Prop. 1950:223

('med förslag till lag om tillfälligt bgggnadsförbud inom vissa strandområden',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 223

1

Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillfälligt bgggnadsförbud inom vissa strandområden; given Stockholms slott den 31 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet, insjöar och vattendrag föreslås i propositionen, att länsstyrelse skall äga förordna, att inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall avse mark och vat­ tenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Förslaget är av provisorisk karaktär och lagen avses skola gälla allenast till och med den 31 december 1952.

1 lliltang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 223.

Kungi. Maj.ts proposition nr 223.

3

⁴ §•

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats jämlikt denna lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvåran­ de, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

⁵ §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. År ansökan gjord av allmän åkla­ gare och begär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till och med den 31 december 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens giltighetstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 11

1

mars 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Q^uensel, D^anielson,

V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, W^eijne, A^ndersson, L^ingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om provisorisk

lagstiftning angående byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Föredraganden anför följande. Under hösten 1949 utarbetades inom justitiedepartementet en i december samma år dagtecknad promemoria med förslag till lag om tillfälligt bygg­ nadsförbud inom vissa strandområden. Yttranden över promemorian ha efter remiss avgivits av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga, ägodelningsdomarna i Uppsala läns södra, Östra och Medelsta samt Villands domsagor, svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sve­ rige, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund, Sve­ riges lantmätareförening, Sveriges lantbruksförbund och samfundet för hembygdsvård.

Länsstyrelserna ha bifogat yttranden från överlantmätarna och länsar­ kitekterna. Vid landsorganisationens yttrande har fogats ett yttrande av svenska byggnadsarbetareförbundet.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan till behandling.

Departementspromemorian.

Inledning.

I promemorian anföres till en början, att frågan om en laglig reglering av strandbebyggelsen i vårt land varit aktuell se­ dan åtskilliga år tillbaka. Debatten i ämnet hade främst föranletts därav, att villa- och sportstugebebyggelsen mångenstädes hotat att från våra havsoch insjöstränder utestänga ej blott den icke jordägande befolkningen utan över huvud taget alla dem som icke ägde del i stranden. Redan i en motion till 1936 års riksdag (II: 165) hade sålunda framhållits, att förmögna stads­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

5

bor lade beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsade in­ till hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden hade på detta sätt -— en­ ligt vad motionärerna anfört — strandområdena blivit förvandlade till tom­ ter och parker i enskild ägo, vilket medfört att hundratusentals människor berövats möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd från sin bostadsort.

Beträffande frågans tidigare behandling anföres i promemo­ rian:

I anledning av nyssnämnda motion beslöt riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t (den 23 maj 1936, nr 246) med anhållan om utredning och förslag, syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnas och lantbefolk­ ningens i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.

I niaj 1937 erhöll chefen för socialdepartementet bemyndigande att till­ kalla sakkunniga för den av 1936 års riksdag sålunda begärda utredningen. I direktiven för de sakkunniga (fritidsutredningen) framhölls bland annat, att en betydelsefull del av det föreliggande problemkomplexet avsåge frågan om bebyggelsen i de områden, som vore lämpade för uppehåll under fri­ tiden.

I skrivelse den 28 november 1938 till chefen för socialdepartementet an­ förde fritidsutredningen, att den under sin verksamhet mycket snart kom­ mit till klarhet om att för tryggandet av befolkningens behov av rekreation frågan om tillgången på härför lämpliga marker vore det primära, varvid bevarandet av stranden som det främsta av våra rekreationsområden vore av särskilt brådskande natur och påkallade omedelbara åtgärder. Utredningen hade därför ansett sig böra i första hand inrikta sitt utredningsarbete på detta sistnämnda spörsmål. Vid skrivelsen var fogat betänkande med för­ slag angående reglering av strandbebyggelsen in. in. ( SOU 1938:45 ). Det centrala avsnittet i detta betänkande utgjordes av ett förslag till lag med vissa bestämmelser angående bebyggelse in. in. vid rikets stränder (strand­ lag)-

Beträffande innehållet i detta förslag lämnas i promemorian följande sam­ manfattande redogörelse:

Lagen skulle äga tillämpning å strandområdena vid saltsjön samt sjöar­ na Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren, men Konungen skulle äga förordna att lagen skulle äga tillämpning även för strandområde dels vid annan insjö och dels vid rinnande vatten. Med strandområde skulle förstås mark samt vattenområden inom ett avstånd av 500 meter från strandlinjen vid normalt högvatten. Vissa strandområden skulle dock vara undantagna från lagens tillämpning, nämligen sådana som ingingo i fastställd stads­ plan, stomplan eller byggnadsplan eller godkänd avstyckningsplan. Inom strandområde där lagen var avsedd att äga tillämpning skulle särskilda byggnadsminnen fastställas enligt bestämmelserna i lagen, och endast in­ om sådana områden skulle få uppföras byggnad eller verkställas avstyck­ ning av lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för in­ dustriella anläggningar eller i annat liknande syfte. Vad sålunda föreskri­ vits skulle dock icke gälla byggnad, som erfordrades för rikets försvar eller för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna sam­ färdselns behov, ej heller avstyckning av område som var bebyggt vid la­ gens ikraftträdande. Såsom fastställt byggnadsområde skulle automatiskt anses fastighet med en areal icke överstigande 1 000 kvadratmeter, varå

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

byggnad fanns uppförd eller var under uppförande då lagen trädde i kraft. I övrigt skulle emellertid Konungens befallningshavande, efter ansökan av markägare, från fall till fall fastställa huru stor del av markägarens inom strandområdet belägna fasta egendom som skulle vara att anse såsom bygg­ nadsområde. Vid denna prövning skulle i princip iakttagas att ett efter land­ skapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen lämnades fritt från bebyggelse samt att icke heller i övrigt såsom byggnadsområde avsattes mark, vars bebyggande kunde väntas skada strandens natur och egenart eller medföra ett utnytt­ jande av strandområdet, som eljest vore ur allmänna synpunkter olämpligt.

Meningen var, att den föreslagna regleringen skulle genomföras utan er­ sättning till markägarna. På grund härav föreslogs att avgränsningen mel­ lan mark som finge bebyggas och annan mark skulle avpassas så, att mark­ ägarens möjligheter att utnyttja sin egendom icke komme att stå i uppen­ bart missförhållande till dess värde. Sådant missförhållande skulle enligt förslaget icke anses föreligga, om byggnadsområde omfattade 70 procent eller mera av markägarens inom strandområdet belägna, för bebyggande användbara mark.

I sin motivering till strandlagsförslaget underströk fritidsutredningen, att det icke var meningen att de områden som ej skulle få bebyggas därmed skulle anses såsom i något avseende avsatta för allmänna ändamål. Några bestämmelser om ökad rätt för allmänheten att färdas över eller vistas på dessa områden föreslogos därför icke heller. Under åberopande av den rätt att beträda och vistas å annans mark av visst slag som enligt allmänna rättsgrundsatser ansåges tillkomma allmänheten, föreslog däremot utred­ ningen vissa inskränkningar i rätten att hålla stängsel inom strandområden. Till stöd för sitt förslag i denna del åberopade utredningen, att ändamålet med de föreslagna begränsningarna i rätten att bebygga strandområdena delvis skulle förfelas, om markägarna eller deras rättsinnehavare ägde oin­ skränkt rätt att inhägna nämnda områden.

Rörande remissbehandlingen av strandlagsförslaget anföres i promemo­ rian:

I det stora flertalet remissyttranden över strandlagsförslaget uttalades, att syftet med den ifrågasatta lagstiftningen vore gott. Att en laglig reglering av strandbebyggelsen vore behövlig, vitsordades alltså. Emellertid framför­ des i flera yttranden olika anmärkningar mot utformningen av förslaget. Sålunda anfördes bland annat, att frågan om rätten att beträda annans mark — varmed även sammanhängde rätt att bada, tälta, göra upp eld o. s. v. -— vore av grundläggande betydelse för de av fritidsutredningen behandlade spörsmålen, varför i första hand nämnda fråga borde ha blivit grundligt utredd, att bestämmelser i ämnet icke behövde ha den omfatt­ ning som avsåges i strandlagsförslaget, att intrång genom de föreslagna stadgandena komme att göras i jordägarnas näringsdrift, bland annat be­ träffande fisket, att förslaget innebure ett faktiskt ianspråktagande av mark på fastighetsägarens bekostnad utan skäligt vederlag samt att jordägarna genom de föreslagna bestämmelserna, utan att så kunde anses vara nöd­ vändigt, skulle förorsakas avsevärda kostnader.

Fritidsutredningens förslag till strandlag ledde icke till någon lagstift-

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

7

Möjligheterna enligt gällande lagstiftning att hindra ett ur allmänna

synpunkter icke önskvärt utnyttjande av strandområdena.

Sedan fritidsutredningen framlade sitt förslag angående reglering av strandbebyggelsen in. in., har — heter det i promemorian — en ny bygg­ nadslagstiftning genomförts samt jorddelnings- och fastighetsbildningslagarnas avstyckningsregler ändrats. I anledning härav uppställde sig till en början frågan, vilka möjligheter att hindra ett ur allmänna synpunkter icke önskvärt utnyttjande av strandområdena som nu gällande byggnads- och jorddelningslagstiftning erbjöde. Härom anföres:

Vad då först byggnadslagstiftningen beträffar är att märka, att själva byggnadslagen (BL) icke innehåller någon bestämmelse som uttryckligen avser att skydda just strandområdena. Den enda regel i hela byggnadslag­ stiftningen som tager direkt sikte på dylika områden torde vara 157 § andra stycket 7) byggnadsstadgan (BS), vari föreskrives att vid uppgörande av regionplan särskilt bör tillses att strandområden såvitt möjligt skyddas och bevaras mot olämplig användning.1

Trots att byggnadslagen alltså icke innehåller några specialstadganden i ämnet, erbjuder den dock vissa möjligheter att hindra en icke önskvärd strandbebyggelse. Dessa möjligheter te sig jämförelsevis betryggande för de fall då den tilltänkta bebyggelsen skulle få karaktär av tätbebyggelse. En­ ligt 5 § andra stycket BL gäller nämligen, att mark icke må användas till tätbebyggelse med mindre den vid planläggning enligt byggnadsla­ gen prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Frågan huru­ vida visst område överhuvud må tagas i anspråk för tätbebyggelse avses i första hand skola prövas i samband med översiktlig planläggning, alltså vid upprättande av region- eller generalplan. Där sådan plan icke upprättats, skall frågan avgöras i samband med detaljplanläggning. Stadsplan eller byggnadsplan får sålunda icke fastställas för område, som från allmän syn­ punkt icke är lämpat för tätbebyggelse,1 2 3 och vid uppgörande av sådan plan skall enligt 26 § första stycket punkt 17 och 117 § andra stycket BS bland annat beaktas att platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller sär­ egna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt möjligt skyddas och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas. Vidare inne­ håller byggnadslagstiftningen ett helt nätverk av regler, som syftar till att hindra att tätbebyggelse kommer till stånd inom område för vilket detalj­ plan ännu icke fastställts.1 Dessa regler kompletteras av ett stadgande i 19 kap. jorddelningslagen, närmare bestämt 13 § 4 mom. sista punkten, enligt vilket vederbörande förrättningslantmätare är skyldig att vilandeförklara avstyckningsförrättning samt att till överlantmätaren för vidare rapport till länsstyrelsen anmäla förrättningen i sådana fall då han finner att avstyck­ ning icke bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

Genom den nya byggnadslagstiftningen hade alltså — anföres vidare i promemorian — det allmänna fått möjlighet att bestämma var tätbebyg­ gelse finge uppkomma. Någon mot 5 § andra stycket BL svarande allmän

1 Rörande den praktiska betydelsen av denna föreskrift må hänvisas till SOU 1945: 15 s. 558. - Se vidare Bexelius-Nonlenstam-Aurén, Byggnadslagstiftningen, s. Hd. 3 Av särskilt intresse för strandbebyggelsen äro stadgandena i (87 § och) 123 § BL. Se när­ mare Bcxelius-Nordenstain-Aurén a. a. s. 33 ff.

regel, varigenom det skulle vara möjligt att hindra olämplig glesbebyggelse, funnes däremot icke i byggnadslagen. Emellertid upptoge denna lag två stadganden — 86 § (som gällde för stad och vissa stadsliknande samhällen) samt

122 § (som gällde för landet i övrigt) — vilka i viss mån kunde användas för att hindra olämplig glesbebyggelse inom strandområdena. Härom anföres:

I dessa paragrafer stadgas sålunda att, om område som icke ingår i stads­ plan eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas på grund av natur­ skönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden, Konungen (be­ träffande landsbygden: länsstyrelsen) äger förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Om ett sådant för­ ordnande meddelats, får länsstyrelsen alltså möjlighet att kontrollera gles­ bebyggelsen inom området. Emellertid stadgas i paragraferna vidare, att tillstånd till nybyggnad ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyn­ das markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

I förarbetena till byggnadslagstiftningen uttalas,1 att med stöd av nu nämnda stadganden ingripande ur naturskyddssynpunkt kunde ske exem­ pelvis inom området kring ett vackert vattendrag, vars skönhetsvärden skulle äventyras, om bebyggelsen gestaltades godtyckligt och utspredes i terrängen efter varje markägares eget omdöme. Samtidigt framhålles dock, att till­ stånd till ett begärt byggnadsföretag sällan torde kunna helt vägras med hänsyn till att länsstyrelsen vid prövning av byggnadsansökningar måste iakttaga att markägaren icke tillskyndas märkligt men. Man finge därför åtnöjas med att vid tillståndets meddelande tillse, att olägenheter ur de synpunker, varom här vore fråga, i görligaste mån förebyggdes. Emeller­ tid borde — framhålles det vidare -— åtskilligt kunna vinnas utan att något större ingrepp i den enskildes förfoganderätt behövde ske. Ett område, som med hänsyn till naturförhållandena vore särskilt tilltalande eller anmärk­ ningsvärt, bleve exempelvis ej nödvändigtvis förstört av bebyggelse, för den händelse byggandet skedde på ett förståndigt sätt. Genom jämkningar i den av markägaren tänkta placeringen av en byggnad kunde många gånger ett tillfredsställande resultat vinnas.

I promemorian påpekas att det likväl vore givet, att ett nöjaktigt resul­ tat understundom icke kunde vinnas på annat sätt än genom exempelvis ett totalt byggnadsförbud. Ett dylikt beslut kunde emellertid icke meddelas, med mindre markägaren erhölle skälig ersättning. Då några allmänna medel för ändamålet icke funnes anvisade, bleve utgången av ärendet följ­ aktligen närmast beroende av huruvida länsstyrelsen lyckades att från den närmast berörda kommunen eller från annat håll anskaffa me­ del för att gottgöra markägaren. Om ersättningsfrågan icke kunde ordnas, funnes dock en viss möjlighet att trots allt hindra uppförandet av en bygg­ nad, i det att en generalplan kunde fastställas, vari området undantoges från bebyggelse. Men då fastställelse av generalplan, enligt 21 § BL, medförde lösningsskyldighet för kommunen, vore det enligt vad i promemorian anföres knappast troligt att kommunen, därest den i dispensärendet förklarat sig icke vilja gottgöra markägaren, önskade begära fastställelse av en gene­ ralplan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

1 SOU 1945:15 s. 446 f. och s. 219 f.

sportstugor och dylikt kominer att äga rum utan hänsyn till den framtida ut­ vecklingen. I syfte att förekomma detta synes i reglerna om avstycknings tillåtlighet böra införas ett stadgande, som redan på begynnelsestadiet gor det möjligt att vägra avstyckning, om den framstår som mindre lämplig med hänsyn till ännu icke aktuella men dock sannolika framtida avstyck­ ningar. På detta sätt böra t. ex. strandområden m. in. kunna reserveras och ej bli en exklusiv förmån för viss tomt. Det bör i första hand vara förrättningsmannen och överlantmätaren, resp. ägodelningsrätten som beakta det nu berörda kravet, men länsstyrelsen torde böra äga att till ledning för tilllämpningen i allmänhet eller i det särskilda fallet meddela erforderliga anvisningar.

Vad beträffar innehållet i sådana anvisningar erinras i promemorian om ett yttrande av mig i samma proposition (s. 186), att länsstyrelsen t. ex. borde kunna bestämma att vid avstyckning av sportstugetomter stränderna av en vacker sjö skulle på visst sätt lämnas fria samt att det borde vara möjligt för länsstyrelsen att föreskriva att avstyckning inom visst område icke finge fastställas utan att länsarkitekten hörts i ärendet, dock att så­ dana föreskrifter borde kunna inskränkas att avse avstyckning för bostadseller industriändamål, under det att andra avstyckningar lämnades fria.

I promemorian nämnes, att justitiedepartementet från länsstyrelserna in­ hämtat vissa uppgifter angående i vilken utsträckning länsstyrelserna be­ gagnat möjligheterna att meddela byggnadsförbud enligt 122 § BL och an­ visningar enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen. En redogörelse för dessa uppgifter, som avse förhållandena den 15 oktober 1949, lämnas i en vid promemorian fogad bilaga. Denna torde få såsom bilaga B fogas vid protokollet i detta ärende.

I detta sammanhang må nämnas att den 10 februari 1950 till lagrådet remitterats vissa lagförslag, som beröra bl. a. 19 kap. 13 § 3 mom. jord­ delningslagen och 5 kap. 8 § 2 mom. fastighetsbildningslagen . Förslagen syfta i nu angivna delar allenast till ett förtydligande av nämnda stadganden; avsikten är att i lagtexten uttryckligen angiva att avstyckning icke skall få verkställas så, att olämplig tätbebyggelse kan föranledas därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Erfordras särskild lagstiftning för att skydda ur friluftssynpunkt

värdefulla strandområden? I

I promemorian anföres, att det knappast torde vara erforderligt att när­ mare utveckla betydelsen ur folkhälsans synpunkt av att särskilt städernas och industrisamhällenas befolkning beredas möjligheter till den rekreation och avspänning som en närmare kontakt med naturen kan skänka. Det vore i detta hänseende tillräckligt att peka på den allt längre drivna mekanise­ ringen av arbetet inom ett stort antal yrkesområden och på det allt mera ökade jäktet inom samhällslivet över huvud taget. Behovet av ändamåls­ enliga tillflyktsorter under fritiden låge sålunda i öppen dag, och detta behov hade ytterligare markerats i och med att stora befolkningsgrupper erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till viss sammanhängande semester.

jämförelsevis extensiv tolkning av tätbebyggelsebegreppet kan hänföras därunder. Hur än denna tolkningsfråga bedömes, är emellertid vidare att märka, att även en utpräglad glesbebyggelse kan medföra allvarliga vådor ur friluftslivets synpunkt och resultera i att allmänheten avstänges från be­ gärliga strandområden. Det förut berörda stadgandet i 122 § BL torde knap­ past vara tillfyllest för att hindra en icke önskvärd glesbebyggelse inom så­ dana strandområden, som icke kunna anses särskilt värdefulla ur natur­ skyddssynpunkt i mera begränsad mening men däremot äga stort värde för friluftslivets vidkommande, särskilt såsom badplatser. Enligt vad förut fram­ hållits, erbjuder för övrigt nämnda stadgande mycket små möjligheter att helt hindra bebyggelse inom ett visst strandområde.

Vid bedömning av frågan huruvida det enligt gällande rätt kunde anses föreligga tillräckliga möjligheter att hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande av strandområdena vore det emellertid icke alle­ nast själva bebyggelseproblemet, som tarvade uppmärksamhet. Även jorddelningssynpunkten vore, på förut angivna skäl, av stor praktisk betydelse härvidlag. Och en annan mycket viktig synpunkt vore, såsom fritidsutredningen framhållit, om allmänhetens möjligheter att vinna tillträde till strandområdena kunde bli omintetgjorda därigenom att markägaren eller dennes rättsinnehavare läte inhägna områdena. Härom anföres:

Vad sistnämnda avsnitt av frågan beträffar, är detsamma icke närmare reglerat i gällande rätt. Vidkommande återigen jorddelningssynpunkten för­ håller det sig visserligen så, att just strandområdena avses skola kunna reserveras genom de förut berörda föreskrifterna i 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen. Men det är tveksamt, om dessa föreskrifter kunna ge ett tillräckligt skydd i exempelvis ett sådant fall då en förut icke uppdelad mindre skärgårdsö begäres styckad i fyra å fem fastigheter och det saknas skäl antaga såväl att den väntade bebyggelsen kommer att få karaktär av tätbebyggelse som att ytterligare avstyckningar skola följa. Ett visst resultat kan måhända ändock nås, om länsstyrelsen utnyttjat möj­ ligheten att meddela anvisningar med avseende å tillämpningen av nämnda föreskrifter. Då sådana anvisningar rätteligen torde böra korrespondera med byggnadslagstiftningens förbudsbestämmelser, är det emellertid icke säkert, att cn mindre önskvärd jorddelning kan slutgiltigt förhindras.

Sammanfattningsvis anföres i promemorian, att det av vad sålunda an­ förts torde framgå att en särskild lagstiftning vore av behovet påkallad, om de för allmänheten ännu åtkomliga strandområdena skulle kunna be­ varas såsom rekreationsplatser för allmänheten. Under remissbehandlingen av fritidsutredningens strandlagsförslag hade emellertid anmärkts, att ea sådan lagstiftning icke borde komma till stånd förrän frågan om rätten att beträda annans mark — varmed även sammanhängde rätt att bada, tälta, göra upp eld o. s. v. — blivit grundligt utredd. I anledning härav har i pro­ memorian ansetts böra framhållas att, ehuru någon sammanfattande lag­ lig reglering av den s. k. allemansrätten icke skett, det dock vore en all­ mänt vedertagen rättsgrundsats att allmänheten icke ägde utan mark­ ägarens lov beträda »tomt». Utginge man från att denna princip allt fram­ gent komme att upprätthållas, kunde det icke anses motiverat att låta an­ stå med en laglig reglering av strandbebyggelsen och därmed samman­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

länsstyrelserna förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnadsförbud kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. I vissa län har en inventering av skyddsvärda strandområden för övrigt redan påbörjats, men även i Öv­ riga län torde överlantmätaren och länsarkitekten äga så god kännedom om förhållandena, att de utan svårighet kunna verkställa en snabbinventering av sådana områden. Det säger sig självt, att det vid en dylik inventering icke kan bli fråga om att gå in i detalj, utan att inventeringen tvärtom måste gö­ ras jämförelsevis schematiskt, om man icke skall behöva befara mera av­ sevärda dröjsmål med utfärdandet av erforderliga byggnadsförbud och där­ med riskera att den provisoriska lagstiftningen delvis förfelar sitt syfte. I tveksamma fall böra skyddsområdena hellre bestämmas för stora än för små, men det bör såvitt möjligt tillses att sådana fastigheter som redan ex­ ploaterats för privata ändamål och från vilka allmänheten redan är av­ stängd icke ingå i skyddsområdena. Givetvis bör den från början bestämda storleken av ett visst skyddsområde kunna jämkas, likaväl som ett medde­ lat byggnadsförbud bör kunna helt återkallas. Byggnadsförbud bör kunna utfärdas tillsvidare, men tiden bör ej kunna utsträckas utöver den provi­ soriska lagens giltighetstid.

Det må framhållas, att en sådan rätt för länsstyrelse att meddela bygg­ nadsförbud som här föreslagits icke är någon nyhet i lagstiftningen. Såsom förut antytts, tillkommer dylik rätt länsstyrelse i vissa fall enligt bvggnadslagen.

Rörande principerna i den provisoriska lagstiftningen anföres vidare:

Den föreslagna provisoriska lagstiftningen bör avse strandområdena vid såväl havet som vid insjö och rinnande vatten. Att undantaga de vid rinnan­ de vatten belägna strandområdena skulle innebära att lagstiftningen icke finge den praktiska betydelse som är önskvärd och skulle dessutom medföra svårigheter vid gränsdragningen mellan älv samt hav och sjö. I och för sig vore det måhända mest rationellt att icke angiva något bestämt avstånd från strandlinjen för de områden, inom vilka byggnadsförbud skulle kunna meddelas. Av hänsyn till markägaren synes det dock ofrånkomligt att upp­ ställa en viss maximigräns. Den av fritidsutredningen föreslagna gränsen, 500 meter, torde medföra ett onödigt stort ingrepp", och det bör vara till­ räckligt att låta de skyddsbara strandområdena omfatta mark samt vatten­ område1 inom ett avstånd av förslagsvis högst 300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.

Byggnadsförbud varom nu är fråga synes över huvud icke böra gälla be­ träffande område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller i godkänd avstyckningsplan. Ej heller torde sådant byggnadsförbud böra utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordrasYör försvarets, jord­ brukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns be­ hov.

Vad angår den närmare utformningen i övrigt av de nu ifrågasatta pro­ visoriska bestämmelserna torde såsom förutsättning för ingripande med sådant byggnadsförbud som här avses böra stadgas, att det skall vara fråga om en bebyggelse, varigenom strandområdets utnyttjande för bad eller fri­ luftsliv kan försvåras för allmänheten. Sedan byggnadsförbud, varom i den nu ifrågasatta författningen sägs, utfärdats för visst område, skall länssty­

1 Rörande skälen för att även områden på vattensidan av strandlinjen böra medtagas se SOU 1938: 45 s. 29 och 37.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

15

relsen självfallet äga möjlighet att i enskilda fall lämna byggnadstillstånd. Sådant byggnadstillstånd avser i så fall givetvis endast rätten att bygga med hänsyn till bestämmelserna i nu ifrågavarande lag och innefattar icke någon dispens från byggnadsrestriktioner av olika slag som må gälla enligt andra bestämmelser. Byggnadstillstånd varom nu är fråga torde kunna in­ nebära antingen rätt att bygga var som helst inom visst strandområde eller ock rätt att placera byggnad på viss närmare angiven plats inom sådant område.

Beträffande frågan om ersättning till markägaren anföres i promemorian:

Såsom förut framhållits innebär 122 § BL, att länsstyrelsen icke äger vägra dispens från ett med stöd av nämnda paragraf meddelat byggnadsförbud, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare och denne ej erhåller skälig ersättning därför. När det gäller ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen, är det däremot meningen, att dispens skall kunna vägras oberoende av om markägaren därigenom tillskyndas avsevärt men eller ej. Någon ersättning till markägaren är icke avsedd att utgå för det men han kan tillskyndas ge­ nom ett byggnadsförbud som grundas på den provisoriska lagen (jfr mot­ svarande konstruktion vid vissa andra provisoriska byggnadsförbud, ex? empelvis enligt 14, 15, 35, 36 och 108 §§ BL; se ock 110 g BL). En annan fråga är, om och i vilken omfattning markägaren — sedan en definitiv lag­ stiftning i ämnet trätt i kraft — skall kunna erhålla viss gottgörelse fö.r det men han därefter kan lida genom de restriktioner som den slutliga lag­ stiftningen föreskriver. Detta spörsmål bör närmare utredas av de förut omnämnda sakkunniga.

I promemorian beröres även spörsmålet om fastighetsbildning­ en i eventuella förbudso in råden. Härom anf öres:

Såsom ovan antytts skall vid avstyckning hänsyn tagas till planer och andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten. Enligt det förut be­ rörda stadgandet i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen må sålunda av­ styckning inom område, för vilket särskilda bestämmelser med avseende å markens bebyggande gälla, ej verkställas så, att syftet med bestämmelserna motverkas. Syftet med ett sådant byggnadsförbud som avses i den nu före­ slagna provisoriska lagstiftningen är uppenbarligen icke blott att så att säga draga upp bebyggelsen ett stycke från stranden utan framför allt att trygga allmänhetens bad- och friluftsliv inom ett efter förhållandena anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen. Detta syfte skulle tvivelsutan motverkas, om icke en remsa utmed stranden lämnades fri vid avstyckning inom förbudsområde. För att i förevarande sammanhang trygga en riktig tillämpning av 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen synes det önskvärt, att länsstyrel­ sen — samtidigt med att den utfärdar byggnadsförbud med stöd av den pro­ visoriska lagstiftningen — tillika, enligt 3 mom. i samma paragraf, utfärdar anvisningar för avstyckningsverksamheten inom förbudsområdet och där­ vid föreskriver, att vid avstyckning inom området ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen skall lämnas fritt.

Beträffande innehållet i övrigt i den föreslagna lagstift­ ningen anföres i promemorian:

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Klagan över länsstyrelsens beslut om byggnadsförbud enligt lagen eller rörande undantag från sådant förbud torde få föras i den ordning, som i allmänhet gäller för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbets­ verks beslut (jfr 150 § andra stycket BL). Beslut innefattande förbud mot nybyggnad bör lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan (jfr 151 § BL).

Enligt 168 § BS gäller att, när förordnande innefattande förbud mot ny­ byggnad utan särskilt tillstånd meddelats enligt bl. a. 122 § BL, länsstyrel­ sen skall utan dröjsmål underrätta markägarna därom genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt. Vidare stadgas i 168 § BS, att område som avses med förordnandet skall å karta eller annorledes till sina gränser tydligt angivas. Liknande bestämmelser torde böra intagas i den tilltänkta provi­ soriska lagen. Härvid är med avseende å den senare bestämmelsen att märka, att det —- särskilt om nöjaktigt kartmaterial icke finnes tillgängligt — synes böra vara tillfyllest, att länsstyrelsen i sitt förordnande angiver att nybygg­ nad icke må företagas inom ett avstånd av exempelvis 150 meter från strand­ linjen.

För överträdelse av meddelat byggnadsförbud torde — i överensstäm­ melse med vad som föreskrives i 147 § BL — böra stadgas bötesstraff eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Har överträdelse skett, bör på framställning av allmän åklagare rättelse kunna ske handräckningsvis. Dylik framställning bör kunna göras även av byggnadsnämnd och byggnadsinspektör.1

Slutligen anföres i promemorian, att lagen borde träda i kraft omedel­ bart och gälla intill dess avgörande hunnit träffas rörande spörsmålet om mera definitiv lagstiftning i ämnet. Med hänsyn härtill föreslogs, att lagen skulle gälla till och med den 31 december 1952. Därest definitiv lag skulle kunna träda i kraft å tidigare dag, borde i samband med beslut därom före­ skrivas, att nu ifrågavarande lag samma dag skulle upphöra att gälla.

I enlighet med det anförda hade inom justitiedepartementet utarbetats förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden. För­ slaget torde såsom Bilaga A få fogas till protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Yttrandena.

Remissinstansernas principiella inställning.

I det stora flertalet yttranden uttalas, att en laglig reglering av strandbebyggelsen måste anses behövlig.

Vad angår den principiella uppfattning som kommit till uttryck i yttran­ dena må nämnas, att de allra flesta remissinstanserna tillstyrkt det remitterade förslaget eller i varje fall ställt sig i huvudsak positiva till detsamma. Dessa instanser äro: Iantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga (en ledamot, riksdagsmannen C. A. D. Jons­

1 Jfr Bexelius-Nordenstam-Aurén a. a. s. 604 överst.

17

son i Skedsbygd, är dock skiljaktig och har avstyrkt förslaget), överståthållarämbetet, länsstyrelserna i tjugu län, flertalet överlantmätare, alla läns­ arkitekter utom en, ägodelningsdomarna i östra och Medelsta samt Villands domsagor, svenska landskommunernas förbund (tre av styrelsens ledamö­ ter, godsägaren G. Nilsson, Göingegården, f. riksdagsmannen V. J. Mattson, Eneryda, och landstingsmannen J. Arwidson, Slättåkra, äro dock skiljaktiga och ha avstyrkt förslaget), landsorganisationen i Sverige, svenska byggnads­ arbetareförbundet, Sveriges lantmätareförening och samfundet för hem­ bygdsvård. Vissa av dessa instanser ha dock framställt olika erinringar, vilka komma att redovisas i det följande.

Två remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län, ha tillstyrkt förslaget endast under uttryck­ lig förutsättning att ersättningsfrågan reglerades på ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har icke direkt avstyrkt förslaget men framhållit, att lagstiftningen -— därest den genomfördes — måste tillämpas med stor urskillning och varsamhet.

Avstyrkande yttranden ha avgivits av länsstyrelsen i Jönköpings län, överlantmätarna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Jämtlands samt Västerbottens län, av riksförbundet landsbyg­ dens folk, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges lantbruksförbund. Länsarkitekten i Jönköpings län har vitsordat behovet av en lagstiftning men avstyrkt förslaget, därest icke lagtexten ändrades så att syftet med för­ slaget tydligare markerades samt en bestämmelse gåves om ersättning till markägaren. Beträffande de skäl som de avstyrkande instanserna främst åberopat till stöd för sin uppfattning må i korthet följande nämnas. Läns­ styrelsen i Jönköpings län, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges lantbruksförbund ha i första hand invänt, att ett förbud mot glesbebyg­ gelse icke borde stadgas ens i provisorisk lag utan att markägarens befo­ gade ersättningskrav bleve tillgodosedda, överlantmätaren i Stockholms län och riksförbundet landsbygdens folk ha menat, att gällande lagstiftning erbjöde i stort sett tillräckliga möjligheter att lösa det föreliggande proble­ met. överlantmätarna i Jönköpings, Blekinge och Jämtlands län ha uttalat, att man i stället för att genomföra den föreslagna provisoriska lagstiftningen borde komplettera 86 och 122 §§ byggnadslagen, och överlantmätaren i Göte­ borgs och Bohus län har gjort gällande, att något behov av en provisorisk lagstiftning icke förelåge.

Kungi. Maj.ts proposition nr 223.

Uppgifter rörande det föreliggande behovet att skydda strandområden

nr friluftssynpunkt.

På grundval av de yttranden som avgivits av länsstyrelserna, överlantmä­ tarna och länsarkitekterna må här följande redogörelse lämnas rörande det faktiska behovet att skydda stränderna inom landets olika delar.

Vad först Stockholms län beträffar har länsarkitekten i länet anfört:

2 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 223.

Tidigare var skärgården rymlig, det fanns gott om rum såväl för den egentliga skärgårdsbefolkningen som för sommargästerna. Den som med båt tillfälligtvis sökte sig ut bland öarna seglade i en skärgård där det var långt mellan samhällena och gårdarna och där stränderna låg orörda mil efter mil.

Under trettiotalet började det se ut på ett annat sätt. Sommarstockholms tidigare gränser vid Lindalssundet och Baggen åt Saltsjösidan och Lovö åt Mälarsidan visade sig för snäva. Bebyggelsen pöste över åt alla håll.

Efter genombrottet på trettiotalet ha stora områden i Österåker, Ljusterö, Värmdö, Djurö och Tyresö exploaterats. Den planläggning som skedde i detta sammanhang var kanske rimlig, då här strandområden, dock ej i större utsträckning, sparades som allmänningar. Tidigare hade man med ett begränsat antal undantag vid planläggningen, där sådan över huvud ta­ get förekommit, lagt ut så gott som all mark efter stränderna till tomtplat­ ser.

På fyrtiotalet har planläggningen kastats ut ännu längre mot havet. Så­ lunda ha planer lagts ut på Nåtarö, Utö, Ornö, Runmarö, yttre Djurö m. fl. trakter. Planerna i och för sig blevo riktigt utlagda med relativt rym­ liga strandområden. Mindre tillfredsställande var att planerna lades ut på områden som, om man ser på planläggningen i stort, regionplanesammanhanget, kanske ej skulle bebyggts.-----------

Först genom 1947 års byggnadslag fick man möjlighet att genom regionplaneinstitutet och generalplanerna för kommunerna planlägga i riktiga sammanhang och i den skala kusten, skärgården och en millionstad kräver.

Det gäller att snabbt låta dessa möjligheter komma till användning — och att se till att de värden vi ännu äger i skärgården i form av öppna stränder ej gå till spillo i avvaktan på att planmöjligheterna komma i funk­ tion. — — —

De inre områdena och mellanskärgården ha alltså till väsentliga delar konsumerats; nu har turen kommit till vad som är kvar av dessa områden och av den yttre och yttersta skärgården. Detta innebär, att fara föreligger att återstående strandområden komma att reduceras i snabb takt om icke lämpliga åtgärder vidtagas.

överlantmätaren i Uppsala lån har sagt sig kunna starkt vitsorda be­ hovet av en strandlag. Ehuru många av de ur rekreationssynpunkt bästa områdena redan vore belagda med enskild bebyggelse, funnes dock tillräck­ ligt många områden kvar för att fortfarande motivera en reglering av strand­ bebyggelsen.

Rörande förhållandena i Södermanlands län anför länsstyrelsen i länet, att utvecklingen redan gått så långt i fråga om allt för hård och i övrigt olämplig exploatering av strand- och skärgårdsområden, att det vore hög tid att något gjordes för att bromsa en dylik olycklig utveckling, överlant­ mätaren i länet tillägger, att frågan om strandområdenas utnyttjande måste anses vara av största intresse för länet med dess skärgård och stränder vid Östersjön, Mälaren och Hjälmaren samt mycket betydande antal insjöar, varav flera relativt stora och kända. I detta sammanhang må återgivas föl­ jande avsnitt ur länsstyrelsens yttrande:

Sasom anföres i promemorian måste det anses vara ett samhällsintresse av betydande storleksordning, att bebyggelsen utmed våra strandområden

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

19

icke tillätes fortgå på ett sådant sätt, att den alltmer avstänger den icke strandägande befolkningen från tillträdet till de ur friluftssynpunkt värde­ fulla stränderna. Icke minst gäller detta för landsbygdens folk, som har ett starkt behov av och i allmänhet livligt uppskattar möjligheten till att utan att färdas allt för långa vägar få tillgång till utflyktsplatser vid våra kuster och större sjöar. Den rekreation och det intryck av naturskönhet, som därvid kan erhållas, är ett icke oväsentligt bidrag till trivseln på lands­ bygden. Härtill kommer, att en oreglerad strandbebyggelse, enligt vad er­ farenheterna utvisat, ofta är en stor fara för estetiska värden och helt kan förstöra en förut naturskön trakt. Vidare är det ur sanitär synpunkt önsk-, värt att kunna motverka att vattnet vid badplatserna förorenas.

Beträffande Östergötlands län upplyser länsarkitekten i länet, att vissa stränder vid Bråviken och Valdemarsviken samt utmed Arkösundsudden, vid Stora och Lilla Rängen, Järnlunden, Roxen med flera insjöar redan vore exploaterade, varvid stränderna blivit avstängda för andra än ett mindre antal tomtplatsägare, utblicken över vattnet hindrad och landskapsbilden i många fall olyckligt förändrad. Länsarkitekten finner därför den före­ slagna lagstiftningen synnerligen påkallad, överlantmätaren i länet fram­ håller, att Östergötland ännu äger ej obetydliga orörda strandområden och betonar önskvärdheten av att dessa i görligaste mån skyddas mot planlös och kortsynt exploatering.

I Jönköpings län funnes, enligt vad länsarkitekten i länet upplyser, ex­ empel på att stränder blockerats av bebyggelse, men skadan vore dock icke av större omfattning. Det syntes emellertid länsarkitekten uppenbart, att be­ hov av fritidsområden vid stränderna i bekväm närhet av tätorterna förefun­ nes och att detta behov borde tillgodoses. I Kronobergs län med dess rike­ dom på sjöar förelåge enligt länsarkitektens i länet mening stora risker för att stränderna utsattes för ytterligare bebyggelse i samma ögonblick som byggnadsrestriktionerna lättade.

Beträffande förhållandena i Kalmar län anför överlantmätaren i länet: Kalmar län omfattar betydande strandområden utefter Kalmar sund och Östersjön, vilkas bevarande i ursprungligt skick bör eftersträvas. Sam­ ma är förhållandet med en del insjöstränder.

För närvarande gällande byggnadsrestriktioner ha verkat återhållande på sportstugebebyggelsen inom länet, men trots detta har efterfrågan på strandtomter varit stor. Upphäves eller mildras byggnadsregleringen torde därför denna bebyggelse liksom avstyckningsverksamheten komma att öka väsentligt.

En preliminär undersökning på lantmäterikontoret med ledning av eko­ nomiska kartan beträffande städerna Kalmar, Oskarshamn och Västervik har visat att städernas behov av fritidsområden och lämpliga områden för sommarstugebebyggelse framdeles måste tillgodoses genom ianspråktagande av mark på betydande avstånd från respektive städer. Samma undersökning har även utvisat att befolkningen från andra delar av landet under senare år visat påtagligt stort intresse för kustbygden och Öland i Kalmar län. Ett verkligt behov att på tillfredsställande sätt kunna reglera strandbebyggel­ sen har sålunda uppkommit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Vad förhållandena på Gotlands län beträffar anför länsarkitekten i länet: Det egentliga motivet för det nya förbudet är att skapa medel för att till­ rättalägga vissa missförhållanden, som äro vanliga på fastlandet, nämligen att hela strandområden upptagas av enskilda tomter så att ingen eller myc­ ket liten del av stranden blir tillgänglig för den som där icke äger tomt. I trakter där det icke finnes så gott om stränder uppstå då mycket svåra missförhållanden. För Gotlands vidkommande ha vi knappast något problem av denna art. Gotland har ju jämfört med andra län en ofantligt lång kust och många goda badstränder. Stor del av stränderna utgöras av samfälld mark, som icke utan stor svårighet kan styckas och utläggas till tomter. Särskilt är detta förhållande vanligt vid de goda badplatserna.

Med den nuvarande lagstiftningen ha vi hittills här i länet tack vare de naturliga goda förutsättningarna och genom intimt samarbete mellan de övervakande myndigheterna kunnat i stort sett komma tillrätta med de förevarande problemen. Jag ser heller ingen anledning att hysa särskilda farhågor för den närmaste framtiden i detta avseende.

Jag vill härmed dock icke ha sagt, att det icke även för Gotlands del kan tänkas fall, då den föreslagna lagen kan vara tillämplig och behövlig.

Överlantmätaren i Gotlands län har påpekat, att egentlig strandbebyggelse i länet för närvarande endast funnes på vissa kortare sträckor av kusten. Detta berodde närmast därpå att stora kuststräckor utlagts till samfällda släkeupplagsplatser (upplagsplatser för tillvaratagande av havstång) för skifteslagen. Någon garanti för att dessa samfällda kustremsor i en framtid bibehölles ostyckade och obebyggda funnes naturligtvis icke. Hittills hade emellertid icke förekommit, att dylika samfällda stränder blivit föremål för exploatering eller bebyggelse.

Rörande förhållandena i Blekinge län anför länsarkitekten, att frågan om badsträndernas skyddande aktualiserats även där. Länsarkitekten ansåge sig därför böra helt biträda det remitterade förslaget. Länsstyrelsen i länet bär intagit samma ståndpunkt. Däremot har överlantmätaren i länet, vilken enligt vad förut nämnts avstyrkt förslaget, anfört att den föreslagna lag­ stiftningen knappast vore behövlig för detta läns vidkommande, enär för allmänheten åtkomliga strandområden funnes i tillräcklig omfattning och med hänsyn till att länsstyrelsen, länsarkitekten och lantmäteriet sedan flera år noggrant följt strandbebyggelsen och år 1949 vidtagit förberedande åtgärder i syfte att skydda värdefulla stränder från bebyggelse o. d.

I fråga om Kristianstads län anför länsstyrelsen där: Inom länet finnas högst betydande områden utefter havsstränderna, som väl lämpa sig för såväl bad som friluftsliv i allmänhet. En stor del av dessa områden ligger dock mindre väl till med hänsyn till vägförbindelser. Bad­ livet torde väl mest florera på länets västkust, där vattnet sommartid i all­ mänhet har betydligt varmare och framför allt jämnare temperatur än på ostkusten. — Härjämte erbjuda ett flertal sjöar inom de nordliga delarna av länet rikliga tillfällen till bad och rekreation. Några egentliga vattendrag av betydelse i här ifrågavarande sammanhang saknas och de som finnas äro i allmänhet starkt förorenade.

Uppställer man den frågan huruvida strandbebyggelsen för närvarande vållar hinder eller olägenhet för den rekreationssökande allmänheten inom detta län, måste denna fråga enligt länsstyrelsens uppfattning besvaras

21

nekande. Strandbebyggelsen söker sig här i länet endast undantagsvis ned till området närmast kusten. I allmänhet är kustremsan öppen för badande. Detta torde i regel också vara fallet vid insjöstränderna. Att förhållandena härvidlag utvecklat sig så pass gynnsamt som fallet är beror säkerligen i viss mån på byggnadsrestriktionerna, som under ett antal år lagt hinder i vägen för sportstugebebyggelse. Därest emellertid restriktionerna på detta område hävas och förhållandena då äro sådana, att intresset för sportstuge­ bebyggelse är lika starkt hos allmänheten som hittills synes vara fallet, föreligger helt säkert risk för att denna bebyggelse kommer att breda ut sig över havs- och insjöstränder på ett sätt som kan menligt inkräkta på friluftslivet.-----------

Ehuru länsstyrelsen för detta läns vidkommande icke anser förhållandena sådana att någon större fara i dröjsmål föreligger, därest man avvaktar den i utsikt ställda utredningen angående en laglig reglering av strandbe­ byggelsen och därmed sammanhängande spörsmål, i all synnerhet icke om denna utredning igångsättes och bedrives med tillbörlig skyndsamhet, vill länsstyrelsen likväl icke motsätta sig den föreslagna provisoriska lagstift­ ningen, som ju onekligen ger länsstyrelsen möjlighet att på ett mera effek­ tivt sätt än vad byggnads- och jorddelningslagarna förmå ingripa till skyd­ dande av strandområdena på särskilt utsatta punkter.

Rörande förhållandena i Malmöhus län anför länsstyrelsen i länet föl­ jande:

Tillgång till friluftsbad från strand å platser, som samtidigt kunna rym­ ma stora människoskaror, finnas för närvarande vid Skälderviken i Farhult och i Arild, vid Öresund i Mölle, 1 200 meter norr om Höganäs och omedel­ bart söder om staden, i Viken, Hälsingborg, Landskrona, Barsebäck, Lomma, Malmö och Skanör samt vid Östersjön i Falsterbo, i Kämpinge, omedelbart öster om Trelleborg, på två ställen mellan Gislöv och Böste, i Lilla Beddinge och i Ystad. ' .. .

Genom byggnadsplaner samt genom avstycknings- och nybyggnadsförbud i anledning av blivande byggnadsplaner är kustremsan skyddad för påträng­ ande bebyggelse utmed Skälderviken mellan länsgränsen och Arild på om­ kring It km, utmed Öresund i Mölle på omkring 1,5 km, mellan Mölle och Höganäs på omkring 5 km, mellan Höganäs och Viken på omkring 1,2 km, mellan Viken och Hälsingborg på omkring 6 km samt vid Höllviken på om­ kring 3 km ävensom utmed Östersjön mellan Falsterbo och Trelleborg på omkring 10 km, mellan Trelleborg och Smygehuk på omkring 4 km samt mellan Smygehuk och Abbekås på omkring 7 km. Inom envar av dessa bygg­ nadsplaner förekommer utmed kusten ett område, som är tillgängligt för friluftsliv inbegripet strandbad.

Långa sträckor av länets kust lämpa sig mindre väl för mottagande av större badpublik. Detta är exempelvis förhållandet vid Lundåkrabukten och delar av Lommabukten samt mellan Malmö och Skanör till följd av grunt vatten, vid Östra Torp beroende på havsbottnens beskaffenhet samt väster om Ystad med hänsyn till att den allmänna vägen där går mycket nära vattnet. Men för dem, som vilja bada i öppna sjön, torde svårigheter icke yppa sig att göra det nästan var som helst utmed länets kust. Endast på ett fåtal och mycket korta ställen utmed densamma torde tomtplatserna nå ner till strandlinjen och allmänheten därigenom avstängas från tillträde till stranden.

Malmöhus län är mycket fattigt på insjöar. De flesta av dem äro små och belägna å områden tillhörande fideikommiss eller andra storgods. Detta förhållande torde vara orsak till att större bebyggelse icke uppstått vid sjö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

25

icke strandägande befolkningen. Alltför många vackert belägna uddar, ut­ siktsplatser och vikar med för bad lämpliga stränder äro bebyggda med sportstugor och väl inhägnade. Tyvärr äro även i många fall värdefulla strandpartier upptagna av industrier och industriupplag, vilka hade kunnat lokaliseras med större hänsynstagande till allmänhetens behov av bad- och campingplatser, särskilt vid tätorterna. En inventering av de strandpartier kring vära insjöar i länet, som i nöjaktig grad äro fria från bostads- och industribebyggelse, belägna på rimliga avstånd från angränsande tätorter och i övrigt lämpliga för den rekreationssökande allmänheten, skulle med all sannolikhet ge ett ganska nedslående resultat.

Beträffande förhållandena i Västernorrlands län uppger överlantmätaren i länet, att det bland annat inom vissa kustområden omkring Härnösands stad och i Sundsvallstrakten förelåge behov att förhindra eller reglera så­ dan bebyggelse varom nu vore fråga. Länsarkitekten i länet framhåller, att strandbebyggelsen där år från år visat tendenser att öka i sådan omfattning att allmänhetens möjligheter till rekreation inom strandområdena vore hotade inom vissa delar av länet. I Jämtlands län vore — anför länsstyrelsen i länet — det föreliggande spörsmålet helt naturligt av mindre betydelse än i län med bättre sommarklimat. Även inom Jämtlands län förelåge dock visst behov av strandområden för bad eller friluftsliv.

Beträffande förhållandena i Västerbottens län anför länsstyrelsen, att det för nämnda läns vidkommande knappast syntes föreligga något större behov av den tilltänkta lagstiftningen. Länsarkitekten i länet anför emel­ lertid :

De områden, som i första hand torde komma att diskuteras vid en tilllämpning av den ifrågasatta lagen, äro i Umetrakten havsstranden inom Nordmalings, Hörnefors, Umeå och Sävar socknar samt Holmsunds köping jämte sjöstränderna inom ett område med minst 25 km radie från staden, samt i Skelleftetrakten havsstranden inom Bureå, Skellefteå och Byske sock­ nar, samt sjöstränderna inom ett område med likaså minst 25 km radie från Skellefteå stad. Härtill måste komma enstaka strandområden såväl vid kus­ ten som vid insjöar längre in i landet.

Vidkommande slutligen förhållandena i Norrbottens län hävda remissin­ stanserna, att allmänheten inom länet — sådana förhållandena nu vore och såvitt utvecklingen nu kunde bedömas -— hade och komme att ha riklig tillgång till strandområden för sitt behov av bad och friluftsliv.

I detta sammanhang må nämnas att samfundet för hembygdsvård an­ märkt, att hembygdsvårdens intresse i saken icke hade behövt ställas så i skymundan, som skett i promemorian. Samfundet anför:

Ur synpunkten av de intressen, som samfundet ser såsom sin uppgift att bevaka, vill styrelsen understryka, att skydd för ur natur- och kulturminnessynpunkt intressanta strandområden måste anses vara av största värde för alla befolkningsgrupper i vårt land och icke enbart för badgäster och semesterfirare. Skyddet mot vandalisering av naturen kring hav, sjöar och vattendrag bör intressera såväl naturälskaren i allmänhet som den bo­ fasta befolkningen intill de skyddade områdena, vilken härigenom skulle slippa att se egenartade och estetiskt tilltalande naturpartier belamrade med en mängd byggnader, ofta olämpligt utformade och placerade. Härtill kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

mer att detta skydd mot okontrollerad bebyggelse i icke oväsentlig mån kan ha ekonomisk betydelse med hänsyn till turisttrafiken, då man med skäl kan göra gällande, att de utländska turisterna icke besöka Sverige för att beundra gyttriga villasamhällen vid havsstränder och insjökuster.

Härmed har styrelsen, väl till märkandes, icke velat giva uttryck åt bris­ tande förståelse för de rent sociala betraktelsesätt, som närmast synas hava inspirerat det föreliggande förslaget till lagstiftning. Tvärtom är det så, att varje åtgärd, som bereder gemene man större möjligheter att i olika hän­ seenden njuta av sitt lands natur, i längden också bidrager till att öppna hans blick för även andra värden än den med friluftslivet följande rent kroppsliga rekreationen. -------------

Samfundet för hembygdsvård kan för sin del svårligen ha något att erinra mot en rättsutveckling, som ledde därhän, att de, som i kraft av ägande­ rätt förfoga över förmögenhetsobjekt, i främsta rummet fast egendom, var­ med mera betydande hembygdsvärden — med vilket uttryck här avses att sammanfatta vad som ligger inom naturskyddets, hembygdsvårdens och kulturskyddets intressesfärer — äro förbundna, lärde sig att helt bortse från möjligheten att göra sig ekonomisk vinst genom åtgärder, varigenom dessa värden ginge förlorade för nationen. Sådant är förhållandet i åt­ minstone ett främmande land, där den enskilda äganderätten och princi­ pen om medborgarens fria förfogande över sin egendom eljest åtnjuter allt tänkbart stöd från lagstiftarens och opinionens sida, nämligen Schweiz.

Kunna fritidsintressena med avseende å strandområdena tillbörligen

tillgodoses genom statliga eller kommunala markförvärv? I

I promemorian har -— såsom förut nämnts — anförts, att det icke kunde anses praktiskt möjligt att tillbörligen tillgodose det rekreationsbe­ hov, som hänförde sig till våra kuster och sjöstränder, endast därigenom att staten eller kommunerna förvärvade och reserverade vissa områden, dit den icke strandägande befolkningens bad- och friluftsliv skulle koncentreras. Dylika friluftsreservat och allmänna friluftsbad hade visserligen en mycket viktig uppgift att fylla i förevarande sammanhang, men de kunde som sagt icke ens tillnärmelsevis komma att täcka hela behovet.

Detta uttalande har så gott som allmänt godtagits i yttrandena. Sålunda må nämnas att överståthållarämbetet uttryckligen förklarat sig an­ se, att det föreliggande behovet endast i ringa utsträckning kunde tillgodo­ ses genom anordnande — förmedelst kommuner, allmänna inrättningar eller organisationer — av särskilda platser. Lantmätareföreningen anför, att det visserligen torde få anses i första hand ankomma på vederbörande kommuner att genom inköp av därtill lämpade marker tillgodose behovet av rekreationsvisten för sina invånare men tillägger att, även om ökade möjligheter till sådana förvärv kunde skapas, vad som på denna väg kunde åstadkommas dock icke alltid torde vara till fyllest, särskilt för de större städernas vidkommande.

Länsarkitekten i Hallands län påpekar att, då till Hallandskusten sökte

sig människor från nära nog hela riket, det säkerligen icke räckte med de eventuella åtgärder, som vidtoges från kommunernas sida för att skaffa deras innevånare tillfälle till bad och rekreation.

27

Endast i ett ringa fåtal av de avgivna yttrandena har en motsatt uppfatt­ ning kommit till uttryck. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län, att det visserligen icke kunde förnekas att vissa större tätorters befolkning saknade tillgång till allmänna områden för bad- och friluftsliv men att det borde ihågkommas att det föreliggande problemet -—- i och för sig bety­ delsefullt men till sin räckvidd ej särskilt stort — väsentligen bottnade i de härav berörda kommunernas obenägenhet att genom köp eller arrende för­ värva lämpliga fritidsområden. En lösning av frågan att säkerställa till­ gången på dylika områden syntes länsstyrelsen därför i första hand böra sökas på det sätt, att tätorternas möjligheter till markförvärv utnyttjades.

Sveriges fastighetsägareförbund anför:

Det enligt förbundets mening principiellt riktiga tillvägagångssättet, om man systematiskt vill underlätta möjligheterna för den icke jordägande be­ folkningen att idka friluftsliv vid stranden, är att staten eller kommunerna förvärva mark i avsikt att upplåta densamma såsom friluftsreservat. Detta syntes också vara fritidsutredningens mening. Enligt vad ordföranden i fritidsutredningen, landshövdingen Kjellman, yttrade i ett över utredningens förslag hållet radioföredrag, skulle de särskilda fritidsområdena förläggas till, såsom orden föllo, »på hederligt sätt förvärvade områden». Det står emellertid utom tvivel att fritidsutredningens förslag även på auktoritativt håll uppfattades såsom ett hjälpmedel för det allmänna att i viss utsträck­ ning undgå att förvärva mark för anordnande av fritidsområden. Det nu föreliggande förslaget har i grunden samma tendens. Genom förefintlig­ heten av de byggnadsförbjudna strandbältena skall den friluftsidkande all­ mänheten befrias från omaket att behöva stöta på bebyggelse på sådana om­ råden, där denna allmänhet själv vill vara allenarådande.

Utom i de nu återgivna yttrandena har förevarande spörsmål närmare be­ handlats endast av länsstyrelsen i Kopparbergs län och av överlantmätaren i Kristianstads län, men dessa två remissinstanser ha diskuterat problemet ur rent lokal synpunkt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför sålunda, att kommunerna i länet redan ordnat allmänna badplatser i stor utsträckning och framhåller, att man efter utvidgningen av det kommunala kompetens­ området kunde förvänta att dessa strävanden komme att ytterligare främ­ jas.

överlantmätaren i Kristianstads län yttrar:

För rekreation lämpliga markområden invid hav, sjö och vattendrag fin­ nas i mycket stor utsträckning inom länet. Erfarenheten yisar^ emellertid att av dessa endast mycket begränsade delar äro begärliga för någon större del av allmänheten, nämligen delar med bra badstrand och läge nära god väg. Sålunda belägna områden, tillräckliga för det ifrågavarande behovet, äro icke större eller dyrbarare än att det borde vara en lätt överkomlig_ ut­ gift för stat eller kommun att förvärva dem. Med hänsyn till de särskilda naturförhållanden som äro för handen å dessa badplatser synes länsstyrel­ sen genom förbud enligt 122 § byggnadslagen kunna hindra olämplig be­ byggelse därå. Mest önskvärt torde emellertid vara att stat eller kommun förvärvar områdena. Därigenom skulle bättre anordningar för allmänhetens trivsel och hiilsa lättare kunna åstadkommas. Vill man tillgodose rekrea­ tionsbehovet hos berörda del av allmänheten är det således enligt överlant­ mätarens mening riktigare att det allmänna förvärvar och ordnar erforder­ liga områden än att lagstifta på nu föreslaget sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

I ett par yttranden har användandet av planinstituten särskilt diskuterats.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

I fråga om utnyttjandet av den nya byggnadslagstiftningen har i prome­ morian anlagts en rätt pessimistisk syn på kommunernas inställning, när­ mast då det gäller deras benägenhet att begära fastställelse av en general­ plan, som upptager område för friluftsliv och som skulle medföra lösningsskyldighet för kommunen. Enligt länsstyrelsens erfarenhet finnes emeller­ tid anledning till en något mer optimistisk uppfattning. I de kommuner, där ifrågavarande problem på grund av naturförhållandena äro särskilt aktuella, torde nämligen intresse icke helt saknas att få dem lösta på den fastställda generalplanens väg, även om kommunerna således därvid skulle åsamkas kostnader för marklösen. Ofta kunna väl problemen vara interkommunala och på grund härav särskilda svårigheter uppstå, men dessa torde då kunna undanröjas genom överenskommelser de intresserade kom­ munerna emellan, därest användning av regionplaneinstitutet icke anses böra komma i fråga. Överhuvudtaget har det synts länsstyrelsen böra be­ tonas, att saken skulle gagnas om kommunerna i möjligaste mån inträdde såsom ansvariga för den verksamhet, som syftar till att, utan oskäligt in­ trång i andra parters rätt och intressen, åt allmänheten bevara eller upplåta fritidsområden.

0 Emellertid torde det förhålla sig så, att kommunerna ännu icke hunnit få generalplaner eller andra erforderliga planer enligt gällande byggnads­ lagstiftning upprättade och fastställda eller att de ännu icke utverkat byggnadsförbud exempelvis enligt 15 eller 101 § byggnadslagen. Med hänsyn här­ till och till de föreliggande faktiska förhållandena i övrigt sådana de an­ givits i promemorian råder även enligt länsstyrelsens åsikt behov av en provisorisk lagstiftning i förslagets syfte. Länsstyrelsen har således i prin­ cip intet att erinra mot en sådan.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärker, att på sina håll vissa kommu­

ner genom markförvärv löst frågan om fritids- och badplatser och tillägger att den möjligheten ju också funnes att i general- eller regionplan lägga in fritidsreservat. Men i samtliga dessa fall vore det -— fortsätter länsstyrelsen — tyvärr så, att åtgärderna merendels komme för sent.

Är nuvarande lagstiftning tillräcklig för att hindra ur friluftslivets

synpunkt icke önskvärd exploatering av strandområdena?

Praktiskt taget alla remissinstanser ha biträtt den i promemorian utta­ lade uppfattningen, att nu gällande byggnads- och jorddelningslagstiftning icke vore tillräcklig för att effektivt hindra en ur friluftslivets synpunkt ej önskvärd bebyggelse av vissa strandområden. Bland dem som uttryckligen anslutit sig till denna mening må nämnas lantmäteristyrelsen, byggnadssty­

relsen, det övervägande antalet länsstyrelser, överlantmätare och länsarki­ tekter samt landsorganisationen och lantmätareföreningen.

1 några yttranden har räckvidden av den nu gällande lagstiftningen berörts något närmare. Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus län:

Länsstyrelsen har för sin del icke tolkat 122 § byggnadslagen så, att or­ den »andra särskilda naturförhållanden» skulle medgiva stadgandets an­ vändning för skapande av rekreationsplatser för allmänheten. Den befogen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

med ortsbefolkningen och utställning av förslaget i orten. Detta erfordras icke enligt den provisoriska lagen. Därjämte innehåller utomplansbestämmelserna en hel del byggnadsföreskrifter m. m. under det att den provi­ soriska lagen blott innebär ett förbud mot visst slag av bebyggelse. Härav följer alltså, att man smidigare och fortare kan nå sitt mål genom den pro­ visoriska lagen än genom meddelandet av utomplansbestämmelser. Även om jag är av den uppfattningen att förhållandena inom Värmlands län be­ träffande nu ifrågavarande spörsmål skulle kunna bemästras med nu tillgängliga resurser i lagstiftningsväg, torde dock förhållandena inom andra län — särskilt efter våra havsstränder — vara sådana, att den nu föreslagna provisoriska lagen torde vara nödvändig. Med hänsyn härtill får jag där­ för förorda ett antagande av lagförslaget, som tillämpat med återhållsamhet och urskiljning säkerligen kan bli till gagn i avsett syfte.

En mera kritisk inställning till den i promemorian uttalade meningen framträder i bl. a. följande yttrande av länsstyrelsen i Kristianstads län:

Genom den nya byggnadslagen ha tillskapats tämligen goda förutsättning­ ar för att hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande av strandområdena. Oftast torde här vara fråga om tätbebyggelse, som med till buds stående lagstiftning kan tämligen effektivt bemästras. Att begrep­ pet tätbebyggelse icke är i praktiken lättolkat, synes icke böra tillmätas den betydelse, som sker i promemorian. Fall kunna givetvis förekomma där på grund av tveksamhet i fråga om tolkningen av detta begrepp ingripande ej kan ske, men detta torde vara rena undantag utan praktisk betvdelse. Be­ träffande sådan strandbebyggelse, som är att hänföra till glesbebyggelse, äro visserligen möjligheterna att skydda strandområdena icke lika stora, men enligt länsstyrelsens mening är dock 122 § byggnadslagen även i dess nuvarande lydelse av stor betydelse i detta avseende. Denna paragraf är vis­ serligen — och detta enligt länsstyrelsens mening med full rätt — så avfat­ tad, att markägaren under viss förutsättning kan kräva ersättning för av­ sevärt men. Emellertid torde det ofta vara så att genom jämkningar i den av markägaren tänkta placeringen av en byggnad eller genom modifieringar i fråga om byggnadens utseende eller storlek just de önskemål, som para­ grafen avser att främja, kunna uppnås utan att markägaren tillskyndas av­ sevärt men. Paragrafens betydelse som ett medel att förhindra olämplig strandbebyggelse får därför ej underskattas. Det torde nämligen ofta — i varje fall här i länet — förhålla sig så, att de områden, som avses i § 122, jämväl äro särskilt attraktiva för bad och friuftsliv. Otvivelaktigt skulle emellertid denna paragraf bli mera effektiv som ett låt vara ofullkomligt skydd mot för friluftslivet störande strandbebyggelse, om paragrafen om­ redigerades så att av lagtexten framginge, att förordnande om nybyggnadsförbud finge meddelas jämväl där så påkallades med hänsyn till behov av badsträndernas skyddande mot olämplig strandbebyggelse.

I fråga om den möjlighet att påverka strandbebyggelsen, som kan äga rum med tillämpning av jorddelningslagen 19 kap. 13 §, torde dessa regler närmast vara avsedda som ett komplement till byggnadslagstiftningen. Det ar särskilt bestämmelsen i 3 mom. första stycket, att länsstyrelsen äger med­ dela de anvisningar med avseende å styckningsverksamheten, vilka prövas erforderliga, som i detta sammanhang tilldrar sig största intresset. Att sist­ nämnda bestämmelse ännu icke kommit till större användning torde bero på att en viss tvekan förelegat hos länsstyrelserna om vad dessa anvisningar lämpligen böra innehålla och hur långt inan lagligen kan gå i fråga om "in­ skränkning i eller reglering av styckningsverksamheten. Det synes vara av

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

31

vikt att denna osäkerhet, som sannolikt också medför, att av omständighe­ terna ej betingade skiljaktigheter i anvisningarnas innehåll förekomma inom olika län, undanröjes genom av central myndighet meddelade direktiv. Sker detta, torde denna paragraf i jorddelningslagen i kombination med av läns­ styrelserna meddelade anvisningar i sin män mera effektivt kunna bidraga till hindrandet av olämplig bebyggelse å strandområdena.

I anledning av detta yttrande må nämnas, att flera instanser uttryck­ ligen betonat den praktiska svårigheten att draga en klar gräns mellan gles­ bebyggelse och tätbebyggelse. Sålunda anför exempelvis överlantmätaren i

Västernorrlands län:

De största skadorna torde kunna uppstå, därest den mindre önskvärda strandbebyggelsen tar formen av tätbebyggelse. I likhet med vad som an­ förts i promemorian håller jag dock före, att ifrågavarande skyddsbehov kan beträffande tätbebyggelse tillgodoses redan med tillämpning av gällande rätt.

Även utpräglad glesbebyggelse torde i många fall ha stor betydelse i före­ varande sammanhang. Exploatering av strandområden för sportstugeändamål inledes i regel med glesbebyggelse. Ofta tillgripas därvid i första hand områden, som ur rekreationssynpunkt äro särskilt värdefulla under det att ur samma synpunkt mindre begärliga områden till en början icke efter­ frågas. Efter hand som glesbebyggelsen förtätas komma fastighetsbildningsoch planmyndigheterna i kontakt med de svårbemästrade problem, som härröra ur det förhållandet, att det beträffande sportstugebebyggelse ofta är särskilt svårt att dra en klar gräns mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse. Man måste därför här räkna med, att gällande regler rörande glesbebyggelse komma att tillämpas i många gränsfall. Detta förhållande skärper behovet av ur kontrollsynpunkt effektiva regler rörande glesbebyggelse.

Beträffande innebörden av 122 § byggnadslagen är länsstyrelsens i Got­

land yttrande av särskilt intresse. Såsom av Bilaga B framgår har länssty­

relsen redan i januari 1948 meddelat beslut jämlikt 122 § byggnadslagen med avseende å hela Gotlandskusten. Länsstyrelsen anför nu:

Det får anses uppenbart, att gällande lagstiftning icke lämnar tillfreds­ ställande möjligheter att hindra ett ur allmänna synpunkter icke önskvärt utnyttjande av landets strandområden ehuru möjligheterna i någon mån förbättrats genom den nya byggnadslagstiftningen. Regler måste sålunda an­ ses önskvärda för att på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om att kunna tillförsäkra den icke jordägande allmänheten erforderlig tillgång till våra strandområden utan att likväl jordägarnas intressen trädas alltför nära.

Att länsstyrelsen ansett sig kunna tillgripa förbud jämlikt 122 § bygg­ nadslagen i så stor omfattning beror på att Gotlands kuster i hela sin ut­ sträckning omfatta naturskönhetsvärden, som gjort ett sådant förbud mo­ tiverat. Förbudet, i vilket befolkningen med förståelse funnit sig, har där­ igenom kommit att automatiskt omfatta samtliga strandområden, vilka böra skyddas ur den synpunkt, som det remitterade förslaget åsyftar. Det så­ lunda jämlikt nämnda lagrum meddelade förbudet har hitintills varit till­ räckligt, men otänkbart är naturligtvis icke, att i enstaka fall en sådan si­ tuation kan uppstå alt en begärd dispens från förbudet icke kan vägras och sålunda en olämplig bebyggelse kan befaras uppkomma, emedan fastighetsägaren eljest skulle åsamkas allvarligt men, eftersom möjlighet till ersätt­ ning icke kan åstadkommas. Skulle länsstyrelsen då finna nödigt meddela

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

det strängare slag av förbud, som det remitterade förslaget innebär, torde man knappast kunna förvänta, att detta skall mötas med samma förståelse som det tidigare. Just den omständigheten att det provisoriska förbudet träffar område, som innefattas i det tidigare meddelade förbudet, är ägnad att skapa en viss villrådighet och även irritation. Länsstyrelsen anser sig på grund av angivna förhållanden böra framhålla, att även ur speciellt got­ ländsk synpunkt det är synnerligen angeläget, att en slutgiltig lagstiftning i ämnet snarast, och om möjligt senast under år 1951, kommer till stånd.

Länsarkitekten i Gotlands län betonar, att det föreslagna nya byggnadsför-

budet och det i Gotlands län gällande förbudet enligt 122 § byggnadslagen beröra två ganska artskilda grenar av planering. Medan 122 §-förbudet ginge ut på att skydda de mer allmänna estetiska och kulturella värden, som fun­ nes i landskapet, siktade det föreslagna förbudet ensidigt till främjandet av bad- och friluftslivet vid stränderna.

Riksförbundet landsbygdens folk har hävdat, att de nuvarande bestäm­

melserna i byggnads- och jorddelningslagstiftningen innebure tillräckliga garantier för att hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnytt­ jande av strandområdena. Riksförbundet ansåge att, med hänsyn till dessa bestämmelser samt möjligheterna att tvångsvis förvärva markområden, till­ räckliga möjligheter beretts det allmänna att säkerställa en lämplig ut­ veckling i hithörande frågor. Sett i samband med hittills genomförd lag­ stiftning inom olika områden, innebure det nu framlagda förslaget en yt­ terligare försämring i den enskilde jordägarens ställning. Den hittills rå­ dande relativa trygghet, som jordäganderätten i allmänhet inneburit, bleve genom det framlagda förslaget ännu mera kringskuren. Samma synpunkter ha uttalats av reservanterna i styrelsen för svenska landskommunernas för­

bund.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

Vid bedömande av frågan om kravet på särskild lagstiftning till skydd för allmänna fritidsområden må understrykas, att den senast genomförda byggnadslagen givit myndigheterna medel i händerna att förhindra icke önskvärd bebyggelse framför allt beträffande tätbebyggelse men även i fråga om glesbebyggelse. I sistnämnda hänseende må framhållas, att de nya re­ gionplan- och generalplaninstituten bereda effektiva utvägar att frilägga om­ råden, som kunna vara lämpade för friluftsanordningar. Detsamma gäller i viss män om bestämmelserna i byggnadslagens 86 och 122 §§. I den mån ytterligare stöd i lagstiftning kan anses påkallat, synes en ändring av sist berörda lagstadganden till att avse vidsträcktare möjlighet att förordna om byggnadsförbud inom för fritidsändamål lämpliga strandområden böra ifrågakomma. En sådan utvidgning av länsstyrelsens befogenhet skulle — jämte övriga i byggnadslagen, jorddelningslagen och fastighetsbildningsla­ gen givna föreskrifter — erbjuda tillräckliga garantier för att utvecklingen i förevarande avseende må kunna ledas i önskvärd riktning.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:

Vid bedömande huruvida den nu föreslagna lagstiftningen är av behovet påkallad måste beaktas, att 1947 års byggnadslag med därmed sammanhö­ rande författningar öppnat möjligheter, som icke förelågo då fritidsutredningen framlade sitt förslag. Förbundet åsyftar här särskilt 122 § byggnads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

En utredning till reglering av dessa och andra hithörande förhållanden måste kräva avsevärd tid. Men det kan icke anses tillrådligt att vänta med åtgärder över huvud — utöver vad byggnads- och jorddelningslagstiftningen medger — till dess att hela saken är klar. Sedan numera lättnader börjat genomföras för sportstugebebyggelsen, kan det nämligen förväntas, att de länge uppdämda strävandena att förvärva strandtomter och bebygga dessa komma att taga mycket stark fart. Det saknas från länet icke exempel även på att man genom klart kringgående av jordförvärvslagen vill försäkra sig om särskilt natursköna strandområden.

Det är därför naturligt, att tanken att bereda möjligheter till provisoriskt byggnadsförbud på särskilt utsatta delar av våra stränder uppkommit. Ett sådant byggnadsförbud är ju icke något enastående, utan såsom anföres i promemorian tillämpas liknande provisoriska byggnadsförbud redan nu i ett flertal olika fall. Då det på sina håll i detta sammanhang talats om kon­ fiskation, är detta en fullständig missuppfattning. Det intrång en strand­ ägare kan lida genom en lagstiftning, sådan som här antytts, är endast den förlust som kan uppstå för honom genom uppskovet med exploateringen av stränderna; någon utvidgning av hans skyldighet att släppa till sin mark för allmänheten, att tåla beträdande därav eller åverkan därå inträder alltså icke i någon mån.

Länsstyrelsen anser alltså, att en provisorisk lagstiftning i förevarande syfte nu är behövlig, men vill starkt betona, att detta provisorium bör göras så kort som möjligt, detta framför allt med hänsyn till markinnehavarnas stora intresse av att hithörande förhållanden snarast bli definitivt ordnade.

Överståthållarämbetet anför:

Enligt vad av den remitterade promemorian framgår har chefen för jus­ titiedepartementet för avsikt att inom den närmaste tiden utverka bemyn­ digande att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av frågan om en lag­ lig reglering av strandbebyggelsen och därmed sammanhängande spörsmål. Redan med hänsyn härtill tillstyrker överståthållarämbetet en provisorisk lagstiftning i avbidan på denna utrednings slutförande. Tydligt är nämli­ gen, att om av denna utredning föranledes definitiv lagstiftning, det fram­ står såsom synnerligen angeläget att förhindra att syftet med sådan lagstift­ ning väsentligen omintetgöres till följd av ökad strandbebyggelse under mellantiden.

Tidpunkten för en provisorisk lagstiftning är ock nu mycket lämplig i be­ traktande av de för närvarande gällande, stränga restriktionerna med av­ seende å sportstuge- och villabebyggelsen; det intrång i den enskilda ägan­ derätten, som sker genom den nu ifrågakomna lagstiftningen, ter sig till följd därav mindre betungande än eljest skulle vara fallet.

Om överståthållarämbetet sålunda i princip ansluter sig till det framlag­ da förslaget, sker detta likväl under förutsättning, att den ovan antydda utredningen bedrives med sådan skyndsamhet, att definitiv lagstiftning i ämnet kan träda i kraft vid utgången av den tid, under vilken den nu före­ slagna lagen skall äga giltighet, eller således den 1 januari 1953. Överståt­ hållarämbetet anser sig böra understryka vikten härav, ehuru ämbetet är väl medvetet om de många vittutseende spörsmål, som måste upptagas vid utredningen — ej minst de nödvändigtvis uppkommande frågorna om er­ sättning till enskild markägare för av lagstiftningen föranlett intrång i dennes äganderätt (jfr med avseende å nuvarande förhållanden 86 och 122 §§ byggnadslagen). Ty det kan antagas, att ovanberörda restriktioner med avseende å sportstuge- och villabebyggelsen vid sistnämnda tidpunkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

35

upphävts eller väsentligen lättats; i den män så sker, framträder med styrka anglägenheten av att den provisoriska lagstiftningen — enligt vilken ersätt­ ning, som nyss sagts, ej skall utgå — ersättes med definitiv lagstiftning, däri ersättningsfrågorna vunnit sin lösning.

Ytterligare några remissinstanser ha betonat angelägenheten av att en definitiv lagstiftning i ämnet kommer till stånd så snart som möjligt. Så­ lunda anför länsstyrelsen i Jämtlands län:

Principiellt synes reglering av bebyggelse å strandområde böra ske ge­ nom byggnadslagstiftningen och ersättning för intrång bestämmas. Förhål­ landena inom vissa delar av landet torde dock vara sådana, att det gäller att skyndsamt vidtaga åtgärder för att förebygga att strandområden i ännu större omfattning än hitintills bli otjänliga för bad eller friluftsliv. Med hänsyn härtill vill länsstyrelsen ej för sin del motsätta sig att såsom ett provisorium lagbestämmelser utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med föreliggande förslag, dock under förutsättning att lagen gives kortast möj­ liga giltighetstid. Lagen innefattar endast belastning av jordägarna, men garanterar icke befolkningen rätt att beträda strandområdena. Den ytter­ ligare utredning, som erfordras för att klarlägga möjligheten att i byggnads­ lagstiftningen intaga erforderliga bestämmelser och rätten för envar att beträda strandområde och tillfart till sådant, måste ske med stor skynd­ samhet. Lagens giltighetstid bör därför begränsas till utgången av år 1951.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar:

Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att man enligt länsstyrelsens för­ menande med en förnuftig tillämpning av enligt 122 § byggnadslagen ut­ färdade nybyggnadsförbud torde kunna skydda strandområdena mot olämp­ lig bebyggelse i vidare utsträckning än vad departementspromemorians för­ fattare synes ha ansett. För länsstyrelsen har det emellertid framstått som ett angeläget önskemål att genom en lagändring göra sistnämnda paragraf tillämplig även för det fall att nybyggnadsförbud påkallas enbart för att kunna bevara strandområden för bad- och friluftsliv.

Länsstyrelsen vill nu förorda en dylik lagändring i avvaktan på en de­ finitiv lagstiftning angående reglering av strandbebyggelsen, för den hän­ delse den föreslagna tillfälliga lagstiftningen icke skulle komma till stånd.

Såsom i promemorian framhålles kunna situationer uppkomma, då nu gällande lagstiftning ej lämnar stöd för åtgärder, som skulle behöva till­ gripas för att på ett effektivt sätt förhindra en olycklig strandbebyggelse. Även om läget för dagen icke inger länsstyrelsen några större farhågor i sådant avseende, kan länsstyrelsen dock icke bortse ifrån att bebådad lind­ ring i nu gällande restriktioner beträffande byggnadstillstånd för sommar­ villor och sportstugor liksom ett fortsatt stegrat intresse för bad och fri­ luftsliv kan komma att aktualisera skyddet av strandområdena i sådan grad, att befogenhet att kunna utfärda ovillkorligt nybyggnadsförbud inom vissa strandområden kommer att framstå som ofrånkomlig. Detta gör att länsstyrelsen — även om den föreslagna tillfälliga lagstiftningen måste an­ ses behäftad med vissa svagheter, främst uppskjutandet av den betydelse­ fulla och svårlösta frågan om markägares rätt till ersättning — anser sig böra tillstyrka det uppgjorda förslaget till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden. Vid sitt tillstyrkande av detta förslag bar läns­ styrelsen emellertid förutsatt, att den bebådade utredningen angående en definitiv lagstiftning angående reglering av strandbebyggelsen igångsättes utan dröjsmål och bedrives med inriktning på all en definitiv lag skall kun­ na träda i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

Såsom i promemorian antytts, ingår föreliggande spörsmål i ett större problemkomplex av skiftande och delvis svårlöst natur. Tveksamhet kan råda om nödvändigheten av att utfärda provisoriska föreskrifter av före­ slaget innehåll, innan samtliga hithörande spörsmål blivit föremål för en allsidig och grundlig utredning av de sakkunniga, som inom den närmaste tiden lära komma att tillkallas. De i promemorian angivna skälen för ut­ färdande redan nu av provisoriska strandskyddsbestämmelser synas dock bärande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund säger sig icke vara

främmande för de farhågor, som framförts i promemorian, att i den mån de nuvarande stränga byggnadsrestriktionerna mildrades just sportstugebebyggelsen kunde komma att få en måhända större omfattning än någon­ sin, i synnerhet då tillika den förebådade utredningen i frågan om en slut­ giltig lagstiftning i ämnet bleve allmänt känd. Styrelsen ville fördenskull icke ifrågasätta behovet av en provisorisk lagstiftning i förslagets syfte.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att man oberoende av ställnings­

tagande till själva sakfrågan syntes kunna förorda ett provisoriskt förbud för att förhindra en osund spekulation och ett intensifierat exploaterande av strandområdena under pågående utredning rörande en blivande lagstift­ ning i ämnet. Överlantmätaren i Västmanlands län anför med instämmande av länsstyrelsen i länet, att de i promemorian åberopade skälen för en pro­ visorisk lagstiftning måste anses bärande och fortsätter:

Det torde ej förefinnas anledning att i detta sammanhang ingå på frågan hur en definitiv lagstiftning på området bör utformas. Det torde vara till­ räckligt konstatera, att det föreliggande förslaget icke torde kunna före­ gripa det slutliga ställningstagandet i frågan samt att det sätt, varpå förbudsområdenas läge och omfattning enligt förslaget skall bestämmas, sy­ nes vara det på frågans nuvarande ståndpunkt lämpligaste.

Ägodelningsaomaren i östra och Medelsta domsaga anför:

Av de skäl, bland andra, som närmare utvecklats i promemorian måste särskild lagstiftning anses erforderlig för att skydda ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden. I avvaktan å att slutgiltig lagstiftning i ämnet kommer till stånd är det, särskilt med hänsyn till de lättnader i restriktio­ nerna med avseende å sportstuge- och villabebyggelse, som kunna förväntas inom den närmaste tiden, önskvärt att genom provisorisk lagstiftning erhål­ la möjligheter att hindra åtgärder, som är o ägnade att minska nyttan av den definitiva lagstiftningen. Det remitterade lagförslaget synes mig vara i allt väsentligt väl avvägt för att vinna detta syfte.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att för nämnda läns del frågan

om ett provisoriskt ingripande i den riktning, det i promemorian framlagda förslaget avsåge, hade särskild betydelse med hänsyn till det regionplane­ ringsarbete, som enligt Kungl. Maj :ts beslut skulle sättas igång och omfatta — förutom Stockholms stad —■ större delen av länet.

Endast ett fåtal remissinstanser har intagit en helt avvisande hållning till tanken på en provisorisk lagstiftning. Mest kritiska ställa sig överlantmä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

37

tarna i Stockholms, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län. Överlant­

mätaren i Göteborgs och Bohus län anför:

Överlantmätaren är för sin del av den uppfattningen, att en tillämpning av byggnadsförbud enligt 122 § byggnadslagen, särskilda föreskrifter enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen och utomplansbestämmelser i lämplig kombination bör kunna lämna ett icke fullt tillfredsstäl­ lande, men dock i stort sett någorlunda betryggande skydd för strandom­ rådena i avbidan på den definitiva lagstiftning, som enligt promemorian ställts i utsikt inom ett par år. Behovet av en provisorisk lagstiftning bör därför enligt överlantmätarens mening närmast bedömas med hänsyn till betydelsen av den i promemorian lämnade särskilda motiveringen till lag­ förslaget. Härom må följande framhållas.

Lagförslaget har motiverats ur två olika synpunkter. Dels har man med tanke på att de nuvarande stränga restriktionerna i fråga om sportstugeoch villabebyggelsen skulle komma att upphävas eller lindras före ikraft­ trädandet av en slutlig strandlagstiftning velat förhindra, att sagda bebyg­ gelse utvecklas i sådan omfattning, att syftet med sistnämnda lagstiftning delvis omintetgöres, dels har det befunnits angeläget att förhindra en spe­ kulation i obebyggda, för sportstuge- och villabebyggelse lämpliga strand­ fastigheter, vilken kan befaras uppkomma vid igångsättandet av en statlig utredning om strandlagstiftning. Vad beträffar den förstnämnda synpunk­ ten synes risken för en ej önskvärd utveckling av sportstugebebyggelsen under år 1950 vara tämligen obetydlig med hänsyn till den förhållandevis ringa byggnadskvot för sådan bebyggelse, som beviljats för nämnda år. Huruvida byggnadsrestriktionerna under därpå följande år komma att ytterligare mildras eller helt upphävas undandrager sig givetvis ett be­ dömande, men det förefaller antagligt, att den högst avsevärda efter­ släpningen av bebyggandet, icke minst byggnader för allmännyttiga ända­ mål och permanent bostadsbebyggelse, kan giva anledning bibehålla byggnadsregleringen ännu en tid framåt. Vad åter angår synpunkten rörande förväntad spekulation i obebyggda strandfastigheter synas farhågorna vara överdrivna. Strandfastigheter äro i taxeringshänseende hänförliga antingen till gruppen jordbruksfastigheter eller till gruppen andra fastigheter. Den förstnämnda gruppen faller under jordförvärvslagens tillämpning och är sålunda underkastad kontroll, som särskilt tar sikte på förvärv i spekula­ tionssyfte. Den andra gruppen innefattar fastigheter, som avskilts för att utgöra bostadsfastigheter eller andra därmed jämförliga fastigheter. Enligt promemorian bör vid gränsdragningen omkring skyddsområdena såvitt möj­ ligt tillses, att sådana fastigheter, som redan exploaterats för privata ända­ mål och från vilka allmänheten redan är avstängd, icke ingå i skyddsområ­ dena. Denna anvisning synes innefatta de flesta fastigheterna under sist­ nämnda grupp.------------

Det anförda ger överlantmätaren anledning ifrågasätta, huruvida tillräck­ liga skäl föreligga att införa den föreslagna provisoriska lagstiftningen. Den särskilda motiveringen till lagförslaget har icke övertygat överlantmätaren om att behovet av en sådan lagstiftning är oundgängligen nödvändigt. En avvägning bör ske emellan å ena sidan det allmännas fördel av att risken för en eller annan olämplig exploatering av strandområden elimineras och å andra sidan de nackdelar för den enskilde markägaren, som införandet av ett tillfälligt förbudsinstitut med tämligen långtgående rättsverkningar kom­ mer att medföra, överlantmätaren kommer därvid till det resultatet, alt lag­ förslaget bör avstyrkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Överlantmätaren i Stockholms län säger sig hysa den uppfattningen, att

nu gällande lagstiftning gåve oss tillräckliga möjligheter — därest dessa fullt utnyttjades och eventuellt kompletterades med anvisning av allmänna medel att gälda ersättning för men i samband med förbud enligt 122 § bygg­ nadslagen samt om vidare samtliga berörda instanser i bästa mening sam­ arbetade — att åtminstone tillsvidare, intill den i promemorian bebådade slutgiltiga kompletterande lagstiftningen korame, utan hjälp av den före­ slagna provisoriska lagen bemästra och i rätt riktning lösa de viktiga pro­ blemen om ett lämpligt tillvaratagande och utnyttjande av rikets strand­ områden.

Överlantmätaren i Kronobergs län yttrar:

Inom vissa områden finnes otvivelaktigt ett visst behov av skyddsom­ råden längs stränderna men denna fråga bör i varje fall tills ett slutligt förslag till lag härom föreligger kunna ordnas inom byggnadslagens ram. — -— -—- Med den stränga kontroll, som numera utövas av såväl jorddelningsmyndigheter som länsarkitekter, när det gäller strandavstyckningar, torde en tillämpning av nu gällande bestämmelser giva tillräcklig garanti för att olämplig fastighetsbildning icke kommer till stånd tills det om ett par år väntade slutgiltiga lagförslaget föreligger.

Sammanfattningsvis får överlantmätaren framhålla, att det på många håll tvivelsutan föreligger ett visst behov av områden för bad- och frilufts­ liv och att det kan vara ett allmänt intresse av betydande storleksordning att frågan härom finner en lämplig lösning. Den nu föreslagna provisoriska lagen har emellertid icke erhållit en sådan utformning, att densamma i oförändrat skick kan tillstyrkas. De mål, man vill vinna med densamma, böra tills alla på denna fråga inverkande omständigheter blivit fullt utredda kunna uppnås genom en kombination av gällande bestämmelser i byggnadsoch jorddelningslagarna. Överlantmätaren får därför för sin del avstyrka förevarande lagförslag.

Ytterligare några remissinstanser hävda att, därest behov förelåge att ge­ nom lagbestämmelser trygga tillgången på badmöjligheter vid stränderna, detta behov syntes kunna tillgodoses genom tilläggsstadganden i byggnads­ lagen. Denna mening omfattas av två länsstyrelser, nämligen länsstyrelsen

i Kopparbergs län och, såsom förut nämnts, länsstyrelsen i Jönköpings län,

av överlantmätarna i Jönköpings och Jämtlands län samt av länsarkitekten i Jönköpings län.

Överlantmätaren i Jönköpings län anför:

En ganska omfattande översiktlig planering torde vara att emotse under de närmaste åren, därvid säkerligen de flesta större städers fritidsproblem komma att bli principiellt behandlade och klarlagda. Dessa planer måste få stor betydelse för fastighetsbildnings- och byggnadslovsfrågor och böra, sär­ skilt om de kombineras med byggnadsförbud och anvisningar för avstyck­ ning, väsentligt bidraga till förhindrande av sådan olämplig bebyggelse som nu ifrågavarande lagförslag avser.

Den översiktliga planeringen torde huvudsakligen komma att omfatta tät­ orternas intresseområden. Lagförslaget syftar emellertid till att skydda även stränder, beträffande vilka det kan vara av intresse för inbyggarna i landet i allmänhet att de skyddas. Vidare kan för fritidsintresset skadlig bebyggelse ske under den tid, som ännu återstår, innan vi ha översiktspla­

39

ner i erforderlig omfattning. Då 86 och 122 §§ byggnadslagen icke — i vart fall icke tillräckligt allmängiltigt — torde kunna åberopas för utfär­ dande av förbud till förhindrande av här ifrågavarande bebyggelse, torde därför gällande lagstiftning icke erbjuda tillfredsställande möjligheter att hindra sådan bebyggelse.

Om emellertid möjligheten att tillämpa 86 och 122 §§ byggnadslagen ut­ vidgades till att omfatta även områden, som böra skyddas med hänsyn till nu ifrågavarande fritidsintressen, skulle ett skyddsmedel i den föreslagna lagens syfte skapas, som borde väsentligen tillgodose det ifrågavarande ange­ lägna allmänna intresset samtidigt som markägarna garanterades att de icke tillskyndades något väsentligt men utan att ersättning lämnades. Med hän­ syn till att någon ersättningsskyldig part icke finnes skulle väl en sådan utökad möjlighet att kontrollera bebyggelsen icke medföra att all mark som vore önskvärt att den skyddades verkligen bleve skyddad, men den skulle säkerligen ge myndigheterna möjlighet att ganska tillfredsställande bemästra problemet; i vart fall torde så enligt överlantmätarens förmenan­ de vara fallet för Jönköpings läns vidkommande.

Inom andra delar av landet såsom västkusten och Stockholms skärgård och kanske även inom mera sjöfattiga bygder än småländska höglandet kunna visserligen fordras verksammare medel än som här kunna anses tillräckliga. Den ovan föreslagna ändringen i byggnadslagen skulle dock sannolikt visa sig vara en rimlig lösning även för dessa bygder. Med hän­ visning till vad ovan anförts vill överlantmätaren för sin del förorda att, för vinnande av erfarenhet härutinnan, sådan lagändring nu vidtages i stället för antagande av den nu föreslagna provisoriska lagen.

Länsarkitekten i Jönköpings län anser det enklaste tillvägagångssättet

för åvägabringande av ett eventuellt förbudsmedel vara att till byggnads­ lagens 122 § foga ett andra stycke — eller ock en 122 a § -—- som gåve läns­ styrelse rätt att förordna, att nybyggnad inom ett till fritidsområde lämpat och önskvärt strandparti under en tid av högst tre år icke finge företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Härigenom skulle vinnas tid för erforderlig planläggning samt ekonomisk uppgörelse med markägaren.

Overlantmätarcn i Jämtlands län yttrar:

Därest bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen gjordes tillämp­ liga å strandområden, torde enligt min mening, vad förhållandena i Jämt­ lands län beträffar, bebyggelse av sådan omfattning å samma strandområ­ den icke kunna förekomma, att syftet med en kommande mera detaljerad lagstiftning i ämnet äventyrades. En mera detaljerad lagstiftning i detta ämne synes enligt min mening böra ske i form av ett särskilt planinstitut, exempelvis ett efter föreliggande speciella förhållanden betingat i erforder­ liga delar omändrat generalplaneinstitut, för nu ifrågavarande strandom­ råden.

Ä andra sidan ha några remissinstanser uttryckligen avvisat tanken på att införa provisoriska regler i själva byggnadslagen. Sålunda har lantmä-

teristyrelsen anslutit sig till den uppfattningen, att den provisoriska lag­

stiftningen borde givas formen av en särskild lag av i huvudsak det inne­ hål! som i promemorian föreslagits. Overlantmätarcn i Malmöhus län ytt­ rar, att bestämmelserna om förbud mot strandbebyggelse borde ha sin giv­ na plats i byggnadslagstiftningen men tillägger att, då den nu föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

41

mitterade promemorian, överhuvudtaget bör sådan bebyggelse icke hind­ ras, annat än där starka skäl föreligga och då företrädesvis i närheten av större städer och vid vissa delar av havskusten. Sportstugebyggandet är socialt sett en tilltalande del av den allmänna standardhöjning, som skilda folkgrupper numera kan tillgodogöra sig, och behovet av tillfällen till vila och rekreation i naturen tillgodoses' ingalunda enbart genom att sjösträn­ derna friläggas för tillfälliga besökare. Det är här mera fråga om en kon­ kurrens mellan olika slag av fritidsintressen än om någon konflikt mellan ett allmänt välfärdskrav och markexploatörernas vinstbegär. De fritidsin­ tressen, som man genom den föreslagna lagstiftningen främst vill skydda, är det ambulatoriska semester- och weekendfirande, som består i kortva­ riga utflykter med camping och bad som väsentligt innehåll, medan sport­ stugebyggandet avser ett till samma plats bundet fritidsliv år efter år och ofta även på vintern. Det kan icke finnas något fog för att betrakta den sistnämnda formen som mindre allmännyttig och önskvärd än den förra. 1 själva verket är det härvidlag fråga om olikheter i önskemål och vanor på så sätt, att det rörliga fritidslivet ligger bäst till för ungdomen, under det att vistelse i en sportstuga lämpar sig för folk i mera mogen ålder och sär­ skilt för familjer med "barn. Föreställningen att skillnaden mellan dessa båda intresseriktningar skulle i någon högre grad markeras av olika ekono­ miska villkor är ingalunda riktig. Erfarenheterna ge snarast vid handen, att det framför allt är industriarbetarefamiljer, som sträva efter att få en sport­ stuga som tillflyktsort under fritiden, medan mera välsituerade ofta skaffa sig automobil eller på annat sätt utnyttja resemöjligheter i in- och ut­ landet.

1 åtskilliga fall är det även så, att stränderna vid en sjö eller ett vatten­ drag komma bäst till nytta för fritidsändamål genom att användas för sportstugebebyggelse. Här i"länet finnas exempel på att avlägsna skogssjöar på detta sätt blivit uppskattade centra för ett friskt och stärkande friluftsliv för barnfamiljer från en industriort, medan strändernas fridlysande från bebyggelse med all sannolikhet skulle berett ett mycket färre antal män­ niskor den glädje som vistelsen i naturens närhet medför.

Länsstyrelsen anser sålunda, att den ifrågavarande lagen bör — därest den genomföres — tillämpas med stor urskillning och varsamhet och fram­ förallt med tillräckligt hänsynstagande till barnfamiljernas behov av fasta rekreationsplatser. Visserligen kunna sådana beredas annorstädes än i sjö­ arnas omedelbara närhet, men sportstugebebyggelsen förutsätter nära till­ gång till vatten även för andra behov än för badändamål. Ett alltför stort avstånd till sjö betyder ur den synpunkten ett avbräck för trevnaden i en sportstuga.

överlantmätaren i Skaraborgs län yttrar:

Man måste först göra klart, att rekreation sommartid och vid stränderna med nödvändighet måste utövas på olika sätt av skilda folkgrupper. Fa­ miljeförsörjare med barnrik familj eller äldre personer t. ex. kunna knap­ past ha något intresse av stora strövområden. Bästa sättet för sådana per­ soner är väl anskaffande av cn sommarstuga. Givetvis får detta anses vara vällovligt och anledning att tillåta dylik bebyggelse endast utefter stränder, soiii äro sämre lämpade för rekreation under det att alla om­ råden med badmöjligheter helt friläggas till förmån för ungdom eller personer med tillgång till bil eller båt, torde väl ej linnas. Här måste lämp­ lig avvägning ske och jag förutsätter att detta beaktas vid den inventering av strandområdena, som måste verkställas. Den jordägande befolkningen i orterna, som av ålder begagnat sig av traktens badplatser, har givetvis

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

43

Jämväl överlantmätaren i Kronobergs län gör gällande, att det remit­ terade förslaget icke syntes ha tagit hänsyn till att ett legitimt sportstugeintresse också kunde förefinnas och alt man horde ha möjlighet att väga detta intresse mot andra slag av strandintressen.

överlantmätaren i Örebro län ifrågasätter, om icke önskvärdheten av en

avvägning mellan de olika intressena borde komma till uttryck i själva lagtexten och anför:

Det föreliggande lagförslaget skulle kunna sägas ensidigt taga ställning

för den ena parten — mot sommarstugeintressena. I viss mån är detta ock­

så naturligt, eftersom den förstnämnda parten eljest stode maktlös mot den andra. Men å andra sidan synes det vara av vikt, att den ifrågavarande la­ gen icke kommer att tillämpas på sådant sätt, att sommarstugeintressena sättas helt i efterhand. Det är en skälig avvägning mellan de motsatta in­ tressena, som torde böra eftersträvas. Den omständigheten att exempelvis ett visst strandområde kan antagas en eller annan gång bli besökt av någon enstaka vandrare torde icke böra föranleda förbud för en familj, som så önskar, att uppföra en sommarstuga inom området. En annan sak är att det ur ren naturskyddssynpunkt kan vara önskvärt, att området trots allt fre­ das från bebvggelse, men det är ju icke naturskyddsintressena i egentlig bemärkelse den ifrågavarande lagen skulle avse att skydda. Om man alltså åsyftar en avvägning mellan de båda intressena, synes detta jämväl böra komma till uttryck i motiven till lagen, och det torde även kunna ifråga­ sättas, om icke en viss omredigering av 1 § i lagen av samma anledning kan anses motiverad.

Liknande synpunkter ha anlagts av lantmätareföreningen:

Vid en eventuell reglering av strandbebyggelsen torde man i främsta rum­ met ha att taga hänsyn till tre skilda grupper, vilkas intressen i viss mån stå i motsatsförhållande till varandra, nämligen dels det stora klientel, som idkar friluftsliv i form av »camping», dels sådana personer, vilka förvärvat eller önska förvärva sportstugor såsom permanenta tillhåll under fritiden, dels ock de strandägande jordägarna, vilkas intresse av att på ett ekono­ miskt sätt kunna utnyttja sina marker kräver sitt tillbörliga beaktande.

Det föreliggande förslaget tager i första hand sikte på den förstnämnda gruppens behov av rekreationsområden. Det är emellertid av vikt att skä­ lig hänsyn tages jämväl till de övriga gruppernas intressen. Det bör därför vara angeläget att icke i onödan försvåra en glesbebyggelse med sportstu­ gor eller att förorsaka markägarna förluster genom intrång av skilda slag.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden bör enligt föreningens mening de provisoriska lagreglerna avfattas mera varsamt än som skett i det före­ liggande förslaget.' Byggnadsförbud torde sålunda icke böra ifrågakomma annat än för sådana områden som äro särskilt värdefulla sasom iekreationsvisten och kunna antagas verkligen vara erforderliga för ändamålet.

Jämväl överlantmätaren i Kopparbergs län anser det ligga i saken natur, alt förbud icke borde tillgripas för andra områden än sådana som vore spe­ ciellt värdefulla ur rckreationssynpunkt och verkligen bedömdes vara er­ forderliga såsom fritidsområden. Lagtexten syntes böra förtydligas så, att detta klart framginge.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar:

Med hänsyn till de olägenheter, som en vittgående tillämpning av de föres.tl8^a bestämmelserna skulle kunna förorsaka vederbörande markägare, ■vill länsstyrelsen betona angelägenheten av att dessa bestämmelser av iänsstyrelserna tillampas med stor försiktighet och med iakttagande av att vä­ sentligt men ej tillfogas markägarna. Ur denna synpunkt vore det enligt länsstyrelsens mening önskvärt att 1 § av lagförslaget finge en mera restrik­ tiv avfattning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det remitterade förslaget vara väl

allmant hållet. Enligt länsstyrelsens mening borde lagen göras tillämplig endast nar det i det konkreta fallet förelåge ett tvingande behov av skydd för visst lämpligt och välbeläget fritidsområde.

Med detta yttrande må jämföras vad länsarkitekten i Skaraborgs län an­ fört:

Direktiven för utväljandet av ifrågavarande strandområden synas vara \al svavande, varför tillämpningen torde kunna bli mycket olika. Man kan traga sig, om enbart i alla avseenden idealiska stränder skola utväljas. Så­ dana strander kunna på grund av avstånd (resekostnader och tidsspillan) — avsevarda delar av länets innevånare endast nå under längre ledighet. Aven sådan längre fritid torde som regel vara för kort, för att därundfr bednyet friluftsliv, bad och dylikt ensamt skall medföra önskad nytta och haisolramjande förströelse i behövlig omfattning. Det är för övrigt långt ifran alla, som ha möjlighet att under nämnvärd tid vistas på främmande or Inom de delar av länet, som äro fattiga på vattendrag, visar det sig att anspraken pa strandområdenas beskaffenhet sänkas. Även strandområ­ den av mindre god beskaffenhet kunna därför inom sådana delar av länet vara en tillgång av betydelse.

Fastighetsägareförbundet yttrar:

Förutsättning för ingrepp genom byggnadsförbud är enligt förslaget, att strandområdes utnyttjande för bad eller friluftsliv kan »försvåras» för allmanheten. Denna ordalydelse synes innebära, att ett strandområde så snart det ar lämpligt för bad eller friluftsliv kan beläggas med bvggnadsförbud, aven om ett lika lämpligt eller t. o. m. lämpligare områden "grannskapet, som icke ifrågasattes för bebyggelse, står till förfogande. Detta är orimligt. Under inga förhållanden bor det därför vara tillräckligt för meddelande av byggnadsförbud att bad eller friluftsliv på ett visst strandområde försvåras, utan bor det jamval kravas, att länsstyrelsen finner sådant förbud vara ound­ gängligen erforderligt.

För att i någon mån begränsa den osäkerhet, som lagförslagets utform­ ning otvivelaktigt ar ägnad att frammana, synes det lämpligt att begränsa

agens giltighet till områden, där det med hänsyn till folkmängden kan tän-

kas bil pakallat att meddela byggnadsförbud.

Även lantbruksförbundet finner det egendomligt, att inskränkningarna i dispositionsrätten icke på något sätt gjordes beroende av om allmänhetens behov av rekreationsmöjligheter på annat sätt kunde anses tryggat.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga yttrar:

Begreppet »försvåras» är synnerligen tänjbart och ej alldeles lämpligt i en lag av denna art; »utnyttjande» är också skäligen obestämt. Man frågar sig, hur mycket skall lordras för att enligt lagstiftarens mening ett ingri­

45

pande enligt lagen skall ske; hellre för stora än för små friområden, säges i motiveringen. Gäller det ett icke alltför litet sammanhängande strand­ område, lär uppförandet av ett eller annat hus icke nämnvärt »försvåra» allmänhetens användande av området, utom just där huset ligger. Det skulle då ej krävas ingripande förrän ytterligare bebyggande kan förväntas. Med andra ord, man torde väl ej böra betrakta varje liten strandbit för sig ur synpunkten av lämplig uppehållsplats för friluftsfolket utan se förhållande­ na mera i stort.

Länsarkitekten i Jönköpings lön anför:

Intet torde vara att erinra emot syftet med lagförslaget, nämligen att till­ varataga allmänhetens intresse att skydda och bevara med hänsyn till tät­ ort eller eljest lämpligt belägna önskvärda fritidsområden vid strand. Men syftet bör också tydligt framgå av lagtexten. Skall lagförslaget genom­ föras bör enligt länsarkitektens mening 1 § första stycket givas ändrad lydelse, exempelvis något liknande denna:

Om strandområde vid havet eller vid insjö eller rinnande vatten an­ ses böra reserveras för fritidsändamål och anledning föreligger att an­ taga att bebyggelse där kan komma att äga rum, som skulle försvåra områdets användning för detta ändamål, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad icke må företagas inom området utan länsstyrelsens till­ stånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Böra alla eller endast vissa områden beläggas med byggnadsförbud?

Eventuella undantag från sådant förbud.

Praktiskt taget alla remissinstanser ha biträtt den i promemorian uttalade uppfattningen angående vilket av två där angivna alternativ, som borde väljas vid utformningen av en provisorisk lag­ stiftning. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Älvsborgs län:

I promemorian har diskuterats två alternativ för en provisorisk lösning av spörsmålet. Enligt det ena skulle alla strandområden beläggas med byggnadsförbud men länsstyrelserna bemyndigas dispensera från förbudet i de fall, då bebyggelsen icke kunde anses komma att skada ifrågavarande friluftsintressen. Det andra alternativet innebär, att byggnadsförbud skulle läggas endast å »vissa strandområden som länsstyrelsen efter särskild prov­ ning funnit speciellt värda att skyddas». Ehuru ett förfarande enligt det förstnämnda alternativet icke torde kunna frankännas vissa fördelar, an­ ser länsstyrelsen dock, i likhet med vad i promemorian uttalats, att det sist­ nämnda alternativet är att föredraga, då därigenom mycken onödig^ omgång och stora kostnader för de byggnadssökande undvikas. Det är också uppen­ bart att i stora delar av vårt vidsträckta och relativt glest befolkade land ett allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt.

Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län samt överlantmätarna och länsarkitekterna i dessa båda län ha ifrågasatt, huruvida icke en kom­ bination av de båda alternativen kunde ske. Sålunda anför länsstgrelscn i

Uppsala län:

Att i lag stadga generellt byggnadsförbud å strandområden, såväl vid ha­ vet som vid alla insjöar och vattendrag, kan givetvis inrymma vissa prin­ cipiella betänkligheter och praktiska svårigheter. Ett sådant förbud skulle

framtvinga en mängd dispensansökningar, som koinme att förorsaka myn­ digheterna onödigt arbete och allmänheten onödigt besvär. Å andra sidan ar det uppenbart att undersökningen av tilltänkta förbudsområden kommer att kräva mycket arbete, som, om det icke leder till förbud, i huvudsak är förspillt, och även att i en sådan undersökning områden, som borde skyd­ das, bli förbisedda. En kombination av de båda huvudprinciperna vore må­ hända tänkbar, men har ej diskuterats i förslaget. De betydande ingrepp i äganderätten, som även en provisorisk lagstiftning av ifrågavarande karaktar medför, synas med gällande rättsuppfattning ej kunna ske under alltför summariska former.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:

Förslaget uppställer två alternativ för utformningen av ett provisoriskt forbud, av vilka det ena innebär att alla strandområden beläggas med byggnadsförbud och det andra att byggnadsförbudet skall omfatta endast vissa strandområden, som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit speciellt ^aaatt skyddas. I båda fallen skulle länsstyrelsen äga att dispensera från utiardat förbud i de fall bebyggelse icke kunde anses komma i konflikt med fritidsintressena. Med hänsyn till den omgång och de kostnader för de byggnadssökande samt besvär för myndigheterna, som det förra alternativet enligt torslaget skulle medföra, förordas däri det andra alternativet, d. v. s. utläggande av särskilda å karta angivna förbudsområden. Då länsstyrelsen anser sig kunna utgå ifrån att lagförslaget kommer att prövas av riksdagen snaf^t möjligt. och då förslaget förutsätter att länsstyrelsen skall efter en snabbinventering ha förslag till förbudsområden färdigt omedelbart efter lagens antagande, finner sig länsstyrelsen böra framhålla att tillräcklig tid icke larer stå till förfogande för utförande av nödiga förarbeten, allra helst som årstiden lägger hinder i vägen för en många gånger nödvändig besikt­ ning pa platsen. Med hänsyn till de avsevärda ingrepp i ägarens rätt att förfoga över sin mark, som detta provisorium innebär och lagförslagets an­ språk på tillfredsställande kartläggning av förbudsområdena, synes det läns­ styrelsen att en grundligare utredning än vad det första alternativet medgi­ ver är ofrånkomlig. Ur denna synpunkt ter sig det andra alternativet eller annu hellre en kombination av båda vara att föredraga. De farhågor, som uttalas om särskild omgång, besvär och kostnader, torde vara avsevärt över­ drivna, särskilt sedda mot bakgrunden av nu gällande inskränkningar i ^ ggnadsverksamheten och den snabbhet varmed dispensärenden i bygg­ nadsfrågor för närvarande behandlas. För övrigt synes det länsstyrelsen, som om lagstiftaren med fördel skulle kunna överlåta åt länsstyrelsen att själv, avgöra sättet för förbudets genomförande. Enligt länsstyrelsens upp­ fattning, vilken jämväl delas av överlantmätaren och länsarkitekten i länet, borde man lämpligen förfara så, att från början allmänt förbud utfärdas för skärgården och vissa uppräknade större insjöar och vattendrag, där fri­ tidsområden kan komma i fråga. Allt eftersom en tillförlitlig inventering därefter hinner företagas, bör det allmänna förbudet successivt hävas och ersättas med lokala förbud.

Överlantmätaren i Uppsala län anför:

Åtminstone i de län, där modern ekonomisk karta icke finnes, måste det bli mycket svårt att från lagens tillämpningsområde avskilja bl. a. »sådana fastigheter som redan exploaterats för privata ändamål». För Uppsala län föreställer jag mig att man t. ex. beträffande Mälarstränderna, vilka i stor utsträckning kantas av »en utpräglad glesbebyggelse», bör meddela gene­ rellt förbud med endast några få undantagsområden. Man skulle alltså här

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

47

komma fram till att tillämpa en mellanform mellan de båda angivna alter­ nativa lösningarna. Det kan därvid icke hjälpas att redan exploaterade fas­ tigheter komma med inom en blivande strandlagstiftnings giltighetsområde. Att så sker synes mig icke heller behöva väcka större betänkligheter.

Länsarkitekten i Uppsala län anför:

Att föreskriva en tydligt angiven gräns utan nöjaktigt kartmaterial torde i praktiken vara ogenomförbart. Med hänsyn härtill synes generellt förbud vid sjöar och vattendrag vara mera rationellt som provisorisk lag, särskilt som distriktslantmätaren genom sin kontakt med överlantmätaren och läns­ arkitekten redan på ett tidigt stadium torde kunna råda den byggnadssökande att söka resp. icke söka dispens.

I de väl relativt fåtaliga fall, där distriktslantmätaren icke inkopplas, skall byggnadsföretaget anmälas till byggnadsnämnden, varvid denna kan tjänstgöra som första rådgörande organ innan högre instanser besväras. I varje fall synes mig denna linje vara lämpligare i mindre län, där dispens­ ansökningar icke kunna förväntas betunga länsstyrelserna alltför mycket. I övrigt kan ifrågasättas, om det icke vore lämpligare med ett sådant gene­ rellt beslut, samt att från detta undantages stränderna kring vissa sjöar och vattendrag samt vissa lättbestämda områden, som redan exploaterats. Detta med hänsyn till att lagen avser ett provisorium på endast ett å två år.

Två remissinstanser, nämligen länsarkitekterna i Värmlands län samt ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga ha förordat alternativet med ett generellt förbud. Länsarkitekten i Värmlands län anför sålunda:

Mot nu föreliggande förslag kan erinras att detsamma förutsätter en av länsstyrelsen gjord inventering av de områden, som med hänsyn till bad och friluftsliv närmast kunna komma i fråga. En sådan inventering måste — om den skall föreligga färdig då lagförslaget träder i kraft — bil utom­ ordentligt summarisk och ändå omfatta avsevärda områden utmed Vänerns stränder liksom utmed ett flertal större och mindre sjöar och vattendrag i övrigt inom länet. I brist på lämpliga kartor torde vidlyftiga beskrivningai även erfordras. Ur alla synpunkter lämpligare synes ^a ara att tillämpa det i promemorian föreslagna alternativet om generellt förbud utmed alla strän­ der längs hav, sjöar och rinnande vattendrag och att Kungl. Maj :ts Befallningshavande på särskild framställning och efter prövning undantager områden, som icke kunna anses särskilt eftersträvade.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga anför:

Nu skola länsstyrelserna fä sig pålagd den synnerligen grannlaga upp­ giften att anvisa vissa områden, där strandbebyggelse icke skall få äga rum annat än undantagsvis. På flera håll torde i brist på lämpligt kartmaterial samt på grund av andra omständigheter det ställa sig svårt att utföra värvet på sätt remitterade förslaget avser, d. v. s. utmärka områden, som icke få bebyggas. Det kan tänkas" att den andra i förslaget omförmälda metoden, att utfärda ett generellt förbud, åtminstone på vissa håll (Mälaren!) är lättare genomförbar. Från ett sådant generellt förbud skulle medges dels "enerclla undantag redan från början, dels i anledning av gjorda framställ­ ningar speciella undantag. Då byggande mot förbud skall vara belagt med straff (t. o. in. fängelse) och vad olovligen byggts kunna borttagas, bör det vara klara linjer mellan tillåtet och förbjudet. Ett generellt förbud vore ur denna synpunkt att föredraga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

49

krafterna måhända torde bli erforderlig. Länsstyrelsen i Södemmnlands

län anför, att länsstyrelsen icke disponerade medel för en finbedömning av

byggnadsförbudens omfattning efter den reglering mer i grova drag, som tydligen vore avsedd att följa omedelbart efter lagens ikraftträdande. För den händelse lagförslaget genomfördes vore det alltså erforderligt, att sär­ skilda medel för sådant ändamål ställdes till länsstyrelsens förfogande.

överlantmätaren i samma län påpekar, att det nödvändiga inventeringsarbe-

tet, vilket väl i första hand komme att åvila länsarkitekten och överlantmä­ taren, komme att kräva avsevärd tid och föranleda undanskjutande av andra arbetsuppgifter. Då det kunde antagas bli nödvändigt att därvid taga kontakt med personer som ägde lokalkännedom, borde befogenhet härtill tilläggas utredningsförrättarna samt medel för därav föranledda kostnader anvisas. Länsstyrelsen i Jönköpings län har, trots att den avstyrkt det re­ mitterade förslaget, ansett sig icke böra underlåta framhålla, att den ifråga­ satta lagstiftningen skulle medföra betydande utredningsarbeten för fast­ ställandet av förbudsområden och sannolikt föranleda ett så stort antal svår­ bedömbara dispensärenden, att en utökning av personalen hos de redan nu med byggnadsärenden hårt belastade myndigheterna bleve ofrånkomlig, där­ est berörda parters anspråk på besked i hithörande ärenden i rimlig tid skulle kunna tillgodoses.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vissa remissinstanser disku­ terat det i promemorian gjorda uttalandet, att förbudsområdena i tveksamma fall hellre borde bestämmas för stora än för små. Detta uttalande har be­ rörts även av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anför:

Länsstyrelsen kan ej dela den i promemorian uttalade uppfattningen att skyddsområdena i tveksamma fall hellre böra bestämmas för stora än för små. Ett bvggnadsförbud utan ersättningsmöjlighet — låt vara provisoriskt — är ett allvarligt ingrepp i den enskilde jordägarens rätt att förfoga över sin mark och bör begränsas så mycket som möjligt. I propositionen rö­ rande byggnadslagen förutsattes att bestämmelserna i 122 § skulle tillämpas med varsamhet. En motsvarande anvisning vore i än högre grad påkallad, då det gäller det nu ifrågavarande lagförslaget. Ett provisoriskt förbud övergår lätt till att bli permanent. Om jordägaren skall få ersättning för ett permanent förbud, vilket enligt promemorian kommer att bli föremål för utredning, är även detta ett motiv för återhållsamhet både beträffande antalet förbudsområden och dessas storlek. Ersättningsbeloppen kunna el­ jest stiga till onödigt höga belopp.

Några remissinstanser ha närmare behandlat f råga n, huruvi d a fastigheter som redan bildats för bostadsändamål borde undantagas från lagstiflninge n. I denna del må till cn början återgivas följande uttalande av styrelsen för lantmätareför­

eningen:

Enligt föreningsstyrelsens uppfattning bör lagtexten kompletteras med ett stadgande enligt vilket fastighet, som före utfärdande av byggnadsförbud bildats för bostadsändamål, automatiskt undantages från förbudet. Det vore nämligen icke rimligt om en person, som förvärvat en fastighet av

4

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nyssnämnda typ, skulle behöva underkasta sig ett dispensförfarandes kost­ nader och besvär, blott därför att han på grund av rådande krisrestriktioner ännu ej kunnat bebygga sin fastighet.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har anlagt samma synpunkter:

I motiven har anförts, att det såvitt möjligt bör tillses att sådana fastig­ heter som redan exploaterats för privata ändamål och från vilka allmän­ heten redan är avstängd icke ingå i skyddsområdena. Denna princip synes böra fastslås och preciseras genom ett stadgande i lagtexten av innebörd att fastighet, som före förbudets utfärdande bildats för bostadsändamål, auto­ matiskt skall undantagas från byggnadsförbudet. Det kan nämligen icke anses rimligt att en person som förvärvat en fastighet för bostadsändamål skall behöva underkasta sig omgång och kostnader för ett dispensförfarande enbart därför alt lian på grund av gällande krisrestriktioner varit förhind­ rad att bygga, helst som han därigenom skulle komma i ett sämre läge än de som icke lojalt funnit sig i sådana restriktioner.

Även överlantmätaren i Kronobergs län anser, att hänsyn borde tagas till fastigheter, som bildats för bostadsändamål före lagens ikraftträdande, så att dessa kunde få bebyggas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Det torde vara uppenbart att åtskilliga markägare komma att tillskyndas avsevärt men genom byggnadsförbud enligt den föreslagna lagen, exempel­ vis sådana tomtägare, som köpt sin mark inom strandområdet till tomtpris i avsikt att bebygga den men av en eller annan anledning icke fullföljt denna avsikt före ikraftträdandet av lagen. Billighetshänsyn synes kräva antingen att sådan mark undantages från nybyggnadsförbud eller också att ersättning utgår för av sådant förbud orsakat avsevärt men för markägaren. Det synes länsstyrelsen lämpligast, att frågan löses genom att den före­ slagna lagen i likhet med vad som skett beträffande det nybyggnadsförbud, som omförmäles i 86 § och 122 § gällande byggnadslag, kompletteras med en bestämmelse, att dispens från ett med stöd av lagen meddelat byggnads­ förbud ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare och denne ej erhåller skälig ersättning därför.

Överlantmätaren i Örebro län har diskuterat detta problem ingående och

anfört:

Det är enligt överlantmätarens mening ingen tvekan om, att förbud en­ ligt den föreslagna lagen i vissa fall skulle komma att för enskilda jord­ ägare medföra konsekvenser, som vore stötande för allmän rättsuppfattning, såvida icke kompensation för liden skada utginge. För den som exempelvis köpt ett tomtområde och kanske därå utfört en del förberedande arbeten i avbidan på eftergifter i byggnadsrestriktionerna för att så snart som möj­ ligt få uppföra en sommarstuga på platsen torde förbudet i praktiken kunna bli liktydigt med förlust av hela köpeskillingen och värdet av utförda ar­ beten. Om man anser detta oskäligt, synes den föreslagna lagen böra kom­ pletteras med bestämmelser innebärande antingen undantag från förbudet eller rätt till ersättning eller en kombination av dessa anordningar i över­ ensstämmelse med stadgandena beträffande byggnadsförbud enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen. Det sistnämnda skulle innebära, att man i vissa undantagsfall accepterade eftergifter i fråga om tillgodoseendet av fritids­ intressena med hänsyn till kostnaderna för genomförande av förbudet. Att generellt undantaga sådana fall, då förbudet skulle medföra ekonomisk för­

51

lust eller annat avsevärt men för enskild jordägare, synes emellertid kunna medtöra, att man nödgades uppgiva fritidsintressen av väsentligt större värde än den skadeersättning, som kan ifrågakomma. För utnyttjandet av ett sammanhängande strandområde för fritidsändamål kan även uppföran­ det av en enda sommarstuga inom detta och avskärandet av en ringa del av strandområdet innebära betydande olägenheter, över huvud taget torde det riktigaste få anses vara, att i förevarande fall en avvägning sker mellan å ena sidan den eventuella ersättningens belopp och förbudets betydelse för tillgodoseendet av fritidsintressena. Detta skulle tydligen kunna ernås ge­ nom bestämmelser av samma innebörd som de i 122 § sista punkten bygg­ nadslagen givna. En förutsättning härvid är dock, att medel också ställas till länsstyrelsernas förfogande för reglerandet av ersättningsfrågan i före­ kommande fall.

En viss ytterligare begränsning av ersättningsfallen torde med hänsyn till lagens karaktär av provisorium böra övervägas. Klart befogade framträda enligt överlantmätarens mening ersättningsanspråken i fråga om jordägare, vilka förvärvat den mark, som drabbas av förbudet, i avsikt att för egen räkning bebygga den. För den som inköpt en större fastighet och därvid med hänsyn till den generellt fria rätten till glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja en eller annan strandtomt, kan förbudet givetvis även synas medföra en förlust, men det är dock härvid fråga om ett i viss mån speku­ lativt värde, som ännu ej aktualiserats. Ett ställningstagande till ersätt­ ningsfrågan i dylika fall och därmed eventuellt även frågan om jämkningar i den bestående rätten till glesbebyggelse torde förutsätta utredningar av den omfattning, att fritidsintressena skulle kunna äventyras ⁱ avvaktan på slutförandet av dem. Med hänsyn härtill torde det kunna anses motiverat, att åtminstone tills vidare begränsa ersättningsrätten till de fall, där för­ budet drabbar person, som före lagens ikraftträdande förvärvat marken i avsikt att bebygga den, därvid jämväl förutsättes att hinder eljest ej före­ legat för den avsedda bebyggelsen.

Länsarkitekten i Gotlands län anför:

I lagförslaget ingår mycket litet föreskrifter, som giva anvisning om tilllämpningen. Det göres bl. a. icke skillnad på ostyckad mark och tomtmark inom icke planlagda områden, vilket synes hava mycket stor betydelse, då lagen förutsätter att ersättning icke skall utgå för de olägenheter förbudet åsamkar markägare. Bestämmelsernas schematiska utformning och den provisoriska karaktären synes mig innebära att lagen skall användas med synnerlig stor försiktighet. Detta synes även framgå av följande mening i promemorian: »I tveksamma fall böra skyddsområdena hellre bestämmas för stora än för små, men det bör såvitt möjligt tillses att sådana fastigheter som redan exploaterats för privata ändamål och från vilka allmänheten redan är avstängd icke ingå i skyddsområdena.» Lagen riktar sig sålunda huvudsakligen mot ny exploatering. I

I prom e m o r i a n har föreslagits att lagen icke skulle gälla beträflande område som inginge i fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller i godkänd avstyckningsplan. I anledning härav anför lantmäteristijrelsen:

Enligt lagföi slaget skall byggnadsförbud varom nu är fråga över huvud ej gälla beträffande område, som ingår i bl. a. avstyckningsplan. Hinder möter emellertid icke att meddela förbud mot tätbebyggelse inom avstyckningsplaneområde (jfr 123 och 168 §§ byggnadslagen'). Genom sådant förbud sattes avstyckningsplanen i stort selt ur kraft utan alt planen dock upp-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Knngl. Maj.ts proposition nr 223.

53

målsenligt, att spörsmålet om erforderligheten av byggnad för jordbrukets, skogsbrukets och fiskerinäringens behov jämlikt lagens huvudregel förbehålles länsstyrelsens bedömande.

Länsarkitekten i Skaraborgs län yttrar:

I lagförslaget undantages bebyggelse för bland annat jordbrukets, skogs­ brukets och fiskerinäringens behov. Denna bebyggelse undantages även från anmälningsskyldighet enligt 146 § byggnadsstadgan. Det synes ej vara otänk­ bart, att sådan bebyggelse härigenom i vissa fall kan komma att äga rum på berörda strandområden som en reaktion mot lagförslaget, därest detta kom­ mer att uppfattas som ett ensidigt gynnande av vissa kategorier på andras bekostnad. Liknande lägenheter torde härvid uppstå som vid bebyggelse av annat slag.

Länsarkitekten i Kristianstads län yttrar, att det visserligen enligt hans

mening vore önskvärt med en skärpning av förbudet så tillvida, att bostads­ byggnader för jordbrukets, skogsbrukets och fiskerinäringens behov jämväl skulle falla inom detsamma men tillägger att, då det vore synnerligen ange­ läget att lagen snarast möjligt kunde tillämpas och en sådan skärpning kun­ de väntas förhindra eller fördröja antagandet, han ansåge sig böra tillstyrka förslaget i nu föreliggande skick.

Treliundrametersgränsen.

Några synpunkter på dispensprövningen.

Icke fullt ett trettiotal remissinstanser ha berört det i promemorian gjorda uttalandet, att de skyddsbara strandområdena borde omfatta mark samt vat­ tenområde inom ett avstånd av förslagsvis högst 300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.

Fastighetsbildningssakkunniga ha understrukit önskvärdheten av att det i

lagförslaget angivna avståndet, högst 300 meter, icke schablonmässigt antoges som norm i stället för såsom maximiregel. På många håll i landet tor­ de det tillfälliga byggnadsförbudet enligt de sakkunnigas mening kunna be­ gränsas att avse strandområden av väsentligt mindre bredd än den högsta tillåtna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har mera allmänt yttrat sig om försla­

get i denna de]:

Den 300-meters gräns, som omtalas i förslaget, är tydligen avsedd såsom ett maximum, så att länsstyrelsen skall ha att i varje fall pröva hur bred strandremsa som med hänsyn till terrängen in. m. bör beläggas med byggnadsförbud, dock att länsstyrelsen icke i något fall får gå längre än 300 me­ ter från stranden. Även med en sådan begränsning bör länsstyrelsen, allt­ eftersom planarbetet fortgår, spontant undersöka, om icke successivt det ur­ sprungliga förbudet kan lättas eller inskränkas på det ena eller andra om­ rådet. Därjämte bör givetvis, såsom i andra fall av provisoriska byggnadsförbud, tillstånd till byggande kunna lämnas, då detta kan ske utan allvarlig kränkning av de intressen, som lagen avser att skydda, respektive då förbu­ dets behållande skulle vålla vederbörande betydande men.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

55

promemorian satts till 300 meter. Landsorganisationen kan acceptera denna begränsning men förutsätter såsom en självklar konsekvens därav en re­ striktivare dispensgivning än man kunnat räkna med, därest gränsen be­ stämts i enlighet med fritidsutredningens förslag.

Bland dem som uttryckligen godtagit promemorians ståndpunkt i denna fråga må slutligen nämnas länsstyrelsen i Blekinge län, som anför:

Visserligen kan det ifrågasättas, om det är nödvändigt att utsträcka strandområdet så långt som till 300 meter från strandlinjen. Åtminstone för detta läns vidkommande synes nämligen i de flesta fall ett mindre om­ råde vara tillräckligt för att tillgodose friluftsintressena. Men då det torde kunna förutsättas att vederbörande länsstyrelse i varje enskilt fall nog­ grant beaktar att förordnande enligt lagen icke får större omfattning än vad som är oundgängligen nödvändigt, vill länsstyrelsen icke föreslå någon ändring i denna del.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga anför:

Genom att draga bebyggelsen bort från stranden vill man dels förhindra det förstörande av landskapsbilden, som tyvärr redan i stor utsträckning förekommit genom det fria byggandet, dels bereda utrymme för allmänhe­ ten att vistas på och i närheten av stränderna. För det förra syftet torde det ofta räcka med ett vida mindre friområde än 300 meter. Dragés bebyggel­ sen i onödan för långt in, tager man i oträngt mål från markens ägare det värde som ligger i att bo med vattnet inom synhåll. För det senare syftet kräves vanligen ett större område.

Avslutningsvis anför nämnde ägodelningsdomare, att det icke torde vara erforderligt att i alla fall röra sig med en fribredd av 300 meter utan att en mindre bredd borde kunna föreskrivas.

Knappt ett tiotal av samtliga remissinstanser har intagit den ståndpunk­ ten, att 300-metersgränsen borde minskas, eller åtminstone ifrågasatt en sådan minskning. Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län:

Vid utformandet av en lag, som ger myndigheterna möjlighet att effek­ tivt hindra bebyggelse å vissa strandområden, bör den ledande principen enligt länsstyrelsens mening vara den, att man icke skall göra större in­ trång på den enskilde jordägarens handlingsfrihet än som är oundgängli­ gen nödvändigt för att syftet med lagen skall kunna uppnås. Ur denna syn­ punkt synes den i föreliggande lagförslag angivna gränsen för förbudsområdet, 300 meter från strandlinjen, innebära ett onödigt stort ingrepp. Det bör vara tillräckligt att låta de skyddsbara strandområdena omfatta mark samt vattenområde inom ett avstånd av högst 100 meter från strandlinjen. Denna sträcka har länsstyrelsen angivit i sitt förordnande om förbud mot bebyggelse enligt 122 § byggnadslagen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, om ej en strandbredd av upp

till 300 meter finge anses vara väl stort tilltagen. Länsarkitekten i Jäm-

lands län anför, att det möjligen kunde anses onödigt med den bestämda

maximigränsen 300 meter från strandlinjen och menar att begränsningen bor­ de kunna lämnas åt länsstyrelsen att avgöra för varje fall. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län yttrar:

Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida det i lagutkastet för strandområ­ dets bestämmande föreslagna högsta avståndet av 300 meter från strand­ linjen är erforderligt för ernående av lagstiftningens syfte. Om det är fråga om att trygga allmänhetens tillgång till själva stranden, synes ett avstånd av 150 meter vara tillräckligt. Badning samt anordnande av camping- och lägerplatser kan i regel bekvämt inrymmas även inom ett på så sätt till­ mätt område. Länsstyrelsen vill påpeka, att varje begränsning av de från bebyggelse frilagda områdena innebär minskat antal dispensansökningar och minskat arbete för de övervakande myndigheterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Såvitt länsstyrelsen nu kan bedöma, torde för länets vidkommande en så långtgående friläggning av ifrågakommande strandområden, som för­ slaget skulle öppna möjlighet till, icke vara behövlig. Länsstyrelsen är närmast böjd att tro, att ett eventuellt byggnadsförbud här i allmänhet bör kunna begränsas till en strandremsa av omkring 100 meters bredd eller, beroende på terrängförhållandena, än mindre. Länsstyrelsen kan emeller­ tid givetvis icke bedöma, om och i vad mån frågan härom ställer sig olika inom andra delar av landet.

Länsarkitekten i Västmanlands län yttrar:

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke strandområdets bestämman­ de^ till 300 meters djup från strandlinjen räknat vid normalt medelvatten­ stånd är väl stort. Lagförslaget åsyftar ju egentligen strandens skydd och torde det därför kunna vara till fyllest med att berörda mått fastslås till 100, möjligen 150 meter. Skulle bebyggelse uppstå utanför detta område kan byggnadslagens bestämmelser tillämpas för vinnandet av en ändamålsen­ lig planering, varvid riskerna minskas för uppkomsten utmed strandom­ rådet av en oordnad bebyggelse och kan undvikas sådant upprätthållande av byggnadsförbudet inom strandområdet, som kan föranleda en eventuell ersättning till markägaren.

Överlantmätaren i Norrbottens län har ingen annan erinran att göra

mot förslagets utformning än att strandområdet icke borde tilltagas mer än högst 100 meter för undvikande av onödigt krångel och för att lagtillämp­ ningen icke skulle få karaktären av bebyggelsereglering.

Fastighetsägareförbundet finner den föreslagna bredden, 300 meter, vara

alltför stort tilltagen. Det friluftsliv, som koncentrerades på stranden, avsåge till det väsentligaste vattnets utnyttjande. Med hänsyn därtill borde en betydligt ringare bredd vara till fyllest. Lantbruksförbundet finner det egendomligt, att den del av stranden, som skulle beläggas med byggnads­ förbud, utan någon som helst utredning eller motivering föresloges så re­ lativt stor som 300 meter.

Ä andra sidan hävda ett par remissinstanser, att 300-metersgränsen vore alltför knappt tilltagen. Sålunda anför ägodelningsdomaren i Östra och

Medelsta domsaga:

Vad beträffar lagförslagets begränsning till områden inom högst 300 me­ ters avstånd från strandlinjen bör beaktas, dels att beskaffenheten av vissa strandområden är sådan, att det för att skydda natur- och skönhets­ värden är önskvärt att kunna hindra eller reglera bebyggelsen även på större avstånd från strandlinjen, dels ock att det under vissa förhållanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

57

erbjuder mindre svårigheter att utan ekonomisk förlust för markägaren be­ gränsa bebyggelsen till vissa områden inom en bred zon än inom en sma­ lare. I betraktande härav och enär de tillfälliga byggnadsförbuden skola avse endast vissa utvalda strandområden synes det vara önskvärt att något utvidga den föreslagna lagens tillämplighetsområde.

överlantmätaren i Kalmar län yttrar:

Vidkommande i lagförslaget angiven definition på strandområde anser jag mindre lämpligt att i lag fastslå visst avstånd från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Enligt min mening vore det bättre och smidi­ gare om länsstyrelsen i varje särskilt fall finge befogenhet att bestämma vad som skall förstås med strandområde. *

En utredning inom Kalmar län kommer nämligen säkert att visa att ett strandområde på 300 meter i vissa fall icke är tillräckligt, och att samma avstånd i andra fall kan verka onödigt stort.

Några remissinstanser ha kritiserat förslaget, att avståndet från strandlinjen skulle vara avgörande, överlantmätaren i Stockholms

lön anför att det speciellt för Stockholms läns vidkommande, med dess skär­

gårds av naturen sönderskurna och oregelbundna strandlinjer, skulle ver­ ka ur många synpunkter synnerligen olyckligt, därest avståndet från strand­ linjen i och för sig finge bli en avgörande faktor vid fastighetsbildning och bebyggande. Överlantmätaren i Uppsala län anför:

Det ligger i sakens natur att gränsdragningen särskilt på land för de strandområden, som skola beläggas med förbud, många gånger blir ytterst svår att verkställa. I bestämmelsen »högst 300 meter från strandlinjen» i 1 § torde väl ligga en antydan om att man, där tydliga kartor finnas, bör inom maximiavståndet försöka att få fram en utjämnad begränsnmgslinje. För Uppsala län, där endast i undantagsfall lämpligt kartmaterial finnes, kommer gränsdragningen uppenbarligen att vålla vissa svårigheter.

Slutligen anför länsstyrelsen i Jämtlands län: I sjöar, som blivit föremål för reglering av vattenkraftsintressenter, kan svårighet föreligga att bedöma det normala medelvattenståndet. Detta ut­ tryck är ej lämpligt beträffande dylika sjöar. Högsta och lägsta dämningsgräns är emellertid känd i sådana sjöar (i t. ex. Kvarnbergsvattnet 312,o resp. 302,o m) och hänsyn härtill torde få tagas vid bedömningen av strand­ områdes omfattning. Detta kan vid förbuds utfärdande angivas utan an­ knytning till medelvattenståndet.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår att några remissinstanser, bl. a. i samband med diskussionen av uttrycket »exploaterad fastighet»1 och vid behandlingen av 300-metersgränsen,2 jämväl anlagt vissa synpunk­ ter på dispensprövningen. Här må nu återgivas ytterligare några uttalanden i detta ämne. Sålunda anför byggnadsstyrelsen:

Beträffande länsstyrelsens rätt att medgiva undantag från ett med stöd av den tänkta provisoriska lagstiftningen meddelat byggnadsförbud vill byggnadsstyrelsen framhålla, att det ofta torde komma att visa sig nödvän­ digt att därvid iakttaga restriktivitet. Härför talar bl. a. den omständighe­ ten att det på inånga håll blivil vanligt att sedan avstyckning och bebyg­ gelse skett i närheten av en strand — eventuellt i enlighet med godkänd av-

- Se ovan s. 50 nederst och 52 överst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Se ovan s. 48.

59

hänförde sig till den provisoriska lagstiftningens giltighetstid. Sammanlagt tjugufem remissinstanser ha riktat mer eller mindre stark kritik mot pro­ memorians innehåll beträffande ersättningsfrågan och ha ansett att detta spörsmål borde regleras redan i den provisoriska lagen. Övriga fem instan­ ser ha icke intagit någon klar ståndpunkt i förevarande fråga.

Av de remissinstanser, vilka uttryckligen biträtt den i promemorian in­ tagna ståndpunkten, må nämnas lantmäteristijrelsen, som yttrat att styrel­ sen, med hänsyn till att den föreslagna lagstiftningen vore av provisorisk karaktär och att den kunde väntas inom kort tid bli ersatt av definitiva lag­ regler, ansåge att det icke nu funnes anledning att föreslå regler om ersätt­ ning till markägare för den skada de i vissa fall kunde lida genom ingrepp enligt lagen. Efter någon tids tillämpning av den provisoriska lagen borde dessa frågor kunna överblickas bättre än för närvarande. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län anför, att den tagit fasta på vad i promemorian framhållits

därom, att ersättningsfrågan borde närmare utredas i samband med den definitiva lagstiftningen i ämnet. Länsarkitekten i samma län framhåller:

De olägenheter och svårigheter, som för den enskilde markägaren kan följa och för vilka han tills vidare ej synes komma att erhålla någon eko­ nomisk gottgörelse, vilket ju dock förutsättes i motsvarande bestämmelse i byggnadslagen, äro ju ytterst en fråga om tillämpningen.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län yttrar:

Det är ett beklagligt förhållande, att man inte långt tidigare haft möj­ lighet att från förstörelse genom olämplig bebyggelse skydda de naturom­ råden, som man måste ha tillgång till för att ge möjligheter för människor­ na i våra städer och samhällen att få njuta den rekreation och trevnad ute i naturen, som är så allmänt eftersträvad och nödvändig i vår tid. Bland annat gäller detta våra strandområden. Denna brist i lagstiftningen har medfört, att stora, vackra och i förhållande till tätorterna välbelagna strandområden blivit bebyggda på ett sådant sätt, att de helt eller delvis spolierats för bad- och annat friluftsliv. Och detta har många gånger ock­ så varit till uppenbar ekonomisk skada för markägarna. Hade man hållit stranden och dess närmaste omgivningar fria från bebyggelse så hade marken innanför, som ofta utgör den största delen av markinnehavet, blivit så mycket mera vård. I många fall har man fått höra strandägare beklaga, att man varit så kortsynt, att man sålt bort tomterna utefter stranden med följden, att ingen vill köpa tomtmark innanför.

Det måste anses \ hög grad angeläget, att snarast möjligt kunna hindra denna misshushållning med våra värdefulla strandområden och detta gal­ ler både det allmännas och markägarnas intressen.

I detta sammanhang må återgivas följande avsnitt ur det yttrande, som avgivits av länsarkitekten i Hallands län:

Genom lagen kommer säkerligen en viss förskjutning av strandbebyggelsen inåt land att ske, vilket många gånger icke är olämpligt. Det torde icke vara nödvändigt, att av hälsoskäl, bekvämlighetsskäl eller trevnadsskäl sommar­ stugorna "uppföras alldeles i strandkanten. Tvärtom är en bebyggelse något längre bort från stranden många gånger att föredraga, och erfarenheten från länsarkitektens arbete har visat, alt de som bygga sommarstugor i allt större utsträckning söka sig något längre in från kusten, skyddade

Kangl. Maj. ts proposition nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

frän de manga gånger besvärliga västvindarna. Att bebyggelsen numera torlagges nagot inåt landet, är naturligtvis i flera fall beroende på att de ur badsynpunkt bästa och vackraste strandområdena nära nog helt ockuperats, som tallet är exempelvis inom stora sträckor i Onsala, Vallda och Slaps socknar Genom att bebyggelsen på ovan nämnt sätt drar sig inåt landet, far markägarna längre bort från stranden möjligheter att sälja tomt­ platser. Detta medför en markvärdestegring, som troligen inom vissa om­ råden kommer att fortsätta allt längre bort från stranden på för ifrågava­ rande andamal attraktiva områden. 1 B

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att den avstode från att i detta

sammanhang iramtöra något yrkande i ersättningsfrågan med hänsyn till att i promemorian utsagts, att spörsmålet om ersättning till markägare, som lede men av ett byggnadsförbud av här ifrågavarande slag, skulle prövas vid utredningen rörande en definitiv lagstiftning på området. Vid genomförandet av en definitiv lagstiftning syntes man dock icke kunna undgå afl sörja för en likformad ersättningsrätt för markägare, oavsett etter vilket lagrum det allmänna inskrede och hindrade markens fria ut­ nyttjande. Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga anför:

Enligt förslaget är det icke avsett att ersättning skall utgå till markagare för det men han kan tillskyndas genom byggnadsförbud som grun­ das pa den provisoriska lagen. Detta är i viss mån ägnat att väcka betänk-

men pydcs dock — i betraktande av att samma regel gäller vid

åtskilliga provisoriska byggnadsförbud enligt byggnadslagen och med hän­ syn till att svårigheter ofta skulle yppas att avgöra om och i vad mån skada UPP ,mmit ~; kunna godtagas under förutsättning, att den definitiva lagf.,,nm8en i ämnet kan träda i kraft inom en snar framtid och att vid tillämpningen av den provisoriska lagen rimlig hänsyn tages till markägar­ nas berättigade intressen.

Bland de övriga instanser, vilka — samtidigt med att de godtagit prome­ morians ståndpunkt — uttryckligen betonat angelägenheten av att den delinitiva lagstiftningen komme till stånd så snart som möjligt, må nämnas

overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län, vilka

tre instansers yttranden i denna del förut återgivits,1 samt länsstyrelserna

i Uppsala och Gotlands län. Även fastighetsbildningssakkunniga understryka

nämnda synpunkt och anföra, att det kunde vara ägnat att inge viss betänk­ samhet mot förslaget att ersättningsproblemet undanskjutits däri. De sak­ kunniga funne sig emellertid böra i princip förorda förslaget men utginge därvid från att tiden för den provisoriska lagstiftningens giltighet icke ut­ sträcktes längre än i promemorian angivits och att ersättningsfrågan upptoges till förutsättningslös prövning vid utarbetandet av definitiv lagstift­ ning i ärendet. Betydelsen av att utredningen i ersättningsfrågan bleve för­ utsättningslös framhålles även av överlantmätaren i Södermanlands län och

länsarkitekten i Hallands län.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

Enligt det remitterade förslaget avses någon ersättning icke skola utgå till markagaren för det men, han kan komma att tillskyndas genom sådant

1 Se ovan s. 31 f.

61

byggnadsförbud som avses i lagförslaget. En sådan anordning, som icke synes kunna motiveras enbart med hänvisning till den föreslagna lagstift­ ningens provisoriska karaktär och motsvarande konstruktion vid de i pro­ memorian till jämförelse åberopade byggnadsförbuden i byggnadslagen, måste enligt länsstyrelsens uppfattning lämna rum för tvekan med avseende å anordningens principiella berättigande. Då länsstyrelsen det° oaktat an­ ser, att en reglering av de i promemorian behandlade spörsmålen nu bör äga rum i huvudsaklig överensstämmelse med det remitterade lagförslaget, grundar länsstyrelsen sitt ståndpunktstagande härutinnan dels därpå, att behovet av åtgärder från det allmännas sida i det med lagförslaget avsedda syftet otvivelaktigt är trängande och det förhållandet att gällande lagstift­ ning icke möjliggör vare sig en effektiv lösning eller en tillräckligt, snabb reglering av de problem, varom här är fråga, dels ock därpå att, enligt vad i promemorian utsäges, förevarande problemkomplex avses inom kort göras till föremål för särskild utredning.

Såsom förut nämnts ha några remissinstanser intagit den ståndpunkten, att den definitiva lagstiftningen borde stadga ersättning för avsevärt men jämväl under den provisoriska lagens giltighetstid. Sålunda anför länssty­

relsen i Södermanlands län:

Vad angår ersättningsrätt för jordägaren bör man tydligen hålla fast vid principen, att sådan ersättning skall utgå i alla de fall då jordägaren Mer skada, som icke kompenseras genom exploatering av angränsande områden. Denna princip har också erkänts i promemorian, som emellertid säger,, att man bör utreda spörsmålet om ersättning för det men jordägaren lider

efter genomförandet av de restriktioner, som den slutgiltiga lagstiftningen

leder till. Detta finner länsstyrelsen icke tillfredsställande. Visserligen är det icke möjligt att under provisorietiden bestämma ett blivande ersättningsbe­ lopp, men det bör fastslås, att sedan frågan om definitiv lagstiftning blivit löst, detta må vara i positiv eller negativ riktning, jordägaren skall äga väcka anspråk för den skada han kan anse sig ha lidit under provisorietiden. På innebörden i den definitiva lagstiftningen får sedan bero, huru en sadan ersättning skall beräknas och om den skall utgå av statsmedel eller gäldas av kommunen eller enskilda.

Länsarkitekten i samma län yttrar:

I promemorian säges: »En annan fråga är, om och i vilken omfattning markägaren — sedan en definitiv lagstiftning i ämnet trätt i kraft — skall kunna erhålla viss gottgörelse för det men han därefter kan lida genom de restriktioner som den slutliga lagstiftningen föreskriver.» Meningen före­ faller något dunkel, alldenstund rättvisesynpunkten ju måste vara densam­ ma under den provisoriska lagens övergångstid, trots att ekonomiska regler då ännu saknas, som efter det sådana eventuellt trätt i kraft. Med andra ord böra den slutliga lagens regler tänkas få retroaktiv verkan för välprövat lidet men under övergångstiden. Spörsmålet »om» gottgörelse skall lämnas kan ej ifrågasättas. Allmänna platser i en stadsplan skola som huvudregel lösas. När marken är i en ägares hand kan visserligen Konungen »förordna att allmän plats utan ersättning skall tillfalla staden, i den mån det med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter prövas skäligt». Rättviseskälet är här den kända värdestegringen för en ägares mark genom stadens planläggningsåtgärd. Principen är densamma beträffande byggnadsplaner på landet. Då emeller­ tid nämnda båda planinstitut för »tätbebyggelse» ej beröras av den nu ifrå­

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

63

tuerar ersättningsrätt, och måste ur rättvise- och enhetlighetssynpunkt te sig otillfredsställande.

Detta förhållande har också observerats i promemorian, enligt vilken ersättningsproblemet till följd av sin delikata natur dock ansetts kunna lösas först i samband med en definitiv lagstiftning i ämnet. Det torde givetvis av flera skäl icke kunna ifrågakomma att tillskapa provisoriska ersättnings­ regler, gällande blott under den tillfälliga lagens giltighetstid. En tänkbar utväg vore måhända att giva ersättningsbestämmelserna i den kommande definitiva lagen retroaktiv verkan, så att de kunde apteras även på sådana förbud som utfärdats enligt den interimistiska lagen, men icke heller denna metod synes erbjuda någon godtagbar lösning.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden bör enligt föreningsstyrelsens mening de provisoriska lagreglerna avfattas mera varsamt än som skett i det föreliggande förslaget. Byggnadsförbud torde sålunda icke böra ifråga­ komma annat än för sådana områden som äro särskilt värdefulla såsom rekreationsvisten och kunna antagas verkligen vara erforderliga för ända­ målet.

Bland de tjugufem remissinstanser, som hävdat att en ersättningsregel borde upptagas redan i den provisoriska lagstiftningen, märkas åtta läns­ styrelser. Länsstyrelsen i Stockholms lån säger sig sålunda ej kunna inse. att den föreslagna lagens provisoriska natur utgjorde ett hållbart skäl för att avvika från den i 122 § byggnadslagen uttalade grundsatsen, att ersätt­ ning skulle utgå för avsevärt men, allra minst som provisoriet kunde an­ tagas bli ganska långvarigt. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Förslaget förutsätter att ersättning icke skall utgå till jordägare, som väg­ ras dispens från utfärdat provisoriskt förbud, även om han därigenom skulle tillskyndas avsevärt men. Till stöd för denna inställning åberopas vissa pro­ visoriska förbud i byggnadslagen. Gemensamt för dessa senare förbud är emellertid att de avse blivande planläggning, vilken anses innebära en för­ mån för berörda jordägare. Jämförelsen haltar följaktligen betänkligt. Ehu­ ru härvidlag icke är fråga om provisoriskt förbud synes en jämförelse ligga närmare till hands med 86 och 122 §§ byggnadslagen, enligt vilka lagrum jordägare skall tillerkännas ersättning, då avsevärt men tillskyndas honom. Länsstyrelsen vill därför förorda att redan i den provisoriska lagen införas ersättningsbestämmelser enligt de regler, som kommit till användning i sist omförmälda lagrum.

Liknande synpunkter ha anlagts av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som enligt vad förut nämnts avstyrkt för­

slaget, har till stöd för denna ståndpunkt åberopat främst följande argu­ mentering:

Uti 1947 års byggnadslag 1'öreskrives, att markägare icke kan göra an­ språk på någon ersättning i anledning av förbud mot tät bebyggelse. Detta kan motiveras med de betydande fördelar, eu markägare i regel erhåller ge­ nom den detaljplanering, som vanligen efterträder ett tätbebyggelseförbud, samt vidare med den omständigheten, att ägare till mark, som av hygie­ niska eller andra skäl överhuvud icke lämpar sig för tätbebyggelse, bör få finna sig i att sådan bebyggelse där icke tillätes. Dessa skäl kunna icke åberopas i fråga om förbud mot gles bebyggelse av område, som avses skola användas för något allmänt ändamål, och byggnadslagstiftningen har också i konsekvens härmed tillåtit ersättning för det intrång, som föranledes av

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

65

rymmas jämväl bestämmelser om ersättning i de fall, då jordägare tillskyn­ das förlust på grund av förordnande enligt lagen.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

Det är icke avsett att någon ersättning till markägaren skall utgå för men, som kan tillskyndas denne genom byggnadsförbud enligt den provisoriska lagen. I detta avseende har överlantmätaren anfört, att enligt hans mening ingen tvekan kan råda därom, att ett sådant förbud i vissa fall skulle kunna få för den allmänna rättsuppfattningen stötande konsekvenser, om ingen kompensation för liden skada utgingc. Detta skulle till exempel bli fallet, om en person — kanske i mycket små ekonomiska omständigheter — köpt ett tomtområde i avsikt att där snarast möjligt uppföra en sommarstuga och kanske även utfört en del arbeten på tomten. Länsstyrelsen finner överlant­ mätarens ståndpunkt välgrundad och vill förorda att ersättningsfrågan upp­ tas till nytt övervägande på det sätt överlantmätaren föreslagit.

Vidare må nämnas, att en i huvudsak liknande ståndpunkt som de nu återgivna instansernas intagits av överlantmätarna i Stockholms, Uppsala,

Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gävle­ borgs, Jämtlands samt Västerbottens län ävensom av länsarkitekterna i Jön­ köpings, Skaraborgs och Gävleborgs län. Det torde vara tillräckligt att av

dessa yttranden — utöver vad förut i denna fråga refererats1 — återgiva vad överlantmätaren i Skaraborgs lån anfört:

På grund av den provisoriska karaktären föreslås att dispens från förbud skall kunna vägras utan att ersättning gives oberoende av om markägaren därigenom tillskyndas avsevärt men, och jämföres detta med tidsbegränsa­ de byggnadsförbud, som kunna utfärdas enligt byggnadslagen (jfr prome­ morian). Jag anser emellertid icke självklart, att dessa byggnadsförbud äro i allo jämförbara. De temporära byggnadsförbuden i byggnadslagen torde regelmässigt komma till som ett led i reglering av befintlig eller förväntad tätbebyggelse och rätt till sådan bebyggelse kan borttagas utan att ersätt­ ning lämnas. Därför har givetvis ej heller ett uppskjutande av beslutet an­ setts kunna medföra rätt till ersättning. I föreliggande fall torde byggnads­ förbud huvudsakligen avse reglering av befintlig och förväntad glesbebyg­ gelse. Vid borttagande av rätt till sådan bebyggelse skall, där avsevärt men uppstår, ersättning i princip lämnas. Det finnes knappast anledning att be­ handla glesbebyggelse vid stränder på särskilt sätt i detta avseende. En­ staka fall kunna väl nu inträffa, där uppskjutande till en oviss framtid av en befintlig rättighet kan leda till avsevärt men. Även om man förutsätter, att den bebådade definitiva lagstiftningen icke i ersättningsfrågan kommer att göra avsteg från nuvarande i byggnadslagen utformade ersättningsreg­ ler bör därför den provisoriska lagen innehålla liknande regler. För att er­ sättningsbestämmelserna ej stundom skola tvingas ur funktion, som nu kan bli fallet vid prövning enligt 122 § byggnadslagen, bör samtidigt nödiga penningmedel anslås. Därigenom kan rättvisekravet tillgodoses utan åsido­ sättande av allmänna intressen. Tillvägagångssättet torde väl ej vara för staten främmande, eftersom friluftsfond och tipsmedel redan användas för liknande syften. Dessa medel borde då även kunna användas till bestridande av ersättningar enligt 122 § byggnadslagen.

I huvudsak samma synpunkter ha anlagts av ägodelningsdomaren i Upp­

sala läns södra domsaga, som hävdat att den ersättning, som främst kom-

1 So ovan s. 35 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

me i fråga på grund av men genom den provisoriska lagen, vore för hindret att på egen mark ordna ett sommarnöje samt att den ekonomiska skadan väl regelmässigt bleve kostnaden för motsvarande tillhåll annorstädes.

Slutligen må nämnas att jämväl fastighetsägareförbundet och lantbruksförbundet, vilka båda organisationer enligt vad förut omnämnts avstyrkt det remitterade förslaget, yttrat sig i ersättningsfrågan. Fastighetsägare­

förbundet anför:

Syftemålet med lagförslaget är i själva verket, att samhället, i trots av att mot markägaren riktas en åtgärd av i realiteten expropriativ natur, skall undgå att behöva utgiva ersättning för ingreppet. Visserligen låter det säga sig, att den nu föreslagna lagen endast skulle få provisorisk karaktär och att frågan om markägarens ersättningsrätt icke är slutligt prövad genom att den provisoriska lagen icke innefattar sådan rätt. Man torde emellertid kunna taga för visst, att om ersättningsrätten icke redan i förevarande sam­ manhang kommer till uttryck, så kommer detta lätt att verka prejudicerande vid frågans fortsatta behandling. Förbundet får därför med skärpa betona nödvändigheten av att ersättningsfrågan redan i detta förberedande sammanhang erhåller en ur markägarens synpunkt positiv lösning.

Lantbruksförbundet yttrar:

Den föreslagna lagstiftningen, avsedd enbart för att strandområdenas ut­ nyttjande för bad och friluftsliv icke skall försvåras för allmänheten, kan icke försvaras med mindre ifrågavarande allmänhet genom stat eller kom­ mun på ett eller annat sätt lämnar ersättning för de förmåner, som därige­ nom tillkomma densamma på bekostnad av jordägaren.

Visserligen har i promemorian framhållits, att frågan om allmänhetens utnyttjande av ifrågavarande strandområden och frågan om eventuell er­ sättning till jordägarna böra omedelbart bliva föremål för en särskild ut­ redning och avgöras i samband med tillkomsten av permanent lagstiftning på området. Det kan emellertid icke anses överensstämma med vedertagna rättsgrundsatser, att först besluta om en eventuell inskränkning i disposi­ tionsrätten för att sedermera i annat sammanhang avgöra frågan om even­ tuell ersättning härför. Tyvärr har såsom bl. a. framgår av expropriationskommitténs betänkande en redan beslutad inskränkning i dispositionsfriheten tagits som intäkt för resonemang om att därmed någon grund för er­ sättningskrav icke längre skulle föreligga. På grund härav får förbundet starkt understryka, att frågan om ersättningarna måste avgöras samtidigt med frågan om dispositionsinskränkningarna.

Fastighetsbildningen inom eventuella förbudsoniråden.

Flertalet remissinstanser har icke haft något att erinra mot vad prome­ morian i denna del innehåller. Sålunda kan nämnas, att överlantmätaren i

Jämtlands län anfört:

Mellan de bestämmelser som reglera bebyggelsen samt jorddelningslagens och fastighetsbildningslagens bestämmelser om nybildning av fastighet ge­ nom avstyckning för bebyggelse torde råda det sambandet, att, å ena sidan, avstyckning ej får ske, om avsedd bebyggelse ej kan ske, och att, å andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

67

sidan, därest förutsättningar i övrigt för avsedd fastighetsbildning befin­ nas föreligga, avstyckning ej kan vägras, om avsedd bebyggelse ej kan väg­ ras. Några nya bestämmelser för fastighetsbildning på grund av föreslagen reglering av strandbcbyggelsen torde således icke vara erforderliga. Det sy­ nes vara lämpligt att, såsom i promemorian rekommenderats, för ifrågava­ rande strandområden samtidigt med byggnadsreglerande bestämmelser an­ visningar för avstyckning utfärdas jämlikt 19 kap. 13 § 3 mom. jorddel­ ningslagen eller 5 kap. 8 § 2 mom. fastighetsbildningslagen .

Byggnadsstyrelsen anför:

I motiveringen till förslaget har bl. a. rekommenderats att länsstyrelsen — samtidigt med att den utfärdar byggnadsförbud med stöd av den före­ slagna provisoriska lagstiftningen -— enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen utfärdar anvisningar för avstyckningsverksamheten inom ett förbudsområde och därvid föreskriver, att vid avstyckning inom området ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande för­ hållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen skall lämnas fritt. Byggnadsstyrelsen finner vad sålunda föreslagits vara välbetänkt.

Overlantmätaren i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det föreslagna

förbudsinstitutet i och för sig visserligen endast berörde bebyggelsen men att på grund av det rådande sambandet mellan byggnadslagstiftning och jorddelningslagstiftning, varvid särskilt avsåges bestämmelserna i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen, institutet komme att ingripa även på fastig­ hetsbildningen och där få samma verkan som ett begränsat avstyckningsförbud, innebärande att avstyckning för annat ändamål än försvarets, jord­ brukets, skogsbrukets, fiskerinäringens och den allmänna samfärdselns icke finge ske inom skyddsområde, därest dispens från byggnadsförbudet icke lämnades för avsedd bebyggelse å ett till avstyckning ifrågasatt område.

Länsarkitekten i Stockholms län anför:

Tidigare förelåg möjligheter att kräva avstyckningsplan när ett flertal tomtplatser bildades från samma fastighet oberoende av det då ännu ej skapade tätbebyggelsebegreppet. Denna möjlighet är nu borta och avses enligt utredningsmannen att i viss mån ersättas av anvisningar beträffande avstyckningarna såsom angives i kap. 19 § 13 mom. 3 första stycket sista satsen jorddelningslagen. Utredningsmannen citerar som stöd härför che­ fens för justitiedepartementet uttalande i propositionen. Man kan visser­ ligen fråga sig om detta uttalande kan tjäna som stöd för ett vägrat till­ stånd till avstyckning av en holme med tanke på att möjligen andra holmar i samma trakt kunna avstyckas, utan att tätbebyggelse kommer till stånd.

Något svar på denna fråga torde knappast kunna lämnas. Faktiskt har emellertid den gamla avstyckningsplanens slopande och införande av tät­ bebyggelsebegreppet som förutsättning för planläggning reducerat möjlig­ heterna för planläggning, för ett rikligt uppordnande av fastighetsbildning och bebyggelse i eu trakt där vattnet är väg och ledningar icke anläggas samt fastigheten sammanfaller med holmen. Visserligen kunna kanske ge­ mensamma båtplatser eller hamnar och badstränder, där så naturen ger an­ visning, peka mot en tolkning innebärande att tätbebyggelse skulle före-

Gränsen är svar att draga. Fn tolkning av glesbebyggelsebegreppet i

den förra riktningen skulle kunna medföra alt varje holnie eller mindre ö kunde avstyckas till eu eller några tomtplatser och bebyggas utan att all-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

69

byggelse uppkommit eller sådan bebyggelse är att vänta inom nära före­ stående tid eller eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles kan för­ väntas». Under denna beskrivning kunna svårligen rena glesbebyggelsefall inrymmas. Dessa fall äro i förevarande sammanhang ingalunda betydelse­ lösa med hänsyn bl. a. till att längs många stränder förekomma blott en­ staka platser lämpliga för bad och friluftsliv. Det måste därför ifrågasät­ tas om anvisningar äro användbara i den utsträckning som i promemorian ifrågasatts.

Någon större erfarenhet om hur den nuvarande möjligheten att utfärda anvisningar verkat i praktiken har, såsom framgår av promemorian, icke vunnits. Lantmäteristyrelsen befarar emellertid att olägenheter kunna upp­ komma, om anvisningarna skulle få den betydligt utökade användning som nu föreslagits.

På grund av vad sålunda anförts anser lantmäteristyrelsen, att den före­ slagna metoden att endast på indirekt väg reglera fastighetsbildningsverksamheten inom strandområdena icke är tillfredsställande. Styrelsen föreslår att de erforderliga reglerna om fastighetsbildningens ordnande i stället in­ föras direkt i den provisoriska lagen. Ehuru strändernas användbarhet för bad och friluftsliv kan försämras ej blott genom avstyckning utan även genom andra jorddelningsåtgärder, t. ex. ägoutbyte, torde det dock vara tillräckligt att i den provisoriska lagen reglera endast avstyckningsverksamheten. Detta skulle kunna ske genom att 1 § kompletteras med ett stycke av förslagsvis följande innehåll:

Vid avstyckning inom område, som i första stycket sägs, skall iakttagas att områdets utnyttjande för bad och friluftsliv icke försvåras.

En jämkning torde härvid även böra företagas i lagens rubrik. Huruvida en erinran om de särskilda reglerna i strandlagen erfordras i den allmänna jorddelningslagstiftningen undandrager sig lantmäteristyrelsens bedöman­ de. Styrelsen vill emellertid framhålla, att de särskilda regler om fastighets­ bildning, som införts genom lagen den 17 juni 1932 (223) med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, icke föranlett något tillägg till jorddelningslagen.

Det sålunda föreslagna stadgandet i strandlagen medför att vid avstyck­ ning inom strandområdet ett efter landskapets beskaffenhet och övriga före­ liggande förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen skall lämnas fritt. Därjämte torde av stadgandet följa att vid avstyckning skall tillses, att befintliga vägar och gångstigar inom strandområdet om möjligt bibehållas samt att strandintressena i övrigt ej trädas för nära.

Fastighetsbildningssakkunniga, vilka säga sig ha haft tillfälle att taga del

av lantmäteristyrelsens yttrande, ha funnit vad styrelsen i nu ifrågavaran­ de hänseende andragit böra beaktas.

Overlantmätaren och länsarkitekten i Södermanlands län äro inne på sam­

ma linje. Den förstnämnda anför sålunda:

I promemorian har — och med all rätt — framhållits sambandet mellan byggande och fastighetsbildning. En uttolkning av promemorians och alltså även lagförslagets mening härvidlag synes leda till att länsstyrelsen sam­ tidigt med alt byggnadsförbud enligt den föreslagna lagen meddelas skulle för ledning av fastighetsbildningen inom förbudsområdet utfärda anvis­ ningar enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen, resp. motsvarande lagrum i lagen om fastighetsbildning i stad. Vid sådant för­ hållande och då för uppnående av önskad effekt jorddelningsmomentct mås­

71

Det har stundom gjorts gällande, att behovet av rekreationsmöjligheter vid kuster och sjöstränder skulle kunna tillbörligen tillgodoses därigenom att staten eller kommunerna förvärvade och reserverade vissa områden, dit den icke strandägande befolkningens bad- och friluftsliv kunde förläggas. Såsom i promemorian framhållits och i nästan samtliga remissyttranden uttryckligen vitsordats eller lämnats obestritt, är detta emellertid icke prak­ tiskt möjligt. Dylika friluftsreservat och allmänna friluftsbad ha visser­ ligen en mycket viktig uppgift att fylla, men de kunna icke ens tillnärmelse­ vis täcka hela behovet.

Mot bakgrunden av vad nu anförts framstår det som ett samhällsintresse av utomordentlig vikt att bebyggelsen utmed våra strandområden icke tilllåtes fortgå på ett sådant sätt, att den alltmer avstänger den icke strand­ ägande befolkningen från tillträdet till de ur friluftssynpunkt värdefulla stränderna. Förhållandena i vissa andra länder visa med skrämmande tyd­ lighet, hur lätt långa kuststräckor kunna bli monopoliserade av ett ringa antal ägare till strandtomter. Genom att motverka en sådan utveckling skulle det jämväl bli möjligt att skydda betydelsefulla estetiska värden, i det att man kunde förhindra att natursköna strandområden utsattes för en förfulande och olämpligt placerad bebyggelse.

En reglering i syfte att hindra eu sådan misshushållning med våra värdefulla strandområden, som hittills obestridligen på många håll före­ kommit, kan — såsom i vissa remissyttranden framhållits — vara till nytta icke blott ur det allmännas utan jämväl ur markägarnas egen syn­ punkt. Ty utan tvivel förhåller det sig så, att den ofta planlöst utkastade glesbebyggelsen på strandområdena många gånger också varit till ekono­ misk skada för markägarna. Därest de närmast invid stranden belägna områdena hållits fria från bebyggelse, hade nämligen den innanför liggande marken, som ofta utgör den största delen av markinnehavet, fått ett högre värde än vad som nu blivit fallet. Erfarenheten ger vid handen, att den hittills mångenstädes praktiserade, kortsynta exploateringen av stränderna icke sällan beklagats av markägarna själva, sedan de funnit att inga kö­ pare velat anmäla sig till den tomtmark som är belägen innanför de bort­ sålda strandområdena.

Självfallet skulle en särskild reglering av strandbebyggelsen och därmed sammanhängande spörsmål icke vara erforderlig, för den händelse redan gällande lagstiftning kunde anses erbjuda möjligheter att effektivt hindra ett ur friluftslivets synpunkt olämpligt utnyttjande av strandområdena. På sätt i promemorian ingående utvecklats kan detta dock icke anses vara fallet, trots att gällande lag får anses erbjuda nöjaktiga möjligheter att hindra en olämplig tätbebyggelse (se främst 5 § byggnadslagen). Det ringa fåtal remissinstanser som hävdat att även en olämplig glesbcbyggelse kunde hindras med stöd av nuvarande lagregler har därvid förbisett, att stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen svårligen kunna tolkas så extensivt, att det med tillämpning av dessa stadganden skulle vara möjligt att skapa re-

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

kreationsplatser för allmänheten inom sådana strandområden, vilka visser­ ligen måste anses värdefulla ur ren friluftssynpunkt men som icke kunna anses representera mera framträdande estetiska eller kulturella värden. Med hänsyn till vad som förekommit under byggnadslagens förarbeten är det vidare mycket tveksamt, huruvida nämnda stadganden rätteligen kunna åberopas som stöd för att meddela förbudsbestämmelser för större sam­ manhängande områden. Så har visserligen skett i ett par län, men härvid är att märka att förhållandena där varit ganska speciella.

Bristerna i gällande lagstiftning framträda särskilt mot bakgrunden av det förhållandet, att strandbebyggelsen regelmässigt först på ett jämförelse­ vis sent stadium tar karaktär av tätbebyggelse i teknisk mening. Såsom överlantmätaren i Västernorrlands län framhållit förhåller det sig näm­ ligen i praktiken så, att exploatering av strandområden för sportstugeeller villaändamål i regel inledes med glesbebyggelse. Ofta tagas därvid i första hand i anspråk sådana områden, som ur rekreationssynpunkt äro särskilt värdefulla, under det att från nämnda synpunkt mindre begär­ liga områden till en början icke exploateras. Efter hand som glesbebyggel­ sen förtätas, framträda de praktiska svårigheterna att i detta sammanhang draga en klar gräns mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse. Då man måste räkna med att gällande regler rörande tätbebyggelse icke komma att tilläm­ pas i många gränsfall, är det tydligt att behovet av effektiva kontrollregler rörande glesbebyggelsen inom strandområdena gör sig gällande med sär­ skild styrka. Detta behov torde icke kunna nöjaktigt tillgodoses genom användande av det i vissa remissyttranden omnämnda utomplansinstitutet. I detta hänseende må bl. a. hänvisas till vad överlantmätaren i Värmlands län anfört härom.

Uppgiften att åstadkomma en laglig reglering till skydd mot ett olämp­ ligt utnyttjande av strandområdena är, såsom i promemorian framhållits, av vidlyftig och delvis mycket svårlöst karaktär. Det är därför uppenbart, att en definitiv lagstiftning i ämnet icke kan komma till stånd utan eu ingående utredning. Det är också min avsikt att inom den allra närmaste tiden begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda detta pro­ blemkomplex. Med hänsyn till uppgiftens svårhetsgrad och omfattning an­ ser jag det knappast möjligt, att ett förslag till definitiv lagstiftning i ämnet skall kunna föreläggas redan nästa års riksdag. Däremot ämnar jag i direktiven för den blivande utredningen betona vikten av att dess arbete bedrives så, att ett dylikt förslag kan framläggas för 1952 års riksdag.

Enligt promemorian är det angeläget att, i avbidan på en definitiv lag­ stiftning, snarast möjligt utfärda provisoriska bestämmelser i ämnet. Be­ hovet av en sådan provisorisk lagstiftning har i promemorian till en bör­ jan motiverats med att de nuvarande stränga restriktionerna med avse­ ende å sportstuge- och villabebyggelsen kunde komma att upphävas eller mildras, innan en definitiv lagstiftning i förevarande ämne kommit till stånd. I så fall vore att befara, att framför allt sportstugebebyggelsen kom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

73

me att sätta in i sådan omfattning, att den tilltänkta lagstiftningen bleve av betydligt mindre verkan än om den hade genomförts före byggnadsregleringens avveckling. Detta skäl för att nu genomföra en provisorisk lagstiftning anser jag bärande. Jag vill därvid framhålla, att enligt vad under remissbe­ handlingen framgått förhållandena på åtskilliga håll i landet äro sådana, att även relativt små lättnader i nämnda restriktioner kunna komma att all­ varligt skada de intressen, som man vill skydda genom en strandlagstiftning. Vidare har i promemorian som skäl för en provisorisk lagstiftning åbero­ pats, att tillkallandet av sakkunniga för utredning av frågan kunde väntas föranleda en avsevärd spekulation i obebyggda strandfastigheter, lämpliga för sportstuge- och villabebyggelse. Det måste anses angeläget-att förhindra en dylik spekulation, vid vilken spekulanterna givetvis skulle utgå från att en definitiv lagstiftning i ämnet ej erhölle återverkande kraft. Även ur denna synpunkt anser jag det motiverat att omedelbart genomföra en provisorisk lagstiftning i ämnet.

Över lantmätaren i Göteborgs och Bohus län har gjort gällande, att en even­ tuell spekulation i jordbruksfastigheter kunde hindras genom jordförvärvs­ lagens bestämmelser och att, beträffande övriga fastigheter, en provisorisk lagstiftning icke fyllde någon egentlig uppgift, om — såsom han tolkat pro­ memorian — redan färdigbildade fastigheter icke skulle komma att drabbas av byggnadsförbud enligt den tilltänkta provisoriska lagen. I anledning här­ av må påpekas att jordförvärvslagen , enligt vad som uttryckligen framgar av 1 § tredje stycket i nämnda lag, icke reglerar förvärv av sådana fastighetsdelar, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, d. v. s. exempelvis just för sportstugebebyggelse. Vidare må mot överlant­ mätarens argumentering invändas, att det — såsom i det följande kommer att närmare utvecklas — icke är avsikten att från den provisoriska lagstift­ ningen undantaga alla redan färdigbildade fastigheter.

Givet är, att de intressen som man enligt vad jag förut anfört önskar skydda i förevarande sammanhang kunna skadas icke blott genom bebyg­ gelse i egentlig mening utan jämväl genom t. ex. uppsättande av stängsel eller genom schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförliga åt­ gärder. Emellertid är det tydligt, att vad det här främst gäller att hindra är en olämplig bebyggelse och en fastighetsbildning, som skulle kunna leda till en olämplig bebyggelse. Med hänsyn härtill och då en reglering av öv­ riga spörsmål svårligen kan, ens i den provisoriska lagstiftningens form, komma till stånd utan en ingående utredning, lärer det vara ofrånkomligt att begränsa den provisoriska lagen till att avse bebyggelse i egentlig me­ ning. Övriga hithörande problem torde alltså få övervägas vid den blivande utredningen. Såsom jag i det följande kommer att utveckla, ger emellertid ett byggnadsförbud även ett visst skydd mot olämplig fastighetsbildning. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att genom byggnadsförbud däremot icke inträder någon förändring i markägarens skyldighet att släppa till sin mark för allmänheten, att tåla beträdande därav eller åverkan därå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

75

orternas utvidgning samt vägnätets och kommunikationernas utveckling torde icke sällan motivera ett friläggande även av sådana strandområden, som för dagen icke te sig särskilt begärliga.

Såsom i promemorian anförts kan en provisorisk lagstiftning tänkas ut­ formad efter två olika huvudlinjer. Det ena alternativet är, att alla strandområden beläggas med byggnadsförbud men att länsstyrelsen bemyn­ digas dispensera från förbudet i de fall då bebyggelsen icke kan anses komma att skada de friluftsintressen, för vilka i det föregående redogjorts. Det andra alternativet innebär återigen, att byggnadsförbud lägges endast å vissa strandområden, som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit speciellt värda att skyddas. Då en lösning enligt det förstnämnda alter­ nativet skulle medföra omgång och kostnader för de byggnadssökande samt besvär för myndigheterna även i sådana fall då något objektivt skyddsbehov icke föreligger, har i promemorian det senare alternativet ansetts vara att föredraga. I likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser biträder jag denna uppfattning. Det får enligt min mening anses uppen­ bart, att i stora delar av vårt vidsträckta och jämförelsevis glest befolkade land ett allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt. När detta alternativ avvisats i promemorian, har därvid emellertid förutsatts att läns­ styrelserna skola förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnads­ förbud kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. Detta önskemål bär föranlett viss diskussion i några yttranden, i det att man framhållit att den i prome­ morian förordade snabbinventeringen av strandområdena skulle vålla svå­ righeter i olika hänseenden. Man har därför i några fall ifragasatt en kom­ bination av de olika alternativen eller att länsstyrelserna själva skulle få avgöra vilket alternativ som borde väljas.

För egen del kan jag icke tillstyrka, att länsstyrelserna få valfrihet i detta hänseende. Vad tanken på en kombination av de båda alternativa lösningarna beträffar vill jag framhålla, att densamma bör kunna genom­ föras på så sätt att förbudsområdena till en början i tveksamma fall be­ stämmas jämförelsevis stora samt att de omprövas och eventuellt begrän­ sas vid en successivt verkställd fingranskning. Det är endast denna tanke­ gång, som ligger bakom det i promemorian gjorda men i några remissytt­ randen i viss mån missuppfattade uttalandet, att skyddsområdena i tvek­ samma fall hellre böra bestämmas för stora än för små. Men vad jag nu anfört får icke förstås så, att byggnadsförbud från början böra med­ delas för mycket stora, sammanhängande områden. Tvärtom bör enligt min mening en viss differentiering ske redan när de första byggnadsförbuden meddelas, låt vara att denna måhända icke alltid kan bli sa nog­ grann som i och för sig hade varit önskvärt. Att förbudsområdena från början tilltagas större än vad som vid en fingranskning visar sig erforder­ ligt, kan knappast anses vålla några större olägenheter för markägarna, om man tar hänsyn till länsstyrelsernas möjlighet att dispensera från for­ buden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Givet är, att byggnadsförbud med stöd av den provisoriska lagstiftningen icke bör tillgripas för andra områden än sådana som verkligen måste anses värdefulla ur rekreationssynpunkt och prövas vara erforderliga för allmänhe­ tens bad- och friluftsliv. Men jag upprepar i detta sammanhang, att man vid bestämningen av förbudsområdena måste taga hänsyn även till de fram­ tida behoven. Överhuvud taget bör man vid denna bestämning beakta de olika förhållanden, som kunna föreligga inom olika län och inom olika de­ lar av samma län. Bland annat bör sålunda det förhållandet uppmärksam­ mas, att särskilt vissa kuststräckor äro eftersökta rekreationsplatser icke blott för befolkningen på själva platsen eller inom länet utan jämväl för stora befolkningsgrupper inom andra delar av landet. Tydligt är alltså att man icke, såsom fastighetsägareförbundet förordat, bör begränsa byggnadsförbuden till områden där det med hänsyn till folkmängden i områdenas omedelbara närhet kan vara påkallat att meddela sådana förbud. I anled­ ning av olika remissinstansers yrkanden vill jag föreslå ett visst förtydligan­ de av den vid promemorian fogade lagtexten, så att det jämväl av lagens for­ mulering skall framgå att det vid tillämpningen av densamma gäller att taga hänsyn till behovet i varje särskilt fall.

I ett par yttranden har uttalats, att länsstyrelserna saknade både arbets­ kraft och penningmedel för att verkställa erforderlig fingranskning av skyddsvärda strandområden. Då det icke synes möjligt att för närvarande överblicka behoven i denna del, torde denna fråga ej kunna lösas i före­ varande sammanhang. Hinder bör emellertid icke möta att senare upptaga frågan till övervägande.

Vad härefter beträffar frågan huruvida vissa områden ut­ tryckligen böra undantagas från lagens tillämpning anser jag, i överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits, att lagen icke bör gälla beträffande områden som ingå i fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller i godkänd avstyckningsplan. Med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen anfört vill jag dock föreslå, att byggnadsförbud med stöd av den provisoriska lagen skall kunna meddelas jämväl inom sådant avstyckningsplaneområde, som omfattas av tätbebyggelseförbud. Däremot anser jag det icke motiverat att uttryckligen undantaga sådana områden, som ingå i fastställd generalplan eller för vilka avstycknings- eller nybyggnadsförbud meddelats i samband med att fråga väckts om upprättande av byggnadsplan. Det måste nämligen anses ligga i sakens natur, att länsstyrelser­ na icke komma att meddela byggnadsförbud med stöd av den provisoriska lagen, om de intressen vilka lagen avser att skydda redan äro beaktade på annat sätt.

Några remissinstanser ha yrkat, att den remitterade lagtexten måtte kompletteras med ett stadgande av innebörd att fastighet, som före lagstift­ ningens ikraftträdande bildats för bostadsändamål, skulle automatiskt un­ dantagas från byggnadsförbudet. Dessa instanser ha därvid hänvisat till det i promemorian gjorda uttalandet, att man vid förbudsområdenas be­ stämning såvitt möjligt borde tillse att »sådana fastigheter som redan ex­

Kungl. Maj tis proposition nr 223.

77

ploaterats för privata ändamål och från vilka allmänheten redan är av­ stängd* icke inginge i skyddsområdena. Meningen med detta uttalande har emellertid, såsom ock av dess formulering måste anses framgå, allenast va­ rit att byggnadsförbud icke borde drabba fastigheter, som redan bebyggts på ett sådant sätt att de till fastigheterna hörande strandområdena vore att anse såsom »tomter» i allemansrättslig mening. Däremot har det icke varit avsikten med uttalandet att förorda ett undantag beträffande sådana fas­ tigheter, vilka visserligen bildats för bostadsändamål men som ännu icke bebyggts.

Det ligger i öppen dag, att den tilltänkta lagstiftningen skulle förfela sitt syfte, om densamma icke komme att gälla i ett sådant fall, då någon för­ värvat en större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria rätten till glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja en eller flera strandtomter. Att undantaga sådana fastigheter från det tilltänkta byggnadsförbudet kan sålunda icke komma i fråga, och detta icke ens för den händelse strandtomterna i fråga redan avstyckats i och för exploate­ ring men ännu ej försålts. I viss mån tveksammare ställer sig frågan, hu­ ruvida lagstiftningen bör gälla i sådana fall då någon, som äger mark inom strandområde och som förvärvat marken i avsikt att för egen räkning be­ bygga den, av en eller annan anledning, till exempel på grund av gällande byggnadsrestriktioner, icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraftträdan­ de. Onekligen kan man anse goda skäl tala för att en sådan fastighet icke skulle drabbas av den planerade lagstiftningen. Med hänsyn till att även en utpräglad glesbebyggelse i vissa fall kan komma att spoliera de värden, som det nu är avsikten att skydda, anser jag mig dock inte kunna tillstyrka en generell regel enligt vilken dylika fastigheter undantagas från lagens tilllämplighetsområde. Ytterligare ett skäl härför är, att man i annat fall skulle gå miste om möjligheterna att åstadkomma en ur allmänna syn­ punkter så lämplig placering av den blivande bebyggelsen som möjligt. Om jag alltså icke kan tillstyrka, att denna grupp av fastigheter undantages från lagens tillämplighetsområde, vill jag dock framhålla, att länsstyrel­ serna vid dispensprövningen böra taga skälig hänsyn till omständigheterna i dessa fall. För den händelse det därvid icke skulle vara möjligt att för­ hindra en olämplig placering av byggnaden samt det vidare ur allmän syn­ punkt måste anses påkallat att upprätthålla byggnadsförbudet, är det emellertid tydligt, att frågan om ersättning till markägaren får särskild aktualitet. Såsom jag i det följande kommer att utveckla, är det dock icke meningen att söka lösa ersättningsproblemet i den provisoriska lagen.

I promemorian har föreslagits, att byggnadsförbud som meddelats med stöd av lagen icke skulle utgöra hinder för uppförande av byggnad som er­ fordras för försvarets, jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov. Några remissinstanser ha hävdat, att detta undantag vore alltför vidsträckt och ha i stället föreslagit, att dispens skul­ le krävas jämväl för sådan bebyggelse, men att det vid prövningen av dis­ pensansökan skulle särskilt beaktas om byggnaden vore erforderlig för nå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

got av de angivna behoven. Jag vill icke bestrida, att vissa skäl kunna åbe­ ropas till stöd för denna mera stränga linje, men jag anser dock övervägande skäl tala för den i promemorian föreslagna lösningen. I detta hänseende må bland annat framhållas, att lagen ju endast avses skola gälla under jäm­ förelsevis kort tid samt att spörsmålet får omprövas under den blivande utredningen, vid vilken särskilt bör beaktas huruvida några försök att kringgå bestämmelsen visa sig ha skett under den provisoriska lagens gil­ tighetstid.

Vidkommande härefter frågan huru stort djup å förbudsområdena som bör bestämmas i lagen, anser jag icke tillräck­ liga skäl vara förebragta för att i vare sig den ena eller andra riktningen avvika från det av det övervägande flertalet remissinstanser tillstyrkta för­ slag som framlagts i promemorian, d. v. s. att de skyddsbara strandområ­ dena skola kunna omfatta mark och vattenområde inom ett avstånd av högst trehundra meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Den i promemorian föreslagna trehundrametersgränsen är icke avsedd att vara en schablonmässig norm utan en maximiregel. För att tydligare än som skett i den remitterade lagtexten utmärka detta torde lagtexten böra något jämkas på denna punkt. Det bör givetvis icke möta något hinder för läns­ styrelsen att bestämma olika mått för områdets begränsning på land och i vattnet.

Såsom varit att vänta har ersättningsfrågan tilldragit sig myc­ ket stort intresse under remissbehandlingen. Det vid promemorian fogade lagförslaget upptar icke någon ersättningsbestämmelse. I motiveringen till förslaget uttalas — med hänvisning till vissa i byggnadslagen meddelade stadganden om olika provisoriska byggnadsförbud — att någon ersättning till markägaren icke vore avsedd att utgå för det men han kunde lida genom ett byggnadsförbud, som grundades på den provisoriska lagen. Frågan om och i vilken omfattning markägaren, sedan en definitiv lagstiftning i ämnet trätt i kraft, skulle kunna erhålla viss gottgörelse för det men han därefter kunde lida genom den slutgiltiga lagstiftningens restriktioner vore enligt promemorian ett spörsmål, som borde närmare utredas av de förut om­ nämnda sakkunniga.

Såväl enligt byggnadslagen som enligt lagen om allmänna vägar finnes möjlighet att utfärda provisoriska förbud mot glesbebyggelse utan att mark­ ägaren erhåller någon gottgörelse för det men han kan lida genom förbudet. Jag vill i denna del hänvisa till 14—16, 35—38, 76, 88, 90, 91, 101, 105, 108, 109 och 167 §§ byggnadslagen samt 34 § andra stycket lagen om allmänna vägar. Det i sistnämnda lagrum stadgade förbudet avser att förhindra bebyg­ gelse inom ett område, som kan väntas bli taget i anspråk för allmän väg. Samtliga nyss berörda förbud enligt byggnadslagen avse att förhindra be­ byggelse i avbidan på upprättande eller fastställande av plan. På grund av olika omständigheter kunna dessa förbud bli rätt långvariga. För det fall att plan fastställes över det område, som varit lagt under provisoriskt bygg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

79

nadsförbud, beror det på planens utformning huruvida och i vad mån de i planen ingående fastigheterna få bebyggas. Därest visst område i planen upptages som gata, torg eller annan allmän plats och på grund härav icke får bebyggas, kan markägaren påkalla markens inlösen. I vissa fall kan dock inlösen icke påfordras, utan markägaren får åtnöjas med ersättning (22, 104 och 116 £§). I ett enda fall (beträffande generalplan) utgår ersättning för provisoriskt byggnadsförbud, som meddelats med stöd av byggnadslagen (22 § andra stycket och 104 §). Något sådant fall torde dock ännu icke ha uppkommit.

Vissa remissinstanser ha gjort gällande, att de i byggnadslagen behand­ lade provisoriska byggnadsförbuden icke vore fullt jämförliga med det slags byggnadsförbud som den provisoriska strandlagen syftade till att införa. Medan det i de förstnämnda fallen vore fråga om åtgärder, som utgjorde ett led i regleringen av befintlig eller förväntad tätbebyggelse, syftade nämligen den provisoriska strandlagen till en reglering av glesbebyggelsen och det vore icke meningen, att ett med stöd utav denna lag meddelat byggnadsförbud skulle resultera i någon detaljplan. I anledning härav må framhållas, att det ingalunda är säkert att hela det område, som belagts med byggnadsförbud med stöd av byggnadslagen, verkligen kommer att omfattas av den slutliga planen. Särskilt belysande äro i detta hänseende bestämmelserna i 91 § byggnadslagen. Sedan i 90 § nämnda lag föreskrivits, att vad i lagen vore stadgat för stad, i den mån Konungen så förordnade, skulle äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet, stadgas i 91 § att Konungen i samband med sådant förordnande äger meddela det förbud mot nybyggnad inom orten som föranledes av omständigheterna samt att länsstyrelsen, se­ dan fråga väckts om sådant förordnande, må i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom orten utan länsstyrelsens tillstånd. Det är nu icke säkert, att sådana byggnadsförbud som meddelats med stöd av sistnämnda lagrum alltid resultera i en plan, och det är i varje fall mycket troligt att, om en plan verkligen kommer till stånd, planen icke kommer att omfatta samtliga de områden som omfattats av byggnadsförbudet. Väl är det sant, att rätt till glesbebyggelse inträder i samband med att ett sådant förbud upphör att gälla, men den skada som markägaren kan ha lidit genom uppskovet med exploateringen under den måhända rätt långa tid det provisoriska förbudet gällt blir icke ersatt.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det knappast kunna betecknas såsom något anmärkningsvärt, om markägaren icke erhåller någon ersättning för det men han kan lida genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av den nu planerade provisoriska lagstiftningen, helst som denna lagstiftning är avsedd att gälla endast ett par år. Hur en definitiv lagstiftning i ämnet kommer att utformas, kan för närvarande icke sägas, och det är följakt­ ligen icke säkert, att ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av den provisoriska lagen består därefter. Skulle så ej bli fallet, synes det i regel icke föreligga några starkare skäl att tillerkänna markägaren ersättning för det tillfälliga byggnadsförbudet. Om förbudet däremot kvarstår efter ikraft­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

81

samheten inom förbudsområdet. Väl är det sant, att sådana anvisningar icke kunna meddelas i alla de fall som avhandlas i 2 mom. av nämnda paragraf i jorddelningslagen, enär 3 mom. i paragrafen förutsätter att åtminstone av­ styckning av flera lägenheter framdeles kan förväntas. I regel torde emel­ lertid denna förutsättning kunna anses vara för handen och laglig möjlighet alt meddela anvisningar följaktligen föreligga. Det förtjänar uppmärksam­ mas att sagda möjlighet — på sätt av bilaga B framgår — också utnyttjats i praktiken, i vilket hänseende särskilt må hänvisas till de anvisningar som meddelats av länsstyrelsen i Kronobergs län. Jag får i detta sammanhang ännu en gång betona, att den provisoriska lagen ju endast är avsedd att gäl­ la under jämförelsevis kort tid. Hela frågan om fastighetsbildningen inom förbudsområdena och därmed sammanhängande problem är givetvis ett ämne, som får noggrant undersökas vid den blivande utredningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Specialmotivering.

1

§•

Denna paragraf, som innehåller lagens huvudstadgande, motsvarar 1 § samt 3 § andra stycket i det vid promemorian fogade förslaget. Jag har ti­ digare redogjort för det väsentliga innehållet i stadgandet. I det följande skola därför endast några detaljfrågor behandlas.

1 några yttranden har viss kritik riktats mot att ordet »nybyggnad» an­ vänts i 1 § första stycket av det remitterade förslaget. Sålunda har lantmä-

teristyrelsen yrkat, alt innebörden av detta ord måtte preciseras. Enligt

styrelsens mening vore det uppenbarligen icke erforderligt, att inom strand­ områdena tillstånd söktes till alla sådana åtgärder, som enligt 169 § bygg­ nadsstadgan vore att hänföra till nybyggnad. Däremot syntes det tveksamt, om tillstånd borde sökas allenast vid uppförande av helt ny byggnad eller om tillstånd skulle erfordras även vid väsentlig om- eller tillbyggnad. I detta sammanhang har styrelsen hänvisat till 1 § i den numera upphävda lagen den 24 maj 1942, nr 128, om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

Överståthållaråmbetet har anfört, att uttrycket »nybyggnad» i en lag sådan

som den förevarande torde vara att tolka med tillämpning av 169 § bygg­ nadsstadgan men att eu så vidsträckt inskränkning i byggnadsrätten, som skulle följa med eu sådan tolkning, ej torde erfordras för lagens syfte.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Begreppet nybyggnad har icke närmare definierats. Avsikten synes när­ mast vara att anknyta till byggnadslagstiftningens motsvarande begrepp. Lämpligheten härav synes kunna ifrågasättas. Å ena sidan torde förbud enligt lagen icke behöva eller böra omfatta ändring av befintlig byggnad. Å andra sidan kan behov föreligga av att förhindra upplag, stängsel eller annan dylik anordning, som icke faller in under byggnadslagens nybyggnadsbegrepp men som skulle omöjliggöra ett områdes användning såsom fritids­ område. Det förefaller länsstyrelsen riktigare all i ifrågavarande hänseende använda begrepp och formuleringar, motsvarande dem som återfinnas i 33 § lagen om allmänna vägar.

<5

nihang till riksdagens protokoll 19~>0. I samt.

Å r

:k>3.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 223.

Överlantmätaren i Uppsala län anför:

I lagförslagets samtliga paragrafer har använts ordet »nybyggnad». Då begreppet »nybyggnad» särskilt definieras i byggnadslagstiftningen på så­ dant sätt att det omfattar även ändringsarbeten av viss omfattning på be­ fintliga byggnader var fritidsutredningen angelägen att betona (s. 38 i be­ tänkandet SOU 1938:45 ) att uppförande av byggnad i strandlagsförslagets mening icke var identiskt med verkställande av nybyggnad enligt byggnads­ lagstiftningens utttryckssätt. Den av fritidsutredningen gjorda distinktionen torde fortfarande böra iakttagas.

Även ågodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga anmärker, att ordet nybyggnad borde utbytas mot exempelvis uppförande av ny byggnad, då väl icke kunde vara meningen, att till- och påbyggnader av äldre byggnad skulle beröras av lagen, och då det vore olämpligt med olika innebörd i skil­ da, därtill närstående, lagar av ett i författning definierat begrepp. Däremot har länsarkitekten i Kristianstads län anfört, att uttrycket »nybyggnad» syntes böra definieras genom hänvisning till 169 § byggnadsstadgan.

överlantmätaren i Gotlands län har anfört, att uttrycket »rinnande vat­

ten» i 1 § av förslaget krävde en närmare förklaring. Eljest kunde vilka små rännilar som helst tolkas som »rinnande vatten». Ågodelningsdomaren

i Uppsala läns södra domsaga har i denna del hävdat, att med strandområde

vid rinnande vatten icke borde betraktas annat än stränderna av de större vattendragen — icke ens alla där färd med båt kunde äga rum; man måste kunna tala om en »strand».

I några remissyttranden har diskussion förekommit om den i 3 g andra stycket av det remitterade förslaget upptagna regeln. Sålunda anför överlant­

mätaren i Kristianstads län:

Enligt förslaget skall strandområde, för vilket förbud utfärdas, till sina gränser tydligt angivas å karta eller eljest. Det är uppenbart, att det i många fall kan komma att uppstå tvekan om sträckningen av gränsen för sådant område. Med hänsyn till att överträdelse av byggnadsförbud kan föranleda bötesstraff synes det överlantmätaren lämpligt, att det i lagen på ett eller annat sätt föreskrives, hur i tveksamma fall gräns för sålunda beskrivet strandområde skall bestämmas. En möjlighet i det avseendet synes vara att lantmäteriorganisationen, som väl i de flesta fall vid fastighetsbildning får med ärendet att göra, erhåller behörighet att bestämma gränsen.

överlantmätaren i Uppsala lån yttrar:

Det ligger i sakens natur, att gränsdragningen särskilt på land för de strandområden, som skola beläggas med förbud, många gånger blir ytterst svår att verkställa. I bestämmelsen »högst 300 meter från strandlinjen» i 1 § torde väl ligga en antydan om att man, där tydliga kartor finnas, bör inom maximiavståndet försöka att få fram en utjämnad begränsningslinje. För Uppsala län, där endast i undantagsfall lämpligt kartmaterial finnes, kommer gränsdragningen uppenbarligen att vålla vissa svårigheter.

Länsarkitekten i Älvsborgs län anför:

Den i motiveringen anvisade utvägen att där nöjaktigt kartmaterial sak­ nas förordnandet kan ske med angivande av avståndet från strandlinjen

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

83

finner jag betänklig, särskilt när det gäller långgrunda stränder med fluk­ tuerande vattenstånd. På åtskilliga ställen kan stranden ej beträdas för mät­ ning om gränsen över huvud taget är klar. Även om områdets djup från vattenkanten låter sig nödtorftigt bestämmas, är det med denna metod hart när omöjligt att blott genom beskrivning bestämma områdets gränser vin­ kelrätt stranden. Till varje förordnande av här avsett slag bör därför fogas karta. I nödfall synes mig en karta i vanligen förekommande ekonomiska kartverks skala vara att föredraga framför ingen karta.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit, kunna otvivelaktigt de intressen som man vill skydda genom förevarande lagstiftning komma att skadas icke blott ge­ nom bebyggelse utan jämväl genom exempelvis uppsättande av stängsel. På tidigare anförda skäl har jag emellertid funnit, att den provisoriska la­ gen bör begränsas till att avse bebyggelse i egentlig mening. Med hänsyn till lagens syfte bör härvid, i enlighet med vad några remissinstanser framhål­ lit, ytterligare en begränsning göras. Det kan nämligen icke anses påkallat att genom denna lagstiftning hindra om- eller tillbyggnad av en redan be­ fintlig byggnad utan blott uppförande av ny byggnad. På grund härav och då eljest skulle vara att befara, att lagen tolkades med ledning av 169 § byggnadsstadgan, torde de i 1 § första stycket av det remitterade förslaget upptagna orden »nybyggnad icke må företagas» böra ändras till »byggnad icke må uppföras».

I anledning av vad under remissbehandlingen anmärkts har uttrycket »rinnande vatten» ersatts med »vattendrag».

Givetvis är det av stor betydelse, att gränsen för ett förbudsområde angives på ett fullt tydligt sätt. Så torde utan svårighet kunna ske, om lämp­ ligt kartmaterial finnes, men tydligt är att gränsdragningen i övriga fall kan vålla vissa svårigheter. Detta problem är dock icke något för denna lagstiftning enastående utan möter även i den allmänna byggnadslagen, exempelvis vid tillämpning av 122 §. Med hänsyn till att nöjaktig individualisering av förbudsområde ej sällan torde kunna ske genom angivande av vä­ gar eller på annat dylikt sätt, synes det icke undantagslöst böra fordras, att gränsen skall angivas på karta. Jag har därför icke ansett det motiverat att på denna punkt ändra lydelsen av den vid promemorian fogade lagtexten, till vilken stadgandet i 168 § andra stycket byggnadsstadgan fått tjäna så­ som förebild.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 2 § i det vid promemorian fogade lagförslaget.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i det vid promemorian fo­ gade förslaget.

85

5 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § tredje stycket i det vid promemorian fo­ gade lagförslaget, vilket i denna del lämnats utan erinran under remissbe­ handlingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Slutbestämmelserna.

Lagstiftningen bör träda i kraft omedelbart samt gälla till och med för­ slagsvis den 31 december 1952. Skulle en definitiv lagstiftning i ämnet kom­ ma att träda i kraft dessförinnan, bör i denna föreskrivas att den provi­ soriska lagen samtidigt skall upphöra att gälla. I

I enlighet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

lag om tillfälligt bgggnadsförbud inom vissa strandområden.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagför­ slaget, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av pro­ tokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Kungl. Mcij. ts proposition nr 223.

Förslag-

till

Lag

om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och frilufts­ liv vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens till­ stånd.

Med strandområde förstås mark och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt medelvattenstånd. Område som avses med förordnande enligt första styc­ ket skall å karta eller annorledes till sina gränser tydligt angivas.

Vad i första stycket stadgats skall icke gälla beträffande område som in­ går i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller beträffande område som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyg­ gelse utfärdats för området. Byggnadsförbud som meddelats med stöd av denna lag skall icke utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets, jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna sam­ färdselns behov.

2

§•

1 alan mot länsstyrelses beslut om byggnadsförbud så ock mot beslut rö­ rande tillstånd att utan hinder därav uppföra byggnad föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltan­ de myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om byggnadsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

3 §•

När beslut om byggnadsförbud meddelats, skall länsstyrelsen utan dröjs­ mål underrätta markägarna därom genom kungörelse i den eller de tid­ ningar, i vilka kommunala meddelanden för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

87

4

§•

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats med stöd av denna lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen för­ svårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

Kungl. Maj:Is proposition nr 223.

5 §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rät­ telse i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. År ansökan gjord av allmän åklagare och begär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestäm­ melser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller till och med den 31 december 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens giltighetstid.

89

öare och besvär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt galler till och med den 31 december 1952.

Beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstand, som meddelats jämligt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet

Vad i 4 § första och andra styckena stadgas skall landa till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt upphört att gälla, såvitt fråga är om överträ­ delse som begåtts under lagens giltighetstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga B.

Vissa uppgifter rörande tillämpningen av 122 § BL.1

Stockholms län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i följande tre fall.

1. För det område av Pålamalm i Botkyrka, Grödinge och Västerhaninge socknar, vilket med korsstreckad linje angivits å en till beslutet hörande karta, med undantag för de delar av området, för vilka länsstyrelsen fast­ ställt byggnadsplaner. Förordnandet, som meddelades den 6 maj 1949 och numera vunnit laga kraft, har delvis motiverats av hänsyn till områdets lämplighet för fri­ luftsliv.

2. För de områden av Rådmansö, Blidö, Möja, Djurö, Nämdö, Ornö, Utö, Ösmo och Torö socknar, som äro belägna på havssidan om en å vissa till beslutet hörande kartor angiven heldragen röd gränslinje. Förordnandet meddelades den 7 juni 1949 och har ännu icke vunnit laga kraft. ö Detta förordnande har delvis motiverats av hänsyn till områdets fauna och lämplighet för bad och friluftsliv.

3. För Munkön, omfattande viss fastighet samt delar av andra fastigheter i Djurö socken. Förordnandet, som meddelades den 2 september 1949 och ännu icke vunnat laga kraft, har främst motiverats av behovet att skydda växtligheten på ön.

Uppsala län.

Något förordnande enligt 122 § BL har hittills icke meddelats. Frågan har dock varit under diskussion mellan överlantmätaren och länsarkitekten be­ trät t ande vissa natursköna strandområden. Anledningen till att frågan tills vidare fått förfalla har — enligt vad länsarkitekten upplyser — varit, att risken för en olämplig bebyggelse inom dessa områden ännu icke ansetts vara alltför stor med hänsyn till att länsarbetsnämnden tills vidare icke till­ läte sportstugebebyggelse. Även den omständigheten hade inverkat, att even­ tuell ekonomisk gottgörelse till markägaren icke kunde ordnas.

Södermanlands län.

Något förordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats. Emellertid upplyser länsstyrelsen: »Frågan om meddelande av förordnanden enligt 122 § BL har länge varit före­ mål för länsstyrelsens övervägande. Därvid har det befunnits önskvärt, att stad­ gandet angående skydd på grund av 'naturskönhet, växtlighet eller andra sär­ skilda naturförhållanden’ kunde tillämpas i en vidare omfattning än vad ordala­

1 Här bortses från de fall då förordnande enligt 122 § BL må ha meddelats uteslutande av den anledningen att ett område ansetts särskilt skyddsvärt med hänsyn till förefintlig från historisk eller kulturell synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnes­ märken. Uppgifterna avse förhållandena den 15 oktober 1949.

91

gen direkt giva vid handen. Sålunda bör enligt länsstyrelsens uppfattning bland annat övervägas i vad män den omständigheten att ett strandområde är särskilt lämpat och behövligt för bad- och idrottsliv och därför icke bör få exploateras av någon eller några enskilda, bör kunna föranleda förordnande enligt 122 §. I avsaknad av särskild lagstiftning till skydd av strandområden bär nämligen en tillämpning av 122 §, eventuellt 123 §, BL ansetts vara den bäst framkomliga vägen till förekommande av en ur allmän synpunkt på längre sikt olämplig ex­ ploatering av stränderna, en fråga som länsstyrelsen, med hänsyn till förhållan­ dena i länet, tillmäter mycket stor betydelse.

Ur dessa synpunkter ha olika förberedande överläggningar hållits. Därvid har bland annat överenskommits, att en förberedande rekognoscering av länets strän­ der vid Östersjön, Mälaren och Hjälmaren skulle ske av överlantmätaren, en re­ presentant för Hembygdsförbundet m. fl. för utrönande av vilka områden det ur de synpunkter som ligga till grund för 122 § kan anses särskilt angeläget att skydda. Sådana rekognosceringar hava emellertid ännu icke lett till konkreta för­ slag till länsstyrelsen. Så snart sådana förslag inkomma, avser länsstyrelsen att upptaga dem till prövning i positiv riktning så långt som över huvud lagen kan anses medgiva.

I ett fall är en fråga av detta slag dock redan under länsstyrelsens prövning. Länsarkitekten i länet har nämligen i en hit inkommen skrivelse ifrågasatt tilllämpning av 122 § på visst område av särskilt naturskön beskaffenhet. Ärendet är under remissbehandling.»

Östergötlands län.

Något förordnande enligt 122 § BL har icke meddelats. Anledningen här­ till har varit, att de inventeringar och utredningar som ansetts böra föregå ett initiativ i ämnet ännu icke medhunnits.

Kronobergs län.

Länsstyrelsen har ännu icke meddelat något förordnande enligt 122 § BL men har för avsikt att meddela dylikt förordnande beträffande större delen av Helgasjöns stränder, sedan yttranden från de i ärendet berörda kommu­ nerna inkommit. Länsstyrelsen förklarar, att tvekan visserligen rått om innebörden av 122 § BL, men länsstyrelsen säger sig dock anse, att lagrum­ met kan tillämpas då det gäller att skydda strandområden mot icke önsk­ värd bebyggelse. Länsstyrelsen önskar skydda de mest utsatta delarna av Helgasjöns stränder mot dylik bebyggelse. Länsstyrelsen har även övervägt att meddela dylikt förordnande beträffande andra natursköna strandområ­ den i länet såsom vid Bolmen och Åsnen.

Kalmar län.

Länsstyrelsen har den 30 mars 1949 med stöd av 122 § BL meddelat för­ bud mot nybyggnad inom visst område i Torslunda socken. Beslutet, som vunnit laga kraft, har främst föranletts av en önskan att skydda den vackra landskapsbilden och den säregna vegetationen å landborgssluttningen söder om Ölands Skogsby i nämnda socken. Beslutet avser icke något strandom­ råde. Vidare må nämnas, att frågan om liknande förbud beträffande vissa utmed den s. k. västra landsvägen å Öland belägna områden inom Räpplinge, Högsrums, Glömminge och Algutsrums socknar är beroende på läns­ styrelsens prövning.

Gotlands län.

Genom olika beslut den 8 och den 28 januari 1948, vilka vunnit laga kraft, har länsstyrelsen meddelat sådant förordnande som avses i 122 § BL beträf-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

sentanter för kommunerna sökas innan beslut fattades om vilka åtgärder som borde vidtagas.

Skaraborgs län.

Något förordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats. Spörsmålet har dock varit aktuellt beträffande Hindens rev där framträngande bebyg­ gelse enligt uppgift av länsarkitekten syntes medföra risk för störande för­ ändring av en säregen naturformation.

Örebro län.

Något förordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats. Inom den närmaste tiden torde emellertid åtminstone ett dylikt fall komma att upp­ tagas till prövning. Detta gäller både ett strandområde med säregen natur och omgivningarna kring ett fridlyst gravfält, där icke önskvärd bebyggelse såvitt möjligt ansetts böra förhindras.

Kopparbergs län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i ett fall, nämligen den 27 november 1948 beträffande ett 200 meter brett område inom vissa byar i Rättviks socken, beläget utmed rikshuvudvägen Falun—Rättvik. Förord­ nandet, som vunnit laga kraft, har motiverats av att en bebyggelse inom området skulle komma att förstöra den från landsvägen imponerande ut­ sikten över Siljan.

Västernorrlands län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i ett fall, nämligen den 10 maj 1949 beträffande ett s. k. nipområde invid Ångermanälven i Multrå socken i omedelbar närhet av Sollefteå stad. Förordnandet har vunnit laga kraft.

Jämtlands län.

Något förordnande enligt 122 § BL har icke meddelats, enär spörsmålet hittills icke haft så stor aktualitet att förordnande påkallats. Enligt vad länsstyrelsen uppgivit är det emellertid tänkbart, att spörsmålet får ökad aktualitet i samband med en pågående utredning om behovet av anvisningar enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen beträffande vis­ sa delar av Frösön.

Jönköpings län, Älvsborgs län, Värmlands län, Västmanlands län, Gävle­ borgs län, Västerbottens län och Norrbottens län.

Något förordnande enligt 122 § BL har icke meddelats, enär spörsmålet icke varit aktuellt inom dessa län.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

93

Vissa uppgifter

rörande anvisningar enligt li> kap. 13 8 3 inom. första stycket

.jorddelningslagen.

Dylika anvisningar ha utfärdats i allenast följande län, nämligen Jön­ köpings län, Kronobergs län, Hallands län, Örebro och Norrbottens län.

Rörande anvisningarnas innehåll må följande antecknas.

Jönköpings län.

Länsstyrelsen har den 23 februari 1948 föreskrivit, att överlantmätaren i länet skall inhämta länsarkitektens yttrande i fråga om alla avstyck­

ningar för bostads- eller industriändamål inom områden å länets egentliga landsbygd, beträffande vilka fråga i vederbörlig ordning väckts om upp­ rättande av stadsplan eller byggnadsplan. Länsstyrelsen har därvid förut­ satt, att länsarkitekten, innan utlåtande avgives av honom, skall inhämta yttrande av byggnadsnämnden i orten, där ej omständigheterna till annat föranleda.

Kronobergs län.

Länsstyrelsen har i fem fall meddelat anvisningar av innehåll att avstyck­ ning för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anlägg­ ning eller i liknande syfte icke må fastställas förrän vederbörande byggnads­ nämnd och länsarkitekten i länet blivit hörda i ärendet och i ett fall "(Helga­ sjöns stränder) enligt en den 17 september 1949 utfärdad resolution, varur här må återgivas dessa avsnitt:

1. Avstyckning av område, beläget närmare stranden av sjö eller vattendrag än femtio meter, bör i regel icke tillåtas, och bör sådan avstyckning, för såvitt särskilda skäl ej annat föranleda, icke fastställas, utan att länsarkitekten blivit hörd i ärendet. Ej heller bör såsom lämplig byggnadsplats anses område, vars höjdläge över högvattenytan understiger fyra meter.

2. Område, som skall avstyckas, bör med hänsyn till terrängförhållandena vara så beläget och så utformat, att detsamma kan bebyggas, utan att bebyggelsen med­ för störande silhuettverkan och utan att byggnads uppförande förorsakar större terrassering. Vidare bör sådant område icke avse mark, som på grund av speciell natur­ skönhet eller dominans i landskapet bör hållas fritt från bebyggelse. Därest med anledning av denna anvisning tillstånd till avstyckning synes böra vägras, och detta skulle medföra att markens ägare komme att tillskyndas avse­ värt men, bör innan frågan om tillstånd till avstyckning avgöres, länsstyrelsens yttrande i ärendet inhämtas.

Hallands län.

Sådana anvisningar ha av länsstyrelsen meddelats för ett flertal socknar i samband med fastställelse av utomplansbestämmelser. Anvisningarna lvda sålunda:

För det område inom -—• ■— — socken för vilket länsstyrelsen den — — — fastställt utomplansbestämmelser finner länsstyrelsen med stöd av bestämmel­ serna i 19 kap. 13 § 3 mom. sista punkten jorddelningslagen skäligt meddela föl­ jande anvisningar att beaktas vid avstyckning av mark för bostads- eller industri­ ändamål.

1. Avstyckning av område, beläget närmare hav, sjö eller vattendrag än 109 meter, bör i regel icke tillåtas och bör sådan avstyckning för varje fall, där så anses påkallat, icke fastställas, utan att länsarkitekten blivit hörd i ärendet. Ej heller kan såsom lämplig byggnadsplats anses område, vars höjdläge över högsta vattenytan understiger 4 m.

2. Område, som skall avstyckas, bör med hänsyn till terrängförhållandena vara så beläget och så utformat, att detsamma kan bebyggas, utan att bebyggelsen med­ för störande silhuettverkan och utan att byggnads uppförande förorsakar större terrassering.

3. Område, som skall avstyckas, bör icke avse mark, som på grund av speciell naturskönhet bör hållas fri från bebyggelse.

4. Område, som skall avstyckas, bör ej förläggas så nära allmän väg, i avseende å vilken vägtörvaltningen förutsatt framtida breddning, att dylik breddning för­ hindras eller allvarligt försvåras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

95

Örebro län.

Anvisningar ha utfärdats beträffande olika områden, bl. a. för strand­ områden kring vissa sjöar. I sistnämnda hänseende innebära anvisningarna, att avstyckning inom området på mindre avstånd från strandlinjen än 59

(i ett fall 100) meter icke må äga rum med mindre frågan därom under­ ställts länsstyrelsen.

Norrbottens lön.

Länsstyrelsen har föreskrivit, att vid avstyckning inom visst område av en fastighet skulle iakttagas bl. a. att ett särskilt angivet strandområde reserverades såsom allmän plats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 mars

1950.

Närvarande:

justitieråden G^eijer,

L^ech,

regeringsrådet Q^uensel, justitierådet B^eckman.

Enligt lagrådet den 27 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 17 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förord­ nat att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om tillfälligt bygg-

nadsförbud inom vissa strandområden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden Geijer, Lech och Beckman:

Att det är ett betydelsefullt allmänt intresse, att den övervägande del av landets befolkning, som icke själv äger eller disponerar markområden invid hav, sjöar och vattendrag, ej utestänges från möjligheten att där njuta vila och vederkvickelse, synes ovedersägligt. Den förebragta utredningen lärer också få anses bekräfta, att fara föreligger i dröjsmål och att därför goda skäl kunna åberopas för att, i saknad av nödig utredning att läggas till grund för en definitiv lagstiftning, nu genom en provisorisk lag förhindra, att till men för nämnda intresse en olämplig bebyggelse fortgår, måhända i ett inom den närmaste tiden ökat tempo. Det måste emellertid kraftigt un­ derstrykas, att ett förbud av det slag, varom här är fråga, redan på grund av sin provisoriska karaktär innebär en mycket avsevärd olägenhet och därför utan någon som helst onödig omgång bör avlösas av mera slutgiltigt be­ stämda förhållanden. Under tiden synes en allsidig undersökning böra ske, om och i vad mån provisoriet i en eller annan form bör göras permanent.

Den tillämnade lagens provisoriska karaktär har under ärendets utred­ ning åberopats såsom skäl för att i ersättningshänseende fästa mindre vikt vid den skada, som genom byggnadsförbudet kan tillskyndas markägaren under den provisoriska lagens tid, än vid den som han kan komma att lida sedan förbudet blivit definitivt. Beträffande de skäl, som anförts för ett dy-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

97

likt betraktelsesätt, inå framhållas att provisoriets kortvarighet i och för sig uppenbarligen icke utgör tillräckligt stöd för att göra åtskillnad mellan den ena tiden och den andra. Men icke heller i belysning av vad som jämväl åbe­ ropats därom att ifrågavarande förbud skulle vara att jämställa med vissa provisoriska byggnadsförbud enligt byggnadslagen, torde den omständig­ heten, att provisoriet avses bli kortvarigt, kunna anses utgöra tillräcklig grund för åtskillnaden. Till en början må därutinnan erinras om att, även om det förhölle sig så att den gjorda jämförelsen vore träffande, man natur­ ligtvis icke skulle kunna utgå från att vad byggnadslagen gör eller låter i det ena eller andra speciella fallet vore att upphöja till allmängiltig norm, som utan vidare kunde läggas till grund för ersättningsfrågans bedömande vid en lagstiftning av så utomordentlig räckvidd och betydelse som den föreva­ rande. Nu kommer härtill att, såsom av åtskilliga remissinstanser berörts, jämförelsen med byggnadslagen förefaller att vara ganska haltande. Vi anse oss icke böra närmare ingå på denna fråga men vilja betona, att det bygg­ nadsförbud, som med förslaget avses, huvudsakligen syftar fram emot ett permanent förbud och att den provisoriska karaktären helt och hållet har sin orsak i att nödig utredning att läggas till grund för en definitiv utform­ ning ej medhunnits. Det är tydligt, att ett byggnadsförbud av detta slag är något helt annat än de byggnadsförbud enligt byggnadslagen vilka aldrig skulle kunna tänkas annat än som provisoriska, eftersom de äro avsedda att, sedan de tjänat sitt syfte, förbytas i en under tiden utarbetad planlägg­ ning för mer eller mindre intensiv bebyggelse. Såsom under remissförfaran­ det med skärpa framhållits och närmare utvecklats, tjänar merendels för­ budet i dessa senare fall jämväl markägarnas eget ekonomiska intresse på ett sätt som i avsevärd mån är ägnat att inverka på frågan om ersättning. Enligt vår mening föreligger ingen godtagbar anledning att i de med för­ slaget avsedda fallen bedöma rätten till ersättning för skada, som inträffat under provisoriet, på ett annat sätt än då fråga kan bli om skada, som åsam­ kas genom en mera permanent lagstiftning.

Hela frågan om ersättning — beträffande såväl den provisoriska lagens tid som tiden därefter — är enligt förslaget ställd på framtiden, i det att den gjorts i allo beroende av en helt och hållet förutsättningslös utredning. En­ ligt den ståndpunkt, som sålunda formellt intagits, skulle det alltså icke vara uteslutet ens att samtliga markägare, både nu och framdeles, finge finna sig i förbudet utan alt erhålla någon ersättning för därigenom åsamkad skada. Även om det naturligtvis kan och måhända får underförstås, alt me­ ningen icke är denna, synes det ägnat att ingiva starka betänkligheter, om lagstiftningsfrågan i förevarande sammanhang på detta sätt skulle lösas blott till sin ena hälft, nämligen beträffande själva förbudet, men tills vi­ dare lämnas helt öppen i vad angår den ersättning som betingas av samma förbud. Alt förbudet icke utan att våld göres å vedertagna rättsgrundsatser kan genomföras, med mindre ersättning lämnas dem som genom delsamma lida avsevärt men, torde ingen vilja på allvar förneka. Att vidare ett förbud av detta slag, som innebär ett vissl mått av ekonomiskt avbräck för vissa

7

Ililiang till riksdagens protokoll tOöO. t samt. Xr 223.

99

bebyggelsespörsmålen, icke förse myndigheterna med tillräckliga medel att leda och framför allt inskränka den fortsatta bebyggelsen av stränderna vid havet (saltsjön), insjöar och vattendrag. Nya lagstiftningsåtgärder i detta syfte torde därför kunna anses påkallade. Intresset att de, som så önska, må kunna skaffa sig egna bostäder, sommarvillor eller sportstugor å landsbyg­ den med tillgång till vattenområden är visserligen beaktansvärt men torde kunna i nödig grad tillgodoses utan att man därför behöver tillåta att i den utsträckning, som synes hota om ej lagstiftaren inskrider däremot, strän­ derna göras otillgängliga för folkets tlertal och få sina naturliga skönhets­ värden fördärvade för samtid och eftervärld. Det gäller emellertid att, näi man söker — såsom förslaget uttrycker saken — åt allmänheten tiygga till­ gången till platser för bad och friluftsliv, beakta att det bör ske på sådant sätt att traktens lantliga prägel icke därigenom skadas måhända i än högie grad än genom villor, trädgårdar och parker. Detta torde ock vara försla­ gets mening. Det är icke fråga om ett och annat reservat, dit allmänheten skulle samlas, utan om möjlighet för dem, som önska ostörda av andra tillbringa lediga dagar i den verkligt orörda naturen, att sprida sig över större områden av denna karaktär. Viktigt blir också att man ej genom att förbjuda bebvggelse i närheten av städer och samhällen föranleder att i stäl­ let ännu ofördärvade strandområden, dit bebyggelsen eljest icke skulle sökt sig, bli föremål för intensiv exploatering. Förbudet torde alltså kunna vän­ tas få en mycket stor lokal utsträckning.

Den för en allsidig reglering av ifrågakomna spörsmål erforderliga utred­ ningen har visserligen ännu icke ägt rum, men som det hinder mot foitsalt exploatering, som det av kristiden föranledda tillfälliga byggnadsförbudet utgör, kan tänkas försvinna inom kort, synes önskligt att nu, på sätt för­ slaget avser, i avbidan å frågans slutliga lösning stadgas möjlighet för läns­ styrelserna att provisoriskt förbjuda strandbebyggelse.

Det invecklade problemet i vad mån och på vad sätt gottgörelse böi utgå för skada genom dylika inskränkningar i enskildas rättssfär kan väl icke i hela sin vidd lösas i förevarande sammanhang, men att lämna frågan helt och hållet öppen, på sätt i förslaget skett, synes dock möta betänkligheter. Sant är visserligen att, så länge berörda kristidsförbud kvarstår, särskilda förbud mot strandbebyggelse endast sällan skulle kunna medföra något yt­ terligare intrång i rätt, men åt denna synpunkt kan icke tillmätas avgöran­ de betydelse, eftersom sistnämnda förbud just är avsett att verka, när kristidsförbudet upphör. Uteslutet är ej heller alt byggnadstillstånd enligt kristidsförfattningen utverkats eller skulle kunna erhållas i fall, som hemfölle under nu förevarande förbud.

Förutsatt att provisoriet icke förlänges utan, såsom avsett är, senast vid ingången av år 1953 efterträdes av eu slutlig reglering, omfattande bl. a. ersättningsfrågan, borde väl i allmänhet icke det provisoriska förbudet i och för sig behöva förorsaka betydande skada för dem, som drabbas därav. Men undantagsvis kan förhållandet bli ell annat. Särskilt som man ju ingalunda kan beräkna att eller förbudets upphörande frihet alt bygga inträder, kan

Kantjl. Maj.ts proposition nr 223.

redan detta provisoriska förbud tvinga till förlustbringande åtgärder, såsom att till lägre pris än inköpspriset avhända sig en för bostadsändamål förvär­ vad strandtomt för att i stället söka skaffa sig bostad annorstädes. Och skulle, såsom ju lätt kan inträffa, större områden inbegripas under det pro­ visoriska förbudet än under ett blivande definitivt sådant, är det icke omöj­ ligt att det förra vållar den största förlusten, ehuru den slutliga regleringen också medför skada av sådan art och betydelse att den måste ersättas.

Det har till jämförelse åberojjats en del fall, då enligt byggnadslagen och lagen om allmänna vägar provisoriska byggnadsförbud må meddelas utan att ersättning för skada utgår. Men att på bestämmelserna härom grunda eu allmän princip att tillämpa, oberoende av de följder, vartill den i olika fall skulle kunna leda, vore för visso oberättigat. I viss mån torde byggnadsoch väglagstiftningens standpunkt till problemet ha rönt inverkan av en mer eller mindre befogad föreställning att frågan är om ett blott tillfälligt uppskov och att jordägarna för olägenheten härav vanligen erhålla god kompensation i markvärdestegring i samband med planens genomförande eller allmänna vägens tillkomst. Någon dylik nytta av vad som avbidas under provisoriet kan icke emotses av jordägarna i nu förevarande fall. I detta sammanhang kan ock erinras om att jämväl enligt byggnadslagen provisoriska inskränkningar i rätten att utnyttja mark kunna föranleda er­ sättning till markägarna i olika fall (se bl. a. 116 § byggnadslagen).

Eftersom man icke utan att äventyra förslagets ändamål alltid kan från början eller genom dispenser begränsa förbuden så, att avsevärd skada ej uppkommer, torde åtminstone böra i lagen upptagas ett sådant stadgande i ersättningsfrågan, som lagrådets övriga ledamöter förordat.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Systematiskt sett torde vara lämpligast att bestämmelserna om publicitetsförfarandet upptagas före reglerna om talan mot beslutet. Att så icke skett i förslaget skulle, enligt vad vid föredragningen i lagrådet uppgivits, bero på att man velat utmärka, att med 3 § avsetts icke att medge förenk­ ling av publicitetsförfarandet i förhållande till vad som skulle gälla, därest intet därom stadgades i förevarande lag, utan tvärtom att inskärpa den i motiven framhållna vikten av att publiciteten blir så effektiv som möjligt.

Emellertid synes den innebörd av 3 §, som således kan antagas vara av­ sedd, icke komma till uttryck genom bestämmelsernas ordningsföljd i för­ slaget och icke heller pa annat sätt. Formuleringen tyder tvärtom på att frå­ gan, hur markägarna skola få underrättelse om beslutet, uttömmande be­ svaras i 3 § på det sätt att kungörande i tidningar, i vilka kommunala med­ delanden för orten bruka intagas, är till fyllest och att länsstyrelsen emellertid äger att i stället tillämpa annat sätt, som styrelsen finner lämpligt.

Ehuru 3 g formulerats efter förebild i byggnadsstadgan, synes ett förtyd­ ligande böra äga rum. Av lagtexten torde böra kunna utläsas, att beslutet skall delges dem, vilkas rätt är i fråga, såframt detta låter sig göra utan

Kungl. Muj.ts proposition nr 223.

101

alltför mycket besvär och kostnad. För fall, som avses i det alltjämt gäl­ lande kungl. brevet den 5 januari 1808, synes det i samma brev, jämfört med lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörelse i kyrka, anvisade förfarandet böra tillämpas. Utöver dessa vanliga krav å delgiv­ ning respektive kyrkokungörelse torde — i anseende till att kyrkokungörelse är tämligen ineffektiv och att besluten äro av intresse ej blott för markägar­ na — böra i enlighet med förslaget fordras offentliggörande i tidningar eller på annat sätt, som länsstyrelsen finner lämpligt (t. ex. anslag å vissa platser).

I enlighet med vad sålunda anförts torde innehållet i förslagets 3 § böra ändras och uppflyttas till 2 §, därvid dennas nuvarande innehåll skulle ned­ flyttas och bilda 3 § i lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

* §■

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf i förslaget skall straff kunna drabba den som uppför byggnad i strid mot förbud jämlikt denna lag; ett sådant för­ bud skall enligt 1 § avse, att byggnad icke må uppföras. Det lärer vara tyd­ ligt att till uppförande av byggnad icke kunna hänföras blotta förberedelser till byggnadsarbete, såsom schaktning, fyllning, trädfällning, uppsättande av stängsel och anordnande av upplag. Sådana åtgärder falla alltså utanför förbud enligt lagen. Det torde också vara klart att, om ett byggnadsföretag innan förbud meddelats markägaren fortskridit så långt att en byggnad kan sägas vara uppförd, fullbordande och förbättrande av den uppförda bygg­ naden får ske utan särskilt tillstånd. Åt rättstillämpningen har emellertid överlämnats att avgöra både hur långt ett byggnadsföretag skall ha fort­ skridit för att en byggnad skall anses vara uppförd och hur mycket som efter förbuds meddelande skall vara verkställt för att straff skall inträda. För att straffsanktionen skall bli effektiv torde man icke kunna fordra att byggnaden färdigställts, men man synes då å andra sidan böra tolka straff­ budet synnerligen restriktivt när det gäller byggnadsföretag som påbörjats innan förbud meddelats. Lagrådet vill icke i detta speciella lagstiftnings­ ärende påyrka ett närmare angivande av vad som skall förstås med upp­ förande av byggnad men vill understryka att en restriktiv tolkning av straff­ budet på sätt nyss angivits måste anses vara påkallad av omständigheterna.

Slutbestämmelser n a.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad ovan anförts vill lagrådet understryka, att den provisoriska lagen icke bör förlängas till sin giltighetstid utan senast den 1 januari 1953 efterträdas av eu definitiv reglering.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

103

skall utgå i enlighet med vad därom framdeles kommer att i lag bestämmas. Även om jag icke i allo kan dela de synpunkter, som inom lagrådet anförts till närmare utveckling av denna uppfattning, vill jag dock också för egen del vitsorda, att i vissa fall då dispens vägras ett ersättningskrav måste an­ ses berättigat. Jag vill dock understryka, att man här måste göra en diffe­ rentiering. I första hand måste krävas, att det men som uppstått varit av viss större betydelse. Det kan också visa sig motiverat att skilja mellan ex­ empelvis, å ena sidap, den situation som föreligger, då någon förvärvat en större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria rätten till glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja strandtomter samt, å andra sidan, att någon köpt en tomt inom ett strandområde i avsikt att för egen räkning bebygga den, men av en eller annan anledning, t. ex. på grund av gällande byggnadsrestriktioner, icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraft­ trädande. Det är också tänkbart, att det vid utformningen av en ersätt­ ningsregel kan visa sig befogat alt göra skillnad mellan utebliven spekulationsvinst och verkligen lidna förluster o. s. v. Det är min mening, att den blivande utredningen skall få i uppgift att kartlägga och undersöka dessa och andra fall samt, om så finnes möjligt och befogat, söka differentiera dem i ersättningshänseende. Även ur rättssäkerhetssynpunkt vore det synnerli­ gen önskvärt, om så kunde ske och man alltså icke behövde nöja sig med eu så vag och generell ersättningsnorm som »avsevärt men». Visserligen finnes en sådan regel i 80 och 122 §§ byggnadslagen, men det är att märka, att de fall som avses i dessa paragrafer icke direkt äro jämförbara med de förhållanden, på vilka den nu föreslagna lagen är avsedd att tillämpas. Det kan här bli fråga om mycket större områden och mycket mera olikartade fall. Att nu införa en regel om ersättning för avsevärt men skulle även inne­ bära en nackdel såtillvida, att man därigenom komme att i viss mån binda den blivande utredningen beträffande utformningen av ersättningsnormerna i en definitiv lagstiftning.

Jag finner mig därför böra intaga den ståndpunkten att vid den kom­ mande utredningen får närmare prövas i vad mån ersättning skall utgå för det men, markägaren kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som med­ delats med stöd av den provisoriska lagen. Den av lagrådets ledamöter före­ slagna ersättningsregeln har alltså icke upptagits i förslaget.

I anledning av vad lagrådet anfört vid 2 och 3 §§ har ordningen mellan dessa båda paragrafer omkastats samt ordalagen av publicitetsregeln för­ tydligats till utmärkande av att denna, såsom ock är fallet med motsva­ rande föreskrift i byggnadsstadgan, endast syftar liil alt komplettera de all­ männa delgivningsbestäm melserna.

Slutligen ha ett par smärre redaktionella jämkningar vidtagits i det re­ mitterade förslaget.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade förslaget till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.