som funnes på fastigheten. Självfallet måste man då som

annars vid avkastningsberäkningen taga hänsyn till att byggnaders livs­

längd vore begränsad. Med utgångspunkt härifrån kunde man då räkna

ut ett »rådande avkastningsvärde». Många gånger bleve det fråga om kom­

binationer mellan det rådande och det hypotetiska avkastningsvärdet.

Vid beräkning av det hypotetiska avkastningsvärdet utgjorde den gäl­

lande bebyggelserätten det maximum av utnyttjande, till vilket man i

praktiken många gånger ej kunde sträcka sig på grund av en med tiden

förändrad uppfattning om vad som vore en lämplig bebyggelse och den an­

passning härtill som inträdde i den fria marknaden. På vissa ställen vore

exempelvis de bestämmelser för en tomts maximala utnyttjande, som före-

komme i 1874 års byggnadsstadga, ännu gällande. Det innebure i många

fall rätt till ett betydligt intensivare utnyttjande än som en enskild bygg-

nadsföretagare nu troligen skulle anse lämpligt att taga ut. Det kunde då

icke komma i fråga att basera beräkningen av det hypotetiska avkastnings­

värdet på ett fullt utnyttjande intill de gränser 1874 års byggnadsstadga

medgåve. Under det »tak», som byggnadsrätten lade, finge större bebyg­

gelse ej förutsättas än som svarade mot vad som vid beräkningstillfället av

en byggnadsföretagare skulle anses vara rimligt och klokt med hänsyn till

då gängse standard. För andra städer gällde äldre stadsplaner som möjlig­

gjorde ett utnyttjande, som icke uppfyllde de krav man numera ställde på

en fullgod stadsplan. Även i sådana fall borde ersättningsbeloppet vid ex­

propriation bestämmas med utgångspunkt från en i anslutning till numera

gällande principer reviderad stadsplan. I nu förevarande avseende yttrar

utredningen vidare:

En sådan grund för expropriationsersättningens bestämmande kan icke

sägas missgynna den enskilde. Bebyggande av en tomt med stöd av 1874 års

byggnadsstadga eller efter en föråldrad stadsplan skulle giva till resultat en

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

88

byggnad, som knappast kan komma att inrymma fullgoda lokaler i enlighet

med de krav som numera ställas. Lokalerna kunna till följd därav bliva

mindre efterfrågade och byggnaden följaktligen innebära en felinvestering.

Huvudskälet för att markutredningen sålunda föreslagit, att expropria-

tionsersättningarna skola grundas på planer i anslutning till vid tidpunk­

ten för expropriationen gällande regler för stadsplaneläggningen är dock

att ersättningsfrågan bör bedömas ur förutsättningarna av en samhälleligt

lämplig stadsplan. Att i detta moment av värderingsförfarandet jämväl hän­

syn skall tagas till att gällande planer för ett samhälle många gånger äro

överdimensionerade i förhållande till ortens framtida utvecklingsmöjlig­

heter betraktar utredningen som en självklar sak. Bebyggelsemöjligheterna

skola prövas ur här angivna synpunkter och utnyttjandet inom planområ­

det eventuellt reduceras med hänsyn till de olika krav som ur samhällelig

synpunkt böra tillgodoses.

Vad markutredningen härovan anfört om värderingen vid expropriation

av fastigheter inom planlagda områden får betydelse vid genomförandet av

saneringen av det äldre bostadsbeståndet. Vid dessa saneringar bör värde­

ringen av marken, i enlighet med vad utredningen härovan framhållit, ba­

seras på de saneringsplaner som upprättades och icke på de planer som

gällde tidigare.

Markutredningen framhåller, att det i vissa fall skulle leda till oriktigt

resultat att taga övervägande hänsyn till avkastningsvärdet. Detta gällde

framförallt jordbruk och särskilt mindre sådana. Avkastningsvärdet för ett

småbruk vore ofta synnerligen lågt, men dylika fastigheter betingade ofta

höga priser vid försäljningar i samband med styckningar. I dylika fall

borde försäljningspriset för ungefär likvärdiga objekt vara den i första

hand utslagsgivande faktorn.

Markutredningen understryker även angelägenheten av att man hölle väl

isär markersättningen och intrångsersättningen. Om exempelvis expropria­

tion skedde av en del av marken till ett välordnat jordbruk, medförde detta

verkningar även på återstoden. Byggnader och maskinpark bleve överdi­

mensionerade, och även andra rubbningar i jordbruksdriften kunde vållas.

Om hela expropriationsersättningen då uträknades såsom skillnaden mel­

lan avkastningsvärdet före och efter expropriationen, borde man emeller­

tid akta på att icke i markvärdeersättningen inginge element av natur att

rätteligen böra betecknas såsom intrångsersättning. I annat fall kunde man

genom expropriationen lätt medverka till en allmän markvärdestegring på

orten.

Anvisningar för värderingsregelns praktiska tillämpning.

För att närmare precisera de normer, som borde ligga till grund vid er­

sättningens beräknande, har markutredningen till speciell behandling upp­

tagit några särskilt viktiga grupper av expropriationsfall. 1

1. Expropriation av planlagd, obebyggd mark.

I uppskattningen av värdet enligt »ortens pris» inginge bl. a. att söka

räkna fram nettopriset, d. v. s. råmarksvärdet. Fn markexploatör finge

nämligen oftast vidkännas utgifter för markens iordningställande för be­

byggelse, och dessa kostnader skulle givetvis frånräknas bruttotomtpriset,

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

89

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

d. v. s. priset å mark i exploateringsfärdigt skick. Hur detta kunde tillgå

exemplifierar markutredningen på följande sätt.

Man utgår från den exploatering av marken som gällande stadsplan med­

ger. Det bör dock härvid observeras att gällande planer för ett samhälle

många gånger äro överdimensionerade i förhållande till ortens framtida

utvecklingsmöjligheter. Reduktioner måste då göras av denna eller andra

anledningar.

Man har härmed en utgångspunkt för att beräkna de möjliga markfor-

säljningsinkomsterna vid exploateringen och har att multiplicera i stads­

planerna fastställda tomtytor eller våningsytor med de bruttotomtpriser,

som befinnas motsvara det rådande marknadsläget (exempelvis sadant

detta karakteriseras genom av den statliga fastighetsbelåningen fastslagna

normer). Därmed erhåller man den genom exploateringen möjliga totala

markf örsälj ningsinkomsten.

Sedan gäller det att beräkna alla utgifter i samband med exploateringen.

Dessa äro i första hand kostnaderna för terassering och beläggning av

gator samt desammas förseende med avloppsledningar. Hari inräknas ock­

så kostnaderna för anordningar för dagvattnets avledande. Det bor om­

nämnas, att kostnader för huvudgator till större bredd an vad som mot­

svarar det lokala behovet skäligen icke böra belasta exploatermgskostna-

derna. Ej heller kostnader för större reningsanläggningar for avloppsvat­

ten, vilka kostnader få anses hänförliga till sådana utgifter som skola be­

lasta det allmänna, böra inräknas i exploateringskostnaderna.

Kostnaderna för ordnande av parker torde, med undantag for sadana

mindre parkområden eller planteringar soni betjäna, endast ett begransat

lokalt område, icke böra inräknas bland utgifterna vid uppgörandet av ex-

ploateringskalkylen.

, , .

, ,

Kostnaderna för gas-, vatten- och elektriska ledningar ävensom gatuDe-

lysning böra ej heller belasta exploateringskalkylen. Kostnaderna härtör

täckas i regel genom förbrukningsavgifter.

I enlighet med vad tidigare anförts böra i exploateringskostnaderna In­

räknas extraordinära kostnader för förstärkning av undergrunden och för

bergsprängning, schaktningskostnader, utfyllnadsarbeten o. d. Kostnader­

na härför böra uppskattas efter sedvanliga grunder.

Till omkostnaderna för exploateringen höra även administrationskostna­

der. Dessa utgöras av kostnader för tomtkartor (under förutsättning att

dessa vid tomtförsäljningarna tillhandahållas tomtköparna utan ei sättning)

samt försäljningskostnader. Administrationskostnaderna för gatu- och led-

ningsarbeten böra upptagas direkt under dessa omkostnader.

Om de sammanlagda utgifterna för exploateringen dragas från inkoms­

terna från markförsäljningarna erhålles ett uttryck för exploateringens sam­

lade ekonomiska nettobehållning. Dock är att märka att töi säljningsin-

komsterna inflyta under ett visst antal år och att gatubyggnadskostnader-

na antingen komma något före i tiden eller i gynnsammaste fall kunna for­

delas under ungefär samma antal år. Antalet år som exploateringen om­

fattar, exploateringstiden, bör således beräknas. En viss ledning kan här­

vid erhållas genom de befolkningsprognoser och de prognoser rörande ut­

vecklingen av bostadsstandarden, som böra ligga till grund för generalpla­

ner och bostadsförsörjningsprogram.

Om sålunda exploateringstiden antages vara känd, erhålles cxploatenngs-

möjligheternas kapitalvärde genom alt till nutidpunkten diskontera de år­

liga nettoinkomsterna av exploateringen. Det är detta kapitalvärde, som

skall betalas för marken vid expropriationen.

90

Beaktandet av exploateringstiden kan innebära — i de fall då planerna

äro överdimensionerade i förhållande till ortens utvecklingsmöjligheter och

då alltså exploateringstiden skulle bli mycket lång — att även planlagd

mark visar sig icke äga något mervärde för tätbebyggelse. I sådant fall sker

värdering enligt vad som sägs nedan under 2.

Om värderingen gällde enstaka tomter av obebyggd planlagd mark bleve

förfarandet enklare. Härom uttalar markutredningen:

Värdet av marken får anses motsvara nuvärdet av det nettobelopp, som

kan erhållas vid försäljning av tomterna. Bruttovärdet fixeras med utgångs­

punkt från den prisnivå som utbildats för tomter med motsvarande i stads­

plan medgivna utnyttjande. Därefter fråndragas eventuella kostnader som

skola erläggas till samhället för gatumark och gatubyggnadsbidrag samt

eventuella kostnader för extraordinära grundläggningsarbeten, utfyllnads-

arbeten och dylikt, varvid nettovärdet erhålles. Antages tomten kunna bliva

bebyggd omedelbart, bör nettovärdet ersättas vid expropriation. Antages

tomten bliva bebyggd efter viss tid, bör ersättningen utgå för det sålunda

beräknade nettovärdet vid det antagna exploateringstillfället, diskonterat till

nutidpunkten.

Såsom framhållits i anslutning till den av utredningen föreslagna huvud­

regeln för värdering kunde en beräkning av markvärdet som sålunda base­

rades på ortens pris i vissa fall, där en tillförlitlig ortsprisnivå saknades

eller där de ortspriser, som funnes tillgängliga, vore uppenbart avvikande

från ett skäligt avkastningsvärde, behöva justeras genom beräkning av

markvärdet på basis av avkastningsvärdet. Sådana avvikelser kunde å ena

sidan vara förorsakade av att en särskild fastighet kunde förväntas bli

använd för särskilda ändamål såsom till affärslokaler eller å andra sidan

förorsakade av tillfälliga konjunkturer som höjde värdena över vad som

på längre sikt kunde vara rimligt. En fullständigare kalkyl måste då utfö­

ras. Som exempel härpå anför markutredningen följande.

Man utgår därvid från den årliga bruttoavkastning, som kan förväntas

vid ett bebyggande av fastigheten. Därvid böra hyresinkomsterna bedömas

med beaktande av bl. a. den framtida hyresutvecklingen på orten, läges-

förhållanden m. in. Från de årliga bruttoinkomsterna dragas sedan de be­

räknade sammanlagda årliga omkostnaderna för fastighetens drift och sköt­

sel, d. v. s. kostnaderna för skatter, bränsle, förbrukningsavgifter för vat­

ten, elektrisk ström o. d., kostnader för reparationer, försäkringar och fas­

tighetsförvaltning in. m. ävensom hyresförluster. På så sätt erhålles fastig­

hetens årliga nettoavkastning. Denna årliga nettoavkastning minus den en­

ligt gällande räntefot och byggnadens förväntade livslängd beräknade an-

nuiteten på dess byggnadskostnad kan betraktas som räntan på byggnads-

markens värde. Detta erhålles alltså genom kapitalisering av sagda diffe­

rens enligt gällande räntefot. Därvid erhålles den bebyggelsefärdiga markens

värde. Detta värde minskat med kostnaderna i samband med exploateringen

utgör det hypotetiska råmarksvärde som skall ersättas. 2

2.

Expropriation av icke planlagd, obebyggd mark.

Tillvägagångssättet borde enligt markutredningen här vara, att jämfö­

relse skedde med försäljningspriser för fastigheter med ungefär samma stor­

lek, samma fördelning i olika ägoslag och samma godhet på jorden som

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

91

den fastighet som skulle exproprieras. I många, kanske i de flesta fall kur

de en sådan jämförelse med under senare år försålda fastigheter vara svår att

erhålla. Reduktion och tillägg med hänsyn till föreliggande omständigheter

finge då vidtagas. En framkomlig väg vore också att med utgångspunkt från

taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter av motsvarande storleksordning

framräknades ett skäligt dagsvärde med ledning av det material över kö­

peskillingar för jordbruksfastigheter i förhållande till taxeringsvärdena som

funnes tillgängligt inom statistiska centralbyrån. Vid expropriation av ett

flertal smärre obebyggda fastigheter belägna intill varandra borde i allmän­

het varje fastighet ej uppskattas för sig; man borde i stället betrakta områ­

det som en enhet.

Markutredningen tillägger i detta sammanhang, att det hade varit önsk­

värt att utforma närmare regler för uppskattningar av jordbruksvärden.

Då emellertid fastighetsbildningssakkunniga vore sysselsatta med ungefär

samma problem, syntes denna utredning böra avvaktas.

3.

Expropriation av bebyggda fastigheter.

Härom anför markutredningen följande. En bebyggd fastighet kunde av

ägaren utnyttjas alternativt, d. v. s. antingen genom uthyrning av den be­

fintliga bebyggelsen eller, efter den befintliga bebyggelsens rivning, såsom

mark för nybyggnad. Vid val av det senare alternativet vore fastighetens

nuvärde lika med markvärdet (minus eventuella nettokostnader för rivning

av befintlig bebyggelse). Vid val av det förra alternativet kunde fastighets­

ägaren åtnjuta de årliga nettoavkastningar (bruttohyresintäkter minus lö­

pande drifts- och underhållskostnader), som upplöpte under fastighetens

återstående livstid men däremot först vid dennas slut komma i besittning

av markvärdet (minus nettorivningslcostnaden).

Vanligen kunde man utgå från att bebyggelsens ekonomiska livslängd

vore mera begränsad än den nyss avsedda fysiska livslängden. Varje för­

längning av en byggnads livslängd med ett år betydde att fastighetsägaren

måste vänta ytterligare ett år på att komma i åtnjutande av fastighetens

markvärde. Genom förlängning av livstiden med ett år erhölle fastighets­

ägaren visserligen byggnadens nettoavkastning under året men förlorade i

stället ett års ränta på markvärdet. Den ekonomiskt gynnsammaste livsläng­

den, och följaktligen enligt vad förut sagts det högsta nuvärdet för fastig­

heten, erhölles alltså om byggnadens rivning planerades till den tidpunkt,

då dess nettoavkastning på grund av stigande ålder (med sjunkande hyres­

intäkter och stigande drifts- och underhållskostnader) sjunkit till att mot­

svara räntan på markvärdet. Skulle redan vid expropriationstillfället fastig­

hetens nettoavkastning ha sjunkit under räntan på markvärdet, visade detta

att bebyggelsen redan överskridit den ekonomiska livslängden, varför fastig­

heten endast borde ersättas med markvärdet minus nettorivningskostnaden.

Om däremot fastighetens årliga nettoavkastning vore större än räntan på

markvärdet, måsle den befintliga bebyggelsens avkastningsvärde beräknas.

Hela fastighetens kapitalvärde vore då lika med befintlig bebyggelses av-

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

92

kastningsvärde (beräknat för den återstående, på förut angivet sätt be­

stämda ekonomiska livslängden) plus det till nutidpunkten från den eko­

nomiska livslängdens slut diskonterade markvärdet.

Med en befintlig bebyggelses avkastningsvärde förstodes därvid summan

av de till nutidpunkten diskonterade, under olika år av befintliga bygg­

naders återstående ekonomiska livslängd förväntade nettoavkastningarna.

Med fastighetens nettoavkastning avsåges dess årliga bruttohyresintäkter

minskade med samtliga utgifter under året för fastighetens drift och sköt­

sel (därvid givetvis icke räntor och avskrivningar finge medtagas). Härvid

borde hyresinkomsterna prövas med beaktande av den rådande hyresnivån

och den sannolika framtida förändringen av denna. Det förhållandet att

äldre fastigheter krävde högre underhålls- och reparationskostnader än nya

fastigheter borde också beaktas.

I vissa fall måste man taga hänsyn till att det ofta skulle kunna bli lö­

nande för fastighetsägaren att efter viss tid genom ombyggnad anpassa lä-

genhetsbeståndet till förändrad efterfrågan. Härigenom kunde den ekono­

miska livslängden och fastighetens nuvarande kapitalvärde ökas. I dylika

fall borde expropriationsersättningen motsvara avkastningsvärdet — be­

räknat på basis av den för de olika åren förväntade lägenhetsindelningen

— varvid givetvis kostnaderna för byggnadens omändring, efter vederbör­

lig diskontering från ombyggnadstidpunkten till nuet, måste jämställas med

driftkostnader.

Remissyttrandena.

Markutredningens förslag om grunderna för beräkningen av expropria-

tionsersättning har i de flesta yttrandena lämnats utan erinran.

Av de remissinstanser som framställt invändningar mot förslaget ha några

ifrågasatt lämpligheten av att borttaga den för närvarande gällande bestäm­

melsen att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde.

Justitiekanslersämbetet

har sålunda framhållit att, då å ena sidan en vä­

sentlig utvidgning av expropriationsändamålen ägde rum och å andra sidan

utvidgningen förde med sig både vanskliga och svårbedömbara, ekonomiskt

ofta mycket betydelsefulla värderingsspörsmål, det kunde ifrågasättas om

tillräckliga skäl funnes att ur lagtexten borttaga det ord som markerade,

att ersättning till fullo skulle utgå för det ingrepp som gjordes i annans

rättssfär. Det vore angeläget att i lagen gåves klart uttryck åt lagstiftning­

ens innebörd i fråga om ersättningens belopp.

Fastighetsägareförbundet

har förklarat sig med bestämdhet kunna påstå

att det icke bevisats, att de nuvarande expropriationsnämnderna i allmän­

het på el t felaktigt sätt tillämpat lagens regel om ersättning med fulla

värdet. En eventuell tendens hos nämnderna att, om tvivelsmål om den rätta

värderingen förelåge, välja ett för den enskilde fastighetsägaren gynnsamt

alternativ, vore rimlig och billig, då expropriationen innebure, att den en­

skilde tvångsvis frånhändes sin fastighet och att detta skedde på en tid­

punkt, som vore vald av den exproprierande kommunen och därför med

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

93

hänsyn till marknadssituationen eller eljest kunde vara särskilt oförmån­

lig för den enskilde. När utredningen sade sig avse att bibehålla principen

om ersättning med fulla värdet, borde det icke finnas någon anledning att

utbyta uttrycket »fulla värdet», om vars principiella innebörd dock någon

tvekan ej kunde råda, mot det mera uttunnade och oklara uttrycket »skälig

ersättning». Att införa en värderingsregel, som vore så formulerad, att dess

avsedda innebörd lätt skulle kunna förbises och därigenom verka till mark­

ägarens nackdel, vore så mycket betänkligare, som man samtidigt planlade

och genomförde åtgärder vid sidan av expropriationslagstiftningen, vilkas

syfte vore att åstadkomma en nedpressning av värdet på de fastigheter, som

kunde bli föremål för tvångsinlösen. Såsom ett exempel hänvisades till de

bostadspolitiska stödåtgärder, som föreslagits av bostadssociala utredningen

och som vore avsedda att utnyttjas så, att det uppstode lediga lägenheter

i de hus som t. ex. av stadsplanetekniska skäl skulle bortrivas.

Lantbruksf örbundet har uttalat, att förbundet icke funne ifrågavarande

ändring erforderlig. Med hänsyn till att expropriationsnämnderna föresloges

bliva ersatta av domstolar, vilkas beslut skulle kunna överklagas i högre

instans, syntes man ej i fortsättningen behöva befara en felaktig tolkning

av uttrycket »full ersättning».

Riksförbundet landsbygdens folk

har anmärkt att markutredningen över­

huvud taget icke syntes ha tagit hänsyn till att expropriationslagen icke i

första hand vore avsedd att giva kommunerna möjlighet att förvärva mark

för bebyggelse utan för andra ändamål. Markutredningen hade icke berört

vilken inverkan den föreslagna ändringen kunde hava på de andra expro-

priationsändamålen. Riksförbundet ansåge det icke under några omständig­

heter böra få ifrågakomma att man tummade på expropriationslagens prin­

cip om att full ersättning skulle givas då den enskilde tvingades att avstå

från sin egendom. Ansåges särskilda bestämmelser vara erforderliga på

byggnadslagstiftningens område, borde dessa ha sin plats i byggnadslagstift­

ningen och icke i den allmänna expropriationslagen.

Svea hovrätt

har ansett det kunde ifrågasättas om icke orden »skäligt

värde» i förslaget jämförda med »fastighetens fulla värde» i nuvarande lag­

text kunde uppfattas såsom innebärande en saklig förändring till expro-

priatens nackdel. Lämpligt syntes vara, att det stadgades att for fastig­

heten skulle erläggas »löseskilling, motsvarande fastighetens värde med han­

syn tagen till etc.».

...

Två ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge

ävensom

bankför­

eningen

1m ifrågasatt om icke den föreslagna ändringen kunde föranleda en

tendens till sådan undervärdering av expropriationsobjekten, att huvud­

principen om ersättning till fulla värdet undanskymdes. Bankföreningen

har därvid anfört, att det från lagstiftningsarbetet inom tvångavhandandets

område kunde hämtas ett belysande exempel på att skäligt varde icke an­

setts motsvara fulla värdet av eu vara. I ett år 1938 avlämnat förslag till

allmän förfogandelag hade rikskonnnissionen för ekonomisk försvarsbered­

skap upptagit eu bestämmelse att för rekvirerad vara skulle utgå ersättning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

94

som prövades skälig med hänsyn till gällande pris. Enligt kommissionens

uttryckliga förklaring hade med bestämmelsen avsetts att giva staten möj­

lighet att bestämma ersättning till ett lägre belopp än ortens pris. Enligt

bankföreningens mening vore det icke vare sig påkallat eller befogat att

frångå den nuvarande bestämmelsen om ersättning med fastighetens fulla

värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen, att fastställandet av det skäliga

värdet skall ske med hänsyn tagen till ortens pris och fastighe­

tens avkastning ha särskilda synpunkter anlagts i vissa yttranden.

Kyggnadslånebyrån

har sålunda anfört, att med uttrycket »ortens pris»

borde förstås en representativ prisnivå för fastigheter av motsvarande be­

skaffenhet och belägenhet. Åtminstone i storstädernas närhet förekomme

en livlig spekulation i såväl obyggda som byggda fastigheter. Om ett flertal

spekulationsköp förekommit i trakten, kunde en oskäligt hög prisnivå ha ut­

bildats. Denna borde då icke anses såsom representativ. Vid expropriation

av en sådan villafastighet, för vilken ett avkastningsvärde icke kunde be­

räknas, borde ersättningens storlek bedömas med viss hänsyn till aktuella

produktionskostnader. I den mån ett sådant bedömande i det enskilda fallet

skulle komma att leda till ett ur skälighetssynpunkt uppenbart orimligt re­

sultat, syntes en modifiering kunna ske genom tillämpning av bestämmel­

serna om ersättning för skada och intrång.

Drätselkammaren i Malmö

har

anfört att det i många fall vore svårt att erhålla en jämförelse med under

senare år representativa försäljningar av fastigheter. Med hänsyn härtill bor­

de man taga under övervägande huruvida icke avkastningsvärdet borde ut­

göra den primära bedömningsgrunden. Såsom subsidiära bedömningsgrunder

kunde man tänka sig de värderingsgrunder, som statens byggnadslånebyrå

tillämpade. I andra hand borde hänsyn tagas till taxeringsvärdet, men där­

vid borde i det särskilda fallet bedömas huruvida detta värde vore för högt

eller för lågt och jämkningar ske i anslutning därtill.

Fastighetsbildningssakkunniga

ha anmärkt att det knappast kunde an­

ses fullt tillfredsställande med en hänvisning till allenast ortens pris, då i

motiveringen påpekades, att man i vissa fall borde söka vägledning genom

jämförelse med prisläget på annan ort.

Lantbruksförbundet

har anfört att med angivandet av ortens pris och

fastighetens avkastning utredningen endast syntes ha avsett att lämna ex­

empel på vilka beräkningsgrunder, som i allmänhet borde användas, och

förutsatt att även andra omständigheter kunde tagas i betraktande. Un­

der sådana förhållanden ansåge förbundet det oriktigt, att på sätt föresla­

gits endast upptaga vissa beräkningsgrunder.

Bankföreningen

har framhål­

lit att bestämmelsen att värdet skulle beräknas med hänsyn tagen till or­

tens pris och fastighetens avkastning vore ur saklig synpunkt direkt fel­

aktig, då vid beräknandet av en fastighets verkliga värde en mångfald olika

faktorer, utöver de nämnda, normalt måste spela in.

Länsarkitekten i Malmöhus län

har i ett vid länsstyrelsens i länet yttran­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

95

de fogat utlåtande framhållit, att ersättningen borde utgöra just så mycket

att expropriatens förmögenhet vore densamma som den skulle varit om

expropriation ej ägt rum. Vid bedömandet av kritiken mot expropriations-

nämndens värdering vore det viktigt att hålla detta i minnet. Särskilt i se­

nare tider med nedgående penningvärde torde hänsyn ha tagits till svårig­

heten för expropriaten att placera ersättningen så att hans förmögenhets-

ställning ej rubbades. Det funnes ingen anledning antaga att nämnderna

ej försökt skipa rättvisa. Med anledning av att markutredningen bland an­

nat rekommenderat statens byggnadslånebyrås värderingar, anmärktes att

byråns pris i vissa fall varit orimligt låga, till och med understigande taxe­

ringsvärdet. Detta kunde icke bidraga till att skapa förtroende för värde­

ringsprinciperna, i synnerhet som såväl statens som kommunala myndig­

heters organ intoge en partisk inställning.

Domänstijrelsen

har erinrat om

allmänhetens frihet att vistas å andras marker utan några egentliga in­

skränkningar (allemansrätten). För egendomar som låge intill städer eller

andra större samhällen medförde denna frihet en årlig skadegörelse, för

vilken jordägaren icke haft annan ersättning än den som till äventyrs kun­

de uppkomma vid markens ianspråktagande för tätbebyggelse. Det torde

icke vara lämpligt att under angivna omständigheter beröva markägaren

en skälig ersättning för dylika intrång vilka icke drabbade jordbruksfas­

tigheter i allmänhet. Det kunde också tänkas att en jordägare lagt ned kost­

nader på anläggningar, som först i en framtid kunna ge ökat värde åt fas­

tigheten. Han hade icke räknat så noga med utgifterna under sin tid, då han

kunnat förutsätta att de framtida förbättringarna skulle komma hans efter­

levande tillgodo. Möjlighet att taga hänsyn till det mervärde utöver det all­

männa jordvärdet som en fastighet på grund av angivna förhållanden kunde

äga borde beredes.

Rörande fastigheternas taxeringsvärden såsom underlag för be­

räkningen av expropriationsersättning ha vissa synpunkter framställts.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

har anfört att enligt förbundets mening betydande skäl talade för att, åt­

minstone i städer och stadsliknande samhällen, taxeringsvärdet lades som

utgångspunkt vid expropriationsvärderingen. Värderingsförfarandet skulle

därigenom högst avsevärt förenklas och utrymmet för stridiga uppfattning­

ar begränsas. En sådan regel komme vidare att i hög grad bidraga till sta­

biliteten å den fria fastighetsmarknad, som även i fortsättningen förutsat­

tes skola existera. Beträffande den närmare utformningen av värderings­

regler, grundade på taxeringsvärdena, hänvisade förbundet till bostadsso-

ciala utredningens förslag därom, vilket icke uteslöte betydande jämkningar

då anledning därtill förefunnes eller fullständigt bortseende från taxerings­

värdet i vissa fall. Förbundet kunde icke finna att den gränsdragning mel­

lan de fall, då taxeringsvärdet borde ligga till grund för expropriations­

värderingen, och de fall, då andra beräkningsgrunder borde tillämpas, vore

omöjlig eller ens behövde medföra några avsevärda svårigheter. Förbundet

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

ansåge sig för sin del kunna föreslå att taxeringsvärdena skulle läggas till

grund för värderingen vid expropriation för planändamål. Vid expropriation

för andra ändamål borde de av markutredningen föreslagna värderingsreg­

lerna komma till användning. Däremot har

drätselkammaren i Linköping

uttalat att såvitt erfarenheterna i Linköping visade det vore otänkbart att

i något avseende lägga taxeringsvärdena till grund för expropriationsvär-

dering.

Markutredningens yttrande, att därest gällande stadsplan möjliggjorde

ett utnyttjande av marken, som icke uppfyllde det krav man numera ställde

på en fullgod stadsplan, ersättningen vid expropriation borde bestämmas

med utgångspunkt från en i anslutning till numera gällande principer r e-

viderad stadsplan, har blivit föremål för särskilda yttranden i några

fall.

Överståthållarämbetet

har anfört, att nämnda anvisning innefattade en

avvikelse från den eljest i betänkandet hävdade regeln att ortens pris och

avkastningsvärdet skulle läggas till grund för värderingen. I regel kunde

det antagas att »ortens pris» rönt inflytande av de utav utredningen be­

rörda förhållandena varför en särskild nedsättning på grund av dessa för­

hållanden kunde bliva obillig mot markägaren. Endast i den mån man icke

kunde utröna ortens pris inom ett område där den föråldrade stadsplanen

gällde syntes särskild hänsyn till saneringsplanen böra tagas på sätt utred­

ningen anfört.

Industriförbundet

har anmärkt att markutredningens förslag om ned-

justering av markvärdena till följd av minskad byggnadsrätt icke syntes till­

räckligt utrett.

Bankföreningen

har framhållit att markutredningens uttalande ej säl­

lan kunde leda till ett avsteg från den fundamentala principen om full er­

sättning åt expropriaten. En fastighet, som enligt saneringsplan exproprie­

rades, kunde tidigare ha tagit åt sig ett marknadsvärde, som överstege

det värde, som framkomme när den reviderade stadsplanen (sanerings­

planen) lades till grund för värderingen. Bostadssociala utredningen hade

i sitt slutbetänkande även uttalat, att en fastighets byggnadstekniska stan­

dard, dess behov av byggnadsteknisk sanering, endast ofullständigt åter­

speglades i marknadsvärdet och att marknadsvärdet vore relativt oberoende

av den omgivande miljöns stadsplanetekniska standard. Därvid hade även

betonats att fastighetens marknadsvärde således icke påverkades av att

byggnadernas livslängd ur samhällssynpunkt förkortades genom att stads­

planen bleve otidsenlig. I en tid, då stadsplanerna åldrades snabbare än

byggnaderna, skulle enligt föreningens mening markutredningens värde­

ringsregel för saneringsfall uppenbarligen kunna leda till ekonomisk för­

lust för den enskilde fastighetsägaren.

Handelskamrarnas nämnd

har uttalat att den nya princip som innefat­

tades i markutredningens nyssnämnda yttrande innebure ytterligare en

uppluckring av huvudprincipen om att ersättning skulle utgå efter det fulla

97

värdet marken hade i den tidigare ägarens hand. Genom saneringsplanens

upprättande och den därmed förenade expropriationen kunde fastigheten

komma att väsentligt nedgå under det marknadsvärde, efter vilket fastig-

hetskrediten avpassats. Vid fastställande av saneringsplaner kunde det dess­

utom ofta bli nödvändigt att med hänsyn till vikten av en för hela kvar­

teret gynnsam sanering genomföra en betydligt hårdare begränsning av

utnyttjanderätten för en däri ingående tomt än för andra. Det måste bli

svårt att finna en rättvis värderingsgrund för de olika tomterna och sa-

neringsplanen borde därför icke utgöra underlag för beräkningen av de

olika fastigheternas värde. Uppenbarligen skulle ett godtagande av de upp­

dragna principerna vara ägnat att medföra ekonomiska förluster för de

enskilda fastighetsägarna och även få ogynnsam återverkan på kreditmark­

naden. Ifrågasättas kunde slutligen, huruvida dessa principer överensstäm­

de med den i betänkandet i övrigt hävdade uppfattningen rörande kommu­

nens rätt att indraga en genom ökat utnyttjande inträdd värdestegring. Ur

rättvisesynpunkt kunde det i varje fall icke anses acceptabelt, att kommu­

nen, samtidigt som den gjorde anspråk på varje ökning av tomtvärdet,

som kunde följa av en vidgad byggnadsrätt, vägrade lämna gottgörelse för

den minskning av tomtvärdet som förorsakades genom reduktion av bygg-

nadsrätten.

Bgggnadslånebgrån

har anslutit sig till markutredningens uttalande men

framhållit att det torde vara nödvändigt, att den reviderade stadsplanen

icke lades till grund för expropriationsvärderingen, förrän planen prövats

och fastställts av stadsplanemyndigheterna. Endast därigenom vunnes ga­

rantier för att prövningen verkställdes på samma sätt som beträffande and­

ra stadsplaner och under beaktande av alla_ inverkande omständigheter. I

annat fall skulle det tillkomma expropriationsmyndigheten att bedöma

stadsplanens skälighet. Byrån föresloge därför att markutredningens ut­

talande kompletterades så, att därav tydligt framginge, att därmed icke av-

såges något undantag från regeln att planlagd mark skulle värderas med

utgångspunkt från den vid tidpunkten för anteckningen i fastighetsboken

gällande stads- eller byggnadsplanen. Byggnadslånebyrån har vidare anlagt

vissa synpunkter på de principer, efter vilka de intressekonflikter borde

lösas, som kunde uppkomma mellan den enskilde markägaren och kommu­

nen till följd av en planändring, varigenom den för marken tillåtna bygg-

nadsrätten minskades, antingen den helt borttoges eller den inskränktes ge­

nom minskningen av våningsantalet. Byrån har härom närmare anfört:

Det förtjänar här framhållas, att den enskilde markägaren enligt bygg­

nadslagen har möjlighet att i samband med planens utställande göra er­

inringar mot den föreslagna planen eller planändringen. Det får därvid

förutsättas, att den som anser sig ha anledning befara en värdeminskning

genom fastställandet av planen därvid kommer att bevaka sin rätt. Jäm­

likt 30 § 4 mom. byggnadsstadgan skall förslag till ändring av stadsplan

för redan bebyggt område åtföljas av erforderlig utredning angående de

ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande. Därvid synes även

frågan om planändringens inverkan på den enskilde markägarens ekono-

7 Ilihnng till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 181.

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

miska ställning komma att belysas. Jämlikt 45 § byggnadslagen kan stads­

plan fastställas under villkor, att inlösen av viss mark äger rum. Enligt

uttalanden i samband med bestämmelsens tillkomst avser den bl. a. de fall,

då stadsplan, som syftar till sanering av befintlig bebyggelse, är så oför­

månlig för vissa markägare, att den med hänsyn till deras berättigade in­

tressen icke kan fastställas, om det ej kan förutsättas, att inlösen kommer

till stånd. Vid fastställande av planen torde Kungl. Maj :t komma att tillse,

att den enskildes rätt icke obehörigen trädes för när.

Byggnadslånebyrån har jämväl belyst sambandet mellan å ena sidan in­

nehållet i 48 § byggnadslagen och å andra sidan markutredningens nyss­

nämnda uttalande. Vid bedömandet av detta samband syntes enligt byrån

följande synpunkter böra beaktas:

En genom planändring åstadkommen minskning av den tillåtna bygg-

nadsrätten kan vara motiverad antingen av att stadsplanen för ett större

område varit överdimensionerad i förhållande till orlens utvecklingsmöj­

ligheter eller att planen icke medgivit en skälig stadsplaneteknisk standard

eller av att behov, hänförliga till mer speciella samhälleliga intressen, måst

tillgodoses, exempelvis genom framdragande av en ny trafikled.

I förra fallet innebär planändringen, att den delvis »fiktiva» byggnads-

rätt, som konstitueras av en överdimensionerad plan, i en ändrad plan

anpassas med hänsyn till samhällets vid tiden för planändringen sanno­

lika utvecklingsmöjligheter och/eller med hänsyn till aktuella krav på

stadsplaneteknisk standard. Den i den nya planen tillåtna mindre bebyg­

gelserätten motsvarar i sådant fall den »reella» byggnadsrätt, som före

planändringen maximalt kunnat eller bort utnyttjas. Det synes då icke

rimligt, att den enskilde markägaren av kommunen skall kunna kräva er­

sättning för den endast formella minskning av byggnad srätten, som plan­

ändringen medfört. Byggnadslånebyrån tillåter sig i detta sammanhang hän­

visa till vad utredningen anfört om »flytande värde».

I senare fallet, då en »reell» byggnadsrätt inskränkes för att tillgodose

ett speciellt samhälleligt intresse, synes det däremot skäligt, att markäga­

ren erhåller ersättning för den ekonomiska förlust, som han åsamkas ge­

nom inskränkningen.

Den av markutredningen uttalade principen för ersättningens bestäm­

mande i de fall stadsplanen är överdimensionerad synes vara av utom­

ordentligt stor betydelse vid genomförandet av en sanering av det äldre bo­

stadsbeståndet. Det synes därför angeläget, att markutredningens uttalan­

den på denna punkt beaktas vid lagtillämpningen.

I detta syfte synas bestämmelserna i 48 § byggnadslagen böra — om så

erfordras — givas en sådan formulering eller en sådan tolkning, att de­

samma avse rätt till ersättning endast i de fall, då planändringen vid­

tagits för att tillgodose mer speciella samhälleliga intressen och inskränk­

ningen berör en med hänsyn till ortens utvecklingsmöjligheter in. in. »reell»

byggnadsrätt.

Beträffande markutredningens anvisningar för värde­

ringsregelns praktiska tillämpning har i några yttranden anförts, att re­

misstiden icke medgivit ett närmare genomträngande av problemen.

Hov­

rätten över Skåne och Blekinge

har emellertid anmärkt att de i den prak­

tiska tillämpningen vore ägnade att medföra alltför vidlyftiga utredningar

och därmed förenade stora kostnader. Värdeuppskattningen i ersättnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

99

frågor av denna art bleve i inånga fall med nödvändighet en skälighets­

uppskattning efter i orten rådande mycket skiftande förhållanden, vilka

icke alltid kunde inordnas under en i förväg uppgjord mall. I huvudsak

likartade synpunkter har framförts av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län

samt

Göteborgs stadskollegium.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

har framhållit, att de av markutredningen

föreslagna anvisningarna innebure ett i hög grad komplicerat bedömande

av såväl rättsliga som ekonomisk-tekniska frågor, vilket konnne att ställa

stora krav på sakkunskapen hos den myndighet, som prövade expropria-

tionsmålet. Erforderliga anvisningar för tillämpningen torde därför böra

meddelas. Jämväl

fastighetsbildningssakkunniga

och

drätselkammaren i

Borås

ha understrukit behovet av att lagtexten kompletterades med sär­

skilda anvisningar.

Departementschefen.

Expropriationsersättningen bör i princip uppgå till sådant belopp att den

ersättningsberättigade — såsom det uttrycktes under förarbetena till gällan­

de expropriationslag — bibehålies orubbad vid den ekonomiska ställning så­

som helhet räknat, som han förut innehaft. För att möjligheten att anlita

expropriation ej skall bli mer eller mindre illusorisk är det å andra sidan

angeläget att ersättningen ej överstiger nämnda belopp, åtminstone icke

i någon mera betydande mån. Erfarenheten ger emellertid vid handen, att

expropriationsvärderingarna ofta resultera i mycket höga ersättningsbelopp,

och detta förhållande torde icke sällan ha avhållit kommuner från att ut­

nyttja de expropriationsmöjligheter som redan nu finnas. Om man vill

vinna syftet med en utvidgad expropriationsrätt, ter det sig därför nödvän­

digt att bryta rådande värderingspraxis.

Orsakerna till det otillfredsställande resultatet av värderingarna äro av

flera olika slag. I synnerhet torde missförhållandena emellertid bero på bris­

ter i systemet för ersättningarnas bestämmande, vilka leda till ojämnhet och

osäkerhet i tillämpningen. Dessa brister äro dels av organisatorisk art, dels

sammanhänga de med frånvaron av bestämda värderingsprinciper. I ett se­

nare avsnitt av min framställning kommer jag att förorda en omorganisa­

tion av expropriationsmyndigheterna, som bl. a. innebär att en kår av ex­

perter på fastighetsvärdering tillskapas. I nu förevarande avsnitt vill jag

behandla frågan i vad mån värderingen kan göras beroende av vissa fixa

normer, varigenom utrymmet för värderingsorganens subjektiva omdöme

minskas. Uppenbarligen kunna dylika normer icke helt eliminera den osä­

kerhet, som är nödvändigt förbunden med varje värdeuppskattning, men

det bör vara möjligt att begränsa utrymmet för det irrationella momentet.

Man bör sålunda på denna väg kunna åtminstone nedbringa det övervärde,

som för närvarande ofta ingår i löseskillingen.

Den nu gällande huvudregeln i 7 § expropriationslagen om bestämmande

av ersättningen vid expropriation av fastighet utsäger endast, alt löseskil­

lingen skall motsvara fastighetens fulla värde. Markulredningen — vars

förslag i denna del lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena —

100

förordar i stället den formuleringen, att ersättningen skall motsvara skäligt

värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens av­

kastning.

Att i främsta rummet anknyta värderingen till

ortens pris

synes mig vara

riktigt. Om en prisnivå för fastigheter av visst slag utbildats i ett samhälle,

kan ägaren av en sådan fastighet med skäl utgå ifrån att hans fastighet bal­

ett värde, som i huvudsak ansluter sig till prisnivån, och detta värde bör

då också ligga till grund för expropriationsersättningen. Givet är att vissa

försäljningar, t. ex. där priset på grund av säljarens monopolställning eller

köparens speciella behov av fastigheten överstigit det normala eller till följd

av nära släktskap mellan säljare och köpare satts ovanligt lågt, icke böra

få inverka vid bedömande av ortens pris. I sådana orter där all markförsälj­

ning inom ett samhälle skett till monopolistiskt uppdrivna priser bör be­

stämningen av vad som är att anse såsom det normala priset kunna ske

genom jämförelse med andra orter av liknande typ. De av bostadsstyrelsen

tillämpade markpriserna torde icke i och för sig kunna anses bindande

beträffande tomtprisnivån i orten. Däremot kan uppenbarligen den om­

ständigheten, att endast de åsyftade markpriserna godkännas i den statliga

låneverksamheten medföra att priset i orten så småningom anpassar sig

efter dem. I själva verket lär också tomtpriset på många orter ha utbil­

dats efter bostadsstyrelsens normer. Det är givetvis angeläget att expropria-

tionsersättningarna icke bestämmas till sådana belopp att ansträngningarna

från det allmänna att hålla bostadskostnaderna nere tillspillogivas. I sam­

band härmed vill jag även understryka, att om under en bristsituation

av den art som för närvarande på flera håll föreligger, överdrivna köpe­

skillingar utgå, dessa icke kunna anses representativa för ortspriset.

Ortens pris kan av naturliga skäl i allmänhet bestämmas endast som en

ungefärlig nivå. Med utgångspunkt från denna preciseras därefter värdet

på den ifrågavarande fastigheten under beaktande av en mångfald för den­

samma speciella faktorer, såsom läge, grundförhållanden, byggnaders ålder

och beskaffenhet o. s. v.

Förutom ortspriset torde, såsom markutredningen föreslagit,

fastighe­

tens avkastning

böra tjäna som grund för värderingen. Till utgångspunkt

tages därvid i första hand avkastningen vid värderingstillfället. I likhet med

markutredningen finner jag det emellertid vara rimligt att, om en fastig­

het kan bli föremål för bättre utnyttjande än som sker vid tiden för ex-

propriationen, värderingen grundas på den antagbara avkastningen i stället

för den faktiska. Förutsättningen härför måste dock vara att det föränd­

rade utnyttjandet kan anses praktiskt och ekonomiskt genomförbart inom

sådan tid, att det borde höja priset även vid frivillig försäljning.

Såväl vid beräkningen av sistnämnda s. k. hypotetiska avkastningsvärde

som eljest då bebyggelserätten äger betydelse för värderingen av planlagd

mark bör man i princip utgå från den rätt till utnyttjande som är medgiven

i gällande stads- eller byggnadsplan. Det må emellertid påpekas att en gäl­

lande plan ej alltid kan vara normgivande för värderingen. Såsom jag i ett

senare sammanhang vill närmare utveckla måste sålunda utnyttjanderätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

101

bedömas efter förhållandena närmast före planens fastställande i exempel­

vis sådana fall där fråga är om expropriation för gata eller annan allmän

plats.

Från huvudregeln att värderingen skall ske med utgångspunkt från den

gällande planen bör i vissa fall även avvikelse ske i restriktiv riktning. Sär­

skilt då föråldrade byggnadsbestämmelser gälla för marken i fråga, kan

sålunda hänsyn behöva tagas till den omständigheten att möjligheten att

utnyttja den maximala bebyggelserätten av praktiska skäl — ekonomiska,

sanitära eller andra —- är begränsad. I dylika fall bör vid värderingen bort­

ses från den del av bebyggelserätten som det icke kan anses möjligt eller

rimligt att utnyttja med hänsyn till den vid värderingstillfället gängse stan­

darden.

I detta sammanhang vill jag även något beröra frågan om »flytande

markvärde». Härmed åsyftas att man vid bestämmandet av exploaterings­

behovet för ett område i omgivningen av en tätort utgår från den falska

förutsättningen att området är en isolerad enhet. Man bortser alltså från

att måhända även åtskilliga andra områden i ortens närhet äro lämpade

för bebyggelse och att, om samtliga tagas i anspråk härför, den totala be­

byggelsen vida skulle överstiga byggnadsbehovet. Det är uppenbart att

expropriationsersättningen bör bestämmas under hänsynstagande till en

dylik överdimensionering av exploateringsprogrammet. Hur nämnda om­

ständighet skall närmare påverka löseskillingen är givetvis icke möjligt att

angiva i form av en generell regel. Helt allmänt vill jag här endast fram­

hålla att det »flytande värdet» uppenbarligen kan bli mest påtagligt, då frå­

ga är om expropriation på en gång av tämligen betydande områden.

Även om man i enlighet med det anförda i princip skall grunda värde­

ringen på både ortens pris och fastighetens avkastning, är det givet att den

ena av dessa faktorer kan få avgörande betydelse. I fall då någon egentlig

fastighetsmarknad ej existerat på orten under senare tid bör sålunda över­

vägande avseende fästas vid avkastningsvärdet. Å andra sidan är att märka

att exempelvis en jordbruksfastighets avkastning icke alltid ger ett rätt­

visande utslag i fråga om fastighetens värde; om så icke är fallet kommer

den huvudsakliga värderingsgrunden att utgöras av ortens pris.

Stundom lär varken något tillämpligt ortspris kunna konstateras eller

något egentligt avkastningsvärde kunna beräknas, t. ex. då fråga är om

villafastighet eller mindre jordbruksfastighet på en ort där fastighetsom-

sättningen sker mycket långsamt. I sådana fall bör, såsom markutredning-

en antytt, prisläget på annan plats med likartade förutsättningar för mar­

kens utnyttjande kunna tjäna till ledning vid värdesättningen. Då fråga är

om byggnader kan, om någon lämpligare värderingsmetod ej står till buds,

viss ledning erhållas genom en beräkning av den aktuella byggnadskost-

naden; det därvid framkomna beloppet måste dock givetvis reduceras med

hänsyn till vederbörande byggnads ålder och beskaffenhet i övrigt.

Jag vill slutligen här erinra om taxeringsvärdena. Redan den omstän­

digheten att fastighetstaxeringen måste verkställas på ett tämligen schema­

tiskt säl! manar emellertid till den största försiktighet när det gäller att ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

102

nyttja dessa värden för här ifrågavarande ändamål. I synnerhet vad beträf­

far nytaxerad mark i städer och större stadsliknande samhällen torde dock

taxeringsvärdena och den möjlighet till jämförelse med andra objekt som

därigenom öppnar sig vara av en viss betydelse.

Under hänvisning till det anförda vill jag som legal norm för värderingen

förorda, afl fastighets värde skall bestämmas med hänsyn särskilt till or­

tens pris och fastighetens avkastning. Genom ordet »särskilt» antydes att

även andra faktorer som konstituera en fastighets värde höra uppmärksam­

mas, de nåda angivna faktorerna äro emellertid att betrakta som basbegrep­

pen för värderingen.

Att, såsom markutredningen föreslagit, därjämte i lagtexten utsäga att

expropriationsersättningen skall motsvara ett »skäligt» värde på fastighe­

ten synes mig icke lämpligt. En dylik bestämning till värdebegreppet skulle

stå mindre väl samman med den förut angivna principen för löseskillingens

bestämmande. ^ idare skulle, såsom också framhållits av några remissin­

stanser, uttrycket »skäligt värde» i detta sammanhang lätt kunna giva upp­

hov till feltolkning. Å andra sidan torde den bestämning till värdebegrep­

pet som förekommer i gällande lag, nämligen att löseskillingen skall mot­

svara fastighetens »fulla» värde, icke böra bibehållas. Även om fastighetens

värde bör ersättas i sin helhet — en princip från vilken jag icke avser att

göra avsteg i den nu förordade lagstiftningen — synes det obestridligt, att

den i praxis tydliga tendensen till för höga ersättningar delvis kan ha för­

anletts av denna formulering. Måhända har uttrycket kommit att, mer eller

mindre omedvetet, från äldre expropriationslagstiftning överföra och beva­

ra det tidigare betraktelsesättet, att löseskillingen icke endast skall motsva­

ra värdet ulan att detta bör på ett eller annat vis förhöjas. Om man därför,

i enlighet med Svea hovrätts förslag, stryker ordet »fulla» i lagtexten, kom­

mer denna åtgärd att formellt markera, att överdrifterna vid värdeuppskatt­

ningen böra upphöra.

Den uppställda värderingsregeln synes icke vara mindre lämplig då fast

egendom exproprieras för andra ändamål än tillgodoseende av kommuner­

nas markbehov för tätbebyggelse; vad en remissinstans anfört i detta hän­

seende finner jag därför icke böra hindra att regeln erhåller generell giltig­

het för all fastighetsexpropriation.

Slutligen vill jag här erinra om att markutredningen även föreslagit en

speciell värderingsregel, avseende markvärdestegring i och omkring tätorter

och innebärande en viss överföring till det allmänna av sådan värdesteg­

ring. Det betydelsefulla och komplicerade problem som här möter kommer

att av mig behandlas i nästföljande avsnitt; av skäl som där angivas har

jag ansett att spörsmålet icke kan bringas till lösning i detta sammanhang

utan att det bör göras till föremål för ytterligare utredning.

För tillämpningen i praktiken av de här föreslagna värderingsreglerna

torde erfordras att en mera detaljerad beskrivning av den nya värderings­

metoden med tillhörande exempelsamling utarbetas. I stort sett torde därvid

de av markutredningen skisserade olika uppskattningsalternativen kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

103

godtagas, ehuru jämkningar och kompletteringar äro erforderliga i enlighet

med vad jag i det föregående anfört. Detta arbete torde bli till nytta för alla

dem som skola syssla med värderingsfrågor, främst de särskilda experter

som enligt förslaget skola tillsättas i syfte bl. a. att åstadkomma en fastare

och jämnare värderingspraxis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

III. Överföring: till det allmänna av värdestegring vid

tätbebyggelse.

Vissa gällande bestämmelser m. m.

Såsom förut nämnts har markutredningen i anslutning till frågan om

rätt för kommun att expropriera mark för tätbebyggelse även berört frågan

om vem som skall äga tillgodogöra sig den vinst som i allmänhet uppkom­

mer genom att mark stiger i värde i samband med att den exploateras för

sådan bebyggelse.

Inledningsvis må här erinras om stadgandet i 5 § andra stycket bygg­

nadslagen och vissa i anslutning därtill gjorda uttalanden under förar­

betena till lagen (prop. 1947:131). I nämnda lagrum föreskrives, att det

för att mark skall få användas till tätbebyggelse förutsättes, att den vid

planläggning enligt byggnadslagen prövats vara från allmän synpunkt läm­

pad för ändamålet.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag yttrade jag (s.

157) bl. a. att, om en uttrycklig bestämmelse av nämnda innebörd intoges i

lagen, det icke vore erforderligt att därutöver uttryckligen angiva att er­

sättning för tätbebyggelsevärde icke skulle utgå, när markägare hindrades

att exploatera marken för sådan bebyggelse. Redan genom nämnda princip

hade ju utmärkts att markägarens rätt icke omfattade generell befogenhet

att använda marken för tätbebyggelse. Denna begränsning av markägarens

rätt borde utan särskild föreskrift iakttagas även vid tillämpning av annan

lagstiftning, t. ex. expropriationslagstiftningen. Därest sålunda vid expro­

priation fråga uppkomme om att ersätta mark efter dess värde för bygg-

nadsändamål, måste självfallet marken värderas med beaktande av alla de

inskränkningar som funnes intagna i byggnadslagstiftningen.

Lagrådet (s. 366) fann det vanskligt att bedöma lämpligheten av de nya

bestämmelser, som i det remitterade förslaget upptagits till förhindrande

av att den enskilde till nackdel för det allmänna finge draga fördel av rätt

till bebyggelse, som väsentligen möjliggjordes genom det allmännas åtgär­

der. Bl. a. åsyftades därmed 5 §, varigenom indirekt uttrycktes regeln, att

tätbebyggelsevärde ej skulle få uppkomma i avseende å annan mark än

sådan, som vid planläggning prövats lämpad för ändamålet. Härom anförde

lagrådet följande.

Den i 5 § förutsatta värderegeln synes icke kunna godtagas för såvitt den

kommer i strid med ekonomiska normer, som enligt sakens natur måste

öva inflytande på fastighetsmarknaden. Om sålunda ett område är beläget

intill en tätort och övervägande skäl tala för att tätorten kommer att ut­

104

vidgas till att omfatta området på sådant sätt, att större eller mindre del

därav måste komma att bli föremål för tätbebyggelse, synes det uteslutet

att hänsyn därtill icke tages vid frivilliga försäljningar av till området bö­

rande mark redan innan frågan om planering av marken är aktuell. Det

förefaller likaså uteslutet att genom lagstiftning fastslå att den värdesteg­

ring, som vid en blivande planering med all säkerhet kommer att konsta­

teras, skall vara helt reserverad för den, som är ägare till marken vid tid­

punkten för planläggningen. Tvärtom synes uppenbart, att man från det

allmännas sida bör godtaga en värdestegring, som på detta sätt, allt efter

den större eller mindre sannolikheten av att tätbebyggelse skall medgivas,

så småningom inträder i avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Just

därför att en dylik värdestegring är att betrakta såsom ett legitimt resultat

av den diskontering av framtidsvärden, som alltid förekommer vid frivilliga

försäljningar, skulle en skyldighet för markägaren att innan planlägg­

ningen skett underkasta sig en nedvärdering av marken vid t. ex. en expro­

priation framstå såsom i hög grad obillig och medföra en betänklig osäker­

het på fastighetsmarknaden. En dylik skyldighet skulle för övrigt vara så

mycket olämpligare som det i praktiken skulle vara svårt att göra skillnad

mellan, å ena sidan, den värdestegring, som alltid uppkommer i avseende

å en fastighet av ifrågavarande art genom förbättrade avsättningsmöjlig­

heter, bättre kommunikationer genom grannskapet till tätorten, ökad för­

del av glesbebyggelse, större möjligheter att uthyra bostadslägenheter som­

martid och dylikt, samt, å andra sidan, den värdestegring, som föranledes

av utsikten att marken skall komma att bli använd till tätbebyggelse. Om­

fattningen av sistberörda värdestegring får för övrigt icke överdrivas. Med

de föreslagna bestämmelserna bör någon sådan värdestegring överhuvud

icke kunna uppkomma när det är fråga om mark, som från sundhetssyn-

punkt eller eljest från allmän synpunkt måste antagas aldrig kunna god­

tagas för tätbebyggelse, och värdestegringen i övrigt "bliva relativt blygsam

pa grund av risken att marken med hänsyn exempelvis till försvars-, sam­

färdsels- eller naturskyddsförhållanden ej kommer att få användas för tät­

bebyggelse eller att marken kommer att för längre eller kortare tid undan­

tagas från sådan bebyggelse. Det måste också antagas, att om vid den första

planläggningen marken finnes icke lämpad för tätbebyggelse, kommer en

av utsikten till sådan bebyggelse föranledd värdestegring att, såsom grun­

dad på oriktig bedömning, falla bort i och med planläggningen.

Den begränsning av värderegelns omfattning, som enligt det anförda

maste goras och som innebär, att någon motsättning icke får uppkomma

mellan det under hänsynstagande till byggnadslagstiftningen bestämda

marknadsvärdet och det värde som skall tillämpas vid tvångsinlösen, lärer

näppeligen stå i strid med den lydelse 5 § erhållit. Och det torde icke kunna

undvikas att i andra liknande sammanhang markvärdering måste ske i

överensstämmelse med det sagda. Om sålunda för en tomt en viss relativt

lag hushöjd är fastställd, lärer den utsikt, som kan föreligga att få en höj-

nil?M genomförd- även i framtiden — allt efter den större eller mindre san-

nolikheten för ändringens genomförande — öva inverkan på tomtens värde,

vårtor hänsyn bör tagas därtill vid en eventuell tvångsinlösen, medan den

värdestegring, som inträffar om och då ändringen verkligen genomföres

icke kan dessförinnan beaktas.------------- Att vid fastighetstaxering nu be­

rörda värdestegring skall beaktas i den mån den påverkat marknadsvärdet

synes också uppenbart.

Enligt lagrådets mening kunde, under förutsättning att ifrågavarande

värderegel hade den innebörd som av lagrådet antagits, någon principiell

invändning mot densamma icke göras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S4.

105

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets utlåtande anförde jag (s. 402) att

det vid remissen till lagrådet ansetts, att något förslag till bestämmelser rö­

rande den närmare regleringen av de värderingsspörsmål, som berördes i

lagrådets utlåtande, ej borde framläggas, enär dessa frågor förutsattes sko­

la prövas i samband med den revision av expropriationslagstiftningen som

enligt meddelade direktiv ankomme på markutredningen.

Enligt 162 § byggnadslagen skall vid prövning av fråga om lösnings- eller

ersättningsplikt med avseende å mark, vilken enligt lagen eller föreskrift,

som meddelats med stöd av lagen, eller enligt motsvarande äldre bestäm­

melser ej må tagas i anspråk för enskilt bebyggande eller för viss bebyggelse,

värdet å marken bestämmas med skälig hänsyn till det värde, som marken

vid tiden för lagens ikraftträdande ansågs ha enligt dittills tillämpade grun­

der; och må jämväl det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse

komma i betraktande.

Till motivering av denna bestämmelse anförde jag (prop. 1947:131 s.

299) bland annat följande.

Såsom jag i olika sammanhang framhållit är det en genomgående princip

i den nya lagen att mark ej må exploateras för tätbebyggelse utan att den

befunnits ur allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Härav följer att, om

någon hindras att använda sin mark för tätbebyggelse, ersättning ej skall

utgå för det värde marken må ha för sådan användning.

Det har riktats mycken kritik mot att markägaren för närvarande till­

godogör sig en oförtjänt vinst genom att hans mark stiger i värde när det

blir aktuellt att använda den för tätbebyggelse. Jag instämmer i denna kritik

men har ansett det obilligt att helt utesluta ersättning för tätbebyggelsevärde

som redan uppkommit före lagens ikraftträdande. Skälig hänsyn till det

värde som då ansågs föreligga bör alltså tagas. Om marken i och för sig

icke är lämplig för tätbebyggelse, bör någon ersättning för tätbebyggelse-

värde dock ej utgå. Jag vill vidare erinra att, när fråga uppkommit om att

lösa mark, värdet ofta satts så att det skulle täcka fulla tätbebyggelsevärdet,

även då det varit mer eller mindre ovisst om tätbebyggelse verkligen skulle

gå fram över området. Detta tillvägagångssätt bör icke vidare få tillämpas.

Tätbebyggelsevärdet bör, när ersättning enligt nu ifrågavarande undantags-

stadgande skall utgå, reduceras alltefter sannolikhetsgraden för att tätbe­

byggelse kommer att äga rum inom området. Detta kan vara svårt att be­

döma, men det ligger i sakens natur att en exakt värdering av ett spekula-

tionsvärde icke kan göras. Det förefaller mig motiverat att hålla uppskatt­

ningen av ett spekulationsvärde snarare i underkant än i överkant.

I detta sammanhang må även lämnas vissa uppgifter om en i markutred-

ningens betänkande omnämnd, år 1 9 4 7 i England antagen lag

o in in a r k p laneri n g, The Town and Country Planning Ad. Denna

innehåller bland annat regler om upprättande av planer tör all mark och

bestämmelser om expropriation av mark för att säkra planernas genomfö­

rande. Därjämte innehåller lagen emellertid bestämmelser, som syfta till eu

vittgående lösning av de problem, som äro förknippade med markens exploa-

teringsvärde (development value), d. v. s. det värde utöver värdet för nuva­

rande användning, som marken kan ha med hänsyn till möjligheten av ett

mer inbringande utnyttjande. Förekomsten av exploateringsvärden och ti­

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

digare rådande skyldighet att vid expropriation av mark utgiva ersättning

för sådana värden ha ansetts utgöra de viktigaste hindren för att genom­

föra en ändamålsenlig planering.

Enligt lagen må i regel ingen ny exploatering av mark eller byggande

därå ske utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet. Frågan huruvida

tillstånd skall meddelas eller ej skall bedömas ur samhälleliga synpunkter.

Med exploatering avses uppförande av byggnad, utövande av industri, gruv­

drift eller annan verksamhet i, på, över eller under marken ävensom varje

annan reell förändring i användningen av byggnad eller mark. Vissa åtgär­

der skola icke anses innebära exploatering, såsom underhållsarbeten å bygg­

nad vilka icke förändra ändamålet med byggnaden eller dess yttre utseende,

viss användning av gårdstomt varå finnes boningshus samt användning av

mark för jordbruk eller skogsbruk. Ytterligare undantag kunna föreskrivas

av vederbörande minister.

Vägras tillstånd till exploatering, kan markägaren i vissa fall påfordra

att marken inlöses, särskilt då tillstånd vägras för exploatering av mark,

som icke är lämpad för en skäligt inkomstbringande användning i hittills­

varande skick. 1 vissa fall medför avslag å en exploateringsansökan, att

ersättning skall utgivas till markägaren. Så är förhållandet bland annat om

ansökningen avser sådan ändring i byggnad som ökar dess volym med högst

en tiondel ävensom uppförande å jordbruk av vissa slags byggnader.

Beviljas tillstånd till exploatering, skall den värdestegring som därigenom

uppkommer helt eller delvis indragas till staten genom att markägaren er­

lägger eller garanterar en exploateringsavgift (development charge) innan

exploateringen får utföras. Beviljas exploateringstillstånd i de nyss nämnda

fall, då avslag å ansökan därom skulle ha medfört rätt för markägaren till

ersättning, utgår dock ingen exploateringsavgift. Det förutsättes, att även

andra undantag kunna stadgas i tilläggsförfattningar, som skola godkän­

nas av parlamentet. Lagen innehåller inga närmare bestämmelser om be­

räkningen av exploateringsavgiften. Det stadgas blott att den centrala stat­

liga myndighet, som skall bestämma avgiftens storlek, skall taga hänsyn till

sådan värdestegring, som blir en följd av eller sannolikt kommer att bliva

en följd av exploateringen. Det förutsättes, att den närmare regleringen skall

ske i särskilda följ dförfattningar, som skola godkännas av parlamentet.

Vid lagens framläggande anfördes, att avgiften stundom kunde bli lägre än

värdestegringen och att en ringa värdestegring icke skulle föranleda på­

förande av avgift.

Avgiften kan bestämmas att erläggas som ett engångsbelopp eller i perio­

diska betalningar, och den statliga myndigheten kan påfordra att säkerhet

ställes för framtida betalningar.

Därest ändrade förhållanden därtill föranleda, kan den statliga myndig­

heten nedsätta exploateringsavgiften och återbetala motsvarande belopp.

Skyldighet att erlägga exploateringsavgift föreligger i regel icke beträf­

fande mark, som innehaves av kommuner eller av kyrkor, sjukhus, skolor

och andra välgörenhetsinrättningar. Lagen gäller ej heller mot kronan.

107

Verkan av lagen liar angivits bliva, att i framtiden värdet å exploaterings­

tal' mark kommer att stanna vid det värde marken har för sin nuvarande

användning. Köpare av sådan mark måste vid beräkningen av köpeskilling­

en taga hänsyn till att han vid exploatering har att utgiva exploaterings-

avgift. Han kommer icke sammanlagt att för marken betala mer än vad

han före lagens ikraftträdande skulle ha erlagt, men i stället för att erlägga

hela beloppet till säljaren skall han betala en del till denne och en del till

staten.

Vid expropriation av mark skall ersättningen bestämmas under den för­

utsättningen, att exploateringstillstånd endast beviljas för sådana ändamål

beträffande vilka ett avslag av exploateringsansökan medför rätt till er­

sättning för markägaren. Expropriationsersättningen kommer alltså att i

huvudsak begränsas till värdet av marken med dess existerande an­

vändning.

För markägarna blir följden av bestämmelserna att de gå miste om mar­

kens exploateringsvärde. Härför anses de i princip icke vara berättigade till

ersättning, bortsett från de förut nämnda speciella fallen. Emellertid har

det ansetts, att ett strängt fasthållande av denna princip skulle i många

fall få obilliga följder. För att undvika detta har ett belopp om 300 mil­

joner pund ställts till förfogande för utbetalningar till markägarna. Krav

på ersättning må framställas av de markägare, som anse att deras mark

hade exploateringsvärde vid lagens ikraftträdande. Sedan yrkandena fram­

ställts och granskats, skall ett lagförslag rörande grunderna för utbetalning­

arna underställas parlamentet. Utbetalning skall ske snarast möjligt efter

det detta förslag godkänts, senast inom fem år efter det 1947 års lag trätt

i kraft. Betalning utgår i form av statsobligationer.

Markutredningen.

1 markutredningens betänkande erinras om det här förut återgivna ut­

talandet av mig vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag. Ut­

redningen framhåller att uttalandet närmast gällde sådan mark, som vid

planläggningen befunnes icke böra få tätbebyggas. Emellertid syntes den

uttalade grundsatsen icke kunna undgå att öva återverkan även på beräk­

ningen av ersättningen för mark, som enligt planen avsattes till tätbebyg­

gelse. Det vore stötande, om en jordägare, vars mark i sin helhet icke finge

tätbebyggas, skulle vid en expropriation få åtnöjas med jordbruksvärdet,

medan grannen, vars mark finge disponeras för tätbebyggelse, vid en expro­

priation skulle få räkna sig till godo det mervärde som tätbebyggelsen

möjligen kunde skapa. Ur rättvisesynpunkt vore det påtagligt, att båda

markägarna borde behandlas lika. Den ändring i användningssättet för mar­

ken, som betingades av samhällets tillväxt och i samband därmed ståen­

de planläggningsåtgärder och som bestode i att området bleve föremal för

tätbebyggelse, borde icke få föranleda, att den enskilde markägaren bleve i

tillfälle alt tillgodogöra sig den värdeökning som marken i samband här­

med kunde komma att undergå. Denna värdeökning borde i stället över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

108

föras till det allmänna, närmast vederbörande kommun. Detta borde kunna

ske på så sätt att kommunen erhölle rätt att expropriera marken till det

varde den hade innan ändringen av markens användning beslutades. Hade

kommunen emellertid icke begagnat sin rätt att sålunda expropriera mar­

ken för glesbebyggelsevärdet, borde tätbebyggelsevärde, som därefter kunde

uppkomma på marken, tillfalla den enskilde markägaren och således vid en

eventuell framtida expropriation inräknas i ersättningen.

Förutom genom ändring i själva markanvändningen kunde förändring i

markvärdet inträda genom att mark, som redan vore tätbebyggd eller en­

ligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan vore avsedd att användas för

dylik bebyggelse, genom en ändring i planen finge byggnadsrätten utökad.

Så vore fallet om t. ex. tvåvåningsbebyggelse varit medgiven men enligt en

stadsplaneändring sjuvåningsbebyggelse bleve tillåten. En dylik förändring

i byggnadsrätten kunde tydligen föranleda en höjning i markvärdet. Ena­

handa kunde förhållandet vara, om enligt planen bebyggelsen varit bestämd

för bostadsändamål, men genom en senare planändring kontors- och affärs­

lokaler finge inredas i fastigheten. Även en dylik förändring kunde genom

en väntad stegring i hyresintäkten medföra en ökning i markvärdet. Om

kommunen funne sig ha anledning att genom expropriation förvärva dylik

mark innan stadsplanen eller byggnadsplanen fastställts, borde enligt ut­

redningens mening icke den enskilde tomtägaren få tillgodogöra sig den

höjning av markvärdet, som ändringen i planen gåve upphov till. I så fall

borde kommunen äga att förvärva marken till det värde den hade före

planändringen.

Markutredningen framhåller, att markvärdestegringen kunde tillföras det

allmänna även på en annan väg än expropriationens, nämligen genom en

överenskommelse med markägaren, varigenom samhället tillförsäkrade sig

denna värdestegring eller en del därav. För närvarande förekomme ej sällan

i viss mån liknande uppgörelser i samband med att stadsplan lades över

ett visst område, och i 44 § andra stycket byggnadslagen hade också såsom

ett alternativ till s. k. zonexpropriation anvisats den möjligheten, att ägaren

till mark, som skulle exproprieras, lämnade särskilt bidrag till stadsplane-

regleringens genomförande, vilket bidrag bestämdes av Kungl. Maj :t. Kom­

munen kunde också tänkas utnyttja berörda möjlighet för att tillförbinda

markägaren att t. ex. i bostadshus, som komme att uppföras på det ifråga­

varande området, hålla en lägre hyresnivå än eljest.

I fråga om dylika frivilliga uppgörelser vore att märka, att eftersom upp­

görelsen hänförde sig till en viss stadsplan eller byggnadsplan eller ändring

däri, en ny situation inträdde, ifall genom en senare ytterligare ändring i

planen en ny utvidgning skedde av byggnadsrätten, respektive en för fas­

tighetsägaren gynnsam ändring skedde i dispositionsrätten till fastigheten.

I så fall återinträdde samhällets rätt till expropriation respektive möjlighet

att efter förhandling tillgodogöra sig det genom ändringen eventuellt ökade

värdet.

Markutredningen har diskuterat hur man närmare borde precisera den

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

109

tidpunkt då det allmännas expropriationsrätt senast borde utövas för att

markvärdet skulle få bestämmas högst efter glesbebyggelsevärdet. Det kun­

de övervägas, om detta borde anknytas till upprättandet av generalplan, till

upprättandet eller fastställandet av stadsplan eller byggnadsplan eller till

att byggnadslov beviljades.

Utredningen anför, att det med hänsyn till den enskildes intresse givetvis

vore önskvärt, att kommunen skulle få ta slutlig ståndpunkt till frågan

redan efter generalplanens upprättande och fastställande. Eljest bleve följ­

den, att om någon förvärvade mark, som enligt generalplanen utlagts till

tätbebyggelse, han vid uppgörelsen om priset måste vara på det klara med

att han riskerade att, om marken exproprierades av samhället, innan be­

byggelsen kunde påbörjas, tätbebyggelsevärdet ej ersattes. Det kunde också

i och för sig anses rimligt, att marken finge absorbera tätbebyggelsevärdet

vid den tidpunkt, då dess användning för tätbebyggelse blivit fixerad i en

fastställd generalplan. Häremot kunde dock invändas att generalplanen,

även om den eventuellt blivit fastställd, endast hade en preliminär karaktär

och skulle vara föremål för kontinuerlig överarbetning och förändring. Till

följd härav komme ändringar i generalplanen, varigenom tidigare för tät­

bebyggelse planerade områden bleve härifrån undantagna och tvärtom, ofta

nog att förekomma. En verklig fixering av det ändamål, vartill marken

skulle användas, skedde först i samband med att man ginge över till den

mera detaljerade planläggning, som upprättande av stadsplan eller bygg­

nadsplan innebure. Den enskilde markägaren hade sålunda knappast någon

möjlighet att överblicka, om marken kunde komma att få tätbebyggas. Gi­

vetvis bleve det även vanskligt för vederbörande kommunala myndigheter

att, innan stadsplan respektive byggnadsplan upprättats, fatta slutlig stånd­

punkt till frågan, om kommunen vore i behov av markområdet eller ej. Det

vore därför ur samhällets synpunkt önskvärt, att frågan om begagnande av

lösningsrätten hölles öppen i varje fall intill tiden för stadsplanens resp.

byggnadsplanens fastställande. Att a andra sidan hålla lösningsrätten a\

marken till glesbebyggelsevärdet öppen ända fram till tidpunkten för bygg­

nadslovets meddelande, skulle onekligen medföra en osäkerhet på fastig­

hetsmarknaden, som kunde menligt återverka på byggnadsproduktionen.

Utredningen betonar, att den räknat med förhandenvaron av en fri fastig­

hetsmarknad även inom stadsplanelagda och byggnadsplanelagda områden.

Med hänsyn härtill måste betingelser skapas för att en dylik fastighets­

marknad skulle kunna funktionera och utredningen hade vid valet av tid­

punkten, då kommun senast skulle göra sin rätt att inlösa marken till jord­

bruksvärde jämte eventuellt mervärde för glesbebyggelse gallande, sokt be­

akta berörda förhållande.

Som en lämplig medelväg har markutredningen därför valt alt fixera

tidpunkten i fråga till stadsplanens resp. byggnadsplanens fastställande.

Därmed vunnes också viss överensstämmelse med det i 44 § andra stycket

byggnadslagen givna stadgandet om s. k. zonexpropiiation.

Den avsevärda tid, som sålunda kunde komma att förflyta från det att

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Ilo

markområdets framtida användning genom generalplanen blivit i viss mån

förhandsbestämd till dess att samhällets lösningsrätt till glesbebyggelsevär-

det vore försutten, medförde visserligen, framhåller utredningen, den olä­

genheten, att fastighetens värde vid en eventuell försäljning bleve svårhe-

stämbart, men just denna ovisshet komme att å andra sidan verka däm­

pande på eventuella jordvärdestegringstendenser. En omtänksam köpare

skulle säkerligen icke vilja utsätta sig för risken att till markägaren be­

tala ett tätbebyggelsevärde, som han, i händelse samhället begagnade sin

expropriationsrätt, icke finge ersatt.

Då det ur rättssäkerhetens synpunkt vore av vikt, att en eventuell köpare

av marken ägde kännedom om att kommunen begärt expropriation av om­

rådet, borde utfärdandet av stämning å markägaren till vederbörande dom­

stol vara den rättshandling, som bleve avgörande för kommunens rätt att

expropriera marken till glesbebyggelsevärdet. Anteckning om stämningens

utfärdande skulle nämligen ske i fastighetsboken. Kommunen borde så­

lunda göra ansökan om expropriation hos Kungl. Maj :t i så god tid före

stadsplanens fastställande, att ej blott Kungl. Maj :ts bifall till expropria-

tionsansökan hunne meddelas dessförinnan utan även stämningsansökan

till domstolen kunde ingivas och stämningen hinna utfärdas, innan fast-

ställelsen skedde.

I enlighet med vad sålunda anförts har markutredningen föreslagit att

i 7 § expropriationslagen skulle införas en bestämmelse av innehåll, att

värde å fastighet, som exproprieras, ej må beräknas på grund av väntad

tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse enligt fastställd stadsplan

eller byggnadsplan var tillåten, då stämning i expropriationsmålet utfär­

dades. I

I anslutning till sitt nyssnämnda förslag med avseende å värdestegring vid

tätbebyggelse har markutredningen till bemötande upptagit de av lagrådet

vid behandlingen av förslaget till byggnadslag anförda synpunkterna. Ut­

redningen kunde för sin del ej finna, att, om kommunen begagnade sin rätt

att före stadsplanens eller byggnadsplanens fastställande expropriera mar­

ken, markägarens legitima anspråk på ersättning skulle trädas för när, om

markvärderingen skedde med utgångspunkt från det användningssätt mar­

ken vid tillfället i fråga hade och den utnyttjanderätt som då förelåge. I

själva verket innebure detta, att ersättningen utginge efter det värde mar­

ken hade i den dåvarande ägarens hand. I detta sammanhang borde särskilt

framhållas, att den äldre uppfattningen om en jämn koncentrisk utveck­

ling av tätortsbebyggelsen, vilken gåve markägarna över lag i tätorternas

omgivning anledning att räkna med en framtida tätbebyggelse och en därav

härflytande värdestegring, numera vore föråldrad. Den moderna tätbebyggel­

sen i städers och andra tätorters omgivning skedde endast på vissa ställen

och efter en planering, vid vilken tekniska, ekonomiska, sociala och demo­

grafiska fåktorer fällde utslaget. Den enskilde markägaren ägde sällan eller

aldrig förutsättningar att på förhand någorlunda säkert bedöma hur dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

in

faktorer i sista hand komme att påverka planeringen och markutnyttjan-

det. Så kunde t. ex. en sådan teknisk fråga som kommunikationssystemets

uppläggning för hela orten bli avgörande för om ett visst område upptoges

för tätbebyggelse eller ej. Men som regel kunde denna fråga endast besvaras

efter ingående utredningar som omfattade hela orten och sålunda berörde

alla markområden på en gång. Företagslokaliseringen åter påverkade beho­

vet av mark för tätbebyggelse. Men den vore i sin tur många gånger en

fråga, som icke kunde bedömas ens ur ortens synvinkel utan där riksom­

fattande synpunkter måste bliva bestämmande. Det vore framför allt på

» gener alplanestadiet», som dessa faktorer gjorde sig gällande och på ett

avgörande sätt reducerade markägarnas förutsättningar att bedöma situa­

tionen. Om sålunda den enskilde markägaren på »generalplanestadiet» lika

litet kunde bedöma lämpligheten eller möjligheten av tätbebyggelse på ett

område som han själv kunde påverka de faktorer, som objektivt sett borde

vara avgörande för om man vid planeringen räknade med tätbebyggelse eller

ej, så syntes han ej heller höra kunna räkna med att marken toge åt sig

ett tätbebyggelsevärde.

Därjämte borde enligt markutredningen beaktas, att den omständigheten,

att samhället ägde möjlighet att expropriera marken till glesbebyggelsevär-

det verkade dämpande på eventuella jordvärdestegringstendenser. En kö­

pare av mark vore nämligen icke benägen att för marken betala ett högre

pris än det belopp som han vid en eventuell expropriation av marken kun­

de beräknas få ersatt. I

I övergångshänseende framhåller markutredningen att bestämmelsen i

162 § byggnadslagen endast har avseende på de fall, då värdering av mark

erfordras för tillämpning av byggnadslagens stadganden. För markutred­

ningens del uppkomme frågan, huruvida samma princip övergångsvis borde

gälla vid tillämpning av de nya ersättningsbestämmelser i expropriations­

lagen, som utredningen i det föregående föreslagit.

Utredningen anför härom, att en sådan tillämpning måhända icke i och

för sig skulle vara påkallad. Utredningen hade icke åsyftat att göra någon

principiell ändring i gällande lags ståndpunkt, enligt vilken expropriaten

skulle bibehållas vid samma förmögenhetsställning efter expropriationen

som före. De jämkningar som utredningen föresloge i 7 § hade huvudsak­

ligen till syfte att förhindra att expropriaten finge räkna sig till godo en

fiktiv värdeökning och sålunda förbättra sin förmögenhetsställning tack

vare expropriationen. Ä andra sidan kunde göras gällande, att de bestäm­

melser som i 7 § givits därom, att tätbebyggelsevärde ej finge ersättas vid

expropriation av fastighet, för vilken stadsplan eller byggnadsplan ej fast­

ställts, i vissa fall kunde leda till att markägaren skulle gå förlustig ett

redan uppkommet tätbebyggelsevärde. Då bestämmelsens syfle vore alt för­

hindra en framtida uppkomst av tälbebyggelsevärde å dylik mark och då

följdriktigheten kunde synas kräva alt byggnadslagen och expropriations­

lagen stode i överensstämmelse med varandra, hade utredningen stannat för

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

att ändringarna i sistnämnda lag borde åtföljas av en övergångsbestämmelse

av i huvudsak samma lydelse som 162 § byggnadslagen. För vinnande av

nödig enhetlighet vid värderingsfrågans bedömning syntes det synnerligen

angeläget att det tätbebyggelsevärde, som enligt övergångsbestämmelsen

finge ersättas, hänförde sig till samma tidpunkt som i 162 § byggnadslagen

vore avgörande, nämligen den 1 januari 1948. Det kunde knappast sägas att

lagstadgandet därigenom finge tillbakaverkande kraft i egentlig mening.

Principen att tätbebyggelsevärde i regel ej skulle ersättas grundade sig så­

som tidigare påpekats huvudsakligen på byggnadslagens allmänna bestäm­

melser och det kunde icke sägas ske markägaren någon orätt genom att det

undantag från tillämpningen av denna grundsats, som förevarande över­

gångsbestämmelser innebure, grundades på ett fastighetsvärde, som hänförde

sig till tiden för den allmänna principens genomförande.

Med anledning härav har markutredningen föreslagit en övergångsbestäm­

melse av innehåll, att vid beräkning av fastighetsvärde enligt de av utred­

ningen förordade reglerna skälig hänsyn skulle tagas till det värde, marken

närmast före den 1 januari 1948 ansågs ha enligt då gällande grunder och

att förty, jämväl i andra fall än i nyssnämnda regler avsåges, det värde som

då tillmättes marken för tätbebyggelse finge komma i betraktande.

Mot utredningens förslag i denna del har

reservation

anförts av arkitekten

S. Lindström och professorn T. Palander. Herr Lindström har därvid, med

instämmande av herr Palander, framhållit att det syntes bliva nödvändigt

för utredningen att senare taga under ingående övervägande om markspe­

kulationen och fastighetsmarknaden kunde tänkas ha en samhällsnyttig

uPPS'ft

a^t fylla i framtiden, när det gällde mark för tätbebyggelse, och i

så fall under vilka villkor denna marknad kunde tänkas fungera på ett till­

fredsställande sätt. När utredningen nu räknade med fastighetsmarknadens

fortsatta existens, hade det varit angeläget att förslaget utformats så, att

man undveke risker för allvarliga störningar på denna marknad. Detta

hade delvis skett. Men denna synpunkt hade ej blivit konsekvent beaktad. I

anslutning härtill anför herr Lindström:

Markutredningen förutsätter, att mark, som inte frigivits för tätbebyg­

gelse genom fastställande av detaljplan, ej bör få taga åt sig tätbebyggelse­

värde, »tomtvärde». Vid expropriation av sådan mark skall, bortsett' från

tillämpning av övergångsbestämmelserna, ersättning endast utgå för jord­

bruksvärde, skogsvärde eller liknande värde och eventuellt det värde mar­

ken kan ha med tanke på möjlighet till glesbebyggelse, vad jag nedan kallar

»allmänt jordvärde». Detta synes lämpligt. Emellertid befarar jag, att mark

belägen kring tätorterna, vilken inte blivit öppnad för tätbebyggelse, skul­

le komma i en mycket ogynnsam ställning såsom marknadsobjekt. En

markägare, som exempelvis själv icke längre vill eller kan bedriva jordbruk

på sådan mark, torde få svårt att finna köpare till marken annat än för

priser, som ligga lägre än för motsvarande mark på andra ställen. Här bort­

ser jag från den mark, där övergångsbestämmelserna komma i fråga. Då

kommunen kan tänkas expropriera marken utan att ersätta tätbebyggelse­

värde, lär möjligheterna vara små att finna köpare, som betala tomtvärden

113

för att ligga med marken i spekulationssyfte. I avsikt att spekulera i fram­

tida tätbebyggelse bli köpare kanske ej ens villiga att betala jordbruksvärde

för marken. Å andra sidan torde jordbrukare, som vill förvärva en egen­

dom, söka sig till områden, där de kunde vänta att i lugn få fortsätta sitt

arbete, medan de i viss mån kunde väntas undvika mark, som hotas av

expropriation. Därest vid expropriation intrångsersättningarna utdömas

fullt skäligt, skulle visserligen ingen ekonomisk olägenhet uppstå för jord­

ägaren-jordbrukaren. Men det torde ändå förhålla sig så, att han många

gånger känslomässigt föredrar att finna en plats på rena landsbygden, där

han kan räkna med att bli bofast i stället för att slå sig ned i tätortens när­

het, där hans verksamhet kanske bara finge fortsätta en kort tid. Även denna

kategori av köpare skulle sålunda »underbetala» den expropriationshotade

marken i tätortens omedelbara närhet. I vissa fall skulle då marknadspriset

på sistnämnda slag av mark kunna sjunka under jordbruksvärdet på likar­

tad mark på ren landsbygd. En sådan konsekvens torde allmänt uppfattas

som orimlig. Enligt min mening bör man därför överväga att komplettera

kommunens

rätt,

enligt markutredningens förslag, att tvångsvis förvärva

mark, som ej detaljplanelagts, till jordbruksvärde eller »allmänt jordvärde»,

med en

skyldighet

för kommunen att inlösa marken efter enahanda grunder,

där markägaren till följd av sannolik förväntan om expropriation ej kan av­

yttra marken till pris som eljest skäligen skulle kunnat erhållas för marken

såsom jordbruksmark. Markägaren skulle sålunda garanteras, att värdet av

hans mark ej genom expropriationsrisken sjönk under det »allmänna jord-

värdet».

I reservationen anföres även avvikande mening angående bestämmande av

ersättning för gatumark, i vilket hänseende befaras, att utredningens förslag

skulle av de flesta betraktas som orättvist. För denna del av reservationen

kommer att redogöras i ett följande avsnitt.

Herr Lindström avslutar sitt uttalande med att framhålla att byggnads­

lagen kommit att i stor utsträckning baseras på gränsdragningen mellan

glesbebyggelse och tätbebyggelse efter principer som förordats av länsarki­

tekten Häggbom och Lindström i särskilt yttrande till 1942 års stadsplane-

utrednings slutbetänkande. Markutredningen hade nu dragit de logiska kon­

sekvenserna av denna gränsdragning för markvärderingens vidkommande.

Herr Lindström hade därför all anledning biträda markutredningens förslag

i det väsentliga. Men utredningen hade i viss mån bortsett från följande

principiella synpunkter, som gjorde de antydda justeringarna önskvärda.

Dels borde en lagstiftning icke leda till så olika konsekvenser för olika in­

divider, alt detta allmänt kunde uppfattas som orättvist. Dels borde en lag­

stiftning icke göra förutsättningarna för enskild företagsamhet och penning­

placering i fastigheter orimliga eller obilliga, så länge sådan verksamhet ej

blott vore fullt legitim utan i vissa sammanhang ansåges samhällsnyttig.

Remissyttrandena över markutredningens förslag.

Markutredningens förslag har i de flesta yttrandena tillstyrkts el­

ler lämnats utan erinran.

Byggnadslunebyrån

har sålunda framhållit, alt

det såväl ur bostadspolitisk som samhällsplancringssynpunkt syntes an­

geläget, att värden som konstituerades av väntad tätbebyggelse indroges till

(let allmänna. Eljest kunde befaras alt statliga subventioner lill bostads-

8 Dihang till riksdagens protokoll 19t9. 1 samt. Nr ISi.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

byggandet i viss utsträckning komme markexploatörer till godo, varigenom

realiserandet av den bostadspolitiska målsättningen i vad avsåge bostads­

kostnaderna äventyrades.

Landsorganisationen

har anfört, att värdesteg­

ringen på tomtmark genom tätorternas uppkomst och utveckling hade

varit och vore en vanlig orsak till förmögenhetsbildning utan personliga

motprestationer. Det måste anses orättvist och oriktigt, om markvärde­

stegring skulle tillfalla enskilda exploatörer och icke samhället. Lands­

organisationen hälsade därför markutredningens förslag i denna del med

stor tillfredsställelse. Landsorganisationen ville emellertid framhålla att

utredningen även bort uppmärksamma den markvärdestegring som upp-

komme å fritidsområden, där enskilda genom uppförande av sportstugor

och planering av vägar kunnat hastigt framkalla sådana tomtvärdesteg­

ringar som måste anses orimliga. Då fritidsfrågorna framför allt i de större

städerna i allt högre grad krävde samhällets medverkan för sin lösning,

syntes markutredningen ha bort pröva frågan hur man vid region- och

generalplaneläggning skulle kunna utnyttja expropriationsinstruinentet. Det

kunde nämligen ej råda någon tvekan om att värderingsreglerna i sådant fall

komme att bliva alltför generösa i förhållande till det skäliga. Enligt lands­

organisationens mening vore det överhuvud angeläget, att markutredningen

i sitt fortsatta arbete närmare redovisade de skäl som förestavat utredning­

ens ståndpunktstagande för en fri fastighetsmarknad även inom stads-

planelagda och byggnadsplanelagda områden samt därjämte förutsättnings­

löst diskuterade sociala och ekonomiska fördelar respektive nackdelar med

en på olika sätt bunden fastighetsmarknad. Då fastighetsmarknaden utgjor­

de en av de viktigaste källorna till en ojämn och i många fall obillig inkomst­

fördelning, borde den granskas ur vidare synpunkter än vad markutred­

ningen i föreliggande betänkande gjort.

Stadsförbundet

har i princip tillstyrkt, att markvärdestegringar på grund

av väntad tätbebyggelse indroges till samhället, men har framhållit att det

icke syntes tillfredsställande att själva ändringen i den en gång tillåtna

bebyggelsevolymen bleve avgörande för möjligheten att indraga värdesteg­

ringen. Det vore mycket vanligt då stadsplan upprättades över ett redan

byggnadsplanelagt område, att den byggnadsrätt, som en gång enligt bygg-

nadsplanen tillagts avstyckade tomter, oförändrad bibehölles i stadsplanen.

Icke desto mindre brukade tomtmark undergå en högst betydande värde­

ökning beroende på att genom stadsplanens uppkomst de skyldigheter, som

vore oupplösligt förenade med administrerandet av sådan plan beträffande

exempelvis vägar och avlopp etc., lades på mer ansvarskännande och därför

effektivare händer. Tidpunkten för den största värdestegringens inträde

sammanfölle för övrigt ofta icke med tidpunkten för den nya planens fast­

ställande. Vid indelningsändring vore det tvärtom så, att beslutet om med­

delande av stads- eller köpingsrättigheter eller om visst områdes samman­

läggande med stad utgjorde det tillfälle markvärdestegringen gjorde sig

mest kännbar. Med markutredningens förslag skulle ägare till byggnads-

planelagd mark, som stadsplanelades utan ändring i byggnadsrätten, icke

115

behöva riskera att vid expropriation avstå någon del av värdestegringen som

uppkommit i samband med indelningsändringen och därmed samman­

hängande förhållanden. Skulle byggnadsrätten för en sådan markägares

tomt utvidgas vid stadsplaneläggningen, bleve markägaren ändock förvarad

vid den markvärdestegringsvinst som fölle på den redan enligt byggnads-

planen tillåtna bebyggelsen. För att undvika sådant otillfredsställande resul­

tat borde i lagtexten klart ges uttryck åt att icke blott det särskilda mer­

värde, som en i ny plan medgiven utvidgning i byggnadsrätten föranledde,

utan även varje annan i avvaktan på den nya planen Ackumulerad mark­

värdestegringsvinst skulle avstås vid expropriation. Fn invändning att det

måhända bleve svårt att giva ett lagtekniskt adekvat uttryck åt en sådan

princip förlorade i betydelse om expropriationsnämnderna förstärktes med

erforderlig teknisk och juridisk sakkunskap.

Stadsförbundet har vidare i anslutning till dess tidigare återgivna för­

slag om avfattningen av 1 § 7. expropriationslagen anfört, att de fall, då

oförtjänt markvärdestegring icke vore möjlig att åtkomma med expropria­

tionslagens hjälp därför att de medgivna bebyggelseökningarna vore alltför

obetydliga för att spela någon roll för kommunens utveckling eller kommu­

nen av skilda anledningar icke funne det med sitt intresse förenligt att in­

lösa marken och därpå belägna byggnader, i stället borde regleras i bygg­

nadslagen. Där borde upptagas en bestämmelse som ålade markägaren att

utge ett i särskild ordning bestämt lösenbelopp motsvarande det värde som

bebyggelseökningen tillförde fastigheten. Dylika frågor borde avgöras av

expropriationsnämnden. Lämnades värderingen i allmänhet vid expropria­

tion till domstolsprövning, kunde nyssnämnda värderingsfrågor jämväl an­

förtros sådan domstol.

Fastighetsbildningssakkunniga

ha erinrat därom att vid upprepade till­

fällen förslag framställts om införande av en särskild skatt på oförtjänt

värdestegring av fastighet och att frågan varit föremål för ett långvarigt,

tidvis mycket intensivt utredningsarbete, dock utan att enighet nåtts om

riktlinjerna för skattens utformning. Det av 1941 års sakkunniga för vär-

destegringsskatt framlagda förslaget hade icke heller lett till lagstiftning.

Den av markutredningen valda metoden ledde skenbart till en högst väsent­

lig förenkling av det intrikata problemet. Frågan om indragning till det

allmänna av oförtjänt värdestegring förbleve emellertid ett svårlöst pro­

blem även sedan man övergivit skattevägen och beträtt den av markutred­

ningen anvisade. Den enskilde markägaren hade otvivelaktigt hittills haft

en alltför gynnad ställning och på ett otillbörligt sätt kunnat tillskansa sig

exploateringsvinster. Man syntes icke nu böra gå till en motsatt ytterlighet.

Markutredningens förslag ledde till ett obetingat krav på att värderings-

förfarandet skedde inom ramen för ett domstolsförfarande med motiverat

beslut och besvärsrätt så att eu enhetlig praxis i rättssäkerhetens intresse

kunde bildas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Markutredningens förslag i denna del har helt avstyrkts av kom­

merskollegium, lantbruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, in­

dustriförbundet, handelskamrarnas nämnd och fastighetsägareförbundet.

Kommerskolleginm

har anfört att frågan om indragning av oförtjänta

värdestegringar till det allmänna utgjorde ett så väsentligt problem, att det

icke kunde vara riktigt att det, såsom skett i markutredningens betänkande,

löstes i förbigående utan att göras till föremål för någon närmare diskussion.

Kollegium motsatte sig, att en så vittsyftande ändring av hittillsvarande

principer genomfördes utan att problemkomplexet gjordes till föremål för ett

grundligt övervägande.

Lantbruksförbundet,

som enligt vad tidigare anförts även avstyrkt för­

slaget om utvidgning av kommunernas expropriationsrätt, har framhållit att

man borde invänta verkningarna av byggnadslagen, innan ändringar i lag­

stiftningen rörande ersättning för väntad tätbebyggelse genomfördes. Som

framginge av lagrådets erinringar mot principen i 5 § byggnadslagen vore

vanskligheterna beträffande utformandet av regler rörande sådana änd­

ringar mycket stora. Frågan måste bliva grundligt utredd av en kommitté

med företrädare för de olika intressena och med tillgång till ekonomisk

expertis.

Riksförbundet landsbygdens folk

har givit uttryck åt samma synpunkter

som lantbruksförbundet och därvid framhållit att vid blivande allsidig och

förutsättningslös prövning av problemet om markvärdestegringen man i

första hand borde överväga huruvida den enskilde över huvud taget skulle få

uppträda på fastighetsmarknaden eller samhället skulle förbehålla sig all

verksamhet beträffande tätbebyggelse. Vidare anmärkte förbundet att det

icke enbart vore markvärdet som underginge förändringar genom samhällets

utveckling. Då även andra värden berördes därav syntes det icke riktigt att

inskränka sig till en reglering av markvärdestegringen.

Industriförbundet

har anfört att det vore märkligt, att markutredningen

i samband med förslaget om indragning av tätbebyggelsevärdet till det all­

männa undvikit varje finansrättslig analys och icke berört frågans fiskaliska

sammanhang med andra skatteformer, såsom den fastighetsväsendet åvilan­

de garantiskatten och reglerna om beskattning av realisationsvinst. Förbundet

kunde icke finna indragning av markvärdestegringen sakligt motiverad. Ut­

redningen hade synbarligen betraktat som ett axiom, att varje markvärde­

stegring vore ett resultat av stadsplaneläggningen. Utredningen hade helt

förbisett, att markvärdet utgjorde ett uttryck för näringslivets aktivitet, den

hade icke sökt bedöma värdets storlek eller den omständigheten att värde­

stegringarna delvis voro en reflex av den pågående penningvärdeförsäm­

ringen. Det reella markvärdet hade med hänsynstagande till penningvärdets

förändringar under senare år i allmänhet visat en sakta avtagande tendens.

Detta hade utredningen ej observerat, trots att detta framginge av bostads-

sociala utredningens betänkande. En logisk följd av utredningens uppfatt­

ning att varje markvärdestegring uppstode genom åtgärder från det all­

männas sida bleve, att det allmänna också förorsakade varje förändring

117

nedåt av markvärderingarna. Att markvärdet kunde falla, t. ex. genom änd­

rade dispositioner av stadsplanen, därpå funnes otvetydiga exempel. Ville

man behandla problemen följdriktigt, måste det allmänna uppenbarligen

lämna ersättning för varje markvärdeminskning. Det vore för övrigt märk­

ligt, att sambandet mellan ekonomisk zonexpropriation, d. v. s. det nuvaran­

de medlet att till det allmänna indriva markvärdestegring, och markutred­

ningens eget system icke redovisats. Markutredningen hade icke förmått

visa att expropriation skulle vara ett lämpligt instrument för att komma till

rätta med problemet om oförtjänt markvärdestegring.

Handelskamrarnas nämnd

har anfört, att grundsatsen att ersättning för

tätbebyggelsevärde icke finge utgå utgjorde ett betydelsefullt och till sina

verkningar utomordentligt allvarligt avsteg från hittills gängse normer för

markvärdering. Några bärande argument för markutredningens förslag hade

icke redovisats i betänkandet. Det kunde mahända i och för sig icke sägas

vara ur allmän synpunkt stötande, att innehavaren av mark, som vid ett

tillfälle icke vore användbar för tätbebyggelse, icke berättigades erhålla er­

sättning av det allmänna för att marken icke vore lämplig för nyttjande.

Däremot kunde det icke anses rimligt att därav draga den slutsatsen, att er­

sättning för det verkliga tätbebyggelsevärdet icke skulle tillerkännas för

mark, som vore lämplig för sådan tätbebyggelse och därför av en kommun

toges i anspråk för detta ändamål. En sådan konsekvens av byggnadslagstift­

ningen var icke uppenbar vid den tid då den behandlades av remissinstanser

och riksdagen. Det måste därför anses principiellt förkastligt att taga dessa

ursprungligen icke förutsedda konsekvenser som direkt utgångspunkt för de

föreslagna undantagsreglerna. Några motiv för de föreslagna inskränkning­

arna i den enskilda äganderätten kunde icke heller framföras ur rättvisesyn­

punkt.

Nämnden delade jämväl den uppfattning, varåt två reservanter i markut­

redningen givit uttryck, rörande angelägenheten att förslaget utformades så,

att risker för allvarliga störningar på fastighetsmarknaden undvekes även­

som att den icke lände till olika konsekvenser för olika individer och att den

icke gjorde förutsättningarna för enskild företagsamhet och enskilda pen­

ningplaceringar i fastigheter orimliga och obilliga. Nämnden har vidare

framhållit, att det i många situationer kunde inträffa, att ett föremål avse­

värt stege i värde utan att detta behövt bero på någon arbetsinsats eller annan

åtgärd av dess ägare. En princip att oförtjänt värdestegring skulle indragas

till det allmänna innefattade en nyhet för vår rättsordning och dess kon­

sekventa genomförande skulle föra mycket långt. Det vore ett i hög grad

motiverat krav, att under förslagets vidare behandling klargjordes den ifråga­

satta principens förhållande till gällande rättsordning och hur långt man

vore beredd att följa de vägar som bär öppnat sig. Nämnden har ytterligare

anmärkt, att det ingalunda alltid vore berättigat att påstå att det ökade värde,

som bleve en följd av att det allmänna gåve tillstånd till tätbebyggelse av ett

visst område, tillförts av det allmänna. Det vore över huvud taget knappast

görligt, alt på ett ur logiska och praktiska synpunkter tillfredsställande

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

118

sätt draga en gräns mellan det s. k. tätbebyggelsevärdet — som alltså skul­

le föreligga som ett slutresultat av en fortgående samhällsbildning intill

den tidpunkt då fråga bleve om bostadsbebyggelse på marken och det all­

männa skulle inträda och konfiskera värdestegringen — och ett tidigare gles-

bebyggelsevärde.

Nämnden har framhållit att syftet med kommunal expropriation liksom

för kommunal verksamhet över huvud taget hittills icke varit att tillföra

kommunen vinst. Ett direkt överförande till kommunen av den värdestegring

som hittills tillkommit den enskilde markägaren skulle emellertid i sak be­

tyda en form av kommunal markbeskattning, som i sista hand syftade till att

tillföra kommunen vinst. Ett sådant förfarande kunde ur principiell syn­

punkt icke anses tillfredsställande och i åtskilliga hänseenden, bland annat

då det gällde förhållandet till de statliga skatter som markägaren-exploatören

hade att erlägga, torde av utredningen icke beaktade komplikationer kunna

inträda. En mot värdestegring på råmarken svarande avräkning på hyrorna

skulle å andra sidan bli av mycket ringa betydelse. Råmarkspriset utgjorde

nämligen i regel blott en bråkdel av totalkostnaderna, vilka i sin tur i för­

hållande till övriga byggnadskostnader endast i ringa grad återverkade på

hyresnivån. I nyexploaterade ytterområden ute i landet torde man således

numera räkna med att tomtprisets andel i hyran uppginge till allenast 4

%.

Vid en bostadslösa på 2 400 kronor skulle detta innebära att knappt 100 kro­

nor fölle på tomtkostnaden. Råmarksprisets andel bleve i regel betydligt

mindre. För genomförandet av det bostadspolitiska programmet kunde alltså

de komplicerade och ojämnt verkande värdestegringsprinciper, som mark­

utredningen föreslagit, icke anses påkallade.

Fastighetsägareförbundet

har, såsom framgår av redogörelsen för remiss­

yttrandena rörande den föreslagna utvidgningen av kommunernas expropria­

tionsrätt, framhållit att uppkomsten av markvärdestegring vore resultatet av

en samverkan mellan det allmänna och enskilda samhällsmedlemmar och att

det grundläggande för samhällsbyggnadsarbetet varit och måste vara de en­

skilda individernas självverksamhet i näringslivet och annorstädes. I detta

hänseende har fastighetsägareförbundet anlagt synpunkter likartade med

dem av industriförbundet och handelskamrarnas nämnd anförda.

Svea hovrätt

har anfört, att hovrätten icke funne det motiverat att, såsom

skett av markutredningen, hänvisa till principen om likställighet mellan

olika expropriater såsom grund för förslaget att införa förbud mot att en

expropriat, vars mark icke vore underkastad inskränkning i fråga om tät­

bebyggelse, erhölle ersättning för tätbebyggelsevärde, då förbudet ej skulle

gälla i alla fall utan blott i en del fall. Den föreslagna gränsdragningen

mellan de fall, då ersättning för tätbebyggelsevärde finge utgå eller icke,

syntes godtycklig. Enligt hovrättens mening medförde visserligen det förhål­

landet, att kommunen tillerkänts makt att bestämma, var och när tätbebyg­

gelse finge äga rum, att man i allmänhet icke kunde räkna med att ett om­

råde, som ännu icke gjorts till föremål för detaljplanering, komme att bli

använt för tätare bebyggelse. Emellertid torde ofta nog naturförhållandena,

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

119

befintliga kommunikationsleder, samhällets hittillsvarande utveckling och

andra omständigheter giva vid handen att ett område, som ej detaljplanerats

eller ens undergått planläggning av något slag, en gång, kanske inom en tid­

rymd som kunde med tämligen stor säkerhet beräknas, komme att bliva dis­

ponerat för tätbebyggelse. I den mån sannolikheten härför växte komme mar­

kens värde att stiga, därest ej en lagstiftning sådan som den föreslagna lade

hinder i vägen. Enligt hovrättens mening vore det berättigat att en sådan vär­

destegring, som utövade inverkan på fastighetens försäljningsvärde, toges i

beräkning vid fastställande av expropriationsersättning. Det borde emeller­

tid åligga expropriaten att i sådana fall, som måste anses höra till undanta­

gen, förebringa erforderlig utredning om förefintligheten av ett mervärde på

grund av beräknad tätbebyggelse. Beträffande det berättigade i att mark­

ägaren på detta sätt finge komma i åtnjutande av ett på en sannolikhetsbe­

räkning grundat mervärde hänvisade hovrätten vidare till det uttalande i den­

na fråga som gjorts av lagrådet. Hovrätten anmärkte ytterligare, att markut­

redningen i motiveringen till den föreslagna ändringen i 1 § 7. expropriations­

lagen uttalat att kommunen borde vara berättigad att erhålla expropriation,

om det kunde göras sannolikt att marken i fråga erfordrades för kommunens

framtida utveckling. Om i detta hänseende hänsyn skulle få tagas till en

blott sannolik utveckling, syntes detsamma böra vara fallet vid uppskatt­

ningen av markens värde i expropriatens hand. Hovrätten förordade att be­

stämmelsen om beräknande av tätbebyggelsevärde omarbetades till överens­

stämmelse med vad hovrätten salunda funnit riktigt.

.

I huvudsak samma synpunkter ha framlagts av

domänstijrelsen, sti/ts-

nämnden i Uppsala

och

bankföreningen.

Bankföreningen har därutöver framhållit att den osäkerhet på fastighets­

marknaden, som skulle bliva en oundviklig följd, därest den av lagrådet upp­

märksammade allmänna värdestegringen icke finge beaktas vid expropria-

tionsersättningens bestämmande, uppenbarligen skulle vara ägnad att avse­

värt försvåra prövningen av ärenden rörande fastighetskredit och att minska

de enskilda fastighetsägarnas möjligheter att erhålla sådan kredit. Infö­

randet av en sådan grundsats skulle i själva verket betyda, att kreditinstitu­

ten komme att föranledas till en omprövning av samtliga de engagemang, dar

säkerheten utgjordes av inteckning i icke stadsplanelagd mark i närheten

av tätbebyggda samhällen. Att detta skulle vara ägnat att inverka störande

på kreditmarknaden vore självklart. I

I några yttranden har principen om indragning av markvärdestegring

godtagits men en annan metod ifragasatts än den av markutredningen

föreslagna.

Hovrätten för Nedre Norrland

har framhållit att det i och för sig kunde

vara riktigt att värdeökning, som viss mark finge till följd av kommunens

planreglerande åtgärder, komme kommunen och icke den enskilde mark­

ägaren till godo. Stadgandet i 44 § andra stycket byggnadslagen vilade i

viss mån på en sådan princip. En följdriktig utveckling av den rätt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

120

ekonomisk zonexpropriation, som redan förelåge enligt detta stadgande,

syntes vara, att stadgandet ersattes med en generell föreskrift av innehåll

att kommunen medgåves rätt att lösa mark, om genomförandet av stads­

plan beträffande den marken kunde antagas medföra väsentligt ökat värde

på densamma och ägaren ej heller ersatte kommunen det mot värdesteg­

ringen svarande beloppet. Kommunens ansökan om inlösen borde i dylika

fall, pa samma sätt som för närvarande vore föreskrivet, göras innan planen

fastställdes. Kunde enighet icke vinnas om det belopp, för vilket värde­

stegringen skulle beräknas, borde möjlighet finnas afl få tvisten hänskjuten

till prövning av opartisk myndighet, i anslutning till vad som nu gällde

enligt 44 § tredje stycket byggnadslagen. Om en föreskrift av angiven inne­

börd upptoges i fråga om stadsplan, torde motsvarande böra stadgas be­

träffande byggnadsplan. Vid värdestegringens bestämmande borde tilläm­

pas de värderingsgrunder, som i allmänhet gällde vid marklösen. Markens

värde före planens fastställande skulle sålunda — under förutsättning att

markutredningens förslag till ändring i 7 § expropriationslagen genomför­

des — beräknas enligt däri angivna regler, med beaktande tillika av de

övergångsbestämmelser som befunnits nödvändiga.

Kammarkollegiet

har anfört, att markutredningen icke på något sätt

motiverat varför just kommunerna framför staten skulle anses represen­

tera det allmänna och därigenom komma i åtnjutande av all jordvärdesteg-

iing på mark såväl i enskild som i allmän ägo. Kollegiet har hänvisat till

ett av kollegiet tidigare avgivet utlåtande över ett av särskilda sakkun­

niga avgivet förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet. I

detta utlåtande hade kollegiet i princip ansett intet vara att erinra mot be­

skattning av oförtjänt värdestegring men framhållit att, därest kommun

tillerkändes andel i sådan skatt, skulle spänningen mellan rika och fattiga

kommuner ökas och en av statsmakterna eftersträvad skatteutjämning mot­

verkas, varjämte kollegiet förordat att statliga och ecklesiastika egendomar

i allt fall borde undantagas från sådan beskattning, vilken eljest reellt

sett skulle bli en beskattning å statsverket eller å kyrkofonden. Därutöver

liar kollegiet i nu förevarande yttrande erinrat att kommunerna härledde

sina befogenheter från staten. Om värdestegringsskatt infördes borde denna

uppbäras av statsverket. Kollegiet hölle före att vid uttagande av avgift eller

skatt å jordvärdestegring de principer, som låge till grund för engelsk lag­

stiftning, kunde tjäna till ledning. En exploateringsavgift skulle exempelvis

kunna uttagas. Vid meddelande av fastställelse av stads- eller byggnadsplan

skulle tillika fastställas skyldighet för ägaren till mark som berördes av

planen, att till statsverket vid försäljning eller exploatering av marken av

köpe- eller löseskillingen utgiva skälig andel av den inträdda jordvärdesteg-

ringen. Markägaren skulle alltså få behålla viss del av jordvärdestegringen

men det allmänna skulle komma i åtnjutande av återstoden. Sistnämnda del

skulle kunna få disponeras till subventionering för bostadskostnadernas

nedbringande i landet antingen genom direkta statsbidrag eller indirekt

genom anslag till kommunerna. I viss mån motsvarande bedömning skedde

i fall, som avsåges i 44 § andra stycket samt 70—71 §§ byggnadslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

121

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

har icke kunnat dela utredningens åsikt

att s. k. oförtjänt värdestegring alltid skulle tillföras det allmänna endast

genom ett expropriationsförfarande. Länsstyrelsen åsyftade därvid särskilt

det fallet, att tätbebyggelse redan funnes inom stadsplanelagt eller bygg-

nadsplanelagt område, men genom ändring av planen en ökning av hus­

höjden bleve tillåten. Enligt länsstyrelsens åsikt behövde en fastighets­

ägare icke berövas äganderätten till sin fastighet, därest värdestegringen

komme det allmänna till godo genom taxeringsförfarande. Frågan om lämp­

ligaste formen för en dylik beskattning ansåge länsstyrelsen böra göras

till föremål för närmare utredning.

Stiftsnämnden i Uppsala

har betonat att de åtgärder som erfordrades ur

bostadspolitisk synpunkt borde genomföras utan att den enskildes rätt

enligt hittills gällande rättsuppfattning kränktes. Det i England tillämpade

förfarandet förefölle därför förtjänt att tagas under mycket allvarligt

övervägande.

I ett yttrande av

länsarkitekten i Kristianstads län,

fogat vid utlåtandet

från länsstyrelsen i länet, samt i yttrandena från

landskommunernas för­

bund

och

handelskamrarnas nämnd

har påpekats att ojämnheter och orätt­

visor kunde vid den föreslagna lagstiftningens tillämpning föranledas av

den omständigheten att indragning av markvärdestegringen vore beroende

av hur kommunerna ställde sig till frågan om expropriation.

Beträffande möjligheten för en markägare att undvika expropriation ge­

nom frivillig uppgörelse med kommunen har

landsorganisatio­

nen

uttalat, att landsorganisationen icke ville motsätta sig att lagstiftning­

en gåve sådana möjligheter, därest markägaren lämnade kommunen gott-

görelse för värdeökningen eller en del därav. För att undvika att olika praxis

i kommunerna utbildades måste det emellertid beredas möjlighet för högre

instans att pröva överenskommelses skälighet. Detsamma gällde det före­

slagna medgivandet, att kommun kunde avstå från expropriation om

markägaren förbunde sig att i de byggnader, som uppfördes, hålla viss lägre

hyresnivå eller gjorde liknande utfästelser.

Drätselkammaren i Malmö

har angående markutredningens uttalande,

att expropriation kunde undvikas om ett samhälle exempelvis tillförbunde

markägaren att i bostadshus, som komme att uppföras å marken, hålla en

lägre hyresnivå än som eljest skulle råda, anfört att ett sådant tillförbin­

dande på ett eller annat sätt måste tryggas. Om inga särskilda lagregler

infördes härom, måste man utnyttja någon form av säkerhet. Intecknings-

säkerhet vore i många fall den enda säkerhet som stode till huds, men

sådan säkerhet kunde komma att oförmånligt påverka möjligheterna att

belåna fastigheten. Vid sådant förhållande hade kommunen i de flesta fall

— bortsett från det i 44 § andra stycket byggnadslagen anmärkta fallet —

icke annan möjlighet än att förvärva marken antingen genom expropriation

eller genom frivilligt förvärv.

Kiinrjl. Maj:ts proposition nr 184.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

Vissa remissinstanser ha framhävt praktiska svårigheter vid

förslagets tillämpning. Därvid ha bl. a. uttalanden gjorts beträffande den

tidpunkt då det allmännas expropriationsrätt senast borde utövas för att

markvärdet skulle få bestämmas högst efter glesbebyggelsevärdet.

Stadsförbundet

har anmärkt att förslaget skapade svårigheter därigenom

att kommunerna måste vara beredda att vid varje tillfälle av planändring

bevaka att uppkommen markvärdestegring indroges. Bevakningen bleve sär­

skilt omfattande varje gång ny stadsplan eller byggnadsplan skulle fast­

ställas. Det gällde då för de kommunala myndigheterna att med ledning av

tillgängliga prognoser rörande befolknings- och bostadsutveckling samt in-

dustrilokaliseringsundersökningar klargöra för sig i vilken utsträckning

mark kunde anses erforderlig för kommunens vidare utveckling, samt var

som följd av dessa utvecklingstendenser markvärdestegring redan inträtt

eller kunde förväntas inträda. Bedömandet av dessa frågor underlättades

dock i den mån generalplaner kunde upprättas. Värre vore därför att de

markförvärv, som i samband med detaljplacering bleve aktuella, många

gånger måste draga med sig synnerligen betungande ekonomiska engage­

mang. Stadsförbundet har härom ytterligare anfört:

För stadsplanefrågornas del, där kommunerna helt hålla ärendena i sin

hand, bli svårigheterna förhållandevis mindre, eftersom kommunen kan upp­

skjuta planläggningens fastställande och därmed markförvärven till för

kommunen lämpliga tidpunkter. För byggnadsplanernas del åter gestaltar

sig saken annorlunda, eftersom det här även i framtiden oftast bliva en­

skilda intressenter, som framdriva planläggningen. Under alla förhållanden

måste det möta stora svårigheter att på ett ungefär förutse vilka värden på

marken som kunna komma att åsättas av expropriationsmyndigheterna. Då

härtill kommer att de kommunala markförvärven regelmässigt finansieras

med underställningspliktiga lån är det lätt att inse att för kommunerna

brydsamma situationer kunna inställa sig i samband med framtida plan­

läggning. Innan de nya planerna fastställas skola då kommunerna hos

Kungl. Maj :t utverka icke blott expropriationstillstånd utan även tillstånd

att upptaga för markförvärven erforderliga lån. Fn rad viktiga kommunala

beslut måste alltså fattas under i regel mycket kort tid. Allt efter ärende­

nas gång måste kommunen dessutom vara beredd på att släppa sina ur­

sprungliga expropriationspåståenden. Avviker expropriationsnämndens vär­

dering på ett påfallande sätt från vad kommunen utgått från vid expropria-

tionsstämningens ingivande, tvingas kommunen under den korta tid, som

förlöper mellan expropriationsnämndens beslut och domstolens fastställel-

se därav, att pröva och avgöra frågan om återkallelse. Och skulle —• såsom

kommittémajoriteten tänkt sig — domstolar verkställa värderingen i slut­

liga utslag, måste kommunen i motsvarande situation skyndsamt överklaga

domen samt bereda sig på att i högre instans återkalla sin talan. En sådan

ordning kan, alldeles bortsett från motpartens eventuella skadeståndsyr­

kanden, medföra icke oväsentliga processkostnader och passar dessutom

föga för det kommunala arbetssättet. Det syntes vidare förutsätta införan­

det av ett fullmaktssystem som i betänklig mån skulle sätta de beslutan­

de organen ur funktion. För att undkomma dessa olägenheter tvingas man

— om ett fördröjande av planernas fastställande till dess expropriations-

frågorna slutgiltigt lösts skall kunna undvikas — att införa regler om en

123

tidsbegränsad förköpsrätt till glesbebyggelse- respektive byggnadsplanevär-

de, som av kommun skulle kunna användas även sedan den nya planen

fastställts. Den av utredningen subsidiärt antydda möjligheten att uppskjuta

markvärdestegringsindragningen till tidpunkten för byggnadslovens med­

delande torde visa sig praktiskt ogenomförbart bland annat därför att resul­

tatet säkerligen bleve att byggnadsnämnderna översvämmades med ansök­

ningar om byggnadslov.

Landskommunernas förbund

har jämväl behandlat de av stadsförbundet

åberopade svårigheterna för kommunerna och därutinnan anfört bl. a. föl­

jande:

Det är visserligen sant att en kommun när som helst innan ett planären­

de tages upp kan upptaga och pröva frågan om markförvärv inom området.

För städernas och särskilt storstädernas del, där anställda tjänstemän kon­

tinuerligt följa bebyggelseutvecklingen, innebär väl detta kanske också en

tillräcklig garanti för att kommunens intressen rättidigt bevakas. Vad lands­

kommunerna beträffar är det däremot föga troligt att de på egen hand skola

taga erforderliga initiativ till markförvärv; de framsynta undantagskom-

munerna bekräfta än så länge endast regeln. Hos landskommunerna kom­

mer vidare liksom nu de flesta planärenden att aktualiseras genom framställ­

ningar från enskilda. I detta sammanhang bör man ha i minnet, att bygg-

nadsplaneinstitutet numera i sig upptagit de tidigare avstyckningsplanerna.

Det blir med andra ord icke landskommunen utan dessa enskilda som i

praktiken bestämma den yttersta tidpunkten för eventuella kommunala mark­

förvärv till glesbebyggelsevärde. För sin del tror också förbundet att utred­

ningen överskattat möjligheterna för kommunerna att genom frivilliga köp

förvärva kommunalt erforderliga glesbebyggelseområden. Den omständig­

heten att ändå expropriationsgillt ändamål måste föreligga för att kommun

skall kunna sätta makt bakom sin begäran om markförvärv lär säkerligen

göra markägaren mindre medgörlig. Han kan ju alltid hysa hopp om att

hos Kungl. Maj :t gendriva kommunens expropriationspåstående såsom

ogrundat och i sista hand att tillämpningen av övergångsreglerna i bygg­

nadslagens 1C2 § skall ge honom bättre valuta än den kommunen erbjudit.

Själva tanken att en såsom erforderlig bedömd reglering av bebyggelse skall

behöva anstå i avvaktan på olika myndigheters ställningstagande till ur

regleringssynpunkt ovidkommande frågor om det kommunala expropria-

tionsbehovet, den kommunala upplåningen etc. framstår i princip som föga

tilltalande. Redan nu har man obehagliga erfarenheter av vad det vill säga

att planärenden i åratal ligga hos myndigheter medan en oreglerad bebyg­

gelse tar vid utanför de byggnadsförbjudna områdena. Vad den ekonomis­

ka sidan av saken angår måste det enligt styrelsens mening för kommuner­

nas del i regel bli fråga om ekonomiskt sett" betydande ärenden, vilka minst

av allt lämpa sig för "snabbehandling.------------ Ännu finns i våld land myc­

ken tätbebyggelse, som endast ofullständigt om ens alls byggnadsreglerats.

Den areal mark, som årligen planlägges, är också mycket betydande och

motsvarar med nu gällande höga råmarksvärden och tomtpriser stort ka­

pital. Åtminstone hos landskommunerna, som i regel sakna tillgång på er­

forderlig expertis för bedömande av markbehovet och för värdering av

mark, kan tvånget att snabbt fatta beslut dessutom leda till en ur allmänna

synpunkter icke önskvärd oenhetlighet i praxis. Den ena kommunen kan

av sociala skäl — för att förekomma markvärdestegringsvinster —■ känna

sig skyldig att i vidaste mån begagna sig av de nu öppnade möjligheterna

till markförvärv till glesbebyggelsevärden utan att närmare reflektera över

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

om den är i stånd att själv exploatera marken eller på längre sikt betjänt

av att binda kapital vid jord. Den andra kommunen kan av missriktat

sparsamhetsnit och ovisshet om följderna eller ovidkommande skäl — ris­

ken för försök till obehörig påverkan på kommunens ställningstagande i

den ena eller andra riktningen kan man icke helt bortse ifrån -— avstå från

att göra ett eljest befogat bruk av sin på den nya lagstiftningen stödda för-

handsrätt till erforderliga markförvärv. Där region- och generalplaner upp­

rättas och industrilokaliseringsundersökningar företagits underlättas vis­

serligen både den kommunala och den statliga prövningen av hithörande

ärenden, men såsom alla veta kommer det att dröja decennier, innan detta

för bebyggelseproblemens överblickande erforderliga underlag överallt står

till buds. Det torde också vara oriktigt att förlita sig på att Kungl. Maj :t

vid prövningen av expropriations- och lånetillstånd i någon högre grad skall

kunna tillrättalägga saken. En mera ingående prövning ur olika synpunk­

ter av alla de expropriati-onsansökningar, som kunna förväntas inkomma

efter den nya lagstiftningens ikraftträdande, skulle förvisso kräva en kraf­

tig utbyggnad av Kungl. Maj :ts kansli. Om kommunernas skyldighet att

svara för sin bostadsförsörjning fastslås i lag, torde Kungl. Maj :t för övrigt

i de flesta tveksamma fall anse sig moraliskt förpliktad att icke genom väg­

rat expropriationstillstånd försvåra för kommun att skaffa sig mark som

den anser behövlig för detta ändamål. Situationen skulle i alla dessa hän­

seenden bli en annan om kommunerna kunde beredas viss respittid för att

i lugn få överväga markförvärven. Helst borde de också genom ändring i

1946 års fondbildningslag tillerkännas rätt till fondering av medel för än­

damålet i analogi med vad bostadssociala utredningen föreslagit om sane-

ring.

Förbundet har vidare erinrat att markutredningen prövat och avvisat

tanken på att kommun skulle, intill dess byggnadslov beviljades, kunna be­

vara rätten att inlösa mark till glesbebyggelsevärde, De anförda skälen an-

såge förbundet i och för sig bärande men förbundet vore icke övertygat om

att detta hugskott skulle utgöra det enda möjliga alternativet till den lös­

ning markutredningen själv förordat. För egen del ansåge förbundet, alt

kommunen borde beredas möjlighet att, där omständigheterna motiverade

detta, i samband med ärende om byggnadsplans fastställande få fråga om

optionsrätt att till glesbebyggelsevärde förvärva bestämda markområden

under viss kortare tid, dock högst två år, prövad av Kungl. Maj :t. Själv­

fallet skulle denna prövning ske efter samma grunder som gällde för ex­

propriationstillstånd. Lagtekniskt skulle ett sådant stadgande, vilket lämp­

ligen borde få sin plats i 7 § av expropriationslagen, få samma karaktär som

den bestämmelse i byggnadslagen, enligt vilken Kungl. Maj :t i samband med

stadsplans fastställande ägde föreskriva att markägare som hade särskild

nytta av planen ersättningsfritt skulle avstå mark för allmänna ändamål

eller, om han vore markexploatör, själv anlägga vägar och avloppsledningar.

Självfallet borde stadgandet — i analogi med 70 § andra stycket byggnads­

lagen — kompletteras med bestämmelser om införande av anteckning i

fastighets- eller inteckningsbok. Det kunde befaras, att de kommuner som

berördes av kommunsammanslagningarna med hänsyn till ovissheten om

sin framtid avstode från att begagna sig av de möjligheter till markförvärv

på förmånliga villkor som den nya lagstiftningen ville öppna. Även detta

125

talade för en uppmjukning av tidsfristregeln. I allt fall borde av konimun-

indelningsregleringen berörd landskommun kunna i övergångsbestämmelse

tillerkännas den föreslagna optionsrätten att utövas av den blivande stor­

kommunen.

En förlängning av tidsfristen har även föreslagits i utlåtanden som av

drätselkammaren i Örnsköldsvik

och

Ytterlännäs kommunalnämnd

avgivits

till länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Byggnadslånebyrån

har framhållit att det syntes angeläget, att markäga­

re och presumtiva markköpare på ett så tidigt stadium som möjligt av ex-

propriationsärendets handläggning erhölle kännedom om att kommunen

avsåge att expropriera marken. Det torde dessutom stundom vara så att

en plans lämpliga utformning bleve beroende av om expropriation komme

till stånd eller icke, varför i sådana fall expropriationsärendet och plan­

ärendet borde behandlas samtidigt i de instanser som hade att yttra sig

däröver. Sambandet mellan expropriation och plan torde lämpligen böra

belysas i den beskrivning som enligt 30 § 4 mom. byggnadsstadgan skulle

åtfölja stadsplanekartan. — Enligt byggnadslånebyråns erfarenhet kunde

under tiden mellan ingivandet av expropriationsansökan och meddelandet

av tillstånd till expropriation markägaren genom bulvanförsäljningar eller

på annat sätt överlåta större delen av den mark som avsåges att exproprie­

ras. Härigenom försvårades ett genomförande av expropriationen och olä­

genheter kunde uppkomma för sådana köpare som varit i god tro. Bety­

dande fördelar kunde därför vinnas om möjlighet bereddes kommunen att

redan i samband med att fråga om expropriation av mark väcktes få an­

teckning därom införd i fastighets- eller inteckningsboken. Markens värde

borde därefter vid expropriationen bedömas med hänsyn till den stads-

eller byggnadsplan, som gällde då sådan anteckning infördes. Efter sådan

anteckning skulle överlåtelse av marken icke utgöra hinder mot expro­

priationsrättens utövande. Kungl. Maj it skulle också samtidigt kunna med­

dela beslut i expropriations- och stadsplanefrågan. Byrån hänvisade jäm­

väl till en motsvarande bestämmelse i 70 § andra stycket byggnadslagen

samt ifrågasatte huruvida icke i 30, 35 och 109 §§ byggnadslagen förbud

borde stadgas mot tomtindelning av och nybyggnad å mark, beträffande

vilken anteckning om expropriation skett i fastighets- och intecknings­

boken.

Åtskilliga myndigheter ha anslutit sig till den av reservanterna i utred­

ningen framförda meningen att det borde övervägas att komplettera kom­

munens rätt att tvångsvis förvärva mark, som ej stadsplanelagts, till jord­

bruksvärde eller »allmänt jordvärde», med en skyldighet för kom­

munen att inlösa marken efter enahanda grunder, där markäga­

ren till följd av sannolik risk för expropriation ej kunde avyttra mar­

ken till pris som eljest skäligen skulle kunnat crliallas för mai ken sasom

jordbruksmark. Detta är förhållandet med

hovrätten för Västra Sverige,

byggnadsstyrelsen, domänstyrclsen

samt

länsstyrelserna i Blekinge, Malmö­

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 184.

126

hus, Kopparbergs, Jämtlands

och

Norrbottens län.

Frågan har jämväl upp­

tagits av

byggnadslånebyrån, länsarkitekternas förening, industriförbundet

ävensom i ett av

överlantmätaren i Örebro län

avgivet utlåtande, bifogat

länsstyrelsens yttrande. Utöver de synpunkter som anförts i reservationen

har i yttrandena framkommit följande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

har framhållit att därest ett stadgande om

skyldighet för kommun att inlösa viss mark skulle få någon betydelse som

skydd för den enskilde jordägaren mot ett sjunkande markvärde torde

bestämmelsen böra utformas så, att kravet på bevis för jordägaren icke

bleve alltför rigoröst vare sig i fråga om sannolikheten för expropriation

eller beträffande ifrågasatta bebyggelseplaners inverkan på hans möjlig­

het att erhålla skäligt pi’is för marken såsom jordbruksmark.

Enligt

länsstyrelsen i Norrbottens län

borde vid justeringen av markut­

redningens förslag utgångspunkten vara, att en fri fastighetsmarknad fort­

farande skulle kunna existera även inom de planlagda tätorterna jämte

deras omgivningar samt fungera under drägliga och rättvisa villkor. Där­

jämte måste det vara en självklar fordran, att reglerna utformades på så­

dant sätt, att en önskan att undvika för det allmänna rättsmedvetandet stö­

tande verkningar icke medförde en ur tekniska, ekonomiska eller sociala

synpunkter snedvriden planläggning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

har erinrat om att enligt lagen den 30

juni 1947 om kronans förköpsrätt en fastighetsägare kunde erhålla besked

från lantbruksnämnden huruvida hans fastighet vore behövlig för rationa-

liseringsändamål och förty kunde göras till föremål för inköp enligt denna

lag. Genom att dylikt besked skulle avse viss tid, minst två och högst fem

år, ansåges en fastighetsägare åtnjuta åtminstone temporär trygghet mot

ingripande. Det syntes lämpligt att en liknande anordning genomfördes i

expropriationslagen till tryggande av markägares okvalda besittning av sin

egendom under viss tid, förslagsvis 10 år. Ett dylikt stadgande borde gälla

vid sidan om skyldigheten för kommunen att efter erbjudan inlösa för

framtida exploatering avsedd mark.

Överlantmätaren i Örebro län

har anfört att man kunde tänka sig nå en

tillfredsställande reglering av de utav reservanterna omnämnda missförhål­

landena genom att öppna möjlighet för en köpare av mark varom fråga

vore att erbjuda kommunen att övertaga köpet med den verkan att, om

erbjudandet ej accepterades eller expropriation inom angiven tidsfrist icke

påkallades, expropriationen ej finge ske inom viss tidsrymd, exempelvis

10 eller 15 år, därefter. En dylik anordning syntes, samtidigt som den torde

tillgodose skäliga anspråk från jordägarens sida på trygghet i besittningen,

icke medföra någon oskälig belastning för kommunerna med avseende å

markförvärv för tillgodoseende av framtida markbehov.

Byggnadslånebyrån

har funnit att utredningens förslag möjligen kunde

leda till de av reservanterna angivna konsekvenserna. Det vore dock för­

enat med betydande svårigheter att konstatera, att inträdd värdeminskning

hade sin grund i föreliggande risk för expropriation och icke i andra före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

127

teelser, vilka hade samband med fluktuationerna på den allmänna fastig­

hetsmarknaden. På grund härav vore byrån icke beredd att nu förorda den

av reservanterna föreslagna skyldigheten för kommunerna lösa viss mark.

Byrån ansåge emellertid att frågan borde ägnas uppmärksamhet och att

den borde upptagas till förnyad prövning, när erfarenhet i nu ifrågavaran­

de avseende vunnits.

Länsarkitekternas förening

har framhållit att den ifrågasatta skyldighe­

ten att lösa expropriationshotad mark syntes komma att i väsentlig mån

närmare övervägas vid utvecklingsplaneringen pa jordbrukets område. Där­

vid finge erfarenheten giva svar på frågan huruvida sådana principer, som

reservanterna framfört, borde upptagas i expropriationslagstiftningen.

Industriförbundet

har såsom sin mening framhållit att kommunens rätt

att expropriera måste motsvaras av en rätt för den enskilde, som befinner

sig under expropriationshot, att påfordra att expropriation sker.

I åtskilliga yttranden har framhållits, att kommuns rätt att expropriera

mark utan att erlägga tätbebyggelsevärde borde motsvaras av ett förbud

för kommunen att bereda sig vinst vid senare försäljning av

marken eller av en förpliktelse att använda sådan vinst till beredande av

billigare bostäder åt samhällets innevånare eller till anläggning av gator

och andra allmänna platser. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av

justi-

tiekanslersämbetet, hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, social­

styrelsen, byggnadsstyrelsen

samt

länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge, Kris­

tianstads, Västmanlands

och

Västerbottens län.

Kammarkollegiet har därvid

erinrat om stadgandet i 101 § expropriationslagen, där liknande synpunkter

kommit till uttryck.

Jämväl

stiftsnämnden i Uppsala

har framhållit, att det vore skäligt att

kommun för försäljning av exproprierad mark icke finge betinga sig ett

pris som väsentligt överstege självkostnadspriset. Därest detta med hänsyn

till tomtpriset i orten och av andra skäl icke vore möjligt att genomföra,

vore det mera i överensstämmelse med rättskänslan att vinsten icke komme

den exproprierande kommunen tillgodo utan tillfölle staten för att använ­

das till nedbringande av bostadskostnaderna eller på skäligt sätt fördela­

des mellan kommunen och staten.

Beträffande den föreslagna övergångsbestämmelsen har

jus-

titickanslersämbetet

anfört att, därest de allmänna bestämmelserna i bygg­

nadslagen om den kommunala regleringen av tätbebyggelsen i praktiken

finge den verkan som avsetts, skulle något tätbebyggelsevärde icke upp­

komma efter bygggnadslagens ikraftträdande och något hinder skulle då

icke föreligga att giva övergångsbestämmelsen vanligt innehåll, d. v. s. med­

giva ersättning efter förhållandena vid ikraftträdandet av ändringarna i

expropriationslagen. Uppkomme emellertid ett tätbebyggelsevärde skulle

delta ersättas enligt huvudregeln, att någon ändring i ägarens förmögen-

lielsställning icke skulle inträda, och för sådant fall borde den avgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

128

tidpunkten liksom i förstnämnda fall vara ikraftträdandet av ändringarna

i expropriationslagstiftningen.

Även

hovrätten för Nedre Norrland

har förklarat, att hovrätten icke kun­

de tillstyrka att värderingsregeln rörande tätbebyggelsevärdet skulle tilläm­

pas räknat redan från och med den 1 januari 1948. Hovrätten kunde näm­

ligen icke dela markutredningens mening, att en övergångsbestämmelse av

denna innebörd, ehuru hänförande sig till förfluten tid, likväl icke skulle

få tillbakaverkande kraft.

Industriförbundet

har framhållit, att det självfallet ofta kunde bliva yt­

terst komplicerat att konkret utröna det tätbebyggelsevärde som uppkom­

mit före den 1 januari 1948, i synnerhet vid en långt i framtiden uppkom­

mande expropriation. För annan än nu obebyggd råmark kunde denna lås­

ning vid 1947/48 års läge givetvis icke ifrågakomma, om en sådan åtgärd

över huvud taget borde tillgripas. Jämväl

handetskamrarnas nämnd

har

framhållit de betydande svårigheterna som uppkomme vid tillämpningen av

bestämmelsen.

Stockholms stadskollegium

har framhållit, att övergångsbestämmelserna

borde göras till föremål för översyn i syfte att åstadkomma restriktiva grun­

der för beräkning av ersättning för värdestegring, som retroaktivt kunde

komma att medgivas.

Departementspromemorian.

Såsom kritik av markutredningens förslag i fråga om markvärdesteg­

ringen anföres i promemorian, att det framför allt vore sammankopplingen

av frågan om expropriation och frågan om värdestegringen, som framkal­

lat betänkligheter under departementsbehandlingen av förslaget. Det hade

ansetts som en olägenhet med utredningens lösning av det senare proble­

met, att i varje särskilt fall indragningen av värdestegringen bleve beroende

av om marken exproprierades och av om detta skedde i så god tid, att en­

dast glesbebyggelsevärdet behövde ersättas. Detta i sin tur kunde inga­

lunda antagas bli regel utan beroende av en rad olika faktorer, som i och

för sig icke hade något att göra med om värdestegringen skäligen borde

stanna hos markägaren eller tillfalla det allmänna. I detta hänseende anfö­

res i promemorian vidare:

Till en början är det påtagligt, att det föreslagna systemet i olika hän­

seenden ställer stora krav på kommunerna. Detta gäller icke minst det

administrativa, i vilket hänseende kommunerna av naturliga skäl ha myc­

ket olika förutsättningar att bemästra problemet. Det blir nödvändigt för

kommunerna att i sin markpolitik handla planmässigt och förutseende

för att hinna med att utverka expropriationstillstånd och eventuellt låne-

tillstånd innan detaljplanen fastställes. En ytterst olämplig konsekvens av

systemet skulle uppkomma, om kommunerna frestades att fördröja plan­

ärendena för detta ändamål. Vidare skulle omfattande expropriationer på

ett tidigt stadium av ett samhälles utveckling medföra betydande kapital­

utlägg för kommunen under lång tid, vilket ter sig vanskligt och kan verka

avskräckande även där engagemanget är ekonomiskt sunt och välbetänkt.

Det bör icke heller döljas, att långsiktiga engagemang i tomtmark icke äro

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

helt riskfria affärer och att det kan vara svårt att bedöma de framtida

utsikterna.

Av dessa och liknande skäl måste det stundom inträffa att expropriation

icke blir av, helt enkelt enär kommunen administrativt och arbetstekniskt

icke rår med saken eller av ekonomiska skäl varit tvingad eller ansett sig

vara tvingad att avstå. I dessa fall kommer värdestegringen mera av en

slump att stanna på markägaren. En sådan ordning kan icke anses tillfreds­

ställande.

I markutredningens förslag om vidgad expropriationsrätt för kommu­

nerna ligger bl. a. den tanken, att kommunerna med stöd av denna rätt

ofta skola kunna få till stånd överenskommelser i godo, som på olika sätt

kunna tjäna bostadspolitiska syften.-------- — Då här talas om svårighe­

terna för kommunen att genomföra en expropriation, gäller detta emeller­

tid även dylika uppgörelser i godo, vilka träffas i kraft av kommunens ex­

propriationsrätt. Har tiden för expropriation försuttits, äro även sådana upp­

görelser tydligen omöjliga.

Allvarliga olägenheter kunna även uppstå, där kommunen helt avsikt­

ligt underlåter att expropriera eller att med stöd av sin expropriationsrätt

genomdriva någon sådan anordning som nyss sagts. Intet hindrar en kom­

mun att sålunda indraga värdestegringen beträffande vissa markägare men

underlåta det i fråga om andra. Skälen för en sådan differentiering kunna

vara olika. Ett markområde kan exempelvis ha inköpts av ett industriföre­

tag för framtida utvidgning, och kommunen underlåter att expropriera

detta område, enär kommunen är angelägen om att gynna och behålla före­

taget, dess arbetstillfällen och dess skattekraft. Företaget är emellertid

oförhindrat att sedermera sälja området till tomter och inkassera vinsten

i stället för att utvidga rörelsen. En uppgörelse om att expropriation skall

underlåtas kan komma att ingå i mera komplicerade avtal om skattelättna­

der o. s. v. och därigenom bli svårt att bedöma för utomstående och ge

anledning till missförstånd om de verkliga skälen. Det hela kan få ett drag

av godtycke och mannamån, som vore synnerligen olyckligt och kunde ge

anledning till svåra stridigheter. Det vore även oklokt att här helt blunda

för risken av obehöriga personliga inflytelser. Det kommunala besvärsinsti-

tutet är icke ett tillräckligt korrektiv, eftersom vad som skulle påtalas icke

vore ett visst beslut utan frånvaron av en viss åtgärd, nämligen expropria­

tion, eller denna åtgärds försening efter den kritiska tidpunkten. Föremålet

för en besvärstalan kan därför icke preciseras på samma sätt som om den

gäller en positiv åtgärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

129

Med anledning härav hade det, enligt vad i promemorian uttalas, fram­

stått såsom angeläget att finna en form för värdeindragning, som icke på

samma sätt vore beroende av eu annan åtgärd, expropriationen, och av de

olika faktorer som inverkade på frågan om denna andra åtgärd faktiskt

bleve genomförd. Härvid hade främst det engelska systemet med en sär­

skild exploateringsavgift kommit i åtanke.

Det framhålles i promemorian all någon mera allmängiltig lösning av

det stora problemet om oförtjänt markvärdestegring icke åsyftades. Diskus­

sionen vore i detta sammanhang strängt begränsad till den värdestegring,

som skedde i anslutning till detaljplanering för tätbebyggelse, d. v. s. till

skillnaden mellan å ena sidan markens värde för sådan tätbebyggelse, som

medgåves genom planen, och å andra sidan dess värde för annan använd-

!) llihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 184.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

ning (jordbruk, skogsbruk, glesbebyggelse o. s. v.); vid ändring av gällande

plan avsåges i stället skillnaden i värde för sådan användning som vore till­

låten före ändringen och sådan som vore tillåten efter denna. I fråga om

skälen för att värdestegringen borde indragas till det allmänna vore denna

begränsning av spörsmålet klargörande. Om i princip all markvärdesteg­

ring toges i betraktande, innebure det ett synnerligen komplicerat problem

att däri urskilja vad som vore att hänföra till »oförtjänt» stegring. Be­

gränsades frågan däremot såsom antytts, bleve åtminstone regelfallet lät­

tare att bedöma. Inom den ekonomiska doktrinen rådde allmänt enighet om

det berättigade i indragning eller hård beskattning av sådan värdestegring

på mark, som helt föranleddes därav att området råkade ligga i utveck­

lingslinjen för en tätort och därför endast genom att en viss tid förflöte och

utan några åtgärder från ägarens sida komine att stiga betydligt i värde.

Även frågan, om värdestegringen eller skatten på densamma borde tillfalla

staten eller kommunen bleve med denna begränsning lättare att besvara.

Stegringen hänförde sig till markens värde för tätbebyggelse, ett begrepp

som i byggnadslagen definierades som »sådan samlad bebyggelse som nöd­

vändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma be­

hov». I vårt samhällssystem vore det praktiskt taget kommunen, som sva­

rade för dessa gemensamma anordningar, och på grund härav syntes det

för svenska förhållanden ligga närmast till hands att kommunen och icke

staten skulle uppbära värdestegringsskatten. Det vore naturligt att mark­

ägarna bidroge till anordningarna genom en avgift eller skatt till kommu­

nen, beräknad på skillnaden mellan glesbebyggelsevärde och tätbebyggelse­

värde. Traditionellt bestode det i allmänhet en betydande skillnad mellan

dessa båda värden, och rent principiellt kunde man fråga, om detta vore

nödvändigt. Om skillnaden eller huvuddelen därav bleve ett tillskott till ut­

förandet av gemensamma anordningar för området, finge skillnaden emel­

lertid en förnuftig mening. Det kunde övervägas att även formellt reservera

de influtna medlen för vissa bostadspolitiska ändamål.

Indragningen av värdestegring i samband med detaljplanering vore emel­

lertid, enligt promemorian, icke endast grundad på ett samhällsekonomiskt

resonemang, om vars riktighet i princip man allmänt vore enig, ehuru de

praktiska svårigheterna för dess konsekventa genomförande vore stora och

formerna därför omstridda. Den kunde även, såsom markutredningen fram­

hållit, föras tillbaka på principer som sedan länge funnits i vår stadsplane-

och byggnadslagstiftning. Det senare sambandet vore måhända än mera på­

tagligt i en annan punkt än den av markutredningen angivna, nämligen vad

anginge stadgandet i 44 § andra stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk

zonexpropriation. Detta stadgande — som i huvudsak oförändrat funnits i

vår stadsplanelagstiftning ända sedan 1931 — avsåge det fallet, att genom­

förande av stadsplan för ett område å ena sidan kostade staden väsentligt

mera än vad staden finge in i gatukostnadsbidrag, å andra sidan väsent­

ligt ökade kvartersmarkens värde. I den situationen kunde staden kräva att

i skälig mån bliva ersatt för merkostnaden, antingen genom direkt bidrag

131

eller genom att staden finge expropriera marken. I denna bestämmelse ut­

sädes alltså klart, att vissa gemensamma anordningar, som stadsplanen

förde med sig, skulle åtminstone i viss mån bekostas ur den värdestegring

på tomtmarken, som stadsplanen jämväl hade till följd. Det här förelig­

gande förslaget kunde sägas innebära ett mera konsekvent fullföljande av

denna tanke.

På grund av det anförda föreslås i promemorian, att sedan stadsplan eller

byggnadsplan blivit fastställd en avgift skall påföras sådan mark inom det

planlagda området, som enligt planen får tätbebyggas och som har högre

värde för sådan användning än för annan. Även vid ändring av plan skulle

avgift utgå på den värdestegring, som skedde om byggnadsrätten enligt pla­

nen ökades, t. ex. om ett villaområde ändrades till att avse bebyggelse med

hyreshus. I båda fallen borde dock av praktiska skäl avgiften icke sättas

så att den täckte hela värdestegringen. Det vore framför allt två synpunkter,

som talade härför. Den ena vore, att markägaren borde ha ett ekonomiskt

intresse att själv bedriva styckning och tomtförsäljning, om kommunen

icke ansåge sig böra övertaga denna funktion. Det borde således finnas en

marginal för besvär och risker i samband med själva exploateringsföretaget.

Det andra skälet vore det, att beräkningen av värdestegringen ju endast

kunde bli ungefärlig. Det fordrades en säkerhetsmarginal även ur denna

synpunkt, och avgiften måste därför hållas i underkant. Hellre än att för

detta ändamål genomgående beräkna värdestegringen lågt borde reglerna

utformas så, att värdestegringen väl kunde uppskattas till sitt verkliga be­

lopp men att avgiften alltid stannade något under detta. En marginal på

20 % syntes ur båda dessa synpunkter vara lämpligt avvägd. En beskatt­

ning på 80 % vore uppenbarligen tillräcklig för att neutralisera sådana

oskäliga värdestegringar, som på detta område förekommit. I vissa mera

ovanliga fall vore förhållandena så olika mot de typiska, att indragning av

värdestegringen icke vore motiverad. Om exempelvis ett industriföretag för

sin personal ordnade ett helt bebyggelseområde, uppläte mark till såväl en­

skild bebyggelse som allmänna ändamål och bekostade de gemensamma

anordningar, som erfordrades i anledning av bebyggelsen, förelåge icke de

skäl som enligt vad förut framhållits motiverade indragningen. För dessa

och liknande fall borde finnas en allmän dispensmöjlighet. I allmänhet kun­

de det med ledning av vad här anförts om den principiella grunden för in­

dragningen icke bereda svårigheter att särskilja dispensfallen.

Enligt förslaget skulle, sedan stadsplan eller byggnadsplan eller ändring

däri blivit fastställd, kommunen och markägaren var för sig äga påkalla

bestämmande av den planvärdestegring som skulle ligga till grund för be­

räkning av exploateringsavgift. Avgiften skulle erläggas innan lov till ny­

byggnad första gången meddelades efter det planen eller ändringen blivit

fastställd.

I promemorian erinras härefter att lagrådet vid behandlingen av förslaget

till byggnadslag funnit det uppenbart, att man från det allmännas sida borde

godtaga en värdestegring som på angivet sätt, alltefter den större eller mind­

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

re sannolikheten att tätbebyggelse skulle medgivas, så småningom inträdde i

avbidan på planläggningsfrågans avgörande. Härom anföres:

Efter genomförande av systemet med exploateringsavgift kommer emeller­

tid av det slags värdestegring, varom här är fråga, icke att »slå igenom»

mera än möjligen den mindre del därav, som markägaren får behålla, och

om denna ringa värdestegring skall få komma till uttryck i expropriations-

ersättningen beror på omständigheterna; principiellt är det intet hinder

att så sker. Såsom markutredningen framhållit, skulle redan möjligheten

att kommunen kan expropriera marken till glesbebyggelsevärde dämpa så­

dan prisstegring, som före detaljplanen kunde inträda på grund av för­

väntan om framtida tätbebyggelse. Med förslaget om exploateringsavgift

blir denna effekt ännu säkrare. Det blir då icke ens skäl för enstaka mark­

ägare att spekulera i möjligheten att just han av någon anledning skall slip­

pa ifrån expropriation före den kritiska tidpunkten och därmed få behålla

värdestegringen.

Angående den föreslagna exploateringsavgiftens inverkan i övrigt på mark­

priserna framhålles i promemorian:

Det bör understrykas, att exploateringsavgiftens syfte och funktion en­

dast är att upphäva eller rättare sagt mycket starkt minska skillnaden mel­

lan glesbebyggelsevärde och markens nettopris vid försäljning till tätbebyg­

gelse. Däremot kan den icke fullgöra funktionen att hålla dessa värden

konstanta och förebygga prisstegringar. Om exempelvis exploateringsavgift

uttaxerats och betalats med utgångspunkt från ett visst tätbebyggelsevärde,

hindrar detta icke markägarna att sluta sig samman och därefter driva upp

priserna på mark för tätbebyggelse utöver den tidigare nivån. I svåraste fall

kan det tänkas, att markägarna helt enkelt lägga avgiften ovanpå det av

dem önskade priset som en extra kostnad och därefter göra sådana vinster

som man velat förhindra.

Att hindra sådant ligger utanför avgiftssystemets uppgift och verknings­

förmåga. I detta hänseende komma att behövas samma korrektiv som förut.

I första hand är det konkurrensen som verkar tillbakahållande på priserna,

och om denna faktor icke är tillräckligt stark, blir det kommunens upp­

gift att etablera den konkurrens som behövs. Kommunen måste då för­

värva tomtmark och bjuda ut tillräckligt mycket därav för att hejda pris­

stegringen. Kan mark ej erhållas frivilligt, måste expropriation tillgripas.

Detta är ett av de viktigaste skälen för att kommunernas rätt att ex­

propriera tomtmark bör vidgas. Det är också uppenbart, att den priskont-

rollerande effekten av en dylik åtgärd helt är beroende av hur expropria-

tionsersättningen bestämmes. Om ersättningen tenderar att följa med i

prisstegringen, är hela åtgärden förfelad. För denna sida av uppgiften,

kontrollen av markprisernas absoluta höjd, äro därför reglerna om ex-

propriationsersättningens beräkning av avgörande betydelse.

I förevarande hänseende uttalas vidare i promemorian, att det således

framdeles liksom hittills komme att krävas planmässighet, förutseende och

påpasslighet från kommunernas sida vid handhavande av bostadspolitiken.

Då förut framhävts, att man icke borde ställa alltför stora krav på kommu­

nerna i fråga om att på ett tidigt stadium vara beredda på expropria-

tionsåtgärder, och anvisning givits på en lösning, nämligen systemet med ex­

ploateringsavgift, som icke ställde så stora krav, hade detta endast avsett

den av markutredningen väckta frågan om indragning till det allmänna av

133

markvärdestegringen vid detaljplanering och speciellt den avgörande betydel­

se, som utredningen tillmätt tidpunkten för detaljplanens fastställande. Frå­

gan hade med andra ord endast gällt problemet om att utjämna den relativa

skillnaden mellan glesbebyggelsevärde och tomtpris. Beträffande däremot

angelägenheten att hålla nere markpriserna

absolut

taget vore kraven på kom­

munerna desamma som förut, låt vara att deras fullgörande underlättades

genom vidgad rätt att expropriera. I sista hand vore det kontrollen av hyres­

nivån som hindrade markägarna att vältra över exploateringsavgiften på all­

mänheten. Att hindra höjningar av denna nivå vore en bostadspolitisk upp­

gift för samhället, som förelåge oavsett om exploateringsavgift infördes. Full­

gjordes denna uppgift riktigt — och även där vore kommunernas insats och

deras expropriationsrätt av betydelse — vore det svårt att se hur denna över-

vältring skulle lyckas.

Slutligen har i detta sammanhang i promemorian berörts frågan, hur ex­

ploateringsavgiften kommer att förhålla sig till de båda andra former för av­

gifter från markägare till kommunen, som regleras i byggnadslagen, nämligen

g a tu marksersättning och gatubyggnadsersättning. Om

dem båda gällde detsamma som förut sagts om den ekonomiska zonexpro-

priationen, nämligen att exploateringsavgiften innebure ett mera konsekvent

fullföljande av den princip, som kommit till uttryck i dessa äldre bestämmel­

ser. Principen innebure i korthet, att den planmässiga bebyggelsen droge

med sig vissa kostnader — i detta fall för gator, ledningar m. m. — men å

andra sidan ökade värdet på angränsande tomtmark och att i enlighet här­

med avgifter läggas på denna mark för att bidraga till de ifrågavarande

kostnaderna. Exploateringsavgiften innebure detsamma, men den toge steget

fullt ut och utmättes efter

hela

värdeökningen utan att närmare precisera

beloppet av de kostnader, som skulle täckas med avgiften. Exploateringsav-

giftens uttagande kunde därför ses som en större åtgärd, som inneslöte de

båda andra, mindre avgifterna. Om förhållandet mellan dem anföres föl­

jande.

Exploateringsavgiften räknas på skillnaden mellan å ena sidan nettovärdet

för tätbebyggelse och å andra sidan glesbebyggelsevärdet. Sagda nettovärde

erhålles genom att från bruttovärdet vid försäljning av mark till tätbebyg­

gelse draga allehanda exploateringskostnader, såsom för administration, led-

ningsarbeten m. in., bland dem även de båda nyssnämnda gatuavgifterna.

Om dessa icke dragas ifrån, blir nettovärdet och därmed exploateringsav­

giften så mycket större. Av de båda gatuavgifterna är gatubyggnadsersätt-

ningen fakultativ såtillvida, att det ligger i stadens hand att bestämma om

införande av sådan avgift inom staden. Sker det ej, blir alltså exploaterings­

avgiften så mycket högre. Härvidlag bortses från den skillnad, som uppkom­

mer därigenom att exploateringsavgiften icke täcker hela värdestegringen

utan endast 80 % därav.

Det kunde, enligt promemorian, ifrågasättas, om icke gatuavgifterna borde

avskaffas då exploateringsavgiften infördes. Två skäl kunde anföras för att

bibehålla gatuavgifterna. Det ena låge däri, att det vid uttagande av en av­

gift både för den avgiftspliktige och för mottagaren kunde vara tilltalande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

att avgiften ginge till ett konkret närliggande ändamål och till beloppet be­

stämdes av den faktiska kostnaden för detta ändamåls genomförande. Det

andra skälet gällde särskilt det fallet, att värdestegringen vid tätbebyggelse

vore ringa, måhända obetydligt större än vad som åtginge till gatuavgifter och

andra exploateringskostnader. I sådant fall vore det mera praktiskt att taga

ut gatuavgifter än en exploateringsavgift. Dessa avgiftsformer kunde därför

tänkas alternera med varandra; att de i det enskilda fallet skulle utgå vid si­

dan av varandra föreföll däremot mera opraktiskt. På grund härav syntes

det vara lämpligast att bestämmelserna om gatuavgifter åtminstone tills vi­

dare kvarstode i lagen. Det kunde dock övervägas att göra gatumarksersätt-

ningen fakultativ på samma sätt som gatukostnadsersättningen. I så fall

komme det att ligga i kommunens hand att avgöra, om den för sin del ville

låta exploateringsavgiften konsumera de båda andra eller hålla alla vägar

öppna. Även om gatumarksersättningen icke gjordes fakultativ i lagen, bor­

de dock kommunen i det enskilda fallet kunna avstå från densamma för att

förenkla uträkningen av exploateringsavgiften och slippa dubbel uppbörd.

I anslutning till reglerna om exploateringsavgift har föreslagits en över-

gångsbestämmelse, enligt vilken vid beräkning av planvärdestegring värdet

å marken före planens eller planändringens fastställande skall bestämmas

med skälig hänsyn till det värde, marken den 1 januari 1949 ansågs äga en­

ligt dittills tillämpade grunder.

I promemorian anföres att det vore uppenbart, att den föreslagna beskatt­

ningen icke kunde drabba sådan värdestegring, som redan vid tiden för den

nya lagens ikraftträdande hade inträtt och i olika avseenden erhållit rätts­

lig och ekonomisk betydelse. En övergångsbestämmelse erfordrades därför

av liknande innehåll som motsvarande stadgande i 162 § byggnadslagen.

För årtionden framåt bleve denna övergångsbestämmelse tydligen av stor

betydelse vid tillämpningen av de föreslagna reglerna. Systemet med en

beskattning till 80

%

av markvärdestegringen vid detaljplanering avsåge

sådana områden, som vid tiden för ikraftträdandet ägde endast glesbebyg-

gelsevärde, d. v. s. där ingen förväntan om framtida tätbebyggelse ännu ta­

git sig uttryck i värdestegring. Under åtskilliga år framåt hade de flesta

områden, som ifrågakomme till tätbebyggelse, före lagens ikraftträdande ta­

git åt sig något tätbebyggelsevärde, och i alla dessa fall kunde förslagets in­

nebörd anges vara den, att om detaljplan eller ändring däri fastställdes

efter lagens ikraftträdande, avgift utginge med 80

%

av den skillnad, som

eventuellt förelåge mellan markens värde för tätbebyggelse efter faststäl­

landet och det värde marken hade då lagen trädde i kraft. Om tätbebyg­

gelsevärdet redan vid denna tidpunkt helt »slagit igenom», funnes ingen

sådan skillnad, och ingen avgift utginge. Men om, såsom vanligen skedde,

prisstegringen på grund av väntad tätbebyggelse skedde gradvis, berodde

det på hur långt denna process fortskridit och påverkat gängse försäljnings­

priser.

I likhet med markutredningen framhålles i promemorian att i de fall, då

135

tillämpning av övergångsbestämmelsen ifrågakomme lång tid efter lagens

ikraftträdande, borde uppmärksammas att penningvärdet kunde ha föränd­

rats under mellantiden. Hänsyn borde då tagas till denna förändring vid

bestämmandet av värdestegringen, varvid vissa av utredningen angivna be­

räkningsmetoder kunde komma till användning. Det vore endast vid till-

lämpning av övergångsbestämmelserna som denna faktor bleve av betydelse.

I övrigt grundades exploateringsavgiften på en uppskattning av det värde

som marken vid en och samma tidpunkt, nämligen detaljplanens faststäl­

lande, hade för olika användning, och några sådana förändringar, som

kunde iakttagas under längre tidrymder, inverkade därför icke på beräk­

ningen.

Remissyttrandena över departementspromemorian.

Av de remissinstanser, som yttrat sig över departementspromemorian i

denna del, ha ungefär hälften tillstyrkt förslaget om exploateringsavgift eller

eljest i princip lämnat detsamma utan erinran. Därvid har i åtskil­

liga fall uttalats, att förslaget vore ändamålsenligare än den av markut­

redningen föreslagna metoden för markvärdestegringens indragande till det

allmänna.

Lantbruksförbundet,

som gjort ett dylikt uttalande, har tillika

framhållit att med den i promemorian föreslagna lösningen en utsträck­

ning av expropriationsrätten för kommunerna utöver vad i 44 § byggnads­

lagen stadgades vore obehövlig.

Hovrätten för Övre Norrland

har icke funnit något vara att erinra mot

de föreslagna bestämmelserna om exploateringsavgift under förutsättning

att garantier skapades för att kommunerna begagnade influtna avgifter tdl

beredande av billigare bostäder åt samhällets innevånare eller till anläggning

av gata eller andra allmänna platser,

överståthållarämbetet

har erinrat att

de olika försök, som tidigare gjorts att lösa spörsmålet om skatt till det all­

männa på s. k. oförtjänt jordvärdestegring, icke lett till resultat. Närmast

hade väl anledningen därtill varit den att man bedömt ämnet ur ren beskatt-

ningssynpunkt och därvid icke lyckats finna någon ur rättssäkerhetssyn­

punkt betryggande anordning. Det remitterade förslaget hade behandlat sa­

ken efter delvis andra grunder och det syntes ämbetet otvivelaktigt att man

därigenom nått fram till en bättre uppläggning av frågan än vad tidigare

varit fallet. Genom att frågan om fastställande av exploateringsavgiften an­

förtroddes åt eu sakkunnig ägodelningsrätt öppnades nämligen en väg att

på ett för rättssäkerheten betryggande sätt införa ifrågavarande avgifts-

skyldighet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

har funnit del framlagda försla­

get om exploateringsavgift väl genomtänkt och utformat. Det väsentliga pro­

blemet, nämligen huru tätbebyggelsevärdet såsom sådant skulle kunna un­

dandragas spekulation, vunne emellertid icke sin lösning genom förslaget.

Visserligen tillråddes kommunerna att genom eu framsynt markpolitik för­

värva lämpliga tomtområden för att medelst prisreglerande konkurrens

hålla markpriserna nere i eu skälig nivå, men möjligheterna härtill borde

icke överskattas. Än mindre syntes detta böra vara fallet med promemorians

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

136

optimistiska uttalande om den prisreglerande inverkan, som kontrollen av hy­

resnivån kunde ha. Val kunde denna kontroll i viss mån förebygga prissteg­

ringar i fråga om hyreshus men beträffande enfamiljshus kunde en sådan

påverkan bliva skäligen ringa.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

har som

helhetsomdöme uttalat att förslaget i hög grad kunde förväntas underlätta

ett samhälles möjligheter alt i tid kunna vidtaga åtgärder, som kunde bliva

till gagn för en ändamålsenlig utveckling av den aktiva bostadspolitiken.

Det borde dock framhållas att i vissa gränsfall det kunde uppkomma avse­

värda svårigheter för ett rätt bedömande av en värdestegrings storlek och

detta särskilt i ett planområdes periferi.

Stadskollegiet i Stockholm

har meddelat att stadens fastighetsnämnd och

fastighetsborgarrådet hävdat den uppfattningen att kompletteringen av den

utvidgade expropriationsrätten med en lagstiftning om exploateringsavgift

skulle innebära en försvagning av markutredningens förslag. Stadskollegiet

kunde emellertid icke dela denna uppfattning. Man vågade nämligen knap­

past räkna med att alla kommuner skulle komma att genomföra expro-

priationer i den omfattning som vore den principiellt riktiga. Det inne-

bure därför icke någon nackdel om en annan möjlighet öppnades att till

det allmänna indraga den oförtjänta värdestegring som regelmässigt upp-

komine när mark upplätes för tätbebyggelse eller när eljest ett intensi­

vare utnyttjande av byggnadsmark medgåves. Det borde också uppmärk­

sammas att utmätandet av exploateringsavgiften innebure fastställandet

av markvärden som bleve grundläggande vid en eventuell framtida expro­

priation. En sådan hade därigenom väsentligt underlättats. Enligt kollegiets

mening kunde exploateringsavgiften uppenbarligen icke om den utmättes

på riktigt sätt verka höjande på prisnivån. Denna bestämdes såvida bostads­

brist ej förelåge av en fri marknad. Oförtjänta värdestegringen vore en del

av markägarens vinst på exploateringsaffären och alltså icke någon verklig

produktionskostnad. Den måste därför kunna indragas till det allmänna utan

att hyrespriset stege. Vid fri marknad kunde förutsättas att markägaren

alltid uttoge högsta möjliga pris för sin mark, och den omständigheten, att

en kommun erhölle rätt att uttaga en exploateringsavgift skapade icke någon

möjlighet för markägaren att ytterligare höja mark- eller hyrespriser. För

övrigt förtjänade det påpekas att den föreslagna lagstiftningen icke tvinga­

de kommunen att till sig indraga hela den oförtjänta markvärdestegringen.

Man kunde även tänka sig att exploateringsavgiften fastställdes samtidigt

som avtal träffades med markägaren om att han icke behövde inbetala av­

giften så länge han upprätthölle en av kommunen godkänd lägre hyresnivå,

likaså beredde exploateringsavgiften givetvis, om den uttoges, kommunerna

ökade resurser att genom subventioner pressa ned priserna.

Beträffande de remissyttranden, vari tillkännagivits en övervägande b e-

tänksam inställning till promemorians förslag om exploaterings­

avgift, har förslaget helt avstyrkts eller eljest ansetts icke böra läggas till

grund för lagstiftning av kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, lantbruks-

styrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län och i

Kungl. Maj.ts proposition nr 184

137

Jämtlands län, fastighetsbildningssakkunniga, landsorganisationen, fastig­

hetsägareförbundet, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riks­

förbund, riksförbundet landsbygdens folk, länsarkitekternas förening, bank­

föreningen, drätselkammaren i Linköping, advokatsamfundet, handelskam-

rarnas nämnd samt byggnadsindustriförbundet. I vissa yttranden ha för-'

slagets konsekvenser i skilda hänseenden funnits så svåra att överblicka att

något helhetsomdöme icke kunnat avgivas. Från flera håll har ifrågasatts

behov av ytterligare utredning.

Kammarkollegiet

har till en början anfört att ett förslag med ifrågava­

rande karaktär syntes ha bort grundas på en mera ingående motivering

och ha bort närmare belysas till sina syften och verkningar, vilka inga­

lunda kunde betraktas som självklara. Exploateringsavgiftens ställning och

betydelse inom skattesystemet och dess samordning med övriga former av

fastighets- och rörelsebeskattning syntes också böra kräva en närmare un­

dersökning, liksom dess betydelse för fastighetstaxeringen hade bort när­

mare belysas. Vinst på exploateringsverksamhet syntes redan nu vara jäm­

förelsevis hårt beskattad. Det kunde befaras att en exploateringsavgift kunde

medföra ej önskvärda konsekvenser för beskattningen i övrigt. Värdeför­

ändringar utan ägarens åtgöranden förekomme dagligen och stundligen på

lösören, på konstverk samt på fastigheter. Dessa värdeförändringar kunde

betecknas som »oförtjänta» men beskattades endast i vanlig ordning såsom

inkomst eller förmögenhet. Någon anledning att sätta dylik värdestegring

på exploateringsmark i särklass syntes ej föreligga. En viss särställning in-

toge dock en prisstegring på tomtmark, framkallad genom monopol eller

konstlad knapphet på utbud. Den härigenom uppkommande vinsten kunde

emellertid icke alltid betecknas som »oförtjänt». Den kunde nämligen för­

utsätta bestämda strävanden och betydande uppoffringar för att nå det av­

sedda målet. I vissa fall uppkomme den naturligtvis utan några särskilda

ansträngningar. En sådan monopolvinst på tomtmark borde skiljas från

den naturliga värdestegring som alltid syntes uppstå vid ett samhälles till­

växt. Den komme ej blott markexploatören till godo utan även övriga fas­

tighetsägare inom samhället, men ej blott dessa utan också rörelseidkare,

som erhölle större omsättning, samt arbetskraft, som kunde erhålla bättre

arbetstillfällen och mera lönande sysselsättningar. En värdestegring på ex­

ploateringsmark av sådan anledning skilde sig i princip icke på något sätt

från den ekonomiska förbättring, som komme flertalet till del när ett sam­

hälle utvecklades. Värdestegringen på marken uppkomme jämförelsevis

sent och vore den första som försvunne, om stagnation eller tillbakagång

skulle inträda. Ett utnyttjande av ett markmonopol för att pressa upp tomt­

priserna över del skäliga vore socialt förkastligt vare sig spekulanten vore

ett enskilt företag eller ett samhälle. Lagstiftningens strävan syntes följakt­

ligen i första hand böra gå ut på att förhindra uppkomsten och utnytt­

jandet av dylika monopol genom att möjliggöra att tomtmark lillhanda-

hölles till skäligt pris. Härför vore närmast erforderligt att expropriations­

rätten vidgades och att möjlighet bereddes alt vid expropriationen värdera

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

138

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

marken med bortseende från den konstlade prisstegringen. Enligt kammar­

kollegiets mening drabbade det i promemorian framlagda förslaget med en

konfiskatorisk beskattning även den naturliga och rimliga värdestegringen

på exploateringsmarken och stärkte stadsplanesamhällenas monopol på

■markexploatering utan att uppställa några garantier mot dess missbruk.

Vidare kunde förslaget, om det realiserades, befaras verka uppdrivande på

tomtpriserna i vissa fall, då markexploatören finge ett starkt intresse av att

tomtpriset sattes högt, varigenom hans vinstandel ökades, och vederbörande

kommun hade samma intresse, eftersom det ökade dess skatteinkomst. I

detta sammanhang anför kammarkollegiet ytterligare:

En hänvisning till det engelska systemet kan ej försvara det föreliggande

förslaget, som ej har mycken likhet med detta. I England har man företagit

en medveten socialisering av exploateringsrätten inom hela landet på så

sätt, att staten mot ersättning övertagit de outnyttjade exploateringsmöj-

ligheter, som redan finnas, och därefter försäljer exploateringsrätt, när nå­

gon vill taga den i anspråk. Det har antagits, att utgående ersättningar och

inflytande avgifter skulle väga ungefär jämnt. Det engelska systemet vilar

på ett bestämt syfte och anvisar en enkel och klar linje för dess uppnående.

Emellertid lär genomförandet i praktiken komma att ställa de statliga och

kommunala myndigheterna inför problem, som icke äro så lätta att be­

mästra. Anledning synes därför kunna vara att avvakta, huru det engelska

försöket med socialisering av exploateringsrätten kommer att utfalla innan

detta tages till förebild under de rätt olika svenska förhållandena.

Från dessa allmänna synpunkter har kollegiet ansett sig ej kunna till­

styrka den föreslagna exploateringsavgiften. Även om man på de skäl som

anförts i promemorian skulle acceptera en exploateringsavgift för stadspla-

nelagda områden inom stad och därmed jämförliga samhällen, syntes mo­

tiveringen i promemorian icke täcka uttagandet av exploateringsavgift inom

byggnadsplaneområden eller inom stadsplaneområden på landsbygden. Kom­

munen hade i dessa fall i regel icke någon skyldighet att vidkännas kostna­

der, som föranleddes av exploateringen, och i allt fall kunde den tillgodo­

räkna sig den ökning i skatteunderlag, som exploateringen medförde. En­

ligt förslaget skulle exploateringsavgift också utgå, om efter ändring av

stadsplan mark finge tätbebyggas och dess värde för sådan bebyggelse vore

högre än dess värde för den bebyggelse och användning i övrigt, som enligt

planen dessförinnan var medgiven. Det kunde medgivas, att en bestäm­

melse om exploateringsavgift erfordrades för det fall, att stadsplan ändra­

des så, att ett område, som förut icke fått bebyggas eller endast fått bebyg­

gas för industriändamål eller upplag eller dylikt, efter planändringen finge

byggas för bostadsändamål. Däremot kunde det ifrågasättas om det vore

lyckligt att uttaga exploateringsavgift för det fall att tomten finge större

värde för tätbebyggelse. Om en stadsplaneändring i sådan riktning numera

vidtoges, måste ändringen vara påkallad av samhällets intresse, och det

måste vidare presumeras att det vore ett önskemål att de ökade byggnads-

möjligheterna utnyttjades så snart och så billigt som möjligt. Markvärde­

stegringen genom planändringen motsvarade emellertid det kapitaliserade

139

värdet av nettovinsten på den nybyggnad, varigenom planändringen utnytt­

jades, och denna komme följaktligen att konfiskeras till 80 procent genom

exploateringsavgiften. Följden bleve att tomtägaren, som i detta fall icke

dreve någon exploateringsrörelse, icke komme att visa något större intresse

av att förnya byggnaderna på tomten.

Lnntmäteristijrelsen

har anmärkt att det ekonomiska utbytet av de före­

slagna exploateringsavgifterna sannolikt bleve ringa. Kommun, som ville

taga ut exploateringsavgift, måste visa, att exploateringsvinst uppstode samt

vinstens storlek. Detta vore en invecklad och svår uppgift med hänsyn

till de många olika faktorer som påverkade markvärdet. Det föieslagna

förfarandet för att fastställa avgifternas storlek kunde också bli både be­

svärligt och kostnadskrävande. Erfarenheterna rörande tillämpningen av

bestämmelserna i 24 § andra stycket i 1931 års stadsplanelag, numera 44 §

andra stycket byggnadslagen, om s. k. ekonomisk zonexpropriation visade

hur svårt det vore att tillförlitligt uppskatta exploateringsvinsten (jfr stads-

planeutredningens betänkande III, SOU 1945: 15 s. 308). Departementsför-

slaget anknöte i stort sett till den metod, som funnes angiven i dessa lag­

rum och vilken i praktiken sålunda visat sig vara synnerligen svår att

tillämpa. Ekonomisk zonexpropriation hade under de gångna åren icke skett

mer än möjligen i ett eller annat fall. Ej minst på grund av den föreslagna

övergångsbestämmelsen om hänsynstagande till de tätbebyggelsevärden, som

funnes redan vid lagens ikraftträdande, komme under de första åren eller

årtiondena de avgiftsbelagda exploateringsvinsterna — i den mån de över­

huvud ginge att fastställa — att bli små. Det måste därför befäl as, att de

kommuner som försökte taga ut exploateringsavgifter bleve avskräckta ge­

nom det ringa utbyte som därvid erhölles. Följden bleve då antingen att de

nya bestämmelserna i stort sett icke alls tillämpades, varvid lagstiftningen

förfelade sitt syfte, eller att bestämmelserna användes endast i vissa fall.

I det senare fallet uppkomme sådana ojämnheter i tillämpningen, som det

just varit ett av promemorieförfattarens önskemål att söka undvika. Följ­

den av de administrativa svårigheter, som förslaget medförde, bleve en ny

belastning på byggnadsindustrien och den byggande allmänheten. Att ny­

byggnadslov förbundits med exploateringsavgiften kunde därjämte i många

fall betaga fastighetsägare lusten att verkställa eljest önskvärda ombyggna­

der, som enligt byggnadslagen vore att hänföra till nybyggnad. En allvar­

lig invändning mot departementsförslaget vore också att den nya skatten

eller avgiften icke komme att träffa de ursprungliga markägarna. Dessa

komme säkert att försöka vältra över skatten på tomtköparna och de hade

goda möjligheter att lyckas därmed, i all synnerhet som avgifterna loges

ut på ett mycket sent stadium eller i samband med prövningen av byggnads­

lovet. All övervältringen skulle kunna förhindras genom kontroll av hyres­

nivån synles icke möjligt. Vore del sa enkelt att hålla neie markpriserna

som genom en kontroll av hyresnivån borde givetvis denna metod tillgripas

i första band. Hela det ifrågavarande förslaget kunde då vara onödigt. I

detta avseende anför lantmäteristyrelsen vidare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

140

över huvud är uttalandet i promemorian om att kontrollen över hyresni­

vån i sista hand hindrar markägaren att vältra över exploateringsavgiften

på allmänheten dunkelt. Det synes tvärtom tydligt att denna avgift även

med nuvarande hyresregleringslagstiftning måste påverka hyrorna i stigan­

de riktning. Den fastighetsägare, som erlägger exploateringsavgift för sin

nybyggnad, måste ju få räkna sig avgiften till godo'som kapitalkostnad och

därmed som grund för en i samma mån höjd hyressättning. Givetvis inträf­

far detsamma om tomten inköpes av annan för nybyggnad och den värde­

stegring, som exploateringsavgiften motsvarar, inräknas i köpeskillingen.

Om en sådan förbättring i bostadstirigången skulle inträffa, som utgjorde

anledning till hyresregleringens avskaffande, något som skulle innebära att

hyrorna bestämdes genom fri konkurrens, lärer det vara alldeles självklart

att exploateringsavgifterna måste medverka till en höjning av hyresnivån i

den mån icke expropriation tillgripes. Detta skulle bli mest markant i det

fall att hyresregleringen avskaffades vid samma tidpunkt då exploaterings-

avgifterna kunde börja ge något. I själva verket skulle möjligen uttagandet

av exploateringsavgifterna kunna anföras som skäl för hyresregleringens

fortsatta giltighet, enär de nybyggda husen genom dessa avgifter måste bli

dyrare och därför påverka hela hyresnivån i stigande riktning. Oavsett vad

nu antörts är det emellertid betänkligt att grunda det resonemang, som pro-

memorieförfattaren fört i nu förevarande avseende, med utgångspunkt bl. a.

från kontrollen av hyresnivån, när man icke vet om den nuvarande proviso­

riska kontrollen skall bibehållas för någon tid, som i detta sammanhang kan

betraktas som avsevärd, eller om någon permanent ersättning härför skall

tillskapas.

Med anledning av den kritik som riktats mot markutredningens förslag

framhåller lantmäteristyrelsen, att det icke var markutredningens avsikt att

expropriation alltid skulle behövas för att indraga värdestegring till det all­

männa. Tvärtom utgick utredningen ifrån att i de kanske flesta fall frivillig

uPP§örelse skulle kunna träffas mellan markägare och kommun om att

kommunen avstod från sin expropriationsrätt mot att markägaren betalade

vissa avgifter eller utfäste sig till andra prestationer, t. ex. att hålla nere

hyrorna i de nybyggda husen. Därest man ville fastställa en viss form för

bestämmandet av den avgift, som markägare borde erlägga för att, sedan

expropriationsrätt beviljats, bli befriad från expropriationen, kunde en så­

dan ändring i markutredningens förslag givetvis genomföras. Såsom exem­

pel på stadganden som kunde tjäna som förebild kunde nämnas 44 § tredje

stycket och 65 § byggnadslagen. För att möjliggöra goda tätortsbildningar

på den mark, som i alla avseenden vore mest lämpad för ändamålet, och

för att på så sätt förverkliga byggnadslagstiftningens syften måste kommu­

nerna emellertid driva en aktiv markpolitik. De måste själva köpa mark och

tillhandahålla den på rimliga villkor. Detta vore i längden enda sättet att

hålla nere markpriserna. Och endast om kommunen finge en vidsträckt

expropriationsrätt kunde den driva en sådan politik. Departementsförslaget

gåve kommunerna möjlighet att utan större aktiva insatser avvakta utveck­

lingen. Ansvaret för exploateringen vilade på de enskilda, men kommunerna

finge möjlighet att i efterhand lägga sig till med största delen av exploate-

ringsvinsten. Genom markutredningens förslag stimulerades däremot kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

141

munerna alt på ett tidigt stadium av tätortsutvecklingen själva taga ansva­

ret för markpolitiken. Detta vore följdriktigt med hänsyn till det ansvar,

som åvilade kommunerna för bostadsförsörjningen och vore även i övrigt

till stor fördel. På grund av det anförda ansåge lantmäteristyrelsen att

markutredningens förslag i förevarande del vore att föredraga framför de-

partementsför slaget.

Fastighetsbildningssakkunniga,

som avfattat sitt yttrande efter visst sam­

råd med lantmäteristyrelsen, har förklarat att de sakkunniga i likhet med

lantmäteristyrelsen och på i huvudsak samma grunder föredroge det av

markutredningen föreslagna alternativet, eventuellt i den modifierade form

som antytts i lantmäteristyrelsens yttrande. Även

länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län

har uttalat sig på väsentligen samma sätt som lantmäteri­

styrelsen.

Bostadsstyrelsen

har anfört att ur de synpunkter, styrelsen hade att före­

träda, den avgörande frågan vore, huruvida ett genomförande av förslaget

till lagstiftning om exploateringsavgift skapade garantier för skäliga tomt­

kostnader och om det vore ägnat att förhindra uppkomsten av tätbebyggelse­

värden. Bostadsstyrelsen kunde icke finna, att departementsförslaget läm­

nade garantier i dessa avseenden. Härvid ville styrelsen i första hand fram­

hålla den uppenbara fara, som låge däri, att markägaren och kommunen vid

införande av expropriation savgift finge ett gemensamt intresse att höja

tomtvärdena. Visserligen komme alltfort låga tomtpriser att ligga i linje

med kommunernas allmänna bostadspolitiska uppgifter. Men i varje sär­

skilt värderingsfall komme kommunen att få ett fiskaliskt intresse att åsätta

ett högt värde, vilket lätt medförde en värdering i överkant — i varje fall

icke en återhållande värdering — med den följd att tomtpriserna komme

att stiga. Ett annat förhållande, som ur här ifrågavarande synpunkt vore

ägnat att ingiva betänkligheter, vore den föreställning om eu särskild »plan-

värdestegring», som genom förslaget bleve legaliserad. Denna utgjordes i

sin helhet av oförtjänt värdestegring. En lagstiftning, som räknade med en

sådan såsom en normal företeelse, kunde icke vara ett lämpligt led i plan­

mässiga åtgärder, som avsåge att förhindra uppkomsten av oförtjänt värde­

stegring. I departementspromemorian hade anförts, att det i sista hand vore

kontrollen av hyresnivån, som hindrade markägarna att vältra över exploa-

teringsavgiften på allmänheten. Härtill kunde framhållas, att hyreskontrol-

len erfarenhetsmässigt icke utgjorde ett effektivt hinder mot markvärde­

stegringen. Sålunda kunde hyreskontrollen icke ha någon inverkan på värde­

stegringen av mark, som skulle bebyggas med enfamiljshus. Då enfamiljs­

husen vore att anse som eu socialt önskvärd bostadsform, vore det ange­

läget, att egnahem sproduktionen icke motverkades genom en spekulativt

betonad exploateringsverksamhet. Bostadsstyrelsen hade kunnat konstatera

en oroväckande prisstegring särskilt för egnahemstomter. Bostadsstyrelsen

ville framhålla, alt kommunen på sätt markutredningen föreslagit borde,

efter Kungl. Maj :ts prövning av föreliggande behov, tillerkännas rätt att ex­

propriera' sådan mark, som erfordrades för att samhällets utveckling ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

142

Kunyl. Maj:ts proposition nr 184.

skulle hämmas, och att den av utredningen angivna värderingsgrunden för

beräknande av löseskilling vid expropriation i allt väsentligt borde godtagas.

Markägaren borde sålunda icke under åberopande av att han själv ämnade

exploatera marken kunna förhindra expropriationen, enär i så fall risk

förelåge, att kommunen utestängdes från möjlighet att äga mark och där­

med även berövades möjligheten att dels leda bebyggelsens utveckling, dels

hålla prisnivån under kontroll. Vid en lagstiftning i enlighet med markutred­

ningens förslag uteslötes icke möjlighet för lojala och vederhäftiga mark­

ägare att bedriva exploateringsverksamhet. Markutredningen hade därom

anfört, att det givetvis stode parterna fritt att träffa godvillig överenskom­

melse, varigenom samhället avstode från expropriation mot att detsamma

tillförsäkrades eventuell värdestegring eller del därav. En dylik rätt till

värdeindragning borde på sätt skett i 44 § byggnadslagen kunna lagfästas.

Icke heller skulle enskilda förhindras handhava byggnadsverksamhet, därest

marken efter expropriation upplätes med tomträtt. Med hänvisning till vad

sålunda anförts angående de ur bostadspolitisk synpunkt direkt skadliga

verkningar, som sannolikt skulle bli eu följd av ett genomförande av före­

liggande förslag till lagstiftning om exploateringsavgift, ville bostadsstyrel-

sen bestämt avstyrka nämnda förslag.

Bostadsstyrelsen framhåller i anslutning härtill att den kritik, som i de­

partementspromemorian anförts gentemot markutredningens förslag till

ändrad expropriationslagstiftning, avsåge väsentligen administrativa frå­

gor. Härom har styrelsen närmare anfört:

Expropriationsförfarandet i enlighet med markutredningens förslag skul­

le säkerligen såsom i promemorian framhållits komma att ställa vissa krav

på kommunens administration. Sålunda måste kommuner verkställa viss ut­

redning rörande behovet av den mark som erfordras för tätbebyggelse eller

därmed sammanhängande anordningar och som avses att exproprieras. Där­

est emellertid såsom markutredningen förutsatt expropriationsförfarandet

blir ett led i själva planläggningsproceduren, torde en sådan utredning icke

böra uppfattas såsom ett merarbete på grund av den tillämnade expropria­

tionen, enär ju för planläggningsarbetet som sådant, oberoende av huruvida

expropriation i samband därmed skall tillgripas, krävs en dylik utredning.

Enligt uttalande av markutredningen måste vid Kungl. Maj :ts prövning av

expropriationsärendet viss hänsyn tagas till det pris, som markägaren be­

gärt. I det fall prisfrågan är expropriationsanledning, måste givetvis kom­

munen motivera kravet på expropriation genom företeendet av visst utred­

ningsmaterial i värdefrågan. Den slutliga värderingen verkställes av expro-

priationsmyndigheten. I annat fall, då sålunda icke prisfrågan utan exem­

pelvis den omständigheten att markägaren vägrar att tillhandahålla erfor­

derlig mark för exploatering utgör expropriationsanledning, krävs ingen

annan utredning än den som alltid bör verkställas i samband med planering

för tätbebyggelse.

Enligt bostadsstyrelsens mening skulle däremot ett genomförande av för­

slaget till lagstiftning om exploateringsavgift för kommunerna komma att

medföra en avsevärd administrativ belastning. Bestämmandet av exploate­

ringsavgift måste föregås av ett i de flesta fall ganska komplicerat värde-

143

ringsförfarande. Sålunda måste utöver markens värde ur avkastningssyn-

punkt, d. v. s. jordbruks- och/eller skogsvärde, ett bruttotomtpris fixeras,

exploateringskostnader beräknas och exploateringstiden bedömas. Först där­

efter kunde exploateringsavgiften beräknas. Sannolikt komme markägarna

att prestera motsvarande utredningar. I de flesta fall komme det slutliga

fastställandet av exploateringsavgift att föregås av tidskrävande förhand­

lingar mellan berörda parter. Indrivandet av exploateringsavgifter i samband

med beviljandet av byggnadslov samt förandet av register över avgifterna

komme säkerligen att medföra en avsevärd arbetsbelastning för den kom­

munala administrationen. I anslutning härtill kunde nämnas, att flertalet

kommuner, inom vilka funnes fastställda stadsplaner, just med hänsyn till

befarad administrativ belastning, undvikit att antaga gatukostnadsbestäm-

melser. Erinras kunde även, att frågan om bestämmande av markvärdesteg­

ring enligt departementslörslaget skulle bli aktuell även för det stora antal

kommuner, som hade byggnadsplan men däremot icke stadsplan och vilka

därför tidigare ej berörts av sådana administrativa problem, varom här vore

fråga. Dessa kommuner skulle genom förslaget påläggas ett komplicerat ar­

bete, varom de helt saknade erfarenhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

har funnit det av promemorian framgå, att

man ansett värdestegringens indragande till det allmänna vara något som i

och för sig borde av samhällsmakten eftersträvas. Departementsförslaget

syntes emellertid länsstyrelsen kunna ge anledning till principiella invänd­

ningar. Den engelska lagstiftning, som stått som förebild, toge sikte på all

markvärdestegring genom ändrad användning av marken. Det föreliggande

förslaget vore däremot begränsat till sådan värdestegring som uppkomme

genom markens utnyttjande för tätbebyggelse. Något annat skäl hade icke

givits för denna begränsning än svårigheten att i andra fall bestämma om

och i vad mån en »oförtjänt» värdestegring inträtt vid nytt, mera inbring­

ande användningssätt. Man hade sålunda brutit ut den mindre del av proble­

met om jordränta och jordvärdestegring, som hänförde sig till tätbebyggd

mark, och låtit rent praktiska sociala skäl motivera problemlösningen. Det

ville också synas innebära en motsägelse, då man i promemorian å ena sidan

principiellt ifrågasatte om det vore nödvändigt med den i allmänhet bety­

dande skillnad mellan glesbehyggelsevärde och tätbebyggelsevärde, som tra­

ditionellt bestode, och förklarade exploateringsavgiftens syfte och funktion

vara att upphäva eller i varje fall starkt minska denna skillnad, medan man

å andra sidan uppenbart syftade till en beskattning av värdestegringen och

ansåge att skillnaden i värde finge en förnuftig mening, om den (till största

delen) bleve ett tillskott till gemensamma anordningar för marken vid be­

byggelse.

Rent praktiskt sett kunde departementsförslaget enligt länsstyrelsens me­

ning medföra åtskilliga icke önskade följder eller ge anledning till nya

komplicerade situationer. Det kunde visserligen erkännas att en exploate-

ringsavgift i högre grad än en markvärdeindragning enligt markutredning­

ens förslag vore ägnad att hålla nere värdet å mark, innan densamma de­

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

144

taljplanerades och frigåves för tätbebyggelse. Såsom i promemorian påpe­

kats hade man emellertid därmed icke säkerställt tillgången på lämplig och

billig mark för bebyggelse. Eftersom exploateringsavgiften i markägarnas

ögon med rätta komme att framstå som en beskattning, vilken de därav

drabbade kunde antagas vilja undgå, komme följden att bli att den mark­

ägare, som skulle betala avgiften, försökte taga igen denna genom högre er­

sättning för nyttjandet av de uppförda bostäderna. Hindrades han härav

genom en av samhället bestämd hyresnivå, bleve han naturligtvis obenägen

att utnyttja sin mark för tätbebyggelse och därmed bleve huvudsyftet med

markutredningens förslag såsom länsstyrelsen fattat det — nämligen säk­

randet av billig mark för tätbebyggelse — förfelat. Enda korrektivet häre­

mot vore, att kommunen själv förvärvade tillräckligt mycket välbelägen

mark för att kunna erbjuda konkurrens. En vidgad expropriationsrätt vore

här ett oundgängligt remedium. I själva verket vore man därmed tillbaka

till den situation, som ansågs bli en följd av markutredningens förslag,

nämligen att kommunen måste göra omfattande markförvärv, genom expro­

priation eller hot därom, för att i rätt tid och ordning och till rimliga priser

kunna ställa mark till förfogande för bebyggelse. Samtidigt måste den ut­

veckla energi och påpasslighet i planarbetet. De krav, som sålunda skulle

komma att ställas på kommunerna, bleve måhända till och med större än

enligt markutredningens förslag, bland annat emedan avgiftens bestäm­

mande och utkrävande erfordrade sin särskilda administrativa apparat. Ett

ytterligare villkor för att det nyss nämnda huvudsyftet skulle nås vore att

kommunen icke själv begärde avsevärt mer för den mark den sålde än vad

den kostat och icke heller av den som därefter bebyggde marken utkrävde

någon exploateringsavgift (utom möjligen vad som motsvarade gatumarks-

ersättningen, eventuellt gatukostnadsersättningen), eftersom därigenom

marken icke blott komme att officiellt ha värderats upp utan även faktiskt

komme att ha kostat husbyggaren mer än vad samhället egentligen ville

att den skulle kosta. Exempel saknades icke på kommuner, som själva satt

sådant pris på välbelägen tomtmark, vilken den ägt, att marken fått ligga

oanvänd, enär ingen kunnat betala priset. Bleve exploateringsavgiften att

räkna med som en ordinarie inkomstkälla för kommunen, låge det även

nära till hands att kommunen icke ville avstå från den inkomsten. Särskilt

på landsbygden kunde en annan följd tänkas uppkomma av exploaterings­

avgift å mark som tätbebyggdes. Tätbebyggelsebegreppet vore i byggnads­

lagen mycket allmänt och vagt definierat. De anvisningar om vad som skulle

förstås med tätbebyggelse, vilka avsåges skola utfärdas av byggnadssty­

relsen, kunde aldrig bli så fullständiga, att ej utrymme lämnades de lokala

myndigheterna att tolka begreppet olika. En markägare, som ville bebygga

sin mark och stode inför utsikten att få betala både planering av marken

och exploateringsavgift, om bebyggelsen av myndigheterna uppfattades som

tätbebyggelse, komme naturligt nog att så långt det vore möjligt bygga

på sådant sätt att bebyggelsen bleve att räkna som glesbebyggelse. Den kon­

centration av bebyggelsen, som med hänsyn till det allmännas kostnader

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

145

vore önskvärd, skulle sålunda komma att motverkas i detta fall. I ännu hög­

re grad än beträffande de stora städerna hade man anledning betvivla att

landsbygdens kommuner mäktade möta en sådan utveckling med en effek­

tiv markpolitik. Länsstyrelsen har vidare i detta sammanhang anfört:

Med hänsyn till bristen på sakkunnig arbetskraft för uppgörande av

stads- eller byggnadsplan i alla de fall, där eu bebyggelseutveckling av tät­

bebyggelsekaraktär pågår eller väntas, torde myndigheterna i vissa fall bli

nödsakade att — även där frågan icke kan anses helt klarlagd ■ ge dispens

för tätbebyggelse, vare sig det nu blir fråga om dispens från nybyggnads-

förbud, som må gälla i avvaktan på planens fastställande, eller det gäller

tillstånd till byggnadsföretag, som skulle innebära tätbebyggelse, utan att

ens beslut ännu fattats om upprättande av plan. Skola nu samma myndig­

heter också lojalt se till att exploateringsavgift utkräves vid tätbebyggelse,

torde de bli ytterst restriktiva med sådana dispenser, trots att dessa i många

fall äro önskvärda. Frånvaron av detaljplan utesluter nämligen formellt ett

uttagande av exploateringsavgift, ehuru denna sakligt sett borde utgå. Till-

låtes åter av praktiska hänsyn tätbebyggelse, fastän detaljplan ännu icke

hunnit fastställas, begår man även en orättvisa mot de enskilda markägar­

na, eftersom de som bygga först slippa ifrån avgifter, medan de som av

en eller annan anledning icke bygga förrän plan fastställts få utge sådan.

Det torde för övrigt i många fall på landsbygden icke bestå någon större

skillnad mellan tomtvärdet inom en plan och strax utanför, och begräns­

ningen av exploateringsavgiften till planlagt område innebär även av den

anledningen en orättvisa.

Länsstyrelsen i Örebro län

har förklarat sig sakna möjlighet att, på den tid

som stått till buds, bilda sig en fullt säker uppfattning om, huruvida syste­

met med uttagande av exploateringsavgift vore att föredraga framför det

av markutredningen föreslagna expropriationsförfarandet. Från länsarki­

tektens och överlantmätarens i länet sida hade starka invändningar gjorts

mot den i promemorian förordade lösningen. Med hänsyn därtill ansåge

länsstyrelsen att frågan borde ytterligare övervägas, innan definitiv ställ­

ning toges.

I ett vid länsstyrelsens yttrande fogat utlåtande av

länsarkitekten

i länet

har denne anfört bland annat att det kunde ifrågasättas, om det nu före­

liggande förslaget om exploateringsavgift innebure en lämplig lösning av

problemet om markvärdestegringens överförande till det allmänna. Enbart

det förhållandet att exploateringsavgiftens erläggande skulle vara beroen­

de av om detaljplan (stadsplan eller byggnadsplan) eller mera genomgri­

pande ändring däri fastställts efter lagens ikraftträdande syntes kunna leda

till mindre önskvärda konsekvenser. I detta avseende borde erinras om att

det system, som tidigare rått på planväsendets område, kritiserats därför

att det medfört, att stadsplaner och byggnadsplaner på många håll fast­

ställts för större områden ån som inom rimlig tid skulle kunna bliva be­

byggda, vilket i sin tur kunde bidraga till onödigt stora kostnader för vä­

gar och anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. Stadsplaneutred-

liingen 1942 diskuterade detta spörsmål och rekommenderade en ompröv­

ning av gällande detaljplaner med avseende å planområdenas omfattning.

10 Ilihang till riksdagens protokoll 19'i'J. 1 sand. AV 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

14G

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Man kunde sålunda utgå ifrån att inom många kommuner funnes mer än

tillräckligt med mark detaljplanelagd för de närmaste årens bebyggelseut­

veckling. Dessa detaljplaner kunde vara så beskaffade, att de under lång

tid kunde ligga till grund för bebyggelse antingen i befintligt skick eller

efter sådana mindre ändringar, som icke medförde högre användningsvärde

å marken. Vid exploatering av planområden av nu nämnda slag skulle icke

någon exploateringsavgift utgå. Om det skulle visa sig vara från allmän

synpunkt lämpligt att fastställa detaljplan efter lagens ikraftträdande för en

samtidig exploatering av ett angränsande område, skulle däremot skyldig­

het inträda att erlägga dylik avgift för detta. Med hänsyn till kostnaderna

för gemensamhetsanläggningar kunde dock ett förhållandevis större bidrag

från markägare vara motiverat i de fall avgift ej skulle komma att utgå.

Kommuner, där man enligt förut gällande planlagstiftning varit alltför för­

utseende med detaljplanläggningen, komme förvisso också i en ogynnsam­

mare ställning än de kommuner, där denna planläggning legat efter. En ned­

skärning gv gällande detaljplaner, som kunde vara mycket välmotiverad från

allmän synpunkt, komme sannolikt att stöta på motstånd från markägare-

håll, om den föreslagna exploateringsavgiften infördes, då förekomsten av en

fastställd plan komme att för markägaren innebära eu garanti för att tätbe­

byggelsevärdet i dess helhet bleve förbehållet honom. En ökad spekulation i

redan detaljplanerad mark kunde emotses, vilket kunde bidraga till att bebyg­

gelsen sökte sig över till mindre lämpliga områden. På grund av ett starkt be­

hov av nya bostäder och svårigheter att snabbt planera lämpligare mark på

annat håll ville en kommun kanske ej alltid använda sig av de korrektiv mot

en mindre önskvärd spridning av bebyggelsen, som den nya byggnadslagen

erbjöde. Exploateringsavgiften kunde sålunda komma att direkt motverka

den nya byggnadslagstiftningens syftemål.

överlantmåtaren

i samma län har, likaledes i ett vid länsstyrelsens ytt­

rande fogat utlåtande, uttalat att den i promemorian anförda kritiken mot

markutredningens förslag icke vore bärande. Därom har överlantmätaren

närmare yttrat:

Det är visserligen riktigt, att man av praktiska skäl ej kan räkna med,

att all mark, som planlägges för tätbebyggelse,

kan

av vederbörande kom­

muner exproprieras, men detta torde ej heller vara nödvändigt för att hind­

ra uppkomsten av omotiverad värdestegring. För detta ändamål torde en­

dast erfordras, att kommunerna förvärva så mycket mark, att de i viss om­

fattning kunna erbjuda tomtmark för bebyggelse av olika slag till ett pris,

som motsvarar glesbebyggelsevärdet -j- administrations-, försäljnings- och

liknande kostnader. Därmed torde kommunerna kunna erbjuda en konkur­

rens, som i stort sett bör kunna hålla tomtpriserna nere vid glesbebyggelse­

värdet och eliminera de oskäliga vinster, som jordägarna hittills ofta kun­

nat uttaga. Det är således icke för detta ändamål nödvändigt, att expro­

priation utövas i varje fall, där plan för tätare bebyggelse skall fastställas,

och allt eftersom tomtpriserna i allmänhet komma att genom kommuner­

nas konkurrens på tomtmarknaden pressas ned och det nya prisläget där­

med kommer att framstå såsom det normala, torde behovet av expropriation

för upprätthållande av konkurrensen även kunna beräknas komma att suc­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

147

cessivt minska. Överlantmätaren förutsätter härvid, att frågan begränsas

till den värdestegring, som inträder i och med att mark frigives för tätare

bebyggelse eller för bebyggelse i större utsträckning än tidigare plan med­

givit. Givetvis ställer dock även en till det egentliga tätbebyggelsevärdet i

allmänhet begränsad tomtprispolitik vissa krav på kommunernas admi­

nistrativa och ekonomiska resurser, men några oöverkomliga svårigheter

synes det i allmänhet icke kunna bli fråga om.

Den värdestegring, som i regel uttages vid övergång från gles- till tätbe­

byggelse, torde såsom i promemorian framhållits huvudsakligen ha en rent

traditionell grund. Den beror således icke på speciella egenskaper hos objek­

ten och bör därför kunna elimineras genom konkurrens från kommunerna

enligt ovan anförda resonemang. Därmed förfaller även den mot markut­

redningens förslag anförda invändningen, att orättvisa skulle uppkomma,

därest kommun underläte att utöva expropriationsrätten mot

alla

ägare av

jord, som planlägges för tätbebyggelse. Om blott kommunen exproprierar

eller eljest förvärvar mark i tillräcklig omfattning för att kunna konkur­

rera på tomtmarknaden, torde icke heller de jordägare, som undgå expro­

priation, kunna uttaga priser, som väsentligt överstiga glesbebyggelsevär-

det. Man synes det oaktat icke behöva befara, att jordägarna i allmänhet

komma att motsätta sig en exploatering för tätbebyggelse. Dels är nämligen

detta, sedan plan fastställts, enda möjligheten att realisera det övervärde,

som har sin grund i rätten till glesbebyggelse, dels bör även marginalen för

administrations- och försäljningskostnader erbjuda en viss stimulans till

utbud av tomtmark. Om därtill värderingsreglerna för expropriation i ana­

logi med departementsförslaget utformas så, att jordägarna tillförsäkras en

värdestegring härutöver motsvarande 1/5 av den traditionella synes man i

allmänhet icke behöva räkna med någon stagnation i fråga om utbuden

av tomtmark. Genom att till värderingsreglerna foga lämpligt avvägda över­

gångsbestämmelser torde därvid även riskerna för orättvisor kunna undgås.

I jämförelse med markutredningens förslag medförde enligt överlantmä­

tarens mening departementsförslaget dels å ena sidan en mera begränsad

effekt, dels å andra sidan vissa mera betydande svårigheter vid genomföran­

det. Departementsförslaget eliminerade nämligen inte värdestegringen eller

del av densamma utan åsyftade endast en indragning till det allmänna av

huvuddelen av densamma. Exploateringsavgifterna syntes sålunda innebära

dels ett sanktionerande av den traditionella värdestegringen såsom sådan,

dels eu beskattning av densamma, eu beskattning som i förhållande till

markutredningens förslag syntes komma att fungera såsom eu beskattning

på byggnadsproduktionen. Visserligen anfördes i promemorian, att avgif­

terna lämpligen borde disponeras för bosladssociala och liknande ändamål,

men upptagande av avgifter, som sedan ånyo skulle fördelas bland avgifts-

betalarna, syntes innebära en omotiverad omgång, om samma resultat —

såsom markutredningen avsett — kunde ernås genom att värdestegringen

elimineras. Det föreslagna avgiftssystemet kunde icke förhindra ökad vär­

destegring utan att lila till konkurrens genom eu kommunal markpolitik.

Men därmed vore man tillbaka till markutredningens förslag. Då man nu

med detta i princip kunde eliminera de värdestegringar, departementsför­

slaget avsåge att beskatta, förefölle sistnämnda förslag alt vara överflödigt.

Det kunde snarast befaras, alt detsamma komme att komplicera värderings­

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

reglerna för expropriation och medföra risker för orättvisor. Den största

svårigheten vid ett realiserande av departementsförslaget vore nämligen,

att säkerställa en rättvis och riktig bestämning av planvärdestegringen. Om

och i den mån beräkningen av denna icke motsvarade de verkliga förutsätt­

ningarna, kunde avgifterna komma alt motverka den mest ändamålsenliga

utvecklingen av tätbebyggelsen. Bleve de för höga, kunde de verka återhål­

lande på den bebyggelse, som med hänsyn till de verkliga ekonomiska för­

utsättningarna borde komma i första rummet, bleve de för låga, kunde de

stimulera en bebyggelse, som rätteligen borde anstå till dess mera förmån­

liga områden i första hand utbyggts. Visserligen förutsatte byggnadslagen

en sträng begränsning av planområdena till vad som motsvarade aktuella

behov, men denna begränsning kunde av praktiska skäl dock aldrig göras

så snäv, att man kunde räkna med omedelbar exploatering av planområ­

dena i deras helhet. Vid beräkningen av planvärdestegringen vore det där­

för nödvändigt att genomföra en tämligen långt i detalj gående differen­

tiering varvid bl. a. exploateringstiden, skillnader i markbeskaffenhet,

väntad utveckling av kommunikationsförhållandena, estetiska synpunkter

o. s. v. borde beaktas. Det kunde näppeligen undvikas, att bedömningen i

alla dessa hänseenden bleve i högre eller mindre grad behäftad med en viss

osäkerhet, och att i motsvarande grad uppkomme risker för orättvisor och

skadlig påverkan av den ekonomiskt förmånligaste utvecklingen ur såväl

det allmännas som de enskildas synpunkt.

Landsorganisationen

har anfört att den primära målsättningen icke syn­

tes böra vara att förbehålla det allmänna den genom tätortsbildning upp­

kommande värdestegringen av mark utan att i görligaste mån söka för­

hindra orsakerna till en markvärdestegring. Det bästa medlet härför syn­

tes enligt landsorganisationens uppfattning vara att kommunerna stimule­

rades till att själva köpa mark och tillhandahålla denna på rimliga villkor.

Departementsförslaget syntes icke tillräckligt ha uppmärksammat denna

kommunernas primära uppgift. Det kunde inte heller förbises att varje

schematisk regel beträffande avgiftens storlek måste i tillämpningen bli mer

eller mindre orättvis. I varje fall kunde ingen sådan godtycklig ersättnings­

regel ersätta den stimulans till aktiv markpolitik som markutredningens

förslag innebure. I promemorian behandlades även frågan om markägarnas

möjlighet att vid genomförandet av departementsförslaget övervältra ex-

ploateringsavgiften på allmänheten. Under hänvisning till nuvarande hyres-

kontroll hävdades det att dylik övervältring blott svårligen kunde ske.

Landsorganisationen ville givetvis instämma i att liyreskontrollen verkade

dämpande på markpriserna, åtminstone vad gällde tomtmark för flerfa­

miljshus, men att så knappast varit fallet beträffande tomtmark för enfa­

miljshusen. Det måste även anses olämpligt att en kristidslagstiftning lades

till grund för ett så viktigt och betydelsefullt område som expropriations-

lagstiftningens. Frivilliga överenskommelser mellan kommun och mark­

ägare, enligt vilka markägaren fick behålla marken, därest han lämnade

kommunen gottgörelse för värdeökningen eller en del därav borde enligt

149

landsorganisationens uppfattning så långt som möjligt komma till stånd.

Därest kommun icke hade vidgad lagstiftningsrätt att expropriera önskvärd

tomtmark syntes dock möjligheten till skäliga uppgörelser vara begränsad.

Landsorganisationen ville därför framföra tanken att den tilltänkta lag­

stiftningen måtte giva vidgat rum för frivilliga överenskommelser utan be­

svärlig administrativ omgång. På så sätt skulle expropriationsinstrumentet

komma till användning i blott de nödvändigaste och mest angelägna fallen.

Fastighetsägareförbundet

har uttalat att det vore beklämmande att kon­

statera, att då det nu framlades ett revolutionerande förslag till ingrepp i

rätten till mark och dess värde, man i samband därmed icke ens diskuterade

den stora centrala frågan, d. v. s. det berättigade överhuvud i att beröva den

enskilde värdestegringen å hans egendom. Tvärtom gåve promemorian det

intrycket, att man utgått ifrån, att denna, oavsett de erinringar, som fram­

ställts mot markutredningens förslag, skulle innehålla ett förslag om sättet

för indragande av den markvärdestegring, som ansåges härröra från bygg-

nalsplane- eller stadsplaneläggning. En klargörande argumentering för det

berättigade i indragningen hade sålunda uppenbarligen ansetts obehövlig.

Den brist på utredning, som i flera hänseenden utmärkte promemorian,

hade även tagit sig det uttrycket, att man icke klargjort frågan, huruvida

den föreslagna exploateringsavgiften vore att betrakta såsom en skatt eller

såsom en på fastighetsägarna lagd avgift för speciella förmåner, som bered­

des dem. Det ville synas, att denna fråga vore av den största praktiska be­

tydelse. Om exploateringsavgiften vore tänkt såsom en skatt, måste man

uttryckligen efterlysa utredning, som gåve vid handen, att avgiften läte sig

inpassa i det rådande skattesystemet, vars grundläggande princip vore lik­

ställighet mellan medborgarna. Oavsett om exploateringsavgiften vore att

betrakta såsom en skatt, åvälvd vissa fastighetsägare, eller såsom en avgift

för förmåner, som bereddes dem, vore det av synnerlig vikt, att det genom

utredning klargjordes, huruvida icke de med planläggning sammanhängan­

de skyldigheter mot samhället, som redan nu vilade på fastighetsägarna,

motsvarade vad man skäligen kunde begära såsom gottgörelse för den värde­

stegring, som uppkomme t. ex. genom att en gata vidgades och i samband

därmed antalet våningar i vidliggande hus höjdes. Skyldigheterna hade vid

olika tillfällen skärpts. Sammanställdes denna omständighet med det för­

hållandet, att gatuväsendet icke allenast vore en fastighetsägarnas ange­

lägenhet utan även, och framför allt, en allmänt medborgerlig angelägen­

het, kunde man icke rimligen komma till annan slutsats än att redan med

det nuvarande systemet deti allmänna erhölle en fullgod ersättning för

planläggningen och därav framkallade utgifter. Så mycket klarare syn­

tes detta, om man hölle i minnet att även fastighetsägarna genom er­

läggande av garanterad fastighetsskatt och jämväl skatter i övrigt

liksom övriga medborgare bidroge till repartitionen för bestridande av de

allmänna utgifterna. Den påtalade bristen på utredning i promemorian

förelåge även såtillvida, alL det icke kunde sägas ha gjorts något försök

alt närmare belysa förekomsten av sådan markvärdestegring, som man

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

150

ansåge motivera den sammanfattande beteckningen »oförtjänt». I vil­

ken utsträckning eller under vilka förhållanden dylik värdestegring upp­

kommit vore överhuvud icke klarlagt. Att mark i de större samhällena och

dessas grannskap stigit i värde vore riktigt. I vad mån denna värdestegring

allenast motsvarat t. ex. penningvärdets fall hörde emellertid till det som

icke blivit utrett. Icke heller hade man undersökt i vad mån markvärdesteg­

ringen allenast motsvarade en accumulerad ränteförlust; det borde icke för­

bises, att ett värde med t. ex. 5

%

ränta på ränta fördubblades på ungefär

15 år. En intensivare utredning skulle sannolikt också hl. a. visa, att s. k.

oförtjänt värdestegring i väsentlig utsträckning hörde till ett nu förgånget

tidsskede. De stora och vederhäftiga exploateringsföretagen hade i stort sett

och på lång sikt arbetat med en vinstmarginal, som med hänsyn till risker­

na varit att beteckna såsom mycket blygsam. Det borde också tilläggas, åt!

dessa företag vore underkastade inkomstbeskattning å försäljningen av

sina fastigheter även om fastigheterna varit i företagets ägo i mer än tio år.

\ issa uttalanden i promemorian måste betraktas såsom anmärkningsvärda.

Då det framhölles att långsiktiga engagemang i tomtmark icke vore helt

riskfria affärer och att det kunde vara svårt att bedöma de framtida utsik­

terna innebure detta, att kommunen ansåges ha anspråk på att icke behöva

bära risker i sina tomtaffärer; kommunen skulle sålunda komma i åtnju­

tande av en fördel, som icke tillkomme privata markexploatörer, vilka ju

tvingades bära riskerna själva.

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

har för­

klarat att enligt förbundets mening markutredningens förslag var så till

vida principiellt riktigt, som ett förverkligande därav skulle innebära dels

att all värdestegring, sålunda även den framtida, på knapphet m. m. be­

roende, komme att stanna hos kommunerna, dels ock att glesbebyggelse-

värdena i stort sett icke komme att stiga över 1947/1948 års nivå. Förbun­

det kunde icke finna, att promemorians förslag om exploateringsavgift nåd­

de fram till samma enligt förbundets mening principiellt riktiga lösning.

En svaghet i promemorieförslaget vore att exploateringsavgiften vore kon­

struerad såsom endast en engångsavgift, som drabbade råmarksägaren vid

den tidpunkt då marken lades under detaljplan. Alla kommande ägare till

planlagd mark komme att få full ersättning för värdestegringen. Härige­

nom hade man icke nått det enligt förbundets mening principiellt rikti­

gaste vid värdestegringsindragning, nämligen möjligheten att fortlöpande

tillgodogöra sig jordräntan. Exploateringsavgiften bleve en avgift in casu;

det kunde antagas, att inom viss tid ny exploateringsavgift måste uttagas.

Värdestegringsindragningen skedde därigenom språngvis och onödigt

ojämnt. Den planvärdestegring, på vilken exploateringsavgiften skulle be­

räknas, skulle bestämmas av markägaren och kommunen gemensamt eller

i händelse av tvist av domstol. Markägaren, som enligt förslaget finge

behålla en procentuell andel av planvärdestegringen, komme att göra sitt

yttersta för att få denna så hög som möjligt. Jämväl kommunerna kun­

de emellertid i vissa fall antagas hava intresse av att planvärdesteg­

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

151

ringen sattes så liög som möjligt; desto större bleve deras andel av den­

samma. I förbundets riksomfattande erfarenhet av kommunal markpolitik

gåves exempel på att i denna understundom de ekonomiska synpunkterna

tillmätts större betydelse än de rent bostadspolitiska. Även om en dylik in­

ställning kunde antagas komma att alltmera försvinna droge detta dock av­

sevärd tid. Det syntes därför vara betänkligt att genom införandet av en

exploateringsavgift, som kunde användas att mera tjäna kommunernas eko­

nomiska intressen än de rent bostadspolitiska syftena, författningsvägen

tillskapa ett stöd för dessa intressen. Enligt promemorian skulle åtskilliga

administrativa ärenden beträffande exploateringsavgift handläggas av bygg­

nadsnämnd. Detta vore enligt förbundets mening icke lyckligt. Samarbetet

med byggnadsnämnderna vore, åtminstone för över hela riket arbetande bo-

stadsproducenter, redan så komplicerat och byggnadslovsärendena redan nu

av den tillkrånglade natur, att ytterligare bestämmelser därom icke borde

tillskapas utan den mest tvingande nödvändighet. Bestyret med eventuell ex­

ploateringsavgift borde enligt förbundets mening läggas på annat kommu­

nalt organ. Promemorian toge enligt förbundets åsikt icke i tillräcklig ut­

sträckning hänsyn till det förhållande, att råmarksägaren själv bedreve ex­

ploateringen utan vinstsyfte. Även i ett sådant fall hade nämligen kommu­

nen möjlighet att få en planvärdestegring fastslagen och att uttaga exploate­

ringsavgift. Det vore emellertid enligt förbundets mening icke riktigt, om

t. ex. förbundet och därtill anslutna föreningar, som dreve en vittomfattande,

ofta från råmarksstadiet gående exploateringsverksamhet på kooperativ bas

och utan vinstsyfte, skulle belastas med exploateringsavgift. En dylik avgift

skulle bliva en hittills obefintlig utgiftspost för köparen av en egnahemsvilla

eller bostadsrättslägenhet. Den skulle i detta fall så långt ifrån bidraga till

att hålla boendekostnaden nere som den skulle fördyra densamma. Det

för förbundet angelägnaste vore just att bostadskostnaden kunde nedbiing­

as eller i vart fall att den icke höjdes. Förslaget om exploateringsavgift

syntes icke medföra några dylika verkningar. Snarare vore att allvarligt

befara, att en exploateringsavgift av i promemorian skisserad art komine

att medföra en höjning eller i vart fall en tendens till höjning av tomt­

priserna. Denna höjning måste i sista hand betalas av de boende. En ex­

ploateringsavgift syntes i praktiken mera kunna komma att tjäna kommu­

nernas fiskaliska intressen än bostadsproduktionen, vare sig denna bedre-

ves av kommunerna eller av enskilda.

Medan det icke syntes förbundet betänkligt att för expropriation före­

skriva vissa värderingsregler, innebärande att värdestegring å mark för

al! framtid indrogs till kommunerna, syntes det förbundet synnerligen tvek­

samt om eu endast eu viss grupp individer i riket träffande exploaterings­

avgift, till sin karaktär närmast en omsättningsskatt, kunde anses lämplig

och riktig. Ett angrepp på den över hela riket fortgående jord värdesteg­

ringen, som endast träffade en begränsad del därav, nämligen planvärde-

stegringen, måste lätteligen komma att betraktas som kasuellt och godtyck­

ligt. Det vore för lekmannen svårförståeligt, varför en jordägare utom plan­

Kiinr/l. Maj:ts proposition nr 184.

152

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

område oförhindrad skulle kunna diskontera jordvärdestegringen, medan

en jordägare vars område lades under detaljplan måste avstå därifrån.

Tätortskommunernas intresse av inkomster kunde icke sägas vara större

än de rena landsortskommunernas. Förbundet finge med hänvisning till

vad sålunda anförts avstyrka införande av exploateringsavgift på sätt i pro­

memorian föreslagits. Förbundet hemställde, att till förnyad prövning upp-

toges frågan huruvida icke markutredningens förslag kunde genomföras

trots de administrativa—tekniska hinder som kunde föreligga. Dessa

hinder vore icke oöverkomliga. Förbundet ville hänvisa till kommunernas

möjlighet att vända sig till privat arbetande expertis i ärendet. Därest icke

ett genomförande av markutredningens förslag skulle synas möjligt tilläte

sig förbundet att föreslå, att frågeställningen begränsades till att avse en­

dast vidgade möjligheter till expropriation för kommunerna. Enligt för­

bundets erfarenhet gåve redan byggnadslagen kommunerna goda möjlighe­

ter att förhandlingsvägen hålla enskilda vinstintressen i fråga om mark

nere. Dessa möjligheter vore emellertid helt naturligt större ju mera mark

kommunerna själva kunna bjuda ut på marknaden.

Industriförbundet

har anfört att det nu föreliggande förslaget i fråga om

oförtjänt markvärdestegrings indragning till det allmänna syntes utgöra

en i formellt hänseende bättre lösning av frågan än vad som tidigare fram­

kommit. Men icke heller förevarande förslag ginge fritt från åtskilliga in­

vändningar. Man komme icke heller vid denna lösning bort från problem­

ställningen att skilja mellan förtjänt och oförtjänt markvärdestegring. Det

vore långt ifrån alltid som en uppkommen värdestegring föranleddes av det

allmännas insatser; den enskilde fastighetsägaren kunde på mångahanda

sätt, exempelvis genom startande eller utvidgning av en rörelse, kraftigt

bidraga till värdeskapandet. Vad särskilt gällde industriföretagens markom­

råden kunde erinras om att åtskilliga industriföretag genom en förutseende

politik ofta förvärva stora områden som markreserver. För bestämmandet

av exploateringsavgiftens storlek bleve värderingsfrågan av avgörande be­

tydelse. All erfarenhet gåve emellertid vid handen, att värdering av mark

hörde till de mest komplicerade problem som funnes, och meningarna i

värderingsfrågan ginge ofta isär även mellan experterna. Några objektivt

oantastbara grunder vore svåra att finna. En osäkerhetsfaktor vore t. ex.

diskonteringssatsen för framräknandet av kapitalvärdet. Emellertid hade

denna viktiga fråga ej upptagits i förevarande promemoria. En mycket om­

diskuterad fråga vore, huruvida en markvärdestegringsskatt, alternativt ex­

ploateringsavgift, av markägaren kunde övervältras på hyresgästerna och

belasta dessa som en merkostnad. Att risk funnes för en övervältring vore

uppenbart, särskilt i ett knapphetsläge på bostäder. Detta övervältringspro-

blem vore av så fundamental betydelse för ett ställningstagande till ex-

ploateringsavgiften, att skulle införandet av sådan avgift medföra en höj­

ning av hyresnivån, vore förslaget ogenomförbart. Därigenom skulle näm­

ligen den av alla parter godtagna målsättningen om lägre bostadskostnader

äventyras. Slutligen kunde framhållas, att i departementspromemorian icke

153

framlagts någon kalkyl över det väntade ekonomiska resultatet av den före­

slagna exploateringsavgiften. Med hänsyn till de betydande förvaltnings­

kostnader och tekniska komplikationer, som en dylik avgift skulle medföra,

hade en sådan utredning haft sitt givna intresse.

Riksförbundet landsbygdens folk

har förklarat att förbundet så länge

förslaget om expropriationsrätt icke klart utformats och det därför icke

vore möjligt att helt överblicka problemen för sin del måste avstyrka att det

framlagda förslaget om exploateringsavgift nu lades till grund för lagstift­

ning. Det syntes riksförbundet angeläget att frågan upptoges i ett större

sammanhang, förslagsvis i samband med ett allmänt förslag till bestäm­

melser, som avsåge att förebygga prisstegringar på hyresmarknaden. Den

priskontrollerande effekt, som enligt promemorian skulle uppkomma om

kommunerna tillerkändes en utökad expropriationsrätt, syntes riksförbun­

det vara problematisk och osäker. Det funnes enligt förbundets mening icke

skäl till att frigöra frågan om värdeindragning från frågan om expropria­

tion.

Länsarkitekternas förening

har anfört att under den korta tid byggnads­

lagen gällt det hade visat sig, att stora svårigheter uppstode att tolka tät­

bebyggelsebegreppet. Enligt departementschefens uttalande i samband med

behandlingen av 6 § byggnadslagen skulle närmare anvisningar i ämnet

utarbetas av byggnadsstyrelsen. På grund av landets skiftande förhållan­

den bleve det mycket svårt att åstadkomma enhetliga regler. Detta försvå­

rade även tillämpningen av den föreslagna ändringen av byggnadslagen.

Risk förelåge, därest exploateringsavgiften infördes endast för tätbebyggelse,

att man i största möjliga mån utnyttjade möjligheterna att undvika sådan

bebyggelse. Härigenom motarbetades lagstiftningens mening. Man hade såle­

des för landsbygdens del anledning antaga, att exploateringsavgiften åstad-

komme ej oväsentliga orättvisor. I fråga om sommarbebyggelsen gällde, att

stat och kommun i ytterst ringa omfattning verkat för tillkomsten därav.

Sådan bebyggelse hade nästan alltid tillkommit genom enskilt eller koopera­

tivt initiativ. Därest exploatering för sommarbostadsändamål avgiftsbela-

des enligt lagförslaget, hade man anledning antaga, att markägarna bleve

obenägna att verka för tillkomsten därav, särskilt som de markägare, vilka

vore att anse som exploatörer, även skulle betala kostnaderna för bygg-

nadsplans upprättande. Dessa synpunkter hade måhända icke så stoi be­

tydelse i nuvarande krisläge men om — som man hoppades en föi bätt­

ring inträdde, borde alla möjligheter att skapa för stadsbefolkningens vila

och rekreation lämpliga sommarbostadsområden tillvaratagas. Det borde

framhållas, att systemet med exploateringsavgift krävde ytterst detaljerade

planer, därest det skulle vara möjligt att med någon tillförlitlighet beräkna

tätbebyggelsevärdet på marken. För de områden, där hyreshusbebyggelse

skulle förekomma, bleve olägenheterna kanske icke så stora men för egna­

hemsområden och motsvarande vore det mycket svårt att i detalj bestämma

den tillåtna bebyggelsens omfattning. Hittills uppgjorda planer för dylika

områden hade vanligen medgivit ett bebyggande till en fjärdedel eller en

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

154

femtedel av tomtplatsernas areal, under det att man normalt bebyggde kan­

ske en tiondel. En sådan marginal vore emellertid önskvärd. På senare tid

hade man strävat efter att ej binda bebyggelsens utformning för mycket i

planerna och detta hade bl. a. kommit till uttryck i den nya byggnadsstad­

gan, där det påpekades, att byggnadsverksamheten ej borde kringgärdas i

vidare mån än som vore nödvändigt för vinnande av det med planen av­

sedda syftet. Det syntes föreningen som om markutredningens förslag om

utvidgad expropriationsrätt vore lämpligare än systemet med exploaterings-

avgift. Då detta system kunde antagas ha betydelse för stora och relativt

större samhällen men ej för de mindre samhällena och landsbygden, borde

övervägas att en eventuell lag gjordes fakultativ. I varje fall borde det nu

föreliggande förslaget icke utan väsentlig omarbetning fastställas.

Bankföreningen

har uttalat, att frågan om jordvärdestegringens indra­

gande till det allmänna vore en skattefråga som sedan gammalt varit före­

mål för uppmärksamhet i många länder och som särskilt aktualiserats i tider

med inflatorisk tendens. Beredningen av densamma borde då också ske i

den för sådana frågors behandling gängse ordningen och icke som en bo­

stads- eller byggnadspolitisk fråga. Även om det förhölle sig så som i pro­

memorian sades, nämligen att den värdestegring som skedde i anslutning

till detaljplanering för tätbebyggelse kunde till sina orsaker, förlopp och

omfattning konstateras med större säkerhet än jordvärdestegring i allmän­

het, utgjorde detta intet skäl för att denna del av frågan om skatt på jord­

värdestegring skulle behandlas i andra och för frågans allsidiga belysning

mindre betryggande former än övriga skattefrågor. Redan den lagtekniska

lösning som här föresloges lydde på att man vore inne på fel väg. Att, som

i promemorian föreslagits, låta bestämmelserna om den beskattning, varom

här vore fråga, inflyta i byggnadslagen innebure en sammanblandning av

bebyggelsepolitiska och skattespörsmål som saknade varje saklig grund.

Införandet av en exploateringsavgift kunde icke i någon mån underlätta

genomförandet av byggnadslagens syften och byggnadslagens bestämmel­

ser om stadsplan in. in. utgjorde icke i och för sig någon grund för infö­

rande av exploateringsavgift. I detta hänseende har föreningen vidare an­

fört: I

I promemorian hävdas visserligen, att del sambandet skulle föreligga mel­

lan frågan om indragning av värdestegring i samband med detaljplanering

och de bebyggelsepolitiska spörsmålen, att förstnämnda fråga skulle kunna

föras tillbaka på principer som sedan länge funnits i vår stadsplane- och

byggnadslagstiftning. Härvid framhålles särskilt stadgandet i 44 § andra

stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk zonexpropriation. Detta resone­

mang är emellertid icke hallbart. Den nämnda bestämmelsen bär uppen­

barligen icke till syftemål att till kommunen indraga värdestegring. Den är

endast uttryck för den i och för sig rimliga regeln, att om värdestegring på

marken inträder genom regleringsåtgärden, kommunen kan få sina kostna­

der för företaget ersatta av markägaren i större utsträckning än som eljest

skulle vara fallet. Något belopp utöver de egna kostnaderna kan kommunen

sålunda icke erhålla på grund av nämnda lagrum. Vad som i promemorian

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Kunql. Maj:ts proposition nr 184.

155

föreslås är något helt annat, nämligen att värdestegringen skall till viss del

tillfalla kommunen, oberoende av om kommunen liaft några kostnader eller

icke.

Även med den principiella ståndpunkt till problemet som bankföreningen

sålunda intoge ansåge sig bankföreningen dock böra något närmare granska

det framlagda förslaget om exploateringsavgift. Därvid uppställde sig främst

frågan om de allmänna verkningarna av en sådan avgift. Bankföreningen

skulle icke närmare ingå på det omstridda spörsmålet, huruvida en övervält-

ring av en dylik avgift på hyresgästerna vore teoretiskt möjlig eller icke.

Praktiskt sett vore frågan om övervältringen beroende av tillgången och

efterfrågan på tomtmark. Vore utbuden av sådan mark tillräckliga, vore

någon övervältring icke möjlig. Man finge emellertid räkna med den möjlig­

heten, att en viss knapphet på för bebyggelse lämplig mark kunde komma

att bli en tämligen konstant företeelse. Då kunde fara föreligga för att er-

lagd exploateringsavgift konnne att inräknas i fastighetskostnaderna med

därav följande avspegling i hyresnivån. Det i promemorian rekommendera­

de remediet härför — att kommunerna skulle etablera en utbudskonkurrens

för nedpressande av tomtpriserna —- vore enligt bankföreningens mening

praktiskt ogenomförbart. Något annat medel att vid bristande utbud hindra

en övervältring syntes då icke återstå än kontrollering av hyresnivån. Detta

skulle såvitt bankföreningen kunde finna förutsätta ett bibehållande av

hyresregleringen för all framtid. Vid sidan om sina övriga allvarliga brister

skulle sålunda den tilltänkta exploateringsavgiften kunna bli anledning till

bibehållande av en med tiden alltmera fördärvlig tvångströja på den vikti­

ga del av produktionen, som avsåge tillskapandet av bostäder. Härtill lcom-

me, att redan själva införandet av en exploateringsavgift skulle vara ägnat

att medföra eu viss stagnation och stelhet på fastighetsmarknaden. Den nor­

mala omsättningen av fastigheter på icke stadsplanelagda områden i städer­

nas närhet komme säkerligen att ofördelaktigt påverkas av en sådan av­

gift, och därvid konnne också det rätta utnyttjandet av sådana områden att

försvåras eller fördröjas. I fråga om redan stadsplanelagd mark kunde ex­

ploateringsavgiften medföra, att en fastighetsägare ansåge det vara fördel­

aktigare att bibehålla den gamla bebyggelsen än att bebygga tomten enligt

en ny stadsplan och därvid nödgas erlägga exploateringsavgift. Visserligen

förelåge för sådant fall möjlighet för kommunen alt ingripa med stöd av 44 §

byggnadslagen för genomförandet av stadsplanen — den möjligheten funnes

alldeles oavsett exploateringsavgiftens införande — men redan den omstän­

digheten alt stadsplanens frivilliga genomförande försvårades måste anses

utgöra eu nackdel. Utöver den allmänna orättvisa, som kännetecknade en

värdestegringsskatt enbart å mark för tätbebyggelse, måste det konstateras,

att bur än den föreslagna avgiften beräknades, så komme den att drabba

skilda ägare av sådan mark väsentligt olika. Ägaren av eu villatomt på lan­

det, som genom ett närliggande samhälles expansion helt oväntat finge tät-

bebyggelsevärde, kunde väl bära, att eu del av den därigenom uppkomman­

de värdestegringen tillfölle det allmänna. Helt annorlunda förhöllc det sig

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

med en fastighetsägare som satte igång ett exploateringsföretag på sin obe­

byggda mark. Om en sådan fastighetsägare skulle bli tvungen att vid tom­

ternas bebyggelse erlägga exploateringsavgift enligt förslaget eller, vilket

vore detsamma, sälja dem för en med exploateringsavgiften reducerad köpe­

skilling, kunde man befara, att den privata exploateringsverksamheten

skulle väsentligt nedgå. Erfarenheten visade, att dylika exploateringsföre­

tag ingalunda alltid vore goda affärer, utan tvärtom mycket ofta vore direkt

förlustbringande, om man toge hänsyn till kapitalräntorna under den van­

ligen mycket långa exploateringstiden. Enligt bankföreningens uppfattning

vore det icke lyckligt, om dylik exploateringsverksamhet skulle hämmas ge­

nom avgiftens införande; att denna verksamhet skulle i någon större ut­

sträckning kunna övertagas av kommunerna vore av många skäl uteslutet.

Vad beträffade själva förfarandet vid planvärdestegringens bestämmande

föresloges i promemorian, att staden och markägaren var för sig skulle äga

påkalla sådant bestämmande, sedan stadsplan eller ändring däri blivit fast­

ställd. Detta medförde, att bedömandet av planvärdestegringen på grund av

en och samma stadsplaneläggning skulle kunna ske vid olika tillfällen, även

beträffande fullt likvärdig mark. En sådan ordning syntes icke vara till­

fredsställande, då därigenom domstolsavgörandet i det första målet lätt

kunde bli helt bestämmande såväl för utgången i samtliga övriga mål som

för frivilliga uppgörelser, även om måhända markägaren i det första målet

icke förstått att förebringa fullständig utredning om alla relevanta omstän­

digheter och utgången i detta varit betingad av denna bristfälliga utredning.

Över huvud skulle den önskvärda enhetligheten i bedömandet bättre till­

godoses, om planvärdestegringen bestämdes samtidigt för alla fastigheter

som berördes av en ny stadsplan. Så snart stadsplan utlagts över ett område

borde därför kommunen vara skyldig att tillse, att planvärdestegringen å

alla fastigheter under planen omedelbart upptages till bestämmande an­

tingen genom frivilliga överenskommelser eller vid domstol.

Advokatsamfundet

har i stort sett uttalat sig på samma sätt som bankför­

eningen. Härutöver har samfundet framhållit att man rörde sig med fiktio­

ner, då det förutsattes att mark, som ännu icke blivit planlagd, ej hade annat

värde än det som berodde på dess faktiska användning. En prisstegring

syntes alltid komma att ske å mark, som vore belägen intill en tätort, och

denna stegring konune alltid att inträda långt innan planering av marken

vore aktuell. Det syntes uppenbart att exploteringsavgift icke skulle utgå

för den värdestegring, som kanske tagit sin början långt före stadsplanens

framläggande. Beträffande förfarandet vid fastställandet och erläggandet av

exploateringsavgift borde övervägas om icke frågan om befrielse respektive

nedsättning av exploateringsavgiften borde i rättssäkerhetens intresse prö­

vas av domstol i stället för att avgöras genom dispens av Kungl. Maj :t i

statsrådet. Sistnämnda synpunkt har anförts även av

kommerskollegium,

som därjämte framhållit att frivilliga överenskommelser mellan parterna

såsom grundläggande för exploateringsavgiften lämnade kommunerna möj­

lighet att behandla olika markägare efter olika principer. Mot förslaget i

157

denna del kunde sålunda i nämnda hänseende riktas samma kritik som mot

markutredningens förslag. Det syntes därför kunna ifragasättas, om icke

prövning och "fastställelse av planvärdestegring alltid borde ske av domstol.

Drätselkammaren i Linköping

har såsom eget yttrande åberopat ett av

fastighetsdirektören

i staden avgivet utlåtande. Denne har framhållit att

den bästa vägen att komma till rätta med markvärdestegringsproblemet all­

tid måste vara en framsynt, planmässig och påpasslig markpolitik från

kommunernas sida. I de större stadskommuner, som ägde exploaterings-

mark i tillräcklig omfattning, kunde man knappast tala om att markvärde­

stegringsproblemet beträffande sådan mark i enskild ägo erbjöde några

större svårigheter. För den som praktiskt arbetat med dessa problem un­

der en följd av år måste den av departementet framförda kritiken mot

markutredningens förslag anses vara synnerligen löst grundad. Över huvud

taget syntes den framförda kritiken bottna i en alltför låg och skrivbords-

betonad uppfattning om kommunernas möjligheter att bemästra de prak­

tiska problem av administrativ och ekonomisk art, som markutredningens

förslag skulle föra med sig. Den väsentliga anmärkningen på kommunerna

måste sägas vara den, att man i alltför liten utsträckning intresserat sig

för att förvärva mark för exploateringsändamål och för att ta upp konkur­

rensen med de enskilda markägarna i syfte att hålla tomtpriserna nere.

Enligt fastighetsdirektörens mening komme departementsförslaget inga­

lunda att ställa mindre krav på kommunerna i administrativt hänseende än

markutredningens förslag. Det förra komme att fordra en fortlöpande över­

syn, som väl i regel måste ske av fast anställd arbetskraft, val med den kom­

munala administrationen måste utökas, under det att expropriationsförfa-

randet enligt markutredningens förslag finge karaktären av ett arbete a"\

engångsnatur, som kunde skötas av särskilt tillkallade specialistei. Det syn­

tes för övrigt kunna påstås, att arbetet med att fastställa storleken hos de

inträffade värdestegringarna bleve mera arbetskrävande än det relativa få­

tal expropriationer, som kommunerna måste genomföra för att säkerställa

sitt markinnehav enligt markutredningens förslag. Den som hade eifai en­

het av arbetet med uttagande av gatubyggnadskostnader — bestyret med

uttagande av exploateringsavgifter syntes bli rätt likartat med utkrävan­

det av gatukostnader — kunde vitsorda, att det ekonomiska utbytet härav

bleve häpnadsväckande dåligt, om man jämväl toge i betraktande de höga

administrationskostnader, som uttagandet av gatukostnader förde med sig.

Om man såge till verkningarna av systemet med exploateringsavgifter, skulle

man finna, att detta icke komme alt verka återhållande utan snarare upp­

drivande å tomtpriserna, icke minst med hänsyn till att ett tröskelvärde,

20 öre per in2, fastslagits i departementsförslaget. Enligt fastighetsdirek­

törens mening komme systemet med exploateringsavgifter att verka gynn­

samt allenast ur fiskalisk synpunkt; ur allmän bostadspolitisk synpunkt

bleve konsekvenserna av allt att döma menliga. Ur sistnämnda synpunkt

syntes markutredningens förslag vara långt överlägset. Endast i clt speci­

ellt fall kunde ett system med exploateringsavgift anses ha berättigande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

158

nämligen när det gällde redan stadsplanelagd mark, där genom ny stads­

plan bebyggelsei ätten avsevärt ökades. I dylika fall borde värdestegringen

På samma sätt som föreskrives i 44 § byggnadslagen beträffande ekono­

misk zonexpropriation kunna indragas till staden. Bestämmelser härom syn­

tes utan svårighet kunna intagas i byggnadslagen genom eu komplettering

av 44 §. Härigenom skulle också den bristande överensstämmelse, som före­

låg mellan stadgandet i 44 § byggnadslagen och markutredningens förslag,

elimineras.

Handelsknmrarnas nämnd

har anfört att det icke direkt framginge av pro­

memorian, om vad som där sades om »gemensamma anordningar» avsåge

endast gator och ledningar. Då kostnaderna härför redan nu till stor del slo­

ges ut på fastighetsägarna, måste emellertid därmed åsyftas främst andra

för områdets innevånare avsedda inrättningar. Under sådana förhållanden

kunde, såvitt nämnden kunde finna, den slutsats, som droges i promemorian,

nämligen att markägarna borde bidraga till anordningarna genom en avgift

eller skatt till kommunen, icke vara riktig; den stode tvärtom i strid med

gällande grunder för den kommunala beskattningen och innebure strängt

taget en återgång till redan övergivna äldre beskattningsprinciper. Behovet

av dylika kollektiva anordningar stode icke i relation till fastighetsbeståndet

i och för sig utan till antalet innevånare i området i fråga, och kommunal­

skattelagen utginge ifrån att härtill skulle bidraga kommunens samtliga

enskilda innevånare och icke vissa kategorier därav. Även om icke full klar­

het lämnades i promemorian om i vad mån en markägare vid beräknande

av värdestegring ägde avdraga exploteringskostnader finge dock avsikten

i princip antagas vara, att markvärdestegring skulle indragas även i de fall,

då markägaren själv bekostade och utförde flertalet av de kollektiva anord­

ningar inom ett exploaterat område, som kunde anses erforderliga. För öv­

rigt vore det icke ovanligt, att den markägare som hemburit vinsten av vär­

destegringen frånhänt sig marken, innan bebyggelse ägde rum och behov av

kollektiva anordningar gjorde sig gällande. Icke heller kunde nämnden an­

sluta sig till den mening som hävdades i promemorian, nämligen att indrag­

ningen av värdestegring kunde föras tillbaka på principer »som sedan länge

funnits i vår stadsplane- och byggnadslagstiftning». Bestämmelserna i 44 §

andra stycket byggnadslagen om s. k. ekonomisk zonexpropriation, vilka här­

vidlag särskilt åberopats, kunde således icke sägas syfta till att indraga vär­

destegring eller att över huvud taget tillförsäkra kommunen vinst. Innebör­

den av nämnda lagrum vore tvärtom den, att kommunen i fall, där värde­

stegring på marken inträdde, kunde få sina kostnader för viss bestämd regle­

ring täckta i större utsträckning än vad eljest vore möjligt. Såvitt nämnden

kunde finna, vore det icke möjligt, att, utan restriktioner i andra hänseen­

den, i längden hindra i en tätorts närhet befintlig, välbelägen mark att stiga

i värde redan avsevärd tid, innan detaljplanering aktualiserades. Det vore

dessutom utomordentligt vanskligt att med någon rimlig grad av tillförlit­

lighet till beloppet fastställa ett visst glesbebyggelsevärde och ett visst tät­

bebyggelsevärde. Dessa värderingsspörsmål hade trots detta blott i korthet

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

159

berörts i promemorian. Att fasta normer härför utarbetades vore emellertid

ofrånkomligt. Icke heller hade förslagets verkningar nr fastighetsekonomiska

synpunkter belysts eller dess samband med reglerna om fastighetstaxering.

Klarläggande undersökningar härutinnan måste anses nödvändiga. Beträf­

fande exploateringsavgiften och penningvärdeförändringar har nämnden an­

fört:

En stor tördel med den i departementspromemorian föreslagna lösningen

är otvivelaktigt, att värdestegringen icke i lika hög grad som i markutred­

ningens förslag påverkas av förändringar i penningvärdet. Att — såsom för-

utsättes i promemorian —- penningvärdefluktuationer komma att inverka på

beräkningen av exploateringsavgiften allenast under en övergångstid, är

emellertid enligt nämndens uppfattning icke riktigt. Genom att exploate-

ringsavgift må fastställas redan då ett område detaljplaneras men icke behö­

ver erläggas, förrän den medgivna bebyggelserätten utnyttjas, kan tämligen

lång tid förflyta, innan avgiften betalas. Under tiden inträffande ändringar

i penningvärdet äro ägnade att påverka markutnyttjandet. Sjunker penning­

värdet, gör den ägare som innehar marken, då bebyggelse aktualiseras, en

vinst. Stiger penningvärdet, inträder eu förlust som för honom kan vara så

stor, att den påverkar hans benägenhet att utnyttja den medgivna byggnads-

rätten. Det kan möjligen för honom te sig fördelaktigare, att behålla den ti­

digare bebyggelsen än att utgiva exploateringsavgift och företaga nybebyg­

gelse. Som förslaget utformats, föreligger för övrigt sådan risk för stagna­

tion i bebyggelsen oberoende av eventuella penningvärdefluktuationer. För­

ändringarna i penningvärdet kunna dessutom inverka på själva storleken av

exploateringsavgiften, och under en inflation fastställda höga exploaterings-

avgifter komma att verka återhållande på en i en följande depression i hög

grad önskvärd företagsamhet på bostadsmarknaden. Ett problem, som i

samband härmed borde närmare utredas men vilket icke ens berörts i pro­

memorian, är frågan om i vad mån en markägare genom att påkalla större

eller mindre ändringar i en fastställd stadsplan kan få en i ett tidigare rå­

dande inflationsläge bestämd exploateringsavgift reviderad.

Enligt nämndens mening måste man som något normalt räkna med att

vid försäljning av mark belastad med fastställd exploateringsavgift köpeskil­

lingen fixerades med hänsyn till avgiften såsom ett fastigheten åvilande

onus. Det vore också naturligt, att markägare, som till följd av en hög ex­

ploateringsavgift gått miste om större delen av eu inträdd värdeökning, bleve

benägen att i största möjliga utsträckning kompensera sig härför och hölle

på marken i avvaktan på inträdet av en väntad högre prisnivå. Exploate­

ringsavgiften kunde sålunda i dylika fall komma att verka direkt prisupp-

drivande och — även om råmarksprisets andel av hyreskostnaderna vore

mycket obetydlig — i längden alt återverka på hyresnivån. Som korrektiv

för eu sådan utveckling rekommenderades i promemorian konkurrensen på

lomtmarknaden. Den jordpolitik, som många kommuner under de senaste

åren bedrivit, hade emellertid så långt ifrån verkat dämpande på jordvärde-

stegringen, som den tvärtom i icke ringa grad medverkat till eller förorsakat

en allmän höjning av markpriserna. Med den knapphet på mark, som alltid

konime att råda i städernas centrala delar, kunde prisnivån på sådan mark

knappast i någon nämnvärd grad påverkas genom kommunala markutbud.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

En aktiv kommunal tomtpolitik försvårades jämväl av att enskilda tillhörig

tomtmark i regel vore begärligare objekt än den kommunen tillhandahölle

bl. a. till följd av den större frihet vid markutnyttjandet som följde den en­

skilda marken och på grund av den doktrinära tillämpning av tomträttsinsti­

tutet, som många kommuner tillämpade. Där blott tomträttsupplåtelser före-

komme, kunde kommunen icke påverka prisbildningen på mark under ägan­

derätt. Nämnden ansåge sig icke kunna underlåta att i detta sammanhang

framhålla, att departementsförslaget — liksom ock markutredningens för­

slag — måste sägas vittna om en överdriven tilltro till kommunernas för­

måga att under alla förhållanden bättre än den enskilde planera för fram­

tiden.

Ett av de argument som i departementspromemorian åberopats emot

markutredningens förslag om indragning av värdestegring genom expropria­

tion, nämligen att risk förelåge för att kommunen efter uppgörelse med

vissa särskilt önskvärda markägare skulle avsiktligt underlåta att expro­

priera, kunde enligt nämndens mening framföras även gentemot det nu ak­

tuella lagförslaget. Då detta förutsatte, att planvärdestegringens storlek

skulle bestämmas genom överenskommelse mellan kommun och markägare,

och att dom stolsvägen skulle anlit as blott om enighet icke uppnåddes, kunde

knappast undvikas, att i många fall ovidkommande synpunkter utövade in­

flytande vid uppgörelserna. Såvitt nämnden kunde finna, strede det i och för

sig emot de principer, som hittills uppburit svensk skattelagstiftning, att det

allmänna och en enskild part kunde fritt förhandla om storleken av en offent­

lig avgift. Vissa fördelar i nu berörda hänseende skulle enligt nämndens me­

ning vinnas, om lagtexten ändrades därhän, att det ålåge kommunen att,

omedelbart efter det stadsplan för visst område fastställts, låta i ett enda

sammanhang bestämma planvärdestegringsbeloppen för samtliga i området

ingående fastigheter.

Flera av de synpunkter, som framkommit i de nu återgivna yttrandena,

ha anförts även i andra yttranden. Sålunda har

hovrätten för Nedre Norr­

land

ansett att en övervältring av exploateringsavgiften på allmänheten vore

ofrånkomlig. Något annat vore obilligt gentemot markägaren. Vad som

borde hindras vore att markägaren vid exploateringen icke blott räknade

sig till godo den avgift som det ålåge honom att gälda utan sökte kringgå

syftet med avgiften genom att därutöver tillgodoföra sig belopp motsvaran­

de planvärdestegringen. Även

lantbruksstyrelsen

har funnit anledning be­

fara att exploateringsavgiften komme att medverka till höjning av hyres­

nivån och till fortsatt värdestegring. Efter viss komplettering av markut­

redningens förslag skulle detta däremot ge kommunen möjlighet till kon­

troll över de tomtpriser, som komme att tillämpas vid exploatering inom

kommunen. Enligt markutredningens förslag skulle man i första hand ge­

nom godvilliga överenskommelser med lojala exploatörer söka nå en lös­

ning av indragningsspörsmålet. Styrelsen vore emellertid för sin del be­

nägen att gå ett steg längre än utredningen och ifrågasätta om icke gången

161

i ärenden om förvärv av mark för kommun regelmässigt borde vara den

antydda. Expropriation skulle då, därest ej särskilda omständigheter till

annat föranledde, icke medgivas med mindre den expropriationssökande

kommunen visat att förhandlingar förts utan för kommunen godtagbart

resultat. Man finge förutsätta att expropriationsfrågan bleve ett normalt

led i planarbetet och att det icke komme att medföra nämnvärt större be­

lastning av den administrativa apparaten än upprättandet av stads- eller

byggnadsplan i och för sig medförde. I vart fall syntes det nödvändigt att

den utredning om ett planförslags ekonomiska konsekvenser, som alltid

borde göras innan planen antoges, även komme att omfatta frågan om ex­

propriation och värdeindragning. Ett stadgande av denna innebörd syntes

lämpligen kunna införas i 13 § 4 mom. och 120 § byggnadsstadgan.

Bygg-

nndsindustriförbundet

har framhållit att det vore tvivelaktigt om den före­

slagna exploateringsavgiften verkligen rimmade med de moderna bostads-

sociala strävandena. Den syntes nämligen kunna förväntas medföra en för­

dröjning av saneringen. Nu funnes möjlighet att offra ett visst värde i en

äldre bebyggelse och låta det ersättas av ett genom rivning frigjort högre

tomtvärde. Hade detta värde redan förbrukats i en värdestegringsskatt,

bortfölle denna möjlighet. Ekonomisk självsanering försvårades alltså. I

detta sammanhang påpekade förbundet att förslaget icke vore så uppbyggt

att, såsom avsett, markutredningens värderingsregler kunde tillämpas.

Dessa vore i stor utsträckning baserade på diskontering av olika värden till

expropriationstillfället. En sådan värdering förutsatte att värderingsbelop-

pet betalades i omedelbar anslutning till värderingen. Om detta icke bleve

fallet utan betalningen uppskötes, bleve det åsatta värdet inaktuellt och

därigenom felaktigt. Hade t. ex. ett värde uträknats genom diskontering

per 20 år, motsvarade det efter 20 år med all sannolikhet ej det aktuella

värdet. Å andra sidan måste, om denna diskonteringsmetod ej tillämpades,

resultatet i andra fall bli felaktigt. Man kunde t. ex. tänka på det fall att

för självsanering plan lades över ett område med bebyggelse av väsentligt

olika kvalitet. Enligt förslaget kunde värdering begäras omedelbart och

fastighetsägaren hade rätt att betala genast. Självfallet vore det vid ome­

delbar betalning orimligt, om icke hänsyn härvid toges till bebyggelsens

sannolika återstående livslängd, 10 eller kanske 50 år.

Föredraganden inom överståthållarämbetet

bär i ett särskilt yttrande,

vari förslaget om exploateringsavgift avstyrktes, uttalat bl. a. att de värde-

ringsspörsmål som uppkomme vid tillämpningen av den tillämnade lagstift­

ningen, kunde förutses bliva mycket arbetskrävande, och kostnaderna kom­

me därför att bliva betydande. Därest den totala kostnaden för procedu­

ren med fastställande av exploateringsavgifters belopp till sin storlek när­

made sig avgifternas belopp, vore proceduren ur nationalekonomisk syn­

punkt knappast berättigad. Detta förhållande rubbades givetvis icke därav

att dessa procedurkostnader till stor del bleve dolda eller drabbade andra

rättssubjekt än den kommun, till vilken värdestegringen skulle indragas.

Den inkomst rikets kommuner komme att erhålla genom exploateringsav-

11 Hihaitg till riksdagens protokoll 1949. t samt. Nr 184.

Kanal. Maj.ts proposition nr 184.

162

gifter motvägdes vidare till ej ringa del genom bortfall av de skatter till

stat och kommun för inkomst, realisationsvinster och förmögenhet, som

från markägare skolat utgå om exploateringsavgift ej erlades. Storleken av

dessa bortfallna skatter syntes med hänsyn till numera gällande skattesat­

ser icke böra underskattas.

Överlantmätaren i Hallands län

har i utlåtande, fogat vid länsstyrelsens

i länet yttrande, ansett det tvivelaktigt om förslaget, enligt vilket planvär­

destegringen vid en viss tidpunkt fixerades att gälla under obegränsad tid

framåt, verkligen kunde vara tillräckligt för att på lång sikt åvägabringa

en överflyttning på kommunen av s. k. »oförtjänt» markvärdestegring.

Markvärdestegringen brukade nämligen ej stagnera i och med att plan bli­

vit fastställd utan visade ofta en tendens att öka efter hand och detta i

hastigare takt än vad som sammanhängde med penningvärdets förändring­

ar. Fall kunde även tänkas uppstå där markvärdestegringen avtoge bero­

ende på minskad efterfrågan på mark för tätbebyggelse, kanske föranlett

av inträffad stagnation i en tätorts utveckling. På grund härav syntes före­

slagna bestämmelser böra i så måtto omarbetas, att en prövning av plan­

värdestegringen kunde ifrågakomma om väsentligt ändrade förhållanden

inträffade i avseende å markprisernas storlek.

Drätselkammaren i Uppsala

har på liknande skäl ifrågasatt att exploateringsavgiften, därest markex­

ploatören skulle dröja med att begagna sig av möjligheten att bebygga

marken, gjordes till föremål för en omprövning och omvärdering sedan en

viss tidsperiod efter dess fastställande kunde ha förflutit, exempelvis i sam­

band med fastighetstaxeringen vart femte år. Även

stadsförbundet

har be­

rört denna fråga. Från teoretiska utgångspunkter skulle det enligt förbun­

dets mening vara riktigt, om avgiftssystemet kunnat göras ännu mera in­

gripande. Det hade sålunda varit önskvärt om man kunnat effektivisera

avgiftssystemet genom att låta avgiften utgå på värdet av den tillagda bygg-

nadsrätten vid tidpunkten för dess utnyttjande i stället för vid tidpunkten

för detaljplanens fastställande och, om tomten bebyggdes i flera omgångar,

låta avgiften utgå etappvis i proportion till ianspråktagen byggnadsrätt och

med beaktande av de ändringar i markvärdet som inträffat under interval­

lerna. Mot ett skärpande av avgiftssystemet talade å andra sidan en rad

vägande skäl. Förbundet ansåge sig därför icke kunna resa någon invänd­

ning mot att värdestegringsindragningen begränsades på sätt i promemo­

rian föreslagits. Detta skedde dock under den uttryckliga förutsättningen

att den ifrågasatta utvidgningen av den kommunala expropriationsrätten

bleve minst lika omfattande som enligt markutredningens förslag. Såsom

förbundet uppfattat promemorieförslaget utgjorde en uppenbart omotive­

rad höjning av priserna inom ett samhälle, åstadkommen exempelvis ge­

nom övervältring av exploateringsavgiften, alltid ett sådant kriterium på

monopolistiskt eller eljest för samhällsutvecklingen otillräckligt markutbud,

som motiverade att för bostads- och industribebyggelse lämplig mark över­

fördes i samhällets ägo. Om detta vore riktigt syntes någon motsägelse

icke ligga i att avgiftssystemet endels åsyftade att begränsa expropria-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

163

tionsinstitutets användning till det ur samhällets synpunkt nödvändiga,

endels i förening med utvidgad expropriationsrätt ville motverka en allmän

j ordvärdestegring.

Högskoleutbildade väg- och vattenbgggares riksförbund

har ansett det

nödvändigt att exploateringsavgiften snarast möjligt efter stadsplanelägg-

ningen bleve bestämd och även fördelad på olika försäljningsobjekt samt

att uppgifter därom hölles tillgängliga för allmänheten. En viss fördelning

skulle då lämpligen ske redan i samband med bestämmandet av den totala

exploateringsavgiften, och i övrigt borde fördelningen genomföras i sam­

band med tomtindelningen. Möjligen borde genom en särskild bestämmel­

se säkras att så verkligen bleve fallet. En fördelning av exploateringsavgif­

ten för ett större markområde i en ägares hand rymde emellertid flera

problemställningar, som icke upptagits till behandling i promemorian. Så­

lunda kunde det diskuteras efter vilka principer fördelningen skulle ske;

om tvist i fråga om fördelningen skulle kunna liänskjutas till domstolen

eller på annat sätt prövas, samt andra därmed sammanhängande frågor.

Om man tänkte på vem som kunde ha intresse av att exploateringsavgif-

tens fördelning skedde på ena eller andra sättet, skulle man finna att detta

för markägaren och köparen spelade mindre roll, men däremot för kom­

munen kunde vara av viss betydelse. För markägaren vore frågan av mind­

re betydelse därför att om exploateringsavgiften för en tomt vore relativt

sett för stor, så bleve avgiften för en annan tomt i motsvarande mån mindre,

ty den totala exploateringsavgiften vore en gång fastställd. Även för tomt­

köparen vore det inom vissa gränser utan större betydelse hur stor exploa-

teringsavgift som tomten vore behäftad med. Vid bestämmande av den

köpeskilling han kunde anse sig villig att utge hade han nämligen att taga

i betraktande samtliga utgifter som belastade tomten, således även exploa­

teringsavgiften. För kommunen kunde däremot fördelningen få större be­

tydelse. Om en tomt pålades en så stor exploateringsavgift att dess netto­

värde bleve mycket litet eller rent av negativt, vore det troligt att tomten

förbleve outnyttjad och kommunen ginge miste om exploateringsavgiften.

Även om »snedbelastningen» vore mindre utpräglad men dock sådan att

viss mark eller visst slag av bebyggelse gåve markägaren större förtjänst än

annan mark eller bebyggelse, kan en ur allmänna synpunkter mindre önsk­

värd ensidighet i exploateringen uppkomma. Med hänsyn till det anförda

kunde bestämmandet av exploateringsavgiftens fördelning göras administ­

rativt enkel genom att kommunen gåves befogenheter att slutgiltigt be­

stämma i denna fråga. Jämväl

länsarkitekten i Uppsala län

har, i ett vid

länsstyrelsens i länet yttrande fogat utlåtande, påpekat att det icke klart av

förslaget framginge huru exploateringsavgiften skulle fördelas. Denna fråga

borde även klargöras med hänsyn till huruvida 20-öresgränsen borde beräk­

nas, exempelvis kvartersvis, fastighetsvis eller slås ut på hela planområdet.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön

har befarat all de föreslagna bestämmel­

serna om exploateringsavgift komme att medföra eu betydande osäkerhet

på fastighetsmarknaden. I anslutning därtill har länsstyrelsen framhållit

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

den ogynnsamma inverkan förslaget kunde få för ägare av jordbruksfas­

tighet som bleve föremål för expropriation. Äganderätten till jordbruksfas­

tigheter vore i regel förbunden med hårt arbete för livsuppehället. Avkast­

ningen av jordbruket vore som regel relativt liten men gåve dock sin ut­

övare nödtorftig bärgning. Om äganderätten till jorden vid expropriation

ersattes med en summa pengar, beräknad efter ett värde som nu i allmän­

het sattes på sådan råmark, ett glesbebyggelsevärde, kunde detta belopp

icke ge sådan avkastning att den förutvarande jordbrukaren finge samma

möjlighet att försörja sig och de sina. En allmän uppvärdering av jord­

bruksmarken syntes därför först erforderlig, om man skulle kunna genom

värdestegringsindragning fråntaga jordbrukarna marken utan möjlighet

för dem att utfå ett högre värde än glesbebyggelsevärdet. Särskilt i tider

med nedgående penningvärde måste beaktas svårigheten att placera er­

sättningen för jorden så att förmögenhetsställningen ej rubbades för för­

utvarande ägaren. I detta sammanhang kunde man ej utan skäl göra föl­

jande fråga. Om markägare genom exploateringsavgift skulle betala den

värdeökning, som uppstode genom att marken på grund av fastställelsen

av stadsplan eller ändring däri finge tätbebyggas eller bebyggas på ett mer

ekonomiskt sätt än förut, varför skulle då ej ersättning utgå till markäga­

ren om genom stadsplaneändring markens tidigare möjliga utnyttjande för

tätbebyggelse begränsades.

Föredraganden inom överståthållarämbetet

har i sitt skiljaktiga yttrande

uttalat att uppskattning av såväl marks tätbebyggelsevärde som markens

glesbebyggelsevärde måste ske genom en hel serie beräkningar och bedöman­

den av skilda slag. Dessa kunde icke förväntas ge ett tillnärmelsevis till­

förlitligt resultat. Redan en höjning av byggnadsarbetarnas lönesatser eller

byggnadsmaterielpriserna efter det beräkning av byggnadskostnaderna

gjorts, resulterade ju under förutsättning att den allmänna hyresnivån icke

samtidigt höjdes däri, att mindre belopp av hyresintäkterna återstode till be­

talning av ränta å markvärdet. Markvärdet vore förty icke längre så högt

som förut. Samma förhållande inträffade, om det visade sig att grundlägg-

ningsarbetena till följd av markens beskaffenhet bleve kostsammare än som

beräknats då markvärdet uppskattades. Arten av dessa beräkningar gjorde

att värderingen bleve fiktiv. Huruledes skulle normer uppställas för t. ex.

värdet av det arbete som utfördes av byggherren vid planerandet och förbe­

redande av bygget. En viss osäkerhet vid beräkning av fastigheters olika

värde förefunnes givetvis alltid, t. ex. vid fastighetstaxering. Om en fastighet

åsattes för högt taxeringsvärde hade emellertid detta för fastighetsägaren

allenast den följd att han under några år nödgades ur avkastningen erlägga

något högre skatt än som lämpligen bort utgå. Taxeringsfrågan kunde ånyo

upptagas till prövning efter några få år. Exploateringsavgiften utgjorde i

motsats härtill en kapitalutgift och den utginge med ett så högt belopp att

en felaktig värdering kunde allvarligt rubba markägarens ekonomiska ställ­

ning. Någon möjlighet att erhålla omprövning av frågan om värdestegringen

inrymdes icke i den föreslagna lagen. Med hänsyn till omöjligheten att till­

165

förlitligt och på objektiva grunder beräkna planvärdestegring kunde sålunda

förslaget icke tillgodose skäliga krav på rättssäkerhet.

Uppsala universitet

har anfört liknande synpunkter.

Kommer skollegium

har framhållit, att i

varken lagtext eller motivering angivits efter vilka grunder värdet för an­

nan användning än tätbebyggelse skulle beräknas. Enligt kollegiets mening

borde i möjligaste mån detaljerade föreskrifter härutinnan givas, då ut­

rymme eljest lämnades för godtycke och en skiftande tillämpning av värde­

ringsreglerna.

Stadsarkitekternas förening

har erinrat att enligt förslaget byggnadsnämn­

den kunde tillse att exploateringsavgift blivit erlagd innan byggnadslov be­

viljades. I samband härmed uppkomme sålunda likartad skyldighet för

nämnden som förelåge för gatumark och kostnad för gatas utläggande. Emel­

lertid bleve uträknandet och fastställandet av dylika avgifter av helt annan

art än de som rörde gatukostnad och gatubidrag, då först efter stadsplanens

fastställande planvärdestegringens storlek i vissa fall kunde bestämmas av

domstol. I förslaget hade icke givits anvisning huru det skulle förfaras då

byggnadslov i avvaktan på stadsplaneändring lämnades dispensvägen. Den

ytterligt komplicerade fastställelseproceduren för stadsplanering bleve yt­

terligare komplicerad och härtill komme att i fråga om avgiftsplikten och

avgiftens storlek ett flertal myndigheter vore inkopplade vid bestämman­

det. Det syntes föreningen som om dessa förhållanden menligt kunde komma

att inverka på ett för planerandet och byggandet gagneligt tillämpande av de

gällande byggnadsförfattningarna och att det vore lyckligare om man funne

en form där exploateringsavgiften icke sammankopplades med byggnadslov

utan frigjordes från behandling av byggnadsnämnd.

Drätselkammaren i

Borås

har ansett att byggnadsnämndens befattning med exploateringsavgif­

ten borde inskränkas till ett konstaterande huruvida uppgörelse träffats eller

om så icke skett. Exploateringsavgiften hade såsom i promemorian framhål­

lits karaktär av skatt eller avgift. Dess fastställande och uttagande borde an­

komma på det stadens organ som hade att svara för stadens drätsel. Vid

bristande åsämjande borde alla hithörande klagomål hänföras till ägodel-

ningsrätten eller den instans som eljest kunde komma att döma i dessa

frågor.

Länsarkitekten i Stockholm län

har ifrågasatt om man icke skulle

kunna förenkla förfaringssättet så att de små, ofta betydelselösa fallen sål­

lades bort och att exploateringsavgift, om sådan borde komma till stånd,

lades på de ekonomiskt betydelsefulla fallen genom ett särskilt förordnande

vid fastställandet av planen såsom enligt 113 § byggnadslagen beträffande

byggnadsplan. Även

stadsförbundet

har framhållit alt det föreslagna av­

giftssystemet i administrativt hänseende komme att ställa mycket stora krav

på kommunerna. Hithörande frågor syntes böra bliva föremål för fortsatt

övervägande. De utgjorde förslagets svåraste stötestenar och förbundet kän­

de sig icke övertygat om alt alla möjligheter att åstadkomma förenkling ut­

tömts med föreliggande förslag.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 184.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

I fråga om exploateringsavgiftens storlek ha åtskilliga

remissinstanser uttalat sig. Därvid har i allmänhet gjorts gällande att den

föreslagna procentsatsen, 80

%,

vore för hög; den markägaren förbehållna

andelen av markvärdestegringen vore icke ägnad att stimulera till enskild

exploateringsverksamhet. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av

Svea hov­

rätt, kammarkollegiet, domänstyrelsen, kommerskoltegium, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads

och

Jämtlands län.

Av

handelskamrarnas nämnd

har anförts att för avvägningen mellan å ena si­

dan med markexploatering förenade risker och marginaler för felvärdering­

ar samt å andra sidan kommunens intresse av att indraga största möjliga

andel av värdestegringen hade i promemorian icke anförts några sakliga

skäl. Icke heller hade redovisats några undersökningar rörande räntabili­

teten och lönsamheten vid markexploateringar eller angivits några gränser,

mellan vilka vid fastighetsvärderingar åsatta värden normalt brukade

pendla. Nämnden vore icke för sin del beredd att angiva något objektivt

underlag för en dylik avvägning men ansåge sig dock i varje fall kunna

fastslå att markägarens andel icke kunde anses vara ens tillnärmelsevis

tillräcklig med hänsyn till de syften denna skulle tjäna. Redan i normala

fall, då vid fastighetsvärderingar hänsyn kunde tagas till gängse marknads­

värden och jämförelse stode att erhålla i saluvärden på likvärdig mark, bor­

de man räkna med högst betydande felmarginaler. Dessa ansåges stå i di­

rekt proportion till markvärdets storlek; vid uppskattning av tvenne mark­

värden måste man räkna med att risken för felvärdering fördubblades. Med

de utomordentligt osäkra värderingsprinciper som framdeles avsåges bli

tillämpade accentuerades denna risk ytterligare. Redan dessa förhållanden

måste påkalla en högst avsevärd ökning av den markägaren tillkommande

andelen av exploateringsavgiften, såvida icke ägaren skulle behöva riskera

att betala exploateringsavgift på en värdeökning som i realiteten icke existe­

rade.

Bankföreningen

har gjort ett liknande uttalande.

Byggnadsstyrelsen

samt

överlantmätarna i Blekinge

och

Västerbottens

län

ha förordat att exploateringsavgiften skulle begränsas till 2/3 av den be­

räknade värdestegringen. Av

länsarkitekten i Stockholms län

har ifråga­

satts att den föreslagna procentsatsen borde minskas till 70 %, medan

läns­

styrelsen i Norrbottens län

ansett den markägaren förbehållna andelen av

värdestegringen icke böra understiga 30—35 %.

Industriförbundet

har er­

inrat att bostadssociala utredningen i sitt förslag till expropriationsbestäm-

melser syntes ha räknat med en felmarginal av 20 %. En felmarginal på

förslagsvis 20 % borde beräknas kring de framkomna värdena, och värde­

stegringen inom denna felgräns borde vara helt fri från avgift. Förslagsvis

samma procent borde även den enskilde markägaren få behålla såsom sti­

mulans för exploatering i egen regi.

Länsstyrelsen i Uppsala län

har före­

slagit att avgiften bestämdes att normalt utgå med belopp motsvarande

hälften av planvärdestegringen. Det kunde naturligtvis tänkas att i vissa

fall en högre exploateringsavgift kunde vara befogad. Bevisbördan härom

borde då åvila kommunen. Även

länsstyrelsen i Hallands län

och

Uppsala

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

167

universitet

ha ifrågasatt att exploateringsavgiften skulle utgöra 50 % av

värdestegringen.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån

och

domkapitlet i Uppsa­

la ärkestift

ha funnit det olämpligt att över huvud fastlåsa exploaterings-

avgiftens storlek. Länsstyrelsen har därvid anfört att avgiften dessutom

fixerats i ett för högt läge. Det tedde sig för länsstyrelsen obilligt att fast­

ställa den enskilde markägarens vinst- och riskmarginal till blott 20 %.

Ett fastlåsande av exploateringsavgiften vid föreslagna 80 % skulle i allt

för många fall förhindra tillbörligt hänsynstagande till sådana åtgärder för

åstadkommande av värdestegring som vidtagits av markägaren i stället för

av kommunen. Länsstyrelsen föresloge att exploateringsavgiften gjordes

rörlig inom vissa gränser. Därest uppgörelse i godo ej skulle kunna träffas

mellan kommun och markägare, skulle det ankomma på parterna att in­

för den myndighet, som ägde fastställa avgiften, prestera bevisning rörande

de åtgärder var och en av dem vidtagit till förhöjande av markvärdet m. in.,

varefter myndigheten skulle ha att fixera den procentsats inom de givna

gränserna, enligt vilken avgiften skulle utgå.

Stadskollegiet i Stockholm

har ifrågasatt huruvida tillräckliga skäl före-

låge att låta fastighetsägaren behålla 20

%

av den markvärdestegring som

konstaterades vid medgivandet till tätbebyggelse. Normalt komme, även om

full exploateringsavgift uttoges, en betydande markvärdestegring att tillfalla

markägarna.

Drätselkammaren i Malmö

har ansett att åtminstone vid ex­

propriation markägaren icke borde erhålla någon del alls av markvärde­

stegringen. Sedan kommunen exproprierat marken, vore det ju meningen

att kommunen själv skulle exploatera densamma; några besvär och risker

för markägaren förlåge således icke. Det andra i promemorian angivna skä­

let till att icke hela värdestegringen indroges genom exploateringsavgiften

— nämligen att beräkningen av värdestegringen endast kunde bliva unge­

färlig — vore icke bärkraftigt, enär all värdering ju alltid innebure osäker­

hetsmoment.

Hyresgästernas s parkasse- och byggnads föreningars riksför­

bund

bär anfört att enligt förslaget markägaren skulle erhålla procentuell

andel av planvärdestegringen, d. v. s. hans andel bleve större ju större steg­

ringen vore. Förbundet kunde icke finna bärande skäl härför; värdesteg­

ringen inträdde i alla fallen utan hans medverkan och markens bättre eller

sämre läge ur exploateringssynpunkt hade han heller icke del i. Enligt för­

bundets mening vore det riktigare att av planvärdestegringen förbehålla

markägaren eif visst, alltid och överallt lika stort belopp, eller en viss pro­

cent av glesbebyggelsevärdet. Härigenom skulle man eliminera det incita­

ment till för hög eller hög beräkning av planvärdestegringen som låge i

markägarens intresse av att få så stor del som möjligt av denna; även vid

eventuell exploatering skulle en sådan regel ha betydelse genom att värde-

ringsförfarandet avsevärt förenklades.

Beträffande frågan om exploateringsavgiften skulle

tillfalla kommunen har

kammarkollegiet

anfört, att i allmänhet

gällde att eu markexploatering med åtföljande bebyggelse för kommunen

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

medförde ett ökat skatteunderlag, som väl täckte kommunens ökade utgif­

ter för området, särskilt om man beaktade den standardförbättring sonr ofta

bleve resultatet. Konsekvensen av exploateringsavgiften syntes följaktligen

bli den att de i utveckling stadda kommunerna med stigande skatteunder­

lag skulle icke blott draga fördelar av detta utan dessutom få kontant be­

talning för den inom tätbebyggelsen uppkommande markvärdestegringen.

Ett samhälles utveckling berodde mera sällan på kommunala åtgärder utan

ytterst på dess naturliga förutsättningar för mänskligt livsuppehälle av

olika art. En framsynt kommunal ledning kunde ibland göra åtskilligt för

utnyttjandet t. ex. av en hamn i konkurrens med andra hamnar. I allmänhet

berodde dock utvecklingen på andra faktorer såsom befolkningens speciella

duglighet eller företagsamhet samt kommunens lämplighet för industrier

eller andra inkomstgivande anordningar eller institutioner. Härvidlag kun­

de statens ingripande vara betydelsefullt. Till en kommun kunde förläggas

statliga institutioner — universitet, högskolor, andra vetenskapliga forsk­

nings- eller försöksanstalter etc. — eller regementen eller statliga industrier.

Kollegiet ville i detta sammanhang erinra om att statsverket å andra sidan

i talrika fall funnits böra träda stödjande emellan, när ett samhälles eko­

nomi blivit allvarligt rubbad därigenom att exempelvis ett regemente in-

dragits eller förflyttats från samhället eller en industri inom samhället måst

nedläggas. Av de angivna skälen ansåge kollegiet att, om en särbeskattning

av markexploatering borde ifrågakomma, denna borde göras helt statlig och

användas för bostadssociala ändamål så att den främjade en standard- och

skatteutjämning mellan kommunerna.

Lantbruksförbundet

har ansett att om exploateringsavgiften icke skulle

användas för tillkomsten av gemensamma anordningar utan kunna reser­

veras för vissa bostadspolitiska ändamål, avgifterna borde behandlas som

skatt på ett visst slags värdestegring. Denna skatt borde då helt eller delvis

tillgodoföras staten. Det hade med skäl befarats att införandet av en exploa-

teringsavgift, som skulle tillfalla kommunerna, komme att öka klyftan mel­

lan fattiga och rika kommuner. Liknande synpunkter ha framförts av

riks­

förbundet landsbygdens folk

och

domkapitlet i Uppsala ärkestift. Länssty­

relsen i Skaraborgs län

har ifrågasatt om ej viss del av exploateringsavgif­

ten borde tillfalla staten, .vars organ och myndigheter granskade, prövade

och fastställde stats- och byggnadsplaner och som vidare i vissa fall läm­

nade bidrag till planers upprättande och genomförande. Härförutom syntes

det ej vara ur vägen att från det allmännas sida viss tillsyn funnes huru

kommunernas befogenheter beträffande exploateringsavgifterna utövades.

Särskilt nödvändigt bleve detta beträffande byggnadsnämnderna på lands­

bygden, vilka i regel saknade erfarenheter om byggnads- och planväsendet

och dithörande frågor. Till staten inflytande medel borde antingen behand­

las som vanliga skattemedel eller ock tillgodoföras en särskild länsfond,

varav medel skulle kunna tagas och användas till befrämjande av bygg-

nadsväsendet i länet (upplysnings- och rådplägningsverksamhet etc.).

Upp­

sala universitet

har uttalat sig på liknande sätt.

169

Förslag om exploatering savgift ernås reserverande för

visst ändamål ha framställts från vissa håll.

Byggnadsstyrelsen

har

sålunda framhållit att den vinst som kommunen erhölle genom värdesteg­

ringens överförande från markägaren till kommunen borde komma allmän­

heten till godo i form av minskade bostadskostnader. Detta innebure att

exploateringsavgifterna icke borde få ingå i kommunens budget såsom van­

liga skattemedel utan de borde avskiljas för att användas för nämnda syfte.

Detta skulle kunna tillgodoses t. ex. genom att medlen disponerades till in­

köp av tomter, vilka gratis eller till underpris tillhandahölles byggmästare

mot det att kommunen finge bestämma hyrorna med hänsynstagande till

det pris som tomten kunde ha betingat för byggmästaren. Kommunen kun­

de givetvis även själv låta å tomter, förvärvade med anlitande av exploate-

ringsavgifter, uppföra bostäder som sedermera tillhandahölles allmänheten

till reducerade hyror. Andra former för att tillgodose behovet av billiga

bostäder kunde också uppenbarligen ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Stock­

holms län,

som uttalat sig i samma riktning, har ifrågasatt om icke lagtex­

ten borde upptaga föreskrifter i detta hänseende för att förebygga att med­

len toges i anspråk för helt andra ändamål. Enligt

länsstyrelsen i Kalmar

län

borde man, för att uppnå syftet med uttagande av exploateringsavgifter,

införa en föreskrift att erlagda avgifter skulle användas till anläggande av

gator, allmänna platser, vatten- och avloppsledningar eller andra dylika

gemensamma anordningar, som påkallades av den markexploateringen föl­

jande nybebyggelsen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

har såsom ett exempel

på behovet av lagliga garantier i förevarande hänseende anfört att i en

landskommun, där en omfattande sommarbebyggelse uppstode på grund av

närheten till en storstad och de i landskommunen förefintliga naturliga be­

tingelserna för en rekreationsort, kommunen kanske icke alls hade något

intresse för att ordna vägar, vatten- och avloppsledningar in. in., då näm­

ligen sommargästerna icke tillförde kommunen skatteintäkter på samma

sätt som en bofast befolkning. Att i dylikt fall exploateringsavgiften skulle

få användas av kommunen för ändamål, som uteslutande eller huvudsakli­

gen lillgodosåge den fasta befolkningens behov, kunde icke vara rimligt.

Stadsförbundet

har ifrågasatt om icke i samband med förevarande lag­

stiftning sådan ändring av kommunala fondbildningslagen borde genom­

föras som möjliggjorde för kommunerna att fondera influtna avgifter i sär­

skilda fonder för markförvärv i analogi med vad bostadssociala utredningen

på sin tid föreslog i fråga om fondering för saneringsändamål. Behov av

dylika fonder syntes alltjämt föreligga. De inflytande medlen kunde också

betraktas såsom ett slags kommunalt kapital som egentligen icke borde få

användas till andra ändamål än bekämpande av markvärdestegring genom

eget markutbud och skapandet av anordningar, som varaktigt tjänade tät­

bebyggelsens intresse.

Vad i departementspromemorian anförts om g a t u m arkser s ä 11-

ning och gatubyggnadsersättning har föranlett uttalanden av

Kungi. Maj.ts provosition nr 184.

170

flera remissinstanser.

Hovrätten för Nedre Norrland

har anfört att hovrut­

ten för sin del livligt förordade att gatuavgifterna bringades att upphöra i

samband med exploateringsavgiftens införande. Gatumarksersättning vore

ofta synnerligen besvärlig att fastställa. Många och invecklade regler för

dess uträknande hade måst upptagas i lagen. Det vore beklagligt om den

möjlighet till avveckling av hela detta system som nu genom exploaterings-

avgiften yppade sig icke tillvaratoges. Ett annat skäl för gatuavgifternas

avskaffande i detta sammanhang vore följande. Det vore för markägaren

angeläget att så snabbt som möjligt få planvärdestegringen beräknad och

exploateringsavgiften fastställd. Skulle exploateringsavgiftens storlek emel­

lertid vara beroende av storleken av gatuavgifterna, kunde ett avgörande

härutinnan fördröjas högst väsentligt. Om mot hovrättens mening gatuav­

gifterna skulle kvarstå vid sidan av exploateringsavgiften, måste den i 8 §

byggnadsstadgan omförmälda gatukostnadsförteckningen bibehållas. Vid

sådant förhållande borde även exploateringsavgiften antecknas i förteck­

ningen. Alla avgifterna hade i grunden samma karaktär. Lämplighetsskäl

talade då för att alla återfunnes i samma förteckning.

Länsarkitekternas för­

ening

och

industriförbundet

ha uttalat sig i samma riktning, varjämte

fas­

tighetsägareförbundet

förklarat sig icke kunna undgå att finna det stötande

att kommunen efter eget val finge uttaga exploateringsavgift eller gatukost-

nadsbidrag.

Lantmäteristgrelsen

och

stadskollegiet i Göteborg

ha däremot ansett att

om de särskilda gatuavgifterna borttoges risken vore stor att markägarna

därigenom gjorde en direkt vinst på kommunens bekostnad.

Drätselkam­

maren i Uppsala,

som tillkännagivit samma mening, har framhållit att skvl-

digheten att erlägga ersättningen för gatuinark numera enligt byggnads­

lagen inträdde redan i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande.

Stadens rätt att uttaga gatukostnadsersättning inträdde följaktligen tidigare

än rätten att uttaga exploateringsavgift. Hinder borde naturligen icke möta

för staden att i det enskilda fallet sammanlägga exploateringsavgiften och

gatuavgifterna, varigenom uppbördsförfarandet skulle förenklas.

Högskole­

utbildade väg- och vattenbyggares riksförbund

har påpekat att gatuavgif­

terna stundom, i motsats till vad i promemorian gjorts gällande, täckte hela

eller så gott som hela värdestegringen medan exploateringsavgiften endast

skulle utgöra 80

%

av denna värdestegring. Om endast exploateringsavgiften

utginge, skulle alltså staden i vissa fall icke få de kostnader täckta, som med

nu gällande bestämmelser skulle bäras av markägaren. Liknande bleve

för övrigt fallet närhelst gatuavgifterna räknades som inneslutna i exploate­

ringsavgiften, emedan de då endast bleve ersatta med 80 % i stället för

100 %. Att låta gatuavgifter och exploateringsavgifter alternera så att i ett

fall det ena slaget, i ett annat det andra slaget av avgifter skulle ensamt

utgå, stötte på den olägenheten att avgifterna hade olika förfallotid. Dä

enbart gatuavgifter valdes kunde ingenting invändas mot att dessa avgif­

ter finge den för dem vanliga förfallodagen men om enbart exploaterings­

avgift skulle utgå, komme den del därav som motsvarade gatuavgifterna att

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

171

erläggas vid en ibland avsevärt senare tidpunkt än som annars skulle vara

fallet och därmed också senare än tidpunkten för kommunens kostnader.

Det borde också observeras att uppskattningen av exploateringsavgiften

skulle baseras på förhållanden och priser vid tidpunkten för den nya pla­

nens fastställelse, medan däremot gatuavgifterna skulle baseras på aktuella

värden och verkliga kostnader för utläggning av mark till gata resp. gatas

ordnande. Ur denna synpunkt skulle såväl slopandet av gatuavgifterna som

alternering mellan de olika slagen av avgifter innebära olägenheter för

kommunerna. Ur allmän synpunkt vore det en fördel att så långt möjligt

basera utgifterna på aktuella förhållanden i samband med byggandet.

Väg- och vattenbgggnadsstijrelsen

har framhållit att styrelsens statsbidrags-

verksamhet rörande gatuväsendet komplicerades genom att densamma delvis

gjorts beroende av bestämmelserna angående sådan ersättning. Enligt vad

styrelsen erfarit hade tillämpandet av bestämmelserna även för städerna

medfört betydande svårigheter; dessa kvarstode delvis såvitt styrelsen trodde

sig veta trots de ändringar som blivit möjliga genom den nya byggnadslag­

stiftningen. Det vore därför önskvärt, särskilt då nu ytterligare ersättnings­

skyldighet skulle läggas på fastighetsägarna, att en förenkling av bestäm­

melserna kunde åstadkommas vid det övervägande som i promemorian för­

utsattes skola ske.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

har förordat att, därest

förslaget om exploateringsavgift genomfördes, bestämmelserna om gatu-

marksersättning och gatukostnadsersättning utformades så att endast

en

avgift i sådana fall behövde beräknas. Detta vore nödvändigt för vinnande

av erforderlig klarhet och reda.

Beträffande övergångsbestämmelsen har

drätselkammaren

i

Uppsala

ansett att förslaget, att beskattningen icke skulle träffa sådan vär­

destegring som redan inträtt vid tidpunkten för de nya bestämmelsernas

ikraftträdande, kunde få betänkliga konsekvenser. Vid beräkningen av plan­

värdestegringen skulle nämligen värdet å marken före fastställandet av

plan eller ändring däri bestämmas med skälig hänsyn till det värde marken

vid nämnda tidpunkt ansetts äga »enligt dittills tillämpade grunder». För

Uppsalas vidkommande skulle det kunna tänkas få till följd att de alltför

höga priser, som under de sista åren tillämpats vid markförsäljningar i sta­

dens ytterområden och som bostadsnämnden i samband med prövningar av

ansökningar om statliga lån förklarat sig icke kunna godkänna, kunde bliva

normerande för prissättningen. Som exempel på denna prissättning kunde

nämnas att småstugebyggare i flera fall nödgats betala 4 kronor per nr rå­

mark, medan priset å färdig tomtmark inom det egentliga stadsområdet icke

låge högre än 3: 50 kronor per in2. Prissättningen kunde lämpligen ankny­

tas till de normer vilka bostadsstyrelsen tillämpade vid bedömandet av hit­

hörande spörsmål. Därigenom skulle erhållas en last utgångspunkt för be­

stämmandet av markvärdet; i annat fall skulle syftet med lagstiftningen

kunna bliva mer eller mindre förfelat.

Länsarkitekten i Stockholms län

har i utlåtande, fogat vid det av läns­

172

styrelsen i länet avgivna yttrandet, ifrågasatt om ej en övergångsbestäm­

melse borde införas med hänsyn till redan för prövning inlämnade planer.

I ett icke oväsentligt antal fall hade prövningen av dessa gjorts beroende

av generalplans eller dispositionsplans utarbetande, där svårighetsgraden

vid prövningen varit växlande och denna olika tidskrävande. Markägaren

drabbades härvid slumpvis av de nya avgifterna. Det syntes icke oskäligt alt

planer, vilka inlämnats till prövning och fastställelse före den 1 juli 1948

men som beroende på svårigheter av nyssnämnt slag icke hunnit vinna fast­

ställelse före den 1 januari 1949, fritoges från dylik avgift.

Kammarkollegiet

har anfört att, eftersom enligt övergångsbestämmel­

serna det tätortsvärde som fanns den 1 januari 1949 icke belädes med

exploateringsavgift, frågan bleve huru en markägare, som icke själv äm­

nade exploatera marken, skulle kunna tillgodogöra sig detta värde vid mar­

kens försäljning för exploatering utan att stadsplan upprättats. Enligt för­

slaget kunde fastställande av exploateringsavgift påkallas först sedan stads­

plan eller ändring däri blivit fastställd. I dessa fall mötte markägaren san­

nolikt ofta nästan oöverstigliga svårigheter att bedöma vilket tätortsvärde

som skulle tillgodoräknas honom enligt övergångsbestämmelserna, och en

köpare vågade knappast avgiva ett köpeanbud som innefattade sagda säl­

jaren tillkommande tätortsvärde. Svårigheterna medförde sannolikt att för­

säljning av mark med tätortsvärde förhindrades innan stadsplan upprättats.

Överståthållarämbetet

har funnit det med fog kunna befaras, att ju längre

tid, som förflutit efter den 1 januari 1949, dess större bleve svårigheterna

att vid en värdering rättvist fastslå det värde, som mark ägt kanhända för

flera år sedan. Därtill komme svårigheterna att beakta inverkan av pen-

ningvärdesförändringar. Större säkerhet vid »ingångsvärdets» fastställande

skulle troligen ernås, om såsom »ingångsvärde» beräknades markens värde

vid tidpunkten för värderingen. Detta medförde emellertid, att en »ingångs-

värdering» måste kunna påkallas vid en långt tidigare tidpunkt än den i

förslaget angivna, nämligen då marken inginge i stadsplan för tätbebyg­

gelse. I stället borde kommun och markägare närhelst den ena eller den

andra så funne erforderligt, kunna påkalla »ingångsvärdering» av fastig­

het. Därigenom syntes också vinnas bättre överensstämmelse med de av

markutredningen tänkta ändringarna i expropriationslagen, enligt vilka

kommun skulle kunna påkalla expropriation av mark på ett jämförelsevis

tidigt skede. Genom ett närmare samordnande av bestämmelserna rörande

rätt till expropriation och rätt till exploateringsavgift vunnes, att kommun

vid ungefär samma tidpunkt hade möjlighet att välja mellan att låta mark

exproprieras exempelvis för framtida byggnadsändamål eller att låta den

fortfarande förbliva i enskild ägares hand men med skyldighet för ägaren

att gälda exploateringsavgift. Om »ingångsvärdet» bestämdes vid denna ti­

digare tidpunkt, bleve emellertid nödvändigt att i de fall, då icke enighet

uppnåddes mellan parterna, göra en senare uppskattning av exploaterings­

värdet. De dubbla förrättningar, som skulle bliva följden härav, medförde

väl något ökad kostnad för det allmänna men samtidigt ökades rättssäker­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

173

heten. Det syntes nämligen kunna befaras att, om exploateringsvärdet skulle

bestämmas samtidigt som »ingångsvärdet» fastsloges, efteråt sådana för­

ändringar kunde ske i fråga om markens exploateringsvärde, exempelvis

genom ändrade byggkostnader, ändringar i stadsplan, ändrade trafikleder

och annat, att, när en gång marken skulle exploateras, det vid första stads-

planeläggningen åsatta »ingångsvärdet» ej längre bleve rättvisande. En re­

lativt liten förskjutning i värdet nedåt kunde sålunda medföra, att exploa-

teringsavgiften överstege hela värdestegringen och därigenom komme avgif­

ten att med allt fog kännas som en verklig orättvisa. Därest en omläggning

skedde i den av ämbetet nu förordade riktningen, vore det påkallat att så

snart »ingångsvärdering» skett, anteckning därom skedde i fastighetsboken.

Härigenom vunnes, att nya ägare av fastigheten hade full klarhet i fråga om

den ersättningsskyldighet, som kunde komma att påläggas dem.

Även

högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund

har påpekat

de svårigheter som tillämpningen av den föreslagna övergångsbestämmel­

sen komme att medföra. Enligt förbundets mening komme svårigheterna

framför allt att vara förknippade med frågan om vilken tätbebyggelse och

tidpunkten härför som vid lagens ikraftträdande kunde anses berättigad att

förvänta för viss mark. Då denna svårighet komme att bliva avsevärd, om

en längre tidsperiod förflutit efter lagens ikraftträdande när en exploate­

ring komme till stånd, ville förbundet framföra den tanken att kommu­

nerna så snart som möjligt sökte bilda sig en uppfattning om de markvär­

den som vore rådande i olika delar av kommunen vid tidpunkten för lagens

tillkomst.

Uppsala universitet

har framhållit att det vore av fundamental betydelse,

att de av övergångsbestämmelsen föranledda beräkningarna skulle ske så

att all inverkan av penningvärdets förändringar eliminerades. Skedde icke

detta, kunde en icke avsedd och höggradigt stötande indirekt konfiskation

inträda.

Departementschefen.

Sedan länge ha statsmakterna haft uppmärksamheten riktad på den vär­

destegring som, ofta i samband med förfarande av mer eller mindre spe­

kulativ art, äger rum på mark i och omkring växande tätorter. Olika förslag

ha även framlagts att oförtjänt vinst, som uppkommer genom dylik värde­

stegring i anledning av förväntad tätbebyggelse, skall indragas till det all­

männa. Dessa förslag ha närmast gått ut på att frågan skulle lösas beskatt-

ningsvägen. Markutredningens betänkande innefattar även ett förslag till

indragning av sådan värdestegring. Den av utredningen förordade lösningen

innebär dock att markvärdestegringen överföres till det allmänna på annat

sätt än genom beskattning. Det åsyftade målet skulle nås genom tillskapan­

det av en specialregel angående storleken av expropriationsersättning i hit­

hörande fall.

Markutredningen föreslår sålunda att till föreskrifterna i 7 § expropria­

tionslagen om löseskillingen för fastighet fogas en föreskrift att fastighetens

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

174

värde ej får beräknas på grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än så­

dan bebyggelse enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan var tillåten,

då stämning i expropriationsmålet utfärdades. Ersättning skall alltså endast

utgå för det värde marken har i sin aktuella användning, t. ex. för jord­

bruk eller för sådan bebyggelse som ej räknas som tätbebyggelse (glesbe-

byggelsevärdet), och det ökade värde, som föranledes av den väntade tät­

bebyggelsen, kommer följaktligen i realiteten att överföras till den expro­

prierande kommunen. Förutsättningen härför är dock som nämnts att ex-

propriationsförfarandet sättes i gång så tidigt att stämningen i expropria­

tionsmålet hinner utfärdas innan stadsplan resp. byggnadsplan blivit fast­

ställd. Om kommunen ej begagnar sig av denna möjlighet, kommer däremot

värdeökning i anledning av tätbebyggelse att tillfalla markägaren; vid ex­

propriation efter planfastställelsen skall nämligen tätbebyggelsevärdet ligga

till grund för expropriationsersättningens bestämmande. Vad markutred­

ningen sålunda föreslagit är avsett att gälla jämväl i det fall att redan plan­

lagd mark genom ändring i planen får ökad bebyggelserätt. Om exempelvis

en tomt med rätt till tvåvåningsbebyggelse avses skola bli tillåten för be-

med sjuvåningshus, kan kommunen före den erforderliga plan­

ändringens fastställande expropriera tomten utan ersättningsskyldighet för

värdeökningen på grund av den förhöjda byggnadsrätten. Markutredningen

har framhållit att den föreslagna värdeindragningen icke nödvändigtvis be­

höver ske genom expropriation. Kommunerna kunna även under hänvis-

ning till sin expropriationsrätt genom överenskommelser med markägarna

tillförsäkra sig den av blivande bebyggelserätt föranledda värdeökningen.

Ehuru detta markutredningens förslag i flertalet remissyttranden läm­

nats utan erinran, ha dock av vissa remissinstanser framförts allvarliga in­

vändningar. Sålunda har patalats att den vittsyftande ändring av hittills­

varande principer, som förslaget innefattade, icke föregåtts av tillräckligt

grundlig utredning. Bland annat saknades varje finansrättslig analys, och

frågans sammanhang med beskattningen hade ej berörts. Det vore knap­

past görligt, att på ett ur logiska och praktiska synpunkter tillfredsställan­

de sätt draga en gräns mellan det s. k. tätbebyggelsevärdet och ett tidigare

glesbebyggelsevärde. I vart fall måste den ifrågasatta värdeindragningen ut­

formas så att risker för allvarliga störningar på fastighetsmarknaden und-

vekes, eftersom förslaget utginge från den förutsättningen att en fri fas­

tighetsmarknad fortfarande skulle existera. Den föreslagna gränsdragningen

mellan de fall, då ersättning för tätbebyggelsevärde finge utgå, och andra

faU syntes godtycklig. Det vore otillfredsställande att den enskilde kunde

berövas äganderätten till sin fastighet för att kommunen skulle erhålla därå

uppkommen värdestegring. Att expropriation till glesbebyggelsevärde måste

ske redan före planfastställelsen komme å andra sidan att ställa mycket

stora administrativa krav på kommunerna. Då kommunerna i stor utsträck­

ning icke kunde antagas komma att motsvara dessa krav, bleve värdein­

dragningen mycket ojämn. Även inom samma kommun kunde systemet

komma att verka synnerligen orättvist, om icke alla ifrågavarande fastig­

heter bleve exproprierade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Kungl. Maj.ts proposition nr 181.

175

Framför allt på grund av sistnämnda anmärkningar, d. v. s. värdeindrag­

ningens sammankoppling med expropriationsinstitutet och dess befarade

slumpvisa verkan, bär i en inom justitiedepartementet upprättad promemo­

ria framlagts ett nytt förslag till lösning av ifrågavarande problem. Enligt

detta förslag skall, sedan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, en

exploateringsavgift påföras all mark, som enligt planen får tätbebyggas och

som har högre värde för sådan användning än för annan. Även efter plan­

ändring skall avgift påföras, i den mån mark må tätbebyggas och dess värde

för sådan bebyggelse är högre än dess värde för tidigare medgiven använd­

ning. Avgiften föreslås skola utgöra 80 procent av värdestegringen; den skall

erläggas till kommunen innan lov till nybyggnad första gången gives efter

det planen eller ändringen blivit fastställd. Departementspromemorians för­

slag innebär alltså att den skillnad, som vid tidpunkten för plans eller plan­

ändrings fastställande finnes mellan tätbebyggelsevärde och glesbebyggelse-

värde eller tidigare tätbebyggelsevärde, till huvudsaklig del indrages till

kommunen, då bebyggelserätten enligt planen eller planändringen först ut­

nyttjas. Att indragningen ej föreslagits skola ske till värdestegringens hela

belopp beror på att markägaren ansetts böra ha ett ekonomiskt intresse av

att själv ombesörja exploateringen samt att beräkningen av värdestegring

alltid är osäker. Värdeökning som uppkommer efter plan- eller planänd-

ringsfastställelsen förbehålles helt markägaren. När kommunen exproprie­

rar planlagd mark, medför förslaget att expropriationsersättningen skall

grundas på tätbebyggelsevärdet, om exploateringsavgiften erlagts; i annat

fall skall sagda värde först minskas med avgiftens belopp.

Även mot departementspromemorians förslag ha under remissbehandling­

en anförts åtskilliga invändningar. Delvis äro därvid framkomna synpunk­

ter överensstämmande eller likartade med dem som andragits beträffande

markutredningens förslag. Sålunda bär också i fråga om departementspro­

memorians förslag efterlysts grundligare utredning och framhållits de stora

administrativa svårigheter som kommunerna skulle förorsakas genom för­

slagets genomförande. I samband därmed ha uttalats farhågor för att kost­

naderna för värdeindragningen skulle överstiga avgifternas sammanlagda

belopp. Vidare har anmärkts att avgiften icke komme att drabba mark­

exploatören utan den som ägde marken då den skulle bebyggas och i sista

hand allmänheten. Det vore nämligen antagligt att avgiften komme att verka

höjande på markpriserna. Med hänsyn bland annat härtill finge exploate­

ringsavgiften sannolikt direkt skadliga verkningar ur bostadspolitisk syn­

punkt. Uttagande av exploateringsavgift i samband med byggnadsplans fast­

ställande vore ej motiverat, eftersom kommunen i regel icke hade skyldig­

het att ombesörja gemensamma anordningar å byggnndsplanelagda områ­

den. Att uttaga avgift med anledning av förhöjd byggnadsrätt kunde verka

hämmande i fråga om byggnadsrättens utnyttjande. Den markägaren för­

behållna delen av värdestegringen vore för knappt tilltagen för det syfte

den skulle tillgodose. Slutligen må nämnas, alt det ifrågasatts om ej exploa­

teringsavgiften borde tillfalla sluten i stället för kommunen.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Av det sagda framgår att meningarna i denna fråga äro mycket delade,

framför allt beträffande den lämpligaste vägen för lösningen och de teknis­

ka problem av juridisk och administrativ art som därvid yppas. Det är där­

för nödvändigt att i första hand avgöra, om frågan, oavsett vad under ären­

dets behandling sålunda förekommit, nu bör föras fram till en lösning eller

om den bör bli föremål för vidare utredning. Att fortsatta undersökningar

och ytterligare överväganden skulle vara till nytta innan ett på sitt område

så genomgripande och vittutseende projekt som detta förverkligas, synes

ovedersägligt. Å andra sidan är det av flera skäl angeläget, att problemet om

markvärdestegring i tätorterna utan dröjsmål når en lösning. Utöver de

principiella synpunkter, som kunna anföras till stöd för en beskattning av

oförtjänt värdestegring, må här endast framhållas att planeringsarbetet skul­

le underlättas om skillnaderna i markvärdet utjämnades och således detalj­

utformningen av planerna icke finge så kraftiga ekonomiska verkningar för

samhället och de enskilda markägarna som nu är fallet.

Inför valet mellan att omedelbart genomföra något av de båda alternativa

förslagen eller att hänvisa frågan till ytterligare utredning är det av stor

vikt att klargöra hur snart verkningarna av en reform kunna väntas fram­

träda och bli av betydelse. I detta avseende äro särskilt de övergångsbe­

stämmelser att uppmärksamma som förutsetts i de båda förslagen. Såväl

av markutredningen som i departementspromemorian ansågs det som en

given sak, att indragningsåtgärden icke borde drabba sådan värdestegring

som inträtt redan före lagens ikraftträdande och som kommit till synes i

marknadspriser, vid fastighetsbelåning eller på annat liknande sätt. Med

hänsyn härtill föreslogs, att vid tillämpningen av de nya bestämmelserna

skälig hänsyn skulle tagas till det värde som marken närmast före lag­

ändringens ikraftträdande hade enligt då gällande grunder. Till denna prin­

cip, mot vilken i huvudsak icke framställts några invändningar i remiss­

yttrandena, vill även jag uttala min anslutning. En retroaktivt verkande re­

gel skulle förvisso både verka obillig och åstadkomma en betänklig rätts­

osäkerhet.

De nödvändiga övergångsbestämmelserna skulle alltså innebära att verk­

ningarna av de nya föreskrifterna komme att inträda först efter hand och

att reformen ej skulle få full effekt förrän efter en relativt lång tids för­

lopp. Den markvärdestegring varom här är fråga kan väl stundom försig­

gå tämligen snabbt, men i regel är stegringen långsam. En förskjutning

av ikraftträdandet på ett eller annat år skulle därför icke medföra någon

försening av betydelse i reformens slutliga genomförande. Vid sådant för­

hållande och då, som nyss nämnts, ett uppskov å andra sidan skulle vara av

stort värde för att skapa ökad klarhet angående omstridda viktiga frågor,

vill jag förorda att hela spörsmålet om värdestegringsindragning under­

kastas fortsatt utredning. Det är min avsikt att, så snart riksdagen behand­

lat de förslag till ändring av expropriationslagstiftningen vilka torde kom­

ma att framläggas för densamma, föranstalta om att sådan utredning igång-

sättes och skyndsamt föres till slut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

177

I detta sammanhang vill jag omnämna att jag låtit inom departementet

undersöka om det icke vore möjligt att genom en särskild provisorisk lag­

stiftning fixera en tidpunkt, exempelvis den 1 januari 1950, till vilken över­

gångsbestämmelserna i den blivande lagstiftningen angående värdestegrings-

indragning kunde hänföra sig. Därigenom skulle man, i avbidan på den de­

finitiva lösningen, redan nu kunna sätta en spärr för den kontinuerliga

markvärdestegringen. De lagtekniska svårigheterna att genomföra en an­

ordning av nämnda slag, som samtidigt håller dörren öppen för de båda al­

ternativen, ha emellertid visat sig oöverstigliga.

Avslutningsvis vill jag understryka, att det av mig förordade uppskovet

för ny utredning liksom vad av mig anförts därom, att reformens verkningar

endast komma att framträda så småningom, blott gäller det i detta avsnitt

behandlade spörsmålet, nämligen indragningen av markvärdestegringen.

De svårigheter av ekonomisk art, som nu ofta hindra kommunerna från att

genomföra önskvärda projekt på tomt- och bostadspolitikens område, vållas

icke endast — kanske ej ens i främsta rummet — av just denna värdestegring

utan av andra omständigheter, såsom av den genomgående övervärderingen

vid expropriation, av monopoltendenser vid prisbildningen i fria marknaden

o. s. v. I dessa senare hänseenden avse de förslag, som av mig i andra av­

snitt förordas för omedelbart genomförande, att åstadkomma rättelse på

flera olika vägar. Redan den omständigheten, att kommunerna genom en vid­

gad expropriationsrätt få möjligheter att öka sitt markinnehav, medför att

en fortsatt markvärdestegring i större omfattning förbehålles det allmänna.

Och beträffande prisbildningen på fastighetsmarknaden är tillskapandet av

konkurrens från kommunens sida ett mera effektivt medel än något annat.

Genom nya värderingsregler och omorganisation av expropriationsmyndig-

heterna torde expropriationsersättningarna kunna hållas nere vid en skälig

nivå. Alla dessa förbättringar böra kunna inom kort få betydande verk­

ningar och torde under åtskillig tid framåt få större ekonomiska konse­

kvenser än en regel om värdeindragning, som till en början mest får karak­

tär av en principiell kursförändring med huvudsaklig verkan i framtiden.

IV. Vissa särskilda frågor beträffande expropriations-

ersättning.

A. Ersättning för gatumark ni. in.

Enligt 137 § byggnadslagen skall ersättning för mark, som stad löser

jämlikt 41 § samma lag, i princip bestämmas efter de allmänna bestäm­

melserna i expropriationslagen, d. v. s. till markens fulla värde.

Vid remissen till lagrådet av förslaget till byggnadslag anförde jag (prop.

1947: 131 s. 209) att denna ersättningsregel vid inlösen av gatumark i all­

mänhet brukade tillämpas så att värdet av kringliggande tomtmark lades till

grund för löseskillingens bestämmande. Detta kunde leda till resultat, som

12 Itihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 184.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

icke stode i överensstämmelse med grunderna för byggnadslagstiftningen.

.lag yttrade härom vidare:

Såsom jag förut framhållit bör ersättning ej utgå för att ägaren ej tillätes

exploatera sin mark för tätbebyggelse, och det är i nya lagen en genomgå­

ende princip att mark som belägges med inskränkning i dispositionsrätten

skall, när fråga uppkommer om lösen eller ersättning, uppskattas efter vär­

det vid den tidpunkt då inskränkningen uppkom. Att t. ex. gatumark skall,

sedan gatan utlagts, kunna få ett ökat »tomtvärde» endast därför att kring­

liggande tomter öka i värde är orimligt. Den kan ju icke användas till tomt

och varken har eller kan få något tomtvärde så länge stadsplanen är oför­

ändrad. Jag har utgått från att det med hänsyn till utgångspunkterna för

lagen är självfallet, att de grunder för värdering av gatumark som jag nu

kritiserat icke vidare skola tillämpas. Det värde gatumarken skulle ha, om

den finge tagas i anspråk som tomt, bör följaktligen icke läggas till grund

för bestämmande av löseskillingen. Denna bör i stället bestämmas med ut­

gångspunkt från markens realvärde, när hindret mot markens utnyttjande

för bebyggelse uppkom. Att skälig hänsyn bör tagas till gatumarkens värde

vid lagens ikraftträdande framgår av övergångsstadgandet i 162 §. Vad nu

sagts om ersättning för gatumark bör självfallet äga tillämpning även med

avseende å bestämmande av löseskilling för annan mark, som staden enligt

41 § äger lösa.

Markutredningen.

Markutredningen ansluter sig för sin del till den av departementschefen

uttalade uppfattningen. Lika litet som ägaren av en fastighet, där bygg-

nadsrätten minskades, kunde av det allmänna kräva ersättning för den vär­

deminskning fastigheten till följd därav underginge, lika litet borde äga­

ren av ett markområde, där någon bebyggelse över huvud taget ej medgåves

på grund av att området — i varje fall första gången stadsplan uppgjordes

— bleve utlagt till gata eller allmän plats, kunna mot det allmänna resa

kravet, att markens värde skulle ersättas som om bebyggelse å marken

vore medgiven.

Markutredningen tillägger, att om kommunerna ■— såsom utredningen

förutsatte — begagnade de möjligheter utredningens förslag erbjöde att för­

värva mark utanför de områden, för vilka stadsplan resp. byggnadsplan

fastställts, komme något behov att inlösa gatumark ej att föreligga.

Två ledamöter av markutredningen, arkitekten S. Lindström och pro­

fessorn T. Palander, ha anfört

reservation

i detta avseende. I reservationen

yttrar herr Lindström, med instämmande av herr Palander, följande:

Markutredningen förutsätter, att vid inlösen av gatumark tätbebyggelse­

värde icke må åsättas gatumarken i annan mån än övergångsbestämmelser­

na föranleda. Vid intensiv bebyggelse skulle sålunda under vissa förhållan­

den ägarna till kvartersmarlcen kunna erhålla höga priser för sin mark,

medan ägare av den intilliggande gatumarken ej finge ut mer än jordbruks­

värdet eller »allmänt jordvärde» av sin mark. Detta synes mig alls inte rim­

ligt ut flera synpunkter.

För det första skulle nog en sådan ordning av de flesta människor betrak­

tas som orättvis. Man skulle i allmänhet ha svårt att förstå det riktiga i att

marken på den ena sidan av staketet mot gatan sägs ha mångdubbelt högre

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

179

värde än på den andra sidan, och att den ena markägaren vid tvångsinlö­

sen får ersättning för tätbebyggelsevärde, medan grannen inte. Visserligen

uppstår ett likartat förhållande mellan ägare av kvartersmark inom stads­

plan och ägare av mark utanför stadsplan enligt utredningens förslag. Och

detta finner jag vara i sin ordning. Ty man torde uppfatta det som natur­

ligt att tätbebyggelsevärden ej kan uppstå inom de större sammanhängande

områden, där tätbebyggelse ej lämpligen kan få komma till stånd efter de

undersökningar och överväganden, som ägt rum i samband med planlägg­

ningen. Men det är eu annan sak att inom de områden, som vid planlägg­

ningen anvisats för tätbebyggelse, olika markägare skulle kunna få i prin­

cip helt olika behandling.

Särskilt stötande kan en tillämpning av utredningens förslag bli om prin­

cipen skulle gälla även vid stadsplaneändring. I fastställd plan kan en fas­

tighet vara upptagen till kvartersmark, en annan till gata. Vid stadsplane-

ändringen kan detta förhållande kastas om. Verkan för fastighetsägarna

blir, att den ene, som tidigare med rätt kunnat räkna med tätbebyggelsevär­

de för sin fastighet och betalt eller belånat den därefter, kan bli helt berö­

vad detta, medan den andre plötsligt får ett sådant värde på sin fastighet.

Det är enligt min mening uppenbart, att så kraftiga förändringar i värdena

i samband med planeringen måste verka förödande på fastighetsmarknaden.

.lag är av den meningen, att man snarare än att etablera en sådan »ordning»

bort överväga en avveckling i någon form av den fria handeln med mark

inom detaljplanelagda områden. Skulle å andra sidan den här diskuterade

principen om allmänt jordvärde på gatumarken ej tillämpas vid stadspla-

neändringar utan endast första gången stadsplan fastställes, synes andra

märkliga konsekvenser uppstå. Ersättning skulle väl då utgå efter grunder,

som ansluta till bestämmelsen i 48 § byggnadslagen, varvid ersättningen

skulle beräknas med hänsyn tagen till byggnadsrätten före stadsplaneänd-

ringen. Vid en stadsplaneändring, vid vilken tidigare kvartersmark göres

till gatumark och samtidigt bebyggelseintensiteten på kvartersmarken av

en eller annan anledning minskas skulle då gatumarken garanteras vid ett

realvärde

högre

än kvartersmarken. Icke heller det en tillfredsställande

ordning.

Om man emellertid följer utredningens förslag, fruktar jag också, att den

allmänna rättsuppfattningen många gånger kommer att ta sig det uttrycket,

att man icke upprättar, antar eller fastställer planförslag, som i här berörda

avseende verka alltför stötande. Denna hänsyn kan då medföra att man

vid planläggningen gör avsteg från vad som ur teknisk, ekonomisk eller

social synpunkt är de riktiga lösningarna.

För det andra synes principen vila på en felaktig tankegång. Man gör

gällande, att gatumarken till skillnad mot kvartersmarken icke kan ekono­

miskt exploateras och alltså ej har samma värde som kvartersmarken.

Emellertid är det klart, alt kvartersmarken ej kan exploateras utan alt ga­

tumarken tages i anspråk. Båda slagen av mark äro lika nödvändiga för alt

bebyggelse skall kunna komma till slånd och ge ekonomisk avkastning.

Att ägare av kvartersmark då skall få andel i denna avkastning, men icke

cigare av gatumark, är ej logiskt motiverat. Den bristande konsekvensen

i tankegången kan emellertid få ännu mer drastisk följd än som framträder

vid första påseende. Markutredningen anser, att markvärdet många gånger

kan definieras som skillnaden mellan till nuvärde diskonterade inkomster

och utgifter lör en fastighet vid bästa ekonomiska utnyttjande av densam­

ma enligt gällande föreskrifter. Tänker man sig nu eu förnuftig köpare av

eu tomt, så har han all räkna med de sannolika framtida hyresintäkterna

å ena sidan och byggnadskostnader, underhåll, drift, skaller och andra på­

180

Kungi. Maj ds proposition nr 184.

lagor å den andra sidan. Av en jämförelse mellan summorna på ena och

andra sidan framgår vad han kan betala för tomten. Bland utgifterna fin­

nes gatumarksersättningen enligt byggnadslagens 56 §. Har nu gatumarken

lågt värde, blir denna ersättning låg, tomtköparen kan kalkylera med något

lägre utgifter och ur hans kalkyl framgår ett högre tomtvärde. Samma

kalkyl skulle också få göras vid en expropriation. Sänkta värden på gatu­

marken får höjda värden på tomtmarken till följd! Då kommunerna som

regel torde av tomtägarna utta huvuddelen av alla kostnader för gatumar­

ken, verkar sålunda nedvärderingen av gatumarken ej främst som en för­

mån till det allmänna utan till vissa markägare. Denna olyckliga konsekvens

torde inte kunna undvikas annat än genom en bestående, mycket detal­

jerad och drastisk pris- och hyreskontroll, som garanterar, att utgiftsminsk­

ningen genom sänkning av gatumarkspriset kominer till fullt uttryck i lägre

priser på fastigheten eller lägre hyror. Jag anser det inte berättigat räkna

härmed. Enligt min uppfattning bör i princip den värdestegring på marken,

som en viss art av bebyggelse medför, så vitt enskilda över huvud få tillgodo­

göra sig denna värdestegring, fördelas mellan markägarna, oavsett om genom

planläggning marken utlagts till gata eller ej. Detta är så mycket natur­

ligare som man i gatumarksersättningen redan har ett instrument, vilket

i praktiken fungerar som ett clearinginstitut mellan ägarna av tomtmarken

och gatumarken.

Om gatumarken och parkmarken värderas i princip lika med kvarters-

mark, torde kommunerna få vidkännas högre kostnader i vissa fall än om

gatumarken och parkmarken åsättes »allmänt jordvärde». Det bör dock

observeras, att huvuddelen av kommunernas utgifter för gatu- och park­

mark genom gatumarksersättningen torde överföras på tomtägarna och så­

lunda i realiteten inte belastar det allmänna. Därest markutredningens

förslag genomföres, få också kommunerna före detaljplans fastställande till­

fälle att förvärva ej blott blivande gatumark utan även kvartersmark till

»allmänt jordvärde». Det allmännas intresse förefaller mig härigenom för­

hållandevis väl tillgodosett. Emellertid har det gjorts gällande, att samhällen

i vissa fall sedan länge nyttjat gatumark utan att ha övertagit ägande­

rätten. Ibland skulle då ett formellt övertagande av marken medföra bety­

dande utgifter för det allmänna, om marken därvid skulle ersättas efter

tomtvärde. Som regel torde detta heller inte vara skäligt. För att lösa

problemen i detta sammanhang synas särskilda föreskrifter kunna utfärdas.

I samband därmed bör då övervägas en ändring av 20 § byggnadslagen och

till denna anknutna paragrafer, så att, i vissa där berörda fall, ej endast nytt­

janderätt till gatumarken utan ersättning tillerkännes samhället utan själva

äganderätten.

Remissyttrandena.

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstyrelsen, överståt-

hållarämbetet

samt

länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Blekinge, Malmö­

hus, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens

och

Norrbottens län

även­

som

handelskamrarnas nämnd

ha anslutit sig till vad reservanterna anfört,

överståthållarämbetet har tillika uttalat tveksamhet huruvida utredning­

ens synpunkter städse erhållit en tillräcklig och lättfattlig utformning. Re­

servanterna hade sålunda anfört, att om vid ändring av fastställd stads­

plan såsom kvartersmark tidigare utlagd mark överfördes till gata, tilläm­

pandet av utredningens förslag finge den verkan att markägaren, som tidi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

181

gare med rätt kunnat räkna med tätbebyggelsevärde för sin fastighet och

betalt eller belånat den därefter, kunde bliva helt berövad detta värde. Så­

som överståthållaräinbetet för sin del fattat innebörden av förslaget komme

däremot en sådan verkan icke att inträffa.

Drätselkammaren i Linköping

har förklarat att drätselkammaren starkt

ifrågasatte huruvida det vore riktigt att, där en i stadsplanen fastställd

byggnadsrätt genom gatuframdragning eller gatubreddning fråntoges tom­

ten, värdera därav berörd mark som om den icke finge bebyggas.

Lantmåteristyrelsen

har uttalat, att det visserligen vore fullt berättigat

att tillämpa väsentligt lägre värde på gatumarken än på den omgivande

kvartersmarken, om exempelvis gatumarken utgjorde en i en exploatörs

hand kvarstående rest eller gatumark förvärvats i spekulationssyfte. Hade

däremot ett mindre markområde, som förvärvats i god tro bl. a. om föreva­

rande bebyggelserätt, genom planläggning väsentligen fördelats på gator,

torg och andra allmänna platser, syntes det skäligt, att kvartersmarkspri-

set finge normera värdesättningen.

Länsarkitekternas förening

har anfört

därmed likartade synpunkter.

Landsorganisationen

har funnit det nödvändigt att den centrala instans,

som förutsattes skola taga ställning till expropriationsansökan ur allmänt

samhällsekonomiska synpunkter, noga skulle följa utvecklingen, därest

värderingsreglerna i praktiken icke bleve tillämpade i överensstämmelse

med lagstiftningens intentioner. Därvid borde de av reservanterna påpekade

konsekvenserna beaktas. Det syntes vara klart att i princip den värdesteg­

ring på marken, som en viss art av bebyggelse medförde, såvitt enskilda

över huvud finge tillgodogöra sig denna värdestegring, fördelades mellan

markägarna, oavsett om genom planläggning marken utlagts till gata eller ej.

Landskommunernas förbund

har framhållit, att en anordning, varigenom

i enlighet med reservanternas uppfattning gatumark skulle uppskattas till

samma värde som kringliggande tomtmark, skulle kunna få olyckliga kon­

sekvenser för samhällen där gatumarken genom försummelser från sam­

hällets sida icke tidigare överförts på samhället i samband med stadsplans

fastställande. Även om i de flesta fall värdet av denna gatumark med hän­

syn till 143 § byggnadslagen komme att vid inlösen åsättas ett lågt värde,

tillstyrkte förbundet på det livligaste vad markutredningens majoritet före­

slagit.

Drätselkammaren i Malmö

har uppgivit, att när Malmö stad exproprierat

gatumark, som jämte intilliggande tomtmark ägdes av markexploatör, hade

expropriationsersättningen bestämts till det värde gatumarken hade, då hind­

ret mot markens utnyttjande för bebyggelse uppkommit. Skälet härtill vore

att markexploatören för att kunna tillgodogöra sig gatumarkens värde lagt

detta å tomtmarken och genom bestämmandet av priset å tomtmarken med

hänsyn härtill vid dess försäljning även tillgodogjort sig gatumarkens vär­

de. Då enligt övergångsbestämmelserna till byggnadslagen och expropria­

tionslagen i dess föreslagna nya lydelse hänsyn skulle tagas till gatumar­

kens värde den 1 januari 1948 enligt dittills tillämpade värderingsgrunder,

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

borde detta innebära, att i angivna fall någon hänsyn till tätbebyggelse­

värdet icke skulle tagas. Då detta emellertid icke fullt tydligt framginge av

betänkandet, vore det önskvärt att ett auktoritativt uttalande därom gjordes.

Departementschefen.

I samband med tillkomsten av byggnadslagen gjorde jag ett uttalande om

ersättningen för gatumark och annan mark som stad äger lösa enligt 41 §

nämnda lag. Vad i en reservation till markutredningens betänkande och

remissyttrandena däröver anförts synes vara grundat på den förutsättningen

att utredningens förslag om värdeindragning genomföres. Såsom av det före­

gående framgår anser jag emellertid värdeindragningsspörsmålet bör under­

kastas ytterligare utredning, och givet är att vad därvid framkommer även

kan påverka frågan om värdering av gatumark in. m. För närvarande torde

jag kunna inskränka mig till att något närmare utveckla min tidigare in­

tagna ståndpunkt.

Såsom jag i det föregående vid behandlingen av principerna för värde­

ring av fastighet vid expropriation framhållit, skall utnyttjanderätten å

planlagd mark i regel bedömas efter gällande plan. Då fråga är om mark

för gata eller annan allmän plats måste dock, liksom i ett par andra i det

föregående berörda fall, vissa modifikationer göras i denna huvudregel.

Det synes till en början vara klart att i det ögonblick, då plan första

gången lägges över ett område, marken därinom i allmänhet måste anses ha

samma värde, vare sig den enligt planen kommer att användas för enskilt

bebyggande eller för nyssnämnda allmänna ändamål. Sedan planen fast­

ställts, kan väl kvartersmarken stiga i värde mer än som redan skett, men

efter byggnadslagens ikraftträdande saknas uppenbarligen grund för att

jämväl mark som är avsedd till exempelvis gata skall undergå en liknande

värdestegring. Då gatumark eller annan dylik mark löses, bör därför ersätt­

ningen, med tillämpning av de av mig förordade principerna för värdering

av fastighet vid expropriation, bestämmas till markens värde närmast före

planfastställelsen och en högre värdesättning ifrågakomma endast i den mån

övergångsbestämmelserna i 162 § byggnadslagen medge det.

Vad angår det fall att mark, som enligt redan gällande plan är avsedd

för enskilt bebyggande, genom planändring reserveras för t. ex. gatuända-

mål, bör tydligen ersättningen vid markens inlösning utgå efter motsvarande

grunder. Ersättningen skall alltså bestämmas med utgångspunkt från fas­

tighetens värde närmast före planändringen. Värdeökning efter planänd­

ringens fastställande kan ifrågakomma endast övergångsvis i enlighet med

vad som är föreskrivet i 162 § byggnadslagen.

Vad nu sagts i fråga om mark för gata eller annan allmän plats är icke

i samma mån tillämpligt beträffande mark som eljest tages i anspråk för

annat än enskilt bebyggande. Värderingen av mark, avsedd för en mera om­

fattande parkanläggning, bör sålunda ske i nära anslutning till huvudregeln,

att utnyttjanderätten skall bedömas efter gällande plan. Än mindre bör en

avvikelse därifrån medgivas, när det gäller helt friliggande områden, såsom

flygplatser, begravningsområden, o. d.

Kungl. l\laj:ts proposition nr 184.

183

B. Ersättning för skada och intrång.

Såsom förut nämnts (avsnitt II) medges i 7 § gällande expropriationslag

att det vid expropriation utgår, förutom ersättning för den exproprierade

egendomens värde, även full ersättning för skada och intrång, som uppkom­

mer utöver själva egendomsförlusten.

I

bostadssociala utredningens

slutbetänkande (SOU 1947:26) har gjorts

vissa uttalanden angående de praktiska konsekvenserna, speciellt vid sane­

ring av äldre tätbebyggelse, av gällande bestämmelser om ersättning för

skada och intrång. Enligt utredningen hade det kunnat konstateras att i fall,

då den exproprierade markarealen var liten och expropriationsvärdet upp­

gick till mindre belopp, ersättning för skada och intrång ofta utdömdes

till belopp, som i jämförelse med själva markvärdet var högst betydande.

Innefattade expropriationen större värden, bleve visserligen ersättningar för

skada och intrång i allmänhet icke någon större del av slutsumman. Uppen­

bart vore dock, att dylika ersättningar absolut taget kunde uppgå till icke

obetydliga belopp och därigenom komma att avsevärt fördyra en i större

omfattning genomförd saneringsverksamhet. Butiker, som funnes inom

området och kanske hade ett betydande good-willvärde, måste flyttas, för

fabriker eller verkstäder måste nya lokaler sökas. Även om en viss fabriks-

eller affärsverksamhet finge bestå inom området, kunde saneringens genom­

förande medföra driftsavbrott.

Markutredningen.

Markutredningen säger sig finna de av bostadssociala utredningen fram­

förda synpunkterna värda allt beaktande men framhåller att problemet

även hade andra sidor. Som förut nämnts hade alltifrån expropriationslag-

stiftningens tillkomst angivits som ledande princip för expropriationsersätt-

ningens bestämmande, att den enskilde skulle »sättas i trygghet för allt li­

dande». Denna grundsats finge icke sättas åt sidan. Dess tillämpning krävde

ett omsorgsfullt övervägande av de svårigheter i skilda hänseenden, som

den enskilde kunde utsättas för på grund av att han tvingades avstå sin

egendom till det allmänna. Och för dessa svårigheter borde han kompen­

seras. I praktiken förekomme sålunda ej sällan fall, där intrångsersättning

måste vara påkallad av skälighet och rättvisa mot den enskilde. Utredningen

anför några exempel härpå:

Om en del av ett mindre jordbruk exproprieras och den återstående mar­

ken svårligen kan bereda markägaren rimlig försörjning, bör ägaren icke

ersättas endast för det värde den exproprierade delen i sig själv kan anses

ha. En intrångsersättning är dessutom påkallad, som ger markägaren fullt

vederlag för den minskning av de försörjningsmöjligheter, som marken i

obeskuret skick bereder honom.

Ett fall som icke sällan kan förekomma är, alt samhällets expropriation

för genomförande av stadsplan går fram över eu äldre villastadsbebyggelse.

Den ersättning en villaägare kan få för en exproprierad villatomt jämte

bebyggelse kan då komma att bestämmas till avkastningsvärdet av fastig­

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

heten i befintligt skick. Omständigheterna kunna emellertid vara sådana,

att en likvärdig bostad varken kan förvärvas till ett motsvarande pris eller

förhyras till ett belopp, som svarar mot den lämnade ersättningen. Utred­

ningen finner lämpligt, att en intrångsersättning i dylika fall kan bestäm­

mas att utgå i form av ett kapitalbelopp, som expropriaten kan använda an­

tingen som tillskott vid uppförande eller inköp av en likvärdig bostad eller

ock för anskaffande av en livränta.

Som ett ytterligare exempel på fall, då intrångsersättning kan vara rim­

lig må nämnas att vid en expropriation en mindre del av en villa-tomt från-

tages ägaren för att t. ex. utläggas till gata. Det obehag som tillfogas honom

genom att t. ex. gatan kommer att gå fram nära intill boningshuset, eller att

en häck spolieras e. d. kan icke ersättas enbart med ett markvärde, beräk­

nat efter ortens pris, för den mark som exproprieras. Man kan då tänka

sig att man värderar fastigheten i obeskuret skick och därefter den efter

expropriationen kvarstående fastighetsdelen efter ortens pris med hänsyn

tagen till den förändrade kvaliteten hos fastigheten. Skillnaden mellan dessa

värden bör då ersättas, och denna ersättning består endels av markvärdet på

den exproprierade markdelen och för övrigt av intrångsersättning. Intrånget

kan emellertid i vissa fall av individuella och tillfälliga orsaker vara större

än som framgår av ett dylikt resonemang som bygger på accepterandet av

värdenormer som äro allmänt gängse. I den mån intrång därutöver sker i

något som för den enskilde fastighetsägaren framstår som ett väsentligt

värde synes ersättning emellertid även böra utgå härför, därest värdet och

intrånget synas vara reella och ostridiga.

I anslutning till dessa exempel har markutredningen understrukit vikten

av att frågan om beredande av ersättning för skada och intrång gjordes till

föremål för ett grundligt övervägande från den myndighets sida, som hade

att bestämma expropriationsersättningen. Om man å ena sidan icke borde

godtaga krav som inneburo ersättning för uppgivna förluster utan tillräck­

lig grad av sannolikhet, så vore det å andra sidan väl så angeläget att ex­

propriaten finge gottgörelse för försämrade verksamhetsmöjligheter samt

för obehag och lidande, som verkligen tillskyndades honom genom expro­

priationen och som även kunde ha sin grund i personliga förhållanden och

tillfälliga omständigheter.

Markutredningen erinrar i detta sammanhang om huvudinnebörden i dess

förslag. Enligt detta komme möjligheterna för kommunerna att expropriera

mark att utvidgas avsevärt. En latent expropriationsmöjlighet komme att

existera beträffande all mark inom stora områden kring tätorter. Detta syn­

tes närmast medföra två konsekvenser. Å ena sidan syntes köp och försälj­

ning av mark här hämmas av ovisshet om ersättningens storlek vid en even­

tuell framtida expropriation. Men å andra sidan — och detta vore av bety­

delse i nu förevarande sammanhang — skulle initiativlusten och viljan att

effektivt utnyttja fastigheter inom här berörda områden komma att häm­

mas, om ägarna ej vågade räkna med att vid en eventuell expropriation

bl. a. intrångsersättningarna gåve full kompensation för investeringar av

olika slag.

Markutredningens förslag i förevarande hänseende innefattar i förhål­

lande till gällande bestämmelser allenast den avvikelsen att däri icke ut

tryckligen angives att »full» ersättning skall utgå för intrång och skada.

Kungi. Maj.ts proposition nr 184.

185

Remissyttrandena.

Fastighetsägareförbundet

har uttalat att det vore oförståeligt varför mark­

utredningen icke i lagtexten, liksom för närvarande vore fallet, angivit att

»full» ersättning skulle utgå, då det med hänsyn till vissa yttranden i mo­

tiven dock ville synas, som om utredningen närmast tänkt sig att full er­

sättning skulle utgå.

Industriförbundet

har framhållit att med den föreslagna utvidgade expro­

priationsrätten komme frågor om ersättning för intrång att fa avsevärt

ökad omfattning och betydelse. Detta gällde exempelvis butiker, som vore

beroende av ett visst läge, och där expropriation med en utflyttning av bu-

tiksinnehavaren som en oundviklig följd för honom kunde få ödesdigra

konsekvenser. Skulle en kommun för bostadsändamål vilja utnyttja ett föi

industriell verksamhet använt område och genom en stadsplaneändring

skaffa sig den formella förutsättningen för ett expropriationsförfarande,

bleve frågan om intrång i rörelsen av fundamental betydelse för vederbö­

rande industriföretag. Mot bakgrunden av dessa förhållanden ansåge för­

bundet att det saknades varje anledning att biträda den av markutred­

ningen utan någon motivering föreslagna justeringen av ersättningsgrun-

derna för intrång i rörelse vid expropriation, varigenom det nuvarande ut­

trycket »full ersättning» utbyttes mot allenast »ersättning».

Hgresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riksförbund u. p. a.

har erinrat, att bostadssociala utredningen föreslagit att vid expropriation

för saneringsändamål Kungl. Maj :t skulle erhålla befogenhet att beträffande

område, som vore avsett att saneras inom en tid av fem år, förklara att, om

inom området efter förklaringens meddelande hyresavtal inginges för längre

tid än två år, hyresgästen icke å denna omständighet skulle kunna grunda

någon ersättningsrätt vid expropriation. Förbundet vore av den uppfatt­

ningen att, därest sådan bestämmelse icke meddelades, hyresgäster i sane-

ringsfastighet komme att tillerkännas ersättning för skada och intrång, som

i många fall kunde antagas stiga till avsevärda belopp. Fn hyresgäst, som

med vetskap om att sanering vore förestående inginge hyresavtal, kunde

emellertid icke rimligen ha något anspråk på ersättning för att han nödgats

avflytta från lägenheten. Förbundet hemställde därför, att det ånyo över­

vägdes huruvida icke en bestämmelse motsvarande den av bostadssociala

utredningen föreslagna borde införas i expropriationslagen.

Departementschefen.

Mot vad markutredningen anfört i fråga om ersättning för skada och in­

trång har jag i huvudsak icke något att erinra. Då jag i det föregående för­

ordat att ur gällande lags uttryck »fastighetens fulla värde» ordet fulla

skall utgå, synes även ersättningen för skada och intrång höra angivas utan

dylik bestämning. I annat fall skulle obefogade motsatsslut kunna göras vid

tolkningen av bestämmelserna.

Med anledning av vad i ett remissyttrande anförts i anslutning till bostads-

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

sociala utredningens förslag om viss begränsning av ersättningen för förlorad

hyresrätt inom saneringsområden vill jag framhålla, att detta förslag lämp­

ligen bör prövas i samband med övriga problem rörande sanering samt att

frågan därom är under övervägande inom socialdepartementet.

C. Uppskov med bestämmande av expropriationsersättning.

I 7 § lagen om expropriation är stadgat, att expropriationsersättningen

skall bestämmas i penningar att utgå på en gång.

Under förarbetena till lagen föreslogs, att i den mån fråga vore om sådan

skada, vars varaktighet ej kunde bestämmas, ersättningen skulle få be­

stämmas att utgå i form av årlig avgift. Detta förslag upptogs emellertid ej.

Tanken att skjuta hela ersättningsfrågan på framtiden synes ej ha varit

föremål för övervägande.

Enligt 2 kap. 24 § vattenlagen gäller däremot att den som genom byggande

i vatten lider skada eller intrång, som vid meddelande av vattendomstolens

tillstånd till byggnaden icke förutsetts, kan framställa anspråk å ersättning

inom viss av vattendomstolen i tillståndsbeslutet föreskriven tid. Denna be­

stämmelse lär i vissa fall ha av vattendomstolarna tillämpats så att sak­

ägare vid handläggningen av tillståndsfrågan hänvisats att, om skada upp-

komme, genom anmälan inom viss tid till vattendomstolen göra sina an­

språk gällande.

Markutredningen.

Markutredningen framhåller att i samband med frågan om ändrade be­

stämmelser om expropriationsersättning också väckts spörsmålet, att i vissa

fall prövningen av ersättning för skada, som genom expropriationen eller

den exproprierade fastighetens användning förväntades komma att drabba

markägaren eller annan, skulle kunna uppskjutas och företagas till avgö­

rande först sedan skada inträffat på liknande sätt som tillämpades i vatten­

mål. Med nuvarande organisation för handläggning av expropriationsmål

ställde det sig dock svårt att genomföra denna tanke. Medan vattendomsto­

len vore ett permanent organ med en sammansättning, som under längre

tid vore konstant, tillsattes expropriationsnämnden för ett visst expropria­

tionsmål, och skulle frågan om bestämmande av skadestånd senare uppta­

gas, måste en ny expropriationsnämnd —- sannolikt med annan samman­

sättning än den förra — taga vid. Enligt markutredningens förslag skulle

emellertid frågan om expropriationsersättningens bestämmande icke längre

handläggas av expropriationsnämnd utan av domstol. Om detta genomför­

des, skulle de framtida organen för prövning av expropriationsersättningen

erhålla en sådan permanens, att den berörda olägenheten ej komme att göra

sig gällande.

Enligt utredningens mening vore det i varje fall i sak önskvärt, att ett

uppskov med prövningen av ersättningsfrågan såvitt anginge ersättning för

187

skada eller intrång i tveksamma fall kunde ske. Det syntes lämpligt, att

möjlighet bereddes domstolen att på yrkande av part hänvisa sakägare att

i särskild rättegång vid domstolen föra talan om ersättning för skada eller

intrång, som funnes ej lämpligen kunna prövas i målet.

Remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har framhållit, att det föreslagna

uppskovsförfarandet utan olägenhet borde kunna tillämpas även om sär­

skilda expropriationsdomstolar icke inrättades utan ett system med expro-

priationsnämnder bibehölles.

Ordföranden i Älvsborgs läns expropriations-

nämnder

har i ett utlåtande, fogat till länsstyrelsens i länet yttrande, givit

uttryck åt samma uppfattning och därvid anfört att vid handläggningen av

den uppskjutna delen av målet nämnden kunde erhålla en sammansättning

speciellt med tanke på det isolerade avsnitt av målet som återstode till be­

handling.

Departementschefen.

Liksom för närvarande skall enligt markutredningens förslag expropria-

tionsersättning i princip bestämmas att utgå på en gång. För det fall att er­

sättning för skada eller intrång finnes ej lämpligen kunna prövas i expro-

priationsmålet har emellertid utredningen föreslagit öppnande av möjlighet

att hänvisa ersättningsfrågan till särskild rättegång. Även om behovet av en

sådan anordning icke är särskilt stort och densamma rimligen ej heller bör

utnyttjas annat än undantagsvis, kan det dock i vissa fall vara ur rättssäker­

hetens synpunkt fördelaktigt att fråga om ersättning för skada eller intrång

icke behöver prövas på ett tidigt stadium. I likhet med remissinstanserna har

jag därför intet att erinra mot förslaget. Med anledning av att markutred­

ningen ansett förslaget svårligen kunna genomföras med hittillsvarande orga­

nisation för handläggning av expropriationsmål vill jag nämna att jag i det

följande ämnar föreslå inrättande av särskilda expropriationsdomstolar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

V. Expropi’iation och försäljning av kronans, kyrkans och

universitetens mark.

Gällande bestämmelser.

Eftersom stora markområden, icke minst inom städer och andra tätorter

eller i deras närhet, tillhöra kronan, uppkommer ej sällan fråga om att taga

kronojord i anspråk för sådant allmänt ändamål, för vilket expropriation må

äga rum. Detsamma gäller mark, som tillhör vissa allmänna institutioner

men icke räknas till kronojord i egentlig mening; i det följande beröras

endast de två viktigaste slagen därav, nämligen kyrklig jord samt mark i

universitetens ägo.

Enligt expropriationslagen kan kronans mark icke exproprieras. Att be­

sluta om frivillig försäljning av kronans jord tillkommer jämlikt 77 § rege­

188

ringsformen Kungl. Maj :t och riksdagen. För ett år i sänder brukar Kungl.

Maj :t erhålla riksdagens bemyndigande till försäljning i viss omfattning (se

för innevarande budgetår prop. 1948: 241 och Kungl. Maj:ts cirk. den 30

juni 1948, SFS nr 599).

Huruvida expropriation kan ske av kyrklig jord är beroende på omstän­

digheterna i det enskilda fallet. Viss till kyrkliga ändamål anslagen jord

är otvivelaktigt kronans, under det att man i andra fall ansett, att jorden

med äganderätt tillhör viss församling eller kyrka. I stor utsträckning är

kyrklig jord donerad av enskilda, och donationsbestämmelserna kunna då

giva ledning för bedömandet. Ofta är emellertid äganderätten till kyrklig

jord oklar och omtvistad. Då 1908 års expropriationsrättskommittö föreslog

införande av den nu gällande bestämmelsen, att expropriation icke får ske

mot kronan, yttrade kommittén att det möjligen icke kunde anses vara

fullt klart, vad den föreslagna bestämmelsen innebure i fråga om kyrklig

jord. Dittills hade avstående av sådan jord för allmänna ändamål beviljats

av Kungl. Maj :t utan att något särskilt medgivande av riksdagen eller, med

hänsyn till prästerskapets privilegier, av kyrkomötet funnits behövligt. Jor­

den hade därvid i regel betraktats såsom kronojord utan att någon särskild

uppmärksamhet torde ha ägnats åt om jorden varit kronans eller tillhört

vederbörande församling. Enligt kommitténs förslag skulle i huvudsak sam­

ma förfarande tillämpas, så att avstående eller upplåtande av kyrklig jord

komme att ske enligt de för kronojord gällande reglerna utom då jorden

funnes icke tillhöra kronan i vilket fall expropriationslagen skulle tillämpas.

Om försäljning av kyrklig jord gäller numera särskild lag den 4 januari

1927. Enligt denna må sådan försäljning ske under vissa förutsättningar.

Bland dessa nämnes att jorden erfordras för expropriationsändamål. Lika­

ledes må försäljning ske av områden som äro tjänliga till tomter, då sam­

hällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem, främjas därav. Avhändelsen

får icke vara till olägenhet för det allmänna, och vederlaget skall motsvara

jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris. Ärendet prövas och avgöres

av kammarkollegium, såvitt ej, på grund av stadgande i annan lag eller

enligt bestämmande av Kungl. Maj :t, ärendet skall ankomma på Kungl.

Maj :ts prövning.

Beträffande den jord, som disponeras av universiteten, hävdas av

dessa, att jorden i fråga tillhör universiteten såsom särskilda publika kor­

porationer och icke kronan i egentlig mening. Dylik jord har också i praxis

varit föremål för expropriation.

Tidigare framställningar och förslag.

Från städers och andra tätorters sida ha vid olika tillfällen anförts klago­

mål över svårigheter att på skäliga villkor förvärva jord under allmän

disposition, framför allt kyrklig jord samt mark tillhörig universiteten.

Sålunda har styrelsen för

svenska stadsförbundet

i skrivelse till Kungl.

Maj :t den 15 februari 1943 framhållit, att handläggningen av statliga och

ecklesiastika markfrågor i åtskilliga fall stode i direkt motsatsställning till

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

189

statsmakternas bostadspolitik. Det anmärktes bl. a. på den orimligt långa

tid som i en del fall åtgått för ärendenas behandling. Framför allt gällde

klagomålen emellertid de begärda priserna. Styrelsen ville särskilt fram­

hålla den betänkliga markvärderingsprincip, som statsorganen stundom

tillämpat. Sålunda drevs markvärdet upp genom att man utarbetade en

tänkt stadsplan, som förutsatte, att marken exploaterades ytterligt hårt och

i vart fall betydligt hårdare än vad staden förutsatt.

Sedan stadsförbundets framställning remitterats för yttrande, beslöt

Kungl. Maj :t den 31 december 1943 att densamma icke skulle föranleda

någon åtgärd.

I annat sammanhang har av

drätselkammaren i Borås

uttalats att de stat­

liga och kyrkliga myndigheterna i prisuppskruvande syfte uppträtt lika

energiskt som vilken enskild fastighetsägare som helst.

Drätselkammaren

i Uppsala

har framhållit, att då de områden, som gränsade till det egent­

liga bebyggda stadsområdet i Uppsala, låge i Uppsala universitets hand, svå­

righeterna i ifrågavarande hänseende varit så betydande, att de lagt hinder

i vägen för stadens naturliga utveckling. De tomtpriser, universitetet velat

betinga sig vid försäljning av mark, hade icke oväsentligt överstigit de tomt­

priser i staden, som stadens byggnadslånebyrå fastställt för beviljande av

statliga tertiär- och tilläggslån. Den av universitetet sålunda bedrivna mark­

politiken hade haft till följd, att bebyggelsen å universitetets mark på sistone

praktiskt taget helt upphört. Staden hade i stället för bostadsbebyggelse

måst upplåta ur bostadssynpunkt mindre välbelägna områden i stadens

ytterområden, vilket förorsakat staden extra kostnader för gator och led­

ningar.

Statens byggnadslånebyrå

har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 15 juni

1945 påvisat att statliga myndigheter vid försäljning och värdering av mark

tillämpade principer, vilka icke stode i överensstämmelse med statsmakter­

nas intresse av att underlätta bostadsproduktionen. Detta hade, framhöll

byrån, föranlett uppkomsten av missförhållanden som vore ägnade att skapa

irritation mellan å ena sidan byrån och å andra sidan de kommuner och

enskilda, vilka av nämnda myndigheter förvärvat mark till högre priser

än byrån kunde godtaga. Med hänsyn till vikten av att den av statliga myn­

digheter bedrivna politiken beträffande försäljning och värdering av för

bostadsändamål avsedd mark med det snaraste bringades i överensstäm­

melse med den av statsmakterna bedrivna bostadspolitiken, hemställde bygg-

nadslånebyrån om skyndsam utredning avseende dels frågan om en översyn

av statliga myndigheters försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre över­

ensstämmelse mellan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna

för den statliga bostadspolitiken, dels ock frågan om tillämpning av ratio­

nellare grunder vid värdering av utav statliga myndigheter förvaltad jord.

Denna framställning är beroende på Kungl. Maj:ts provning.

Det här berörda problemet har även behandlats vid 1944 och 1940

års riksdagar.

T motion i andra kammaren 1944: 29 föreslogs riksdagsskrivelse med be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

190

gäran om utredning dels om ett rationellare förfarande vid värdering av eck­

lesiastika jordar, exempelvis genom tillsättande av en statens värderings-

nämnd och i samband därmed en revision av gällande bestämmelser för

försäljning av kyrklig jord, och dels om en översyn av de ecklesiastika or­

ganens försäljningspolitik i syfte att skapa en bättre överensstämmelse mel­

lan denna och de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för bostadspoli­

tiken. Motionen avstyrktes av första lagutskottet (utlåtande nr 55) och

föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

Ett liknande förslag framställdes i motion i andra kammaren 1946: 270,

och i motion i samma kammare 1946: 351 föreslogs utredning om vidgad

rätt att försälja kyrklig jord. I anledning därav beslöt riksdagen skrivelse

till Kungl. Maj :t med hemställan om översyn av gällande bestämmelser om

försäljning av kyrklig jord (första lagutskottets utlåtande nr 50, riksdagens

skrivelse nr 378).

Det ifrågavarande problemet har berörts även under behandlingen ho.i

Kungl. Maj :t och riksdagen av frågan om bemyndigande att försälja viss

kronan tillhörig fast egendom. Vid anmälan av denna fråga för budgetåret

1946/47 (prop. 1946: 198) redogjorde

chefen för finansdepartementet

för

byggnadslånebyråns förutnämnda framställning och uttalade därvid, att

frågan icke kunde lösas utan särskild utredning. I avvaktan på resultatet

av en sådan borde Kungl. Maj :t tills vidare få befogenhet att vid försälj­

ning av fastigheter för bostadsbyggnadsändamål göra avsteg från den eljest

gällande regeln att priserna skulle ur affärssynpunkt vara så fördelaktiga för

staten som möjligt. Sådant avsteg borde ske, där det påkallades av hänsyn

till den socialt motiverade bostadsförsörjningspolitiken, och garantier fun­

nes för att det lägre försäljningspriset icke föranledde enskild spekula-

tionsvinst. Då sådant avsteg ifrågasattes, borde ärendet prövas av Kungl.

Maj :t, icke av underlydande förvaltningsmyndighet. Beträffande försälj­

ningar utanför bemyndigandet finge lösningen bli beroende på utredningens

resultat. Detta förslag till provisoriska åtgärder lämnades av riksdagen utan

erinran.

Markutredningen.

I markutredningens betänkande framhålles angelägenheten av att stat­

liga och kyrkliga markförsäljningar bedömas ur de synpunkter, som äro

grundläggande för byggnadslagstiftningen och att marken värderas efter

de grunder, som kunna bli beslutade i samband med en ändring av expro­

priationslagen. Statsmakterna borde sträva efter att såväl kronans som kyr­

kans markförsäljningar bleve i alla avseenden föredömliga. Likformighet

och rättvisa vid värdering av kronojord, vilken upplätes för sådana ända­

mål som omförmäldes i 1 § expropriationslagen stode icke att vinna på

annat sätt än att värderingen överlämnades åt ett enda statligt organ. Detta

organ skulle icke endast ha att verkställa värderingen av marken utan

jämväl bedöma frågan ur alla de synpunkter som i sammanhanget bleve

aktuella, t. ex. planläggningsfrågor, lokaliseringsfrågor, befolkningsutveck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

191

ling in. m. Enligt meddelade direktiv komme markutredningen att till pröv­

ning upptaga frågan om inrättande av ett centralt statligt organ som hade

att åvägabringa en samordning av alla myndigheters och institutioners hand­

läggning av markfrågor. I avvaktan på att denna fråga löstes borde upp­

dragas åt något befintligt statligt organ att verkställa värdering av all till

försäljning för tätbebyggelse ifrågasatt statlig och ecklesiastik jord.

De organ som för detta ändamål kunde komma i fråga vore enligt utred­

ningens uppfattning endera den statliga stadsplanemyndigheten (byggnads­

styrelsen) eller det bostadspolitiska organet (byggnadslånebyrån). Då det

finge förutsättas att ett intimt samarbete mellan dessa båda verk komme

att etableras skulle värderingsuppdragen lika väl kunna verkställas av det

ena som det andra verket. Med hänsyn till att det bostadspolitiska organet

i samband med långivningen till bostadsbyggandet framför allt vid den kom­

mande saneringen av det äldre bostadsbeståndet, måste taga ställning till

frågor som i hög grad berörde värdet av mark för bostadsändamål, och för

dessa arbetsuppgifter hålla en viss administration, syntes det utredningen

emellertid lämpligast, att värderingen av kronans mark — dock endast

såvitt anginge jord avsedd för tätbebyggelse — uppdroges åt byggnadslåne­

byrån.

På grund härav föreslår markutredningen i första rummet att direktiv

lämnas till samtliga statliga verk och myndigheter, som ha att förvalta

kronan och kyrkan tillhörig mark, att ärenden rörande köp och försälj­

ning av fastigheter inom tätorter, där fråga är om sådant ändamål som av­

ses i 1 § punkt 7 expropriationslagen, skola handläggas i samråd med sta­

tens byggnadslånebyrå. Åtminstone borde sådant samråd ske i alla frågor

av större vikt eller av principiell betydelse.

Markutredningen framhåller emellertid att även om man genom en cent­

ralisering av värderingen av kronans mark kunde räkna med ett säkrare

och mera enhetligt bedömande av markvärdenå i överensstämmelse med

markutredningens förslag än för närvarande, vore dock icke sådana fall

uteslutna, där statens och kommunernas intressen i prisfrågan icke kunde

förenas. Om olösliga motsättningar skulle uppstå mellan de båda parterna,

borde tvisten lösas på samma sätt då det gällde kronans mark som då det

gällde enskild mark, d. v. s. med anlitande av expropriationsförfarande.

Av detta skäl föreslår utredningen tillika att rätt till expropriation skall

föreligga jämväl i fråga om kronans mark.

Remissyttrandena.

Frågan om inrättande av ett centralt statligt organ med upp­

gift alt åvägabringa en samordning av alla myndigheters och institutioners

handläggning av markfrågor bär berörts i vissa yttranden. Sålunda har

kam­

markollegiet

ansett att skäl saknades för ändring av nuvarande ordning för

värdering och försäljning av statlig och ecklesiastik jord. Även

domänstyrel-

sen

har ifrågasatt huruvida tillräckliga skäl förelåge för inrättandet av ett

nytt statligt organ. Ett sådant organ skulle enligt markutredningen icke en­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

192

dast verkställa värdering utan även bedöma försälj ning,sfrågan, ur alla de syn­

punkter som i sammanhanget bleve aktuella, t. ex. planläggningsfrågor, loka-

liseringsfrågor, befolkningsutveckling m. in. Den enskilda tillhöriga marken

konune emellertid icke att underkastas en sådan extra prövning. Detta vore

icke någon rationell ordning. Beträffande värderingen kunde kronan icke

räkna med andra värden än dem som bestämdes för de enskilda områdena.

Det statliga organets medverkan syntes överflödig, så mycket mera som

den kronan tillhöriga jorden merendels utgjorde en obetydlig del av ifråga­

varande exploateringsområden. För rådfrågning av expertis i tveksamma

fall syntes den medverkan, som kunde lämnas av byggnadslånebyrån, vara

till fyllest.

Vattenfallsstyrelsen

har anfört, att det skulle vara synnerligen olämpligt,

att ett utomstående verk skulle äga åvägabringa en dylik samordning. En­

dast rådgivande befogenhet borde tilldelas detta nya organ, åtminstone då

det gällde ett affärsdrivande verk som vattenfallsstyrelsen.

Stiftsnämnden i Uppsala

har, i ett utlåtande som fogats till Uppsala dom­

kapitels yttrande, förklarat, att inrättandet av ett särskilt statligt organ,

såvitt rörde den ecklesiastika jorden, vore obehövligt. Större områden eck­

lesiastik mark, avsedda till exploatering för tätbebyggelse, hade endast i

undantagsfall försålts till kommuner. I sådana fall hade den praxis utveck­

lat sig, att värdering enligt parternas överenskommelse verkställdes av två

utav kammarkollegiet tillkallade experter och icke — såsom i kyrkliga för­

säljningslagen föreskreves — av boställsnämnden eller dess ordförande. Des­

sa experter hade alltifran 1942 i ett 60-tal fall verkställt värderingar. Där­

vid hade hänsyn tagits till alla de omständigheter, som vore av betydelse för

att få fram det s. k. råmarksvärdet vid för sälj ningstillfället. Värderings-

sättet hade i stort sett utfallit till samtliga parters belåtenhet. Det hade god­

tagits av statens byggnadslånebyrå, som fått dessa ärenden på remiss. Kungl.

Maj :t som haft att lämna försäljningsmedgivandena i fall, då försäljnings­

priset utgjort avsevärda belopp, hade icke heller funnit anledning ändra

experternas förslag till försäljningspris, i varje fall icke så långt stifts-

nämndens erfarenhet sträckte sig.

Landsorganisationen

har förklarat, att den utginge från att berörda ad­

ministrativa fråga löstes i samarbete med lokaliseringsutredningen. Det

centrala organets uppgifter syntes böra samordnas med allmän prövning

av kommunernas ansökningar om expropriation.

Marbutredningens förslag om utfärdande av sådana direktiv för

de statliga verk och myndigheter, som förvaltade kronan och

kyrkan tillhörig mark, att ärenden rörande köp och försäljning av fastig­

heter inom tätorter i vissa fall skulle handläggas i samråd med byggnads­

lånebyrån, bär tillstyrkts av

vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, hyres­

gästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., stadsför­

bundet

samt

drätselkammaren i Borås. Byggnadsstyrelsen<