Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet den 16 december 1960 numera regerings- rådet Voldmar Körlof, ordförande, dåva- rande borgarrådet Joakim Garpe, ledamo- ten av riksdagens andra kammare agrono- men Erik Grebäck, ledamöterna av riks- dagens första kammare förbundsordföran- den Knut Johansson och redaktören Birger Lundström, dåvarande ledamoten av riks- dagens första kammare civilingenjören Gustaf Henry Hansson samt dåvarande le- damoten av riksdagens andra kammare kommunaldirektören Olof Wiklund att så- som sakkunniga verkställa översyn av ex- propriationslagstiftningen. Sedan Wiklund på därom gjord framställning entledigats från sitt uppdrag, utsågs den 22 februari 1965 ledamoten av riksdagens andra kam— mare numera förvaltningschefen Sven Ek- ström till sakkunnig i Wiklunds ställe. Att såsom experter biträda utredningen för- ordnades den 16 mars 1961 advokaten, nu- mera juris doktorn Michaäl Hernmarck, den 26 oktober 1961 andra förbundsordfö- randen i Hyresgästernas Riksförbund Åke Lindh, den 23 januari 1962 stadsjuristen i Stockholm Erik Gustaf Westman, den 29 juni 1964 civilingenjören Olle Westin och den 16 juni 1966 professorn Sven-Erik Jo- hansson och auktoriserade revisorn Sigurd Löfgren.

Som sekreterare åt de sakkunniga för- ordnade departementschefen den 1 feb-

ruari 1961 numera hovrättsrådet Lars Landh, varjämte numera hovrättsassessorn Georg Sterzel den 1 december 1964 för- ordnades till biträdande sekreterare.

De sakkunniga, som antagit benämning- en Expropriationsutredningen, har den 8 juni 1962 avlämnat betänkande med för- slag till lagstiftning angående expropriation för sanering av historiskt eller kulturhisto- riskt värdefull bebyggelse (SOU 1962: 24). Förslaget har legat till grund för vissa år 1963 vidtagna ändringar i byggnadslagen och expropriationslagen (SFS 1963: 218 och 219). Sedermera har utredningen den 16 juni 1964 avlämnat betänkande med för- slag till lagstiftning angående förtida till- träde, expropriationskostnad m.m. (SOU 1964: 32). Detta förslag har legat till grund för vissa år 1966 vidtagna ändringar i ex- propriationslagen och byggnadslagen (SFS 1966: 258 och 259).

Utredningen har härefter inriktat sitt ar- bete med översyn av expropriationslagstift- ningen på reglerna om expropriationsända— målen och expropriationsersättningen. Ar- betet har i dessa delar blivit synnerligen om- fattande och under arbetets gång har en fullständig omarbetning av reglerna i dessa delar alltmer framstått som ofrånkomlig. Utredningen har vidare kommit till den uppfattningen att de ändringar som behö- ver vidtagas i den nuvarande expropria- tionslagen blir av sådan omfattning att la— gen lämpligen bör ersättas med en ny lag.

• Sida 4
•  Original

Översynen av de partier som utöver de be- rörda återstår att infoga i en sådan lag torde ta ännu någon tid i anspråk. För att inte angelägna reformer i de delar utred- ningsarbetet är färdigt skall behöva förse- nas, har utredningen beslutat redovisa sina överväganden i dessa delar i ett särskilt be- tänkande, vilket är att anse som utredning— ens huvudbetänkande. Detta betänkande in- nehåller förslag till första delen av en ny allmän expropriationslag samt till ändring- ar i den nuvarande lagen om expropriation, byggnadslagen m.m. Utredningen får här— med överlämna betänkandet.

Stockholm i november 1969.

Till betänkandet har fogats reservationer av ledamöterna Grebäck och Lundström samt ledamoten Hansson ävensom särskil- da yttranden av utredningens experter Hernmarck och Westman. Vidare har till betänkandet fogats, förutom en tabellbila- ga, en av utredningens experter Johansson och Löfgren upprättad promemoria röran- de värdering av företag samt, i särskilt häf- te, en inom utredningens sekretariat utar- betad historik och redogörelse för gällan- de rätt i vad avser expropriationsändamå- len.

Voldmar Körlof

Sven Ekström Erik Grebäck Knut Johansson

Joakim Garpe G. H. Hansson Birger Lundström

/ Lars Land/1 Georg Sterzel

• Sida 5
•  Original

Innehåller stadsplan bestämmelse att mark, som ej må lösas enligt 41 5 första stycket, skall kunna nyttjas för allmän tra- fikanläggning eller allmän ledning, skall på stadens yrkande servitut eller nyttjande- rätt upplåtas i den omfattning som erford- ras för ändamålet. Kan ägaren till följd av planen nyttja marken endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess ti- digare värde, må han påfordra att staden förvärvar rättighet som nu sagts. Staden äger bestämma om förvärvet skall avse ser- vitut eller nyttjanderätt.

— — — — — — — — markens värde.

—— — —- tomtindelnings genomförande.

48aå

Innehåller stadsplan bestämmelse att mark, som avses för enskilt bebyggande, även skall kunna nyttjas för allmän trafik- anläggning eller allmän ledning och kan ägaren till följd av planen nyttja marken endast på sätt som sägs i 48 5 första styc- ket må han påfordra att staden genom in- lösen förvärvar för ändamålet erforderlig servituts- eller nyttjanderätt. Staden äger bestämma om förvärvet skall avse servitut eller nyttjanderätt.

835

Innebär stadgandet i 81 & eller förord- nande enligt 82 5 hinder för att nybyggnad eller annan åtgärd vidtages i den omfatt- ning eller på det sätt som eljest varit tillåtet och kan markens ägare till följd härav nytt- ja marken allenast på sätt som står i uppen- bart missförhållande till dess tidigare värde, vare han berättigad till ersättning för den skada han härigenom lider; kan marken av nämnda orsak över huvud ej användas för enskilt bebyggande och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt nyss sagts, vare anläggningens ägare skyldig att lösa marken, där ej sådan skyldighet jämlikt 21 eller 48 & åligger staden.

Innebär stadgandet i 81 5 eller förord- nande enligt 82 ä hinder för att nybyggnad eller annan åtgärd vidtages i den omfatt- ning eller på det sätt som eljest varit tillåtet och kan markens ägare till följd härav nytt- ja marken allenast på sätt som står i uppen- bart missförhållande till dess värde vid för- ut tillåtet användningssätt, vare han berät- tigad till ersättning för den skada han här- igenom lider; kan marken av nämnda or- sak över huvud ej användas för enskilt be- byggande och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt som nyss sagts, vare anläggningens ägare skyldig att lösa marken, där ej sådan skyldighet jäm- likt 21 eller 48 5 åligger staden.

Enahanda rätt — —- — innan inskränkningen i möjligheterna att nyttja marken in- trädde. Vad i ————— det inskränkningen i möjligheterna att nyttja marken inträdde. 84 å.

Har i fastställd generalplan eller stads- plan med hänsyn till anläggning, som avses i 81 5 eller i förordnande enligt 82 &, bli- vit bestämt, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och har staden på grund av bestämmelserna i 21 eller 48 & löst marken, vare staden, så- vitt den kan nyttja marken allenast på sätt

Har i fastställd generalplan eller stads— plan med hänsyn till anläggning, som av- ses i 81 å eller i förordnande enligt 82 &, blivit bestämt, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och har staden på grund av bestämmelserna i 21 eller 48 å löst marken, vare staden, så- vitt den kan nyttja marken allenast på sätt

• Sida 25
•  Original

som står i uppenbart missförhållande till den erlagda löseskillingen, berättigad till ersättning av anläggningens ägare för sin förlust.

som står i uppenbart missförhållande till den erlagda löseskillingen eller intrångser- sättningen, berättigad till ersättning av an- läggningens ägare för sin förlust.

111aå

Vad i 44 55 stadgas om lösningsplikt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mark, för vilken byggnadsplan första gång- en fastställes, med iakttagande att vad som är föreskrivet om stad skall avse kommu- nen samt att vad som är föreskrivet för det fall att förordnande meddelats enligt 70 5 skall tillämpas när förordnande meddelats enligt 113 5.

116 5

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan allmän plats utan att skyldighet att upplåta mar- ken föreligger enligt 112 eller 113 &, och kan markens ägare till följd av vad sålunda bestämts nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare han berättigad till er- sättning för den skada som han härigenom lider. Samma lag vare om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan byggnads— planen fastställdes. Skyldighet att svara för ersättningen åligger i fråga om mark, som är avsedd till allmän väg, kronan samt be- träffande annan mark vägförening, inom vars område marken är belägen. Finnes ej vägförening när fråga uppkommer om er- sättning i fall som sist nämnts, skall läns- styrelsen föranstalta om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall ———————— Frågan huruvida ________

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan allmän plats utan att skyldighet att upplåta marken föreligger enligt 112 eller 113 5, och kan markens ägare till följd av vad sålunda be- stämts nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde vid förut tillåtet användningssätt, va- re han berättigad till ersättning för den ska- da som han härigenom lider. Samma lag vare om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet att svara för ersättningen åligger i fråga om mark, som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande annan mark vägförening, inom vars område marken är belägen. Finnes ej vägförening när fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts, skall länsstyrelsen föranstalta om sådan förenings bildande. ————————— till marken.

______ planens genomförande.

137 5

0

Med avseende a inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmel- serna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagan- de aV vad nedan i 138—145 åå stadgas.

I mål ____________

0

Med avseende a inlösen av mark enligt denna lag skola bestämmelserna i allmän- na expropriationslagen och lagen om ex- propriation i tillämpliga delar lända till ef- terrättelse med iakttagande av vad nedan i 138, 139 och 141—143 && stadgas. ———————— särskilt stadgat.

• Sida 26
•  Original

1415

Bestämmelserna i 12 5 första stycket la- gen om expropriation skola ej äga tillämp- ning med avseende å inlösen av mark som ingår i stadsplan.

Är fråga om att mark som ingår i tomt skall inlösas av anledning varom förmäles i 46 eller 47 55, skall i stället för bestäm— melserna i 26 5 andra stycket lagen om ex- propriation gälla, att till expropriationsdom- stolen skall ingivas karta med protokoll rö- rande mätning av tomten enligt bestämmel- serna i 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad; och skall vad i 42 5 lagen om ex- propriation är stadgat om karta och beskriv- ning i stället gälla karta och protokoll som nu sagts.

Bestämmelserna i 3 kap. 11 5 första styc- ket allmänna expropriationslagen skola ej äga tillämpning med avseende å inlösen av mark som ingår i stadsplan.

1425

Vid inlösen enligt 21 9, 48 5 första styc- ket, 48 a eller 83 _(5 skall löseskilling eller intrångsersättning bestämmas med hänsyn till fastighetens värde vid förut tillåtet an- vändningssätt.

1435

Vid inlösen enligt 44 eller 111 a 5 skall ersättningen bestämmas enligt de grunder som anges i 4 kap. 2 9” allmänna expropria- tionslagen.

1465

Vad i 137, 138, 144 och 145 åå är stad- gat beträffande inlösen av mark skall i till- lämpliga delar gälla med avseende å inlö- sen av byggnad i fall som i 45 5 första stycket sägs och skall, jämte stadgandet i 140 5, äga motsvarande tillämpning vid in- lösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt enligt denna lag. När särskild rätt inlöses eller servitut eller nyttjanderätt upplåtes, skola bestämmelser- na i 12 5 första stycket lagen om exprop- riation ej tillämpas på mark som ingår i stadsplan.

Vad i 137 och 138 55 är stadgat beträf- fande inlösen av mark skall äga motsva- rande tillämpning vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nytt- janderätt enligt denna lag. När särskild rätt inlöses eller servitut eller nyttjanderätt upp- låtes, skola bestämmelserna i 3 kap. 11 5 första stycket allmänna expropriationslagen ej tillämpas på mark som ingår i stads- plan.

• Sida 27
•  Original

Att äldre bestämmelser fortfarande gäller i vissa fall följer av slutbestämmelserna i allmänna expropriationslagen.

Bestämmelserna i 44 och 111 a åå äger tillämpning endast om stadsplanen eller bygg- nadsplanen fastställts efter lagens ikraftträdande.

Föreligger rätt för markägare att påfordra inlösen av mark, skall ersättning för mar- ken beräknas enligt äldre lag, såvida talan om inlösen väckes inom tre år, räknat från nya lagens ikraftträdande. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning enligt 22, 83 och 116 åå.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

• Sida 28
•  Original

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmel— ser om elektriska anläggningar, dels att 1 5 skall upphöra att gälla, dels att 3 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 19—21 åå, av nedan angivna ly- delse. (Gällande lydelse)

35

1 mom. Ansökan om rätt att för elekt- risk starkströmsanläggning påfordra av- stående eller upplåtande av fastighet eller om linjekoncession skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen er- fordras, bestyrkta förteckningar på ägare och innehavare av de fastigheter, över vil- ka ledningen skall framdragas eller i vil- kas mark den skall nedläggas eller som el- jest äro för anläggningen behövliga, samt uppgift på de överenskommelser, som bli- vit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött.

2 mom. Ansökan om _______ 3 mom. Finnes ej ________ 4 mom. Vad i _________ 5 mom. Ansökan om _______

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Ansökan om linjekoncession skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med kostnads- förslag, avfattning på karta av föreslagen lednings sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta för- teckningar på ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall fram— dragas eller i vilkas mark den skall ned- läggas eller som eljest äro för anläggning- en behövliga, samt uppgift på de överens— kommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött.

———————— och strömart.

__ _ _ _ _ _ _ _ — av företaget. _ _ _ _ _ _ inom järnvägsområde. _ _ _ _ _ _ _ _ sådan ansökan.

19%

Har elektrisk ledning efter expropriation dragits fram i eller över gata, annan all— män plats eller vattendrag inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnads- plan, eller inom fastställt hamnområde och visar det sig att ledningen hindrar eller varaktigt försvårar egendomens använd- ning för avsett ändamål eller där hindrar någon för samhället nödig anläggning el- ler utgör hinder för egendomens underhåll eller eljest för behövliga arbeten på egen- domen eller är synnerligen vanprydande,

• Sida 29
•  Original

Denna lag träder i kraft den . . .

skall ledningen på bekostnad av dess ägare ändras, flyttas eller tagas bort, i den mån så erfordras för hindrets eller olägenhetens undanröjande.

Har i annat fall än i första stycket avses nyttjanderätt genom expropriation upplå- tits för framdragande av ledning, och med- för denna på grund av ändrade förhållan- den betydande olägenhet för fastigheten, är ledningens ägare skyldig att på sin be— kostnad ändra eller flytta ledningen, i den mån sådant erfordras för olägenhetens un— danröjande och kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Tvist i fråga, som avses i första eller andra stycket, skall prövas av allmän dom- stol.

ZOQ

21

Vill ägare av fastighet, där elektrisk led- ning efter expropriation är framdragen, för undanröjande av därmed förenad olägen- het för fastigheten på egen bekostnad få ledningen ändrad eller flyttad, kan läns- styrelsen, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till å ena sidan nämnda olägenhet och å andra sidan av ändringen eller flytt- ningen följande men för ledningen, giva fastighetsägaren rätt att, om erforderlig ändring eller flyttning ej inom viss, av läns— styrelsen förelagd tid utföres av ledningens ägare, själv vidtaga sådan åtgärd. Fastig- hetsägaren är i sådant fall skyldig att er— sätta såväl uppkommande men för ledning- en som ock, om han ej själv utfört änd- ringen eller flyttningen, kostnaden härför med belopp, som i händelse av tvist be- stämmes av allmän domstol.

%

Upphör egendom att vara gata, annan allmän plats eller vattendrag inom område, för vilket finnes stadsplan eller byggnads- plan, eller mark inom fastställt hamnom- råde, skall förut genom expropriation för- värvad rätt att ha ledning där framdragen ej längre gälla.

• Sida 30
•  Original

Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)

Härigenom förordnas att 2 kap. 40 och 60 åå vattenlagen (1918: 523) skall ha ne— dan angivna lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 kap. 40 5

Vad i ————————————

Har Konungen för någon orts förseende med dess behov av vatten eller för annat i 38 å ej omnämnt allmänt ändamål prö- vat nödigt, att vatten ur sjö eller vattendrag ledes bort för att annorstädes nyttjas, gälle i fråga om dylikt företag vad i första styc- ket sägs.

————————— nu nämnts.

Har Konungen för att tillgodose ett all- mänt behov av vatten eller för annat i 38 å ej omnämnt allmänt ändamål prövat nö- digt, att vatten ur sjö eller vattendrag le- des bort för att annorstädes nyttjas, gälle i fråga om dylikt företag vad i första styc— ket sägs.

2 kap. 60 5

Har Konungen för någon orts förseende med vatten eller för annat allmänt ända- mål prövat nödigt, att grundvattentäkt an- lägges å annan tillhörig fastighet, ankom- me på vattendomstolen att, efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, enligt vad i denna lag är stadgat pröva, huru och un- der vilka villkor sådan grundvattentäkt må anordnas och nyttjas, ävensom efter ty i 9 kap. sägs bestämma ersättning för det om- råde, som för ändamålet tages i anspråk.

Denna lag träder i kraft den . . .

Har Konungen för att tillgodose ett all- mänt behov av vatten eller för annat all— mänt ändamål prövat nödigt, att grundvat- tentäkt anlägges å annan tillhörig fastighet, ankomme på vattendomstolen att, efter an- sökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, en- ligt vad i denna lag är stadgat pröva huru och under vilka villkor sådan grundvatten- täkt må anordnas och nyttjas, ävensom ef— ter ty i 9 kap. sägs bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i anspråk.

• Sida 31
•  Original

Förslag till Lag om ändring i lagen (1943: 431) om allmänna vägar

Härigenom förordnas att 25 å lagen (1943: 431) om allmänna vägar skall ha nedan angivna lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) 25 å Indrages väg, ——————————————— annorlunda bestämma. Är vad —————————————————— fastighetens ägare.

Vad ovan stadgats om verkan av att väg— rätt upphör äger motsvarande tillämpning i det fall att eljest särskild rätt till vägmark upphör till följd av att vägen indragits.

Denna lag träder i kraft den . . .

• Sida 32
•  Original

Förslag till Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960: 74)

Härigenom förordnas att 73 å civilförsvarslagen (1960: 74) skall ha nedan angivna lydelse. (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

73å

Har egendom tagits i anspråk jämlikt 68 å eller åtgärd vidtagits jämlikt 72 å, är egendomens ägare eller innehavare be- rättigad till ersättning enligt de grunder, som äro stadgade i fråga om rekvisition för krigsmaktens behov. Anspråk på ersättning skall prövas i den ordning, som gäller för crsättningsanspråk i anledning av sådan rekvisition med iakttagande av att efter taxa utgående ersättning fastställes till be- loppet av den, som utövar förfoganderät- ten. Även om egendom, som tages i an- språk, är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen be- stämmas en gång för alla, dock att in- skränkning icke härigenom sker i rätten till ersättning för skada, som ej förutsetts.

Ersättning gäldas ________

Denna lag träder i kraft den . . .

Har under civilförsvarsberedskap egen- dom tagits i anspråk jämlikt 68 å eller åt- gärd vidtagits jämlikt 72 å, är egendomens ägare eller innehavare berättigad till er— sättning enligt de grunder, som äro stadga- de i fråga om rekvisition för krigsmaktens behov. Anspråk på ersättning skall prövas i den ordning, som gäller för ersättnings- anspråk i anledning av sådan rekvisition med iakttagande av att efter taxa utgående ersättning fastställes till beloppet av den, som utövar förfoganderätten. Även om egendom, som tages i anspråk, är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda till- fällen, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning icke här- igenom sker i rätten till ersättning för ska- da, som ej förutsetts.

Ersättning för egendom, som tagits i an- språk jämlikt 68 5 andra stycket sista punk- ten bestäms med tillämpning av föreskrif— terna i allmänna expropriationslagen. Vad sålunda stadgas skall gälla även i det fall att i anslutning till ianspråktagandet åtgärd vidtagits enligt 72 5. ________——avstaten.

Har egendom tagits i anspråk före lagens ikraftträdande, skall äldre bestämmelser

tillämpas.

• Sida 33
•  Original

H Direktiv, sammanfattning m. m.

1. Direktiven för utredningen

I det anförande till statsrådsprotokollet den 16 december 1960, varigenom chefen för justitiedepartementet hemställde om be- myndigande att tillkalla nu förevarande ut— redning, yttrades i huvudsak följande.

År 1949 genomfördes efter omfattande för- arbeten vissa ändringar i vår expropriations- lagstiftning (prop. 1949:184, andra lagutskot- tets utl. 1949: 34). Lagändringarna, vilka träd- de i kraft den 1 april 1950, berörde i huvud- sak tre delar av detta rättsområde, nämligen expropriationsändamålen, värderingsreglerna samt förfarandet vid expropriation. I det först- nämnda avseendet infördes i expropriationsla- gen bestämmelser, enligt vilka fastighet kun- de av kommun tagas i anspråk genom exprop- riation i syfte att säkerställa att mark på skäliga villkor bleve tillgänglig för tätbebyg- gelse eller för att eljest i kommuns ägo över- föra icke tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt. Med dessa nya expropriationsgrun- der avsågs att ge kommunerna stöd i strävan- dena att motverka uppkomsten av alltför stora jordvärdestegringar i samband med tätbebyg- gelse. I fråga om värderingsgrunderna stadga- des, att löseskillingen för exproprierad fastig- het skulle motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning. I förhållande till förut gällande lag, som föreskrev, att löseskillingen skulle motsvara fastighetens fulla värde, innebar det- ta ej någon principiell förändring. Avsikten med lagreformen i denna del var att genom mera preciserade värderingsnormer få till stånd en jämnare och tillförlitligare uppskatt— ning. Vad slutligen angår förfarandet vid ex- propriation vidtogs den ändringen, att ex- propriationsmålen, vilkas viktigaste del, ex- propriationsersättningens bestämmande, dittills ankommit på expropriationsnämnd, skulle i sin

helhet handläggas av domstol. I första instans skulle målen handläggas av särskilt inrättade expropriationsdomstolar — bestående av ägo- delningsdomaren i orten såsom ordförande samt i regel två expropriationstekniker och två nämndemän i orten såsom ledamöter —— varifrån målen skulle kunna fullföljas till hov- rätt och till högsta domstolen.

I huvudsak synes expropriationslagstiftning— en i den utformning som den sålunda erhöll år 1949 ha fungerat tillfredsställande. Erfaren- heterna under de snart tio år som förflutit se- dan den nya lagstiftningen trädde i kraft synes dock ge vid handen, att vissa brister föreligger. Från dem som i det praktiska livet haft att taga befattning med expropriationsfrågor har sålunda tid efter annan framförts kritik mot lagstiftningen. Kritiken har bl.a. gällt förfa- randet vid expropriation. Särskilt har från kommunalt håll gjorts gällande, att förfaran- det såväl hos Kungl. Maj:t som hos domsto- larna är alltför omständligt och kostsamt. Det må i detta sammanhang även nämnas, att riks- dagen nyligen begärt översyn av expropria- tionslagens bestämmelser om rättegångskost— nad (tredje lagutskottets utl. 1959: 19). Vidare må erinras om att riksdagen — med under- strykande av att en lagstiftning vilken så djupt som expropriationslagstiftningen griper in i den enskildes rättssfär bör vara utformad med största möjliga precision —— framfört vissa önskemål om lagändringar i fråga om grun- derna för värderingen och särskilt bestäm- melserna om den tidpunkt till vilken värde- ringen skall hänföra sig (tredje lagutskottets utl. 1958: 16).

Den utvidgning av expropriationsändamålen som skedde genom 1949 års lagstiftning avsåg som förut nämnts att ge underlag för åtgärder till motverkande av jordvärdestegringar i sam- band med tätbebyggelse. Under förarbetena till lagreformen övervägdes att inom expropria-

• Sida 34
•  Original

tionslagstiftningens ram få till stånd jämväl andra anordningar med syfte att förebygga el- ler till det allmänna överföra sådan stegring av fastighets värde, som utan insats från fastighetsägarens sida av kapital eller arbete kan uppkomma vid tätbebyggelse. Sålunda hade framkommit förslag om införande i ex- propriationslagen av särskilda värderingsregler med det angivna syftet, och vidare förelåg förslag om uttagande av exploateringsavgift på grundval av värdeökning i samband med fastställelse eller ändring av stads- eller bygg— nadsplan. Det befanns emellertid nödvändigt att göra dessa frågor till föremål för ytterligare utredning. Problemet om indragning av oför- tjänt jordvärdestegring aktualiserades snart därefter på ett specialområde, nämligen i sam- band med frågan om en revision av bestäm- melserna angående kommuns expropriations- rätt för genomförande av större stadsplane- regleringar. Det betänkande härom som fram- lades av den s.k. zonexpropriationsutredning— en ledde år 1953 till vissa ändringar i bygg- nadslagen (prop. 1953: 218, tredje lagutskottets utl. 1953: 23). Sedermera tillsattes en utredning för att upptaga frågan i hela dess vidd (mark- värdeutredningen), och denna utredning fram- lade efter ett omfattande arbete sitt betänkan- de år 1957 (SOU 1957: 43). Betänkandet inne- höll ett på grundval av utförliga motiv utarbe- tat lagförslag, enligt vilket värdestegringsin- dragning skulle ske genom ett system, grundat på en nykonstruerad sakrätt — s.k. värdesteg- ringshypotek — i kombination med vissa änd- ringar i expropriationslagstiftningen. Såsom dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, redovisat i ett interpella- tionssvar i riksdagens andra kammare den 29 juli 1958 har förslaget — som ej vunnit an- slutning av någon av de i utredningen delta- gande representanterna för de politiska par- tierna — icke ansetts kunna tjäna såsom grundval för en lösning av frågan om indrag- ning av oförtjänt värdestegring. I betänkandet har emellertid även möjligheterna att enbart via expropriationslagstiftningen i viss begrän- sad omfattning inskränka oskäliga jordvinster diskuterats. I särskilda yttranden av de poli- tiska representanterna har sålunda ifrågasatts vissa reformer inom expropriationsväsendet. Bl.a. har frågan om vidgad rätt till expropria- tion för upplåtelse under tomträtt berörts, och vidare har man ur förevarande synpunkt upp— märksammat frågan om principerna för vår- dering vid expropriation.

Med hänsyn till det anförda synes det vara anledning att nu igångsätta en utredning an- gående expropriationslagstiftningen. Utred- ningens uppgift bör vara att överse expropria- tionsreglerna i belysning av erfarenheterna un- der de år som förflutit efter 1949 års lag-

ändringar och därvid särskilt beakta de önske- mål som enligt vad förut nämnts har framförts av riksdagen. Därjämte bör utredningen — utan att vara bunden av bestämda riktlinjer — närmare undersöka de uppslag till reformer inom expropriationsväsendet som markvärde- utredningens betänkande med därvid fogade särskilda yttranden innehåller samt framlägga därav eventuellt föranledda förslag. De resul— tat vartill utredningen i denna del kan leda torde få betydelse vid ställningstagande till hur det vittomfattande och komplicerade pro- blemet om indragning av oförtjänt jordvärde- stegring i fortsättningen bör angripas.

Avslutningsvis framhöll departements- chefen att utredningen, i den mån så be- fanns lämpligt, borde vara oförhindrad att lägga fram delförslag.

• Sida 35
•  Original

2. Till utredningen överlämnade handlingar

och inkomna skrivelser 1

2.1. Riksdagsskrivelser

2.1.1. Riksdagens skrivelse den 5 april 1938 nr 167

I skrivelsen anhöll riksdagen om utredning rörande lämpligheten och sättet att bringa den i 55 & ExL stadgade räntan i bättre överensstämmelse med det allmänna rän- teläget samt om de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda. Frågan kom- mer att behandlas i ett kommande betän- kande.

2.1.2. Riksdagens skrivelse den 9 december 1953 nr 421

I motion nr II: 235 till 1953 års riksdag an- fördes vissa synpunkter på sättet att un- derrätta fastighetsägare om expropriations- ansökan. I utlåtande över motionen in- stämde tredje lagutskottet (L3U 1953: 32) med dessa synpunkter samt framförde som sin uppfattning att ExL:s bestämmelser om underrättande av sakägare borde precise- ras. Utskottet ansåg att utredning borde verkställas i detta hänseende.

I rubr. skrivelse anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t efter erforderlig utredning skulle lägga fram förslag till ändring i Eers bestämmelser angående underrättan- de av sakägare om expropriationsansökan.

Nu förevarande frågor har något berörts i detta betänkande (se avdelning III mom. 4.3) men kommer att slutligt behandlas i ett kommande betänkande.

2.1.3. Riksdagens skrivelse den 6 december 1955 nr 376

Med anledning av väckta motioner om ändring av gällande bestämmelser angåen- de vissa kungöranden i kyrka framhöll första lagutskottet (LlU 1955: 41) bl. a. föl- jande. De rubriker över inkomna kungö- relser som författningsenligt sattes upp i kyrkorna saknade praktiskt taget betydelse i publiceringshänseende. Åtgärder borde därför vidtagas för att få till stånd en bätt- re ordning. Detta reformarbete borde emel- lertid ske etappvis. Ett lämpligt tillväga- gångssätt syntes vara att man inom redan tillsatta utredningar vid sidan av det egent- liga utredningsarbetet även beaktade att kyrkokungörandet i förekommande fall borde ersättas med ett mera tidsenligt pub- likationsförfarande.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 decem- ber 1955 (nr 376) gav riksdagen som sin mening till känna vad utskottet anfört.

Genom lagändring år 1968 (nr 687) i 1942 års lag med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka fastställdes att om i lag eller författning var föreskrivet att kun- görelse skulle uppläsas i kyrka, så skulle i stället anslag ske på. sätt och plats som Kungl. Maj:t föreskriver. Lagändringen

1 Handlingar och skrivelser som redan slutbe- handlats i samband med utredningens båda tidigare betänkanden (SOU 1962:24 och 1964: 32) redovisas inte.

• Sida 36
•  Original

skall träda i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar.

Nu förevarande frågor kommer att be- handlas i ett kommande betänkande.

2.1.4. Riksdagens skrivelse den 24 april 1958 nr 229

I motionerna nr I: 28 och II: 19 till 1958 års riksdag hemställdes om ändring i 33 & ExL Så att ordet ”värde” utbyttes mot ”realvärde”. Som skäl härför anfördes bl. a. att det ofta hann förflyta lång tid mellan det att en fastighet tillträddes och ersätt- ningen bestämdes, vilket i inflationstider medförde att fastighetsägaren fick vidkän- nas en förlust.

I utlåtande över motionerna framhöll tredje lagutskottet (L3U 1958 A: 16) bl.a. följande: Övervägande skäl talade för att inte lämna de av motionärerna påtalade spörsmålen obeaktade. De borde därför tas under fortsatt utredning genom Kungl. Maj:ts försorg. Den av motionärerna an- visade vägen till lösning av frågan borde dock knappast förordas. Något officiellt eller allmänt tillämpat inflationsindex fanns inte. Det kunde därför knappast undgås att beräkningar, som gjordes med ett en- skilt fall för ögonen, lätt kom att bli god- tyckliga och osäkra. Även vissa principiella invändningar kunde riktas mot motionä- rernas förslag. Detta kunde sålunda lätt leda till att fastighetsägarna gjorde en inte önskvärd vinst. I allt fall skulle fastighets- ägaren ställas i ett vida bättre läge än han eljest skulle ha varit genom att han helt befriades från risken för inflationsförlus- ter under den aktuella tidsrymden. Som en åtgärd som förtjänade övervägas i syfte att råda bot på uppkommande olägenheter av att viss tid kom att förflyta mellan tillträ- det och den slutliga värderingen nämnde utskottet möjligheten att utvidga omfatt— ningen av den exproprierandes nedsätt- ningsskyldighet enligt 38 & ExL och att låta föreskrifterna om nedsättning omfatta jämväl det fall att tillträde ägt rum efter överenskommelse mellan parterna. Ytterli- gare kunde det enligt utskottets mening övervägas om det inte skulle vara ända-

målsenligt att införa möjlighet för fastig— hetsägare m.fl. att, sedan tillträde skett, instämma expropriationssökanden till ex— propriationsdomstolen för att därigenom erhålla en preliminär värdering med åtföl— jande nedsättning. Den av utskottet ifråga- satta utredningen syntes slutligen inte kun- na undgå att även behandla ExL:s bestäm— melser om ränta vid förtida tillträde.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 april 1958 (nr 229) lät riksdagen såsom sin me- ning ge till känna vad utskottet anfört.

De i detta sammanhang upptagna frå- gorna, vilka till en del berörts redan i ex— propriationsutredningens betänkande II (SOU 1964: 32), torde kunna anses i prin- cip behandlade av utredningen genom dess överväganden och förslag rörande ersätt— ningsreglerna (se avdelning III kap. 5).

2.2 Utredningar m. m.

2.2.1. Decentraliseringsutredningens PM den 1 juni 1949 nr 27

I promemorian föreslog utredningen på närmare anförda skäl att beslutanderätten i ärenden om expropriationstillstånd enligt 1 & ExL decentraliserades till länsstyrelser- na. Kungl. Maj:t fann emellertid i beslut den 27 november 1953 förslaget ej föran- leda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

[ detta sammanhang förtjänar nämnas att åt departementsutredningen uppdragits1 att i samband med en översyn av departemen- tens arbetsuppgifter bl.a. undersöka om inte en längre gående delegering och de- centralisering än den som nu råder är möj- lig. På ett specialområde bör även upp- märksammas att eldistributionsutredningen (SOU 1968139) föreslagit att kommerskol- legium skall få befogenhet att i viss ut- sträckning pröva expropriationsansökan.

De frågor som tas upp i detta samman- hang berörs i viss mån i avdelning III mom. 4.1. De kommer emellertid att tas upp till slutligt övervägande först i ett kommande betänkande, enär frågan om ett mera generellt avsteg från den nu gällande

1 Se riksdagsberättelsen år 1964 s. 73.

• Sida 37
•  Original

regeln om Kungl. Maj:t som tillståndsmyn— dighet anses i viss mån återverka på upp- läggningen av expropriationsförfarandet i stort.

2.2.2 1951 års rättegångskommittés PM den 25 juli 1956

I promemorian diskuteras bl.a. olika åt- gärder för att erhålla ett förenklat delgiv- ningsförfarande i vissa expropriationsmål. De frågor som därvid ägnas uppmärksam- het är formerna för delgivning med ägare av samfälld mark samt gällande föreskrif- ter om kungörande i kyrka. Kommittén föreslår vissa ändringar i 23 & ExL. Frå- gorna kommer att behandlas i ett kom— mande betänkande.

2.2.3 Kungl. Maj:ts proposition 1967: 100 Med anledning av att markpolitiska utred- ningen i betänkandet "Statens och kyrkans marköverlåtelser” (SOU 1966: 64) föresla- git att kyrklig mark, oberoende av om den ägdes av kronan eller inte, skulle göras ex- proprierbar uttalade chefen för inrikesde- partementet i rubr. proposition (s. 203) att denna fråga torde få tas upp till prövning i justitiedepartementet. Expropriationsutred- ningens överväganden kring frågan redovi- sas i avdelning III mom. 2.3.

2.2.4 Kungl. Maj:ts proposition 1969: 28 Propositionen innehåller förslag till miljö- skyddslag m.m. I anslutning till ett uppslag av flygbul- lerutredningen diskuteras (s. 247) behovet av expropriation för att tillskapa frizoner kring stora trafikanläggningar. Chefen för justitiedepartementet finner denna fråga vara väl värd att övervägas närmare men anser att detta bör ske inom ramen för på— gående översyn av expropriationslagstift- ningen. Dessa överväganden görs i avdel- ning III mom. 3.6 nedan. Vidare diskuteras (s. 247) i anslutning till ytterligare ett uppslag av flygbullerut- redningen frågan om en ev. utvidgning av expropriationslagstiftningens sakägarbe— grepp. Flygbullerutredningen ansåg att man måste ge upp det nuvarande snäva ex-

propriationsrättsliga sakägarbegreppet och bereda samtliga intressenter som störs av flygplatsbuller tillfälle att kräva ersättning i expropriationsmålet. Chefen för justitie- departementet uttalar som sin mening att det närmast ankommer på expropriations- utredningen att överväga denna fråga. Dessa överväganden görs i avdelning III mom. 2.4 nedan.

2.3 Övriga skrivelser m.m.

2.3.1. Handlingar i ärende rörande utseen- de av expropriationstekniker för Malmöhus län

I skrivelse den 31 mars 1958 till Kungl. Maj:t har borgmästaren i Malmö anhållit om att en lämplig sakkunnig utses till ex- propriationstekniker såsom ersättare för viss avliden person. Ansökningen har se— dermera återkallats sedan det visat sig omöjligt att få någon lämplig person att åtaga sig uppdraget. De problem som kom- mit i dagen i anslutning till detta ärende kommer att behandlas i ett kommande be- tänkande.

2.3.2. Skrivelse den 14 mars 1961 från länsstyrelsen i Kristianstads län

I skrivelsen, som är ställd till Kungl. Maj:t, framför länsstyrelsen vissa synpunkter på ExL:s regler om fördelning av nedsatt ex- propriationsersättning m.m. Dessa frågor kommer att behandlas i ett kommande be- tänkande.

2.3.3. Skrivelse den 10 september 1962 från Hyresgästernas Riksförbund

I skrivelsen, som är ställd till statsminis- tern, understryker riksförbundet vikten av att kommunerna ges möjlighet att förstär- ka sina tomtinnehav och att spekulation med tomtmark förhindras genom lämpliga åtgärder. Det framhålls att ExL bör re— formeras, enär nuvarande bestämmelser in- verkar fördyrande och försenande på kom- munernas insatser för att bereda sina in- nevånare bostäder. De av riksförbundet berörda frågorna behandlas i avdelning III mom. 3.2.

• Sida 38
•  Original

2.3.4. Skrivelse den 17 mars 1966 från advokaten C. W. Du Rietz

I skrivelsen, som är ställd till expropria- tionsutredningen, ber Du Rietz att få fästa utredningens uppmärksamhet på vissa frå- gor om förskott på rättegångskostnad, alt. ränta på förskotterad ersättning, om skyl- dighet att vid delexpropriation låta ex— propriationsersättning avräknas på penning- inteckningar samt om formerna för fördel- ning av expropriationsersättning mellan en fastighetsägare och dennes nyttjanderätts- havare. Samtliga frågor kommer att be- handlas i ett kommande betänkande. I sammanhanget kan nämnas att till utred- ningen för kännedom överlämnats en skri— velse den 14 december 1963 från Sveriges advokatsamfund angående ränta på rätte- gångskostnad.

2.3.5. Skrivelse den 17 maj 1966 från Kom- munalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor

I skrivelsen, som är ställd till Kungl. Maj:t, framhåller kommunalförbundet att det skulle vara av betydande värde om för- bundet (och senare det blivande storlands— tinget) får lagtekniska förutsättningar för en ändamålsenlig markpolitik som ett kom- plement till primärkommunernas aktivitet på området. Ett önskemål är bl.a. att för- bundet (och senare storlandstinget) får samma expropriationsbefogenhet som pri- märkommunerna. Förbundet hemställer därför att expropriationslagstiftningen ut- formas på sådant sätt att förbundets (stor- landstingets) möjligheter att föra en aktiv markpolitik främjas.

Såsom närmare framgår av den allmän- na motiveringen i avdelning III nedan för- ordas i detta betänkande att nuvarande specificerade regler om expropriationsbe- rättigade subjekt till övervägande delen ut- mönstras ur expropriationslagstiftningen och att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att i samband med prövning av ansökan om ex- propriationstillstånd avgöra om sökanden lämpligen bör betros med expropriations- rätt. Frågan om expropriationslagstiftning-

ens kommunbegrepp berörs närmare i av- delning III mom. 3.11.

2.3.6 Skrivelse den 9 juli 1968 från riksdagens justitieombudsman I skrivelsen, som är ställd till Kungl. Maj:t, framhåller JO som sin uppfattning att i ExL bör införas bestämmelse som ger ex- propriationsdomstol möjlighet att tillerkän- na jordägare förskott på rättegångskostnad när skäl därtill prövas föreligga med hän- syn till kostnadens storlek och rättegång- ens varaktighet. Frågan kommer som ovan nämnts att behandlas i ett kommande be- tänkande.

• Sida 39
•  Original

3. Huvudpunkter i utredningens överväganden

och förslag

Då utredningsarbetet inleddes hade vi till en början att ta ställning till vissa speciella reformfrågor vilka betecknats som särskilt brådskande. I detta hänseende förtjänar särskilt erinras om de ändringar i ExL som år 1966 genomfördes på grundval av vårt betänkande "Förtida tillträde, expropria- tionskostnad m.m.” (SOU 1964: 32). Dessa innebar i huvudsak att i lagen infördes be- stämmelser om s.k. kvalificerat förhands- tillträde, dvs. möjlighet öppnades för den exproprierande att få med äganderätt till- träda den av expropriationen berörda fas- tigheten redan innan lagakraftägande dom angående expropriationsersättningen före- låg. Vidare utvidgades möjligheterna att er- hålla förskott på blivande expropriationser- sättning, varjämte bestämmelserna om rät— tegångskostnader ändrades såtillvida att sakägares rätt till ersättning för sådan kost- nad i överrätt i fortsättningen skulle bedö- mas enligt de allmänna reglerna i rätte— gångsbalken i fall när sakägaren själv full- följt talan.

Därefter inriktades utredningsarbetet i första hand på en reform av reglerna om expropriation för tätbebyggelse och därmed sammanhängande problem. ett område där kritik riktats mot nuvarande regler, inte minst från kommunalt håll. Under överlägg- ningarna härom visade det sig svårt att för- lika de nya idéer som prövades inom utred- ningen med ExL:s nuvarande regelsystem. Särskilt gällde detta uppräkningen i lagen av de ändamål för vilka expropriation får

äga rum. Reglerna härom i ExL är i vissa delar allmänt hållna och i andra delar snävt avgränsade. Detta gör dem svårtill- lämpade och medför ofta behov av lagänd- ringar. Påpekas må att gällande lag efter sin tillkomst år 1917 ändrats vid 27 tillfäl- len, varjämte åtskilliga nya bestämmelser tillkommit vid sidan av ExL.

Även övriga delar av expropriationsrätten har befunnits vara i behov av en genomgri- pande översyn.

Av skäl som nu nämnts har utrednings- arbetet inte kunnat inriktas endast på att framlägga förslag till partiella lagändringar utan fått lov att utsträckas till utarbetande av förslag till en helt ny lag.

Bestämmelserna i ExL kan, schematiskt framställt, sägas röra tre ämnesområden. Först är att nämna bestämmelserna om ex- propriationsbefogenhetens omfattning (ex- propriationsändamål). Den andra huvud- gruppen av bestämmelser gäller expropria- tionsersättningens storlek (värderingsregler). Den tredje gruppen omfattar reglerna om förfarandet vid expropriation (proceduren).

Under utredningsarbetets gång har det befunnits praktiskt att först ägna uppmärk- samhet åt reglerna om expropriationsända- målen och värderingsreglerna. Dessa regler har ett nära samband med varandra och utgör tillsammans det centrala området av expropriationsrätten. Det är också dessa regler som f.n. kan sägas vara i trängande behov av en reform, medan förfarandereg- lerna efter de förut omnämnda partiella

• Sida 40
•  Original

lagändringarna torde vara i sådant skick att de utan större olägenheter kan bibehållas väsentligen oförändrade ännu någon tid. På grund härav och då utredningsarbetet visat sig mera tids- och arbetskrävande än som beräknats, har vi valt att nu i ett särskilt be- tänkande redovisa våra överväganden och förslag till nya bestämmelser om expropria- tionsändamålen och nya värderingsregler jämte därmed sammanhängande ämnen. Detta betänkande är att anse som vårt hu- vudbetänkande. Vi avser att så snart ske kan återkomma med förslag beträffande proceduren.

I enlighet med det sagda lägger vi fram förslag till en ny expropriationslag, som vis- serligen inte är fullständig men har kon— struerats så att den kan framdeles utbyggas med regler om förfarandet. I avbidan på att så sker föreslås att nuvarande procedurreg- ler får gälla med smärre justeringar. Försla- get föranleder också en del följdändringar i vissa andra författningar, främst BL.

Vi föreslår att den nya expropriationsla- gen benämns Allmän expropriationslag (AExL). Nu redovisas de fyra första kapit- len, av vilka 1 kap. upptager inledande be- stämmelser och definitioner, 2 kap. är ägnat åt expropriationsändamålen, 3 kap. inne- håller bestämmelser om tillstånd till ex- propriation m.m. och 4 kap. reglerna om ersättning vid expropriation.

Vi lämnar i det följande en översiktlig redogörelse för innebörden av nu framlag- da förslag men vill dessförinnan kort sam- manfatta de väsentligaste sakändringarna i förhållande till nuläget.

1. De expropriationsrättsliga bestämmel— serna i olika lagar sammanförs såvitt möjligt till en lag.

2. Den nuvarande uppräkningen av ända- mål, för vilka expropriation får ske, er- sätts av bestämmelser med större räck- vidd.

3. Kommunernas möjlighet att exproprie- ra för tätbebyggelseändamål och tomt— rättsupplåtelse vidgas väsentligt, sär- skilt på det sättet att rätt till expropria-

10.

tion för sanering och Stadsförnyelse in- träder på ett tidigare stadium än förut. Möjligheterna att expropriera vidgas också i flera andra hänseenden, bl. a. för att främja viktig näringsverksam- het, miljövård, friluftsliv och fritidsbe- byggelse samt för att komma till rätta med grov vanvård av fastigheter. Området för markvärdestegringsex- propriation blir väsentligt vidare. De nya värderingsreglerna syftar också till att motverka överexploatering och oskälig markvärdestegring. En prisnivå som stabiliserats genom en aktiv kom- munal markpolitik godtages som vår- demätare, men spekulativa överpris liksom enstaka underpris avvisas.

I motsats till vad som f.n. anses gälla blir parterna i expropriationsmål helt likställda i bevisningshänseende, dvs. samma principer kommer att tillämpas i dessa mål som vid skadeståndsrättsli- ga tvister i allmänhet.

Värdering av fastighet som exproprie- ras föreslås skola ske med hänsyn till marknadsvärdet. När del av fastighet exproprieras, bestäms ersättningen, kal- lad intrångsersättning, till skillnaden i marknadsvärde före och efter exprop- riationen.

Värderingen av fastighet anknyts i princip till den dag, när ansökan gjorts om expropriation, och inte som nu till dagen för dom i expropriationsmålet. Värdering av mark inom detaljplane- lagt område föreslås skola ske med hänsyn till ägarens möjligheter att ut- nyttja marken enligt planen. Ersätt- ningen skall sålunda regelmässigt inte inkludera gottgörelse för förväntnings- värden .som bortfallit genom planlägg— ningen.

För att motverka de stora differenser i fråga om markvärden som förstagångs- planläggning kan ge upphov till före- slås rätt för såväl kommunen som markägarna att inom viss tid efter pla— nens fastställande påfordra inlösen av mark till ett genomsnittligt värde.

• Sida 41
•  Original

När det gäller expropriationsändamålen har vi övervägt om det är lämpligast att bi- behålla nuvarande detaljerade uppräkning eller att övergå till det motsatta systemet, nämligen att ge föreskrifterna om exprop— riationsbefogenhet form av en allmänt hål- len regel av innehåll exempelvis att ex- propriation får ske när Kungl. Maj:t prö- var det nödigt för ändamål som är till all- mänt gagn. Det senare skulle innebära en radikal förenkling av lagen men skulle, att döma av erfarenheter från andra rättsom- råden och från utländsk rätt, sannolikt dra med sig så mycket av tillämpningssvårighe- ter och följdbestämmelser att fördelarna i praktiken skulle gå förlorade. Den nuva- rande s.k. enumerationsprincipen har ock- så påtagliga nackdelar såsom framgår av de många ändringar och tillägg som efter- hand måst införas i lagen. Vi har därför valt att föreslå att den nuvarande detalje- rade uppräkningen i ändamålsparagrafen ersätts av en indelning av expropriations- ändamålen i ett antal huvudgrupper som vi försökt systematisera och ge en sådan smidighet att de bör täcka såväl nu gällan- de befogenheter och behov av utvidgningar som även såvitt möjligt de nya behov som kan tänkas uppkomma under avsevärd tid framöver utan att lagen fördenskull skall behöva ändras.

Vidare har eftersträvats att i den före- slagna nya lagen såvitt möjligt föra sam- man alla bestämmelser av expropriations- rättsligt innehåll. Den nya lagen kommer bl.a. att ersätta samtliga bestämmelser om rätt till inlösen i BL, 1902 års lag, HusbL m. m. Det har emellertid inte visat sig möj- ligt att till den nya lagen överföra en del expropriationsrätten närstående bestämmel- ser i VL och gruvlagstiftningen eftersom de har alltför nära sammanhang med dessa rättsområden i övrigt. Frågan om det är möjligt att i en ny allmän expropriationslag inrymma en motsvarighet till reglerna i väg- lagstiftningen om vägrätt hänger närmast samman med reglerna om förfarandet och har därför fått anstå tills vidare.

Från här angivna utgångspunkter har vi kommit fram till följande grupper av ex-

]. Expropriation för tätbebyggelseända- mål

2. Expropriation för samfärdsel- och transportändamål

3. Expropriation för drivkraft, vatten och avlopp m. m.

4. Expropriation för viktig näringsverk- samhet Expropriation för skydds- och säker-

hetsområden m.m.

Expropriation för försvarsändamål Expropriation av vanskött egendom Expropriation för kulturella ändamål Expropriation för naturvård och fri— tidsändamål

10. Expropriation för diverse ändamål 11. Expropriation med anledning av väntad värdestegring m.m. .Ul

9.008?”

Den från praktisk synpunkt viktigaste gruppen av bestämmelser om expropria— tionsändamål är — som redan antytts —— de som handlar om expropriation för tätbe- byggelse och därmed sammanhängande an- ordningar. Det är emellertid först vid en jämförelsevis sen tidpunkt som behovet att ordna, reglera och vid behov omreglera be- byggelsen inom tätorterna kommit att framstå som ett självständigt expropria- tionsändamål. Ända till de sista årtiondena har behovet fått tillgodoses genom strödda bestämmelser i byggnadslagstiftningen och expropriationslagstiftningen. Dessa bestäm- melser har visserligen efterhand komplette- rats med regler av större räckvidd. Någon samlad överblick har man emellertid inte tidigare skaffat sig rörande behovet av reg- ler som ger kommunerna möjlighet att tvångsvis förvärva mark för att tillgodose behovet av utrymme för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar samt behovet av stadsförnyelse.

Bristen på ett enhetligt grepp om lagstift- ningen framträder redan vid ett ytligt be- traktande på det sättet att lagreglerna är splittrade på ett mycket stort antal bestäm- melser i olika författningar. Allvarligare än denna formella svaghet är emellertid det förhållandet att reglerna inte i alla situa-

• Sida 42
•  Original

tioner svarar mot det faktiskt föreliggande behovet. Framför allt har anmärkts på att de inte alltid ger kommunerna möjlighet att förvärva erforderlig mark på ett tillräckligt tidigt stadium. Detta leder inte sällan till att förvärven måste ske till priser som i hög grad påverkats av utsikten till blivande tät- bebyggelse eller stadsombyggnad och står i motsättning till nutida strävanden att mot- verka oskälig markvärdestegring och förbe- hålla det allmänna den värdestegring som följer med samhällsutvecklingen. Det är an- geläget att kommunerna — vilka är de or- gan som i planläggningssammanhang i förs- ta hand företräder de allmänna intressena — får tillräckliga möjligheter att lägga upp långsiktiga markreserver för väntad tätbe- byggelse och likaledes i god tid kan förvär- va det förfogande över marken i centrala stadspartier, utan vilket angelägna ombygg- nader och moderniseringar riskerar att för- dyras och fördröjas i allvarlig grad.

Med hänsyn till det nu anförda föreslås en allmän föreskrift om rätt för kommun att — efter prövning av Kungl. Maj:t — expropriera mark inom sitt område för att främja tillkomsten av tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller befordra utvecklingen av sådan bebyggelse. Liksom f.n. skall beträffande icke tätbe- byggt område dessa villkor anses uppfyllda om expropriationen sker i syfte att upplåta marken med tomträtt. Beträffande område som redan är tätbebyggt föreslås att expro- priation skall få ske av mark som kan anta- gas komma att inom överskådlig tid beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärder av väsentlig betydelse från allmän synpunkt el- ler för att rätta till konkret påvisbara bris- ter i den befintliga bebyggelsen. _— Vidare föreslås, i nära anslutning till vad som nu gäller, en allmän expropriationsrätt utan särskild prövning i fråga om mark, som i fastställd generalplan eller byggnadsplan av— setts för annat ändamål än enskilt bebyg- gande eller som enligt planen skall använ- das för allmän trafikanläggning c. d., lik- som också i vissa fall, då expropriation be- hövs för att genomföra ändring av beståen- de tomtindelning. — Ytterligare föreslås ett

helt nytt expropriationsinstitut, kallat värde- utjämningsexpropriation, som beskrivs när- mare i det följande.

Nuvarande bestämmelser om rätt till ex- propriation för vägar, järnvägar, anlägg- ningar för luftfart, linbanor samt teleled- ningar föreslås skola sammanföras till en mera allmänt hållen bestämmelse, som ger möjlighet att expropriera för anläggning med ändamål att tillgodose allmänt sam- färdsel- eller transportbehov.

Vidare föreslås att expropriation skall få ske för att tillgodose ett föreliggande be- hov av drivkraft, vatten, värme eller likar- tad nyttighet eller av att bortföra och oskadliggöra avloppsvatten eller annan orenlighet. Det förutsätts därvid att det skall vara fråga om en ledning, som ingår i ett större ledningsnät eller eljest om ett mera allmänt behov eller — om ingendera av dessa förutsättningar är uppfylld — att intrånget av ledningen är ringa i jämförelse med nyttan.

Nu gällande bestämmelser om expropria— tion för vissa speciella arter av näringsverk- samhet föreslås skola utbytas mot en gene- rell regel som ger Kungl. Maj:t möjlighet att medge expropriation för att bereda ut- rymme åt näringsverksamhet av större be- tydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp.

Bland regler som har viss motsvarighet i gällande lag men som får sitt tillämpnings- område väsentligt vidgat bör också nämnas förslagets bestämmelser om expropriations- rätt för upprättande av skydds- eller säker- hetsanordningar m.m. till skydd mot all- mänfarlig eller eljest från allmän synpunkt menlig naturhändelse, mot vatten eller luft- förorening eller mot menlig inverkan i öv- rigt från industri eller annan anläggning. En allmän bestämmelse föreslås också om möj- lighet att expropriera för att bringa fast egendom i hävd om grov vanvård föreligger eller kan förutses. Sistnämnda bestämmel- se är bl.a. avsedd att bereda möjlighet att komma till rätta med fall då bestämmelser- na i BS och HVS om underhåll av byggnad allvarligt åsidosätts och de botemedel som dessa författningar anvisar inte är effektiva.

• Sida 43
•  Original

I anslutning till vad som gäller enligt ExL föreslås regler om rätt till expropria- tion för det militära försvaret eller för an- nat ändamål av särskild betydelse för total- försvaret, för att bevara märklig bebyggel- se, fornlämning m.m. samt för att bevara område som nationalpark, naturreservat el- ler naturminne eller tillgodose ett väsentligt behov av vissa anläggningar för idrott eller friluftsliv eller av mark för fritidsbebyggel- se eller därmed sammanhängande anord- ning. Även i dessa fall blir expropriations- möjligheterna — låt vara i mindre mån —— vidgade i förhållande till vad som nu gäller.

De nuvarande reglerna om expropriation för allmänna byggnader och för samlings- lokaler föreslås skola ersättas av en gemen- sam bestämmelse som därjämte ger vissa möjligheter till expropriation i ändamål att bereda utrymme för annan byggnad eller anläggning som är avsedd att drivas av staten eller kommun eller annan sådan me- nighet eller som eljest är av väsentlig be- tydelse för riket eller orten eller viss befolk- ningsgrupp.

Gällande bestämmelser i BL om s.k. zonexpropriation ger möjlighet att exprop- riera inte bara det område som direkt be- rörs av kommunala anläggningsåtgärder utan även i viss omfattning närbelägen mark som till följd av dessa åtgärder kan väntas få ett väsentligt ökat värde. Dessa bestämmelser är förestavade av önskan att i viss omfattning förbehålla kommunen denna värdestegring vilken ju inte beror på markägarens utan på kommunens insatser och alltså i markägarens hand är att be- trakta som oförtjänt. Vid ett konsekvent fullföljande av den tankegång som nyss an- lagts på likartade frågor bör möjligheten att vidga expropriationsområdet av hänsyn till väntad värdestegring inte reserveras för visst eller vissa specialfall utan upphöjas till en allmän regel som i princip bör gälla alla former av expropriation. Förslag fram- läggs till en bestämmelse av innebörd att Kungl. Maj:t kan medge expropriation i den omfattning som finnes skälig med hän- syn till storleken av de kostnader den ex- proprierande har att vidkännas för tilläm-

nade anläggningsåtgärder och till omstän- digheterna i övrigt.

Av vad som nämnts i det föregående framgår att de föreliggande lagförslagen, liksom gällande rätt, i vissa fall går ut på att expropriation får ske utan tillstånd av Kungl. Maj:t men i andra fall förutsätter att Kungl. Maj:t prövat behovet av sådant ingripande och meddelat tillstånd till åt- gärden. Närmare bestämt har förslagen ut- formats så, att en huvudregel uppställts om behovsprövning genom Kungl. Maj:t och att de fall när expropriation får ske utan sådan prövning uppräknats i den fö- reslagna författningstexten.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i ExL om förbud mot expropriation av kro- nans egendom föreslås inte. Denna skall så- lunda i fortsättningen kunna exproprieras i samma utsträckning som annan egendom.

Nuvarande generella bestämmelser i ExL om rätt för fastighetsägare att återlösa den exproprierade egendomen om denna inte inom viss tid kommit till användning för avsett ändamål och ändamålet kan anses övergivet har inte fått någon direkt motsva- righet i de utarbetade lagförslagen. Detta beror på att reglerna bedömts vara ganska opraktiska och vanligen helt otillämpliga in- om tätorter. Rätt till återlösen föreligger för övrigt inte heller enligt gällande rätt i fall när expropriation sker enligt bestämmel- serna i BL. Emellertid föreslås att Kungl. Maj:t får möjlighet att i samband med be- viljande av tillstånd till expropriation med- dela särskilda bestämmelser för att trygga att egendomen verkligen används för avsett ändamål och att dessa bestämmelser bl.a. skall kunna innefatta föreskrift om rätt till återlösen.

104 & ExL innehåller f. n. vissa regler om expropriation av mark som sökanden inne- har med nyttjanderätt. Enligt dessa kan Kungl. Maj:t förordna att sökanden inte kan förpliktas avflytta innan expropria- tionsansökningen prövats samt att sökanden vid bifall till ansökningen har rätt att sitta kvar till dess expropriationen fullbordats. Dessa bestämmelser som f.n. har avseende endast på expropriation av mark för sam-

• Sida 44
•  Original

lingslokaler föreslås nu utvidgade till att av- se alla typer av expropriation.

ExL innehåller vidare för några special- fall bestämmelser om att Kungl. Maj:t vid meddelande av expropriationstillstånd kan ange expropriationsområdet som i viss mån obestämt. Även dessa regler föreslås nu ut— vidgade till att generellt gälla alla typer av expropriation som förutsätter tillstånd av Kungl. Maj:t.

Slutligen bör i detta sammanhang näm- nas att den nuvarande bestämmelsen i 12 å andra stycket ExL om rätt för exproprian- ten att begära utvidgning av expropriation föreslås få en ny utformning i anslutning till att den förs över till AExL. Det nuva- rande relationstalet mellan ersättningsbe- lopp och fastighetsvärde föreslås nämligen ersatt med en regel om att rätt till utvidg- ning föreligger om detta endast skulle med- föra en ringa förhöjning av den fastighets- ägaren tillkommande expropriationsersätt- ningen och fastighetsägaren inte har ett be- aktansvärt intresse av att behålla den åter- stående delen av fastigheten.

Gällande regler om expropriationsersätt- ning har, särskilt från kommunalt håll, ofta kritiserats för bristande precision. Framför allt har kritiken gällt beräkning av förvänt- ningsvärden. I fråga om metodiken har man bl. a. vänt sig mot det förhållandet att vår- deringarna i alltför stor utsträckning brukat grundas på s.k. hypotetiska avkastningskal- kyler. Vidare har någon samlad översyn inte ägt rum av förhållandet mellan expropria- tionsrättens värderingsregler och de regler som givits i byggnadslagstiftningen om kom- pensation till markägare för s. k. planskada.

Den omständigheten att domstolarna vid värdering av expropriationsskada beaktar även förhållanden som inte är omedelbart aktuella utan förväntas inträda först i fram— tiden kan i och för sig inte ge upphov till någon befogad kritik. Vad säljaren av en fastighet avstår från och vad köparen för- värvar är utsikten att framdeles göra sig nytta av fastigheten. Det är utsikten härtill som bestämmer priset. En värdering måste därför enligt sakens natur rikta sig framåt

Det nu sagda betyder inte och torde hel- ler aldrig ha uppfattats så att en fastig- hetsägare vid expropriation bör ha ersätt- ning för varje teoretisk möjlighet, om än aldrig så avlägsen, att förskaffa sig vinning genom att sälja fastigheten för högt pris eller att själv utnyttja den för lönsam verk- samhet. Kalkyler som riktas mot framtiden är enligt sakens natur av högst skiftande tillförlitlighetsgrad. Tillförlitligheten varie- rar från en nästan fullständig visshet till högst luftiga hypoteser. Gällande lag ger inte någon som helst ledning för att be- stämma den punkt på skalan som skall vara bestämmande för värderingen utan ger endast exempel på bevismedel (utred- ning om ortspris, avkastningskalkyler etc.) som kan användas i expropriationsproces- sen. Vissa uttalanden i lagens förarbeten ger dessutom vid handen att domstolen i fall av ovisshet hellre bör gå för högt på skalan än för lågt.

Nu föreslås att denna lagstiftningsteknik överges och att en lagregel ges, som syftar till att ange målet, inte medlen för värde- ringen. Som riktmärke för värderingen fö- reslås det värde som egendomen normalt skulle inbringa om den utbjöds till för- säljning (marknadsvärdet). Medlen att ut- röna detta värde anges inte i själva lagen utan det förutsätts som självklart att alla bevismedel får användas som är ägnade att tränga samman ovisshetsmarginalerna. Vi- dare förutsätts att värdet av bevisningen i allmänhet är större när den riktas direkt på att utröna marknadsvärdet (t. ex. genom prisstatistik) än när den i första hand rik- tas på avkastningsförhållandena. Och en avkastningsberäkning bör i enlighet med de anförda tankegångarna tillerkännas större värde när den grundas på faktiska förhållanden (t.ex. faktisk avkastning) än när den består av hypoteser utan faktiskt underlag. Uttrycket ”ortens pris” som an- vänds i gällande lag slopas såsom ägnat att i alltför hög grad begränsa materialet för prisjämförelser. Om en fast prisnivå kan konstateras förutsätts att den blir bestäm- mande för löseskillingen oavsett om för-

• Sida 45
•  Original

hållandet beror på en från kommunens sida förd aktiv markpolitik eller huvudsak- ligen på prisutvecklingen vid försäljningar enskilda personer emellan. I fall av ovisshet om marknadsvärdet anses tillräcklig ledning stå att hämta av bestämmelsen i 35 kap. 5 & rättegångsbalken om att rätten äger upp- skatta skada till skäligt belopp. Någon före- skrift eller underförstådd princip anses så- ledes inte böra gälla om att rätten i tvek- samma fall skall döma till vare sig den ena eller den andra partens fördel.

I motiven till våra förslag har vi betonat att det pris fastighetsägaren på sin tid er- lagt för den exproprierade egendomen inte bör vara bestämmande för ersättningen. Den föreslagna värderingsregeln kan, om den .i detta hänseende tillämpas strikt, verka återhållande på spekulativa tendenser inom områden där nybebyggelse eller sanering kan väntas ske.

En annan fråga gäller den tidpunkt till vilken värderingen skall hänföra sig. I detta hänseende föreslås att löseskilling för fast egendom skall bestämmas efter förhållan- dena vid den tidpunkt då ansökan om ex- propriation inkom till Kungl. Maj:t eller, i fall då sådan ansökan inte fordras, när saken anhängiggjordes vid expropriations- domstolen. Eftersom det ibland händer att lång tid förflyter från dagen för expropria- tionsansökningen till den dag då saken slut- ligt avgörs föreslås dock en begränsning på det sätt att hänsyn inte skall tas till för- hållanden som ligger mer än fem år till- baka i tiden räknat från den dag när saken anhängiggörs vid domstol. Har tillträde ägt rum innan frågan om expropriation väcktes på sätt nyss sagts skall man i stället räkna med marknadsvärdet vid tidpunkten för tillträdet. I anledning av anmärkningar som framställts mot att fastighetsägare li- dit förluster genom penningvärdeförsämring i fall då expropriationsmål tagit lång tid i anspråk föreslås också att expropriations- domstolen skall kunna i skälig mån jämka löseskillingsbeloppet vid mera betydande ändring i allmänna prisläget.

Hittills har i huvudsak endast berörts det fall att en hel fastighet exproprieras. För

det fall att en fastighet exproprieras endast delvis är i gällande lag föreskrivet att äga- ren skall utöver löseskillingen få ersättning för intrång och skada som genom exprop- riationen eller den exproprierade fastighets- delens användande uppstår på restfastighe- ten. Med den föreslagna regeln om värde- ring efter marknadsvärde är det svårt att bibehålla nyssnämnda regler oförändrade. Det torde nämligen stundom inträffa att den exproprierade fastighetsdelen inte kan sägas ha något egentligt marknadsvärde. Det föreslås att posterna löseskilling och ersättning för skada på restfastighet sam- manslås till en post, kallad intrångsersätt- ning. Beloppet av denna post bör, i enlighet med de förut redovisade principerna, be- stämmas till skillnaden i marknadsvärde mellan den ursprungliga fastigheten och restfastigheten. En konsekvens härav blir bl.a. att s.k. expropriationsnytta kommer att avräknas inte bara, som nu, på den del av ersättningen som avser intrång och ska- da utan även på den del därav som nu räk- nas till löseskilling.

Nuvarande regler i ExL om s.k. företags- nytta och företagsskada har ibland kritise- rats från den synpunkten att de ger ett helt annat utslag än de närstående reglerna inom grannelagsrätten. Detta har t.ex. medfört att en fastighetsägare som genom exprop- riation avstår ett obetydligt område kom- mer i ett helt annat läge än en granne som inte berörs av expropriationen fastän ex- propriationsföretaget medför ungefär lika stor nytta eller skada för dem båda. Denna olägenhet föreslås undanröjd genom att reglerna om företagsnytta och företagsska- da omarbetats i nära anslutning till bestäm- melserna i den nyligen genomförda lagstift- ningen om miljöskydd.

Utöver löseskilling och eventuell ersätt- ning för intrång på restfastighet skall en- ligt gällande rätt också utgå ersättning till fastighetsägaren för annan skada genom ex- propriationen. I detta hänseende föreslås inte någon principiell ändring. De nyss om- nämnda reglerna om den tidpunkt till vil- ken uppskattningen av löseskillingen (i fö- rekommande fall intrångsersättningen) bör

• Sida 46
•  Original

hänföra sig lämpar sig emellertid inte att tillämpas i fråga om personlig ersättning. Det förutsättes att expropriationsdomstolen vid beräkning av personlig ersättning skall liksom hittills beakta även skada som inträf- fat eller kan antagas komma att inträffa efter den nyss angivna tidpunkten. Det för- tjänar framhållas att bestämmelserna om personlig ersättning i vissa fall mildrar den åsyftade åtstramningen av reglerna om lö- seskilling och intrångsersättning. En fas- tighetsägare som anser att hans skada inte täcks av löseskillingen eller intrångsersätt- ningen t. ex. därför att han personligen har möjlighet att utnyttja fastigheten på ett sätt som inte står andra till buds, kan visserli— gen inte med hänvisning härtill få dessa er- sättningsbelopp höjda men har i vissa fall möjlighet att i stället få sin förlust ersatt såsom personlig skada.

Ett särskilt avsnitt i betänkandet har äg- nats åt de regler i BL som kan ha betydelse för frågan om värdering vid expropriation av mark inom områden som tagits eller av- ses skola tas i anspråk för tätbebyggelse.

Speciellt framhålls den grundläggande skillnaden i värderingshänseende mellan så- dan mark som i detaljplan avses för enskilt bebyggande och sådan mark som avses för andra ändamål (t. ex. för gator, parker, flygfält, allmänna byggnader m.m.). Mark av det förra slaget kan ägaren nyttiggöra för bebyggelse antingen genom att behålla och bebygga marken eller genom att sälja den på öppna marknaden. Den har därför ett värde som i regel kan bestämmas i rela- tion till belägenheten och den tillåtna be- byggelserätten. Mark av det senare slaget kan endast temporärt användas för samma ändamål som förut eller för annat ändamål som är förenligt med planen och måste förr eller senare genom frivilligt avtal eller ex- propriation överlåtas till kommunen eller annat allmänt organ. Om sådan mark säljs i öppna marknaden bestäms priset i huvud— sak av vad som man kan förväntas få vid överlåtelse till kommunen, dvs. i sista hand det värde som kan förväntas bli åsatt mar- ken vid expropriation.

Om stadsplan läggs över ett större om-

råde i en ägares hand brukar kommunen nästan undantagslöst betinga sig att de om- råden som avses för annat ändamål än en- skilt bebyggande överlåts till kommunen utan ersättning. Ibland får dessutom äga- ren betala hela eller en del av kostnaderna för att dra fram gator samt vatten- och av- loppsledningar. När det gäller att få till stånd sådana avtal, kan kommunen åbe— ropa bestämmelserna i 70 och 73 åå BL vilka går ut på att motsvarande skyldighet kan vid behov åläggas fastighetsägaren tvångsvis. En företagare som avser att ex- ploatera ett större område kalkylerar inte gärna med några plusposter för annat än den mark som är avsedd för enskilt bebyg— gande och övrig mark har för honom sna— rast ett negativt värde.

Ett annat är förhållandet när äganderät- ten till marken är delad på flera händer. Ägaren av mark som är avsedd för annat än enskilt bebyggande kan med hänsyn bl. a. till gällande ersättningsregler alltid påräkna att få ut för marken åtminstone det värde som marken har om den för all framtid an— vänds för samma ändamål som förut eller annat med planen förenligt ändamål (cur— rent use value). Enligt vedertagen tolkning kan han emellertid, åtminstone i flertalet fall, få ersättning för det sannolikt högre förväntningsvärde som marken hade ome— delbart före planläggningen.

Det säger sig självt att ersättningsreglerna i BL i många fall måste ge upphov till en prisspiral genom att de inte innefattar nå- gon begränsning av de förväntningsvärden som ersätts vid expropriation.

Det synes knappast vara praktiskt möj- ligt att bromsa den här antydda prisut- vecklingen på annat sätt än genom att er- sättningsreglerna i BL får en utformning som garanterar ägare av mark, avsedd för allmänna ändamål, att få gottgörelse för ”current use value" men inte något därut- över.

En ersättningsregel av här antytt inne— håll torde emellertid för många vara svår att acceptera av den anledningen att den inte utjämnar utan tvärtom skärper motsat- sen mellan dem som vinner och dem som

• Sida 47
•  Original

förlorar på detaljplanläggningen. Den bör därför kompletteras med någon form av ut- jämningsregel. Det lämpligaste synes vara om regeln kan utformas så att den — på liknande sätt som reglerna i 70 och 73 åå BL — främjar frivilliga uppgörelser mellan markägarna och kommunen om de ekono- miska villkoren för utnyttjande av planom- rådet.

Jämsides med den förut antydda änd- ringen av ersättningsreglerna i BL föreslås därför bestämmelser som går ut på att kommunen och markägarna vid fastställan- de av detaljplan får ömsesidig rätt att på- fordra inlösen av mark till det genomsnitt- liga värde som marken inom planområdet har omedelbart efter planfastställelsen. Till skillnad från vad som i allmänhet gäller in- om expropriationsrätten skall emellertid så- väl kommunen som markägarna ha möjlig- het att i förväg avsäga sig denna rätt i samband med avtal om plangenomförandet. Anledning torde finnas till antagande att denna möjlighet kommer att utnyttjas i det alldeles övervägande antalet fall. Det för- tjänar anmärkas att denna s.k. Värdeut- jämningsexpropriation motiveras såväl av legitima markägarintressen som därför att den ger kommunerna ökade möjligheter att avvärja en från miljösynpunkt olycklig hårdexploatering.

I direktiven för utredningen har framhål- lits att vi bör uppmärksamma möjligheterna att genom lämplig utformning av expropria- tionsinstitutet bidraga till att förbehålla oförtjänt markvärdestegring åt det allmän- na. Förslaget till nya regler om expropria- tion för tätortsändamål har utformats sär- skilt med hänsyn till behovet för kommu- nerna att förvärva mark på ett tillräckligt ti- digt stadium. En konsekvent sådan aktiv markpolitik torde i förening med ett genom tomträttsinstitutet behållet förfogande över marken utgöra ett av de viktigaste medlen för att hos samhället bevara den av dess egen utveckling föranledda markvärdesteg- ringen. Vi har vidare föreslagit att tillämp- ningsområdet för s. k. Värdestegringsexprop- riation vidgas väsentligt. Förslaget till nya värderingsregler har utformats så att de inte

skall gynna utan i stället motverka spekula- tion i stigande markpriser. Vi anser det an- geläget att man i rättstillämpningen avvisar influens från spekulativa överpris men så- som värdemätare godtager en prisnivå som stabiliserats genom betydande kommunala markförvärv, vare sig de skett genom frivil- liga överlåtelser eller genom förlikningar in- för förestående expropriation. Den föreslag- na reformen av reglerna i BL om kompen- sation till markägare för s. k. planskada sy- nes vara ägnad att bryta den inbyggda pris- spiral som de nuvarande bestämmelserna ibland ger upphov till. Slutligen bör själva existensen av ett sådant Värdeutjämnings- institut som nu föreslås kunna bli ett verk- samt medel för kommunerna att få till stånd exploateringsavtal och motverka överexploatering och oskälig markvärde- stegring.

Vi är eniga om de nu framlagda försla- gen utom i följande hänseenden. Ledamoten Hansson biträder inte förslaget om utvidg- ning av möjligheterna att expropriera för tätbebyggelse och därmed sammanhängan- de anordningar och är vidare av skiljaktig mening i frågan om den omfattning, i vil- ken jämkning av expropriationsersättningen skall kunna ske med hänsyn till ändringar i penningvärdet. Ledamöterna Grebäck och Lundström anser att tillämnad upplåtelse med tomträtt inte skall utgöra separat ex- propriationsgrund, varken när det gäller råmarksområden eller områden med befint- lig bebyggelse.

• Sida 48
•  Original

• Sida 49
•  Original

III

Allmän motivering

2.2. Expropriationens rättsverkningar i vissa fall

När en fastighet exproprieras med ägande- rätt medför detta som regel att även be- stående särskilda sakrätter till egendomen exproprieras (s. k, osjälvständig rättighets- expropriation). På grund av stadgandet i 49 5 andra stycket ExL och 24 5 1 mom. inteckningsförordningen bortfaller nämligen _ med vissa undantag — särskild rätt till fastigheten i och med expropriationenl. Från denna regel gäller det undantaget att en begränsad sakrätt som den exproprie- rande utfäster sig att lämna orubbad kvar-

står efter expropriationen. Denna regel kri- tiseras av Holmbäck (Begränsade sakrätter till fast egendom, s. 194 not 1), som i visst avseende finner den vara alltför onyanserad och i huvudsak anför:

Stadgandet om expropriantens rätt att genom utfästelse bestämma att begränsade sakrätter skall stå kvar trots expropriation borde in- skränkts till de fall, då inte ersättning för sak- rätten var behövlig för att gottgöra innehavare av fordran med bättre rätt. Som regeln nu ly- der kan den låta begränsade sakrätter med sämre rätt få stå kvar, trots att fastighetens hela värde i ograverat skick skulle gå åt till att täcka fordringar med bättre rätt. Från teo- retisk synpunkt är denna konsekvens så orik- tig, att man t.o.m. kan sätta i fråga om inte det riktiga vore, för att undgå den, att tolka 49 5 andra stycket ExL så att rättighet, som den exproprierande utfäster skall stå kvar, vid expropriation står kvar endast under förutsätt- ning att rättighet, som har bättre ställning, inte lider nackdel därigenom.

Också vid expropriation varigenom nytt- janderätt eller servitut stiftas till fastighe- ten kan det förekomma att bestående sär- skild rätt till fastigheten blir osjälvständigt exproprierad. Enligt 49 5 tredje stycket ExL har nämligen den nybildade rättigheten företräde framför all annan rätt till fastig- heten.

De nu angivna rättsverkningama inträ— der enligt huvudregeln först i och med att expropriationen fullbordas (se 49 & ExL). Vid s.k. kvalificerat förhandstillfälle över- går dock den berörda fastigheten till den exproprierande med samma rätt som om

1 Holmbäck (Begränsade sakrätter tillfast egen- dom, 3. 123 f) hävdar att detta rent generellt inte gäller begränsade sakrätter med bästa rätt till fastigheten. Hit räknar han bl. a. jord- delningsservitut och före den 1 januari 1876 förvärvade servitut (se 3 & servituts- lagen). Strahl (Fyra expropriationsrättsliga uppsatser, s. 132 not. 1) synes vara av sam- ma uppfattning ehuru han betecknar Holm- bäcks motivering som mindre grundad. — Holmbäcks ståndpunkt saknar klart täckning i ExL:s text, vilket han är medveten om. Ett visst stöd för hans uppfattning i vad av- ser jorddelningsservituten kan möjligen upp- letas i förarbetena till 49 S 2 mom. ExL, där EK (s. 178 f) genomgående omnämner de rättigheter, från vilka egendomen enligt lagrummet befrias genom expropriationen, som privaträttsliga förpliktelser.

• Sida 58
•  Original

expropriationen fullbordats redan i sam- band med att vederbörlig anmälan görs enligt 40 g ExL.

Såsom närmare utvecklats i föregående avsnitt får expropriation ibland till följd att även vissa obligatoriska rättigheter måste uppoffras på grund av att fastighe- tens ägare inte längre kan förfoga över fas- tigheten. Detta är emellertid en ren följd av dessa rättigheters egenskap av — i detta sammanhang — accessorier till en exprop- rierad sakrätt. '

Såsom framhållits är frågan om expropria- tionsrätt till kronojord mera ett praktiskt spörsmål än en principfråga. Vad som bör eftersträvas är ett lämpligt tillvägagångssätt när det gäller att bestämma priset för mark som någon önskar förvärva av kronan för att användas till ett expropriationsgrundan- de ändamål. Man kan nämligen utgå ifrån att Kungl. Maj:t såsom expropriationsbe-

• Sida 62
•  Original

viljande myndighet anlägger samma betrak- telsesätt på frågan om ett visst område be- höver avstås för ett sådant ändamål, vare sig marken är i allmän eller enskild ägo. I båda fallen måste göras en avvägning mel- lan de motstående intressenas inbördes be- tydenhet. Visar det sig därvid att intresset av att förvärva marken för ett expropria— tionsgrundande ändamål överväger, återstår sedan att bestämma priset för marken.

I fråga om kommunala förvärv av kro- nojord har under år 1967 fattats beslut om ett särskilt tillvägagångssätt vid prissätt- ningen i fall när parterna inte är ense. Pro- ceduren har konstruerats utifrån de speciel- la utgångspunkter som föreligger vid affä— rer mellan stat och kommun. Med hänsyn till parternas särskilda ställning har man an- sett sig kunna släppa det eljest gällande kra— vet på prövning i judiciell ordning. Härige- nom har skapats ett smidigt instrument som får anses vara väl avpassat för att med minsta möjliga tidsutdräkt avgöra uppkom- mande prisfrågor m.m. i just dessa fall. Det är emellertid knappast möjligt att an- vända sig av samma tillvägagångssätt när kronans motpart är ett enskilt rättssubjekt. I sådant fall gör sig nämligen gällande även de hänsyn, som f.n. anses motivera en prövning i judiciell ordning av uppkomman- de ersättningsfrågor.

Den kronojord som f.n. avyttras för att användas till expropriationsgrundande ända- mål förvärvas huvudsakligen av kommu- ner. Redan enligt gällande ExL är det emel- lertid möjligt för enskilda rättssubjekt att i viss utsträckning expropriera fast egendom och särskild rätt till sådan egendom. Dessa möjligheter föreslås komma att vidgas i vis— sa avseenden. Naturligtvis är det, oberoen- de av om egendomen tillhör kronan eller inte, angeläget att förvärvet kommer att av- se just den egendom som är mest lämpad för ändamålet och att avsteg härifrån görs bara när motstående intressen befinns väga över. Accepteras ej att denna prövning lik- som prövningen av uppkommande ersätt- ningsfrågor företas i den ordning som ExL anvisar också vad gäller egendom som till— hör staten, torde det under alla förhållan-

den vara nödvändigt att tillskapa en särskld procedur, inom vars ram det blir möjligt att under skäligt hänsynstagande till båda par- ters intressen träffa avgöranden i ersätt- ningsfrågorna.

Lösningsrätt till statlig egendom finns f.n. enligt BL. I allmänhet. dock inte alltid, gäller denna rätt till förmån för kommun. Även här kommer den nya formen för av- görande av frågor om kommuns förvärv av statlig mark naturligtvis att i realiteten minska behovet av lösningsrätt. Såvitt gäller gatumark och andra utrymmen för allmän- na ändamål finns emellertid i BL särskilda bestämmelser som gör det möjligt att ta marken eller utrymmet i anspråk för ända- målet under förhållandevis enkla former. Motsvarigheter till dessa bestämmelser kom- mer att återfinnas också i vårt förslag och det förefaller lämpligt att dessa får avse även den statliga egendomen.

För en vidgad expropriationsrätt talar vidare vissa skäl av inskrivningsrättslig na- tur. Det är visserligen inte så vanligt att statlig egendom är belastad med penning- inteckningar men fall kan otvivelaktigt fö- rekomma. Särskilt torde så förhålla sig med allmänna arvsfondens egendom. Ex- propriation är då ett smidigt sätt att göra egendomen gravationsfri. Vidare kan väl tänkas att äganderättsförhållandena till viss statlig egendom är utomordentligt kompli- cerade till följd av ålderdomliga fång av skilda slag, vilka medför att möjligheterna för en ny ägare att få lagfart på egendo- men ter sig som ganska små och i vart fall förenade med åtskilligt besvär. Typexem- pel härpå erbjuder ibland den kyrkliga jor- den. Även i sådana fall är otvivelaktigt ex- propriation ett användbart institut.

Nu upptagna omständigheter talar för att förbudet mot expropriation av kronans egendom bör upphävas. Något grundlagsen- ligt hinder häremot finns inte. Inte heller har några olägenheter kunnat förmärkas i de fall där lösningsrätt till kronojord redan förekommer. Det föreslås därför att möjlig- het generellt införs att i fortsättningen ex— propriera statlig egendom.

Det här framlagda förslaget innefattar

• Sida 63
•  Original

också en lösning av frågan om expropria- tion till sådan statlig egendom som ansla- gits för kyrkliga ändamål. Det ansluter sig härutinnan till de tankegångar som kom till uttryck i markpolitiska utredningens förut redovisade förslag.

Kommunala förvärv av statlig egendom torde också efter det att en lagändring ge- nomförts i enlighet med förslaget komma att i huvudsak ske i den ordning, som till- skapats genom 1967 års riksdagsbeslut. Detta tillvägagångssätt torde nämligen kom- ma att te sig både snabbare och enklare än expropriationsproceduren och det framstår därför som osannolikt att expropriationsal- ternativet kommer att väljas i andra fall än då alldeles särskilda skäl talar för detta al- ternativ.

Upphävs förbudet mot expropriation av statlig mark saknas anledning att bibehålla de nuvarande inskränkningarna i ExL mot expropriation, självständig eller osjälvstän- dig, av kronan tillkommande särskild rätt till fast egendom. Kronans intressen i den- na del torde f.ö. komma att tillgodoses i tillräcklig utsträckning genom att förord— nandemyndigheten tilläggs viss möjlighet att meddela förbehåll om att sådan rätt skall kunna bestå även utan den exproprierandes medgivande.

2.2.2. Utredningen: Överväganden och förslag

De nuvarande reglerna om osjälvständig rättighetsexpropriation bör i huvudsak be- hållas. Om fast egendom exproprieras med äganderätt skall i princip all särskild rätt1 till egendomen upphöra. Från synpunkten att expropriationen inte bör sträckas längre än som är behövligt för expropriationsända- målet synes det dock önskvärt att den nu- varande undantagsregeln i huvudsak bibe- hålls så att det blir möjligt att även i fort- sättningen lämna vissa begränsade sakrät- ter orubbade. Regeln bör ha sådant inne- håll att det generellt ges möjlighet att i sam- band med expropriation göra förbehåll om att viss begränsad sakrätt eller vissa såda- na rättigheter skall äga bestånd oberoende av expropriationen. Möjligen kan ifrågasät- tas ett undantag av det innehåll som Holm— bäck antytt i denna del. Frågan härom bör dock prövas i annat sammanhang. Vidare bör man inte vara bunden uteslutande av den exproprierandes medgivande. Möjlighet bör finnas för den som förordnar om ex— propriation att i samband därmed göra för- behåll om att viss eller vissa rättigheter skall bestå. En sådan möjlighet måste emel- lertid utnyttjas synnerligen försiktigt i fall då den exproprierande motsätter sig att viss rättighet skall bestå efter expropriationen. Rent allmänt torde böra förutsättas att frå- gor om förbehåll inte tas upp till prövning annat än efter uttryckligt yrkande från ena parten. Det torde kunna förutsättas att för- behåll om beståndet av begränsade sakrät- ter i allmänhet inte blir aktuellt vid tätbe-

byggelseexpropriationer av zonexpropria- tions karaktär, där ett betydande behov av rörelsefrihet otvivelaktigt föreligger på den exproprierandes sida.

Den föreslagna utformningen av en regel om_ generell rätt för förordnandemyndighe— ten att meddela förbehåll om att viss rått skall bestå oberoende av expropriationen utesluter givetvis inte att den exproprieran— de alltjämt kan under processens gång med- ge ett förbehåll, även om beslut härom inte meddelats av förordnandemyndigheten. Däremot är det uteslutet att rättighetsinne- havaren mot den exproprierandes vilja kan erhålla ett förbehåll för sin rätt sedan ex- propriationstillstånd en gång meddelats.

Det torde ligga i sakens natur att de nu ifrågavarande rättsverkningama liksom hit— tills inte bör inträda förrän expropriationen fullbordats eller kvalificerat förhandstillträ— de ägt rum.

Den exproprierade fastighetens ansvar för allmänna utskylder och för fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 5 första stycket handelsbalken förändras f. n. inte genom expropriationen. Denna regel bör bibehållas även i en ny expropriationslag och kom- pletteras med en föreskrift om att 5. k. jord— delningsservitut inte heller berörs av ex- propriationen. Däremot erfordras knappast någon särregel för övriga i 3 & servitutsla- gen undantagna servitutsformer. I överens- stämmelse med stadgandet i 49 & tredje stycket ExL bör genom expropriation stif- tad särskild rätt äga företräde framför all annan rätt till fastigheten.

2.3 Expropriation av kronans jord m. m.

2.3.1 Historik och gällande rätt I de första expropriationsrättsliga lagför- slagen i början av 1800-talet var exprop- riationsrätten begränsad till mark i enskild ägo. Snart nog insågs emellertid att denna gränsdragning var alltför snäv. 1845 och 1866 års expropriationsförordningar angav också som expropriationsföremål mark

1 Se ang. uttolkningen av detta begrepp under 2.1.

• Sida 59
•  Original

som tillhör enskild man, menighet eller in- rättning. Kronans mark omfattades däremot inte av expropriationsrätten. EK införde i sitt förslag till expropriationslag år 1910 en bestämmelse enligt vilken egendom, som tillhörde kronan. inte fick exproprieras samt angav som motiv härför i huvudsak följande (5. 120 f):

Även om bestämmelserna i 77 & regeringsfor- men inte utgör hinder för att genom lag till- erkänna Konungen allmän rätt att besluta om avhändande av kronans fasta egendom genom expropriation, synes det dock vara lämpligare att, som hittills, riksdagen ger Konungen sådan rätt endast för viss tid i sänder. — Möjligen kan det anses inte vara fullt klart vad den föreslagna bestämmelsen innebär i fråga om ecklesiastik jord. Hittills har rätt att fordra avstående eller upplåtande av sådan jord för allmänna ändamål beviljats av Konungen utan att man anser det nödvändigt med något sär- skilt medgivande av riksdagen utöver det som lämnats för kronojord eller av kyrkomötet i förekommande fall med hänsyn till prästerska- pets pn'vilegier. Att jorden härvid, åtminstone i regel. betraktats som kronojord synes fram- gå av att det enklare förfarande, som i vissa fall är stadgat för bestämmande av ersättning för sådan jord, fått vinna tillämpning på eckle- siastik jord, utan att någon särskild uppmärk- samhet torde ha ägnats åt om jorden varit kronans eller tillhört vederbörande församling. I huvudsak samma förfarande följer av kom- mitténs förslag, så att avstående eller upplåtan- de av ecklesiastik jord kommer att föreskrivas enligt de för kronojord gällande reglerna, ut- om då jorden befinnes inte tilhöra kronan, i vilket fall expropriationslagen tillämpas. — Har nyttjanderätt eller servitutsrätt till kronoegen— dom upplåtits, tillhör denna rätt tydligen inte kronan och kan alltså enligt förslaget exprop- rieras.

I överensstämmelse med vad kommittén sålunda föreslog gäller enligt 1 8 första stycket ExL att fastighet som tillhör kro- nan inte får exproprieras. Detsamma gäller enligt 1 5 andra stycket och 2 g tredje styc- ket beträffande kronan tillkommande sär- skild rätt till fastighet, ehuru någon sär- skild motivering härtill inte lämnats. Un- dantaget avser dock inte fordringsinteck- ningar som tillkommer kronan (24 & in- teckningsförordningen och 49 5 tredje styc- ket ExL).

Något förbud mot inlösen av krono-

jord eller kronan tillkommande särskild rätt till fast egendom finns däremot inte i BL. För fullständighetens skull bör dock näm- nas att i fråga om s.k. osjälvständig ex- propriation av särskild rätt samma regler gäller vare sig tvångsförvärvet sker med stöd av EL:s eller ExL:s bestämmelser. — BLzs bestämmelser i ämnet kan ledas till- baka till 1931 års stadsplanelag, vars nu ifrågavarande regler i sin tur tillkom på ini- tiativ av 1916 års kommitté med uppdrag att verkställa revision av gällande bestäm- melser angående stadsplan och tomtindel- ning. I betänkande den 15 december 1920 uttalade kommittén bl. a. att i stadsplane- lagstiftningen kronojord borde i allt väsent- ligt likställas med jord som tillhörde en- skild man, menighet eller inrättning. Som skäl härför anfördes att stadsplanelagstift— ningen avsåg att ordna de privaträttsliga förhållandena mellan stad och ägare av mark inom stadens område i frågor som rörde stadens planläggande och bebyggande och att det i dessa hänseenden var utan betydelse vem marken tillhörde. Bara i det fall att ett särskilt allmänt intresse motive- rade att kronan bereddes en särställning borde så ske.

Nära anknytning till kronojorden har den kyrkliga jorden samt jord, tillhörig allmän- na arvsfonden, universiteten, läroverken och vissa allmänningar.

Äganderättsförhållandena beträffande den kyrkliga jorden är utomordentligt svår- överskådliga, i stor utsträckning beroende på att fången ligger åtskilliga hundra år tillbaka i tiden, i vissa fall ända in i me- deltiden. I en dom av högsta domstolen år 1938 (H 1938: 522) har den presumtionen antagits att de kyrkliga boställena inte ägs av kronan. Grovt räknat kan man upp- skatta kronans andel i kyrkojorden till en femtedel. Resterande fyra femtedelar skul- le alltså tillhöra kyrkliga subjekt (lokal- kyrkan, församlingen, pastoratet). Något hinder mot expropriation av sistnämnda slags jord finns inte f.n.

En utförlig redogörelse beträffande olika typer av kyrklig jord m. m. lämnas i mark— politiska utredningens betänkande »Statens

• Sida 60
•  Original

och kyrkans marköverlåtelser» 1966: 64).

Enligt 1928 års lag om allmänna arvs- fonden skall de medel som tillfaller fon— den utan sammanblandning med andra medel förvaltas av statskontoret som en särskild fond. Enligt 8 g samma lag skall om försäljning av fondens fasta egendom gälla vad som är stadgat för kronans fasta egendom i allmänhet. Härav torde följa att egendomen f.n. inte kan bli föremål för expropriation.

Till underhåll åt universiteten i Uppsala och Lund har vid olika tillfällen anslagits vissa jordbruksegendomar. Vissa av dessa anses vara kronojord och som sådan un- dandragna expropriation, medan uppfatt- ningarna rörande andra egendomar, när- mast de som av Gustav II Adolf donerades till Uppsala universitet, går starkt isär. Klart är att viss till Uppsala universitet hörande mark varit föremål för expropria- tion. Äganderättsfrågorna måste emellertid alltjämt betecknas som i stor utsträckning oklara.

Till vissa läroverk har under skilda tider anslagits hemmanf Genom riksdagsbeslut år 1950 överfördes de hemman, som ansla- gits av kronan, till domänstyrelsens förvalt- ning. Vidare har vissa läroverk erhållit en- skilda donationer i form av jordbruksegen- domar. Förvaltningen av dessa handhas allt- jämt lokalt, De torde knappast till sin na- tur vara fredade från expropriationsan- språk, vilket däremot torde vara fallet med den förstnämnda gruppen.

Häradets bönder har slutligen av ålder brukat häradets allmänningar. Genom en lag är 1932 har klarlagts att kronan inte har någon äganderätt till dem. Allmänning- arna kan därför i förekommande fall bli föremål för expropriation.

Frågan om behovet av att kunna ex- propriera kronans jord upptogs av mark- politiska utredningen, som i sitt ovannämn- da betänkande framhöll bl.a. följande:

Expropriation innefattar två klart skilda mo- ment, nämligen expropriationstillstånd och be- stämmande av löseskilling. Kungl. Maj:t avgör frågan om expropriationstillstånd och grundar

sitt avgörande väsentligen på en prövning av om det avsedda användningsändamålet berätti- gar till expropriation. Att samhället har infört möjlighet till expropriation av mark för vissa särskilda ändamål får ses som ett uttryck för uppfattningen att dessa ändamål är så viktiga att de skall ha företräde framför andra använd- ningssätt. Denna grundsyn måste givetvis präg- la ställningstagandet också när det gäller att avgöra om statlig och kyrklig mark bör avstås för visst ändamål. Det bör enligt utredningen kunna förutsättas, att ställningstagandet i av- vägningsfrågan får samma innebörd oavsett om ärendet gäller expropriationstillstånd eller över- låtelse av statens eller kyrkans mark. Därför skulle införande av expropriationsrätt till stat- lig och av staten anslagen kyrklig mark i prak- tiken inte medföra någon ändring i förutsätt- ningarna att få till stånd ett beslut om markens avhändelse till kommunen. — I fråga om be- stämmande av pris och övriga villkor föreligger däremot stora olikheter mellan exproprierbar mark samt statens och kyrkans mark, främst den att ersättningsfrågan inte kan hänskjutas till en opartisk instans när det gäller statens och kyrkans mark. Utredningen anser att en sådan instans behövs även vid bestämmandet av pris och övriga villkor vid försäljning av statlig och kyrklig mark till kommun. Detta behov kan emellertid tillgodoses på annat sätt än genom att marken görs exproprierbar. Flera skäl talar för att dessa frågor i tvistiga fall skall kunna överlämnas till ett organ, som är obundet av partsintressen. Enligt utredningens mening påkallar dock inte rättssäkerheten en prövning i judiciell ordning. Inte heller anser utredningen någon överprövningsmöjlighet be- hövlig när det gäller ekonomiska avgöranden som uteslutande berör samhälleliga parter. Ett administrativt organ kan mera aktivt än en domstol medverka till uppgörelse och i andra hänseenden. Man torde också kunna utgå från att en sådan ordning medför lägre utrednings— kostnader och mindre tidsåtgång än ett dom- stolsförfarande. Utredningen förordar mot den- na bakgrund att ett särskilt organ, benämnt statskommunala marknämnden, inrättas för att vid oenighet mellan parterna om pris och öv- riga villkor vid överlåtelse av statens mark be- sluta i dessa frågor. Nämnden bör även till- delas vissa uppgifter i samband med avvägning mellan olika ändamål för användningen av mark. Med en sådan ordning anser utredningen att tillräckliga skäl inte föreligger att göra den rent statliga marken exproprierbar. Utredning- en finner däremot en sådan åtgärd befogad i fråga om kyrklig jord, som anslagits av kro- nan. Avgörande är därvid att den statliga ägan- derätten i detta sammanhang har rent formell karaktär och att betydande praktiska fördelar synes stå att vinna genom införandet av sådan

• Sida 61
•  Original

expropriationsrätt. Kungl. Maj:t skulle enligt det föreslagna förfarandet i ett och samma be— slut överlåta kronans äganderätt till marken till kommunen och lämna kommunen tillstånd att expropriera den särskilda rätt, som tillkom- mer vederbörande kyrkliga rättssubjekt.

Utredningen tog vidare upp vissa spörs- mål om samordningen av statens markfrå- gor med kommunens översiktliga plane- ring. I anslutning därtill framhölls att det inte sällan blev angeläget för en kommun att på ett tidigt stadium få definitiv klarhet i frågan om rätt att förvärva eller disponera viss statlig eller kyrklig mark. Enligt utred- ningens uppfattning borde kommunen ha rätt att påkalla ett delbeslut i frågan av ve- derbörande myndighet. Ibland kunde klar— het om förvärvsmöjlighet vara så angelägen, att kommunen borde ha rätt att få frågan om förvärvstillstånd avgjord direkt av Kungl. Maj:t. Utredningen föreslog att en sådan rätt infördes samt framhöll att ett sådant förvärvstillstånd för statlig mark borde få ungefär samma innebörd som ett expropriationstillstånd för exproprierbar mark. Utredningen förutsatte att kommunen genom översiktlig bebyggelseplan eller på annat sätt styrkt sitt behov av marken.

I remissyttrande över utredningsförslaget framhöll vi bl. a. att vi varit inne på tanken att föreslå en utvidgning av expropriations- befogenheten till att omfatta även statens mark, Vi erinrade om att, även om själva marköverlåtelsen kunde genomföras i den ordning som föreslogs i betänkandet, det ändå kunde bli nödvändigt att anlita ex- propriationsförfarandet för att avlägsna så- dana sakrätter som häftade vid marken och hindrade dess användning för avsett ända- mål. Vi ville emellertid inte motsätta oss att de föreslagna åtgärderna genomfördes men förutsatte att frågan om utvidgning av ExL även till statens mark inte därige- nom var helt avförd från fortsatta övervä- ganden.

I proposition nr 100 till 1967 års riksdag (s. 202 f.) godtogs i allt väsentligt markpo- litiska utredningens förslag. I statsrådspro- tokollet anförde chefen för inrikesdeparte- mentet bl.a. att den föreslagna möjligheten

att få frågan om förvärvstillstånd avgjord av Kungl. Maj: t var ett led i strävandena att vid försäljning av statlig mark få största möjliga likhet med exproprierbar mark. Frågan om kommunerna dessutom borde få möjlighet att anlita expropriationsförfaran- de för att förvärva statlig mark var enligt departementschefens mening knappast en principfråga utan mera ett spörsmål av praktisk natur. Flera skäl talade emellertid för att den lösning, som utredningen hade stannat för, kunde ge möjlighet till ett enk- lare och snabbare förfarande än om utvä- gen med expropriation skulle anlitas. I pro- positionen togs inte definitivt ståndpunkt till utredningens förslag om vidgad exprop- riationsrätt till kyrklig mark, eftersom detta förslag ansågs böra prövas inom justitiede- partementet.

I proposition nr 99 till samma års riksdag föreslogs, att en stats-kommunal mark- nämnd skulle inrättas den 1 januari 1968.

De i propositionerna framlagda försla- gen biträddes av vederbörande utskott (SU 100 och JoU 23) och bifölls av riksdagen. Genom K den 1 december 1967 (nr 878) har därefter förordnats dels att förhandsbe- sked till kommun om möjligheten att för- värva staten tillhörig mark för samhälls- byggnadsändamål skall meddelas av Kungl. Maj:t om kommun för sin planläggning eller av annan orsak behöver sådant be- sked, dels att fråga om pris och andra vill- kor vid kommuns förvärv av statlig mark för angivet ändamål i vissa fall får hän- skjutas till stats-kommunala marknämnden, vars beslut är bindande för staten och inte får överklagas.

2.4. Sakägarbegreppet

2.4.1. Gällande rätt

Termen sakägare återfinns på ett flertal ställen i vår lagstiftning. Dess närmare in- nebörd brukar dock inte fastställas i lag.1 Uppenbart är att denna betydelse är olika, beroende på i vilken författning termen återfinns. Man vågar sålunda inte utan vi- dare dra paralleller med dess uttolkning i andra författningar.

Inte heller ExL innehåller någon entydig uttolkning av sakägarbegreppet. Under för- arbetena till nuvarande 22 å andra stycket ExL (15 5 i BK:s förslag), som innehåller föreskrift om skyldighet för fastighetsäga- ren att lämna uppgift om övriga sakägare i avseende på fastigheten, uttalades av EK

(s. 147) att det i allmänhet inte borde möta svårighet för en jordägare att uppge alla dem som på grund av något sakrättsligt förhållande till hans egendom kunde ha er— sättningsanspråk mot den exproprierande. Till sakrätterna räknade kommittén, som i det föregående berörts (se EK s. 116), inte bara sådana sakrätter, som åtnjöt sakrätts- ligt skydd i egentlig mening och alltså utan vidare ägde giltighet mot ny ägare till den fastighet de avsåg, utan också de rättighe- ter som visserligen inte ägde sådant skydd men dock var så beskaffade att de enligt gällande lag kunde förvärva det.

Från den sålunda gjorda bestämningen av ExL:s sakägarbegrepp görs emellertid ett viktigt undantag i 24 g ExL. Enligt detta lagrum räknas nämligen inte till sak- ägare innehavare av fordran, för vilken in- teckning är sökt eller beviljad eller fastig- heten häftar enligt 11 kap. 2 5 jordabalken. Anledningen härtill är att deras anspråk till- godoses på annat sätt, nämligen dels genom regeln i 32 5 andra stycket ExL om exprop- riationsersättningens storlek, dels genom reglerna om fördelning av ersättningen. På samma sätt torde man höra betrakta Stock— holms stads brandförsäkringskontor i dess egenskap av förmånsberättigad fordrings- ägare med säkerhet i det brandförsäkrade huset för s. k. premielån (se KF 1 juni 1748 m.fl. författningar, införda i lagboken un- der 17 kap. 9 & handelsbalken) samt inne- havare av utmätning i expropriationsfastig- heten i denna sin egenskap. Till sakägare bör rimligen inte heller räknas innehavare av fordringar enligt 17 kap. 6 S handelsbal- ken eftersom dessas ställning inte rubbas genom expropriationen.

I den rättsvetenskapliga litteraturen har ibland hävdats att en person för att kunna betraktas som sakägare i ExL:s mening måste vara berättigad till ersättning i ex- propriationsmålet. Som stöd härför åbe- ropas 14 5 första stycket ExL i dess ur- sprungliga lydelse (motsvaras numera i hu- 1 Jfr prop. 1969128 med förslag till miljö-

skyddslag, vari (s. 190) bl. a. uttalas att man om möjligt bör undvika att i lagtexten ut- tryckligen ange vem som är att anse som sak- ägare.

• Sida 64
•  Original

vudsak av 22 5 första stycket ExL). En- ligt dessa lagrums lydelse intill år 1966 framgick att stämning i expropriationsmål skulle utfärdas, förutom på fastighetsäga- ren, »å andra ersättningsberättigade, om så- dana sakägare av sökanden uppgivas». Lagtexten ändrades i annat sammanhang är 1966 till att avse fastighetsägaren och »övriga kända sakägare». Någon ändring i sak av vad dittills gällt i nu förevarande hänseende avsågs därvid inte enligt vad som framgår av ett uttryckligt uttalande av che- fen för justitiedepartementet (se prop. 1966: 73 s. 101). Det framstår även som minst sagt tvivelaktigt om man ur den åbe- ropade lagtextens formulering kan dra så vittgående slutsatser som gjorts i doktrinen. Det är emellertid mycket sannolikt att en begränsning på ifrågavarande sätt av sak- ägarkretsens omfång verkligen varit avsedd. EK synes i varje fall ha varit inne på såda- na tankegångar enligt vad som framgår av deras inledningsvis åberopade uttalande (EK s. 147). Förarbetena är emellertid så knapphändiga på denna punkt att det är svårt att dra några bestämda slutsatser. Inom rättsvetenskapen har försök gjorts att positivt ange vilka personer sakägarbe- greppet omfattar. Till en början räknas hit innehavare av intecknade eller eljest genom stadgandet i 11 kap. 2 & jordabalken skyd— dade rättigheter till nyttjande, avkomst, servitut, elektrisk kraft och återköp. Till sakägarna räknas vidare under alla om- ständigheter innehavare av skriftligen upp- låtna rättigheter till nyttjande, avkomst, servitut och elektrisk kraft, medan det an- ses tveksamt om innehavare av motsvaran- de, endast muntligen upplåtna rättigheter kan föras hit. Mot uppfattningen att så skulle vara fallet har andragits att dessa rättigheter inte skyddas vid exekutiv auk- tion och därför inte heller borde ha an- nan ställning vid expropriation. Med hän- syn till att ExL:s regler om fördelning av expropriationsersättningen inte slaviskt föl- jer reglerna för exekutiva auktioner be- döms dock en dylik slutsats inte vara av bindande natur. I stället har den meningen framträtt att innehavare av muntligen upp—

låtna nyttjande- och servitutsrätter bö" an- ses som sakägare, medan motsvarande skäl inte föreligger att dit föra innehavare av muntligen upplåtna rättigheter till avlomst och elektrisk kraft. Härvid åberopas bl.a. följande resonemang. I 1845 och 1865 års expropriationsförordningar fördes nyttjan- derättshavare till dem som ägde del ex— propriationsmålet. Därvid måste i fö'ord- ningarna ha förståtts varje nyttjande'ätts- havare och alltså även den som endast hade muntligt kontrakt. Denna grundsats har inte uttryckligen ändrats genom ExL, varför den fortfarande bör vara giltig Ef- tersom muntliga servitut har samma sak— rättsliga skydd som muntliga nyttjancerät- ter (se 1 kap. 5 & NJL och 3 & servitttsla- gen) bör konsekvensen vara att även nne- havare av dessa rättigheter förs till sakigar- na. Muntligen avtalade avkomsträtter och rättigheter till elektrisk kraft saknar där- emot varje sakrättsligt skydd. Eftersorr den äldre expropriationsrätten endast skyddar rättigheter med åtminstone något sakrätts- ligt skydd samt det inte på något itälle framgår att ExL vikit från denna grundsats kan det antagas att endast rättigheter med sakrättsligt skydd skyddas enligt expropria- tionsbestämmelserna. BK:s i annat samnan- hang återgivna yttrande att till sakrätter borde räknas även rättigheter som vis;erli- gen inte ägde sakrättsligt skydd i egentlig mening men dock var av den beskaffenhet att de enligt gällande lag kunde fönärva det genom inteckning betecknas som oklart. Skälet härtill är närmast att EK forsätt- ningsvis uttalade (s. 116) att t. ex. en nytt- janderätt till en fastighet under alla förhål— landen var att anse som en sådan särskild rätt som fritt kunde exproprieras. Det ifrå- gasätts om härmed avses endast en inteck— ningsbar nyttjanderätt, dvs. en skriftligen upplåten rätt, eller om hit räknas även muntligen upplåtna nyttjanderätter. ] det senare fallet måste naturligen även en munt- ligen upplåten servitutsrätt falla in under expropriationsreglerna. Det kan i så fall även göras gällande att också en muntligen upplåten avkomsträtt skall räknas h_t på den grund att en avkomsträtt kan intecknas.

• Sida 65
•  Original

Vid sidan av den sakägarkrets som så— lunda berörts förekommer åtskilliga per- soner som åsamkas ofta betydande skada genom en expropriation och som på grund härav anser sig ha välgrundade anspråk på ersättning av den exproprierande. Det är här närmast fråga om innehavare av olika obligatoriska rättigheter. Lagstiftaren och de rättstillämpande myndigheterna1 har emellertid hittills ställt sig avvisande till sådana anspråk. EK framförde i stort sett den uppfattningen att en fastighetsägare som till följd av expropriation blivit satt ur stånd att fullgöra ett obligationsrättsligt åta- gande var berättigad att åberopa något slags force majeure. Till belysning av denna ståndpunkt anfördes som exempel att den som träffat avtal med ägaren av en fastig- het om en leverans. för vars fullgörande fastigheten var en nödvändig förutsättning, inte kunde påyrka rätt till ersättning av den leveransskyldige om denne blev satt ur stånd att fullgöra sitt åtagande som följd av att fastigheten exproprierades. Fastighets- ägaren torde nämligen i expropriationen ha giltig orsak att anse sig löst från avtalet. EKzs inställning ligger i huvudsak i linje med vad som anses gälla inom den allmän— na skadeståndsläran, där det hör till undan- tagen att innehavare av obligatorisk rätt kan resa ersättningskrav på grund av inträffad skada på sak eller person. I den rättsve- tenskapliga litteraturen har framhållits att det just ligger i den obligatoriska rättens konstruktion att det är motpartens presta- tionsförmåga men inte hans egendom som står inne för uppfyllelsen, samt att det knappast kan göras gällande att exprop- riationen innebär någon överraskning av annan verkan än vad man får vara beredd på i ett obligatoriskt förhållande.

Expropriationsrättens relativt snäva be— gränsning av sakägarkretsen kritiseras av 1956 års flygbullerutredning (SOU 1961: 25 s. l83). Utredningen framhåller att denna begränsning uppställts med sikte endast på bullerstörningar med mera begränsad ut- bredning och att den därför inte kan fun- gera ändamålsenligt i flygbullerfallen. Det måste där alltid framstå som konstlat att

som förutsättning för kompensation uppstäl- Ia kravet att den stördes fastighet (mark) till åtminstone någon del måste ha tagits i an- språk för flygplatsändamål. Tvärtom bör enligt utredningen samtliga intressenter som kan beräknas bli bullerstörda utöver ett visst mått beredas tillfälle att begära ersätt- ning i samband med att bullerförhållande- na i grannskapet av flygplatsen prövas.

Nu berörda synpunkter har uppmärksam- mats av immissionssakkunniga (SOU 1966: 65 s. 292) som framhåller att tanken på en utvidgning av det expropriationsrätts- liga sakägarbegreppet närmast torde få övervägas av expropriationsutredningen. Denna uppfattning delas av chefen för jus- titiedepartementet (prop. 1969: 28 s. 247). De sakkunniga betecknar den ifrågasatta utvidgningen som ett besvärligt problem. som är förenat med svåröverskådliga kon- sekvenser. De finner det också osannolikt att en utvidgning kommer att genomföras. i varje fall inom överskådlig tid.

lnom vattenrätten har sedan länge god- tagits en betydligt vidare sakägarkrets än vad som varit fallet i expropriationsrättsliga sammanhang. Frågan har närmare berörts i bilaga 8 till immissionssakkunnigas be- tänkande '”Luftförorening, buller och and- ra immissioner" (SOU 1966: 65 s. 435 ff). Där konstateras att innebörden av uttryc- ket särskild rätt i senare vattenrättslig praxis undergått en påfallande uttunning. Den härav följande utvidgningen av de ersätt- ningsberättigades krets har framför allt ak- tualiserats vid vissa typer av intrång, som karakteriseras av att de drabbar fastigheter som, utan att vara belägna omedelbart in- till ett vattendrag, dock för fastighetemas drift och ekonomiska utnyttjande är be- roende av eller har ett väsentligt intresse av tillgång till vattendraget. Som ett typfall anges skogsfastigheter, varifrån virke drivs ut till en flottled. I fall där starka ekono- miska och praktiska skäl talar för en vidgad ersättningsrätt utgår domstolarna likväl ofta från den vedertagna principen att för er-

1 Se bl. a. det under 2.1.1 åberopade rättsfallet H 1964: 500 ang. andrahandshyresgästs ställ- ning.

• Sida 66
•  Original

sättningsrätt fordras — bortsett från ägan- derätt — särskild rätt till fastighet eller vattenområde som direkt skadas av vatten- byggnadsföretaget. Rättighetsbegreppet tun- nas emellertid ut för att man skall kunna fånga in sådana fastighetsgrupper som har en snarare ekonomisk än formellt rättslig anknytning till vattendraget. 1 betänkande- bilagan ifrågasätts om inte konsekvensen fordrar i dessa fall att man, i stället för att vattna ur den rättsliga anknytningen, vid- gar själva skadebegreppet utöver gränsen för de egentliga sakskadorna. Häremot ta- lar möjligen att man då skulle öppna möj- lighet till ersättning för alla skador som kan sättas i samband med ett vattenbygg- nadsföretag. En sådan tillämpning kan emellertid inte komma ifråga. En tillräck- lig begränsning av ersättningsrätten erhålls emellertid om man supplerar VL:s regler med allmänna rättsgrundsatser. Därvid kommer främst i beaktande regler om ade- kvat orsakssammanhang och allmänna grannelagsrättsliga principer. En annan er- sättningsbegränsande faktor är kravet på kvalificering av det intresse som lider ska— da. Slutligen omnämns som en viktig be- gränsning att ersättning endast kan komma i fråga beträffande skada och intrång som har samband med innehav av eller rättig- het till fast egendom. Enbart den omstän- digheten att någon drabbas av personlig olägenhet eller allmän förmögenhetsförlust räcker alltså inte för ersättning. — Genom den sålunda gjorda bestämningen av den ersättningsberättigade kretsen uppfångas bl.a. den inte obetydliga grupp av fall. i vilka ersättning på senare år utdömts för intrång i s.k. kvalificerad allemansrättl.

Andra lagutskottet framhöll i ett utlåtan- de år 1949 (L”—'U 1949: 34 s. 41) som en brist i ExL den knapphändiga regleringen av nyttjanderättshavares och andra sakäga- res rätt till ersättning.

2.4.2 Utredningen: Överväganden och förslag Såsom i det föregående framskymtat har försök att i lag bestämma sakägarkretsens omfång ibland mötts med skepsis och prin-

cipiella avståndstaganden Det är också otvivelaktigt klart att en lagtext i ämnet måste bli ganska allmänt hållen för att därunder skall kunna rymmas alla de olika fall när en person har berättigade anspråk på att bli tillerkänd talerätt. Finare gräns- dragningar måste sålunda genomgående överlåtas åt rättstillämpningen. Värdet av att i lag ha vissa allmänna riktlinjer upp- dragna är emellertid så stort att man inte bör avstå härifrån. Otvivelaktigt måste det också betecknas som en betydligt mindre vansklig uppgift att bestämma sakägarkret- sens omfång i expropriationsmål än vad fallet måste vara i t. ex. immissionsproces- sen.

Den gällande expropriationsrättens in- ställning till sakägarkretsens omfång är. som framgått av det föregående, inte helt klar. Ställt utom allt tvivel är dock att inneha- varna av obligatoriska rättigheter kon- sekvent lämnats utanför kretsen. Såsom på- visats i doktrinen är denna inställning be- tingad just av den obligatoriska rättens konstruktion. Innehavaren av en sådan rätt måste alltid ta med i beräkningen att force majeure-liknande situationer kan inträffa. situationer över vilka varken han eller hans motpart kan råda och där de var för sig får bära sin skada. Detta är en regel som generellt gäller över hela förmögenhetsrät- tens område. Det bör därför inte komma ifråga att för expropriationsfallets del göra avsteg härifrån, helst som det under alla omständigheter skulle få oöverskådliga kon- sekvenser från ersättningssynpunkt att över- lag tillerkänna innehavare av obligatoriska rättigheter ersättningsrätt. Det kan heller knappast komma ifråga att bryta ut viss el- ler vissa obligatoriska rättigheter ur deras systematiska sammanhang och ge deras in- nehavare sakägarställning. En sådan utbryt- ning skulle nämligen alltid komma att kringgärdas med mer eller mindre konstlade gränser mot andra likartade rättigheter,. Det föreslås därför att innehavare av obliga- toriska rättigheter liksom hittills generellt lämnas utanför sakägarkretsen.

! Se rättsfall m.m. som anmärkts och kom- menterats i SOU 1966: 65 s. 435 ff.

• Sida 67
•  Original

En intressant särställning intager i detta sammanhang innehavaren av en i andra hand upplåten hyresrätt (H2). Såsom fram- hållits i mom. 2.1.1 har upplåtelsen verk- ningar uteslutande på det obligationsrättsli- ga planet mellan honom och förstahands- hyresgästen (H'). Härav följer att han inte kan grunda några anspråk mot fastighets- ägaren och, som en konsekvens härav, inte heller mot en expropriant. Inte ens om ett expropriationsanspråk riktas direkt mot H1 kan l—l'2 göra anspråk på någon ersättning av exproprianten. H2 kan därför inte ges sakägareställning.

Härefter skall närmare granskas sakrätts- havarnas ställning i expropriationsmål. Till en början kan bestämd åtskillnad göras mel- lan innehavare av sådana rättigheter som åtnjuter ett fullt utbildat sakrättsligt skydd, och innehavare av sådana i och för sig mel- lan avtalsparterna giltiga rättigheter som inte åtnjuter fullt sakrättsligt skydd (se ne- dan). Att innehavare av rättigheter av den förstnämnda typen i princip bör föras till sakägarkretsen torde vara ställt utom allt tvivel. Undantag bör dock alltjämt göras för innehavare av fordringsinteckningar och därmed jämställda rättigheter (brandförsäk- ringskontoret o.d., jfr ovan). Dessa rättig- hetshavares intressen bör nämligen även i fortsättningen tillgodoses på annat sätt.

Mera tveksamt är hur man bör förfara med innehavarna av sådana rättigheter som inte åtnjuter ett fullt utbildat sakrättsligt skydd. Det är här närmast frågan om inne- havare av vissa nyttjanderätter och servi- tut.1 För att dessa rättigheter skall vara fullt sakrättsligt skyddade krävs i princip att skriftligt avtal om deras bestånd upp- rättats och intecknats. Arrende- och hyres- avtal är därjämte skyddade om de träffats skriftligen och tillträde skett. Ointecknade nyttjanderätter och servitut kan härutöver bli gällande mot ny innehavare av den fas- tighet rätten avser, om de uttryckligen för- behålls vid överlåtelsen. Frågan gäller så- lunda främst muntligen upplåtna rättighe- ter samt vissa skriftliga avtal om annat än arrende eller hyra, vilka antingen ännu inte blivit intecknade eller som försetts med sär-

skild klausul att de inte är inteckningsbara.2 Gällande expropriationsrätt på området är. som påvisats i doktrinen, något oklar. Hyl- lar man uppfattningen att de expropria- tionsrättsliga reglerna på detta område bör följa gällande regler om exekutiv auktion, blir följden att alla muntligen upplåtna rät— tigheter utan vidare faller bort. Det är emel- lertid tveksamt om det är nödvändigt att dra sådana paralleller. I och för sig vore det naturligtvis en enkel och tilltalande linje att kräva att man för att få föra talan som sakägare. i ett expropriationsmål kan stödja sig på en fullt sakrättsligt skyddad rättig- het. Detta skulle emellertid innebära en än snävare gränsdragning än den som gjorts kring den krets av rättigheter som kan be- aktas vid en exekutiv auktion. Uppmärk- sammas bör desutom att samtliga nyttjan- derätter och servitut, som upplåtits i en av lagen godkänd form, kan av upplåtaren för— behållas vid fastighetens överlåtelse till tred- je man. Underlåtenhet att göra sådant för- behåll vid en frivillig överlåtelse kan otvi- velaktigt i vissa fall grunda skadeståndsan- språk från rättighetshavaren gentemot upp— låtaren. Det förefaller vid sådant förhållan- de rimligt att acceptera rättighetshavaren som sakägare. Det anförda leder till att som sakägare bör betraktas varje innehavare av en rätt av ovan berört slag, förutsatt endast att denna upplåtits i en form som i allmän- het fordras för att rätten skall erhålla sak- rättsligt skydd. Härifrån får sedan göras förut nämnda undantag för innehavare av fordringsinteckningar m.fl. Den sålunda gjorda bestämningen innebär ingen utvidg— ning av det nuvarande sakägarbegreppet, sådant detta utformats med ledning av för— arbeten och praxis.

I doktrinen har som i det föregående framgått hävdats att sakägarbegreppet för- setts med ytterligare en inskränkning, näm- ligen kravet på att den som vill uppträda

1 Från avkomsträtter och rätt tillelektrisk kraft bortses i detta sammanhang, enär dessa rät- tigheter torde komma att upphöra i samband med införandet av en ny jordabalk. ? Sådan klausul är i princip giltig, se Olivecro- na, Inteckningsförordningen (1964) s. 102 och Undén, Svensk sakrätt II: 2 (1958) s. 209.

• Sida 68
•  Original

som sakägare också skall vara berättigad till expropriationsersättning. Det är ganska oklart vilken inställning gällande rätt verk- ligen har på denna punkt. Rent allmänt torde kunna sägas att den som inte är be- rättigad till ersättning knappast kan ha nå- got beaktansvärt intresse av att få uppträda som sakägare. Det förefaller inte heller sannolikt att personer i nämnvärd utsträck- ning skulle göra anspråk på sakägarställ— ning i sådana fall, så mycket mindre som de ju även i detta sammanhang är under- kastade bestämmelserna i 9 kap. RB om an- svar för rättegångsmissbruk. Något prak- tiskt behov av en sådan inskränkning kan därför inte anses föreligga. Tvärtom talar övervägande skäl för att man inte onödigt— vis skall införa begränsningar och inskränk- ningar i ett någorlunda klart regelsystem. enär sådana oftast endast ger upphov till onödiga konflikter och processuella tvister.

Vid sidan av den sålunda bestämda sak- ägarkretsen har uppmärksamheten ibland riktats mot även andra kategorier, vilka det ansetts praktiskt att tillägga sakägarställ— ning. Flygbullerutredningen har sålunda fö- reslagit att samtliga intressenter som kunde beräknas bli i viss grad bullerstörda inom ett område skulle ha möjlighet att få sin talan prövad redan i expropriationsmålet, oavsett om de fick släppa till någon mark till den blivande flygplatsen eller ej. Själv- fallet är det praktiskt om samtliga uppkom- mande bullerfrågor kan prövas i ett sam- manhang. Denna effekt kan emellertid med lika stor fördel uppnås om expropriations- och immissionsmålen sammanförs till en domstol som på en gång handlägger alla uppkommande frågor. Något skäl att endast på denna grund utvidga sakägarkretsen vid expropriation finns därför knappast.1

En annan krets personer som vid olika tillfällen får uppmärksamheten riktad på sig är innehavarna av s.k. kvalificerade alle- mansrätter. Dessa får f.n. i viss utsträck- ning ersättning i samband med inlösen en— ligt VL. Det är emellertid tveksamt om något egentligt behov finns att tillerkän— na dem ersättning även vid expropriation enligt ExL. F.n. är en särskild utredning

sysselsatt med att se över VL:s ersättnings- regler och söka bringa dem i närmare överensstämmelse med vad som gäller en- ligt den allmänna expropriationslagstift- ningen. Det förefaller lämpligast att denna utredning även får pröva frågan om de kva- lificerade allemansrätternas ställning i fram- tiden.

1 Jfr för övrigt mom. 5.4.4.

• Sida 69
•  Original

Vatten/agen

VL innehåller åtskilliga inlösningsregler som helt eller delvis täcker bestämmelser i andra författningar, närmast ExL och BL. VL är emellertid i mycket stor omfattning upp- byggd efter andra principer än dessa för- fattningar. Sålunda är VL i betydande ut- sträckning avsedd att tillgodose enskilda in- tressen. Vidare är ersättningsreglerna i VL i vissa fall betydligt mera generösa än ExL:s motsvarande regler. (Märk t. ex. re- geln i 9 kap. 48 & VL om 50 procent för- höjning av ersättningen i vissa fall.) Därtill kommer att VL:s regler om tvångsinlösen och tvångsförfoganderätt står i intimt sam- band med samma lags regler om tvångsdel- aktighet i vissa företag samt att reglerna om förfarandet utformats helt olika i VI. och

¹ Ilsammanhanget bortses från att viss ersätt- ning i sällsynta undantagsfall kan förekomma vrd ianspråktagande av vägmark enligt 20 och 43 55. 2 SOU 1966: 39 (Lagstiftning om elektriska an- läggningar).

• Sida 71
•  Original

ExL. Det framstår med hänsyn till dessa omständigheter som ogörligt att bryta ut de expropriationsliknande bestämmelserna ur VL utan att samtidigt kraftigt rubba VL:s hela systematik och uppbyggnad I avbidan på en behövlig översyn av VL måste därför tills vidare accepteras att denna lags regler på vissa punkter helt eller delvis täcker före- fintliga bestämmelser i den allmänna expro- priationslagstiftningen. Detta behöver för övrigt inte enbart vara en nackdel. I vissa fall kan det vara till gagn att möjlighet finns att få en fråga prövad i en mindre kompli- cerad form än den VL anvisar. Omvänt kan det ofta vara till fördel att få samtliga frå- gor beträffande vattenbyggnadsföretag prö- vade av en och samma instans.

I två fall, nämligen i fråga om rätt att i vissa situationer dra fram kraftledning över annans mark (2 kap. 18 %) samt i fråga om rätt för kronan att lösa strömfall m.m. (4 kap. 9—12 åå) hänvisas i VL till de allmän- na reglerna om inlösningsförfarandet i ExL. Även dessa fall är emellertid så intimt för- knippade med VL:s hela uppbyggnad och systematik att de inte utan olägenhet kan brytas ut ur denna lag.

Lagen om rätt att över annans mark fram- draga ledning för vatten till husbehovsför- brukning

Nära sammanhängande med bestämmelser- na i VL är regleringen i HusbL av rätten att över annans mark dra fram ledning för vatten till husbehovsförbrukning. Från systematisk synpunkt råder ett nära sam- band mellan denna rätt och de genom BL och ExL öppnade möjligheterna att i olika sammanhang dra fram vattenledning. Det framstår onekligen som mindre lyckat att reglerna om tvångsrätt för sådan lednings- dragning spritts ut på ett flertal författning- ar. f.n. VL, BL, ExL och HusbL. Från VL kan i sammanhanget bortses; bestämmel- serna i HusbL har i själva verket kommit till just för att öppna möjligheter till ett mindre komplicerat förfarande vid de enkla- re former av ledningsdragning som det här är fråga om. Det borde därför inte vara nå- gon omöjlig uppgift att arbeta in den i

HusbL medgivna tvångsrätten i den allmän- na expropriationslagstiftningen. De regler om förfarandet som f.n. lämnas i HusbL förefaller nämligen vara synnerligen an- vändbara även i åtskilliga fall som f. n. reg- leras i ExL. Det är emellertid inte möjligt att i detta Skede av utredningens arbete slutföra översynen av reglerna om förfaran- det i expropriationsmål. Detta kommer dock att ske senare varvid det är sannolikt att förslag kommer att läggas fram om ett för- enklat förfarande i vissa fall, möjligen av det slag som f.n. föreskrivs i HusbL. I av- bidan härpå borde det vara möjligt att ge reglerna om expropriation för vattenledning i den allmänna expropriationslagstiftningen en sådan utformning att de fullständigt täc- ker tvångsförfoganderätten enligt HusbL. Visserligen skulle detta inte vara tillräck- ligt för att möjliggöra ett upphävande av denna lag. Åtskilligt talar emellertid för att den förestående översynen av reglerna om förfarandet i expropriationsmål senare kom— mer att få till följd att HusbL blir överflö— dig.

Väglagstiftningen Uppkommande behov av tvångsupplåtelse av vägmark har i lagen om allmänna vägar tillgodosetts efter en annan linje än i ExL. Det framstår knappast som möjligt att helt överföra bestämmelserna om vägrätt till den allmänna expropriationslagstiftningen. Väg- rättsinstitutet kan knappast utan olägenhet ersättas med en nyttjanderättsexpropriation. Huruvida reglerna om förfarandet vid upp- låtelse av vägrätt lämpligen kan sammanfö- ras med de vanliga expropriationsrättsliga förfarandereglerna är en fråga som inte lämpligen behandlas i detta sammanhang. Från lagen om enskilda vägar kan i detta sammanhang bortses helt enär uppkom- mande behov av vägmark tillgodosetts på ett helt annat sätt än i ExL. Rätt att begag— na annans fastighet för att där dra fram en enskild väg meddelas sålunda vid särskild förrättning av en därtill förordnad särskild förrättningsman. Denne bestämmer samti- digt ersättning för markupplåtelse m.m. Samtidigt fastställs formerna för deltagande

• Sida 72
•  Original

i vägunderhåll m. m. Reglerna om ianspråk- tagande av annans mark står alltså i intimt samband med åtskilliga andra regler från vilka de knappast kan skiljas utan olägen- het. Själva förfarandet synes dessutom f.n. vara både enklare och snabbare än vad som skulle vara fallet om reglerna i den allmän- na expropriationslagstiftningen skulle till- lämpas.

Gruvlagstiflningen

Gruvlagstiftningen har byggts upp efter ett system som markant avviker från den all- männa expropriationslagstiftningens. I prin- cip har ansetts att effektiv gruvdrift inte nödvändigtvis förutsätter att den som ut- nyttjar mineraltillgångar måste äga marken. I stället har tillskapats en särskild begrän- sad sakrätt, benämnd gruvrätt, vilken prin- cipiellt har karaktären av lös egendom. Gruvlagstiftningens regler om rätt att för- foga över annans egendom tar sålunda i hu- vudsak sikte på lös egendom. Ett inarbetan- de av dessa tvångsrätter i den allmänna ex- propriationslagstiftningen skulle därför va- ra förenat med åtskilliga svårlösta problem och sannolikt ogenomförbart utan att gruv- rättens hela systematiska uppbyggnad fick göras om från grunden. Detta förefaller va- ra skäl nog att avstå härifrån.

Färsvarslagstij/ningen

CfL samt förfogande- och rekvisitionslagar- na innehåller åtskilliga bestämmelser om in- lösen av annans egendom, såväl fast som lös. Gemensamt för alla de fall då den ifrå- gavarande lagstiftningen kan tillämpas är att det måste vara fråga om utomordentliga situationer, föranledda av krig eller krigsfa- ra, då annans egendom kan behöva tas i an- språk utan tidsutdräkt. För dessa fall har tillskapats en ren speciallagstiftning. Det kan knappast komma i fråga att i större om- fattning söka inarbeta denna i den allmän- na expropriationslagstiftningen.

3.1.2 Lagreglernas allmänna utformning En annan fråga av stor principiell räckvidd är den hur detaljerade bestämmelserna i den

nya expropriationslagen lämpligen bör va- ra. Ett radikalt grepp skulle onekligen vara att efter mönster från den franska exprop- riationslagstiftningen ersätta alla detaljbe— stämmelser om olika expropriationsändamål med en generalklausul av innebörd att inlö- sen får ske så snart ändamålet tjänar »all- mänt gagn» e. d. Den andra ytterligheten är en detaljerad uppräkningsmetod, sådan som den f. n. tillämpade.

Frågan hur gränserna för expropriations- institutets tillämpningsområde bör närmare anges i lagstiftningen övervägdes ingående vid tillkomsten av ExL. Den allmänna ut- gångspunkten var att expropriation och lik- nande tvångsförvärv inte borde komma till användning annat än när det krävdes för att genomföra ändamål som bars upp av viktiga allmänna intressen. Med denna ut- gångspunkt avvisade 1908 års expropria- tionskommitté (EK) tanken på att söka i lagtexten närmare beskriva eller exemplifie— ra de särskilda expropriationsändamålen. bl. a. under hänvisning till att en sådan be- skrivning eller exemplifiering inte skulle kunna göras uttömmande och inte heller skulle kunna behållas oförändrad någon längre tid. I stället föreslogs att i lagen skulle anges enbart den allmänna förutsätt- ningen för expropriation utan närmare be- gränsning av expropriationsändamålen. Kungl. Maj:t skulle sålunda enligt förslaget kunna medge expropriation så snart det prö- vades nödigt för allmänt gagn. Under det fortsatta lagstiftningsarbetet uttalades emel- lertid betänkligheter mot en sådan allmän regel, särskilt med hänsyn till markfrågor- nas delvis kontroversiella beskaffenhet. Man stannade slutligen för den ordning som allt- jämt äger bestånd, dvs. en ganska detaljerad uppräkningsmetod. Uppräkningen har inte karaktären av en exemplifiering utan är av- sedd att uttömmande ange de olika expro- priationsanledningarna, låt vara att en del av dessa har en ganska stor räckvidd. En- ligt gängse uppfattning är bestämmelserna avsedda att tolkas restriktivt. Det skall i sammanhanget tilläggas att den kasuistik som sålunda präglar ExL:s bestämmelser också kännetecknar flertalet av de före-

• Sida 73
•  Original

skrifter i andra författningar som grundar expropriationsrätt för speciella ändamål.

Det skall inte förnekas att den metod som sålunda kommit till användning vid utform- ningen av gällande bestämmelser om expro- priationsändamål har vissa fördelar. Bl.a. torde den leda till att tillämpningen av be- stämmelserna i allmänhet inte vållar några större problem eftersom i flertalet fall re- lativt lätt kan avgöras om ett åberopat än- damål låter sig inrymmas under lagens be- skrivningar. Metoden innefattar också ga- rantier för att några utvidgningar av ex- propriationsrättens tillämpning inte kommer till stånd utan att de lagstiftande organen får tillfälle att ta ställning till frågan om lämpligheten av den ifrågasatta utvidgning- en. Möjligen skulle det också kunna göras gällande att metoden från rättssäkerhetssyn- punkt är att föredra framför andra metoder därför att den ger markägare och andra in- intressenter en större möjlighet att i förväg bedöma huruvida expropriation kan komma att aktualiseras. Metodens förtjänster i det- ta avseende skall dock inte överskattas. Det torde vara mera sällan som ett expropria- tionsföretags lokalisering kan fastställas långt i förväg. I tätorterna påverkas utveck- lingen i regel av så många faktorer att en enskild markägare eller markintressent knappast har praktiska möjligheter att skaf- fa sig tillräcklig inblick i förhållandena för att kunna göra så långsiktiga bedömningar som erfordras.

Emellertid är det tydligt att den begagna- de lagstiftningsmetodiken också är behäftad med olägenheter. Redan uppgiften att ut- tömmande beskriva alla de mångskiftande situationer i vilka expropriation bör få kom- ma till användning är uppenbarligen förenad med betydande vanskligheter. Än mera svårlöst blir problemet om man dessutom syftar till att bestämmelserna inte skall be- höva ändras alltför ofta. I själva verket tor- de det vara en ofrånkomlig konsekvens när denna metod begagnas att lagändringar ofta blir nödvändiga. Frågan hur ofta sådana ändringar kan behöva ske blir bl. a. beroen- de på hur pass tänjbara de beskrivningar är som inflyter i de ursprungliga bestämmel-

De betänkligheter mot en generalklausul som fanns vid tiden för ExL:s tillkomst gör sig delvis alltjämt gällande. Den skenbara förenkling som det skulle innebära att sam— manfatta reglerna om expropriationsända- målen i en allmänt hållen lagregel torde också komma att dra med sig så mycket av tillämpningssvårigheter och följdbestämmel— ser att fördelen skulle gå förlorad. Med hänsyn därtill kan en lösning efter denna linje inte anses lämplig. Å andra sidan med- för ett fasthållande vid den nuvarande upp- räkningsmetoden så betydande och sanno- likt växande nackdelar att inte heller denna väg är framkomlig. Målet måste vara att ange expropriationsinstitutets räckvidd så klart att de begränsningar i expropriations- befogenhetens omfattning som lagstiftaren velat uppställa blir iakttagna vid den prak- tiska tillämpningen, men samtidigt så elas- tiskt att det inte blir nödvändigt att alltför ofta komplettera och fylla ut lagens upp— räkning av expropriationsändamål. Ända- målen bör anges så pass vidsträckt att lik- artade inlösningsfall såvitt möjligt ryms un— der samma regel. Detta mål torde i viss mån kunna uppnås om man tillämpar en modi- fierad uppräkningsmetod. En sådan metod skulle innebära att de fall där behov av tvångsinlösen föreligger sammanförs i olika huvudgrupper alltefter ämnesområde samt att för varje grupp såvitt möjligt ges enhet- liga inlösningsregler.

3.1.3 Expropriationsändamålens indelning i grupper Med utgångspunkt från vad som i det före- gående sagts synes expropriationsändamålen lämpligen kunna sammanföras i följande huvudgrupper: ]. Expropriation för tätbebyggelseändamål 2. Expropriation för samfärdsel- och trans- portändamål 3. Expropriation för drivkraft, vatten och avlopp m. m. 4. Expropriation för viktig näringsverk— samhet 5. Expropriation för skydds- och säker- hetsområden m. m.

• Sida 74
•  Original

Expropriation för försvarsändamål Expropriation av vanskött egendom Expropriation för kulturella ändamål Expropriation för naturvård och fritids- ändamål

lO. Expropriation för diverse ändamål ll. Expropriation med anledning av väntad värdestegring m. m.

tomas»

Det ligger i sakens natur att det är omöj- ligt att strikt indela alla föreliggande inlös- ningsbehov i olika grupper utan att ämnes- områdena kommer att på enstaka punkter täcka varandra. Om detta skall helt undvi- kas måste man nämligen tillgripa en så de- taljerad uppräkning att lagens framställning av expropriationsändamålen blir svåröver- skådlig. Några mera beaktansvärda nackde- lar med att de olika gruppernas ämnesom- råden i någon utsträckning täcker varandra finns emellertid inte så länge samtliga grup- per ryms inom en lag med enhetliga regler om förfarandet och värderingen. Det måste tvärtom ses som en klar fördel om varje grupp för sig så fullständigt som möjligt rymmer alla företeelser inom det ifrågava- rande ämnesområdet även om någon av dem på det viset kan komma att hänföras till flera grupper. Lagtexten kommer näm- ligen med denna metod att kunna skrivas betydligt enklare, klarare och mera lättöver- skådlig än om varje regel måste förses med undantag för specialsituationer som kan tänkas hänförliga under flera grupper.

3.1.4 Behov av tillämpnings-

kungörelse m. m.

ExL innehåller f.n. i 76—113 åå ett stort antal detaljbestämmelser som anknyter till de olika expropriationsändamålen. En stor del av dessa bestämmelser är av ren till- lämpningskaraktär. Detta gäller framför allt reglerna om innehållet i ansökningshand- lingar m.m. Dessa borde utan vidare kun- na överföras till en kungörelse eller liknan- de med råd och anvisningar för expropria— tionssökandena. Möjligen skulle de rent av kunna ersättas med en av den expropria- tionsbeviljande myndigheten utfärdad min- neslista (se som exempel härpå planverkets

anvisningar för tätbebyggelseexpropriatio- nerl). Andra regler innehåller detaljerade föreskrifter om vad Kungl. Maj:t har att iakttaga i skilda situationer vid prövningen av ansökningar om expropriationstillstånd. Dessa senare bestämmelser synes genom- gående vara av beskaffenhet att kunna utan större olägenheter utmönstras ur lagen, åt- minstone så länge man håller fast vid att all tillståndsgivning av betydelse skall ankom- ma på Kungl. Maj:t. Förutsättningarna för en enhetlig rättstillämpning i enlighet med lagstiftarens intentioner torde nämligen där- vid kunna bedömas som så goda att behov av detaljerade föreskrifter i lagen saknas.

3.2 Expropriation för vissa tätbebyggelse— ändamål

3.2.1 Gällande rätt

Med tätbebyggelse förstås enligt 6 & BL så- dan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anläggningar för gemensamma be- hov. Innan mark får användas för sådan bebyggelse måste den planläggas. Initiati- vet till planläggning tillkommer de kommu- nala myndigheterna. De institut som där- vid främst kommer i beaktande är general- plan. stadsplan och byggnadsplan. Sedan en plan fastställts medför den åtskilliga rättsverkningar som är avsedda att under- lätta genomförandet av planen. Bland dessa rättsverkningar märks främst reglerna om förbud mot att bygga i strid mot planen samt om inlösenrätt och inlösenplikt. Sist- nämnda båda rättsverkningar har i huvud- sak förknippats med instituten fastställd ge- neralplan och stadsplan. Bestämmelser om rätt till tvångsinlösen av mark för tätbe- byggelseändamål finns vidare ExL.

Områden som är avsedda för bebyggan- de kan enligt BL2 inlösas med stöd av 44 &

intagna i

1 Bilaga till 6/1968. De bestämmelser i BL som berörs i detta av- snitt är till sin ordalydelse tillämpliga inom stad. Enligt särskilda stadganden i 88, 90, 97 och 106 åå kan de emellertid vara tillämpli— ga även inom vissa stadsliknande samhällen och landskommuner.

»statens planverk aktuellt» nr

2

• Sida 75
•  Original

(zonexpropriation), 45 % (tomtexpropria- tion) och 46—47 %% (tomtbildningsexprop- riation). I sammanhanget bör även upp— märksammas stadgandet i 44 a & BL om expropriation för skyddande av historiskt eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse. den s.k. Lex Gamla Stan, som närmare berörs i annat sammanhang. För bebyg- gande avsedda områden kan vidare exprop- rieras jämlikt 1 åförsta stycket ExL punk- terna 7 (expropriation för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden) och 16 (expropriation för fri tomtmarknad och tomträttsexpropriation). Vid sidan av dessa bestämmelser förekommer i BL och ExL ytterligare ett antal inlösenregler som i viss mån kan sägas beröra det nu ifrågavarande området, se 41 & BL samt 1 & första styc- ket 3, 6, 8, 13 och 17 ExL.

Zonexpropriation är avsedd för sådana fall när det är fråga om att företaga en genomgripande ombyggnad av ett större område. Ombyggnadsbehovet skall vara fö- restavat av hänsyn till den allmänna sam- färdseln eller kravet på ändamålsenlig be- byggelse och vara sådant att ombyggnaden inte lämpligen kan företagas annat än i ett sammanhang. Innan inlösen får ske måste fråga ha väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området.

Tomtexpropriation kan användas när mark inom byggnadskvarter i annat fall än som avses i 44 eller 44 a 5 inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stads- planen samt stadsplanens genomförande in— te kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande. Det sistnämnda in- nebär att inlösen inte kan komma till stånd om fastighetsägaren anses ha vilja och för— måga att själv genomföra erforderliga åt- gärder.

Om den mark som skall beröras av om- byggnadsåtgärder redan är i kommunens ägo men kommunens dispositionsrätt över marken är inskränkt i något avseende kan kommunen anlita zonexpropriation eller tomtexpropriation för att lösa särskild rätt som besvärar marken.

Mark inom byggnadskvarter skall enligt BL indelas i tomter. För att påskynda ge-

nomförandet av tomtindelningen har till- skapats institutet tomtbildningsexpropria- tion. Med stöd av detta kan ägaren av en tomtdel inlösa övriga delägares delar när syftet är att förena hela tomten i en äga- res hand. Utnyttjar ingen av delägarna den- na möjlighet, har kommunen efter viss tid rätt att inlösa tomtdelarna. Reglerna om tomtdelsägares lösningsrätt är avsedda att upphävas och ersättas med bestämmelser inom ramen för institutet fastighetsregle- ring i den nya fastighetsbildningslag som f. n. är föremål för lagrådets granskning.

För att åstadkomma tryggade bostads- förhållanden inom bebyggt område vid järnvägsstation, hamnplats eller fiskeläge eller på annan ort med större sammanträngd befolkning kan fastighet exproprieras en- ligt 1 % första stycket 7 ExL. Lagregeln är dock tillämplig endast inom områden som är bebyggda med bostadshus som tillhör annan än markens ägare.

Bestämmelser om expropriation för fri tomtmarknad har intagits i 1 & första styc- ket 16 förra ledet ExL. Enligt detta lagrum får expropriation äga rum för att säker- ställa att mark på skäliga villkor är till- gänglig för tätbebyggelse och därmed sam- manhängande anordningar. Något krav på föregående planläggning finns inte. Där— emot måste visas att markägaren saknar vilja eller förmåga att exploatera eller låta exploatera marken på skäliga villkor. Stad- gandets räckvidd är något oklar. I praxis synes man dock vilja kräva att behovet av marken för avsett ändamål skall vara ak- tuellt inom den närmaste tioårsperioden.

Expropriation kan vidare äga rum enligt det sistberörda lagrummets senare led för att i kommuns ägo överföra inte tätbebyggd mark för upplåtelse med tomträtt. Några närmare förutsättningar för expropriations- rättens inträdande utöver ett uttalande om kommunens avsikt att upplåta marken med tomträtt har inte uppställts i lagen. Ända— målet med expropriationsrätten är emeller- tid, såvitt av förarbetena framgår, ”att ga- rantera att, såvitt angår tillgången på mark, bebyggelseplanen för samhället kan förverk- ligas enligt sin tanke”.

• Sida 76
•  Original

Bestämmelser om expropriation för tra- fikleder och andra allmänna platser inom tätbebyggelseområden finns intagna främst i BL. Vidare finns i l 5 första stycket 2 ExL regler om att expropriation får äga rum för allmän väg i stad, järnväg eller spårväg för allmän trafik, bro, hamn, last- ningsplats, kanal eller annan farled, flott- led eller annan anläggning för den allmän- na samfärdselns främjande. Delade mening- ar råder om lagrummets räckvidd. Sålunda har hävdats att expropriation för gatuän— damål endast kan ske med stöd av BL.

Enligt 18 och 41 55 första styckena BL får kommun när den begär det lösa in mark som i fastställd generalplan eller stadsplan avsetts till trafikled, gata eller annan all- män plats. Enligt andra styckena samma paragrafer får kommunen vidare lösa till sig mark som i samma slags plan avsetts till allmänt bebyggande och s.k. special— områden (särskilt trafikområde skydds- och säkerhetsområde, idrottsområde m.m.). Som förutsättning härför gäller dock att markens användning för avsett ändamål in- te ändå kan anses säkerställd.

Skulle den i föregående stycke omnämn— da marken redan tillhöra kommunen kan denna vid behov i stället lösa särskild rätt som besvärar marken (18 och 41 åå tredje styckena BL).

Enligt 19, 20, 42 och 43 åå BL är kom- mun vidare berättigad att under vissa för- utsättningar ta i anspråk allmän eller en- skild väg, om denna ingår i mark som en- ligt fastställd generalplan eller stadsplan skall användas till trafikled, gata etc.

Slutligen kan kommun enligt 18 a och 41 a åå BL i erforderlig omfattning lösa till sig servitut eller nyttjanderätt till mark som enligt fastställd generalplan eller stads- plan skall utnyttjas för allmän trafikanlägg- ning eller allmän ledning men som inte får lösas enligt 41 5 första stycket BL.

Utöver de nu berörda fallen bör nämnas att viss möjlighet att utan ersättning ta i anspråk mark inom planlagt område före- ligger i de s.k. markexploatörsfallen, se 70, 112 och 113 åå BL. Stadgandena har avseende främst på mark som erfordras

Slutligen skall nämnas att möjligheter- na att tillgodose uppkommande behov av gemensamma anläggningar ökats väsent— ligt genom 1966 års lagstiftning om gemen- samhetsanläggningar. Denna bygger i prin- cip på frivillig samverkan mellan de berör- da fastighetsägarna. Viss möjlighet finns dock att tvångsvis få en fastighet ansluten till en gemensamhetsanläggning.

Samtliga nu redovisade bestämmelser har utförligare behandlats i den särskilda sekre— tariatsutredningen.

3.2.2 Utredningen: Det nutida samhällsbyg- gandets struktur och omfattning

Byggnadsverksamheten i de svenska städer— na vilken började få större omfattning un- der mitten av föregående århundrade fick till en början fortgå utan närmare reglering. Utformningen av den äldre bebyggelsen i stadscentra måste ses mot denna bakgrund. Samtidigt bör man komma ihåg att andra principer än dagens gällde för det stadsbyg- gande som ägde rum kring sekelskiftet. Var- je fastighet utgjorde en enhet för sig. Ofta byggde man i kompakta kvarter med gatu- och gårdshus. Åtminstone i de större städer- na utnyttjades markytan inte sällan hårt för byggnadsändamål. Eftersom gatorna i hu- vudsak var avsedda för hästfordon och gångtrafik kunde man i stor utsträckning behålla ett under äldre tider tillkommet ga- tunät med smala och trånga gator och be- gränsad sikt i gatukorsningarna. På sina håll genomfördes betydande gatubreddningar och mångenstädes drogs efter mönster av Hausmanns Paris nya gator av boulevard- karaktär. Men liksom i städerna på konti— nenten drevs exploateringsgraden upp både vid nya paradgator och vid de gamla gator- na inte minst genom en ibland intensiv gårdsbebyggelse. Behovet av utrymmen för skolor, sjukhus och andra allmänna inrätt- ningar liksom av parker och andra friområ- den kom stundom bort i bebyggelseplane- ringen.

Sedan sekelskiftesbebyggelsen kom till har den tekniska utvecklingen gått starkt framåt, inte minst i fråga om kommunikationerna.

• Sida 77
•  Original

Samtidigt har människornas anspråk på trivsamma bostads- och arbetsmiljöer ökat. Både planeringsmyndigheter och byggherrar har ställts inför tvånget att tillgodose behov och önskemål, åt vilka man tidigare inte ägnade större uppmärksamhet. Allt detta har framtvingat en omfattande planering efter nya villkor och önskemål. Trafikleder- na har fått en starkt styrande inverkan. Li- kaledes intar större serviceinrättningar — affärscentra. skolor, sjukhus — en framskju— ten plats. Krav på lekplatser, parker och andra friområden samt ökade utrymmes- behov för olika ändamål har medfört att själva huskropparna numera i regel tar upp en mindre del av bebyggelseområdena än tidigare. Dessa faktorer har emellertid i sin tur fört med sig ett mera intensivt utnytt- jande av den mark som står till förfogande för direkta husbyggnadsändamål. Men inte heller den mark som avses för sådant än- damål kan alltid helt reserveras härför. För att genomföra en rationell trafikplanering måste man ibland ta i anspråk också mark inom byggnadskvarter genom att förlägga trafikområden och trafikanordningar av oli- ka slag över eller under byggnaderna (par- keringsgarage under markplan, trafikvia- dukter, tunnelbanor osv.). Man behöver där- för kunna skikta dispositionsrätten till mar- ken i flera plan. Vidare har olägenheterna av utfart mot större trafikleder medfört att det inte sällan blivit nödvändigt att anord- na utfart för en de] fastigheter över angrän- sande fastigheter. Vattenförsörjning och av- lopp måste också av tekniska och ekono- miska skäl i stor utsträckning ordnas ge- mensamt för flera fastigheter. Detsamma gäller i viss omfattning beträffande värme- försörjning, biluppställning och varudistri- bution. Även behovet av lagerlokaler och andra förvaringsutrymmen tillgodoses i många fall bäst genom större, för flera fas- tigheter gemensamma anordningar. Allt det- ta gör att man inte längre kan, såsom i äldre tider, betrakta bebyggelsen inom var- je fastighet som en enhet för sig. Planlägg— ning och byggande tar numera sikte inte bara på att skapa lämpliga fastighetsenhe- ter utan också och kanske i första hand på

att kvarteren skall bli lämpliga bebyggelse- enheter. I växande grad får man också räk- na med större enheter än kvarter.

Kravet på trivsamma bostads- och arbets- miljöer har bl. a. drivit fram en utglesning av bebyggelsen. Också byggnadernas ut- formning har ändrats. I nutida bostadshus utnyttjas lägenhetsytan samt förvarings- och andra biutrymmen mera rationellt än tidi- gare, rumshöjderna är lägre osv. Samtidigt har bostadsbyggandet under senare år suc- cessivt förskjutits mot lägenheter med flera rum. varjämte rumsytorna ökat. Enbart mellan åren l96l och 1966 ökade den ge- nomsnittliga ytan per lägenhet med ca 20 %. Även om denna ökningstakt är exceptio— nellt hög — under åren 1967 och 1968 har en viss nedgång förmärkts — lär man på sikt få räkna med en betydande fortsatt utglesning. Också i fråga om industribyg- gandet har nya byggnadssätt kommit fram. Sådan bebyggelse differentieras nu på ett helt annat sätt än tidigare efter de speciel- la ändamål för vilka byggnaderna är av- sedda. Särskilt förtjänar uppmärksammas att industribyggnader numera ofta utförs i endast en våning. Detta byggnadssätt har naturligen till följd att större markytor än tidigare krävs för att ändamålet med be— byggelsen skall kunna tillgodoses.

Intensiteten i våra dagars byggnadsverk- samhet belyses av följande statistiska upp- gifter. De offentliga och privata bruttoin- vesteringarna i landet (exklusive lager) un- der år 1968 uppskattas till ca 31500 Mkr, kostnader för underhåll frånräknade. Unge- fär 67 0/0 därav eller ca 21000 Mkr avsåg byggnader och anläggningar. Mätt i fasta priser ökade investeringsvolymen under pe- rioden ]959—1968 i fråga om såväl bygg- nader som anläggningar med i genomsnitt 5 % om året. Den totala ökningen från år 1959 till och med år 1968 var 55 0/0. Till jämförelse kan nämnas att bruttonational— produkten under samma period inte ökade lika snabbt. Dess ökningstal var 4,6 resp. 48,6 %.

Byggnadsinvesteringarnas fördelning på skilda branscher år 1968 samt de under åren 1959—1968 inträffade förändringar-

• Sida 78
•  Original

Bruttoinvesteringar i byggnader och anläggningar, exklusive underhåll

Procentuell förändring Mkr Procentuell (+ eller —) Bransch 19681 andel 1959—1968 * 1. Jordbruk, skogsbruk, fiske 405 2 + 44 2. Gruvor och mineralbrott 127 1 0 3. Tillverkningsindustri 1732 8 + 32 4. El—, kraft-, gas- och värmeverk 1 157 6 — 2 5. Vatten, avlopp och renhållning 1 143 5 + 89 6. Byggnadsverksamhet 110 1 — 14 7. Varuhandel, hotell och restaurang 653 3 + 50 8. Transport 397 2 —— 19 9. Post- och telekommunikation 466 2 — 9 10. Offentligt väg- och gatuväsen 1791 9 + 53 11. Bostadsförvaltning 8309 39 + 66 12. Fastighetsförvaltning, bank, försäkring m.m. 629 3 — 6 13. Civilförvaltning 651 3 +153 14. Militär förvaltning 152 1 + 72 15. Undervisning och forskning I 234 6 +113 16. Sjukvård 1 153 5 +189 17. Sociala ändamål 471 2 +266 18. Övriga tjänster 398 2 + 86 S:a byggnader och anläggningar därav 20 978 100 + 55 Permanenta bostäder 7 497 36 + 63 Vägar och gator inkl. skogsvägar 1 888 9 + 47

1 löpande priser ” fasta priser (1959)

na inom varje delområde redovisas närma- re i tabellen här ovan. Av 1968 års investe- ringar avsåg nära 7500 Mkr permanenta bostäder. Denna byggnadsverksamhet sva— rade f. ö. för mer än en tredjedel (35 0/0) av årets totala investeringar i byggnader och anläggningar, underhållskostnader från- räknade. Bland de från samhällsbyggnads- synpunkt relativt sett mera betydande pos- terna märks i övrigt investeringarna för tillverkningsindustri, varuhandel, hotell och restauranger (tillsammans 2 385 Mkr, mot- svarande 11% av den totala investerings- volymen), för sjukvård, sociala ändamål, undervisning och forskning (tillsammans 2858 Mkr eller 14% av investeringsvoly- men) samt för offentligt väg- och gatuvä- sen, vatten, avlopp och renhållning (till- sammans 2934 Mkr, eller 14 0/0 av inves— teringsvolymen).

Helt naturligt är produktionen av bygg- nader och anläggningar till alldeles övervä- gande del lokaliserad till större tätorter och deras närmaste omgivning. I själva verket

är den i relativt hög grad koncentrerad till ett begränsat antal tätortsregioner. Nämnas kan sålunda att beräkningar som utförts inom byggindustrialiseringsutredningen ger vid handen att fem tätortsregioner i landet _ var och en omfattande en centralort med omgivande områden inom en radie av 50 km _ år 1964 svarade för mera än hälften av byggnadsproduktionen i landet.

Räknar man med att byggnads- och an- läggningssektorn fortsätter att expandera i samma takt som under den senaste tioårs- perioden innebär detta att tillskottet i bygg- nader och anläggningar under det närmaste decenniet skulle komma att motsvara en to- tal investering av omkring 250000 Mkr, varav ungefär 90 000 Mkr i bostadshus, allt räknat i 1966 års priser.1 Naturligtvis kan dessa siffror inte utan vidare läggas till grund för antaganden om den framtida ut- vecklingen. Ingenting tyder emellertid på

' Beräkningarna grundar sig på förutsättningen att relationen mellan totalproduktion och bo- stadsproduktion blir oförändrad.

• Sida 79
•  Original

att man på längre sikt har att räkna med någon avmattning av nybyggnads- och an- läggningsverksamheten i landet. Tvärtom ta- lar åtskilliga omständigheter för att denna även framgent kommer att hållas på en mycket hög nivå. Nämnas kan att 1965 års långtidsutredning i sina prognoser för tidsperioden 1970—1975 utgått från anta- gandet att den procentuella tillväxten av denna sektor blir lika stor under denna tidsperiod som under närmast föregående femårsperiod. Utgående från detta har lång- tidsutredningen beräknat investeringsvoly- men i byggnader och anläggningar, från- räknat kostnader för reparation och under- håll, till 19 800 Mkr för år 1970 och 25 700 Mkr för år 1975, allt räknat i 1964 års pri— ser. På bostadsbyggandet skulle därav kom- ma att belöpa resp. 7 200 Mkr och 9300 Mkr. Vad gäller bostadsbyggandet har vi- dare bostadsbyggnadsutredningen i sitt be- tänkande »Höjd bostadsstandard» (SOU 1965: 32) beräknat att drygt 1,5 miljoner lägenheter, innehållande i runt tal 6,7 mil- joner rumsenheter behöver produceras åren 1960—1975 för att lägenhetsbeståndet år 1975 med hänsyn till antal samt utrymmes- och utrustningsstandard skall motsvara bo- stadskonsumenternas efterfrågan. Vid be- handlingen av nämnda betänkande vid 1966 års riksdag konstaterades att denna bedöm- ning av nybyggnadsbehovet, sedan vissa produktionstillskott erhållits genom om— byggnad och förbättring, stämde väl över- ens med det program om ca 1 milj. lägen- heter under åren 1965—1974 som 1965 års riksdag (SU 1965: 38, rskr 147) hade utta- lat sig för. I anslutning till detta konstate- rande uttalade statsmakterna bl. a. att pro- duktionsinsatserna borde regionalt fördelas så att behovet av ökat bostadsbyggande i storstadsområdena och i orter med växande näringsliv blev tillgodosett samt att som allmänt riktmärke för den framtida bostads- produktionen borde gälla att lägenheterna fick sådan storlek att det inte behövde bo fler än två personer per rum, kök och var- dagsrum oräknade (prop. 1966: 1 bil. 13 s. 191, SU 38).

Helt naturligt kommer en betydande del

av de närmaste årtiondenas nyproduktion av byggnader och anläggningar att äga rum på områden som inte alls eller i varje fall bara i begränsad omfattning tidigare ut- nyttjats för bebyggelse. Som framgått av vad som anförts i det föregående är emellertid behovet av att förnya byggnadsbeståndet stort inom sådana delar av tätorterna som inrymmer äldre bebyggelse. Härtill kommer det förut omnämnda behovet av att få till stånd en trafikteknisk upprustning av om- råden med äldre bebyggelse och förse dem med serviceanordningar av skilda slag. Allt detta gör att man får räkna med ett bety- dande nybyggande och omfattande nyan- läggningar under de närmaste decennierna också inom. förut tätbebyggda områden. Det kan i sammanhanget nämnas att bo- stadsbyggnadsutredningen (SOU 1965:32) räknade med en avgång fram till år 1975 av alla omoderna och halvmoderna bostads- lägenheter — enligt 1960 års bostadsräk- ning drygt 900000 st. —— låt vara att den- na avgång ansågs bara till en del behöva ersättas genom nybyggnad eftersom en inte oväsentlig del av det äldre lägenhetsbestån- det bedömdes kunna moderniseras med gott resultat.

Den utveckling som beskrivits i det före— gående innebär att behovet av mark och utrymme för samhällsbyggnadsändamål fortlöpande ökar starkt. Det kan förefalla som om detta inte skulle behöva medföra några egentliga problem i vårt glest befol- kade land där tätorterna f.n. upptar bara en knapp procent av landets totala mark- yta. Av många orsaker som det inte finns anledning att här närmare utveckla med- för emellertid tätortsexpansionen regionalt och lokalt en rad svårbemästrade och svår- lösta problem, inte minst vad gäller möjlig- heterna att tillgodose det växande markbe- hovet och att sörja för att tillgängliga mark- resurser disponeras på ett ändamålsenligt sätt. Det förtjänar i anslutning härtill fram- hållas att den areella tillväxten av tätorter- nas bebyggelse i regel är betydligt större än befolkningsökningen. Främst beror detta på en genom välståndsutvecklingen höjd ut- rymmesstandard. Räknat per invånare har

• Sida 80
•  Original

sålunda bebyggelsearealen i svenska tätor- ter ökat i en takt som ungefärligen motsva- rar ökningstakten i den allmänna ekono— miska utvecklingen. Också orter utan nämn- värd folkökning expanderar i regel rätt vä- sentligt. arealmässigt sett. Det kan tilläggas att gjorda undersökningar tyder på att be- byggelsearealen per invånare i svenska tät- orter gott och väl fördubblats under första hälften av detta århundrade. Med oföränd- rad utvecklingstakt kommer under en fem- tioårsperiod bebyggelsearealen att mer än fyrdubblas i tätorter där befolkningstalet fördubblas.

Med utgångspunkt i de beräkningar som utförts av markpolitiska utredningen (SOU 1964: 42 s. 51) kan markkostnaderna för ett års bostadsbyggande om 100 000 lägen- heter uppskattas till ca 200 Mkr, räknat i 1967 års priser.1 Som tidigare framgått är övriga husbyggnadsinvesteringar ungefär li- ka stora som bostadsinvesteringarna. I jäm— förelse med markkostnaderna för bostads— byggandet torde dock markkostnaderna för kommersiell bebyggelse vara betydligt stör- re, bl. a. beroende på att detta senare hus- byggande i stor utsträckning sker inom tät— orternas centrala delar eller eljest inom om- råden som redan i dag utnyttjas för tätbe- byggelse. Till markkostnaderna för själva husbyggandet och de anordningar som hör till bebyggelsen bör slutligen också läggas kOstnaderna för mark till vissa trafikanord— ningar (större trafikleder, viss trafiksanering osv.) och till större friområden m. m.

3.2.3 Utredningen: Kommunernas behov av befogenheter med avseende på tätbebyg- gelsemarken samt nuvarande möjligheter att tillgodose detta behov Ett samhällsbyggande av den art och om- fattning som beskrivits i det föregående för oundgängligen med sig kostnader vilka to- talt sett uppgår till betydande belopp. Ut- gifterna för verksamheten är uppenbarligen av sådan storlek att de inte kan undgå att påverka samhällsekonomin totalt sett. Både med hänsyn härtill och till kravet på ända- målsenlig bebyggelse är det nödvändigt att verksamheten kan planläggas och genomfö-

ras rationellt. En grundläggande förutsätt— ning för att så skall kunna ske är att mark står till förfogande för ändamålet på rätt plats och vid planerade tidpunkter, Plane- ringen måste kunna ske på relativt lång sikt och det måste, så långt sig göra låter. också i övrigt tillses att verksamheten kan bedri- vas utan störande inslag i form av tekniska eller ekonomiska komplikationer.

I detta sammanhang kan erinras om att statsmakterna nu håller på att förbereda en mera målmedveten riksplanering som syf- tar till en från hela landets synpunkt önsk- värd lokalisering. Däri ingår en strävan att få till stånd en mera ändamålsenlig mark- hushållning. Ytterligare ligger däri ambi— tionen att mera noggrant förebygga luft- och vattenföroreningar, bullerskador och andra menliga konsekvenser av tekniska framsteg.

Med den bakgrund som skisserats här står det klart att kommunerna, om de skall kunna framgångsrikt fullgöra den viktiga uppgiften att leda och styra en bebyggelse— utveckling enligt statsmakternas intentioner, måste ha relativt vittgående befogenheter med avseende på tätbebyggelsemarken och dess utnyttjande. Kommunen måste kunna bestämma när bebyggelse skall komma till stånd inom olika delar av samhället. Den bör vidare ha möjlighet att i samband med bebyggelseplaneringen påverka bebyggelsens utformning. Ett angeläget önskemål är att kommunen också i övrigt kan förfoga över marken på sådant sätt att förutsättningar skapas för priskonkurrens i byggnadsproduk- tionen och att rationella produktionsformer gynnas, något som bl. a. förutsätter att stör- re markområden med splittrade ägarförhål- landen kan sammanföras till lämpliga be- byggelseenheter. Kommunen måste slutligen även ha möjlighet att på ett smidigt sätt till- godose kravet på skiktning av dispositions- rätten till fastigheterna i flera plan, utföran- det av gemensamhetsanläggningar o.d.

Kravet att kommunerna skall vara utrus— tade med tillräckliga befogenheter med av- seende på tätbebyggelsemarken gör sig gäl- lande både när nya markområden skall tas i

1 Kostnaderna avser s. k. råmark.

• Sida 81
•  Original

anspråk för bebyggelse och när mera omfat- tande saneringsåtgärder e. (1. skall företagas inom den äldre bebyggelsen. Emellertid är det dessutom viktigt att kommunen har möjlighet att styra utvecklingen även under intervallerna mellan de tillfällen när nyss- nämnda situationer är för handen. Det suc- cessiva nybyggande som fortlöpande pågår inom områden med äldre bebyggelse sker ofta i form av s. k. punktsanering. Det tar då sikte på enstaka hus eller på bebyggel- sen på enstaka fastigheter. En sådan form för sanering kan ibland vara tillräcklig för att få till stånd en önskvärd förnyelse av byggnadsbeståndet. I andra fall är den av tekniska och kostnadsmässiga skäl mindre lämplig. När fråga är om tekniskt mera ut- vecklad bebyggelse strävar man numera re- gelmässigt efter att samordna saneringsverk- samheten i större enheter, i varje fall kvar- tersvis. Vid sådan s. k. kvarterssanering (be— greppen används här i rent teknisk mening) kan tidpunkterna för rivningar och nybebyg- gelse i högre grad samordnas med hänsyn tagen både till stadens och till fastighets- ägarnas önskemål. När saneringsingripan- dena sker punktvis måste man ofta hålla sig till gällande fastighetsindelning som där- igenom i viss mån »byggs fast» för framti- den. Angelägna önskemål om förbättringar i stadsplanestandard, trafikutrymmen. fri— ytor o. d. som inte kan tillgodoses annat än i ett större sammanhang kan därigenom komma att hindras eller fördröjas. Kommunen har redan enligt gällande rätt åtskilliga befogenheter när det gäller att reglera tillkomsten och vidareutvecklingen av tätbebyggelse. I första hand är det sålun- da kommunen som har att ta initiativ till och ombesörja såväl förstagångsplanlägg- ning för bebyggelse som erforderliga änd- ringar i existerande bebyggelseplaner. Den- na befogenhet är. i likhet med de övriga hjälpmedel som byggnadslagstiftningen an- visar, av stor betydelse för att leda samhälls- byggandet i önskad riktning och påverka dess utformning. Det förhållandet att kom- munen handhar förmedlingsverksamheten i fråga om statliga bostadslån ger likaledes kommunen vissa möjligheter att påverka

samhällsbyggnadsprocessen. Kommunen kan också i åtskilliga situationer tvångsvis skaf- fa sig de nödvändiga befogenheterna med avseende på marken genom att utöva för- köpsrätt eller använda sig av expropriation. Bortsett från förköpsrätten _ vars använd- barhet begränsas av att den enligt sakens na- tur inte kan utnyttjas annat än när markäga- ren frivilligt avyttrat sin fastighet _ är samt- liga de medel som sålunda står till kommu- nens förfogande företrädesvis inriktade på situationer när ett råmarksområde exploate- ras eller när redan tätbebyggda områden omedelbart eller inom en nära framtid skall förnyas eller byggas om. Det kan ifråga- sättas om de ens i sådana situationer funge- rar fullt tillfredsställande från samhällsbyg- gandets synpunkt. Vad gäller förhållandena mellan de tillfällen när nyexploatering el- ler rnera omfattande saneringsåtgärder skall genomföras ger nuvarande lagstiftning, trots de påtagliga förbättringar som successivt tillskapats, inte tillräckliga möjligheter att påverka och styra bebyggelseutvecklingen. Det ligger i sakens natur att kvarstående brister hittills i första hand drabbat de största städerna. Med den snabba takt som kännetecknar urbaniseringen i våra dagars Sverige bör man likväl ha i minne att sam- hällsutbyggande och Stadsförnyelse under närmast följande årtionden torde bli en första rangens angelägenhet för ett stort an— tal tätorter i landet.

3.2.4 Utredningen: Olika möjligheter att tillgodose kommunernas behov av ökade befogenheter med avseende på tätbebyggel- semarken

Närmast bör då undersökas på vad sätt be- hovet av ökade befogenheter i fråga om mark och markutnyttjande inom områden för tätbebyggelse lämpligast kan tillgodoses. Härvid står i princip två möjligheter till buds. Den ena är att kommunerna genom lagstiftning generellt får sig tillförsäkrade erforderliga befogenheter i fråga om all mark inom bebyggelseområden eller i fråga om mark inom tätbebyggelse av viss typ. Den andra är att kommunerna förvärvar

• Sida 82
•  Original

den mark som behövs och då även får möjlighet att tvångsvis förvärva äganderätt till marken. Kommunen kan i det senare fallet behålla marken och själv bebygga densamma. Den kan också efter det mar- ken ställts i ordning för bebyggelse sälja den vidare till enskilda för bebyggande. Ett annat alternativ som tillämpas i växande omfattning är att kommunen upplåter mar- ken till enskilda med tomträtt och på så sätt skaffar sig möjlighet att också för fram- tiden behålla de befogenheter med avseen- de på marken som kan anses önskvärda från samhällsbyggnadssynpunkt.

Metoden att genom generella lagregler tillförsäkra kommuner nödiga befogenheter i fråga om marken synes vid första påseen- de ha den fördelen att ställa sig relativt för- månlig från kommunal investeringssyn- punkt. Emellertid kan man på goda grunder ifrågasätta om en lagstiftning av denna art är möjlig att genomföra praktiskt och om ens det nu anförda argumentet för en så- dan lagstiftning håller vid närmare gransk- ning. Lagreglerna om kommunernas befo- genheter med avseende på mark som är av- sedd för tätbebyggelse är redan nu mycket omfattande och svåröverskådliga. Åtgärder som går ut på att ytterligare vidga och komplettera de många specialstadgandena på området skulle otvivelaktigt medföra att regelsystemet blev än mera svåröverskåd- ligt och orsaka många tolkningsproblem vid tillämpningen. Att noggrant kartlägga de befogenheter som enligt det förut anförda bör tillkomma kommunen torde dessutom vara särdeles svårt av den anledningen att behovet av sådana befogenheter varierar från fall till fall. Detta medför att en lag- stiftning i ämnet, avpassad efter ett tänkt normalfall, i en del situationer skulle kom- ma att gå för långt genom att pålägga fas— tighetsägaren förpliktelser utan vägande skäl och i andra situationer skulle bli in- effektiv därför att den inte går tillräckligt långt. För att fylla sitt syfte synes därför en lagstiftning av denna karaktär böra ut- formas som en fullmaktslag på det sättet att den ger kommunen möjlighet att påläg- ga viss eller vissa fastighetsägare förpliktel-

ser som inte vilar på övriga fastighetsägare i kommunen. I så fall torde det emellertid visa sig nödvändigt att också utforma be- stämmelser om ersättning åt de fastighets— ägare och andra intressenter som på något sätt lider förfång till följd av åtgärderna. Kommunens åtgärder skulle trots detta så- kerligen komma att i många fall mötas av stark ovilja hos dem som drabbades därav. Administrationen av reglerna skulle kom- ma att bli omfattande och svårbemästrad. Nödvändigheten av att i lagen noga av- gränsa de fall där ingripanden får ske gör dessutom att man kan betvivla att lagstift- ningen blir effektiv. Det kan visserligen bli möjligt att ingripa mot missförhållanden sedan de väl konstaterats. Men det torde bli svårt att utforma lagen så att den verk- ligen ger kommunerna tillräckliga möjlig- heter att styra och leda bebyggelseutveck- lingen. De nu anförda skälen talar för att man om möjligt bör söka sig fram på andra vägar när det gäller att tillförsäkra kom- munerna de befogenheter som krävs för att lösa bebyggelseproblemen.

Den andra av de två tänkbara metoderna att angripa problemet är den som hittills an- vänts i betydande utsträckning, nämligen att kommunen förvärvar den mark som be- hövs och får expropriationsmöjlighet för än- damålet. Denna metod erbjuder uppenbart inte lika stora lagstiftningstekniska svårig- heter men den ställer, om den skall genom- föras konsekvent, stora krav på kommuner- nas ekonomi.

Redan i ett tidigare sammanhang (mom. 3.2.2) har antytts storleksordningen av de markkostnader som samhällsbyggandet to- talt sett för med sig. I väsentlig omfattning förvärvar kommunerna redan nu mark som behövs för detta ändamål och det kan där- för vara motiverat att här redovisa några uppgifter som belyser betydelsen för kom- munernas ekonomi av fastighetsköpen un- der senare år.

Av de uppgifter om kommunernas inköp av fastigheter som markpolitiska utredning- en redovisat (SOU 1964: 42 s. 12) framgår att kostnaderna för fastighetsförvärv under åren 1958—1960 motsvarade omkring 10 %

• Sida 83
•  Original

av kommunernas totala investeringar. För åren 1960—1962 ökade andelen till omkring 15 %. Ökningen var i de större och mel- lanstora kommunerna (kommuner med minst 30 000 invånare) betydligt starkare än i övriga kommuner. För år 1962 redo- visas i den officiella statistiken kommunala inköp av fastigheter för drygt 410 Mkr. Under de därefter följande åren har kom- munernas utgifter för fastighetsköp prak- tiskt taget oavbrutet stigit. Sålunda uppgick de år 1963 till 557 Mkr, år 1964 till 717 Mkr, år 1965 till 709 Mkr, år 1966 till 1 072 Mkr, år 1967 till 1245 Mkr och år 1968 (enligt preliminär beräkning) till 1 150 Mkr. Av särskilt intresse är att ökningstak- ten varit väsentligt snabbare beträffande reglerings- och saneringsfastigheter än be- träffande övriga fastighetstyper. Utgifterna för förvärv av sådana fastigheter uppgick sålunda år 1964 till 96 Mkr, år 1965 till 125 Mkr, år 1966 till 188 Mkr, år 1967 till 308 Mkr och år 1968 till 352 Mkr. Samtidigt bör emellertid betonas att såväl de nu re- dovisade siffrorna som antalet köp och de arealer som dessa omfattat tyder på att kommunernas fastighetsförvärv alltjämt till övervägande del avser råmarksområden. Ett i många fall trängande ombyggnadsbehov i tätorter och områden med äldre bebyggelse gör dock att man får räkna med en fort— satt stark ökning av de förvärv som avser fastigheter inom redan tätbebyggda områ— den, där markpriserna av naturliga skäl är ojämförligt mycket högre.

Det förhållandet att en aktiv inköpspoli- tik från kommunernas sida såvitt gäller mark som behövs för samhällsbyggnadsän— damål ofrånkomligen för med sig dryga omedelbara utgifter innefattar inte något avgörande argument mot en sådan politik. Erfarenheten visar att en svag kommunal markberedskap ofta medför olyckliga kon- sekvenser — markprisstegringar, lokalisering av nya stadsdelar till områden som är lät- tast åtkomliga och inte till områden som är lämpligast från andra synpunkter, över- exploatering, »kontorisering» av stadsdelar som tidigare nyttjats för bostadsändamål o. d. I regel innebär planerna för sanerings-

områden att bebyggelsen ökas kraftigt inom vissa begränsade delar medan bebyggelse— rätten på annan tidigare bebyggd mark mins- kas eller t.o.m. helt utsläcks. De markäga- re som får sin bebyggelserätt ökad vill gär— na punktsanera sina tomter så snart som möjligt. De markägare åter som får sin be- byggelserätt minskad försöker i stället upp- skjuta plangenomförandet så länge som möjligt genom att reparera eller bygga om sina hus. Detta leder till att det när mark- ägandet är splittrat är svårt att åstadkom- ma önskvärd planmässighet i stadsförnyel- sen.

Statsmakterna har nyligen uttalat att den kommunala markpolitiken bör inriktas på förvärv av mark i så stor omfattning att kommunerna får dominerande inflytande över de marktillgångar som inom överskåd- lig tid kan beräknas bli tagna i anspråk för samhällsbyggandet samt att markberedska- pen bör innebära att mark säkerställs för minst tio års byggande (prop. 1967: 100 s. 179, SU 100 s. 22). Otvivelaktigt skulle ett sådant samlat markägande kunna medföra betydande fördelar. Härigenom blir det möjligt att bygga i tillräckligt stora enheter och att genomföra nyexploateringen eller stadsförnyelsen på ett rationellt sätt. Bl. a. ökas möjligheterna för kommunen att på lämpligt sätt samordna byggnadsverksam- heten i vad avser gemensamhetsanläggning- ar, skiktning av förfoganderätten över fas— tigheterna i skilda plan osv. Den omstän- digheten att marken vid planläggningen är i en ägares hand medför dessutom att vär- deminskningar som uppstår på viss mark uppvägs av motsvarande värdeökningar på annan mark. Risken för att förluster drab- bar enskilda vid genomförandet av en änd- rad bebyggelseplan minskar avsevärt liksom möjligheterna för enskilda att slumpvis gö- ra stora vinster på grund av ökad bygg- nadsrätt.

Intresset att kommunerna genom egna markförvärv skaffar sig nödiga befogenhe— ter med avseende på tätbebyggelsemarken varierar avsevärt i styrka från fall till fall. Om det av ekonomiska och andra skäl är nödvändigt för en kommun att begränsa si-

• Sida 84
•  Original

na markförvärv, är det kanske naturligt att i första hand söka tillgodose behovet av mark för nyexploatering Det räcker emel- lertid inte med att satsa enbart på expan- sion och nyexploatering. Viktigt är också att i tid bereda sig för den upprustning av äldre bebyggelseområden som i längden blir ofrånkomlig och som på många håll inte längre kan uppskjutas. Kommunerna bör förvärva mark inte bara inom ytterområden utan också inom redan bebyggda områden, även sådana med centralt läge. Vad gäller de redan bebyggda områdena torde intres- set av markförvärv vara mest framträdande beträffande områden där mera omfattande ombyggnadsåtgärder kan väntas bli aktuel- la och där man på grund av bebyggelsens struktur eller beskaffenheten av de åtgärder som kommunen avser att genomföra har särskild anledning att vänta sig att tilläm- nade saneringsföretag kan komma att för- svåras. För att kunna styra bebyggelseut- vecklingen inom sådana områden behöver kommunerna i mycket god tid förbereda åtgärderna och göra ett program för sin verksamhet samt ha säkerhet för att pro- grammet också praktiskt är möjligt att ge- nomföra. Inte sällan förutsätter detta att marken kan förvärvas på ett tidigt sta- dium.

Områden med centrumkaraktär har en särskild förmåga att attrahera verksamheter, människor och trafik. Erfarenhetsmässigt skapar detta ett återkommande ombygg- nadsbehov av nyss berört slag. Kommuner- na har därför i fråga om sådana områden ett välgrundat behov av att förvärva mar- ken i god tid innan ombyggnadsåtgärderna aktualiseras. Marken i centrum är visserli- gen i allmänhet dyr att förvärva, men kost- naderna för ett tidigt förvärv skall jämföras med de sannolikt betydligt högre kostnader som uppkommer om man väntar med för— värvet till dess de tillämnade åtgärderna är omedelbart förestående. I sista hand får kostnaderna givetvis bäras av dem som skall bo eller bedriva verksamhet i de omdanade stadsdelarna.

Inte sällan finns ett motsvarande behov av markförvärv också beträffande områden

med äldre bostadsbebyggelse utanför den egentliga stadskärnan. Behovet hänför sig i detta avseende företrädesvis till områden be- byggda med flerfamiljshus. Naturligtvis kan man emellertid inte bortse från att det ibland också kan komma att rikta sig mot områden med egnahemsbebyggelse. I regel torde emellertid intresset av markförvärv här vara avsevärt uttunnat och det torde knappast göra sig gällande tillräckligt starkt annat än när sådana områden är i behov av genomgripande förnyelse eller behöver tas i anspråk för helt nya ändamål.

Statsmakterna har i anslutning till sitt förut berörda uttalande om den kommu- nala markpolitikens inriktning också utta- lat att kommunerna sedan de förvärvat marken och ställt den i ordning för bebyg— gelse helst inte bör sälja den utan företrä- desvis upplåta den med tomträtt. I det ut- skottsutlåtande som ligger till grund för riksdagens ståndpunktstagande i frågan på- pekas bl. a. att tomträttsupplåtelse, även om förhållandena kan uppvisa lokala olikheter, erbjuder betydande fördelar just i de expan— siva kommuner där en aktiv markpolitik är mest angelägen. Vidare erinras om att nå- got krav på viss bestämd upplåtelseform inte uppställs i samband med förekommande statliga stödåtoärder till bostadsbyggande, förvärv av statlig mark e. (1. utan de kom— munala instanserna har den valfrihet vid sina avgöranden som de nämnda skiftande lokala förhållandena kan motivera.

För kommuner som en gång satsat stora summor på markförvärv för nyexploatering eller ombyggnadsåtgärder kan det vara klokt att inte släppa det grepp om bebyggelsen som de därigenom skaffat sig. Tomträttsin- stitutet ger goda möjligheter att förverkliga en sådan målsättning. Också från den en- skildes synpunkt kan tomträtten erbjuda för- delar. Som tidigare berörts medför nyplan- läggning ofta ökad bebyggelserätt i fråga om viss mark och minskad bebyggelserätt i fråga om annan mark. Om samhällsbyggan— det skall kunna genomföras på ett ändamåls- enligt sätt måste markägarintressena under- ordna sig helhetens intresse. Var bebyggel- serätten kommer att öka eller minska beror

• Sida 85
•  Original

därför ofta på omständigheter som de en- skilda fastighetsägarna inte har möjligheter att påverka. Om marken inom området är upplåten med tomträtt neutraliseras verk— ningarna av en sådan omfördelning av markvärdena. Inom de områden där bebyg— gelserätten och i samband därmed markvär- det minskar kan tomträttshavarna påkalla omreglering av avgälden. Inom andra om- råden åter där bebyggelserätten ökar med stegrade markvärden som följd finns möj- lighet att höja avgälderna vid nästa avgälds- reglering.

Det kan alltså anses fastslaget att kom- munernas behov av ökade befogenheter i fråga om tätbebyggelsemark bäst tillgodo- ses genom att de skaffar sig äganderätt till den mark som behövs och får expropria- tionsmöjlighet för ändamålet. Vid den över- syn och komplettering av expropriationsreg- lerna som betingas härav bör inte minst prövas i vad mån det genomgående rätt stränga krav på aktualitet i fråga om mark- behov som f.n. upprätthålls i expropria- tionslagstiftningen är förenligt med önske- målet att behövliga markförvärv genomförs i god tid innan tillämnade åtgärder skall komma till stånd.

3.2.5 Utredningen: Närmare om behovet att gällande bestämmelser om expropriation för tätbebyggelseändamål reformeras

De nu gällande expropriationsrättsliga be— stämmelser som kan åberopas för att för- värva mark och utrymme för tätbebyggelse- ändamål har refererats förut (mom. 3.2.1).

Vad beträffar mark inom områden som ännu inte är men framdeles avses bli tag- na i anspråk för tätbebyggelse kommer bland de nu gällande bestämmelserna i främsta rummet i betraktande l % första stycket 16 ExL. Denna bestämmelse som infördes i ExL år 1949 har tillskapats just med tanke på behovet att trygga markför- sörjningen i samband med den fortgående tätortsexpansionen. Den ger kommunerna en omfattande befogenhet att expropriera mark för blivande tätbebyggelse. Erfaren- heterna under den tid som bestämmelsen

gällt är mestadels positiva och det råder ingen tvekan om att den är ett värdefullt hjälpmedel i den kommunala markpolitiken. I den praktiska tillämpningen har det emel- lertid visat sig att bestämmelsen inte alltid varit tillräcklig för att man skall kunna till— godose behovet av mera långsiktiga mark- förvärv.

Beträffande mark inom redan tätbebygg- da områden tilldrar sig i första hand institu- tet zonexpropriation intresse. Detta institut är särskilt konstruerat för mera omfattande stadsombyggnadsfall och är i många fall ett gott hjälpmedel för saneringssträvandena. Likväl måste konstateras att det i vissa hän- seenden inte är tillräckligt. Särskilt förtjä- nar påpekas det stränga kravet på att om- byggnadsverksamheten måste vara av viss bestämd art. Det måste vara fråga om en ombyggnad på en gång av ett inte alltför obetydligt område och arbetet måste vara av sådan art att det inte lämpligen kan ut- föras annat än i ett sammanhang. Också för framtiden torde man visserligen få räkna med åtgärder för Stadsförnyelse av i stort sett samma art som regleringen av nedre Norrmalm i Stockholm. Arbetena kan emel— lertid komma att utsträckas över lång tid och förutsättningarna för zonexpropriation kommer då inte att vara uppfyllda annat än möjligen i fråga om vissa delar av sane- ringsområdet. Önskemålet att kommunen under mellantiden har tillräckliga befogen- heter beträffande åtminstone den del av marken som inom överskådlig tid, dvs. inom ett eller ett par decennier, skall bli föremål för mera omfattande och från allmän syn- punkt betydelsefulla åtgärder är emellertid inte mindre utan snarare mera markerat än vid en samtidig ombyggnad av hela områ- det. Trots att kravet på aktualitet tolkats tämligen liberalt vid tillämpningen av nuva- rande bestämmelse om zonexpropriation, lär det dock knappast kunna uttänjas över den längre tidrymd som det här kan bli frå- ga om. I än mindre grad kan så ske vid till- lämpningen av övriga bestämmelser i ExL och BL som ger kommunerna befogenhet att ta i anspråk mark inom tätbebyggda områden för samhällsbyggnadsändamål.

• Sida 86
•  Original

Dessa bestämmelser tar nämligen sikte på omedelbart aktuella behov och avser dess- utom i allmänhet ganska utpräglade special- fall.1

Av dessa skäl föreligger ett klart behov av att stadgandet om zonexpropriation får sin räckvidd utökad eller att det ersätts med andra bestämmelser som tillgodoser de här angivna önskemålen. Kravet på en reform i sådan riktning måste i själva verket be- tecknas som ett av de mest angelägna bland dem som utredningen har att ta ställning till.

Vid en allmän översyn av bestämmelserna om expropriationsändamålen kan behovet av bestämmelser om expropriation för tät— bebyggelseändamål givetvis inte bedömas enbart mot bakgrund av de situationer som främst berörts hittills, dvs. de fall när kom- munerna behöver förvärva mark för att trygga förverkligandet av samhällets inten- tioner på längre sikt i fråga om bebyggelse- utveckling och markutnyttjande. Expropria- tionsmöjlighet måste ju också finnas i mera utpräglade specialfall, avseende bl. a. åtgär- der eller företag som skall komma till stånd omedelbart eller i allt fall inom en närlig- gande framtid.

Som framgår av redogörelsen för gällan- de rätt avser flertalet av de expropriations- bestämmelser som kommunerna har till sitt förfogande situationer av sistnämnda slag. Praktiskt taget samtliga tar sikte på åtgär— der eller företag som aktualiseras just i stadsbyggnadssammanhang och är av sådan betydelse att expropriationsbefogenhet för ändamålet inte kan undvaras. Också beträf- fande dessa bestämmelser finns vissa re- formbehov vilka dock inte så mycket gäller omfattningen av kommunernas expropria— tionsbefogenhet utan snarare avser frågor av mera detaljbetonad karaktär. En närma- re redogörelse för dessa reformbehov kom- mer att lämnas i anslutning till övervägan- dena kring författningstextens blivande ut- formning.

3.2.6 Utredningen: Förslag till expropriationsbestämmelser

allmänna

Den fråga som träder i förgrunden när det gäller att utforma bestämmelser om kom-

muns befogenhet att expropriera för tätbe- byggelseändamål är naturligtvis hur tillämp- ningsområdet bör bestämmas i skilda hän- seenden. Huvudsyftet med bestämmelserna är att göra det möjligt för kommunerna att i tillräckligt god tid skaffa sig den rådighet över tätbebyggelsemark som enligt de: förut anförda behövs för att de skall kunna full- göra sina viktiga mark- och bostadspolitis- ka uppgifter. Den begränsning av bestäm- melsernas tillämpningsområde som påkallas av hänsyn till andra viktiga allmänna och enskilda intressen bör man självfallet söka åstadkomma på sådant sätt och med sådana metoder att inte det nyss angivna huvud— syftet förfelas.

[ inledningen till avsnittet om expropria— tionsändamålen har betonats önskemålet att bestämmelserna om expropriationsrätt över lag ges en mera generell avfattning än som f.n. är fallet. Bakom detta önskemål ligger inte minst erfarenheterna av hur det nu rå- dande systemet fungerat när det gällt att tillgodose kommunernas behov av mark och utrymme för tätbebyggelseändamål. Den dy- namik som präglar utvecklingen inom sam— hällsbyggandet medför att bestämmelser som tar sikte på vissa noggrant angivna situatio- ner ganska snart kan komma att framstå som otillräckliga eller rent av föråldrade. Detta leder i sin tur med korta mellanrum till krav på reformer och en som följd här— av ökande belastning på en redan förut hårt ansträngd lagstiftningsapparat. Härtill kom- mer att med den nyss angivna ]agstiftnings- 1 Möjligen skulle kunna göras gällande att så

inte är förhållandet med de efter ordalagen tämligen vittomfattande bestämmelserna i l 5 första stycket 4 och 6 ExL enligt vilka expro- priation kan medges bl.a. för ändamål som det enligt lag eller författning tillkommer kommun att tillgodose samt för ändamål, som är jämförligt därmed och äger väsentlig be- tydelse för det allmänna. Emellertid torde vid tillämpningen av dessa bestämmelser aktuali- tetskravet upprätthållas lika strängt som i frå- ga om övriga för speciella ändamål avsedda expropriationsregler. Härtill kommer att det bl.a. med hänsyn till avsaknaden av vägle- dande motivuttalanden råder stor osäkerhet beträffande den närmare innebörden och om- fattningen av de expropriationsbefogenheter, som bestämmelserna ger åt kommunerna samt att bestämmelserna därför kommit att använ- das endast i ytterst begränsad utsträckning.

• Sida 87
•  Original

metodiken antalet bestämmelser med nöd- vändighet blir förhållandevis stort och att regelsystemet därigenom blir svåröverskåd- ligt.

Naturligtvis kan dessa lagstiftningstek- niskt betonade skäl inte tillmätas avgörande betydelse när det gäller att ta ståndpunkt till frågan hur de nu aktuella expropria- tionsbestämmelserna bör utformas. Också rent sakliga skäl talar emellertid med styrka för att bestämmelserna om kommuns ex- propriationsrätt får en relativt vid avfatt- ning.

Såsom ingående berörts i det föregående gör sig kommunernas markbehov gällande i en mångfald situationer. De åtgärder och fö- retag vilkas genomförande skall kunna tryg- gas genom bestämmelserna är av skiftande slag. De kan vara omedelbart aktuella eller ligga förhållandevis långt fram i tiden. De bestämmelser som kommunerna f.n. kan stödja sig på avser som förut nämnts att för- värvsbehovet är någorlunda aktuellt i den meningen att de tillämnade åtgärderna be- höver genomföras inom en relativt nära framtid. I överensstämmelse härmed förut- sätts också i regel för deras tillämpning att planläggningen av åtgärderna tagit form bå— de i fråga om utförande och lokalisering el- ler att fråga därom väckts. Ofta krävs där- jämte åtminstone viss utredning om att be- hövliga finansiella samt tekniska och andra resurser finns. Lika stränga aktualitetskrav kan naturligtvis inte upprätthållas för fram- tiden om expropriationsmöjligheten även skall kunna vara till hjälp för kommunerna när det gäller att sörja för att deras inten- tioner på längre sikt i fråga om markan- vändning och bebyggelse kan genomföras. Det rör sig här om åtgärder och företag, be- träffande vilka man visserligen vet att de förr eller senare måste komma till stånd men som i nuläget bara kan beskrivas i sto- ra drag. Expropriationsmöjligheten för så— dana fall syftar till att säkerställa att kom- munen, när tiden för planläggning o.d. småningom inträder, skall vara garanterad tillräcklig valfrihet från såväl miljömässiga som tekniska och ekonomiska synpunkter.

Vad beträffar den närmare utformningen

av expropriationsbestämmelserna ligger det nära till hands att till utgångspunkt för be- dömningen ta den nuvarande lagregeln i l & första stycket 16 ExL. I likhet med övriga nu gällande expropriationsbestämmelser för- utsätter emellertid även denna bestämmelse ett någorlunda aktuellt markbehov. Nämnas bör sålunda att ansökan om expropriations- rätt enligt bestämmelsen avslagits när kom- munens behov av att ta i anspråk det ak- tuella markområdet bedömts komma att in— träda först efter utgången av det närmaste decenniet. Härtill kommer att bestämmel- sens första led, efter ordalydelsen liksom enligt motiven. tar sikte på fall när mono- poltendenser yppats på fastighetsmarkna- den. Bestämmelsen är dessutom företrädes— vis inriktad på situationer när råmarksom- råden skall tas i anspråk för tätbebyggelse.

Mot bakgrund av den ledande och styran- de uppgift som enligt det förut anförda till- kommer kommunerna i fråga om markan- vändning och bebyggande är det nödvändigt att utforma expropriationsbestämmelserna så att kommunerna får företrädesrätt till mark och utrymme som krävs för tätbebyg- gelse eller därmed sammanhängande anord- ning. [ detta sammanhang kan erinras om den nu gällande bestämmelsen om tomträtts- expropriation vilken i realiteten ger kom— munen en sådan företrädesrätt. Samma syfte har den nya lagen om förköpsrätt för kom- munerna. Såsom i kapitlet om värderings— reglerna kommer att närmare utvecklas be- höver emellertid den nya lagen för att fylla sin uppgift kompletteras med en möjlighet för kommunerna att expropriera mark där förköpspriset framstår som orimligt högt.

I fråga om råmarksområden bör för att expropriation skall få äga rum inte krävas annat eller mera än att den aktuella egen- domen förr eller senare kommer att behöva tas i anspråk för här avsett ändamål, eller med andra ord att egendomen ligger inom kommunens utvecklingsriktning. En uppgift från kommunen om att den avser att upp- låta mark med tomträtt bör i regel vara tillräcklig och onödiggöra övrig bevisning. Givetvis kan man inte bortse från att mot— stående allmänna eller enskilda intressen

• Sida 88
•  Original

ibland är av sådan styrka att en exprop— riationsansökan inte bör vinna bifall. Att i en blivande lagregel uttryckligen begränsa expropriationsbefogenheten med tanke här- på synes emellertid inte behövligt Den av- vägning som måste göras i dessa situationer bl.a. med hänsyn till föreliggande jord- bruks- och skogsbruksintressen får nämli— gen förutsättas komma till stånd inom ra- men för den allmänna bedömning av ex- propriationens behövlighet som Kungl. Maj:t har att företaga. Denna prövning skall liksom f. n. föregås av remissförfaran- de varvid såväl markägare och andra in- tressenter som vederbörliga myndigheter får tillfälle att framföra sina synpunkter.

Liksom hittills bör kommunerna även framdeles själva få avgöra om exproprierat markområde skall vidareöverlåtas eller upp- låtas med tomträtt såvida inte expropriation medgivits för sistnämnda ändamål. I föregå- ende avsnitt har en ingående redogörelse lämnats för de påtagliga fördelar som är förenade med att kommunen i stället för att sälja marken behåller den med ägande— rätt och begagnar sig av tomträttsinstitutet. I samband därmed har också erinrats om att statsmakterna förordat ett sådant förfa- rande och beslutat om införande av särskil- da lånemöjligheter ägnade att underlätta fi- nansieringen av tomträttsupplåtelse. Den gällande bestämmelsen om tomträttsexprop- riation har likaledes tillskapats i syfte att främja tomträttsinstitutets användning. Be- stämmelsen har också på kommunalt håll tillmätts betydande värde. En motsvarighet till densamma bör därför inflyta i de av oss förordade expropriationsbestämmelserna.

I fråga om områden med befintlig tälbe- byggelse är som tidigare nämnts kommu- nens intresse i första hand inriktat _ för- utom på situationer när ett ianspråktagande aktualiseras av omedelbart förestående åt- gärder _ på områden beträffande vilka me- ra omfattande ombyggnads- eller anlägg- ningsåtgärder beräknas komma till stånd inom ett eller ett par decennier. Såvitt gäl- ler dessa redan tätbebyggda områden bör, bl. a. med hänsyn till de betydande investe- ringar som här kan ha gjorts i byggnader

och rörelser m.m., författningstexten utfor- mas i överensstämmelse med sålunda före- liggande behov. Någon planläggning i de- talj bör därvid inte fordras men väl en lin- je i kommunens framtidsplanering, uttryckt t.ex. i principprogram, som styrks av en långsiktig markpolitik. Man bör kunna utgå ifrån att kommunerna omsorgsfullt prövar vilka vägar som är bäst framkomliga, när det gäller så svåra problem och vanligen mycket betydande kostnader, som är för- enade med ombyggnad och förnyelse av äldre stadspartier.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts fö- reslås att expropriation får ske för tomträtts- upplåtelse eller eljest för att främja tillkoms- ten av tätbebyggelse eller därmed samman- hängande anordning eller befordra utveck- lingen av sådan bebyggelse. För expropria- tion inom tätbebyggt område bör som ytter- ligare förutsättning gälla att det med skäl kan antagas att området inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads- eller an- läggningsåtgärder som är av väsentlig bety- delse från allmän synpunkt eller att det till främjande av planmässigt byggnadsskick el- ler av annan därmed jämförlig orsak är an- geläget att kommunen får rådighet över egendom som avses med expropriationen.

Frågan huruvida markägaren möjligen bör tilläggas någon form av optionsrätt till den exproprierade marken kommer att be- handlas i det följande (se mom. 3.2.8).

Expropriation enligt de nu föreslagna be- stämmelserna bör endast få genomföras till förmån för kommun.1 I likhet med vad som f. n. är fallet (se lll % ExL) bör expropria- tionen vidare endast få avse egendom inom kommunens eget område. Ingår kommunen i kommunblock bör den dock få exproprie- ra även inom området för detta block. In- går kommunen samtidigt i flera block bör denna rätt dock inskränkas till en rätt att exprOpriera inom området för det block som kommunens huvuddel tillhör.

1 Jfr not på s. 119 samt beträffande munici- palsamhälles expropriationsbefogenhet avdel- ning IV kap. 1.

• Sida 89
•  Original

3.2.7 Utredningen: Förslag till expropriationsbestämmelser

De expropriationsbestämmelser som föresla- gits i föregående mom. torde väl täcka den nu föreliggande expropriationsrätten enligt 1 5 första stycket 7 och 16 ExL samt 44 å och 45 & första stycket BL. Enligt bestäm- melserna torde även kunna inlösas sådan mark som avses i 18, 18 a, 41, 41 a och 47 åå BL.1 Med hänsyn till det sätt varpå inlösningsrätten konstruerats i de sistnämn- da lagrummen kan dessa emellertid inte utan olägenhet ersättas med de föreslagna bestämmelserna. Inlösen kan nämligen f.n. i stor utsträckning ske så snart det konstate- rats att marken enligt plan (18, 18 a, 41 och 41 a 55) eller fastställd tomtindelning (47 5) är avsedd för det ändamål som anges i åbe- ropat lagrum. Någon prövning av det kom- munala behovets styrka i det särskilda fallet görs däremot inte. Detta har till följd att det kommer att framstå som enklare att till- gripa ett inlösningsförfarande enligt dessa lagrum än att söka expropriation enligt de i föregående mom. föreslagna bestämmel- serna när det är fråga om sådana direkt aktuella behov som avses i de berörda pa- ragraferna.

Naturligtvis kan man tänka sig att även i fortsättningen behålla de berörda paragra- ferna i BL. En strävan i utredningsarbetet har emellertid varit att i en lag sammanföra så många som möjligt av de föreliggande el- ler erforderliga bestämmelserna om tvångs- inlösen av fast egendom. De bestämmelser som det nu är fråga om kan också utan olä- genhet brytas ut ur sitt nuvarande samman- hang och föras över till den allmänna ex- propriationslagstiftningen. I anslutning där- till torde de kunna i viss mån förenklas och göras mer lättöverskådliga.

Bestämmelserna i 18 och 41 åå BL har avseende på mark som i fastställd general- plan eller stadsplan avsetts för annat än en- skilt bebyggande. Inlösen sker automatiskt med stöd av planen så snart det är fråga om mark som enligt denna är avsedd till trafikled. gata eller annan allmän plats. I övriga fall2 har emellertid som en ytterliga-

re förutsättning för inlösen uppställts att markens användning för avsett ändamål in- te ändå kan anses säkerställd. Om t.ex. mark som enligt planen skall vara järn- vägsområde tillhör ett järnvägsföretag kan inlösen på grund av denna bestämmelse inte ske. Det kan emellertid på goda grunder ifrågasättas om den berörda bestämmelsen i praktiken fyller någon större funktion. Kom- munen kan nämligen knappast tänkas ha något större intresse av att lösa in ifrågava- rande slag av områden om deras änvänd- ning för avsett ändamål ändå är säkerställd. Inskränkningen i fråga bör därför inte bi- behållas.

Bestämmelserna i 18a och 41 a åå BL har avseende på mark som inte kan lösas enligt 18 och 41 åå första styckena men som dock enligt planen skall kunna nyttjas för allmän trafikanläggning eller allmän led— ning. Härmed åsyftas t. ex. mark som en- ligt planen är avsedd för enskilt bebyggan- de men i vilken även skall dras fram t. ex. en tunnelbana. I dessa fall kan kommunen med stöd av planen lösa nyttjanderätt eller servitutsrätt för ändamålet i erforderlig om- fattning.

De nu berörda bestämmelserna i 18, 18 a, 41 och 41 a 355 BL är otvivelaktigt av stor betydelse för de kommunala strävandena att enkelt och smidigt skaffa mark för åtskilliga med en ändamålsenlig tätbebyggelse sam- manhängande anordningar. De bör därför infogas i nya lagen på sådant sätt att ex- propriation anges få ske —-— även om de i föregående mom. föreslagna bestämmelser- na inte är tillämpliga —— så snart en kom- mun begär att inom sitt område få exprop- riera markområde som i fastställd general— plan eller stadsplan avsetts för annat än enskilt bebyggande eller som eljest enligt bestämmelse i planen skall kunna använ— das för allmän trafikanläggning eller allmän ledning. I sistnämnda båda fall bör exprop-

' Från bestämmelserna i 19, 20, 42, 43, 70, 112 och 113 åå BL bortses i detta samman- hang, se mom. 3.1.1. 2 Bestämmelsen syftar på mark för allmän byggnad och s.k. specialområden (särskilda trafikområden, skydds- och säkerhetsområden etc.).

• Sida 90
•  Original

riationen i likhet med vad som f. n. gäller endast få avse förvärv av erforderlig nytt— janderätt eller servitutsrätt till området.

18a och 41 a åå BL innehåller vidare vissa regler om rätt för fastighetsägare att påfordra inlösen. I likhet med övriga regler av samma slag bör de stå kvar i BL (se mom. 3.1.1).

47 & BL innehåller vissa bestämmelser som syftar till att säkerställa att fastställd tomtindelning verkligen blir genomförd. Har inte inom ett år efter tomtindelnings fast- ställande ägare av tomtdel väckt talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan inte lett till att tomten förenats i en ägares hand. så är kommunen berätti- gad att lösa tomten. Väcker ägare av tomt- del talan om inlösen före kommunen får kommunens talan dock bifallas endast om ägarens talan inte leder till att tomten för- enas i en ägares hand. Bestämmelserna är subsidiära till reglerna om tomtdelsägares lösningsrätt i 46 & BL. Sistnämnda lagrum föreslås f. n. skola ersättas med en föreskrift i nya fastighetsbildningslagen (8 kap. 4 5, se lagrådsremiss den 19 april 1968 s. 609) av i stort sett samma innehåll. Den väsent- liga skillnaden ligger i att tomtdelsägares lösningsrätt föreslås i fortsättningen skola göras gällande vid s.k. fastighetsreglerings- förrättning i stället för som f.n. vid dom- stol.

Även bestämmelserna i 47 & BL är otvi- velaktigt av väsentlig betydelse för kommu- nens möjligheter att genomföra sina inten- tioner inom tätbebyggt område. De bör därför lämpligen infogas bland de övriga reglerna om tätbebyggelseexpropriation. In- te heller i detta fall bör krävas att de i fö- regående mom. uppställda rekvisiten måste vara för handen för att inlösen skall kom- ma till stånd.

När stadsplan eller byggnadsplan första gången läggs över ett område blir följden som regel att markvärdena fördelar sig högst ojämnt inom detta. På mark som läggs ut till tomter stiger värdet ofta me- dan motsatt effekt uppkommer på mark som läggs ut för allmänt ändamål. Då den- na värdefördelning inte sällan uppkommer

i stort sett utan den enskilde markägarens förtjänst eller förskyllan kan det sägas va- ra ett angeläget önskemål att om möjligt utjämna sådana olikheter när det finns flera markägare inom samma område och plan- värdena fördelar sig påtagligt ojämnt dem emellan. Frågan om ett lämpligt tillväga- gångssätt i denna del kommer att tas upp till närmare prövning i samband med av- snittet om värderingsreglerna vid expropria- tion (se mom. 5.6.8).

3.2.8 Utredningen: Frågor om optionsrätt o. d. [ markvärdeutredningens år 1957 framlag- da betänkande (SOU 1957: 43) har diskute- rats vissa frågor om vidgad rätt till exprop- riation för upplåtelse under tomträtt. Där- vid har bl. a. ifrågasatts om det skulle vara möjligt att — vid expropriation av bebyggd mark — endast expropriera marken men låta expropriaten behålla byggnaderna och därtill få rätt att få marken upplåten med tomträtt. Utredningsförslaget och de därtill fogade särskilda yttrandena har närmare re- dovisats i den särskilda sekretariatsutred- ningen. I expropriationsutredningens direk- tiv ingår bl. a. uppgiften att närmare under- söka berörda uppslag.

En rätt för expropriaten att i första hand få komma i fråga som tomträttshavare skul- le säkert framstå som värdefull för honom. Med hänsyn till expropriationens syfte att endast tillförsäkra kommunen vissa befo- genheter med avseende på marken torde det inte heller vara uteslutet att i viss utsträck- ning bereda honom möjlighet att alltjämt få disponera fastigheten. Något genomgående intresse för kommunen att förfoga även över den eventuellt befintliga bebyggelsen föreligger nämligen knappast. Som nedan närmare skall påvisas är det emellertid tveksamt om det är praktiskt möjligt att i någon större utsträckning tillägga exprop- riaten en lagstadgad företrädesrätt.

Frågan om att införa något slags förköps- rätt för expropriaten var föremål för grund- liga överväganden i samband med zonex-

• Sida 91
•  Original

propriationsinstitutets tillkomst. Zonexprop- riationsutredningen (SOU 1952: 25 s. 101 ff) anlade därvid i huvudsak följande allmänna synpunkter.

Tydligen kan det vara önskvärt ur skilda synpunkter att rörelseidkare — vare sig de va- rit markägare eller icke _ om möjligt få till- fälle att åter etablera sig inom det kvarter el- ler den stadsdel, där de tidigare måhända un- der lång tid haft sin verksamhet och skapat goodwill. Detta önskemål kan sägas kvarstå oberoende därav, att expropriationsersättning- en är avsedd att principiellt täcka all skada av expropriationen. —— Att för ändamålet utfor- ma ett särskilt slag av återköpsrätt eller even- tuellt förköpsrätt skulle innebära en ganska vidlyftig reglering. —— Med hänsyn till de upp- gifter, som tillagts kommunerna inom bostads- politiken och stadsbyggnadsväsendet, synes det ingalunda framstå såsom onaturligt eller eljest betänkligt, om kommunerna få defini- tivt behålla den egendom, som de förvärva genom zonexpropriation. Man föreställer sig gärna, att kommunerna skola förfoga över den exproprierade marken på ett sätt, som inne- bär ett skäligt hänsynstagande till de förutva- rande fastighetsägarnas och hyresgästernas önskningar om att få återkomma till sina kvar- ter. Att förstnämnda kategori genom exprop- riationens definitiva karaktär går miste om utsikten att framdeles njuta Värdestegrings- vinst, torde från allmän synpunkt icke bedö- mas som en nackdel. Även om en allmän in- dragning av oförtjänt värdestegring icke för- utsättes, så följer likväl icke härav, att lagen i en särskild punkt måste utformas så att dy- lik vinst direkt tillförsäkras den enskilde. På grund av nu gjorda överväganden torde kunna fastslås att institutet zonexpropriation icke bör förbindas med särskilda regler om egendo- mens återställande till expropriaterna.

Chefen för justitiedepartementet biträdde utredningens åsikt och framhöll som sin uppfattning (prop. 1953: 218 s. 82 f), att det — frånsett de rent rättstekniska vansklighe- terna — inte torde vara praktiskt möjligt att utforma bestämmelser i ämnet så att de både gav de enskilda en lagstadgad rättig— het och tillgodosåg kommunens behov av en viss rörelsefrihet.

Till vad nu sagts kan läggas ytterligare några synpunkter. Zonexpropriationsinstitu- tet har ju till väsentligaste syfte att åstad- komma större förändringar i stadscentra. Expropriationen får ofta till följd att för-

hållandena inom ett visst område radikalt förändras. Befintlig bebyggelse rivs och ny planläggning sker, ofta med följd att de gamla fastighetsgränserna ändras. Gamla fastigheter försvinner och nya tillskapas. Det kan inte framstå som något billighets- krav att de tidigare fastighetsägarna däref- ter till varje pris får återvända till sina gam- la, inte sällan helt omdanade områden.

De allmänna möjligheterna att tillerkän- na expropriaten företrädesrätt till tomträtts- upplåtelse torde vara uteslutna i fall, när expropriationen medför större förändringar i stadsbilden. Praktiska skäl talar emot att en fastighetsägare tillerkänns företrädesrätt till tomträttsupplåtelse, när hans fastighet efter expropriation skall upplåtas med inte alltför obetydligt ändrade gränser. Det kan inte heller komma i fråga att tillägga ägare av obebyggd mark förträdesrätt till tomt- rättsupplåtelse, enär syftet att bryta mark- monopol då lätt skulle kunna förflyktigas.

Det anförda ger vid handen att en ev. rätt för expropriaten att i första rummet komma ifråga som tomträttshavare måste inskränkas till att avse de fall, där det inte inom överskådlig tid är fråga om några me- ra betydande förändringar av fastighetens gränser. Vad som skall avses med ”över- skådlig tid” får bli beroende av uppsäg- ningsfristernas längd. Stor hänsyn måste emellertid alltid tas till kommunens anspråk på att rörelsefriheten vid en önskvärd stads- ombyggnad inte onödigtvis beskärs.

Även om expropriaten eller tomträttsha- varen sålunda inte kan tilläggas någon lag- fäst rätt att deltaga i ett blivande ombygg- nads- eller omregleringsarbete på hans ti- digare fastighet, torde man ha goda skäl att antaga att kommunen ändå kommer att be- driva denna verksamhet på ett sätt som så långt det är möjligt innebär ett skäligt hän- synstagande till de tidigare innehavarnas in- tressen och önskemål. Det framstår från kommunalekonomisk synpunkt som högst naturligt att —— i den mån en tidigare fas- tighetsägare eller tomträttshavare har till- räckliga resurser — låta honom själv ta hand om ev. nybyggnadsverksamhet, sedan hans rättigheter och skyldigheter vederbör-

• Sida 92
•  Original

ligen reglerats i tomträttskontraktet. Lika naturligt framstår det att tidigare hyresgäs- ter, särskilt rörelseidkare, får återvända till sina gamla områden. Någon praktisk möj- lighet att i lag reglera alla de olika fall som kan tänkas uppkomma finns dock inte.

Expropriatens möjlighet att erhålla en företrädesrätt till tomträttsupplåtelse in- skränker sig sålunda till de fall, då förhål- landena på fastigheten skall vara i stort sett desamma under överskådlig tid. Den dag förhållandena skall ändras upphör sedan hans ev. rätt. Det måste mot denna bak- grund starkt ifrågasättas, om det är nöd- vändigt att tillägga honom en lagstadgad företrädesrätt. Det torde nämligen i dessa lägen vara till fördel för kommunen att lå- ta expropriaten disponera fastigheten i egen- skap av förste tomträttshavare. Personlig ersättning, vilken särskilt när fråga är om rörelseidkare kan uppgå till betydande be- lopp, kan därigenom i stor utsträckning undvikas. Det är över huvud taget svårt att leta upp något egentligt rationellt skäl till att kommunen inte i de ifrågavarande fal- len skulle låta expropriaten bli kvar på fas- tigheten som förste tomträttshavare.

Man frågar sig därefter vilka skäl som i detta läge ändå ur expropriatens synvinkel talar för att han bör tilläggas en företrädes- rätt. Förvisso medför en sådan rätt för ho- nom en viss grad av trygghet. Det är emel- lertid tveksamt om denna trygghet är nämn- värt större än den han ändå måste känna i förvissningen om de stora kostnader som det för kommunens del måste medföra att förflytta honom från fastigheten. Bortsett härifrån synes han knappast ha några egent- liga skäl att begära en lagstadgad företrä- desrätt.

Övervägande skäl talar sålunda för att ex- propriatens önskemål i förevarande fall i huvudsak kommer att tillgodoses, även om han inte skulle erhålla en lagstadgad före- trädesrätt. Detta bör emellertid i och för sig inte vara skäl nog för att helt avskriva tan— ken på att tillägga honom en sådan rätt. Man kan inte bortse från det värde en så— dan rätt kan äga, när det gäller att undan- tränga de mera olustbetonade intryck var-

med en expropriation ofta förknippas av expropriaten. Detta värde måste emellertid noga vägas mot de svårigheter som kan va- ra förenade med den rent tekniska utform- ningen av företrädesrätten.

Om man önskar lagfästa en rätt för ex- propriaten att i första hand få komma i frå- ga som tomträttshavare, synes i huvudsak två vägar tänkbara. En möjlighet är att till- erkänna honom någon form av optionsrätt. Ett annat sätt kan möjligen vara att enbart inlösa marken och låta fastighetsägaren be- hålla sin därå uppförda byggnad. Denna konstruktion omnämns fortsättningsvis som ”begränsad inlösen”. Om man önskar välja någon av dessa vägar, bör i huvudsak föl- jande praktiska spörsmål beaktas.

Det torde inte böra komma i fråga att ge exproprianten rätt att ensam bestämma om företrädesrätt till tomträttsupplåtelse skall tillkomma expropriaten. Goda skäl talar för att frågan avgörs senast i samband med ex- propriationsdomstolens dom i målet. Man har då att välja mellan att låta frågan av- göras av Kungl. Maj:t i samband med att expropriationstillstånd beviljas eller att över- låta prövningen åt expropriationsdomstolen. För en tillämpning av det första alternati- vet talar främst att frågan då kan avgöras med minsta möjliga tidsutdräkt. Vidare måste möjligheterna att vid expropriations- domstolen få till stånd en smidig överens- kommelse i ersättningsfrågan otvivelaktigt ökas om företrädesrättsfrågan redan tidiga- re avgjorts på ett för expropriaten gynn- samt sätt. Mot en tillämpning av detta al- ternativ talar närmast önskemålet att inte ytterligare tynga Kungl. Maj:ts handlägg— ning. Det senare skälet torde dock få vika för de övervägande fördelar som är för- knippade med arrangemanget. Väljer man alternativet ”begränsad inlösen” torde det för övrigt vara ofrånkomligt att prövningen av expropriatens företrädesrätt tillkommer Kungl. Maj:t såsom ett led i valet av till- lämplig expropriationsform.

För expropriatens personliga del torde utövandet av en företrädesrätt närmast va- ra förknippat med kreditproblem. Man mås— te nämligen räkna med att huvudparten av

• Sida 93
•  Original

de fastigheter som kan komma i fråga i fö- revarande sammanhang är belånade med in- teckningar som säkerhet. I och med att sä- kerheten ändras från att avse mark och hus till tomträtt och hus, blir borgenären be- rättigad att säga upp lånet till omedelbar betalning. Det låter sig visserligen lätt så- gas att den nya säkerhet som erbjuds i fler- talet fall är väl godtagbar. I själva verket borde tomträtter i centrala stadspartier bli förhållandevis värdefulla kreditobjekt. Man kan emellertid knappast bortse från att bor- genären ibland kan ha fullt legitima skäl att vägra godtaga den nya säkerheten eller att han av andra orsaker passar på tillfället att på ett formellt oklanderligt sätt göra sig av med en besvärlig eller på annat sätt oläglig gäldenär.

Skulle expropriaten få svårigheter att uppbåda erforderliga krediter, blir hans si- tuation högst olikartad, beroende på vilken form man valt för hans företrädesrätt. Om man stannat för konstruktionen med op- tionsrätt, behöver han endast avstå från att utöva denna, varefter exproprianten blir skyldig att betala honom full ersättning för fastighetens byggnader m. m. Har man där- emot beslutat sig för institutet begränsad in— lösen, kan expropriaten hamna i en verkligt brydsam situation, om han inte genast kan uppbåda en annan långivare. Han riskerar därvid att nödgas sälja huset till underpris och därigenom göra en förlust. Det förefal- ler svårt att komma till någon rimlig lös— ning efter denna linje utan att föreskriva skyldighet för kommunen att i vissa fall in- träda som långivare. Den rent lagtekniska utformningen av en sådan föreskrift kan emellertid bli ganska komplicerad, då be- stämmelser för sådant fall torde höra med- delas om godtagbar säkerhet, ränta, upp- sägningstid, avbetalningar etc.

Alternativet ”begränsad inlösen” erbjuder vidare vissa problem från formell inteck- ningssynpunkt. Inteckningshavarens säker— het utgörs av den fasta egendomen, marken med därå uppförda byggnader etc. Exprop- rieras endast marken, blir byggnaden lös egendom och omfattas som sådan inte vida- re av inteckningsrätten. Detta måste anses

uppenbart orimligt från inteckningshavarens synpunkt. Frivilliga överlåtelser av denna art är heller inte möjliga enligt gällande rätt. Tänker man sig nu en lösning i enlig- het med ifrågavarande alternativ, torde vis- sa komplikationer uppkomma. Som ovan framhållits kan man nämligen knappast ut- gå ifrån att innehavare av fordringsinteck— ningar i alla lägen kommer att låta sig åt- nöjas med att deras säkerhet byts ut från att ha avsett mark och hus till att avse en- dast tomträtt och hus. Man bör nog räkna med att dessa understundom -— på mer el- ler mindre goda grunder — kommer att hävda att en skillnad föreligger mellan å ena sidan byggnadens värde i markägarens hand och å andra sidan dess värde, när den endast ägs av en tomträttshavare. Det enda korrekta från inteckningshavarsynpunkt tor- de därför vara att fastigheten exproprieras i odelat skick och löseskillingen används till inteckningshavarnas förnöjande. För övrigt är det f.n. inte möjligt att flytta över in- teckningar från en fastighet till en tomträtt ens om tomträtten avser samma fastighet.

Mot en begränsad inlösen talar slutligen det förhållandet att ett så konstruerat insti- tut endast skulle kunna användas vid lång- siktiga expropriationsförvärv om man inte skall åsidosätta principen om kommunal rö- relsefrihet vid stadsombyggnader. Tomt- rättsexpropriation med siktet inställt på me- ra genomgripande förändringar på fastig- heten inom någorlunda överskådlig tid tor- de nämligen med nödvändighet behöva för- knippas med att i tomträttskontraktet tas in ganska vittgående bestämmelser rörande bebyggelsen på tomten. Det är emellertid tveksamt om sådana bestämmelser lagligen kan tas in i ett tomträttskontrakt, när den blivande tomträttshavaren redan vid kon- traktets upprättande innehar fastighetens bebyggelse med äganderätt. Ett tillåtande härav skulle ju nämligen kunna innebära att byggnadsägaren underkastades högst bety— dande inskränkningar i sin äganderätt utan att få någon ersättning härför. Annorlunda ställer sig saken om upplåtaren i samband med kontraktets upprättande föreskriver in— skränkningar av angivet slag. Detta måste

• Sida 94
•  Original

nämligen få till följd att den likvid som tomträttshavaren har att erlägga för bygg- naderna blir proportionsvis lägre.

Ett flertal invändningar kan sålunda sammanfattningsvis resas mot institutet ”be— gränsad inlösen”. De svårigheter som är för- knippade med institutet är väl i och för sig inte helt omöjliga att bemästra. Det förefal- ler emellertid klart att en lösning efter den— na linje ställer sig mer komplicerad än en lösning efter optionsrättslinjen. Även den- na utväg förutsätter emellertid — som tor- de ha framgått av det tidigare — omfat- tande lagbestämmelser. Man kommer inte ifrån att låta expropriationsdomstolen fast- ställa den ersättning som expropriaten skall erlägga för återlösen av fastighetens bygg- nader. Därjämte torde man — för att inte riskera att kommunen genom en omöjlig förhandlingsposition gör optionsrätten mer eller mindre värdelös — böra införa be— stämmelser om den tid inom vilken tomt- rättskontrakt skall träffas samt bestämmel- ser som hindrar kommunen från att utan vi- dare upplåta tomträtten till tredje man på villkor som är förmånligare än de som för- kastats av expropriaten.

Anförda omständigheter visar att en lag- stiftning om någon form av optionsrätt blir både komplicerad och vidlyftig, antingen man väljer att ge expropriaten en lagstad- gad rätt att i första hand komma i fråga som tomträttshavare, eller man föredrar en lösning efter linjen begränsad inlösen. I själva verket torde det inte bli någon rimlig proportion mellan lagstiftningens omfatt- ning och det intresse som skulle tillgodoses härmed. Vi anser oss därför inte höra före- slå några lagregler i förevarande hänseende. Som ovan berörts saknar detta emellertid i praktiken större betydelse. Man kan på go— da grunder räkna med att kommunerna i eget intresse kommer att i största möjliga utsträckning låta de tidigare fastighetsägar- na sitta kvar på sina fastigheter i egenskap av tomträttshavare. Anledning saknas där- för att antaga annat än att expropriatens önskemål i förevarande avseende kommer att tillgodoses i hela den utsträckning som detta är praktiskt genomförbart.

3.3 Expropriation för samfärdsel— och !ransportändamål

3.3.1 Gällande rätt m. m.

Såsom närmare framgått av den särskilda sekretariatsutredningen finns i svensk rätt ett stort antal bestämmelser om expropria- tionsrätt för samfärdsel- och transportända— mål. Inlösen för allmänna vägar kan ske enligt såväl allmänna väglagen som ExL varjämte bestämmelserna i 2 kap. VL om byggande i vatten i vissa fall kan bli till- Iämpliga. För järnvägar samt anläggningar för luftfart och linbanor finns inlösnings- regler i ExL. Bestämmelser om expropria- tion för farled, hamn och flottled finns i både ExL och VL. Slutligen måste i sam— manhanget uppmärksammas BL:s regler om tvångsinlösen av mark för vissa trafikända- mål samt bestämmelserna i ExL om ex— propriation för svagströmsanläggningar, närmast telegraf och telefon.

Till transportändamål i vidsträckt bemär- kelse torde även böra räknas anläggningar för distribution av drivkraft, vatten, värme och liknande samt anläggningar för bortfö- rande av avloppsvatten och annan orenlig— het. Det är här närmast fråga om ett stort antal ledningar av skiftande slag även om anläggningar av typen pumpstationer och liknande också kommer in i bilden. Gemen- samt för hela den nu berörda kategorin är emellertid att samtliga ledningar m.m. ofta står i ett intimt samband med själva pro- duktionskällan (kraftverket, vattenverket etc.) eller — såvitt avser avloppsledningar- na — ett reningsverk e. d., allt anläggning- ar som i första hand tjänar andra syften än samfärdsel och transporter. Det förefaller därför mest lättöverskådligt att behandla ledningar och produktionskälla etc. gemen— samt i ett sammanhang för sig. Begreppet transportändamål avgränsas med hänsyn därtill på sådant sätt att härunder faller en- dast sådana ledningar och liknande, som ingår i en anläggning av typisk kommu— nikationskaraktär, såsom t.ex. teleledning- ar. [ de numera allt vanligare fallen då ett samhälle anlägger särskilda tunnlar för di- verse olika slag av ledningar såsom vatten,

• Sida 95
•  Original

avlopp, telefon m.m. blir man visserligen härigenom tvingad att vid expropriation för en sådan tunnel grunda sin ansökan på två olika inlösningsregler. Detta bör emellertid inte behöva vara någon avgörande nackdel, i vart fall inte i jämförelse med de fördelar som det här förordade systemet innebär från överskådlighetssynpunkt.

3.3.2 Utredningen: Överväganden och förslag

I annat sammanhang har tidigare framhål- lits att det f.n. inte är möjligt att inom ra- men för utredningsuppdraget bryta ut be- stämmelserna i allmänna väglagen och VL och sammanföra dem med andra liknande bestämmelser i en allmän expropriations- lag. En viss dubblering blir härigenom oundviklig. På en punkt synes det emeller- tid möjligt att bättre samordna bestämmel- serna i VL och nya lagen. Detta gäller den uppenbara dubblering som f.n. föreligger mellan å ena sidan bestämmelserna i ExL om expropriation för allmän farled, hamn och flottled och å andra sidan motsvarande inlösningsregler i VL för samma ändamål. Anledningen till att bestämmelserna i ExL bibehölls då reglerna i VL infördes är höljd i dunkel. Något skäl till att även i fortsätt- ningen behålla liknande bestämmelser i all- männa expropriationslagen finns emellertid inte. Rätt till tvångsinlösen för ifrågavaran- de ändamål bör fortsättningsvis regleras ute- slutande i VL.

Förefintligheten av expropriationsrätt för att tillgodose behovet av allmänna anlägg- ningar för samfärdsel- och transportända- mål har gammal hävd i svensk rätt. Beho- vet härav torde i dagens samhälle framstå som så uppenbart, att någon närmare argu- mentering på denna punkt inte kan anses behövlig. Lagstiftningen innehåller också som nämnts åtskilliga regler för att tillgodo- se detta behov. I fråga om enskilda anlägg- ningar av ifrågavarande slag saknas däremot egentliga inlösningsregler. Behovet av mark för enskilda vägar torde dock vara tillfreds- ställande tillgodosett genom den särskilda lagstiftningen i detta ämne. I fråga om mark som erfordras för viss betydelsefull närings-

verksamhet föreslås nu i annat samman— hang sådana utvidgningar av expropria— tionslagstiftningen att näringslivets behov av mark för dess samfärdsel- och transportän- damål torde komma att i erforderlig ut- sträckning tillgodoses. Något egentligt be- hov av ytterligare möjligheter att tvångsvis inlösa mark för enskilda anläggningar av nu ifrågavarande slag synes knappast föreligga.

Mot bakgrund av vad sålunda upptagits föreslås nu att expropriation skall få äga rum för anläggning som tillgodoser ett all- mänt samfärdsel- eller transportbehov.

Den föreslagna regeln är först och främst avsedd att generellt täcka behovet av ex- propriationsrätt för allmänna kommunika- tionsanläggningar till lands och för lufttra- fik. Detta behov tillgodoses f.n. främst med bestämmelserna i 1 5 första stycket 2 och 13 ExL enligt vilka expropriation får äga rum om Kungl. Maj:t prövar det nö- digt för allmän väg på landet eller i stad, järnväg eller spårväg för allmän trafik, all- män linbana samt bro eller annan anlägg- ning för den allmänna samfärdselns främ- jande Hit hör också bestämmelserna i all- männa väglagen om ianspråktagande av mark med vågrätt. Som tidigare framhållits kan det emellertid inte komma i fråga att i detta sammanhang föreslå några ändringar i Väglagstiftningen. Under den föreslagna re- geln faller även de nuvarande bestämmelser- na i 1 % första stycket 2 ExL om expropria— tion för farled, hamn och flottled. Dessa ändamål bör, på skäl som tidigare anförts, regleras uteslutande genom bestämmelserna i VL. En erinran härom bör tagas in i an- slutning till den nu föreslagna expropria- tionsbestämmelsen.

Under den föreslagna lagregeln faller vi- dare vissa allmänna kommunikationsanlägg- ningar i stad etc. för vilka inlösen nu kan ske enligt 18, 18 a, 41 och 41a %% BL: trafikleder, gator, torg och andra platser för gatutrafiken, allmänna trafikanläggningar i övrigt, järnvägsområden, flygplatser, broar och tunnlar. Formellt täcks även de nuva- rande reglerna om ianspråktagande av väg- mark enligt 19, 20, 42 och 43 åå BL. Med hänsyn till det speciella syfte som dessa

• Sida 96
•  Original

sistnämnda bestämmelser har bör de emel- lertid, som i det föregående framhållits, lämpligen få stå kvar i BL.

Under begreppet allmän samfärdsel faller slutligen alla sådana telekommunikationer som omhänderhas av televerket och för vil- ka expropriationsrätt f. n. finns enligt 1 % första stycket 2 ExL. Den föreslagna be- stämmelsen kommer således att täcka samt- liga uppkommande behov av telegraf—, tele- fon- och andra svagströmsanläggningar i den mån dessa ingår i ett nät för den all- männa samfärdselns främjande. Som 1 an- nat sammanhang berörts saknas anledning att inom denna verksamhet göra principiell åtskillnad mellan huvudledningar och led- ningar till enskilda abonnenter. En annan sak är naturligtvis att den allmänna bedöm- ningen av det föreliggande behovets styrka kan utfalla olika alltefter ledningens karak- tär.

Uttrycket »anläggning» syftar i första hand på sådana anordningar som direkt tillgodoser det föreliggande kommunika- tionsbehovet, såsom vägbana, banvall etc. med tillhörande utrustning. Härunder faller emellertid även saker som behövs för ända- målsenligt utnyttjande av sådan kommuni- kationsanordning. t. ex. hållplatser, stations- byggnader, hangarer etc., samt för erforder— lig tillsyn. skötsel och vård av själva anlägg— ningen, såsom uppställningsplatser för väg- maskiner och upplagsplatser för sand och ersättningsmateriel av olika slag. Även nytt- janderätt till utrymmen som tillfälligt be— hövs i samband med byggande och repara- tioner av anläggningen bör kunna lösas en- ligt bestämmelsen. Inom den föreslagna re- geln torde vidare rymmas alla väsentliga behov av utrymmen för transportanlägg- ningar såsom lastnings- och lossningsplat- ser, platser för lagring och magasinering av gods etc.

Rörande behovet av detaljföreskrifter om det närmare innehållet i ansökan om expro- priationstillstånd m.m. har talats i mom. 3.1.4 ovan.

I 1 % tredje stycket 1902 års lag och 98 å andra stycket ExL lämnas f.n. vissa regler om minsta avstånd mellan starkströmsled-

ning eller linbana och viss bebyggelse. Bå- da lagrummen innehåller specialbestämmel- ser om vissa särskilda hänsyn som i till- ståndsärendet skall tas till den av expropria- tionen berörda markägaren. De hänsyn som enligt de båda lagrummen måste tas till den- ne är av den arten att de alltid måste ingå som ett led i den allmänna nödvändighets- prövning som Kungl. Maj:t har att göra i varje expropriationsärende. Det ligger i sa- kens natur att en starkströmsledning eller linbana inte utan tvingande skäl dras fram i närheten av bebyggelse, om inte annat så med hänsyn till expropriationsersättningens storlek. Det måste även anses olämpligt att ange några bestämda avstånd inom vilka expropriation endast undantagsvis får äga rum_ Behovet av skyddszoner måste nämli- gen variera högst väsentligt beroende på bl. a. terrängförhållandena.

Med hänsyn till det anförda torde anled- ning saknas att bibehålla uttryckliga före- skrifter i de hänseenden som avses i 1 & tredje stycket 1902 års lag och 98 å andra stycket ExL.

3.4 Expropriation för drivkraft, vatten och avlopp m. m.

3.4.1 Gällande rätt

Lagregler om expropriation för drivkraft, vatten och avlopp o.d. finns intagna främst i ExL, BL, VL, HusbL och 1902 års lag samt i gruvlagstiftningen. En ingående re- dogörelse för dessa regler har lämnats i den särskilda sekretariatsutredningen. Här skall därför endast göras ett kort sammandrag.

Expropriation för drivkraft m. m. Bestämmelser om utnyttjandet av vatten- kraft lämnas i VL. Här regleras fullständigt vattenkraftens användning för produktion av elektrisk ström samt för andra ändamål. Däremot lämnas endast i begränsad omfatt- ning regler om rätt att över annans mark dra fram ledningar för transport av den elektriska strömmen.

Bestämmelser om produktion och distri- bution av elektrisk ström i övrigt lämnas i

• Sida 97
•  Original

1902 års lag_ Expropriationsrätt medges en- ligt denna lag till förmån för station för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, för elektrisk stark- strömsledning samt för elektrisk stark- strömsanläggning i övrigt. Som förutsätt- ning för att expropriation skall kunna kom— ma till stånd har i första hand uppställts att åtgärden befinns nödvändig för att förse nå- gon ort med belysning eller drivkraft eller för dylikt ändamål eller för att bereda driv- kraft åt sådan industriell anläggning som finnes vara av större betydelse för det all- männa. I andra hand har expropriationsrätt medgivits för att dra fram elektrisk stark- strömsledning även om denna inte är av- sedd för en anläggning av större betydelse för det allmänna. Som särskild förutsättning har då uppställts att den erfordras för att förse viss fastighet med belysning eller driv- kraft samt att det intrång som förorsakas av ledningen framstår som ringa i jämfö- relse med nyttan av denna.

För oljeledning som är behövlig för fö- retag av större gagn för orten samt för vis- sa allmännyttiga atomenergianläggningar kan expropriation ske enligt ExL.

Inom gruvrätten finns åtskilliga bestäm— melser om rätt att tvångsvis förfoga över annans mark för att tillgodogöra sig olika mineral, såsom uran, stenkol m.m. Inlösen kan slutligen enligt BL ske av utrymmen för ett stort antal ledningar m.m. I övrigt sak- nas emellertid bestämmelser om expropria- tion till förmån för anläggningar för driv- kraft och liknande.

Expropriation av vattentillgång

Expropriation av en vattentillgång kan re- gelmässigt ske endast för att tillgodose ett allmänt behov. Huvudstadgandet finns i 1 % första stycket 5 ExL där expropriations- ändamålet anges vara att förse en ort med vatten. Sedan expropriationstillstånd bevil- jats av Kungl. Maj:t skall ärendet handläg- gas enligt VL (VL 2:40 och 2:60). Teore- tisk sett torde det även vara möjligt att be- vilja expropriationstillstånd enligt 1 % första stycket 4 och 6 ExL i de fall då vattentill- gången skall ingå i en allmän va-anlägg-

ning som omhänderhas av kommun (punkt 4) eller annan särskild huvudman (punkt 6). Dessa fall täcks emellertid helt av punk— ten 5.

Expropriation för vattenverk m. m. I fråga om expropriation för vattenverk och andra till en vattentäkt hörande tekniska anordningar finns ett stort antal bestämmel- ser. I dessa görs i viss mån åtskillnad mel— lan allmänna och enskilda anläggningar, mellan ledningar och övriga anläggningar samt mellan olika typer av bakomliggande vattentäkter.

Bestämmelserna i ExL och BL tar uteslu- tande sikte på allmänna anläggningar med det undantaget att inlösen för servisledning- ar torde kunna ske i den mån dessa ingår i en allmän va-anläggning. För servisledning- ar är man i övrigt hänvisad till HusbL och VL. VL gör ingen åtskillnad mellan all- männa och enskilda anläggningar.

För ett allmänt vattenverk med därtill hörande tekniska anordningar kan utmål tas i anspråk enligt 2 kap. 16 & VL när det är fråga om att tillgodogöra sig ytvatten. Med samma begränsning ges även möjlighet att ta i anspråk annans byggnad i vatten (2 kap. 15 å) och att på annans mark anlägga damm, vall, väg eller ledning, vidtaga åtgär- der för att reglera strömbädden eller före- bygga eller minska skada samt tillfälligt ta i anspråk mark för vissa byggnadsarbeten (2 kap. 14 å). När fråga är om att tillgodo- göra grundvatten är de direkta möjlighe- terna enligt VL inskränkta till en rätt att på annans mark dra fram ledningar, ta väg, sätta ut observationsrör samt utföra åtgär- der som erfordras för att förebygga eller minska skada. Möjlighet finns vidare i båda fallen att med stöd av 1 5 första stycket 5 ExL ta i anspråk mark som erfordras för att förse en ort med vatten. Ingår vattenver- ket eller anordningarna i en allmän va-an— läggning kan erforderlig mark tas i anspråk med stöd av 1 % första stycket 4 eller 6, be- roende på vem som är anläggningens hu- vudman (jfr ovan). Beträffande mark som är belägen inom område med fastställd ge- neralplan eller stadsplan ges slutligen vissa

• Sida 98
•  Original

bestämmelser i BL. I fråga om allmänna ledningar hänvisas till framställningen ne- dan. Mark som i planen avsetts till vatten- anläggning i övrigt kan enligt 18 och 41 %% andra styckena lösas om dess användning för avsett ändamål inte ändå kan anses sä- kerställd.

I fråga om inlösen av mark eller utrym- me för allmänna vattenledningar kan i hu— vudsak hänvisas till föregående avsnitt i vad avser bestämmelserna i VL och ExL. Be- träffande sådana ledningar som är belägna inom område med fastställd generalplan el- ler stadsplan gäller som grundläggande prin- cip att de i första hand skall förläggas till trafikleder, gator och andra allmänna plat- ser. Till mark som i planen avsetts till så- dant ändamål har stad och stadsliknande samhälle lösningsrätt enligt 18 och 41 åå första styckena BL. Har ledningen förlagts till annan mark, är staden eller samhället vidare enligt 18 a och 41 a åå BL berätti- gat att lösa servitut eller nyttjanderätt till det utrymme som erfordras.

För inlösen av mark för ett enskilt vat- tenverk med därtill hörande tekniska an- ordningar är man helt hänvisad till de be— stämmelser i VL som berörts i det föregå- ende.

Inlösen av rätt att dra fram servisledning- ar för vatten vilka inte direkt ingår i en allmän vattenledning kan ske enligt HusbL och VL. För ledningar som behövs för vat- ten till husbehovsförbrukning lämnas till- räckliga bestämmelser i HusbL. För övriga servisledningar, närmast till industrier etc., är man hänvisad till stadgandena i 2 kap. 14 och 45 %% VL.

I fråga om inlösen för allmän avloppsled- ning är VL:s regler satta ur spel i vissa fall, nämligen inom gränserna för anlägg— ningens verksamhetsområde. Inom sådant område kan expropriation dock ske jämlikt 1 5 första stycket 4 och 6 ExL, samman- ställt med bestämmelserna i VAL. Härut— över ges enligt BL samma möjligheter som beträffande allmän vattenledning ovan.

Vad angår servisledningar för avlopp vil- ka inte direkt ingår i en allmän avloppsled— ning finns mycket begränsade inlösnings—

möjligheter. Inom området för en allmän vatten- och avloppsanläggning finns över huvud taget inga möjligheter såvitt inte Zed- ningen direkt ingår i själva anläggningen. Utanför detta område kan däremot inlösen ske med stöd av 8 kap. 6 & VL.

Inlösen kan slutligen ske för reningsverk för avloppsvatten dels jämlikt 8 kap 25 % VL, dels jämlikt 1 % första stycket 4 och 6 ExL under förutsättning att reningsverket ingår i allmän va-anläggning, dels ock jäm- likt 18 och 41 åå andra styckena BL i den mån reningsverket skall förläggas till mark som i fastställd generalplan eller stadsplan avsetts till avloppsanläggning samt markens användning för avsett ändamål inte ändå kan anses säkerställd.

På senare tid har börjat övervägas att anlägga ledningar för att bortföra även an- nat avfall än avloppsvatten Man torde så- lunda inom en inte alltför avlägsen framtid kunna räkna med att t. ex. sopor o.d. kan bortföras genom centrala, pneumatiska led- ningar, varigenom renhållningen i betydan- de mån rationaliseras. Några möjligheter att enligt gällande rätt expropriera utrymme för sådana ledningar finns emellertid inte om man undantar BL:s generella regler om rätt att inlösa mark m. ni. som erfordras för all— män ledning.

3.4.2 Utredningen: Allmänna överväganden

I den nu ifrågavarande gruppen har sam— manförts ett antal nyttigheter och anord- ningar som i dagens tekniskt utvecklade samhälle framstår som oundgängliga även med ganska måttliga anspråk på standard och bekvämlighet. Det torde också vara be— tecknande att utvecklingen på dessa områ- den gått längre än på de flesta andra håll när det gäller att medge enskilda rätt till expropriativa ingrepp i annans egendom för att tillgodose i huvudsak privata intressen. Samtidigt innebär det knappast någon över— drift att påstå att floran av olika bestäm- melser på de ifrågavarande områdena är ovanligt rikhaltig och delvis ganska svår- överskådlig. Detta gäller särskilt förhållan- det mellan VL och vissa andra författning- ar.

• Sida 99
•  Original

Såsom i annat sammanhang närmare ut- vecklats torde man vara tvungen att accep- tera att bestämmelserna i VL och allmänna expropriationslagen även i fortsättningen kommer att på åtskilliga punkter täcka var- andra. Detta följer av strävan att i en för- fattning på ett överskådligt sätt samla alla erforderliga bestämmelser om tvångsinlösen av fastighet för nu ifrågavarande ändamål, samtidigt som det inte ter sig möjligt att inom ramen för vårt nuvarande uppdrag göra större ingrepp i VL.

Det kan inte heller komma i fråga att i nya lagen ta in bestämmelser som skulle gripa in på det område som f.n. regleras inom gruvlagstiftningen. Ett sådant förfa- rande skulle nämligen kunna få svåröver- skådliga konsekvenser och rubba det system som byggts upp inom gruvrätten. Det före- faller vidare föga ändamålsenligt att göra några ingrepp i den nuvarande vattentäkts- processen. F.n. gäller där, såsom tidigare berörts, att tillstånd till expropriation av en vattentäkt meddelas enligt ExL men att he- la förfarandet i övrigt sker enligt VL. Det- ta arrangemang måste ses mot bakgrund av att ärenden om ianspråktagande av annans vatten oftast är förknippade med en särskild tillståndsprövning av vattendomstol, avse— ende villkoren för att anordna och utnyttja vattentäkten. Det förefaller då lämpligast att vattendomstolen har möjlighet att sam— tidigt pröva uppkommande frågor om ex— propriationsersättning m.m.

I förevarande sammanhang måste emel- lertid VL:s definitioner av vattentäktsbe- greppet något närmare skärskådas. Begrep- pet >>ytvattentäkt>> förekommer över huvud taget inte; i stället används genomgående »byggande i vatten» och »bortledande av vatten». Några anmärkningar mot dessa be- grepp finns knappast anledning att rikta. Begreppet »grundvattentäkt» är däremot ganska mångtydigt vilket ingående utveck- lats i den särskilda sekretariatsutredningen. Härmed kan nämligen förstås såväl själva vattentillgången som åtskilliga av de till ett vattenverk hörande tekniska anläggningar- na. Taget strikt efter ordalydelsen skulle därför stadgandet i 2 kap. 60 % VL tolkas

så att då fråga är om att på annans mark anlägga t.ex. en vattenledning tillhörande ett vattenverk är de processuella bestäm— melserna i VL exklusivt tillämpliga på in- lösningsförfarandet. Detta kan dock inte va- ra rimligt. Begreppet grundvattentäkt defi- nieras i 2 kap. 42 & VL som »anläggning för tillgodogörande av grundvatten». Kär- nan i denna anläggning är otvivelaktigt själ- va vattentillgången. Till denna har sedan knutits ett antal anläggningar av olika slag såsom pumpstationer, reningsverk, ledning- ar etc. Dessa anläggningar har närmast ka- raktär av tillbehör till själva vattentillgång- en. Den verkliga anledningen till att det i 2 kap. 60 & VL skapats en processuell regel som gör VL exklusivt tillämplig på mål om expropriation av grundvattentäkt torde emellertid vara att det ansetts föreligga ett behov av att få alla frågor som hänger sam- man med det direkta utnyttjandet av en vat- tentillgång _ uttagen vattenmängd per dygn etc. _ prövade i ett sammanhang av en sär- skilt sakkunnig instans. Något egentligt in- tresse av att pröva frågor om expropriation för »tillbehören» i vattenmålsväg föreligger däremot knappast när sådan expropriation sker fristående från expropriationen av själ- va vattentillgången. Man måste därför tolka den processuella regeln i 2 kap. 60 % VL så att det för att den skall bli tillämplig måste krävas att det vid tillfället är fråga om att direkt ta i anspråk just en vattentillgång, låt vara att denna sedan rent tekniskt kan vara förknippad med en rad olika anläggningar för vilka utrymme exproprieras i samma process. Självständiga expropriationer för »tillbehör» bör däremot prövas enligt van- liga expropriationsrättsliga regler. Det kan möjligen ifrågasättas om inte de berörda be— stämmelserna i VL borde justeras så att den här ovan givna bestämningen av vatten- täktsbegreppet kommer till tydligt uttryck. Vi anser oss emellertid inte böra för egen del föreslå någon sådan ändring.

3.4.3 Utredningen: Expropriation för allmänna behov

Behovet av expropriationsregler som gör det möjligt att tillgodose ett allmänt behov

• Sida 100
•  Original

av drivkraft, vatten, värme eller likartad nyttighet eller av anläggningar för att föra bort och oskadliggöra avloppsvatten är så uppenbart att det inte behöver utvecklas närmare. Vi föreslår därför en lagregel om expropriationsrätt för dessa behov. Denna bör utformas på ett sådant sätt att det blir möjligt att expropriera utrymme även för anläggningar för bortförande och oskadlig- görande av andra typer av orenlighet än avloppsvatten.

Den föreslagna lagregeln kommer att ge- nerellt täcka behovet av expropriationsrätt för alla typer av anläggningar som tillgodo- ser rikets eller en viss orts behov av ener- gi i mer eller mindre bunden form. Begrep— pet drivkraft i lagtexten måste i detta sam- manhang tas i tämligen vid bemärkelse, nå- got som uttryckts med orden »och likartad nyttighet». Härunder ryms sålunda både elektrisk ström och annan drivkraft som er- fordras för industriella anläggningar, gatu- belysning m.m., atomenergi, elektrisk ström och gas till bostäder och annan be- byggelse m.m. Även sådana drivmedel som olja m.m. ryms under begreppet. Vidare kommer under paragrafens tillämpningsom- råde att falla allmänna vatten— och värme- verk samt reningsverk för avloppsvatten, soptippar m. m. Slutligen täcks behovet av expropriationsrätt för allmänna ledningar av skilda slag, såsom elledningar, vatten- och avloppsledningar, ledningar för olja, fjärr- värme, gas etc.

Såsom i det föregående berörts bör inga ingrepp göras i gällande bestämmelser om ianspråktagande av annans mark för tillgo- dogörande av vattenkraft eller för gruv- drift. Undantag för dessa fall måste därför göras i lagen.

3.4.4 Utredningen: Expropriation för enskilda behov

Den tidigare föreslagna regeln torde i allt väsentligt täcka behovet av expropriations- rätt till mark för allmänna anläggningar. Såsom i det föregående antytts föreligger emellertid på det nu ifrågavarande området ett betydande behov av inlösningsregler även till förmån för enskilda ledningar. Detta

gäller särskilt i fråga om ledningar för vat- ten, avlopp, gas, elektricitet, värme och lik- artade nyttigheter. Beträffande ledningar för vatten och elektricitet lämnas f.n. tillräck- liga bestämmelser i HusbL, 2 kap. VL och 1902 års lag. Till förmån för enskilda ser- visledningar för avlopp kan tvångsinlösen däremot enligt 8 kap. VL ske endast utan- för verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning. Särskilda bestäm- melser om inlösen till förmån för enskilda servisledningar för gas, värme o.d. saknas helt.

Det nu ifrågavarande rättsområdet är så- lunda i betydande utsträckning oreglerat vilket mot bakgrund av vad tidigare anförts framstår som otillfredsställande. Det är i detta sammanhang fråga om ledningar vil- kas framdragande över eller i annans mark inte annat än i undantagsfall kan förväntas medföra något mera betydande intrång. An- ledning att iakttaga särskild restriktivitet vid medgivandet av tvångsinlösen för dessa an- läggningar föreligger därför knappast, sär- skilt med hänsyn till den stora betydelse som anläggningen i det enskilda fallet re- gelmässigt måste antas ha för innehavaren.

Såsom i det föregående framhållits har expropriationsinstitutet hittills i stort sett reserverats för tvångsingripanden som va- rit påkallade av något mer eller mindre all- mänt intresse. Renodlade fall av tvångsin- lösen för att tillgodose ett uteslutande en— skilt intresse saknas i huvudsak I de situa- tioner då expropriation medgivits till för- mån för enskild person har sålunda alltid kunnat spåras ett allmänt intresse i bak- grunden. Det enda mera utpräglade undan— taget från denna regel utgörs av stadgandet i 1 5 första stycket andra punkten 1902 års lag om expropriationsrätt för att dra fram elektrisk starkströmsledning för att förse viss fastighet med belysning eller drivkraft. I övrigt har inlösningsregler av denna art placerats främst i VL med dess särpräglade regler om förfarandet och sättet för bestäm- mande av ersättningen eller i sådana för- fattningar som HusbL.

Av skäl som tidigare redovisats bör den äldre uppdelningen av rättigheterna till

• Sida 101
•  Original

tvångsinlösen alltefter dessas större eller mindre allmänintresse inte få lägga hinder i vägen för en enhetlig reglering av möjlighe- terna till tvångsinlösen inom en viss sektor. Avgörande bör i stället vara om några för- delar står att vinna genom att sammanföra alla inlösningsregler i en gemensam lag. En helt annan sak är sedan att man inom ra- men för denna lag kan lämna mer eller mindre vittgående möjligheter till tvångsin- lösen, beroende på styrkan av det allmän- intresse som föreligger i det särskilda fal— let. Med hänsyn till sistnämnda faktor kan de ifrågavarande ledningarna indelas i två kategorier.

Fall med inslag av allmänintresse Den första av de båda kategorierna kan sä- gas inrymma sådana enskilda ledningar som bedöms vara på ett eller annat sätt direkt önskvärda från allmän synpunkt. Detta är framför allt fallet med sådana ledningar för vatten, avlopp, gas, elektricitet, värme o.d., som ingår eller är avsedda att ingå i ett led- ningsnät som tillgodoser ett allmänt behov. Även om den enskilda ledningen inte är sär- skilt betydelsefull i sig måste det nämligen anses förenat med betydande fördelar för det allmänna om ett stort antal enskilda lå- ter ansluta sina fastigheter till sådana nät. Det förtjänar i detta sammanhang uppmärk- sammas att inom den kommunala kompe- tensen ansetts ligga t. o. m. sådana ytligt sett typiskt enskilda behov som elektrifiering av avlägset liggande gårdar etc. Trots att en sådan åtgärd endast kommer ett fåtal till godo, har detta ansetts uppvägas genom uppgiftens uppenbara anknytning till gran- nelaget.1

Vad nu anförts ger vid handen att det är befogat att medge expropriationsrätt inte bara för huvudledningar utan också för de därtill anknutna servisledningarna. Några särskilda inskränkningar i expropriationsrät- ten förefaller inte påkallade utöver vad som redan nämnts om behovet av det nåt i vil— ket ledningen skall ingå. Härutöver synes det fullt tillräckligt att behovet av den en- skilda ledningen prövas med hänsyn till det allmänna nödighetsrekvisitet. Expropriation

bör därför få äga rum även till förmån för ledning för drivkraft, vatten, avlopp, värme eller annat, vilken skall ingå i ett lednings- nät av betydelse för riket eller viss ort, även om ledningen i sig inte tillgodoser ett all- mänt behov.

Fall utan starkare inslag av allmänintresse Den andra av de båda kategorierna inrym- mer i sig ett stort antal fall när det vid första påseende är svårt att spåra något me- ra utpräglat allmänintresse utöver sådana sociala hänsyn som går ut på att skapa en acceptabel boendestandard för alla katego- rier av medborgare och att därvid inte låta glesbygdens befolkning komma i efterhand när det gäller att tillgodose sådana elemen- tära behov som tillgång till vatten- och av- loppsledningar, ledningar för elkraft m.m. I sammanhanget bör dock uppmärksammas den i föregående avsnitt relaterade positiva inställning som i kommunallagstiftningen kommit till uttryck i förhållande till ifråga— varande slags anläggningar.

Bestämmelser om tvångsrätt för att dra fram ledningar av berörd typ finns f.n. i HusbL beträffande vissa vattenledningar, i 8 kap. VL beträffande vissa avloppsledning- ar samt i 1 5 första stycket andra punkten 1902 års lag beträffande vissa starkströms- ledningar. Som förutsättning för att tvångs- rätten skall få utövas har uppställts att det skall vara nödvändigt (»tarvas») att ledning- en dras fram över en annan fastighets om- råde samt enligt 1902 års lag därjämte att det intrång som förorsakas prövas ringa i jämförelse med nyttan av ledningen.

Otvivelaktigt kan vid sidan av de ända- mål som omfattas av de nämnda bestäm- melserna tänkas ett och annat ändamål av samma betydelse, t. ex. framdragande av en vattenledning till en mindre industri, han- delsträdgård, mejeri etc. I dessa fall är man f.n. hänvisad till det omständliga och kostsamma förfarande som anvisas i VL. Detta kan väl i och för sig vara befogat i så- dana fall när ledningen förorsakar intrång

1 Se Kaijser, Kommunallagama (1967) s. 49 samt Sundberg, Kommunalrätt, allmänna de- len, (1956) s. 498 f.

• Sida 102
•  Original

av någon betydenhet på den fastighet över vilken den dras fram eller i vars mark den läggs ned_ I ett läge när man i och för sig är fullt på det klara med att ett ändamål är tillräckligt betydelsefullt för att kunna för- knippas med expropriationsrätt framstår emellertid metoden att låta gränsen för den allmänna expropriationslagstiftningens räck- vidd bestämmas av intrångets omfattning som mera tilltalande än den f.n. tillämpa- de kasuistiska metoden enligt vilken grän- sen bestäms uteslutande med hänsyn till den anläggning som ledningen är avsedd att be- tjäna.

På grund av det anförda föreslås en regel av innebörd att expropriation för att bere- da utrymme åt ledning för drivkraft, vat— ten, avlopp, värme eller liknande skall få äga rum även om ledningen inte ingår i ett nät av betydelse för riket eller viss ort un- der förutsättning att intrånget av ledningen är ringa i jämförelse med nyttan därav.

Den föreslagna regeln är avsedd att full- ständigt ersätta inlösningsreglerna i HusbL och 1 & första stycket andra punkten 1902 års lag samt i stor utsträckning även inlös- ningsreglerna i 8 kap. VL, låt vara att HusbL av skäl som närmare berörts i annat sammanhang inte är möjlig att f. n. upphä- va. Som tidigare nämnts är det knappast möjligt att utmönstra några lagregler ur VL. Man torde därför vara tvungen att accep- tera de dubbleringar som delvis uppkom- mer. I fråga om 8 kap. VL bör för övrigt uppmärksammas att de där intagna inlös- ningsreglerna är intimt förknippade med reglerna om tvångsdelaktighet. Det vore därför olyckligt att bryta ut dem ur sitt sam- manhang med följden att sammanhörande frågor om tvångsinlösen och tvångsdelak- tighet fortsättningsvis skulle behandlas vid olika domstolar. Den föreslagna regeln bör emellertid kunna bli ett gott komplement till 8 kap. VL i de fall då fråga inte samtidigt uppkommer om tvångsdelaktighet.

Förhållandet mellan HusbL och den all- männa expropriationslagstiftningen har re- dan berörts. Av skäl som där redovisats är det f.n. omöjligt att sätta HusbL ur kraft. En första granskning av den nu föreslagna

lagregeln kan f. ö. framkalla tvivelsmål om den verkligen fullständigt täcker tvångsrät— ten enligt HusbL. Till det tidigare nödvän- dighetsrekvisitet har nämligen lagts även en prövning av förhållandet mellan skada och nytta. Detta är emellertid uteslutande be— tingat av hänsyn till att den nya regeln kommer att Spänna över ett betydligt vidare område än HusbL. Vissa fall kan således väntas uppkomma då intrånget av ledning- en blir beaktansvärt. Särskilt torde detta kunna bli fallet med starkströmsledningar- na. I fråga om de ledningar som avses i HusbL torde det däremot regelmässigt va- ra frågan om ett ganska obetydligt intrång på den fastighet över vars mark ledningen dras fram, särskilt i jämförelse med nyttan av ledningen för den fastighet som den be- tjänar. Man kan därför utgå ifrån att pröv— ningen i denna del kommer att betingas av den starka presumtion för nyttoövervikten som måste anses föreligga i övervägande an- talet fall. De enda situationer där någon tvekan kan tänkas uppkomma torde i själ- va verket vara de där det omedelbara be- hovet av ledningen kan dras i tvivelsmål. Dessa fall torde emellertid redan med nu gällande lagstiftning utgallras med stöd av nödvändighetsrekvisitet i HusbL.

3.5 Expropriation för viktig närings- verksamhet

3.5.l Gällande rätt

Strödda regler om expropriation för tillgo- doseende av näringslivets behov finns f.n. intagna i 1 5 första stycket ExL. I punkten 14 föreskrivs sålunda att expropriation får ske för att tillgodose fjällrenskötselns behov. Enligt punkten 15 kan expropriation äga rum för att stärka ofullständigt jordbruk och i punkten 17 anges som expropriations- ändamål att på viss ort bereda fiskarbefolk- ningen utrymme för att uppföra brygga, bod eller annan anläggning, som erfordras för yrkesfisket. Samtliga dessa regler har utför- ligt granskats i den särskilda sekretariatsut- redningen.

Av direkt betydelse för näringslivet tor-

• Sida 103
•  Original

de vidare vara de i annat sammanhang redo- visade reglerna i 1902 års lag om expropria- tion för elektriska anläggningar m.m. samt bestämmelserna i l % första stycket ExL om expropriation för linbana och oljeledning (punkt 13) och atomenergianläggningar (punkt 18). Av visst intresse i sammanhang- et torde slutligen vara bestämmelserna i l 5 första stycket ExL om expropriation av kal- huggen skogsmark (punkt 9) och flygsands- fält (punkt 10) samt lagen om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom. Även des- sa bestämmelser har närmare redovisats i annat sammanhang.

3.5.2 Utredningen: Överväganden och förslag

Behovet av expropriationsrätt för viss eller vissa grenar av näringslivet har, som fram- gått av det föregående, från tid till annan varit föremål för statsmakternas prövning. Det har därvid aldrig varit fråga om någon samlad bedömning av näringslivets behov i stort utan uppkommande detaljfrågor har lösts var för sig efter en prövning i det sär— skilda fallet.

Naturligtvis är det författningstekniskt fullt möjligt att även i fortsättningen följa nuvarande system som går ut på att viss eller vissa näringar utpekas såsom alldeles särskilt viktiga och för den skull förtjänta av expropriationsbefogenhet. De fall som tas upp i nuvarande lag förefaller dock att va- ra utvalda på ett något slumpartat sätt. Vid en samlad översyn av expropriationslagstift- ningen synes det angeläget att såvitt möjligt bringa ett visst system i bestämmelserna på det nu ifrågavarande området. Vissa för nä- ringslivet angelägna frågor såsom behovet av drivkraft, ledningar, kommunikationer och vissa skydds- och säkerhetsområden bör av systematiska skäl tas upp under andra avsnitt. Kvar att behandla i detta avsnitt är i stort sett vissa lokaliserings- och rationali- seringsfrågor, dvs. i detta sammanhang pro— blem som hänger samman med önskemålet att ge industri, hantverk, jordbruk och an- nan näringsverksamhet möjligheter att ut— vecklas och slå sig ned på sådana platser

som från allmänna synpunkter framstår som de lämpligaste.

De antydda lokaliseringsfrågorna torde väl i regel inte medföra några problem av sådan art att expropriationsbefogenhet framstår som påkallad. Man torde vara be- rättigad att antaga att planläggningsmyn- digheterna för framtiden kommer att se till att det inom områden med översikts- eller detaljplan avsätts tillräckligt med välbelä- gen mark för näringsverksamhet av olika slag. I vart fall borde några beaktansvärda problem inte behöva uppkomma för hant- verk, småindustri och andra företag av lik- nande omfattning. De verkliga problemen uppkommer väl närmast när fråga är om ett något större företag som expanderar och som därför behöver ökat utrymme. För att inte få anläggningarna alltför mycket spridda nödgas man då söka sig till det när— maste grannskapet. Visar det sig därvid praktiskt omöjligt att på frivillig väg för- värva erforderlig mark uppkommer otvivel— aktigt behov av expropriationsrätt. Detsam- ma gäller när möjligheterna att välja mellan olika tänkbara förläggningsalternativ är helt eller i det närmaste uteslutna.

Ett visst behov av expropriationsrätt kan sålunda mot angivna bakgrund anses före- ligga. Det måste emellertid sägas ifrån att det inte kan bli tal om att utrusta alla utöva- re av näringsverksamhet inom landet med expropriationsbefogenhet. För att sådan skall kunna bli aktuell måste fordras att själva verksamheten uppfyller vissa högt ställda krav. Det bör sålunda i regel vara fråga om en verksamhet som är av större betydelse för landet som helhet. Vidare bör expropriation kunna ske till förmån för en verksamhet som är av påtaglig betydelse för den ort där den bedrivs. Uttrycket »ort» bör i detta sammanhang inte tas i alltför snäv betydelse. Härunder bör sålunda vid behov kunna inrymmas t. ex. hela den kringliggande bygden. Det torde inte vara ovanligt att en orts eller bygds hela liv kret- sar kring en industri, som måhända i sig är oväsentlig för landet som helhet men som för orten eller bygden är av stor betydelse och vars nedläggning eller flyttning skulle

• Sida 104
•  Original

medföra allvarligt men för orten. Slutligen finns åtskillig verksamhet av typen rensköt- sel och yrkesmässigt fiske som är av stor betydelse för en viss grupp av befolkningen och för vilken det med hänsyn härtill bör finnas expropriationsmöjlighet, åtminstone om den grupp som utövar verksamheten är av någon betydenhet. Vilken måttstock som härvid bör anläggas kan vara vanskligt att avgöra generellt. Hänsyn torde främst tas till gruppens storlek och vad den repre- senterar i ortsbilden i stort. I viss mån bör även beaktas den betydelse det kan ha för gruppen själv att få bedriva en verksamhet av just det slag varom fråga är.

För att expropriationsrätt skall kunna medges måste slutligen uppställas som vill- kor att sökanden påvisar särskilda skäl för att anläggningen skall placeras just på ifrå- gasatt plats. Detta behöver inte innebära att sökanden måste visa att det är uteslutet att förlägga anläggningen till annan plats. Där- emot förefaller det inte orimligt att begära utredning om att antalet möjliga platser är mycket begränsat och att andra alternativ är mindre lämpade. Någon uttrycklig lagre- gel härom synes dock knappast erforderlig, eftersom nu anlagda synpunkter ändå med säkerhet kommer att beaktas vid den pröv- ning som Kungl. Maj:t har att underkasta varje ansökan om expropriationstillstånd.

Mot bakgrund av det anförda föreslås alltså att expropriation får äga rum för att bereda utrymme åt näringsverksamhet eller anläggning därför av större betydelse för ri- ket eller orten eller för viss befolknings- smpp.

Något behov av att i lagen ta in några tillämpningsföreskrifter av den typ som för närvarande finns i 112 % ExL beträffande expropriation för att tillgodose yrkesfiskets behov torde knappast föreligga. Även utan särskilda lagregler torde Kungl. Maj:t näm- ligen komma att se till att expropriation inte medges till förmån för andra subjekt än så- dana som lämpligen kan anförtros en sådan rätt, de må sedan vara allmänna eller en- skilda. Vad beträffar övriga i paragrafen angivna bestämmelser kan dessa i erforder- lig utsträckning beredas plats i en tillämp-

Som inledningsvis berördes finns f.n. i 1 5 första stycket 15 ExL meddelade vissa bestämmelser om expropriation för stärkan- de av ofullständigt jordbruk. Bestämmelser- na tillkom år 1947 i samband med att stats- makterna tog ställning till riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. De är av- sedda att tillämpas i undantagssituationer när en behövlig jordbruksrationalisering inte kan komma till stånd på frivillig väg och har hittills kommit till användning i blyg- sam omfattningl.

Frågan hur lagstiftningen om nyssnämn- da befogenhet till tvångsförvärv bör vara utformad fortsättningsvis prövas f.n. i an— nat sammanhang. I det förslag till ny fas- tighetsbildningslag som den 19 april 1968 remitterats till lagrådet föreslås att lagregler om åtgärder som syftar till en ändring av bestående fastighets struktur i något avse- ende skall tas upp i lagen inom ramen för ett särskilt fastighetsbildningsinstitut, be- nämnt fastighetsreglering (5—9 kap.). I an- slutning till sådan reglering skall bl. a. (se 8 kap.) kunna förordnas om inlösen av fas- tighet eller fastighetsdel i storleksförbättran- de syfte. Chefen för justitiedepartementet framhåller i sammanhanget (s. 600) att han har för avsikt att föreslå att de nya inlös- ningsreglerna i fastighetsbildningslagen får ersätta ExL:s nyssnämnda bestämmelser om expropriation för jordbruksrationalise- ring. Dessa senare bestämmelser skall sålun- da komma att upphöra att gälla när den nya fastighetsbildningslagen träder i kraft. Vid sådant förhållande anser vi oss inte bö- ra föreslå någon motsvarighet till ExL:s här åsyftade bestämmelser.

1 Endast sex fall i vilka lantbruksnämnd full- följt ansökan hos Kungl. Maj:t om expropria- tion enligt nämnda bestämmelse har före- kommit. Samtliga hänför sig till åren 1950— 1956. Fem av ansökningarna har bifallits medan en lämnats utan bifall.

• Sida 105
•  Original

3.6 Expropriation för skydds- och säkerhetsområden m. m.

3.6.1 Gällande rätt

Med skyddsområde brukar enligt gällande rätt förstås mark intill anläggningar som själva kräver skydd, t. ex. en sjö som leve- rerar vatten till ett vattenverk och därför måste skyddas mot föroreningar. Begreppet säkerhetsområde är däremot reserverat för anläggningar som medför fara av allmän art, t.ex. atomkraftanläggningar.1

Vissa spridda bestämmelser om expro- priation för nu förevarande slag av anlägg- ningar finns i 1 & första stycket ExL angå- ende vattenföroreningar (punkt 5), flyg- sandsfält (punkt 10) och skyddsområde (rätteligen säkerhetsområde enligt ovanstå- ende terminologi) kring atomanläggning (punkt 18). Enligt dessa bestämmelser kan expropriation äga rum för att förhindra förorenande av vattenledning som anlagts för att förse en ort med vatten, för att kro- nan skall överta ett flygsandsfält som äga— ren försummat att vårda så att sandflykt förebyggs samt för att anlägga »skyddsom- råde» kring vissa atomenergianläggningar. Vidare kan inlösen enligt BL bli aktuell i viss utsträckning i fråga om mark som i fastställd generalplan eller stadsplan avsetts till skydds- eller säkerhetsområde för viss anläggning. Slutligen bör i sammanhanget uppmärksammas bestämmelsen i 8 kap. 25 & VL om rätt att ta i anspråk mark för re— ningsverk för avloppsvatten. Samtliga be- stämmelser har närmare berörts i den sär- skilda sekretariatsutredningen.

I prop. 1969: 28 (s. 247) har chefen för justitiedepartementet berört ett tidigare uppslag av flygbullerutredningen (SOU 1961: 25) att genom expropriation tillska- pa frizoner kring stora trafikanläggningar. Departementschefen ställer sig positiv till en sådan tanke men anser att frågan bör prövas närmare inom ramen för pågående översyn av expropriationslagstiftningen.

3.6.2 Utredningen: Överväganden och förslag

De bestämmelser i förevarande ämne som f. n. finns i gällande rätt synes vara mera tillfälligt utvalda. Här mer än på många andra ställen kan emellertid med skäl göras gällande att det är föga rationellt att ha alltför detaljerade bestämmelser om expro- priationsbefogenhet för några enstaka fall. Ändamålet att skapa särskilda skydds- och säkerhetsområden eller utföra anordningar till skydd mot farliga naturhändelser eller skadlig eller på annat sätt farlig verksam- het är utan tvekan sådant att en expropria- tionsbefogenhet är starkt motiverad så snart allmänfaran framstår som någorlunda bety- dande. Självfallet måste dock alltid i det särskilda fallet ske en avvägning mellan de skador man önskar förebygga och de värden som måste uppoffras härför. När fråga är om att skydda människors liv eller hälsa vållar denna avvägning i all- mänhet inte några problem. När man där- emot kommer in på rent ekonomiska vär- den kan svårigheterna i vissa fall bli större. Som en allmän riktlinje kan anges att man i sådana fall bör överväga möjligheten att flytta den farliga verksamheten till någon annan, mindre utsatt plats. Först om man vid en sådan prövning kommer fram till att detta vore orimligt kostsamt eller från andra synpunkter högst orationellt eller för- enat med betydande svårigheter bör exprop- riationsalternativet övervägas.

I sakens natur ligger att det måste bli fö- remål för överväganden i det särskilda fal- let huruvida man skall upprätta en formlig skydds- eller säkerhetszon kring det skydds- värda eller farliga området eller om det räcker med att utföra särskilda anordning- ar, t. ex. grävning av diken, uppläggning av vallar, plantering av skog etc. inom eller omkring området i fråga. Generellt måste naturligtvis, här som eljest, gälla att ingrep- pet i expropriatens rättssfär bör bli så litet som möjligt.

' Obs. dock att termen skyddsområde i 1 5 första stycket 18 ExL används beträffande ett område av typisk säkerhetsområdeskarak- tär.

• Sida 106
•  Original

Möjlighet bör sålunda ges till expropria- tion för upprättande av skydds- eller säker- hetsområde eller utförande av särskilda an— ordningar till skydd mot allmänfarlig eller eljest från allmän synpunkt menlig natur- händelse, mot vatten- eller luftförorening el— ler mot menlig inverkan i övrigt från indu- striell eller annan anläggning. Sambandet mellan anläggningen och den menliga in- verkan som man önskar skydda anlägg- ningen eller omgivningen ifrån torde inte böra uppfattas alltför snävt. Det bör t. ex. vara möjligt att med stöd av den föreslag- na bestämmelsen expropriera mark runt en flygplats för att upprätta en skyddszon mot buller oaktat bullret strängt taget förorsa- kas av flygplanen och inte av flygplatsen som sådan.

Den föreslagna bestämmelsen ersätter helt de tre inledningsvis berörda stadgan- dena i ExL. Någon inskränkning i vad som hittills gällt är självfallet inte avsedd. Några särskilda tillämpningsföreskrifter synes inte nödvändiga. Bestämmelsen täcker uppenbar- ligen vidare de berörda stadgandena i 8 kap. VL. Dessa står emellertid i ett sådant samband med VL:s övriga regler om av- loppsvatten att de inte utan olägenhet kan brytas ut ur sitt nuvarande sammanhang. En viss dubblering måste därför accepteras som oundviklig på denna punkt.

Den föreslagna bestämmelsen täcker vi- dare reglerna i BL om rätt för kommun att under vissa omständigheter lösa in mark som i fastställd generalplan eller stadsplan avsetts till skydds- eller säkerhetsområde. Därigenom uppkommer otvivelaktigt en dubblering i förhållande till de föreslagna reglerna i tätbebyggelseavsnittet. Detta bör emellertid, av skäl som tidigare utvecklats, inte ses som något avgörande hinder.

Slutligen föreligger otvivelaktigt ett visst samband mellan reglerna om inlösenplikt i 21, 48, 81—83 och 121 %% BL och den här föreslagna lagregeln. Av skäl som tidigare utvecklats bör emellertid bestämmelserna om inlösenplikt stå kvar i BL.

Anledning att direkt i lagen begränsa kretsen av expropriationsberättigade subjekt finns knappast. Det torde kunna överläm—

nas åt Kungl. Maj:t att från fall till fall av- göra expropriationssökandens kompetens. Även enskilda sökande torde därvid kunna komma i fråga.

3.7 Expropriation för försvarsändamål 3.7.1 Gällande rätt

Bestämmelser om expropriation för för- svarsändamål finns främst intagna i 1 5 första stycket 1 ExL. Enligt detta lagrum kan expropriation äga rum för befästning, övnings— eller förläggningsplats för krigs- makten, skjutbana som äger betydelse för den allmänna skjutskicklighetens utveckling eller eljest för rikets försvar. Vidare inne- håller 81—83 %% BL vissa bestämmelser om förbud mot bebyggelse som kan vara till hinder för försvaret samt om därav föran- ledd inlösenplikt i vissa fall. Slutligen finns i CfL bestämmelser om kommuns rätt att tvångsvis förfoga över annans egendom i vissa fall. Samtliga bestämmelser har ingå- ende berörts i den särskilda sekretariatsut- redningen.

3.7.2 Utredningen: Överväganden och förslag Försvarsändamålet som sådant torde som expropriationsgrund vara höjt över diskus- sion. Försvarets omfattning och uppgifter är emellertid idag betydligt större och me- ra skiftande än de var år 1917. I begrep- pet »totalförsvaret» inryms sålunda åtskil- ligt som vid första påseende förefaller vara av mera civil än militär karaktär och som därför kanske inte framstår som så alldeles självklart expropriationsgrundande. Total- försvarets olika delar och dessas funktioner har närmare berörts i den särskilda sekre- tariatsutredningen. I huvudsak består det to— tala försvaret av krigsmakten (det militära försvaret), civilförsvaret, det ekonomiska försvaret och det psykologiska försvaret. Även åtskilliga andra former av samhällelig verksamhet kan emellertid under vissa om- ständigheter räknas dit. Vid sidan av de uppgifter som åvilar krigsmakten och civilförsvaret har såväl det

• Sida 107
•  Original

ekonomiska som det psykologiska försvaret anförtrotts utomordentligt angelägna upp- gifter vid vilkas fullgörande det allt emel- lanåt kan uppkomma behov av mark för lokaler och andra utrymmen av skilda slag. Som exempel på sådana lokaler kan näm— nas lagringsutrymmen för olja och andra krigsviktiga förnödenheter som det kan bli svårt att anskaffa vid en avspärrning av tillförseln utifrån. Det är visserligen inte sannolikt att dessa behov annat än möj- ligen i undantagsfall blir så omfattande el- ler speciella att frivilliga uppgörelser inte kan nås. Emellertid skulle det givetvis vara olyckligt om ett angeläget förvärv i något fall skulle kunna hindras enbart av den an- ledningen att expropriationsmöjlighet inte finns. Därför bör också dessa båda grenar av totalförsvaret vara utrustade med ex- propriationsbefogenhet.

Härefter skall något beröras ett par spe- ciella företeelser som i vissa fall kan sägas ingå i det totala försvaret. Det gäller när- mast ett flertal olika former av samhällelig verksamhet i stort samt de s.k. frivilligor- ganisationerna. Inom den första gruppen in— ryms ett stort antal heterogena företeelser av typen kommunikationer, sjukvård, po- lisväsende, krigsviktiga industrier etc. För många av dessa verksamhetsgrenar finns re- dan nu expropriationsmöjlighet med hänsyn till deras civila betydelse, se t. ex. 1 % första stycket 2 ExL (samfärdseländamål) och punkten 3 samma lagrum (allmän byggnad). Dessa möjligheter föreslås på vissa punkter bli betydligt utvidgade. Således förordas bl. a. ökade möjligheter att expropriera för vägar och ledningar av skilda slag (se mom. 3.3 och 3.4) samt för viktig näringsverk- samhet (se mom. 3.5). Om man nu skulle tänka sig en expropriationsrätt för det to- tala försvarets behov, skulle detta onekli- gen i vissa fall komma att medföra att två olika lagrum kan tillämpas, t.ex. vid ex- propriation för en krigsviktig industri. Detta behöver emellertid inte bedömas som någon olägenhet. I fall när en verksamhet kan tilläggas en specifik militär betydelse utöver den civila kan vid behov bestämmelsen om expropriation för försvarsändamål åberopas

i förening med den bestämmelse som är tillämplig ur rent civil synvinkel utan att detta behöver medföra några komplikatio- ner för ärendets handläggning.

Vad härefter beträffar de frivilliga för- svarsorganisationerna har dessa _ såsom när- mare berörts i den särskilda sekretariatsut— redningen — utrustats med stora förmå- ner av olika slag. Förläggnings-, övnings- och undervisningslokaler ställs sålunda i stor utsträckning till deras förfogande genom of- fentliga myndigheters försorg. Det framstår med hänsyn härtill som tveksamt om det finns någon anledning att tillerkänna dem självständig expropriationsbefogenhet. Till— räckliga möjligheter torde nämligen finnas att redan med hjälp av den föreslagna ex- propriationsrätten för krigsmakten bereda dem erforderligt utrymme. Å andra sidan förefaller det föga ändamålsenligt att krigs- makten begär expropriation av ett område enbart för att tillhandahålla frivilligorgani- sationerna förläggnings-, övnings- och un- dervisningslokaler m.m. I sak synes man knappast behöva hysa betänkligheter mot att i stället ge organisationerna en självstän- dig expropriationsbefogenhet, så mycket mindre som dessa står under betryggande statlig kontroll (se sekretariatsutredningen). Det torde emellertid få förutsättas att en sådan bestämmelse tillämpas restriktivt. Bl. a. bör man kunna utgå från att expro- priationsrätt till organisationernas förmån inte beviljas när omständigheterna ger vid handen att deras behov kan tillgodoses på ett bättre sätt genom att de får rätt att dis— ponera krigsmakten tillhöriga lokaliteter. I praktiken torde detta medföra att expropria- tionsrätt i huvudsak kommer att _ liksom hittills _ beviljas endast för skjutbanor och därmed jämförliga ändamål. Skulle emel- lertid därutöver i undantagsfall uppkomma något enstaka behov, t. ex. då en frivilligor- ganisation önskar utvidga ett eget övnings— fält eller liknande, bör möjlighet finnas att medge den behövliga expropriationsrätten.

Sammanfattningsvis bör sålunda expro- priationsbefogenhet tillerkännas samtliga grenar av det totala försvaret. Med hänsyn till dettas vidsträckta omfattning framstår

• Sida 108
•  Original

det emellertid som nödvändigt att ställa upp olika krav på utredning och behov i olika fall. Såväl när det gäller det rent militära försvarets behov som i fråga om övriga gre- nar av totalförsvaret kan det inte vara rik- tigt att inskränka sig till att enbart kon— statera förefintligheten av ett behov av den begärda expropriationsrätten. Därutöver tor- de böra krävas av sökanden att han visar att det är betydelsefullt att det föreliggande behovet tillgodoses på det begärda sättet. Otvivelaktigt måste utredningen härom bli högst olikartad i skilda fall. Vid expropria— tion för det militära försvarets och civilför- svarets behov torde prövningen i regel stäl- la sig ganska enkel medan däremot närma- re utredning bör infordras innan expropria- tion medges till förmån för en frivilligorga- nisation. Att i detalj gå in på vilken utred- ning som bör krävas i varje enskilt fall är naturligen ogörligt; det torde vara nödvän- digt att överlämna detta åt rättstillämp- ningen.

Med hänsyn till vad sålunda anförts fö- reslås att expropriation skall få äga rum för det militära försvaret eller för annat ända- mål som är av särskild betydelse för det to- tala försvaret. Frågan om behovet av änd- ringar i civilförsvarslagstiftningen kommer att behandlas särskilt.

3.8 Expropriation av vanvårdad egendom

3.8.1 Gällande rätt

Jord- och skogsbruk Enligt 1947 års lag om uppsikt å jordbruk åligger det lantbruksnämnd att hålla uppsikt över att brukningsdelar som uppgår till viss storlek inte vanhävdas. Kan nämnden inte komma till rätta med konstaterade missför- hållanden, kan länsstyrelsen i vissa fall före- lägga vite. Konstateras synnerligen grov vanhävd föreligga kan egendomen i vissa fall inlösas enligt 1947 års lag om tvångs- inlösen av vanhävdad jordbruksegendom. Sistnämnda lag kan ses som ett komple- ment till uppsiktslagen.

I proposition 1969:134 har föreslagits att den ovannämnda uppsiktslagen skall er-

sättas med en ny lag, benämnd jordhävds- lag samt att vissa jämkningar i anslutning därtill skall företagas i den därmed sam- manhängande inlösenlagen. Syftet med den föreslagna jordhävdslagen anges vara ute- slutande att främja rationaliseringsverksam- heten på jordbrukets område och skydda resultatet av denna verksamhet.

Enligt 1 5 första stycket 9 ExL kan ex— propriation vidare ske för att på det all- männas bekostnad åstadkomma skogsåter- växt på skogsmark som genom kalhugg- ning eller på annat sätt lagts öde och inte utgör nödig betesmark. Bestämmelsens be- tydelse begränsas av att genom 1948 års skogsvårdslag öppnats möjligheter för skogs- vårdsstyrelsen att förmå markägaren att vid- taga erforderliga åtgärder samt i nödfall ut— verka domstols förordnande att åtgärderna får vidtagas av styrelsen på markägarens bekostnad.

Samtliga nu berörda bestämmelser och förslag har utförligt behandlats i den sär- skilda sekretariatsutredningen.

Till ämnesområdet kan vidare i viss mån sägas höra stadgandet i I 5 första stycket 10 ExL om expropriation av flygsandsfält. Detta har närmare behandlats i annat sam- manhang.

Andra områden

Utöver de fall som berörts i föregående av- snitt saknas möjlighet att tvångsinlösa fast egendom på den grund att egendomen eller bebyggelsen därå vanvårdats. Man har i stället sökt avhjälpa uppkommande missför- hållanden genom förelägganden av olika slag.

Enligt 1958 års hälsovårdsstadga (HvS) gäller att bostadshus m.m. skall underhål- las och skötas så att sanitär olägenhet inte uppstår för personer som uppehåller sig där. Försumliga husägare kan av hälso- vårdsnämnden vid vite åläggas att vidtaga erforderliga åtgärder. Möjlighet finns även för nämnden att på den försumliges bekost— nad låta verkställa erforderligt arbete e. d.

Enligt 1959 års byggnadsstadga (BS) skall byggnad underhållas så att hållfastheten in- te äventyras samt brandfara, sanitär olägen-

• Sida 109
•  Original

het eller vanprydnad inte uppkommer. Ef- tersätter fastighetsägaren dessa åligganden kan byggnadsnämnden vid vite ålägga ho- nom att sätta byggnaden i stånd. I vissa fall kan även föreskrivas att byggnaden skall ri- vas. Fastighetsägare som fått sig ålagt att sätta byggnad i stånd har viss möjlighet att _ i stället för att efterkomma föreläggandet — riva byggnaden inom den i föreläggandet angivna tiden.

Tomt och annan för bebyggande avsedd fastighet skall enligt BS hållas i vårdat skick. Eftersätter ägaren sina skyldigheter i denna del kan byggnadsnämnden förelägga honom att fullgöra dem vid vite.

BS” bestämmelser är i nu berörda delar tillämpliga endast inom vissa planområden. Rörande byggnader som är belägna i hu- vudsak utanför dessa områden lämnas emellertid vissa bestämmelser i naturvårds- lagen. Har en sådan byggnad lämnats att förfalla alltför kraftigt har länsstyrelsen vis- sa möjligheter att ingripa med vitesföreläg- gande.

Även 1962 års brandstadga ger vissa möj- ligheter för myndigheterna att övervaka att byggnader hålls i försvarligt skick.

Värdet av samtliga bestämmelser om möj- lighet att förelägga vite förringas i viss mån av att det i praxis1 ansetts att förelagt vite inte skall dömas ut när det visar sig att brist på tillgångar hindrat den förpliktade att full- göra föreläggandet.

Samtliga ovan berörda bestämmelser har närmare behandlats i den särskilda sekreta- riatsutredningen.

3.8.2 Utredningen: Överväganden och förslag

Jord- och skogsbruk De ovanberörda reglerna om rätt till ex- propriation av jordbruksegendom eller skogsmark på grund av vanhävd etc. synes ha tillämpats i mycket ringa omfattning. Från flera håll har ifrågasatts om behov över huvud föreligger av en sådan lagstift- ning. I vad avser jordbruk kan detta på sätt och vis vara begripligt med hänsyn till att statsmakterna f.n. räknar med att ett stort

antal jordbruk i framtiden kommer att upp- höra som självständiga företag varvid den odlade jorden i viss utsträckning kan kom- ma att användas för annat ändamål än jord- bruk. Det skulle därför möjligen kunna gö- ras gällande att det ligger föga i linje med den förda jordbrukspolitiken att samtidigt lagstifta om rätt till tvångsinlösen av viss jordbruksmark som inte hålls i god hävd. Det är emellertid en sak för sig att man läg- ger ned vissa jordbruk som inte har rimliga möjligheter att, ensamma eller i förening med annan jord, utvecklas till tekniskt och ekonomiskt bärkraftiga enheter. En annan sak är däremot att man önskar förmå bru- kare av bärkraftig eller utvecklingsbar jord att väl hävda denna. En lagstiftning som gör det möjligt att ingripa mot försumliga brukare av sådan jord ligger otvivelaktigt väl i linje med den förda jordbrukspolitiken. En sådan lagstiftning måste dessutom be- traktas som ganska harmlös; den riktar sig ju endast mot påtagligt försumliga brukare, medan personer som någorlunda väl häv- dar sin jord inte berörs av bestämmelsen.

Den närmare utformningen av en lagstift- ning av berört slag torde lämpligen böra föl— ja i stort sett samma riktlinjer som hittills. I första hand bör man sålunda försöka förmå försumliga brukare att frivilligt gå med på att sätta jord och skog i godtagbart skick. Lyckas inte detta bör förelägganden till- gripas. Den nuvarande skogsvårdslagen och den föreslagna jordhävdslagen torde på ett ändamålsenligt sätt tillgodose de föreliggan— de behoven i det övervägande antalet fall. Emellertid kan man inte komma ifrån att det alltid finns personer som av olika skäl inte kan förmås att ställa sig givna föreläg— ganden till efterrättelse, det må antingen bero på ekonomisk omöjlighet eller tredska i största allmänhet. Gentemot dessa perso- ner bör man ha möjlighet att ingripa även med tvångsåtgärder av så kvalificerat slag som expropriation. Sådana ingripanden mås- te emellertid — liksom hittills _ reserveras för fall av svår vanvård. Av mindre bety- delse är om sådan vanvård redan förelig-

1 Se bl. a. H 1954: 389.

• Sida 110
•  Original

ger eller om den endast kan befaras. Lyc- kas expropriationssökanden göra sannolikt att allvarlig risk för svår vanvård förelig- ger om expropriation inte kommer till stånd bör detta i och för sig vara expropriations- grundande.

I sakens natur ligger att tvångsinlösen inte kan komma till stånd annat än om den som önskar expropriera klart visar sin av- sikt att återställa hävden på egendomen, dvs. sätta jorden i gott stånd igen. Det- samma gäller naturligen vid expropriation av svårt skadad eller eljest vanvårdad skogs- mark.

Mot bakgrund av det anförda föreslås att expropriation av jordbruks- och skogsmark får äga rum i sådana fall då grov vanvård antingen visats föreligga eller kan befaras uppkomma. Syftet med expropriationen skall vara att bringa egendomen i hävd. Ut— trycket >>hävd>> bör, såvitt avser odlad jord, tolkas på samma sätt som i gällande upp- siktslagstiftning. Ändras denna kommer så- ledes expropriationslagstiftningens hävdbe- grepp att ändras i motsvarande män. I skogsvårdslagstiftningen förekommer inte uttrycket >>hävd>>. Tillräcklig ledning för att tolka dess innebörd i nu ifrågavarande sam- manhang torde emellertid, såvitt avser skogsmark, erhållas vid en jämförelse med de anspråk på markägaren som uppställts i gällande skogsvårdslag.

En lagstiftning av nu skisserat slag kom- mer säkerligen att tillämpas i mycket ringa utsträckning. Den gällande och den för framtiden föreslagna uppsiktslagstiftningen ger nämligen goda möjligheter att komma till rätta med huvuddelen av de problem som kan tänkas uppkomma på detta områ- de. Det måste emellertid vara värdefullt att ha tillgång till det ytterligare påtrycknings- medel som en lagstiftning om tvångsinlösen av illa hävdad jord eller skogsmark kan ut- göra mot en försumlig brukare. Inom ut- redningen har även omvittnats att ett behov av en sådan lagstiftning verkligen förelig- ger, särskilt i sådana fall där jord och skogs— mark ägs av andra än den bofasta befolk- ningen.

Något behov av några mot nuvarande

106 och 107 55, ExL svarande tillämpnings- föreskrifter föreligger knappast. Det torde kunna förutsättas att tillstånd till expropria- tion inte meddelas annan än den som kan förväntas att på ett från allmän synpunkt lämpligt sätt ta hand om den vanvårdade egendomen, det må sedan vara frågan om ett allmänt eller enskilt subjekt. Likaledes kan förutsättas att Kungl. Maj:t även utan uttrycklig lagregel därom tillräckligt beak- tar seriösa erbjudanden från fastighetsäga- rens sida att själv avhjälpa de expropria- tionsgrundande bristfälligheterna.

Andra områden

De allmänna intressen som i förevarande sammanhang främst kommer i förgrunden är dels önskemålet att natur och stadsland— skap inte förfulas grovt av förfallna och vanprydande byggnader och tomter, dels och framför allt önskemålet att bereda be- folkningen godtagbara bostäder och arbets- lokaler m.m. Med i bilden finns under- stundom också önskemålet att kunna för- hindra onödiga rivningar.

Intresset av att natur och stadslandskap inte förfulas grovt av förfallna och vanpry- dande byggnader torde i allt väsentligt till- godoses genom bestämmelserna i främst BS och naturvårdslagen. En tredskande fastig- hetsägare kan dock stundom i stötande grad fördröja verkställigheten av beslut.

I de fall när inte byggnaderna utan den omkringliggande tomtmarken etc. är van- vårdad till den grad att den utgör ett stö- rande inslag i sin omgivning är möjlighe- terna att komma till rätta med en tredskan- de fastighetsägare ännu mindre goda. Utan- för område med fastställd generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplans- bestämmelser finns över huvud inga möj- ligheter. Inom sådana områden kan där- emot tillgripas vitesföreläggande enligt BS. Ett sådant föreläggande kan emellertid på lång sikt aldrig bli särskilt effektivt mot en fastighetsägare, som är inställd på att i det längsta underlåta att ställa sig lämna- de föreskrifter till efterrättelse. Verkställig- heten kan fördröjas i betydande mån ge— nom överklagande och även om rättelse

• Sida 111
•  Original

nödtorftigt vinns för stunden skapas inga garantier för att fastigheten framdeles hålls i tillfredsställande skick.

När det gäller att förhindra att en bygg- nad vanvårdas i sådan utsträckning att där bosatta eller arbetande personer inte kan sägas ha godtagbara bostäder och arbetslo- kaler får nu gällande lagstiftning anses rela- tivt ändamålsenlig i normalfallet. Det har från flera håll omvittnats att flertalet fastig— hetsägare godvilligt ställer sig byggnads- och hälsovårdsnämndernas påpekanden och fö- relägganden till efterrättelse. I vissa fall sak- nar fastighetsägarna emellertid de ekono- miska resurser som erfordras för att föreläg- gandena skall kunna efterkommas. Föreläg- gandena blir i dessa fall verkningslösa ge- nom att förelagt vite inte heller kan ut- dömas. I ett mindre antal fall sker slutligen överklaganden i rent förhalningssyfte. Dessa fall tar oftast mycket lång tid att få avgjor- da vilket de personer som bor eller arbetar i byggnaden blir lidande på. Genom att en- dast utföra nödtorftiga reparationer och systematiskt överklaga alla förelägganden är det faktiskt möjligt att under lång tid hålla standarden i en fastighet på en nivå som ligger klart under vad som kan anses god- tagbart.

Nära samband med det närmast föregå- ende har önskemålet att förhindra onödiga rivningar. Det— händer nämligen understun- dom att en fastighetsägare systematiskt för- sämrar standarden på sitt hus så långt att rivning blir ofrånkomlig.

Av det ovanstående framgår sålunda att ett visst behov finns av att kunna ingripa kraftigare än vad som f.n. är möjligt. Det bör emellertid starkt betonas att behovet av sådana ingripanden är begränsat till ett litet antal fall av undantagskaraktär. Det är då fråga om fastighetsägare som av ekonomis- ka eller andra skäl är oförmögna att sköta sina fastigheter på ett godtagbart sätt eller sådana som systematiskt utnyttjar dem till det yttersta utan hänsyn till vare sig om- givningen eller de personer som bor eller arbetar i byggnaderna. I dessa fall är det angeläget att samhället får möjlighet att in- gripa och vidtaga erforderliga åtgärder.

När varken anvisningar eller förelägganden hjälper återstår endast att tvångsinlösa fas- tigheterna.

En första förutsättning för att tvångsin— lösen skall få komma till stånd i de nu ifrå- gavarande fallen måste vara att grov van- vård antingen visas föreligga eller kan för- väntas uppkomma på en fastighet. Vilken bevisning som bör krävas måste uppenbar- ligen bli beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Otvivelaktigt bör det emellertid vara en expropriationsgrundan- de omständighet att en person erhållit före— lägganden att hålla sin fastighet i stånd vil- ka han underlåtit att rätta sig efter. Ex- propriation bör också kunna tillgripas i så- dana fall då det kan otvetydigt visas att en person systematiskt vanvårdar en byggnad. Förutsättning för att expropriation skall till- gripas bör alltså vara att fastighetsägaren klart visat brist på intresse eller förmåga att hålla fastigheten i skick eller sätta den i stånd.

Syftet med en expropriation måste i nu förevarande fall vara att hålla egendomen i ett allmänt godtagbart skick. När fråga är om bebyggelse kan detta innebära antingen att denna sätts i stånd eller _ om ingripan- det sker vid ett framskridet stadium av van- vård _ att den rivs och ersätts med en ny och mera ändamålsenlig bebyggelse. Vilket alternativ som tillgrips måste bli beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Av expropriationssökanden bör emellertid krävas att han i ansökningen klart anger för vilket alternativ expropriation söks.

Mot bakgrund av det anförda föreslås att expropriation får äga rum _ förutom i de ovan skisserade jord- och skogsbruksfallen _ om grov vanvård föreligger eller kan för- väntas uppkomma på fast egendom samt expropriationen är nödvändig för att bringa egendomen i hävd. Med sistnämnda formu- lering avses att uttrycka att egendomen skall hållas i sådant skick som med hänsyn till dess avsedda användning skäligen kan ford- ras av dem som bor eller arbetar där eller som bor eller uppehåller sig i dess närhet. En viss ledning kan i denna del erhållas i gällande rätts bestämmelser om åtgärder för

• Sida 112
•  Original

undvikande av vanprydnad, sanitär olägen- het etc.

Även om det sannolikt mest kommer att bli kommuner som begagnar sig av den här föreslagna expropriationsrätten, bör det inte helt uteslutas att även en enskild person ibland kan komma i fråga som expropriant.

3.9 Expropriation för kulturella ändamål

3.9.1 Gällande rätt

Lagregler om skydd för sådan fast egendom som är att anse som särskilt värdefull från kulturell synpunkt förekommer på några ställen i lagstiftningen. Enligt 1 5 första stycket 12 ExL kan expropriation således äga rum för att bevara kulturhistoriskt syn- nerligen märklig bebyggelse eller synnerli- gen märklig fast fornlämning som inte kan tryggas på annat sätt eller för att bereda er- forderligt utrymme däromkring. Enligt 44 a % BL _ den s.k. Lex Gamla Stan _ kan expropriation i viss utsträckning ske av mark inom eller i omedelbar närhet av tät- bebyggt område som med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller kravet på ända- målsenlig bebyggelse är i behov av en så ge- nomgripande ombyggnad att den inte lämp- ligen kan företagas annat än i ett samman- hang. Härutöver finns vissa lagregler av in- tresse i 1960 års byggnadsminneslag och 1942 års fornminneslag. Enligt dessa lagar kan i viss utsträckning meddelas skyddsföre- skrifter för märkliga byggnader och forn- minnen. Samtliga nu berörda lagrum och lagar har ingående behandlats i den sär- skilda sekretariatsutredningen.

3.9.2 Utredningen: Överväganden och förslag De nu gällande bestämmelserna om expro— priation för kulturella ändamål bärs obe- stridligen upp av starka behov. Det förefal- ler emellertid knappast lämpligt att exprop- riationsbefogenhet för dessa skilda men närbesläktade ändamål skall behöva grun- das på bestämmelser på olika håll i lag- stiftningen. I fråga om bebyggelseexpropria- tion är bestämmelsernas inbördes samband

alldeles särskilt påtagligt. Vissa smärre skilj- aktigheter föreligger emellertid mellan de olika bestämmelserna. Framställningen åter- kommer härtill i det följande. Av motiven framgår dessutom att bestämmelserna delvis är avsedda att tillgodose olika behov.

Det framstår som naturligt och lämpligt att i första hand bestämmelserna i 1 ?; första stycket 12 ExL och 44 a % BL _ vilka en- ligt sin ordalydelse till stor del täcker var- andra _ får sin plats i ett och samma lag- rum. Inför en sådan reform synes emeller- tid några detaljer i bestämmelserna förtjäna särskild uppmärksamhet.

Till en början kan sålunda anmärkas att föremålet för bebyggelseexpropriation enligt 1 & första stycket 12 ExL är »kulturhisto- riskt synnerligen märklig bebyggelse». I 44 a & BL återigen har begagnats uttrycket »äldre bebyggelse, som det av historiska el- ler kulturhistoriska skäl är angeläget att hål- la i värdigt skick». (Bestämmelsen i 1 5 första stycket 12 ExL anknyter, som tidiga- re nämnts, i huvudsak till 1 & byggnadsmin- neslagen, även om den efter 1963 års änd- ring av >>byggnad» till »bebyggelse» fått en mera självständig ställning och inte längre spelar rollen av ett rent komplement till nyssnämnda lag.) De inbördes olika formu- leringarna är emellertid huvudsakligen lag- tekniskt betingade och torde sakligt sett knappast kunna tas till intäkt för att graden av märklighet hos bebyggelsen skall bedö- mas efter väsentligt skilda normer enligt de olika lagrummen. Vad beträffar stadgandet i 1 5 första stycket 12 ExL kan för övrigt framhållas att dess särskilt restriktiva ut- formning synes ägnad att onödigtvis tynga och komplicera utredningen i expropria- tionsärendena. Frågan huruvida expropria- tionstillstånd är motiverat i det enskilda fallet bör kunna prövas utan alltför tyng- ande jämförelser med de rekvisit som upp- ställts i byggnadsminneslagen. Det ligger också i sakens natur att expropriationstill- stånd inte bör meddelas annat än då åtgär- den förestavas av ett starkt behov.

I 1 5 första stycket 12 ExL används ut— trycket »bevara» bebyggelsen medan 44 a €; BL har uttrycket »hålla i värdigt skick».

• Sida 113
•  Original

Uttrycken förefaller ungefär jämbördiga; möjligen är »bevara» något mer långtgåen- de. Det förhållandet att det sistnämnda ut- trycket föredragits i det nu framlagda för- slaget bör dock inte förstås så att avsikten är att göra någon ändring i vad som för när- varande rent faktiskt gäller.

Vad härefter beträffar frågan om expro- priationsområdets avgränsning gäller enligt 1 5 första stycket 12 ExL att expropriatio- nen får avse den mark där själva bebyggel- sen står samt vid behov erforderligt utrym- me däromkring. Expropriation enligt 44 a % BL kan dessutom omfatta sådan närbelägen mark som drar väsentlig nytta av de i lag- rummet angivna saneringsåtgärderna. I sist- nämnda hänseende kan bestämmelsen sägas ha nära samband med reglerna om värde- stegringsexpropriation i 44 % BL. Som fram- går av den följande framställningen har an- ledning ansetts föreligga att särskilt övervä- ga frågan om behovet att vidga befogenhe- ten att expropriera med anledning av väntad värdestegring eller nytta. I denna del hänvi- sas till framställningen under mom. 3.12. Med hänsyn till vad där föreslås saknas an- ledning att i detta sammanhang förorda an- nan avgränsning av expropriationsområdet än den som tills vidare gäller enligt 1 % första stycket 12 ExL.

Såväl 1 % första stycket 12 ExL som 44 a & BL innehåller speciella begränsningar i expropriationsrätten, motiverade av hän- syn till enskilda intressen. Enligt det först- nämnda lagrummet får sålunda inlösen ske endast om bebyggelsen inte kan tryggas på annat sätt, medan 44 a & BL innehåller be- stämmelser som går ut på att skälig hänsyn skall tas till markägares önskemål att för- ena sig med staden om åtgärderna och gjor- da utfästelser att bidraga till deras genom- förande. Vad beträffar villkoret enligt först- nämnda lagrum kan sägas att detsamma knappast behöver särskilt omnämnas i lag- texten med hänsyn till Kungl. Maj:ts all- männa prövningsskyldighet beträffande be- hovet av expropriationstillstånd. Samma synpunkter gör sig i allt väsentligt gällande också beträffande den återgivna bestämmel- sen i 44 a & BL. Det förefaller inte troligt att

Kungl. Maj:t skulle medge expropriations- tillstånd i ett läge då den enskilde fastig- hetsägaren klart visar att han är i stånd att vidtaga erforderliga åtgärder på egen hand eller på ett fruktbart sätt samverka med kommunen vid genomförandet av åtgärder- na. Vid bedömningen av behovet av uttryck- liga föreskrifter härom framstår det därför som lämpligast att överlämna åt Kungl. Maj:t att göra en allmän prövning av samt- liga föreliggande omständigheter i det sär- skilda fallet utan att vara alltför hårt bun- den av olika detaljföreskrifter. I praktiken torde det f. ö. inte bli fråga om någon stör- re skillnad gentemot vad som f.n. gäller. Vad beträffar den berörda bestämmelsen i 44 a & BL kan särskilt tilläggas att det väl får anses ligga i sakens natur att vederbö- rande kommun ofta själv har ett starkt in- tresse av att i görlig mån söka förmå de en- skilda fastighetsägarna att medverka, sär- skilt med hänsyn till de oftast stora kostna- derna och det ringa ekonomiska utbytet av dessa mera särpräglade saneringsföretag. Det förefaller därför föga sannolikt att en- skilda som verkligen har vilja och förmåga att medverka utan bärande skäl skulle kom- ma att utestängas från sådan medverkan.

I nu förevarande sammanhang bör även uppmärksammas de fördelar för alla par- ter som är förknippade med möjligheten för kommunen att efter saneringen upplåta den inlösta marken med tomträtt. Härige— nom kan de enskildas intressen av att få bo eller ha sin verksamhet kvar i den gamla miljön i stor utsträckning tillgodoses, samti— digt som man tar tillvara tomträttens gynn- samma effekt när fråga är om att lösa komplicerade samordningsproblem mellan de olika fastigheterna samt bevara det upp- nådda saneringsresultatet. Det bör emeller- tid överlåtas åt kommunerna att själva av- göra i vilken utsträckning tomträttsupplå- telse skall komma till stånd. Det kan inte heller anses lämpligt att införa bestämmel— ser om något slags optionsrätt för expro- priaten, enär sådana med nödvändighet mås- te bli ganska komplicerade (jfr mom. 3.2.8).

I fråga om expropriation för bevarande av fast fornlämning synes någon ändring i

• Sida 114
•  Original

vad som f. n. gäller inte erforderlig. Av skäl som anförts i anslutning till reglerna om be- byggelseexpropriation bör dock uttrycket »synnerligen märklig» ersättas med uttryc- ket »märklig».

I 108 & andra stycket ExL finns vissa särskilda regler om förfarandet m.m. vid expropriation av här åsyftat slag. Bl.a. fö— reskrivs att expropriationsfrågan enligt 1 % första stycket 12 ExL bara får väckas av riksantikvarien. Givetvis bör riksantikva- rien regelmässigt kopplas in vid expropria- tioner av hithörande art. Tillräckliga skäl kan emellertid knappast anses föreligga att denne skall ha en exklusiv rätt att väcka fråga om expropriation. Det synes fullt tillräckligt att riksantikvarien får tillfälle att i vanlig ordning avge yttrande i exprop- riationsärendena, något som torde komma att ske även utan särskild föreskrift härom. Inte heller bör riksantikvariens tillstyrkan- de uppställas som ett oeftergivligt krav, lika litet som detta gjorts i fråga om de fall som avses med Lex Gamla Stan. Det synes inte heller nödvändigt att, såsom f.n., i lagen ange vilka subjekt som skall kunna bevil- jas expropriationstillstånd. Man torde näm- ligen med fog kunna utgå ifrån att Kungl. Maj:t ger tillstånd bara åt sådana subjekt som anses kunna på ett betryggande sätt ta hand om egendomen, de må sedan vara of- fentliga eller enskilda. I sakens natur torde emellertid ligga att expropriationstillstånd inte annat än undantagsvis kan tänkas kom- ma att medges enskilda.

3.10 Expropriation för naturvård och fritidsändamål

3.10.1 Gällande rätt

Bestämmelser om expropriation för natur- vårdsändamål finns f. n. i 1 5 första stycket 11 ExL där ändamålet anges vara att beva- ra område som nationalpark, naturreservat eller naturminne. Begreppen definieras när- mare i naturvårdslagen. Sistnämnda lag in- nehåller också bestämmelser om möjlighet att utan samband med expropriation avsät- ta område som nationalpark etc. samt be-

stämmelser om möjlighet att meddela sär- skilda föreskrifter om skydd för landskaps- bilden.

Naturvårdslagens regler om naturreservat har en sådan utformning att dessa områ- den även kan användas för att tillgodose behovet av mark för allmänhetens frilufts- liv. Sistnämnda ändamål kan även i viss mån tillgodoses genom samma lags bestäm- melser om strandskyddsområde. Slutligen bör i sammanhanget erinras om möjlighe- terna enligt 18 och 41 55 andra styckena BL att inom område med fastställd gene- ralplan eller stadsplan lösa in mark som i planen avsetts till bl. a. idrottsområde.

Några lagregler som direkt tar sikte på behovet av mark för fritidsbebyggelse finns inte f.n. Man är i denna del hänvisad till bestämmelserna om expropriation för bebyg- gelse i allmänhet, främst stadgandet i 1 % första stycket 16 ExL.

I sitt betänkande »Friluftslivet i Sverige, del II» (SOU 1965: 19) har 1962 års fritids- utredning föreslagit vissa utvidgningar av bl.a. 1 % första stycket 11 ExL i syfte att möjliggöra inrättandet av friluftsbad, små- båtshamn eller annan anläggning för all- mänhetens friluftsliv.

Samtliga här berörda lagregler, institut och lagförslag har ingående behandlats i den särskilda sekretariatsutredningen.

3.102 Utredningen: Överväganden och förslag

Nu gällande regler om expropriation för na- turskyddsändamål synes i huvudsak vara väl avvägda. Anledning saknas att i detta hän- seende göra någon ändring, i vart fall i vad avser bestämmelsen i 1 5 första stycket 11 ExL. Bestämmelsen i 108 % första stycket ExL skall behandlas senare.

En fråga som i detta sammanhang förtjä— nar viss uppmärksamhet är följande. Det fö- rekommer på sina håll att markägare i inte ringa utsträckning låter åker och äng växa igen med värdelös skog, mången gång till stort förfång för landskapsbilden. I skärgår- den har t. ex. granens utbredning på senare år blivit ett allt större problem. På en del

• Sida 115
•  Original

håll i landet förekommer också skogsplante- ring på öppen mark utan hänsyn till natur- vårdssynpunkter varigenom ibland stora skönhetsvården går till spillo. Dessa tenden- ser är oroande och det framstår som ange- läget att medel skapas som gör det möjligt att få till stånd en ändring när missförhål- landen av nu berörd art konstateras. Proble— met bör emellertid knappast i första hand lösas genom att en expropriationsmöjlighet tillskapas med tanke på hithörande fall. Snarare synes en komplettering av natur- vårdslagens regler om skydd för landskaps- bilden vara påkallad. En sådan komplette- ring bör snarast komma till stånd. Det fal- ler emellertid utom ramen för expropria- tionsutredningens uppdrag att utarbeta för- slag till erforderliga bestämmelser i ämnet.

I sammanhanget bör även något beröras de problem som uppkommer på grund av att det ankommer på länsstyrelsen att för- klara ett område för naturreservat eller frid- lysa ett naturföremål som naturminne me- dan det ankommer på Kungl. Maj:t att med- dela tillstånd till expropriation för samma ändamål. I och för sig skulle man Väl kun- na tänka sig att man i de fall då det blir fråga om expropriation flyttar över hand— läggningen av ärendet i hela dess vidd till Kungl. Maj:t, i likhet med vad som f.n. gäller ärenden angående meddelande av koncession för elektriska starkströmsledning- ar i vilka fråga om rätt till expropriation förekommer. En sådan åtgärd förefaller clock onödigt vittgående i detta fall. Det tor- de vara fullt tillräckligt att Kungl. Maj:t före prövningen av frågan om expropria- tionstillstånd inhämtar yttrande från läns— styrelsen. Naturligtvis bör länsstyrelsen å sin sida inte slutligt pröva ett ärende där det upplyses att expropriation är aktuell in- nan frågan om expropriationstillstånd av- gjorts. I avbidan härpå kan ärendet lämpli- gen förklaras vilande. Några uttryckliga fö- reskrifter härom fordras knappast.

Som fritidsutredningen framhållit (SOU 1965:19, se sekretariatsutredningen) fyller bestämmelserna om expropriation för natur- skyddsändamål också i viss mån behovet av inlösenregler beträffande mark som krävs

för rena frz'tidsändamål.1 Reglerna om na- turreservat torde nämligen i allt väsentligt täcka föreliggande behov av mark för fri- luftsområden (fritidsreservat) varför någon utvidgning av de befintliga inlösenreglerna inte framstår som påkallad i denna del. Det- samma gäller även i stor utsträckning beho- vet av expropriationsrätt för att möjliggöra kollektiva anläggningar för det rörliga fri- luftslivet.

Önskemålet om vidgade inlösenbestäm- melser för fritidsändamål avser sålunda främst behovet av mark för vissa kollektiva anläggningar för det rörliga friluftslivet samt mark för fritidsbebyggelse. Vad beträffar det förstnämnda ändamålet kan till en bör— jan anmärkas att samtliga de typer av an- läggningar om vilka fritidsutredningen ta- lar2 i och för sig torde inrymmas under 9 & naturvårdslagen. Detta synes också gälla beträffande småbåtshamnar, åtminstone så- dana som står öppna för envar. Problemet synes sålunda uteslutande angå behovet av expropriationsrätt för vissa anläggningar utanför naturreservaten. Detta behov kan väl i och för sig _ som fritidsutredningen funnit _ inte sägas vara särskilt omfattande. Merendels torde det röra sig om anlägg— ningar av begränsad omfattning varför möj- ligheterna att på frivillighetens väg förvärva mark för dem måste sägas i allmänhet vara rätt goda. Undantagsvis kan emellertid fö— rekomma att oöverstigliga svårigheter upp— står, framför allt om behov uppkommer att komplettera eller utvidga en redan befintlig anläggning. En expropriationsrätt framstår med hänsyn därtill som motiverad. Det lig- ger emellertid i sakens natur att restrikti- vitet måste iakttagas när det gäller exprop-

1 Samtliga termer används i förekommande fall i enlighet med de definitioner som givits i expropriationsutredningens yttrande över fri- tidsutredningens förslag, se sekretariatsutred- ningen, dock med dels det tillägget att inom begreppet fritidsbebyggelse torde falla även bebyggelse av typen semesterhem för visst företag eller organisation, dels det förtydli- gandet att med annat fritidsändamål än fri- tidsbebyggelse närmast åsyftas friluftsliv. ? Friluftsgård, småbåtshamn som inte kan an- ses främja den allmänna samfärdseln samt campingplats som inte ingår i ett naturreser- vat.

• Sida 116
•  Original

riationstillstånd för anläggningar av detta slag. I allmänhet torde tillstånd inte böra lämnas utan att det blivit tillfredsställande ådagalagt att anläggningen är ägnad att till- godose ett viktigt behov. Det bör vidare fordras av sökanden att han påvisar sär- skilda skäl som talar för att anläggningen skall placeras just på den begärda platsen. Särskild hänsyn bör även tas till lantbruks— nämndens synpunkter på förekommande jordbruks— och skogsbruksfrågor samt till markkommunens intressen i sammanhang- et. Dessa frågor kommer närmare att be— lysas nedan i samband med frågorna om expropriation för fritidsbebyggelse.

Med hänsyn till det nära samband som föreligger mellan idrott och friluftsliv sy— nes det knappast motiverat att låta expro- priationsrätt gälla uteslutande till förmån för det ena av dessa båda ändamål. Också beträffande idrottsanläggningar kan ibland föreligga stora svårigheter att skaffa behöv- lig mark. Expropriationsrätt bör därför fö- religga även i detta hänseende.

Ett gemensamt krav i fråga om alla an- läggningar för vilka expropriation skall kunna ske bör vara att de i princip blir till- gängliga för envar. Anläggningar som står öppna endast för medlemmarna i viss slu- ten förening eller organisation bör däremot lämnas utanför. En mellanställning intages av sådana föreningar som visserligen i prin- cip står öppna för envar men där möjlig— heterna att vinna inträde i praktiken begrän- sas på olika sätt. Någon generell regel om hur dessa bör bedömas kan knappast ges utan denna fråga får överlämnas åt rätts- tillämpningen.

Vad härefter beträffar önskemålet om ex- propriationsmöjlighet i fråga om mark för fritz'dsbebyggelse1 kan till en början fram- hållas att det allmänna intresset här ofta gör sig gällande i mindre mån än i fråga om övriga i detta avsnitt berörda ändamål. In- tresset inriktar sig främst på de fall när fråga är om att utvidga ett redan befintligt område för fritidsbebyggelse. I en sådan si- tuation framstår otvivelaktigt urvalsmöjlig— heterna ofta som starkt begränsade. När det gäller helt nya områden utan sammanhang

med ett tidigare befintligt fritidsområde tor- de däremot dessa möjligheter vanligen vara så stora att behov av ett tvångsförfarande knappast kan anses föreligga. Skulle ett så— dant behov uppkomma bör dock expropria- tion kunna användas med hänsyn till såväl folkhälso- som markhushållningssynpunk- ter. Ett visst indicium på att ett sådant be- hov verkligen föreligger torde vara att mar— ken vid planläggning avsetts för fritidsbe— byggelse. Planens betydelse bör dock inte överdrivas i de fall när det är fråga om en mera översiktlig planläggning.

Vid utformningen av lämplig lagregel om expropriation av mark för fritidsbebyggelse måste beaktas ett flertal delvis motstående intressen. Hänsyn är sålunda att ta till mark- kommunens önskemål beträffande bebyggel— sens lokalisering m.m. samt till lantbruks- nämndens synpunkter på förekommande jord— och skogsbruksfrågor och den enskilde fastighetsägarens intresse av att i fortsätt— ningen få behålla och bruka sin mark.

Det kommunala intresset i denna fråga torde närmast inrikta sig på önskemålet att fritidsbebyggelsen lokaliseras till den vid varje tidpunkt lämpligaste platsen inom kommunens område. Otvivelaktigt har markkommunen ett stort intresse av att denna bebyggelse placeras på ett sådant sätt att den i övrigt låter sig väl infogas i den kommunala planeringen. Detta intresse sy- nes emellertid i stor utsträckning kunna tillgodoses genom EL:s bestämmelser om planläggning.

Frågan om expropriation bör få ske utan- för den egna kommunens område skall be— handlas senare.

Vad härefter beträffar lantbruksnämn- dens intressen i sammanhanget kan till en början erinras om vissa uttalanden av che- fen för justitiedepartementet i anslutning till 1949 års ändringar i ExL (prop. 1949: 184 s. 74). Han tog vid detta tillfälle upp det problem som uppkommer då intresset av tätorternas utveckling kolliderar med in-

1 Begreppet tas i fortsättningen i vidaste be- märkelse; häri inbegrips således också ser- viceanordningar m. in. som krävs för sådan bebyggelse.

• Sida 117
•  Original

tresset av att områden som är särskilt läm- pade för jordbruk bibehålls för denna an- vändning. Därvid framhölls att detta var en fråga som borde uppmärksammas vid ge- neral- och regionplaneringen. Det var enligt hans uppfattning självklart att, sedan man därvid preciserat vilka områden som skulle bibehållas för jordbruksändamål och vilka som avsågs för tätorternas utveckling, en- dast de senare områdena borde kunna ex- proprieras för detta ändamål. Skulle frågan om expropriation undantagsvis uppkomma redan innan denna uppdelning avgjorts vid general— och regionplanering måste den emellertid beaktas i expropriationsärendet. Lantbruksnämnden borde då höras varjäm- te gemensam beredning med jordbruksde- partementet borde äga rum. Han framhöll även att man för övrigt kunde på liknande sätt få väga kommunens expropriationsin- tresse även mot andra särintressen, exempel- vis när marken i fråga tillhörde ett industri— företag som inköpt den för att säkra sitt be- hov av utrymme för väntad framtida ut- vidgning av företaget.

Ett motsvarande betraktelsesätt bör otvi- velaktigt anläggas också när det är fråga om att ta i anspråk jordbruksmark för fri- tidsbebyggelse. Det ligger i sakens natur att lantbruksnämnden alltid måste höras i ex- propriationsärenden där expropriationen syftar till ändrad användning av jordbruks- jord. Likaledes torde det ligga i sakens na- tur att man inte frångår lantbruksnämndens uppfattning annat än om mycket starka skäl talar härför. I varje särskilt fall bör emeller- tid skälens sakliga tyngd bli avgörande för hur man handlar. Man bör således inte låsa bedömningen vid visst eller vissa i lagen an- givna kriterier.

Hänsyn bör slutligen i möjlig mån tas till vissa familje- och släktintressen. Bestämmel- ser av motsvarande innebörd förekommer redan på några håll i lagstiftningen, t. ex. i jordförvärvslagen och i lagen om arrenda- tors förköpsrätt. Syftet därmed är normalt att tillgodose det traditionella jordinnehavet vilket, så länge marken avses att användas för samma ändamål som tidigare, i övervä- gande antalet fall torde väga tyngre än öns-

kemålet att använda marken för fritidsbe- byggelse.

I och för sig torde några mera betydande kollisioner med legitima familje- och släkt- intressen inte behöva inträffa annat än i un- dantagsfall. Skulle i något fall ändå upp— komma en svårlöst konflikt av denna art bör man kräva ett verkligt starkt behov av marken för fritidsbebyggelse för att jord- ägarens berörda intresse skall uppoffras.

Anledning torde saknas att medge expro- priationsrätt för enstaka tomter för fritids- bebyggelse annat än när dessa ingår i ett vi- dare sammanhang. Med hänsyn härtill lig- ger det onekligen nära till hands att, såsom fritidsutredningen föreslagit, tillgodose be- hovet av mark för detta ändamål med hjälp av sådana regler om expropriation för tät- bebyggelse som f. n. finns meddelade i 1 & första stycket 16 ExL och som i det nu fö- religgande förslaget har sin motsvarighet i de bestämmelser som skisserats i mom. 3.2 ovan. Situationen är emellertid den att in- lösen ofta sker av mark för fritidsbebyg— gelse och mark för strövområden därom- kring i ett sammanhang. Visserligen bör den exproprierande därvid i princip vara beredd att ange var inom det för inlösen avsedda området fritidsbebyggelsen skall placeras och vilka delar som avses bli strövområden. Men behoven av fritidsbebyggelse och av strövområden däromkring är ändå så sam- manvävda att det vore olyckligt om en ex- propriationsrätt för dessa båda ändamål skulle behöva grundas på bestämmelser i skilda lagrum med onödiga komplikationer vid inlösenförfarandet som följd. I sam— manhanget bör även uppmärksammas att man vid expropriation för fritidsbebyggelse måste — enligt vad ovan skisserats — ta vis— sa speciella hänsyn som inte alls eller i vart fall inte i samma utsträckning blir aktuella när fråga är om expropriation för annan tät- bebyggelse. Bestämmelser om expropriation för fritidsbebyggelse bör med hänsyn till det anförda placeras i samma paragraf som öv- riga bestämmelser om expropriation av mark för fritidsändamål.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts fö- reslås vidgade expropriationsmöjligheter för

• Sida 118
•  Original

fritidsändamål i syfte att göra det möjligt att tillgodose ett väsentligt behov av mark för sådana anläggningar för idrott och fri- luftsliv som är avsedda att hållas tillgäng- liga för allmänheten eller av mark för fri- tidsbebyggelse eller därmed sammanhäng- ande anordning. Vad som skall förstås med ett väsentligt behov torde framgå av det fö- regående. Det synes knappast erforderligt att mera i detalj ange i lagtexten, vilka spe- ciella hänsyn som bör tas i olika fall.

I 108 5 första stycket ExL finns slutligen vissa föreskrifter om expropriationsberätti- gade subjekt. En i detta sammanhang ofta diskuterad fråga är om expropriation för kommuns räkning bör få ske utanför den egna kommunens område samt om andra än kommunala subjekt över huvud bör få expropriera för avsedda ändamål utan att den kommun inom vars område marken är belägen tillstyrkt förvärvet. Direkta före— skrifter härom saknas för närvarande i stör- re utsträckning i ExL. Visserligen innehåller 111 % ExL beträffande expropriation enligt 1 % första stycket 16 en föreskrift om att sådan expropriation inte får beviljas annat än till förmån för den kommun, inom vars område marken ligger. Något motsvarande stadgande finns inte i 108 % om expropria- tion enligt 1 5 första stycket 11 för att beva- ra område såsom nationalpark, naturreser— vat eller naturminne.

Redan i ett tidigare sammanhang, nämli- gen i expropriationsutredningens förut nämnda remissyttrande över fritidsutred- ningens betänkande har något berörts lämp- ligheten av att den angivna inskränkningen i 111 % ExL utsträcks att gälla expropriation för fritidsbebyggelse. Därvid framhölls bl. a. att den ifrågavarande inskränkningen, allde- les bortsett från att det i och för sig i vissa fall kan vara tveksamt om det faller inom gränserna för den kommunala kompetensen att uppföra fritidshus inom annan kommuns område, innebär en synnerligen kraftig be- skärning av tätortskommunernas möjlighe- ter att skaffa mark till fritidsändamål för sina innevånare. Dessa kommuner har näm- ligen otvivelaktigt större intresse av att kun- na ordna för sina innevånare än vad som

normalt kan förväntas inom de tilltänkta markkommunerna. Å andra sidan bör beak- tas att de sistnämnda torde ha ett betydande intresse av att styra även fritidsbebyggelse- utvecklingen inom sina områden. Det bör emellertid inte vara omöjligt att finna en ge- nerell formel som innebär en tillfredsstäl- lande avvägning mellan båda parters in- tressen.

Den sålunda uttalade uppfattningen kan alltjämt vidhållas. Därtill bör starkt under- strykas att det oftast föreligger ett betydan- de behov för tätortskommunerna att kunna skaffa mark för fritidsbebyggelse och ströv- områden utom den egna kommunens områ- de. Expropriation enligt nu förevarande lagrum bör därför få ske även inom annan kommuns område. Det måste emellertid för- utsättas att markkommunen alltid får till- fälle att yttra sig i expropriationsärendet och att dess rekommendationer frångås ba- ra i det fall att mycket starka skäl talar emot dem.

Vad beträffar expropriation för national- park är det självklart att sådan bör få ske endast till förmån för staten. Något särskilt stadgande härom synes knappast vara be- hövligt. Inte heller vad beträffar övriga här föreslagna expropriationsändamål synes någ- ra särskilda föreskrifter i ämnet vara be- hövliga. Man torde nämligen med fog kun- na utgå från att Kungl. Maj:t inte med- delar tillstånd till inlösen åt andra subjekt än sådana som på ett betryggande sätt kan svara för egendomen, de må sedan vara all- männa eller enskilda, och som därtill har resurser att trygga det ändamål för vilket expropriationen sker. I sakens natur torde väl ligga att expropriation för fritidsändamål inte annat än möjligen i enstaka undantags- fall medges andra subjekt än kommuner.

3.11 Expropriation för diverse ändamål

Vissa expropriationsgrunder i nuvarande lagstiftning låter sig inte helt inordnas un- der de lagregler som föreslagits i det före- gående. Så är bl. a. fallet med de i 1 5 första stycket 3, 4, 6 och 8 ExL intagna bestäm- melserna om expropriation för allmän bygg—

• Sida 119
•  Original

nad, för kommunala ändamål, för samlings- och gudstjänstlokaler m. m. samt för ända- mål som är jämförbara med de i paragra- fens första—sjätte punkter uppräknade och har väsentlig betydelse för det allmänna. Både för dessa och en del andra från all- män synpunkt betydelsefulla ändamål som inte kunnat inrymmas under de hittills fö- reslagna bestämmelserna bör emellertid ex- propriationsbefogenhet finnas. Särskild be- stämmelse härom behövs alltså.

Redan av det nyss anförda framgår att den här diskuterade expropriationsregeln nödvändigtvis måste få en relativt allmänt hållen avfattning. Det rör sig här om en rad sinsemellan disparata ändamål som hänger samman med statlig och kommunal verk— samhet eller annars har väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Hit hör exempelvis behovet av utrymme för allmänna byggna- der, samlingslokaler för överläggningar, gudstjänster, undervisnings- och fritidsverk- samhet o.d., personalbostäder, barnstugor och andra serviceanläggningar i anslutning till sjukhus och andra offentliga inrättningar m. m. Inom tätbebyggelseområden kan des- sa och liknande behov i betydande omfatt- ning tillgodoses inom ramen för de bestäm- melser som föreslagits i mom. 3.2 ovan. Vissa begränsningar har emellertid införts beträffande tillämpligheten av dessa regler som för övrigt ger expropriationsbefogen- het uteslutande åt vederbörande kommun. Härtill kommer att de nyss redovisade be- hoven givetvis måste kunna tillgodoses ock— så när de gör sig gällande på andra håll än i tätorterna eller i grannskapet av dessa.

Den nödvändiga avgränsningen av lagre- gelns räckvidd synes svårligen kunna ske på annat sätt än genom en hänvisning till arten och beskaffenheten av de intressen som lag- regeln avser att tillgodose. I första hand bör härvid nämnas behovet av utrymme för byggnad, lokal eller annan anläggning för verksamhet som drivs av staten eller av kommun1 eller annan sådan menighet. Så- vitt gäller kommun och därmed jämställd menighet åsyftas självfallet bara sådana åt— gärder som faller inom ramen för kommu- nens resp. menighetens författningsenliga

kompetensområde. Att såsom i viss mån skett i gällande rätt låta denna begränsning komma till uttryck också i själva lagtexten synes överflödigt.

En lagregel av nu antydd innebörd torde i förening med övriga bestämmelser i kapit— let om expropriationsändamålen komma att helt tillgodose det behov av expropriations- befogenheter som f.n. kan bedömas före- ligga såvitt gäller statlig och kommunal verksamhet Förutom för ändamål som an- givits i det föregående bör sålunda på grundval av denna lagregel expropriation kunna medges exempelvis för att främja tu- ristväsendet inom en kommun. Det förtjä- nar framhållas att om lagregeln ges det in- nehåll som antytts nyss framtida ändringar av den kommunala kompetensen automa- tiskt kommer att återverka på expropria- tionsbefogenhetens omfattning.

Som redan antytts bör lagregeln täcka också vissa andra expropriationsbehov än som berörts nyss. I likhet med vad som gäl- ler f.n. bör sålunda exempelvis utrymme för allmänna samlingslokaler av skilda slag vid behov kunna exproprieras, oberoende av om anläggningen eller verksamheten ombe— sörjs av det allmänna eller av enskilt sub- jekt. Här liksom i andra sammanhang torde man i sista hand ha att falla tillbaka på måt- tet av det allmänintresse som talar för att expropriation bör få komma till använd- ning. Den avgränsning av bestämmelsens räckvidd som betingas härav torde få till- räckligt uttryck om i författningstexten an-

1 ExL:s kommunbegrepp torde, såvitt gäller de borgerliga kommunerna, f. n. inte inrym- ma andra än primärkommunerna, dvs. de kommunala enheter, vilkas organisation och verksamhet regleras av kommunallagen: landskommuner, köpingar och städer. Utan- för denna bestämning faller bl. a. lands- tingskommuner och kommunalförbund. Det torde inte vara nödvändigt att i detta sam- manhang ta definitv ställning till frågan huruvida dessa och andra s. k. sekundär- kommuner bör kunna tilläggas expropria- tionsrätt. Denna fråga kan nämligen med fördel prövas av Kungl. Maj:t från fall till fall i samband med att expropriationstillstånd söks. Under alla omständigheter torde sekun- därkommun formellt falla under begreppet »annan sådan menighet» i den skisserade lag- texten.

• Sida 120
•  Original

ges att den verksamhet till vars förmån ex- propriationsbefogenheten gäller skall vara av väsentlig betydelse för riket eller orten eller för viss befolkningsgrupp. Angående innebörden av det Sist angivna rekvisitet hänvisas till vad som i denna del anförts i mom. 3.5.2.

I överensstämmelse med vad som anförts nu föreslås en lagregel av innebörd att ex- propriation får äga rum även i vissa andra fall än som avses i övriga bestämmelser i kapitlet om expropriationsändamålen, näm- ligen när ändamålet med expropriationen är att tillgodose behovet av utrymme för bygg- nad, lokal eller annan anläggning för verk- samhet som är avsedd att drivas av staten eller av kommun eller annan sådan menig- het eller annars är av väsentlig betydelse för riket eller orten eller för viss befolknings— grupp-

Vad beträffar tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen torde, utöver vad som anförts i det föregående, böra till- fogas ytterligare några synpunkter.

Till en början kan framhållas att det med stöd av bestämmelsen bör vara möjligt att, liksom hittills, expropriera utrymme för en- skilda undervisningsanstalter och sjukhus, om bara den tillämnade verksamheten be- döms få den allmänna betydelse som förut— sätts i lagrummet.

Vidare ger bestämmelsen expropriations- befogenhet för samlingslokaler och liknande utrymmen i samma utsträckning som f.n. Nuvarande bestämmelser i ämnet kan alltså tjäna till ledning även vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen. Vad särskilt beträffar den närmare avgränsningen av ex- propriationsbefogenheten för allmänna sam- lingslokaler synes det för övrigt numera ligga nära till hands att anknyta till den definition av begreppet allmänna samlings- lokaler som tagits in i 1 & kungl. kungörel- sen den 24 maj 1957 (nr 367) om statslån för anordnande av sådana lokaler. Enligt denna förstås med allmänna samlingsloka- ler för allmänheten avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och stu- diearbete jämte därtill hörande erforderliga utrymmen vilka lokaler prövas behövliga

för det offentliga livet och de kulturella strävandena inom orten, särskilt med hän- syn till föreningslivets behov. Ytterligare gäller den förutsättningen att lokalerna opartiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor upplåts åt envar inom orten verksam organisation. Såsom allmänna samlingsloka- ler anses slutligen också lokaler som opar- tiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor upplåts för ungdomsverksamhet inom orten under förutsättning att lokaler- na är inrymda i samma byggnad som de 10- kaler som angivits nyss.

Ordalagen i nuvarande bestämmelser lämnar i viss mån utrymme för tvekan hu- ruvida expropriation för samlingslokaler kan genomföras i annan form än genom ianspråktagande av mark för ändamålet (»för att bereda befolkningen _ _ _ å en ort mark till byggnad för _ — _»). Även om denna expropriationsform ofta kan te sig mest praktisk bör det likväl inte möta hin- der att, om detta framstår som rimligare, välja andra former för ianspråktagandet. Som exempel kan nämnas det fall att bygg- nad visserligen förvärvats för ändamålet men befintliga hyres- eller liknande rättig- heter hindrar att den kommer till åsyftad användning. Om förutsättningar för exprop- riation i övrigt föreligger bör expropriatio- nen i sådant fall kunna gå ut på att befint- liga särskilda rättigheter i fastigheten upp— hävs. Den föreslagna utformningen av be- stämmelsen ger bl. a. möjlighet att begagna också den nu senast angivna utvägen.

På sätt framgår av den särskilda sekreta— riatsutredningen innehåller 102—105 åå ExL vissa särskilda bestämmelser om ex- propriation av mark för samlingslokaler. Bestämmelserna anger bl.a. åt vilka sub- jekt expropriationsrätt kan beviljas, vilka särskilda förutsättningar som i övrigt gäl- ler för erhållande av expropriationsrätt (sär- skild svårighet att genom avtal förvärva behövlig mark, krav på visst innehåll i bo- lagsordning, stadgar o. d.) samt de speciella förutsättningar som i detta sammanhang gäller för inträde av återlösningsrätt. I över- ensstämmelse med vad som anförts tidigare har det inte ansetts nödvändigt att i lag-

• Sida 121
•  Original

texten ta in motsvarigheter till föreskrifter av nu angiven art. Det torde få ankomma på tillståndsgivande myndighet att från fall till fall avgöra i vad mån sökanden har nödvändiga kvalifikationer för att erhålla expropriationsrätt och om tillstånd bör för- enas med villkor av särskilt slag, exempel- vis om återlösningsrätt. Vad beträffar den i 1045 intagna särskilda föreskriften om att den som sökt expropriationsrätt till mark för en på ofri grund uppförd samlingslokal äger rätt till anstånd med avflyttning under den tid som åtgår för att pröva expropria- tionsansökningen torde få hänvisas till fram— ställningen i mom. 4.3 vari bl.a. föreslås en med generell syftning avfattad bestäm- melse om sådant anstånd m.m.

Avslutningsvis skall nämnas att den nu föreslagna expropriationsregeln bör kunna utnyttjas inte bara för att skaffa utrymme för arbetslokaler o.d. utan också för att komma över utrymmen för sådana perso- nalbostäder och andra anläggningar som an- ses behövliga för att verksamheten skall kunna drivas och skötas på ett ändamålsen- ligt sätt.

3.12 Expropriation med anledning av vän- tad värdestegring m.m.

Som tidigare redovisats har vid flera till— fällen försök gjorts att lagstiftningsvägen få till stånd en samlad lösning av markvärde— stegringens problem. Numera torde allmänt inses att problemet inte lämpligen kan inom ramen för rådande samhällssystem lösas ge- nom en enda generell metod varigenom värdeökningen förs över till det allmänna. Samhällsingripandet mot oförtjänt värde- stegring har i enlighet härmed inriktats på att genom en samordning mellan åtgärder på skilda områden komma till rätta med problemet. Betydelsefulla led i dessa strä- vanden utgör bl. a. den nyligen genomförda lagstiftningen om kommunal förköpsrätt till tätbebyggelsemark samt ändringarna i tomträttslagstiftningen och i bestämmelser- na om beskattning av realisationsvinster och jordstyckningsrörelse. Väsentligt är också att kommunernas resurser att föra en aktiv

markpolitik fortlöpande stärkts, bl.a. ge— nom tillkomsten av särskilda lånemöjlighe- ter vid markförvärv för samhällsbyggnads- ändamål och för tomträttsupplåtelse.

Expropriationslagstiftningen spelar, som framhållits tidigare, en viktig roll både i frå- ga om samhällets möjligheter att motverka inte önskvärd prisstegring på mark och i fråga om möjligheterna att låta värdesteg- ringsvinster av detta slag komma samhället till godo. Åtskilliga av de reformförslag som nu förs fram syftar särskilt till att för- stärka lagstiftningens effektivitet i dessa hänseenden.

Såsom framgår av direktiven har vi inte i uppdrag att utreda möjligheterna att ge- nom expropriation åstadkomma en allmän indragning till samhället av redan uppkom— men eller väntad markvärdestegring. Där— emot ingår i uppdraget att undersöka i vad mån man expropriationsvägen kan bidraga till att motverka oskälig markvärdestegring och överföra oförtjänt sådan i samhällets ägo. I detta syfte föreslås nu en vidgning av tomträttsexpropriationsinstitutet, införandet av ett nytt värdeutjämningsinstitut och pre- cisering av värderingsreglerna för att hindra att värderingsreglerna som sådana påverkar prissättningen på fastigheter i allmänna marknaden (se sammanfattningsvis avdel- ning 11 kap. 3). Vad därutöver närmast för— tjänar allvarligt övervägas är att vidga till- lämpningsområdet för den princip om vår- destegrings- och nyttoexpropriation som f. n. kommit till uttryck i 44 och 44 a åå BL. Denna princip innebär att kommunen när den inom ett område vidtar vissa mera kostnadskrävande åtgärder med avseende på bebyggelsen kan tillåtas expropriera också sådan mark i det omedelbara grannskapet som väntas få ett väsentligt ökat värde till följd av åtgärderna (44 %) eller för vars än- damålsenliga utnyttjande åtgärderna väntas få väsentlig betydelse (44 a 5). Denna prin- cip bör utsträckas till att generellt omfatta alla de fall när avsevärd värdestegring eller annan mera påtaglig nyttoverkan uppkom- mer av expropriationsföretag i samhällets regi. I själva verket innebär en sådan ut- vidgning bara ett fullföljande av den tanke-

• Sida 122
•  Original

gång som ligger bakom nyssnämnda be- stämmelser, nämligen att samhället som en kompensation för sina kostnader självt bör i görlig mån få komma i åtnjutande av sådan värdestegring som är en omedelbar följd av dess egna åtgärder.

Möjligen skulle kunna göras gällande att en sådan utvidgning av gällande bestämmel- ser om värdestegringsexpropriation av rätt- viseskäl borde kompletteras med föreskrifter om skyldighet för samhället att i en eller annan form utge kompensation till sådana markägare i grannskapet för vilka ett ex- propriationsföretag har värdesänkande ef- fekt. I det avseendet kan till en början er- inras om att frågan om ersättningsskyldig- het för s. k. grannskapsstörande verksamhet m. m. numera reglerats genom särskild lag- stiftning, nämligen genom miljöskyddslagen den 29 maj 1969. Vad gäller speciella verk- samhetsområden finns därutöver bestäm- melser av liknande innebörd på andra håll i lagstiftningen. Enligt vår mening bör frå- gan om kompensationsmöjligheter även framdeles lösas på sätt som hittills varit fal- let, dvs. genom bestämmelser i speciallag- stiftningen för det verksamhetsområde som är i fråga. Frågan i vad mån samhället bör utge ersättning för värdeförluster inrymmer för övrigt problem av sådan art att det inte gärna kan komma i fråga att inom ramen för vårt utredningsuppdrag söka åstadkom- ma en enhetlig lösning av spörsmålet. —

Den här förordade möjligheten till värde- stegringsexpropriation bör, såsom redan an- tytts, i enlighet med sitt syfte begränsas till att avse sådan värdeökning som uppkom- mer såsom en följd av samhällets egna åt- gärder. I det stora flertalet fall torde det härvid komma att röra sig om åtgärder som vidtages genom kommunens försorg men även statliga åtgärder, såsom exempelvis vägbyggnadsföretag, torde ibland kunna medföra en så påtaglig värdestegring beträf— fande närliggande mark att expropriations- rätt i och för sig bör kunna komma i fråga.

Vad gäller den närmare beskaffenheten av de åtgärder vilkas värdeförhöjande ef- fekt bör medföra expropriationsbefogenhet har redan i det föregående antytts att åtgär-

derna bör vara av sådan art att expropria- tion i och för sig skulle kunna komma till användning för deras genomförande. Befo- genheten bör emellertid stå öppen vare sig själva arbetsområdet förvärvats genom ex- propriation eller inte. Likaså bör det vara utan betydelse om arbetsområdet innehaves med äganderätt eller med en begränsad rätt. I likhet med vad som f.n. gäller bör expropriationsbefogenheten avse de situa- tioner när värdestegringen eller nyttoeffek- ten av den statliga eller kommunala åtgär- den är av mera betydande omfattning. För att lagregeln inte skall leda till stötande re- sultat i enskilda fall synes därutöver böra krävas att den tillämnade expropriationen ter sig skälig med hänsyn till kostnaderna för åtgärderna och övriga omständigheter. — Anmärkas bör att de situationer när samhället är berättigat att i annan ordning uppbära bidrag av markägaren till kostna- derna för viss åtgärd, t.ex. beträffande ga- tukostnader, i allmänhet torde falla utanför lagregelns tillämpningsområde eftersom bi- dragsskyldigheten medverkar till att värde- stegringen regelmässigt blir av måttlig om— fattning.

Såsom närmare framgår av den särskilda sekretariatsutredningen har under årens lopp undersökts och också delvis prövats möjlig- heterna att genom bettermentsbidrag o.d. ta ut bidrag till olika kostnader för sam- hällsbyggnad. I visst fall, nämligen vid s.k. ekonomisk zonexpropriation, förelåg också en möjlighet för markägare att freda sig från expropriationsanspråk genom att i stäl- let utge kostnadsbidrag. Systemet övergavs år 1953 såsom alltför opraktiskt och det kan inte komma i fråga att med tanke på mera omfattande samhällsbyggnadsåtgärder nu återinföra ett sådant system. Såsom redan antytts bör det emellertid vara möjligt att när det gäller åtgärder av mera begränsad omfattning ta hänsyn till markägares erbju- dande om bidrag. Bl. a. bör så kunna ske i vissa fall som inte berör tätortsförhållanden, exempelvis när framdragandet av en ny vägförbindelse medför betydande värdesteg- ring på kringliggande mark.

För att den föreslagna expropriationsrät-

• Sida 123
•  Original

ten skall tjäna sitt syfte är det nödvändigt att expropriationsbefogenheten inträder på ett så tidigt stadium som möjligt. En nöd- vändig förutsättning för expropriationstill- stånd måste emellertid vara att planlägg- ningen av de tillämnade åtgärderna nått så långt att det står klart att de kommer att genomföras. Någon detaljredovisning av åt- gärdernas närmare innebörd bör inte krävas. Emellertid är det givetvis nödvändigt att i stora drag redovisa åtgärdernas art och om- fattning för att expropriationsmyndigheten skall kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning om vilken effekt åtgärderna kan väntas få i fråga om värdet på kringliggan- de mark.

I enlighet med nu redovisade övervägan— den föreslås en bestämmelse om expropria— tion med anledning av väntad värdestegring m.m. Bestämmelsen bör avse det fall att genom statens eller kommuns försorg inom visst område skall vidtagas byggnads- eller anläggningsåtgärder som kan föranleda ex- propriation enligt övriga bestämmelser i detta kapitel. När så är fallet och det tillika kan med skäl antagas att åtgärderna medför väsentligt ökat värde för egendom i områ- dets omedelbara närhet eller annars avse- värt ökar möjligheterna att utnyttja sådan egendom bör den senare egendomen få ex- proprieras i den mån det finnes skäligt med hänsyn till kostnaderna för åtgärderna och övriga omständigheter.

• Sida 124
•  Original

4. Expropriationstillståndet m. m.

4.1. Tillszåndsmyndigheten

4.1.1 Historik och gällande rätt För rätt till expropriation krävs f. n, i prin- cip tillstånd av Kungl. Maj:t. Föreskrift härom har uppställts främst i 1 g ExL men återfinns även i stor utsträckning i de för- fattningar, som behandlar tvångsinlösen av fast egendom. De förnämsta undantagen från denna regel finns i BL (se t. ex. 18 och 41 SS), vari stadgas rätt att inlösa annans mark som i fastställd plan avsetts till gata m.m. Skälet härtill är främst att de pla- ner, varom är fråga, redan tidigare granskats och fastställts i behörig ordning varför en särskild, senare prövning av fö- rekommande inlösenfrågor skulle innebära ett rent dubbelarbete. — Från regleringen i VL bortses i detta sammanhang, eftersom denna bygger på helt andra principer. Kravet att tillstånd till expropriation skulle kunna meddelas endast av Kungl. Maj:t restes första gången i lagkommitténs år 1819 avgivna förslag till byggningabalk (EK s. 35 f). Kommittén ansåg att tvånget för den enskilda äganderätten att vika för ett allmänt behov måste anses vara ett grundvillkor, förutsatt för det skydd staten i övrigt lämnade åt äganderättens fria ut- övning. För att den enskilde skulle kunna vara säker på att hans rätt inte togs i an- språk för annat än ett verkligt stort och allmänt behov trodde sig kommittén böra

föreslå att detta behov skulle prövas av statens högsta styrelse, dvs. av Kungl. Maj:t, innan någon blev pliktig att därför avstå sin egendom, Motsvarande synpunk- ter framkom i kommitténs förslag till all- män civillag år 1826 (EK s. 37). Det fram- hölls där att den enskildes äganderätt, hur helig den än var, likväl måste vika för det allmännas bästa. Genom att prövningen av föreliggande behov överlämnades till Ko- nungen fick man enligt kommittén inte hysa några farhågor för att den enskildes rätt i oträngt mål uppoffrades för statens.

Under förarbetena till 1845 års exprop- riationsförordning framhöll lagutskottet vid 1844—45 års riksdag (EK s. 43) att den Kungl. Maj:t förbehållna prövningsrätten syntes innebära tillräcklig garanti att upp- offring av den enskilde inte kom att erford- ras i andra fall än då sådant ovillkorligen påkallades för det allmänna bästa, för vil- ket den enskildes rätt alltid måste stå till- baka.

I huvudsak samma tankegångar ligger till grund för bestämmelsen i ExL att till- stånd till expropriation meddelas av Kungl. Maj:t (EK s. 107 ff). Från denna bestäm- melse har sedermera undantag gjorts dels genom stadgandet i 89 5 andra stycket ExI. om expropriation i vissa fall för svag- strömsledningar, dels i det häremot svaran- de stadgandet i 1 5 första stycket sista punkten i 1902 års lag om expropriation i vissa fall för starkströmsledningar. Ellag-

• Sida 125
•  Original

stiftningsutredningen1 har föreslagit att stadgandena skall sammanföras till en ge— mensam bestämmelse i 116 5 ExL. Bak- grunden till bestämmelserna är i huvudsak följande.

I prop. 1941: 317 (s. 8) framhöll chefen för justitiedepartementet att exproprianten genom expropriation vann en rätt till den därmed avsedda fastigheten som gick före alla andra rättigheter till denna. Expropria- tion var därför av värde även om fastig- hetsägaren medgav att hans fastighet fick tas i anspråk. S. k. proformaexpropriarion anlitades också i sådana fall för att bereda exproprianten en trygghet som inte kunde vinnas t.ex. genom inteckning. Trots att proformaexpropriation gav bättre rätt än frivilliga överenskommelser syntes förfa- randet emellertid inte ha tillämpats i större omfattning. Detta hängde troligen samman med att det bl. a. var förenat med mycket besvär och dryga kostnader.

Det relaterade departementschefsuttalan- det tillkom mot bakgrund av vissa framställ- ningar till Kungl. Maj:t under 1930—talet (prop. l94l:317 s. 7 ff) vari framhölls önskvärdheten av att möjligheterna att för- värva rätt att dra fram elektriska ledningar över annans mark förbättrades. Bl.a. med anledning av dessa framställningar upprät- tades inom departementet en den 27 decem— ber 1940 dagtecknad promemoria, vari fö- reslogs (prop. 1941: 317 s. 13 f) visst un— dantag från regeln att expropriationstill- stånd alltid skulle meddelas av Kungl. Maj:t. Som skäl härför anfördes att fog för ett avsteg från denna regel syntes före- ligga, om fastighetens ägare förklarat sig villig att upplåta nyttjanderätt för elektrisk ledning. En undantagsbestämmelse härom syntes utan att förfela sitt syfte kunna _ med hänsyn till andra sakägares rätt _ be- gränsas till det fall att endast ringa men vållades. För framdragandet av kraftled- ningar krävdes i regel koncession av Kungl. Maj:t, varför ärendet på denna grund måste bringas under Kungl. Maj:ts pröv— ning. Det var givetvis inte meningen att något avsteg skulle göras från detta krav. I promemorian föreslogs därför att stadgan-

de skulle meddelas om rätt till expropria- tion utan Kungl. Maj:ts tillstånd för elekt- risk ledning, när fastighetens ägare förkla- rat sig villig till upplåtelsen och denna för- orsakade endast ringa men samt att det skulle ankomma på domstol att avgöra om dessa förutsättningar förelåg. I dessa fall borde sökanden hos domstolen förebringa den utredning som eljest skolat biläggas ansökningen till Kungl. Maj:t. En motsva- rande undantagsbestämmelse framstod som motiverad även i fråga om elektriska svag- strömsledningar, i synnerhet som sådana praktiskt sett inte drogs fram av annan än telegrafstyrelsen (prop. 1941: 317 s. 16).

I yttrande över departementspromemo- rian anmärkte kommerskollegium (prop. l94l:317 s. 20) att frågan om avvikelse från regeln att expropriationstillstånd med- delas av Kungl. Maj:t syntes vara av större räckvidd och inte borde lösas partiellt för de ifrågavarande speciella fallen. Departe- mentschefen ansåg emellertid (prop. s. 26) att förslaget torde fylla ett praktiskt behov och inte syntes kunna stå hindrande i Vägen för en mera omfattande lagstiftning om led- ningsrätt som framdeles kunde tänkas bli genomförd.

I fråga om den närmare innebörden av bestämmelsen ansåg departementschefen att frågan vad som kunde anses utgöra endast ringa men borde bedömas med hänsyn till fastighetens värde och övriga omständighe- ter i varje särskilt fall. Det framstod näm- ligen som uppenbart att visst intrång, även om det uppskattades till samma belopp, kunde vara av helt olika betydelse för olika fastigheter. Intrång som i fråga om en större fastighet var att anse som ringa kun- de alltså, då det gällde en mindre fastighet, innebära väsentligt men. Han framhöll vi- dare att om domstolen skulle finna att det intrång som åsamkades inte kunde anses ringa, domstolen givetvis borde bereda sö- kanden tillfälle att hos Kungl. Maj:t göra ansökan om expropriationstillstånd innan målet slutligen avgjordes.

1 SOU 1966: 39 (Lagstiftning om elektriska an- läggningar).

• Sida 126
•  Original

4.1.2. Utredningen: Överväganden och förslag

Såsom av det föregående framgår har fö- reskrifterna i olika lagar om att endast Kungl. Maj:t kan förordna om expropria- tion tillkommit i syfte att skydda exprop- riaten mot obehöriga ingrepp i dennes rättssfär. På motsvarande sätt har även till- skapats regler till skydd för övriga perso- ner som på ett eller annat sätt kan drabbas av expropriationens följdverkningar, för in- nehavarna av penninginteckningar genom regler om fördelning av expropriationser- sättning och för övriga innehavare av be- gränsade sakrätter genom regler om deras ställning som sakägare i processen. I den mån avsteg gjorts från huvudprincipen om Kungl. Maj:ts förordnande som en grund- läggande förutsättning för expropriation, har detta väsentligen skett i sådana fall där Kungl, Maj:t i annan ordning haft att prö- va ändamålets samhällsnyttiga karaktär, så- som i samband med fastställelse av plan enligt BL eller meddelande av koncession enligt 1902 års lag. Från specialprocessen i VL bortses i detta sammanhang helt.

I föreskrifterna att endast Kungl. Maj:t lämnar tillstånd till expropriation torde även kunna inläsas en önskan hos lagstifta- ren att lägga grundvalen för en enhetlig praxis i alla tillståndsärenden utan de möj- ligheter till smärre individuella variationer i enskilda fall, som är nödvändigt förknip- pade med en uppdelning av tillståndsgiv- ningen på ett flertal enheter, t.ex. exprop- riationsdomstolarna.

I detta sammanhang bör även uppmärk- sammas en annan, mycket väsentlig del av prövningsförfarandet. Kungl. Maj:t skall nämligen inte bara tillgodose den enskildes intresse av att inlösen inte sker annat än för att tillgodose ett starkt behov. Väl så viktig kan mången gång vara Kungl. Maj:ts prövning av expropriationssökandens kom- petens. Uttryckliga föreskrifter om en så- dan prövning har lämnats i 102 och 108 gg ExL men torde vara underförstådda även på andra ställen.

Arrangemanget att i stort sett endast

Kungl. Maj:t lämnar tillstånd till exprop- riation är slutligen förknippat med bety- dande fördelar från handläggningssynpunkt. Eftersom Kungl. Maj:ts beslut av naturliga skäl inte kan överklagas, kan handläggning— en av tillståndsfrågorna ske med minsta möjliga tidsutdräkt. Man kan räkna med att parterna redan från början allvarligt ef— tersträvar en fullständig argumentering i vetskapen om att det inte finns någon möj- lighet att ta skadan igen i en senare in- stans. Möjligheterna att _ såsom inom domstolsprocessen — förhala ett inte öns- kat avgörande genom tvivelaktiga överkla- ganden saknas helt. Förutsättningarna för en snabb och koncentrerad process i till- ståndsfrågan är sålunda mycket goda.

Ovan har redovisats de väsentligaste för- delarna med att i huvudsak endast Kungl. Maj:t lämnar tillstånd till expropriation. Det bör emellertid inte fördöljas att syste- met även är förknippat med vissa nackde- lar. I de fall då parterna är överens i till- ståndsfrågan innebär sålunda den särskilda prövningen hos Kungl. Maj:t onödig om- gång och tidsutdräkt utan någon däremot svarande vinst. Vidare är det obestridligt att det ganska omständliga förfarandet i tillståndsärendet, innebärande ett stort an- tal göromål av rent expeditionell karaktär, otvivelaktigt utgör en hård belastning för Kungl. Maj:ts kansli.

De skäl som i det föregående anförts för att frågor om tillstånd till expropriation skall prövas och avgöras av Kungl. Maj:t äger alltjämt full bärkraft. Man bör därför i princip hålla fast vid den nuvarande hu- vudregeln i detta avseende. Det är emeller- tid angeläget att Kungl. Maj:t inte i onö- dan belastas med frågor av detta slag. Alla möjligheter att avlasta Kungl. Maj:t arbete bör därför noga prövas. Därvid måste emel- lertid noga fasthållas vid principen att sak- ägarnas rätt inte får äventyras. Det är vi- dare ett starkt krav att en avlastning av Kungl. Maj:t inte får leda till längre hand- läggningstider totalt och inte heller till nämnvärt ökade kOStnader.

Såsom framhölls redan av kommerskolle- gium i yttrande över 1940 års departe-

• Sida 127
•  Original

mentspromemoria har frågan om avvikelse från den nu angivna huvudregeln större räckvidd än vad som f.n. återspeglas i lagstiftningen. Onekligen skulle åtskilligt vara att vinna och både tid och pengar kunna sparas om föreskriften om obliga- torisk prövning av Kungl. Maj:t reservera- des för de fall när parterna inte är ense om att expropriationsrätt skall få utövas. Något avgörande hinder bör inte möta mot en re- gel av sådan innebörd. Såväl expropriaten som innehavare av penninginteckningar och begränsade sakrätter i övrigt åtnjuter redan ett fullt tillfredsställande skydd som inte på något sätt rubbas härav. Frågan om ett mera generellt avsteg från den nu gällande regeln att tillstånd till expropriation lämnas av Kungl. Maj:t återverkar emellertid i viss utsträckning på uppläggningen av exprop- riationsförfarandet i stort. Även om stora sympatier kan hysas för tanken på att minska Kungl. Maj:ts befattning med åren- den om expropriationstillstånd bör därför denna fråga tas upp till slutlig prövning först i samband med den kommande över- synen av hela expropriationsförfarandet. I avbidan härpå föreslås endast att de nu- varande reglerna om s.k. proformaexprop- riation av särskild rätt att dra fram elek- trisk ledning bibehålls och sammanförs i ett stadgande.

Vid sidan av den begränsade rätt till pro- formaexpropriation som f.n. finns enligt ExL och 1902 års lag förekommer — som inledningsvis nämnts _ emellertid i andra lagar ett flertal fall, då inlösen kan komma till stånd utan särskild föregående prövning av Kungl. Maj:t. Av framställningen un- der 3 kap. har framgått att avsikten är att överföra flera av dessa fall till den nya ex- propriationslagen. Det kan då knappast komma i fråga att i samband därmed för- länga expropriationsförfarandet i dessa fall genom att föreskriva obligatorisk tillstånds- prövning av Kungl. Maj:t. Det framstår tvärtom som uppenbart att lagens huvudre- gel här måste förses med ett antal undan- tag.

Det första undantaget har avseende på de fall som f.n. regleras i 18 och 41 55

BL. Enligt dessa lagrum kan inlösen ske för kommunens räkning av mark som en- ligt fastställd generalplan eller stadsplan av- setts till trafikled, gata eller annan allmän- plats eller som i planen avsetts för annat än- damål än enskilt bebyggande. Är marken i kommunens ägo är denna berättigad att lösa särskild rätt som besvärar marken. I dessa fall anses all erforderlig prövning ha skett redan i samband med fastställelse av planen, varför ytterligare prövning i sam- band med att inlösenfrågan aktualiseras bedömts som överflödig.

I allt väsentligt samma tankegångar lig- ger bakom inlösningsreglerna i 18 a och 41 a 55 BL. Enligt dessa lagrum har öpp- nats möjlighet för kommunen att tvångsvis lösa till sig servitut eller nyttjanderätt till mark som i fastställd generalplan eller stadsplan visserligen avsetts till enskilt be- byggande men beträffande vilken av planen framgår att den därjämte skall kunna nytt- jas för allmän trafikanläggning eller allmän ledning.

I fråga om verkan av tomtindelning har BL tagit ytterligare ett steg. Tomtindelning fastställs av länsstyrelsen och kommer så- lunda aldrig under Kungl. Maj:ts prövning. Det oaktat har man ansett det befogat att grunda vissa inlösningsförfaranden direkt på en fastställd tomtindelning. Såvitt här är av särskilt intresse gäller enligt 47 & BL viss rätt för kommun att inlösa tomt när så erfordras för att den inom rimlig tid skall förenas i en ägares hand.

Med de ovanberörda fallen ganska likar- tat är det fall att en väghållare för en all- män väg önskar expropriera mark som en- ligt fastställd arbetsplan skall ingå i vägen. Arbetsplanen kan i stor utsträckning jäm- ställas med en stadsplan. För att bli gällan- de skall den fastställas av väg— och vatten- byggnadsstyrelsen efter samråd med läns- styrelsen. Stannar väg- och vattenbyggnads- styrelsen i annan mening än länsstyrelsen skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning (14 5 allmänna väglagen).

Ytterligare ett likartat fall föreligger i de lägen då en allmän vatten- och avlopps- anläggning skall omhänderhavas av annan

• Sida 128
•  Original

huvudman än kommunen. Det synes svårt att anlägga ett olikartat betraktelsesätt i de fall när en sådan huvudman önskar inlösa äganderätt eller särskild rätt till mark, som inom område med fastställd generalplan el- ler stadsplan avsetts för ledningsändamål, jämfört med de fall, när kommunen om- händerhar huvudmannaskapet och denna framställer samma anspråk (jfr ovan).

Samtliga fall som nu berörts har det ge- mensamt att rätten till inlösen grundas på en plan, som tidigare granskats och fast- ställts av en högst kvalificerad myndighet, i åtskilliga fall Kungl. Maj:t. Detsamma gäller i de fall när s.k. Värdeutjämnings— expropriation (se mom. 5.6.8 nedan) är av- sedd att kunna tillämpas. Innan fastställel- se skett har sålunda berörda fastighetsäga- re beretts tillfälle att yttra sig och fram- ställa erinringar. Det kan då knappast vara ägnat att inge några betänkligheter om man i de därpå följande inlösenfallen anser sig kunna avstå från kravet på Kungl. Maj:ts särskilda förordnande och överlåter till ex- propriationsdomstolen att pröva att förut- sättningarna för expropriation föreligger. Därför föreslås att — i likhet med vad som f.n. i stor utsträckning redan gäller avsteg görs från huvudregeln om krav på Kungl. Maj:ts förordnande i de berör- da fallen.

I annat sammanhang har framhållits det önskvärda i att den i HusbL medgivna tvångsrätten till ledningsdragiing inarbetas i den allmänna expropriationslagstiftningen. Förslag i denna riktning har också avgivits i 2 kap. Rätten att över annans mark dra fram ledning för vatten till husbehovsför- brukning är emellertid f.n. inte underkas- tad någon särskild förhandsprövning av Kungl. Maj:t. För tvistiga fall har i stället föreskrivits att frågan skall instämmas till allmän underrätt. Skälet därtill torde vara att det här genomgående är fråga om före- tag av obetydlig omfattning och att skadan för den drabbade markägaren merendels är ringa. Det framstår med hänsyn härtill som befogat att bibehålla det nuvarande enkla- re förfarandet enligt HusbL när tvångsrät- ten överförs till den allmänna expropria-

tionslagstiftningen, låt vara att allmän un- derrätt utbyts mot expropriationsdomstol. Vi föreslår därför att Kungl. Maj:ts för- ordnande om expropriation inte skall vara erforderligt vid expropriation för ledning för vatten till husbehovsförbrukning.

4.2. Behovsprövningen

4.2.1. Gällande rätt

I 1 8 första stycket ExL uppställs som för- utsättning för att expropriation skall få ske att Kungl. Maj:t »prövar det nödigt». Nå- gon närmare utveckling av detta nödighets- rekvisit görs inte i lagens förarbeten. Viss vägledning lämnar dock bestämmelsen i 5 5 andra stycket. Enligt detta lagrum får ex- propriation, under förutsättning att mer än ett lämpligt område står till buds, inte äga rum beträffande sådant område, vars avstå- ende eller upplåtande medför större olägen- het än vad som är nödvändigt. Vidare före- skrivs i samma lagrum att man skall se till att ändamålet med expropriationen vinns med minsta olägenhet för annan, dock att en avvägning alltid måste ske så att den exproprierande inte vållas oskälig kostnad.

I avhandlingen ”Fyra expropriationsrätts— liga uppsatser” (1926) har Strahl tagit upp nödighetsrekvisitet till något närmare granskning (s. 9 ff). Han konstaterar därvid till en början att någon expropriation kan- ske över huvud taget inte är behövlig på den grund att sökanden redan förfogar över tillräckligt med användbar mark på annat håll. Ett annat skäl som leder till samma slutsats kan också vara att sökanden har möjlighet att på frivillig väg förvärva erfor- derlig rådighet över fastighet. Skulle det emellertid visa sig nödvändigt att tillgripa expropriation så är det inte säkert att just den ifrågasatta expropriativa rättsföränd- ringen är nödvändig. Strahl hänvisar i den- na del till den ovanberörda bestämmelsen i 5 5 andra stycket ExL. Fortsättningsvis framhåller han som ett krav för att en ex- propriation skall anses behövlig att den skall vara nödvändig inte bara för att vinna ex- propriationsändamålet i och för sig, t. ex.

• Sida 129
•  Original

anläggandet av en väg, utan även för att tillgodose det bakomliggande ändamål som skänker det förstnämnda ändamålet dess värde. Det kan således inte anses befogat att tillgripa expropriation för att anlägga en väg inom en ort som redan har fullt till- fredsställande kommunikationer. Slutligen hänvisar han till det fallet att en exprop- riation i och för sig framstår som befogad men där de motstående intressena är av så— dan styrka att intresset av expropriationen ändå får vika.

4.2.2. Utredningen: Överväganden och förslag

Omfattningen och arten av den behovspröv- ning som skall föregå varje tillstånd till ex- propriation, är mycket sparsamt behand- lad i gällande rätt. Det torde emellertid ligga i sakens natur att det är en synner- ligen vansklig uppgift att ge en generell regel om vilka hänsyn som bör tas av till- ståndsmyndigheten, De situationer i vilka expropriation begärs är nämligen så högst olika alltefter ändamålets art och förhållan- dena i det särskilda fallet att man mera fin- ner sig hänvisad till olika Specialregler för olika typer av ändamål. Några gemensam- ma linjer torde dock kunna urskiljas.

Den första gemensamma fråga som upp- ställer sig är om expropriation över huvud taget skall få tillgripas innan man först för- sökt uppnå en uppgörelse i godo. Otvivel- aktigt talar starka skäl för att man först bör försöka komma fram på frivillighe- tens väg innan man tillgriper ett rättsligt förfarande. Åtminstone på andra områden inom mänsklig samvaro brukar nämligen ett sådant förfarande betecknas som sista utvä- gen sedan alla andra möjligheter först för- sökts. Man torde också kunna förutsätta att det normala även på detta område blir att parterna först försöker komma till en fri- villig uppgörelse. Emellertid bör nog und- vikas att genom föreskrift i lag binda dem vid ett visst handlingsmönster. Fall kan nämligen otvivelaktigt uppkomma då ett försök att uppnå en frivillig uppgörelse framstår som förenat med så oproportio- nerligt mycket arbete att det förefaller enk-

lare att gå till expropriation direkt. Eller man kan tänka sig t.ex. det fallet att en väg skall dras fram genom ett område där ett stort antal personer äger var och en några kvadratmeter mark. Om inte enighet om pris och övriga villkor kan uppnås med alla eller övervägande flertalet kan det mången gång från rättvisesynpunkt fram- stå som lämpligast att expropriationsdom- stolen får pröva samtliga överlåtelser.

Vi övergår härefter till att närmare grans- ka de situationer då flera alternativa plat- ser står sökanden till buds. De regler som för dessa fall lämnats i 5 8 andra stycket ExL torde i och för sig knappast finnas skäl att ifrågasätta. Man bör nämligen kun- na begära av expropriationssökanden att han, när två för ändamålet lika användbara områden står till buds, begagnar sig av det område vars avstående medför minsta olä- genhet för innehavaren. Även i övrigt är det naturligt att en expropriation genom- förs på sådant sätt att minsta möjliga olä- genhet orsakas annan person. En avväg- ning måste dock alltid göras med hänsyn till kostnaderna för den exproprierande. Någon anledning att lagfästa dessa tämli- gen självklara principer finns knappast.

Större problem vållar de situationer där valmöjligheten för den exproprierande fram- står som beskuren, samtidigt som hans mot- parter — fastighetsägaren och övriga sak- ägare — kan åberopa goda skäl mot att de skall avhändas sin egendom eller rätt. Na- turligen måste ständigt uppstå lägen där parternas intressen måste vägas mot var- andra och någonderas intresse måste upp- offras. Vilka hänsyn som därvid skall tas måste uppenbarligen bli beroende på förhål- landena i det särskilda fallet. Självfallet måste alltid en mycket omsorgsfull gransk- ning göras av de motiv som åberopas av expropriationssökanden. Utvägar till alter- nativa lösningar måste noggrant prövas, allt dock inom ramen för vad som kan anses vara rimligt att kräva när det gäller att ålägga parterna att förebringa utredning. En viss vägledning har i detta hänseende lämnats i motiven till de särskilda exprop- riationsändamålen, se 3 kap.

• Sida 130
•  Original

4.3.1. Gällande rätt

Bestämmelser om expropriationsansökning- ens innehåll finns f. n. intagna i 4 5 första och andra styckena ExL. Enligt dessa skall till ansökningen fogas karta med beskriv- ning över den berörda fastigheten samt ut- drag ur fastighetsregistret beträffande den- na. Vid självständig rättighetsexpropriation kan dock karta och beskrivning undvaras i vissa fall. Sökanden skall vidare lämna styrkt uppgift på fastighetens ägare och innehava- re samt redogörelse för överenskommelser som möjligen kan ha träffats i något av— seende. Någon skyldighet att lämna uppgift om samtliga nyttjanderättshavare och lik- nande intressenter har däremot inte före- skrivits i vidare mån än att sökanden ålagts att vid självständig rättighetsexpropriation uppge rättighetens innehavare om denne är annan än fastighetsägaren. Som skäl för denna inskränkning anförde EK (s, 122) att det knappast lät sig göra att ålägga fastig- hetsägaren någon uppgiftsskyldighet på ärendets dåvarande ståndpunkt och att det utan hans medverkan mången gång kunde vara omöjligt för sökanden att erhålla säker och fullständig kännedom om intressenterna.

I stort sett motsvarande regler om ansök- ningens innehåll finns intagna i 3 g 1 mom. 1902 års lag. Särskilda regler om innehållet i expropriationsansökan finns i övrigt i ExL:s speciella del, nämligen 76 & (allmän väg), 80 5 andra stycket (järnväg), 89 8 första stycket (svagströmsanläggning), 97 S (linbana) och 113 5 första stycket (atom- energianläggning). Dessa bestämmelser har närmare berörts i den särskilda sekretariats- utredningen vartill hänvisas.

I 4 5 tredje stycket ExL och 3 g 3 mom. 1902 års lag lämnas föreskrifter om de per- soner som innan ärendet avgörs skall be- redas tillfälle att yttra sig. Det är här främst fråga om fastighetens ägare och innehavare. På förslag av lagutskottet vid 1917 års riks- dag (LU 1917124 s. 28 f) kompletterades stadgandet i ExL med att även andra som kunde lida men av expropriationen skulle beredas tillfälle att yttra sig. En motsvaran-

de komplettering gjordes senare år 1957 i 1902 års lag. Sistnämnda lag innehåller även föreskrift om att tillfälle att yttra sig skall beredas även vederbörande länsstyrel— se, kommuner och municipalsamhällen som berörs av anläggningen. Yttrandet skall en- ligt stadgandet i ExL avse om det är före- nat med särskild olägenhet att avstå eller upplåta marken, om annan lämplig mark kan tas i anspråk med mindre olägenhet eller om det eljest finns något att erinra i anledning av ansökningen.

Formen för inhämtande av yttrande är inte närmare reglerad i någon av de berör- da lagarna. Chefen för justitiedepartementet framhöll (prop. 1916: 95 s. 56) att delgiv— ning av ansökningshandlingarna med envar av sakägarna i och för sig var den bästa formen men att det var omöjligt att alltid iakttaga detta förfarande. I vissa fall måste man nöja sig med att under viss tid hålla handlingarna tillgängliga för sakägarna på lämplig plats och underrätta dem härom ge- nom offentlig kungörelse, Det var enligt departementschefens uppfattning varken be- hövligt eller lämpligt att stadga något un— dantag från regeln om jordägarnas hörande; åtminstone den sistnämnda formen härför torde alltid kunna anlitas utan att för myc- ket tynga expropriationsförfarandet.

Rörande expropriationsansökningens rätts- verkan finns särskilda bestämmelser i 104 5 första och andra styckena ExL i fråga om expropriation av mark för samlingslokaler. Om sökanden redan innehar den mark an- sökan omfattar med nyttjanderätt, kan Kungl. Maj:t förordna att sökanden inte mot sitt bestridande får förpliktas avflytta tidigare än på den fardag som infaller när- mast efter det att ansökningen blivit prö- vad. Bifalls sedan ansökningen får sökan- den, utan hinder av vad som eljest skulle gälla, sitta kvar i avbidan på att expropria- tionen fullbordats. Skulle expropriationsrät- ten upphöra eller förverkas, får sökanden sitta kvar till den fardag som infaller när- mast därefter. Skulle sökanden på grundval av dessa bestämmelser sitta kvar utöver den dag då nyttjanderätten normalt skolat upp- höra, är jordägaren dock berättigad till skä-

• Sida 131
•  Original

lig ersättning. Denna skall i händelse av tvist bestämmas av allmän domstol. För den händelse expropriation inte skulle komma till stånd och sökandens rätt att föra bort byggnad eller annat som han kostat på, en- ligt avtal eller bestämmelse i lag är begrän- sad till viss tid efter det att nyttjanderätten upphört, så skall denna tid räknas från den dag då marken skall avträdas.

4.3.2. Utredningen: Överväganden och förslag

Det är utan tvivel lämpligt att det i en all- män expropriationslag finns vissa bestäm- melser som reglerar expropriationsansök- ningens närmare innehåll. Dessa bestämmel- ser kan emellertid omöjligt göras alltför de- taljerade med hänsyn till den mångfald av högst olikartade ärenden som de skall vara tillämpliga på. Vissa minimikrav bör dock anges, varemot den mer detaljerade regle- ringen av vilka handlingar som bör bifogas ansökan etc. lämpligen kan hänvisas till nå- got slag av tillämpningskungörelse, cirkulär eller dylikt. Sålunda bör i samtliga fall krä- vas att sökanden klart anger sitt yrkande och de omständigheter på vilka detta grun- das, den fasta egendom som berörs av ex- propriationen samt namn och adress på samtliga sakägare som han känner till. Vad därutöver erfordras kan lämpligen bestäm- mas från fall till fall eller särskilt för varje typ av ärenden för sig,

Principen att alla berörda parter bör be— redas tillfälle att yttra sig innan ett ärende avgörs har gammal hävd i svensk rätt. Den är så betydelsefull att ett uttryckligt lag- stadgande härom inte kan undvaras. For- merna för hur yttrande skall inhämtas bör emellertid — i likhet med vad f.n. är fallet _ överlämnas åt rättstillämpningen. Otvivel- aktigt är formlig delgivning av ansöknings- handlingarna med envar inblandad det bäs- ta och säkraste sättet. Med hänsyn till sam- hällsutbyggnadens nuvarande omfattning och struktur måste emellertid ett sådant för- farande mången gång framstå som om inte helt ogenomförbart så i varje fall förenat med orimlig tidsutdräkt och oproportioner- ligt höga kostnader. Det måste därför i

många lägen vara fullt tillräckligt att man utfärdar någon form av offentlig kallelse, eventuellt i förening med underrättelse i vanligt brev till de närmast berörda.

Det måste otvivelaktigt betecknas som minst sagt otillfredsställande att en jordäga- re som utsätts för expropriationsanspråk från en nyttjanderätts- eller servitutshavare, skall kunna omöjliggöra eller åtminstone försvåra expropriationsändamålets genom- förande genom att säga upp rättighetshava- ren till avflyttning och därefter använda marken på ett mot sökandens intressen stri- dande sätt innan expropriationsansökningen blivit slutligen prövad. I åtskilliga fall kan tänkas att rättighetshavaren nedlagt bety— dande kostnader på marken vilka går helt till spillo om han förpliktas avflytta. Det är med hänsyn härtill befogat att i lagen införa mot 104 8 första och andra styckena ExL svarande bestämmelser vilka bör ges räck- vidd över hela fältet och inte som nu in- skränkas till att avse uteslutande mark för samlingslokaler. Samtidigt bör då med nytt- janderätt jämställas servitutsrätt.

4.4 Den kommunala vetorätten inom vissa planområden

4.4.1. Gällande rätt

Bestämmelser om en Viss kommunal veto- rätt mot expropriation för ledningsdragning m.m. inom kommuns område finns f.n. i 1902 års lag samt i ExL (jfr även VL 2:18). Enligt l å andra stycket 1902 års lag är sålunda menighet inte pliktig att _ för anläggning, som avses i första stycket, dvs. station för alstrande av elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, elektrisk starkströmsledning eller elektrisk stark- strömsanläggning i övrigt — utan synnerliga skäl avstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område för vil- ket finns stadsplan eller byggnadsplan. ] stort sett detsamma gäller enligt 98 S första stycket ExL beträffande expropriation för linbana. I motsats till vad som gäller enligt 1902 års lag är denna vetorätt emellertid absolut; någon möjlighet att åberopa syn-

• Sida 132
•  Original

nerliga skäl finns således inte. Vidare anges här det område inom vilket vetorätten ut- övas, som _ vid sidan av fastställt hamn- område — område för vilket byggnadsstad- gan för rikets städer äger tillämpning. Slut- ligen finns bestämmelser om en viss veto- rätt intagna i 90 å ExL beträffande exprop- riation för elektriska svagströmsledningar. Enligt detta lagrum får i fråga om gata, torg. allmän plats eller vattendrag inom om— råde för vilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning eller inom fastställt hamnområde expropriation inte avse egen- doms avstående utan endast upplåtelse av nyttjanderätt.

Bakgrunden till de här berörda reglerna har utförligt behandlats i den särskilda sek- retariatspromemorian.

4.4.2. Utredningen: Överväganden och förslag

Kommunernas behov av att kunna styra utvecklingen inom sina områden har redan utförligt berörts. Otvivelaktigt gör sig detta behov gällande med särskild styrka inom de områden som är avsedda för trafikän— damål och andra allmänna ändamål än be- byggelse. Det finns därför goda skäl att be- hålla och, åtminstone i vissa avseenden, yt- terligare befästa principen om kommunalt medinflytande på expropriationsfrågor som avser sådana områden. I gällande rätt har denna princip kommit till uttryck genom direkta lagregler. Med tanke på de fall. i vilka ansökan om expropriationstillstånd prövas av Kungl. Maj:t, kan i och för sig hävdas att särskilda regler i ämnet inte skulle behövas, eftersom det måste förutsät- tas att de intressen som ligger bakom den kommunala medbestämmanderätten ändå blir vederbörligen beaktade. Emellertid ta- lar också goda skäl för att författningstex- ten avfattas så att den direkt anger de spe- ciella förutsättningar som anses böra gälla för expropriation i de nu aktuella situations- typerna. Bl.a. får sakägarna därigenom möjlighet att redan från början inrikta sin argumentering och utredning på vad som är särskilt väsentligt i sammanhanget. En- ligt det här framlagda förslaget skall vidare

expropriation i vissa fall kunna ske utan föregående tillståndsprövning från Kungl. Maj:ts sida. Med avseende på dessa fall synes helt nödvändigt att författningstexten innehåller en anvisning om på vad sätt och i vilken ordning de kommunala intressena skall tillgodoses.

Den kommunala vetorätten är i sin nu— varande utformning tämligen begränsad. Enligt huvudregeln är det sålunda endast förbjudet att expropriera viss mark som redan tillhör kommunen och som i plan av- setts till gata etc. Däremot föreligger inget hinder mot att expropriera sådan mark så länge den tillhör annan än kommunen, låt vara att möjligheten att expropriera med äganderätt är i viss utsträckning beskuren. Det måste starkt ifrågasättas om detta är en lämplig utformning. Inom område med fastställd generalplan eller stadsplan har nämligen kommunerna ålagts så vittgående skyldigheter att sörja för kommunikationer m.m. att de måste anses ha ett betydande intresse av att ensamma få bestämma när, var och hur olika leder och ledningar skall dras fram. Någon anledning att som enligt gällande rätt begränsa detta inflytande till att avse endast sådan mark som redan är i kommunal ägo föreligger inte. Likaledes förefaller det obefogat att begränsa inflytan- det till fall som avser förläggningen av elektriska anläggningar och ledningar samt linbanor. Här som på många andra ställen synes gällande expropriationslagstiftning ha fått en väl kasuistisk utformning. Kommu- nens medbestämmandeintresse torde vara väl så stort ifråga om även andra typer av ledningar och kommunikationsanläggningar som berör gatumark och andra liknande ut- rymmen inom kommunens område. Den kommunala vetorätten bör därför i princip utsträckas till att avse all expropriation av mark, avsedd för gata eller allmän plats, hamnområde eller vattenområde, i vart fall om marken är belägen inom område med fastställd generalplan eller stadsplan. Inom byggnadsplanelagt område ställer sig saken något annorlunda med hänsyn till att an- ordnandet av de berörda utrymmena i prin- cip är en enskild angelägenhet. Denna frå-

• Sida 133
•  Original

ga kommer att beröras närmare i det föl- jande.

En kommunal vetorätt av skisserat inne- håll bör emellertid aldrig göras ovillkorlig. Otvivelaktigt uppkommer alltid vissa fall, då annan än kommunen kan behöva ex- propriera inom" de angivna utrymmena. Detta gäller t. ex. televerkets behov av att få utrymmen för telekablar, kraftbolagens behov av expropriationsrätt för att dra fram stora huvudledningar från kraftverken till distributionskällorna samt kronans behov av expropriationsrätt för motorvägar. Även andra fall kan tänkas. En stor industri be- höver t.ex. dra fram ett stickspår från järnvägen till sitt område. En enskild hu- vudman för en allmän vatten- och avlopps- anläggning behöver expropriationsrätt för att dra fram sina ledningar. Samtliga dessa fall berör anläggningar av stort allmänin- tresse. Det förefaller därför påkallat att medge visst avsteg från huvudregeln att kommunen skall vara exklusivt behörig att expropriera inom nu ifrågavarande områ- den. Detta kan lämpligen ske i den formen att _ i likhet med vad som f. n. gäller en- ligt 1902 års lag — undantag kan medges om Kungl. Maj:t vid prövningen av frågan om expropriationstillstånd finner synnerliga skäl tala därför. _— I regel bör naturligtvis ex- propriation av här åsyftat slag inte få inne- bära att egendomen skall avstås med ägan- derätt. Undantag härifrån bör få ske en- dast i alldeles speciella situationer. Ett så- dant specialfall kan exempelvis tänkas upp- komma när kronan önskar expropriera mark för motorväg. Att i författningstex— ten ta in särskilda bestämmelser i det nu se- nast diskuterade ämnet synes emellertid obehövligt.

Beträffande område som enligt fastställd generalplan eller stadsplan är avsett till gata, väg eller annan allmän plats eller till hamn- eller vattenområde, föreslås således en huvudregel av innebörd att sådant om- råde utan medgivande av kommunen får exproprieras för annans räkning endast om synnerliga skäl föreligger. Med kommunen avses givetvis den kommun inom vars grän- ser området ligger.

Enligt gällande rätt torde den kommuna- la vetorätten kunna göras gällande fullt ut också inom område med byggnadsplan. Mo- tivet härtill framstår inte som utan vidare klart. Det kommunala inflytandet på ge- nomförandet av en antagen byggnadsplan är nämligen väsentligt mindre än när fråga är om fastställd generalplan och stadsplan. Byggnadsplanens genomförande ankommer i princip på fastighetsägarna själva, inte på kommunen. Såvitt angår vägar och allmän— na platser inom planområdet tryggas pla- nens genomförande väsentligen genom be- stämmelserna om vägföreningar i 3 kap. la- gen om enskilda vägar. Vägförening utgör en sammanslutning av fastigheterna inom visst område med ändamål att ombesörja och bekosta väghållning ifråga om de vä- gar som i särskild ordning förklaras skola anses som föreningens vägar samt att hand- ha de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rö- rande dessa vägar. Vägförening kan bildas för område på landet eller i stad, inom vil- ket tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid (71 8 första stycket lagen om enskilda vägar). Bestämmelsernas tillämpningsområ- de överensstämmer alltså i allt väsentligt med tillämpningsområdet för byggnadspla- neinstitutet. Sambandet betonas ytterligare genom att i lagen om enskilda vägar upp- tagits en särskild bestämmelse (71 5 andra stycket) för det fall att inom vägförenings område finns mark som i byggnadsplan avsetts till annan allmän plats än väg. Om så är fallet skall föreningens väghållning omfatta även iordningställande och under- håll av dylik plats.

Mot den nu angivna bakgrunden före- faller det, åtminstone vid ett första påseen- de, som om behovet av en kommunal veto- rätt av förut diskuterat slag inte skulle vara särskilt stort beträffande byggnadsplaneom- råden_ Man bör emellertid inte bortse från att åtskilliga kommuner finner det vara med sina intressen förenligt att aktivt engagera sig i arbetet med genomförandet också av antagna byggnadsplaner. Sådana strävan- den är otvivelaktigt lovvärda och förtjä-

• Sida 134
•  Original

nar att stödjas. Därför bör kommunerna också i här avsedda fall ha medbestämman- derätt vid expropriation. Den nyss föreslag- na lagregeln bör således omfatta även mark som i byggnadsplan avses för sådant ända- mål som anges i lagregeln.

4.5 Ex pro priationsområders omfattning

4.5.1 Historik och gällande rätt Som huvudregel gäller f. n. enligt 5 5 första stycket ExL att Kungl. Maj:t skall bestäm- ma vilket område expropriationen skall omfatta. Av motiven framgår att detta be- slut i princip skall meddelas i samband med förordnandet om expropriation. I BK:s förslag till expropriationslag fanns vidare upptagen en allmän regel om rätt att i vissa fall överskrida det fastställda ex- propriationsområdet (4 3 andra stycket, mo- tiv, se EK s. 130). Regeln hade avseende på situationer då expropriation skulle ske för en anläggning vid vars utförande det på grund av förhållanden som inte med säker- het kunde bedömas på förhand kunde bli nödvändigt att utsträcka expropriationen till smärre områden utanför det av Kungl. Maj:t bestämda. I sådana lägen föreslogs att Kungl. Maj:t skulle ha möjlighet att medge utsträckning av expropriationsområ— det och i samband därmed meddela erfor- derliga föreskrifter. Chefen för justitiede— partementet uppfattade emellertid regeln såsom i allt väsentligt betydelsefull endast vid expropriation för vissa kommunikations- anläggningar (prop. 1913:46 s. 65 f) och ersatte den därför med specialbestämmelser. Dessa bestämmelser, 77 5, 81 5 tredje styc- ket och 87 8 andra stycket ExL har utför- ligt berörts i den särskilda sekretariatsut- redningen, varför här endast skall antydas några huvuddrag. Beträffande allmän väg stadgas i 77 f ExL att Kungl. Maj:t utan att närmare be stämma expropriationsområdet äger med ge den som skall utföra vägarbetet rätt at: expropriera härför erforderlig mark. Vid expropriation för järnväg krävs till en bör- jan att banlinjen skall vara renstakad innan

expropriationsrätt söks (80 & första styc- ket ExL). Den renstakade linjen används sedan som utgångspunkt för att bestämma expropriationsområdets omfattning i vad avser själva banlinjen medan det beträffan- de platser för övriga ändamål bestäms ett fixt område (81 5 första och andra stycke- na ExL). Finns emellertid anledning att an- ta att det på grund av förhållanden som inte kan med säkerhet bedömas på förhand skall under anläggningens utförande bli av nöden att ta i anspråk mark även utanför det bestämda området eller den renstakade linjen så kan Kungl. Maj:t samtidigt för- ordna, i vilken omfattning och under vilka förutsättningar sådan expropriation får äga rum (81 g tredje stycket ExL). En med sist- nämnda stadgande i stort sett likalydande lagregel finns beträffande farleder, oljeled- ningar och anläggningar för luftfart inta- gen i 87 8 andra stycket ExL.

4.5.2. Utredningen: Överväganden och förslag

De skäl som talar för att Kungl. Maj:t redan i samband med att tillstånd ges till expropriation skall klart ange vilket område expropriationen skall omfatta ligger i så öppen dag att det är överflödigt att här närmare utveckla dem. Den nuvarande hu- vudregeln i 5 8 första stycket ExL bör där- för bibehållas oförändrad.

Som framgått av det föregående uppkom- mer emellertid vissa speciella problem vid expropriation av mark för olika kommuni- kationsanläggningar_ Det är här ofta fråga om att ta i anspråk betydande markområ- den, uppdelade på ett stort antal fastigheter. Intrånget på varje enskild fastighet blir inte sällan förhållandevis obetydligt. För den som skall bygga en väg eller järnväg eller dra fram en ledning kan det emellertid mången gång vara besvärligt att exakt ange vilka markområden som behöver tas i an- språk innan själva byggandet sätts igång. Detta gäller i varje fall avgränsningen av själva vägbanan eller banvallen med när- maste omgivningar (banketter, diken etc.) och däremot svarande ledningsutrymmen. Det förarbete som erfordras för att klar-

• Sida 135
•  Original

lägga dessa förhållanden blir som regel oproportionerligt stort och kostsamt i för- hållande till de värden som står på spel. Med hänsyn härtill har vissa lättnader in- förts i gällande rätt.

Vid expropriation för järnväg krävs f.n. att banlinjen skall vara renstakad innan an- sökan om expropriationstillstånd ges in. Motsvarande bestämmelser saknas beträf- fande expropriation för allmän väg och ol- jeledning. Anledningen till denna olikartade behandling är svår att förstå. Det förefaller i och för sig tillräckligt att vägens, led- ningens eller järnvägens huvudsakliga sträckning blivit klarlagd i ansökningsåren- det, så att man därav kan läsa ut vilka fas- tigheter som kommer att beröras. Att därut- över kräva ett så omfattande fältarbete som en renstakning måste innebära kan inte vara nödvändigt. Hur stränga krav på ut- redning som sedan bör uppställas måste bli beroende på förhållandena i det särskil- da fallet. Då en väg, ledning eller järnväg dras fram genom ett tätare befolkat om- råde måste betydligt större krav ställas på precision och exakthet än om den dras fram genom en ödebygd. Likaledes måste större krav ställas på detaljerad angivning av de områden som erfordras för t.ex. statio- ner, lastningsplatser, uppställningsplatser för järnvägsvagnar och vägmaskiner m.m. än på de områden som erfordras för själva vägbanan eller banlinjen med närmaste om- givningar (jfr ovan), tillfälliga arbetsplatser etc. Någon exakt gränsdragning är svår att göra. Otvivelaktigt skulle ett försök i denna riktning kunna medföra olyckliga kon- sekvenser i det särskilda fallet; så förefaller t.ex. den nuvarande gränsdragningen vid järnvägsexpropriation mellan mark som er- fordras för själva banlinjen och mark utan- för denna ägnad att ge upphov till svår- lösta tolkningsproblem och mindre ända- målsenliga lösningar.

Sedan vägens, ledningens eller järnvägens huvudsakliga sträckning blivit klargjord i ansökningsårendet bör det stå Kungl. Maj:t fritt att mer eller mindre exakt ange vil- ket område som får tas i anspråk genom expropriation. En bestämmelse härom bör

utformas i stort sett efter mönster av stad- gandet i 77 5 ExL. Någon anledning att generellt binda tillståndet till visst avstånd från en exakt angiven linje — som f. n. gäl- ler vid järnvägsexpropriation — finns knap- past. Det förefaller tillräckligt att i till- ståndet anges att sökanden äger ta i an- språk för ändamålet erforderlig mark i hu- vudsaklig överensstämmelse med vad som angivits i ärendet genom utmärkning på karta eller på marken. En sådan bestäm- melse kan knappast medföra någon större olägenhet för markägaren. Det kan nämli- gen förutsättas att Kungl. Maj:t kommer att använda sin rätt att göra expropriations- områdets gränser mer eller mindre obe- stämda synnerligen försiktigt och med be- aktande av samtliga omständigheter som föreligger i det särskilda fallet, Endast om det med hänsyn till dessa omständigheter bedöms som skäligt torde därför kravet på att expropriationsområdet skall exakt anges i förordnandet komma att frångås.

Hittills har i huvudsak talats endast om olika slag av kommunikationsleder. Det är otvivelaktigt också riktigt — såsom chefen för justitiedepartementet höll före redan år 1912 — att de nu berörda problemen hu- vudsakligen uppstår endast i samband med expropriation för olika slag av kommuni- kationsanläggningar. Fall torde emellertid kunna tänkas därutöver, då vissa särskilda svårigheter kan uppstå för sökanden när det gäller att till priset av en rimlig tids- insats och måttliga kostnader exakt ange det område som erfordras för expropriations- ändamålets genomförande. Det kan i såda- na lägen knappast anses förenligt med någ- ra beaktansvärda risker att i någon mån göra avkall på principen att expropriations- området skall anges exakt, särskilt om man förutsätter att Kungl Maj:t kommer att tillämpa en sådan bestämmelse mycket re- striktivt.

Mot bakgrund av det anförda föreslås att Kungl. Maj:t bemyndigas att i skälig omfattning medge rätt att expropriera för angivet ändamål erforderlig mark i huvud- saklig överensstämmelse med vad som i an- sökningsårendet angivits på karta eller på

• Sida 136
•  Original

marken. Som förutsättning härför bör gäl- la att det skall föreligga särskilda svårig- heter för sökanden att i detalj ange vilket område som behöver tas i anspråk innan han påbörjat utförandet av de åtgärder för vilka expropriation söks.

4.6 Villkor vid expropriation

4.6.1. Historik och gällande rätt

Ett grundläggande villkor vid alla former av expropriation torde vara att den exprop- rierade egendomen verkligen används till det uppgivna ändamålet. Detta villkor har i ExL tillgodosetts efter två olika linjer. Först och främst stadgas i 5 5 tredje styc- ket att Kungl. Maj:t vid behov kan med- dela särskilda bestämmelser som prövas vara erforderliga för att trygga att den ex- proprierade fastigheten används för avsett ändamål. Därefter tillkommer det länssty- relsen att se till att meddelade bestämmel- ser efterlevs. Härjämte lämnas i 68—70 gg vissa föreskrifter om återlösningsrätt till ex- proprierad egendom,

Rätt att lösa åter exproprierad egendom eller särskild rätt föreligger enligt 68 S ExL i följande tre fall:

1) Den exproprierade fastigheten eller rätten har inte kommit till användning för det avsedda ändamålet, vilket är att anse som övergivet.

2) Den exproprierade fastigheten eller rätten används inte längre för det avsedda ändamålet, vilket är att anse som övergivet.

3) Den exproprierade fastigheten eller rätten används i väsentlig omfattning för annat ändamål än det avsedda.

Vid expropriation av en hel fastighet tillkommer återlösningsrätt den som när- mast före expropriationens fullbordande el- ler — vid kvalificerat förhandstillträde _ närmast före det anmälan enligt 40 5 ExL skedde ägde fastigheten eller hans rättsin- nehavare. Vid delexpropriation tillkommer motsvarande rätt ägaren av den återstående delen. Vid rättighetsexpropriation slutligen är ägaren av den besvärade fastigheten lös- ningsberättigad.

Rätten till återlösen kan göras gällande om talan instäms inom tjugo år från det expropriationen fullbordades (vid kvalifice- rat förhandstillträde räknas tiden från det anmälan enligt 40 g ExL skedde).

Vid lösen som nu sagts får enligt 69 g ExL värdet inte sättas högre än till den ex— propriationsersättning som utgivits.

Om exproprianten efter det att exprop- riationen fullbordats uppfört en byggnad på fastigheten eller eljest lagt ned kostnader på denna kan enligt 68 å andra stycket ExL även detta bli föremål för inlösen i samband med att fastigheten eller rätten återlöses. I detta fall skall dock enligt 69 5 ExL de vanliga reglerna om bestämmandet av ersättningen gälla. Utövas denna lös- ningsrätt inte är ägaren dock enligt 70 5 första stycket ExL berättigad att föra bort vad han kostat på fastigheten, dock med skyldighet för honom att återställa fastig- heten i det skick den befann sig vid tid- punkten för expropriationen. Saker som inte förts bort inom tre månader från det fastigheten tagits i besittning av den nye ägaren tillfaller emellertid enligt 70 å andra stycket ExL denne utan lösen. Har till bygg- nad eller annan anläggning hämtats ämnen från fastigheten så är nye ägaren enligt 70 5 tredje stycket ExL berättigad till gott- görelse för värdet av vad som tagits från fastigheten om han yrkar det under dom- stolens förberedande handläggning av må- let. Kan överenskommelse om värdet inte träffas skall det bestämmas av domstolen enligt ExL:s regler. Anläggningen får inte föras bort från fastigheten innan gottgörelse som tillkommer den nye ägaren lämnats.

De nu berörda bestämmelserna om åter- lösningsrätt går tillbaka på 29 g ExF. Här föreskrevs lösningsrätt för expropriaten och vissa andra rättsägare på i huvudsak följan- de villkor:

1. Den avträdda jorden blev inte använd för uppgivet ändamål, !») Det tillämnade företaget borde anses som övergivet.

3. Talan om återlösen instämdes inom tio år från den dag »som blivit för jordens

• Sida 137
•  Original

eller lägenhetens avstående eller upplä- tande bestämd».

4. Löseskillingen fick inte sättas högre än expropriationsersättningen.

I EKzs förslag (66 g) förordades att åter- lösningsrätt endast borde medges beträffan- de egendom som genom expropriation skilts från annan egendom med vilken den tidigare varit förenad i samme ägares hand. Som skäl härtill anfördes (s. 197 f) i huvud- sak att ett större och mera varaktigt intresse av expropriationens återgång syntes finnas endast i de fall då expropriationen avsett en fastighetsdel som genom form och be— lägenhet naturligt tillhörde huvudfastighe- ten. Denna dels avskiljande kom då från huvudfastighetens synpunkt alltid att i viss mån utgöra ett missförhållande som borde få avhjälpas så snart något allmänt ända— mål inte längre krävde dess fortbestånd. Så var t.ex. händelsen om en järnväg drogs fram över en fastighet eller en skjutbana anlades inom en fastighets gränser. Det om- råde som togs i anspråk för en dylik an- läggning hade uppenbarligen inte några förutsättningar för att utgöra en självständig egendom. Endast det särskilda ändamål för vilket expropriationen skedde kunde berät- tiga områdets avskiljande från huvudfastig- heten och om anläggningen upphörde bor- de därför ägaren av huvudfastigheten ha rätt att yrka områdets återförening med denna. EK fann det däremot vara av mind- re vikt att återgång skedde då en hel egen- dom exproprierats enär i dessa fall den rubbning som skedde endast avsåg de per- sonliga äganderättsförhållandena och inte fastigheternas naturliga sammanhang samt denna rubbning — åtminstone efter någon tids förlopp — i allmänhet kunde antagas vara utjämnad genom expropriationsersätt— ningen. EK ansåg vidare att som villkor för återlösningsrätten borde uppställas att den exproprierade egendomen inte längre be- hövdes för expropriationsändamålet. Slutli- gen fann man att stora fördelar stod att vinna om återlösningsrätten knöts till tid- punkten för det exproprierade områdets försäljning och alltså gavs formen av ett

slags förköpsrätt. Det skulle härigenom bli lätt att bestämma såväl tiden för rättighe- tens inträdande som löseskillingens belopp.

Chefen för justitiedepartementet (prop. 1913: 46 s. 63 f) var ense med kommittén om att återlösningsrätten endast borde avse del av fastighet men ansåg att kommittéför- slaget inte i önskvärd omfattning tillgodosåg det föreliggande behovet. Han pekade fram- för allt på de risker som var förknippade med att rätten till expropriation utvidgades till att avse ett flertal ändamål som kunde företrädas av enskilda. Återlösningsrätt borde därför medges såväl då avträdd egen- dom inte kom till användning för uppgivet ändamål som i det praktiskt mer betydelse- fulla fallet att fastigheten visserligen en tid användes för berört ändamål men denna an- vändning sedermera upphörde. Vidare torde missbruk av expropriationsmöjligheten lät- tare kunna förebyggas om återlösningsrätt även medgavs i sådana fall där fastigheten visserligen användes för avsett ändamål men därjämte i väsentlig omfattning för an- nat ändamål. Den i ExF stadgade tidsbe- gränsningen, 10 år, syntes därjämte böra bi- behållas. Däremot var departementschefen betänksam inför 1866 års regler om löse- skillingens fastställande. Visserligen ansåg han det lämpligt att fastställa denna i sam- ma ordning som gällde beträffande exprop- riationsersättning. Den gällande begräns- ningen av beloppet fann han emellertid äg- nad att inge betänkligheter med hänsyn till möjligheten att området, när det återlöstes, kunde vara besvärat av inteckning. Han ville därför inte förorda en begränsning av angivet slag.

Lagutskottet vid 1913 års riksdag (LU 1913: 22 s. 27 och 14) förordade att åter- lösningsrätten utsträcktes till att omfatta inte bara områden utan även särskild rätt till fastighet. Vidare föreslogs att lösnings- tiden skulle utsträckas från 10 till 20 år för att än starkare garantier skulle skapas mot missbruk av medgiven expropriations- rätt.

Sedan första kammaren föreslagit viss yt- terligare utvidgning av återlösningsrätten återgick ärendet så småningom till förnyad

• Sida 138
•  Original

departementsbehandling. Härvid behandla- des bl. a. ett i sammanjämkningsmemorial år 1913 framställt förslag att även en hel fastighet som exproprierats skulle kunna bli föremål för lösen. Departementschefen ansåg (prop. 1916: 95 s. 61 0 att vissa in- vändningar onekligen fanns häremot. Un- der det att i de tidigare behandlade fallen återlösningsrätten bands vid äganderätten till den fastighet som genom expropriatio- nen fått sitt område förminskat eller ett be- svär sig pålagt och återlösens ändamål blev att med fastigheten återförena något som naturligt tillhörde densamma, kunde förhål- landena bli mera växlande och gagnet av återvinningen mera ovisst när rätt till lösen av en hel fastighet skulle tillkomma den som närmast före expropriationens fullbor- dande var fastighetens ägare eller hans rättsinnehavare. Det borde dock inte bestri- das att en återlösningsrätt även i denna större omfattning under vissa förhållanden var berättigad och lämplig. Departements- chefen fann slutligen övervägande skäl tala för en utvidgning av återlösningsrätten i en- lighet med vad som föreslagits. Likaledes förklarade han sig införstådd med att vissa fördelar otvivelaktigt var förbundna med att utsträcka den tid inom vilken återlösnings- rätten fick göras gällande till tjugo år. Han framhöll dock att det från andra synpunk- ter kunde vara ganska olägligt att under så lång tid låta äganderättsförhållandena i frå- ga om en fastighet vara i viss mån svävan- de. Han ville dock inte motsätta sig utskot- tets önskemål i denna del. Departementschefen upptog härefter frå- gan om en begränsning av löseskillingen till behandling. Det tidigare framförda argu- mentet mot en sådan begränsning _ hänsy- nen till inteckningshavare _ fann han vid närmare analys ha ringa bärkraft. I själva verket torde nämligen en begränsning av blivande löseskilling få verkan endast gent- emot fastighetsägaren enär man knappast kunde förvänta sig att en långivare skulle vara benägen att belåna en fastighet upp till högre belopp än den förväntade löseskil- lingen. Däremot syntes en bestämmelse en- ligt vilken vid återlösen full ersättning skul-

le utges för fastighetens dåvarande värde kunna högst väsentligt förminska återlös- ningsrättens betydelse. Om efter expropria- tionen fastigheten blivit bebyggd eller andra dyrbarare anläggningar vidtagits därå kun— de lösenbeloppet komma att mycket över- stiga expropriationssumman. Var tillika för- hållandena sådana att dessa anläggningar inte hade något motsvarande värde för den lösningsberättigade som måhända ville ge fastigheten en helt annan användning, kom lösningsrättens utövning att i ekonomiskt avseende ställa sig synnerligen ogynnsamt för denne. Skulle man med bestämmelserna om återlösningsrätt bereda jordägaren _ och i viss mån det allmänna — den trygghet som därmed åsyftades, torde det vara nöd- vändigt att återgå till gällande lags stånd- punkt i ämnet.

I doktrinen har diskuterats huruvida det skulle vara ett hinder mot återlösen om fas- tigheten visserligen inte används till det än- damål för vilket expropriation skett men till ett annat ändamål för vilket expropria- tion kan beviljas. Hedfeldt (Expropriation för tätbebyggelse, s. 31) hävdar att så skulle vara fallet. Ljungman (Den rättsliga kon- trollen över mark och vatten del II 5. 29 not 14) finner denna ståndpunkt tveksam och framhåller att expropriationsdomstolen ju i så fall skulle nödgas verkställa en eljest under Kungl. Maj:ts kompetens hörande prövning huruvida behörig expropriations- anledning föreligger.

Från huvudregeln i 68 g ExL har stad- gats två särskilda undantag. För det fall att allmän väg för vilken nyttjanderätt till mark exproprierats dras in, blir enligt 79 a 5 ExL markens ägare berättigad att förfoga över marken utan lösen. Bestäm- melsen som i huvudsak motiverats med billighetshänsyn har närmare behandlats i den särskilda sekretariatsutredningen. En- ligt 105 & ExL gäller vidare beträffande fastighet som exproprierats för samlingslo- kal eller dylikt enligt l & första stycket 8 ExL att återlösen i vissa fall kan äga rum även om 68 & ExL inte är tillämplig. Detta gäller främst om fastigheten överlåts på an- nan ägare eller används i strid mot särskild

• Sida 139
•  Original

i anslutning till expropriationstillståndet meddelad bestämmelse. Har fastigheten ex- proprierats av aktiebolag, förening eller stiftelse kan stadgandet vidare bli tillämp— ligt om fastigheten i avsevärd mån används för annat ändamål än det som angivits i bolagsordningen, stadgarna eller de för stif- telsen gällande föreskrifterna.

BL innehåller inga mot stadgandet i 68 _70 33 ExL svarande lagregler. Fastmera sägs uttryckligen i 145 & att bestämmelser- na i 68-70 55 ExL inte är tillämpliga i frå- ga om mark som inlösts enligt BL. Detta stadgande går tillbaka på 24 g i 1907 års stadsplanelag. Bestämmelsen tillkom efter ett påpekande från HD, där justitierådet Quensel under lagförslagets behandling ytt- rade (prop. 1907: 26 s. 79).

Den i 29 & expropriationsförordningen förre ägaren medgivna rätt att återlösa avträdd mark. som ej varder för uppgivet ändamål använd, torde desto mindre böra ifrågakomma beträf- fande mark, som blivit enligt förslaget inlöst, som i sakens natur ligger, att densamma i all- mänhet icke blir inom den närmaste framtiden för sitt ändamål använd, samt vad gatumark beträffar skyldigheten att upplåta densamma till allmänt begagnande regleras av förslagets härutinnan meddelade föreskrifter, enligt vilka upplåtandet kan till en mer eller mindre avläg- sen framtid undanskjutas.

4.6.2. Utredningen: Överväganden och förslag

Såsom i annat sammanhang berörts har möjligheterna till expropriation för mera typiskt enskilda ändamål vidgats alltmera under de senaste decennierna. Det framstår med hänsyn härtill som särskilt betydelse- fullt att betryggande garantier verkligen skapas för att andra enskilda intressen inte uppoffras onödigtvis och att den exprop- rierade egendomen verkligen kommer till avsedd användning. I 2 kap. har redan framhållits det angelägna i att Kungl. Maj:t har möjlighet att i samband med expropria- tionsförordnandet föreskriva att viss sär- skild rätt till den exproprierade egendomen skall lämnas orubbad. Som instrument för att trygga att den exproprierade egendomen verkligen kommer till avsedd användning

synes det nuvarande stadgandet i 5 & tredje stycket ExL ändamålsenligt. Det bör därför bibehållas. Arten och omfattningen av de bestämmelser som Kungl. Maj:t kan kom- ma att meddela med stöd av en sådan regel är naturligen svår att ange. Detta måste i hög grad bli beroende på förhållandena i det särskilda fallet.

De nuvarande reglerna om återlösnings- rätt torde inte ha praktiskt tillämpats i nämnvärd utsträckning. Sannolikt har de emellertid ett visst värde som medel att säkerställa att den exproprierade egendo- men verkligen används för sitt ändamål. Det är emellertid tveksamt om det finns be- hov av en så ovillkorlig återlösningsregel som den nuvarande. En sådan måste näm- ligen otvivelaktigt förses med ett flertal un- dantag om man försöker att i nuvarande skick överföra den till en ny expropria- tionslag, uppbyggd efter de principer som i det föregående redovisats i olika samman- hang. Det förefaller då mera ändamålsen- ligt att låta Kungl. Maj:t pröva från fall till fall i vad mån behov av återlösningsrätt kan anses föreligga eller om expropriatens intressen kan tillgodoses på annat sätt. Kungl. Maj:t kan då tilläggas befogenhet att i förekommande fall förknippa exprop- riationstillståndet med föreskrift om att ex- propriaten eller dennes rättsägare får åter- lösa fastigheten inom viss tid om vissa sär- skilt angivna villkor inte blivit uppfyllda, t. ex. om fastigheten inte före den bestämda tidens utgång blivit varaktigt använd för det uppgivna ändamålet. Fördelarna med ett sådant arrangemang är framför allt att Kungl. Maj:t får möjlighet att i varje sär- skilt fall ange just de förutsättningar för återlösningsrättens inträde som befinns mest ändamålsenliga för att rätten skall tjä- na sitt syfte. Beträffande rättens giltighet i tiden bör Kungl. Maj:t därvid vara helt obunden. Det torde kunna förutsättas att tidsfristerna inte sätts längre än nödvändigt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts fö- reslås att den nuvarande obligatoriska åter- lösningsrätten utmönstras ur expropriations- lagstiftningen och ersätts med en rätt för Kungl. Maj:t att i förekommande fall för-

• Sida 140
•  Original

ordna om rätt till återlösen inom viss tid och på vissa villkor, allt bestämt med hän- syn till omständigheterna i det särskilda fal- let.

Vad härefter beträffar den närmare ut- formningen av den föreslagna återlösnings- rätten uppkommer ett par speciella spörs- mål. Det kan sålunda ifrågasättas om åter- lösningsrätt rent teoretiskt sett bör kunna förekomma över hela fältet eller om vissa generella undantag bör stadgas. De undan- tag som möjligen skulle kunna komma i fråga har avseende dels på expropriantens person och dels på expropriationens art.

I diskussionerna kring återlösningsrätten har understundom hävdats att denna skulle vara obehövlig när exproprianten är ett of- fentligt subjekt, t.ex. en kommun. Detta torde vara ett av skälen till att återlösnings- rätt inte kan förekomma i de inlösningsfall som regleras i BL. Emellertid synes föga vara att vinna med att i lagen införa en un- dantagsregel som generellt fritar offentliga subjekt från risken att bli utsatta för an- språk på rätt att återlösa viss exproprierad egendom. I och med att det läggs i Kungl. Maj:ts hand att avgöra i vad mån en ex- propriation över huvud taget skall förknip- pas med återlösningsrätt på vissa villkor torde även vara sörjt för att föreskrifter härom inte kommer att meddelas i oträngt mål. Även om den här förordade lagregeln sålunda formellt kommer att bli tillämplig även i de fall som tidigare reglerats i BL torde den fullt naturligt komma att få sin största betydelse vid expropriationer där sö- kanden är en enskild person. I de fall när fråga om expropriationstillstånd inte prövas av Kungl. Maj:t kan för övrigt med ovan skisserade uppläggning förordnande om återlösningsrätt över huvud taget aldrig bli aktuellt.

ExL:s nuvarande regler om återlösnings- rätt är tillämpliga på alla former av ex- propriation. Enda undantaget utgörs av re- geln i 79 a & första stycket vilken avser expropriation av nyttjanderätt för allmän väg. I detta speciella fall har det ansetts mindre lämpligt att följa huvudregeln i 68 5. I stället har föreskrivits att vägmar-

ken utan lösen skall återgå till ägaren. Av förarbetena framgår att stadgandet tillkom- mit utan vidare utblickar mot andra likar- tade expropriationsfall. Det måste emeller- tid starkt ifrågasättas om vägmarksfallet är så unikt att en specialbehandling av detta är motiverad. I själva verket förekommer ett mycket stort antal fall då man ställer sig frågande inför skyldigheten för en fas- tighetsägare att utge lösen för att återfå den fulla rådigheten över sin mark sedan utöv- ningen av en exproprierad rättighet till den- na upphört. Ett skäl härtill skulle möjligen vara att den expropriationsersättning som en gång utgivits beräknats med hänsyn till att rätt till återlösen föreligger inom en tju- goårsperiod och att fastighetsägaren möjli- gen kunde anses göra en obehörig vinst om han utan lösen återfick rådigheten över sin egendom före utgången av denna period. Den uppläggning av återlösningsrätten som här förordas, nämligen att Kungl. Maj:t i anslutning till expropriationsförord- nandet förordnar om Sådan rätt endast då särskilda skäl ger anledning till det, torde för de särskilda rättigheternas de] ge upp- hov till en ny situation. Förordnande om återlösningsrätt lär nämligen komma att meddelas endast i sådana fall då någon tvekan kan råda om expropriationsföreta- gets varaktighet. I de fall då förordnande inte meddelats eller den i förordnandet be- stämda giltighetstiden för återlösningsrätten gått till ända kommer markägaren liksom nu att vara hänvisad till att vid allmän dom- stol söka förklaring att den exproprierade rättigheten upphört att gälla. Sedan sådan förklaring eventuellt meddelats eller parter- na eljest kommit överens i godo kan fas- tighetsägaren åter förfoga över sin mark utan inskränkningar. Det måste mot angiv- na bakgrund anses mindre sannolikt att för- ordnande om återlösningsrätt i beaktans- värd utsträckning kommer att meddelas i samband med expropriation av nyttjande- rätt för allmän väg och liknande ändamål. Den nuvarande undantagsregeln i 79 a 5 första stycket ExL föreslås därför skola ut- gå. Regeln i paragrafens andra stycke om rätt för väghållare att i vissa fall föra bort

• Sida 141
•  Original

vad som anbragts på marken för vägända— mål kan med fördel överföras till allmänna väglagen.

Anledning att bibehålla någon mot 105 & ExL svarande regel saknas med hänsyn till den nya konstruktion av återlösningsrätten som här föreslagits.

Nu gällande bestämmelser om kretsen av återlösningsberättigade personer, grunderna för bestämmandet av löseskillingen samt vad i övrigt stadgas i ExL om åtgärder, rät- tigheter och skyldigheter i samband med återlösen av exproprierad egendom torde böra tas upp till behandling först i sam- band med den senare översynen av reglerna om förfarandet vid expropriation. I avbidan härpå kan de utan olägenhet stå kvar i ExL.

Av processekonomiska skäl synes det lämpligt att utforma lagen så att Kungl. Maj:t endast kan meddela särskilda ex- propriationsvillkor eller förordna om ev. framtida återlösningsrätt i anslutning till expropriationstillståndet. Yrkanden härom måste därför framställas innan Kungl. Maj:t skiljer frågan om expropriationstill- stånd från sig. Kungl. Maj:t bör därjämte vara oförhindrad att även utan att yrkande därom framställts på eget initiativ ta upp frågan om behovet av särskilda villkor i anslutning till tillståndsprövningen.

4.7. Expropriationsbefogenheten

4.7.1. Gällande rätt

Kungl. Maj:ts tillstånd till expropriation innebär att sökanden tilläggs en villkorlig rätt att tvångsvis ta i anspråk annans fasta egendom eller förvärva en begränsad rätt till denna. De villkor som kan förknippas med tillståndet har delvis berörts i det fö- regående. Ytterligare gäller att sökanden är skyldig att inom viss tid efter det att till- ståndet meddelades fullfölja saken genom stämning till domstol. Den tid inom vilken detta skall ske bestäms enligt 5 g fjärde stycket ExL av Kungl. Maj:t i expropria- tionstillståndet. Vanligen utsätts därvid en ettårsfrist. Några närmare uttalanden om hur denna frist bör bestämmas har emeller-

tid inte gjorts under lagens förarbeten. EK framhöll endast (3. 131) att det förhållandet att expropriationsrätt beviljats beträffande en egendom medförde för dess ägare en osäkerhet som alltid kunde innebära obe— hag och ofta även föranledde ekonomiska olägenheter. Kommittén menade därför att expropriationsrisken inte borde få vila över egendomen under obegränsad tid.

I praxis har Kungl. Maj:t ansetts oför- hindrad att även förlänga meddelade tids- frister. Detta har medfört att tidsrymden mellan expropriationstillståndet och dagen för anhängiggörandet av expropriationsmå- let i flera fall blivit betydande och att de olägenheter som EK påvisade inte alltid kunnat undvikas.

Underlåter sökanden att fullfölja ärendet genom stämning till domstol inom föreskri- ven tid förfaller frågan om expropriation enligt 5 g fjärde stycket sista punkten ExL.

En fråga som ibland uppställs gäller om det är möjligt att sedan expropriationstill- stånd meddelats inskränka sin talan till att avse antingen expropriation av ett mindre område än som omfattas av tillståndet eller expropriation av särskild rätt i stället för äganderätt Några uttryckliga regler härom finns inte. Vissa paralleller kan emellertid dras med reglerna i 61—63 55 ExL om åter- kallande av expropriationsanspråk. Enligt dessa är exproprianten på vissa villkor be- rättigad att, sedan stämning i expropria- tionsmålet ingivits, återkalla sitt anspråk helt eller delvis, såvida han inte redan tagit marken i besittning. För delvis återkallelse förutsätts emellertid att restfastigheten inte lider synnerligt men genom expropriationen eller den exproprierade delens användande. Bestämmelsen korresponderar med stadgan- det i 12 5 första stycket ExL om utvidg- ning av expropriation på ägarens begäran.

En sammanställning av bestämmelserna i 5 g fjärde stycket, 12 S första stycket och 61—63 gg ExL torde ge vid handen att det i och för sig är sökanden obetaget att in- skränka sin talan till att avse ett mindre område än som omfattas av expropriations- tillståndet eller till att avse en nyttjanderätt eller ett servitut i stället för äganderätten

• Sida 142
•  Original

till marken. Någon skyldighet för honom att fullfölja ett expropriationsärende till domstol finns i och för sig inte. Och skulle hans ansökan avse ett för litet område så är fastighetsägarens intressen tillgodosedda genom rätten att begära utvidgning av ex- propriationsområdet.

Den rätt till expropriation som meddelats genom ett expropriationsförordnande är personlig och kan enligt uttryckligt stadgan- de i 6 5 ExL inte övergå på annan utan Kungl. Maj:ts medgivande. Såsom fram- hölls redan av EK (s. 131) torde detta ligga i sakens natur.

4.7.2. Tidigare framlagt lagförslag

I vårt föregående betänkande »Förtida till- träde, expropriationskostnad m.m.» (SOU 1964: 32) föreslogs bl. a_ Viss ändring i 5 S fjärde stycket ExL, i huvudsak innebärande en kodifiering av Kungl. Maj:ts rätt att medge förlängning av den tid inom vilken mål om expropriation skulle instämmas till domstol. Som motiv till ändringen anfördes därvid:

Det nuvarande stadgandet i 5 & fjärde stycket lämnar öppet, huruvida Kungl. Maj:t kan, se- dan tid utsatts för fullföljande av expropria- tionen genom stämningsansökan till domstol, meddela beslut om förlängning av tiden. I praxis har Kungl. Maj:t ansetts äga möjlighet härtill. Det synes lämpligt, att stadgandet för- tydligas genom en uttrycklig bestämmelse här- om. — I formellt hänseende synes böra krävas, att ansökan om förlängning av tiden inkommer till Kungl. Maj:t före utgången av den tidigare bestämda fullföljdstiden, vilket överensstämmer med nuvarande praxis. En dylik ordning inne- bär visserligen. att expropriationsrätten kan komma att förfalla, innan Kungl. Maj:t hun- nit meddela beslut i fråga om förlängning av fullföljdstiden. Ett bifall till gjord ansökan om förlängning innefattar emellertid ett återupp- livande av det äldre expropriationstillståndet, som således alltjämt kommer att grunda ex- propriationsrätt för sökanden. Till frågan om sökandens möjligheter att under mellantiden intill dess Kungl. Maj:t meddelat beslut i fråga om begärd förlängning av fullföljdstiden väcka talan vid domstol angående expropriationen återkommer utredningen vid behandlingen av den föreslagna bestämmelsen i femte stycket av förevarande paragraf.

Särskilda regler angående förfarandet i ären-

den angående förlängning av tidigare utsatt fullföljdstid synes ej erforderliga, utan torde det liksom hittills få ankomma på Kungl. Maj:t att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall avgöra, huruvida beslut i ärendet bör föregås av remissförfarande eller ej. Inom utredningen har uttalats den meningen, att re- missförfarande icke borde underlåtas med hän- syn till sakägarnas befogade krav på rättsskydd. Ett alternativ härtill är, att Kungl. Maj:t, utan att ärendet utsändes på remiss. fogar anstalt om att de i tillgängliga förteckningar upptagna sakägarna genom brevkort eller på liknande sätt underrättas om ansökningen och om den tidigaste tidpunkt, vid vilken ärendet kan för- väntas bli avgjort. Genom ett dylikt tillväga- gångssätt synes skäliga anspråk från sakägar- nas sida kunna tillgodoses utan att förfarandet blir alltför tungrott.

Förslaget att uttryckligen lagfästa Kungl. Maj:ts rätt att medge förlängning av den utsatta tiden föranledde ingen erinran under remissbehandlingen. Några remissorgan an- såg emellertid att förutsättningarna för med- givande till förlängning borde skärpas i för- hållande till förslaget. Detta kunde komma till uttryck genom krav på »synnerlig vikt för den exproprierande» eller »synnerliga skäl». Från flera håll underströks att ett expropriationstillstånd i praktiken innebar att fastighetsägarens möjligheter att råda över sin egendom genom försäljning, nytt- janderättsupplåtelse eller bebyggande blev avsevärt inskränkta. Det kunde därför inte anses skäligt att en fastighetsägare skulle behöva tåla väsentliga intrång i sin rådighet annat än under en kortare bestämd tids- rymd utan att synnerligen starka allmänna intressen gjorde detta nödvändigt. Ett re- missorgan ansåg vidare att ytterligare en begränsning borde uppställas med hänsyn till den enskildes rättsskydd, nämligen i vad avsåg utsträckningen av förlängningstiden. Den osäkerhet rörande framtiden som åsamkades en av ett expropriationstillstånd drabbad fastighetsägare var, ansågs det, ett så allvarligt ingrepp i dennes rättsställning att berättigade anspråk kunde resas på att tillståndstiden blev så kort som möjligt. Den enskilde borde inte behöva räkna med att hans egendom skulle utgöra ett inlösenob- jekt under oöverskådlig tid då han inte kun-

• Sida 143
•  Original

de sälja fastigheten till någon annan än kom- munen och inte rusta upp den på sätt som eljest var ekonomiskt och praktiskt beting- at. Med hänsyn härtill borde uttryckliga be- stämmelser ges om att förlängning endast fick meddelas en gång, varjämte en maximi- gräns för förlängningstid borde stipuleras. Det föreslogs att den maximala förläng- ningstiden fastställdes till fem år.

Vid den slutliga behandlingen av lagför- slaget ansåg chefen för justitiedepartemen- tet (prop. 1966: 73 s. 41) att det i föreva- rande avseende kunde anstå med en lag— ändring till den slutliga översynen av ExL.

4.7.3. Utredningen: Överväganden och förslag

Otvivelaktigt är det — såsom redan framhölls av EK _ av stort intresse att den tid som förflyter mellan expropriationstillståndet och dagen för anhängiggörandet av expropria- tionsmålet hålls så kort som möjligt. Utsik- terna att effektivt kunna påverka detta lag- stiftningsvägen är emellertid ganska små. Även om en viss maximitid skulle lagfäs— tas, eventuellt i kombination med ett för- bud för Kungl. Maj:t att förlänga denna i annat fall än då synnerligen starka skäl gör en förlängning motiverad, torde man näm- ligen knappast kunna hindra sökanden att sedan tiden gått till ända ge in en ny an- sökan om expropriation. Visserligen skulle detta medföra vissa olägenheter för sökan- den men dessa skulle knappast svara mot några motsvarande fördelar för fastighets- ägaren. Dennes känsla av obehag och osä- kerhet torde nämligen knappast komma att minska så länge det stod fullt klart för ho- nom att motparten ingalunda givit upp tan— ken på att tvångsinlösa hans fastighet utan endast framflyttat den tidpunkt då inlösen- förfarandet skulle komma att inledas. Med hänsyn till dessa omständigheter kan man knappast effektivt tillgodose fastighetsägar- nas intressen på denna punkt i vidare mån än som f.n. är fallet i gällande rätt. Där- emot synes alltjämt övervägande skäl tala för att utryckligen lagfästa Kungl. Maj:ts rätt att medge förlängning av tiden för an- hängiggörande av talan. I denna del hän-

visas till vad som tidigare uttalats i saken i vårt föregående betänkande. Sammanfatt- ningsvis föreslås i denna del att ett mot 5 5 fjärde stycket ExL svarande stadgande, kom- pletterat med bestämmelser om förlängnings» rätten, överförs till den nya expropriations- lagen.

I fråga om rätten för expropriationssö- kanden att innan stämning i expropriations- målet ges in inskränka sin talan till att avse endast en mindre del av det ursprungligen bestämda området eller avse endast en sär- skild rätt i stället för äganderätt saknas an- ledning att göra någon ändring i vad som f.n. torde gälla. Under förutsättning att ett mot 12 g första stycket ExL svarande stadgande bibehålls i nya lagen saknas vida- re skäl att införa en uttrycklig lagbestäm- melse om denna rätt för sökanden.

Att meddelad expropriationsrätt inte utan Kungl. Maj:ts medgivande bör få övergå från innehavaren på annan ligger, som i det föregående framhållits, i sakens egen natur. Det bör emellertid uppmärksammas att åt- skilliga situationer kan uppkomma, när Kungl. Maj:ts prövning måste bli rent for- mell. Som exempel på sådana fall kan näm- nas att dödsboet träder i den avlidnes stäl- le, att två kommuner går samman i ett kommunalförbund eller slås samman till en storkommun eller att två aktiebolag genom fusion går samman till ett bolag. Det torde i dessa fall mera sällan gå att leta upp nå- gon situation då det skulle framstå som stötande eller olämpligt att låta det nya subjektet träda i det föregåendes ställe och övertaga företrädarens expropriationsrätt. Anledning att för dessa fall göra avsteg från huvudregeln kan emellertid knappast anses föreligga. Instäms slutligen ett ex— propriationsmål till domstol utan föregåen- de tillståndsprövning av Kungl. Maj:t kom- mer frågan på sin spets endast i undantags- fall. Utbyte av expropriationssökande un— der pågående rättegång blir nämligen för det mesta att bedöma i enlighet med all- männa regler om partssuccession (se 13 kap. 7 & rättegångsbalken). Endast för det fall att domstolen meddelat mellandom i till- ståndsfrågan kan det bli aktuellt att pröva

• Sida 144
•  Original

huruvida tillståndet bör få övergå på ny person. I detta läge bör prövningen av frå- gan naturligen ankomma på domstolen.

4.8 Utvidgning av expropriationen

4.8.1. Gällande rätt

Bestämmelser om rätt att begära utvidgning av en expropriation till att avse mer än som omfattas av expropriationsförordnandet finns f.n. intagna i 12 5 ExL. Reglerna om rätt för expropriaten att begära utvidgning har placerats i paragrafens första stycke medan motsvarande rätt för exproprianten återfinns i andra stycket.

Förutsättningarna för att expropriaten skall kunna begära utvidgning av expropria- tionen är vid delexpropriation att en åter- stående del av fastigheten (inte nödvän- digtvis hela restfastigheten) lider synnerligt men genom expropriationen eller den exproprierade delens användning. Motsva- rande gäller vid rättighetsexpropriation om upplåtelsen medför synnerligt men för fastigheten eller någon del av denna. I båda fallen föreligger rätt att begära att den del av fastigheten som lider ifrågava— rande men skall lösas. Som exempel på si- tuationer då tillämpning av bestämmelsen kunde tänkas bli aktuell angav EK (s. 142) att det på en fastighet som hade sitt egent- liga värde som byggnadsplats lades det ser- vitutet att den inte fick bebyggas eller att vid expropriation för skjutbana jordägaren fick sig ålagt att tåla skottlossning över mark i sådan utsträckning att marken inte kunde brukas utan fara.

Bestämmelserna i 12 5 första stycket ExL om rätt för fastighetsägaren att påkalla ut- vidgning av expropriationen gäller enligt särskilt stadgande i 141 & första stycket BL inte vid inlösen av mark som ingår i stads- plan. Skälet härtill är att inom stadsplane- området kan i regel även vad som efter en expropriation återstår av en fastighet få en sådan användning att den inte blir onyttig. Då stadsplanen görs upp bör nämligen be- aktas att all mark inom stadsplaneområdet erhåller en efter sin beskaffenhet och för-

hållandena i övrigt lämplig användning (jfr 9 5 o. 12 5 1 mom. BS).

Expropriantens rätt att begära utvidgning av expropriationen har baserats på den grundläggande synpunkten (se EK s. 142) att det varken kan anses billigt mot exprop- rianten eller från allmän synpunkt lämpligt att skilja två fastighetsdelar från varandra om den härav föranledda kostnaden för att sätta restfastigheten eller en del av denna i stånd blir alltför stor i förhållande till den skadade fastighetsdelens värde. Relationen mellan iståndsättningskostnaden och den skadade fastighetsdelens värde har sedan bestämts så att rätt att påfordra utvidgning av expropriationen föreligger om den förra kostnaden uppgår till minst två tredjedelar av den senares värde. Samma regel har upp- ställts i det fallet att skadan i stället vållas av att en nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts. Vid beräkningen av iståndsättnings- kostnaden skall hänsyn även tas till sådan kostnad som enligt 7 5 andra stycket ExL nedläggs av exproprianten för att förebygga eller minska skada eller intrång. Något skäl till att just två tredjedelar valdes som lämp- ligt relationstal anges inte i förarbetena; EK sade sig endast föreställa sig (3. 143) att så snart ersättningen för skada på viss egen- dom uppgick till denna storleksordning kun- de sådant fall anses vara för handen att lös- ningsrätt borde tillkomma den exproprieran- de. Kommittén fann det tydligt att det en— dast borde kunna bli fråga om helt små om- råden, företrädesvis sådana som t. ex. vid en järnvägsanläggning blivit avskurna från huvudegendomen och för brukbarhet skulle kräva hägnad, grindar, vägbroar o. (1.

(4.8.2 Utredningen: Överväganden och

förslag De uppfattningar som ligger till grund för de nuvarande bestämmelserna i 12 g ExL kan i stort sett hävdas alltjämt. Ett par jus- teringar förefaller emellertid vara befogade.

I 12 5 ExL talas genomgående om fastig- het. Såsom framhållits i mom. 2.1.1 avses härmed i stort sett detsamma som fast egendom enligt gällande lag om sådan egendom. Begreppet är sålunda inte reser-

• Sida 145
•  Original

verat för registerenheter utan härmed kan i förekommande fall förstås såväl flera re- gisterenheter i sambruk som delar av så- dana enheter. Denna terminologi, som i öv- rigt inte är konsekvent genomförd i lagen, är ägnad att framkalla betydande osäker- het vid tillämpningen av det ifrågavarande lagrummet. något som med erforderlig tyd— lighet torde framgå av det tidigare åbero- pade rättsfallet H 1963: 324.

Såsom uttalats i mom. 2.1.2 bör om möj- ligt termen fastighet i lagtext reserveras för lägen då man önskar direkt utmärka att lagbudet tar sikte uteslutande på en re- gisterenhet. Det blir med hänsyn härtill nödvändigt att i nu förevarande samman- hang använda en annan term, om man inte önskar ändra det sakliga innehållet i 12 & ExL.

Till en början uppkommer fråga, om det är möjligt och lämpligt att i fortsättningen anknyta reglerna om utvidgning av ex— propriation till det numera vedertagna fas- tighetsbegreppet och alltså helt bortse från att brukningsenheter kan tillskapas i an- nan ordning. Det är härvid närmast två fall som blir av praktisk betydelse. Det ena fal- let är det att någon brukar två eller flera registerfastigheter som en enhet. Det andra fallet är det att en registerfastighet sämje- delats och sämjedelningslotterna brukas av olika ägare.

Med hänsyn till vikten av att upprätt- hålla reda och ordning i fastighetsindel- ningen är det inte önskvärt att bruknings- enheter som tillkommit annorledes än i laga ordning så att säga legaliseras genom att lagstiftningen i ett eller annat hänseende likställer sådana enheter med verkliga fas- tigheter. Denna synpunkt kan dock inte be- tecknas som särskilt tungt vägande i detta fall. Risken att bli mindre förmånligt be- handlad vid framtida expropriation torde normalt för en fastighetsägare framstå som så pass avlägsen att den inte avhåller ho- nom från en privat delningsåtgärd som han önskar företa av andra skäl.

Av större betydelse är risken för att fas- tighetsägare inför en förestående exprop- riation försöker bilda tillfälliga bruknings-

enheter i syfte att resultatet av expropria- tionen skall bli så förmånligt som möjligt för honom. Möjligheterna härtill är emel- lertid i praktiken mycket begränsade. Vi- dare kan det i allt fall knappast komma i fråga att med fastigheter likställa helt till- fälligt sammanförda fastighetsinnehav. Det måste uppenbarligen fordras att fråga är om en någorlunda rationell brukningsen- het och att den bestått under en längre tid eller att omständigheterna eljest ger vid handen ett mera permanent förhållande. Vad som talar för ett godtagande av till- fälliga brukningsenheter är förekomsten av enstaka fall när en motsatt princip skulle ge mindre acceptabla resultat såväl i fråga om rätten att erhålla utvidgning av expropria- tionen som med avseende på skadevärde- ringen. Alltjämt finns trakter i landet där den rättsliga fastighetsindelningen till följd av stor ägosplittring eller av andra skäl inte efterlevs. Om t.ex. en brukningsenhet be- står av två rättsligt bestående fastigheter och en värdefull byggnad finns uppförd över gränsen, skulle det, om den ena fastig- heten expropieras och en del av byggnaden således frångår ägaren, vara uppenbart verklighetsfrämmande att vägra honom rätt till utvidgning av expropriationen eller er- sättning för den del av skadan, som belöper på andra hälften av byggnaden. Från ren ersättningssynpunkt kan därtill läggas att om en av flera sämjedelningslotter expro- prieras så är det betydligt mera realistiskt att tillerkänna ägaren ersättning i form av löseskilling som om lotten utgjort en fas- tighet för sig än att utmäta intrångser- sättning under det falska antagandet att den delade registerfastigheten alltjämt utgör en enhet samt att överlämna åt ägarna av säm— jedelningslotterna att själva avgöra hur er- sättningen skall fördelas dem emellan.1 Med tanke på sådana fall som sist nämnts synes det ofrånkomligt att domsto- larna även i framtiden har viss frihet att avgöra vad som från expropriationssyn- punkt skall bedömas som en enhet och så-

1 Angående termerna löseskilling och intrångs- ersättning hänvisas till framställningen i 5 kap.

• Sida 146
•  Original

ledes inte bli ovillkorligen bundna vid den officiella fastighetsindelningen. Detta bör komma till tydligt uttryck i lagtexten. Det torde kunna tagas för givet att möjligheten att frångå fastighetsindelning liksom hittills nyttjas med erforderlig restriktivitet.

Det förefaller inte nödvändigt att göra något särskilt undantag för stadsplanelagt område när det gäller rätt för fastighetsäga- ren att påkalla utvidgning av expropriations- området. Nu gällande undantag i denna del har därför fått utgå.

Den värdegräns som anges i 12 5 andra stycket som förutsättning för att lagrummets bestämmelser skall få tillämpas är utomor- dentligt schematiskt vald. Från processuell synpunkt är det också av flera skäl olyck- ligt med en sådan gräns. Även om man i princip kan dela uppfattningen att relations- talet mellan intrångsersättning och restvärde bör sättas lägst någonstans omkring vad som nu föreskrivs bör man i lagtexten hålla sig till en mera allmän formulering. En första förutsättning för att expropriationssökan- den skall vara berättigad att påkalla utvidg- ning av expropriationen bör sålunda vara att detta endast skulle medföra en i förhål- lande till den totala ersättningen relativt ringa förhöjning av den fastighetsägaren till- kommande expropriationsersättningen. Vi- dare bör emellertid krävas att utvidgningen inte sker i strid mot beaktansvärda fastig- hetsägarintressen. Några sådana kan som re- gel inte anses föreligga om vad som efter expropriationen skulle återstå endast utgör en mindre del av den ursprungliga fastig- heten. Samma synpunkt kan anläggas om restfastigheten efter expropriationen skulle helt eller delvis få olämpliga brukningsför- hållanden.

• Sida 147
•  Original

5. Expropriationsersättningen

5.1. Inledning

5.1.1. Ersättningsreglernas historiska utveckling

Frågan om den norm efter vilken exprop- riationsersättning skall utmätas har under 1800-talets och 1900-talets lagstiftningsar- bete varit föremål för ståndpunktstaganden vid flera tillfällen.

Den enda expropriationsrättsliga bestäm- melse, som fanns upptagen i 1734 års lag, nämligen 25 kap. 1 & byggningabalken, av- såg byggande av landsväg och föreskrev för sådant fall endast att by, som miste i åker eller äng, skulle njuta sin fyllnad därför av kronan. Ersättningsregeln torde få beteck— nas som njugg. Bl. a. medgav den ju inte er- sättning för förlust av sådan mark, som inte kunde hänföras till de uppräknade, mera värdefulla ägoslagen, och inte heller ersätt- ning för skada och intrång. — Genom för- ordningen den 20 november 1845 om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov utvidgades expropriationsändamålen att av- se bl. a. anläggning för rikets försvar, bro, hamn, lastningsplats, torg och gata i stad, uttappning eller sänkning av sjö, strömrens— ning och allmän byggnad. I samband här- med infördes också en ersättningsregel av innehåll att den som led skada skulle njuta ersättning till fulla värdet och hälften där- utöver såvida inte parterna åsämjdes om andra villkor. — I förordningen den 14 april

1866 angående jords eller lägenhets avstå- ende för allmänt behov (ExF), vilken avlös- te 1845 års förordning, infördes — med an- ledning av ett påpekande från riksdagens si- da om att 1845 års författning lett till att kronan merendels måst erlägga en i jämfö- relse med det verkliga värdet alltför hög lö- seskilling — en regel om att uppskattningen skulle ske ”efter vad jord eller lägenhet av lika beskaffenhet och godhet i orten högst gäller”. Denna lydelse bibehölls sedan intill ExL:s ikraftträdande den 1 januari 1918.

I ExL:s ursprungliga lydelse gick före- skrifterna om expropriationsersättning i korthet ut på att löseskilling skulle utgå med belopp motsvarande fastighetens fulla vär- de, att full ersättning skulle vid delexprop- riation gäldas för skada eller intrång som genom expropriationen eller den exproprie- rade delens användande vållades på even- tuellt återstående del av exproprierad fas— tighet samt att även sådan skada skulle fullt ersättas, som eljest genom expropriationen uppkom för fastighetens ägare.

Enligt motiven till ExL (EK s. 132) av- sågs med den valda formuleringen av be- stämmelsen om expropriationsersättning att bota vissa brister, som ansågs vidlåda be— stämmelserna i ExF. Bl. a. framhölls att de äldre bestämmelserna gav intryck av att ex- propriationsersättningen snarare borde be- stämmas för högt än för lågt. Det framhölls också att, enligt vad 1907 års riksdag utta- lat, bestämmelserna ofta föranlett oskäligt

• Sida 148
•  Original

hög ersättning. Motiven innehåller vidare bl. a. följande:

Vad den, från vilken expropriation sker, med ostridig rätt kan fordra är att han icke därigenom skall lida någon ekonomisk förlust. Då hans egendom är behövlig för ett allmänt ändamål, är han skyldig finna sig i, att den tages i anspråk. Det allmänna intresset bör i detta fall som i andra gå före det enskilda. Men det allmänna intresset sträcker sig icke längre än till själva den egendom eller rät- tighet, som är i fråga. Just denna, med de faktiska och naturliga möjligheter den inne— bär, är av någon anledning framför annan egendom behövlig för det allmänna. Egendo- mens eller rättighetens penningvärde däremot har icke samma särskilda betydelse. Till detta har därför det allmänna icke någon rätt, utan det bör bevaras åt den enskilde. Expropriatio- nen medför och måste medföra en yttre rubb- ning i någon del av hans egendomsförhållan- den, men hans ekonomiska ställning såsom hel- het bör lämnas orubbad. Expropriationsersätt- ningen bör utgöra just så mycket, att hans för- mögenhet efter expropriationen är densamma som den skulle hava varit, om någon expropria— tion ej ägt rum. Det är möjligt att trots sådan ersättning det kan kännas som en uppoffring att avstå från expropriationsföremålet, men detta får den enskilde underkasta sig för det allmän- na bästa, lika väl som han eljest måste full— göra sina förpliktelser mot det allmänna, även när de äro betungande. — Om man alltså an- ser, att det större eller mindre obehag den en- skilde kan lida icke skall gottgöras honom ge- nom en expropriationsersättning, så rikligt be- stämd att den förslår även för detta ändamål, torde icke finnas någon anledning till bestäm- melser, som gå ut på, att ersättningen alltid skall bestämmas särskilt hög. Visserligen bör vid tvekan mellan olika värden, då valet mera är en smaksak, beloppet sättas så, att all an- ledning finnes till antagande, att den enskilde icke gör någon förlust, men detta är dock an- nat än att det genom uttryckliga stadganden göres till en skyldighet för värderingsmännen att städse bestämma det högsta belopp, som kan finnas skäligt.

Sin nu gällande lydelse erhöll den centra- la värderingsregeln genom en lagändring år 1949. Lagändringen bestod i att uttrycken ”fastighetens fulla värde”, ”full ersättning” och ”fullt ersättas” utbyttes mot uttrycken ”fastighetens värde”, ”ersättning” och ”er- sättas”, varjämte tillades att bestämmandet av löseskillingen skulle ske ”med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens av— kastning”. Av motiven till lagändringen

framgår att denna främst föranleddes av att de expropriationsersättningar, vilka utmätts enligt 1917 års lag i dess ursprungliga lydel- se, ansågs inte sällan ha blivit för höga. Ve- derbörande departementschef yttrade be— träffande denna fråga bl. a. följande (prop. 1949: 184 s. 102):

Att —— — —— i lagtexten utsäga att exprop— riationsersättningen skall motsvara ett ”skä- ligt” värde på fastigheten synes mig icke lämp- ligt. — — — Å andra sidan torde den be- stämning till värdebegreppet som förekommer i gällande lag, nämligen att löseskillingen skall motsvara fastighetens ”fulla” värde, icke böra bibehållas. Även om fastighetens värde bör er- sättas i sin helhet — en princip från vilken jag icke avser att göra avsteg i den nu förorda- de lagstiftningen —— synes det obestridligt, att den i praxis tydliga tendensen till för höga er- sättningar kan ha föranletts av denna motive- ring. Måhända har uttrycket kommit att, mer eller mindre omedvetet, från äldre expropria- tionslagstiftning överföra och bevara det tidi— gare betraktelsesättet, att löseskillningen icke endast skall motsvara värdet utan att detta bör på ett eller annat vis förhöjas. Om man därför — — ——- stryker ordet ”fulla” i lagtexten, kom- mer denna åtgärd att formellt markera, att överdrifterna vid värdeuppskattningen bör upp- höra.

Lagrådet framhöll i 1949 års lagstift— ningsärende bl.a. följande (prop. 1949: 184 s. 262 f):

De i gällande lag använda uttrycken ”fulla värde” och ”full ersättning” torde kunna an- ses riktigt ange principen att gottgörelsen skall vara varken mer eller mindre än fullgod. Det är sant att därigenom lägges sådan betoning å kravet ej må sättas för lågt, att detta intresse framstår såsom t.o.m. ännu viktigare än in— tresset att den ej sättes för högt. Allmänt tor- de emellertid vid ett opartiskt bedömande med- ges att en dylik ordning mellan dessa intres- sen bör upprätthållas för fall då kollision mel- lan dem icke kan undvikas utan den prövan- de myndigheten måste stanna i tvekan om verk- liga värdet. Där lika goda skäl föreligga för visst högre och för visst lägre belopp, bör det högre utdömas. Detta är ej att förblanda med övervärdering utan blott en följd av att, där verkliga värdet enligt sakens natur ej kan exakt fastställas eller osäkerhet om detsamma dock råder, expropriaten icke bör bära den därmed förenade risken utan bevisbördan åvila exproprianten. Man må väl söka lätta denna börda för den sistnämnde, men icke genom att övervältra den på hans motpart. — — —

• Sida 149
•  Original

Med hänsyn bl. a. till vad som sålunda anförts uttalade lagrådet betänkligheter mot åtgärden att i lagtexten utesluta orden ”ful— la” resp. ”full”, eftersom därigenom kunde framkallas föreställningen att lagstiftarens mening inte längre var att gottgörelse skulle utgå till fullo.

I anledning av lagrådets uttalande anför- de departementschefen ytterligare (prop. 1949: 184 s. 277):

— — — För min del anser jag att nyredige- ringen av stadgandet bör vara till nytta, främst såsom ett medel att eliminera sådana övervär- den, som enligt en bestämd allmän uppfattning hittills ofta ingått i expropriationsersättningar. För att icke detta syfte skall motverkas, bör den hittillsvarande bestämningen att värdet skall vara ”fullt” utmönstras; den är ju ej heller i och för sig nödvändig för att upprätthålla prin-

cipen att ersättningen skall motsvara verkliga värdet. — —— ——

Andra lagutskottet uttalade bl. a. följan- de (L2U 1949: 34 s. 35 f):

Det är tydligt, att det ej heller enligt pro- positionens förslag kan undgås, att i ett stort antal fall tveksamhet kommer att råda om vad som är fastighetens värde. Enligt vad lagrå- det uttalar får gällande lags uttryckssätt anses beträffande tveksamma fall ha den funktionen att expropriaten icke bör bära den med osä- kerheten om värdet förenade risken utan att bevisbördan bör åvila den exproprierande. Ge— nom den förordade lagändringen bör enligt ut- skottets mening icke ske någon rubbning av den princip, åt vilken lagrådet sålunda givit uttryck.

5.1.2 Nu gällande ersättningsregler De centrala reglerna om värdering vid ex- propriation är meddelade i ett särskilt av- snitt av ExL, omfattande 7—11 55, vilket här titeln ”Om expropriationsersättning”. Dessa lagrum kompletteras med ett flertal bestämmelser, som fått sin plats på andra ställen i lagen. Enligt 7 & första stycket skall för fastig- het som exproprieras erläggas löseskilling, motsvarande fastighetens värde med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens av— kastning. Exproprieras en del av fastighet och lider återstoden skada eller intrång ge- nom expropriationen eller den expropriera- de delens användande, skall ersättning gäl-

das därför. Uppkommer eljest genom ex- propriationen skada för ägaren, skall också sådan skada ersättas.

Beträffande formen för expropriationser- sättningen är i 34 & första stycket ExL före- skrivet att denna skall bestämmas i penning- ar att utgå på en gång. Till sagda föreskrift ansluter en bestämmelse i 7 ij andra stycket ExL, som talar om att expropriationsersätt- ningen skall jämkas, om den exproprieran— de på grund av åtagande eller av annan an- ledning är pliktig att vidtaga åtgärd till fö- rebyggande eller förminskande av skada el- ler intrång. En särskild bestämmelse är gi— ven för det fall, att åtagandet innebär till- skapande av servitut till förmån för en fas- tighetsdel, som inte exproprieras. Om fas- tighetsägaren begär att servitutsutfästelsen skall ske i sådan form att den kan intecknas och expropriationen sker till förmån för an- nan än kronan, skall hänsyn tas till utfästel- sen bara om den görs i sådan form. Vad sist sagts gäller dock inte vid expropriation för kronans räkning.

Enligt 8 5 skall löseskilling för fastighet som exproprieras bestämmas utan hänsyn till sådan förändring i fastighetsvärdet, som uppstår allenast till följd av expropriations- rättens beviljande eller det avsedda ändamå- lets genomförande.

Frågan om avräkning av nytta mot skada regleras genom en föreskrift i 9 &. Före- skriften är begränsad att avse det fall att en del av fastighet exproprieras och expropria- tionen eller den exproprierade delens an- vändande medför skada eller intrång på den återstående delen men i annat hänseen— de även nytta för densamma. Ersättning för sådant men skall då betalas endast i den mån det överstiger nyttan.

I 10 & regleras det fall att kostnader ned— läggs på en fastighet efter det att fråga om expropriation av fastigheten blivit väckt. Om detta skett i uppenbar avsikt att höja expropriationsersättningen, får därigenom åstadkommen förökning av fastighetens vär- de inte tas i beräkning vid bestämmandet av ersättning.

Ersättningsreglerna är —— på sätt framgår av det redan anförda — i huvudsak avfatta-

• Sida 150
•  Original

de med tanke på det fall, att expropriatio- nen avser tvångsförvärv av äganderätt till fastighet eller fastighetsdel. Expropriation, som bara har till ändamål att tillskapa en särskild rätt — t. ex. en servitutsrätt — till förmån för den exproprierande, regleras ge- nom en allmän bestämmelse i 3 & ExL, som går ut på att vad som i det följande sägs om expropriation av fastighet skall gälla i till— lämpliga delar. Nämnda bestämmelse är också tillämplig på ett annat fall, nämligen det när expropriationen bara avser en redan bestående särskild rätt till viss fastighet och har till ändamål antingen att bringa denna rätt att upphöra eller att överföra den i den exproprierandes ägo. (Jfr 1 å andra stycket ExL.) I motsats till dessa fall av s.k. själv— ständig rättighetsexpropriation står den s. k. osjälvständiga rättighetsexpropriatio- nen, som till sina huvuddrag regleras genom bestämmelser i 2 % tredje stycket och 49 å , andra stycket ExL. Enligt 2 & tredje styc- ket skall vid expropriation av fastighet, till vilken särskild rätt innehaves av annan än kronan, innehavaren vara pliktig att avstå rättigheten. I 49 å andra stycket ExL är fö- reskrivet att exproprierad fastighet skall övergå till nye ägaren fri från all särskild rätt, som innehavaren jämlikt 2 & tredje stycket är pliktig att avstå; dock att fastig- heten fortfarande skall häfta för särskild rätt, som tillkommer sakägare och som jäm— likt utfästelse av nye ägaren lämnas orub- bad. Dessa bestämmelser innebär, i korthet uttryckt, att expropriation av fastighet med äganderätt regelmässigt medför att också servituts- och nyttjanderätter samt andra särskilda rättigheter till fastigheten bringas att upphöra. Förekomsten av en sådan be- stämmelse aktualiserar givetvis frågan om ersättning till innehavarna av de särskilda rättigheter, som upphör till följd av exprop— riationen. Dessa sistnämnda ersättningsfrå— gor är reglerade genom en uttrycklig be- stämmelse i 30 å ExL. Enligt denna para- graf skall domstolen uppskatta dels fastig- hetens värde och dels värdet av all särskild rätt, som i avseende å fastigheten tillkom- mer sakägare och som inte enligt utfästelse av exproprianten lämnas orubbad. Om sak-

ägare tillkommande särskild rätt medför minskning av fastighetens värde, skall upp- skattningen av fastigheten avse det värde denna äger med därå vilande besvär. Häftar fastigheten för fordran, som skall utgå ur ersättningen, och besväras den samtidigt av annan särskild rätt, som minskar fastighe- tens värde och åtnjuter sämre rätt än ford— ringen, skall domstolen även uppskatta det värde fastigheten skulle äga utan denna sär— skilda rätt.

Härjämte finns en bestämmelse i 11 & ExL av innehåll att vad som i 7—10 %% stadgas om fastighet skall äga motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till fas— tighet, som avstås på grund av expropria- tion. Med hänsyn till 3 & ExL kan bestäm- melsen betraktas som överflödig såvitt frå- ga är om självständig rättighetsexpropria- tion, men den fordras kanske som ett kom- plement till 30 5 vid osjälvständig rättig- hetsexpropriation.

Givetvis är värderingsreglerna inte uttöm— mande redovisade med det nu anförda. De korresponderar nämligen med övriga be- stämmelser i ExL på sådant sätt att deras innebörd i flera hänseenden inte kan kart- läggas utan jämförelse med dessa andra be- stämmelser. Något fullständigt referat av samtliga de regler i ExL, som sålunda kan bli av betydelse vid expropriationsvärdering, kan av utrymmesskäl inte meddelas i detta sammanhang. I mån av behov kommer de att beröras i den följande framställningen. Särskilt omnämnande förtjänar dock den i 32 & ExL givna bestämmelsen om att er- sättning inte får bestämmas lägre än vad den exproprierande erbjudit eller högre än motparten begärt. Undantag gäller dels vid förhandstillträde och dels — såsom nyss framhållits — i vissa fall då inteckningsha- vares rätt kan vara i fara. Bestämmelsen i 32 & kompletteras vidare med en regel i 59 5 om förutsättningarna för att domstolen skall vara bunden av en mellan parterna träffad överenskommelse i ersättningsfrå- gan.

Av stor betydelse för värderingen i ex- propriationsmål är också ett flertal bestäm- melser utanför ExL. Bland bestämmelser,

• Sida 151
•  Original

som direkt inverkar på värderingen, är sär- skilt att nämna 5 och 162 åå BL. Innebör- den av dessa bestämmelser kommer att när- mare granskas i ett senare sammanhang.

5.1.3 Några anteckningar ur motiven till gällande ersättningsregler Markutredningen hävdade (SOU 1948: 4 s. 85 ff) att uttrycket ”fastighetens fulla vär- de” erfarenhetsmässigt visat sig främja ten— densen att fastställa ersättningen i överkant. Lagtexten borde därför utformas så att den gav klarare anvisningar för tillämpningen. Det kunde därvid synas ligga närmast till hands att ange ”marknadsvärdet” som det utslagsgivande. I sak skulle man därmed en- ligt markutredningen komma ganska nära taxeringsregeln i 9 & kommunalskattelagen, enligt vilken taxeringsvärdet skall bestäm- mas till belopp motsvarande ”fastighetens värde efter ortens pris (allmänna saluvär- de)”. Mot en sådan avfattning kunde emel— lertid — som redan EK anmärkt — invän- das att fastighetspriset i orten inte borde va- ra ensamt avgörande. En regel om ”allmän— na marknadsvärdet” som utslagsgivande kunde väl tillämpas i och omkring städer och tätorter, där en fastighetsmarknad kun- de sägas vara för handen, men den rimma— de sig illa med förhållandena mångenstädes på landsbygden, där stundom väldiga area- ler låg i samma ägares hand och någon markförsäljning över huvud taget ej före- kommit kanske på årtionden. Inte heller kunde man använda uttrycket ”värde i all- männa marknaden", vilket närmast ledde tanken på ett värde uttryckt i köpeanbud vid fastigheters utbjudande på den allmän- na fastighetsmarknaden. I sammanhanget erinrades om att expropriation ibland kunde avse ett avlägset liggande mindre markom— råde, som var faktiskt osäljbart på den all- männa marknaden. Markutredningen före- slog i stället sådan omformulering av er- sättningsregeln att löseskillingen skulle mot- svara ”skäligt värde å fastigheten med hän- syn tagen till ortens pris och "fastighetens avkastning". Därmed avsågs att uttrycka att fråga var om en avbalansering mellan de olika faktorer, som i det speciella fallet

kunde tänkas vara konstitutiva för ersätt ningens bestämmande.

Vid hänsynstagande till ortens pris borde enligt markutredningen komma i betraktan- de de markpriser, som vid fastighetsköp be- talats under senare tid. Begreppet orten bor- de inte fattas alltför snävt. Ibland kunde vägledning få sökas genom jämförelse med prisläget på annan plats med likartade för- utsättningar för markens utnyttjande. Vida- re framhölls att enstaka försäljningar till toppriser inte fick vara utslagsgivande vid bestämmande av ortens pris. Utredningen anförde i denna del följande.

Det förekom inte sällan, att t.ex. ett indu— striföretag av särskilda skäl var angeläget att till en viss plats förlägga en ny industriell an- läggning. Än angelägnare kunde det vara att förvärva just ett visst markområde, då det gällde utvidgning av en bestående industri. Den fastighetsägare, som råkade inneha den ifrågavarande marken, hade då en monopol— ställning, som han kunde till sin fördel utnytt- ja vid prissättningen. Det kunde även påpekas, att kommunerna på sina håll under senare år för att tillgodose aktuella eller framtida mark- behov förvärvat jordområden till synnerligen höga priser. Även här hade läget inte sällan varit sådant, att markägaren hade haft en viss monopolställning och kommunen med hänsyn till sitt markbehov i viss mån befunnit sig i ett tvångsläge. — En under nu angivna förhållan- den tillkommen prissättning borde inte få bli normgivande för markvärderingen i trakten däromkring, helst som de speciella förutsätt- ningar, som gjort det möjligt att driva upp pri- set just på den platsen, sannolikt inte förelåg för andra markområden i omgivningen. Den myndighet, som hade att besluta om löseskil- lingen, borde således noga och kritiskt granska de lämnade uppgifterna om köpeskillingar vid frivilliga försäljningar under senare tid. Endast för markvärdet i gemen verkligt representativa försäljningar borde få vara vägledande.

Å andra sidan påpekades att inte heller försäljningar till underpris exempelvis från föräldrar till barn eller i tvångslä'gen borde få vara normgivande vid beräkning av ex— propriationsersättningen.

Markutredningen erinrade vidare om nödvändigheten av att vid bedömande av en fastighets exploateringsvärde beakta den faktor i markvärderingen, som brukar be- nämnas ”flytande värde”. Exploateringsvär—

• Sida 152
•  Original

det av en viss fastighet kunde inte få bedö— mas som om fastigheten var en isolerad en- het utan man måste ta hänsyn till att möj- lighet till exploatering förelåg också i fråga om andra områden och att, om bebyggelse tänktes ske på alla dessa områden, den to— tala bebyggelsen vida skulle överstiga vad som skulle motsvara byggnadsbehovet in- om överskådlig tid. När exploateringsområ- dena betraktades som en helhet kunde så- ledes inte varje enskilt område tillgodoräk- nas detta värde, ty det skulle förutsätta att anspråken på exploatering ställdes på samt- liga områden. Det flytande värdet innebar alltså en fiktiv övervärdering av marken to- talt sett, och det var enligt utredningens mening självklart att, om samhället för framtida exploatering inlöste marken, hän- syn borde tas till detta förhållande.

När ortens pris inte kunde vara avgöran- de borde enligt markutredningen (s. 88 ff) även avkastningsvärdet tas i betraktande som en vägledande faktor vid prisbestäm- ningen. En förnuftig köpare kunde ju inte lämna ur räkningen den förräntning, som det i fastigheten nedlagda kapitalet kunde väntas få. Även ovissa framtida faktorer, särskilt möjligheten av en blivande ändring i fastighetens användningssätt, kunde härvid komma att spela in. För att vara ersätt— ningsgill borde emellertid, i överensstäm- melse med den ståndpunkt svensk rätt el- jest intog, en utebliven framtida vinstmöj- lighet ersättas endast om förlusten framstod som en påföljd att räkna med. Markutred- ningen betecknade det som rimligt att man vid beräkning av markvärdet utgick från den antagbara avkastning fastigheten teore- tiskt kunde lämna vid ett sådant utnyttjan- de, som stod i överensstämmelse med gäl- lande föreskrifter och som prövades vara praktiskt genomförbart och från ekonomisk synpunkt klokt:

Man gör alltså en dylik beräkning på basis av en sannolik framtida ändring i användning- en av fastigheten och markvärdet erhålles så— som skillnaden mellan de till nuvärde diskon— terade sannolika bruttointäkterna och de lika- ledes diskonterade sannolika bruttoutgifterna. I dessa fall talar man om ett hypotetiskt av- kastningsvärde. Man kan givetvis också utgå

från den användning fastigheten vid expropria- tionstillfället har med de anläggningar för så- dant ändamål, som finnas på fastigheten. Själv- fallet måste man då som annars vid avkast— ningsberäkningen taga hänsyn till att byggna— dens livslängd är begränsad. Med utgångs- punkt härifrån kan man då räkna ut ett ”rådan- de avkastningsvärde”. Många gånger blir det fråga om kombinationer mellan det rådande och det hypotetiska avkastningsvärdet.

I fråga om jordbruk, och särskilt mindre sådana, framhöll markutredningen att av- kastningsvärdet ofta var synnerligen lågt, ehuru sådana fastigheter ofta betingade hö- ga priser vid försäljningar i samband med styckningar. I sådana fall borde enligt ut- redningen försäljningspriset för ungefär lik- värdiga objekt vara den i första hand ut- slagsgivande faktorn.

Markutredningen betonade ytterligare an— gelägenheten av att man höll isär marker- sättningen och intrångsersättningen. Om ex— empelvis expropriation skedde av en del av marken till ett välordnat jordbruk, medför- de detta verkningar även på återstoden. Byggnader och maskinpark blev överdimen- sionerade, och även andra rubbningar i jordbruksdriften kunde vållas. Om hela ex- propriationsersättningen då uträknades så- som skillnaden mellan avkastningsvärdet fö— re och efter expropriationen, borde man emellertid akta på att inte i markvärdeer- sättningen ingick element av natur att rät- teligen böra betecknas såsom intrångsersätt- ning. I annat fall kunde man genom expro- priationen lätt medverka till en allmän markvärdestegring på orten.

Departementschefen (prop. 1949:184 3. 99 ff) anslöt sig i huvudsak till markutred- ningens ståndpunkt. Som legal norm för värderingen förordade han att fastighets värde skulle bestämmas med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning. Ordet ”särskilt” antydde att också andra faktorer som konstituerar en fastighets vär— de borde uppmärksammas. De båda angivna faktorerna ortens pris och fastighetens av- kastning var emellertid att betrakta som bas- belopp för värderingen. Av principiella skäl och med hänsyn till faran för feltolkning fann departementschefen det däremot inte

• Sida 153
•  Original

lämpligt att i lagtexten ta upp bestämning- en ”skälig” till värdebegreppet.

Departementschefen anförde i samman— hanget bl. a. följande (8. 100):

Att i främsta rummet anknyta värderingen till ortens pris synes mig vara riktigt. Om en prisnivå för fastigheter av visst slag utbildas i ett samhälle, kan ägaren av en sådan fastig- het med skäl utgå ifrån att hans fastighet har ett värde, som i huvudsak ansluter sig till pris- nivån, och detta värde bör då också ligga till grund för expropriationsersättningen. Givet är att vissa försäljningar, t. ex. där priset på grund av säljarens monopolställning eller köparens speciella behov av fastigheten överstigit det normala eller till följd av nära släktskap mel- lan säljare och köpare satts ovanligt lågt, icke böra få inverka vid bedömande av ortens pris. I sådana orter där all markförsäljning inom ett samhälle skett till monopolistiskt uppdriv- na priser bör bestämningen av vad som är att anse såsom det normala priset kunna ske ge- nom jämförelse med andra orter av liknande typ. De av bostadsstyrelsen tillämpade mark- priserna torde icke i och för sig kunna anses bindande beträffande tomtprisnivån i orten. Däremot kan uppenbarligen den omständighe- ten, att endast de åsyftade markpriserna god- kännas i den statliga låneverksamheten med- föra att priset i orten så småningom anpassar sig efter dem. I själva verket lär också tomt- priset på många orter ha utbildats efter bo- stadsstyrelsens normer. Det är givetvis ange- läget att expropriationsersättningarna icke be— stämmas till sådana belopp att ansträngningar- na från dct allmänna att hålla bostadskostna- derna nere tillspillogivas. I samband härmed vill jag även understryka, att om under en bristsituation av den art som för närvarande på flera håll föreligger, överdrivna köpeskil- lingar utgå, dessa icke kunna anses representa— tiva för ortspriset.

Fortsättningsvis framhöll departements- chefen bl. a. att ortens pris av naturliga skäl kunde bestämmas endast som en ungefärlig nivå. Värdet på expropriationsfastigheten fick med utgångspunkt i denna nivå preci- seras med beaktande av en mångfald för fastigheten speciella faktorer, såsom läge, grundförhållanden, byggnaders ålder och beskaffenhet osv.

Vid värdering på grundval av fastighe— tens avkastning borde enligt departements- chefen till utgångspunkt i första hand tas avkastningen vid värderingstillfället. I lik— het med markutredningen fann han emel-

lertid rimligt att, om en fastighet kunde ut- nyttjas bättre än som skedde vid nämnda tillfälle, värderingen grundades på den an- tagbara avkastningen i stället för den fak- tiska. Förutsättningen härför måste dock vara att det förändrade utnyttjandet kunde anses praktiskt och ekonomiskt genomför- bart inom sådan tid, att det borde höja pri- set även vid frivillig försäljning.

I fråga om tillämpligheten av de angivna värderingsgrunderna anförde departements— chefen vidare (s. 101):

Även om man i enlighet med det anförda i princip skall grunda värderingen på både or- tens pris och fastighetens avkastning, är det givet att den ena av dessa faktorer kan få av- görande betydelse. I fall då någon egentlig fas- tighetsmarknad ej existerat på orten under se- nare tid bör sålunda övervägande avseende fästas vid avkastningsvärdet. Å andra sidan är att märka att exempelvis en jordbruksfas- tighets avkastning icke alltid ger ett rättvi- sande utslag i fråga om fastighetens värde; om så icke är fallet kommer den huvudsakliga värderingsgrunden att utgöras av ortens pris.

Departementschefen påpekade slutligen att det stundom förekom fall, när varken något tillämpligt ortspris kunde konstateras eller något egentligt avkastningsvärde kun- de beräknas. Som exempel androgs fall, då fråga var om Villafastighet eller mindre jord- bruksfastighet på ort där fastighetsomsätt- ningen skedde mycket långsamt. Med tanke på dessa situationer anförde departements- chefen:

I sådana fall bör, såsom markutredningen antytt, prisläget på annan plats med likartade förutsättningar för markens utnyttjande kun- na tjäna till ledning vid värdesättningen. Då fråga är om byggnader kan, om någon lämp- ligare värderingsmetod ej står till buds, viss ledning erhållas genom en beräkning av den aktuella byggnadskostnaden; det därvid fram- komna beloppet måste dock givetvis reduceras med hänsyn till vederbörande byggnads ålder och beskaffenhet i övrigt. — Jag vill slutligen här erinra om taxeringsvärdena. Redan den omständigheten att fastighetstaxeringen måste verkställas på ett tämligen schematiskt sätt ma- nar emellertid till den största försiktighet när det gäller att utnyttja dessa värden för här ifrågavarande ändamål. I synnerhet vad be- träffar nytaxerad mark i städer och större stadsliknande samhällen torde dock taxerings- värdena och den möjlighet till jämförelse med

• Sida 154
•  Original

andra objekt som därigenom öppnar sig vara av en viss betydelse.

Lagrådet (prop. 1949: 184 s. 263 ff) utta- lade betänkligheter mot att i ersättningsre- geln ta in det föreslagna tillägget ”med hän- syn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning”. Bl. a. kunde ett sådant tillägg enligt vad lagrådet hävdade tolkas som om verkliga värdet inte under alla förhållanden skulle ersättas. Tillägget lämnade inte heller mycken vägledning och angav i vissa hän— seenden inte väl vad som åsyftades. Ordet ”särskilt” gav ett företräde åt de i lagtexten angivna faktorerna, som inte var befogat, eftersom i det speciella fallet ofta andra faktorer inverkade och borde vara slutligen avgörande samt därför fick den största be- tydelsen. Endast under tämligen speciella omständigheter kunde enligt lagrådets upp- fattning synnerlig ledning för bestämman- de av värdet av visst jordområde hämtas av ortens pris, medan en hänvisning därtill i många fall kunde bli missvisande. Lagrådet utvecklade denna mening på följande sätt.

Med ”ortens pris” måste ju, om det skall kunna tagas till utgångspunkt, förstås ett yttre någorlunda lätt konstaterbart faktum, och i överensstämmelse härmed synes också med ut- trycket avses köpeskillingar, som i allmänhet faktiskt avtalats vid försäljningar av jord i or- ten under tiden närmast före värderingstillfäl- let. Men förutom att någon egentlig motsva- righet härtill knappast kan väntas föreligga be— träffande särskilda rättigheter såsom expro- priationsobjekt och att vad som här åsyftas med en ort och med närmaste tid blir ganska obestämt, så kan ju, såsom markutredningen påpekat, de avtalade köpeskillingarna på grund av särskilda omständigheter till stor del ha va- rit så höga eller låga, att de ge en missvisande bild av värdet t.o.m. å de sålunda sålda fas- tigheterna. Redan därför vore mindre egent- ligt att i lagtexten som regel utan undantag ange att värdet skall bestämmas med hänsyn till ortens pris. Framför allt talar mot en dy- lik hänvisning att, om också ett slags mark- nadspris på jord stundom kan utbilda sig i en ort, t. ex. beträffande områden, som exploate- ras för tätbebyggelse, jorden dock i allmänhet icke utgör något myckenhetsting, som — even- tuellt efter uppdelning i några typiska kvalitets- grupper — kan värderas till bestämda belopp per kvantitetsenhet (areal). Jordvärdet beror ju av en mängd från fall till fall skiftande förhållanden på ett helt annat sätt än värdet

av vanliga handelsvaror. Det må vara tillräck- ligt att erinra om betydelsen av jordens kul- tur och skogstillgånger samt av de till art och beskaffenhet ytterst variabla anläggningar, som höra till den fasta egendomen, samt om fastig— hets- och brukningsindelningarnas stora inver- kan. I sin mån kunna väl värdeskillnader mel- lan lika stora och av naturen lika beskaffade jordområden i en och samma ort utjämnas vid bestämmandet av ”löseskillingen” genom att vid sidan därav utgår gottgörelse för skada och intrång till olika rättsägare, men detta kan dock icke gälla tillnärmelsevis alla dylika vär- defluktuationer, åtminstone om man vill und- vika att sådan särskild gottgörelse ofta blir den väsentliga delen av expropriationsersättningen samt själva löseskillingen sålunda nedsjunker till att avse blott ett minimum av värde, ge- mensamt för all jord i orten och utan motsva- righet i de köpeskillingar som bilda ortens pris.

Mot uttrycket ”fastighetens avkastning” anmärkte lagrådet främst, att det var miss- ledande eftersom det förde tanken på den avkastning som faktiskt utvanns vid tiden för värderingen, medan enligt motiven i vis- sa fall inte den faktiska avkastningen utan en antagbar högre avkastning i stället skulle läggas till grund för uppskattningen. Av- kastningsförmågan i denna bemärkelse kun- de för övrigt enligt lagrådet tyckas ha väl så stor betydelse för kapitalvärdet att den för- tjänade nämnas främst bland de på detta värde inverkande faktorerna och således inte borde, på sätt vissa uttalanden av mark- utredningen antydde, komma i betraktande först i reserv, när hänvisningen till ortens pris blev otillämplig. Lagrådet fortsatte (s. 265):

Men svårigheten ligger i att beräkna avkast- ningsförmågan och därvid skilja mellan å ena sidan värden, som ännu icke kunna anses ha uppkommit och därför ej heller skola ersät- tas, även om de möjligen kunna uppstå och kanske t.o.m. av en eller annan spekulant be- räknats vid ingångna köp, samt å andra sidan värden, som visserligen redan föreligga och därför äro ersättningsgilla men ej utnyttjas el- ler kommit till uttryck i köpeskillingar, belå- ning, taxeringsvärden e. d. Det synes särskilt vara i detta avseende, som expropriations- nämnderna förmenas ha visat för stor undfal- lenhet för expropriaters krav. Någon skarp och klar artskillnad eller gräns i övrigt mellan de båda sålunda angivna grupperna av hypote-

• Sida 155
•  Original

tiska värden kan väl knappast påvisas. Men liksom man uppenbarligen icke utan att kom- ma i strid med verkligheten kan betrakta alla dylika värden såsom obefintliga, måste det vara riktigt att, där ett möjligt värde hänför sig blott till så avlägsen framtid eller eljest är så osäkert, att dess beräknande i handel en- skilda emellan skulle av den sakförståndige bedömas som alltför oförsiktig spekulation, värdet ej heller vid expropriation bör anses så- som verkligt. Och även när man icke sålunda bör helt bortse från värdet, måste naturligtvis ett blott hypotetiskt sådant beräknas under hän- syn icke endast till kostnaden för dess utvin- nande utan även till väntetid och riskmoment. Som avkastningsförmågan i hög grad beror på brukningsindelning, kommunikationer och an- nat, som icke hänför sig blott till vederböran- de jordområdes egen beskaffenhet, kunna kal- kylerna bli mycket invecklade. Att i lagtext ge någorlunda kortfattade och dock upplysan- de anvisningar angående vad som är att iakt- taga vid tillämpning av regeln om ersättning för verkliga värdet torde svårligen låta sig gora.

Departementschefen fann (prop. 1949: 184 s. 276 f) lagrådets uttalande i sak inte väsentligt skilja sig från vad han själv tidi- gare anfört. Eftersom ortens pris och fastig- hetens avkastning otvivelaktigt utgjorde de väsentligaste värderingsgrunderna, var det enligt departementschefens åsikt befogat att framhäva dessa. Departementschefen anför- de vidare bl. a.:

Lagrådets uttalande, att endast under tämli— gen speciella omständigheter synnerlig ledning för bestämmandet av värdet av visst jordom- råde skulle kunna hämtas av ortens pris, har jag mycket svårt att förstå. Vid tomtförsälj- ningar torde i stället ortspriset per m2 regel- mässigt utgöra grundvalen för prissättningen, även om naturligtvis individuella förhållanden kunna påkalla avvikelser i ena eller andra rikt- ningen. Att, såsom lagrådet ifrågasatt, utbyta ordet avkastning mot ordet avkastningsförmå- ga, synes knappast utgöra en förbättring. Vis- serligen leder ordet ”avkastning” närmast tan- ken till den faktiska avkastningen. Men då denna ojämförligt oftare än en hypotetisk av- kastning i praktiken blir avgörande för värde- ringen, synes det mig naturligt att lagtexten avfattas i enlighet härmed. I den mån anled- ning finnes att tillgripa en beräkning av den hypotetiska avkastningen, bör detta ske på samma sätt som andra, i lagtexten icke sär- skilt omnämnda, faktorer böra vinna beak— tande.

Andra lagutskottet (L2U 1949: 34 s. 35) yttrade bl. a.:

Utskottet hyser den bestämda uppfattningen att angivandet av de två viktigaste värderings- grunderna med den närmare innebörd de ge- nom departementschefens uttalande givits mås- te vara ägnat att skänka god vägledning vid värderingen och därigenom giva förutsättningar för en mera enhetlig värderingspraxis än den nuvarande. Givet är, såsom departementsche- fen också framhåller, att även andra fakto- rer än ortens pris och avkastningen kunna konstituera en fastighets värde. I departe- mentschefens uttalanden om den betydelse dessa faktorer äga och den uppmärksamhet som bör ägnas dem instämmer utskottet. Att även andra än de i lagtexten angivna omstän- digheterna äro att beakta, vilket ock lagtexten antyder, kan enligt utskottets mening ej för- ringa värdet av att de viktigaste grunderna di— rekt angivas i lagen.

5.1.4 Utredningen: Allmänna synpunkter på skadevärdering vid expropriation Det är påfallande att samtliga de ändringar, som värderingsreglerna undergått under det sista seklet, motiverats med önskemålet att förhindra övervärdering. Till en del kan för- hållandet förklaras av att den drivande kraf- ten vid expropriationsrättens utveckling av naturliga skäl varit de exproprierandes in- tresse och inte det motsatta markägarin- tresset. Även nu kommer kritiken mot gäl- lande expropriationsregler främst från ex- propriantsidan. Föga märkligt är kanske att den bestäm- melse i den äldsta expropriationsförordning- en av år 1845, som uttryckligen föreskrev värdetillägg med 50 procent, i längden be— fanns så oekonomisk för det allmänna att författningen måste revideras. Reglerna i ExF måste också oundvikligen leda till hö- ga expropriationsersättningar, eftersom de gick ut på att ersättningen skulle motsvara det högsta i orten gångbara priset för lik- nande egendom. Anmärkas bör dock att den ersättning, som utgick enligt dessa äldre författningar, inkluderade även vad som nu kallas intrångsersättning och ersättning för personlig skada. Några liknande erinringar kan knappast riktas mot det sakliga inne- hållet i vare sig de ursprungliga bestäm- melserna i ExL eller nu gällande bestäm-

• Sida 156
•  Original

melser. Emellertid var det vid tiden för 1949 års lagreform en vida spridd uppfattning att expropriation nästan alltid ledde till väsent- ligt högre ersättning än frivillig överlåtelse. Företeelsen var så uppenbar att den knap- past förnekades från något håll. Orsakerna till de övervärderingar som förekom måste rimligen ha legat i andra omständigheter än lagreglernas avfattning. En orsak, som sär- skilt starkt framhölls under förarbetena till 1949 års lagstiftning, bestod i att värdering- en handhades av en särskild expropriations- nämnd, vars utlåtande inte kunde överkla- gas. En annan källa till övervärdering torde ha varit det förhållandet att inom breda la- ger av befolkningen härskat och kanske alltjämt härskar den uppfattningen, att ex- propriation är ett orättmätigt eller i varje fall ett extraordinärt ingrepp i den vanliga rättsordningen och att denna omständighet i och för sig motiverar att vederbörande markägare blir väl — t. o. m. mer än väl _ tillgodosedd i ekonomiskt hänseende. Som en annan tänkbar psykologisk orsak till att expropriationsersättningarna gärna bestäms i överkant men sällan i underkant kan framhållas, att den exproprierande nästan alltid är stat eller kommun och i varje fall ett kapitalstarkt subjekt, samt att resultatet av eventuell övervärdering därför inte ”drabbar någon fattig”.

Det har under utredningsarbetet visat sig att man åtminstone på kommunalt håll allt- jämt har den bestämda uppfattningen, att expropriationsersättningarna även efter 1949 års lagreform i många fall sätts väsentligt högre än man på förhand räknat med, och att expropriation vanligen är en ofördelak- tig förvärvsform. Eftersom kommunerna, åtminstone beloppsmässigt sett, är den part, som har störst erfarenhet av hur värderings- reglerna verkar, kan deras uppfattning inte frånkännas betydelse. Därmed är givetvis inte sagt att den från objektiv synpunkt är hållbar. Emellertid är de framförda argu- menten av den art att de påkallar en mera ingående undersökning för att klarlägga, om de nuvarande värderingsreglerna kan sägas fylla sitt syfte. Självfallet bör vid en sådan undersökning beaktas inte bara sådana om-

ständigheter, som talar för att värderingen ibland blir för hög, utan också sådana om- ständigheter, som ger vid handen att värde- ringen kan bli för låg.

Under utredningsarbetets gång har den tanken förts fram att en mera ingående granskning borde komma till stånd av det omfattande domsmaterial, som samlats un- der den tid, när kungörelsen den 1 novem- ber 1951 (nr 706) om insändande till justi- tiedepartementet av domar i expropriations- mål m. m. gällde. Denna genomgång skulle i viss mån ha annat syfte än den samman- ställning, som verkställts på offentligt upp- drag och redovisats i publikationen ”Do- mar i expropriationsmål 1951—60” (SOU 1963: 73). Den skulle närmast gå ut på att söka kartlägga, i vilka situationer det finns fog för antagande att över- resp. undervär- dering mera allmänt förekommit. Av flera skäl har det dock befunnits lämpligt att av- stå från att göra någon undersökning av denna art. Resultatet av genomgången skul- le knappast få sådant värde att det vore ägnat att läggas till grund för lagstiftnings- åtgärder.

Den lämpligaste metodiken för utred— ningsarbetet har därför ansetts vara att i första hand granska ExL:s värderingsregler från principiella utgångspunkter genom att försöka slå fast, vad en värdering vid ex- propriation syftar till, samt genom att un- dersöka, i vad mån de nuvarande lagregler- na är ägnade att främja detta syfte. Detta innebär givetvis inte att det förefintliga domsmaterialet skulle komma att sakna be- tydelse för utredningsuppgiften. Kännedom om domstolspraxis är oundgänglig för att fastslå den gällande rättens ståndpunkt. Den valda metoden innebär inte heller att tan- ken på att kritisera praxis principiellt avvi- sas. Den innebär bara att utredningsarbetet inte primärt inriktats på att utöva kritik utan i stället på att — utan alltför hög grad av bundenhet vid det som nu gäller — för- söka slå fast, hur lagreglerna om värde- ringen bör vara beskaffade för att leda till ett resultat, som överensstämmer med ex- propriationslagstiftningens grunder och syf- temål.

• Sida 157
•  Original

Såsom utgångspunkt för behandlingen av frågor om expropriationsersättning i teori och praktik har nästan undantagslöst kom- mit att tjäna den principdeklaration om än— damålet med ersättningsreglerna, som gjor- des i EKzs betänkande med förslag till ny expropriationslag, nämligen att expropria- tens förmögenhetsställning efter expropria- tionen bör vara densamma som om någon expropriation inte ägt rum. Vad som skall betalas är med detta betraktelsesätt den minskning i expropriatens förmögenhet, som skulle inträda, om någon ersättning inte utgick. Expropriationsskada i denna bemär- kelse omfattar den av expropriationen or- sakade totala nettoskadan. Förmögenhets- minskningen kan i regel uppdelas i ett stör- re eller mindre antal poster, vilka också var för sig kan betecknas som expropriations- skador. Om en sådan terminologi används, bör emellertid i det senare fallet göras klart, i vad mån delposten är framräknad som netto- eller bruttobelopp. Det är t. ex. möjligt, att man efter sammanräkning av delposterna bör göra avdrag för s.k. ex- propriationsnytta (jfr 9 & ExL) för att få fram den totala nettoskadan.1

Om expropriationsskadan betraktas som en total nettoskada, blir frågeställningen skenbart mycket enkel. Skadevärderingen kan då kort och gott sägas gå ut på att be- stämma värdet av förlorade förmögenhets- objekt. Detta är på sitt sätt riktigt. Princi- pen att ersättningen skall gå ut på att be- hålla expropriatens förmögenhetsställning oförändrad måste emellertid i praktiken kompletteras med handlingsregler för olika situationer. Nästan alltid blir det nödvän- digt att dela upp ersättningen i ett större el- ler mindre antal poster. Vissa av de objekt, för vilka ersättning krävs i expropriations- mål — speciellt rättigheter av olika slag — kan ibland vara mycket svåra att värdera.

Över huvud taget är det — åtminstone i fråga om mera betydande objekt — inte realistiskt att tro att värdet vid en viss tid- punkt alltid låter sig fastställas med någon större grad av säkerhet. En expropriation innebär ingrepp i ett ekonomiskt skeende, vars vidare utveckling kan vara svår att för-

utsäga. En värdering bör — liksom fallet i princip är med den fria prisbildningen — alltid rikta sig framåt i tiden, aldrig bakåt. Vad det en gång kostat att anskaffa en fas- tighet eller annan egendom är vid fri pris- bildning av underordnad betydelse. Det vä- sentliga är, å ena sidan, värdet av den av- kastning eller den nytta i annan form som säljaren framdeles kan utvinna genom att behålla egendomen och som han alltså av- står från genom att överlåta den till någon annan, samt, å andra sidan, värdet av den avkastning och den nytta i övrigt som kö- paren beräknar att kunna utvinna genom förvärvet.

I här angiven mening kan termen exprop- riationsskada definieras på ett annat sätt än nyss skett, nämligen som en minskning av det förväntade framtida utbytet (den nytta), som expropriaten har av sin förmögenhet som helhet eller av visst däri ingående för- mögenhetsobjekt. Minskningen av utbytet kan bestå antingen i en inkomstminskning eller i en utgiftsökning. Till en del är dessa ändringar i förmögenhetsställningen ome- delbart aktuella, men ofta ligger de till stör- re delen i en mer eller mindre avlägsen framtid. I den mån så är fallet, kan de na- turligtvis inte förutses med fullständig sä- kerhet utan man får nöja sig med mer eller mindre säkra antaganden. Härvid har man att laborera med en vid skala av olika tänk- bara möjligheter, från den nästan fullstän- diga vissheten ända till mycket luftiga och osäkra hypoteser.

Numera torde man vid skadeberäkning allmänt utgå från det betraktelsesättet att expropriationsskadan är resultatet av ett in- grepp i ett fortgående ekonomiskt skeende. Närmare bestämt brukar man säga att vär- deringsuppgiften går ut på att fastställa det ekonomiska resultatet av två händelseför- lopp, som kallas det verkliga och det tänk- ta händelseförloppet. Med det verkliga hän- delseförloppet menas det som kommer att

1 Här bortses från att reglerna om ersättning för s.k. företagsskada och om avräkning av nytta mot skada i vissa fall kan innebära av- steg från den allmänna principen att endast nettoskadan är ersättningsgill.

• Sida 158
•  Original

utveckla sig efter expropriationen. Det tänk- ta händelseförloppet är det som skulle ha kommit till stånd, om någon expropriation inte inträffat. Skadevärderingen kan med detta betraktelsesätt sägas gå ut på att upp- rätta en tänkt bokföring över expropriatens ekonomi för överskådlig tid framåt under dels det ena och dels det andra antagandet och i båda fallen diskontera framtidsvärden till nuvärden. Slutresultatet erhålls genom att jämföra de saldobelopp, som framkom- mer under vartdera alternativet.

Anledning synes inte föreligga att i detta sammanhang göra något uttalande för det ena eller andra betraktelsesättet. Ändamålet med framställningen har hittills i huvudsak endast varit att illustrera den osäkerhet, som i praktiken alltid måste vara förbun- den med värderingar av förevarande slag.

Den uppfattningen har understundom kommit till uttryck, att det likväl nästan alltid är möjligt att bestämma en någorlun- da snäv ram för den ersättning, som kan sägas vara skälig, och att osäkerhetsmargi- nalerna således normalt är ganska måttliga. Det skall inte förnekas att sådana fall före- kommer. Men det är givetvis inte dessa fall, som vållar bekymmer, utan de fall, då mar- ginalerna är mera betydande. Ännu i moti- ven till gällande värderingsregler spåras ut- talanden om att domstolen i tveksamma fall bör förfara på det ena eller det andra sät- tet, varvid underförstås att det här skulle röra sig om undantagsfall av relativt ringa vikt. Gentemot denna bagatelliserande in- ställning bör emellertid betonas att den osä- kerhet, som enligt sakens natur alltid måste råda i värderingsfrågor, kanske främst gör sig gällande i de numera mycket ofta före- kommande fallen, när fråga är om stora och även av denna orsak svårbedömbara objekt, samt att osäkerhetsmarginalerna härvid inte sällan är så stora att de griper över huvud- parten av ersättningsyrkandena.

Det nyss gjorda konstaterandet att värdet av en egendom beror på det ändamål till vilket den kan eller skall användas kan ut- vecklas på flera olika sätt. I detta samman- hang kan det räcka med att konstatera att betraktelsesättet uppenbarligen ligger till

grund för prisbildningen vid frivilliga för- säljningar och att detta bl. a. är förklaring— en till de ibland mycket snabba ändringar, som inträder i värdet av vissa ägoområden. Sålunda kan ett impediment, som från jord- brukssynpunkt snarast har ett negativt vär- de, inbringa relativt högt pris vid försälj- ning, om området befinnes lämpat exempel- vis för fritidsbebyggelse. Och omvänt kan t.ex. en industrifastighet förlora praktiskt taget varje värde, om industrin läggs ner och förutsättningar saknas för att etablera annan verksamhet på platsen.

Det pris som framkommer vid en försälj- ning i öppna marknaden är regelmässigt re- sultatet av en förhandling mellan säljaren och köparen. Vid expropriation är situatio- nen en annan. Domstolen får i regel känne- dom endast om parternas utgångsbud. Dom- stolen ställs således regelmässigt inför den situationen att parternas bud skiljer sig från varandra och att förutsättningar för frivil- ligt avslut inte föreligger. Möjlighet finns visserligen att genom utredning komma fram till att endera partens inställning är ohållbar i den meningen, att andra poten- tiella köpare eller säljare förmodligen skul- le sträcka sig längre när det gäller att tillgo- dose motpartens anSpråk, dvs. att säljaren begär mera eller köparen bjuder mindre än vad som kan antagas motsvara marknads— värdet. Såsom närmare utvecklas i det föl- jande är det dock långtifrån alltid möjligt att åstadkomma någon övertygande utred— ning om värdet på sådana fastigheter som den, vars värde domstolen har att fastställa, och ännu mindre att fastslå ett exakt be— lopp för t. ex. en skada, som till följd av ex— propriation inträffat i en rörelse. Härtill kommer att en part ofta har möjlighet att genom den attityd han intager i målet vidga osäkerhetsmarginalen, om han anser detta lägligt. Därmed är man framme vid den i detta sammanhang väsentliga frågan, näm- ligen om domstolen i här angivna fall skall fastställa ersättningen till belopp, som faller i den övre eller i den nedre delen av margi- nalen eller om den bör tillämpa ett medel- värde.

I andra liknande sammanhang — t. ex. i

• Sida 159
•  Original

skadeståndsmål —— har domstolarna tidigare ofta visat stor återhållsamhet vid bestäm- mande av ersättningsbeloppens storlek. En- ligt äldre rättspraxis torde i valet mellan ett högre och ett lägre skadeståndsbelopp dom- stolarna konsekvent ha utdömt det lägre be- loppet, om inte full bevisning kunnat före- bringas till stöd för det högre beloppet. Denna praxis kan emellertid sedan rätt länge betraktas som övergiven. I sådana fall, då det är klarlagt att skadestånd skall utgå men tillförlitlig utredning inte förebragts an- gående skadans belopp, brukar domstolarna efter skön utdöma ett belopp, som erfaren- hetsmässigt och med hänsyn till upplysta omständigheter kan antagas täcka skadan. Till stöd för denna praxis kan numera åbe— ropas en uttrycklig bestämmelse i 35 kap. 5 & rättegångsbalken. Lagrummet talar om det fall att fråga är om uppskattning av in— träffad skada och full bevisning därom inte alls eller endast med svårighet kan föras. För detta fall stadgas att rätten äger upp- skatta skadan till skäligt belopp.

Så länge den äldre regeln tillämpades måste det ha framstått som naturligt, t.o.m. oundvikligt, att vid sidan därav ha specialregler för expropriationsmål. Be- stämmelserna om expropriation kunde inte rimligen vara utformade så att lagen å ena sidan berättigade stat och kommun att för- värva egendom tvångsvis och å andra sidan förvägrade markägaren all ersättning, vars befogenhet han inte förmådde till fullo styrka. Det är mot denna bakgrund, som man måste se de bestämmelser i äldre ex- propriationsförfattningar, vilka gick ut på att ersättningen hellre skulle tillmätas för högt än för lågt och som t.o.m. i vissa fall uttryckligen föreskrev överkompensation.

Av det anförda framgår att det tidigare starkt framträdande behovet av garantier mot alltför låg skadeuppskattning egentli— gen avsåg inte bara expropriationsmål utan i själva verket kunde åberopas till stöd för en bärande kritik av hela den metodik, som förr tillämpades i uppskattningsfrågor. Nu- mera torde det, sakligt sett, inte finnas någ- ra som helst skäl för en specialregel om att värderingen i expropriationsmål skall vara

mera generös mot den skadelidande än i andra mål. Lagreglerna bör i båda fallen gå ut på att ersättningen skall så nära som möjligt motsvara den faktiska skadan.

Bestämmelsen i 35 kap. 5 & rättegångsbal— ken är redan nu till följd av hänvisning i 13 & ExL formellt tillämplig även i exprop- riationsmål.

Mot den här angivna bakgrunden ter sig de uttalanden, som lagrådet och andra lag- utskottet i 1949 års lagstiftningsärende gjor- de rörande utgången av sådana expropria- tionsmål, i vilka fullt uttömmande utred- ning i värderingsfrågorna inte kunnat åstad- kommas, inte längre som adekvata uttryck för en modern syn på hithörande frågor. I varje fall synes det självklart att en legal reglering av vitsordet för ena eller andra parten i uppskattningsfrågor måste innebä- ra risk för snedvridning av värderingsresul- tatet. En regel om att domstolen i tveksam- ma fall bör döma till den ena eller den and- ra partens förmån måste med hänsyn till omfattningen av ovisshetsmarginalerna oundvikligen leda till över- respektive un- dervärderingar i ett betydande antal fall, och den kan kanske i detta hänseende rent- av få större betydelse än de erkänt föråld- rade bestämmelserna i äldre författningar om värdetillägg med Visst i lagen angivet procenttal och om värdering efter det högsta i orten tillämpade priset.

Rimligare synes vara att parterna anses principiellt likställda i bevisningshänseende och att således någon presumtionsregel inte gäller till förmån för någondera parten.

Möjligen skulle tvekan kunna råda om inte domstolen i sådana fall, när endera parten medvetet undanhåller bevisning som kan tänkas tala till andra partens förmån, borde ha möjlighet att avvika från vanliga bevisregler till förmån för den sistnämnde i syfte att framtvinga bevisning i högre in- stans. Oavsett syftet får det emellertid anses förkastligt att domstolen medvetet värderar vare sig för högt eller för lågt. Detta hind- rar givetvis inte att partens underlåtenhet att förebringa bevisning ibland kan anses i och för sig utgöra ett bevisdatum, som är ägnat att påverka domstolens uppfattning i

• Sida 160
•  Original

värderingsfrågan. Några särskilda bestäm— melser i detta ämne synes inte vara behöv- liga. Härvidlag må erinras om den före- skrift i ämnet som finns meddelad i 35 kap. 4 & rättegångsbalken.

Vissa principer, avseende ersättningsbe- räkningen, har sin största betydelse beträf- fande personlig ersättning och redovisas därför i det avsnitt som ägnas åt denna er- sättningsart (se mom. 5.5.2).

5.2. Utredningen: Allmänna synpunkter på lämpligheten av nuvarande uppdelning av ersättningar i ersättningsarter

Den i ExL gjorda uppdelningen av exprop- riationsersättningen i tre ersättningsarter, nämligen löseskilling, ersättning för skada på restfastighet och ersättning för annan (personlig) skada, är inte logiskt nödvändig och skulle strängt taget kunna avvaras. Den är sålunda inte alltid iakttagen i annan när- stående svensk lagstiftning och torde sakna direkta motsvarigheter i utländsk rätt.

Det kan emellertid inte förnekas att upp- delningen medför vissa fördelar. Det egent- liga motivet till uppdelningen på ersätt- ningsarter ligger förmodligen i att olika reg- ler gäller för ersättningsarterna i fråga om hänsyn till s.k. företagsskada, i fråga om avräkning av nytta mot skada samt i fråga om inteckningshavares rätt till expropria— tionsersättningen. Även om det — på sätt i det följande framhålls —— inte är lämpligt att på alla dessa punkter bibehålla den nu gällande ordningen och även om det inte är uteslutet att finna andra uttryck för rätts— reglerna, är det från lagteknisk synpunkt en fördel att redan inledningsvis kunna prägla en terminologi, som är ägnad att tjäna till underlag för det fortsatta arbetet. Så är utan tvekan fallet med uppdelningen på er- sättningsarter.

Uppdelningen på ersättningsarter torde dessutom inte vara alldeles utan betydelse i det hänseendet att den är ägnad att tvinga fram klarhet i parternas yrkanden och dom- stolarnas motiveringar till domsluten. Som minneslista har paragrafen om ersättnings- arter kanske inte så stor uppgift att fylla.

Den gör det emellertid nödvändigt att spe- cificera de olika ersättningsposterna och ta ståndpunkt till dessas natur. Detta har så- kerligen många gånger bidragit till att klar— lägga eljest ganska svårlösta frågor.

Härtill kommer att det numera från ex- proprianternas sida är ett starkt önskemål att domar i expropriationsmål förses med en motivering, som klargör hur stor del av ersättningen som anses belöpa på fastighe- ten och hur stor del som belöper på skador av annan art. Ehuru de utdömda beloppen knappast i och för sig hör till de frågor, i vilka domstolarnas avgöranden får prejudi- katverkan i vanlig mening, blir det i prak- tiken ofta så att de belopp, som utdömts i en expropriationsprocess, kommer att ligga till grund för frivilliga uppgörelser om se- nare förvärv av andra objekt. De kanske rent av får en viss verkan vid senare överlå- telser av markområden mellan privatperso- ner och får därigenom indirekt betydelse även för ortsprisnivån. För att tillgodose önskemålet att priset på fastigheten skall or- dentligt redovisas i expropriationsdomsto- larnas avgöranden fordras en bestämmelse om särbehandling av åtminstone den del av ersättningen, som utgör gottgörelse för av— stående av fast egendom, och den del av ersättningen, som avser personlig skada.

Visserligen är en uppdelning av ersätt- ningen på flera poster inte alltid ägnad att främja precisionen i avgörandena. Det hän- der lätt att två eller flera poster med olika beteckningar helt eller delvis avser samma skada. I så komplicerade förhållanden, som det ofta är fråga om i expropriationsmål, behöver den omständigheten att ett ersätt- ningsyrkande är behäftat med felaktigheter av denna att inte bero på önskan från par- tens sida att vilseleda motparten eller dom— stolen. Emellertid torde i flertalet exprop- riationsmål ersättningskraven i vilket fall som helst bli betydligt mera specificerade än som föranleds av lagregeln om uppdel- ning på olika ersättningsarter. Dessutom torde expropriationsdomstolarna numera ha stor vana vid spörsmål om dubbelersätt— ningar av denna art. Något avgörande argu- ment mot bibehållande av nuvarande upp-

• Sida 161
•  Original

delning på ersättningsarter kan det här re— dovisade förhållandet inte anses utgöra.

Den följande framställningen utgår såle- des från att uppdelningen på ersättningsar- ter bör bibehållas. Härmed tas inte ställning till frågan om den lämpliga gränsdragning- en mellan ersättningsarterna. I fortsättning- en användes för de tre ersättningsarterna beteckningarna löseskilling, intrångsersätt- ning och personlig ersättning.

5.3. Löseskilling

5.3.1 Allmän orientering Expropriationsrätten grundar sig i princip på samma skadebegrepp som det som är gängse inom skadeståndsrätten i allmänhet.1 En väsentlig skillnad mellan de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna och expropria- tionsrättens ersättningsregler utgör emeller- tid den i 7 & ExL fastslagna principen att expropriationsersättningen skall fördelas på tre belopp, motsvarande de tre förut nämn- da ersättningsarterna. I och för sig bör den- na lagregel kanske inte leda till annat re- sultat än vad som skulle följa av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Såsom förut nämnts har emellertid lagregeln komplette- rats med vissa ytterligare föreskrifter, som innebär påtagliga undantag från dessa all— männa principer. En sådan föreskrift finns uttryckt i 7 &. Den går ut på att skada och intrång, som uppstår inte genom själva ex- propriationen utan först genom att den ex- proprierade marken används för det med expropriationen avsedda ändamålet (s.k. företagsskada), ersätts endast i begränsad omfattning. I anslutning härtill bör nämnas föreskriften i 9 & om avräkning av nytta mot skada, som går ut på att sådan avräk- ning skall ske endast i begränsad omfatt- ning. Förekomsten av regler, sådana som de sist nämnda bestämmelserna i 7 och 9 åå ExL medför att resultatet av en ersättnings- beräkning enligt ExL inte alltid blir detsam— ma som det skulle bli i en skadeståndspro- cess. Förekomsten av sådana avvikelser be— höver givetvis inte betyda att vare sig de all-

männa skadeståndsrättsliga reglerna eller de expropriationsrättsliga reglerna är behäfta- de med något principiellt fel. Motivläget är från lagstiftarens synpunkt inte alldeles det- samma inom expropriationsrätten som inom skadeståndsrätten i allmänhet. Som illustra- tion till det sist sagda kan framhållas att ex— propriation i största utsträckning används för att möjliggöra stora, allmännyttiga pro— jekt, vilka kan ha en långtgående inverkan på fastighetsvärdena inom rätt vida räjong- er redan innan de bringas i verkställighet. Tydligt är också att en jämförelse med de allmänna skadeståndsreglerna bör avse to- talersättningen och inte den delersättning, som utgår t. ex. under rubriken löseskilling.

Vid uppskattningen av ekonomisk skada laborerar man traditionellt med olika slags ”värden” på det objekt, som skadan avser. Man talar sålunda bl. a. om försäljnings- el- ler saluvärde (”marknadsvärde”, ”värde en- ligt ortens pris” etc.), avkastningsvärde (ibland benämnt ”bruksvärde”), kostnads- värde (= kostnaden för återanskaffning, minskad med avdrag för förslitning etc. . . .; även det kallat ”bruksvärde”) m.fl. ”vär- den”. Terminologin är i dessa hänseenden inte alldeles enhetlig. Vid utnyttjandet av här nämnda och andra Värdebegrepp är det angeläget att hålla i minnet att inget av dem utsäger något annat än att en viss me- tod kommit till användning för skadeupp- skattningen.

Genom hänvisningen till ortens pris och fastighetens avkastning kan lagregeln i 7 & ExL sägas ha antytt två metoder för upp- skattning av fastighetsvärden — ortsprisme- toden och avkastningsmetoden. Den förra kan — i korthet — sägas gå ut på att med ledning av tillgängliga uppgifter om köpe- skillingar och inhämtade upplysningar om de faktorer, som får antagas ha inverkat på vederlaget för överlåtna, med expropria- tionsobjektet jämförbara fastigheter, söka utröna och bestämma detta objekts mark-

1 I detta sammanhang kan bortses från mind- re variationer i den praktiska tillämpningen, t. ex. att domstolarna möjligen i expropria— tionsmål är benägna att ta större hänsyn till risk för framtida skada än vad som sker i skadeståndsmål.

• Sida 162
•  Original

nadsmässiga värde. Metoden innebär således en ”överflyttning” på expropriationsfastig- heten av värdeuppgifter, som hämtats från fastighetsmarknaden. — Avkastningsmeto- den innefattar en kalkyl över expropria- tionsobjektets antagbara framtida avkast— ning. I regel söker man beräkna nettoav- kastningen, vars nuvärde sedan erhålls ge- nom kapitalisering (eller diskontering) efter antagen räntesats. Det förekommer emel— lertid också att man i stället utgår från bruttoavkastningen, i vilket fall kapitalise- ring sker efter räntesatser, som anses inne- fatta hänsynstagande till de utgifter, som erfordras för att komma i åtnjutande av in— komster från fastigheten (s.k. bruttokapi- talisering). Resultatet av kalkylen, dvs. det kapitalvärde som densamma utvisar, bru- kar benämnas fastighetens ”avkastningsvär- de”. Utgångspunkten för kalkylen kan vara antingen ett antagande om fortsatt oföränd- rat användningssätt för fastigheten, i vilket fall kalkylresultatet brukar benämnas ”fak- tiskt” eller ”aktuellt” avkastningsvärde, el- ler ett antagande om ett förändrat framtida användningssätt, i vilket fall kalkylresulta- tet benämns ”hypotetiskt” avkastningsvär- de. Beräkningen av intäkts- och kostnads- posterna i en kalkyl av det senare slaget förutsätter givetvis att även de investerings- kostnader, som krävs för att genomföra det förändrade användningssättet, dessförinnan uppskattats.

Ytterligare en värderingsmetod bör om- nämnas i sammanhanget nämligen den s.k. kostnadsmetoden. Denna metod synes före- trädesvis ha kommit till användning vid uppskattning av byggnadsvärden beträffan- de villafastigheter samt dessutom beträffan- de vissa objekt, såsom kyrkolokaler o.d., vilka endast undantagsvis är föremål för försäljning. Metoden innefattar en beräk- ning aV nybyggnadskostnaden för ett objekt av motsvarande art. Från den sålunda fram- räknade kostnaden avdrages därefter ett be- lopp motsvarande byggnadens värdeminsk- ning på grund av ålder och bruk.

Beträffande metodernas tillämpning i praxis må hänvisas till betänkandet ”Domar i expropriationsmål” (SOU 1963: 73) s. 12

—22 jämte de i betänkandet refererade ex- propriationsfall, till vilka hänvisas i redogö- relsen.

5.3.2 Utländsk rätt Expropriationsförfattningarna i och Norge innehåller inte några närmare regler om sättet att uppskatta fastighetsvär- den vid expropriation. Den materiella re- geln om ersättning finns här i grundlagar- na, som helt allmänt föreskriver att full- ständig ersättning skall utgå. I litteratur och praxis möter man emellertid värdebegrep- pen saluvärde (omsättningsvärde), bruksvär- de (motsvarande avkastningsvärde enligt den terminologi som nyss beskrivits med av- seende på svenska förhållanden) samt åter- anskaffningsvärde, ofta kombinerat med ut- talanden av innebörd att dessa Värdebegrepp kan tänkas representera skilda värdenivåer och att i sådant fall det högsta värdet skall ersättas. Såvitt gäller expropriationslagstiftningen i Förbundsrepubliken Tyskland är av speciellt intresse de bestämmelser om expropriations- ersättning som finns i 1960 års Bundesbau- gesetz. Enligt denna skall ersättning utgå för fastighetens ”Verkehrswert” (marknadsvär- det). Därmed avses det pris som med hän- syn till fastighetens egenskaper, beskaffen- het och läge samt utan hänsynstagande till ovanliga eller personliga förhållanden kan påräknas vid sedvanliga transaktioner. Marknadsvärdet bestäms i första hand med ledning av erlagda köpeskillingar för jäm- förbara fastigheter (Vergleichspreis) och fastighetens avkastningsförmåga (Ertrags- wert). I särskild av regeringen utfärdad för- ordning meddelas anvisningar om de meto- der, som bör användas för att uppskatta marknadsvärdet. I första hand skall hänsyn tas till ”Vergleichspreis” (”ortens pris”), i andra hand ”Ertragswert” (”avkastningsvär- det”) och i tredje hand ”Sachwert” (”åter- anskaffningsvärdet”). Värdering efter ”Vergleichspreis” skall alltid tillämpas be- träffande marken. ”Ertragswert” och ”Sach- wert” beräknas således uteslutande i fråga om byggnaderna. Vid beräknandet av bygg-

Danmark

• Sida 163
•  Original

naders nettoavkastning sker avdrag för markräntan.

Enligt den i Storbritannien gällande Land Compensation Act av år 1961 skall fastig- hetsvärdet bestämmas till belopp, motsva— rande vad som kunnat förväntas utgå om fastigheten sålts i öppna marknaden av en villig säljare. I litteraturen nämnes såsom metoder att utröna detta värde ”the invest- ment method”, ”direkt comparison of capital value”, ”valuations based on cost”, ”valuations by reference to profits” samt ”the residual or development method”. ”The investment method” innefattar en be- räkning av påräknelig årlig avkastning och kapitalisering av denna efter den räntefot, som i allmänhet tillämpas av parter på fas— tighetsmarknaden vid köp av liknande ob- jekt. ”Direct comparison of capital values” innefattar en direkt jämförelse med erlag- da köpeskillingar för jämförbara objekt. I fråga om ”the residual or development method” — vilken närmast synes motsvara vad som hos oss benämns ”hypotetisk av- kastningsvärdeberäkning” (varvid dock är att märka att värderingen vid expropriation är bunden vid vissa i lag angivna förutsätt- ningar i fråga om det ”hypotetiska” an- vändningssättet) — framhålles bl. a. att me- toden innefattar betydande felkällor och att det är nödvändigt att så långt sig göra lå- ter kontrollera kalkylresultatet med köpe- skillingar som erlagts vid aktuella försälj- ningar av jämförbar egendom. — Genom Land Commission Act år 1967 har inrät- tats en statlig markkommission (Land Com— mission) med uppgift bl. a. att genom egna förvärv sörja för en tillfredsställande till- gång på mark för samhällsbyggnadsända- mål. Kommissionen har fått omfattande expropriationsbefogenheter och uppbär även den särskilda skatt (betterment levy) på exploateringsvärdet (development value) för mark, som införts genom nyssnämnda författning. Vid kommissionens markför- värv —- frivilliga eller expropriativa — minskas köpeskillingen med belopp, mot— svarande skatten. Eftersom skatten bara ut- tages på mervärdet för exploatering krävs uppskattning av såväl marknadsvärdet en-

ligt ovan angivna principer som fastighe- tens >>current use value». Med sistnämnda uttryck åsyftas fastighetens värde bortsett från förväntningar om att den efter sär— skilt tillstånd (planning permission) kan komma att få exploateras, eller med andra ord fastighetens värde vid nuvarande eller annat tillåtet användningssätt.

Den expropriationsförfattning, som från och med år 1958 gäller i Frankrike, inne- håller inte någon direkt anvisning om till- lämpliga värderingsmetoder i de avseenden som här åsyftas. I litteraturen uttalas att er- sättningen (dvs. löseskillingen) skall mot- svara saluvärdet (valeur venale). Detta har bl. a. beskrivits som ”det normala pris äga- ren kunnat få vid försäljning under norma- la förhållanden och utan hänsyn till köpa- rens speciella intresse”, som ”det objektivt högsta vid gynnsammaste användningssätt”, som ”det pris till vilket egendomen kan kö— pas eller säljas på en fri marknad” eller som ”det pris vilket domstolarna anser utgöra vad en förståndig person är villig betala med beaktande av fastighetsmarknaden på den plats, där egendomen är belägen”. Beträf— fande marknadsvärdet uttalas att detta fast- ställs genom jämförelser med transaktioner beträffande likvärdiga fastigheter (évalua- tion par comparaison). Både rättspraxis och doktrin synes ge företräde åt denna metod. Bl. a. har uttalats att den ger det säkraste resultatet, eftersom den är den enda som grundar sig på verkligheten, hänförande sig till den lokala fastighetsmarknadens ytt- ringar. Avkastningsmetoden har däremot kritiserats, varvid bl. a. framhållits att den utgår från en ekonomisk stabilitet hos ob- jektet, som egentligen saknas, att den krä- ver alltför många jämförelseelement, som marknaden inte kan tillhandahålla, samt att den i alltför hög grad utgår från att avkast- ningen utgör den huvudsakliga värdebil- dande faktorn.

5.3.3 Utredningen: Gällande svenska reg- ler om bestämmande av löseskilling och kri- tik av dessa regler Beträffande innehållet av ExL:s regler om bestämmande av löseskilling hänvisas till

• Sida 164
•  Original

den förut lämnade översikten (mom. 5.1.2). I detta sammanhang skall blott erinras om att bestämmelsen i 7 & ExL uttryckligen an— ger två av de tänkbara metoderna för be- stämmande av ett fastighetsvärde (ortspris- metod, avkastningsmetod) och antyder möj- ligheten av att också använda andra meto- der (t.ex. kostnadsmetod). Bestämmelsen kan genom sin avfattning sågas ge ett visst företräde åt ortspris- och avkastningsmeto- derna framför andra tänkbara metoder men gör inte något bestämt uttalande beträf- fande frågan, vilken av dessa metoder, som skall anses ha företräde, om de i ett givet fall leder till olika resultat.

Det ligger nära till hands att av lagens tystnad på den här nämnda viktiga punkten dra den slutsatsen, att löseskillingen bör be- räknas efter den metod, som leder till det förmånligaste resultatet för den ersättnings- berättigade. Om någon expropriation inte hade kommit till stånd, skulle ju den er- sättningsberättigade kunnat fritt välja mel- lan alternativet att sälja fastigheten och tillgodogöra sig köpeskillingen eller att be- hålla fastigheten och tillgodogöra sig av- kastningen. Härav skulle då följa, att löse- skillingen för att täcka den skada som upp— står genom avståendet av fastigheten, alltid borde bestämmas till det högre beloppet.

I själva verket är emellertid situationen endast sällan så renodlad, som det här gjor- da teoretiska resonemanget förutsätter. Of- ta, kanske i regel, förhåller det sig på det sättet att fastighetsägaren är mer eller mindre bunden vid att handla på visst sätt och att ett annat handlingsmönster därför framstår som föga realistiskt. Alla grada- tioner är här möjliga. Mot denna bakgrund är det förklarligt att lagstiftaren inte tagit bestämd ställning i frågan utan överlåtit avgörandet till rättstillämpningen.

En annan orsak till lagstiftarens tystlå- tenhet på förevarande punkt kan tänkas lig- ga i ett resonemang av följande art. Om en jämförelse mellan ortspriset och avkast- ningen visar att fastighetsägaren skulle gjort klokast i att sälja fastigheten, bör han vid expropriation ha ersättning efter ortspriset. Om däremot en avkastningskalkyl utvisar

högre värde än som svarar mot en verk- ställd utredning om ortspriset, får man skil- ja mellan olika fall. En möjlighet är att fas- tighetsägaren utnyttjar fastigheten för en mera speciell, särskilt lönsam verksamhet, som inte står öppen för alla fastighetsägare och som därför inte ger något större utslag i ortsprisnivån. I så fall kan det ifrågasättas, om inte ortsprisnivån bör vara bestämman- de för löseskillingen och fastighetsägaren, om skäl föreligger därtill, kompenseras för ”övervärdet” i form av personlig ersättning. Den andra möjligheten, nämligen att det på en viss ort skulle föreligga en verklig klyfta mellan ortspris och avkastning, framstår som mindre sannolik. Om föreliggande be— räkningar ger ett sådant resultat, kan det på goda grunder göras gällande att något fel måste ha insmugit sig i endera beräkningen eller i båda. Ortsprisberäkningen kan vara behäftad med det felet att den är mindre aktuell eller att den inte avser likvärdiga fastigheter. En avkastningsberäkning kan, även om den grundar sig på noggrann redo- visning av faktisk avkastning, ge ett felak- tigt resultat t. ex. därför att redovisningspe- rioden är för kort eller olämpligt vald. Den kan därjämte bli mindre tillförlitlig av t. ex. den orsaken att avkastningen kapitaliserats efter en räntefot, som inte svarar mot gäng- se anspråk på avkastning. En hypotetisk avkastningsberäkning kan vara behäftad med vilket som helst av de nu nämnda fe- len och lider därjämte av den svagheten att den kräver antaganden om markens fram- tida utnyttjande, vilka enligt sakens natur inte kan bli lika tillförlitliga som en kalkyl, grundad på kända faktiska förhållanden. Det obestämda sätt, på vilket lagen anger vad regeln för fastställande av löseskilling syftar till, gör tillämpningsområdet även för övriga ersättningsarter svårdefinierat. Kon- sekvensen fordrar att de andra ersättnings- posterna — ersättning för intrång på rest- fastighet och ersättning för personlig skada — bestäms under samma antagande som det under vilket löseskillingen bestämts. Gränsen mellan de olika ersättningsarterna blir därför i viss mån svävande. Vad nu sagts får inte undanskymma det förhållan-

• Sida 165
•  Original

det att båda metoderna har många gemen- samma drag.

Framför allt förtjänar emellertid framhål- las att osäkerheten om vad värderingsregeln syftar till inte står i god överensstämmelse med det gängse kravet på att löseskillingen bör ge ett "allmängiltigt” uttryck för värde- bildningen på fastighetsmarknaden. Om domstolarnas värdering ibland grundas hu- vudsakligen på ortsprisjämförelse och ibland baseras på mer eller mindre individuella kalkyler över den faktiska avkastningen i nuvarande ägares hand eller den antagbara avkastningen i framtiden, är det svårt att från ett avgörande i expropriationsmål dra några bestämda slutsatser till ledning för värdering av andra fastigheter i orten. Den omständigheten att krav uppställs på ett ”allmängiltigt” värde torde till stor del bero på insikt om nyttan av ett system, som möj— liggör att domstolarnas avgöranden får ka- raktär av riktmärken för frivilliga prisupp- görelser i framtiden. Särskilt på expro- prianthåll måste det väcka irritation, om linjen mellan löseskilling och annan ersätt- ning inte hålls klar utan domstolarna i löse— skillingen inräknar belopp, vilka man med fog skulle kunna åsätta någon annan be- teckning.

Av nu angivna skäl får det anses i hög grad önskvärt att den nuvarande ovissheten om vad värderingsreglerna för löseskilling egentligen syftar till blir undanröjd.

5.3.4 Utredningen: Skiss till en ny lagregel Hittills har resonemanget — i anslutning till gällande lag —— närmast utgått från att tre olika metoder kan användas, när det gäller att bestämma ett fastighetsvärde, nämligen ortsprismetod, avkastningsmetod och kost- nadsmetod. Det har också framhållits att dessa metoder i ett givet fall kan leda till olika resultat och att det därför ibland häv- dats att en fastighet eller fastighetsdel har ett försäljningsvärde, ett annat avkastnings- värde och eventuellt även ett särskilt åter- anskaffningsvärde. Det bör emellertid framhållas att värde- ringstekniken numera gått väsentligt längre. Helst låter man ortspris- och avkastnings-

kalkylerna stödja varandra i syfte att utrö- na fastighetens värde i allmänna omsätt- ningen. I enlighet härmed diskuterar man exempelvis först spörsmålet huruvida pri- ser som faktiskt erlagts vid frivilliga för- säljningar är ägnade att tjäna till ledning vid värderingen. Därefter söker man bilda sig en uppfattning om gängse anspråk på förräntning av nedlagt kapital i fastigheter av den art, varom fråga är. Sedan avkast- ningen beräknats, kapitaliseras denna efter sålunda bestämd räntefot.

Vid ett försök till systematisk redogörel- se för de metoder, som allmänt tillämpas vid fastighetsvärdering, är det av här angiv- na orsaker knappast lämpligt att i första hand grunda indelningen på skillnaden mel- lan de beräkningsmetoder, som går ut på jämförelse med ortspriserna, och de meto- der, som går ut på bedömning av avkast- ningsförmågan. En rimligare indelning upp- nås, om man i första hand skiljer mellan överföringsmetoder och kalkylmetoder. Till överföringsmetoderna bör då räknas såda- na värderingsmetoder, som består i att man gör jämförelser med priserna för och av- kastningen av andra liknande fastigheter. Överföringen kan göras mer eller mindre direkt. En direkt överföring kan man tala om när värderingen sker omedelbart på grund- val av priser, som erlagts för jämförbara fastigheter, men även när värdet eljest fram- räknas omedelbart på grundval av ett större eller mindre jämförelsematerial såsom ett pris per kvadratmeter våningsyta eller per kvadratmeter tomtyta. Indirekt överföring kan sägas ske t. ex. vid den gängse meto- den med bruttokapitalisering av avkastning- en för hyresfastigheter. Kalkylmetoder är sådana värderingsmetoder, som i huvudsak grundar sig på allmänna erfarenhetsdata rö- rande produktions- och avkastningsförhål- landen. Dessa data, som hämtas från andra marknader än fastighetsmarknaden (bygg- nadspriser från byggmarknaden, material- priser från byggnadsmaterialmarknaden, hy- ror från hyresmarknaden etc.) infogas i en kalkyl i syfte att ange värdet på fastigheten. I de fall när kapitalisering krävs för att be- räkna detta värde måste härvid valet av

• Sida 166
•  Original

kapitaliseringsfaktor ske så att den motsva- rar gängse anspråk på förräntning av ned- lagt kapital i fastigheter av ifrågavarande slag. —— Till kalkylmetoderna bör räknas t. ex. värdering på basis av beräknad pro- duktionskostnad (kostnadsmetoden). Hit bör vidare räknas värdering på basis av räntabilitetskalkyler, varvid man bör skilja mellan sådana beräkningar, som grundar sig på uppgifter om faktiska driftsförhål- landen (aktuell driftskalkyl), och sådana be- räkningar, som grundar sig på blotta anta- ganden om framtida förhållanden (hypote- tisk driftskalkyl). Osäkerheten i resultatet ökar med ökad mängd data och antagan— den som förs in i kalkylen. En ”aktuell driftskalkyl” är således säkrare än en ”hy— potetisk driftskalkyl”.

Det kan vara lämpligt att, i den mån det- ta är möjligt, beräkna värdet efter två eller flera metoder. I sakens natur ligger att en överföringsmetod är att föredraga framför en kalkylmetod eftersom den förra direkt replierar på fastighetsmarknaden. Om skilj- aktighet uppkommer beträffande resultatet, bör man inte låta nöja sig härmed utan man bör göra närmare undersökningar för att fastslå, vari orsakerna till skiljaktigheterna består.

De här angivna metoderna är de vanligen förekommande vid mera kvalificerade vär- deringar, t.ex. vid försäljning. I princip tillämpas samma metodik vid värdering i samband med expropriation. Vid värdering inför frivillig försäljning kan dock i vissa fall köpares eller säljares speciella förut- sättningar att utvinna avkastning ur fastig- heten inverka. Saken ställer sig mera tvek- sam vid expropriation. Här måste beaktas att ersättningsfrågan inte är slutbehandlad i och med att löseskilling bestämts. Härut- över återstår bl.a. att bestämma personlig ersättning till fastighetsägaren. Fråga kan således uppkomma om och i vad mån hän- syn skall tas till personliga och mera tillfäl- liga förhållanden av här angiven art redan i samband med bestämmandet av löseskil- ling eller först vid bestämmandet av person- lig ersättning.

Från lagstiftningspolitisk synpunkt är det

i hög grad önskvärt, att beräkningen av lö- seskilling såvitt möjligt hålls fri från tillfäl— liga och personliga omständigheter av här åsyftad art. En strävan härtill märks också i domstolspraxis. Att hänsyn inte skall tagas till den exproprierandes särskilda intresse av att förvärva fastigheten är väl självklart. Men detsamma bör anses gälla ett sådant särskilt värde, som består i att vederböran- de fastighetsägare på grund av speciellt an- vändningssätt, särskilda personliga förutsätt- ningar eller annan liknande omständighet har möjlighet att få större avkastning från fastigheten än som skulle stå en annan per- son till buds i hans ställe. Om inte en sådan princip upprätthålls, blir det omöjligt att dra upp en något så när klar gräns mellan löseskilling och personlig ersättning till fas- tighetsägaren, och uppdelningen på skilda ersättningsarter förlorar en stor del av sin betydelse.

Med det anförda är givetvis inte sagt, att ersättning inte skulle utgå för sådan skada, som fastighetsägaren kan lida genom att han till följd av expropriationen förlorar en förtjänstmöjlighet, som beror på personliga eller tillfälliga omständigheter. Även sådan skada bör givetvis ersättas, om den fyller de inom allmänna skadeståndsrätten gängse _ kriterierna på vad som är ersättningsgillt.

Vad som här utsägs är blott att ersättningen inte bör utgå i form av löseskilling.

Det sagda är ägnat att illustrera ett för- hållande som inte alltid beaktas, nämligen att den allmänna principen om att exprop- riationsersättningen skall motsvara exprop- riatens förlust gäller expropriationsersätt- ningen som helhet men inte nödvändigtvis behöver bestämma detaljutformningen av reglerna för varje särskild ersättningsart. Om man — vilket ju tidigare förutsatts -—- bibehåller den nuvarande regeln om att ska- da, som inte kan anses ersatt genom löse- skilling eller ersättning för intrång på rest- fastighet, skall gottgöras genom personlig ersättning till fastighetsägaren, behöver en ändring av principerna för bestämmande av löseskilling inte betyda annat än att grän- serna mellan ersättningsarterna förskjuts. Såvitt. angår fastighetsägarens intresse skul—

• Sida 167
•  Original

le det rentav vara teoretiskt möjligt att helt slopa posten löseskilling och låta hela ex- propriationsersättningen utgå i form av per- sonlig ersättning till fastighetsägaren. Vad som motiverar, att löseskillingen bibehålles såsom särskild ersättningspost, är egentli- gen inte fastighetsägarens utan den exprop— rierandes och inteckningshavarnas intressen i saken. Staten och kommunerna, som ofta måste lita till expropriation för sina mark- förvärv, har — såsom förut nämnts — in- tresse av att löseskillingen inte bestäms hög- re än till vad som svarar mot en normal kö- peskilling, eftersom expropriationsdomsto— larnas avgöranden kan öva inflytande på prisnivån vid framtida inköp av mark. In- teckningshavarna har intresse av att för de- ras räkning reserveras ett belopp, som minst bör uppgå till vad fastigheten kunnat in- bringa vid exekutiv försäljning. Däremot har de inte i denna egenskap något anspråk på att få del av det belopp, som utgör per- sonlig ersättning till fastighetsägaren.

Det har ibland gjorts gällande att exprop- riationsrätten inte bör innehålla några spe- ciella regler om värderingen av expropria- tionsobjektet och att värderingsuppgiften bör helt överlämnas åt domstolarna att handhavas i enlighet med allmänna skade- ståndsrättsliga principer. Denna ståndpunkt kan ha fog för sig såvitt angår personlig er— sättning till fastighetsägaren, dvs. den kom- pletterande ersättning som utgår sedan öv— riga ersättningsposter bestämts. Det kan också vara rimligt att lagstiftaren avstår från att närmare reglera frågan, vilka bevis- medel som får användas för att utröna en fastighets värde. Däremot är det närmast självklart att expropriationslagstiftningen, när den förutsätter en uppdelning av total- ersättningen på olika poster eller ersätt- ningsarter och lägger denna uppdelning till grund för rättsverkningar av skilda slag, också bör ange gränserna mellan de olika ersättningsarterna. Detta kan inte lämpligen ske på annat sätt än genom att ange det mål, som värderingen av expropriationsfas- tigheten syftar till. Om så sker, behöver det inte närmare anges, vad som skall betalas genom personlig ersättning till fastighets—

ägaren. Denna post är nämligen en restpost, som enligt sakens natur bör avse all ersätt- ningsgill skada, för vilken ersättning inte ut- gått i annan ordning.

Sammanfattningsvis kan sägas att goda skäl talar för att den nuvarande regeln om att värdering skall ske med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning ersättes av en regel, som inte innehåller nå- got uttalande angående värderingsmetodi— ken men i stället anger vad som skall ersät— tas genom löseskillingen.

Såsom redan angivits behöver de särskil- da reglerna om bestämmande av löseskilling inte syfta till att i alla situationer bereda fastighetsägaren full ersättning för alla de fördelar, som innehavet av fastigheten inne- bär. Det synes i själva verket avgjort lämp- ligare att dessa regler formuleras så, att er- sättningen för likartade objekt blir likvär- dig och att sådana omständigheter, som medför att en fastighet har större värde i den ene ägarens hand än i den andres, be- aktas först vid bestämmande av personlig ersättning till fastighetsägaren.

Syftet med den värdering, som ligger till grund för bestämmande av löseskilling, skul- le med denna utgångspunkt närmast bli att bestämma det pris, som en fastighet av ifrå- gavarande art skulle betinga, om den ut- bjöds till försäljning i allmänna marknaden. Det värde, som man vid en sådan beräk— ning kommer fram till, benämns i fortsätt— ningen marknadsvärde. Beräkningen av det- ta värde bör ske med hjälp av de metoder, för vilka förut redogjorts.

De anmärkningar, som i lagstiftningssam- manhang och i den juridiska litteraturen rik- tats mot en ersättningsregel, som grundas på det exproprierade objektets värde i all- männa omsättningen och inte tar hänsyn till ägarens särskilda situation, torde i allt väsentligt vara bemötta med vad som redan anförts.

5.3.5 Utredningen: Expropriationsändamå- lets inverkan på fastighetsvärdena

En fastighets värde beror i stor utsträckning på grannskapsförhållandena. Är fastigheten belägen i närheten av exempelvis en trafik—

• Sida 168
•  Original

central, tar den ofta åt sig ett betydande värde genom att den kan utnyttjas t. ex. för handelsändamål. En fastighet i ett industri— område besväras ibland av rök, buller, damm och andra s.k. immissioner i sådan grad, att den är mindre användbar som bo- stadstomt, men den kan i gengäld vara åtråvärd för andra ändamål.

Expropriation kommer ofta till använd- ning för att möjliggöra omfattande eller på annat sätt betydelsefulla företag, som övar stor inverkan på utvecklingen av fastighets- värdena. Sådan inverkan kan ofta föreligga långt innan expropriation skall äga rum, ibland redan innan det är definitivt bestämt att företaget skall komma till stånd. I sam- band med expropriationen uppkommer då fråga, om löseskilling (eventuellt även in- trångsersättning) skall bestämmas med eller utan hänsyn till den värdeförändring, fas- tigheterna i grannskapet kan ha undergått till följd av förväntningar om att det expro- prierande företaget skall ha förmånlig eller oförmånlig inverkan på fastighetsägarnas ekonomi. Om förväntningarna tagit sig ut- tryck i sjunkande fastighetsvärden, kommer frågan att gälla om fastighetsägaren skall finna sig i att få en löseskilling, som be- stämts med hänsyn till de faktiskt rådande låga fastighetsvärdena, eller om han skall få kompensation för värdeförsämringen genom att löseskillingen bestäms till det värde fas- tigheten skulle haft, om det expropriations— berättigade företaget inte kommit till stånd. Har förväntningarna resulterat i att fastig- hetsvärdena stigit, gäller frågan om fastig- hetsägaren skall tillåtas göra den vinst på företagets bekostnad, som en värdering ef- ter den rådande högre värdenivån innebär, eller om löseskillingen skall reduceras till det lägre värde som man får fram, om man räknar bort värdeinfluensen.

Gällande rätts ståndpunkt framgår av be— stämmelsen i 8 & ExL att domstolen vid be— stämmande av löseskilling inte skall ta hän- syn till sådan förändring av fastighetsvärdet, som uppstår allenast till följd av expropria- tionsrättens beviljande eller det avsedda än- damålets genomförande. Regeln innebär, med andra ord, att domstolen, om värde-

influens förekommit från expropriationsfö- retaget, i princip inte skall bestämma löse- skillingen med hänsyn till den faktiskt rå- dande värdenivån utan till det värde, som fastigheten skulle haft, om företaget inte kommit till stånd.

Räckvidden av bestämmelsen är något oviss. Bestämmelsen är begränsad att gälla sådan förändring av värdet, som uppkom- mer ”allenast” genom expropriationen eller expropriationsföretaget. I regel är det svårt att bestämt ange och framför allt att föra bevisning om orsakerna till en uppkommen förändring av fastighetsvärdena inom en ort eller ett område. Förändringarna kan ju helt eller delvis bero på tillkomsten av andra fö- retag än det exproprierande och på ortens allmänna utveckling. Inom detaljplanlagda områden kan det med fog göras gällande att uppkommande värdeförändringar till över— vägande del beror på planläggningen och inte på de särskilda åtgärder, som kommu- nen vidtager i syfte att genomföra planen.

Bestämmelsen i 8 & ExL bör också jäm- föras med de regler som gäller inom den s.k. grannelagsrätten, speciellt reglerna om immissioner. Enligt dessa utgår normalt inte någon ersättning för att verksamhet, som bedrivs på en fastighet, inverkar oför- månligt på en annan fastighet. Om emeller- tid olägenheterna är så betydande att de överskrider den s.k. toleranspunkten, utgår ersättning för skadan i dess helhet och allt— så inte bara för den del av skadan, som fal- ler ovanför toleranspunkten. De här angiv- na reglerna, som förut tillhört den oskrivna rätten, har helt nyligen lagfästs genom mil- jöskyddslagen den 29 maj 1969. Däri har bl. a. givits en uttrycklig regel för bestäm- mande av toleranspunkten. I 30 % nämnda lag är nämligen föreskrivet, att den som ge- nom immission orsakar olägenhet av någon betydelse skall, även om försumlighet inte föreligger, ersätta skadan, i den män inte olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess all- männa förekomst under jämförliga förhål- landen.

Därest bestämmelserna om ersättning vid expropriation i enlighet med det förut an-

• Sida 169
•  Original

förda utformas så, att löseskilling skall be- stämmas till belopp, som svarar mot fastig- hetens marknadsvärde, synes det uppenbart att hänsyn inte skall tas till den exproprie- randes särskilda intresse att förvärva fastig- heten. Denne bör inte räknas till de presum— tiva spekulanterna på marknaden. Någon särskild bestämmelse härom synes inte va- ra behövlig. Likaledes synes det överflödigt att genom särskild bestämmelse inskärpa att löseskillingen skall bestämmas till ett nor- malt pris för jämförliga fastigheter utan hinder därav, att expropriation är aktuell och att fastigheten av denna anledning är svårsåld. Vad som i detta sammanhang be- höver beaktas är således inte frågan om den inverkan, expropriationen som sådan kan ha på prisläget utan endast frågan om den inverkan, som det exproprierande företaget kan medföra.

En teoretiskt tänkbar möjlighet skulle kanske vara att frågan om det exproprie- rande företagets inverkan på prisläget hölls helt utanför expropriationsrättens område och att frågan vid behov hänvisades till av- görande i den ordning som är föreskriven beträffande mål om grannelagsrättsliga för- hållanden. Detta skulle innebära att löse- skillingen konsekvent bestämdes efter den faktiska prisnivån utan hänsyn till om ex- propriationsföretaget inverkat på prissätt- ningen eller inte. Möjligheten för fastighets- ägaren att föra ytterligare talan om skade— stånd på grund av grannelagsrättsliga regler skulle då tjäna som ett korrektiv av alltför låga ersättningar. Däremot skulle någon motsvarande möjlighet inte finnas till kor- rektion för det fall att det exproprierande företaget medfört värdestegring. Reglerna skulle i detta fall medföra att fastighetsäga- ren fick behålla den vinst, som han genom värdestegringen gjort på den exproprieran— des bekostnad. Detta resultat är inte accep- tabelt.

En rimligare lösning är att bestämmelser— na utformas i så nära anslutning som möj- ligt till de grannelagsrättsliga reglerna. Den princip som ligger till grund för dessa synes väl ägnad att överföras till expropriations— rätten. Detta gäller såväl när det är fråga

om inverkan i positiv som i negativ riktning. Att vid bestämmande av löseskilling göra korrektion för varje, om aldrig så obetydlig värdeinfluens är knappast möjligt i prakti- ken med hänsyn bl.a. till svårigheten att hålla i sär de många olika faktorer som kan inverka på värdebildningen. Härtill kommer att själva värderingsmetodiken inte är mera exakt, än att mindre variationer ryms inom den osäkerhetsmarginal, som man alltid måste räkna med. När det däre- mot förhåller sig så att expropriationsföre- taget orsakat en större och av denna orsak lätt påvisbar förändring av fastighetsvärdet, bör korrektion obetingat äga rum. Visserli- gen kan det sägas att gränsen mellan de värdeförändringar som skall beaktas och som skall lämnas obeaktade med nödvän- dighet måste bli svävande och att detta för- hållande leder till vissa olägenheter. Det är emellertid svårt att inse att dessa olägenhe- ter skulle bli mera framträdande inom ex- propriationsrätten än inom grannelagsrät- ten. I allt fall torde det vara svårt att kon- struera en regel, som är lika praktisk och som är ägnad att medföra större rättvisa i det enskilda fallet.

Av här angivna skäl förordas att bestäm- melsen i 8 & ExL ersättes av en ny bestäm- melse, utformad efter de sist angivna prin- ciperna.

5.3.6 Utredningen: Värderingstidpunkten Gällande lag innehåller inte någon allmän bestämmelse om den tidpunkt, till vilken bestämmandet av löseskilling och annan värdering i expropriationsmål skall hänföra sig. Viss ledning står emellertid att hämta av reglerna i 33 och 34 && andra stycket ExL. I 33 5 är en särskild regel given för det fall, att den exproprierande redan tagit fastigheten i besittning. Regeln går ut på att vid bestämmande av expropriationsersätt— ningen hänsyn inte skall tas till sådan änd— ring i fastighetens värde, som uppkommit efter tillträdet. I 34 å andra stycket är fö- reskrivet att bestämmelserna i ExL inte äger tillämpning i fråga om ersättning för ska- da eller intrång, som uppstått efter expro— priationsmålets slutliga avgörande. På

• Sida 170
•  Original

grundval av dessa bestämmelser har utbil- dats en fast praxis av innebörd, att värde- ringen i fall, då 33 & inte är tillämplig, hän- förs till den tidpunkt, då expropriationsmå- let slutligt avgörs.

En expropriation kan ta avsevärd tid i an- språk. Vad som nu skall diskuteras är hur domstolen bör ställa sig i det fallet, att vär- det av den fastighet, som skall exproprieras, ökas eller minskas under förfarandets gång. När värdet ökas, gäller frågan om det är fastighetsägaren eller den exproprierande, som skall få behålla vinsten. När värdet minskas, gäller frågan vem av dem som skall bära förlusten.

Från lagstiftningspolitisk synpunkt kan skäl sägas tala för att frågan regleras så, att inte någondera parten får möjlighet att spekulera på den andres bekostnad i pris- höjningar resp. prissänkningar. Denna syn— punkt kan emellertid inte sägas ha någon större betydelse i samband med expropria- tion.

En annan fråga, som spelar in vid avgö- randet vilken värderingstidpunkten bör va- ra, gäller förhållandet mellan de olika er- sättningsarterna. Vid bestämmande av per- sonlig ersättning till fastighetsägaren är det naturligt och nära nog nödvändigt att an- knyta bedömningen till den senaste möjliga tidpunkten, eftersom ett sådant synsätt medför den säkraste bedömningen. Uppgif- ten gäller ju här att kartlägga de faktiska följderna av expropriationen, och beräk- ningarna bör föras så långt framåt i tiden som möjligt. När det däremot gäller att be- stämma marknadsvärdet för en fastighet, är det tvärtom så, att den inverkan, som själva expropriationen och det företag, för vilket expropriation äger rum, kan medföra på fastighetsvärdet, såvitt möjligt bör hållas utanför beräkningen. Detta är svårt att ef- terleva i praktiken, om värdering skall ske med hänsyn till förhållandena vid slutet av expropriationsförfarandet men iakttages i viss mån automatiskt om Värderingstidpunk- ten förläggs till ett tidigt stadium. Säkerhe- ten i värderingen behöver inte äventyras genom en regel som tidigarelägger värde- ringstidpunkten. Själva värderingen verk-

ställs ju oftast betydligt senare. Från prak- tisk synpunkt innebär en sådan eftersyn t.o.m. beaktansvärda fördelar i form av säkrare bedömning. Det ligger således inte i sakens natur, att Värderingstidpunkten måste vara densamma beträffande alla er- sättningsarter.

På exproprianthåll är ett viktigt önske- mål att den tidpunkt, till vilken bestäm- mandet av löseskilling skall hänföras, sätts så tidigt som möjligt. Anledningen härtill är att man anser sig endast på detta sätt kunna undgå att vid expropriation för ge- nomförande av stadsplan och liknande ex- propriationsformer betala ersättning för den värdeökning, som plangenomförandet med— för på mark inom planområdet och som kommunen själv bekostar genom åtgärder av olika slag, vilka kommunen i detta sam— manhang har att vidtaga. De tidigare före- slagna reglerna om influens på fastighets- värdena från expropriationsföretaget anses inte tillräckliga vid dessa arter av expropria- tion. Värdeökningen beror nämligen sällan enbart på den åtgärd, som motiverar ex— propriationen, utan på hela det komplex av åtgärder, som åligger kommunen i sam- band med genomförandet av en stadsplan.

Mot dessa argument har från andra håll framhållits att en expropriation ibland tar mycket lång tid i anspråk. Om värderings- tidpunkten bestäms till ett tidigt skede i förfarandet, skulle fastighetsägarna ofta, kanske i regel, lida förluster till följd av förändring i penningvärdet under den tid, som processen tar i anspråk. Härtill kom- mer att en sådan värderingsregel kan tän- kas minska fastighetsägarnas intresse för att underhålla och förbättra fastigheterna.

Alla de argument, som sålunda anförts från olika sidor, är tungt vägande. En lös- ning av frågan om Värderingstidpunkten kan inte sägas vara tillfredställande, om den inte i huvudsak tillgodoser båda sidor— nas synpunkter. Detta innebär att värde— ringstidpunkten bör läggas så tidigt som möjligt och att någon form av inflations- skydd bör skapas som motvikt häremot. Slutligen bör fastighetsägarna i skälig ut- sträckning få gottgörelse för kostnader,

• Sida 171
•  Original

som nedläggs på fastigheterna efter värde- ringstidpunkten men före det faktiska till- trädet.

Värderingstidpunkten synes — även om exempel på längre gående regler står att hämta från utländsk rätt — inte böra sättas tidigare än till det skede i expropriationsför- farandet, då fastighetsägaren vet eller kan med stor sannolikhet förutse att fastigheten kommer att övergå i den exproprierandes ägo. Så måste anses vara fallet åtminstone vid en tidpunkt då expropriationstillstånd meddelats. Viserligen finns möjligheten, att den exproprierande inte fullföljer saken, men detta beror i praktiken nästan alltid på att avtal kommit till stånd om frivillig överlåtelse. I själva verket kan fastighets- ägarintresset inte sägas bli lidande på att Värderingstidpunkten förlägges ännu ett steg tidigare, närmare bestämt till den tid, då an- sökan görs om expropriationstillstånd. Er- farenheten visar att sådana ansökningar säl- lan görs utan att skäl föreligger, som leder till att expropriationstillstånd beviljas. Om ansökningen någon gång avslås, är det knappast att beteckna som någon större olä— genhet för fastighetsägaren att han under en tid svävat i ovisshet beträffande frågan, om följderna av en eventuellt inträffad värde- ökning eller värdeminskning skall gå ut över honom eller den exproprierande. De fördelar, som ett sådant tidigareläggande innebär, bör inte underskattas. Det lämpli- gaste synes vara att värderingen knyts till tidpunkten för ingivande till Kungl. Maj:t av expropriationsansökan. I fall då tillstånd av Kungl. Maj:t inte erfordras, bör värde— ringen i stället ske med hänsyn till förhål- landena den dag, då stämningsansökan in- kom till expropriationsdomstolen.

Förbehåll måste dock göras för det fall att mycket lång tid förflyter från expro- priationsansökningens ingivande till dess ta- lan om expropriation väcks inför domstol. Det må vara att domstolen med tillräcklig säkerhet kan verkställa en värdering med hänsyn till förhållanden, som ligger ett fåtal år tillbaka i tiden. Om emellertid tidrym- den blir längre, kan det hända att samhälls- förhållandena undergått en förändring, som

gör att värderingsförutsättningarna mer el- ler mindre blir orealistiska. Visserligen brukar den tid, som Kungl. Maj:t jämlikt 5 & fjärde stycket ExL har att vid beviljan- de av expropriationsrätt bestämma för full- följande av ansökningen genom stämning, i regel sättas ganska kort. Undantag gäller dock vid expropriation i samband med stör- re stadsregleringar. Det är då inte heller ovanligt att tiden förlängs, ibland flera gånger. Det är knappast skäligt att fastig- hetsägarna under obegränsad tid skall vara bundna vid de värderingsförutsättningar, som gällde för länge sedan. Även från and- ra synpunkter är det önskvärt att frågan om fullföljande av en beviljad expropriation inte förhalas onödigtvis. Av dessa skäl kan det vara lämpligt att den förut skisserade regeln om värderingstidpunkt kompletteras med en bestämmelse, som anger att värde- ringen inte får gå längre än ett visst antal år tillbaka i tiden. Hur lång denna maximi— tid bör vara kan givetvis diskuteras. Med tanke på att de kommuner, som har att ge— nomföra större omregleringar av bebyggel- sen, inte får pressas över hövan i sitt tids- program, synes maximitiden lämpligen böra sättas till fem år före den dag när talan om expropriation anhängiggjordes vid exprop- riationsdomstol.

Ett undantag från den allmänna regeln om Värderingstidpunkten bör vidare göras för det fall att den exproprierande på grund av avtal eller föreskrift i annan lagstiftning tillträtt fastigheten före nämnda tidpunkt. Värderingen bör då i princip ske med ut- gångspunkt från förhållandena vid tiden för tillträdet.

Det förtjänar framhållas — ehuru detta argument givetvis inte kan vara avgörande — att ett tidigareläggande av värderings- tidpunkten medför vissa processekonomiska fördelar, bestående i att parterna icke, som nu är fallet, nödgas under processens gång följa utvecklingen på fastighetsmarknaden och justera sina yrkanden därefter. Även för domstolarna är det till fördel att bevis— temat redan från början är fixerat.

Såsom förut nämnts bör en lagregel, som går ut på att Värderingstidpunkten skjuts

• Sida 172
•  Original

tillbaka i tiden, kompletteras med bestäm- melser som syftar till att skydda fastighets- ägarna mot förluster till följd av penning- värdeförsämring. Önskemål om sådana be— stämmelser har framkommit redan vid till- lämpningen av nuvarande lagregler, när- mast för det fall att förtida tillträde ägt rum och värderingen därigenom blivit fastlåst vid en viss tidpunkt. Det kan ifrågasättas om de år 1966 införda mera generösa be- stämmelserna om förskott på expropria- tionsersättningen helt fyllt sitt syfte att hålla markägarna skadeslösa för det fall att ex- propriationsprocessen drar ut på tiden. I praktiken torde domstolarna ha visat stor försiktighet när det gällt att döma ut så- dana förskott.

Vad som hindrat en lösning av frågan är närmast det förhållandet att förluster ge— nom penningvärdeförsämring inte förekom- mer enbart inom expropriationsrätten utan inom all ekonomisk verksamhet och såle— des kan aktualiseras i varje rättegång som rör ekonomiska förhållanden. Det kan sä- gas att en lösning av frågan enbart för ex- propriationsrättens vidkommande skulle framstå som ett märkligt avsteg från de principer, på vilka den förmögenhetsrätts- liga lagstiftningen vilar, och möjligen för- anleda krav på liknande reformer inom andra rättsområden. Generell övergång till någon annan värdemätare än penningvär- det är emellertid inte gärna tänkbar.

Expropriationsrätten har dock ett sär— drag, som gör att förluster till följd av änd- ringar i penningvärdet under förfarandets gång framstår som särskilt stötande. Fastig— heter anses vara mycket värdesäkra objekt. Redan den omständigheten att någon från- händs en fastighet mot betalning i pengar kan sägas innebära en förändring i hans rättsläge, som gör det tveksamt om hans ekonomiska förhållanden är lika goda efter expropriationen som före densamma. Om ersättningen ställs till förfogande omedel- bart, får olägenheten anses tolerabel. Fas- tighetsägaren har då möjlighet att genast placera om medlen på det sätt, som passar honom bäst. Om däremot någon mera av— sevärd tid förflyter mellan värderingstid—

punkten och tidpunkten för utbetalning av löseskillingen, har han under mellantiden berövats den fördel, som består i värdesä- ker placering. Under en tid då allmänna prisläget är förhållandevis stabilt är även denna olägenhet måttlig. I tider med sti- gande priser kommer däremot ersättningen i realiteten nästan alltid att utgå med ett be- lopp, vars köpkraft är lägre när det utbeta- las än vad det var vid Värderingstidpunkten. Drar processen långt ut på tiden, kan för- lusterna bli kännbara. Härtill kommer att expropriationsprocesserna ibland avser myc- ket stora värden och att sådana expropria- tionsmål, som rör stora värden, regelmäs- sigt hör till dem som tar längst tid i an- språk.

Det anförda talar med viss styrka för att ersättningsreglerna inte utformas så att er- sättningen undantagslöst låses fast vid det penningvärde, som är rådande vid värde- ringstidpunkten. Därmed är emellertid inte klarlagt att reglerna inom expropriations- rätten bör baseras på den motsatta princi- pen, dvs. att de bör garantera ovillkorlig värdebeständighet för fastighetsägarens er- sättningsanspråk. Lämpligheten av en så- dan regel är tveksam redan därför att man svårligen kan finna någon alldeles pålitlig värdemätare. Vidare är de skäl som talat för värdekompensation i huvudsak tillämp— liga endast på sådan ersättning, som avser förlorat fastighetsvärde, dvs. posterna löse- skilling och intrångsersättning i motsats till posten personlig ersättning. Den omständig- heten att en eventuell kompensationsregel skulle utgöra ett undantag från vanliga reg- ler är också skäl för att tillämpningsområ- det inte bör göras mera omfattande än nödvändigt. Det kan knappast betecknas som nödvändigt att kompensation utgår då expropriationsskadan redan i och för sig är bagatellartad. Vidare bör förskjutningen i penningvärdet för att den skall beaktas vara så pass betydande, att man med säker- het kan säga sig att framräknade differen- ser inte bara beror på att beräkningsmeto- derna är ofullkomliga. Hänsyn kan också böra tas till omständigheter liknande dem, som är avgörande för frågan om fördelning

• Sida 173
•  Original

av rättegångskostnader. Såsom exempel kan nämnas att skälen för värdekompensation är starkare i det fallet, då avgörandet av ersättningsfrågan fördröjs genom att den ex- proprierande väntar med att anhängiggöra talan vid domstol, sedan han fått exprop— riationstillstånd, än i det fallet då dröjsmå- let beror på att fastighetsägaren för proces- sen genom flera instanser och förlorar sa- ken.

Om en lagregel i ämnet utformas på sätt nu sagts, föreligger knappast anledning att närmare reglera frågan, med vilket belopp värdekompensation skall utgå, när sådan förekommer. Ehuru konsumentprisindex är ett bristfälligt instrument, torde det i regel vara en lämplig utgångspunkt för sådana överslagsmässiga beräkningar, som det här gäller. Någon gång, t. ex. när det är fråga om fastigheter med omfattande maskinut- rustning, kan en korrektion vara påkallad med hänsyn till prisutvecklingen i fråga om sådan utrustning. För nybyggda fastigheter kan utvecklingen i fråga om byggnadskost- nader vara av intresse. Under alla förhål- landen bör emellertid uppmärksammas att korrektion inte bör äga rum med hänsyn till att fastighetspriserna i den ort, varom fråga är, undergått utveckling i den ena eller andra riktningen. En förskjutning i prisläget bör, för att kunna beaktas, avse riket i dess helhet.

Den metod som markutredningen på sin tid föreslog för beräkning av en fastighets realvärde i fall, då värderingen skall hän- föra sig till annan tidpunkt än domstolens avgörande (se mom. 5.6.3), kan inte föror- das i fall varom här är fråga. Den synes medföra alltför stora risker för att värde- sättningen influeras av expropriationsända- målet och åtgärder, som i anslutning där- till vidtagits eller kan förväntas bli vidtagna av den exproprierande.

Det förtjänar framhållas att det nu fram- förda förslaget om uppräkning av fastig- hetsvärdet i fall av ändring i penningvärdet innebär fördelar för vederbörande fastig— hetsägare i fall, då förtida tillträde ägt rum. Särskilt gäller detta de icke ovanliga fall, då tillträde skett avsevärd tid före ex-

propriationen. Genom förslaget tillgodoses sålunda bl.a. de önskemål som uttalats i riksdagens skrivelse 1958: 229 (se avdelning II mom. 2.1.4).

Om värderingen av fastighet som exprop- rieras skall hänföra sig till förhållandena vid en annan tidpunkt än den när värde- ringen verkställs, är det tänkbart att fastig- heten undergått förändringar under mellan- tiden. En byggnad på fastigheten kan ha skadats genom olyckshändelse. Fastighets-, ägaren kan ha vidtagit förändringar av byggnaden eller försummat att underhålla den. Om den exproprierande tillträtt fastig- heten, kan även han ha vidtagit åtgärder som inverkar på fastighetens värde eller un- derlåtit att vidtaga åtgärder som behövs för att vidmakthålla värdet. Rättigheter som gäller till förmån för eller belastar fastighe— ten kan också ha undergått förändringar. Om en rättighet är upplåten för begränsad tid, har en förändring inträffat i varje fall såtillvida att den återstående tiden för rät- tighetens bestånd inte är densamma som förut. Omständigheter av denna art bör rimligen beaktas vid värderingen bl. a. där— för att fastighetsägaren eljest skulle förlora varje intresse av att reparera och förbättra fastigheten. Särskilt när avsevärd tid för- flyter från det expropriationstillstånd bevil- jats till dess expropriationen är genomförd — något som lätt blir fallet t. ex. vid större stadsregleringar -— inträffar ofta en försäm- ring av fastighetsbeståndet. De expropria- tionsrättsliga reglerna bör om möjligt ut- formas så, att de främjar fastighetsägarnas intresse av att hålla fastigheterna i godtag- bart skick.

Emellertid kan under tiden mellan ex- propriationstillstånd och dom i expropria- tionsmålet också ha inträffat omständighe- ter, som påverkar värderingen men som med hänsyn till grunden för tidigareläggan- det av Värderingstidpunkten bör avsiktligt lämnas obeaktade. En sådan omständighet är de ändringar i fastighetens förväntnings- värde som kan ha inträffat t. ex. på grund av mellankommande planläggning eller or- tens allmänna utveckling.

Den rimligaste lösningen av hithörande

• Sida 174
•  Original

frågor torde bestå i införandet av en regel som säger att fastigheten skall värderas med hänsyn till det skick vari den befinner sig när värdering äger rum. Med en sådan re— gel synes tvekan inte behöva råda om att al- la ändringar i fastighetens fysiska beskaf- fenhet skall beaktas liksom alla ändringar i fråga om de rättigheter som gäller till för- män för eller belastar fastigheten. Regeln säger vidare att fastighetsägaren står faran för att fastigheten försämras genom olycks- händelse.

För det fall att förtida tillträde ägt rum är emellertid en regel av här antytt innehåll inte lämplig. Då bör tvärtom gälla den mot- satta regeln, nämligen att den exproprieran- de har att vidkännas följderna av föränd- ringar som vidtages med fastigheten eller som inträffar till följd av olyckshändelse.

5.4 Ersättning för fastighetsintrång

5.4.1 Allmän orientering Tillämpningsområdet för bestämmelserna om ersättning för fastighetsintrång anges i 7 & ExL så att det skall vara fråga om fall, då endast en del av en fastighet exproprie- ras och återstoden av fastigheten lider ska- da eller intrång genom expropriationen eller den exproprierade delens användande. I så fall skall ersättning betalas därför. Fastighetsintrång i här angiven bemär- kelse kan således bara förekomma i sam- band med delexpropriation, dvs. när en del av en fastighet men inte hela fastigheten exproprieras. Det förtjänar emellertid an- märkas redan här att termen ”fastighet” inte har någon klart definierad betydelse i ExL utan används i skilda bemärkelser på olika ställen i lagen. Enligt rättspraxis är det möjligt att vid tillämpning av ersätt- ningsbestämmelserna betrakta två eller fle- ra sambrukade registerfastigheter som en ”fastighet”. Om en av registerfastigheterna exproprieras i sin helhet, kan det tänkas att ersättning döms ut för skada på den eller de övriga registerfastigheterna och att den- na ersättning rubriceras som ersättning för skada på restfastighet.

Ersättningsgillt fastighetsintrång kan fö- rekomma i många olika former. Det är här inte möjligt att uttömmande beskriva, vari sådant intrång kan bestå. Framställningen måste inskränkas till en exemplifiering, som omfattar de vanligaste arterna. En inte ovanlig art av fastighetsintrång består i att fastigheten genom expropriationen får en form, som gör den mindre lämplig för ra- tionellt brukande än förut. Det kan sålun— da hända att fastigheten genom expropria- tionen delas i flera skiften, att den blir för smal för att kunna brukas effektivt, att den får krokiga eller på annat sätt olämpliga gränser eller att den förlorar all mark av ett visst slag, som är viktigt för driften. Det kan också hända att fastigheten mister förbindelse med väg eller förlorar ett vär- defullt strandparti eller får sina dränerings- ledningar avskurna. En annan tänkbar möj- lighet är att fastighetens åbyggnader eller andra anordningar på fastigheten visar sig överdimensionerade när fastigheten genom expropriationen minskar i omfattning, och att driften av fastigheten av denna orsak blir mindre lönande. Vidare är att nämna s.k. företagsskada, varmed i detta sam- manhang avses sådan skada som orsakas genom att den exproprierade fastighetsde- len tas i bruk för det avsedda ändamålet. Det kan här vara fråga om exempelvis im- missioner av rök, damm eller buller.

5.4.2 Utredningen: Ersättningsskyldighetens omfattning och lagregelns konstruktion

Den första fråga som uppkommer vid en översyn av reglerna om fastighetsintrång gäller avgränsningen av deras tillämplig— hetsområde. Såsom i andra sammanhang anmärkts är ExL:s fastighetsbegrepp inte enhetligt, vilket i praktiken är ägnat att uppkalla osäkerhet i rättstillämpningen. Det är i nu förevarande sammanhang ofta ange- läget att kunna klart avgöra om ett mark- område utgör fastighet för sig, del av fas— tighet eller eventuellt flera fastigheter. Den- na fråga kan nämligen bli av betydelse så— väl för bedömande om ersättning för fas- tighetsintrång skall utgå som för bestäm-

• Sida 175
•  Original

mande av ersättningsbeloppet. Frågan kan också få betydelse i andra hänseenden.

Såsom närmare utvecklats i mom. 4.8.2 torde det vara oundvikligt att understun- dom göra avsteg från den strikta indelning- en i registerfastigheter. Om inte expropria- tionslagstiftningens regler om ersättning skall leda till märkliga resultat, måste sä- kerligen domstolarna även i framtiden ha viss frihet att avgöra värderingsenhetens omfattning och således inte vara ovillkor- ligen bundna vid den officiella fastighets- indelningen. Detta bör komma till tydligt uttryck i lagtexten.

En gemensam nämnare för de olika for— merna av fastighetsintrång finner man när man försöker dra upp en gräns mellan fastighetsintrång och personlig skada. Den principiella skillnaden mellan dessa två ty- per av skada kan, grovt uttryckt, sägas lig— ga i att som fastighetsintrång ersätts ska- dor, som är av beskaffenhet att kunna på- verka fastighetsvärdet, medan däremot ska— dor, som inte berör fastighetsvärdet utan på annat sätt påverkar fastighetsägarens förmögenhetsställning, gottgörs i form av ersättning för personlig skada. Från denna synpunkt kan fastighetsintrång definieras så- som den minskning i värde, som restfastig- heten undergår till följd av expropriationen och den exproprierade fastighetsdelens an- vändande för avsett ändamål och som inte gottgörs genom löseskilling. Förfarandet vid bestämmande av löseskilling och ersättning för fastighetsintrång har ibland i den juri- diska litteraturen beskrivits så att domstolen har att bestämma dels värdet av hela fastig— heten i det skick, vari den befinner sig före expropriationen, dels värdet av den exprop— rierade fastighetsdelen (dvs. löseskillingen) och dels värdet av restfastigheten efter ex— propriationen. Om summan av de två sista posterna inte uppgår till beloppet av den första posten skall differensen utdömas i form av ersättning för fastighetsintrång.

Mot en konstruktion av här beskriven art kan kanske invändas att lagen inte ut- trycker förhållandet på detta sätt och att man i praktiken oftast inte verkställer nå- gon sådan värdejämförelse som här nämnts

utan i stället direkt uppskattar de särskilda intrångsposterna till vissa belopp. Kon- struktionen synes emellertid logiskt ofrån- komlig. Det är vidare att märka att kon- struktionen är rent teoretisk och inte säger mycket om det förfarande, som i prakti- ken måste tillämpas när det gäller att be- stämma ersättning för fastighetsskador. Oavsett hur principen uttrycks måste det anses tillåtet att använda direktuppskatt- ning av varje särskild intrångspost såsom hjälpmedel för att fastställa intrånget till visst belopp i penningar, om det bara fast- hålls att normen för värderingen i sista hand är intrångets inverkan på fastighets— värdet.

Till belysning av det sist anförda kan an- föras det fallet, att en stor och värdefull fas- tighet genom expropriation frånhändes ett obetydligt markområde. I ett sådant fall ger en direkt jämförelse mellan marknadsvär— det före och efter expropriationen inte nå- got tydligt utslag, som kan sägas vara ett användbart mått på skadans storlek. Detta bör givetvis inte få till följd att fastighets- ägaren blir utan ersättning. Om en speku- lant hade att välja mellan två i övrigt all- deles lika fastigheter, skulle han säkerligen välja den, som inte varit föremål för ex- propriation, om priset och försäljningsvill— koren i övrigt vore lika. Att en värdeminsk- ning inträffat, står utom varje tvivel, och frågan gäller endast hur man skall få ett användbart mått på storleken av skadan. I sådana situationer kan det vara befogat att undersöka kostnaden för återanskaffning, eventuellt att verkställa direktuppskattning efter ett antaget pris per kvadratmeter mark. Det viktiga är att denna metod inte anses som den primära utan vid behov kol- lationeras med en värdejämförelse av nyss beskriven art.

Om man alltså i princip godtar att in- trångsersättning bör beräknas med hänsyn till intrångets inverkan på fastighetsvärdet, ställs man inför frågan om det tjänar nå— got förnuftigt syfte att dela upp ersättning- en på två poster, löseskilling och ersätt- ning för fastighetsintrång. Det skulle för- enkla systemet, om ersättningsformen löse—

• Sida 176
•  Original

skilling reserverades för de fall, när exprop- riationsföremålet utgjordes av en hel fastig- het, och motsvarande ersättning vid delex- propriation kallades ersättning för fastig- hetsintrång. Eftersom fastighetsägaren i allt fall hålls skadeslös, kan det inte påstås att en sådan ersättningsregel skulle leda till någon minskning av hans totala förmögen- het och att den därför skulle stå i strid mot grunderna för expropriationsrätten.

Den lättnad som införandet av en regel, sådan som den sist skisserade, skulle inne- bära för domstolen och parterna, torde i många fall bli betydligt större än man vid första påseende är benägen att föreställa sig. Att bestämma löseskillingen vid del- expropriation är nämligen ofta en svår uppgift, betydligt svårare än att bestämma marknadsvärdet för en hel fastighet, efter- som försäljningar av fast egendom nästan alltid gäller kompletta brukningsenheter. Ännu svårare blir uppgiften, när det gäller att fastställa värdet av en begränsad rättig- het till fast egendom, som skall upplåtas genom expropriation, t. ex. en servitutsrätt. En sådan rättighet saknar ju i allmänhet självständigt marknadsvärde. Bestämman- det av löseskilling i sådant fall innebär ett laborerande med rent fiktiva värden. Vär- desättningen är därför knappast ägnad att tjäna till rättesnöre vid utbildande av en ortsprisnivå. Det kan från denna synpunkt snarast betecknas som en fördel, om något särskilt löseskillingsbelopp inte sätts ut i domstolarnas avgöranden i mål om delex- propriation.

De praktiska synpunkter som nu berörts kan givetvis inte ensamma få avgöra lag- stiftningens utformning. Det väsentliga är de intressen som uppdelningen på olika in— trångsarter i detta fall är avsedd att tillgo- dose. I främsta rummet är att beakta de skilda regler med avseende på löseskilling och intrångsersättning, som gäller i fråga om avräkning av expropriationsnytta mot expropriationsskada. Dessa regler kommer att behandlas i de närmast följande avsnit— ten.

5.4.3 Utredningen: Avräkning av nytta mot skada

Om en fastighet styckas i två eller flera de— lar, är det inte säkert att summan av de- larnas värde blir lika med värdet av fas- tigheten i odelat skick. Uppdelningen kan tänkas verka antingen höjande eller sän— kande på totalvärdet. I föregående avsnitt har behandlats det fall att en fastighetsdel- ning, som sker genom expropriation, ver- kar sänkande på totalvärdet och att således en skada uppkommer av beskaffenhet att höra ersättas i form av ersättning för fas- tighetsintrång. Nu skall uppmärksamhet äg- nas åt det motsatta fallet, nämligen det som föreligger om fastighetsindelningen i stället verkar höjande på det totala fastighetsvär- det.1

Den situation som nu skall behandlas kan beskrivas så att den fastighet, av vilken en del exproprieras, har större värde i delat än i odelat skick. Detta är inte något ovanligt fall. Till en början kan påpekas att åtskilliga s.k. kombinerade jordbruk betingar högre pris vid försäljning, om åkerjorden skiljes från skogen. Vidare är det rätt vanligt att ägaren av en fastighet kan göra sig betydan- de förtjänster genom att sälja tomter för bo- stadsändamål eller upplåta rätt till grus— täkt, stentäkt osv. Hela kategorien tätbe- byggelsevärden kan i viss mening sägas ha sin grund i möjligheten att dela upp större fastigheter i smärre och att utnyttja därige- nom framkomna rationaliseringsvinster.

Frågeställningen kan sägas ytterst bestå i spörsmålet, vilken av parterna — den ex- proprierande eller hans motpart —— som skall berättigas att tillgodogöra sig den vinst, som uppdelningen på flera fastighe- ter i vissa fall innebär.

1 För tydlighets skull skall anmärkas, att här avses enbart det fall, då själva uppdelning- en av en fastighet — dvs. expropriationen som sådan —— verkar höjande på fastighets- värdet. Tills vidare förbigås den situation, som föreligger när värdehöjning inträffar till följd av att det företag, för vars genom- förande expropriation äger rum, medför nytta för ägarna av fastigheter i trakten och härigenom verkar höjande på fastighetsvär- dena.

• Sida 177
•  Original

Den ståndpunkt som gällande rätt intar till den nu beskrivna situationen framgår i viss mån av vad som anförts i föregående avsnitt. Först bestäms en löseskilling, och därefter undersökes om all fastighetsskada kan anses ersatt genom denna, t. ex. genom att fastighetens totalvärde före expropria- tionen jämförs med summan av löseskil- lingen och värdet av restfastigheten. I de här åsyftade fallet gerjämförelsen vid han— den att någon ersättning för fastighetsin- trång inte skall utgå, eftersom summan av de två sistnämnda posterna är högre än to- talvärdet före expropriationen. Det över- skjutande beloppet som utgör rationalise- ringsvinst får fastighetsägaren i princip be- hålla. Det räknas alltså inte av från löse- skillingen. Att sådan avräkning inte skall äga rum följer av bestämmelsen i 9 & ExL, som går ut på att avräkning av skada mot nytta bara sker när både skadan och nyttan är att hänföra till restfastigheten. — En viss inte oväsentlig modifikation gäller dock för det fall att rationaliseringsvinsten helt eller delvis är att hänföra till den exproprie- rade fastighetsdelen (och således inte en- bart till restfastigheten). Därvid bör beaktas föreskriften i 8 & ExL om att löseskilling skall bestämmas utan hänsyn till sådan för- ändring av värdet på den exproprierade fas- tighetsdelen, som uppstår allenast till följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets genomförande. Om t. ex. jorddelningslagstiftningen lagt hinder i vägen för en delning av fastigheten utan expropriation, synes domstolen vid bestäm- mande av löseskilling böra bortse från den del av värdeökningen, som belöper på den exproprierade fastighetsdelen. Om däremot sådant hinder inte förelegat, kan rationali- seringsvinsten knappast sägas bero enbart på expropriationen. I så fall får fastighets- ägaren i form av löseskilling gottgörelse också för den del av värdeökningen som belöper på den exproprierade fastighetsde- len. Här förtjänar emellertid erinras om de tvivel rörande möjligheterna att i praktiken tillämpa bestämmelsen i 8 & ExL, som utta- lats i ett tidigare avsnitt. Den sannolika utgången är att fastighetsägaren får behålla

åtminstone större delen av rationaliserings- vinsten, oavsett om den är att hänföra till den exproprierade fastighetsdelen eller till restfastigheten.

Det anförda ger vid handen att nuvaran- de regler är komplicerade och svåröver- skådliga samt i vissa hänseenden knappast möjliga att tillämpa i praktiken. En förenk- ling får anses önskvärd.

För att konstatera vilken roll bestämmel- serna i 8 och 9 åå ExL spelar i de situa- tioner, som nu är i fråga, synes den bästa metoden vara att undersöka, vilket resul- tat som uppnås om dessa bestämmelser helt slopas och föreskrift samtidigt införs om att ersättningen vid delexpropriation skall utgå i form av ersättning för fastighetsin- trång och inte till någon del i form av lö- seskilling. Ersättningsbeloppet kan då — som nämnts förut — räknas fram direkt genom jämförelse mellan totalfastighetens och restfastighetens värde vid expropria- tionstillfället. Intresset kommer bara att knyta sig till frågan hur de två i beräk- ningen ingående värdena bestäms. Total- värdet före expropriationen kan förutsättas bli påverkat i förhöjande riktning av de möjligheter som fastighetsägaren själv skul— le haft att göra rationaliseringsvinster ge- nom att tillskapa en mera ändamålsenlig fastighetsindelning än den gällande. Värdet av restfastigheten kommer i regel att in- kludera en del av dessa eventuella ratio- naliseringsvinster men inte hela vinsten. Fastighetsägaren får gottgörelse för den del av de förlorade förtjänstmöjligheterna, som belöper på den del av fastigheten han tving- as avstå men inte mera. — Om däremot fastighetsägaren genom gällande lagstift- ning — t. ex. jorddelningslagstiftningen — varit förhindrad att själv tillgodogöra sig rationaliseringsvinsten, så måste det anses att denna tillskapats genom själva expro- priationen. Den värdeförhöjning som ra- tionaliseringsvinsten tar sig uttryck i bör inte tillåtas slå igenom vid beräkning av to- talvärdet före expropriationen men där— emot vid beräkning av restfastighetens vär- de efter expropriationen.

En jämförelse mellan det gällande och

• Sida 178
•  Original

det nu skisserade värderingssystemet ger vid handen att skillnaden mellan de båda systemen består i att den exproprierande med det skisserade nya systemet får tillgo- dogöra sig alla rationaliseringsvinster, som beror enbart på expropriationen, och detta även om de skulle tillhöra den del av ex- propriationsersättningen, vilken enligt gäl- lande rätt betecknas som löseskilling. Effek- ten av den skisserade reformen bör säkerli- gen betecknas som positiv.

Den motivering som 1917 års lagstiftare förebragte för nuvarande regler går ut på att löseskillingen ”vilar på en fastare grund” än annan ersättning. Vad som avses här- med framstår för en nutida betraktare som dunkelt, särskilt om det ses mot bakgrund av de i enahanda sammanhang fällda ytt- randen, som går ut på att vad expropriaten med ostridig rätt kan fordra är att hans förmögenhetsställning lämnas oförkränkt av expropriationen men intet därutöver. Om situationen i något fall är den att rest- egendomen ökar i värde genom själva ex- propriationen, är det svårt att förstå, var- för inte denna värdeökning skulle få avräk- nas även mot posten löseskilling. Det är tro- ligt att lagstiftaren ryggat tillbaka för den konsekvens, som en rätt att avräkna ex- propriationsnytta mot löseskilling i vissa fall skulle kunna innebära, nämligen att ex- propriaten inte får någon ersättning alls, och kanske ännu mera för det fallet att nyttan överstiger skadan och frågan således gäller, om det inte i själva verket är expropriaten, som bör förpliktas att utge ersättning. Det sistnämnda fallet — ersättningsskyldighet för expropriaten gentemot den exproprie- rande — aktualiseras emellertid inte inom ramen för expropriationslagstiftningen.

Ett annat argument, som ibland åbero- pas i diskussionen kring hithörande ämnen, är det som går ut på att varje regel om av- räkning av nytta mot skada måste bli orätt- vis. Som skäl härtill framhålls att den mark- ägare, som inte behöver släppa till någon mark, får behålla vinsten av företaget oför- minskad och således kommer i ett bättre läge än den markägare, vars mark delvis exproprieras. Denna ”orättvisa” — om nu

ett så starkt ord är lämpligt i detta sam- manhang — beror emellertid inte på kon- struktionen av ExL:s bestämmelser utan ligger vida djupare. Det är och måste en- ligt sakens natur vara så att alla inte kan få lika stor nytta av varje allmänt företag. Den omständigheten att endast vissa per- soner har nytta av ett speciellt företag ut- gör inte i och för sig något skäl till att kompensera andra för utebliven nytta. För- hållandet kan inte heller åberopas till stöd för att en expropriationsersättning bör till- mätas så rikligt att expropriaten får gott- görelse för utebliven förväntad nytta av fö- retaget.

Ett argument av annan art är det som går ut på att en expropriation rör inte bara fastighetens ägare utan också intecknings- havare och innehavare av begränsade sak- rätter i den egendom som exproprieras. Om det kan visas att avräkning av expro- priationsnytta mot löseskilling kan lända någon sådan rättsinnehavare till förfång, utgör detta onekligen ett starkt skäl mot att reglerna om avräknande av nyttan mot skadan utvidgas. Emellertid går reglerna i ExL ut på att såväl löseskilling som ersätt- ning för skada på restfastighet skall ned- sättas hos länsstyrelsen och i första hand tillfalla innehavare av penninginteckningar i fastigheten. Det kan därvid knappast län- da innehavaren av en penninginteckning till förfång att den värdeökning, som rest- fastigheten undergår och som måste antagas förbättra värdet av hans panträtt, avräknas mot den skada, som det innebär att pant- fastigheten minskas till omfånget genom ex- propriationen.

Teoretiskt sett skulle man visserligen kun- na tänka sig det fallet att ett expropriations- objekt, som ingår i ett större komplex av fastigheter, är särskilt intecknat. Om man i detta läge skulle följa linjen att betrakta he- la fastighetskomplexet som en brukningsen- het, skulle detta kunna få menliga konse- kvenser för inteckningshavarna. För det exproprierade objektet skulle nämligen utgå endast intrångsersättning och denna skulle, med hänsyn till reglerna om avräkning av expropriationsnytta, kunna bli så låg att den

• Sida 179
•  Original

inte förslog till inteckningshavarnas förnö- jande. Denna konsekvens kan undvikas ge- nom att domstolen i ett fall som det före- varande inte behandlar fastighetskomplexet som en enhet i värderingshänseende. Den omständigheten att särinteckningar finns utgör ju i och för sig ett indicium på att det ekonomiska sambandet mellan de i kom— plexet ingående fastigheterna inte är så- dant, att gemensam värdering framstår som lämplig. En uppdelning av bruknings- enheten kan i den situation som nu är i frå- ga heller inte lända fastighetsägaren till för- fång.

Vad slutligen angår innehavare av be- gränsade sakrätter går lagreglerna ut på att varje sådan sakägare själv för talan och får särskild ersättning. Avräkning gentemot fas- tighetsägaren är alltså inte ägnad att inver- ka på sådan sakägares rätt.

Sammanfattningsvis kan sägas att över- tygande skäl synes tala för en reform av reglerna om ersättning för fastighetsintrång i enlighet med det här skisserade systemet, dvs. så att expropriationsnytta får vid del- expropriation avräknas mot de poster som i gällande rätt betecknas som ersättning för intrång på restfastighet och löseskilling.

Vad beträffar de nuvarande bestämmel- serna i 8 och 9 åå ExL har redan i ett fö- regående avsnitt (mom. 5.3.5) föreslagits att 8 5 skall ersättas med en regel av annat in- nehåll. Det nu gjorda ståndpunktstagandet innebär att 9 & bör upphävas utan att er- sättas med någon annan bestämmelse.

5.4.4 Utredningen: Särskilda synpunkter på företagsskada och företagsnytta Med företagsskada avses här sådan skada, som tillfogas ägaren av en exproprierad fastighet och som inte enbart eller i första hand beror på att han nödgas avstå en del av fastigheten till den exproprierande utan härrör från den verksamhet, som skall dri- vas på den exproprierade fastighetsdelen. Av ordalagen i 7 & ExL följer att före- tagsskada i princip ersätts som expropria— tionsskada bara vid delexpropriation, dvs. när den kan hänföras till fastighetsintrång. Såsom förut utvecklats betyder emellertid

det i 8 & ExL föreskrivna förbudet mot att vid bestämmande av löseskilling ta hänsyn till sådan värdeförändring, som beror en— bart på expropriationsrättens beviljande el- ler det avsedda ändamålets genomförande, att löseskillingen skall bestämmas efter det värde fastigheten skulle haft om någon vär- deinfluens från det exproprierande företa- get inte ägt rum. Fastighetsägaren får såle- des även vid expropriation av hel fastighet i princip ersättning för den minskning i fas- tighetens värde, som möjligheten av framti- da företagsskada kan ha medfört. Emeller- tid erinras om de tvivel, som förut uttalats rörande den praktiska betydelsen av regeln i 8 & ExL.

De viktigaste formerna av företagsskada är immissioner, dvs. oförmånlig påverkan genom rök, buller, damm, lukt, strålning etc., som verksamheten på en viss fastighet orsakar för dem, som bor eller vistas på en annan, närbelägen fastighet. Tänkbart är emellertid också att en verksamhet, som inte har någon fysisk inverkan på grann- fastigheterna, av annan anledning kan ver- ka sänkande på fastighetsvärdena och att ersättning för fastighetsintrång bedöms bö— ra utgå av sådan orsak.

Liksom en fastighet kan lida skada ge- nom ett företag som drivs på en angrän- sande fastighet, är det också tänkbart att ägaren av den förra fastigheten drar nytta av företaget. Nytta genom inverkan av im- missionstyp är sällsynt, men desto vanliga- re är att expropriationsföretaget på annat sätt höjer värdet på närbelägna fastigheter. Som exempel kan nämnas att allmänna tra- fikföretag underlättar samfärdseln till och från fastigheterna samt skapar förutsätt- ningar för att driva verksamhet av olika slag på dessa. Härom förtjänar i detta samman- hang endast anmärkas att om både positiv och negativ inverkan förekommer, så skall enligt lagregeln i 9 & ExL nyttan räknas av mot skadan och intrångsersättningen be— stämmas till nettobeloppet av skadan.

Av intresse är att ersättning för skada genom immissioner i vissa fall kan utgå i annan ordning än i form av expropriations— ersättning. De tidigare inte lagfästa regler

• Sida 180
•  Original

som ansågs gälla inom grannelagsrätten kunde i stort sett sägas gå ut på att ersätt- ning skulle utgå, om olägenheterna över- steg ett visst mått, den s.k. toleranspunk- ten. Denna betecknade alltså det maximum av olägenheter, som en fastighetsägare an- sågs skäligen böra tåla utan ersättning. To- leranspunkten låg inte alltid på samma nivå utan varierade med hänsyn särskilt till för- hållandena i orten (ortsvanligheten). Såsom förut omnämnts har det angivna rättsområ- det nyligen blivit föremål för lagstiftning på grundval av immissionssakkunnigas be- tänkande (SOU 1966: 65). Enligt miljö— skyddslagen den 29 maj 1969 (30 &) skall den som genom immission orsakar olägen- het av någon betydelse, även om försum- lighet inte föreligger, ersätta skadan i den män inte olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämför— liga förhållanden. Vissa särskilda former av immissioner, speciellt sådana som består i förorening av yt- och grundvatten, regle- ras närmare i VL både med avseende på frågor om tillåtligheten av immissioner och med avseende på rätten till ersättning för immissionsskador. —- Frågan om tillåtlig- heten av immissioner är också behandlad i andra författningar. Förutom VL är att nämna hälsovårdsstadgan samt de författ- ningar vilka reglerar utförande och drift av vägtrafikanläggningar, järnvägsanlägg- ningar, flygplatser, elektriska anläggningar och atomanläggningar.

Det i grannelagsrätten uppställda villko- ret för rätt till ersättning, nämligen att olä- genheterna av immissionerna skall översti- ga toleranspunkten, innebär i praktiken att ersättning kan påräknas bara i relativt all- varliga fall och att således flertalet immis- sionsskador förblir oersatta. Bestämmelser- na i ExL innehåller i motsats härtill inte något krav på att olägenheterna skall vara av särskilt allvarlig art för att ersättning skall utgå. Om de i lagen bestämda förut- sättningarna är för handen, dvs. om det är fråga om delexpropriation, får fastighets- ägaren i princip ersättning för all företags- skada, som drabbar restfastigheten. Något

särskilt maximum för ersättningen är inte föreskrivet. Av värderingsreglernas kon- struktion följer emellertid att ersättningen inte kan överstiga totala värdet av restfas- tigheten. En viss begränsning kan också sägas följa av bestämmelserna i 12 & and- ra stycket ExL, som ger den exproprieran- de lösningsrätt till restfastighet eller del därav i det fall att ersättningen för fastig- hetsintrång uppgår till två tredjedelar av fastighetsvärdet.

Resultatet av dessa regler kan ibland ver- ka överraskande, åtminstone för den som inte är insatt i systemets mekanik. Om ex- propriation äger rum för att bereda ut— rymme åt ett företag som orsakar immissio— ner och därvid bl.a. kommer att omfatta ett obetydligt område — exempelvis en el- ler annan kvadratmeter — av en fastighet, får ägaren av denna full ersättning för olä- genheter till följd av immissionerna. Hans granne däremot, som kanske har lika sto— ra olägenheter av företaget men som inte behöver avstå någon mark, får inte någon ersättning alls. Det behöver inte närmare utvecklas att dessa konsekvenser av de nu- varande reglerna kan göras till föremål för befogad kritik.

För fullständighetens skull bör nämnas att man inom den juridiska litteraturen sökt konstruera fram vissa ytterligare begräns- ningar av rätten till företagsskada. Bl.a. har man velat uppställa krav på att det exproprierade området skall ha haft åt- minstone någon betydelse såsom skydd mot immissionsskador. Den praktiska betydelsen av sådana begränsningar —— för såvitt de verkligen accepteras av domstolarna — får sägas vara minimal.

Teoretiskt sett kan de allmänna granne- lagsrättsliga reglerna och de särskilda ex- propriationsrättsliga reglerna bringas att överensstämma på två sätt, antingen så att immissionsskador görs ersättningsgilla i större omfattning, även när de inte inträf- far i anslutning till expropriation, eller ock- så så att reglerna om ersättning i samband med expropriation reformeras. En kombi- nation av dessa metoder är givetvis också tänkbar.

• Sida 181
•  Original

Det måste bestämt sägas att en allmän regel om rätt för fastighetsägare till ersätt— ning för företagsskador, hur obetydliga de än är, faller utanför gränserna för vad som är genomförbart. Härom hänvisas till vad som tidigare i detta kapitel sagts om ut- jämning alla medborgare emellan av den nytta, som allmänna företag medför. De där anförda synpunkterna är i lika mån tillämpliga i fråga om företagsskador. Rät- ten till ersättning måste av bl. a. praktiska skäl begränsas. I den nyligen genomförda lagstiftningen om immissionsskador har också regeln om toleranspunkten bibehål- lits.

De sakliga skälen för att ha speciella ersättningsregler för de immissionsfall, som förekommer till behandling i samband med expropriation, är egentligen ganska svaga. När lagstiftningen innehåller allmänna — låt vara restriktiva — regler om rätten till ersättning för skador av denna art, kan det inte utan fog göras gällande att samma eller åtminstone likartade regler bör gälla i det fallet att ett område av en fastighet tas i anspråk genom expropriation. Åt- minstone kan det tyckas att fall av sist- nämnda art inte bör bli föremål för särbe- handling annat än när skadan står i direkt orsakssammanhang med expropriationen, dvs. när man kan säga sig att skadan inte skulle ha uppkommit eller inte blivit lika stor, om expropriation inte kommit till stånd.

Den naturligaste lösningen av hithörande frågor är kanske att expropriationsrätten inte alls befattade sig med s. k. företagsska- dor utan att dessa vid behov hänvisades till avgörande i annan ordning. Emellertid möter mycket stora praktiska svårigheter, när det gäller att hålla frågan om ersätt- ning för företagsskador isolerad från andra värderingsfrågor, som aktualiseras av en expropriation. En lagregel av innebörd att så skall ske skulle i många fall innebära att domstolarna måste verkställa värdering under alldeles orealistiska förutsättningar. Som exempel kan nämnas det ganska prak- tiska fallet att expropriation äger rum för att dra fram en trafikled och att en bo-

stadsbyggnad, som förut varit omgiven av en trädgård, efter företagets genomförande kommer att ligga i omedelbar anslutning till körbanan men på några meter lägre nivå än denna. Om företagsskada i prin— cip inte skall ersättas, blir domstolen tvung— en att uppskatta fastighetens värde efter expropriationen med bortseende från alla olägenheter i form av skymd utsikt, insyn, skugga, försenad snösmältning, buller, damm, skakningar och ökade underhålls— kostnader m. m. Man kan fråga sig hur de fastigheter skulle vara beskaffade, som i detta fall kunde godtagas som jämförelse- material för att bestämma ett marknadsvär- de. Det anförda visar att företagsskador och fastighetsintrång av annan art ofta är så sammanvävda att de inte lämpligen kan av- göras var för sig.

Ett försök att begränsa ersättningsrätten med hänsyn till skyddsvärdeprincipen eller på annan liknande grund möter erinringar av samma art som de nu anförda.

Det har tidigare nämnts att totalbeloppet av ersättningen för fastighetsintrång i prin- cip bör kunna bestämmas genom en jäm— förelse mellan värdet av den odelade fastig— heten, å ena, samt löseskillingen och vär- det av restfastigheten, å andra sidan. Vidare har förts fram tanken på att helt slopa pos- ten löseskilling vid delexpropriation och lå— ta all ersättning för fastighetsskada ingå i posten ersättning för fastighetsintrång.

Den skisserade nya ordningen innebär att både värdet av den odelade fastigheten och restfastigheten bestäms till vad som kan an- ses motsvara marknadsvärdet för fastighe- ter av liknande art. De här nyttjade benäm- ningarna ”den odelade fastigheten” och ”restfastigheten” ger vid handen en bestämd skillnad i fråga om värderingsförutsättning— arna. Det förra värdet skall avse fastigheten sådan den skulle vara om expropriation inte kommit till stånd medan det senare värdet skall avse fastigheten i det skick, vari den befinner sig efter expropriationen. Detta medför att i princip alla värdeförändringar, som härrör från expropriationen, blir er- sättningsgilla. Vad beträffar sådana värde- förändringar som beror inte på själva ex-

• Sida 182
•  Original

propriationen utan på det ändamål, vartill den exproprierande avser att använda ex- propriationsobjektet, så har i avsnittet om löseskilling föreslagits, att korrektion för så- dana värdeförändringar skall äga rum, om de är mera betydande, medan däremot mindre förskjutningar i värdet inte skall be- aktas. Det bör här närmare undersökas, hur en sådan regel verkar i typiska fall om den tillämpas vid bestämmande av ersättning för fastighetsintrång.

Mycket vanligt är att de skador, som det blivande företaget kommer att medföra på fastigheter i grannskapet, redan före ex— propriationen verkat sänkande på fastig- hetspriserna i trakten. Är denna inverkan av mindre omfattning, bör den lämnas obe- aktad och värdet av den odelade fastighe- ten sålunda bestämmas efter det faktiskt rådande, något deprecierade fastighetsvär— det. Är prissänkningstendensen av större omfattning, bör korrektion äga rum och ingångsvärdet bestämmas till vad marknads- värdet skulle ha varit, om någon prissänk— ningstendens inte förekommit. Om man till en början tänker sig det fallet, att risken för oförmånlig inverkan från expropria- tionsföretaget medfört en mindre prissänk- ning på fastigheter i grannskapet, vilken lämnas obeaktad vid bestämmande av in- gångsvärdet, och det vid expropriationen visar sig, att skadan för expropriationsfas— tigheten blir av den måttliga storleksord- ning, som man sålunda på förhand räknat med, får fastighetsägaren inte någon sär— skild ersättning för företagsskada. Detta resultat motiveras av att han inte lidit stör- re skada än andra fastighetsägare i trak- ten, vilka under angivna förhållanden inte heller kan påräkna någon ersättning. Skulle däremot skadan för ägaren av expropria- tionsfastigheten visa sig bli så stor att to- leranspunkten överskrids, får han — lik- som i immissionsmål — ersättning för hela skadan. Om åter skadan blir mindre än man räknat med, påverkar den inte ersätt- ningsberäkningen. — Om man härefter be- traktar det fallet att de beräknade skade- verkningarna före expropriationen gjort ett kraftigt utslag på fastighetsvärdena, så skall

enligt de föreslagna reglerna ingångsvärdet beräknas till vad det skulle ha varit om sådan värdeinfluens inte förekommit. Om det vid expropriationen visar sig, att ska— dan verkligen blir av denna storleksord- ning, skall värdet av restfastigheten bestäm- mas till marknadsvärdet för fastigheter som är behäftade med liknande olägenheter. I detta fall får fastighetsägaren alltså — i likhet med ägarna av sådana fastigheter som inte exproprieras _ ersättning för hela skadan. Visar det sig att skadan blir mind- re omfattande, är situationen likartad med den som skulle inträtt om någon värdein- fluens över huvud taget inte förekommit. Skulle det förhålla sig så att utsikterna till att expropriationsföretaget kommer till stånd redan innan expropriationen verkat höjande på fastighetsvärdena, bör i enlig- het med det nyss anförda ingångsvärdet av en fastighet som delvis exproprieras bestäm- mas till det faktiska marknadsvärdet (in- klusive förhöjningen), såvida värdehöjning- en är mindre betydande. Detta fall synes inte behöva utvecklas närmare eftersom konsekvenserna därav lätt inses vid jämfö- relse med de förut givna exemplen. Är vär- dehöjningen mera betydande (så att den ”positiva toleranspunkten” överskrids), bör ingångsvärdet bestämmas till vad fastighe- tens marknadsvärde skulle uppgått till, om någon värdeinfluens inte förekommit. Skul- le det vid expropriationens genomförande visa sig att företaget i stället leder till skada för restfastigheten och denna skada är av större betydelse, bestäms utgångsvärdet till vad marknadsvärdet skulle ha varit för en fastighet behäftad med motsvarande olä- genheter. Fastighetsägaren får då ersättning för den faktiska värdeförlust som han to- talt kan sägas ha lidit. Om skadan är mind- re betydande skall domstolen däremot bort- se från densamma och bestämma utgångs- värdet av restfastigheten efter marknads- värdet för liknande brukningsdelar. Detta är det för fastighetsägaren minst gynnsam- ma fall som kan inträffa. Han får inte nå- gon ersättning för den av expropriationsfö- retaget föranledda höjningen av fastighetens förväntningsvärde och inte heller för den

• Sida 183
•  Original

särskilda nedgång i värde, som företaget till slut visar sig orsaka. Resultatet synes trots detta inte oskäligt. I enlighet med de tidiga- re utvecklade tankegångarna har ägaren inte något verkligt anspråk på att få ersätt- ning för att expropriationsföretaget inte ger honom den nytta han räknat med. Värde- minskningen ersätts inte därför att den är så obetydlig att den enligt allmänna gran- nelagsrättsliga regler inte är ersättningsgill.

Resultatet av den här gjorda inventering- en av olika tänkbara fall synes närmast bli det att de tidigare föreslagna reglerna om inverkan av expropriationsföretaget är ac— ceptabla inte bara när det gäller bestäm- mande av löseskilling vid expropriation av hel fastighet utan även vid bestämmande av ersättning för fastighetsintrång i samband med delexpropriation. Framför allt är att beakta den fördel, som vinnes genom att dels de expropriationsrättsliga reglerna här- igenom bringas i samklang med de likartade regler som gäller inom grannelagsrätten i allmänhet, dels den synnerligen stötande motsättning mellan dessa regelkomplex, som f.n. råder, sålunda bringas ur värl- den.

Frågan om avräkning av nytta mot ska- da är förut behandlad och den särskilda ka- tegorien företagsskador erbjuder knappast några speciella problem av beskaffenhet att böra redovisas här. I detta sammanhang skall bara erinras om de förslag som fram- lagts om upphävande av 8 och 9 55 ExL (se mom. 5.3.5 och 5.4.3).

5.4.5 Utredningen: Rättighetsexpropriation Bestämmelser om värdering vid rättighets- expropriation är f.n. meddelade endast i den formen att 3 och 11 åå ExL innehåller hänvisningar till vad som är föreskrivet rörande expropriation av fastighet. Det tor— de vara påkallat att här söka något när- mare klarlägga vilka regler som blir till- lämpliga i skilda fall av rättighetsexprop— riation. Särskilt är det med hänsyn till de förut skisserade nya reglerna nödvändigt att ta ståndpunkt till frågan, i vilka fall en rättighetsexpropriation är att jämställa med expropriation av hel fastighet och i vilka

fall den bör jämställas med expropriation av fastighetsdel.

Det enklaste fallet är det, när en rättig— het till fastigheten upplåts genom expropria- tion och således stiftas genom expropria- tionen. Upplåtelse av en rättighet till fas- tighet kan i värderingshänseende i allo jäm- ställas med det fall att en del av fastighe- ten frånskiljes med äganderätt och bör så- ledes behandlas enligt reglerna för delex- propriation. Så torde också frågan undan- tagslöst ha behandlats i rättspraxis. Gällan- de regler innebär således att ersättningen skall uppdelas på två belopp, löseskilling och intrångsersättning. Eftersom någon orts- prisnivå i regel inte kan utrönas för rät- tigheter av denna art och 8 & ExL torde hindra att hänsyn tas till den exproprie- randes särskilda intresse av att förvärva rättigheten, torde det ofta ha mött stora svårigheter att finna någon rationell grund för att bestämma löseskillingens belopp. Det måste betecknas såsom betydligt mera ändamålsenligt att, såsom följden blir av de tillämnade nya bestämmelserna, utmäta ersättningen med hänsyn till den föränd- ring, som därigenom orsakas i expropria- tionsfastighetens värde.

Om åter expropriationen har till ända- mål att bringa en redan befintlig rättighet att upphöra, kan det sättas i fråga, om ersättningen bör utmätas efter de regler som gäller för totalexpropriation eller efter de regler som gäller för delexpropriation. I de fall när fråga är om servitut eller an— nan rättighet som är knuten till innehavet av viss fastighet, synes det vara naturligast att värderingen verkställs enligt reglerna för delexpropriation, dvs. så att ersättning- en bestäms med hänsyn till förändringen i den härskande fastighetens värde genom att rättigheten upphör. Det förtjänar fram- hållas att byggnad eller anläggning, som uppförts på annans fastighet med stöd av servitut, enligt 2 5 lagen om vad som är fast egendom i allmänhet utgör tillbehör till den härskande fastigheten och att en expropriation av sådan byggnad eller an— läggning därför i regel måste betecknas som delexpropriation. —— Är det däremot

• Sida 184
•  Original

fråga om en rättighet av annat slag, t. ex. en arrende- eller hyresrätt, synes det ute- slutet att tillämpa reglerna om delexpropria- tion. Detta skulle innebära ett utsuddande av gränsen mellan fastighetsintrång och personlig skada. Dessutom framstår det i sådana fall som mest rationellt att utmäta ersättningen i form av löseskilling, efter— som rättigheter av denna art ofta har ett kapitalvärde. De fall då en rättighet av nyss angivet slag genom expropriation bringas att upphöra endast delvis bör däremot rim- ligen likställas med delexpropriation, varvid värderingsreglerna bör tillämpas så att inne- havet av rättigheten jämställs med ägande- rätt till fastighet.

De angivna principerna torde till sina grunddrag överensstämma med vad som får anses vara gällande rätt, såvitt angår fördelning av rättighetsexpropriationerna på olika typer. Frågan synes, liksom hit- tills, kunna regleras genom en allmänt hål- len föreskrift om att de regler som gäller fastighet skall äga motsvarande tillämpning vid rättighetsexpropriation. Såsom tidigare framhållits bör en sådan regel inflyta re- dan bland de inledande bestämmelserna i den föreslagna nya lagstiftningen. Någon speciell regel med tillämplighet enbart på värderingsfrågor är därför inte behövlig.

5.5 Personlig ersättning

5.5.1 Allmän orientering

I 7 & första och andra punkten ExL ges, som nämnts förut, föreskrifter om vad som skall gottgöras i form av löseskilling och er— sättning för fastighetsintrång. I den nu ak- tuella tredje punkten är föreskrivet att ska- da som eljest genom expropriationen upp- kommer för ägaren också skall ersättas. Beträffande normerna för beräkning av sådan skada som avses här ger lagen inte någon vägledning. I avsaknad av närmare föreskrifter torde få förutsättas att ersätt- ning skall utmätas efter samma normer som de som tillämpas inom skadeståndsrätten med endast de avvikelser som betingas av

den säregna situation som föreligger i ex- propriationsmål. Det torde i huvudsak vara två omständigheter som kan föranleda av- vikelser från det inom skadeståndsrätten i allmänhet brukliga betraktelsesättet. Den ena av dessa omständigheter är den som be- står i att viss del av skadan gottgörs genom löseskilling eller intrångsersättning och att den personliga ersättningen således endast skall avse den restskada som därefter kvar- står oersatt. Den andra omständigheten är den att domstolen i expropriationsrättsliga mål huvudsakligen har att bestämma ersätt- ning för skador som beräknas inträffa i framtiden medan bedömandet i skadestånds- mål vanligen rör ansvaret för händelser som redan inträffat.

Den omständigheten att expropriations- rätten i nu förevarande del inte upptager några egna regler utan i huvudsak faller tillbaka på allmänna rättsliga principer kan knappast i och för sig göras till föremål för befogad kritik. Detta hindrar inte att en un- dersökning får anses påkallad av hur dessa principer verkar i olika fall och om verk- ningarna är sådana att en reform kan an- ses påkallad i något hänseende.

5.5.2 Utredningen: Principer för ersätt- ningsberäkningen

Rätten till ersättning grundas inom exprop- riationsrätten på själva den omständigheten att expropriation äger rum. Det uppställs alltså inte —— såsom stundom är fallet inom den allmänna skadeståndsrätten — något krav på att den handling som orsakat ska- dan är straffbelagd eller kan betecknas som ovarsam eller utgör ett led i en sådan far- lig verksamhet för vilken någon har att sva- ra oavsett vållande.

Däremot gäller i princip samma krav som inom skadeståndsrätten på adekvat orsaks- sammanhang mellan den skadegörande handlingen —— i förevarande fall expropria- tionen — och skadan. Detta betyder bl. a. att ersättning inte utgår om skadan skulle ha inträffat oavsett expropriationen. Om förhållandena är sådana att skada i allt fall skulle ha inträffat men att expropriationen

( i | | i x' | | i ! ll ? i

• Sida 185
•  Original

gör skadan större än eljest lär ersättningen böra begränsas till merbeloppet.

På sätt omnämnts i tidigare sammanhang ersätts endast ekonomisk skada. Denna kan bestå antingen i att vederbörande åsamkas en utgift som han under andra förhållanden inte behövt göra eller i att han går miste om en inkomst som han kunnat påräkna. Lika med kontanta inkomster och utgifter anses värdet av naturaförmåner som den ersättningsberättigade åtnjuter, värdet av eget arbete som han utför och annat så- dant, som med någon grad av säkerhet kan uppskattas i pengar.

I fråga om det sätt, varpå skadeberäk- ningen brukar verkställas kan hänvisas till vad som förut anförts om att detta anses böra ske genom jämförelse mellan två tänk- ta händelseförlopp, nämligen å ena sidan det som skulle utvecklat sig om expropria- tionen inte ägt rum och å andra sidan det som kan antagas komma att utveckla sig ef- ter genomförandet av expropriationen. Än- damålet med ersättningen är att utjämna resultatet i ekonomiskt hänseende mellan dessa två händelseförlopp så att den skade- lidande efter expropriationen förmögen- hetsmässigt kommer i samma läge som om expropriation inte ägt rum.

Framtida skada kan inte beräknas annat än på basis av antaganden om hur händel- seförloppet kommer att utveckla sig efter expropriationen resp. skulle ha utvecklat sig om denna inte kommit till stånd. Härtill kommer att i vissa fall parterna kan genom sitt handlande påverka händelseförloppet i den ena eller den andra riktningen. Därvid uppkommer fråga om verkan i ersättnings- hänseende av dispositioner som någondera parten vidtagit eller kan komma att vid- taga.

Problemet föreligger ibland ehuru i mindre omfattning i den allmänna skade- ståndsrätten, när det gäller att bestämma er- sättning för sådana effekter av en skade- görande handling, som ännu inte inträffat men möjligen kan komma att inträffa i framtiden. Ersättning utdömes, om det kan anses någorlunda säkert, att skadan verk- ligen kommer att inträffa, men endast un-

dantagsvis i andra fall. Däremot förekom- mer ofta förbehåll om rätt att framdeles fö- ra talan om ytterligare ersättning.

Vid uppskattning av framtida skada kan en domstol i princip förfara på två sätt. Domstolen kan utgå från att händelseför- loppet kommer att utveckla sig resp. skulle ha utvecklat sig på ett visst sätt och utdö— ma ersättning i enlighet härmed. Den kan också, i fall då två eller flera alternativa händelseförlopp är tänkbara, taga hänsyn till sannolikheten för det ena eller det and- ra händelseförloppet och bestämma ersätt- ningen till ett medelvärde, eventuellt med övervikt åt ettdera hållet beroende på den större eller mindre sannolikheten för ett visst händelseförlopp.

Det är svårt att av förefintligt domsma— terial utläsa vilken handlingslinje domsto— larna brukar följa i expropriationsmål. Re- dan på ett tidigt stadium brukade domsto- larna döma ut ersättning t.ex. för beräk- nad ökning av brandförsäkringspremier i fall när expropriation ägde rum i syfte att bereda plats för brandfarlig inrättning. Emellertid är det ovanligt att värdet av en risk för framtida skada kan fastslås med sådan säkerhet som i detta specialfall. Av domsmotiveringarna att döma är domsto- larna mera benägna att beräkna ersättning efter ett enda antagligt alternativ än att in- låta sig på resonemang rörande sannolikhe- ten för det ena eller det andra framtida händelseförloppet.

Ibland rör ovissheten inte frågan, om och när expropriaten kommer att drabbas av en utgiftsökning eller inkomstminskning, utan i stället frågan, om och när detta i allt fall skulle inträffat oberoende av expropriatio- nen. Som ett exempel kan nämnas den i ex- propriationsmål ofta förekommande ersätt- ningsposten flyttningskostnad. I många, kanske de flesta fall är det närmast ett axiom att flyttning förr eller senare blir nödvändig. Den omständigheten att en ex- propriation nödvändiggör flyttning innebär då inte någon ytterligare utgift utan bara ett tidigareläggande av utgiften. Om sanno- likheten talar för att frågan om flyttning inte skulle aktualiserats på lång tid kan

• Sida 186
•  Original

man utgå från att hela flyttningskostnaden utdöms. Om åter förhållandena är sådana att expropriaten i allt fall inte kunnat räk- na med att stanna kvar mer än en kortare tid, torde ersättningen komma att begrän- sas till vad som svarar mot den ränteför- lust expropriaten lider genom att flyttning- en tidigareläggs. Däremot är det inte san- nolikt, att domstolen i ett fall, som ligger mellan dessa två alternativ, beaktar oviss— heten i fråga om värderingsförutsättning- arna.

Å andra sidan finns exempel på att ex- propriationsdomstolarna dömt ut ersättning för t.ex. företagsskador på grundval av sakkunnigutredningar, som i betydande ut- sträckning räknar med värden baserade på sannolikhetskalkyler. Det förhåller sig allt— så inte så att domstolarna skulle stå helt främmande för beräkningar av denna art. Snarare kan man tala om en viss obenä— genhet hos domstolarna att själva ge sig in på sannolikhetskalkyler utan stöd av sak- kunskap på det speciella område, varom fråga är.

Förmodligen kommer det naturliga och från ekonomisk synpunkt riktiga betraktel- sesättet, att ersättning för framtida skada graderas med hänsyn till sannolikheten för skadans inträde, att med tiden alltmera tränga igenom i rättspraxis. Det kan kanske övervägas, om inte en uttrycklig värderings- regel bör införas i lagen för att stödja och påskynda en utveckling i denna riktning. Såsom förut nämnts är emellertid frågans räckvidd inte begränsad till expropriations- rätten. Vid sådant förhållande torde det va- ra mindre lämpligt att genom införande av särskilda bestämmelser på detta speciella område riskera att rättstillämpningen blir en annan än på andra närstående områden.

Det har nyss framhållits att parterna i ex- propriationsprocessen ofta är i stånd att ge- nom sitt handlande påverka det fortsatta händelseförloppet och därigenom öka eller minska expropriationsersättningen.

Uppenbart synes vara att den exproprie— rande har att ersätta även sådan skada som inte varit nödvändigt förbunden med ex- propriationen men uppkommit till följd av

det sätt på vilket denna genomförs. Det torde här främst bli fråga om sådana för- luster som drabbar expropriaten genom att expropriationsförfarandet drar ut på tiden. Det kan vara fråga t. ex. om förluster som uppkommer till följd av att egendomen inte kan utnyttjas lika effektivt som eljest un- der den tid förfarandet tar i anspråk. Nå- gon särskild bestämmelse i ämnet synes inte vara erforderlig, eftersom de angivna konsekvenserna kan anses följa direkt av den allmänna regeln om skyldighet för den exproprierande att ersätta skada genom ex- propriationen.

Lika självklart är inte att hänsyn alltid skall tas till åtgärder som den exproprie- rande vidtager i syfte att nedbringa ex- propriationsersättningen. I 34 & ExL är nämligen föreskrivet att expropriationser- sättningen skall bestämmas i pengar att ut- gå på en gång. Med en extensiv tolkning skulle denna regel kunna anses innebära hinder inte bara mot att den exproprieran- de betalar ersättning i annan form än i pengar utan även mot att hänsyn tas till dispositioner av olika slag som den exprop- rierande kan vidtaga till expropriatens för- mån. Emellertid finns i 7 % andra stycket ExL en speciell regel för här avsedda fall. Regeln går ut på att expropriationsersätt- ningen skall jämkas om den exproprierande på grund av åtagande eller av annan an— ledning är pliktig att vidtaga åtgärd till fö- rebyggande eller förminskande av skada el- ler intrång. Vissa närmare föreskrifter är givna för det fall att utfästelsen tagit form av servitut till förmån för fastighetsdel som inte exproprieras.

Liknande regler synes böra gälla även i fortsättningen. Dock synes det överflödigt att särbestämmelser meddelas för det fall att den exproprierande på grund av före— skrift i lag eller annan författning är plik- tig att vidtaga viss åtgärd. Däremot erford- ras otvivelaktigt en allmänt hållen föreskrift om verkan av åtaganden som den exprop- rierande gör i syfte att minska expropria- tionsersättningen. Ofta ligger det i båda par- ters intresse att skadan begränsas genom så- dana åtgärder och i vissa fall är detta

• Sida 187
•  Original

t.o.m. ett allmänintresse. I andra fall åter kan det hända att expropriaten motsätter sig åtgärderna och begär att i stället få betal— ning i pengar. Det blir då domstolen som ställs inför uppgiften att avgöra om ersätt- ningen skall bestämmas under antagande att åtgärderna kommer till stånd eller un- der det motsatta antagandet. Rimligast sy- nes vara att frågan regleras genom en lag- regel av innebörd att hänsyn skall tas till den exproprierandes åtagande om detta är av beskaffenhet att skäligen böra godtagas av den ersättningsberättigade. Genom en sådan regel bortfaller också behovet av den specialbestämmelse om servitutsutfästelser som gällande lag innehåller.1

Om expropriaten å sin sida vidtager åt- gärder som är ägnade att göra expropria- tionsskadan större än den nödvändigtvis måste vara bör detta inte leda till att ex- propriationsersättningen sätts till högre be- lopp än om han förhållit sig passiv. Detta torde följa redan av den allmänna princi- pen att endast sådan skada som orsakats av expropriationen ersätts såsom expropria— tionsskada. För det omvända fallet att ex- propriaten vidtagit åtgärder som är ägnade att minska ersättningen gäller lika uppen- bart att ersättning inte utgår med mera än som motsvarar den faktiska skadan. I ska- dan bör då inräknas kostnaderna för de vidtagna åtgärderna inklusive skälig ersätt- ning för expropriatens eget arbete. Även detta följer direkt av huvudregeln.

De angivna principerna för expropriatens handlande är ägnade att i en del fall ställa stora krav på hans omdöme. Om han t. ex. driver något slag av rörelse, kan han ställas inför alternativen att fortsätta med driften på samma plats under de ändrade förhål- landen som expropriationen medför, att flytta rörelsen eller att lägga ned den. Av- görandet måste ibland träffas på ett tidigt stadium, långt innan expropriationen slut- förts. Det är givet att expropriaten i första hand tillgodoser sina egna intressen. Det åligger honom emellertid därvid att se till att expropriationsersättningen inte blir stör- re än nödvändigt. Med hänsyn till de be- dömningssvårigheter som han ibland ställs

inför kan det inte anses givet att en felbe- dömning alltid skall läggas honom till last. Ibland kan det finnas skäligt att ersättning utgår även för åtgärder som i efterhand be- finnes inte ha lett till det åsyftade resulta- tet. Vilket mått av förutseende och omdö- me som bör fordras av expropriaten och i vilken utsträckning han skall anses pliktig att vidtaga skadebegränsande åtgärder kan inte avgöras genom någon allmänt hållen regel utan måste enligt sakens natur få be- ro på domstolens bedömning i det särskilda fallet.

Från praktisk synpunkt kan expropria- tionsfallen vad angår bestämmandet av per- sonlig ersättning indelas i två huvudgrup- per, nämligen de fall när expropriationsob- jektet används såsom bostad för ägaren el- ler eljest för något hans personliga behov och de fall då expropriaten använder ob- jektet i något slag av rörelse eller annan förvärvsverksamhet.

Vid expropriation av en fastighet som används endast för ägarens personliga be- hov består den personliga ersättning som kan komma i fråga huvudsakligen av gott- görelse för kostnader som åsamkas exprop- riaten genom tvånget att skaffa en annan bostad eller andra utrymmen som fyller hans behov på liknande sätt som de bort- exproprierade. Om han gjort ersättningsan- skaffning redan innan fastigheten skall av- stås kan han eventuellt finnas berättigad till ersättning för merkostnader som åsam- kats honom i form av dubbelhyra eller lik- nande.

Vid bestämmande av ersättning i här åsyftade fall bör beaktas att den personliga ersättningen inte avser att bereda exprop— riaten gottgörelse för det objekt —— en fas- tighet, en hyresrätt etc. —— som han förlorar genom expropriationen. Sådan gottgörelse utgår ju i förekommande fall i form av lö- seskilling eller intrångsersättning. Gottgö- relsen avser såsom förut nämnts endast de kostnader expropriaten får vidkännas för

1 Anmärkas må att specialregeln är tillämplig bara vid bestämmande av intrångsersättning och alltså inte är av betydelse i detta sam- manhang.

• Sida 188
•  Original

att ordna sina personliga förhållanden efter expropriationen på ett sätt som kan be- tecknas som skäligt och lämpligt. Han har sålunda inte anspråk på att få ett objekt som exakt motsvarar det han förlorat utan bara på att få ett objekt som kan anses fyl— la hans behov. Exempelvis kan en hyres- gäst, som mister sin lägenhet genom ex- propriation, inte begära att få en likadan lägenhet i exakt samma kostnadsläge utan får underkasta sig de modifikationer som är nödvändiga med hänsyn till läget på hyresmarknaden. En specificerad lagregel som anger hur frågorna skall lösas kan knappast utformas och skulle inte ha nå- gon större uppgift att fylla eftersom av- görandet i allt fall måste i sista hand få bero på omständigheterna i det särskilda fallet.

I det fall att den exproprierade fastighe- ten används för något slag av rörelse eller annan ekonomisk verksamhet får uppskatt- ningen av den personliga ersättningen en annan karaktär. Om det kan antagas att rörelsen måste upphöra till följd av ex- propriationen kommer frågan att gälla vil- ket värde rörelsen skulle ha representerat, om expropriation inte ägt rum. Medför ex- propriationen att rörelsen i fortsättningen måste arbeta under ändrade betingelser t.ex. efter flyttning blir det fråga om en jämförelse med det värde som rörelsen re- presenterar vid fortsatt verksamhet under ändrade förhållanden, varvid i förekom- mande fall också flyttnings- eller andra om- ställningskostnader måste beaktas.

Sådana expropriationer vid vilka före- kommer uppskattning av rörelseskador har numera blivit allt vanligare. De ersättnings— belopp som det här rör sig om kan ofta vara betydande. Det är inte ovanligt att er- sättningarna för rörelseskador betydligt överstiger löseskillingen eller intrångsersätt- ningen. Värdering av rörelseskador omfat- tar dessutom ett flertal problem av teknisk och ekonomisk art som inte har någon mot- svarighet vid annan värdering i expropria— tionsmål och som ofta är svårlösta.

I ändamål att närmare kartlägga några hithörande frågeställningar har två av ut—

redningens experter, professorn Sven-Erik Johansson och revisorn Sigurd Löfgren, ut- arbetat en ”PM ang. vissa frågor rörande värdering av företag”, vilken fogats vid betänkandet såsom Bilaga 2. De spörsmål som behandlas i promemorian är till en del utpräglat tekniska och inte av den art att vi haft anledning att ta bestämd stånd- punkt till framställningen i dess helhet. Vå- ra synpunkter på vissa av de i promemo— rian behandlade ämnena utvecklas närma— re i det följande.

5.5.3 Utredningen: Speciella synpunkter på värdering av rörelseskador

En omständighet som något berörts i Bilaga 2 men som förtjänar att utvecklas närmare är att innehavaren av en rörelse som berörs av expropriation har sin arbetsförmåga i be- håll samt att möjligheterna att utnyttja den- na i allmänhet inte i nämnvärd mån berörs av expropriationen. På sätt framhållits i promemorian kan värdet av rörelseinneha- varens egen arbetsinsats i regel anses mot- svara kostnaden för att anställa en person med liknande kvalifikationer för att utföra motsvarande arbete. Undantagsvis kan emellertid avsteg från nämnda princip an- ses påkallade när rörelsen drivs av någon som till följd av ålder, sjukdom eller andra omständigheter har svårt att finna annan sysselsättning.

Om en rörelse drivs i form av aktiebolag är bolaget och inte de enskilda delägarna sakägare i ett expropriationsmål som berör verksamheten. Det är alltså bolaget och inte delägarna som får ersättning för eventuell rörelseskada. För det fall att ett bolag ägs av en eller ett fåtal personer är det emeller- tid vanligt att ägaren eller ägarna av skatte- tekniska skäl tar ut hela nettovinsten av rö- relsen i form av lön. Enligt bokföringen ger således rörelsen inte någon som helst vinst. Det skulle enligt bokföringen vara likgiltigt om rörelsen fortsätts eller läggs ned. Med hänsyn härtill skulle möjligen den synpunk- ten kunna göras gällande att bolaget inte bör ha någon ersättning om rörelsen måste läggas ned till följd av expropriation. Detta

• Sida 189
•  Original

vore emellertid inte rimligt. Den riktigaste lösningen synes vara den, att såsom lön an- ses vad som skulle utgått om någon utom— stående anställts i företagsledarens ställe samt att återstoden av dennes ”lön” anses som företagets vinst.

Speciella förhållanden föreligger när en rörelse har till ändamål att köpa och sälja fastigheter, samt expropriation sker av fas- tigheter som ingår i rörelsen såsom varula- ger. Det avbräck som en sådan rörelse ut- sätts för genom expropriation kan tänkas bestå i att den berövas hela eller en del av varulagret och på så sätt får sin kapacitet nedsatt genom expropriationen. Förluster kan uppkomma genom att företagets pro- duktionskapacitet och administrativa resur— ser inte kan utnyttjas i full utsträckning. Det är också tänkbart att företaget anser sig göra ränteförluster till följd av att exprop- riationsförfarandet drar ut på tiden och va- rulagret således inte omsätts så snabbt som företagaren räknat med. Slutligen kan det göras gällande att förluster uppstår även av den anledningen att löseskillingen eller in- trångsersättningen inte uppgår till det be— lopp som företaget räknat med i sina ex- ploateringskalkyler.

Enligt de principer som utvecklats i det föregående bör förlust som uppkommer ge- nom att kapaciteten blir överdimensionerad anses som ersättningsgill under förutsätt- ning att den lediga kapaciteten inte kunnat utnyttjas på annat sätt. Huruvida och i vil- ken omfattning ersättning i det angivna ex- emplet bör utgå för ränteförluster är där- emot inte alldeles klart. Det finns ingen be- stämmelse som undantar ränteförluster un- der expropriationsförfarandet från vad som skall ersättas. Vad angår förlust av ränta på själva det värde som fastigheten repre- senterar är emellertid att märka, att fastig- hetsägaren förutsättes uppbära avkastning av egendomen, så länge han innehar den. Regelmässigt kan viss avkastning utvinnas även under det expropriation pågår. Om ägaren genom expropriationen hindras att utvinna normal avkastning, kan ersättning utgå för minskad eller utebliven avkastning. Ersättning utgår däremot inte, om ägaren

underlåter att vidtaga skäliga och lämpliga åtgärder för att skaffa sig avkastning av fastigheten, och detta torde i princip gälla även om ägaren vid förvärvet inte avsett att använda fastigheten på annat sätt än som varulager. Reglerna om personlig er- sättning kan inte heller antagas ha till syfte att under expropriationstiden garantera fas- tighetsägaren en viss minimiränta, som un- der alla förhållanden skall utgå. Grunden för ersättningskravet i förevarande fall är i själva verket det förhållandet, att fastig- hetsägaren förmenar sig genom expropria- tionen ha hindrats att omsätta sitt varula- ger inom en normal tidsram. Om detta på- stående är befogat och vederbörande inte försummat att vidtaga skäliga skadeföre- byggande åtgärder, är ränteförlusten i prin- cip ersättningsgill. Vid valet av räntefot för ersättningsberäkningen bör beaktas, att den ränta, som man inom affärslivet vanligen kalkylerar med, inkluderar ersättning för penningvärdeförändringar och att denna del av förlusten kan ha gottgjorts genom jämkning av löseskillingen enligt den sär- skilda bestämmelse härom, som föreslagits i ett tidigare avsnitt. Även andra fall är tänkbara då ersättning begärs för kalkyle- rad ränta under en beräknad exploaterings- tid. Såsom nyss framhållits är beräknad förlust av denna att inte utesluten från vad som är ersättningsgillt, men en förutsätt- ning för ersättning är alltid att kalkylen har god täckning i verkligheten och att förlus- ten inte kan anses tillräckligt beaktad ge- nom att kompensation utdöms för ändring i penningvärdet. — Vad beträffar den omständigheten att löseskillingen möjligen inte uppgår till vad företagaren räknat med att få ut för egendomen vid försäljning sy— nes det utan närmare argumentering uppen- bart, att någon tilläggsersättning utöver lö- seskillingen eller intrångsersättningen inte bör ifrågakomma.

5.5.4 Utredningen: Vissa beskattningsfrågor

På sätt framhållits i Bilaga 2 intager skat- telagstiftningen numera den ståndpunkten att expropriationsersättning beskattas så- som annan inkomst för expropriaten. Den

• Sida 190
•  Original

del av ersättningen som avser själva den egendom som avstås, dvs. enligt nuvarande terminologi löseskillingen, kan beskattas såsom inkomst av rörelse eller inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet (realisations- vinst). Vid realisationsvinstbeskattning er- hålls avdrag för egendomens ingångsvärde och i regel även för kostnader som ned— lagts på förbättring av egendomen. Vidare erhålls i en del fall ytterligare schablonmäs- sigt beräknade avdrag. Beträffande beskatt- ning av annan ersättning än nu nämnts kan i korthet sägas gälla att ersättning som av- ser förlorade inkomster beskattas i den mån inkomsterna skulle varit skattepliktiga om de influtit i vanlig ordning och att ersätt- ning som avser utgiftsökningar beskattas i den mån utgifterna är avdragsgilla vid taxe- ring (omedelbart eller genom årliga värde- minsknin'gsavdrag).

De nämnda reglerna modifieras dock nå— got genom föreskrifterna i 35 g 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen, 2 & förordningen om statlig inkomstskatt och förordningen den 6 juni 1968 om uppskov i vissa fall med beskattning av realisations- vinst. Dessa föreskrifter är begränsade att avse fall när expropriationsersättning be- skattas såsom realisationsvinst. De innebär, närmare bestämt, att den skattskyldige kan få anstånd med beskattning av realisations- vinsten om han avser att förvärva ersätt- ningsfastighet och att den fastighet han för- värvar i beskattningshänseende träder i stål- let för den han avstått.

De förslag till ändringar av de exprop- riationsrättsliga reglerna som framlagts i det föregående är på ett undantag när inte ägnade att ändra den skatterättsliga bedöm- ningen. Undantaget gäller den föreslagna nya regeln om intrångsersättning. För när- varande beskattas sådan ersättning i den mån den — vilket i stor utsträckning är fallet —— avser gottgörelse för förlorad skattepliktig inkomst eller avdragsgill om- kostnad. Om löseskilling och intrångser— sättning vid delexpropriation sammanslås till en enda post som förklaras skola avse skillnaden i fastighetens värde före och efter expropriationen blir ersättningen i princip

alltjämt beskattningsbar. Den blir emeller- tid tillika underkastad de förut nämnda speciella bestämmelserna om anstånd med beskattning av realisationsvinst.

Vid expropriation av fastighet som inte används i något slag av rörelse, blir konse- kvenserna i skattehänseende i korthet föl- jande. Löseskillingen och intrångsersätt- ningen beskattas i princip i enlighet med reglerna om realisationsvinst. Expropriaten har dock möjlighet att få uppskov med be- skattningen och förvärva ett ersättningsob- jekt varefter han i beskattningshänseende behandlas på samma sätt som om han allt- jämt innehade den exproprierade fastighe- ten. Om expropriaten inte gör någon er- sättningsanskaffning blir han beskattad på samma sätt som vid frivillig försäljning.

Vill expropriaten helt eller delvis använ- da uppburen intrångsersättning till att för- bättra restfastigheten får han i allmänhet skatta för det belopp som används på så— dant sätt och kan endast i viss omfattning erhålla kompensation härför i form av rätt till framtida värdeminskningsavdrag. Detta kan medföra åtminstone en ränteförlust vartill kommer att skatteinbetalningen kan innebära en påfrestning på hans likviditet.

Beträffande de konsekvenser i beskatt- ningshänseende som en expropriation med- för i fall när den exproprierade fastigheten eller fastighetsdelen används i rörelse hän- visas till bilagan. Med hänsyn till den re— dovisning av frågeställningarna, som gjorts i bilagan, inskränker vi oss till att anföra följande synpunkter på de där avhandlade frågorna.

Vad angår den i bilagan gjorda jämförel— sen mellan utfallet i ekonomiskt hänseende av att en rörelse, driven i bolagsform, över- låtes genom försäljning av aktierna resp. genom försäljning av tillgångarna i bolaget förtjänar anmärkas, att differensen mellan dessa alternativ i allmänhet inte torde bli särskilt betydande, om köparen har förmå— ga att överblicka de skattemässiga konse- kvenserna för honom av att den ena eller den andra överlåtelseformen väljes. Un- dantag gäller för det fall att köparen är ett skatteprivilegierat subjekt.

• Sida 191
•  Original

Vidare kan diskuteras, i vad mån det är riktigt att vid bestämmande av expropria— tionsersättning bortse från den latenta skat- teskuld, som vilar på ett företags dolda re- server, enbart av den anledning att företa- get vid fortsatt drift kunnat erhålla skatte- anstånd till dess reserven upplöses. Förmå- nen att kunna uppskjuta beskattningen är ju inte specifik för det företag, som beröres av expropriation, utan tillkommer var och en som driver verksamhet vilken från skatte— rättslig synpunkt är att beteckna som rörel- se. På sätt antytts i bilagan är expropriaten oförhindrad att omedelbart återinvestera ex- propriationsersättningen i någon rörelse, lik- giltigt vilken, och därefter genom nedskriv- ningar skaffa sig förlängd skattekredit. Det måste ofta framstå som troligt att så kom- mer att ske.

I Bilaga 2 behandlas icke mera ingående de skattekonsekvenser, som följer av att den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskatt- ningen är progressiv. Dessa konsekvenser blir i en del fall mycket påfallande. Om det antages att expropriation samtidigt äger rum av två likartade rörelser, som icke dri- ves i form av aktiebolag eller ekonomisk förening, kan det i extrema fall tänkas in- träffa att den ene rörelseidkaren får behålla hela expropriationsersättningen ograverad medan den andre efter erläggande av skat- ten inte har mer än 20 procent av ersätt- ningen i behåll. Förutsättes det att exprop- riationsersättningen skall utjämna de be— skattningsmässiga konsekvenserna, bör den senare ha fem gånger så stor ersättning som den förre. Bedömningen av de skattemässi- ga konsekvenser, som en expropriation medför, försvåras av att skattelagstiftningen innehåller regler med ändamål att i vissa fall utjämna följderna av att inkomster och utgifter inte alltid fördelar sig jämnt på skil— da beskattningsår. Förutom den inlednings- vis nämnda författningen av år 1968 förtjä- nar att erinras om förordningen (1951: 763) angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst och förordningen (1960: 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst.

En grundprincip för de skatterättsliga

reglerna är att skattebördan bör fördelas i förhållande till ekonomisk bärkraft. Den ekonomiska bärkraften mätes när den kom- mer till synes såsom inkomst eller förmö- genhet. Härvid är skattelagstiftningen i vis- sa fall så liberal, att den medger nedvär- dering av en del tillgångar (t. ex. lågt taxe- rade fastigheter, nedskrivna tillgångar i rö- relse), varvid den dock i gengäld kräver, att inkomsten beskattas när den kommer till synes t. ex. genom försäljning. Då verkstäl- les således den uppskjutna beskattningen av inkomster, som egentligen förvärvats un- der tidigare beskattningsår. Om de exprop- riationsrättsliga ersättningsreglerna får den innebörden att expropriaten skall ha ersätt- ning för skatten på den tidigare åtnjutna in- komst, som kommer till synes genom ex- propriationen, innebär detta att skattelag— stiftarens intentioner korsas och att exprop- riaten får en privilegierad ställning i förhål- lande till andra skattesubjekt. Ett liknande resonemang kan föras beträffande frågan, om effekten av den progressiva beskattning- en bör utjämnas genom personlig ersätt- ning eller om den för expropriaten oför- månliga effekten av att ett större inkomst- belopp framkommer till beskattning på en gång skall anses tillräckligt beaktad genom skattelagstiftningens särskilda bestämmelser om beskattning av ackumulerad inkomst.

Det kan i förbigående nämnas, att en fullständig utjämning av expropriationens verkningar i beskattningshänseende utan va- re sig över- eller underkompensation med- för synnerligen komplicerade beräkningar och bedömningar och att detta är en av de väsentligaste orsakerna till att frågan inom skattelagstiftningen behandlats endast på det schematiska sätt som skett.

Enligt vår åsikt kan det av skäl som för- ut redovisats inte gärna komma i fråga att utforma vare sig skatterättens eller exprop- riationsrättens regler så, att expropriations- ersättning blir fri från skatt. Inte heller kan det sägas vara någon uppgift för exprop- riationsrätten att utjämna t. ex. konsekven- serna av att beskattningen i vissa fall är progressiv. Däremot synes det befogat att man försöker såvitt möjligt komma till rät-

• Sida 192
•  Original

ta med de problem, som uppstår till följd av att en expropriation kan aktualisera be- skattning vid en för expropriaten olämplig tidpunkt. Dessa problem skulle teoretiskt kunna lösas genom expropriationsrättsliga bestämmelser, men detta är en klumpig och onödigt kostsam form i jämförelse med ut- vägen att reformera de skatterättsliga be- stämmelserna i ämnet.

Att frågan om kompensation för skatt över huvud taget uppkommit kan sägas be- ro på att skattereglerna inte är helt lämp— ligt utformade. Såsom nyss framhållits me— nar vi inte att belopp som utgått i form av expropriationsersättning bör undantagas från beskattning. Vad som behövs är i hu- vudsak bara att en expropriat, för vilken expropriationen innebär att beskattning ak— tualiseras vid en olämplig tidpunkt, får skäligt anstånd med beskattningen för att kunna verkställa återanskaffning och att de objekt som återanskaffas vid beskattningen anses ha trätt i stället för de förlorade och underkastas samma regler som dessa. Reg- ler av sådant innehåll finns redan nu för vissa fall som särskilt uppmärksammats av skattelagstiftaren. Utom den förut nämnda förordningen om uppskov i vissa fall med beskattning av realisationsvinst är att näm- na förordningen den 15 maj 1959 (nr 168) om särskilda investeringsfonder för förlo- rade inventarier och lagertillgångar och för- ordningen den 7 april 1967 (nr 96) om av- drag vid inkomsttaxeringen för avsättning till särskild nyanskaffningsfond, m.m.

Önskemålet att beskattningsreglerna bätt- re anpassas till de expropriationsrättsliga er- sättningsreglerna är enligt vår mening trängande. Det faller emellertid inte inom ramen för vårt uppdrag att utarbeta förslag till ändring av skattelagstiftningen. Vi in— skränker oss därför till att förorda att en författningsändring av nyss antydd inne- börd snarast kommer till stånd.

5.6 Särskilda synpunkter på utvecklingen av fastighetsvärden inom tätbebyggda om- råden

5.6.1 Inledning

På sätt framhållits i flera tidigare samman- hang bestäms värdet av mark, liksom vär- det av förmögenhetsobjekt över huvud taget, ytterst av det sätt på vilket objektet kan utnyttjas. I många fall låter sig använd— ningssättet bestämmas utan större svårig- het. Beträffande åtskilliga markområden gäller sålunda att någon förändring i ut- nyttjandet knappast framstår som aktuell och att lönsamheten av markinnehavet med ganska stor säkerhet kan utrönas med led- ning av uppgifter om hittillsvarande av- kastning. Problem inställer sig emellertid när ett eller flera alternativa användnings- sätt aktualiseras och detta eller dessa med hänsyn till rådande efterfrågesituation och andra omständigheter ter sig mera lönande än nuvarande användning. En kalkyl an- gående påräknelig avkastning av marken kommer i sådana fall att innefatta mer el— ler mindre osäkra antaganden om framtida förhållanden. I första hand måste under- sökas om det nya användningssättet är prak- tiskt genomförbart i den meningen att markägaren enligt gällande lagstiftning har befogenhet att utnyttja markområdet på tillämnat sätt.

Vad gäller de s.k. begränsade sakrätter— na, dvs. nyttjanderätt, servitut och liknande rättigheter till fast egendom, är genom av- tal, förrättningshandlingar och komplette- rande bestämmelser i allmän lag positivt reglerat, vilka befogenheter som tillkom- mer rättighetens innehavare i fråga om ut- nyttjandet av egendomen. Någon motsva- rande reglering förekommer inte beträf- fande äganderätt till fast egendom. Som vår rättsordning är uppbyggd bestäms ägan— derätten i stället negativt, dvs. ägaren har alla de befogenheter i fråga om utnyttjan- det av marken som inte är undantagna ge- nom lagstiftning eller genom förekomsten av särskilda rättigheter till marken. Sam- tidigt kan konstateras att det finns en mängd sådana undantag i gällande lagstift—

• Sida 193
•  Original

ning. Bestämmelser som reglerar jordägan- derättens innehåll och i skilda avseenden inskränker ägarens rådighet över sin egen- dom finns exempelvis meddelade i lagstift— ningen om köp och byte av fast egendom, om inteckning i sådan egendom och om olika rättigheter till sådan egendom, såsom nyttjanderätt och servitut. Såsom ytterliga- re exempel kan nämnas åtskilliga special— lagar, däribland de som gäller vanhävd, skogsvård, naturvård, brandväsen och häl- sovård, vattenlagstiftningen, fastighetsbild— ningslagstiftningen, byggnadslagstiftningen, Väglagstiftningen och expropriationslagstift- ningen. De gränser för äganderätten som följer av sådan lagstiftning och andra fas- tighetsrättsliga bestämmelser är helt natur- ligt av avgörande betydelse, när det gäller att uppskatta nyttan av markinnehavet och det värde som marken till följd härav re- presenterar.

Bland de användningssätt som kan kom- ma i fråga beträffande markområden är ut- nyttjande till tätbebyggelse erfarenhetsmäs- sigt ett av de mest lönsamma. I förening med den numera höga frekvensen av expro- priationsfall som berör mark inom eller i närheten av städer och andra tätorter gör detta att byggnadslagstiftningens bestäm- melser om markägares befogenhet att ut- nyttja sin mark för tätbebyggelseändamål mycket ofta blir att beakta i samband med uppskattning av expropriationsskada. Inte minst viktiga i sammanhanget är de före- skrifter i nämnda lagstiftning som anger om och i vad mån markägare är berättigad till kompensation för att han hindras an- vända marken för sådant ändamål. I det följande skall — jämsides med en redogö- relse för huvuddragen av de aktuella be- stämmelserna i byggnadslagstiftningen — anläggas några synpunkter på frågan hur denna lagstiftning kan tänkas inverka när det gäller att bestämma ersättning för mark- områden som tas i anspråk genom expro- priation eller liknande tvångsförvärv. Re- dan här bör emellertid förutskickas att frå- gan knappast kan besvaras på ett entydigt och uttömmande sätt. De uttalanden som gjorts i motiven till lagstiftningen är ofta

allmänt hållna och ger dessutom utrymme för olika tolkningar. I rätt stor utsträck- ning är det också ovisst, hur de rättstill- lämpande myndigheterna ser på frågan. Den rättspraxis som förekommit på områ— det är föga omfattande och åtskilliga av de problem som uppkommer i samman— hanget är därför alltjämt olösta i praxis. I litteraturen har frågan varit föremål för livligt intresse men på en rad punkter råder delade meningar om innebörden av gäl- lande rätt.

5.6.2 Huvuddragen av byggnadslagstiftning- ens bestämmelser om reglering av bebyg- gelse

Enligt den definition som 6 & BL ger av begreppet tätbebyggelse avses därmed så- dan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för att tillgodose ge- mensamma behov.

Bebyggelse som enligt 6 & BL inte faller under begreppet tätbebyggelse benämns i lagen glesbebyggelse.

En huvudprincip i BL är att det tillkom- mer det allmänna, i första hand vederbö- rande kommun, att bestämma var och när tätbebyggelse skall få ske. I enlighet här— med krävs enligt 5 & andra stycket BL för att mark skall få användas till tätbebyg- gelse att marken vid planläggning enligt BL prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Markägarens rätt att an- vända sin mark till tätbebyggelse är alltså inte obegränsad utan är underkastad den väsentliga inskränkningen att marken först skall vara planlagd för ändamålet. Närma- re bestämt krävs i princip att marken skall ha undergått detaljplanläggning, dvs. att den tagits in i stadsplan eller byggnadsplan. Frågan om sådan planläggning skall kom- ma till stånd eller ej är i sin tur beroende på en prövning från det allmännas sida, vid vilken huvudsakligen tekniska, ekono- miska, sociala och hygieniska faktorer fäl- ler utslaget. Att efterfrågan råder på mark för tätbebyggelseändamål och att det ak- tuella markområdet med hänsyn till sin egen beskaffenhet är lämpat att använ-

• Sida 194
•  Original

das för sådant ändamål är alltså inte en- samt avgörande. I enlighet med den förut redovisade principen om det allmännas rätt att bestämma var och när tätbebyggelse skall få ske tillerkänner byggnadslagstift- ningen inte heller markägare någon rätt att framtvinga detaljplanering av sin mark. Han kan visserligen påyrka att hans mark läggs under plan eller att en redan gällande plan ändras i för honom förmånlig rikt- ning, men några garantier att hans önske- mål skall bli tillgodosedda ger lagstiftning- en honom inte. Den i 4 å BL upptagna regeln om att såväl allmänna som enskilda intressen skall tillbörligen beaktas vid plan- läggning innefattar inte något undantag från vad som sålunda får anses gälla i prin- cip. Dess främsta uppgift är snarare att in- skärpa att det allmännas befogenheter en- ligt byggnadslagstiftningen inte får miss- brukas.

Genom planläggningen bestäms inte bara var och när tätbebyggelse får ske utan också den omfattning i vilken marken får tas i anspråk för sådant ändamål. Mycket ofta innehåller planerna med därtill hö- rande bestämmelser också detaljföreskrif- ter om byggnadernas placering och utform- ning samt om det ändamål för vilket ut- rymmena får disponeras (exempelvis för bostäder, kontor, affärslokaler etc.). Redan i den översiktliga planläggningen kan — genom regionplan eller generalplan — vis- sa områden avsättas för tätbebyggelse, me- dan andra återigen reserveras för trafikle- der, idrotts- och friluftsliv eller andra an- ordningar och anläggningar, som är avsed- da att tjäna gemensamma behov, och där- igenom helt eller delvis undantagas från möjlighet till bebyggelse. Det förtjänar framhållas att den omständigheten att mark i översiktlig plan avsatts för tätbebyggelse inte utan vidare ger markägaren befogen- het att utnyttja marken för sådant ända- mål. För att så skall få ske krävs, som re- dan nämnts, att marken lagts under stads- plan eller byggnadsplan. Först därigenom blir närmare reglerat vilka markområden som får bebyggas samt den omfattning och karaktär bebyggelsen får ha inom varje in-

dividuellt område. Genom planen och där- till anknutna bestämmelser samt ett stort antal detaljföreskrifter i framför allt BS kan det allmänna också mera i detalj på- verka utformningen av den blivande be- byggelsen. Något hinder att vid detaljplan- läggningen frångå en tidigare antagen eller fastställd översiktlig plan föreligger inte. Så sker också i inte obetydlig utsträckning.

BL innehåller inte någon generellt till- lämplig sanktionsregel med tanke på det fall att markägare tar sin mark i anspråk för tätbebyggelse i strid mot bestämmelsen i 5 & andra stycket BL. De behövliga kon- trollmöjligheterna har i stället åstadkom- mits på det sättet att i BS intagits föreskrift om att byggnadslov för nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse inte får med- delas inom annat område än sådant för vil- ken detaljplan fastställts, såvida det inte är fråga om byggnader avsedda för vissa uppräknade ändamål. Skyldighet att söka byggnadslov föreligger inom områden med fastställd generalplan, stadsplan eller bygg- nadsplan samt inom områden beträffande vilka utomplansbestämmelser gäller. Utan- för sådana områden föreligger vidare skyl- dighet att söka byggnadslov för vissa mera betydande byggnadsföretag och vissa andra företag, som av annan särskild anledning funnits böra underkastas närmare reglering och tillsyn. Slutligen kan i avvaktan på utomplansbestämmelser särskilda byggnads— förbud utfärdas. I sammanhanget bör er- inras om den viktiga rättsverkan som är förbunden med fastställda generalplaner och stadsplaner, nämligen att det är för- bjudet att företa nybyggnad i strid mot så- dana planer. Trots avsaknaden av en ge- nerellt verkande sanktionsbestämmelse fö- religger således goda möjligheter för det allmänna att hindra uppkomsten av inte önskvärd tätbebyggelse.

Det hittills sagda har tagit sikte på be- fogenheten att utnyttja mark till tätbebyg- gelse. Av vad som har anförts framgår att denna befogenhet är underkastad så långt- gående restriktioner att det i realiteten kan sägas föreligga ett krav på tillstånd (kon- cession) från myndighets sida för tätbe-

• Sida 195
•  Original

byggelseanvändning. Befogenheten att an- vända mark till glesbebyggelse är däremot i princip fri enligt byggnadslagstiftningen. Vissa undantag gäller dock. Sålunda inne- håller BL bestämmelser, som syftar till att förhindra uppkomsten av sådan bebyggelse — inbegripet enstaka byggnader —— som kan vara till men från kulturskyddssyn- punkt. Också med hänsyn till försvarets och den civila luftfartens intressen samt till behovet av skyddsområden kring atom- energianläggningar råder enligt BL vissa begränsningar i fråga om rätten att utnytt- ja mark till glesbebyggelse. Ytterligare kan i generalplan föreskrivas att mark skall tills vidare undantagas från viss bebyggel— se, exempelvis när marken avses för fri- tidsändamål och förhållandena är sådana att även enstaka byggnadsföretag skulle kunna äventyra syftet med planen i den delen. Vad slutligen beträffar områden, för vilka byggnadsförbud utfärdats i avvaktan på plan eller utomplansbestämmelser, före- kommer även där en reglering av glesbe- byggelserätten såtillvida att byggnadsverk- samheten inom sådana områden generellt är underkastad dispensprövning.

Till undvikande av missförstånd bör slut- ligen påpekas att frågan, huruvida det av hänsyn till allmänna intressen föreligger hinder mot att utnyttja viss mark för be- byggelse eller ej, inte låter sig besvaras uteslutande genom hänvisning till bygg- nadslagstiftningen och de föreskrifter som utfärdats med stöd av denna. Också i an- nan lagstiftning förekommer bestämmelser, enligt vilka mark kan vara belagd med byggnadsförbud i en eller annan form, el- ler föreskrifter som åt det allmänna eller något dess organ inrymmer befogenhet att i ett eller annat avseende reglera bebyg— gelserätten. Viktiga stadganden av sådan innebörd förekommer bl. a. i anslutning till bestämmelserna om naturreservat och strandskyddsområden i 1964 års naturvårds- lagstiftning. Ytterligare bör i sammanhang- et erinras om att en av bl. a. offentliga in- tressen förestavad, mer eller mindre långt- gående reglering av befogenheten att ut- nyttja mark för bebyggelse också kan åstad-

kommas genom bestämmelser i tomträtts- kontrakt. I detta avseende kan hänvisas till 4 kap. 4 5 lagen om nyttjanderätt till fast egendom, som bl. a. utsäger att upp— låtelsehandling beträffande tomträtt skall innehålla de närmare föreskrifter om fas- tighetens användning och bebyggelse som skall gälla i fråga om tomträtten.

5.6.3 Bebyggelseregleringens nuvarande in- verkan på ersättningsfrågorna vid expro- priation och liknande tvångsförvärv

Allmänna synpunkter Tvångsförvärv av mark kan ske enligt så- väl ExL som enligt annan lagstiftning. Vad angår mark som avses för tätbebyggelse är vid sidan av ExL framför allt de ex- propriationsrättsliga bestämmelserna i BL av betydelse. Enligt 137 & BL skall, bort- sett från en del smärre avvikelser, ExL:s allmänna bestämmelser tillämpas även när fråga är om inlösen av mark enligt BL. Stadgandet i 5 % andra stycket BL slår fast att markägare inte har generell befo- genhet att använda sin mark för tätbebyg- gelse, utan att det i stället ligger i det all- männas hand att bestämma var och när tätbebyggelse får ske. Principen förutsät- ter att markägare generellt sett inte är be- rättigad till ersättning av det allmänna för de begränsningar i rådigheten över marken, som byggnadslagstiftningen medför. En motsatt ståndpunkt skulle innebära att det allmännas bestämmanderätt blev illusorisk. Markägare är således i princip inte berät- tigad till ersättning av det allmänna för att han på grund av det generella tätbebyg- gelseförbudet i 5 5 andra stycket BL, plan- läggning eller ett särskilt bebyggelseförbud hindras att använda sin mark till tätbebyg- gelse. Ersättning utgår i princip inte heller för planändringar, som innebär att bygg- nadsrätten minskas i förhållande till vad som tidigare gällt, exempelvis genom att hushöjden och antalet våningar minskas. Från den nu redovisade huvudregeln gör lagstiftningen, som redan antytts, vissa un- dantag genom regler av kompensativ inne- börd. Dessa undantag är i en del fall gans-

• Sida 196
•  Original

ka långtgående. Ibland hör man den me- ningen uttalas att undantagen är viktigare än huvudregeln. Av systematiska skäl och för att underlätta förståelsen av de tanke- gångar som ligger till grund för regelkom- plexet är det emellertid viktigt att hålla fast vid huvudregeln att ersättning inte ut- går. Framställningen återkommer senare till de särskilda kompensationsreglernas in- nebörd. Emellertid synes lämpligt att dess- förinnan söka något närmare analysera de verkningar själva huvudprincipen kan tän- kas få, när det gäller att i samband med expropriation bestämma ersättning för för- lust av markvärden.

I förhållande till den ordning som gällde före den 1 januari 1948 när BL trädde i kraft innebär principen om det allmännas bestämmanderätt i fråga om användning av mark för tätbebyggelse att markägare inte har kvar den frihet att exploatera sin mark för sådant ändamål som förelåg dess- förinnan. För den skada som markägaren förmenar sig ha lidit genom denna in- skränkning i dispositionsfriheten kan han enligt huvudregeln inte få någon ersättning av det allmänna. Detta gäller i princip va- re sig inskränkningen beror på att marken ännu inte planlagts, att gällande plan helt eller delvis förbjuder tätbebyggelse eller att särskilt tätbebyggelseförbud råder be- träffande marken. Inte heller kan han, för det fall att tätbebyggelse i och för sig är tillåten, få ut någon ersättning för att bygg- nadslagstiftningen eller planer och andra föreskrifter, som utfärdats med stöd därav hindrar honom från att utnyttja marken mera intensivt än förut exempelvis genom att öka våningsantalet eller genom att över- gå från ett användningssätt till ett annat. Dessa begränsningar i dispositionsfriheten är ägnade att, ofta rätt väsentligt, påverka värdet av marken och bör beaktas också i expropriativa sammanhang.

Av de nu angivna förhållandena kan emellertid inte dras den slutsatsen att sva- ret på frågan, huruvida och i vad mån er- sättning för tätbebyggelsevärde skall utgå i samband med expropriation och andra tvångsförvärv, skulle helt och hållet bero

på vad aktuella bebyggelsereglerande före- skrifter innehåller angående markutnyttjan- det. ExL:s ersättningsregler anger att er- sättningen skall motsvara fastighetens vär- de med hänsyn särskilt till ortens pris och fastighetens avkastning. Vanliga ekonomis- ka normer — vilka bl. a. innebär att all värdering är inriktad på framtida förhål- landen —- gör att markpriset vid frivilliga försäljningar framför allt bestäms av hur köpare och säljare bedömer den framtida lönsamheten av fastighetsinnehavet. I en- lighet härmed räknar man vid sådana för- säljningar inte bara med nu rådande plan- förhållanden utan också med möjligheten av att tätbebyggelse framdeles kan komma att tillåtas eller att en f.n. tillåten bygg- nadsrätt kan komma att ändras. Enligt nyssnämnda regler i ExL har man att an- lägga i stort sett motsvarande betraktelse- sätt, när det gäller att bestämma expropria- tionsersättning. (Här bortses t.v. från re- geln i 8 & ExL om att förändringar i vår- det, som beror på expropriationen eller ex- propriationsändamålets genomförande, inte skall beaktas.) Även om man sålunda vid expropriationsvärderingen har att — i en- lighet med den tidigare redovisade huvud- regeln — utgå från gällande plan och and- ra föreskrifter, som reglerar bebyggelserät- ten, är det således nödvändigt att i sam- manhanget beakta förefintliga välgrundade utsikter till ett framtida mera intensivt ut- nyttjande av marken.

Det är vidare tydligt att BLzs princip om det allmännas bestämmanderätt beträf— fande tätbebyggelse innefattar inte bara ut- sikt till framtida vinster utan också risk- moment, som seriösa köpare och säljare på fastighetsmarknaden inte kan underlåta att ta hänsyn till när de bestämmer mark- priset. Som lagrådet anmärkte (prop. 1947: 131 s. 366 f) vid sin granskning av försla- get till BL måste hänsyn tas till bl. a. ris- ken för att marken med hänsyn exempelvis till försvars-, samfärdsels- eller naturskydds- förhållanden inte kommer att få användas för tätbebyggelse eller att marken kommer att för längre eller kortare tid undantagas från sådan bebyggelse. Omfattningen av

• Sida 197
•  Original

den värdestegring som föranleds av utsik- ten att inte planlagd mark framdeles kom- mer att bli använd till tätbebyggelse bör enligt lagrådet därför bli relativt blygsam. När fråga är om mark som från sundhets- synpunkt eller annars från allmän synpunkt måste antagas aldrig kunna godtagas för tätbebyggelse bör, enligt vad lagrådet fram- höll, någon sådan värdestegring över hu- vud inte kunna uppkomma.

Kompensationsregler i BL

I det föregående har nämnts att BL inne- håller vissa bestämmelser av kompensativ innebörd, syftande till att bereda gottgö- relse åt markägare för vilken planläggning enligt BL medfört särskilt ogynnsamma verkningar i form av direkta förluster. Be- stämmelserna, vilka väsentligen grundats på billighetsskäl, är av två slag, dels såda- na som föreskriver skyldighet för samhäl- let att inlösa mark som blivit onyttig för ägaren, dels sådana som föreskriver pen- ningersättning utan samband med inlösen för skada, som uppkommit som en följd av samhällets åtgärder. Med tanke på för- hållandena i samband med övergången från äldre planlagstiftning till den i BL före- skrivna ordningen har vidare införts en be- stämmelse i BL om att hänsyn i viss om- fattning skall tas till förut etablerade vär- den.

Till en början skall här redogöras för de bestämmelser som går ut på kompensation åt markägare i form av inlösenskyldighet för kommun eller annan företrädare för det allmänna.

Under förarbetena till BL:s närmaste fö- regångare, 1931 års stadsplanelag, uttala- des att frågan om hur stads inlösningsskyl- dighet rätteligen borde bestämmas var en av de ömtåligaste och mest svårlösta inom stadsplanelagstiftningen. 1916 års kommit— té för revision av gällande bestämmelser an- gående stadsplan och tomtindelning hade framhållit att svaret inte stod att härleda ur enbart rättsliga grunder utan måste be- stämmas av vad som kunde finnas skäligt och billigt. När plan- och tomtindelning lades över en fastighet, medförde detta för

jordägaren såväl olägenheter som fördelar, de förra beroende därav att marken inte fick bebyggas med samma frihet som förut samt fördelarna härflytande ur det högre värde byggnadsmarken fick som tomtmark. Det gällde att finna en anordning, som rim- ligt och skäligt avvägde olägenheter och fördelar, så att jordägaren visserligen inte fick dras med olägenheter utan motsvaran- de fördelar men inte heller tillskyndades oförtjänt vinst på samhällets bekostnad.

Den avvägning i nyssnämnda hänseende som skedde vid tillkomsten av stadsplane- lagen innebar —— i korthet — att lösnings— plikt ålades staden beträffande mark, som enligt stadsplan eller stomplan (närmast motsvarande generalplan) inte fick använ- das för enskilt bebyggande, dock bara un— der den förutsättningen att markägaren till följd av planen inte kunde nyttja marken annat än på sätt, som stod i uppenbart miss- förhållande till markens värde. Dessutom föreskrevs att inlösningsplikt under vissa förutsättningar skulle gälla för staden be- träffande tomtdel, som ägaren inte kunde använda på annat sätt än som nämnts nyss.

Vid tillkomsten av BL övervägdes dessa frågor på nytt. Den allmänna utgångspunk- ten blev, som nämnts förut, att markägare skäligen bör finna sig i de inskränkningar i förfoganderätten till marken som följer av bestämmelserna i BL utan att förden- skull kunna påfordra inlösen eller göra an- språk på ersättning i annan form. Är mar- ken olämplig för tätbebyggelse, kan ägaren således inte få ersättning för att han för- vägras att tätbebygga marken. Vägrad dis- pens från det allmänna byggnadsförbud som råder intill dess planläggning skett medför inte ersättningsrätt, oavsett om marken i och för sig anses lämplig för tät- bebyggelse. Likaså är markägaren tvungen att utan gottgörelse rätta sig efter byggnads— föreskrifter i gällande planer med därtill hörande bestämmelser, liksom han också är tvungen att acceptera att byggnadsrät- ten inte kan fördelas lika alla markägare emellan.

I några fall föreligger emellertid, som

• Sida 198
•  Original

nyss har nämnts, även enligt BL kompen- sationsrätt för markägaren, antingen i den formen att han kan påfordra att samhället löser in marken eller i den formen att han kan kräva ersättning i pengar av samhäl- let för den skada som åsamkats honom ge- nom planläggningen. I princip har avväg- ningen mellan de skilda ersättningsformer- na skett så att inlösningsplikt föreskrivits i fall när marken över huvud taget inte kan utnyttjas på ett ekonomiskt någorlunda lön- samt sätt eller planläggningen annars med- fört mera avsevärda inskränkningar i för- foganderätten. Rätt till ersättning i pengar föreligger vid en del visserligen ingripande men dock mindre långtgående begränsning- ar i möjligheterna att ekonomiskt utnyttja marken samt vidare när det, såsom i fråga om byggnadsplan, inte är kommunen som har huvudmannaskapet för planens genom- förande.

Bestämmelser om skyldighet för stad att lösa mark, som på grund av fastställd ge- neralplan eller stadsplan inte får använ- das för enskilt bebyggande, finns i 21 och 48 åå BL. Sistnämnda paragraf reglerar dessutom stads lösningsplikt beträffande tomtdel. I 21 å är föreskrivet att staden är skyldig att lösa mark, som enligt fastställd generalplan skall användas för annat ända- mål än enskilt bebyggande, såvida markens ägare till följd av sådan planbestämmelse inte kan nyttja marken annat än på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. 48 å innehåller mot- svarande föreskrift i fråga om mark som enligt stadsplan skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande. Den i sist- nämnda paragraf föreskrivna lösningsplik- ten för stad beträffande tomtdel är utfor- mad helt i enlighet med stadsplanelagens motsvarande föreskrift. Den avser alltså det fall att ett år förflutit från det tomtindel- ning fastställdes samt förutsätter att ägaren då kan nyttja tomtdelen bara på sätt som står i uppenbart missförhållande till mar- kens värde. De nu refererade bestämmel- serna gäller på grund av hänvisning i 97 och 106 åå BL även beträffande annan kommun än stad.

Den i 21 och 48 åå BL föreskrivna lös- ningsplikten beträffande mark, som inte får användas för enskilt byggande, har mo- tiverats främst av förbudet att bygga på gatumark och därmed likställd mark. Be- stämmelserna tar emellertid sikte också på andra fall, när inskränkningarna i förfo- ganderätten är så betydande, att markäga- ren skäligen bör kunna fordra att marken löses. Under vissa förhållanden kan såle- des även exempelvis en bestämmelse om att marken skall användas till allmän bygg- nad, särskilt trafikområde, idrottsplats, fri- tidsområde e. d. medföra att kommunen blir skyldig att lösa marken. En förutsätt- ning är dock att marken undantagits från all enskild bebyggelse. Tillåts glesbebyggel- se — exempelvis för jordbrukets behov _ föreligger ej lösningsplikt. (Däremot kan en begränsning av rätten till glesbebyggelse enligt andra bestämmelser medföra ersätt- ningsplikt för samhället, varom närmare i det följande.)

Bestämmelser om inlösningsplikt finns vidare meddelade i 83 och 121 åå BL. Des- sa bestämmelser avser det fall att på grund av stadgandena i 81 å eller särskilt för- ordnande enligt 82 å speciella inskränk- ningar i förfoganderätten till mark förelig- ger med hänsyn till försvarets eller den ci- vila luftfartens intressen eller med hänsyn till intresset att skydda allmänheten för strålningsrisker från atomreaktor eller an- nan atomenergianläggning. Kan marken av sådan orsak inte användas för enskilt be- byggande och kan ägaren till följd därav nyttja marken bara på sätt som står i up- penbart missförhållande till markens tidi- gare värde är anläggningens ägare skyldig att lösa marken. Lösningsplikt för anlägg- ningens ägare inträder dock endast för det fall att lösningsplikt inte kan göras gäl- lande mot staden (kommunen) på grund- val av bestämmelserna i 21 och 48 åå m. fl. lagrum i BL om skyldighet att lösa mark inom område med fastställd generalplan eller stadsplan.

Inlösenskyldighet för stadsplanesamhäl— let kan också i ett annat fall föreligga av den orsaken att en stadsplan får påtagligt

• Sida 199
•  Original

oförmånliga verkningar för viss eller vissa markägare, nämligen enligt bestämmelser- na i 45 å tredje stycket BL. Detta lagrum handlar om s.k. villkorlig fastställelse av stadsplan. Enligt första stycket i paragra— fen kan Kungl. Maj:t medge stad att lösa mark som ingår i byggnadskvarter och inte är bebyggd i huvudsaklig överensstämmel- se med gällande plan, såvida det inte kan förväntas att planen blir genomförd inom skälig tid utan stadens ingripande (s.k. tomtexpropriation). Stadgandet i tredje stycket går ut på att Kungl. Maj:t, om det i samband med prövning av förslag till stadsplan befinns att inlösen av viss i pla— nen ingående mark bör ske enligt första stycket, skall kunna fastställa den nya pla- nen under villkor att inlösen kommer till stånd inom viss tid. Har staden inte löst in marken inom den bestämda tiden, för- faller beslutet om fastställelse av planen. Stadgandet syftar företrädesvis på den si- tuation, som föreligger när en ny plan kraftigt beskär den byggnadsrätt, som varit medgiven enligt förut gällande plan.

Bestämmelserna om inlösningsplikt kom- pletteras, som redan nämnts, av regler en— ligt vilka markägare i vissa fall kan påford- ra penningersättning för hinder i markut— nyttjandet till följd av bebyggelsereglering. Reglerna går således ut på ersättningsskyl— dighet för kommun eller annan för skada genom bebyggelsereglerande åtgärder.

En grupp av ersättningsregler grundas yt- terst på det förhållandet att rätten att ut- nyttja mark för glesbebyggelse i princip är fri, såvitt gäller områden som inte omfat- tas av detaljplan. Förbjuds all glesbebyg- gelse inom sådant omårde kan markägare, i enlighet med vad som tidigare anförts, un— der vissa omständigheter påkalla inlösen av marken. Om däremot bebyggelseförbu- det inte är totalt utan begränsat i så måtto att det avser endast viss glesbebyggelse, kan markägaren under vissa förutsättning— ar ha rätt till penningersättning för den skada som han lider genom förbudet. Be- stämmelser av denna innebörd finns i 22 och 97 åå BL. I dessa paragrafer är före- skrivet att, om mark enligt fastställd ge-

neralplan inte får användas för annan gles- bebyggelse än för jordbrukets och vissa där- med jämförliga behov och markägaren till följd därav kan nyttja marken bara på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, så är markägaren be- rättigad till ersättning av staden (kommu- nen) för den skada han därigenom lider. En motsvarande ersättningsrätt gäller också till förmån för nyttjanderättshavare och dem som innehar annan särskild rätt till marken, under förutsättning att rättighe- ten upplåtits innan planen fastställdes. Om bebyggelseförbudet är tidsbegränsat utgår ersättningen i form av årliga belopp men annars som ett engångsbelopp.

Också de förut berörda bestämmelserna i bl. a. 81 och 82 åå BL om inskränkning- ar i förfoganderätten till mark med hän- syn till försvarets rn. fl. intressen har kom- binerats med ersättningsregler. När in- skränkningen är så långtgående att marken över huvud inte kan användas för bebyg- gelse, föreligger som tidigare nämnts in- lösningsplikt under vissa i 83 å BL närma- re angivna förutsättningar. Om däremot bebyggelseförbudet inte är totalt men lik- väl innebär hinder för att vidtaga nybygg- nad eller annan åtgärd i den omfattning som annars skulle ha varit tillåten och markens ägare till följd därav kan nyttja marken bara på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är markägaren i stället berättigad till ersätt- ning av anläggningens ägare för skadan. Också i detta fall gäller ersättningsrätten även till förmån för nyttjanderättshavare m.fl. som fått sina rättigheter upplåtna in— nan inskränkningen i möjligheterna att använda marken inträdde. Bestämmelserna gäller både i stad och i landet i övrigt (83 och 121 åå BL).

I fråga om områden med byggnadsplan ankommer det på markägarna själva att genomföra planen. För byggande och un- derhåll av vägar och andra allmänna plat- ser skall finnas vägförening. Markägare kan i dessa fall inte framtvinga inlösen av mark, som blir onyttig för honom till följd av planbestämmelserna. Under vissa om-

• Sida 200
•  Original

ständigheter är han skyldig att upplåta mark till vägar och andra allmänna plat- ser utan ersättning (112 och 113 åå BL). I den mån sådan skyldighet inte föreligger är han emellertid enligt 116 å BL berätti- gad till ersättning för den skada som åsam- kas honom till följd av planbestämmelser— na, såvida dessa lett till att han bara kan använda marken på sätt som står i uppen- bart missförhållande till dess tidigare vär- de. Ersättningsskyldigheten vilar på kro- nan om marken är avsedd till allmän väg och annars på Vägföreningen. Bestämmel— sen i 116 å BL kompletteras av en före- skrift i 118 å BL, enligt vilken det i regel inte är tillåtet att i byggnadsplan mot mark- ägarens bestridande bestämma att mark skall användas för annat ändamål än till enskilt bebyggande, väg eller annan all- män plats, såvida inte markägaren i för- väg tillförsäkras ersättning för skada, som han lider genom att han till följd av pla— nen kan använda marken bara på sätt som står i uppenbart missförhållande till mar- kens värde. Föreskriften lämnar öppet vem som skall svara för ersättningen.

För fullständighetens skull bör också nämnas att en mera speciell ersättningsre— gel finns i 75 å BL för det fall att ett om- råde, som enligt stadsplan varit avsett till allmän samfärdsel efter stadsplaneändring blir helt eller delvis använt för annat än— damål eller också ändras till sitt höjdläge.

Bland ersättningsreglerna skall slutligen nämnas övergångsbestämmelsen i 162 å BL. Paragrafen gäller det fall att fråga är om lösnings- eller ersättningsplikt beträffande mark, som enligt BL eller föreskrift, som meddelats med stöd av BL, eller enligt mot- svarande äldre bestämmelser inte får tas i anspråk för enskild bebyggelse eller viss bebyggelse. Vid prövningen av sådan frå- ga skall enligt paragrafen värdet på mar- ken bestämmas med skälig hänsyn till det värde som marken när BL trädde i kraft, dvs. den 1 januari 1948, hade enligt dittills tillämpade grunder. Också det värde som då tillmättes marken för tätbebyggelse får alltså komma i betraktande.

Skilda uppfattningar om kompensationsreg- lernas innebörd På sätt framgår av den nu lämnade redo— görelsen skall frågan om samhället med anledning av planläggningsåtgärder är skyl- digt att lösa mark eller utge skadestånd i vissa fall bedömas på basis av en jämfö- relse mellan å ena sidan den möjlighet till markanvändning, som finns trots inskränk- ningarna genom planläggningen, och å and- ra sidan markens värde närmast före plan- läggningen (iltidigare värdet”). Så är för- hållandet beträffande de i 21 och 48 åå BL meddelade föreskrifterna om lösningsplikt beträffande mark som inte får användas för enskilt bebyggande och detsamma gäl- ler när fråga är om ersättningsplikt enligt 22 och 116 åå BL. En i stort sett motsva- rande reglering av förutsättningarna för lös- nings- och ersättningsplikt förekommer ock- så enligt 83 å BL för det fall att bebyggel- sehinder föreligger med hänsyn till försva— rets och därmed jämställda intressen. De nu angivna bestämmelserna innebär att in- te varje differens, hur obetydlig som helst, mellan markens tidigare och dess vid det aktuella tillfället konstaterade värde ger upphov till lösnings- eller ersättningsplikt. I författningstexten har, såsom förut nämnts, detta kommit till uttryck på så sätt att skyldighet för samhället att lösa marken eller utge ersättning för intrånget förklarats vara för handen bara i det fall att användningsmöjligheten står i uppen- bart missförhållande till det tidigare vär- det.

Regeln om avvägning mellan värde och möjlig användning är som redan an- tytts hämtad från 1931 års stadsplanelag. Den däri upptagna regeln (28 å) föreskrev lösningsplikt för stad beträffande mark, som enligt stomplan eller stadsplan inte fick användas för enskilt bebyggande. Så som regeln där var utformad skulle an— vändningsmöjligheten jämföras med det värde marken kunde anses ha, när frågan om lösningsskyldighet prövades, medan jämförelsen enligt BL:s regler skall ske med det ”tidigare” värdet, dvs. värdet när— mast före den tidpunkt, när inskränkning-

• Sida 201
•  Original

en i bebyggelserätten uppkom. Den sakliga ändring som alltså vidtogs i samband med tillkomsten av BL innebär att löseskilling- en skall bestämmas utan förhöjning med hänsyn till sådan värdestegring, som even— tuellt kan ha inträffat under tiden mellan planläggningen och prövningen av lösnings— eller ersättningsfrågan. Vid remissen till lagrådet av förslaget till BL anförde che- fen för justitiedepartementet (prop. 1947: 131 s. 221 f) härom att regeln i den då gällande stadsplanelagen kunde medföra att stad blev skyldig att lösa mark även utan att dess avkastningsvärde minskats på grund av sådan inskränkning i ägarens för- foganderätt som följde av planläggning och tomtindelning. Så kunde enligt departe- mentschefen exempelvis bli fallet om ett område, som i plan avsetts för annat än- damål än enskilt bebyggande, steg i värde till följd av att planen genomfördes beträf- fande närbelägen mark. Ägaren av områ- det torde då lätt kunna visa att avkast- ningen vid t.ex. jordbruksdrift stod i up— penbart missförhållande till det värde mar- ken skulle ha, om den fick tas i anspråk för byggnadsändamål. Stad kunde sålunda enligt dittills gällande bestämmelser på grund av värdestegring som helt eller till huvudsaklig del inträffat till följd av sta- dens egna åtgärder bli skyldig att lösa mark, som staden inte hade något behov av förrän i en framtid och som av ägaren alltjämt kunde utnyttjas på samma sätt som vid planens antagande eller på annat lika ekonomiskt sätt. Detta kunde, anför- de departementschefen vidare, inte vara skä- ligt. Frågan om lösningsskyldighet förelåg borde prövas med hänsyn till det värde som marken hade före planläggningen. De- partementschefen tillade emellertid att, om inlösningsplikten såsom han förordat gjor- des beroende av om mark kunde utnyttjas bara på sätt som stod i uppenbart missför- hållande till det värde marken hade vid ti- den för planens fastställande så inställde sig frågan om detta värde skulle bestäm- mas med utgångspunkt i penningvärdet vid planens fastställande eller det eventuellt ändrade penningvärdet vid den tidpunkt

när lösensumman fastställdes. Enligt depar- tementschefens mening borde det senare al- ternativet tillämpas, vilket innebar att med uttrycket markens värde avsågs det dåva- rande realvärdet. Motsvarande synpunkter anlades beträffande övriga här aktuella fall av lösnings- och ersättningsplikt (22, 83 och 116 åå BL).

Utöver kravet på en mera betydande dif- ferens mellan de båda jämförelsevärdena uppställer lagreglerna också den förutsätt- ningen för lösnings— eller ersättningsskyl- dighet att värdeminskningen skall ha upp- kommit som en följd av planläggningsåt- gärderna eller andra föreskrifter som reg- lerna tar sikte på. Har det ”tidigare” vär- det minskats av annan anledning, exempel- vis som en följd av att någon industri i närheten lagts ner, kan markägaren således inte enbart av sådan anledning kräva ska- destånd eller inlösen av marken.

Som framgår av lagtexten innebär reg- lerna om lösnings- och ersättningsplikt vi- dare att jämförelsen mellan tillåten använd- ning och tidigare värdet bara skall avse det område, beträffande vilket ett förbud gäller, men däremot inte annan mark i närheten. Att till den fastighet vari för- budsområdet ingår eventuellt hör annan mark i närheten, som lider intrång eller får nytta av förbudet, inverkar alltså inte när man gör jämförelsen. En annan sak är att man, när den trots förbudet möjliga an- vändningen av förbudsområdet skall be- stämmas, givetvis skall ta hänsyn bl.a. till ett sådant förhållande som att ägaren kan använda området tillsammans med annan mark.

Den bristande möjligheten att beakta be- byggelsehindrets återverkan i fråga om an- nan mark än själva förbudsområdet gör sig fullt ut gällande i de fall när frågan enbart gäller skadeersättning (22, 83 och 116 åå BL). I dessa fall kan ingen som helst hän- syn tas till nytta eller skada på annan mark än förbudsområdet. Gäller saken däremot lösningsplikt (21, 48 och 83 åå BL) kan, om sådan plikt konstateras vara för han- den, en viss hänsyn tas till sådana s.k. in- fluensvärden. Detta sammanhänger med

• Sida 202
•  Original

ExL:s regler om expropriationsersättning— en, som ju föreskriver dels att denna skall bestå av löseskilling, ersättning för skada och intrång på restfastighet samt ersätt- ning för personlig skada, dels att skada el- ler intrång på restfastighet skall ersättas bara i den mån den överstiger den nytta, som restfastigheten i annat hänseende kan få av expropriationen eller expropriations- företaget. Löseskillingen för förbudsområ- det lämnas alltså ograverad, men däremot kan nytta för restfastigheten avräknas på eventuell ersättning för intrång på samma fastighet. För fullständighetens skull bör emellertid i sammanhanget erinras om vis- sa andra möjligheter att tillgodogöra sig värdestegring på angränsande mark, som står samhället till buds enligt expropria- tions- och byggnadslagstiftningen. Bestäm- melserna i 1 å första stycket 16 ExL om expropriation för tätbebyggelse och för tomträttsupplåtelse liksom reglerna i 44 å BL om zonexpropriation erbjuder således möjlighet för samhället att genom tvångs— förvärv av mark tillförsäkra sig andel i bli- vande värdestegring, däribland sådan som uppkommer genom planläggningsåtgärder från det allmännas sida. Som i det följan- de skall ytterligare beröras finns dessutom i BL vissa regler om skyldighet för mark- ägare att utan ersättning avstå eller upp— låta mark till gata, väg eller annan allmän plats eller utge bidrag till samhällets kost- nader för att förvärva och ställa i ordning sådan mark. Även dessa bestämmelser vi- lar ytterst på tanken att det allmänna bör ha möjlighet att tillgodogöra sig sådan markvärdestegring, som föranletts av sam- hällets egna åtgärder. I praktiken torde det vidare förhålla sig så att, om ett område vid planläggning anses behöva tas undan från enskilt bebyggande och detta undan- tagande i sin tur återverkar på möjlighe- terna att använda intilliggande mark, så tas i regel också sådan mark med i planlägg- ningen, något som i sin tur ger samhället möjlighet att enligt nyssnämnda bestäm- melser i BL tillgodogöra sig åtminstone en del av värdestegringen på den intilliggande marken.

Förut har nämnts att regeln om avväg- ning mellan värde och möjlig användning såtillvida ändrades vid tillkomsten av BL att värdet skulle bedömas inte med hänsyn till de förhållanden som, oberoende av planläggningen (resp. övriga föreskrifter), råder vid prövningen av inlösnings- eller ersättningstillfället utan med hänsyn till förhållandena närmast före planläggningen (resp. vid den tidpunkt, när skyldigheten att ta hänsyn till försvarets och därmed jämställda intressen inträdde). Också i ett annat avseende torde emellertid regelns in- nebörd ha ändrats i samband med till- komsten av BL. Vad som åsyftas här är närmare bestämt den verkan som bestäm- melsen i 5 å andra stycket BL kan tänkas ha fått på värdeuppskattningen vid jämfö- relsen. Som framhållits tidigare innebar till- komsten av den princip, som nämnda be- stämmelse ger uttryck för, att den frihet att exploatera mark för tätbebyggelse som förelåg enligt äldre lagstiftning upphörde, och att det i stället lades i det allmännas hand att avgöra var tätbebyggelse skulle få ske. I principen ligger också att mark- ägare i regel inte har rätt till ersättning av det allmänna för att han hindras använda sin mark till tätbebyggelse. Det har redan tidigare betonats att detta i sin tur måste få återverkningar på markvärdet. Härav följer också att införandet av denna prin— cip i byggnadslagstiftningen inte kan ha undgått att i och för sig återverka på inne— börden av bestämmelserna om lösnings- och ersättningsplikt. Beträffande frågan om i vilken utsträckning den påverkar värde- bedömningen enligt såväl dessa regler som vid expropriation i allmänhet råder emel- lertid i vissa hänseenden oklarhet. Denna oklarhet hänger i sin tur samman med de inbördes delvis motstridande uttalanden, som gjordes av föredragande departements- chefen och lagrådet i samband med till- komsten av BL. När förslaget till BL re- mitterades till lagrådet gjorde departements- chefen sålunda vissa uttalanden (prop. 1947: 131 s. 157) som närmast tydde på den uppfattningen att principen skulle få så långtgående konsekvenser i fråga om vår-

• Sida 203
•  Original

deuppskattningen, att tätbebyggelsevärden i regel inte skulle kunna anses föreligga an- nat än om de kunde grundas på föreskrif- ter i gällande planer. Lagrådet (prop. 1947: 131 s. 366 f) anmärkte emellertid — under hänvisning till ExL:s allmänna vär- deringsprinciper — att den värderingsprin- cip, åt vilken 5 å gav uttryck, knappast kunde godtagas, för såvitt den kom att stå i strid med gängse ekonomiska normer för uppskattning av fastighetsvärden på den allmänna marknaden. Dessa innebar näm- ligen bl.a. att förväntningar om framtida möjligheter till utnyttjande för tätbebyg- gelseändamål liksom förmodanden i mot- satt riktning, togs med i bilden och otvi- velaktigt inverkade på markpriset, oavsett om de ägde stöd i gällande bebyggelsereg- lerande föreskrifter eller inte. Vad lagrådet anförde i denna del föranledde i sin tur endast det uttalandet från departements- chefens sida (prop. 1947:131 s. 402) att han vid remissen till lagrådet inte ansett sig böra lägga fram något förslag till bestäm- melser angående den närmare regleringen av de värderingsfrågor som lagrådet berört, eftersom han förutsatte att dessa frågor skulle komma att tas upp i samband med pågående revision av expropriationslagstift- ningen, dvs. den revision som utmynnade i 1949 års ändringar i ExL. Departements- chefen tog alltså inte ståndpunkt till den tolkning av 5 å andra stycket BL som lag— rådet gav uttryck åt, och vad som senare förekom i samband med 1949 års ändring- ar i ExL var inte heller ägnat att skapa full klarhet i frågorna.

De nu angivna förhållandena har lett till att vissa meningsskiljaktigheter råder i fråga om markägares rätt till gottgörelse för tätbebyggelsevärden. Vad särskilt be- träffar de nu aktuella reglerna om lösnings- och ersättningsplikt får detta tolkningspro- blem sin givna betydelse när det gäller att avgöra vad som skall anses ha utgjort fas— tighetens ”tidigare” värde. Närmare be- stämt gäller frågan i vilken omfattning man, när det tidigare värdet skall bestäm— mas, däri får inräkna spekulativa förvänt- ningsvärden, dvs. värden som förutsätter

att det före uppkomsten av det aktuella bebyggelsehindret fanns utsikter till att tät- bebyggelse skulle komma att bli tillåten i en framtid eller att en redan tidigare tillå— ten bebyggelserätt skulle komma att ökas framdeles. Såtillvida torde enighet råda att ersättning för tätbebyggelsevärde inte an— ses kunna komma i fråga beträffande mark, som från sundhetssynpunkt eller med hänsyn till kommunikationer, vatten— försörjning eller avlopp eller eljest från allmän synpunkt inte är lämpade för tät- bebyggelse. Vad åter beträffar principerna för ersättning i andra fall när mark enligt plan eller särskilda föreskrifter inte alls får bebyggas eller inte får användas för sådan enskild bebyggelse, som är att hän- föra till tätbebyggelse, har meningarna i viss mån brutit sig.

Enligt en meningsriktning skall det tidi- gare värdet i sådana situationer bestäm— mas utan hänsynstagande till eventuella s.k. spekulativa förväntningsvärden. Bak- om denna uppfattning ligger tanken att dessa värden fallit bort i och med att det enligt BL:s föreskrifter blivit bestämt att marken inte får bebyggas och att hänsyn inte får tas till att markägaren eventuellt skulle kunna bereda sig ytterligare förtjäns- ter genom att utnyttja marken på ett otillå- tet sätt. Från denna huvudregel görs emel- lertid i enlighet med 162 å BL undantag för det fall att fråga är om tätbebyggelse- värde som uppkommit före den 1 januari 1948, dvs. medan exploateringsrätten ännu var fri. En annan fråga gäller gator, torg och andra allmänna platser av mindre om- fattning, exempelvis mindre parker o.d. Dessa anses från värderingssynpunkt böra betraktas såsom ingående i det område, som avses för tätbebyggelse, på så sätt att värdet bestäms med beaktande av even- tuella spekulativa förväntningsvärden, som uppkommit före byggnadsförbudet.

Enligt en annan meningsriktning bör det tidigare värdet alltid — och således obe- roende av om förbudsområdet är av större eller mindre omfattning bestämmas un- der hänsynstagande till sådana spekulativa förväntningsvärden, som slagit igenom i

• Sida 204
•  Original

Som nämnts förut avses med det ”tidi- gare” värdet markens realvärde närmast före planläggningen. Har penningvärdet förändrats under tiden mellan planlägg- ningen och prövningen av lösnings- eller ersättningsanspråket, skall alltså en fram- räkning ske med hänsyn till denna föränd- ring.

Markutredningen anvisade på sin tid en särskild metod för beräkning av realvärdet (SOU 1948: 4). Några invändningar mot denna metod gjordes inte i 1949 års lag- stiftningsärende och den synes också, om än med förordande av vissa komplettering- ar till densamma, ha godtagits i rättspraxis. Metoden innebär att man vid beräkningen av markvärdet utgår från den bebyggelse- möjlighet som förelåg närmast före plan- läggningen och som då konstituerade mark- värdet. Man har sedan att uppskatta det markvärde som denna bebyggelsemöjlighet kan anses leda till vid inlösnings- (ersätt- nings-) tillfället och under då rådande för- hållanden. Ersättningen skall bestämmas till detta värde, vilket innebär att markägaren får ersättning för det värde rätten att upp- föra viss bebyggelse vid viss tid på viss be- stämd plats hade i allmänna marknaden vid inlösningstillfället. Ersättningen repre- senterar alltså ett oförändrat realvärde ba- serat på en viss bebyggelsemöjlighet eller, annorlunda uttryckt, ett realvärde räknat i tillåten bebyggelse i stället för — såsom vid omräkning efter ett allmänt levnads- kostnadsindex — i ett genomsnitt av all- männa nyttigheter. —— På sistone har dock i rättspraxis framträtt en tendens att för- enkla beräkningen genom att anknyta den till konsumentprisindex.

I fråga om själva förutsättningarna för inlösnings- eller ersättningsplikt enligt de nu behandlade lagrummen är slutligen att nämna att frågan om sådan plikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning som gällde vid tiden för planändringen (resp. vid den tid när skyldighet uppkom att ta hänsyn till försvarets och därmed jämställda intressen). Ändringar i fastig- hetsindelningen efter denna tidpunkt får

beaktas bara om de skett för planens ge- nomförande.

Om det vid prövning efter de nu angiv- na principerna konstateras att förutsätt- ningarna för lösningsplikt uppkommit, kommer löseskillingen i regel att motsvara ”tidigare” värdet. Vid sidan härav kan, som framhållits förut, ersättning komma att ut- gå för skada och intrång på restfastighet (efter avräkning i förekommande fall av nytta för restfastigheten) samt för person- lig skada. Gäller frågan i stället ersättnings- plikt, kommer skadeståndet efter liknande grunder i regel att bestämmas till ett be- lopp, som motsvarar mellanskillnaden mel- lan det ”tidigare” värdet och det värde, som marken kan anses äga med de använd- ningsmöjligheter, som föreligger vid inlös- ningstillfället.

Den förut omnämnda regeln om lös- ningsplikt i samband med villkorlig fast- ställelse av stadsplan (45 å BL) synes myc— ket sällan ha tillämpats i praxis. Detta ute- sluter givetvis inte att den kan ha en vä- sentlig indirekt betydelse på så sätt att för- värven genomförs på frivillig väg innan planen fastställs. Något uttalande om rätts- praxis” inställning till frågan om vilka er- sättningsprinciper som skall komma till an- vändning i dessa fall kan därför inte gö- ras. Syftet med lagregeln synes emellertid närmast tala för att lösesumman skall be- räknas med utgångspunkt i de planförhål- landen som gällde närmast före den vill- korliga planfastställelsen.

Vad slutligen beträffar ersättningsregeln i 162 å BL, vilken ju tar sikte på övergångs- vis rådande förhållanden, torde det stå klart att denna regel måste komma att få allt mindre betydelse ju längre tid som förfly- ter från BL:s ikraftträdande, dvs. från den 1 januari 1948. Regeln torde främst kom- ma till användning vid inlösen av gatu- mark, parker o.d., när planläggning skett före nämnda datum. Härvid kan en till- lämpning av markutredningens ovanberör- da metod för realvärdeberäkning komma att aktualiseras, varvid utgångspunkten blir det värde som förelåg vid årsskiftet 1947/ 1948. Anmärkas bör emellertid att lagrum-

• Sida 205
•  Original

met inte föreskriver att tätbebyggelsevärdet vid nämnda tid ovillkorligen skall ersättas. Det anges bara att skälig hänsyn skall tas till det värde marken då ansågs ha enligt dittills tillämpade grunder.

Regler om bidragsskyldighe! m.m. för markägare

Bland de regler i byggnadslagstiftningen, som är ägnade att inverka på bedömandet av ersättningsfrågor vid expropriation, in- går också de som i ett eller annat avseende pålägger markägaren skyldighet att utan ersättning avstå mark eller på annat sätt bidraga till kostnaderna för plangenomfö- randet.

Till denna grupp av regler hör bestäm- melserna i 56—66 åå BL, som föreskriver skyldighet för markägare att under vissa förutsättningar ersätta värdet av viss gatu- mark framför sin tomt. Värdet av marken skall härvid uppskattas i enlighet med van- liga regler varvid dock hänsyn inte får tas till kostnad, som kommunen kan ha haft för att ställa i ordning marken. Ersättning- en skall beräknas efter medelvärdet av all gatumark framför tomten. Viss jämkning av ersättningsskyldigheten kan ske om för- delen av gatan inte svarar mot full ersätt- ningsskyldighet. Nämnas bör att om tomt är belägen vid torg, park eller annan all- män plats, marken framför tomten intill viss bredd anses som gata.

Enligt bestämmelserna i 67—69 åå BL kan markägare vidare med stöd av lokala föreskrifter få sig pålagd skyldighet att bi- draga till kostnaderna för att ställa i ord- ning gata (ersättning för gatubyggnadskost- nad).

70—73 åå BL innehåller bestämmelser med tanke på det fall att stadsplan läggs över område i en ägares hand. På ansökan av kommunen kan Kungl. Maj:t i sådant fall förordna att mark som för områdets ändamålsenliga användning behövs till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad skall utan ersättning tillfalla kom- munen. Sådant förordnande får meddelas endast om det prövas skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan väntas få av pla—

nens genomförande och till övriga omstän- digheter. Om det prövas skäligt kan Kungl. Maj:t härvid också föreskriva att ägaren skall vara skyldig bekosta anläggning av gator och anordningar för vattenförsörj- ning och avlopp inom området. Anmärkas bör att kommunerna med stöd av de nu redovisade bestämmelserna vanligen träf- far särskilda avtal —— s.k. stadsplaneavtal — med vederbörande markägare om den— nes skyldigheter i angivna hänseenden i samband med förestående markexploate- ring. — I den mån expropriation äger rum innan planläggning skett kan det givetvis bli aktuellt för domstolen att vid ersätt— ningsprövningen uppmärksamma också frå- gan om markägares skyldigheter i de avse- enden som nu nämnts, eftersom dessa skyl- digheter helt naturligt påverkar markvärdet och reducerar ersättningen.

Rättspraxis utvisar också exempel på att domstolarna företagit en ”hypotetisk" pröv- ning av det slag, som enligt bestämmelser- na i 70—73 åå BL ankommer på Kungl. Maj:t.

Beträffande markägares skyldighet att inom byggnadsplan avstå eller upplåta mark till väg eller annan allmän plats finns vissa bestämmelser meddelade i 112—113 åå BL.

5.6.4 Utredningen: Allmänna synpunkter på gällande regler

Den kritik som även efter 1949 års reform riktats mot gällande regler om värdering av mark inom områden, vilka tagits i an- språk eller förväntas komma att inom kort tagas i anspråk för tätbebyggelse, går främst ut på att reglerna inte är ägnade att hålla tillbaka de tendenser till spekula- tion i stigande markpriser, som ibland framträder inom dessa områden, utan sna- rare är ägnade att underblåsa sådana ten— denser.

Inom områden som företer en i övrigt lugn prisutveckling, förekommer det stund- om att en exploatör försäkrar sig om ett större råmarksområde genom att överbeta- la marken, ibland mycket kraftigt. Han handlar härvid under antagandet att mar-

• Sida 206
•  Original

ken inte kommer att frånhändas honom till lägre pris än det han betalat. Redan ett fåtal sådana markförsäljningar kan på kort tid driva upp markpriserna till en nivå, vid vilken det blir orealistiskt att planlägga an- nat än för ett alltför hårt utnyttjande av marken.

Visserligen utgör kommunernas stads- planemonopol ett korrektiv mot spekula- tioner i blivande markvärdestegring. Erfa- renheten visar dock att planmyndigheter- nas möjligheter i praktiken inte alltid är tillräckliga. Uppdrivna markpriser medver- kar till att kommunen antager och länssty- relsen fastställer mindre goda stadsplaner med hårdare exploatering än som eljest skulle ha godtagits.

Mot konsekvenserna av onödiga mark- värdestegringar kan inte heller förköpsla- gen utnyttjas; den innebär ju tvärtom att kommunen accepterar det mellan säljaren och köparen överenskomna priset även om detta avsevärt överstiger gängse marknads- värde. För dylika fall behövs det komple- mentet att kommunen kan begära expro- priation och att expropriationslagens reg- ler är sådana att överpris utöver den gäng- se prisnivån inte godtages.

Såsom förut framhållits bör expropria- tionsrättens värderingsregler även i fort- sättningen bygga på den principen att ex- propriatens förmögenhetsställning inte skall rubbas genom expropriationen. Det har emellertid också framhållits att detta inte alls betyder att det pris, som expropriaten erlagt för egendomen, skall vara vägledan- de Vid värderingen. Huruvida expropriaten vid sitt förvärv gjort en god eller dålig af- fär bör inte inverka vid domstolens värde- ring. Den omständigheten att expropria— tionsersättningen bestäms till högre eller lägre belopp än vad markägaren erlagt så- som köpeskilling kan visserligen, ytligt sett, framstå som ett avsteg från regeln att hans förmögenhetsställning skall lämnas orub- bad. Avsteget är emellertid endast sken- bart.

I enlighet med de här anförda tanke- gångarna bör de expropriationsrättsliga reglerna utformas och tillämpas så att ex-

propriationsinstitutet tjänar som en varning till dem, vilka i spekulativt syfte förvärvar mark till överpris. Den som med stöd av alltför optimistiska exploateringskalkyler köpt mark till högt pris måste riskera att expropriationsersättningen blir lägre, kanske mycket lägre än det pris han betalat. Han har då gjort en dålig affär, men det för honom mindre tillfredsställande resultatet beror inte på expropriationen utan på överbetalningen vid köpet. Expropriationen i och för sig har inte rubbat hans reella förmögenhetsställning.

Om det sålunda vid värderingen bör bort- ses från fall av klara överpris, är det givet- vis inte heller motiverat att ta hänsyn till rena underpriser, där sådana förekommer.

På senare tid har förekommit vissa dom- stolsavgöranden som går ut på att hänsyn inte tas till de priser, som förekommit då vederbörande kommun stått som säljare el- ler köpare. Denna praxis kan måhända för- svaras, i den mån den endast går ut på att man bortser från enstaka fall av extrem prissättning. Ett helt annat blir emellertid förhållandet om en kommun under en längre tid drivit en aktiv markpolitik, som fått till resultat att man i huvudsak lyckats hålla markvärdestegringen tillbaka och sta- bilisera prisnivån. Att i en sådan situation bortse från de kommunala markaffärerna innebär att man arbetar med en fiktiv pris- nivå i stället för den verkliga och står i allt fall inte i överensstämmelse med de här anförda tankegångarna. Resultatet av en sådan värdering kommer dessutom att stå i flagrant strid mot de strävanden som sedan länge behärskat den statliga och kommunala planläggnings- och markpoliti- ken.

I utredningsuppdraget ingår att under- söka i vad mån expropriationsinstitutet kan bidraga till att lösa den oförtjänta mark- värdestegringens problem. I detta syfte har i kapitlet om expropriationsändamålen framlagts förslag till lagregler som möjlig- gör expropriation i fall då samhällsut- vecklingen skapar en sådan värdestegring. Minst lika angeläget är emellertid att ex- propriationslagens värderingsregler utfor-

• Sida 207
•  Original

mas så att de icke gynnar utan tvärtom motverkar oskälig markvärdestegring.

Sammanfattningsvis har vi alltså funnit, att expropriationsersättningen bör, liksom nu, bestämmas så att den bibehåller ex- propriaten i orubbad förmögenhetsställ- ning, att emellertid ett markpris, som grun- dats endast på förväntningar om framtida exploateringsmöjligheter, ofta inte utgör någon faktisk tillgång, att domstolarna av bl.a. denna orsak inte bör vid expropria- tionsersättningarnas bestämmande ta hän- syn till dylika överpris, liksom inte heller till enstaka underpris, samt att där kom- munernas markpolitiska åtgärder lett till uppkomsten av en stabiliserad prisnivå, denna inte bör förkastas som jämförelse- material utan tvärtom tillerkännas avgö- rande betydelse vid bestämmande av ex- propriationsersättning.

Framställningen övergår nu till att be- handla de särskilda värderingsregler, som finns upptagna i BL.

Den förut lämnade redogörelsen för värderingsreglerna i BL visar, att systemet är komplicerat och att oklarhet i flera hän- seenden råder om reglernas rätta innebörd. Detta är i och för sig tillräckligt för att motivera en översyn. Av särskilt intresse är härvid att undersöka om själva värde- ringsreglerna möjligen är ägnade att i hö- jande eller sänkande riktning påverka pris- sättningen på mark inom områden, där mera omfattande expropriationer kan för- väntas äga rum. En annan huvuduppgift måste bli att undersöka sambandet mellan de expropriationsrättsliga värderingsregler- na och de i BL upptagna reglerna om kompensation till markägare, vilka till följd av planläggning hindras att utnyttja sin mark på sätt som tidigare varit möjligt.

5.6.5 Utredningen: Synpunkter på värderingsregeln i 5 å BL

I motiven till BL är i flera olika samman- han angivet att den i lagens 5 å uttryckta principen att mark skall vara detaljplan- lagd för att få användas till tätbebyggelse är avsedd att tolkas som en värderingsre—

gel. Visserligen innefattar den inte efter or— dalagen någon föreskrift om vad som skall iakttagas i samband med expropriation. Den omständigheten att BL inte annat än i några speciella fall innehåller regler om kompensation åt markägare som förhind- ras att använda sin mark till tätbebyggelse bör emellertid förstås så att ersättning inte skall utgå annat än i dessa fall. Härav an- ses i sin tur följa en viss begränsning av rätten till ersättning för tätbebyggelsevär- den i samband med expropriation. Hur långt begränsningen sträcker sig är —— så- som tidigare framhållits — inte i alla hän- seenden fullt klart.

Emellertid föreligger en väsentlig skill- nad mellan förhållandena före planlägg- ning och förhållandena efter densamma. Det må vara att utsikten till mera intensiv bebyggelse i en ort, t. ex. i grannskapet av en expansiv tätort, helt allmänt verkar hö- jande på prisnivån. Innan detaljplan kom- mit till stånd måste dock i allmänhet oviss- het råda beträffande flera väsentliga frå- gor. En enskild markägare kan i regel inte bestämt säga, vilka områden som främst skall komma i fråga för detaljplanlägg- ning, när detaljplanläggningen skall kom- ma till stånd och hur planen kommer att utformas. Innan säker kännedom vunnits härom, kan värdet inte lokaliseras till visst eller vissa särskilda områden. När det blir klarlagt att bebyggelsen kommer att loka- liseras till viss plats, är det troligt att mark- värdena på denna plats undergår en rätt betydande höjning, medan kanske Värdena inom andra områden, som kunde ha kom- mit ifråga, går tillbaka i motsvarande mån eller åtminstone tillfälligt stagnerar. När planläggningsverksamheten fortskridit så långt att tidpunkten för planens fastställel- se kan förutses med någorlunda stor så- kerhet, torde värdena differentieras ytter- ligare. Så snart ett utarbetat planförslag föreligger, lokaliserar sig värdena till de områden som enligt förslaget är avsedda för mera intensivt utnyttjande, framför allt till områden avsedda för enskilt bebyggan- de, medan däremot värdena på andra om- råden säkerligen minskar. Själva faststäl-

• Sida 208
•  Original

lelsen kan medföra ytterligare verkan i samma riktning.

Den här antydda utvecklingen kan ofta tydligt avläsas i priserna för mark, som går i köp tiden närmast före en planlägg- ning och kommer alltså fram vid en un- dersökning av ortsprismaterialet. Och även om några försäljningar inte har kommit till stånd under tiden närmast före planens fastställande är själva företeelsen så väl- _känd att expropriationsdomstolarna säker- ligen ändå tar hänsyn till möjligheten att vid försäljning utvinna det högre pris som utsikten till tätbebyggelse representerar.

Sedan det alltså konstaterats att redan utsikten till framtida detaljplanläggning och därav följande rätt att tätbebygga marken regelmässigt medför en höjning av mark- priserna, vill man gärna ställa sig frågan, om en sådan prisutveckling är nödvändig eller om det är möjligt att vidtaga åtgärder som motverkar tendensen.

Redan i avsnittet om expropriationsän- damålen har utvecklats att det från kom— muners och andra exproprianters sida är ett starkt intresse att vid behov kunna ex- propriera på ett så tidigt stadium som möj- ligt, helst innan det blivit allmänt känt att området är aktuellt för planläggning och i varje fall innan detaljplan utarbetats. Om så sker finns uppenbarligen goda utsikter att förvärva marken till bättre pris än om expropriation äger rum vid en senare tid- punkt. Vad här sagts om expropriation är givetvis tillämpligt också när kommunen förvärvar mark genom frivilliga överlåtelser eller genom förköp.

Med det här nämnda fallet att markför- värven sker i god tid före planläggningen kan lämpligen jämföras det fall att plan- läggning sker utan föregående markförvärv från kommunens sida men kommunen ut- talat sin avsikt att förvärva marken. Om man teoretiskt tänker sig att de expropria- tionsrättsliga lagreglerna medgav ersättning endast efter en restriktiv norm, t. ex. ersätt- ning utan några som helst hänsyn till tätbe- byggelsevärde, blev det säkerligen praktiskt omöjligt för markägarna att få ut högre pris för marken vid försäljning till enskild per-

son. Om man å andra sidan tänker sig att ersättningsreglerna vore mycket generösa, t. ex. så att ersättning utgår för fulla tätbe- byggelsevärdet med viss förhöjning, skulle markpriserna säkerligen stiga till åtminstone i det närmaste samma nivå. I de här tänkta teoretiska fallen skulle alltså prisbildningen i fria marknaden komma att rätta sig efter vad som betalas vid expropriation. Situa— tionen skulle alltså bli den omvända mot vad man är van att tänka sig, nämligen att expropriationsersättningen rättar sig ef- ter vad som betalas i fria marknaden.

De anförda exemplen visar att en viss växelverkan föreligger mellan prisbildning- en på mark, avsedd för tätbebyggelse, och reglerna om ersättning i samband med ex- propriation. Även om ersättningsreglerna i princip utformas så att ersättningen skall bestämmas efter priset på fastighetsmark- naden, lär prisbildingen i fall, då exprop- riation framstår som det sannolika, inte kunna undgå att ta intryck härav, så att marknadspriserna i själva verket avspeglar förväntningarna på den blivande expropria— tionsersättningen. Inom en ort där exploate- ring regelmässigt sker annorledes än genom kommunens försorg, blir återverkningarna på fastighetsmarknaden av expropriations- rättens ersättningsregler och det sätt, varpå dessa regler tillämpas av domstolarna, för- modligen ringa eller ingen. Men i en ort, där exploatering regelmässigt sker genom kommunens försorg och den ”fria” sektorn av exploateringsverksamheten är av förhål- landevis mindre omfattning, kan ersätt- ningsreglernas reflexverkan bli av mycket stor, kanske avgörande betydelse för pris- bildningen.

Företeelsen ger inte sällan upphov till ett besvärligt dilemma för expropriationsdom- stolarna. I första hand söker man jämfö- relseobjekten för bestämmande av mark- nadspriset från den ”fria” sektorn. Om kommunen — såsom fallet numera ofta är — driver en mycket aktiv markpolitik, kan det emellertid visa sig svårt att finna några representativa jämförelseobjekt, om vilka man kan säga sig att möjligheten till ex- propriation inte ens i någon mån inverkar

• Sida 209
•  Original

på prissättningen. Och om det visar sig möjligt att finna sådana jämförelseobjekt, uppstår frågan, om dessa verkligen kan an- ses representativa för prisbildningen inom kommunen, eftersom man ju vet att mark— anskaffning och exploatering till ojämför- ligt största delen sker i annan ordning.

Någon helt enhetlig handlingslinje från domstolarnas sida kan knappast skönjas i det förefintliga domsmaterialet. Ett flertal fall kan påvisas, när domstolar underkänt av parterna åberopade jämförelseförsälj- ningar med den motiveringen att försälj- ningarna skett under expropriationshot el- ler genom förlikningar. Å andra sidan finns rätt tydliga tecken på att domstolarna är benägna att i princip acceptera en mark- prisnivå, som rönt inflytande av en från kommunens sida bedriven aktiv markpoli- tik. I några fall har dock domstolarna avvi- sat kommunala förvärv såsom inte repre- sentativa för fri prisbildning på orten eme- dan kommunen haft en dominerande ställ- ning på fastighetsmarknaden.

Vad som nyss anförts om den växelver- kan som råder mellan marknadspriser och expropriationsrättsliga värderingsregler le- der helt allmänt till den slutsatsen att det inte är teoretiskt omöjligt att genom en frikostig eller restriktiv utformning av vär— deringsreglerna påverka också marknads- priserna under förutsättning att kommu- nerna driver en markpolitik, som gör kom- munala markförvärv genom expropriation till en faktor att allvarligt räkna med vid bedömande av en fastighets framtidsvärde.

I det föregående har uttalats den åsikten att löseskilling och ersättning för fastig- hetsintrång bör bestämmas med hänsyn till fastighetens marknadsvärde. En sådan vär- deringsregel kan betecknas som ”neutral” i den meningen att man vid värderingen strä- var att efterlikna prisbildningen i allmänna marknaden. Att medvetet värdera lägre vo- re att beröva fastighetsägaren ett värde, som han faktiskt har, och att förvandla exprop- riationen till konfiskation. Att ha regler som medför en mera frikostig värdering än nu nämnts vore emellertid lika betänkligt med hänsyn till reglernas återverkan på prisbild-

ningen i fall då expropriation framstår som sannolik.

Principen att värdet bör bestämmas ef- ter den faktiskt föreliggande situationen in- nebär bl.a. att försäljningar som skett t. ex. under expropriationshot inte kan avvisas som jämförelseobjekt vid fastställande av marknadsvärdet. Vidare fordrar en konse- kvent tillämpning av principen att domsto- len vid värdebestämningen inte ser bort från några av de inskränkningar i mark- ägarens befogenheter, som följer av bygg- nadslagstiftningen, liksom domstolen givet- vis har att beakta de möjligheter att ra- tionellt utnyttja marken, vilka skapas genom denna lagstiftning. Den inverkan en aktiv kommunal markförvärvspolitik —— även när den innefattar en mer eller mindre långtgå- ende dominans på fastighetsmarknaden — har haft på markpriserna i orten bör natur- ligen beaktas vid den expropriativa värde- ringen.

I det följande kommer att närmare un- dersökas vilken verkan värderingsregeln i 5 å BL i vissa praktiska fall kan antagas medföra på prisläget i allmänna markna- den. Särskilt kommer att beaktas de fall då reglerna i BL innebär att värdering skall ske efter annan norm än det aktuella mark- nadsvärdet, dvs. inte är neutrala i nyss an- given mening.

5.6.6 Utredningen: Synpunkter på gällande regler om värdering av mark som i detalj- plan avsetts för enskilt bebyggande resp. för andra ändamål

Det har förut framhållits att priset i all- männa marknaden på mark inom de delar av ett planområde som är avsedda för en- skilt bebyggande normalt rättar sig efter den medgivna bebyggelserätten. I enlighet härmed brukar vid expropriation löseskil- lingen för sådan mark regelmässigt bestäm- mas i viss relation till den medgivna maxi- mala bebyggelserätten och till belägenhe- ten, om inte särskilda omständigheter, t. ex. förefintlig värdefull bebyggelse, föranleder att annan beräkningsgrund bör tillämpas.

• Sida 210
•  Original

Vad däremot angår sådan mark som en- ligt planen inte får användas för enskilt bebyggande är förhållandena helt andra.

Som exempel kan nämnas mark som en- ligt en nyligen antagen plan skall använ- das till gata. Innan innehållet i planen blev känt, skulle vid en frivillig försäljning detta markområde säkerligen ha betingat samma pris som annan i planen ingående mark, närmare bestämt det förväntningsvärde som berodde på utsikten att tätbebyggelse skulle komma att tillåtas. Efter denna tidpunkt och i varje fall när planen blivit fastställd är ett sådant användningssätt för överskådlig tid uteslutet. Marken får över huvud taget inte bebyggas annat än möjligen högst tillfälligt efter dispens. Däremot utgör själva planen i allmänhet inte något hinder för att marken tills vidare används för samma ändamål som tidigare, t. ex. för jordbruk, såsom trädgård, upplagsplats etc. Är marken redan bebyggd, utgör planen inte heller hinder för att bygg- naden kvarstår så länge den kan vidmakt— hållas genom underhållsåtgärder. Man mås- te emellertid räkna med att det endast är en tidsfråga när kommunen kommer att ex- propriera marken. Om marken utbjuds till försäljning i allmänna marknaden lär högre pris inte kunna erhållas än som motsvarar den nytta köparen kan göra sig av marken under dessa förutsättningar, dvs. värdet av brukningsrätten fram till expropriationen och den blivande expropriationsersättning- en. Om köparen inte till följd av värderings- reglernas konstruktion har anledning räkna med att marken vare sig över— eller under— värderas vid expropriationen, kan han helt bortse från denna vid beräkningen och ute- slutande inrikta sig på värdet av det fortsat- ta nyttjandet. Detta innebär att marken måste antagas helt sakna tätbebyggelsevär— de, bortsett från den i allmänhet mycket av- lägsna möjligheten av en blivande plan- ändring som medför att marken hänförs till tomtmark.

Det nu förda resonemanget är i princip tillämpligt på all mark som vid första plan- läggning avses för annat ändamål än en- skilt bebyggande. Resultatet blir sålunda detsamma, vare sig man som exempel väl-

jer mark för allmän byggnad, torg, park eller annan allmän plats.

Argumenteringen kan föras ett steg vi- dare exempelvis på följande sätt. Om kom- munen exproprierar hela området innan det planläggs, kommer löseskillingen att mot- svara det pris som marken skulle betinga vid frivillig försäljning, inklusive de förvänt— ningsvärden som utsikten till tätbebyggelse medfört. Det värde marken har med hän- syn till blivande tätbebyggelse överstiger med säkerhet värdet vid annat använd- ningssätt. Någon särskild ersättning utgår därför inte för detta sistnämnda värde. Efter planläggningen har utsikten till att göra förtjänster genom tomtförsäljningar helt koncentrerats till den mark som är av- sedd för enskilt bebyggande. Under anta- gande att omfattningen av tillåten sådan bebyggelse överensstämmer med vad man haft anledning förmoda före planfaststäl- lelsen bör den för enskilt bebyggande av- sedda marken regelmässigt ha minst sam- ma marknadsvärde som området i sin hel- het hade före planfastställelsen. (Värdet kan ha förändrats något beroende på att de alltid något osäkra förväntningarna för- vandlats till visshet genom fastställelsen.) Om kommunen i detta läge exproprierar mark som är avsedd för annat ändamål än enskilt bebyggande och löseskillingen där- vid bestäms till det marknadsvärde marken kan anses ha under då rådande betingelser, innebär detta i allt fall inte någon under— betalning jämfört med alternativet ex- propriation före planfastställelsen. I själva verket innebär emellertid varje ersättning för sådan mark en överkompensation till markägarna, om de betraktas som en grupp och inte som enskilda personer. Det är bl.a. av detta skäl som vederbörande kom- mun fått möjlighet att i sin tur kompensera sig genom att i samband med planfaststäl- lelsen begära förpliktande för markägare enligt 70—73 åå BL att kostnadsfritt avstå mark för gator, andra allmänna platser och allmänna byggnader samt att bekosta an- läggning av gator jämte vatten- och av— loppsledningar eller att enligt 56—69 åå samma lag utkräva ersättning för gatu-

• Sida 211
•  Original

mark och gatubyggnadskostnad. För kom- munen innebär det, trots dessa sistnämnda regler, nästan alltid en betydande förlust att vänta med expropriation av mark för allmänna ändamål till tiden efter planfast- ställelsen jämfört med alternativet att ex- propriera hela markområdet, inklusive den mark som skall användas för enskilt bebyg- gande, innan planen utarbetas och fast- ställs.

Däremot är det inte lika säkert att mark- ägaren gör en motsvarande vinst. Så är vis- serligen fallet, om hela det område som planläggs är i en ägares hand och mesta— dels även om markområdet består av ett fåtal större lotter. Är däremot området splittrat på många mindre fastigheter, in- träffar lätt att den mark som avses för en- skilt bebyggande faller på Vissa av fastig- heterna och att den mark som avses för allmänna ändamål faller på andra fastig- heter. Det är vid sådant förhållande inte gärna tänkbart att ha en värderingsregel som säger att ägarna av dessa senare fas- tigheter skulle bli helt utan ersättning. För att bereda ägare av mindre markområden garanti mot förluster får kommunen finna sig i att vid expropriation efter planfast- ställelsen betala det pris som följer av att den för enskilt bebyggande avsedda mar- ken ersätts efter fulla tätbebyggelsevärdet och att viss ersättning därjämte utgår för sådan mark som är avsedd för allmänna ändamål. En regel av annat innehåll skulle framstå som obillig.

Goda skäl talar således för att åtmins- tone någon ersättning utgår för gatumark och annan mark, som i detaljplan avsetts för annat ändamål än enskilt bebyggande, trots att detta leder till förlust för den ex- proprierande kommunen i den meningen att expropriation av ett sammanhängande större område därigenom ställer sig dyrare efter planfastställelsen än före densamma. Enligt vanliga principer bör ersättning ut- gå åtminstone för det marknadsvärde som marken har med hänsyn till möjligheten att för framtiden använda densamma för sådana ändamål som är förenliga med pla- nen, dvs. i huvudsak för alla ändamål

utom tätbebyggelse. Detta motsvarar vad ersättningen skulle komma att uppgå till, om värdering skedde uteslutande efter de tidigare skisserade allmänna värderingsreg- lerna utan hänsyn till de speciella bestäm- melserna i BL. Huruvida någon ersättning bör utgå även för värden som fallit bort genom planläggningen beror ytterst inte på. de expropriationsrättsliga värderingsregler- na utan på om BL innehåller några be- stämmelser om kpmpensation åt markäga- re för värdeminskning som orsakas av pla- nen. Dessa kompensationsregler kan givet- vis utformas så att de blir mer eller mind- re frikostiga mot markägaren.

Nuvarande kompensationsregler och de på basis därav konstruerade reglerna om bestämmande av löseskilling vid expropria- tion måste betecknas som liberala mot markägarna. Mark som avsetts för allmänna byggnader torde uppskattas till samma vär- de som mark för enskilt bebyggande med motsvarande byggnadsrätt. Mark som av- setts till gata, mindre park och därmed jäm— förligt område anses behålla det allmänna förväntningsvärde som marken hade när- mast före planläggningen och anses således inte minska i värde genom planläggningen. Beträffande mark som avses till flygplats, större park, friluftsområde e. d. torde där- emot den "allmänna uppfattningen gå ut på att förväntningsvärdet faller bort genom planläggningen och att marken således bör värderas med hänsyn bara till sin använd— barhet för andra ändamål än tätbebyggelse. (Dock har —— såsom tidigare framhållits — på sistone den meningen framträtt att i en- hetlighetens intresse samma regel borde an— ses gälla som beträffande gatumark.)

Den omständigheten att ersättning utgår för förväntningsvärden som fallit bort ge- nom planläggningen kan inte undgå att väc- ka kritik. Den skada som ersätts — om man i detta sammanhang över huvud taget bör använda ordet ”skada” _— är orsakad inte av expropriationen utan av planläggningen. Den faller därför i princip utanför ramen för vad som enligt de allmänna grunderna för expropriationsrätten skall betalas genom expropriationsersättning. Det sakliga motiv

• Sida 212
•  Original

som möjligen kan åberopas för en utvidg- ning av ersättningsrätten består inte i att ve- derbörande myndigheter begått något fel el- ler ens att de genom rättsenligt handlande berövat markägaren något som han förut haft utan endast i att planläggningen inte innebär att all mark ökar i värde. Med lika stor rätt eller orätt kunde en markägare gö- ra anspråk på ersättning för att honom till- hörig mark som i planen avsetts för tätbe- byggelse inte fått en fullt så omfattande be- byggelserätt som markägaren tänkt sig. Man kan inte ens säga att planmyndighe— ten svikit de förväntningar som markägar- na gjort sig om möjligheterna att göra sig förtjänster på den blivande planen, ty markägarna måste rimligen antagas vara i stånd att förutse att inte all mark inom planområdet kan avses för enskilt bebyg- gande.

Den enda synpunkt som möjligen kan tala för utvidgning av rätten till ersättning att omfatta mera än det aktuella mark- nadsvärdet är det förhållandet att vissa markägare kan ha förvärvat marken efter det att förväntningarna om planläggning uppkom och därvid betalat ett högre pris för marken än de skulle gjort, om man inte haft anledning räkna med tätbebyggelse på platsen. En sådan markägare riskerar onekligen att få mindre betalt vid ex- propriation än vad marken en gång kostat honom. Detta kan kanske sägas från all- män skälighetssynpunkt vara ett argument för högre ersättning. På sätt förut fram— hållits är det emellertid en allmän ex- propriationsrättslig princip att ett lågt marknadsvärde inte medför rätt att få er- sättning för anskaffningskostnaden om denna är högre, eftersom en förlust av denna art inte är orsakad av expropria- tionen utan måste bero på andra orsaker. Till det anförda kan läggas den viktiga synpunkten att det inte är något allmänt intresse att underblåsa spekulation i mark- värden före planläggning utan tvärtom är angeläget att såvitt möjligt hålla spekula- tionsintressena tillbaka.

Vad här anförts utgör givetvis inte nå- got absolut hinder mot att av skälighets-

hänsyn eller annan jämförlig orsak bibe- hålla en undantagsregel för tätbebyggelsesi- tuationerna av innehåll att uppskattningen av löseskillingen skall i visst eller ivissa angivna fall ske efter frikostigare grunder än eljest. Om undantaget är av ringa räck- vidd kan det förmodas att dess reflexver- kan på uppkomsten av förväntningsvärden blir måttlig. Under alla förhållanden bör dock huvudregeln vara den, att någon kom- pensation för bortfallna förväntningsvärden inte medges.

5.6.7 Utredningen: Överväganden och förslag till en reform av kompensations- reglerna i BL

Av vad som anförts i föregående avsnitt torde framgå att nyckeln till en rationell bedömning av frågan, i vilken omfattning tätbebyggelsevärden bör ersättas vid ex- propriation, ligger i hur reglerna i BL om kompensation till markägare för förlust av förväntningsvärden är utformade.

Den kompensationsregel som tilldrar sig störst intresse med hänsyn till sin återver- kan på förväntningsvärdena är 48 å första stycket BL.

På sätt framgår av det tidigare anförda går lagrummet ut på att staden eller stads- planesamhället i vissa fall har skyldighet att lösa mark i enskild ägo. Förutsättning- arna för att lösenskyldighet skall inträda är två, nämligen för det första att marken enligt stadsplanen skall användas för an- nat ändamål än enskilt bebyggande och för det andra att markens ägare till följd härav kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde.

Meningen med bestämmelsen är uppen- barligen att inlösningsskyldighet skall in- träda endast när stadsplanen lett till verk- ligt betydande skada för markägaren. Bl.a. förtjänar framhållas att inlösnings— skyldighet inte inträder beträffande mark, som väl får användas för enskilt bebyg- gande men som tilldelats endast obetydlig

___...åf._

• Sida 213
•  Original

byggnadsrätt. Vidare fordras att inskränk- ningarna i fråga om möjligheten att ut- nyttja marken lett till ett uppenbart miss- förhållande mellan det äldre och det nyare värdet. Det förtjänar särskilt betonas att förutsättningarna för bestämmelsens till- lämplighet synes avse det förhållandet att en försämring inträtt i möjligheterna att utnyttja marken och inte till värdeminsk- ningen i och för sig. Lagmotiven och gäng- se kommentarer ger också klart tillkänna att inlösningsskyldighet inte föreligger i det fallet att markägaren efter planfastställel- sen kan nyttja marken på det sätt som för- ut varit tillåtet.

Vad angår löseskillingens belopp inne- håller paragrafen inte någon uttrycklig re- gel. Paragrafens karaktär av kompensa- tionsregel är emellertid uppenbar. De pa- ragrafer i BL som direkt föreskriver er- sättningsskyldighet och inte inlösningsskyl- dighet, t. ex. 22 5, ger genom sin avfatt- ning klart vid handen att ersättning avsetts skola utgå med vad som motsvarar diffe- rensen i markvärde före och efter plan- läggningen. Om bestämmelsen i 48 å första stycket skall få avsedd reparativ effekt, måste den uppenbarligen läsas så att er- sättning skall utgå med hänsyn till mar- kens värde före planläggningen och inte till det lägre värde som marken har efter nämnda tidpunkt. I detta hänseende torde inte några delade meningar föreligga. På sätt tidigare framhållits kan det emellertid inte ännu sägas vara slutgiltigt avgjort, i vilken omfattning domstolen har att vid bestämmande av markens värde före plan- läggningen ta hänsyn till sådana förvänt- ningsvärden som då förelåg och som grun- dade sig bl.a. på den väntade planlägg- ningen. En konsekvent linje vore att an- tingen beakta alla sådana värden eller att inte alls beakta dem. Den vanligaste upp- fattningen om vad som är gällande rätt -— till vilken uppfattning vi ansluter oss —— torde emellertid vara den att förväntnings- värdena bör beaktas när det är fråga om gatumark, mindre parker och andra om- råden av begränsad omfattning, som så att säga ingår i tätbebyggelsen, men där-

emot inte när det är fråga om större sam- manhängande markarealer.

Om man vill undvika en olämplig reflex- verkan på värdebildningen är det, såsom tidigare visats, olämpligt att ha värderings- regler, som innebär att ersättning lämnas för värdet av sådana förväntningar på den blivande planen, som inte infriats genom planläggningen. Ställer man det kravet på värderingsregeln att den skall vara neutral och således inte påverka värdeutveckling- en i vare sig höjande eller sänkande rikt- ning, synes den enda rationella utvägen vara att värderingen sker helt utan hän- syn till bortfallna förväntningsvärden av nu beskriven art. Vid en lagreform bör de nya värderingsreglerna utformas efter denna princip.

Den ersättning som enligt den sist an- givna principen skulle utgå vid inlösen en- ligt 48 å BL skulle tydligen komma att innebära att löseskillingen resp. intrångser- sättningen bestäms med hänsyn till det marknadsvärde som fastigheten eller fastig- heterna skulle haft om planen inte medfört några andra inskränkningar i fråga om markanvändningen än de som tidigare fö- relåg.

Mot en värderingsregel av här angiven innebörd kan främst riktas den invänd- ningen att värderingen kommer att grun- das på fiktiva förhållanden. Det torde t. ex. visa sig svårt att finna lämpliga jämförelse- objekt för bestämmande av markvärdet. Förutsättningen bör ju vara den att mar- ken är ungefär lika välbelägen som den mark som skall inlösas, men att det av en eller annan orsak ändå kan betraktas som givet att den inte kommer att planläggas för tätbebyggelse inom överskådlig tid. Så- dana fall kan möjligen påträffas i närhe- ten av mindre expansiva tätorter. I exem- pelvis Stockholms-, Göteborgs- och Mahnö- räjongerna är däremot praktiskt taget all mark sedan länge prissatt med hänsyn till bl.a. utsikten till blivande tätbebyggelse.

Svårigheterna att under en övergångstid finna en lämplig riktpunkt för värderingen får emellertid inte vara avgörande när det gäller ekonomiska intressen av den valör,

• Sida 214
•  Original

varom här är fråga. Även om det under åt- skilliga år efter införandet av lagregeln skul- le visa sig nödvändigt att i brist på jämfö- relseobjekt verkställa Värdering efter hjälp- regler, t. ex. huvudsakligen med hänsyn till värdet av markens avkastningsförmåga, minskar detta inte vikten av att det princi- piellt riktiga betraktelsesättet slås fast ge- nom uttryckliga lagbestämmelser. Följderna därav torde för övrigt rätt snart göra sig gällande även på allmänna marknaden.

Ifrågasättas kan om bestämmelsen även i fortsättningen bör ha karaktär av en re- gel om inlösningsskyldighet och om det inte vore bättre att ersätta den med en re- gel om skadeståndsskyldighet för staden eller stadsplanesamhället. Orsaken till att regeln utformats på sätt som skett ligger uppenbarligen däri att det i regel är fråga om mark, som förr eller senare skall ex- proprieras, och att det därför är en över- flödig omgång att först i särskild process bestämma ersättning för skada till följd av planläggningen och sedan anordna en ex- propriationsprocess för att avgöra frågan om rätten till inlösen och ersättning med anledning därav. Detta motiv kan alltjämt bedömas som bärkraftigt. Anledning att ersätta nuvarande bestämmelser med en regel om ersättningsskyldighet kan således inte anses föreligga.

Som förut framhållits består svagheten i den nuvarande bestämmelsen egentligen bara däri att den inte anger någon norm, efter vilken ersättningen skall bestämmas när inlösningsplikt görs gällande. Det är denna svaghet som bör undanröjas.

Om ersättning bestämmes efter de förut skisserade nya värderingsreglerna utan hänsyn till att bestämmelsen om inlös— ningsplikt åsyftar kompensation till mark- ägaren för skada genom stadsplanelägg- ningen, innebär detta att värdering sker med hänsyn till fastighetens marknadsvär- de vid den tidpunkt, som i allmänhet gäl- ler vid värdering i expropriationssamman- hang. Denna tidpunkt kommer i föreva- rande fall att ligga efter planfastställelsen. Innebörden av ersättningsregeln bör vara den att markägaren skall ha gottgörelse för

den värdeminskning som fastigheten eller fastighetsdelen undergått till följd av att den inte kan utnyttjas på sätt, som förut varit tillåtet. En sådan formulering torde ge vid handen att ersättning inte skall utgå för sådana förväntningsvärden som bortfallit genom planläggningen utan endast för in- träffad minskning i fastighetens värde vid förut tillåtet användningssätt. Häri torde i förekommande fall inbegripas även glesbe— byggelsevärde.

Därest reglerna om ersättningsrättens om- fattning ändras i enlighet med det här an- förda, synes lämpligt att även förutsätt- ningarna för rätt till inlösen förtydligas. Detta kan lämpligen ske genom att sådan rätt förklaras skola föreligga om marken till följd av planen inte kan användas annat än på sätt som står i uppenbart missförhållan- de till dess värde vid förut tillåtet använd- ningssätt.

Ersättnings- och inlösningsreglerna i 21, 22, 83 och 116 åå BL är utformade på lik- nande sätt som 48 å. En ändring av dessa paragrafer bör ske i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande 48 å.

De nu angivna principerna för kompen- sation vid planskada bör komma till uttryck dels genom ändrad avfattning av nyssnämn- da bestämmelser om ersättnings- och inlös- ningsplikt, dels genom att i BL får inflyta en särskild lagregel om ersättningsberäk- ningen i fall, när inlösningsplikt ifrågakom- mer.

De nyss angivna principerna blir själv- fallet att beakta också när ersättning skall bestämmas enligt annan lagstiftning, exem— pelvis vid expropriation av gatumark en— ligt AExL.

Föreslagna ändringar i EL:s bestämmel- ser om ersättnings- och inlösningsplikt sy- nes böra föranleda motsvarande jämkning av likartade bestämmelser i annan lagstift- ning, såsom lagen om allmänna vägar, la- gen om enskilda vägar, naturvårdslagen, fornminneslagen och byggnadsminneslagen. Vi har dock inte ansett det ankomma på oss

• Sida 215
•  Original

att utarbeta konkreta förslag i dessa äm— nen.

Bestämmelserna i 45 & tredje stycket BL om villkorlig fastställelse skiljer sig där- emot inte så litet från det i 48 5 första stycket BL omnämnda fallet. Det skall nämligen vara fråga om mark som redan enligt gällande plan är avsedd för enskilt bebyggande och den nya planen skall vara sådan att den medför betydande ändringar av vad som gäller i fråga om markens be- byggande. Från den synpunkt som nu är i fråga kan ändringen bestå antingen i att bebyggelserätten ökas eller i att den mins- kas. Om det i något av dessa fall befinns att marken bör inlösas av staden eller stadsplanesamhället, kan Kungl. Maj:t i samband med prövning av frågan om fast- ställelse av planen föreskriva inlösen inom viss tid samt meddela fastställelse endast på villkor att inlösen kommer till stånd inom den angivna tiden. För det fall att värdet ökas till följd av den nya planen, har det sagts att villkorlig fastställelse skulle innebära en fördel för staden eller stadsplanesamhället därigenom att inlösen kan äga rum innan fastställelsen blir defi- nitiv. För det fall att värdet minskas, är bestämmelsen avsedd att medföra kompen- sation åt markägaren. Det kan emellertid sägas att bestämmelsen också i detta fall är till fördel för staden resp. stadsplane- samhället, eftersom bestämmelsen innebär att fastställelse kan meddelas, låt vara med villkor, även om den nya planen innebär så betydande olägenheter för markägaren att Kungl. Maj:t med hänsyn därtill haft fog för att vägra fastställelse.

De skäl som anförts till stöd för att vill- korlig fastställelse kan befinnas lämplig, när den nya planen medför värdeökning torde knappast vara bärande i praktiken. Den fördel som härigenom skulle beredas staden eller stadsplanesamhället torde vara obetydlig, eftersom värdet med säkerhet är ganska väl utbildat redan före planfaststäl- lelsen. Härtill kommer att det särskilda villkor för inlösen som anges i första styc- ket i paragrafen och som består i att för-

hållandena skall vara sådana att stadspla- nens genomförande inte kan förväntas äga rum i skälig tid utan stadens ingripande, i värdeökningsfallet sällan kan bedömas vara uppfyllt vid tiden för planfastställel— sen.

Däremot har bestämmelsen otvivelaktigt viss betydelse, när den nya planen medför värdeminskning beträffande visst eller vis- sa markområden. Antalet inlösningsfall är visserligen inte särskilt betydande, efter- som villkorlig fastställelse är en ganska sällsynt företeelse. Bestämmelsen leder emellertid till att kommunerna vid utarbe- tande av planer för sanering av äldre be- byggelse tvingas att iakttaga viss försiktig- het, när fråga uppstår om att minska be- byggelserätten för viss eller vissa markäga- re. Man torde därför vara benägen att till- erkänna bestämmelsen stor praktisk bety- delse, ehuru den från systematisk synpunkt utgör en typisk undantagsbestämmelse som bara understryker huvudregeln att ersätt- ning inte utgår för värdeminskning till följd av detaljplanläggning.

I enlighet med de principer för kompen- sation vid planskada som nyss utvecklats bör ersättningen i det fall som avses i 45 & bestämmas med hänsyn till värdet enligt gällande plan och inte den villkorligt fast- ställda. Någon särskild bestämmelse härom behövs inte.

5.6.8 Utredningen: Värdeutjämnings- expropriation

I ett föregående avsnitt har lagts fram för- slag till värderingsregler för detaljplanläg- da områden. Reglerna går ut på att fastig- hetsvärdena skall beräknas i så nära an- slutning som möjligt till de faktiska mark- nadsvärdena. Dessa regler medför inte nå- gon större förändring i nuvarande betrak- telsesätt beträffande värdet på tomtmark men för med sig att mark avsedd för all- männa ändamål betalas relativt lågt (cur- rent use value). Den huvudsakliga invänd- ning som under utredningsarbetet framkom- mit häremot går ut på att det inte framstår som rättvist att på detta sätt skärpa den olikställighet som planläggningen medför

• Sida 216
•  Original

mellan ägare av sådan mark som utläggs till tomter och ägare av sådan mark som utläggs för allmänt ändamål. Invändning- en har utan tvekan fog för sig.

De förut skisserade nya värderingsreg- lerna är ägnade att avsevärt underlätta och förbilliga framför allt för kommunerna att förvärva mark för allmänna ändamål inom nyplanlagda områden, även om det givetvis alltjämt blir bäst att förvärva erforderlig mark i god tid före planläggningen. I be- lysning av de fördelar som främst kom— munerna får genom det nya regelsystemet förefaller det inte oskäligt att kommuner- na också påtager sig att medverka till en viss utjämning av de skillnader i mark- värden, som planläggningen medför. Ef- tersom även utjämningsreglerna kommer att motverka uppkomsten av spekulativa förväntningsvärden, kan det i själva verket sägas vara en viktig uppgift för kommu- nerna att engagera sina administrativa och ekonomiska resurser för att få till stånd en lösning av frågan.

En regel som har till ändamål att utjäm- na de värdedifferenser som detaljplanlägg- ningen ger upphov till kan inte gärna få baseras på en sådan princip som den att lagstiftaren skulle förneka existensen av mervärden i fråga om tomtmark. Härmed vore frågan inte löst. En sådan regel skulle bara leda till att expropriationsdomstolar- na fick sig ålagt att arbeta med en fiktiv prisnivå i motsats till den verkliga, som konstateras genom faktiskt skedda försälj- ningar. Följden av ett sådant verklighets— främmande värderingssystem skulle för— modligen inte heller uppfattas som rättvist och skulle med visshet leda till svåra olä- genheter.

Vad som däremot kan tänkas är att kommunen och markägarna får en ömse- sidig rätt att inom viss tid efter den dag, då detaljplan första gången fastställts för ett område, påyrka inlösen efter ett ge- nomsnittspris för området. Systemet kan i korthet skisseras på följande sätt. Om en markägare anser att han fått för mycket mark för allmänna ändamål på sin lott, kan han påfordra att kommunen löser all

hans mark efter genomsnittsvärdet. Och kommunen kan å sin sida väcka talan mot markägare som fått huvudsakligen tomt— mark på sin lott med yrkande att få lösa denne markägares innehav inom planom- rådet till genomsnittsvärdet. Ett sådant sys- tem — förslagsvis kallat Värdeutjämnings- expropriation — medför tre väsentliga för- delar. Alla markägare blir lika behandlade. Spekulation i markvärdestegringsvinster för- svåras och själva planläggningen frigörs från ovidkommande hänsyn. Det nya insti- tutet bör alltså ingå i planeringen som ett av medlen för att vid nybebyggelse skapa goda miljöbetingelser och motverka över- exploatering.

Den tid, inom vilken ägare av mark som detaljplanelagts äger påfordra inlösen, kan bestämmas till förslagsvis sex månader, räk- nat från den dag då detaljplanen fastställ- des. Talan bör väckas vid expropriations- domstolen och bör avse inlösen av all mark inom planområdet vilken tillhör samme äga- re. Den tid, inom vilken kommunen kan påfordra inlösen, bör vara lika lång som den tid som gäller för markägare. Även en talan som väcks av kommunen bör avse all mark inom planområdet som tillhör viss eller vissa markägare. För att undvika att kommunen och markägaren ”ligger och passar på varandra” intill sista dagen av den föreskrivna fristen, kan bestämmelsen om viss tidsfrist lämpligen kompletteras med en föreskrift som säger att om kommunen eller någon markägare väckt talan inom föreskriven tid, tidsfristen för övriga tale— berättigade förlängs något, förslagsvis med tre månader.

Det genomsnittliga markvärde, till vilket inlösen skall kunna äga rum, bör i princip motsvara planområdets totala värde för tätbebyggelseändamål fördelat lika per kvadratmeter mark inom området. Värdet omedelbart före planfastställelsen kan vara svårt att fastställa med erforderlig säkerhet. Det är även av andra skäl ovisst, om resul- tatet av en sådan värdeberäkning skulle bli rättvist i alla situationer. Förväntningarna i fråga om möjligheterna att utnyttja mar- ken kan ha ställts antingen för högt eller

• Sida 217
•  Original

för lågt. Rimligare är att räkna med den bebyggelserätt som faktiskt kommer att fö- religga enligt planen eller med andra ord att verkställa utjämningen med hänsyn till det värde marken har omedelbart efter planläggningen. För denna ståndpunkt talar också det förhållandet att man numera praktiskt taget alltid i praktiken beräknar planernas ekonomiska utfall på detta sätt och att värderingsproceduren därför är väl— bekant för alla planläggningstekniker. Det- ta innebär en inte föraktlig garanti för att resultatet kommer att uppfattas som rik- tigt och rättvist.

Mot de här skisserade reglerna om vär- deutjämningsexpropriation kan möjligen invändas att systemet skulle kunna leda till ett stort antal processer. Detta kan före- byggas genom att reglerna kompletteras med en möjlighet för kommunen eller en- skild sakägare att redan före planfaststäl- lelsen med bindande verkan avstå från sin rätt att påfordra inlösen. En sådan be- stämmelse torde få till följd att vederbö- rande kommun — som inte kan ha något större intresse av att inlåta sig på processer av förevarande art — i god tid före anta- gandet av planen träffar avtal med de oli- ka markägarna om en lämplig reglering i ekonomiskt hänseende. Bestämmelsen kan därför förmodas i realiteten få den följden att stadsplaneavtal kommer att upprättas inte bara som nu med storexploatörer utan även med ägare av jämförelsevis små mark- områden. Inte heller markägarna kan tän- kas ha något egentligt intresse av att inlåta sig på processer i nu förevarande hänseen- de. I själva verket är det bara i sådana fall då någon eller några markägare blivit på- tagligt lidande på planutformningen, som de har anledning att väcka talan om skyl- dighet för kommunen att lösa mark. Även om kommunerna skulle underlåta att träffa stadsplaneavtal före planfastställelsen, ta- lar således sannolikheten för att antalet processer om inlösen inte blir särskilt be- tydande. Som exempel på bestämmelser med liknande funktion kan nämnas 70— 73 %& BL och lagen om vissa gemensam- hetsanläggningar.

En annan tänkbar invändning mot det skisserade systemet för värdeutjämning är den att utjämningen begränsas till det om- råde som planläggs i ett sammanhang och att utfallet av reglerna kan variera, bero- ende på hur området avgränsas. Syftet är emellertid inte att åstadkomma en mera allmän värdeutjämning inom tätbebyggda områden och man bör inte heller föreställa sig att resultatet av utjämningen skall bli bestående för framtiden. Ändamålet är _ såsom förut angivits — bara att såvitt möj- ligt utjämna en del av de påtagliga orätt- visor som enligt sakens natur måste inträf- fa i samband med förstagångsplanläggning. Om detta syfte någon gång inte helt upp— nås t.ex. på grund av olämplig avgräns— ning av planen, blir resultatet i allt fall inte sämre än om några regler i ämnet inte fun- nits. Det minst acceptabla resultatet erhålls om en kommun bedriver planläggningsar— betet så att man planlägger den för enskilt bebyggande avsedda marken i en etapp och den mark som skall användas för all- männa ändamål i en annan etapp. Emel- lertid åligger fastställelsemyndigheten att vaka över att inte bara allmänna utan även enskilda intressen tillgodoses vid planlägg— ningen och det är _ särskilt efter införan- de av de skisserade utjämningsreglerna —— inte gärna tänkbart att fastställelsemyndig- heten skulle medverka till en plan som icke på ett rimligt sätt tillgodoser bebyggelsens behov av trafikleder, parker och allmänna inrättningar. Och om det någon gång trots allt skulle inträffa att fastställelse medde- las på en plan som endast upptar större parker, flygfält, idrottsplatser och liknan- de större, för allmänt behov avsedda om— råden, så innebär detta inte att markäga- ren får mindre betalt för dessa, än han en- ligt härskande uppfattning skulle få vid tillämpning av nu gällande värderingsreg- ler.

Hittills har resonemanget gällt endast värdet av den mark som ingår i första- gångsplanläggning utan hänsyn till om markbeskaffenheten gör vissa områden mera lämpade för sitt ändamål än andra områden. Detta överensstämmer med den

• Sida 218
•  Original

bland många tekniker rådande uppfattning- en att differenser i fråga om kostnader för grundläggningsarbeten och därmed jämför- liga kostnader i allmänhet är av underord— nad betydelse vid exploatering av ett om- råde som detaljplanlagts för första gången. Att dra in denna faktor i värdeutjämning- en skulle komplicera reglerna utan att nå- gon garanti därigenom skulle vinnas för avsevärt större rättvisa i det särskilda fal- let. Undantag synes dock böra göras för extrema fall. I stads— och byggnadsplaner intages ibland större eller mindre vatten- områden utan annan avsikt än att för framtiden bibehålla dem såsom sådana. Ägaren av vattenområdet kan knappast ha haft någon förhoppning om ett mera lö- nande användningssätt, och det vore sna- rast stötande om han fick deltaga i värde- utjämningen och få betalning för vatten- området efter de normer som gäller be- träffande mark i allmänhet inom planom- rådet. Möjligen kan detsamma någon gång tänkas gälla beträffande annat område, som uppenbarligen är värdelöst och kom- mer att så förbli även efter planläggning- en. Sådana områden bör efter expropria- tionsdomstolens bedömande uteslutas från utjämningsförfarandet. Om och när de be- höver tas i anspråk av kommunen får det- ta ske med åberopande av annan ex- propriationsgrund.

En annan fråga gäller byggnader och andra anläggningar inom planområdet. Vid nyexploatering har dessa regelmässigt inte något värde av beskaffenhet att böra be- aktas vid sidan av det värde, som marken har för tätbebyggelseändamål. Vanligare är att förefintligheten av äldre byggnader m.m. utgör en värdesänkande faktor med hänsyn till rivningskostnaderna. Vid ett så- dant schablonmässigt utjämningsförfaran- de som det nyss skisserade finns i regel inte anledning att särskilt beakta de plus- eller minusvärden som nu är i fråga. Den- na regel kan dock inte få gälla undantags- löst. Om en byggnad eller annan anlägg- ning har sådant värde att det inte fram- står som lönande att skaffa bort den för att genomföra en nybebyggelse i enlighet

med planen, bör ägaren inte vara skyldig att avstå marken för det genomsnittsvärde som tillämpas vid utjämningsförfarandet. Även i sådana fall bör, efter expropria- tionsdomstolens beprövande, visst eller vis- sa markområden inom planen kunna ute- slutas från utjämningsförfarandet. Detta innebär, bl.a., att förfarandet får ett allt- mera begränsat tillämpningsområde, ju mera utvecklad bebyggelsen är inom plan- området. När det är fråga om att ta i an- språk ett i huvudsak obebyggt område för planerad tätbebyggelse blir undantagen säll- synta. När det däremot är fråga om en planläggning som i huvudsak endast avser att legalisera redan befintlig bebyggelse kan det hända att bebyggelsen representerar ett så stort värde att ett utjämningsförfarande i fråga om markvärden inte har någon stör- re uppgift att fylla.

En mera speciell fråga som tilldragit sig intresse under utredningsarbetet gäller det fall att endast en del av fastighet ingår i detaljplanen och att frånskiljande av det planlagda området medför större skada på restfastigheten än som kan kompenseras med det genomsnittliga tätbebyggelsevärde, efter vilket ersättningen skall beräknas. Som exempel kan nämnas det fall att en värde- full byggnad är belägen på gränsen mellan det planlagda och det icke planlagda om- rådet. Med tanke bl.a. på sådana fall har det befunnits angeläget att reglerna om undantagande av områden från värdeut— jämningsexpropriation erhåller en avfatt- ning som ger expropriationsdomstolen till- räckliga möjligheter att laga efter läglig- heten i syfte att undgå sådana oskäliga resultat, som kan uppkomma om värde- utjämningsförfarandet får omfatta områ- den med speciella plus- eller minusvärden av betydelse. Det är givet att handhavan- det av sådana allmänt hållna regler kan ställa stora krav på domstolarnas omdö- me. I princip torde det emellertid få an- ses lämpligare att frågor av denna art lö- ses från fall till fall än att lagen belastas med ett stort antal detaljerade regler för alla de speciella situationer som kan tän- kas uppkomma.

• Sida 219
•  Original

Vad sist sagts tjänar också att belysa det inledningsvis gjorda uttalandet att reglerna om värdeutjämningsexpropriation bör gäl- la endast vid första planläggning och alltså inte vid planändring. Inom äldre planom— råden finnes regelmässigt så stora värden nedlagda i redan befintlig bebyggelse att ett system med bestämmelser om rätt och skyldighet till inlösen i allt fall inte kan komma att tillämpas i nämnvärd omfatt- ning och — om det ändå någon gång till- lämpas — skulle kunna leda till ganska kuriösa resultat.

Det skulle kanske kunna ifrågasättas om det skisserade systemet med möjlighet till värdeutjämningsexpropriation är lämpligt för det fall att detaljplanläggning sker me- delst byggnadsplan. I detta fall har kom- munen inte något direkt ansvar för pla— nens genomförande annat än såvitt angår vattenförsörjning och avlopp. Emellertid finns trots allt den likheten med förhållan- dena inom stadsplan att kommunen förut- sätts leda planläggningsverksamheten och ha det avgörande inflytandet beträffande frågan om och när planläggning skall kom- ma till stånd. Det förefaller då inte vara ett alltför långtgående steg att kommunen därjämte får uppgiften att på sätt förut nämnts reglera värdebildningen inom bygg- nadsplaneområdena. Antalet processer om skyldighet för kommunen att lösa in mark torde bli ganska obetydligt redan av den anledningen att planläggning medelst bygg- nadsplan oftast avser sammanhängande markområden i en ägares hand, avsedda för fritidsbebyggelse e.d. Dessutom har kommunen ju alltid möjlighet att undvika processer genom att träffa avtal om de villkor som skall gälla beträffande ersätt- ning för planskada och vägra att antaga planen intill dess sådan uppgörelse träf- fats. Kommunen får vidare ett direkt in- tresse av att närmare studera planekono- min inom områden som ifrågasätts skola planläggas medelst byggnadsplan och att inte släppa fram projekt som är ofullstän- digt genomtänkta i detta hänseende. En tillämpning av systemet med värderegle- ring även på byggnadsplanerna erbjuder

därför vissa inte föraktliga fördelar från allmän plansynpunkt, samtidigt som det bereder markägarna garantier mot alltför uppenbara orättvisor. Det är också från systematisk synpunkt mindre tillfredsstäl- lande att tänka sig att ha ett system med värdereglering vad beträffar det ena av de två existerande detaljplaneinstituten men inte beträffande det andra. Skillnaden i de ekonomiska villkor som skulle komma att gälla för markägarna skulle bli alltför mar- kant för att kunna negligeras.

Förut har sagts att bestämmelser om rätt för markägare att påfordra inlösen bör ha sin plats i BL. Det är naturligtvis tekniskt möjligt att infoga den motsvarande bestäm- melsen om lösningsrätt för kommunen i nära anslutning härtill. Emellertid har i an- nat sammanhang framhållits att bestämmel— serna om de olika expropriationsändamå- len bör ha sin plats i den allmänna ex- propriationslagen och att de nuvarande be- stämmelserna i BL om lösningsrätt bör flyttas över till en sådan lag. Det förefal- ler då lämpligast, att även den nu skissera- de nya regeln om lösningsrätt får sin plats på samma ställe och alltså infogas i den nya lagen såsom ett nytt expropriationsän— damål. Bestämmelserna om den speciella värderingen efter det genomsnittliga plan- värdet och erforderliga detaljbestämrnelser bör lämpligen också infogas i den nya la- gen och BL bör upptaga en hänvisning till dessa bestämmelser.

En fråga av speciell natur uppkommer, om förordnande enligt 70, 73 eller 113 & BL i samband med planfastställelsen med- delats angående skyldighet för ägare av större markområde att avstå eller upplåta mark för gator, vägar, allmänna platser m.m. eller att bekosta gatuanläggning el- ler utföra vatten- och avloppsanlägg— ning. Trots att de nämnda bestämmelserna har i viss mån samma syfte som den skisserade värdeutjämningsexpropriationen, nämligen att verka för tillkomsten av ex- ploateringsavtal, kan de inte lämpligen upp- hävas av den anledningen att det skissera- de systernet förverkligas. De går ju inte bara ut på att få till stånd en utjämning av

• Sida 220
•  Original

värden inom planområdet utan har dess— utom den för kommunen fördelaktiga ef- fekten att kommunen befrias från vissa ut- gifter, som den eljest skulle fått vidkän- nas. Det är inte heller möjligt att genom- föra det skisserade systemet utan särbe— stämmelser för det fall att förordnande gi- vits enligt någon av de här åsyftade be- stämmelserna i BL. Detta skulle innebära att de förpliktelser som ålagts en ägare av ett större markområde därför att han be- räknas göra en exploateringsvinst skulle fördelas på alla markägare inom området. Härmed skulle visserligen kommunens in- tresse bli tillgodosett, men förhållandet skulle knappast kunna betecknas som rätt- vist av de berörda markägarna. Den bästa lösningen synes bestå i att en bestämmelse införs, som innebär att kommunen får träf- fa ett val mellan att utverka förordnande enligt något av nyssnämnda lagrum i BL eller att tillämpa värdeutjämningsexprop- riation och således inte kan bringa båda systemen på en gång i tillämpning gentemot samme markägare. Detta innebär med and- ra ord att markområden, vilka tillhör nå- gon som ålagts särskilda förpliktelser med stöd av 70, 73 eller 113 & BL, generellt undantages från bestämmelserna om värde- utjämningsexpropriation.

• Sida 221
•  Original

IV Specialmotivering 1 Förslaget till allmän expropriationslag

I kap. Inledande bestämmelser

15

I denna inledande paragraf har inrymts en allmän bestämmelse om vad som kan vara föremål för expropriation och vad exprop- riationen syftar till. Paragrafen kommer härigenom också att innefatta en viss —— låt vara rätt formell — definition av exprop— riationsbegreppet.

Den omfattning, vari expropriation kan komma till användning, har inte kunnat ut- tömmande anges i paragrafen. Paragrafen innehåller i detta hänseende endast en hän- visning till vad som föreskrivs i det föl- jande. Hänvisningen syftar främst på be- stämmelserna i 2 kap. om de s.k. exprop- riationsändamålen men även på de övriga bestämmelser i lagen vilka närmare anger i vilken omfattning och på vilka villkor expropriation får äga rum.

Såsom tänkbara objekt för expropria- tion anges i paragrafen fast egendom samt byggnad eller annan anläggning på ofri grund. I dessa hänseenden torde paragrafen inte innebära någon ändring i vad som f. n. gäller.

I paragrafen anges vidare att den rätt som förvärvas genom expropriation kan vara antingen äganderätt, nyttjanderätt el— ler servitutsrätt. Det nämns uttryckligen att expropriation kan ske för att upphäva an—

nan bestående särskild rätt till fastighet än inteckning för fordran.

Paragrafen upptager vidare en erinran om att tomträtt och vattenfallsrätt kan ut- göra föremål för expropriation och att när— mare bestämmelser i detta ämne finns med- delade i NJL.

Bestämmelserna i första stycket av para— grafen svarar i huvudsak mot en del av inledningen till 1 & första stycket ExL samt mot 1 5 andra stycket och 2 & första och andra styckena ExL. Det nu gällande un- dantaget för expropriation av kronojord och kronan tillkommande särskild rätt till fast egendom har dock tagits bort. Detsam— ma gäller den tidigare möjligheten att till den exproprierande överföra särskild rätt som tillkommer annan. Rörande motiven till dessa sakliga ändringar i vad som nu gäller hänvisas till avdelning III mom. 2.1.2 och 2.3.2.

Föreskriften i andra stycket om byggnad och annan anläggning på ofri grund saknar direkt motsvarighet i ExL. Som närmare utvecklats i avdelning III mom. 2.1.1 första stycket torde emellertid expropriation av sådana objekt vara möjlig även enligt ExL. Ett direkt uttalande härom i lagtexten har ansetts befogat för att varje tveksamhet skall undanröjas. Härom hänvisas till av- delning III mom. 2.1.2.

Bestämmelsen om tomträtt och vatten- fallsrätt i andra stycket svarar mot nuva- rande 2 5 fjärde stycket ExL.

• Sida 222
•  Original

2 & Här regleras vissa rättsverkningar av ex- propriation. Till en början ges föreskrifter om att expropriation av en fastighet med äganderätt tillika medför att särskild rätt till egendomen faller bort om inte förbe- håll gjorts om att rättigheten skall lämnas orubbad. På sätt framhållits i den allmänna motiveringen (mom. 2.2.2) kan sådant för- behåll göras i samband med att expropria- tionsrätt beviljas men kan också ta form av ett avtal eller en ensidig utfästelse un- der expropriationsförfarandet (jfr 4 kap. 6 5).

Från den nyss angivna huvudprincipen att särskild rätt till den exproprierade egendo- men faller bort görs i paragrafen vissa un— dantag. Närmare bestämt avser undanta- gen allmänna utskylder, fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 & handelsbal- ken samt servitut, tillskapade genom jord— delningsförrättning.

Slutligen ges en föreskrift för det fall att expropriation har till ändamål inte att överföra äganderätten till fastighet utan bara att stifta en nyttjande- eller servituts- rätt. Sådan rätt skall ha företräde framför all annan rätt till fastigheten.

Bestämmelserna i första och andra styc- kena av paragrafen svarar i allt väsentligt mot 2 & tredje stycket och 49 å andra stycket ExL. Den nuvarande regeln om att kronan tillkommande särskilda rättigheter inte kan exproprieras har dock tagits bort. Vidare innebär den nyss refererade regeln om att särskilda rättigheter till fastighet kan bibehållas vid expropriation att möjlig- heterna härtill något vidgats i jämförelse med vad som nu gäller.

I paragrafen har influtit en uttrycklig fö- reskrift om att s. k. jorddelningsservitut inte kan vara föremål för osjälvständig rättig- hetsexpropriation. Detta torde inte inne- bära någon nyhet i förhållande till gällan- de rätt.

Det torde även utan särskild föreskrift därom ligga i sakens natur att rättsverkan av den s. k. osjälvständiga rättighetsexprop— riationen inträder först i och med att hu- vudexpropriationen fullbordas. I samman-

hanget bör uppmärksammas bestämmelsen i nuvarande 40 & ExL, enligt vilken mot- svarande rättsverkningar i fall av s.k. kva- lificerat förhandstillräde kan inträda redan innan expropriationen fullbordats.

Tredje stycket i paragrafen svarar mot 49 & tredje stycket ExL. Ändringen i orda— lydelsen är av redaktionell natur.

Rörande motiven till bestämmelserna i paragrafen hänvisas i övrigt till avdelning III mom. 2.2.2 och 2.3.2.

3 %

Bestämmelsen i denna paragraf svarar mot 3 och 11 55 ExL. Vid utformningen har valts att utvidga tillämpningsområdet för nuvarande 3 & ExL till att avse även osjälv- ständig rättighetsexpropriation. Detta slags expropriation följer visserligen på några punkter särskilda regler genom att den kon— struerats som ett accessorium till expropria- tion av fastighet. Detta har emellertid an- tytts i paragrafens sista led.

På några ställen i lagen talas om exprop- riation av ”mark” i stället för av ”fast egendom”. Avsikten härmed är endast att utmärka att det främst är mark som kom- mer i betraktande som expropriationsobjekt i dessa fall. I den mån det kan vara aktuellt att endast expropriera en särskild rätt för att uppnå det önskade syftet lär den om- ständigheten att ordet ”mark” kommit till användning i stället för uttrycket ”fast egen- dom” inte innebära hinder mot att exprop- riationen begränsas till vad som är erfor- derligt för att uppnå detta syfte. Begreppet ”fast egendom” i nu förevarande paragraf får således tas i vidsträckt bemärkelse.

4 &

Paragrafen är tillkommen av redaktionella skäl och har till ändamål att redan inled- ningsvis orientera om att det judiciella för— farandet i expropriationsmål är förlagt till expropriationsdomstol.

5 &

Denna paragraf, som innehåller en defini- tion av begreppet sakägare, motsvarar i viss mån nuvarande 24 & ExL. Rörande lagtex-

• Sida 223
•  Original

tens enskildheter hänvisas till avdelning III mom. 2.4.2.

Enligt nuvarande 24 & ExL räknas inte till sakägarna innehavare av fordran, för vilken den exproprierade fastigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 & jordabalken. Detta blir fallet även med den lydelse som förslaget erhållit.

2 kap. Om expropriationsändamålen

1 &

Se avdelning III mom. 3.2, särskilt mom. 3.2.3 och 3.2.6. Angående tolkningen av be- greppet ”mark” hänvisas till vad som ytt- rats vid 1 kap. 3 5 ovan.

2 % Rörande motiven till första stycket 1 och 2 hänvisas till avdelning III mom. 3.2.7. Bestämmelserna i första stycket 3 samt andra och tredje styckena av paragrafen handlar om s.k. värdeutjämningsexpropria— tion, vilket är ett nytillskapat institut. Be- stämmelserna korresponderar med två sam- tidigt föreslagna nya paragrafer i BL, näm- ligen 44 och 111a åå. Rörande motiven hänvisas till avdelning III mom. 5.6.8. Angående tolkningen av begreppet ”mark” hänvisas till vad som yttrats vid 1 kap. 3 & ovan.

35. Se avdelning III mom. 3.3.4 5 Se avdelning III mom. 3.4

5å

Se avdelning III mom. 3.5.

6 & Se avdelning III mom 3.6.

7 & Se avdelning III mom. 3.7. 8 % Se avdelning III mom. 3.8. 9 %

Se avdelning III mom. 3.9.

10 & Se avdelning III mom. 3.10.

11 & Se avdelning III mom. 3.11.

12 5 Se avdelning III mom. 3.12.

3 kap. Om tillstånd till expropriation m. m.

1 & Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar delvis inledningen till 1 5 första stycket ExL samt andra stycket i samma paragraf. De överväganden som ligger till grund för be- stämmelsen har redovisats i avdelning III mom. 4.1.2 och 4.2.2.

Vid utformningen av förslaget har den nuvarande formuleringen ”om Konungen prövar det nödigt” fått utgå. Den har er— satts med en bestämmelse att ”fråga om till— stånd till expropriation prövas av Konung— en”. Någon ändring i sak är inte avsedd. Det har emellertid bedömts som överflödigt att direkt i lagtexten erinra om det tämligen självklara förhållandet att Kungl. Maj:t all- tid skall pröva att ett verkligt behov av den sökta expropriationen föreligger.

2 %

Här ges vissa bestämmelser om vad en ansö— kan om expropriationstillstånd bör innehål— la. Motiven har närmare redovisats i av— delning III mom. 4.3.2 första stycket. Be— stämmelserna ersätter de nuvarande regler— na i 4 å första och andra styckena, 76 &, 80 å andra stycket, 89 & första stycket, 97 å och 113 5 första stycket ExL samt 3 & 1 mom. 1902 års lag. Den föreslagna regeln har emellertid gjorts betydligt mindre de- taljrik än vad som är fallet enligt gällande rätt. Utöver de grundläggande uppgifter som alltid skall lämnas, se paragrafens förs- ta stycke, överlåts enligt andra stycket åt Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall avgöra vilken utredning som kan anses behövlig.

3 5 De här föreslagna bestämmelserna om skyl— digheten att infordra yttrande över ansö-

• Sida 224
•  Original

kan om expropriationstillstånd är avsedda att ersätta 4 & tredje stycket ExL och 3 & 3 mom. 1902 års lag. Motiven har redovi— sats i avdelning III mom. 4.3.2 andra styc- ket.

4 %

Denna paragraf innehåller bestämmelser om s. k. kommunalt veto mot expropria— tion av gatumark m. m. inom vissa planom- råden. Paragrafen är avsedd att ersätta 90 å och 98 5 första stycket ExL samt 1 5 and- ra stycket 1902 års lag. Bestämmelserna har emellertid gjorts generellt tillämpliga på alla typer av expropriation enligt AExL. Motiven har närmare utvecklats i avdelning III mom. 4.4.2.

5 % I denna paragraf lämnas regler om rätt för expropriationssökande som redan innehar expropriationsobjektet med nyttjande- eller servitutsrätt att sitta kvar i avbidan på att expropriationsansökningen prövas. Regler- na är avsedda att ersätta 104 % första och andra styckena ExL. I likhet med bestäm- melserna i föregående paragraf har de emel- lertid gjorts generellt tillämpliga på alla ty- per av expropriation enligt AExL. Motiven har närmare utvecklats i avdelning III mom. 4.3.2 sista stycket.

6 &

Bestämmelsen i denna paragraf om att ex- propriationstillstånd skall ange det område som expropriationen skall omfatta utgör en nära motsvarighet till bestämmelsen i 5 & första stycket ExL. Rörande motiven hänvisas till avdelning III mom. 4.5.2 förs- ta stycket.

Bestämmelsen om att expropriationstill— stånd också skall ange beskaffenheten av den rätt exproprianten berättigas förvärva sak— nar egentlig motsvarighet i ExL. I viss män kan det dock sägas vara ett utflöde av re- geln om den ”nödighetsprövning” som Kungl. Maj:t f.n. har att företaga jämlikt inledningen till 1 5 första stycket ExL och rörande vars närmare innebörd bestäm- melser för några fall lämnats i 5 % andra

stycket ExL. Såsom utvecklats i avdelning III mom. 2.2.2. bör en expropriation inte sträcka sig längre än till vad som erfordras för att ändamålet skall uppnås. Det har därför bedömts som lämpligt att uttryckli- gen lagfästa en regel om rätt för den som lämnar tillstånd till expropriation att avgö- ra med vilken rätt expropriationen skall ske. Rörande den närmare innebörden av denna behovsprövning hänvisas till avdel- ning III mom. 4.2.2.

Paragrafens andra stycke ersätter de nu- varande bestämmelserna i 77 å, 81 & tredje stycket och 87 å andra stycket ExL. Den i dessa paragrafer lagfästa principen att ex— proprianten i vissa fall får gå utanför det område, som bestämts i expropriationstill- ståndet, får enligt förslaget sitt tillämp— ningsområde utvidgat. Motiven härför har redovisats i avdelning III mom. 4.5.2.

7 %

Bestämmelserna i första stycket om att ex- propriationstillstånd kan förenas med vill— kor för att trygga att egendomen används för det uppgivna expropriationsändamålet motsvarar 5 & tredje stycket ExL. Endast redaktionella jämkningar har vidtagits. Rö- rande motiv hänvisas till avdelning III mom. 4.6.2 första stycket.

Paragrafens andra och tredje stycken in- nehåller regler om återlösningsrätt i vissa fall. Denna rätt har i förslaget fått en del— vis ny utformning, för vilken närmare re- dogjorts i avdelning III mom. 4.6.2. De nu ifrågavarande stadgandena ersätter delar av de nuvarande bestämmelserna i 68 å ExL sålunda att 7 & andra stycket svarar mot en del av 68 & första stycket ExL och 7 & tredje stycket svarar mot 68 5 andra styc— ket ExL. Det bör uppmärksammas att vissa delar av ExL:s regler om återlösningsrätten föreslås under en övergångstid få stå kvar i ExL.

8 % Bestämmelserna i paragrafens första och sista mening motsvarar nuvarande regler i 5 & fjärde stycket ExL. Härtill har lagts en ny regel om att Kungl. Maj:t kan förlänga

• Sida 225
•  Original

den tid. inom vilken ansökan om stämning i expropriationsmål skall ges in till dom- stol. Rörande motiv hänvisas till avdelning III mom. 4.7.2 och 4.7.3.

9 & Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 6 & ExL. Rörande motiv hänvisas till avdelning III mom. 4.7.3 sista stycket.

l0 & Här uppräknas de undantag som ansetts bö- ra gälla från huvudregeln i 1 & om att Kungl. Maj:t medelar tillstånd till expro- priation. Motiven har närmare redovisats i avdelning III mom. 4.1.2 och 5.6.8. Av be- stämmelsen i 1 kap. 4 & följer att expro- priationstillstånd i här avsedda fall medde- las av expropriationsdomstol. Uppenbarligen kan det inte bli aktuellt att i alla avseenden tillämpa de förut i det- ta kapitel givna reglerna om förfarandet hos Kungl. Maj:t när fråga om expropria- tionstillstånd skall prövas av domstol. Reg- lerna i 3 5 om infordrande av yttrande er- sätts sålunda i domstolsprocessen av de nu- varande bestämmelserna i 22 och 23 åå ExL om stämning och kungörelse. Att kom- muns yttrande i vissa fall måste infordras följer automatiskt av 4 &. Bestämmelsen i 6 5 andra stycket om möjlighet att medge expropriation av ett i viss mån obestämt område torde inte bli aktuell i förevarande sammanhang. För att kunna bestämma den slutliga ersättningen måste domstolen alltid ha fullt klarlagt vilket område expropria— tionen omfattar. Möjlighet att förknippa ett expropriationstillstånd med särskilda be- stämmelser eller villkor om återlösnings- rätt (se 7 &) bör inte lämpligen stå annan än Kungl. Maj:t till buds. Övriga förut i detta kapitel berörda bestämmelser om för- farandet bör däremot äga motsvarande till- lämpning i fall när tillstånd meddelas av expropriationsdomstolen. Det bör därvid tillkomma domstolen att utöva den befo- genhet som eljest tillkommer Kungl Maj:t. (Beträffande tillämpligheten av 9 & i här åsyftade situationer hänvisas till avdelning - III mom. 4.7.3 sista stycket.)

115 Bestämmelserna i denna paragraf handlar om utvidgning av expropriation.

Första stycket motsvarar med några re- daktionella jämkningar 12 5 första stycket ExL. Andra stycket motsvarar i stort sett 12 å andra stycket ExL. Lagtekniskt sett har emellertid den relevanta värdegränsen fått en något annan utformning än i ExL.

Rörande motiven till bestämmelserna hänvisas till avdelning III mom. 4.8.2.

4 kap. Om expropriationsersättnilzg

1 5 Första stycket av denna paragraf, vilken inleder avsnittet om expropriationsersätt- ning, innehåller liksom närmast motsva— rande bestämmelse i 7 5 första stycket ExL en uppräkning av de olika ersättningsarter- na och närmare föreskrifter om grunderna för uppdelning av ersättningen på ersätt- ningsarter. I sak skiljer sig emellertid de föreslagna bestämmelserna inte oväsentligt från vad som nu gäller.

Till en början må framhållas att ExL inte innehåller någon fullt genomförd ter- minologi vad angår benämningen på de olika ersättningsarterna. Ersättning som ut— går för exproprierad fastighet kallas i la- gen ”löseskilling”, men de övriga ersätt- ningsarterna har inte fått någon särskild benämning. På sätt framhållits i ett tidi- gare sammanhang (avdelning III mom. 5.2) föreslås nu benämningarna ”löseskilling”, ”intrångsersättning” och ”personlig ersätt- ning”.

Vidare får tillämpningsområdet för er- sättningsarterna löseskilling och intrångs- ersättning en annan avgränsning än tidiga- re. Enligt förslaget skall löseskilling utgå endast vid s.k. helexpropriation, dvs. då hel fastighet (eller brukningsenhet) exprop- rieras. Avser expropriationen endast del av fastighet (eller brukningsenhet), skall även den del av ersättningen som enligt gällan- de rätt utgår i form av löseskilling hänfö- ras till intrångsersättning. Motiven härför har utvecklats i den allmänna motivering-

• Sida 226
•  Original

en (mom. 5.4.2). Bestämmelsen om person- lig ersättning undergår formellt inte annan ändring än som betingas av att ersättnings- artens benämning inflyter i själva lagtex- ten.

På sätt framhållits i annat sammanhang (avdelning III mom. 5.3.4) kan emellertid de principer för bestämmande av löseskil- ling och intrångsersättning som föreslås sko- la gälla enligt 3 5 i förevarande kapitel medföra en viss förskjutning även av grän- sen mot ersättningsarten personlig ersätt- ning. I övrigt hänvisas till den del av den allmänna motiveringen som rör sådan er- sättning (mom. 5.5).

Sambandet mellan de föreslagna ersätt- ningsreglerna och reglerna i BL om kom- pensation till markägare för planskada m.m. har närmare behandlats i det sär- skilda avsnittet om utvecklingen av fastig- hetsvärden inom tätbebyggda områden (av- delning III mom. 5.6).

2 % Beträffande innehållet i paragrafen hänvi- sas främst till vad som i den allmänna mo- tiveringen (mom. 5.6.8) yttrats om s.k. värdeutjämningsexpropriation.

Av paragrafens ordalydelse framgår att ersättning till den exproprierade fastighe- tens ägare i förevarande fall alltid skall utgå i form av löseskilling, oavsett om det område som exproprieras utgör hel fastig- het (brukningsenhet) eller inte. Beträffan- de ersättning till annan sakägare än fas- tighetens ägare gäller däremot reglerna i 1 &.

Vidare gäller att löseskilling till fastig- hetsägaren inte skall bestämmas efter de normer som i allmänhet tillämpas vid ex- propriation utan efter exploateringskalkyl, grundad på den förefintliga stads- eller byggnadsplanen, och med hänsyn till det genomsnittliga värde marken har enligt kal— kylen.

Vid värdeberäkningen blir bl. a. att till- lämpa 3 5 i förslaget. 4 & är inte tillämp- lig. Däremot gäller 5 & och 6 & första punkten. Tillämpning av 6 å andra punk- ten kan av lätt insedda skäl inte komma i

fråga såvitt angår ersättning till ägaren av den exproprierade fastigheten.

Avfattningen av förevarande paragraf torde, om den jämföres med reglerna i 3 & om beräkning av fastighets marknads- värde, ge vid handen att beräkningen av det genomsnittliga värde på mark inom planområdet, som omtalas i paragrafen, skall ske med hänsyn till markens värde i ägarnas hand. Detta innebär att hänsyn skall tagas till de fördelar som innehavet av marken kan tillföra ägarna vid utnytt- jande för tätbebyggelseändamål och till de kostnader, som är förenade med plange- nomförandet och som därvid drabbar fas- tighetsägarna. Däremot skall givetvis inte medräknas sådana kostnader, som i all- mänhet bestrides av kommunen i vidare mån än denna har möjlighet att ta ut gott- görelse av markägarna i form av ersätt- ning för gatumark och gatubyggnadskost- nad, avgifter för anslutning till vatten- och avloppsnät etc.

Finnes inom planområdet mark som en- ligt 2 kap. 2 5 andra stycket är undanta- gen från värdeutjämningsexpropriation, uppkommer fråga, i vad mån värdet av denna mark skall medtagas i beräkning av det genomsnittsvärde, efter vilket ersättning skall utgå till övriga markägare. Områden, vilka undantagits på grund av sin naturbe— skaffenhet eller därför att ägaren med hän- syn till bebyggelsens värde och beskaffen- het i övrigt inte har intresse av planens ut- formning, bör uppenbarligen hållas helt utanför kalkylen. Däremot är det inte lika klart, att detsamma bör gälla markområ- den, som undantages från utjämningsförfa- randet därför att deras ägare ålagts för- pliktelser med stöd av 70, 73 eller 113 & BL. Grunden för undantagandet är i det- ta fall icke den, att området har ett plus- eller minusvärde, som skulle kunna sned- vrida utjämningsförfarandet, utan endast det förhållandet, att en viss värdeutjäm- ning redan kommit till stånd genom till- lämpning av de nämnda bestämmelserna i BL. Här synes den rimligaste lösningen vara den, att värdet av marken medräknas vid bestämmande av inlösenvärdet, trots att

• Sida 227
•  Original

den inte kan inlösas, och att detta sker un- der antagande att nyssnämnda lagrum inte bringats i tillämpning. Endast härigenom synes det möjligt att genomföra utjämning- en utan att det för flertalet markägare lik- giltiga förhållandet att en annan markäga- re fått sig ålagda Vissa förpliktelser kom- mer att inverka på deras rätt.

35

Beträffande de allmänna överväganden som ligger till grund för denna paragraf hän- visas till den allmänna motiveringen (mom. 5.3.4 och 5.3.6).

Bestämmelserna i första stycket kan — på sätt närmare utvecklats i den allmänna motiveringen — i princip sägas innebära att värdet av egendom som exproprieras skall beräknas som om expropriationen kun- nat slutföras i ett sammanhang vid den tid- punkt till vilken värderingen skall hänföra sig. Vid delexpropriation — då intrångser- sättningen enligt 1 i; första stycket skall motsvara skillnaden i värde före och efter expropriationen — har domstolen att räkna med två värden, båda hänförliga till sam- ma tidpunkt men med skilda värderingsför- utsättningar i övrigt. — Den särskilda re— geln för det fall att förtida tillträde ägt rum har en nära motsvarighet i 33 & ExL men har omformulerats med hänsyn bl.a. till att föreskrifterna i tredje stycket av före- varande paragraf ansetts böra omfatta jäm- väl detta fall.

Någon särskild bestämmelse har inte an- setts behövlig för att reglera den tidpunkt, till vilken bestämmandet av personlig er- sättning skall hänföra sig. Av övriga be- stämmelser i paragrafen torde motsättnings- vis framgå, att all skada, som inträffat el- ler kan förutses komma att inträffa vid den tidpunkt, då expropriationsmålet slutligt av- göres, skall beaktas, förutsatt givetvis att de villkor är uppfyllda, som i övrigt gäller för att skadan skall vara ersättningsgill. Om förhållandena ändras under expropria- tionsprocessen, är det således parterna obe- taget att justera sina yrkanden och medgi- vanden med hänsyn härtill.

4 & Motiven till paragrafen, som i viss mån er- sätter nuvarande 8 och 9 åå ExL, är redo- visade i den allmänna motiveringen (mom. 5.3.5, 5.4.3 och 5.4.4).

5 5

I det föregående har flerstädes, bl. a. i av- snittet om personlig ersättning (avdelning III mom. 5.5) framhållits att expropriaten på grund av allmänna principer och ersätt— ningsreglernas konstruktion har att vid av- veckling av fastighetsinnehavet och därmed sammanhängande förhållanden ta viss hän- syn till den exproprierandes intresse genom att i fall, då flera handlingslinjer är möj- liga, inom rimliga gränser välja det hand- lingssätt, som är förmånligast för den ex- proprierande. Denna princip anses gälla en- ligt nuvarande lag och rubbas inte av de föreslagna nya ersättningsreglerna.

Vid sidan av denna allmänna princip finns i 10 & ExL en lagregel för det fall att expropriaten, efter det fråga om exprop- riation blivit väckt, nedlagt kostnad på fas- tigheten i uppenbar avsikt att höja exprop- riationsersättningen. Genom sådan kostnad åstadkommen förhöjning av fastighetens värde får inte tagas i beräkning vid ersätt- ningens bestämmande.

Otvivelaktigt behövs även med de före- slagna nya ersättningsreglerna en bestäm- melse med ändamål att motverka vissa ty- per av illojala beteenden, som inte alltid kan tillräckligt beaktas genom tillämpning av den nyssnämnda allmänna principen för ersättningsberäkning. Härmed är givetvis inte sagt att sådana företeelser är vanliga utan endast att de är tänkbara och fordrar beaktande.

Mot den nuvarande bestämmelsen kan anmärkas, att den avser endast sådana åt- gärder, som kommit till utförande efter det att fråga om expropriation blivit väckt, me- dan behovet av en lagregel i ämnet kanske främst gäller åtgärder, som vidtages dess- förinnan inför en väntad expropriation. Vi- dare avser beståmmelsen endast en viss be- stämd åtgärd och därtill en åtgärd som säl—

• Sida 228
•  Original

lan ifrågakommer därför att den är kost- sam för expropriaten. Vid sidan av det fall, som nämns i gällande lag, kan näm- nas sådana åtgärder som upplåtelse av nytt- janderätter i stor omfattning och diverse transaktioner mellan moder- och dotterbo- lag eller mellan ett bolag och delägarna i detta. Vidare kan erinras att den åtgärd från domstolens sida som föreskrives i gäl- lande lag —- minskning av löseskillingen el- ler intrångsersättningen — kan tänkas få inverkan icke blott mot en illojal exprop- riat utan även mot den som innehar pen- ninginteckning i fastigheten.

Med hänsyn härtill föreslås att nuvaran- de lagregel utbytes mot en bestämmelse som kan tillämpas beträffande varje åtgärd, vil- ken vidtagits i uppenbart syfte att höja den ersättning som den exproprierande har att erlägga. Den starka begränsning av tillämp- ningsområdet, som ligger i orden ”uppen- bar avsikt" synes neutralisera de betänklig- heter som möjligen kunde möta mot att be- stämmelsen göres tillämplig även på sådana åtgärder som vidtages innan fråga om ex- propriation blivit väckt. Ordalagen har vida- re valts i avsikt att utmärka att bestämmel- sen avser bl. a. det fall, då den vidtagna åt- gärden visserligen inte är ägnad att höja den ersättning, som tillkommer fastighetsäga- ren, men väl den ersättning som tillkom- mer annan sakägare. Den föreslagna nya bestämmelsen går vidare, i motsats mot den gällande, ut på att erforderlig jämkning av ersättningsbeloppet skall ske genom av- räkning mot personlig ersättning och alltså inte mot posterna löseskilling och intrångs- ersättning.

6 & Bestämmelsen i första punkten har en nära motsvarighet i 34 & första punkten ExL. Andra punkten motsvarar närmast 7 5 and- ra stycket ExL. Motiven till de föreslagna ändringarna i gällande rätt är redovisade i den allmänna motiveringen (mom. 5.5.2). Av paragrafens formulering torde fram- gå att ett erbjudande att vidtaga skadeför- minskande åtgärder skall, för att kunna beaktas, vara av beskaffenhet att skäligen

böra godtagas inte bara av expropriaten utan även av andra intressenter som har rätt till andel i expropriationsersättningen, främst innehavarna av penninginteckningar i expropriatens fastighet.

7 & Beträffande innehållet i paragrafen hänvi- sas till den allmänna motiveringen (mom. 4.8.2 och 5.4.2).

5 kap. Om domstolsförfarandet m. m.

Kapitlet innehåller endast en hänvisning till de delar av ExL som avses alltjämt sko- la gälla under en övergångstid. Avsikten är att kapitlet, sedan utredningens arbete slut- förts, skall ersättas med nya bestämmelser i samband med att resterande partier av ExL upphävs.

Slutbestämmelserna

Såsom framgår av den allmänna motive- ringen innehåller det nu framlagda försla- get till ny expropriationslagstiftning åtskil- liga nyheter i förhållande till gällande rätt. Detta gäller såväl reglerna om ändamålen och ersättningen som reglerna om förfa- randet hos Kungl. Maj:t.

De nya ändamålsreglerna torde i före- varande sammanhang inte erbjuda större problem. Någon inskränkning i nu före— fintlig expropriationsrätt har inte gjorts på någon punkt. Uppmärksammas bör dock att rätten till expropriation för allmän far- led, hamn och flottled i fortsättningen kom- mer att kunna ske endast med stöd av VL (såvitt inte någon gång expropriation för detta ändamål sker med stöd av reglerna om expropriation för tätbebyggelseända- mål, se 2 kap. 1 och 2 åå). Fråga uppkom- mer hur man skall förfara i det fall att ex- propriationstillstånd meddelats enligt ExL för t.ex. en flottled innan AExL trätt i kraft.

I fråga om de nya reglerna om exprop- riationsersättningen bör främst uppmärk- sammas förslaget till ändring av värderings- tidpunkten. Med hänsyn till att denna f.n.

• Sida 229
•  Original

är knuten till domstolens avgörande av må- let kan det inte anses vara förenligt med hävdvunnen lagstiftningsmetod att i sam- band med en övergång till nya regler läg- ga värderingstidpunkten tidigare än till den dag då nya lagen träder i kraft. I de fall, då ett expropriationsmål avdömts före nya lagens ikraftträdande samt expropriaten hänvisats jämlikt 34 5 första stycket ExL att senare i särskild rättegång föra talan om ytterligare ersättning, kan ifrågasättas om det över huvud taget är riktigt att till- lämpa de nya reglerna om värderingstid- punkten, när hänvisningsmålet tas upp till prövning efter nya lagens ikraftträdande.

Vad slutligen beträffar de nya reglerna om förfarandet hos Kungl. Maj:t och vissa därmed sammanhängande frågor bör främst uppmärksammas att förutsättningarna för återlösningsrättens inträde ändrats så kraf— tigt att risk för rättsförluster uppenbart fö- religger om inte ärenden i vilka Kungl. Maj:t meddelat tillstånd enligt äldre lag även i fortsättningen får bedömas efter denna.

Samtliga nu redovisade omständigheter talar otvivelaktigt för att reglerna i AExL inte bör utan vidare göras tillämpliga på ärenden, i vilka expropriationsförfarandet inletts genom ansökan om expropria- tionstillstånd hos Kungl. Maj:t eller i an- nan form —— innan nya lagen trätt i kraft. Vi föreslår därför en huvudregel av detta innehåll. Det är emellertid samtidigt ett starkt önskemål att de nya reglerna sna- rast får verkan över hela fältet. Innan ta— lan väckts Vid expropriationsdomstol borde det vara möjligt att utan rättsförluster för någon ordna förhållandena på sådant sätt att nya lagens regler blir tillämpliga vid sakens prövning och avgörande. Vi före- slår därför en rätt för sökanden att, innan talan i målet väckts, hos Kungl. Maj:t ut— verka förordnande att saken skall prövas och avgöras enligt nya lagen. Expropriaten bör få tillfälle att yttra sig, innan sådant förordnande ges. Vidare måste expropriaten otvivelaktigt ha möjlighet att påkalla pröv- ning av frågan huruvida expropriationstill- ståndet bör förknippas med några särskilda

villkor, t.ex. om återlösningsrätt. Slutligen måste, som i det föregående framhållits, reglerna om Värderingstidpunkten i detta sammanhang ges en sådan utformning att värderingen inte kan hänföras till en tidiga— re dag än den då nya lagen trädde i kraft. Vi föreslår en särskild regel härom.

Expropriationslagstiftningens kommunbe- grepp torde f. n. vara inskränkt till att, så- vitt avser de borgerliga kommunerna, om- fatta endast s.k. primärkommuner, jfr not på s. 119. I något fall kan emellertid tän- kas att behov av expropriationsrätt enligt 2 kap. 1 eller 2 & uppkommer för muni- cipalsamhälle. Med hänsyn till att muni— cipalsamhällena är under snabb avveckling torde emellertid en regel om sådan rätt inte behöva intagas i expropriationslagstiftning- en.

De föreslagna reglerna om värdeutjäm- ningsexpropriation bör uppenbarligen inte göras tillämpliga i fall då planen fastställts före nya lagens ikraftträdande.

Om i annan lag eller författning hänvis— ning förekommer till föreskrift som ersätts genom bestämmelse i AExL, bör givetvis den nya bestämmelsen tillämpas i stället. Särskild regel härom synes böra inflyta bland AExL:s slutbestämmelser. Med hän- syn till innehållet i denna regel har vissa eljest behövliga ändringar i bl.a. 31, 32, 34, 54, 57, 59 och 70 55 ExL samt i ex— empelvis vattenlagen, lagen den 21 decem- ber 1949 om inlösen i vissa fall av rätt till gruva, naturvårdslagen och miljöskyddsla- gen bedömts kunna undvaras.

• Sida 230
•  Original

lllaå

Såsom framgår av avdelning III mom. 5.6.8 skall reglerna om värdeutjämningsexpro-

priation gälla även inom område, för vil- ket byggnadsplan första gången fastställts. En regel därom har upptagits här i form av en hänvisning till motsvarande bestäm— melse i stadsplaneavsnittet.

116å Beträffande ändringen i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (mom. 5.6.7).

137 5 I paragrafen har vidtagits de jämkningar i fråga om hänvisning till andra lagrum, vilka betingats av att dessa lagrum blivit upphävda eller ersatta med bestämmelser i annan lag.

140 &

I paragrafen upptas bestämmelser för det fall att det i mål om inlösen av mark upp- kommer tvist om rätt eller plikt att lösa. I sådant fall skall reglerna om förtida till- träde i 36 och 37 55 ExL inte få tillämpas innan det blivit slutligt avgjort att inlösen skall äga rum. Nu föreslås att endast be— stämmelserna om plikt att inlösa skall stå kvar i BL medan reglerna om rätt till in- lösen förs över till AExL. Det kan emeller— tid inte gärna bli aktuellt med förtida till- träde i ett fall när tvist råder om skyldig- heten att lösa. 140 & föreslås därför skola upphöra att gälla.

141 &

I paragrafens första stycke har vidtagits re— daktionella jämkningar. Det nuvarande andra stycket i paragrafen har ansetts kun- na upphävas, eftersom dess innehåll får anses täckt av bestämmelserna i 26 & and- ra stycket och 42 å ExL.

142 &

Bestämmelserna om expropriation av gatu- mark etc. föreslås överförda till AExL. Nå- gon mot 142 & BL svarande regel föreslås ej i samband härmed, enär en sådan regel bedöms som obehövlig. Härav följer att nå- gon särskild regel i ämnet då inte heller bör finnas i BL för de fall då markägaren

• Sida 234
•  Original

begär inlösen. Paragrafen föreslås därför skola upphöra att gälla.

Sedan förestående paragrafnummer blivit ledigt har i paragrafen placerats särskilda regler om värderingen i de fall av inlösen som avses i 21, 48, 48 a och 83 åå. Röran- de motiven hänvisas till avdelning III mom. 5.6.7.

Det förutsättes att den här givna regeln om att löseskilling eller intrångsersättning skall utgå med hänsyn till fastighetens ti- digare medgivna användningssätt kommer att — liksom nu är fallet — öva influens på värdeberäkningen även i fall då mark, beträffande vilken inlösningsskyldighet kan ifrågakomma, inlöses enligt annan lag, t. ex. VL, eller exproprieras enligt AExL.

143 å Paragrafen innehåller vissa regler om vär- deringen m.m. i de fall att inlösen skall ske av mark som ingår i enskild väg. Dessa regler torde numera kunna bedömas som överflödiga. Den upptagna värderingsregeln följer redan av de allmänna principerna för expropriationsvärdering. Paragrafen föreslås därför skola upphöra att gälla.

Sedan förestående paragrafnummer bli- vit ledigt har i paragrafen placerats en hän- visning till AExL:s regler om värdering av mark vid värdeutjämningsexpropriation.

144 å Här lämnas regler om påföljd för försum- mad nedsättning av expropriationsersätt- ning. I sådant fall kan ersättningsberättigad person påyrka att frågan om markens av- trädande skall vara förfallen såvitt inver— kar på den försumliges rätt. Detta lagrum har knappast någon betydelse annat än i mål om rätt till inlösen. Den som begärt att inlösen skall ske på grund av inlösen- plikt kan däremot knappast ha något in— tresse av paragrafen. I sistnämnda fall kan nämligen den ersättningsberättigade alltid utsöka det belopp, vartill ersättningen be- stämts. Eftersom reglerna om inlösenrätt föreslås överförda till AExL, föreslås den- na paragraf skola upphöra att gälla.

145 & Paragrafen innehåller föreskrift om att åter- lösen enligt 68—70 åå ExL inte kan kom— ma i fråga i de fall som regleras i BL. Be- stämmelsen framstår som överflödig sedan reglerna om inlösenrätt föreslagits överför- da till AExL. Paragrafen föreslås därför skola upphöra att gälla.

146 å I paragrafen har endast vidtagits redaktio- nella jämkningar som följd av att vissa lag- rum, till vilka paragrafen hänvisar, upp- hävts eller ersatts med bestämmelser i an- nan lag.

162 å samt slutbestämmelserna

I 162 å BL finns en bestämmelse som reg- lerar vissa övergångsspörsmål med avseen— de på lösnings- och ersättningskyldighet för mark, vilka uppkommit till följd av de ge- nom BL införda reglerna i dessa ämnen. Närmare bestämt avses den frågeställning som uppkom genom att rätten till ersätt— ning för mark, som enligt plan eller and— ra bestämmelser inte kunde utnyttjas på samma sätt som före planens fastställande, genom BL begränsades i förhållande till vad som förut gällde. Vid prövning av frå- ga om lösnings- eller ersättningsplikt med avseende på sådan mark skall enligt 162 å BL värdet på marken bestämmas med skä- lig hänsyn till det värde marken vid tiden för lagens ikraftträdande ansågs ha enligt dittills tillämpade grunder, varvid även det värde som då tillmättes marken för tätbe- byggelse får komma i betraktande.

Då förslag framlades till lagstiftning i ämnet gjorde vederbörande departements- chef en del uttalanden av innebörd, bl.a., att han ansåg det obilligt att helt utesluta ersättning för tätbebyggelsevärde som upp- kommit före lagens ikraftträdande och att skälig hänsyn borde tas till det värde som då ansågs föreligga. Därvid lämnades ex- empel på hur tillämpningen av bestämmel- sen avsågs skola gestalta sig. Bl. a. behand- lades det fall att gata blivit utlagd i stads— plan, stomplan eller byggnadsplan före nya

• Sida 235
•  Original

lagens ikraftträdande. Uppmärksamhet äg- nades också åt reglerna för bestämmande av gatumarksersättning samt om förutsätt- ningarna för att inlösningsskyldighet skulle komma att föreligga för staden eller kom- munen.

Eftersom även det nu föreliggande för- slaget till ändringar i BL innebär att rätten för markägare till ersättning för s.k. plan- skada undergår förändringar, aktualiseras övergångsfrågor av samma art som de i 162 å BL avhandlade. Det nära sambandet mellan de frågor som reglerades genom 1947 års lagstiftning och det nu föreliggan- de spörsmålet aktualiserar också frågan, om 162 å BL lämpligen kan bibehållas i nuva- rande utformning vid sidan av de föreslag- na nya bestämmelserna.

Vi kan i princip ansluta oss till den år 1947 av vederbörande departementschef ut- talade meningen att en övergång till nya regler om ersättningsskyldighet av billig- hetsskäl inte bör ske alldeles oförmedlat och utan hänsyn till vad som ansetts gälla före den nya lagens ikraftträdande. Ett mo- tiv till försiktighet härvidlag utgör bl.a. det förhållandet att de gällande mera gene- rösa ersättningsreglerna säkerligen i bety- dande omfattning diskonterats såsom fram- tidsvärden vid prissättningen på fastigheter.

Däremot kan vi inte ansluta oss till den i samband med 1947 års lagstiftning utta— lade uppfattningen att äldre värderingsreg- ler i princip bör tillämpas under obegränsad tid framöver eller i alla eller flertalet av de fall då det är teoretiskt möjligt att de påverkat fastighetsvärdena. I den allmänna motiveringen (mom. 5.6.4) har framhållits att de övervärden det här är fråga om kon- stituerats bara av markägarnas förväntning- ar om framtida möjligheter att utnyttja marken för tätbebyggelse och att saken en- dast gäller sådana fall, då dessa förvänt- ningar inte infriats utan tvärtom veder- lagts av verkligheten, sådan den gestaltat sig genom verkställd planläggning. Det är således endast fråga om bortfallna förvänt- ningsvärden. De existerar i själva verket bara på grund av nyssnämnda bestämmel- ser i BL och utgör diskonterade värdet av

de förhoppningar som markägarna gjort sig om att på grund av dessa bestämmelser få bättre betalt för marken i samband med framtida inlösen eller expropriation än som varit möjligt på annat sätt. Det må vara att skälig hänsyn bör i lagstiftningssam- manhang tas till att dessa förhoppningar tidigare haft stöd i lagen. För att uppfylla detta krav synes emellertid lagstiftaren inte behöva gå så långt som till att under obe- gränsad tid bibehålla en ersättningsregel som anses innebära överkompensation.

Det förtjänar framhållas att fråga inte är om direkt utfästelse från statens sida eller ens om något förhållande, i vilket sta— ten har mera betydande ekonomiskt intres- se. Lösnings- eller ersättningsskyldigheten åvilar vederbörande kommun, låt vara att dess omfattning ibland kan påverka även statens förpliktelser. I princip är det fråga om civilrättsliga regler med ändamål att reglera förhållandet mellan kommuner och enskilda markägare.

Vidare är att märka att lösnings— eller ersättningsskyldighet inte, vare sig i lagens gällande eller dess föreslagna lydelse, in— träder annat än under vissa speciella, gans- ka restriktivt avfattade betingelser. En av förutsättningarna är att planläggning eller annan däremot svarande åtgärd kommit till stånd. En annan förutsättning är att förhål- landena är sådana att markägaren till följd av planen inte kan nyttja marken annat än på ett i lagen närmare angivet, för honom mindre förmånligt sätt. Om dessa förutsätt- ningar är för handen och markägaren så- ledes har ett aktuellt anspråk på inlösen av marken eller ersättning för skada, som kan göras gällande vid domstol, skulle det knappast överensstämma med vad billighe- ten kräver om denna möjlighet berövades honom genom ikraftträdandet av ny lag- stiftning. Detsamma kan inte obetingat sä- gas gälla när rätt till ersättning inte inträtt vid nya lagens ikraftträdande. Det är i en sådan situation möjligt men långt ifrån säkert att förutsättningarna för rätt att på- fordra inlösen eller ersättning kommer att inträda någon gång i framtiden. Det är vi— dare sannolikt men inte säkert att kommu-

• Sida 236
•  Original

nen kommer att behöva marken i framti- den och då begär inlösen eller expropria— tion. Därvid äger BL:s särskilda regler om inlösen och ersättning inte omedelbart till- lämpning, men markägaren kan påräkna motsvarande ersättning, därför att dessa regler — i enlighet med vad som förut— satts i lagens förarbeten — tillämpas ana- logiskt. En omedelbar tillämpning av de nya ersättningsreglerna innebär åtminstone enligt ett formellt betraktelsesätt för en markägare i den nämnda situationen inte att han berövas någon rätt som han faktiskt innehar. Från praktisk synpunkt får emel- lertid en omedelbar tillämpning av de nya ersättningsreglerna — såsom redan antytts — den konsekvensen att förväntningarna på den expropriationsersättning som kan komma att utgå i framtiden måste sättas lägre och att därmed även fastighetsvärdet sjunker.

Den omständigheten att den äldre lag- stiftningen medverkat vid tillskapandet av de värden som kan förväntas falla bort vid tillämpning av nya värderingsregler är — såsom redan framhållits — ett skäl som ta- lar för att de äldre reglerna inte avskrivs alltför brådstörtat. Å andra sidan är det angeläget att de injektioner av allmänna medel för upprätthållande av en konstlat hög markprisnivå, som de nuvarande reg- lerna innebär, med det snaraste bringas att upphöra.

Det har redan framhållits att en rätt för markägare att påfordra inlösen eller ersätt- ning, som förelåg vid nya lagens ikraftträ- dande, i princip inte bör röna inskränkning genom denna. De förhållanden som är av betydelse vid bedömande om sådan rätt föreligger är emellertid ofta svårbedömba- ra. Sedan någon tid förflutit torde det i många fall visa sig omöjligt att med säker— het klarlägga om sådana förhållanden varit för handen vid lagens ikraftträdande. Den indirekta verkan som kompensationsregler— na i BL har vid värdering av mark inom tätbebyggelse över huvud taget gör att olä- genheterna härav skulle bli kännbara i ett stort antal expropriationsmål. Olägenheter- na kan undanröjas genom införande av en

bestämmelse om att den äldre, för mark— ägaren gynnsammare värderingsnormen skall tillämpas endast under förutsättning att han väcker talan om inlösenskyldighet eller ersättning inom viss tid efter nya la- gens ikraftträdande. För såvitt tiden inte tillmäts alltför knappt kan en sådan regel inte betecknas som oskälig mot markäga— ren. Vi föreslår att tiden bestäms till tre år.

Om övergångsbestämmelserna till de fö- reslagna nya värderingsreglerna utformas på här angivet sätt, är det inte gärna tänk- bart att vid sidan därav bibehålla regeln i 162 å BL. Den har nu varit gällande i mer än två decennier, vilket synes vara en mer än tillräcklig övergångstid. Det helt över- vägande antalet fall, då bestämmelsen kun- nat vinna tillämpning, måste förutsättas numera ha blivit slutligt reglerat. Det före- slås att den nämnda regeln avvecklas på samma sätt som övriga äldre värderingsreg- ler, dvs. under en treårig övergångstid.

Beträffande slutbestämmelserna i övrigt hänvisas till vad som anförts i anslutning till slutbestämmelserna till AExL.

• Sida 237
•  Original

Förslaget till lag om ändring i 1902 års lag om

elektriska anläggningar

l & Bestämmelserna i 1 å har inarbetats i den allmänna expropriationslagen. Motiven här- för har redovisats i avdelning III mom. 3.1.1 (jfr även mom. 3.4).

3 %

Omarbetningen av paragrafen är endast av redaktionell natur. Den har betingats ute- slutande av att bestämmelserna i 1 å över— förts till den allmänna expropriationslagen.

19—21 åå

96 å ExL innehåller bestämmelser om änd— ring och flyttning av elektrisk svagströms- ledning samt om exproprierad rätts upphö- rande i visst fall. Jämlikt 1 å fjärde stycket 1902 års lag är bestämmelserna i lika mån tillämpliga på elektriska starkströmsled- ningar. Bestämmelserna har samtliga avse- ende på händelser, som inträffar efter det att expropriationen fullbordats. Vissa skäl talar med hänsyn härtill för att de borde vara i lika mån tillämpliga även i fall, då rätt att dra fram en elektrisk ledning för— värvats genom frivillig uppgörelse med markägaren. Som förutsättning för deras tillämplighet gäller nämligen i stort sett ge- nomgående — möjligen med undantag i viss mån för 96 å andra stycket — att änd- ringen etc. påkallas av förhållanden, som inte togs med, ofta inte kunde tas med i beräkningen, då expropriationen skedde. Visserligen kan man med hänvisning till

allmänna avtalsrättsliga regler motivera en viss skillnad i behandlingen av de frivilliga upplåtelserna och expropriationsfallen. Helt kan dock en sådan skillnad inte upprätthål- las utan att medföra obilliga konsekvenser för markägaren. Det framstår då som mind— re ändamålsenligt att placera vissa bestäm— melser av nu ifrågavarande slag i ExL me- dan andra likartade regler förs till den all— männa ellagstiftningen. Det bör även beak- tas, att bestämmelserna i 96 å ExL har föga samband med själva expropriationsför- farandet samt att tvister i frågor, som av— ses i första och andra styckena, skall prö— vas av allmän domstol. Med hänsyn till samtliga dessa omständigheter kan bestäm— melserna utmönstras ur ExL utan att den- nas systematiska uppbyggnad skadas där- av. De kan med fördel placeras inom ra- men för den allmänna ellagstiftningen. Rörande bestämmelsernas närmare pla— cering kan viss tvekan råda. Den centrala ellagstiftningen håller f.n. på att arbetas om. Avsikten torde vara att ersätta bl.a. 1902 års lag med en modern lagstiftning. Ellagstiftningsutredningens förslag till ellag (SOU 1966: 39), som i denna del inte för— anlett några erinringar från eldistributions- utredningen (SOU 1968: 39), innehåller vissa bestämmelser om ändring och flytt- ning av elektriska ledningar (19—26 åå). I 26 å har inarbetats den nuvarande be— .stämmelsen i 96 å första stycket andra punkten ExL, som med vissa ändringar

• Sida 238
•  Original

gjorts generellt tillämplig även utanför ex- propriationsfallet. Det kan emellertid knap- past anses lämpligt att i detta sammanhang gå närmare in på ellagsförslaget och före- slå ändringar i detta. Snarare bör bestäm- melserna i 96 å ExL tills vidare placeras i 1902 års lag i avbidan på att därifrån överföras till eller inarbetas i en ny ellag. Vi föreslår därför att en sådan placering göres.

Ett spörsmål förtjänar särskild uppmärk- samhet i detta sammanhang. I 96 å tredje stycket ExL lämnas en föreskrift om att exproprierad rätt att ha ledning i gata etc. upphör, om markens natur av gatumark etc. ändras. Motiven till bestämmelsen har närmare utvecklats i den särskilda sekre- tariatspromemorian om gällande rätt. El- lagstiftningsutredningen föreslår att bestäm- melsen sakligt oförändrad behålls i ExL. Vidare föreslås bestämmelser i 25 å ellagen om skyldighet att ändra sträckningen av elledning inom planlagt område, när så er- fordras för att planen skall kunna genom- föras samt om ansvaret för därav föran- ledda kostnader. Utredningen framhåller i detta sammanhang som ett rimligt krav (s. 74 f) att vid uppgörandet av stadsplaner och byggnadsplaner redan befintliga elek- triska ledningar beaktas. Bebyggelseplane- ringen bör utföras så att den inte fram- tvingar en kanske mycket kostnadskrävan- de ändring eller flyttning av redan fram- dragna ledningar. Med hänsyn till dessa omständigheter förordas, att uppkomman- de ändringskostnader ersätts av vederböran- de kommun.

Otvivelaktigt föreligger ett starkt sam- band mellan den nu ifrågavarande bestäm- melsen i 96 å tredje stycket ExL och den föreslagna 25 å ellagen. Åtskilligt vore där- för att vinna om de kunde arbetas sam- man inom ellagens ram. I avbidan härpå föreslår vi, att bestämmelsen i 96 å ExL tills vidare placeras i 1902 års lag.

Med hänsyn till den betydande omfatt- ning, som 96 å ExL f.n. har, har den för att bli mera lättläst delats upp i tre nya paragrafer & samband med att den flyttas över till 1902 års lag. I anslutning därtill

har gjorts vissa språkliga justeringar, huvud- sakligen efter mönster av ellagstiftningsut- redningens förslag till 118 och 119 åå ExL. Någon ändring i sak är naturligtvis inte åsyftad. Den viktigaste ändringen som vid- tagits består i att exemplifieringen i 96 å första stycket av olika för samhället nödiga anläggningar uteslutits såsom obehövlig.

• Sida 239
•  Original

6. Förslaget till lag om ändring i allmänna väglagen

Till paragrafen har fogats ett nytt tredje stycke, vilket är avsett att ersätta nuvaran- de andra stycket i 79 a å ExL. Skälen till att upphäva sistnämnda paragraf har när- mare utvecklats i anslutning till förslaget till allmän expropriationslag, 3 kap. (se avdelning III mom. 4.6.2).

• Sida 241
•  Original

Såsom ingående berörts i den särskilda sek- retariatsutredningen har kommunerna till- lagts vittgående rättigheter och skyldigheter i samband med anordnandet av civilför- svaret. För kommunens räkning kan så- lunda enligt 48 å CfL åtskillig egendom så— som markområden, byggnader m.m. tas i anspråk med förfoganderätt för att kom- munen skall kunna fullgöra bl. a. sin skyl- dighet att inrätta skyddsrum. En förutsätt- ning är dock som regel att s.k. civilför- svarsberedskap råder och att frivillig upp- görelse inte kan träffas tillräckligt fort. Kravet på civilförsvarsberedskap gäller dock inte när fråga är om utförande av byggnadsanordning och källarmursgenom- brott. Ersättning för ianspråktagandet skall enligt 73 å CfL utgå enligt bestämmelser— na i 1942 års rekvisitionslag.

Otvivelaktigt föreligger här en dubble- ring i förhållande till den tidigare föreslag- na expropriationsbefogenheten för civilför- svarets behov. Man kan emellertid i sam- manhanget se bort från de fall av förfogan- derätt. som föreligger under civilförsvars- beredskap, eftersom det i sådana fall finns ett starkt behov av ett extraordinärt förfa- rande av den typ, som regleras i rekvisi- tionslagen och andra liknande författningar. Kvar står emellertid det faktum att rätt finns att även under normala förhållan- den för kommuns räkning ta i anspråk egendom i rekvisitionsväg för att utföra

Förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen

t.ex. bergfasta skyddsrum. Mot formerna för själva ianspråktagandet är väl i och för sig intet att invända. Som grund för detta måste nämligen ligga en i vederbörlig ord- ning upprättad och i övervägande antalet fall fastställd organisationsplan. Däremot synes det knappast tillfredsställande att er- sättningen till den ianspråktagna egendo- mens ägare också i dessa fall skall bestäm- mas enligt den ordning, som fastställts i rekvisitionslagen. Denna ordning har till- skapats för utomordentliga förhållanden och bör också uteslutande reserveras för så- dana situationer. De allmänna bestämmel- serna i ExL om tillvägagångssättet vid be- stämmandet av ersättningen bör därför vara exklusivt tillämpliga, när egendom jämlikt CfL tas i anspråk på andra tider, än när civilförsvarsberedskap råder. Bestämmel— serna bör naturligen tillämpas inte bara be- träffande ersättning för själva ianspråkta- gandet utan också beträffande ersättning för intrång av sådan art som avses i 72 å CfL.1 I fråga om tillvägagångsättet vid själva ian- språktagandet bör däremot alltjämt gälla de allmänna reglerna i CfL.

1 Ersättning åt ägare eller innehavare av egen- dom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, med anledning av att skyldighet ålagts ho- nom att tåla eller vidtaga ändring eller för- flyttning av inredning eller utrustning, som hör till egendomen, eller att i övrigt tåla så- dana åtgärder beträffande egendomen, som den som utövar förfoganderätten funnit er- forderliga.

• Sida 242
•  Original

• Sida 243
•  Original

Reservationer och särskilda yttranden

l Reservation av ledamöterna Grebäck och

Lundström

I likhet med utredningens majoritet finner vi det klarlagt att ett mycket stort behov av nyexploatering, sanering och trafiktekniska ombyggnader samt andra ändringar i be- fintlig bebyggelse kommer att göra sig gäl- lande under de närmaste decennierna. Det- ta kommer att ställa stora krav på olika om- råden av samhällsbyggandet. De kommu- ner som inrymmer expansiva tätorter kom- mer att ställas inför svåra uppgifter i mark- politiskt avseende.

En förutsättning för ett rationellt och än- damålsenligt samhällsbyggande är att kom- munerna ges tillräckliga hjälpmedel — lag- stiftningsmässiga och ekonomiska — för att driva en aktiv markpolitik och förbättra sin markberedskap. Med en god kommunal markberedskap skapas gynnsammare förut- sättningar för ett rationellt bostadsbyggande samt för bebyggelse- och anläggningsverk- samhet i övrigt. Mark är då med säkerhet tillgänglig för nyexploatering och sanering vid lämpliga tidpunkter varigenom alterna- tiva utbyggnadsprojekt kan skapas utan nämnvärda tids- och kostnadsförluster. Därmed kan kommunen lättare undvika be- svärande tvångssituationer med bl.a. steg- rade markpriser som följd. Kommunala markförvärv som genomförs i god tid un- derlättar dessutom bebyggelsens planlägg- ning genom att ägandesplittringen reduce- ras. Kommunerna ges större möjlighet att ur samhällsintressets synvinkel bestämma utbyggnadsriktningar och detaljplanernas

lämpliga utformning, bl.a. med hänsyn till de viktiga boendemiljö- och boendeservice- frågorna. Markprisstegring och osund mark- spekulation motverkas.

Från alla synpunkter är frivilliga mark- förvärvsuppgörelser att föredra och bör ef- tersträvas. Huvudparten av de kommunala markförvärven har hittills och torde även framdeles komma att genomföras på frivil— lig grund. Då frivillig uppgörelse över hu- vud eller på rimliga villkor, t. ex. beträffan- de markpriset, inte kan träffas, kan ex- propriation bli ofrånkomlig. Expropriations- ändamålen bör därvid ges en sådan omfatt- ning att samhällsbyggandet på såväl rå- marksområden som områden med befintlig bebyggelse kan planeras och genomföras på tillfredsställande sätt. Den enskildes möjlig— heter att hävda sin rätt måste även tillgo- doses.

Vi delar utredningsmajoritetens uppfatt- ning att gällande expropriationslagstiftning och inlösenregler i BL inte är av sådan räckvidd att kommunerna ges möjlighet att förvärva erforderlig mark på ett tillräckligt tidigt stadium. Som framgår av detta be- tänkande är expropriation enligt 1 å första stycket 16 ExL i första hand avsedd att tillgodose ett någorlunda aktuellt markbe- hov. Tvångsförvärv inom tätbebyggt om- råde enligt detta lagrum torde endast vara möjligt om vissa speciella förutsättningar är uppfyllda. Begränsningar framgår även av bestämmelsen om zonexpropriation enligt

• Sida 244
•  Original

44 & BL. Sådan expropriation kan beviljas beträffande område som är i behov av ge- nomgripande ombyggnad såvida denna inte lämpligen kan ske annat än i ett samman- hang. En förutsättning för zonexpropria- tion är vidare att fråga väckts om antagan- de eller ändring av stadsplan för området.

Vi delar utredningsmajoritetens princi- piella uppfattning att tillämpningsområdet för bestämmelserna om expropriation för tätbebyggelseändamål bör ges en allmän av- gränsning som omfattar de fall, när kom- munen behöver förvärva mark för att tryg- ga förverkligandet av samhällets intentioner på längre sikt i fråga om bebyggelseutveck- ling och markutnyttjande. För expropria- tion inom tätbebyggt område får därvid förutsättas, som framgår av 2 kap. 1 & and- ra meningen i förslaget till allmän ex- propriationslag, att den egendom som ex— propriationen avser inom överskådlig tid, dvs. inom ett eller ett par decennier, kom- mer att beröras av byggnads- eller anlägg— ningsåtgärder.

Vi måste emellertid anmäla avvikande mening vad gäller den del av första me- ningen i nämnda paragraf som anger tomt- rätten som framskjuten och separat ex- propriationsanledning. Meningen har enligt utredningsmajoritetens förslag följande ly- delse: ”Expropriation får ske till förmån för kommun för att möjliggöra upplåtelse av mark med tomträtt eller eljest för att främ- ja tillkomsten av tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller befordra utvecklingen av sådan bebyggelse.”

Vi föreslår i stället att meningen ges föl- jande formulering: ”Expropriation får ske till förmån för kommun för att främja till- komsten av tätbebyggelse eller därmed sam- manhängande anordning eller befordra ut- vecklingen av sådan bebyggelse."

Den av oss föreslagna huvudregeln för expropriation anknyter bättre till den som gäller för kommunal förköpsrätt enligt den av 1967 års riksdag antagna förköpslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1968. En- ligt 1 å i nämnda lag har nämligen kommun förköpsrätt vid försäljning som omfattar ”sådan fast egendom som med hänsyn till

den framtida utvecklingen kräves för tät- bebyggelse eller därmed sammanhängande anordning”. Bestämmelse om förköpsrätt för upplåtelse med tomträtt föreligger inte.

Formuleringen "befordra utvecklingen av sådan bebyggelse” har medtagits för att klart markera möjlighet för kommun att expropriera fastigheter inom saneringsom- råde där det i enlighet med kommunens sa- neringsprogram är erforderligt med om- byggnad, upprustning och modernisering av befintlig bebyggelse. Denna bestämmelse är viktig bl.a. för att undvika slumbildning. I den allmänna bedömning av expropriatio- nens behövlighet som skall företagas av Kungl. Maj:t skall även, enligt vår uppfatt- ning, inkluderas huruvida markens överfö- rande i kommunens ägo är behövligt för att främja tillkomsten av tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller befordra utvecklingen av sådan bebyggelse.

Innebörden av 1 & förköpslagen framgår tämligen klart av departementschefens ut- talanden i prop. 1967: 90. Vi citerar följan- de uttalande av departementschefen i nämn- da proposition (s. 77).

Vid prövningen av om förutsättning förelig- ger att utöva förköpsrätt med hänsyn till den- na bestämmelse skall inriktningen av den kom- mande samhällsutvecklingen och behovet av mark för olika ändamål bedömas. Är det fråga om ett område beträffande vilket generalplan upprättats och antagits av vederbörande kom- munala organ och är den aktuella marken en- ligt planen avsatt för bostads- eller industri— bebyggelse eller sådana ändamål som trafik- leder, allmänna platser, fritidsområden m.m. bör förutsättning för att utöva förköpsrätt i allmänhet föreligga. Bedömningen bör utfalla på samma sätt om området i antagen region- plan avsatts för angivna ändamål. Skulle stads- plan eller byggnadsplan för området vara un- der utarbetande bör detta förhållande kunna utgöra tillräcklig grund för kommunen att få förköpsrätt till den mark som planen är avsedd att omfatta. Även om planläggningsarbetet ej fortskridit så långt att vare sig general- eller regionplan upprättats eller förslag till detalj- plan föreligger, bör förköpsrätt kunna utövas om marken med hänsyn till belägenheten och kommunens utveckling kan antas behövas för ifrågavarande ändamål. Anspråken på den san- nolikhetsbeskrivning som kommunen har att prestera för att få inträda genom förköp bör inte få sättas alltför högt. Ett påstående som

• Sida 245
•  Original

inte är underbyggt av någon utredning att viss mark krävs för tätbebyggelse är å andra sidan givetvix inte tillräckligt (kurs. här). Lämpligt underlag för bedömningen i sådana fall då varken översiktliga eller detaljerade planer fö- religger kan vara t.ex. befolkningsprognoser, bostadsbyggnadsprogram eller industriutveck- lingsplaner.

Det finns inte någon anledning att utöver vad som ligger i det sagda begränsa förköps- rätten med hänsyn till den tid som kan kom- ma att förflyta till dess marken skall exploate- ras. Om utvecklingen med tillräcklig grad av sannolikhet kan överblickas för avsevärd tid framåt, bör förköp kunna få ske även om det kommer att dröja lång tid innan ändringen i markens användning blir aktuell.

Vi anser att starka skäl talar för att likar- tade bestämmelser bör gälla för utövande av expropriationsrätt som av förköpsrätt.

Den allmänna begränsning för expropria- tionsrättens tillämpningsområde som vi för- ordar tillgodoser på ett fullt tillfredsställan- de sätt samhällsbyggnadsintresset, även i tidsmässigt avseende. Bestämmelsen kom- mer att möjliggöra expropriation på tidigt stadium i fråga om obebyggd eller glesbe- byggd mark i anslutning till expanderande tätorter samt beträffande saneringsområden och andra områden där behov av att om- dana bebyggelsen gör sig gällande.

Enligt nu gällande expropriationslagstift- ning skall i samtliga fall då expropriations— tillstånd söks hos Kungl. Maj:t en tillfyllest- görande utredning visa att marken behövs för tätbebyggelseändamål. Sådan utredning fordras sålunda även i de fall ansökan om expropriationstillstånd söks enligt gällande bestämmelse i 1 % första stycket 16 ExL om överförande av mark som inte är tätbe- byggd för upplåtelse med tomträtt. Enbart uppgift från den exproprierande kommunen att den avser att upplåta mark med tomt- rätt är således enligt gällande lagstiftning inte tillfyllest.

Vi är av den bestämda uppfattningen att bevisning rörande ändamålet måste vara ett grundläggande och från rättssäkerhetssyn- punkt oundgängligt krav även i den nya ex- propriationslagen. Utredningsmajoritetens förslag att generellt och opreciserat besked från den exproprierande kommunen att den

avser att upplåta mark med tomträtt i och för sig skall vara tillräckligt och onödiggö- ra övrig bevisning innebär ett klart och omotiverat avsteg från gällande principer. Med hänsyn härtill och till rättssäkerhets— kravet kan vi ej ansluta oss till majorite- tens förslag i detta avseende.

Mark som exproprierats för tomträttsän- damål skall givetvis också upplåtas med tomträtt. Ett sådant krav understryker sam- tidigt svagheten med förslaget att ha tomt- rättsupplåtelse som särskild grund för ex- propriation. En kommun som åberopar denna expropriationsgrund måste då långt i förväg binda sig för att upplåta den ex— proprierade marken med tomträtt. Någon valfrihet för kommunen blir det då inte tal om, vilket bl.a. kan innebära kommunal- ekonomiska konsekvenser. Med utrednings- majoritetens förslag kan man till och med ifrågasätta om Kungl. Maj:ts tillståndspröv— ning får någon reell mening. Desto mer an- märkningsvärt är detta mot bakgrund av att majoritetsförslaget om tomträtt som sär- skild grund för expropriation inte är nöd- vändigt för att tillgodose samhällsbyggan- dets krav. Vårt förslag är, som tidigare framhållits, fullt tillräckligt i detta avseen- de.

När det gäller frågan om att upplåta mark med tomträtt anser vi att detta insti- tut kan, rätt använt, i många fall underlätta framtida ändringar i markanvändningen, trafiktekniska omläggningar m.m. Tomträt- ten medför dessutom att markens värde- stegring till en del tillfaller kommunen. Till- lämpningen av tomträtt innebär emellertid inte att markvärdestegringen dämpas eller förhindras, vilket bl. a. markpolitiska utred— ningen har konstaterat. Dessutom är använ— dandet av institutet förenat med icke ovä- sentliga svårigheter. Sålunda uppkommer problem i samband med framtida sanering om tidpunkten för omreglering helt eller delvis inte sammanfaller med utgången av uppsägningsperioderna för aktuell tomträtts— mark. I likhet med motsvarande fall med äganderättsmark kan expropriation då bli nödvändig. Vidare är det viktigt att de pe- riodvis återkommande avgäldshöjningarna

• Sida 246
•  Original

Det är de enskilda kommunernas sak att själva utifrån lokala förhållanden bedöma i vilka fall de skall upplåta mark med tomt- rätt eller sälja den. De för något år sedan tillskapade tomträttslånen har medfört en mera reell valfrihet för kommunerna i det- ta avseende. Härigenom kan även för bo— stadskonsumenterna valmöjligheter förelig- ga mellan tomträttsmark och äganderätts— mark.

Att vi sålunda — till skillnad från utred- ningens majoritet — inte anser att upplå- telse med tomträtt skall utgöra separat ex- propriationsgrund, varken när det gäller rå- marksområden eller områden med befintlig tätbebyggelse, betyder ej — som framgår av det tidigare anförda — att vi är emot den- na upplåtelseform. Tvärtom kan tomträtts- institutet i många fall vara ett värdefullt hjälpmedel i kommunernas markpolitik. Men vi anser att grundkravet för expropria— tion enligt 2 kap. 1 % i den nya expropria— tionslagen alltid skall vara att den ifrågava— rande marken bevisligen är avsedd att främ- ja tillkomsten av tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning eller befordra utvecklingen av sådan bebyggelse.

• Sida 247
•  Original

3.1. Expropriationsändamålen

3.1.1 Tätbebyggelse (2 kap. 1 g") Överföring tvångsvis av mark från den en— skilde till det allmänna förutsätter att mar- kens användning för avsett ändamål ej kan genomföras av den enskilde ägaren eller att genomförandet ändock är att anse som en uppgift för det allmänna. Skall marken användas för de enskildas behov av bostä- der och kommersiella lokaler, uppställer sig spörsmålet huruvida genomförandet måste ske i kommunens regi eller om markägaren skall tillåtas att inom ramen för planlägg- eller andra reglerande föreskrifter själv exploatera sin mark. Frågan gäller så- ledes huruvida den enskildes vilja och för- måga att medverka vid utbyggnaden skall beaktas, då framställning om tvångsinlösen prövas. Gällande rätt innebär att ett sådant hänsynstagande i princip skall ske. I visst fall presumeras att den enskilde icke kan

ning

Särskilt yttrande av experten Hernmarck

medverka vid tätbebyggelse, nämligen vid stadsombyggnad i större skala. Inlösen kan därvid ske enligt reglerna om zonexprop- riation i 44 & BL. Detta institut har kom- mit till relativt flitig användning. Det andra fallet där den enskildes vilja och förmåga att genomföra bebyggelse för enskilda be- hov icke beaktas gäller obebyggd mark, som skall upplåtas med tomträtt och som exproprieras med stöd av sista ledet i 1 & första stycket 16 ExL. Upplåtelseformen ansågs av departementschefen vid 1949 års revision av ExL inrymma så stora fördelar i sig, att expropriationsbefogenhet var mo— tiverad. Det bör också framhållas, att gäl- lande rätt uppställer relativt preciserade rekvisit för att tvångsinlösen för tätbebyg- gelse skall få ske. Särskilt gäller detta vid stadsombyggnad genom zonexpropriation. Den fråga som i första hand uppställer sig till besvarande gäller i vad mån kom- munens möjligheter att till sig överföra mark för tätbebyggelse bör ytterligare vid- gas och i vilken mån den enskilde mark- ägarens möjligheter till medverkan vid ut- byggnaden skall beaktas. För närvarande är det vanligt att exploateringen av mark sker i enskild regi i nära samarbete med plan- myndigheterna och genomföres i form av exploateringsavtal mellan kommunen och markägaren, där denne genomför utbygg— naden och till kommunen utan vederlag överlämnar den publika marken. Utredningen har i förevarande hänseen—

• Sida 250
•  Original

den funnit gällande regler otillräckliga. Med bibehållande av inlösenrätten till mark som skall upplåtas med tomträtt föreslås att ex- propriation av icke tätbebyggd mark skall få ske för att främja tillkomsten av tätbe- byggelse eller därmed sammanhängande anordning eller befordra utvecklingen av sådan bebyggelse. Till frågan om expropria- tion för tomträttsupplåtelse återkommes ne- dan. Rekvisitet i övrigt utsäger icke klart huruvida främjandet eller befordrandet av tätbebyggelse medger eller utesluter beak- tandet av den enskildes vilja och förmåga att genomföra tätbebyggelsen. I motiven uttalar utredningen (avdelning III mom. 3.2.6) att mot bakgrund av den ledande och styrande uppgift som tillkommer kommu- nerna i fråga om markanvändning och be- byggande det är nödvändigt att utforma expropriationsbestämmelserna så, att kom— munerna får företrädesrätt (kurs. här) till mark och utrymme som krävs för tätbebyg- gelse. Vidare framhålles att för tillstånd till expropriation av råmarksområden icke bör krävas annat eller mera än att den ak- tuella egendomen förr eller senare kommer att behöva tas i anspråk för tätbebyggelse, eller med andra ord att egendomen ligger inom kommunens utvecklingsriktning. Motivuttalandena syns icke lämna något utrymme för tillståndsmyndigheten att av- slå en ansökan från kommunen om ex— propriation av obebyggd mark av det skäl att markägaren visar sig äga resurser att själv förverkliga den avsedda bebyggelsen. Det är därför angeläget att framhålla, att den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 1 & AExL icke är avsedd att innefatta en all- deles ovillkorlig expropriationsbefogenhet i fråga om obebyggd mark. Allmänintresset kan visserligen tänkas föranleda att till- stånd bör lämnas även för det fall att ägaren styrkt sin vilja och förmåga att ex— ploatera marken. Därvid måste de fakto- rer konkretiseras, som kan föranleda bi— fall till framställningen. I annat fall kan enligt förslagets innebörd ansökan komma att avslås. De i lagförslaget angivna rekvi- siten att tätbebyggelsen skall främjas eller befordras för att tvångsinlösen skall med—

ges, utesluter således icke att ägarens vilja och förmåga beaktas vid prövningen. Detta hänsynstagande kan tilläventyrs inläggas i uttalandet att "motstående allmänna eller enskilda intressen ibland är av sådan styr- ka, att en expropriationsansökan inte bör vinna bifall”, även om utredningen härvid som exempel endast angivit jordbruks- och skogsbruksintressen. Utredningen hade i detta hänseende bort lämna ett mera väg- ledande besked än vad som skett.

Enligt gällande regler kan expropriation av obebyggd mark ske för att kommunen skall upplåta denna med tomträtt. Före- skrifterna härom tillkom i samband med 1949 års revision av ExL. I det nu fram- lagda förslaget har utredningen i 2 kap. 1 & bibehållit förevarande expropriations- befogenhet, men dess räckvidd har —— inom ramen för särskilt angivna rekvisit — ut- ökats till att omfatta även mark som förut är bebyggd. Av utredningens redogörelse för gällande rätt framgår att lagrådet vid 1949 års revision av ExL bestämt avvisade tanken på det förevarande expropriations- ändamålet. De skäl som anfördes av lag- rådet äger alltjämt sin giltighet. Det ter sig som en för expropriationslagstiftningen i övrigt främmande tanke, att själva formen för en efter äganderättsövergången aktuali- serad upplåtelse av marken skall utgöra skäl för tvångsinlösen. Det må också an- märkas, att tomträttsexpropriation alltse— dan 1949 icke kommit till användning i någon nämnvärd omfattning. Detta slags inlösen torde i huvudsak ha begärts i de fall, där kommunen tvekat om möjligheten att erhålla medgivande till tvångsinlösen med stöd av 1 5 första stycket 16 ExL i övrigt. I fråga om obebyggd mark medför förslaget till 2 kap. 1 5 i kombination med den föreslagna värdeutjämningsexpropria- tionen att markägaren i praktiken knappast kan värja sig mot kommunens anspråk på att tvångsförvärva mark som är avsedd att tätbebyggas. Det utrymme för beaktande av ägarens vilja och förmåga att själv be- bygga marken, som ovan redovisats, blir därmed illusoriskt i en omfattning som icke torde ha varit avsedd.

• Sida 251
•  Original

Då fråga är om mark som förut är tät- bebyggd krävs för expropriationsmedgivan- de bl. a. att marken inom överskådlig tid kommer att beröras av byggnads— eller an- läggningsåtgärder, som är av väsentlig be- tydelse från allmän synpunkt. Dessa rekvi- sit gäller vare sig fråga är om att marken skall upplåtas med tomträtt eller ej. Det torde i detta hänseende få antagas, att äga- rens vilja och förmåga icke skall beaktas, eftersom detta expropriationsfall närmast motsvarar zonexpropriation enligt gällande rätt. Inlösen av enstaka fastighet torde i förevarande fall knappast aktualiseras, an- nat än i situationer motsvarande 45 å BL i dess nuvarande lydelse. Tomträttsexprop- riationen kommer därigenom att i fråga om förut tätbebyggd mark sakna självstän- dig betydelse. Detta motsägs icke av utred- ningens uttalande, att för medgivande till expropriation för tomträttsupplåtelse icke skall krävas annat än en uppgift från kom- munen, att den avser att upplåta marken med tomträtt.

Rekvisiten för tomträttsexpropriation fö- reter en bristande korrespondens med reg- lerna i övrigt om expropriation av obe- byggd respektive förut tätbebyggd mark i förslaget till 2 kap. 1 &, som torde göra en översyn ofrånkomlig under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

3.1.2. Värdeutjämningsexpropriation (2 kap. 2 % första stycket 3)

Värdet av obebyggd mark betingas i hög grad av utsikten till dess framtida använd- ning för tätbebyggelse. Före detaljplanlägg- ning kan prisbildningen utvisa en viss jämnhet mellan olika fastigheter, eftersom lokaliseringen av bebyggelsen icke är klar- lagd. Översiktliga planer liksom de fysiska förhållandena medför likväl icke obetydli- ga variationer i marknadspriserna. Fast- ställd detaljplan utskiftar mera definitivt värdena för de olika områdena, vilket med— för att den ene markägaren får mer och den andre mindre bebyggelserätt på sitt område. Denna olikhet vill utredningen ut— jämna genom förslaget till 2 kap. 2 & första stycket 3 AExL samt 44 & BL.

Utjämningen markägarna emellan skall enligt förslaget tillgå på det sättet, att den genom planen gynnade ägaren tvångsvis av- händs sin mark till kommunen, under det att den missgynnade kan kräva inlösen. Den utjämning markägarna emellan som åsyftas resulterar således i att kommunen blir ägare till planområdet.

Ekonomiskt åstadkommes utjämningen genom de speciella värderingsreglerna i 4 kap. 2 & AExL och 143 & BL.

Förslaget till expropriationsbefogenhet enligt 2 kap. 2 5 första stycket 3 AExL och 44 % BL lämnar utrymme för vissa erin- ringar. Enligt ordalydelsen i AExL äger kommunen en obegränsad rätt att ex- propriera all mark som planläggs första gången och markägaren enligt BL att krä- va inlösen. Bestämmelsen är således till- lämplig även för det fall att all mark inom planområdet är i endast en ägares hand. Skall vinster och förluster utjämnas mellan olika markägare, borde dock dessa vara fle— ra till antalet än en. En följd av den sist- nämnda föreskriften blir också att kom- munen kan tvingas att —— oavsett sina eko- nomiska resurser — inlösa hela planområ- den. Kommunens rätt att expropriera in- träder även därest bebyggelserätten förde- lats jämnt mellan markägarna och något behov av utjämning icke föreligger. Även för det fall att markägarna förklarar sig beredda att inbördes företaga utjämningen för att få behålla dispositionen över mar- ken, kan de icke förhindra att tvångsöver- föring till kommunen sker. Så är även för- hållandet i det fall att endast en obetydlig del av planområdet avsatts för allmänt än- damål.

Tvångsinlösen av mark avsedd för fri- tidsbebyggelse skall enligt utredningen äga rum endast i begränsad omfattning enligt 2 kap. 10 & AExL. Vanligen regleras nu- mera fritidsbebyggelsen genom byggnads- plan. Detta medför att mark för fritidsbe- byggelse i samband med planläggningen kan komma att överföras i kommunens ägo inom ramen för värdeutjämningsexprop- riationen.

Lagtexten torde på angivna grunder i

• Sida 252
•  Original

alltför hög grad sakna samband med i mo- tiven angivet syfte och kunna leda till icke avsedda konsekvenser. Invändningen att kommunen i praktiken i allt fall kan efter gottfinnande expropriera den mark som önskas enligt 2 kap. ] & AExL bör icke un- danröja anspråket på en lagstiftningstek- niskt godtagbar utformning av förevaran- de bestämmelse.

Förhållandena inom ett planområde är regelmässigt av skiftande natur med av- seende på terräng- och grundförhållanden, bebyggelse o. d. Denna omständighet har utredningen uppmärksammat och föreslår därför att kommunens rätt (kurs. här) att expropriera planområdet icke skall avse den mark som på grund av sin naturbeskaf- fenhet uppenbarligen ej kan komma ifrå- ga för bebyggande. Markägarna får med andra ord behålla kärr, sumpmark, vatten- områden och oländig bergterräng. Det kan synas något inadekvat att i lagtexten be- skriva detta förhållande som en inskränk- ning i kommunens expropriationsbefogen- het.

Det bör vidare uppmärksammas, att det icke torde vara lätt att i praktiken draga klara gränser mellan den mark som kan bebyggas och sådan mark, där bebyggelse ”uppenbarligen ej kan komma till stånd”. Omfattningen och lokaliseringen av bygg- nadskvarteren i en detaljplan följer givet- vis icke strikt sådana gränser. Markägaren får intresse av att tillgodoräknas en så stor areal som möjligt vid den ekonomiska upp- görelsen, d.v.s. att bestrida undantagan- de för egen del och kräva undantagande för de andra markägarnas del. I den skala av mera obestämbara gränsfall i fråga om markbeskaffenheten som kommer att ak- tualiseras vid tillämpningen är därmed svår- lösta tvister att förvänta.

Eftersom mark av förevarande beskaf- fenhet får förutsättas ha lämnats utanför bebyggelseområdena i planen, aktualiseras frågan om inlösen av denna mark enligt 21 eller 48 åå BL. Härvid torde åtskilliga kom- plikationer inträda, då det gäller att be- stämma markens värde vid förut tillåten användning, t. ex. om detta skall bedömas

endast för den undantagna marken eller tillsammans med ägarens markinnehav iöv- rigt.

Som exempel på sådana partier av plan- området som ej skall ingå i expropriatio- nen nämner utredningen särskilt vattenom- råden. Det torde dock vara bekant. att be- lägenheten intill vatten mestadels höjer fas- tighetens värde, vare sig den användes för tätbebyggelse eller annat ändamål. Därest sådan värdeinfluens får påverka löseskil- lingen för den mark som löses, är det svårt att inse varför vattenområdet skulle kvarbli i ägarens hand. En följd av undantagandet blir också att ägaren till det värdeskapan- de vattenområdet och den därintill belägna värdefulla marken får deltaga i fördelning- en av den totala löseskillingen med en re- ducerad areal och därigenom erhåller lägre ersättning än om vattenområdet hade med— räknats. Någon möjlighet för markägaren att påfordra inlösen av ett undantaget om- råde enligt 21 och 48 55 BL torde i all- mänhet ej föreligga, varför förslaget i så- dant fall leder till otillfredsställande ägan- derätts- och fastighetsbildningsförhållan- den. Det kan nämligen icke vara rimligt att, sedan planen genomförts, smärre om- råden inom denna, avsedda för allmänt ändamål som park, vattenområde e. cl., framgent skall ägas av den enskilde, därest kommunen icke anser sig böra inlösa dessa områden.

Det andra fall i vilket kommunens rätt till expropriation av planområdet icke skall kunna utövas gäller område vars ägare med hänsyn till bebyggelsens ”värde eller be- skaffenhet i övrigt uppenbarligen icke har intresse av planens utformning”. Härmed åsyftas att byggnad eller anläggning med en på ett eller annat sätt utlagd tomtplats befinnes ha ett värde som överstiger mar— kens värde för samma område beräknat med ledning av den i planen medgivna be- byggelserätten. Svårigheten består i att fast- ställa styrkan av markägarens ”intresse” och därmed omfattningen av det område som skall undantagas. Ju större detta be- stämmes, desto mer ökar sannolikheten för att undantagande icke skall ske. Det är

• Sida 253
•  Original

sannolikt att parterna kommer att ha myc- ket skilda uppfattningar i frågan och dom- stolen ställs därmed inför utomordentligt komplicerade avgöranden, som kan kräva en serie provuppskattningar av de olika al— ternativens värdemässiga innebörd.

Det torde knappast kunna undvikas, att de föreslagna inlösenreglerna i 2 & AExL och 44 & BL kan komma att influera på själva planläggningen, så att denna icke le- der till alltför besynnerliga resultat, då de nyssnämnda reglerna skall tillämpas. Detta kan vara till nackdel för en rationell och av ekonomiska särintressen i möjligaste mån obunden planläggningsverksamhet.

Är fråga om ett större planområde med differentierade värdeförutsättningar kan det icke undgås, att den markägare som inne- har det ur bebyggelsesynpunkt värdefullaste området gör en förlust. då han ersätts efter ett genomsnittsvärde. Principen att hans ekonomiska ställning skall lämnas orubbad vid expropriationen kan i dylikt fall icke upprätthållas.

Enligt förslaget avser expropriationsbe- fogenheten och inlösenplikten endast första- gångsplanläggning genom stadsplan eller byggnadsplan. Den kommer därmed icke att omfatta mark för vilken kanske gäller en sedan länge inaktuell detaljplan och möj- ligen ej heller områden med äldre avstyck— ningsplaner. Utanför tillämplighetsområdet faller vidare fastställd generalplan, ehuru sådan eljest äger rättsverkan både i fråga om inlösenrätt och inlösenplikt och inlösen således kan ifrågakomma enligt huvudre- geln, d. v. 5. utan ersättning för tätbebyggel- sevärden. I stor omfattning har tätbebyg- gelsen reglerats genom byggnadsordningar, vilka numera upphävts utan att ha ersatts av detaljplan. Då sådan tillkommer för första gången, blir den föreslagna bestäm- melsen tillämplig, vilket formellt innebär att bebyggda fastigheter i städernas äldre, centrala delar kan exproprieras på föreva- rande grund, något som knappast torde ha varit avsett.

Möjligheten för markägare vars mark en- ligt planen undantagits från enskilt bebyg- gande att kräva inlösen enligt 44 % BL 1

dess föreslagna lydelse och därvid åtnjuta ersättning för markens förväntningsvärde för tätbebyggelse har i förslaget begränsats till sex månader. Därefter utdömes ersätt- ning efter den vanligen mera ogynnsamma "huvudregeln”, nämligen enligt den faktis- ka eller tillåtna användningen t.ex. för glesbebyggelse. Utredningen har betecknat denna anordning med att huvudregeln för värdering av planskada "suspenderas” un- der sex månader. Den markägare som för- summar preklusionsfristen riskerar således att göra avsevärda förluster. För lekman- nen torde det vara lätt hänt att bristande kännedom om det föreslagna. komplice- rade regelsystemet leder till sådan förlust. Denna effekt ter sig utomordentligt betänk- lig ur rättssäkerhetens synpunkt. Om denna olägenhet kan motverkas genom något slags informationsförfarande i samband med planfastställelsen bör undersökas. Här- med undgås dock icke det principiellt be- tänkliga i att olika värderingsprinciper skall tillämpas för samma mark beroende på om vissa tidsfrister iakttages.

De markägare som äger kännedom om sin tidsbegränsade ersättningsrätt ställs i och med att planen fastställts inför svåra bedömningar och avgöranden. Den, som påtagligt gynnats med bebyggelserätt, behö- ver icke vidtaga någon särskild åtgärd. Han kan endast avvakta huruvida kommunen påkallar tvångsinlösen av hans område. För den som erhållit såväl kvartersbebyggelse som publik mark inom sitt område, vilket torde bli det vanligaste, är läget ett annat. Det gäller först att utreda huruvida inlösen jämlikt nya 44 & BL ter sig fördelaktig eller ej och om så befinnes vara fallet få fram underlaget för den stämningsansökan innehållande yrkandet om löseskilling, som skall inges före sexmånadersfristens utgång. Vad markägaren har att göra är att försöka beräkna genomsnittspriset för planområdet med ledning av den fastställda planen och jämföra den löseskilling som framkommer härur antingen med värdet beräknat efter den bebyggelserätt som faller enbart på hans eget område eller med storleken av värdet enligt den faktiska eller tillåtna an-

• Sida 254
•  Original

vändningen. Dessa beräkningar skall en- ligt utredningens mening i normalfallet ske med stöd av exploateringskalkyler, d.v.s. en beräkning grundad på markens hypo- tetiska avkastning. Hänsyn måste tagas till vilka områden som kan tänkas bli undan- tagna från inlösenförfarandena och vidare skall kalkylens intäkts- och kostnadsposter, ränte- och diskonteringsfaktorer o.d. utre- das. Det säger sig självt att den enskilde markägaren i allmänhet icke kan utföra så- dana komplicerade bedömningar på egen hand. Sakkunniga måste anlitas för ända- målet. Kostnaderna för just detta slags ut— redningar är erfarenhetsmässigt mycket höga. Befinnes det att talan om inlösen icke bör föras, stannar kostnaden på markäga- ren. Dessa omständigheter — tidsnöden och utredningsarbetet — förstärker icke mark- ägarens förhandlingsposition gentemot kom- munerna. I detta hänseende synes därför förslaget — som ju ytterst skall syfta till att vara markägaren till gagn — inge stora betänkligheter, då det synes orimligt att belasta markägaren med angivna arbets- uppgifter och kostnader så snart en ny plan fastställts.

De ekonomiska återverkningarna av för- slaget på angränsande bebyggelse, t. ex. be- träffande gatumarksersättning, bör stude- ras. Icke minst gäller detta för det fall att de publika områdena inom den nya detalj- planen skall betjäna även den omgivande marken och dess bebyggelse.

Utredningen utgår ifrån att den föreslag- na huvudregeln kommer att leda till frivil- liga uppgörelser i praktiskt taget alla fall av förstagångsplanläggning. Med hänsyn till att markägarna vid tiden för förhand- lingen med kommunen icke torde äga kän- nedom om den blivande planens enskild- heter och till de motstridiga intressen ägar— na emellan, som särskilt undantagsområde- na skapar, synes utredningens förmodan mindre väl grundad. De komplikationer som ovan beskrivits undgås ej heller i sam— band med frivillig uppgörelse, då de måste beaktas även i sådant fall. Eftersom pla- nen icke är fastlagd under förhandlings— skedet, kan parterna ställas inför ekono—

miskt svåröverskådliga alternativ, vilket knappast är ägnat att underlätta avtal vare sig mellan kommunen och markägarna eller de sistnämnda emellan.

Förslaget om värdeutjämningsexpropria— tion inrymmer så många vanskligheter och ter sig så främmande för det regelsystem i vilket det är avsett att ingå, att jag icke kunnat tillstyrka detsamma.

3.1.3. Expropriation för fritidsbebyggelse (2 kap. 10 &)

Enligt utredningens förslag till 2 kap. 10 & skall expropriation få ske av mark som av- ses för fritidsbebyggelse, d.v.s. av mark som skall användas för enskilt behov. Lag- texten ger en räckvidd åt expropriations- befogenheten som icke är avsedd, såvitt framgår av motiven. Enligt dessa syns lag— rummet i huvudsak avse möjligheten att komplettera ett befintligt fritidsbebyggelse- område.

Fritidsbebyggelse torde framdeles — lik- som redan nu i växande omfattning är fal- let — få ske endast inom ramen för plan- läggning. Det är således här fråga om en tätbebyggelsesituation. Detta medför att även andra lagrum än det förevarande kan användas för att till kommunen tvångsvis överföra mark inom område, som kan kom— ma att bli eller är avsedd för ändamålet. Så är t.ex. fallet beträffande 2 kap. 1 5, som enligt vad ovan redovisats ger kom- munen en vidsträckt rätt att tillösa sig den mark som förr eller senare kan tänkas bli tätbebyggd. Den s.k. utjämningsexpropria- tionen enligt 2 kap. 2 5 första stycket 3 ger en motsvarande möjlighet i fråga om mark som planlägges första gången, t.o.m. om all mark inom området är i en ägares hand. Detta är också en följd av att sistnämnda lagrum erhållit en utformning som går långt utöver vad som utredningen torde ha avsett.

Mot bakgrunden härav uppställer sig frågan, huruvida det nuvarande systemet medfört sådana olägenheter att den en- skilde markägaren bör betagas rätten att själv använda sin mark för att iordning-

• Sida 255
•  Original

ställa denna för fritidsbebyggelse och upp- låta den för sagda ändamål. För närvaran- de tillkommer fritidsbebyggelse i alldeles övervägande grad i enskild regi. Markäga- ren låter upprätta byggnadsplan, som prö- vas och fastställs av planmyndigheterna, anlägger vägar, va-system, gemensamma anordningar såsom badplatser, båtbryggor o.d. samt försäljer tomtplatserna med eller utan byggnader. Att detta system medfört plantekniska olägenheter eller lett till oac- ceptabla tomtpriser har icke försports. Det kan därför ifrågasättas, om något behov av den föreslagna expropriationsbefogen- heten föreligger och om icke i vart fall den omfattning därav som i första hand åsyftas på något sätt bör komma till uttryck i lag— texten.

3.1.4. Värdestegringsexpropriation (2 kap. 13 %)

Förändringar i markvärdet betingas ofta av tillkomsten eller borttagandet av någon an- läggning i grannskapet. Denna kan tillhöra ett enskilt företag, t.ex. en industri, eller avse någon publik verksamhet såsom en bussterminal, en tunnelbanestation eller dy- likt. Lokaliseringen till viss plats kan öka den omgivande markens värde, icke minst för kommersiellt ändamål, medan förflytt- ning till annan plats kan minska värdet. Genomförandet av det värdeskapande fö— retaget kan vidare grundas på planlägg- ning enligt BL eller äga rum utan att ha föregåtts av sådan planläggning. I allmän- het kan den markägare i närheten, som på antytt sätt gör vinster eller förluster, varken räkna med att behöva betala ersättning till det företag som orsakat vinsten eller kunna kräva kompensation för förlusten. Skälet till att en ekonomisk reglering i angivna si— tuationer icke förekommer är icke minst av praktisk natur. Det ter sig ogörligt att draga gränserna för ersättningsberättigade fall inom hela skalan av influenser som kan förekomma.

Utredningens förslag om s.k. värdesteg- ringsexpropriation tar endast hänsyn till sådan värdeökning som stat och kommun

initierat. Värdestegring som enskild verk- samhet tillskapar, får markägaren behålla. Negativa effekter, t. ex. bortflyttning av en station eller en bussterminal för vilken stat eller kommun svarar, föranleder ingen kom- pensation från det allmännas sida. Mark- ägaren får själv bära förlusten. Regeln ver- kar således ensidigt till förmån för stat och kommun. Det kan ifrågasättas, om det problemkomplex som här föreligger icke borde regleras från en utgångspunkt, som mer tager hänsyn till även de negativa ef- fekterna av åtgärder från det allmännas sida.

3.2 Expropriationsersätmingen 3.2.1 Värderingstidpunkten (4 kap. 3 &) Enligt gällande regler skall expropriations— ersättningen bestämmas med hänsyn till vär- det, då dom meddelas eller vid tidpunkten för förtida tillträde. Detta utesluter icke att vid inlösen enligt BL i vissa fall hänsyn ta- ges till realvärdet vid tidpunkten för med— delat hinder mot marks användning för enskild bebyggelse. Utredningen föreslår i förevarande hän- seende en radikal ändring av gällande rätt. Såvitt avser löseskilling och intrångsersätt- ning skall värderingen i princip hänföra sig till tiden för expropriationsansökan. I de fall då tillstånd ej erfordras, blir tidpunk- ten då talan väcks avgörande. Personlig er- sättning skall däremot liksom hittills be- stämmas med ledning av förhållandena vid dom eller förtida tillträde. Värderingsregeln rörande löseskilling och intrångsersättning innebär —— med hänsyn till den tid som åtgår för prövning av an— sökan, eventuell förlängning av lämnat ex- propriationstillstånd, expropriantens råd- rum att instämma målet samt själva rätte- gången —- att avsevärd tid förflyter mel— lan ansökan och det tillfälle, då expropria- ten kan förfoga över ersättningen. Utred- ningen föreslår att denna period vid er- sättningsberäkningen maximeras till fem år efter anhängiggörandet vid domstol, vilket innebär att perioden kan komma att be-

• Sida 256
•  Original

tydligt överstiga fem år räknat från doms- tillfället.

Som motiv för sitt förslag rörande värde- ringstidpunkten åberopar utredningen en— dast en speciell omständighet, nämligen till- godoseendet av ett önskemål på ”exprop- rianthåll” att undgå att betala ersättning för den värdeökning som genomförandet av stadsplan och liknande expropriations- former medför på mark inom planområdet. Att man enligt 8 & ExL skall bortse från influensen på fastighetsvärdet av exprop- riationsföretaget anses —— likaledes på ex- proprianthåll — icke tillräckligt vid dessa arter av expropriation. Något underlag för påståendet att ”överkompensation” av des- sa skäl hittills lämnats i sådan utsträckning, att ett så ingripande' reformbehov ter sig oundgängligt, redovisar utredningen icke. Men även de realvärdestegringar som or- sakats av annat än kommunernas åtgärder kommer enligt förslaget att utan vederlag tillföras exproprianten. Detta blir fallet vid alla expropriationer, som icke avser genom- förande av plan och därmed också då en- skild utrustats med expropriationsbefogen— het. Det ter sig betänkligt att tillskapa en så generellt verkande föreskrift, som får betydelse inom ett vidsträckt lagstiftnings- komplex, endast för att tillgodose det nu angivna särpräglade intresset. Det synes också böra utredas i vad mån ersättnings— regler förekommer i författningar som icke hänvisar till expropriationslagen och på vad sätt därvid olikheter kan uppkomma vid ersättningsberäkningen, som medför en icke önskvärd olikställighet sakägare emel- lan.

Utredningen framhåller att fastighets- ägarintresset icke kan sägas bli lidande på att värderingen förläggs till den tidpunkt. då ansökan görs om expropriationstill- stånd. Skälet härtill skulle vara att ansökan om expropriation så sällan avslås. Det tor- de dock knappast vara denna omständighet som är avgörande för bedömningen, huru— vida förslaget medför att expropriatintresset blir lidande eller ej.

Utredningens förslag om nya regler för Värderingstidpunkten måste bedömas mot

bakgrund av den även av utredningen om- fattade huvudprincipen att expropriatens ställning varken får bli bättre eller sämre efter expropriationen än vad den var före. Ställningen skall ekonomiskt sett förbli oförändrad.

En fastighets värde kan förändras av många skäl. som icke har något samband med åtgärder vidtagna av kommunen. Det kan t.ex. sjunka på grund av utflyttning från orten eller av andra av efterfrågan be- tingade orsaker. Ersättning motsvarande ett realvärde i förfluten tid kan därigenom till- föra expropriaten en obehörig vinst eller tillskynda honom en förlust. Denna effekt kan i många fall bli en följd av utred- ningens förslag.

Även i andra hänseenden kan den före- slagna regeln få verkningar, som måste be- tecknas som otillfredsställande. Vid förvärv av obebyggd mark sätts priset med beaktan- de av den väntetid som förestår, innan ex- ploatering kan ske. Markens värde ökar så- ledes successivt under väntetiden. Om den- na löper från ansökan fram till tidpunkten för ersättningens bestämmande, gör ex- propriaten, om utredningens förslag genom— föres, en direkt förlust. Förevarande spörs- mål, som kan sägas inrymma frågan om ränteförlust, har av utredningen upptagits under avsnittet om personlig ersättning (av- delning III mom. 5.5.3). Synbarligen avser utredningen att ersättningsgill ränteförlust i detta sammanhang skall utdömas som per- sonlig ersättning. En sådan ordning kan knappast godtagas, eftersom räntekostna- den under väntetiden före utbyggnaden av ett markområde är helt integrerad i mark- värdet och därmed i löseskillingen. Detta gäller oavsett om marken ingår som varu- lager i en rörelse eller ej. Bortsett härifrån gäller frågan alls icke, som utredningen för- modar, huruvida markägaren ”hindrats att omsätta sitt varulager inom normal tids- ram”. Det är här fråga om storleken av det diskonterade värde av marken, som inom ramen för marknadspriset vid varje tidpunkt framkommer i förhållande till för- verkligandet av utbyggnaden.

Andra exempel torde kunna lämnas som

• Sida 257
•  Original

visar att den ovan angivna huvudprincipen om expropriatens oförändrade ställning ej kan upprätthållas, om utredningens förslag lagfästs.

Vad ovan sagts äger giltighet oavsett penningvärdets ändringar. Den tid som kan förflyta mellan Värderingstidpunkten och utbetalningen av expropriationsersättningen kräver emellertid att förändringar i pen- ningvärdet beaktas. Utredningen föreslår att ersättningen skall jämkas vid mera be- tydande ändring i allmänna prisläget, om det finnes påkallat. Konsumentprisindex säges härvid kunna vara en lämplig ut- gångspunkt. Utredningen uppställer frågan huruvida ett sådant system skulle framstå som ett märkligt avsteg från de principer på vilka den förmögenhetsrättsliga lagstift- ningen vilar. I detta hänseende må erinras om vad som förekom i anledning av mo- tioner vid 1958 års riksdag angående änd- ring av 33 å ExL (FK nr 28, AK nr 19, 3 LU utl. nr 16). I remissyttranden över motionerna framhölls bl. a. att spörsmålet gällde även för andra skadeståndsmål än expropriationsmål och att förslagen i reali- teten innebure en begäran om indexregle- ring av fordran. (Jämför även flygbullerut- redningens uttalanden om värdeskuld i SOU 1961: 25.) Dessa allmänna skade- ståndsrättsliga spörsmål finner utredningen icke utgöra hinder mot en värdesäkringsbe- stämmelse för expropriationsrättens del, ef— tersom fastigheter anses vara mycket värde- säkra objekt. Skadeståndsrättens problema- tik kring värdesäkring torde dock vara be— tydligt mera mångfacetterad än att avse endast den av utredningen angivna omstän- digheten.

Skulle prisutvecklingen för expropria- tionsobjektet skilja sig från prisförändringen uttryckt i allmänt index, kommer ersätt- ningen att antingen överstiga eller under- skrida objektets värde vid den tidpunkt, då ersättningen bestämmes. Underkompensa- tion innebär att expropriaten icke blir i stånd att ersätta det förlorade objektet med ett likartat, överkompensation att han er- håller mer än vad som erfordras. Den pris- utveckling för fastigheter inom tätbebyg-

gelseområden, som länge förelegat, torde göra förstnämnda alternativ mest troligt.

Härtill kommer att prisjusteringen icke är ovillkorlig enligt förslaget. Den ”utgör ett undantag från vanliga regler”. Jämk- ningen förutsätter dels att förändringen i det allmänna prisläget är mera betydande, dels att det finnes påkallat att jämkning äger rum. Den närmare innebörden av des- sa rekvisit blir därför av stor betydelse. Härom uttalar utredningen att förskjutning- en i penningvärdet för att den skall beaktas bör vara så betydande, att man med säker- het kan säga sig, att den framräknade dif- ferensen icke bara beror på att beräknings— metoderna är ofullkomliga (avdelning III mom. 5.3.6). Ovisshet i detta hänseende skall således räknas exproprianten till godo i ett fallande penningvärde. Att kompen- sationen skall utgöra ett undantag från vanliga regler utgör enligt utredningen ock— så skäl för att tillämpningsområdet icke bör göras mer omfattande än nödvändigt. De återgivna motiven ger vid handen, att ex- propriaten löper en icke obetydlig risk för att ersättningen bestämmes i en förfluten tids penningvärde.

Innebörden av rekvisitet att justering skall finnas påkallad framgår ej fullt klart av motiven. Hit bör måhända räknas ut- talandet att domstolen skall bedöma vilken av parterna som kan lastas för att procedu- ren dragit ut på tiden. Den faktiska real- värdeutvecklingen för expropriationsobjek- tet skall tydligen däremot icke utgöra grund för bedömningen, om justering fin- nes påkallad. Korrektion bör nämligen in- te äga rum med hänsyn till att fastighets- priserna i den ort, varom fråga är, under- gått utveckling i den ena eller andra rikt- ningen, utan endast om prisläget ändrats för ”riket i dess helhet”. Kan således ex- propriaten anskaffa en likvärdig fastighet för ett betydligt lägre pris än det som gäll- de vid tiden för ansökan, skall han likafullt erhålla dels ersättning motsvarande det sistnämnda, men också därutöver ett index- tillägg, om penningvärdeförändringen varit mera betydande under mellantiden.

Det torde knappast behöva ytterligare

• Sida 258
•  Original

belysas att det nu föreslagna systemet icke står i samklang med eljest godtagna ex— propriationsrättsliga grundsatser.

Under den tid som förflyter mellan an- sökan och besittningsövergång kan åtskilligt inträffa .som påverkar expropriationsobjek- tet. Vissa förändringar avser fastighetens fysiska status, såsom förbättringsåtgärder, förslitning, olyckshändelser o. d. Andra för- ändringar kan vara hänförliga till de be- gränsade sakrättema: nyttjanderätter eller servitut kan tillkomma, upphöra eller skif- ta till sitt innehåll. Det kan också undan— tagsvis tänkas att rätten till utnyttjande ändras. Den föreslagna värderingstidpunk- ten väcker frågan i vad mån dylika för- ändringar skall beaktas vid den tidpunkt då ersättningen bestämmes. Utredningen före— slår en regel som säger att värderingen skall ske med hänsyn till det skick vari fastig- heten befinner sig, när ersättningsfrågan avgöres eller eventuellt vid tidpunkten för förtida tillträde. Sedan ”skicket” klarlagts, skall uppenbarligen värdet därav bestäm- mas i prisläget vid tiden för expropriations- ansökan. Icke minst för ägare till jordbruk, egnahem eller fritidsfastigheter torde den- na ”tillbakaräkning” av värdet komma att te sig förvånansvärd i de många fall, då realvärdeökning som inträffat till ingen del berott på åtgärder från kommunens si- da och detta kanske alldeles särskilt om den exproprierande är ett enskilt subjekt. Vidare uppkommer spörsmålet om alla el- ler endast vissa av de förändringar som uppkommit under mellanperioden skall be- aktas, då löseskilling eller intrångsersätt— ning skall bestämmas. Av motiven till 4 kap. 5 & kan utläsas att så ej skall ske beträffande där åsyftade åtgärder som vid- tagits på fastigheten, eftersom enligt detta lagrum ”skälig gottgörelse” till exproprian— ten skall utgå endast ur den expropriaten tillkommande personliga ersättningen. Här- vidlag föreligger således en icke betydelse- lös skillnad gentemot vad som skulle följa av 10 & ExL. Förändringar avseende de be— gränsade sakrätterna skall enligt utredning— en anses falla under skicket men så icke förändringar i rätten eller möjligheterna att

utnyttja fastigheten. Bestämningen ”skick” kan i belysning av det sagda synas något mindre väl valt.

Det bör slutligen erinras om att de av utredningen föreslagna reglerna rörande Värderingstidpunkten kommer att leda till utomordentliga svårigheter med avseende på själva värderingsförfarandet. Gränsen mellan löseskilling eller intrångsersättning respektive personlig ersättning är ofta svår att draga och de skilda värderingstidpunk- terna för dessa ersättningstyper kan därvid leda till komplikationer. Löseskilling, in- trångsersättning och personlig ersättning har ofta ett nära sammanhang med var- andra — t. ex. vid expropriation av fastig- het där rörelse drivs eller av ett jordbruk. Antagandena rörande de olika ersättnings— arterna måste därvid överensstämma. Detta kan visa sig svårt, om Värderingstidpunkten för löseskillingen eller intrångsersättningen är en helt annan än den för rörelseskadan.

Med hänsyn till de betänkligheter mot utredningens förslag som ovan redovisats synes de nuvarande reglerna om värde- ringstidpunkten vara att föredraga.

3.2.2. Ersättning för planskada (21, 48 55 BL)

Förväntan om markens framtida använd- ning för tätbebyggelse höjer regelmässigt dess marknadsvärde utöver jordbruks- eller glesbebyggelsevärdet. Skall sådan mark en- ligt ExL tvångsinlösas för något allmänt ändamål — t. ex. för en flygplats eller för försvarets behov — ersätts förväntningsvär- det för tätbebyggelse. Detsamma gäller om marken genom planläggning avsatts för så- dant publikt ändamål som gata, torg, hamn- område eller idrottsplats. Det senare följer av kompensationsreglerna i 21 och 48 åå BL. Skall marken enligt plan användas för allmän byggnad, beräknas ersättningen i enlighet med den bebyggelserätt som är medgiven för omgivande kvartersmark. Utredningen föreslår den ändringen av gällande ersättningsregler, att markägaren fortsättningsvis skall berövas tätbebyggelse- värdet i planläggningsfallen men får behål-

• Sida 259
•  Original

la det i övriga fall. Den kompensation som f.n. medges för bortfallna förväntningsvär- den enligt BL borttages således. Detta in- nebär att om expropriation äger rum t. ex. jämlikt 2 kap. 3 & AExL, ersätts marken efter sitt tätbebyggelsevärde. Har däremot samma mark genom fastställd generalplan eller stadsplan undantagits från enskilt be- byggande, kan markägaren få åtnöja sig med jordbruks- eller glesbebyggelsevärdet. Så olika konsekvenser i ekonomiskt hänse— ende mellan de beskrivna alternativen bör icke godtagas.

Utredningen anför att de gällande ex- propriativa ersättningsreglerna icke är äg- nade att hålla tillbaka tendenser till speku- lation i stigande markpriser och att de nya reglerna bör utformas och tillämpas så, att ,'expropriationsinstitutet tjänar som en var— ning för dem, vilka i spekulativt syfte för- värvar mark till överpris” (kurs. här). Den traditionella synen på expropriationslagstift— ningens ersättningsregler torde väl hittills icke ha inneburit att de skall ses som ett instrument avsett att varna den ena eller andra parten mot ett visst handlande. De— ras uppgift bör nog även framdeles bestå i att ersätta expropriat för den förlust han lider. Den som betalat vad utredningen be- tecknar med det icke definierade begreppet ”överpris” får icke heller enligt gällande lag och rättstillämpning ersättning för den del av köpeskillingen som överstiger egen- domens marknadsvärde. Det ter sig också något oegentligt, att den av utredningen förutsatta varningsfunktionen skall rikta sig endast mot de markägare —— av utredning- en kallade spekulanter (till vilka tydligen räknas t. ex. den som ärvt en jordbruksfas- tighet) — vilkas mark genom planläggning undantas från enskilt bebyggande men ej mot övriga. Mången gång kan det t.o.m. vara svårt för ”spekulanten” att i förväg veta huruvida han tillhör den kategori som varnas av lagstiftaren eller den kategori för vars spekulation i förväntningsvärdet er- sättning tillåts att utgå.

En av de betydelsefullaste uppgifterna för utredningen borde ha bestått i att söka en enhetlig lösning av de värderingsproblem

rörande ersättning vid planskada rn. m., som blev följden av de av utredningen be- rörda Oklarheterna i diskussionen mellan departementschefen och lagrådet vid till- komsten av BL och vid 1949 års revision av ExL. Den största tolkningssvårigheten har orsakats av uppfattningen att 5 & BL skulle utsläcka förväntningsvärden före planläggning och därigenom fungera som en värderingsregel. Utredningens förslag innebär att endast det tätbebyggelsevärde, som hänför sig till mark med bebyggelserätt enligt plan, ersätts vid tvångsinlösen enligt BL. Härigenom ökas spännvidden mellan ersättningsrätten i planläggningsfallen och den vid expropriation enligt övriga stad— ganden i 2 kap. AExL.

Genomföres utredningens förslag om värdeutjämningsexpropriation, förtages åter den effekt som utredningen åsyftar i förevarande sammanhang, vilket innebär att även i planläggningsfallen markspekulatio- ner, d. v. s. uppkomna tätbebyggelsevärden, kommer att honoreras. Det markpolitiska instrument som utredningen vill införa är nämligen ”suspenderat” under sex måna- der, räknat från planfastställelsen.

Mark som i plan avsatts för allmän bygg- nad ingår i byggnadskvarter. Sådan plan- läggning innebär att marken ansetts lämpad för bebyggelse och tillagts bebyggelserätt. Ofta kan platsen för allmän byggnad väljas inom alternativa områden. Enligt fast praxis gäller f.n. att markägaren vid expropria- tion skall äga rätt till ersättning för den nu förevarande markens tätbebyggelsevärde, något som med hänsyn till att här är fråga om byggnadskvarter med viss medgiven be— byggelserätt ter sig rimligt och riktigt. Ut- redningens förslag synes innebära, att kom- munen fortsättningsvis kan tvångsinlösa detta slags mark för exempelvis jordbruks- värdet och därefter bebygga densamma i kanske samma utsträckning som är med- given för den enskilda bebyggelsen inom planområdet i övrigt. En sådan ordning bör icke i rättssäkerhetens intresse god- tagas.

• Sida 260
•  Original

3.2.3. Slutbestämmelsen i förslaget till ändring av BL

Principen att lagstiftning av EL:s natur ej får ges tillbakaverkande kraft iakttogs vid tillkomsten 1947 av BL genom övergångs- bestämmelsen i 162 &. Innebörden härav var att tätbebyggelsevärden som uppkom- mit före den 1 januari 1948 skulle beaktas, även om planhindret inträffat dessförin- nan. Det ter sig ovisst, om planhinder som ligger i tiden efter nyssnämnda dag, i de fall då frågan aktualiseras, faller under tillämpningsområdet för 162 5. Med hän- syn till utredningens förslag att de nuva- rande kompensationsreglerna vid planhin- der skall förändras på sådant sätt, att mark- ägarens ersättningsrätt förminskas, aktuali- seras dels frågan om den fortsatta giltig— heten av 162 & BL, dels frågan om ersätt- ningsrätten för de tätbebyggelsevärden som uppkommit under tiden fram till ikraftträ- dandet av de nu föreslagna ändringarna i BL. Utredningen föreslår att 162 & BL skall upphävas och, i slutbestämmelsen till lagen om ändring av BL, att de mera för- månliga värderingsreglerna skall gälla un- der två förutsättningar, nämligen dels att inlösenplikt föreligger, dels att markägaren inom tre år från ikraftträdandet av änd— ringslagen påfordrar inlösen av marken. En preklusionsfrist av föreslagen karaktär är ägnad att inge stora betänkligheter ur rätts- säkerhetens synpunkt. Det är här fråga om ett regelsystem av utomordentligt kompli- cerad natur och det kan icke förutsättas, att den enskilde markägaren har möjlighe- ter att överblicka detsamma och vidtaga de åtgärder, som erfordras för att skydda sina intressen. Det framgår icke av förslaget, huruvida kravet på inlösen skall omfatta hela fastigheten eller endast de delar därav som genom plan undantagits från enskilt bebyggande. Formellt torde det senare al- ternativet vara mest sannolikt. I sådant fall uppkommer oöverskådliga svårigheter ur bl. a. fastighetsbildningssynpunkt. Utred- ningens motiv till den föreslagna regeln be- står i önskemålet, att de före den nya la- gens ikraftträdande uppkomna tätbebyggel—

sevärdena skall avvecklas relativt snabbt. Denna strävan bör dock icke få leda till så— dana olägenheter, som ovan antytts, och ej heller till att kravet på rättssäkerhet i allt- för hög grad eftersätts.

• Sida 261
•  Original

B1laga 1 Tabell, utv1sande placerlngen 1 den foreslagna nya lagst1ftn1ngen av de nuvarande bestämmelserna 1 lagen om expropr1atlon ExL Förslag1 ExL Förslag 1 5 1 st. 69 & justerad inledning 1: 1, 3: 1 70 & oförändrad p. 1—18 2 kap. 71 % justerad 2 st. 1: 1, 3: 1 72—74 55 oförändrade 2 5 1—2 st 1: 1, 1 st. 76 ä 3: 2, 2 st. 3 st. 1: 2, 1 st. 77 3: 6, 2 st. 4 st. 1: 1, 2 st. 79 a & 1 st. utgår, jfr 3: 7, 2 st. 3 & 1: 3 2 st. 25 ä3 st. allmänna väg- 4 5 1—2 st 3:2 lagen 3 st. 3: 3 80 ä 1 st 3: 6, 2 st., motiven 5 & 1 st. 3: 6, 1 st. 2 st. 3: 2, 2 st. 2 st. 3: 1, motiven 81 ä 3: 6, 2 st. 3 st. 3: 7, 1 st. 87 ä 3: 6, 2 st. 4 st 3: 8 89 5 1 st. 3: 2, 2 st. 6 5 3:9 Zst. 3:10p.5 751st. 4:1 905 3:4 2 st. 4: 6, 2 p. 95 ä 1 st. 59 5 3 st. ExL 8 5 4: 4 2 st. 59 ä 6 st. ExL 9 5 4: 4 (jfr även 4: 1, 96 5 19—21 55 1902 års lag 2 p.) 97 5 3: 2, 2 st. 10 5 4:5 98 ä 1 st 3:4 11 ä 1: 3 2 st. utgår 12 5 3:11 99—103 & utgår 13—23 55 oförändrade 104 5 1—2 st. 3: 5 24 & justerad (jfr även 1: 5) 3 st. utgår 25—32 & oförändrade 105 & 3: 7, 2 st 33 ä 4: 3 106—112 55 utgår 34 ä 1 satsen 4: 6 113 5 1 st. 3: 2, 2 st. 34 &, rest oförändrad 2 st. utgår 35—42 55 oförändrade 48 & oförändrad 49 ä 1 st. oförändrad Zst 1:2,1o.25t.+3:6,1st. 3 st. 1: 2, 3 st. 50—58 55 oförändrade 59 & utvidgad 60—63 åå oförändrade 67 & oförändrad 68 & delvis 3: 7, 2 o. 3 st., delvis oförändrad

1 I den mån annat inte särskilt anges är lagrummen i denna spalt hänförliga till förslaget till allmän expropriationslag.

• Sida 263
•  Original

Bilaga 2 PM ang. vissa frågor rörande värdering av företag

Upprättad av utredningens experter Sven-Erik Johansson och Sigurd Löfgren

1 Allmänt om företagsvärdering

1.1 Värdebegrepp vid frivilliga överlåtelser Inledningsvis behandlas några grundläggan- de värdebegrepp vid frivilliga företagsöver- låtelser, då båda parterna har frihet att väl- ja mellan alternativen att i framtiden resp. vara eller icke vara ägare till ett visst före- tag (värderingsobjektet), dvs. då den poten- tiella säljaren kan välja mellan att sälja el- ler icke sälja och den potentiella köparen mellan att köpa resp. icke köpa ifrågava— rande företag. Vilket alternativ som för en viss part ter sig fördelaktigast är givetvis beroende av storleken på överlåtelsepriset. Det pris, vid vilket alternativet att sälja företaget ter sig lika fördelaktigt för den po- tentiella säljaren som alternativet att icke sälja, kan benämnas säljarens kritiska vär- de. På motsvarande sätt kan köparens kri- tiska värde definieras som det överlåtelse- pris, vid vilket alternativet att förvärva fö- retaget ter sig lika fördelaktigt för den po— tentiella köparen som alternativet att icke förvärva företaget. Uppenbarligen är ifrå- gavarande kritiska värden subjektiva värden _ i den meningen att de är beroende av re- spektive parts subjektiva bedömningar av de framtida konsekvenserna av jämförda alternativ. Det är också fråga om en för re- spektive part intern värdering såsom un— derlag för budgivning och annat agerande vid förhandlingarna om överlåtelse.

För att en överlåtelse skall kunna kom- ma till stånd måste köparens kritiska värde vara större än eller lika med säljarens kri- tiska värde. Intervallet mellan köparens och säljarens kritiska värde kan betecknas som området för avslut, dvs. det prisintervall inom vilket en överlåtelse kan förväntas komma till stånd. Från företagsekonomisk synpunkt kan man ej å priori uttala sig om vad som inom området för avslut skulle va- ra ett normalt eller riktigt överlåtelsevärde. Parternas förhandlingsstyrka, förhandlings- skicklighet m.m. spelar givetvis en väsent- lig roll för det slutliga överlåtelseprisets storlek. Varje överlåtelsepris, som ligger mellan köparens och säljarens kritiska vär- de, karakteriseras av att det för båda par- terna är fördelaktigare att en överlåtelse kommer till stånd än att den ej kommer till stånd.

Vidare bör framhållas att området för av- slut av flera anledningar är en osäker stor- het. Således är resp. parts internt uppskat- tade kritiska värde i allmänhet osäkert, emedan det är baserat på framtidsprogno- ser, som normalt är behäftade med stor osäkerhet och som kan förändras under förhandlingarnas gång i samband med det informationsutbyte, som då äger rum, och den nya information som då blir tillgänglig. Detta gäller också beträffande den ena par- tens uppfattning om sin motparts kritiska värde.

Relevansen av begreppet kritiskt värde i

• Sida 264
•  Original

expropriationssammanhang återkommer vi till i ett senare avsnitt.

1.2 Värderingsmetoder i praxis Värdet av ett företag är främst beroende av den avkastning på investerat kapital som man kan räkna med att uppnå i framtiden. Den riktigaste metoden vid företagsvär— dering innebär därför att man söker fast- ställa ett avkastningsvärde. Gångna års re- sultat är härvidlag i princip utan betydelse men får dock i regel bilda grundval för be- dömning av den framtida utvecklingen. Det uthålliga resultat som man anser sig kunna påräkna diskonteras därefter till nuvärde. Till det sålunda erhållna avkastningsvärdet borde ytterligare läggas nuvärdet av vad företagets ägare kan utfå för tillgångar mi- nus skulder vid en avveckling av företaget. Eftersom avkastningsberäkningen i regel bygger på antagandet av evig drift blir det diskonterade nuvärdet av avvecklingsbelop- pet obetydligt och man brukar därför bort- se från detsamma. Som komplement till avkastningsvärde- ring förekommer vad som brukar benäm- nas substansvärdering. Vid denna utgår man från förutsättningen att företaget skall fortsätta sin drift och med hänsyn härtill värderas det ”substantiella” kapital som finns investerat i företaget. Anläggnings- tillgångarna upptas härvid till det bruksvär— de de kan beräknas ha i rörelsen — vilket icke behöver motsvara det värde de skulle ha vid en utförsäljning _ tillägg sker för eventuella dolda reserver i varulager etc. och sedan avdrag verkställts för skulderna, inklusive nuvärdet av latent skatteskuld på Obeskattade reserver, erhålles som saldo substansvärdet. I den mån avkastningsvärdet är högre än substansvärdet kan skillnaden sägas vara uttryck för det mervärde, ofta benämnt goodwill, som företaget har på grund av hög avkastningsförmåga, vilken i sin tur kan bero på exempelvis inarbetad kund- krets, skicklig företagsledning och personal, goda produkter och värdefulla tillverknings- metoder och patent. Goodwillvärdet bru- kar stundom även framräknas genom s.k.

direkt metod. Man fastställer därvid vad som med hänsyn till allmänna ränteläget kan anses vara skälig förräntning av i före- taget investerat kapital, varmed rätteligen bör förstås substansvärdet med tillägg för vad som investerats i uppbyggandet av fö- retagets organisation, m.a.o. ett totalt ”re- produktionsvärde”. Avkastning utöver den- na normala förräntning brukar benämnas företagarvinst och genom kapitalisering av sistnämnda erhålles ett uttryck för good- willvärdet.

Ibland kan konstateras att substansvär- det 1igger högre än avkastningsvärdet. Det- ta tyder på att företaget icke tillfredsstäl- lande förmår förränta det disponerade ka- pitalet. I sådant fall framstår än klarare att substansvärdet icke är ett rättvisande mått på företagets värde.

Även företag med dålig eller rent av ne- gativ räntabilitet kan givetvis äga ett visst värde. Som alternativ till att driva en orän- tabel rörelse vidare står nämligen en suc- cessiv eller omedelbar avveckling av före- taget. Vad som återstår i sådant fall sedan tillgångarna realiserats och skulder jämte ofta betydande avvecklingskostnader i form av avgångsvederlag etc. betalts utgör före- tagets likvidationsvärde. Detta värde bör alltid anses representera företagets minimi- värde.

Återanskaffningskostnaden påverkas emellertid ej enbart av penningvärdeför- ändringar utan även av teknisk utveckling. Särskilt för äldre anläggningar kan därför schablonmässiga avskrivningar på återan- skaffningskostnaden bli missvisande, om anskaffning av nya, moderna anläggningar på ett väsentligt sätt skulle påverka företa- gets driftskostnader eller intäkter. Man kan därför ej reservationslöst anbefalla avskriv- ningar på återanskaffningsvärdet. Rimlig- heten av sådana avskrivningar måste bedö- mas med hänsyn till det nyss anförda. Hän- syn bör samtidigt tagas till det förhållandet att värdeminskningen normalt är större un- der den tidigare än den senare delen av den ekonomiska livslängden.

Den sistnämnda påverkas givetvis av den tekniska utvecklingen liksom av de renove- ringar och andra partiella förbättringar som sker. Utgifter av sådan karaktär borde i princip aktiveras och avskrivas, ehuru de i praktiken ofta behandlas såsom omkostna- der. Även detta bör beaktas i samband med beräkningen av avskrivningar.

Nedskrivning av varulager godkännes av skattelagstiftningen inom tämligen vida gränser. Fastställandet av storleken av här- igenom skapad reserv blir därför viktigt. Utgångspunkten bör i regel vara det lägsta

av lagrets anskaffnings- eller återanskaff- ningsvärde. För företag som själva tillver- kar sina produkter skall i anskaffningsvär- det icke blott medräknas direkta kostnader i form av arbetslön och material utan även ett pålägg för de indirekta kostnader som kan anses hänförliga till tillverkningen. En granskning av företagets kalkylunderlag är nödvändig för att fastställa storleken av detta pålägg.

Endast förändring av den dolda reserven under perioden påverkar resultatet, ej re- servernas absoluta belopp. Reservökning nedbringar det redovisade resultatet och bör således ingå som tilläggspost vid korrige- ringen medan reservminskning skall avdra-

gas.

Pensionskostnader kan ibland snedbelasta resultatet. Detta kan exempelvis vara fallet om något år fått bära försäkringspremier av engångsnatur. Särskilda komplikationer kan uppstå om företaget givit pensionsut- fästelser att täckas i egen regi. Skuldavsätt- ning för sådana löften är vanlig och en- ligt vissa regler medgiven i skattehänseen- de. Kapitalvärdet av intjänad pensionsrätt (den s. k. pensionsreserven) kan numera re— lativt lätt beräknas med hjälp av officiella tabeller. Den pensionskostnad som bör med— räknas vid resultatkorrigering skall i prin- cip motsvara skillnaden mellan pensionsre- serven vid periodens slut och början med tillägg för under perioden utbetalda pen— sioner. Beaktas bör extraordinära inflytel- ser som påverkat pensionsreserven under året.

Extraorclinära intäkter och kostnader bör frånräknas om de icke sammanhänger med normal avkastningsförmåga. Ofta göres till- lägg för omkostnadsförda investeringar i. form av korttidsinventarier, forsknings- och utvecklingskostnader etc. Göres sådant till- lägg måste emellertid avdrag göras genom ett avskrivningsförfarande, då posten eljest icke alls kommer att belasta resultatet.

Bokförd ersättning till företagsledning krä- ver ibland korrigering. I enskild firma redo-

• Sida 266
•  Original

visas icke någon särskild lönekostnad till företagets ägare. Företagets avkastningsför- måga måste dock bedömas efter avdrag för skälig ersättning för den arbetsprestation som ägaren utför i företaget. Svårigheter kan givetvis uppstå när det gäller att be- stämma storleken av denna ersättning. Nor- malt bör beloppet motsvara vad det skulle kostat företaget att anställa en utomståen- de utan ägarintresse för att utföra likvärdig arbetsprestation.

I enmans- eller fåmansägda aktiebolag är det vanligt att i företaget verksamma ak- tieägare bl. a. för undvikande av dubbelbe- skattning via lön eller tantiem reglerar den vinst som framtas för beskattning i bolaget. I den mån den sålunda gottgjorda lönen icke motsvarar skälig arbetsersättning bör justering härför uppåt eller nedåt ske vid avkastningsberäkningen. Skattesynpunkter i detta sammanhang behandlas särskilt längre fram.

Ibland förekommer hos företag tillgångar som icke har direkt samband med rörelsen eller vilkas avkastning icke står i rimlig relation till deras faktiska värde. Obebyggd tomtmark, börsnoterade aktier och excep- tionellt stora likvida medel utgör exempel härpå. I den mån dylika rörelsefrämmande poster finns bör de utbrytas och åsättas se- parata värden. Eventuellt redovisad avkast- ning på dem utbrytes likaledes vid beräk- ning av rörelsens avkastning och ifrågava- rande tillgångars faktiska värde adderas med beaktande av latent skatteskuld till rörelsens avkastningsvärde.

Framtidsbedönming. Sedan på ovan angi- vet sätt justerade resultat för närmast för- flutna 3—5-årsperiod framräknats får er- hållna belopp bilda grundval för framtids- bedömning. Hänsyn måste därvid tas till konjunkturutveckling för branschen, beslu- tade eller planerade investeringar, nya pro- dukter under utveckling, ändrade marknads- förhållanden och över huvud taget till de faktorer som kan tänkas påverka avkast- ningen framöver. Givetvis kan framtids-

perspektivet icke omspänna alltför lång tid- rymd.

Allmänt bör framhållas att man bör kun- na konstatera påtaglig och fast trend i ut- vecklingen eller ha väl dokumenterade upp- gifter och klar motiverad uppfattning om den framtida situationen för att avvikelser från de historiska resultaten skall kunna motiveras.

Viss ledning för bedömande av företagets förmåga att göra tillförlitliga prognoser kan man få genom att jämföra tidigare års prognoser med faktiskt utfall.

Understrykas bör slutligen att ett värde baserat på framtida avkastning förutsätter att avkastningen skall kunna bibehållas utan att någon del därav skall behöva inne- hållas i företaget och utan ytterligare kapi- taltillskott från ägarna. En analys av före- tagets likviditets- och kapitalsituation mås- te därför vara kombinerad med vinstpro- gnosen.

Beskattningens effekt på avkastningen. En- skilda firmor, handelsbolag och komman— ditbolag beskattas icke särskilt. I stället be- skattas delägarna direkt för dessa företags resultat. Avkastningen brukar därför i så— dana fall icke reduceras med skatt.

Något annorlunda är problemet för ak- tiebolag. Aktiebolags vinster dubbelbeskat- tas och i den mån vinsten och därmed skat- ten icke kan reduceras genom extra löne- uttag el. dyl. måste ägaren räkna med att den avkastning han kan erhålla från aktie- bolaget vid en skattenivå av f. n. ca 50 0/0 reduceras till hälften. Den räntesats efter vilken diskontering till nuvärde av vinst fö- re skatt sker borde med hänsyn härtill un— der i övrigt lika förhållanden vara dubbelt så hög för aktiebolag som för enskild firma eller handelsbolag.

Vid expropriation av rörelse driven i ak- tiebolagsform gäller det givetvis att faststäl- la bolagets och icke aktieägarnas skada. Det synes dock rimligt att man i fåmansbo- lag, där bolagsskatten enligt gällande praxis kan reduceras genom överföring av vinst i form av lön till aktivt verksamma ägare, icke helt bortser från effekten av denna

• Sida 267
•  Original

skattereduktion. Ur marknadsmässig syn- punkt är givetvis en köpare beredd att be- tala mer för en avkastning som han kan till- godogöra sig utan dubbelbeskattning än om skatt skall drabba denna avkastning i två led. Å andra sidan kan en fåmansaktieäga- re aldrig veta om hans möjligheter att redu- cera dubbelbeskattningseffekten kommer att gälla även för en presumtiv övertagare av rörelsen. Denne kan vara i den situatio- nen att han saknar säljarens möjlighet att eliminera dubbelbeskattningseffekten och detta medför då att den avkastning som lig- ger till grund för värderingen måste redu— ceras med på avkastningen belöpande skatt.

I valet mellan de två ytterligheterna full eller ingen dubbelbeskattning synes en rim- lig lösning av problemet om inkomstskat- tens behandling i fall av nu angiven art stundom vara att skattebelastningen reduce- ras till hälften av fullt belopp.

För fullständighetens skull bör anföras att dubbelbeskattningseffekten i allmänhet för aktiebolag i viss mån reducerats genom den s.k. Annell-lagens tillkomst, innebä- rande att inom vissa gränser utdelning av vinst från ett aktiebolag får behandlas som avdragsgill kostnad. Den positiva effekt som detta har på avkastningen efter skatt även- som den räntebesparing som uppstår om företaget genom outnyttjade konsoliderings- möjligheter kan draga fördel av en ränte- fri skattekredit bör likaså beaktas vid be- dömning av den framtida avkastningsför- mågan.

Å andra sidan bör hänsyn också tagas till att företagets framtida skattemässiga av- skrivningar kan bli lägre än de avskriv- ningar som påverkat avkastningsberäkning- en, vilket medför högre skattebelastning.

Val av kapitaliseringsfaktor. Teoretiskt bor- de den räntesats som väljes för avkastning- ens kapitalisering vara gemensam för alla värderingar, förutsatt att avkastningen be- dömts riktigt. I praxis visar det sig emel- lertid svårt att i avkastningsbeloppet finna ett rättvisande uttryck för sådana faktorer som avkastningens uthållighet, risk för bak- slag och utsikter till förbättrad räntabilitet.

Detta leder till att vid val av kapitaliserings- faktor vida marginaler tillämpas. För tyd- lighets skull avses i fortsättningen endast kapitalisering av avkastning i förekomman- de fall efter inkomstskatt.

Bland förhållanden som bör beaktas vid val av kapitaliseringsfaktor märkes, för- utom sannolikheten att uppgjorda progno- ser skall innehållas:

a) Gällande officiella diskonto

b) Förväntad utveckling av ränteläget

c) Kravet på riskmarginal i förhållande till alternativa placeringar exempelvis i bank eller i utlåning mot inteckningssäker- het

d) Företagets kapitalstruktur, där vid li- tet eget kapital förändringar i avkastning- en ger stort utslag i båda riktningarna på investeringens lönsamhet

c) Företagets allmänna struktur. Ett starkt personanknutet företag har mindre värde än ett företag av mera "neutral” ka- raktär.

]) Relationen avkastningsvärde—likvida- tionsvärde. Generellt gäller härvid att om avkastningsvärdet motsvaras av ett högt likvidationsvärde bör förräntningsansprå- ken sättas lägre. Risken för investering i ett sådant företag reduceras nämligen ge- nom att även vid felslagen avkastningspro- gnos större garanti finns för delvis återvin- ning av investerat belopp vid avveckling.

Med hänsyn till mångfalden av faktorer som påverkar värderingen i det enskilda fallet kan givetvis ingen tabell över lämplig räntesats vid kapitalisering uppställas. Någ— ra exempel skall dock anges.

För ett företag vars huvudsakliga verk- samhet avser fastighetsinnehav accepteras f.n. i vissa fall en så låg räntenivå som 4—5 %, alltså lägre än gällande inteck- ningslåneränta. Detta motiveras då av att här är fråga om realvärden som genom tomtprisstegring och väntad hyreshöjning bör ge väsentligt förbättrat utbyte i fram- tiden. (Därest avkastningsberäkningen be- aktat även dessa värdeförhöjande moment skulle givetvis räntefoten varit högre.)

För rörelser i egentlig bemärkelse torde i praxis f.n. kapitalisering ske efter en

• Sida 268
•  Original

ränta av 6—150/0 efter skatt. För vatten- kraftverk har stundom tillämpats 7%, då motiverat av att här är fråga om rörelse med säkra och goda tillväxtmöjligheter i avkastningshänseende.

Som inledningsvis anförts sker stundom företagsvärdering genom att man till ett beräknat substansvärde adderar ett direkt framräknat goodwillvärde, varvid det se- nare framkommit efter kapitalisering av företagarvinst utöver normal ränta på eget kapital. Även denna värderingsmetod in- nebär naturligtvis en form av avkastnings- värdering. Skillnaden består endast i att man tillämpar två olika räntesatser: en för avkastning å eget kapital motsvarande den materiella substansen och en — väsentligt högre — för meravkastningen. Metoderna bör leda till samma värde förutsatt att den för totalavkastningen tillämpade kapitalise- ringsfaktorn avvägts på rätt sätt.

Specialproblem vid värdering av del av rö- relse. Vid expropriation inträffar stundom att fråga endast är om en del av rörelse, exempelvis en filial eller en butik i en större kedja. Problem uppstår då vid be- räkning hur avkastningen skall fördelas mellan exproprierad och kvarvarande del. Speciellt gäller detta fördelningen av för hela rörelsen gemensamma kostnader för administration etc. Riktigast synes härvid vara att tillämpa marginalmetod, innebäran- de att den avskilda delen endast belastas med sådana kostnader som bortfaller med denna del, dvs. särkostnader på längre sikt. Härigenom tillgodoses grundtanken vid ex- propriation att expropriatens ekonomiska ställning totalt skall vara densamma efter som före expropriationen.

I ett år 1952 av busslinjeutredningen av— givet betänkande med förslag till beräknan- de av tilläggsvärde (goodwill) för bussföre- tag m.m. SOU 1952: 20 återges synpunk- ter på avkastningsberäkning, val av kapi- taliseringsfaktor etc. Av speciellt intresse i detta sammanhang är redogörelsen för utgående ersättningar vid vissa genomför- da eller föreslagna inlösningsförfaranden

gällande bl.a. tobaksfabriker, grossisthan- del med tobak, handel med vin- och sprit- drycker, handel med brännolja, kaffemono- pol, enskilda järnvägar och apotek. Även om de däri behandlade fallen delvis är av mycket gammalt datum kan vissa av de förda principresonemangen alltjämt sägas ha giltighet.

2.2 Substansvärde

Substansvärdering baseras som tidigare framhållits på förutsättningen av fortsatt drift. Det är således icke fråga om att åsät- ta tillgångarna något realisationsvärde utan de bör upptas till det värde de kan antagas ha i företagets rörelse om de även i fort- sättningen brukas i denna. Bokföringsvär- dena lämnar för många poster icke någon ledning för bedömning av bruksvärdena, utan korrigering blir i flera hänseenden nödvändig.

Fastigheter bör upptas till vad som kan anses vara bruksvärdet, vilket för fastighe- ter av ”neutral” karaktär i tätort ofta mot- svarar ett allmänt saluvärde. Taxeringsvär— det kan stundom men icke alltid ge viss vägledning. Brandförsäkringsvärdet avser oftast nyvärde och är därför icke använd- bart. För vissa fastigheter, specialbyggda för den rörelse som inryms i dem _— typ kvarnsilos och massafabriker — eller be- lägna i glesbygder saknas ofta allmänt sa- luvärde, då detta är helt avhängigt av rän- tabiliteten hos den med fastigheten förknip- pade rörelsen. Där kan värderingen base- ras på ett nyproduktionsvärde för en fas- tighet med samma funktion, korrigerat med hänsyn till det skick vari fastigheten be— finner sig.

Maskiner är ofta, på grund av liberala skat- temässiga avskrivningsregler, lågt bokförda. Värdering kan exempelvis ske med utgångs- punkt från faktiska anskaffningsvärden, eventuellt uppräknade efter någon indexse- rie, med reduktion för avskrivning baserad på maskinernas beräknade ekonomiska livs- längd, varvid även bör beaktas att värde— minskningen är större under den tidigare

• Sida 269
•  Original

delen av livslängden. Med hänsyn till för- utsättningen av fortsatt drift bör maskiner- na däremot icke åsättas något försäljnings- värde, vilket i regel skulle medföra för låg värdering.

Vlll'lllllgcr är ofta i bokföringen nedskrivet lågt under faktiskt värde. Skattelagstift- ningen medger i princip ett bokfört värde av endast 40 0/0 av anskaffnings- eller åter- anskaffningsvärdet. Vid substansvärdering bör lagret upptagas till det s.k. lägsta vär- det, varmed bör förstås det lägsta av an- skaffnings- och verkliga värdet. Det sist- nämnda definieras såsom försäljningsvär- det minus försäljningskostnaderna. Före— kommer inkurans skall givetvis reduktion härför ske. Beaktas bör vidare vad som ovan under 2.1.2 anförts om tillägg för in- direkta tillverkningskostnader för varor av egen produktion.

Aktier och andelar i andra företag bör upp- tas till verkliga värdet. För börsnoterade fö- retag innebär detta den aktuella börskur- sen medan för övriga företag en separat värdering kan vara nödvändig.

Utestående fordringar kan behöva korri- geras för befarade kundförluster. Speciellt inom avbetalningshandel kan också viss re- servation för inkassokostnader etc. vara er- forderlig.

Värdet av immateriella tillgångar såsom pa- tenträtter, licenser och hyresrätter brukar i regel icke medtagas vid substansvärdering. Däremot påverkar de givetvis avkastnings- värderingen.

I vissa fall bör det dock vara rimligt att beakta dylika tillgångar även i substans— värdet. Här avses rättigheter som kan an- ses äga ett egenvärde oavsett om den egna rörelsen bedrives eller ej. Ett licensavtal kan exempelvis tillföra företaget royaltyin- täkter även om rörelsen i övrigt upphör och likaså kan hyresrätten till förhyrda lo- kaler i vissa fall ha ett överlåtelsevärde.

Värderingsårets transaktioner. En substans- värdering baseras i regel på senast verk-

ställda bokslut. Om värderingen verkstäl- les vid senare tidpunkt bör givetvis den ökning eller minskning av förmögenhets- massan som uppkommit under mellantiden genom exempelvis vinster, förluster, utdel- ning till aktieägare eller nyemissioner be- aktas.

I fråga om företagets skulder kan korrige- ring också stundom vara nödvändig. Har företaget lämnat pensionsutfästelser bör ka- pitalvärdet av dessa uträknas och beaktas. Reservationer för semesterersättning och socialavgifter bör finnas redan i balansräk— ningen. För garanti- och serviceåtaganden saknas däremot ofta reservation.

Värderingen av latenta skatteskulder i sam— band med företagsöverlåtelse är vanligen förknippad med många problem. Detta gäl- ler emellertid i första hand vid substans— värdeberäkningar såsom underlag för vär— dering av aktier eller andelar, då den pre- sumtive köparen övertar i bolaget befint- liga dolda reserver, som vid en framtida upplösning föranleder skatteplikt för bola- get. Ifrågavarande skatteproblematik är emellertid mindre komplicerad om en över- låtelse icke avser aktier eller andelar utan ett företags ”inkråm” i form av tillgångar och skulder. En sådan överlåtelse benäm- ner vi här ”substansöverlåtelse,”.

Vid en substansöverlåtelse övertar icke köparen några latenta skatteskulder och fördenskull göres inga avdrag härför vid en beräkning av bolagets substansvärde från köparens synpunkt. Samma gäller vid substansvärdeberäkning av enskild firma, handelsbolag och kommanditbolag, då till— gångar och skulder i motsats till andelar överlåtes.

Såsom vidare utvecklas i ett följande av- snitt är de vid en expropriation aktuella värderingsproblemen analoga till dem som gäller vid substansöverlåtelse, emedan en expropriationsersättning skall tillfalla ak- tiebolaget på samma sätt som köpeskilling- en vid en substansöverlåtelse tillfaller ak- tiebolaget.

Avser överlåtelsen icke substansen utan

• Sida 270
•  Original

aktierna eller andelarna blir förhållandet annorlunda. Köparen övertar då med bo- laget de bokföringsvärden detta har och i den mån dessa innesluter dolda reserver som föranleder skatteplikt vid deras upp- lösning har bolaget, eller i handelsbolag delägarna, att betala denna skatt. Avdrag för latent inkomstskatteskuld bör därför i princip ske.

Hur denna skatteskuld skall värderas be- ror på syftet med substansvärdeberäkning— en. Avser denna att ge uttryck för vad som skulle återvinnas därest fortsatt verksam— het skulle bedömas såsom olönsam och fö- retaget därför avvecklas, blir det fråga om en beräkning av företagets ”slaktvärde". där vid en relativt kort avvecklingsperiod skatteskuldens nuvärde tämligen obetydligt avviker från dess nominella värde.

Normalt brukar emellertid en substans— värdering baseras på antagandet om fort- satt drift, varvid värderingen vanligen syf- tar till att möjliggöra någon slags "kon- troll" av ett samtidigt beräknat avkast- ningsvärde. Skatteskulden brukar i sådant fall upptas till ett diskonterat nuvärde, ba- serat på antagandet att den förfaller till betalning först vid en framtida tidpunkt.

2.3 Likvidationsvärde

Detta värde representerar vad som skulle utfås vid en tänkt avveckling av företaget, varvid likvidationen förutsättes ske utan alltför brådstörtad realisation av tillgång- arna. I princip upptages dessa till sitt all- männa saluvärde. Därvid uppkommer ofta väsentligt lägre värden än vad som gäller vid substansvärdering. Speciellt gäller det- ta fastigheter specialinredda för den rörel- se som skall avvecklas eller olämpligt be- lägna och Specialmaskiner och inredningar som inte är allmänt användbara. Avsevärt inkuransavdrag måste också ofta göras be- träffande lager av speciellt halvfabrikat och färdiga produkter.

Avvecklingsförluster i form av kostna- der för nedmontage av anläggningar och avgångsvederlag till personal representerar ofta väsentliga belopp, till vilka hänsyn bör

tas. Latent inkomstskatteskuld aktualiseras vid likvidation och avdrag härför sker nor— malt. Även eventuell utskiftningsskatteskuld kan böra beaktas.

Likvidationsvärdet representerar som ti— digare anförts ett företags minimivärde.

3.6. Sammanfattning

1. En av expropriation betingad avveckling av en i aktiebolagsform driven rörelse för-

• Sida 276
•  Original

orsakar en skattebelastning för aktiebola- get, om summan av (skattepliktig) expro- priationsersättning och det likvidationsvär- de, som expropriaten kan erhålla vid av- veckling av rörelsens tillgångar och skulder, överstiger det taxeringsmässiga (som regel lika med det bokföringsmässiga) restvärdet för ifrågavarande balansposter.

2. Denna skattebelastning kan tidsför— skjutas genom att exempelvis aktiebolagets vinstreglerande dispositioner avseende rö- relser, som ej påverkas av expropriationen eller som ersätter den ”exproprierade” rö- relsen, göres annorlunda än som varit fal- let utan expropriation eller utan beskatt- ning av expropriationsersättningen.

3. Den ”skatteskada” som expropriation förorsakar expropriaten är beroende av i vilken utsträckning och vid vilka tidpunk- ter de genom expropriationen upplösta ”dolda reserverna” skulle ha upplösts, där— est ingen expropriation ägt rum. En ”rea— listisk” kalkyl i detta avseende är därför av väsentlig betydelse.

4. För att expropriatens förmögenhets- ställning skall förbli opåverkad av mellan- kommande expropriation, skall expropria- tionsersättningen, därest den utgör skatte- pliktig intäkt och ej kan tidsförskjutas en- ligt punkt 2, vid en skattesats av 50 0/0 in- kludera ersättning för det dubbla beloppet av nuvärdet av den merskatt, som exprop- riationen medför för expropriaten. Kon- sekvensen härav kan bli — utöver de be- räkningsmässiga komplikationerna — att den totala expropriationsersättningen (jäm- te det likvidationsvärde som rörelsens till— gångar och skulder har för expropriaten) överstiger det marknadsvärde, som skulle kunna erhållas vid en frivillig försäljning.

5. Från ägarsynpunkt sammanhänger till en del ”skatteskadan” av expropriation med att denna skapar en skattesituation, som är analog till den vid substansöverlåtelse. Den- na skatteskada blir än större om expropria- tion leder till en upplösning av aktiebola- get, därmed aktualiserande en utskiftnings- skatt, som formellt betalas av bolaget men som reellt är att likställa med en aktieägar- skatt på mottagen utdelning och som påver-

kas av vilket belopp, som utdelas, innan utskiftning äger rum.

6. Distinktionen mellan aktiebolaget som expropriat och dess ägare erbjuder även- ledes problem vid beräkning av en rörel— ses framtida vinster (utan expropriation), eftersom dessa är beroende av bl.a. den framtida utdelningspolitiken och framtida kapitaltillskott från ägarna. När rörelsen drives som enskild firma föreligger icke detta gränsdragningsproblem. I stället upp- kommer problemet om skattekonsekvenser- nas beroende av ägarens marginalskatt och privata ekonomiska ställning. Frågorna om beräkning av ”skatteska- dorna” av expropriation och ersättningen härför erbjuder således många synnerligen komplicerade problem. I praxis måste det för expropriationsdom- stolar vara ytterst vanskligt att fastställa ”'skatteskadans” storlek i det individuella fallet. Det synes därför mest praktiskt att söka en lösning av ifrågavarande problem via skattelagstiftningen, även om icke hel- ler härigenom ett fullständigt uppfyllande av kriteriet om oförändrad förmögenhets- ställning vid expropriation kan uppnås. Enligt vår mening borde en sådan lös- ning innebära följande: ]. Expropriaten beredes möjlighet att på viss tid — förslagsvis fem år — uppskjuta beskattningen av expropriationsersättning- en genom att avsätta skattepliktig vinst till en investeringsfond vilken får tas i an- språk för nedskrivning av tillgångar i an- nan rörelse, avsedd att ersätta den som be- rörts av expropriationen. Skattelagstiftning av liknande innebörd existerar redan för vissa specialfall. Vi hänvisar till SFS 275— 276: 1968 gällande uppskov med beskatt- ning av realisationsvinst å exproprierad fas- tighet, SFS 168: 1959 gällande investerings— fonder för ersättande av förlorade inventa- rier och lagertillgångar, SFS 40: 1954 gäl- lande investeringsfond för avyttrat fartyg och SFS 96: 1967 om avsättning till särskild nyanskaffningsfond.

2. I de fall där uppskov med beskattning- en icke är möjlig synes det rimligt att skat- ten reduceras med hänsyn till att en ex-

• Sida 277
•  Original

propriation framtvingar beskattning vid en tidigare tidpunkt än vad som eljest skulle varit fallet. Vi hänvisar härutinnan till att vid exempelvis tvångsinlösen av aktier som innehavts kortare tid än fem år beskattning sker efter de liberalare regler som gäller för femårsägda aktier. Liknande reduk- tionsregler finns för beskattning av realisa- tionsvinst i exproprierad fastighet.

• Sida 278
•  Original

• Sida 279
•  Original

Nordisk udredningsserie (Nu) 1969

Kronologisk förteckning

. Utvidget nordiskt ekonomiskt samarbete. . Laajennettu pohjoiemainen talloudellinen yhteistvö. Nordforsks miljövårdsutredning. . Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för journalister. . Konsumentoplysning i undervisningen. . Sjätte nordiska samekonferensen l Hette. . Nordisk gyldighet av forerkort. . Nordiskt siukhusfysikersamarbate. Nordiskt ämbetsmannemöte i Storlien. . Nordisk sjömansskattefördelning. . Udvidet nordisk ekonomisk samarbejde. . Öresundsregionen.

. Nordtrans.

. Nordisk standardiseringskonferanse i Oslo. . Expanded Nordic Economic Co-operation.

uawmdogoooxlmm Japan—-

_l—l—I—l-l—l

• Sida 280
•  Original

Statens offentliga utredningar 1969

Sys-tematisk förteckning

Justitiedepertement'et—

Faktisk brottslighet bland skolbarn: [1] Bostadsrätt. 4] Uteökningerett lx. [5] Kungörelseannonsering. [7] , ADB inom inskrivningsväsendet. [9] 'Ny gruvlag. [10 . lnternetlonel a optionsrätt. [11]

Ny valteknik. [19 Åmbetsansvaret. 20]

Yttrandefrihetens gränser.. [383

Domstolsvåsendet, lll. Fullfölj _ av talan mm. [41] Vidged semhållsinformatio'n. [48] *Expropriationsutredningen." 1. Expropriationsändmåi och expropriationsersättning. m.m. Betänkande III. [69]

Försvarsde'partementet

Ekonomisystem för försvaret. [24] Planering och programbudgeterfing inom försvaret. [25] Militära tjänstgö'ringsåldersuuednm'g'en. 1. Militära tjänst- görin såldrar. [33' . Medicinska'oc psykologiska aspekter på &I rande m.m. 34] Frivilli'gförsveret 2. Hemvärnet. [40]

Socialdepartamentat

Ett renare samhälle. [1 B] . Bättre utbildning för handikappade. [35 Läkemedelsföreorjnlng i samverkan. [46

Kommunikationsdepartementet

Ny slöerbetstidsleg. [3] 'Herhnutzrggning'en. 1. De svenska hamnarna. [22] 2. "Bi- egon Skolskjuteama och trafiksäkerheten. å26] Taxesystemet! Postverkets tidningar relse. [39]

Flnenedepartementet

Förenklad obligationshanterin . [1,3] Lagstiftning o'm värdepapper onder m.m. och om stämpelskatt gå värdepapper. [16]

Nya mynt. [1 ] Skogsbeskattningen. 30 Läkemedelsindustrin. 36 Skettebrotten. [42] Fordonsbeskettningen. [45]

Utbildnl—n'gsdepartementet

Utredningen rörande sexual- och eemlevnedsfråg'o'ri under- visnings— och upplysningsarbetet (USSU) 1. Om sexual- livet l Sverige. [2] 2. Sexualkunskapen på grundskolans- h_ögstedium l. Elevenkät. [8] 3. Sexualkunska'penigym-na- sret. [28] 4. Sexeulkunskepen-pa grundskolans högstadium ll. Lårarenkät. |[44] Regionmusik. 12 Filmen- censur ocn ansvar. [14] Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik. [37] Mellanskolans ledning. [47]

Jordbru'ksdepertemen'tet Växtföridlerrätt. 121

Skogstjllbtånd oc ogsverdeåtgärder. [32] Handelsdopartementet idrott åt alla. [29] Olja i beredskap. [31] Inri'kesdepartementet

Skogsindustri i Södre Sverige. [21] _Länsplenerin'g 1967. 27 , Lokaliseringe- och regionalpolitik. [49] CiVildepert'ementet

Offentliga tjänstemins bisysslor. *[6] Nytt lantmäteri [43]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningernas nummer | den kronologiska förteckningen. K L Beckmans Tryckerier AB 1969