Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

för att eljest i kommuns ägo överföra mark, som icke är tätbebyggd, för

upplåtelse med tomträtt. Expropriation avses sålunda skola kunna beviljas

— förutom för tomträttsändamål — såväl för att tillgodose ett aktuellt

bostadsbehov som för att kommun skall kunna genom konkurrens på tomt­

marknaden fa till stånd rimliga priser. Ehuru dessa nya expropriationsmöj-

ligheter alltså i första hand taga sikte på behovet av tomter för bostadsän­

damål, kan det bli fråga om all sådan mark som behövs för en planmässig

utveckling av kommunen över huvud taget.

Enligt förslagets värderingsregler skall löseskillingen för fastighet som

exproprieras motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens

pris och fastighetens avkastning. I förhållande till gällande lag, som endast

stadgar att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde, innebär

detta icke någon principiell förändring. Avsikten med förslaget i denna del

är att genom mera preciserade värderingsnormer få till stånd en riktigare

och mera likformig uppskattning och särskilt att nedbringa det övervärde,

som hittills ofta ingått i expropriationsersättningar.

Särskilda anordningar för överföring till det allmänna av värdestegring

vid tätbebyggelse ha icke upptagits i propositionen. Under förarbetena ha

olika möjligheter att lösa denna fråga övervägts, nämligen antingen en spe­

ciell värderingsregel, enligt vilken fastighets värde ej skulle få beräknas på

grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse medgivits

i stads- eller byggnadsplan, eller, alternativt, bestämmelser om uttagande

av en särskild exploateringsavgift på grundval av värdeökning i samband

med fastställelse eller ändring av stads- eller byggnadsplan. Det bär be­

funnits nödvändigt att göra dessa förslag till föremål för ytterligare ut­

redning.

Beträffande slutligen organisationsfrågan föreslås i propositionen att

expropriationsmålen, vilkas viktigaste del, expropriationsersättningens be­

stämmande, hittills ankommit på expropriationsnämnd, skola i sin

helhet handläggas av domstol. I första instans skola dessa mål

behandlas av särskilt inrättade expropriationsdomstolar. Sådan domstol,

som skall finnas i varje domsaga och varje stad med rådhusrätt,

består enligt förslaget av ägodelningsdomaren i orten såsom ordförande

samt i regel två expropriation stekniker och två nämndemän i orten såsom

ledamöter. Expropriationsteknikerna skola tillkallas av domstolens ordfö­

rande bland en särskild, centralt utsedd kår av experter i fråga om fastig­

hetsvärdering. Även nämndemännen kallas till tjänstgöring av domstolens

ordförande, som därvid skall tillse att såvitt möjligt den ene av nämnde­

männen är fastighetsägare men den andre fristående från fastighetsägare-

intressen. Från expropriationsdomstolen skola målen kunna fullföljas till

hovrätten och högsta domstolen.

De föreslagna nya bestämmelserna, som även innefatta följdändringar i

bl. a. byggnadslagen, avses skola träda i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

3

Förslag

till

Lag

angående .ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Härigenom förordnas,

dels

att 1, 7, 13—40, 48, 50, 51, 53, 54, 57—61, 67, 69,

70, 89 och 95 §§ samt överskrifterna framför envar av 13 och 48 §§ lagen

den 12 maj 1917 om expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives,

dels

att 41—47, 47 a, 63—66, 75, 78, 79, 82—86, 88 och

91—94 §§ samt överskrifterna framför envar av 14, 22, 43, 63 och 75 §§

samma lag1 skola utgå,

dels ock

att i lagen skola införas en ny paragraf,

betecknad 111 §, samt två nya överskrifter, den ena närmast framför 37 §

och den andra närmast framför 111 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse:)

1

§•

Fastighet, som-------------för orten;

14. för tillgodoseende av fjällren-

skötselns behov;

eller

15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk.

Särskild rätt — — — till natio­

nalpark.

(Föreslagen lydelse:)

1

§•

Fastighet, som — -------- för orten;

14. för tillgodoseende av fjällren-

skötselns behov;

15. för stärkande av ofullständigt

jordbruk;

eller

16. för att säkerställa att mark på

skäliga villkor är tillgänglig för tät­

bebyggelse och därmed sammanhäng­

ande anordningar eller för att eljest

i kommuns ägo överföra mark, som

icke är tätbebyggd, för upplåtelse

med tomträtt.

Särskild rätt — -— — till natio­

nalpark.

1 Senaste lydelse se beträffande 1 § SFS 1947: 326, beträffande 13 och 14 §§ samt över­

skrifterna framför 13 och 14 §§ 1946: 828, beträffande 16 § 1939: 152, beträffande 26 § 1945: 754,

beträffande 30 § 1946: 828, beträffande 36 § 1934: 31, beträffande 39 ii 1924: 391, beträffande

47 § 1934 : 31, beträffande 47 a § 1946: 828, beträffande 48 § 1941: 959, beträffande 50 § 1946: 828,

beträffande 57 § 1934: 31, beträffande 58 § 1946: 828, beträffande 59 § 1934: 31, beträffande 66 §

1938:221, beträffande 75 § och överskriften framför denna 1941:882, beträffande 78 och 79 §§

1943:434, beträffande 88 § 1947:233, beträffande 89 och 91 §§ 1941:959, beträffande 92 §

1946: 828 samt beträffande 95 § 1934: 31.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

7 § 1 o. 2 st.

För fastighet, som exproprieras,

skall erläggas löseskilling motsvaran­

de fastighetens

fulla

värde. Expro­

prieras en del av en fastighet och lider

återstoden skada eller intrång genom

expropriationen eller den exproprie­

rade delens användande, skall

full

ersättning därför gäldas. Uppkom­

mer eljest genom expropriationen

skada för ägaren, skall ock sådan

skada

fullt

ersättas.

Är den —--------kan meddelas.

Om laga domstol i expropriationsmål

och förhandling i sådant mål.

(Gällande lydelse:)

7 §•

För fastighet, som exproprieras,

skall erläggas löseskilling motsvaran­

de fastighetens värde

med hänsyn

särskilt till ortens pris och fastighe­

tens avkastning.

Exproprieras en del

av en fastighet och lider återstoden

skada eller intrång genom expropria­

tionen eller den exproprierade delens

användande, skall ersättning därför

gäldas. Uppkommer eljest genom ex­

propriationen skada för ägaren, skall

ock sådan skada ersättas.

Är den------- - — kan meddelas.

Om domstolar och rättegång

i expropriationsmål.

13 §.

Angående domstol i expropriations­

mål och rättegången i sådant mål

gälle i allt, varom ej i denna lag eller

annan lag eller författning är sär­

skilt stadgat, vad i fråga om allmän

domstol är föreskrivet, där det är till-

lämpligt.

14 §.

Första domstol i expropriationsmål

är expropriationsdomstol, en för var­

je domsaga eller stad med rådhus­

rätt.

15 §.

Expropriationsdomstol består av

ordförande och fyra ledamöter. Ord­

förande är ägodelningsdomaren i

orten. Av ledamöterna skola två vara

särskilt utsedda expropriationstek-

niker och två nämndemän i orten. 1

mål av mindre betydelse är expro­

priationsdomstol domför med, för-

(Föreslagen lydelse:)

5

utom ordförande och nämndemän,

endast en expropriationstekniker.

Vid måls avgörande utan huvudför­

handling samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling

eller syn å stället, är expropriations-

domstol domför med ordföranden en­

sam.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

16 §.

För att tjänstgöra i expropriations-

domstolar förordnar Konungen eller

myndighet, som Konungen bestäm­

mer, för en tid av tre år i sänder

lämpligt antal expropriationstekniker,

av vilka hälften skall hava erfarenhet

i fråga om fastighetsvärdering inom

tätorter och hälften beträffande dylik

värdering å landet. Om de sålunda ut­

sedda och den sakkunskap envar av

dem företräder lämnas uppgift till ex-

propriationsdomstolarnas ordförande.

17 §.

Till tjänstgöring i expropriations-

domstol kallar ordföranden den eller

de expropriationstekniker, som han

med hänsyn till erforderlig sakkun­

skap och övriga förhållanden finner

lämpligast.

Av nämndemännen i orten skola i

expropriationsdomstol varje gång

tjänstgöra de två, som av ordföranden

kallas därtill. Såvitt möjligt iakttages

därvid att den ene är ägare av fastig­

het men den andre icke.

18 §.

Yppas vid överläggning i expro­

priationsdomstol skiljaktiga mening­

ar, vare lag som i rättegångsbalken

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

13 § 1 o. 2 st.

Expropriationsmål skall upptagas

av

underrätten

i den ort, där fastig­

heten är belägen.

Skall expropriation ske från sär­

skilda inom olika

underrätters dom-

värjo

belägna fastigheter, som ej

lämpligen kunna för expropriations-

ersättningens bestämmande uppskat­

tas amjat än såsom en enhet, förordne

Konungen, att

för sådan uppskattning

frågan om expropriationen skall i sin

helhet upptagas av den av

underrät­

terna

Konungen bestämmer.

stadgas beträffande domstol, där alle­

nast lagfarna ledamöter hava säte i

rätten.

Vid omröstning säge ordföranden

sin mening först, därefter expropria-

tionsteknikerna och sist nämndemän­

nen.

19 §.

För sina sammanträden vare ex-

propriationsdomstol berättigad att

disponera över nödiga lokaler i tings-

eller rådhus, allmän skola eller annan

allmän byggnad, som icke är för till­

fället upptagen för sitt huvudsakliga

ändamål eller utgöres av gudstjänst­

lokal.

Vållas särskilda utgifter för upp­

värmning, belysning, städning eller

dylikt, skola de ersättas av den ex­

proprierande.

20

§.

Expropriationsmål skall upptagas

av

expropriationsdomstolen

i den ort,

där fastigheten är belägen.

Skall expropriation ske från sär­

skilda inom olika

expropriationsdom-

stolars områden

belägna fastigheter,

som ej lämpligen kunna för expro-

priationsersättningens bestämmande

uppskattas annat än såsom en enhet,

förordne Konungen att frågan om ex­

propriationen skall i sin helhet upp­

tagas av den av

expropriationsdom-

stolarna

Konungen bestämmer.

21

§.

I stämningsansökan skall den ex­

proprierande uppgiva, utöver vad el­

jest är stadgat, även den ersättning

han bjuder i målet. Då område som

skall exproprieras utgör del av fas-

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj-.ts proposition nr 184.

7

tighet, skall områdets storlek och

läge noggrant angivas i ansökningen

eller därvid fogade handlingar.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

14 § 1 st. 1 p.

På ansökning av den exproprieran­

de

utfärde

rätten

stämning å fastig­

hetens ägare så ock å andra ersätt-

ningsberättigade, om sådan sakägare

av sökanden uppgivas,

och kalle dem

att inställa sig vid rätten för målets

förberedande handläggning.

17 g.

Fastighetens ägare vare pliktig att

uppgiva övriga sakägare i avseende å

samma egendom.

Underlåter han det

utan laga skäl, och uppstår skada för

sakägare, som saknat kännedom om

expropriationen, skall han hålla så­

dan sakägare skadeslös. Erinran här­

om varde införd i den stämning, som

utfärdas å fastighetens ägare.

18 §.

Har

under målets handläggning

sakägare uppgivits eller eljest blivit

känd, varde han stämd i målet, om

han ej ändå kommit tillstädes.

14 § 1 st. 2 o. 3 p. samt 2 st.

Rätten

föranstalte

ock

att, till un­

derrättelse för möjligen befintliga

okända sakägare, kungörelse om

ti­

den för inställelsen minst fjorton da­

gar förut

uppläses i kyrkan för den

församling, där fastigheten är belä­

gen, samt införes i allmänna tidning­

arna och tidning inom orten.

Målet

varde

tillika, om

det

ej angår allenast

upphävande av särskild rätt, som ej

är intecknad i fastigheten, å nästa

22

§.

Avvisas ej stämningsansökan,

ut­

färde

domstolen

stämning å fastighe­

tens ägare så ock å andra ersättnings-

berättigade, om sådana sakägare av

sökanden uppgivas.

Fastighetens ägare vare pliktig att

uppgiva övriga sakägare i avseende å

fastigheten.

Underlåter han det utan

laga skäl, och uppstår skada för sak­

ägare, som saknat kännedom om ex­

propriationen, skall han hålla sådan

sakägare skadeslös. Erinran härom

varde införd i den stämning, som ut­

färdas å fastighetens ägare.

Har,

sedan stämning utfärdats,

sakägare uppgivits eller eljest blivit

känd, varde han stämd i målet, om

han ej ändå kommit tillstädes.

23 §.

Då stämning utfärdas,

föranstalte

domstolen

att, till underrättelse för

möjligen befintliga okända sakägare,

kungörelse om

målet snarast möjligt

uppläses i kyrkan för den försam­

ling, där fastigheten är belägen, samt

införes i allmänna tidningarna och

tidning inom orten.

Domstolen skall

tillika, om

målet

ej angår allenast upphävande av sär­

skild rätt, som ej är intecknad i fas­

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

inskrivningsdag

antecknat

i fastig­

hets- eller inteckningsboken.

Avser på grund av förordnande,

som i 13 § andra stycket sägs, stäm­

ning i expropriationsmål fastighet

utanför rättens domvärjo, åligger rät­

ten att därom ofördröjligen göra an­

mälan hos inskrivningsdomaren i

den ort, där fastigheten är belägen,

för anteckning enligt vad nyss är

sagt.

15 §.

Vad i denna lag stadgas om sak­

ägare gälle ej innehavare av fordran,

för vilken inteckning i fastigheten är

sökt eller beviljad eller fastigheten

häftar jämlikt 11 kap. 2 § jordabal­

ken.

19 g.

Tvistas om fastighet, som expro­

prieras, vare den av de tvistande, som

innehar fastigheten, berättigad att

med laga verkan tala och svara för

densamma, till dess den lagligen vin-

nes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskom­

melse, som förre ägaren ingått, eller

annan i målet vidtagen, för denne

bindande åtgärd. Har förre ägaren

varit stämd eller kommit tillstädes i

målet, vare stämning å nye ägaren ej

behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsva­

rande tillämpning beträffande sär­

skild rätt till fastighet, som avstås på

grund av expropriation.

16 §.

Vid

rätten

skall företes gravations­

bevis rörande fastigheten. Därmed

må dock, i fall då förordnande en-

(Gällande lydelse:)

tigheten,

göra anmälan därom till in­

skrivningsdomaren, vilken skall till­

se att målet

å nästa inskrivningsdag

antecknas

i fastighets- eller inteck­

ningsboken.

(Föreslagen lydelse:)

24 §.

Vad i denna lag stadgas om sak­

ägare gälle ej innehavare av ford­

ran, för vilken inteckning i fastig­

heten är sökt eller beviljad eller fas­

tigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken.

25 §.

Tvistas om fastighet, som expro­

prieras, vare den av de tvistande, som

innehar fastigheten, berättigad att

med laga verkan tala och svara för

densamma, till dess den lagligen vin-

nes från honom.

Ny ägare må ej rubba överens­

kommelse, som förre ägaren ingått,

eller annan i målet vidtagen, för

denne bindande åtgärd. Har förre

ägaren varit stämd eller kommit till­

städes i målet, vare stämning å nye

ägaren ej behövlig.

Vad sålunda stadgas äge motsva­

rande tillämpning beträffande sär­

skild rätt till fastighet, som avstås på

grund av expropriation.

26 §.

Vid

domstolen

skall företes grava­

tionsbevis rörande fastigheten. Där­

med må dock, i fall då förordnande

9

Kungi. Mai.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

ligt

W § tredje stycket

finnes kunna

ifrågakomma, anstå i avbidan på

rättens

prövning

vid målets slutliga

handläggning

huruvida sådant bevis

är erforderligt.

Då område som skall exproprieras

utgör del av fastighet, skall därjäm­

te till

rätten

i två exemplar ingivas

karta över området med beskrivning,

upprättad av vederbörande lantmäta­

re eller mätningsman under iaktta­

gande i tillämpliga delar av vad som

är stadgat om karta och beskrivning

vid avstyckning eller, då fråga är om

mark som ingår i tomtindelning, vid

tomtmätning. Gränsen mellan områ­

det och återstoden av fastigheten

skall vara av lantmätare eller mät­

ningsman tydligt och varaktigt ut­

märkt å marken.

79 §.

Har den exproprierande enligt med­

givande av ägaren eller stadgande

i denna lag tagit mark i besittning

utan att ersättningen blivit bestämd

av expropriationsnämnd,

och kan

så­

dan

uppskattning icke lämpligen äga

rum,

innan den

anläggning,

för vil­

ken

expropriationen sker, längre fort­

skridit, äge

rätten

på framställning

av part låta anstå med

tillsättande

av nämnd.

enligt

35 §

finnes kunna ifrågakom­

ma, anstå i avbidan på

domstolens

prövning huruvida sådant bevis är er­

forderligt.

Då område som skall exproprieras

utgör del av fastighet, skall därjäm­

te till

domstolen

i två exemplar ingi­

vas karta över området med beskriv­

ning, upprättad av vederbörande lant­

mätare eller mätningsman under

iakttagande i tillämpliga delar av

vad som är stadgat om karta och be­

skrivning vid avstyckning eller, då

fråga är om mark som ingår i tomt­

indelning, vid tomtmätning. Gränsen

mellan området och återstoden av

fastigheten skall vara av lantmätare

eller mätningsman tydligt och var­

aktigt utmärkt å marken.

Parts utevaro från domstolens sam­

manträde utgöre ej hinder för målets

handläggning och avgörande.

27 §.

Har den exproprierande enligt med­

givande av ägaren eller stadgande i

denna lag tagit mark i besittning

in­

nan huvudförhandling i målet hållits,

och kan uppskattning

av expropria-

tionsersättningen

icke lämpligen äga

rum

förrän

anläggning

eller företag,

varför

expropriationen sker, längre

fortskridit, äge

domstolen

på fram­

ställning av part låta anstå med

må­

lets vidare handläggning.

28 §.

Domstolen äge, där så finnes lämp­

ligt, uppdraga åt expropriationstekni-

kerna eller eu av dem att med eller

utan biträde av nämndemännen eller

en av dem verkställa undersökning å

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

39 § 1 o. 2 st.

Då fastighet exproprieras, uppskat-

te

nämnden

ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild

rätt, som i avseende å fastigheten

tillkommer sakägare och ej jämlikt

utfästelse av den exproprierande

lämnas orubbad. Medför särskild

stället. I enklare fall må sådant upp­

drag kunna lämnas åt nämndemän­

nen eller en av dem.

Om tiden för undersökningen skall

domstolen underrätta parterna. Pro­

tokoll över undersökningen skall fö­

ras av den, domstolen därtill förord­

nat, och sedermera tillställas denna.

Där undersökning sker allenast så­

som förberedelse för domstolens

sammanträde för syn å stället, vare

dock underrättelse och protokoll, som

nu nämnts, ej av nöden.

29 §.

Huvudförhandling i målet skall av

domstolen hållas vid syn å stället el­

ler, där målet kan prövas utan syn,

på annan plats, som domstolens ord­

förande bestämmer med hänsyn till

att minsta kostnader uppstå.

Vid uppskjuten huvudförhandling

skall målet företagas i det skick, vari

det förelåg vid den tidigare hand­

läggningens slut. Hava de ledamöter,

som vid det senare sammanträdet

sitta i domstolen, ej övervarit den ti­

digare handläggningen, skall dock

målet upptagas till ny huvudförhand-

ling; i den mån det kan antagas vara

utan betydelse eller skulle medföra

oskälig kostnad eller synnerlig olägen­

het, erfordras ej att bevis, som uppta­

gits vid tidigare sammanträde, ånyo

upptages.

30 §.

Då

fastighet exproprieras, uppskat-

te

domstolen

ej mindre fastighetens

värde än även värdet av all särskild

rätt, som i avseende å fastigheten till­

kommer sakägare och ej jämlikt ut­

fästelse av den exproprierande läm­

nas orubbad. Medför särskild rätt,

11

Kanyl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

rätt, som tillkommer sakägare, för­

minskning av fastighetens värde,

skall uppskattningen av fastigheten

avse det värde denna med därå vi­

lande besvär äger. Är fastighet, vil­

ken svarar för fordran, som skall ut­

gå ur ersättningen, tillika besvärad

av annan särskild rätt, som förmins­

kar fastighetens värde och åtnjuter

sämre rätt än fordringen, uppskatte

nämnden

jämväl det värde fastighe­

ten utan sådant besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts

inverkan till förminskande av fastig­

hets värde skall hänsyn tagas jämväl

till det i samband med återköpsrät-

ten avtalade villkoret angående fas­

tighetens användning. Värdet av åter-

köpsrätten skall anses uppgå till be­

lopp motsvarande den sålunda upp­

skattade förminskningen av fastig­

hetens värde.

39 § 3 o. 4 st.

Ersättningen

skall bestämmas sär­

skilt för varje sakägare. Löseskilling

för exproprierad fastighet, ersättning

för skada eller intrång å fastighet och

annan ersättning till ägaren varde

ock bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må med­

delas bestämmelse, som inskränker

den fastighetsägare enligt 7 kap. vat­

tenlagen tillkommande rätt att för

sin marks torrläggning erhålla vat­

tenavlopp genom väg, järnväg eller

spårväg, därom stadgas i nämnda lag.

38 § 1 o. 2 st. (jfr 85 §).

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten be­

gärt.

som tillkommer sakägare, förminsk­

ning av fastighetens värde, skall upp­

skattningen av fastigheten avse det

värde denna med därå vilande besvär

äger. Är fastighet, vilken svarar för

fordran, som skall utgå ur ersätt­

ningen, tillika besvärad av annan sär­

skild rätt, som förminskar fastighe­

tens värde och åtnjuter sämre rätt

än fordringen, uppskatte

domstolen

jämväl det värde fastigheten utan så­

dant besvär skulle äga.

Vid uppskattning av återköpsrätts

inverkan till förminskande av fastig­

hets värde skall hänsyn tagas jäm­

väl till det i samband med återköps-

rätten avtalade villkoret angående

fastighetens användning. Värdet av

återköpsrätten skall anses uppgå till

belopp motsvarande den sålunda upp­

skattade förminskningen av fastighe­

tens värde.

31 §.

Ersättning

skall bestämmas sär­

skilt för varje sakägare. Löseskilling

för exproprierad fastighet, ersättning

för skada eller intrång å fastighet och

annan ersättning till ägaren varde ock

bestämda var för sig.

Att vid expropriation ej må med­

delas bestämmelse, som inskränker

den fastighetsägare enligt 7 kap. vat­

tenlagen tillkommande rätt att för sin

marks torrläggning erhålla vattenav­

lopp genom väg, järnväg eller spår­

väg, därom stadgas i nämnda lag.

32 §.

Ersättning må ej bestämmas lägre

än vad den exproprierande i målet

erbjudit eller högre än motparten be­

gärt.

1 fall då belopp nedsatts enligt

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

Till förfång för innehavare av ford­

ran, för vilken fastighet svarar, må

dock ej löseskilling för fastigheten

eller, om endast en del av fastigheten

exproprieras, ersättning för skada el­

ler intrång å den återstående delen

och ej heller ersättning för upplåtelse

av särskild rätt till fastigheten sättas

lägre än

till fulla värdet,

även om

ägaren mindre begärt.

7 § 3 st.

Expropriationsersättningen

skall

bestämmas i penningar, att utgå på

en gång.

4

65 § 3 st.

Ej heller äge bestämmelserna i den­

na lag tillämpning i

fråga om ersätt­

ning för skada eller intrång,

som upp­

står

efter expropriationsmålets slut­

liga avgörande och ej kunnat förutses

vid expropriationsnämndens förrätt­

ning.

vad i 38 § stadgas, må ersättning ej

heller bestämmas lägre än nedsatta

beloppet.

Till förfång för innehavare av ford­

ran, för vilken fastighet svarar, må

dock ej löseskilling för fastigheten el­

ler, om endast en del av fastigheten

exproprieras, ersättning för skada el­

ler intrång å den återstående delen

och ej heller ersättning för upplåtelse

av särskild rätt till fastigheten sättas

lägre än

vad tillämpning av bestäm­

melserna i

7—

11 §§ föranleder,

även

om ägaren mindre begärt.

33 §.

Har den exproprierande tagit fas­

tigheten i besittning, må vid bestäm­

mande av expropriationsersättningen

hänsyn icke tagas till sådan ändring

i fastighetens värde, som uppkommit

efter tillträdet.

34 §.

Ersättning

skall bestämmas i pen­

ningar att utgå på en gång;

dock

må domstolen på yrkande av part

hänvisa sakägare att i särskild rätte­

gång vid domstolen föra talan om er­

sättning för skada eller intrång, som

finnes ej lämpligen kunna prövas i

målet. Sådan talan skall väckas ge­

nom ansökan om stämning inom den

tid, högst tio år, som i domen bestäm­

mes, räknat från det denna vunnit

laga kraft.

Uppkommer

fråga om ersättning

för skada eller intrång, som

uppstått

efter expropriationsmålets slutliga av­

görande och ej kunnat förutses

i må­

let, äge bestämmelserna i denna lag

ej tillämpning.

(Föreslagen lydelse:)

13

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

47 § 3 st.

35 §.

Är jordområde eller annat, som ta-

ges i anspråk genom expropriation,

samfällt för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, och utgöra omstän­

digheterna grund för antagande, att

genom expropriationen säkerheten

icke avsevärt minskas för

innehavar­

na

av fordringar, för vilka en eller

flera av fastigheterna på grund av

sökt eller beviljad inteckning eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta,

förordne

rätten

på begäran av den

exproprierande eller av ägare till nå­

gon av fastigheterna

i samband med

beslut om fastställelse å expropria-

tionsnämndens uppskattning,

att be­

talning ur expropriationsersättningen

icke må tilläggas innehavare av ford­

ran, för vilken någon av fastigheterna

sålunda häftar, med mindre denne

eller annan sådan

råttägande

i den

fastighet framställt anspråk därpå i

den ordning i 57 § femte stycket sägs.

47 a § 2 st.

Så snart

utslag

i målet vunnit laga

kraft, skall genom

rättens

försorg till

den som för fastighetsregistret över­

sändas det ena exemplaret av karta

och beskrivning, som enligt

16

§

andra stycket må hava ingivits i må­

let, jämte sådant utdrag av hand­

lingarna i målet och

rättens utslag,

att därav framgår vilket område som

avses med expropriationen. Å kartan

' skall tecknas bevis, att den legat till

grund för expropriationen.

Är jordområde eller annat, som ta-

ges i anspråk genom expropriation,

samfällt för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, och utgöra om­

ständigheterna grund för antagande,

att genom expropriationen säkerheten

icke avsevärt minskas för

innehavare

av fordringar, för vilka en eller flera

av fastigheterna på grund av sökt el­

ler beviljad inteckning eller jämlikt

It kap. 2 § jordabalken häfta, för­

ordne

domstolen

på begäran av den

exproprierande eller av ägare till nå­

gon av fastigheterna, att betalning ur

expropriationsersättningen icke må

tilläggas innehavare av fordran, för

vilken någon av fastigheterna sålun­

da häftar, med mindre denne eller

annan sådan

rättsägare

i den fastig­

het framställt anspråk därpå i den

ordning i 57 § femte stycket sägs.

36 §.

Så snart

dom

i målet vunnit laga

kraft, skall genom

domstolens

för­

sorg till den som för fastighetsregist­

ret översändas det ena exemplaret av

karta och beskrivning, som enligt

26

§ andra stycket må hava ingivits

i målet, jämte sådant utdrag av hand­

lingarna i målet och

domstolens dom,

att därav framgår vilket område som

avses med expropriationen. Å kartan

skall tecknas bevis, att den legat till

grund för expropriationen.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

82 § (jfr 54 § 1 st.).

Sedan stämning i expropriation s-

målet utfärdats, äge den exproprie­

rande taga

mark

i besittning, om han

hos Konungens befallningshavande

ställer pant eller borgen för expro-

priationsersättningen jämte sex pro­

cent årlig ränta från tillträdesdagen

samt sist å fjortonde dagen före

nämnda dag giver ägaren och, om ar-

rendators

eller

hyresgästs rätt berö-

res, denne underrättelse om att

mar­

ken

skall tagas i besittning.

Dock

vare,

därest å

området

finnes bygg­

nad, där dess ägare eller på grund

av avtal annan har sin bostad, bo­

stadens innehavare ej pliktig att där­

ifrån avflytta förr än å den fardag

för avträde av förhyrd lägenhet, som

efter underrättelsens mottagande

först inträffar;

och vare

enligt vad i

83

§ stadgas i vissa fall även nedsät­

tande av

expropriations er sättning

er­

forderligt.

83 g.

Vägrar ägaren den exproprierande

att utan gäldande av ersättning taga

Om tillträde av fastigheten före ex-

propriationens fullbordande.

37 §.

Sedan stämning i expropriations-

målet utfärdats, äge den exproprie­

rande taga

fastigheten

i besittning,

om han hos Konungens befallnings­

havande ställer pant eller borgen för

expropriationsersättningen jämte sex

procent årlig ränta från tillträdes­

dagen samt sist å fjortonde dagen

före nämnda dag giver ägaren och,

om arrendators, hyresgästs

eller an­

nans

rätt beröres, denne underrättel­

se om att

fastigheten

skall tagas i be­

sittning.

Är fall som i 12 § sägs för

handen, må den fastighet eller rättig­

het tillståndet till expropriationen

omfattar tillträdas av den exproprie­

rande, om han ställer säkerhet för

därå belöpande expropriationsersätt-

ning jämte ränta och meddelar un­

derrättelse enligt vad nyss är sagt.

Därest å

fastigheten

finnes bygg­

nad, där dess ägare eller på grund

av avtal annan har sin bostad,

vare

dock

bostadens innehavare ej plik­

tig att därifrån avflytta förr än å

den fardag för avträde av förhyrd

lägenhet, som först inträffar

sedan

tre månader förflutit efter det han

mottagit underrättelse om att fastig­

heten skall tagas i besittning.

Enligt vad i

38 §

stadgas

vare för

tillträde

i vissa fall även nedsättan-,

de av

ersättning

erforderligt.

38 §.

Vägrar ägaren den exproprierande

att utan gäldande av ersättning taga

Kunal. Maj:ts proposition nr 184.

15

mark

i besittning, förordne därom

Konungens befallningshavande.

Finnes å

området

byggnad, där

ägaren har sin bostad eller vars av­

stående eljest medför särskild olä­

genhet för ägaren, eller är

området

av väsentlig betydelse för ägarens

bärgning, eller prövar

Konungens be­

fallningshavande

ägaren eljest hava

giltigt skäl för sin vägran, må

före­

skrift

om

markens

upplåtande

ej

meddelas,

innan, jämlikt förordnan­

de av Konungens befallningshavande,

ordföranden i expropriationsnämn-

der eller hans ersättare eller vid för­

fall för dem annan lämplig person

ävensom en lantmätare och en tred­

je person, vilken utses bland de till

ledamöter i expropriationsnämnder

valbara, efter besiktning av området

avgivit förslag till expropriationser-

sättning samt sökanden

hos Konung­

ens befallningshavande

nedsatt

tre

fjärdedelar av det

föreslagna belop­

pet.

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffan­

de arrendator

eller

hyresgäst.

(Gällande lydelse:)

Vid nedsättningen ingive den ex­

proprierande till Konungens befall­

ningshavande gravationsbevis röran­

de fastigheten.

84 § 3 st.

Över

Konungens befallningsha-

vandes

beslut, varigenom enligt

83 §

förordnats om

uppskattning eller

till­

träde, må klagan ej föras.

fastigheten

i besittning, förordne

därom

den domstol, där expropria-

tionsmålet är anhängigt.

Finnes å

fastigheten

byggnad, där

ägaren har sin bostad eller vars av­

stående eljest medför särskild olä­

genhet för ägaren, eller är

fastigheten

av väsentlig betydelse för ägarens

bärgning, eller prövar

domstolen

äga­

ren eljest hava giltigt skäl för sin

vägran, må

förordnande

om

fastighe­

tens

upplåtande meddelas

allenast

under villkor att den exproprierande

hos Konungens befallningshavande

nedsätter

tre fjärdedelar av det

be­

lopp, vartill expropriationsersåttning-

en av domstolen uppskattas i avbidan

på att lagakraftägande dom i målet

föreligger.

(Föreslagen lydelse:)

Vad om ägare sålunda stadgas äge

motsvarande tillämpning beträffan­

de arrendator,

så ock beträffande

hy­

resgäst

eller annan som på grund av

avtal har sin bostad i byggnad å fas­

tigheten.

Vid nedsättningen ingive den ex­

proprierande till Konungens befall­

ningshavande gravationsbevis röran­

de fastigheten.

39 §.

Över beslut, varigenom enligt

38 §

förordnats om tillträde, må klagan ej

föras.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

84 § 2 st.

40 §.

Uppgift å det nedsatta beloppet

Då nedsättning enligt 38 § skett,

skall

av Konungens befallningsha-

skall

uppgift å det nedsatta beloppet

vande ofördröj ligen översändas till av Konungens befallningshavande

rätten eller domaren för att, om upp-

ofördröj ligen översändas till

den

skattning genom expropriations- domstol, där expropriationsmålet år

nämnd sker, tillställas nämnden. anhängigt.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Om expropriationsersättnings

erläggancle och tillträde

av fastigheten.

48 §.

Expropriationsersättning,

som en­

ligt

47

§ blivit av rätten fastställd,

skall nedsättas hos Konungens be­

fallningshavande inom

nittio dagar

från det

rättens utslag

vunnit laga

kraft. Avser expropriationen upplå­

telse av särskild rätt, som medför al­

lenast ringa men, och prövas den, om

fastigheten besväras av sökt eller be­

viljad inteckning för fordran eller

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken kan

häfta för ogulden köpeskilling, up­

penbarligen icke rubba fordringsäga­

rens säkerhet, äge

rätten

medgiva,

att nedsättning ej behöver äga rum.

Har sådant medgivande lämnats,

göre den exproprierande, i stället för

att nedsätta ersättningen, anmälan

hos Konungens befallningshavande

och styrke därvid, att expropriations-

ersättningen guldits. Vad i denna lag

är stadgat om nedsättande av expro­

priationsersättning skall i tillämpliga

delar gälla anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan,

varom i första stycket förmäles, in-

give den exproprierande till Konung­

ens befallningshavande

rättens utslag

jämte bevis att och när

utslaget

vun-

Om expropriationsersättningens

erläggande och expropriationens full­

bordande.

48 §.

Expropriationsersättning skall ned­

sättas hos Konungens befallningsha­

vande inom

tre månader

från det dom

1 målet

vunnit laga kraft. Avser ex­

propriationen upplåtelse av särskild

rätt, som medför allenast ringa men,

och prövas den, om fastigheten be­

sväras av sökt eller beviljad inteck­

ning för fordran eller jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken kan häfta för ogul­

den köpeskilling, uppenbarligen icke

rubba fordringsägarens säkerhet, äge

domstolen

medgiva, att nedsättning

ej behöver äga rum. Har sådant med­

givande lämnats, göre den exproprie­

rande, i stället för att nedsätta er­

sättningen, anmälan hos Konungens

befallningshavande och styrke där­

vid, att expropriationsersättningen

guldits. Vad i denna lag är stadgat

om nedsättande av expropriationser­

sättning skall i tillämpliga delar gäl­

la anmälan som nu sagts.

Vid nedsättning eller anmälan, var­

om i första stycket förmäles, ingive

den exproprierande till Konungens

befallningshavande

domen i målet

jämte bevis att och när

den

vunnit

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

17

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

nit laga kraft. När nedsättning äger

rum, skall den exproprierande tillika

ingiva gravationsbevis rörande fas­

tigheten, såframt ej förordnande en­

ligt 47 §

tredje stycket

meddelats.

50 §.

Försummas vad — — — expro­

priationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid

rätten

att förverkande ägt rum, äge vad i

14 §

stadgas om anteckning i fastig­

hets- eller inteckningsboken motsva­

rande tillämpning. Sker sådan an­

teckning inom

nittio dagar

från för­

verkandet, skall inskrivningsdomaren

genast hos Konungens befallnings-

havande göra anmälan om anteck­

ningen.

Varda de--------— nämnda hand­

lingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande

må inom

nittio dagar

från det expro­

priationsrätten förverkats efter vad

i 50 § första stycket sägs expropria-

tionen fullbordas genom nedsättande

av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må--------- — den

exproprierande.

Expropriationen må------------ styc­

ket skett.

laga kraft. När nedsättning äger rum,

skall den exproprierande tillika in­

giva gravationsbevis rörande fastig­

heten, såframt ej förordnande enligt

35

§ meddelats.

50 §.

Försummas vad — — —- expro­

priationsrätten förverkad.

Visar fastighetens ägare vid

dom­

stolen

att förverkande ägt rum, äge

vad i

23 § andra stycket

stadgas om

anmälan till inskrivningsdomaren

samt

anteckning i fastighets- eller

inteckningsboken motsvarande till-

lämpning. Sker sådan anteckning

inom

tre månader

från förverkan­

det, skall inskrivningsdomaren ge­

nast hos Konungens befallningsha-

vande göra anmälan om anteck­

ningen.

Varda de -------- — nämnda hand­

lingar.

51 §.

Med fastighetsägarens medgivande

må inom

tre månader

från det expro­

priationsrätten förverkats efter vad

i 50 § första stycket sägs expropria­

tionen fullbordas genom nedsättande

av expropriationsersättningen.

Fastighetsägaren må — ------- den

exproprierande.

Expropriationen må —--------styc­

ket skett.

53 §.

53 §.

Vid ansökning, som i 51 § andra Vid ansökning, som i 51 § andra

stycket eller 52 § avses, skola fogas stycket eller 52 § avses, skola fogas

rättens utslag

samt bevis att och när

domen i målet

samt bevis att och när

utslaget

vunnit laga kraft; och skola

densamma

vunnit laga kraft; och

utsökningslagens sladganden om skola utsökningslagens stadganden

verkställighet av lagakraftägande om verkställighet av lagakraftägande

2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 184.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

dom i tvistemål, varigenom betal- dom i tvistemål, varigenom betal­

ningsskyldighet blivit någon ålagd, ningsskyldighet blivit någon ålagd,

äga motsvarande tillämpning vid ex- äga motsvarande tillämpning vid ex-

propriationsersättningens uttagande, propriationsersättningens uttagande.

Har expropriationsersättningen — Har expropriationsersättningen —

— — expropriationen fullbordad. -------- expropriationen fullbordad.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

54 § 2 st.

Varder

till följd av klagan över

rättens utslag

expropriationsersätt­

ningen slutligt bestämd till högre be­

lopp än det

enligt stadgandena i för­

sta stycket

nedsatta, gälle om nedsät­

tande av det överskjutande beloppet

vad i 48 § sägs. Bestämmes ersätt­

ningen ej till högre belopp, göre den

exproprierande, sedan

utslag

i målet

vunnit laga kraft, anmälan härom

hos Konungens befallningshavande;

och vare expropriationen fullbordad,

då sådan anmälan skett.

54 §.

Har den exproprierande tillträtt

fastigheten efter nedsättning enligt

38 §, och

varder expropriationsersätt­

ningen slutligt bestämd till högre be­

lopp än det nedsatta, gälle om ned­

sättande av det överskjutande belop­

pet vad i 48 § sägs,

och åge vad i 49 §,

50 § tredje stycket samt 52 och 53 §§

är föreskrivet motsvarande tillämp­

ning.

Bestämmes ersättningen ej till

högre belopp, göre den exproprieran­

de, sedan

domen

i målet vunnit laga

kraft, anmälan därom hos Konung­

ens befallningshavande; och vare ex­

propriationen fullbordad, då sådan

anmälan skett.

Har domstolen enligt 34 § första

stycket hänvisat sakägare att i sär­

skild rättegång föra talan om ersätt­

ning för skada eller intrång, skall i

fråga om ersättning, som i sådan rät­

tegång bestämmes, vad i 48 §, 50 §

tredje stycket, 52 § och 53 § första

stycket år stadgat äga motsvarande

tillämpning.

57 §.

57 §.

Konungens befallningshavande — Konungens befallningshavande —

— — desamma berättigad.

— — desamma berättigad.

Besväras fastighet av sökt eller be- Besväras fastighet av sökt eller be­

viljad inteckning för fordran, eller viljad inteckning för fordran, eller

kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § kan fastighet jämlikt 11 kap. 2 § jor-

jordabalken i ägarens hand häfta för dabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling, skola i fråga ogulden köpeskilling, skola i fråga

om löseskilling för fastigheten samt, om löseskilling för fastigheten samt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 184

19

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

om endast en del av fastigheten

ex­

proprierats,

beträffande ersättning

för skada och intrång å den återstå­

ende delen, så ock angående ersätt­

ning för upplåtelse av särskild rätt

till sådan fastighet, stadgandena om

fördelning hos överexekutor av kö­

peskilling för utmätningsvis såld fast

egendom hava motsvarande tillämp­

ning, såvitt ej nedan annorlunda stad­

gas. Är fastigheten förutom av ford­

ran besvärad av annan särskild rätt,

som förminskar fastighetens värde

och åtnjuter sämre rätt än fordring­

en, erhålle fordringsägaren, i den mån

det tarvas för fulla gäldandet av hans

fordran, betalning såsom om fastig­

heten icke vore av nämnda rätt be­

svärad, och varde ersättningen för

rättigheten i motsvarande mån för­

minskad. Har

vid bestämmande av

ersättning, som i första punkten av­

ses,

nämnden gått ntöver det

belopp

fastighetsägaren yrkat, och uppstår

efter gäldande av de fordringar, som

skola utgå ur ersättningen, överskott,

som ej faller inom nämnda belopp,

må fastighetsägaren ej uppbära över­

skottet, utan varde detta återställt till

den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen

varde hållet så snart ske kan. Kallel­

se till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes för­

sorg med posten sändas till fastighe­

tens ägare samt kända innehavare av

fordran, som skall utgå ur ersätt­

ningen, och innehavare av annan

särskild rätt, som nyss är sagd; är

innehavare av fordran okänd, låte

ock Konungens befallningshavande

kungöra dagen för sammanträdet på

sätt i 74 § om kungörelse stadgas.

om

expropriationen avser

endast en

del av fastigheten, beträffande ersätt­

ning för skada och intrång å den åter­

stående delen, så ock angående ersätt­

ning för upplåtelse av särskild rätt

till sådan fastighet, stadgandena om

fördelning hos överexekutor av köpe­

skilling för utmätningsvis såld fast

egendom hava motsvarande tillämp­

ning, såvitt ej nedan annorlunda

stadgas. Är fastigheten förutom av

fordran besvärad av annan särskild

rätt, som förminskar fastighetens

värde och åtnjuter sämre rätt än ford­

ringen, erhålle fordringsägaren, i den

mån det tarvas för fulla gäldandet av

hans fordran, betalning såsom om

fastigheten icke vore av nämnda rätt

besvärad, och varde ersättningen för

rättigheten i motsvarande mån för­

minskad. Har ersättning, som i förs­

ta punkten avses,

av domstolen be­

stämts till högre

belopp

än

fastighets­

ägaren yrkat, och uppstår efter gäl­

dande av de fordringar, som skola

utgå ur ersättningen, överskott, som

ej faller inom nämnda belopp, må

fastighetsägaren ej uppbära över­

skottet, utan varde detta återställt

till den exproprierande.

Sammanträde för fördelningen

varde hållet så snart ske kan. Kallel­

se till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes för­

sorg med posten sändas till fastighe­

tens ägare samt kända innehavare av

fordran, som skall utgå ur ersätt­

ningen, och innehavare av annan

särskild rätt, som nyss är sagd; är

innehavare av fordran okänd, låte

ock Konungens befallningshavande

kungöra dagen för sammanträdet på

sätt i

23

§ om kungörelse stadgas.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Har

rätten meddelat

förordnande

enligt 47

§ tredje stycket,

skall da­

gen för sammanträdet städse kungö­

ras på sätt i 74 § omförmäles. I så­

dant fall skall kallelse till samman­

trädet avsändas och dagen därför

kungöras minst fjorton dagar förut.

Finnes för den samfällighet, från vil­

ken expropriation sker, känd styrelse

eller annan som är satt att den för­

valta, erfordras ej kallelse till de sär­

skilda delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till le­

damot av styrelsen eller till förvalta­

ren; och vare denne, där han ej äger

att själv föra talan för samfällighe­

ten, delägarna ansvarig för att kallel­

sen tillställes någon, som äger behö­

righet härtill, eller, om sådan ej fin­

nes, kommer till delägarnas känne­

dom. Finnes ej känd styrelse eller för­

valtare, må kallelsen sändas till en

av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig. Delgives kallelse på sätt

som sist nämnts, skall uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts in­

tagas i kungörelsen om sammanträ­

det, och skall kungörelsen anslås

i

socken- eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt 47 §

tredje

stycket

meddelats, skall anspråk på

betalning ur expropriationsersätt-

ningen, varom i nämnda lagrum för-

mäles, skriftligen framställas hos

Konungens befallningshavande senast

å åttonde dagen före sammanträdet

för fördelning av ersättningen; un­

derlåtenhet att väcka dylikt anspråk

må dock ej läggas någon till last så­

som försummelse i bevakande av ho­

nom eller annan tillkommande rättig­

het. Frainställes ej anspråk som nu

Har förordnande enligt

35 § med­

delats,

skall dagen för sammanträdet

städse kungöras på sätt i

23

§ omför­

mäles. I sådant fall skall kallelse till

sammanträdet avsändas och dagen

därför kungöras minst fjorton dagar

förut. Finnes för den samfällighet,

från vilken expropriation sker, känd

styrelse eller annan som är satt att

den förvalta, erfordras ej kallelse till

de särskilda delägarna i samfällighe­

ten, utan må kallelsen översändas till

ledamot av styrelsen eller till förval­

taren; och vare denne, där han ej

äger att själv föra talan för samfäl­

ligheten, delägarna ansvarig för att

kallelsen tillställes någon, som äger

behörighet härtill, eller, om sådan ej

finnes, kommer till delägarnas kän­

nedom. Finnes ej känd styrelse eller

förvaltare, må kallelsen sändas till en

av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig. Delgives kallelse på sätt

som sist nämnts, skall uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts

intagas i kungörelsen om sammanträ­

det, och skall kungörelsen anslås

på

lämplig plats inom kommunen.

Där förordnande enligt

35

g med­

delats, skall anspråk på betalning ur

expropriationsersättningen, varom i

nämnda lagrum förinäles, skriftligen

framställas hos Konungens befall­

ningshavande senast å åttonde dagen

före sammanträdet för fördelning av

ersättningen; underlåtenhet att väc­

ka dylikt anspråk må dock ej läggas

någon till last såsom försummelse i

bevakande av honom eller annan till­

kommande rättighet. Frainställes ej

anspråk som nu sagts, och påyrkar

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

sagts, och påyrkar ej heller någon av

fastighetsägarna senast vid samman­

trädet fördelning av ersättningen, må

den tillhandahållas fastighetsägarna

för samfälld räkning. Göra ej dessa

inom tio år från sammanträdet an­

språk på ersättningen, må densamma

lyftas av den exproprierande, såframt

denne för sådant ändamål anmäler

sig hos Konungens befallningshavan-

de under elfte året efter sammanträ­

det. Sker ej sådan anmälan, tillfälle

beloppet kronan. Erinran om vad i

detta stycke stadgats skall, i fall var­

om nu är fråga, intagas i kallelse och

kungörelse.

Framställer innehavare — — —

sådant bevis.

Innehades exproprierad fastighet

såsom

fideikommiss,

hålle

Konung­

ens befallningshavande

den inneha­

varen tillkommande ersättning

inne,

till dess Konungen förordnat, huru

därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation —--------eller in-

teckningsboken.

Utfaller, då en del av intecknad fas­

tighet eller en eller flera av gemen­

samt intecknade fastigheter expro­

prieras eller särskild rätt till inteck­

nad fastighet genom expropriation

förvärvas, vid fördelning av

expro-

priationsersättning

likvid å inteck­

nings huvudstol, åligger ock Konung­

ens befallningshavande att därom, se­

dan fördelningen blivit godkänd eller

vunnit laga kraft, ofördröjligen göra

anmälan enligt vad nyss sagts och till­

lika insända fördelningslängden.

ej heller någon av fastighetsägarna

senast vid sammanträdet fördelning

av ersättningen, må den tillhandahål­

las fastighetsägarna för samfälld

räkning. Göra ej dessa inom tio år

från sammanträdet anspråk på er­

sättningen, må densamma lyftas av

den exproprierande, såframt denne

för sådant ändamål anmäler sig hos

Konungens befallningshavande under

elfte året efter sammanträdet. Sker

ej sådan anmälan, tillfälle beloppet

kronan. Erinran om vad i detta styc­

ke stadgats skall, i fall varom nu är

fråga, intagas i kallelse och kungö­

relse.

Framställer innehavare----------- så­

dant bevis.

Ersättning, som tillkommer inne­

havare av

fideikommiss,

skall av

Ko­

nungens befallningshavande

hållas

inne, till dess Konungen förordnat,

huru därmed skall förfaras.

58 §.

Då expropriation--------— eller in-

teckningsboken.

w

«

Utfaller, då

intecknad egendom till­

trädes efter nedsättning jämlikt 38 §

eller då

en del av intecknad fastighet

eller en eller flera av gemensamt in­

tecknade fastigheter exproprieras eller

ock då

särskild rätt till intecknad fas­

tighet genom expropriation förvärvas,

vid fördelning av

ersättning

likvid å

intecknings huvudstol, åligger ock

Konungens befallningshavande att

därom, sedan fördelningen blivit god­

känd eller vunnit laga kraft, oför­

dröjligen göra anmälan enligt vad

nyss sagts och tillika insända fördel­

ningslängden.

22

K ungt. Maj:ts proposition nr 184.

Exproprieras del------------ för fas­

tighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskom­

melse rörande expropriationsersätt-

ningen för fastighet eller för upplåtel­

se av särskild rätt till fastighet, och

visas att fastigheten ej besväras av

sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller

att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar,

som vid fördelning av ersättningen

skola därur utgå, eller att överens­

kommelsen godkänts av de fordrings­

ägare, som ej skulle erhålla full betal­

ning, varde överenskommelsen fast­

ställd av

rätten.

Vill den exproprierande, utan att

förhållande som i första stycket sägs

blivit visat, erhålla fastställelse å

överenskommelse om ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av

särskild rätt till fastighet, låte han till

rätten

stämma de kända fordrings­

ägare, som ej godkänt överenskom­

melsen. Är fordringsägare okänd, var­

de ock

tiden för

frågans företagande

vid

rätten kungjord

på sätt i

14

§ om-

förmäles. Bestrider vid

rätten

ford­

ringsägare, att överenskommelsen må

fastställas, varde, om ej full betalning

för hans fordran lämnas honom,

ex-

propriationsnämnd tillsatt.

I annat

fall må, därest expropriationen avser

endast en ringa del av fastigheten el­

ler upplåtelse av särskild rätt, som

medför ringa men, och uppenbarligen

icke rubbar säkerheten för fordrings­

ägare, som ej godkänt överenskom­

melsen,

rätten

meddela fastställelse.

(Gällande lydelse:)

Exproprieras del-------------för fas­

tighetsregistret.

59 §.

Hava parterna träffat överenskom­

melse rörande expropriationsersätt-

ningen för fastighet eller för upplå­

telse av särskild rätt till fastighet, och

visas att fastigheten ej besväras av

sökt eller beviljad inteckning för

fordran och ej heller kan jämlikt It

kap. 2 § jordabalken i ägarens hand

häfta för ogulden köpeskilling, eller

att den avtalade ersättningen förslår

till full betalning av de fordringar,

som vid fördelning av ersättningen

skola därur utgå, eller att överens­

kommelsen godkänts av de fordrings­

ägare, som ej skulle erhålla full be­

talning, varde överenskommelsen

fastställd av

domstolen.

Vill den exproprierande, utan att

förhållande som i första stycket sägs

blivit visat, erhålla fastställelse å

överenskommelse om ersättningen för

fastighet eller för upplåtelse av sär­

skild rätt till fastighet, låte han till

domstolen

stämma de kända ford­

ringsägare, som ej godkänt överens­

kommelsen. Är fordringsägare okänd,

varde ock frågans företagande vid

domstolen kungjort

på sätt i

23

§ om-

förmäles. Bestrider vid

domstolen

fordringsägare, att överenskommel­

sen må fastställas, varde, om ej full

betalning för hans fordran lämnas

honom,

frågan om bestämmande av

expropriationsersättningen upptagen

av domstolen.

I annat fall må, därest

expropriationen avser endast en ringa

del av fastigheten eller upplåtelse av

särskild rätt, som medför ringa men,

och uppenbarligen icke rubbar säker­

heten för fordringsägare, som ej god-

(Föreslagen lydelse:)

23

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

överenskommelse om annan expro-

priationsersättning än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av

särskild rätt till fastighet varde ock,

på anmälan av part, fastställd av

rätten.

Fastställelse må ej meddelas å

överenskommelse om

att expropria-

tionsersåttning skall utgå annorledes

än på en gång, ej heller å överens­

kommelse om

expropriationsersätt-

ning för fastighet, som innehaves så­

som fideikommiss.

Där

rätten

jämlikt andra stycket

fastställer överenskommelse om ex-

propriationsersättning för jordområ­

de eller annat, som är samfällt för

flera än tio fastigheter med skilda

ägare, meddele

rätten

tillika på begä­

ran av den exproprierande eller av

ägare till någon av fastigheterna för­

ordnande enligt

47

§

tredje stycket.

60 §.

Har överenskommelse om expro-

priationsersättning blivit av

rätten

fastställd, gälle i tillämpliga delar vad

i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt över­

enskommelsen expropriationsersätt-

ning ej utgå, göre den exproprieran­

de, i stället för att nedsätta ersätt­

ning, anmälan hos Konungens befall-

ningshavande; och vare, då

rättens

utslag

vunnit laga kraft och sådan an­

mälan blivit gjord, expropriationen

fullbordad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om

stämning

till rätten

fullföljt anspråk

känt överenskommelsen,

domstolen

meddela fastställelse.

överenskommelse om annan expro-

priationsersättning än ersättningen

för fastighet eller för upplåtelse av

särskild rätt till fastighet varde ock,

på anmälan av part, fastställd av

domstolen.

Fastställelse må ej meddelas å

överenskommelse om expropriations-

ersättning för fastighet, som inneha­

ves såsom fideikommiss.

Ej heller må

fastställelse meddelas å överenskom­

melse om att expropriationsersättning

skall utgå annorledes än på en gång;

dock må fråga om ersättning för ska­

da eller intrång hänvisas till särskild

rättegång enligt vad i 34 § stadgas.

Där

domstolen

jämlikt andra styc­

ket fastställer överenskommelse om

expropriationsersättning för jordom­

råde eller annat, som är samfällt för

flera än tio fastigheter med skilda

ägare, meddele

domstolen

tillika på

begäran av den exproprierande eller

av ägare till någon av fastigheterna

förordnande enligt

35

§.

60 §.

Har överenskommelse om expro­

priationsersättning blivit av

domsto­

len

fastställd, gälle i tillämpliga delar

vad i 48—58 §§ stadgas. Skall enligt

överenskommelsen expropriationser­

sättning ej utgå, göre den exproprie­

rande, i stället för att nedsätta ersätt­

ning,'anmälan hos Konungens befall-

ningshavande; och vare, då

domen

vunnit laga kraft och sådan anmälan

blivit gjord, expropriationen fullbor­

dad.

61 §.

Vill den, som genom ansökning om

stämning fullföljt anspråk på expro-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

på expropriation, återkalla anspråket,

göre han,

sist innan rätten meddelat

utslag i målet, hos rätten eller doma­

ren skriftlig

anmälan

om återkallel-

sen, med bifogande av

bevis att han

fullgjort vad i 62 § andra stycket

sägs, eller vare rättigheten till åter­

kallelse försutten.

Den, som återkal­

lat, åligger att ofördröjligen giva mot­

parten samt, om expropriations-

nåmnd har saken under behandling,

nämndens ordförande del av återkal-

lelsen.

Vad i

14

§ stadgas om anteck­

ning av expropriationsmål äge, sedan

rätten

skilt målet från sig, motsva­

rande tillämpning beträffande

an­

teckning av

återkallelse.

Återkallelse må------------- i besitt­

ning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig

gälda all av expropriationsmålets

handläggning,

expropriationsersätt-

ningens

bestämmande och

fördelning

eller eljest av

expropriationen

följan­

de kostnad. Dock äge han, om han ut­

givit kostnad som i 34 § första styc­

ket avses, söka kostnaden åter av den,

som därför svarar.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket

må värdet ej sättas högre än till den

expropriationsersättning, som utgi­

vits. I övrigt skola beträffande lösen,

som i 68 § sägs, denna lags bestäm­

melser om expropriation i tillämpliga

delar gälla; dock ankomme på

rättens

prövning, huru kostnad, som i 67 §

avses, skall

i första hand

gäldas.

Strider expropriationsnåmnds upp­

skattning mot vad i första stycket

första punkten av denna § stadgas,

(Gällande lydelse:)

priation, återkalla anspråket, göre

han anmälan

därom till domstol, hos

vilken målet är anhängigt, och ingive

därvid

bevis att han fullgjort vad i

62 § andra stycket sägs, eller vare rät­

tigheten till återkallelse försutten.

Över anmälan om återkallelse skall

motparten höras.

Vad i

23

§ stadgas

om

anmälan till inskrivningsdomaren

och

anteckning av expropriationsmål

äge, sedan

domstolen

skilt målet från

sig, motsvarande tillämpning beträf­

fande återkallelse.

(Föreslagen lydelse:)

Återkallelse må --------------i besitt­

ning.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig

att,

i den mån ej annat föranledes av vad

i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

stadgas, ersätta motparten hans kost­

nader å expropriationsmålet, vid

ex-

propriationsersättningens fördelning

och eljest i anledning av

expropria­

tionen.

69 §.

Vid lösen enligt 68 § första stycket

må värdet ej sättas högre än till den

expropriationsersättning, som utgi­

vits. I övrigt skola beträffande lösen,

som i 68 § sägs, denna lags bestäm­

melser om expropriation i tillämpliga

delar gälla; dock ankomme på

dom­

stolens

prövning, huru kostnad, som

i 67 § avses, skall gäldas.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

varde den av rätten jämkad till över­

ensstämmelse därmed.

70 §.

Löses ej —------- befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastig­

heten skiljas bortfört därifrån inom

nittio dagar

från det fastigheten må

av nye ägaren tagas i besittning, till­

fälle det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan an­

läggning ämnen hämtade från fastig­

heten, vare nye ägaren berättigad till

gottgörelse för värdet av vad från fas­

tigheten tagits, om han under dom­

stolens förberedande handläggning av

målet

eller inför nämnden

det yrkar;

och varde värdet, om överenskommel­

se ej träffas, av

nämnden

bestämt en­

ligt vad i denna lag stadgas. Innan

gottgörelse, som alltså tillkommer nye

ägaren, lämnats, må anläggningen ej

bortföras från fastigheten.

89 §.

Ansökning om------------ redogörel­

se därför.

Har fastighetens ägare förklarat

sig villig att upplåta nyttjanderätt

för ändamålet och medför expro­

priation därav allenast ringa men,

vare Konungens tillstånd till expro-

priationen ej erforderligt; och skall

i ty fall den utredning, som skolat

ingivas till Konungen, i stället före­

bringas hos

rätten.

95 §.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

70 §.

Löses ej------- — befann sig.

Är ej vad sålunda må från fastig­

heten skiljas bortfört därifrån inom

tre månader

från det fastigheten må

av nye ägaren tagas i besittning, till­

fälle det honom utan lösen.

Äro till byggnad eller annan an­

läggning ämnen hämtade från fastig­

heten, vare nye ägaren berättigad till

gottgörelse för värdet av vad från fas­

tigheten tagits, om han under dom­

stolens förberedande handläggning av

målet det yrkar; och varde värdet, om

överenskommelse ej träffas, av

dom­

stolen

bestämt enligt vad i denna lag

stadgas. Innan gottgörelse, som alltså

tillkommer nye ägaren, lämnats, må

anläggningen ej bortföras från fastig­

heten.

89 §.

Ansökning om — — — redogörel­

se därför.

Har fastighetens ägare förklarat

sig villig att upplåta nyttjanderätt

för ändamålet och medför expro­

priation därav allenast ringa men,

vare Konungens tillstånd till expro-

priationen ej erforderligt; och skall

i ty fall den utredning, som skolat

ingivas till Konungen, i stället före­

bringas hos

expropriationsdomstolen.

95 §.

Hava vid upplåtelse av nyttjande- Hava vid upplåtelse av nyttjande­

rätt parterna träffat överenskommel- rätt parterna träffat överenskommel­

se om expropriationsersättningen, se om expropriationsersättningen,

äge, ändå att ej sådant fall, som i äge, ändå att ej sådant fall, som i

59 § första stycket avses, är för han- 59 § första stycket avses, är för han-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 184-

den och ej heller vad i andra stycket

av samma § stadgas blivit iakttaget,

rätten

meddela fastställelse å över­

enskommelsen, därest upplåtelsen

medför ringa men och uppenbarli­

gen icke rubbar säkerheten för ford­

ringsägare, som ej godkänt överens­

kommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjande­

rätt upplåtes, samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare, med-

dele

rätten

tillika på begäran av den

exproprierande eller av ägare till nå­

gon av fastigheterna förordnande en­

ligt 47 §

tredje stycket.

(Gällande lydelse:)

den och ej heller vad i andra stycket

av samma § stadgas blivit iakttaget,

domstolen

meddela fastställelse å

överenskommelsen, därest upplåtel­

sen medför ringa men och uppenbar­

ligen icke rubbar säkerheten för

fordringsägare, som ej godkänt över­

enskommelsen.

Är den mark, till vilken nyttjan­

derätt upplåtes, samfälld för flera än

tio fastigheter med skilda ägare,

meddele

domstolen

tillika på begä­

ran av den exproprierande eller av

ägare till någon av fastigheterna för­

ordnande enligt

35

§.

13. Särskild bestämmelse om

expropriation av mark för tätbe­

byggelse m. m.

111

§■

Rätt till expropriation för ända­

mål, som i 1 § 16 sägs, må icke be­

viljas annan än kommun, inom vars

område den mark, expropriationen

skall avse, år belägen.

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag tråder i kraft den l ja­

nuari 1950.

Förekommer i lag eller särskild

författning hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya

lagen, skall den bestämmelsen i stäl­

let tillämpas.

I fråga om expropriation eller lös­

ningsrätt, varom stämning utfärdats

före nya lagens ikraftträdande, skall

äldre lag alltjämt äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

27

Förslag

till

L a

om ändrad lydelse av 4 kap

Härigenom förordnas, att 4 kap. 10

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

4 kap.

10

§.

Vill kronan begagna sig av lös­

ningsrätt, som i 9 § stadgats, skall

underrättelse därom meddelas ström­

fallets ägare under femte året före

den för inlösningen bestämda tid­

punkten samt frågan därefter före

sistnämnda tidpunkt fullföljas ge­

nom ansökan om stämning till

all­

män domstol.

Har kronan å tid, som

nyss sagts, underrättat strömfallets

ägare, att kronan vill begagna sig av

lösningsrätten, äge ock strömfallets

ägare att i enahanda ordning full­

följa frågan.

Varder ej — — — gången förfal­

len.

11

§•

Skall på------------ särskilt föreskri­

vet.

Medför lösningsrätttens — — —

kronan lösas.

Där till------------- är stadgat.

Tvist om------------- av domstolen.

g

10 och 11 §§ vattenlagen,

och 11 §§ vattenlagen skola erhålla

(Föreslagen lydelse:)

4 kap.

10 §.

Vill kronan begagna sig av lös­

ningsrätt, som i 9 § stadgats, skall

underrättelse därom meddelas ström­

fallets ägare under femte året före

den för inlösningen bestämda tid­

punkten samt frågan därefter före

sistnämnda tidpunkt fullföljas ge­

nom ansökan om stämning till

expro-

priationsdomstol.

Har kronan å tid,

som nyss sagts, underrättat ström­

fallets ägare, att kronan vill begagna

sig av lösningsrätten, äge ock ström­

fallets ägare att i enahanda ordning

fullfölja frågan.

Varder ej — — — gången förfal­

len.

11

§•

Skall på------------ särskilt föreskri­

vet.

Medför lösningsrättens — — —

kronan lösas.

Där till------------- är stadgat.

Tvist om — — — av domstolen.

28

Nämnd för bestämmande av er­

sättning i anledning av inlösning,

varom nu är fråga, skall bestå av ve­

derbörande ordförande i expropria-

tionsnåmnd och fyra ledamöter, av

vilka vardera parten äger utse två;

underlåter part utan styrkt laga för­

fall att fullgöra valet, välje rätten i

hans ställe. Ledamot i nämnden skall

vara svensk medborgare och hava

uppnått tjugufem års ålder. Ej må

till ledamot utses den, som ej råder

över sig och sin egendom eller år för­

klarad ovärdig att i rikets tjänst vi­

dare nyttjas eller eljest på grund av

honom ådömd straffpåföljd icke må

utöva allmän befattning eller blivit

dömd ovärdig att föra annans talan

inför rätta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

29

Förslag:

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 384)

om återköpsrätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 6, 8, 10—18 och 20 §§ lagen den 20 juni 1924

om återköpsrätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse:)

6 § 1 st.

Den, som vill göra gällande åter­

köpsrätt, har att instämma fastighe­

tens ägare till

underrätten

i den ort,

där fastigheten är belägen. Stämmes

den ägare, som sist sökt lagfart, eller

någon hans efterträdare i äganderät­

ten, vare dock ej erforderligt att

stämma ny ägare, å vilken fastighe­

ten före stämningens delgivning över­

låtits, så framt ej den, som blivit

stämd, vid

rätten

tillkännagiver, att

fastigheten frångått honom, eller

detta eljest varder för

rätten

kun­

nigt. Kommer nye ägaren, utan att

vara stämd, tillstädes såsom part i

målet, gälle ock den ågångna stäm­

ningen.

(Föreslagen lydelse:)

6

§•

Den, som vill göra gällande åter­

köpsrätt, har att instämma fastighe­

tens ägare till

expropriationsdomsto-

len

i den ort, där fastigheten är belä­

gen. Stämmes den ägare, som sist

sökt lagfart, eller någon hans efter­

trädare i äganderätten, vare dock ej

erforderligt att stämma ny ägare, å

vilken fastigheten före stämningens

delgivning överlåtits, så framt ej

den, som blivit stämd, vid

domstolen

tillkännagiver, att fastigheten från­

gått honom, eller detta eljest varder

för

domstolen

kunnigt. Kommer nye

ägaren, utan att vara stämd, tillstä­

des såsom part i målet, gälle ock

den ågångna stämningen.

Angående domstol i mål om åter­

köpsrätt och rättegången i sådant mål

skola bestämmelserna i lagen om ex­

propriation i tillämpliga delar lända

till efterrättelse med iakttagande av

vad i denna lag stadgas.

1 Senaste lydelse av 6, 8 och 14 §§ se SFS 1946: 830.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

8 § 1 st.

Rätten

give så snart ske kan

och

i varje fall före tillsättande av åter-

köpsnämnd, varom nedan sågs, be­

slut

i frågan, huruvida återköp må

äga rum.

Tillstädjes genom utslaget

återköp, må, där ej rätten samma

dag skiljer sig från målet föras sär­

skild talan; sker det ej, stånde utsla­

get fast. Fullföljes talan, vile under

tiden målet.

(Gällande lydelse:)

8

§.

Expropriationsdomstolen

give så

snart ske kan

särskild dom

i frågan,

huruvida återköp må äga rum,

och

äge domstolen förordna, att målet i

övrigt skall vila till dess domen vun­

nit laga kraft.

(Föreslagen lydelse:)

10 § 1 o. 2 st.

Varder ej överenskommelse, som i

9 § sägs, träffad, skall för fastigheten

erläggas en i penningar på en gång

utgående löseskilling motsvarande

fastighetens

fulla

värde, sådant det

befinnes under antagande dels att, för

obestämd tid framåt eller, där åter-

köpsrätten förbehållits endast för viss

tid, under den enligt avtalet återstå­

ende tiden, varje ägare av fastighe­

ten är bunden av återköpsrätten och

det i samband därmed avtalade vill­

kor angående fastighetens använd­

ning, och dels att fastigheten i övrigt

icke besväras av andra rättigheter än

dem, som vid försäljning av fastighe­

ten i den ordning, utsökningslagen

bestämmer, äga företräde framför

återköpsrätten eller ock äro av för­

säljningen oberoende.

Vid värdering------------ motsvaran­

de tillämpning.

10

§.

Varder ej överenskommelse, som i

9 § sägs, träffad, skall för fastigheten

erläggas en i penningar på en gång

utgående löseskilling motsvarande

fastighetens värde, sådant det befin­

nes under antagande dels att, för

obestämd tid framåt eller, där åter­

köpsrätten förbehållits endast för viss

tid, under den enligt avtalet återstå­

ende tiden, varje ägare av fastighe­

ten är bunden av återköpsrätten och

det i samband därmed avtalade vill­

kor angående fastighetens använd­

ning, och dels att fastigheten i övrigt

icke besväras av andra rättigheter än

dem, som vid försäljning av fastighe­

ten i den ordning, utsökningslagen

bestämmer, äga företräde framför

återköpsrätten eller ock äro av för­

säljningen oberoende.

Vid värdering------------ motsvaran­

de tillämpning.

10 § 3 st.

Å löseskilling skall, där ej enligt

9 § annat avtalats, gäldas ränta efter

sex procent från förfallodagen.

11

§•

Å löseskilling skall, där ej enligt

9 § annat avtalats, gäldas ränta efter

sex procent från förfallodagen.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

12 § 2 st.

Löseskillingen må------------- enligt

10

§.

14 § 1 st.

Rätten fastställe i sitt utslag

löse­

skillingen och den ränta, som därå

skall utgå; meddele ock erforderliga

bestämmelser angående fastighetens

tillträde och löseskillingens erläggan­

de. Såvitt ej annat med laga verkan

avtalats, utsätte

rätten

därvid viss

fardag efter det

utslaget

vunnit laga

kraft, å vilken återköparen skall till­

träda fastigheten och löseskillingen

senast skall nedsättas hos Konungens

befallningshavande.

Talan mot utsla­

get skall föras i samma ordning, som

är föreskriven för talan mot dom i

tvistemål.

14 § 2 st.

Fullföljes ej talan mot

utslaget,

går

detsamma

i verkställighet såsom

laga kraft ägande dom i tvistemål,

såvitt ej annat följer av vad i 7 §

andra stycket sägs.

15 §.

Då

rättens utslag

vunnit laga kraft

och, där löseskilling skall hos Ko­

nungens befallningshavande nedsät­

tas, sådant blivit fullgjort, övergår

fastigheten å återköparen, fri från

andra fordringar än dem, som på­

vila densamma med bättre rätt än

återköpsrätten.

Om återköpets------- - — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling------------skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköpa-

ren gravationsbevis rörande fastighe-

(Gällande lydelse:)

12

§.

Löseskillingen må —-------- enligt

10 g.

13 §.

Domstolen bestämme i sin dom

lö­

seskillingen och den ränta, som därå

skall utgå; meddele ock erforderliga

bestämmelser angående fastighetens

tillträde och löseskillingens erläggan­

de. Såvitt ej annat med laga verkan

avtalats, utsätte

domstolen

därvid viss

fardag efter det

domen

vunnit laga

kraft, å vilken återköparen skall till­

träda fastigheten och löseskillingen

senast skall nedsättas hos Konungens

befallningshavande.

(Föreslagen lydelse:)

14 §.

Fullföljes ej talan mot

domen,

går

densamma

i verkställighet såsom laga

kraft ägande dom i tvistemål, såvitt

ej annat följer av vad i 7 § andra

stycket sägs.

15 §.

Då

domen

vunnit laga kraft och,

där löseskilling skall hos Konungens

befallningshavande nedsättas, sådant

blivit fullgjort, övergår fastigheten å

återköparen, fri från andra fordring­

ar än dem, som påvila densamma med

bättre rätt än återköpsrätten.

Om återköpets------- - — är stadgat.

16 §.

Då löseskilling —------- skall häfta.

Vid nedsättning ingive återköpa­

ren gravationsbevis rörande fastighe­

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

ten,

rättens utslag

samt bevis att

ut­

slaget

vunnit laga kraft. Försummas

det, åligger Konungens befallningsha-

vande att genast på återköparens be­

kostnad anskaffa nämnda handling­

ar.

Löseskillingen varde-------------mot

ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande —

— — därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet

fordran eller rätt till avkomst eller

annan förmån, som på grund av sökt

eller beviljad inteckning eller enligt

11 kap. 2 § jordabalken besvärat

fastigheten, upphöra att däri gälla,

äge i fråga om löseskillingen samt an­

nan därå upplupen ränta än sådan,

varom i sista stycket sägs, stadgan-

dena om fördelning hos överexekutor

av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom motsvarande tillämp­

ning. Har vid löseskillingens bestäm­

mande

nämnden

gått utöver det be­

lopp, förre ägaren yrkat, och upp­

står efter gäldande av vad ur löse­

skillingen skall utgå till annan än

denne, överskott, som ej faller inom

nämnda belopp, må han ej uppbära

överskottet, utan varde detta åter­

ställt till återköparen. Samma lag

vare, i den mån överskott, som skulle

tillkomma förre ägaren, uppstår och

han till återköparen häftar för ogul­

den köpeskilling för fastigheten. Är

det tvistigt, huruvida förre ägaren

häftar i sådan skuld, varde frågan

därom förvisad till domstol.

Sammanträde för — — — inom

orten.

ten,

domen i målet

samt bevis att

densamma

vunnit laga kraft. För­

summas det, åligger Konungens be­

fallningshavande att genast på åter­

köparens bekostnad anskaffa nämnda

handlingar.

Löseskillingen varde — — — mot

ränta.

17 §.

Konungens befallningshavande —-

-------- därtill berättigad.

Skall i anledning av återköpet

fordran eller rätt till avkomst eller

annan förmån, som på grund av sökt

eller beviljad inteckning eller enligt

11 kap. 2 § jordabalken besvärat

fastigheten, upphöra att däri gälla,

äge i fråga om löseskillingen samt an­

nan därå upplupen ränta än sådan,

varom i sista stycket sägs, stadgan-

dena om fördelning hos överexekutor

av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom motsvarande tillämp­

ning. Har vid löseskillingens bestäm­

mande

domstolen

gått utöver det be­

lopp, förre ägaren yrkat, och upp­

står efter gäldande av vad ur löse­

skillingen skall utgå till annan än

denne, överskott, som ej faller inom

nämnda belopp, må han ej uppbära

överskottet, utan varde detta åter­

ställt till återköparen. Samma lag

vare, i den mån överskott, som skulle

tillkomma förre ägaren, uppstår och

han till återköparen häftar för ogul­

den köpeskilling för fastigheten. Är

det tvistigt, huruvida förre ägaren

häftar i sådan skuld, varde frågan

därom förvisad till

allmän

domstol.

Sammanträde för — — — inom

orten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

33

Har jämlikt —--------tillfalla åter-

köparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen

skett och bevis tillika inkommit, att

rättens utslag

vunnit laga kraft, skall

Konungens befallningshavande där­

om ofördröj ligen göra anmälan

på

landet

hos

domaren och i stad hos

rätten.

Utfaller, då--------— insända för-

delningslängden.

20 § 2 st.

Återköpare vare skyldig att gälda

kostnaden för löseskillingens fördel­

ning. Beträffande övriga med åter-

köpsförfarandet förenade kostnader,

så ock kostnaderna i mål, varom i

3 § sägs, skilje

rätten

mellan parter­

na efter tv för varje fall prövas skä­

ligt.

(Gällande lydelse:)

Har jämlikt------------ - tillfalla åter-

köparen.

18 §.

Då nedsättning av löseskillingen

skett och bevis tillika inkommit, att

domen

vunnit laga kraft, skall Ko­

nungens befallningshavande därom

ofördröj ligen göra anmälan hos

in­

skrivningsdomaren.

Utfaller, då------------ - insända för-

delningslängden.

20

§.

Återköpare vare skyldig att gälda

kostnaden för löseskillingens fördel­

ning. Beträffande övriga med åter-

köpsförfarandet förenade kostnader,

så ock kostnaderna i mål, varom i

3 § sägs, skilje

domstolen

mellan par­

terna efter ty för varje fall prövas

skäligt.

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Mål om återköp, vari stämning ut­

färdats före lagens ikraftträdande,

skall behandlas enligt äldre lag.

a Bihang till riksdagens protokoll 19b9. t samt. Nr 184.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag­

till

Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas,

dels

att 23, 39, 44, 46, 53, 58, 65, 66, 69, 71, 137—

139, 141 och 160 §§ samt överskriften framför 137 § byggnadslagen den

30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock

att 140 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Gällande lydelse:)

23 §.

Kan överenskommelse i ersätt­

ningsfrågan icke träffas, skall den

som vill framställa ersättningsan­

språk instämma sin talan till

rätten

i den ort där marken ä!r. Jämväl

staden äger påkalla prövning av er­

sättningsfrågan enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse si­

dor uppkomna kostnader å målet, så­

framt ej

rätten

med hänsyn till om­

ständigheterna finner skäligt annor­

lunda förordna.

39 §.

Har å------------- mot lösen. I

I fråga —--------medgiver det.

44 §.

Är mark — — — tillstånd därtill.

Kan kostnaden------------ lösa mar­

ken.

(Föreslagen lydelse:)

23 §.

Kan överenskommelse i ersätt­

ningsfrågan icke träffas, skall den

som vill framställa ersättningsan­

språk instämma sin talan till

ex-

propriationsdomstolen

i den ort där

marken är. Jämväl staden äger på­

kalla prövning av ersättningsfrågan

enligt vad nu sagts.

Staden skall vidkännas å ömse si­

dor uppkomna kostnader å målet, så­

framt ej

domstolen

med hänsyn till

omständigheterna finner skäligt an­

norlunda förordna.

39 §.

Har å------------- mot lösen.

Tvist om ersättning eller lösen

prövas av expropriationsdomstolen.

I fråga-------------medgiver det.

44 §.

Är mark------------ tillstånd därtill.

Kan kostnaden-------- -— lösa mar­

ken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

35

Kunna staden och markägaren icke

enas om det belopp till vilket värde­

stegringen skall beräknas, skall det

bestämmas av

nämnd som på endera

partens ansökan tillsättes i den ord­

ning lagen om expropriation föreskri­

ver.

Kostnaden

för förfarandet

skall

gäldas av staden, såvitt ej med hän­

syn till omständigheterna annat fin­

nes skäligt.

46 §.

Äro enligt -— --------talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa

ej löseskillingen, vare ägare av an­

nan tomtdel berättigad lösa efter det

åsatta värdet, såframt han gör anmä­

lan därom hos

rätten

inom tre må­

nader efter det löseskillingen skolat

erläggas och styrker att han nedsatt

den på återstoden av tomten belö­

pande löseskillingen hos länsstyrel­

sen. Äro i sådant fall flera som vilja

lösa, bestämmes företrädet mellan

dem efter nyss stadgade grunder.

(Gällande lydelse:)

53 §.

Skall enligt — — -— förordna

härom.

Den som förfogar över området är

pliktig att deltaga i kostnaden för tra­

fikledens anordnande i den mån han

kan anses hava nytta av denna. I

kostnaden inräknas ersättning för

intrång som genom trafikleden till­

skyndas honom. Uppstår tvist om

skyldighet att deltaga i kostnaden,

skall tvisten avgöras av

nämnd som

på endera partens ansökan tillsältes

i den ordning lagen om expropria­

tion föreskriver.

Kostnaden

för för-

Kunna staden och markägaren icke

enas om det belopp till vilket värde­

stegringen skall beräknas, skall det

på talan av endera parten

bestäm­

mas av

expropriationsdomstolen.

Kostnaden

i sådant mål

skall gäldas

av staden, såvitt ej med hänsyn till

omständigheterna annat finnes skä­

ligt.

(Föreslagen lydelse:)

46 §.

Äro enligt —--------talan därom.

Erlägger den som berättigats lösa

ej löseskillingen, vare ägare av an­

nan tomtdel berättigad lösa efter det

åsatta värdet, såframt han gör an­

mälan därom hos

expropriationsdom­

stolen

inom tre månader efter det lö­

seskillingen skolat erläggas och styr­

ker att han nedsatt den på återsto­

den av tomten belöpande löseskilling­

en hos länsstyrelsen. Äro i sådant fall

flera som vilja lösa, bestämmes före­

trädet mellan dem efter nyss stadga­

de grunder.

53 §.

Skall enligt — — — förordna

härom.

Den som förfogar över området är

pliktig att deltaga i kostnaden för

trafikledens anordnande i den mån

han kan anses hava nytta av denna.

I kostnaden inräknas ersättning för

intrång som genom trafikleden till­

skyndas honom. Uppstår tvist om

skyldighet att deltaga i kostnaden,

skall tvisten

på talan av endera par­

ten

avgöras av

expropriationsdomsto­

len.

Kostnaden

i sådant mål

skall gäl­

das av staden, såvitt ej med hänsyn

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

farandet

skall gäldas av staden, så­

vitt ej med hänsyn till omständighe­

terna annat finnes skäligt.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvär­

det å all gatumarken framför tom­

ten eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatukorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § förs­

ta stycket icke tagas i beräkning.

(Gällande lydelse:)

65 §.

Kunna staden och ägare av tomt

eller kvartersmark ej enas om det

markvärde som skall ligga till grund

för beräkning av ersättning för ga­

tumark, skall detta bestämmas av

nämnd som på endera partens ansö­

kan tillsättes i den ordning lagen om

expropriation föreskriver. Nämnden

har att efter de grunder vilka gälla

för uppskattning av gatumark som

avstås till staden uppskatta värdet av

själva marken utan hänsyn till kost­

nad som staden vidkänts för markens

iordningställande. Råder tvist om

vidden av den gatumark som ägaren

av tomten eller kvartersmarken har

att ersätta, skall särskilt värde sättas

å den mark tvisten gäller.

Staden skall vidkännas å ömse si­

dor uppkomna kostnader för mark­

värdets bestämmande,

såvitt ej med

hänsyn till omständigheterna annat

finnes skäligt.

till omständigheterna annat finnes

skäligt.

58 §.

Ersättning varom i 56 och 57 §§

sägs skall beräknas efter medelvär­

det å all gatumarken framför tom­

ten eller, i fråga om gatukors, å den

mark som ingår i gatukorset; dock

skall vägmark som avses i 57 § förs­

ta stycket icke tagas i beräkning.

Värdet av själva marken skall, efter

de grunder vilka gälla för uppskatt­

ning av gatumark som avstås till sta­

den, uppskattas utan hänsyn till

kostnad som staden vidkänts för

markens iordningställande.

65 §.

Tvist om ersättning för gatumark

prövas av expropriationsdomstolen

på talan av endera parten. Kostna­

den i sådant mål skall gäldas av sta­

den,

såvitt ej med hänsyn till om­

ständigheterna annat finnes skäligt.

(Föreslagen lydelse:)

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

66 §. 66 §.

Då ersättning för gatumark

be­

stämts eller markvärdering skett,

vare ny ägare av tomt eller kvarters-

mark, som berörts av åtgärden, bun­

den i samma omfattning som förre

ägaren.

69 §.

Svarar den------------ hänsyn därtill.

71 §.

Den som —--------- staden skadeslös.

Finnes å —-------- ersättning där­

för.

Kunna parterna ej enas om ersätt­

ningens storlek, skall denna bestäm­

mas av nämnd som på endera par­

lens ansökan tillsäites i den ordning

lagen om expropriation föreskriver.

Staden skall vidkännas å ömse sidor

uppkomna kostnader för ersättning­

ens bestämmande, såvitt ej med hän­

syn till omständigheterna annat fin­

nes skäligt.

III, Om bestämmande och erläggande

av lösen.

137 §.

Med avseende----------- §§ stadgas.

138 §.

I fall-------------om stämning.

Uppkommer i mål angående inlö-

Då ersättning för gatumark

blivit

bestämd,

vare ny ägare av tomt eller

kvartersmark, som berörts av åtgär­

den, bunden i samma omfattning

som förre ägaren.

69 §.

Svarar den------- — hänsyn därtill.

Beträffande tvist om bidrag till ga-

tubyggnadskostnad skall vad i 65 §

stadgas äga motsvarande tillämp­

ning.

71 §.

Den som------------staden skadeslös.

Finnes å------------- ersättning där­

för.

Beträffande tvist om ersättningen

skall vad i 65 § stadgas äga motsva­

rande tillämpning.

III. Om bestämmande och erläggande

av lösen in. in.

137 §.

Med avseende ----------- - §§ stadgas.

7

mål, som eljest enligt denna lag

skall upptagas av expropriationsdom-

stol, skola bestämmelserna om dom­

stol och rättegång i expropriations-

mål i tillämpliga delar gälla, där ej

annat är särskilt stadgat.

138 §.

I fall------------ - om stämning.

Ogillas

yrkande

om inlösen, gälle

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

sen av mark tvist om rätt eller plikt

att lösa och erfordras ej för pröv­

ning av tvisten att uppskattning sker

av markens värde, give rätten sär­

skild dom i tvisten, innan nämnd

sättes, och äge rätten förordna, att

målet i övrigt skall vila till dess do­

men vunnit laga kraft.

Ogillas

yrkan­

det

om inlösen, gälle i fråga om rät­

tegångskostnad vad därom i allmän­

het är stadgat.

139 §.

Har ägare — -------- om inlösen.

1 sådant mål skola de ledamöter

av expropriationsnämnden som par­

terna äga välja utses gemensamt av

de ägare till tomten som föra talan

i målet eller, om de ej kunna enas

om valet, av rätten. Nämnden

skall

för varje ägare åsätta hans tomtdel

särskilt värde.

141 §.

Bestämmelserna i —----------i stads­

plan.

Är fråga om att mark som ingår

i tomt skall inlösas av anledning var­

om förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i

16

§

andra stycket lagen om expropria­

tion gälla, att till

rätten

skall ingi­

vas karta med protokoll rörande mät­

ning av tomten enligt bestämmelser­

na i 2 kap. lagen om fastighetsbild­

ning i stad; och skall vad i 47

a

§

lagen om expropriation är stadgat

om karta och beskrivning i stället

gälla karta och protokoll som nu

sagts.

i fråga om rättegångskostnad vad

därom i allmänhet är stadgat.

139 §.

Har ägare-------- — om inlösen.

Expropriationsdomstolen

skall för

varje ägare åsätta hans tomtdel sär­

skilt värde.

141 §.

Bestämmelserna i------------ i stads­

plan.

Är fråga om att mark som ingår i

tomt skall inlösas av anledning var­

om förmäles i 46 eller 47 §, skall i

stället för bestämmelserna i

26

§

andra stycket lagen om expropria­

tion gälla, att till

expropriationsdom­

stolen

skall ingivas karta med proto­

koll rörande mätning av tomten en­

ligt bestämmelserna i 2 kap. lagen

om fastighetsbildning i stad; och

skall vad i

36

§ lagen om expropria­

tion är stadgat om karta och beskriv­

ning i stället gälla karta och proto­

koll som nu sagts.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger

länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket stadsplan, bygg-

nadsplan eller utomplansbestämmel-

ser ej fastställts, förordna att stad­

gandet i 7 § första stycket ej skall

gälla förrän från och med den 1 ja­

nuari

1950.

(Gällande lydelse:)

160 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger

länsstyrelsen beträffande område på

landet, för vilket stadsplan, bygg-

nadsplan eller utomplansbestämmel-

ser ej fastställts, förordna att stad­

gandet i 7 § första stycket ej skall

gälla förrän från och med den 1 ja­

nuari

1952.

(Föreslagen lydelse:)

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1950, men länsstyrelse må re­

dan dessförinnan meddela förordnan­

de enligt 160 § nya lagen.

Mål, vari stämning utfärdats före

lagens ikraftträdande, skall behand­

las enligt äldre lag.

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 § förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 16 maj 1884 angående

patent skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse:)

17 §.

Därest Konungen prövar nödigt,

att patenterad uppfinning skall upp­

låtas till allmänhetens fria begagnan­

de eller utövas för statens räkning,

utgöre patentet ej hinder däremot;

dock vare patenthavaren berättigad

till full ersättning. Kan ej överens­

kommelse träffas om ersättningens

belopp, varde detta bestämt av

sär­

skild nämnd, tillsatt inför domstol i

den ordning gällande förordning om

jords eller lägenhets avstående för

allmänt behov föreskriver.

(Föreslagen lydelse:)

17 §.

Därest Konungen prövar nödigt,

att patenterad uppfinning skall upp­

låtas till allmänhetens fria begagnan­

de eller utövas för statens räkning,

utgöre patentet ej hinder däremot;

dock vare patenthavaren berättigad

till full ersättning. Kan ej överens­

kommelse träffas om ersättningens

belopp, varde detta bestämt av

dom­

stol.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Mål, vari stämning utfärdats före

lagens ikraftträdande, skall behand­

las enligt äldre lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

41

Förslag­

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigs­

rätt, ägodelningsrätt, vattendomstol

eller arbetsdomstolen må på de vill­

kor och i den omfattning som här

nedan stadgas fri rättegång beviljas

den, som icke äger tillgång till gäl­

dande av de med rättegången därstä­

des förenade kostnaderna eller efter

deras utgivande skulle sakna nödiga

medel för eget uppehälle och för full­

görande av honom åliggande under­

hållsskyldighet. Vad nu sagts om

mål skall äga motsvarande tillämp­

ning å förundersökning i brottmål,

så ock å ärende som avses i lagen

om handläggning av domstolsärenden

eller eljest ej skall handläggas i den

för tvistemål eller brottmål stadgade

ordningen.

Fri rättegång — — — fri rätte­

gång.

Målsägande i — — — äro därtill.

(Föreslagen lydelse:)

1 §•

I mål vid allmän underrätt, krigs­

rätt, ägodelningsrätt, vattendomstol,

expropriationsdomstol

eller arbets­

domstolen må på de villkor och i den

omfattning som här nedan stadgas

fri rättegång beviljas den, som icke

äger tillgång till gäldande av de med

rättegången därstädes förenade kost­

naderna eller efter deras utgivande

skulle sakna nödiga medel för eget

uppehälle och för fullgörande av ho­

nom åliggande underhållsskyldighet.

Vad nu sagts om mål skall äga mot­

svarande tillämpning å förundersök­

ning i brottmål, så ock å ärende som

avses i lagen om handläggning av

domstolsärenden eller eljest ej skall

handläggas i den för tvistemål eller

brottmål stadgade ordningen.

Fri rättegång — — — fri rätte­

gång.

Målsägande i ------------- äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1950.

Senaste lydelse se SFS 1947: fi33.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 februari 1949.

Närvarande:

^Statsråden W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, D^anielson, V^ougt, Z^etter­

^berg, S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, K^ock, A^ndersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

ändringar i

expropriationslagstiftningen m. m.

Föredraganden anför följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 juni 1946 tillkallade jag

den 8 juli 1946 landshövdingen M. F. Jacobsson, arkitekten S. A. Lindström,

numera generaldirektören B. A. Nordenstam, professorn T. F:son Palander

och numera professorn U. Åhrén att verkställa utredning av frågan om ut­

formningen av en rationell markpolitik, såvitt anginge jordens användning

för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Åt Jacobsson uppdrogs att

vara utredningsmännens ordförande. För att på kallelse av ordföranden del­

taga i överläggningar med utredningsmännen utsågos advokaten S. Ahlmark,

ombudsmannen O. Bengtsson, avdelningschefen G. Beskow, redaktören N.

Horney, sekreteraren F. Kaijser, f. d. borgarrådet O. Larsson, socialekono­

men R. Meidner, sekreteraren S. O. Rodhe, disponenten Chr. von Sydow,

överlantmätaren H. C. B. Wetterhall och stadsarkitekten G. M. Wetterling.

Utredningsmännen antogo benämningen markutredningen. Den 4 oktober

1946 förordnades kommerserådet K. S. Matz att tillsvidare biträda utred­

ningen, såvitt anginge vissa inom utredningen aktuella frågor om ändringar

i expropriationslagstiftningen.

Markutredningen har den 9 december 1947 avgivit delbetänkande med

förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen (SOU 1948: 4). De

i betänkandet behandlade huvudfrågorna äro, efter den indelning som till-

lämpas i det följande, 1) rätt för kommun att expropriera mark för tätbe­

byggelse, 2) principerna för värdering av fastighet vid expropriation, 3)

överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse, 4) vissa sär­

skilda frågor beträffande expropriationsersättning, 5) expropriation och för­

säljning av kronans, kyrkans och universitetens mark samt 6) expropria-

tionsmyndighetens organisation.

43

Utlåtanden över markutredningens förslag ha efter remiss avgivits av

justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, socialstyrelsen, civilförsvarssty-

relsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadssty­

relsen, kammarkollegiet, statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, kommerskollegium, patent- och re­

gistreringsverket, statens byggnadslånebyrå (numera bostadsstyrelsen),

ordföranden i processnämnden, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrel­

ser, domkapitlen i Uppsala ärkestift samt Lunds och Linköpings stift, Upp­

sala och Lunds universitet, fastighetsbildningssakkunniga, landsorganisa­

tionen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet,

svenska landskommunernas förbund, Sveriges fastighetsägareförbund, hy­

resgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Sve­

riges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbyg­

dens folk, länsarkitekternas förening, svenska bankföreningen, stadskolle-

gierna i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna i Malmö, Borås, Lin­

köping och Uppsala, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges

advokatsamfund. Därjämte har yttrande inkommit från handelskamrarnas

nämnd.

I anledning av innehållet i markutredningens förslag beträffande frågor­

na 3) överföring till det allmänna av värdestegring vid tätbebyggelse och

6) expropriationsmyndighetens organisation samt vad i remissyttrandena

därom anförts upprättades i augusti 1948 inom justitiedepartementet PM

med förslag till lagstiftning om exploateringsavgift samt om organisationen

i expropriationsmål (justitiedepartementets promemorior 1948. 1).

Jämväl departementspromemorian har varit föremål för remissbehand­

ling och har därvid utlåtanden avgivits dels av samma myndigheter och

organisationer, som yttrat sig över markutredningens förslag, med undan­

tag av egnahemsstyrelsen samt patent- och registreringsverket, dels ock av

föreningen Sveriges stadsarkitekter, föreningen Sveriges stadsdomare

samt Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares riksförbund. Ytt­

rande över promemorian har dessutom inkommit från svenska byggnads-

industriförbundet.

Sedan ärendet härefter ytterligare beretts inom departementet, därvid

även uppmärksammats en av byggnadsstyrelsen gjord framställning om

ändring av 160 § byggnadslagen den 30 juni 1947, anhåller jag nu att få

anmäla detsamma och i anslutning därtill lämna följande redogörelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

I. Rätt för kommun att expropriera mark för

tätbebyggelse.

Gällande rätt m. m.

Bestämmelser om rätt för kommun att expropriera mark för olika

kommunala ändamål finnas dels i lagen (ten 12 maj 1917 om expropriation,

dels i byggnadslagen den 30 juni 1947.

44

I 1 § lagen om expropriation stadgas sålunda, att fastighet

som tillhör annan än kronan må tagas i anspråk genom expropriation, om

Konungen prövar det nödigt, bland annat

(2.) för anläggning för den allmänna samfärdselns främjande;

(3.) för allmän byggnad;

(4.) för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kom­

mun att tillgodose;

(5.) för att förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vat­

tenledning som är anlagd för sådant ändamål;

(6.) för annat ändamål, som är jämförligt med något av de förut nämn­

da och äger väsentlig betydelse för det allmänna;

(7.) för att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller

fiskeläge eller å annan ort med större sammanträngd befolkning åstad­

komma tryggade bostadsförhållanden; eller

(8.) för att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort

mark till byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor eller

åsyftande folkbildning, nykterhetens främjande eller annat därmed jämför­

ligt ideellt ändamål av synnerlig vikt eller till byggnad för gudstjänst eller

annan andaktsövning.

I byggnadslagen finnas flera bestämmelser om rätt för kommun

att inlösa eller eljest taga i anspråk mark. Stundom inträder rätten härtill

direkt som en följd av exempelvis att stadsplan blir fastställd, i andra fall

kräves särskilt beslut i saken av Kungl. Maj :t, vilket därvid emellertid grun­

das på byggnadslagen, ej på lagen om expropriation. Sålunda stadgas i

18

och

47 §'§ att staden må lösa mark, som enligt fastställd generalplan eller

stadsplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Detsamma gäller

annan mark, som ingår i fastställd generalplan eller stadsplan och som ej är

avsedd för enskilt bebyggande, såvitt markens användning för avsett ända­

mål ej ändock kan anses säkerställd. I 44 § givas bestämmelser om s. k. zon-

expropriation. Sådan kan förekomma i två fall, nämligen dels då mark som

ingår i byggnadskvarter icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse

med stadsplanen och planens genomförande ej kan förväntas äga rum inom

skälig tid utan stadens ingripande, dels då kostnaden för genomförande av

stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det bi­

drag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare och planens

genomförande medför väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark.

I båda fallen kräves särskilt medgivande av Kungl. Maj :t. Även enligt 47

§

kan staden under vissa omständigheter få rätt att inlösa mark som ingår

i byggnadskvarter, nämligen när en tomt är splittrad i flera delar i olika

ägares hand och ännu ett år efter tomtindelningens fastställande ingen av

dem begagnar sin rätt enligt lagen att inlösa återstoden av tomten. Där

stadsplan lägges över ett markområde, som i sin helhet tillhör en ägare,

kan enligt

70 §

Kungl. Maj :t förordna, att mark som för områdets ända­

målsenliga användning erfordras till gata eller annan allmän plats eller till

allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla staden, i den mån det med

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

45

hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och

övriga omständigheter prövas skäligt.

Kommunernas rätt att expropriera mark avser således främst sådana

områden som erfordras för allmänna anläggningar eller andra allmänna än­

damål. Möjligheterna att taga i anspråk mark för att upplåta den till en­

skild bebyggelse äro mera begränsade. De bestämmelser därom som finnas i

byggnadslagen avse i allmänhet endast planlagd mark, och för tillämpning

därav skola föreligga särskilda förutsättningar i olika fall. Det i 1 § 7. lagen

om expropriation upptagna stadgandet om rätt att taga i anspråk mark för

att inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskeläge ellei

å annan ort med större sammanträngd befolkning åstadkomma tryggade bo­

stadsförhållanden tillkom med anledning av en skrivelse av 1907 års riks­

dag, som framförallt tog sikte pa sadana fall där bostadsförhållandena vore

oförmånliga och osäkra enär byggnaderna stode på ofri grund. I enlig­

het härmed föreskrives i 99 § samma lag, att sådan expropriation endast må

avse område som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än maikens

ägare.

Vid flera tillfällen ha framkommit förslag om vidgade möjligheter att

expropriera mark för bostadsändamål. Sålunda väcktes vid 1 9 24 och

1938 års riksdagar motioner i detta syfte, vilka emellertid ej för­

anledde någon riksdagens åtgärd (se motioner i första kammaren 1924. 97

samt i andra kammaren 1924:178 och 1938:282 ävensom andra lagut­

skottets utlåtande 1924:39 och 1938: 41). I

I två vid 1944 års riksdag väckta likalydande motioner (I: 31 och

11:73) hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om förslag till sådana ändringar i stadsplanelagen och expropriationslagen,

att möjligheterna ökades för kommun att inlösa mark, som kommunen i

ändamål att befrämja kommunens sunda och normala utveckling önskade

utnyttja eller tillhandahålla för bostadsbebyggelse eller industriändamål.

I utlåtande, nr 63, över motionerna anförde andra lagutskottet bl. a., att

under senare tid den uppfattningen alltmer gjort sig gällande, att främ­

jandet av en ändamålsenlig bostadsbebyggelse vore att anse såsom en be­

tydelsefull kommunal angelägenhet, särskilt då fråga vore om tättbebyggda

samhällen. Den kommunala verksamheten på förevarande område hade i

stor utsträckning bedrivits på så sätt, att kommunerna själva inköpt mark

och sedan utnyttjat eller tillhandahållit marken för bostadsändamål. Att

bostadsanskaffningen sålunda ägde rum under medverkan från kommuner­

nas sida syntes i många fall vara nödvändigt eller åtminstone synnerligen

önskvärt. Motionärerna hade gjort gällande, att denna kommunernas veik-

samhet ofta hindrats genom att markägare utan godtagbara skäl motsatt

sig att mot rimlig ersättning avyttra för bostadsbebyggelse lämplig mark.

Detta påstående hade vunnit stöd i vissa till utskottet avgivna remissytt­

randen. Om det från det allmännas synpunkt voro önskvärt, att mark toges

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

i anspråk för bostadsändamål, men markägaren utan giltig anledning un­

derläte att nyttja marken för dylikt ändamål eller motsatte sig att avyttra

marken mot rimlig ersättning, talade enligt utskottet starka skäl för att

kommunerna borde ha rätt att påkalla tvångsförfarande gentemot mark­

ägaren. Utskottet ville därför förorda en närmare utredning, huruvida kom­

munerna härvidlag borde tillerkännas ökade befogenheter. Det syntes mera

tveksamt, om vidgade möjligheter borde tillerkännas kommun att inlösa

mark jämväl för industriändamål. Även denna fråga syntes dock böra prö­

vas i samband med den av utskottet förordade utredningen.

På utskottets hemställan beslöt riksdagen skrivelse (nr 415) till Kungl.

Maj :t med anhållan om en förutsättningslös utredning, huruvida ökade

möjligheter borde tillerkännas kommuner att mot ägares vilja inlösa mark

för bostadsbebyggelse och industriändamål.

Riksdagens skrivelse har efter remiss varit föremål för yttranden från

olika kommunala myndigheters sida. Från många håll har därvid starkt

betonats behovet av vidgade möjligheter för kommunerna att i tid förvärva

mark för framtida bostads- och industribebyggelse. Ett uttryckligt stadgan­

de om expropriationsrätt för kommunerna i dylika fall skulle också, har

det framhållits, underlätta frivilliga uppgörelser om förvärv av mark för

dylika ändamål. Det har även från olika håll gjorts gällande, att obebyggda

fastigheter eller fastigheter med äldre bebyggelse i spekulationssyfte un­

dandragas från byggnadsmarknaden, medan kommunen tvingas att för

dryga kostnader framdraga gator och ledningar till samhällets perifera de­

lar. Även saneringen av äldre kåkstadsbebyggelse har, uppges det, förhind­

rats genom tomtspekulation.

Även i de motioner vid 1 9 4 5 års riksdag, som gåvo anledning till

att markutredningen tillsattes, framhölls som angeläget att tomtmark som

erfordrades för bostadsbebyggelse kunde överföras i samhällets ägo.

I proposition nr 259 vid 1947 års riksdag framlades förslag till

lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. Enligt

1 och 2 §§ i förslaget skulle kommun, om den så funne påkallat för att

främja bostadsförsörjningen inom kommunen, äga ställa medel för ända­

målet till förfogande ävensom vara skyldig att genom lämpligt kommunalt or­

gan förmedla lån och bidrag av statsmedel för bostadsförsörjningen. I 3 §

stadgades därjämte att det skulle åligga kommunen att till främjande av bo­

stadsförsörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i fråga om

planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bildandet av all­

männyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktionen som erford­

rades för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostä­

der inom kommunen.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande, nr 53, att utskottet visserligen

ville uttala sig för att även sistnämnda uppgift pålades kommunerna, men

att frågan härom borde prövas först i samband med behandlingen av mark­

utredningens väntade förslag. I anledning härav blev lagförslaget antaget

av riksdagen med uteslutande av den i 3 § upptagna bestämmelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

47

Markutredningen.

I markutredningens betänkande lämnas en historisk översikt (bet. s. 27

—34), av vilken utredningen finner framgå att utvecklingen numera lett

till att det framstode som en självklar förpliktelse för det allmänna att

sörja för att befolkningen finge tillgång till goda bostäder till överkomliga

priser. Det allmänna — och i detta fall närmast kommunerna — hade med

andra ord skyldighet att driva en aktiv bostadspolitik. Utredningen erinrar

om det vid 1947 års riksdag framlagda förslaget att lagfästa denna skyl­

dighet och betecknar det för sin del som i hög grad önskvärt, att kommu­

nernas förpliktelse att vidtaga åtgärder till bostadsförsörjningens främjan­

de — särskilt i fråga om planläggningen och ledningen av bostadsproduk­

tionen i syfte att åstadkomma en tillfredsställande tillgång till fullvärdiga

bostäder — bleve i lag fastslagen. För att detta ansvar skulle kunna åläggas

kommunerna måste dessa erhålla större möjligheter att förvärva mark, som

för ändamålet erfordrades.

Minst lika viktigt vore också enligt utredningens mening att kommuner­

na genom utvidgning av expropriationsrätten sattes i tillfälle att på ett till­

fredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att bemästra sina ut­

byggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta för en god ut­

veckling av det lokala näringslivet. Den grundläggande principen i den nya

byggnadslagstiftningen vore att samhället förbehållits rätten att bestämma

var och när tätbebyggelse finge äga rum.

De problem som uppstode då det gällde att åstadkomma välordnade tät­

bebyggelseområden — särskilt därvid uppkommande planeringsspörsmål —

skulle enligt utredningen bli lättast lösta, om marken vore i samhällets

hand. Det borde därför för en framsynt ledning från kommunens sida vara

angeläget, att samhället i god tid innan bebyggelsen bleve aktuell satte sig i

besittning av de behövliga markområdena. Med det nära samband, som fun­

nes mellan utnyttjandet av områden av olika slag inom en samhällsbild­

ning, borde samhällets expropriationsrätt gälla de slag av områden, som i

första hand vore nödvändiga för samhällenas existens och utveckling, näm­

ligen bostads- och industriområden och de områden som direkt behövdes i

samband med dessas utnyttjande, t. ex. trafikleder, fritidsområden in. in.

De nuvarande bestämmelserna i lagen om expropriation lämnade enligt

utredningens mening icke tillräckligt stöd för att tillgodose det allmännas

krav. Fn tillämpning av byggnadslagstiftningen kunde ej heller alltid räcka,

då ju t. ex. lösensrätt till kvartersmark inom stadsplaneområde enligt bygg­

nadslagen först inträdde på ett sent stadium efter planens fastställande och

först sedan det visat sig, alt mark undanhölles från bebyggelse till for­

fång för en sund utveckling. Härigenom uppstode tidsutdräkt, som kunde

omöjliggöra ett planmässigt fullföljande av kommunens bosladsforsorj-

ningsprogram. För övrigt borde så vitt anginge stadsplan lämpligen anstå

med upprättande och fastställande av planen, tills kort innan bebyggelsen

vore avsedd att sättas i gång. Alt vänta så länge med frågan om markför­

värv läte sig dock ej gärna göra. Byggnadslagen och byggnadsstadgan för­

48

Kunql. Maj.ts proposition nr 184.

utsatte också att de områden som öppnades för tätbebyggelse vid varje sär­

skild tidpunkt icke vore större än som svarade mot det aktuella behovet.

Härigenom gåves emellertid ägare av den mark, som vid viss tidpunkt an­

visats för tätbebyggelse, ett slags monopolställning, som eventuellt skulle

kunna utnyttjas för att höja markpriset. Skulle byggnadslagen och bygg­

nadsstadgan kunna tillämpas på avsett vis utan de olägenheter, som här

antytts, måste det allmänna ha möjlighet att i förekommande fall bryta en

markägares monopolställning genom att lösa marken till rimligt pris och

sålunda öppna markområdet för bebyggelse.

Markutredningen har i detta sammanhang även berört frågan om vem

som skall äga tillgodogöra sig den vinst som i allmänhet uppkommer genom

att mark stiger i värde i samband med att den exploateras. Efter byggnads­

lagens tillkomst kunde markägaren ej sägas inneha någon generell rätt till

exploatering med tätbebyggelse. Utredningen framhåller, att om det allmän­

na finge möjlighet att förvärva äganderätten till marken innan den exploa­

terades, vunne man också, att samhället kunde tillföras den ekonomiska

vinst, som uppstode, om marken i samband med exploateringen stege i vär­

de. Denna vinst kunde visserligen i större eller mindre omfång överföras till

samhället även genom beskattning av oförtjänt värdestegring å mark, men

införandet av en dylik skatteform vore förenad med så stora praktiska svå­

righeter, att markutredningen icke i detta sammanhang velat taga upp frå­

gan härom till behandling. Utredningen hade strävat efter att utforma

sitt förslag till ändring av expropriationsreglerna så att det allmänna finge

möjlighet att tillgodogöra sig den värdestegring å mark, som kunde upp­

komma genom att samhället medgåve ökat utnyttjande av marken för bygg­

nads- eller industriändamål. I

I enlighet härmed har markutredningen föreslagit ändrad lydelse av stad­

gandet under 7. i 1 § lagen om expropriation. Den nuvarande lydelsen av

detta stadgande betecknar utredningen som en relikt från tiden före ensit-

tarlagstiftningens tillkomst. Med bestämmelsen avsåges att bereda den, som

inom en tätort förvärvat nyttjanderätt till tomtplats och därå uppfört bo­

stadsbyggnad för sig och sin familj, möjlighet att förvärva äganderätt till

området. Expropriationen skulle ske med staten, kommun eller municipal-

samhälle såsom mellanhand. Behovet av expropriation för nämnda ändamål

syntes numera vara ganska begränsat, sedan genom ensittarlagstiftningen

husägaren erhållit viss rätt att själv lösa marken i fråga.

I stället föreslår utredningen den lydelsen av stadgandet, att fastighet må

tagas i anspråk genom expropriation, om Konungen prövar det nödigt för

att i kommuns eller municipalsamhälles ägo överföra mark, som med hän­

syn till kommunens eller municipalsamhällets framtida utveckling erford­

ras för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordningar.

I fråga om tillämpningen av det föreslagna stadgandet har utredningen

anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

49

Vad först angår vilka kommunala enheter, som skola äga

expropriera mark på grund av den föreslagna bestämmelsen, framhålles,

att utom de vanliga primärkommunerna även municipalsamhällen borde ha

sådan rätt. Skulle det av 1944 års kommitté för kommunal samverkan (SOU

1947:30) framlagda förslaget till lag om regionkommuner komma till ge­

nomförande, borde även regionkommuner erhålla rätt till expropriation.

Rätten för kommun att expropriera mark inom annan kommuns

o m r å d e är i gällande lag i viss mån begränsad. Expropriation för de ända­

mål, som avses under punkterna 7—9 i 1 § lagen om expropriation, näm­

ligen för att åstadkomma tryggade bostadsförhållanden, för samlingslo­

kaler och för skogsåterväxt, må enligt bestämmelser i 99, 102 och 106 §§

samma lag beviljas kommun eller municipalsamhälle endast såvitt angår

mark inom dess område. Beträffande övriga expropriationsändamål finns

ingen sådan begränsning.

Enligt markutredningen borde emellertid den nu stadgade begränsningen

gälla även expropriation enligt den av utredningen föreslagna nya lydelsen

av punkt 7. Om kommun utan vidare skulle äga expropriationsrätt för att

tillgodose sitt växande bostadsbehov inom angränsande kommuners områ­

den, skulle mycket svårlösliga intressekonflikter kunna uppstå. Dessutom

vore det som nämnts avsett att genom expropriation till det allmänna över­

föra den värdestegring som eventuellt kunde uppkomma genom den ökade

bebyggelsen, och denna värdestegring borde tillkomma den kommun, där

marken låge.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för expropria­

tionsrätten anför utredningen, att frågan om kommunens behov att

förvärva visst markområde borde bedömas i första hand ur synpunkten av

en ändamålsenlig utveckling av kommunen. Om en utbredning av den sam-

hällsmässiga bebyggelsen i den riktning kommunen avsett ansåges vara ur

allmänna synpunkter eller av hänsyn till andra intressen mindre önskvärd,

borde framställningen om expropriation av marken ej bifallas. Spörsmålet

borde ställas in i sitt större sammanhang med hänsyn till den allmänna plan­

läggningen av den ifrågavarande kommunens samt eventuellt även kringlig­

gande kommuners och andra kommunala samfälligheters utveckling.

Frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande borde motivera bi­

fall till kommuns ansökan om expropriation har utredningen utvecklat på

följande sätt.

Har

generalplan

för området upprättats och godkänts av vederbörande

kommunala organ, och är marken där avsatt för bostadsbebyggelse, för in­

dustribebyggelse eller för i samband därmed stående samhälleliga ändamål

(såsom trafikleder, allmänna platser, fritidsområden m. m.) lärer man —

ehuru generalplanen givetvis ej är avsedd att innefatta någon mera slut­

giltig disposition för markanvändningen —- likväl få anse, att förutsätt­

ning för expropriationsrättens utövande föreligger. Skulle generalplanen ha 4

4 lfihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 sand. Nr 184.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

blivit fastställd, synes det föreligga ännu starkare skäl att låta planen tjä­

na som grund vid bestämmandet av kommunens expropriationsanspråk.

Om

regionplan

blivit för området av Kungl. Maj :t fastställd eller, om

fastställelse ännu ej medhunnits, den i varje fall blivit av direktionen för

regionplaneförbundet godkänd, måste kommunen likaledes anses berättigad

att erhålla expropriationsrätt till de områden, som där avsatts för ovan an­

givna ändamål.

Skulle

stadsplan

eller

byggnadsplan

för området vara under utarbetande,

bör redan detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommunen

att erhålla expropriationsrätt till den mark, som planen är avsedd att om­

fatta.

Utredningen tillägger emellertid, att även om planläggningsarbetet inom

kommunen ej fortskridit så långt att general- eller regionplan upprättats

eller förslag till detaljplan förelåge, kommunen borde erhålla expropria­

tion, om det kunde göras sannolikt att marken i fråga erfordrades för kom­

munens framtida utveckling. Utredningen understryker, att man ej borde

ställa alltför stora anspråk på den sannolikhetsbevisning, som kommunen

hade att prestera för att erhålla rätt till expropriation. Låge marken i linje

med den utveckling, som bebyggelsen inom kommunen hade tagit, och syntes

det antagligt att utvecklingen komme att fortgå i denna riktning, borde,

även om en översiktlig planläggning ännu ej medhunnits, framställningen

beviljas, såvida ej andra intressen föranledde att marken borde reserveras

för andra angelägna ändamål.

Utredningen framhåller, att kommunens behov av mark för tätbebyggel­

se in. in. skulle bedömas rent objektivt med hänsyn till kommunens sanno­

lika utveckling. Markägaren borde således icke kunna betaga kommunen

möjligheten till expropriation genom att förklara sig villig att själv svara

för bebyggelsen, så snart stadsplan för området fastställdes. Avsikten vore

ju bl. a. att tillgodoföra kommunen och ej den enskilde markägaren den

värdestegring marken vid tätbebyggelse eventuellt kunde komma att under­

gå. Viss hänsyn borde också tagas till omständigheterna i det särskilda fal­

let. Om t. ex. ett industriföretag för att säkra sitt behov av mark för väntad

framtida utvidgning av rörelsen inköpt en jordbruksegendom, borde, om

kommunen ville expropriera området t. ex. för bostadsbebyggelse eller för

förläggning dit av annan industri, stor hänsyn tagas till det förstnämnda

industriföretagets sannolika utvecklingsbehov under en överskådlig fram­

tid. Om företaget beräknades behöva marken för utvecklingen av den egna

rörelsen, syntes en expropriationsansökning från kommunens sida i allmän­

het icke böra beviljas.

I första hand komme den föreslagna bestämmelsen att äga tillämpning,

där kommunen ville förvärva obebyggd mark i tätorternas omgivning för

att disponera den för bostads- eller industribebyggelse. Stadgandets av­

fattning vore emellertid avsedd att täcka även det fall där inom stadsplane-

lagt eller byggnadsplanelagt område tätbebyggelse redan förefanns men ge­

nom en ändring av planen en förhöjning av byggnadsrätten

51

vore avsedd att genomföras, t. ex. om i ett villasamhälle genom stadsplane-

ändringen bebyggelse med tre-våningshyreshus medgåves eller för en tidi­

gare tre-våningsbebyggelse en höjning till sju-våningshus genomfördes. Den

ökning av markvärdet, som härav kunde beräknas uppstå, borde enligt ut­

redningens mening icke den enskilde markägaren få tillgodogöra sig. I stäl­

let borde kommunen äga rätt att, innan stadsplaneändringen fastställdes, ex­

propriera fastigheten i fråga till det värde den hade före planändringen och

därmed tillgodogöra sig den höjning, som markvärdet kunde väntas un­

dergå.

Enligt utredningens mening kunde expropriationsrätten i ett dylikt fall

inrymmas under den föreslagna lydelsen av punkt 7 i 1 § expropriations­

lagen, så snart ökningen i byggnadsrätten vore så omfattande, att den till­

växt som bebyggelsen efter planändringen komme att undergå med hänsyn

till utvecklingen inom kommunen kunde sägas vara erforderlig för tätbe­

byggelse eller därmed sammanhängande anordningar. Därav följde, att om

bebyggelseökningen vore av ringa omfattning, någon expropriationsrätt för

kommunen icke skulle föreligga.

Däremot har markutredningen icke närmare gått in på de speciella pro­

blem, som sammanhänga med expropriation av mark för sanering,

d. v. s. av mark inom föråldrad tätortsbebyggelse. Även i dessa fall sker van­

ligen en ändring av stadsplanen, och fråga kan vara om antingen en för­

höjning av byggnadsrätten eller motsatsen. Utredningen erinrar att behovet

av expropriationsrätt i dessa fall tillgodosetts genom bestämmelser i bygg­

nadslagen, framför allt 44 §.

Markutredningen har framhållit, att expropriation ofta kunde bli över­

flödig genom frivillig uppgörelse mellan markägaren och kom­

munen. Enligt 1 § lagen om expropriation vore det en förutsättning för bi­

fall till ansökan, att Kungl. Maj :t funne åtgärden »nödig», och detta

innebure bl. a. att, om kommunen kunde genom godvillig uppgörelse på

skäliga villkor förvärva marken, expropriationsvägen ej borde anlitas. Ex­

propriation utgjorde med andra ord endast ett sista medel för kommunen

att förvärva markområdet. I enlighet härmed borde enligt utredningen vid

Kungl. Maj :ts prövning av expropriationsansökan viss hänsyn tagas även

till det pris, som markägaren begärde. Såvitt anginge den värdestegring som

marken underginge vid tätbebyggelse kunde parterna på samma sätt som

nu skedde vid s. k. stadsplaneavtal träffa godvillig överenskommelse, var­

igenom samhället tillförsäkrades den eventuella värdestegringen eller nå­

gon del därav. Utredningen framhåller dock i detta sammanhang, alt om

kommunerna förde en väl avvägd markpolitik, några nya tätbebyggelsevär­

den i en framtid i allmänhet ej borde uppkomma i tätorterna och deras

omgivning.

Slutligen bar markutredningen uttalat, att principen i fråga om f ö r-

hållandet mellan expropriationslagen och byggnads-

lagen vore att lagarna ägde tillämpning vid sidan av varandra och att

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

52

därför planlagd mark, som vore obebyggd eller ur stadsplanesynpunkt brist­

fälligt bebyggd, kunde exproprieras såväl enligt det föreslagna nya stad­

gandet i expropriationslagen som enligt 44 § byggnadslagen.

Remissyttrandena.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna har det övervägande

antalet — bortåt ett femtiotal — tillstyrkt, att kommunernas möjligheter

att expropriera mark utvidgas i huvudsaklig överensstämmelse med mark­

utredningens förslag, eller lämnat förslaget i denna del utan erinran. Några

myndigheter och organisationer ha förordat att expropriationsrätten ytter­

ligare utvidgas. Sju myndigheter och organisationer ha helt avstyrkt försla­

get, medan ett femtontal ifrågasatt inskränkningar däri. Ett mindre antal

myndigheter och organisationer ha icke närmare yttrat sig i denna del.

De myndigheter och organisationer, som tillstyrkt förslaget eller

lämnat detsamma utan erinran, ha i regel anlagt huvudsakligen samma

synpunkter som markutredningen, varför deras yttranden här återges alle­

nast i den mån särskilda synpunkter framförts.

Bijggnadslånebyrån

har anfört att det ur bostadspolitisk synpunkt vore

synnerligen angeläget alt en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med markutredningens förslag snarast komme till stånd. Det bostadspoli­

tiska programmet, som syftade till en allmän höjning av bostadsstandarden,

skulle realiseras genom att staten svarade för finansieringen av bostads-

byggnadsverksamheten under det att ansvaret för bostadsförsörjningen

skulle åvila kommunerna. Härför erfordrades att kommunerna toge initia­

tiv för tillgodoseende av väsentligen tre krav av bostadspolitisk art, nämli­

gen kvantitets-, kvalitets- och priskrav. Vad beträffar kvantitetskravet skulle

enligt lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande

kommuner med mer än 10 000 innevånare upprätta bostadsförsörjnings-

planer och även andra kommuner kunde åläggas att upprätta sådana pla­

ner. Av dylik plan borde framgå bostadsproduktionens omfattning under en

viss tidsperiod samt produktionens inriktning på olika lägenhetstyper. För

genomförandet av produktionsprogrammet krävdes, att den vid varje tid­

punkt erforderliga tomtmarken kunde ställas till förfogande. I avseende å

kvalitetskravet innebure den bostadspolitiska målsättningen, att vissa krav

ställdes på den stadsplanetekniska utformningen av bostadsområdena. Det

vore angeläget att behovet av vatten- och avloppsledningar samt gator och

allmänna platser beaktades ävensom att bostadsområdena utrustades med

lekplatser och att hänsyn toges till frågan om byggnadernas inplacering i

terrängen. Bestående äganderättsförhållanden kunde utgöra ett allvarligt

hinder för planens genomförande inom såväl obebyggda som redan bebygg­

da bostadsområden. Ett överförande av den för tätbebyggelse erforderliga

marken i samhällets ägo skulle därför medföra stora fördelar. Vidkomman­

de priskravet förtjänade framhållas, att man genom bostadspolitiska åtgär­

der ville sänka eller i varje fall förhindra en höjning av bostadskostnaderna.

Markägarna kunde vid bostadsområdenas exploatering tillgodogöra sig en

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

53

av samhälleliga åtgärder betingad markvärdestegring. Därav föranledda

höjda tomtkostnader kunde innebära, att realiserandet av den bostadspoli­

tiska målsättningen äventyrades. I den mån markägarens monopolställ­

ning förhindrade ett rationellt utbyggande av samhället, uppkomme dess­

utom högre kostnader för det allmänna för kommunikationer, gaturenhåll-

ning, belysning m. in. Med hänsyn till vad sålunda anförts måste såväl ur

samhällsbyggnadssynpunkt som ur bostadspolitisk synpunkt anses angelä­

get, att det allmänna erhölle möjlighet att genom expropriation taga i an­

språk all sådan mark, som med hänsyn till kommuns eller municipalsam-

hälles framtida utveckling erfordrades för tätbebyggelse eller därmed sam­

manhängande anordningar. Markutredningens förslag beredde kommuner­

na möjlighet att expropriera även den mark, som erfordrades för sådant

industriellt ändamål som vore av betydelse för samhällets utveckling. Det

rådde nämligen ett intimt samband mellan en tätorts behov av mark för

industriellt ändamål och för bostadsändamål.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

har framhållit att den alltmer framträ­

dande tendensen, att befolkningen sammanträngdes i större samhällen och

andra tätorter, ur åtskilliga synpunkter ej torde vara helt av godo, dels på

grund av de många svårbemästrade problem som uppkomme i tätorterna,

även med hänsyn till de större samhällenas risker ur brandsynpunkt m. m.,

och dels i betraktande av landsbygdens och lantbruksnäringens mera na­

turenliga förhållanden och befogade anspråk på att ej bliva eftersatta i

jämförelse med tätorterna. Ur dessa synpunkter kunde tvekan föreligga

om lämpligheten av förslaget i vad det avsåge ökad rätt för kommuner

och municipalsamhällen att expropriera mark för bostadsändamål. Då det

emellertid ej torde kunna förnekas, att det med hänsyn till väntad sannolik

utveckling understundom kunde för kommuner och municipalsamhällen

föreligga ett verkligt och berättigat behov att förvärva bostadsmark, och be­

tydande svårigheter kunde uppstå alt på frivillig väg ordna dylik mark­

fråga, ville länsstyrelsen ej motsätta sig förslaget i denna del, men förut­

satte att bestämmelsen komme att tillämpas med varsamhet.

Landsorganisationen

har med tillfredsställelse konstaterat att markut­

redningens förslag på lämpligt sätt kompletterade byggnadslagen och gjor­

de det möjligt för samhället att tillförsäkra sig tomtmark i rätt lid och ord­

ning och till rimliga priser. Härigenom bleve det möjligt att i stor omfatt­

ning avskaffa det otillbörliga system, där enskilda tomtmarksinneliavare

kunnat tillskansa sig ekonomiska värden och tillgångar, som uppstått icke

genom markägarnas personliga insatser utan genom samhällets utveckling

och allas arbete. Landsorganisationen förutsatte att utredningens förslag

bleve föremål för statsmakternas skyndsamma handläggning, så att den re­

dan ikraftträdda byggnadslagen snarast finge sin naturliga komplettering.

Markutredningens förslag beredde kommunerna möjlighet att föra en aktiv

markpolitik. Landsorganisationen förutsatte, att markutredningen i sitt

fortsatta arbete skulle utarbeta förslag till praktiska handlingsregler för

kommunerna till hjälp i deras handlingsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Drätselkammaren i Linköping

har framhållit att förekomna svårigheter

för staden att förvärva mark som ägdes av enskilda personer sammanhängt

dels med gällande skattelagstiftning (arvsskatt och realisationsvinstbeskatt­

ningen) och dels med markägarnas farhågor för penningvärdefall och svå­

righeter att finna nya värdebeständiga placeringsobjekt. Det måste anses

anmärkningsvärt att dessa båda i praktiken så utomordentligt betydelse­

fulla faktorer och deras inverkan på kommunernas möjligheter att för­

värva mark till skäliga priser icke kommit till synes i betänkandet. Det

torde icke råda någon tvekan om att de utgjorde de svåraste hindren mot

förandet av en sund kommunal jordpolitik.

Förslaget om utvidgning av kommunernas expropriationsrätt har helt

avstyrkts av hovrätten för Nedre Norrland, kammarkollegiet, lant-

bruksförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, bankföreningen, industri­

förbundet och handelskamrarnas nämnd.

Hovrätten för Nedre Norrland

har anfört att syftet med markutredning­

ens förslag, nämligen att säkerställa en rationell markpolitik från det all­

männas sida, finge anses berättigat. Det sätt, på vilket detta syfte enligt för­

slaget tillgodosetts, gåve emellertid anledning till erinringar. Genom försla­

get skulle i expropriationslagen införas ett expropriationsändamål av helt

annan karaktär än de, vilka hittills ansetts böra grunda expropriationsrätt.

Expropriationslagen avsåge att möjliggöra tillgodoseendet av sociala behov,

som eljest icke skulle bli tillgodosedda på lämpligt sätt. För expropriations­

rätt enligt markutredningens förslag vore det emellertid utan betydelse

huruvida markförvärvets sociala syfte, att åstadkomma en med hänsyn till

kommunens framtida utveckling lämplig bebyggelse, kunde vinnas obero­

ende av expropriation. Av utredningens motivering framginge, att anled­

ningen till expropriationen i själva verket vore icke av social utan av eko­

nomisk art, nämligen att hindra att den enskilde markägaren gjorde en vinst

på den värdestegring, som marken vid en exploatering kunde komma att

undergå. Förslaget avsåge att trygga att sådan värdestegring tillfölle, icke

den enskilde markägaren, utan kommunen. I och för sig kunde det vara

riktigt att värdeökning, som viss mark finge till följd av kommuns plan-

reglerande åtgärder, komme kommunen och icke den enskilde markägaren

tillgodo. Godtagandet av denna princip vore en direkt följd av tankegång­

ar, som låge till grund för byggnadslagen. Men synpunkten i fråga borde

rimligen icke leda till expropriation, den finge och måste, om och i den

mån så ansåges nödvändigt, tillgodoses i annan ordning. Det vore för rätts­

känslan stötande att genom expropriation frånhända den enskilde hans

egendom, endast därför att denna stigit eller beräknades stiga i värde.

Hovrätten anmärkte att förslaget om utvidgning av expropriationsända-

målen även måste ses i sammanhang med förslaget till de grunder, efter

vilka ersättning för mark skulle beredas den enskilde ägaren. Förslaget in-

nebure bl. a. att en kommun genom att ändra en redan fastställd stadsplan

så att bebyggelserätten minskades kunde reducera det värde som marken

55

vid en expropriation skulle åsättas. Det vore uppenbart att markägarna

därigenom skulle komma i ett osäkerhetstillstånd. I denna och liknande

frågor har hovrätten anfört:

Det kan vara omöjligt för markägarna att avgöra om marken, som de

äga eller ämna förvärva, är planlagd enligt principer, som de kommunala

myndigheterna även fortsättningsvis anse riktiga. Risk föreligger alltså att

enskilda förvärva mark till pris beräknat efter det värde marken enligt nu­

varande stadsplan har, men att kommunen därefter gör gällande att stads­

planen skall revideras, så att byggnadsrätten minskas, och att följaktligen

markägaren måste avstå marken till kommunen till ett kanhända avsevärt

lägre pris än det han betalat. Redan nu är det naturligtvis så, att om det

exploateringstal, som viss mark enligt gällande stadsplan har, nedsättes i

samband med ändring i planen, marken sjunker i värde. Det kan också rent

av hända att mark, som enligt fastställd stadsplan får tätbebyggas, vid en

ändring av stadsplanen undantages från tätbebyggelse och sålunda förlorar

allt tätbebyggelsevärde. Men den stora skillnaden mellan nuvarande be­

stämmelser och de bestämmelser markutredningen föreslår är, att för när­

varande kommunen icke har möjlighet att genom expropriation avhända

den enskilde marken. — Markutredningens expropriationsförslag leder till

rättsosäkerhet. Den möjligheten finnes nämligen, att en kommun, under

uppgift att bebyggelserätten å viss mark avses skola minskas, nerväiderai

marken och med hot om expropriation tvingar ägaren att överlåta marken

till det lägre värdet. Å andra sidan möjliggör förslaget att kommunen ge­

nom att godtyckligt uppvärdera viss mark, tvingar ägaren, under hot om

att marken eljest exproprieras, att inbetala till kommunen oskäligt höga be­

lopp. Dylika missbruk av expropriationsrätten torde vara svåra att före-

bygga. Faran härav är så mycket större som enligt förslaget möjlighet ej

finns för markägare att — utan samband med expropriation — i händelse

av missnöje få kommunens värdesättning prövad av opartisk myndighet.

Framhållas må också att åtminstone teoretiskt den möjligheten föreligger

enligt markutredningens förslag, att en fastställd stadsplan först så andras,

att exploateringstalet å marken nedsättes och alltså markens värde sjunker,

samt att, sedan kommunen därefter exproprierat marken till detta lägre var~

de, stadsplanen ånyo ändras, men nu så att exploateringsrätten och darmed

markvärdet ökar.

Hovrätten har vidare framhållit, att mot förslaget kunde anmärkas, att

detsamma innebure monopol för kommunerna till all för tätbebyggelse av-

sedd mark. Det kunde dragas i tvivelsmål om ett dylikt monopol vore sa

mycket lyckligare än den monopolställning, som enskilda markägare enligt

markutredningen sades för närvarande inneha. ^ ärdet av enskilt initiativ

och enskild företagsamhet samt den konkurrens, som därigenom uppkomme

borde icke heller på detta område underskattas. — Enligt hovrättens me­

ning kunde fall förekomma då det för att kommun skulle kunna öva nödig

kontroll över markanvändningen vore icke blott lämpligt utan även nödvän­

digt att rätt till markinlösen medgåves utöver vad byggnadslagen i detta

hänseende stadgade. Sådant fall förelåge exempelvis då kommun önskade

å viss mark få uppförda barnrikehus eller eljest byggnader med särskilt

socialt syfte, vilket den enskilde markägaren icke kunde tänkas vilja av

egen drift tillgodose. Stadgandet i 44 g första stycket byggnadslagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

56

om rätt för kommun att lösa mark för genomförande inom skälig tid av

stadsplan vore — ehuru betydelsefullt nog — här icke tillfyllest. Av förut

anförda skäl vore det emellertid angeläget, att den vidgade lösenrätt, som

sålunda krävdes, icke utformades på sådant sätt, att den kunde användas

i syfte allenast att tillförsäkra kommunen en förmögenhetsvinst på mark­

ägarens bekostnad. Icke heller borde de bestämmelser, som härvidlag kun­

de komma i fråga, intagas i expropriationslagen. De bestämmelser, vilka

kunde behövas beträffande kommuns rätt att lösa till sig mark för ändamål

som mer eller mindre direkt sammanhängde med byggnadslagens syften

och stadganden, borde alla beredas plats i sistnämnda lag.

Under åberopande av det anförda avstyrkte hovrätten det av markutred­

ningen föreslagna stadgandet i expropriationslagens 1 § första stycket 7.

I stället förordade hovrätten, att i byggnadslagen intoges en bestämmelse

av innehåll, att om anledning funnes antaga att den bebyggelse och de där­

med sammanhängande anordningar, som erfordrades med hänsyn till kom­

munens utveckling, icke kunde komma till stånd inom skälig tid och på

ett i övrigt ur allmän synpunkt tillfredsställande sätt utan kommunens in­

gripande, Konungen ägde — även i andra fall än som avsåges i 44 § bygg­

nadslagen — medgiva kommunen att lösa för ändamålet nödig mark. Ett

dylikt stadgande kunde förslagsvis införas under särskild rubrik i bygg­

nadslagens femte avdelning, vilken innehölle gemensamma bestämmelser

för stad och land.

Kammarkollegiet

har anfört att varken av markutredningen eller eljest

hade visats föreligga behov av eu så långtgående utvidgning av kommuns

expropriationsrätt som föreslagits. I själva verket avsåge förslaget ett så­

dant monopol för tätortskommunerna beträffande exploateringen av all för

tätbebyggelse lämpad mark, som icke vore lämpligt eller ens förenligt med

svensk rättsuppfattning. Enligt markutredningen kunde markägare efter

byggnadslagens tillkomst ej sägas inneha någon generell rätt till exploate­

ring med tätbebyggelse. Detta vore så till vida riktigt, som byggnadslagen

lämnat åt Kungl. Maj :t att bestämma om generalplans och stadsplans in­

nehåll och därmed i vad mån mark kunde få tagas i anspråk för tätbebyg­

gelse samt denna tätbebyggelses art. Detta vore emellertid en Kungl. Maj:ts

befogenhet, ej den eller de särskilda kommunernas. Tvärtom hade genom

bestämmelserna i 4 § 1931 års stadsplanelag städernas s. k. stadsplanemono-

pol definitivt brutits. Det vore klart, att den mark, som enligt markutredning­

en avsåges skola i första hand fa exproprieras, utgjordes av sådan mark be­

träffande vilken markägaren vid motstånd från kommuns sida kunde på­

fordra tvångsintagande i generalplan enligt 11 och 98 §§ byggnadslagen och

i stadsplan enligt 27 § samma lag. Detta vore väl alltså all mark, som

objektivt sett ansåges inom överskådlig tid behöva disponeras för angivet

ändamål. Enligt kammarkollegiets mening vore det en förutsättning för en

utvidgad kommunal expropriationsrätt till tomtmark, att kommunens skyl-

digheter i fråga om tomtmarknaden preciserades. Då det sätt på vilket

kommunen utnyttjade sina befogenheter vore av betydelse för såväl all­

Kungl. ftlaj:ts proposition nr 184.

57

manna som enskilda intressen, syntes det nödvändigt, att den kommunala

bostadspolitiken kunde dragas under offentliga myndigheters prövning

genom ett besvärsförfarande, som borde stå öppet för såväl enskilda per­

soner som grannkommunerna och det allmänna.

Kammarkollegiet har vidare anmärkt, att markutredningens förslag syn­

tes ej så mycket avse att tillgodose behovet av byggnadsmark utan fastmer

att lösa frågan om en lämplig beskattning på oförtjänt jordvärdestegring.

Sammanblandningen av dessa frågor hade icke fog. Kammarkollegiet kun­

de icke tillstyrka markutredningens förslag i vad det avsåge utvidgad expro­

priationsrätt för kommunerna. Kammarkollegiet föresloge i stället en ut­

vidgning av stadgandet i 44 § byggnadslagen, att kommun, därest det visa­

des, att för kommunens utveckling erforderlig och i stadsplan intagen

mark, avsedd för bostads-, industri- eller därmed jämförligt ändamål, ej

tillhandahölles i tillräcklig omfattning till i orten gällande pris, kunde med­

givas rätt av Kungl. Maj :t att genom expropriation förvärva marken.

Lantbruksförbundet

har framhållit, att stad och annan tätort redan ge­

nom byggnadslagen syntes ha beretts de möjligheter som erfordrades för

att sörja för en ändamålsenlig lösning av utbyggnads- och ombyggnadspro-

blemen. Förbundet funne det i högsta grad anmärkningsvärt, att sedan en

stor utredning skett, där avvägningen mellan de allmänna och enskilda in­

tressena varit föremål för en utförlig behandling, endast ett halvt år där­

efter frågan upptoges på nytt. och därvid ytterligare genomgripande in­

skränkningar i den enskildes rådighet över sin egendom föresloges bliva

genomförda. Markutredningens förslag måste vidare leda till att kommu­

nerna förvärvade stora markområden med äganderätt, på vilka områden

självägande jordbrukare då förvandlades till arrendatorer; en utveckling

som aldrig ansetts lycklig. Skulle återigen kommunerna vänta med expro-

priationen tills dess stadsplan eller byggnadsplan vore aktuell för området,

skulle detta för stora grupper jordägare medföra, att de hade expropria-

tionshotet svävande över sig, vilket måste leda till stora besvärligheter för

fastigheternas ändamålsenliga utnyttjande. Förbundet avstyrkte därför för­

slaget om utvidgning av expropriationsändamålen.

Riksförbundet landsbygdens folk

har framfört likartade synpunkter som

lantbruksförbundet och därvid tillika anfört, att riksförbundet icke kunde

finna att markutredningen förebragt några som helst bärande skäl, varför

äganderätten till marken måste överföras på kommunerna. Bortsett från

att den föreslagna utvidgningen icke vore behövlig måste andra allvarliga

invändningar resas. Det koinme att ligga i administrativa myndigheters

händer att avgöra om den enskilde skulle få behålla sin egendom eller icke.

Den nuvarande principen i expropriationslagen att det skulle föreligga ett

aktuellt behov för att expropriationsrätt skulle inträda hade helt slopats.

Man måste därför befara, alt expansionslystna kommunala organ kunde

komma att lägga under sig mark i avsevärt mycket större utsträckning än

vad som sedermera visade sig ha varit påkallat. Detta måste givetvis för den

enskilde innebära eu hög grad av rättsosäkerhet. Den föreslagna utvidg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

58

ningen av expropriationsrätten skulle medföra kraftiga återverkningar på

samhällslivets olika områden, icke minst för jordbruksnäringen skulle all­

varliga konsekvenser uppstå. Förbundet ansåge det även felaktigt att, såsom

markutredningen gjort, sammankoppla frågan om värdestegring med frågan

om utvidgning av expropriationsrätten.

Bankföreningen

har erinrat, att markutredningen snarast framställt den

töreslagna utvidgningen av expropriationsändamålen som en konsekvens

av en i byggnadslagen fastslagen princip att samhället skulle äga rätt atl

bestämma när och var en tätbebyggelse finge äga rum. Om detta vore

fallet, skulle det enligt bankföreningen vara befogat att framföra en all­

varlig gensaga mot lagstiftningsmetoden. Den av markutredningen fram­

förda argumenteringen vore emellertid långt ifrån bindande. Genom bygg­

nadslagen hade icke fastslagits en allmän grundsats att samhället ägde

rätt att bestämma när och var tätbebyggelse finge äga rum. Den princip,

som kunde sägas ligga till grund för byggnadslagen, vore den negativa, att

tätbebyggelse icke finge påbörjas, innan från det allmännas sida fastställts

plan för det ifrågavarande området. Statsmakterna borde således anses vara

fullt obundna, då det gällde att taga ståndpunkt till frågorna om utvidg­

ning av expropriationsändamålen och om ändrade grunder för expropria-

tionsersättningens bestämmande. — Vid prövningen av lagförslaget borde

beaktas att i detta föresloges expropriation för ett ändamål som markägarna

i regel vore villiga att själva tillgodose. Detta innebure en uppseendeväckan­

de nyhet. Enligt markutredningens mening skulle, om kommunerna ej er-

hölle större expropriationsmöjlighet än 44 § första stycket byggnadslagen

inrymde, en försening av en kommuns bostadsförsörjningsprogram kunna

förorsakas. Grunderna för utredningens farhågor i denna del hade icke re­

dovisats. Enligt bostadssociala utredningens förslag skulle bostadsbyggan­

det i stadssamhällena under 15-årsperioden 1946—1960 utgöra cirka 45 000

lägenheter per år. Den omständigheten att denna produktionsvolym unge­

fär motsvarade såväl det sista förkrigsårets som det senaste årets talade i

sin mån för att utvecklingen på bostadsmarknaden icke skulle försenas om

produktionen av bostäder liksom hittills till väsentlig del överlämnades åt

markägarna. Vad sålunda anförts borde enligt bankföreningen motivera, att

utvidgningen av expropriationsinstitutet finge anstå för att införas först

om det visade sig, att kommunernas rätt till tvångsinlösen enligt 44 § första

stycket byggnadslagen ej vore till fyllest.

Bankföreningen har vidare uttalat att den föreslagna lagstiftningen i

många fall skulle leda till det resultatet, att kommunerna bleve ensamma

ägare till tomtmark, en ställning som lätt kunde ge upphov till kommunala

byggnadsmonopol. Det hade icke visats att detta vore en önskvärd utveck­

ling. Intet kunde erinras mot att kommunerna finge möjlighet att genom

byg§nadsproduktion i egen regi öka antalet fullvärdiga och billiga bostäder. _

Men den enskilda företagsamheten borde icke förhindras att deltaga i kon­

kurrensen på detta område, detta så mycket mindre som i ett flertal länder

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18d.

59

planmässig bostadsproduktion i stor skala med framgång bedrivits i enskild

regi och en utveckling i samma riktning syntes vara att räkna med även har

i landet, om icke privat företagsamhet genom nya lagstiftningsåtgärder ute­

stängdes från sådan verksamhet. Hitintills hade man i Sverige icke^ velat

överföra eu näringsverksamhet till det allmänna, utan att en sådan åtgärd

efter en fullständig utredning ansetts erforderlig. Markutredningens förslag

innebure emellertid i sina yttersta konsekvenser ett avsteg från denna prin-

cip.

„

..

Industriförbundet har anfört, att markutredningens betänkande pa vä­

sentliga punkter syntes lämna otillräckligt material för bedömande av de

många och komplicerade spörsmål på olika områden av samhällslivet som

uppkomme i förevarande sammanhang. Därjämte rådde en påtaglig biist

på överensstämmelse mellan förslaget till lagtext och de framförda motive­

ringarna och kommentarerna. Förslagets återverkningar för näringslivets

del vore ogynnsamma. Vid sådant förhållande och då man lämpligen först

bort avvakta resultatet av de på många punkter mycket genomgripande ny­

heter som 1947 års byggnadslag medfört, ansåge industriförbundet sig vilja

bestämt avstyrka ett genomförande av markutredningens förslag. Indu­

striförbundet vore på intet sätt övertygat om nödvändigheten eller ens lämp­

ligheten av markutredningens program att överföra fullständig kontroll över

markanvändningen till kommunen. Härom har förbundet närmare anfört:

Markutredningen har ej ens närmare utvecklat skälen härför. Utredning­

en synes i stället delvis betrakta de föreslagna åtgärderna som naturliga

konsekvenser av den nya byggnadslagen — utan att vid dennas tillkomst

något därom antyddes. Den knapphändiga motiveringen avspeglar sig också

i att utredningen i sitt betänkande ej med något statistiskt material ens sokt

verifiera påståendet att »såsom erfarenheterna visat» frivilliga överlåtelser

från markägarna skulle komma att stå kommunerna så dyrt, att deras in­

nehav av mark finge av rent ekonomiska skäl i så hög grad begränsas att

genomförandet av det bostadspolitiska programmet därigenom skulle även­

tyras ________ Men när det gäller en fråga av så väsentlig betydelse, som

här är fallet, hade det tarvats uppgifter exempelvis angående det kom­

munala markinnehavet. Upplysningsvis kan här namnas att Stockholms

stad till ett medelpris av omkring 40 öre per kvm foryarvat ungefar 75 %

av den totala markarealen inom de tre »exploateringstörsamlmgarna»,

Bromma, Enskede och Brännkyrka. I främmande församlingar ha myc­

ket betydande områden förvärvats till ett medelpris av 30 öre per kvm.

Senast år 1945 inköptes 1 141 hektar till ett markpris av 19 öre per kvm.

Stadens exploateringsaffär har också varit gynnsam och det totala åter­

stående innehavet av ännu ej exploaterad råmark ar numera helt avskri­

vet genom medel, som influtit vid tomtupplåtelser. De faktiska siffror­

na i detta fall peka följaktligen på raka motsatsen mot markutredningens

uppgifter.

Mot bakgrunden av det nu anförda kunde industriförbundet ej instamma

i antagandet att kommunerna skulle komma att förhindras i genomförandet

av sina bostadspolitiska program till följd av brist på prisbillig exploate-

ringsmark. Lika litet kunde förbundet känna sig övertygat om att det all­

männa framstått som andra rättssubjekt så överlägset i fråga om fastighets­

60

förvaltning, att äganderätten till all mark med naturnödvändighet borde

samlas i dess hand. Förbundet ville i stället ifrågasätta, om det icke skulle

medföra ogynnsamma verkningar, därest varje konkurrens på den allmän­

na fastighetsmarknaden skulle bortfalla. Även i dagens stramt reglerade

läge vore konkurrensen enligt förbundets mening till fördel. Förbundet vil­

le understryka, att huvudparten av det befintliga bostadsbeståndet hitintills

åstadkommits i det enskilda näringslivets regi. För den fortsatta förnyelsen

av våra städer hade från näringslivets sida framlagts konstruktiva förslag,

som bättre tillgodosage kraven på sol, ljus och luft än de skisser som fram­

förts från det allmännas sida. Samtidigt liade också de ekonomiska synpunk­

terna på helt annat sätt beaktats. Industriförbundet hänvisade härutinnan

till det yttrande, som Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation den 15 no­

vember 1947 avgav över bostadssociala utredningens slutbetänkande del II.

Handels kamrarnas nämnd

har i utförligt motiverat yttrande hemställt,

att förslaget icke utan ytterligare utredningar och genomgripande omarbet-

ningai måtte läggas till grund för lagstiftning. Nämnden bär anmärkt, att

förslaget innebure betydande principiella avsteg från hittills vedertagna

rättsgiundsatsei. Det vore ägnat att förhindra eller i varje fall väsentligt

försvåra en ur samhällelig synpunkt önskvärd enskild företagsamhet på

fastighetsmarknaden. Nämnden har i kritiken mot lagförslaget delvis an­

lagt synpunkter likartade de av bankföreningen och industriförbundet an­

förda. Därvid har nämnden anfört bland annat att markutredningens all­

männa motivering vittnade om en överdriven tilltro till samhällets för-

maga att under alla törhallanden bättre än den enskilde planera för fram­

tiden. Då det gällde att bedöma ett sannolikt utvecklingsförlopp hade en-

ligt nämndens mening de samhälleliga organen över lag icke större möj­

ligheter och hade icke heller visat prov på större framsynthet än enskilda.

Felbedömningar begångna av enskilda finge emellertid aldrig så omfattan­

de och menliga konsekvenser som misstag av ett samhällsorgan. De ekono­

miska faktorerna komme slutligen alltid att göra sig gällande men med

svårare följd i samma mån som felbedömandet rört större enheter eller in­

satser. Mycket stora delar av de svenska städerna och av marken utanför

dessa hade under de senaste sextio åren utbyggts på ett i förhållande till

den dåtida samhällsutvecklingen och den otidsenliga lagstiftningen rörande

tätbebyggelse pa landsorten tillfredsställande sätt. Ett av den nya lagstift­

ningen föranlett bortfall av dessa sedan många år tillbaka lojalt arbetande

företag och ett överförande på kommunen av de arbetsuppgifter på bostads­

marknaden, som dessa handlagt, komme icke endast att i hög grad öka den

kommunala förvaltningens arbetsbörda utan även att å kommunen övervält­

ra de kostnader och de risker, som tidigare legat på de enskilda företagen.

Ei farenheterna från de svenska tätorterna visade icke endast på framgångs­

rik utveckling och ökade markvärden utan även på tillbakagång och sänkta

värden. Det kunde förväntas, att förlusterna i kommunal regi i längden

bleve större; den försiktighet och återhållsamhet, som i regel präglade de

enskildas handlande, vilkas egen ekonomi vore beroende av gynnsamma re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

61

sultat, torde, efter vad erfarenheten visade, icke alltid konnna att prägla verk­

samheten inom kommunala organ. Det torde icke heller kunna styrkas

utredningen hade helt förbigått detta spörsmål — att exploatering i kom­

munal regi skulle ställa sig billigare än den som utövades av enskilda före­

tagare. Erfarenheten av samhällelig drift pekade närmast i motsatt riktning.

Kommerskollegium

har funnit en viss utvidgning i expropriationsrätten

motiverad med hänsyn till sådana fall, då kommuner icke annorledes kun­

de förvärva mark som vore erforderlig för bostadsbebyggelse. Det vore emel­

lertid svårt att bedöma i vad mån förhållandena på fastighetsmarknaden i

övrigt inneburit sådana hinder för en planläggning av ifrågavarande slag,

att de kunde motivera en så vittsyftande principiell ändring av expropria­

tionsrätten, som den av markutredningen föreslagna. Icke heller gåve den

framlagda utredningen någon ledning för bedömandet av denna viktiga frå­

ga. Trots svårigheten att bedöma behovet av den föreslagna utvidgningen

av expropriationsrätten ställde sig kollegium mycket tveksamt till försla­

get med hänsyn till de verkningar för fastighetsmarknaden som ett genom­

förande kunde erhålla. Det torde icke vara oberättigat antaga att, om hu­

vudparten av den för nämnda bebyggelse exploateringsbara marken sam­

lades hos kommunerna, därigenom också möjligheter till konkurrens på

fastighetsmarknaden minskades. Den fara för prisbildningen, som sådan

konkurrensbegränsning innebure, borde icke underskattas.

Frågan om rätt att expropriera mark för annat ändamål än bo­

stadsbebyggelse har berörts av

justitiekanslersämbetet,

som ansett

det tveksamt huruvida expropriation skulle medgivas beträffande mark

för industribebyggelse.

Handelskamrarnas nämnd

har anfört att det icke i och för sig kunde an­

ses som en nödvändig konsekvens av det ansvar för bostadsförsörjningen,

som ansåges åvila kommunerna, att dessa, förutom en härav betingad ut­

vidgning av expropriationsrätten, jämväl skulle medgivas rätt till tvångs­

inlösen för övriga av markutredningen angivna syften. Såvitt nämnden er­

farit, hade några svårigheter generellt sett icke lörelegat, då det gällt för

kommunerna att genom köp i öppna marknaden tillgodose sadana kom­

munala behov, som icke kunna tillfredsställas redan jämlikt gällande ex­

propriationslag; markutredningen hade icke heller framfört några skäl som

talade för att det för en ändamålsenlig utveckling av kommunens närings­

liv vore erforderligt att tillgripa ett så exceptionellt tvångsmedel som ex-

propriationsförfarande. I sitt vid 1944 års riksdag gjorda uttalande förut­

satte andra lagutskottet, vilket markutredningen icke syntes ha gjort, att den

ifrågasatta utvidgningen av expropriationsrätten icke borde vidtagas med

mindre behovet därav kunde anses vara styrkt. Nämnden avstyrkte därför

vad markutredningen härutinnan föreslagit. Som ytterligare motiv för den­

na ståndpunkt framhölls önskvärdheten av att avvakta de undersökningar,

som för närvarande pågingc av kommittén för utredning av näringslivets

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

62

lokalisering. Skulle likväl även för nämnda ändamål tvångsvis ianspråkta-

gande av mark anses påkallat, borde detta icke komma i fråga, där mark­

ägaren förklarade sig villig själv disponera marken på det av kommunen

som tjänligt ansedda sättet.

Beträffande frågan om vilka kommunala enhete r, som skola

aga expropriera mark enligt den föreslagna bestämmelsen har

Svenska

landskommunernas förbund

framhållit att municipalsamhällena skulle för­

lora det författningsmässiga stöd, som hittills möjliggjort för dem att en­

gagera sig i bostadsförsörjningen, därest förslagen till ändring i bostadspoli­

tikens allmänna organisation genomfördes. Då municipalsamhällena — bort­

sett från befattningen med stadsplanefrågor — icke ägde befogenhet att för

andra än mycket begränsade municipala ändamål, exempelvis elkraftsför­

sörjning, främja industriens uppkomst eller förläggning till orten och den

ifrågasatta expropriationsrätten dessutom i främsta rummet avsåges bliva

begagnad inom ännu icke stadsplanelagda områden, bleve de icke heller i

tillfälle att begagna sig av den föreslagna expropriationsrätten till förvärv

av industriområde. Tillräckliga skäl syntes under sådana förhållanden icke

föreligga för att tilldela dem en utvidgad expropriationsrätt. Tvärtom skulle

tillvaron av en sådan rätt kunna ge anledning till osäkerhet om municipal-

samhällenas allmänna kompetens.

Stadsförbundet

har i denna fråga anfört:

Vad rätten att indraga markvärdestegringsvinst inom stadsplanelagt om­

råde angår kan det också synas vara riktigt att municipalsamhälle göres

delaktigt av den nya expropriationsrätten i vad denna kan sägas underlätta

stadsplanens genomförande. Beträffande mark för bostads- och industri­

bebyggelse förefaller det däremot mera tveksamt om en självständig ex­

propriationsrätt för municipalsamhället bör medgivas. Ehuru det icke synes

uteslutet att utredningens förslag på denna punkt kan leda till osäkerhet

om municipalsamhällenas allmänna kompetens vill stadsförbundet dock

icke motsätta sig att sådant samhälle jämställes med kommun med avse­

ende på den nya expropriationsrätten. Fall kunna nämligen inträffa, då

samhälle och moderkommun företräda stridiga intressen i frågor rörande

markförvärv. I sådana situationer kan det stundom anses befogat att sam­

hället har möjlighet att på egen hand expropriera områden som erfordras

för dess framtida utveckling såsom egen kommun.

Markutredningens förslag att kommuns rätt att expropriera mark enligt

den föreslagna nya lydelsen av punkt 7 skulle vara begränsad till mark

inom kommuns eget område har i regel lämnats utan erinran.

Avvikande meningar har dock anförts i några yttranden.

Justitiekanslersåmbetet

har sålunda anfört, att begränsningen i regel tor­

de vara påkallad men att det kunde tänkas förekomma att en stad eller en

tätort utvecklades mot ett område, som gränsade alldeles intill tätorten

men som av någon anledning icke lämpligen kunde med önskvärd skynd­

samhet införlivas med tätorten. Om i det särskilda fallet olägenheter av den

art markutredningen förutsatt icke skulle uppkomma syntes det önskvärt,

att Kungl. Maj :t skulle kunna medgiva expropriation i sådant fall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

63

Jämväl

länsstyrelsen i Västernorrlands län

har anmärkt, att expropriation

icke a priori borde vara utesluten enbart på den grund, att marken vore

belägen i en grannkommun. I de fall, då mycket svåra intressekonflikter

mellan de två kommunerna kunde befaras, borde givetvis tillstånd till ex­

propriation icke lämnas utan att synnerligen vägande skäl kunde åberopas.

Förelåge dylika skäl borde enligt länsstyrelsens mening ett ovillkorligt lag­

stadgande icke stå i vägen för eu kommun att tillgodose sitt växande bo­

stadsbehov genom expropriation av mark belägen inom angränsande kom­

mun, därest denna utväg uppenbarligen utgjorde den enda möjliga, riktiga

och naturliga lösningen.

Stadsförbundet

har framhållit, att begränsningen icke utan vidare vore

godtagbar ur stadskommunal synpunkt. Den skulle innebära att städerna,

vilka under senare tid just för att säkerställa en rationell bebyggelseut­

veckling förvärvat exploateringsområden utanför stadsgränsen, löpte risk

att landskommunerna med stöd av expropriationsrätten tillskansade sig

dessa områden till priser, som understege det städerna en gång erlagt. An-

såges denna begränsning i expropriationsrätten likväl böra upprätthållas,

förutsatte förbundet, att städernas företrädesrätt till sådan redan förvärvad

mark tryggades i övergångsbestämmelser eller genom uttryckliga uttalan­

den i motiven.

Stockholms stadskollegium

har framhållit, att frågan om rätt för kom­

mun att vidtaga expropriationsåtgärder i annan kommun borde lösas i nu

förevarande sammanhang på grund av de konsekvenser vartill den av

markutredningen föreslagna begränsningen kunde leda, icke minst i fråga

om områden som genom frivilliga avtal redan förvärvats.

Vad markutredningen uttalat beträffande förutsättningarna i

övrigt för expropriationsrätten har i regel lämnats utan erin­

ran. Rörande vissa hithörande frågor ha dock flera remissinstanser gjort

invändningar, varjämte ett par organisationer ifrågasatt utvidgning av ex-

propriationsmöj ligheterna.

Vad först angår frågan i vad mån planläggningsarbetets fortskridande bor­

de motivera bifall till ansökan om expropriation har i några yttranden ut­

talats att kommunerna för att vinna bifall till expropriationsansökan borde

vara skyldiga att förebringa tillförlitligare utredning än vad markutredning­

en förutsatt.

Svea hovrätt, fastighetsbildningssakkunniga

samt

stiftsnämn-

den i Uppsala,

vars utlåtande bifogats Uppsala domkapitels yttrande, och

industriförbundet

ha gjort allmänna uttalanden i denna riktning.

Länsstyrelsen i Hallands län

och

bankföreningen

ha föreslagit att expro­

priation skulle medgivas först i stads- eller byggnadsplanestadiet. Bankföre­

ningen bär sålunda anfört att markutredningens förslag skulle innebära

införandet av en betydelsefull principiell nyhet i expropriationslagstiftning-

en. Hitintills hade det krävts full bevisning för expropriantens behov av

marken. Följden av markutredningens förslag skulle med nödvändighet bli­

va att onödiga expropriationer bleve en frekvent företeelse. Detta skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

64

uppenbarligen innebära en allvarlig olägenhet för den enskilde fastighets­

ägaren, som endast i obetydlig mån motvägdes av hans i praktiken illusoris­

ka rätt enligt 68 § expropriationslagen att återlösa fastigheten, därest den ej

kommit till användning för expropriationsändamålet. Den av markutred­

ningen föreslagna ordningen skulle betyda ett uppluckrande av expropria-

tionsinstitutet på ett sätt som bestämt måste avstyrkas. Det syntes därför

vara ett ofrånkomligt krav att, därest expropriation för tätbebyggelse över

huvud ansåges böra ifrågakomma, möjligheten till expropriation anknötes

till ett visst planeringsmoment där det efter prövning blivit bestämt att mar­

ken avsåges för tätbebyggelse. Det mest rationella vore givetvis att en av ve­

derbörande kommunala representation antagen stadsplan eller byggnadsplan

för området förelåge. Om kommunerna i god tid upprättade generalplan och

därvid upptoge tillräckliga tätbebyggelseområden syntes det vara skäligen

ringa risk att anknytningen till stadsplans eller byggnadsplans antagande

skulle motverka expropriationens syfte att underlätta kommunernas bebyg­

gelseplanering och möjliggöra inköp av tomtmark till rimligt pris. Nybygg­

nad i strid med fastställd generalplan skulle ju icke ske. Under alla för­

hållanden syntes det vara ett oeftergivligt anspråk, att planeringen fortskri­

dit så långt som till generalplans antagande för att expropriation skulle kun­

na tillåtas. Först då förelåge ett på verkställda undersökningar grundat

beslut om att viss mark avsåges för framtida tätbebyggelse.

Även

länsstyrelserna i Södermanlands

och

Kopparbergs län

samt

handels-

kamrarnas nämnd

ha föreslagit, att kommunerna åtminstone borde förete

en generalplan över området. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har sålunda

anmärkt, att markutredningens förslag syntes bygga på uppfattningen att

behov av mark för bebyggelse under alla förhållanden i första hand skulle

tillgodoses utan större hänsyn till markens lämpliga användande för andra

ändamål, exempelvis jordbruk, skogsbruk eller trädgårdsskötsel. Ett av en

kommun utan närmare motivering och utan någon allsidig utredning fram­

fört påstående om behov av visst markområde skulle enligt förslaget föran­

leda att andra samhälleliga intressen, till exempel jordens användande för

jordbruk, måste vika. En sådan generell grader ing av användningssättens

samhälleliga berättigande kunde icke utan vidare godtagas. Det hade i åtskil­

liga fall visat sig, att kommunernas uppfattning om de egna utvecklingsmöj­

ligheterna varit alltför optimistiska. Därom vittnade bland annat åtskilliga

enligt stadsplanelagen upprättade byggnadsplaner för mindre samhällen, vil­

ka planer ofta omfattade arealer, tillräckliga att rymma verkliga storstäder.

Eu viss tävlan att överflygla grannsamhällena förledde ofta kommunerna

att uppgöra planer, som sedermera visade sig vara löst grundade. Det kun­

de enligt länsstyrelsens uppfattning icke anses ohemult gentemot kommu­

nerna att åtminstone fordra en sådan översiktlig utredning rörande markens

framtida användning, som innefattas i en generalplan. Tvärtom skulle det för

kommunerna innebära större möjligheter att bättre bedöma sina framtida

behov av mark för den egna utvecklingen, om kommunen tvingades att först

upprätta en generalplan. Härigenom nödgades kommunen att till bedöman-

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

65

de i ett större sammanhang upptaga samtliga spörsmål, som berörde den all­

männa planläggningen av kommunen. Vidare kunde vid en planering i ett

större sammanhang andra samhälleliga intressen än bostadsförsörjningen

komma under diskussion och få tillfälle att göra sig gällande. Detta måste

ur samhällsnyttans synpunkt anses såsom en fördel. Genom skyldighet att

förete generalplan minskades även det osäkerhetstillstånd, som eljest måste

uppstå för markägare omkring varje tätortsbildning. Därest emellertid mark­

utredningens förslag antoges, föresloge länsstyrelsen att i lagtexten infördes

ett stadgande av innebörd, att lantbruksnämnden skulle höras över ansökan

om expropriation av mark inom område, där stadsplan eller byggnadsplan

ej gällde. I denna fråga har länsstyrelsen ytterligare anfört:

Vid den av statsmakterna beslutade planläggningen av jordbrukets ra­

tionalisering förutsättes, att s. k. regionalplaneringar områdesvis skola före­

tagas, därvid ett visst bestämmande .av markens framtida användningssätt

skall äga rum. Vid dessa regionalplaneringar skola ombud från kommunen

deltaga ävensom representanter från lantmäteriet och länsarkitektkontoren

in. fl. Det förefaller länsstyrelsen självklart att efter det en sådan regional­

planering verkställts inom en trakt expropriation för bebyggelseändamål

bör ske allenast inom område, som vid planeringen avsetts för dylikt ända­

mål. I annat fall rubbas ramen för den jordbruksplanering, som lantbruks­

nämnderna äro satta att genomföra.

Kommerskollegium

har anmärkt, att det låge i sakens natur, att några

nämnvärda krav på bevisning icke kunde uppställas rörande behovet av ex­

propriation för tillgodoseende av det med lagförslaget avsedda ändamålet.

Så snart en kommun önskade företaga expropriation av enskild mark, skulle

sålunda ytterst stora svårigheter föreligga för den enskilde att resa hinder

däremot. Detta förhållande torde med gällande uppfattning om äganderät­

tens innehåll vara ägnat att ingiva synnerligen starka betänkligheter.

Fastig­

hetsägareförbundet

har uttalat sig i samma riktning.

Markutredningens uttalande, att en markägare icke genom att förklara^

sig villig att själv svara för bebyggelsen å sin mark kunde betaga kommu­

nen möjligheten till expropriation, har mött gensagor i några yttranden.

Kammarkollegiet

har framhållit, att expropriationsrätten byggde på tanken

att enskild rätt borde vika för allmänt väl men alt förutsättningen för att

expropriation finge medgivas givetvis vore, att det förelage ett aktuellt

behov av ett visst markområde som icke kunde tillgodoses på annat sätt.

Markutredningens uttalande att den enskilde ej borde kunna freda sig mot

kommunens expropriationsanspråk genom att påvisa att han själv tillhan-

dahölle tomter till skäligt pris, vore följaktligen direkt stridande mot de

grundsatser, som nu gällde och även borde gälla pa expropriationsrättens

område inom ett rättssamhälle. Liknande synpunkter ha framförts i ett

yttrande av två av de

ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge,

som

deltagit i handläggningen av remissärendet, ävensom i

fastighetsägareför­

bundets

yttrande.

5 Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 samt. Nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

66

Kungi. Maj:t,-t proposition nr 184.

Bankföreningen

har framhållit att ett godkännande av markutredningens

ståndpunkt skulle kunna få konsekvenser som ginge vida utöver lagförsla­

gets syftemål. Det stode icke heller i överensstämmelse med expropriations­

lagens grundstadgande, därest en markägare icke skulle kunna avböja ett

expropriationsanspråk genom att erbjuda sig att bebygga fastigheten en­

ligt stadsplanen och ersätta kommunen eventuell värdestegring.

Handelskamrarnas nämnd

har ifrågasatt huruvida icke markutredningens

uttalande i förevarande ämne stode i strid med lagförslagets ordalydelse,

som förutsatte att expropriation finge äga rum, om så vore »nödigt» för

det angivna ändamålet. Så kunde icke anses vara förhållandet, då mark­

ägaren själv förklarade sig villig att tillgodose behovet av tätbebyggelse.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

har funnit särskilt betydelsefullt, att

expropriationsinstitutet komme till användning med största varsamhet och

endast då möjlighet till överenskommelse vore helt utesluten. Man hade

eljest anledning befara, att de ökade risker för den enskildes utövande

av byggnadsverksamheten, som en överhängande expropriationsmöjlighet

måste medföra, på ett mindre lämpligt sätt kunde komma att inverka på

den enskilda företagsamheten inom byggnadsområdet. Detta skulle säkert

icke vara till gagn för byggnadsverksamheten över huvud.

Landsorganisationen

har beträffande det av markutredningen berörda

fallet, att fråga uppkomme om expropriation av mark som ett industriföre­

tag inköpt för framtida utvidgning av rörelsen, anfört att det icke borde

vara det enskilda företagets bedömning som i ett dylikt fall skulle vara

grundläggande för om expropriation skulle företagas eller ej. Även i dylika

frågor borde samhället skaffa sig möjligheter att pröva huruvida det enskilda

företaget bedömt utvecklingsmöjligheterna realistiskt med hänsyn till den

demografiska utvecklingen eller om ortens allmänna förutsättningar i öv­

rigt gjorde det önskvärt att en utvidgning ägde rum. Lokaliseringssynpunk-

terna i sin vidare omfattning syntes alltså i en dylik fråga få göra sig gäl­

lande. Landsorganisationen förutsatte därför att den pågående lokaliserings-

utredningen i sina förslag beaktade denna specialfråga. Samhället borde be­

redas möjlighet till allsidigare prövning än vad enskilda eller lokala myn­

digheter kunde anses ha förutsättningar för. Då det därjämte kunde för­

väntas att kommunerna i framtiden i större omfattning komme att hos

Kungl. Maj :t ansöka om expropriation, funne landsorganisationen även av

detta skäl det naturligt att en central instans behandlade ansökningarna

ur lokaliseringssynpunkterna.

Industriförbundet

har däremot framhållit,

att enligt förbundets bestämda uppfattning borde icke blott stor utan

av­

görande

hänsyn tagas till vederbörande industriföretags utvecklingsbehov.

Expropriation i förevarande fall borde över huvud taget ej komma i fråga.

I annat fall skulle många företag städse kunna stå inför ett expropriations-

hot. De hade förvisso väsentligare och produktivare uppgifter än att klar­

göra sitt behov av den mark de såsom ett led i en förutseende politik en

gång förvärvat. Ej heller finge införlivandet i stadsplan av ett dylikt om­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

67

råde, som därigenom kunde få tätbebyggelsevärde sig åsatt, medföra någon

expropriationsrätt för det allmänna. Vad nu sagts gällde för övrigt icke

blott industriföretag utan även annan kommersiell verksamhet såsom gross­

handel och detaljhandel.

Beträffande markutredningens uttalande att det föreslagna stadgandet

även avsåge det fall, att genom en ändring i detaljplan å tätbebyggelseom­

råde en förhöjning av byggnadsrätten genomfördes, ha vissa

remissinstanser avstyrkt, att expropriation i sådana fall skulle medgivas.

Justitiekanslersämbetet

har sålunda anfört, att försiktigheten torde bjuda

att man framginge med varsamhet och begränsade sig till det som framför­

allt vore av vikt att uppnå, d. v. s. expropriation av obebyggda områden i

tätorternas närhet, i första rummet för bostadsändamål.

Hovrätten för Övre

Norrland

har ansett, att det knappast vore skäligt att expropriation tillätes

i dylika fall, och

länsstyrelsen i Jämtlands län

har uttalat, att en sådan

expropriationsrätt syntes komma att innebära en betydande osäkerhet å

fastighetsmarknaden och för den enskilde som skaffat sig ett eget hem,

varjämte länsstyrelsen anmärkt, att behov av sådan expropriationsrätt icke

syntes föreligga inom länet och att bestämmelserna i 44—45 §§ byggnads­

lagen för hithörande fall vore tillfyllest.

Fastighetsägareförbundet

har fram­

hållit, att den föreslagna lagstiftningen hade ej blott ett planeringssyfte

utan jämväl ett skattepolitiskt konfiskerande syfte. Efter en närmare ut­

veckling av det allmännas, å ena, och de enskilda samhällsmedlemmarnas,

å andra sidan, inflytande på uppkomsten av markvärdestegring har för­

bundet gjort gällande att en samverkan mellan det allmänna och samhälls­

medlemmarna förelåge och att det grundläggande för samhällsbyggnads-

arbetet varit och måste vara de enskilda individernas självverksamhet i nä­

ringslivet och annorstädes. Med hänsyn härtill framstode expropriationsrät­

tens utsträckning även till redan planlagd och bebyggd mark såsom särskilt

stötande för rättskänslan. Mot en lagstiftning av dylik innebörd måste för­

bundet inlägga en bestämd gensaga.

Länsstyrelsen i Uppsala län

har uttalat att någon trygghet för besittningen

av ett ärvt eller förvärvat eget hem ej längre syntes komma att förefinnas,

därest lagförslaget oförändrat antoges. Behovet av omplanering eller sane­

ring av en bebyggelse kunde visserligen i en del fall påkalla ett expro-

priationsförfarande, men en sådan åtgärd borde ej tillgripas med mind­

re behovet vore utomordentligt stort och avsedd omplanering ej kunde

tryggas på annat sätt. I lagtexten borde intagas villkor, som markerade

expropriationens undantagskaraktär, exempelvis genom tillägg i 1 § 7. att

markens exploatering uppenbarligen icke motsvarades av behovet. Även

med hänsyn till föreslagna grunder för löseskillingens bestämmande vore

det av vikt, alt expropriation i förut angivna fall endast medgåves då så

oundgängligen erfordrades. Det vore uppenbart alt eu kommun, särskilt om

dess ledning vore starkt inriktad på överförande till det allmänna av egen­

dom, kunde komma i frestelse att söka tilltvinga sig eu genom den höjda

byggnadsrätten eller eljest genom ändrad planering uppkommen värde­

stegring av marken.

Stadsförbundet

har anfört, att det vore tveksamt om problemet fått en

tillfredsställande lösning i förslaget. Det gällde i själva verket en ur sam­

hällelig synpunkt önskvärd indragning av elt genom väntad bebyggelse­

ökning uppkommet mervärde hos marken. Beträffande denna fråga har

stadsförbundet ytterligare anfört:

Varför denna ^dragningsrätt skall göras beroende av kommunens fram­

tida utveckling och i samband därmed uppkommet kommunalt markbehov

för tätbebyggelse är icke lätt att inse. Enligt motiven skulle lagbestämmel­

sens tillämpning dessutom förutsätta, att den ökade byggnadsrätten vore

betydande. En med hänsyn till utvecklingen inom kommunen endast ringa

bebyggelseökning skulle således icke föranleda någon kommunal expropria­

tionsrätt. Klart är visserligen, att om byggnadsrätten för ett helt område

inom kommunen utvidgas, expropriationsrätt inträder. Men skulle bebyg­

gelseökningen endast avse en enskild fastighet lär det, även om denna ök­

ning i relation till för fastigheten tidigare medgiven byggnadsrätt vore be­

tydande, knappast kunna göras gällande att grundvillkoret för expropria­

tionsrättens inträde uppfyllts d. v. s. att markförvärvet vore erforderligt

för tätbebyggelse med hänsyn till kommunens allmänna utveckling. I prak­

tiken skulle bestämmelsen därför kunna leda till mycket oenhetliga och där­

för orättvisa resultat. Ägaren av en enstaka fastighet, belägen mitt i en

stad, skulle trots medgiven betydande byggnadsrätt sökning kunna undgå

expropriation medan samtliga fastighetsägare inom ett avlägset villaom­

råde, för vilket en måttlig men för kommunens utveckling överhuvudtaget

betydelsefull bebyggelseökning över lag medgivits, skulle bliva utsatta för

expropriation. Utredningens påpekande att exproprianden i sistnämnda fall

stundom skulle kunna välja mellan att utöva den i expropriationslagen ny­

öppnade expropriationsmöjligheten och ekonomisk zonexpropriation enligt

44 § andra stycket byggnadslagen är i själva verket ägnat att ytterligare

belysa svagheten i lagförslaget på denna punkt. Reglerna om zonexpropria­

tion förutsätta nämligen för sin tillämpning att kostnaderna för stadspla­

nens genomförande väsentligt överstiga de bidrag för kostnader till gata

som kommun äger uttaga av tomtägare. De ge dessutom markägare möj­

lighet att befria sig från expropriationshotet genom erläggande av ett av

Konungen bestämt i förhållande till kostnaden för planens genomförande

och värdestegringen avvägt belopp, en möjlighet som icke tillförsäkras ho­

nom enligt de nu föreslagna expropriationsbestämmelserna.

Stadsförbundet har vidare anmärkt, att den anknytning till byggnadsla­

gens definition av tätbebyggelse, varigenom utredningen hoppats att vid

expropriationsändamålens bestämning på en gång tillgodose både det kom­

munala behovet av expropriationsrätt för bostads- och industribebyggelse

samt därmed sammanhängande anordningar och det allmänna intresset av

att indraga oförtjänt markvärdestegring, vore svår att genomföra. Det kun­

de under sådana omständigheter ifrågasättas om icke — givetvis under för­

utsättning att den allmänna värderingsregeln i 7 § expropriationslagen i

huvudsak finge det innehåll markutredningen föreslagit — de nya expro-

priationsändamålen under 1 § 7. borde anges allenast med orden »mark

som med hänsyn till kommunernas framtida utveckling erfordrades för

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

69

bostads- eller industribebyggelse och därmed sammanhängande anord­

ningar».

Byggnadslånebijrån

har framhållit att i en större eller medelstor stad en

ökning av byggnadsrätten inom ett enstaka kvarter visserligen kunde sägas

vara av ringa omfattning i förhållande till stadens totala byggnadsvolym

men att ökningen icke desto mindre kunde vara av betydelse för utveck­

lingen inom kommunen. Fall kunde också inträffa, då staden disponerade

större delen av ett stadsplaneområde medan den mindre delen ägdes av en

enskild person. Även om byggnadsrätten inom den senare delen var jäm­

förelsevis ringa, syntes det icke skäligt att den enskilde markägaren skulle

få tillgodoräkna sig den markvärdestegring, som enligt lagförslaget för­

menades markägare inom andra lika belägna stadsplaneområden. Det syn­

tes uppenbart att i sålunda angivna fall expropriationsrätt borde föreligga.

I några remissyttranden har ifrågasatts om den av markutredningen före­

slagna formuleringen av stadgandet om utvidgad expropriationsrätt över

huvud taget medgåve en sådan tolkning, att expropriation kunde ifråga-

komma även i fall då byggnadsrätten ökats.

Beträffande de speciella problem, som gälla expropriation av mark för

sanering, har

Hyresgästernas sparkasse- och bgggnadsföreningars riks­

förbund u. p. a.

föreslagit, att i förevarande stadgande ordet »framtida»

finge utgå, enär ett bibehållande av detta ord syntes utgöra hinder för att

tillämpa expropriationslagen för saneringsändamål. Det vore av värde att

möjligheten till expropriation för detta syfte icke avskures. Då man vidare

icke kunde räkna med att alla kommuner själva skulle förmå genomföra

en sanering i nödvändig omfattning, vore förbundet av den uppfattningen

att vad bostadssociala utredningen i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande

anfört om frivillig enskild sanering vore av stor betydelse. Bostadssociala

utredningen hade föreslagit, att de fastighetsägare som önskade frivillig

sanering skulle under vissa förutsättningar beredas möjlighet att tvinga in

eventuellt ovilliga fastighetsägare i saneringen, vid äventyr att de förra

erhölle lösningsrätt till de senares fastigheter. Förbundet hemställde att

denna fråga upptoges till förnyad prövning i samband med ändringen av

expropriationsrätten.

För en utvidgning, utöver markutredningens förslag,

av kommuns expropriationsrätt har

Stockholms stadskollegiums

majoritet

uttalat sig. Därvid har framhållits, att kommunernas rätt att genom expro­

priation tillgodogöra sig markvärdestegring icke kommit till klart uttryck

i lagförslaget. Det syntes därför nödvändigt all lagförslaget bleve föremål

för överarbetning i sådant hänseende. Bestämmelserna borde givas sådan

utformning, att expropriationsrätt i princip inträdde vid all genom det

allmännas åtgöranden föranledd reell markvärdestegring, oavsett om den­

samma uppkommit till följd av ökad byggnadsrätt eller annan anledning.

I eu reservation ha fyra ledamöter av stadskollegiet förklarat att med hän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

•

syn till anmärkningar som framkommit mot lagförslaget, de ansåge att lag­

förslaget icke utan en genomgripande omarbetning kunde läggas till grund

för en lagstiftning.

Slutligen har

hovrätten för Nedre Norrland

framhållit, att genom bygg­

nadslagens regionplane- och generalplaneinstitut underlag syntes ha ska­

pats för tillämpning av en bestämmelse därom, att expropriation finge ske

för tillgodoseende av något friluftslivets behov som vore av väsentlig bety­

delse för det allmänna. De betänkligheter, som tidigare kunnat resas mot

fritidsutredningens förslag härutinnan med hänsyn till svårigheterna att

få fram en tillförlitlig utredning, ägnad att ligga till grund för bedömandet

av expropriationsanspråket, vore icke längre för handen.

Stockholms stads-

kollegium

har understrukit önskvärdheten av att den av fritidsutredningen

förordade ändringen i hälsovårdsstadgan vidtoges.

Departementschefen.

Under senare tid ha kommunerna kommit att intaga en alltmera fram­

trädande ställning i fråga om bostadsförsörjningen, särskilt då det gäller

tätbebyggda samhällen. Medan det kommunala inflytandet på bostadspro­

duktionen tidigare huvudsakligen varit begränsat till mera allmänna pla-

neringsspörsmål, ha kommunerna i våra dagar mångenstädes även vidta­

git åtgärder, som direkt åsyfta alt förbättra bostadsförsörjningen. En dy­

lik aktiv bostadspolitik har bl. a. tagit sig uttryck i att kommuner inköpt

tomtmark och sedan utnyttjat eller tillhandahållit den för bostadsändamål.

För något år sedan ha kommunerna också genom uttryckliga lagstadganden

tillagts vissa uppgifter på området. Enligt lagen den 10 juli 1947 om kom­

munala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande äger sålunda kom­

mun, om den så finner påkallat för att främja bostadsförsörjningen inom

kommunen, ställa medel till förfogande för åtgärder i syfte att nedbringa

inom kommunen bosatta personers bostadskostnader. Vidare är kommun

skyldig att förmedla lån och bidrag, som utgå av statsmedel i syfte att

främja bostadsförsörjningen. Slutligen åligger det vissa större kommuner

att till ledning för kommunens framtida åtgärder med avseende å bostads­

produktionen uppgöra bostadsförsörjningsplan.

I det förslag, som ligger till grund för nyssnämnda lag, ingick dessutom

en bestämmelse, enligt vilken kommun skulle vara skyldig att till främ­

jande av bostadsförsörjningen inom kommunen vidtaga alla de åtgärder i

fråga om planläggning av byggnadsproduktionen, initiativtagande till bil­

dandet av allmännyttiga bostadsföretag och ledning av bostadsproduktio­

nen, som erfordrades för att åstadkomma en tillfredsställande tillgång på

fullvärdiga bostäder inom kommunen. Beträffande denna bestämmelse an­

förde andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att utskottet

icke tvekade att bestämt uttala sig för att ifrågavarande uppgift pålades

kommunerna. Frågan om antagandet av bestämmelsen ansågs emellertid böra

vila i avbidan på markutredningens då väntade förslag om vidgad expro­

priationsrätt för kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

71

Markutredningen avser med det föreliggande förslaget att förläna kom­

munerna ökade möjligheter att förvärva den mark som erfordras för ge­

nomförandet av en aktiv bostadspolitik. Den av utredningen förordade ut­

vidgningen av expropriationsrätten avser även att bereda kommunerna till­

fälle att på ett tillfredsställande sätt ordna sin allmänna planering och att

bemästra sina utbyggnads- och ombyggnadsproblem samt att lägga till rätta

för en god utveckling av det lokala näringslivet. Utredningen har härvid

särskilt beaktat angelägenheten av att samhället i god tid innan exploa­

teringen blir aktuell kan sätta sig i besittning av de behövliga markom­

rådena.

.

Markutredningens förslag om utvidgning av expropriationsrätten har bi­

trätts av det övervägande antalet av de över förslaget hörda myndigheterna

och organisationerna. Även för egen del finner jag förslaget väl ägnat att

tjäna såsom grundval för lagstiftning i ämnet. Emellertid anser jag att det

bör modifieras i vissa avseenden som jag i det följande vill närmare angiva.

I utredningens lagförslag stadgas helt allmänt att expropriation må ske

om Konungen prövar det nödigt för att i kommuns ägo överföra mark som

med hänsyn till kommunens framtida utveckling erfordras för tätbebyggelse

eller därmed sammanhängande anordningar. Även om den sålunda angivna

normen är riktig som generell princip, synes formuleringen dock vara allt­

för allmänt hållen för att lämpligen användas såsom lagtext. De remissin­

stanser som avstyrkt förslaget synas också i viss mån ha grundat små reso­

nemang på detta förhållande. Visserligen möter det betydande svårigheter

att mera detaljerat angiva de särskilda syften för vilka den nya expropria­

tionsrätten bör kunna användas, men det synes likväl möjligt att i något

högre grad än som skett precisera de åsyftade expropriationsändamålen. För

att belysa innebörden av det förslag, som jag vill förorda i detta hänseende,

skall jag först redogöra för de möjligheter till inlösen av mark som gällande

lagstiftning öppnar för kommunerna samt därefter angiva de huvudsak­

liga syften som böra tillgodoses genom de reviderade bestämmelserna.

I expropriationslagen finnes nu endast en bestämmelse om expropriation

speciellt för bostadsändamål, nämligen i punkt 7 av 1 §. Den gäller emel­

lertid, jämlikt 99 §, blott sådant område, som är bebyggt med bonings­

hus, tillhörigt annan än markägaren, och torde numera med hänsyn till en-

sittarlagstiftningen vara av begränsad betydelse. Däremot finnes en expro-

priationsbestämmelse av vikt i 44 § första stycket byggnadslagen. Detta

stadgande gäller endast stadsplanerad mark och av sådan blott den som in­

går i byggnadskvarter. Om dylik mark icke är bebyggd i huvudsaklig över­

ensstämmelse med stadsplanen och dennas genomförande ej kan förväntas

äga rum inom skälig tid utan kommunens ingripande, kan expropriation

härför beviljas. Bestämmelsen är således bl. a. tillämplig vid sanering av

områden med föråldrad bebyggelse men gäller även helt obebyggd mark,

om denna av någon anledning icke öppnas för bebyggelse. Genom detta stad­

gande ha kommunerna således eu viss möjlighet att tvångsvis förvarva

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

tomtmark. Ytterligare må erinras om den rätt till ekonomisk zonexpropria-

tion som stadgats i 44 § andra stycket sistnämnda lag. Dylik expropria­

tionsrätt är emellertid beroende av bl. a. att kostnaden för genomförande

av stadsplan beträffande viss mark kan antagas väsentligt överstiga det

bidrag till kostnad för gata som staden äger uttaga av tomtägare samt att

ägaren ej hellre vill till staden utgiva särskilt bidrag till förstnämnda

kostnad. Även om nuvarande bestämmelser i byggnadslagen sålunda med­

giva ganska stora möjligheter till expropriation, är deras räckvidd alltså be­

gränsad bl. a. såtillvida som de icke äro tillämpliga inom byggnadsplane-

lagda områden eller å mark där detalj planering" överhuvud ej ägt rum.

Vad angår behovet för kommun att kunna expropriera mark för bostads­

ändamål är till en början att uppmärksamma sådana fall då markägare väg­

rar att upplåta sin mark för exploatering. Vare sig dylik vägran sker i spe­

kulationssyfte eller har annan icke godtagbar grund, bör kommunen genom

expropriation kunna förvärva marken då den erfordras för att bostadsbrist

inom kommunen skall bli avhjälpt och en efter kommunens förhållanden

lämpligt avpassad reserv av fullvärdiga bostäder åstadkommas. Saknar kom­

munen möjlighet att ingripa i dylika fall kan, framför allt då det är fråga

om större välbelägna områden, den situationen uppkomma att hela plane­

ringen av bebyggelsen förryckes och denna tvingas över till områden, som

med hänsyn till kommunikationer, ledningsarbeten in. in. ligga sämre till.

För att bostadsförsörjningen skall anses tillfredsställande ordnad är det

emellertid nödvändigt icke endast att ett tillräckligt antal bostäder av full­

god beskaffenhet tillhandahålles utan även att detta sker till överkomliga

priser. I detta hänseende är särskilt att märka att prisbildningen i fråga om

tomtmark i tätorter ofta i stor utsträckning påverkas av mer eller mindre

tydliga monopoltendenser. Det är därför icke sällan en viktig uppgift för

kommunerna att bryta prismonopol. Det är dock icke tillräckligt att giva

kommunerna en rätt att expropriera först sedan missförhållanden av nyss

antytt slag uppkommit och kanske redan vållat avsevärd skada. I förebyg­

gande syffe torde det i allmänhet vara påkallat att kommunerna på ett rela­

tivt tidigt stadium anordna en nyttig konkurrens på tomtmarknaden. Om

en kommun själv kan exploatera eller till exploatering utbjuda mark på

sådana .villkor att allmänheten i ej alltför ringa utsträckning får tillgång till

billigare bostäder, bör detta åtminstone på längre sikt medföra att prisnivån

hålles nere.

Vid sidan av de ändamål för en vidgad expropriationsrätt som sålunda be­

rörts vill jag ställa ännu ett, nämligen behovet av att anlita tomträttsinstitu­

tet. Alldeles oberoende av hur den aktuella tomtmarknaden gestaltar sig

kan det vara av intresse för en kommun att förvärva och behålla ägande­

rätten till vissa områden. En lämplig form för sådant markinnehav erbjuder

tomträttsinstitutet som i regel blott får användas av det allmänna — kronan

eller kommunen. Om en kommun upplåter ett område med tomträtt för be­

byggande, får kommunen betydligt större möjligheter att framdeles genom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

73

föra större förändringar av området, t. ex. att göra om ett villasamhälle till

höghusområde eller att draga fram nya huvudleder för trafiken. Därtill

kommer, att en eventuell värdestegring på marken förbehålles det allmänna.

En rätt för kommunen till tvångsförvärv av mark i syfte att upplåta den

med tomträtt synes mig därför vara påkallad även där ingen anmärkning

kan riktas mot den enskilde markägarens vilja och förmåga att tillgodose

marknadens behov. Visserligen är det en aktuell lagstiftningsfråga att utreda

möjligheterna till en förbättring av de nuvarande lagbestämmelserna om

tomträtt, men detta institut torde även med nuvarande rättsregler vara så

värdefullt ur samhälleliga synpunkter, att dess användande bör befrämjas.

Den nämnda lagstiftningsfrågan bör alltså icke hindra att expropriations­

rätten redan nu utvidgas till att avse även tomträttsändamål.

I det föregående har jag av naturliga skäl huvudsakligen satt den vidgade

expropriationsrätten i relation till bostadspolitiken och behovet av tomter

för bostadsändamål. Jag vill dock understryka att det här är fråga om ian-

språktagande av all den mark som behövs för en planmässig utveckling av

kommunen över huvud taget, alltså inrättande av —- förutom bostäder —-

lokaler för näringsverksamhet av olika slag (industri, hantverk, handel och

annan ekonomisk verksamhet, fria yrken, nöjesliv o. s. v.) och upplåtande

av områden som erfordras för bostädernas och lokalernas praktiska utnytt­

jande (trafikleder, torg, fritidsområden o. s. v.). Ändamålet med kommuner­

nas expropriationsrätt bör med andra ord vara att garantera att, såvitt an­

går tillgången på mark, bebyggelseplanen för samhället kan förverkligas en­

ligt sin tanke, och i detta program är det icke möjligt att göra skillnad mel­

lan tomter för bostadsbebyggelse och andra för samhällsfunktionerna erfor­

derliga markområden.

Markutredningen har såsom ett ytterligare ändamål — utöver de av mig

förut förordade — för en vidgad expropriationsrätt för kommunerna an­

fört, att den markvärdestegring som växande tätorter i regel orsaka i om­

givningen borde i största möjliga utsträckning tillfalla det allmänna och

ej den enskilde markägaren. Denna synnerligen betydelsefulla fråga behand­

las i ett följande avsnitt under III. Av där angivna skäl bär jag funnit er­

forderligt att de olika möjligheter som kunna ifrågakomma för att få till

stånd en sådan överflyttning av markvärdestegring bli föremål för fortsatt

utredning. Jag är därför icke beredd att nu föreslå att expropriation skall

kunna beviljas enbart för detta ändamål.

Vad angår prövningen av förutsättningarna för den utvidgade expropria­

tionsrätten har markutredningen särskilt uppehållit sig vid frågan hur långt

planläggningsarbetet bör ha fortskridit för att det skall kunna avgöras, om

den mark varom är fråga bör avsättas för tätbebyggelse och därtill hö­

rande anordningar. Enligt utredningens mening borde detta i varje fall

kunna bedömas, när generalplan eller regionplan blivit godkänd av de kom­

munala myndigheterna eller när stadsplan eller byggnadsplan är under ut­

arbetande. Utredningen har emellertid tillagt att, även om planeringsar­

betet ej fortskridit så långt, expropriation borde beviljas om det kunde göras

74

sannolikt att marken erfordrades för tätbebyggelseändamål. Till denna me­

ning kan jag ansluta mig såtillvida att mark bör kunna exproprieras redan

innan plan i vederbörlig ordning fastställts, om förebragt utredning kan

anses tillfyllestgörande visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål.

Det är uppenbarligen lämpligt, att kommunerna säkra sitt markinnehav i

god tid. Att så sker framstår såsom särskilt angeläget innan en tillfreds­

ställande lösning vunnits av problemet om indragning till det allmänna av

värdestegringen på mark, avsedd för tätbebyggelse. Planernas stora betydelse

för markvärdena gör också, afl det ofta kan vara en fördel att vissa betydel­

sefulla områden äro i samhällets hand redan innan planerna definitivt taga

form, så att man vid planernas utarbetande icke behöver känna sig alltför

bunden med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ.

Härmed sammanhänger det förut angivna förhållandet, alt det icke alltid

är möjligt att begränsa expropriationen till enbart tomtmark, än mindre

till tomtmark avsedd endast för viss användning, t. ex. bostäder. I sådana

fall som de nu avsedda torde expropriationsbesluten i allmänhet komma alt

omfatta större sammanhängande områden.

Frågan om expropriationsrättens förhållande till planläggningsarbetets

fortskridande hänger nära samman med ett spörsmål, som i remissyttran­

dena mera ingående dryftats av länsstyrelsen i Kopparbergs län, nämligen

det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolli­

derar med intresset av att områden som äro särskilt lämpade för jordbruk

bibehållas för denna användning. Såsom länsstyrelsen betonat är det vid

general- och regionplaneringen som denna fråga bör uppmärksammas. Det

säger sig självt att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skola

behållas för jordbruksändamål och vilka som avses för tätorternas utveck­

ling, endast de senare områdena böra kunna exproprieras för detta ändamål.

Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan den­

na uppdelning avgjorts vid general- eller regionplanering, måste den emeller­

tid beaktas i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden bör då höras

varjämte gemensam beredning med jordbruksdepartementet bör äga rum.

På liknande sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintresse fa vägas

även mot andra särintressen, exempelvis när marken i fråga tillhör ett

industriföretag som inköpt den för att säkra sitt behov av utrymme för

väntad framtida utvidgning av företaget.

Av de ändamål, som kommunernas expropriationsrätt i enlighet med vad

jag i det föregående anfört bör fylla, är det i huvudsak — förutom sanerings-

fallet— endast ett som tillgodoses av byggnadslagen, nämligen möjligheten att

genomföra stadsplan då markägare motsätter sig exploatering. För de övriga

ändamålen erfordras lagändring. Av systematiska skäl synes den erforderliga

bestämmelsen icke böra införas i byggnadslagen utan, såsom markutred­

ningen föreslagit, intagas i 1 g expropriationslagen. Eftersom det nuvarande

stadgandet i punkt 7 av denna paragraf torde kunna få användning i vissa

speciella fall, synes dock detta böra bibehållas och den nya bestämmelsen

upptagas i en särskild punkt. För att tillgodose behovet av expropriations-

möjlighet i de fall som här angivits och samtidigt vinna en mera påtaglig

Kungl. Maj:ts proposition nr 184

75

fixering av expropriationsändamålen kan lämpligen stadgas, att expropria­

tion må medgivas för att säkerställa att mark på skäliga villkor är tillgäng­

lig för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar eller för

att eljest i kommuns ägo överföra mark för upplåtelse med tomträtt. I for­

mellt hänseende kan visserligen erinras, att med ett dylikt stadgande kan

uppkomma en viss dubblering i förhållande till särskilt 44 § första styc­

ket byggnadslagen. Någon olägenhet torde emellertid icke föranledas här­

av; för markägaren måste det i stort sett vara likgiltigt om hans mark expro­

prieras enligt den ena eller den andra lagen, eftersom samma ersättningsreg­

ler gälla i båda fallen. Den som är utsatt för hot om expropriation enligt 44 §

andra stycket byggnadslagen har visserligen såsom förut nämnts möjlighet

att undgå expropriationen genom att erlägga visst penningbelopp. Detta för­

hållande kan dock icke rimligen medföra att, då expropriation sker enligt den

föreslagna nya bestämmelsen i expropriationslagen, en sådan markägare

skall intaga en förmånligare ställning än andra. Att upphäva sistnämnda

lagrum i byggnadslagen torde emellertid icke vara tillrådligt. Det där stad­

gade förfarandet bör nämligen alltjämt äga tillämpning i sådana fall då

förutsättningar för expropriation för tätbebyggelseändamål ej föreligga. När

expropriation kan ske enligt både expropriationslagen och byggnadslagen,

synes intet vara att invända mot att kommunen äger valrätt.

I detta sammanhang vill jag, i likhet med markutredningen, understryka,

att den utvidgade expropriationsrätten för med sig att det blir lättare för

kommunen att träffa en godvillig uppgörelse med markägarna. Expropria-

tionsvägen bör givetvis anlitas endast i sådana fall då en underhandsuppgö-

relse på skäliga villkor ej kan komma till stånd.

Ytterligare skola beröras några spörsmål, som aktualiserats i detta sam­

manhang. Stor uppmärksamhet har under remissbehandlingen ägnats frå­

gan om expropriationsrätt vid planändring, varigenom byggnadsrätten ökas,

t. ex. genom att hyreshusbebyggelse tillätes i ett villaområde. En sådan åt­

gärd har normalt till följd att tomtvärdena stegras. Såvida det endast gäller

att överflytta denna värdestegring till det allmänna — genom expropriation

eller i annan ordning — är detta ett specialfall av den nyss berörda frågan

om värdestegringsindragning och måste liksom hela denna fråga anstå tills

vidare. Vad i övrigt angår dylika fall har visserligen det föregående resone­

manget närmast tagit sikte på obebyggd mark. Den föreslagna bestämmel­

sen om rätt till expropriation för tätbebyggelseändamål avses emellertid

kunna få tillämpning även då mark är bebyggd men utan att byggnads-

rätten enligt gällande plan helt utnyttjats. En förutsättning för expropria­

tion är därvid givetvis att den outnyttjade delen av byggnadsrätten är av

mera påtaglig betydelse, då det gäller att säkerställa tätbebyggelsebehovet.

Såsom förut framhållits öppnar redan 44 § första stycket byggnadslagen

möjlighet till expropriation av stadsplanelagd mark, men då fråga är om

område, där endast byggnadsplan gäller, kommer den nya bestämmelsen en­

sam all bli normgivande.

I frågan om vilka kommunala enheter, som böra få den vidgade expropria­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

76

tionsrätten, ha förekommit delade meningar om municipalsamhällena skola

erhålla sådan rätt. Vid riksdagens behandling av frågan om den allmänna

bostadspolitikens organisation synes emellertid ha förutsatts, att inom en

landskommun med municipalsamhälle de bostadspolitiska uppgifterna helt

skola tillkomma landskommunen och dess organ.1 I enlighet härmed vill jag,

i motsats till markutredningen, föreslå att expropriationsrätten endast tilläg-

ges kommun i vanlig mening och alltså icke municipalsamhälle. Däremot de-

lar jag markutredningens mening, att kommuns expropriationsrätt endast

bör gälla mark inom dess eget administrativa område. Om det anses behöv­

ligt att kommunens bostadsförsörjningsprogram omspänner även områden

utanför kommunens gränser, bör den naturliga gången vara att de ifråga­

varande områdena först inkorporeras med kommunen. För övrigt torde en

kommuns behov av mark utanför dess område i regel avse mera speciella

ändamål, såsom anstalter för socialvård, rekreationshem, fritidsområden

o. s. v. Frågan i vilken ordning dessa behov skola tillgodoses torde få hän-

skjutas till behandling i annat sammanhang.

I enlighet med det nu anförda torde i en ny paragraf i expropriationsla­

gen närmast efter 110 § böra intagas en bestämmelse att ifrågavarande

expropriationsrätt icke må beviljas annan än kommun, inom vars område

den mark, expropriationen skall avse, är belägen.

Det under remissbehandlingen berörda spörsmålet om särskild lösningsrätt

för fastighetsägare vid enskild sanering av bostadsbebyggelse är föremål för

övervägande inom socialdepartementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

II. Principerna för värdering: av fastig-het vid

expropriation.

Gällande rätt m. m.

I lagen om expropriation givas följande regler om ersättning för expro­

prierad fastighet.

Enligt 7 § skall för fastighet som exproprieras erläggas löseskilling mot­

svarande fastighetens fulla värde. Exproprieras en del av en fastighet och

lider återstoden skada eller intrång genom expropriationen eller den expro­

prierade delens användande, skall full ersättning därför gäldas. Uppkom­

mer emellertid i annat hänseende även nytta för den återstående delen av

fastigheten, skall jämlikt 9 § ersättning för skada eller intrång dock utgå

endast i den mån sådant men överstiger nyttan. Uppkommer eljest genom

expropriationen skada för ägaren, skall ock den skadan fullt ersättas. Om

den exproprierande på grund av åtagande eller av annan anledning är plik-

tik att vidtaga åtgärd till förebyggande eller förminskande av skada eller

intrång, skall ersättningen därefter jämkas. Innebär sådant åtagande ut­

1 Prop. 218/48 s. 107 samt statsutskottets utlåtande 159/48 s. 14 under III, vilket godkändes

av riksdagen.

77

fästelse av servitut till förmån för fastighetsdel, som ej exproprieras, och

sker ej expropriationen för kronans räkning, må, om fastighetsdelens ägare

det yrkar, hänsyn icke tagas till utfästelsen, utan att den gjorts i sådan

form, att inteckning för servitutet kan meddelas.

Enligt 8 § må vid bestämmande av löseskilling hänsyn icke tagas till så­

dan förändring i värdet, som uppstår allenast till följd av expropriationsrät­

tens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande.

I 10 § stadgas, att om kostnad nedlagts på fastigheten efter det fråga om

expropriation blivit väckt och i uppenbar avsikt att höja ersättningen, sådan

ökning av värdet icke må tagas med i beräkning vid ersättningens bestäm­

mande.

Alltifrån det frågan om expropriation först upptogs till behandling i vårt

land har i olika sammanhang framhållits vikten av en sådan utformning av

ersättningsreglerna, att — som det uttrycktes av lagkommittén 1819

»den enskilde skulle sättas i trygghet för allt lidande». I vår första expro-

priationslagstiftning 1845 genomfördes detta sa, att ersättningen skulle

utgå med »fulla värdet» och hälften därutöver. Mot denna förhöjningsregel

riktades kritik vid olika tillfällen, och den bortföll i 1866 års lagstiftning.

Principen om sådan förhöjning har däremot även senare vunnit tillämpning

vid expropriation för mera speciella ändamal och da allmänt taget under

motivering att dylik expropriation kunde ske till förmån för enskilt intresse.

(Beträffande gällande bestämmelser om förhöjd ersättning, se 9 kap. 48 §

vattenlagen, 14 § lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter

in. m. och 37 § gruvlagen den 3 juni 1938.)

Under förarbetena till gällande lag om expropriation diskuterades värde­

ringsreglerna utförligt. Av 1908 års expropriationsrättskommitté framhölls

som den grundläggande synpunkten, att den från vilken expropriationen

skedde skulle genom ersättningen bibehållas orubbad vid den ekonomiska

ställning såsom helhet räknat, som han förut innehaft. Visserligen borde

vid tvekan mellan olika värden ersättningsbeloppet sättas så att anledning

funnes att antaga, att den enskilde icke gjorde någon förlust, men detta

vore något annat än att det genom uttryckliga stadganden gjordes till en

skyldighet för värderingsnämnden att städse bestämma det högsta belopp,

som kunde finnas skäligt. Kommittén upptog därför icke något förslag i

sistnämnda riktning. I lagförslaget stadgades allenast, att löseskillingen

skulle motsvara egendomens värde.

Kommittén anförde vidare:

Oftast torde värdet motsvaras av den köpeskilling, som kan antagas vara

att erhålla vid frivillig försäljning. Det syntes dock kunna anmärkas, att

fastighetspriset i orten icke bör vara ensamt avgörande. Det kan hända,

att försäljningar där icke skett i så stor omfattning och på sådan tid, att

säker ledning kan hämtas från desamma. Även kunna fall förekomma, då

fastighetens värde över- eller understiger medelpriset i orten. Uppskatt­

ningen bär då göras efter andra förhållanden. Det sätt, varpå fastigheten

är använd, och den avkastning, som vinnes, äro härvid tydligen av stor

vild. Men om fastigheten med annan användning kan lämna högre avkast­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

78

ning, bör hänsyn tagas även härtill, under förutsättning att denna använd­

ning icke blott utgör en avlägsen möjlighet utan med tämligen stor säkerhet

är genomförbar inom rimlig tid och sålunda borde höja priset även vid

frivillig försäljning. Jämväl åt förmåner, som icke i och för sig äro eko­

nomiska, bör inflytande tillmätas, om de äro av beskaffenhet att kunna

uppskattas även av andra än den dåvarande ägaren och alltså giva fastig­

heten ett högre värde i det allmänna omdömet. Däremot kan s. k. affek­

tionsvärde, som endast beror av en viss ägares rent personliga förhållan­

den, icke inverka på ersättningen.

Värdesättningen av fastigheten bör så mycket som möjligt ske efter all­

mängiltiga grunder utan hänsyn till den tillfälliga ägaren. Löseskillingen

skall nämligen giva uttryck åt värdet av fastigheten såsom sådan.

Kommitténs formulering bibehölls i den till 1913 års riksdag avlåtna,

första propositionen i ämnet (prop. 1913:46), men lagutskottet (utlåtande

1913: 22 s. 17) ansåg att i lagtexten borde givas klart uttryck åt att »full»

ersättning skulle åtgå till den från vilken expropriationen skedde. Som skäl

härtill anförde utskottet, att expropriation ovedersägligen utgjorde ett syn­

nerligen stort ingrepp i deras förfoganderätt över sin egendom, som drab­

bades därav, samt att en viss fara förelåge att de bestämmelser, som inta­

gits i förslaget i syfte att trygga mot för hög uppskattning, kunde verka i

motsatt riktning. Det vid 1917 års riksdag slutligt antagna förslaget överens­

stämde i nu förevarande hänseende med det, som framgått vid lagutskotts­

behandlingen 1913.

Kritik av gällande regler.

Frågan om ändring i ersättningsgrunderna vid expropriation var vid

1944 års riksdag föremål för uppmärksamhet i de förut omnämnda

motionerna (I: 31, II: 73), i vilka föreslogs utredning om ökade möjligheter

för kommun att inlösa mark för bostads- eller industriändamål. Beträffan­

de värderingen ifrågasattes i dessa motioner huruvida icke vid expropria­

tion för de i motionerna omförmälda ändamålen jämkning borde ske av

regeln, att expropriationsersättning skulle utgå efter fastighetens fulla

värde. Det framhölls också, att man vid bestämmande av ersättningen borde

ha en viss ledning av det senast fastställda taxeringsvärdet för fastigheten.

Andra lagutskottet (utlåtande nr 63), som i huvudfrågan tillstyrkte ut­

redning, yttrade beträffande värderingsspörsmålet, att utskottet icke vore

berett att förorda någon utredning angående ändring av den för all expro­

priation gällande regeln, att ersättningen skulle utgå efter fulla värdet.

Riksdagen följde på denna punkt utskottet.

Problemet om värderingsgrunderna har uppmärksammats även av

stads-

planeutredningen 1942

i dess betänkande del III (SOU 1945:15). Däri

framhålles att gällande regler för expropriationsersättningens bestämman­

de icke ansetts ägnade att främja möjligheterna till markinlösen i den om­

fattning, som med hänsyn till markens ändamålsenliga användning skulle

vara önskvärd. Bl. a. hade enligt utredningens uppfattning expropriations-

ersättningarnas storlek bidragit till svårigheterna att åstadkomma erforder­

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

79

liga tomtregleringar för sanering av äldre bvggnadskvarter. Då emellertid de

invändningar, som kunde riktas mot expropriationslagstiftningen ej endast

hänförde sig till byggnadsväsendet och då stadsplaneutredningen ej kunde

gå in på frågan om en omarbetning av hela denna lagstiftning, hade ut­

redningen ej framlagt något förslag i detta hänseende.

I remissyttranden över stadsplaneutredningens betänkande och över riks­

dagens skrivelse i anledning av de nyssnämnda motionerna underströks från

många håll behovet av ändrade ersättningsregler vid expropriation.

Bostadssociala utredningen

har i sitt år 1947 avgivna slutbetänkande

(SOU 1947:26) sökt statistiskt belysa expropriationsersättningarnas nivå

genom att på grundval av uppgifter, som genom en enquéte år 1938 in­

hämtats från vissa städer, jämföra de utdömda expropriationsersättningar-

na med taxeringsvärdena. Undersökningen omfattade Stockholm, Göteborg,

Malmö, Hälsingborg, Borås, Halmstad och Östersund. Den utvisade klart,

att expropriationsvärdena i allmänhet låge avsevärt högre än taxeringsvär­

dena. I det stora flertalet fall hade expropriationsvärdet legat mellan 150

och 200 % av taxeringsvärdet. Det genomsnittliga kunde sägas utgöra 170

å 180

%

av taxeringsvärdet.

Till jämförelse härmed åberopade utredningen (s. 283) en undersökning,

soin i fråga om vissa städer gjorts angående förhållandet mellan de vid

1938 års allmänna fastighetstaxering åsatta taxeringsvärdena och de köpe­

skillingar, som faktiskt utvunnits vid frivilliga försäljningar under de år

sagda taxeringsvärde varit gällande. Undersökningen utvisade, att i Stock­

holm i 19 % av de undersökta fallen saluvärdet legat under taxeringsvärdet,

i 70 % av fallen mellan 100 och 120 % av taxeringsvärdet och ill % av

fallen över 120 % av taxeringsvärdet. För Göteborg fördelade sig de under­

sökta fallen på de tre grupperna med respektive 26, 66 och 8

%

och för

Malmö med respektive 27, 43 och 30 %.

Sammanfattningsvis konstaterade bostadssociala utredningen, att en täm­

ligen god överensstämmelse sålunda rådde mellan saluvärde och taxerings­

värde för fastigheter, medan expropriationsersättningarna merendels lågo

avsevärt över taxeringsvärdena och därmed också över de gängse saluvär­

dena.

Markutredningen

har anfört att kritiken i fråga om expropriationsersätt­

ningarna huvudsakligen gällt, att de utdömdes efter alltför frikostiga grun­

der. Klagomålen i detta hänseende vore av gammalt datum; kravet på en

begränsning av expropriationsersättningarna framkom redan i mitten av

1800-talet i samband med de omfattande expropriationerna för järnvägarna.

Att expropriationsersättningarna kunde förefalla höga vore helt naturligt, så

länge den i 1845 års förordning införda regeln om förhöjning med 50 % av

ersättningsbeloppet gällde. Men även sedan denna förhöjning bortfallit i

1866 års förordning, hade klagomålen i fråga ej förstummats.

Markutredningen funne det psykologiskt lättförklarligt, att tendensen

vid expropriationsersättningarnas bestämmande varit alt gå i överkant.

Rättssäkerheten hade ansetts kräva alt ingen berövades sin egendom utan

80

en objektivt sett likvärdig kompensation, och då risken av att ersättningen

i tveksamma fall kunde bli för låg ansåges böra ligga på exproprianden,

hade man varit benägen att hellre utmäta beloppet för högt än för lågt. Vad

som å andra sidan upprört rättskänslan vore den spekulation, som ej sällan

ägde rum i exploateringsmöjligheterna, och de lättvunna förtjänster som

därvid inhöstats.

Markutredningen tillägger, att vad som framförallt varit ägnat att driva

upp expropriationsersättningarna vore hänsynstagandet från expropriations-

nämndernas sida till de framtida vinstmöjligheter, som markägaren till

följd av expropriationen kunde gå förlustig. Denna synpunkt vore av sär­

skild betydelse vid expropriation av obebyggd mark i närheten av städer och

tätorter, och dessa expropriationsfall kunde förväntas i framtiden få ökad

betydelse genom den vidgade expropriationsrätt, som markutredningen före­

sloge. Vid uppskattning av markvärdet i dylika fall vore expropriations-

nämnderna för närvarande i allmänhet benägna att räkna med det värde,

som marken kunde komma att erhålla vid exploatering framdeles för bo­

stads- eller industriändamål. Rättvisan hade ansetts kräva, att expropriaten

icke ställdes sämre än t. ex. en granne, som icke råkade bli utsatt för ex­

propriation. Systemet hade med andra ord lett till en förhandsdiskontering

för expropriatens del av dylika framtidsvärden.

Principen om jämlikhet mellan olika fastighetsägare hade för övrigt en­

ligt hittills tillämpad praxis lett till att t. ex. vid ändring i stadsplan, varige­

nom medgivits högre bebyggelse, expropriationsersättningen för en tomt,

för vilken denna möjlighet ännu ej utnyttjats, ändå beräknades efter det

ökade värde, som tomten tack var möjligheten till högre bebyggelse ansågs

äga. Samma synpunkt hade också lett till att vid expropriation av mark för

gata eller allmän plats ersättningen ej sällan beräknades såsom för an­

gränsande kvartersmark, oaktat marken, då den ej kunnat utnyttjas för

bebyggelse, saknade avkastningsvärde.

Andra former för markvärdering.

Markutredningen har diskuterat vissa andra former för uppskattning av

mark för att utröna, om därav nagon ledning kunde vinnas för en reform

av värderingsreglerna vid expropriation.

I första hand har utredningen övervägt, i vad mån värderingen skulle

kunna anknytas till fastighetstaxeringen.

Enligt 9 § kommunalskattelagen skall taxeringsvärde i regel åsättas till

det belopp, som prövas utgöra fastighetens värde efter ortens pris (allmänna

saluvärdet).

Till belysning av denna fråga — utöver vad som skett genom det förut

omnämnda, av bostadssociala utredningen redovisade materialet — har

markutredningen gjort en specialundersökning av relationen mellan taxe­

ringsvärden och köpeskillingar vid frivilliga försäljningar. Undersökningen

avsåg tiden den 1 januari 1945—den 30 juni 1946 och omfattade städerna

Göteborg och Uddevalla. Denna undersökning visade en relativt god över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

Kungi. Maj:ts proposition nr 184.

81

ensstämmelse för vanliga hyreshus mellan taxeringsvärden och köpeskilling­

ar. För villornas del lågo däremot de senare betydligt över taxeringsvärdena

och samma var förhållandet med jordbruksfastigheter. För båda dessa grup­

per av fastigheter överstego köpeskillingarna genomsnittligt taxeringsvär­

dena med inemot 45 %.

Förhållandet mellan försäljningspriser och taxeringsvärden på jordbruks­

fastigheter belyses av vissa av statistiska centralbyrån tillhandahållna siff­

ror. Av dessa framgår, att priset för jordbruksfastigheter för hela riket räk­

nat översteg taxeringsvärdena med följande procenttal:

År

%

1938 ....................... ....................... 14,4

1939 ....................... ....................... 21,8

1940 ....................... ....................... 27,8

1941 ....................... ....................... 34,o

1942 ....................... ....................... 45,8

1943 ....................... ....................... 54,3

1944 .......................

1945 ....................... ....................... 39,i

1946 ....................... ....................... 44,6

Det framgår härav, att stegringen i jordbruksfastigheternas pris i jäm­

förelse med 1938 års taxeringsvärden var högst avsevärd och under åren

1943 och 1944 uppgick till över 50 %. De nya taxeringsvärden, som åsattes

vid den senaste fastighetstaxeringen, avseende prisläget den 1 januari 1945,

ha som synes av uppgifterna för 1945 och 1946 i någon mån minskat skill­

naden mellan försäljningspris och taxeringsvärden.

Enligt

markutredningens

mening vore det vanskligt att knyta markupp­

skattningen vid expropriation till fastighetens taxering. Detta samman­

hängde med den mycket stora ojämnhet, som utan tvivel vidlådde fastig­

hetstaxeringarna. Till följd av bl. a. organisationen av det nuvarande taxe-

ringsförfarandet hade det ej kunnat undvikas, att stora differenser i avse­

ende på bedömningen av fastighetsvärdena förelåge skilda distrikt emellan.

Generellt kunde sägas, att taxeringsvärdena på jordbruksfastigheter vore

relativt låga. Enahanda vore förhållandet med taxeringsvärdet på fastig­

heter i de mindre tätorterna på landsbygden. I de större och medelstora stä­

derna däremot vore ofta taxeringsvärdena närmare anpassade till mark­

nadsvärdet, men även där förekomme stora olikheter, över huvud taget

övade fastighetsägarnas eget intresse av en lägre eller högre taxering i en hel

del fall en viss inverkan på taxeringsresultatet. Den ene fastighetsägaren

önskade med hänsyn till skatten ett lågt värde, medan den andre sökte driva

upp taxeringsvärdet för att därmed också få ett högt belåningsvärde på fas­

tigheten och i händelse han ville avyttra den kunna motivera ett högt pris.

Det vore således understundom vissa ur synpunkten av en objektiv värde­

ring ovidkommande omständigheter, som påverkade taxeringsvärdena, och

6 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 saml. Nr 181.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

följaktligen gjorde dem mindre lämpliga såsom huvudsaklig grund för

expropriationsvärdets bestämmande.

Framförallt ville utredningen framhålla, att taxeringsvärdena merendels

måste bestämmas efter en ganska summarisk prövning utan någon mera

ingående undersökning. Utom vid nytaxering bestämde taxeringsnämnderna

regelmässigt värdet utan föregående besiktning av fastigheten och huvud­

sakligen på grundval av föreliggande skriftliga uppgifter samt med stöd av

nämndledamöternas kännedom om förhållandena. Slutligen kunde erinras

om att taxeringsvärdena fastställdes för femårsperioder och att särskilt i

slutet av perioderna värdena ej sällan vore föråldrade med hänsyn till in­

träffade förändringar i fastigheternas beskaffenhet eller i fastighetspris-

nivån.

Markutredningen erinrade om att bostadssociala utredningen i sitt förut

omnämnda slutbetänkande berört frågan huruvida taxeringsvärdet kunde

tjäna som grund vid bestämmande av expropriationsersättningen. Därvid

hade påpekats, att normerna för expropriationsvärderingen i själva verket

i huvudsak överensstämde med dem som gällde vid fastighetstaxeringen.

Bostadssociala utredningen, som behandlade frågan endast såvitt anginge

stadsfastigheters expropriation och detta närmast för saneringsändamål,

ifrågasatte en bestämmelse i expropriationslagen om att vid uppskattning

av värdet av en fastighet, som skulle exproprieras för stadsplaneändamål,

enhällighet i expropriationsnämnden skulle krävas för att värdet skulle få

bestämmas till belopp, som med mera än en femtedel avvek från taxerings­

värdet.

Den förhandsställning, som sålunda enligt bostadssociala utredningen

skulle inrymmas åt taxeringsvärdet vid beräkning av expropriationsersätt­

ningen, skulle enligt markutredningens mening möjligen utan större be­

tänkligheter kunna tillämpas i städerna och större stadsliknande samhällen,

men att utsträcka denna ordning till landsbygden och de mindre tätorterna

syntes knappast vara möjligt av skäl som förut anförts. Ej heller vore lämp­

ligt att införa olika regler i berörda hänseende för land och stad; i varje

fall vore det knappast möjligt att draga en hållbar gräns mellan områden,

där taxeringsvärdena skulle tillmätas en särskild betydelse, och sådana,

där så ej skulle vara fallet.

Som sammanfattning av sin ståndpunkt i denna fråga uttalar markut­

redningen, att man visserligen vid expropriationsersättningens beräkning

syntes ha att taga hänsyn till det åsatta taxeringsvärdet, men att man

knappast, om en rättvis värdesättning vid expropriationen skulle uppnås,

borde tillerkänna taxeringsvärdet ett utslagsgivande inflytande på expro­

priationsersättningen; än mindre kunde det ifrågasättas att man läte fas­

tighetstaxeringen helt eller delvis ersätta den särskilda expropriationsvär­

deringen.

Vidare har markutredningen i sitt betänkande erinrat om de metoder

för värdering av tomtmark som tillämpas av statens bygg-

nadslånebyrå. Om dessa värderingsmetoder upplyses i huvudsak föl­

jande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

83

Vid byråns prövning av ärenden om tertiärlån och tilläggslån granskas

alla de faktorer, som påverka fastigheternas värde, således även tomtkost­

naden. Granskningen av tomtkostnader har i första hand till syfte att prö­

va skäligheten av det uppgivna tomtpriset. Vid denna granskning skall, en­

ligt byråns direktiv, 1935 års tomtprisnivå för orten utgöra riktmärke. An­

ledningen till dessa direktiv om 1935 års tomtprisnivå vore att vid förarbe­

tena till den författning, som reglerade byråns verksamhet, hade konstate­

rats att tomtpriserna i de flesta av landets städer stigit avsevärt, i vissa fall

med 50 %, från 1935 fram till 1940. Det ansågs skäligt att en återgång till

1935 års tomtpriser skulle ske, dock med den betydelsefulla reservationen

att tomtpriser som innebure förlust för vederbörande kommun icke skulle

behöva tillämpas.

Med anledning av dessa direktiv har byggnadslånebyrån undersökt 1935

års tomtprisnivå för ett stort antal städer. Därvid har förfarits så att ge­

nom inskrivningsdomarna uppgift införskaffats om samtliga lagfarna köp

av obebyggda tomter under åren 1935—1937. Genom de kommunala orga­

nen har uppgift införskaffats om tomtstorlek samt stadsplan och byggnads-

bestämmelser för att utröna den tillåtna bebyggelsen in. in. Genom bearbet­

ning av detta material har uppgift erhållits om medelvärdena av köpeskil­

lingarna per mI

2 tomtyta och, när det gällt mark för hyreshusbebyggelse,

jämväl medelvärdena av köpeskillingarna per in2 våningsyta. Dessa medel­

värden ha lagts till grund för överenskommelser mellan byrån och vederbö­

rande kommun om en för orten skälig medeltomtprisnivå. De tomtpriser,

som av såväl kommunen som byrån godtagits vid den statliga belåningen,

ha kunnat vara såväl lägre som högre än denna medelnivå, beroende på tom­

tens läge; att för en tomt, som har ett ur hyressynpunkt bättre bostadsläge

an normalt, godtagits ett högre värde än medelvärdet har ansetts skäligt

med hänsyn till att för bostadslägenheterna i en dylik fastighet kunnat be­

räknas en högre hyra än den som svarat mot medeltomtkostnaden.

För många kommuner har någon tomtprisnivå avseende hyreshus för åren

1935—1937 icke kunnat utrönas, enär bostadsbehovet på orten ofta uteslu­

tande tillgodosetts genom en- och tvåfamilj shus. Om sedermera, som på

många håll varit fallet, större hyreshus börjat tillkomma, har värdesätt­

ningen ibland fått ske genom jämförelse med andra liknande orter. Oftast

har dock i dylika fall en kalkyl över självkostnaderna för markens exploa­

tering legat till grund för byråns bedömande av skälig tomtkostnad.

I anslutning härtill har

markutredningen

framhållit, att även kommu­

nerna allmänt börjat revidera de vid uppskattning av tomtmark använda

beräkningsmetoderna. Tidigare vållades svårigheter bl. a. därav, att vid

prissättning i allmänhet ingen hänsyn togs till undergrundens beskaffenhet

och således till olika grundläggningskostnader, ej heller till den omständig­

heten om på tomten finge uppföras hus med affärslokaler eller endast bo­

städer. Detta hade nu i de flesta kommuner ändrats. Vad anginge grund­

förhållandena löstes frågan i allmänhet så, alt i bruttotomtpriset inräknades

medelkostnaderna för grundförstärkningsarbeten och dylikt där sådana

förekomme, varefter vid försäljningen rabatt lämnades för den i varje sär­

skilt fall konstaterade kostnaden för extraordinära arbeten i samband med

tomtens bebyggande. Vidare hade man övergivit den tidigare tillämpade

metoden alt värdesätta all mark eller tomtstorleken utan valt att värdesätta

mark för hyreshus eller utnyttjandet, d. v. s. den på tomten enligt stads-

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

planen tillåtna våningsytan. Genom dessa olika åtgärder hade enligt mark­

utredningens mening vunnits väsentligt gynnsammare förutsättningar än

tidigare för att frågor rörande köp och försäljning av mark för exploate-

ringsändamål bleve enhetligt bedömda.

Som exempel på den tomtprisnivå, som utbildats i byggnadslånebyråns

praxis, anför markutredningen nedan återgivna bruttotomtpriser, utgörande

vägda medeltal av tomtpriser, som förekommit i låneärenden hos byrån

under de senaste åren och avsåge respektive städers perifera delar. Priser-

na på mark för villabebyggelse avsåge enfamiljshus av mindre storlek med

en tomtareal på

cirka 1 000 m2. Priserna inkluderade kostnaderna för

grundförstärkning o. d.

Bruttotomtpris å mark för

villabebyggelse

hyreshusbebyggelse

kr/m2 tomtyta

kr/m2 våningsyta

Stockholm............

....................... 10: —

35: —

Göteborg .............

....................... 8: —

40: —

Malmö ..................

....................... 6:75

20: —

Hälsingborg ....

....................... 5:50

17: —

Norrköping ....

....................... 7: —

20: —

Örebro ..................

....................... 3:50

21: —

Linköping ............

....................... 6: —

17: —

Gävle .....................

....................... 6:50

15: —

Skellefteå ............

....................... 4:50

13: —

Falun .....................

....................... 4: —

17: 50

Kristinehamn . ..

....................... 3: —

20: —

Falköping .........

....................... 3: —

11: 50.

Sammanfattningsvis anför markutredningen, att de värderingsnormer

som tillämpades inom byggnadslånebyrån finge anses giva till resultat vär­

den som eliminerade obehöriga vinster och som kunde anses skäliga för så­

väl säljare som köpare. Enligt markutredningens mening borde dessa vär­

den i allmänhet vara ägnade att läggas till grund vid de värderingar, som

skulle verkställas av expropriationsmyndigheterna, och vid frivilliga upp­

görelser utan anlitande av expropriationsvägen.

Markutredningens förslag.

Den i lagen uttryckta principen att löseskillingen skall motsvara markens

fulla

värde borde enligt markutredningen icke rubbas. Då emellertid själva

uttryckssättet i lagen om ersättningens bestämmande till »fulla värdet» er­

farenhetsmässigt visade sig främja tendensen att fastställa ersättningen i

överkant, syntes lagtexten böra utformas så, att den gåve klarare anvisningar

för tillämpningen. I anslutning till 1908 års expropriationsrättskommittés

uttalande, att fastighetens värde oftast torde motsvaras av den köpeskilling

som kunde antagas vara att erhålla vid frivillig försäljning, kunde det ligga

närmast till hands att i lagtexten ange »marknadsvärdet» såsom det värde,

som vid expropriationsersättningens bestämmande borde vara utslagsgivan­

85

de. Man skulle därmed i sak komma ganska nära den i kommunalskattela­

gens 9 § lämnade regeln för taxeringsvärdets bestämmande, nämligen fastig­

hetens »värde efter ortens pris (allmänna saluvärdet)». Emot en sådan av­

fattning hade emellertid nyssnämnda kommitté själv anmärkt, att fastig­

hetspriset i orten icke borde vara ensamt avgörande.

Enligt markutredningens mening kunde en lagbestämmelse, som gjorde

»allmänna marknadsvärdet» till den för värderingen utslagsgivande fak­

torn, väl tillämpas på förhållandena i och omkring städer och tätorter, där

en fastighetsmarknad kunde sägas vara för handen, men den rimmade sig

illa med förhållandena mångenstädes på landsbygden, där stundom väldiga

arealer låge i samma ägares hand och någon markförsäljning över huvud

taget ej förekommit kanske på årtionden. Att i dylika fall tala om ett »all­

mänt marknadsvärde» för en måhända ringa del av hela fastighetskomplexet

vore ur värderingssynpunkt missvisande. Ej heller kunde man använda

uttrycket »värde i allmänna marknaden», vilket närmast ledde tanken på

ett värde uttryckt i köpeanbud vid fastigheters utbjudande på den allmänna

fastighetsmarknaden. Fall kunde förekomma, där expropriation skedde av

någon fastighetsdel för ett speciellt allmänt ändamål, t. ex. ett avlägset

liggande mindre markområde, som över huvud taget vore faktiskt osäljbart

på den allmänna marknaden.

För sin del ville markutredningen i stället föreslå en sådan omformule­

ring av ersättningsregeln i 7 § lagen om expropriation, att löseskillingen

skulle motsvara skäligt värde å fastigheten med hänsyn tagen till ortens

pris och fastighetens avkastning. Därmed avsåges att uttrycka, att fråga vore

om eu avbalansering mellan de olika faktorer, som i det speciella fallet

kunde tänkas vara konstitutiva för ersättningens bestämmande.

Beträffande en av markutredningen föreslagen särskild regel med avse­

ende å marks tätbehyggelsevärde hänvisas till avsnitt III i det följande.

Vad först anginge hänsynstagande till ortens pris, borde enligt

markutredningen komma i betraktande de markpriser, som vid fastighets­

köp betalats under senare tid. Man borde emellertid därvid ej fatta ut­

trycket »orten» alltför snävt. Ibland kunde man få söka vägledning för be­

stämmande av ortens pris genom jämförelse med prisläget på annan plats

med likartade förutsättningar för markens utnyttjande.

Utredningen framhåller, att enstaka försäljningar till toppriser icke finge

vara utslagsgivande vid bedömande av ortens pris. Det förekomme icke

sällan, att t. ex. ett industriföretag av särskilda skäl vore angeläget att till

en viss plats förlägga en ny industriell anläggning. Än angelägnare kunde

det vara att förvärva just ett visst markområde, då det gällde utvidgning av

en beslående industri. Den fastighetsägare, som råkade inneha den ifråga­

varande marken, hade då en monopolställning, som han kunde till sin för­

del utnyttja vid prissättningen. Det kunde ock påpekas, att kommunerna

på sina håll under senare år för att tillgodose aktuella eller framtida mark­

behov förvärvat jordområden till synnerligen höga priser. Även här hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

läget ej sällan varit sådant, att markägaren hade haft en viss monopolställ­

ning och kommunen med hänsyn till sitt markbehov i viss mån befunnit

sig i ett tvångsläge.

En under nu angivna förhållanden tillkommen prissättning borde ej få

bli normgivande för markvärderingen i trakten däromkring, helst som de

speciella förutsättningar, vilka gjort det möjligt att driva upp priset just

på den platsen, sannolikt icke förelåge för andra markområden i omgiv­

ningen. Den myndighet, som hade att besluta om löseskillingen, borde så­

ledes noga och kritiskt granska de lämnade uppgifterna om köpeskillingar

vid frivilliga försäljningar under senare tid. Endast för markvärdet i gemen

verkligt representativa försäljningar borde få vara vägledande.

Å andra sidan borde beaktas, att särskilt på landet försäljningar framför

allt från föräldrar till barn ej sällan skedde till lägre pris än det sedvanliga

ortspriset. Försäljningen hade då i viss mån karaktären av ett förtida arv.

Vidare kunde naturligtvis förekomma, att en säljare tvingades realisera

sin fastighet till uppenbart underpris. Ej heller försäljningar av nu nämnda

slag borde få vara normgivande vid beräkning av expropriationsersätt-

ningen.

I den mån markens exploateringsvärde finge tagas i betraktande — en

fråga som närmare behandlas i det följande — betonar utredningen, att

hänsyn borde tagas till hela det framtida exploateringsbehovet å orten. Man

komme därmed in på en faktor i markvärderingen, som brukade benäm­

nas »flytande värde». Härom anför utredningen:

Utgångspunkten vid diskussionen om flytande markvärde har varit det

förhållandet, att exploateringsvärdet av en viss fastighet i omgivningen av

en stad bedömts såsom om fastigheten vore en isolerad enhet. Man har då

beräknat markvärdet utifrån en planerad bebyggelse av området, varvid

detta tänkes kunna bli utnyttjat på det för markägaren ekonomiskt mest

gynnsamma sättet. Man bortser då emellertid ifrån att möjlighet till bebyg­

gelse förefinnes även i fråga om en hel del andra fastigheter i stadens när­

het och att, om bebyggelse tänkes ske på alla dessa områden, den totala

bebyggelsen vida skulle överstiga vad som skulle motsvara byggnadsbehovet

inom överskådlig tid. När exploateringsområdena betraktas som en helhet

kan således icke varje enskilt område tillgodoräknas detta värde, ty det

skulle förutsätta att anspråken på exploatering skulle ställas på samtliga

områden. Det flytande värdet innebär alltså en fiktiv övervärdering av mar­

ken totalt sett och det är självklart att, om samhället för framtida exploa­

tering inlöser marken, hänsyn bör tagas till detta förhållande.

I fall, där enligt vad i det föregående sagts »ortens pris» icke kunde vara

avgörande, borde enligt markutredningen såsom en vid prisbestämningen

vägledande faktor även avkastningsvärdet tagas i betraktande. En

förnuftig köpare kunde ju, när han bestämde sig för att betala ett visst

pris för en fastighet, ej lämna ur räkningen den förräntning, som det i

fastigheten nedlagda kapitalet kunde förväntas erhålla. Därvid kunde även

ovissa framtida faktorer, särskilt möjligheten av en blivande ändring i fas­

tighetens användningssätt, komma att spela in. I fråga om inverkan på

värderingen av dylika faktorer företrädde olika lagstiftningar skilda stånd­

87

punkter. Enligt fransk rätt ersattes i princip ej en utebliven framtida vinst­

möjlighet. I norsk rätt hade, i varje fall i teorin, hävdats att en möjlig

framtida förlust aldrig kunde lämnas utan hänsyn därför att den vore oviss.

Enligt dansk rätt skulle förlusten för att vara ersättningsgill framstå såsom

en påföljd som vore att räkna med. Det sistnämnda ansåges även vara

svensk rätts ståndpunkt.

Markutredningen betecknar det som rimligt, att man vid beräkning av

markvärdet utginge från den antagbara avkastning fastigheten teoretiskt

kunde lämna vid ett sådant utnyttjande av marken, som stode i överens­

stämmelse med gällande föreskrifter och som prövades vara praktiskt ge­

nomförbart och ur ekonomisk synpunkt klokt. Man borde alltså göra en

dylik beräkning på basis av en sannolik framtida ändring i användningen

av fastigheten, och markvärdet erhölles såsom skillnaden mellan de till

nuvärde diskonterade sannolika bruttointäkterna och de likaledes diskon­

terade sannolika bruttoutgifterna. I dessa fall talade man om ett »hypote­

tiskt avkastningsvärde». Man kunde givetvis också utgå från den använd­

ning fastigheten vid expropriationstillfället hade, med de anläggningar för

sådant ändamål som funnes på fastigheten. Självfallet måste man då som

annars vid avkastningsberäkningen taga hänsyn till att byggnaders livs­

längd vore begränsad. Med utgångspunkt härifrån kunde man då räkna

ut ett »rådande avkastningsvärde». Många gånger bleve det fråga om kom­

binationer mellan det rådande och det hypotetiska avkastningsvärdet.

Vid beräkning av det hypotetiska avkastningsvärdet utgjorde den gäl­

lande bebyggelserätten det maximum av utnyttjande, till vilket man i

praktiken många gånger ej kunde sträcka sig på grund av en med tiden

förändrad uppfattning om vad som vore en lämplig bebyggelse och den an­

passning härtill som inträdde i den fria marknaden. På vissa ställen vore

exempelvis de bestämmelser för en tomts maximala utnyttjande, som före-

komme i 1874 års byggnadsstadga, ännu gällande. Det innebure i många

fall rätt till ett betydligt intensivare utnyttjande än som en enskild bygg-

nadsföretagare nu troligen skulle anse lämpligt att taga ut. Det kunde då

icke komma i fråga att basera beräkningen av det hypotetiska avkastnings­

värdet på ett fullt utnyttjande intill de gränser 1874 års byggnadsstadga

medgåve. Under det »tak», som byggnadsrätten lade, finge större bebyg­

gelse ej förutsättas än som svarade mot vad som vid beräkningstillfället av

en byggnadsföretagare skulle anses vara rimligt och klokt med hänsyn till

då gängse standard. För andra städer gällde äldre stadsplaner som möjlig­

gjorde ett utnyttjande, som icke uppfyllde de krav man numera ställde på

en fullgod stadsplan. Även i sådana fall borde ersättningsbeloppet vid ex­

propriation bestämmas med utgångspunkt från en i anslutning till numera

gällande principer reviderad stadsplan. I nu förevarande avseende yttrar

utredningen vidare:

En sådan grund för expropriationsersättningens bestämmande kan icke

sägas missgynna den enskilde. Bebyggande av en tomt med stöd av 1874 års

byggnadsstadga eller efter en föråldrad stadsplan skulle giva till resultat en

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

88

byggnad, som knappast kan komma att inrymma fullgoda lokaler i enlighet

med de krav som numera ställas. Lokalerna kunna till följd därav bliva

mindre efterfrågade och byggnaden följaktligen innebära en felinvestering.

Huvudskälet för att markutredningen sålunda föreslagit, att expropria-

tionsersättningarna skola grundas på planer i anslutning till vid tidpunk­

ten för expropriationen gällande regler för stadsplaneläggningen är dock

att ersättningsfrågan bör bedömas ur förutsättningarna av en samhälleligt

lämplig stadsplan. Att i detta moment av värderingsförfarandet jämväl hän­

syn skall tagas till att gällande planer för ett samhälle många gånger äro

överdimensionerade i förhållande till ortens framtida utvecklingsmöjlig­

heter betraktar utredningen som en självklar sak. Bebyggelsemöjligheterna

skola prövas ur här angivna synpunkter och utnyttjandet inom planområ­

det eventuellt reduceras med hänsyn till de olika krav som ur samhällelig

synpunkt böra tillgodoses.

Vad markutredningen härovan anfört om värderingen vid expropriation

av fastigheter inom planlagda områden får betydelse vid genomförandet av

saneringen av det äldre bostadsbeståndet. Vid dessa saneringar bör värde­

ringen av marken, i enlighet med vad utredningen härovan framhållit, ba­

seras på de saneringsplaner som upprättades och icke på de planer som

gällde tidigare.

Markutredningen framhåller, att det i vissa fall skulle leda till oriktigt

resultat att taga övervägande hänsyn till avkastningsvärdet. Detta gällde

framförallt jordbruk och särskilt mindre sådana. Avkastningsvärdet för ett

småbruk vore ofta synnerligen lågt, men dylika fastigheter betingade ofta

höga priser vid försäljningar i samband med styckningar. I dylika fall

borde försäljningspriset för ungefär likvärdiga objekt vara den i första

hand utslagsgivande faktorn.

Markutredningen understryker även angelägenheten av att man hölle väl

isär markersättningen och intrångsersättningen. Om exempelvis expropria­

tion skedde av en del av marken till ett välordnat jordbruk, medförde detta

verkningar även på återstoden. Byggnader och maskinpark bleve överdi­

mensionerade, och även andra rubbningar i jordbruksdriften kunde vållas.

Om hela expropriationsersättningen då uträknades såsom skillnaden mel­

lan avkastningsvärdet före och efter expropriationen, borde man emeller­

tid akta på att icke i markvärdeersättningen inginge element av natur att

rätteligen böra betecknas såsom intrångsersättning. I annat fall kunde man

genom expropriationen lätt medverka till en allmän markvärdestegring på

orten.

Anvisningar för värderingsregelns praktiska tillämpning.

För att närmare precisera de normer, som borde ligga till grund vid er­

sättningens beräknande, har markutredningen till speciell behandling upp­

tagit några särskilt viktiga grupper av expropriationsfall. 1

1. Expropriation av planlagd, obebyggd mark.

I uppskattningen av värdet enligt »ortens pris» inginge bl. a. att söka

räkna fram nettopriset, d. v. s. råmarksvärdet. Fn markexploatör finge

nämligen oftast vidkännas utgifter för markens iordningställande för be­

byggelse, och dessa kostnader skulle givetvis frånräknas bruttotomtpriset,

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

89

Kungl. Maj ds proposition nr 184.

d. v. s. priset å mark i exploateringsfärdigt skick. Hur detta kunde tillgå

exemplifierar markutredningen på följande sätt.

Man utgår från den exploatering av marken som gällande stadsplan med­

ger. Det bör dock härvid observeras att gällande planer för ett samhälle

många gånger äro överdimensionerade i förhållande till ortens framtida

utvecklingsmöjligheter. Reduktioner måste då göras av denna eller andra

anledningar.

Man har härmed en utgångspunkt för att beräkna de möjliga markfor-

säljningsinkomsterna vid exploateringen och har att multiplicera i stads­

planerna fastställda tomtytor eller våningsytor med de bruttotomtpriser,

som befinnas motsvara det rådande marknadsläget (exempelvis sadant

detta karakteriseras genom av den statliga fastighetsbelåningen fastslagna

normer). Därmed erhåller man den genom exploateringen möjliga totala

markf örsälj ningsinkomsten.

Sedan gäller det att beräkna alla utgifter i samband med exploateringen.

Dessa äro i första hand kostnaderna för terassering och beläggning av

gator samt desammas förseende med avloppsledningar. Hari inräknas ock­

så kostnaderna för anordningar för dagvattnets avledande. Det bor om­

nämnas, att kostnader för huvudgator till större bredd an vad som mot­

svarar det lokala behovet skäligen icke böra belasta exploatermgskostna-

derna. Ej heller kostnader för större reningsanläggningar for avloppsvat­

ten, vilka kostnader få anses hänförliga till sådana utgifter som skola be­

lasta det allmänna, böra inräknas i exploateringskostnaderna.

Kostnaderna för ordnande av parker torde, med undantag for sadana

mindre parkområden eller planteringar soni betjäna, endast ett begransat

lokalt område, icke böra inräknas bland utgifterna vid uppgörandet av ex-

ploateringskalkylen.

, , .

, ,

Kostnaderna för gas-, vatten- och elektriska ledningar ävensom gatuDe-

lysning böra ej heller belasta exploateringskalkylen. Kostnaderna härtör

täckas i regel genom förbrukningsavgifter.

I enlighet med vad tidigare anförts böra i exploateringskostnaderna In­

räknas extraordinära kostnader för förstärkning av undergrunden och för

bergsprängning, schaktningskostnader, utfyllnadsarbeten o. d. Kostnader­

na härför böra uppskattas efter sedvanliga grunder.

Till omkostnaderna för exploateringen höra även administrationskostna­

der. Dessa utgöras av kostnader för tomtkartor (under förutsättning att

dessa vid tomtförsäljningarna tillhandahållas tomtköparna utan ei sättning)

samt försäljningskostnader. Administrationskostnaderna för gatu- och led-

ningsarbeten böra upptagas direkt under dessa omkostnader.

Om de sammanlagda utgifterna för exploateringen dragas från inkoms­

terna från markförsäljningarna erhålles ett uttryck för exploateringens sam­

lade ekonomiska nettobehållning. Dock är att märka att töi säljningsin-

komsterna inflyta under ett visst antal år och att gatubyggnadskostnader-

na antingen komma något före i tiden eller i gynnsammaste fall kunna for­

delas under ungefär samma antal år. Antalet år som exploateringen om­

fattar, exploateringstiden, bör således beräknas. En viss ledning kan här­

vid erhållas genom de befolkningsprognoser och de prognoser rörande ut­

vecklingen av bostadsstandarden, som böra ligga till grund för generalpla­

ner och bostadsförsörjningsprogram.

Om sålunda exploateringstiden antages vara känd, erhålles cxploatenngs-

möjligheternas kapitalvärde genom alt till nutidpunkten diskontera de år­

liga nettoinkomsterna av exploateringen. Det är detta kapitalvärde, som

skall betalas för marken vid expropriationen.

90

Beaktandet av exploateringstiden kan innebära — i de fall då planerna

äro överdimensionerade i förhållande till ortens utvecklingsmöjligheter och

då alltså exploateringstiden skulle bli mycket lång — att även planlagd

mark visar sig icke äga något mervärde för tätbebyggelse. I sådant fall sker

värdering enligt vad som sägs nedan under 2.

Om värderingen gällde enstaka tomter av obebyggd planlagd mark bleve

förfarandet enklare. Härom uttalar markutredningen:

Värdet av marken får anses motsvara nuvärdet av det nettobelopp, som

kan erhållas vid försäljning av tomterna. Bruttovärdet fixeras med utgångs­

punkt från den prisnivå som utbildats för tomter med motsvarande i stads­

plan medgivna utnyttjande. Därefter fråndragas eventuella kostnader som

skola erläggas till samhället för gatumark och gatubyggnadsbidrag samt

eventuella kostnader för extraordinära grundläggningsarbeten, utfyllnads-

arbeten och dylikt, varvid nettovärdet erhålles. Antages tomten kunna bliva

bebyggd omedelbart, bör nettovärdet ersättas vid expropriation. Antages

tomten bliva bebyggd efter viss tid, bör ersättningen utgå för det sålunda

beräknade nettovärdet vid det antagna exploateringstillfället, diskonterat till

nutidpunkten.

Såsom framhållits i anslutning till den av utredningen föreslagna huvud­

regeln för värdering kunde en beräkning av markvärdet som sålunda base­

rades på ortens pris i vissa fall, där en tillförlitlig ortsprisnivå saknades

eller där de ortspriser, som funnes tillgängliga, vore uppenbart avvikande

från ett skäligt avkastningsvärde, behöva justeras genom beräkning av

markvärdet på basis av avkastningsvärdet. Sådana avvikelser kunde å ena

sidan vara förorsakade av att en särskild fastighet kunde förväntas bli

använd för särskilda ändamål såsom till affärslokaler eller å andra sidan

förorsakade av tillfälliga konjunkturer som höjde värdena över vad som

på längre sikt kunde vara rimligt. En fullständigare kalkyl måste då utfö­

ras. Som exempel härpå anför markutredningen följande.

Man utgår därvid från den årliga bruttoavkastning, som kan förväntas

vid ett bebyggande av fastigheten. Därvid böra hyresinkomsterna bedömas

med beaktande av bl. a. den framtida hyresutvecklingen på orten, läges-

förhållanden m. in. Från de årliga bruttoinkomsterna dragas sedan de be­

räknade sammanlagda årliga omkostnaderna för fastighetens drift och sköt­

sel, d. v. s. kostnaderna för skatter, bränsle, förbrukningsavgifter för vat­

ten, elektrisk ström o. d., kostnader för reparationer, försäkringar och fas­

tighetsförvaltning in. m. ävensom hyresförluster. På så sätt erhålles fastig­

hetens årliga nettoavkastning. Denna årliga nettoavkastning minus den en­

ligt gällande räntefot och byggnadens förväntade livslängd beräknade an-

nuiteten på dess byggnadskostnad kan betraktas som räntan på byggnads-

markens värde. Detta erhålles alltså genom kapitalisering av sagda diffe­

rens enligt gällande räntefot. Därvid erhålles den bebyggelsefärdiga markens

värde. Detta värde minskat med kostnaderna i samband med exploateringen

utgör det hypotetiska råmarksvärde som skall ersättas. 2

2.

Expropriation av icke planlagd, obebyggd mark.

Tillvägagångssättet borde enligt markutredningen här vara, att jämfö­

relse skedde med försäljningspriser för fastigheter med ungefär samma stor­

lek, samma fördelning i olika ägoslag och samma godhet på jorden som

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.

91

den fastighet som skulle exproprieras. I många, kanske i de flesta fall kur

de en sådan jämförelse med under senare år försålda fastigheter vara svår att

erhålla. Reduktion och tillägg med hänsyn till föreliggande omständigheter

finge då vidtagas. En framkomlig väg vore också att med utgångspunkt från

taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter av motsvarande storleksordning

framräknades ett skäligt dagsvärde med ledning av det material över kö­

peskillingar för jordbruksfastigheter i förhållande till taxeringsvärdena som

funnes tillgängligt inom statistiska centralbyrån. Vid expropriation av ett

flertal smärre obebyggda fastigheter belägna intill varandra borde i allmän­

het varje fastighet ej uppskattas för sig; man borde i stället betrakta områ­

det som en enhet.

Markutredningen tillägger i detta sammanhang, att det hade varit önsk­

värt att utforma närmare regler för uppskattningar av jordbruksvärden.

Då emellertid fastighetsbildningssakkunniga vore sysselsatta med ungefär

samma problem, syntes denna utredning böra avvaktas.

3.

Expropriation av bebyggda fastigheter.

Härom anför markutredningen följande. En bebyggd fastighet kunde av

ägaren utnyttjas alternativt, d. v. s. antingen genom uthyrning av den be­

fintliga bebyggelsen eller, efter den befintliga bebyggelsens rivning, såsom

mark för nybyggnad. Vid val av det senare alternativet vore fastighetens

nuvärde lika med markvärdet (minus eventuella nettokostnader för rivning

av befintlig bebyggelse). Vid val av det förra alternativet kunde fastighets­

ägaren åtnjuta de årliga nettoavkastningar (bruttohyresintäkter minus lö­

pande drifts- och underhållskostnader), som upplöpte under fastighetens

återstående livstid men däremot först vid dennas slut komma i besittning

av markvärdet (minus nettorivningslcostnaden).

Vanligen kunde man utgå från att bebyggelsens ekonomiska livslängd

vore mera begränsad än den nyss avsedda fysiska livslängden. Varje för­

längning av en byggnads livslängd med ett år betydde att fastighetsägaren

måste vänta ytterligare ett år på att komma i åtnjutande av fastighetens

markvärde. Genom förlängning av livstiden med ett år erhölle fastighets­

ägaren visserligen byggnadens nettoavkastning under året men förlorade i

stället ett års ränta på markvärdet. Den ekonomiskt gynnsammaste livsläng­

den, och följaktligen enligt vad förut sagts det högsta nuvärdet för fastig­

heten, erhölles alltså om byggnadens rivning planerades till den tidpunkt,

då dess nettoavkastning på grund av stigande ålder (med sjunkande hyres­

intäkter och stigande drifts- och underhållskostnader) sjunkit till att mot­

svara räntan på markvärdet. Skulle redan vid expropriationstillfället fastig­

hetens nettoavkastning ha sjunkit under räntan på markvärdet, visade detta

att bebyggelsen redan överskridit den ekonomiska livslängden, varför fastig­

heten endast borde ersättas med markvärdet minus nettorivningskostnaden.

Om däremot fastighetens årliga nettoavkastning vore större än räntan på

markvärdet, måsle den befintliga bebyggelsens avkastningsvärde beräknas.

Hela fastighetens kapitalvärde vore då lika med befintlig bebyggelses av-

Kungl. Maj.ts proposition nr 184.

92

kastningsvärde (beräknat för den återstående, på förut angivet sätt be­

stämda ekonomiska livslängden) plus det till nutidpunkten från den eko­

nomiska livslängdens slut diskonterade markvärdet.

Med en befintlig bebyggelses avkastningsvärde förstodes därvid summan

av de till nutidpunkten diskonterade, under olika år av befintliga bygg­

naders återstående ekonomiska livslängd förväntade nettoavkastningarna.

Med fastighetens nettoavkastning avsåges dess årliga bruttohyresintäkter

minskade med samtliga utgifter under året för fastighetens drift och sköt­

sel (därvid givetvis icke räntor och avskrivningar finge medtagas). Härvid

borde hyresinkomsterna prövas med beaktande av den rådande hyresnivån

och den sannolika framtida förändringen av denna. Det förhållandet att

äldre fastigheter krävde högre underhålls- och reparationskostnader än nya

fastigheter borde också beaktas.

I vissa fall måste man taga hänsyn till att det ofta skulle kunna bli lö­

nande för fastighetsägaren att efter viss tid genom ombyggnad anpassa lä-

genhetsbeståndet till förändrad efterfrågan. Härigenom kunde den ekono­

miska livslängden och fastighetens nuvarande kapitalvärde ökas. I dylika

fall borde expropriationsersättningen motsvara avkastningsvärdet — be­

räknat på basis av den för de olika åren förväntade lägenhetsindelningen

— varvid givetvis kostnaderna för byggnadens omändring, efter vederbör­

lig diskontering från ombyggnadstidpunkten till nuet, måste jämställas med

driftkostnader.

Remissyttrandena.

Markutredningens förslag om grunderna för beräkningen av expropria-

tionsersättning har i de flesta yttrandena lämnats utan erinran.

Av de remissinstanser som framställt invändningar mot förslaget ha några

ifrågasatt lämpligheten av att borttaga den för närvarande gällande bestäm­

melsen att löseskillingen skall motsvara fastighetens fulla värde.

Justitiekanslersämbetet

har sålunda framhållit att, då å ena sidan en vä­

sentlig utvidgning av expropriationsändamålen ägde rum och å andra sidan

utvidgningen förde med sig både vanskliga och svårbedömbara, ekonomiskt

ofta mycket betydelsefulla värderingsspörsmål, det kunde ifrågasättas om

tillräckliga skäl funnes att ur lagtexten borttaga det ord som markerade,

att ersättning till fullo skulle utgå för det ingrepp som gjordes i annans

rättssfär. Det vore angeläget att i lagen gåves klart uttryck åt lagstiftning­

ens innebörd i fråga om ersättningens belopp.

Fastighetsägareförbundet

har förklarat sig med bestämdhet kunna påstå

att det icke bevisats, att de nuvarande expropriationsnämnderna i allmän­

het på el t felaktigt sätt tillämpat lagens regel om ersättning med fulla

värdet. En eventuell tendens hos nämnderna att, om tvivelsmål om den rätta

värderingen förelåge, välja ett för den enskilde fastighetsägaren gynnsamt

alternativ, vore rimlig och billig, då expropriationen innebure, att den en­

skilde tvångsvis frånhändes sin fastighet och att detta skedde på en tid­

punkt, som vore vald av den exproprierande kommunen och därför med

Kungl. Maj:ts proposition nr 184.