SOU 1945:15

Stadsplaneutredningen 1942

N +” 9

a" (-

- CUL"

(P( 4, IO-(e

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket är 2012

STADSPLANEQ, UTREDNINGEN 1942 ' III

FÖRSLAG TILL BYGGNADSLAG M. M.

_ STOCKHOLM 1945

1.-

.Betånkande rörande Sveriges smalspåriga

. Promemoria

Kronologisk

Betänkande med förslag till ullänningslag och lag angående omhändertagande av utlänning i anstalt eller förläggning. Norstedt. 169 s. 1"- Betånkande med förslag till organisation av en luftfartsstyrelse m. m. Norstedt. 68 5. K. . Betänkande rörande särskilda åtgärder vid åter-

förandet till civil verksamhet av till beredskaps- tJänstgöring inkallad personal. Haeggströni. 74 s. Fö. . Betänkande angående den husliga utbildningen. Beckman. 187 s. S- Betånkande med utredning och förslag angående yrkesutbildning av sjöfolk av manskapsgrad samt åtgärder till höjande av sjöiolkets allmänna och medborgerliga bildning. Idun. 370 5. E. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga torsk- ningens ordnande. 7. Förslag till atgärder—lör livs- medelslorskningens ordnande. nggström. 150's.H. .Betänkande rörande Sveriges, smalspåriga järnvä-

gar. Del-1. Allmänna synpunkter. Idun. 109 5. K. järnvä- gar.l Dil 2. Blekingenätets järnvägar. Idun. 124 s. 1 D . - . med förslag till arrendebeståmmelser för kommunal jord. Marcus. 56 s. 0-

iörbåekning'

10.

11.

12.

14.

. Bilagor

. Studsplaneutredningen

Betänkande och förslag rörande ollektivisering av skyddshemselcvernas ettervård m. m. Marcus. 158. s. . Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplane—l ring. 8. Framställningar och utlåtanden från kommissionen för ekonomisk etterkrigsplauering. 2. Betänkande med förslag till vissa åtgärder i syfte att under depression stimulera avsättningen av varaktiga konsumtionsvaror m. m. Marcus.". 1534 S. F:. 1 Investeringsutredningens betänkande med förslag * till investeringsreserv för budgetåret HHS/46 av 1 statliga, kommunala och statsunderstödda nnlägg— ' ningsarbetcn. Marcus. viij, 350 s. Fi. ' till investeringsut—redningens betänkande ; med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1 1945/46 av statliga, kommunala och statsunder- stödda anläggningsarbeten. Marcus. 83 s. Fi. ( Socialpolitikens ekonomiska verkningar. Av C. Welinder. Beckman. 113 s. 5- » 1942. 3. Förslag till bygg— nadslag m. nt. V. Petterson. 646 s. Ju.

Anm. Om särskild tryckort cj angives, är tryekorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse— bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, JO- = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. ning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

statens odentliga utredningar's yttre anord-

JUSTITIEDEPARTEMENTET

STADSPLANEUTREDNINGEN 1942 III

FÖRSLAG TILL BYGGNADSLAG M. M.

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG STOCKHOLM 1945

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 november 1941 tillkallade chefen för justitiedepartementet den 19 december 1941 statssekreteraren, nu- mera häradshövdingen K. E. Elliot, generaldirektören 0. H. Malmberg, stads- arkitekten G. M. W. Wetterling och föredragänden för stadsplaneärenden i kommunikationsdepartementet, numera kanslirådet N. E. J. Aurén att verk- ställa utredning av frågan om regionplanelagstiftning och en översyn av gällande lagstiftning för byggnadsverksamheten jämte vad därmed äger sam- band. Tillika uppdrogs åt Elliot att vara ordförande samt förordnades asses— sorn, numera hovrättsrådet i hovrätten för Övre Norrland B. A. Nordenstam att vara sekreterare åt utredningsmännen.

Utredningen, som antagit benämningen stadsplaneutredningen 1942, har, på sätt i direktiven förutsattes, gjort vissa avsnitt av ämnet till föremål för be- handling vart för sig. Enligt denna princip har utredningen tidigare färdig- ställt och den 16 april 1942 till Herr Statsrådet överlämnat betänkande med förslag till åtgärder för snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindel- ningsärenden m. m. (stat. off. utr. 1942: 27). Förslaget har föranlett lag den 30 juni 1943 om ändring i vissa delar av stadsplanelagen och kungörelse samma dag om ändring i vissa delar av byggnadsstadgan.

I syfte att åstadkomma mera rationella och enhetliga bestämmelser an- gående byggnads tekniska utförande har utredningen vidare den 17 juni 1943 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan (stat. off . utr. 1943: 30). I anledning av sistnämnda förslag har Kungl. Maj:t genom proposition (nr 119) den 23 februari 1945 begärt riksdagens yttrande över förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan.

Efter samråd med 1942 års vägsakkunniga har utredningen utarbetat för- slag till lag om ändring av vissa delar av stadsplanelagen, ingående i nämnda sakkunnigas den 27 januari 1943 dagtecknade betänkande med författnings— och organisationsförslag för genomförande av förstatligande av den allmänna väghållningen på landet 111. m. (stat. off. utr. 1943: 1). Förslaget har lett till ovannämnda lag den 30 juni 1943 om ändring i vissa delar av stadsplanelagen.

Infordrade utlåtanden med förslag till författningsändringar ha vidare av utredningen avgivits den 31 januari 1944 angående uppkommen fråga om åt- gärder för att förebygga olycksfall vid arbeten på byggnads yttertak och den 17 mars 1944 angående 1943 års civilförsvarsutrednings betänkande med för- slag till civilförsvarslag rn. m. Dessa förslag ha föranlett kungörelserna den 26 maj 1944 om ändrad lydelse av 59 % byggnadsstadgan och den 15 juli 1944 om ändring i byggnadsstadgan. Infordrade yttranden ha jämväl avgivits den 14 september 1943 angående vissa ändringar i bestämmelserna rörande tomt— ägares skyldighet att ersätta stad värdet av gatumark, den 12 januari 1944 angående reglering av bebyggelsen kring civila flygplatser, den 19 december 1944 angående fastighetsbildningssakkunnigas betänkande med förslag till lag om ändring av vissa delar av jorddelningslagen m. m. samt den 15 januari 1945 angående skolöverstyrelsens hemställan om bemyndigande att utsända cirkulär med anledning av vissa bestämmelser i den förutnämnda kungörel- sen den 15 juli 1944 om ändring i byggnadsstadgan.

Efter att numera ha avslutat sitt arbete får stadsplaneutredningen härmed vördsamt överlämna av motiv åtföljda förslag till:

1) byggnadslag; 2) byggnadsstadga;

3) lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt byggnadslagen; 4) lag om ändring i 134 % utsökningslagen; 5) lag angående ändring i vissa delar av jorddelningslagen; 6) lag angående ändring i vissa delar av fastighetsbildningslagen; 7) lag angående ändring i vissa delar av lagen om allmänna vägar; ) oo lag angående ändring i vissa delar av lagen om enskilda vägar; 9) lag om ändrad lydelse av 33 % civilförsvarslagen; 10) lag angående ändrad lydelse av 8 5 lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

11) kungörelse om ändring i vissa delar av vägstadgan; 12) kungörelse angående ändrad lydelse av 2 och 5 %% 1936 års kungörelse med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer;

13) kungörelse om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med avseende å expedieringen av vissa beslut; samt

14) kungörelse om förskott och bidrag av statsmedel till vissa plankost- nader.

Under utarbetandet av dessa förslag har samråd skett med särskilda sak- kunniga, vilka av Herr Statsrådet utsetts att på kallelse av ordföranden del— taga i överlåggningar med utredningen, nämligen advokaten S. A. Ahlmark,

fastighetsdirektören N. R. Glimstedt, professorn P. G. Hedqvist, länsarkitek- ten S. Häggbom, arkitekten S. A. Lindström, civilingenjören S. V. Lund— quist, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren V. J. Matts- son, vägdirektören J. R. A. Södergren, bankdirektören P. F. lVåhlin och förre drätseldirektören Th. Öberg.

Särskilda yttranden av herrar Ahlmark och Wåhlin, Häggbom och Lind— ström samt Mattson och Öberg bifogas.

Stockholm den 22 maj 1945. KNUT ELLIOT HARALD MALMBERG GUNNAR WETTERLING NILS AUREN

Allan Nordenstam.

FÖRFATTNINGSTEXT

Förelåg till Byggnadslag.

Härigenom förordnas som följer:

AVDELNING I.

Inledande bestämmelser.

1 5. Mark skall bebyggas enligt bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som med stöd av denna lag meddelas.

2 &. Bebyggelse skall i den omfattning som stadgas i denna lag föregås av planläggning. Vid planläggning skall iakttagas att såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen beaktas.

3 %. För inseende över byggnadsverksamheten skall i stad ävensom, enligt vad Konungen därom förordnar, inom område på landet finnas byggnadsnämnd.

4 &. Närmare föreskrifter om byggande och lov därtill, om byggnadsnämnd samt rörande tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Bestämmelser angående stad.

Medel för byggnadsverksamhetens ordnande.

5 5.

Till ledning för framtida närmare planläggning beträffande stads ordnande och bebyggande skall, i den mån så erfordras, upprättas en generalplan angivande grunddragen för markens användning för olika ändamål såsom för viktigare trafikleder och andra allmänna platser.

Finnes till främjande av stadens ändamålsenliga utbyggande erforderligt. att visst område tills vidare undantages från tätare bebyggelse eller icke tages i anspråk för annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov, skall detta angivas i generalplanen.

Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående markens bebyggande eller användande i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestämmelser.

6 %. För den närmare regleringen av stads ordnande och bebyggande skall i mån av stadens utveckling upprättas stadsplan.

7 &.

Stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, nämligen

byggnadskvarter,

gator, torg, parker och andra allmänna platser, samt specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda trafikområden. skydds— eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden. idrottsområden, begravningsplatser och vattenområden.

Jämväl områdenas höjdlägen skola i erforderlig omfattning angivas. Stadsplan skall ock innehålla de ytterligare bestämmelser angående om— rådenas bebyggande eller användande i övrigt, som finnas erforderliga.

8 %. Byggnadskvarter skall indelas till tomter sålunda, att det kan ändamåls- enligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen. Tomtindelning bör såvitt möjligt ske i ett sammanhang för hela kvarteret. Omfattar tomtindelning endast en del av ett kvarter, skall tillses, att åter— stående delen kan indelas till lämpliga tomter.

9 5. Har tätare bebyggelse uppkommit eller kan sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid uppkomma inom stads område, som ej ingår i och be-

träffande vilket omständigheterna ej heller föranleda till upprättande av stadsplan, skall Konungens befallningshavande, därest emellertid plan finnes erforderlig för närmare reglering av bebyggelsen, på framställning av bygg- nadsnämnden förordna, att nybyggnad inom området icke må äga rum utan tillstånd av Konungens befallningshavande, innan byggnadsplan fastställts för detsamma.

Konungens befallningshavande äger ock utan framställning efter byggnads- nämndens hörande meddela sädant förordnande, då anledning därtill före— ligger.

Vad i första och andra styckena sägs skall äga motsvarande tillämpning, därest ändring av fastställd byggnadsplan prövas erforderlig på grund av förhållande, som inträffat efter planens fastställande.

10 %.

Byggnadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål avsedda områden, vilka ingå i planen, såsom byggnadsmark samt vägar och andra allmänna platser. I den mån så finnes erforderligt skola jämväl om- rådenas höjdlägen angivas.

Erfordras särskilda bestämmelser angående områdenas bebyggande eller användande i övrigt, skola sådana bestämmelser intagas i planen.

11 %. Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, skola sådana bestäm— melser meddelas (utomplansbestämmelser).

Om generalplan i stad.

12 &. Generalplan ävensom ändring därav antages av stadsfullmäktige.

13 &.

Prövas jämlikt 5 % generalplan böra upprättas, men underlåta stadsfull— mäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara antagen. Ställa sig stadsfullmäktige föreläggandet ej till efterrättelse, äger Konungen på sta- dens bekostnad, efter hörande av stadsfullmäktige, låta upprätta generalplan.

Finnes generalplan, men prövas denna uppenbarligen icke fylla de krav, som med hänsyn till stadens utveckling rimligen böra ställas å densamma, skall i fråga om ändring av planen vad i första stycket stadgas äga mot- svarande tillämpning.

14 5.

Till främjande av generalplans genomförande kan Konungen beträffande område, som ingår i sådan plan men för vilket stadsplan eller byggnadsplan ej är fastställd, på framställning av staden förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas i strid mot generalplanen.

Avses enligt generalplanen visst område skola tills vidare undantagas från tätare bebyggelse eller icke tagas i anspråk för annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov, må be— träffande det området förordnande varom i första stycket sägs meddelas alle— nast för viss tid, högst fem är varje gång.

15 %.

Angående ändring av förordnande, som meddelats enligt 14 5, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning; dock må ändring, som ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, beslutas av Konungens befallningshavande.

16 5.

Utan hinder av att förordnande enligt 14 % meddelats beträffande område. som i generalplan avsetts skola tills vidare undantagas från tätare bebyggelse, må området bebyggas för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogssköt- selns eller därmed jämförligt behov. Ä fastighet, vilken bildats före förord— nandets meddelande, må ock utan hinder av förordnandet nybyggnad ske, om fastigheten eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål.

17 5.

Då särskilda skäl därtill äro må Konungen och, enligt av Konungen med- delade föreskrifter, myndighet, som Konungen bestämmer, medgiva undantag från förordnande enligt 14 &, såvida generalplanens syfte icke därigenom motverkas.

18 &.

Hava stadsfullmäktige beslutat göra framställning om förordnande enligt 14 % beträffande visst område eller om ändring av sådant förordnande, må nybyggnad ej företagas inom området, innan framställningen prövats; dock må Konungens befallningshavande meddela tillstånd till nybyggnad, såvida generalplanens genomförande icke därigenom försvåras.

19 %. Är fråga väckt om framställning angående förordnande enligt 14 & beträf- fande visst område eller om ändring av sådant förordnande, äger Konungens befallningshavande på framställning av staden förordna, att nybyggnad inom

området icke må verkställas utan Konungens befallningshavandes tillstånd. Sådant förordnande gäller intill dess stadsfullmäktige beslutat i frågan, dock ej längre än ett år. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet härom underställas Konungens prövning.

20 &. Finner Konungen framställning om förordnande enligt 14 % icke kunna bifallas, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad, som föranledes av omständigheterna.

21 %.

Beträffande område, som omfattas av förordnande enligt 14 5 eller med avseende å vilket beslut av stadsfullmäktige meddelats eller fråga väckts om framställning angående sådant förordnande eller meddelats förbud mot ny- byggnad enligt 20 å, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

22 &.

Har förordnande enligt 14 & meddelats beträffande mark, som enligt gene- ralplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats, äger staden lösa marken, när staden det begär.

Annan i generalplan ingående mark, beträffande vilken meddelats för- ordnande enligt 14 å, må, till den del marken ej är avsedd för enskilt be- byggande, staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål än- dock kan anses säkerställt.

23 %.

Ingår allmän väg i mark, som enligt generalplan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats och beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 5, skall vägmarken, i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål, utan ersättning tillfalla staden.

24 %.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt general- plan är avsedd till trafikled eller annan allmän plats och beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 %, äger staden rätt att taga vägmarken i an- språk och nyttja denna för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till marken. Har vägen upplåtits på allenast viss tid, gälle stadens nytt- janderätt till marken för samma tid.

Besväras vägmarken av fordran eller annan rättighet, som ägt bättre rätt än

vägupplåtelsen, njute innehavaren mot avskrivning å handling, varå rättig- heten grundas, ersättning av staden för förlust, som genom nyttjanderätten uppstått. Den, som vill framställa ersättningsanspråk, skall anhängiggöra sin talan, om han är innehavare av fordran, inom tio år och eljest inom två år från det förordnandet meddelades. Sedan marken tagits i anspråk av staden för avsett ändamål, vare staden ansvarig för avgäld eller annan förmån, som utgår för vägens begagnande.

Är vägen använd för lednings framdragande och visar sig att ledningen hindrar eller väsentligt försvårar vägmarkens nyttjande av staden, äger staden få ledningen på sin bekostnad flyttad till lämplig, av staden anvisad plats.

25 5.

Har i generalplan mark avsetts skola användas för annat ändamål än en— skilt bebyggande och kan till följd av förordnande, som med anledning härav meddelats enligt 14 %, markens ägare nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, vare staden skyldig att lösa marken.

Vid bedömandet av frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall hänsyn tagas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för förordnandets med— delande, med de ändringar däri, som skett för generalplanens genomförande.

26 5.

Får på grund av förordnande enligt 14 % mark icke användas för annan bebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämför— ligt behov och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till markens värde, vare markens ägare berättigad till ersättning av staden för den skada, som han härigenom lider. Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, som upplåtits innan för— ordnandet meddelades.

Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt för vardera parten att i händelse av ändrade förhållanden eller vid förläng— ning av förordnandet erhålla ny prövning av beloppet. Vad i fråga om ersätt- ning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan staden och mar— kens ägare eller annan sakägare gälle jämväl mot den, som efter det förord- nandet meddelades förvärvat sakägarens rätt till marken.

Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall vad i 25 å andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

27 5. Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall den, som vill framställa ersättningsanspråk, instämma sin talan till rätten i den ort, där

marken är belägen. Staden stånde jämväl öppet att få frågan om ersättning prövad enligt vad nu sagts.

Staden vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna.

Om stadsplan och tomtindelning.

Om stadsplans antagande m. m.

28 &.

Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall, för att bliva gällande, fastställas av Konungen.

Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av stadsplan; dock må ändring, som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig av- vikelse från vad som förut varit gällande, enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, antagas av byggnadsnämnden, där ej stadsfull- mäktige förbehållit sig avgörandet, samt fastställas av Konungens befallnings- havande.

29 %.

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av bety- dande allmänt intresse nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Ko- nungen förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd Konungens prövning. Ställa sig stadsfullmäktige föreläggandet ej till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rörer, fastställa stads- plan för området.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i avseende å ändring av stadsplan.

Om tomtindelning.

30 %. Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för tomtindelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär.

31 %.

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan ändring i tomtindelning eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del avbrunnit, skall fråga om ändring i tomtindelningen företagas, när ägare av mark inom kvarteret det begär eller byggnadsnämnden så finner nödigt.

Ändring i tomtindelning må ock på begäran av markägare eller på bygg-

nadsnämndens eget föranstaltande äga rum, om därigenom utan avsevärd olägenhet kan vinnas bättre överensstämmelse med bestående äganderätts- förhållanden.

Ej må i andra fall än nu är sagt tomtindelning ändras, med mindre ägarna av de tomter, som beröras av ändringen, därom äro ense och ändringen främ— jar ett ändamålsenligt bebyggande.

32 %. Ändock att tomtindelning eller ändring däri sker på begäran av markägare. skola kostnaderna för förfarandet bestridas av staden.

33 S. Tomtindelning ävensom ändring däri antages av byggnadsnämnden men skall, för att bliva gällande, fastställas av Konungens befallningshavande.

Om förbud mot nybyggnad m. m.

34 %.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot stadsplan; dock må Konungen och,. enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen be- stämmer medgiva undantag härifrån, då särskilda skäl därtill äro och nybygg- naden ej avsevärt försvårar markens användande för avsett ändamål.

35 &.

Har beslut fattats eller fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad inom området vad" i 18 och 19 55 stadgas äga motsvarande tillämpning. Är nybyggnaden bero- ende av Konungens medgivande enligt 17 eller 34 &, skall dock jämväl fråga om undantag från förbud som ovan sägs prövas av Konungen.

36 &.

Finner Konungen stadsplan icke kunna fastställas eller böra i viss del undantagas från fastställelse, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad, som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga om tillämpning av 29 %, äger Konungen ock förordna om- erforderligt nybyggnadsförbud.

37 %.

Inom byggnadskvarter vare nybyggnad icke tillåten å mark, som ej blivit. indelad till tomter.

Är fråga väckt om ändring i tomtindelning, må nybyggnad ej företagas å! tomt, som därav beröres, innan frågan slutligen prövats.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock Konungen och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, myndighet som Konungen bestämmer meddela till- stånd till nybyggnad, då särskilda skäl därtill äro och nybyggnaden prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret.

38 %.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot tomtindelning eller å tomt, som icke är rättsligen bestående enligt för området senast fastställd eller eljest gällande sådan indelning.

Ej heller må nybyggnad ske, innan ägare av tomt fullgjort honom enligt denna lag åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten eller ock därför ställt nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet vare kro- nan fri.

Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen för särskilt fall medgiva un— dantag från bestämmelserna i första stycket.

39 5.

Har å tomt byggnad uppförts i sådant läge, att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan allmän plats, och skulle byggnadens nedrivande eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, vare denne ej skyldig att avträda den intagna marken, förrän byggnaden nedrives eller avbrinner, utan så är att den, som uppfört byggnaden, verkställt in- kräktningen med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, där fastigheten övergått till ny ägare, denne därom ägde kännedom vid förvärvet av fastigheten. Vad nu är sagt gäller ej om trappa, som skjuter över gatu- linjen; dock äger Konungens befallningshavande medgiva, att trappan må kvarstå under viss tid eller tills vidare. För det intrång, granne lider av bygg- nad, som skjuter in på hans tomt, njute denne ersättning, där han icke hellre vill avstå tomtdelen mot lösen.

I fråga om byggnad, som i första stycket avses, skall vad i 34, 38 och 160 åå är föreskrivet ej medföra hinder mot ändring, som efter ty därom av Konun— gen stadgats är att hänföra till nybyggnad; men må sådan ändring ej vidtagas, med mindre ägaren av den intagna marken det medgiver.

40 %.

Inom område, som ingår i stadsplan, må schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd icke vidtagas, såvida åtgärden uppenbar— ligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användande för avsett ändamål.

Har med avseende å visst område beslut fattats eller fråga väckts om an- tagande eller ändring av stadsplan eller meddelats förbud mot nybyggnad

enligt 36 &, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som för- anledes av omständigheterna, stadga förbud mot åtgärd, som i första stycket sägs.

Om avstående av mark inom planlagt område.

41 %. I stadsplan ingående mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, äger staden lösa, när staden det begär. Annan i stadsplan ingående mark, till den del den ej är avsedd för enskilt bebyggande, må staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt.

42 %. Ingår allmän väg i mark, som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall vägmarken, i den mån den tages i anspråk för av- sett ändamål, utan ersättning tillfalla staden.

43 %.

Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt stadsplan är avsedd till gata eller annan allmän plats,.skall angående stadens rättigheter och skyldigheter med avseende å vägmarken vad i 24 % stadgas äga motsva- rande tillämpning.

44 5.

Är mark, som ingår i byggnadskvarter, icke bebyggd i huvudsaklig överens- stämmelse med stadsplanen, och kan stadsplanens ändamålsenliga genom— förande ej utan stadens ingripande äga rum eller inom skälig tid förväntas, må Konungen medgiva staden rätt att lösa marken, i den mån den erfordras för åstadkommande av nödig reglering. Kan det avsedda syftet vinnas genom att staden allenast löser å marken uppförd byggnad för nedrivning, må Ko- nungen lämna tillstånd därtill.

Antages kostnaden för regleringens genomförande skola väsentligen över- stiga det bidrag till gatukostnad, som staden äger uttaga av tomtägare, och medför regleringen väsentligt ökat värde för kringliggande kvartersmark, må Konungen medgiva staden rätt att tillika lösa sådan mark, ändå att den icke erfordras för regleringens genomförande; dock skall ansökan härom göras före stadsplanens fastställande. Vill ägaren hellre än att marken löses till staden utgiva särskilt bidrag till kostnaden, vare han därtill berättigad; och bestämme i ty fall Konungen ett i förhållande till kostnaden och värdesteg- ringen skäligt belopp, som det åligger markägaren att i den ordning Konungen föreskriver erlägga vid äventyr att staden eljest må lösa marken.

Kunna staden och markägaren icke enas om det belopp, till vilket värde— stegringen skall beräknas, skall detta bestämmas av nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Kostnaden för förfarandet skall gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

45 %.

Finnes i samband med prövning av förslag till stadsplan inlösen böra ske enligt 44 % av viss i planen ingående mark, må Konungen meddela fastställelse å planen eller del därav under villkor att sådan inlösen kommer till stånd inom viss tid, högst ett år; dock må, om synnerliga skäl därtill äro, tiden för— längas med högst ett är varje gång.

Intill dess inlösen skett eller tiden därför tilländagått, må nybyggnad ej företagas å den mark, som omfattas av den villkorliga fastställelsen.

46 &.

Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, vare ägare av sådan tomtdel berättigad att lösa återstoden av tomten. Vilja flera lösa, äge den företräde, vars tomtdel vid uppskattning åsättes största värdet. Varda tomtdelarna åsatta lika värden, have den, som först anhängiggjort talan om inlösen, företräde att lösa.

Brister den, som berättigats lösa, i erläggande av löseskillingen, vare ägare av annan tomtdel berättigad lösa efter det åsatta värdet, såframt han inom tre månader efter det löseskillingen skolat erläggas gör anmälan därom hos rätten och styrker, att han hos Konungens befallningshavande nedsatt den på återstoden av tomten belöpande löseskillingen. Äro i ty fall flera, som vilja lösa, bestämmes företrädet mellan dem efter nyss stadgade grunder.

47 %.

Har ej inom ett år efter tomtindelnings fastställande ägare av tomtdel an— hängiggjort talan om inlösen av återstoden av tomten eller har dylik talan ej lett till tomtens förenande i en ägares hand, vare staden berättigad lösa tom- ten; dock må, där ägare av tomtdel före staden anhängiggjort talan om inlö- sen, stadens anspråk bifallas, allenast såframt ägarens talan ej leder till tom— tens förenande i en ägares hand.

48 5.

Har i stadsplan bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, vare staden skyldig att lösa marken.

Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligge staden lösnings—

plikt jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än nyss nämnts.

Vid bedömandet av frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall hänsyn tagas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för stadsplanens an- tagande, med de ändringar däri, som skett för planens eller för tomtindelnings genomförande.

Om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan.

49 %. För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats inom område, som ingår i stadsplan, vare staden ansvarig.

50 %.

Ny gata skall upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet kvar- ter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads- eller indu- striändamål. Härvid skall iakttagas, att varje del av gatan, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, skall upplåtas, då tomter med en sammanlagd längd utmed gatudelen av minst en tredjedel av de därvid befintliga tomtlinjerna bebyggts i enlighet med stadsplanen, dock att, då dessförinnan bebyggelse föreligger tomt efter tomt i följd från förut upp- låten gata eller från allmän väg inom område, som nyss sagts, gatan skall upp- låtas framför sålunda bebyggda tomter.

Skall redan befintlig gata vidgas, åligger det staden att till allmänt begag- nande upplåta gatans nya del i den mån tomt invid densamma bebyggts i enlighet med stadsplanen.

51 &.

Torg, park eller annan sådan allmän plats skall till den del den icke är att anse såsom gata upplåtas till allmänt begagnande, då tomter eller specialom- råden med en sammanlagd längd utmed platsen av minst två tredjedelar av de därvid befintliga gränslinjerna för byggnadskvarter och specialområden bebyggts i enlighet med stadsplanen eller eljest tagits i anspråk för i stads- planen angivet ändamål.

52 5.

Då gata upplåtes till allmänt begagnande, skall den till bredd och höjdläge överensstämma med stadsplanen; dock äger Konungens befallningshavande på framställning av staden medgiva avvikelse härifrån tills vidare eller under viss tid, där den allmänna samfärdseln och hälsovården ändock kunna behö— rigen tillgodoses.

l !

Vid upplåtandet skall gatan vara försedd med beläggning efter behovet och ortens sed samt med erforderliga gångbanor och nödig anordning för vattnets avrinnande. Plantering eller annan särskild anordning, varmed gatan skall vara försedd enligt stadsplanen, skall såvitt möjligt anbringas i samband med gatans iordningställande men eljest så snart ske kan efter dess upplåtande. Skall i gatan finnas underjordisk avloppsledning, skall sådan vara anordnad vid gatans upplåtande; dock äger Konungens befallningshavande medgiva anstånd med ledningens anordnande, där det ej är oförenligt med den all— männa hälsovårdens krav.

Vad nu är stadgat om gata skall äga motsvarande tillämpning i avseende å annan allmän plats.

53 å.

Skall enligt stadsplan trafikled anordnas till eller genom specialområde och kunna staden och den, som förfogar över området, ej enas om de åtgär— der, som böra vidtagas, äger Konungen förordna därom.

Den, som förfogar över området, vare pliktig deltaga i kostnaderna för trafikledens anordnande i den mån han kan anses äga nytta av denna. Bland kostnaderna skall jämväl beräknas ersättning för intrång, som genom tra- fikleden tillskyndas honom. Uppstår tvist om skyldighet att deltaga i kost— naderna, skall denna avgöras av nämnd, som på endera partens ansökan till— sättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Gottgörelse till nämn— den och annan kostnad gäldas av staden, såvitt ej med hänsyn till omständig- heterna annat finnes skäligt.

54 å.

Verkställes nybyggnad å tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande, skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt av- lopp från tomten. I den mån staden förfogar över erforderlig obebyggd mark, som enligt stadsplanen är avsedd till gata eller annan allmän plats, vare staden pliktig att utan ersättning låta marken nyttjas för ändamålet.

55 å.

Är kronan efter vad i lagen om allmänna vägar sägs väghållare i stad, skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 åå stadgas i fråga om ansvarighet för staden att såsom gata iordningställa och upplåta allmän väg hava avseende å kronan, med iakttagande att framställning som i 52 å första stycket sägs må göras såväl av kronan som av staden. Kostnad, som föranledes av att gatan enligt stadsplanen bygges till större bredd eller med dyrbarare utförande i övrigt än som betingas av trafiken eller förses med underjordisk avloppsledning, skall dock gäldas av staden, där ej Konungen annorlunda förordnar.

Om bidrag till gatukostnad.

56 å.

Ägare av tomt vid gata vare skyldig ersätta staden värdet av gatumarken utmed tomten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än fem åttondelar av den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden.

Är tomt belägen vid gatukors, omfattar ersättningsskyldigheten tillika den del av gatukorset, som inneslutes av den i första stycket angivna gatumarkens utdragna gränslinjer och är belägen inom ett avstånd från tomts sida eller hörn, motsvarande fem åttondelar av den i första stycket omförmälda hus- höjden.

57 å.

Ingår i gata allmän väg eller ock vägmark, som staden jämlikt 24 eller 43 å nyttjar, skall tomtägarens ersättningsskyldighet begränsas att avse värdet av marken utmed tomten intill en bredd, motsvarande hälften av skillnaden mellan gatans hela bredd och bredden av den däri ingående vägen, dock högst fem åttondelar av den i 56 å första stycket omförmälda hushöjden.

Ingår allmän väg i gatukors och är den areal gatumark, som återstår i korset efter avdrag av vägens areal, mindre än den areal som tomterna vid korset jämlikt 56 å andra stycket sammanlagt skola ersätta, skall ersättnings— skyldigheten för alla tomterna jämkas så, att den sammanlagt uppgår allenast till värdet av nämnda återstående areal.

Vad i första och andra styckena stadgats skall icke gälla såvitt angår allmän väg, som efter det att denna lag trätt i kraft eller, om väghållningen i staden dessförinnan övertagits av kronan, efter det att så skett byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

58 å. _

Har inom del av gata, som begränsas av två på varandra följande tvärgators utdragna mittlinjer, marken ej överallt samma värde, skall gatumarksersätt- ningen enligt 56 och 57 åå beräknas efter medelvärdet å marken inom gatu- delen, frånsett vägmark för vilken enligt 57 å ersättning ej skall utgå.

Skall gatumarksersättning, som belöper å tomt vid gatukors, samtidigt utgå för marken i båda gatorna, skall, därest det enligt första stycket uträknade medelvärdet å gatumarken är lägre för den ena gatan än för den andra, ersätt— ningen för marken i gatukorset beräknas efter det lägre värdet.

59 å. Därest så finnes lämpligt, må Konungen på framställning av staden besluta, att gatumarksersättning, som enligt 56—58 åå sammanlagt belöper på tomt— ägarna inom visst område, skall fördelas mellan dem efter omfattningen av

den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter annan skälig grund.

Har beslut, varom nu sagts, meddelats och finnes förändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty skäligt prö- vas.

Beslut, som i första eller andra stycket sägs, må ej avse gata eller del därav, som vid beslutets meddelande är eller enligt gällande bestämmelser bort vara upplåten till allmänt begagnande.

60 å. Visar tomtägaren, att den fördel, som genom gatan beredes hans tomt, icke svarar mot den honom enligt 56—59 åå åliggande ersättningsskyldighet, skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet.

61 å.

Har gatumark framför tomt av dess ägare överlåtits till staden utan lösen eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken efter det denna blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare ägare av tomten fri från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.

62 å.

Skall gata vidgas, vare den som äger tomt vid någondera sidan av gatan skyldig ersätta staden skillnaden mellan de ersättningsbelopp, som med tillämpning av 56—58 åå åvila tomtägare före och efter vidgningen; dock skall medelvärdet å marken inom gatudelen beräknas med utgående allenast från den mark, som erfordras för vidgningen, och må den tomtägarna å ömse sidor åvilande ersättningsskyldigheten sammanlagt icke avse högre belopp än som motsvarar värdet av sistnämnda mark enligt denna beräkningsgrund. Vid bestämmandet av ersättningsskyldigheten skola i övrigt de i 60 och 61 åå meddelade föreskrifterna äga motsvarande tillämpning.

Har beslut enligt 59 å meddelats om särskild grund för fördelning av ersätt- ning för gatumark, skall utan hinder därav ökning av gatumarksersättning, som föranledes av att gata vidgas, gäldas enligt bestämmelserna i första stycket, där ej Konungen på framställning av staden annorlunda förordnar.

63 å.

Skyldighet att erlägga ersättning för gatumark inträder i mån av gatas upp— låtande till allmänt begagnande. Är tomt vid tiden för upplåtandet icke be- byggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, inträder ersättnings- skyldigheten likväl först då tomten sedermera bebyggts i huvudsaklig överens— stämmelse med den stadsplan, som då gäller.

I fråga om skyldighet att erlägga ersättning för gatumark efter gatas vidg ning skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Ersättningsskyldigheten skall'fullgöras vid anfordran. Vill tomtägare er—W lägga ersättning för gatumark genom avbetalningar, vare dock därtill berät— tigad. Avbetalning skall ske med minst en tiondel av ersättningens ursprung- liga belopp årligen. Å oguldet belopp skall enligt stadens bestämmande gäldas ränta efter högst fem procent om året från den dag, krav på ersättning fram— ställts, eller, om ersättningsbeloppet är tvistigt, från det talan om beloppets utfående anhängiggöres.

64 å.

Staden äger, sedan stadsplan eller ändring däri blivit fastställd, fordra, att den ersättning, som tomtägare skall gälda för gatumark, till beloppet bestäm— mes, oavsett huruvida ersättningsskyldighet enligt 63 å ännu inträtt. Ena- handa rätt tillkommer tomtägaren, under förutsättning att gatan framför tomten är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande.

Kunna parterna ej enas om det markvärde, som skall ligga till grund för ersättningens beräknande, skall detta bestämmas av nämnd, som på endera partens ansökan tillsättes i den ordning lagen om expropriation föreskriver. Nämnden har att efter de för uppskattning av gatumark, som till staden av- stås, stadgade grunder uppskatta värdet av själva marken vid tiden för vår- deringen utan hänsyn till kostnad, som staden vidkänts för markens iordning— ställande. Råder tvist om vidden av den gatumark, tomtägaren har att ersätta, skall särskilt värde sättas å den mark, tvisten gäller.

Staden vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader för er- sättningens bestämmande, såvitt ej med hänsyn till omständigheterna annat finnes skäligt.

65 å.

Vad i 64 å stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för gatumark invid kvarter, som ej undergått tomtindelning, därvid vad i nämnda paragraf sagts om tomtägare skall gälla om ägare av kvartersmark, som gränsar till gatan. Sedan tomtindelning skett, skall ersättningsbeloppet fördelas å tomtägarna efter de i 56—62 åå för ersättningsskyldighet stadgade grunder.

66 å.

Då ersättning för gatumark bestämts eller markvärdering skett, vare ny ägare av tomt eller kvartersmark, som beröres av åtgärden, bunden därav i samma omfattning som den tidigare ägaren.

67 å. Genom beslut av stadsfullmäktige må meddelas bestämmelser, gällande för staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av

tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata ( gatukostnads- bestämmelser).

Bestämmelserna skola underställas Konungens prövning, där på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom.

68 å.

I gatukostnadsbestämmelser skola angivas grunderna för beräkning av den kostnad, som skall påföras tomtägarna, och för kostnadens fördelning mellan dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande. Vid grundernas be— stämmande skall iakttagas:

1. Ersättningsskyldighet må ej åläggas tomtägare beträffande gata eller del därav eller avloppsledning, vars anläggning påbörjats framför tomten, då fråga om gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må ej avse mark, som lagligen skolat vara upp- låten till allmänt begagnande såsom gata vid tid, som i första punkten sägs, eller avloppsledning, som staden varit skyldig att före samma tid hava utfört.

3. Å tomtägare må ej läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i väsentlig mån avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam.

4. Tomtägare må icke belastas med kostnad för gatas anläggning i större omfattning än som gäller i fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta gatumark; dock må kostnad uttagas för iordningställande av vägmark såsom gata ävensom av gatumark, varom förmäles i 61 å, oaktat beträffande marken ersättningsskyldighet, som nyss nämnts, icke föreligger.

5. Utan hinder av vad i fjärde punkten sägs må vad å tomtägarna inom visst område sammanlagt skulle belöpa av kostnaden för gatuanläggning inom om- rådet fördelas mellan dem efter omfattningen av den enligt stadsplanen å tomterna medgivna bebyggelsen, efter tomternas storlek eller efter annan skälig grund. Har beslut enligt 59 å meddelats om särskild grund för fördel- ning av gatumarksersättning, skall det beslutet tillämpas även beträffande fördelningen av gatuanläggningskostnaden.

6. Är inom del av gata, som begränsas av två på varandra följande tvär- gators utdragna mittlinjer, kostnaden för anläggningen icke överallt den- samma, skall beräkningen av ersättningens belopp ske efter anläggnings- kostnadens medelvärde.

7. Visar tomtägare, att den fördel, som genom gatan beredes hans tomt, icke svarar mot honom åvilande skyldighet att bidraga till kostnad för anlägg— ning av gata, skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet.

8. Tomtägare må icke belastas med större andel av kostnaden för avlopps- ledning än som med hänsyn till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet samt övriga på kostnaderna för ledningen inverkande omständigheter kan anses

belöpa på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp, för vilket led— ningen är avsedd.

9. Till grund för uträkning av gatukostnad må läggas på tidigare erfarenhet stödda beräkningar av vad gata eller avloppsledning under likartade förhål— ; landen betingar i anläggning; skolande därest det efter gatans eller avlopps- ledningens iordningställande visar sig, att de verkliga kostnaderna avsevärt understiga vad vid fördelningen beräknats, jämkning ske i de kostnadsbelopp, som skola av fastighetsägarna var för sig erläggas. 10. Därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller avloppsledning, skall hänsyn tagas härtill. 11. Tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna skola städse motsvara skäliga anspråk på rättvisa och billighet.

69 å. Angående förmånsrätt för bidrag, som enligt 56—68 åå och med stöd därav

meddelade föreskrifter skall av tomtägare utgivas till stads gatukostnad, är särskilt stadgat.

Särskilda bestämmelser om marks avstående och iordningställande för stadsplaneändamål.

70 å.

Är område, som ingår eller skall ingå i stadsplan, i en ägares hand, må Konungen på ansökan av staden förordna, att ägaren skall till staden utan er— sättning avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planen samt under iakttagande tillika att behovet av gator och andra allmänna plat— ser främst skall tillgodoses. Avståendet av mark, beträffande vilken förord— nande som nyss sagts meddelats, skall, i den mån staden det påfordrar, äga rum innan tomtindelning eller ändring i sådan indelning på markägarens be- gäran må verkställas inom området, samt skall i övrigt ske då marken skall iordningställas eller eljest tagas i anspråk för sitt ändamål. Den mark, som förordnandet avser, skall däri angivas till läge och gränser.

Var området i en ägares hand, då markägaren först erhöll kännedom om att fråga väckts om tillämpning av bestämmelserna i första stycket, vare därefter inträffad förändring i äganderätten utan verkan.

Har förordnande, varom nu sagts, meddelats och finnes ändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, må Konungen därom förordna efter ty prövas skäligt.

71 å.

Den, som avstått mark enligt bestämmelserna i 70 å, skall frigöra marken från inteckning och annan särskild rätt, varav den är besvärad. Kan detta icke ske, vare han pliktig att hålla staden skadeslös.

Marken må ej tagas i besittning av staden, innan den skall iordningställas för sitt ändamål, även om marken avståtts tidigare.

Finnes å marken byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat, som hör till marken, vare staden skyldig att lösa detta, då marken tages i besittning.

72 5. Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt 70 å meddelats, vare ej skyldig att utgiva ersättning för gatumark, ändå att marken icke avståtts till staden utan ersättning.

73 å.

I förordnande, varom i 70 å sägs, må Konungen på stadens begäran före- skriva, att ägaren skall vara pliktig att i den ordning Konungen bestämmer bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom det i nämnda para- graf omförmälda området, dock ej utöver vad staden enligt gatukostnadsbe- stämmelser eller eljest äger uttaga av tomtägarna.

Om underhåll av gata m. m.

74 å. Underhåll av gata eller annan allmän plats så ock av underjordisk avlopps- ledning skall vila å staden. Är kronan väghållare i stad, skall beträffande allmän väg, som upplåtits såsom gata, underhållet åvila kronan, dock med den begränsning som avses i 55 å. Samma lag vare i fråga om gata, som förklarats tillika vara allmän väg.

Om ersättning för skada vid stadsplans genomförande.

75 å.

Varder vid genomförandet av stadsplan område, som varit avsett till all- män samfärdsel, helt eller delvis använt för annat ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstår därigenom skada för ägare av invid liggande mark eller byggnad dårå eller för den, som har nyttjanderätt till marken eller bygg- naden, eller för innehavare av servitut, som vilar å marken, den skada vare staden pliktig att ersätta.

76 g. |

Byggnadsplan fastställes av Konungens befallningshavande efter framställ— , ning av markens ägare. Utan medgivande av markens ägare må avvikelse från förslag till byggnadsplan, varå fastställelse begäres, ej ske. .

Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av byggnadsplan; dock må änd— ring, som avses i 9 å tredje stycket, vidtagas av Konungens befallningshavande oavsett huruvida framställning därom göres eller medgivande till ändrin- gen lämnas av markens ägare. Kostnaderna för sådan ändring skola bestridas av den, genom vars åtgörande behovet av ändringen uppkommit. Finnas flera sålunda ansvariga för kostnadernas gäldande, skola kostnaderna fördelas mellan dem efter ty med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

Det ankommer på Konungens befallningshavande att meddela beslut angå- ende kostnadernas bestridande och fördelning enligt vad i andra stycket sägs. Beslutet verkställes i den ordning, som för dom i tvistemål är stadgad.

77 å.

Byggnadsplan för område, som ingår i generalplan, må, därest förordnande enligt 14 å meddelats för området, ej så upprättas, att generalplanens syfte motverkas.

78 å.

Nybyggnad må ej företagas i strid mot byggnadsplan; dock må Konungens befallningshavande och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet, som Konungen bestämmer, medgiva undantag härifrån, då sär- skilda skäl därtill äro och nybyggnaden ej avsevärt försvårar markens an- vändande för avsett ändamål.

Om så finnes erforderligt äger Konungens befallningshavande förordna, att nybyggnad inom område, som ingår i byggnadsplan, ej må företagas utan till- stånd av Konungens befallningshavande, innan vägar, vattenförsörjning och avlopp för området anordnats i enlighet med planen.

79 å.

Beträffande område, som ingår i byggnadsplan eller med avseende å vilket meddelats förordnande enligt 9 å, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schakt- ning, fyllning, trädfällning eller annan därmcd jämförlig åtgärd.

80 å.

Mark, som i byggnadsplan avsetts till väg eller annan allmän plats, må utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet i den mån så erfordras för samfärdseln inom det planlagda området.

I första stycket omförmäld mark, vilken icke erfordras för samfärdseln inom området, må utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet i den mån Konungens befallningshavande med hänsyn till bebyg- gelsens fortskridande så förordnar. Dylikt förordnande må meddelas allenast under förutsättning att marken är belägen inom område, som ingår i väg— förening enligt lagen om enskilda vägar.

Nyttjanderätten till mark enligt denna paragraf gäller framför annan rätt till marken, som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

81 å. Mark, som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än väg eller annan allmän plats, må ej på denna grund tagas i anspråk för ändamålet utan med— givande av markens ägare.

Om utomplansbestämmelser i stad.

82 å. Utomplansbestämmelser antagas av stadsfullmäktige men skola, för att bliva gällande, fastställas av Konungens befallningshavande. Vad nu sagts gälle ock om ändring av utomplansbestämmelser.

83 å. Utomplansbestämmelser för område, som ingår i generalplan, må, därest förordnande enligt 14 å meddelats för området, ej fastställas i strid mot gene- ralplanen.

84 å. Angående förbud mot nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser skall vad i 78 å första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

85 å.

Har beslut av stadsfullmäktige meddelats eller fråga väckts om antagande eller ändring av utomplansbestämmelser för visst område, skall angående förbud mot nybyggnad inom området vad i 18 och 19 åå stadgas äga mot- svarande tillämpning.

Finner Konungens befallningshavande utomplansbestämmelser icke kunna fastställas eller höra i viss del undantagas från fastställelse, äger Konungens befallningshavande för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad som för— anledes av omständigheterna.

Om bestämmande och erläggande av lösen.

86 å.

I avseende å inlösen av mark enligt vad ovan i denna lag stadgas skola de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av vad nedan i 87—95 åå är stadgat.

87 5.

I fall, då markens ägare är berättigad fordra att inlösen sker, ankommer det på honom att göra ansökan om stämning.

88 å.

Uppkommer i mål angående inlösen av mark tvist om rätt eller plikt att lösa och erfordras ej för prövning av tvisten, att uppskattning sker av marken, meddele rätten beslut i tvisten, innan nämnd sättes. Emot beslutet må talan särskilt fullföljas i den ordning, som för talan mot slutligt utslag är stadgad, och vile emellertid målet i övrigt. Avslås yrkandet om inlösen, gälle i fråga om rättegångskostnad vad därom i allmänhet är stadgat.

89 å.

Har ägare av tomtdel anhängiggjort talan om inlösen av återstoden av tomten, vare ägare av annan tomtdel berättigad att utan ny stämning föra talan om inlösen.

I nu nämnt mål skola de ledamöter av expropriationsnämnden, som par- terna äga välja, utses gemensamt av samtliga ägare av tomten eller, om de ej kunna enas om valet, av rätten. Nämnden skall för varje ägare åsätta hans del av tomten särskilt värde.

90 å. Är fråga om marks avstående till gata eller annan allmän plats eller till särskilt trafikområde, skola de särskilda bestämmelserna i 78 och 79 åå lagen om expropriation äga tillämpning.

91 å.

Bestämmelserna i 12 å första stycket lagen om expropriation skola ej äga tillämpning i avseende å inlösen av mark, som ingår i stadsplan.

Är fråga om inlösen enligt 46 eller 47 å av sådan del av fastighet eller i fas- tighetsindelning icke ingående område, som enligt fastställd tomtindelning skall ingå i tomt, skall i stället för bestämmelserna i 16 å andra stycket lagen om expropriation gälla, att till rätten skall ingivas karta med protokoll rö- rande mätning av tomten enligt bestämmelserna i 2 kap. lagen om fastighets- bildning i stad; skolande vad i 47 a å lagen om expropriation är stadgat om karta och beskrivning i stället gälla karta och protokoll som nu sagts.

92 å.

Prövas vid inlösen av mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, marken ej överallt hava samma värde, skola de särskilda värdena utsättas. Finnes å marken byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat, som hör till marken och skall lösas, bör särskilt värde sättas därå.

93 å.

Vill staden lösa i enskild väg ingående mark, som staden jämlikt 24 eller 43 å äger taga i anspråk och nyttja till trafikled eller annan allmän plats, skall vid expropriationsersättningens bestämmande hänsyn tagas till denna rätt. Ej må kostnad, som staden nedlagt för trafikledens eller platsens iordningstäl- lande, föranleda höjning av ersättningsbeloppet.

94 å.

F örsummar staden att, på sätt i 48 å första stycket lagen om expropriation stadgas, nedsätta fastställd expropriationsersättning och har ej staden enligt medgivande av markens ägare eller jämlikt stadgande i samma lag tagit mar— ken i besittning, skall i händelse någon till ersättning berättigad det yrkar, den väckta frågan om markens avträdande, såvitt på hans rätt inverkar, vara för- fallen.

95 å. I fråga om mark, som inlösts enligt vad ovan i denna lag stadgas, skola be— stämmelserna i 68—70 åå lagen om expropriation icke äga tillämpning.

96 å. Vad i 86—95 åå är stadgat beträffande inlösen av mark skall i tillämpliga delar gälla med avseende å inlösen av byggnad, stängsel, växande skog, plantering eller annat, som hör till marken.

Om tillämpning i vissa fall i stad av bestämmelserna angående byggnadsplan på landet.

97 å.

Konungen äger i fråga om visst område förordna, att i stället för vad enligt denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter gäller angående bygg- nadsplan i stad skola tills vidare tillämpas motsvarande bestämmelser an— gående byggnadsplan på landet.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen.

98 å.

Vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för köping.

Detsamma gälle i fråga om annat samhälle, där vid denna lags ikraftträ- dande vad i stadsplanelagen stadgas beträffande stad skall tillämpas.

Den inskränkning i tomtägares skyldighet att ersätta gatumark, som enligt 57 och 62 åå eller motsvarande äldre bestämmelser äger rum, därest i gatu- marken ingår allmän väg, skall ej gälla i det fall, att vägen efter den 1 januari 1928 byggts inom område, som ingår i stadsplanen.

99 å.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för tätare befolkad ort på landet. Närmare bestäm— melser rörande behandlingen av fråga om sådant förordnande meddelas av Konungen.

100 å.

I samband med förordnande, som avses i 99 å eller som eljest innebär, att kommun eller del därav skall utgöra eller ingå i stad eller köping, äger Konungen meddela det förbud mot nybyggnad inom området, som föranledes av omständigheterna.

Föreligger fråga om sådant förordnande, må Konungens befallningsha- vande i avbidan på frågans slutliga avgörande utfärda förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

Har enligt första stycket meddelats byggnadsförbud, eller är fall för han- den, som i andra stycket avses, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schakt— ning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

101 å.

Finnes vad i denna lag är stadgat för stad om iordningställande och upp— låtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats vara i oskälig grad betungande för samhälle, som i 98 eller 99 å avses, må Konungen medgiva den lindring, som prövas nödig.

102 å.

Finnes till följd av ändrade förhållanden tillämpning av vad i denna lag är stadgat för stad icke vidare böra upprätthållas för samhälle, som i 98 å andra stycket eller 99 å avses, må Konungen förordna, att sådan tillämpning skall upphöra.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

Medel för byggnadsverksamhetens ordnande.

103 å.

Till ledning för framtida närmare planläggning av förefintlig eller emot— sedd bebyggelse inom område på landet, där bestämmelserna i denna lag angående stad icke äga tillämpning, skall, om och i den mån så erfordras, upprättas en generalplan, angivande grunddragen för områdets användning för olika ändamål, såsom för viktigare trafikleder och andra allmänna platser.

Finnes till främjande av områdets ändamålsenliga användande lämpligt. att viss mark tills vidare undantages från tätare bebyggelse, skall detta angivas i generalplanen.

Erfordras eljest särskilda bestämmelser angående områdets bebyggande eller användande i övrigt, skall generalplanen innehålla sådana bestämmelser.

104 å.

Har inom område, som i 103 å sägs, tätare bebyggelse uppkommit, eller kan sådan bebyggelse väntas inom nära förestående tid där uppkomma, skall Konungens befallningshavande, därest plan finnes erforderlig för närmare reglering av bebyggelsen, fastställa byggnadsplan för området.

Angående sådan plan skall vad i 10 å stadgas om byggnadsplan i stad äga motsvarande tillämpning.

105 å.

Erfordras med hänsyn till emotsedd bebyggelse inom område, som i 103 å sägs och som ej ingår i byggnadsplan, särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten, skall Konungens befallningshavande fastställa så— dana bestämmelser (utomplansbestämmelser).

Om generalplan på landet.

106 å. Generalplan ävensom ändring däri antages av kommunalfullmäktige eller däremot svarande myndighet.

107 å. Prövas jämlikt 103 å generalplan böra upprättas för viss kommun eller del därav men underlåter kommunen att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må, efter kommunens hörande, sådan plan upprättas genom Konungens be—

fallningshavandes försorg. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ändring av generalplan.

Kostnaderna för upprättande eller ändring av generalplan enligt första stycket skola gäldas av staten och kommunen med hälften vardera.

108 å.

Till främjande av generalplans genomförande kan Konungens befallnings- havande beträffande område, som ingår i sådan plan men för vilket byggnads- plan ej är fastställd, förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas i strid mot generalplanen. Sådant förordnande må meddelas allenast på framställning av kommunen, såvitt fråga är om område, som i generalplanen avses skola användas för annat ändamål än enskilt bebyggande.

Avses enligt generalplanen visst område skola tills vidare undantagas från tätare bebyggelse, må beträffande det området förordnande varom i första stycket sägs meddelas allenast för viss tid, högst fem är varje gång.

109 å. Angående ändring av förordnande, som meddelats enligt 108 å, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning.

110 å.

Utan hinder av att förordnande enligt 108 å meddelats beträffande område, som i generalplan avsetts skola tills vidare undantagas från tätare bebyggelse, må området bebyggas för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogssköt— selns eller därmed jämförligt behov. Å fastighet, vilken bildats före förord— nandets meddelande, må ock utan hinder av förordnandet nybyggnad ske, om fastigheten eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål.

Är mark, som i första stycket avses, belägen utom ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, må nybyggnad å marken i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogs- skötselns eller därmed jämförligt behov icke äga rum utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

111 5.

Då särskilda skäl därtill äro, må Konungens befallningshavande och, enligt av Konungen meddelade föreskrifter, annan myndighet, som Konungen bestämmer, medgiva undantag från förordnande enligt 108 å, såvida general- planens syfte icke därigenom motverkas.

112 å. Har generalplan upprättats eller föreligger fråga om upprättande eller ändring av sådan plan och har fråga tillika väckts om förordnande enligt

108 å beträffande i planen ingående mark eller om ändring av sådant för- ordnande, äger Konungens befallningshavande för viss tid, högst tre år, för- ordna, att nybyggnad icke må ske å marken utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet härom, därest det innefattar förlängning av tiden med mer än två år, underställas Konungens prövning.

113 å.

Har med avseende å visst område meddelats förordnande enligt 108 eller 112 å, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

114 å.

Har i generalplan mark avsetts skola användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och kan till följd av förordnande, som med anledning härav meddelats enligt 108 å, markens ägare nyttja marken allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till markens värde, vare kommunen skyldig att lösa marken.

Vid bedömandet av frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall hänsyn tagas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för förordnandets med— delande, med de ändringar däri, som skett för generalplanens genomförande.

I avseende å inlösen av mark enligt denna paragraf skall vad i 86—95 åå är stadgat angående inlösen av mark, som ingår i generalplan för stad, äga motsvarande tillämpning.

Om byggnadsplan på landet.

115 å.

Föreligger fråga om upprättande av byggnadsplan eller om ändring av sådan plan, äger Konungens befallningshavande för viss tid, högst tre år, förordna, att nybyggnad icke må ske inom det område, som avses skola om- fattas av planen, ävensom viss mark däromkring utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Uppkommer behov av förlängning av denna tid, äger Konungens befallningshavande medgiva sådan; dock skall beslutet härom, därest det innefattar förlängning av tiden med mer än två år, underställas Konungens prövning.

116 5.

Angående nybyggnad inom område, som ingår i byggnadsplan, skall gälla vad i 78 å är stadgat.

117 å. Beträffande område, som ingår i byggnadsplan, eller med avseende å vilket meddelats förordnande enligt 115 å, äger Konungens befallningshavande, i den utsträckning som föranledes av omständigheterna, stadga förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

118 å.

Kostnaderna för upprättande av byggnadsplan skola, i den mån bidrag ej lämnas av allmänna medel, gäldas av kommunen i den utsträckning, som med hänsyn till kommunens intresse av planens tillkomst eller andra om- ständigheter finnes skäligt, samt i övrigt fördelas mellan markägarna i för- hållande till den areal byggnadsmark, som enligt planen tillkommer envar av dem, därvid hänsyn jämväl skall tagas till omfattningen av den bebyggelse. som kan vara dem medgiven enligt planen. Föranleda särskilda omständig— heter att de kostnader, som enligt denna fördelningsgrund belöpa å viss mark— ägare, icke stå i skäligt förhållande till den nytta, han drager av planen, skola kostnaderna jämkas med hänsyn därtill.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande ändring av byggnadsplan; dock att då ändringen vidtages på grund av för— hållanden, som inträffat efter planens fastställande, kostnaderna skola be— stridas av den, genom vars åtgörande behovet av ändringen uppkommit. Fin- nas flera sålunda ansvariga för kostnadernas gäldande, skola kostnaderna fördelas mellan dem efter ty med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

Det ankommer på Konungens befallningshavande att meddela beslut i de hänseenden, som avses i första och andra styckena. Beslutet verkställes i den ordning, som för dom i tvistemål är stadgad.

119 å.

Är område, som ingår eller skall ingå i byggnadsplan, i en ägares hand, mä Konungens befallningshavande förordna, att ägaren skall utan ersättning till- handahålla mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras till väg eller annan allmän plats, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planen, samt under förutsättning tillika att marken är obebyggd. Den mark, som förordnandet avser, skall däri angivas till läge och gränser.

Var området i en ägares hand, då markägaren först erhöll kännedom om att fråga väckts om tillämpning av bestämmelserna i första stycket, vare därefter inträffad förändring i äganderätten utan verkan.

Har förordnande, varom nu sagts, meddelats, och finnes förändring däri vara av synnerliga skäl påkallad, må Konungens befallningshavande därom förordna efter ty prövas skäligt.

120 å.

Mark, beträffande vilken förordnande meddelats enligt 119 å, må tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet i den mån så erfordras för samfärdseln inom det planlagda området.

I första stycket omförmäld mark, vilken icke erfordras för samfärdseln inom området, må tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet i den mån Konungens befallningshavande med hänsyn till bebyggelsens fort- skridande så förordnar. Dylikt förordnande må meddelas allenast under förut- sättning att marken är belägen inom område, som ingår i vägförening enligt lagen om enskilda vägar.

Vad i andra stycket stadgas skall jämväl gälla med avseende å sådan enligt fastställd byggnadsplan till annan allmän plats än väg avsedd mark, beträf- fande vilken förordnande enligt 119 å icke meddelats. Har i byggnadsplan mark avsetts till väg utan att beträffande marken förordnande meddelats enligt 119 å, och föreligger ej heller skyldighet att upplåta marken enligt 121 å, gäller angående markens ianspråktagande och nyttjande för avsett ändamål vad om rätt till väg är i allmänhet stadgat.

121 å.

Oavsett huruvida förordnande enligt 119 å meddelats må mark, som enligt fastställd byggnadsplan är avsedd till väg eller annan allmän plats, i den mån den till följd av nybyggnad erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet, såvitt mar— ken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, å vilken nybyggnaden företagits eller från vilken efter fastställandet mark för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samme ägare.

122 å. Nyttjanderätten till mark enligt 119 och 121 åå gälle framför annan rätt till marken, som uppkommit efter byggnadsplanens fastställande.

123 å.

Har i byggnadsplan bestämts att mark skall användas till väg eller annan allmän plats utan att beträffande marken meddelats förordnande enligt 119 å och föreligger ej heller skyldighet att upplåta marken enligt 121 å, vare mar— kens ägare, om han till följd av vad sålunda bestämts kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess värde, berät- tigad att erhålla ersättning för skada, som han härigenom lider. Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, som upplåtits innan byggnadsplanen fastställdes. Skyldighet att svara för sådan ersättning åligger i fråga om mark, som är avsedd till allmän väg, kronan samt beträffande annan mark väg— förening, inom vars område marken är belägen. Finnes ej vägförening, då

fråga uppkommer om ersättning i fall som sist nämnts, skall Konungens befallningshavande förordna om sådan förenings bildande.

Ersättningen skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp med rätt för vardera parten att i händelse av ändrade förhållanden eller sedan tio år förflutit från det ersättningen senast bestämts erhålla ny prövning av be- loppet. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan den ersättningsskyldige och markens ägare eller annan sakägare, gälle jämväl mot den, som efter det byggnadsplanen fastställdes förvärvat sakägarens rätt till marken.

Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall hänsyn tagas till den fastighetsindelning, som gällde vid tiden för byggnadsplanens fastställande, med de ändringar däri, som skett för planens genomförande.

124 å. Kan i fall, som i 123 å avses, överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas, skall vad i 27 å är stadgat äga motsvarande tillämpning.

125 å.

Ej må i byggnadsplan mark mot ägarens bestridande avses för annat ända- mål än enskilt bebyggande, väg eller annan allmän plats, med mindre ägaren tillförsäkras ersättning för skada, som han lider därigenom att han till följd av planen kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missför- hållande till markens värde. För gäldande av sådan ersättning skall, om markägaren så fordrar, innan byggnadsplanen fastställes ställas säkerhet, som för ändamålet prövas betryggande. Från ställande av säkerhet vare kronan fri.

Är område, som ingår eller skall ingå i byggnadsplan, i en ägares hand, må likväl utan hinder av vad i första stycket sägs mark avses för allmän byggnad, som erfordras för områdets ändamålsenliga användande, i den mån så prövas skäligt med hänsyn till såväl den nytta ägaren kan förväntas få av planen som den omfattning, i vilken skyldighet kan åvila honom att upp- låta mark enligt 119 å, samt under iakttagande tillika att behovet av vägar och andra allmänna platser främst tillgodoses.

Mark, som i byggnadsplan avsetts för annat ändamål än Väg eller annan allmän plats, må ej på denna grund tagas i anspråk för ändamålet utan med- givande av markens ägare.

Om utomplansbestämmelser på landet.

126 å. Angående förbud mot nybyggnad i strid mot utomplansbestämmelser skall vad i 78 å första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

AVDELNING V.

Bestämmelser angående såväl stad som land.

Om regionplan.

127 å.

Finnes för två eller flera städer, stadsliknande samhällen eller landskom— muner gemensam planläggning böra, i ett eller flera hänseenden, äga rum beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, områden för tätare bebyggelse och områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv, skall härför erforderlig plan upprättas (regionplan).

Erfordras närmare bestämmelser angående användande av det område, som omfattas av regionplanen, skall planen innehålla sådana bestämmelser.

128 å.

Då regionplan skall upprättas, skola de kommuner och samhällen, vilka. helt eller delvis, skola omfattas av planen, sammansluta sig till regionplane— förbund. Beträffande sådant förbund skall, med de avvikelser, som följa av vad i 129, 130 och 133 åå stadgas, lagen om kommunalförbund äga till- lämpning.

Finnes inom kommun, som enligt första stycket skall ingå i regionplane- förbund, municipalsamhälle, vare detta ej pliktigt att såsom särskild medlem deltaga i förbundet. *

129 å.

Har fråga väckts om bildande av regionplaneförbund, skall Konungens befallningshavande efter verkställande av erforderlig utredning överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till Konungen, som, då sådant förbund finnes böra komma till stånd, förordnar därom ävensom angående regionplaneområdets omfattning. Prövas regionplanen icke skola innefatta en fullständig planläggning av grunddragen för områdets användning, be— stämmer Konungen tillika det eller de särskilda ändamål, som planläggningen närmast skall avse.

Kan enighet icke uppnås angående förbundsordningen, skall Konungens befallningshavande besluta därom. I förbundsordningen skall stadgas, att en ledamot av förbundsdirektionen, tillika ordförande, jämte ersättare för honom skall utses av Konungen. Övriga ledamöter i förbundsdirektionen jämte er— sättare för dem skola utses av förbundets medlemmar till det antal för varje medlem, som bestämmes i förbundsordningen, dock minst en och högst tre.

130 5. Sedan regionplaneförbund kommit till stånd, må Konungens befallnings- havande på ansökan av förbundsmedlem förordna om ändring av förbunds— ordningen. Angående upplösning av regionplaneförbund eller ändring av regionplane— områdes omfattning skall vad ovan är stadgat om regionplaneförbnnds bil- dande äga motsvarande tillämpning.

131 5.

Kan regionplan antagas komma att beröra flera än ett län, bestämme Konungen vilken Konungens befallningshavande, som skall taga den befatt— ning med bildande av regionplaneförbund och övriga med regionplanen sam- manhängande frågor, som enligt denna lag eller på grund av föreskrift enligt denna lag ankommer på Konungens befallningshavande.

132 &.

Regionplan fastställes av Konungen, sedan förslag därtill antagits av för— bundsdirektionen. Hava inom direktionen förekommit olika meningar, äger Konungen, efter erforderlig utredning, göra de avvikelser från förslaget, som med hänsyn till sålunda yppad skiljaktig mening må anses befogade.

Vad nu sagts gälle ock i fråga om ändring av regionplan.

133 %.

Kostnaderna för uppgörande eller ändring av regionplan samt för region- planeförbunds verksamhet i övrigt skola, intill dess planen fastställts, för- skjutas av förbundsmedlemmarna eller av allmänna medel efter ty Konungen på förslag av förbundsdirektionen därom förordnar.

I samband med planens eller ändringens fastställande bestämmer Konungen på förslag av förbundsdirektionen de grunder, efter vilka kostnaderna, i den mån bidrag ej lämnas av allmänna medel, skola slutligen fördelas mellan förbundsmedlemmarna. Fördelningen skall i första hand ske i förhållande till antalet skattekronor enligt senast verkställd taxering till allmän kom- munalskatt. Föranleda särskilda omständigheter, att de kostnader, som enligt denna fördelningsgrund belöpa å viss förbundsmedlem, icke stå i skäligt för- hållande till den nytta medlemmen drager av planen, skola kostnadernas fördelning mellan medlemmarna jämkas med hänsyn härtill.

134 %.

Underlåter förbundsdirektionen att vidtaga erforderliga åtgärder för upp— rättande och antagande av förslag till regionplan, må Konungen förelägga direktionen viss tid, inom vilken sådant förslag skall vara underställt Ko— nungens prövning. Ställer sig direktionen föreläggandet ej till efterrättelse,

äger Konungen på regionplaneförbundets bekostnad låta upprätta samt, efter hörande av direktionen och dem frågan eljest rörer, fastställa regionplan.

Finnes för regionplaneområdets ändamålsenliga utveckling eller till främ- jande av betydande allmänt intresse nödigt, att ändring av regionplan sker, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

135 %.

Regionplan skall tjäna till ledning vid uppgörande av generalplan, stads- plan. byggnadsplan och utomplansbestämmelser, vid ändring av sådan plan och sådana bestämmelser ävensom eljest då åtgärder vidtagas för reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark inom planområdet.

Förutsätter genomförandet av fastställd regionplan, att ändring sker av generalplan, såvitt angår område beträffande vilket meddelats förordnande enligt 14 5, eller av stadsplan eller av utomplansbestämmelser för stad eller stadsliknande samhälle, äger Konungen för viss tid meddela det förbud mot nybyggnad, som föranledes av omständigheterna.

Angående förbud mot nybyggnad då genomförandet av fastställd region- plan förutsätter ändring av generalplan, såvitt angår område beträffande vilket meddelats förordnande enligt 108 5, eller av byggnadsplan, gäller vad i 9 _S tredje stycket samt 112 och 115 åå är stadgat.

136 &.

Är nybyggnad eller schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd inom del av regionplaneområde, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan eller omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 %, be- roende på prövning av myndighet, skall härvid, i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märkligt men, tillses, att icke genom åtgärden markens användande för i regionplanen avsett ändamål försvåras.

Om förbud mot bebyggelse och vissa andra åtgärder till hinder för försvaret eller luftfarten.

137 %.

Inom stad och stadsliknande samhälle samt inom område på landet, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, må i närheten av befästning eller stat eller kommun tillhörig flygplats ej företagas nybygg- nad eller anordnas virkes- eller annat varuupplag eller materialgård, om genom företaget befästningens eller flygplatsens användning för avsett ända- mål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret eller luftfarten; dock må Konungens befallningshavande medgiva undantag härifrån, då syn- nerliga skäl därtill äro.

Beträffande område på landet, för vilket icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, äger Konungens befallningshavande förordna, att vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning. Då sådant förordnande meddelats, må icke utan Konungens befallningshavandes till- stånd inom området företagas nybyggnad eller anordnas varuupplag eller materialgård, där det ej sker för försvarsväsendets räkning.

138 &.

Förordnande om tillämpning av 137 % första stycket mä av Konungens befallningshavande jämväl meddelas, då anläggande eller utvidgning av be— fästning eller statlig eller kommunal flygplats beslutats eller då genom be— byggelse eller anordnande av upplag eller materialgård i närheten av militär anläggning av annat slag avsevärt men kan åsamkas försvaret. Avser för— ordnandet område på landet, för vilket icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, skall angående tillstånd till nybyggnad eller annan åtgärd, som nyss nämnts, inom området gälla vad i 137 å andra stycket är stadgat.

139 &.

Har i stadsplan, i byggnadsplan enligt för landet gällande bestämmelser eller i utomplansbestämmelser på grund av närbelägenhet till anläggning, som avses i 137 5, eller som omfattas av förordnande enligt 138 %, bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande eller att mark icke får bebyggas i den omfattning eller på det sätt, som eljest kunnat medgivas, eller är sådan bestämmelse gällande på grund av förordnande enligt 14 eller 108 %, vare markens ägare, därest han till följd härav kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde, berättigad till ersättning av anläggningens ägare för den skada, han härigenom lider; dock att vad nu sagts ej skall medföra inskränk- ning i den rätt som i vissa fall tillkommer markägare enligt 25, 48 och 114 55.

Enahanda rätt till ersättning för skada tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken, som upplåtits innan an- läggningen eller, i fall som avses i 137 5 andra stycket och 138 &, förordnande varom där sägs tillkom.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan anläggningens ägare och markens ägare eller annan sakägare gälle jämväl mot den, som efter det anläggningen eller förordnande, som nyss sagts, tillkom förvärvat sakägarens rätt till fastigheten.

140 &.

Har enligt 123 % vägförening fått vidkännas ersättning för skada av be— skaffenhet att enligt 139 % skola gäldas av ägare till anläggning, varom där sägs, äger föreningen söka åter av denne vad föreningen sålunda utgivit.

i

Är fall som i 139 % avses icke för handen men kan på grund av bestäm— melserna i 137 eller 138 & nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård ej tillåtas i den omfattning eller på det sätt, som eljest kunnat medgivas, skall angående rätt till ersättning för skada, som härigenom upp- kommer, gälla vad i 139 % är stadgat. Kan på grund av nämnda bestämmelser viss mark ej användas för enskilt bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missför- hållande till markens värde, vare anläggningens ägare skyldig att, om mar- kens ägare så fordrar, lösa marken.

142 5.

Kan i fall som i 139 eller 141 % avses överenskommelse i ersättningsfrågan ej träffas, skall vad i 27 5 är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Förklaras anläggningens ägare lösningspliktig, skola i avseende å frågans vidare behandling bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Om särskilda åtgärder i vissa fall för reglering av bebyggelsen.

143 &.

Finnes område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, höra på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden eller med hänsyn till förefintlig, ur historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull be- byggelse för framtiden särskilt skyddas, må i stad och stadsliknande samhälle Konungen samt på landet Konungens befallningshavande förordna, att ny- byggnad inom området icke må äga rum utan Konungens befallningshavandes tillstånd. Vid meddelande av sådant tillstånd skall, i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märkligt men, tillses att med hänsyn till omgivningen olämplig bebyggelse icke uppkommer.

144 %.

Prövas område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, vara ur sundhetssynpunkt olämpligt för tätare bebyggelse, må i stad och stadslik- nande samhälle Konungen samt på landet Konungens befallningshavande förordna, att sådan bebyggelse inom området icke må företagas.

Vad i första stycket sägs skall jämväl gälla, därest området prövas vara olämpligt för tätare bebyggelse med hänsyn till svårigheter att bereda nödig vattentillgång eller avlopp eller ur kommunikationssynpunkt eller på grund av liknande omständigheter samt annan erforderlig, lämplig mark för ända— målet finnes att tillgå på rimliga villkor.

Utan hinder av att förordnande enligt 144 % meddelats må bebyggelse ske för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jäm- ; förligt behov. Å fastighet, vilken bildats före förordnandets meddelande, må , ock utan hinder av förordnandet nybyggnad ske, om fastigheten eljest icke skulle kunna tagas i anspråk för byggnadsändamål.

Är område, med avseende å vilket meddelats förordnande enligt 144 %. beläget utom ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet före- ligger att söka byggnadslov, må nybyggnad i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov icke äga rum utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

146 &.

Prövas föreliggande behov av mark för tätare bebyggelse tills vidare lämp— ligen kunna tillgodoses inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan finnes fastställd, må i stad och stadsliknande samhälle Konungen samt på landet Konungens befallningshavande beträffande mark utanför sådant om— råde meddela förordnande, som i 144 % sägs. Förordnandet må meddelas allenast för viss tid, högst fem är varje gång. Angående sådant förordnande gäller vad i 145 % stadgas.

AVDELNING VI.

Slutbestämmelser.

Om ansvar, handräckning och fullföljd av talan m. m.

147 %.

Företager någon nybyggnad eller annan åtgärd i strid mot förbud, som meddelats i denna lag eller på grund av föreskrift däri, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Förseelse åtalas av allmän åklagare.

148 5.

I fall, som avses i 147 &, äger överexekutor meddela handräckning till rättelse i vad olagligen skett.

Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare eller av byggnads-

nämnd. Är ansökan gjord av allmän åklagare och begär utmätningsman, att kostnad för förrättning skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 % utsök— ningslagen avsedda fall.

149 %. Böter, som ådömas på grund av denna lag, tillfalla kronan.

150 %.

Över stadsfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande stadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, som enligt denna lag för att bliva gällande skall fastställas av Konungen eller Konungens befallningshavande, så ock över regionplanedirektions beslut om antagande av förslag till region- plan må särskild klagan ej föras, vederbörande obetaget att framställa er- inringar mot beslutet i ärendet angående fastställelse därå. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å beslut av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet, innefattande framställning om förordnande enligt 14 eller 108 5.

Om talan mot annat beslut av byggnadsnämnd meddelas bestämmelser av Konungen.

151 &.

Konungens befallningshavandes beslut rörande stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, så ock Konungens befallnings- havandes förordnande enligt 15 eller 108 & skall meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen.

Talan mot annat av Konungens befallningshavande meddelat beslut föres hos Konungen genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Har Konungens befallningshavande till alla delar fastställt av stadsfull— mäktige eller byggnadsnämnd antaget eller eljest i vederbörlig ordning hand— lagt förslag rörande stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning, må klagan föras allenast av sakägare, som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnats utan bifall. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning å förordnande, som av Konungens befallnings- havande meddelats enligt 15 eller 108 %.

152 %. Konungens befallningshavandes beslut om fastställelse å utomplansbestäm— melser eller ändring däri eller om förbud mot nybyggnad utan särskilt till-

stånd eller mot tätare bebyggelse eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. *

Allmänna bestämmelser.

153 5.

Har någon av statlig eller kommunal myndighet erhållit uppdrag att upp— rätta förslag till regionplan, generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller tomt— indelning eller att verkställa plan- eller höjdmätning eller kartläggning i samband med eller till framtida ledning vid upprättande av sådant förslag, äge han och hans biträden utan särskilt lov erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det befinnes erforderligt för uppdragets genomförande, därvid emellertid skall tillses att skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

Vad i första stycket sägs gälle ock den, vilken på grund av föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, har att företaga utstakning av byggnads läge eller besiktning å pågående eller avslutat byggnadsföretag eller därmed likartat arbete.

154 &.

Vad i denna lag sägs om ägare av mark eller tomt skall ock gälla om den, som innehar mark eller tomt under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att hänföra till fast egendom.

155 5. Är tomt belägen vid torg, park eller annan sådan allmän plats, skall marken anses såsom gata till en bredd, motsvarande fem fjärdedelar av den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande till allmänt begagnande tillåtna högsta hushöjden.

156 &. Vad i 38 å andra stycket, 54, 56—68, 72 och 155 åå stadgas om tomt gäller, förutom rättsligen bestående tomt enligt gällande tomtindelning, även annan inom byggnadskvarter belägen fastighet, varå nybyggnad verkställts eller skall verkställas efter det att kvarteret intogs i stadsplanen.

157 &.

Går gräns mellan två städer i gatas längdriktning, skall i fråga om tid— punkten för inträdandet av skyldighet att upplåta gatan till allmänt be- gagnande så anses, som om gatan vore belägen inom en och samma stad.

Gatukostnad skall fördelas mellan städerna efter den nytta, de hava av gatan, med rätt för vardera staden att i enlighet med de i denna lag stadgade grunder av vederbörande tomtägare i den staden uttaga bidrag till dess andel i kostnaden, som om gatan helt vore belägen inom staden.

158 &.

Förordnas att område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplans- bestämmelser, skall tillhöra stad eller köping, eller meddelas beträffande sådant område förordnande, att vad i denna lag är stadgat för stad skall äga motsvarande tillämpning för området, lände byggnadsplanen eller utom— plansbestämmelserna fortfarande till efterrättelse.

Vad nu sagts om byggnadsplan eller utomplansbestämmelser skall äga motsvarande tillämpning beträffande förordnande enligt 108, 143, 144 och 146 55. 159 %. Vad i denna lag stadgas om stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas, om allmän rådstuga. I stadsliknande samhälle skall den myndighet, som utövar samhällets be- slutanderätt, äga den befogenhet, som enligt denna lag tillkommer stads— fullmäktige.

160 %. Vad i denna lag sägs om nybyggnad skall ock gälla om sådan ändring

av befintlig byggnad, som, efter ty därom av Konungen stadgas, är att hänföra till nybyggnad.

Övergångsbestämmelser.

1. Denna lag träder' 1 kraft den Genom denna lag upphäves stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142), dock att de i stadsplanelagen meddelade övelgångsbestämmelserna alltjämt ' skola i tillämpliga delar gälla under iakttagande av att hänvisning till stad- gande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall anses i stället hava avseende å den bestämmelsen. Förekommer eljest i lag eller särskild författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

2. Har stomplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall angående ' sådan plan gälla vad i denna lag är stadgat om generalplan, beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 &.

3. Är vid denna lags ikraftträdande i avbidan på upprättande av byggnads— plan förbud meddelat mot nybyggnad utan tillstånd av Konungens befall— ningshavande, skall den i 115 % stadgade tid av tre år räknas från ikraft-

trädandet. , 4. Har byggnadsplan fastställts före denna lags ikraftträdande, skall med

avseende å sådan plan vad i 123 & stadgas icke gälla.

5, Har gata eller gatudel framför tomt upplåtits eller lagligen skolat upp- låtas till allmänt begagnande före denna lags ikraftträdande, skall angående skyldighet för tomtägaren att gälda ersättning för gatumark samt angående ersättningens bestämmande förut gällande lag äga tillämpning. Nybyggnad å sådan tomt må ej ske innan tomtägaren fullgjort honom enligt lag åliggande skyldighet att utgiva bidrag till gatukostnad eller ock, såvitt fråga är om annan tomtägare än kronan, därför ställt nöjaktig säkerhet.

6. Finnes i stadsplan föreskrift ej meddelad om den hushöjd, som är till— låten å tomt, må tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad ej beräknas efter större gatubredd än aderton meter. 7, Har jämlikt äldre lag tomtindelning fastställts för område inom bygg- nadsplan. må nybyggnad ej företagas i strid mot tomtindelningen, dock må Konungens befallningshavande för särskilt fall meddela tillstånd till ny— byggnad, om synnerliga skäl därtill äro. Ej må tomtindelningen ändras i andra fall än då fastställd ändring i byggnadsplanen förutsätter ändring i tomtindelningen eller ock ägarna av de tomter, som beröras av ändringen. därom äro ense och ändringen finnes lämplig för ett ändamålsenligt be— byggande.

8. Är då denna lag träder i kraft föreskrift meddelad jämlikt 1 5 andra stycket eller 2 5 andra stycket lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, skall så anses som om föreskriften meddelats jämlikt motsvarande stadgande i förevarande lag.

9. Är för visst område vid denna lags ikraftträdande avstyckningsplan gäl- lande, skall med avseende å sådan plan vad i 78 & stadgas äga motsvarande tillämpning. Beträffande dylikt område må förordnande, som avses i 144 och 146 55, icke meddelas.

Förslag till Byggnadsstadga.

Härigenom förordnas som följer:

AVDELNING I. Bestämmelser angående stad.

1 kap.

Om byggnadsordning i stad. 1 5.

För stad skall finnas byggnadsordning, upptagande de bestämmelser, som utöver vad i allmän lag eller denna stadga eller eljest i vederbörlig ordning föreskrivits äro erforderliga för ordnande av stadens byggnadsväsen.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter från och med tio till och med tre hundra kronor eller dagsböter.

2 &.

1 mom. Byggnadsordning skall uppgöras med ledning av normalförslag, som upprättas av byggnadsstyrelsen, samt antagas av stadsfullmäktige efter byggnadsnämndens hörande.

Byggnadsordning skall, för att bliva gällande, efter byggnadsstyrelsens hörande fastställas av Konungens befallningshavande; har byggnadsstyrelsen avstyrkt fastställelse av byggnadsordning, mot vilken Konungens befallnings- havande icke har något att erinra, skall dock frågan om fastställelse hän- skjutas till Konungen. Vägras fastställelse, skall skäl därtill givas.

Vad i första och andra styckena stadgats skall äga tillämpning jämväl i fråga om ändring i eller tillägg till byggnadsordning.

2 mom. Saknar stad byggnadsordning och har sådan ej blivit av stads— fullmäktige antagen inom två år efter det denna stadgas bestämmelser an—

gående stad blivit för staden gällande, ankommer det å Konungens befall— ningshavande att anmäla förhållandet hos Konungen.

3 %. ,

Då byggnadsordning eller ändring däri fastställts, skall Konungens befall- ningshavande på stadens bekostnad ofördröjligen införa den i länskungörel- serna samt insända fem exemplar därav till kommunikationsdepartementet och tre exemplar till byggnadsstyrelsen.

Det åligger magistraten att skyndsamt besörja, att kungörelse om faststäl- lelsen införes i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för sta- den intagas, och att exemplar av byggnadsordningen finnas att tillgå inom staden för köpare.

2 kap. Om— byggnadsnämnd i stad. '4 %.

I stad skall finnas byggnadsnämnd, vilken det åligger att övervaka efter— levnaden av byggnadslagen, denna stadga, stadens byggnadsordning och öv— riga i staden gällande författningar angående stadens byggnadsväsen samt fullgöra vad enligt berörda författningar ankommer på nämnden ävensom i övrigt handhava de uppgifter, som i laga ordning överlämnas åt nämnden.

5 &.

Byggnadsnämnden åligger bland annat: 1) att med uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten och den allmänna utvecklingen i staden och dess omgivning samt låta verkställa erforderliga ut— redningar rörande de förhållanden, som äro av betydelse för en ändamåls- enlig planläggning av stadens område;

2) att ombesörja upprättande eller ändring av generalplan; 3) att, då anledning därtill förekommer, till prövning upptaga fråga om för- ordnande därom, att nybyggnad inom visst område icke må företagas i strid mot generalplan;

4) att, då tätare bebyggelse uppkommit eller är att förvänta inom visst område, tillse att stadsplan, i mån av behov, upprättas eller, om i stället bygg- nadsplan anses böra fastställas för området, anmäla förhållandet hos Ko— nungens befallningshavande;

5) att, då ändring av generalplan, stadsplan eller byggnadsplan i anledning av fastställelse å regionplan eller eljest finnes erforderlig, vidtaga på bygg— nadsnämnden ankommande åtgärder för att sådan ändring må komma till stånd;

6) att, då anledning därtill föreligger, till prövning upptaga fråga om an— tagande eller ändring av utomplansbestämmelser eller ändring i byggnads- ordningen;

7) att, om beträffande visst område sådan reglering av bebyggelsen, som avses i 143, 144 eller 146 % byggnadslagen, prövas erforderlig, anmäla förhål- landet hos Konungens befallningshavande;

8) att, om plan, utomplansbestämmelser eller andra föreskrifter för regle- ring av bebyggelsen finnas icke vidare böra gälla beträffande visst område, vidtaga på byggnadsnämnden ankommande åtgärder för planens eller före- skrifternas upphävande;

9) att i allmänhet söka främja en för staden gagnelig utveckling av dess bebyggande och för detta ändamål hos vederbörande myndigheter väcka de förslag och göra de framställningar, som finnas nödiga;

10) att underkasta av markägare gjorda framställningar i frågor, varom i denna paragraf förmäles, en omsorgsfull och förutsättningslös prövning;

11) att handlägga frågor om tomtindelning eller ändring däri; 12) att tillse, att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan nämndens tillstånd, där sådant erfordras;

13) att öva noggrann tillsyn över byggandet; 14) att övervaka efterlevnaden av gällande nybyggnadsförbud; 15) att i fall av förseelse göra anmälan till åtal hos vederbörande åklagare; 16) att tillse att ovan omförmälda planer och bestämmelser vid fastighets— indelning och byggnadsverksamhetens ordnande i staden ävensom eljest ve- derbörligen iakttagas;

17) att vid utövande av den tillsyn över mätningsväsendet i staden, som åligger byggnadsnämnden, i synnerhet övervaka, att tomtmätningar behö- rigen ske;

18) att vaka över att väg icke så bygges, att en ändamålsenlig planläggning av marken därigenom försvåras; samt

19) att i fråga om förvaring av kartor och handlingar rörande generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser, tomtmätning, avstyckning och arealavmätning så ock kartor och handlingar rörande andra mätnings- förrättningar, som angå ägogränser, ställa sig till efterrättelse vad därom är särskilt stadgat och att väl värda de kartor, ritningar och handlingar, som skola genom nämndens försorg upprättas eller av nämnden förvaras.

6 &.

Byggnadsnämnden har att, där ej stadsfullmäktige förbehållit sig avgö- randet, antaga ändring av stadsplan, som ej avser planens grunddrag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Vid bedömande av frågan, huruvida ändringen är av beskaffenhet att tillhöra stadsfullmäktiges prövning, skall särskilt beaktas:

om ändringen äger samband med stadens allmänna utveckling eller eljest måste ses i större sammanhang,

om ändringen medför, att huvudändamålet för markens användande för- ändras, såsom att industriområde ändras till bostadsområde eller att gatu- mark eller allmän plats i nämnvärd omfattning överföres till område för bebyggande,

om ändringen medför, att omfattningen av den medgivna bebyggelsen ändras, såsom genom ökning av hushöjd eller våningsantal,

om ändringen eljest i avsevärd grad medför större eller mindre utnyttjande av marken inom helt kvarter eller del därav,

om ändringen berör gata, som avser att betjäna infarts- eller genomfarts— trafiken, där fråga ej är allenast om mindre ändring i höjd- eller sidled,

om ändringen berör historiskt eller konstnärligt värdefull byggnad eller stadsbild,

om ändringen är förbunden med utvidgning av stadsplan, om ändringen påverkar områdets eller omgivningens karaktär, samt om ändringen kan antagas medföra mera avsevärda kostnader för staden eller mera betydande ingrepp i markägarens rätt att utnyttja marken.

7 &.

Det åligger byggnadsnämnden att låta upprätta karta över staden, upp— tagande de särskilda tomterna och stadsägorna med därå befintliga byggna- der. Ä kartan skall varje nybyggnad, som ej är att anse såsom tillfällig, till sina gränser utmärkas så snart ske kan efter byggnadens uppförande. Med särskild färg eller på annat lämpligt sätt skall angivas det material, som för byggnadens uppförande huvudsakligen blivit använt. När byggnad rivits eller nedbrunnit, skall kartan i enlighet därmed ändras.

8 5.

Det åligger byggnadsnämnden eller annan myndighet, som stadsfullmäk— tige bestämma, att upprätta förteckning över en var fastighetsägare åliggande förpliktelse att till staden utgiva bidrag till gatukostnad. Anteckning om så— dan förpliktelse skall göras oberoende av om betalningsskyldighet ännu in— trätt eller icke. Av förteckningen skall framgå om och i vad mån förpliktelsen avser ersättning för gatumark eller annan gatukostnad.

Har förordnande meddelats enligt 70 % byggnadslagen, skall beslutet an— givas i förteckningen. Där så finnes lämpligt må i förteckningen jämväl upp— tagas övriga för fastighet i fråga om dess utnyttjande gällande villkor även- som annat, som för fastighetens bebyggande kan vara av särskild betydelse.

Skriftlig upplysning i de hänseenden, som skola framgå av förteckningen. skall på begäran tillhandahållas markägare och andra, vilkas rätt kan be- röras därav.

Innm stadsfullmäktige avgöra ärende, som berör byggnadsnämndens verk- samhetsområde, skall, såvida ej nämnden själv anhängiggjort ärendet, dess yttrande inhämtas.

Är stadsfullmäktiges beslut av beskaffenhet att höra underställas myndig— hets prövning, skall det av nämnden avgivna yttrandet åtfölja handlingarna.

10 Q. 1 mom. Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter; dock må i bygg- nadsordningen bestämmas, att antalet skall vara tre. Av ledamöterna utser magistraten en och stadsfullmäktige de övriga.

Till ledamöter böra utses personer, som kunna antagas vilja främja sunt byggnadsväsen och god byggnadskultur samt såvitt möjligt hava praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhörande spörsmål. Den le— damor magistraten äger utse bör väljas bland magistratens ledamöter och såvitt möjligt vara lagfaren.

2 mom. Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, an- ställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid. som för den avgångne återstått.

3 mom. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom. stadgas, utses en ersättare.

11 5. 1 mom. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnd kan ej vara: a) den, som icke uppnått tjugufem års ålder; b) den, som icke råder över sig och sitt gods. 2 mom. Ledamot eller ersättare i byggnadsnämnden må kunna avsäga sig uppdraget: a) om han icke är boende inom staden; h) om han är ämbets— eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget; c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att därifrån avgå; (1) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av den väljande myndigheten godkännes. Vad nu sagts gäller ej om ledamot eller ersättare, som magistraten utser inom sig. 12 5. 1 mom. Byggnadsnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande för ett år i sänder. Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

2 mom. Byggnadsnämnden sammanträder minst en gång i månaden, där ej annat finnes i byggnadsordningen bestämt, samt däremellan så ofta om- ständigheterna föranleda. Sammanträde skall ock äga rum, då Konungens befallningshavande eller magistraten det påkallar.

Består byggnadsnämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas till avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro till- städes samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro om beslutet ense. Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke före- tagas till avgörande, med mindre samtliga ledamöter eller ersättare äro till— städes. Vid val inom nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den mening gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening, som bi- trädes av ordföranden.

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas senast vid nästa ordinarie sammanträde. Nämnden äger att, där sådant av behovet påkallas, uppdraga åt en eller flera av sina ledamöter att verkställa denna granskning.

3 mom. Nämnden skall på lämpligt sätt göra kunnigt, varest och på vilka tider till nämnden ställda ansökningar eller andra handlingar mottagas.

13 5.

1 mom. Byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt, därvid hinder emellertid ej möter att flera städer härtill anlita samme person.

Konungen äger, när skäl därtill äro, medgiva befrielse från den i första stycket stadgade skyldighet.

Stadsfullmäktige besluta, vilka tjänstebefattningar i övrigt som skola fin— nas hos nämnden.

2 mom. Behörighet till befattning såsom stadsarkitekt tillkommer den, som inom riket avlagt fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för ar— kitektur samt därjämte utövat väl vitsordad verksamhet inom Stadsbyggnads- väsendet. När skäl därtill äro, må Konungen medgiva, att såsom stadsarkitekt anställes person, vilken ej avlagt examen, som nyss sagts.

3 mom. Byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare hos nämnden. Närmare bestämmelser härom skola, där så erfordras, meddelas i byggnadsordningen.

14 %. Konungens befallningshavande äger på framställning av byggnadsnämnden förordna, att stadsarkitekt eller annan hos nämnden anställd tjänsteman, som Konungens befallningshavande godkänner, må i nämndens ställe besluta bi-

fall till ansökningar i ärenden av ringa vikt eller uteslutande teknisk art. För— ordnandet må återkallas, när Konungens befallningshavande finner anledning därtill.

Beslut, som meddelas med stöd av förordnande enligt första stycket, skola protokollföras och snarast möjligt anmälas för nämnden.

15 &.

Stadsarkitekt skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättig- het att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att, där han det be— gär, få sin mening antecknad till protokollet. Vad nu sagts gälle ock i stadens tjänst anställd stadsingenjör, mätningsman eller annan tjänsteman, vilken åligger att till föredragning hos nämnden bereda inkommande ärende, såvitt angår ärende, som berör hans verksamhet.

Länsarkitekten, förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren, civilförsvarschefen och brandchefen skola, i den mån omständigheterna för- anleda därtill, kallas till byggnadsnämndens sammanträden med rätt för samtliga att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och, om de det be- gära, få sin mening antecknad till protokollet.

16 %. Frågor, huruvida ledamot av byggnadsnämnden må åtnjuta arvode, samt om arvodets storlek, så ock rörande befattningshavares avlönande och nämn- dens övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

3 kap.

Om generalplan i stad.

17 5.

Vid uppgörande av generalplan i stad skall tillbörlig hänsyn tagas ej mindre till behovet av utrymme för olika ändamål, såsom huvudgator, parker och andra områden för allmänna behovs tillgodoseende, samt områden för enskilt bebyggande och specialområden, än även till förefintliga orts— och ägande— rättsförhållanden samt grannområdenas planläggning.

Särskilt skall iakttagas, att det militära försvarets, civilförsvarets och den civila luftfartens behov vederbörligen tillgodoses ävensom att möjlighet finnes till anordnande av erforderlig vattenförsörjning samt utförande av avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande av spillvatten och annan orenlighet.

I generalplan bör, då omständigheterna därtill föranleda, angivas jämväl" område, som avses i 5 & andra stycket byggnadslagen.

18 %.

Genom generalplanebestämmelser, där sådana anses behövliga, skola med— delas närmare föreskrifter angående användandet av de i generalplanen in- gående områdena. Beträffande område för enskilt bebyggande böra bestäm— melserna, i den mån dylika finnas påkallade, särskilt avse:

områdets användande för olika ändamål, såsom för bostäder eller indu- striella anläggningar;

sätt för bebyggandet och den omfattning, i vilken marken får utnyttjas; samt

åtgärder till förekommande av eldfara.

19 ä.

1 mom. Generalplan skall utmärkas å karta i sådan skala, att de för olika ändamål avsedda områdena med erforderlig tydlighet framgå.

Till planen hörande generalplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

Vid generalplan bör fogas beskrivning jämte erforderlig motivering även- som sådan utredning angående utvecklingen inom staden samt angående vattenförsörjning, avlopp och motverkande av vattenförorening, som kan erfordras för bedömande av planens lämplighet.

2 mom. Har vid upprättande av generalplan hänsyn tagits till närbelägen- heten av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 & byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 % samma lag, bör detta särskilt an- givas.

20 %.

Innan generalplan antages, skall förslag därtill hållas för granskning till— gängligt under viss tid, minst en månad, efter det kungörelse därom skett i för- samlingens kyrka samt i den eller de tidningar, vari kommunala medde- landen för orten intagas.

Sist inom tre månader efter det generalplanen antagits skall planen med därtill hörande utredning i bestyrkt kopia och avskrift insändas till byggnads- styrelsen samt, i två exemplar, till Konungens befallningshavande.

21 %.

Finner Konungens befallningshavande påkallat, att generalplan upprättas för visst område, men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erfor- derliga åtgärder, skall Konungens befallningshavande göra anmälan därom till Konungen.

22 %.

Vad i 17—21 %% är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl om ändring av

generalplan.

Skall generalplan ligga till grund för förordnande enligt 14 % byggnads— lagen, må planen i sådan del icke uppgöras av annan än den, som inom riket avlagt fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur eller väg— och vattenbyggnad eller lantmäteriexamen samt därjämte utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet.

Konungen kan, då skäl därtill äro, meddela den som ej uppfyller i första stycket angivna fordringar behörighet, som där avses.

24 5.

Innan framställning göres om förordnande enligt 14 % byggnadslagen för visst i generalplan ingående område, skall genom byggnadsnämndens försorg förslag uppgöras i ämnet.

Förslaget skall utmärkas å karta, som för ändamålet upprättas i skala ej understigande 114000, där ej särskilda omständigheter föranleda använ— dande av mindre skala. På kartan, vilken skall upptaga ägogränser, vägar, byggnader och vatten ävensom höjdförhållanden i den mån så erfordras samt övriga befintliga förhållanden av betydelse för bedömande av förslagets lämp- lighet, skola tydligt angivas gränserna för de markområden, som förordnan- det skall avse, samt för de områden, som skola användas för olika ändamål.

Till förordnandet hörande generalplanebestämmelser skola avfattas i sär- skild handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

25 å.

] mom. Då förslag skall uppgöras till förordnande enligt 14 & byggnads- lagen, bör utredas, vilka markägare som beröras av förslaget, samt, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle beredas markägarna, drätselkammaren och väg— förvaltningen i länet att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Skall förordnandet avse område, som gränsar till annan kommun eller samhälle, bör tillfälle att yttra sig beredas jämväl nämnda kommun eller samhälle.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg ut- ställas för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärk- ningar mot förslaget må göras hos nämnden. Kungörelse härom skall före början av denna tid införas i den eller de tidningar, vari kommunala medde- landen för staden intagas.

Byggnadsnämnden skall därjämte låta genom kallelsebrev, vilka bevisligen före början av den för granskningen bestämda tiden skola avsändas med posten eller tillställas vederbörande på annat sätt, underrätta kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkam— maren ävensom, därest förordnandet avser område, som gränsar till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle. Vad nu sagts skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. Är mark,

som beröres av förslaget, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den för- valta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna an— svarig för att kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare, och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgäng— lig, och skall för sådant fall tillika uppgift om vilken delägare kallelsen till- ställts kungöras på sätt i andra stycket sägs.

Berör förslaget allmän väg eller för biltrafiken viktig gata eller mark, som är avsedd att utläggas till sådan väg eller gata, eller befästning eller annan anläggning, som avses i 137 % byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 & samma lag, eller finnes inom området mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, skola kopia och avskrift av förslaget i erforderliga delar tillställas den, som har att företräda Vägförvaltningen eller anläggningens eller trafikområdets ägare, med skyldighet för denne att inom viss av byggnadsnämnden angiven tid, för Vägförvaltningen minst fjorton dagar och eljest minst en månad efter handlingarnas delfående, till nämnden inkomma med yttrande över förslaget. Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, ävensom drätselkammaren omedelbart på sätt i tredje stycket sägs under— rättas om att ändring skett samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs, skall byggnadsnämnden överlämna ärendet jämte inkomna anmärkningar och yttranden samt eget utlåtande till stadsfullmäktige. Överlämnandet till stadsfullmäktige skall ske snarast möjligt och, där ej särskilda skäl föranleda till annat, sist en månad efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar eller yttranden i anledning av förslaget senast skolat vara inkomna till nämnden.

Ej må stadsfullmäktige vidtaga ändring i byggnadsnämndens förslag, med mindre kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av änd— ringen, beretts tillfälle att taga del därav på sätt stadgas i 1 mom. femte stycket.

26 %.

Sedan stadsfullmäktige beslutat göra framställning om förordnande enligt 1.4 % byggnadslagen, skola till Konungens befallningshavande utan dröjsmål

insändas karta, varå förslaget utmärkts, jämte tillhörande generalplane- bestämmelser, utdrag av byggnadsnämndens och stadsfullmäktiges protokoll i ärendet, förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt beröres, med an- givande för var och en av honom tillhörig fastighet, ävensom inkomna an- märkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande handlingar. Ko— nungens befallningshavande skall, så fort ske kan, med eget utlåtande över— lämna handlingarna till Konungen.

Kungörelse om stadsfullmäktiges beslut så ock om Konungens förordnande skall genom byggnadsnämndens försorg, så fort ske kan, införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas.

Sist inom tre månader efter det förordnandet meddelats skall kopia av den i ärendet upprättade kartan och avskrift av dithörande generalplanebestäm— melser insändas till byggnadsstyrelsen samt, i två exemplar. till Konungens befallningshavande.

27 &.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat om förordnande enligt 14 % byggnads- lagen gälle i tillämpliga delar jämväl i fråga om ändring av sådant förord— nande; dock vare beträffande ändring, som ej innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, icke erforderligt att iakttaga i 25 5 1 mom. andra stycket angivet kungörelseförfarande.

Konungens befallningshavande skall så fort ske kan till avgörande upp— taga förslag rörande förordnande, varom Konungens befallningshavande äger besluta, såframt ej Konungens befallningshavande finner särskilda skäl före- ligga att underställa förslaget Konungens prövning.

Må till följd av stadgandet i 151 % tredje stycket byggnadslagen klagan ej föras över Konungens befallningshavandes beslut, har Konungens befallnings- havande att å den i ärendet upprättade kartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

4 kap. Om stadsplan och tomtindelning.

Om stadsplan. 28 %.

Vid uppgörande av stadsplan skall tillses, att bebyggelsen inom plan— området erhåller en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande utform- ning. Tillbörlig hänsyn skall härvid tagas såväl till stadens behov av utrym- men för olika ändamål och dess förmåga att bära de med planens genom— förande förenade kostnaderna som ock till markägarnas berättigade intressen. Med beaktande härav bör särskilt tillses:

1) att olika delar av staden avses för sådana ändamål, vartill de med hän— syn till läge, terräng och andra omständigheter äro bäst lämpade;

2) att hänsyn tages till bestående ägogränser och servitut samt befintliga vägar och andra förhållanden, som kunna bidraga till underlättande av stads- planens genomförande, i den mån sådant kan ske utan att vad i denna para- graf stadgas väsentligen åsidosättes;

3) att hänsyn tages till markens höjd- och grundförhållanden ävensom till förefintliga möjligheter för vattenförsörjning samt för utförande av avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskadliggörande av spillvatten och annan orenlighet;

4) att bostadsbyggandet lämpligen fördelas på olika områden, åtskilda me— delst parkbälten;

5) att, där större områden för industri och dylikt anordnas, sådana om— råden avskiljas från bostadsområden medelst mark, som skall förbliva i hu- vudsak obebyggd;

6) att största möjliga trygghet vinnes mot fara för elds utbredning över större område;

7) att det militära försvarets, civilförsvarets och den civila luftfartens be- hov vederbörligen tillgodoses;

8) att bekväma trafikleder förbinda såväl olika delar av staden sins- emellan som även staden med angränsande samhällen, så ock att i övrigt god anslutning ernås mellan det för planläggning avsedda området och annat redan planlagt område i grannskapet, skolande därvid hänsyn tagas till de ytterligare planläggningsåtgärder, som kunna ifrågakomma framdeles;

9) att gator givas sådan riktning, lutning, bredd och annan anordning, att trafiksäkerheten främjas samt trafikens fordringar i övrigt och kravet på ett tilltalande utseende tillgodoses ävensom att möjlighet beredes till goda dager- och nivåförhållanden inom kvarteren och skydd mot förhärskande vindar samt till anordnande av erforderligt avlopp;

10) att avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata i allmän— het icke göres mindre än 12 meter;

11) att parkeringsplatser och andra för samfärdseln erforderliga områden anordnas i tillräckligt antal inom olika delar av staden med ändamålsenliga lägen samt lämplig storlek och form;

12) att torg samt parker och andra planteringar ävensom lek- och idrotts- platser för barn och ungdom i olika åldrar anordnas i tillräckligt omfång och antal inom stadsplaneområdets olika delar;

13) att byggnadskvarteren givas med hänsyn till avsedd fastighetstindel- ning och bebyggelse lämplig storlek och form;

14) att möjlighet beredes till god planlösning av de enskilda byggnaderna; 15) att platser för allmänna byggnader, som äro eller antagas bliva er-

f'orderliga, i stadsplanen anordnas på sådant sätt, att byggnaderna bliva lämpligt belägna och väl inordnade i stadsbilden;

16) att även eljest skönhetssinnets fordringar beaktas och skäliga anspråk på utrymme, reda, sundhet, omväxling och trevnad bliva tillfredsställda;

17) att historiskt eller konstnärligt värdefulla byggnader och stadsbilder samt sådana platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, i möjligaste måtto skyddas och be— varas samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas;

18) att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages; samt 19) att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av planområdet främjas. Stadsplan må ej avse större område än som är eller kan väntas inom över- skådlig tid bliva bebyggt. Ej heller må i stadsplan ingå område, beträffande vilket anledning finnes att tillämpa bestämmelserna i 144 eller 146 % bygg- nadslagen.

29 5.

Av stadsplan skall tydligt framgå, huruvida ett område är avsett som bygg- nadskvarter, som gata, torg, park eller annan allmän plats eller som special- område.

30 5.

1 mom. I stadsplanebestämmelser skola, utan att byggnadsverksamheten därigenom kringgärdas med detaljföreskrifter i vidare mån än som är nöd- vändigt för vinnande av det med planen avsedda syftet, intagas stadganden angående reglering av byggnadskvarters bebyggande, såsom:

om kvarters användande för bostadsändamål, industribebyggelse eller eljest för byggnader av visst slag;

om förbud mot bebyggande av viss del av kvarter; om byggnadslinjer och byggnadsgränser; om gårds storlek, antal byggnader, som få å tomt uppföras, samt byggnads läge å tomt;

om byggnads höjd och våningsantal ävensom, i särskilda fall, antalet lä- genheter, som få inredas i byggnad;

om byggnadsmaterial och byggnadskonturer; samt om förbud mot anordnande av port eller annan utgång mot gata. Vidare skola genom stadsplanebestämmelser, i den mån så finnes erforder- ligt, meddelas föreskrifter för reglering i övrigt av byggnadskvarters använ— dande, såsom:

om skyldighet att anordna plantering å tomtmark, som ej är avsedd till be- byggande;

om förbud mot anordnande av plats för sopor eller upplag å tomtmark, som nyss nämnts;

om ordnande i övrigt av dylik mark; samt om stängsels beskaffenhet eller förbud mot anordnande av stängsel.

2 mom. Vid uppgörande av stadsplanebestämmelser för byggnadskvarter bör, utöver vad i allmänhet gäller för uppgörande av stadsplan, bland annat iakttagas:

att bebyggandet av högt belägna eller eljest på större avstånd synliga & platser regleras med hänsyn till god konturverkan; *

att för varje kvarter föreskrives, huruvida byggnaderna skola uppföras fristående eller två och två sammankopplade i tomtgräns eller på annat sätt sammanbyggda;

att byggnader icke må uppföras till större höjd eller till större omfång i förhållande till tomten än som betingas av stadens allmänna utveckling och verkliga behov, under nödigt beaktande av ortens traditioner, byggnads— områdets belägenhet inom staden, markens beskaffenhet, avloppsförhållan— dena och avståndet mellan byggnadslinjerna å ömse sidor om gata och gård, i vilket hänseende bör särskilt tillses, att byggnad i allmänhet icke uppföres till större höjd än som svarar mot nämnda avstånd;

att byggnad av trä, som avses skola inrymma bonings- eller arbetsrum, icke må uppföras med flera än två våningar, dock att, när särskilda skäl före- ligga, vinden därjämte må inredas i den utsträckning, som prövas lämplig, med iakttagande att i boningshus, inrymmande mera än en lägenhet, i regel ej större del av vindens yta må inredas än en tredjedel;

att goda dagerförhållanden inom kvarteren säkerställas och möjlighet i största utsträckning beredes till inredande i byggnaderna av lägenheter med genomgående luftväxling och direkt solbelysning;

att bebyggandet så anordnas, att svårighet icke uppstår vid släckande av eldsvåda; samt

att, där viss kvartersmark finnes vara ur sundhetssynpunkt eller eljest mindre tjänlig till bebyggande, erforderliga bestämmelser meddelas om de åtgärder, som skola vidtagas, innan marken må bebyggas.

3 mom. Avse stadsplanebestämmelser förut bebyggd stadsdel, skall vid till- lämpning av vad i 1 och 2 mom. sägs nödig hänsyn tagas till förefintlig be- byggelse. Särskilt bör tillses:

att, där inom området finnas byggnader, vilka kunna antagas bliva för avsevärd framtid bestående, bebyggandet såvitt möjligt så ordnas, att enstaka byggnader eller byggnadsgrupper icke komma att störande bryta mot om— givningen i fråga om byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller byggnadernas art i övrigt; samt

att sådana anordningar vidtagas, som äro ägnade att förbättra byggnads— förhållandena inom kvarteren.

31 %. Genom stadsplanebestämmelser skola jämväl meddelas erforderliga före- skrifter om användande av andra områden än byggnadskvarter, såsom:

om rätt att inom gata, torg, park eller annan allmän plats utnyttja utrym- met under eller över markens plan till inredande av lokaler eller för annat ändamål;

om gators korsning med varandra i olika plan eller om korsning mellan gata och särskilt trafikområde;

om gatas förläggande i tunnel under markens plan; om anordnande av bro; om byggande inom specialområden, därvid bestämmelserna höra i möj— ligaste mån lämpas efter de för kvarterens bebyggande gällande grunder;

om vidmakthållande eller anordnande av vattenområde; om bevarande av naturförhållanden, som äga betydelse för stadsbilden; samt

om anordnande av plantering.

32 %.

1 mom. Stadsplan må icke uppgöras av annan än den, som äger i 23 % angiven behörighet; dock kan Konungen, då skäl därtill äro, medgiva jäm- väl annan behörighet att uppgöra stadsplan.

2 mom. Förslag till stadsplan skall avfattas å karta i skala, som ej får understiga 1 : 2 000.

På stadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för de markområden, som skola användas för olika ändamål.

Gators och torgs hö jdlägen skola angivas med siffror i gatukors och i punk— ter, där lutningen ändras. Där så finnes nödigt, skall tillika gatuprofilen ut— märkas å särskild ritning.

Till planen hörande stadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild hand- ling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

3 mom. Till grund för stadsplanekartan skall ligga en grundkarta, utvi— sande ägogränser, vägar, byggnader, vatten samt viktigare trädbestånd och andra naturförhållanden, som kunna vara av betydelse vid planens uppgö- rande, ävensom höjdförhållanden, vilka i regel skola angivas genom nivåkur- vor för minst varje höjdmeter, och övriga för stadsplanen betydelsefulla förhållanden.

Vid grundkartan skall vara fogad förteckning över de fastigheter och sam- fälligheter, som omfattas av kartan, samt dessas ägare ävensom, i den mån kännedom därom kunnat erhållas, fastigheterna åvilande servitut.

Grundkartan och förteckningen skola vara upprättade av person, vilken äger behörighet att innehava befattning såsom mätningsman i stad; dock att förteckningen må upprättas av registerföraren i staden även om denne ej äger sådan behörighet.

Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av grundkarta meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

4 mom. Stadsplanekartan skall åtföljas av: a) grundkartan jämte därtill hörande fastighetsförteckning;

b) beskrivning över stadsplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering för förslaget ävensom, där stadsplan avser förut bebyggt område, erforderlig utredning angående de ekonomiska förut- sättningarna för planens genomförande och såvitt möjligt den tid, inom vil— ken genomförandet kan ske; skolande detaljer, som icke kunna till fullo tyd— liggöras å stadsplanekartan, särskilt upptagas i beskrivningen;

c) erforderlig utredning för bedömande av de förutsättningar, på vilka förslaget grundas;

d) sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motver— kande av vattenförorening, som kan erfordras för förslagets prövning.

5 mom. Vid uppgörande av förslag till stadsplan skola bestämmelserna i 19 % 2 mom. äga motsvarande tillämpning.

33 %-

Angående handläggning av fråga om stadsplan skola föreskrifterna i 25 och 26 åå äga motsvarande tillämpning.

Har enligt bestämmelserna i 45 % byggnadslagen stadsplan fastställts under villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark, skall. sedan sådan inlösen skett, meddelande därom genom byggnadsnämndens för- sorg så snart ske kan tillställas byggnadsstyrelsen och Konungens befallnings— havande.

34 &.

Finner Konungens befallningshavande påkallat, att stadsplan upprättas för visst område, men underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, skall Konungens befallningshavande göra anmälan därom till Konungen.

35 5.

1 mom. Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl om ändring av stadsplan; dock att grundkarta, varom förmäles i 32 ä 3 mom., icke erfordras, därest de förhållanden, som skola angivas å sådan karta, i den mån de äro av betydelse för ändringen tillförlitligt framgå av stadsplanekartan. Då ändringen icke avser planens grunddrag eller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande, vare ej heller erforderligt att iakttaga i 25 5 1 mom. andra stycket angivet kungörelseför— farande.

2 mom. Skall ändring av stadsplan antagas av byggnadsnämnden, åligger det nämnden att, sedan förslaget undergått granskning, företaga ärendet till

avgörande. Med avseende å det vidare förfarandet skola bestämmelserna i 26 & äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Konungens befallningshavande skall så fort ske kan till avgörande upptaga förslag till ändring av stadsplan, som Konungens befallningshavande äger fastställa, såframt ej Konungens befallningshavande finner särskilda skäl föreligga att underställa förslaget Konungens prövning.

Må till följd av stadgandet i 151 % tredje stycket byggnadslagen klagan ej föras över beslut, varigenom Konungens befallningshavande fastställt ändring av stadsplan, har Konungens befallningshavande att å stadsplanekartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

36 &.

Sedan stadsplan fastställts, skall plan för avledande av vatten eller flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden samt erforderliga åtgärder till motverkande av vatten- förorening (avloppsplan) av stadsfullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet, i den mån sådant genom bebyggande varder erforderligt.

37 &.

Uppkommer fråga om tillämpning av bestämmelserna i 70 % byggnads- lagen, låte stadsfullmäktige uppgöra förslag i ämnet.

Sedan förslaget uppgjorts, skall tillfälle beredas vederbörande markägare att under viss tid, minst fjorton dagar, granska detsamma. Angående mark— ägarnas underrättande om förslagets utställande till granskning skall vad i 25 5 1 mom. tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Den mark, som skall avstås, skall till läge och gränser angivas på stads- planekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

38 %.

Väckes fråga om meddelande av beslut enligt 59 % byggnadslagen rörande särskild grund för fördelning av gatumarksersättning eller om ändring i sådant beslut eller om antagande av gatukostnadsbestämmelser eller ändring däri, och finna stadsfullmäktige, att frågan bör komma under närmare pröv- ning, låte stadsfullmäktige verkställa utredning i ärendet och uppgöra det förslag, vartill utredningen må föranleda.

Sedan förslag upprättats, skall detsamma hållas för granskning tillgängligt under viss tid, minst en månad efter det kungörelse härom blivit införd i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas. Avser för- ' slaget särskild grund för fördelning av gatumarksersättning, skall om dess ut- ställande för granskning underrättelse tillika tillställas kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, genom särskilda kallelse- brev på sätt i 25 & 1 mom. tredje stycket sägs. Efter det den för granskning

bestämda tiden tilländagått och förslaget underkastats den ytterligare bear- betning, vartill anledning må hava förekommit, äga stadsfullmäktige besluta i ärendet.

Skall ärendet underställas Konungens prövning, skola, sedan stadsfull- ! mäktiges beslut meddelats, handlingarna insändas till Konungens befallnings— havande, som har att med eget utlåtande överlämna dem till Konungen.

Om tomtindelning.

39 5.

Vid byggnadskvarters indelande till tomter skall tillses, att tomterna er- hålla sådan form och storlek, att de kunna ändamålsenligt utnyttjas i enlighet med gällande föreskrifter.

Till ledning för uppgörande av förslag till tomtindelning bör byggnads- nämnden i mån av behov i god tid låta utreda och å särskild karta (kvarters- karta) tydligt angiva, huru bebyggandet å de enskilda tomterna kommer att te sig såsom led i ett lämpligt bebyggande av kvarteret i dess helhet.

Visar sig vid upprättande av kvarterskarta, att ett ändamålsenligt bebyg— gande av kvarteret skulle främjas genom ändring av stadsplanebestämmelser eller eljest av stadsplanen, bör byggnadsnämnden skyndsamt vidtaga på nämnden ankommande åtgärder för sådan ändrings genomförande.

40 5.

Vid tomtindelning skall tillses, att varje tomt såvitt möjligt får gräns mot gata, torg eller sådan del av annat för allmän samfärdsel avsett område, som kan befaras med åkdon.

Tomts gränser skola, där så lämpligen kan ske, göras raka och bilda räta vinklar med varandra. Fordra stadsplanen, höjdförhållandena eller markens beskaffenhet i övrigt annan anordning härutinnan, förfares därefter. I varje fall skall behörig hänsyn tagas till bestående äganderättsförhållanden samt av markens ägare framställda önskemål.

41 &.

Förutsätter fastställd ändring av stadsplan ändring i tomtindelning, eller strider befintlig tomtindelning mot gällande stadganden angående tomts form och storlek, eller är tomtindelning eljest icke ändamålsenlig, har byggnads- nämnden att snarast möjligt vidtaga åtgärd till åstadkommande av rättelse i den mån så kan ske.

42 5. Förslag till tomtindelning skall utmärkas å karta, upprättad av person, vilken äger behörighet att innehava befattning såsom mätningsman i stad. Kar-

lan skall utvisa gränser för fastigheter och i fastighetsindelning ej ingående områden, såvitt de beröras av tomtindelningen, ävensom varje vid tomtindel- ningen nybildad tomt med dess gränser och belägenhet i förhållande till de tomter och andra områden, vilka gränsa till tomten. Kartan skall även utvisa å marken befintliga byggnader samt annat av beskaffenhet att kunna inverka å tomtindelningen. Till kartan skall höra beskrivning, utvisande för varje tomt storleken av vart och ett av de områden, av vilka tomten skall bildas, tomtens hela ytinnehåll och längden av dess särskilda sidor. För varje i tomtindelning ingående fastighet eller annat område skall, där fastighets- register är för staden upplagt, dess beteckning i fastighetsregistret vara angi- ven å kartan och i beskrivningen.

Kartan skall upprättas i skala ej understigande 1: 400; dock att, om tomt— indelningen icke medför ändring i gällande fastighetsindelning eller om eljest särskilda förhållanden föreligga, mindre skala må användas.

Närmare anvisningar rörande upprättande av karta och beskrivning till lomtindelning meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnads- styrelsen.

43 5.

1 mom. Då förslag till tomtindelning skall uppgöras, bör, i den mån så prövas lämpligt, tillfälle beredas markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, ävensom drätselkammaren att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Sedan förslaget uppgjorts, skall det genom byggnadsnämndens försorg utställas för granskning viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärk- ningar mot förslaget må göras hos nämnden. Utställning vare dock ej erfor- derlig, såframt samtliga av förslaget berörda markägare ävensom drätsel- kammaren medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Byggnadsnämnden skall låta genom kallelsebrev, vilka skola avsändas med posten under rekommendation, eller eljest bevisligen före början av den för granskningen bestämda tiden underrätta kända och inom riket boende mark- ägare, vilkas rätt beröres av förslaget, samt drätselkammaren; dock att vad sålunda stadgats icke skall gälla sakägare, som skriftligen godkänt förslaget. Är markägarcs vistelseort okänd eller är han ej boende inom riket och finnes ej någon som äger att för honom föra talan, utfärde byggnadsnämnden till- lika kungörelse med tillkännagivande att förslaget under viss tid, minst f jor- ton dagar efter det kungörelsen blivit införd i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för staden intagas, hålles tillgängligt för ändamål som nyss sagts. Är mark, som beröres av förslaget, samfälld för flera fastig- heter med skilda ägare, må beträffande kallelse av delägarna i samfälligheten tillämpas vad för motsvarande fall stadgas i 25 & 1 mom. tredje stycket.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen,

omedelbart på sätt i tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt vid sammanträde inför byggnadsnämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga del därav.

2 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs, , skall byggnadsnämnden företaga ärendet till avgörande. Nämndens beslut' bör meddelas så fort ske kan och i brådskande fall sist fjorton dagar efter utgången av den tid, inom vilken anmärkningar i anledning av förslaget senast skolat vara till nämnden inkomna.

När tomtindelning antagits, skola till Konungens befallningshavande utan dröjsmål insändas kartan jämte därtill hörande beskrivning, utdrag av bygg- nadsnämndens protokoll i ärendet och förteckning å samtliga markägare, vilkas rätt beröres av tomtindelningen, med angivande för var och en av honom tillhörigt område, ävensom inkomna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande handlingar.

44 &.

Sedan tomtindelning fastställts, skall beslutet av Konungens befallnings- havande utan dröjsmål överlämnas till magistraten för att delgivas bygg- nadsnämnden och den, som för fastighetsregistret.

Må till följd av stadgandet i 151 & tredje stycket byggnadslagen klagan mot beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å tomtindel- ningskartan teckna bevis att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

45 5. Vad ovan i detta kapitel är stadgat om tomtindelning gälle i tillämpliga delar jämväl i fråga om ändring i sådan indelning.

5 kap.

Om byggnadsplan och utomplansbestämmelser i stad.

Om byggnadsplan.

46 5.

Vill markägare, att byggnadsplan skall fastställas för honom tillhörigt område, göre därom framställning hos Konungens befallningshavande.

Vid framställningen skall fogas den utredning med förslag till planlägg- ning, som sökanden kan vilja åberopa. Innan sådant förslag uppgöres, böra inhämtas de synpunkter, som från byggnadsnämndens sida må vara att an- lägga på ärendet.

47 &.

Där icke av sökanden ingivet förslag till byggnadsplan finnes kunna god— tagas, skall Konungens befallningshavande, därest Konungens befallnings-

havande finner erforderligt att byggnadsplan fastställes, på framställning av sökanden och på dennes bekostnad besörja, att förslag till sådan plan upp— rättas.

48 å.

Byggnadsplan skall så uppgöras, att den tillgodoser de krav, som med hänsyn till omständigheterna skäligen böra ställas på en planmässigt ordnad bebyggelse av det i planen ingående området. Särskilt skall iakttagas, att behovet av lämpliga trafikleder samt Öppna platser inom och utfartsvägar från området nöjaktigt tillgodoses ävensom att möjlighet beredes till anord- nande på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt av erforderliga ledningar för tillförsel av vatten och för avlopp samt för belys— ning. Tillika skall tillses, att bedrivande av jordbruk, skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom planen i onödan hindras eller försvåras. Finnes fast fornlämning, skall därtill hörande område såvitt möjligt avsättas till öppen plats.

I övrigt skola vid uppgörande av byggnadsplan bestämmelserna i 28 5 om stadsplan i tillämpliga delar gälla, därvid emellertid skall iakttagas att regle— ringen av bebyggandet och användandet i övrigt av område, som ingår i byggnadsplan, därest förhållandena ej till annat föranleda, göres mindre långtgående än motsvarande reglering i stadsplan. Kan områdets framtida intagande i stadsplan förväntas, bör planläggningen så ordnas, att en sådan åtgärd icke genom planläggningen motverkas eller försvåras.

49 %.

Finnas särskilda bestämmelser erforderliga angående de i byggnadsplan för olika ändamål avsedda områdenas bebyggande eller användande i övrigt, skall vid uppgörande av sådana byggnadsplanebestämmelser vad i 30 och 31 55 är stadgat om stadsplanebestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

50 %.

Byggnadsplan må ej avse större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bliva bebyggt.

Ej heller må i byggnadsplan ingå område, beträffande vilket anledning finnes att tillämpa bestämmelserna i 144 eller 146 % byggnadslagen.

51 5.

1 mom. Förslag till byggnadsplan skall avfattas å karta i skala ej under- stigande 1 : 2 000.

På byggnadsplanekartan skola tydligt angivas gränserna för planen samt för de markområden, som skola för olika ändamål användas, ävensom, i den mån så erfordras, höjdlägen för trafikleder och öppna platser.

Till planen hörande byggnadsplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

? mom. Till grund för byggnadsplanekartan skall ligga en grundkarta, utvisande ägogränser, vägar, byggnader och vatten samt, i den mån så er- fordras. höjdförhållanden ävensom övriga 'befintliga förhållanden av bety— delse för bedömande av byggnadsplanens lämplighet. ,

Grundkartan skall vara upprättad av person, som avlagt examen vilken är 7 erforderlig _för att innehava befattning såsom mätningsman i stad; dock må Konungens befallningshavande, då skäl därtill äro, meddela den som ej avlagt sådan examen behörighet att upprätta grundkarta till byggnadsplan.

Vid grundkartan skall vara fogad förteckning över de fastigheter och samfälligheter, som omfattas av kartan, samt dessas ägare ävensom, i den mån kännedom därom kunnat erhållas, fastigheterna åvilande servitut.

Närmare föreskrifter till ledning för utarbetande av grundkarta meddelas av lantmäteristyrelsen efter samråd med byggnadsstyrelsen.

3 mom. Byggnadsplanekartan skall åtföljas av erforderlig beskrivning ävensom av sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening, som kan erfordras för förslagets prövning.

52 %.

Sökanden skall tillhandahålla Konungens befallningshavande kopior och avskrifter av förslag till byggnadsplan, som kunna erfordras för ärendets handläggning.

53 %.

1 mom. Innan byggnadsplan fastställes, skall förslaget av Konungens befallningshavande överlämnas till byggnadsnämnden, som har att utställa detsamma till granskning under viss tid, minst fjorton dagar, under vilken anmärkningar mot förslaget må göras hos nämnden.

Om förslagets utställande för granskning skola genom byggnadsnämndens försorg kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av för- slaget, ävensom drätselkammaren underrättas genom särskilda kallelsebrev, på sätt i 25 & 1 mom. tredje stycket sägs. Sådan underrättelse skall jämväl tillställas dels, om förslaget berör befästning eller annan anläggning, som avses i 137 & byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 % samma lag, anläggningens ägare, dels ock, om och i den utsträckning så prövas erforderligt, Vägförvaltningen samt, därest i planen ingår område," som grän— sar till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle.

Där anledning finnes till antagande, att förslaget berör fast fornlämning, bör yttrande inhämtas från riksantikvarien.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, ävensom drätselkammaren omedelbart på sätt i 25 5 1 mom. tredje stycket sägs underrättas om att ändring skett samt vid sammanträde inför byggnads— nämnden eller eljest erhålla tillfälle att taga del därav.

2 mom. Utställning av förslag till byggnadsplan erfordras icke, därest samt- liga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas.

Ej heller behöver, därest utställning sker, vad i 1 mom. andra stycket är stadgat tillämpas å den, som skriftligen godkänt förslaget.

54 5.

Sedan den för granskningen av förslag till byggnadsplan bestämda tiden tilländagått, skall byggnadsnämnden snarast möjligt insända förslaget jämte däröver avgivna yttranden samt eget yttrande till Konungens befallnings— havande.

Innan ärendet avgöres, skall Konungens 'befallningshavande inhämta ytt- rande däri från överlantmätarcn.

55 å.

Må till följd av stadgandet i 151 & tredje stycket byggnadslagen klagan ej föras över beslut, varigenom byggnadsplan fastställts, har Konungens befall- ningshavande att å byggnadsplanekartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Angående skyldighet för Konungens befallningshavande att, sedan bygg- nadsplan fastställts och beslutet därom vunnit laga kraft, tillställa sökanden ävensom byggnadsnämnden, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och över—

lantmätaren avskrift av beslutet jämte kopia av karta med beskrivning rörande planen är särskilt stadgat.

56 5. Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle i tillämpliga delar jämväl om ändring av byggnadsplan.

57 %. Innan enligt 76 % byggnadslagen fördelning av kostnaderna för ändring av byggnadsplan verkställes, skall förslag till sådan fördelning uppgöras av Konungens befallningshavande. Sedan förslaget uppgjorts, skall genom Ko- nungens befallningshavandes försorg en var, som enligt förslaget ålagts betal- ningsskyldighet, genom särskilt kallelsebrev på sätt i 25 % 1 mom. tredje stycket sägs beredas tillfälle att inom viss tid, minst fjorton dagar, yttra sig över förslaget.

Om utomplansbestämmelser. 58 %. Utomplansbestämmelser skola innehålla de föreskrifter, som i avseende å byggnadsverksamheten inom området erfordras utöver vad därom föreskrives

i denna stadga och stadens byggnadsordning. Bestämmelserna böra, i den mån sådana finnas påkallade, särskilt avse:

områdets utnyttjande för olika ändamål, såsom för bostäder eller industri- ella anläggningar;

storlek och beskaffenhet av tomtplats för bostadsbyggnad, byggnads läge å sådan tomtplats så ock del av platsen, som bör lämnas obebyggd;

sätt för bebyggandet, därvid bör tillses, att för bostadsbyggnader ej utan särskilda skäl medgives större höjd än 7,5 meter;

minsta avstånd mellan byggnad och väg; samt åtgärder till förekommande av eldfara.

59 %.

Förslag till utomplansbestämmelser skall åtföljas av karta över område, som avses med förslaget. På kartan, vilken skall visa området i befintligt skick i den mån så erfordras för bedömande av förslagets lämplighet, skola angivas de med bestämmelserna avsedda förhållanden, vilka äro av beskaf- fenhet att höra medelst avfattning å karta tydliggöras.

Till förslaget skall höra beskrivning med erforderlig motivering ävensom sådan utredning angående vattenförsörjning och avlopp samt motverkande av vattenförorening, som kan erfordras för förslagets prövning.

Vid förslagets uppgörande skall vad i 19 & 2 mom. stadgas äga motsva- rande tillämpning.

60 5.

Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser eller ändring därav skola föreskrifterna i 25—27 %% äga motsvarande tillämpning; dock att bestämmelserna i 25 5 1 mom. första, tredje, fjärde och femte styckena ej skola gälla förslag till utomplansbestämmelser utom såvitt angår i tredje och fjärde styckena föreskrivna underrättelser till drätselkammaren, vägför- valtningen i länet samt ägare av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 & byggnadslagen eller som omfattas av förordnande enligt 138 % samma lag.

6 kap. Om byggande i stad.

Om byggnads yttre anordnande m. m. 61 ä.

1 mom. Byggnad skall med avseende å höjd och antal våningar samt yt— innehåll och läge uppföras i enlighet med därom enligt stadsplan, byggnads- plan eller eljest gällande bestämmelser.

Med byggnads höjd förstås byggnadens medelhöjd till skärningen mellan å ena sidan fasadytan eller dennas förlängning och å andra sidan en linje, som tänkes höja sig inåt byggnaden med en lutning av 450 och som därvid berör men icke skär yttertaket.

För byggnad vid gata räknas hushöjden från gatan. För gårdsbyggnad räknas hushöjden från gården; dock skall hushöjden, om lokal anordnas under gård och gårdsplanet lägges högre än gatan, räknas från gatan. För fritt liggande byggnad inne å tomt räknas hushöjden från markens medelnivå utefter den av byggnaden upptagna platsens konturlinjer. Byggnad må härvid ej utan byggnadsnämndens medgivande anses som fritt liggande inne ä tomt, om någon del därav ligger närmare gata än 9 meter.

2 mom. Såsom våning anses källare, förlagd på sådan höjd, att golvet i närmast däröver varande våning blir beläget mer än 1,5 meter ovan angrän- sande markyta, där ej byggnadsnämnden med hänsyn till terrängförhållan- dena annorlunda bestämmer.

Såsom våning skall ock, där ej annat är föreskrivet eller uppenbarligen förutsatt, anses vind, å vilken finnes inrett bonings- eller arbetsrum.

3 mom. Vad i detta kapitel stadgas om tomt skall gälla även annan för bebyggande avsedd fastighet.

62 %.

Byggnad skall, såvida ej annan byggnadslinje är bestämd, uppföras i gatu- linje eller, där förgård finnes, i inre förgårdslinjen. Där så med hänsyn till terrängförhållandena eller eljest prövas lämpligt, må byggnadsnämnden på ansökan av vederbörande tomtägare förordna, att byggnad skall förläggas innanför byggnadslinjen. Beträffande fristående byggnad med högst två våningar, frånsett inredd vind, må sådant förordnande meddelas, oaktat tomt- ägaren ej gjort framställning därom, därest tomten ändock kan utnyttjas för bebyggelse i den utsträckning, som stadsplanen förutsätter.

63 %.

Grundmur, sockel, portomfattning och dylikt må, i den mån byggnads- ordningen det medgiver, skjuta över gräns mot gata, annan allmän plats eller annat från bebyggande undantaget område.

64 %.

Burspråk, utbyggt fönster, balkong eller annan liknande byggnadsdel må efter byggnadsnämndens särskilda medgivande utskjuta framför fasadytan. Medgivande härtill må lämnas i den mån sådant finnes vara för sundhet och trevnad tjänligt och icke ofördelaktigt inverka på byggnadens utseende. När- mare föreskrifter rörande anordnande av dylikt utsprång må meddelas i byggnadsordningen.

65 %. Byggnads yttertak må icke, vare sig åt gata eller gård, skjuta över ett plan, som, för den händelse byggnaden uppfördes till största tillåtna höjd, från

fasadytans överkant tänkes böja sig inåt byggnaden med en lutning av 45) och till en höjd av högst 6 meter. '

66 %. 4

Utan hinder av vad i 65 & stadgas må byggnadsnämnden medgiva, att torn-i partier och andra anordningar, som finnas vara till fördel för byggnadens utseende eller äro påkallade av praktiska skäl och ej medföra olägenheter, må överskjuta takplanet.

67 %.

Åt byggnads yttre skall i övrigt givas den arkitektoniska form och den färd, som gatubilden och gårdsbilden fordra och som byggnadsnämnden finner lämplig såväl för byggnadens utseende i och för sig som för en god helhets- verkan.

68 5.

För byggnad, som är avsedd att kvarstå endast viss kort tid, må i byggnads— ordningen stadgas den lindring i gällande bestämmelser, som kan anses på— kallad, där ej vanprydnad eller annan olägenhet därav föranledes.

69 %.

Förgård skall vara planterad eller eljest på prydligt sätt anordnad samt hållas i vårdat skick. Den bör såvitt möjligt förläggas högre än eller i jämn— höjd med angränsande gata. På byggnadsnämnden ankommer att föreskriva, om förgård skall lämnas öppen eller på visst sätt inhägnas.

Förgård skall beträffande säväl lutning och höjdläge som plantering och inhägnad anordnas med hänsyn till gatubildens helhetsverkan, under iaktta— gande tillika att fara för trafiksäkerheten ej uppkommer.

70 5. Från bebyggande undantaget område i kvarters inre skall så anordnas. att detsamma bereder trevnad för kringboende. Byggnadsnämnden äger förelägga tomtägare att anlägga och vidmakthålla lämplig plantering eller annan prydlig anordning å sådant område.

71 &. Närmare föreskrifter om gård och dess anordnande samt om förbindelse mellan gård och gata skola meddelas i byggnadsordningen.

72 %. Kvartersmark, som icke tagits i anspråk för sitt ändamål, skall hållas i vårdat skick och skall, där så av byggnadsnämnden prövas nödigt, på lämp— ligt sätt inhägnas.

Tomt, varå hus nedbrunnit eller rivits, skall för undvikande av vanprydnad skyndsamt ordnas.

Om byggnads inre anordnande m. m. 74 5.

1 mom. Alla i en byggnad ingående bärande delar skola, där ej byggnads- styrelsen för visst fall medgivit avvikelse, hava sådana mått, att påkännin— garna icke överskrida de värden, vilka angivas i anvisningar som utfärdas av byggnadsstyrelsen, samt jämväl i övrigt utformas i enlighet med bygg- nadsstyrelsens anvisningar.

2 mom. Boningsrums golv, väggar och tak, som gränsa mot det fria eller mot icke uppvärmt utrymme, skola hava minst den värmeisoleringsförmåga, som angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

Boningsrum skall, där tillbörlig uppvärmning eljest ej erhålles, förses med tjänlig eldstad eller annan tillfredsställande anordning för rummets upp- värmning.

Vad i första och andra styckena föreskrives om boningsrum skall gälla jämväl om arbetsrum; dock att med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i skälig mån mä medgivas av byggnads- nämnden.

3 mom. Byggnad, som inrymmer bonings- eller arbetsrum, skall i enlig— het med anvisningar av byggnadsstyrelsen uppföras så att tillfredsställande ljudisolering erhålles.

4 mom. För vinnande av tillfredsställande luftväxling inom byggnad skall iakttagas:

att i bonings- och arbetsrum samt bad- och duschrum finnes erforderlig anordning för införande av frisk luft och för avlägsnande av den förbrukade;

att i kök eller annat utrymme för matlagning samt tvättstuga anordnas imrör;

att skafferi förses med friskluftsintag; att kloseltrum förses med utsugningskanal; samt att till pannrum anordnas luftintag direkt utifrån, där ej undantag finnes kunna medgivas med hänsyn till anläggningens ringa storlek eller andra sär— skilda omständigheter.

Beträffande sättet för luftväxlingens ordnande skola, där ej byggnadssty- relsen för visst fall medgivit avvikelse, iakttagas anvisningar, som byggnads- styrelsen utfärdar.

5 mom. I varje boningsrum skall finnas fönster, som skall vara tillräckligt ' stort och lämpligt anbragt samt så vetta omedelbart åt det fria, att rummet

erhåller god dager. Vad nu sagts gälle ock om arbetsrum; dock att med hänsyn till arten av den verksamhet, för vilken rummet är avsett, eftergift i skälig mån må medgivas av byggnadsnämnden.

6 mom. Till skydd mot fukt i bonings- och arbetsrum skola iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar.

75 5.

1 mom. I boningsrum skall golvet läggas å sådan höjd över angränsande markens yta, att skäliga anspråk på sundhet och trevnad tillgodoses, dock minst 30 centimeter.

I boningsrum, som lägges i gräns mot grannes fastighet, så ock i arbetsrum må golvet läggas lägre än angränsande markens yta, där rummet väl isoleras mot fukt och kyla.

Vad ovan sagts om boningsrum skall ock gälla kök, som tillhör bostads- lägenhet.

2 mom. Golv i tvättstuga, bad- och duschrum skall utföras av för vatten ogenomträngligt ämne samt läggas i lutning mot avlopp. Bjälklag under dylikt utrymme skall, där så lämpligen kan ske, utföras av betong. Utföres bjälklaget av trä, får fyllning ej förekomma.

76 å.

] mom. Bostadslägenhet skall så anordnas, att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall sålunda erbjuda lämpliga och tillräckliga möbelplatser, vara försedd med tambur, nödiga garderobsutrymmen och be— hövlig sanitär utrustning samt i övrigt tillgodose skäliga anspråk på utrymme och bekvämlighet. Lämplig förbindelse bör anordnas mellan rummen med undvikande i möjligaste mån av mörka eller otillräckligt dagerbelysta ut- rymmen.

Vid planläggande av bostadslägenhet bör tillses, att den får så soligt läge som möjligt och, där så lämpligen kan ske, göres genomluftbar.

2 mom. Boningsrums golvyta får icke understiga 9 kvadratmeter; dock må golvytan i matrum med direkt anslutning till kök inskränkas till 6 kvadrat— meter. Undantag må ock av byggnadsnämnden medgivas för sovrum, avsett för endast en person, eller eljest, där särskilda förhållanden föreligga. I intel fall får golvytan understiga 6 kvadratmeter.

l bostadslägenhet om ett eller flera rum och kök skall golvytan hos ett av rummen eller köket vara minst 18 kvadratmeter. I annan bostadslägenhet med endast ett rum må golvytan icke understiga 15 kvadratmeter, om till lägen- heten hör kokvrå eller annat utrymme för matlagning, samt eljest 12 kvadrat- meter. Undantag må av byggnadsnämnden medgivas för lägenhet, vars an- vändning står under betryggande tillsyn, liksom eljest i särskilda fall.

Kök, varmed skall förstås utrymme för matlagning med en golvyta av

* minst 6 kvadratmeter, får icke hava mindre bredd än 1,50 meter och skall hava fönster, som är öppningsbart mot det fria.

Kokvrå får icke hava mindre golvyta än 2 kvadratmeter eller mindre bredd än 1,40 meter och bör vara försedd med fönster, som är öppningsbart mot det fria.

Beträffande minsta tillåtna golvytan hos bad-, dusch- och klosettrum skola iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar.

3 mom. Våningshöjden i bonings- och arbetsrum skall, räknat från golv till golv, vara minst 2,90 meter.

Utan hinder av vad nu sagts må Våningshöjden vara lägst 2,70 meter i byggnad, som ej inrymmer flera än två för familj avsedda lägenheter, och lägst 2,60 meter å vinden till enfamiljshus.

Möter svårighet att för något enstaka rum i bostadslägenhet eller eljest i särskilt fall ernå föreskriven minimihöjd, må byggnadsnämnden tillåta mindre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola ovan angivna våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

Ej må i något fall boningsrums kubikinnehåll understiga 15 kubikmeter. 4 mom. Beträffande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller av byggnadsstyrelsen, samt beträffande annan allmän byggnad, som till- hör kronan, må mindre avvikelse från vad som föreskrives i 2 och 3 mom. medgivas av den myndighet, som har att pröva ritningar till byggnaden.

77 &.

1 mom. Grund skall läggas på marklager av tillräcklig bärförmåga eller, där sådan finnes endast å större djup, säkerställas genom pålning eller på annat sätt.

2 mom. Grundmur eller grundpelare, som icke lägges på berg, skall ned- föras till frostfritt djup. Lägges grund på berg, skola, där så erfordras, pallar utsprängas för densamma, och skall för byggnad i gatulinje berget invid gatan nedsprängas minst 30 centimeter under gatuplanet.

3 mom. Uppföres byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot grann- fastighet, skall grundmur eller grundpelare i gränsen nedföras till vanligt källardjup, ändock att källare i byggnaden ej ifrågakommer.

Vad sålunda stadgats skall ej gälla, där marken utgöres av berg och källare , ej anordnas i byggnaden närmare gränsen än 3 meter. Undantag från stadgan— det i första stycket må därjämte efter grannens hörande medgivas av bygg- nadsnämnden, där nämnden med hänsyn till höjdförhållanden eller markens beskaffenhet eller eljest prövar skäligt.

4 mom. Där källare anordnas, skola grundmur och källargolv så utföras eller behandlas samt omgivande mark så dräneras, att erforderligt skydd

erhålles mot fukt i källaren. Vad här sagts om källargolv gäller även annat golv, som lägges direkt på marken.

Där källare ej anordnas, skall marken invid grundmurarna och under byggnaden på tillfredsställande sätt dräneras, varjämte matjord under bygg- naden skall bortschaktas, bottenvåningens bjälklag väl isoleras mot kyla, fukt, dunster och annan olägenhet samt det fria utrymmet därunder väl ven— tileras.

5 mom. Murar och väggar skola medelst betryggande fuktisolering avskil— jas från grunden.

78 5.

1 mom. Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall, såvida ej framförvarande område till minst 12 meters bredd är undantaget från be— byggande, avskiljas från grannfastigheten medelst brandmur.

Där särskilda skäl det påkalla, må i byggnadsordningen meddelas bestäm— melser om rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å varandra angränsande fastigheter, samt om rätt för byggnadsnämnden att i fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande av brandmur. I byggnadsordningen må även stadgas att, där gemensam brandmur framdeles anordnas eller sådan brandmur anordnats på grund av åläggande i byggnadsordning, gemenskapen ej må av en delägare mot den andres bestridande hävas.

Då särskilda skäl föreligga och grannar därom överenskomma, må bygg- nadsnämnden kunna medgiva, att fönster eller dörr anbringas i brandmur. med villkor att betryggande anordningar vidtagas för öppningarnas brand— säkra avstängande i händelse av eldsvåda. Byggnadsnämnden må, då gran- nar därom enas, medgiva anstånd med sådana skyddsanordningars vidta— gande, såvitt eldfaran icke därigenom avsevärt ökas.

2 mom. Byggnad av trä med större planyta än 300 kvadratmeter skall, där ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande på grund av särskilda skäl medgiver undantag, genom brandmur avdelas så, att ingen del överstiger nämnda mått.

3 mom. Brandmur skall uppföras antingen av bränt tegel med en volymvikt av minst 1,4 kilogram per kubikdecimeter, varvid muren skall hava en tjock- lek av minst 23 centimeter, eller ock i annan, av byggnadsstyrelsen godkänd likvärdig konstruktion; dock gäller för brandmur, som utgör yttervägg till . bonings- eller arbetsrum och ej är motbyggd, i tillämpliga delar vad i 74 & 2 mom. stadgas.

4 mom. Införes imrör eller annan luftkanal i brandmur, skola kanalens ytter- och innerväggar sammanlagda hålla minst den för muren föreskrivna godstjockleken. Införes slits i brandmur, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Vid luftkanal, vars bredd i murens längdriktning ej överstiger

15 centimeter, och vid vertikal slits av samma bredd må dock godstjockleken vara mindre men får ej understiga 11 centimeter mot murens yttersida.

Angående rökrör i brandmur samt angående luftkanal i brandmur, som ej är inotbyggd, skall vad i 82 g 2, 6 och 7 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning.

Anbringas balk— eller bjälkändar i brandmur, skall murens tjocklek på yttersidan vara minst 11 centimeter.

Utföres brandmur i särskild, av byggnadsstyrelsen godkänd konstruktion, må medgivas de undantag från bestämmelserna i detta moment, som påkallas av omständigheterna.

5 mom. Brandmur skall uppföras från grunden till byggnadens tak. Är taket av samma höjd som grannhusets, skall brandmur vid eller inom bygg— nad för industriellt ändamål uppdragas 50 centimeter och annan brandmur 30 centimeter över taket; dock må byggnadsnämnden, där faran för elds upp— komst prövas ringa, efter brandchefens hörande medgiva att, i stället för brandmurens uppdragande över taket, dettas undersida förses med brand- härdig beklädnad till en bredd av minst 60 centimeter närmast brandmuren. Takpanel eller annat trävirke än yttre väggbeklädnad får icke framdragas över brandmur.

6 mom. Brandmur, som helt eller delvis icke är motbyggd, skall behandlas såsom fasad och färgas i lämplig färgton. Uppför granne byggnad mot sådan brandmur, är murens ägare skyldig att å delar som motbyggas borttaga

utspringande isolering, listverk och dylikt.

79 &.

1 mom. Uppföres byggnad i tre eller flera våningar, skola vertikala bär— verk, bjälklag över källare samt översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag utföras brandsäkert. Uppföres byggnad i flera än fyra våningar, skola jämväl övriga bjälklag utföras brandsäkert.

Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig ändring eller ändras annan byggnad så att den kommer att bestå av tre eller flera våningar, skall brandbotten, där sådan saknas, anordnas å översta på mur eller därmed likvärdigt bärverk vilande bjälklag.

Vid tillämpning av första och andra styckena skall vind räknas som vå- ning, om den är inredd till mer än hälften.

2 mom. Vid uppförande av större stationsbyggnad till järnväg eller av därmed jämförlig större byggnad, avsedd att nyttjas för den allmänna sam- färdseln, eller byggnad för industriellt ändamål, i vilken i regel minst femtio personer samtidigt äro sysselsatta, skola, oavsett antalet våningar, vertikala bärverk och samtliga bjälklag utföras brandsäkert. Vad nu sagts skall ock gälla med avseende å byggnad, som inrymmer undervisningsanstalt och är avsedd att hysa minst hundra personer, ävensom byggnad, som inrymmer

vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst femtio personer. Undergår byggnad, som i första stycket avses, till nybyggnad hänförlig ändring, skall vad i 1 mom. andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning. 3 mom. Angående anordnande av skyddsrum och källarmursgenom'brott i * byggnad är särskilt stadgat.

80 %.

1 mom. Efter brandchefens hörande må byggnadsnämnden föreskriva, i vad mån källare eller vind eller byggnad i sin helhet skall avdelas med brand- säkra, brandhärdiga eller flamskyddande väggar och huru takets undersida invid sådan vägg å vind skall skyddas mot brand. Öppning i dylik avskil- jande vägg skall förses med dörr av åtminstone brandhärdig konstruktion.

2 mom. Ä hanbjälkarna eller inom utrymme ovan inredd vind må i bygg— nad med två eller flera våningar, vindsvåningen inräknad, boningsrum ej anordnas; ej heller må skiljeväggar uppsättas i vidare mån än byggnads- nämnden kan finna nödigt föreskriva till skydd mot brands spridning. Är sådant utrymme eller någon del därav avsett att användas till upplag för brännbara föremål, skall det vara avskilt från undervarande vindsvåning medelst ett med brandbotten försett eller i brandsäker konstruktion utfört bjälklag, vilande på brandsäker stomme; och må i sådant fall utrymmet för tillgodoseende av i huset boende personers behov av förvaringsrum uppdelas medelst skärmar av metalltrådsnät eller på annat sätt som kan av bygg- nadsnämnden godkännas.

3 mom. I byggnad med två eller flera våningar, inredd vindsvåning inräk- nad, skola, om byggnaden inrymmer flera än fyra lägenheter för bostads- eller affärsändamål, inre takytor och lägenhetsskiljande väggar ovan källar- bjälklaget åtminstone flamskyddande beklädas. I byggnad för bostads- eller affärsändamål med tre eller flera våningar skola motsvarande byggnadsdelar förses med åtminstone brandhärdig beklädnad.

I källarrum med eldstad skola väggar och tak förses med åtminstone ilamskyddande beklädnad, där ej byggnadsnämnden annat föreskriver be- träffande viss byggnad.

Där i fabriker, verkstäder eller dylika anläggningar, som kunna medföra eldfara, Väggar och tak av trä förekomma, skola dessa åtminstone flam— skyddande beklädas, såvida ej byggnadsnämnden efter brandchefens hörande finner skäligt medgiva undantag eller föreskriva annan åtgärd.

81 5. Byggnad skall, därest icke själva taklaget utgöres av brandsäker betong- konstruktion, täckas med taktegel, skiffer, plåt eller annat av byggnads- styrelsen godkänt material, som erbjuder betryggande skydd mot antändning

genom gnistor eller flygbränder samt äger tillräcklig hållfasthet. Vid bestäm— mande av taktäckningsmaterialet bör avseende fästas jämväl vid vad som kan vara lämpligt från utseendesynpunkt, särskilt med hänsyn till det mate- rial som använts är närliggande byggnader.

Tak och altaner skola hava tillräcklig lutning för vattnets avledande mot erforderliga takrännor och stuprör, vilka senare, om de icke förbindas med avloppsnät, skola neddragas till ett avstånd av högst 30 centimeter från mar- ken, byggnadsnämnden likväl obetaget att föreskriva annat mått. Tak får ej anordnas så, att vatten därifrån faller å grannes tomt.

Täckning över byggnad, terrass, altan eller dylikt skall isoleras från där- under belägna lokaler, såframt täckningen är plan eller har endast ringa lutning i förhållande till horisontalplanet.

82 &.

1 mom. Skorsten skall utföras av bränt tegel med en volymvikt av minst 1,4 kilogram per kubikdecimeter samt skall från grunden vila på brandsäker konstruktion. Skorsten skall uppdragas genom yttertaket i eller så nära intill taknocken som möjligt och i allmänhet till en meter över denna eller till den högre höjd, som byggnadsnämnden med hänsyn till särskilda omständigheter kan finna skäl föreskriva, samt skall i skärningen med yttertaket kringklädas med plåt eller förses med annan lämplig tätning. Skorsten skall väl fog- strykas, kalkrappas eller plåtbeklädas.

Skorsten må ock utföras på annat sätt än nu sagts, därest konstruktionen blivit godkänd av byggnadsstyrelsen.

2 mom. Rökrör bör skyddas mot avkylning, om så erfordras för und- vikande av inre kondensering och inrökning.

Rökrör bör icke anbringas intill garderober, skalferier eller andra utrym- men, som kunna besväras av värme. Kan detta ej undvikas, skall rökröret på lämpligt sätt isoleras mot sådant utrymme.

3 mom. Varje eldstad skall hava eget rökrör. Vid inrättande av ny eldstad i äldre hus mä dock byggnadsnämnd, om svårighet möter att för sådan eld- stad anordna eget rökrör eller om eljest särskilda skäl därtill äro, medgiva, att gemensamt rökrör användes för högst två kakelugnar eller kaminer, där- vid emellertid nödiga försiktighetsmått mot eldfara samt spridning av rök till annan lägenhet skola iakttagas.

4 mom. Rökrör får icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 450; dock må byggnadsnämnden, där mekanisk ventilationsanordning finnes eller eljest särskilda skäl föreligga, medgiva undantag härifrån.

Avgasningsrör från gasspis skall, där sådant med hänsyn till spisens storlek erfordras, indragas i imröret.

5 mom. Där eldstad icke kan direkt anslutas till rökrör i skorsten, må för— bindelserör av betryggande beskaffenhet användas. Sådant rör må göras av

plåt, varvid dock skall tillses, att röret anbringas på betryggande sätt och icke närmare oskyddat trävirke än 45 centimeter och ej heller närmare trä- virke, som är försett med brandhärdig beklädnad, än 23 centimeter.

6 mom. Imrör och andra luftkanaler skola utföras av varaktigt, icke bränn— , bart material med tillräcklig hållfasthet samt på ett mot eldfara betryg- Ä gande sätt.

Imrör bör icke uppföras i större lutning mot lodlinjen än 450. 7 mom. Beträffande utförande av skorsten, rökrör, imrör och andra luft- kanaler skola, utöver vad i 1—6 mom. stadgas, iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen utfärdar.

83 %.

1 mom. Byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material få ej före- komma på mindre avstånd från rökrörs eller eldstads insida än 23 centimeter. Beträffande rökrör från värmepanna, som har en eldyta av 5 kvadratmeter eller däröver, samt eldstad i sådan värmepanna skall avståndet vara minst 35 centimeter. Mellanrum mellan trävirke samt rökrör eller eldstad skall, där ej fråga är om kakelugn, fristående kamin eller dylikt, fyllas med sten eller annat icke brännbart material.

Vad i första stycket sägs skall icke äga tillämpning å sådana till golv och tak hörande byggnadsdelar som golvbeläggning och takpanel, ej heller å listverk av trä; dock att sådana byggnadsdelar icke må anbringas närmare rökrörs eller eldstads insida än 11 centimeter.

Träpropp får icke anbringas i rökrörs vägg närmare rörets insida än 23 centimeter. I vägg till rökrör från värmepanna må bilning ej verkställas när- mare rörets insida än 23 centimeter, ej heller får i sådan vägg upplag an— bringas för balkar eller bjälkar.

2 mom. Eldstads botten i kakelugn, murad spis eller kamin må icke läggas närmare byggnadsdelar av trä eller annat brännbart material än 23 centi— meter. Beträffande köksspis må motsvarande avstånd icke vara mindre än 35 centimeter.

3 mom. Kakelugnar och murade spisar skola uppföras på mur, i mur fästade bärjärn eller brandsäkert bjälklag. Framför eldstad skall läggas plan av sten, betong eller dylikt till en bredd av minst 45 centimeter för spis och minst 30 centimeter för kakelugn och kamin. Sådan plan skall utsträckas åt sidorna för kakelugn till sockelns bredd samt för spis till 15 centimeter och för kamin till 10 centimeter på vardera sidan utöver spisens eller kaminens bredd.

4 mom. Från vad i 1 mom. första och andra styckena samt 2 mom. stad— gas beträffande rökrör och eldstäder må avvikelse medgivas, i den mån sär— skilda anordningar, som erbjuda motsvarande skydd mot eldfara, vidtagas. Bestämmelserna i 2 och 3 mom. gälla ej spisar, kaminer eller andra appa—

rater, inrättade för eldning med gas, fotogen eller dylikt eller för elektrisk drift. Särskilda till byggnad hörande anordningar för uppställande av sådana apparater skola utföras så, att apparaterna isoleras på ett mot eldfara be- tryggande sätt.

84 %.

1 mom. Byggnad skall hava utgångar, förstugor och trappor till erfor- derligt antal och lämplig storlek samt så belägna och anordnade, att de vid eldfara bereda största möjliga trygg-het för i byggnaden varande personer.

Trappa skall hava lämplig stigning. 2 mom. I byggnad med fyra eller flera våningar, vindsvåning inräknad, skola trappor jämte tillhörande planer och omslutningsväggar göras brand— säkra. Trappa i sådan byggnad skall hava förbindelse med vind samt vara försedd med åtminstone brandhärdiga dörrar mot vind och källare, där ej byggnadsnämnden medgiver undantag. '

3 mom. Vad i 2 mom. stadgats skall icke äga tillämpning med avseende å trappa för inre kommunikation mellan våningar, om erforderliga åtgärder vidtagas till undvikande av ökad eldfara.

4 mom. Trappa, förstuga och trapplan skola hava minst den bredd, som angives i anvisningar av byggnadsstyrelsen.

5 mom. Trappa skall vara försedd med ledstång. Undantag härifrån må dock av byggnadsnämnd medgivas, om särskilda skäl därtill äro.

6 mom. Dörrar i utrymningsväg från lokal för industriell verksamhet eller lokal, avsedd att samtidigt inrymma ett större antal personer, skola göras utåtgående.

85 5.

I fråga om uppförande och inredande av byggnader, som innehålla fabriks- eller verkstadslokaler, eldfarliga upplag, hissar eller andra särskilda inrätt- ningar eller lokaler, avsedda att samtidigt inrymma ett större antal män- niskor, skola, utöver bestämmelser som meddelats i denna stadga eller eljest, iakttagas anvisningar, som byggnadsstyrelsen med hänsyn till sådan bygg- nads beskaffenhet och ändamål utfärdar till skydd mot eldfara.

86 å.

] mom. Byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med tak— luckor eller andra öppningar för uppstigning på taket.

Uppstigningsöppning skall hava ett dagermått av minst 50 X 60 centimeter. Uppstigningsöppning i yttertak skall vara försedd med lucka av plåt. Fönster i sådan lucka skall utgöras av trådglas.

Mellan vindsgolv och uppstigningsöppning i tak skall finnas fast stege liksom även mellan översta våningsplanet och vindsplanet, därest trappför- bindelse saknas.

Överstiger skorstens höjd över takytan på den sida, från vilken tillträde till skorstenen lättast kan erhållas, 1,2 meter, skall järnstege finnas på skor— stenen.

2 mom. Byggnad, vars höjd överstiger 8 meter, skall, där ej Konungen för viss stad annorlunda förordnar, tillika förses med hållfasta och varaktiga an- ordningar till skydd mot olycksfall vid arbete å taket, därvid skall gälla följande:

1. Tak, som lutar 1 :4 eller mera, skall förses med nockräcke av stadigt järnrör i lämpliga fästanordningar. Räcket skall vara beläget omkring 15 centimeter från takytan samt vid ena sidan av och i jämnhöjd med taknocken. Är genom taknocken uppdragen skorsten eller liknande anordning, skall vid dennas nedre sida anordnas nockräcke eller runt densamma anbringas skorstensband med handgrepp.

2. Å tak, som lutar 1 :4 eller mera, skall därjämte vid takfoten eller tak— brott antingen anordnas ståndränna eller annan rännanordning, som lämnar stadigt fotfäste, eller ock utföras snöräcke, dock att snöräcke icke bör anord- nas vid vinkelrännas utlopp eller eljest, när därigenom större snöanhopning kan uppstå.

3. Är å tak, som har en lutning av 1 : 4 eller mera, taknocken belägen mer än en meter från uppstigningsöppning. skall järnstege anbringas mellan denna och taknocken eller, om uppstigningsöppningen endast är avsedd för förbindelse med skorsten, mellan öppningen och skorstenen. Är å sådant tak avståndet i sidled mellan skorsten, som skall rensas av skorstensfejare, och närmaste uppstigningsöppning större än en meter, skall mellan öppningen och skorstenen takbrygga utföras med en bredd av minst 25 centimeter.

4. Takfönster med större dageröppning än 60 X 80 centimeter samt lan- terniner skola, om de uppskjuta mindre än 35 centimeter över takytan, upptill och vid sidorna omgärdas med skyddsräcke av minst 75 centimeters höjd. Överstiger takfönstrets eller lanterninens bredd 4 meter, skall räcket fram- dragas även vid nedre sidan. L jusbrunn skall omgivas med räcke eller annan skyddsanordning med en höjd av minst 75 centimeter. 3 mom. Avvikelse från bestämmelserna i 1 och 2 mom. må medgivas av byggnadsnämnden, då särskilda skäl därtill äro.

87 å.

Byggnad skall så underhållas, att hälsofara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer och att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras. Kan byggnad, som genom brand eller annorledes skadats eller eljest är av bristfällig beskaffenhet, medföra fara för människor eller egendom och kan den ej nöjaktigt iståndsättas, må byggnadsnämnden föreskriva, att bygg- naden skall helt eller delvis nedrivas.

1 mom. Finnes med hänsyn till ortsförhållandena eller andra särskilda omständigheter avvikelse från de enligt 74—78 och 80—84 %% gällande be- stämmelserna påkallad, må därom förordnas i byggnadsordning. För särskilt fall må sådan avvikelse beslutas av Konungens befallningshavande eller, där fråga är om mindre avvikelse som ej innebär skärpning, av byggnadsnämn- den, om nämnden till sitt biträde har stadsarkitekt och denne tillstyrkt åt- gården.

2 mom. Skulle tillämpning av de i 79 5 1 och 2 mom. meddelade bestäm- melserna medföra oskälig kostnad eller föreligga eljest särskilda skäl för undantag från sagda bestämmelser, må sådant undantag medgivas av Ko- nungens befallningshavande.

89 %. Anvisningar, som av byggnadsstyrelsen utfärdas i de i 74, 76, 82, 84 och 85 55 angivna hänseendena skola, för att bliva gällande, godkännas av Konungen.

Om rivning. 90 5. Innan byggnad rives, skall tillses, att den är fri från ohyra.

Om byggnadslov. 91 g.

1 mom. Nybyggnad må ej företagas utan byggnadsnämndens lov. Byggnadslov erfordras jämväl för vidtagande av följande åtgärder, näm— ligen:

varje till-, på- eller ombyggnad;

varje annan ändring, som berör byggnads konstruktion eller lokalers stor— lek och anordning, såsom upptagande eller igensättande av fönster- eller dörröppning och sammanslagning eller uppdelning av lägenheter;

varje ändring, som berör eldstad eller rök- eller imrör; återställande av brandskadad byggnad; användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ändamål än det, vartill den förut varit använd, eller som finnes angivet ä fastställd ritning;

fastighets inhägnande;

rivning av byggnad; schaktnings-, sprängnings- eller utfyllningsarbeten inom byggnadskvarter; samt

anordnande av virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. 2 mom. I byggnadsordningen må meddelas bestämmelser, huruvida och

i vad mån byggnadslov erfordras för anläggning eller ändring inom tomt eller byggnad av ledning för vatten, avlopp, gas, elektricitet och liknande ändamål, varvid lämpligt ordnad samverkan med andra kommunala myn- digheter, vilka handlägga sådana ärenden, bör föreskrivas, så ock för under— hållsarbeten eller andra reparationsåtgärder å byggnad eller för åtgärd, som påverkar byggnads utseende eller stadsbilden, såsom utbyte av takbelägg- ningsmaterial, omfärgning, skyltning och plantering.

92. Q. 1 mom. Ansökan om lov till nybyggnad skall göras skriftligen och åtföl- jas av

a) bevis, att sökanden förfogar över den mark, dårå byggnad eller annat arbete skall utföras, eller eljest är berättigad till arbetets utförande;

b) karta, motsvarande de fordringar, som gälla i avseende å tomtkarta. dock att byggnadsnämnden må godtaga karta av enklare beskaffenhet, därest byggnadssättet är öppet och fråga ej är om uppförande av helt ny byggnad eller om tillbyggnad till befintlig byggnad; skolande kartan i vart fall upptaga angränsande gators bredd och höjdlägen, avstånd till motlig— gande byggnadslinje samt för tomten gällande bestämmelser;

c) kopia av kartan, utvisande jämväl den tillämnade byggnadens läge;

d) ritningar i för arkivering ändamålsenligt format, fackmässigt upprättade med avseende å såväl utförande som innehåll i skala 1 : 100, där ej byggnads- nämnden på grund av särskilda skäl föreskriver annan skala, samt i övrigt utförda i. överensstämmelse med föreskrifter, som skola meddelas i byggnads— ordningen;

e) erforderlig beskrivning till ritningarna;

f) uppgift, huruvida skyldighet att gälda bidrag till gatukostnad åligger tomtägaren;

g) bevis, att tomtägaren fullgjort honom åliggande skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomten eller ock därför ställt nöjaktig säkerhet.

Erfordras för ärendets prövning uppgift om befintligt eller för utförande avsett avlopp, dess beskaffenhet, höjdläge och avstånd från tomtgränsen, åligger det byggnadsnämnden att införskaffa sådan uppgift, där den ej till— handahållits av sökanden.

2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat angående ansökan om lov till nybyggnad skall i tillämpliga delar gälla i fråga om annat byggnadslov.

93 %.

Då byggnadsnämnden prövar ansökan om lov till nybyggnad, skall nämn- den förvissa sig om att företaget överensstämmer med stadsplan, tomtindel- ning, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ävensom med övriga be- stämmelser, som gälla för detsamma.

Vid prövningen skall bland annat tillses: 1) att byggnaden är lämplig för den plats, å vilken den skall uppföras;

2) att byggnaden ej skjuter över gällande fastighetsgräns; 3) att byggnaden ej förlägges så, att den onödigtvis förorsakar men för grannfastigheter eller försvårar deras bebyggande på lämpligt sätt;

4) att byggnaden kommer att erbjuda skälig trygghet mot eldfara; 5) att byggnaden får sunt läge och mot sundhetens fordringar svarande inredning;

6) att byggnaden blir konstruktivt tillfredsställande samt erforderligt iso- lerad mot fukt och kyla;

7) att byggnadens yttre fyller skäliga anspråk på smak och prydlighet såväl i och för sig som med hänsyn till omgivningen; samt

8) att i byggnaden inrymd bostadslägenhet erhåller god planlösning. Vad sålunda stadgas om nybyggnad skall i tillämpliga delar gälla även annan åtgärd, vartill byggnadslov erfordras.

Vid förändring av byggnad skall tillses, att dess hållfasthet ej äventyras och att, där så erfordras, lämpliga åtgärder vidtagas för ernående av för- bättringar i hygieniskt avseende och av ökad trygghet mot eldfara.

94 &. Där så av förhållandena påkallas, må lov till nybyggnad göras beroende av att erforderlig torrläggning av marken vidtages, innan 'byggnad uppföres eller tages i bruk för avsett ändamål.

95 %. Byggnadsnämnden skall vid meddelande av byggnadslov lämna de när- mare föreskrifter, som vid arbetets utförande böra lända till efterrättelse. Där så erfordras, må byggnadsnämnden föreskriva, att hållfasthetsberäk- ning med tillhörande ritningar ävensom andra specialritningar skola ingivas till byggnadsnämnden för granskning. Närmare föreskrifter härom meddelas i byggnadsordningen.

96 &.

Byggnadsnämnden skall vaka däröver, att byggnad av historisk eller konst- närlig betydelse icke förvanskas och att byggnader, som uppföras i grann- skapet av sådan byggnad, på lämpligt sätt ansluta sig till eller underordna sig densamma.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov anled— ning till farhåga i det i första stycket avsedda hänseendet, har byggnads- nämnden att, innan ärendet avgöres, inhämta byggnadsstyrelsens yttrande.

Är fråga om nybyggnad eller annan åtgärd, berörande fast fornlämning, skall nämnden tillse, att gällande föreskrifter till skyddande av dylika min-

nesmärken iakttagas. Innan ärendet avgöres, skall nämnden inhämta riks- antikvariens yttrande. 97 å.

De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller inredande, vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola iakttagas av byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov, liksom ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanordningar av byggnadsteknisk art, som äro meddelade i särskilda författningar.

Avser ansökan om byggnadslov industriell anläggning, skall yrkesinspek- tören eller bergmästaren underrättas därom.

98 &.

Är i allmän författning meddelad föreskrift, varigenom byggnads upp- förande eller användande för visst ändamål är gjort beroende på prövning av annan myndighet ån byggnadsnämnden, skall, utöver vad ovan är stadgat angående byggnadslov, sådan föreskrift lända till efterrättelse. Där så lämp— ligen kan ske, bör sagda prövning avbidas, innan frågan om byggnadslov avgöres.

99 %.

Byggnadslov vare förfallet, såvida icke inom två år det medgivna arbetet påbörjats eller, efter inträffat avbrott, återupptagits. I intet fall äge bygg- nadslov giltighet för längre tid än fem år.

Om arbete avstannat och ej inom tre månader återupptagits, skall anmälan göras hos byggnadsnämnden, innan arbetet må fortsättas.

100 &.

Byggnadslov erfordras icke för arbete, berörande allmän byggnad, vartill ritningar prövas av Konungen eller byggnadsstyrelsen, eller annan allmän byggnad, såframt den tillhör kronan.

I byggnadsärende, som skall underställas Konungens eller byggnadsstyrel- sens prövning, skall byggnadsnämnden beredas tillfälle att yttra sig före underställningen. Innan arbetet påbörjas, skall anmälan om detsamma ingi- vas till byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av karta med kopia, som i 92 % sägs, ävensom för arkivering lämpliga byggnadsritningar med tillhörande beskrivning.

Skall för kronans räkning verkställas nybyggnad, vartill ritningar icke prövas av Konungen eller byggnadsstyrelsen, skall anmälan om byggnads— företaget, åtföljd av handlingar, som nyss sagts, ingivas till byggnadsnämn— den. Finner nämnden byggnaden ej motsvara skåliga anspråk på sundhet, säkerhet mot eldfara, prydlighet eller hänsyn till stadsbilden och ortsför- hållandena, eller är anledning till erinran i fråga om byggnadens ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom en månad efter hand-

lingarnas mottagande hos vederbörande förvaltning begära, att frågan under— ställes Konungens prövning, och må i ty fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Om tillsyn över byggandet. 101 %.

Byggnadsnämnden skall med uppmärksamhet följa byggnadsföretag och annat arbete samt därvid bland annat tillse:

att fastställda ritningar och i övrigt meddelade föreskrifter noggrant följas; att byggnad uppföres av ändamålsenligt material och på betryggande sätt; att betryggande åtgärder vidtagas till förhindrande av att fukt intränger eller uppstår i byggnad; samt

att vad eljest kan förorsaka fara för byggnads bestånd eller medföra olä- genhet för däri boende undvikes.

102 %.

Innan byggnad uppföres, skall därom göras anmälan hos byggnadsnämn- den, som på sökandens bekostnad låter utstaka byggnaden till dess rätta läge på marken samt utmärka dess höjdläge. Är byggnad till sitt läge direkt beroende av gräns mot grannes tomt, skall grannen kallas till utstaknings- förrättningen. Vid utstakningen skall noga tillses, att byggnaden ej över— skrider gällande tomtgräns.

Sedan byggnadsarbetet fortskridit så långt, att bjälklag skall utläggas över markens nivå, skall anmälan därom ske hos byggnadsnämnden, som oför- dröjligen genom särskild besiktning skall tillse, att byggnaden blivit förlagd i rätt läge.

103 5.

1 mom. För tillsyn å byggnadsföretag och annat arbete skola genom bygg— nadsnämndens försorg verkställas erforderliga besiktningar. Vid uppförande av byggnad böra besiktningarna i främsta rummet avse att utröna beskaffen— heten av grundbotten, stommen samt byggnaden i färdigt skick.

Innan byggnad till någon del tages i bruk, skall anmälan ske till byggnads- nämnden. Sedan byggnaden helt färdigställts, skall nämnden föranstalta om Slutbesiktning. Härvid skall företes bevis av skorstensfejaren, att eldstäder och rökrör samt imrör och ventilationsanordningar blivit av honom under- sökta och godkända. Där så påfordras av byggnadsnämnden, skall under— sökningen omfatta jämväl provtryckning av skorsten.

Då arbete avser bonings- eller arbetsrum, bör vid besiktningarna lämpligt samarbete åvägabringas med hålsovårdsnämnden.

2 mom. Vid arbete, som utföres av staten eller under dess ledning, är

byggnadsnämnden icke skyldig att företaga besiktningar i vidare mån än nämnden själv finner nödigt.

Finner nämnden, att vid arbete, som i 100 % avses, fastställda ritningar ej följas eller eljest gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden därom göra anmälan hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande. eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

3 mom. Närmare föreskrifter om besiktning av byggnadsföretag och annat arbete _skola meddelas i byggnadsordningen.

104 5.

Har tillåtet arbete påbörjats men ej fullbordats inom fem år efter det bygg- nadslov meddelats, äger byggnadsnämnden, där nämnden med hänsyn till byggnadens hållfasthet, brandsäkerhet eller utseende finner sådant nödigt. tillhålla ägaren att inom viss tid färdigställa arbetet helt eller delvis eller ock vidtaga annan lämplig åtgärd.

Inställes påbörjad nedrivning av byggnad utan giltigt skäl, äger byggnads— nämnden, där så påkallas av omständigheterna, föreskriva viss tid, inom vilken rivningen jämte platsens planering skall fullbordas.

105 &.

För varje byggnadsarbete, däri inbegripet rivning av byggnad samt schakt- ning eller sprängning för byggnadsföretag, skall finnas person, som fort— löpande utövar ledning och tillsyn av arbetet samt ansvarar för detsammas utförande. Arbetsledare är ansvarig för att anmälan, som i 102 g och 103 & 1 mom. sägs, vederbörligen sker. Han skall vara närvarande vid besiktning. som byggnadsnämnden verkställer.

106 &.

Befattning som arbetsledare må ej utövas av annan än den, som genom intyg från byggnadsyrkesskola eller på annat i byggnadsordningen stadgat sätt styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap och därjämte besitter nödig praktisk erfarenhet, där ej byggnadsnämnden för visst särskilt fall prövar skäl föreligga att medgiva undantag härifrån.

För sådant arbete, vars ledning kräver speciell utbildning eller erfarenhet. må i byggnadsordningen stadgas ytterligare kompetensvillkor för arbetets ledning.

För trähus så ock för stenhus av en vånings höjd ävensom eljest för mindre betydande arbete må i byggnadsordningen medgivas eftergift i fråga om de eljest föreskrivna kompetensvillkoren.

107 &.

Byggherre skall utse särskild arbetsledare, där han ej själv vill utöva led- ningen av arbetet och är därtill behörig.

Före arbetets påbörjande skall byggherren till byggnadsnämnden avlämna skriftlig förklaring av arbetsledaren, att han under ansvarsförpliktelse åtager sig uppdraget.

Där byggherren vid arbetets utförande motsätter sig iakttagande av be- stämmelserna i byggnadslagen, denna stadga eller byggnadsordningen eller vad i övrigt kan vara föreskrivet angående arbetets utförande, har arbets- ledaren att hos byggnadsnämnden skriftligen anmäla förhållandet; och stånde därefter byggherren själv det ansvar, hans berörda förfarande kan medföra.

108 &.

Byggnadsnämnden äger att, då synnerliga skäl därtill äro, för visst fall eller viss tid fråntaga arbetsledare rätt att i staden utöva ledning av arbete, varom i 105 % sägs.

109 %.

Vid byggnadsarbete böra noga iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till förekommande av skada å person eller egendom. ' Särskilt bör tillses:

att grundläggning och för densamma erforderlig grävning och sprängning verkställas med största försiktighet, så att grannes byggnad eller iordning- ställd gata ej lider skada;

att byggnadsställningar erhålla nödig hållfasthet; samt att maskinella anordningar, tillfälliga uppvärmningsanordningar och dy- likt så anordnas, att eldfara och andra olägenheter såvitt möjligt undvikas.

Särskilda bestämmelser om byggande inom stadsplan. 110 5.

I fråga om byggande inom område, som ingår i stadsplan, skall, i den mån ej annat föreskrives genom stadsplanebestämmelser, gälla ytterligare följande:

1. Byggnad, som ej sammanbygges eller kan förväntas komma att sam- manbyggas med byggnad å grannfastighet, må icke läggas på mindre avstånd från fastighetens gräns än som motsvarar hälften av den för byggnaden till- låtna största höjden, ej heller i något fall närmare gränsen än 4,5 meter. Upp- föres byggnad av trä med två våningar jämte vindsvåning, må avståndet till gräns mot grannfastighet ej understiga 6 meter.

2. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomt må icke vara mindre än som motsvarar den för byggnad vid gata eller förgård tillåtna största höjden. Mellan byggnader, avsedda för industri eller hantverk, må bygg- nadsnämnden likväl medgiva mindre avstånd, där så finnes kunna ske utan fara för sundhet och brandsäkerhet samt utan att ett lämpligt bebyggande av kvarteret i dess helhet försvåras, dock ej under 4,5 meter. Byggnadsnämn-

den må ock under enahanda förutsättningar för uthus eller annan gårds- byggnad, oaktat den ej är avsedd för industri eller hantverk, medgiva ett minsta avstånd av 4,5 meter såväl till annan sådan byggnad som till huvud- byggnad.

3. Finnes för tillgodoseende av behovet av lämpliga lokaler för industri ; eller hantverk eller eljest av särskilda skäl påkallat, att huvudbyggnad i allenast en våning eller uthus eller annan gårdsbyggnad uppföres i gräns mot grannfastighet utan att sammanbyggas med byggnad å denna fastighet eller på mindre avstånd från fastighetsgränsen än 4,5 meter, må byggnads- nämnden efter grannens hörande medgiva detta, där det utan olägenhet kan ske.

4. Framför fönster till bonings- eller arbetsrum, som icke är beläget mot gata, skall ovan ett plan i jämnhöjd med fönstrets underkant finnas ett om— råde av minst 9 meters bredd, som är fritt från byggnader, skymmande ter- rängformationer och andra skymmande föremål, frånsett träd och buskar; dock må undantag härifrån medgivas av byggnadsnämnden, därest rummets behov av dager är nöjaktigt tillgodosett genom annat fönster.

5. Boningshus av trä må icke uppföras med flera än två våningar. Om särskilda skäl därtill föranleda, må vinden därjämte inredas, dock icke till mera än en tredjedel av dess yta.

6. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till större höjd än 2,5 meter; dock må byggnadsnämnden, om så finnes påkallat för att tillgodose behovet av lämpliga lokaler för industri eller hantverk eller eljest av sår- skilda skäl, medgiva avvikelse härifrån, där det utan olägenhet kan ske.

Särskilda bestämmelser om byggande utom stadsplan. 111 &.

I fråga om byggande inom område, som ej ingår i stadsplan, skall, i den mån ej annat föreskrives genom generalplan i förening med förordnande enligt 14 % byggnadslagen eller genom byggnadsplan eller utomplansbestäm- melser, gälla ytterligare följande:

1. Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, må icke givas mindre areal än 1 000 kvadratmeter.

2. Av tomtplats må högst en femtedel bebyggas.

3. Byggnad må ej läggas närmare gräns mot väg än 4,5 meter och ej när- mare vägs mittlinje än 9 meter. Byggnadsnämnden må dock vid mindre våg av ringa trafikbetydelse kunna medgiva mindre avstånd till vägs mittlinje, dock ej under 6 meter.

4. Byggnad skall, därest den ej sammanbygges med byggnad å grannes fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd från fastighetens gräns. Uthus eller annan gårdsbyggnad må i allmänhet icke förläggas närmare

gräns mot grannfastighet än 4,5 meter, dock må byggnadsnämnden medgiva mindre avstånd, där nämnden efter grannens hörande finner detta med hän- syn till byggnadens ringa storlek eller andra omständigheter utan olägenhet kunna ske.

5. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomtplats må ej vara mindre än 12 meter. Byggnadsnämnden äger likväl, om hinder ej möter ur brandfaresynpunkt, medgiva mindre avstånd, dock ej under 9 meter. Därest ett ändamålsenligt bebyggande därigenom främjas, äger byggnadsnämnden att för mindre gårdsbyggnad eller flygelbyggnad till endast en vånings höjd medgiva mindre avstånd till huvudbyggnad, dock ej under 3 meter.

6. Boningshus må icke uppföras med flera än två våningar och ej till större höjd än 7,5 meter. I boningshus må ej inredas mer än två bostads- lägenheter. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till större höjd än 3 meter.

7. Vad ovan är stadgat skall ej tillämpas med avseende å byggnader för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov. Angående uppförande av byggnad utmed allmän väg är för vissa fall stad- gat i lagen om allmänna vågar. &

112 &. I byggnadsordningen må i fråga om byggande utom stadsplan stadgas undantag från föreskrifterna i detta kapitel, i den mån sådant betingas av ortsförhållandena eller eljest finnes påkallat. Sådant undantag må ock i särskilt fall medgivas av Konungens befallningshavande.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten.

113 %.

Finner byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om lov till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård i närheten av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 % byggnadslagen eller omfattas av för- ordnande enligt 138 & samma lag, tvekan råda, huruvida hinder varom för- mäles i sagda paragrafer föreligger, skall byggnadsnämnden inhämta ytt- rande därom av väg— och vattenhyggnadsstyrelsen, såvida frågan rör civil flygplats, samt eljest av chefen för försvarsstaben eller annan myndighet som denne bestämmer.

Sådant yttrande skall jämväl inhämtas, innan tillstånd till nybyggnad eller anordnande av upplag eller materialgård medgives av Konungens befallnings- havande enligt 137 5 första stycket byggnadslagen.

Meddelas byggnadslov eller tillstånd i strid mot innehållet i yttrande, som ovan sägs, skall byggnadsnämnden eller Konungens befallningshavande oför- dröjligen om beslutet underrätta den myndighet, som avgivit yttrandet.

Bestämmelser angående stadsliknande samhällen.

7 kap.

114 5.

Vad i denna stadga är föreskrivet för stad skall äga motsvarande tillämp- ning för köping och annat samhälle å landet, som omförmäles i 98 % bygg— nadslagen.

Sist inom tre månader efter det att generalplan antagits för sådant sani— hälle, som i första stycket avses, skall planen med därtill hörande utredning i bestyrkt kopia och avskrift tillställas, förutom de myndigheter som omför— mälas i 20 å andra stycket, lantmäteristyrelsen och vederbörande över— lantmätare.

Angående lantmäteristyrelsens och vederbörande överlantmätares under— rättande om fastställelse å stadsplan eller utomplansbestämmelser eller å ändring av sådan plan eller sådana bestämmelser samt om förordnande enligt 14 % byggnadslagen eller ändring däri för samhälle, som förut nämnts, är särskilt stadgat.

Har enligt bestämmelserna i 45 % byggnadslagen stadsplan eller ändring därav fastställts inom dylikt samhälle under villkor att inlösen kommer till stånd av viss i planen ingående mark, skall, sedan sådan inlösen skett, med- delande därom genom byggnadsnämndens försorg tillställas, utom de myn- digheter som i 33 å andra stycket sägs, lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare.

115 5.

Vad i 114 5 är stadgat gälle ock i fråga om ort, för vilken Konungen jäm- likt 99 å byggnadslagen förordnat, att vad i nämnda lag är stadgat för stad skall äga tillämpning.

Finner Konungens befallningshavande omständigheterna påkalla sådant förordnande, har Konungens befallningshavande att till Konungen inkomma med anmälan därom. Innan sådan anmälan göres, skola kommunalfullmäk— tige i orten samt ägare av jord inom det område, varom fråga är, ävensom befolkningen därstädes genom Konungens befallningshavandes försorg er— hålla tillfälle att yttra sig i ärendet.

Vid anmälan, som i andra stycket sägs, foge Konungens befallningsha— vande förslag till de huvudgrunder, vilka kunna erfordras med avseende å byggnadslagens och denna stadgas bringande till verkställighet inom det blivande samhället.

Bestämmelser angående den egentliga landsbygden.

8 kap.

Om generalplan på landet.

116 5.

Angående upprättande eller ändring av generalplan inom område på lan- det, för vilket bestämmelserna i byggnadslagen angående stad icke äga till- , lämpning, samt rörande handläggning av fråga om sådan plan eller ändring därav skola föreskrifterna i 17—20 och 23 åå samt 114 % andra stycket äga motsvarande tillämpning.

117 g. 1 Innan framställning göres av kommun om förordnande enligt 108 & bygg- nadslagen för visst i generalplan ingående område eller om ändring av dylikt förordnande, skall byggnadsnämnden, därest sådan finnes, samt eljest kom- munalnämnden låta upprätta förslag i ämnet.

Finner Konungens befallningshavande utan framställning av kommunen sådant förordnande eller ändring därav böra meddelas, åligger det Konun— gens befallningshavande att låta upprätta erforderligt förslag. i Vid upprättande av förslag, som ovan i denna paragraf sågs, skall i övrigt gälla vad i 24 5 är stadgat.

118 %.

Angående handläggning av fråga om förordnande enligt 108 % byggnads- lagen eller ändring av sådant förordnande skola föreskrifterna i 25—27 åå i tillämpliga delar gälla, därvid skall iakttagas att vad nämnda föreskrifter innehålla beträffande byggnadsnämnd i stället skall, då framställning om förordnandet eller ändringen avser område, för vilket sådan nämnd ej finnes, äga tillämpning å kommunalnämnden samt, om förordnandet eller änd- ringen beslutas av Konungens befallningshavande utan framställning, hava avseende å Konungens befallningshavande.

Beträffande skyldighet för Konungens befallningshavande att, sedan för- ordnande enligt 108 & byggnadslagen eller ändring av sådant förordnande beslutats och beslutet vunnit laga kraft, tillställa byggnadsnämnd, bygg— nadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren avskrift av beslutet jämte kopia av den i ärendet upprättade kartan samt avskrift av dithörande generalplanebestämmelser är särskilt stadgat.

9 kap.

Om byggnadsplan och utomplansbestämmelser på landet.

Om byggnadsplan.

119 5.

Är byggnadsplan erforderlig för område på landet, för vilket bestämmel- serna i byggnadslagen angående stad icke äga tillämpning, skall Konungens befallningshavande till behandling upptaga fråga om upprättande av sådan plan.

Vill markägare, kommun eller annan, att byggnadsplan skall upprättas. göre hos Konungens befallningshavande framställning i ärendet. Vid fram- ställningen skall fogas den förberedande utredning med förslag till plan— läggning, som sökanden kan vilja åberopa.

120 5.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan på landet, och finner Konungens befallningshavande skäl föreligga att i planen upptages mark— område, tillhörigt annan än markägare, som gjort ansökan om byggnadsplan, skall tillfälle beredas ägare av jord inom området att å sammanträde yttra sig i ärendet. Sammanträdet skall minst fjorton dagar förut kungöras i för- samlingens kyrka ävensom i den eller de tidningar, vari kommunala medde— landen för orten intagas. Underrättelse om sammanträdet skall därjämte i god tid med posten översändas till den kommun, inom vilken området är beläget, ävensom Vägförvaltningen i länet så ock, där området gränsar till annan kommun eller samhälle, sistnämnda kommun eller samhälle. Finnes inom området mark, som tillhör kronan, skall i nyss angivna ordning under— rättelse jämväl tillställas den, som har att i avseende å marken företräda kronan.

Sammanträdet skall ledas av Konungens befallningshavande eller den, som Konungens befallningshavande därtill förordnar. Vid sammanträdet böra länsarkitekten och överlantmätaren närvara.

121 %.

Efter det den ytterligare utredning ägt rum, som Konungens befallnings- havande finner nödig, bestämmer Konungens befallningshavande det område, för vilket förslag till byggnadsplan skall uppgöras, samt prövar, därest så ej redan skett, huruvida förbud, som i 115 % byggnadslagen sägs, bör meddelas för området eller del därav.

Där icke av sökande ingivet eller eljest förefintligt förslag till byggnadsplan finnes kunna godtagas, skall Konungens befallningshavande, därest Konun- gens befallningshavande finner erforderligt att byggnadsplan fastställes, be- sörja att förslag till sådan plan upprättas.

I övrigt skola angående upprättande av byggnadsplan på landet bestäm— melserna i 48—52 %% äga motsvarande tillämpning.

Har vid upprättande av förslag till byggnadsplan hänsyn tagits till när- belågenheten av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 % bygg- nadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 % samma lag, bör detta särskilt angivas i förslaget.

123 g.

1 mom. Då förslag till byggnadsplan uppgjorts, skall detsamma genom Konungens befallningshavandes försorg viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning.

Om förslagets utställande för granskning skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, ävensom den kommun, inom vilken området är beläget, samt, därest byggnadsnämnd finnes, denna underrättas genom särskilda kallelsebrev på sätt i 25 % 1 mom. tredje stycket sägs. Sådan underrättelse skall jämväl tillställas dels, om förslaget berör be- fästning eller annan anläggning, som avses i 137 % byggnadslagen eller omfat- tas av förordnande enligt 138 % samma lag, anläggningens ägare, dels ock, om och i den utsträckning så prövas erforderligt, Vägförvaltningen samt, därest i planen ingår område, som gränsar till annan kommun eller samhälle, nämnda kommun eller samhälle.

Berör förslaget mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, skola, innan fastställelse å planen meddelas, kopia och avskrift av förslaget i erforderliga delar tillställas den, som har att företräda kronan eller tratikföretaget, med skyldighet för denne att inom viss av Konungens befallningshavande angiven tid, minst en månad efter handlingarnas delfående, till Konungens befallningshavande inkomma med yttrande över förslaget.

Där anledning finnes till antagande att förslaget berör fast fornlämning, bör yttrande inhämtas från riksantikvarien.

Vidtages ändring i förslaget, sedan det blivit utställt för granskning, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av ändringen, ävensom den kommun, inom vilken området är beläget, samt, därest bygg- _ nadsnämnd finnes, denna omedelbart på sätt i 25 g 1 mom. tredje stycket ' sägs underrättas om att ändring skett samt vid sammanträde inför Konun- . gens befallningshavande eller eljest erhålla tillfälle att taga del därav.

2 mom. Utställning av förslag till byggnadsplan erfordras icke, därest samtliga sakägare medgiva, att dylikt förfarande icke behöver tillämpas. Ej heller behöver, därest utställning sker, vad i 1 mom. andra och tredje styckena är stadgat tillämpas på den, som skriftligen godkänt förslaget. 3 mom. Innan ärendet avgöres, skall Konungens befallningshavande in— hämta yttrande däri från överlantmätaren.

124 %.

Sedan byggnadsplan fastställts, skola ägarna av mark inom planområdet genom Konungens befallningshavandes försorg underrättas därom på sätt i 25 5 1 mom. tredje stycket sägs; dock må, därest Konungens befallnings— havande så finner lämpligt, underrättelsen i stället ske genom kungörelse i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas.

Må till följd av stadgandet i 151 & tredje stycket byggnadslagen klagan över beslutet ej föras, har Konungens befallningshavande att å byggnads- planekartan teckna bevis, att beslutet på grund därav vunnit laga kraft.

Angående skyldighet för Konungens befallningshavande att, sedan bygg- nadsplan fastställts och beslutet vunnit laga kraft, tillställa sökande ävensom byggnadsnämnden, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmä- taren avskrift av beslutet jämte kopia av karta med beskrivning rörande planen är särskilt stadgat.

125 5.

Innan fördelning av kostnaderna för byggnadsplans upprättande verk- ställes, skall förslag till sådan fördelning uppgöras av Konungens befallnings— havande. Sedan förslaget uppgjorts, skall genom Konungens befallningsha- vandes försorg en var, som enligt förslaget ålagts betalningsskyldighet, genom särskilt kallelsebrev på sätt i 25 5 1 mom. tredje stycket sägs beredas tillfälle: att inom viss tid, minst fjorton dagar, yttra sig över förslaget.

126 %. Vad ovan i detta kapitel är stadgat gälle jämväl i tillämpliga delar om

ändring av byggnadsplan; dock att sammanträde, varom förmäles i 120 %. icke erfordras.

127 %.

Har byggnadsplan fastställts för visst område och ingå de av planen om- fattade fastigheterna icke i vägförening enligt lagen om enskilda vägar, skall Konungens befallningshavande taga under övervägande fråga om bildande av sådan förening för området.

Innan Konungens befallningshavande beslutar om tillämpning av bestäm- melserna i 119 & byggnadslagen, skall av Konungens befallningshavande upp— gjort förslag i ämnet under viss tid, minst fjorton dagar, utställas för granskning av vederbörande markägare. Angående markägarnas underrät- tande om förslagets utställande för granskning skall vad i 25 5 1 mom. tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Den mark, till vilken nyttjanderätt skall upplåtas, skall till läge och gränser angivas på byggnadsplanekartan eller särskild karta med samma noggrannhet.

Om utomplansbestämmelser. 129 5. Vid uppgörande av utomplansbestämmelser för landet skola föreskrifterna i 58 och 59 åå i tillämpliga delar gälla. Angående handläggning av fråga om utomplansbestämmelser för landet eller ändring därav skall vad om byggnadsplan stadgas i 119 %, 120 g, 122 & första stycket, 123 5 1 mom. första, andra och fjärde styckena samt 2 och 3 mom. ävensom 124 % äga motsvarande tillämpning; dock att underrättelse till myndighet i angränsande kommun eller samhälle om förslag till sådana bestämmelser ej erfordras samt att markägares underrättande om förslaget må, i stället för i den ordning som beträffande byggnadsplan föreskrives, äga rum genom kungörelse viss tid, minst fjorton dagar innan bestämmelserna fastställas, i församlingens kyrka ävensom i den eller de tidningar, vari kom- ) munala meddelanden för orten intagas. l l l

10 kap.

Om byggnadsordning på landet. 130 5. l För område, beträffande vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, äger Konungens befallningshavande, där så finnes erforderligt, utfärda byggnadsordning. Då byggnadsordning eller ändring däri utfärdats, skall Konungens befallningshavande insända avskrift därav till byggnads- styrelsen.

Fråga om byggnadsordning eller ändring däri kan väckas av. jordägare eller byggnadsnämnd inom området eller av vederbörande kommun eller Konungens befallningshavande. Innan frågan avgöres, skall Konungens be- fallningshavande lämna vederbörande markägare, byggnadsnämnd, kommun eller annan, vars rätt kan beröras av byggnadsordningen, tillfälle att avgiva yttrande över förslaget.

I byggnadsordning må för överträdelse av dess stadganden föreskrivas böter från och med tio till och med trehundra kronor eller dagsböter.

11 kap.

Om byggnadsnämnd på landet.

131 ä.

1 mom. Närmaste inseendet över byggnadsverksamheten inom område på landet, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser fastställts, ut— övas av en byggnadsnämnd.

2 mom. Byggnadsnämnden åligger bland annat: 1) att övervaka efterlevnaden av vad jämlikt denna stadga och de i enlig- het därmed givna föreskrifter samt i övrigt gäller beträffande områdets ord— nande och bebyggande;

2) att, då tätare bebyggelse uppkommit eller är att förvänta inorn visst område, söka åstadkomma, att byggnadsplan, i mån av behov, upprättas;

3) att, om beträffande visst område sådan reglering av bebyggelsen, som avses i 143, 144 eller 146 & byggnadslagen, prövas erforderlig, anmäla för- hållandet hos Konungens befallningshavande; samt

4) att eljest ägna uppmärksamhet och tillsyn åt allt, som kan inverka på byggnadsverksamhetens sunda utveckling inom området, och hos kommunal- fullmäktige, Konungens befallningshavande eller annan myndighet väcka de förslag och göra de framställningar, som finnas nödiga.

3 mom. Byggnadsnämnden skall särskilt verka för: 1) att tomtplatser erhålla sådan form, storlek och belägenhet, att de kunna med iakttagande av gällande föreskrifter ändamålsenligt bebyggas;

2) att för samfärdseln erforderliga vägar utföras på tillfredsställande sätt å härför avsedd mark samt att väg icke så bygges att en ändamålsenlig plan- läggning av marken därigenom försvåras;

3) att vattenavloppet inom området ordnas enhetligt enligt härför upp- gjord plan på det sätt, att dagvattnet lätt avrinner från vägar och allmänna platser och kan ledas från tomtplatserna ut till de allmänna avloppen samt spillvatten och annan flytande orenlighet avlägsnas från området utan att vålla olägenhet; samt

4) att, där erforderlig tillgång till vatten för hushållsändamål samt för eldsläckning icke kan på annat sätt beredas, vattenledning anlägges.

Lämpligt samarbete bör i erforderliga delar åvägabringas med hälsovårds- nämnden.

132 %.

Om omständigheterna därtill föranleda, äger Konungens befallningsha- vande förordna, att byggnadsnämnd skall finnas jämväl inom område, för vilket byggnadsplan eller utomplansbestämmelser icke fastställts. Angående sådan nämnds åligganden gäller vad som stadgas i 131 5 2 mom.

133 5.

1 mom. Byggnadsnämnden skall bestå av tre ledamöter, där ej i byggnads— ordning eller, om sådan ej finnes, genom särskilt beslut av Konungens befall- ningshavande bestämmes, att antalet skall vara fem.

Av ledamöterna utses en av Konungens befallningshavande och de övriga av kommunalfullmäktige.

Ledamöterna skola vara med ortens förhållanden väl förtrogna personer. Minst en av nämndens ledamöter bör hava praktisk erfarenhet i byggnads- frågor.

2 mom. Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anstäl— les fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

3 mom. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom. stadgas, utses en ersättare.

134 %.

F innas inom en kommun flera byggnadsnämnder med olika ledamöter eller ersättare, äger Konungens befallningshavande förordna, att de uppgifter, vilka åligga någon eller några av dessa nämnder, i stället skola fullgöras av den eller de övriga. Då sådant förordnande meddelats, skall nytt utseende av ledamöter och ersättare i den eller de nämnder, som på detta sätt fått sitt behörighetsområde utvidgat, äga rum.

135 &.

Byggnadsnämnden bör såvitt möjligt till sitt biträde hava en byggnads- tekniskt utbildad, av Konungens befallningshavande godkänd person, bygg- nadskonsulent, som förordnas av byggnadsnämnden.

Saknar byggnadsnämnden biträde av byggnadskonsulent, oaktat synnerligt behov därav måste anses föreligga med hänsyn till byggnadsverksamhetens omfattning och beskaffenhet eller av andra särskilda skäl, äger Konungens befallningshavande ålägga kommunalfullmäktige att tillse att byggnadskon-

. sulent förordnas.

136 %. Stadgandena i 11, 12, 15 och 16 åå skola äga motsvarande tillämpning å byggnadsnämnd inom område, som avses i detta kapitel, med iakttagande att vad i 15 % sägs om stadsarkitekt skall gälla byggnadskonsulent samt att vad _ i 16 % sägs om stadsfullmäktige skall gälla kommunalfullmäktige.

137 g.

. Där så med hänsyn till ortsförhållandena finnes lämpligt, må, om kom- L munalfullmäktige medgiva det, i stället för byggnadsnämnd utses en sak—

kunnig person, byggnadsinspektör, som förordnas av Konungens befallnings- havande efter fullmäktiges hörande. '

Beträffande byggnadsinspektör skall vad om byggnadsnämnd är stadgat äga motsvarande tillämpning.

12 kap. Om byggande på landet.

Om byggnads yttre och inre anordnande m. m. 138 %.

Vid byggande inom område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser, skola de i 61—68 och 79 åå meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande:

att vad där sägs om stadsplanebestämmelser skall äga motsvarande till- lämpning å byggnadsplanebestämmelser; samt

att, där byggnadsordning för området icke finnes, det ankommer å bygg— nadsnämnden att för varje särskilt fall meddela de föreskrifter, som eljest skolat meddelas i byggnadsordning.

I den mån undantag från eller jämkningar i de enligt nyssnämnda para— grafer gällande bestämmelser finnas med hänsyn till ortsförhållandena eller eljest påkallade, må därom i byggnadsordning eller annorledes förordnas av Konungens befallningshavande.

139 5.

1 mom. Inom område, som i 138 % avses, skall tomtplats, då byggnad där— städes blivit uppförd, i gräns mot väg och mot angränsande mark vara in- hägnad med stängsel, där ej byggnaden är uppförd i sådan gräns. Dylikt stängsel skall till beskaffenhet och utseende godkännas av byggnadsnämnden. Där grannar därom ej kunna enas, äger byggnadsnämnden efter omständig- heterna bestämma sättet för hägnads utförande i gräns mellan deras om— råden.

När skäl därtill äro, äger nämnden medgiva befrielse helt eller delvis från skyldigheten att hava tomtplats inhägnad.

2 mom. Ä tomtplats inom område, som i 138 & avses, må ej vidtagas an- ordning, som är av beskaffenhet att menligt inverka på dess utseende och trevnaden i omgivningen. Tomtplatsen skall hållas i vårdat skick.

140 &. Vid byggande inom område, som i 138 & avses, skall vidare iakttagas följande: 1) I boningsrum skall golvet läggas minst 30 centimeter högre än angrän— sande markens yta. 2) Våningshöjden i boningsrum skall, räknat från golv till golv, i allmänhet

vara minst 2,70 meter, med rätt för byggnadsnämnden att, där så befinnes lämpligt, i övre våningen eller i vindsrum eller eljest i enstaka rum samt i sommarstugor medgiva lägre våningshöjd, dock ej under 2,40 meter.

Där tjockleken av bjälklag är större än 32 centimeter, skola nu angivna våningshöjder ökas med minst det mått, varmed tjockleken av bjälklaget överstiger 32 centimeter.

3) Boningsrum och andra rum, där personer komma att vistas större delen av dagen, ävensom fabriks- och samlingslokaler skola hava tillräcklig dager— belysning och anordningar för nödig luftväxling samt förses med tillräckligt antal trappor och utgångar.

4) Byggnad får ej täckas med halm, spån eller annat lätt antändligt ämne, såvida icke detta genom av byggnadsnämnden godkänt förfaringssätt gjorts svårantändligt.

5) Skorstenar och eldstäder, såväl stadigvarande som tillfälliga, med där- till hörande rökrör skola på betryggande sätt skiljas från trävirke och annat i byggnaden ingående, lätt antändligt material.

Trävirke må ej anbringas närmare rökrörs insida än 23 centimeter; och skall mellanrummet fyllas med sten eller annat icke brännbart material.

Å golvet framför eldstad skall inläggas ett skydd av sten, betong eller dylikt.

141 %.

Byggnad inom område, som i 138 & avses, skall så underhållas, att hälso- fara, osnygghet eller vanprydnad icke uppkommer samt att brandsäkerheten och hållfastheten icke äventyras. Kan byggnad, som genom brand eller annor- ledes skadats eller eljest är av bristfällig beskaffenhet, medföra fara för människor eller egendom och kan den ej nöjaktigt iståndsättas, må bygg- nadsnämnden föreskriva, att byggnaden skall helt eller delvis nedrivas.

142 5. ) I den mån så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning samt om— ) ständigheterna i övrigt finnes lämpligt, må Konungens befallningshavande i %byggnadsordning förordna, att i stället för bestämmelserna i 140 % de i * 74—78, 80—86, 89 och 90 %% meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar ? skola lända till efterrättelse; Konungens befallningshavande obetaget att här- ' vid medgiva de avvikelser från sistnämnda föreskrifter, som må finnas på- kallade.

Om byggnadslov.

143 5. ) Inom område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestäm- ) melser, må ej utan byggnadsnämndens lov företagas nybyggnad eller anord— nas virkes- eller annat varuupplag eller materialgård. Inom annat område, där byggnadsnämnd finnes, skall, innan nybyggnad

sker, anmälan om byggnadsföretaget göras hos nämnden, där ej nybyggnaden avser tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jäm- förligt behov.

144 %.

Ansökan om byggnadslov skall göras skriftligen hos byggnadsnämnden. Vid ansökningen skola fogas:

a) bevis att sökanden förfogar över tomtplatsen eller eljest är berättigad till arbetets utförande;

b) karta över tomtplatsen jämte kopia i skala ej understigande 1 : 1 000. upprättad av i ägomätning kunnig person och utvisande tomtplatsens läge, form och areal, befintliga byggnaders och den tillämnade byggnadens läge samt bredd och sträckning å tillfartsväg till tomtplatsen;

c) ritningari två exemplar, upprättade på fackmässigt sätt i skala ej under- stigande 1 : 100, det ena exemplaret å material, som lämpar sig för arkive- ring; skolande ritningarna vara åtföljda av erforderlig beskrivning.

För mindre betydande byggnadsföretag, så ock då fråga allenast är om anordnande av upplag eller materialgård, må byggnadsnämnden efter om- ständigheterna medgiva eftergift i fråga om skyldigheten att förete bevis, karta och ritningar.

Det för arkivering utförda exemplaret av ritningarna jämte beskrivningen och kopian av byggnadskartan skola förvaras hos byggnadsnämnden, medan det andra exemplaret av ritningarna, försett med bevis om fastställelse, skall utlämnas till sökanden.

145 &.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov skola bestämmelserna i 93 och 94 åå äga motsvarande tillämpning.

Byggnadsnämnden skall vid prövning av ansökan om byggnadslov jämväl tillse, att fasta fornlämningar såvitt möjligt skyddas.

146 5. I fråga om giltigheten av byggnadslov skall vad i 99 5 första stycket stad- gas äga tillämpning. 147 %. Byggnadsnämnden har icke utan särskilt uppdrag att taga befattning med allmän byggnad, vartill ritningarna skola enligt gällande författning prövas av statens myndighet.

Om tillsyn över byggandet.

148 %. 1 mom. För tillsyn att vid byggnadsföretag och annat arbete fastställda ritningar följas och gällande föreskrifter efterlevas skola genom byggnads— nämndenslförsorg verkställas erforderliga besiktningar. Då byggnad blivit

fullbordad och innan densamma tages i bruk, åligger det den byggande att därom göra anmälan hos byggnadsnämnden.

2 mom. Där så med hänsyn till bebyggelsens art och omfattning eller eljest finnes lämpligt, må Konungens befallningshavande i byggnadsordning för område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, förordna, att vid byggande inom området bestämmelserna i 105—108 %% i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse.

Särskilda bestämmelser om byggande inom byggnadsplan. 149 %.

I fråga om byggande inom område, för vilket fastställts byggnadsplan, skall, i den mån ej annat föreskrives genom byggnadsplanebestämmelser, gälla vad i 111 5 1—7 är stadgat.

Konungens befallningshavande må i särskilt fall medgiva undantag från sålunda gällande bestämmelser.

Angående uppförande av byggnad utmed allmän väg är för vissa fall stadgat i lagen om allmänna vägar.

Särskilda bestämmelser av hänsyn till försvaret eller luftfarten. 150 5.

Angående handläggning av fråga om nybyggnad eller anordnande av upp- lag eller materialgård i närheten av befästning eller annan anläggning, som avses i 137 % byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 % samma lag, skall gälla vad ovan i 113 % är stadgat.

13 kap.

Särskilda bestämmelser angående områden på landet, för vilka icke fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser.

151 %.

Inom område på landet, för vilket bestämmelserna i stadsplanelagen angå- ende stad icke äga tillämpning och för vilket ej heller fastställts byggnads- plan eller utomplansbestämmelser, skola föreskrifterna i 79 %, där ej Konun- gens befallningshavande med hänsyn till särskilda omständigheter annor- lunda förordnar, äga motsvarande tillämpning, dock ej i fråga om ekonomi- byggnad till jordbruksfastighet.

Vill någon inom sådant område uppföra byggnad, som jämlikt första stycket omfattas av bestämmelserna i nämnda paragraf eller verkställa till nybyggnad hänförlig ändring av sådan byggnad, skall Konungens befall- ningshavandes tillstånd till företaget inhämtas såvitt angår i paragrafen av—

sedda åtgärder för brandskyddet. Tillstånd erfordras dock icke beträffande byggnad som i 147 % avses.

Då skäl därtill äro, må Konungens befallningshavande meddela tillstånd, som i andra stycket avses, utan hinder av att företaget icke står i överens- stämmelse med föreskrifterna i 79 %.

152 &.

Sökes inom område, som i 151 %, sägs, på grund av bestämmelserna i 137 eller 138 & byggnadslagen Konungens befallningshavandes tillstånd till ny— byggnad eller anordnande av upplag eller materialgård, skall Konungens befallningshavande, om tvekan kan råda, huruvida hinder som avses i sist— nämnda paragrafer föreligger, inhämta yttrande därom av väg- och vatten- byggnadsstyrelsen, såvida frågan rör civil flygplats, samt eljest av chefen för försvarsstaben eller annan myndighet som denne bestämmer.

Meddelas tillstånd i strid mot vad yttrandet innehåller, skall Konungens befallningshavande ofördröjligen om beslutet underrätta den myndighet, som avgivit yttrandet.

AVDELNING IV.

Bestämmelser angående regionplan. 14 kap.

153 €. Sedan regionplaneförbund bildats, åligge det förbundsdirektionen att om- besörja att förslag till regionplan så fort ske kan upprättas och antages.

154 5.

Arbetet med upprättande av förslag till regionplan ankommer närmast på en regionplanenämnd.

Det åligger vidare regionplanenämnden: att sedan regionplan fastställts verka för, att planens bestämmelser efter— levas;

att med uppmärksamhet följa utvecklingen inom regionplaneområdet och dess omgivning samt väcka de förslag till ändringar av regionplanen och göra de framställningar i övrigt hos förbundsdirektionen, Konungens befall— ningshavande eller annan myndighet, vartill omständigheterna må föran— leda; samt

att minst en gång vart femte år underkasta frågan om regionplanens lämplighet en allsidig omprövning.

Innan förbundsdirektionen avgör eller utlåter sig i ärende, som berör regionplanenämndens arbetsuppgifter, skall, såvida ej nämnden själv an- hängiggjort ärendet, dess yttrande inhämtas.

Då förbundsdirektionens beslut underställes myndighets prövning, skall det av nämnden avgivna yttrandet åtfölja handlingarna.

156 5.

1 mom. Ledamöter i regionplanenämnden utses av förbundsdirektionen till det antal, direktionen bestämmer, dock minst fem och högst nio.

Till ledamöter skola utses personer, som kunna antagas vilja främja en för regionplaneområdet gagnelig planläggning samt såvitt möjligt hava prak- tisk erfarenhet beträffande spörsmål, som skola behandlas i regionplanen. En av ledamöterna bör vara lagfaren.

2 mom. Uppdraget att vara ledamot av regionplanenämnden gäller för fyra år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden. anställes fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

3 mom. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i 1 och 2 mom. stadgas, utses en ersättare.

157 5.

1 mom. Ledamot eller ersättare i regionplanenämnd kan ej vara: &) den, som icke uppnått tjugufem års ålder; .b) den, som icke råder över sig och sitt gods. 2 mom. Ledamot eller ersättare i regionplanenämnd må kunna avsäga sig uppdraget:

a) om han är boende utom regionplaneområdet;

h) om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras att fullgöra uppdraget;

c) om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot i nämnden är i tur att därifrån avgå;

(1) om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av förbundsdirektionen godkännes.

158 5.

1 mom. Regionplanenämnden utser inom sig ordförande och vice ord- förande för ett år i sänder. Äro både ordförande och vice ordförande hind- rade att bevista sammanträde, utses ordförande för tillfället.

2 mom. Regionplanenämnden sammanträder så ofta omständigheterna föranleda. Sammanträde skall ock äga rum, då Konungens befallningsha- , vande eller förbundsdirektionen det påkallar.

Ärende må ej av regionplanenämnden företagas till avgörande, där ej mer än halva antalet ledamöter eller ersättare är tillstädes samt, för det , fall att de närvarande äro allenast tre,. dessa tillika äro om beslutet ense.

159 s. *

Vid val inom regionplanenämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefatt- ning sker omröstning med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den mening gällande, varom de flesta röstande förena sig. Äro vid öppen omröstning rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening, som biträdes av ordföranden. ,

Vid nämndens sammanträde skall föras protokoll, vars riktighet granskas av den eller dem av nämndens ledamöter, åt vilka detta uppdrag anförtrotts.

160 &.

Regionplanenämnd skall till sitt förfogande hava sakkunnigt biträde även— som de befattningshavare i övrigt, som förbundsdirektionen beslutar.

Regionplanenämnden antager och entledigar befattningshavare hos nämnden.

161 %.

Regionplanenämndens sakkunniga biträde skall vara tillstädes vid region- planenämndens sammanträden med rättighet att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att, när han det begär, få sin mening antecknad till protokollet.

Länsarkitekten, överlantmätaren, vägdirektören, förste provinsialläkaren och landsantikvarien ”skola, i den mån omständigheterna föranleda därtill. kallas till regionplanenämndens sammanträden med rätt för samtliga att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och, om de det begära, få sin mening antecknad till protokollet.

162 %. Frågor, huruvida ledamot av regionplanenämnden må åtnjuta arvode, samt om arvodets storlek så ock rörande bcfattningshavares avlönande och nämndens övriga utgifter avgöras av förbundsdirektionen.

163 5.

Vid uppgörande av regionplan skall tillbörlig hänsyn tagas såväl till be- hovet av utrymmen för olika ändamål inom regionplaneområdet och de med planens genomförande förbundna kostnaderna som även till de av dessa kostnader berörda kommunernas och samhällenas ekonomiska bärkraft samt markägarnas berättigade intressen.

1) att viktigare trafikleder upptagas i tillräcklig omfattning samt erhålla en med hänsyn till förhållandena såväl inom regionplaneområdet som inom angränsande områden ändamålsenlig omfattning och sträckning;

2) att tillräckliga och särskilt med hänsyn till samfärdsel—, vattenförsörj— nings- och avloppsförhällanden lämpliga områden avses för tätbebyggelse;

3) att möjlighet finnes till anordnande av erforderlig vattenförsörjning samt utförande av avlopp och andra anordningar för bortförande eller oskad- liggörande av spillvatten och annan orenlighet;

4) att områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv upptagas med ändamålsenliga lägen samt till lämplig storlek och form; samt

5) att erforderliga områden avsättas för militära och andra rikets gemen— samma behov.

Tillika bör iakttagas: 1) att hänsyn tages till förefintliga orts- och äganderättsförhållanden, be- stående generalplaner, stadsplaner, byggnadsplaner och utomplansbestäm— melser samt befintliga vägar och andra förhållanden, som kunna bidraga till underlättande av regionplanens genomförande, i den mån så kan ske utan att vad eljest i denna paragraf stadgas väsentligen åsidosättes;

' 2) att strandområden och sådana andra områden, som på grund av belä- genhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden äro särskilt tilltalande, i möjligaste mån skyddas och bevaras mot olämplig användning;

3) att historiskt eller konstnärligt värdefulla byggnader eller områden ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas;

4) att skyldigheten att bevara fasta fornlämningar iakttages och sådana fornminnen jämväl i övrigt såvitt möjligt skyddas; samt

'5) att i övrigt ett lämpligt utnyttjande av regionplaneområdet främjas.

Skall planläggningen enligt Konungens beslut begränsas att närmast avse allenast något eller några särskilt angivna ändamål, skall vad i andra stycket stadgas äga tillämpning endast i den mån så erfordras för tillgodoseende av det med regionplanen sålunda avsedda syftet.

164 5.

1 mom. Förslag till regionplan skall avfattas å karta i skala om möjligt ej understigande 1 : 20 000. Detaljer, som icke kunna göras tillräckligt tydliga å denna karta, skola avfattas å särskild karta i erforderlig större skala.

Till planen hörande regionplanebestämmelser skola avfattas i särskild handling samt tillika utmärkas å kartan genom särskilda beteckningar.

2 mom. Regionplanekartan skall åtföljas av:

a) beskrivning över regionplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla erforderlig motivering för förslaget;

b) erforderlig utredning för bedömande av de förutsättningar, på vilka förslaget grundas.

165 &.

1 mom. Då förslag till regionplan skall upprättas, bör regionplanenämn— den bereda tillfälle för av förslaget berörda kommuner och samhällen även— som representanter för näringslivet samt sociala, kulturella och ekonomiska institutioner och sammanslutningar, vilka kunna antagas hava intresse av förslaget, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet.

Av regionplanenämnden upprättat förslag till regionplan skall överlämnas till förbundsdirektionen för vidare handläggning. Sedan förslaget behandlats av direktionen samt de ändringar, som därvid må befunnits påkallade, vid- tagits, skall det sålunda överarbetade förslaget genom direktionens försorg utställas för granskning viss tid, minst tre månader, under vilken anmärk— ningar mot förslaget må göras hos direktionen. Förslagets utställande för granskning skall före början av den för granskningen bestämda tiden kun- göras i kyrkorna i de församlingar, vilka äro belägna inom regionplane- området, ävensom i de tidningar, i vilka intagas kommunala meddelanden för de kommuner och samhällen, vilka omfattas av regionplanen. Berör förslaget mark, som står under allmän myndighets förvaltning, skall den myndigheten särskilt underrättas.

Därjämte skola kopia och avskrift av förslaget tillställas dels kommun och samhälle, som i första stycket sägs, ävensom väg- och vattenbyggnads- styrelsen, dels ock, om inom regionplaneområdet finnes befästning eller annan anläggning, som avses i 137 5 byggnadslagen eller omfattas av för— ordnande enligt 138 % samma lag, eller mark, som tillhör kronan eller enskilt trafikföretag och som i förslaget intagits såsom trafikområde, i erforderliga delar den, som har att företräda anläggningens eller trafikområdets ägare. med skyldighet för den, som av förslaget sålunda erhållit del, att inom viss av förbundsdirektionen angiven tid, minst tre månader efter delfåendet, till direktionen inkomma med yttrande över förslaget.

2 mom. Där så finnes lämpligt, böra på en gång utställas två eller flera alternativa förslag.

3 mom. Sedan förslaget undergått granskning enligt vad i 1 mom. sägs. skall förbundsdirektionen så snart ske kan företaga ärendet till avgörande.

166 &.

1 mom. Sedan förbundsdirektionen antagit förslag till regionplan, skall direktionen utan dröjsmål till Konungens befallningshavande insända region— planekartan, förslaget till regionplanebestämmelser och beskrivning, utdrag av direktionens och regionplanenämndens protokoll i ärendet ävensom in— komna anmärkningar och yttranden samt övriga till ärendet hörande hand—

lingar. Det åligger Konungens befallningshavande att så fort ske kan med eget utlåtande överlämna handlingarna till Konungen.

2 mom. Om antagande av förslag till regionplan liksom även om sådan plans fastställelse skall genom regionplanenämndens försorg, så fort ske kan, kungörande ske i kyrkorna i de församlingar, vilka äro belägna inom regionplaneområdet, ävensom i de tidningar, i vilka intagas kommunala meddelanden för de kommuner och samhällen, vilka omfattas av region— planen.

Då regionplaneförslag antagits, skola därjämte kommuner och samhällen, som nyss sagts, ävensom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt, där region— planen berör mark, som står under allmän myndighets förvaltning, den myndigheten särskilt underrättas.

Sist inom sex månader efter det regionplan fastställts, skall planen jämte därtill hörande beskrivning och övriga bilagor i bestyrkt kopia och avskrift tillställas ovannämnda kommuner och samhällen samt överlämnas till väg— och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och över- lantmätaren ävensom, i två exemplar, till Konungens befallningshavande.

167 5.

Vad ovan är stadgat angående handläggning av fråga om regionplan gälle jämväl i tillämpliga delar beträffande ändring av sådan plan; dock att den i 165 5 1 mom. andra och tredje styckena föreskrivna tiden för granskning av planförslag och avgivande av yttrande däröver må kunna efter omständig- heterna minskas till lägst en månad.

AVDELNING V.

Slutbestämmelser.

15 kap. Om ansvar, vitesföreläggande och fullföljd av talan m. m.

168 %.

Strider påbörjat byggnadsarbete uppenbarligen mot stadsplan, byggnads- plan eller utomplansbestämmelser eller mot förordnande enligt 14 eller 108 & byggnadslagen eller andra för områdets bebyggande eller byggnadsföretaget gällande bestämmelser, äger byggnadsnämnden eller, inom område där skyl- dighet icke föreligger att söka byggnadslov, Konungens befallningshavande rätt att förbjuda arbetets fortsättande.

Är uppenbart, att påbörjat byggnadsarbete utföres på sådant sätt, att det äventyrar byggnadens eller närliggande byggnads hållfasthet, äger nämnden med avseende å dylikt arbete, oaktat i första stycket angivna förutsättningar icke äro för handen, enahanda rätt som där sägs.

169 &.

Vidtager någon åtgärd, varom i denna stadga eller gällande byggnads— ordning förmäles, utan att hava erhållit byggnadsnämndens eller Konungens befallningshavandes tillstånd, där sådant erfordras, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse vad i denna stadga eller byggnadsordningen eljest kan vara stadgat för rätt att vidtaga sådan åtgärd, eller underlåter någon att fullgöra föreskriven anmälningsskyldighet eller att vid utförande av arbete följa fastställda ritningar eller av byggnadsnämnden eller Konun— gens befallningshavande meddelade föreskrifter, dömes till dagsböter och vare dessutom skyldig att undanröja eller ändra det utförda, om byggnadsnämn- den eller Konungens befallningshavande finner nödigt sådant förordna. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex må— nader dömas.

Förlägges byggnad i annat höjdläge än det som vederbörligen utmärkts ä karta eller å marken, stånde ägaren själv den skada, som vid framtida änd— ring av gatans höjdläge kan följa av förfarandet.

170 %.

Finner byggnadsnämnd i stad sig höra i särskilt fall meddela föreläggande om borttagande eller ändring av byggnad eller vidtagande av annan åtgärd, äger nämnden fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse ävensom föreskriva åtgärdens vidtagande vid äventyr, att den- samma i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes bekostnad. Föreläggande må meddelas, ändå att handräckning kan beviljas enligt 148 & byggnadslagen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning inom stads- liknande samhälle, där byggnadsnämnden i byggnadsordningen tillagts rätt att ålägga vite eller annat äventyr.

Inom annat stadsliknande samhälle än nyss sagts, så ock på den egentliga landsbygden, har byggnadsnämnden, därest någon underlåter att ställa sig nämndens föreläggande till efterrättelse, att därom göra anmälan hos Ko- nungens befallningshavande, som i ty fall må förelägga vite eller annat äventyr.

Underlåter någon eljest att ställa sig till efterrättelse Konungens befall— ningshavandes enligt byggnadslagen eller denna stadga meddelade före— skrifter, äge Konungens befallningshavande enahanda befogenhet som bygg— nadsnämnd i stad.

171 %. Förseelse mot denna stadga eller mot byggnadsordning åtalas av allmän åklagare. Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

172 %. Böter och viten, som ådömas på grund av denna stadga eller byggnads- ordning, tillfalla kronan.

173 %.

1 mom. Över byggnadsnämnds enligt denna stadga eller gällande bygg- nadsordning meddelade beslut må, där ej särskild klagan på grund av stad- gandet i 150 % byggnadslagen är utesluten, besvär anföras hos Konungens befallningshavande inom en månad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Har åt annan myndighet än byggnadnämnd uppdragits att pröva ärenden rörande ställande av säkerhet enligt 38 & byggnadslagen för fullgörandet av tomtägares skyldighet att anordna utfartsväg och avlopp från tomt, skall om besvär över den myndighets beslut i sådant ärende gälla vad ovan stadgas om besvär över byggnadsnämnds beslut.

2 mom. Över beslut, som Konungens befallningshavande meddelat på besvär över byggnadsnämnds beslut eller. eljest på grund av denna stadga eller gällande byggnadsordning, må besvär anföras hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och , ämbetsverks beslut.

3 mom. Drätselkammaren äger på stadens vägnar överklaga Konungens befallningshavandes beslut i ärende rörande av byggnadsnämnd antaget för— slag till ändring av stadsplan eller till tomtindelning eller ändring däri, så- framt ej klagan på grund av stadgandet i 151 % tredje stycket byggnads- lagen är utesluten, och må även eljest i sådant ärende föra stadens talan och

, bevaka dess rätt.

4 mom. Mot beslut av byggnadsnämnd eller Konungens befallningshavande i fråga om tillstånd till nybyggnad eller anordnande av upplag eller material- gård i närheten av befästning, flygplats eller annan anläggning, som avses i 137 % byggnadslagen eller omfattas av förordnande enligt 138 % samma lag, må talan föras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därest frågan rör civil flygplats, samt eljest av chefen för försvarsstaben.

16 kap. Allmänna bestämmelser. 174 &. ,

Då förordnande, innefattande förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd ! enligt 9, 19, 35, 78, 85, 100, 112, 115, 116, 137 eller 138 & byggnadslagen eller mot schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförlig åtgärd, med— delas av Konungens befallningshavande, skall Konungens befallningshavande utan dröjsmål därom underrätta markägarna genom kungörelse i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt ävensom vederbörande byggnadsnämnd och överlantmätare.

Område, som avses med förordnandet, skall få karta eller annorledes till sina gränser tydligt angivas.

175 5.

Innan sådant förordnande om reglering av bebyggelsen, som avses i 143, 144 eller 146 % byggnadslagen, meddelas, skall genom Konungens befall- ningshavandes försorg förslag uppgöras i ämnet. Förslaget skall utmärkas å särskild karta, som för ändamålet upprättas. På kartan skola tydligt angi— vas gränserna för de markområden, som förordnandet skall avse.

Då förslaget uppgjorts, skola kända och inom riket boende markägare, vilkas rätt beröres av förslaget, ävensom byggnadsnämnd, där sådan finnes, och vederbörande kommun genom särskilda kallelsebrev på sätt i 25 5 1 mom. tredje stycket sägs beredas tillfälle att inom viss tid, minst fjorton dagar, yttra sig över förslaget. .

Kungörelse om meddelat förordnande skall genom Konungens befallnings- havandes försorg så snart ske kan införas i den eller de tidningar, vari kom- munala meddelanden för orten intagas. Angående skyldighet att, sedan för- ordnande meddelats och beslutet därom vunnit laga kraft, tillställa byggnads- nämnd, byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och överlantmätaren avskrift av beslutet jämte kopia av kartan är särskilt stadgat.

176 €.

Medför förordnande, som i 174 eller 175 & sägs eller som avses i 108 % byggnadslagen, enligt vad därom är särskilt stadgat förbud mot avstyckning utan tillstånd av KOnungens befallningshavande, skall erinran härom intagas i förordnandet ävensom i kungörelse eller annan underrättelse, som utfärdas därom.

177 5.

Till nybyggnad är att hänföra ej blott uppförande av helt ny byggnad utan även väsentlig ändring av befintlig byggnad, såsom till-, på— eller ombygg- nad, byggnads inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd, samt andra förändringar i avse- ende å byggnads yttre eller inre utförande av den genomgripande beskaffen—

het, att de kunna anses jämförliga med ombyggnad. Medför ändring av be- fintlig byggnad, att denna kommer att strida mot stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller förordnande enligt 14 eller 108 % bygg— nadslagen eller mot bestämmelserna i 110, 111 eller 149 & denna stadga, skall dock ändringen anses som nybyggnad, oavsett vad i första punkten sägs.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändring av befintlig byggnad är att hänföra till nybyggnad, skall i övrigt beaktas:

om kostnaderna för ändringen äro av större omfattning i förhållande till byggnadens värde, antingen i och för sig eller i förening med kostnaderna för annat arbete av enahanda beskaffenhet, som utförts å byggnaden under de närmast föregående åren;

om byggnaden till följd av ålder eller bristande underhåll eller på grund av att den innehåller fuktiga, kalla eller mörka lägenheter eller av andra liknande skäl är mindervärdig samt det därför är önskvärt, att byggnaden snart avlägsnas;

om inlösen av byggnaden är förestående inom en nära framtid; samt

om ändringen medför förändringar beträffande bjälklag, vertikala bärverk eller andra konstruktiva byggnadsdelar.

Vad ovan i denna paragraf stadgas skall dock ej medföra, att såsom ny- byggnad anses anordnande av värmeledning eller W. 0. eller andra hygieniska förbättringar i befintlig byggnad, som, även om sådan anordning ej med- gåves, måste antagas komma att kvarstå under längre tid.

178 5.

1 mom. Är fråga om uppförande av tillfällig byggnad av enkel beskaffen- het, må byggnadsnämnden, även om företaget strider mot stadsplan, bygg- nadsplan eller utomplansbestämmelser eller generalplan i förening med för- ordnande enligt 14 eller 108 & byggnadslagen eller mot bestämmelserna i 37 % första eller andra stycket nämnda lag eller i 110, 111 eller 149 % denna stadga, meddela lov därtill, såframt företaget prövas ej avsevärt motverka det med planen eller bestämmelserna avsedda syftet. Byggnadslov, som nu sagts, må meddelas allenast för byggnad i en våning och må avse rätt att låta byggnaden kvarstå högst tre år från det byggnadslovet meddelades; dock att Konungens befallningshavande, om särskilda skäl därtill äro, må medgiva, att byggnaden uppföres i mer än en våning eller att den får kvarstå mer än tre år.

Byggnadsnämnden må jämväl meddela lov till anordningar och mindre byggnader, som avse att tillgodose den allmänna nyttan och trevnaden, oak- tat de strida mot stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller mot generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 % byggnads- lagen, såframt de prövas ej avsevärt försvåra markens användning för avsett ändamål.

2 mom. Är fråga om annan nybyggnad eller anordning än sådan, varom

förmäles i 1 mom., mä byggnadsnämnden, där den till sitt biträde har stads- arkitekt och denne tillstyrkt åtgärden, om särskilda skäl därtill äro, medgiva ändamålsenliga mindre avvikelser från sådan detaljreglering av bebyggan- det, som ägt rum i stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser eller i generalplan, beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 eller 108 5 byggnadslagen. Ej må avvikelse medgivas i strid mot planens eller bestämmelsernas grunddrag eller huvudsakliga syfte.

Finnes ej stadsarkitekt eller har denne ej tillstyrkt åtgärden, skall upp- kommen fråga om medgivande, som i första stycket sägs, underställas Ko- nungens befallningshavande.

3 mom. Uppkommer i annat fall än som avses i 1 mom. första stycket fråga om nybyggnad i strid mot bestämmelserna i 37 5 första eller andra stycket byggnadslagen, må tillstånd till företaget meddelas av Konungens befallningshavande, om synnerliga skäl därtill äro och företaget prövas ej medföra hinder för lämplig tomtindelning inom kvarteret; dock att nybygg- nad å mark, som ej blivit tomtindelad, må tillåtas allenast såframt anledning finnes att antaga, att tomtindelning av marken icke därigenom oskäligt för- dröjes.

179 5.

Har byggnadsnämnden till sitt biträde stadsarkitekt eller byggnadskonsu- lent, eller har i stället för byggnadsnämnd utsetts byggnadsinspektör, äger Konungens befallningshavande på därom gjord framställning utfärda taxa för avgifter, som de byggande skola erlägga för erhållande av byggnadslov, för ritningsgranskning, för besiktningar och för andra förrättningar, som nämnden enligt gällande bestämmelser har att verkställa.

180 5.

1 mom. Den allmänna uppsikten över planläggning och byggnadsväsende, som i denna stadga avses, tillkommer byggnadsstyrelsen, som för ändamålet äger att meddela erforderliga föreskrifter, formulär, råd och anvisningar.

2 mom. Konungens befallningshavande har att öva tillsyn över planlägg- ning och byggnadsväsende, som i 1 mom. sägs; och åligger det Konungens befallningshavande i sådant avseende särskilt:

1) att tillse, att stad eller annat samhälle i mån av behov förses med generalplan, stadsplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och byggnads- ordning av för samhället lämplig beskaffenhet;

2) att besörja, att område på landet, som därav är i behov, erhåller gene— ralplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och byggnadsordning av för området lämplig beskaffenhet;

3) att, då regionplan finnes erforderlig för visst område, vidtaga åtgärder för att sådan plan där kommer till stånd och vidmakthålles;

4) att, i den mån så erfordras, meddela förordnande enligt 143, 144 eller 146 & byggnadslagen;

5) att, då plan, utomplansbestämmelser eller förordnande, varom ovan i denna paragraf sägs, prövas böra ändras eller upphävas, vidtaga de åtgärder, som av sådan anledning finnas erforderliga;

6) att övervaka, att byggnadslagen, denna stadga, byggnadsordningarna i länet, stadsplaner, byggnadsplaner, utomplansbestämmelser, generalplaner, beträffande vilka meddelats förordnande enligt 14 eller 108 % byggnadslagen, och regionplaner samt övriga föreskrifter angående planläggningen och bygg— nadsväsendet vederbörligen iakttagas;

7) att tillse, att byggnadsnämnd har erforderlig tillgång till sakkunnigt biträde;

8) att tillse, att byggnadsnämnder och andra lokala myndigheter, som hava befattning med planläggningen och byggnadsväsendet, med nit och omsorg fullgöra sina åligganden; samt ) 9) att göra de framställningar och förslag till föreskrifter eller åtgärder, | vartill förhållandena giva anledning.

181 5.

De åligganden, vilka enligt denna stadga tillkomma magistraten, tillhöra: i Stockholm överståthållarämbetet, dock att det jämväl i Stockholm skall ankomma å magistraten att utse ledamot och ersättare i byggnadsnämnden;

i stad, där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren, dock att kom- munalborgmästaren, i stället för att utse ledamot och ersättare i byggnads— nämnden, själv skall vara ledamot i nämnden samt att vad enligt 44 & åligger magistraten skall ankomma å Konungens befallningshavande;

i stadsliknande samhälle på landet Konungens befallningshavande, dock att vad enligt 3 & åligger magistraten skall ankomma på byggnadsnämnden samt att ledamot och ersättare 1 byggnadsnämnden, vilka utses av Konungens befallningshavande, böra såvitt möjligt vara lagfarna.

I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, skall allmän rådstuga och i stads— liknande samhälle på landet den myndighet, som utövar samhällets beslu- tanderätt, äga den befogenhet, som enligt denna stadga tillkommer stads- fullmäktige.

Vad i denna stadga sägs om drätselkammare skall för kommun eller sam-

) hälle, där drätselkammare ej finnes, gälla den däremot svarande myndighet, och vad i stadgan sägs om Vägförvaltningen skall i Stockholm gälla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Övergångsbestämmelser.

1. Denna stadga träder 1 kraft den Genom denna stadga upphäves byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364), dock att bestämmelserna i 128 och 129 åå sistnämnda stadga om provisoriska byggnadsföreskrifter samt om giltigheten av vissa äldre bygg-

nadsordningar och andra föreskrifter alltjämt skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till föreskrift, som ersatts med bestämmelse i denna stadga, skall sådan bestämmelse i stället ) tillämpas.

2. Så snart ske kan efter denna stadgas utfärdande och sist inom två år efter dess ikraftträdande skall med iakttagande av stadgans föreskrifter för- slag till ny byggnadsordning för stad och stadsliknande samhälle hava upp- rättats och underställts Konungens befallningshavandes prövning. Under— låtes detta, ankommer det å Konungens befallningshavande att anmäla för- hållandet hos Konungen. Intill dess ny byggnadsordning fastställts, skall den inom staden eller samhället hittills gällande byggnadsordningen fortfarande lända till efter- rättelse, i den mån den icke strider mot byggnadslagen eller denna stadga.

3. Vid tillämpning av bestämmelserna i 13 5 2 mom., 23 å och 32 ä 1 mom. skall med examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur jämställas avgångsexamen från fackavdelningen för arkitektur vid Chalmers tekniska institut och med examen vid teknisk högskolas avdelning för väg- och vatten- byggnad jämställas avgångsexamen från fackavdelningen för väg- och vatten- byggnad vid nämnda institut.

4. Beträffande förslag till stadsplan eller byggnadsplan på landet, som bli- vit utställt för granskning före denna stadgas ikraftträdande, skola i stället för bestämmelserna i 32 och 51 åå förut gällande motsvarande föreskrifter lända till efterrättelse.

5. Har stomplan fastställts före denna stadgas ikraftträdande, skall angå- ende sådan plan. gälla vad i denna stadga är föreskrivet om generalplan, beträffande vilken meddelats förordnande enligt 14 & byggnadslagen. Vad i 111 5 är stadgat skall beträffande område, för vilket stomplanebestämmel- ser äro gällande, äga tillämpning allenast i den mån ej annat föreskrives genom nämnda bestämmelser. 46. Bestämmelserna i 86 5 1 mom. första stycket samt 2 mom. skola gälla även i fråga om byggnader, för vilka byggnadslov beviljats före denna stadgas ikraftträdande, därvid skall iakttagas: att föreskrivna åtgärder skola vara utförda senast den 1 juli 1949, därest ej Konungen annorlunda bestämmer; samt att byggnadsnämnden skall övervaka bestämmelsernas tillämpning och göra för ändamålet erforderliga besiktningar.

7. Har före denna stadgas ikraftträdande ansökan ingivits om byggnadslov eller annat tillstånd enligt hittills gällande byggnadsstadga, skall den ansökan bedömas enligt sistnämnda stadga.

Förslag till Lag

om förmånsrätt för vissa fordringar enligt byggnadslagen.

Härigenom förordnas som följer:

1 &.

För bidrag, som skall av tomtägare utgivas till stads gatukostnad, äge sta- den, där ej nedan annat sägs, njuta betalning ur tomten ändå att den kommit , i annans hand med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 & handels- ) balken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

2 %.

Skall tomt säljas i den ordning utsökningslagen bestämmer, och har staden därvid yrkat betalning för bidrag till gatukostnad med högre belopp än sta- den enligt lag tillkommer, skall ändå att fordran är domfäst eller tomtägaren medgivit dess riktighet den överskjutande delen icke äga förmånsrätt.

Skall tomt i anledning av konkurs säljas i annan ordning än i första stycket sägs, och har staden i konkursen bevakat fordran för bidrag till gatukostnad med högre belopp än staden enligt lag tillkommer, vare lag samma.

Rätt att föra talan om begränsning av förmånsrätten tillkommer 1 det fall, som i första stycket sägs, innehavare av fordran eller annan rättighet, som enligt borgenärsförteckningen äger sämre rätt än stadens ifrågavarande bi— dragsfordran, samt i det fall, som avhandlas i andra stycket, konkursförval- taren och samtliga borgenärer, vilka bevakat fordran i konkursen.

3 &.

Vad i 1 och 2 åå stadgas om tomt skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande annan fastighet, vars ägare har skyldighet att utgiva bidrag till gatu— kostnad, och vad där sägs om stad skall äga motsvarande tillämpning beträf- fande stadsliknande samhälle på landet.

Denna lag träder i kraft den ; dock skall vad där sägs icke gälla beträffande gatukostnadsbidrag, avseende gata. eller gatudel, vilken är eller lagligen skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts.

Förslag till Lag om' ändring i 134 & utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 134 % utsökningslagen1 skall hava följande änd- rade lydelse:

134 5.

Då köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, vare egendomen i hans hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående avgift, som före försäljningsdagen till betalning förfallit; dock gälle vad nu sagts icke bidrag, som skall av tomtägare utgivas till stads gatukostnad.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 1 % andra, tredje och fjärde styckena lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet2 skola upphöra att gälla, att 13 och 18 %% i samma kapitel2 skola erhålla följande ändrade lydelse samt att i kapitlet skola införas två nya paragrafer, betecknade 13 a och 15 a 55, med nedan angivna innehåll:

19 kap.

13 &. Inom område — — äga rum. Gälla för område plan eller bestämmelser av beskaffenhet att, enligt vad därom särskilt stadgas, bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna ej

1Senaste lydelse, se SFS 1912:211. 2Senaste lydelse, se beträffande 1 % SFS 1942:352 och beträffande 13 % SFS 1931:144.

får företagas, må avstyckning därstädes ej ske på sådant sätt att planen eller bestämmelserna motverkas eller eljest områdets ändamålsenliga bebyggande eller lämpliga indelning i tomter eller andra fastigheter försvåras.

Gäller regionplan inom område, som icke ingår i stadsplan, stomplan eller byggnadsplan eller omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 & byggnads- lagen, må avstyckning ej heller verkställas så, att regionplanen motverkas, i den mån detta kan iakttagas utan att markens ägare tillskyndas märklig skada.

13 a &.

Gäller i avbidan på fastställande av stadsplan eller byggnadsplan eller med— delande av förordnande enligt 14 eller 108 & byggnadslagen eller i avbidan på ändring av sådan plan eller sådant förordnande förbud mot nybyggnad inom visst område utan särskilt tillstånd eller gäller inom visst område på grund av förordnande enligt 108, 144 eller 146 % nämnda lag förbud mot * tätare bebyggelse, må under den tid förbudet äger giltighet avstyckning inom området ej ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

Vad nu sagts skall dock ej tillämpas i ärende, däri, innan förbudet tillkom, efter underställning eller besvär eller vid fastställelseprövning meddelats be- slut, innefattande bifall till begäran om avstyckning.

15 a &.

Finner lantmätaren anledning till antagande att för område, som beröres av förrättningen, erfordras byggnadsplan eller, där dylik plan eller avstyck- ningsplan är gällande, att ändring av densamma bör ske i del som för för- rättningen är av betydelse, åligge det lantmätaren att hänskjuta frågan till Konungens befallningshavande samt förklara förrättningen vilande i av- bidan på beslut i ärendet.

18 5.

I fråga — — — motsvarande tillämpning.

Ej må den omständigheten att avstyckningsplan blivit av Konungens be— fallningshavande godkänd utgöra hinder att vid meddelande av tillstånd till avstyckningen medgiva mindre jämkningar i nämnda plan, vilka icke stå i strid mot de allmänna förutsättningarna för avstyckning. Påyrkas jämk- ning —— äga rum.

Utan hinder———avstyckning förfallit.

Denna lag träder i kraft den

Har enligt äldre lag upprättats avstyckningsplan, äge Konungens befall- ningshavande godkänna sådan ändring därav, som ej avser planens grund— drag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Konungens befallningshavande må ock förordna, att i av- , bidan på åndringens verkställande avstyckning inom området icke får ske : utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Om förordnandet skall Ko- nungens befallningshavande underrätta vederbörande jordägare ävensom byggnadsnämnden, där sådan finnes, och överlantmätaren. Sedan så skett, lände förordnandet till efterrättelse utan hinder av däremot förd talan. F ör- ordnandet vare dock utan verkan i ärende, däri efter underställning eller besvär eller vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning.

Förslag till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 5 och 10 åå, 5 kap. 8 och 8 a 55, 6 kap. 8 och 9 %% samt 7 kap. 1 5 lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i lagens 5 kap. skall införas en ny paragraf, betecknad 8 b %, med nedan angivna inne— håll:

2 kap. 5 5.

Förrättningsmannen åligger att om förrättningen och tiden därför minst åtta dagar förut bevisligen underrätta ägare av såväl den tomt, som skall mätas, som angränsande mark, dock må utan hinder av att markägare ej er- hållit sådan underrättelse förrättningen företagas, därest markägaren ändock inställer sig. Kan ägare ——— sakägares utevaro.

I kallelse — — — eller tomtbildningslängden.

1Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 10 % SFS 1935:237, beträffande 5 kap. 8 ä, 6 kap. 8 och 9 55 samt 7 kap. l & SFS 1931: 143 ävensom beträffande 5 kap. 8 a % SFS 1942:353.

Sedan förrättningsmannen avgivit utlåtande angående tomtgränsernas rätta sträckning, förklare förrättningsmannen å sammanträde med sakägarna för- rättningen i vad den avser gränsbestämning avslutad; meddele ock, att den, som är missnöjd med utlåtandet, har att vid talans förlust inom tjugu dagar därefter till ägodelningsdömaren ingiva sina till ägodelningsrätten ställda be- svär eller ock på eget äventyr insända dem med posten så tidigt, att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren till handa.

Beträtl' ande förfarandet ———— bestämda gränslinjerna.

5 kap. 8 %.

Avstyckning i stad må ej ske på sådant sätt, att plan eller bestämmelser, av beskaffenhet att enligt vad därom särskilt stadgas bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna ej må företagas, motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande eller lämpliga indelning i tomter eller andra fas- tigheter försvåras.

Gäller regionplan inom område, som icke ingår i stadsplan, stomplan eller byggnadsplan eller omfattas av förordnande enligt 14 % byggnadslagen, må avstyckning ej heller verkställas så, att regionplanen motverkas, i den mån detta kan iakttagas utan att markens ägare tillskyndas märklig skada.

8 a %.

Gäller i avbidan på fastställande av stadsplan eller byggnadsplan eller med- delande av förordnande enligt 14 % byggnadslagen eller i avbidan på ändring av sådan plan eller sådant förordnande förbud mot nybyggnad inom visst område utan särskilt tillstånd eller gäller inom visst område enligt 144 eller 146 % nämnda lag förbud mot tätare bebyggelse, må under den tid förbudet äger giltighet avstyckning inom området ej ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande.

Vad nu sagts skall dock ej tillämpas i ärende, däri, innan förbudet tillkom, efter besvär eller vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning.

8 b %.

Finner förrättningsmannen anledning till antagande att för område, som beröres av förrättningen, erfordras byggnadsplan eller, där dylik plan eller avstyckningsplan är gällande, att ändring av densamma bör ske i del som för förrättningen är av betydelse, åligge det förrättningsmannen att hänskjuta frågan till Konungens befallningshavande samt förklara förrättningen vilande i avbidan på beslut i ärendet.

6 kap. 8 &.

Ägoutbyte må, utöver vad som följer av 1 %, ske jämväl där bestående fas— tighetsindelning ej överensstämmer med gällande stadsplan, tomtindelning eller stomplan eller generalplan i förening med förordnande enligt 14 % bygg- nadslagen och sådan överensstämmelse utan någon delägares förfång främjas genom ägoutbytet.

Uppgår skillnaden ———— motsvarande tillämpning.

9 5.

Inom område, för vilket gäller stadsplan eller stomplan eller generalplan i förening med förordnande enligt 14 % byggnadslagen, må ägolott ej så ut- läggas, att planens eller förordnandets genomförande eller kvarters lämpliga indelning i tomter därigenom försvåras.

Har Konungen _ föreskrifter motverkas. 7 kap. 1 &. För varje —— _— — fastigheter enskilt. Tomtboken skall _— — _ ny stadsdel. Har Konungen fastställt stomplan

eller utomplansbestämmelser eller meddelat förordnande enligt 14, 143, 144 eller 146 % byggnadslagen eller jämlikt äldre lag förordnat att särskilda före— skrifter skola tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område utom stadsplan, skall beslutet anmärkas i stadsägoboken eller bihang B vid de fastigheter eller områden beslutet angår. Vad nyss——— nämnda bihang.

Föreskrift, som — —— särskilt fall.

Denna lag träder i kraft den .

Har enligt äldre lag upprättats avstyckningsplan, äge Konungens befall- ningshavande godkänna sådan ändring därav, som ej avser planens grund- drag och ej heller eljest innefattar väsentlig avvikelse från vad som förut varit gällande. Konungens befallninghavande må ock förordna, att i avbidan på ändringens verkställande avstyckning inom området icke får ske utan tillstånd av Konungens befallningshavande. Om förordnandet skall Konun- gens befallningshavande underrätta vederbörande jordägare ävensom bygg- nadsnämnden. Sedan så skett, lände förordnandet till efterrättelse utan hin- der av däremot förd talan. Förordnandet vare dock utan verkan i ärende, däri efter besvär eller vid fastställelseprövning meddelats beslut, innefattande bifall till begäran om avstyckning.

Förslag till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar.

Härigenom förordnas, dels att 4, 33, 35 och 65 55 lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar skola erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i samma lag skola införas fyra nya paragrafer, betecknade 26 a, 26 b, 26 c och 33 a åå, av nedan angivna innehåll samt beträff_ande 26 a. 26 b och 26 c 55 med den överskrift som i det följande angives:

)

! 4 g.

| Till byggande — — — allmännas synpunkt. Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen utan oskälig kostnad vinnes med minsta intrång och olägenhet för annan. Inomområde, för vilket stadsplan, stom— plan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 % byggnads- lagen, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser äro gällande, må väg ej läggas så, att planen eller bestämmelserna motverkas. Vid byggande av väg ' inom område, som ej ingår i sådan plan men för vilket regionplan finnes fast-

, ställd, skall tillses att regionplanen ej motverkas.

|

Om enskild vägs anslutning till allmän väg.

26 a 5.

Om så finnes erforderligt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda skäl, äger länsstyrelsen förordna, att enskild väg, vilken an— vändes såsom tillfartsväg till allmän väg, ej vidare får sålunda begagnas, eller att anslutning av enskild väg till allmän ej får ske annat än efter länsstyrel— sens tillstånd. Sådant förordnande skall icke hava avseende å enskild väg, som överensstämmer med fastställd stadsplan, stomplan, generalplan, i den mån denna omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 % byggnadslagen, bygg- nadsplan eller avstyckningsplan.

I samband med beviljande av tillstånd, som i första stycket sägs, må läns- styrelsen föreskriva de villkor med avseende å den enskilda vägens utförande, som prövas erforderliga.

Närmare bestämmelser om förordnande, som avses i första stycket, med— delas av Konungen.

26 b %.

Får till följd av förordnande enligt 26 a % befintlig enskild väg, som an- sluter till allmän väg, icke vidare i oförändrat skick användas för tillfart till denna eller, vid omläggning av den allmänna vägen, icke anslutas till den— samma i dess nya sträckning vare sig där sådan anslutning kan ske med minsta kostnad för den fastighet, för vilken den enskilda vägen är till nytta, och där anslutningen är för fastighetens brukande lämpligast eller där den allmänna vägen i dess nya sträckning möter den tidigare vägbanan, vare fas— tighetsägaren berättigad till ersättning av väghållaren för kostnad och skada, som härigenom orsakas honom. I fråga om ersättningens bestämmande och utbetalning skola bestämmelserna i 19—23 åå äga motsvarande tillämpning.

Vill väghållaren i stället för att betala ersättning för kostnad, som i första stycket sägs, ombesörja byggande av nödig tillfartsväg, vare därtill berätti- gad. Väghållaren äge härvid, i den mån det erfordras för vägföretagets utfö— rande, göra gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen om enskilda vägar samt att vid förrättningen föra talan, som tillkommer ägare av fastig- het, för vars räkning vägen bygges.

Vad i denna paragraf sägs om ägare av fastighet skall jämväl gälla inne- havare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastig- heten, som upplåtits innan förordnandet meddelades.

26 c %. Föranledes i fall som i 26 b % avses synnerligt men vid nyttjandet av fas— tigheten eller viss del därav, vare ägaren berättigad fordra att fastigheten eller delen skall lösas. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad i 24 % stadgas.

33 &.

Utmed väg må ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad på mindre avstånd än tolv meter från vägbanans mitt. Ej heller må inom nu nämnt 'av- stånd utan sådant tillstånd förekomma upplag, stängsel eller dylik anord— ning, som hindrar vägens avvattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerheten. Föreligga särskilda skäl att öka av— ståndet, äger länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till trettio meter. Vid uppförande av byggnad å mark i annat höjdläge än vägbanans skall iakttagas, att till det eljest tillåtna minsta avståndet lägges så mycket, som motsvarar höjdskillnaden en och en halv gång räknad. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild, allmän- neligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spårväg må icke utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller i denna paragraf avsedd,

för trafiksäkerheten vådlig anordning förekomma inom ett område, som be- gränsas av räta linjer mellan punkter, belägna i vägarnas mittlinjer, femtio meter från korsningen.

I närheten — — — av vägsynenämnden.

33 a &.

Kan till följd av förbud, varom stadgas i 33 & första stycket, fastighet eller del därav nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet, vare ägaren berättigad till ersättning av väghållaren för den skada, han härigenom lider. Enahanda rätt till ersättning tillkomme innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan mark därifrån togs i anspråk för vägen eller, då hindret mot fastighetens utnyttjande grundas å förbud av länsstyrelsen, innan förbudet meddelades.

I fråga om bestämmande och utbetalning av ersättning, som i första stycket sägs, skola föreskrifterna i 19—23 55 äga motsvarande tillämpning, dock att ränta, varom i 19 % förmäles, skall räknas först från och med stämningsdagen.

Vill i fall, som i första stycket sägs, fastighetens ägare hellre än att erhålla ersättning fordra att fastigheten eller viss del därav löses, vare därtill be- rättigad. I avseende å sådan inlösen skall gälla vad i 24 % stadgas.

35 5. Vad i 33 och 34 åå är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande av område, för vilket gäller stadsplan, stomplan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 & byggnadslagen eller byggnadsplan.

65 %.

Väg— och vattenbyggnadsstyrelsens beslut om fastställande av arbetsplan för väg, om förändring av enskild väg till allmän, om inrättande av särskild vinterväg eller om indragning av väg ävensom länsstyrelsens förordnande enligt 26 a & meddelas efter anslag. Den som är missnöjd med beslutet har att, vid talans förlust, inom en månad från den dag, då beslutet meddelades, däröver anföra besvär hos Konungen, dock att menighet äger tillgodonjuta femton dagars längre besvärstid än nu sagts.

Över väg— och vattenbyggnadsstyrelsens———ämbetsverks beslut.

Denna lag träder i kraft den Får fastighet, som tillkommit mnan denna lag trätt i kraft och som uppen- barligen förutsatts skola erhålla viss ännu ej anlagd tillfartsväg till allmän väg, på grund av förordnande enligt 26 a & icke lägga denna där det kan ske med minsta kostnad för fastigheten och är för dess brukande lämpligast, skall

vad i 26 b och 26 c 55 är stadgat äga motsvarande tillämpning. Har fastig— het, som tillkommit före lagens ikraftträdande, sedermera ingått i samman- , läggning, skall den omständigheten icke medföra inskränkning i den rätt till ersättning, som enligt vad nu sagts eljest skolat föreligga.

Bestämmelserna i 33 a & skola icke hava avseende å skada till följd av för- bud, som i samma paragraf sägs, i den mån förbudet är gällande vid lagens ikraftträdande.

Förslag till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Härigenom förordnas, att 4, 25, 71, 73, 76, 81, 86, 87 och 88 åå lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne- dan angives:

4 &.

Väg skall—__ för annan. Inom område, för vilket äro gällande plan eller bestämmelser av beskaffen- het att, enligt vad därom särskilt stadgas, bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna ej får företagas, må väg ej så byggas att planen eller bestäm- melserna motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande för- svåras. Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 & före— skrivits. Skall väg byggas inom område, som icke ingår i stadsplan eller bygg- nadsplan och ej heller omfattas av förordnande enligt 14 eller 108 & bygg- nadslagen men för vilket regionplan finnes fastställd, skall sistnämnda plan tjäna till ledning vid utförande av vägföretaget.

Vägunderhåll och _ —— —— särskilt stadgat. 25 5. Innan förrättning —— _ —— till förrättningen.

Avser förrättningen väg i ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyl- dighet föreligger att söka byggnadslov, har förrättningsmannen att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden om tid och ställe för första sammanträdet.

Där fråga ——i förrättningen.

71 %. Beträffande område —— —— skall upplösas. Innan länsstyrelsen————anses erforderlig, samt i ärendet höra bygg-

nadsnämnden, där fråga är om stad eller annan ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ävensom be- reda — _ om sammanträdet.

73 &.

Vägförening har —— dessa vägar.

Ingår i vägförening fastighet, som i sin helhet eller till någon del är belägen inom område, för vilket byggnadsplan fastställts, och har länsstyrelsen för- ordnat att av sådan fastighet mark, som ligger inom föreningens område och som i byggnadsplanen avsetts till annan allmän plats än väg, må tagas i an- språk och nyttjas för det avsedda ändamålet, skall väghållningen anses omfatta jämväl iordningställande för nämnda ändamål och underhåll av dylik plats.

Ej må—— —— angivna ändamål.

76 5. De i———— undergått ändring. Vad i denna paragraf sägs om väg skall äga motsvarande tillämpning be- träffande annan allmän plats, som enligt 73 å andra stycket skall iordning- ställas och underhållas av föreningen.

81 5. Där; vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning en— ligt 87 5 eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till underhåll, vinterväghållning eller förvaltning under året, beräknas bliva——————god- känd plan.

86 &. Där i ärende, som i 84 och 85 55 avses, fråga är om väg i stad eller annan ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka

byggnadslov, samt frågan — — —— eller municipalnämnd. 87 %. Då slutligen —— — motsvarande tillämpning.

Vad i denna paragraf sägs om väg skall äga motsvarande tillämpning be- träffande annan allmän plats, som enligt 73 å andra stycket skall iordning- ställas och underhållas av föreningen.

_ 88 %. Underlåter vägförening —— därtill äro.

Vad i denna paragraf sägs om väg skall äga motsvarande tillämpning be- träffande annan allmän plats, som enligt 73 å andra stycket skall iordning- * ställas och underhållas av föreningen.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till ];ag

om ändrad lydelse av 33 & civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536).

Härigenom förordnas, att 33 % civilförsvarslagen den 15 juli 1944 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 33 &. I ort, där enligt vad därom är särskilt stadgat skyldighet föreligger att söka byggnadslov, ankommer det på byggnadsnämnden att vid prövning

av ansökan om sådant lov tillse, att—__— nyss sagts.

Vill någon å ort, där skyldighet ej föreligger att söka byggnadslov, utföra nybyggnad————— statlig myndighet.

Vad i —— —— — till nybyggnad.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 5 lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 8 % lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

129 s %.

Hos myndighet — — —— handlingens datum.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande stomplan, så ock i fråga om generalplan och utomplansbestämmelser för stä- der och stadsliknande samhällen på landet.

Denna lag träder i kraft den

F ö r sl a g till K u n g 6 r e l s e ' om ändring i vissa delar av vägstadgan den 30 juni 1943 (nr 437).

Härigenom förordnas, dels att 20, 38, 39 och 41 %% vägstadgan den 30 juni 1943 skola erhålla följande ändrade lydelse, dels ock att i samma stadga under Avdelning II skola införas två nya paragrafer, betecknade 34 a och 34 b åå, av nedan angivna innehåll:

20 &.

Länsstyrelsen bestämmer —— —om arbetsplanen.

Berör företaget område, för vilket gäller stadsplan, stomplan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 eller 108 % byggnadslagen, byggnads- plan eller avstyckningsplan eller mark, som är belägen invid sådant område, skall, därest inom området enligt vad därom är särskilt stadgat föreligger skyldighet att söka byggnadslov, inhämtas yttrande från byggnadsnämnden, huruvida ur plansynpunkt något är att erinra mot företaget.

34 a %.

Uppkommer fråga om meddelande av förordnande enligt 26 a & lagen om allmänna vägar, skall förslag därtill uppgöras, innefattande reglering av tillfarterna till den allmänna väg, varom fråga är. Beträffande sådant förslag skall vad i 16—21 %% är stadgat om arbetsplan för väg äga mot- svarande tillämpning. Närmare anvisningar om förslagets uppgörande med- delas av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen. Avses förordnandet skola inne- fatta förbud mot att befintlig enskild väg, som ansluter till allmän väg, så- lunda användes såsom tillfartsväg till denna, skall, innan förordnande med- delas, vägförvaltningen i länet söka med vederbörande fastighetsägare träffa

frivillig överenskommelse om huru de av förbudet berörda fastigheternas be— hov av tillfart till den allmänna vägen skall på annat sätt tillgodoses.

Sedan förordnande meddelats, skall det genom länsstyrelsens försorg del- givas vederbörande vägnämnder, överlantmätaren och länsarkitekten. För- 1 ordnandet skall vidare kungöras i kyrkan i den eller de församlingar, som beröras därav, varjämte meddelande om förordnandet skall intagas i läns- kungörelserna. Envar ägare av fastighet, som beröres av förordnandet, skall, därest han är känd och inom riket boende, underrättas om detsamma, om vad den som vill klaga har att iakttaga och om äventyret, där sådant försummas. Är marken samfälld, skall vad i 18 å andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

34 b å.

Bestämmelserna i 34 a % andra stycket skola äga motsvarande tillämpning med avseende å förordnande, som av länsstyrelsen meddelas enligt 33 eller 34 % lagen om allmänna vägar.

38 5.

Arbetsplan skall———väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vad i 15 och 17—25 %% samt 26 5 första stycket stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl med avseende å arbetsplan beträffande vägbyggnads- företag i stad, dock må arbetsplan beträffande sådan väg, som enligt stads— plan, stomplan, generalplan i förening med förordnande enligt 14 % byggnads- lagen, byggnadsplan eller avstyckningsplan skall ingå i gata eller annan all- män plats, av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställas utan att yttrande över planen inhämtats eller avgivits på sätt i 20 och 22 55 sägs.

39 5. Vad i 28—34 b %% stadgats skall äga motsvarande tillämpning med av- seende å väg inom stads område.

41 %.

Frågor om byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av väg, så ock om över- tagande av väghållning, som åligger någon på grund av särskild förpliktelse, samt om meddelande av förordnanden, varom sägs i 34 a och 34 b 55, skola i stad, där kronan är väghållare, i tillämpliga delar handläggas i den ordning, som stadgats beträffande allmänna vägar på landet.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till Kungörelse

angående ändrad lydelse av 2 och 5 åå kungörelsen den 26 juni 1936 (nr 367) med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer.

Härigenom förordnas, att 2 och 5 åå kungörelsen den 26 juni 1936 med vissa föreskrifter om mätningsväsendet och fastighetsregisterväsendet i rikets städer1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 5.

Vid utövandet av i 1 5 1 mom. angivna överinseende åligger det lantmäteri- styrelsen

att genom inspektion övervaka tillämpningen av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, lagen den 18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upp- låtet område, lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar och motsvarande äldre bestämmelser samt 32, 42 och 51 åå byggnadsstadgan den i fråga om förrättningars eller andra åtgärders mätnings- tekniska och formella handläggning,

att utfärda allmänna anvisningar till vägledning vid nyssnämnda förrätt- ningars och åtgärders verkställande,

att på begäran———Kungl. Maj:t fastställts.

5 5.

1 mom. Där ej Konungen på särskild framställning annorlunda förordnar, skola på stadens bekostnad i brandfri lokal under byggnadsnämndens tillsyn förvaras kartor och handlingar rörande generalplan, stadsplan, stomplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser, avstyckningsplan, föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande, som jämlikt äldre lag med— delats, tomtindelning, förrättning, som verkställts enligt lagen om fastighets— bildning i stad, lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser, arealavmätning, så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar, som angå ägo- gränser eller eljest äro av större och mera grundläggande betydelse för sta- dens mätningsväsende.

Saknas tillgång till brandfri lokal, åligger det byggnadsnämnden att till lantmäterikontoret i länet överlämna kopior och avskrifter av kartor och handlingar, som nu sagts, dock att denna bestämmelse icke gäller

1 Senaste lydelse av 2 och 5 55, se SFS 1939: 916.

0) karta och handlingar rörande sådan generalplan eller stadsplan, varav ' exemplar förvaras hos byggnadsstyrelsen, stomplan, byggnadsplan eller utom- plansbestämmelser. 2 mom. Över ärenden andra akter.

D'enna kungörelse träder i kraft den

Förslag till Kungörelse

? om statsdepartements och länsstyrelsers skyldigheter med ' avseende å expedieringen av vissa beslut.

Härigenom förordnas som följer:

1 %. "Har Kungl. Maj:t meddelat beslut

1) angående ändring i rikets indelning;

>2)'”angående tillämpning inom ort å landet av vad i byggnadslagen är stadgat för stad; eller

3) angående tillämpning inom område å landet, som ej utgör egen kom- mun, av ordningsstadgan för rikets städer eller vad i hälsovårdsstadgan eller brandlagen föreskrives om stad,

skola genom vederbörande statsdepartements försorg avskrifter av beslutet samt kopior av den karta, till vilken beslutet må hänföra sig, verkställas och i ett exemplar tillställas envar av nedannämnda myndigheter, nämligen dels vederbörande länsstyrelse, dels i fall, som avses i 1) och 2), lantmäteristyrel- sen och vederbörande överlantmätare, dels oclc i fall, som avses i 1), där beslutet gäller stad eller köping, ävensom i fall, som avses i 2), byggnads— styrelsen.

Av tbeslut, som ovan sägs, skall avskrift tillställas jämväl rikets allmänna kartverk och statistiska centralbyrån; varjämte genom departementets för- sorg tillfälle skall beredas nämnda myndigheter att taga del av den till beslutet hörande kartan.

2 %. ÅHar för stadsliknande samhälle å landet meddelats fastställelse å stadsplan eller utomplansbestämmelser eller å ändring i sådan plan eller sådana be- stämmelser eller har för dylikt samhälle meddelats förordnande enligt 14 å

) 1 &

byggnadslagen eller ändring däri, skola genom kommunikationsdepartemen- tets eller, där fastställelse meddelats av länsstyrelse och beslutet vunnit laga kraft, genom länsstyrelsens försorg avskrifter av beslutet jämte kopior av tillhörande karta och beskrivning ävensom övriga bilagor verkställas samt tillställas lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare. Berör stads- plan eller ändring i sådan plan stadsliknande samhälle å landet, för- vilket jordregister föres, skall till överlantmätaren överlämnas ytterligare en kopia av kartan med beskrivning och övriga bilagor för att tillställas vederbörande domhavande.

3 %. _ . _ _.

Har länsstyrelse fastställt byggnadsplan eller ändring däri eller utomplans- bestämmelser för landet eller ändring i dylika bestämmelser eller meddelat förordnande enligt 108 % byggnadslagen eller ändring däri, skall, sedan be- » slutet vunnit laga kraft, länsstyrelsen låta verkställa avskrifter av beslutet , jämte kopior av tillhörande karta och beskrivning ävensom övriga bilagor, där de ej tillhandahållas av sökande. Av nämnda avskrifter och kopior skall ett exemplar behållas av länsstyrelsen samt ett exemplar tillställas envar av byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare ävensom sökande och byggnadsnämnd, där sådan finnes.

4 &.

Har beslut meddelats om förordnande enligt 143, 144 eller 146 åbyggnads— lagen eller om ändring i sådant förordnande, skola genom kommunikations— departementets eller, där beslutet meddelats av länsstyrelse _och beslutet vunnit laga kraft, genom länsstyrelsens försorg avskrifter av beslutet jämte kopior av tillhörande karta verkställas. Av nämnda avskrifter och kopior skall ett exemplar behållas av länsstyrelsen samt ett exemplar tillställas envar av byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen och vederbörande överlantmätare

) ävensom byggnadsnämnd, där sådan finnes. ! l l

5 5. Är beslut, som avses i 1—4 åå, av beskaffenhet att avskrift av beslutet eller ? kopia av därtill hörande karta finnes böra tillställas jämväl annan stats- » myndighet än de i nämnda paragrafer för varje särskilt fall angivna, åligger , det vederbörande myndighet att därom draga försorg. )

! 6 å- . .

1 Vid kopiering av karta, varom förmäles i 1—3 55, bör vederbörande samhälle eller annan, vars rätt är i fråga och som därom framställt begäran, erhålla tillfälle att för fullgörande av vederbörande åliggande expedierings— skyldighet med avseende a sådan karta eller för egen räkning samtidigt få utföra önskat antal kopior. ' ' ' ' "

Där ej sökande själv bekostar erforderliga kopiors utförande eller eljest särskilda omständigheter till annat föranleda, bör vederbörande myndighet för kopiornas utförande anlita statens reproduktionsanstalt.

Skall sökande bekosta kopiorna, skall vederbörande myndighet förelägga * honom viss tid, inom vilken kopiorna skola vara myndigheten tillhanda vid äventyr att de eljest genom myndighetens försorg utföras på sökandens be- kostnad.

Kopiornas riktighet skall bestyrkas av vederbörande myndighet.

7 &. Kostnaderna för kopior, som ej skola bekostas av sökande, fördelas i för- hållande till kopiornas antal åt dem, för vilkas räkning kopiorna tagas.

8 %.

Till förebyggande av att genom kopiering av karta, varom förmäles i 1—3 åå, vållas dröjsmål med expediering av det beslut, vartill kartan hör, bör sådan karta om möjligt inlämnas till vederbörande myndighet i två exemplar; hörande, såvitt möjligt, därjämte åtminstone det ena kartexem— plaret eller, om endast ett exemplar inlämnats, detta vara utfört på sådant sätt, att det lämpar sig för så kallad direktkopiering.

Genom denna kungörelse, som träder i kraft den , upphäves kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 307) angående expediering av beslut rörande ändring i rikets indelning m. m.

F ö r s 1 a g till K u n g 6 r e l s e om förskott och bidrag av statsmedel till vissa plankostnader.

Härigenom förordnas som följer:

Angående förskott till uppgörande av byggnadsplan. 1 %.

Till bestridande av kostnaderna för uppgörande av byggnadsplan enligt för landsbygden gällandebestämmelser utgår förskott av statsmedel enligt vad i 2—5 55 stadgas.

Är fråga om uppgörande av byggnadsplan för visst område, och önskar länsstyrelsen för ändamålet erhålla förskott, varom i 1 % sägs, har länssty- relsen att därom göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Vid framställningen skall fogas utredning angående behovet av byggnads- plan för det område, varom fråga är, samt angående de med planens upp- görande förbundna kostnaderna och möjligheterna för dessas gäldande av markägare eller kommunen.

3 &.

Prövar Kungl. Maj:t lämpligt, att byggnadsplan uppgöres för området, och finnes ej med hänsyn till markägares ekonomiska intresse av planens upp- görande eller andra särskilda omständigheter de med planläggningen för- bundna kostnaderna böra från början bestridas av andra medel än stats- medel, beviljar Kungl. Maj:t det förskott för ändamålet, vartill förhållandena föranleda.

4 5.

Sedan länsstyrelsens beslut angående fördelning av kostnaderna för bygg- nadsplanens upprättande vunnit laga kraft, åligger det envar betalningsskyl- dig att inom tid, som länsstyrelsen bestämmer, utan anfordran till statsverket återbetala å vederbörande enligt kostnadsfördelningen belöpande andel av förskotterade medel. Den tid, inom vilken återbetalningen skall ske, må av länsstyrelsen utsättas till senast fem år från fördelningsbeslutets ikraftträ— dande.

55.

Å förskott utgår ej ränta.

Angående bidrag till uppgörande av byggnadsplan. 6 5.

Till bestridande av kostnaderna för uppgörande av byggnadsplan, som i 1 & sägs, utgår bidrag av statsmedel enligt bestämmelserna i 7—12 åå.

7 5.

Har i byggnadsplan mark avsetts för väg, som är eller kan beräknas bliva allmän, eller eljest för tillgodoseende av allmänt behov och har staten i annan egenskap än markägare härigenom nytta av planen, kan till kostnaderna för planens uppgörande utgå bidrag med belopp, som med hänsyn till denna nytta prövas skäligt.

Utöver vad som följer av 7 % må ägare av mark, som ingår i byggnadsplan, åtnjuta bidrag till bestridande av kostnaderna för planens uppgörande under förutsättning att nämnda kostnader, till den del de åvila markägaren, måste anses för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning samt uppgörandet av planen icke för honom varit ett uppenbart spekulations- intresse.

9 %. Fråga huruvida och med vilket belopp bidrag, som avses i 7 5, skall utgå prövas av Kungl. Maj:t efter framställning av länsstyrelsen. Vid framställningen skola fogas kopia och avskrift av byggnadsplanen med därtill hörande beskrivning och övriga bilagor ävensom den utredning i övrigt, som länsstyrelsen kan vilja åberopa.

10 %. Där av Kungl. Maj:t beviljat bidragsbelopp finnes icke böra avräknas å Åmedel, som av statsverket förskotterats för byggnadsplanens uppgörande, utbetalas beloppet enligt Kungl. Maj:ts bestämmande till länsstyrelsen, som har att använda detsamma för därmed avsett ändamål.

11 &.

Fråga huruvida och med vilket belopp bidrag, som avses i 8 €, skall utgå, prövas av länsstyrelsen.

Den, som önskar komma i åtnjutande av sådant bidrag, har att inom två år efter det länsstyrelsens beslut angående fördelningen av kostnaderna för bygg— nadsplanens uppgörande vunnit laga kraft, göra skriftlig ansökan därom hos länsstyrelsen.

Vid ansökan skall vara fogad av sökanden på heder och samvete avgiven uppgift om hans förmögenhetsförhållanden och storleken av den familj, han har att underhålla, vilken uppgift skall vara styrkt av person i statlig, kom- munal eller kyrklig förtroendeställning i orten.

12 5. Av länsstyrelsen beviljat bidragsbelopp skall, till den del det motsvarar

av sökanden ännu icke guldna kostnader för byggnadsplanens uppgörande, avräknas å dessa samt i övrigt omedelbart utbetalas till sökanden.

Angående bidrag till genomförande av byggnadsplan. 13 å. Till bestridande av vägförenings kostnader för genomförande av byggnads— plan, som i 1 % sägs, utgår bidrag av statsmedel enligt bestämmelserna i 14 och 15 åå.

Till kostnaderna för ersättning till markägare och andra enligt 123 % bygg- nadslagen kan utgå bidrag med högst femtio procent av ersättningens sam- manlagda belopp.

Fråga huruvida och med vilket belopp sådant bidrag skall utgå prövas av länsstyrelsen efter ansökan av den vägförening, som har att svara för ersätt- ningens gäldande. Bidrag må beviljas endast under förutsättning att ersätt- ningen måste anses vara för vägföreningens medlemmar synnerligen be— tungande.

15 %. Skall enligt 73 å andra stycket lagen om enskilda vägar vägförenings väg— hållningsskyldighet omfatta jämväl iordningställande och underhåll av annan i byggnadsplanen utlagd allmän plats än väg, skall beträffande bidrag härtill : i tillämpliga delar gälla vad i kungörelsen den 3 december 1943 (nr 800) angående statsbidrag till enskild väghållning1 stadgas om byggnadsbidrag och underhållsbidrag till väg. ) l

Angående bidrag till uppgörande av generalplan. 16 5. Till bestridande av kostnaderna för uppgörande av eller ändring i general-

plan på landet kan utgå bidrag av statsmedel med högst femtio procent av kostnadsbeloppet.

17 %. Fråga huruvida och med vilket belopp bidrag, som avses i 16 &, skall utgå prövas av Kungl. Maj:t efter framställning av vederbörande kommun. Vid framställningen skall fogas utredning angående behovet av generalplan , för det område, varom fråga är, samt angående de med planens upprättande , förbundna kostnaderna.

Denna kungörelse träder' 1 kraft den Har länsstyrelsen med avseende a viss byggnadsplan' inom två år före kun— ) görelsens ikraftträdande meddelat beslut angående fördelningen av kostna— ) derna för planens uppgörande, skall beträffande ansökan om bidrag till be- ) stridande av samma kostnader den i 11 å andra stycket stadgade tiden av två år räknas från ikraftträdandet.

1Senaste lydelse av 2 5 2 mom., se SFS 1944: 197.

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Nu gällande bestämmelser angående byggnadsverksamhetens ordnande finnas i stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) och byggnadsstadgan den 20 november samma år (nr 364).

Enligt 1 5 s t a d 5 p 1 a 11 el a g e 11 skall för stads ordnande och bebyg- gande finnas stadsplan. I mån av stadens utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan. Stadsplanen omfattar all inom stadsplaneområdet belägen mark. Den skall utmärka och till gränserna angiva ej blott byggnadskvarter samt gator, torg, parker och andra allmänna platser utan jämväl järnvägs—, hamn- och andra särskilda trafikområden, skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, idrottsområden, be- gravningsplatser samt vattenområden. Även områdenas höjdlägen skola an- givas i erforderlig omfattning. Markens användning för bebyggande eller eljest skall i den mån det erfordras regleras genom stadsplanebestämmelser (2 5). Stadsplan antages av stadsfullmäktige men skall för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj:t. Vissa stadsplaneändringar få dock fastställas av länsstyrelsen (3 5). Därest för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse befinnes nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men stadsfullmäktige underlåta att vidtaga därför erforderliga åt- gärder, kan Kungl. Maj:t förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd Kungl. Maj:ts prövning. Ställa sig stads- fullmäktige ej föreläggandet till efterrättelse, äger Kungl. Maj:t på stadens bekostnad låta upprätta och, efter hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest angår, fastställa stadsplan för området (4 5).

Byggnadskvarter skall indelas till tomter så, att det kan ändamålsenligt bebyggas i överensstämmelse med stadsplanen (5 5). Tomtindelning antages av byggnadsnämnden men skall för att bli gällande fastställas av läns- styrelsen (8 5).

I fråga om ordnande av stads område utom stadsplan gäller, att om sådant område befinnes böra planläggas i avseende å grunddragen för dess framtida ordnande och bebyggande, såsom beträffande huvudgator och andra allmänna platser, skall härför erforderlig plan (stomplan) upprättas över området.

Därest särskilda bestämmelser finnas erforderliga angående områdets bebyg- gande eller användande i övrigt, skall stomplanen innehålla sådana (10 å). Erfordras särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, skola dylika bestämmelser (utomplansbestämmelser) meddelas (11 å). Stomplan och utomplansbestäm- melser skola antagas och fastställas på samma sätt som stadsplan (12 å).

Beträffande rättsverkningarna av stadsplan, stomplan, utomplansbestäm- melser och tomtindelning gäller enligt 13—20 55 bland annat, att nybyggnad ej får företagas i strid mot stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindelning. Har beslut fattats om antagande av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser, föreligger jämväl byggnadsförbud intill dess frågan om fastställelse prövats. Byggnadskvarter, som ej indelats till tomter, får ej be- byggas, ej heller tomt som icke är rättsligen bestående. Har fråga väckts om antagande av stadsplan, stomplan, utomplansbestämmelser eller tomtindel- ning för visst område, äger länsstyrelsen meddela förbud mot nybyggnad inom området. Vid meddelande av föreläggande enligt 4 % för stad att upp- rätta stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser äger Kungl. Maj:t därjämte förordna om erforderligt nybyggnadsförbud. Länsstyrelsen äger för område utom stadsplan, för vilket avstyckningsplan godkänts, förbjuda ny— byggnad, innan avlopp för området anordnats. Dispens från förbuden mot nybyggnad kan emellertid under vissa förutsättningar meddelas av Kungl. Maj:t, länsstyrelse eller byggnadsnämnd. '

Om avstående av mark inom planlagt område stadgas, att staden äger lösa till sig mark, som är avsedd till gata eller annan allmän plats, när staden önskar det. Annan i stadsplan eller stomplan ingående mark, som ej är avsedd för enskilt bebyggande, må staden lösa, där ej markens användande för avsett ändamål ändock kan anses säkerställt (21 å). Ingår allmän väg i mark, som enligt stadsplan eller stomplan är avsedd till gata eller annan allmän plats, skall vägmarken i den mån den tages i anspråk för avsett ändamål utan ersättning tillfalla staden (22 å). Därest enskild väg för två eller flera fastig— heter ingår i mark, som enligt sådan plan är avsedd att användas till gata eller allmän plats, äger staden rätt att taga vägmarken i anspråk och nyttja den för avsett ändamål utan hinder av den rätt annan kan äga till marken (23 å). I 24 och 25 åå regleras stadens rätt att lösa jämväl mark som ingår i byggnadskvarter. Sådan rätt föreligger i viss utsträckning, därest förefintlig bebyggelse i väsentlig mån avviker från stadsplanen och stadsplanens ända— målsenliga genomförande ej kan förväntas äga rum inom skälig tid utan stadens ingripande. Rätt att lösa kvartersmark kan också tillerkännas staden, om marken icke kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt hinder för stadens utveckling.

' Äro enligt tomtindelning särskilda delar av tomt i olika ägares hand, är ägare av sådan tomtdel berättigad lösa återstoden av tomten (26 å). Sker ej

inlösen, som nu nämnts, är i stället staden berättigad att lösa tomten (27 å). I vissa fall är staden skyldig att lösa gatumark m. m. Har sålunda i stadsplan ' eller stomplan bestämts, att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande, och kan markens ägare till följd därav nyttja marken allenast på sätt, som står i uppenbart missförhållande till markens värde, skall ' staden lös'a marken. Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligger staden lösningsplikt jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kan nyttja på annat sätt än nyss nämnts (28 å).

För iordningställande och upplåtande till allmänt begagnande av gata eller annan allmän plats inom stadsplanelagt område är staden ansvarig (39 å). Staden ansvarar även för underhållet av gata eller annan allmän plats och underjordisk avloppsledning (54 5). Ny gata skall enligt vissa närmare an- givna regler upplåtas till allmänt begagnande i den mån bebyggandet kvarter efter kvarter fortskrider från förut upplåten gata eller från allmän väg inom område, som i väsentlig utsträckning är bebyggt för bostads— eller industri- ändamål (40 å). Bebygges tomt, innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande, skall tomtens ägare anordna utfartsväg och nödigt av- lopp från tomten (44 å).

Tomtägarna äro skyldiga att bidraga till stadens gatukostnader. Ägare av tomt vid gata är sålunda pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans utläggning eller vidgning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplå- tande tillåtna hushöjden, ökad med en fjärdedel av samma höjd. I fall, då tomt har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten gata, skall dock skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, därest tomtägaren visar, att den fördel, som genom den nya gatan beredes hans tomt, icke svarar mot honom åliggande ersättningsskyldighet (45 och 46 åå). Gatumarksersättning skall i mån av gatas upplåtande till allmänt begagnande erläggas vid anford- ran, där tomten är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges (47 5). Genom beslut av stads- fullmäktige kunna därjämte meddelas särskilda bestämmelser, gällande för staden i dess helhet eller för viss del därav, om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till kostnaden för iordningställande av gata ( gatukostnadsbestäm- melser). Bestämmelserna skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, där på tomtägare lägges skyldighet, som tidigare icke ålegat honom (49 å).

Längre gående skyldighet än nu sagts att bidraga till iordningställande av gata m. ni. kan åläggas markexploatör. Skall stadsplan läggas över område i en ägares hand och kan ägaren förväntas få den nytta av stadsplanen, att han skäligen hör till staden utan ersättning avstå mark, som erfordras till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Kungl. Maj:t på an- sökan av staden vid planens fastställande förordna om avstående för nämnda ändamål av mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av

områdets hela areal (52 å). Kungl. Maj:t äger ock förordna, att ägaren skall bekosta anläggning av gator och avloppsledningar inom det ifrågavarande området (53 å).

Vad i stadsplanelagen är stadgat för stad äger motsvarande tillämpning för köping och annat stadsliknande samhälle på landet, för vilket förord- nande meddelats härom eller, enligt förut gällande bestämmelser, om till- lämpning av den för städerna gällande ordning för bebyggande (56 och 57 åå).

I fråga om regleringen av byggnadsverksamheten på den egentliga lands- bygden gäller, att om större byggnadsverksamhet är att förvänta inom visst område och förhållandena ej föranleda till förordnande om tillämpning av stadsplanelagens bestämmelser rörande stad, skall länsstyrelsen, därest plan för byggnadsverksamheten erfordras, fastställa byggnadsplan för området. Kostnaderna för planens uppgörande skola gäldas av markägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Förskott till kostnaderna för byggnadsplan kan erhållas av statsmedel. Sedan planen upprättats, fördelar länsstyrelsen plankostnaderna på markägarna (60 å). Byggnadsplan skall liksom stadsplan utmärka byggnadskvarter samt vägar m. m. (61 å). Tomtindelning får fastställas för byggnadskvarter, dock icke så att särskilda delar av tomt komma i olika ägares hand (62 å). Nybyggnad får ej företagas i strid mot byggnadsplan eller mot tomtindelning utan sär- skilt tillstånd. Länsstyrelsen äger därjämte för område, som ingår i bygg— nads- eller avstyckningsplan, förbjuda nybyggnad utan tillstånd av länssty— relsen, innan avlopp för området anordnats (63 å). Föreligger fråga om upp— rättande av byggnadsplan för visst område, äger länsstyrelsen för viss tid meddela förbud att verkställa nybyggnad inom området utan tillstånd av länsstyrelsen (64 5). Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda området, må sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet, såvitt marken är obebyggd och vid planens fastställande ( tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark ( för byggnaden upplåtits, eller ock annan fastighet, som hade samma ägare (65 å). Finnes byggnadsplan för område, där större byggnadsverksamhet är att förvänta, tills vidare icke böra upprättas, men prövas behov föreligga av i särskilda bestämmelser angående byggnadsverksamheten inom området, skall i länsstyrelsen fastställa sådana bestämmelser ( utomplansbestämmelser). Ny— ( byggnad får ej företagas i strid mot dylika bestämmelser, såvida icke sär- skild dispens meddelas (66 å). Överträdelse av byggnadsförbud medför bötesstraff. Till rättelse av vad som olagligen skett äger överexekutor meddela handräckning (68 å).

I b y g g n a d 5 s t a (1 g a n meddelas närmare bestämmelser angående byggnadsverksamhetens ordnande i stad och stadsliknande samhälle samt på landet, såsom beträffande uppgörande och utställande för granskning av stadsplan, stomplan, byggnadsplan, utomplansbestämmelser och tomtindel- ning samt om byggnadsordning, byggnadsnämnd, byggnads yttre och inre anordnande, byggnadslov, tillsyn över byggandet m. m. Till nybyggnad är en— ligt 117 % byggnadsstadgan att hänföra ej blott uppförande av helt ny bygg- nad utan även till-, på- eller ombyggnad av befintlig byggnad, dess inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd, så ock andra förändringar i avseende å byggnads inredning av den genomgripande beskaffenhet, att de kunna anses jämförliga med om- byggnad. Därest sådan förändring av befintlig byggnad, varom nyss nämnts, är såväl i och för sig som i förening med annat arbete av enahanda beskaf- fenhet, som utförts å byggnaden under de närmast föregående två åren, av ringa omfattning i förhållande till byggnadens värde, skall dylik förändring icke betraktas såsom nybyggnad.

Utom i stadsplanelagen och byggnadsstadgan finnas vissa bestämmelser, som i förevarande sammanhang äro av betydelse, även i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet och lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. I 19 kap. 1 % förstnämnda lag stadgas sålunda, att avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för bere- dande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som ej är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, icke får ske utan att länsstyrelsen godkänt plan att lända till efterrättelse vid avstyckning inom området. Vid uppgörande av sådan plan ( avstyckningsplan ) skall iakttagas, att möjlighet beredas till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för till- försel av vatten och för avlopp jämte reningsanordningar. Erfordras avstyck- ningsplan eller byggnadsplan för visst område, äger länsstyrelsen förordna, att i avbidan på planens upprättande avstyckning icke får ske inom området utan tillstånd av länsstyrelsen. Beträffande stad samt samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt för stad meddelade bestämmelser, gälla enligt 5 kap. 8 a % fastighetsbildningslagen liknande föreskrifter. Av- styckningsplan i stad fastställes av magistraten, därest sådan finnes, men el— jest av länsstyrelsen. Såsom förut nämnts, äger länsstyrelsen för område, som ingår i avstyckningsplan, förbjuda nybyggnad, innan avlopp för om- rådet anordnats.

Genom lagen den 24 mars 1942 (nr 128) om förbud mot bebyggelse till hin- der för försvaret ha slutligen meddelats bestämmelser i syfte att förhindra be- byggelse, som kan försvåra användningen av vissa militära anläggningar. En-

ligt denna lag får nybyggnad ej utan tillstånd företagas i närheten av befäst- ning eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings användning för rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret. Övervak- ningen av bestämmelsernas tillämpning åvilar byggnadsnämnden, där sådan finnes, men eljest länsstyrelsen. Markägare, som på grund av lagens tillämp- ning lider skada, erhåller i vissa fall ersättning härför av kronan. Lagen, som är av provisorisk natur, gällde från början till och med den 30 juni 1943, men dess giltighet har sedermera förlängts till och med den 30 juni 1945.

Tidigare lagar och lagförslag.

2 kap. byggningabalken i 1734 års lag innehåller för landsbygdens del vissa | allmänt hållna bestämmelser om tomts bebyggande. I 1 % av detta kapitel ) stadgas bland annat, att ingen får bygga närmare grannens tomt än att han ”till stödje— eller stolparum en och en halv aln å sin tomt lämnar”. Denna före- skrift äger alltjämt formell giltighet men torde i praktiken sakna betydelse.

Beträffande städernas planläggning och bebyggande finnas icke några be- stämmelser i 1734 års lag. 29 kap. byggningabalken bär visserligen över— skriften ”om husbyggnad i städerna”, men det stadgande, som gives i ka— pitlets enda paragraf, utgör endast en hänvisning till särskilda bestämmelser utanför lagen. I paragrafen stadgas följande: ”Huru hus i staden byggas och uppehållas skola, så ock vad eljest till stadens nytta och prydnad iakttagas bör, därom är särskilt stadgat. Konungens befallningshavande med borgmäs- tare och råd äga därå vård hava.” Såsom skäl för att bestämmelser i dessa ämnen icke intogos i den allmänna lagen anfördes under förarbetena, att det här vore fråga om reglering av förhållanden, som ofta måste ändras, samt att det gällde frågor, som fölle under Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning.

Vid lagens tillkomst förutsattes, att för städerna skulle utfärdas en gemen- sam byggnadsstadga. En sådan tillkom emellertid ej förrän 140 år senare. Följden härav blev, att särskilda bestämmelser i ämnet meddelades för varje stad, vilka bestämmelser efter hand Sammanfattades i städernas byggnads— ordningar. Bristen på en allmän byggnadsstadga medförde, att frågan om en i förbättrad planläggning av städerna vanligen fick vila, till dess att eldsvådor, som hemsökte städerna, nödvändiggjorde ny planläggning.

Den 8 maj 1874 utfärdades omsider en byggnadsstadga för ri- k e ts s t ä (1 e r. I denna stadga föreskrevs, att för varje stad skulle finnas plan för stadens ordnande och bebyggande, omfattande såväl byggnadskvar- ter som gator, torg och andra allmänna platser. Beträffande stadsplanens be— skaffenhet och innehåll lämnades åtskilliga föreskrifter. Vidare innehöll stad- gan bestämmelser om förbud att bygga i strid mot stadsplan eller å ej plan- lagt område, om tomtindelning, om byggnads beskaffenhet, om byggnads-

ordning m. m. Påbudet om stadsplaners uppgörande medförde effekt så till vida, att för städerna allmänt upprättades mer eller mindre genomgripande » stadsplaner.

Tillämpligheten av byggnadsstadgan och de byggnadsordningar, som utfär- dades med stöd av denna stadga, ansågs emellertid ej sträcka sig till stadens ' hela område utan endast till den del därav, för vilken stadsplan fastställts. Den enda möjligheten att åstadkomma en reglering genom det allmännas försorg inom övriga delar av staden var att utsträcka stadsplanen till det ifrågava- rande området.

I byggnadsstadgan beaktades möjligheten, att behov av en reglering av byggnadsverksamheten kunde föreligga jämväl inom vissa områden på lands— bygden. Vad i stadgan föreskrivits beträffande stad skulle sålunda i tillämp- liga delar gälla för köping och kunde genom beslut i särskild ordning bli gällande även för hamn, fiskeläge och annan ort med större sammanträngd befolkning. Sådant beslut medförde att det området, som med beslutet avsågs, blev municipalsamhälle. Liksom inom stad gällde för köping och municipal- samhälle, där byggnadsstadgan skulle tillämpas, att någon tillämpning av de materiella föreskrifterna i stadgan ej ifrågakom förrän stadsplan blivit fast- ställd och då endast för det område, som omfattades av planen. För samhäl— lets område utom stadsplanen fanns lika litet som för den egentliga lands- bygden möjlighet till närmare reglering av byggnadsverksamheten.

Då de enligt byggnadsstadgan upprättade stadsplanerna skulle bringas till verkställighet, började svårigheter visa sig för genomförandet, ytterst bero— ende på att byggnadsstadgan såsom en i administrativ ordning utfärdad författning —— icke kunde i konfliktfall göras gällande i strid mot den bestå- ende civillagstiftningen. Någon möjlighet att framtvinga en ovillkorlig efter- levnad av de jämlikt byggnadsstadgan upprättade stadsplanerna och tomtin— delningarna fanns icke. I den mån kollision uppstod mellan den administra- tivrättsliga stadgans anspråk på efterlevnad och tomtägarnas på civillag grun- dade anspråk på att förfoga över sin mark, måste det förra anspråket vika för det senare.

I anledning av en inom riksdagens andra kammare väckt motion anhöll riksdagen år 1884, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser för ordnande av de rättsförhållanden, som uppstode mellan kommunerna och enskilda i följd av fastställande av planer för eller vid utförande av beslut om reglering av gator, torg eller all— männa platser i städer och därmed jämförliga orter. Sedan Kungl. Maj:t upp- dragit åt en kommitté att utarbeta de författningsförslag, vilka kunde för- anledas av riksdagens framställning, avgav kommittén den 24 augusti 1885 betänkande med förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. Förslaget resulterade emellertid icke i någon lagstiftning i vidare mån än att

på grundval därav tillkom lagen den 26 maj 1899 om vad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver to mtg r än 5. Efter det att riksdagen förnyat sin hemställan av är 1884, framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1907 års riksdag förslag till lag an- gående stadsplan och tomtindelning, i väsentlig grad grundad på ett förslag, som den 19 mars 1904 avgivits av en är 1903 tillsatt kommitté (1903 års stads- planekommitté). Riksdagen antog förslaget med vissa ändringar, varefter lagen angående stadsplan och tomtindelning utfärdades den 31 augusti 1907. Genom denna lag jämte den ovannämnda lagen av den 26 maj 1899 — erhöll rikets stadsplaneväsen i huvudsak det civilrättsliga un- derlag, som det dittills i det väsentliga måst undvara. Detta underlag bibe- hölls i stort sett oförändrat, till dess stadsplanelagen av den 29 maj 1931 trädde i kraft. Den förändring, som skett därigenom att 1899 och 1907 års lagar ersattes av 1 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastig- h e t 5 bil (i nin g i s t a (1, var väsentligen av formell natur.

Vad i 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning var stadgat för stad ägde enligt 36 å i lagen —— sedermera ersatt av 1 kap. 41 & fastighets- bildningslagen _ motsvarande tillämpning beträffande köping och annan ort, för vilken på grund av förordnande som meddelats före den 1 januari 1908 byggnadsstadgan förklarats skola gälla. Kungl. Maj :t kunde även enligt samma lagrum förordna, att lagen skulle äga motsvarande tillämpning för hamnplats, fiskeläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning. Sådant förordnande medförde liksom tidigare förordnanden om tillämpning av byggnadsstadgan, att det område som förordnandet avsåg blev municipal- samhälle.

I 1 5 av 1907 års lag — motsvarande 1 kap. 1 % fastighetsbildningslagen —— föreskrevs att för stads ordnande och bebyggande skulle finnas plan, omfat- tande såväl byggnadskvarter som ock gator, torg och andra allmänna platser samt dessas höjdlägen (gatuprofiler). I lagen lämnades därefter regler för ordnande av de vid stadsplanens genomförande mellan kommunen och mark- ägarna uppkommande rättsförhållandena. I sådant hänseende stadgades framför allt å ena sidan rätt och i en del fall skyldighet för samhället att lösa viss mark samt å andra sidan effektiva förbud mot nybyggnad och skyldighet för tomtägarna att i viss utsträckning bidraga till kostnaderna för stadspla- nens genomförande.

Beträffande till stad hörande område utom stadsplanen hade 1903 års stadsplanekommitté föreslagit intagande i 13 å i lagen av ett stadgande av innehåll att samhälle ägde, om så befunnes vara lämpligt, innan fullständig stadsplan för området upprättades, låta uppgöra plan över de huvudgator, som vore avsedda att framdragas över området. Vidare innehöll det föreslagna stadgandet, att ansökan om fastställelse av dylik plan skulle göras hos Kungl. Maj:t samt att, sedan fastställelse vunnits, samhället vore berättigat och om

jordägaren så påfordrade pliktigt att genast lösa den för planens genom- förande erforderliga marken.

Stadgandet återfinnes i 11 å i 1907 års lag — motsvarande 1 kap. 17 % fastighetsbildningslagendär det emellertid erhållit följande lydelse: Vill stad inom den del av dess område, som ej ingår i stadsplan, för huvudgator, som framdeles kunna bliva erforderliga, förvärva mark, tillhörig enskild man, menighet eller inrättning, må staden hos Konungen söka förordnande, att marken skall till staden avstås.

Angående byggnadsverksamheten utom stadsplan stadgades vidare i 41 å andra stycket av 1907 års lag sedermera 1 kap. 46 å andra stycket fastig- hetsbildningslagen att Kungl. Maj:t ägde på framställning av stad, köping eller annat samhälle, som i lagen avsåges, förordna, att särskilda föreskrifter skulle tillämpas med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom så- dan del av samhällets område, som ej funnes upptagen i gällande stadsplan. Dylika föreskrifter motsvara i huvudsak nuvarande n t o m p 1 a n 5 h e— stämmelser i stad.

Beträffande områden på landsbygden, som icke inginge i samhällen, angav 1907 års lag ej annan regleringsmöjlighet än att enligt 37 å senare 1 kap. 42 % fastighetsbildningslagenstadsplan kunde fastställas för område, där större byggnadsverksamhet vore att förvänta. En dylik stadsplan kunde emellertid ej tilläggas samma rättsverkan som stadsplan i egentlig mening. Dess tillkomst medförde icke någon municipalbildning och det fanns alltså icke något samhälle, som kunde bli bärare av det allmännas av stadsplanen följande rättigheter och skyldigheter. Fastställandet av stadsplanen medförde enligt 37 och 38 55 i 1907 års lag _ motsvarande 1 kap. 42 och 43 %% fastig- hetsbildningslagen allenast den verkan att nybyggnad ej fick ske å mark, som enligt planen skulle ingå i gata, torg eller annan allmän plats, att tomt- indelning kunde äga rum inom området och att, sedan tomtindelning fast- ställts, nybyggnad ej fick ske utöver gällande tomtgräns.

Vid utfärdandet av 1907 års stadsplanelag vidtogos icke några ändringar i 1874 års byggnadsstadga, oaktat sådana redan ur formell synpunkt skulle varit erforderliga för att åvägabringa överensstämmelse mellan stadsplane- lagen och byggnadsstadgan samt förslag till dylika ändringar upprättats av 1903 års stadsplanekommitté. Detta torde sammanhänga med att frågan om en revision av byggnadsstadgan vid samma tidpunkt i annan ordning upptogs till behandling. Genom beslut den 5 juli 1907 tillsatte nämligen Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att verkställa en dylik revision. Den 20 mars 1909 avgav denna byggnadsstadgekommitté utlåtande, innefattande förslag till byggnadsstadga för riket. Innan frågan om en ny byggnadsstadga vunnit sin lösning, hade emellertid fråga uppkommit om en mera genomgripande revi- sion även av den nyligen tillkomna stadsplanelagstiftningen. Genom beslut

den 15 december 1916 uppdrogs åt en kommitté att verkställa revision av gällande bestämmelser angående stadsplan och tomtindelning. Kommitténs betänkande avgavs den 15 december 1920 och innefattade, förutom förslag till vissa följdförfattningar, förslag dels till stadsplanelag och dels till bygg- nadsstadga i vissa delar.

Enligt kommitténs förslag skulle stadsplan fortfarande vara det huvudsak- lika planinstitutet i stad och stadsliknande samhälle. Stadsplanen skulle om— fatta all inom det planlagda området belägen mark. Användningen av mar— ken inom stadsplan skulle i erforderlig mån regleras genom stadsplane- bestämmelser. I fråga om stads och samhälles icke planlagda område skulle enligt förslaget utvidgad möjlighet beredas till reglering av dess bebyggande. Så snart ett tätare bebyggande vore att förvänta skulle stadsplan uppgöras. För det mera spridda bebyggandet borde fastställas utomplansbestämmelser, genom vilka marken så att säga tillrättalades för den stadsplan som en gång kunde föranledas av samhällets utveckling. För område på landet, där tätare bebyggande vore att förvänta skulle, såvida ej betingelser förelåge för ome- delbart åstadkommande av ett stadsplanesamhälle, uppgöras b y g g 11 a d 5- pl a n, d. v. 5. en plan för bebyggandet och användandet i övrigt av marken inom byggnadsplaneområdet med vissa rättsverkningar av mindre omfatt- ning och lindrigare art än de, som följde av stadsplan.

Över kommitténs förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndig- heter och sammanslutningar. Frågan om en revision av stadsplanelagstift- ningen och därmed sammanhängande bestämmelser ansågs emellertid böra göras till föremål för ytterligare behandling. Med stöd av bemyndiganden den 6 februari och den 12 juni 1925 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga för att inom justitiedepartementet biträda med ärendet.

Under den tid utredningsarbetet pågick utvecklade sig emellertid byggnads- förhållandena inom vissa områden på landsbygden så, att det visade sig omöj— ligt att undanskjuta lösningen av frågan om en bättre reglering av dessa för- hållanden i avvaktan på den mera fullständiga omarbetningen av stadsplanea och byggnadslagstiftningen. Ändringar i lagstiftningen vidtogos fördenskull.

Den första av dessa ändringar skedde genom lag den 23 maj 1924. Där-' igenom infördes i 1 kap. 42 % fastighetsbildningslagen ett fjärde stycke, enligt vilket Kungl. Maj:t erhöll befogenhet att förordna om tillämpning av särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande inom område på landet, där större byggnadsverksamhet var att förvänta men för vilket stadsplan tills vidare befanns icke behöva upprättas. Dylika föreskrifter mot- svara i huvudsak nuvarande utomplansbestämmelser på lan- d e t. Denna lagstiftning föranleddes närmast av en framställning från läns- styrelsen i Stockholms län, i vilken påvisades olägenheterna med den livliga okontrollerade jorddelning och bebyggelse, som vid denna tid ägde rum i

Stockholms omgivningar. Med stöd av lagrummet meddelades i ett stort antal fall föreskrifter för bebyggandet av landsbygdsområden. För tillsynen av byggnadsföreskrifternas efterlevnad tillskapades därvid i regel en byggnads- nämnd av i huvudsak kommunal karaktär, i det att dess flesta ledamöter skulle utses av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige.

Den andra lagändringen, som avsåg att förhindra olämplig jorddelning vid begynnande samhällsbildning, skedde genom lagar den 18 juni 1926 om vill- kor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring samt om tillägg till 5 kap. fastighetsbildningslagen. Dessa lagar tillkommo på förslag av 1925 års sak- kunniga.

Enligt den förra av dessa lagar fick ägostyckning eller jordavsöndring för avskiljande i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostads- ändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som icke vore lagt under stadsplan, äga rum eller fastställas allenast i enlighet med av länsstyrelsen godkänd plan (a v s t y c k 11 in g 5 p la n) för områdets ordnande. Detsamma skulle gälla, där eljest ägostyckning eller jordavsöndring ifrågakomme å ort, där större byggnadsverksamhet rådde eller till följd av den omfattning, vari upplåtelser redan skett, eller av annan anledning vore att förvänta.

I den vid 1926 års riksdag antagna lagen om delning av jord å landet, som trädde i kraft den 1 januari 1928, upptogos beträffande avstyckning, som enligt lagen ersatte ägostyckning och jordavsöndring, motsvarande regler i 19 kap. 1 5.

Genom lagen om tillägg till 5 kap. fastighetsbildningslagen infördes be— träffande stad och samhälle på landet, för vilket skall föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, i huvudsak samma stadganden rörande avstyckning som dem, för vilka nyss redogjorts.

De är 1925 tillkallade sakkunniga framlade den 27 februari 1928 betän- kandemed förslag till stadsbyggnadslag (stat.off.utr. 192815) och författningar, som därmed hade samband. De sakkunniga föreslogo bland annat, att för ordnande av stadsbyggandet i fråga om anläggningar för huvud- trafik eller anordnande av särskilda trafikområden eller i fråga om huvudför- delning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål skulle uppgöras en allmän plan, benämnd g e n e r a 1 p 1 a n. Härigenom skulle städerna läm- nas möjlighet att i god tid planera för sin framtida utveckling utan att behöva tillgripa den dyrbara och mycket detaljerade stadsplanen. Planen skulle anta- gas av stadsfullmäktige och fastställas av Kungl. Maj:t. Med planen skulle vara förbunden rätt för staden att för genomförandet av densamma erhålla eller förvärva erforderlig mark. Till kostnaderna för generalplanens genomförande borde markägarna lämna bidrag i förhållande till uppkommen värdestegring hos marken (bettermentsbidrag). Den väsentliga uppgiften hos stadsplan

skulle enligt förslaget vara att omhändertaga de områden, som i generalpla- nen avsatts för bostadsbyggande, industrianläggningar och offentliga bygg- nader. Stadsplanen skulle sålunda vara den detaljerade och definitivt utfor- made planen, som kompletterade och fullbordade byggnadsregleringen i planavseende. Ej blott område med generalplan och stadsplan utan även vissa områden, belägna utanför de planlagda, skulle kunna förses med stadsbygg- nadsbestämmelser.

Generalplan, stadsplan och stadsbyggnadsbestämmelser skulle enligt för- slaget finnas icke endast i stad och stadsliknande samhälle. Om inom visst område på landet, som icke utgjorde samhälle, stadsbyggande uppstått eller vore att förvänta, skulle Kungl. Maj:t kunna förordna, att generalplan, stads- plan och stadsbyggnadsbestämmelser skulle upprättas för området. Under vissa förhållanden kunde härvid den kommun, inom vilken området vore beläget, åläggas samma befogenhet och skyldigheter, som samhälle hade be- träffande generalplan eller stadsplan. Såväl i stad som på landet skulle där- jämte kunna finnas avstyckningsplan i huvudsaklig överensstämmelse med 1926 års lagar i ämnet.

De sakkunniga framlade även förslag till lagstiftning om kommunalt sam- arbete för planläggning. I sin motivering härför uttalade de sakkunniga bland annat, att behov framträtt att giva myndigheterna möjlighet att efter en enhet- lig plan reglera utvecklingen inom ett större till flera kommuner hörande om- råde, där gemensamma ekonomiska krafter verkade bestämmande på framåt- skridandet. Ett behov av dylik art hade särskilt starkt gjort sig gällande be- träffande de områden, för vilka de större städerna utgjorde centra. Den före- fintliga bristen på en plan för utvecklingen inom dessa områden hade redan verkat därhän, att utbyggandet på många punkter ej skett tillräckligt plan- mässigt och med erforderligt förutseende. De sakkunniga hade därför funnit sig böra föreslå, att man genom lagstiftning sökte lösa frågan genom att myn— digheterna erhölle möjlighet att efter en enhetlig plan reglera utbyggandet av ett utvecklingsområde, som sträckte sig över flera kommuner. I den mån ej samarbete för ändamålet kunde ernås genom fria förhandlingar mellan de olika kommunala enheterna, erbjöde enligt de sakkunnigas mening 1919 års lag om kommunalförbund möjlighet att lösa frågan genom att de kommuner, som skulle ingå i regionplanen, bildade kommunalförbund. Något tvång för kommun att ingå i dylikt kommunalförbund borde emellertid ej föreligga. De sakkunniga ansåge sig nämligen ha anledning att kunna hoppas, att de kom- muner, som berördes av ifrågasatt regionplan, frivilligt skulle ingå i kommu- nalförbund. I kommunalförbund för ifrågavarande ändamål skulle kunna ingå, utom städer, köpingar, municipalsamhällen och landskommuner, även vägdistrikt.

Det samarbete, som för vinnande av gemensam planläggning sålunda er— fordrades, kunde enligt de sakkunnigas mening exempelvis taga den formen,

att de intresserade kommunerna enade sig om antagandet eller genomföran- det av den stadsplan eller generalplan, som borde komma till stånd för var och en av dem. Mera praktiskt syntes dock ofta vara att endast antaga en gemensam schematisk huvudplan, region plan. Dylik plan skulle an- tagas av vederbörande kommuner och fastställas av Kungl. Maj:t. Dess enda * rättsverkan skulle vara, att den i tillämpliga delar skulle läggas till grund vid upprättande av generalplan eller stadsplan.

Över de sakkunnigas förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myn— digheter och sammanslutningar. Sedan förslaget därefter undergått ytter- ligare överarbetning inom justitiedepartementet, framlade Kungl. Maj:t i pro- position nr 79 till 1931 års riksdag förslag till stadsplanelag samt därav för— anledda ändringar i åtskilliga lagar. Propositionen godkändes av riksdagen, och därefter utfärdades den nuvarande stadsplanelagen.

Genom proposition nr 192 till 1931 års riksdag beredde Kungl. Maj:t riks- dagen även tillfälle att avgiva yttrande över ett upprättat förslag till bygg- nadsstadga. Sedan riksdagen avgivit det begärda yttrandet, utfärdades den nuvarande byggnadsstadgan.

Inkomna framställningar.

Till stadsplaneutredningen ha överlämnats ett flertal framställningar rö— rande ändringar i och tillägg till den gällande stadsplane- och byggnadslag- stiftningen.

Sålunda har länsstyrelsen i Stockholms län den 30 juni 1938 till Kungl. Maj:t ingivit en skrivelse, vari anförts bland annat, att genom samarbete mellan Stockholms förortskommuner, sammanslutna till Stockholmsförorter- nas regionplaneförbund, och Stockholms stad under åren 1930—1936 utarbe— tats en regionplan för Stockholm med omnejd. Under den tid regionplanen exi- sterat och legat till grund för planläggningsarbetet i Stockholms omgivningar hade det emellertid blivit tydligt, att de allmänna intressen och behov, som pla- nen avsåge att realisera, icke kunde förväntas bli i nöjaktig utsträckning till— godosedda utan att regionplaneinstitutet i någon form legaliserades eller det eljest skapades rättsregler, ägnade att säkerställa planens successiva genom- förande i den mån detta nr allmän synpunkt befunnes önskvärt och nöd- vändigt. Bestämmelser syntes sålunda t. ex. erfordras som gjorde det möjligt att inom de särskilda kommunerna framtvinga markreservat för genomfö- randet av i regionplanen upptagna huvudvägar m. m. En förutsättning här— för syntes vara att former skapades för en utjämning mellan kommunerna av bördorna för regionplanens genomförande, så att icke enstaka samhällen över hövan belastades. Vägdistrikt och större samhällen, i vissa fall även sta-

ten, borde göras ekonomiskt medansvariga för sådana planläggningar inom mindre samhällen, som innebure markreservat utöver dessa samhällens egna behov. Möjligheter borde vidare beredas att för i regionen ingående lands— bygd fastställa stomplan på liknande sätt som kunde ske i fråga om städer och stadsliknande samhällen. Bestämmelser erfordrades därjämte om utfarts— vägs anslutande till huvudväg, om ordnande av sportstugeområden, om avledande av spillvatten från begynnande samhällsbildningar m. m. Slut- ligen vore det önskvärt, att man skulle kunna dirigera utbyggandet inom re- gionen så, att detta skedde mera följdriktigt och rationellt. Detta skulle vara till fördel ej minst för det allmänna, exempelvis i fråga om nya allmänna vägar, skolor och dylikt. Ävägabringandet av större planmässighet för exploa- teringen inom regionens landsbygdsområden framstode därför som ett bety- delsefullt önskemål, som —— därest ett licenssystem icke ansåges möjligt att genomföra i viss mån syntes kunna tillgodoses genom skärpta krav i av- seende å förutsättningarna för exploateringen.

En liknande framställning har gjorts av regionplanekontoret för Göteborg med omgivningar i skrivelse den 6 juni 1941 till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Regionplanekontoret har anfört bland annat, att arbetet med upp- rättandet av en regionplan för Göteborg med omgivningar påginge i enlighet med arbetsordning, som fastställts av Kungl. Maj:t den 22 december 1939. En regionplan förlorade emellertid mycket av sitt värde, om den ej kunde hävdas mot de särintressen, som önskade utnyttja marken på annat sätt än som avsetts i planen. Erfarenheten hade visat, att områden, som varit uppenbart olämpliga härför, kunnat exploateras trots tillgång på god mark. Om en trafikled planerats för relativt små bebyggelseområden, kunde med en okon- trollerad exploatering dimensionerna bli för små. Markreservaten räckte ej heller till och den tekniska överbyggnaden måste ändras. Redan verk- ställda kapitalinvesteringar i vägar och avlopp m. m. måste offras samt om- eller tillbyggnader göras. Detta komme att innebära ett betydande slöseri med allmänna och enskilda medel. Vidare bleve bebyggelsen på andra områden i stället glesare än avsett och fördenskull oekonomisk. Därjämte vore det bland annat ett starkt militärt intresse, att vissa markområden i huvudsak bevarades obebyggda. Dessa förhållanden hade lett till att regionplanekontoret vid sitt arbete ansett sig böra förutsätta viss revidering av gällande lagstiftning. En översyn av stadsplane— och byggnadslagstiftningen borde sålunda ske. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har med skrivelse den 9 juni 1941 överlämnat kontorets framställning till Kungl. Maj:t, varvid länsstyrelsen hemställt om utredning angående en revision av byggnadslagstiftningen i de hänseenden, som berörts i framställningen. I regionplanekontorets framställ— ning har även länsstyrelsen i Hallands län instämt genom skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 oktober 1941.

Av militära skäl ha åtgärder i liknande riktning påkallats även av chefen

för flygvapnet och flygförvaltningen i gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 januari 1941. I denna har framhållits, att det för flygvapnets liksom för den civila luftfartens verksamhet vore av synnerlig vikt, att invid och inom visst avstånd från flygfälten icke uppstode bebyggelse, som kunde bliva hinderlig för flygverksamheten. Det vore fördenskull nödvändigt att erhålla kontroll över bebyggelsen i flygfältens närhet. Detta skulle kunna ske t. ex. genom utbyggnad av gällande föreskrifter om utomplansbestämmelser. Vidare borde sörjas för att chefen för flygvapnet och flygförvaltningen eller, då ärende berörde civilt flygfält, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finge till- fälle att yttra sig i planärenden, som avsåge områden i närheten av flygfält.

I förut omförmälda lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret ha de i sistnämnda skrivelser framförda synpunkterna delvis vunnit be- aktande.

Vad åter angår frågan om en reglering av bebyggelsen kring civila flyg— fält, har denna upptagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1943. Styrelsen har härvid i anslutning till de förhandlingar som förts vid flygplatschefskonferensen i Göteborg den 24 och 25 augusti 1943 _— hemställt om utredning angående erforderliga ändringar i byggnadslagstiftningen i syfte att trygga flygplatsernas fram- tida utvecklingsmöjligheter samt öka trafiksäkerheten vid begagnande av flygplatserna.

Svenska arkitekters riksförbund har i skrivelse den 15 november 1942 till stadsplaneutredningen framställt förslag om en omfattande revision av stads- plane- och byggnadslagstiftningen. Till grund för framställningen ligga sva— ren på en av förbundet år 1942 gjord rundfråga till förbundets medlemmar angående deras erfarenheter av gällande stadsplane- och byggnadslagstift- ning. Förbundet har framhållit, att lagstiftningens hittillsvarande mål varit att bebyggelsen, om och när den tillkomme, skulle bli inordnad i ett samman- hang, som med hänsyn till gator, kvarter, allmänna platser In. m. bleve lämp- ligt. Däremot hade man lämnat utan avseende, var och när bebyggelse lämp- ligen borde få uppstå. En bestämd tids- eller ordningsföljd i exploateringen kunde sålunda för närvarande icke åvägabringas med lagstiftningens hjälp. Det vore emellertid icke minst ur ekonomisk synpunkt ett viktigt önskemål, att samhällenas utvidgande skedde i en lämplig tidsföljd beträffande de olika områdena, och det vore uppenbart, att ett rationellt samhällsbyggande icke kunde åstadkommas genom enbart en planläggning i rummet. Denna ka- raktär hos gällande lagstiftning framginge också därav, att inga former för interkommunal samordning av planläggningsfrågor funnes. Så länge lagstift- ningen sysslade väsentligen med reglering av bebyggelsens utformning, vore en sådan samordning icke lika trängande nödvändig, som den bleve när det gällde att söka leda utvecklingen i vissa banor.

Den brist, som sålunda kännetecknade lagstiftningen, hade medfört stora olägenheter. Då bebyggelseregleringen icke kunde verka förebyggande och le— dande på så sätt, att den anvisade områden för tätare bebyggelse, vore det na- turligt, att grupper av hus uppstode litet varstädes utan att dessförinnan någon planläggning tillkommit, och att därigenom ofta en samhällsbildning påbör- jades utan reglering eller tillsyn. Sådana små kåkstadsbildningar kunde växa upp på ställen, där de kunde göra stort ohägn, och deras utbyggande skedde ofta från början på ett ur många synpunkter olämpligt sätt. Myndigheterna komme då i efterhand och ställdes inför färdiga fakta. Den spridda bebyg- gelsen medförde uppenbarligen betydande ekonomiska och praktiska olägen- heter både för den enskilde och för samhället; särskilt bleve kostnaderna för anordnande av vägar, vattenledningar, avlopp, skolor m. m. oskäligt stora. Det borde även nämnas, att då det allmänna i viss omfattning hade både for- mellt och moraliskt ansvar för kommunikationer och avlopp, dess befattning med dessa frågor borde baseras på en teknisk planläggning av ett kommuni— kations- och avloppssystem. Det vore då påtagligt, att denna planläggning reves upp om exploatering skedde litet varstädes och ej inom de områden, som upptagits och räknats med i denna planläggning. Å ena sidan borde sådan gles enstaka bebyggelse utan svårigheter få tillkomma, som icke mcd— förde olägenheter av antytt slag, och å andra sidan borde en tät bebyggelse, som krävde vissa tekniska anläggningar, endast få tillkomma, där detta kunde tillgodoses på lämpligt sätt och till rimliga kostnader för det allmänna. Vidare kunde nämnas, att bristen på lämpliga och väl avpassade regleringsinstitut för områden, där glest kringspridd bebyggelse uppstode, medfört att kost- nader måst i onödan nedläggas på upprättandet av omfattande och dyrbara planer, vilka egentligen vore avsedda för områden med tätare bebyggelse.

Till avhjälpande av föreliggande missförhållanden borde enligt förbundets mening samhällsbyggandet ordnas efter följande riktlinjer. Till ledning för planläggningen skulle utföras vissa utredningar rörande näringsliv och be- folkningsutveckling m. m., 5. k. samhällsforskning. För detta ändamål borde inrättas ett centralt närings- och socialpolitiskt forskningsinstitut med själv- ständig och auktoritativ ställning. Med stöd av dessa utredningar skulle upp- rättas regionplaner, omfattande ekonomisk-kulturellt sammanhängande bygd eller eljest större områden inom flera kommuner. Regionplanen borde i regel i ett sammanhang reglera avgränsningen av produktionsområden, byggnads- områden, rekreationsområden och trafikleder. Områden, som avsåges för samhällsmässig bebyggelse, s. k. tätområden, borde i regionplanen särskilt av- gränsas. Övriga områden, där bebyggelsereglering erfordrades, skulle utgöra s. k. glesområden. Funnes ej regionplan, skulle uppdelning av marken i tät— områden och glesområden kunna verkställas av länsstyrelsen. lnom gles— områdena skulle, frånsett byggnader för jordbruk och liknande ändamål, endast få förekomma gles villa- och sportstugebebyggelse. Tillkomsten av

dylik bebyggelse skulle vara beroende av prövning i varje särskilt fall. Region- plan skulle ofta revideras.

Det nuvarande stomplaneinstitutet skulle försvinna. Däremot skulle för alla samhällen och de tätområden på landet, där Kungl. Maj:t förordnade' därom, obligatoriskt upprättas generalplan, vilken skulle upptaga grund—. dragen av markens användning, ungefärliga sträckningen av trafikleder, ut— byggnadsetapper m. m. Inom det i generalplanen upptagna område, som utgjorde första utbyggnadsetappen, skulle kommunen vara skyldig att upp- rätta stadsplan på begäran av markägare. Ville markägare utanför detta om- råde exploatera för tätare bebyggelse, skulle han få göra detta om han själv bekostade upprättandet av byggnadsplan. På icke detaljplanelagda om— råden inom generalplaneområdet skulle få byggas på samma sätt som gällde för glesområde, dock att byggnadsnämnden skulle äga rätt att mot ersättning till markägaren vägra tillstånd även till sådan bebyggelse, om den kunde förväntas strida mot en kommande detaljplan. Generalplan skulle överses med lämpliga tidsmellanrum, förslagsvis fem år.

Detaljplanerna skulle vara av två slag, stadsplaner och byggnadsplaner. Stadsplans rättsverkningar skulle i huvudsak bibehållas oförändrade. Bygg- nadsplan skulle kunna förekomma både i stad och på landsbygden. Mark- ägaren skulle bekosta upprättandet av byggnadsplan och skulle därjämte vara skyldig att prestera en utredning, som visade att det för planläggning avsedda området vore lämpligt att bebygga ur olika synpunkter. Markexploatörer skulle ha att på egen bekostnad anlägga vägar och ledningar. Omfattade byggnadsplan mark tillhörande flera ägare, skulle förening bildas för väghåll— ning m. m. Avstyckningsplan och utomplansbestämmelser skulle ej längre finnas.

Förbundets skrivelse innehåller därjämte ett flertal detaljförslag. — I sär- skild framställning till stadsplaneutredningen den 28 juni 1943 har förbundet påyrkat bestämmelser om viss kompetens för den som upprättar byggnadsrit- ningar.

Även svenska kommunaltekniska föreningen har till stadsplaneutredningen ingivit en framställning, dagtecknad den 2 juli 1943, med förslag till ett stort antal ändringar i byggnadslagstiftningen av mer eller mindre genom- gripande natur. .

För att främja uppgörandet av regionplaner i erforderlig omfattning borde enligt föreningens mening riket uppdelas i ett fåtal regionplanedistrikt, vart och ett utrustat med ett regionplanekontor, vilket skulle uppgöra regionplaner inom distriktet. Regionplanekontoren borde sortera under en rikets region— planestyrelse. För alla samhällen borde upprättandet av en generalplan, om- fattande samhällets hela område, vara obligatoriskt. Om så befunnes önsk- värt, skulle generalplan även kunna omfatta delar av angränsande kommu-

ner. Till grund för region- och generalplaner borde ligga en noggrann teknisk utredning. För bebyggelse borde uttagas endast sådana markområden, som vore i tekniskt och ekonomiskt hänseende fördelaktiga härför. De oekono- miska områdena skulle däremot icke få användas för bebyggelse. Innan ge- neral- eller regionplan fastställts, borde råda styckningsförbud, dock givetvis med möjlighet till dispens i vanlig ordning.

Bebyggande inom icke stadsplanelagda delar av ett samhälle borde, fram- höll föreningen, icke vara medgivet annat än i den mån bestämmelserna i generalplanen vore tillräckliga för byggnadsverksamhetens reglering och nå— gon detaljplan för fastighetsbildningen icke erfordrades samt gemensamt avlopp för de olika byggnadsplatserna ej heller vore eller kunde förväntas bli erforderligt. Avstyckningsplanen borde alltså icke längre komma till använd- ning inom stad eller stadsliknande samhälle. Befunnes avstyckningsplan dock böra bibehållas, syntes den icke böra få fastställas utan att ekonomiska ga- rantier för vägarnas och erforderliga avloppsledningars anläggning ställts.

Bland de av föreningen framställda detaljförslagen avse åtskilliga att åvä— gabringa ändring i reglerna om stads möjligheter att uttaga bidrag av tomt- ägare till kostnad för gatumark och gatuanläggning jämte vad därmed äger samband. Föreningen har påpekat, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet vore i ett flertal hänseenden ofullständiga och olämpliga.

I en särskild skrivelse till stadsplaneutredningen den 2 maj 1944 har kom- munaltekniska föreningen i anslutning till vad som förekommit vid stads- byggnadsveckan i Stockholm den 20—26 april 1944 —— _ytterligare under- strukit angelägenheten av att möjligheter bereddes det allmänna att för- hindra samhällsmässig bebyggelse på härför mindre lämpliga områden. Bygg- nadslagstiftningen måste sålunda bereda möjligheter till en fortgående kon- troll, varigenom sådan bebyggelse, som tenderade att få samhällsmässig ka- raktär, bleve känd för vederbörande myndighet redan i projekteringsstadiet »och vid behov kunde förhindras uppkomma. Vad den enstaka, icke samhälls- mässiga bebyggelsen beträffade, syntes sådan som regel ej böra kunna för- hindras, men en viss kontroll av bebyggelsens förläggning och utformning borde upprätthållas, varvid särskilt borde beaktas att tomtplats på lands- bygden borde göras avsevärt större än inom samhälles område.

Den av länsstyrelsen i Stockholms län berörda frågan om utfartsvägs an- slutande till allmän väg har närmare behandlats i en framställning den 5 feb— ruari 1941 av nordiska vägteknislca förbundets svenska avdelning till chefen för kommunikationsdepartementet. Avdelningen har framhållit, att trafik- säkerheten och framkomligheten på vägarna vore i hög grad beroende av att byggnader icke läge för nära vägen och att trafiken från kringliggande om- råden icke inleddes på olämpligt sätt. Ett ordnande av bebyggelsen längs vä— ,garna innebure i första hand en reglering av avståndet från vägen till bygg-

nad utmed densamma —— fastställandet av byggnadslinjer så att nödigt utrymme funnes för vägsektionen i fullt utbyggt skick och därutöver det ut- rymme, som med hänsyn till trafiksäkerheten eller andra omständigheter kunde vara erforderligt. Vidare erfordrades åtgärder, syftande till en regle— ring av tillfarterna till vägarna och inledande av trafiken från bebyggelse- i områdena på ett sätt, som medförde minsta risk med hänsyn till trafiksäker- heten. — I yttranden, som infordrats över denna framställning, har betydelsen av de nämnda frågorna allmänt vitsordats. Sålunda har exempelvis väg— och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att de i väganläggningar nedlagda vär- dena kunde mer eller mindre spolieras, därest icke bebyggelsen utmed vägarna och trafikens inledande från bebyggelseområdena ordnades. Å andra sidan har svenska Iandskommunernas förbund ansett, att bestämmelserna i lagen om allmänna vägar rörande byggande utmed väg vore tillfyllest inom stora delar av landet och att därför endast erfordrades kompletterande bestäm- melser för vissa landsdelar.

Ett flertal förslag föreligga även om reformer beträffande vissa speciella frågor.

Ett par framställningar avse sålunda reformering av det nuvarande bygg- nadsplaneinstitutet. Svenska kommunaltekniska föreningen framhöll i skri- velse den 17 maj 1939 till Kungl. Maj:t, att en utbyggnad av detta institut borde komma till stånd. Ett byggnadsområde, som exploaterades enligt bygg- nadsplan, saknade organ för och möjligheter till att upptaga medel till ord- nandet av vägar och dessas förseende med ledningar. Denna besvärande olägenhet borde undanröjas.

I motion vid 1942 års riksdag (I: 175) har därefter herr Holmbäck erinrat, att byggnadsplan i motsats till stadsplan icke medförde några rättsverkningar med avseende på de för allmänt ändamål reserverade områdena inom planen. Bristen på reglerande bestämmelser i detta hänseende hade i praktiken lett till uppenbara missförhållanden. Reglerande bestämmelser vore här av nöden. För byggnadsplanernas genomförande borde skapas intressentsammanslut— ningar, vilka borde erhålla rätt och skyldighet att lösa mark, som inginge i all- män plats enligt byggnadsplanen, eller att lämna ersättning för värdeminsk- ning å marken. Riksdagen hemställde i anledning av motionen (skr. nr 31), att den av motionären väckta frågan måtte utredas genom stadsplaneutred- ningens försorg.

Mot de gällande reglerna angående fördelning mellan markägarna av kostnaderna för byggnadsplan ha vidare anmärkningar framställts av läns- styrelsen i Örebro län i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 oktober 1936. Dessa regler vore enligt länsstyrelsens mening utomordentligt svåra att tillämpa, vilket medfört att länsstyrelsen funnit sig böra undvika byggnadsplaneinsti- tutet och i stället sökt åstadkomma en reglering genom fastställandet av utom-

plansbestämmelser jämte byggnadsordningar. För bättre möjliggörande av byggnadsplaneinstitutets tillämpning borde närmast sökas den utvägen att vederbörande kommuner ålades vissa förpliktelser i fråga om byggnadsplans upprättande. Samma länsstyrelse har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 29 juni 1939 ånyo påkallat åtgärder för reglering av frågan om bestridandet av kost- naderna för upprättande av byggnadsplan m. m.

Styrelsen för Sveriges Iantmätareförening har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 mars 1942 anhållit om utfärdande av anvisningar rörande den utred- ning, som skall ligga till grund för länsstyrelses beslut om upprättande av byggnadsplan. Utlåtanden i ärendet ha avgivits av byggnadsstyrelsen den 12 april 1943 och, sedan styrelsen för länsarkitektföreningen inkommit med en skrift, av lantmäteristyrelsen den 7 januari 1944.

I sin ovannämnda framställning den 17 maj 1939 har svenska kommunal- tekniska föreningen anhållit om reformering utom av byggnadsplaneinsti- tutet —— även av bestämmelserna om stadsplans innehåll, initiativrätt till tomtindelning, omfattningen av gatumarksersättning samt tid och sätt för dess utgivande, gatumarkens värdering m. m. Föreningen har åberopat ett före— drag vid stadsbyggnadsveckan i Stockholm den 22—28 april 1938 av civil- ingenjören Äke Virgin angående önskvärd revision av stadsplanelagen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i skrivelse den 24 januari 1939 till riks- dagens justitieombudsman, vilken överlämnat skrivelsen till chefen för justi- tiedepartementet, framhållit angelägenheten av att vitesföreläggande finge komma till användning för att åvägabringa rättelse, då nybyggnad uppförts i strid mot lag. Att verkställa handräckning, såsom 68 & stadsplanelagen förutsatte, mötte, framhåller nämnda länsstyrelse, mången gång oöverstig- liga svårigheter, vilka med användande av vitesförfarande ofta skulle kunna smidigt och effektivt bemästras.

Sveriges fastighetsägareförbund har i skrivelse den 2 december 1940 till chefen för kommunikationsdepartementet anfört, att bebyggelseanordningar för luftskyddsändamål, som medförde ingrepp i gällande byggnadsrätt och som icke vore påkallade ur allmänna stadsplanetekniska synpunkter, icke borde behandlas i stadsplaneväg. Man hade nämligen i så fall i realiteten att göra icke med stadsplanefrågor utan med försvarsanstalter. Förbundet har fördenskull hemställt om sådan lagstiftning eller andra åtgärder som, sam- tidigt som de tillgodosåge luftskyddets behov, beaktade markägarnas intresse att icke ensamma behöva bära de uppoffringar, som inskränkningarna i bygg— nadsrätten kunde ha till följd.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 december 1940 ha Stockholms stadsfull— mäktige gjort framställning om särskilda bestämmelser angående samman- sättningen av Stockholms stads byggnadsnämnd. Yttranden över denna fram- ställning ha avgivits av vissa myndigheter. Vidare har Stockholms stads

fastighetsnämnd i skrivelse den 13 januari 1942 till chefen för justitiedepar- tementet anhållit om vissa ändringar i stadsplanelagens bestämmelser om upplåtande av gata eller annan allmän plats inom stadsplan och om bidrag till stads gatukostnad. Stockholms stads fastighetskontor har därjämte i skri— velse till stadsplaneutredningen den 30 juni 1943 påyrkat åtskilliga änd- ringar i bestämmelserna angående stads rätt att uttaga bidrag till gatukost— nad m. m.

Frågan om stads rätt att uttaga gatukostnadsbidrag har berörts jämväl i en framställning till Kungl. Maj:t den 8 april 1943 av svenska stadsförbundet. Förbundet har särskilt påyrkat åtgärder för nndanröjande av de hinder för utfående av gatukostnadsbidrag, som följde därav att skyldighet att utgiva sådana bidrag för närvarande endast ålåge ägare av rättsligen bestående tomt. — I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 juni 1942 har stadsförbundet där- jämte gjort framställning om klart utformade och med hänsyn till praktiska krav anpassade bestämmelser om skyddsbälten mellan industri— och bostads— områden. Över denna framställning har utlåtande den 31 oktober 1942 av- givits av byggnadsstyrelsen, efter samråd med luftskyddsinspektionen.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 223 år 1943 med förslag till lag om allmänna vägar m. m. väcktes inom riksdagen motioner av herr Herman Ericsson m. fl. i första kammaren och herr Andersson i Malmö m. fl. i andra kammaren (I: 300 och II: 416), i vilka föreslogs sådan ändring av bestäm- melserna i 45 % stadsplanelagen, att däri stadgad befrielse för tomtägare från skyldighet att utgiva gatumarksersättning för det fall att allmän väg inginge i gatan skulle begränsas att avse .väg, som tillfallit staden utan ersättning. Andra särskilda utskottet, som avstyrkte motionerna, uttalade i sitt i ären- det avgivna utlåtande (nr 2) att, även om vissa skäl kunde åberopas till stöd för en lagändring i det av motionärerna angivna hänseendet, frågan härom syntes — med hänsyn icke minst till konsekvenserna för tomtägarna vara av den beskaffenhet, att ändringen icke borde genomföras utan föregången, ingående utredning. Utskottet, som icke varit i tillfälle att verkställa dylik utredning, förutsatte, att frågan skulle beaktas av stadsplaneutredningen samt att, om lagändring befunnes påkallad, förslag härom skulle föreläggas riksdagen. Utskottets utlåtande blev i denna del godkänt av riksdagen (skr. nr 349). Sedan Kungl. Maj:t uppdragit åt stadsplaneutredningen att verkställa ut- redning i det av utskottet angivna hänseendet, har utredningen den 14 sep- tember 1943 — efter inhämtande av yttranden från svenska stadsförbundet och Sveriges fastighetsägareförbund — på anförda skäl hemställt, att med avgörandet av det uppkomna spörsmålet måtte få anstå i avbidan på fram— läggande av utredningens slutliga förslag till ny stadsplanelagstiftning. — Svenska kommunaltekniska föreningen har i sin förutnämnda skrivelse den 2 juli 1943 biträtt yrkandet om lagändring i motionernas syfte.

Vid ett den 10—12 december 1942 hållet sammanträde i Stockholm med

) 1 )

landshövdingarna och andra representanter för länsstyrelserna yrkades från olika håll förstärkning av länsarkitektsinstitutionen ävensom skärpning av föreskrifterna om byggnadsnämnds skyldighet att anställa sakkunnigt bi— träde. Kopparbergs läns byggnadsförbund har i skrivelse till stadsplane- utredningen den 1 augusti 1942 påfordrat ändrade bestämmelser angående inredning av vinden i boningshus, höjden av uthus m. m., medan svenska försäkringsbolags riksförbund i skrivelse den 20 januari 1943 till chefen för justitiedepartementet hemställt om ändrade preskriptionsregler för överträ- delse av föreskrifter i byggnadsstadgan och byggnadsordningarna samt om vissa ändringar i sådana byggnadsbestämmelser, som avsåge att bereda skydd mot eldfara.

Efter motion av herr Holmbcick vid 1943 års riksdag (I: 180) har riksdagen anhållit (skr. nr 268), att Kungl. Maj:t i samband med pågående revision av stadsplanelagen eller i annat sammanhang ville låta verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag rörande bestämmelser om rätt för lantmätare och mätningsmän samt deras biträden att erhålla tillträde till annans fastig- het i andra fall än där sådan rätt för närvarande tillkomme dem.

Ungdomsvårdskommittén har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 decem- ber 1943 påyrkat åtgärder för ett effektivt tillgodoseende av det trängande behovet av tummelplatser för ungdom i städer och stadsliknande samhällen. I ärendet har byggnadsstyrelsen avgivit utlåtande den 23 februari 1944.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har i skrivelse den 24 januari 1944 till kommunikationsdepartementet _ med överlämnande av en framställning från byggnadsnämnden i Perstorps municipalsamhälle _ uttalat, att gällande straff satser icke syntes verka tillräckligt avhållande för det fall att någon med åsidosättande av gällande föreskrifter byggde efter egna önskemål. Enligt länsstyrelsens mening borde tagas i övervägande, huruvida vederbörande myndigheter kunde beredas ökade möjligheter att vid vite förbjuda fortsät- tandet av olagliga byggnadsarbeten. I skrivelse till stadsplaneutredningen den 3 februari 1944 har motormännens riksförbund hemställt om bestämmelser i byggnadsstadgan av sådan art, att bebyggelsen i gatukorsningar icke såsom nu tillätes gränsa till gatukorset med en skarp vinkel utan bebyggelsen gäves

' en såvitt möjligt avrundad form.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 juli 1944 har Sveriges hantverks— och småindustriorganisation gjort framställning i fråga om gällande byggnads- lagstiftnings inverkan på hantverk och småindustri. Organisationen har där- vid påfordrat en mera individuell prövning av stadsplanefrågorna, särskilt ; såvitt anginge utformningen av gårdsbebyggelsen, ävensom föreslagit vissa

ändringar i byggnadsstadgan i syfte att tillgodose hantverkets och småindu- striens intressen. Byggnadsnämnden i Göteborg har i skrivelse den 10 oktober 1944 till stadsplaneutredningen hemställt om vissa förtydliganden i syfte att

klargöra huruvida s. k. husbåtar, kiosker på hjul och dylika anordningar vore att anse som byggnader i byggnadsstadgans mening.

Stadsplaneutredningen har jämväl haft att taga ställning till vissa framställ- ningar, åsyftande dels att åstadkomma snabbare och enklare förfarande ij stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. och dels att uppnå mera en- hetliga och rationella föreskrifter i gällande byggnadsordningar. För att påskynda handläggningen av vissa enklare stadsplaneändringar, som äga samband med det allmänna vägväsendet, har väg- och vattenbyggnadssty- relsen i skrivelse till stadsplaneutredningen den 16 december 1944 hemställt, att byggnadsnämnden måtte tillerkännas befogenhet att antaga sådana änd- ringar. För de framställningar i övrigt, som avse att åvägabringa ett snabbare förfarande samt att uppnå enhetligare bestämmelser i byggnadsordningarna, ha redogörelser lämnats i stadsplaneutredningens betänkanden I och 11 den 16 april 1942 (stat. off. utr. 1942: 27) och den 17 juni 1943 (stat. off. utr. 1943: 30).

Slutligen må anmärkas, att vid 1943 års riksdag väcktes motioner av herr Axel Ivar Anderson i första kammaren samt herrar Ljungberg och Olson i Göteborg i andra kammaren (I: 179 och 11: 264), i vilka begärdes vidtagande av åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för sanering av bebyggelsen i äldre stadsdelar. Motionerna föranledde dock ingen riksdagens åtgärd. Så- som skäl härför anfördes (utl. nr 40 av första lagutsk.), att den berörda frå- gan redan vore föremål för utredning inom stadsplaneutredningen och bo- stadssociala utredningen.

Allmän motivering.

Allmänna synpunkter.

De erinringar av mera allmän innebörd, som riktas mot nuvarande bygg- nadslagstiftning, i vad den avser att åstadkomma underlag för kontroll och planläggning av bebyggandet, taga närmast sikte på två ting. För det första anmärkes, att lagstiftningen icke bereder möjlighet att bringa de detaljplaner, som uppgöras för olika bebyggelseområden, i samklang med varandra; det saknas ett institut, enligt vilket planläggningen kan ske ej blott under hän— synstagande till ett visst samhälle eller annat, förhållandevis snävt begränsat område utan från en vidare synvinkel, ytterst omfattande landet i dess helhet. För det andra erinras att uppkomsten av okontrollerad och olämplig bebyg- gelse icke genom gällande lagstiftning förhindras i den omfattning, som ur allmänna synpunkter är påkallad.

Det förhållande, å vilket den första anmärkningen grundar sig, har för— anlett att, utan stöd i lagstiftningen men med ekonomisk medverkan från sta- tens sida, för envar av de båda största städerna, Stockholm och Göteborg, med kringliggande region utarbetats en särskild s. k. regionplan, avsedd att tjäna till ledning vid framtida planåtgärder inom de kommuner och sam- hällen, som ingå i regionplaneområdet. Dessa regionplaner, som tillkommit genom frivillig anslutning från de berörda kommunernas sida, visa det in- tresse och den betydelse, som tillmätes en planläggning i ett större samman- hang för ett flertal kommuner. Värdet av att bebyggelseområden, vilka med hänsyn till ekonomiskt-geografiska förhållanden stå varandra nära, planreg— leras från gemensamma utgångspunkter och av att de särskilda planerna sam— ordnas till ett ändamålsenligt helt torde icke av någon ifrågasättas. Behovet av en dylik gemensam planläggning är visserligen växlande inom olika delar av landet. Tydligast framträder det omkring de större städerna med deras för- ortsbebyggelse. På vissa håll bli uppgifterna för en regionplan mindre bety— dande eller kan regionplanen saklöst undvaras. Otvivelaktigt måste emellertid frånvaron i lagstiftningen av varje bestämmelse angående en planläggning, som sträcker sig utanför kommungränserna, betecknas såsom en brist.

Vid föredragningen inför Kungl. Maj:t den 30 maj 1930 av det lagförslag, som sedermera resulterade i nuvarande stadsplanelag, erinrade chefen för justitiedepartementet, att 1925 års sakkunniga föreslagit, att man genom lag-

stiftningen skulle bereda möjlighet att efter en enhetlig plan, regionplan, reg- lera utbyggandet av ett utvecklingsområde, sträckande sig över flera kom- muner. Departementschefen, som erkände vikten av, att en enhetlig planlägg- ning sålunda skedde, framhöll emellertid, att det kunde ifrågasättas, huru— vida de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna skulle främja det av- sedda syftet. De sakkunniga hade icke föreslagit annat än att det erforderliga samarbetet mellan kommunerna skulle komma till stånd på frivillighetens väg. Enligt departementschefens mening borde man vid sådant förhållande redan med gällande lagstiftning kunna vinna i stort sett samma resultat som med de föreslagna bestämmelserna; det som torde vara svårast att åstad- komma vore i allt fall samförstånd mellan kommuner med stridiga intressen, och härutinnan erbjöde förslaget ingen möjlighet till lösning. Mot de före- slagna bestämmelserna hade ock gjorts invändningar av åtskilliga av de hörda myndigheterna. Departementschefen fann sig därför icke kunna förorda, att bestämmelser av antydd art infördes i lagförslaget.

Att bestämmelser angående upprättande av regionplan icke intogos i nuva- rande stadsplanelag torde sålunda närmast ha berott därpå, att något godtag- bart förslag till lagstiftning i ämnet icke förelåg. Ju längre utvecklingen, sär— skilt på det kommunikationstekniska området, fortskrider, desto mer fram- trädande torde emellertid behovet bli av en sådan interkommunal planlägg- ning, som här berörts. En omständighet, som icke minst måste tillmätas be— tydelse i detta sammanhang, är stadsbefolkningens allt tydligare strävan att på fritiden söka sig ut till den kringliggande landsbygden. På ganska långt avstånd från staden men med otvetydig anknytning till denna uppkomma på detta sätt bebyggelseområden av sportstugemässig karaktär, samtidigt som det uppstår behov av större, av tätare bebyggelse ostörda områden, som er- bjuda möjligheter till ett sunt friluftsliv i alla dess olika former. Det kan under sådana förhållanden icke vara ändamålsenligt, att planläggningen inom varje särskild kommun sker utan hänsyn till utvecklingen inom det » större område, med vilket kommunen har intressegemenskap. För det fall att , kommun skulle motsätta sig dylik gemensam planläggning, där sådan är ur allmänna synpunkter motiverad, synes möjlighet böra hållas öppen att ' mot kommunens vilja underordna densamma det allmänna intresset. I en modern planlagstiftning har ett planinstitut, som sålunda möjliggör enhetlig planläggning över ett område, omfattande flera kommuner, sin givna plats. Det ingår i stadsplaneutredningens uppdrag att överväga frågan om utform- ningen av ett dylikt institut. Förslag till sådan lagstiftning kommer att fram— läggas i det följande.

Från regionplanering går tanken naturligt över till det under tidigare dis- kussioner, särskilt inom arkitektkretsar, avhandlade spörsmålet om en na— tions- eller riksplanering. Vissa frågor, som ha betydelse för bebyggelseplane-

ringen, behandlas redan nu i åtminstone viss utsträckning gemensamt för hela landet. Erinras må sålunda om den försörjning med elektrisk kraft, som äger rum genom vattenfallsstyrelsen, om järnvägarna, vilkas totala förstatligande torde vara en tidsfråga, samt om de allmänna vägarna.

Ett annat område, där en riksplanering är i viss omfattning möjlig, gäller inrättande av reservat för fritidsändamål, nämligen såvitt angår mark i kro- nans ägo eller för vars förvärvande statsmedel kunna disponeras. I förra fallet åsyftas främst domänfondens fastigheter. I det senare tänkes närmast på mark, som för anläggande av fritidsreservat kan förvärvas av medel ur fonden för friluftslivets främjande. I båda fallen har staten genom ett cen- tralt organ domänstyrelsen, respektive statens fritidsnämnd _ möjlighet att bidraga till lösandet av friluftslivets markfråga efter en för riket i dess hel- het uppgjord plan. Spörsmålet avhandlas närmare i fritidsutredningens be- tänkande angående inrättande av fritidsreservat (stat. off. utr. 1940:12), till vilket hänvisas.

I viss mån jämförbara med strävandena att tillgodose friluftslivets krav äro de synpunkter, vilka allmänt taga sikte på naturskyddets främjande. Även de åtgärder, som på detta område för närvarande kunna vidtagas, planläggas, åtminstone i viss utsträckning, centralt för hela riket. Så är fallet beträffande avsättande av nationalparker ävensom beträffande expropriation av jord- område för avsättande till naturminnesmärke enligt 1 % 11 punkten och 108 5 1917 års lag om expropriation. Den fridlysning av naturminnesmärken, som äger rum enligt 1909 års lag i ämnet, sker däremot länsvis, ehuru för åtgärdens vidtagande fordras tillstyrkan av vetenskapsakademien.

Att genom lag stadfästa den riksplanering, som sålunda redan sker eller kan ske, synes ej nödvändigt. Att genom lag utvidga densamma till att om— fatta även andra frågor, som för bebyggelseregleringen ha betydelse, såsom förläggningen av industriområden och bostadsområden eller undantagande från bebyggelse av vissa områden för tillgodoseende av friluftslivets behov, förefaller ej heller tillrådligt. Till en början må framhållas, att en riksomfat- tande plan, däri dylika frågor reglerades, torde bli behäftad med avsevärda svagheter. Det låter väl säga sig, att en dylik plan skulle medföra fördelar ur rationaliseringssynpunkt. Men detta bleve fallet allenast i den mån planen grundades på fullt säkra utredningar och överväganden. Det måste emellertid starkt ifrågasättas, huruvida en hållbar plan för ett helt land med den ytvidd och struktur, som Sverige har, är möjlig att upprätta. Förutsättningarna för planen måste bli ovissa. Meningarna angående vilka områden, som skulle få användas för de olika ändamålen, måste bli mycket delade. Att bestämma förläggningen av industricentra t. ex. måste möta synnerliga besvärligheter. Ginge man ännu längre och sökte fastställa i planen vad slag av industri, som skulle få förekomma i en viss landsdel eller å en viss plats, bleve vansk- ligheterna än större. I varje fall torde det vara att befara, att arbetet med

planens uppgörande skulle taga så lång tid, att planen vore föråldrad innan den hunnit färdigställas.

Något behov av en i lag föreskriven riksplan torde ej heller föreligga. Inom stora delar av landet är bebyggelsetätheten ringa och kan väntas komma att förbli så åtminstone inom överskådlig tid. Någon planläggning i stort er- fordras icke där utöver den som, på sätt ovan framhållits, redan nu kan ske utan lagstiftning. Inom övriga delar av riket torde behovet av enhetlig plan kunna tillräckligt tillgodoses genom upprättande av regionplaner. Det säger sig självt att vid uppgörande av en regionplan hänsyn måste tagas till för- hållandena inom andra regioner i den mån de äro av beskaffenhet att öva inflytande inom den region, vars planläggning just är i fråga. Men ett dylikt hänsynstagande kräver ej förefintligheten av en riksplan, om än en sådan plan skulle underlätta regionplanearbetet. I avsaknad av riksplan får frågan klarläggas genom särskilda undersökningar i samband med regionplans uppgörande.

Härmed är utredningen inne på ett annat spörsmål, som jämväl varit föremål för diskussion i detta sammanhang, nämligen behovet av ett särskilt centralt organ för verkställande av de utredningar av ekonomisk och social art, som måste läggas till grund för all planläggning för ett större område på längre sikt. Ett centralt forskningsinstitut med uppgift att undersöka hit- hörande frågor skulle utan tvivel ha sin stora betydelse. Det är många fak- torer, som måste utredas, innan exempelvis i en regionplan grunddragen för markens framtida användande för olika ändamål kunna fastställas. Utred- ning erfordras således beträffande förutsättningarna för uppkomsten av nya industrier, näringslivets sannolika utveckling över huvud, folkmängdens till- växt eller minskning, befolkningens sammansättning å olika orter och under olika betingelser, förhållandena å arbetsmarknaden, inflyttningen till stä— derna m.m. Utredningen av hithörande spörsmål kräver ingående studier och kan ej utföras utan hjälp av särskilda fackmän.

Ehuru det för planläggningsarbetet skulle vara av värde att äga tillgång till en bestående institution med vana att handlägga frågor av nu nämnda beskaffenhet samt i besittning av kunskaper och erfarenhet på området, måste det likväl väcka betänkligheter att allenast för detta ändamål tillskapa ett särskilt institut av den storleksordning och det kostnadskrävande slag, som torde bli erforderligt, om det avsedda syftet skall kunna nås. Region- planer äro, såsom nämnts, redan uppgjorda för Stockholm och Göteborg. I vilken utsträckning ytterligare regionplaner äro att förvänta kan ej med säkerhet bedömas. Det synes emellertid finnas skäl antaga, att det utrednings- arbete, som kan erfordras i samband med upprättande av regionplaner och efterföljande ändringar i dessa, kan på ett för samhället avsevärt billigare sätt utföras utan anlitande av något för planläggningsfrågor särskilt inrättat

centralt forskningsorgan. Erinras må också att redan nu finnas institutioner, i vilkas arbetsuppgifter ingå undersökningar av den art, som skulle ankom— ma på en dylik forskningscentra], såsom kommerskollegium, socialstyrelsen och statistiska centralbyrån samt, för att nämna en på enskilt initiativ till- kommen institution, det till Sveriges industriförbund knutna industriens. utredningsinstitut. Med hjälp av dessa och liknande organ samt med biträde av särskilda sakkunniga torde kunna uppnås resultat, med vilka det synes vara anledning att, åtminstone tills vidare, nöjas.

En annan möjlighet vore att begränsa sig till inrättande av en informa- tionscentral med uppgift att samla och tillhandahålla det material av intresse för regionplanering, som kan ställas till förfogande av ovannämnda redan bestående institutioner eller vilket kan anskaffas på annat sätt. Till denna central skulle alltså vederbörande regionplaneförfattare kunna vända sig för att erhålla tillgängliga uppgifter av intresse för regionplanearbetet. Centralen skulle därjämte stå till tjänst med råd i mån av förmåga samt, därest önskade upplysningar icke funnes tillgängliga hos centralen, giva anvisning om vart vederbörande lämpligen borde vända sig för att få besked. Den skulle sålunda på en gång vara ett slags clearingorgan och driva konsul— terande verksamhet.

Tanken på en informationscentral har i annat sammanhang framförts av svenska stadsförbundets styrelse. Förbundets avsikt var därvid, att centralen skulle inriktas på och stå till tjänst vid behandlingen av stadsplaneärenden- Till detta stadsförbundets förslag, vars förverkligande skulle tillgodose ett i praktiken klart ådagalagt behov, återkommer utredningen senare. Vad angår frågan om inrättande av en informationscentral för regionplaneären— den föranleder denna redan av praktiska skäl större betänkligheter. Visser- ligen kan en sådan central, på samma sätt som det tidigare diskuterade forskningsinstitutet, ha en uppgift att fylla. Men man måste även här fråga sig, om nyttan skulle motsvara medlet. Stadsplaneärenden äro alldagliga företeelser. På detta område uppkomma ständigt frågor, vilkas lösning skulle underlättas genom förhandenvaron av ett centralt upplysningsorgan. Annor— lunda torde fallet bli med regionplaneärenden. Visserligen måste en region- plan underkastas fortlöpande översyn, men förekomsten av mera invecklade eller eljest svårbedömbara regionplaneproblem torde bli ganska sporadisk. Innan erfarenhet härutinnan vunnits, torde tillräcklig anledning knappast föreligga att skapa ett särskilt permanent centralorgan för behandlingen av regionplanefrågor.

Vad beträffar den andra huvudanmärkningen mot det nuvarande systemet, eller att uppkomsten av olämplig bebyggelse icke förhindras i erforderlig omfattning, må erinras att, i den. mån tätare bebyggelse är att förvänta inom visst område, lagstiftningen förutsätter att plan, varigenom bebyggelsen reg—

leras, skall kunna upprättas för området. Den oreglerade tätbebyggelse, som finnes i icke ringa utsträckning, beror alltså ofta ej på brist i lagstiftningen utan på bristande tillämpning av de möjligheter, gällande bestämmelser erbjuda. Myndigheterna ha underlåtit att i tillbörlig utsträckning ingripa planreglerande på det tidiga stadium, då en sådan reglering skulle varit erforderlig för uppnående av ett tillfredsställande resultat. Anledningen här- till kan ha varit olika. Ej sällan torde den varit att söka i befolkningens rädsla för de kostnader, som planläggningen skulle förorsaka. Denna rädsla torde ej kunna anses obefogad. Kostnaderna för de berörda fastighetsägarna torde i vissa fall vara avskräckande stora. Det förtjänar att övervägas vilka möjligheter, som må finnas att i detta hänseende åstadkomma ändring i vad nu gäller. Utredningen återkommer till denna fråga vid behandlingen av de planinstitut, som härutinnan äro av intresse. Understundom kan emellertid den underlåtna planläggningen ha sin grund i en felaktig inställning från vederbörande myndighets sida eller i ren försummelse, beroende måhända på bristande intresse, tid eller krafter. I sådant fall hjälper ej ändrad lag- stiftning. Vad som här erfordras är ökad upplysning och tillsyn över att lagstiftarens avsikter efterlevas samt, där så kräves, ökad tillgång på sak- kunnig arbetskraft. Det torde närmast ankomma på byggnadsstyrelsen att vaka över att de åtgärder vidtagas, som i dessa hänseenden kunna visa sig behövliga. I den män för detta ändamål ökade arbetskrafter och medel erfordras, böra sådana ställas till förfogande. De kostnader, som härav kunna föranledas, torde mer än uppvägas av de fördelar ej minst i ekonomiskt avseende, som en i tid verkställd, sakkunnigt ordnad, rationell planläggning medför.

Om sålunda gällande lagstiftning väl bereder möjlighet att reglera tätbe- byggelse, kan däremot för närvarande ej hindras, att tätbebyggelse överhuvud taget kommer till stånd inom visst område. Ej heller regleras närmare genom planlagstiftningen den mera kringspridda bebyggelsen. I båda dessa avseenden förtjäna vissa ändringar i gällande bestämmelser att övervägas. Vad tätbe- byggelsen beträffar synes det sålunda icke orimligt utan tvärtom förenligt med både allmänna och enskilda intressen, att dylik bebyggelse icke med- gives för den händelse det för bebyggelse avsedda området vid tidpunkten i fråga uppenbarligen är olämpligt för ändamålet. Men även ett för bebyggelse i och för sig lämpligt område kan av särskilda skäl böra tills vidare undan- tagas från tätbebyggelse. Detta kan t. ex. vara fallet om i närheten finnes ett för tätbebyggelse redan planlagt och för sådan bebyggelse inom överskådlig tid tillräckligt stort område, vilket, om bebyggelsen tillätes i stället söka sig fram på andra håll, kan befaras ej bli utnyttjat för sitt ändamål i avsedd omfattning, med påföljd att planens syfte förfelas.

I fråga om den mera kringspridda bebyggelsen kan denna visserligen i viss mån påverkas genom utomplansbestämmelser. Någon verklig reglering av

byggnadsverksamheten kan emellertid ej uppnås på denna väg. Förutom av utomplansbestämmelser beröres byggnadsverksamheten av de i 1943 års lag om allmänna vägar intagna bestämmelserna till skydd för vägintresset, genom vilka ur vägsynpunkt icke önskvärd bebyggelse kan förhindras. Dessa be- stämmelsers lämplighet ej blott med hänsyn till trafiksäkerheten utan även ur allmän plansynpunkt torde böra tagas under omprövning. lfrågavarande spörsmål komma att i det följande upptagas till närmare behandling.

1925 års sakkunniga föreslogo, att i stad skulle finnas förutom stadsplan även ett mera omfattande planinstitut, en generalplan, avseende, där ej sär- skilda förhålladen till annat föranledde, hela det område, inom vilket stads- byggande ägde rum eller vore att inom överskådlig framtid förvänta. För- slaget föranledde åtskilliga invändningar. Kritiken riktade sig främst mot att generalplanen skulle vara obligatorisk samt mot upptagande i planen av specialområden, vilka icke ansågos kunna på ett tidigt stadium med säkerhet bestämmas. Generalplanen intogs därför ej i stadsplanelagen utan ersattes med stomplaneinstitutet. Stomplanen har emellertid i praktiken kommit till ringa användning. Anledningen härtill torde vara att tillskriva de rättsverk- ningar, som äro förenade med planen, och därav följande kostnader för staden.

Behov av en översiktsplan, mindre omfattande än en regionplan men över- spånnande ett större område än en stadsplan, torde uppenbarligen föreligga. Även på landsbygden kan en liknande översiktsplan, omfattande en hel kom- mun eller del därav, ha sitt värde. En sådan förberedande plan, som icke nödvändigtvis behöver medföra stomplanens rättsverkningar men som likväl är av beskaffenhet att kunna tjäna såsom grund vid den framtida mera detaljerade planläggningen, synes böra tagas under omprövning.

Att 1 lagstiftningen vid sidan av varandra ha två så till innehållet likartade planinstitut som generalplan och stomplan torde emellertid vara mindre lämpligt. Införes generalplanebegreppet, synes stomplanen böra försvinna så- som självständigt institut. Skall generalplanen kunna ersätta stomplanen, torde emellertid även om generalplanen principiellt och i främsta rummet endast skall vara en vägledande översiktsplan —— ett behov föreligga att i viss utsträckning kunna förläna densamma civilrättslig verkan. Möjlighet att genom ett särskilt förfarande giva generalplanens bestämmelser i önskad omfattning tvingande natur torde alltså böra övervägas.

Om sålunda begreppen regionplan och generalplan införas i lagstiftningen skulle, under förutsättning att därjämte stadsplanelagens nuvarande plan- former med undantag av stomplanen bibehållas, planinstituten bli följande: regionplan, generalplan, stadsplan och bygg nadsplan. Därtill komma utom— plansbestämmelser. Vid sidan av dessa i stadsplanelagen angivna institut fin-

nes ytterligare ett sådant, som ehuru dess syfte närmast är att främja en ändamålsenlig fastighetsindelning, likväl även har betydelse ur bebyggelse- synpunkt, nämligen avstyckningsplanen. I sitt den 1 september 1944 avgivna betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av jorddelningslagen samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet m. m. (stat. off. utr. 1944: 46) ha fastighetsbildningssakkunniga föreslagit, att avstyckningsplanen skulle inom områden, där jorddelningslagen är tillämplig, ersättas av bygg— nadsplan. Stadsplaneutredningen, som finner detta förslag välbetänkt, anser skäl tala för, att avstyckningsplanen utgår även ur fastighetsbildningslagen. En förutsättning härför torde dock vara att jämväl inom områden, där sist- nämnda lag gäller, avstyckningsplaneinstitut ersättes av något annat, enkelt planinstitut. Detta kunde ske på så sätt, att möjlighet till upprättande av byggnadsplan öppnades även inom städer och stadsliknande samhällen. Stads- planeutredningen, som längre fram närmare sysselsätter sig med detta spörs- mål, tillstyrker att detsamma löses enligt angivna riktlinjer.

I det följande komma de olika planinstituten att upptagas till behandling vart för sig, därvid behovet av desamma och deras utformning bli föremål för mera ingående prövning. Anmärkas må, att, då i vissa författningar för närvarande talas om stads eller samhälles planlagda område, därmed avses allenast område, som ingår i stadsplan. De förslag, som av stadsplaneutred— ningen framläggas, åsyfta ej någon ändring i vad härutinnan nu gäller.

I samband med den nya lagstiftningen torde benämningen stadsplanelag böra ändras. Namnet täcker redan nu endast en del av det område, som genom lagen regleras. Den bristande överensstämmelsen mellan namn och innehåll blir än större om i lagstiftningen införas begreppen regionplan och generalplan. Av 1925 års sakkunniga föreslogs benämningen stadsbyggnads- lag. Ej heller detta namn är emellertid tillräckligt omfattande. Erinras må att den författning, i vilken tillämpningsföreskrifterna till stadsplanelagen in- rymmas, kallas byggnadsstadga. Det förefaller som om en beteckning enligt denna terminologi bättre än ordet stadsplanelag — och i överensstämmelse därmed stadsplanestadga angiver lagstiftningens innehåll. Lagstiftningens yttersta syfte är att reglera byggnadsverksamheten. I överensstämmelse här— med torde den nya lagen lämpligen böra benämnas bgggnadslag.

Regionplan.

En regionplan torde i allmänhet motiveras med att gemensam planläggning för flera kommuner erfordras med avseende å grunddragen för markens fram- tida användning i åtminstone något av följande hänseenden:

1. . Bebyggelse. Härmed åsyftas att inom regionplaneområdet utläggas vissa områden, till vilka samhällsbildning och annan tätbebyggelse skola koncen—

treras, medan däremot inom regionplaneområdet i övrigt får förekomma alle— nast jordbruksbebyggelse eller annan mera enstaka bebyggelse.

2. Trafikleder och trafikområden. De viktigaste, som här i regel ifråga- komma, äro de allmänna vägarna.

3. Fritidsområden, d. v. s. områden för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv. I viss mån jämförbara med dessa områden äro natur- skyddsområden. Därjämte kunna naturligtvis även andra spörsmål behandlas i en region— plan. Ett par av de viktigaste gälla vattenförsörjning och avlopp. Det torde dock härvid merendels bli fråga icke om planreglering i egentlig mening utan huvudsakligen om en för regionplaneområdet gemensam utredning rörande möjligheterna och lämpligaste sättet att tillgodose områdets behov i berörda hänseenden. Genomförandet av de anordningar, vilka enligt en dylik utred— ning kunna erfordras för uppnående av det åsyftade målet, torde i allmänhet höra ske först i samband med att andra åtgärder, såsom bebyggelse och väg- anläggningar, vidtagas inom planområdet. Vatten- och avloppsfrågorna få härvid närmare prövas. Regionplaneutredningen blir uppenbarligen vid denna prövning av grundläggande betydelse, även om det icke är lämpligt fordra. att densamma ovillkorligen följes. Vad först angår bebyggelsen måste det ställa sig mycket vanskligt att inom det stora område, som omfattas av en regionplan, innan bebyggelsefrågan i en viss trakt ännu är aktuell, med civilrättsligt bindande verkan fastställa, vilka delar av regionplaneområdet, som få bli föremål för tätbebyggelse, och vilka delar, som skola vara uteslutna från denna rätt. Missgrepp torde icke kunna undvikas. Ett visst godtycke torde också bli ofrånkomligt. Det torde bli svårt att klargöra för den enskilde markägaren rättvisan i att —— kanske många år innan det ännu överhuvud taget kan vara fråga om att använda marken inom en viss ort för annat ändamål än jordbruk förbud meddelas mot tätbebyggelse på hans mark, medan grannen, vars mark kanske icke i och för sig är lämpligare för sådan bebyggelse, får rätt därtill. Minst lika svårt som det skulle vara att ur markägarnas synpunkt åstadkomma en till- fredsställande fördelning av rätten till tätbebyggelse, torde det bli att verk— ställa en dylik fördelning ur kommunal synpunkt. Med hänsyn särskilt till kommunernas intresse av skatteinkomster måste det bli en ömtålig uppgift att avväga i vilken utsträckning samhällsbildning eller annan tätbebyggelse inom de olika av regionplanen omfattade kommunerna skulle tillåtas. En sådan avvägning skulle, om uteslutande rationella grunder tillämpades, kunna leda till att inom viss kommun all tätbebyggelse överhuvud taget bleve för— bjuden. Gåves en regionplan i förevarande hänseende civilrättslig verkan kunde det vidare medföra, att den mark, som i planen avsetts för tätbebyggelse, bleve föremål för en värdestegring, vilken icke motsvarades av den följande ut-

vecklingen. Den omständigheten, att viss mark i en regionplan avsetts för tätbebyggelse, garanterar ju icke, att marken också kan avyttras för sådant ändamål. Det faktiska utvecklingsförloppet kan jäva regionplaneförfattarnas intentioner. Följden skulle då kunna bli, att marken, ehuru den användes uteslutande för jordbruksändamål, med hänsyn till den medgivna men out— nyttjade rätten till tätbebyggelse komme att betinga ett högre pris än kring- liggande mark, beträffande vilken sådan rätt icke förelåge.

Stadsplaneutredningen har på anförda skäl kommit till det resultatet, att någon bebyggelsereglering av avsedd innebörd i regionplanen ej bör företagas med tvingande rättsverkan. Gives regionplanen i förevarande hänseende ej dylik verkan utan tillägges den endast uppgiften att tjäna till ledning vid den fortsatta, mera detaljerade planläggningen, föreligger däremot naturligtvis ej hinder mot att en uppdelning av regionplaneområdet i områden för tätbe- byggelse och rena landsbygdsområden sker. Tvärtom bör en på noggranna studier verkställd sådan uppdelning vara till stor nytta för framtiden. Region- planen jämte den utredning, som ligger till grund för denna, underlättar näm- ligen myndigheternas ställningstagande från fall till fall, då fråga sedermera uppkommer om utläggning av generalplaner och detaljplaner för tätbebyg- gelse samt om utformningen av dessa planer.

I detta sammanhang må också framhållas, att vad som sagts angående olämpligheten av att med tvingande verkan på angivet sätt reglera bebyggelsen redan då en regionplan uppgöres icke medför, att dylik reglering jämväl skulle vara olämplig på ett senare stadium, nämligen när bebyggelsen av en viss trakt blir aktuell. Möjligheterna äro då större att bedöma, huruvida bebyggelse bör tillåtas eller icke. Tätbebyggelse bör, i överensstämmelse med förut— nämnda redan nu gällande ehuru ej alltid tillämpade principer, ej få äga rum utan att detaljplan för bebyggelsen finnes uppgjord. Men vidare synes det, såsom tidigare anförts, naturligt, att dylik bebyggelse överhuvud ej bör få förekomma inom vissa områden, exempelvis sådana som av särskilda skäl, t. ex. ur hälsosynpunkt, uppenbarligen äro olämpliga för ändamålet. En viss, om än begränsad befogenhet för myndigheterna att förbjuda tätbebyggelse bör därför finnas. Den reglering av byggnadsverksamheten, som sålunda kan bli erforderlig, låter sig emellertid verkställa utan att riktlinjerna för den- samma uppdragits i regionplan. En regionplan, i vilken områden för tät- bebyggelse finnas utlagda, kan, på sätt nyss framhållits, tjäna till ledning vid det framtida stållningstagandet, men den är ej någon oundgänglig förut— sättning för en bebyggelsereglering av här åsyftad innebörd. Till frågan om hur en sådan reglering lämpligen bör ordnas återkommes i det följande.

Vad trafikleder och trafikområden beträffar är det, såsom nämnts, främst de allmänna vägarna, vilka äro av intresse. Allmänna vägar kunna tänkas utlagda i en regionplan antingen så att deras sträckning blott mera schema-

tiskt angives eller så utstakade och fixerade, att deras sträckning tydligt fram- går eller ock så att de visserligen ej slutligt fixerats men skola förläggas inom ett bredare markbälte, vilket angivits och tydligt avgränsats i planen.

Är vägen i regionplanen blott schematiskt angiven, kan skydd mot bebyg— gelse och andra åtgärder, som hindra vägens utförande, ej åstadkommas, med mindre dylika åtgärder göras beroende på prövning av myndighet, som därvid har att taga närmare ställning till vägens definitiva sträckning. Det skulle alltså bli nödvändigt att förbjuda åtgärder av angivet slag inom regionplane- området utan särskilt tillstånd. Markägaren skulle följaktligen ej i förväg ; kunna avgöra, huruvida han exempelvis ägde bebygga ett visst område eller ej.

Först då tillstånd begärdes, skulle prövning härutinnan ske. Därvid komme kanske att befinnas, att området på grund av den planerade vägen överhuvud ej lämpade sig för byggnadsändamål. Givet är att en dylik anordning måste ur markägaresynpunkt te sig otillfredsstållande. På landsbygden, där bebyg- gelsen för närvarande är helt fri, skulle tillståndsprövningen kännas särskilt tyngande. Ej blott där utan även inom områden, där redan nu myndighets tillåtelse måste avvaktas, innan ett byggnadsföretag igångsättes, skulle an— ordningen säkerligen medföra ökade kostnader och tidsutdräkt.

Med hänsyn till det anförda synes man knappast kunna förorda, att region- planen med avseende å däri utlagda schematiska vägar erhåller ovillkorligt bindande verkan.

Är vägen fixerad i regionplanen, har planläggningsarbetet praktiskt taget fortskridit lika långt som om enligt lagen om allmänna vägar arbetsplan beträffande vägen blivit upprättad. Bestämmelserna i nämnda lag kunna alltså då utan större omgång tillämpas. Vid sådant förhållande torde anledning saknas att giva regionplanen med avseende å däri upptagna allmänna vägar civilrättslig giltighet. Har arbetsplan enligt lagen om allmänna vägar fast- ställts, inträder automatiskt förbud mot byggnadsföretag inom vägområdet och visst område däromkring utan länsstyrelsens tillstånd. Detta förbud gäller tre år. Längre tids förbud torde knappast böra stadgas för en i regionplanen upptagen, fixerad väg. Ej heller i övrigt torde upptagande av en sådan väg i regionplan böra medföra fördelar, som icke kunna ernås jämväl enligt väglagen . Vissa brister finnas visserligen i det skydd, som väglagen bereder en planerad väg. Men dessa brister synas böra avhjälpas ej genom region— planelagstiftning utan genom lagstiftning rörande allmänna vägar överhuvud, vare sig de äro belägna inom eller utom ett regionplaneområde. Förslag till de ändringar i väglagen , som av berörda synpunkter påkallas, framläggas i det följande.

Vad utredningen nu anfört angående i regionplanen fixerad väg äger mot- svarande tillämpning för det fall, att vägen visserligen ej slutligt fixerats i regionplanen, men att där utlagts och avgränsats ett bredare markbälte, inom vilket vägen sedermera skall närmare utstakas. Även ett sådant markbälte

kan skyddas mot bebyggelse redan enligt väglagen . Länsstyrelsen äger näm— ligen, då fråga är väckt om byggande av väg, meddela förbud att utan läns- styrelsens tillstånd uppföra byggnad inom visst område, som kan beräknas bli taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i omedelbar närhet av densamma. Sådant byggnadsförbud gäller tre år men kan med Kungl. Maj:ts tillstånd förlängas. Ej heller i fråga om denna form av vägutläggning fyller således regionplanen ett behov, som ej kan tillgodoses på annat och mera generellt gällande sätt.

Även om särskild planlagstiftning, varigenom civilrättslig giltighet tillägges en regionplan med avseende å däri upptagna vägar, alltså icke synes lämplig eller erforderlig, kan regionplaneringen emellertid mången gång vara ur väg— synpunkt både nyttig och nödvändig. Om än regionplanen i förevarande hän- seende ej erhåller tvingande rättsverkningar, har nämligen en dylik planlägg— ning betydelse för vägväsendet på liknande sätt som den i det föregående angivits kunna vara av värde för bebyggelseregleringen. De undersökningar angående befolkningsutvecklingen och befolkningens sannolika framtida för— delning inom regionplaneområdet ävensom de andra utredningar, vilka ingå såsom ett nödvändigt led i regionplaneringen, underlätta vägmyndigheternas arbete. Vidare är det naturligtvis av vikt, att planläggning, även om den endast blir mer eller mindre schematisk, sker ur olika synpunkter i ett sammanhang inom hela regionplaneområdet. De olika intressena kunna härigenom bättre avvägas och samordnas. Jämväl en icke tvingande regionplan kommer säker- ligen att påverka utvecklingen inom det planlagda området.

Angående fritidsområdet: saknas särskilda lagstiftningsbestämmelser. En viss om ock begränsad möjlighet att utlägga sådana områden torde stadsplane- och stomplane- (generalplane-)instituten erbjuda, enligt vad bland annat framhållits i fritidsutredningens omförmälda (s. 163) betänkande angående inrättande av fritidsreservat (s. 91 0. f.). Därjämte synes med stöd av 1 5 4 punkten expropriationslagen, jämförd med 1 och 35 åå hälsovårdsstadgan. åtminstone vissa slag av fritidsområden, nämligen områden för friluftsbad, kunna exproprieras för kommuns räkning (se fritidsutredningens nämnda be- tänkande s.108 0. f. samt 225 0. f.).

Fritidsutredningen föreslog, att i expropriationslagen skulle klart stadgas, att expropriation för kronans, landstings, kommuns, municipalsamhälles eller kommunalförbunds räkning finge ske, då det gällde tillgodoseende av något friluftslivets behov, som vore av väsentlig betydelse för det allmänna eller för befolkningen inom viss ort. Vidare föreslogs en lag angående servitut för bildande av fritidsområden. Enligt denna skulle till förmån för kronan, kom- mun, municipalsamhälle eller kommunalförbund samt för vissa föreningar och stiftelser kunna genom frivilligt avtal å fastighet läggas besvär eller last, som för fastighetens innehavare innebure skyldighet att underlåta viss an—

vändning av fastigheten i ändamål att bevara eller öka dess lämplighet såsom fritidsområde för allmänheten, eller skyldighet att tåla, att allmänheten fär— dades över eller uppehölle sig å fastigheten i större omfattning än enligt veder- tagna allmänna rättsgrunder vore för envar lovligt. En förteckning på olika slag av fritidsområden återfinnes i fritidsutredningens betänkande (s. 89).

Förslaget om ändring i expropriationslagen föranledde ett flertal reserva- tioner till betänkandet. Reservanterna ansågo det ej utan vidare klart, att ett uppenbart behov av utvidgad expropriationsrätt för fritidsändamål förelåge.

Förutsättning för att ett visst fritidsområde skall få tvångsvis utläggas synes böra vara dels att enligt verkställd tillförlitlig utredning ett otvetydigt behov av att äga tillgång till ett sådant område föreligger, dels oclc att utredningen visar, att det för ändamålet ifrågasatta området är det ur olika synpunkter mest lämpliga. I samband med regionplanering är det naturligt, att en dylik utredning förebringas. Det viktiga härvidlag är emellertid ej regionplanen som sådan utan utredningen. Kan utredningen ske utan samband med att en regionplan uppgöres, är detta lika tillfyllestgörande.

Det kan tänkas, att en större stad önskar förvärva ett fritidsområde an- tingen inom den egna kommunen eller inom en angränsande kommun. Finnes ej behov av samma fritidsområde jämväl för annat, staden närliggande sam- hälle, föreligger i det förstnämnda fallet — d. v. 5. då det fritidsområde, staden önskar förvärva, är beläget inom den egna kommunen _— ej möjlighet att uppgöra regionplan. Här torde, om så anses lämpligt, generalplaneinstitutet kunna begagnas. Ej heller i det fall att fritidsområdet är beläget inom an- gränsande kommun torde —— under angivna förutsättning att i stadens närhet icke finnes något ytterligare samhälle, som har behov av samma fritidsområde regionplanen böra komma till användning, åtminstone ej enbart för lösande av fritidsproblemet. Det synes nämligen orimligt, att en stad skulle ingå i regionplaneförbund med t. ex. en landskommun endast av den anledningen, att staden önskar tillförsäkra sig ett visst fritidsområde inom landskommunen. Stadens behov av sådant område torde i dylikt fall få tillgodoses på annat sätt än genom regionplanering.

Fritidsproblemet torde sålunda icke alltid kunna eller böra lösas genom regionplanelagstiftning. Å andra sidan måste det anses, att om ett fritids- område utlagts i en regionplan, fritidsfrågan därvid blivit så utredd, att be- tänkligheter mot områdets exproprierande för fritidsändamål ej behöva möta. Detta gäller även om regionplaneringen verkställts utan stöd av lag såsom skett i Stockholm och Göteborg. Den undersökning, som ligger till grund för regionplanen, är, såsom nämnts, det värdefullaste vid fritidsfrågans bedö- mande, och denna undersökning kan vara lika uttömmande och tillförlitlig även om regionplanens giltighet ej i lag fastställts.

Summan av vad här sagts angående fritidsområden skulle alltså vara, att om ett dylikt område utlagts i en regionplan, förutsättningar få anses finnas

för att det av fritidsutredningen föreslagna expropriationsförfarandet kan komma till användning. Finnes ej regionplan, bör utredning angående behovet och lämpligheten av fritidsområdet kunna förebringas på annat sätt. Att ute- slutande för åstadkommande av fritidsområden giva regionplan civilrättslig giltighet synes ej nödvändigt.

Varken med avseende å bebyggelse, trafikleder eller fritidsområden torde sålunda regionplan böra genom lagstiftning förlänas tvingande rättsverkan. Såsom motiv för en regionplanelagstiftning av dylik innebörd har jämväl åberopats, att därigenom skulle kunna förhindras en ur militära synpunkter olämplig bebyggelse. Detta mål torde emellertid kunna nås också på annan väg såsom framgår av 1942 års lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret. Bestämmelser i anslutning till denna lag komma att av stadsplane- utredningen föreslås i byggnadslagen.

Utöver vad här framhållits kunna följande allmänna skäl anföras mot en lagstiftning, varigenom bestämmelserna i en regionplan erhålla generellt tvingande verkan.

Skall en regionplan vara tvingande torde böra fordras, att de områden, som i planen avsatts för det ena eller andra ändamålet, blivit så tydligt ut- stakade å marken och kartlagda, att deras utsträckning klart framgår. Ett eftergivande av denna fordran skulle, såsom framhållits beträffande vägarna, föranleda, att särskilt tillstånd alltid måste krävas, innan en markägare exempelvis kunde igångsätta ett byggnadsföretag inom regionplaneområdet; innan sådant tillstånd beviljades måste nämligen undersökas, huruvida åt- gärden kunde anses förenlig med regionplanen. Hur denna särskilda till— ståndsprövning än ordnades, torde kostnader och tidsförlust knappast kunna undvikas. En känsla av ovisshet och otrygghet skulle också lätt skapas. Jämväl för de tillståndsprövande myndigheterna skulle tillståndsprövningen medföra besvärligheter.

Om det emellertid alltså fordrades, att de i regionplanen upptagna områ- den, beträffande vilka planen skulle medföra tvingande rättsverkan, vore till gränserna tydligt och klart fixerade, skulle detta leda till, att arbetet med rcgionplanerandet bleve mycket omfattande och kostsamt. Nödigt kartunder— lag saknas mångenstädes. Att för ändamålet frambringa nytt kartmaterial i tillräckligt stor skala, skulle ställa sig dyrbart.

En lagstiftning, varigenom regionplan tillades tvingande rättsverkningar i fråga om bebyggelse, trafikleder, fritidsområden m. m., skulle bli vidlyftig och invecklad. Det torde nämligen vara nödvändigt, att bestämmelserna bleve, åtminstone i viss mån, olika allt efter de syften, som regionplanen skulle tillgodose. Samma laghestämmelser torde t. ex. ej kunna gälla beträf- fande allmänna vägar som angående spår- eller järnvägar etc. .Vidare måste reglerna bli olika ej blott beroende på om marken vore belägen inom detalj——

planelagt område eller på rena landsbygden utan även med hänsyn till olika slag av detaljplaner. Skall en dylik lagstiftning genomföras, torde därför böra fordras, att man är övertygad ej endast om regionplanens ändamålsenlighet i och för sig utan även därom att de syften, lagstiftningen skall tjäna, icke kunna på ett åtminstone i huvudsak tillfredsställande sätt tillgodoses på annan väg.

Ehuru en regionplanelagstiftning, medförande tvingande rättsverkningar på samma sätt som t. ex. en stadsplan, därför icke synes böra komma till stånd, torde, i överensstämmelse med vad tidigare anförts, vissa bestämmelser angående regionplanering likväl böra lagfästas. Såsom i olika sammanhang framhållits har en regionplan, även om dess innehåll ej är tvingande, en ej oväsentlig betydelse, nämligen så tillvida att därigenom gemensam planlägg— ning sker för flera kommuner, vilken planläggning sedermera kan tjäna till ledning vid detaljplanerandet inom de särskilda kommunerna. Ej minst den utredning, som måste föregå regionplaneringen, är härvid av värde. Har en regionplan uppgjorts, synes det naturligt, att den bör vid detaljplanearbetet följas så långt detta lämpligen kan ske. Där redan uppgjorda planer inom de ) särskilda kommunerna strida mot regionplanen, böra dessa bli föremål för ) översyn och, i den mån skäl därtill äro, omarbetas. Men anses en regionplan böra ha denna verkan, måste i planlagstiftningen upptagas regler för hur och under vilka förutsättningar en regionplan skall komma till stånd, hur regionplaneområdets omfattning skall bestämmas, vem som skall betala kost- naderna för regionplanerandet m. m. Stadsplaneutredningen förordar, att en i regionplanelagstiftning av nu antydda innebörd geomföres. ' I fråga om regionplanering torde då böra gälla i huvudsak följande bestäm— melser. [ För upprättande av regionplan bör fordras, att beträffande två eller flera i städer eller landskommuner med därinom liggande municipalsamhällen ge- * mensam planläggning finnes böra äga rum i avseende å grunddragen för ; markens framtida användning. Regionplanens huvudsyfte bör vara att tjäna ) till ledning vid detaljplaneringen inom regionplaneområdet, så att ej på ett I håll vidtagas åtgärder, vilka strida mot planerade åtgärder på ett annat, utan I samtliga åtgärder samordnas till gemensam nytta. Regionplanen lämnar möj- ; lighet att, då detaljåtgärder sedermera skola vidtagas, bedöma dessa i ett större sammanhang. Ovillkorlig bundenhet vid regionplanen bör härvid ej l krävas. Avvikelser må kunna ske, då anledning därtill finnes. Regionplanen bör vara vägledande men ej tvingande. Ske avvikelser från planen, måste dessa naturligtvis uppmärksammas, då fråga om ytterligare detaljåtgärder så småningom uppkommer. Regionplanen bör därför från tid till annan juste— ras med hänsyn till efter planens tillkomst beslutade, från planen avvikande detaljplaner. Vid sidan härav torde jämväl en fortlöpande bearbetning av

regionplanen merendels vara nödvändig, så att planen ej stannar efter ul- vecklingen.

Regionplans rättsverkningar torde alltså kunna i huvudsak inbegripas i ett stadgande därom, att regionplanen skall tjäna till ledning vid uppgörande av närmare planer eller bestämmelser för bebyggande och användande i övrigt av mark inom regionplaneområdet. Är fråga om byggande av allmän väg, torde, i överensstämmelse med vad som för närvarande enligt 4 & lagen om allmänna vägar gäller beträffande vägföretag inom område för vilket fast— ställts stadsplan, stomplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser, böra föreskrivas, att vägen ej får läggas så att regionplanen motverkas. Att ett dylikt krav ställes på den allmänna vägen synes naturligt med hänsyn till den befattning det allmänna tager med regionplanen. Enskild väg torde där- emot ej böra på detta sätt göras beroende av en regionplan. I fråga om byg- gande av sådan väg torde regionplanen böra tillerkännas allenast samma verkan som den föreslagits skola erhålla för detaljplaneläggningen, nämligen att tjäna till ledning vid åtgärdens företagande.

Vad nu sagts om regionplans inverkan på väganläggning torde emellertid, vad till en början angår allmän väg, böra gälla endast under förutsättning att icke tillika stadsplan, stomplan, generalplan med rättsverkningar mot— svarande stomplanens eller byggnadsplan finnes fastställd för området. Finnes plan av nu nämnda slag, vilken i jämförelse med regionplanen kan betecknas såsom detaljplan, skall, enligt vad förut anförts, densamma under- kastas översyn för att, i den mån omständigheterna föranleda därtill, bringas i överensstämmelse med regionplanen. Dylik översyn förutsättes skola ske, så snart regionplan fastställts. Inom detaljplanelagt område kan därför re- gionplanens rättsverkan begränsas till att avse utformandet av detaljplanen. Regionplanens inverkan på utläggningen av allmän väg inom dylikt område blir alltså endast av indirekt beskaffenhet.

Utanför detaljplanelagt område synes emellertid viss ytterligare rättsverkan böra tilläggas regionplanen. Om i regionplan ett markområde utlagts för ett visst ändamål, torde, då avstyckning skall ske eller annan åtgärd skall vid- tagas inom regionplaneområdet, hänsyn ej sällan kunna tagas till region- planen utan att markägaren eller annan sakägare därigenom behöver till— skyndas märkligt men. För att underlätta t. ex. framdragandet av en i region— planen utlagd väg kunna en avstycknings gränser jämkas eller kan en bygg— nads läge något förskjutas, utan att avstyckningen försvåras eller byggnaden förlorar i värde. För sådana fall synes det rimligt, att regionplanen vinner beaktande. Dylik rättsverkan bör dock tilläggas regionplanen allenast då fråga är om åtgärder från markägarens sida, som i och för sig äro föremål för myndighets prövning. Det bör sålunda ej ifrågakomma att införa skyldig- het för markägare att söka tillstånd till byggande eller andra åtgärder inom regionplaneområdet allenast för att åstadkomma en prövning av åtgärderna

ur regionplanens synpunkt. Därigenom skulle orsakas tidsutdräkt och kost— nader. Men i de fall, då en åtgärd ändock skall underställas myndighet, synes det lämpligt, att denna vid sin prövning tager sådan hänsyn till regionplanen, som här avses. En avstyckning kräver alltid myndighets medverkan. Likaså byggnadsföretag och vissa andra åtgärder inom städer, samhällen och orter, för vilka fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. För dessa fall bör stadgas, att vederbörande myndighet skall tillse, att, i den mån så kan ske utan att markens ägare tillskyndas märklig skada, markens använd— ning för i regionplanen avsett ändamål icke försvåras. Detta bör dock i anslutning till vad nyss föreslagits angående väganläggning —— gälla allenast beträffande sådan del av regionplaneområdet, för vilket detaljplan med civil- rättslig verkan icke finnes fastställd. Inom sålunda detaljplanelagt område bör det vara tillfyllest att vaka över, att detaljplanens bestämmelser efter- levas. Avviker detaljplanen från regionplanen, skall med avseende å bygg- nadsverksamhet och fastighetsindelning inom området detaljplanen och ej regionplanen tillämpas. Å andra sidan bör i sistnämnda fall övervägas sådan ändring av detaljplanen, att den överensstämmer med regionplanen; i av- bidan på ändringen böra byggnadsförbud meddelas i lämplig utsträckning.

Äro, vilket ofta torde bli fallet, gränserna för ett visst område, t. ex. en väg, endast schematiskt angivna i regionplanen, kan det naturligtvis vara vansk- ligt att bestämt fastställa, huruvida en ifrågasatt avstyckning eller byggnad kommer i strid med planen eller ej. Markägaren bör givetvis icke i onödan åsamkas intrång i sin förfoganderätt, men regionplanens genomförande bör å andra sidan ej få påverkas av mer eller mindre betydelselösa invändningar. Begränsas markägarens skyldighet på nyss angivet sätt, (1. v. s. till de fall då han ej lider märklig skada, torde frågan emellertid i allmänhet icke behöva i praktiken bli så svår att lösa. I ömtåliga fall står i händelse av olika me- ningar angående den ifrågasatta åtgärdens inverkan på regionplanens genom- förande den möjligheten öppen, att i regionplanen fixera vissa gränslinjer, som tidigare endast angivits schematiskt.

Utöver vad nu anförts om regionplans rättsverkningar synes, i överens- stämmelse med vad tidigare anförts (s. 173), böra gälla, att om ett fritids- område utlagts i en regionplan, underlag härigenom får anses skapat för tillämpning å området av fritidsutredningens förslag om expropriation för tillgodoseende av friluftslivets behov. En bestämmelse av denna innebörd torde emellertid ej ha sin plats i regionplanelagstiftningen. Den bör närmare övervägas i samband med prövningen av berörda expropriationsförslag. An- märkas må, att den omständigheten i och för sig, att viss mark i en region- plan utlagts såsom fritidsområde, icke medför någon inskränkning i mark— ägarens förfoganderätt. Först genom att expropriation sker, säkerställes om- rådets användande för det avsedda ändamålet.

På samma sätt som regionplanen sålunda synes böra kunna läggas till grund

för anspråk på expropriation enligt fritidsutredningens förslag, måste den nu— turligtvis tillmätas avgörande betydelse vid prövningen av andra expropria— tionsanspråk. Den utredning, som måste föregå regionplanen, är uppenbarligen ett utmärkt underlag för en cxpropriationsansökan, vare sig denna avser till- godoseende av något av de ändamål, för vilka expropriation kan beviljas enligt nu gällande regler, eller den, efter en eventuell utvidgning av expropria- tionslagstiftningen, bygger på nytillkomna expropriationsgrunder.

Då en regionplan skall upprättas, böra de kommuner och samhällen, vilka skola omfattas av planen, sammansluta sig till regionplaneförbund. Beträf- fande sådant förbund bör lagen den 13 juni 1919 om kommunalförbund i hu— vudsak gälla.

Tillkomsten av en regionplan kan vara icke blott ett kommunalt utan jämväl ett statligt intresse. Det är icke utan betydelse för staten redan hur planläggningen inom de särskilda kommunerna sker. Ett uttryck för denna uppfattning torde kunna anses ligga däri, att enligt gällande stadsplanelag- stiftning alla planer skola fastställas av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen, om än främsta anledningen härtill är önskan att skapa rättstrygghet för den enskilde. En mindre ändamålsenlig planlösning kan medföra onödiga kost- nader för staten för vägar, skolor m. m. Statliga synpunkter ha också beak- tats genom stadgandet i 4 % stadsplanelagen, enligt vilken Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att framtvinga planläggning i vissa fall. Än större blir statens intresse för planläggningen, om denna utsträckes att på en gång om— fatta större områden än som rymmas inom kommungränserna. Det synes därför rimligt, att en regionplan, som är erforderlig för att få en överblick över och kunna samordna detaljplaneläggningen inom ett större område, må kunna komma till stånd, oavsett att framställning därom ej göres av någon i planområdet ingående kommun och även direkt mot kommuns önskan. Klart är naturligtvis dock, att stor hänsyn till de kommunala viljeyttringarna måste tagas.

I syfte att vinna största möjliga enhetlighet i fråga om förutsättningarna för regionplaneförbunds bildande torde beslut därom böra fattas av Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelsen. Beslut angående regionplaneområdets omfattning bör tillkomma i enahanda ordning.

Vad angår förbundsordningen synes det, i händelse av oenighet mellan kommunerna, få ankomma på länsstyrelsen att besluta angående dess inne— håll. Är någon missnöjd med länsstyrelsens beslut, får detta överklagas i vanlig ordning. Kan regionplanen komma att beröra flera län, äger Kungl. Maj:t bestämma, vilken länsstyrelse som skall taga befattning med ärendet.

Sedan beslut fattats om regionplaneförbunds bildande och förbundsordning fastställts, bör det åligga förbundsdirektionen att tillse, att regionplan snarast möjligt upprättas. Arbetet härmed hör närmast åvila en av direktionen utsedd regionplanenämnd.

Regionplan torde böra fastställas av Kungl. Maj:t, sedan förslag därtill antagits av direktionen. Äro meningarna delade inom direktionen, bör Kungl. Maj:t få göra de avvikelser från förslaget, som med hänsyn till sålunda yppad skiljaktig mening kan föranledas.

Regionplaneförbundet och dess organ böra bestå, även sedan regionplanen fastställts. Planen bör nämligen, såsom nämnts, bli föremål för fortlöpande översyn samt i mån av behov ändras. Dylika ändringar böra ske i samma ordning som upprättande av ny plan. Skall regionplaneförbundet upplösas, böra härvid bestämmelserna om dess bildande äga motsvarande tillämpning.

Regionplanenämnden är det organ, som bäst kan bedöma, i vad mån pla— nerade detaljåtgärder överensstämma med regionplanen eller ej. Nämnden blir därför vid detaljplanerandet en viktig remissinstans, som, då anledning därtill finnes, bör höras över förslag till detaljplaner inom regionplaneom— rådet.

På samma sätt som staten bidragit till kostnaderna för upprättande av regionplanerna för Stockholm och Göteborg synes det rimligt, att statsbidrag må kunna utgå till regionplaner även framdeles. Kostnaderna för regionpla— nens uppgörande och förbundets verksamhet i övrigt höra, i den mån de ej utgå av statsmedel, fördelas på förbundsmedlemmarna efter grunder som bestämmas av Kungl. Maj:t efter förslag av förbundsdirektionen.

Med de rättsverkningar, en regionplan ovan avsetts skola få, torde den- samma, åtminstone i huvudsak, kunna göras ganska schematisk. Mera kost- samma undersökningar och mätningar på marken torde härigenom kunna undvikas. Kartmaterialet torde kunna vara tämligen enkelt. Nedlägges för mycket arbete på detaljutformning av planen, kan detta medföra, att dess färdigställande tar så lång tid, att planen blir föråldrad innan dess genom- förande ens hinner påbörjas.

Generalplan.

Enligt 1925 års sakkunnigas förslag skulle generalplan fastställas för stad av Kungl. Maj:t och på landet i allmänhet av länsstyrelsen. Den skulle i första hand vara ett medel att reservera mark för vissa samhällsbehov av mera all- män art. Dit räknade de sakkunniga främst sådana huvudtrafikleder, som avsågo att betjäna den större trafikens behov, samt park—, idrotts- och koloni- områden, vidare områden för särskilda trafikbehov, såsom järnvägar, hamnar och flygplatser, samt säkerhetsområden, begravningsplatser m. m., allt i den mån de icke vore av så ringa omfattning, att deras upptagande i general— planen av denna anledning icke komme i fråga. Men generalplanen hade också enligt de sakkunnigas förslag till uppgift att för särskilda huvudända— mål fördela de områden, som i en framtid bleve föremål för indelning i bygg— nadskvarter, gator och torg samt allmänna platser i övrigt. De huvudändamål,

som därvid avsågos, voro väsentligen tre: bostadsbyggande, industrianlägg- ningar och offentliga byggnadsanläggningar.

Generalplanen förbands av de sakkunniga med åtskilliga rättsverkningar bland annat innebärande förbud mot nybyggnad i strid mot planen samt medförande rätt för markägarna till ersättning i vissa fall för skada, som genom begränsningen i byggnadsrätten tillfogades dem. Då ett område. som inginge i generalplan, sedermera stadsplanelades, skulle detta icke med- föra, att det avfördes ur generalplanen, utan det skulle kvarligga i general— planen såsom ett område, vilket förutom generalplaneregleringen erhållit en detaljerad stadsplanereglering.

Enligt vad tidigare anförts (s. 167) föranledde förslaget i de däröver avgivna utlåtandena åtskilliga erinringar. Dessa riktades förutom såsom nämnts mot den i förslaget uppställda obligatoriska fordran på fastställelse av generalplan samt mot upptagande i denna av specialområden, framför allt jämväl mot förslagets ståndpunkt, att generalplan skulle bibehållas till namn och rätts- verkningar även sedan stadsplan blivit fastställd för samma område.

Erinringarna medförde, på sätt likaledes tidigare framhållits, att de sak- kunnigas generalplaneinstitut i 1931 års proposition med förslag till nuva- rande stadsplanelag utbyttes mot stomplanen.

Den av 1925 års sakkunniga förordade tanken på en generalplan har nu upptagits av bland andra svenska arkitekters riksförbund, som i sin skrivelse den 15 november 1942 föreslagit, att en dispositionsplan, vars bestämmelser skulle äga civilrättslig verkan, skulle obligatoriskt finnas för stads eller stadsliknande samhälles hela område. Även inom tättbebyggda delar av lands- kommun skulle en sådan generalplan utläggas, för den händelse Kungl. Maj:t så prövade nödigt. I generalplan borde upptagas ungefär samma saker som i i den nuvarande stomplanen, d. v. s. grunddragen för markens framtida an- ) vändande med angivande av viktigare trafikleder, allmänna platser, områden ' vilka avsåges skola tätbebyggas och områden vilka avsåges skola bevaras med landsbygdskaraktär. Därjämte skulle i generalplan för stad och stadsliknande samhälle angivas det område, vilket närmast skulle ifrågakomma för stads- ! planeläggning.

Jämväl svenska kommunaltekniska föreningen har ansett, att generalplan borde vara obligatorisk för varje samhälle.

Det synes, i överensstämmelse med vad stadsplaneutredningen redan fram- hållit, i och för sig naturligt, att en stad eller ett annat större samhälle plan- lägger i stora drag hur marken inom samhället skall disponeras. Detta äger redan nu rum i viss utsträckning. Förefintligheten av sådan generalplanering har visat sig värdefull. Ett ändamålsenligt fortskridande av detaljplaneringen torde därförutan ej kunna ske. För Kungl. Maj:t eller byggnadsstyrelsen är det önskvärt att vid prövningen av exempelvis ett stadsplaneärende ha till— gång till en översiktsplan, som utvisar huru den för tillfället aktuella plan—

läggningen passar in i ett större sammanhang. Bedömandet av planläggnin- gens ändamålsenlighet med hänsyn till exempelvis luftskyddet kan mången gång ej ske utan tillgång till sådan plan. Icke minst betydelsefull är general— planen ur vägväsendets synpunkt. För kontroll av att allmänna vägar i stå- derna planläggas på ett ändamålsenligt sätt skola för närvarande stadsplaner, i vilka sådana trafikleder förekomma, för granskning tillställas vederbörande vägmyndighet. Eftersom en stadsplan ofta omfattar allenast ett mindre om— råde, får berörda myndighet emellertid icke alltid erforderlig överblick över trafiknätet i staden. Följden kan bli, att onödigt dyra och även eljest mindre lyckade trafikleder utläggas. Finnes däremot en generalplan, bli möjlighe- terna att bedöma de föreslagna trafikanordningarnas lämplighet avsevärt större.

För städer och stadsliknande samhällen torde en generalplan alltså meren- dels böra upprättas. Även om planen icke omspänner stadens eller samhällets hela område, bör den omfatta så stor del därav, att den för den efterföljande mera detaljerade planläggningen tydligt angiver den tänkta utvecklingen i stort inom staden eller samhället.

Generalplanen skall enligt stadsplaneutredningens förslag i främsta rummet vara uteslutande en dispositionsplan; den skall tjäna till ledning för detalj- planerandet men skall icke i och för sig vara förenad med civilrättslig verkan. Dess värde är, att därigenom i ett sammanhang klarläggas grunddragen för ordnandet och bebyggandet av ett samhälle i dess helhet eller viss större del därav. Detta värde har planen även utan att vara av tvingande natur. Vill samhället frångå generalplanen vid därefter följande ytterligare planlägg— ningsarbeten, bör detta -— med vissa undantag, varom förmäles i 77 och 83 %% förslaget till byggnadslag stå samhället fritt. Har en generalplan upp- rättats, är det emellertid naturligt, att planen ej frångås utan bärande skäl. Förefintligheten av en generalplan föranleder vid detaljplaneläggningen en prövning av detaljplanens lämplighet, sett ur synpunkten av samhällets utveckling i dess helhet, som måhända eljest ej skulle kommit till stånd.

I generalplanen höra, på samma sätt som för närvarande är möjligt i stom— planen, angivas grunddragen för det av planen omfattade områdets framtida ordnande och bebyggande, såsom viktigare trafikleder och andra allmänna platser. Tillerkännes generalplanen ej rättsverkan, är det emellertid intet som hindrar, att i planen sålunda utmärkta särskilda områden innan detalj— planeläggning skett bebyggas eller eljest bli föremål för åtgöranden, som motverka eller omöjliggöra generalplanens genomförande. Detta kan natur- ligtvis vara olämpligt. Å andra sidan skulle, om samtliga bestämmelser i en generalplan utan vidare finge civilrättslig verkan, detta kunna medföra eko- nomiska följder för vederbörande samhälle av sådan omfattning, att sam- hället komme att draga sig för upprättande av generalplan liksom det nu gör för upprättande av stomplan. Att giva generalplanen rättsverkningar utan att samtidigt stadga skyldighet för samhället att gottgöra markägarna

den skada, som därigenom orsakades dem, i likhet med vad som gäller an- gående stomplanen, torde nämligen ej kunna ifrågakomma.

Av det anförda skulle följa, att behov föreligger såväl av ett generalplane- institut som av en stomplan, vilken sistnämnda plan då skulle omfatta de bestämmelser i generalplanen, som böra ha tvingande natur. Att bibehålla ett särskilt planinstitut allenast med syfte att förläna rättsverkan åt vissa delar av generalplanen synes emellertid mindre lämpligt. Samma mål kan uppnås utan hjälp av stomplan, nämligen på så sätt att möjlighet öppnas att genom ett särskilt förfarande giva generalplanens innehåll i önskad ut— sträckning civilrättslig kraft. Generalplanen som sådan blir alltså ej bindande, men genom att planen i viss del blir föremål för särskild behandling får planen i denna del samma verkan som stomplanen nu har. Genom denna anordning vinnes den fördelen bland annat, att antalet planinstitut ej behöver utökas och att man undviker den oformlighet, som måste anses ligga däri att i byggnadslagen upptagas dels ett generalplaneinstitut utan rättsverkningar dels ock därutöver ett stomplaneinstitut med samma syfte som generalplanen, nämligen att angiva grunddragen för det i planen ingående områdets ord- nande och bebyggande, men tillika förenat med viss rättsgiltig verkan.

Liksom stomplanen skall, för att bli gällande, fastställas av Kungl. Maj:t, torde frågan om förlänande av rättsverkan åt innehållet i en generalplan för stad eller stadsliknande samhälle böra underställas Kungl. Maj:ts prövning. Avgörandet torde lämpligen kunna ske i den formen, att Kungl. Maj:t be- träffande generalplanen i viss omfattning förordnar om förbud mot nybygg— nad i strid mot densamma. Följes en generalplan av sådant förordnande, bli verkningarna samma som de, vilka för närvarande föranledas omedelbart av stomplanen.

Förespråkarna för en obligatorisk, tvingande generalplan ha såsom skäl härför åberopat bland annat, att därigenom kunde avhjälpas de olägenheter, vilka äro förenade därmed att i stad utanför stads- eller stomplanelagt om- råde bebyggelsen för närvarande icke kan regleras annat än genom utom- plansbestämmelser. Sistnämnda bestämmelser äro ur regleringssynpunkt otillräckliga. De kostnader, vilka orsakas staden genom stads- eller stomplan, föranleda, att staden drager sig för att använda något av sistnämnda två planinstitut, om det gäller mark, som kanske visserligen ligger inom stads- gränsen men icke har direkt anknytning till förut planlagd mark. En icke Önskvärd oreglerad tätbebyggelse kan alltså här uppstå.

Samma skäl, som avhåller staden från användande av stads- eller stom- plan för att reglera bebyggelsen utanför det egentliga stadsbyggnadsområdet, kunna emellertid anföras mot en obligatorisk generalplan med stomplans rättsverkningar. Uppkomsten av oreglerad tätbebyggelse torde också, enligt stadsplaneutredningens mening, med fördel kunna motverkas på annat sätt. Såsom nämnts föreslår utredningen, att byggnadsplaneinstitutet skall kunna komma till användning även i stad. Möjlighet öppnas härigenom att i viss ut-

sträckning åstadkomma en reglering av byggnadsverksamheten utan att sta- den härför behöver tillskyndas några kostnader. Det synes vara anledning an— taga att på denna väg tätbebyggelsen inom områden, där omständigheterna ej påkalla uppgörande av stadsplan, skall kunna tillfredsställande tillrättaläggas.

Gentemot kravet att obligatorisk generalplan generellt föreskrives för alla städer och stadsliknande samhällen må för övrigt anmärkas, att en sådan föreskrift icke torde kunna utan vidare följas. Erforderlig tillgång på kom- petenla arbetskrafter för planernas uppgörande torde nämligen ej stå till förfogande.

I generalplanen, sådan densamma av svenska arkitekters riksförbund skis— serats för städer och stadsliknande samhällen, skulle ej endast angivas grunddragen för markens framtida ordnande och bebyggande utan även utmärkas den ordning, i vilken utbyggandet skulle ske. Avsikten därmed skulle vara, att den stadsplaneläggning i förskott av stora områden, som för närvarande understundom äger rum, skulle undvikas.

Berörda förhållande, att stadsplan utlägges över större områden än som inom överskådlig tid kunna väntas bli tagna i anspråk för bebyggande, är otvivelaktigt otillfredsställande och bör rättas. Åtgärder överhuvud taget i syfte att motverka, att utbyggandet av stadens område sker på ett mindre rationellt sätt, torde böra övervägas. Såsom tidigare nämnts (s. 166) kom- mer stadsplaneutredningen i det följande att föreslå, att i vissa fall mark, som är olämplig för tätbebyggelse, icke skall få användas för detta ändamål. För en stads ändamålsenliga utveckling kan det emellertid vara av vikt icke blott att ett område, som av särskilda skäl är olämpligt för tätare bebyggelse, fredas därifrån, utan även att ett i och för sig lämpligt byggnadsområde tills vidare icke användes såsom sådant. Nuvarande lagstiftning tillämpas under- stundom så att mark, som staden önskar på detta sätt reservera, utlägges såsom allmän plats och därigenom undantages från enskilt bebyggande. Detta är emellertid en nödfallsutväg, som föranledes därav, att särskilda bestämmelser om markreservat för närvarande saknas. Stadsplaneutrednin- gen avser att öppna möjlighet för staden att i annan form än genom markens avsättande till allmän plats skapa sådana reservat, vilka tills vidare, i av— bidan på stadens utveckling, antingen icke alls få tagas i anspråk för bebyg- gelse eller i varje fall icke få tätbebyggas. Någon inlösenskyldighet för staden beträffande dylika reservat torde, då intrånget i markägarnas förfoganderätt avses skola vara av allenast övergående art, ej böra föreskrivas. Däremot torde under vissa förutsättningar och i viss utsträckning böra utgå ersättning för skada, som orsakas genom byggnadsförbudet. Frågan härom kommer att behandlas i ett senare avsnitt av betänkandet (s. 221—222).

Stadsplaneutredningen föreslår alltså, att markreservat, som nu nämnts, må kunna utläggas i generalplanen. Då generalplanen icke är tvingande, med— för ej planens upprättande och antagande i och för sig, att ifrågavarande reservat skyddas mot bebyggelse i strid med planen. Härför fordras, 1 an—

slutning till vad förut anförts, att särskilt förordnande av denna innebörd meddelas av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande torde, med hänsyn till mark- reservatens syfte, böra gälla allenast viss tid, efter vars utgång frågan om förnyat förordnande, likaledes för viss tid, får tagas under omprövning.

Den föreslagna anordningen innebär, att ett tidsschema kan fastställas, efter vilket utbyggandet av den inom staden belägna marken skall ske. I praktiken torde på detta sätt uppnås samma mål, som det svenska arkitekters riksförbund ville vinna med det av förbundet skisserade förfarandet.

Generalplan för stad eller stadsliknande samhälle bör antagas av stads- fullmäktige eller motsvarande kommunala myndighet. Den synes ej behöva fastställas av statlig myndighet. Detta torde följa redan därav att planen i sig saknar rättsverkningar samt, i olikhet mot regionplanen, omfattar endast en kommun eller eventuellt flera kommuner som äro ense om gemensam plan- läggning. Att fordra fastställelse skulle endast i onödan tynga planarbetet och medföra praktiska olägenheter med hänsyn till de ändringar, som en general— plan på grund av sin natur måste undergå mer än andra planer. Anser där- emot staden eller samhället, att generalplanen icke är tillfyllest utan att skydd tillika bör beredas mot åtgärder från markägares eller nyttjanderättshavares sida, vilka skulle kunna äventyra planens genomförande, och att planen alltså bör förses med rättsverkningar, får denna fråga såsom nämnts under- ställas Kungl. Maj:ts prövning.

Ehuru någon fastställelseprövning sålunda ej skall förekomma torde det vara lämpligt, att de kommunala myndigheterna åtminstone i tveksamma fall rådgöra med de sakkunniga statliga organ, som, då detaljplaner seder- mera bli aktuella, ha att granska planlösningarna. Utredningen vill alltså framhålla önskvärdheten av att städer och samhällen begagna den möjlig- t het som finnes att låta byggnadsstyrelsen eller eventuellt vederbörande läns- * arkitekt taga del av generalplaneförslagen innan de antagas. I detta samman- |

| ]

hang må nämnas att undantagsvis staten torde böra äga att taga även mera ingående befattning med generalplanerandet, nämligen för det fall att de kommunala myndigheterna försumma att ägna frågan tillbörlig uppmärk- * samhet. Utredningen återkommer härtill i specialmotiveringen (13 % bygg- ; nadslagen). *

Karta till generalplan bör vara av enkel beskaffenhet och kunna uppgöras med anlitande av tillgängligt kartmaterial. Kostnaderna torde härigenom kunna begränsas.

Utredningen har försport, att det från städernas sida stundom möter ovilja att låta en generalplan, där sådan finnes, komma till allmänhetens kännedom. Visserligen kan generalplanens offentliggörande medföra viss risk för osunda spekulationer i markvärdestegring. Trots olägenheterna härav anser utred- ringen emellertid, att generalplanen icke bör undandragas offentligheten. Syftet med generalplanen är, att den skall tjäna till ledning vid detaljplane-

ringen. De av detaljplanen berörda markägarna böra få möjlighet att bedöma hur denna sistnämnda plan avses skola inpassas i det större sammanhanget. Det är också av vikt att generalplanen kan bli föremål för allmän granskning och kritik, så att vid dess uppgöra'nde även andra synpunkter kunna vinna beaktande än de som äro företrädda inom vederbörande planmyndighet. De handlingar, vilka ligga till grund för generalplanen, böra däremot —— på samma sätt som enligt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar _ i rätten att utbekomma allmänna handlingar för närvarande gäller beträf- fande handlingar till stadsplan eller stomplan kunna hemlighållas under den tid, arbetet med planens uppgörande pågår. Förslag till härav föranledd ändring i nämnda lag har utarbetats.

I det föregående har uteslutande berörts frågan om generalplan för städer och stadsliknande samhällen. Även beträffande landskommuner kan det emel- lertid understundom vara lämpligt att generalplan finnes, exempelvis för kommunikationsväsendets ordnande, samordnande av olika byggnadsplane- områden samt planering av erforderliga skolbyggnader och deras förläggning. Huruvida generalplan erfordras eller ej, blir beroende på kommunens karak- tär. Omfattar kommunen huvudsakligen jordbruksbygd, blir generalplanen mindre behövlig. Om däremot tätbebyggelse förekommer eller kan väntas uppkomma i större omfattning, kan en generalplan vara av värde. Även för landskommunernas del höra därför i byggnadslagstiftningen bestämmelser angående ett generalplaneinstitut införas.

Angående upprättande av generalplan i dess egenskap av översiktsplan utan rättsverkningar torde för landsbygdens del böra gälla motsvarande reg- ler, som de för stad föreslagna. Det bör alltså i första hand bero på kommunen själv att gå i författning om, att generalplan uppgöres och antages. Vad ovan anförts (s. 184) angående önskvärdheten av att städer och samhällen, innan generalplan antages, samråda med de statliga planmyndigheterna torde emellertid i minst samma grad gälla beträffande landskommunerna. Särskilt synes det vara lämpligt, att länsarkitekternas sakkunskap och erfa- renhet här tages i anspråk. Man torde likväl knappast kunna räkna med, att en landskommun alltid har det intresse för ändamålsenlig planläggning, som erfordras för att en generalplan skall komma till stånd på kommunens eget initiativ. I de fall, då behov av generalplan föreligger men kommunen saknar förståelse härför och vilja att vidtaga erforderliga planläggningsåtgärder, torde det få bero på länsstyrelsen att sörja för att generalplan upprättas. Att länsstyrelsen på landsbygden erhåller denna befogenhet synes naturligt med hänsyn till den befattning med planläggningsarbetet i övrigt, som länsstyrel- sen redan nu har därstädes.

Frågan huruvida generalplan på landet bör, på sätt föreslagits för stad, genom ett särskilt förfarande i vissa hänseenden förenas med rättsverkningar,

kan synas mera tveksam. Stomplan kan för närvarande ej utläggas på lands— bygden. Frågan om införande av ett stomplaneinstitut på landet togs under övervägande under förarbetena till 1939 års lag om enskilda vägar. Genom nämnda lag har bland annat möjlighet öp'pnats att genom länsstyrelsens för— sorg i samband med bildande av vägförening få till stånd en planläggning av vägnätet inom områden, där tätare bebyggelse uppkommit eller är att förvänta. I den proposition, nr 250, varigenom lagen underställdes riksdagen, berörde chefen för kommunikationsdepartementet (s. 64) i samband med behandlingen av vägföreningsspörsmålet ett i ärendet väckt förslag om in- förande av ett stomplaneinstitut för de å landsbygden uppväxande samhäl- lena. Departementschefen avvisade förslaget under uttalande, att det med realiserande av det i propositionen framlagda lagförslaget syntes ohehövligt att i planlagstiftningen upptaga bestämmelser om stomplan på landet.

Det är riktigt, att stomplaneinstitutets utvidgning till att gälla även den egentliga landsbygden är av väsentlig betydelse för vägväsendet. I viss mån kunna också de garantier för en ändamålsenlig lösning av vägfrågorna, som genom stomplanen erhållas, uppnås genom bildandet av vägförening. Emel- lertid är att märka, att vägförening kan inrättas allenast för område, där tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma. För andra områden kunna vägfrågorna ej lösas på detta sätt. Erinras må tillika, att, ehuru förordnande om vägförening kan meddelas även i stad, detta ej ansetts motivera slopande av stomplaneinstitutet där- städes. Stomplanen reglerar grunddragen överhuvud taget för markens fram- tida ordnande och bebyggande. Vägföreningen handhar endast de enskilda vägarna. Vid sidan av vägfrågorna finnas också såväl på landet som i stad andra spörsmål av vikt för en rationell planläggning, vilka icke kunna till- rättaläggas genom vägföreningsinstitutet. Någon fullgod ersättare för stom- planen utgör vägföreningsinstitutet alltså icke.

Den av stadsplaneutredningen föreslagna generalplanen avviker vidare till sitt innehåll bland annat i så måtto från den nuvarande stomplanen, att genom generalplan ej blott kan utläggas mark till huvudgator, torg, parker och andra allmänna platser utan även kan förordnas om indelning av marken i områden för tätbebyggelse och områden, vilka ej få användas för detta ändamål. Att sådan indelning av marken sker på ett förhållandevis tidigt stadium kan vara av väsentlig betydelse för utvecklingen likaväl inom en landskommun som inom en stad eller annat samhälle. Enligt stadsplaneut- redningens förslag skall genom förordnande av Kungl. Maj:t bestämmelser av angivet innehåll, som intagits i generalplan för stad eller stadsliknande samhälle, kunna förlänas bindande verkan under viss tid. Det synes utred- ningen värdefullt, att även generalplan för landskommun kan givas motsva- rande rättskraft.

På grund av vad sålunda anförts förordar utredningen, att det föreslagna

generalplaneinstitutet jämväl i vad detsamma avses skola erhålla civilrättslig verkan, skall kunna komma till användning också för landsbygdens det. På samma sätt som i stad bör på landet generalplanens förenande med rätts— verkningar göras beroende av särskilt förordnande. Det synes lämpligt att —— liksom byggnadsplan och utomplansbestämmelser på landet fastställas av länsstyrelsen åt länsstyrelsen anförtros meddelande av förordnande som nu nämnts. Skall förordnandet föranleda skyldighet för kommunen att gott- göra markägare eller andra ersättning för intrång, som genom förordnandet kan komma att orsakas dem i deras förfoganderätt till marken, torde för- ordnandet emellertid böra ha tillkommit på grund av särskild framställning från kommunens sida. Ehuru, enligt vad som föreslagits, generalplan för landskommun skall kunna uppgöras av länsstyrelsen, även om kommunen icke önskar erhålla sådan plan, synes det nämligen icke rimligt, att kom- munen mot sin vilja också iklädes ekonomiskt ansvar för planens genom- förande. Att generalplanen på kommunens egen begäran förenas med ekono- miska rättsverkningar, även om planen blott berör en del av kommunen, torde icke föranleda betänkligheter. Såväl upprättandet som genomförandet av en generalplan måste anses vara av värde för kommunen i dess helhet, oberoende av om planen omfattar kommunens hela område eller ej. Då gene- ralplanen sålunda är en kommunmedlemmarnas gemensamma angelägenhet, torde det stå i överensstämmelse med kommunallagstiftningens grundsatser att kommunen som sådan svarar för de med planen förenade kostnaderna.

Utomplansbestämmelser.

Svenska arkitekters riksförbund har i sin skrivelse den 15 november 1942 föreslagit, att nuvarande utomplansbestämmelser skulle ersättas med gles- områdesbestämmelser. Dessa skulle gälla för all mark, beträffande vilken detaljplan ej fastställts.

Glesområdesbestämmelserna skulle innebära, att varje byggnadsföretag bleve föremål för särskild prövning av något lämpligt organ. Såsom villkor för byggnadstillstånd skulle gälla, att fråga vore allenast om enstaka byggnad eller om byggnadsföretag i grupper om högst fyra huvudbyggnader, att bygg- naden varken i och för sig eller i samband med annan bebyggelse ställde krav på anläggande av allmänna vägar eller kommunikationer eller verkade stö- rande eller hindrande på trafiken på sådana vägar, att byggnaden ej ställde krav på allmänna avloppsledningar eller genom enskilt avlopp kunde väntas medföra allmän olägenhet eller ställa krav på allmänna anläggningar eller åtgärder, exempelvis beträffande skolor, samt att byggnaden ej förvanskade landskapsbilden.

Genom att på detta sätt göra all byggnadsverksamhet beroende på tillstånd kan givetvis vinnas en effektiv kontroll och reglering. Fråga är emellertid,

om det är nödvändigt att tillgripa åtgärder av så långt gående natur. Att i princip även inom områden av uteslutande landsbygdskaraktär kräva särskild prövning av myndighet beträffande varje byggnadsföretag skulle bli betung- ande såväl för de därav berörda som i administrativt hänseende. Enstaka bebyggelse på rena landsbygden torde merendels också icke ha några våd- ligare konsekvenser ur samhällelig synpunkt. Det är vanligen först då fråga blir om tätbebyggelse, som större olägenheter kunna uppstå. Med hänsyn härtill torde syftet med de föreslagna bestämmelserna kunna och höra nås utan det störande ingrepp i byggnadsverksamheten på den egentliga lands— bygden, som införande av generellt koncessionstvång innebär.

Oreglerad tätbebyggelse kan redan nu hindras, i stad genom stadsplan och på landet genom byggnadsplan. Enligt utredningens förslag skall byggnads- plan komma till användning jämväl i stad samt såväl i stad som på landet ersätta avstyckningsplanen. Härigenom vinnes att den planläggning, som genom avstyckningsplanen hittills skett ur huvudsakligen fastighetsbildnings- synpunkt, framdeles kommer att erhålla även bebyggelsereglerande verkan. Genom ifrågavarande ändringar i gällande lagstiftning skapas möjlighet att ingripa reglerande på byggnadsverksamheten på ett tidigare stadium än som för närvarande är möjligt. Byggnadskontrollen kommer sålunda att utbredas över större områden än den nu omfattar.

Vidare skola enligt det av utredningen föreslagna generalplaneinstitutet vis- sa områden kunna utläggas såsom reservat, vilka under viss tid överhuvud ta- get ej få tagas i anspråk för tätare bebyggelse. Utredningen avser därjämte att föreslå bestämmelser, varigenom den nuvarande rätten att företaga tätbe— byggelse, om blott planläggning av bebyggelsen sker, kan även utan general- plan om vissa områden begränsas (jfr s. 165—167 samt 217 0. f.). Tydligt är att inom dessa områden byggandet måste göras beroende av särskilt tillstånd. Men det koncessionstvång, som den av utredningen föreslagna lagstiftningen alltså innebär, har den fördelen framför det, som de av riksförbundet före- slagna glesområdeshestämmelserna skulle medföra, att det ej gäller generellt för landet i dess helhet utan allenast för viss mark, där reglerande föreskrifter av särskild anledning finnas påkallade.

Utöver utredningens nu berörda förslag, vilka torde vara ägnade att mot- verka uppkomsten av en ur ekonomiska och sociala synpunkter icke önskvärd bebyggelse, har stadsplaneutredningen för avsikt att framlägga förslag i ända- mål att, inom planlagstiftningens ram, bereda möjlighet till större hänsyns- tagande till naturskyddets krav samt kulturella och konstnärliga intressen än den nuvarande lagstiftningen medgiver.

Vid bifall till vad sålunda föreslås torde en tillfredsställande bebyggelse- reglering i erforderlig omfattning kunna säkerställas, samtidigt som de med ett generellt koncessionstvång förbundna olägenheterna för såväl allmän- heten som myndigheterna undvikas.

generella glesområdesbestämmelser, har utredningen emellertid övervägt att, utan att därmed åsyfta någon saklig ändring i vad nu gäller, utbyta benäm— ningen utomplansbestämmelser mot beteckningen glesområdeshestämmelser. Mot namnet utomplansbestämmelser kan nämligen invändas, att det ej fullt riktigt återspeglar bestämmelsernas innebörd, eftersom de kunna komma till användning även inom områden, för vilka plan finnes fastställd. Bifalles ut— redningens i det föregående omförmälda förslag, kunna utomplansbestäm- melser sålunda meddelas dels inom regionplaneområde, dels ock inom general- planeområde, allt under förutsättning dock att marken i fråga icke tillika ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Emellertid har utredningen stannat för att icke föreslå någon namnförändring. Dess genomförande skulle nämligen, med hänsyn till det stora antalet bestående utomplansbestämmelser, medföra, att man en längre tid finge två benämningar för samma sak. Olägenheten härav är uppenbar. Namnet utomplansbestämmelser har också under de år, det varit i bruk, vunnit hävd. De invändningar, som ur formell synpunkt kunna riktas mot institutets nuvarande beteckning, föranledas ej av den nya lagstiftningen. Motsvarande invändningar kunna med samma fog resas redan nu, då ju utomplansbestämmelser förekomma även i samband med avstyck- ningsplan.

Någon ändring i utomplansbestämmelsernas sakliga innebörd har stads- planeutredningen ej heller funnit anledning föreslå. Däremot synes en viss utvidgning av institutets tillämpningsområde lämpligen böra möjliggöras. Härutinnan må anföras följande.

För stads vidkommande stadgas i 11 % stadsplanelagen för närvarande allenast, att om särskilda bestämmelser erfordras angående byggnadsverk- samheten inom område, som ej ingår i stadsplan eller stomplan, utomplans— bestämmelser skola meddelas för området. Motsvarande stadgande i 66 & stadsplanelagen angående utomplansbestämmelser på landet har givits en i viss mån annan avfattning. Sistnämnda lagrum leder närmast till, att utom- plansbestämmelser på landet må fastställas beträffande område, inom vil- ket större byggnadsverksamhet är att förvänta, men däremot ej om sådan bebyggelse redan uppkommit och ej heller inom område, där byggnadsregle— rande föreskrifter skulle vara av behovet påkallade, ehuru byggnadsverk— samheten måhända ej väntas taga större omfattning. Någon saklig grund att räkna med andra förutsättningar för tillämpning av utomplansbestämmelser på landet än i stad synes emellertid ej finnas. Samma behov av vissa regle- rande bestämmelser utanför planlagt område kan föreligga på båda hållen. Såsom ovan nämnts är det visserligen i regel först genom tätare bebyggelse, som någon verklig skada kan, ur allmänna synpunkter sett, orsakas. Även icke tätbebyggelse kan dock under vissa omständigheter, om den lämnas helt fri, ha ogynnsamma verkningar. Framför allt torde på landet natur- och kulturskyddssynpunkter härigenom kunna åsidosättas. Det är sålunda ange— läget att kunna jämväl då fråga är om allenast enstaka bebyggelse i görligaste

mån hindra att områden, som på grund av naturförhållanden eller av kul— turella skäl äro särskilt anmärkningsvärda, förstöras eller skadas. De möj- ligheter, som härutinnan föreligga enligt 1909 års lag angående naturminnes— märkens fredande och 1942 års lag om fornminnen äro icke tillfyllest. L'tom- plansbestämmelser kunna i vissa hänseenden tjäna som komplement till nämnda stadganden. Genom sådana bestämmelser kan föreskrivas t. ex. att endast visst slag av byggnader må uppföras, att byggnaderna ej må överstiga viss storlek eller att de skola vara på visst sätt placerade å tomtplatsen. Be- stämmelserna kunna alltså utgöra ett skydd mot olämplig bebyggelse. Vidare skall inom utomplansbestämmelseområde finnas byggnadsnämnd eller mot- svarande myndighet, vilkens tillstånd skall inhämtas till nybyggnad. Även härigenom beredes möjlighet att påverka byggnadsverksamheten på ett ur allmänna synpunkter gynnsamt sätt.

Men jämväl av andra skäl än de ovan berörda kunna utomplansbestäm— melser vara av värde för reglering av byggnadsverksamheten inom visst om- råde, oaktat tätbebyggelse därstädes ännu ej uppkommit eller är mera ome- delbart förestående. Detta gäller exempelvis områden i närheten av befäst- ningsanläggningar eller flygfält, vilkas intresse av att bebyggelsens höjd be- gränsas kan genom utomplansbestämmelserna tillgodoses. I utomplansbe— stämmelser kunna också intagas föreskrift om minimistorleken å tomtplats. Härigenom, i förening med höjdbestämmelserna, erhåller man kontroll över bebyggelsens karaktär. Även bebyggelsetätheten kan på detta sätt regleras. Eftersom, om tomtplatserna givas viss minimistorlek, gemensamma avlopps- ledningar ofta ej erfordras, torde tillika genom utomplansbestämmelser av nyssnämnda innehåll kunna vinnas garantier för att genom bebyggelsen icke uppstå sanitära olägenheter.

Med hänsyn till vad nu anförts föreslår utredningen, att möjligheten att meddela utomplansbestämmelser på landet så utvidgas, att land och stad bli i förevarande avseende jämställda. Även genomförandet av detta förslag är i viss mån ägnat att göra generella, för riket i dess helhet gällande byggnads- föreskrifter, vilka skulle medföra ett allmänt koncessionstvång, onödiga.

Stadsplan.

Stadsplaneinstitutet bör bevaras i princip oförändrat. I anslutning till vad ovan anförts angående angelägenheten av att förhindra stadsplaneläggning i förskott av alltför stora områden (5. 183) bör emellertid stadgas, att stads— plan ej må utläggas över större område än att det kan förväntas bli bebyggt inom överskådlig tid. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla såsom önskvärt, att redan fastställda planer, vilka strida mot detta stadgande, revi- deras till överensstämmelse med detsamma. En dylik revision bör helst ge- nomföras med all den skyndsamhet, som tillgången på kompetenta arbets- krafter medgiver.

Inom stad skall alltid finnas byggnadsnämnd, vars lov erfordras för före- tagande av nybyggnad. Om utanför stadsplanelagt område tätare bebyggelse synes vara att vänta, har nämnden att antingen tillse att stadsplan uppgöres eller ock verka för att, i anslutning till vad tidigare anförts, andra åtgärder vidtagas till förhindrande av ett planlöst eller eljest olämpligt utbyggande av staden. Såsom nämnts tillstyrker stadsplaneutredningen, att byggnadsplan skall komma till användning även i stad i stället för avstyckningsplan. Anser byggnadsnämnden, att detaljplanering av visst område bör äga rum genom byggnadsplan i stället för stadsplan, har nämnden att anmäla förhållandet lör länsstyrelsen, som bör äga meddela förbud mot att nybyggnad inom området sker utan särskilt länsstyrelsens tillstånd, innan byggnadsplan blivit fastställd. Anser byggnadsnämnden åter, att visst område tills vidare över- huvud taget ej bör tagas i anspråk för tätbebyggelse, bereder utredningens förslag möjligheter jämväl till förhindrande härav under vissa omständighe— ter. Dessa ha i korthet berörts i det föregående. I ett följande avsnitt av betän- kandet komma de att bli föremål för en samlad redogörelse (s. 217 0. f.). An- gående de närmare bestämmelserna i ämnet hänvisas till detaljmotiveringen.

Av vikt är, att en stad icke söker undandraga sig stadsplaneläggning, där sådan erfordras, under förmenande att bebyggelsen kan tillräckligt regleras ) genom byggnadsplan. En viss frestelse härtill kan ligga däri, att byggnads- plan enligt de bestämmelser, som föreslås för stad, till skillnad från stads- I planen icke medför några ekonomiska förpliktelser för staden. Genom till- ) lämpning av bestämmelserna i 4 % stadsplanelagen, vilka utredningen förut- ' sätter skola bibehållas i den nya lagstiftningen (29 & byggnadslagen), torde |

emellertid missförhållanden av detta slag kunna förhindras. Enligt nämnda bestämmelser kan Kungl. Maj:t framtvinga en stadsplan eller stadsplane- ändring, där så finnes för stads allmänna utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt. Det torde böra åligga länsstyrelsen, att, om länsstyrelsen i samband med framställning om byggnadsförbud i avbidan på uppgörande av byggnadsplan eller eljest finner påkallat att stadsplan upp- rättas och sådan plan icke synes kunna i annan ordning åvägabringas, anmäla förhållandet för Kungl. Maj:t för vidtagande av nödiga tvångsåtgärder. | I ett senare avsnitt av betänkandet (s. 258 0. f.) kommer utredningen att ) upptaga till behandling vissa förslag, åsyftande att främja en ändamålsenlig l stadsplaneläggning. Utredningen har också för avsikt att föreslå åtskilliga ) detaljändringar i gällande lag i ändamål att undvika vissa med nuvarande ) bestämmelser förenade olägenheter. Ifrågavarande ändringsförslag behandlas i detaljmotiveringen.

Byggnadsplan.

Byggnadsplan kan, såsom förut framhållits, för närvarande komma till användning allenast på den egentliga landsbygden. Den motsvarar därstädes städernas och de stadsliknande samhällenas stadsplan. Vid sidan av bygg—

nadsplan, respektive stadsplan kan detaljplanering ske genom avstycknings— plan. Avstyckningsplanen är emellertid till sitt syfte egentligen allenast ett institut för planläggning av fastighetsbildningen. Enligt gällande bestäm- melser får sålunda avstyckning av ett flertal smärre lägenheter för bostads- ändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte ej ske inom område, som icke är lagt under stadsplan eller byggnadsplan, med mindre avstyckningsplan finnes för området. Upprättande av avstyckningsplan är beroende av vederbörande fastighetsägare. Indirekt kan emellertid avstyckningsplan framtvingas genom att förbud meddelas mot avstyckning inom visst område utan särskilt tillstånd, innan avstyckningsplan godkänts för detsamma. Ett sådant förbud hindrar dock ej ägaren att utan att låta verkställa avstyckning bebygga området på sätt han finner för gott. Från åtskilliga håll ha framförts önskemål om avskaffande av avstyck— ningsplaneinstitutet. De erinringar, vilka riktats mot detsamma, synas fram- för allt bottna däri, att institutet ur bebyggelsesynpunkt saknar reglerande verkan. Enligt 19 kap. 1 % tredje stycket jorddelningslagen och 5 kap. 8 a 5 andra stycket fastighetsbildningslagen skall visserligen vid uppgörande av avstyckningsplan iakttagas, att möjlighet beredes till anordnande ej mindre av lämpliga trafikleder samt Öppna platser inom och utfartsvägar från det till avskiljande avsedda området än även, i den mån så prövas erforderligt, av ledningar för belysning, för tillförsel av vatten och för avlopp jämte re- ningsanordningar. Emellertid möter ej hinder mot att mark, som i avstyck- ningsplanen utlagts såsom öppen plats, bebygges eller att eljest avsikten med planen motverkas genom byggnadsföretaget. Detta är uppenbarligen en brist. Skulle avstyckningsplanen bibehållas i planlagstiftningen torde därför er— t fordras, att institutet i fråga kompletteras i olika hänseenden. Avstycknings- * planen torde sålunda böra förbindas med rättsverkningar i bebyggelseregle- rande syfte samt jämväl i övrigt så utformas, att den i sak komme att få karaktären av en enkel byggnadsplan. Men med denna uppfattning synes det irrationellt att behålla avstyckningsplanen såsom ett särskilt planinstitut. Byggnadsplanen fyller samma ändamål. Visserligen kräver tillkomsten av en byggnadsplan ett vidlyftigare förfarande än avstyckningsplanen. Detta gäller emellertid närmast för det fall att byggnadsplanen skall omfatta markområde, tillhörigt annan än den, som gjort ansökan om planen. När byggnadsplan, i likhet med avstyckningsplan, upprättas på markägarnas initiativ och i över— ensstämmelse med deras önskningar, kan förfarandet avsevärt förenklas. Såsom tidigare nämnts (s. 168) ha också fastighetsbildningssakkunniga i sitt nyligen avgivna betänkande föreslagit, att avstyckningsplanen skall på lands- bygden ersättas av byggnadsplan. Vad beträffar städer och sådana stadslik- nande samhällen, där jorddelningslagen ej äger tillämpning, ha fastighets- bildningssakkunniga icke föreslagit någon ändring i gällande regler. Fas— tighetsbildningslagens bestämmelser i ämnet ha sålunda bibehållits oföränd-

rade. Att märka är emellertid, att de sakkunniga i sitt betänkande endast sysslat med jorddelningslagen. Bestämmelserna i fastighetsbildningslagen ha av dem tills vidare överhuvud taget icke upptagits till prövning.

Avskaffandet av avstyckningsplanen på landet behöver naturligtvis ej med- föra, att institutet i fråga upphäves jämväl för städernas och de stadsliknande samhällenas del. Å andra sidan torde det vara nödvändigt, att om avstyck- ningsplanen där alltjämt skall kunna förekomma, institutet underkastas ät— skilliga kompletteringar, på sätt nyss antytts. En avstyckningsplan i stad skulle sålunda, i anslutning till vad förut anförts, till såväl innehåll som rättsverkningar komma att icke nämnvärt skilja sig från byggnadsplanen på landet. Att vid sådant förhållande bibehålla benämningen avstycknings- plan —— vilket namn, då institutet får bebyggelsereglerande verkan, i och för sig är föga passande _ synes olämpligt. Några formella betänkligheter mot att använda beteckningen byggnadsplan ej blott på landsbygden utan även inom städer och stadsliknande samhällen torde ej möta. Det synes tvärtom önskvärt att få till stånd en såvitt möjligt enhetlig terminologi och att en begränsning av antalet planinstitut åstadkommes.

Innan ståndpunkt tages till frågan om införande av byggnadsplan i städer och stadsliknande samhällen, torde emellertid böra övervägas, om överhuvud taget därstädes vid sidan av stadsplanen erfordras något detaljreglerande planinstitut. Liksom landsbygden endast har tillgång till ett slag av detalj- plan, nämligen byggnadsplanen, kunde det måhända synas tillräckligt att för detaljplaneläggningen i städer och stadsliknande samhällen uteslutande använda stadsplan. Härutinnan må framhållas följande synpunkter.

Skall utan risk för att markägarnas intressen otillbörligen åsidosättas kunna uppehållas fordran på att tätare bebyggelse icke må äga rum inom stads område, med mindre detaljplan för bebyggelsen upprättats, torde stads- planeinstitutet i dettas nuvarande skick icke vara tillfyllest. Att få en stads— plan till stånd mot stadens vilja är för närvarande förenat med åtskilliga svårigheter. Markägarna skulle, om stadsplan vore den enda förutsättningen för tätbebyggelse, kunna utsättas för godtycke från städernas sida. Den en- ligt 4 % stadsplanelagen gällande begränsningen i städernas s. k. stadsplane- monopol är ej alltid tillräcklig garanti häremot. Det kan vara skäligt, att en markägare medgives exploatera sin mark för byggnadsändamål, även om det ej, på sätt stadgas i nämnda paragraf, finnes för stadens ändamålsenliga ut- vecklig eller till främjande av betydande allmänt intresse nödigt, att stads- plan upprättas för området.

Men ej heller ur städernas synpunkt är det tillfredsställande, att man för planläggning av bebyggelsen inom visst område alltid är hänvisad till stads- planeinstitutet, sådant detta utformats i den nuvarande stadsplanelagen. Även med beaktande av de möjligheter till ekonomiska lättnader för städerna, som 52 och 53 %% stadsplanelagen erbjuda, synes det icke rimligt, att en stad för

att säkra reglerad bebyggelse inom ett område, som staden kanske helst skulle vilja se helt fredat från tätbebyggelse eller som i varje fall icke anses lämp- ligen böra för närvarande exploateras, skall vara tvungen att bekosta och genomföra stadsplan för området. Upprättas inom sådant område detaljplan, synes det åtminstone skäligt, att vederbörande markägare svara för kostna- derna i större utsträckning än som erfordras i fråga om stadsplan.

Vill man möjliggöra detaljreglering av bebyggelsen i stad inom område, där staden icke önskar upprätta stadsplan, och där någon skyldighet för staden härutinnan ej heller föreligger enligt gällande bestämmelser, torde, om man bortser från en med bebyggelsereglerande verkan utrustad avstyck- ningsplan, två vägar stå öppna. Den ena är, att byggnadsplaneinstitutet _ med de jämkningar däri som av omständigheterna kunna påkallas — införes även i stad. Härmed vinnes att staden kan undgå ekonomiskt ansvar för planen och att detta i stället kommer att omedelbart åvila vederbörande markägare, vilka, om de önska erhålla tillstånd till tätbebyggelse, själva få bekosta erforderlig planläggning och dennas genomförande. Den andra vägen är, att staden vis- serligen förpliktas upprätta och genomföra stadsplan jämväl inom område, beträffande vilket någon skyldighet härtill ej åligger staden enligt 4 % stads— planelagen, men att samtidigt tillses, att staden icke därigenom orsakas kost- nader. De kostnader, som i detta sammanhang ifrågakomma, äro ej blott engångsutgifter för planens upprättande, marklösen samt anläggning av gator och ledningar m. 111. utan även framtida årliga utgifter, t. ex. för gatuunderhåll. renhållning och belysning. Vissa sådana kostnader kan staden redan enligt gällande bestämmelser uttaga av markägarna. Vissa andra skola däremot för närvarande helt eller till största delen stanna å staden, såsom planläggnings- kostnaderna, kostnaderna för inlösen och iordningställande av parker och andra öppna platser samt årliga kostnader för underhåll m. m.

Utvidgar man stadens skyldighet att upprätta och genomföra stadsplan, borde gällande bestämmelser angående stadens och markägarnas inbördes rättsförhållanden således på det sätt ändras, att stadens möjlighet att av markägarna få ersättning för sina kostnader ökades. I detta syfte erfordras särskilda reg.:r om fördelningen av kostnaderna för stadsplanens upprättande samt angående hur kostnaderna för planens genomförande i fråga om öppna platser och för framtida underhåll m. m. skola gäldas. På sätt och vis skapas därigenom ett helt nytt planinstitut ehuru under stadsplanens nanm. Skola nuvarande ersättningsregler kompletteras med särbestämmelser för det spe- cialfall av stadsplan, varom här är fråga, torde apparaten också bli ganska tung. Särskilt besvärligt torde det bli med uppbärande av underhållskost— naden och övriga årligen återkommande kostnader. Frånsett de betänkligheter mot en anordning av antytt slag, som av nu angivna orsaker inställa sig. torde principiella invändningar kunna göras. Frågan om åläggande för städerna att upprätta stadsplan mot deras vilja har vid olika tillfällen varit föremål för

statsmakternas prövning, senast 'i' samband med antagandet av den nuvarande stadsplanelagen. I det betänkande, som framlades av 1916 års kommitté (s. 128 0. f.), föreslogs, att jordägare skulle beredas möjlighet att oberoende av stadens medgivande erhålla stadsplan fastställd å honom tillhörig mark. För- utsättning härför skulle vara bland annat, att områdets intagande i stadsplan vore för stadens utveckling gagneligt samt att stadsfullmäktige utan laga skål vägrat att tillmötesgå framställning om antagande av sådan plan. I syfte bland annat att jordägarna ej skulle använda sig av den möjliggjorda anord- ningen annat än då verkligt behov förelåge, föreslog kommittén, att all skälig kostnad för uppgörande av stadsplan, som påkallades av jordägare, skulle gäldas av jordägaren och, där så påfordrades, av honom förskjutas. Vidare föreslog kommittén, att gatumark inom område, för vilket fastställts stads- plan, som här avses, skulle, fri från inteckning, till staden avstås utan er- sättning intill en tredjedel av områdets hela areal ävensom att jordägaren skulle vara pliktig att till staden gälda ersättning för anläggning av gata, var- till mark skulle av honom upplåtas, samt för anordnande av kloakledning.

Den nuvarande lagen innebär ett mindre långtgående ingrepp i städernas fria bestämmanderätt än det som sålunda föreslogs av 1916 års kommitté. Lagens ståndpunkt, sådan den kommit till uttryck i 1 och 4 åå, kan sägas vara den, att det enda fall då en stadsplan bör få upprättas mot vederbörande stads önskan är, då, med hänsyn till stadsplanens nödvändighet ur stadens eller statsnyttans synpunkt, stadens uraktlåtenhet att upprätta sådan plan måste anses såsom en verklig försummelse. Denna ståndpunkt synes alltjämt äga fog för sig. '

Vill man av anförda skäl icke utvidga städernas skyldighet att upprätta , stadsplan, hänvisas man att söka en lösning av problemet på den andra i det föregående angivna vägen, nämligen genom att införa byggnadsplanebegrep- pet även i stad. De icke stadsplanelagda delarna av en stads ytterområden förete till sin natur ofta ej någon skillnad från den egentliga landsbygden. Likaväl som inom en landskommun tätbebyggelse kan regleras genom bygg— nadsplan, synes dylik plan böra kunna komma till användning för reglering av bebyggelsen inom sådana med landsbygden jämförbara delaria'v stad, vilka ännu ej äro mogna för stadsplan. Den erinran kan måhända resas häremot, att städernas invånare, även om de ej äro bosatta inom stadsplanelagt om- råde, likväl få bidraga till kostnaderna för gatuunderhåll m. m., samt att till följd härav, om byggnadsplan utlägges över viss mark inom stadens område, vederbörande markägare skulle nödgas vidkännas dubbla kostnader, nämligen dels för stadsplanen, dels för byggnadsplanen. Häremot må emellertid in— vändas, att då avstyckningsplan upprättas inom stads område, motsvarande- förhållande i viss mån inträder. Det är alltså ej fråga om någon principiell nyhet. Liknande kan förhållandet för övrigt sägas vara beträffande fastig- hetsägare över huvud inom staden men utanför det stadsplanelagda området,

oavsett om byggnads- eller avstyckningsplan finnes: fastighetsägarna måste, vid sidan av kostnader för underhåll av egna vägar och avlopp m. m., såsom skattebetalare till staden bidraga jämväl till motsvarande kostnader inom stadsplaneområdet.

Stadsplaneutredningen föreslår alltså, att avstyckningsplanen även i städer och stadsliknande samhällen ersättes med byggnadsplan. I anslutning till vad som anförts vid behandlingen av stadsplaneinstitutet (s. 191) förutsättes emel- lertid härvid, att staden icke begagnar sig av markägarnas möjlighet att upp- rätta byggnadsplan till att underlåta uppgörande av stadsplan, där sådan rätteligen bör komma till stånd. Det bör tillses, att bestämmelserna i nuva- rande 4 & (motsvarande 29 % byggnadslagen) icke stanna på papperet utan att de bringas i tillämpning i den utsträckning som erfordras för åstadkom- mande av ett tillfredsställande resultat. En viss garanti härför vinnes om läns- styrelsen alltid, innan byggnadsplan i stad fastställes, särskilt tager under övervägande, huruvida i stället stadsplan bör upprättas för området och, där så finnes vara fallet, vidtager åtgärder för åstadkommande av erforderlig stadsplaneläggning.

Oavsett huruvida byggnadsplaneinstitutets tillämpningsområde på föresla- get sätt utvidgas, torde institutet böra undergå genomgripande ändringar. Gällande bestämmelser i ämnet äro ur flera synpunkter mindre tillfredsstäl- lande. De erinringar, vilka kunna riktas mot nuvarande föreskrifter, hänföra sig huvudsakligen dels till byggnadsplanens rättsverkningar, vilka äro otill- räckliga och icke möjliggöra rättvisa mellan markägarna, dels ock till reg— j lerna om kostnaderna för planens uppgörande.

Det mest effektiva sättet att komma till rätta med de olägenheter, som i berörda hänseenden äro förbundna med byggnadsplanen, skulle vara att kom- plettera byggnadsplaneinstitutet så att det närmade sig stadsplanen. Samti- digt finge då bildas ett särskilt organ, en byggnadsplaneförening, för hand- ( havandet av de frågor, som vid planens genomförande uppkomme. Såsom | mönster för ett dylikt organ skulle kunna tjäna sådan vägförening. som om- | förmäles i 1939 års lag om enskilda vägar. Byggnadsplaneföreningen finge | svara för att de åtgärder med avseende å anordnande av avlopp. vägar m. m., t vilka förutsättas i byggnadsplanen, bleve utförda på ett tillfredsställande sätt. Stadsplaneutredningen har haft under övervägande att framgå enligt 1 nu angivna riktlinjer, vilket skulle innebära en fullständig omgestaltning av nuvarande byggnadsplaneinstitut.

Emellertid har utredningen kommit till den uppfattningen, att så genomgri— pande ändringar knappast böra vidtagas. Fördelen av att äga tillgång till ett planinstitut av förhållandevis enkel beskaffenhet, motsvarande den nuvarande byggnadsplanen, får ej underskattas. Under vissa omständigheter kan det väl vara nödvändigt för en ändamålsenlig reglering att kunna tillgripa mera långt-

gående åtgärder än byggnadsplanen för närvarande medgiver. Att därför kom—. plicera byggnadsplaneinstitutet på sätt som måste ske, om det skulle ombildas efter mönster av stadsplanen, synes emellertid icke vare sig behövligt eller lämpligt. Bland annat torde nödvändigheten att tillskapa en byggnadsplane— förening eller något liknande organ för planens genomförande medföra åt— skilliga svårlösta problem. Äro förhållandena inom ett bebyggelseområde sådana, att bestämmelser motsvarande stadsplanens där erfordras, torde det naturliga vara, att stadsplan utlägges. Bättre än att ändra om byggnadsplane- institutet, så att det liknar stadsplanen, har utredningen därför funnit vara att bibehålla byggnadsplanen i ungefär dess nuvarande form men öka möj— ligheterna att inom byggnadsplanens ram, i den mån omständigheterna för- anleda därtill, ytterligare reglera de med byggnadsverksamheten samman- hängande förhållandena inom planområdet. Härvid måste tillses, att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de brister, vilka, enligt vad ovan nämnts, vidlåda institutet i det skick, det har enligt gällande bestämmelser.

I detta sammanhang må anmärkas, att byggnadsplan icke sällan föredra- gits framför stadsplan, oaktat utvecklingen fortskridit så långt, att starka skäl för användande av sistnämnda planinstitut kunnat åberopas. Anledningen härtill är, att den municipalbildning, som blir en följd av att stadsplanelagens bestämmelser rörande stad göras tillämpliga inom visst område, ansetts mindre önskvärd. Angående municipalbildning stadgas i 87 & lagen om kom- munalstyrelse på landet. Enligt detta lagrum skall, då förordnande meddelats om tillämpning av stadsplanelagens bestämmelser beträffande stad, området i fråga utgöra ett municipalsamhälle, som äger att oberoende av kommunen i övrigt själv vårda alla gemensamma ordnings- och hushållningsangelägen— heter, som föranledas av förordnandet. Frågan, huru de olägenheter, som kunna vara förenade med municipalbildningen, skola bemästras, torde bli föremål för övervägande av särskilda, av chefen för socialdepartementet till- kallade sakkunniga, den s. k. kommunindelningskommittén. Det torde ej falla inom stadsplaneutredningens uppdrag att närmare ingå härpå. Utred- ningen vill emellertid framhålla, att om det möter betänkligheter att förordna om stadsplaneläggning inom visst område av den anledningen allenast, att detta skulle nödvändiggöra att området bildar municipalsamhälle, den möj— ligheten synes kunna öppnas, att sådant förordnande meddelas utan att mu- nicipalbildning kommer till stånd. En förutsättning för ett dylikt förfarings— sätt torde vara, att kommunen som sådan påtager sig det för närvarande å municipalsamhället vilande ansvaret för stadsplanens upprättande och genomförande. Enligt 90 % förutnämnda lag finnes redan för närvarande vissa möjligheter att, då särskilda skäl därtill föranleda, medgiva undantag från bestämmelserna i berörda 87 5. Dessa undantagsmöjligheter skulle kunna utvidgas i nyss antydd riktning. Kungl. Maj:t skulle sålunda tillerkännas be- fogenhet att —— även om särskilda skäl enligt 90 & ej ansåges föreligga i

samband med förordnande, som i 87 % sägs, medgiva undantag från stadgan- det om municipalbildning på villkor, att kommunen åtoge sig att svara för alla med förordnandet sammanhängande kostnader.

Byggnadsplanens rättsverkningar äro begränsade. Viktigast är det i 63 & stadsplanelagen stadgade förbudet mot nybyggnad i strid mot byggnadsplan. Därjämte äger, jämlikt tredje stycket av samma paragraf samt 20 %, läns- styrelsen meddela förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra om— rådets användande för avsett ändamål. Har, sedan byggnadsplan fastställts, nybyggnad ägt rum inom det planlagda området, må enligt 65 % sådan mark, som enligt planen är avsedd till väg eller annan allmän plats och till följd av nybyggnaden erfordras för samfärdseln inom området, utan ersättning tagas i anspråk och nyttjas för det avsedda ändamålet. Villkor härför är dock, att marken är obebyggd och vid planens fastställande tillhörde antingen den fastighet, varå byggnaden uppförts eller varifrån mark för byggnaden upp- låtits, eller ock annan fastighet, som hade samma ägare. I annat fall är fas- tighetsägaren ej, även om i byggnadsplanen mark avsetts för väg, skyldig att på grund av planen upplåta den sålunda utmärkta vägmarken. Någon föreskrift om skyldighet att upplåta nyttjanderätten till i byggnadsplanen upp- tagen allmän plats, i den mån den ej erfordras för samfärdseln, finnes alls icke. Motsvarighet saknas vidare alldeles till de i fråga om stadsplan gällande bestämmelserna angående lösen av mark inom det planlagda området. Av- saknaden av alla ersättningsbestämmelser kan medföra orättvisor markägarna emellan. En ägare kan nödgas tåla intrång i sin förfoganderätt till marken i förhållandevis större utsträckning än andra utan att fördenskull erhålla större nytta av planen. Beträffande byggnadsplans rättsverkningar må slutligen nämnas att genom lag den 20 juni 1941 har till 63 & stadsplanelagen fogats ett nytt fjärde stycke, däri stadgas att, om så finnes erforderligt, länsstyrelsen äger för område, som ingår i byggnadsplan, meddela förbud mot nybygg- nad utan tillstånd av länsstyrelsen, innan avlopp för området anordnats.

Att ersättning ej kan tillerkännas markägare för intrång till följd av bygg- nadsplan har medfört en mycket stor inskränkning i möjligheterna att utföra planläggningen rationellt. Vägar ha sålunda många gånger icke kunnat i planen förläggas på lämpligast möjliga sätt, och utläggandet av mark till parker och andra öppna platser samt till offentliga byggnader har förhind— rats eller försvårats. De uppkomna bristerna ha tydligt framträtt exempelvis i sådana fall, då stadsplan skolat läggas över områden, som förut planlagts genom byggnadsplan.

De viktigaste spörsmål, som påkalla reglering inom ett byggnadsplaneom- råde, gälla vägar och andra allmänna platser samt vatten och avlopp. Enligt vad nyss nämnts kan länsstyrelsen framtvinga en lösning av avloppsfrågan

genom att, med stöd av 63 % fjärde stycket stadsplanelagen, förbjuda nybygg- nad inom området, innan avlopp anordnats. Liknande befogenhet synes böra tilldelas länsstyrelsen jämväl beträffande vattenförsörjningen och vägarna. Huruvida förbud skall tillgripas eller ej får, såsom härav framgår, bero på omständigheterna. Är planen av ringa omfattning, torde förbud ofta ej erfor— dras. Risken för sanitära olägenheter är då mindre och fordringarna ur tra- fiksynpunkt ej så stora. Är planen större, synes det lämpligt, att förbud redan från början utfärdas. Ju senare förbudet kommer, sedan planen fast- ställts, dess kännbarare kunna olägenheterna därav bli för de berörda fastig— hetsägarna, vilka kanske redan vidkänts kostnader för åtgärder, som till följd av förbudet icke kunna genomföras eller måste ställas på framtiden. Erinras må att såväl lagrådet (prop. 45/1941 5. 204) som riksdagen vid behandlingen av förslaget till 63 % fjärde stycket stadsplanelagen framhöll nödvändigheten av att bestämmelsen tillämpades med varsamhet.

Avloppsledning från en fastighet kan jämlikt 8 kap. 4 % vattenlagen fram- föras över mark tillhörig annan person även mot dennes vilja. Detsamma gäller beträffande väg enligt 6 5 lagen om enskilda vägar. Tillika finnes enligt 8 kap. 9, 11 och 14 åå vattenlagen samt 10 % lagen om enskilda vägar "möjlighet för en fastighetsägare att förmå ägare av andra fastigheter, för vilka avloppsledningen eller vägen är till nytta, att deltaga i kostnaderna för företaget. Skyldigheten att sålunda deltaga i företaget avser ej blott anlägg- ningen utan även underhållet.

Enligt 71 % lagen om enskilda vägar äger därjämte länsstyrelsen beträf- fande område, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, förordna, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del äro belägna inom området, skola bilda en väg— förening för väghållning i fråga om de vägar, som i särskild ordning av länsstyrelsen förklaras skola anses såsom föreningens. Kostnaderna för väg- hållningen fördelas mellan fastigheterna efter särskilda grunder.

Motsvarighet till vägförening förekommer ej beträffande avloppsledningar. Länsstyrelsen kan alltså ej förordna, att fastigheterna inom ett byggnads- planeområde skola utgöra en samfällighet för ordnande av avloppsfrågan. Behov av en sådan befogenhet för länsstyrelsen torde emellertid ej heller föreligga. Genom att förbjuda nybyggnad inom området utan länsstyrelsens tillstånd, innan avloppsfrågan ordnats, kan indirekt åstadkommas samma resultat som genom en tvångsföreskrift om bildande av avloppsförening. Då det gäller att inom ett byggnadsplaneområde lösa frågan om avlopp, är hu- vudledningens anläggande det svåraste och dyrbaraste. I de ovannämnda paragraferna i vattenlagen stadgas emellertid, att om en fastighet inrättar en kloakledning och denna kan med väsentlig fördel användas för avle- dande av kloakvatten jämväl från annan fastighet, skyldighet att ingå i företaget inträder för denna senare fastighet, då den blir i behov av kloak-

ledning. Sistberörda begränsning av skyldigheten att deltaga i företaget med- för visserligen, att en fastighetsägare inom ett byggnadsplaneområde, som önskar bebygga sin fastighet tidigare än andra, blir tvungen att förskottera kostnaderna för avlopp. I och för sig synes detta emellertid ej oskäligt; den omständigheten att en byggnadsplan utlagts över ett område bör ej medföra, att ägare av mark inom området måste vidkännas utgifter för ledningar, för vilka de ännu ej ha någon användning.

Från vissa håll har emellertid anmärkts, att vattenlagens nuvarande regler icke vore tillfyllest utan att ytterligare åtgärder fordrades för att säkerställa att planlagda avloppsföretag verkligen komme till utförande. Liknande erin- ringar framkommo redan i yttrandena över det betänkande med förslag angående åtgärder till motverkande av vattenförorening (stat. off. utr. 1939: 40), som ligger till grund för förutnämnda bestämmelser i 8 kap. vat— tenlagen. Sålunda anmärkte förste provinsialläkarnas förening och förste provinsialläkaren i Värmlands län, att det i villasamhällen och andra områ- den med tätbebyggelse, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gällde, ofta vore ogörligt att få till stånd samfällda vatten- och avloppsled— ningar. Erfarenheten visade nämligen, att om man för dylik tätbebyggelse, som saknade ekonomisk myndighet i form av municipalbildning eller lik- nande, sökte få till stånd samfällda åtgärder, detta oftast strandade på att de kommunala bestämmande myndigheterna motsatte sig ekonomiska utlägg för endast viss del av kommunen. Någon form av ekonomisk myndighet för områdena borde därför införas. — Även länsarkitekten i Stockholm framhöll i sitt yttrande, att det skulle vara till fördel om en organisation för avlopps- ledningarnas ordnande kunde tillskapas av ungefär samma art som en väg— förening enligt lagen om enskilda vägar.

Vid framläggande av den proposition, varigenom förslag till nuvarande bestämmelser i 8 kap. vattenlagen underställdes riksdagen (prop. 45/1941), anförde chefen för justitiedepartementet med anledning av dessa anmärk— ningar bland annat (5. 79), att avsikten med de i yttrandena framlagda för— slagen tydligen vore att skapa samfälligheter, som utgjorde varken muni- cipalbildning eller sådant gemensamt företag, som åsyftades i de sakkun— nigas förslag. Såvitt anginge avloppsledningar, varom nu vore fråga, kunde departementschefen dock ej finna annat än att sakkunnigförslaget löste det problem, som avsåges i yttrandena. Samtliga fastigheter inom ett tättbebyggt område kunde nämligen, om det vore praktiskt genomförbart, enligt för— slaget tvingas samman i ett gemensamt företag, varigenom ekonomisk makt vunnes över dem. Vidare kunde enligt förslaget (8 kap. 54 å, som motsvarar nuvarande 8 kap. 55 å) en kommun låta anordna avloppsledningar inom viss del av kommunen med rätt att uttaga bidrag av de fastigheter som finge nytta därav, och denna möjlighet att erhålla kostnadsbidrag syntes vara ägnad att väsentligt verka för undanröjande av obenägenheten att vidtaga dylika åtgärder för en begränsad del av kommunen.

Med anledning av vad länsarkitekten i Stockholms län anfört framhöll departementschefen vidare, att vägfrågan och avloppsfrågan på platser med jämförelsevis tät bebyggelse särskilt med hänsyn till de förvaltande organen om möjligt borde samordnas. Då detta borde medföra en kostnadsminsknin", syntes emellertid med fog kunna antagas, att en sådan anordning, om ej särskilda skäl talade i motsatt riktning, ägde rum på frivillighetens väg.

Stadsplaneutredningen hyser liksom departementschefen den uppfattnin- gen, att vattenlagens nuvarande regler i huvudsak äro väl ägnade att möj- liggöra genomförandet av planlagda avloppsföretag. Vad angår vattenför— sörjningsanordningar saknas i lagen ännu bestämmelser om ett samgående av de av sådana anordningar berörda intressenterna. Detta hindrar dock ej, att vattenledningsföretag tillskapats i stor utsträckning, vanligen i kommunal regi. Mången gång ha dessa företag kunnat till största delen finansieras på basis av inflytande avgifter för vattenledningsvatten. Både beträffande vat- tenlednings— och avloppsföretag synes för övrigt särskilt under senare år kunna spåras en tendens i den riktningen, att kommunerna blivit alltmer intresserade av att taga inititativ till och på olika sätt stödja sådana företag. Givetvis förekommer det ofta, att ekonomiska skäl lägga hinder i vägen för önskvärda vattenlednings- eller avloppsföretag. För att råda bot härpå kan det vara önskvärt att ekonomiskt stöd i form av direkta statsbidrag lämnas av staten. Detta har också beaktats av statsmakterna. Enligt kungörelsen den 17 november 1944 (nr 733) angående statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp kan sålunda bidrag utgå till vissa vattenför- sörjnings- och avloppsföretag med högst 60 procent av anläggningskostnaden. För att tillgodose behovet av medel för dylik bidragsverksamhet har riks- dagen för budgetåret 1944/45 anvisat å allmän beredskapsstat II 3 000000 kronor och å allmän beredskapsstat III 17 000000 kronor. Riksdagen har därjämte hos Kungl. Maj:t anhållit om skyndsam utredning angående en utvidgning av ifrågavarande verksamhet med beaktande av att den anpassas även efter mera normala förhållanden men samtidigt sker i administrativt enklast möjliga former (skr. nr 454/1944 5. 3—6).

Vad vattenfrågan beträffar må också erinras om den möjlighet till lösning av denna fråga, som föreligger enligt lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning. Enligt stadgande i denna lag är, därest för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning tarvas, att ledning för vattnet framdrages över annan fastighets område, ägaren till den fastigheten pliktig att mot ersättning tåla intrånget därav.

Andra betydelsefulla frågor vid sidan av vatten och avlopp gälla renhåll— ning och belysning. Några särskilda lagstiftningsåtgärder torde dock ej här vara påkallade ur plansynpunkt. Har bebyggelsen inom ett område vuxit ut så, att frågor sådana som de här nämnda icke lämpligen kunna lösas

genom vederbörande fastighetsägares egen försorg på överenskommelsens väg eller med stöd av de möjligheter, som eljest finnas, torde tiden få anses mogen för stadsplaneläggning. Byggnadsplanen blir alltså då icke längre tillräcklig.

Har mark i en byggnadsplan avsatts för väg eller annan allmän plats, får såsom nämnts marken ej bebyggas. Någon ersättning för det intrång, mark- ägaren härigenom lider, utgår för närvarande ej. Häremot finnes ej något att invända för den händelse byggnadsplanen upprättats med markägarnas samtycke och i enlighet med deras önskningar. Är åter detta ej fallet, blir läget ett annat. Då omständigheterna kunna nödvändiggöra, att en fastighets— ägare måste upplåta mera mark för allmänt ändamål i förhållande till den nytta, han har av planen, än andra, kunna, såsom förut framhållits, orätt- visor för närvarande ej undvikas. Under vissa förhållanden synes det visser- ligen rimligt, att mark avstås utan ersättning. Detta gäller de i 65 % stads- planelagen omförmälda fallen, då mark, som i byggnadsplanen utlagts till väg eller annan allmän plats, till följd av nybyggnad, som markens ägare verkställer, erfordras för samfärdseln inom byggnadsplaneområdet. Ett stad- gande, motsvarande stadsplanelagens 65 %, torde alltså böra finnas jämväl i den nya lagen. Vidare föreslår utredningen, att bestämmelser, motsvarande de i 52 % stadsplanelagen beträffande stadsplan intagna, meddelas även i fråga om byggnadsplan. Har ägare av fastighet, som omfattas av byggnads— planen, för avsikt att exploatera marken, bör han alltså vara skyldig att även i andra fall än de som avses i 65 & stadsplanelagen i viss utsträckning upplåta mark för vägar och andra allmänna platser utan att därför erhålla gottgörelse utöver den nytta, som genom planen beredes honom. Avsättes eljest utan ägarens medgivande i byggnadsplan mark för ändamål, som nu sagts, bör däremot skälig ersättning utgå. Ersättningen bör avse dels under vissa förutsättningar det intrång, markägaren lider genom förbudet att bebygga marken, dels ock, då sedermera marken tages i anspråk för avsett ändamål, gottgörelse för själva markupplåtelsen. I förra fallet synes ersättningen böra utgå med visst belopp för år; i det senare böra angående ersättningens bestäm- mande skäligen gälla samma regler som då mark tages i anspråk för väg- ändamål utanför planlagt område.

Ersättningsskyldigheten torde, då fråga är om intrång till följd av allmän väg, böra åvila kronan. I andra fall synes erforderlig medelsanskafi' ning och medlens fördelning mellan de ersättningsberättigade lämpligen kunna bero på sådan vägförening, varom förmäles i lagen om enskilda vägar. Dylik förening synes jämväl kunna åläggas att svara för den intrångsersättning, som kan orsakas av att i byggnadsplan utläggas andra allmänna platser än vägar. Finnes ej vägförening, bör sådan alltså, då ersättning ifrågakommer, bildas. På denna förening torde tillika böra ankomma iordningställandet och underhållet av allmänna platser som nyss sagts. Att vägförening anförtros

uppgiften att omhänderha ej blott den enskilda väghållningen inom ett bygg— nadsplaneområde utan även andra allmänna platser därinom än vägar, synes ej behöva möta betänkligheter. Anordningen dikteras av praktiska skäl. Om densamma ej godtages, skulle det bli nödvändigt att bilda en särskild för- ening för ändamålet av samma slag som Vägföreningen, vilket emellertid förefaller att vara en onödig apparat. Något väsentligt ökat arbete torde väg- föreningen ej behöva åsamkas genom den dubbla uppgiften.

Skapas möjlighet för vägförening att taga befattning ej blott med vägar utan även med andra allmänna platser inom ett byggnadsplaneområde, kan den brist avhjälpas, som enligt vad förut anförts vidlåder nuvarande bygg- nadsplaneinstitut därutinnan, att mark, som i byggnadsplan avsatts till att- män plats men ej erfordras för samfärdseln inom området, icke kan tvångs— vis tagas i anspråk för avsett ändamål. En förutsättning för att en fastig- hetsägare skall kunna åläggas att upplåta mark för annat ändamål än sam— färdseln, synes nämligen vara dels att markägaren beredes möjlighet till ersättning för den händelse skäl därtill äro, dels ock att garantier vinnas för att platsen efter upplåtelsen iordningställes för ändamålet och underhålles. De åtgärder, som i dessa hänseenden erfordras, komma, vid bifall till vad här föreslås, att åvila Vägföreningen. Hinder synes därför ej böra möta mot in- förande av skyldighet för markägare att, om vägförening finnes, efter för— ordnande av länsstyrelsen medgiva, att mark, som i byggnadsplan avsatts till allmän plats, tages i anspråk och nyttjas härför, i den mån så med hänsyn till bebyggelsens fortskridande prövas erforderligt.

I anslutning till vad nu anförts må framhållas lämpligheten av att läns- styrelsen alltid, då byggnadsplan för ett område upprättas, samtidigt tager under övervägande att begagna sig av möjligheten att förordna om väg— förening inom området. Genom bildande av dylik förening skapas dels garan- tier för att vägfrågan blir tillfredsställande ordnad dels ock förutsättningar att på ett ändamålsenligt sätt tillgodose behovet av andra allmänna platser. Hinder möter naturligtvis ej att, om länsstyrelsen så finner för gott, i väg— föreningen intaga ett större område än det som ingår i byggnadsplanen. Föreskrift om skyldighet för länsstyrelsen att i samband med byggnadsplan pröva lämpligheten av att vägförening kommer till stånd torde böra med- delas i byggnadslagstiftningen.

Angående kostnaderna för byggnadsplans upprättande stadgas för när- varande i 60 å andra stycket stadsplanelagen, att dessa skola gäldas av mark- ägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kom- munen. Fördelningen av kostnaderna mellan markägarna verkställes av länsstyrelsen. Efter förslag av Kungl. Maj:t anvisade 1936 års riksdag ett reservationsanslag av 200 000 kronor att användas till förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner. Sedermera ha för ändamålet anvisats

ytterligare sammanlagt 1050 000 kronor, senast av 1945 års riksdag. Enligt uppgift i statsverkspropositionen till 1945 års riksdag (kapitalbudgeten, fon- den för förlag till statsverket bil. 4, punkt 104) hade till den 17 augusti 1944 Kungl. Maj:t av anslagen ställt till förfogande sammanlagt omkring 800 000 kronor, därav utbetalats i runt tal 500000 kronor. Av sistnämnda belopp ( hade återbetalats omkring 125 000 kronor. På Kungl. Maj:ts prövning voro ? beroende ytterligare framställningar om förskott till ett sammanlagt belopp av något över 150 000 kronor.

Frågan om kostnaderna för upprättande av byggnadsplan har under årens lopp varit föremål för åtskilliga överväganden.

Enligt 37 å i 1907 års lag angående stadsplan och tomtindelning, sedermera ersatt av 1 kap. 42 % fastighetsbildningslagen, ägde länsstyrelsen, då större byggnadsverksamhet vore att förvänta inom område på landet, förordna att stadsplan, s. k. bondplan, för området skulle upprättas. Bestämmelser om bestridande av kostnaderna för stadsplanen saknades. Inom område, för vilket förordnande som nyss nämnts meddelats, fick emellertid utan läns- styrelsens medgivande nybyggnad ej äga rum förrän stadsplan blivit fast— ställd. För att byggnadsverksamhet skulle kunna börja, nödgades alltså markägaren ombesörja och bekosta uppgörande av stadsplan för området.

1916 års kommitté föreslog dels den ändringen, att byggnadsplan skulle i stället för stadsplan användas inom område på landet, som nyss sagts, dels ock att, eftersom planens uppgörande vore ett offentligt behov, nödiga medel för ändamålet borde anvisas i riksstaten. Emellertid framhöll kommittén, att det icke vore klart, att ifrågavarande kostnader skulle under alla för- hållanden stanna å statsverket. Ägare av den mark, som planlades, hade i * regel fördel av att marken sedermera kunde avyttras som tomtmark. Om * och i den mån en sådan fördel bereddes honom, kunde och borde han helt eller delvis vidkännas kostnaderna för planläggningen och alltså förpliktas återgälda statsverket dessa kostnader. Hade markägaren själv begärt bygg— nadsplan, borde han vara pliktig att för ändamålet förskjuta det belopp, ( länsstyrelsen fann lämpligt. (

I det vid propositionen 79/1931 fogade, till lagrådet remitterade förslaget * till nuvarande stadsplanelag innehöll 60 å andra stycket den bestämmelsen, * att kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skulle, i den mån de icke av särskilda skäl ansåges böra helt eller delvis bestridas av kommunen, gäldas av markägarna med hänsyn till den nytta, de hade av planen. I motiven ( anförde föredragande departementschefen (s. 121), att kostnaderna förutsat— ( tes skola i regel förskjutas av statsverket. Emellertid ansåg han icke, att 1 dessa kostnader borde stanna å statsverket. På sätt kommittén framhållit torde, yttrade departementschefen, ägare av den mark, som genom det all- männas försorg planlades för bebyggande, i regel ha sådan fördel av planen, att kostnaderna helt borde stanna å honom. Skulle detta av särskilda skäl i

något fall vara obilligt mot markägaren, syntes kommunen vara den, som i sista hand borde svara för kostnaderna.

Vid föredragningen i lagrådet fann en lagrådsledamot, att stadgandet i den av departementschefen föreslagna formen stundom kunde erhålla en tillämpning, som icke vore väl förenlig med kommunaltagstiftningens grund- satser i fråga om den ekonomiska förvaltningen i landskommunerna, såsom exempelvis då en vidsträckt och starkt skattetyngd kommun nödgades bekosta byggnadsplan för ett obetydligt område med en jämförelsevis fåtalig befolk— ning. Han förordade därför samt på vissa i övrigt anförda skäl en återgång till kommitténs förslag. De övriga tre ledamöterna av lagrådet ansågo, att det icke mötte större betänkligheter att låta kommunen i sin helhet bära utgiften för uppgörande av byggnadsplan för ett särskilt område för det fall, att planen måste anses vara av allmännare nytta inom kommunen. Men det vore obilligt mot kommunen att låta mera betydande kostnader drabba denna, för den händelse planen vore av ringa betydelse för kommunen i dess helhet. I sådant fall borde skäligt bidrag till kostnaderna tillkomma kommunen av statsmedel.

Då ärendet härefter ånyo anmäldes för Kungl. Maj:t, förordade före- dragande departementschefen, att stadgandet skulle erhålla den lydelse, det nu har, d. v. 5. att kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skola gäldas av markägarna efter den nytta de ha av planen, i den mån bidrag ej lämnas av kommunen. Såsom motiv härför anförde departementschefen (s. 218), att det torde kunna antagas, att, där byggnadsplanen vore inom kommunen av allmännare nytta, kommunen skulle vara villig att självmant åtaga sig sådan kostnad för planens förverkligande, som icke rimligen kunde åläggas markägare. Vid sådant förhållande syntes det ej nödigt att för dylika fall nu i lag ålägga kommunen någon skyldighet i förevarande hänseende. Där åter behov av byggnadsplan uppstode inom en del av kommunen och planen funnes vara av ringa betydelse för kommunen i dess helhet, torde frivillig medverkan från kommunens sida för ifrågavarande ändamål icke vara att påräkna. I dylikt fall kunde det bli nödvändigt, att staten i en eller annan form helt eller delvis trädde emellan. Även här torde emellertid anledning föreligga att avvakta någon tid för vinnande av erfarenhet rörande lagens verkningar, helst som utomplansbestämmelser, vilkas meddelande kunde ske utan särskilda kostnader, i flertalet av dessa fall torde åtminstone tills vidare visa sig tillfyllest.

Första lagutskottet (utl. nr 27/1931 5. 23) anslöt sig till den uppfattning, .åt vilken departementschefen sålunda givit uttryck. Riksdagen godkände ut- .skottets utlåtande härutinnan.

Med anledning av vissa framställningar uppdrog Kungl. Maj:t den 30 juni 1934 åt byggnadsstyrelsen att i samråd med särskilda av chefen för kom- munikationsdepartementet utsedda sakkunniga verkställa utredning i fråga

om bland annat behovet av statsbidrag till kostnaderna för upprättande av byggnadsplan, i den mån de undantagsvis icke skäligen kunde uttagas av vederbörande intressenter. Med skrivelse den 22 december 1934 överlämnade byggnadsstyrelsen den sålunda anbefallda utredningen. Häri gjordes gällande, att plankostnaderna understundom vore av den art, att det ej vore skäligt, att vederbörande markägare finge vidkännas hela kostnaden. I vissa fall hade det allmänna intresset sådan räckvidd, att kommun eller stat borde träda emellan och åtaga sig de ökade kostnaderna. Såsom varit att förutse hade kommunerna icke visat sig villiga att i någon större omfattning bidraga till kostnaderna. De sakkunniga ansågo det ej behöva framhållas, att frågan om tillkomsten av en byggnadsplan för ett område av kommunen i allmänhet måste anses vara en angelägenhet av intresse för hela kommunen. Det syntes därför som om det läge närmast till att vederbörande kommun i sista hand svarade för ifrågavarande plankostnader. Inom ramen för det givna upp- draget hade det emellertid icke ansetts lämpligt att närmare undersöka möjligheterna för en lagändring i nämnda syfte. Om icke kommunen fri— villigt åtoge sig att gälda sådana kostnader för planen, vilka skäligen icke kunde åläggas markägarna, syntes därför för närvarande ingen annan utväg finnas än att statsverket påtoge sig dessa kostnader i form av statsbidrag eller kanske rättare genom avskrivning av motsvarande det av dess fordringar hos markägarna. Vidare borde länsstyrelsen beredas möjlighet att, där staten förskotterat plankostnaderna, lämna markägarna anstånd med återbetal- ningen.

I ärendet avgåvos åtskilliga utlåtanden, bland andra av statskontoret och riksräkenskapsverket, vilka gjorde gällande, att, om markägarna orsakades oskäligt höga kostnader, bidrag i första hand borde lämnas av vederbörande kommun, samt att statens deltagande i kostnaderna i allt fall borde inskrän- kas till rena undantagsfall.

Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t (1936 års statsverksproposi— tion, utgifter för kapitalökning bil. 4, punkt 55) anförde chefen för kom— munikationsdepartementet, att han delade uppfattningen, att statsbidrag till kostnader för uppgörande av byggnadsplaner endast i enstaka undantagsfall borde komma i fråga. Åtminstone tills vidare, i avvaktan å ytterligare erfaren- het, syntes statsbidrag ej böra ifrågakomma i vidare mån än att Kungl. Maj:t eller den myndighet, Kungl. Maj:t därtill förordnade, finge, där så kunde av särskilda skäl anses påkallat, efter prövning i varje särskilt fall helt eller delvis befria en eller annan markägare i svag ekonomisk ställning från skyl- digheten att återgälda på honom belöpande, av statsverket utlagt förskott. Departementschefen anförde, att därest riksdagen icke häremot uttalade erinran, uppkommande frågor om statsbidrag torde få behandlas i nu an- givna ordning.

Uttalandet föranledde ej någon invändning från riksdagens sida.

Tiden torde nu, sedan erfarenhet vunnits om verkningarna av nuvarande regler angående ifrågavarande plankostnader, vara mogen att ånyo taga under övervägande frågan om bidrag av stat och kommun till sagda kost- nader. Är staten eller kommunen markägare, måste det allmänna i nämnda egenskap deltaga i kostnaderna. Även utan att vara markägare, kan det all- männa emellertid ha sådant intresse av att en byggnadsplan kommer till stånd för visst område, att skäligheten bjuder, att bidrag till kostnaderna lämnas. För statens del synes sålunda bidragsskyldighet böra föreligga, om i byggnadsplanen utlagts mark, som avses skola tagas i anspråk för allmän väg. Men även för tillgodoseende av annat allmänt behov kan mark tänkas avsättas i en byggnadsplan. Över huvud taget torde, då en byggnadsplan så utformas, att staten direkt har nytta av densamma, statsbidrag böra utgå. Jämväl om någon direkt statsnytta icke kan påvisas, kan det med hänsyn till det intresse ur allmän synpunkt, som praktiskt taget alltid är förbundet med att planläggning sker i erforderlig utsträckning, i vissa fall vara skäligt, att statsmedel ställas till förfogande. Statsbidragets syfte bör då vara att lätta markägarnas börda och bör utgå endast i den mån denna börda med hänsyn till omständigheterna framstår såsom särskilt betungande. Utredningen före- slår, att möjlighet till erhållande av statsbidrag till byggnadsplans uppgö- rande under nu anförda omständigheter öppnas.

Vad angår frågan om kommunens deltagande i plankostnaderna måste det anses vara ett kommunalt intresse, att bebyggelsen inom kommunen planlägges och regleras på ett ändamålsenligt sätt. De av en byggnadsplan berörda markägarna ha väl i allmänhet nytta av planen. Nyttan kan dock vara mycket olika. Största fördelen av en byggnadsplan ha de markägare, vilka önska exploatera sin mark och genom planläggningen få möjlighet härtill. Berör exempelvis en byggnadsplan allenast markexploatör, som gjort ansökan om planen, bör det allmänna vara fritt från alla kostnader för planens upprättande. Även om viss mark medtages i planen uteslutande av plan— tekniska skäl, (1. v. 5. för att möjliggöra en lämplig planlösning, kan det vara rimligt, att markexploatören betalar hela plankostnaden. Finnes ej markexploatör, fördelas enligt nuvarande regler kostnaderna mellan ägarna av den mark, som ingår i planen. Detta förfarande kan många gånger leda till mindre tillfredsställande resultat. Om, såsom nyss nämnts, mark med- tages av allenast plantekniska skäl, blir nyttan för markägarna ingen eller ringa, men kostnaderna för planens upprättande öka. Även på annat sätt kan planen givas en utformning, som icke är till direkt nytta för de i pla— nen ingående fastigheterna, t. ex. genom att i planen reserveras mark för framtida eventuellt behov av någon kommunal byggnad. Fastigheter, som redan äro bebyggda, då byggnadsplanen utlägges, torde vidare ofta icke ha någon större nytta av planen, åtminstone icke annat än på längre sikt.

Det kommunala intresset av byggnadsplanens tillkomst synes böra leda

till, att kommunen deltager i kostnaderna om och i den mån dessa, med hänsyn till vad ovan anförts, icke skäligen kunna uttagas av markägarna. Nuvarande stadgande angående möjlighet till kommunalt kostnadsbidrag vilar på den förutsättningen, att vederbörande kommun frivilligt skulle komma att under angivna omständigheter ekonomiskt medverka till upp- rättande av byggnadsplan. Erfarenheten har visat, att denna förutsättning var felaktig. Föreskrift angående skyldighet för kommunen att i viss ut— sträckning deltaga i kostnaderna torde därför böra intagas i lagen.

Då kommunen alltid skall beredas tillfälle att yttra sig, får kommunen möjlighet att öva inflytande på byggnadsplanens omfattning och innehåll. I händelse av missnöje med länsstyrelsens beslut härutinnan eller med kost— nadsfördelningen får klagan föras hos Kungl. Maj:t.

Den möjlighet, som för närvarande finnes att erhålla förskott av stats- medel till kostnaderna för upprättande av byggnadsplan, bör bibehållas. Behov av dylikt förskott torde i regel föreligga i alla fall utom sådana, då byggnadsplan utlägges över ett område uteslutande för att tillmötesgå mark— ägares önskan att kunna exploatera sin jord för byggnadsändamål. I sist— nämnda f'all torde markägaren merendels själv ombesörja planens upprät— tande. Frågan om förskott bör liksom nu prövas av Kungl. Maj:t. Finner länsstyrelsen förskott vara påkallat för upprättande av byggnadsplan, som länsstyrelsen anser böra komma till stånd, skall alltså, innan vidare åtgärd vidtages, ärendet underställas Kungl. Maj:t. Beviljas förskott, skall läns- styrelsen omedelbart föranstalta om byggnadsplanens upprättande. Finner Kungl. Maj:t ej skäl att medgiva förskott, bör länsstyrelsen pröva huruvida byggnadsplan det oaktat bör upprättas samt, om så finnes ej böra ske, ome- delbart upphäva av länsstyrelsen för det ifrågasatta byggnadsplaneområdet meddelat byggnadsförbud. Nuvarande förfarande, enligt vilket dylikt bygg- nadsförbud i avbidan på en eventuell framtida byggnadsplanering i prak— tiken kan erhålla obegränsad giltighet, är otillfredsställande och bör ej få tillämpas. Med hänsyn härtill torde tillika länsstyrelsens rätt över huvud taget att meddela dylikt förbud böra begränsas så att förbudet må avse allenast viss kortare tid i anslutning till vad som inom stad gäller enligt 15 & stadsplanelagen.

Enligt 60 å andra stycket stadsplanelagen skall, såsom förut nämnts, markägarnas skyldighet att deltaga i kostnaderna avgöras med hänsyn till den nytta, de ha av planen. I omförmälda av byggnadsstyrelsen år 1934 verkställda utredning behandlades jämväl frågan om enhetliga normer för uppskattning och fördelning av kostnaderna för upprättande av byggnads- plan. Härvid avvisades en tanke att bestämma markägarnas andel i plan- kostnaderna med ledning av fastighetsvärdena under följande motivering:

Särskilt i närheten av de större städerna är det värde marken betingar vid ex- ploatering för bostadsbebyggelse i regel mångdubbelt större än avkastningsvär-

det. Det kan sålunda tänkas att ett åkerområde, som, så länge det nyttjas som åker, har ett värde av exempelvis 1000 kr. per hektar, i händelse av exploa- tering till smålägenheter betingar 5000 kr. per hektar och mera. Än större kan skillnaden bliva beträffande bergbunden skogsmark, som för exploatering kan vara ytterst värdefull, men som från avkastningssynpunkt har ett mycket lågt värde. Därest man sålunda med hänsynstagande till byggnadsplanens utformning skulle verkställa en värdering av i planen ingående mark, måste man till en viss grad ovillkorligen taga hänsyn till rena framtidsvärden och osäkra spekula- tionsviirdcn. En sådan metod är icke rättvis, då den ej tager någon direkt hän- syn till graden av nytta eller tilläventyrs skada — som av planens genomfö— rande skulle åsamkas de olika områdena.

I stället föreslogs, att uppskattningen av markägarnas nytta av planen skulle ske på följande sätt. De redan exploaterade och de exploaterbara om- rådena skulle åsättas andelstal, bestämda efter den nytta områdets ägare kunde tänkas få av planen över detta område. I allmänhet borde därvid alla markägare anses ha nytta av planen. Undantagsvis kunde det emellertid förekomma att en markägare icke hade sådan nytta. Hans mark borde då åsättas andelstalet 0. Övriga markägares nytta skulle bedömas med hänsyn till dels exploateringstiden för deras respektiVe markområden, dels det för dessa markområden enligt planen angivna användningssättet och dels de särskilda åtgärder, som till följd av ägosplittring eller eljest måste vidtagas för anpassning till planen. Alltefter exploateringstiden och byggnadssättet m.m. skulle markområdena åsättas andelstal. Gatumarken och övriga om— råden, som måste anses vara till nytta för hela planområdet, skulle däremot icke åsättas några andelstal. Plankostnaderna skulle därefter fördelas efter produkterna av andelstalen och respektive markområdens arealer.

I utlåtandena över detta förslag framhölls allmänt, att den föreslagna metoden vore svår att tillämpa och att den i hög grad vore beroende på subjektiva uppfattningar samt att man torde få räkna med överklaganden av fördelningsbesluten och därmed förenade dröjsmål. I åtskilliga yttranden föreslogs vidare lagändring i syfte att fördelningen icke i första hand skulle ske efter den nytta var och en hade av planen utan efter enkla objektiva beräkningsgrunder, exempelvis efter antal skattekronor, taxeringsvärden, saluvärden, arealen tomtmark m.m.

Förslaget har icke föranlett något beslut från Kungl. Maj:ts sida. De i utredningen angivna grunderna för kostnadernas fördelning torde emellertid i vissa fall tillämpas.

Det skall icke bestridas, att svårigheter möta vid tillämpningen av stad- gandet i 60 & stadsplanelagen om markägarnas skyldighet att deltaga i kost- naderna efter den nytta, de ha av planen. Å andra sidan få dessa svårigheter ej överdrivas. Till en det torde de bottna däri, att byggnadsplaner för när— varande utläggas över alltför stora områden. Begränsas planen till ett om- råde av sådan storlek, att dess bebyggelse kan antagas komma att äga rum

inom överskådlig tid, torde förutom att kostnaderna minskas svårigheterna att fördela desamma bli mindre. En kostnadsfördelning enligt nyttoprincipen torde ytterligare underlättas, om möjlighet lämnas för markägarna i vissa fall att erhålla statsbidrag. För närvarande kan nämligen fördelningen för- svåras därav, att kostnaderna med tillämpning av denna princip bli oskäligt betungande för vissa markägare med hänsyn till dessas allmänna ekono— miska förhållanden.

Ur rättvisesynpunkt torde någon invändning mot en kostnadsfördelning, direkt grundad på markägarnas nytta av planen, icke kunna göras. Vilken fördelningsgrund man än vill använda måste syftet likväl vara, att varje markägare skall svara för kostnaderna allt efter sin nytta. Tydligast kommer denna nytta till synes, då fastigheten exploateras. Det mest tillfredsställande resultatet skulle därför vinnas, om markägarna bleve betalningsskyldiga för plankostnaderna först i den mån exploateringsåtgärder vidtoges. Att genom— föra ett dylikt system möter emellertid praktiska svårigheter såväl i fråga om fördelningen av kostnaderna som beträffande särskilt tillsynen av att dessa i behörig ordning betalas. Med hänsyn härtill torde kostnadsfördelningen och kostnadernas gäldande böra liksom nu ske i anslutning till byggnadsplanens uppgörande.

Kostnadsfördelningen skulle emellertid underlättas, om länsstyrelsen hade någon mera bestämd regel att hålla sig till än nuvarande knapphändiga stadgande om nyttan såsom uteslutande fördelningsgrund. Såsom nyss an- , tytts, torde en byggnadsplans värde för de däri ingående fastigheterna i all— , mänhet taga sig uttryck i de exploateringsmöjligheter, som genom planen ! erhållas. Exploateringsmöjligheterna å sin sida bero i första hand av arealen ! byggnadsmark. I andra hand bestämmas nämnda möjligheter av den enligt i planen medgivna bebyggelsen å fastigheterna. Med hänsyn härtill synes så- 1

!

som huvudregel lämpligen kunna upptagas ett stadgande av innehåll, att plankostnaderna skola fördelas mellan markägarna i förhållande till den areal byggnadsmark, som enligt planen tillkommer en var av dem, därvid emellertid samtidigt skall tagas i beaktande omfattningen av den bebyggelse, som planen medgiver dem. Skulle särskilda omständigheter, exempelvis att en fastighet redan vid planens fastställande är bebyggd i huvudsaklig över- ensstämmelse med planen, föranleda, att de kostnader, som enligt denna fördelningsgrund belöpa å viss markägare, ej stå i skäligt förhållande till hans nytta av planen, får kostnadsfördelningen jämkas med hänsyn därtill.

Med avsende ä tillämpningen torde ett dylikt stadgande erbjuda avsevärda fördelar framför det nu gällande. Ett förfarande, sådant som det här före- slagna, torde också lämna ett i stort sett tillfredsställande resultat. Där så finnes skäligt och erforderligt, bör visst anstånd med betalningen av plan- kostnader, till vilkas gäldande förskott utgått av allmänna medel, kunna efter omständigheterna lämnas, förslagsvis för en tid av högst fem år efter

det kostnadsfördelningen vunnit laga kraft. Härigenom blir bördan för mark- ägarna avsevärt mindre tyngande än om hela beloppet måste utbetalas i ett sammanhang.

Vad nu sagts angående bestridandet av kostnaderna för ny byggnadsplan torde böra i princip gälla jämväl vid ändring av planen. Vidtages ändring utan föranledande av markägare på grund av förhållanden, vilka inträffat efter planens fastställande _ exempelvis såsom följd av att en ny allmän väg skall utläggas över området —— böra markägarna emellertid vara fritagna från betalningsskyldighet. Kostnaderna synas då böra gäldas av den, till vilken anledningen till ändringen är att hänföra, i nyss anförda exempel alltså staten.

Vid uppgörande av byggnadsplan skall tillbörlig hänsyn tagas till de av planen berörda markägarnas förmåga att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna. Detta följer redan nu av 88 å andra stycket, jämfört med 15 5 första punkten byggnadsstadgan. Regeln blir av särskild betydelse, om byggnadsplanens rättsverkningar utökas på sätt stadsplaneutredningen föreslår. Men även om i enlighet med denna regel en byggnadsplan uppgöres under iakttagande av att dyrbarare anordningar såvitt möjligt undvikas, kan det lätt inträffa, att planens genomförande blir betungande för deltagarna i företaget. Dessa kunna ofta vara personer utan större ekonomisk bärkraft. För en vägförening kan det kanske därför i vissa fall vara svårt att anskaffa de erforderliga medlen. Då en väg anlägges, finnes för närvarande möjlighet att erhålla statsbidrag såväl till vägens byggande som till dess underhåll. Det synes önskvärt, att motsvarande möjlighet öppnas då det gäller bestri— dande även av vissa andra kostnader än vägkostnader, vilka äro förbundna med genomförandet av en byggnadsplan. Förslag i sådant hänseende fram- lägges av utredningen.

Vad ovan föreslagits beträffande byggnadsplans rättsverkningar samt kost- naderna för byggnadsplanens upprättande och genomförande har sin egent- liga betydelse i fråga om byggnadsplan på landet. De särskilda synpunkter, som i planhänseende göra sig gällande för städernas vidkommande, föranleda att i viss mån andra regler måste tillämpas för stad än för landet.

Enligt nuvarande bestämmelser kan på landet byggnadsplan fastställas utan att någon önskan därom kommit till uttryck från markägarnas sida. Prövas plan erforderlig, skall planläggning ske vare sig markägarna begära det eller ej. Någon anledning att föreslå ändring härutinnan har stadsplane- utredningen icke.

I stad däremot synes en förutsättning för fastställande av byggnadsplan höra i allmänhet vara, att markens ägare göra framställning därom, och byggnadsplanen synes som regel ej böra få utan ägarnas samtycke givas annat innehåll än i framställningen begäres. Undantag från det nu sagda

föreslås skola gälla allenast för sådana delar av stads område, beträffande vilka Kungl. Maj:t särskilt förordnar därom. Utredningen återkommer härtill (s. 213 0. f.).

Berörda olikhet mellan stad och land sammanhänger med, att i stad skall, innan tätbebyggelse får ske, regelmässigt upprättas stadsplan. Emel- 1 lertid vill man hålla möjligheten öppen för markägare att exploatera sin mark ' i vissa fall även utan att stadsplan upprättas. Markägaren får dock därvid tillse, att bebyggelsen föregås av annan planläggning, byggnadsplan, som kan godtagas av länsstyrelsen. Gör han ej detta, får han finna sig i att bygg- nadsrätten begränsas. Någon anledning att giva länsstyrelsen generell befo— genhet att påtvinga markägare i stad en byggnadsplan, som han ej anser passande för sig, föreligger i allmänhet ej. Vill markägaren hellre än att foga sig i länsstyrelsens önskemål med avseende å byggnadsplanens utseende tills vidare avstå från tätbebyggelse i avbidan på att tiden blir mogen för stads- planeläggning, torde ur allmänna synpunkter ej vara något att invända här- emot.

På landet, där möjligheten att fastställa stadsplan ej finnes, blir förhållan— det ett annat. Upprättandet av byggnadsplan, vare sig av enklare eller av mera invecklad beskaffenhet, kan där ej göras beroende av markägaren. En ändamålsenlig utveckling av bebyggelsen skulle då kunna omöjliggöras. För åstadkommande av en lämplig planlösning kan också erfordras, att bygg- nadsplan över mark, vars ägare begärt plan, utsträckes över kringliggande * område, oaktat dettas ägare motsätter sig åtgärden. 1

Nu anförda förhållanden medföra, att om i byggnadsplan i stad mark avses ] för väg eller annan allmän plats, det är naturligt, att markens ägare, på vilkens föranstaltande planen kommer till stånd, blir skyldig att upplåta i marken för avsett ändamål utan att härför berättigas till ersättning. Lika- * ledes synes det klart, att kostnaderna för planens upprättande skola bäras !

l l l l 1 ! l

av den eller de markägare, som gjort framställning om planen. De beträf— fande byggnadsplan i stad erforderliga reglerna i berörda hänseenden kunna alltså göras avsevärt enklare än motsvarande regler för byggnadsplan på landet. Vid reglernas utformning bör eftersträvas, att under i övrigt lika för- hållanden, nämligen att byggnadsplanen upprättas på framställning av mar- kens ägare och i enlighet med deras Önskningar, resultatet i båda fallen blir detsamma.

Ovan angivna villkor för fastställande av byggnadsplan i stad, nämligen att markens ägare gjort framställning därom och godtagit planen, bör i prin- cip gälla även i fråga om ändring av byggnadsplan. Förhållandena kunna emellertid nödvändiggöra viss jämkning i denna princip. Det är ej lämpligt att en fastställd byggnadsplan oförändrad följes, om de omständigheter, på vilka den grundas, blivit ändrade, t. ex. genom planläggning eller tillkomst av en ny väg. Yppa sig efter byggnadsplanens fastställande dylika nya om-

ständigheter, till vilka hänsyn alltså ej tidigare kunnat tagas, bör nybygg— nadsförbud kunna meddelas i avbidan på att planen ändras. Man synes dock ej böra stanna härvid. Sedan byggnadsplanen fastställdes kan den mark, planen omfattar, ha bytt ägare, och dessas antal kan ha blivit betyd- ligt större än det var vid fastställelsen. Att få dessa nya ägare att ena sig om viss planändring kan möta svårigheter. Säkerhet för att erforderliga änd— ringar komma till stånd torde ej vinnas, med mindre länsstyrelsen gives be- fogenhet att vidtaga desamma även utan ägarnas medgivande. Då praktiska skäl alltså tala för en sådan anordning och något förfång därav ej behöver orsakas vederbörande ägare —— det måste ju vara jämväl i deras intresse att byggnadsplanen anpassas efter de rådande förhållandena förordar stads- planeutredningen, att i den nya lagstiftningen intagas bestämmelser i före— varande syfte. Utredningen utgår från att planändringen ej gives större om- fattning än de ändrade förhållandena nödvändiggöra. På sätt förut anförts (s. 211) bör, då ändringen sålunda sker utan föranledande av markens ägare, kostnaderna ej drabba dessa utan bestridas av den, genom vars åtgörande be- hovet av ändringen uppkommit.

Såsom förut antytts (s. 212) torde de angivna olikheterna mellan byggnads- plan i stad och byggnadsplan på landet dock icke böra gälla undantagslöst. Stundom äro vissa i stad ingående områden av sådan karaktär, att de helt * likna vanliga jordbruks— eller skogsområden på landsbygden. Dessa områden * kunna ha tillagts staden redan i samband med att densamma tillkommit. ; Ej sällan har emellertid hänt, att med en stad efter dess tillkomst införlivats i mycket stora områden, stundom hela socknar. Anledningen till att vissa l städer erhållit en dylik vidsträckt utbredning har ingalunda alltid varit, att ? områdena i deras helhet ansetts vara så tättbebyggda eller eljest av sådan beskaffenhet, att det funnits anledning att för dem tillämpa de för städerna gällande bestämmelserna. Skälet har i stället varit av annat slag, nämligen det att sedan till staden hänförts de områden av vederbörande landskommun, som haft stadskaraktär eller som ansetts erforderliga för stadens naturliga utveckling, återstoden av landskommunen saknat tillräcklig ekonomisk bär- kraft för en självständig existens, varför enda möjligheten varit att tillägga staden även denna del.

lnom dylika områden i stad kunna givetvis, liksom utanför stadens om- råde, tätortsbildningar uppstå. Kan bebyggelsen ej lämpligen regleras enbart genom utomplansbestämmelser eller genom generalplan, som givits rätts— verkningar, och äro förhållandena ej heller sådana, att det framstår som ett exploatörsintresse, att byggnadsplan upprättas, skulle enligt vad ovan anförts stadsplan vara den enda utvägen att få en detaljplaneläggning till stånd. En stadsplan kan emellertid i dessa fall vara för staden obekväm och kan för övrigt vara olämplig redan med hänsyn till det kanske mycket stora avstån—

det till den egentliga stadskärnan. Däremot kan det förefalla naturligt, att byggnadsplan — med den karaktär densamma föreslås skola erhålla för landsbygdens vidkommande uppgöres för området i fråga, på samma sätt som dylik byggnadsplan får upprättas för områden av alldeles likartad natur i närheten men på andra sidan stadsgränsen.

Stadsplaneutredningen föreslår fördenskull, att Kungl. Maj:t erhåller befo- genhet att för visst område i stad förordna, att i stället för de föreslagna bestämmelserna om byggnadsplan i stad motsvarande bestämmelser om byggnadsplan på landet skola tills vidare tillämpas. Härigenom vinnes möj- lighet att på ett smidigt sätt anpassa bestämmelserna om detaljplanelägg— ningen i stad efter de inom stadsområdet i varje särskilt fall rådande för- hållandena. Är stadens område, såsom ofta torde vara fallet inom äldre städer, mera snävt avgränsat och finnes fördenskull inom detsamma icke större områden av landsbygds karaktär, torde det för stad i allmänhet av— sedda byggnadsplaneinstitutet regelmässigt vara tillfyllest för detaljplane- läggning av uppkommande tätortsbildningar utanför den egentliga stads- kärnan. Erfordras inom stad, som nu nämnts, planläggning av annan mark än sådan, vars ägare gjort ansökan om byggnadsplan, torde tiden få anses inne att uppgöra stadsplan. Om en stad däremot, såsom fallet stundom är t.ex. med nyblivna städer, förutom stadskärnan och områdena närmast därom- kring även innehåller större områden av landsbygds natur, kan genom utver— kande av förordnande att bestämmelserna om byggnadsplan på landet skola tillämpas för dessa senare områden vinnas, att bebyggelsen inom stadens ytterområden regleras på samma sätt som på den egentliga landsbygden. Länsstyrelsen erhåller genom dylikt förordnande befogenhet att föranstalta om upprättande av byggnadsplan oberoende av om markägare gjort ansökan därom och kan, därest ansökan gjorts av viss markägare, utsträcka planen att omfatta även mark, som icke äges av denne. Stadens skyldighet att upp- göra stadsplan blir inom förevarande områden i viss mån begränsad, men staden blir å andra sidan pliktig att betala skäliga bidrag till kostnaderna för byggnadsplans uppgörande enligt samma regler som föreslås i fråga om landskommuns förpliktelser i motsvarande fall. Likaledes torde beträffande sådan byggnadsplan böra gälla samma möjligheter till förskott och bidrag av statsmedel, som ovan förordats i fråga om byggnadsplan på den egentliga landsbygden (se 5. 207 208 och 211).

Att tillämpningsområdet för vissa lagbestämmelser, vilka eljest skola gene- rellt gälla för områden av närmare angivet slag, på dylikt sätt förändras genom förordnande av adminstrativ myndighet utgör ingen nyhet i lagstift- ningen. Så äger t. ex. Kungl. Maj:t enligt 8 kap. 54 & vattenlagen förordna, att med avseende å visst område, som är beläget inom stadsplan, tills vidare skall tillämpas vad i sagda kapitel stadgas beträffande område utom stads- plan. Vidare må nämnas, att enligt ordningsstadgeutredningens förslag till

allmän ordningsstadga m.m. (stat. off. utr. 1944z48) skola de för tättbe- byggda områden föreslagna bestämmelserna i berörda stadga visserligen i allmänhet gälla för stads eller köpings område men länsstyrelsen äger att från tillämpningen därav undantaga vissa områden av väsentligen lands— bygds karaktär

I detta sammanhang må framhållas, att frågan om motverkande av de olägenheter ur fastighetsbildningssynpunkt, som uppkomma genom info- gande i städerna av stora områden av ren landsbygds natur torde komma att upptagas till behandling av fastighetsbildningssakkunniga under deras fortsatta utredningsarbete (jfr svenska stadsförbundets tidskrift årg. 1943 s. 433 0. f.).

* Byggnadsplaneinstitutet är, såsom framgår av 60 % stadsplanelagen, egent— ligen avsett att komma till användning inom områden, där tätare bebyggelse ännu icke kommit till stånd men är att förvänta. Ofta användes byggnads— plan emellertid för område, där tätbebyggelse redan skett. Enligt en inom kommunikationsdepartementet år 1941 verkställd utredning utgjorde nämnda är antalet orter med fastställd byggnadsplan 283, antalet orter, där fråga uppkommit om upprättande av byggnadsplan och byggnadsförbud till följd därav jämlikt 64 % stadsplanelagen meddelats, 266 samt antalet orter i övrigt, vilka ansågos vara i behov av byggnadsplan, 268. Redan av dessa siffror ! torde framgå, att det här ej kan vara fråga endast om sådana områden, där 1 egentlig exploatering pågår eller väntas inom den närmaste tiden komma 1 till stånd. En närmare granskning av utredningsmaterialet visar också, att 1 byggnadsplan fastställts eller att behov därav ansetts föreligga för en stor 1 del av landets mindre stations- och industriområden. 1 I och för sig torde det ej vara något att erinra mot att byggnadsplan användes jämväl för områden, där tätbebyggelse redan skett. En förutsätt- ning härför måste dock vara, att förhållandena ej utvecklat sig eller kunna antagas komma att inom en nära framtid utveckla sig på sådant sätt, att byggnadsplanens rättsverkningar och de ytterligare åtgärder, som i samband med byggnadsplanen kunna vidtagas för att trygga en tillfredsställande plan- läggning och dennas genomförande, äro otillräckliga för en ändamålsenlig reglering av området. För sådant fall är stadsplanen det riktiga planinstitutet.

Då byggnadsplan utlägges bör tillses, att planen ej kommer att omfatta större område än att detsamma i den mån det ej redan är bebyggt, kan antagas komma att bebyggas inom nära förestående tid. Nuvarande vid— sträckta byggnadsplaner medföra nämligen ej alltid önskvärd koncentration av bebyggelsen. Då byggnadsplan sålunda utlägges över visst område, kan det vara lämpligt att för kringliggande mark fastställas utomplansbestäm- melser, så att byggnadsverksamheten där blir föremål för fortlöpande kon- troll. Därjämte vill stadsplaneutredningen bereda möjlighet att för viss tid

förbjuda tätare bebyggelse av marken utanför det planlagda området. Häri- genom undvikes den utsvällning av detta, som blir följden, om, såsom för närvarande kan ske, bebyggelsen, oaktat inom byggnadsplaneområdet lämp- lig byggnadsmark finnes, i stället för att i första hand förläggas inom detta, breder ut sig åt annat håll. Yppas ett verkligt behov av byggnadsmark utom byggnadsplanens gränser, får länsstyrelsen naturligtvis överväga att utsträcka byggnadsplanen, därvid samma princip som den ovan nämnda bör tillämpas, nämligen att planen ej utlägges över större område än som kan väntas bli fullbebyggt inom överskådlig tid. Det kan, då ny byggnadsplan sålunda upp- rättas, understundom kanske vara ändamålsenligt, att i närheten liggande, tidigare fastställd byggnadsplan, vilken finnes icke motsvara utvecklings— förloppet, ändras eller begränsas till sin omfattning.

En särskild fråga, som i detta sammanhang uppkommer, är, hur man skall förfara med de vid den nya lagstiftningens ikraftträdande bestående bygg— nadsplanerna. Dessa omfatta ofta alltför stora områden. Skall en ändamåls- enlig bebyggelsereglering kunna åstadkommas, torde det i dylika fall bli nödvändigt, att den gällande byggnadsplanen upphäves och en ny plan utlägges över ett område av mera lämplig storlek. För återstående del av det forna byggnadsplaneområdet torde därvid i allmänhet lämpligen böra fast— ställas utomplansbestämmelser, eventuellt även meddelas förbud mot tätare bebyggelse. De kostnader, som markägare, vilken sålunda uteslutes ur bygg- nadsplan, haft för dennas upprättande, bli härigenom för honom onyttiga. Skulle förhållandet vara det, att förskott av allmänna medel utgått till kost- naderna för den ursprungliga byggnadsplanen samt att markägare, som ute- slutes ur planen, ännu ej återgäldat på honom belöpande andel av förskottet i fråga, torde Kungl. Maj:t med hänsyn härtill böra taga under övervägande eftergivande av återbetalningskravet.

Det är önskvärt, att en allmän översyn av byggnadsplanerna kommer till stånd ur de synpunkter, stadsplaneutredningen här framhållit. Att en fast— ställd byggnadsplan minskas till sin omfattning är att anse såsom en plan- ändring. De beträffande ändring av byggnadsplan gällande reglerna bli alltså tillämpliga. Kostnaderna böra följaktligen principiellt sett bestridas enligt de allmänna grunder, vilka föreslagits skola gälla i fråga om kostnader för ändring av byggnadsplan.

Ej sällan torde visst markområde kunna uteslutas ur en byggnadsplan utan att planen i övrigt behöver fördenskull ändras, i varje fall i större utsträck— ning. De med åtgärden förenade kostnaderna torde i dylikt fall bli ganska ringa. Understundom synes det emellertid bli nödvändigt, att planen i sam- band med minskningen av planområdet underkastas en mera genomgripande och dyrbar revision. Förhållandena torde därvid ganska ofta kunna vara sådana, att det skulle verka stötande om markägarna nödgades vidkännas

ändringskostnaderna samt att ej heller kommunen rimligen kan belastas med desamma. Ifrågavarande fall synas närmast jämförliga med det tidigare berörda (s. 211), att en planändring föranledes av förhållanden, som inträffat efter planens fastställande. Då det är det allmänna, som dels genom att tidi- gare godtaga mindre tillfredsställande planlösningar dels ock genom att nu uppställa skärpta krav på en lämplig arrendering av planområdet orsakar ändringskostnaderna, synes det skäligt, att staten bidrager till gäldandet av desamma. Stadsplaneutredningen förordar alltså, att bidrag av statsmedel må kunna utgå för ändamålet. Storleken av det bidrag, som i varje särskilt fall bör lämnas, torde få bestämmas efter omständigheterna. Prövningen härutinnan bör lämpligen ankomma på Kungl. Maj:t efter förslag av läns- styrelsen. Närmare regler för bidragstilldelningen synas ej böra uppställas.

Den översyn över samtliga gällande byggnadsplaner ur synpunkten av deras lämpliga utsträckning å marken, som sålunda bör ske, kan beräknas taga lång tid, ej minst till följd av knappheten på sakkunniga personer för omarbetning av planerna. Det låter sig ej göra att tillförlitligt bedöma det sammanlagda belopp som kan erfordras för tillgodoseende av omförmälda bidragsbehov. För första året synes medelstilldelningen för ändamålet kunna begränsas till 50000 kronor. Utredningen föreslår sålunda, att ett reserva- tionsanslag å detta belopp anvisas under sjätte huvudtiteln för Bidrag till revision av gällande byggnadsplaner.

Förbud mot viss tätbebyggelse m. 111.

Enligt vad som anförts i det föregående (5. 166 och 188) tillstyrker stads- planeutredningen, att bestämmelser meddelas, vilka möjliggöra, att uppkom- sten av tätbebyggelse m. m. inom vissa områden och under vissa omständig- heter förhindras. Utan sådan möjlighet saknas erforderliga förutsättningar för genomförande av en tillfredsställande bebyggelsereglering. Att, på sätt för närvarande är fallet, tätbebyggelse kan äga rum var som helst, blott plan- läggning av det för bebyggelse avsedda området sker, är ur det allmännas synpunkt ej tillfredsställande. Jämväl för den enskilde måste det i längden vara fördelaktigare, att bebyggelsen begränsas till områden, som ur allmänt ekonomiska, sociala och hygieniska synpunkter lämpa sig för ändamålet, än att den får ohämmad breda ut sig utan hänsyn till andra intressen än de för ögonblicket rådande rent privatekonomiska och utan beaktande av huru- vida bebyggelsen, sedd i ett större sammanhang och på längre sikt, är önsk- värd eller icke. Utredningen vill i det följande giva en sammanfattning av de bestämmelser, som för vinnande av en ändamålsenlig reglering i här be- rörda avseenden torde böra vinna tillämpning.

För det första måste kunna meddelas förbud mot tätare bebyggelse inom visst område, om sådan bebyggelse är olämplig därstädes ur hälsosynpunkt.

Dylikt byggnadsförbud bör alltså kunna avse exempelvis träskmark eller annan mark av osund beskaffenhet. Dock bör en bestämmelse av detta inne— håll ej hindra, att i t. ex. en byggnadsplan ingår något mindre dylikt mark- område, för den händelse marken i övrigt lämpar sig för byggnadsändamål. Vidare bör naturligtvis, därest i och för sig olämplig mark genom dränering eller andra åtgärder så iordningställes, att hälsofaran försvinner, förbudet upphävas.

Förutom hälsosynpunkter synes det, i anslutning till vad nyss anförts, befogat, att allmänna ekonomiska och sociala synpunkter anläggas på frågan huruvida tätare bebyggelse av ett område bör få företagas. Det bör kunna förhindras, att sådan bebyggelse kommer till stånd under ur dylika syn— punkter direkt olämpliga förhållanden. Förbud mot tätare bebyggelse synes därför böra få meddelas beträffande område, som prövas olämpligt härför till följd av svårigheter att bereda nödig vattentillgång eller att anordna avlopp eller som är särskilt besvärligt ur kommunikationssynpunkt eller på grund av andra, likartade omständigheter, såsom med hänsyn till kraftför- sörjning, skolmöjligheter eller belysning. Uppkomsten av tätbebyggelse under dylika förhållanden skulle kunna bli till skada såväl för det allmänna som för den enskilde. En förutsättning för förbudet i detta fall synes dock böra vara, att lämplig byggnadsmark i erforderlig utsträckning finnes att annor- ledes tillgä på rimliga villkor. Det torde vara uppenbart, att denna byggnads- mark ej får ligga alltför avlägset från den av förbudet berörda marken.

Någon ersättning till markägare för det intrång i förfogandet över marken, som genom förbud mot tätbebyggelse på anförda grunder tillskyndas honom, j torde ej böra utgå. En markägare synes nämligen ej rimligen kunna göra ! gällande rätt att disponera sin mark på sådant sätt, att andra enskilda eller allmänna berättigade intressen därigenom åsidosättas, vilket, enligt vad ovan anförts, i här berörda fall skulle bli förhållandet, om tätbebyggelse medgåves.

Nämnas må, att liknande principer i fråga om förbud mot bebyggelse av . viss mark kommit till uttryck i England genom 1932 års Town and Country ] Planning Act. Enligt denna kan tillstånd till byggande utanför redan anvisade * bebyggelseområden vägras, såvida annan byggnadsmark står att få på rim- liga villkor och den ifrågasatta bebyggelsen är olämplig ur allmän synpunkt genom att vålla antingen för tidiga eller omåttligt dyrbara behov av vägar, avlopp, vatten m. 111. eller ock allvarlig fara för platsens skönhetsvården (se fritidsutredningens betänkande angående inrättande av fritidsreservat s. 260).

Bland de omständigheter, med hänsyn till vilka enligt vad stadsplane- utredningen ovan anfört tätbebyggelse skulle kunna förhindras, har natur- skyddsintresset ej medtagits. Att i här föreslagen ordning hindra tätbebyg- gelse ur naturskyddssynpunkt torde nämligen möta svårigheter. Det torde ej kunna undvikas att, därest så skedde, markägaren måste tillförsäk- ras ersättning för den skada, han därigenom lede. Otillfredsställande vore

l i l

nämligen, om en markägare av den anledningen allenast, att hans fastighet vore ovanligt naturskönt belägen, skulle kunna tvingas att tåla ekonomiska uppoffringar. Naturskyddsintresset såsom grund för byggnadsförbud torde i förevarande hänseende ej kunna jämställas med de synpunkter av hygienisk, ekonomisk och social natur, som i det föregående åberopats såsom motiv för meddelande av förbud mot tätbebyggelse utan ersättningsskyldighet. Skulle för tillgodoseende av naturskyddets intressen tätbebyggelse av visst område vägras, torde det närmast vara staten, som markägaren finge vända sig till med de ersättningsanspråk, till vilka han sålunda kunde vara berätti— gad. Att vederbörande kommun skulle svara för ifrågavarande kostnader i andra fall än då de föranletts av kommunens egna åtgöranden, torde näm— ligen ej kunna ifrågasättas. Man måste emellertid ställa sig tveksam inför tanken att på detta sätt ikläda statsverket kanske betydande kostnader. Överhuvud synes det av praktiska skäl önskligt att i görligaste mån und- vika bestämmelser, vilka äro av beskaffenhet att kunna föranleda ersätt- ningsskyldighet.

I detta sammanhang må erinras, att skada ur naturskyddssynpunkt kan vållas ej blott genom tätbebyggelse utan även genom enstaka byggnadsföre— tag. För erhållande av ett fullt säkert skydd mot dylik skada skulle fordras, att all byggnadsverksamhet gjordes beroende av särskilt tillstånd. Ett sådant koncessionssystem har utredningen ej velat tillstyrka. Ett visst mått av skydd mot naturstörande bebyggelse torde för övrigt kunna erhållas utan att en så långtgående åtgärd som införande av generellt, för landet i dess helhet gällande koncessionstvång behöver tillgripas. För större delen av landet torde något behov av dylikt tvång ur naturskyddssynpunkt ej föreligga. Utred— ningen förordar emellertid, att om med hänsyn till belägenhet, växtlighet eller säregna naturförhållanden ett speciellt område finnes böra skyddas mot störande bebyggelse, förordnande må kunna meddelas därom, att inom detta område tillstånd alltid skall sökas, innan nybyggnad företages. Möjlighet beredes härigenom att pröva byggnadsföretagets lämplighet med hänsyn till omgivningen. Då förordnandet begränsas att gälla allenast områden, som av angivna skäl äro mera känsliga än andra för bebyggelsens utformning, blir ingreppet avsevärt mindre tyngande än om koncessionstvång införes för hela landet, oavsett huruvida direkt anledning därtill föreligger eller icke. Med naturskyddssynpunkter torde i förevarande avseende böra jämställas synpunkter av historisk eller konstnärlig art. Även sådana böra alltså kunna leda till, att krav på särskilt tillstånd för byggnadsverksamheten inom visst område uppställes.

Tydligt är, att möjligheten att ur nyss anförda synpunkter reglera bebyggel- sen måste begagnas med urskillning. De områden, vilka inbegripas under regleringen, höra till sin omfattning såvitt möjligt inskränkas. Vidare torde böra tillses, att förfarandet icke, vare sig fråga är om naturskyddssynpunkter

eller det gäller tillgodoseendet av historiska eller konstnärliga intressen, medför att markägaren tillskyndas märkligt men. Åtskilligt kan vinnas utan att något större ingrepp i den enskildes förfoganderätt behöver ske. Ett om— råde, som med hänsyn till naturförhållandena är särskilt tilltalande eller anmärkningsvärt, blir exempelvis ej nödvändigtvis förstört av bebyggelse, för den händelse byggandet sker på ett förståndigt sätt. Genom jämkningar i den av markägaren tänkta placeringen eller arkitektoniska utformningen av en byggnad kan många gånger ett tillfredsställande resultat vinnas. Skulle från det allmännas sida för tillvaratagande av naturskyddssynpunkter eller för tillgodoseende av historiska eller konstnärliga intressen vidtagas åtgärder av beskaffenhet att markägaren därigenom tillfogades märkligt men, torde, i anslutning till vad tidigare anförts, ersättning härför böra utgå. Såsom nämnts böra bestämmelser, vilka nödvändiggöra utanordnande av skade— stånd, i görligaste mån undvikas. Anses kraftigare ingrepp i särskilt fall er- forderliga, få andra anordningar vidtagas. Dessa torde närmast falla inom den allmänna expropriationslagstiftningens område och ha icke någon direkt beröring med förevarande utredningsuppdrag. Det ingår icke i stadsplane— utredningens uppgift att framlägga förslag till andra bestämmelser än sådana, som mer eller mindre direkt sammanhänga med en ändamålsenlig planlägg- ning och bebyggelsereglering.

För fullständighetens skull vill utredningen i samband med vad här anförts erinra därom att ett större skydd än som för närvarande kan beredas mot olämplig bebyggelse på landet erhålles, om såsom föreslagits utomplans— bestämmelser där liksom i stad få fastställas ej blott då större byggnads- verksamhet är att förvänta utan jämväl eljest då med hänsyn till väntad bebyggelse skäl härtill äro. Vid meddelande av det byggnadslov, som fordras inom område, där utomplansbestämmelser gälla, kan tillses, att naturens skönhetsvården så vitt möjligt bevaras samt att kulturella och konstnärliga intressen icke i onödan äsidosättas. Tydligt är å andra sidan, att möjligheten att för tillgodoseende av dylika synpunkter fastställa utomplansbestämmel— ser bör begagnas med måtta, så att markägarna ej betungas över hövan.

Såsom framgår av vad som anförts vid behandlingen av generalplaneinsti- tutet kan det för en stads eller ett samhälles ändamålsenliga utbyggande vara av vikt icke blott att ett område, vilket av särskilda skäl är direkt olämpligt för tätare bebyggelse, undantages härifrån, utan även att ett i och för sig lämpligt byggnadsområde tills vidare ej tages i anspråk såsom sådant (s. 183). En stad utbygges i etapper. Den ordning, i vilken detta utbyggande sker, kan för stadens utveckling vara av stor betydelse. Det är med hänsyn härtill rimligt, att staden beredes möjlighet att genom planåtgärder bestämma denna ordning. Stadsplaneutredningen har föreslagit, att i stadens generalplan viss mark skall kunna tills vidare undantagas från tätare bebyggelse och att

staden hos Kungl. Maj:t skall kunna utverka särskilt förordnande, varigenom dylik bestämmelse i generalplanen för viss tid tillägges rättskraftig verkan. Emellertid är det ej alltid tillräckligt, att ett område skyddas mot tätbebyg— gelse. Även enstaka byggnadsföretag kunna menligt påverka ett framtida ändamålsenligt utnyttjande av marken. Dels kan därigenom hindras genom- förandet av den planläggning för tätare bebyggelse, som, sedan utvecklingen hunnit fortskrida något längre, prövas böra komma till stånd, dels kanske marken i fråga finnes böra reserveras för något allmänt ändamål, exempelvis såsom fritidsområde, vars tillgodoseende skulle äventyras även om marken allenast glesare bebyggdes. Enligt stadsplaneutredningens förslag bör till följd härav inom städer och stadsliknande samhällen förbud jämväl mot annan bebyggelse än tätbebyggelse kunna för viss tid meddelas beträffande sär- skilda, i generalplanen upptagna områden.

Ett totalt byggnadsförbud torde emellertid föra väl långt. Därigenom skulle exempelvis förhindras, att å ett område, som användes för jordbruksändamål, icke vidare skulle kunna uppföras för jordbrukets skötsel nödiga byggnader. Ett byggnadsförbud av så genomgripande slag är ej nödvändigt för vinnande av det med förbudet avsedda syftet. Byggnader, som erfordras för jordbrukets drift, böra vara undantagna från detsamma. Vidare torde böra undantagas byggnadsföretag för med jordbruket besläktade näringar, nämligen för till- godoseende av fiskets och skogsskötselns samt andra jämförliga behov, såsom trädgårdsskötsel m. m. Uppenbart är, att härmed avses allenast byggnader, som omedelbart sammanhänga med ifrågavarande näringar. Sålunda inbe- gripas ej sådana anläggningar som exempelvis mejerier, slakterier, konser- veringsfabriker eller sågverk, vilka ej direkt erfordras för driften av respek— tive jordbruket, fisket eller skogsskötseln utan mera äro att anse såsom själv- ständiga förädlingsindustrier. Möjlighet till dispens från förbudet i särskilda fall torde också böra öppnas.

För det intrång, som markägare lider genom förbud under viss tid mot tätare bebyggelse, synes, i överensstämmelse med de principer, på vilka nu- varande stadsplanelagstiftning grundas, ersättning ej böra utgå. Den begräns- ning i byggnadsrätten, som ett dylikt förbud medför, är principiellt sett av samma slag som den, vilken regelmässigt sker genom upprättande av stads— plan, och för vilken markägaren ej berättigas till skadestånd. Förbudet inne- bär ju icke, att marken ej får bebyggas, blott att tätare bebyggelse ej får äga rum. Genom stadsplan kan, utan ersättningsrätt för en markägare, för när- varande t. ex. bestämmas, att å hans mark endast tvåvåningshus må upp— föras, medan å kringliggande mark högre byggnadshöjd tillätes. Likheten mellan en sådan stadsplanebestämmelse och en föreskrift, att viss mark ej får tätbebyggas, är uppenbar.

Då åter förbud meddelas mot bebyggelse överhuvud taget av viss mark med undantag för bebyggelse för tillgodoseende av jordbruket, fisket, skogs-

skötseln eller därmed besläktad näring kommer ersättningsfrågan i ett annat läge. Ett sådant förbud är avsevärt mera ingripande än ett förbud mot allenast tätbebyggelse. Att markägaren skall behöva finna sig däri utan möj— lighet till ersättning torde knappast vara överensstämmande med gällande- rättsprinciper. Enligt 28 % stadsplanelagen skall, då i stadsplan bestämts att mark skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och markens ägare till följd härav kan nyttja marken allenast på sätt, som står i uppen- bart missförhållande till värdet, staden på ägarens begäran lösa marken. De principiella synpunkter, som ligga till grund för detta stadgande, torde böra alltjämt vinna beaktande. Det av stadsplaneutredningen förordade byggnads- förbudet innebär emellertid ej, att marken icke får användas för enskilt be- byggande; marken får alltjämt bebyggas för jordbrukets och därmed jäm— förliga näringars behov. Vidare företer förbudet den olikheten mot det i 28 & stadsplanelagen avsedda fallet, att förbudet är begränsat att gälla alle- nast viss tid; efter dennas förlopp får markägaren, om annat ej bestämmes, ånyo fritt förfoga över marken. Med hänsyn härtill synes markägaren i det fall, varom nu är fråga, icke böra tillerkännas rätt att kräva, att marken inlöses av staden. Det torde vara tillräckligt, att möjlighet beredes honom till erhållande av ersättning för den skada, han lider genom förbudet under den tid, detta varar. Införande av inlösningsskyldighet i förevarande fall skulle också för stadens del bli alltför besvärande och verka hämmande på dess intresse för och förmåga att genomföra en ändamålsenlig planläggning.

Behov av att, på sätt här föreslagits beträffande städer och stadsliknande samhällen, kunna tills vidare förbjuda tätare bebyggelse av visst område, kan, såsom tidigare framhållits (s. 186—187), föreligga även å landsbygden. Detta behov framträder måhända särskilt starkt i närheten av områden, för vilka upprättats byggnadsplan. Det kan sålunda vara angeläget motverka, att bebyggelsen utan giltiga skäl söker sig fram över mark, som icke blivit föremål för detaljplanering, så länge ännu detaljplanelagd, lämplig mark finnes att tillgå. Stadsplaneutredningen förordar därför, att jämväl i generalplan för landet mark må kunna undantagas från tätare bebyggelse samt att till främ— jande av planens genomförande må efter prövning i särskild ordning kunna meddelas förordnande, varigenom vad generalplanen i sådant hänseende inne- håller tillägges civilrättslig verkan.

Möjlighet, motsvarande den för städer och stadsliknande samhällen före— slagna, att för viss tid hindra bebyggelse överhuvud taget av visst område för annat ändamål än tillgodoseende av jordbrukets och därmed besläktade näringars behov, torde däremot ej erfordras för den egentliga landsbygdens del. Det är tillfyllest, att inom ett generalplaneområde på landet utbredningen av den tätare bebyggelsen kan dirigeras. Att glesbebyggelse äger rum har mindre betydelse, såvida det ej gäller mark, som avsetts för väg eller dylikt,

för vilket fall särskilda skyddsåtgärder få vidtagas. Härom är emellertid ej nu fråga. Städernas och de stadsliknande samhällenas behov av särskilda markreservat för framtida ändamål, vilka vid generalplanens upprättande ännu ej kunna med bestämdhet angivas, föreligger ej på landet, åtminstone ej i någon omfattning av praktisk betydelse. Då, enligt vad ovan anförts, ett förbud under viss tid jämväl mot annan än tätare bebyggelse måste förenas med viss ersättningsskyldighet för kommunen gentemot den markägare, som drabbas av detsamma, torde man för övrigt kunna räkna med att, om också möjlighet till meddelande av sådant förbud öppnades, kommunen av ekono- miska skäl likväl endast i sällsynta undantagsfall skulle begagna sig därav.

Skulle i olikhet mot vad stadsplaneutredningen förutsatt, omständigheterna anses påkalla att beträffande landet i dess helhet bebyggelsen så reglerades, att byggnad överhuvud taget icke finge uppföras annat än å viss, efter sär- skild utredning för ändamålet avsatt mark, kunde en möjlighet naturligtvis vara att, på sätt föreslagits i Englandl, sedan det sålunda blivit klarlagt vilka områden, som ej skulle få exploateras, staten påtoge sig ansvaret för den er— sättning till vederbörande markägare, som härav kunde föranledas. Enligt nämnda förslag förutsättes, att ifrågavarande ersättning för förlorad exploa- teringsrätt fastställes i ett sammanhang för landet i dess helhet, varigenom möjlighet skulle erhållas att vid ersättningens bestämmande taga hänsyn till den totala efterfrågan inom landet å mark för exploateringsändamål. Värdet av den å ett visst markområde belöpande exploateringsrätten skulle vidare bestämmas uteslutande efter förhållandena vid den tidpunkt, då värderingen skedde. Ett dylikt förfarande har sina fördelar, framför allt därutinnan, att det hindrar, att ersättning betalas för större områden sammanlagt än som motsvarar det verkliga totala exploateringsbehovet. Däremot torde det —— frånsett att beräkningen av exploateringsbehovet måste vidlådas av stor osäkerhet — vara mycket svårt att, sedan detta fastställts, tillförlitligt be- stämma hur den ersättning, som med anledning härav skäligen anses böra tillkomma de markägare, som ej få exploateringsrätt, skall fördelas mellan dem. Förslagets genomförande torde förutsätta en vidlyftig administrativ apparat. Mot att tillämpa ett dylikt förslag för Sveriges del synes också kunna resas betänkligheter av statsfinansiell art.

Tillkomsten av en generalplan förutsätter utredning rörande de förhållan— den, som äro av betydelse för vederbörande kommuns utveckling. Härigenom erhålles en grund för bedömandet av, i vilken ordning utbyggandet av kom- munen lämpligen bör fortskrida. Stadsplaneutredningen utgår från att gene— ralplan i allmänhet upprättas för städer och stadsliknande samhällen. 'Alltid torde detta dock ej ske, i varje fall ej beträffande en stads eller ett samhälles

lSe ”Britain's town and country pattern, a summary of the Barlow, Scott and Uthwatt reports”, London 1943.

hela område. Och på landet kan generalplaneläggning av marken ofta bli en onödigt vidlyftig anordning. Lämpligheten av att bebyggelsen i första hand koncentreras inom vissa markområden kan också understundom konstateras utan generalplan. Särskilt torde detta vara fallet i samband med prövningen av stads- eller byggnadsplaner. Till främjande av ett ändamålsenligt utbyg— gande föreslår stadsplaneutredningen därför, att tätare bebyggelse må kunna förbjudas under viss tid inom visst område, oaktat någon generalplan icke finnes upprättad, nämligen för det fall att det föreliggande byggnadsbehovet lämpligen kan tillgodoses inom område, som ingår i redan fastställd stads— eller byggnadsplan. Ett byggnadsförbud av detta slag är till sin karaktär fullt överensstämmande med det, som enligt vad som föreslagits skall kunna i samband med generalplan meddelas såväl i stad som på landet. Det bör alltså följa samma regler som sistnämnda förbud. Bland annat bör förbudet sålunda icke grunda någon rätt till ersättning för markägaren.

Stadsplaneutredningen förbiser ej, att genomförandet av vad utredningen föreslagit rörande förbud mot tätbebyggelse utanför stadsplan eller byggnads— plan kan medföra en i och för sig oberättigad värdestegring å marken inom planområdet. Vikten av att tätbebyggelsen hålles inom vissa gränser och ej tillätes godtyckligt breda ut sig enligt minsta motståndets lag synes emellertid vara så stor, att den överväger nyssberörda olägenhet. Skulle tendenser till oskälig värdestegring yppa sig, finnes för övrigt alltid möjlighet att —— i den mån lättnader i förbudet ej kunna medgivas dispensvägen _ gå i författning om ändring av planområdets omfattning eller upprätta ny plan. Förbanden- varon av denna möjlighet torde vara ägnad att verka återhållande på osunda spekulationssträvanden. Tillämpade på ett varsamt och omdömesgillt sätt synas de föreslagna bestämmelserna väl lämpade att främja en rationell ut- veckling av bebyggelsen.

Bebyggelsereglerande bestämmelser med hänsyn till vägarna.

Generalplaneinstitutet, sådant det föreslagits av stadsplaneutredningen, fyl— ler bland annat den nuvarande stomplanens uppgift att möjliggöra avsättande av mark för vägändamål. Genom att generalplanen avses skola användas även på landsbygden kan den, i olikhet mot stomplanen, tjäna samma syfte dår- städes. Att vägväsendet sålunda kan tillgodoses har sin stora betydelse. Väg- nätets sträckning och omfattning är uppenbarligen av väsentlig vikt för plan— läggningen. Detta framgår bland annat därav, att, sedan en väg anlagts, be- byggelsen gärna söker sig till dennas närhet. Vägarnas skyddande mot olämp- lig bebyggelse m. m. är också en nödvändig förutsättning för en ändamåls— enlig planlösning. Har bebyggelsen längs en väg från början fått ske på ett olämpligt sätt, kan det vara mycket svårt att efteråt överhuvud åstadkomma

; l !

en lämplig plan. Ehuru ifrågavarande spörsmål närmast äro att hänföra till väglagstiftningens område, har stadsplaneutredningen därför ansett sig böra överväga, i vad mån oavsett huruvida det föreslagna generalplaneinstitutet godtages eller icke de bestämmelser, som förefinnas i berörda hänseenden, kunna anses tillräckliga ur plansynpunkt.

Beträffande först de allmänna vägarna ligger det i sakens natur, att de statliga myndigheter, som omhänderha vägväsendet, beakta angelägenheten av att vägar icke så utläggas, att de motverka eller försvåra en ändamålsenlig planläggning av de områden, vägföretagen beröra. Särskild föreskrift härut- innan, utöver de bestämmelser som innehållas i 1943 års väglag och vägstadga, synes ej erforderlig.

En ändamålsenlig planlösning kan emellertid jämväl hindras eller mot- verkas dels genom att bebyggelse utmed vägarna sker utan erforderligt be- aktande av trafikens krav, dels ock genom olämpligt placerade enskilda ut- fartsvägar. Bestämmelserna i 33 5 lagen om allmänna vägar angående de minsta avstånd från väg, på vilka byggnad m. m. må vara belägen, äro ej tillfyllest för att hindra en olämplig bebyggelse. Huvudregeln är, att byggnad ej må uppföras på mindre avstånd än 12 meter från vägbanans mitt utan läns- styrelsens tillstånd. Föreligga särskilda skäl att för tillgodoseende av trafik- säkerheten öka detta avstånd, må länsstyrelsen föreskriva sådan ökning, dock högst till 20 meter. Sistnämnda måttbestämmelse möjliggör emellertid icke till- räckligt skydd ur trafiksäkerhetssynpunkt vid en vägbana av den bredd, som numera kan erfordras för en huvudtrafikled med dubbla körbanor. Vidare kan det, i samband exempelvis med att en regionplan uppgöres, vara önskvärt att säkerställa en förutsatt framtida breddning av en bestående väg genom förbud mot bebyggelse på visst större avstånd från vägbanan. För att till- godose dessa synpunkter synes länsstyrelsen böra givas befogenhet att för- bjuda bebyggelse, dels inom ett bredare markbälte än det som enligt gällande bestämmelser högst kan föreskrivas, dels ock oavsett huruvida trafiksäker- heten å vägen i dennas nuvarande skick påkallar det. Maximibredden av det område, som skall kunna omfattas av förbudet, vill utredningen föreslå till 30 meter å ömse sidor om vägbanans mitt. För det intrång, som markägaren härigenom lider, torde viss ersättning böra utgå.

Vad angår utfartsvägar till allmän väg väcktes vid 1938 års riksdag en motion (II: 304) av herr Andersson i Igelboda, vari yrkades att i lagen om allmänna vägar måtte införas en bestämmelse, att enskild väg ej finge utan länsstyrelsens tillstånd anslutas till allmän väg. Jordbruksutskottet, som hade motionen till behandling, anförde i sitt utlåtande nr 14, att utskottet liksom motionären ville understryka vikten av att väganslutning så ordnades, att därigenom icke uppkomme onödig fara eller olägenhet för trafiken. Utskottet vore emellertid ej berett att utan föregående utredning i ärendet taga ställning till förslaget, att tillstånd först skulle utverkas av länsstyrelsen —— snarare

kunde måhända ifrågasättas vederbörande vägstyrelse. Redan i sin nuvarande lydelse torde för övrigt, anförde utskottet, de i väglagen meddelade ordnings- och säkerhetsföreskrifterna giva viss möjlighet att reglera denna sak. Enär 1935 års vägsakkunniga torde behandla även detta spörsmål, hemställde ut- skottet, att motionen ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

I olikhet mot vad utskottet förutsatte ha 1935 års vägsakkunniga ej upp- tagit förevarande spörsmål till behandling. Frågan synes nu böra lösas. Det i motionen framförda förslaget synes lämpligen härvid kunna tagas till ut- gångspunkt. Eftersom tillämpningen av andra förbudsbestämmelser i lagen om allmänna vägar, såsom i 32, 33, 34 och 39 åå, beror på länsstyrelsen, synes det följdriktigt, att länsstyrelsen även får handha tillämpningen av förbud mot anordnande av utfartsvägar. Att denna uppgift anförtros läns- styrelsen torde vara motiverat jämväl med hänsyn till den allmänna befatt- ning med planfrågor, som ankommer på länsstyrelsen.

Emellertid synes ett generellt förbud mot tagande av utfart till allmän väg utan länsstyrelsens tillstånd icke böra meddelas. Ett utfartsförbud är behöv- ligt framför allt i fråga om-huvudvägarna, d. v. 5. enligt 1 & vägstadgan sådana vägar som äro av synnerlig betydelse för den genomgående, långväga samfärdseln eller som eljest äro av stor vikt för den allmänna samfärdseln mellan eller till huvudorter i ett län eller för förbindelsen med dylika orter i andra län. I vissa fall kan det dock finnas fog för att förbudet utsträckes att gälla jämväl andra vägar. Med hänsyn härtill synes frågan, huruvida allmän väg skall skyddas mot att utfart till densamma tages utan tillstånd. böra avgöras från fall till fall.

Meddelandet av förbud mot anslutning av utfartsväg till allmän väg synes böra ankomma på länsstyrelsen. Härigenom vinnes överensstämmelse med den princip, som genomgående tillämpas i väglagen såvitt angår beslut i frågor rörande trafiksäkerheten. Vid prövningen av ansökan om undantag från förbudet torde länsstyrelsen ha att iakttaga å ena sidan, att icke genom utfartsvägen uppkommer fara eller annan olägenhet för trafiken eller för— svåras en ändamålsenlig planlösning och bebyggelse samt å andra sidan att icke fastigheten betages möjlighet till nödig utfart. I samband med medde- lande av tillstånd till utfartsväg bör länsstyrelsen äga föreskriva de villkor med avseende å såväl vägens utförande som dess underhåll, vilka må prövas erforderliga.

Möjligheten att meddela förbud mot utfart till allmän väg utan länsstyrel- sens tillstånd torde böra finnas, oavsett huruvida fråga är om en helt ny utfart eller det gäller en redan befintlig utfartsväg, vars anslutning till den allmänna vägen prövas icke vidare böra medgivas. I det senare fallet synes emellertid böra övervägas att bereda fastighetsägaren viss gottgörelse för den kostnad och skada, som genom förbudet tillskyndas honom. Fråga om sådan

gottgörelse torde jämväl kunna uppstå, därest genom förbudet en fastighet, som tillkommit innan den nya lagstiftningen trätt i kraft och som vid fastig- hetens tillkomst uppenbarligen förutsatts skola erhålla viss utfart till allmän väg, hindras att taga denna där så för fastigheten lämpligast kan ske.

Vad de enskilda vägarna beträffar kunna de skyddas mot olämplig bebyg— gelse genom stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser (jfr även 80 % punkt 2 nuvarande byggnadsstadgan). Anledning att föreslå någon ut- vidgning av vad sålunda för närvarande gäller torde ej föreligga.

Angelägenheten av att de enskilda vägarna ej läggas så att de motverka ett planenligt bebyggande och användande i övrigt av markenhar kommit till uttryck i 4 % lagen om enskilda vägar, där det stadgas, att inom område, för vilket med avseende å fastighetsindelning eller byggnadsverksamhetens ordnande, enligt vad därom stadgats, viss plan eller särskilda bestämmelser äro gällande, väg ej må så byggas, att planen eller bestämmelserna motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. lnföras de nya begreppen regionplan och generalplan, skulle stadgandet såsom det nu är avfattat gälla även dessa planinstitut. Detta skulle innebära, att regionplanen och generalplanen utan möjlighet till undantag måste följas vid den enskilda vägens byggande. Då dessa planer emellertid enligt stadsplaneutredningens förslag icke i och för sig skola ha civilrättslig verkan, måste en jämkning av nämnda lagrum ske. Att märka är, att lagrummet tager sikte endast på redan fastställda planer, ej på behovet av framtida planlösningar. Det är dock av vikt, att då en enskild väg av någon betydelse anlägges, densamma, även om någon plan över markens användande ej finnes uppgjord, bedömes ur en vidare synvinkel än vägens lämplighet som kommunikationsmedel. Särskilt gäller detta inom stad och stadsliknande samhälle. Av 25 % femte stycket lagen om enskilda vägar framgår, att vid vägförrättning i ort, där skyldighet föreligger att söka byggnadslov, förrättningsmannen skall under— rätta byggnadsnämnden. Det bör följaktligen ingå i byggnadsnämndens skyl- digheter att vaka över, att vägen icke lägges så att en ändamålsenlig plan- lösning försvåras. Gäller det viktigare väganläggning, torde det vara lämp- ligt att byggnadsnämnden i sin tur underrättar länsarkitekten. Iakttager byggnadsnämnden vad nu sagts och stadgas förut omförmälda befogenhet för länsstyrelsen att meddela förbud mot enskild vägs anslutning till allmän väg, torde särskilda åtgärder vad de enskilda vägarna beträffar icke ur plan- synpunkt behöva föreslås.

Vatten- och avloppsfrågor.

I stadsplanelagen saknas antydan om att avloppsfrågan skall beaktas vid upprättande av planer av olika slag eller utomplansbestämmelser. Av 15 % gällande byggnadsstadga framgår emellertid, att vid upprättande av stads-

plan hänsyn bland annat skall tagas till markens höjd- och grundförhållan— den samt förefintliga möjligheter för vattnets avledande. Enligt 18 % samma stadga skall stadsplanekarta åtföljas av sådan utredning angående sättet för vattnets avledande, som kan erfordras för stadsplaneförslagets prövning. Vidare stadgas i 22 & att, sedan stadsplan fastställts, plan för avledande av vatten eller flytande orenlighet från såväl gator och andra allmänna platser som byggnadsmark och andra områden (avloppsplan) skall av stadsfull— mäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet i den mån sådant genom bebyggande varder erforderligt.

Frågan i vad mån vid uppgörande och fastställelse av stadsplan m. m. borde beaktas jämväl anordnandet av avlopp var föremål för delade me- ningar under förarbetena till stadsplanelagen. Enligt det av 1925 års sak- kunniga utarbetade, år 1928 framlagda förslaget till stadsbyggnadslag skulle för ordnandet av stadsbyggandet uppgöras en allmän plan (generalplan) i fråga om anläggningar för huvudtrafik eller anordnande av särskilda trafik- områden eller i fråga om huvudfördelning av områden i övrigt för olika stadsbyggnadsändamål. I den mån så prövades erforderligt finge i general- plan upptagas huvudanläggningar för avlopp, vattentillförsel och elektrisk starkström. Beträffande stadsplan stadgades i förslaget bland annat, att om underjordiska avloppsledningar skulle anordnas, till stadsplanen skulle höra plan utvisande huvudsakliga anordningen av dylika ledningar (avloppsplan). Hade huvudledning för avlopp upptagits i generalplan, skulle den särskilt uppmärksammas i avloppsplanen. I andra fall skulle i stadsplanen utvisas, att möjlighet funnes till anordnande av nöjaktigt avlopp.

Detta förslag blev dock ej genomfört.

I förut omförmälda (s. 200) betänkande med förslag angående åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m., vilket avgavs är 1939 av sär- skilda sakkunniga, framhölls bland annat, att det syntes de sakkunniga som om vägande skäl talade för det i 1928 års betänkande upptagna för— slaget om skyldighet att i viss utsträckning upprätta avloppsplan i sam- band med stadsplan. Gällande bestämmelser syntes nämligen icke inne- bära erforderlig garanti, att avloppsfrågan i samband med stadsplans upp— rättande Skänktes tillbörligt beaktande. Frågan hade förlagts i andra pla- net, vilket lätt kunde medföra, att den i viss mån tills vidare lämnades därhän för att lösas så gott det ginge när den bleve mera aktuell. För att avloppsfrågan skulle erhålla den behandling den förtjänade, borde den upp- tagas såsom en huvudfråga i första planet och redan från början ägnas er- forderlig uppmärksamhet vid uppgörande av grundlinjerna för stadsplanen.

De sakkunniga förordade, att i 2 & stadsplanelagen infördes ett stadgande, som inskärpte vikten av att avloppsfrågan hörde till dem som borde vara i princip lösta vid uppgörande av stadsplan. Sträckningen av avloppsledningar

finge dock icke fastlåsas på ett alltför tidigt stadium, varför stadsplanen alle— nast borde innehålla erforderliga bestämmelser angående den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband. Vad som redan vid stadsplans antagande borde klarläggas vore, hur huvudledningar och av- skärande ledningar skulle kunna anordnas samt varest erforderligt renings— verk skulle kunna anläggas.

De sakkunniga anförde vidare, att det icke vore nog att myndigheterna ägnade intresse åt avloppsfrågan först när upprättande av stadsplan vore ak- tuellt. Fördenskull föreslogs införande i 10 & stadsplanelagen av föreskrift, att, om särskilda bestämmelser erfordrades om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband, även stomplan för stad skulle inne- hålla sådana bestämmelser. Ytterligare föreslogs 11 % jämkad så, att utom- plansbestämmelser för stad förklarades skola meddelas, därest för område, som ej inginge i stadsplan eller stomplan, förelåge behov av särskilda bestäm- melser i nämnda hänseende.

Stadsplanelagens föreskrifter om byggnadsplan och om utomplansbestäm— melser för landsbygden föreslogos av de sakkunniga kompletterade i analogi med vad som förordats beträffande stadsplan och utomplansbestämmelser för stad. I 61 % borde sålunda stadgas, att byggnadsplan skulle innehålla er- forderliga bestämmelser om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband. Vidare borde i 66 & första stycket föreskrivas, att utomplansbestämmelser skulle meddelas, därest inom visst område före— låge behov av särskilda bestämmelser om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband. Även för område, som omfattades av utomplansbestämmelser, skulle länsstyrelsen äga att meddela förbud mot nybyggnad, innan erforderliga åtgärder för ordnande av huvudavlopp vid- tagits.

I anslutning till dessa ändringar i stadsplanelagen föreslogo de sakkunniga vissa tillägg till bestämmelserna i byggnadsstadgan.

Föreskrifterna i 15 % stadgan om vad som skall iakttagas vid uppgörande av stadsplan ändrades i sakkunnigförslaget så, att där angavs att vid planens uppgörande hänsyn skulle tagas till möjligheten att vidtaga erforderliga åt- gärder till motverkande av vattenförorening samt att gator skulle givas sådan riktning, lutning, bredd och anordning i övrigt att bland annat möjlighet bereddes till anordnandet av huvudavloppsledningar och avskärande led- ningar samt reningsanläggningar. Under 17 & upptogs stadgande, att i stads- planebestämmelser skulle angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte vad därmed ägde samband, och i 22 % föreslogs, att avloppsplan skulle upptaga jämväl erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening.

Beträffande ordnandet av stads område utom stadsplan angavs i 30 å i förslaget, att vid upprättande av stomplan hänsyn skulle tagas till möjlig- heten att ordna avlopp och vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande

av vattenförorening. Under 31 % meddelades föreskrift, att i stomplanebe- stämmelser skulle angivas den huvudsakliga anordningen av avlopp jämte vad därmed ägde samband. Härjämte vidtogs i 32 5, vilken innehåller bestäm— melser angående stomplanekarta och den utredning som skall åtfölja sådan karta, den kompletteringen att stomplanekarta skulle åtföljas av sådan utred- ning angående sättet för vattnets avledande, som kunde erfordras för stom— planeförslagets prövning.

Beträffande 33 % föreslogo de sakkunniga det tillägget, att i utomplans- bestämmelser för stad skulle intagas de föreskrifter, som i avseende å den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed ägde samband erford- rades utöver vad som därom föreskreves i byggnadsstadgan och stadens byggnadsordning.

Mot det av de sakkunniga sålunda framlagda förslaget anmärkte byggnads- styrelsen, att det kunde ifrågasättas, huruvida de föreslagna ändringarna vore behövliga eller lämpliga. Styrelsen framhöll såsom stöd för sin åsikt bland annat, att med de fordringar, som numera ställdes på en tidsenlig stadsplan, syntes det få anses självklart, att avloppsfrågan och vad därmed hängde samman skulle behörigen beaktas och tillgodoses vid uppgörande av stadsplan och annan planläggning för samhällelig bebyggelse. Om en stadsplan upprättades på det sätt som den borde, skulle dess gatunät även inrymma avloppssystemet. Det syntes enligt styrelsens mening få anses höra till undantagen, om avloppsledningar skulle behöva framdragas i andra om- råden än gator och torg och annan allmän platsmark. Vad nu sagts gällde även byggnadsplan. Ej heller syntes tillräckliga skäl föreligga för förslaget, att den huvudsakliga anordningen av avlopp skulle kunna regleras medelst stomplane- eller utomplansb-estämmelser. Tidpunkten måste då anses vara inne att mera planmässigt än vad som kunde åstadkommas enbart med en stomplan reglera själva bebyggelsen. Några möjligheter att med tillhjälp av utomplansbestämmelser fixera särskilda ledningssträckningar förelåge enligt styrelsens mening överhuvud taget icke.

I andra yttranden framhölls däremot, att de föreslagna bestämmelserna fyllde ett behov. Vissa myndigheter påpekade, att de för avloppsfrågan grund- läggande problemen syntes kunna få sin riktigaste lösning först genom en stomplaneläggning i likhet med vad som föreslagits beträffande generalplan i 1928 års förslag. En närmare redogörelse för yttrandenas innehåll återfinnes i den på de sakkunnigas förslag grundade propositionen till 1941 års riks— dag med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen m. m. (prop. 45/1941 5. 155—161).

Vid framläggandet av nämnda proposition uttalade föredragande departe- mentschefen, att de sakkunnigas förslag om ändringar i stadsplanelagen och byggnadsstadgan berörde spörsmål av ömtålig natur. Då utredning syntes

böra företagas angående andra frågor på stadsplanelagstiftningens område, ansåg departementschefen det vara lämpligt, att de Önskemål, som de sak- kunniga avsett att tillgodose i förevarande sammanhang, finge komma under omprövning vid denna utredning. I propositionen upptogs därför icke något förslag i dessa ämnen. Däremot föreslogs i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag ändring i 13 och 63 åå stadsplanelagen, inne- bärande rätt för länsstyrelse att inom vissa områden meddela förbud mot nybyggnad utan tillstånd av länsstyrelsen, innan avlopp för området anord- nats. Propositionen bifölls av riksdagen.

De ändringar i stadsplanelagen och byggnadsstadgan, som de sakkunniga för utarbetande av förslag till motverkande av vattenförorening förordat i syfte att framhäva betydelsen av avloppsfrågans beaktande vid planlägg— ningsåtgärder av olika slag, vila enligt stadsplaneutredningens mening på en riktig princip. Det är för en ändamålsenlig planlösning av grundläggande betydelse, att nämnda frågor tagas under övervägande så tidigt som möjligt. Lämpligast torde vara, att detta sker redan på det stadium, då ett områdes ordnande huvudsakligen ankommer på den enskilde exploatören. Innan tät- bebyggelse medgives, bör därför utredning verkställas, på vad sätt avlopp skall anordnas eller åtgärder eljest skola vidtagas för oskadliggörande av spillvatten och annan orenlighet.

Med avloppsfrågan synes frågan om vattenförsörjningen så nära samman- hänga, att det spörsmålet bör på samma gång lösas. Utredningen rörande dessa frågor påverkar ofta hela planläggningen. Ett dröjsmål med övervä- gandet särskilt av avloppsfrågan men även i viss mån av frågan om vatten- försörjningens ordnande kan medföra stora svårigheter vid bebyggelsens fort— satta utveckling samt onödiga kostnader av skilda slag.

Enligt 1928 års förslag till stadsbyggnadslag skulle såväl i stad som på landet kunna uppgöras generalplan, i vilken avloppsfrågorna kunde vinna beaktande. Stadsplaneutredningen föreslår likaledes införande av ett general— planeinstitut. Därjämte innehåller utredningens förslag bestämmelser om regionplan. Åtgärder i syfte att klarlägga avloppsfrågan böra såsom nämnts vidtagas redan i samband med den första planläggningen av bebyggelsen. Det är också av största vikt, att avloppssystemen inom närliggande tätorts— bildningar samordnas för att ett tekniskt och ekonomiskt riktigt anordnande av avloppen skall uppnås. Motsvarande gäller vattenförsörjningen. General- plan och regionplan kunna utgöra instrument för en sådan samordning. Redan vid uppgörande av dylika planer måste fördenskull i erforderlig mån verkställas utredning i här berörda hänseenden, särskilt beträffande huvud- ledningarnas dragning samt platser för nödvändiga pump- och reningsverk. Stadsplaneutredningens förslag innebär, att föreskrifterna i generalplan skola genom särskilt förordnande av Kungl. Maj:t kunna erhålla rättsverkningar

på liknande sätt som för närvarande gäller beträffande stomplan. Medde- lande av dylikt förordnande torde stundom kunna vara lämpligt för att säkerställa utrymme för vattenförsörjnings- eller avloppsanordningar av olika slag.

Även om visst fog måste tillerkännas den mot de sakkunnigas ifrågava- rande förslag såvitt angår planinstituten stadsplan och byggnadsplan riktade anmärkningen, att de föreslagna författningsändringarna delvis vore onödiga, enär redan gällande bestämmelser finge anses utgå från att avloppsfrågan borde ägnas erforderlig uppmärksamhet vid upprättande av sådan plan, synes erfarenheten giva vid handen, att detta bör starkare framhävas. Mot förslaget har jämväl framhållits, att avloppsledningarnas sträckning inom planlagt område i regel vore bestämd redan genom utläggandet av gator och allmänna platser. Detta torde så tillvida vara riktigt, att allmänna avlopps- ledningar inom planlagt område i allmänhet förläggas i gatumark eller eljest i allmän platsmark. Utredningen av avloppsfrågan bör emellertid avse att fastställa, dels att gatusystemet är ordnat så, att det i huvudsak lämpar sig för framdragande däri av erforderliga ledningar, dels ock var inom plan— området större samlingsledningar eller avskärande ledningar böra framdragas och varest reningsverk kan anläggas, vilket i sin mån lärer minska risken att oväntade svårigheter att utföra dylika ledningar jämte reningsverk seder- mera uppkomma.

Stadsplaneutredningen tillstyrker sålunda, att i byggnadslagstiftningen in- tagas föreskrifter i avsikt att i högre grad än för närvarande är fallet fram- häva, att frågor rörande vattenförsörjning samt avlopp och vad därmed äger samband skola beaktas vid all planläggning för bebyggelse. Det torde emel- lertid icke vara nödvändigt eller lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i lagen intagas bestämmelser om att stadsplan, byggnadsplan m. m. skola innehålla direkta föreskrifter angående anordnandet av avlopp och dylikt. Visserligen möter det ej hinder, att planbestämmelser innehålla sådana stad— ganden, t. ex. att ett område skall reserveras för vatten— eller reningsverk eller att viss kvartersmark ej får bebyggas eller eljest användas så att fram- dragandet av ledning däröver förhindras eller försvåras. Tvärtom är det självklart, att i den mån dylika planbestämmelser erfordras för vatten- eller avloppsfrågans behöriga ordnande, planen måste innehålla sådana. Anled- ning synes emellertid saknas att låta det uppenbara förhållandet, att stads- plan eller plan av annat slag kan innehålla direkta bestämmelser av bety- delse för vatten- och avloppsfrågans lösning, komma till uttryck i lagen framför andra särskilda ändamålsbestämmelser, som regelmässigt upptagas i plan, t. ex. rörande trafikfrågor, allmänna byggnader m. m. Vidare är att märka, att även om i exempelvis stadsplan mark avses för vatten- eller av- loppsverk eller för framdragande av ledning, så blir dock icke genom planens fastställande avgjort, att vatten— och avloppsfrågorna skola ordnas just på

det sätt som planen förutsätter. Vissa ändringar i dispositionen av den för dylikt ändamål reserverade marken kunna om så befinnes lämpligt vidtagas, utan att planen fördenskull behöver ändras. Avloppsplanen ,—- om en sådan uppgjorts redan i samband med stadsplanens uppgörande _ omfattas ej av fastställelsen å sistnämnda plan. Det torde därför vara i viss mån missvi— sande, om lagen skulle innehålla, att planbestämmelserna skola reglera an- ordnandet av avlopp m. ni.

Vad därefter angår utomplansbestämmelser tillkomma sådana för närva— rande ej sällan med syfte bland annat att undvika sanitära olägenheter inom det område, som bestämmelserna avse. Genom de i utomplansbestämmelser regelmässigt ingående föreskrifterna om viss minimistorlek för tomt vill man understundom vinna, att särskilda ledningar för bortförande av avloppsvatten från tomtplatserna ej skola behöva anordnas, utan att avloppsvattnet skall kunna efter rening i någon enkel anläggning ledas direkt ned i jorden. De sakkunnigas förslag torde innebära en viss utvidgning av den användning som utomplansbestämmelseinstitutet sålunda redan har för att reglera av- loppsfrågorna. Enligt detta förslag avses i utomplansbestämmelser skola kunna meddelas direkta föreskrifter om den huvudsakliga anordningen av avlopp och vad därmed äger samband. Detta är dock enligt stadsplaneut- redningens mening att gå för långt. Med samma skäl kunde påfordras, att utomplansbestämmelser skulle innehålla föreskrifter om den huvudsakliga anordningen av vägar och allmänna platser inom området i fråga. Dylika föreskrifter torde ligga vid sidan om de syften, som skola tillgodoses genom utomplansbestämmelser. Skulle i utomplansbestämmelser beredas plats för stadganden om sträckning av avloppsledningar och måhända även om anordnandet av vägar och allmänna platser skulle utomplansbestämmel- serna i själva verket förlora sin nuvarande karaktär och övergå till att inne- bära en verklig planläggning. Även om en viss utredning angående avlopps- frågans ordnande ofta måste föregå utfärdandet av utomplansbestämmelser, t. ex. för avgörandet av den viktiga frågan om minimistorleken å tomt inom utomplansområdet, bör sålunda enligt stadsplaneutredningens åsikt någon reglering av avloppsfrågan i utomplansbestämmelser icke ske på sådant sätt, att däri angives sträckningen av huvudledningar eller dylikt. För sådant ändamål torde böra tillgripas verklig planläggning. Ofta torde, såsom i det föregående framhållits, generalplanen kunna vara ett lämpligt instrument härför.

Motsvarande synpunkter göra sig gällande i fråga om vattenförsörjningen. Ej heller lösningen av detta spörsmål torde lämpligen kunna ske genom utomplansbestämmelser.

I anslutning till vad sålunda anförts har stadsplaneutredningen i bygg— nadsstadgan —— men däremot icke i byggnadslagen upptagit delvis nya stadganden i hithörande ämnen. Stadgandena innebära i huvudsak, dels att

vatten— och avloppsfrågorna skola noggrant beaktas vid planläggning av olika slag, dels ock att utredning rörande dessa frågor, i den mån så påkal- las av omständigheterna, skall fogas vid förslag till generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser.

Genomförandet av åtgärder med avseende å vattenförsörjning och avlopp, vilka förutsatts i stadsplan, ankommer på vederbörande stad. Angående möjligheterna att genomföra erforderliga åtgärder för tillgodoseende av be— hovet av vatten och avlopp inom byggnadsplaneområde hänvisas till vad härutinnan tidigare anförts (s. 199—201). Vad där sagts gäller i tillämpliga delar beträffande områden, som icke ingå i stadsplan eller byggnadsplan.

I detta sammanhang vill stadsplaneutredningen även beröra frågan om inlösen av ledningar m.m., dä stadsplan utlägges över område där kloakled- ningsföretag finnes. I yttrande över förutnämnda betänkande angående mot- verkande av vattenförorening m. m. framhöll lantbruksingenjören i Krono- bergs län, att olägenheter syntes kunna uppkomma därigenom att samhälle icke vore pliktigt att inlösa av enskilda fastighetsägare anlagda kloakled— ningar, då stadsplan utsträcktes att gälla över ett förut icke planlagt område. Chefen för justitiedepartementet anförde vid remissen till lagrådet (prop. 45/1941 5. 92) angående den sålunda väckta frågan, att samhället, som icke vore berättigat att utan medgivande disponera över fastighetsägarnas led— ningar, väl kunde tänkas sluta avtal om att övertaga ledningarna mot viss ersättning, men att fastighetsägarna icke kunde tvinga samhället att övertaga dem. Med visst fog kunde sägas, framhöll departementschefen, att samhället borde förpliktas att lösa befintliga ledningar som vore lämpade för sitt ända- mål. Denna fråga vore dock icke begränsad till avloppsledningar och den syntes departementschefen icke lämpligen kunna upptagas till prövning utan närmare utredning.

Frågan upptogs på nytt av lagrådet, som yttrade:

Frågan hur förhållandet skall regleras då stadsplan utsträckes över område, där kloakledningsföretag finnes, har lämnats olöst i sakkunnigförslaget. I ett däröver avgivet yttrande har föreslagits att lösningsplikt skulle stadgas för samhället. De— partementschefen, som funnit visst fog finnas för en sådan plikt, har dock icke ansett sig kunna upptaga detta spörsmål till prövning utan närmare utredning.

Även om det ligger i sakens natur att icke i allo samma regler i förevarande av— seenden kunna tillämpas å områden inom och utom stadsplan, synes det dock vara mindre tillfredsställande att frågan om fastighetsägares rättigheter och skyldig- heter gentemot samhället skall avgöras efter så olika regler i det ena och det andra fallet. Särskilt framträdande blir olägenheten härav därigenom att det lämnats öppet huru förhållandena skola ordnas, då bebyggelsen nått den utveckling, att området bör läggas under stadsplan eller bilda eget municipalsamhälle.

Departementschefen genmälde härtill vid propositionens framläggande för riksdagen, att frågan om införande av en lösningsplikt i förevarande fall icke

? l a l 1 | ! 1 l l

vore begränsad till avloppsledningar den gällde bland annat även vägar och vattenledningar och tarvade närmare utredning. Detta spörsmål, som syntes höra hemma i stadsplanelagen och sålunda icke i vattenlagen, borde upptagas i samband med den utredning av olika frågor inom stadsplanelag- stiftningen, för vilken departementschefen förut uttalat sig.

Enligt stadsplaneutredningens mening böra följande synpunkter anläggas på problemet.

Inom stadsplanelagt område är anläggningen av kloakledning en samhäl— lets angelägenhet. Tomtägare kan icke åläggas att själv låta verkställa arbetet eller att ingå som delägare i den egentliga ledningen. Däremot kan tomtägare genom gatukostnadsbestämmelser förpliktas att inom vissa gränser bidraga till kostnaderna för anläggningen. Underhållet av avloppsledning vilar inom stadsplanelagt område på staden.

Med avseende å område utom stadsplan gälla andra förhållanden. Vill samhälle avleda avloppsvatten från mark utom stadsplan, skall angående företaget gälla vad om avledande av avloppsvatten från fastighet är stadgat (jfr 8 kap. 14 å andra stycket och 54 å andra stycket vattenlagen). Fastig— heterna utanför stadsplanen bli skyldiga att såsom delägare ingå i sådant företag. Bidragsplikten bestämmes enligt 8 kap. 10 och 14 %% vattenlagen. Anläggningen blir företagets egendom. Underhållet åvilar delägarna.

Till följd av de sålunda antydda bestämmelserna torde i många fall en betydande skillnad komma att uppstå mellan de kostnader för avloppsfrå- gans ordnande, som utom stadsplan belägna fastigheter få sig pålagda, och de bidrag för sådant ändamål, som genom gatukostnadsbestämmelser kunna uttagas av markägare inom stadsplan. Fastighetsägarna bli i det förra fallet regelmässigt mera betungade än i det senare. Att stadsplan utsträckes över ett förut ej planlagt område medför alltså, att staden påtager sig vissa skyldig- heter i förevarande hänseende, bland annat underhållet av avloppsledningar, som förut ej ålegat den. Redan med hänsyn härtill kan det ifrågasättas, om det är billigt att staden förpliktas att betala ersättning för befintliga lednin- gar. Skulle en sådan ersättningsskyldighet åläggas staden, skulle detta i en för markägarna redan förut gynnsam situation innebära en ytterligare förmån för dem.

Frågan har tidigare varit föremål för prövning, därvid det dock närmast gällde rätt, ej skyldighet för staden att övertaga ledningarna. I 1928 års be— tänkande med förslag till stadsbyggnadslag föreslogs sålunda (12 kap. 2 %, s. 30 och 248), att stad skulle vara berättigad att i samband med stadsplans genomförande övertaga i enskild väg nedlagda ledningar, i vissa fall utan er— sättning till markägare och i andra fall mot lösen. Departementschefen av- visade i 1931 års proposition med förslag till nuvarande stadsplanelag (prop. 79/1931 5. 82) vad de sakkunniga föreslagit under framhållande bland annat, att förslaget skulle kunna medföra, att en del av ett avloppsnät komme att

tillhöra staden och en annan del markägarna. Ett sådant resultat syntes departementschefen icke kunna godtagas.

Vare sig för en stad stadgades rätt eller skyldighet till sådan inlösen, varom här är fråga, torde till undvikande av den av departementschefen framhållna olägenheten bli nödvändigt, att lösen skedde icke först i den mån stadsplanen genomfördes utan på en gång för ett större område. Regleringen härav skulle tydligen kräva ganska vidlyftiga föreskrifter. En närmare reglering av inlösen- frågan torde även i övrigt nödvändiggöra omfattande och invecklade bestäm— melser, särskilt i förhållande till det begränsade syfte, som bestämmelserna skulle tillgodose.

Frågan om inlösen av avloppsledningar torde emellertid böra ses i sam— band med motsvarande spörsmål vid stads övertagande av enskild väg i sammanhang med genomförandet av stadsplan. Enligt 23 % stadsplanelagen äger staden taga sådan väg i anspråk och nyttja den för avsett ändamål utan ersättning. Gottgörelse för kostnad, som markägare nedlagt på vägen, erhålles ej, och någon ersättningsskyldighet för staden i detta hänseende synes under förarbetena till stadsplanelagen ej ens ha ifrågasatts. Enligt utredningens mening kan det icke heller anses erforderligt eller lämpligt att ålägga staden betalningsskyldighet för sådana på väg nedlagda kostnader. Markägare, som bygga utanför stadsplanegränsen, äro i olika avseenden sämre ställda än tomt— ägarna inom den egentliga stadskärnan. Förhållandet bidrager i sin mån till att förhindra en ur samhällets synpunkt olämplig spridning av tätbebyggelsen. Skulle staden vid stadsplanens utsträckande till ett nytt område åläggas att betala kostnader som nedlagts på avloppsledning inom området i fråga, torde detta medföra, att de markägare, som byggt på samhällets ytterområden, gyn- nades utan egentlig anledning framför andra markägare inom staden men utanför det planlagda området. Ålades staden därjämte att ersätta kostnader som nedlagts å väg, skulle kostnaderna kunna stiga till betydande belopp, för vilka staden endast delvis och först efter längre tids förlopp skulle kunna erhålla gottgörelse av tomtägarna.

Stadsplaneutredningen håller för sin det före, att frågan om användandet av befintliga ledningar, då stadsplan utsträckes över förut icke planlagt om- råde, bäst ordnas utan bestämmelser om rätt eller plikt för staden att lösa ledningarna. Äro ledningarna brukbara för stadens behov _ och endast i detta fall kan inlösen överhuvud komma i fråga har staden uppenbarligen intresse av att få använda ledningarna. Därigenom minskas ju i motsvarande mån stadens kostnader för anordnande av nya ledningar. Någon rätt för staden att taga de befintliga ledningarna i bruk finnes ej. Om staden skall kunna draga nytta av dem, måste staden sålunda söka komma till en upp- görelse med markägarna. Att dessa avfordra staden ersättning för ledningarna torde ej kunna förmenas dem. Ställa markägarna sina krav för högt, riskera de emellertid, att staden anlägger nya avloppsledningar utan att utnyttja det

befintliga ledningsnätet. Båda parterna ha sålunda fördel av att ett avtal ingås angående ledningarnas utnyttjande. Utsikterna för att en frivillig överens- kommelse skall kunna träffas torde därför vara goda.

Skulle markägare icke nöjas med det pris, som staden bjuder för att få övertaga avloppsledningarna, är markägaren oförhindrad att fortfarande nyttja sina gamla ledningar. Nedlägger staden ny avloppsledning, kan bidrag till kostnaderna därför givetvis icke uttagas av markägare, som redan har sin avloppsfråga ordnad genom särskild ledning. Detta torde följa av 50 å andra stycket sista att-satsen stadsplanelagen, vilket lagrum innehåller att tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna städse skola mot— svara skäliga anspråk på rättvisa och billigbet (jfr även 50 å andra stycket femte att—satsen). Med stöd av nämnda stadgande, vilket i stadsplaneutred— ningens förslag motsvaras av föreskrifterna i 68 % punkt 11 (jfr punkt 8) byggnadslagen, lärer alltså tomtägare, som redan har sin avloppsfråga ordnad, kunna vinna befrielse från krav på deltagande i kostnaderna för ett av staden eventuellt anlagt nytt avloppssystem.

Av vad sålunda anförts framgår, att enligt stadsplaneutredningens mening bestämmelser icke äro erforderliga eller lämpliga angående rätt eller skyldig- het för stad eller samhälle att inlösa inom visst område befintliga avlopps- ledningar, då stadsplan fastställes för området. Kunna avloppsledningarna användas av staden, torde man i förekommande fall böra lita till att frivillig överenskommelse träffas mellan staden och markägarna. På samma sätt torde böra bedömas uppkommande frågor om inlösen av vattenledning. Att här föreskriva tvångsinlösen synes desto mindre befogat som tillhandahållandet av vatten kan vara ett affärsföretag, som drives i enskild regi även inom stads— planelagda områden. Om staden skulle erhålla rätt att inlösa vattenledning, skulle detta alltså kunna innebära ett obehörigt intrång i driften av det en- skilda vattenförsörjningsföretaget.

Säkerställande av stads fordran på bidrag till gatukostnad.

Enligt 18 & tredje stycket stadsplanelagen må nybyggnad icke ske, innan tomtägare fullgjort honom åliggande skyldighet att utgiva bidrag till gatu- kostnad eller därför ställt nöjaktig säkerhet. Från ställande av säkerhet är kronan fri. Denna regel gäller både gatumarksersättning och bidrag till iord- ningställande av gata. Om tomtägares skyldighet att utgiva bidrag till gatu- kostnad stadgas i 45—51 55 samma lag. Beträffande gatumarksersättnings förfallodag föreskrives i 47 %, att sådan ersättning skall i mån av gatas upp- låtande till allmänt begagnande erläggas vid anfordran, där tomten är be— byggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, men i annat fall, då tomten sålunda bebygges. Betalningsskyldig är enligt rättspraxis (NJA 1919: 195) den, som är tomtens ägare på förfallodagen. Då det heter att bi-

draget skall erläggas ”vid anfordran”, anses detta icke innebära att staden skulle kunna, när övriga förutsättningar föreligga, uppskjuta förfallodagens inträde genom att icke framställa något krav, med den verkan att den per- sonliga betalningsskyldigheten komme att åligga annan tomtägare än den, emot vilken krav tidigast kunnat riktas. Angående förfallodagen för bidrag till iordningställande av gata meddelas föreskrifter i stadens gatukostnads- bestämmelser. I allmänhet ansluta sig föreskrifterna om förfallodagen nära till stadgandena i nyssnämnda 47 %. Byggnadsstyrelsens normalförslag till gatukostnadsbestämmelser innehålla i 7 5 den föreskriften, att tomtägare skall, sedan gatan eller avloppsledningen framför tomten upplåtits till allmänt begagnande, på anfordran utgiva den på tomten belöpande ersättningen; dock att, därest tomten vid tiden för gatans eller avloppsledningens upplåtande icke är bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen, skyldigheten att utgiva ersättningen skall inträda först sedan sådan bebyggelse skett eller vid den tidpunkt dessförinnan, då tomtägaren utnyttjar tomten vidliggande gata i samma omfattning som om tomten vore på förut angivet sätt bebyggd. Dennna föreskrift har med få avvikelser intagits i städernas gatukostnads- bestämmelser.

Svenska Icommunaltekniska föreningen har i sin skrivelse den 2 juli 1943 hemställt om övervägande, huruvida icke stadens rätt till gatukostnadsbidrag borde säkerställas med en legal förmånsrätt i stället för de tvångsmedel som nu stode till stadens förfogande. Föreningen har härvid åberopat en uppsats i Svenska stadsförbundets tidskrift (årg. 1943 s. 142 0. f.) av nuvarande pro- fessorn Knut Rodhe. Vidare har Stockholms stads fastighetskontor i sin skri- velse den 30 juni 1943 påpekat, att det syntes vara en lucka i lagbestäm— melserna, att kronan vore fri från ställande av säkerhet för gatumarks- ersättning.

I 33 5 av 1907 års stadsplanelag stadgades, att ersättning för gatumark skulle av tomtägare utgivas, då efter stadsplans fastställande nybyggnad blivit å tomten uppförd, dock ej innan gatan upplåtits för allmänt begagnande. För tomt, som redan hade utfartsväg åt en för allmänt begagnande upplåten gata, gavs vidare den kompletterande bestämmelsen, att tomtägaren ej vore skyldig att utgiva ersättning för mark till annan gata utmed tomten, förrän nybyggnad å tomten verkställts vid denna gata. Därefter stadgades i para- grafens tredje stycke:

Nybyggnad, som i denna paragraf avses, må ej företagas, innan tomtägaren hos byggnadsnämnden för ersättningens utgivande ställt säkerhet, som av nämnden god- kännes. Från ställande av säkerhet, varom nu är sagt, vare kronan fri.

I motiven till dessa bestämmelser anfördes i 1904 års kommittéförslag (s. 94):

Kommitterade hava haft under särskild omprövning frågan att på något sätt

bereda samhället säkerhet för ersättningens utbekommande. En utväg vore att i ungefärlig överensstämmelse med norsk lag och i likhet med vad som genom lagen den 1 maj 1885 är stadgat om utflyttningsbidrag m. m. vid laga skifte föreskriva, att ersättningen, även om tomten kommer i annan ägares hand, skall utgå därur med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 & handelsbalken tillkommer en- skild ränteägare för avgäld av fast egendom. En dylik bestämmelse kan icke anses träda eventuella inteckningshavares rätt för nära, då, såsom ofta framhållits, tomten just genom gatans anläggning får en ökning i värde, som mer än motsvarar det ersättningsbelopp, tomtägaren har att utgiva; men med hänsyn till den hos oss rådande motviljan mot de så kallade tysta förmånsrätterna hava kommitterade icke ansett sig böra framlägga förslag i dylik riktning.

De kommitterade föreslogo i stället såsom tvångsmedel dels att tomtägaren skulle kunna förbjudas att ha utgång åt gatan, intill dess honom åliggande betalningsskyldighet fullgjorts, och dels att tomtägaren icke skulle äga be— bygga tomt åt en till allmänt begagnande upplåten gata, innan säkerhet ställts för ersättningens utgivande. Endast sistnämnda regel upptogs emellertid, så- som av det föregående framgår, i modifierad form i lagen.

Även under förarbetena till gällande stadsplanelag diskuterades möjlig- heterna att bereda staden säkerhet för bidrag till gatukostnad på annat och bättre sätt än genom att uppställa fordran på betalning eller ställande av säkerhet såsom villkor för erhållande av byggnadslov. 1916 års kommitté framhöll i sitt betänkande (s. 251), att realsäkerhet ej torde kunna beredas annorlunda än antingen genom stadgande om viss legal förmånsrätt eller genom medgivande av tvångsinteckning med vanlig förmånsrätt. Ett förslag i förra riktningen komme enligt kommitténs mening helt visst att ur fastighets— kreditens synpunkt mötas med starka invändningar. En vanlig inteckning kunde ofta vara av skäligen tvivelaktigt värde och skulle understundom ut- göra sämre säkerhet än den staden vid bibehållande av de förutvarande reg- lerna kunde betinga sig. Dessa regler bibehöllos därför i kommitténs förslag i princip oförändrade.

I yttrande över kommitténs förslag föreslogo drätselkammaren och stads- fullmäktige i Västerås, att fordran på gatumarksersättning borde erhålla legal förmånsrätt. Att befara att en bestämmelse härom ur fastighetskreditens syn- punkt skulle vara till avsevärdare skada vore enligt drätselkammarens och stadsfullmäktiges förmenande överdrivet. Säkerheten skulle i varje fall en gång realiseras —— det vore således en utgift, varmed fastighetsägaren faktiskt vore betungad _ och hans möjligheter att bygga kunde varken bli bättre eller sämre, om gatumarksbidraget utginge med förmånsrätt. Det syntes där- för vara en blindbockslek att å ena sidan framhålla, att staden hade i sin makt att bevaka sina intressen, vilket med rådande osäkra förhållanden och så gott som allestädes gjord erfarenhet om säkerheternas försämrande icke kunde ske annat än genom att skärpa fordringarna på desamma, och att å andra sidan tveka att taga steget fullt ut till skydd för stadens intresse av

att kunna utfå gatumarksersättning. Vilken utväg man än valde, och den senare innebure den enklaste lösningen, varför den vore att föredraga, ver- kade säkerheten i lika grad betungande för byggnadskrediten. Den borde betraktas som en del av byggnadskostnaden, vara ett tomtonus och utgöra ett vederlag för den förhöjning i värdet av fastigheten, som utläggning av gata invid densamma medförde.

Det av drätselkammaren och stadsfullmäktige i Västerås sålunda fram- ställda förslaget vann dock icke beaktande vid det fortsatta lagstiftnings- arbetet.

Inom stadsplaneutredningen har övervägts lämpligheten av att överhuvud taget bibehålla nuvarande skyldighet för fastighetsägarna att utgiva bidrag till gatukostnader. Avskaffades bidragsskyldigheten, skulle åtskilliga besvär- liga frågor, som nu uppkomma i samband med stadsplanens genomförande, försvinna, däribland det ovan berörda spörsmålet om säkerställande av sta- dens bidragsrätt. Uppenbart är, att ej blott fastighetsägarna utan samtliga invånare i en stad ha nytta av gatuanläggningarna. Å andra sidan synes det emellertid utredningen likaledes klart, att i varje fall regelmässigt ägarna av tomter vid en gata ha en ekonomisk fördel av denna, som överstiger de övriga kommunmedlemmarnas. Fördelen för fastighetsägarna framstår sär- skilt tydligt, då stadsplan utlägges över område, vilket tidigare icke varit föremål för planläggning. Stadsplanen torde i dylikt fall nära nog undantags— t löst ha sådant värde för ägarna av mark inom området, att det måste framstå såsom ett rimligt krav, att markägarna i högre grad än andra deltaga i kost- | naderna för planens genomförande.

Skulle nuvarande gatukostnadsbidrag avskaffas, måste därför enligt ut— redningens mening motsvarande belopp uttagas av de berörda tomtägarna i annan ordning. Man föres härvid in på den gamla frågan om införande av en särskild värdestegringsskatt å fastigheter. Då de exploateringsmöjligheter, ! som följa därav att en fastighet lägges under stadsplan, i regel torde medföra, att fastigheten stiger i värde, synes en dylik beskattningsform i förevarande fall innebära en i och för sig framkomlig utväg. Den torde måhända också många gånger kunna leda till ett rättvisare resultat än det som nu följer av ! bestämmelserna om gatukostnadsbidrag. Genomförandet av en värdesteg- ringsbeskattning torde emellertid förutsätta lösandet av skattetekniska spörs— » mål av besvärlig art. Stadsplaneutredningen anser det uteslutet, att utred- ningen skulle inom ramen för sitt uppdrag och med den sammansättning utredningen har kunna upptaga denna fråga till närmare behandling. Erinras må om det betänkande med förslag till förordning om värdestegringsskatt å fastighet, som 1942 avgivits av särskilda sakkunniga (stat.off.utr. 1942: 39). Betänkandet är efter sedvanligt remissförfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Frågan om gatukostnadsbidragens ersättande med en skatt å den

värdestegring, som uppkommer till följd av planläggningsåtgärder, torde äga samband med nämnda ärende. De förslag, omförmälda betänkande innehåller, äro emellertid icke uppgjorda med tanke att markägarna där- igenom skulle vinna befrielse från onera, som för närvarande åvila dem (jfr dock betänkandet s. 119—120). En överarbetning av förslagen i detta syfte skulle alltså nödvändiggöras. En dylik överarbetning torde förutsätta förnyad utredning, vars resultat alltså måste avvaktas, innan ställning till frågan kan tagas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har stadsplaneutredningen utgått från att bestämmelser om gatukostnadsbidrag åtminstone tills vidare alltjämt böra ; upptagas i planlagstiftningen.

Mot de nuvarande reglerna om säkerställande av stadens rätt till bidrag till l gatukostnad kan i främsta rummet anmärkas, att staden icke erhåller till- räcklig trygghet för ersättningens utbekommande, att tomtägarna i onödan betungas samt att reglerna äro invecklade och oklara i tillämpningen. Enligt 1907 års stadsplanelag kunde stadens tvångsmedel alltid göras gäl- i lande före förfallodagen. Säkerhet skulle ställas innan tomtägaren företog , just den nybyggnad, som föranledde att bidraget förföll till betalning. Mellan l ställandet av säkerhet och förfallodagen ansågs endast kort tid kunna för- ? flyta. Man kunde därför utgå ifrån att den som ägde tomten, då säkerheten ställdes, också skulle vara dess ägare, då bidraget förföll till betalning. Re- ] geln att kronan var fri från ställande av säkerhet vilade tydligen på ett dylikt l betraktelsesätt. Hade man räknat med att tomten kunde byta ägare före 1 förfallodagen, borde uppenbarligen säkerhet ha fordrats även av kronan. * Redan enligt äldre lag kunde det dock inträffa, att förfallodagen försköts framåt i tiden, nämligen om gatan, då nybyggnad vid densamma färdig- ställts, ännu ej upplåtits till allmänt begagnande. Detsamma kan hända enligt l nu gällande bestämmelser. Uppskov med förfallodagen kan emellertid enligt nuvarande föreskrifter uppstå även i vissa andra fall. Ett sådant uppskov inträffar exempelvis om bidrag enligt gatukostnadsbestämmelser skall ut- jämnas mellan flera tomter med tillämpning av 50 å andra stycket fjärde att—satsen stadsplanelagen. Därest, såsom för närvarande vanligen är förhål- landet, gatukostnadsbestämmelserna utgå ifrån, att endast verkliga kostnader skola uttagas, kan i dylikt fall ersättningen för viss tomt debiteras först sedan arbetena inom hela utjämningsområdet äro avslutade. Man har sålunda nu— mera större anledning än förr att räkna med att en tomt skall byta ägare mellan ställandet av säkerhet och förfallodagen. Att kronan är fri från stäl— lande av säkerhet stämmer illa överens härmed. Enligt gällande regler kan det även hända, att stadens tvångsmedel icke kan tillämpas förrän efter det att bidraget förfallit till betalning. Detta in— träffar, då stadsplan lägges över mark, som redan är bebyggd i huvudsaklig

överensstämmelse med stadsplanen. Betalningsskyldighet inträder i dylikt fall för ägare av rättsligen bestående tomt, så snart gatan upplåtits till all- mänt begagnande. Tvångsmedlet kan däremot ej göras gällande förrän vid nybyggnad.

I de fall, då förfallodagen inträffar efter det att säkerhet ställts, kan sta- den göra sig betald ur säkerheten, oavsett huruvida tomten under tiden bytt ägare eller icke. I samma mån som förfallodagen förskjutes framåt i tiden blir det emellertid svårare att bestämma den erforderliga säkerhetens belopp. Följden blir lätt, att tomtägaren avfordras onödigt stor säkerhet, vilket verkar betungande. Å andra sidan kan det också inträffa, att säkerheten redan från början blir för låg eller att den före förfallodagen förlorar i värde. Är den, som äger tomten på förfallodagen, insolvent, kan staden på detta sätt gå miste om gatukostnadsbidrag. '

Överlåtes tomten sedan säkerheten ställts, måste hänsyn givetvis tagas till säkerheten vid uppgörelsen mellan säljaren och köparen. Det ligger i sälja- rens intresse att helt bli avkopplad från betalningen av framdeles förfallande bidragsbelopp. Detta kan dock ofta icke ske. Utgöres säkerheten av inteck- ning, för vilken säljaren är betalningsskyldig, är det icke säkert att staden är villig att friskriva säljaren från dennes personliga betalningsskyldighet. Staden vet nämligen, att den alltid får en personlig fordran mot den, som är tomtens ägare på förfallodagen, och det ligger därför nära till hands för staden att förklara, att den vill behålla sin fordran även mot säljaren. Utgöres säkerheten av säljarens betalningsutfästelse jämte borgen, kan säljaren icke heller bli fri utan att ny säkerhet ställes, som staden godkänner. Har sälja- ren stältt borgen, måste vid uppgörelsen mellan säljaren och köparen hänsyn också tagas till borgensmännens regressrätt. Gå borgensmännen med på att friskriva säljaren mot att de få hålla sig till köparen, uppstår ingen svårighet. I annat fall måste säljaren på något sätt gardera sig genom att begära säker— het av köparen för vad han kan få utgiva till borgensmännen. Ofta är det därjämte så, att gatukostnadsbidragets storlek icke är fastställt, när över- låtelsen sker. Om köparen icke är villig att ikläda sig risken för att bidraget kan komma att överstiga den ställda säkerheten, nödgas säljaren gentemot köparen påtaga sig hela ansvaret för bidraget. Säkerheten föranleder sålunda ofta, att invecklade avtal måste ingås mellan köparen och säljaren. Risk måste anses föreligga, att någon av dem genom förbiseende underlåter att tillgodose sina berättigade intressen.

Fråga uppkommer även till vem staden skall återlämna panten, sedan bi- draget betalats. I regel torde väl staden vara berättigad att antaga, att panten skall lämnas till tomtens nuvarande ägare. Den nuvarande ägaren kan emel— lertid ha överenskommit med en tidigare ägare av fastigheten, att panten i stället skall lämnas till denne. Har säljaren icke garderat sig mot köparen, kan förlust uppstå för den förre, om staden överlämnar panten till köparen.

; | l l !

I det fall åter, då tomten redan vid stadsplanens fastställande var bebyggd i huvudsaklig överensstämmelse med stadsplanen och förfallodagen sålunda inträffar vid gatans upplåtande till allmänt begagnande, uppstår frågan, huruvida staden kan tvinga den, som efter förfallodagen förvärvat tomten, att betala på tomten belöpande bidrag, innan nybyggnad medgives. Lydelsen av 18 % stadsplanelagen, att nybyggnad ej må ske innan tomtägare fullgjort honom åliggande bidragsskyldighet, tyder på att den nye tomtägaren icke kan tvingas att betala. Å andra sidan har lagstiftarens mening säkerligen varit, att tvångsmedlet skulle vara effektivt i alla fall. Frågan torde icke ha varit uppe i rättspraxis. Skall lagens ordalydelse vara utslagsgivande, kan, om den som äger tomten på förfallodagen är insolvent, staden helt gå miste om bidraget.

En viss osäkerhet för staden uppstår även därigenom, att stadens bidrags- fordran torde vara underkastad vanlig tioårspreskription, räknad från bidra- gets förfallodag. Eftersom förfallodagen är relativt obestämd, uppstår en viss svårighet för staden att passa den. Skulle staden underlåta att kräva tomtägaren inom tio år efter förfallodagen, torde denne bli fri från betal- ningsskyldighet. Skulle tomten under tiden ha bytt ägare, torde enligt vad förut nämnts betalning ej heller kunna avkrävas den nye tomtägaren. Staden förlorar sålunda all möjlighet att utfå betalning för sin fordran. Om man åter i strid mot den uppfattning, som förut gjorts gällande, skulle anse att även en ny ägare av tomten kan avkrävas bidrag, som förfallit till betalning före hans förvärv av fastigheten, uppkommer den svårlösta frågan, huruvida ett krav från stadens sida i syfte att bryta preskriptionen lagligen skall göras hos den förre eller hos den senare ägaren.

För att råda bot på de anmärkta bristfälligheterna måste tydligen tillses, att staden för utkrävande av sin bidragsfordran icke blir hänvisad endast till den som äger tomten på förfallodagen. En möjlighet vore att, om denne är insolvent eller om betalning eljest icke kan uttagas, innan han försäljer tom- ten, staden tillförsäkrades rätt att vända sig även mot den nye tomtägaren, i vart fall om denne söker byggnadslov. Ett stadgande, som gåve staden uttrycklig rätt att såsom villkor för byggnadslov fordra betalning av för- fallna gatukostnadsbidrag eller säkerhet därför, även om dessa rätteligen bort betalas av tidigare ägare av tomten, vore sålunda tänkbart. Olägen— heterna av det nuvarande systemet skulle dock härigenom endast till ringa del avlägsnas. En annan lösning torde därför böra sökas. Efter övervägande av olika möjligheter har stadsplaneutredningen funnit sig böra anknyta till det under förarbetena såväl till 1907 års lag som till stadsplanelagen disku- terade förslaget att tillerkänna staden förmånsrätt för dess bidragsfordran.

Om man i enlighet därmed stadgar, att stadens rätt till gatukostnads- bidrag skall utgå ur tomten, även om den kommer i annan ägares hand, med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 % handelsbalken, torde de anmärkta olä—

genheterna i stort sett komma att försvinna. Stadens bidragsfordran blir då tryggad. Visserligen torde stadens fordran, sedan den förfallit till betalning, även i dylikt fall preskriberas enligt reglerna för vanlig tioårspreskription, men betydelsen därav minskas väsentligt genom att staden, intill dess pre- skription inträtt, när som helst kan uttaga sin fordran ur tomten genom dennas realisation i exekutiv ordning. Någon säkerhet för bidragets betalning behöver sålunda ej mera ställas, och därmed upphöra också svårigheterna att beräkna det—belopp, för vilket säkerhet skall fordras, och att bedöma den ställda pantens värde. Stadens arbete med förvaltningen av ställda panter försvinner jämväl.

Den enda olägenhet, som skulle kunna uppkomma för städernas del, därest i stället för nuvarande rätt att kräva särskild säkerhet för fordran å gatu- kostnadsbidrag förmånsrätt i tomten för sådan fordran tillerkännes dem, torde vara, att, om vid exekutiv auktion å tomten anspråk på betalning för förfallen bidragsfordran icke framställes, förmånsrätten jämlikt 134 & utsök- ningslagen går förlorad, medan däremot för närvarande vederbörande stad i dylikt fall har möjlighet att uttaga betalning ur den ställda säkerheten. Risken att förmånsrätten på detta sätt bortfaller blir särskilt stor med hån- syn till ovissheten om bidragets förfallodag. Staden kunde nämligen ha an- sett, att bidraget icke hade förfallit och fördenskull ha underlåtit att fram- ställa anspråk på betalning vid det exekutiva förfarandet. Skulle staden ha misstagit sig angående tiden för betalningsskyldighetens inträde, kunde den nye tomtägaren senare vägra att betala bidraget. För att förhindra upp— komsten av dylik rättsförlust torde 134 & utsökningslagen böra ändras så, att bidragsfordran, varom här är fråga, kvarstår i fastigheten efter exekutiv auktion, även om fordran vid försäljningen varit förfallen till betalning.

I övrigt torde några nackdelar av den föreslagna reformen för städernas del icke kunna påvisas. Däremot äro städernas fördelar därav uppenbara.

För tomtägarna torde regeln om stadens förmånsrätt för bidrag till gatu- kostnad icke medföra någon oskälig belastning. Att tomtägare enligt nuva- rande regler i vissa fall möjligen kunnat bli helt fri från betalningsskyldighet framstår, såsom förut nämnts, som en lucka i den nuvarande lagstiftningen. Lagen bör uppenbarligen vara så avfattad, att stadens fordran städse blir säkerställd. Vidare är att märka att den gatuanläggning, som bidraget avser, merendels föranleder en värdeökning av tomten, som är större än bidragets belopp. Trots gatukostnadsbidraget måste det alltså i regel anses som en fördel för tomtägaren att gatan kommer till stånd. Det synes vara både rätt— vist och naturligt, att stadens fordran på bidrag till den åtgärd, som föranlett värdeökningen, utgår med förmånsrätt.

Ersättes skyldigheten att ställa säkerhet med en legal förmånsrätt i tomten, kan detta i vissa hänseenden därjämte vara direkt förmånligt för tomtäga- ren. Stadens krav på säkerhet träffar enligt nuvarande regler tomtägaren, då

denne står i begrepp att igångsätta ett byggnadsföretag. Ett uppskov med skyldigheten att tillgodUSe staden för dess fordran till dess att byggnaden färdigställts kan innebära en ej oväsentlig lättnad för honom. Härtill kom- mer att staden för att till fullo trygga sin rätt enligt nuvarande regler stund- om torde avkräva tomtägaren alltför stor säkerhet. Särskilt inträffar detta, då bidragets verkliga belopp ej är känt, när säkerheten skall ställas. Detta medför en motsvarande onödig belastning av tomtägaren. En annan fördel är, att tomtens försäljning ej behöver kompliceras av dispositioner beträffande säkerheten. Allt som behöves är, att man beräknar köpeskillingen med hänsyn till värdet av den på tomten vilande belastningen. Skall säljaren bära ovissheten av ett till beloppet icke känt bidrag, medger han köparen anstånd med så mycket av köpeskillingen, som kan beräknas täcka ovisshetsmarginalen. Olägenheten av en tyst förmånsrätt i fast egendom anses i allmänhet vara, att därigenom försvåras möjligheterna för den, som önskar köpa eller låna i ut pengar mot säkerhet i en fastighet, att bedöma fastighetens värde. Denna ' olägenhet för emellertid även det nuvarande systemet med sig. Stadens rätt att utkräva bidrag till gatukostnad riktas, till dess bidraget förfallit till betal— ! ning, mot den som för tillfället är ägare. Bidragsskyldigheten kan alltså sägas intill nämnda tidpunkt följa fastigheten. Ej ens den omständigheten, att en

| tomt inköpts på exekutiv auktion, medför någon ändring härutinnan. Det onus, som fastigheten sålunda är bärare av, kan medföra i stort sett samma

& vådor för nya ägare och kreditorer som en tyst förmånsrätt. Än tydligare skulle detta förhållande framstå, om man uttryckligen ålade tomtägare att betala gatukostnadsbidrag, som förfallit till betalning även före hans för— värv av tomten. Ett dylikt åläggande torde, såsom framgår av vad ovan anförts (s. 243), vara motiverat, därest bidragsfordringen ej medgives för— månsrätt i tomten.

Nyss har nämnts att den anläggning, till vilken gatukostnadsbidrag utgår, merendels medför en höjning av tomtens värde, som överstiger bidrags- beloppet, och att det trots bidragsskyldigheten sålunda i regel är en fördel för tomtägaren att gatan anlägges. Också för inteckningshavarna måste ga— tans anläggande i stort sett framstå såsom fördelaktigt, även om bidraget utgår med förmånsrätt, ty säkerheten ökar med större belopp än som mot— svarar bidraget. Att giva staden säkerhet för dess bidragsfordran framför intecknad gäld, kan sägas innebära, att bidraget skall uttagas ur den upp- komna värdeökningen, innan inteckningshavarna få draga nytta av den— samma. En sådan anordning synes icke innebära någon obillighet mot inteck- ningshavarna.

Givetvis kan det dock möta betänkligheter att tillskapa en ny tyst för— månsrätt, särskilt som gatukostnadsbidragen kunna uppgå till betydande belopp. Visserligen kan det redan för närvarande hända, att skyldigheten

att betala dylika bidrag medför rättsförlust för fastighetens ägare och in- teckningshavare. Belastningen för dessa blir dock i viss mån mera påtaglig än tidigare, om man stadgar att bidragen skola utgå med förmånsrätt fram- för intecknad gäld. Skall förslaget kunna genomföras utan vådor för fastig— hetskrediten, bör därför fordras, att den som köper eller medgiver belåning av en tomt skall kunna utan större svårigheter konstatera, i vad mån tom- tens värde påverkas av bidragsskyldigheten. Det kunde då ligga nära till hands att försöka ordna så, att nämnda skyldighet på något sätt komme att framgå av gravationsbevis. Detta skulle i sin tur förutsätta, att bidragsskyl— digheten anmärktes i inteckningsprotokollet och fastighetsboken. Utredningen har emellertid på nedan anförda skäl sökt lösa frågan på annan väg.

Huruvida gatukostnadsbidrag kommer att utgå, kan som regel bedömas redan då stadsplan fastställes. Däremot kan bidragets exakta belopp för när— varande i allmänhet ej angivas då utan först kort tid innan betalningen skall erläggas. För var och en, som köper eller belånar en fastighet i stad, måste det emellertid utan vidare stå klart, att skyldighet att betala bidrag till gatu- kostnad under vissa förutsättningar kan inträda. Skäl finnes alltså städse att undersöka denna fråga. Än större anledning att undersöka saken blir det, om stadens fordran på dylikt bidrag kommer att vara förenad med förmåns- rätt. Någon anteckning i fastighetsböckerna och gravationsbevis i syfte alle— nast att åvägabringa en sådan undersökning synes ej erforderlig. I vart fall torde det besvär för domstolar och andra myndigheter, som införandet av en dylik anteckningsskyldighet skulle medföra, icke på långt när motsvara t värdet av denna anordning. Man måste alltså förlita sig på, att den som i köper eller belånar en tomt i stad av egen drift skaffar sig upplysning om 1 den bidragsskyldighet, som kan åvila tomten. Huruvida bidrag skall utgå * och om bidraget är betalt eller icke, möter intet hinder att konstatera genom studium av tillgängliga kartor och handlingar. Är bidraget till beloppet be- räknat, kan upplysning om detsamma erhållas i den förteckning, som föres enligt 7 & nuvarande byggnadsstadgan. Fastighetsägare åliggande förpliktelser att till staden utgiva bidrag till gatukostnad skola nämligen antecknas däri. Dylik förteckning skall föras även enligt stadsplaneutredningens förslag till byggnadsstadga (8 €). För att underlätta möjligheterna för fastighetsägare och andra sakägare att erhålla kännedom om gatukostnadsbidragens storlek särskilt i sådana fall då överenskommelse om beloppet träffats mellan staden och föregående fastighetsägare eller beloppet eljest bestämts men anteckning därom av någon anledning icke influtit i förteckningen _ föreslår utredningen tillika under sistnämnda paragraf, att staden skall vara skyldig att på begä- ran tillhandahålla skriftlig upplysning i ämnet.

Gatukostnadsbidragen kunna vara av två huvudslag, nämligen dels bidrag till stadens kostnader för anskaffande av gatumarken, dels ock bidrag till kostnaden för iordningställandet av gatan. Av dessa torde gatumarksersätt—

ningen vara den mest betydelsefulla ur här förevarande synpunkter. Den skyldighet, som åvilar tomtägare att bidraga till kostnaden för gatans iord- ningställande, är, då det gäller att bedöma en fastighets försäljnings- eller belåningsvärde, i regel av mindre vikt. Uppgift om tomtägarens bidragsplikt bör införas i ovannämnda förteckning, så snart bidragsbeloppet beräknats, oberoende av om beloppet avser verklig eller allenast uppskattad kostnad. Om bidragsplikten skall åvila tomten med förmånsrätt framför intecknad gäld, blir det emellertid ett intresse för inteckningshavarna, att särskilt gatu— marksersättningens storlek så tidigt som möjligt blir icke blott preliminärt beräknad utan definitivt fastställd. Bestämmelser i syfte att detta intresse skall kunna tillgodoses i större utsträckning än för närvarande är möjligt föreslås av utredningen under 64 % byggnadslagen.

Omfattningen av tomtägarens bidragsplikt är i väsentlig mån beroende av stadsplanens utformning. Erhåller stadens bidragsfordran förmånsrätt i tom— ten framför intecknad gäld, kunde detta därför måhända anses utgöra ett skäl för att tillerkänna inteckningshavarna rätt att yttra sig över förslag till stadsplan, innan förslaget antages. Det är emellertid att märka, att regle- ringen i stadsplan av byggnadssätt, hushöjd m. m. i regel påverkar tomtens värde och därmed även inteckningshavarnas säkerhet långt mer än skyldig- heten att betala gatukostnadsbidrag. Trots den betydelse stadsplanen sålunda redan för närvarande äger för inteckningshavarna, höras dessa enligt gäl- lande bestämmelser icke över föreliggande stadsplaneförslag. Ett förslag om att inteckningshavarna skulle höras avvisades av stadsplaneutredningen i dess betänkande I (5. 57—58) under motivering bland annat, att intecknings- havarnas kallande skulle medföra stort besvär utan att leda till mera avse- värd nytta, att det ankomme på fastighetsägaren att tillvarataga fastighetens ekonomiska intressen samt att det måste anses för stadsplaneväsendet främ- mande, att inteckningshavare erhölle inflytande på stadsplanens utformning. Stadsplaneutredningen finner icke skäl att nu frångå den ståndpunkt, som utredningen sålunda intagit.

Då det förut gjorts gällande, att förmånsrätten icke innebär någon obillig- het mot inteckningshavarna, har förutsatts, att betalningsskyldigheten i fråga icke sträcker sig längre än den, som lagstiftaren tvångsvis ålägger tomten. Stadens bidragsfordran kan emellertid grunda sig på ett frivilligt åtagande av den, som vid uträkningen av fordringsbeloppet för talan för fastigheten. Visserligen ligger det i sakens natur, att tomtägaren i eget intresse söker tillse att tomten ej belastas med för stor bidragsskyldighet. Men det torde dock kunna inträffa, att staden begär större bidrag än staden objektivt sett har rätt till samt att tomtägaren, vare sig det beror på oförstånd eller andra orsaker, går med på stadens krav. Om i sådant fall bidragsfordringen skulle utgå med förmånsrätt, kunde inteckningshavarnas rätt äventyras. Att bereda möjlighet för inteckningshavarna att redan vid bidragsbeloppets faststäl-

lande föra talan för tomten vid sidan av ägaren synes icke vara någon prak- tisk utväg. Däremot torde inteckningshavarna och i samband därmed även vissa andra rättsägare utan olägenhet kunna givas rätt att vid bidragets realisation i tomten påfordra prövning av förmånsrättens omfattning. Prin- cipen bör härvid vara den, att staden endast skall äga tillgodonjuta förmåns- rätt intill det belopp, som rätteligen tillkommer staden enligt gällande för- fattningar. För det överskjutande beloppet bör staden däremot icke äga förmånsrätt i tomten utan allenast en personlig fordran hos tomtägaren.

Stadsplaneutredningen föreslår sålunda, att stadens rätt till gatukostnads- bidrag skall utgå med förmånsrätt ur tomten på samma sätt som fordran enligt 17 kap. 6 g handelsbalken. Stadgande härom torde böra upptagas i en särskild lag på sätt som tidigare skett vid införande av liknande förmånsrätt för exempelvis skifteslikvider och vissa fordringar enligt 1939 års lag om enskilda vägar. Erinran om den rätt, som sålunda tillkommer stadens bi- dragsfordran, synes emellertid böra göras i byggnadslagen.

I fråga om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna torde böra gälla, att endast betalningsskyldighet, som avser gata eller gatudel, vilken upplåtits eller skolat upplåtas till allmänt begagnande efter nya lagens ikraftträdande, äger förmånsrätt.

Planläggning och bebyggelse i närheten av befästningar och flygplatser.

Såsom tidigare nämnts har genom lagen den 24 mars 1942 om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret meddelats bestämmelser i syfte att för— hindra bebyggelse, som kan försvåra användningen av befästning eller flyg- fält eller som eljest är till men för försvaret. Lagen, som är av provisorisk natur, gällde ursprungligen till och med den 30 juni 1943. Genom lagar den 17 juni 1943 (nr 394) och den 31 mars 1944 (nr 135) har giltighetstiden förlängts till och med den 30 juni 1945.

Enligt 1 & 1942 års lag må nybyggnad ej utan tillstånd företagas i närheten av befästning eller flygfält, om genom byggnaden sådan anläggnings använd— ning för rikets försvar försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret. Vad sålunda stadgats om nybyggnad skall ock gälla väsentlig om- eller till- byggnad. Har beslut meddelats om anläggande eller utvidgning av befäst- ning eller flygfält eller kan avsevärt men uppstå genom bebyggelse i närheten av militär anläggning av annat slag, äger länsstyrelsen förordna, att nu an- givna bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning.

Jämlikt 2 % åligger det i ort, där byggnadsnämnd finnes, nämnden att vid prövning av fråga om byggnadslov iakttaga vad i 1 % stadgas eller av läns-

styrelsen med stöd av samma paragraf föreskrivits. För annan ort äger enligt andra stycket av 2 % länsstyrelsen stadga, att nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbyggnad, som ej utföres för försvarsväsendets räkning, ej må äga rum, med mindre länsstyrelsen på ansökan prövat, att hinder som avses i 1 & ej föreligger däremot.

I 3 % föreskrives, att innan beslut meddelas med anledning av ansökan om byggnadslov eller tillstånd enligt 2 &, byggnadsnämnden eller länsstyrelsen skall, därest tvekan kan råda huruvida hinder som avses i 1 & föreligger, in- hämta yttrande därom av myndighet som Konungen bestämmer.

Finnes på grund av lagen tillstånd till nybyggnad eller om- eller tillbygg- nad icke kunna meddelas, och föranledes därav att sökanden under den tid hindret varar får vidkännas kostnad utan motsvarande nytta av fastigheten eller att han går miste om avkastning å nedlagt kapital, är han enligt 5 % be- rättigad till skälig gottgörelse av kronan, om det intrång som åsamkats ho- nom ej är att anse såsom ringa. Ersättningen bestämmes av riksvärderings- nämnden.

I lagen upptagas vidare bestämmelser om rätt för länsstyrelsen att medgiva undantag från förbudet i 1 &, om framställande av anspråk på ersättning, straffbestämmelser m. m.

Bestämmelser angående tillämpning av lagen ha meddelats genom kungö- relse den 24 mars 1942 (nr 171) , ändrad genom kungörelse den 29 oktober 1943 (nr 757). Genom dessa bestämmelser ha länsstyrelserna ålagts att skyndsamt i samråd med chefen för försvarsstaben taga i övervägande för vilka områden ) förordnande borde meddelas enligt 2 5 andra stycket i lagen. Yttrande som ) avses i 3 5 av lagen skall inhämtas från chefen för försvarsstaben eller annan ) militär myndighet som denne bestämmer. Chefen för försvarsstaben eller, 1 efter uppdrag av honom, annan militär myndighet skall vidare på framställ-

ning av byggnadsnämnd, i den mån så kan ske, lämna upplysningar angå- ende områden, beträffande vilka yttrande bör inhämtas från militär myndig- het innan ansökan om byggnadslov prövas, så ock de uppgifter som eljest lämpligen kunna meddelas till ledning för byggnadsnämndens prövning.

På hemställan av stadsplaneutredningen ha länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Norrbottens län, chefen för försvarsstaben, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvalt- ningen samt Sveriges fastighetsägareförbund omkring årsskiftet 1943—1944 avgivit yttranden angående sina erfarenheter om lagens verkningar under dess hittillsvarande giltighetstid. Länsstyrelserna ha bifogat yttranden från länsarkitekter och vissa byggnadsnämnder.

Enligt de militära myndigheternas mening har lagen visat sig vara av stort värde för försvaret. Marinförvaltningen och chefen för försvarsstaben ha an- fört, att lagen i sin nuvarande lydelse vore i stort sett ändamålsenlig och lämplig. Länsstyrelserna ha upplyst, att lagen i allmänhet icke medfört några

större inskränkningar i markägarnas rätt att bebygga sin mark. Även av fastig- hetsägareförbundets yttrande framgår, att det intrång, som genom lagen upp- kommit för fastighetsägarna, i regel varit ganska obetydligt. Både förbundet och länsstyrelserna ha emellertid framhållit, att det ännu vore svårt att göra ett säkert uttalande om lagens verkningar.

Vissa länsstyrelser ha upplyst, att förordnande jämlikt 2 5 andra stycket meddelats för mycket stora områden inom länet. Bebyggelse inom dessa områden vore således icke medgiven förrän länsstyrelsen efter hörande av militär myndighet lämnat tillstånd därtill. Från olika håll har anmärkts, att denna tillståndsprövning försenade byggnadsärendena och fördenskull vore till förfång för byggnadsverksamheten.

Bibehållande av lagens provisoriska karaktär har påyrkats av länsstyrelsen i Stockholms län, som framhållit att lagstiftningen icke borde göras permanent förrän ytterligare erfarenhet vunnits av verkningarna av densamma. Samma mening har uttalats av länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Norrbottens län samt Sveriges fastighetsägareförbund. Däremot har chefen för försvars- staben ansett, att lagstiftningen måste givas en mera permanent karaktär för att därmed under en efterkrigsperiod förhindra, att utnyttjandet av redan ut- förda eller nyanlagda försvarsanordningar framdeles äventyrades. Även armé- förvaltningen har framhållit, att lagstiftningen skulle vara till gagn för en planmässig utbyggnad av försvarsanläggningar av skilda slag redan under fredstid.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att den nuvarande lagen, ehuru den efter ordalagen endast hade avseende å bebyggelse, dock kunde få en viss inverkan även på frågor om fastställelse av stadsplan och byggnadsplan. Det hade sålunda hänt, att militärmyndighet motsatt sig planläggning inom vissa områden eller påfordrat jämkning i uppgjorda planer i syfte att tillgodose för- svarets intressen. Byggnadsnämnden i Lidingö har påpekat, att om ett stads- planeförslag på grund av militära skäl icke skulle kunna fastställas, borde jämlikt grunderna för 5 % 1942 års lag ersättning utgå till därav berörda mark- ägare. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län måste försvarshänsynens beak- tande vid fastställande av stadsplan eller byggnadsplan medföra stora svå- righeter bland annat på grund av att rätten till ersättning för intrång, som åsamkades av hänsyn till försvaret, måste regleras på annat sätt än en- ligt den allmänna byggnadslagstiftningen. Länsarkitekten i länet har jäm- väl behandlat frågan om försvarsanläggningars inverkan på planläggning av olika slag samt därvid framhållit, att det vore oklart, hur planläggningen skulle utformas, då en militär anläggning eller ett flygfält krävde att vissa delar av planområdet lämnades helt eller delvis obebyggda eller att bebyggel- sen eljest inskränktes. Markägarna krävde givetvis ersättning för uteblivna byggnadsmöjligheter. För att bestämma ersättningens storlek skulle möjligen kunna fastställas en plan för ifrågavarande område pro forma med enda syfte

att visa hur markägarna skulle kunnat få utnyttja sin mark, därest försvars- anläggningarna icke funnits.

Mot de nuvarande ersättningsreglerna har därjämte fastighetsägareför- bundet anmärkt, att det icke funnes något principiellt skäl, varför icke den gottgörelse, vartill markägaren vore berättigad, skulle motsvara hela förlust- beloppet. Fastighetsägarna vore såsom skattedragare skyldiga att i likhet med andra medborgare lämna sitt bidrag till försvarskostnaderna och det vore icke skäligt att ålägga enstaka av dem särskilda bördor, blott därför att deras egendom råkade vara belägen på en plats som ansetts lämplig för anordnande av viss försvarsanstalt. Rätt borde vidare stadgas för markägaren , att påfordra inlösen av område, som belades med byggnadsförbud enligt den ' ifrågavarande lagen. Särskilt om denna skulle få permanent karaktär, vore det enligt förbundets mening så mycket nödvändigare att den enskildes rätt på dylikt sätt tryggades. Även länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att om lagstiftningen skulle bli permanent borde bestämmelserna angående er- sättning för intrång ändras så att full ersättning komme att utgå.

Slutligen har flygförvaltningen understrukit vikten av att civila flygplatser bereddes samma skydd mot olämplig bebyggelse som befästningar och mili- tära flygfält.

aktualiserats även i annan ordning. Såsom tidigare nämnts (s. 152) har näm- ligen våg— och vattenbyggnadsstyrelsen i anslutning till de förhandlingar som förts vid flygplatschefskonferensen i Göteborg den 24 och 25 augusti 1943 — med skrivelse den 25 november 1943 till chefen för kommunikations- departementet överlämnat en promemoria i ämnet under anhållan om när— mare utredning.

I den nämnda promemorian framhåller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att särskilda lagstiftningsåtgärder för reglering av bebyggelsen kring civila flygplatser vore nödvändiga dels för att trygga flygplatsernas framtida utveck- lingsmöjligheter, dels ock för att öka trafiksäkerheten vid begagnande av flyg- platserna. De reglerande åtgärderna kunde antingen avse sammanhängande zoner kring en flygplats eller också de ur flygsynpunkt särskilt viktiga om- råden, som läge i flygplatsens huvudsakliga in- och utflygningsriktningar. För tryggande av en flygplats utvecklingsmöjligheter måste reserveras ett till- räckligt stort område, som lämnades helt fritt från bebyggelse. Området skulle i första hand disponeras för de utvidgningar av själva flygfältet, som erford- rades för att tillgodose nya flygplanstypers krav på längre start- och land- ningsbanor och för att möta en väntad större lufttrafik. Härjämte skulle inom området beredas plats för den bebyggelse m. m., som vore nödvändig för flyg- platsen eller ur dess synpunkt önskvärd, exempelvis stationsbyggnader, han— garer och personalbyggnader samt fabriksbyggnader för flygplanindustri

| | | Sistnämnda fråga reglering av bebyggelsen kring civila flygplatser _ har % 1 l |

och liknande verksamhetsgrenar. Slutligen skulle även flygplatsens behov av tillfartsvägar och parkeringsplatser för bilar m. m. tillgodoses. För att öka flygsäkerheten vid en flygplats måste utanför utvecklingsområdet inom ett tillräckligt vidsträckt område endast tillåtas en begränsad byggnadshöjd, som finge öka i viss proportion till bebyggelsens avstånd från flygplatsen. För sam- ma ändamål vore det nödvändigt att utanför detta flygsäkerhetsområde i vissa fall förhindra uppförandet av exceptionellt höga byggnader, såsom fab- riksskorstenar och radiomaster. Vad sålunda sagts om begränsning av be— byggelse gällde givetvis icke den ur flygplatsens synpunkt önskvärda bebyg— gelsen. »— Några författningsbestämmelser, som direkt avsåge reglering av bebyggelsen kring civila flygplatser, funnes icke i vårt land. Stadsplanelagen vore i detta hänseende bristfällig. Den måste därför ändras.

I en vid framställningen fogad redogörelse för nuvarande lags möjligheter till reglering av byggnadshöjden omkring flygplatser anföres vidare bland annat:

Reglering av byggnadshöjderna omkring flygplatser belägna i städer har i allmän- het vidtagits genom intagandet av erforderliga bestämmelser i stadsplanerna. I sam- band med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förhandlingar med ett flertal städer såsom Malmö, Norrköping, Jönköping och Göteborg angående statens övertagande av vid dessa städer belägna flygplatser för framtida underhåll och drift har därför från statens sida uppsatts såsom villkor, att städerna bland annat skola principiellt medverka till att bebyggelse kring flygplatserna regleras.

År 1938 ingicks ett avtal mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Malmö stad angående förvaltningen av Bulltofta flygplats, vilket avtal var det första, i vil- ket bebyggelsen närmare reglerades. I % 11 i avtalet förband sig staden att efter hand genom stadsplane- eller utomplansbestämmelser medverka till förhindrande i möjligaste mån av sådan nybebyggelse inom flygplatsens omgivningar, som kunde. innebära fara eller hinder vid flygplatsens användande för allmän luftfart. Vid detta villkor var emellertid fästat ett förbehåll, nämligen att stadens skyldighet i angivna avseende endast var gällande i den mån så kunde anses ske utan risk för att ersättning till fastighetsägare behövde utgivas. Anledningen till detta förbehåll var den, att genom höjdbestämmelserna vissa delar kring flygplatsen skulle komma att undantagas från bebyggande, vilket skulle medföra skyldighet för staden att lösa marken. I detta sammanhang mä dock framhållas, att några ersättningsbelopp för den minskning i byggnadsrätt, som uppstått genom införande av stadsplane- och utomplansbestämmelser, veterligen hittills aldrig utgått. I anslutning till inne- hållet i 5 11 i avtalet träffades samtidigt en särskild överenskommelse, i vilken de områden, för vilka särskilda höjdbestämmelser skulle gälla, närmare angåvos. Vid överenskommelsen fogades därjämte en karta över flygplatsens omgivningar, å vilken utmärktes de maximala höjder på byggnader, skorstenar och andra föremål, som fingo tillämpas, när man byggde i flygplatsens omgivningar. Dessa höjdbestäm- melser skulle genom medverkan av byggnadsnämnden i Malmö intagas i stadens byggnadsordning.

Utöver de överenskommelser, som träffats med de städer, vilkas flygplatser för- valtas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och som i huvudsak innehålla samma bestämmelser som den med Malmö stad ingångna överenskommelsen, har styrel- sen träffat avtal med Stockholms stad rörande markreservat för utvidgning av

Bromma flygplats samt åtgärder till förhindrande av olämplig bebyggelse intill denna flygplats. Enligt detta avtal har staden förbundit sig att reservera vissa om- råden såsom skyddsområden för flygplatsen samt att antaga stadsplanebestämmelser för utanför flygplatsen liggande områden avseende begränsning av byggnadshöj- derna i överensstämmelse med vad som angivits å en vid avtalet fogad karta. Be- träffande de flesta av områdena finnas med avtalet överensstämmande höjdbestäm- melser intagna i gällande stadsplaner.

Bestämmelser av det slag som nu nämnts kunna, där det icke befinnes lämpligt att inlägga flygplatsens omgivningar i stadsplan, ersättas med bestämmelser i stomplan eller med utomplansbestämmelser.

Ett specialfall intager Torslanda flygplats. Denna ligger nämligen inom Tors— landa kommun men gränsar intill Göteborgs stad. I samband med det avtal, som under år 1942 träffades mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och staden an- gående statens övertagande av förvaltningen av Torslanda flygplats, upprät- tades även en särskild överenskommelse angående regleringen av bebyggelsen omkring flygplatsen. Enligt denna överenskommelse skulle, såvitt rör vissa om- råden, belägna inom staden och gränsande intill Torslanda kommun, bebyggelsen regleras i samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och stadsplanekontoret i Göteborg. Viss mark skulle härjämte avsättas för industribebyggelse för flygplatsens behov. Beträffande mark inom flygplatsen och till denna angränsande områden av 'I orslanda kommun, för vilka länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordnat eller kunde komma att förordna om upprättandet av byggnadsplan, förband sig staden att medverka till byggnadsplanens uppgörande, därvid staden efter väg- och vatten— byggnadsstyrelsens hörande skulle söka ernå sådana bestämmelser, som voro be- hövliga för luftfartens tryggande. Vidare skulle staden enligt bestämmelse i avtalet förvärva servitutsrätt till tre olika inom Torslanda kommun belägna områden. Servitutsrätten var avsedd att garantera, att inom ifrågavarande områden icke finge, med undantag av befintliga träd och byggnader eller i stället för dessa byggnader till samma eller lägre höjd uppförda nya byggnader, förekomma byggnader, träd eller andra fasta anordningar. Förvärvandet av servitutsrätt har måst tillgripas för att hålla ny bebyggelse helt och hållet borta. Vid Torslanda flygplats har sålunda på grund av flygplatsens belägenhet mäst tillgripas såväl stadsplane- och byggnads— planebestämmelser som servitutsrätt för att ernå erforderliga höjdbestämmelser för bebyggelsen.

Vad härefter angår flygplatser belägna å landsbygden har för erhållande av kontroll över bebyggelsen i flygplatsernas närhet tillgripits den utvägen att med vederbörande markägare träffa avtal om servitut, innebärande av flygverksamhe- ten betingade inskränkningar i rätten att bebygga respektive områden. Att använda byggnadsplan eller utomplansbestämmelser torde icke vara möjligt i annan mån än då större byggnadsverksamhet är att förvänta för områdena eller då det ur sociala synpunkter är nödvändigt att tillrättalägga områdena för en lämplig be- byggelse. Luftfartens intresse av att förhindra olämplig bebyggelse omkring flyg- platserna torde med nu gällande rättsregler icke kunna anses utgöra tillräcklig motivering för framställning om upprättandet av byggnadsplan eller fastställandet av utomplansbestämmelser.

Såsom framgår av redogörelsen för de av stadsplaneutredningen inför— skaffade yttrandena rörande erfarenheterna under den tid, 1942 års lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret ägt giltighet, har lagen visat sig vara ur militär synpunkt värdefull samt i huvudsak ändamålsenligt och

lämpligt utformad. Vad markägarna beträffar torde lagen i allmänhet icke ha medfört något större intrång, vilket dock måste ses i belysning av att bygg- nadsverksamheten under de första krigsåren varit relativt liten. Förbuds- bestämmelserna synas ha handhafts med varsamhet och smidighet. I regel ha försvarsmyndigheterna icke rest några hinder mot den ifrågasatta bebyg- gelsen inom förbudsemrådena. Därest erinringar framställts från militärt håll. ha de ofta allenast inneburit yrkande om vidtagande av mindre ändring i fråga om byggnads förläggning eller byggnadssättet. Endast i ett fåtal fall har byggnadstillstånd helt vägrats av militära skäl. De farhågor, som under lagens förarbeten uttalats från fastighetsägarehåll, att lagen skulle komma att med- föra intrång för den enskilde av allvarlig natur, torde sålunda enligt de in- komna yttrandena i stort sett icke ha blivit besannade.

Stadsplaneutredningen delar den av de militära myndigheterna hävdade meningen, att en lagstiftning rörande bebyggelsens anpassning med hänsyn till försvarsintressena erfordras även under fredsförhållanden. Detta gäller ej minst bebyggelsen kring militära flygplatser. Användbarheten av dem kan avsevärt försämras genom bebyggelse i deras närhet. Men jämväl i närheten av militära anläggningar av annat slag, särskilt befästningar, måste bebyg— gelsen även under fredstid kunna regleras med hänsyn till försvarsintressena, om icke försvaret skall åsamkas men. Vid bedömandet av frågan, om lagstift- ningen i ämnet bör bibehållas i sin nuvarande provisoriska form eller om föreskrifterna böra inarbetas i den allmänna byggnadslagstiftningen, bör hän— syn därjämte tagas till att jämväl bebyggelsen kring civila flygplatser kräver närmare reglering.

1942 års lag gäller, såsom nämnts, icke civila flygfält. För reglering av byggnadsverksamheten kring dylika nödgas man för närvarande lita till de möjligheter, som expropriationslagen samt stadsplanelagen och byggnads- stadgan erbjuda. Med stöd av expropriationslagen kan för tryggande av flyg— platsens behov exproprieras ej endast äganderätt till mark utan även nytt- jande— eller servitutsrätt, exempelvis så, att ägaren av viss fastighet förbjudes bygga på fastigheten eller del därav eller tillätes bygga endast till viss be— gränsad höjd. Expropriationsförfarandet är emellertid för tungrott och dyr- bart för att med fördel kunna användas vid expropriation av nyttjanderättig- heter kring flygplatser; det torde därför ej heller i praktiken ha i nämnvärd utsträckning kommit till användning för sådant ändamål. Genom stadsplane— bestämmelser kan däremot, såsom framgår av väg- och vattenbyggnadssty- relsens förut omförmälda redogörelse för regleringsmöjligheterna i gällande lag, mången gång olämplig bebyggelse hindras i närheten av flygplatser inom städer och samhällen. Begränsningen av byggnadsrätten kan dock med hän— syn till markägarnas berättigade intressen icke sträckas utöver en viss gräns, enär någon skyldighet för flygplatsens ägare att betala uppkommande skador icke föreligger. En väsentlig brist är också, att då de för flygplatsen erfor—

derliga byggnadsbestämmelserna sträcka sig in över angränsande landskom- muner, någon möjlighet att få bestämmelserna fastställda även för lands— kommunen endast i undantagsfall torde föreligga. Vad angår sådana fall, då själva flygplatsen är belägen inom landskommun, torde reglering av bygg- nadsverksamheten med hänsyn till flygplatsens intressen icke kunna ske i andra fall än då tätbebyggelse är att förvänta och det sålunda av detta skäl är motiverat att fastställa byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. En förbättring härutinnan torde dock inträda vid bifall till stadsplaneutred— ningens tidigare omförmälda förslag, att utomplansbestämmelser må kunna fastställas jämväl inom områden, där tätare bebyggelse icke är omedelbart förestående (jfr s. 189—190). Utanför byggnadsplane- och utomplansområden kan för flygplatsen olämplig bebyggelse icke hindras på annat sätt än genom expropriation.

Det synes fördenskull ofrånkomligt att större möjligheter till reglering av bebyggelsen kring civila flygplatser skapas". De erforderliga bestämmelserna torde böra utformas i nära överensstämmelse med vad som bör gälla i fråga om befästningar och militära flygfält. Kraven på bebyggelsen i närheten av civila flygplatser äro nämligen i princip alldeles desamma som då fråga är om flygplatser av militär natur. Föreskrifter om hänsynstagande till den civila luftfarten torde emellertid icke böra upptagas i 1942 års lag eller i annan särskild lag av provisorisk karaktär. De synas ha sin givna plats i den all- männa byggnadslagstiftningen. Det förefaller då ändamålsenligt, att även föreskrifterna om byggnadsverksamhetens reglering i närheten av befäst- ningar och militära flygplatser upptagas i nämnda lagstiftning. Skälen härtill äro så mycket starkare som enligt stadsplaneutredningens mening jämväl föreskrifter av detta slag böra gälla även under normala tidsförhållanden.

Befästningar och flygplatser påverka byggnadsverksamheten i viss män på olika sätt. För en befästning är det ett huvudsakligt krav att skottfältet hålles fritt, särskilt inom vissa huvudriktningar. Byggnader få därför ej uppföras så att skottfältet skymmes. Ej sällan kan dock genom en mindre förflyttning av byggnaden sådan förbättring av sikten vinnas att uppförandet av byggna- den kan tillåtas. I vissa fall, såsom då fråga är om luftvärnsställningar, kan hänsynen till befästningen medföra, att byggnadshöjden måste begränsas. Fall kunna även förekomma, då som villkor för uppförande av byggnad måste uppställas, att försvarsanläggning anordnas i källaren eller på taket.

Vad åter angår flygplatser civila eller militära —— kan i den närmaste omgivningen av dessa praktiskt taget icke någon bebyggelse alls tillåtas före- komma. Ett tämligen stort område måste, såsom väg- och vattenbyggnadssty- relsen framhållit, reserveras bland annat för de utvidgningar av flygplatsen, som kunna erfordras för att tillgodose nya flygplanstypers krav på längre start- och landningsplatser. Men dessutom får för att öka flygsäkerheten inom ett vidsträckt område endast tillåtas en begränsad byggnadshöjd, som ökar i

förhållande till avståndet från flygplatsen. De fordringar, som härutinnan ställas, ha under de senare åren kraftigt skärpts. I fråga om utförandet av civila flygplatser och reglering av bebyggelsen i deras närhet ha anvisningar utfärdats av väg— och vattenbyggnadsstyrelsen åren 1938 och 1943. Fordrin- i garna äro i hög grad olika beroende på om flygplatserna äro avsedda för in- ternationell lufttrafik, lufttrafik inom landet eller endast för privatflygning. Särskilt stränga bestämmelser gälla för flygplatser, som avses för interna— tionell lufttrafik på långa distanser. Beträffande militära flygfält gälla lik- nande anvisningar enligt skrivelse till länsstyrelserna den 27 april 1943 av chefen för försvarsstaben.

1942 års lag har avseende endast å bebyggelse men däremot icke å plan- läggningen av byggnadsverksamheten. Såsom framgår av de till stadsplane- utredningen inkomna yttrandena har lagen det oaktat haft en viss inverkan även på frågor om fastställelse av stadsplan och byggnadsplan. Det har sålunda hänt, att militärmyndighet under åberopande av försvarets intressen mot- satt sig planläggning inom visst område eller påfordrat ändring av uppgjorda planförslag. Möjligheten för de beslutande och fastställande myndigheterna att taga hänsyn till dylika yrkanden har dock i hög grad begränsats därav, att direkt stöd i författning för sådant beaktande av försvarsintressena sak- nas. Uppenbarligen bör den nya lagstiftningen innehålla uttryckliga bestäm— melser om hänsynstagande till försvarets och luftfartens intressen vid plan- läggning av olika slag. .

En möjlighet skulle härvid kunna vara att låta beaktandet av försvars- och ; luftfartsintressena inskränka sig till de begränsningar i byggnadsrätten, som skäligen skulle kunna vidtagas utan att markägarna tillförsäkrades ersätt— ning för ]iden skada. Att markägarna inom planlagda områden äro skyldiga att i viss utsträckning tåla en begränsning av byggnadsrätten för att tillgodose ej blott kommunala utan även andra allmänna intressen, t. ex. natur- skydd, fornminnesvård och samfärdsel av interkommunal eller internationell natur, är tydligt och har upprepade gånger kommit till uttryck i praktiken. , Även för att tillgodose den civila luftfartens intressen kunna, oaktat uttryck- ! ligt stadgande därom saknas, föreskrifter meddelas i stadsplan, dock ej 1 utan markägarnas medgivande på sådant sätt att dessas rådighet över sin ] mark begränsas utöver vad som med hänsyn till omständigheterna må finnas , skäligt. (Jfr Kungl. Maj:ts beslut den 20 oktober 1944 — efter regeringsrättens i hörande angående förslag till ändring av stadsplanen för kvarteret Älgen m. rn. i Jönköping.) Inskränkes hänsynstagandet till försvars- och luftfarts— intressena på nämnda sätt, vinnes överensstämmelse med vad som enligt en är 1940 vidtagen ändring av byggnadsstadgan (15 & sjätte att-satsen) gäller beträffande tillgodoseendet av luftskyddets intressen vid uppgörande av stads- plan. Nämnda ändring innebär, att hänsyn skall tagas till luftskyddets behov vid stadsplans uppgörande, men eftersom ingen regel om ersättning till den,

i | | ! | | | ! i i i i

vars byggnadsrätt begränsas genom hänsynen till luftskyddet, samtidigt stad- gats, förhindrar beaktandet av markägareintressena att intrånget kan sträcka sig över en viss gräns.

Då det gäller att vid planläggningen tillgodose försvarets och luftfartens intressen torde man icke kunna nöja sig härmed. En begränsning av bygg- nadsrätten, som ej sträckte sig längre än vad som med iakttagande av mark- ägarens berättigade intressen skäligen, i avsaknad av ersättningsregler, kunde påfordras, skulle i förevarande fall icke på långt när vara till fyllest. Visser- ligen skulle bebyggande i det enskilda fallet till hinder för försvaret eller luft- farten, ehuru tillåten enligt planen, alltjämt kunna hindras enligt regler, motsvarande de i 1942 års lag för närvarande intagna, men följden skulle då bli att bebyggelsen finge en annan gestaltning än i planen förutsatts. Situa— tionen skulle alltså bli den, att man _— till följd av skyldigheten att beakta markägareintressena —— fastställde en stadsplan, om vilken man redan vid fastställelsen med säkerhet kunde säga sig, att bebyggelse enligt densamma på grund av hänsynen till försvaret eller luftfarten icke komme att medgivas. En sådan anordning skulle givetvis icke vara tillfredsställande. Stadsplane- utredningen finner det vara nödvändigt, att redan då planläggning av bebyg- gelsen inom ett visst område äger rum försvarets och luftfartens intressen beaktas, oavsett det intrång som därigenom kan komma att orsakasmark— ägarna. Planläggningen kan, särskilt då det gäller tillgodoseendet av luftfar- tens intressen, avse reglering av ej blott själva byggnadens höjd utan också höjden av föremål, som skjuta upp över hustaket, såsom skorstenar, radio- antenner, flaggstänger m.-m. Även i utomplansbestämmelser kunna före- skrifter härom meddelas. En förutsättning för att planer eller utomplans- bestämmelser skola kunna uppgöras, oaktat deras genomförande medför förfång för markägarna, är emellertid, att markägarna tillförsäkras rätt till ersättning för den skada, som de kunna lida. Stadganden om sådan ersätt— ningsrätt måste alltså upptagas i planlagstiftningen.

Vid sidan av de bestämmelser om hänsynstagande till försvaret och luft- farten vid planläggning av olika slag finnes behov av föreskrifter om att för- svarets och luftfartens intressen skola beaktas även vid byggande. Dessa föreskrifter torde böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse med stad- gandena i den nuvarande provisoriska lagen. Ett allmänt förbud bör sålunda meddelas mot byggande till men för försvaret eller luftfarten. Detta förbud erhåller betydelse ej blott inom sådana i närheten av befästningar och flyg- platser belägna områden, där planläggning icke skett, utan även inom plan- lagda områden, därest planen exempelvis på den grund att ifrågavarande anläggning tillkommit först efter planens fastställande utformats utan er- forderligt beaktande av ifrågavarande intressen. För skada, som uppkommer genom sådant förbud, bör givetvis likaledes, i anslutning till vad redan nu gäller, utgå ersättning.

Skadeersättning medgives enligt 1942 års lag blott i mycket begränsad om— fattning. Endast om markägaren på grund av lagens bestämmelser får vidkän— nas kostnad utan motsvarande nytta av fastigheten eller om han går miste om avkastning å nedlagt kapital samt under förutsättning tillika att intrånget ej är att anse som ringa är markägaren ersättningsberättigad. Denna begräns- ning av ersättningsrätten betingas, såsom av lagens förarbeten framgår, i vä- sentlig mån av lagens tillfälliga och krisbetonade karaktär. I en lagstiftning av permanent natur torde rätten till ersättning höra i viss mån utvidgas. Stads- planeutredningen föreslår, att ersättningsrätten anknytes till de i 28 % nuva- rande stadsplanelagen angivna förutsättningarna för stads skyldighet att lösa mark. Ersättning bör alltså utgå för liden skada, därest byggnadsrätten på grund av hänsynen till försvarets eller luftfartens intressen inskränkts samt marken till följd härav kan av ägaren utnyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde. Detta bör gälla vare sig in- skränkningen uppkommit indirekt genom planläggning eller direkt genom lagens förbud mot byggande till men för försvar eller luftfart. I vissa fall bör dessutom markägaren kunna påfordra inlösen av marken. Såsom särskild förutsättning härför synes liksom enligt 28 & stadsplanelagen böra gälla, att marken ej kan användas för enskilt bebyggande. Utom till markägaren bör rimligen i viss utsträckning ersättning utgå även till nyttjanderättshavare.

I proposition nr 186 den 9 mars 1945 har förslag framställts om fortsatt giltighet av 1942 års lag till och med den 30 juni 1946. Propositionen inne- håller vidare förslag angående vissa ändringar i lagen, innebärande att med nybyggnad likställes anordnande av virkes- eller andra varuupplag eller materialgårdar.

Vissa organisatoriska spörsmål m. m.

Stadsplaneutredningen har i det föregående föreslagit (s. 190), att stadsplan icke skall få utläggas över större område än att det kan väntas bli bebyggt inom överskådlig tid. Härigenom hindras det olämpliga förhållandet, att spo— radisk bebyggelse äger rum enligt en plan, som kan antagas aldrig komma att genomföras fullt ut. En sålunda endast delvis genomförd stadsplan är ägnad att förrycka stadsbilden samt orsaka staden onödiga kostnader för gator och avlopp m. m.

Lika viktigt som att nya stadsplaner icke göras så stora, att de ej kunna genomföras, är det, att redan fastställda, föråldrade planer upptagas till ny behandling samt därvid antingen, i den mån de visa sig onödiga, upphävas eller ock ändras i överensstämmelse med tidens och utvecklingens krav. Stadsplaneutredningen har förut understrukit angelägenheten av att en dylik översyn över bestående stadsplaner vidtages (s. 190). Denna översyn bör ske i god tid, innan ännu behovet aktualiseras av nya byggnadsföretag. Ett upp—

skov kan dels medföra, att möjligheterna till en ändamålsenlig planändring försittas, dels ock lägga hinder i vägen för en i och för sig önskvärd byggnads- verksamhet.

De stadsplaneförslag, som uppgöras enligt gällande bestämmelser, äro ej sällan otillfredsställande jämväl i andra hänseenden än därutinnan att de utläggas över alltför stora områden. Bristerna kunna vara av arkitektonisk art, i det att planer uppgöras, som lämna en mindre tilltalande stadsbild, eller eljest vara att hänföra till det tekniska området. Men de kunna också, och detta torde vara lika vanligt, ligga däri, att stadsplanen icke anpassas efter de för handen varande förutsättningarna. Berörda missförhållanden äro att tillskriva dels otillräcklig skolning, erfarenhet och ansvarskänsla hos plan— författaren dels ock att planens uppgörande icke föregås av erforderlig utred- ning angående de omständigheter, som äro bestämmande för stadens utveck- ling och därmed även för stadsplanen. Följden blir ej sällan, att, sedan ett stadsplaneförslag, måhända med stora kostnader och betydande tidsutdräkt, uppgjorts, detsamma icke kan fastställas utan måste i mer eller mindre vä- sentliga delar göras om. En annan följd är, att, även om ett stadsplaneförslag fastställes, det sedermera kanske visar sig, att planen icke kan genomföras med hänsyn till det faktiska förloppet av stadens utveckling eller de ekono- miska konsekvenser för staden, som ett genomförande skulle medföra. Det kan också tänkas, att planen visserligen genomföres, men att detta måste ske till kostnader, som icke skulle varit nödvändiga, därest planen utarbetats efter andra linjer, grundade på en samvetsgrann och sakkunnig utredning av de förhållanden, som planen syftar att tillgodose.

Frågan om särskilda kompetenskrav på dem, som upprätta förslag till stadsplan, har tidigare varit föremål för övervägande. Förslag i sådant av- seende framfördes under förarbetena till nuvarande byggnadsstadga av åt- skilliga myndigheter och sammanslutningar, bland andra byggnadsstyrelsen och svenska teknologföreningen. Förslaget avvisades emellertid under moti- vering, att utredning påginge om förbättrad utbildning av stadsplanerare samt att, innan denna fråga blivit slutgiltigt löst, bestämmelse i antydd rikt- ning ej lämpligen borde upptagas i stadgan (prop. 192/1931 5. 61). I sitt den 9 oktober 1943 avgivna betänkande (stat. off. utr. 1943z34) ha 1940 års sakkunniga för den högre tekniska undervisningen behandlat berörda utbild— ningsspörsmål. De sakkunniga förorda viss ökning av undervisningen i stads- byggnad såväl vid tekniska högskolan i Stockholm som vid Chalmers tekniska högskola samt i samband därmed inrättande vid förstnämnda högskola av en professur i ämnet. Stadsplaneutredningen tillstyrker livligt, att de sakkun— nigas berörda förslag vinner beaktande. Den kostnadsökning, som förslagets genomförande kan medföra, är av oväsentlig betydelse i jämförelse med den skada, som kan orsakas genom okunnighet hos de personer, som anlitas för uppgörande av stadsplaner. Bifalles de sakkunnigas förslag, bortfaller det

av stadsplaneförslag icke medtogs av Kungl. Maj:t i det riksdagen år 1931 underställda förslaget till byggnadsstadga.

Oavsett hur undervisningen i stadsbyggnad ordnas vid de tekniska hög- skolorna synes det emellertid icke försvarligt att, såsom för närvarande är fallet, låta stadsplaner uppgöras utan hänsyn till kompetensen hos planförfat- taren. Frågan kan ej avfärdas därmed, att det är vederbörande stads ensak, vilken person som anlitas för ändamålet. Enligt utredningens mening är det ett allmänt intresse, att en ändamålsenlig planläggning kommer till stånd. Stora värden kunna sättas på spel genom en misslyckad stadsplaneläggning, värden ej blott av ekonomisk utan även av bland annat social och kulturell art. Det är merendels icke möjligt för den fastställande myndigheten att över- blicka och genom vägrad fastställelse rätta de misstag, som begås vid ett planförslags uppgörande. Skall en ändring till det bättre åstadkommas, bör detta i främsta rummet ske genom förbud för inkompetenta personer att åtaga sig upprättande av stadsplaneförslag. '

Stadsplaneutredningen föreslår alltså, att särskilda behörighetsvillkor upp- ställas för den, som uppgör förslag till stadsplan. För behörighet bör fordras dels vissa tekniska och teoretiska kunskaper, dels ock praktisk erfarenhet. Berättigad att uppgöra stadsplaner synes sålunda i princip endast den böra vara, 'som avlagt fullständig examen vid teknisk högskolas avdelning för arkitektur, väg- och vattenbyggnad eller lantmäteri samt dessutom utövat väl vitsordad verksamhet inom stadsbyggnadsväsendet. Med examen, som nu nämnts, torde böra jämställas lantmäteriexamen enligt de härför tidigare gällande bestämmelserna ävensom avgångsexamen från fackavdelningen för arkitektur eller väg- och vattenbyggnad vid Chalmers tekniska institut. Uri—* dantagsvis kan, särskilt under en övergångstid, förekomma, att en person, utan att ha avlagt någon examen av förut omförmält'slag, likväl är på grund av särskild praktisk erfarenhet och duglighet lämpad att upprätta förslag till stadsplaner. För sådant fall torde dispens från angivna behörighetsford- ringar böra kunna lämnas. Sådan dispensprövning synes böra ankomma på Kungl. Maj:t. .

"Stadsplaneutredningen förordar, att bestämmelser av denna innebörd in- tagas i byggnadsstadgan. Samma villkor, som sålunda fordras för rätt att uppgöra förslag till stadsplan, torde böra gälla beträffande generalplan, i den del planen avses skola erhålla civilrättslig verkan. I fråga om byggnadsplan synes däremot dylik fordran icke nu böra uppställas. Väl torde det i och för sig vara motiverat att även beträffande byggnadsplan kräva vissa minimi- må'tt av teoretiskt och praktiskt kunnande hos planförfattaren. Tillräckligt antal personer i besittning av den kompetens på området, som rätteligen kunde vara påkallad, lärer emellertid för närvarande icke kunna uppbringas. Här- till kommer att, oavsett vem som uppgjort ett byggnadsplaneförslag, det

åligger länsstyrelsen att svara för dess slutliga utformning samt genom läns— arkitekten göra de omarbetningar av förslaget, som kunna vara behövliga. På landet torde rätt till sådana omarbetningar böra tillkomma länsstyrelsen oberoende av framställning från markägaren. Inom område i stad, där bygg— nadsplan icke får fastställas annat än på markägarens begäran och ej givas annat innehåll än markägaren själv önskar, förutsätter en omarbetning av ett av markägaren uppgjort planförslag framställning därom från mark— ägarens sida. Vill markägaren ej medgiva omarbetning, då sådan av länssty— relsen prövas erforderlig, medför detta att fastställelse av planen vägras och att markägaren sålunda icke kan exploatera marken för tätare bebyggelse. Genom att planförslag uppgöras av sakkunnig person ökas förutsättnin— garna för en lycklig lösning av planproblemet. Ett villkor är emellertid såsom nämnts därjämte, att förslaget föregåtts av en omsorgsfull utredning. Enligt 18 ä 2 mom. nuvarande byggnadsstadgan skall stadsplanekarta åtföljas av bland annat beskrivning över stadsplaneförslaget med erforderlig motivering till detsamma. Denna motivering bör vara så utförlig, att därav framgå de förutsättningar, på vilka förslaget grundar sig. Härutinnan brister för närva- rande åtskilligt. Men endast om dessa förutsättningar tydligt angivas i be- skrivningen, finnes möjlighet för de granskande myndigheterna att bedöma förslagets lämplighet. Ett ytterligare villkor för att dylikt bedömande skall kunna ske är, att den till grund för förslaget liggande utredningen företes. Någon skyldighet härutinnan finnes ej för närvarande. Stadsplaneutredningen anser, att utredningsmaterialet är ett lika nödvändigt tillbehör till stadsplanen som beskrivningen och att skyldighet att bifoga detta alltså bör föreskrivas vid den omarbetning av byggnadsstadgan, som nu förestår. Motsvarande torde böra gälla beträffande såväl andra planer som utomplansbestämmelser. Innan ett stadsplaneförslag för fastställelse prövas av Kungl. Maj:t, grans- kas detsamma i byggnadsstyrelsen. Granskningen utföres å styrelsens stads— planebyrå, vilken förestås av ett byggnadsråd. Befattningshavare å byrån äro i övrigt för närvarande en byrådirektör, en intendent och en byråarkitekt, alla med arkitektutbildning, samt vissa biträdande arkitekter. Vidare finnes an- ställd en byråsekreterare med juridisk utbildning. De mångahanda synpunk- ter av annan art än arkitektoniska, byggnadstekniska och juridiska, som kunna vara att anlägga på ett planärende, finnas däremot ej särskilt före— trädda inom byggnadsstyrelsen, om än en i stadsplanefrågor utbildad arki— tekt givetvis bör vara förtrogen också med t. ex. bostadssociala och trafik- tekniska spörsmål. Även om ett planförslag åtföljes av den utredning, på vil- ken förslaget grundas, kan det därför mången gång vara svårt för byggnads- styrelsen att avgöra förslagets lämplighet. Såsom framgår av vad stadsplane— utredningen förut framhållit finner utredningen det vara av vikt, att icke blott förslagets tekniska och juridiska art prövas, utan att dess utformning överhuvud taget med hänsyn till förutsättningarna i det speciella fallet och

dess genomförbarhet blir föremål för bedömande. En stadsplan bör med andra ord vara ej blott tekniskt och juridiskt väl utarbetad utan även lämp- lig ur sociala, ekonomiska och andra praktiska synpunkter. Detta har i viss mån kommit till uttryck i 15 % nuvarande byggnadsstadgan, då där säges, att "vid uppgörande av stadsplan tillbörlig hänsyn skall tagas bland annat till dels stadens behov av utrymmen för olika ändamål, dels ock dess förmåga att bära de med planens genomförande förenade kostnaderna. Samma tanke går igen i byggnadsstyrelsens instruktion % 10, enligt vilken det åligger styrelsen att verkställa granskning av stadsplaner m. rn. såväl ur formell synpunkt som med hänsyn till arkitektoniska, trafiktekniska, hygieniska, sociala och ekono- miska fordringar. Det kan emellertid icke begäras, att inom byggnadsstyrel— sens stadsplanebyrå skall, såsom styrelsen för närvarande är organiserad, kunna vara samlad den kunskap och erfarenhet inom skilda områden, som kräves för en sådan allsidig prövning av ett stadsplaneförslag, som här förut- sättes.

Motsvarande äger tillämpning beträffande prövningen av andra planer än stadsplaner. Än större krav komma att ställas, därest stadsplaneutredningens förslag genomföres. Förslaget medför bland annat dels —— bortsett från in- förandet i lagstiftningen av det stomplanen i viss mån motsvarande general- planeinstitutet _ tillskapande av ett helt nytt planinstitut, nämligen region- planen, dels ock därutöver en avsevärd utvidgning av myndigheternas möj- ligheter att ingripa reglerande på bebyggelsen och på markens användande i övrigt. Det ankommer på byggnadsstyrelsen såsom den högsta sakkunniga myndigheten att öva uppsikt därå, att lagstiftningen tillämpas på ett ända— målsenligt och riktigt sätt. Styrelsen bör härvid icke blott utöva efterhands- granskning utan även kunna i mån av behov stå till tjänst med råd och an- visningar. Redan nu torde Styrelsens arbetskrafter icke vara tillräckliga för dess maktpåliggande uppgifter i planhänseende. Efter den nya lagstiftningens genomförande kan dess arbetsbörda antagas komma att öka. Det är en angelägenhet av största vikt, att byggnadsstyrelsen blir så rustad, att den på ett tillfredsställande sätt förmår fullgöra det betydelsefulla arbete, som på förevarande område åvilar densamma.

Vilka åtgärder, som kunna höra i organisatoriskt hänseende vidtagas för att tillförsäkra byggnadsstyrelsen erforderlig effektivitet kan vara föremål för olika meningar. Ur vissa synpunkter vore det måhända värdefullt, om byggnadsstyrelsen vid prövningen av ifrågavarande planspörsmål ägde till— gång till en rådgivande nämnd, sammansatt av representanter för olika in— stitutioner och intressegrupper. Väl har styrelsen för närvarande möjlighet att införskaffa yttranden från myndigheter och sammanslutningar ävensom att anlita biträde av särskilda sakkunniga, därest så finnes lämpligt. En till sty- relsen knuten sådan nämnd, som nyss sagts, kunde dock troligen ofta bättre än ett remissförfarande befrämja ett gott och snabbt arbete. Det får ej heller

förbises, att tillvaron av en dylik nämnd, vilken byggnadsstyrelsen skulle äga att under givna förutsättningar höra, vore ägnad att stärka samarbetet och kontakten mellan styrelsen och de kretsar, som äro intresserade av hithö- rande frågor. Utredningen vill erinra om att en i viss mån liknande anord- ning träffats i fråga om medicinalstyrelsen. Ifrågasättas kan huruvida icke, därest en dylik nämnd inrättas, i densamma borde beredas plats jämväl för representanter för andra intressen än de, vilka direkt äro knutna till plan- spörsmålen. Sålunda kunde det måhända vara lämpligt, att i nämnden fun— nes jämväl personer med erfarenhet och sakkunskap på det rent byggnads- tekniska området, vilka personer byggnadsstyrelsen kunde vid behov anlita för överläggningar rörande byggnadskonstruktioner och dylikt.

Även om en rådgivande nämnd ställdes till byggnadsstyrelsens förfogande, torde emellertid problemet icke därmed bli tillfredsställande löst. En ökning av den till styrelsen bundna fackutbildade personalen torde jämväl vara nöd- vändig, om styrelsen skall kunna hinna ägna önskvärd uppmärksamhet åt de mångahanda, olikartade och ofta besvärliga spörsmål, som yppa sig på om- rådet. Icke minst viktigt synes vara, att styrelsen får arbetskrafter tillräckliga att möjliggöra inspektionsresor till skilda delar av landet och personlig kon- takt med de ortsmyndigheter, planförfattare och andra personer, på vilka an- svaret för planläggningen och byggnadsväsendets utveckling i första hand vilar. Styrelsens nuvarande organisatoriska utrustning är för sådant ändamål icke tillräcklig. Det synes stadsplaneutredningen också angeläget, att styrelsen sättes i stånd att i avsevärt större utsträckning än som nu är fallet tillhandagå med uppl