Prop. 1950:219
('angående riktlinjer för lärarutbildningens ordnande',)
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
1
Nr 219.
Kungl. Maj ds proposition till riksdagen angående riktlinjer för
lärarutbildningens ordnande; given Stockholms slott den 31 mars 1950.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande de partementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Josef Weijne.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen avhandlas utbildningen av lärare i de vanliga läroäm nena men däremot icke i yrkesämnen. Utbildningen skall för de berörda lärargrupperna omfatta dels allmänbildande studier och erforderliga fack studier inom vederbörande undervisningsämnen, dels en egentlig yrkes utbildning, innefattande teoretisk och praktisk utbildning för lärarkallet. I den egentliga yrkesutbildningen skall ingå viss aspiranttjänstgöring.
Enligt propositionen skola lärarutbildningsanstalter av ny typ inrättas till ett antal, som framdeles bestämmes. Vid dessa skola blivande ämnes- lärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare samt, i den mån så bestämmes, olika grupper av speciallärare erhålla egentlig yrkesutbildning.
Utbildningen av mellanskollärare skall enligt propositionen grundas på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare åter skall efter en övergångstid bygga på en ettårig allmänbildande kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.
I propositionen begäras icke några anslag.
1 —
Bihang till riksdagens protokoll 1050. 1 samt. Nr Z19.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats
rådet å Stockholms slott den 31 mars 1950.
Närvarande:
Statsministern
Erlander , statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Anders
son, Lingman.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför che
fen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne följande.
När jag den 3 februari detta år anmälde propositionen nr 70 angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling, var beredningen av den
därmed nära sammanhängande frågan om en reformerad lärarutbildning
ännu icke avslutad. Jag anhåller nu att få anmäla denna fråga.
1. Inledning.
Den djupgående olikheten mellan 1800-talets läroverk och folkskola kom
icke minst till synes i lärarnas utbildning för sina uppgifter.
Läroverkslärarnas ämnesstudier voro då som nu förlagda till universite
ten, och deras egentliga yrkesutbildning omfattade, sedan den ordnats ge
nom 1875 års provårsstadga, en teoretisk del, som avslutades med tentamen
i pedagogikens teori och historia, och en praktisk del, innefattande auskul-
tation och övningsundervisning samt i samband därmed undervisning rö
rande de särskilda ämnenas metodik.
Folkskollärarnas arbetsuppgifter borde däremot enligt tidens uppfattning
kunna genomföras utan att lärarens bildningsgrund behövde gå alltför myc
ket utöver de kunskapselement, han skulle meddela sina lärjungar. Enligt
1862 års reglemente för folkskoleseminariema skulle undervisningen vid
dessa lärarutbildningsanstalter så till framställningssätt som omfång lämpa
sig efter elevernas framtida bestämmelse. Inflytelserika åsiktsriktningar vil
le tolka detta stadgande så snävt, att seminariets undervisning borde grun
da sig på de läroböcker, efter vilka den blivande läraren själv en gång skulle
undervisa. Ännu framemot 1800-talets slut kunde seminariekursen beskri
vas såsom »en utvidgad och fördjupad folkskolekurs».
Genom 1914 och 1937 års seminariereformer har detta läge i grunden
ändrats. Inträdesfordringama ha skärpts. Ungefär halva antalet av de in
3
tagna seminarieeleverna tillhöra numera de tvååriga linjer, vilkas lärokur ser förutsätta avlagd studentexamen, medan de återstående, som undergå en fyraårig utbildning, vid intagningen måste styrka insikter, som i flertalet ämnen motsvara realexamens kunskapsmått. Engelska har upptagits som obligatoriskt läroämne med relativt högt timtal, tyska och franska som frivilliga ämnen. En reform av det inre arbetet påbörjades redan genom 1914 års stadga och har sedan i allt större utsträckning genomförts; den åsyftar ökad självverksamhet och friare studieformer. Samtidigt ha behö righetskraven för seminariernas lärare höjts. Folkskoleseminariernas ordi narie ämneslärare äro numera genomgående lektorer.
För småskoleseminariema har 1900-talet medfört ännu mera genomgri pande reformer. Vid dess början hade staten ännu icke i större utsträck ning tagit sig an småskollärarinneutbildningen. De flesta småskolesemina- rierna ägdes av landstingen eller hade privata huvudmän. Lärokursen be hövde icke omfatta mer än 8 månader. De nuvarande småskoleseminariema äro däremot statsinstitutioner, lärokursen är tvåårig eller i ett fall treårig, inträdesfordringama ha höjts och undervisningen bestrides av adjunkter. Den praktiska utbildningen har moderniserats.
För de högre skolornas lärare har däremot den egentliga yrkesutbild ningen på lång tid föga ändrats i organisatoriskt hänseende. Kursen i peda gogikens teori och historia har visserligen flyttats över till universiteten och ingår som led i filosofisk ämbetsexamen, men prövåret är sig tämligen likt. Två sakkunnigberedningar — 1927 års skolsakkunniga och 1936 års lärar- utbildningssakkunniga — ha efter olika linjer arbetat med en reform av läroverkslärarnas praktiska utbildning, men de framlagda förslagen ha icke realiserats.
När frågan om lärarutbildningen nu återupptages, äro förutsättningarna väsentligt ändrade. Den forna splittringen inom det svenska skolväsendet är på väg att utjämnas, proposition har avlåtits om en enhetsskola, avsedd att i sig upptaga hela den mångfald av olika skolformer, som sörja för skol- pliktsåldems behov. Fn större grad av enhetlighet är både önskvärd och möjlig även på lärarutbildningens område. Lärarutbildningen kunde läm nas å sido, ännu när 1940 års skolutredning utförde sin grundläggande ana lys av de svenska skolproblemen, men den blev en trängande uppgift för 1946 års skolkommission. Enligt direktiven skulle skolkommissionen i bör jan av sitt arbete uppdraga vissa allmänna riktlinjer för frågans lösning, varefter den fortsatta utredningen borde anförtros åt en särskild sakkun nigkommitté. Den förra delen av utredningsarbetet är nu fullgjord och in går i kommissionens i juni 1948 avgivna principbetänkande (SOU 1948: 27); det är denna del av utredningen och därpå grundade förslag, som jag nu går att föredraga. Det fortsatta utredningsarbetet har redan påbörjats, då en särskild delegation under ordförandeskap av undervisningsrådet Eskil Käll-
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
4
quist tillsatts inom skolkommissionen för att utreda de blivande lärarhög
skolornas organisation. Dess arbetsresultat torde dock föreligga först senare
under detta år.
Jag kommer i det följande först att lämna en redogörelse för den nuva
rande lärarutbildningen och övergår därefter till de för reformen väsent
liga allmänna synpunkterna och deras tillämpning på frågorna om lärarnas
teoretiska och praktiska utbildning. Slutligen kommer jag att beröra vissa
frågor, som stå i samband med lärarkraftens ändamålsenliga disposition för
skolans olika stadier.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
5
2. Den nuvarande lärarutbildningen,
a. De högre skolorna.
Ämneslärarnas teoretiska utbildning.
Ämneslärarna vid de allmänna läroverken tillhöra, om man bortser från rektorerna, tre med avseende på löneställning och kompetenskrav skilda lärarkategorier, nämligen lektorer, adjunkter och ämneslärarinnor. Enligt den för innevarande budgetår gällande personalförteckningen finnas 330 ämneslärarinne-, 2 062 adjunkts- och 510 lektorstjänster. Dessutom finnas extra ordinarie och extra ämneslärarinnor och adjunkter samt timlärare. Lektorstjänster förekomma endast vid de högre allmänna läroverken.
Ämneslärarinnegruppen utgöres huvudsakligen av lärarinnor, som ha genomgått högre lärarinneseminariet i Stockholm eller motsvarande privata lärarinneseminarier. Dessa utbildningsanstalter äro numera nedlagda, och ämneslärarinneinstitutionen torde komma att avvecklas, sedan de utexa minerade lärarinnorna erhållit placering.
Inom den numeriskt största gruppen, adjunktsgruppen, har flertalet av lagt filosofisk ämbetsexamen, som enligt läroverksstadgan är behörighets villkor för adjunktstjänster, vilka icke innefatta kristendomskunskap eller praktiskt läroämne. Enligt stadgan för filosofiska examina skola kunskaps- fordringama i ämbetsexamen bestämmas med hänsyn till examens ändamål att vara behörighetsvillkor för ämneslärarbefattningar vid de allmänna lä roverken. I ämbetsexamen ingår vid sidan av de egentliga examensämnena en obligatorisk kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia.
Adjunktstjänst ledigförklaras i två eller tre läroämnen. Omfattar tjänst två läroämnen, fordras vanligen vitsordet Med beröm godkänd eller därut över i motsvarande ämnen i ämbetsexamen. Vissa skolämnen motsvaras dock av två eller flera universitetsämnen. I ett par fall har det därför an setts nödvändigt att för behörighet i visst skolämne föreskriva akademiska studier i två ämnen. Så är förhållandet i fråga om modersmålet och biologi, som motsvaras av universitetsämnena nordiska språk och litteraturhistoria med poetik respektive botanik och zoologi. Det fordras i dessa fall minst vitsordet Med beröm godkänd (»2 betyg») i det ena av de nämnda universi tetsämnena och minst vitsordet Godkänd (»1 betyg») i det andra. Omfattar adjunktstjänst tre skolämnen, fordras, utöver behörighet till adjunktstjänst i två av ämnena, att sökanden har minst Godkänd i det eller de examens- ämnen, som motsvara det tredje skoliimnet.
I läroverksstadgan angivas särskilda behörighetsvillkor för adjunkts tjänst i kristendomskunskap. På grund av gällande övergångsbestämmelser
6
kan dock behörighet även vinnas enligt äldre och delvis mycket gamla be
stämmelser. De till följd härav mycket komplicerade bestämmelserna om
behörighet till läroverkslärartjänsterna i kristendomskunskap finnas sam
manställda i 1936 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande (SOU
1938:50 s. 93—95). Behörighet till adjunktstjänst kan enligt dessa bestäm
melser vinnas genom icke mindre än 11 olika examenskombinationer; under
alla omständigheter fordras teologie kandidatexamen samt på det ena eller
andra sättet vitsordade studier inom filosofisk fakultet. Lärare i kristen
domskunskap skall bekänna sig till den rena evangeliska läran.
För behörighet till adjunktstjänst, vari praktiska läroämnen ingår, ford
ras alltid behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t, varvid sökande exempelvis
kan åberopa avgångsexamen från handelshögskola eller teknisk högskola.
De flesta lärare, som tillhöra lektorsgruppen, äro filosofie doktorer. Lek-
torstjänsterna kunna omfatta ett eller två läroämnen. För behörighet ford
ras ämbetsexamen med minst vitsordet Med beröm godkänd i tjänstens
ämnen, licentiatexamen i ett av ämnena samt disputation för filosofie dok
torsgrad. I vissa fall kan licentiatexamen avläggas i ett universitetsämne,
som icke direkt motsvarar men står nära något av tjänstens ämnen. Så
lunda kan behörighet till lektorstjänst i matematik även grundas på en li
centiatexamen i mekanik eller astronomi. Beträffande de specialbestämmel
ser, som gälla för kristendomslektorat, hänvisas till redogörelsen i 1936 års
lärarutbildningssakkunnigas betänkande.
Den för närvarande otillräckliga tillgången på lektorskompetenta har lett
till tämligen omfattande dispenseringar. Kravet på disputation har därige
nom i praktiken i stort sett uppgivits för de fall, där graduerade sökande
icke ha anmält sig; däremot kan en filosofie doktor alltjämt, om han i öv
rigt är fullt behörig, vid eventuell konkurrens i regel påräkna försteg fram
för en licentiat.
Lektor skall meddela undervisning i gymnasiet, såvida icke särskilda för
hållanden göra annan anordning nödvändig eller önskvärd. Han är därjäm
te i regel huvudlärare i sina ämnen och bör i denna egenskap med råd och
upplysningar tillhandagå övriga lärare i ämnet, förestå institution, som må
vara knuten till hans ämne, efter anmodan av rektor leda ämneskonferens
samt övervaka att vid konferensen beslutade åtgärder verkställas.
Extra ordinarie och extra lärare i teoretiska läroämnen skola ha genom
gått samma teoretiska utbildning som motsvarande ordinarie lärare. Vid
kommande icke-ordinarie lärare i praktiska läroämnen ankommer det på
skolöverstyrelsen att pröva, huruvida de äga förutsättningar att på ett till
fredsställande sätt fullgöra de med anställningen förenade arbetsuppgif
terna.
Den som är behörig till adjunkts- eller ämneslärarinnetjänst vid de all
männa läroverken är även behörig till ordinarie ämneslärartjänst vid de
med läroverken jämförliga högre kommunala skolorna, alltså kommunala
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
7
flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folk skolor. Efter behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t ifrågakomma även lä rare, som med goda vitsord ha genomgått folkskoleseminarium och därjäm te vid universitet eller högskola förvärvat goda vitsord om genomgången prövning i ämnen, tillhörande vederbörande skolas ämneskrets. Vid prak tiska mellanskolor och yrkesbestämda högre folkskolor kunna även lärare, som vid teknisk högskola, handelshögskola, lantbrukshögskolan eller skogs- liögskolan ha erhållit goda vitsord i ämnen inom vederbörande skolas äm neskrets, bliva behörigförklarade av Kungl. Maj:t och därefter antagna till ordinarie lärare.
Extra ordinarie och extra ämneslärare vid högre kommunala skolor skola i regel ha genomgått samma teoretiska utbildning som de ordinarie ämnes- lärarna; uppkommande behörighetsfrågor prövas dock i detta fall av skol överstyrelsen.
De ordinarie ämneslärama vid folkskoleseminarier och tekniska läroverk äro lektorer, vid småskoleseminarier adjunkter. Lektorstjänst vid semina rium kan stadgeenligt vinnas även genom behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t, varvid hänsyn skall tagas till genom vetenskapliga insikter, peda gogisk utbildning och föregående verksamhet ådagalagd lämplighet för tjän sten. Vid de tekniska läroverken gälla i fråga om behörighet till lektorstjän- ster i teoretiskt grundläggande ämnen samma behörighetsvillkor som för motsvarande tjänster vid allmänt läroverk; för lektorat i tekniska tillämp- ningsämnen och i merkantila ämnen gälla speciella behörighetsvillkor. Behö righet till adjunktstjänst vid småskoleseminarierna kan vinnas antingen på samma sätt som vid allmänt läroverk eller genom att avlägga ämbetsexa- men i tjänstens ämnen jämte folkskollärarexamen eller genom behörighets förklaring av Kungl. Maj:t. Vid folkskoleseminariema kunna sedan några år även e. o. lektorer anställas och vid de tekniska läroverken e. o. adjunk ter i högre lönegrad än vid de allmänna läroverken.
Antalet ordinarie lektorstjänster vid seminarierna är innevarande budget år 123 och vid de tekniska läroverken 114, antalet e. o. lektorer vid folk- skoleseminarierna 29. Adjunktstjänsterna vid småskoleseminarierna äro 46 till antalet.
Enligt stadgan angående filosofiska examina stadfäster kanslern studie planer för de akademiska examina. Planen för ämbetsexamen skall utgå från en normaltid av högst sju lästerminer. Det har ansetts, att denna tid skall avse en minimiexamen, som enligt examensstadgan omfattar sju be- tygsenheter och inbegriper kurs i pedagogikens teori och historia. I normal studietiden inräknas icke tid, som åtgår för förvärvsarbete, militärtjänst göring, fyllnadsprövningar efter studentexamen och dylikt eller som går förlorad till följd av sjukdom, men däremot skälig årlig semestertid.
Även med dessa preciseringar blir dock begreppet normaltid tämligen obestämt, emedan studietiden för en viss kurs i hög grad beror av den en skilde studentens begåvning. 191+5 års akademikerutredning har för vissa
Kungl. Maj:ts 'proposition nr SI9.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
studentårgångar beräknat den studietid (med avdrag för studiehinder men
ej för semester), som underskridits av halva antalet av dem som avlagt äm-
betsexamen och överskridits av de övriga, den s. k. medianstudietiden.
Resultatet framgår av följande tablå:
Studentårgång
Studietid,
terminer
1920
1925
1930
1935
8,8
9,4
11,2
10,4
De faktiska studietiderna överstiga enligt denna statistik avsevärt de
beräknade 7 terminerna. Härvid bör dock uppmärksammas, att flertalet av
de avlagda examina med en eller annan betygsenhet överstiger den minimi-
examen, som ligger till grund för beräkningen av normal tiden.
Den tid, ett visst betyg kräver, varierar icke så litet alltefter ämnets na
tur och examinatorernas fordringar. Enligt en av universitetsberedningen
publicerad statistik (SOU 1949:54 s. 19) uppgick sålunda nettostudietiden
för två betyg vid mitten av 1940-talet vid Stockholms högskola till 11 må
nader i engelska och 23 månader i romanska språk och vid Lunds universi
tet till 9 månader i engelska och 16 i romanska språk. »Ehuru de statistiska
undersökningar för vilka sist redogjorts omfatta ett ganska litet material,
torde de ändock ådagalägga, att vissa ämnen fordra en så lång studietid, att
nettostudietiden för examen särskilt i vissa kombinationer måste överstiga
den stadgade normaltiden», skriver universitetsberedningen. De visa dess
utom, framhåller beredningen, att studietiden för ämbetsexamen ytterligare
förlängts sedan 1930-talets början.
För blivande kristendomslärare torde studietiden ligga ännu högre. Möj
ligen understiger studietiden fram till teologie kandidatexamen något tiden
för en filosofisk ämbetsexamen, men därtill skall läggas de filosofiska stu
dier teologerna måste underkasta sig för lärarkompetens i ett biämne, van
ligen historia med samhällslära eller modersmålet.
Kostnaderna för avläggande av en ämbetsexamen uppskattas av student
sociala utredningen (SOU 1948:42) till 19 300 kronor och för avläggande
av teologie kandidatexamen till 17 100 kronor, allt enligt 1948 års prisläge.
Ämneslärarnas praktiska utbildning.
Lärarna i teoretiska läroämnen erhålla sin praktiska lärarutbildning un
der provåret, som är förlagt till ett högre allmänt läroverk eller ett folk-
skoleseminarium. Gällande provårsstadgor, en för provår vid läroverk och
en för provår vid seminarium, äro utfärdade den 19 maj 1917. Enligt dessa
stadgor skall provåret i regel omfatta två terminer, men skolöverstyrelsen
kan ge lärarkandidat, som har tillräcklig undervisningsvana och pröivas äga
9
goda förutsättningar för lärarkallet, tillstånd att avsluta provåret efter en termin. Sådant tillstånd medgives numera i regel lärarkandidater med minst 8 terminers lärartjänstgöring. Antalet högre allmänna läroverk med prov årskurs är för närvarande 11 och antalet provårsseminarier 4. Antalet lärar kandidater uppgick höstterminen 1949 till 155. Under den sist förflutna femårsperioden avslutade omkring 20 procent av lärarkandidaterna prov året på en termin.
Provåret skall i regel omfatta tre läroämnen men kan även begränsas till två eller med skolöverstyrelsens tillstånd utsträckas till fyra läroämnen. Ansökan om provår skall bland annat åtföljas av läkarbetyg angående fri het från sjukdom och lyte, som gör sökanden olämplig för lärarkallet, av fattat enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär. Skolöverstyrelsen för delar lärarkandidaterna på de läroanstalter, som ha provårskurs. Därvid skall beaktas, i vad mån de lärokurser, som genomgås vid läroanstalten och de vid densamma anställda lärarkrafterna kunna vara ägnade att främ ja lärarkandidatens utbildning i vederbörande läroämnen. Tvåterminsprov- år kan fullgöras med en termin vid läroverk och en termin vid seminarium.
Provåret innefattar praktiska övningar, diskussioner och föreläsningar rörande pedagogiska frågor. Därjämte anordnas för lärarkandidaterna kur ser i skolhygien och muntlig framställningskonst, inbegripet talteknik.
De praktiska undervisningsövningarna torde vanligen omfatta omkring 80 lektioner för tvåterminskandidater och något mindre för enterminskan- didater. Undervisningen fördelas på serier, förlagda till olika stadier. En serie förberedes med att lärarkandidaten i klassen åhör den undervisning han skall övertaga. Under seriens lopp och vid dess slut anordnas samman träde med lärare och lärarkandidater för behandling av metodiska frågor i samband med övningsundervisningen. Vid folkskoleseminariema skola lärarkandidaterna även i lämplig utsträckning åhöra elevernas undervis- ningsövningar samt deltaga i den därmed förbundna behandlingen av me todiska frågor.
Lärarkandidaterna åhöra vidare i rätt stor utsträckning föredömliga lära res undervisning. Där så anses möjligt och lämpligt böra de beredas tillfälle åhöra undervisning vid andra läroanstalter, om detta kan vara av betydelse för deras utbildning. Antalet åhörda lektioner kan för tvåterminskandida- terna uppskattas till i medeltal 300, för enterminskandidaterna till omkring 180.
Varje termin skall provårsföreståndaren eller annan lämplig person hålla sammanträden med lärarkandidaterna för behandling i form av föredrag, referat eller diskussion av allmänt pedagogiska och metodiska frågor; där vid förekomma även föreläsningar om skolorganisationen och skollagstift- ningen. Antalet föreläsningar kan växla, bland annat emedan de metodiska frågorna i vissa ämnen kräva mer tid än i andra. Skolkommissionen uppger, att för de lärarkandidater, som läsåret 1946—47 gingo provår i moders
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
10
målet jämte ett språk vid någon av pro vårsanstalterna i Göteborg, antalet
kvällsföreläsningar uppgick till i runt tal 75.
Den för något årtionde sedan mycket hårda konkurrensen om provårs-
platsema har efter företagna utvidgningar av provårsinstitutionen numera
avsevärt mildrats. Ett par gånger har det till och med inträffat, att vid
vårterminens början icke alla provårsplatser kunnat besättas. Det vill emel
lertid synas, som om läraraspiranterna själva föredraga att skaffa sig viss
praktik, innan de anmäla sig till provåret. Av de 212 läraraspiranter, som
läsåret 1949—50 ansökte om provår, hade sålunda endast 23 kortare tjänst
göring än 4 terminer; av dessa erhöllo 19 provårshänvisning.
Med undantag av vissa e. o. lärare med något högre lönegradsplacering
behöva de icke-ordinarie lärarna ej ha genomgått provår.
Övningslärarnas utbildning.
Med termen övningsämnen betecknas i läroverksstadgan, liksom i det
föreliggande förslaget till stadga för övningslärare, ämnena välskrivning,
teckning, musik, gymnastik med lek och idrott, manlig slöjd, kvinnlig slöjd
och hushållsgöromål. Vid folkskoleseminarierna hänföres till denna grupp
även ämnet trädgårdsskötsel.
Beteckningen övningsämnen är knappast fullt adekvat och anses numera
föråldrad. I stadgan för kommunala flickskolor begagnas i stället beteck
ningen praktiska ämnen, och 1946 års skolkommission har på något ställe
termen speciallärare, vari dock även inbegripes yrkeslärare m. fl. Frågan
om ny sammanfattande beteckning för övningsämnena överväges av skol-
kommissionen enligt uttalande på sid. 330 i dess betänkande.
Lärarna i teckning utbildas vid konstfackskolan. Utbildningen grundas
på realexamen eller därmed jämförliga kunskaper och omfattar en förbere
dande, i princip ettårig utbildning och en treårig egentlig lärarutbildning.
För tillträde till denna fordras betyg i matematik efter latinlinjens fordrin
gar. Lärjungeantalet i den förberedande kursen uppgick höstterminen 1949
till 25 och i huvudkursen (teckningslärarinstitutet) till 59. Årsexaminatio-
nen uppgår i överensstämmelse med dessa siffror till omkring 20 lärare. Den
nominella utbildningstiden överskrides ofta; i praktiken torde man ha att
räkna med en femårig utbildningstid.
Lärjungarna i teckningslärarinstitutet få redan i de båda första klasserna
någon övning i praktisk undervisning. Den är förlagd till konstfackskolans
övningsskola och torde genomsnittligt uppgå till omkring 20 lektioner. I
tredje klassen genomgå eleverna en systematiskt ordnad provårskurs, om
fattande föreläsningar i pedagogiska frågor och praktiska övningar med där
till hörande behandling av metodiska spörsmål. Övningsundervisningen,
som är förlagd till olika läroverk i Stockholm, omfattar vanligen ett 30-tal
lektioner. Den förberedes genom att lärarkandidaten åhör undervisningen
i den klass, i vilken han fått sig övningsundervisning tilldelad. Han erhåller
därvid och under seriens gång råd och upplysningar av provårskursens före
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
11
ståndare och av vederbörande handledare, men i stadgan för provårskursen föreskrives, att lärarkandidat skall ha frihet att låta sin personliga uppfatt ning och läggning framträda med så stor självständighet, som kan vara förenlig med arbetets ändamålsenliga bedrivande.
De blivande teckningslärarna erhålla även utbildning i välskrivning. Största delen av välskrivningsundervisningen vid de högre skolorna bestri- des av teckningslärare.
Lärarna i musik utbildas vid musikhögskolan. Lärare i musik vid allmänt läroverk skall ha avlagt musiklärarexamen, lärare i musik vid seminarium dessutom högre organistexamen. För inträde i musikläraravdelningen ford ras realexamen eller motsvarande kunskaper; därjämte måste sökande un dergå inträdesprov, som avser att utröna, huruvida han besitter den musi kaliska begåvning och förbildning, som erfordras för att tillgodogöra sig studierna. Utbildningstiden för musiklärarexamen är fyra år, antalet elever på musikläraravdelningen för närvarande 35. Årsproduktionen av musik lärare ligger omkring 15, inräknat privatister.
Eleverna erhålla tillfälle till övningsundervisning i skola och beredas i samband därmed tillfälle åhöra undervisning i läroanstalter, som högsko lans direktör efter förslag av skolöverstyrelsen anvisar.
Lärarna i gymnastik med lek och idrott skola ha genomgått fullständig gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet. I allmänhet ha de före inträdet vid institutet avlagt studentexamen. Kurstiden är två år. Undervisningen bör ordnas så, att varje elev erhåller 5 till 6 timmars under visning dagligen med lämplig fördelning mellan teoretiska och praktiska ämnen. Antalet studerande på gymnastiklärarlinjen är för närvarande 101. I genomsnitt utexamineras omkring 50 nya gymnastiklärare per år.
Utbildningen av lärare i manlig slöjd är icke närmare reglerad. Vid de allmänna läroverken finnas inga ordinarie tjänster; flertalet lärare äro an ställda som extra lärare efter att ha genomgått utbildningskurser vid slöjd- lärarseminariet på Nääs. Ett förslag att med konstfackskolan kombinera ett slöjdlärarseminarium framlades år 1938 av 1936 års yrkesskolsakkun- niga (SOU 1938:49) men har av olika skäl icke kunnat förverkligas. I sam band med den i princip beslutade löneregleringen för övningslärare avses ordinarie och e. o. slöjdlärartjänster komma att inrättas i ökat antal. 1941 års lärarlönesakkunniga skissera vissa behörighetsvillkor, som kunde upp ställas för normala fall (SOU 1947:15 s. 156), men anse, att skolöverstyrel sen tills vidare bör pröva sökandes behörighet från fall till fall. Det av de sakkunniga ifrågasatta kravet på genom gesällprov styrkt yrkesskicklighet har av vederbörande lärarorganisation ansetts vara väl rigoröst.
Lärarinnor i kvinnlig slöjd utbildas för närvarande vid tre privata läro anstalter. Kursen är tvåårig. För inträde fordras realexamen, normalskole- kompetens eller motsvarande kunskaper ävensom viss förberedande fackut bildning. Vårterminen 1949 utexaminerades 36 elever. Därjämte finnes vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala en treårig kombinerad kurs, som
Kicngl. Maj:ts proposition nr 219.
12
ger kompetens för lärarinnetjänst i såväl kvinnlig slöjd som hushållsgöro-
mål. Höstterminen 1949 utexaminerades 5 elever från denna linje. 1942
års riksdag har fattat principbeslut om upprättande av ett statens skolköks-
och handarbetsseminarium, men den närmare utformningen av denna läro
anstalt befinner sig ännu under utredning.
Utbildning av skolkökslärarinnor äger rum vid statens skolkökssemina-
rium i Stockholm, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala samt skolköks-
seminarier i Göteborg och Umeå. Eleverna böra före utbildningens början
ha avlagt realexamen, genomgått flickskola med normalskolekompetens
eller förvärvat motsvarande kunskaper. Vid statens skolköksseminarium
genomgå eleverna en ettårig förberedande kurs, praktisera sedan ett år —
om möjligt under skolköksseminariets kontroll — och kunna sedan intagas
i den tvååriga egentliga skolkökslärarinnekursen. För tillträde till denna
kurs fordras dock vissa kvalificerade betyg i den grundläggande allmän
bildande utbildningen. Den praktiska lärarinneutbildningen omfattar en
planmässigt ordnad undervisning i pedagogik och hushållsundervisningens
metodik samt hospitering och undervisningsövningar. Även vid övriga skol-
köksseminarier innefattar utbildningen en ettårig förberedande kurs och en
tvåårig lärarinnekurs. Lärjungeantalet i skolköksseminarierna var höstter
minen 1949 i den förberedande kursen 91 och i den egentliga lärarinnekur-
sen 103. Därtill kommer 15 lärjungar i den kombinerade kursen i Uppsala.
Ärligen utexamineras något över 50 skolkökslärarinnor. Härtill kommer ett
50-tal lanthushållslärarinnor, avsedda för andra undervisningsuppgifter.
Lärarna i trädgårdsskötsel vid folkskoleseminarierna skola ha genomgått
högre trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinsti-
tut.
Tillgången på övningslärare är för närvarande genomgående knapp. De
mycket framträdande svårigheterna att tillgodose de minsta skolornas be
hov sammanhänga dock i hög grad med det låga timtal dessa skolor erbjuda
övningslärarna. Fn teckningslärare tvekar av begripliga skäl att åtaga sig
tjänstgöring vid en enkellinjig samrealskola, där undervisningen i hans äm
nen i regel endast omfattar 9 veckotimmar, såvida icke någon komplette
rande verksamhet kan erbjudas honom. I samband med den planerade löne
regleringen för övningslärare avses emellertid undervisning vid olika skol
former komma att i största möjliga utsträckning sammanföras till heltids
tjänster eller i varje fall tjänster med större timantal.
b. Folkskolorna.
Folkskollärarnas utbildning.
Utbildningen vid folkskoleseminarierna regleras av stadga och undervis-
ningsplan för folkskoleseminarierna, båda utfärdade den 18 juni 1937. In
nevarande budgetår äro 19 folkskoleseminarier i verksamhet, varav 9 pro
visoriska.
Kicngl. Maj:ts 'proposition nr 219.
13
Utbildningen sker dels på fyraårig linje, dels på tvåårig studentlinje. Riksdagen bestämmer varje år det antal klassavdelningar, som skall intagas på respektive linjer, och Kungl. Maj:t fastställer antalet manliga och kvinn liga elever. Innevarande läsår ha 27 avdelningar intagits på fyraårig linje och 26 på tvåårig. Varje avdelning omfattar i regel 32 elever. För nästkom mande läsår har föreslagits en intagning av 26 avdelningar på fyraårig linje och 23 avdelningar på tvåårig. Nuvarande organisation medger en årspro duktion av omkring 1 560 folkskollärare.
För inträde i fyraårig linje gälla vissa bestämmelser beträffande ålder, hälsotillstånd m. m., varjämte fordras godkända skriftliga och muntliga inträdesprov i läroämnen samt prov i teckning, välskrivning, sång och slöjd. Skolöverstyrelsen kan medgiva, att även visst prov av annan art anordnas. I fråga om läroämnena fordras i flertalet ämnen ungefär realexamens- kunskaper; kunskaper i tyska och franska erfordras dock icke.
De flesta inträdessökande ha numera avlagt realexamen. Det har synts onödigt att för dessa och andra, som kunna åberopa vitsord om motsvaran de kunskaper, anordna inträdesprövning i läroämnena. Av 1946 års skol- kommission framlades den 3 mars 1947 ett förslag om ändrat intagnings- förfarande, och Kungl. Maj:t bemyndigade den 15 augusti 1947 skolöver styrelsen att medgiva tillämpning försöksvis av det föreslagna förfarandet vid de seminarier, som så önskade. Det tillämpas nu med vissa modifika tioner vid samtliga seminarier och innebär, att ifrågavarande lärjungar i regel ej behöva undergå inträdesprövning i läroämnena; utöver proven i övningsämnen ha i stället tillkommit särskilda lämplighetsprov, bestående av uppsats, muntlig framställning, fri sysselsättning med en grupp barn samt eventuellt psykologiska prov av olika slag. Sistnämnda prov användes endast vid vissa seminarier, och icke heller provet sysselsättning med en grupp barn brukas överallt. Det bör anmärkas, att det nya intagningsförfa- randet har försökskaraktär, varför det ännu ej har funnit sin slutliga ut formning.
Förutom vissa krav i fråga om ålder, hälsotillstånd m. m. fordras för in träde i tvåårig linje att ha avlagt studentexamen med godkända vitsord i kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära, minst ett främmande levande språk samt gymnastik med lek och idrott ävensom i minst två av ämnena matematik, geografi, biologi med hälsolära, fysik och kemi. Valfriheten beträffande matematik är tillfällig och gäller till och med år 1951; enligt seminariestadgan kräves godkänt betyg i matematik av samtliga inträdessökande. Ifrågavarande mildring av inträdesfordringarna har tillkommit för att underlätta erforderlig intagning av inträdessökande med studentexamen på latinlinje och nyspråklig linje.
Intagning i tvåårig linje kan numera även grundas på begränsad student examen vid försvarets läroverk, avgångsexamen från tekniskt gymnasium
Kicngl. Maj:ts proposition nr SI 9.
14
eller avgångsexamen från specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogs-
studerande, varvid dock vissa kompletteringar kunna bliva nödvändiga.
Vid samtliga seminarier tillämpas nu försöksvis lämplighetsprov vid in-
trädesprövningen såsom på den fyraåriga linjen, varjämte inträdesprov äga
rum i teckning, välskrivning, musik och slöjd.
Undervisningen på den fyraåriga linjen omfattar de läro- och övnings-
ämnen, vari undervisning meddelas i folkskolan, samt biblioteksskötsel,
psykologi och pedagogik. På den tvååriga linjen inskränkes undervisningen
i läroämnen till kristendomskunskap, modersmålet, samhällslära, biologi
med hälsolära, biblioteksskötsel, psykologi och pedagogik. På båda linjerna
upptager timplanen dessutom en praktisk lärarutbildning, omfattande me
todik och gruppövningar.
För elever på studentlinjen anordnas komplettering skur ser i geografi, bio
logi med hälsolära, fysik och kemi samt för närvarande även i matematik.
Kompletteringskurs är obligatorisk för elev, som icke äger godkänt student
betyg i ämnet.
Kompletteringskurserna kunna för närvarande icke avskaffas, men de
äro mycket betungande för eleverna och försvåra en lämplig uppläggning
av seminariearbetet. Vid ett seminarium ha förra året kompletteringskurser
i matematik, fysik och kemi försöksvis anordnats på sommaren för sådana
seminariets elever, som genomgått studentlinjens första klass. Erfarenhe
terna av detta försök ha varit goda. Eleverna ha därigenom under det sista
seminarieåret varit helt fria från kompletteringskurser.
Efter beslut av 1947 års riksdag anordnas från och med läsåret 1947/48
utöver den obligatoriska undervisningen i engelska frivillig undervisning i
detta språk för de elever, om önska förvärva behörighet att undervisa i
engelska i folkskolan. Undervisningen börjar i näst högsta klassen och om
fattar tre veckotimmar under tre terminer. Vid slutet av höstterminen eller
i början av vårterminen i högsta klassen anställes behörighetsprövning. För
såväl den obligatoriska som den frivilliga undervisningen i engelska beräk
nas viss medverkan av engelska språkassistenter.
Anslutningen till de frivilliga behörighetskurserna i engelska har varit
mycket stor. Höstterminen 1949 voro sådana kurser i verksamhet vid alla
folkskoleseminarier med sammanlagt 1 624 deltagare, av vilka 659 beräk
nades avsluta sina kurser i och med höstterminens utgång.
På tid utom timplanen meddelas i de båda första klasserna av fyraårig
linje en frivillig kurs i franska eller tyska. Sedan ett par år kan denna kurs
utbytas mot en motsvarande frivillig kurs i engelska. Härigenom har möj
lighet beretts att för eleverna på den fyraåriga linjen stärka grunden för be-
hörighetskursen i engelska.
Sedan 1945 har riksdagen årligen anvisat medel till föreläsningar i skol-
hygieniska spörsmål vid varje seminarium, varjämte sedan 1946 samtliga
seminarier erhalla medel till kurser i tal- och röstvård. Folkskoleseminariet
Kimgl. Maj:ts proposition nr £19.
15
för kvinnliga elever i Stockholm har sedan 1947 anslag för anordnande av en socialpedagogisk föreläsningskurs. I övrigt förekomma särskilda kurser och föreläsningar av olika slag, bland annat i film-, radio-, nykterhets- och trafikundervisning, yrkesvägledning, skogsvård m. m. Vid några seminarier reserveras en bestämd lektionstimme varje vecka för ahörande av föreläs ningar, i regel avsedda för samtliga seminariets elever.
Enligt seminariestadgan bör arbetet vid seminariet, i den mån det är möj ligt, så anordnas, att eleverna skola kunna inhämta kurserna genom fria studier, och i de allmänna anvisningarna till undervisningsplanen framhålles det, att elevernas självverksamhet bör tagas i anspråk i största möjliga ut sträckning. Friare arbetsformer, såsom elevföredrag, individuella uppgifter med anlitande av bibliotek, diskussioner, laborationer, museibesök, studie utfärder, föreläsningar med efterföljande samtal och dylikt, böra därför begagnas såsom medel vid seminariearbetet. Till underlättande av studie arbetets koncentration kunna särskilda arbetsordningar uppgöras för olika perioder av läsåret. Så långt det är möjligt bör undervisningen erhålla en individualiserad och efter elevernas utvecklingsstandpunkt avpassad lägg ning. Vid undervisningen i de olika ämnena bör hänsyn tagas dels till vad som är av särskild betydelse för elevernas framtida lärarverksamhet i folk skolan, dels till det praktiska livet och dess behov, dock under beaktande av att studiemålet icke alltför snävt begränsas och att levande och aktivt studieintresse väckes och underhålles hos de blivande lärarna.
Ett led i strävandena att åstadkomma ett mera individualiserat och självständigt studiearbete är det enskilda arbetet, som är obligatoriskt inom studentlinjen och de båda högsta klasserna av den fyraåriga linjen. Det kan förekomma inom vilket som helst av de i undervisningsplanen upptag na ämnena. För att erhålla ökad tid för det enskilda arbetet äro eleverna i näst högsta klassen lediga från undervisningen minst tolv dagar under läs året. I högsta klassen anslås på arbetsordningen en sammanhängande tid ■av fyra timmar i veckan åt specialstu dierna, varjämte ledighet från under visningen kan lämnas högst sex dagar under läsåret.
Det har visat sig medföra betydande svårigheter att tillämpa undervis- ningsplanens anvisningar om koncentration i undervisningen och frihet i ar betssättet, framför allt beroende på ämnesträngseln och därav följande hö ga veckotimtal för den schemabundna undervisningen. Särskilt gäller detta den fyraåriga linjen, och på studentlinjen kräva kompletteringskurserna stort utrymme. De ytterligare undervisningsmoment, som tillkommit under de senare åren, t. ex. behörighetskursema i engelska, ha ökat svårigheterna. Vid vissa seminarier pågå emellertid intressanta försök med koncentration och friare arbetssätt; självfallet praktiseras sådana friare arbetsformer som elevföredrag, diskussioner och laborationer överallt vid seminarierna.
Vid seminariet i Hälsingborg, som har enbart studentlinje med tre paral lellavdelningar av varje klass, hållas sålunda i ämnena pedagogik och sam- hällslära under vissa lektionstimmar föreläsningar, som äro gemensamma
Kicngl. Maj:ts 'proposition nr 219.
16
för klassens samtliga avdelningar, medan övriga timmar för dessa ämnen
samt för engelska, teckning och slöjd användas till grupparbete, varvid ele
verna själva planlägga arbetet. I pedagogik och samhällslära har arbetet
fått samma karaktär som vid universitetens seminarieövningar. Anordning
en har förknippats med stark koncentration av den praktiska lärarutbild
ningen och förutsätter tentamenssystem för kunskapernas redovisning.
Koncentration i undervisningen och större utrymme för elevernas själv
ständiga arbete torde särskilt på den fyraåriga linjen kunna åstadkommas
endast genom en betydande nedskärning av det schemabundna timtalet
för de olika ämnena. Vid den fyraåriga linjen i Kalmar och båda linjerna
vid seminariet för kvinnliga elever i Stockholm pågå sedan några år försök
med minskat antal ämnen i varje klass och minskat antal lektioner på tim
planen. Härigenom vinnes bland annat mera tid för självständiga studier,
och den praktiska lärarutbildningen kan tillgodoses på bättre sätt. Det en
skilda arbetet kan vid dessa seminarier även förekomma i de båda lägsta
klasserna av fyraårig linje.
Enligt undervisningsplanen pågår den praktiska lärarutbildningen i klas
serna II—IV på den fyraåriga linjen och i båda klasserna på studentlinjen.
Den omfattar heldagsbesök i övningsskolan, behandling av metodiska frå
gor och gruppövningar samt i avgångsklasserna dessutom serieövningar och
besök i andra läroanstalter. Heldagsbesöken, under vilka eleverna i viss ut
sträckning själva hålla lektioner, omfatta för varje elev sammanlagt 16
dagar under seminarietiden. Vid gruppövningarna äro klasserna delade i
grupper om 4—6 elever, och läsåret är indelat i perioder, motsvarande an
talet grupper. Grupperna undervisa växelvis i de olika övningsskolklasserna.
Medan en elev undervisar, äro de övriga eleverna i gruppen åhörare. Veder
börande handledare är alltid närvarande vid gruppövningarna. Serieövning
arna omfatta för varje elev två ämnen med sammanlagt 16 lektioner. Vid
vissa seminarier tillämpas nu koncentration av gruppövningarna till färre
och längre perioder, varvid elevernas lektioner få karaktären av kortare
serier. Vid två seminarier har antalet serielektioner per elev ökats till
20—25.
I vilken utsträckning eleverna kunna få tillfälle att hålla egna lektioner
i övningsskolan, beror på antalet klassavdelningar i densamma och antalet
elever i seminarieklassema. På grund av den omfattande elevintagningen
under de senaste åren ha seminariernas övningsskolor måst avsevärt utökas.
Då lokalförhållandena ej medgivit, att hela antalet erforderliga nya öv-
ningsskolklasser förlagts till seminariet, ha i stället ett växlande antal klas
ser i seminariestadens folkskolor ställts till förfogande som övningsklasser.
Vederbörande folkskollärare kan därvid erhålla anställning som extra ordi
narie övningsskollärare. Sju av de provisoriska seminarierna sakna för när
varande egna övningsskolor och äro alltså helt hänvisade till folkskolans
klasser, en anordning som medför åtskilliga olägenheter.
Kvmgl. Maj:ts 'proposition nr 219.
17
Eleverna böra under utbildningstiden erhålla kännedom om arbetssättet i skolor av olika skolform. De flesta övningsskolklasserna äro av A-form. Det stora flertalet seminarier ha tillgång även till B 1-avdelningar. Däremot finns för närvarande B 2-avdelning endast vid ett seminarium. Studiebesök avläggas bland annat vid B 2- och B 3-skolor. Besöken omfatta sammanlagt omkring två veckor och kunna förläggas till endera av de båda sista semi- narieklasserna eller fördelas mellan dessa. Eleverna erhålla bidrag till kost naderna för sådana studiebesök.
Utöver nu nämnda studiebesök förekommer auskultation i större eller mindre utsträckning i andra skolor och i specialklasser, t. ex. hjälpklasser. Några seminarier ha hjälpklassavdelning inom övningsskolan. Det bör ock så anmärkas, att på grund av lärarbristen eleverna i de högre klasserna under de senaste åren i stor utsträckning ha tjänstgjort som korttidsvika- rier i folkskolan.
Enligt de beräkningar, som lågo till grund för den nuvarande timplanen, skulle varje elev under seminarietiden komma att hålla minst 72 egna lek tioner under heldagsbesök, gruppövningar och serier, av vilket antal 43 lektioner beräknades komma på gruppövningarna. Det sistnämnda antalet synes numera vid åtskilliga seminarier icke kunna uppnås, men det sam manlagda antalet elevlektioner torde på grund av den ökade tiden för stu diebesök uppgå till eller överstiga det angivna och kan i medeltal uppskat tas till 75.
Utbildningen avslutas med folkskollärarexamen. Enligt seminariestadgan omfattar denna skriftlig och muntlig prövning samt undervisningsprov. Försöksvis skall emellertid examen från och med innevarande läsår inskrän kas till undervisningsprov.
Från och med innevarande läsår pågå vidare försök med flera av 1946 års skolkommission föreslagna anordningar. Morgonandakten har sålunda vid alla folkskoleseminarier utom ett helt eller delvis gjorts frivillig, och vid 16 seminarier ha höstterminsbetygen avskaffats, helt eller åtminstone i de lägre klasserna. Tentamensböeker ersätta terminsbetygen vid seminarierna 1 Kalmar och Hälsingborg. Vid 12 seminarier utgå betygen i uppförande och ordning ur terminsbetygen.
Småskollärarinnornas utbildning.
Utbildningen vid småskoleseminarierna regleras av stadga och undervis- ningsplan, utfärdade den 21 januari 1938. Antalet småskoleseminarier är för närvarande 10, varav 3 provisoriska. Dessutom finns sedan 1948 en till fällig småskoleseminarielinje vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg. Småskoleseminarierna äro avsedda för kvinnliga elever.
Lärokursen är tvåårig utom vid seminariet i Haparanda, som har treårig linje vid sidan av en tillfällig tvåårig. Riksdagen beslutar varje år om elev intagningens omfattning. Innevarande läsår ha sammanlagt 32 klassavdel-
2 —
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
18
ningar intagits. Elevantalet per klassavdelning är för närvarande i regel 28.
Vid en examination av 32 avdelningar med 28 elever per avdelning kunna
årligen omkring 870 elever beräknas bli tillgängliga för lärartjänstgöring.
För inträde gälla vissa bestämmelser i fråga om ålder, hälsotillstånd
m. m., varjämte fordras godkända skriftliga och muntliga inträdesprov i
läroämnen samt prov i teckning, välskrivning, sång och slöjd. Skolöversty
relsen kan medgiva, att dessutom visst prov av annan art anordnas. Beträf
fande läroämnena fordras för inträde i tvåårig linje ungefär realexamens-
kunskaper i kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära,
geografi och biologi med häilsolära. I matematik fordras realskolans kun-
skapsmått med undantag av sista klassens kurs, och i fysik och kemi krävas
endast folkskolekunskaper. Kunskaper i främmande språk fordras ej. Inträ-
desfordringarna för den treåriga linjen vid seminariet i Haparanda äro de
samma utom i fråga om modersmålet och biologi med hälsolära, i vilka
ämnen fordringarna äro något lägre.
Även vid småskoleseminarierna ha inträdessökande med realexamen
eller motsvarande kunskaper ständigt ökat i antal och utgöra nu till och
med flertalet. Det år 1947 medgivna nya intagningsförfarandet tillämpas
med vissa modifikationer även vid småskoleseminarierna. Nyssnämnda in
trädessökande prövas sålunda endast i de läroämnen, i vilka de ej ha god
kända vitsord, och särskilda lämplighetsprov tillämpas försöksvis.
Undervisningen omfattar enligt timplanerna samma ämnen som vid folk-
skoleseminariernas fyraårskurser med undantag av engelska och biblioteks-
skötsel. Fiåvillig undervisning utom timplanen meddelas emellertid bland
annat i engelska. Vid seminariet i Haparanda anordnas frivillig undervis
ning i finska.
Riksdagen har under senare år anvisat medel till föreläsningar i skolhy-
gieniska spörsmål och kurser i tal- och röstvärd. Dessutom förekomma sär
skilda kurser och föreläsningar av olika slag, bland annat i film- och radio
undervisning, skolmognadsprov, sjukvård m. m.
Stadgan och undervisningsplanen för småskoleseminarierna lämna anvis
ningar för arbetssättet av samma innehåll som de vid folkskoleseminarierna
gällande. Koncentration i undervisningen samt individuellt och självstän
digt studiearbete böra sålunda eftersträvas. Vid småskoleseminarierna är
enskilt arbete obligatoriskt i båda klasserna av den tvååriga linjen och i de
båda högsta klasserna av den treåriga.
Ämnesträngseln och det höga veckotimtalet för den schemabundna un
dervisningen medföra emellertid även för småskoleseminarierna betydande
svårigheter att efterkomma anvisningarna om koncentration i undervis
ningen och ett friare arbetssätt. Självfallet tillämpas dock vid samtliga
seminarier vissa friare arbetsformer, såsom elevföredrag, diskussioner, labo-
rationer, och vid några seminarier koncentreras undervisningen i matematik,
geografi samt fysik och kemi till första klassen, medan ämnet biologi med
Kungl. Maj:ts proposition nr £19.
19
hälsolära förlägges till andra. Vid ett par seminarier ha läxförhören ersatts med tentamina under vissa perioder av läsåret, varigenom lektionstim marna kunna användas till demonstrationer, översiktlig genomgång före- dragsvis, diskussioner och elevföredrag.
Enligt undervisningsplanen omfattar den praktiska lärarutbildningen heldagsbesök i övningsskolan, behandling av metodiska frågor och grupp övningar samt i avgångsklasserna dessutom serieövningar och besök i andra läroanstalter. Heldagsbesöken omfatta vanligen sammanlagt minst 14 da gar. Vid gruppövningarna äro klasserna delade i grupper om 3—5 elever. Serieövningama omfatta i regel för varje elev två ämnen med sammanlagt 6 lektioner.
Antalet klassavdelningar i övningsskolan i förhållande till antalet elever i seminarieklasserna är avgörande för möjligheterna att bereda eleverna tillfälle att hålla egna lektioner i övningsskolan. På grund av den omfat tande elevintagningen under de senare åren har antalet övningsskolkiasser utökats betydligt. Dessutom utnyttjas folkskolorna på seminarieorterna. De tre provisoriska seminarierna ha icke egna övningsskolor, utan vid dessa har ett antal klassavdelningar i folkskolan ställts till förfogande som öv- ningsklasser. Lärarna i dessa klasser ha förordnats som extra ordinarie öv- ningsskollärare. Besök i andra skolor och specialklasser av olika slag anord nas i växlande omfattning, men för ändamålet utgå ej några anslag vare sig till handledararvoden eller för elevernas kostnader i samband med stu diebesöken. Det bör anmärkas, att på grund av lärarbristen eleverna under de senaste åren i stor utsträckning kunnat beredas tillfälle att under kor tare tid tjänstgöra som vikarier.
Ökningen av antalet klasser i övningsskolan synes ej ha varit tillräck ligt stor, varför dessa klasser vid vissa seminarier bli alltför hårt belastade med övningslektioner, om seminarieelevema erhålla lektionspraktik i avsedd omfattning. Enligt de beräkningar, som lågo till grund för den nuvarande timplanen, skulle varje elev under seminarietiden i regel få tillfälle att under heldagsbesök, gruppövningar och serier hålla omkring 41 egna lek tioner. Detta antal synes vid vissa seminarier endast med svårighet kunna uppnås, medan det vid andra seminarier har överskridits.
Enligt seminariestadgan skall småskollärar examen omfatta skriftlig och muntlig prövning samt undervisningsprov. Liksom vid folkskolesemina- rierna skall emellertid examen från och med innevarande läsår försöksvis omfatta enbart undervisningsprov.
Även andra försök pågå vid småskoleseminariema. Sålunda anordnas morgonandakten såsom helt eller delvis frivillig vid sex seminarier. Vid sex seminarier ha höstterminsbetygen avskaffats, vid fyra av dem dock endast i första klassen. Vid tre seminarier utgå betygen i uppförande och ordning ur terminsbetygen, medan ett seminarium behåller betyget i ordning men avstår från uppförandebetyget.
Kungl. Maj:ts proposition nr ‘219.
20
Kungl. Ma]ds proposition nr 219.
3. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen,
a. Skolkommissionen och lärarutbildningen.
Skolkommissionen säger på ett ställe, att en av skolans viktigaste upp
gifter är att skapa arbetsglädje. Läraren måste kunna omärkligt förbättra
lärjungarnas kontakt med arbetsuppgifterna, så att det, som annars skulle
gå långsamt och trögt, går lätt och livligt. Det bör finnas något i hans
sätt och väsen, som gör det lättare för de uppväxande att personligt tillägna
sig det stycke kulturliv, som tillbjudes dem. Vari den ytterst består, den
na personlighetens värme, är icke så lätt att säga, men barnen känna
den instinktivt. Sannolikt hör det till de personliga egenskaper, som icke
kunna i någon högre grad påverkas genom lärarutbildningen. Men utbild
ningen har kanske ändå inte varit förgäves, om den lärt varje blivande
lärare att klart inse, att »grogrunden för all undervisning är kärlek och
lyckokänsla».
Andra sidor av lärarpersonligheten kunna odlas och uppövas och alltså
även direkt påverkas under lärarutbildningen.
»Hit hör först vissa allmänna egenskaper», säger skolkommissionen,
»ett visst mått av självförtroende och säkerhet i uppträdandet, anpass
ningsförmåga, förmåga av initiativ, vilja till objektivitet, socialt ansvar.
Hit hör vidare vissa speciellt för en lärare nyttiga egenskaper såsom för
måga att uttrycka sig klart och redigt, känsla för rättvisa och förmåga att
hålla disciplin». (S. 356.)
Synnerligen viktigt är även, att läraren har en positiv och progressiv in
ställning till sitt yrke och har vilja att forma sin undervisning så, att den
syftar mot ett bestämt pedagogiskt mål bortom läxuppgiften för dagen. Här
är ännu en punkt, där lärarutbildningen kan gripa in. En förutsättning är,
att den institution, där den blivande läraren får sin egentliga yrkesutbild
ning, utformas enligt de principer, som böra prägla hela den framtida sko
lan; det inre arbetet vid lärarutbildningsanstalterna måste gestaltas så, att
även den blivande läraren kan känna arbetsglädje under sin utbildning.
Det är gott, om den unge läraren går till sitt värv med den vidsynthet,
som bäst utvecklas på en grund av allmänna kulturella intressen, och den
känsla för lärjungarnas personliga förhållanden, som förutsätter en viss
kännedom om det moderna samhället och dess skiftande miljöer. En alltför
långt gången intellektuell ensidighet hos en lärare kan tyvärr i skolans var
dag betyda en hänsynslöst fordrande ämnesspecialist. Icke desto mindre
måste man tveklöst hålla på att varje lärare skall äga grundlig insikt i läro
ämnena. Man kan icke nöja sig med nätt och jämnt så mycket kunskaper,
som behöves för undervisningen på ett visst stadium, fastslår skolkommis-
sionen.
21
»Frågan om hur mycken tid inom utbildningens ram som skall ägnas åt inhämtandet av ämneskunskaper, blir till sist en fråga om avvägning. Å ena sidan får icke utbildningstiden i onödan förlängas, å andra sidan måste ut bildningen inrymma så mycket av kunskaper i de ämnen, i vilka den bli vande läraren skall undervisa, att han redan vid början av sin lärargärning känner sig stå på fast mark. Kommissionen har vid utformandet av sina förslag till utbildning för skilda lärarkategorier strikt fasthållit vid denna grundsats. Enligt kommissionens mening bör utbildningen för de särskilda lärarkategorierna icke gestaltas så, att den ens ger sken av att den blivande läraren vid avslutningen av sin utbildning är f ä r d i g i den bemärkelsen, att han ser som sin livsuppgift att enligt de metoder han lärt sig, utportio- nera det kunskapsförråd han under utbildningen inhämtat. En lärare blir aldrig färdig i denna bemärkelse. Hela livet bör för honom vara en oavbru tet fortsatt utbildning, avseende såväl ämneskunskaper som yrkets teknik och metoder. Vad lärarutbildningen bör ge i fråga om ämneskunskaper är en god start, en gedigen grund att stå på, en fond av kunskaper, som från början ger läraren ett visst självförtroende i undervisningsarbetet. Men den bör också medvetet läggas upp så, att läraren får klart för sig, att han själv måste arbeta vidare på sin utbildning, och han bör få anvisning om vägar och medel vid en sådan fortsatt utbildning.» (S. 357.)
Vid sill översyn av nuvarande förhållanden har kommissionen funnit, att utbildningstiden för lärarna på skolans lägsta stadium är för knappt till mätt, medan utbildningstiden för läroverkslärare synts kommissionen onor malt lång.
Läraren måste vidare känna den psykiska utvecklingens normala gång hos de unga människor, som hans undervisning skall tjäna.
»Läraren bör äga en icke bara på allmänna antaganden och egna erfa renheter utan även på psykologiska studier grundad insikt om hur barnets känsloliv och estetiska uppfattning av omvärlden förändras, hur barnets handlingsliv och moral utvecklas och förändras, hur minnet och intellektet fungerar. Han måste ha klart för sig, att undervisning inte bara består i att läraren i lagom stora portioner serverar väl tillrättalagda kunskaper, utan att undervisningen genom själva sin form skall sporra till handling, att dess innehåll skall ha mål och mening för barnet. Tonvikten inom undervisning en skall ligga på handledning av det individuella barnet, dess intressen, behov och gradvisa utveckling. Läraren skall se som sin förnämsta upp gift att för barnet undanröja hinder för kunskapstillägnan. Han skall un dervisa barnet, ej blott undervisa i sitt ämne.» (S. 354.)
En viss kunskap erfordras också om de vanligaste avvikelserna från den normala utvecklingen.
»Lågstadiets och mellanstadiets lärare behöver särskild undervisning i metoder att behandla barn med beteenderubbningar och med läs- och skriv svårigheter samt hjälpklassbarn. Härvid bör undervisningen inriktas på och ständigt anknyta till 'barnet i den konkreta situationen’. Målet bör vara att ge en undervisning, som är av direkt betydelse för läraryrket, ej en systematisk översikt över skilda psykologiska skolors läromeningar.
Läraren bör ha förvärvat en viss färdighet i att diagnostisera orsakerna till skolefterblivenhet i individuella fall samt också ha deltagit i rådgivande
Kurujl. Maj:ts proposition nr ä 2l9.
22
och behandlande verksamhet, när- det gäller sådana barn, som t. ex. har läs-
och skrivsvårigheter. Han skall själv kunna komma till rätta med lindri
gare sådana fall. I svårare fall är han givetvis hänvisad till att samråda med
skolpsykolog och medicinsk expertis.
Utbildningen i barn- och ungdomspsykologi för de högre stadiernas lära
re bör, utan att helhetssynen försummas, vara speciellt inriktad på de faser
av den barn- och ungdomspsykologiska utvecklingen, som avser pubertets-
förloppet och den tidiga ungdomsperioden. Läraren bör genom sin psyko-
logisk-pedagogislca utbildning ha förvärvat en sådan orientering och insikt,
att han lärt sig känna igen de vanligaste formerna av beteenderubbningar
under pubertetsåldern i vidaste mening. Då avvikelser från den normala
pubertetsutvecklingen kan misstänkas föreligga, är läraren hänvisad till
skolpsykologen och den bampsykiatriska expertisen.» (S. 359.)
Den psykologiska vetenskapen har icke blott skapat en på experimentella
och statistiska metoder grundad forskningsteknik, som kan te sig besvärlig
nog för menige man inom lärarkårerna, utan även utexperimenterat meto
der, som i sinom tid kunna få vidsträckt tillämpning i skolarbetet. I fram
tidens skola kunna lärarna icke umbära elementär kännedom om begåv-
ningsprövningens metodik och andra slag av testning, de måste ha träning
i att använda standardiserade prov, kunskap om grunderna för rättvis be
dömning av undervisningens faktiska resultat samt övning i pedagogisk
journalföring, framhåller skolkommissionen.
En modern lärarutbildning måste således ha utrymme för en icke alltför
obetydlig kurs i barn- och ungdomspsykologi samt i de delar av den allmän
na psykologien, som ha särskild betydelse för undervisningsarbete och upp
fostran. Vissa delar av kursen kunna vara gemensamma för alla lärarkate
gorier, andra måste, såsom nyss exemplifierats, väsentligt fördjupas för lä
rare på det stadium, där de berörda frågorna oftast möta.
Tyngdpunkten i den egentliga yrkesutbildningen måste dock liksom hit
tills ligga i konsten att undervisa.
»Ett utomordentligt viktigt moment i den egentliga yrkesutbildningen
är att lära sig konkretisera stoffet och på rätt sätt utnyttja det för under
visning på skilda åldersstadier. I den egentliga yrkesutbildningen måste där
för åtskillig tid ägnas åt en pedagogisk och metodisk genomarbetning av
de ämnen, i vilka läraren skall bedriva undervisning. Den torde företrädes
vis böra ske i form av diskussioner mellan handledare och läraraspiranter
om skilda spörsmål i de olika ämnena: källkritik, vetenskaplig uppfattning,
åsiktsbrytningar inom de olika vetenskaperna, nya rön, anvisningar på
hjälpmedel till fortsatt kunskapsinhämtande m. in., allt i seminarieövning
ens form. Denna uppläggning av utbildningen innebär, att läraraspiranten
under den egentliga yrkesutbildningen på nytt genomgår stora delar av
det kunskapsmaterial, han tidigare har inhämtat, men nu från övervägande
pedagogiska och metodiska synpunkter.
Den förändrade målsättningen för undervisningen på skolans olika sta
dier kräver grundlig insikt i såväl allmän som speciell metodik och undervis-
ningsteknik. Det ligger i sakens natur, att eu dylik undervisning inte får
Kungl. Maj:ts proposition m 219.
23
inskränka sig till en blott formell träning. Läraren måste göra sig förtrogen med de nya metoder, som utexperimenterats, med grupparbetets och den individuella undervisningens teknik. Han måste själv ha bildat sig en upp fattning om lärostoffets lämpliga uppdelning och fördelning, annars faller han lätt offer för mekaniskt uppgjorda kursplaner. Det är betydelsefullt, att allt, som hör samman med metodik, studeras ej blott fristående utan fram för allt i sin praktiska tillämpning och med särskild hänsyn till möjlighe terna att omsätta metoderna på den enskilde lärarens arbetsfält. Även här måste det bli rätt stark specialisering inom lärarkategorierna.» (S. 358.)
Skolkommissionen ger ytterligare exempel på olika arbetsuppgifter för lärarutbildningen men betonar, att den egentliga yrkesutbildningens inne håll icke kan eller bör vara alltför fixerat; det bör vara föränderligt som skolan själv, och de enskilda momenten få icke utvecklas till självändamål. Målet att dana lärarpersonligheten måste alltid hållas i sikte och de olika delarna av utbildningen sammangjutas till en enhetlig utbildning.
Av väsentlig betydelse för lärarutbildningens organisatoriska anordning är slutligen sättet för ämnesstudiernas samordning med den egentliga yrkes utbildningen. Seminarieutbildningen har av gammalt karakteriserats av att den i tiden sammanför ämnesstudierna och den praktiska utbildningen, läroverkslärarnas utbildning åter av att dessa moment i största möjliga ut sträckning hållas åtskils.
För 1936 års lärarutbildningssakkunniga framstod det som angeläget, att praktiska utbildningsmoment inläggas i utbildningen på ett så tidigt sta dium, att de unga studenterna, innan de definitivt bestämma sig, få klart för sig de krav undervisningen ställer på lärarna och i någon mån även kun na pröva sin lämplighet för lärarkallet. I direktiven för utredningen hade det betecknats som en av provårssystemets mera fundamentala brister, att läraraspiranternas teoretiska och praktiska utbildning försigginge utan nå got sammanhang vare sig i tiden eller i avseende på utbildningens innehåll. De sakkunniga föreslogo, att en förberedande praktisk lärarkurs skulle in läggas under tiden för de akademiska studierna.
I fråga om folkskollärarutbildningen, har den rakt motsatta tendensen med växande styrka gjort sig gällande. Folkundervisning skommittén redo gjorde redan 1911 för ett förslag att begränsa seminariernas uppgift till den egentliga fackbildningen. Folkskollärarens allmänna bildning borde enligt förslagsställarnas mening icke vara någon annan eller ringare än den allmänna medborgerliga, för vars meddelande sådana läroanstalter som de allmänna läroverken och de högre flickskolorna vore till. Kommittén fann tankegången äga ett visst mått av berättigande. »T gemensamheten med andra, som komma av andra samhällsklasser och arbeta med andra mal för ögonen, ligger något uppfostrande, som man genom utbildningens förläg gande till en särskild läroanstalt går miste om», medgav kommittén. »Även ur social synpunkt vore det för folkskolan och dess lärarkår en vinst, om
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
24
folkskollärarens bildningsväg icke sa tidigt och så fullständigt skilde sig
från den, som lett upp till de högsta bildningsanstalterna.» För kommittén
framstod det icke som osannolikt, att seminariernas framtida utveck
ling skulle göra dem allt mera till fackbildnings- och allt mindre till all
mänbildningsanstalter, och man borde med tillfredsställelse kunna motse
en sådan utvecklings resultat. Kommittén fann det emellertid för det då
varande omöjligt att uppställa studentexamen eller ens realskolexamen som
villkor för inträde i seminarium. Det skulle minska tillgången på lärarkraft
för folkskolorna, medan tvärtom en betydande och städse stegrad ökning
vore erforderlig, och det skulle i hög grad försvåra tillträdet till folkskol-
lärarbanan för unga män och kvinnor ur de bredare samhällslagren.
Redan några få år senare — år 1916 — togs det första steget till den
motsedda utvecklingen, då ettåriga utbildningslinjer för studenter anord
nades vid några seminarier.
Skolkommissionen väger nu från andra utgångspunkter skälen för och
emot en boskillnad mellan ämnesstudierna och den pedagogiska fackbild
ningen.
»Ur strikt pedagogisk synpunkt kan det vara en fördel att under hela
studietiden ha ett bestämt mål för kunskapsinhämtandet och att vid in
läsandet av kursen i ett ämne ständigt ha i sikte de problem, som samman-
hänger med frågan, hur kunskapsstoffet skall utnyttjas i den framtida un
dervisningen. Å andra sidan kan detta sätt att inhämta kunskaper medföra
den risken, att den studerande blir ett offer för den förenkling av frågeställ-
ningar och problem, som är en naturlig sak vid kunskapsstoffets framläg-
gande för bani. Det är eu sak att söka tränga in i frågorna, förvärva kun-
skap och insikt i problemställningarna, och det är en helt annan sak att
sedan lära sig, hur detta kunskapsmaterial bör disponeras och tillrättaläg
gas för presentation i skolan.» (S. 367.)
kör sin del tvekar kommissionen icke att förorda, att ämnesstudierna
skiljas från den egentliga yrkesutbildningen.
Det är kanske icke sa lätt att åstadkomma en lärarkår, sådan som skol
kommissionen vill ha den. Skolöverstyrelsen har intet av7 vikt att erinra
mot kommissionens allmänna synpunkter och ansluter sig obetingat till för
slaget att skilja ämnesstudierna från den pedagogiska fackutbildningen.
Men kommissionens bild av läraren i framtidens skola har enligt översty
relsens mening mera karaktären av en över verkligheten svävande ideal
bild än av en reell varelse i en ofullkomlig värld. Det torde under expan-
sionstiden icke bli lätt att i önskvärd omfattning förvärva verkligt goda
lärarkrafter. »Det kan i själva verket befaras, att lärarstandarden såväl i
fråga om allmän begåvning som speciell fallenhet för lärarkallet åtminstone
under övergångstiden kommer att sjunka under den nuvarande nivån.»
I nuvarande situation torde mången ge skolöverstyrelsen rätt i att den
idealbild av läraren, som kommissionen tecknar, likt en hägring svävar över
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
25
jorden. Det kan under sådana förhållanden vara av intresse att även an- draga några ord ur skolutredningens skildring av lärarens ställning och upp gift:
»En lärare kan fullgöra sin uppgift — och väl fullgöra den — på mer än ett sätt. Det finns lärare, vilkas styrka ligger i ett noggrant och fordrande detaljarbete, och andra, som företrädesvis söka ge de stora sammanhangen och en översikt av företeelserna inom ämnesområdet. Båda kunna ur upp fostrans och undervisningens synpunkt vara värdefulla lärarpersonligheter. En lärare kan vara mera allvarlig, sluten, kanske rent av inbunden till sin natur, en annan däremot glättig, öppen, meddelsam. Båda kunna under el jest gynnsamma omständigheter vinna sina lärjungars tillgivenhet och re spekt och utöva ett gott fostrande inflytande på dem.» (VI s. 42.)
b. Departementschefen.
Det är blott som sig bör, att man inför en stundande reform av lärarut bildningen söker klargöra, vilka egenskaper det är, som göra en god lärare. Listan blir lång, den kommer att upptaga flertalet goda mänskliga egen skaper, och de skola alla vara förenade i en person.
I framtidens svenska skola måste dock helt vanliga lärare undervisa helt vanliga barn. Det blir inte i överskådlig tid något överflöd på lärarkraft; ett urval bör ske bland aspiranterna, men man kan icke nöja sig med att taga emot de bästa, snarare måste man inskränka sig till att utesluta de klart olämpliga,
Lärarutbildningen kan dock göra något för att hjälpa till rätta även dem, som icke av naturen särskilt utrustats för lärarkallet. Den kan lära en ännu formbar ung människa, huru hon skall komma förbi sina svaga punkter, den kan uppmuntra den försagde och lära honom göra det bästa möjliga av sina personliga tillgångar, och den kan visa den självgode, huru stort arbetsfältet är och vilket arbete det kräver, om man skall komma till ett resultat. En erfaren handledare minns säkert från sin praktik unga lärare, som kämpat med mycket stora nybörj arsvårigheter, men likväl, sedan de lärt sig att uppbära sin roll, blivit ganska goda lärare.
Det kan emellertid icke råda mycken tvekan om att den första förutsätt ningen för att läraren skall lyckas är, att han väl och på ett personligt sått behärskar sitt stoff. »Det gives flera metoder att föredraga vad man rätt vet, men det gives i sanning ingen rätt att föredraga vad man vet illa eller till hälften», säger Tegnér i ett av sina skoltal. Erfarenheterna från 1800-talets folkskollärarutbildning visa klart och tydligt, vart det bär hän, om kun skapsbasen göres för smal och undervisningstekniken alltför mycket sättes i centrum. En lärare måste ha gått så långt i studierna, att han kan taxera en kunskapsdetalj efter dess faktiska värde för de uppväxandes utbildning, och han måste ha den vidsynthet, som kräves för att mönstra ut det som blivit föråldrat, även om det råkar vara någon av hans käraste käpp hästar. Han måste också ha kunskaper nog för att gå vidare och förnya sitt
Kungl. Maj:ts proposition nr %19.
26
kunskapsförråd. Ingen institution för lärarnas utbildning kan ge sina lär
jungar allt de behöva för arbetet i skolan; lärarutbildningen bör ge den un
ge läraren en god start, men det kommer an på honom själv att fullfölja
verket.
Självfallet maste lärarutbildningens innehåll städse avpassas efter skolans
föränderliga behov. Ganska mycket nytt pockar på sin plats i lärarutbild
ningen, kommissionens inventering av behoven har givit ett. blott alltför
rikt resultat. Det är väl ingen överraskning att finna, att kommissionen
särskilt har framhållit behovet av en förbättrad psykologisk orientering.
Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall vara riktpunkten
för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklingspsykologisk skolning
för de blivande lärarna icke avvisas. Även i övrigt har den psykologiska
forskningen framställt hjälpmedel och lett till resultat, som icke böra vara
obekanta för aktiva lärare. Jag är ense med kommissionen om att det psy-
kologisk-pedagogiska inslaget måste tillmätas ett utrymme i lärarutbild
ningen, som fullt motsvarar dess betydelse för den moderna skolan.
För organisationen av de blivande lärarutbildningsanstalterna är det
främst nödvändigt att taga ställning till det gamla spörsmålet, huruvida
ämnesstudier och praktisk utbildning skola gå parallellt eller anordnas som
på varandra följande led i lärarutbildningen. Jag har nyss erinrat om den
diskussion i frågan, som fördes redan under det första årtiondet av detta
sekel. De skäl, som av folkundervisningskommittén på sin tid anför
des till förmån för en förberedande utbildning inom de allmänna skolstu
diernas ram och en därpå byggande fackbildning ha behållit sin friskhet,
motskälen ha successivt försvagats, i mån som nya högre skolor ha upprät
tats och allt ivrigare utnyttjats av bildningsintressserad ungdom från alla
samhällslager. Medan fordom många av de blivande folkskollärarna voro
mogna män, innan de bestämde sig för sitt yrke, har det nu blivit allt van
ligare, att allmänbildande studier påbörjas i mycket unga år utan alltför
preciserade yrkesplaner och att yrkesvalet sker senare på lämplig punkt
av studiegången. Det är tydligen önskvärt, att specialiseringen på lärar-
banan icke sker vid en tidpunkt, då den studerande ännu är ur stånd att
bedöma sin fallenhet och sitt intresse för lärarkallet. Beaktas detta, skulle
planläggningen av de blivande klassläramas utbildning i princip närma sig
till den studiegång, som länge praktiserats för läroverkslärarna. I likhet med
skolkommissionen och skolöverstyrelsen anser jag, att icke blott den nu
varande utbildningsgången för läroverkslärarna bör i sina stora drag bibe
hållas med dess uppdelning i akademiska ämnesstudier och eu därefter föl
jande egentlig yrkesutbildning utan även en liknande väg sökas för klass-
lärarna; den komme att kännetecknas av en första allmänbildande etapp
av gymnasial karaktär och en därpå följande yrkesutbildning vid en fackut-
bildningsanstalt av högskolekaraktär. Till de jämkningar i detta program,
som bliva en följd av under den närmaste framtiden rådande förhållanden,
återkommer jag i det följande.
Kungl. Maj ds 'proposition nr 219.
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
27
4. Läraraspiranternas ämnesstudier.
På grund av den ståndpunkt, jag nyss deklarerat i fråga om lärarutbild
ningens allmänna planläggning, faller det sig för mig liksom för skolkommis-
sionen naturligt att först skärskåda planläggningen av de blivande lärarnas
ämnesstudier. Jag kommer därvid icke att taga ställning till de många detal
jerna. I fråga om de blivande läroverkslärarnas akademiska studier har ny
ligen ett omfattande utredningsarbete avslutats i och med universitetsbe-
redningens betänkande rörande examina och undervisning (SOU 1949:54),
men remisstiden för detta betänkande är ännu icke tilländalupen. Frågan
om de blivande klasslärarnas ämnesstudier kan åter icke i enskildheterna
bedömas, förrän fullständig utredning föreligger beträffande gymnasiets
organisation m. in. Detta utesluter givetvis icke, att det material, som redan
nu föreligger, kan ge en ganska god orientering rörande de aktuella frågorna
och även möjliggöra vissa slutsatser av allmän natur.
a. Den akademiska utbildningen för ämneslärare.
Filosofisk ämbetsexamen.
Det kan icke råda mycken tvekan om att den nuvarande ämbetsexamen
förmått hävda sig som en i stort sett ändamålsenlig form för läroverkslärar
nas teoretiska utbildning i sina ämnen. Universitetsberedningen påpekar,
att under tiden 1831—1907 medellivslängden för en akademisk examens
ordning endast obetydligt översteg 15 år, medan den nuvarande ämbets
examen redan, i stort sett oförändrad, har bestått i mer än 40. Det är emel
lertid uppenbart, säger beredningen, att en examen, som ursprungligen väl
fyllde sin uppgift, småningom kan bliva mindre lämpad för sitt syfte, allt
eftersom ändrade förhållanden inträda. Vissa reformer av ämbetsexamen
måste nu övervägas, men det står klart, att den kritik, som har framförts
mot själva examens konstruktion, icke varit principiellt mera genomgripan
de, än att man kan bygga reformarbetet på den nuvarande ämbetsexamens
grund.
Oomtvistad är sålunda ämbetsexamens dubbla uppgift att giva de stu
derande en fast vetenskaplig grund och att förbereda dem för verksamhet
i skolans tjänst. »Ämbetsexamen bör vara en lärarexamen», skriver skol-
kommissionen, »men den bör också kunna utgöra den naturliga språng
brädan för fortsatt vetenskapligt arbete.»
Diskussionen om ämbetsexamen har delvis gällt avvägningen mellan
dessa båda uppgifter, erinrar universitetsberedningen. »Från skolhåll har
särskilt understrukits, att ämbetsexamen borde innehålla sådana — kanske
om möjligt alla sådana — teoretiska fackkunskaper som den blivande äm-
nesläraren behövde för att kunna utöva sitt yrke; från universitetshall har
28
mera framhållits, att examen ej kunde ge läraren alla de kunskaper han
behövde för sitt yrke och att det i själva verket vore genom en allmänt
vetenskaplig skolning, ej direkt inriktad på skolans behov, som läraren bleve
bäst. rustad att fylla sin uppgift.»
Pa skolmannahall torde vanligen medgivas, att den teoretiska förbere
delsen vid universiteten icke kan omfatta alla de detaljer, som kunna före
komma i skolarbetet, och att en lärare alltid måste vara beredd att genom
självstudier utvidga sitt kunskapsförråd, men många lärare upptäcka under
det praktiska arbetet luckor i kunskaperna, som de finna betänkligt stora,
och fråga sig, om det icke hade varit möjligt att på sådana områden ge dem
en bättre grund med uteslutande av annat stoff, som man sällan eller aldrig
har beröring med i skolarbetet. Formuleras kritiken på detta sätt, kan det
icke vara omöjligt att beakta den vid fastställandet av kunskapsfordring-
arna i de särskilda universitetsämnena, därom synes enighet råda inom de
utredningar, som varit verksamma på området. Vniversitetsberedningen
framhåller visserligen, att universitetsutbildningen måste ge den grundläg
gande skolningen i vetenskapligt betraktelsesätt, redan emedan denna i re
gel icke kan efteråt inhämtas genom självstudier parallellt med yrkesverk
samheten, men tillägger omedelbart:
»Ä andra sidan finnas vissa områden, som i skolundervisningen äro cen
trala och där universitetsutbildningen måste ge mera än för närvarande,
även om härigenom moment, som äro av betydelse ur den vetenskapliga
utbildningens synpunkt, måste något inskränkas. Som exempel för att be
lysa det sagda kan tagas de moderna språken. Det språkhistoriska studiet
och bekantskapen med äldre tiders språk äro av stor betydelse för den ve
tenskapliga skolningen; men en lärare måste även väl behärska det moderna
språket i tal och skrift för att kunna meddela en tillfredsställande undervis
ning. Det är för lärarutbildningen oundgängligt, att universitetsstudierna upp
öva den praktiska språkbehärskningen; man kan ej begära, att en lärare här
helt skall behöva lita till egna studier och språkträning på egen hand. Be
redningen har därför sett sig tvungen att rekommendera, att de språlchisto-
riska partierna i studiet av moderna språk för ämbetsexamen något inskrän
kas till förmån för den praktiska utbildningen i det moderna språket. Mot
svarande exempel finnas från andra ämnen.» (V s. 54.)
Den ständiga anpassningen av kursernas innehåll efter skolans behov
önskliggör ett samarbete mellan akademiska myndigheter och skolmyndig
heter. Skolkommissionen och universitetsberedningen ha samrått i denna
fråga och även hänvänt sig till läroverkens ämnesföreningar för att efter
höra deras synpunkter på frågan. Samtliga ämnesföreningar framhöllo där
vid angelägenheten av en omläggning av kurserna under ökat hänsynsta
gande till skolans behov.
Universitetsberedningen finner det ofrånkomligt, att skolöverstyrelsen be-
redes ett visst inflytande vid utformandet av universitetskurserna för äm
betsexamen. Den kritik, som riktats mot studieplanerna för bristande an-
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
Kungl. Maj:ts proposition nr H19.
29
passning efter skolans krav, torde delvis vara berättigad men delvis över
driven och felaktig.
»Om det med hänsyn till den berättigade kritiken är önskvärt, att skol
överstyrelsen beredes medinflytande vid utformandet av studieplanerna, är
detta förhållandet icke mindre med tanke på den oberättigade. Om skolans
representanter beredas tillfälle att framföra sina synpunkter på varje, för
ändring i fråga om studieplanerna, om dessa synpunkter avvägas och jäm
föras med universitetens och om sålunda eventuellt oberättigade krav i
varje särskilt fall kunna bemötas och ett klargörande av den lämpligaste ut
formningen av studiekurserna kommer till stånd, torde grunden för den
missriktade och obefogade kritiken komma att undanryckas, något som
endast kan bli till fromma för universiteten.» (V s. 330.)
Samarbetet mellan universitet och skola måste emellertid vara reciprokt,
framhåller beredningen. Universiteten och de olika högskolorna böra sålun
da beredas tillfälle att yttra sig över skolornas studieplaner, innan dessa
fastställas. »En sådan anordning skulle kunna bidraga till att skolornas
lärostoff ständigt moderniserades och den allmänna inriktningen av skol
studierna anpassades efter den nu så snabba utvecklingen inom de olika
ämnesområdena.»
I fråga om formerna för sistnämnda samarbete framlägger beredningen
intet förslag. Däremot föreslår den, att universitetskanslern före fastställan
det av fakulteternas förslag till studieplaner för de universitetsämnen, som
svara mot skolämnena, bereder skolöverstyrelsen tillfälle att avgiva yttran
de över förslagen. Den föreslår vidare, att ämneskonferenser anordnas i de
särskilda universitetsämnena med representanter för de akademiska lärar
na och studenterna vid vart och ett av de berörda lärosätena samt — i fall
det gäller skolämne — även en representant för skolöverstyrelsen. Repre
sentanter för läroverkslärarnas ämnessammanslutningar skulle vid behov
kunna adjungeras. Konferenserna skulle återkomma med regelbundna mel
lanrum, enligt beredningens mening i regel vart fjärde år.
Universitetsstudiernas anpassning efter skolans behov skulle vidare främ
jas genom anställande av universitetslektorer, vilkas undervisning särskilt
skulle inriktas på att förbereda lärarverksamheten. Lektorat av detta slag
eller däremot svarande anordningar finnas redan i svenska språket, och
universitetsberedningen har i ett tidigare betänkande föreslagit liknande
befattningar i tyska, engelska och franska. SJcolkommissionen föreslår, att
universitetslektorat inrättas i betydligt större utsträckning.
»Kommissionen kan icke i detta sammanhang framlägga detaljerade för
slag men vill dock uttala, att det enligt kommissionens mening skulle vara
till mycket stort gagn för lärarutbildningen om universitetslektorat inrätta
des i flertalet skolämnen. Dessa lektorers huvuduppgift skulle vara att bi
träda professorn i ämnet vid planerandet av den akademiska undervisningen
för filosofisk ämbetsexamen och att själva meddela undervisning i sådana
30
moment, som är av särskild betydelse för lärarutbildningen, och som icke
kan tillgodoses i övriga akademiska lärares undervisning. Enligt kommis-
sionens mening bör de pedagogiska universitetslektoraten icke vara heltids
tjänster utan innehas av vetenskapligt och pedagogiskt välmeriterade lära
re med bibehållen högst halv tjänstgöring vid sin läroanstalt och med bibe
hållna löneförmåner i lärarbefattningen jämte visst tillägg.» (S. 411—412.!
I några uttalanden från universitetshåll invändes emellertid, att frågan
om de pedagogiska lektoraten kommit i nytt läge genom det framlagda för
slaget om lärarhögskolor. Sålunda skriver humanistiska sektionen i Lund:
»Det synes bliva nödvändigt att för den pedagogiska utbildningen av
laroverkslärare inrätta tjänster vid lärarhögskolorna av väsentligen samma
karaktär som de föreslagna universitetslektoraten, och det torde inte möta
nagra större hinder att åt dessa tjänsters innehavare anförtro den av kom
missionen i främsta rummet nämnda uppgiften, biträdandet vid planlägg
ningen av den akademiska undervisningen för ämbetsexamen. Härtill kom
mer, att det torde vara direkt omöjligt att enligt skolkommissionens förslag
justera kursfordringarna i ämbetsexamen nedåt och samtidigt enligt kom
missionens kraftiga framhållande (s. 387) se till, att studierna för ämbets
examen icke förlora sin vetenskapliga halt, om de akademiska studierna i
varje skolämne på samma gång skola utökas med en relativt rikligt tilltagen
lektorsundervisning med sikte pa lärarutbildningen. Denna anordning inne
bär ett klart avsteg från principen att göra boskillnad mellan den åkade-
miska och den pedagogiska utbildningen, och sektionen vill därför fram
ställa till allvarligt övervägande huruvida icke de pedagogiska lektoraten
böra helt överföras till lärarhögskolorna.»
Huvudkritiken mot ämbetsexamen gäller emellertid icke stoffurvalet utan
studietidens längd. Gång efter annan har i framställningar från
berörda parter och i offentliga utredningar fastslagits, att den faktiska stu
dietiden alltför mycket kommit att överstiga den beräknade. Denna uttänj-
ning av de akademiska studierna återverkar på flera områden och har fram
kallat livliga yrkanden på snara och effektiva motåtgärder.
_ Jag har redan i ett föregående avsnitt anfört siffror, som belysa studie
tidens förlängning. I den anförda statistiken hade tidsförlust på grund av
studiehinder av olika slag fråndragits. Insamlar man uppgifter rörande
bruttostudietiden — utan alla avdrag — kommer man till ännu högre siff
ror, som i vissa sammanhang kunna vara av intresse. Skolkommissionen
meddelar en statistik av detta slag, utförd år 1946 på uppdrag av Uppsala-
avdelningen av Sveriges yngre Iäroverkslärares förening och Sveriges yngre
naturvetares förening. Den avser genomsnittlig studietid för filosofisk äm
betsexamen vid Uppsala universitet inom de matematisk-naturvetenskap-
liga ämnesgrupperna. Utvecklingen för tiden 1930—44 framgår av följande
tabell, bruttostudietiderna närma sig enligt denna statistik dubbla normal
tiden.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
31
Å r
Antal examina
Medel
ålder
år
Antal studieterminer
Betygssumma
Terminer per betyg
Terminer !
per 7 betyg |
1930-34 ................ in
26,0 12,1
7,58
1,50 11,2
1935-39 ................
103
2G.2 13,2 7,81
1,70 11,9
1940-44 ................
G8 27,3 14,5
7,55
1,92 13,3
Även om den anförda statistiken har rätt begränsad räckvidd, vittnar den dock obestridligen om en utveckling, som måste framkalla allvarliga bekymmer.
»Framför allt utgör den ett socialt problem», skriver universitetsberedningen. »Även om många åtgärder vidtagits och ytterligare kunna väntas vidtagas för att ekonomiskt underlätta universitets- och högskolestudier, komma dylika studier alltid att innebära en ekonomisk belastning. Stipen dier och andra stödåtgärder kunna ej helt — åtminstone ej för flertalet stu derande — täcka utgifterna under studieåren. Det sena inträdet i förvärvs livet medför även sociala olägenheter av skilda slag. Ej heller ur arbets marknadens synpunkt är en lång studietid önskvärd. Särskilt gäller detta i det aktuella läget med dess starka efterfrågan på akademiskt utbildad ar betskraft; dels undandrages arbetsmarknaden de akademiskt utbildades produktiva insats under en följd av år, dels kunna studenterna på grund av den långa studietiden avskräckas från att ägna sig åt universitets- och högskolestudier.» (V s. 24.)
Beredningen erinrar i detta sammanhang om att tillströmningen till uni versiteten och de fria högskolorna i procent av antalet examinerade stu denter sedan ganska lång tid befunnit sig i avtagande.
Skolkommissionen jämför åter olika akademiska utbildningsvägar: »Enligt 1945 års akademikerutredning utgör nettostudietiden (median- värde) för årgång 1935 för teologie kandidatexamen 5,3 år, för juris kandi datexamen 4,3 år och för civilingenjörsexamen 3,8 år. Skillnaden mellan stu dietiden för dessa examina och den cirka sexåriga studietiden för ämbets- examen är icke oväsentlig, och starka ekonomiska skäl talar för en utjäm ning av studietiderna. Den nuvarande onormalt långa studietiden för äm- betsexamen äventyrar med nuvarande lönesättning rekryteringen till lärar- banan. Man synes ha två utvägar att välja mellan, antingen en avsevärd höjning av lönerna eller en förkortning av studietiden. Så snart det stats- finansiella läget medger, torde den förra utvägen böra prövas, men för när varande synes man inte kunna undgå att tillgripa även den senare.» (S. 386.)
Om minimifordringarna i examen nedskrivas från 7 till 6 betygsenlieter och den obligatoriska pedagogikkursen överflyttas till den egentliga yrkes utbildningen, bör det enligt kommissionens mening icke vara omöjligt att genom rationalisering av studierna och bättre anpassning av kurserna till skolans behov åter nedbringa studietiden till en normaltid av sju eller högst åtta terminer.
I en utredning angående lärarbristen, som den 15 april 1948 överlämna des till Kungl. Maj:t, citerar även skolöverstyrelsen den sist anförda sta
32
tistiken och förordar en reduktion av den effektiva studietiden till det ur
sprungligen avsedda. Detta skulle medföra en betydande engångsvinst i lä-
rarkraft.
»Sannolikt skulle de indirekta verkningarna dock bliva av större bety
delse. Rekryteringen av lärarbanan skulle stimuleras, flänga studenter rva-
ga nu av naturliga skal tillbaka för de ekonomiska påfrestningarna under
den långa studietiden och se sig i första hand om efter banor, som snabbare
giva en dräglig inkomst. I belysningen av de siffror, som överstyrelsen i det
föregående framlagt, framstår därför beskärningen av utbildningstiden som
ett oeftergivligt led i åtgärderna för en nödtorftig täckning av lärarbehovet.
Och det är lika uppenbart att det som skall göras måste ske mycket snart.
Inför de snabbt växande behoven är det icke lätt att försvara ett uppskov.»
I cirkulärskrivelse den 22 augusti 1941 till de filosofiska fakulteterna har
universitetskanslern uttalat önskvärdheten av att den faktiska studietiden
bringas till bättre överensstämmelse med examensstadgans bestämmelser.
Åtskilliga enskilda ämnesrepresentanter torde i överensstämmelse härmed
ha vidtagit åtgärder för att beskära kurserna, men skolkommissionen anser
icke, att frågan i dess helhet därigenom har förts fram till en rationell lös
ning. Strävandena att begränsa studietiden få den avsedda effekten, en
dast om de uppbäras av ledande universitetskretsar, betonar skolöverstyrel
sen och fortsätter:
»I det enskilda fallet beror ofantligt mycket av fackrepresentantens för
måga och vilja att beakta även de utomakademiska förhållanden, som i så
hög grad påverkas av de akademiska lärarnas ställningstagande. I den all
männa diskussionen har emellanåt framförts tanken, att den teoretiska lä
rarutbildningen borde helt eller delvis skiljas från universiteten och förläg
gas till särskilda lärarhögskolor. Vilken spridning dylika tankegångar" i
framtiden komma att få, torde i hög grad bero av universitetens förmåga
att reformera kunskapskraven, så att de icke bliva till hinder för tillfreds
ställandet av obestridliga samhällsbehov. För sin del finner överstyrelsen
värdet av de fria universitetsstudierna så uppenbart, att överstyrelsen med
största beklagande skulle se en utveckling, som kunde leda till att universite
tens förmåga att sörja för utbildningen av ett tillräckligt antal lärare måste
sättas i fråga.»
I utlåtandena över skolkommissionens betänkande beröres studietidens
längd från olika utgångspunkter. I ett par av de akademiska kollegiernas
utlåtanden invändes, att lärarbristen är ett komplicerat fenomen och att
även studietidens förlängning beror av flera samverkande omständigheter.
Sålunda yttrar matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund:
»Den ansvällning av kurserna för ämbetsexamen, som ägt rum, har till
stor del sin grund i universitetets dubbla uppgift att tjäna både forskning
och undervisning. Studenterna, som börja sina studier, kunna ej bedöma
om de bättre lämpa sig som lärare eller forskare och böra därför ej tvingas
att välja studieriktning förrän de kommit in i studierna, och universitetets
strävan går ut på att så länge som möjligt lämna dem valet fritt mellan de
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
33
båda banorna. Att detta är till fördel för studenterna kan ingen förneka.
Den grundläggande utbildningen måste dock med oförändrad avgränsning
av ämnena svälla genom ämnenas tillväxt genom nya forskningsrön. När
det gäller att försöka utreda orsakerna till den otillräckliga lärarrekryte-
ringen i vissa ämnen får betydelsen av studietidens längd dock icke över
drivas. En viktig orsak är, att inom alla skolämnen de elementära övnings
kurserna äro överfyllda och studenter varje år måste avvisas. Enda bote
medlet häremot är ökade resurser för universitetet i form av större institu-
tionsutrymmen. Detta gäller i första hand laborationsämnena. Läraryrket
måste göras mera lockande. På grund av dess ansträngande karaktär måste
antalet lektionstimmar minskas. Vidare måste den ekonomiska ställningen
förbättras. De otillfredsställande ekonomiska villkoren för lärarna göra
även, att tillströmningen till denna bana är starkt beroende av konjunktu
rerna på arbetsmarknaden.»
Lärarrådet vid Göteborgs högskola har redan för tio år sedan föreslagit
vissa undervisningstekniska åtgärder i syfte att nedbringa studietiden men
erinrar nu om att studietidens längd endast till en del är beroende av stu
diekurser och undervisningsmetoder:
»Den bestämmes på ett avgörande sätt av studenterna själva och står i
direkt förhållande till deras förutsättningar för akademiska studier. Den allt
mer ökade normaltiden för ämbetsexamen kan lärarrådet icke underlåta
att sätta i samband dels med en viss kvalitetssänkning hos studentmateria
let, vilken länge gjort sig gällande och måhända i framtiden kan bli mer
märkbar, dels med en allt mer tilltagande tendens hos studenterna att kom
binera studierna med förvärvsarbete.»
Allmänt äro dock de akademiska kollegierna beredda att acceptera en
sänkning av betygsfordringarna i ämbetsexamen från 7 till 6 enheter och
givetvis även överflyttningen av pedagogikkursen till lärarhögskolorna.
Kommissionens uppfattning finner stöd även på skolmannahåll. Ganska
väl torde den allmänna meningen i kollegierna uttryckas genom följande ut
talande av Allmänna adjunktsf öreningen:
»Beträffande de akademiska studierna för gymnasie- och realskollärare
vill adjunktsföreningen med instämmande understryka kommissionens för
slag om att ämbetsexamen, utan att studierna förlorar sin vetenskapliga
halt, blir en examen direkt inriktad på läraryrket, samt att studieplanernas
innehåll fastställes efter överläggningar mellan representanter för univer
sitet och skola. Att en minskning av studietiden för såväl ämbetsexamen
som licentiatexamen är nödvändig, torde vara odisputabelt. Av vikt är en
dast, att denna minskning åstadkommes genom en rationalisering av stu
dierna, och att den inte får till följd en sänkning av nivån.»
En och annan betänksam röst gör sig likväl hörd. Sålunda yttrar en kon
ferens av rektorer från handelsgymnasierna:
»Vi finna det betänkligt att skolkommissionen föreslår en minskning i
kravet på ämnesbetyg i fil. mag. examen, innebärande en sänkning av ford
ringarna på de blivande lärarnas kunskaper. Vi finna det rimligare att bi-
3 —
Bihang till riksdagens 'protokoll 1050. 1 sand. Nr 219.
Kungl. Maj ds proposition nr SI 9.
34
behålla fordran på kvalitet i examen, men att betalning av statsmedel får
utgå under den del av utbildningstiden, som användes för studier vid lärar
högskola och aspiranttjänstgöring.»
På andra håll hoppas man, att en förbättrad anpassning av universitets
kurserna efter skolans behov skall göra det möjligt att bibehålla nuvarande
krav på 7 betyg utan att normaltiden 7 terminer överskrides.
Skolkommissionen tänker sig den akademiska utbildningen för en blivan
de realskollärare som en utbildning i två huvudämnen jämte ett eller flera
biämnen, med en betydande frihet för den studerande att själv kombinera
olika skolämnen.
»Med hänsyn till vikten av att den studerande fördjupar studierna åt
minstone i något ämne, torde det få betraktas som önskvärt, att den stu
derande i allmänhet söker förvärva högsta betyget i något av de i examen
ingående ämnena. Direkt föreskrift torde böra utfärdas, att tentamen i
minst två universitetsämnen bör avläggas för betyget Med beröm godkänd.
En minimiexamen skulle enligt detta förslag sålunda innefatta betygsgra-
derna 3 + 24-1 eller 2 + 2 + 2 eller 2 + 2 + 1 + 1. Enligt kommissio
nens mening torde det ur flera synpunkter komma att visa sig värdefullt,
att blivande lärare på detta sätt breddar sin examen genom tentamina för
1 betyg i ett eller flera biämnen. En lärare med en bred ämbetsexamen kan
i egenskap av klassföreståndare ta hand om sina lärjungar i flera ämnen,
än som nu är vanligt. Detta är, såsom kommissionen redan tidigare fram
hållit, i och för sig en önskvärd utveckling, och det blir vid de många, jäm
förelsevis små centralskolor, som kommissionen förutsätter såsom en följd
av den föreslagna skolreformen, helt enkelt nödvändigt.» (S. 387.)
Kommissionen förutsätter, att i framtiden tjänst som realskollärare i re
gel kommer att ledigförklaras i två skolämnen men att för dylik tjänst i
allmänhet skall fordras kompetens för undervisning i ytterligare minst ett
ämne.
De nuvarande ettbetygskursema äro, framhåller kommissionen, endast
något förkortade tvåbetygskurser och avsedda för samma kompetensområ
de som dessa. För framtiden böra de särskilt tillrättaläggas för undervis
ningen på realskolestadiet. Kommissionen är beredd på att det kan vålla
universitetens ämnesrepresentanter åtskilliga svårigheter att giva ettbetygs
kursema denna läggning men hoppas att dessa skola kunna övervinnas ge
nom samarbete mellan universitetens och skolans representanter.
Det har i allmänhet varit lättare för remissinstanserna att acceptera en
minskning av ämbetsexamens bredd än en kvalitativ försvagning av denna
examen.
Lektorernas förening vänder sig sålunda med bestämdhet mot skolkom-
missionens förslag att två ettbetygsämnen skola kunna ingå i en ämbets
examen med endast sex betyg.
»En sådan ämbetsexamen innebär en avsevärd standardsänkning i jäm
förelse med nuvarande förhållanden, och det är svårt att se, huru detta
rimmar med SK:s uttalande (s. 387 f.), att ’det är nödvändigt, att lärarna
Kungl. Maj ds proposition nr 219.
35
i realskolan i så stor utsträckning, som det är möjligt, behärska stoffet, ha gedigna kunskaper och ha tillägnat sig en kritisk-vetenskaplig syn på pro blemen’. Mot bakgrund av de praktiska förslag, som avgivits, ter sig SK:s sålunda formulerade krav helt enkelt som tomma ord.»
Allmänna adjunktsjöreningen kan däremot icke generellt underkänna förslaget. Ettbetygsämnena förefalla bli nödvändiga med hänsyn till de små realskolornas behov, i synnerhet sedan de nuvarande ämneslärarin- norna ha försvunnit ur kollegierna.
Kollegiet vid folkslcoleseminariet i Kristianstad accepterar av samma skäl ettbetygskurserna men anser, att examensbestämmelserna i varje fall icke böra lägga hinder i vägen för dem, som vilja koncentrera sig på ett mindre antal ämnen.
»Kollegiet finner icke den föreslagna sänkningen av minimikravet för ämbetsexamens godkännande från 7 till 6 betygsenheter behöva innebära någon avsevärd kvalitetssänkning. Önskvärt är dock, att betygskombina- tionen 2 -f- 2 + 1 + 1 ej får för stort utrymme, då ettbetygskursen nog får sägas utgöra minimum av det kunskapsmått, som en lärare måste äga för undervisning i realskolan. Kombinationen 3 + 3 bör också erkännas som tillräcklig för ämbetsexamen, särskilt som den torde kunna bilda ett gott teoretiskt underlag för blivande gymnasielärare.»
Vid 1948 års allmänna läroverkslärarmöte framfördes av rektorn vid tekniska läroverket i Stockholm Axel Nordhult ett förslag, att fordringarna i ämbetsexamen måtte begränsas till fem betygsenheter. Enligt mötesredo- görelsen uppdrog förslagsställaren en parallell med ingenjörsutbildningen. Efter blott fyra års utbildning ha civilingenjörerna fått det grundläggande tekniska och teoretiska underlaget för en verksamhet, som för många be står i att bemästra problem vid den gräns, vartill vår tekniska vetenskap nått, och näringslivets representanter motsätta sig likväl med hänsyn till ingenjörsyrkets rekrytering varje ökning av utbildningstiden utöver de fyra åren. I motsats härtill ha realskollärarna att meddela de mest elementära grunderna i sina ämnen.
I remissyttrandena synes detta förslag icke ha nämnvärt uppmärk sammats.
Skolöverstyrelsen förklarar sig icke beredd att ta definitiv ställning till de av skolkommissionen framlagda förslagen om den teoretiska utbild ningen av realskolans och gymnasiets lärare, särskilt som universitetsbe- redningen vid remisstidens utgång ännu icke framlagt sina förslag. Ämbets verket finner det emellertid oundgängligen nödvändigt med en betydande reduktion av studietiden för filosofisk ämbetsexamen. Frågan blir blott, huru man under sådana omständigheter skall konstruera examen, för att den skall bli lämplig för realskolans behov.
»Vid diskussion av kompetensen för lärare på både realskole- och gyirma- siestadierna måste man klart hålla isär två saker: för det första den minimi- kompetens i de särskilda ämnena, som anses erforderlig för undervisning
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
3G
på respektive stadier, och för det andra kompetenskravet i det hela på de
lärare, som skola handha undervisningen på stadiet i fråga. Det synes icke
vara möjligt att av en lärare kräva lika kompetens i samtliga ämnen, i
vilka han undervisar. Sedan gammalt har man därför ställt lägre krav på
det tredje ämnet, som ingår i en treämnesadjunktur, respektive på det
andra ämnet, som ingår i ett två-ämneslektorat. Med minimikompetens av
ses här den nämnda lägre kompetensen. När det gäller realskolstadiet,
har minimikompetensen fixerats till 1 betygsenhet i det ifrågavarande äm
net i filosofisk ämbetsexamen. Huruvida detta är lämpligt avvägt, beror
naturligtvis huvudsakligen på hur kursfordringarna äro beskaffade. Över
styrelsen är medveten om att de nuvarande 1-betygskurserna ingalunda
alltid äro väl avvägda och finner det angeläget, att en undersökning verk
ställes rörande möjligheterna att avpassa kursfordringarna efter realskolans
behov, så att 1 betyg kan medföra minimikompetens för undervisning i åt
minstone flertalet ämnen. Överstyrelsen vill här understryka vikten av att
kurserna för såväl lägre som högre betyg i filosofisk ämbetsexamen fast
ställas efter samråd med överstyrelsen. Såsom nyss nämndes, måste man
emellertid bestämt skilja mellan minimikompetensen och den s. a. s. nor
mala kompetensen för undervisning i ett ämne på realskolstadiet, och för
denna senare bör liksom hittills krävas 2 betyg i ämbetsexamen.
Beträffande ämbetsexamens konstruktion kan överstyrelsen i detta sam
manhang icke fatta definitiv ståndpunkt. Här bör universitetsberedningens
förslag avvaktas. Överstyrelsen nöjer sig därför med att nu framhålla, att
det synes vara lämpligt, att bestämmelserna inrymma möjlighet för två
typer av examen. Den ena bör omfatta tre undervisningsämnen, vilket
lämpar sig för lärare vid en realskola utan gymnasium. Den andra bör om
fatta endast tvenne undervisningsämnen men med högre betyg i dessa,
vilket i många fall synes lämpa sig väl för lärare, som eftersträva anställ
ning vid skolenhet omfattande gymnasium och realskola.» (S. 112—113.)
Universitetsberedningen finner det ytterst angeläget, att en effektiv för
kortning av den ämnesteoretiska lärarutbildningen kommer till stånd. Be
redningen har med tillfredsställelse kunnat konstatera, att vid förhand
lingar med de akademiska lärarna dessa i allmänhet intagit en positiv in
ställning till strävandena att nedbringa studietiden för ämbetsexamen. En
sådan förkortning är enligt beredningens mening nödvändig alldeles obero
ende av den för tillfället rådande lärarbristen.
Beredningen diskuterar först den ifrågasatta minskningen av betygs-
summan i en minimiexamen från 7 till 6 betyg. Då sänkningen bestämt
förordats från skolhåll, torde inga betänkligheter med hänsyn till lärar
yrkets krav kunna anföras mot att gränsen dragés vid 6 betygsenheter.
Icke heller med hänsyn till ämbetsexamens karaktär av vetenskaplig
preliminärexamen torde något vara att erinra mot sänkningen. I den nu
varande filosofie kandidatexamen, vilken även tjänar som grund för fort
satta vetenskapliga studier, fordras endast 6 betygsenheter, och detta har
i praktiken allmänt ansetts vara tillfyllest.
Däremot tager beredningen bestämt avstånd från förslaget om ytter
ligare nedskrivning av fordringarna. »En så stark begränsning som till 5
Kungl. Maj:ts proposition nr '219.
37
betygsenheter torde varken vara befogad med hänsyn till vetenskapsom rådenas tillväxt eller med hänsyn till andra faktorer. Från ansvarigt skol håll har ej framförts så långtgående förslag, och en sådan examen skulle näppeligen vara tillräcklig kvalifikation för lärarverksamheten. Basen för fortsatta vetenskapliga studier skulle även kunna bli för smal.»
Kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia är till syfte och art sådan, att den bör ingå i den praktiska lärarutbildningen och ej i de teoretiska fackstudierna. Beredningen är ense med skolkommissionen om att kursen kan utgå ur fordringarna för ämbetsexamen.
Normaltiden för ämbetsexamen skall enligt beredningens förslag icke i någon ämneskombination få överstiga 40 effektiva studiemånader. Räknar man med 5 effektiva studiemånader per termin, blir sålunda normalstudie tiden i de mest krävande ämneskombinationerna 8 terminer. Då den effek tiva studietiden per termin för närvarande torde ligga vid 4 månader eller möjligen något därutöver, förutsätter detta dock en viss intensifiering av studiearbetet för ämbetsexamen.
Huruvida fordringarna i varje särskilt ämne äro nöjaktigt anpassade efter den fastställda normaltiden, kan endast avgöras genom studiestati stik. Normaltidsbestämmelsen anses uppfylld, om minst hälften av de stu derande underskrida en nettostudietid överensstämmande med den i stad gan fastställda normaltiden; om detta ej är fallet, har normaltidsbestäm melsen överskridits, och man bör genom olika åtgärder söka åstadkomma, att överensstämmelse mellan stadgad normaltid och verklig studietid i fort sättningen bli rådande. Vederbörande ämnesrepresentanter, undervisnings- nämnden, fakulteten och i sista hand kanslern böra i sådana fall söka komma fram till en rimlig avvägning mellan de olika ämnenas krav.
En ämbetsexamen skall enligt beredningens förslag omfatta minst tre ämnen, därav två huvudämnen, tillhörande samma sektion och valda så, att de motsvara var sitt skolämne. I huvudämnena skulle minst två betyg fordras; i vissa fall, där ett skolämne motsvaras av två universitetsämnen, skall även det andra av dessa ämnen ingå i examen, låt vara endast med en ettbetygskurs. De betygsenheter, som fylla ut examen, kunna väljas på olika sätt: examinanden kan taga högre betyg i huvudämnena eller bygga ut studierna med något bi- eller stödämne. Många gånger kan det vara lämp ligt att som biämne välja ett tredje skolämne, men föreskrift därom bör icke meddelas; det bör stå examinanden fritt att som tredje ämne välja vilket ämne han vill bland filosofiska fakultetens examensämnen.
Beredningen citerar skolöverstyrelsens rekommendation för två skilda examenstyper, varav den ena skulle omfatta tre skolämnen, den andra en dast två men med högre betyg i dessa, och fortsätter:
»Beredningens förslag torde vid tillgodose dessa synpunkter. Ämbets examen kan avläggas t. ex. med betygskombinationen 3 + 2 + 1, varvid 3- och 2-bctygen erhållits i huvudämnen och 1-betyget i ett stödämne;
Kungl. Maj:ts proposition nr £19.
38
denna examen ger undervisningskompetens i två skolämnen och bör lämpa
sig väl för gymnasieadjunkter. Ämbetsexamen kan även avläggas med
betygskombinationen 2 + 2
-f-
1 + 1» varvid 2-betygsämnena iiro huvud
ämnen och 1-betygsämnena biämnen; denna examenstyp ger således under
visningskompetens i fyra skolämnen för realskolestadiet. Mellan dessa båda
ytterlighetstyper kunna olika variationer tänkas.» (V s. 98.)
Remissbehandlingen av universitetsberedningens förslag är, som jag nyss
nämnde, ännu icke avslutad.
D e högre filosofiska studierna och lektorsko m-
petensen.
Genom bestämmelsen att lektor skall ha avlagt licentiatexamen och dis-
putationsprov har man velat sörja för god kontakt mellan den vetenskap
liga utvecklingen och gymnasieundervisningen. Den vetenskapliga forsk
ningen ger ständigt nya fakta och synpunkter. Gymnasieundervisningen
måste följa med i loppet, om den icke skall bli ett utvecklingsfonder. Detta
nödvändiggör en ständig nybearbetning av lärostoffet inom gymnasiets alla
ämnen; det är en krävande anpassningsprocess, som förutsätter mottaglig
het för nya tankar och redobogenhet att mönstra ut det som är dött, även
sådant som kanske har sitt affektionsvärde för en äldre generation. De som
skola leda och utföra ett sådant arbete böra helst själva ha erfarenhet av
vetenskapliga metoder och problemställningar. Med rätta har man räknat
det som en stor tillgång för vårt svenska gymnasium, att det även kunnat
räkna vetenskapsmän i lärarnas led. »Somliga menar, att denna höga
kompetens bör fordras av varje lärare på gymnasiet,» skriver skolkommis-
sionen, »andra hålla före, att man åtminstone bör fordra, att varje läro
ämne på gymnasiets timplan företrädes av en lärare, som disputerat i detta
ämne.»
Skolkommissionen redovisar rätt utförligt skäl och motskäl. Det är icke
svårt att argumentera för de nuvarande behörighetskraven:
»Man hänvisar till, att de arbetsformer och det studiesätt, som numera
allmänt anses böra tillämpas på gymnasiet, särskilt i dess högsta ringar,
ställer än större krav än tidigare på lärarnas vetenskapliga utbildning.
Vidare brukar man framhålla betydelsen för universiteten och den veten
skapliga forskningen av att avhandlingen bibehålies såsom kompetenskrav.
Kravet på disputation för behörighet till lektorstjänst har utan tvivel haft
till följd, att ett mycket större antal unga akademiker, än eljest skulle
ha varit fallet, efter ämbetsexamen fortsätter sina studier fram till doktors
graden. Det är utan vidare klart, att detta haft stor betydelse i ett litet land
som vårt för framstegen på den vetenskapliga forskningens områden och för
rekryteringen till akademiska lärarbefattningar. Det har över huvud ökat
antalet av dem, som bedriver vetenskapligt arbete. Lektorstjänsterna har
betraktats som värdefulla reträttposter för dem, som av en eller annan an
ledning icke kunnat beredas stadigvarande anställning som akademisk
lärare. Man framhåller, att det skulle rimma illa med den nu pågående
vetenskapliga upprustningen att vidtaga åtgärder, som skulle minska an
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
39
talet doktorander och disputationer. Slutligen har i detta sammanhang
ofta påpekats, hur viktigt det är för det allmänna kulturlivet, att gymnasie-
lärarnas vetenskapliga utbildning är så grundlig som möjligt.» (S. 395.)
Å andra sidan är naturligtvis vetenskaplig utbildning icke i och för sig
någon garanti för pedagogisk duglighet. Det är icke mindre lätt att samla
argument för en uppluckring av de gällande behörighetskraven:
»Man hänvisar till erfarenheten, att gymnasietjänstgöring och huvud-
lärarskap kan bestridas väl av lärare, som icke har högre kompetens än
ämbetsexamen. Man menar, att betydelsen av vetenskaplig skolning över
betonats, och hävdar, att förmåga av självständigt vetenskapligt arbete
kan ådagaläggas på annat sätt än genom avläggande av licentiatexamen
och disputationsprov. Man bestrider ingalunda gymnasiets behov av veten
skapligt väl kvalificerade lärare, men man anser det stå i strid med skolans
intressen att knyta behörigheten för lektorstjänst vid kravet på licentiat
examen och disputation. Man menar därför, att lektorstjänst bör stå öppen
för varje lärare med behörighet att söka och inneha läroverkslärartjänst,
och att konkurrensen i varje enskilt fall bör få avgöra, vem som skall ut
nämnas till tjänsten. Det anses ligga något orimligt i att en lärare, som i
åratal på ett förtjänstfullt sätt bestritt allt till en lektorstjänst hörande
arbete, på grund av stadgans bestämmelser skall vara inkompetent att söka
och inneha sådan tjänst. Påståendet, att ett slopande av kravet på dis
putation skulle få ödesdigra följder för den vetenskapliga forskningen, anses
innebära en betydande överdrift. Detta argument hade, framhåller man, en
viss tyngd vid en tidpunkt, då antalet tjänster, som kräver disputation,
var jämförelsevis lågt. Om bestämmelserna för erhållande^ av lektorstjänst
utformas så, att en god doktorsavhandling under alla förhållanden kommer
att utgöra en tungt vägande merit, blir den vetenskapliga forskningens in
tressen väl tillgodosedda. En läraraspirant med ^ vetenskapliga intressen
kommer då icke av hänsyn till karriären att avhålla sig från att fullfölja
studierna fram till doktorsgraden, och det är sådana doktorander, som uni
versiteten framför allt har intresse av, icke doktorander vilkas avhand
lingar framtvingas på grund av gällande kompetenskrav.» (S. 395—396.)
Enligt kommissionens åsikt måste frågan om lektorskompetensen i första
hand ses ur skolans synpunkt. Varje ämne på gymnasiet bör om möjligt vara
företrätt av en lektor och huvudlärare. Denne bör vara skyldig att följa
med den vetenskapliga, pedagogiska och metodologiska utvecklingen i sitt
ämne för att kunna göra nya rön fruktbärande för skolans arbete; han
måste därför besitta höga vetenskapliga och pedagogiska meriter.
Vilka examenskrav som med hänsyn härtill böra uppehållas för lektors
tjänst, beror främst av de arbetsmetoder, som inövas under studierna för
de olika akademiska examina. Enbart en ämbetsexamen vore enligt kom
missionens mening för svagt underlag.
»Studierna för filosofisk ämbetsexamen, i synnerhet de som avser högsta
betyget, har visserligen vetenskaplig karaktär. De innebär dock i allmänhet
inte en sådan grad av fördjupning, att den studerande kan sägas bedriva
självständigt vetenskapligt arbete. Den egentliga vetenskapliga skolningen
i vårt land ges vid licentiatseminarierna. Det är den grundliga, över flera
Kungl. Maj:ts proposition nr SI9.
40
år utsträckta skolningen i vetenskaplig metod, som är licentiatexamens
väsentliga värde. Även om förtrogenhet med och förmåga av vetenskapligt
arbete kan vinnas på andra sätt, är det obestridligt, att sådan förtrogenhet
och förmåga normalt förvärvas under studierna för licentiatexamen. Det
är därför rimligt att som normalväg till lektorskompetens fordra avläg
gande av denna examen. En översyn av fordringarna för licentiatexamen
torde dock böra företagas, för att den skall bli mer ändamålsenlig med hän
syn till blivande gymnasielärares behov.» (S. 396.)
Att kräva disputation vore däremot enligt kommissionens mening att gå
för långt.
»Inom den svenska statsförvaltningen finns ingen motsvarighet till de
höga fordringar på teoretisk och vetenskaplig kompetens, som gäller för
lektoraten vid de allmänna läroverken. Vid de tekniska gymnasierna, han-
delsgymnasierna och seminarierna samt de kommunala och privata gymna
sierna uppställes ej krav på disputation för erhållande av lektorstjänst.
Över huvud taget finns det utom för lektorstjänst vid högre allmänt läro
verk icke någon annan tjänst i riket, för vilken disputation uppställes som
kompetenskrav. En läkare, en jurist eller en präst kan nå de högsta poster
na inom sina verksamhetsområden utan att ha avlagt disputationsprov.
Inte ens för kompetens till professur föreskrives disputation, fastän av na
turliga skäl de flesta professorer har disputerat.
I intet annat land i världen ställes krav på disputation för någon lärar
tjänst i det allmänna skolväsendet.» (S. 397.)
Om god tillgång funnes på lärare med den högsta möjliga vetenskapliga
utbildningen, kunde måhända likväl skäl anföras för att upprätthålla nu
varande kompetenskrav. Sa är dock ingalunda fallet. Det har i årtionden
rått brist på kompetenta sökande till lektorstjänster, påpekar kommis
sionen. Endast i ett jämförelsevis litet antal skolämnen har tillgången på
sökande motsvarat efterfrågan.
Kommissionen lämnar en tabellarisk sammanställning rörande de under
perioden 1930—1946 ledigförklarade lektorstjänsterna. Därvid ha sökande,
som anmält sig till mer än en tjänst, endast räknats en gång.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Ämnesgrupp
Antal sökande
tjänster
totalt
utom trans
portsökande
Humanistisk..............................
423
432
360
Naturvetenskaplig......................
199
196
159
Sammanställningen torde visa, att bristen på lektorskompetenta icke är
en tillfällig krisföreteelse, säger kommissionen. I genomsnitt ha under tiden
1936—46 ett femtiotal personer per år disputerat i ämnen, som ge lektors-
behörighet. Det är emellertid en rad yrken, som tävla om dessa personer,
alldeles bortsett från att icke enbart de allmänna läroverken utan även
seminarierna, de tekniska läroverken, privatläroverken och andra under
41
visningsanstalter draga till sig filosofie doktorer. Antalet disputander mot
svarar icke på långt när behovet, och kommissionen anser det föga sanno
likt, att de av 1946 års riksdag beslutade licentiand- och doktorandstipen
dierna under överskådlig tid skulle kunna avhjälpa lektorsbristen, ens om
antalet lektorstjänster hölles konstant. »Under perioden 1950—1970 har vi
att motse en mycket hård konkurrens om arbetskraften på alla områden, och
den kommer att starkt påverka rekryteringen till de lärda banorna. Detta
är ett tungt vägande skäl för att skära ned studietiden, så långt detta är
möjligt med hänsyn till de krav på kvalitet, som måste upprätthållas. Även
om kravet på disputation bortfaller, kommer studietiden för vinnande av lek-
torslcompetens att vara längre än normaltiden för avläggande av medicine
licentiatexamen».
Enligt kommissionens mening behöva fordringarna på licentiatbetyget
icke sättas högre än som kräves för examens godkännande. Ingår i lek-
torstjänsten även ett biämne, bör däri fordras lägst betyget Med beröm
godkänd i ämbetsexamen.
Kommissionen har emellertid ingalunda avsett att från lektorsbehörig-
het obevekligt utestänga de lärare, som icke avlagt licentiatexamen. I lik
het med 1936 års lärarutbildningssakkunniga anser kommissionen det vara
i skolans intresse, att lärare, som i sin undervisning på gymnasiestadiet
ådagalagt en framstående skicklighet, erhålla sådan kompetens, under
förutsättning att deras förtrogenhet med och förmåga av vetenskapligt ar
bete är tillförlitligt styrkt.
Det har uttalats farhågor för att borttagandet av disputationskravet
skulle minska antalet disputationer och medföra en sänkning av den kul
turella standarden. Kommissionen vill på grund härav mycket kraftigt
understryka vikten av att den vetenskapliga skickligheten även i framtiden
vid tillsättning av lektorat jämställes med pedagogisk skicklighet som be
fordringsgrund och anser sig under sådana förhållanden kunna räkna med
ett betydande inslag av filosofie och teologie doktorer i lektorskåren.
Under remissgången har licentiatexamen föga uppmärksammats, men
disputationskravet så mycket mera.
Vid universiteten håller man i allmänhet på disputationen. Sålunda anför
humanistiska sektionen i Lund:
»I den så ofta dryftade frågan om lektorskompetens kan sektionen trots
alla av kommissionen anförda skäl icke frångå sin tidigare uppfattning,
att doktorsgraden i princip bör bibehållas som förutsättning för lektorskom
petens. Med tanke på lektorns tilltänkta ställning inom det blivande gym
nasiet innebär en doktorsgrad för ingen del någon överkvalificering. Den
utöver licentiatexamen vidgade och fördjupade utbildning, som förvärvan
det av doktorsgrad medför, torde även i fortsättningen visa sig vara en så
stor tillgång för våra gymnasier, att den är väl värd att bevara, låt vara
att det redan praktiserade dispensförfarandet tidvis kan komma att i viss
Kinigl. Maj:ts proposition nr 219.
42
utsträckning behövas anlitas. Sektionen vill föreslå, att åtgärder för regle
ring av lektorskompetensen uppskjutas, tills erfarenheter vunnits av verk
ningarna av de nya licentiand- och doktorandstipendierna och av de starkt
höjda bidragen till täckande av tryckningskostnader i samband med dispu
tation. Konjunkturfluktuationer kunna aldrig undvikas, och de senaste
åren har den höga sysselsättningen icke kunnat undgå att påverka till
strömningen till universiteten, särskilt till de högre studierna. Skulle för
sämrade konjunkturer inträda, vänta universiteten ökad lärjungefrekvens
på alla stadier.»
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid samma universitet anser,
att kommissionen gått mycket för långt, när den till och med vill ge lektors-
behörighet på ett cum laude i licentiatexamen. »Två betyg i licentiatexamen
betyder ... i de flesta ämnen, där tre betyg är normalbetyg, en dålig licenti
atavhandling och utgör således ett minimum av vetenskaplig prestation,
som knappast kvalificerar sin man att i den relativa isoleringen vid ett
landsortsgymnasium fortsätta vetenskaplig forskning.»
Vad som bestämmes om lektorskompetensen har återverkningar även
utanför skolan. Humanistiska sektionen i Uppsala erinrar om att dispu-
tationskrav icke ställes i övriga nordiska länder. »Det visar sig också där
gång på gång vanskligt att på tillfredsställande sätt återbesätta den högre
forskningen och undervisningens poster», säger sektionen. Disputations-
kravet bör enligt sektionens mening bibehållas för lektorer i betydelsen av
huvudlärare på gymnasiet, och sektionen »vill icke motsätta sig», att filo
sofie licentiatexamen fastställes såsom kompetensvillkor för övriga ordi
narie gymnasielärare.
Sistnämnda förslag utsätter sektionen för professor Lönnroths kritik.
Hur tilltalande kravet på licentiatexamen för alla gymnasielärare än kan
synas i teorien, ter det sig dock groteskt i verklighetens ljus. Även om nu
varande gymnasieorganisation hölles konstant, skulle en fyrdubblad pro
duktion av licentiater bliva erforderlig under en period av 15 år, om planen
skulle genomföras.
»Förslaget att bibehålla disputationskravet för lektorer är vida rimli
gare, men man måste likväl taga hänsyn till att redan nu en akut brist
råder på kompetenta sökande till lektorat i matematik, fysik, kemi och
moderna språk. Skolkommissionen torde ha rätt, då den uttalar, att det
icke finns grundad anledning tro, att antalet doktorer under överskådlig
tid kommer att täcka bristen på sökande till lektorstjänster, även om man
räknar med oförändrat antal sådana tjänster. Det är icke heller för gym
nasiernas arbete tillfredsställande, att mindre åtrådda lektorat skola reser
veras för ofta pedagogiskt föga framstående doktorer med släta avhand
lingar. Det bör framhållas, att 1945 års universitetsberedning gjorde sitt
av kommitterade åberopade uttalande om önskvärdheten av att fasthålla
disputationskravet, innan den konfronterats med de uppgifter rörande bris
ten på kompetenta sökande till lektorat, som skolkommissionen framlagt.
Det förhållandet, att skolkommissionen själv ej i tillbörlig utsträckning
tagit hänsyn till den beräknade lärarbristen, berättigar ej sektionen att
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
43
göra samma misstag i än grövre form.-----------Principen att kräva högsta
möjliga vetenskapliga utbildning av den högre skolans lärare motarbetas
på längre sikt vida mer än den främjas av att kompetensnormerna sättas
så högt, att ett ohämmat dispenserande från dessa kompetensnormer blir
följden. Därigenom kommer man i praktiken att hamna långt under den
minimikompetens, som annars kunde fastställas, och därigenom skulle väg
beredas för krav på radikala nedskärningar av de vetenskapliga kompe
tensnormerna för lärare.»
Lärarrådet vid Göteborgs högskola deklarerar sin bestämda uppfattning,
att det ligger i både skolans och det svenska kulturlivets intresse, att gym
nasiet äger vetenskapligt väl kvalificerade lärare. Det vore ett steg mot
kulturell nedrustning att stryka kravet på disputation för lektorerna. Men
yttre omständigheter kunna likväl framtvinga ett sådant steg:
»Den enda bärkraftiga motivering, som kan anföras därför, är den sedan
länge kännbara bristen på kompetenta sökande till lektorat. Det är knap
past att förvänta, att denna brist skall avhjälpas; förhållandet mellan lek
torernas reallön och de andra lärarkategoriernas är alltför ogynnsamt för
att locka ett tillräckligt antal läraraspiranter att underkasta sig de upp
offringar, som förvärvandet av doktorsgrad innebär. Lärarrådet finner
denna omständighet så avgörande, att det icke kan motsätta sig kommis
sionens förslag att kravet på doktorsavhandling och disputation bortfaller
som kompetensvillkor för erhållande av lektorstjänst. En oeftergivlig för
utsättning härvid är emellertid, att vetenskapliga meriter, ådagalagda ge
nom disputationsprov och vetenskapliga skrifter, tillmätas största bety
delse vid tillsättningen av huvudlärarbefattningar på gymnasiet och även i
övrigt på alla skolans stadier, samt att klara föreskrifter i detta avseende
införas i läroverksstadgan».
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna erinrar om att överstyrelsen
vid ett tidigare tillfälle uttalat sig för att teknologie doktorsgrad i mate
matik, fysik och kemi borde medföra samma kompetens som filosofie dok
torsgrad. »Om nu disputationskravet i enlighet med kommissionens förslag
kommer att borttagas, så synes även teknisk licentiatexamen i här berörda
ämnen böra anses innefatta tillräcklig kompetens för lektorat», framhåller
överstyrelsen.
Även de högre skolornas kollegier uttala sig i rätt stor utsträckning om
lektorskompetensen. Skolöverstyrelsen ger följande översikt över de av
kollegierna föreslagna behörighetsvillkoren:
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
H. allm.
Övriga
läroverk
h. skolor
Antal yttranden....................................................
41
8
49
Disputation ..........................................................
11
—
11
Licentiatexamen....................................................
28
7
35
Ämbetsexamen.......................................................
1
—
1
Särskilda synpunkter............................................
1
1
2
44
Lektorernas förening anser, att den för tillfället rådande lektorsbristen
icke bör tillmätas ett alltför dominerande inflytande på utformningen av
den framtida lektorskompetensen.
»För närvarande möter man personalbrist inom snart sagt alla yrken,
utan att därför exempelvis läkare, apotekare eller ingenjörer söka lösa sina
rekryteringsproblem genom nivåsänkande åtgärder. Den naturliga vägen
ur svårigheterna är givetvis att genom intensifierad och rationaliserad ut
bildning samt ekonomiskt understöd söka stimulera återväxten inom yrket.
---------- Med hänsyn till rådande brist på kompetenta sökande kan emeller
tid i vissa fall dispens vara berättigad och tjäna skolans intressen. Dock
är det nödvändigt, att de lärare, som erhålla sådan dispens, klart och tyd
ligt måste kunna uppvisa meriter, som på något sätt uppväga avsaknaden
av disputationsprov. Denna princip bör icke släppas under några för
hållanden, således ej heller, när det inom vissa ämnesgrupper visar sig
svårt att erhålla kompetenta sökande till lektorstjänster.»
Allmänna adjunktsföreningen finner det åter inkonsekvent, att licentiat
examen kräves av huvudlärare på gymnasiet, när inga särskilda kompe
tenskrav uppställas för huvudlärarskap på andra skolstadier.
»Mest logiskt hade det enligt adjunktsföreningens mening varit, att för
huvudlärartjänst på gymnasiet tillämpats motsvarande kompetenskrav som
för övriga huvudlärartjänster, och att alltså varje lärare, som är behörig att
söka och inneha gymnasielärartjänst, även vore behörig till huvudlärar
tjänst på gymnasiet (lektorstjänst).
Om i enlighet med skolkommissionens förslag licentiatexamen fastställes
som kompetenskrav för lektorstjänst, måste — såsom kommissionen också
påpekar — en översyn av fordringarna för denna examen företagas för att
den skall bli mer ändamålsenlig för blivande gymnasielärares behov. Vidare
bör vid tillämpningen av de bestämmelser om dispens från vissa examens
prov, som kommissionen föreslår, vid sidan av vetenskapligt arbete även
pedagogiskt författarskap samt genom gvmnasieundervisning ådagalagd
förmåga att på ett tillfredsställande sätt fullgöra en lektors åligganden till
mätas avgörande betydelse.»
Sveriges yngre läroverkslärares förening ansluter sig till uppfattningen,
att licentiatexamen eller likvärdig meritering bör utgöra kompetensvillkor
för erhållande av lektorstjänst vid gymnasium. Både med tanke på univer
sitetens och skolans behov bör emellertid enligt föreningens mening dok
torsgrad åsättas ett så högt meritvärde, att antalet doktorsdisputationer
ej behöver befaras sjunka.
Beträffande diskussionen i denna fråga inom kollegierna hänvisas till
skolöverstyrelsens sammanfattning (s. 349—352).
Skolöverstyrelsen anger i sin utredning rörande lärarbristen på följande
sätt lektorstjänsternas uppgift:
»Lektorstjänsterna äro att uppfatta som huvudlärarbefattningar, vilkas
innehavare det åligger att på grundval av större och bredare insikter i
ifrågavarande ämne ge impulser åt undervisningen och att verka som råd
givare, i vad det gäller läroämnets mera vetenskapligt betonade sida. Därför
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
45
böra huvudlärartjänster förbehållas dem, som förvärvat högre vetenskaplig
kompetens.----------- Vad som främst behöves för en lektors- eller huvud-
lärarbefattning vid ett högre allmänt läroverk utöver vad den lägre examen
kan skänka, är således vidare vyer, större beläsenhet, förmåga av själv
ständigt vetenskapligt tänkande, för språklärare även inlevelse i respektive
länders samhälls- och kulturförhållanden samt fördjupning och utvidgning
av de språkliga insikterna och för lärare i naturvetenskapliga ämnen vidgad
experimentell erfarenhet. Man har av gammalt ansett dessa krav uppfyllda
genom licentiatstudier och doktorsdisputation.»
I sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande nödgas emellertid
överstyrelsen konstatera, att de hittills gällande behörighetskraven icke
längre kunna upprätthållas. Överstyrelsen beklagar detta och framhåller,
att en god doktorsavhandling under alla omständigheter måste tillmätas
mycket stor betydelse som merit vid konkurrens om lektorstjänst, men så
som en nödfallsutväg torde man få nöja sig med att fordra licentiatexamen
och till och med godtaga en slät sådan.
»Överstyrelsen är emellertid klart medveten om de stora risker för en
kvalitetssänkning, som här förefinnas, och är därför angelägen, att allt
göres för att kravet på kvalitet i görligaste mån upprätthålles. Överstyrel
sen vill därför livligt tillstyrka SK:s förslag att i de fall, då licentiatavhand
ling icke publiceras, denna ändock får karaktären av offentlig handling, som
i maskinskrivet eller stencilerat exemplar hålles tillgänglig på de fyra uni
versitetsbiblioteken. Därigenom skapas vissa garantier för en jämnare kva
litet hos licentiatavhandlingarna.» (S. 115.)
Slutligen må nämnas, att statskontoret förklarar sig intet ha att erinra
mot att disputationskravet slopas och därvid förutsätter, att nu stadgad
reduktion av tjänstgöringstiden vid undervisning å gymnasiestudiet skall
bortfalla.
Universitetsberedningen går i sitt betänkande angående vissa akademiska
examina icke in på lektorsbehörigheten men ägnar ett kapitel åt licentiat
examen.
Beredningen konstaterar först, att studietiden för högre akademiska exa
mina är mycket skiftande. På beredningens uppdrag har en statistik upp
rättats över bruttostudietiden för 52 filosofie licentiater, tillhörande 1930
års studentårgång. Det befanns att 3 av dessa hade avlagt licentiatexamen
på 6 år eller kortare tid och 11 på 7—9 år, medan examen för de återstående
38 tagit 10 år eller mera. »Någon normaltid kan omöjligen fastställas för
denna examen», säger beredningen, »bland annat emedan däri ingår för
fattandet av en vetenskaplig avhandling, vars avfattningstid väsentligen
bestämmes av avhandlingsämnet.»
Beredningen har vidare statistiskt konstaterat, att olika examinatorer
tillämpa mycket skiftande normer vid betygssättningen. Inga radikala in
grepp i examens konstruktion torde vara påkallade, men särskilt om licen
tiatbetyget i överensstämmelse med skolkommissionens förslag blir den av
görande akademiska meriten vid lektorstillsiittningarna, är det angeläget,
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
46
att betygsgraderna brukas på sådant sätt, att de verkligen återspegla pro
portionen mellan antalet passabla och antalet utmärkta prestationer för
denna examen. Detta aktualiserar i sin tur frågan om arten av och kon
trollen över examensarbetet.
Licentiatavhandlingen bör icke längre vara en handling, som endast
examinator får se. I bedömningen bör enligt beredningens mening deltaga
en av fakulteten eller sektionen utsedd medbedömare, helst från ett annat
lärosäte. Denne skulle ha att avgiva ett kort skriftligt utlåtande över av
handlingen, vilket skulle bifogas examensprotokollet. Liksom hittills skulle
ämnesrepresentanten ensam sätta betyg, men med hänsynstagande till med-
bedömarens värdesättning av avhandlingen.
Beredningen har övervägt möjligheten att göra licentiatavhandlingarna
obligatoriskt tillgängliga för offentlig granskning, t. ex. genom att de skulle
tillhandahållas på landets fyra vetenskapliga bibliotek. Emellertid skulle
detta i alltför hög grad hindra utarbetandet av dem till gradualavhandlingar.
Beredningen nöjer sig därför med att föreslå, att licentiatavhandlingarna
under en tid av tre veckor under termin hållas tillgängliga på kansliet för
de akademiska lärarna inom vederbörande fakultet eller sektion. Med för
fattarens medgivande, men ej i annat fall, skall vidare avhandlingen hållas
tillgänglig för allmänheten på de fyra stora vetenskapliga biblioteken.
Kristendomslärarnas utbildning.
Ända sedan 1907 ha läroverksstadgans bestämmelser angående behörig
hetsvillkoren för adjunktstjänst, vari kristendomskunskap ingår, varit
satta ur kraft genom övergångsbestämmelser, som tid efter annan givits
förlängd giltighet. Tillgången på aspiranter till lärartjänsterna i kristen
domskunskap har aldrig gjort det möjligt att med full stränghet upprätt
hålla de rigorösa kunskapskrav, som på papperet uppställts. Lägger man
samman studietiden för teologie kandidatexamen, för särskild prövning i
ett eller flera humanistiska ämnen och för den obligatoriska pedagogik
kursen, kan man med universitetsberedningen konstatera, att de blivande
kristendomsadjunkternas studietid vid universiteten snarare torde över
skrida än underskrida 14 terminer. Det har i årtionden utan resultat dis
kuterats, huru denna studiebörda skall kunna nedbringas.
En minskning av studietiden är tydligen omöjlig, om teologie kandidat
examen skall ingå som led i studierna. Länge har denna examen på infly
telserikt teologiskt håll betecknats som oeftergivlig för kristendomslärarna.
»Det torde vara svårt att peka på något enda moment i den nuvarande
teologie kandidatexamen, som icke en blivande lärare skulle ha direkt
nytta av för sin kommande pedagogiska gärning», skrev teologiska fakul
teten i Uppsala år 1939, då den avstyrkte 1936 års lärarutbildningssak-
kunnigas förslag om en ny examen för kristendomslärare med något minskat
inslag av teologiska studier.
Kungl. Maj:ts proposition nr 819.
47
Skolkommissionen tvekar dock icke om att beskärningen är utförbar
och nödvändig. »Teologie kandidatexamen, som enligt nu gällande bestäm
melser utgör grunden för den teologiska delen av kristendomslärarutbild-
ningen, är i första hand avsedd för blivande präster och alltså i ännu
mindre grad än filosofisk ämbetsexamen inriktad på läraryrket», skriver
kommissionen. »Den innefattar pa grund härav flera moment, som kan
anses umbärliga för blivande kristendomslärare.»
I denna tes kan kommissionen stödja sig på ett i frågans nuvarande
läge viktigt uttalande av teologiska fakulteten i Lund, avgivet till univer
sitet sberedningen den 31 maj 1947. Fakulteten anför däri bland annat
följande:
»Kristendomsundervisningen bör ge en objektiv framställning av
vad kristendom är. Den bör a) ge en skildring av kristendomens ursprung
liga innebörd, sådan denna möter oss i de bibliska skrifterna, men vidare
också b) visa, huru den ingått förbindelse med skilda tankeströmningar och
samhällsförhållanden och huru den framträder i kyrkans och skilda rikt
ningars nuvarande liv, samt slutligen c) lämna en allmän överblick över
religionens värld. Om undervisningen sålunda koncentreras på det väsent
liga, blir följden, att också lärarutbildningen kan koncentreras. Det synes
fakulteten möjligt, att det som här oundgängligen skulle behöva medtagas,
skulle kunna inhämtas på fyra terminer. Stoffet skulle lämpligen kunna
fördelas för följande ämnen: bibelkunskap, kyrkohistoria och kristen sam-
fundskunskap, kristen idéhistoria samt en allmän överblick över religionens
värld. Avlagda prov i dessa fyra teologiska ämnen kunna sammanfattas
till ett gemensamt betyg i ämnet 'kristendomskunskap’ och tillsammans
med inom filosofisk fakultet erhållna betyg i ett skolämne kunna bilda en
ämbetsexamen, förslagsvis kallad teologisk-filosofisk ämbetsexamen.»
Detta uttalande bör enligt skolkommissionen bliva utgångspunkten för
den fortsatta utredningen om en examen för kristendomslärare. Ehuru
kommissionen inser vanskligheten av att på ett tidigt stadium närmare
uttala sig i frågan, anser sig kommissionen kunna åtminstone skissera, huru
en sådan examen kan tänkas uppbyggd. Kommissionen utgår från att en
realskollärare helst bör ha kompetens för tre skolämnen, varvid det tredje
ämnet kan betraktas som biämne.
»Enligt kommissionens mening vore det därför lämpligt att organisera
den här föreslagna examen på så sätt, att kristendomskunskap räknades
som huvudämne, vartill skulle komma ytterligare ett huvudämne, i vilket
tentamen bör avläggas för lägst betyget Med beröm godkänd, samt ett
biämne, i vilket tentamen bör avläggas för lägst betyget Godkänd. För de
akademiska studierna i kristendomsämnena har teologiska fakulteten före
slagit en normaltid av fyra terminer. För vinnande av sammanlagt 3 betyg
i två ämnen inom filosofiska fakulteten torde likaledes böra räknas en
normaltid av tre å fyra terminer. Studietiden för denna beräknade examen
skulle sålunda komma i paritet med den för filosofisk ämbetsexamen be
räknade normaltiden. En sådan examen bör ge adjunktskompetens.»
(S. 393.)
Kungl. Maj:ts proposition nr $19.
48
I övrigt framhåller kommissionen önskvärdheten av att utbildningen får
sådan utformning, att den, samtidigt som den ger en i sig avrundad och
avslutad utbildning för kristendomslärare på realskolestadiet, därjämte
kan genom komplettering vidgas till en teologie kandidatexamen och så
lunda även fullföljas med högre teologiska studier.
Då kommissionen förutsatt fortsatt utredning, ingå endast ett fåtal
yttranden på utbildningen av kristendomslärare. En lösning efter de av
fakulteten i Lund uppdragna riktlinjerna förordas exempelvis av dom
kapitlen i Stockholm och Linköping och av Sveriges kyrkliga studieförbund.
T eologiska fakulteten i Lund är alltjämt ense med kommissionen i själva
utgångspunkten.
Ȁven om det givetvis ligger i fakultetens intresse, att den teologiska
utbildningen av blivande kristendomslärare blir så grundlig som möjligt,
synes det fakulteten å andra sidan vara angeläget, att kompetenskraven
icke uppskruvas så, att de komma att väsentligen överskrida kompetens
fordringarna för andra motsvarande tjänster och därigenom avskräcka
studenterna med håg och fallenhet för teologiska studier att utbilda sig
till kristendomslärare. Fakulteten kan icke underlåta att påpeka, att fastän
tillströmningen till de teologiska studierna särskilt under 1920-talet och
1930-talets förra hälft var synnerligen riklig, dock tillgången på kompe
tenta lärare i kristendomskunskap varit relativt ringa — tydligen samman
hängande med de starkt uppskruvade kompetensfordringarna.»
När fakulteten framlade sitt förslag, utgick den emellertid från att ämnet
kristendomskunskap liksom i det nuvarande läroverket borde betraktas
som ett enhetligt ämne på realskole- och gymnasialstadiet och att lärarna i
stor utsträckning skulle undervisa på båda stadierna. Den föreslagna exa
men finge anses ge en utbildning, som vore fullt jämbördig med utbildningen
i övriga skolämnen, blott med den skillnaden att utbildningen för kristen-
domslärartjänst med hänsyn till den större differentieringen inom de teolo
giska studierna måste uppdelas på ett större antal ämnen. Man kan
emellertid mycket väl tänka sig, att utbildningskraven något höjas för de
mera fordrande undervisningsuppgifterna och sänkas för de mest elemen
tära. Särskilt med hänsyn till den av kommissionen understrukna önsk
värdheten att lägga kursen så, att den lätt kan utbyggas till en fullständig
teologie kandidatexamen, vill fakulteten gärna modifiera sitt tidigare förslag
såtillvida, att tiden för den teologiska utbildningen förlänges till fem termi
ner, varigenom plats kan beredas för fördjupade studier främst i Nya
testamentets exegetik, även innefattande studiet av vissa nytestamentliga
skrifter på grundspråket. För ett mera elementärt stadium kan åter de
nödvändiga studierna rymmas inom tre terminer. Den så begränsade kursen
kunde anses motsvara ett i ämbetsexamen ingående ämne eller utgöra
komplettering till folkskollärarexamen. Medan femterminersutbildningen
givetvis icke obligatoriskt bör kombineras med utbildning i mera än ett
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 319.
49
humanistiskt ämne, vore däremot detta lämpligt beträffande den mindre
tidskrävande treterminersutbildningen.
I fråga om lektorsutbildningen finner fakulteten det ofrånkomligt, att
kravet på disputationsprov fasthålles.
En beskärning av de teologiska studierna till fyra terminer eller mindre
förutsätter uppenbarligen, att man avstår från att kräva studier i bibel
texterna på originalspråken. Att detta kan väcka betänkligheter är be
gripligt, och i synnerhet anses uppgivandet av grekiskan undanrycka grun
den för studierna av vissa sidor av Nya testamentets exegetik. Därom
skriver domkapitlet i Strängnäs:
»Studietiden tänkes uppgå till fyra terminer. Det skulle vara tänkbart
att denna tid kunde vara tillräcklig, försåvitt man avstode från att ställa
några krav på kunskap i Nya Testamentets grundspråk. Detta synes
emellertid knappast kunna vara tillrådligt — det skulle innebära att stu
dierna i bibelkunskap komme att förlora sin vetenskapliga grundval. Om
under sådana förhållanden en utvidgning av studietiden för ämnet kristen-
domskunskap synes helt oundviklig, kunde man tänka sig att ifrågavarande
examen skulle kunna få avläggas i endast två ämnen: kristendomskunskap
samt ett ämne inom filosofiska fakulteten med kvalificerat betyg. En ut
bildning av detta slag skulle säkerligen fullt motsvara den utbildning som
skulle krävas för andra likartade läraretjänster. Om alltså fordringarna i
kristendomskunskap synes böra något skärpas för lärarebefattningar av
detta slag, torde å andra sidan fordringarna för lektorskompetens i ämnet
kristendomskunskap kunna i någon män inskränkas. Kompetensen torde
vara tillräckligt garanterad, om det jämte kvalificerad teologie kandidat
examen fordras kvalificerat licentiatbetyg i ett av den teologiska fakultetens
ämnen.»
Teologiska fakulteten i Uppsala har i ett yttrande till universitetsbered-
ningen funnit sig böra vidhålla kraven på studier i såväl grekiska som
hebreiska och kan således icke acceptera systerfakultetens förslag.
Icke heller universitetsberedningen är hågad att utan vidare acceptera
skolkommissionens förslag, men dess kritik utgår från att kravet på sam
manlagt tre betyg i två humanistiska ämnen innebär en skärpning av nu
varande kompetensfordringar. Kommissionens förslag tar enligt universi-
tetsberedningens mening icke tillbörlig hänsyn till de nu mycket vanliga
kombinationerna kristendomskunskap och modersmålet samt kristendoms
kunskap och historia med samhällslära.
Däremot är beredningen ense med kommissionen om att det är nöd
vändigt att skapa en förkortad och för skolan mera avpassad utbildning
för blivande kristendomslärare. Hälften av våra examensberättigade gym
nasier och folkskoleseminarier stå utan lektor i kristendomskunskap. Inom
en snar framtid kommer måhända de adjunktskompetenta teologerna en
dast att räcka till för gymnasieskolorna. Det behövs en nyrekrytering från
hittills icke anlitade grupper. Beredningen föreslår,
4 —
Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.
Kungl. Majrls 'proposition nr 219.
50
att teologie licentiatexamen skall kunna avläggas i ett iimne mot för
närvarande i minst två,
att en teologisk-filosofisk ämbetsexamen inrättas, för vilken det beräknas
en normal studietid av åtta terminer, därav fem terminer för teologiska
studier och tre för filosofiska, samt
att kristendomskunskap med en normal studietid av tre terminer skall
kunna ingå som ett av tre skolämnen i en filosofisk ämbetsexamen, om
fattande huvudsakligen humanistiska ämnen.
De teologiska studierna för teologisk-filosofisk ämbetsexamen skulle upp
delas på fyra ämnen i stället för teologie kandidatexamens sju. Följande
normaltider beräknas för betyget Godkänd i de olika ämnena:
Kungl. Majds 'proposition nr 219.
Religionshistoria.............................................
V*
termin
Exegetik . . . .................................................... 2
Kyrkohistoria och kyrkokunskap.............. 1
7
*
»
Kristen idéhistoria ........................................1_____ »
Summa 5 terminer
Examen förutsätter godkända studentkunskaper i latin och grekiska.
I ämnet exegetik skall ingå läsning av nytestamentliga texter på grund
språket. För betyget Med beröm godkänd i samma ämne skall fordras
jämväl läsning av gammaltestamentliga texter på grundspråket. Examen
är avsedd att vara behörighetsvillkor för adjunktstjänster, som utom kris
tendomskunskap endast omfatta ett skolämne.
De teologiska studierna för filosofisk ämbetsexamen med kristendoms
kunskap skulle uppdelas i två huvuddelar med åtföljande tentamina. Den
ena delen bör omfatta religionshistoria och exegetik, den andra kyrko
historia, kyrkokunskap och kristen idéhistoria. För vardera delen förut-
sättes en studietid av i normala fall högst 1 V
2
termin. Kunskaper i latin
och grekiska skulle icke ställas som villkor för detta studium, då sådana
villkor säkerligen allvarligt skulle försvåra för folkskollärare att förvärva
den föreslagna kompetensen.
b. Klasslärarnas ämnesstudier.
Skolkommissionen betonar starkt, att småskolans och mellanskolans
lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbildning, och
skulle helst se, att denna utbildning för båda grupperna kunde byggas på
den allmänbildningsgrund, som en fullständig gymnasieutbildning ger. Där
igenom kunde det definitiva yrkesvalet uppskjutas till efter gymnasiets
slutexamen, studierna vid universitet och högskolor bleve tillgängliga för
alla lärarkategorier, och det bleve lättare att ordna undervisningen vid
lärarhögskolorna. Kommissionen kan dock icke undgå att konstatera, att
lärarna på mellanskolestadiet behöva något mer av ämneskunskaper än
lärarna på lågstadiet. I nuvarande situation är detta av vikt. Tidsomstän-
51
digheterna framtvinga ett ytterst noggrant övervägande av varje förslag
till förlängning av utbildningstiden, medan varje åtgärd, som kan bidraga
till dess förkortande, snarast möjligt bör vidtagas.
Om den blivande mellanskollärarutbildningen skall grundas på gymna
siestudier, kan enligt kommissionens övertygelse endast en fullständig
gymnasieutbildning, avslutad med dimissionsexamen, ifrågakomma.
»Redan den nuvarande folkskollärarutbildningen bygger i stor utsträck
ning på studentexamen. Folkskoleseminarierna innehåller för närvarande
ungefär lika många tvååriga linjer, byggande på studentexamen, som fyra
åriga linjer, byggande på kunskaper, ungefärligen motsvarande realexamens
nivå. Det skulle därför te sig egendomligt att fastställa en lägre kunskaps-
grund för fackutbildningen än den, som för närvarande fordras av omkring
hälften av de blivande folkskollärarna. Härtill kommer, att kommissionen
föreslår olika kombinationer av mellanskollärarutbildning och realskollärar-
utbildning, för vilka fordras dimissionsexamen.» (S. 383.)
Vissa speciella föreskrifter torde bliva behövliga beträffande ämnena
gymnastik, teckning, musik och slöjd. Möjligheter böra beredas de stude
rande, som under gymnasietiden icke inhämtat erforderliga färdigheter i
dessa ämnen, att under sommarkurser före inträdet i lärarhögskolan för-
kovra sig däri. Då kommissionen tänkt sig, att i lärarnas yrkesutbildning
skulle ingå ett praktikår med halv tjänstgöring, väntar kommissionen
vidare, att läraraspiranterna under utbildningstiden skola kunna ägna avse
värd tid åt att förbättra sina färdigheter i övningsämnena.
Även om den normala vägen till lärarhögskolan sålunda för de blivande
mellanskollärarna skulle gå över dimissionsexamen, bör dock inträde kun
na beredas även personer med ett något mindre kunskapsmått, i synner
het om de äro något äldre. Kommissionen föreslår en lämplighetsprövning
före inträdet i lärarhögskolan, vilken väntas ge goda möjligheter till real-
prövning av varje inträdessökandes kvalifikationer för yrket.
Beträffande småskollärarutbildningen finner skolkommissionen det möj
ligt att sätta förbildningskraven något lägre.
»Emellertid ta.lar mycket starka skäl för att som allmänbildningsgrund
för den pedagogiska fackutbildningen av småskollärare fastställa student
examen (efter ll:e skolåret). För att denna kategori av läraraspiranter skali
kunna tillgodogöra sig den undervisning, som ges vid lärarhögskolan, torde
man böra förutsätta den kunskapsgrund, som studierna till denna examen
avser att bibringa, såväl i allmänhet som speciellt beträffande ämnet psyko
logi, vilket föreslås inträda i gymnasiets tredje ring. Det torde vidare inte
vara lyckligt, om alltför stor skillnad i fråga om allmänbildningsgrunden
förefunnes mellan de olika kategorier av läraraspiranter, som vid lärar
högskolan får i viss utsträckning gemensam utbildning. Kommissionen före
slår alltså, att som grund för den pedagogiska fackutbildningen av små
skolans lärare fastställes godkänt avgångsbetyg från ll:e skolåret (student
examen) eller därmed jämförliga kunskaper.» (S. 380.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 21D.
52
I övningsämnena föreslår kommissionen liknande anordningar som för
de blivande mellanskollärarna.
Enligt kommissionens uppfattning är det även ur rekryteringssynpunkt
önskvärt, att kraven på förkunskaper icke ställas onödigt högt. Om dimis-
sionsexamen fordrades, skulle man riskera att från lärarutbildningen ute
stänga en viss, kanske inte så liten kategori människor, som utan att ha
håg och fallenhet för ingående, mera specialiserade teoretiska studier ändock
skulle vara synnerligen lämpliga att ha hand om barnen på skolans lägsta
stadium.
Kommissionen understryker emellertid samtidigt betydelsen av att ett
ej alltför litet antal småskollärare ha avlagt dimissionsexamen, så att de
bli i stånd att vid universitet och högskolor bedriva vetenskapliga studier,
speciellt i psykologi och pedagogik.
Den demografiska utvecklingen lägger emellertid för åtskilliga år framåt
hinder i vägen för ett fullständigt genomförande av kommissionens lärar-
utbildnirigsprögram. Årsproduktionen av studenter har under 1940-talet
föga överstigit 4 000. Det är utan ringaste tvivel omöjligt att av ett så
begränsat antal kunna disponera så stor del, att all lärarutbildning för
mellanskolestadiet tillgodoses, framhåller skolkommissionen. Men säker
ligen finnes det många ungdomar utan gymnasiestudier, som ha goda förut
sättningar för läraryrket. Dessa reserver måste mobiliseras.
»Skolkommissionens förslag om fristående gymnasier för vuxna synes
kunna få en stor uppgift att fylla för att tillvarataga dessa studiebegåv
ningar. Det torde emellertid bli nödvändigt, att under en övergångstid de
fyraåriga seminarielinjerna bibehålies. De torde i så fall böra omorganiseras
så, att de två första åren ger den för den pedagogiska fackutbildningen
oundgängligen nödvändiga grunden i fråga om allmänbildning och ämnes
kunskaper, medan utbildningen under de båda sista åren får en sådan ut
formning, att den så mycket som möjligt närmar sig, vad den föreslagna
lärarhögskolan avser att ge.» (S. 384.)
När examinationsbehovet minskas i slutet av 1950-talet, ökas successivt
möjligheterna att genomföra omorganisationen. Tidpunkten för den full
ständiga övergången till det nya utbildningssystemet kan först senare fast
ställas.
Under den närmaste framtiden skulle icke heller det av kommissionen
förordade kravet på småskollärarnas grundutbildning kunna upprätthållas,
ens om den organisatoriska förutsättningen skapades genom en gymnasie
organisation med horisontell klyvning. Antalet småskollärare måste ofrån
komligen höjas i takt med lärjungeantalets ökning på lågstadiet. Först
sedan kulmen nåtts läsåret 1952—53 kan en första påbyggnad av förbild
ningen företagas.
Kommissionen föreslår, att från och med höstterminen 1953 utbild
ningen vid småskoleseminarierna förstärkes med en ettårig kurs, avsedd att
Kungl. May.ts proposition nr 219.
53
sörja för de grundläggande ämneskunskaper, som äro erforderliga utöver
realexamen. Inträdesfordran till denna kurs bör vara realexamen eller där
med jämförliga kunskaper. Från och med höstterminen 1954 skulle den
pedagogiska fackutbildningen baseras på denna grund. Personer, som av
lagt studentexamen eller ha därmed jämförliga kunskaper, skulle vara be
friade från den ettåriga förberedande kursen.
Det bör vidare övervägas, huruvida icke åtminstone vid några småskole-
seminarier även bör inrättas en tvåårig förberedande kurs för dem, som
inte ha kunskaper motsvarande realexamen, fortsätter kommissionen,
Under den närmaste övergångstiden, då skilda skolformer förekomma sida
vid sida, bör man vid intagning till yrkesutbildningen bygga mera på indi
viduell bedömning av den enskilda inträdessökanden än på formella be
stämmelser.
Förslaget att basera mellanskollärarnas utbildning på dimissionsexamen
tillstyrkes genomgående och utan väsentliga reservationer av de kollegier
och lärarsammanslutningar, som yttrat sig i frågan, liksom ock av Psyko-
logisk-pedagogiska institutet.
Sveriges jolkskollärarmneförbund har livligt åstundat en lösning av ut
bildningsfrågan efter kommissionens huvudlinjer:
»Oavsett skolreformen har---------- folkskolans lärare sedan lång tid till
baka krävt en förbättrad och moderniserad utbildning. Kommissionens för
slag tillmötesgår i många avseenden dessa krav. Förbundet vill således uttala
sin tillfredsställelse över att kommissionen vid sin utformning av lärarut
bildningen följt principen att särskilja inhämtandet av erforderlig allmän
bildning och den pedagogiska fackutbildningen. Att dimissionsexamen eller
likvärdiga kunskaper skall vara inträdesfordran till lärarhögskolan för den
som önskar utbilda sig till lärare för enhetsskolans mellanstadium är också i
överensstämmelse med förbundets tidigare framförda önskemål.
Förbundet vill i detta sammanhang ge sin anslutning till kommissionens
förslag angående gymnasium för vuxna. Folkskoleseminarierna har i viss
mån erbjudit bildningshungrande och studiebegåvade vuxna en möjlighet
att erhålla en högre teoretisk skolbildning. Förbundet vill liksom kommis
sionen betyga, att många värdefulla krafter på denna väg tillförts folk
skolan. Tillgången till en för vuxna avpassad gymnasiekurs skulle emeller
tid ge detta elevklientel en vidare ram för yrkesvalet.»
I samma riktning uttalar sig Seminariernas elevförbund.
Styrelsen för Sveriges folltskollär ar förbund vill starkt understryka skol-
kominissionens motivering för att dimissionsexamen skall läggas som grund
för utbildningen av mellanskolans lärare. Ett dispensförfarande bör givet
vis kunna ifrågakomma i enstaka fall, men det bör få karaktären av undan
tag. Rigorösa krav på viss ämneskombination i dimissionsexamen böra
emellertid icke uppställas.
»Även om dimissionsexamen på den allmänna linjen synes särskilt lämp
lig som grund för klasslärarutbildningen, torde dimissionsexamen på real-
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
54
linjen vara i det närmaste lika lämplig och dimissionsexamen på latinlinjen
också fullt godtagbar. Det synes värdefullt att bland klasslärarna finns
kategorier med större naturvetenskaplig eller större språklig-humanistisk
grundutbildning och intresseinriktning.»
Kollegiet vid /olkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg håller
det åter för synnerligen önskvärt, att den nuvarande fyraåriga seminarie-
linjen i modifierad form bibehålies, även sedan lärarhögskolorna upprättats,
och på lämpligt sätt inbygges i dessa. »Dels visar erfarenheten, att denna
utbildningslinje är mycket värdefull och tillför lärarkåren goda krafter,
dels torde den bli nödvändig under många år framåt, om det stora behovet
av lärare skall kunna fyllas.»
Domkapitlet i Göteborg går ett steg längre. Den tvååriga utbildningen
vid lärarhögskola efter avlagd dimissionsexamen bör kompletteras med en
icke blott tillfälligt anordnad seminarieutbildning i huvudsaklig överens
stämmelse med den nuvarande.
»Domkapitlet anser det nämligen vara av stor betydelse att den nu
varande seminarieutbildningen, som enligt förslaget tills vidare skall bi
behållas med hänsyn till svårigheten att på annat sätt få tillräckligt stort
antal lärare, ges stadigvarande karaktär såsom alternativ till den föreslagna
utbildningen vid lärarhögskola. Folkskolan behöver även i fortsättningen
tillgång till dessa lärarelever, som visat sig i ett stort antal fall utgöra det
allra bästa materialet för liirarbanan.»
Jämväl skolöverstyrelsen framhåller, att den fyraåriga linjen har tillfört
och tillför folkskolan många för lärarbanan synnerligen lämpliga personer,
vilka av olika anledningar ej kunna gå vägen över gymnasiet och student
examen. Överstyrelsen ansluter sig visserligen till förslaget att i en framtid
bygga mellanskollärarnas utbildning på fullständig gymnasiekurs men be
tonar att åtgärder måste vidtagas för att även under de ändrade förutsätt
ningarna tillvarataga de värdefulla elevgrupper, som hittills funnit vägen till
lärarbanan genom de fyraåriga seminarierna. Under en övergångstid av
obestämd längd måste fyraåriga linjer bibehållas, och man får stanna med
den provisoriska seminariereform, som av överstyrelsen i annat samman
hang tillstyrkts.
Skolkommissionens förslag rörande småskollärarutbildningen har bragt
i dagen mera djupgående meningsskiljaktigheter. Från somliga håll kräver
man, att allmänbildningsgrunden skall förstärkas genom att fullständig
gymnasieutbildning, krönt med dimissionsexamen, lägges till grund för den
egentliga lärarutbildningen, från andra håll att den nuvarande småskol-
lärarinneutbildningen i princip skall bibehållas, kanske något förstärkt men
utan att bindas fast vid vare sig fullständiga eller partiella gymnasie
studier.
Sveriges småskollärarinneförbund hör till den grupp, som bestämt hävdar,
att småskollärarutbildningen skall baseras på dimissionsexamen. Lågstadiet
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
55
har hittills alltför mycket bedömts mot en historisk bakgrund, som icke motsvarar modern uppfattning om dess uppgifter. Förbundet förbiser icke, att kommissionens förslag att grunda utbildningen pa ll:e klassens kurs innebär en förstärkning av den nuvarande utbildningen. Men det dr dock en eftergift åt ett betraktelsesätt, som är grundat på en föråldrad upp fattning om lågstadiets uppgifter.
»Läraren på lågstadiet har att bibringa barnen tekniken för senare kun- skapstillägnelse — grundfärdigheterna i modersmål och matematik. Effek tiva ämnesstudier på andra skolstadier blir starkt försvårade, om inte grun den är riktigt lagd och om inte barnens svårigheter i tid har uppmärksam mats och avhjälpts. Därtill kommer att läraren på lågstadiet handhar bar nen under ett synnerligen ömtåligt utvecklingsskede och därför behöver betydligt mera djupgående studier i barnpsykologi än andra lärare. Det är dessutom minst lika viktigt för lågstadiets lärare som för övriga lärare att kunna läsa litteratur på originalspråk och att t. ex. kunna taga del av den utländska facklitteratur som behandlar läsningens psykologi och fysio logi och redogörelser över pedagogiska försök.»
Skolkommissionen har vidare enligt förbundets mening alltför mycket låtit påverka sig av övergående svårigheter vid lärarrekryteringen.
»1946 års Skolkommission har haft att lägga fram förslag om lärarut bildning för framtiden. Om Skolkommissionens förslag om en reformering- av det svenska skolväsendet då kommer att förverkligas — med minst en fullständig enhetsskola i varje kommun, nya reformerade gymnasier, radio- och korrespondensundervisning och framför allt utökade stipendiemöjlig- heter — så blir inte genomgång av ett fullständigt gymnasium någon omöj lighet förden svenska ungdom som har intellektuella förutsättningar därför. Att för denna framtid göra gällande att de människor som inte har håg eller fallenhet för ingående mera specialiserade teoretiska studier, skulle lämpa sig att bli lärare på lågstadiet, är en undervärdering av lågstadiets uppgift, varemot Sveriges småskollärarinneförbund inlägger en allvarlig gensaga.»
Kommissionens alldeles riktiga uppfattning, att mellanstadiets och låg stadiets lärare böra få en likvärdig och lika lång pedagogisk fackutbild ning, kan icke realiseras, om skillnaden i allmänbildningsgrunden göres för stor. Särskilt bleve grunden för psykologistudierna vid lärarhögskolan allför ojämn.
En motivering för att lågstadiets lärare böra äga de förutsättningar och egenskaper, som dimissionsexamen avser att säkerställa, ligger slut ligen i bygdeskolornas uppgift att vara kulturhärdar, påpekar förbundet.
»I mycket stor utsträckning blir det lågstadiets lärare som skall tjänst göra vid dessa skolor. De bör där kunna leda studiearbete och deltaga i frivilligt bildningsarbete. Det bör vara ett rimligt krav att landsbygden för dessa uppgifter har tillgång till lika välutbildade lärare som städer och tät orter.»
Psykologisk-pedagogislca institutet håller likaledes före, att lågstadiets lärare ha placerats i en egendomlig undantagsställning, dä skolkommissio-
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
56
nen för dem ensamt föreslår den efter genomgång av klass 11 avlagda stu
dentexamen, medan övrig lärarutbildning skall bygga på dimissions-
examen.
»Det torde vara ofrånkomligt, att den utstakade utbildningsvägen för
lågstadiets lärarkår skulle innebära en mindre gynnsam utveckling med
avseende på dess intellektuella status jämfört med övriga lärarkategoriers.
För inträde i studentklassen ställes nämligen enligt förslaget vissa ford
ringar, såsom studiebegåvning och studieintresse, självständighet och mog
nad samt dessutom ett genomsnittsbetyg av Ba i ämneskunskaperna. Skol-
kommissionen är väl medveten om att klass 12 kommer att utgöra ett urval
av de i stort sett dugligaste ungdomarna. Fordras icke dimissionsexamen
för lågstadiets lärare, har man all anledning förmoda, att en stor del av
det utgallrade materialet söker sig till lärarhögskolorna för att erhålla ut
bildning som småskollärare.»
Professor Herman Siegvald trycker på önskvärdheten av att jämväl låg
stadiets lärare få tillfälle till akademiska studier. Även de måste i rätt stor
omfattning skaffa sig kompetens att undervisa i något eller några ämnen
på realskolestadiet, om behovet av lärarkrafter på realskolestadiet skall
kunna fyllas vid landsbygdens centralskolor. Dimissionsexamen är vidare
högeligen önskvärd ur den synpunkten, att småskollärarna då också få
möjlighet att följa den akademiska undervisningen i de för dem särskilt
viktiga ämnena psykologi och pedagogik samt att skaffa sig skolpsykolog-
utbildning.
Bland de remissinstanser, som förorda dimissionsexamen såsom inträdes-
villkor även för de blivande småskollärarna, må ytterligare nämnas mate-
matisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala, domkapitlet i Visby, Sve
riges kyrkliga studieförbund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Städernas folk-
skolinspektörsförbund, Sveriges överlärarförbund, Sveriges folkskollärarin-
neförbund och Seminariernas elevförbund. Ytterligare några, t. ex. dom
kapitlen i Luleå och Uppsala, Kvinnliga akademikers förening och Sveriges
husmodersföreningars riksförbund framhålla, att allmänbildningsgrunden
bör vara densamma för båda grupperna av klasslärare.
Domkapitlet i Västerås ställer sig mycket tveksamt till förslaget att
bygga småskollärarinnornas utbildning på klass 11. Anledningen är dock
icke, att grunden därigenom bleve för svag, utan fastmer farhågorna för
en försämrad rekrytering.
»Erfarenheten torde ge vid handen, att de egenskaper, som konstituerar
den goda barnaläraren, äro god allmän begåvning, ett levande intresse för
uPPgiffen och kärlek till barnen. Hittills ha i stor utsträckning väl begå
vade flickor sökt sig till småskoleseminarierna, mången gång med svag teo
retisk underbyggnad. Men trots detta och trots den korta utbildningstiden
ha dessa ofta hunnit fatt och gått förbi kamrater med vida bättre under
byggnad vid inträdet i seminariet, liksom de också sedermera i utövningen
av sitt kall tillhört de yppersta. Det är fara värt, att denna elit ej längre
kommer att stå till förfogande för småskollärarinneutbildningen, om SK:s
Kungl. Maj:ts proposition nr £19.
57
förslag förverkligas. I varje fall ger en rekrytering från ett skikt av medel måttor ingen garanti för ett gott urval.
Men även i ett annat hänseende inger förslaget farhågor. Skall småskol- lärarutbildningen bygga på studentexamen, är det sannolikt, att lands bygdens intressen bli tillbakasatta. Även om studiehjälp mera frikostigt lämnas, blir det nog alltfort så, att gymnasierna komma att rekryteras företrädesvis från städerna, och de verkligt studiebegåvade flickorna från landet, som fortsätta på gymnasium, nöja sig ej med den lägre student examen utan fortsätta i gymnasiets högsta ring, klass 12. Det är enligt domkapitlets mening en mycket betydelsefull sak, att landsbygden liksom hittills skett får möjlighet att lämna sin tribut till lärarutbildningen. Den, som har sina rötter i landsbygdens jord, har större förutsättningar än stads bon att finna sig tillrätta i den ofta avsides belägna byskolan och att leva med i folkets liv i en miljö, som redan från barnsben är välbekant.
Av båda de nämnda skälen anser domkapitlet, att småskollärarutbild- ningen bör grundas på avslutad realskola, en skolform, som enligt förslaget kommer att finnas i varje kommun.
Vad så själva fackutbildningen av småskollärarinnor beträffar, synes det böra tagas under övervägande, huruvida ej denna lämpligen bör förläggas till seminarium, då ju realskolan utgör en för svag underbyggnad för stu dier vid lärarhögskolan. Men seminarieutbildningen bör självfallet förstär kas och utbildningstiden utsträckas från nuvarande två till tre eller må hända fyra år.»
Domkapitlet i Göteborg förmodar, att avgångsbetyg från klass 11 ej skall kunna läggas till grund för småskollärarutbildningen, om gymnasiet icke organiseras med horisontell klyvning.
»Med hänsyn härtill men även med hänsyn till att någon mera allvarlig- kritik ej kunnat riktas mot den nuvarande utbildningen av lärare för små skolans stadium vill domkapitlet ifrågasätta, huruvida någon förändring eller förlängning av denna utbildning över huvud taget bör genomföras. De småskollärarinnor, vilka önska vidare utbilda sig för lärarekompetens å mellanskolestadiet, torde kunna ernå detta inom folkskoleseminariemas organisation.
Statskontoret kan icke finna den nuvarande småskollärarinneutbildning- en otillräcklig.
»Ämbetsverket hyser för sin del starka betänkligheter mot den föreslagna förlängningen av studietiden för denna grupp. Såvitt statskontoret kunnat finna torde eu utbildning av i huvudsak samma omfattning som den hit tillsvarande göra småskollärarna fullt skickade för sina arbetsuppgifter, även om dessa efter skolreformens genomförande skulle erhålla något vid gad omfattning.
I detta sammanhang må jämväl uppmärksammas de ekonomiska kon sekvenserna av en så väsentligt utökad utbildning, som i förslaget förut- sättes. Krav på betydligt högre Iönegradsplacering av småskollärartjänster- na lära nämligen icke komma att utebliva och kunna för övrigt svårligen avvisas. Kostnadsökningen kan redan vid nuvarande lärarkader och skol organisation beräknas till omkring 2,5 miljoner kronor per lönegrad, vilket ger en föreställning om frågans ekonomiska storleksordning.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
58
Folkskolinspektören i Tomedalens inspektionsområde tar mycket be
stämt avstånd från kravet på avslutad gymnasiekurs för småskollärare.
»Det från småskollärarinnehåll med särskild skärpa framförda kravet på
dimissionsexamen även för blivande småskollärarinnor är icke förestavat
av hänsyn till småskolans behov utan måste betraktas som en kårfråga
och icke som en skolangelägenhet. Avlagd dimissionsexamen torde icke
med rätta anses vara nödvändig för småskollärarinneutbildningen.»
Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning har emellertid den högre för
bildningen med få undantag förordats av de remissinstanser, som gått in
på frågan. Vid de 10 småskoleseminarierna ha 7 kollegier och 1 rektor yrkat
på det högre kompetenskravet. Samma ståndpunkt omfattas av 9 folk-
skoleseminarier, 32 statliga folkskolinspektörer och 18 folkskolestyrelser.
För egen del anför överstyrelsen föjande.
»Enligt överstyrelsens mening är det mycket som talar för att även
småskollärarutbildningen bör bygga på fullständig gymnasiekurs (dimis
sionsexamen) . Emellertid förhåller det sig onekligen så, som SK framhåller
(s. 380), att detta icke kan ske under en överskådlig framtid. Antalet ele
ver, som genomgå hela gymnasiet, kommer icke att räcka till för att re
krytera såväl småskollärar- som mellanskollärarbanan. Under många år
blir det icke ens möjligt att helt bygga mellanskollärarutbildningen på
denna förutbildning. På grund härav finner sig överstyrelsen icke nu kunna
föreslå, att utbildningen av småskollärare skall grundas på dimissions
examen.
Med hänsyn till den ståndpunkt, som överstyrelsen i det föregående in
tagit till frågan om gymnasiets framtida organisation, anser sig översty
relsen icke heller för närvarande kunna taga definitiv ställning till SK:s
förslag att bygga småskollärarutbildningen på en avgångsetapp ett år före
dimissionsexamen. Ställningstagandet måste bli beroende av de erfaren
heter, man under den av överstyrelsen föreslagna provisorietiden i fråga
om gymnasieorganisationen kan erhålla beträffande lämpligheten av en
dylik avgångsetapp, och av huruvida gymnasiets kurser, särskilt inom den
föreslagna allmänna gymnasielinjen, kunna utformas så, att en avgångsexa
men efter ll:e skolåret kommer att utgöra den lämpliga utgångspunkten
för en därpå byggande småskollärarutbildning.» (S. 109—110.)
Däremot delar överstyrelsen kommissionens uppfattning, att den nuva
rande småskollärarutbildningen behöver avsevärt förstärkas. Mot förslaget
att tills vidare grunda den av kommissionen föreslagna egentliga lärarut
bildningen på en ettårig överbyggnad till realexamen har överstyrelsen intet
att erinra. Ämbetsverket vill blott anmärka, att det icke nu kan med sä
kerhet avgöras, huruvida denna omläggning kan börja genomföras redan
från och med höstterminen 1953.
Jämväl enligt överstyrelsens uppfattning kan det komma att visa sig
önskvärt, att vid ett eller annat småskoleseminarium tvåårig förberedande
kurs inrättas för elever, som vid intagningen icke ha realexamenskunskaper.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
59
c. Departementschefen.
Om någon viss kvalifikation för lärarkallet särskilt framhäves i remiss yttrandena, är det otvivelaktigt kunnigheten, den säkra behärskningen av kunskapsstoffet, den personliga kulturkontakten. Ej sällan betecknas en viss utbildningsnivå som oeftergivlig, men blott i enstaka yttranden utdra ges den yttersta konsekvensen av denna ståndpunkt: att åtminstone vid de högre skolorna nya klassavdelningar icke upprättas i större utsträckning än tillgången på lärare med den en gång fastslagna kompetensen medgiver.
Går man i stället ut från det faktiska behovet av utbildning inom den uppväxande generationen, blir problemställningen en annan. Det gäller då att med den tillgång av lärarkraft, som finnes eller med lämpliga stöd åtgärder kan åstadkommas, så val sig göra låter tillgodose dessa behov. Är tillgången på lärarkraft riklig, kan måhända en mera krävande och mera givande bildningsgång föreskrivas; är den knapp, tvingas man att under söka, huruvida uppställda utbildningskrav äro oundgängligen nödvändiga, för att undervisningen skall bevara sin effektivitet. Ur ren undervisnings- synpunkt välmotiverade krav på en hög utbildningsstandard måste då i praktiken ställas mot nödvändigheten att begränsa utbildningstiden, så att dess längd icke blir ett hinder för lärargruppens rekrytering. Skolkom- missionen har för sin del funnit det möjligt att föreslå en höjning av små- skollärarutbildningens standard, ehuruväl icke i den omfattning, som många remissinstanser anse önskvärd, och den har beträffande mellanskollärarnas utbildning ansett sig åtminstone kunna tillstyrka, att den redan pågående och tämligen långt drivna utvecklingen fram mot en på fullständig gymna- siekurs grundad lärarutbildning fullföljes. Men beträffande läroverkslärar- nas utbildning har kommissionen av olika skäl nödgats tillägga studietids- synpunktema avgörande betydelse.
Universitetsungdomen kan i våra dagar icke låta åren gå och skulderna växa i förvissning om att balansen en gång automatiskt skall återställas genom höga inkomster under den blivande yrkesverksamheten. För lärar examina har studietiden på ett oroväckande sätt förlängts, och bilden blir ungefär densamma, vare sig man tar i betraktande bruttostudietiden, som inbegriper tidsförluster till följd av förvärvsarbete eller andra studie hinder, eller nettostudietiden, som mäter antalet faktiska arbetsmånader för examen. Många tecken tyda på att de kortare utbildningsvägarna med tiden, relativt sett, fått ökad dragningskraft. Den otillräckliga rekryte ringen av de högre skolornas lärarkårer är redan eu skranka för dessa sko lors utveckling och därmed även ett hinder för genomförandet av den pla nerade skolreformen.
Man kan visserligen hänvisa till de stipendier av olika slag, som tillfalla de studerande vid universitet och högskolor, och till de särskilda student sociala stödåtgärder, som redan träffats eller nu äro föremål för riksdagens
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
60
övervägande, och man kan tänka sig olika förbättringar i lärarnas villkor
i syfte att öka trivseln på lärarbanan. Det är åtgärder, som gå i rätt rikt
ning, och jag är fullt på det klara med att på dessa områden ett fortsatt
målmedvetet arbete är påkallat. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida
åtgärder av denna art kunna föra till målet, om studietiden tillätes att sam
tidigt gå i höjden. I likhet med skolkommissionen, skolöverstyrelsen och
universitetsberedningen har jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att det är oundgängligen nödvändigt att icke blott bättre normalisera stu
dietiden för den grundläggande lärarexamen utan även återföra de faktiska
studietiderna till riktigare mått. Jag kan visserligen icke nu precisera de
steg, som för detta ändamål måste tagas—innan så sker, måste bland annat
yttrandena över universitetsberedningens förslag sammanställas och bear
betas — men det synes mig, som om de slutliga övervägandena mindre be
höva gälla frågan, huruvida en minskning av studietiden bör ske, än sättet
för dess ändamålsenliga genomförande.
Kommissionens förslag att grunda mellanskollärarnas egentliga yrkes
utbildning på genomgången fullständig gymnasiekurs har allmänt accep
terats i remissvaren. I själva verket utexamineras redan nu halva antalet
folkskollärare från studentlinjerna. Jag finner det naturligt, att en ytter
ligare förskjutning i denna riktning successivt genomföres i syfte att slut
ligen grunda mellanskollärarutbildningen i dess helhet på ett kunskaps-
mått, i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. I några yttranden ha yppats
farhågor för att lärarbanan därigenom skulle gå miste om det värdefulla
inslag av ursprungliga begåvningar, som av olika skäl icke kunna reflektera
på gymnasiestudier utan hittills funnit vägen till katedern genom de fyra
åriga seminarielinjerna. Jag vill visserligen hålla före, att upprättandet av
nya gymnasier och i synnerhet de av mig föreslagna gymnasierna för
vuxna i förening med tillgången till statsstipendier bör kunna skapa far
bara vägar även för denna ungdom, men jag anser det likväl fullt i sin
ordning, att en mera genomgripande omorganisation genomföres först i
mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på att begåv
ningurvalet i det hela hålles uppe och att landsbygdsungdomen icke genom
förhastad indragning av de fyraåriga linjerna kommer i försämrat läge.
Det är betydligt vanskligare att beträffande småskollärarutbildningen
uppställa ett liknande framtidsmål och uppdraga riktlinjerna för en där
emot svarande utveckling. Skolkommissionen har tänkt sig, att småskol
lärarutbildningen i sinom tid skulle anknytas till genomgången klass 11 i
ett gymnasium med horisontell klyvning, men målsättningen komme där
igenom att bindas till en organisatorisk förutsättning, som icke torde kunna
allmänt realiseras, förrän enhetsskolan i stort sett är genomförd. Jag ser
mig icke heller i stånd att föreslå en på fullständig gymnasiekurs grundad
småskollärarutbildning. Studentproduktionen är för närvarande otillräck
lig för de många banor, som ha oavvisligt behov av arbetskraft med gym
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
61
nasial utbildning, och jag vågar icke påräkna en ändring härutinnan under den framtid, vi nu något så när överskåda. Jag finner det visserligen önsk värt, att även lågstadiets lärarkår får sitt inslag av studenter och gärna också ett tillskott av lärare, som förberett sin verksamhet med akademiska studier, men i stort sett måste enligt min uppfattning de studenter, som reflektera på lärarbanan, tills vidare disponeras för undervisningens hög- och mellanstadier.
Under sådana omständigheter torde man en avsevärd tid framat fa at- nöjas med en förbättring av småskoleseminariernas arbetsgrund i blyg sammare skala. En första etapp synes böra bli en höjning av inträdesford- ringarna ungefär till realexamensnivån — redan nu ha flertalet av de i småskoleseminarierna intagna avlagt realexamen eller förvärvat normal- skolekompetens. Därpå bör en på realexamen byggande ettårig kurs anord nas vid småskoleseminarierna och den egentliga yrkesutbildningen därtill anslutas. Det är mycket möjligt, att utvecklingen även därefter kommer att fortsätta i den inslagna riktningen, men det kan knappast vara rådligt att redan nu söka binda den vid ett fixerat organisatoriskt mål, därtill synes den mig vara alltför beroende av erfarenheter, som komma att göras under övergångstiden, icke minst vid de första lärarhögskolorna.
Med hänsyn till övergångsvis rådande förhållanden torde tills vidare sär skilda anordningar i viss utsträckning bliva erforderliga för sökande till småskoleseminarierna, vilka icke ha tillgång till undervisning i realskola av nuvarande typ eller i enhetsskola; bland annat torde vid sidan av de blivan de ettåriga förberedande kurserna tvååriga sådana kunna befinnas önsk värda vid ett eller annat småskoleseminarium.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
5. Den egentliga yrkesutbildningen.
En reform av den praktiska lärarutbildningen är en naturlig — man kun
de nästan säga självfallen — konsekvens av vårt skolsystems utveckling
till en enhetsskola. Enhetsskolan skall bli den gemensamma arbetsplatsen
för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen mellan de nu så starkt åtskilda
lärargrupperna kommer därigenom att brytas och ersättas med en konti
nuerlig samverkan. Det är önskvärt, att aspirantema icke blott få en ge
digen utbildning för de klasser, där de skola undervisa, utan även redan
under utbildningstiden få en konkret uppfattning av enhetsskolan i dess
helhet och av det gemensamma i all lärargärning.
Utbildningen bör i princip organiseras så, att den icke försvårar utan
tvärtom pa allt sätt underlättar lärarnas vidare utbildning för tjänstgöring
på annat stadium.
Det nuvarande systemet för den praktiska utbildningen — seminarium
för klasslärarna och provår för ämneslärarna — har utbildat två skilda lä
rarkategorier, som just genom sin artskilda utbildning kommit att stå främ
mande för varandra, framhåller skolkommissionen.
»De olika lärarkategorierna utbildas vid helt olika institutioner, de får
under sin utbildning för liten kännedom om andra skolformer än den, för
vilken de utbildas, och de tjänstgör sedan sällan inom andra skolformer än
den, som deras utbildning inriktats på. Vidareutbildning för tjänstgöring på
annat skolstadium möter med den nuvarande organisationen icke obetyd
liga svårigheter. Allt detta gör, att lärarna i allmänhet har ringa kunskap
om andra lärarkategoriers utbildning, villkor och arbetsförhållanden och
föga förståelse för deras problem. Denna inbördes obekantskap, ytterligare
accentuerad därigenom, att de olika lärarkategorierna har sina egna slutna
föreningar, har ofta föranlett missförstånd och splittring mellan lärare till
hörande olika skolformer.» (S. 362.)
Den nya lärarutbildning, som nu skall skapas, bör så långt möjligt förena
de uppenbart goda sidorna hos de hittills prövade utbildningssystemen och
sammansmälta dem med det nya, som man behöver foga till, fortsätter
kommissionen.
Utformningen av den nya organisationen måste vidare oundvikligen i
hög grad präglas av att det förestår en massutbildning av ämneslärare, som
hittills icke haft något motstycke i vårt land. Den nuvarande provårsinsti-
tutionens kapacitet, omkring 150 lärare per år, är redan otillräcklig. Enligt
skolkommissionens beräkningar skulle även utan någon skolreform årsbe
hovet under det närmare årtiondet överstiga 370 nya ämneslärare; skall
därtill nioårig skolplikt genomföras, stiger behovet ytterligare. Det kan
ifrågasättas, huruvida en motsvarande ökning av antalet provårskurser är
genomförbar utan en skadlig kvalitetssänkning. »Den utspridning av lärar
63
utbildningen på ett antal nyinrättade pro vårsläroverk, som bleve nödvän
dig, skulle otvivelaktigt medföra ett betydande slöseri med arbetskraft. Vi
ha intet överflöd av lärare, kvalificerade för att utbilda andra lärare.»
Enligt kommissionens mening bör under sådana omständigheter lösningen
sökas i en centralisering av utbildningen till ett begränsat antal lärar
högskolor. Den blir dock möjlig, endast om en del av undervisnings-
praktiken kan utspridas över hela landet. Kommissionen föreslår, att ett
aspirantår skall ingå i lärarutbildningen. Under detta år skall lärar-
aspiranten praktisera vid någon lämplig skola.
a. Lärarhögskolornas storlek och förläggning.
En stark centralisering av lärarutbildningen är icke ovanlig i utlandet,
påpekar skolkommissionen.
»I Amerika förekommer ofta mycket stora Teachers’ Colleges, där man
har en stor och starkt specialiserad stab av undervisare samt praktiserar en
långt driven uppdelning av aspirantema. I Skottland, där förhållandena
är mer lika våra, är lärarutbildningen förlagd till fyra stora institutioner.
Fackskolan i Edinburgh, Moray House, har omkring 1 100 studerande och
motsvarande institution i Glasgow ännu flera.» (S. 405.)
Efter att ha tagit del av erfarenheterna från sådana utbildningscentraler
kommer kommissionen till den uppfattningen, att en institution för lärar
utbildning icke gärna bör ha över 600 och icke under 200 å 250 studerande.
Mot en alltför långt gående centralisering tala såväl ideella som praktiska
skäl. Det finnes ingen anledning att slå sönder den tradition, som vuxit
fram på de nuvarande seminarieorterna. Det kan också bli svårt att få till
stånd lokaler för mycket stora lärarhögskolor och framför allt att under nu
rådande förhållanden bereda husrum för de väldiga skarorna av studerande.
Oöverstigliga svårigheter skulle slutligen uppstå för den samverkan mellan
lärarhögskolan och skolväsendet, som enligt kommissionens uppfattning är
nödvändig.
Skälen för centralisering äro otvivelaktigt starkast, när det gäller lärarna
på skolans högre stadier.
»De allra flesta blivande realskollärare och alla gymnasielärare erhåller
akademisk utbildning i universitetsstäderna. Det är förmånligt, att den
pedagogiska utbildningen anknyter direkt till de akademiska studierna. För
den här ifrågavarande pedagogiska utbildningen krävs en synnerligen mång
sidig stab av högt kvalificerade lärarkrafter, av vilka åtskilliga kan anstäl
las vid lärarhögskolan endast för viss begränsad tjänstgöring. Man kan
nämligen icke komma ifrån, att det för utbildning av högstadiets iimnes-
1 ära re behövs specialister på ett större antal ämnesområden, än vad man
behöver för utbildning av klasslärare. Det är otvivelaktigt lättare att re
krytera dessa lärarkrafter, om utbildningen förläggs till universitetsstäder
na. En sådan förläggning möjliggör också det önskvärda intima samarbetet
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
64
mellan universitet och lärarhögskola, alldeles särskilt viktigt, när det gäller
utbildningen av högstadiets lärare i de särskilda ämnenas metodik.
Ekonomiska synpunkter torde också tala för en centralisering av utbild
ningen för högstadiets lärare. Det måste observeras, att det här rör sig om
en i jämförelse med antalet klasslärare relativt liten numerär. Kommissio
nen beräknar, såsom förut angivits, det årliga examinationsbehovet under
1950-talets första hälft till 300 å 400. Att sprida ut dessa läraraspiranter
över ett stort antal institutioner skulle medföra en mångfald dubbleringar av
både lokaler, bibliotek, institutioner, undervisningsmateriel, lärarkrafter och
personal för organisationen.» (S. 407.)
I de fyra universitetsstäderna böra enligt kommissionens mening full
ständiga lärarhögskolor organiseras, avsedda för utbildning av
alla slag av lärare. Vissa ideella och principiella skäl kunna motivera, att
fullständiga lärarhögskolor även förläggas till någon stad i Norrland och
till ytterligare någon stad i södra eller mellersta Sverige. Vissa andra, hu
vudsakligen ekonomiska och organisatoriska skäl tala emellertid närmast
mot en sådan anordning, och kommissionen lämnar för sin del frågan öppen.
Övriga lärarhögskolor måste anordnas huvudsakligen för utbildning av
klasslärare samt i förekommande fall för pedagogisk utbildning av vissa
speciallärare. Samtliga lärarhögskolor skulle därjämte anordna kurser för
vidareutbildning. Alla skulle de stå öppna för både män och kvinnor.
Då vissa delar av lärokursen skola vara gemensamma för alla lärarkate
gorier, har kommissionen övervägt, huruvida icke aspiranterna för de högre
skolstadierna kunde fördelas på samtliga lärarhögskolor för att där inhäm
ta de gemensamma kurspartiema och först sedan centraliseras till de lärar
högskolor, som äro inriktade på utbildning för realskola och gymnasium.
Alla högskolor skulle sålunda åtminstone under en del av läsåret utbilda
lärare för skolans alla stadier. Det har emellertid visat sig, att kursmomen
ten i fråga icke kunna läggas i ett sammanhang utan måste komma vid
olika tidpunkter under utbildningens gång. Även vissa skäl av allmän na
tur göra det önskvärt, att varje aspirant får hela sin praktiska lärarutbild
ning vid samma lärarhögskola.
Övergången till systemet med lärarhögskolor bör ske successivt under
loppet av något årtionde. Fullständiga lärarhögskolor skulle enligt kommis
sionens mening träda i verksamhet höstterminen 1950 i Stockholm och Gö
teborg, där under alla förhållanden nybyggnad för seminarier måste äga
rum. Programmet för dessa högskolor bör redan från början upptaga jäm
väl vidareutbildning av folkskollärare för tjänstgöring nå realskolestadiet.
Så snart antalet lärarkandidater med akademisk utbildning tillräckligt
ökats, böra fullständiga lärarhögskolor upprättas även i Uppsala och Lund
samt eventuellt på ytterligare några orter.
Parallellt med dessa lärarhögskolor böra tills vidare seminarierna och
provårsläroverken fortsätta sin verksamhet, där de ej uppgå i de nämnda
lärarhögskolorna. Pro vårsläroverkens uppgift blir under denna tid att av-
Kungi. Maj:ts 'proposition nr 219.
65
verka den ko av redan tjänstgörande unga lärare, som icke kunnat beredas
plats vid provårskurserna.
Så snart examinationsbehovet minskar i avsevärd grad, alltså vid slutet
av 1950-talet, bör den slutliga omorganisationen genomföras, vilket bland
annat innebär, att ett antal seminarier ombildas till lärarhögskolor och där
efter mottaga elever såväl för småskollärar- som för mellanskollärarutbild-
ning. Skulle det visa sig, att redan tidigare enstaka seminarier kunna mot
taga båda slagen av läraraspiranter, bör detta enligt kommissionens mening
ske.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
b. Lärarhögskolornas organisation.
Varje lärarhögskola bör stå under ledning av en högt kvalificerad person
med vid överblick över arbetsfältet och sådana personliga egenskaper i öv
rigt, att han kan sätta sin prägel på institutionen. Cheferna för lärarhög
skolorna i universitetsstäderna böra ha professors tjänsteställning.
Lärarhögskolorna böra stå i fortlöpande samverkan med de psykologiska
universitetsinstitutionerna. Deras utbildningsverksamhet är helt beroende
av att forskningen vid de vetenskapliga primärinstituten erhåller den ma
teriella och personella utrustning, som är nödvändig för en intensifierad
allmän utveckling på området och speciellt för rekryteringen av lärarhög
skolornas kollegier. För universitetens och högskolornas pedagogiska insti
tutioner kommer det å andra sidan att vara av värde att hålla kontakt
med lärarhögskolorna för att bland dessas lärjungar söka ut dem, som äga
håg och fallenhet för vetenskapliga studier i psykologi och pedagogik, och
intressera dem för vidgade studieuppgifter. I en eller annan form böra lärar
högskolorna i universitetsstäderna direkt anknytas till universiteten, men
även övriga lärarhögskolor böra gruppvis anslutas till något universitet eller
någon högskola.
Stommen i lärarhögskolornas första läraruppsättning kommer att hämtas
från den nuvarande uppsättningen av seminarielärare och provårshand-
ledare, förmodar kommissionen. Övervägas bör, huruvida icke vissa lärarbe-
fattningar böra göras rörliga och innehavas endast under viss tid, exempel
vis fem år. Därjämte bör till lärarhögskolan knytas lärare, som samtidigt
fortsätta meddela undervisning inom den skolform, där de äro anställda,
bland annat akademiska lärare.
»Detta är av särskilt stor vikt, när det gäller undervisningen i psykologi
och allmän pedagogik, men även när det gäller specialkurser av olika slag,
torde det med det begränsade antal specialister, som står till förfogande i
vårt land, bli nödvändigt för lärarhögskolorna att repliera på universiteten.
Även om lärarhögskolorna mot kommissionens bestämda mening icke skulle
komma att anknytas till universiteten, torde man böra räkna med att samt
liga lärarhögskolor i icke obetydlig utsträckning behöver medverkan i un
dervisningen från universiteten.» (S. 410.)
5 —
Diliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 219.
66
Om i överensstämmelse med kommissionens förslag universitetslektorat
upprättas i skolämnena, kan det slutligen tänkas, att en viss del av univer
sitetslektorernas undervisning lämpligen bör förläggas till lärarhögskolan,
där den egentliga pedagogiska genomarbetningen av ämneskurserna skall
försiggå.
För lärartjänsterna vid lärarhögskolorna böra mycket höga krav på peda
gogisk skicklighet upprätthållas, men därjämte bör vetenskaplig skicklighet
tillmätas ett betydande meritvärde.
»Kommissionen anser det vara av stor vikt, att lönesättningen för den
personal, som i olika befattningar knyts till lärarhögskola som lärare, blir
sådan, att lärarhögskolan kan dra till sig de bästa krafterna. Av icke mind
re vikt är, att arbetsbördan för lärarhögskolans lärare ej blir för stor, och
att dessa lärare ej blir för överhopade med rutingöromål. — Genom sti
pendier bör lärarhögskolornas lärare beredas tillfälle att samlas till peda
gogiska konferenser och att genom studieresor taga del av erfarenheter rö
rande lärarutbildningen i in- och utlandet.» (S. 410.)
Den teoretiska undervisningen i ämnen som pedagogik och psykologi bör
i sin helhet vara inriktad på att göra de studerande mera skickade att fylla
sina blivande plikter som lärare.
»En utomordentligt viktig förutsättning för en dylik inriktning av ut
bildningen synes vara, att lärarhögskolans lärare själva är goda undervi
sare, och att de vid sidan av sin lärarverksamhet vid lärarhögskolan allt
jämt uppehåller sin lärarduglighet och sin kontakt med barn och ungdom
genom att själva undervisa på det ena eller andra av skolans stadier. En
av de obestridliga förtjänsterna i den nuvarande provårsutbildningen är,
att den praktisk-pedagogiska utbildningen ligger i händerna på lärare, som
står i daglig kontakt med yrkets svårigheter, och samma omdöme torde
gälla om de nuvarande seminariernas lärare. Närmast till hands ligger, att
lärarhögskolans heltidsanställda lärare även undervisar i den till lärarhög
skolan knutna övningsskolan.» (S. 412.)
Lärarhögskolans egen övningsskola bör vid de fullständiga högskolorna
omfatta jämväl realskola och gymnasium. Åtminstone till några av hög
skolorna bör därjämte knytas en experimentskola, varest lärarkandidaterna
kunna studera olika pedagogiska metoder i deras konsekventa utformning
och nya metoder kunna utprövas under ledning av speciellt intresserade
lärare.
Undervisningen vid lärarhögskolan förutsätter, att lärare och elever ha
tillgång till ett rikhaltigt pedagogiskt bibliotek. Inom kommissionen pågår
en inventering av den moderna pedagogiska litteraturen, och härvid har
speciell uppmärksamhet ägnats åt lämplig litteratur för lärarhögskolornas
referensbibliotek. Kommissionen betecknar det som mest rationellt att för
anstalta om ett centralt engångsinköp av den utländska litteratur, som är
erforderlig för upprustning av de pedagogiska biblioteken.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
67
Särskilt under övergångstiden torde det vara lämpligt att anordna pe dagogiska konferenser för lärare inom olika ämnesgrupper för överläggning om undervisningsfrågor.
»Härvid torde samarbete böra etableras med de s. k. ämnesföreningarna, vilka synes vara särskilt skickade att organisera dylika konferenser. Dessa föreningar av lärare i ett visst ämne eller en viss grupp av ämnen vid uni versitet, högskolor och allmänna skolväsendet, representerar inom sina om råden den bästa sakkunskapen, och de har under den förhållandevis korta tid de existerat utvecklat en för hela vårt undervisningsväsen mycket vär defull pedagogisk aktivitet i avsikt att oavbrutet förbättra undervisnings metoderna och revidera undervisningens innehåll. Den vetenskapliga och pedagogiska sakkunskap, som dessa ämnesföreningar representerar, bör komma lärarutbildningen till godo. Samarbete bör även etableras med sko lornas lärarorganisationer, vilka också bedriver pedagogisk verksamhet.» (S. 410—411.)
Slutligen bör lärarhögskolan samverka med ett stort antal statliga, kom munala och privata undervisningsanstalter på högskoleorten eller i dess omgivning samt med de organisationer, som bedriva folkbildningsarbete på högskoleorten.
»På vissa orter kommer alla skolor i en tämligen vid rayon att behöva utnyttjas, och för samtliga lärarhögskolor kommer att förefinnas behov att sända vissa grupper av studerande till skolor av annan typ än A-skolor. Genom denna anordning vinnes också den fördelen, att de för lärarutbild ningen lämpligaste lärarna kan utnyttjas för aspirantutbildningen, oberoen de av sin placering. För anordnande av undervisningsserierna på realskole- och gy in n as i e s t ad i e t vid universitetsstädernas lärarhögskolor torde i första rummet de nuvarande provårsläroverken i universitetsstäderna böra ut nyttjas.» (S. 413.)
Kungl. Maj:ts •proposition nr 819.
c. Utbildningen vid lärarhögskolorna.
Gemensamma drag i lärargruppernas utbildning.
Till det gemensamma, som alla lärare böra känna till, hör framför allt vissa delar av psykologien och den allmänna pedagogiken. Även en del specialundervisning kan vara gemensam, t. ex. kurser i tal- och röstvård, muntlig framställningskonst, användande av tekniska hjälpmedel, skol- hygien och nykterhetsundervisning.
Så långt möjligt bör också arbetssättet för alla lärarhögskolans lärjungar präglas av den frihet och självständighet, som bör utmärka högskolestu dier. Skolkommissionen ger en antydan om studiernas karaktär och anda med följande ord:
»Undervisningen vid lärarhögskolan bör helt vara lagd på fria studier och förutsättes anordnad i form av föreläsningar, seminarieövningar och labora tionsövningar. Den schemabundna undervisningstiden bör begränsas så mycket som möjligt och antalet föreläsningar inskränkas till det nödvän
68
diga och, där så är möjligt, ersättas med seminarieövningar. Det synes icke
föreligga någon anledning att sammanföra de studerande i klassavdelningar.
De studerande följer det för varje särskild utbildningsväg gällande pro
grammet, och detta innefattar moment, som dels är gemensamma för alla
eller för större grupper av studerande, dels mera speciella. I tentamens-
bok införes undan för undan vitsord om att den studerande fullgjort före
skrivna prestationer.» (S. 412.)
Ett gemensamt drag i utbildningen är slutligen aspirantåret med dess
lärarpraktik. Huvuddragen av lärarpraktikens yttre organisation för äm
nes- och klasslärare framgår av den redogörelse kommissionen lämnar för
aspirantåret:
»Ett antal tjänster som aspirantlärare inrättas, motsvarande antalet
studerande vid lärarhögskolorna, som står i tur att sändas ut till sådan
tjänstgöring.-----------Tjänstefördelningen för aspirantliirama uppgöres av
vederbörande skolchef terminen före tjänstgöringens början och översändes
till lärarhögskolan, som med ledning därav fördelar aspiranterna. Vid
tjänstefördelningen bör tillses, att en och samma klassavdelning icke under
visas av aspirantlärare mer än under två terminer i följd. Vidare bör vid
tjänstefördelningen för aspiranttjänster, avsedda för gymnasie- och real-
skollärare, tillses, att flertalet sådana tjänster omfattar tjänstgöring såväl
på gymnasiet som inom realskolan. Emellertid kan det tänkas visa sig lämp
ligt, att ett mindre antal aspiranttjänster omfattar uteslutande tjänstgö
ring vid realskola eller flickskola. Enligt kommissionens mening bör man
beträffande lärarna för småskolan och mellanskolan räkna med en sådan
anordning, att två aspiranter gemensamt bestrider en och samma aspirant-
tjänst. Kommissionen förutsätter därvid, att de fördela undervisningen
sinsemellan efter en av lärarhögskolan uppgjord plan och under hela tjänst
göringen intimt samarbetar och gemensamt planlägger undervisningen. Över
huvud taget torde aspiranttjänstgöringen för den enskilda läraren böra
noggrant förberedas vid lärarhögskolan och samordnas med utbildningen.
Kommissionen förutsätter vidare, att aspiranterna under hela sin tjänst
göring erhåller handledning och viss övervakning av rektor eller överlärare
samt huvudlärare eller särskilt utsedda handledare. För dylik handledning
bör utgå ett visst arvode. Genom att aspiranttjänstgöringen organiskt in
fogas i lärarutbildningen, får den ett betydande värde för utbildningens
effektivitet och resultat. Klasslärarna, som under aspirantåret blott har
halvtidstjänst, bör få icke obetydlig tid fri för såväl teoretiska studier som
förkovran i ämnena teckning, musik och slöjd.» (S. 414—115.)
Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna.
För de blivande klasslärarna skall den egentliga yrkesutbildningen
vara treårig. Första och tredje året förläggas till lärarhögskolan, andra
året är aspirantåret, då läraraspiranterna fullgöra lärartjänst vid någon
skola.
De för inträde i lärarhögskolorna föreskrivna ämneskunskaperna styrkas
i regel genom betyg från genomgångna skolor. För sökande, som icke kunna
förete sådana betyg ävensom för sökande, vilkas betyg är äldre än fyra år,
Kungl. Mcij:ts proposition nr 219.
69
anordnas inträdesprövning. För intagning bör enligt kommissionens mening
fordras, att sökanden uppnått en levnadsålder av 19 år (under övergångs
tiden 18 år) och godkänts vid läkarundersökning. Erfarenhet av praktiskt
arbete bör räknas sökande till godo som merit.
Intagningen i lärarhögskolan bör föregås av en lämplighetsprövning. Ett
sådant prov bör kunna ge aspiranten en tankeställare inför studierna och en
första inblick i yrket och dess krav, och det bör kunna utestänga vissa up
penbart olämpliga sökande. Prövningen bör omfatta följande tre moment:
1. Svensk uppsats. Detta prov avser att i någon mån ge en bild av
den inträdessökandes personlighet. Uppsatsämnena, som böra ges i så stort
antal, att olika intresseriktningar bland de inträdessökande bli represente
rade, skola i största möjliga utsträckning vara av självbiografisk, allmän-
kulturell eller allmänpedagogisk karaktär.
2. Muntlig framställning. Varje inträdessökande skall be
handla tre ämnen av olika slag, ett berättande (t. ex. ur historien), ett lo
giskt förklarande (t. ex. ur matematiken) och ett beskrivande (t. ex. ur
biologien) samt läsa upp en dikt eller ett prosastycke efter fritt val. Proven
böra anordnas så, att de ge lärarna möjlighet att bedöma sökandens allmän
na mognad och lämplighet för arbetet vid lärarhögskolan ävensom visa,
att sökanden i tal, uppträdande o. s. v. icke är behäftad med fel eller egen
heter, som göra honom olämplig som lärare.
3. Fri sysselsättning med en grupp barn. Detta mo
ment avser att utröna sökandens förmåga att handskas med och komma i
kontakt med barn samt att stimulera dem till självverksamhet och kan ut
formas på olika sätt efter sökandens eget val: han kan leda barnen i någon
lek eller något slag av arbete eller hålla en lektion. I anslutning härtill
anordnas ett samtal med sökanden.
Utöver dessa tre moment böra kollegierna ha möjlighet att anordna
lämplighetsprov av annan art, exempelvis någon form av psykotekniska
prov, situationsprov eller prövning av intresseinriktning. Över huvud böra
erfarenheterna från de lämplighetsprov, som redan försiggå vid vissa semi
narier, tillgodogöras för utformningen av lärarhögskolornas lämplighets
prövningar.
Kommissionen framlägger vidare ett förslag till allmän studieplan för
klasslärarnas yrkesutbildning. Förslaget är att anse som preliminärt. För
detaljerna kan kommissionen icke binda sig på utredningens nuvarande
ståndpunkt.
Utbildningen under första och tredje året.
1. Undervisnings övning ar och auskultationer.
Observation och auskultation inom olika skolformer och på skilda stadier
med koncentration på förskolan och stadiet 1—4 för blivande småskollärare
och stadiet 3—6 för blivande mellanskollärare. Enstaka lektioner vid grupp
övningar samt serier av lektioner i skilda ämnen. Samlad undervisning be
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
70
handlande något intresseområde (unit). Heldagsundervisning i en klass un
der några dagar. Övning i planläggning och ledning av grupparbete och
individuellt arbete samt i klassundervisningens teknik.
Kontakt med den frivilliga folkbildningsverksamheten.
2. Psykologi och pedagogik.
a. ZJppjostrans mål och principer. Pedagogiken som vetenskap, dess rela
tion till sociologi, psykologi och etik. Skolans målsättning.
b. Psykologi. Psykologiens metoder och aktuella forskningsriktningar.
Känslo- och viljelivet: behov, emotioner, sentiment, karaktär. Det intellek
tuella livets struktur och funktion. Olika begåvningstyper. Begåvnings- och
kunskapsprövningar. Psykologisk anlagsprövning. Utvecklingspsykologi,
särskilt barn- och ungdomspsykologi, socialpsykologi. Arv och miljö. Tvil
lingforskningen. Personlighetstyper. Iakttagelseschemata för observationer
av barn. Studium av psykologisk litteratur, även av skönlitterär art, sär
skilt barnstudier, och litteratur behandlande läraryrket. Psykologiska labo-
rationer, experiment och testningar.
c. Allmän metodik och pedagogik. Inlärningsprocessen. Medövning och
formell bildning. De metodiska axiomen. Skolkursen och barnens mognads-
gång. Skolmognaden. Differentieringsproblemet. Ämnenas samverkan. Ar
betsmetoder av olika slag. Arbetssättet i flerklassiga skolor. Skolan och per
sonlighets daningen. Psykisk hälsovård. Beteenderubbningar och deras be
handling. Disciplinproblemet. Examina, prov och betygssättning.
Diskussion av erfarenheter under aspirantåret. Analys av de olika upp
gifter, läraren har i skolarbetet. Skolan och hemmet. Lärarpersonligheten.
d. Skolväsendets orga?iisation. Vårt lands skolväsen. Studium av skol-
stadgor och skollagstiftning. Genomgång och diskussion av något modernt
betänkande i skolfrågor. Särklasser av olika slag, särskilt hjälpklasser. Jäm
förelse på viktiga punkter med skolväsendet i andra länder.
e. Pedagogikens historia. Skolans historia i samband med den allmänna
kulturutvecklingen. Bildningsidealens utformning under olika historiska be
tingelser. Viktigare uppfostringsteoretiska verk. Nutida pedagogiska re
formsträvanden .
3. Pedagogisk-metodisk genomarbetning av kurserna i de särskilda läro
ämnena.
Kunskapsstoffet i de ämnen, som förekomma på små- och mellanskole-
stadiet, måste genomarbetas och kunskapsgrunden för den kommande lärar
gärningen läggas fast och säker. Åtskilligt nytt måste inläras, men framför
allt måste i samband med fördjupade ämnesstudier intresset riktas mot
konkretisering av stoffet och frågor, hur ämnet skall framställas för att mot
svara intelligens- och intresseutvecklingen hos barn av olika läggning och
ålder. Genom föreläsningar, diskussioner och experiment skola aspirantema
stimuleras till intresse för de metodiska problemen och bringas att inse nöd
vändigheten av fördjupade och fortsatta studier.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
71
Den genomarbetning och fördjupning av gymnasiekursen, som skall ges i lärarhögskolan, får ej förväxlas med vanlig repetition, och något förhör av denna kurs, vare sig muntligt eller skriftligt, skall ej förekomma. Men lärar- aspirantema skola genom att åhöra handledarens föreläsningar och genom att deltaga i seminarieövningar samt genom läsning av anvisad litteratur lära sig se kursen ur nya och för lärarutbildningen betydelsefulla synpunk ter och uppleva ämnets bildnings värde på ett djupare sätt, än som kunnat ske under gymnasietiden.
Som exempel på arbetsuppgifter, som kunna ingå i den speciella ämnesme- todiken, må nämnas: diskussion av de officiella undervisningsplanernas be handling av ämnet på skolstadiet, förslag till alternativa studieplaner, jäm förelse och diskussion av olika läroböckers behandling av ämnet eller vik tigare moment inom detsamma, förslag till lämpliga intresseområden eller undervisningsenheter (units), övning i att framställa ur studiemålets syn punkt relevanta och tekniskt lämpliga prov, behandling av särskilda inlär ningssvårigheter i ämnet, diskussion av individualiseringsproblemet och möjligheter att anordna grupparbete i ämnet, referat av betydelsefulla un dersökningar av ämnesmetodisk art, enkla metodiska inlämingsexperiment.
I omedelbar anslutning till undervisningsövningar, demonstrationslektio- ner och auskultationer diskuteras de metodiska frågor, som blivit aktuella under lektionerna. Önskvärt är, att handledaren i den speciella metodiken själv undervisar i skolan i ämnet.
Utöver den undervisning om »samlad undervisning» och grupparbete, som förekommer i metodiken i varje ämne, bör särskild undervisning om ämnenas samverkan eller »samlad undervisning» och om grupparbete ges under ledning av klasslärare, som själv i sin klass praktiserar sådant arbets sätt.
4. Samhällskunskap. Utvidgning av gymnasiekursen i betydelsefulla avseenden. Översikt av de viktigaste ideologierna. Allmän överblick över det svenska samhällets eko- nomiskt-geografiska struktur och befolkningssituation. Teoretisk och prak tisk ekonomilära. Vissa grundläggande juridiska begrepp. Socialpolitik och socialförvaltning, innefattande även sociallagstiftning beträffande barn och ungdom, skolsociala åtgärder och yrkesvägledning samt nykterhetsunder- visning. Internationellt politiskt och socialt samarbete.
5. Specialkurser i a. tal- och röstvård, b. bibliotekskunskap, c. klassrummets inredning och tekniska hjälpmedel i undervisningen, ma teriel vård, d. skolhygien, e. behandling av läs- och skrivsvårigheter,
Kungl. May.ts 'proposition nr 219.
72
f. behandling av röst- och talrubbningar,
g. behandling av svårfostrade barn,
h. elementär matematisk statistik,
i. begåvningsprövningar,
j. kunskapsprövningar,
k. skolmognadsprov,
l. terminologiskt latin och främmande ords betydelse och härledning,
m. skolbokföring.
6. Fysisk fostran, estetiska och praktiska ämnen.
Vid lärarhögskolan måste betydande tid ägnas åt utbildning för undervis
ning i teckning och målning, musik och sång, gymnastik med lek och idrott,
textilslöjd och hemkunskap, träslöjd samt trädgårdsskötsel. Beträffande
den pedagogisk-metodiska genomarbetningen av kurserna i dessa ämnen
gäller i tillämpliga delar, vad som i mom. 3 sagts om läroämnena.
7. Allmän kulturkontakt och rekreation.
Viss tid anslås varje vecka till litterär, dramatisk, musikalisk eller konst
närlig underhållning, varvid även de studerande i mån av förmåga böra
aktivt medverka, till kulturellt värdefulla föredrag eller till samtal om all
männa frågor. Tillfälle att deltaga i gymnastik och idrott bör även beredas
aspirantema.
Kursen i samhällskunskap är nödvändig, säger kommissionen, emedan
det nya ämnet samhällskunskap på lågstadiet och mellanstadiet inrymmer
en myckenhet kunskapsstoff av växlande art, så beskaffat, att en för bli
vande lärare ägnad utbildning knappast torde kunna ordnas inom ramen
för gymnasiestudier eller akademiska studier.
Aspiranttjänstg öring en bör organiskt infogas i lärogången. Aspiranten
skall utföra sitt arbete efter en plan, som han själv gjort upp och som har
godkänts av lärarhögskolan. Lärarna vid högskolan böra stå i god kontakt
med aspiranten under hans tjänstgöring, och aspiranten skall efter tjänst
göringstidens slut till högskolans rektor inkomma med redogörelse för
arbetet och de därunder gjorda erfarenheterna.
Under sista terminen vid lärarhögskolan bör ett lärarprov anordnas.
Aspiranten får efter några dagars auskultering sköta en klassavdelning
under minst en vecka. Hans lärarskicldighet bedömes på grundval av aspi-
ranttjänstgöringen under andra året, undervisningsövningarna under tredje
året och lärarprovet.
Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.
För de blivande ämneslärarna skall den egentliga yrkesutbild
ningen vara tvåårig. Första och tredje terminen ägnas åt studier vid
lärarhögskolan, andra och fjärde terminen åt aspirantårets lärarpraktik.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
73
Även de blivande ämneslärarna böra vid passande tidpunkt undergå en lämplighetsprövning, som administreras och ledes av lärarhögskolan. Ända målet med prövningen bör vara att fastställa, att sökanden äger rimliga förutsättningar att ägna sig åt lärarbanan, och att visa, att han inte är behäftad med fysiska eller psykiska egenheter, som göra honom uppen bart olämplig som lärare.
Kommissionen finner det naturligast, att aspiranten genomgår lämplig hetsprövningen under första terminen av sina akademiska studier, men i princip bör prövningen kunna försiggå när som helst under studietiden, blott den sker före inskrivningen vid lärarhögskolan. Den bör föregås av auskultation i olika skolformer, och resultatet bör delges sökanden i form av ett råd inför yrkesvalet.
Ämneslärarnas aspirantår skulle, såsom jag nyss nämnde, uppdelas på två terminer, den andra och den fjärde. Kommissionen är medveten om att denna splittring kan medföra olägenheter.
»Det torde bland annat komma att invändas, att ett dylik upprepat lä rarbyte bleve störande för undervisningen. Härvid får man dock komma ihåg, att lärjungarna under ifrågavarande år har kvar sina övriga lärare. Aspiran temas tjänstgöring kommer dessutom att vara väl planerad vid lärarhögskolan och stå under dess och den särskilt utsedde handledarens kontroll. Om man jämför med nuvarande förhållanden, torde systemet med fasta aspiranttjänster snarast innebära en förbättring, eftersom det nu är rätt vanligt att nyutexaminerade lärare utan provår har mycket korta förordnanden och därvid oftast tjänstgör utan lärarerfarenheter och utan stöd eller handledning. En annan allvarlig invändning är, att systemet torde medföra vissa sociala olägenheter, särskilt för de aspiranter, som redan bildat familj. Kommissionen har emellertid funnit, att fördelarna för utbildningens effektivitet av en uppdelning av aspiranttjänstgöringen väger tyngre än de anförda olägenheterna.» (S. 419.)
Lika litet som i fråga om klasslärarutbildningen är kommissionen beredd att presentera en definitiv studieplan, men den vill åtminstone ge en an tydan om de riktlinjer, efter vilka den tänkt sig utbildningen upplagd, och lämnar följande översikt av utbildningens gång:
Första terminen.
1. Undervisning sövning ar och auskultationer. Observationer och auskultation inom olika skolformer och på skilda sta dier med koncentration till realskola och gymnasium. Besök vid speciella skolformer, t. ex. experimentskolor. Undervisningsövningar: enstaka lektio ner och undervisningsserier.
2. Psykologi. Psykologiens metoder och aktuella forskningsriktningar. Känslo- och vil- jelivet. Intelligensens och minnets struktur och funktion. Utvecklingspsyko logi, särskilt barn- och ungdomspsykologi. Beteenderubbningar och deras behandling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
74
3. Allmän metodik och pedagogik.
Pedagogiken som vetenskap, dess relation till sociologi, psykologi och etik.
Uppfostrans mål och principer. Skolans målsättning. Inlärningsprocessen.
Medövning och formell bildning. De metodiska axiomen. Skolkursernas an
passning efter lärjungarnas mognad. Övningar i planläggning av klassunder
visning, individuell undervisning och grupparbete. Ämnenas samverkan.
Arbetsskolemetoder. Arbetshämningar. Examina, prov och betygssättning.
4. De enskilda ämnenas metodik.
Pedagogisk-metodisk genomarbetning av skolans kurser i de särskilda
ämnena. Övning i att lägga upp studieplaner och undervisningsenheter
(units) för olika åldersstadier. Konkretisering av lärostoffet och dettas be
handling pa skilda stadier. Studium av den pedagogiska litteraturen inom
det egna ämnesområdet. Anvisning på hjälpmedel för fortsatt kunskapsin-
hämtande.
Man torde böra räkna med att varje studerande ägnar sig åt en grupp av
tre ämnen.
Som exempel på arbetsuppgifter, som kunna ingå i den speciella ämnesme-
todiken för ett ämne, må nämnas: diskussion av de officiella undervisnings-
planemas behandling av ämnet och förslag till alternativa studieplaner,
jämförelse och diskussion av olika läroböckers behandling av ämnet eller
viktigare moment inom detsamma, förslag till lämpliga intresseområden el
ler undervisningsenheter (units), övning i att framställa ur studiemålets syn
punkt relevanta och tekniskt lämpliga prov, behandling av särskilda inlär
ningssvårigheter inom ämnet, tillämpning av den allmänna metodikens lär
domar på ämnet.
5. Kurser i samhällskunskap.
Man torde böra räkna med en allmän kurs, avsedd för alla lärarkandida
ter och väsentligen lagd så, att de studerande få grundliga insikter om
hjälpmedel och vägar till kunskap om samhällets funktioner. I detta sam
manhang behandlas social lagstiftning beträffande barn och ungdom, skol-
sociala åtgärder samt yrkesval och yrkesrådgivning.
Dessutom torde man böra räkna med en speciell kurs, avsedd för dem,
som önska behörighet att undervisa i samhällskunskap i realskolan. Denna
kurs kan eventuellt tänkas förlagd till ett socialpolitiskt institut, om sådant
finnes på platsen.
6. Specialkurser, behandlande bland annat klassföreståndarskap och lärar-
rutin, användande av tekniska hjälpmedel i undervisningen samt skol-
hygien.
Härtill kommer varje vecka viss tid anslagen till kulturkontakt, idrott
och rekreation.
Kungl. May.ts proposition nr 219.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
75
Andra terminen. Aspiranttjänstgöring.
Om aspiranttjänstgöringen gäller i tillämpliga delar detsamma som om aspiranttjänstgöringen för klasslärare. Under denna termin torde aspiran- terna även böra beredas tillfälle till auskultation.
Tredje terminen.
1. Auskultation och undervisning sserier. Undervisningsserierna avses förlagda dels till övningsskolan, dels till sam verkande läroanstalter, varvid i första hand de nuvarande provårslärover- ken böra komma i fråga. Kännedom om och kontakt med det frivilliga folkbildningsarbetet.
2. Psykologi. Fortsatt studium av barn- och ungdomspsykologi med särskild hänsyn till pubertetsutvecklingen och den tidigare delen av ungdomsperioden. Skillna der i psykologiskt hänseende mellan könen. Pubertetsförloppets individuella avvikelser psykologiskt och fysiologiskt. Intressemognaden under puberte ten. Differentieringsproblemet med särskild hänsyn till pubertetsutveck lingen. Psykologisk-pedagogiska rådgivningsmetoder och studievägledning. Begåvnings- och kunskapsprövningar med särskild hänsyn till de högre studierna. Svårfostrade barn. Disciplinproblemet. Läraryrkets psykologi. Studium av psykologisk litteratur även av skönlitterär art, särskilt barn studier, samt litteratur behandlande läraryrket.
3. Pedagogik och metodik. Uppfostrans och skolans historia i samband med den allmänna kultur utvecklingen. Bildningsidealens växling. Pedagogiska reformsträvanden. Vårt lands skolväsen. Studium av skolstadgor och skollagstiftning. Jäm förelse med skolväsendet i andra länder. Diskussion av något modernt be tänkande i skolfrågor. Diskussion av erfarenheter, vunna under aspiranttjänstgöringen, samt av aktuella pedagogiska frågor. I samband härmed handledning i de enskilda ämnenas metodik. Under denna termin sker för varje studerande indivi duellt den slutliga planläggningen av det skriftliga examensarbetet.
4. Specialkurser, behandlande bland annat tal- och röstvård, svenska språket, muntlig framställningskonst, elementär matematisk statistik, be gåvnings- och kunskapsprövningar, bibliotekskunskap, materielvård, insti tutionsvård, exkursionsteknik, nykterhetsundervisning, idrott och frilufts verksamhet, simning och livräddning. Härtill kommer varje vecka viss tid anslagen till kulturkontakt, idrott och rekreation.
76
Kungl. Maj:ts 'proposition nr %19.
Fjärde terminen.
Aspiranttjänstgöring liksom under andra terminen.
Under denna termin utarbetar aspiranten sitt examensarbete, en skriftlig
framställning av begränsat omfång. Ämnet för denna avhandling fastställes
i samråd med lärarhögskolans lärare, helst redan under loppet av första
terminen vid lärarhögskolan, och det förutsättes, att den studerande lämnas
största möjliga frihet att utvälja en fråga av psykologisk, pedagogisk eller
undervisningsteknisk art, som står i direkt sammanhang med hans egen lä
rargärning eller i övrigt speciellt intresserar honom.
Under denna termin avlägger aspiranten lärarprov.
Utbildningen tänkes i sin helhet så lagd, att nyinskrivning vid lärarhög
skolan kan ske varje termin.
Mellanskollärare, som eftersträva adjunktskompetens, skulle enligt kom
missionens förslag bland annat genomgå en termins kompletterande fackut
bildning vid lärarhögskolan. Denna tid bör företrädesvis anslås åt pedago
gisk genomarbetning av realskolans lärokurser i ifrågakommande ämnen
samt övningsundervisning i realskolan.
Speciallärarnas utbildning.
I fråga om de olika speciallärargruppernas utbildning framställer skol-
kommissionen inga förslag. Kommissionen erinrar om att vissa utredningar
paga pa området. Salunda arbetar en i december 1945 tillsatt sakkunnig
utredning med omorganisation av utbildningen av gymnastiklärare; utred
ningen har bland annat utarbetat utkast till en ettårig gymnastiklärarlinje
för folkskollärare. Samma år påbörjades en enmansutredning rörande lära-
rinneutbildningen pa det husliga området, vilken beräknas bliva avslutad
under årets lopp. En utredning angående slöjdinstitutet på Nääs påbörjades
i fjol; enligt direktiven böra de sakkunniga undersöka möjligheten att ut
vidga institutets verksamhet inom ramen för den offentliga lärarutbildning
en; de böra därför upptaga nära samarbete med de sakkunnigkommittéer
och andra, som syssla med lärarutbildningsfrågor.
Övningsläramas utbildning sammanhänger givetvis intimt med målsätt
ningen för övningsämnena.
»Enligt kommissionens mening bör dessa ämnen, samtidigt med och ge-
nom att de bibringar eleverna vissa praktiska färdigheter, vara ett medel
till lärjungarnas fostran och personlighetsutveckling. Härav följer, att öv-
ningslärarna behöver både en grundlig fackutbildning, som ger dem förmå
ga att rent yrkesmässigt behärska sina ämnen, och en grundlig psykologisk-
pedagogisk utbildning, som sätter dem i stånd att förstå barn och ungdom
i olika åldrar och att genom sin undervisning bidraga till deras fostran och
utveckling. Från lärarorganisationernas sida betonas starkt behovet av en
fördjupad psykologisk-pedagogisk utbildning.
77
En fråga, som i detta sammanhang måste tas upp till behandling, är den, om övningslärarnas psykologisk-pedagogiska utbildning helt skall förläggas till respektive fackutbildningsanstalter, eller om den i viss utsträckning kan samordnas med övriga lärarkategoriers utbildning. För det första alterna tivet talar vissa praktiska skäl, medan genom det andra alternativet den skarpa klyftan mellan ämneslärare och övningslärare i någon utsträckning skulle kunna överbryggas.» (S. 376.)
»Eftersom dessa fackutbildningsanstalter med all sannolikhet kommer att förläggas till orter med lärarhögskola, synes ett visst samarbete natur ligt. I fackutbildningen torde böra inordnas allt, som sammanhänger med den speciellt fackliga inriktningen, medan den allmänna psykologisk-peda gogiska utbildningen kan ske vid lärarhögskolan.» (S. 421.)
Kommissionen avser att senare efter samråd med i gång varande utred ningar framlägga förslag i dessa spörsmål. Frågan om utbildningen för kombinerade lärartjänster i läro- och övningsämnen måste tills vidare an stå, intill dess erforderliga förberedande utredningar utförts.
Lika litet kan kommissionen för närvarande binda sig i fråga om för skollärarnas utbildning. Försök att i viss utsträckning samordna des sa lärares utbildning med andra lärargruppers böra anställas vid någon eller några av lärarhögskolorna.
Lärarhögskolorna och lärarnas fortsatta utbildning.
Lärarhögskolornas organisation medger, att speciella kurser anordnas där, utformade med hänsyn till växlande praktiska behov. Dit kunna således förläggas kurser icke blott för lärare, vilka vilja förstärka sin kompetens på det område, där de verka, utan även för lärare, vilka vilja skaffa sig kompetens för annat stadium. Mellanskollärare, som ha tagit akademiskt betyg i ett ämne, böra kunna få en viss tids metodikutbildning och någon övningsundervisning på realskolestadiet för att på så sätt göra sig beredda att övertaga undervisning på detta stadium. Kurser och prov kunna i sam ma syfte anordnas även för andra mellanskollärare och likaså kurser för småskollärare, vilka önska vinna kompetens för undervisning på mellan stadiet. Slutligen erinrar kommissionen om de efterprövningar av under visningsskicklighet och lärarduglighet, som torde komma att anställas un der lärarhögskolans ledning:
»En sådan efterprövning torde enligt kommissionens mening icke böra ha formen av ett i en för läraren ny miljö anordnat lärarprov utan torde böra anordnas på så sätt, att från lärarhögskolan förordnad lärare beredes tillfälle att under viss tid följa ifrågavarande lärares undervisning på hans ordinarie tjänstgöringsort.» (S. 422.)
Kommissionen är dock icke beredd att framlägga detaljerade förslag vare sig i fråga om kurserna eller efterprövningsinstitutet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
78
d. Yttranden rörande lärarhögskolorna och lärarnas
egentliga yrkesutbildning.
Lärarhögskolornas organisation.
Man torde nog kunna säga, att skolkommissionens förslag om den prak
tiska lärarutbildningen fått ett övervägande gynnsamt mottagande, åtmin
stone vad huvudlinjerna beträffar. Den förstärkning av den allmänpedago
giska utbildningen, som förslaget innebär, anses oftast påkallad, vilket
naturligtvis icke utesluter, att ett och annat yttrande kraftigt markerar en
rakt motsatt uppfattning om pedagogikens värde. De remissinstanser, som
finna utbildningstiden för lång, ifrågasätta vanligen icke en inknappning
av studierna vid lärarhögskolan utan i första rummet en förkortning av
aspiranttjänstgöringens längd.
Bland dem, som ge tillkänna sin anslutning till förslaget om lärarhögsko
lor, befinner sig exempelvis kollegiet vid högre allmänna läroverket i Kal
mar. »Det kräves med rätta», skriver kollegiet, »att läraraspiranten får en
grundlig handledning i metodik och undervisningsteknik, att han lär sig
behärska laborativa och aktivitetspedagogiska metoder, att han erhåller
grundliga insikter i barn- och ungdomspsykologi.» Lärarhögskolornas an
knytning till universiteten är enligt kollegiets mening ägnad att bli en sti
mulans för skolväsendet i dess helhet.
Allmänna adjunktsjöreningen ansluter sig likaledes i princip till för
slaget:
»Särskilt vill föreningen betona behovet av en bättre psykologisk och
metodologisk utbildning. Enligt föreningens mening torde vad som är be
hövligt inte kunna medhinnas på kortare tid än kommissionen förutsätter.
Snarare synes det bli svårt att hinna med det innehållsdigra programmet
på den föreslagna tiden, varför en viss utgallring av sådana moment, som
visserligen är önskvärda men inte oundgängligen nödvändiga, torde behöva
företagas. Vissa fördelar synes vara att vinna genom att utbildningen i viss
utsträckning göres gemensam för olika lärarkategorier, och föreningen kan
därför acceptera förslaget, att universitetsstädernas lärarhögskolor blir
gemensamma för alla slag av lärare. Även förslaget om ett års aspirant-
tjänstgöring tillstyrkes. Föreningen förutsätter då, att en aspirant avlönas
som extra adjunkt i lägsta löneklassen.»
Från folkskolehall kunna liknande uttalanden anföras. Sålunda skriver
Göteborgs allmänna folkskolestyrelse:
»Förslaget att förlägga den egentliga yrkesutbildningen för samtliga
lärare till lärarhögskolor, ställda i intim kontakt med landets universitet
och med högskolorna i Stockholm och Göteborg, finner styrelsen vara av
stort principiellt och praktiskt värde. En sådan yrkesutbildning för samt
liga lärare synes garantera en framtida homogenitet i all fackmässig lärar
utbildning, en kvalitativ höjning därav och en ständig anpassning av läro
stoff och metoder till av vetenskaplig forskning och allmän samhällsutveck
ling betingade krav.»
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
79
Seminariernas elevförbund tillstyrker livligt kommissionens förslag att för alla lärarkategorier skilja på inhämtandet av allmänbildning i kunskaps- och övningsämnen och yrkesutbildning. Förbundet anser även en treårig utbildningstid för klasslärarna ofrånkomlig. »Denna tid för yrkesutbildning måste anses som ett minimum med tanke på de krav i pedagogiskt hän seende, som kommer att ställas på klasslärarna i den framtida enhets- skolan.»
Svenska seminarielärarföreningem har vid allmänt möte i juli 1948 accep terat kommissionens förslag att successivt förändra seminarierna till lärar högskolor. Friare undervisningsformer, såsom seminarieövningar och stu diecirkelarbete, böra även enligt föreningens mening bli undervisningens huvudformer. »Angeläget är, att arbetet så anordnas, att icke blott teore tiskt vetande och praktisk undervisningsskicklighet utan även förmåga av personligt initiativ, arbetsdisciplin och ansvarskänsla utvecklas.»
Domkapitlet i Stockholm kommer åter till resultatet, att ifråga om mel- lanskolläramas utbildning föga vinnes genom den föreslagna omorganisa tionen.
»Kommissionen utgår från det tacknämliga syftet att genomgående höja kvaliteten hos lärarna. Detta tror man sig kunna vinna utan att vidga tidsramen för utbildningen vid lärarhögskolorna. Enligt domkapitlets upp fattning är denna förhoppning verklighetsfrämmande, då grunden genom den nya gymnasieorganisationen icke lär bli bättre än nu och arbetsinten siteten under utbildningen icke utan fara torde kunna ökas. För att meto dikstudiet i lärarhögskolorna icke skall sväva i luften måste lärarkandida terna ha en god grund av aktuella kunskaper i samtliga de ämnen, i vilka utbildning skall meddelas i enhetsskolan. Särskilt svag torde grunden kom ma att te sig i de s. k. övningsämnena.»
Kritiken mot lärarhögskolorna i kommissionens utformning tar kanske sina skarpaste former i det utlåtande, som avgivits av Göteborgs högskolas lärarråd. Det heter i detta yttrande bland annat:
»Principer, som varit ledande för kommissionen vid utformandet av skol undervisningen under tolfte året, ha i mindre grad satt sin prägel på pro grammet för lärarhögskolan. I skolan koncentration till ett fåtal ämnen, fördjupning och självverksamhet, å lärarhögskolan splittring, småsysslande med de mest olika ting, kurser och övervakning. Hur starkt belastat pro grammet är, framgår icke minst därav, att Viss tid varje vecka är anslagen till kulturkontakt, idrott och rekreation’ (s. 420). Tentamensboken kom mer att späckas med anteckningar om genomgångna kurser och väl även med betyg över dessa. Allt skall regleras, kontrolleras, registreras. Och dock rör det sig här om vuxna människor, vana vid fria vetenskapliga studier. Det är all anledning att befara, att förmyndarmentaliteten skall döda den eljest av kommissionen så högt värdesatta lärarpersonligheten. Lärarhög skolans utformning kommer otvivelaktigt att verka avskräckande, särskilt på individer med självständig läggning och stark personlighet. En ökad tillströmning till liirarbanan är en förutsättning för skolreformens genom förande. Kommissionen har sökt göra lärarbanan mera lockande genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
80
att minska kraven på vetenskaplig meritering och genom att öppna alle
handa genvägar till lärarbefattningarna vid realskolor och gymnasier. Sam
tidigt avskräcker den genom sin utformning av lärarhögskolan just de mera
fast präglade och för den högre skolan mest värdefulla personligheterna.
Lärarrådet kan icke tillstyrka det föreliggande förslaget till utformning
av lärarhögskolorna utan anser, att det bör grundligt omarbetas under
hänsynstagande till ovan anförda synpunkter.»
Inrättandet av lärarhögskolor har likväl tillstyrkts av de flesta akade
miska kollegier, som ingått på frågan, så av humanistiska sektionerna i
Uppsala och Lund, matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala,
Stockholms högskolas lärarråd och tf universitetskanslern.
Statskontoret ryggar däremot tillbaka för de med lärarutbildningens om
läggning direkt och indirekt förbundna kostnaderna. Även med nuvarande
resurser borde utbildningen kunna reformeras; en dylik omläggning be
höver icke nödvändigtvis medföra någon utgiftsökning för statsverket.
Skolöverstyrelsen erinrar om de förslag till centralisering av lärarutbild
ningen, som tidigare under årens lopp ha varit före, och om den kritik,
som även från överstyrelsens sida har riktats mot dessa projekt, men finner
slutligen, att den stundande massutbildningen av lärare framtvingar ett
nytt grepp på problemet.
Sina närmaste inhemska motsvarigheter torde kommissionens förslag ha
dels i de fristående utbildningsinstitutioner, som planerades under 1930-
talet och hade sin mest auktoritative förespråkare i dåvarande undervis
ningsrådet Hänninger, dels i det förslag till assistentår, som framlades av
överstyrelsen i dess yttrande den 18 december 1939 över 1936 års lärar-
utbildningssakkunnigas betänkande. »Att centraliserade fristående utbild-
ningsanstalter skulle ha avsevärda fördelar, stod fullt klart såväl för 1936
års lärarutbildningssakkunniga som för överstyrelsen vid avgivandet av
nyssnämnda yttrande. A andra sidan kunde varken de sakkunniga eller
överstyrelsen förbise, att anordningen hade vissa svagheter. Bland annat
framhölls, att föreståndaren för en sådan utbildningsanstalt icke kunde ut
öva en tillfredsställande personlig ledning av och påverkan på lärarkandida
terna, som voro fördelade på många olika skolor. Vidare invändes, att om
lärarkandidaterna vore direkt knutna till en skola och i ett sammanhang
finge följa livet och arbetet där, hade de större möjligheter att vinna en
djupare förtrogenhet med skollivet och dess allmänt fostrande verksamhet,
än om de endast skulle tillhöra en organisation av lärarkandidater utan an
knytning till ett bestämt läroverk. Avgörande för 1930-talets ställnings
tagande beträffande de fristående lärarutbildningsanstalterna torde emel
lertid ha varit, dels att de ansågos bli väl kostsamma, dels att de voro för
bundna med mycket stora organisatoriska svårigheter.
När frågan om centraliserade fristående lärarutbildningsanstalter nu på
nytt tages upp, torde fördelar och svagheter i förhållande till ett utbyggt
och på annat sätt reformerat provår få anses vara ungefär desamma som
under 1930-talet. Att överstyrelsen likväl numera, i motsats till vad som
var fallet 1939, är beredd att tillstyrka upprättandet av fristående lärar
utbildningsanstalter, trots de stora organisatoriska svårigheterna, beror
icke minst på att det starkt ökade lärarbehovet framtvingar nya former
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
81
för lärarutbildning. Även om det mycket väl kan tänkas, att en reforme
rad provårsutbildning skulle ge minst lika gott utbildningsresultat som
lärarhögskoleutbildning, synes det dock bli omöjligt att provårsvägen upp
nå en tillräcklig utbildningskapacitet. Det återstår då ingenting annat än
att på ena eller andra sättet söka bemästra de organisationsproblem, som
fristående lärarutbildningsanstalter medföra. Flertalet av de kollegier, som
uttalat sig i denna fråga, äro också positivt inställda till förslaget om lärar
högskolor.» (S. 116.)
Under remissgången ha åtskilliga av de organisationsproblem, som äro
förknippade med en starkt centraliserad lärarutbildning, mer eller mindre
ingående dryftats.
Anknytningen till universiteten har i synnerhet upp
tagits till diskussion i de akademiska utlåtandena. Professor Herman Sieg-
vald hänvisar till redan gjorda erfarenheter i andra länder:
»Under mellankrigstiden upprättades på många ställen i Tyskland fristå
ende lärarhögskolor, men dessa utvecklades i regel rätt snart till seminarier
utan vare sig akademiskt studiesätt eller närmare känning med det psyko
logiska och pedagogiska forskningsarbetet. Helt annan karaktär hade där
emot de lärarhögskolor, som exempelvis i Hamburg och Wien voro knutna
till universiteten och dessas ’uppfostringsvetenskapliga institutioner’. Från
kompetent håll har vitsordats, att de vid dessa uppfostringsvetenskapliga
institutioner utbildade lärarna voro vida bättre orienterade inom uppfost-
ringsvetenskapema, mera vidsynta, uppslagsrika, initiativkraftiga och ny
skapande på det pedagogiska området än de vid seminarier och fristående
lärarhögskolor utbildade.»
Anknytningen blir enligt Siegvalds uppfattning fördelaktig även för uni
versiteten, bland annat emedan den ger ökade tillfällen till vetenskapligt
forskningsarbete i reala pedagogiska situationer med bistånd av välskolade
praktiska pedagoger.
Humanistiska sektionen i Uppsala tänker sig, att lärarhögskolan skulle
kunna infogas i universitetsorganisationen i huvudsak på samma sätt som
universitetets för närvarande största institution, universitetsbiblioteket.
Lärarhögskolan i en universitetsstad bör ledas av en direktor, som med av
seende på kompetenskrav och tillsättningsförfarande jämställes med över
bibliotekarien. Matematisk-naturvetenskapliga sektionen vid samma uni
versitet betonar vikten av att lärarhögskolorna få en lektorsuppsättning
med icke blott utmärkta pedagogiska meriter utan dessutom även goda
vetenskapliga kvalifikationer och fortlöpande kontakt med vetenskaplig
forskning. Om kravet på disputation uppgives för de vanliga läroverkslek-
toraten, bli lektoraten vid lärarhögskolorna den viktigaste förbindelselän
ken mellan skolan och den aktuella forskningen. Närmast torde den nöd
vändiga kompetensen motsvara docentkompetens.
Tf universitetskanslern betecknar det som önskvärt, att de på univer-
6 —
Dihang till riksdagens 'protokoll 1950. 1 saml. Nr 219.
Kungl. May.ts 'proposition nr 819.
82
sitetsorterna belägna lärarhögskolorna anknytas till vederbörande universi
tet eller högskola. De föreslagna universitetslektoraten böra helt överföras
till lärarhögskolorna.
Från utomakademiskt håll höras däremot enstaka kritiska röster. Följan
de invändning härrör från domkapitlet i Stockholm.
»Sannolikt skulle en dylik organisation göra det svårare för lärarhög
skolornas ledning att vinna gehör för sina speciella önskemål. Den kontakt
mellan universitet och lärarhögskola, som ur olika synpunkter kan vara
önskvärd, borde kunna vinnas på ett lämpligare sätt».
En annan framställes av kollegiet vid folkskoleseminwiet för kvinnliga
elever i Stockholm:
»I organisatoriskt avseende skulle denna organisation med all sannolikhet
medföra betydande olägenheter, då skolans expeditioner förmodligen i regel
skulle passera högskolans kansli. Detta skulle medföra tidsutdräkt och slö
seri med arbetskraft. För lärarutbildningsanstaltema synes det viktigare, att
vägen till de beslutande myndigheterna blir så kort och direkt som möj
ligt än att vinna den uppvärdering i anseende, som kommissionens förslag
förmodligen åsyftar. Den kontakt mellan lärarhögskolor och universitet, som
kan ha praktiskt värde för undervisningen, bör kunna vinnas på enklare
och bättre vägar.»
Några remissinstanser mena, att skolkommissionen bort hålla tillbaka
centraliseringstendenserna mer än som skett. Lärarhögskolorna ha gjorts
för stora, anser exempelvis Psykologisk-pedagogiska institutet:
o »Det synes ur ett flertal synpunkter vara olämpligt att sammanföra ett
så stort antal lärarkandidater för gemensam utbildning. Både för de enskilda
lärarkandidaterna och för de handledande lärararna måste en dylik lärar-
fabrikation te sig i hög grad otillfredsställande och som direkt motverkande
sitt syfte. Det torde vara nödvändigt att genom en begränsning av delta-
garnes antal vid de ifrågavarande läroanstalterna åstadkomma en lämpligare
form av utbildning, så att en personlig kontakt mellan rektor, handledare
och lärarkandidater verkligen kommer till stånd.
Särskilt oformliga synas de fyra lärarhögskolor bli, vilka äro avsedda att
förläggas till universitets- och högskolestäderna. Det torde för övrigt
knappast vara möjligt att i t. ex. Uppsala — även inklusive dess närmaste
omgivning — skapa en så stor övningsskola, att plats kan beredas alla
lärarkandidater för i utbildningen ingående undervisningsövningar och
auskultationer.»
Folkskolestyrelsen i Uppsala ger sitt erkännande åt strävandena att stär
ka samhörighetskänslan mellan de olika lärargrupperna men befarar, att
kommissionens riktlinjer icke överallt skola kunna följas i det praktiska
organisationsarbetet.
»Sålunda lär exempelvis en institution som den planerade lärarhögskolan
i Uppsala svårligen kunna organiseras och nöjaktigt ledas av en rektor,
som visserligen icke — lika litet som vid de nuvarande provårsanstalterna
— skall personligen handleda alla lärarkandidater men dock ha ansvar för
Kungl. May.ts 'proposition nr 219.
83
planläggning, betygssättning, aspiranttjänstgöring m. m. Icke heller synes det vara möjligt att i en stad som Uppsala, även inklusive dess närmaste omgivning och med utnyttjande av ett flertal läroanstalter, skapa en så stor övningsskola — särskilt för utbildning av realskole- och gymnasie lärare — att plats skulle kunna beredas ett tillräckligt antal lärarkandidater för deras undervisningsövningar och auskultationer.»
Sjuttonde svenska seminarielärarmötet i Lund 19j8 inskärper likaledes, att lärjungeantalet måste hållas inom rimliga gränser. »Enligt mötets me ning är 225 ä 250 elever maximum, om någon individuell handledning skall bli möjlig och en rektor skall kunna taga ansvaret för ledningen. Däremot torde flera högskolor med vissa gemensamma institutioner och eventuellt gemensamma lärare kunna upprättas i samma stad».
Förbundsstyrelsen för Sveriges folkskollärarförbund tvekar däremot icke att förorda en centraliserad lärarutbildning, så långt möjligt förlagd till fullständiga lärarhögskolor.
»Förbundsstyrelsen motsätter sig bestämt en så stark decentralisering av lärarutbildningen som SK förordar. Sveriges folkskollärarförbund har redan i skrivelse 1945 hävdat betydelsen av att utbildningen även av klass lärare koncentreras till universitets- och högskolestäderna. Genom SK:s principiella förordande av en gemensam utbildning av alla lärare i enhets- skolan vid särskilda lärarhögskolor har förbundets ståndpunkt härvidlag blivit ytterligare motiverad.
Om inte idén om en viss gemensam grundutbildning för alla lärarkate gorier och brytandet av isoleringen mellan lärargrupperna ska bli endast ett talesätt, måste utbildningen av alla lärarkategorier förläggas till s. k. fullständiga lärarhögskolor. Att dessa i första hand måste förläggas till universitets- och högskolestäderna har SK starkt motiverat.
Om lärarhögskolor för enbart utbildning av klasslärare för låg- och mel lanstadiet upprättas, kan med skäl befaras att dessa blir av lägre standard än de fullständiga lärarhögskolorna. De kan i fråga om psykologiska institu tioner inte mäta sig med universitets- och högskolestädernas resurser. Detta gäller också om tillgången till bibliotek och annan materiell utrustning. Inte heller kan dessa små utbildningsanstalter beräknas få tillgång till lika kvalificerade lärarkrafter som i universitets- och högskolstädema står till buds. Sambandet mellan forskning och lärarutbildning blir också svagare i de små decentraliserade högskolorna, vilka kan befaras bli något moder niserade folk- och småskolseminarier men inga verkliga lärarhögskolor.
Lärarhögskolor, avsedda enbart för utbildning av klasslärare, bör därför förekomma endast som provisorium, så länge det ökade lärarbehovet under 1950-talet gör detta nödvändigt. Vid slutet av 1950-talet bör all lärarut bildning förläggas till fullständiga lärarhögskolor vid universitets- och hög skolestäderna, och därjämte till några få fullständiga lärarhögskolor på andra orter, om detta blir nödvändigt. Norrland torde dock under alla förhållan den behöva en fullständig lärarhögskola.------ -—
Gentemot SK:s invändningar mot alltför stora fackhögskolor vill för bundsstyrelsen endast påpeka att det bör vara möjligt al t, inom en mycket stor fullständig lärarhögskola åstadkomma en decentralisering genom att flera rektorer under högskolans chef anställs. I Stockholm finns nu två
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
84
folkskoleseminarier och ett småskoleseminarium samtidigt i verksamhet. En
liknande anordning kan tänkas även vid de framtida lärarhögskolorna.
Inom lärarhögskolans ram kan en uppdelning i mindre enheter ske. För
delarna av att kunna utnyttja gemensamma institutioner och bibliotek och
delvis samma lärarkrafter kvarstår likafullt.»
Sveriges småskollärarinneförbunds yttrande ger uttryck åt en liknande
uppfattning. Lärarhögskolorna behöva den omedelbara kontakten med uni
versiteten, om de icke skola bli nedvärderade.
Samma mening om vad som vore önskvärt har nog även Sveriges folk-
skollärarinneförbund, men de praktiska svårigheterna komma förbundet
att modifiera sina yrkanden.
»Förbundet inser .. . att praktiska skäl talar emot en koncentration av
all lärarutbildning till våra fyra universitets- och högskolestäder och att det
har givna fördelar med en nära anknytning mellan den akademiska och den
pedagogiska utbildningen för ämneslärarna, och vill därför inskränka sig
till att framhålla, dels önskvärdheten av att Norrland får en fullständig
lärarhögskola, dels att de lärarhögskolor, som endast skall utbilda klass
lärare, får en lika hög standard med hänsyn till lärare och utrustning som
de fullständiga lärarhögskolorna och att också de får en god kontakt med
vetenskap och forskning, speciellt på det psykologisk-pedagogiska områ
det.»
De högre skolornas lärare ställa sig mera reserverade till de fullständiga
lärarhögskolorna. Av de 34 kollegier, som tagit position i frågan, intaga
icke mindre än 30 en negativ ståndpunkt till den proponerade gemensamhe
ten i utbildning. Skillnaden i ålder och mognad mellan de olika aspirant-
grupperna bleve besvärande. Betänkligheterna delas av Sveriges förenade
studentkårer:
»En verkligt gemensam undervisning kan det inte bli fråga om annat än
i mycket begränsad utsträckning; det är uppenbart, att gemensamma före
läsningar, seminarieövningar och kurser för personer med så olika ålder,
förkunskaper och framtidsmål som t. ex. en 18-åring, som utexaminerats
från gymnasiets näst sista klass och som avser att bli småskollärare, och
en 30-åring, som är filosofie doktor och som avser att bli gymnasielärare,
svårligen kunna komma till stånd.»
Skolöverstyrelsen erinrar om att kommissionen haft att väga starka skäl
för en centralisering till fullständiga lärarhögskolor mot de likaledes starka
skäl, som tala emot, och att kommissionen har stannat för en kompromiss,
då den föreslagit, att vissa lärarhögskolor — främst i universitets- och hög
skolestäderna — skulle taga emot lärare av alla kategorier, andra högskolor
endast klasslärare. Överstyrelsen förklarar sig i stort sett dela kommissio
nens synpunkter på frågan och tillägger, att erfarenheterna av provårskur
ser utanför universitets- och högskolestäderna ge praktiska argument mot
en sådan förläggning åtminstone för närvarande. Därefter framställer emel
lertid överstyrelsen på en punkt ett avvikande förslag, då den ifrågasätter,
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
85
huruvida man icke av organisatoriska skäl även bör räkna med lärarhög skolor för enbart ämneslärare.
»I Uppsala och Lund måste lärarhögskolorna komma att få en till följd av gymnasieorganisationens ringa omfattning i dessa städer ganska liten kapacitet beträffande ämneslärare, och även i Göteborg torde kapaciteten bli förhållandevis begränsad. Lärarhögskolan i Stockholm måste därför övertaga huvudparten av lärarkandidaterna. Skulle den sammanlagda ka paciteten behöva uppgå till omkring 600, blir det sannolikt nödvändigt, att denna lärarhögskola ensam får svara för mer än 300 lärarkandidater. Den kommer sålunda att bilda en mycket stor skolenhet enbart med hänsyn till ämneslärarna. Redan själva administrationen kommer att kräva en mycket stor kraftinsats, icke endast under de första åren utan även i fortsättningen. Det kan knappast vara rationellt, att den i och för sig komplicerade upp byggnaden av den nya ämneslärarutbildningsanstalten då skall ytterligare kompliceras genom att därmed skall organisatoriskt förenas en klasslärar utbildning med dess speciella problem — fördenskull behöver icke ett visst samarbete t. ex. i fråga om föreläsningar och kurser med en särskild klass- lärarhögskola i Stockholm vara uteslutet. Möjligen skulle kombination av ämneslärarutbildning och klasslärarutbildning kunna göras i Stockholm på ett senare stadium, sedan under gynnsammare betingelser en sådan kom bination blivit prövad på annat håll och befunnits lämplig. Då bör det också ha hunnit visa sig, om en ämneslärarhögskola i Stockholm tål ut vidgningen till s. k. fullständig lärarhögskola utan att bli en alltför oper sonlig och svårbemästrad inrättning.
Beträffande Uppsala och Lund tala däremot starka skäl för upprättande av fullständiga lärarhögskolor. Utan att kompletteras med klasslärarut bildning torde lärarhögskolorna där komma att ställa sig alltför dyrbara i förhållande till utbildningskapaciteten.» (S. 122.)
Skolkommissionens skiss till ett arbetsprogram för lärarhögsko lorna har blivit inledningen till en diskussion, där allmänna synpunkter och detaljkritik blandas. Vikten av att undervisningen differentieras med hän syn till olika lärargruppers behov understrykes i synnerhet av de akade miska kollegierna. Sålunda skriver lärarrådet vid Stockholms högskola:
»Förslagets huvudsyfte att förbättra lärarnas psykologiska och peda gogiska utbildning har lärarrådets fulla gillande, och lärarrådet ansluter sig i princip till tanken att för denna synnerligen viktiga utbildning skapa särskilda institutioner. Lärarrådet vill emellertid framhålla, att de fyra lärarkategoriernas fackutbildning bör differentieras i enlighet med de olika pedagogiska uppgifter som komma att åläggas dem. Som allmän princip bör gälla att de psykologisk-pedagogiska kraven på en lärare ställas högre ju yngre och mindre homogent hans blivande lärjungemateriel är. Ju äldre och ju homogenare lärjungematerialet är desto mer måste undervisnings stoffet självt bli bestämmande för undervisningen. Tillämpat på förelig gande problem betyder denna princip, att småskollärarnas och mellan- skollärarnas psykologisk-pedagogiska utbildning måste ägnas särskilt be aktande, medan för realskollärama och gymnasielärarna själva kunskaps stoffet måste träda i förgrunden.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
86
Den vanligaste kritiken mot studieplanerna går ut på att kommissionen i
sin lovvärda strävan att ge de blivande lärarna en mångsidig pedagogisk
utbildning alldeles har överlastat arbetsprogrammet och därmed pålagt
aspiranterna en arbetsbörda, som endast ett fåtal lyckligt lottade orkar
med. Lektorernas förening anmärker, att särskilt den första terminen upp
tager ett nästan förkrossande arbetsprogram, men menar, »att verkligheten
mycket snart kommer att reducera det till vissa väsentliga ting, av vilka en
blivande lärare kan ha behov».
Sveriges yngre läroverlcslärares förening vill stryka flera moment i studie
planen:
»En 'specialkurs’ i svenska språket verkar umbärlig; nykterhetsundervis-
ning och livräddning likaså; kulturkontakt, idrott och rekreation kunna
överlämnas åt den enskildes initiativ; ett skriftligt examensarbete synes för
akademikernas del icke fylla någon väsentlig funktion; den utökade under
visningen i samhällslära i det nya gymnasiet borde kunna tillåta beskär-
ningar i lärarhögskolans planerade allmänna kurs, etc. Kurser i föreläsnings-
form böra undvikas såsom en ineffektiv form av undervisning; läskurser
med seminarieövningar och diskussioner utmynnande i tentamina skulle ge
den enskilde större möjligheter att disponera studietiden; föreläsningar i
skolhygien och 'lärarrutin' m. fl. ämnen kunna utbytas mot kompendier
eller handböcker.»
Det stora antalet specialkurser av alla upptänkliga slag betecknas även
av Sveriges förenade studentkårer som ett missgrepp. Mindre väsentliga
kurser böra utgå.
»Sålunda torde t. ex. de föreslagna specialkurserna i nykterhetsunder-
visning samt simning och livräddning vara umbärliga; i realskolor och
gymnasier torde ifrågavarande undervisning.. .kunna handhas av skolläkare,
respektive gymnastiklärare eller särskilt intresserade ämneslärare. Över
huvudtaget bör kurser i föreläsningsform undvikas som extensiv under
visningsmetod. Läskurser med seminarieövningar och diskussioner skulle
ge den enskilde större möjligheter att disponera studietiden och medföra
bättre resultat. SFS vill i detta sammanhang erinra om att studenterna
sedan länge framfört bestämda krav på att sådana kurser vid universiteten,
som ej avse inövandet av vissa färdigheter och som äro av den karaktär att
de tämligen likartat komma att upprepas år från år, måtte ersättas med
handböcker eller kompendier; hållandet av dylika kurser innebär ett me
ningslöst slöseri med såväl lärarnas som elevernas tid och krafter. En del
av de för den pedagogiska fackutbildningen föreslagna kurserna synas så
lunda kunna ersättas med handböcker; detta gäller t. ex. de föreslagna
kurserna i klassföreståndareskap och lärarrutin, skolhygien och biblioteks
kunskap.
Vad beträffar det föreslagna skriftliga examensarbetet synes detta vara
onödigt för aspiranter med akademisk utbildning. Erfarenheten har dess
utom visat, att liknande arbeten av 'begränsad omfattning’ i praktiken
tendera att svälla över rimliga gränser och att den tid, som nedlägges på
ett sådant arbete, ej står i rimlig proportion till värdet av att utföra det
samma.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
87
Kommissionens förslag, att en tilläggskurs i samhällskunskap vid lärar högskolan skulle ge deltagarna behörighet att undervisa i ämnet på real- skolstadiet (s. 74 ovan), har framkallat gensagor från flera håll. Historielärarnas förenings riksorganisation kan sålunda icke uppgiva kravet pa en solid vetenskaplig utbildning även i detta ämne. »Kunniga vetenskapligt skolade lärare i samhällskunskap är ... en viss garanti mot partiskhet och sålunda en fordran, som samhället har rätt att ställa.»
Skolöverstyrelsen kan på utredningens nuvarande ståndpunkt ickd yttra sig om det föreslagna kursinnehållet men anser sig redan nu kunna bestämt avböja det projekterade skriftliga examensarbetet för ämneslärare.
»Sådana skriftliga arbeten förekomma visserligen i en del fall utomlands, och även i Sverige har det tidigare funnits vissa ansatser därtill. Värdet av ett sådant examensarbete torde emellertid vara alltför obetydligt i förhal lande till den påfrestning och olust det skulle medföra såsom obligatoriskt tillägg till en utbildning, som även dessförutan kan förväntas bli ganska pressande. Redan tanken på den ifrågasatta massproduktionen av peda gogiska krior är avskräckande — skulle icke dessa krior sa småningom komma att gå i arv som pressade växter på den tiden skolynglingar voro nödsakade att hålla herbarium, för varje gång de lämnades in till gransk ning alltmer gulnade i vecken? Liksom samtliga de kollegier, som yttrat sig härom, får överstyrelsen sålunda avstyrka förslaget om skriftligt exa mensarbete. Däremot finner överstyrelsen det vara fullt i sin ordning och önskvärt, att studenterna vid lärarhögskolan stimuleras till skriftliga stu dier över pedagogiska spörsmål och experiment, ett slags proseminarieupp- satser alltså, men för att ett sådant författarskap skall kunna motsvara sitt syfte, bör det vara helt frivilligt.» (S.121.)
Andra remissinstanser vilja däremot ytterligare betona något moment, som kan vara av värde. Arbetarnas bildningsförbund anför som bestämt önskemål, att det frivilliga folkbildningsarbetet, dess historia, omfattning, arbetsmetoder och syfte skall upptagas till behandling vid alla lärarhög skolor. Samma önskemål framföres av Samarbetsnämnden för kristligt bildningsarbete och av Godtemplarordens studieförbund. Sistnämnda organi sation pekar på möjligheten att samordna genomgången av det svenska folkbildningsarbetet med den diskussion av något modernt skolbetänkande, som skolkommissionen har upptagit i studieplanen; därigenom skulle bland annat vinnas, att det bleve naturligare för den blivande läraren att betrak ta skolans arbete och det fria fortbildningsarbetet som uttryck för en och samma strävan.
Betydelsen av ett lämplighets urval för lärarhögskolan erkännes principiellt av remissinstanserna och betonas ej sällan i yttrandena. Det första villkoret för inträde på lärarbanan bör vara förmåga att på ett na turligt sätt umgås med och sysselsätta barn, skriver sålunda medicinska fa kulteten i Lund. Det kan visserligen i praktiken vara svårt att säkert bedö ma denna förmåga, men det finnes obestridligen uppenbart olämpli ga aspiranter, och dessa böra avstängas från banan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
88
Mera än en rådgivande uppgift böra de föreslagna lämplighetsproven
dock icke ha enligt de förenade studentkårernas mening. Aspiranten bör,
om han så vill, trots ett misslyckat prov få fortsätta studierna på egen risk,
och avstängning från lärarbanan bör ske, först om han vid lärarprovet fort
farande visar sig vara olämplig för yrket.
Svårigheten att anordna proven sa, att de verkligen fylla sin uppgift,
kommer Läroverkslärarnas riksförbund att föreslå, att avgörandet upp-
skjutes till slutet av första terminen vid lärarhögskolan. Som naturligt är,
tänker förbundet i första hand på de blivande ämneslärarna.
»Enligt SIv skulle provet äga rum antingen vid början av de akademiska
studierna eller senare, dock före inträdet vid lärarhögskola. Att genom ett
prov kort efter studentexamen fastställa, huruvida en person är lämplig
att kanske 8—10 år senare bli lektor, är uppenbart ogörligt. Det torde väl
också vara sannolikt, att de flesta aspiranter dröja med att avlägga ett
prov till tidpunkten närmast före inträdet på lärarhögskolan. Skall ett prov
mläggas här, måste det få sin särskilda utformning, avpassat efter aspiran-
tens föregående utbildning. Men då provets egentliga uppgift säges vara att
ge läraraspiranten ökad kunskap om lärarens uppgifter och tillfälle till själv
prövning och vägledning inför yrkesvalet, kan dess syfte måhända bättre
tillgodoses genom de erfarenheter aspiranten får göra under den första ter
minen vid lärarhögskolan. Den tid han då nedlagt på sin egentliga lärar
utbildning är ju icke så lang, att ett byte av levnadsbana behöver förefalla
alltför avskräckande. Och den åsyftade självprövningen kan försiggå under
lugnare och gynnsammare betingelser.»
Betydande rent praktiska svårigheter sta också i vägen för anordnandet
av lämplighetsprov i den utsträckning skolkommissionen tänkt sig. Indivi
duella prov i sådan omfattning skulle fordra ett mycket stort uppbåd av
bedömare i en stad som Uppsala, där man finge räkna med flera hundra
aspiranter varje år, påpekar seminariekollegiet i nämnda stad.
Det av kommissionen ifrågasatta lärarprovet i utbildningens slut
skede skulle icke kräva mindre föranstaltanden. Kollegiet vid folkskolese-
minariet för kvinnliga elever i Stockholm ifrågasätter, om provet i prak
tiken kan genomföras på det sätt kommissionen avsett:
»Om ett seminarium har en storlek på ungefär 250 elever, skulle, om lä
rarprovet för varje examinerad omfattar en hel vecka i övningsskolan, tjugo
övningsskoleklasser bli helt och hållet upptagna med examination under
halva läsåret. En dylik belastning av övningsskolan synes orimlig och inne
bär en uppenbar försämring av nuvarande utbildning.»
Flera remissinstanser beröra studiesättet vid lärarhögskolorna.
Vanligen anses kommissionen vara på rätt väg, när den vill ge studierna en
friare karaktär och begränsa antalet schemabundna timmar, men i några
yttranden framhålles, att fria studier även förutsätta fria studietider och
att den beräknade studietiden i många fall icke torde kunna hållas.
Sveriges folkskollärarinneförbund finner det sålunda icke rimligt att med
Kungl. Maj:ts -proposition nr SI9.
89
den grad av självständighet och frihet i studierna, som kommissionen re kommenderar, förena en fixerad utbildningstid. Förbundet är också benäget att betrakta den föreslagna utbildningstiden som minimitid för förvärvan det av en fullgod klasslärarutbildning för mellanstadiet. Ett liknande utta lande göres av Svenska seminarielärarjöreningen.
Psyhologisk-pedagogiska institutet uppskattar det fria arbetssättets be tydelse, när det gäller att fostra eleverna till självständighet, planmässighet och initiativ i studierna, men kan ändå icke undertrycka en viss tvekan:
»Stora krav ... ställas på eleverna, som måhända inte alltid förmå att på ett tillfredsställande sätt fylla desamma. Man torde sålunda kunna befara, att kunskaperna hos de blivande lärarna i flera avseenden bli osäkrare och ojämnare än nu är fallet. Den individuella studietiden, som är intimt för bunden med ett universitetsmässigt arbetssätt, torde också vara svår att tillämpa vid lärarhögskolorna. Institutet anser sig följaktligen icke helt kunna dela den långt drivna optimism ifråga om det fria studiesättet, som präglar skolkommissionens betänkande även i detta avsnitt. Skall lärarhög skolornas elever som en konsekvens av ett friare arbetssätts införande till- låtas att arbeta efter den för var och en lämpliga takten, kommer detta att medföra svårigheter vid beräkningarna rörande utexaminationen. Då in stitutet vidare tror sig finna, att vid universitet och högskolor utvecklingen under senare tid tenderar till ett mera bundet studiesätt, anser sig institutet böra mana till en viss försiktighet vid en framtida reformering i berörda avseende. Fortsatt försöksverksamhet är även beträffande denna fråga högst önskvärd.»
Skolöverstyrelsen finner det synnerligen förklarligt, att kommissionen måst »begränsa sig till att i stora drag angiva, hur kommissionen tänkt sig, att lärarutbildningen skall läggas upp», men nödgas på samma gång kon statera, att denna begränsning gör det omöjligt att med någon större säker het bedöma lärarutbildningsprogrammet. »Innan man vet, om principerna kunna omsättas utan alltför allvarliga komplikationer, kan man omöjligen taga definitiv ställning till principerna». Försöksverksamhet bör även på detta område igångsättas. Så snart en detaljerad organisationsplan har utar betats av skolkommissionen och om möjligt redan från och med läsåret 1950—51 bör den första fullständiga lärarhögskolan upprättas, lämpligen i Lund. »Erfarenheterna därifrån torde få en genomgripande betydelse för bedömandet av SK:s hela utbildningsprogram beträffande ämneslärare.»
Sedan skolöverstyrelsens förslag blivit bekant, har folkskolestyrelsen i
Malmö i särskild skrivelse utvecklat de skäl, som kunna andragas för en förläggning av den nya lärarhögskolan till Malmö. »Staden kan tänkas vara villig att utan kostnad ställa tomt till förfogande liksom fallet varit med tandläkarhögskolan», påpekar folkskolestyrelsen.
Såsom jag i ett föregående sammanhang har nämnt, har inom skolkom missionen hösten 1949 tillsatts en ny delegation, lärarhögskoledelegationen, med uppgift att utarbeta detaljförslag rörande den första lärarhögskolan.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 219.
90
Aspirantårets organisation.
Huvudinvändningen mot aspirantåret från läroverkslärarnas
sida är, att den långa utbildningstiden därigenom ytterligare förlänges.
Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg påpekar,
att lärarutbildningen i ledande kulturländer som U. S. A., England och
Frankrike är betydligt mindre tidskrävande än den skolkommissionen för
vår del föreslår.
»Att... lägga ytterligare två års yrkesutbildning till de i bästa fall fyra
årens ämnesstudier för fil. ämbetsexamen anser ... kollegiet icke försvar
ligt. -----------Kollegiets bestämda åsikt är, att en så lång tids handledning
och övervakning av till mogen ålder komna människor, som den föreslagna
lärarhögskoleutbildningen skulle innebära, kommer att från lärarbanan
avskräcka personer med självständig läggning, som vid universitet och hög
skolor vant sig vid fria studier, just den kategori, som skulle kunna göra
den värdefullaste insatsen inom vårt skolväsen.»
Sveriges yngre läroverkslärares förening fruktar likaledes, att en så lång
utbildningstid som två år skall allvarligt försvåra rekryteringen av yrket.
»Andra yrken konkurrera om de nyblivna filosofie magistrarna, för vilka
två års ytterligare studier efter ännu mer bunden plan än de ämnesteore-
tiska studiernas måste te sig mindre lockande. Även om den absoluta stu
dietiden icke ökas på grund av universitetsstudiernas förkortning, kommer
åtminstone en stor kategori i ett ekonomiskt ofördelaktigare läge än nu.
Många filosofie studerande — vid Stockholms Högskola närmare 50 procent
— finansiera för närvarande sina studier med förvärvsarbete.-----------För
gifta studenter kunna dessa svårigheter ökas med de sociala nackdelar, som
skolkommissionen själv påpekar i samband med praktikterminerna.»
(S. 419.)
Föreningen föreslår för sin del en lärogång om tre terminer.
»I så fall kunde t. ex. först komma en termins pedagogisk teori; därpå
en termin med begränsat antal timmar för aspiranttjänst, varigenom viss
tid också kunde avdelas för fortsatt pedagogisk teoriutbildning — något
avgörande hinder för att kombinera praktisk och teoretisk utbildning har
icke redovisats. Efter denna termin, som förutsätter handledning och råd
givning utan bedömning, kunde följa en tredje termin, den egentliga prov
terminen.»
Med ännu större fog kan Lektorernas förening opponera sig mot en allt
för långvarig praktisk utbildning, lagd till den för lektorerna mycket långa
teoretiska utbildningen:
»Liksom hittills komma säkerligen även i framtiden åtskilliga av dem,
som disputera, att under sin utbildning sysselsätta sig med undervisning av
olika slag. Sålunda medverka ofta naturvetarna vid universiteten och hög
skolorna som amanuenser och assistenter i den akademiska undervisningen.
Såväl humanister som naturvetenskapare komma väl såsom hittills att i
många fall ge kurser. Särskilt gäller detta de filosofie doktorer, vilka som
docenter varit knutna till den akademiska undervisningen. Sannolikt med
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
91
dela åtskilliga under utbildningstiden undervisning även på annat håll än vid universitet och högskolor.
Att kräva, att dessa doktorer skola använda samma tid för sin utbild ning vid lärarhögskolorna som övriga lärarkandidater, synes ej rimligt. Spe ciellt i den rent metodiska ämnesutbildningen såväl som i många fall vid aspiranttjänstgöringen torde avsevärda inskränkningar kunna ske för så dana lärarkandidater.
Det synes därför vara nödvändigt, att det vid lärarhögskolorna inrättas en parallell till det nuvarande systemet att genomgå provåret på en termin.»
Då auskultationer och övningsundervisning under de två terminerna vid lärarhögskolan icke torde kunna förekomma i samma omfattning som un der det nuvarande provåret, finner skolöverstyrelsen det angeläget, att tan ken på aspiranttjänstgöring förverkligas, om möjligheter därtill föreligga.
»Under aspiranttjänstgöringen förvärva lärarkandidaterna en värdefull s. k. katedervana, och ännu viktigare är, att de få bättre förutsättningar att tillgodogöra sig den fortsatta utbildningen vid lärarhögskolan. De problem, som behandlas vid lärarhögskolan, äro redan levande realiteter eller kunna åtminstone aktualiseras till levande realiteter på ett helt annat sätt för den som har egen lärarerfarenhet än för den som saknar sådan. I själva verket torde med skäl kunna hävdas, att det gamla provåret kunnat giva så god behållning, som det faktiskt gjort, främst tack vare att lärarkandidaterna i regel haft flerårig erfarenhet av lärarverksamhet bakom sig. Den hittills varande lärarpraktiken omedelbart efter ämbetsexamen och helt utan före gående pedagogisk vägledning har givetvis haft sina mycket stora vansk ligheter, men på det sätt, som aspiranttjänstgöringen skisserats av SK, torde riskmomenten såväl för lärarkandidaterna själva som för eleverna vara på ett i stort sett tillfredsställande sätt reducerade.» (S. 118.)
Det står emellertid utan vidare klart, att aspiranttjänstgöringen erbjuder mycket svårlösta organisationsproblem. Överstyrelsen belyser detta genom en detaljanalys, som onekligen stöder de yrkanden om en förkortning av aspiranttjänstgöringen, vilka från helt andra utgångspunkter ha framställts av de citerade lärarorganisationerna.
»Av vissa uttryck att döma ser det. .. ut, som om SK tänkt sig, att ämnesläraraspiranterna — i motsats till klassläraraspiranterna — skulle fullgöra heltjänst. Ett sådant förslag kan emellertid överstyrelsen omöjligen tillstyrka. När överstyrelsen 1939 förde fram tanken på assistenttjänstgö ring, räknades med 15—18 veckotimmars tjänstgöring, d. v. s. två tredje delar av full tjänst. Detta torde utgöra maximum för en aspiranttjänstgö ring, om den skall kunna vara av verkligt värde ur utbildningssynpunkt. Av organisatoriska skäl torde det vidare vara olämpligt att alltför strängt fixera tjänstgöringens omfattning. Överstyrelsen vill därför numera förorda 12—18 veckotimmars aspiranttjänstgöring. I regel skulle varje ämneslärar- aspirant få en del av sin tjänstgöring förlagd till gymnasiet. Läraraspiran- ter i latin och grekiska måste dock undervisa uteslutande på gymnasiet, och för ämnen som franska, fysik och kemi torde huvudparten av tjänst göringen bli bunden till gymnasiet. Man torde därför behöva räkna med i genomsnitt 4 till 5 veckotimmars gymnasietjänstgöring per lärarkandidat
Kungl. May.ts 'proposition nr SI9.
92
eller sammanlagt omkring (4% X 600 =) 2 700 veckotimmar. Innevarande
läsår finnas cirka 350 undervisningsavdelningar i de statliga och kommu
nala gymnasierna, bortsett från högsta ringen och provårsläroverken — det
ligger i sakens natur, att aspiranttjänstgöring icke annat än i undantagsfall
kan få förekomma i avslutningsklassen, och vidare måste ett antal läro
verk, ungefär motsvarande de nuvarande provårsläroverken, reserveras för
lärarhögskolornas undervisningsövningar. 2 700 veckotimmar fördelade på
350 undervisningsavdelningar innebär i medeltal ungefär 8 veckotimmar
per undervisningsavdelning, d. v. s. omkring en fjärdedel av all gymnasie-
undervisning utom i högsta klassen. En sådan situation måste självfallet
anses såsom fullständigt ohållbar. Det kan visserligen invändas, att utsik
terna till en så stor lärarrekrytering som 600 pp år icke förefalla särskilt
gynnsamma och att man kan motse en viss utvidgning av gymnasieorgani
sationen. Även med en bred marginal i dessa båda avseenden står dock
kvar, att assistenttjänstgöringen i gymnasiet enligt SK:s program får en
omfattning, som ej gärna kan godtagas. I någon mån skulle situationen
förbättras, om läraraspiranterna i större utsträckning än vad SK tänkt sig
fördelades på realskola och gymnasium alltefter kompetens och framtids
planer. De som inriktade sig uteslutande på tjänster vid realskola skulle
sålunda få hela aspiranttjänstgöringen förlagd till realskolor. En sådan upp-
delning av lärarkandidaterna synes även ur andra synpunkter befogad och
förtjänar att närmare övervägas. Verkningarna därav för aspiranttjänstgö-
ringens vidkommande få emellertid icke överskattas, eftersom flertalet aka
demiskt utbildade torde vilja ha möjligheten till gymnasietjänst öppen och
därför också önska aspiranttjänstgöring på gymnasiet.
På grundval av de här gjorda uppskattningarna torde det vara svårt att
komma från, att SK:s tanke om två terminers aspiranttjänstgöring måste
avskrivas. Redan med en termins aspiranttjänstgöring biir belastningen för
gymnasiets vidkommande i tyngsta laget — icke ens det goda syftet att
giva lärarna förutsättningar att meddela förstklassig undervisning kan ju
göra det försvarligt, att lärjungarnas undervisning spolieras. Det bör också
framhållas, att ehuru det administrativa arbetet med aspiranttjänstgö-
ringens fördelning på det sättet icke blir mer än hälften så stort som enligt
SK:s program, det likväl kommer att bli utomordentligt besvärande — för
visso långt mer besvärande i verkligheten än på papperet.» (S. 118—119.)
Med hänsyn till det stora antalet aspiranter och det stora antalet orter,
på vilka de måste fördelas, förefaller det vidare uteslutet, att lärarhög
skolans lärare skola kunna ge aspiranterna någon nämnvärd handledning
under praktikåret. Handledningen torde i stället kunna helt överlämnas åt
lokala krafter.
»Sålunda skulle förslagsvis för varje aspirant kunna utses ansvariga
handledare, en för vart och ett ämne som ingår i aspirantens examen,
vilka mot någon veckotimmes minskning av undervisningsskyldigheten
eller däremot svarande ersättning hade att vägleda och följa aspiranten i
hans arbete: lata honom auskultera, se till att kurserna få en lämplig upp
läggning, ge råd i fråga om undervisning och skrivningsrättning m. m.
Även vederbörande rektor skulle givetvis ha ett visst ansvar för aspiran
tens handledning, speciellt i vad gäller sättet att behandla eleverna och
sköta klassföreståndarskap. Tämligen säkert skulle en så ordnad handled
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
93
ning icke endast bli fruktbärande för aspiranterna utan också bli stimu lerande för handledarna. Det mesta av vad SK velat vinna genom inrät tande av s. k. huvudlärartjänster skulle säkrare och mera friktionsfritt kunna uppnås genom en sådan anordning. De besparingar, som kunde göras genom att befria lärarhögskolorna från en fullt genomförd över vakning, skulle med fördel kunna användas på utvidgning av skolväsendets konsulentverksamhet — givetvis skulle denna kunna komma även lärar utbildningen till godo.» (S. 119—120.)
Om aspiranttjänstgöringen sålunda av tekniska skäl måste förkortas till en termin, komme detta också att påverka formerna för betygssättningen under den egentliga yrkesutbildningen. Självfallet bör aspirantterminen infalla mellan terminerna vid lärarhögskolan, och då utbildningen vid lärarhögskolan bör vara i stort sett avslutad vid betygssättningen, måste tanken på lärarprov under aspiranttiden förfalla. Betygssättningen torde också komma att bli jämnare, om den sker vid lärarhögskolan under den sista utbildningsterminen där. Det bör icke vara omöjligt att ordna ett visst samarbete med aspiranttjänstgöringens skolor, så att även erfaren heterna därifrån komma till uttryck vid betygssättningen, slutar över styrelsen.
Ännu livligare har diskussionen om aspirantåret blivit hos folksko lans företrädare. Avslagsyrkanden förekomma men också — och i av gjort större antal — ändringsförslag, som åsyfta att tillvarataga den sunda kärna, som kommissionens förslag anses innesluta.
Domkapitlet i Stockholm anser, att aspirantåret i varje fall icke bör genomföras i den utformning, det givits av skolkommissionen.
»Skolkommissionen föreslår inskjutande av ett aspirantår i folkskollärar- utbildningen, varigenom denna förlänges med ett år. Därigenom vinnes visserligen den fördelen, att de unga lärarna vid examenstillfället komma att ha större katedervana än nu. Detta förhållande är dock enligt dom kapitlets mening av ringa vikt. Det enda betydelsefulla är ju, hur lärarna i det långa loppet kunna fylla sin uppgift. Om man tänker sig en jämförelse mellan en nutida folkskollärare, utexaminerad på tvåårig linje, och en från skolkommissionens lärarhögskola dimitterad, bör jämförelsen rimligtvis ske beträffande en tidpunkt, då lika lång tid förflutit från början av de båda lärarnas yrkesutbildning, exempelvis 3 år efter utbildningens början. Den förre har då ett års självständig lärarpraktik, den senare är nyut examinerad. Det måste anses föga antagligt, att den senare vid denna jämförelse skulle te sig avsevärt bättre än den förre. Och om så är, måste man fastställa, att föga vunnits med omläggningen.»
Folkskolinspektören i Östergötlands östra inspektionsområde anser åter, att införandet av ett aspirantår vore den lämpligaste och bäst framkom liga vägen att ge de blivande lärarna en förbättrad och mera omfattande praktisk utbildning. I fråga om sättet för reformens genomförande finnes dock anledning till väsentliga invändningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
94
»I första hand må betonas, att föreslagna uppläggning av aspirantåret
knappast kan få ett betryggande utbildningsvärde, om aspiranterna utan
kontinuerlig och daglig handledning själva skola ordna undervisningen i sin
klassavdelning. Man kan förmoda, att det inte skulle bli så särskilt bra
beställt med undervisningen i dessa experimentklasser. Särskilt framträ
dande måste olägenheterna bli, om barnens första skolår ska överlämnas
till icke fullt utbildade lärare. Men även om man bortser från dessa för
hållanden, återstår en annan väsentlig omständighet. Det torde i verklig
heten icke vara möjligt att anskaffa erforderligt antal aspirantplatser i
rimlig närhet av seminarieorterna och i all synnerhet att göra något större
antal av dessa fasta. Härtill kommer, att man måste räkna med en kraftig
reaktion mot aspirantklasserna från berörda skoldistrikt, vilket förmodligen
i icke så få fall kan komma att gå ut över aspiranterna och mindre gynn
samt påverka deras inställning till skolarbetet.
Med hänsyn till nu anförda synpunkter torde böra övervägas att söka
ordna aspirantåret på annat sätt än Skolkommissionen föreslagit. En tänk
bar lösning vore att aspiranterna hänvisades att fullgöra aspirantåret hos
lämplig klasslärare och under dennes ledning. De skulle därvid i huvudsak
handha all undervisning i lärara vdelningen. Lämpligt torde vara, att, som
Skolkommissionen föreslagit, två aspiranter hänvisas till varje sådan klass
lärare. För att ge eleverna tillfälle lära känna arbetet i olika skolformer och
kanske bli bekanta med olika undervisningsmetoder, vore det måhända
lämpligt att aspiranterna efter exempelvis en termin bytte klassavdelning.
-----------Klassläraren i aspirantklass torde böra erhålla ett mindre arvode,
förslagsvis 200 kronor per termin. Det kan också ifrågasättas, om ej något
belopp borde utgå i aspirantlön.
Mot nu skisserade anordning av aspirantåret skulle vid ett ytligt be
traktande kunna anmärkas att det medförde större kostnader och att
skolan berövas arbetskraft i större utsträckning än enligt Skolkommis-
sionens förslag.
Beträffande kostnadsfrågan må framhållas, att denna i huvudsak blir
beroende av huruvida aspirantlön skall utgå eller ej. Skulle enbart kostnads
skäl utgöra hinder för en rationell lösning av aspirantåret, kan förslaget i
denna del anstå tills vidare. Det må dock betonas, att ifrågasatta förstärk
ning av lärarutbildningen är av vital betydelse, varför kostnadsskäl i och
för sig icke böra få vara avgörande för frågans lösning.
Den befarade minskningen av lärarkrafter torde också kunna elimineras,
även om aspirantåret organiseras på föreslaget sätt. Sålunda borde i första
hand korttidsvikariaten reserveras för aspiranterna. Härigenom skulle ett
av de besvärligaste problemen för skoldistrikten finna sin lösning, näm
ligen anskaffande av korttidsvikarier. Önskemål ha i olika sammanhang
framförts att inom skoldistrikten få anställa reservvikarier, lieserveras
korttidsvikariaten för aspiranterna, skulle det i framtiden icke erfordras
anställande av några reservvikarier. Men även om nu angivna lärarkrafts-
behov tillgodoses av aspiranterna, bleve måhända befarad lärarbrist icke
helt avlägsnad. Skulle verkställda beräkningar av lärarbehovet till fullo
motsvaras av verkligheten, kommer det att bli svårt att till en del helårs
tjänster och långtidsvikariat anskaffa lärare. Även i sådana fall skulle
aspiranterna få utgöra en tillgänglig reserv, som utnyttjas på så sätt, att
aspiranterna skulle anmodas att växelvis upprätthålla undervisningen.
Men den fasta punkten för seminarieeleverna under aspirantåret skulle
bli den läraravdelning, dit de hänvisats att fullgöra aspirantåret.»
Kungl. May.ts proposition nr 219.
95
Förbundsstyrelsen för Sveriges jolkskollärarjörbund börjar med en kri tik av kommissionens förslag ur utbildningssynpunkt.
»Att låta två aspiranter under ett helt läsår utan egentlig handledning sköta undervisningen i vissa klasser kan inte innebära en rationell och effektiv form av praktisk pedagogisk utbildning. Den sporadiska handled ning som under aspirantåret kan meddelas av överlärare, folkskolinspek tör och lärarhögskolans lärare måste bli otillräcklig. Enligt förslaget skulle aspiranten under det praktiska utbildningsåret ha sin tjänstgöring förlagd till endast en klassavdelning på ett visst klasstadium, frånsett kortvariga studiebesök och undervisningsövningar i andra klasser och skolformer. Då mellanskolans lärare enligt SK:s förslag ska utbildas för klasstadiet 3—6 och för tjänstgöring i såväl A-skola som skolor av Bl- och B2-form, synes aspiranttjänstgöringen böra inom den begränsade tidsramen omfatta så många klasstadier och skolformer som är möjligt.»
Styrelsen släpper dock icke tanken på en aspirantpraktik. Om aspiran- terna i stället finge dels tjänstgöra, dels hospitera i klassavdelningar med examinerade lärare, skulle det mesta av svårigheterna bortfalla.
»Beträffande aspiranttidens längd synes det mera ändamålsenligt att aspiranttjänstgöringen koncentreras på en termin än att den utbreds över ett helt läsår. Under denna termin bör aspiranten dels hospitera på olika klasstadier och i olika skolformer, dels periodvis ha full tjänstgöring i samma klassavdelningar med klassläraren som åhörare men tidvis helt på egen hand.
Hälften av aspiranterna kunde fullgöra aspiranttjänstgöring under höst terminen efter första året vid lärarhögskolan och den andra hälften av aspiranterna under därpå följande vårtermin. Den termin som blir fri från aspiranttjänstgöring skulle tillbringas vid lärarhögskolan och användas till förstärkning av utbildningen i engelska och övningsämnen.»
Enligt detta förslag skulle inga särskilda tjänster reserveras för aspiran terna. »Detta får givetvis inte hindra att aspirantarvode utgår till aspiran ten under den termin han tjänstgör», framhåller förbundsstyrelsen.
Styrelsen föreslår, att ny utredning verkställes och att på olika sätt de- taljutformade förslag praktiskt prövas, innan aspiranttjänstgöringen mera definitivt utformad inlägges i utbildningen vid lärarhögskolorna.
Jämväl seminarielärarmötet i Lund 1948 ansåg, att aspiranttjänstgöring en icke behövde omfatta längre tid än på sin höjd en termin.
Som ett alternativ framkastade mötet, att aspirantåret på studentlinjen och i småskoleseminarierna kunde utbytas mot förpraktik, som kunde stäl las som villkor för inträde i första klassen. Dylik förpraktik förekommer redan nu i betydande utsträckning, och det skulle endast behövas en ratio nell organisation av densamma.
»Den borde i så fall ordnas genom seminarierna och föregås av ingående lämplighetsprov samt en kort instruktionskurs, förslagsvis omfattande ett par veckor. För denna praktik finge anslås antingen en termin, varvid den teoretiska undervisningen vid seminarierna kunde börja i januari, eller ett år, varvid vissa kompletteringar likaledes kunde verkställas under detta år.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
96
Styrelsen för Seminariernas elevförbund anser, att den praktiska lärar
utbildningen väl kan behöva den ordentliga förstärkning, som aspirantåret
skulle medföra, men framför också kritik och föreslår för sin del följande
alternativ:
»Av A- och B 1-skoloma i olika skoldistrikt avsättes så många tjänster,
som motsvarar halva antalet klassläraraspiranter vid lärarhögskolorna.
För varje sådan aspiranttjänst tillsättes en — helst i samma skola tjänst
görande — lärare som handledare. Handledaren bör erhålla skälig ersätt
ning för sitt extraarbete. Aspiranterna bestrider undervisningen i aspirant
klassen var sin. termin. Under den termin aspiranten ej uppehåller under
visningen i aspirantklassen, skall han auskultera i olika skolformer och på
olika åldersstadier, i studiesyfte besöka försöksskolor, hjälp- och observa-
tionsklasser samt vikariera i sin handledares klass, så att denne får till
fälle att i erforderlig omfattning följa undervisningen i aspirantklassen.
Dessutom bör aspiranten under denna termin hinna förkovra sig i de olika
övningsämnena.»
Aspiranterna, som tillsammans uppehålla en lärartjänst, böra enligt sty
relsens mening få dela en lärarlön.
Skolkommissionen har för sin del ansett, att aspirantåret borde kunna
infogas i lärarutbildningen utan att dennas fullständiga omorganisation av
vaktas, och avlät våren 1948 en särskild framställning därom. Skolöversty
relsen infordrade i anledning därav yttranden från seminarier och folkskole-
styrelser och ger nu en översikt av de synpunkter, som framkommo.
»Från vissa håll förordas ny utredning i frågan och från många håll före
slås försöksverksamhet, innan förslaget helt genomföres», skriver översty
relsen. »Allmänt framhålles, att om förslaget realiseras, måste handledning
en, som icke skall ha karaktären av inspektion utan vara rådgivande och
vägledande, få betydligt större omfattning än enligt förslaget. I stor ut
sträckning föreslås, att aspiranttjänstgöringen skall omfatta endast en ter
min.» (S. 123.)
Överstyrelsen lämnar i fortsättningen en kritisk översikt av de oftast
återkommande förslagen rörande aspirantåret (s. 123—124) och bifogar som
bilaga en redogörelse för de nya yttranden, som inkommit i anledning av
remissen på principbetänkandet (s. 354—357). För egen del anför över
styrelsen följande:
»Ehuru kommissionens förslag om ett aspirantår måste betecknas som en
mycket värdefull strävan att förbättra den praktiska lärarutbildningen,
torde det icke kunna, bestridas, att mycket vägande kritik riktats mot den
utformning, som aspirantåret fått i förslaget. Med den obetydliga handled
ning, som kommissionen förutsatt, torde aspirantåret endast kunna betrak
tas som ett övningsår, men då torde tiden kunna begränsas till en termin.
Skall aspirantåret fylla sin uppgift som ett viktigt led i utbildningen, bör
handledningen få avsevärt större omfattning än enligt förslaget.
Under de närmaste åren, då elevantalet vid seminarierna är särskilt stort,
synes det ur organisatorisk synpunkt ej vara möjligt att införa ett aspi
rantår för alla seminarieelever. Då det med hänsyn till lärarutbildningens
Kungl. Maj:ts 'proposition nr SI9.
97
framtida organisation vore synnerligen värdefullt att erhålla erfarenhet
rörande lämpligheten av ett aspirantår även i fråga om folkskollärarutbild-
ningen, vill överstyrelsen föreslå, att försök med ett sådant avlönat aspi
rantår företages vid förslagsvis tre folkskoleseminarier, där parallellklasser
finnas på studentlinjen. Därvid böra försöken ordnas så, att vid samma
seminarium jämförelse kan göras mellan linje med och utan aspirantår.
Vid någon linje torde aspiranttjänstgöringen böra omfatta endast en termin
och varje aspiranttjänst därvid uppehållas av endast en elev, medan i övrigt
två elever beräknas uppehålla varje aspiranttjänst. Handledningen bör ord
nas på så sätt, att en erfaren lärare anförtros uppgiften att handleda två
aspiranter samtidigt. Sådan handledare bör erhålla särskilt arvode med för
slagsvis 300 kronor för läsår. Aspirantåret bör första gången kunna till-
lämpas läsåret 1951/52 med elever, som vunnit inträde år 1950.» (S. 124
—125.)
Speciallärarnas utbildning m. m.
Då skolkommissionen icke framlagt preciserade förslag om speciallärar
nas utbildning, beröres denna fråga relativt flyktigt i yttrandena. Såväl
skolöverstyrelsen som psy kolo g is Jc-pedagogiska institutet framhålla dock
angelägenheten av att sådan utbildning med det snaraste ordnas. Skolöver
styrelsen meddelar, att läsåret 1947—48 icke mindre än 92 procent av
lärarna i tekniska ämnen vid praktiska mellanskolor och inbyggda tekniska
linjer helt saknade pedagogisk utbildning och att motsvarande tal för
lärarna i handelstekniska ämnen på de merkantila linjerna var 79 procent.
Överstyrelsen utgår från att även dessa grupper böra erhålla egentlig
yrkesutbildning vid lärarhögskolorna och bestrida aspiranttjänstgöring men
anser sig för närvarande icke böra ingå på de för utbildningen erforderliga
arrangemangen.
Styrelsen för Tekniska läroverkens lärarförbund finner det däremot
uppenbart, att den pedagogiska utbildningen för lärarna vid de tekniska
läroverken icke kan förläggas till lärarhögskolorna i den omfattning, som
kommissionen föreslår för lärarna vid de allmänna läroverken.
»Vad som sagts om studietiden för akademiskt utbildade lärare gäller
även och i mycket hög grad för deras pedagogiska utbildning vid lärarhög
skolorna, vilken icke utan stor våda för rekryteringen kan utsträckas till
så lång tid som kommissionen förutsatt. Behovet av en så fullständig peda-
gogisk-metodisk kurs före lärartjänstgöringen kan även starkt ifrågasättas.
Emellertid synes det mycket sannolikt, att de blivande lärarhögskolorna
kunde bli väl ägnade att meddela efter växlande behov avpassade, komplet
terande kurser i psykologi och pedagogisk metodik, lämpade för dem av
yrkesgymnasiemas lärare, som rekryterats från industri och handel. I sådant
fall bör givetvis till lärarhögskolan knytas expertis med erfarenhet från
yrkesgymnasierna, varigenom dessa högskolors karaktär av allmänt peda
gogiskt forskningscentrum ytterligare skulle markeras.»
Svenska gymnastikdirektörsförbundet erinrar om att psykologiens och
pedagogiens problemställningar böra vara kända även för dem som skola
7 —
UihaiKj till riksdagens protokoll 1050. 1 sand.
AV
210.
Kungl. Maj:ts proposition nr SI9.
98
handhava den fysiska fostran i skolorna. Förbundet anser, att gymnastik-
lärarutbildningen i dessa ämnen i huvudsak bör vara densamma som för
lärare i läsämnen och att den bör förläggas till lärarhögskolorna, då sådana
komma till stånd, »dock utan eftersättande av den gymnastiska utbild
ningen».
Att även förskollärarnas utbildning skall förläggas till lärar
högskolorna och samordnas med utbildningen för övriga lärare är ett liv
ligt önskemål inom kåren, betygar Sveriges barnträdgårdslärarinnors riks
förbund. Liksom enligt kommissionens förslag kurser skulle anordnas vid
lärarhögskolorna för småskollärarinnor, vilka önska vinna kompetens för
undervisning på mellanstadiet, böra enligt riksförbundets mening kurser
hållas där för barnträdgårdslärarinnor, vilka önska vinna kompetens för
undervisning på småskolestadiet.
Styrelsen för Socialpedagogiska seminariet instämmer i önskemålet, att
någon lärarhögskola i framtiden bör öppnas för förskollärarna. Till övnings
skolan böra då även knytas förskolavdelningar, så att lärare av alla kate
gorier kunna beredas tillfälle till observationer av barn i förskoleåldern.
»Förståelse för skolans nybörjare förutsätter kunskap inte bara om deras
aktuella åldersstadium, utan även om vad som föregått detsamma och ut
vecklingen i sin helhet, motoriskt, intellektuellt och emotionellt. Den teore
tiska undervisningen härom bör kompletteras med observationer och de
monstrationer i övningsskolan. Detta är av största vikt inte minst för de
lärare, som skall handha skolmognadsproven.»
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Uppsala understryker slut
ligen behovet av fortbildningskurser för lärare av olika slag. För de lärar
kategorier, som fått sin teoretiska utbildning vid universiteten, böra kur
serna förläggas till universiteten men utformas i samråd med vederbörande
lärarhögskola.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 819.
e. Departementschefen.
Om någon föreställer sig den framtida lärarutbildningen som en noggrant
utstakad väg, vilken alla blivande lärare ha att följa, var och en till sin
plats i skolarbetet, kommer han antagligen att finna skolkommissionens
planläggning väl skissartad och kanske även att de avgivna yttrandena allt
för mycket divergera i vissa ingalunda betydelselösa detaljspörsmål. För
min del tror jag dock icke, att lärarutbildningsanstalterna hos oss någon
sin kunna givas en fullt ensartad organisation, därtill äro de lokala förhål
landena alltför skiftande. Inom ett blivande system av lärarhögskolor torde
förutsättningarna och omfattningen av verksamheten komma att variera
i så hög grad, att nära nog varje sådan institution blir ett organisations
problem för sig. Samma bärande tanke kan få uttryck i lokalt skiftande
organisationsformer; detaljutformningen kan fastställas, först när man står
99
inför den konkreta uppgiften att planlägga en lärarhögskola med bestämd
kapacitet på en bestämd ort.
Statsmakterna böra enligt min mening icke taga definitiv ställning till
organisationen av lärarutbildningsanstalterna annat än i samband med ett
konkret förslag till inrättande av en sådan läroanstalt. Olika frågor, exem
pelvis rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning till andra
läroanstalter böra därvid även omprövas.
Trots denna uppfattning anser jag mig redan vid detta tillfälle böra de
klarera min principiella inställning till skolkommissionens förslag att inrätta
ett antal jämförelsevis stora lärarhögskolor, vilka om möjligt var och en
skulle utrustas med resurser att utbilda alla de tre huvudkategorierna av
lärare: ämneslärare, mellanskollärare och småskollärare.
En sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespondera
mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett lärar-
utbildningssystem av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar upp
de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett skol
system, som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets splittring
på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma utbild-
ningsanstalter för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka kontak
ten mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga eller full
följa varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan själv.
Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.
Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och tek
nisk utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbild
ningen på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa
kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att ut
gifterna hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstaltemas antal,
så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.
Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock en
ligt min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis
framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehål
lande av den nuvarande provårsinstitutionen giva utbildningsanstaltema
för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande
utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,
synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste hand
ledarna kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra län
der ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det
endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på
att skapa större utbildningsenheter.
Skolkommissionen föreslår, att fullständiga lärarhögskolor inrättas i de
fyra städer, där högre lärarexamina avläggas. Dessa högskolor skulle stå
i intim samverkan med respektive universitet och högskolor och i all syn
nerhet med de därtill knutna psykologiska institutionerna. Kring varje
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
100
sådan centralort skulle gruppera sig ett satellitsystem av fullständiga eller
ofullständiga lärarhögskolor, även de i kontinuerlig kontakt med veder
börande universitet eller högskola.
Jag är icke beredd att nu taga ståndpunkt till detta framtidsperspektiv
i dess helhet. Det synes mig fastmer, att övergången till ett nytt system av
lärarutbildningsanstalter bör ske steg för steg, i den mån de nya anstalter
na befinnas nödvändiga för lärarutbildningen. Redan de fyra lärarhögsko
lor, som skulle förläggas till universitetsstäderna, torde bli rätt olika i de
taljerna beroende på de skiftande möjligheterna att på dessa orter åstad
komma övningsskolor och finna lämpliga samverkande läroanstalter
för utbildningen på olika stadier. Särskilda utredningar torde därför bliva
erforderliga för envar av dessa högskolor. Skolöverstyrelsen har föresla
git, att en fullständig lärarhögskola med det snaraste skall upprättas i
Skåne, där dess verksamhet i första hand kan baseras på det väl utvecklade
skolväsendet i Lund och Malmö. Lärarhögskoledelegationen fullföljer för
närvarande detta uppslag, och jag har för avsikt att, så snart fullständig
utredning föreligger, framlägga de förslag, som därav kunna föranledas.
Jag går ut ifrån att därefter under 1950-talets lopp nya lärarhögskolor
successivt upprättas, i mån som lärarbehovet gör detta påkallat och erfor
derliga organisationsplaner utarbetats. De nuvarande provårsläroverken och
de båda slagen av seminarier komma sålunda till en tid att fortsätta sin
verksamhet.
Provårsläroverkens uppgift under denna övergångstid blir att giva prak
tisk utbildning åt läraraspiranter, som icke kunna hänvisas till lärarhög
skolorna till följd av dessas ännu otillräckliga kapacitet, och i synnerhet åt
dem, som efter avlagd akademisk examen ha tjänstgjort i sådan utsträck
ning, att de böra vara befriade från särskild aspiranttjänstgöring.
Skolkommissionen har i särskild framställning föreslagit en provisorisk
seminariereform i avvaktan på att lärarutbildningen skall kunna få sin defi
nitiva organisation. Även jag finner det önskvärt, att undervisningen vid
seminarierna under 1950-talet successivt närmas till den planerade utbild
ningen vid lärarhögskolorna och har för avsikt att sedermera föreslå för
detta ändamål erforderliga åtgärder. Reformen av lärarutbildningen bör
enligt min uppfattning liksom skolreformen ha en fortskridande karaktär,
så att delreformer företagas, i den män det är möjligt inom ramen av nuva
rande organisation, och parallellt därmed en ny organisation, bestående av
lärarhögskolor av olika slag — fullständiga och ofullständiga — successivt
får framväxa, allteftersom den aktualiseras av framträdande behov, tills
slutligen omständigheterna medgiva, att reformen i dess helhet föres i hamn.
Det är, såsom jag redan framhållit, icke nödvändigt att nu taga stånd
punkt till olika organisatoriska detaljer, sådana som intagningsförfarandet,
organisationen av eventuella lärarprov och sättet för samverkan med uni
versiteten. I vilken omfattning inträdesprov och preparandkurser i övnings-
Kungl. May.ts proposition nr 219.
101
ämnen böra förekomma, beror bland annat av detaljer i gymnasieorgani sationen, som ännu icke kunna överblickas. Lärarnas slutprov måste, om sådana skola förekomma, måhända organiseras på skilda sätt vid de olika lärarhögskolorna, alltefter storleken av den till buds stående övningsskole- organisationen. Samarbetet med de akademiska instanserna kan taga olika former, allteftersom det gäller statsuniversitet eller fria högskolor. Från flera håll har anmärkts, att programmet förefaller överlastat. Anmärk ningen saknar kanske icke fog; när arbetsprogrammet en gång skall defini tivt utarbetas för de utbildningsanstalter, där blivande lärare skola öva sig i koncentrationens svåra konst, är det säkerligen skäl att tillse, att aspiranternas eget arbete också koncentreras till väsentliga ting.
Det inre arbetet vid lärarhögskolorna bör gestaltas så fritt, som om ständigheterna medgiva. Muntlig undervisning är i viss utsträckning oum bärlig för att ge läraraspiranterna överblickar över arbetsfält och problem ställningar och även för att ge dem del av handledarnas personliga erfaren heter och iakttagelser, men en hel del fakta och rutinregler kunna med större fördel inhämtas genom självstudier i böcker och kompendier. Anta let schemabundna timmar bör hållas så lågt som möjligt.
Jag är personligen övertygad om att det är ett riktigt grepp att i lärarnas egentliga yrkesutbildning inpassa även en aspiranttjänstgöring, där de bli vande lärarna självständigare än i övningsskolan kunna tillämpa vad de ha inhämtat under utbildningens första del och samtidigt få tillfälle att skaffa sig erfarenheter, som ge den senare delen av utbildningen dess konkreta grund. Aspiranttjänstgöringens former böra däremot icke bindas. Det torde i en del fall kunna visa sig ändamålsenligt, att såsom kommissionen före slagit låta två aspiranter tillsammans uppehålla en lärartjänst, det kan i andra fall vara fördelaktigare, om två aspiranter till större eller mindre del uppehålla undervisningen i två klasser under handledning av en erfaren lärare, som bestrider återstoden av undervisningen i dessa klasser, och det kan slutligen befinnas lämpligt, att aspiranter för någon tid hänvisas till praktik i distrikt, där försöksverksamhet pågår, för att av vederbörande lärare systematiskt handledas i den undervisningsmetodik, han vid sin un dervisning följer. Jämväl korttidsvikariat kunna enligt min mening med fördel inläggas i aspiranttjänstgöringen. Avgörande praktiska skäl tala i själva verket för att denna anordning tages i anspråk, så långt den är för enlig med en ändamålsenligt planlagd utbildning. En för skoldistrikten ofta bekymmersam fråga skulle därigenom komma i ett bättre läge.
Tiden för vistelsen vid lärarhögskolan synes mig för normala fall i över ensstämmelse med skolkommissionens förslag kunna sättas till två år för klasslärare och ett år för ämneslärare. Mera tveksamt kan det vara, om aspiranttjänstgöringen bör omfatta så mycket som ett läsår. I fråga om ämnesläraraspiranterna torde detta redan av tekniska skäl vara uteslutet, såsom närmare framgår av skolöverstyrelsens yttrande. I fråga om klass-
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
102
läraraspiranterna är det måhända mindre klart, att aspiranttjänstgöringen
bör förkortas. Försiktigheten bjuder dock, att aspiranttjänstgöringen åt
minstone tills vidare, intill dess praktiska erfarenheter föreligga, begränsas
till en termin. Vid utformningen av aspiranttjänstgöringen måste vidare
stor hänsyn tagas till de därmed förknippade ekonomiska förhållandena,
varvid kostnaderna för ifrågakommande aspirant- och handledararvoden
böra ses mot bakgrunden av de besparingar i lärarlöner, som göras genom
att undervisningen i vissa klasser uppehållas av aspirantema.
Det synes mig principiellt riktigt, att lärarhögskolorna utnyttjas jämväl
för lärares vidareutbildning och för utbildning av speciallärare i vissa fall.
Praktiska förslag i dessa avseenden måste dock anstå, tills den pågående
utredningen om lärarhögskolornas detaljorganisation slutförts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
Kimgl. Maj:ts proposition nr 219.
103
6. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning.
Den som påtager sig livsuppgiften att handleda de uppväxandes studier har i de flesta fall själv funnit trivsel och tillfredsställelse i sitt studiear bete. Kärleken till boken, lusten att med dess hjälp tränga in på nya kun skapsområden för att vidga sin synkrets, har med rätta räknats till de starkaste drivkrafterna för dem som välja lärarens yrke. Ett mycket stort antal lärare bibehåller denna personliga inställning till studierna även längre fram i livet, då de praktiska arbetsuppgifterna helt utfylla läsårets arbetsdagar. När de första akademiska sommarkurserna anordnades år 1893, funno arrangörerna icke utan en viss överraskning, att auditoriet till mer än 80 procent bestod av lärare och lärarinnor; och när i våra dagar kurser för lärare anordnas, visar det sig ofta, att blott en brakdel av de anmälda kunna mottagas.
Ofta vänder sig lärarens studieintresse småningom alltmera bestämt mot uppfostringsfrågorna. Det har vuxit upp en ung vetenskap kring dessa frågor med problemställningar och resultat, som måste intressera var och en, som har sitt arbete bland de unga. Redan 1883 skisserade Fridtjuv Berg en pedagogisk högskola utrustad med ett pedagogiskt bibliotek och ett pedagogiskt museum, vilken skulle stå öppen för de lärare, som måste »stanna utanför det akademiska skranket». De som genomgått den peda gogiska högskolan och där styrkt sig äga högre kompetens borde kunna vinna anställning vid högre folkskolor, vid elementarklasserna av de all männa läroverken, vid statens seminarier, såsom folkskolinspektörer o. s. v.
Det kan vara begripligt, att lärarutbildningen, sådan den idag är, av praktiska skäl har inriktats på ett begränsat antal huvudtyper av lärare, motsvarande de fyra största lärarkategorierna: lektorer, adjunkter, folk skollärare och småskollärarinnor. Skolan som sådan är dock icke lika stereo typ. Där finnes utrymme för talrika utbildningsvarianter och där kan även lärarens personligt lagda och fritt utformade studiearbete komma till full nytta. Med Fridtjuv Berg kan man säga, att lärardugligheten icke är en gåva, som man mottager, eller en dressyr, som man undergår, utan en inre kraft, som man genom eget arbete utvecklar och stärker. Det är en styrka för en skolorganisation, om det också kan sägas, att skolan väl utnyttjar denna kraft och uppmuntrar lärarna till att förkovra sina kunskaper och förbättra sin praktiska lärarduglighet. En lärare, som genom eget arbete gjort sig kompetent för en mera krävande uppgift, bör kunna få en sådan placering inom skolväsendet, att hans uppnådda duglighet blir till bästa nytta för skolarbetet.
Begränsningen till ett fåtal utbildnings- och anställningsformer har med fört, att lärarbanan med en viss rätt kunnat karakteriseras som ett yrke
104
utan befordringsmöjligheter. Denna brist utgör, särskilt under tider av svår
konkurrens om arbetskraften, en fara för banans rekrytering. Skolkommis-
sionen framlägger en rad förslag, som syfta till att på olika sätt uppmuntra
och underlätta lärarnas vidareutbildning. Bland annat skall vid befordran
ökad hänsyn tagas till lärarens pedagogiska meriter och i tjänsten ådaga
lagda skicklighet.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
a. Gymnasiets lärarfråga.
Skolkommissionen räknar med att rektors skyldighet »att uppgöra och
bestämma plan för arbetets fördelning mellan läroverkets lärare» skall
gälla även i framtiden och att härvid i stort sett nuvarande praxis skall
följas. Detta innebär, att rektor skall fördela lärarna med hänsyn till deras
kompetens och personliga lämplighet för de olika undervisningsuppgifterna.
Gymnasietjänstgöring förutsätter under alla omständigheter en gedigen
grundläggande universitetsutbildning. En lärares lämplighet för tjänstgö
ring på gymnasiestadiet beror emellertid inte endast härpå utan även på
många andra faktorer.
En god del av gymnasieundervisningen skall enligt kommissionens förslag
bestridas av lektorer, som i regel skola ha avlagt licentiatexamen. Åter
stående gymnasieundervisning skall i stort sett ombesörjas av ny kategori
av lärare, som av kommissionen benämnas gymnasielärare men i
remissyttrandena vanligen gymnasieadjunkter. Denna lärar
grupp skulle i lönehänseende placeras mellan nuvarande adjunkter och lek
torer. Gymnasieadjunkter skulle finnas även vid de centraliserade realsko
lor, där klass 9 g är anordnad.
Ämbetsexamen måste givetvis krävas av gymnasielärarna, och kommis
sionen har övervägt, huruvida krav på kvalificerad examen bör uppställas.
»Kommissionen har emellertid stannat vid den uppfattningen, att dylika
bestämmelser skulle vara mera till hinder än till gagn för en naturlig kon
kurrens om dessa befattningar. Kommissionen föreslår sålunda, att be
fattningarna som ordinarie gymnasielärare i samtliga ämnen utom ämnet
kristendomskunskap må stå öppna för lärare, som avlagt filosofisk ämbets
examen med lägst 2 betyg i de i tjänsten ingående ämnena, och förutsätter
därvid, att befordringsbestämmelserna formuleras så, att pedagogiska och
vetenskapliga meriter sättes avgjort före tjänstgöringstidens längd.»
(S. 394,)
I fråga om kompetenskraven för gymnasielärartjänst i kristendomskun
skap kan kommissionen icke uttala sig utan ytterligare utredning.
Förslaget att inrätta gymnasieadjunkturer har allmänt tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i remissyttrandena. Dessa befattningar skulle inne
bära tillfredsställandet av ett gammalt och ofta framfört rättvisekrav, skri
ver sålunda Läroverksläramas riksförbund.
Däremot dela sig meningarna om de behörighetsvillkor, som böra uppstäl
105
las. Göteborgs högskolas lärarråd erinrar om att den danska skoleembeds- examen (cand. mag.), som ger behörighet att undervisa på alla skolstadier, otvivelaktigt ligger högre än vår ämbetsexamen och ifrågasätter, huruvida icke licentiatexamen med fog borde krävas av alla gymnasielärare, men stannar slutligen för att begära en kvalificerad ämbetsexamen.
»Om ämbetsexamen skall vara tjänlig som behörighetsgrund för gymna- sielärartjänst, måste krävas, att vederbörande i minst ett av de i examen ingående ämnena förvärvat de grundligare och mera fördjupade insikter, som normalt förutsättas för det nuvarande betyget Berömlig. En större enhetlighet vid utdelandet av detta betyg är efter lärarrådets mening på kallad. Ett ämne bör, såsom i den danska Skoleembedseksamen, ha karaktär av huvudämne, de andra av biämnen.»
Tf universitetskanslern finner det av praktiska skäl ogenomförbart att fordra licentiatexamen av alla gymnasielärare men är tveksam, huruvida icke minst betyget Berömlig i ämbetsexamen bör krävas i ett av tjänstens ämnen.
Sveriges förenade studentkårer framhålla, att gymnasielärarna maste äga bättre kännedom om vetenskapligt-metodiskt förfaringssätt än realskollä- rarna och att behörighetskraven måste avvägas med hänsyn härtill.
»En sådan närmare kännedom förvärvas vid universitetsstudierna för lägre examina framför allt genom författande av en vetenskaplig övnings- uppsats eller motsvarande specialarbete. SFS vill därför förorda, att det, utöver kompetensfordringarna för realskollärare, fastställes, att gymnasie lärare skall styrka erfarenhet av vetenskapligt arbete i form av en veten skaplig övningsuppsats eller motsvarande specialarbete för 2 eller 3 betyg i ämbetsexamen.»
Även Sveriges yngre läroverkslärares förening uttalar sig för denna av vägning av behorighetsfordringarna. Endast om uppsats eller motsvaran de prestation göres obligatorisk för två betyg, kan denna betygsgrad anses tillräcklig för gymnasielärarkompetens.
Läroverksläramas riksförbund delar åter skolkommissionens uppfattning. »Ett krav på kvalificerade examensmeriter för dessa tjänster skulle vara mer till hinder än till gagn för en naturlig konkurrens om dem.» Dock anser riksförbundet, att föreskrift bör meddelas om att vid tillsättningen av gymnasielärartjänster stort avseende skall fästas vid andra befordrings grunden.
Mera ingående diskuterar skolöverstyrelsen de kompetenskrav, som böra gälla för gymnasiets lärare. Det krav kommissionen uppställer för under visning på gymnasialstadiet ligger liksom nuvarande minimikrav i under kant. Då högsta betyget i ämbetsexamen utdelas enligt högst varierande praxis, har överstyrelsen övervägt möjligheten att som alternativ till högsta betyget i ämbetsexamen sätta betyget Godkänd i licentiatexamen i ett ämne, i vilket fall betygets karaktär av honnörsbetyg bortfölle. För lärare, som avlagt nuvarande ämbetsexamen men icke fylla de nya villkoren, borde
Kungl. Maj:ts proposition nr '£19.
106
i så fall övergångsbestämmelser gälla. Emellertid är överstyrelsen icke be
redd att i detta avseende fixera sin definitiva ståndpunkt och måste sålunda
nöja sig med att understryka behovet av att på ett eller annat sätt högre
kompetenskrav än kommissionen har föreslagit föreskrivas för gymnasie-
adjunkterna. »Då överstyrelsen finner starka skäl föreligga för inrättande
av gymnasieadjunktstjänster och inrättandet icke är bundet vid viss orga
nisation av gymnasiet, har överstyrelsen för avsikt att vid lämpligt tillfälle i
en nära framtid inkomma med förslag i detta hänseende.»
Slutligen har universitetsberedningen med utgångspunkt från överstyrel
sens utlåtande berört kompetensfrågan.
»Beredningen delar visserligen den uppfattningen, att det vore önskvärt,
att man ökade kravet för tjänst i gymnasiet därhän, att varje gymnasie
lärare i åtminstone ett ämne hade mer än 2 betyg i ämbetsexamen. På
grund av den förefintliga och tilltagande lärar bristen, särskilt inom de na
turvetenskapliga ämnesgrupperna, är det för närvarande och inom över-
skadlig framtid ej möjligt att realisera detta önskemål för alla ämnesgrup
pers vidkommande. Under sådana omständigheter torde det ej heller böra
uppställas såsom ett formellt kompetenskrav.
Vad först 3-betyget beträffar, har skolöverstyrelsen anfört, att det ut
delas enligt så varierande praxis, att det icke kan uppställas som kompe
tenskrav för lärartjänster. Beredningen delar denna uppfattning. Visser
ligen har beredningen rekommenderat åtgärder för att 3-betyget ej längre
i de ämnen där så för närvarande är fallet skall vara normalbetyg och för
att betyget i alla ämnen skall vara i första hand kvalitetsbetyg. Innan när
mare erfarenheter erhållits om de resultat till vilka beredningens rekom
mendationer kunna leda, torde det dock vara klokast att ej räkna med ett
efter enhetliga normer utdelat 3-betyg. Vidare vill beredningen framhålla,
att betyget Berömlig i vissa ämnen är så sällsynt, i några ämnen så gott som
aldrig förekommande, att det skulle vara omöjligt att tillgodose gymna
siets behov av adjunktskompetenta lärare med filosofie magistrar med ett
3-betyg i ämbetsexamen.---------- Skolöverstyrelsen ifrågasätter emellertid,
om man inte skulle kunna kräva 1 betyg i licentiatexamen. Beredningen
förutsätter, att skolöverstyrelsen ej menat, att licentiatexamen skulle kunna
avläggas med endast 1 betyg i ett ämne, utan att en filosofie magister även
skulle kunna ha 1 betyg i licentiatexamen utan att vara filosofie licentiat.
En sådan anordning skulle emellertid innebära ett alldeles nytt och främ
mande inslag i svenskt examensväsen, vilket skulle framstå i en ganska
onaturlig dager. Beredningen är ej heller övertygad om att de akademiska
lärarkrafternas antal är tillräckligt för att bestrida den ökade undervisning'
å licentiatstadiet, som skolöverstyrelsens uppslag skulle medföra.» (V s. 95.)
Ehuru beredningen sålunda icke kan tillstyrka, att behörighetskraven
formellt sättas högre i fråga om gymnasieadjunkturerna, anser den dock,
att särskilda synpunkter böra anläggas vid deras tillsättande. Anciennitets-
synpunkter böra endast få spela en underordnad roll.
»Tillsättningen bör främst ske med ledning av de sökandes vitsord i
akademiska examina, vitsorden för undervisningsserierna i provåret å
gymnasiestadiet samt vunnen erfarenhet av gymnasieundervisning, vits
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
107
ordad genom goda resultat vid undervisning fram till studentexamen. Inom
vissa ämnen är högsta betyget i ämbetsexamen så vanligt förekommande,
att man kan förvänta, att till gymnasieadjunkturer i dessa ämnen endast
utnämnas sådana sökande, som ha högsta betyget i ämbetsexamen i åt
minstone ett av tjänstens ämnen. Inom ämnesgrupper, där högsta betyget
i ämbetsexamen är sällan eller så gott som aldrig förekommande, bör vid
tillsättning av gymnasieadjunktstjänster stort avseende fästas vid betyget
Med utmärkt beröm godkänd i ett eller båda av tjänstens ämnen. Sist
nämnda vitsord är ett rent honnörsbetyg och torde ofta ådagalägga veder-
börandes duglighet lika väl som ett högsta betyg i ämbetsexamen.»
(V s. 97.)
På två punkter finner beredningen det likväl möjligt och lämpligt att
uppställa högre formella betygskrav för gymnasieadjunktstjänster än för
realskollärartjänster. Den ena rör kristendomslärartjänsterna. Beredningen
föreslår, såsom jag i det föregående nämnt (s. 50), en ny examen, teologisk
filosofisk ämbetsexamen. För gymnasieadjunktur, vari kristendomskunskap
ingår, skulle i denna examen fordras vissa kvalificerade betyg, och studie
tiden skulle beräknas högre än till de normala åtta terminerna. Den andra
gäller fall, där två universitetsämnen motsvara ett skolämne; för gymna
sieadjunktur, som innehåller modersmålet, historia med samhällslära eller
biologi med hälsolära, skulle i båda examensämnena krävas två betyg.
»Betygskompetensen . . . kommer visserligen härigenom att bli betydligt
större än i andra ämnen. Men man kan ej räkna med att lärarutbildningen
för alla ämnen skall vara lika omfattande», skriver universitetsberedningen.
b. Realskolestadiets lärarfråga och mellanskollärarnas
fortbildning.
Den begynnande ämnesspecialiseringen på realskolstadiet utesluter an
vändningen av ett genomfört klasslärarsystem, men skolkommissionen an
ser det i varje fall önskvärt, att lärjungarna icke undervisas av ett alltför
stort antal lärare. Ännu på detta åldersstadium äro de nämligen i hög grad
beroende av den personliga kontakten med lärare, som väl känna sina
elever.
»Under alla omständigheter bör enligt kommissionens mening varje klass
avdelning ha en klassföreståndare, som undervisar klassen i ett flertal äm
nen, och som därigenom kan verka fostrande och sammanhållande. Kom
missionen förordar sålunda för realskolan en medelväg mellan folkskolans
klasslärarsystem och läroverkens specialistlärarsystem. Härav följer, att ett
stort antal lärare inom realskolan enligt kommissionens mening bör ha en
sådan utbildning, att de kan undervisa i flera än två ämnen.» (S. 384—385.)
I många fall bör enligt kommissionens uppfattning klassföreståndarens
undervisning i sin klass även kunna omfatta huvudparten av det nya skol
ämnet samhällskunskap.
Kommissionen har kommit till den övertygelsen, att lärarbehovet på real
skolstadiet icke kan täckas genom den beräkneliga produktionen av lärare
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
108
med akademisk utbildning. »Det gäller att laga efter lägligheten och där
vid finna sadana lösningar, att dels kvantiteten hålles uppe i görligaste
mån, dels kommissionens . . . principiella uppfattning om klassförestånda
rens betydelse kan tillgodoses.»
Enligt kommissionens mening böra i överensstämmelse härmed en rad nya
utbildningsvägar tillskapas:
1. Mellanskollärarutbildning jämte partiell ämbetsexamen. Kommissionen
tänker sig en utbildning omfattande mellanskollärarutbildning och pröv
ning enligt fordringarna för ämbetsexamen i två eller tre universitetsäm-
nen, motsvarande minst två skolämnen. Betygssumman i den akademiska
prövningen skall vara minst 4, varav lägst Med beröm godkänd i ett uni-
versitetsämne. Härtill bör läggas en termins praktisk fackutbildning för
realskolstadiet. En lärare med denna utbildning bör kunna väl lämpa sig
som ämneslärare i realskolan och kan dessutom bestrida fyllnadstjänst
göring i mellanskolan. Särskilt för de små centralskolorna på landsbygden
torde denna lärartyp ha en stor uppgift att fylla. Utbildningen bör med
föra adjunktskompetens.
Tvåbetygskurserna i ämnen som historia, litteraturhistoria, nordiska språk,
tyska och engelska förutsätta för närvarande studentkunskaper i latin.
Kommissionen föreslår utredning om åtgärder för att möjliggöra studier i
dessa ämnen för mellanskollärare, som icke läst latin i gymnasiet.
2. Kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen. Inrättande av lärar
tjänster med gymnastik i kombination med ett eller annat läroämne har
diskuterats i offentliga utredningar ända sedan det första årtiondet av detta
sekel. Skolutredningen föreslår att frågan återupptages, men undersök
ningen bör då även avse tjänster, innehållande annat övningsämne än
gymnastik (IV: 1 s. 62). 1941 års lärarlönesakkunniga ansluta sig i sitt
betänkande om lönereglering för övningslärare (SOU 1947: 15) till denna
mening:
»Ur olika synpunkter skulle det ofta vara till fördel för både lärare och
lärjungar, om en lärare undervisade i såväl läroämnen som övningsämnen.
~ ------ - Man borde också kunna ifrågasätta, om icke redan utbildade
övningslärare — i den mån de vore berättigade att inskrivas vid universi
tet och högskola — kunde medgivas att avlägga filosofisk ämbetsexamen i
ett eller flera skolämnen på samma sätt som teologie kandidater för när
varande undergå s. k. särskild prövning i vissa till filosofiska fakulteten
hörande ämnen efter fordringarna för filosofisk ämbetsexamen.» (S. 79.)
Skolkommissionen finner frågan tarva ytterligare utredning men anser,
att den bör kunna lösas i positiv riktning.
»Man bör försöka finna utvägar att i en med filosofisk ämbetsexamen i
kompetens likställd examen efter vissa principer sammanräkna vitsord, er
hållna dels vid tentamina i akademiska ämnen, dels vid på visst sätt regle
rad fackutbildning i de s. k. övningsämnena.» (S. 390.)
Även denna utbildning skulle medföra behörighet till adjunktstjänst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
109
3. Mellanslcollär ar utbildning jämte betyg i läroämne. En utbildning, som
icke medför adjunktsbehörighet men kan utgöra tillräckligt underlag för
partiell tjänstgöring på realskolstadiet, bör kunna åstadkommas, om en
lärare med mellanskollärarexamen tenterar för två betyg i ämbetsexamen
i lämpligt ämne. Kompetensen kan givetvis breddas genom tentamen i
ännu något ämne.
Möjligen skulle mellanskollärarutbildning på analogt sätt kunna kom
pletteras med utbildning i kristendomskunskap inom teologiska fakulteten.
Ytterligare utredning därom är dock nödvändig.
Mellanskollärare, som på detta sätt förvärvat kompetens för viss under
visning i realskolan, bör erhålla tilläggsarvode för sin tjänstgöring på real
skolstadiet. Gäller hans kompetens ämnet engelska, bör tilläggsarvode utgå
också för tjänstgöring i detta ämne i klasserna 5—6, detta även om läraren
undervisar i sin egen klass i engelska.
Jf. Mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerad fort
bildning. Bland de nuvarande folkskollärarna finnas åtskilliga, som utan
att ha examensmeriter utöver folkskollärarexamen äro väl kompetenta att
handha realskolundervisning i något ämne. Kommissionen ifrågasätter,
huruvida icke med tanke på sådana lärare en »förstärkt utbildning för mel
lanskollärare» bör anordnas vid lärarhögskolorna.
»Man torde böra räkna med att under en rätt lång övergångstid ett
mycket stort antal mellanskollärare icke genomgått fullständigt gymnasium.
Dugande lärare av denna kategori fördjupar och vidgar sina kunskaper
under loppet av sin tjänstgöring, och genom deltagande i kurser av skilda
slag för vidareutbildning förvärvar åtskilliga längre fram i livet reell ehuru
icke formell kompetens för realskolundervisning. En rätt naturlig mot
vilja mot att vid mogen ålder åter sätta sig på skolbänken utestänger
dem från vidareutbildning genom akademiska studier. Om man hade en
under betryggande former reglerad kunskapsprövning, öppen för mellan
skollärare och förlagd till lärarhögskolorna, skulle man tillgodose såväl den
enskilde lärarens intresse att få sin kompetens objektivt prövad som sam
hällets intresse att tillvarata dugliga lärare och utnyttja deras kapacitet.»
(S. 391.)
Även dessa lärare skulle kunna erhålla tilläggsarvoden för sin under
visning enligt vad som sagts ifråga om föregående lärargrupp.
Kommissionens förslag om nya utbildningsvägar för realskolstadiets
lärare har fått ett ganska blandat mottagande, och motståndet hårdnar,
allteftersom man kommer längre ned på listan över de nya behörighets
formerna.
Göteborgs högskolas lärarråd betecknar det som en allvarlig brist, att
kommissionens förslag, långt ifrån att skapa en enhetlig och likvärdig
kompetens för liirare i realskolan i stället kännetecknas av en stark splitt-
ling. »Utan en så långt möjligt likvärdig utbildning av realskolans lärare
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
no
bli kontrollerad avgångsexamen från realskolan eller till gymnasiet för lagda inträdesprov nödvändiga, om icke grova orättvisor skola begås mot eleverna.» Avsteg från de normala kompetensfordringarna böra alltid be traktas som nödfallsåtgärder.
»En forcerad utbyggnad av realskolan kan göra det nödvändigt att vid sidan av fullt kompetenta lärare tillsvidare anlita sådana, vilka komplet terat annan lärarutbildning med akademiska betyg i vissa läroämnen. Kom missionen tänker sig en sådan anordning som något bestående. Enligt lä rarerådets mening kan den endast accepteras som en nödtvungen över gångsform, till dess tillräckligt antal fullt kompetenta lärare stå till för fogande.»
Kravet på insikter i latin för examen i engelska m. fl. ämnen kan icke godtyckligt uppgivas, emedan det betingas av universitetsstudiernas veten skapliga karaktär, framhåller lärarrådet vidare. Den grundläggande under visningen i engelska bör snarast möjligt och i största utsträckning anför tros åt lärare med fullgod kompetens i ämnet och god språklig underbygg nad överhuvudtaget. De första årens undervisning i främmande språk inom enhetsskolan skall dock utgöra den grund, varpå gymnasiet skall bygga vidare.
»Att det för skolan liksom för den enskilde och för samhället är av största betydelse, att goda möjligheter till fortsatt högre utbildning och befordran beredas skolans lärare, torde vara självklart. Detta gäller alla kategorier av lärare.---------- En naturlig konsekvens av skolreformen synes vara, att även de redan i skolans tjänst verksamma lärarna sättas i stånd att utan alltför kännbara ekonomiska uppoffringar förvärva högre akademisk ut bildning. Lärarerådet vill härvid särskilt framhålla behovet av vidgade möjligheter för såväl ordinarie som icke-ordinarie lärare att erhålla tjänst ledighet mot B-avdrag för fortsatta studier och självständigt vetenskapligt arbete. En lärare blir, såsom riktigt framhålles i betänkandet (s. 357), aldrig färdig i kunskapsavseende. Ju grundligare teoretisk utbildning han erhållit, desto lättare kan han hålla sitt intellektuella intresse vid makt, fördjupa sin bildning och göra sin undervisning personlig och levande.»
Matematisk-naturvetenskapliga sektionen i Lund kan icke tillstyrka, att mellanskollärarutbildning skulle medföra adjunktskompetens efter kom plettering med en partiell ämbetsexamen.
»Lärare med sådan kombinerad utbildning böra kunna vara ett värde fullt tillskott till kåren av realskollärare, men för adjunktur bör dock på dem ställas samma krav som på fil. magistrar i fråga om betyg i de ämnen tjänsterna omfatta. Mellanskollärare med akademiska betyg, som icke räcka till adjunktskompetens, föreslås att mot tilläggsarvode som ämneslärare få undervisa i realskolan i de ämnen i vilka akademiska betyg tagits.»
»Om det blir normala tider igen, böra de placeras på mellanskolestadiet, såvida de ej under tiden skaffat sig vederbörliga kunskapsmeriter», tilläg ger professor Knut Lundmark. »Naturligtvis skall det i fortsättningen räk nas dem som merit, om de nitiskt och med duglighet uppehållit vakans- tjänster på högre stadium.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
in
Humanistiska sektionen i Uppsala föreslår åter, att mellanskollärarutbild- ningen likställes med avlagda två betygsenheter i ämbetsexamen, varigenom även en viss organisatorisk förenkling skulle uppnås.
»Under förutsättning att sänkningen till sex enheter genomföres, åter- stode sålunda de av Kommissionen förordade fyra enheterna, varav lägst två betyg i ett ämne; Sektionen förutsätter därvid, att ämnena väljas så, att de stödja varandra, detta i överensstämmelse med magisterexamens krav på kombination av besläktade läroämnen. Något särskilt komplette- ringsinstitut för latin (jfr Bet. s. 292 och 388) torde ej bliva nödvändigt, då blivande lärare med utpräglat historiska och språkliga intressen i regel kunna förutses ha avlagt dimissionsexamen på latinlinjen; att i någon form dispensera mellanskollärare från kravet på förkunskaper i latin för de äm nen, där detta krav eljest ställes, är redan av undervisningstekniska skäl uteslutet.---------- Till den så konstruerade ämbetsexamen med endast fyra akademiska betyg skulle för adjunktskompetens läggas en termins peda gogisk fackutbildning vid lärarhögskola, och på samma sätt skulle, enligt Sektionens mening, en ämbetsexamen med sex betyg och adjunktskompe tens reciprokt kunna utbyggas med pedagogisk fackutbildning för mellan skollärare, så att bägge kategorierna av lärare efter komplettering ägde befogenhet att undervisa i klasserna 3—9. Den praktiska vinsten av sådan vidgad kompetens ligger i öppen dag, i synnerhet med tanke på de talrika smärre centralskolorna.
Under angivna förutsättningar föreslår Sektionen sålunda, att en vid universitetet inskriven studerande, som redovisar mellanskollärarkompetens jämte fyra akademiska betyg, skall förklaras för filosofie magister. Någon ytterligare utbildningsväg till realskole-(adjunkts-)kompetens i vanliga ämnen finner Sektionen ej erforderlig.»
En av sektionens ledamöter, professor Erik Lönnroth, anmäler betänk ligheter mot sektionens förslag.
»Här uppgives i princip den utomordentligt viktiga skillnaden mellan universitetens vetenskapliga examensutbildning och lärarhögskolornas pe- dagogisk-metodiska genomgång av samtliga läroämnen för blivande klass lärare. Skulle en universitetssektion gå med på detta, blir det avsevärt svå rare att i framtidens skoldebatt resa krav på vetenskaplig fackutbildning vid universitet av den högre skolans lärare.
För min del kan jag icke gå med på någon form av ämbetsexamen med mindre än sex betygsenheter; jag vill blott hänvisa till att denna examen även är avsedd att utgöra förutsättning för licentiatstudier. Det vore en illusion att tro, att man med de kommitterades 4-betygsexamen kunde råda bot för lärarbristen. Däremot skulle man med detta underbud i fråga om vetenskaplig minimikompetens för akademisk ämbetsexamen ge dem, som vilja pressa ned kraven på vetenskaplig lärarutbildning, ett synnerligen tacksamt argument.»
Humanistiska sektionen i Lund vill gärna medverka till utbildningsfor- mer, som vid sidan av mellanskollärarutbildning upptaga viss akademisk meritering. Dock kan sektionen icke vara med om en utbildningstyp med endast två betygsenheter efter fordringarna för ämbetsexamen, såvida den ej brukas uteslutande för utbildning av lärare i främmande språk i
Kungl. Maj:ts proposition nr %19.
112
enhetsskolan. Under åberopande av detta yttrande tillstyrker jämväl kans-
lersämbetet skolkommissionens förslag om en på mellanskollärarutbildning
grundad fortsatt utbildning, omfattande respektive 4 eller 2 betygsen
het er.
Enhälligt avstyrka de akademiska kollegierna den av kommissionen före
slagna lärarutbildningen för realskolstadiet under kontroll av lärarhögsko
lan. Lärarrådet vid Stockholms högskola anför sålunda:
»Med utgångspunkt i sin uppfattning av den utomordentliga betydelsen
av att utbildningen av lärare på skolans högre stadier icke förlorar sin
vetenskapliga karaktär vill lärarrådet rikta uppmärksamheten på skol
kommissionens uppseendeväckande förslag, att ett med akademiskt betyg
likvärdigt vitsord, medförande viss adjunktskompetens, skall kunna ut
färdas av lärarhögskolorna. Denna tanke synes redan ur organisatoriska
synpunkter tvivelaktig. Den kan i varje fall icke rimligen genomföras utan
att garantier skapas för att lärarhögskolornas ifrågavarande betyg grunda
sig på studier och kunskaper, som motsvara vad som fordras vid universi
teten och högskolorna. Och icke minst måste förutsättas, att vederbörande
examinator besitter fullgod vetenskaplig kompetens. I fall fråga blir om
accepterande av kommissionens förslag i denna punkt kräves uppenbarli
gen en ingående utredning rörande de antydda villkoren för att en dylik
viktig uppgift skall kunna läggas i lärarhögskolornas händer.»
Studenterna äro på denna punkt alldeles ense med de akademiska fä
derna. Sveriges förenade studentkårer taga bestämt avstånd från dessa
studier under lärarhögskolans kontroll:
»Det har inte påvisats några bärande orsaker till att inte denna lärar
kategori skulle kunna redovisa sina kunskaper i vanlig ordning vid univer
sitet eller högskola och där få dem vitsordade med gängse akademiska
betyg. Om en sådan lärare ej genomgått fullständigt gymnasium, bör
dispensvägen anlitas, sedan han styrkt motsvarande kunskaper. Det är
svårt att se vad som gör lärarhögskolorna, där ju annars ingen utbildning
i ifrågavarande läroämnen tänkes skola förekomma, skickade att kontrol
lera dessa kompletterande studier.»
Enligt skolöverstyrelsens sammanfattning ha 26 av de 46 kollegier, som
yttrat sig, tillstyrkt adjunkts behörighet för mellanskollärare med en par
tiell ämbetsexamen om minst 4 betyg, valda enligt skolkommissionens rikt
linjer, men endast 8 kollegier av 73 ha tillstyrkt det alternativ, vari ingår
fortbildning under lärarhögskolans kontroll. I fråga om utbildning vid uni
versitet med två betyg i ett skolämne äro meningarna vid de högre sko
lorna tämligen jämnt delade för och emot. Denna åsiktsgruppering av
speglas även i de yttranden, som ha avgivits av läroverkslärarnas orga
nisationer.
Läroverkslärarnas riksförbund intager således en principiellt välvillig
ställning men reserverar sig mot kommissionens sista alternativ:
»Med tillfredsställelse noterar riksförbundet förslagets strävan att så
anordna utbildningen, att en lärare på ett lägre skolstadium jämförelsevis
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
113
lätt kan förvärva den ökade kompetens, som gör honom skickad för un dervisning på ett högre stadium, liksom att skapa former för en lärar kompetens, som innesluter både läro- och övningsämnen. Av de föreslagna vägarna till förvärvande av begränsad kompetens som realskollärare ställer sig riksförbundet emellertid avvisande till den som innebär mellanskollä rarutbildning samt av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i vissa äm nen. Riksförbundet erkänner visserligen riktigheten av SK:s påpekande av det förhållandet, att bland nu verksamma folkskollärare sådana finnas, som genom examensmeriter utöver folkskollärarexamen och genom per sonliga kvalifikationer få anses kompetenta att handha viss undervisning på realskolestadiet, men anser, att denna fråga är av så begränsad räck vidd, att den bör kunna lösas genom dispensförfarande.»
Folkskolans lärarorganisationer följa däremot kommissionen. Sålunda yttrar styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund:
»Den i förslaget upptagna kombinationen av mellanskollärarutbildning samt 4 betyg i läroämnen efter fordringarna för fil. ämbetsexamen finner förbundsstyrelsen vara en utmärkt utbildningsväg, vilken bör ge mång sidig pedagogisk erfarenhet. Lärare med denna form av adjunktsutbild- ning kan användas som klasslärare på mellanstadiet, som ämneslärare pa realskolstadiet eller för tjänstgöring i vissa ämnen på båda stadierna i de fall lärartillgång och tjänstgöringsskyldighet gör en sådan anordning nöd vändig, särskilt i små enhetsskolor på landsbygden. Denna adjunktsut- bildning bör även stå öppen för lärare med folkskollärarexamen och nu varande studentexamen.
Kommissionens förslag beträffande adjunktsutbildning med begränsad kompetens, omfattande mellanskollärarutbildning samt minst 2 betyg i ett läroämne efter fordringarna för filosofie ämbetsexamen eller utbildning i ämnet kristendomskunskap inom teologiska fakulteten, tillstyrks. Även dessa utbildningsvägar bör stå öppna för lärare med folkskollärarexamen och nuvarande studentexamen.
SK:s förslag om mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kon trollerade kunskaper i viss grupp av läroämnen tillstyrks i princip.
Denna utbildning bör stå öppen även för lärare med nuvarande folk skollärarexamen på studentlinjen eller den fyraåriga linjen. Kurserna vid lärarhögskolan bör så utformas att de i så stor utsträckning som möjligt medger självstudier på hemorten och inte nödvändiggöra sammanhängande tjänstledighet för vistelse vid lärarhögskolan under hela utbildningstiden.»
Sveriges överlärarförbund anser till och med, att villkoret om fortbild ning under kontroll av lärarhögskolan i vissa fall kan vara för strängt.
»Icke så få lärare i vår nuvarande 7- och 8-klassiga folkskola, som varit särskilt intresserade av undervisningen i de högre klasserna (7 och 8) och är lämpade för att ta hand om ungdom i just dessa åldrar, ha genom fort satt utbildning på olika sätt skaffat sig fullgoda insikter i de ämnen, vari de undervisat, och skött både undervisningen och fostran av ungdomen — det sista inte det minst viktiga — på ett i allo utmärkt sätt. Skolkom- missionen erkänner också riktigheten härav och menar, att det under en övergångstid skall vara möjligt att låta lämpliga sådana lärare tjänstgöra i realskolan. Villkoret är dock, att vederbörande vid lärarhögskola genom går en 'förstärkt utbildning för mellanskollärare’ eller ’en under betryggande
8 —
Bihang till riksdagens protokoll 1SH0. 1 sand. Nr 210,
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
114
former reglerad kunskapsprövning’. Vad dessa fordringar närmare innebär
och i vad mån de skulle möjliggöra att för uppgiften lämpliga mellanskol-
lärare finge sin tjänstgöring förlagd till realskolor, är svårt att bedöma.
Överlärarförbundet anser emellertid, att det skulle vara en avgjord förlust,
särskilt för skolans strävan att fostra de unga i en kritisk ålder, om denna
möjlighet att engagera lärare förhindrades på grund av alltför stränga for
mella behörighetskrav.»
Skolkommissionens förslag om inrättande av kombinerade adjunkts-
tjänster, omfattande både läro- och övningsämnen, har i allmänhet endast
föranlett kortfattade uttalanden; man vill i allmänhet avvakta den ytter
ligare utredning, som även skolkommissionen funnit påkallad. Av 32 kolle
gier, som uttalat sig i frågan, tillstyrka 22. I övrigt ha tillstyrkande ytt
randen avgivits exempelvis av humanistiska sektionen i Lund, Läroverks-
läramas riksförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening, Fredrika-
Bremer-Förbundet och Svenska slöjdföreningen. Sistnämnda förening på
pekar dock i detta sammanhang, att undervisningen i konsthistoria
alltid bör bestridas av lärare med akademiskt betyg i ämnet. »Att överlåta
denna undervisning åt enbart vid teckningslärareseminarium utbildade lä
rare innebär en fara för att den meddelade kunskapen blir identisk med s. k.
stilhistoria, vilket ur kulturell synpunkt verkar direkt skadligt.»
Ett par av de närmast berörda lärargrupperna ge uttryck åt sin till
fredsställelse över den utveckling till större likställdhet mellan läro- och
övningsämnen, som genom skolkommissionens förslag ställes i utsikt. Sven
ska gymnastiklärarsällskapet tillstyrker varmt, statens skolköksseminarium
likaså. Kollegiet vid sistnämnda läroanstalt anser det icke minst glädjande,
att en utredning ställts i utsikt om inordnande av en fackutbildning i hus
lig ekonomi i en med filosofisk ämbetsexamen likställd examen.
Såsom skolkommissionen påpekar, har redan på 1920-talet utarbetats ett
detaljerat förslag till filosofisk ämbetsexamen med gymnastik såsom däri
ingående ämne. Under remissgången invändes bland annat, att en sådan
examen skulle bliva en alltför smal bas för fortsatta vetenskapliga studier.
Kommissionens längre syftande förslag nämnes endast i förbigående i uni-
versitetsberedningens utlåtande om de filosofiska examina (V s. 98). Be
redningen inskränker sig till att ge tillkänna, »att den ej kan tillstyrka
tillskapandet av en examen omfattande dels vissa teoretiska ämnen, dels
vissa övningsämnen».
Skolöverstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen, att nya vägar
måste öppnas såväl till adjunktskompetens som till partiell lärarbehörighet
för realskolestadiet. Särskilt betonar överstyrelsen värdet av en kombine
rad utbildning i läroämnen men tillägger, att överstyrelsen dock icke kan
intaga definitiv ståndpunkt i denna fråga, innan mera preciserade förslag
ha utarbetats. Mest reserverad ställer sig överstyrelsen till den sista av
kommissionen föreslagna utbildningsvägen, som utöver mellanskollärar-
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
115
utbildning skulle omfatta fortbildning under lärarhögskolans kontroll. Denna utbildningsgång är, säger överstyrelsen, »en nödfallsutväg, som kan ske måste tillgripas övergångsvis, om lärare med utbildning enligt någon av de tidigare anförda vägarna icke finnas att tillgå i tillräcklig omfatt ning». Överstyrelsen finner det emellertid icke självfallet, att fortbild ningen skall kontrolleras genom lärarhögskolan utan kan tänka sig andra vägar härför. Efter en övergångstid bör denna utbildningsväg icke längre accepteras.
Slutligen är att nämna, hurusom Allmänna adjunkts jöreningen påyrkar, att frågan om benämningen av olika kategorier av lärare bringas till en förnuftig lösning i samband med enhetsskolans genomförande.
»Skolkommissionen har inte gått in på titelfrågor utan använder beteck ningarna småskollärare, mellanskollärare, realskollärare och gymnasielärare, benämningar, som är omöjliga att använda som titlar. Dessutom begagnar kommissionen för gymnasiets huvudlärare i enlighet med nuvarande ter minologi titeln lektor och talar om adjunktskompetens utan att uttala sig om adjunktstitelns fortlevande i den framtida skolan. För denna skola vore det önskvärt, om en för alla lärare gemensam titel kunde skapas. Om detta visar sig omöjligt, bör åtminstone en enhetlig titulatur fast ställas för lärarna på de olika stadierna. Adjunktsföreningen föreslår, att frågan närmare utredes.»
Länsstyrelsen i Gävle ifrågasätter, huruvida icke hela nomenklaturen småskollärare, mellanskollärare, realskollärare borde avskaffas till förmån för den enhetliga benämningen folkskollärare; detta skulle givetvis icke ute sluta, att varje lärare hade specialiserad kompetens för vissa årsklasser inom skolan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 219.
c. Småskollärarnas vidareutbildning.
För småskollärare, som önska skaffa sig utbildning för tjänstgöring inom mellanskolan eller på högre stadier, böra enligt skolkommissionens uppfatt ning särskilda vägar öppnas.
För dem som önska kompetens för mellanstadiet skulle en ettårig ut bildning anordnas vid lärarhögskolan, innefattande dels — för dem som så behöva — en komplettering av ämneskunskaperna, dels en pedagogisk-meto- disk utbildning för mellanskolestadiet. De som vilja gå längre och utbilda sig för realskolestadiet kunna följa samma utbildningsvägar som mellan skollärare, vilka kvalificera sig för realskoletjänstgöring. Kommissionen an ser det emellertid värt att överväga, huruvida icke sådana anordningar kunna vidtagas, att småskollärare även utan omvägen över mellanskol- lärarutbildning skola kunna vinna partiell kompetens för realskoleunder- visning.
»Enligt kommissionens mening är det av stor betydelse, att vägen till akademiska studier i framtiden kan öppnas för småskolans lärare, icke blott därför att dessa därigenom bereds möjligheter att kvalificera sig för under
116
visning på högre stadier, utan även därför att de får tillfälle att bedriva
vetenskapliga studier på sitt eget arbetsområde och härigenom dels kan
göra dessa studier fruktbärande för sin undervisning i småskolan, dels kan
bli kompetenta att söka och inneha exempelvis tjänster vid lärarutbild-
ningsanstalterna.» (S. 381.)
Erforderliga kompletteringar av allmänbildningsgrunderna borde kunna
förläggas till de av kommissionen föreslagna gymnasierna för vuxna.
Att småskollärare, som påbörjat sitt yrkesarbete, skulle återgå till gym
nasierna för kompletterande studier, ter sig för Sveriges småskollärarinne-
jörbund som ett i de flesta fall ogenomförbart projekt. Däremot bör det vara
möjligt att gå vidare efter avlagd dimissionsexamen och yrkesutbildning,
såsom det har föreslagits för mellanskolans lärare. Detta är ett av skälen,
varför förbundet bestämt påyrkat, att dimissionsexamen eller likvärdiga
kunskaper skall läggas till grund för småskollärarutbildningen.
Skolöverstyrelsen har i princip icke något att invända mot de åtgärder
för småskollärarnas vidareutbildning, som kommissionen har föreslagit. Då
förslagen icke äro närmare utformade, avstår överstyrelsen dock från en
mera ingående granskning.
d. Huvudlärarbefattningarna.
Kommissionen föreslår, att på vart och ett av skolans fyra stadier sär
skilda, i högre lönegrad placerade huvudlä rarbefattningar
skola upprättas. Dessa befattningar måste få olika karaktär på de olika
stadierna.
På gymnasialstadiet skola lektorerna vara huvudlärare. Helst bör varje
läroämne vara företrätt av lektor vid de gymnasier, där ämnet i fråga stu
deras; vid mindre gymnasier kan det dock inträffa, att en lektor måste
representera två läroämnen.
På realskolestadiet bör alltefter omständigheterna en huvudlärare före
träda ett läroämne eller två till tre närbesläktade ämnen.
För de större mellanskoloma tänker sig kommissionen huvudlärarbefatt-
ningar dels i den humanistiska, dels i den matematisk-naturvetenskapliga
ämnesgruppen. Vid mindre mellanskolor och vid småskolor skulle huvud-
lärarbefattningen icke vara knuten till någon viss ämnesgrupp.
»Huvudläraren skall vara skyldig att följa med den vetenskapliga, peda
gogiska och metodologiska utvecklingen i sitt ämne eller sin ämnesgrupp
samt över huvud taget den pedagogiska utvecklingen på det skolstadium
där han tjänstgör. Han skall biträda skolans chef vid skolarbetets planering
och vid behov med råd och upplysningar tillhandagå övriga lärare, i syn
nerhet yngre och mindre erfarna, I hans uppgifter bör ingå att vårda
undervisningsmaterielen och att tillse, att den förnyas. Därest kommissio
nens förslag om aspirantlärartjänster och förläggning av viss del av lärar
utbildningen till samverkande läroanstalter godtas, kommer huvudläraren
att få särskild betydelse för handledningen av aspiranter och lärarkandi
dater.» (S. 379.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
117
Formella kompetenskrav böra endast uppställas för lektoraten. För
övriga huvudlärartjänster böra kompetenskraven vara desamma som för
stadiets vanliga lärartjänster. Vid tillsättning av huvudlärartjänsterna böra
givetvis lärdomsmeriter väga tungt, men främst böra personliga och pe
dagogiska kvalifikationer vara avgörande. Genom den av kommissionen
föreslagna utvidgade inspektions- och konsulentverksamheten komme möj
ligheterna att rättvist och likformigt bedöma lärarskickligheten att för
bättras.
Ett allmänt genomförande av huvudlärarinstitutionen komme enligt
kommissionens mening icke blott att stimulera tillströmningen till lärar-
banan utan även i övrigt att bli av stor betydelse för den svenska skolans
utveckling.
»Man torde inte kunna överskatta värdet av att vid varje icke alltför
liten skola på varje stadium finns en eller flera lärare, i vilkens skyldigheter
det uttryckligen ingår att följa med den pedagogiska utvecklingen och göra
nya idéer fruktbärande för skolans vardagsarbete. Eftersom enligt kom
missionens förslag huvudlärarna placeras i högre lönegrad, vinner man
dessutom den fördelen, att en viss motvikt skapas mot lärarnas dragning
till städer och tätorter.» (S. 379.)
Kommissionens förslag har fått åtskilliga instämmanden men också åt
skillig kritik.
Förslaget tillstyrkes exempelvis av Läroverkslärarnas riksjörbund och
av Sveriges yngre läroverkslärares förening, vilka understryka vikten av
att lärarnas avancemangsmöjligheter förbättras.
Sveriges folkskollärarinneförbund instämmer med kommissionen i att
huvudlärartjänsterna också på skolans lägre stadier skulle kunna bli en
stimulans för den pedagogiska utvecklingen och ett stöd för mindre er
farna lärare.
»Inte minst skulle huvudlärarna ha en uppgift att fylla i skolor, dit aspi-
ranttjänstgöring förlägges. Beträffande tjänsternas karaktär av avance-
mangsposter finner förbundet det visserligen tilltalande med en beford-
ringsmöjlighet, grundad på rent pedagogiska meriter, men kan å andra
sidan inte bortse från risken, att ovidkommande omständigheter skulle
spela in också vid tillsättningen av dessa tjänster och därmed äventyra den
avsedda pedagogiska vinsten. Förbundet vill därför starkt understryka
kommissionens uttalande, att 'förutsättningarna för att erhålla befattning
som huvudlärare bör vara goda personliga och pedagogiska kvalifikatio
ner’. Tjänsterna bör enligt förbundets mening tillsättas på vissa år. Vidare
bör skoldistrikten själva få avgöra, huruvida huvudlärartjänster skall in
rättas; dock bör vid detta avgörande liksom i fråga om personvalet hänsyn
tagas till lärarkårens önskemål.»
T något kollegieyttrande befaras, att huvudlärartjänstema skola leda till
»söndring och onödig rivalitet», men från landsbygdsläroverkens sida fram-
hålles å andra sidan, att huvudlärartjänsterna kunde bli ett hjälpmedel
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
118
för dessa skolors lärarrekrytering. Kollegiet vid samrealskolan i Rättvik
finner det ur denna synpunkt angeläget, att huvudlärarbefattningar inrättas
vid varje skola och på varje stadium.
»Det är nämligen obestridligt, att, om lärar brist uppstår, det är vik
tigare, att en mindre skola får en kompetent huvudlärare i varje ämne
eller grupp av ämnen, än att all undervisning vid ett större läroverk be-
strides av välmeriterade lärare. Viss undervisning vid ett läroverk är ju av
den art, att den kan anförtros även åt mindre väl utbildade lärare, medan
det — vid varje, även mindre läroverk — finns viss undervisning, som
endast i undantagsfall bör få överlämnas till sådana lärare.»
Statskontoret anser, att alla lärare i ungefär lika grad böra ha skyldighet
att »följa med den vetenskapliga, pedagogiska och metodologiska utveck
lingen i sitt ämne», varför denna uppgift icke kan motivera en högre löne-
ställning för huvudläraren. »Icke heller de mera praktiskt betonade arbets
uppgifterna som biträde åt rektor eller som rådgivare och handledare för
yngre och mera oerfarna lärare torde böra kompenseras genom högre lön
utan i stället genom erforderliga lättnader i undervisningsskyldigheten i
form av ett något reducerat timantal.»
Styrelsen för Sveriges folkskollärarförbund erkänner, att huvudlärarsyste-
met kan ha en uppgift att fylla i skolor med ämneslärarsystem men finner
motiveringen ohållbar, om den tillämpas på skolor med klasslärarsystem.
»Klasslärarna på mellanstadiet har i regel samma utbildning och ska
självständigt och på eget ansvar handha undervisningen i som regel samt
liga ämnen. En huvudlärare-klasslärare torde inte i samtliga skolämnen
kunna verka som pedagogisk ledare eller rådgivare. Att förordna ämnes-
specialister som huvudlärare synes inte lämpligt och är i mindre skoldi
strikt för övrigt inte möjligt. Normer för meritvärdering av pedagogisk
skicklighet och förmåga att handleda kolleger torde vara svåra att åstad
komma, och tillsättningen av huvudlärare kan därför befaras bli god
tycklig.
Anordnande av fortbildningskurser och instruktioner, liksom konferenser
mellan klasslärarna vid en skola eller i ett skoldistrikt torde bättre än
huvudlärarbefattningar främja syftet med huvudlärarinstitutionen.»
Förbundsstyrelsen avstyrker därför inrättandet av huvudlärartjänster
för klasslärare.
Skolöverstyrelsen kommer icke mindre bestämt till ett negativt resultat.
»Tvivelsutan skulle det vara tilltalande, om möjlighet funnes att hono
rera en särskilt förtjänt lärare vid en skola, om han utan att vara skolchef
satt sin prägel på det pedagogiska arbetet vid skolan. Om det däremot med
nödvändighet skall finnas ett visst antal huvudlärare vid varje skola, torde
den goda avsikten i stor utsträckning förfelas.---------- I själva verket torde
det vara en psykologisk felkonstruktion att för en viss grupp av lärare ut
tryckligen föreskriva skyldighet att följa med den pedagogiska utvecklingen.
Enligt överstyrelsens förmenande bör det ingå i varje lärares självklara
åligganden att tillgodogöra sig den pedagogiska utvecklingen. Om ansvaret
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
119
därför lägges på vissa lärare, blir följden lätt den, att Övriga lärare anse sig dispenserade därifrån. Resonemang sådana som Det skall Karlsson göra; han har betalt för det’ böra icke uppmuntras. Särskilt mom mindre skolenheter torde också, såsom av något kollegium framhållits, allehanda irritationer och onödig rivalitet kunna uppkomma till följd av att vissa- lärare skola få högre avlönade tjänster. Man kan icke heller vara saker pa att det alltid blir de mest förtjänta pedagogerna vid en skola, som komma att uppehålla huvudlärartjänsterna. Sedan en sådan tjänst, ofta nog utan större konkurrens, tillsatts vid en mindre skola, kan en ung, pedagogiskt intresserad lärare komma till skolan och i realiteten bli huvudlärare, medan en annan är det till namnet och uppbär inkomsten. Det måste också tangera m-änsen till parodi på huvudlärarinstitutionen, om nära nog alla lärarna vid en skola äro huvudlärare. Så blir enligt SK:s förslag förhållandet vid de mindre realskolorna. En realskola med 6 undervisningsavdelnmgar torde komma att få högst fem ordinarie lärare förutom rektor, och av dessa högst fem lärare skulle fyra vara huvudlärare. Med hänsyn till ovan anförda syn punkter måste överstyrelsen avråda från att huvudlärartjänster inrättas på det sätt, som SK föreslagit.» (S. 107—108.)
e. Rektorsbefattningarna.
Vid tillsättningen av rektorstjänster böra de personliga kvalifikationerna vara utslagsgivande, framhåller skolkommissionen. Behörighet att söka och inneha befattning som chef för en skola bör tillkomma varje lärare, som är behörig att söka och inneha ordinarie lärarbefattning vid skolan och som äger kompetens att undervisa på skolans högsta stadium; chefsposterna böra sålunda icke vara bundna vid bestämda lärdomsmeriter. »Detta innebär t. ex., att en mellanskollärare, som har kompetens att undervisa på real- skolestadiet, skulle kunna förordnas som rektor vid en nioårig skola, även om han inte avlagt fullständig ämbetsexamen, samt att en gymnasielärare skulle kunna förordnas som rektor vid ett gymnasium, även om han inte är lektorskompetent.»
Kommissionen anser det vara en brist i den nuvarande lärarutbildningen, att det icke ingår någon utbildning för administrativa eller pedagogiskt ledande poster inom skolväsendet. En pa folkskollärarkarens initiativ till kommen kurs i skoladministration, närmast avsedd för överlärare, har gjort god nytta. Kommissionen finner det angeläget, att i samband med omgestaltningen av lärarutbildningen även en kurs ordnas för lärare, som aspirera på ledande poster inom skolväsendet.
Jämväl skolöverstyrelsen finner det önskvärt, att kurser i skoladministra tion anordnas.
»Det bör dock redan från början påpekas, att genomgången av en sådan kurs icke får tillmätas avgörande betydelse vid t. ex. tillsättning av rektors befattningar. En rektorsbefattning bör nämligen icke i första hand få bli en administrativ post. Av särskilt värde torde kurser av det ifrågasatta slaget bli för rektorernas sekreterare, och överstyrelsen har redan i sitt
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
120
yttrande den 13 februari 1948 rörande organisation av arbetet på rektors-
expeditionerna vid de allmänna läroverken med flera läroanstalter tillstyrkt,
att kurser anordnas för sekreterare och motsvarande biträdespersonal även
som att en handbok för sekreterare utarbetas och utgives på statens be
kostnad. Givetvis böra sådana kurser vara öppna för utnämnda rektorer
liksom för lärare, som av vederbörande rektorer anses lämpliga för sekre-
teraresysslan.» (S. 108.)
Överstyrelsen finner det emellertid mindre välbetänkt att anknyta kurser
av detta slag till lärarhögskolorna. »Lämpligare torde vara, att de anordnas
av skolöverstyrelsen. Över huvud taget är behovet av sådana kurser all
deles oberoende av lärarutbildningens omläggning.»
Delade meningar råda bland lärarorganisationerna i fråga om kompetens
kraven för rektorstjänsterna. Medan Allmänna adjunktsföreningen varmt
tillstyrker förslaget, att gymnasielärare utan rektorskompetens skall kunna
inneha rektorstjänst vid gymnasium, yttrar Lektorernas förening:
SK har föreslagit möjligheter till vidare utbildning och därav följande
befordran för alla lärare utom för lektorerna. Både konsekvens och rättvisa
kräva, att även lektorerna erhålla befordringsmöjligheter. I stället minskas
enligt SK:s förslag utsikterna för dessa, då de enda befattningar, till vilka
lektorer skulle kunna avancera: huvudlärartjänster i högre lönegrad, rek-
torat vid högre allmänt läroverk och de helt nya lärartjänsterna vid de
föreslagna lärarhögskolorna, skola stå öppna även för lärare utan lektors-
kompetens. LF anser, att som regel lektorskompetent lärare bör äga före
träde vid tillsättandet av dessa befattningar.»
Lärarrådet vid Göteborgs högskola delar lektorernas mening. »För att
en rektor skall kunna upprätthålla sin auktoritet och vara gymnasiets
högste pedagogiske ledare, är det efter lärarrådets mening ofrånkomligt,
att han äger samma vetenskapliga kompetens som huvudlärarna. Rekto-
raten böra icke bli ett mal för skolpolitiker och pedagogiska karriärister.»
Sveriges överlärarförbund och Sveriges folkskollärarförbund opponera
åter mot kommissionens krav, att rektor vid enhetsskola skall äga kompe-
petens att undervisapa skolans högsta stadium. En ämneslärare med enbart
adjunktsutbildning har icke kompetens att undervisa som klasslärare. »Med
samma skäl skulle kunna hävdas, att rektor och skolchef vid enhetsskola
bör äga kompetens att undervisa på skolans lägsta stadium», invänder
överlärarförbundet. Styrelsen för folkskollärarförbundet föreslår ett system,
avsett att tillgodose kravet på sakkunnig ledning av enhetsskolan med hän
syn till de olika skolstadiernas pedagogiska egenart:
»Om enhetsskolans rektor ska äga erforderlig pedagogisk och administrativ
erfarenhet och sakkunskap för att handha ledningen av en enhetsskola, om
fattande klasserna 1—9, bör han ha såväl klasslärarutbildning för mellan
manet som adjunktsutbildning för realskolan. Rektor med enbart adjunkts-
utbildnmg eller enbart klasslärarutbildning synes inte kunna ensam handha
de pedagogiska uppgifter som ankommer på rektor. I de fall rektor har
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
121
endast adjunktsutbildning bör därför närmast under honom förordnas en särskild studierektor (biträdande rektor) med mellanskollärarutbildning för klasstadiet 1—6.
Lärare med enbart klasslärarutbildning för mellanskolan, vilken har stora pedagogiska och administrativa meriter, bör även kunna förordnas som rektor för enhetsskola. I sådana fall bör särskild studierektor med adjunkts- kompetens förordnas för realskolstadiet.
I större skoldistrikt synes det lämpligt att sammanföra klasserna 1—6 till en skolenhet med klasslärare som rektor och realskolstadiet klasserna 7—9 till en särskild skolenhet med realskollärare som rektor.
I mycket stora skoldistrikt kan det måhända även vara lämpligt med särskild studierektor för småskolstadiet.
Vid inrättande av enhetsskola inom skoldistrikt som förutom överlärare vid folkskolan har rektor vid realskola (kommunal mellanskola) inom di striktet bör antingen överläraren eller rektorn förordnas till rektor vid enhetsskolan, i förra fallet med rektorn vid realskolan som studierektor för realskolstadiet, i senare fallet med överläraren som studierektor för klass- stadiet 1—6.
Rektor för gymnasium bör inte samtidigt vara rektor för enhetsskola.»
Det kan måhända göras gällande, att skolkommissionens förslag i dess helhet även skulle ha vissa mindre lyckliga konsekvenser. Skolöverstyrelsen fäster uppmärksamheten på denna sida av saken.
»Varje lärarkategori förlorar ... en del av sin begåvningselit, utan att förlusten kanske helt täckes av tillskotten från andra kategorier. För små skollärarinnornas vidkommande finnes för övrigt ingen kategori i lägre löneställning att hämta något tillskott från. Den alltid bekymmersamma lärarrekryteringen till de små skolorna på mera avsides belägna orter kom mer måhända att bli lidande därpå. Det bör också hållas i minnet, att för utsättningarna för befordran icke kunna vara desamma på lärarbanan som på flertalet andra levnadsbanor. Undervisning på ett högre skolstadium för utsätter kunskaper, som icke kunna förvärvas blott genom arbetsrutin under växande ansvar. Paralleller med t.ex.förvaltningslivet bli missvisande även på det sättet, att en högre tjänst där i princip ställer större krav på sin innehavare än en lägre. I skollivet däremot är det lika viktigt på ett lägre som på ett högre stadium att ha dugande och i begåvningshänseende välrustade lärare.» (S. 106.)
Överstyrelsen finner emellertid, att smidigare övergångsmöjligheter från den ena lärarkategorien till den andra måste tillföra undervisningsväsendet så stora fördelar, att ämbetsverket icke tvekar att ansluta sig till kommis sionens förslag.
Trots enstaka invändningar mot ett och annat av skolkommissionens förslag bestyrka remissyttrandena otvivelaktigt riktigheten av skolkom missionens utgångspunkt, att ett befordringssystem, inom vilket den per sonliga dugligheten och de personliga fortbildningssträvandena bättre till varatagas än som nu är möjligt, måste betyda en uppmuntran i arbetet för lärarna och bör kunna bidraga till att göra lärarbanan mera lockande för ungdomen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
f. Departementschefen.
Tendensen i den rad av förslag, för vilka jag just redogjort, kan sägas
vara att stimulera lärarna i det dagliga arbetet, vidmakthålla deras håg
för fortsatta studier och öka deras möjligheter att slå sig fram till en plats
i skolväsendet, där deras kvalifikationer till fullo utnyttjas.
Jag är ense med skolkommissionen om att detta fordrar större elasticitet
i lärarnas tjänstgörings- och anställningsförhållanden, än den nuvarande
organisationen medger. En viss smidighet i systemet är också önskvärd
från rent praktiska utgångspunkter. I synnerhet när nativitetskurvan löper
ned och upp, som den gjort under de senaste årtiondena, är det angeläget,
att lärarkårerna icke för starkt fastlänkas vid oföränderliga tjänstgörings-
områden. Man måste kunna vid behov låta lärare, som i första hand utbil
dats för ett visst skolstadium, rycka upp på det närmast högre, och detta
underlättas i hög grad, om ett icke alltför litet antal lärare lagt sina studier
och sin fortbildning med tanke på en sådan möjlighet.
Vissa av kommissionens förslag utgå från organisatoriska förutsättningar,
som ännu icke äro för handen, eller förutsätta mera tidsödande utredningar;
andra äro enligt min mening av den art, att de omedelbart böra föras vidare
och snarast möjligt läggas till grund för praktiska åtgärder.
När kommissionen framkastar tanken, att mellanskollärare i vissa fall
skola kunna förvärva behörighet för undervisning på realskolestadiet genom
en av lärarhögskolan kontrollerad fortbildning och speciellt att kompetens
för undervisning i samhällslära på detta stadium skall kunna vinnas genom
deltagande i en tilläggskurs i ämnet vid lärarhögskolan, är det tydligen
fråga om förslag, som för sitt förverkligande fordra, att lärarhögskolorna
trätt i funktion, och som icke kunna slutligt bedömas, förrän fullständig
utredning föreligger om dessas organisation. Huruvida lärarhögskolorna
kunna bli i stånd att genom en ettårig utbildning meddela småskollärare
kompetens för tjänstgöring på mellanskolestadiet, är också ovisst, så länge
förbildningskraven för de blivande småskollärama måste hållas lägre än
kommissionen tänkt sig; spörsmålet bör upptagas till förnyat övervägande i
samband med den pågående detaljutredningen om lärarhögskolorna. Jag
vill för närvarande blott anmärka, att frågan om vidareutbildning för små
skollärare i en eller annan form om några år torde komma att få starkt
ökad aktualitet, när de stora årskullarna i den tidigare skolåldern draga
vidare till enhetsskolans högre klasser och barnantalet på småskolestadiet
börjar sjunka.
Mot skolkommissionens förslag att inrätta särskilda huvudlärarbefatt-
ningar på alla skolstadier ha åtskilliga erinringar gjorts under remissgången.
Skolöverstyrelsen, som anser att det mesta av vad skolkommissionen velat
vinna genom inrättande av huvudlärartjänster skulle säkrare och mera frik
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
123
tionsfritt kunna uppnås genom en anordning med särskilt utsedda hand
ledare för läraraspiranterna under praktikåret, har sålunda avrått från att
huvudlärartjänster inrättas på det sätt, som skolkommissionen föreslagit.
Med hänsyn till de framställda erinringarna anser jag mig icke böra förorda
nu ifrågavarande förslag.
Omedelbar aktualitet ha åter de förslag, som avse att råda bot för lärar-
bristen på realskolestadiet genom att möjliggöra påbyggnader med akade
miska studier av folkskollärarexamen respektive den föreslagna mellanskol-
lärarutbildningen. Studierna skulle alltefter sin omfattning antingen kunna
sikta på full adjunkt skompetens eller åsyfta behörighet för en mera begrän
sad undervisning på realskolestadiet. Utformningen av den särskilda pröv
ning vid universitet eller högskola, som för ändamålet blir erforderlig, torde
böra ske under beaktande av såväl akademiska som skolsynpunkter. Vid
den utredning, som på grund härav skyndsamt bör komma till stand, bör
även undersökas, huruvida i något fall, där studentkunskaper i latin nu
äro föreskrivna, studierna kunna givas en sådan läggning, att ett ur skol-
svnpunkt användbart resultat uppnås, utan att förstudierna i latin föras
fram till nuvarande studentexamensnivå. Eventuellt erforderlig metodisk
vidareutbildning för de lärare, som övergå till undervisning på realskole
stadiet, torde framdeles kunna ordnas vid lärarhögskolorna eller på annat
sätt.
Den mera komplicerade och säkerligen också mera svårlösta frågan om
kombinerad utbildning i läro- och övningsämnen för lärare vid högre skolor
bör jämväl under de närmaste åren upptagas till utredning och grundligt
övervägande.
Skolkommissionen föreslår vidare inrättandet av en grupp nya gymnasie-
lärartjänster vid sidan av de nuvarande lektorstjänsterna. Arbetet vid de
allmänna läroverken utmärkes otvivelaktigt av en differentiering, som icke
kommer till uttryck i det nuvarande systemet av lärartjänster. Jag har bli
vit övertygad om att det med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifternas
art och det med dem förknippade ansvaret är önskvärt med en längre gå
ende differentiering av lärartjänsterna, och jag har intet emot att till detta
skäl ytterligare lägga vad kommissionen anfört om värdet av att även på
lärarbanan befordringsmöjligheter skapas, som kunna göra banan mera
lockande för framåtsträvande ungdom. Den närmare prövningen av lämp
ligheten av sådana åtgärder bör dock anstå i avvaktan på vederbörande
löneinstansers bedömning av tjänsternas lönegradsplacering. Jag har emeller
tid för avsikt att under årets lopp föranstalta om erforderlig ytterligare ut
redning även i denna fråga. Därvid böra jämväl upptagas vissa frågor röran
de särskilda ersättningar, exempelvis vid provårsläroverken. Jämväl den av
skolkommissionen väckta frågan om behörighetsvillkoren för rektorsbefatt
ningar, vilken åtminstone i vad avser de högre allmänna läroverken torde
Kungl. Maj:ts proposition nr ?A9.
124
sta i visst samband med frågan om lärarkompetens och lärarkategorier för
gymnasialstadiet, hör närmast hemma i detta sammanhang.
Frågan om särskild utbildning för skolans administrativa poster har be
rörts även i den år 1947 avslutade utredningen angående omorganisation
av arbetet på de statliga läroverkens rektorsexpeditioner och torde böra
upptagas till slutlig prövning, när de finansiella förhållandena det medgiva.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 219.
Kungl. Maj:ts proposition nr 219.
125
7. Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att godkänna följande riktlinjer för ordnan
det av vissa lärargruppers egentliga yrkesutbildning:
1. I den ordning och till det antal, som framdeles be
stämmes, skola lärarutbildningsanstalter av ny typ inrät
tas, avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning för ämnes-
lärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare även
som, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för
olika grupper av speciallärare.
2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare,
mellanskollärare och småskollärare skall från tidpunkt, som
senare bestämmes, omfatta dels utbildning vid lärarutbild-
ningsanstalt, dels viss aspiranttjänstgöring.
3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad
på ett kunskapsmått, i huvudsak motsvarande gymnasie-
kurs.
4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare
skall från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare
vara grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad
på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kron-
prinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposi
tion av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Inga Bäcklin.
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 319.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sill.
Propositionens huvudsakliga innehåll........................................................... 1
1. Inledning ................................................................................................... 2
2. Den nuvarande lärarutbildningen ........................................................... 5
a. De högre skolorna ............................................................................... 5
Ämneslärarnas teoretiska utbildning .................................................. 5
Ämneslärarnas praktiska utbildning .................................................... 8
övningslärarnas utbildning................................................................... 10
b. Folkskolorna ......................................................................................... 12
Folkskollärarnas utbildning .................................. 12
Småskollärarinnornas utbildning .......................................................... 17
3. Allmänna synpunkter på lärarutbildningen............................................. 20
a. Skolkommissionen och lärarutbildningen............................................. 20
b. Departementschefen ............................................................................ 25
4. Läraraspiranternas ämnesstudier ............................................................. 27
a. Den akademiska utbildningen för ämneslärare.................................. 27
Filosofisk ämbetsexamen ..................................................................... 27
De högre filosofiska studierna och lektorskompetensen .................... 38
Kristendomslärarnas utbildning .......................................................... 46
b. Klasslärarnas ämnesstudier ................................................................. 50
c. Departementschefen ............................................................................ 59
5. Den egentliga yrkesutbildningen ............................................................. 62
a. Lärarhögskolornas storlek och förläggning ......................................... 63
b. Lärarhögskolornas organisation............................................................ 65
c. Utbildningen vid lärarhögskolorna...................................................... 67
Gemensamma drag i lärargruppernas utbildning ............................... 67
Klasslärarutbildningen vid lärarhögskolorna ...................................... 68
Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolorna.................................. 72
Speciallärarnas utbildning ................................................................... 76
Lärarhögskolorna och lärarnas fortsatta utbildning........................... 77
Kungl. Maj:ts proposition nr 819. 127
Sid.
d. Yttranden rörande lärarhögskolorna och lärarnas egentliga yrkesut
bildning ................................................................................................ 78 Lärarhögskolornas organisation .......................................................... 78 Aspirantårets organisation ................................................................... 90 Speciallärarnas utbildning m. .. ............................................................. 97 e. Departementschefen ............................................................................ 98
6. Lärartjänsterna och lärarnas fortbildning................................................ 103 a. Gymnasiets lärarfråga .......................................................................... 104 b. Realskolestadiets lärarfråga och mellanskollärarnas fortbildning .... 107 c. Småskollärarnas vidareutbildning........................................................ 115 d. Huvudlärarbefattningarna ................................................................... 116 e. Rektorsbefattningarna ........................................................................ 119 f. Departementschefen ............................................................................ 122
7. Hemställan .............................. 125