2

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Till årets riksdag har framlagts förslag att 1873 års förordning angående

främmande trosbekännare och deras religionsövning skall upphävas och er­

sättas med en religionsfrihetslag. I anslutning härtill föreslås i förevarande

proposition följande.

Andra trossamfund än svenska kyrkan skola, därest de utöva kyrklig

verksamhet, vid taxeringen till statlig inkomstskatt frikallas från skatt­

skyldighet för all annan inkomst än sådan, som härflutit av rörelse, och vid

taxeringen till kommunal inkomstskatt för all annan inkomst än sådan som

härflutit av fastighet eller av rörelse. Vid taxeringen till fastighetsskatt skola

sagda trossamfund tillhöriga byggnader vara undantagna från skatteplikt,

därest byggnaderna äro avsedda för trossamfundens verksamhet såsom så­

dana.

1908 års lag angående lindring i främmande trosbekännares skattskyldig­

het till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning skall upphä­

vas och ersättas med en lag, enligt vilken lindring i skattskyldigheten till

kyrkliga ändamål i princip skall tillkomma alla dem, som icke tillhöra

svenska kyrkan. Lindringen skall åtnjutas individuellt.

Skattelindringen avses liksom för närvarande skola gälla endast fysiska

personer. Någon skattelindring föreslås icke beträffande sådana avgifter

som påföras fastighet.

Skattelindringen föreslås till fyrtio procent och avses skola iakttagas av

de lokala skattemyndigheterna vid debitering av slutlig eller tillkommande

skatt.

I fråga om det tekniska förfaringssättet för skattelindringens genomfö­

rande föreslås att länsbyråerna för folkbokföringen skola — med ledning

av uppgifter från pastorerna — å plåtarna i de tryckande registren inprägla

uppgift om utträde ur svenska kyrkan. Med ledning av uppgifter härom i

debiteringslängderna skall rätten till skattelindring beaktas vid debiteringen.

Enligt propositionen bör tills vidare anstå med ställningstagande till frå­

gan om några åtgärder av allmän räckvidd skola vidtagas med anledning

av det inkomstbortfall för församlingarna, som genomförandet av en skatte­

lindring av föreslagen omfattning kan komma alt medföra.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Nuvarande lydelse:

i) post- och------------ avsedda bygg­

nader.

Därest under------- - — fastighetens

värde.

53 §.

1 mom.

Skyldighet att — — — av

fastighet;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar

vilkas verksamhet ej bedrives i vinst­

syfte, barmhärtighetsinrättningar,

stiftelser som hava till huvudsakligt

ändamål att under samverkan med

militär eller annan myndighet stärka

rikets försvar eller att, utan begräns­

ning till viss familj, vissa familjer

eller bestämda personer, främja vård

och uppfostran av barn eller lämna

understöd för beredande av under­

visning eller utbildning eller utöva

hjälpverksamhet bland behövande

eller främja vetenskaplig forskning,

ävensom sådana föreningar vilka,

utan att i sin verksamhet tillgodose

medlemmarnas ekonomiska intres­

sen, huvudsakligen verka för ända­

mål av den i fråga om stiftelser här

angivna art;

för inkomst av fastighet och av rö­

relse;

f) svenska aktiebolag — -—-----fas­

tighet eller rörelse.

Anvisningar

till 53 §.

1. Såsom bosatt------------ i riket.

Huruvida en------------- samma år.

2. Verksamhet på------------- något

tj änsteförhållande.

Föreslagen lydelse:

kunna anses hänförliga under e) här

ovan, samt

museer och så kallade

soldathem;

i) post- och------------ avsedda bygg­

nader.

Därest under------------ fastighetens

värde.

53 §.

1 mom.

Skyldighet att--------— av

fastighet;

e) kyrkor,

andra trossamfund än

svenska kyrkan därest de utöva

kyrklig verksamhet,

sjukvårdsinrätt­

ningar vilkas verksamhet ej bedri­

ves i vinstsyfte, barmhärtighetsin­

rättningar, stiftelser som hava till hu­

vudsakligt ändamål att under sam­

verkan med militär eller annan myn­

dighet stärka rikets försvar eller att,

utan begränsning till viss familj, vis­

sa familjer eller bestämda personer,

främja vård och uppfostran av barn

eller lämna understöd för beredande

av undervisning eller utbildning eller

utöva hjälpverksamhet bland behö­

vande eller främja vetenskaplig

forskning, ävensom sådana förening­

ar vilka, utan att i sin verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomis­

ka intressen, huvudsakligen verka för

ändamål av den i fråga om stiftelser

här angivna art:

för inkomst av fastighet och av

rörelse;

f) svenska aktiebolag -— — ■— fas­

tighet eller rörelse.

Anvisningar

till 53 §.

1. Såsom bosatt------------ i riket.

Huruvida en------- — samma år.

2. Verksamhet på-------- — något

t j änsteförhållande.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

2) Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig

inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

7 §•

Från skattskyldighet — — —

olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar

vilkas verksamhet ej bedrives i vinst­

syfte, barmhärtighetsinrättningar,

stiftelser som hava till huvudsakligt

ändamål att under samverkan med

militär eller annan myndighet stärka

rikets försvar eller att, utan begräns­

ning till viss familj, vissa familjer

eller bestämda personer, främja vård

och uppfostran av barn eller lämna

understöd för beredande av under­

visning eller utbildning eller utöva

hjälpverksamhet bland behövande

eller främja vetenskaplig forskning,

ävensom sådana föreningar vilka,

utan att i sin verksamhet tillgodose

medlemmarnas ekonomiska intres­

sen, huvudsakligen verka för ända­

mål av den i fråga om stiftelser här

angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit

av rörelse;

g) här ovan -— — — hänförlig

verksamhet.

Att personer ------------ samma para­

graf.

7 §■

Från skattskyldighet — — —

olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor,

andra trossamfund ån

svenska kyrkan därest de utöva kyrk­

lig verksamhet,

sjukvårdsinrättning­

ar vilkas verksamhet ej bedrives i

vinstsyfte, barmhärtighetsinrättning­

ar, stiftelser som hava till huvudsak­

ligt ändamål att under samverkan

med militär eller annan myndighet

stärka rikets försvar eller att, utan

begränsning till viss familj, vissa fa­

miljer eller bestämda personer, främ­

ja vård och uppfostran av barn eller

lämna understöd för beredande av

undervisning eller utbildning eller

utöva hjälpverksamhet bland behö­

vande eller främja vetenskaplig

forskning, ävensom sådana förening­

ar vilka, utan att i sin verksamhet

tillgodose medlemmarnas ekonomi­

ska intressen, huvudsakligen verka

för ändamål av den i fråga om stif­

telser här angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit

av rörelse;

g) här ovan — — — hänförlig

verksamhet.

Att personer------------ samma para­

graf.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; förordningen skall

dock icke äga tillämpning beträffande 1952 års taxering eller i fråga om

eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

1 Senaste lydelse se 1950:309.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

5 §.

I denna lag förstås med

taxeringsår:

det kalenderår under vilket den taxering, till vilken avgif­

terna hänföra sig, av beskattningsnämnd i första instans verkställes; samt

inkomstår:

det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

Vad i denna lag stadgas angående länsbyrå för folkbokföringen* skall be­

träffande stad, där det tryckande registret föres hos den lokala skattemyn­

digheten, avse sistnämnda myndighet.

6 §.

Konungen äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Genom denna lag upphäves lagen den 16 oktober 1908 (nr 110 s. 1) an­

gående lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet till svenska

kyrkan samt hennes prästerskap och betjäning.

Beträffande avgifter, som hänföra sig till 1952 års taxering, skall äldre lag

äga tillämpning; dock att avgörande för frågan om skattskyldig äger rätt

till skattelindring skall vara om han vid utgången av år 1951 rättsligen till­

hört här befintlig församling av främmande kristna eller mosaiska trosbe-

kännare, vilken då ägde rätt till offentlig religionsutövning.

4) Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 6 juni 1930 om församlingssty­

relse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

57 §.

De avgifter------------ i stad.

Angående

den lindring i skattskyl­

digheten till svenska kyrkan samt

hennes prästerskap och betjänte, som

tillkommer vissa främmande trosbe-

kånnare,

är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse:

De avgifter------------ i stad.

Angående

viss lindring i skattskyl­

digheten för den som icke tillhör

svenska kyrkan

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

7) Förslag

till

lag om ändring i lagen den 5 juni 1909 (nr 55 s. 3) angående

skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad

och underhåll av prästgård.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1909 angående skyldighet att

deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Där, enligt------------ privilegier be­

friade.

Angående

den vissa främmande

trosbekännare tillkommande lindring

i skyldigheten att deltaga i omför-

mälda kostnad

är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse:

Där, enligt —--------privilegier be­

friade.

Angående

viss lindring i skattskyl­

digheten för den som icke tillhör

svenska kyrkan

är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Alm — Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Här­

nösand, Luleå, Visby och Stockholm, kanslern för rikets universitet — med

överlämnande av yttranden av bl. a. de juridiska fakulteterna i Uppsala

och Lund — 1946 års skolkommission, 1949 års folkbokföringssakkunniga

(såvitt angår kyrkobokföring) och 1949 års uppbördssakkunniga (såvitt an­

går skattefrågor).

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från Allmänna svenska präst­

föreningen, Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförbund,

Läroverkslärarnas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveri­

ges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen

Sveriges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, den

apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet i Sverige, Metodist­

kyrkan i Sverige, Franska reformerta församlingen i Stockholm, Anglikan­

ska församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i

Stockholm, Christian Science trossamfund i Stockholm, Vännernas sam­

fund i Sverige, de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska missionsförbundet, Öre­

bro missionsförening, Missionssällskapet Helgelseförbundet, Evangeliska

fosterlandsstiftelsen, Missionssällskapet Bibeltrogna vänner, Evangeliska

brödraförsamlingen samt Vakttornets bibel- och traktatsällskap.

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet, som erhållit till­

fälle att yttra sig, ha förklarat sig avstå därifrån. Förstnämnda förbund har

emellertid överlämnat ett inom förbundsbyrån utarbetat förslag till yttrande

i ämnet.

De skattespörsmål dissenterlagskommittén behandlat i sitt betänkande

äro — förutom de tidigare berörda frågorna rörande beskattningen av de

mosaiska församlingarna och deras medlemmar — dels vissa spörsmål rö­

rande de religiösa sammanslutningarnas ställning i beskattningshänseende,

och dels fråga om lindring i skattskyldigheten för dem som ej tillhöra sven­

ska kyrkan.

Dissenterlagskommittén har föreslagit att vissa såsom kvalificerade an­

sedda, religiösa sammanslutningar — särskilda trossamfund och trossam-

manslutningar -— vid beskattningen av inkomst och förmögenhet skola,

därest de utöva kyrklig verksamhet, erhålla samma i skattehänseende privi­

legierade ställning som enligt gällande bestämmelser tillkommer »kyrkor».

Någon ändring i bestämmelserna om beskattningen av arv och gåva har

dissenterlagskommittén däremot icke föreslagit. Kommittén har påpekat

att, därest dess förslag genomfördes, särskilda trossamfund och trossam-

manslutningar komme att inrymmas inom det mera vidsträckta begreppet

»sammanslutning med huvudsakligt syfte att främja religiöst ändamål»,

varigenom likställighet skulle komma att föreligga vid arvs- och gåvobe-

skattningen med exempelvis församlingarna inom svenska kyrkan.

Dissenterlagskommittén, som föreslagit rätt till fritt utträde ur svenska

kyrkan, har förordat, att 1873 års förordning angående främmande tros-

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

synes kunna diskuteras att bryta ut den kyrkliga uppbörden från det all­

männa uppbördsförfarandet och konstruera den kyrkliga uppbörden som

ett fristående förfarande, som handhaves av församlingarna själva.

Till ledning för utredningen har chefen för justitiedepartementet den

7 juli 1950 överlämnat en promemoria angående det inom nämnda departe­

ment bedrivna arbetet med dissenterlagstiftningen. I denna promemoria

har angivits att bearbetningen av dissenterlagskommitténs förslag resul­

terat i ett preliminärt lagförslag, som i bl. a. följande hänseenden avveke

från kommitténs, nämligen däri

att

verkan av en anmälan om utträde ur

svenska kyrkan skulle inträda omedelbart och ej såsom enligt kommitté­

förslaget först efter viss tid,

att

det icke ansetts erforderligt att närmare

reglera de religiösa samfundens organisation och rättsliga ställning,

att

den

av kommittén föreslagna uppdelningen av de religiösa organisationerna i två

typer med utgångspunkt från medlemmarnas ställning till svenska kyrkan

(särskilda trossamfund och trossammanslutningar) icke bibehållits, i följd

varav uttrycket trossamfund i departementsförslaget endast användes för

att beteckna en sammanslutning för viss, närmare preciserad religiös verk­

samhet, samt

att

departementsförslaget i motsats till kommittéförslaget

icke byggde på någon redovisning i kyrkoböckerna av de konfessionella

förhållandena för personer, som ej tillhörde svenska kyrkan.

De sakkunniga, som antagit benämningen

1950 års dissenterskatteutred-

ning,

avgåvo den 18 november 1950 betänkande angående vissa med reli-

gionsfrihetslagstiftningen sammanhängande skattespörsmål (SOU 1950:41).

Infordrade

yttranden

över dissenterskatteutredningens förslag ha avgi­

vits av kammarkollegiet, kammarrätten, statskontoret, statistiska central­

byrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Gö­

teborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Norrbottens län, domkapitlen

i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Göteborg,

Karlstad, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm, 1949 års folkbokförings-

sakkunniga och 1949 års uppbördssakkunniga.

Vidare ha yttranden inkommit från Allmänna svenska prästföreningen,

Sveriges yngre prästers förbund, Svenska landskommunernas förbund, Sve­

riges häradsskrivarförening, Apostoliske vikarien för Sverige, Metodistkyr­

kan, Franska reformerta församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska orto­

doxa församlingen i Stockholm, Nya kyrkans församling i Stockholm, Nya

kyrkans svenska församling i Stockholm, Christian Science samfund i

Stockholm, Vännernas samfund i Sverige, de mosaiska församlingarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö, Frikyrkliga samarbetskommittén, Sven­

ska missionsförbundet, Örebro missionsförening, Fribaptistsamfundet, Mis-

sionssällskapet Helgelseförbundet, Frälsningsarmén, Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm, Missionssällskapet Bibeltrogna vänner, Föreningen Sveriges

kronokamrerare, Svenska pastoratens riksförbund, Stockholms stadskol-

legium, kronokamreraren i Göteborgs stad och kronokamreraren i Malmö

stad.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ning i detalj de olika allmännyttiga ändamålen emellan, därvid givetvis full

enighet rörande värderingen knappast kunde åstadkommas.

Beträffande frågan efter vilka principer urvalet av de skattefria rätts­

subjekten borde ske anförde skattekommittén, att någon allmängiltig norm

att lägga till grund vid gränsdragningen mellan skattefria och skattskyldiga

rättssubjekt icke funnes. De ändamål, som kunde betecknas såsom allmän­

nyttiga, inrymde en mångfald olika syften av synnerligen varierande karak­

tär. Vid bedömandet av graden av allmännyttighet funnes icke någon klar

skiljelinje dem emellan. Enligt skattekommitténs mening borde vid bestäm­

mandet av skattefrihetens omfattning förfaras så, att man bland de allmän­

nyttiga ändamålen utvalde vissa sådana av särskilt hög valör och medgåve

dem en vid beskattningen privilegierad ställning. Därvid borde tillses, att

ändamål, som kunde anses likvärdiga, erhölle lika behandling i skattehän­

seende. Av vikt vore emellertid också, att en klar gränslinje uppkomme

mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt samt att tolkningssvårig-

heter i möjligaste mån förebyggdes.

Gällande bestämmelser ha i de delar, som här närmast äro av intresse,

följande innebörd:

a) Statlig inkomstskatt.

Från skattskyldighet för all inkomst frikallas: landsting, kommuner och

andra menigheter, akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna under­

visningsverk [7 § d) och e) förordningen om statlig inkomstskatt].

Från skattskyldighet för sådan inkomst, som ej härflutit av rörelse, fri­

kallas: kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinst­

syfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt än­

damål att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda

personer, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för

beredande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet

bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana för­

eningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekono­

miska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stif­

telser här angivna art [7 § f) förenämnda förordning].

b) Statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldighet för förmögenhet åligger: föreningar och samfund, vilkas

medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller sam­

fundets förmögenhet, ävensom andra stiftelser än familjestiftelser, samt­

liga dock endast om och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst

[6 § 1 mom. b) förordningen om statlig förmögenhetsskatt].

c) Kommunal inkomstskatt.

Förenämnda från skattskyldighet till statlig inkomstskatt befriade juri­

diska personer äro jämväl frikallade från skattskyldighet till kommunal

inkomstskatt. Skattskyldighet vid den kommunala beskattningen förelig­

ger dock beträffande akademier, Nobelstiftelsen och allmänna undervis­

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

även om den sammanslutning, som äger en fastighet av detta slag, i övrigt

är skattskyldig för sin inkomst. (Jfr SOU 1946: 79 med förslag till om­

läggning av den direkta statsbeskattningen m. in. s. 266—267 och prop.

nr 212/1947 s. 355—356.)

Rörande tolkningen av begreppet »kyrkor» yttrade 1936 års skattekom-

mitté, att därmed enligt kommitténs uppfattning avsåges dels de fall, där

kyrklig egendom icke tillhörde vederbörande församling, utan kyrkan så­

som ägare till sådan egendom vore att betrakta såsom självständigt rätts­

subjekt, dels ock de kyrkliga sammanslutningar, som kunde betecknas så­

som kyrkosamfund. Skattekommittén framhöll vidare, att till kyrkosamfund

torde räknas sådana sammanslutningar, som blivit erkända av staten enligt

1S73 års förordning angående främmande trosbekännare och deras re­

ligionsövning. Såsom kyrkosamfund finge även anses religiösa samfund av

mosaiska trosbekännare. Däremot räknades icke dit de s. k. frikyrkliga

samfunden. Ej heller inginge statskyrkans församlingar under begreppet

»kyrkor». Dessa församlingar åtnjöte emellertid skattebefrielse på grund

av bestämmelsen om skattefrihet för »landsting, kommuner och andra me­

nigheter».

I 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt intager bl. a. »kyrka,

landsting, kommun eller annan menighet» en i skattehänseende privile­

gierad ställning. Dåvarande departementschefen erinrade härom i proposi­

tionen nr 134 till 1942 års riksdag och framhöll i anslutning härtill, att be­

greppet »kyrka» i nämnda förordning torde ha den av 1936 års skatte-

konnnitté angivna innebörden.

Såsom nämnts ingå icke de frikyrkliga sammanslutningarna i begreppet

»kyrkor». Dessa sammanslutningar åtnjuta fördenskull enligt nu gällande

bestämmelser icke skattefrihet för sina inkomster i vidare mån än såvitt

avser inkomst av kyrkobyggnad eller bönehus genom fastighetens begag­

nande för avsett ändamål.

Frågan om en utvidgning av området för skattefriheten att avse även

de frikyrkliga sammanslutningarna berördes emellertid av 1936 års skatte-

kommitté, som därvid yttrade i huvudsak följande. Kommittén ansåge, att

billighetsskäl talade för en förmånligare ställning i beskattningshänseende

beträffande åtminstone vissa frikyrkliga sammanslutningar. Dessa bedreve

en verksamhet, som för en mycket stor del av vårt folk ansåges vara av

betydande värde och som även torde vara förtjänt av uppskattning från

det allmännas sida. Det borde i detta sammanhang ej heller förbises, att

utvecklingen i fråga om de frikyrkliga sammanslutningarna icke följt de

linjer, som lagstiftarna tänkte sig vid tillkomsten av 1873 års förordning.

Då utgick man ifrån att de, som ej helt anslöte sig till statskyrkans troslära,

skulle utträda ur statskyrkan och bilda ett av staten erkänt kyrkosamfund.

Hade utvecklingen gått i denna riktning, skulle många av dessa samman­

slutningar redan enligt dåvarande skattelagstiftning åtnjuta skattebefri­

else såsom »kyrkor». Men utvecklingen följde icke denna väg, utan de fri­

kyrkliga hade av olika skäl föredragit att kvarstanna inom statskyrkan och

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

7. Med kyrkor avses de stundom förekommande fall, där vederbörande

lokalkyrka, domkyrka e. d. såsom ägare till viss för svenska kyrkans verk­

samhet avsedd egendom anses utgöra juridisk person. Huruvida särskilt

trossamfund eller trossammanslutning är förhanden bedömes enligt reli­

gionsfrihetslagen. Samfundet eller sammanslutningen skall sålunda hava

antagit samfundsordning eller stadgar, utvisande bland annat samfundets

eller sammanslutningens ändamål samt allmänna riktlinjer för dess verk­

samhet. För att verksamheten skall kunna betraktas såsom kyrklig förut-

sättes, att samfundet eller sammanslutningen har pastorer eller religions-

lärare, disponerar kyrkolokal samt regelbundet förrättar offentlig guds­

tjänst, vilken skall överensstämma med kristen eller såvitt angår särskilt

trossamfund med kristen eller mosaisk trosåskådning. Frågan om skatt­

skyldigheten för en till visst trossamfund eller viss trossammanslutning

ansluten församling bedömes efter motsvarande grunder.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare den i 5 § 1 inom e) gjorda uppräk­

ningen av institutioner, som äro undantagna från skatteplikt för dem till­

höriga byggnader, kompletteras med »kyrkor, sådana särskilda trossam­

fund och trossammanslutningar som avses i 53 § 1 mom. e)». Stadgandet

i 5 § 1 mom. h) kommunalskattelagen om skattefrihet för sammanslut­

ningar och enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och bönehus har därjämte

föreslagits skola erhålla sådan avfattning, att därav framginge att stad­

gandet endast gällde för de fall, som ej kunde anses hänförliga under 5 §

1 mom. e).

Kommittén har i motiveringen till sitt förslag i nu angivna delar inled­

ningsvis anfört följande:

Några mera genomgripande förändringar i jämförelse med vad förut gällt

medförde icke 1942 års lagstiftning rörande ideella föreningars och stiftel­

sers beskattning, utan skattefriheten kan enligt denna lagstiftning i stort

sett sägas vara reglerad på ungefärligen samma sätt som tidigare. Vissa

ändringar i fråga om skattefrihetens omfattning genomfördes dock genom

denna lagstiftning. Med författningsändringarna åsyftades emellertid fram­

för allt att erhålla en tydligare formulering i författningstekniskt hänseende

och en klarare gränsdragning mellan skattefria och skattskyldiga rättssub­

jekt. Vad särskilt angår denna gränsdragning avsågs med de nya bestäm­

melserna att vinna en viss systematik vid skattefrihetens reglering, varvid

dock hänsyn icke togs till de religiösa sammanslutningarna. Denna systema­

tik kan i korthet uttryckas så, att först bestämts vissa ändamål, som ansetts

böra föranleda skattefrihet. Enligt 1936 års skattekommittés förslag hän­

fördes till sådana högt kvalificerade ändamål främjande av undervisning,

barnuppfostran, sjukvård och annan hjälpverksamhet samt vetenskaplig

forskning. Sedan detta urval skett, ha i författningstexten angivits vissa in­

rättningar, som främja dessa ändamål. Sådana inrättningar äro bl. a. aka­

demier, allmänna undervisningsverk, sjukvårdsinrättningar, vilkas verksam­

het ej bedrives i vinstsyfte, och barmhärtighetsinrättningar. Slutligen har i

författningstexten lämnats en beskrivning av de övriga stiftelser och för­

eningar, som — annorledes än å egen inrättning — främja samma ändamål

som de uppräknade slagen av inrättningar. Sålunda har skattefrihet medgi­

vits bl. a. stiftelser, som ha till huvudsakligt ändamål att utan begränsning

till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och upp­

fostran av barn eller lämna understöd för beredande av undervisning eller

utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja ve­

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

endast tillägga, att eu sådan ordning även måste anses oförenlig med grun­

derna för 1942 års lagstiftning på detta område. Såsom förut nämnts avsågs

med denna lagstiftning, att ändamål, som kunna anses likvärdiga, skola

erhålla en lika behandling i beskattningshänseende. Lagstiftningens förar­

beten voro i främsta rummet inriktade på ett uppnående av just detta mål.

Då de religiösa sammanslutningarnas beskattning därvid icke underkasta­

des reglering, torde det nu ankomma på dissenterlagskommittén att fram­

lägga förslag till ändrade bestämmelser i ämnet i syfte att därigenom vinna

en mera tillfredsställande anordning av skattefriheten för dessa rättssub­

jekt. Kommittén har därvid funnit angeläget att eftersträva en sådan lös­

ning, som i största möjliga utsträckning ansluter sig till grunderna för

1942 års lagstiftning.

Kommittén har därefter övergått till att behandla frågan om på vad sätt

en omreglering av skattefriheten för de

religiösa sammanslutningarna

skulle kunna äga rum. Därvid har kommittén till en början framhållit, att

genomförandet av en likställighet mellan de religiösa sammanslutningarna

av olika slag inbördes givetvis icke med nödvändighet behövde ske genom

en utvidgning av skattefriheten till rättssubjekt, som nu vore underkastade

skattskyldighet, utan också kunde vinnas på motsatt väg eller genom ett

upphävande av den nuvarande skattefriheten för »kyrkor».

Kommittén har beträffande sistnämnda fråga erinrat om att församling­

arna inom svenska kyrkan åtnjöte skattefrihet på grund av stadgandena

om skattefrihet för »landsting, kommuner och andra menigheter» [7 § d)

iörordningen om statlig inkomstskatt och 53 § 1 mom. c) kommunalskatte-

lagen]. Denna skattefrihet avsåge vid statsbeskattningen all inkomst och

vid kommunalbeskattningen annan inkomst än av fastighet och av rörelse.

Skattefriheten för »kyrkor» måste ses i samband med skattefriheten för

svenska kyrkans församlingar. Att de sistnämnda erhållit skattefrihet be­

rodde givetvis därpå att den kyrkliga kommunen icke rimligen borde in­

taga en sämre ställning i beskattningshänseende än den borgerliga kommu­

nen, landsting och andra menigheter. Den nu medgivna skattefriheten för

»kyrkor» kunde sålunda närmast anses motiverad därmed att även i så­

dana fall, då kyrklig egendom icke tillhörde vederbörande församling, en

motsvarande skattefrihet borde tillgodonjutas. I ett land, där religionsfri­

het rådde, borde vidare de utom svenska kyrkan stående trossamfunden

äga samma skatteförmåner som kyrkans inrättningar. På grund av nu an­

förda omständigheter finge det anses uteslutet, att en likställighet mellan

religiösa sammanslutningar inbördes skulle kunna vinnas genom ett upp­

hävande av den nu medgivna skattefriheten för »kyrkor».

Kommittén har härefter upptagit frågan på vad sätt och i vilken

omfattning en utvidgning av den nuvarande skatt e-

triheten borde äga rum för att därigenom en större likställighet

mellan olika slag av religiösa sammanslutningar skulle kunna åstadkom­

mas. Därvid har kommittén framhållit, att såsom en allmän riktlinje syntes

böra uppställas, att de sammanslutningar, som skulle komma att beröras

av den utvidgade skattefriheten, skulle likna de rättssubjekt, som i nu gäl-

26

särskilda trossamfund och trossammanslutningar. Såsom framginge av det

föregående avsåges med de särskilda trossamfunden sådana sammanslut­

ningar, vilkas medlemmar icke tillhörde svenska kyrkan, och dessa samfund

skulle fördenskull närmast komma att utgöra en motsvarighet till de nu­

varande erkända samfunden av främmande trosbekännare, vilka i den nu

gällande författningstexten inginge i begreppet »kyrkor». Räckvidden av

en eventuell bestämmelse om skattefrihet för särskilda trossamfund skulle

givetvis i främsta rummet komma att bliva beroende av i vilken omfattning

de religiösa sammanslutningarnas medlemmar begagnade rätten till utträde

ur svenska kyrkan. Vad anginge trossammanslutningarna, vilka verkade in­

om svenska kyrkans ram, vore dessa enligt nuvarande lagstiftning icke fri-

tagna från skattskyldighet. Det vore sålunda närmast beträffande trossam­

manslutningarna som den här ifrågasatta regleringen skulle innebära en

utvidgning av området för skattefriheten.

I anslutning härtill har kommittén anfört:

Emellertid kan det enligt kommitténs mening icke ifrågasättas, att alla

de sammanslutningar, som kunna betecknas såsom särskilda trossamfund

eller trossammanslutningar, skola erhålla skattefrihet. Såsom förut nämnts

bör den reglering, som här skall äga rum, i systematiskt avseende anknyta

till och vara förenlig med de nuvarande skattefrihetsreglernas principiella

uppsägning- Dessa regler utgå ifrån såsom en självklar förutsättning, att

endast sådana rättssubjekt böra komma i åtnjutande av skattfrihet, som i

sin verksamhet visa en hög grad av allmännytta. Att en sammanslutning är

så organiserad och har ett sådant syfte, att den kan betecknas såsom särskilt

trossamfund eller trossammanslutning, innebär i och för sig icke något bevis

för att en förmånsställning för densamma i beskattningsavseende är moti­

verad. Det skulle kunna tänkas, att trossamfundet eller trossammanslut-

ningen icke utövar någon egentlig religiös verksamhet eller utövar sådan

verksamhet endast i ringa utsträckning. Med hänsyn härtill bör såsom för­

utsättning för skattefrihet krävas, att trossamfundet eller trossammanslut-

ningen verkligen utövar en religiös verksamhet samt att denna verksamhet

skall vara av allmännyttigt slag.

Vid den differentiering, som här således är erforderlig, kan i överens­

stämmelse med nu gällande lagstiftning den inskränkningen göras, att

skattefrihet medgives endast kristna och mosaiska trossamfund och tros­

sammanslutningar. I övrigt lärer dock en differentiering efter trosåskåd­

ningens art eller eljest efter rent religiösa utgångspunkter icke böra ske,

eftersom en sådan anordning måste anses stridande mot religionsfriliets-

principen. För kommittén har det framstått såsom uppenbart, att det krav,

som i främsta rummet bör ställas på en differentiering efter allmännyttan,

är att denna princip icke kan anses åsidosatt.

Kommittén har anfört att den övervägt flera möjligheter för vinnande äv­

en differentiering efter allmännyttan. Den väg, som kommittén slutligen

stannat för, innebure, att differentieringen skulle ske efter verksamhetens art

eller närmare bestämt efter vad man skulle kunna kalla intensiteten i den

religiösa verksamheten. Kommitténs förslag innebure, att skattefrihet enligt

53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen och 7 § f) förordningen om statlig

inkomstskatt skulle tillkomma — förutom kyrkor — sådana särskilda tros­

samfund och trossammanslutningar, vilka utövade

kyrklig

verksamhet. För

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

28

olika slag av religiösa sammanslutningar, vilka med hänsyn till verksam­

hetens art och omfattning kunna anses likvärdiga. Kommitténs förslag i

denna del går för övrigt helt i linje med kommitténs i övrigt framlagda

förslag. Då kommittén föreslår fritt utträde ur svenska kyrkan och över

huvud taget utformat sitt förslag i syfte att erhålla större likställighet mel­

lan de frikyrkliga sammanslutningarna och svenska kyrkan, skulle därmed

stämma mindre väl överens, om skattefrihetsreglerna vore mera restriktiva

beträffande dessa sammanslutningar än i fråga om svenska kyrkan.

Kommittén har i detta sammanhang framhållit ytterligare en omständig­

het, som kunde anses tala för den föreslagna utvidgningen av skattefrihe­

ten för vissa religiösa sammanslutningar. Enligt gällande bestämmelser

skulle, om en ideell förening i sin verksamhet främjade ändamål av olika

slag, av vilka något eller några men ej alla vore av beskaffenhet att böra

föranleda skattefrihet, det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara

avgörande för frågan om skattefriheten. Att en sådan reglering kunde med­

föra olägenheter för skattskyldiga med verksamhet av flera slag hade fram­

stått såsom uppenbart redan vid tillkomsten av gällande bestämmelser.

Metoden att låta det huvudsakliga ändamålet vara bestämmande i ifråga­

varande avseende hade dock — i brist på annan framkomlig väg — ansetts

böra godtagas. I propositionen till 1942 års riksdag hade emellertid av då­

varande departementschefen anvisats en möjlighet till undvikande av de

oförmånliga konsekvenserna av denna reglering. Departementschefen hade

nämligen anfört, att enligt hans mening borde i de fall, då medel för olika

ändamål enligt bindande föreskrifter hölles klart avskilda från varandra,

dessa medel anses i beskattningshänseende tillhöra särskilda rättssubjekt.

1 åtskilliga av de fall, där ett förvaltande organ hade att med anförtrodda

medel tillgodose olika ändamål men någon för framtiden bindande upp­

delning av medlen på de olika ändamålen icke förelåge, syntes enligt depar­

tementschefens mening en sådan uppdelning utan större svårighet kunna

komma till stånd.

I anslutning härtill har kommittén anfört:

I vad mån härav berörda skattskyldiga begagnat sig av den av departe­

mentschefen sålunda anvisade utvägen för vinnande av en sakligt sett rik­

tigare taxering undandrager sig kommitténs bedömande. Det torde emeller­

tid enligt kommitténs mening icke kunna råda någon tvekan om att olä­

genheterna av gällande bestämmelser äro särskilt "stora beträffande sam­

manslutningar med religiöst syfte. Regelmässigt förhåller det sig så, att

dylika sammanslutningar — förutom den religiösa verksamheten — ha väl­

görenhet mot behövande såsom en mer eller mindre betydelsefull verksam­

hetsgren. Till en del kan A’äl även i fråga om de religiösa sammanslutning­

arna en uppdelning av verksamhetsgrenarna på skilda rättssubjekt äga

rum, framför allt givetvis beträffande sammanslutningarna anförtrodda

donationsfonder. I stor utsträckning äro emellertid de olika verksamhets­

grenarna så inflätade i varandra, att en uppdelning därav på skilda rätts­

subjekt icke låter sig göra. Särskilt gäller detta i de ofta förekommande

fall, då kollektmedel och andra insamlade medel användas för välgörenhet.

Genom den föreslagna utvidgningen av skattefriheten vinnes, vad angår de

fast organiserade sammanslutningarna, en mera tillfredsställande reglering

på ifrågavarande område.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17

J.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

bibehålla begreppet »kyrka» såsom avseende allenast de till svenska kyrkan

anknutna rättssubjekten. De nuvarande erkända samfunden av främmande

trosbekännare komme att ingå i begreppet »särskilt trossamfund» och er-

hölle enligt kommitténs förslag skattefrihet, därest de utövade kyrklig verk­

samhet.

I den av kommittén föreslagna författningstexten har intet nämnts om

skattefrihet för stiftelser med samma ändamål som de sär­

skilda trossamfunden och trossammanslutningarna. Kommittén har emeller­

tid framhållit, att frånvaron av en uttrycklig bestämmelse härutinnan icke

innebure, att donationsfonder, vilka vore anförtrodda ett trossamfund eller

en trossammanslutning men bleve självständigt taxerade, skulle vara un­

derkastade skattskyldighet, därest deras ändamål ej vore av den art, att

detsamma föranledde skattefrihet redan enligt nuvarande bestämmelser.

Kommittén har härutinnan anfört i huvudsak följande:

Såsom framhållits redan av 1936 års skattekommitté har regeringsrätten

i ett flertal mål rörande kommunala donationsfonder ansett skattefrihet

böra medgivas, med stöd av de författningsrum, som gälla skattefrihet för

kommuner. Innebörden av denna tillämpning antogs av skattekommittén

vara, att skattefrihet ansetts böra tillkomma kommunala donationsfonder

dels om desamma främja ändamål, som det enligt lag åligger kommuner att

tillgodose, dels ock då vederbörande kommun på grund av en vidsträckt

formulering av donationsbestämmelserna äger själv bestämma det ända­

mål, som donationsfonden skall tillgodose. Det är alltså i sistnämnda fall

kommunens vidsträckta dispositionsrätt över de donerade medlen, som an­

setts böra föranleda skattefrihet. Dessa uttalanden gjordes av skattekom­

mittén med ledning av ett flertal under åren 1938 och 1939 meddelade rege-

ringsrättsutslag. Enligt vad dissenterlagskommittén inhämtat tillämpas fort­

farande denna praxis.

Numera ha i regeringsrätten även förekommit avgöranden beträffande

donationsfonder, vilka i det avseende, varom här är fråga, äro mera jäm­

förliga med trossamfundens och trossammanslutningarnas donationsfonder.

Sålunda meddelade regeringsrätten under år 1946 utslag angående ett stort

antal under olika akademiers förvaltning stående donationsfonders taxering

åren 1942 och 1943. Därvid avgjordes bl. a. tio mål rörande vissa under

akademiens för de fria konsterna förvaltning stående donationsfonder. Vid

bedömandet av innebörden i regeringsrättens ställningstagande i dessa mål

bör uppmärksammas, att konstakademien själv åtnjuter skattefrihet såsom

varande en akademi. Det ändamål, som främjas av konstakademien, är dock

icke av det slag, att detsamma i och för sig — d. v. s. då det tillgodoses av

ett annat rättssubjekt än akademien — bör föranleda skattefrihet. Samtliga

donationsfonder förklarades av regeringsrätten skattefria jämlikt grunder­

na för 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen samt 7 § e) förordningen om

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller alltså enligt de författnings­

rum, som gällde i fråga om skattefriheten för bl. a. akademier. Att märka

är att dessa författningsrum åberopades även i de mål, som avsågo 1943

års taxering. Vid nämnda års taxering hade de år 1942 beslutade författ­

ningsändringarna på ifrågavarande område trätt i kraft, och efter dessa

ändringar hänfördes de skattefria stiftelserna i allmänhet under 53 § 1 mom.

e) kommunalskattelagen samt 7 § f) förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt. Såsom grund för skattefriheten åberopades i samtliga

32

mittén har emellertid starkt understrukit att det bär endast vore fråga om

en exemplifiering och att det sålunda nu kunde finnas eller i framtiden

kunde komma att finnas andra rättssubjekt, hänförliga till särskilda tros­

samfund och trossammanslutningar, vilka utövade kyrklig verksamhet. Vi­

dare borde framhållas, att den gjorda klassificeringen byggde på samfun­

dens och sammanslutningarnas verksamhet, sådan den nu utövades, och

att en ändring av verksamheten kunde föranleda ändrad behandling i skat­

tehänseende. Slutligen ville kommittén påpeka att, om ett trossamfund eller

en trossammanslutning här angivits bland de skattefria, betydde icke detta,

att även alla dess församlingar utan vidare bleve skattefria. Församlingar­

na måste också uppfylla de uppställda kraven för skattefriheten, t. ex. att

utöva kyrklig verksamhet.

Till särskilda trossamfund och trossammanslutningar vilka utövade kyrk­

lig verksamhet syntes enligt kommittén kunna hänföras:

a) Följande nu

erkända församlingar:

Anglikanska kyrkans församlingar i Stockholm och Göteborg,

församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro av Christian

Science,

Franska reformerta församlingen i Stockholm,

Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i Stockholm,

Katolsk-apostoliska kyrkans (Irwingianerna) församlingar i Stockholm

och Norrköping,

ett stort antal församlingar av Metodistkyrkan,

de mosaiska församlingarna,

Nya kyrkans svenska församlingar i Stockholm och Göteborg,

Nya kyrkans församling i Stockholm,

Nya kyrkans samfund i Jönköping,

Nya kyrkans bekännares församling i Stockholm samt

Romersk-katolska kyrkans församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö,

Hälsingborg, Norrköping och Gävle.

b) Följande av de nuvarande

inomkyrkliga sammanslutningarna:

Evangeliska fosterlandsstiftelsen,

Frälsningsarmén,

Missionssällskapet bibeltrogna vänner,

församlingar inom Pingströrelsen,

Svenska alliansmissionen, .

Svenska baptistsamfundet,

Svenska frälsningsarmén,

Svenska missionsförbundet samt

Örebro missionsförening.

Härefter har kommittén anfört:

Såsom härav framgår ha alla de nuvarande erkända församlingarna av

främmande trosbekännare medtagits i den gjorda uppräkningen utom Vän­

nernas samfund (kväkarna), vilket samfund har en av staten erkänd för­

samling i Stockholm. Kommittén har nämligen funnit tveksamt, huruvida

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

förelse med skatteutfallet enligt det vid 1947 års riksdag antagna nya skatte­

systemet — även medräknats sådana skattskyldiga, som, utan att ha be­

skattningsbar inkomst, ägt en förmögenhet överstigande 5 000 kronor och

som enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt skolat påföras så­

dan skatt. Det ifrågavarande deklarationsmaterialet hade, med några få

undantag, gällt endast inomkyrkliga rättssubjekt. Med religiös samman­

slutning hade i detta sammanhang avsetts såväl enskilda församlingar som

övergripande organisationer.

Beträffande resultatet av undersökningen har kommittén anfört i huvud­

sak följande:

Antalet vid 1943 års taxering beskattade religiösa sammanslutningar och

stiftelser (vari såsom förut nämnts inräknats de som icke åsatts taxering

men som äga en förmögenhet överstigande 5 000 kronor) utgjorde i hela

riket 374. Den sammanlagda inkomsten (nettointäkten) utgjorde i hela

riket: av jordbruksfastighet 8 640 kronor, av annan fastighet 468 544 kro­

nor, av rörelse 404 159 kronor, av tillfällig förvärvsverksamhet 6 348 kronor

och av kapital 305 906 kronor eller av samtliga förvärvskällor tillhopa

1 193 597 kronor. Den sammanlagda behållna förmögenheten utgjorde i hela

riket 31 406 200 kronor. Den ojämförligt största delen av inkomsten och

förmögenheten hänförde sig till i Stockholms stad hemmahörande samman­

slutningar och stiftelser. Enligt beräkningar, som gjorts på grundval av

deklarationsmaterialet, uppgick det sammanlaeda taxeringsvärdet i hela

riket å fastigheter tillhöriga religiösa sammanslutningar och stiftelser till

omkring 52 miljoner kronor. Om hänsyn tages även till icke skattepliktig

fastighet (bönehus o. d.), blir givetvis det sammanlagda taxeringsvärdet

vida högre. I detta sammanhang må nämnas, att i de till kommittén inkom­

na yttrandena från vissa religiösa sammanslutningar det sammanlagda

taxeringsvärdet å dessas fastigheter uppgivits till 98,6 miljoner kronor.

Kommittén har gjort en sammanställning utvisande för de religiösa sam­

manslutningar, som redovisat inkomst av rörelse, arten av rörelsen, rö­

relseinkomstens storlek samt storleken av övrig inkomst. Antalet samman­

slutningar, som åtnjutit inkomst av rörelse, utgjorde 34. I ungefär hälften

av fallen bestod rörelsen av innehav och drift av sommarhem, vilohem, sol­

dathem eller ungdomsgård. Inkomsten av rörelsen var i dessa fall låg, i

allmänhet endast några hundratal kronor. Beträffande rörelse i egentlig

mening märkes, att bokförlags- eller bokhandelsrörelse bedrivits av 7 sam­

manslutningar. Tidningsrörelse hade idkats av 3 sammanslutningar samt

hotell- eller pensionatrörelse av 7 sammanslutningar. Vedgårdsrörelse ha­

de utövats av en sammanslutning. Den sammanlagda rörelseinkomsten i

hela riket uppgick såsom nämnts till 404 159 kronor, varav den ojämförligt

största delen eller 325 631 kronor härrörde från sammanslutningar vilka

äro hemmahörande i Stockholm. Av samtliga 34 sammanslutningar åtnju­

ten övrig inkomst uppgick till 272 854 kronor.

Kommittén har vidare verkställt en beräkning av det sammanlagda till

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet vid 1943

års taxering för religiösa sammanslutningar och stiftelser ävensom därå be­

löpande statlig skatt (inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt) en-

hgt då gällande beskattningsgrunder. Det sammanlagda beskattningsbara

beloppet utgjorde 1 093 680 kronor och den därå belöpande statsskatten

147 647 kronor. För att erhålla en jämförelse med det nu gällande skatte­

systemet har kommittén jämväl — under förutsättning att detta skattesys­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

plikt till fastighetsskatt för religiösa sammanslutningars predikant- och

vaktmästarbostäder, inrymda i fastighet som i övrigt är i egenskap av

bönehus undantagen från skatteplikt till sådan skatt. Dylika bostäder ha

uppenbarligen ansetts vara mot vederlag upplåtna åt annan, varav följer,

att de böra vara underkastade skatteplikt till fastighetsskatt. Kommittén

anser sig icke böra ifrågasätta ändrade bestämmelser härutinnan. I detta

sammanhang må dock påpekas, att enligt hittillsvarande praxis tjänste­

bostäder för folk- och småskollärare samt till skola hörande vaktmästar­

bostäder icke ansetts underkastade skatteplikt till fastighetsskatt. Grunden

för denna skattefrihet torde kunna antagas vara, att lärarbostäder och vakt­

mästarbostäder i skolhus ansetts utgöra en oskiljaktig del av vederbörande

skolanläggning. Skattefrihet har emellertid ansetts föreligga även för det

fall att en byggnad, som endast innehållit lärarbostäder^varit belägen å

annan fastighet än själva skolanläggningen. Kommittén finner icke till­

fredsställande, att exempelvis en vaktmästarbostad i ett skolhus behandlas

annorlunda i skattehänseende än en vaktmästarbostad i ett församlingshus,

bönehus eller dylikt. 1944 års skattesakkunniga ha i ett år 1945 avgivet be­

tänkande föreslagit införande i anvisningarna till 5 § av ett uttryckligt

stadgande, enligt vilket skatteplikt till fastighetsskatt skall föreligga för

byggnad som anvisas till tjänstebostad åt folkskolans lärare. Enligt vad

kommittén inhämtat lärer proposition till riksdagen på grundval av skatte-

sakkunnigas berörda betänkande kunna förväntas inom en nära framtid.

Kommittén förutsätter, att därvid beaktas det ställningstagande, som vid

tillämpningen av nu gällande bestämmelser skett i fråga om de religiösa

sammanslutningarnas predikant- och vaktmästarbostäder.

Remissyttrandena.

Dissenterlagskommitténs förslag i nu förevarande del har lämnats utan

erinran av

länsstyrelserna i Örebro

och

Norrbottens län, Sveriges härads-

skrivarförening

samt

Föreningen Sveriges kronokamrerare.

I avstyrkande riktning ha

kammarkollegiet

och

kammarrätten

(reserva­

tion av två ledamöter) uttalat sig, varjämte

Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund

avstyrkt förslaget, i vad det avser befrielse från fastighets­

skatt.

Övriga remissinstanser

ha, i den mån de yttrat sig över förslaget i denna

del, förordat vissa mer eller mindre betydelsefulla ändringar i detsamma.

Ur yttrandena må följande här återgivas.

Av dem som lämnat förslaget utan erinran, har

länsstyrelsen i Örebro

län

framhållit, att med de föreslagna författningsändringarna en fullt till­

fredsställande lösning av ifrågavarande spörsmål torde uppnås. Vid till-

lämpningen komme de föreslagna bestämmelserna enligt länsstyrelsens

mening icke att erbjuda några större svårigheter för taxeringsmyndighe­

terna.

Kammarkollegiet, kammarrätten

och

Taxeringsnämndsordförandenas riks­

förbund

ha framfört vissa principiella invändningar mot kom­

mitténs förslag.

Kammarkollegiet

har sålunda anfört, att det förhållandet

att de religiösa sammanslutningarna i allmänhet icke för närvarande hade

skattefrihet, sammanhängde med att de vid den nyligen gjorda gränsdrag­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

»likhetsregeln». Icke kyrkobyggnaden ensam utan kyrkobyggnaden jämte

församlingshemmet vore nämligen svenska kyrkans motsvarighet till ett an­

nat trossamfunds kapell eller bönehus.

Beträffande taxeringen till fastighetsskatt av här ifrågava­

rande rättssubjekt har

kammarrätten

— efter att hava framhållit att vad

kammarrätten tidigare anfört givetvis även ägde tillämpning beträffande

frihet från sådan skatt — anfört i huvudsak följande:

Det är tvivelaktigt, huruvida åt stadgandet i 5 § 1 mom. e) kommunal-

skattelagen, enligt dess av kommittén föreslagna lydelse, kan givas den vid­

sträckta tolkning, att skattefrihet skulle komma att åtnjutas även för sär­

skilda trossamfunds eller trossammanslutningars lokaler, avsedda för ut­

bildning av deras pastorer, predikanter och övriga församlingstjänare. Är

kommitténs uppfattning riktig, borde väl även av dessa samfund eller sam­

manslutningar inrättade skolor för religiös undervisning åt andra personer

åtnjuta samma förmån. Kammarrätten ifrågasätter dock, om icke en sådan

utvidgning av skattefriheten går för långt.

De ordnar och kongregationer, som omtalas i betänkandet kapitel VIII,

likaväl som religiösa stiftelser med egen förvaltning torde antagligen kom­

ma att betraktas som självständiga rättssubjekt, och vid sådant förhållande

lärer någon skattefrihet för dem ej kunna ifrågakomma. Det nu sagda skall

i så fall gälla även av dessa institutioner inrättade kloster. En oklarhet som

i detta hänseende lärer kunna tänkas, berör de kyrkor eller bönehus, som

må tillhöra klostren. Som stadgandet i 5 § 1 mom. h) kommunalskattelagen,

i vad det avser lokaler för kyrklig verksamhet, får antagas gälla allenast

sådana byggnader, däri för allmänheten tillgänglig gudstjänst hålles, och

någon utvidgning av skattefriheten till att omfatta även klosterkyrkor ej

bör ske, kan dock en begränsning av stadgandet till att avse lokaler för of­

fentlig gudstjänst ifrågasättas.

Skulle kammarrättens uttalande om ordnarnas och kongregationernas

ställning såsom självständiga rättssubjekt icke Arara överensstämmande med

verkliga förhållanden eller skulle kloster kunna upprättas av de särskilda

trossamfunden själva — huruvida en sådan anordning är praktiskt sett möj­

lig undandrager sig kammarrättens bedömande — måste en komplettering

av 5 § kommunalskattelagen ske till undvikande av att klostren tillerkän­

nas skattefrihet. Till stöd för lämpligheten härav åberopas särskilt kommit­

téns yttrande i betänkandet, att numera sådan förmån för kloster så gott

som undantagslöst upphävts i de katolska länderna ävensom det förhållan­

det att beviljandet av en sådan skattefrihet säkerligen av största delen av

vårt folk skulle mötas med ogillande.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

har uttalat, att någon be­

frielse från fastighetsskatt icke borde få förekomma, så länge fastighets­

skatten hade karaktär av garantiskatt.

Departementschefen.

Kammarrätten har mot kommitténs förslag till utvidgning av skattefri­

heten för religiösa sammanslutningar invänt bl. a., att förslaget syntes stri­

da mot 1936 års skattekommittés uttalande att skattefriheten icke borde

omfatta andra institutioner än sådana, som främjade ändamål vilka eljest

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

47

och icke hos samfundet såsom sådant. Med anledning härav torde författ­

ningstexten böra på motsvarande sätt jämkas. Något krav på att guds­

tjänsten skall överensstämma med kristen eller mosaisk trosåskådning, an­

ser jag emellertid icke böra uppställas.

Jag tillstyrker sålunda att 53 § 1 inom. e) kommunalskattelagen kom­

pletteras i så måtto, att skattefrihet för annan inkomst än inkomst av fas­

tighet och av rörelse medgives jämväl trossamfund (andra än svenska kyr­

kan), därest de utöva kyrklig verksamhet. I punkt 7 av anvisningarna till

53 § böra i anslutning härtill upptagas bestämmelser angående när verk­

samheten skall anses som »kyrklig», vilka bestämmelser böra utformas

på sätt jag nyss angivit.

Motsvarande ändring bör vidtagas i 7 § förordningen om statlig inkomst­

skatt.

I samband med de nu föreslagna ändringarna bör i punkt 7 av anvis­

ningarna till 53 § kommunalskattelagen upptagas en bestämmelse — på

sätt dissenterlagskommittén föreslagit —- angående vad som avses med be­

greppet kyrka i 53 § 1 inom. e). I nämnda anvisningspunkt bör sålunda

upptagas en bestämmelse att med kyrka avses en till svenska kyrkan hö­

rande lokalkyrka, domkyrka e. d. i dess egenskap av ägare till viss för

svenska kyrkans verksamhet avsedd egendom. Begreppet kyrka kommer så­

lunda, om detta förslag godtages, att avse allenast vissa till svenska kyr­

kan anknutna rättssubjekt. I likhet med dissenterlagskommittén anser

jag emellertid övervägande skäl tala för att trots denna inskränkning bibe­

hålla ordet »kyrka» som beteckning på de här avsedda rättssubjekten.

I fråga om kommitténs förslag rörande befrielse från fastighetsskatt

har jag i princip intet att erinra. Den föreslagna bestämmelsen i 5 § 1 mom.

h) kommunalskattelagen om skattefrihet för »kyrkobyggnader och böne­

hus» torde emellertid böra inskränkas till att avse allenast sådana »kyrko­

byggnader och bönehus, vari offentlig gudstjänst förrättas». Såsom kam­

marrätten påpekat erfordras ett dylikt tillägg för att icke skattefriheten

skall få en alltför vidsträckt omfattning.

Kommittéförslaget innefattar icke några bestämmelser om skattefrihet

för stiftelser med religiösa ändamål. Några sådana bestämmelser synas

icke heller böra meddelas i detta sammanhang. Som kommittén har fram­

hållit bör en reglering av donationsfonders skatterättsliga behandling icke

ske på ett isolerat område utan gälla alla de fall, där frågan kan få aktua­

litet. De principer, som ligga till grund för rådande praxis, böra tillämpas

även beträffande stiftelser på förevarande område.

Vännernas samfund, Helgelseförbundet och Evangeliska brödraförsam-

lingen ha i remissyttrandena hemställt, att de måtte hänföras till sådana

samfund som skola erhålla en i skattehänseende privilegierad ställning.

Härför fordras enligt de av mig föreslagna bestämmelserna allenast att

samfundet är ett rättssubjekt och disponerar kyrkolokal, där offentlig

gudstjänst regelbundet förrättas av samfundet eller dess församlingar.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att

främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att

främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ända­

målet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller

utom riket bosatta utlänningar, samt

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att

främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse tillkommer dock icke sammanslutning, som har till syfte

att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, och ej

heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Med hänsyn till den sålunda gjorda utvidgningen av skattefriheten an­

sågs ett upptagande av vissa juridiska personer under klass II i tariffen ej

längre vara erforderligt. De förut under klass II upptagna juridiska perso­

nerna komma, åtminstone i huvudsak, i åtnjutande av skattefrihet enligt

3 §. Enligt 1941 års förordning förekomma juridiska personer först under

klass III, till vilken klass hänföras:

kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållnings­

sällskap,

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala,

politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturel­

la eller eljest allmännyttiga ändamål,

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv, samt

registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som, utan

att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska

intressen, huvudsakligen fullföljer tidigare angivet ändamål,

samtliga under förutsättning att fråga är om svensk juridisk person och

skattebefrielse ej åtnjutes enligt 3 §.

För övriga juridiska personer beräknas arvsskatten enligt klass IV.

Dessa bestämmelser innebära således, att vissa rättssubjekt, som verka

för ändamål av i särskilt hög grad allmännyttigt slag, äro befriade från

arvsskatt för sina testamentsförvärv samt att övriga rättssubjekt med all­

männyttigt ändamål tillgodosetts genom skattelindring på så sätt att de­

samma placerats i klass III. Till sistnämnda grupp höra bl. a. de juridiska

personer, som kunna hänföras under begreppet »kyrka», samt stiftelser och

sammanslutningar med huvudsakligt syfte att främja religiösa ändamål.

Likaledes hänföras till klass III svenska kyrkans församlingar (såsom in­

gående i »annan menighet»).

Vid

gåvobcskattningen

gäller med avseende å skattens beräkning sam­

ma tariff som vid arvsbeskattningen. Skattskyldig till gåvoskatt är gåvans

mottagare. Emellertid är skattefriheten vid gåvobeskattningen betydligt

mera vidsträckt än vid arvsbeskattningen. Till stöd för den utvidgade be­

frielsen från gåvoskatt har närmast åberopats det skälet, att benägenheten

att genom gåvor understödja allmännyttiga institutioner kunde befaras

komma att minskas, om en del av gåvan toges i anspråk för gäldande av

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

III.

Lindring

i

skattskyldigheten för kyrkligt ändamål för

dem, som ej tillhöra svenska kyrkan.

A. GÄLLANDE BESTÄMMELSER M. M.

Enligt 13 § förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande tros-

bekännare och deras religionsövning må de för särskilda kyrkliga förätt-

ningar stadgade avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller

betjäning ej påföras främmande trosförvant i annat fall än att sådan för­

rättning blivit på hans egen begäran verkställd. I övrigt hänvisas i nämnda

författningsrum till den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkan

samt hennes prästerskap och betjäning, som enligt lag den 16 oktober 1908

tillkommer vissa främmande trosbekännare. En bestämmelse av samma

innebörd som i nyssberörda 13 § fanns redan i 1860 års religionsfrihets-

förordning.

Genom nämnda lag av år 1908, sådan densamma lyder enligt lag den 2

juni 1950 (nr 282), har stadgats, att vid debitering av i slutlig eller till­

kommande skatt ingående avgifter till svenska kyrkan eller hennes präster­

skap, kyrkomusiker eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller

eljest utdebiteras, skall iakttagas att för den till kommunal inkomstskatt

beskattningsbara inkomsten dylika avgifter skola med endast hälften av det

belopp, som eljest bort utgå, påföras medlemmar av sådan i riket befintlig

församling av främmande kristna eller mosaiska trosbekännare, vilken äger

rätt till offentlig religionsutövning. Vad sålunda stadgats skall dock gälla en­

dast såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det år, då de­

bitering av de i slutlig skatt ingående avgifterna verkställes, i laga ordning

övergått till eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främ­

mande församlingen.

I ändamål att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande

trosbekännare skall enligt nämnda lag intyg om deras namn och bostad även­

som därom att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fort­

farande tillhöra den främmande församlingen av denna församlings före­

ståndare utfärdas och före april månads utgång tillställas vederbörande pas­

torsämbete, som har att före den 1 juni översända intyget, behörigen, grans­

kat, till vederbörande lokala skattemyndighet.

Beträffande lagens tillämpningsområde har stadgats den inskränkningen

att, om avgifterna till prästerskapets avlöning äro grundade å lönereglerings-

resolution, fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande av

prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller å äldre konvention eller för­

ening, eller om avgifterna till kyrkobetjäningens avlöning utgå efter andra

grunder än dem, som äro stadgade för utgörande av allmän kommunalskatt,

må nedsättning i dylika avgifter ej äga rum.

Den enligt 1908 års lag medgivna skattelindringen för främmande tros­

bekännare hänför sig således endast till sådana avgifter, som påföras för

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

giösa känslor tillbörligt beaktas, men att man icke finge bortse därifrån att

Sveriges grundlagar hävdade såsom en statsangelägenhet den lutherska kyr­

kans upprätthållande ävensom att staten ålagt det svenska prästerskapet

mångfaldiga rent borgerliga bestyr, vilka avsåge alla medborgare utan hän­

syn till deras trosbekännelse. Även andra än statsreligionens bekännare

måste följaktligen, yttrade kommittén, såsom statsborgare och medlemmar

av kommunerna finna sig i att genom skattebidrag främja de statskyrkliga

ändamålen i en av omständigheterna påkallad utsträckning. Såsom skäl

för skattelindring åberopade kommittén vidare bl. a., att främmande tros-

bekännare hade skattskyldighet till såväl svenska kyrkan som egen för­

samling samt att motsvarighet mellan skatteplikt och rösträtt icke förelåge.

Skattelindringens begränsning till sådana kristna eller mosaiska trosbekän-

nare, som i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhörde någon i

riket befintlig, lagligen erkänd församling av främmande trosbekännare,

motiverades av kommittén med att det eljest kunde befaras att personer

blott för vinnande av lindring i skattskyldigheten anmälde sig till utträde ur

kyrkan, särskilt när större utgifter för kyrkliga ändamål förestode.

W25 års religionsfrihetssakkunniga

funno att hänsyn till religions- och

samvetsfrihetens princip samt till den omständigheten, att personer, vilka

icke tillhörde statskyrkan, måste förvägras rösträtt i kyrkliga angelägen­

heter, kunde åberopas till stöd för skattelindring åt alla dem, som enligt de

sakkunnigas förslag kunde komma att intaga en ställning utanför stats­

kyrkan. För vissa grupper bland dessa personer, nämligen de, som vore an­

slutna till annat trossamfund, kunde även det skälet åberopas, att de, om

lindring ej medgåves, skulle bliva betungade med en dubbel avgiftsplikt till

kyrkliga ändamål. Det skulle även enligt de sakkunnigas mening kunna an­

föras — och detta gällde samtliga grupper — att personer, som icke tillhörde

statskyrkan, ej kunde antagas hava gagn eller åtminstone icke lika stort

gagn av de statskyrkliga inrättningarna och den statskyrkliga verksamhe­

ten som kyrkans egna medlemmar, varför även ur denna synpunkt en lind­

ring i avgifterna till sagda ändamål kunde anses böra av billighetsskäl med­

givas ifrågavarande personer.

Gentemot de invändningar, som ur statsrättslig synpunkt kunde anföras

mot den ifrågasatta reformen, nämligen den svenska kyrkans egenskap av

statskyrka, anförde de sakkunniga, att statsmedborgarna icke kunde un­

dandraga sig skyldigheten att indirekt, genom skatt till staten, understödja

kyrkan men att det ställde sig något annorlunda med de avgifter som ut­

taxerades direkt till kyrkliga ändamål. Det statsändamål, som statskyr­

kan vore avsedd att fylla, låge nämligen på ett annat plan än andra stats­

ändamål och kyrkans uppgift kunde rätt fyllas endast om och i den mån

samhällsmedlemmarna personligen därvid medverkade. Men de, som ställ­

de sig utom statskyrkan, hade icke och kunde icke ha samma personliga

solidaritet med kyrkan som hennes egna medlemmar. Staten, som tilläte

och auktoriserade denna deras ställning, finge därigenom anses hava med­

givit, att statsändamålet i fråga icke hade samma betydelse för de utom

58

Mera tveksam tedde sig för kommittén frågan om skattelindring för

dem som stode utanför svenska kyrkan utan att tillhöra annat trossam­

fund. Även den ståndpunkt, som sådana personer intoge, kunde bero på

samvetsskäl. Det skulle emellertid kunna invändas, att en livsuppfattning,

som toge sig dylika uttryck, icke med samma fog och i lika hög grad kunde

förtjäna respekt som en av religiös övertygelse föranledd övergång från

svenska kyrkan till annat trossamfund. Vidare kunde framhållas att re­

ligiös verksamhet sedan gammalt intagit en särställning i jämförelse med

övrig verksamhet med allmännyttigt syfte. Enligt kommitténs mening

vore, på sätt kommittén uttalat i sin motivering för en utsträckning av

skattefriheten för religiösa sammanslutningar, den religiösa verksamhet,

vilken såsom helhet betraktad kunde anse-s vara av kyrklig karaktär, i hög

grad samhällsgagnande. Det skulle därför kunna göras gällande, att ett

avståndstagande från eller likgiltighet för detta allmänna intresse icke borde

föranleda skattelindring. Ytterligare kunde invändas, att den, som utträtt

ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat trossamfund, icke finge

vidkännas några utgifter av det slag, som med skattskyldigheten till svenska

kyrkan avsåges. En åt sådana personer medgiven skattelindring skulle alltså

för dem innebära en förmån, vilken ej komme andra till del. Att detta

kunde väcka betänkligheter vore förståeligt. Frågan måste emellertid ses

i samband med spörsmålet om rätten till fritt utträde ur svenska kyrkan.

Ansåges rätten till sådant utträde böra genomföras, vilket kommittén för­

ordat, måste det enligt kommitténs uppfattning vara principiellt oriktigt

att av de utträdda kräva bidrag till täckande av kostnaderna för kyrkans

religiösa verksamhet. Ett utträde med bibehållande av samma ekonomiska

förpliktelser gentemot kyrkan som före utträdet ålegat den utträdande

kunde icke sägas vara fullt fritt. Att märka vore även, att den utträdde vid

ett bibehållande av skattskyldigheten till svenska kyrkan komme i ett

sämre läge än före utträdet, i det avseendet att han icke ägde möjlighet att

deltaga i bestämmandet av de utgifter, till vilka han finge bidraga. Å andra

sidan funnes det visst fog för den uppfattningen att även den, som utträtt

ur svenska kyrkan utan att ansluta sig till annat trossamfund, hade något

gagn av den kyrkliga verksamheten. Jämväl för en sådan person kunde

det anses vara till fördel att leva i ett samhälle med religiöst ordnade

förhållanden. Så kunde man i varje fall se saken ur allmän synpunkt. Det

syntes emellertid icke kunna förnekas, att den religiösa verksamheten icke

hade samma betydelse för en sådan person som för den, vilken tillhörde

svenska kyrkan eller ett annat trossamfund. Ett bibehållande av skattskyl­

digheten måste vidare anses innebära, att kyrkan i ifrågavarande avseen­

de tillerkändes ett företräde framför andra trossamfund, något som ej

syntes vara i överensstämmelse med nutida uppfattning.

På grund av det anförda ansåg dissenterlagskommittén rätten till ut­

träde ur svenska kyrkan böra åtföljas av skattelindring till kyrkliga än­

damål för den utträdde även i de fall, då vederbörande ej anslutit sig till

annat trossamfund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 17-5.

dana kyrkliga avgifter, vilka utginge för fastighet, innebure kommitténs

förslag av skäl, som i det följande komme att närmare utvecklas, över hu­

vud taget icke någon lindring i dylika avgifter.

Dissenterlagskommittén framhöll vidare, att eu särskild fråga i detta

sammanhang vore, huruvida skattelindring borde tillkomma oskift döds­

bo efter person, som icke tillhört svenska kyrkan. Skäl kunde anföras så­

väl för som emot skattelindring för sådana dödsbon. Ett skäl, som talade

för skattelindring för dödsbo efter person, som ej tillhört svenska kyrkan,

vore givetvis önskvärdheten av att dödsboets skattskyldighet icke gjordes

mera vidsträckt än den avlidnes. Härvid erinrade kommittén om att oskift

dödsbo i flera avseenden vid beskattningen likställts med fysisk person.

Oskifta dödsbon erlade sålunda enligt 10 § 1 inom. förordningen om stat­

lig inkomstskatt skatt till staten efter samma skala som fysiska personer.

Ett dödsbo erhölle vid taxeringen året efter dödsfallet ortsavdrag med

samma belopp som skulle ha medgivits den avlidne, om han fortfarande

levt. Om dödsboet under året efter det, då dödsfallet inträffade, fortfarande

vore oskiftat, åtnjötes emellertid vid den därpå följande taxeringen i re­

gel icke ortsavdrag.

Med hänsyn till dessa bestämmelser skulle det kunna göras gällande,

att oskift dödsbo efter person, som ej tillhört svenska kyrkan, borde er­

hålla lindring i den .skatt, som påfördes på grund av taxering året efter

dödsfallet. Den beskattade inkomsten bestode då till större eller mindre del

av den avlidnes inkomst. Däremot syntes svårt att försvara skattelindring

för dödsbo, som varit oskiftat i flera år. Såsom framginge av 49 § kommu­

nalskattelagen bortsåges beträffande sådant dödsbo redan vid taxeringens

bestämmande mera från den avlidnes personliga förhållanden, och döds­

boet erhölle ortsavdrag endast i vissa särskilt angivna fall och endast efter

beslcattningsnämnds beprövande. Medgåves skattelindring för dödsbo utan

begränsning till första året efter dödsfallet, syntes detta fördenskull en­

dast kunna motiveras med att därigenom vunnes en förenkling i förfa­

randet och att de flesta dödsbon rätt .snart bleve skiftade. Emellertid fun­

nes såsom tidigare nämnts även skäl, som talade emot att oskift dödsbo

över huvud taget erhölle skattelindring. Häremot talade givetvis främst

den omständigheten, att oskift dödsbo vore att betrakta .såsom juridisk per­

son. Då den ifrågavarande skattelindringen vore motiverad av hänsyn till

religions- och samvetsfrihetens krav samt således sammanhängde med den

avlidnes personliga ställning till svenska kyrkan, kunde det otvivelaktigt

göras gällande, att någon grund för skattelindring ej förefunnes beträffan­

de ett dödsbo. Det kunde ej heller tagas för givet, att i ett dödsbo funnes

delägare, som själva vore berättigade till skattelindring i förevarande av­

seende. Vid sitt övervägande av skälen för och emot skattelindring för

askift dödsbo hade kommittén stannat för att låta de principiella skälen

eller alltså de, som talade emot skattelindring, väga tyngst. Kommittén fö­

resloge således, att skattelindring icke medgåves oskift dödsbo. Därvid

69

ingått i särskilt trossamfund och som i realiteten kompenserade sin kyrk­

liga skattelindring genom utgifter till det egna samfundets verksamhet.

Av dem som ansett, att någon ersättningsskatt icke bör införas, har

ju­

ridiska fakulteten vid Uppsala universitet

anfört, att, om lagstiftningen

medgåve fritt utträde ur svenska kyrkan, borde den också draga konsekven­

serna härav och ej på en omväg söka undgå dem.

Taxcringsnämndsordförandenas riksförbund

har befarat, att den före­

slagna skattelindringen kunde komma att locka åtskilliga personer att av

rent ekonomiska skäl utträda ur svenska kyrkan. Eu möjlighet skulle alltså

beredas fördomsfria personer att skaffa sig en ekonomisk fördel framför

sådana som av religiösa skäl eller av pietet för den kulturinsats svenska

kyrkan utfört inom vårt samhällsliv ansåge sig böra kvarstå i denna kyrka.

Att införa någon sorts ersättningsskatt för dem, som anmält sitt utträde

ur svenska kyrkan, har dock synts förbundet icke böra ifrågakomma.

Beträffande frågan om vilka, som böra åtnjuta skattelind­

ring, har juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, vilken som tidigare

nämnts ansett, att de, som utträda ur svenska kyrkan, borde befrias från

alla ekonomiska skyldigheter mot henne, uttalat att sagda princip icke, så

länge svenska kyrkan hade en grundlagsskyddad ställning, kunde göras gäl­

lande i fråga om juridiska personers beskattning, emedan dylika icke kunde

utträda ur kyrkokommunen. Icke heller kunde religionsfrihetskravet åbe­

ropas till stöd för skattebefrielse för osldftade dödsbon; i den mån del­

ägarna utträtt ur svenska kyrkan, bleve de frikallade från kyrkokommunal

inkomstskatt för sina inkomster från dödsboet.

Rörande frågan om vilka skatteformer lindringen bör

avse har

juridiska fakulteten vid Uppsala universitet

anfört, att skatte­

befrielse ej med fog kunde begäras från fastighetsbeskattningen, enär den­

na hade karaktären av ett fastigheterna åvilande onus; icke ens den folk­

rättsliga immuniteten undandroge fast egendom j urisdiktionen i det land,

där fastigheten vore belägen.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet

har däremot ansett, att lind­

ring borde medgivas i sådana avgifter, som utginge för fastighet. I motsats

till fastighetsbeskattningen i Danmark och Norge vore den svenska fastig­

hetsskatten ej en fristående objektskatt utan eu partiell ersättning för den

kommunala inkomstskatten. En skattelindring, som medgåves vid den se­

nare, borde därför även medgivas vid fastighetsskatten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län,

som varit av samma mening, har anfört:

Kommitténs förslag, alt skattelindringen skall avse allenast sådana avgif­

ter, som påföras för den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara in­

komsten, men däremot icke sådana avgifter, som utgå för fastighet, är ur

rättvisesynpunkt icke godtagbart. Detta framträder kanske klarast av den

konsekvens i fråga om skattelindring, som uppstår vid jämförelse mellan

en skattskyldig med enbart kapitalinkomst och en skattskyldig med enbart

inkomst av fastighet. Om man då utgår från att kapitalinkomsten är lika

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

70

stor som nettointäkten av fastigheten, eller t. ex. 5 000 kronor, att det s. k.

garantiskatteavdraget för fastigheten uppgår till samma belopp som nettoin­

täkten, att allmänna avdragen uppgå till 300 kronor, att båda de skattskyl­

diga taxeras som ogifta i ortsgrupp V samt att skatten till kyrkan utgår med

2 kronor per skattekrona, blir den beskattningsbara inkomsten för den skatt­

skyldige med kapital 3 950 kronor och för fastighetsägaren 0 kronor. Den

skattskyldige med kapital påföres i skatt till kyrkan 79 kronor och erhåller

skattelindring med 39 kronor 50 öre. Fastighetsägarens skatt till kyrkan blir

100 kronor och han är icke berättigad till skattelindring. Han får alltså del­

taga i de kyrkliga utgifterna lika som statskyrkans medlemmar och har där­

jämte kanske att erlägga avgifter till det särskilda trossamfund han tillhör.

Övriga remissinstanser

såsom överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Öre­

bro län och flertalet domkapitel ha lämnat dissenterlagskommitténs förslag

utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Dissenterskatteutredningen.

Utredningen har erinrat om att dissenterlagskommittén ansett det vara eu

ofrånkomlig konsekvens av religionsfrihetens princip, att de, som utträda

ur svenska kyrkan och ansluta sig till annat trossamfund, icke skola delta­

ga i täckandet av sådana utgifter, som uteslutande föranledas av svenska

lärkans religiösa verksamhet och som sålunda uteslutande sammanhänga

med tillhörigheten till svenska kyrkan. Riktigheten av denna uppfattning

hade lämnats obestridd i det stora flertalet av de remissyttranden, vari frå­

gan uttryckligen berörts. Endast kammarkollegiet, statskontorets majoritet

och en länsstyrelse hade mera bestämt hävdat en annan mening. Hållbar­

heten av de skäl, som anförts till stöd härför, syntes emellertid utredningen

tvivelaktig. Utan att kunna tillföra meningsutbytet i denna fråga några nya

synpunkter, har utredningen därför anslutit sig till kommitténs förslag i

denna del.

Beträffande därefter spörsmålet om det berättigade i skattelindringens

utsträckande till dem, som utträda ur svenska kyrkan utan att ansluta sig

till annat trossamfund, vore enligt utredningen att märka att dissenterlags­

kommittén satt sitt förslag härom i samband med den föreslagna rätten till

fritt Utträde ur kyrkan och sålunda icke direkt grundat detsamma på en

hänvisning till religionsfrihetens princip. Den tankegång, som att döma av

kommitténs uttalanden i denna del varit vägledande för kommittén, syntes

utredningen följdriktig. Väl kunde nämligen, såsom kommittén framhållit,

utträdet ur svenska kyrkan jämväl i nu åsyftade fall bero på samvetsskäl,

och när så vore förhållandet, finge givetvis religionsfrihetsprincipen även här

anses tala för skattelindring. Men det torde ock kunna förekomma, att ut­

trädet ur kyrkan dikterades av oklara bevekelsegrunder och att det sålunda

icke vore ett inre uppriktighetskrav, som därvidlag vore avgörande. En skat­

telindring för den, som under sådana omständigheter ställde sig utanför

kyrkan, kunde uppenbarligen icke grundas på religionsfrihetsprincipen. Då

det ej läte sig bedömas, om principiella motiv ens i flertalet fall vore bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

71

mande för dem, som utträdde ur kyrkan utan att ingå i annat trossamfund,

syntes det utredningen kunna ifrågasättas, om det vore riktigt att, såsom

dissenterlagskommitténs förslag innebure, anknyta skattelindringen till

utträdet ur svenska kyrkan. Härtill komrne att man, såsom i flera av re­

missyttrandena påpekats, därigenom utsatte den mindre nogräknade för

frestelsen att av ekonomiska skäl lämna kyrkan.

Utredningen har slutligen nämnt, att den i det följande komme att föreslå

en sådan lösning av frågan om de utträddas skattskyldighet, som utan att

vara förenad med den svaghet som i sistnämnda hänseende vidhäftade dis­

senterlagskommitténs förslag, väsentligen tillgodosåge syftet med detta, sam­

tidigt som den ur arbetsteknisk synpunkt vore förenad med mindre olägen­

het än det av kommittén förordade systemet. Med hänsyn härtill ansåge sig

utredningen sakna anledning att, utöver vad i det föregående skett, ingå på

föreliggande principiella spörsmål. Utredningen ville endast tillägga, att vad

i utredningsdirektiven anförts därom, att dissenterlagskommitténs förslag i

vissa avseenden icke innebure en fullt konsekvent reglering av de utträddas

bidragsskyldighet för kyrkliga ändamål, syntes utredningen vara av beskaf­

fenhet att ej böra påverka ställningstagandet till nämnda spörsmål.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Av de remissinstanser, som särskilt berört förevarande fråga, ha

statskon­

torets majoritet, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, domkapitlen

i Uppsala, Linköping, Karlstad

och

Visby, Allmänna svenska prästföreningen,

Svei-iges yngre prästers förbund, Nya kyrkans församling i Stockholm

och

Stockholms stadskollegium

ansett, att skattelindring skall medgivas alla dem,

som utträtt ur svenska kyrkan, oavsett om de anslutit sig till annat trossam­

fund eller ej.

Frikyrkliga samarbetskommittén

har anfört, att den ej kunde underlåta

att framhålla det oriktiga i att enligt förslaget de personer, som utträtt ur

svenska kyrkan, skulle komma att skatteläggas av en kommunal myndighet,

i vilken de icke hade beslutanderätt.

Kammarkollegiet, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm

och

Föreningen

Sveriges kronokamrerare

ha ansett, att någon skattelindring över huvud taget

icke borde medgivas. En

minoritet i statskontoret

har uttalat, att de, som nu

vore medlemmar i av staten erkända trossamfund, borde få bibehålla skatte­

lindring. Övriga borde icke medgivas någon skattelindring, så länge kyrkan

vore en statskyrka.

Länsstyrelsen i Värmlands län

har ansett det påkallat, att principfrågan

om kyrkans rättsliga ställning förutsättningslöst och allsidigt prövades före

statsmakternas ståndpunktstagande till en ändrad lagstiftning angående

dissenters.

Länsstyrelserna i Malmöhus

och

Norrbottens län

samt

Svenska pastora­

tens riksförbund

ha avstyrkt skattelindring för dem, som utträtt ur svenska

kyrkan utan att ingå i annat trossamfund.

73

skatten, som avser svenska kyrkans direkt konfessionellt bestämda gärning,

synes i varje fall i så hög grad skäligt ur religionsfrihetens synpunkt, att

den kan sägas vara en konsekvens av sådan religionsfrihet.

Sveriges gngre prästers förbund

har beträffande de s. k. konfessionslösa

anfört, att för dessa icke förelåge samma billighetsskäl för skattelindring

som för dem, vilka utträdde ur kyrkan och anslöte sig till annat trossam­

fund. Därefter har förbundet yttrat:

Erfarenheter från Finland och Tyskland tyda närmast på att en skatte­

lindring i dessa fall kan medföra, att personer utträda ur kyrkan av eko­

nomiska skäl. Utredningen har uttalat tvekan, huruvida någon lindring

bör tillkomma dem som utträda ur kyrkan utan att ansluta sig till något

trossamfund. Förbundet måste doek anse, att även denna grupp, som ut­

trätt ur kyrkan, bör beredas frihet från att deltaga i sådana utgifter, som

uteslutande föranledas av kyrkans religiösa verksamhet. Den stundom gjor­

da jämförelsen mellan dessa utgifter och utgifterna för undervisnings- el­

ler försvarsväsendet, vilka sistnämnda utgifter uttagas av samtliga med­

borgare utan hänsyn till dessas principiella inställning, synes icke vara

helt träffande. Kyrkans religiösa verksamhet är icke av samma art som

den statliga förvaltningsverksamheten, ty kyrkan är icke något statens

organ och grundar sig icke på något beslut av staten utan har sitt upphov

i evangeliets samfundsskapande kraft.

Stockholms stadskollegium

har uttalat, att religionsfriheten förutsatte,

ej blott att envar fritt finge utträda ur statskyrkan, utan även att den som

sålunda utträdde — vare sig han tillhörde annat samfund eller såsom kon­

fessionslös stode utanför varje religiös organisation — vore fri från skyl­

digheten att med personliga skattebidrag underhålla det samfund han icke

längre tillhörde. Att denna konsekvens nu icke kunde restlöst genomföras

innebure intet skäl att underlåta att tillämpa densamma så långt det vore

möjligt. Det vore också ur principiell synpunkt mindre önskvärt, att per­

soner, som utträdde ur svenska kyrkan, komme att beskattas av ett organ,

till vilket de icke ägde rösträtt.

Kammarkollegiet

har erinrat om att kollegiet i sitt yttrande över dissen-

terlagskommitténs betänkande uttalat den meningen, att den svenska kyr­

kan icke utgjorde någon från staten skild juridisk person i form av ett

trossamfund, till vilket medborgarna voro tvångsanslutna. Den enda tvängs-

anslutning i kyrkligt avseende, som förekomme, vore enligt kollegiets me­

ning till den kyrkliga kommunen. Kollegiet, som för sin del ansåge att en

skattelindring icke kunde härledas ur religionsfrihetens princip, hade fun­

nit alt den undersökning, som verkställts av dissenterskatteutredningen,

närmast gåve skäl för uppfattningen, att skattelindring ej heller vore mo­

tiverad ur skälighetssynpunkter.

Filadclfiaförsamlingen i Stockholm

har velat ifrågasätta, huruvida över

huvud taget någon skattelindring för dissenlers borde förekomma. Svenska

kyrkan utförde genom sin ställning som statskyrka en kristen kulturgär­

ning av så stor och allmän betydelse, all det borde ligga i alla medborgares

Iiungl. Maj:ts proposition nr 17 ö.

75

Ur statsrättslig synpunkt torde hinder lika litet kunna anses föreligga mot

en dylik omprövning som mot en ändring av gällande bestämmelser om

medlemskap i svenska kyrkan.

För närvarande åtnjutes lindring i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål

allenast av medlemmar av samfund, som blivit erkända av staten enligt 1873

års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsöv­

ning eller som redan tidigare varit tillåtna. Enligt gällande bestämmelser äro

också endast de, som förklara sig ämna ingå i erkänt kristet samfund, be­

rättigade till utträde ur svenska kyrkan. Enligt det nu föreliggande försla­

get till religionsfrihetslag skall 1873 års förordning upphävas och rätt till

fritt utträde ur svenska kyrkan medgivas. Skillnaden mellan erkända och

icke erkända samfund kommer att upphöra. Det synes vara en logisk följd

av den sålunda föreslagna utvidgningen av utträdesrätten, att lindring i

skattskyldigheten för kyrkliga ändamål utsträckes till alla dem som utträda

ur svenska kyrkan för att i stället inträda i annat trossamfund. En dylik

utvidgning bör enligt min mening kunna genomföras utan att man tager

direkt ståndpunkt till den teoretiskt betonade frågan om religionsfriheten i

och för sig innefattar en »rätt» till frihet från vissa ekonomiska förpliktel­

ser till svenska kyrkan. Det bör sålunda räcka med ett konstaterande att en

befrielse för medlemmar av andra trossamfund från den del av kyrkoskatten,

som avser svenska kyrkans direkt konfessionellt bestämda gärning, ur re­

ligionsfrihetens synpunkt ter sig så skälig, att en dylik befrielse bör med­

givas.

Vad angår de konfessionslösa har i några remissyttranden anförts, att

skattelindring icke bör medgivas dem. Därvid har anförts att skattelind-

ringen för främmande trosbekännare måste anses grundad på rena billig-

hetsskäl. Det saknades därför anledning att medgiva skattelindring för dem,

som lämnade kyrkan utan att ingå i annat trossamfund. Vidare har fram­

hållits, att det måste anses mindre tillbörligt, om utträde ur svenska kyrkan

skulle ske av ekonomiska skäl.

Såsom skäl för att även de konfessionslösa skola erhålla lindring i beskatt­

ningen för kyrkliga ändamål har å andra sidan under remissbehandlingen

anförts, att även för de konfessionslösa syntes en skattelindring kunna

grundas å religionsfrihetens princip. Vidare har anförts, att utkrävandet av

oavkortad kyrkoskatt kunde betecknas som ett visst tvång mot dem, som av

personliga

övertygelse skäl

utträdde ur svenska kyrkan, utan alt vilja ingå

i något annat trossamfund.

För egen del vill jag ansluta mig till den meningen, att skattelindring bör

medgivas jämväl åt de konfessionslösa. Jag har därvid beaktat bl. a., att

därest skattelindringen skulle förbehållas dem, som inträtt i annat tros­

samfund, det bleve nödvändigt med en fullständig registrering av den even­

tuella samfund stillhörigheten för alla dem, som utträtt ur svenska kyrkan;

en dylik registrering hör emellertid om möjligt undvikas. Jag vill även un­

Kungl. Mctj.ts proposition nr 175.

79

för dissenters under år 1950 åtgått cirka 2 000 arbetstimmar. Enär anta­

let av de dissenters, som för erhållande av skattelindring upptagits i de av

trossamfunden avlämnade förteckningarna, uppgått till cirka 5 500, inne-

bure detta, att debiteringen med förarbeten därför krävt cirka 21 minuter

för var och eu. Då kostnaden kunde beräknas till lägst 7 700 kronor, ble­

ve kostnaden per dissenter ungefär 1:40 kr. Hänsyn toges härvid en­

dast till biträdeskostnader och icke till andra kostnader såsom för arbets­

ledning etc. Som jämförelse kunde nämnas, att debiteringen av kommu­

nalskatt för andra skattskyldiga endast toge ungefär

1/2

minut per skatt­

skyldig. Enär den tid, som vore tillgänglig för arbetet med debitering av

slutlig skatt i Stockholm, vore mycket knapp, beroende bl. a. på att taxe-

ringsarbetet i Stockholm avslutades en månad senare än i landet i övrigt,

innebure varje tidsödande arbetsmoment eu nackdel.

Efter vad utredningen inhämtat måste det även beträffande landet i öv­

rigt befaras, att utvidgningen av den individuella skattelindringens tillämp­

ningsområde konune att medföra ett betydande merarbete för debiterings-

förrättarna. Debiteringsarbetet måste bedrivas i starkt forcerad takt och

för dess medhinnande vore det icke sällan nödvändigt att anlita ovan ar­

betskraft. Med hänsyn härtill kunde varje åtgärd, som förorsakade mer­

arbete, innebära risk för att de skattskyldigas berättigade krav på en riktig

debitering icke tillbörligen tillgodosåges.

Utredningen har vidare anfört, att det av utredningen angivna förfa­

ringssättet vid en individuell skattelindring givetvis skulle innebära en be-

aktansvärd förenkling i förhållande till det hittills i sådant avseende till-

lämpade systemet. Ett avsevärt merarbete skulle emellertid ändock ej

kunna undvikas. I Stockholm, där debiteringslängderna omfattade bortåt

75 000 uppslag, innebure enbart de markeringar i kolumnen för kommu­

nalskatten, vilka skulle behöva göras för varje U-beteckning i namnko­

lumnen, ett betydligt arbete. Detta arbete kunde någorlunda riktigt värde­

ras genom att för närvarande ungefär samma arbete utfördes beträffande

medlemmarna av de icke-territoriella församlingarna i Stockholm. För

markeringen beträffande dessa, vilkas antal uppginge till nära 9 000, hade

under år 1950 åtgått 440 arbetstimmar, vilket motsvarade ungefär 20 mar­

keringar i timmen. Därest markeringarna konune att ske samtidigt be­

träffande medlemmar av icke-territoriella församlingar och dem, som ej

tillhörde svenska kyrkan, skulle ett betydligt större antal markeringar

kunna medhinnas per timme. Det vore nämligen icke så mycket själva

markeringen som genomgången av längderna sida efter sida som vore tids­

ödande. Vad anginge utarbetande av en s. k. lathund, upptagande kommu­

nalskatten för beskattningsbara inkomster intill t. ex. 10 000 kronor, hade

detta beräknats kräva drygt en hel dags arbete. Då det i Stockholm på

grund av de skiftande utdebiteringarna i olika församlingar skulle kunna

behövas ända till 20 dylika tabeller för debitering av de till skattelindring

berättigade, bleve upprättandet av tabellerna förenat med ett icke ringa

arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

81

En sålunda sammansatt styrelse har utredningen ansett kunna betros

med att fördela de till fonden inflytande medlen för därmed avsedda ända­

mål. Beträffande denna fördelning ville utredningen erinra om att en del av

ifrågavarande medel kunde antagas komma att motsvara utebliven indivi­

duell skattelindring för dem, som ej tillhörde något trossamfund. Det be­

lopp, vartill denna del kunde beräknas ungefärligen uppgå, avsåges skola av

fondens styrelse användas för lämnande av bidrag till sådana sociala och

kulturella ändamål, som det låge i varje medborgares intresse att stödja.

Efter avskiljandet av nu angivna, sannolikt relativt obetydliga del borde

återstoden fördelas mellan trossamfunden. I sådant hänseende förutsatte ut­

redningen, att dessa årligen skulle inom viss tid till fonden meddela uppgift

å det antal medlemmar inom respektive samfund, som ej tillhörde svenska

kyrkan. Med ledning av dessa uppgifter hade fondens styrelse därefter att

fördela de tillgängliga medlen mellan samfunden så långt möjligt i propor­

tion till antalet sådana medlemmar.

Vad angår omkostnaderna för fondens verksamhet, har utredningen an­

fört alt dessa torde kunna hållas inom en mycket snäv ram och borde be­

stridas av fondmedlen.

Beträffande det närmare förfarandet vid en kollektiv

skatteuter bäring har utredningen anfört, att då anordningen med

en kollektiv skatteåterbäring byggde på att de, som ej tillhörde svenska

kyrkan, skulle påföras avgifter till kyrkliga ändamål efter samma grunder

som övriga skattskyldiga, erfordrades icke ur debiteringssynpunkt tillgång

till uppgifter om vederbörandes ställning i kyrkligt avseende. Det vore

först för beräkningen av de medel, vilka kyrkoförsamlingarna skulle inle­

verera till dissenterfonden, som behovet av sådana uppgifter aktualiserades.

Då emellertid nämnda beräkning förutsattes skola ankomma på de lokala

skattemyndigheterna, talade praktiska skäl för att uppgiftslämnandet ord­

nades på samma sätt som i det föregående förordats för genomförandet av

en skattelindring enligt dissenterlagskommitténs förslag. Genom utnyttjande

av de tryckande registren komme samtliga längder, som upprättades på

grundval därav, att innehålla uppgifter om dem, som ej tillhörde svenska

kyikan. Med hänsyn till att inkomstlängden för ett visst år — till skillnad

från debiteringslängden för samma år — skulle förses med anteckning om

alla av prövningsnämnd beslutade ändringar i taxeringen för nämnda år,

syntes emellertid omförmälda beräkning böra ske med anlitande av först­

nämnda längd. Det borde följaktligen tillkomma de lokala skattemyndighe­

terna att med ledning av denna längd årligen för varje församling upp­

rätta förteckning i två exemplar över dem, som på grundval av det föregå­

ende årets taxering påförts avgifter till kyrkliga ändamål men sedan ingång­

en av det år dessa avgifter avsåge och fram till den 1 juli taxeringsåret ej

tillhört svenska kyrkan. För dessa förteckningar borde formulär fastställas.

Den skattskyldiges namn syntes icke behöva angivas i förteckningen, utan

den erforderliga kontrollen torde kunna erhållas genom anteckning av sida

(i ^Rihang till ^riksdagens protokoll

19Hl. 1 samt. Nr 175.

85

alla parter tillfredsställande sätt men ansett det även från svenska kyr­

kans synpunker tveksamt, huruvida det kunde vara lämpligt att genom­

föra förslaget, för sä vitt som det komme att väcka opposition inom de

samfund och kretsar, vilkas intressen det närmast avsåge att tillgodose.

Fi laci]e Ifiaförsam l in gen i Stockholm

har ansett, att någon skattelindring

icke borde medgivas dem, som utträtt ur svenska kyrkan. Skulle någon

lättnad i beskattningen medgives, ansåge dock församlingen kollektiv

skatteåterbäring vara att föredraga framför individuell skattelindring. Vid

ett system med kollektiv skatteåterbäring borde emellertid den av dissen-

terskatteutredningen föreslagna dissenterfonden icke komma till stånd utan

medlen i stället överföras till allmänna arvsfonden.

Missionssållskapet Bibeltrogna vänner

har förklarat sig icke ha något

större intresse av beskattningsfrågan, då praktiskt taget samtliga medlem­

mar i sällskapet tillhörde svenska kyrkan och icke torde komma att ut­

träda. Det syntes dock sällskapet rättvisast, att personer, som utträtt ur

svenska kyrkan, i så stor utsträckning som möjligt bleve befriade från av­

gifter till kyrkan.

Föreningen Sveriges kronokamrerare

har uttalat, att principen om kol­

lektiv skatteåterbäring kunde accepteras, men ansett att någon skattelind­

ring för främmande trosbekännare icke borde medgivas.

1 övriga yttranden har förslaget om kollektiv skatteåterbäring a v-

styrkts.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget om kollektiv skat­

teåterbäring, har

kammarrätten

vid en avvägning av förslagets praktiska

fördelar och principiella svagheter funnit de förstnämnda väsentligt över­

väga. Ur teoretisk synpunkt har kammarrätten funnit förslaget lämna ut­

rymme för allvarliga erinringar. Utredningen hade utgått från att dissen-

ters borde, såvitt avsåge tillgodoseende av rent kyrkliga ändamål, befrias

från avgifter till svenska kyrkan. I stället för befrielse infördes emellertid

enligt förslaget en tvångsbeskattning till förmån för de särskilda trossam­

funden, vare sig dessa av sina medlemmar uttoge motsvarande avgifter

eller ej. Om de innehållna medlen verkligen tillfölle de skattskyldigas egna

trossamfund, skulle måhända denna invändning icke förtjäna stort avse­

ende, men så vore enligt förslaget icke förhållandet. Utredningen hade fö­

reslagit, att fördelningen av de belopp, som skulle återbäras till trossam­

funden eller användas till annat ändamål, skulle såvitt möjligt ske i för­

hållande till antalet medlemmar inom respektive trossamfund, som ej till­

hörde svenska kyrkan. En sådan fördelning syntes icke tillgodose de an­

språk, som enligt dissenterlagskommittén krävde beaktande. Det skulle

exempelvis kunna inträffa, alt en person med mycket stora inkomster

finge betala församlingsavgift med 10 000 kronor, därav 4 000 kronor till­

godofördes dissenterfonden, under det att hans eget trossamfund därav

skulle från fonden utfå allenast ett eller huvudtalet beräknat belopp av

omkring 10 kronor. Vilken än grunden ansåges vara för den ifrågasatta

skattelindringen, torde eu sådan anordning vara teoretiskt ohållbar. Kam­

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

marrätten finge därför framhålla önskvärdheten av att den föreslagna

fördelningsregeln modifierades åtminstone i sådana fall, då den kunde visa

sig påtagligt orättvis.

En

reservant i kammarrätten

har framhållit, att det måste anses utgöra

ett allvarligt avsteg från vedertagna principer på beskattningens område

att de skattelindringen motsvarande medlen icke skulle få disponeras av

dem medlen tillkomme. Det arbete, som genom systemet skulle besparas

de lokala skattemyndigheterna, komme helt naturligt att övervältras å

andra eller transformeras till annat arbete. Enligt reservantens mening

kunde man icke utan åstadkommande av alltför stora olägenheter komma

längre i förenkling av de lokala skattemyndigheternas arbete än genom det

av dissenterskatteutredningen förordade tekniska förfaringssättet för ge­

nomförandet av cn individuell skattelindring.

Domkapitlet i Växjö

har anfört, att ur kyrklig synpunkt inga vägande

skäl syntes kunna anföras mot förslaget och då det ovedersägligen syntes

innebära praktiska fördelar av betydande omfattning, ansåge sig domka­

pitlet böra tillstyrka bifall till detsamma.

Av dem som avstyrkt förslaget om kollektiv skatteåterbäring har

kammarkollegiet

påpekat, att förfarandet endast indirekt kunde medföra

skattelindring genom att avgifterna till de egna samfunden kunde sättas

lägre. Några garantier för att detta skulle bliva resultatet funnes dock ej.

Utdelningen till de olika samfunden komme ej heller att stå i relation till

de belopp, deras medlemmar betalat i skatt. I själva verket syntes det vara

fråga om till dissentersamfunden utgående, lagligen bestämda bidrag, vil­

ka skulle tagas av de medel, som efter kommunala grunder utdebitera-

des för kyrkliga ändamål. Understödet till ett trossamfund komme att stå

i relation till antalet medlemmar, Vilka utträtt ur statskyrkan. Ett följd­

riktigt genomförande av skatteåterbäringstanken skulle ha lett till att

ett samfund med förmögna medlemmar finge större bidrag än ett, vars

medlemmar levde under blygsamma villkor. Ledningen för ett dissenter-

samfund skulle få ett direkt intresse av att så många som möjligt av dess

medlemmar utträdde ur statskyrkan. Bidragen till samfunden komme av

statskyrkoförsamlingarna att få gäldas med sänkt standard eller höjd ut­

debitering. Det senare vore direkt fördelaktigt för trossamfunden, som

därigenom finge mer medel till sitt förfogande. Enligt den senast tillgäng­

liga statistiken från år 1930 vore det totala antalet främmande trosbekän-

nare och dissenters 257 482 personer. Av dessa vore det endast 17 825, som

ej tillhörde svenska kyrkan. Den kollektiva skatteåterbäringen skulle in­

nebära ett kraftigt motiv för ledningen i de särskilda trossamfunden att

förmå sammanlagt minst en fjärdedels miljon att utträda ur statskyrkan.

Trots det besvär och det arbete, som det medförde för skattemyndighe­

terna, syntes det nuvarande systemet vara att föredraga framför den före­

slagna kollektiva skatteåterbäringen.

Statskontorets

majoritet har framhållit, att därest något särskiljande vid

kyrkobokföringen icke skulle ske av de konfessionella förhållandena för

88

delas efter huvudtal sprincipen, därvid även icke skatteskyldiga torde bliva

medräknade, hade den enskilde ingen garanti för att icke hans skatteme­

del — åtminstone delvis — komme ett med hans trosuppfattning ofören­

ligt ändamål till godo. En dylik eventualitet torde för mången komma att

te sig minst lika anstötlig som utsikten att nödgas ekonomiskt bidraga till

svenska kyrkans verksamhet. Fondens verksamhet kunde härigenom miss­

krediteras och ändamålet med dess inrättande sålunda förfelas.

överståthållarämbetet

har anfört, att en konsekvent tillämpning av reli­

gionsfrihetens princip syntes böra medföra att de, som utträdde ur svenska

kyrkan, befriades från skyldigheten att deltaga i sådana utgifter, som helt

hade sin grund i kyrkans religiösa verksamhet. Av utredningens betänkande

framginge emellertid, att om sådan befrielse skulle ske i den formen, att in­

dividuell skattelindring medgåves, härav skulle uppkomma avsevärda svå­

righeter vid den praktiska tillämpningen. Relativt betydande kostnader för

det allmänna skulle icke heller kunna undvikas. Härtill komme att skatte-

lindringen rörde sig om ganska obetydliga belopp. Med ett visst berättigande

kunde givetvis under sådana förhållanden ifrågasättas, huruvida för den en­

skilde intresset av en individuell skattelindring kunde anses vara så stort,

att detta intresse vägde tyngre än intresset att icke mer än vad som kunde

anses oundgängligen nödvändigt komplicera den redan förut hårt ansträng­

da förvaltningsapparaten. Utredningen, som ansett, att så icke vore fallet,

hade bl. a. på denna grund föreslagit, i stället för skattelindring, ett system

med s. k. kollektiv skatteåterbäring. Den vid bedömandet av detta förslag

principiellt mest vägande synpunkten — och den till vilken ämbetet därför

velat begränsa sig — vore huruvida ett genomförande av förslaget skulle

påverka de frikyrkliga trossamfundens nuvarande ställning.

Ämbetet har vidare anfört:

Friheten och självständigheten i förhållande till staten äro för frikyrko­

samfunden konstitutiva faktorer. Denna frihet och självständighet gäller

icke blott i fråga om deras lära och kult utan även beträffande deras förvalt­

ning och ekonomi. Självständigheten i sistnämnda hänseende innebär, att

de bygga sin ekonomi på samfundsmedlemmarnas frivilliga bidrag. Att däri

ligger en betydande ideell tillgång för frikyrkosamfunden torde vara uppen­

bart. Både trosvissheten och gemenskapskänslan medlemmarna emellan tor­

de stärkas genom de exempel på att den personliga tron förmår framskapa

offervilja för samfundet, som lämnas av samfundsmedlemmarna.

Genom den föreslagna kollektiva skatteåterbäringen skulle frikyrkosam­

funden med statens förmedling nödgas deltaga i en tvångsbeskattning av

sina medlemmar. En sådan anordning ter sig helt oförenlig med samfundets

natur, även om den endast till en mindre del skulle ersätta den nuvarande

frivilligheten i fråga om medlemsbidrag. Bortses kan ej heller från att eko­

nomiskt beroende av staten erfarenhetsmässigt så småningom leder till mins­

kad självständighet. I princip bör ett förslag med sådana verkningar icke

genomföras mot samfundens vilja annat än på grundval av motiv, som äro

direkt inriktade på att begränsa de frikyrkliga samfundens självständiga

ställning.

Vid ett slåndpunktstagande till frågan, huruvida företräde bör ges åt indi­

viduell skattelindring eller kollektiv skatteåterbäring i enlighet med vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

97

hetsbelastningen för prästerskapet i anledning av övergången till det nya

folkbokföringssystemet icke giva ett rättvisande resultat. Därjämte borde

framhållas, att det icke torde vara möjligt att siffermässigt beräkna exakt

till hur stor del kyrkans anordningar tagas i anspråk för borgerliga upp-

giftei eller eljest äro till gagn även för dem som ej tillhöra svenska kyrkan.

Fastställandet av i vilken utsträckning detta är fallet måste till stor del bliva

en ren bedömningsfråga.

På grund av vad sålunda anförts ansåg kommittén anledning saknas att

ifrågasätta ändring av nuvarande bestämmelser rörande skattelindringens

storlek.

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

I åtskilliga av remissyttrandena ha erinringar framställts mot dissenter­

lagskommitténs förslag rörande skattelindringens storlek. Härvid har an­

märkts, att en skattelindring av 50 % skulle innebära en undervärdering

av det gagn, som den som utträtt ur svenska kyrkan även i fortsättningen

har av prästerskapets, kyrkobetjäningens och de kyrkliga inrättningarnas

verksamhet. Bl. a. har framhållits, att prästernas borgerliga bestyr efter­

hand ökat i omfattning, att kyrkorna i växande utsträckning tagas i an­

språk för ändamål av annan än religiös natur, samt att begravningsväsen­

det under senare år undergått en sådan omdaning att allt större del av

församlingarnas sammanlagda utgifter kommit att belöpa därå. I anslut­

ning härtill har gjorts gällande, att den av dissenterlagskommittén före­

slagna skattelindringen borde avsevärt minskas.

I vissa av remissyttrandena ha mera preciserade förslag härutinnan fram­

förts.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

har sålunda ansett en nedsättning av

skattelindringen till 30 % skälig,

domkapitlet i Lund

att lindringen borde

gälla högst 20 % av skatteutgifterna för de ändamål församlingarna ha att

ombesörja.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse

att skatte­

lindringen skäligen icke borde bestämmas till mer än

1/s

av de påförda av­

giftsbeloppen och

Sveriges yngre prästers förbund

att, om en skattelindring

av 50 % varit rättvis år 1908, den nu borde reduceras till högst 20 %.

Dissenterskatteutredningen.

Enligt direktiven för dissenterskatteutredningen borde —- så långt detta

läte sig göras — undersökning ske huru de medel, som erhållas genom den

kyrkliga uttaxeringen, fördelas å uppgifter av rent religiös natur respektive

å uppgifter av annan art, varvid till uppgifter av det senare slaget borde

hänföras bl. a. handhavandet av frågor, som röra församlingarnas begrav­

ningsplatser.

Dissenterskatteutredningen har upplyst, att den för angivna ändamål in­

förskaffat uppgifter beträffande kyrkokassornas utgifter och inkomster en­

ligt räkenskaperna för år 1949 i dels 47 landsförsamlingar och dels försam-

7 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 175.

98

lingar i 14 städer. Beträffande pastoratsutgifterna i samma församlingar

hade undersökningen kunnat grundas på pastoratens utgifts- och inkomst-

stater för år 1949. Av de landsförsamlingar som undersökts vore 13 belägna i

Stockholms, 11 i Östergötlands, 12 i Kronobergs och 11 i Jämtlands län. 18

av de undersökta landskommunerna hade en folkmängd under 1 500 perso­

ner, 15 mellan 1 500 och 3 000 personer, 11 mellan 3 000 och 5 000 personer

och 3 över 5 000 personer. De stadsförsamlingar, vilka omfattats av under­

sökningen, hörde till följande städer: Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro,

Linköping, Borlänge, Kristinehamn, Söderhamn, Sollefteå, Piteå, Laholm,

Söderköping, östhammar och Trosa. Beträffande Stockholm och Göteborg

hade undersökningen begränsats till att omfatta fyra församlingar i var­

dera av dessa städer (Jakobs, Oscars, Katarina och Brännkyrka försam­

lingar i Stockholm samt Domkyrko, Haga, Masthuggets och örgryte försam­

lingar i Göteborg). Beträffande Örebro hade undersökningen omfattat endast

de två största församlingarna (Nikolai och Olaus Petri församlingar). Bor­

länge inginge i Stora Tuna församling. Då Va av denna församlings folk­

mängd tillhörde staden, hade församlingen räknats såsom en stadsförsam-

ling. Till stadsförsamlingarna hade även räknats Varnums församling och

Laholms landsförsamling. Dessa församlingar bildade kyrkliga samfällig-

heter tillsammans med Kristinehamns församling respektive Laholms stads-

församling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

a) Kyrkokassornas utgifter.

Uppgifter angående kyrkokassornas utgifter och inkomster enligt räken­

skaperna för år 1949 ha — enligt vad dissenterskatteutredningen meddelat

— erhållits genom skriftväxling med församlingarnas pastorsämbeten, vilka

anmodats att med ledning av ett av utredningen utarbetat formulär angiva

storleken av utgifterna för bl. a. följande ändamål: kyrka, kyrkotomt, be­

gravningsplats, pastorsexpedition, löner och andra ersättningar till kyrko­

musiker, kyrkovaktmästare och kyrkogårdspersonal, församlingsvård, dia­

koni och annan hjälpverksamhet, församlingshem samt administration. Ge­

nom exempel i formuläret hade närmare angivits vilka slag av kostnader,

som regelmässigt borde föras under nämnda utgiftsrubriker. Till utgifter

för kyrka hade sålunda hänförts kostnader för räntor och amorteringar, un­

derhåll av kyrkobyggnad, anskaffning och underhåll av inventarier, försäk­

ringar, värme, lyse, renhållning och vatten, vin och oblater, blommor m. m.

Till utgifter för begravningsplats hade hänförts kostnader för räntor och

amorteringar, underhåll av byggnader — gravkapell, krematorium m. in. —

driftskostnader för byggnader, underhåll av gravplatser, annat kyrkogårds-

underhåll, försäkringar och gravöppningar m. m. Till utgifter för pastors­

expedition hade räknats kostnader för hyra eller underhåll av expeditions­

lokal, anskaffning och underhåll av inventarier, försäkringar, församlings-

böcker, blanketter och skrivmaterial, skrivhjälp, telefon, annonser, tidskrif­

ter, värme, lyse, renhållning och vatten m. m. Till utgifter för församlings-

99

vård hade förts bl. a. kostnader för söndagsskola, konfirmandskola (biblar

och beklädnadsbidrag m. m.), särskilda andaktsstunder och församlings-

aftnar. Till administrationskostnader hade räknats arvoden och traktamen­

ten för kyrkofullmäktige och kyrkoråd samt med dessas verksamhet för­

enade kostnader för skrivmaterial, porton, telefon och trycksaker m. m.

ävensom kostnader för kassa- och räkenskapsväsen.

Utredningen har vidare upplyst, att anslag, som församlingarna lämnat

till föreningar av olika slag och till andra speciella ändamål, hade fått sär­

skilt specificeras. Detsamma gällde utgifter av någon betydenhet, som icke

varit att hänföra till någon av de förenämnda utgiftsrubrikerna. De uppgif­

ter, som utredningen erhållit om fördelningen av församlingarnas kostnader

mellan olika ändamål i enlighet med förenämnda formulär, hade icke utan

vidare godtagits utan granskats och bearbetats med ledning bl. a. av till­

gängliga stater och revisionsberättelser, varjämte kompletterande upplys­

ningar i många fall inhämtats. I de fall då en församlings utgifter för något

av de tidigare nämnda ändamålen, t. ex. pastorsexpedition, bestritts icke av

församlingens kyrkokassa utan med medel, som uttaxerats för pastoratet,

hade dessa utgifter ändock räknats såsom kostnader för kyrkokassan. Å

andra sidan hade kostnaderna för byggnad och underhåll av prästgård

samt allmänna kyrkoavgiften, även om de ingått i kyrkokassornas utgifter,

alltid förts till pastoratsutgifterna. Den av utredningen längre fram läm­

nade redogörelsen beträffande pastoratsutgifterna gällde därför samtliga de

kostnader för prästlöner, byggnad och underhåll av prästgård, löneboställen

och den allmänna kyrkoavgiften, vilka vanligen räknades såsom pastorats-

utgifter.

Andra inkomster än skattemedel hade utredningen frånräknat bruttout­

gifterna i de fall då det befunnits att de varit avsedda för bestämda ändamål.

Således hade t. ex. avgifter för gravplatser, gravöppningar o. dyl. i allmän­

het avräknats å kostnaderna för begravningsplats, kontanta gåvor till kyr­

kan avräknats å kostnaderna för kyrkan och hyresinkomst av församlings­

hem avräknats å kostnaderna för församlingshemmet.

Undersökningen hade, såsom förut nämnts, grundats å räkenskaperna för

ett bestämt år, vilket medfört att många församlingars utgifter särskilt för

kyrka och begravningsplats visat sig vara betydligt högre än vad man nor­

malt hade anledning att räkna med. I åtskilliga församlingar hade kyrkan

blivit reparerad, kyrkoorgeln ombyggd eller elektrifierad och begravnings­

plats utvidgad eller nyanlagd. I några fall hade kostnaderna för pastors­

expedition varit särskilt stora på grund av församlingsböckernas omskriv­

ning. Ä andra sidan hade otvivelaktigt i en del församlingar utgifterna

för kyrka och begravningsplats det ifrågavarande året ställt sig lägre än

normalt. Utredningen hade ej ansett lämpligt eller genomförbart att företaga

någon justering av de faktiska utgiftssiffrorna. De avvikelser från det nor­

mala, som förekommit i ena och andra riktningen, kunde antagas i stort sett

utjämna varandra.

I fråga om de redovisade utgifternas fördelning å de två i utrednings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

100

direktiven angivna uppgiftsgrupperna har det för utredningen först gällt att

fastställa innebörden av begrepppet »uppgifter av rent religiös natur». Ut­

redningen har framhållit, att ordalagen närmast förde tanken på kyrkans

förkunnande, själavårdande och undervisande verksamhet. Att direktiven

icke åsyftade en så snäv begränsning av nämnda begrepp i förevarande sam­

manhang syntes emellertid framgå därav, att de uttryckligen angivit, att till

uppgifter av annan än rent religiös natur borde hänföras bl. a. handhavandet

av frågor som rörde begravningsplatserna. Utredningen hade häri funnit

stöd för att vid bearbetningen av det införskaffade materialet till uppgifter

av rent religiös natur räkna även uppgifter avseende den kyrkliga organisa­

tionen och förvaltningen. I enlighet härmed hade utredningen ansett sig böra

så långt möjligt uppdela utgifterna å rent kyrkliga ändamål och å andra

(i det följande benämnda borgerliga) ändamål.

Bland utgiftsändamålen kunde enligt utredningen urskiljas tre olika

grupper, nämligen en omfattande i huvudsak rent kyrkligt betonade ända­

mål, en omfattande i huvudsak borgerligt betonade ändamål och en om­

fattande ändamål av bägge dessa slag. Till den första av dessa grupper hade

utredningen räknat kyrkorna och församlingsvården, till den andra pastors­

expeditionerna, begravningsplatserna och diakoni eller annan hjälpverksam­

het samt till den tredje församlingshem, föreningsväsende in. m. och ad­

ministration.

Kyrkorna.

Beträffande utgifterna för kyrkorna, vartill utredningen hän­

fört förutom utgifterna för själva kyrkobyggnaden och vad därtill hör —

jämväl avlöning till kyrkomusiker och kyrkovaktmästare har utredningen

anfört:

Till kyrkobyggnaden knyter sig gudstjänsten såsom det centrala i för­

samlingslivet och vid sidan därav brukas kyrkan huvudsakligen vid vig­

sel och jordfästning, medan sammankomster eller förrättningar av annan

art äro relativt sällsynta. Även om på sina håll kyrkorna nyttjas som lokal

för t. ex. konserter' som ej ha karaktär av musikgudstjänster, föredrag

utan religiös tendens, skolavslutningar, nationella högtidligheter, välgören-

hetstillställningar o. dyl., torde kyrkorna i allmänhet näppeligen begagnas

för ändamål av nu angiven art i sådan omfattning att anledning före­

ligger att till någon del hänföra utgifterna för kyrkobyggnaden till bor­

gerliga ändamål. Icke heller synes detta motiverat av den omständigheten

att, såsom dissenterlagskommittén framhållit, en del kyrkor genom sin

ålder äro att anse såsom sådana byggnadsminnesmärken, som påkalla om­

sorg av alla medborgare. Det torde kunna antagas, att dessa kyrkor, där

de alltjämt äro i bruk, icke draga högre kostnader än andra, och att de

icke heller, i de enstaka fall då de ha karaktären av ödekyrkor, vålla sär­

skilda utgifter av nämnvärd betydenhet.

Av de totala utgifterna å 1 195 810 kronor i de 47 landsförsamlingarna

gälla 421 100 kronor kyrkorna. Av stadsförsamlingarnas utgifter å 6 598 000

kronor gälla 928 200 kronor kyrkorna.

Kyrkomusikernas avlöning lär vanligen innefatta ersättning även för de­

ras tjänstgöring vid jordfästningar. Deras löner ha dock ansetts kunna föras

till kostnaderna för den rent kyrkliga verksamheten. Om och i vad mån den

nyli°en ikraftträdda nyorganisationen av kyrkomusikerväsendet kan för­

anleda en annan bedömning, har utredningen ansett sig sakna anledning

att närmare undersöka. I landsförsamlingarna uppgå dessa löner till 94 800

Kungl. Maj.ts proposition nr 17 ö.

101

kronor eller i medeltal 2 000 kronor för varje församling. Därtill komma

kostnader för kyrkokörer med 6 400 kronor. I städerna — med undantag för

de två minsta — äro kyrkomusikernas löner betydligt högre. Stadsförsam-

lingarnas kostnader för dessa löner och för kyrkokörer uppgå till 508 200

kronor, varav ca 125 000 kronor avse kyrkokörerna — huvudsakligen i för­

samlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kyrkovaktmästarnas arbete är i landsförsamlingarna, enligt vad under­

sökningen givit vid handen, nästan som regel delat mellan kyrkan och

kyrkogården. Med hänsyn härtill har utredningen låtit pastorsämbetena

i varje särskilt fall beräkna huru stor del av kyrkovaktmästarlönen som

kan anses motsvara arbetsuppgifterna i kyrkan resp. på kyrkogården. Be­

roende pa de lokala förhallandena och den omfattning i vilken annan ar­

betskraft anlitats för kyrkogårdarnas skötsel ha dessa beräkningar visat

mycket stora variationer i ifrågavarande arbetsfördelning. Beräkningarna

synas vara i rätt hög grad approximativa, bl. a. på grund av svårigheten

att åstadkomma en noggrannare fördelning, enär kyrkogårdsarbetet väsent­

ligen utföres under sommarhalvåret. Den på arbetet för kyrkan belöpande

avlöningen har i en del fall angivits till ca 25

%.

I flertalet fall har den

upptagits till mellan 30 och 70 %. I endast 8 av de 47 landsförsamlingarna

har kyrkovaktmästarens arbete varit förlagt helt till kyrkan.

I landsförsamlingarna uppgå ersättningarna för det arbete, som hän­

förts till kyrkotjänsten, till 84 550 kronor, i städerna till 352 230 kronor.

Församlingsvård.

Till församlingsvården har utredningen i främsta rum­

met räknat sådan utpräglat religiös verksamhet som söndagsskola och kon­

firmationsundervisning. Till kostnaderna för den senare har utredningen

hänfört även beklädnadsbidrag' till fattiga konfirmander. Utredningen har

lramhållit, att de belopp, som för landsförsamlingarnas del förts under ifrå­

gavarande rubrik finge anses vara tämligen låga och tarvade knappast

någon ytterligare redogörelse. För dessa församlingar uppginge kostnaderna

till sammanlagt 21 100 kronor eller genomsnittligt c:a 450 kronor för varje

församling. I de större städernas församlingar vore utgifterna under denna

rubrik relativt stora och avsåge i viss omfattning även kostnader för bl. a.

ungdomsverksamhet av allmänt ideell karaktär, utgivandet av församlings­

blad och bidrag till kyrkobrödrakårer. Sålunda bade kostnaderna för för­

samlingsvården upptagits till 50 675 kronor för de fyra Stockholmsförsam-

lingarna, 14 374 kronor för de fyra Göteborgsförsamlingarna, 10 439 kro­

nor för församlingarna i Malmö, 16 783 kronor för de två församlingarna i

Örebro, 5 881 kronor för församlingarna i Linköping och 7 573 kronor för

Stora Tuna församling. För församlingarna i övriga åtta städer uppginge

kostnaderna sammanlagt till 9 710 kronor.

Kyrkogårdar och andra begravningsplatser.

Utredningen har anfört, att

kostnaderna härför samt för kyrkogårdspersonal (jämväl kyrkovaktmästare

till den del deras arbete vore förlagt till detta område) i allmänhet vore stora i

såväl lands- som stadsförsamlingarna. 115 av de 47 landsförsamlingarna —

företrädesvis de mindre — samt i de två minsta städerna understege dock

kostnaderna 3 000 kronor. Sammanlagda kostnaderna utgjorde för landsför­

samlingarna 349 600 kronor och för stadsförsamlingarna 2 307 300 kronor.

I nyssnämnda belopp för kyrkogårdarna vore enligt utredningen inräkna­

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

de utgifter för kyrkotomterna, även då dessa icke gränsade till eller ut­

gjorde en del av en kyrkogård. För stadsförsamlingarnas vidkommande

hade detta ansetts berättigat med hänsyn till att kyrkans närmaste omgiv­

ning i städerna vanligen betraktades såsom en park, vars vård vore av all­

mänt kommunalt intresse. Däremot kunde det måhända ifrågasättas, om ett

dylikt betraktelsesätt vore befogat även beträffande landsförsamlingarna.

Endast för några få landsförsamlingar hade emellertid uppgivits kostnader

av ifrågavarande slag och beloppen hade varit obetydliga.

Utredningen har anmärkt, att kyrkogårdsväsendet i Stockholm vore den

borgerliga kommunens angelägenhet. Dock hade två församlingar, Bränn­

kyrka och Bromma, egna kyrkogårdar. I Brännkyrka församling, som om­

fattats av den gjorda undersökningen, uppginge de för kyrkogården an­

visade skattemedlen till 75 000 kronor under år 1949. Utom denna kostnad

inginge i förenämnda 2 307 300 kronor endast ett belopp av 18 263 kronor för

Stockholmsförsamlingarna, avseende vård och underhåll av kyrkotomter.

Pastorsexpeditionerna.

I fråga om utgifterna för pastorsexpeditionerna

har utredningen anfört följande:

Dessas användning såsom ämbetslokal för prästerna under deras arbete

med mångahanda uppgifter till det borgerliga samhällets gagn torde i så

övervägande grad motivera kostnaderna för dem att deras användning för

vad som har med prästerskapets religiösa uppgifter att göra i jämförelse

därmed blir av helt underordnad betydelse. Till de borgerliga arbetsuppgif­

terna höra främst folkbokföringen och medverkan vid mantalsskrivningen.

Därjämte förekommer bl. a. lämnandet av uppgifter till röstlängd och till

militär myndighet angående inskrivningsskyldiga, statistiska uppgifter till

statistiska centralbyrån, uppgifter om dödsfall till pensionsstyrelsen, dom­

stolar, systembolag och provinsialläkare, uppgifter om skolpliktiga barn samt

blinda och dövstumma barn till skolstyrelse. Intyg och upplysningar till en­

skilda och myndigheter få därutöver lämnas i betydande omfattning. Expe­

ditionslokalen lär också i många fall användas för den kyrkliga administra­

tionen. De religiösa uppgifterna kunna knappast sägas motivera några sär­

skilda utgifter för pastorsexpeditionerna, ehuruväl själavårdande samtal gi­

vetvis ofta äga rum på desamma.

Kostnaderna för expeditionslokalen betyda, särskilt i landsförsamling­

arna, ganska litet. Endast i några få av de 47 landsförsamlingarna har hyra

betalats. Vanligen är pastorsexpeditionen inrymd i prästgården och någon

hyra beräknas då icke. Däremot utgår vanligen ersättning för städning, lyse

och bränsle. För flertalet stadsförsamlingar har däremot verklig eller beräk­

nad hyra inräknats i kostnaderna för pastorsexpedition.

I landsförsamlingarna uppgå kostnaderna för pastorsexpedition till

120 600 kronor, i stadsförsamlingarna till 1 117 800 kronor. För landsför­

samlingarna skulle kostnaderna ökas med drygt 20 000 kronor därest en

hyra å 500 kronor beräknades för varje pastorsexpedition, som är hyresfritt

inrymd i prästgården. Beloppet 500 kronor motsvarar en sjättedel av den

till 3 000 kronor beräknade genomsnittliga årskostnaden för prästgårdsbygg­

naderna. Med hänsyn till den fördelning av prästgårdskostnaderna, med

vilken utredningen i det följande räknar, skulle emellertid en beräknad

total hyressumma å 20 000 kronor för pastorsexpeditionerna endast med

halva beloppet eller 10 000 kronor öka utgifterna för borgerliga ändamål och

minska utgifterna för rent kyrkliga ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

103

Diakoni och annan hjälpverksamhet.

Utredningen har upplyst, att kost­

naderna härför för landsförsamlingarna hade redovisats med sammanlagt

endast 15 400 kronor, vilket belopp huvudsakligen avsåge lön till försam­

lingssystrar i tre olika landsförsamlingar. För stadsförsamlingarna hade ut­

gifterna för samma ändamål upptagits till 212 000 kronor. Även i stadsför­

samlingarna vore det huvudsakligen fråga om lön till församlingssystrar

och andra utgifter för deras verksamhet. Huvudparten av beloppet eller

165 400 kronor fölle på församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Församlingshem.

Sådana funnos enligt utredningen i allmänhet ej i lands­

församlingarna. Endast sju av de av undersökningen berörda landsförsam­

lingarna hade sådana lokaler till sitt förfogande. Ytterligare två försam­

lingar hade fonderat mindre belopp för uppförande av församlingshem. I

städerna vore förekomsten av sådana samlingslokaler mera vanlig. De ända­

mål, för vilka de användes, vore mångahanda. Församlingsaftnar, föredrag,

syföreningsmöten, scoutverksamhet och andra sammankomster för ungdom,

filmförevisningar, sammanträden med kyrkofullmäktige och kyrkoråd vore

endast exempel. Söndagsskolan och konfirmationsundervisningen kunde

vara förlagda till församlingshemmet. I Örebro hölles regelbundet gudstjänst

i församlingshemmen. Därjämte förekomme det att församlingshemmen an­

vändes för pastorsexpedition och för bostadsändamål.

Under angivna förhållanden vore det naturligtvis mycket svårt att avgöra

i vad mån kostnaderna för församlingshemmen belöpte å deras användning

för rent kyrkliga ändamål. Även mycket noggranna undersökningar kunde

ej ge annat än en ungefärlig uppfattning härom. Utredningen hade därför

låtit sig nöja med att på grundval av de summariska uppgifter, som pastors­

ämbetena lämnat, göra en skälig kostnadsfördelning. Enligt denna hade av

landsförsamlingarnas kostnader å sammanlagt 22 600 kronor den allra

största delen eller 18 474 kronor ansetts såsom utgift för rent kyrkliga

ändamål och endast 4 126 kronor såsom utgift för borgerliga ändamål. Av

stadsförsamlingarnas kostnader, som uppginge till 499 600 kronor, hade

däremot endast ca 60

%

eller 302 800 kronor räknats såsom utgift för rent

kyrkliga ändamål och ca 40

%

eller 196 800 kronor hänförts till borgerliga

ändamål.

Förening sväs ende m. m.

Härutinnan har utredningen anfört:

Anslag till föreningar och andra speciella ändamål lämnas av nästan

samtliga församlingar. I allmänhet äro dessa anslag små och fördelas på en

mångfald olika ändamål. Anslag till blindföreningar, dövstumshem, »de

gamlas dag», bibliotek, folkhögskolor, ungdomsskolor, nykterhetsföreningar,

hembygdsföreningar och eldbegängelseföreningar torde icke kunna hänfö­

ras till utgifter för rent kyrkliga ändamål. Så "synes däremot vara fallet be­

träffande anslag till sådan verksamhet bland barn och ungdom, som bedri-

ves vid slifts- och ungdomsgårdar och genom kristliga och kyrkliga ung­

domsförbund och väl även inom den kyrkliga scoutrörelsen. Här torde den

religiösa inriktningen av verksamheten —- utan underskattning av dennas

sociala värde — få tillmätas avgörande betydelse. Liknande synpunkter tor­

de böra läggas på anslagen till s. k. sjömansvård och soldathem. Till utgifter

för rent kyrklig verksamhet bar vidare ansetts böra räknas bidrag till

104

kapell- och kyrkobyggnader i annan församling, pastorsdiakoner, kyrko-

sångsförbund, kyrkobrödrakårer, kyrkliga möten, kontraktsråd, stiftsråd,

prästmöteskostnader, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse och diakoni­

styrelse, Sällskapet för främjande av kyrklig själavård, Stiftelsen lekman-

natjänst, Sveriges kristliga krigsmannaförbund och Svenska missionssäll-

skapet.

Av Stockholmsförsamlingarna beviljas anslag till betydande belopp för

daghem, barnahjälp, eftermiddagshem, skollovskolonier, skolresor, skol-

orkestrar, skyddsföreningar, Stockholms stadsmission, Stockholms kyrkliga

socialråd och Röda korset. Dylika anslag få givetvis räknas till utgifter för

borgerliga ändamål.

Den gjorda uppräkningen är visserligen icke uttömmande men torde

visa efter vilka linjer utredningen ansett fördelningen av ifrågavarande ut­

gifter böra ske. För landsförsamlingarnas del ha på så sätt anslag å 10 040

kronor räknats såsom utgifter för rent kyrkliga ändamål och anslag å

14 020 kronor såsom utgifter för borgerliga ändamål. För Stockholmsför­

samlingarna uppgå motsvarande utgifter till 6 875 kronor resp. 279 130 kro­

nor. För övriga stadsförsamlingar äro utgifterna 6 760 kronor resp. 9 370

kronor.

Administrationskostnader.

Dessa har utredningen ansett skäligen böra

fördelas lika mellan den rent kyrkliga verksamheten och övrig verksamhet.

I landsförsamlingarna uppginge dessa kostnader till 35 600 kronor, i städer­

na 1 ill 246 100 kronor. Av sistnämnda belopp löpte på Stockholmsförsam­

lingarna 64 270 kronor, på Göteborgsförsamlingarna 34 960 kronor och på

Maiinöförsamlingarna 105 200 kronor. Övriga stadsförsamlingars admi­

nistrationskostnader uppginge alltså till 41 670 kronor.

Enligt en av utredningen gjord sammanfattning utgjorde de redovisade

kostnaderna för

landsförsamlingarna

tillhopa 1 195 810 kronor varav 56,4

procent eller 674 264 kronor för rent kyrkliga och 43,6 procent eller 521 546

kronor för borgerliga ändamål. De rent kyrkliga ändamålens andel i de

sammanlagda kostnaderna i varje län för sig utgjorde enligt utredningen

i Stockholms län 54,8 procent, Östergötlands län 54,i procent, Kronobergs

län 61,9 procent och Jämtlands län 56,o procent. I 4 av de 47 församlingarna

utgjorde den kyrkliga andelen 30—40 procent, i 5 församlingar 40,i—50 pro­

cent, i 13 församlingar 60,i—70 procent, och i 12 församlingar mer än 70

procent. De för

stadsförsamlingarna

redovisade kostnaderna utgjorde till­

hopa 6 598 000 kronor. Därav belöpte å de rent kyrkliga ändamålen 35,7 pro­

cent eller 2 352 550 kronor och å de borgerliga ändamålen 64,3 procent eller

4 245 450 kronor. De rent kyrkliga ändamålens andel av de sammanlagda

kostnaderna i varje stad för sig uppgick enligt utredningen till följande

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

procenttal:

Stockholm ........................................... 46,9

Göteborg .............................................. 30,6

Malmö .................................................... 30,4

Örebro .................................................... 36,o

Linköping .............................................. 25,4

Borlänge ................................................ 32,2

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

105

Kristinehamn ....................................... 21,6

Söderhamn ........................................... 53,4

Sollefteå ................................................ 21,i

Piteå ......................................................... 34,6

Laholm ................................................... 48,2

Söderköping .......................................... 63,8

Östhammar ........................................... 76,4

Trosa ....................................................... 61,6

Utredningen har framhållit, att uppgifterna beträffande Stockholm, Göte­

borg och Örebro gällde endast vissa församlingar i dessa städer.

Utredningen har påpekat, att med hänsyn till att kyrkogårdsväsendet i

Stockholm vore en den borgerliga kommunens angelägenhet, vore det natur­

ligi att de rent kyrkliga ändamålens procentuella andel i utgifterna vore

betydligt större för Stockholmsförsamlingarna än för församlingarna i öv­

riga större städer. Därest med hänsyn härtill Stockholm ej medtoges vid

medeltalsberäkningen, uppginge utgifterna för de rent kyrkliga ändamålen

genomsnittligt för övriga städer till 31,7 procent.

För de städer, utom Stockholm, som hade fler än 15 000 invånare (Göte­

borg, Malmö, Örebro, Linköping, Borlänge och Kristinehamn), utgjorde en­

ligt utredningen utgifterna för rent kyrkliga ändamål genomsnittligt 30,4

procent, för städerna med mindre än 15 000 invånare vore motsvarande tal

47,5 procent.

b) Pastoratsutgifterna.

Medan kyrkokassornas utgifter med ledning av räkenskaperna kunna

fördelas på ändamål, som huvudsakligen äro av antingen rent kyrklig eller

borgerlig natur, kan en fördelning av pastoratsutgifterna icke ske på sam­

ma sätt.

Dissenterlagskommittén har i sitt betänkande (betänkandet s. 298 o. f.)

redogjort för avlöningssystemet för prästerna. Såsom därav framgår ha

pastoraten att för avlöningskostnaderna i första hand använda avkastningen

av sina prästlöneboställen och andra lokala avlöningstillgångar. I andra hand

täckas kostnaderna med uttaxerade medel och därutöver lämnas t viss ut­

sträckning tillskott från kyrkofonden av de medel, som erhållas genom all­

männa kyrkoavgiften. Utom för prästlönerna förekommer uttaxering å pas­

toraten för dels prästlöneboställena, dels den prästerskapet tillkommande

förmånen av fri bostad genom upplåtande av prästgård eller utgivande av

däremot svarande hyresersättning och dels den allmänna kyrkoavgiften,

vilken har till uppgift att åstadkomma en skatteutjämning mellan pastoraten

i fråga om prästlönekostnaderna.

Alla de nämnda utgiftsändamålen hänföra sig till prästerskapets avlö­

ningsförhållanden. Fn uppdelning av de pastoratsutgifter, som bestridas

med uttaxerade medel, på rent kyrkliga ändamål och ändamål av annan

106

art har därför synts utredningen böra grundas på ett bedömande av huru

prästerna genomsnittligt dela sin arbetstid mellan uppgifter av religiös natur

och uppgifter av annan art.

När utredningen gått att söka bilda sig en uppfattning om fördelningen

av

prästernas arbete,

har det, enligt vad utredningen har anfört, tyvärr icke

funnits något tidigare hopbragt uppgiftsmaterial att stödja sig på. En mera

ingående belysning av denna fråga har utredningen heller icke ansett kunna

erhållas med mindre de prästerliga befattningshavarna i ett icke alltför

litet antal pastorat av olika belägenhet och struktur finge sig ålagda att

under loppet av ett år eller åtminstone under någon månad varje årstid föra

statistik rörande arbetstidens användning för olika arbetsuppgifter. Den för

utredningsuppdragets slutförande i direktiven angivna tiden hade emeller­

tid icke medgivit utförandet av en undersökning efter sådana linjer. Utred­

ningen har i detta sammanhang nämnt att, enligt vad utredningen under

band erfarit, de med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 3 mars 1950

tillkallade s. k. pastoratsindelningssakkunniga för klarläggande av präster­

skapets totala arbetsbörda och dennas fördelning på arbetsuppgifter av olika

slag föranstaltat om en dylik undersökning avseende en månad hösten 1950

och någon månad under första halvåret 1951.

Utredningen har därför nödgats begränsa sig till att genom konferenser

med prästmän i sex Stockholmsförsamlingar, två andra stadsförsamlingar

och sex landsförsamlingar söka skaffa sig en föreställning om den av dem

använda arbetstidens fördelning på rent kyrkliga och andra uppgifter. Till

de rent kyrkliga uppgifterna hade härvid ansetts böra hänföras gudstjänst

och söndagsskola samt förberedelser härtill, kasualtal, konfirmation, själa­

vård i grupp (bibelstudier, syföreningar o. d.), besök och samtal i själavår­

dande syfte samt kyrklig förvaltning. Till gruppen övriga uppgifter skulle

sålunda väsentligen ha hänförts folkbokförings- och annat expeditionsarbe-

te, medling i äktenskap, samtal utan religiös innebörd, social ungdomsvård

och borgerlig kommunal förvaltning. De från denna principiella utgångs­

punkt av vederbörande prästmän gjorda uppskattningarna hade icke givit

något entydigt utslag. Såväl i fråga om den totalt använda arbetstiden som

i fråga om dennas fördelning å de olika uppgiftsgrupperna hade de i större

eller mindre mån skilt sig från varandra. Vad särskilt den sist nämnda

frågan beträffar, syntes i Stockholmsförsamlingarna kyrkoherdarnas arbets­

tid i det stora hela ungefär lika fördela sig på rent kyrkliga och andra upp­

gifter, medan förstnämnda uppgifter syntes taga huvudparten av de övriga

prästmännens tid i anspråk. Med bortseende från Stockholmsförsamlingar­

na hade i ungefär halva antalet fall de rent kyrkliga uppgifterna och i lika

många fall de övriga uppgifterna beräknats taga 50 procent eller mer av

arbetstiden i anspråk. De skiljaktigheter, som uppskattningarna i ena som

andra avseendet företett, sammanhängde givetvis både med olikheter i de

lokala förhållandena och med den olika läggningen hos vederbörande präst­

män. I någon mån kunde resultaten även ha rönt påverkan av svårigheten

att draga en bestämd gräns mellan de rent kyrkliga och de övriga upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

107

gifterna, då de olika uppgifterna stundom så att säga flöte i varandra.

Som nämnts vore det blott ett relativt fåtal prästmän, med vilka utredning­

en varit i tillfälle att samråda i ärendet. Härutöver hade utredningen emeller­

tid beretts tillfälle att taga del av en av vederbörande prästman privat förd

statistik över arbetstidsstudier inom två pastorat, tillhörande ärkestiftet. Den

inom det ena av dessa pastorat förda statistiken avsåge tiden september

1947—juni 1948, medan den inom det andra pastoratet förda statistiken

omfattade ettvart av åren 1947, 1948 och 1949. Det studium, som utred­

ningen ägnat det sålunda tillhandahållna siffermaterialet, hade synts ut­

redningen tyda på att i dessa pastorat något mer än hälften av arbetstiden

ägnats åt de rent kyrkliga uppgifterna.

Utredningen har förklarat, att den hölle för sannolikt att även en mera

brett lagd undersökning än den utredningen varit i tillfälle att verkställa,

skulle ha företett talrika växlingar i resultaten.

Av vad som framkommit har utredningen bibragts den uppfattningen,

att det vore befogat att i förevarande sammanhang räkna med att präst­

mannens arbetstid genomsnittligt fördelade sig lika å rent kyrkliga och

andra uppgifter.

Beträffande

pastoratsutgifternas storlek

har utredningen med hänsyn här­

till ej funnit erforderligt att göra en så ingående undersökning som den,

som verkställts beträffande kyrkokassorna. Utredningen har framhållit, att

pastoratens utgifts- och inkomststater upptoge kostnader för prästernas

avlöning, löneboställen, prästgårdar och allmänna kyrkoavgiften ävensom

beräknad avkastning av löneboställen och prästlönefonder. Kompletteran­

de uppgifter i dessa avseenden hade endast i enstaka fall behövt inhämtas.

En viss kontroll av staterna hade företagits genom jämförelser med kyrko­

fondens avräkningslängder med pastoraten. Däri angåves storleken av präst­

lönekostnaderna (enligt 7 § lagen om kyrkofond), allmänna kyrkoavgiftens

storlek samt vanligen även normalavkastningen av löneboställen och av­

kastningen av andra prästlönetillgångar (beräknad enligt nyssnämda lag­

rum). Likaså angåves däri eventuella tillskott från kyrkofonden.

Med ledning av sålunda tillgängliga uppgifter har utredningen beräknat

de utgifter för pastoratsändamål, som under år 1949 bestritts med skatte­

medel, till 690 720 kronor för de ifrågavarande landsförsamlingarna och till

3 279 830 kronor för ifrågavarande stadsförsamlingar. Nämnda belopp för­

delade sig enligt utredningen på följande sätt:

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Lands-

Stads-

församlingar

församlingar

Prästernas avlöning ................

226 130

927 290

Löneboställen ...........................

99 395

65 250

Prästgårdar ..............................

161195

69 070

Allmänna kyrkoavgiften .........

204 000

2 218 220

Summa skattemedel

(190 720

3 279 830

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

Utgiftsposten för prästernas avlöning har utredningen erhållit sålunda

att de faktiska lönerna i förekommande fall minskats med beräknad avkast­

ning av löneboställen och andra lokala avlöningstillgångar och med tillskot­

ten från kyrkofonden.

Det resultat, vartill utredningen kommit i fråga om fördelningen av

prästernas arbete mellan rent kyrkliga och andra uppgifter, har lett utred­

ningen till den slutsatsen att förenämnda till 690 720 kronor för landsför­

samlingarna och 3 279 830 kronor för stadsförsamlingarna beräknade ut­

giftssummor borde anses falla till hälften å rent kyrkliga och till hälften å

borgerliga ändamål.

c) Sammanfattning beträffande kyrkokassornas och pastoratens

utgifter.

Med iakttagande av vad i det föregående anförts skulle

landsförsam­

lingarnas

totala med skattemedel bestridda kostnader uppgå till 1 886 530

kronor, varav 1 019 624 kronor eller 54,o procent för rent kyrkliga ändamål

och 866 906 kronor eller 46,o procent för borgerliga ändamål. För

stadsför­

samlingarna

skulle de totala kostnaderna uppgå till 9 877 830 kronor var­

av 3 992 465 kronor eller 40,4 procent för rent kyrkliga ändamål och 5 885 365

kronor eller 59,6 procent för borgerliga ändamål.

Dissenterskatteutredningen har redovisat kostnadernas fördelning dels be­

träffande landsförsamlingarna länsvis och dels beträffande städerna, var­

vid liksom i det föregående siffrorna för Stockholm, Göteborg och Örebro

avse endast vissa av församlingarna i dessa städer. I

landsförsamlingarna

utgjorde enligt utredningens sammanfattning de rent kyrkliga ändamålens

andel i de sammanlagda kostnaderna i vart län för sig i Stockholms län

52,6 procent, Östergötlands län 52,6 procent, Kronobergs län 58,i procent och

Jämtlands län 54,2 procent. I en av församlingarna utgjorde nyssnämnda an­

del mindre än 40 procent, i 8 församlingar 40—50 procent, i 22 församlingar

50,i—60 procent, i 13 församlingar 60,i—70 procent och i 3 församlingar mer

än 70 procent. I

stadsförsamlingarna

uppgick de rent kyrkliga ändamålens

andel av de sammanlagda kostnaderna i varje stad för sig enligt utredningen

till följande procenttal:

Stockholm ........................................... 48, i

Göteborg ................................................ 36,4

Malmö .................................................... 36,7

Örebro .................................................... 40,6

Linköping ........................................... 33,6

Borlänge ................................................ 36,7

Kristinehamn ....................................... 28,4

Söderhamn ........................................... 52,3

Sollefteå ................................................ 25,4

Piteå ....................................................... 39,4

Laholm ................................................... 48,9

Söderköping ....................................... 60,8

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

109

östhammar

Trosa ...

Utredningen har påpekat att därest, av skäl som tidigare anförts, Stock­

holm uteslötes vid medeltalsberäkningen för städerna, kostnaderna för de

rent kyrkliga ändamålen genomsnittligt för övriga städer utgjorde 37,4 pro­

cent. De kostnader för kyrkogårdsväsendet i Stockholm, som år 1949 bestre-

des av den borgerliga kommunen, uppginge till nära 2,i miljoner kronor. Om

dessa kostnader i stället åvilat den kyrkliga kommunen, kunde den senares ut­

gifter för borgerliga ändamål beräknas ha närmat sig 60 procent av de to­

tala utgifterna. För de städer, utom Stockholm, som hade mer än 15 000

invånare, utgjorde kostnaderna för rent kyrkliga ändamal genomsnittligt

36,4 procent, för städerna med mindre än 15 000 invånare 48,3 procent.

d) Utredningens yttrande.

Utredningen har till en början betonat, att syftet med den av utredningen

verkställda undersökningen varit att till ledning för bestämmandet av stor­

leken av en eventuell skattelindring söka utröna huru stor del av försam­

lingarnas totala med skattemedel bestridda kostnader, som kunde antagas

i allmänhet belöpa å rent kyrkliga ändamål.

Innan utredningen övergått till ett bedömande av resultatet av denna un­

dersökning har utredningen velat framhålla, att inom utredningen den me­

ningen framförts, att kostnaderna för prästernas avlöning ej borde, såsom i

det föregående skett, lika fördelas å rent kyrkliga och borgerliga ändamål.

Avkastningen av de prästerliga avlöningstillgångarna borde nämligen, har

man förmenat, med hänsyn till de omständigheter under vilka tillgångarna

tillkommit helt hänföras till den rent kyrkliga verksamheten och därför av­

räknas endast från utgifterna för denna verksamhet.

Utredningen har i anledning härav uttalat, att den icke ansett sig ha an­

ledning att närmare ingå på denna principiella fråga, då gjorda beräkningar

visat att det för de församlingar, som undersökningen gällt, rörde sig om en

minskning av de rent kyrkliga ändamålens andel i de av skattemedel be­

stridda utgifterna med endast 1,5 procent för landsförsamlingarna och en­

dast

0,2

procent för stadsförsamlingarna.

Beträffande resultatet av den företagna undersökningen framginge av det

föregående, har utredningen framhållit, att det ställde sig mycket olika för

lands- och stadsförsamlingarna. Sålunda pekade det ganska bestämt mot att

den nuvarande skattelindringen med 50 procent för landsförsamlingarnas

del vore relativt väl avvägd. Vad åter anginge stadsförsamlingarna föreföllc

det tydligt att i de större städerna, utom Stockholm, utgifterna för rent kyrk­

liga ändamål kunde förutsättas som regel motsvara endast 35 å 40 procent

av församlingarnas totala utgifter. De rent kyrkliga ändamålens större andel

i Stockholmsförsamlingarna berodde på de särskilda förhållandena där be­

träffande kyrkogårdsväsendet. Ett bedömande av frågan, i vilken omfatt­

ning församlingar i städer med färre än t. ex. 15 000 invånare hade mindre

61,4

54,9

no

utgifter för rent kyrkliga ändamål än för borgerliga ändamål, bleve med hän­

syn till undersökningens begränsade omfattning mycket osäkert. Det kun­

de emellertid antagas, att även i sådana städers församlingar utgifterna för

rent kyrkliga ändamål i allmänhet understege 50 procent av de totala utgif­

terna. Härvid bortsåges från församlingar i städer med endast något eller

några tusen invånare, vilka i förevarande avseende syntes mer jämförliga

med landsförsamlingarna.

Det nu anförda gåve enligt utredningen vid handen, att det vore förenat

med stor vansklighet att enbart med ledning av undersökningsresultatet göra

en skälig avvägning av skattelindringsprocenten. Svårigheterna knöte sig

särskilt till den olikhet, som städer och landskommuner sinsemellan före­

tedde i fråga om de rent kyrkliga ändamålens andel i skattemedlen. Denna

olikhet krävde enligt utredningens mening att viss hänsyn toges även till

den omfattning, vari de som stode utanför svenska kyrkan kunde fördela

sig mellan städer och landskommuner.

I anslutning härtill har utredningen anfört:

I sistnämnda avseende är förhållandet för närvarande det, att antalet av

dem, som icke tillhöra svenska kyrkan, är större i städerna än i landskom­

munerna. Både de mosaiska och de romersk-katolska trosbekännarna äro

till minst

2/3

bosatta i städerna. Av metodisterna, som visserligen endast till

ungefär 25 procent icke tillhöra svenska kyrkan, äro a/4 medlemmar av me­

todistkyrkans stadsförsamlingar. Andra erkända trossamfund, såsom Chris­

tian Science församlingar, Anglikanska kyrkans församlingar, Franska refor­

merta församlingen, Grekisk-ortodoxa katolska församlingen, Vännernas

samfund och Nya kyrkans olika församlingar, ha i ännu större utsträckning

sina medlemmar i städerna.

Fråga är emellertid, om och i vilken utsträckning personer, som nu med

bibehållande av sitt medlemskap i svenska kyrkan tillhöra de s. k. frikyrk­

liga samfunden, efter införandet av en ny religionsfrihctslagstiftning kunna

komma att utträda ur kyrkan. För bedömandet av denna fråga är det av

viss betydelse att även äga kännedom om huru medlemmarna i dessa sam­

fund fördela sig mellan städer och landskommuner. Frikyrkliga samarbets-

kommittén har under år 1950 verkställt en undersökning angående de fri­

kyrkliga samfundens utbredning, vilken dock hittills slutförts endast för nio

län (Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län). Genom under­

sökningen har uppgift erhållits om antalet i dessa län bosatta medlemmar

av Svenska missionsförbundet, Baptistsamfundet, Örebro missionsförening,

Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Svenska frälsningsarmen och

Pingstvännernas församlingar. För dessa samfund redovisas sammanlagt

95 037 medlemmar, varav 41 818 eller 44,o procent i städer och 53 219 eller

56,o procent i landskommuner. Denna fördelning av medlemmarna mellan

städer och landskommuner motsvarar ungefär folkmängdens fördelning mel­

lan städer och landskommuner såväl i ifrågavarande län som i landet i dess

helhet. Enligt Årsbok för Sveriges kommuner 1950 hör nämligen 53,9 procent

av de nio länens befolkning och 53,6 procent av hela landets befolkning till

landskommuner.

Det resultat, som denna undersökning sålunda givit, har av utredningen

jämförts med Statistiska centralbyråns redogörelse för befolkningens för­

delning efter trosbekännelse enligt 1930 års folkräkning. Enligt denna hade

de förenämnda frikyrkliga samfunden i omförmälda nio län ett medlems­

antal av 73 882, varav nära 70 procent i landskommuner. Jämför man här­

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

in

med folkmängdens fördelning mellan landskommuner och städer år 1930,

finner man, att sistnämnda procenttal ungefär motsvarar den procentuella

andelen för landsbygden i såväl de nio länens som hela landets befolknings­

tal. Då tillhörde nämligen befolkningen i dessa län till 68,3 procent och i lan­

det i dess helhet till 67,s procent landskommuner.

En sammanställning av resultaten av Frikyrkliga samarbetskommitténs

undersökning och 1930 års folkräkning torde — med tillbörligt beaktande

av olikheten i undersökningsmetoderna — få anses visa, att de frikyrkliga

samfundens medlemmar i växande antal äro att finna i städerna. Detta

förhållande torde böra sättas i samband med uppkomsten av nya stads­

samhällen och den ökade inflyttningen till städerna. Då utvecklingen kan

förutsättas fortgå i denna riktning, torde man kunna räkna med en ytter­

ligare förskjutning i fråga om fördelningen av de frikyrkliga samfundens

medlemmar mellan städer och landsbygd.

Det synes vidare utredningen antagligt, att i den mån medlemmar i fri­

kyrkosamfunden framdeles utträda ur svenska kyrkan, antalet av dem

kommer att fördela sig mellan städer och landskommuner i ungefär samma

proportion som hela antalet medlemmar i nämnda samfund.

Vad härefter angår de personer, som eventuellt må komma att utträda ur

svenska kyrkan utan att ingå i annat trossamfund, torde påtagliga skäl

saknas att beräkna fördelningen av dem mellan städer och landskommuner

annorlunda än i relation till folkmängdens fördelning.

Utredningen har vidare framhållit, att även om det nu anförda icke utan

vidare kunde anses berättiga till att vid bestämmandet av en eventuell

skattelindringsprocent taga övervägande hänsyn till att utgifterna för de

rent kyrkliga ändamålen i stadsförsamlingarna i allmänhet krävde betydligt

mindre del av skattemedlen än i landsförsamlingarna, tillkomme här en

annan synpunkt. Det kunde enligt utredningens mening icke vara rimligt

att bestämma skattelindringsprocenten så, att församlingar vilka hade pro­

centuellt höga kostnader för de borgerliga ändamålen — något som främst

förekomine i städerna — genom skattelindringen skulle få avstå från en

för deras vidkommande alltför stor del av skattemedlen och följaktligen de

ur svenska kyrkan utträdda i sådana församlingar skulle erhålla en skatte-

lindring, som komme att medföra en obehörig vinst för dem. Med beak­

tande jämväl av denna synpunkt hade utredningen funnit en eventuell

skattelindring icke böra bestämmas till mer än fyrtio procent.

Med hänsyn därtill att vissa av de romersk-katolska församlingarna

samt flertalet mosaiska församlingar hade egna begravningsplatser, vilka

i en del fall droge ganska stora årliga kostnader, skulle det enligt utred­

ningen kunna ifrågasättas att bestämma skattelindringsprocenten något

högre för dessa särskilda församlingars medlemmar. Detta borde likväl i

så fall ej gälla beträffande skattelindringen i Stockholm, enär, såsom i det

föregående nämnts, kostnaderna där för de allmänna begravningsplatserna

huvudsakligen bestredes av den borgerliga kommunen. (Endast Bränn­

kyrka och Bromma församlingar hade kyrkogårdar, för vilka kostnaderna

kunde påverka den kyrkliga utdebiteringen.) Då en skattelindring över

huvud ej kunde avvägas så alt hänsyn toges till de på denna fråga inver­

kande omständigheterna i varje särskild församling, ansåge utredningen

skäl ej heller föreligga för en differentiering av skattelindringen till förmån

112

lör medlemmarna av de utom Stockholm förefintliga trossamfund, som

hade egna begravningsplatser.

Utöver vad tidigare sagts angående de romersk-katolska och mosaiska

församlingarnas begravningsplatser har utredningen velat tillägga, att då

nämnda församlingars medlemmar i Stockholm finge bidraga till kostna­

derna för de allmänna begravningsplatserna, skäl kunde anses tala för att

den borgerliga kommunen i Stockholm helt eller delvis övertoge kostna­

derna för de romersk-katolska och mosaiska begravningsplatserna därstä­

des.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Rörande storleken av en eventuell skattelindring ha delade meningar yp­

pats i de yttranden, vari denna fråga särskilt behandlats. Utredningens för­

slag har godtagits av

kammarrätten

(en reservant ville medge större skatte­

lindring),

statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

Malmöhus

och

Örebro län, domkapitlen i Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö,

Göteborg, Karlstad, Luleå, Härnösand

och

Stockholm

(en reservant har

ansett, att de utom svenska kyrkan stående borde helt befrias från kyrklig

skatt),

Allmänna svenska prästföreningen, Sveriges yngre prästers förbund,

Frikyrkliga samarbetskommittén

och

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

samt

domkapitlen i Uppsala, Lund, Lin­

köping

och

Visby

ha anfört skäl för en mindre skattelindring än fyrtio

procent av utdebiteringen per skattekrona, under det att

kammarkolle­

giet, Apostoliske vikarien för Sverige, Metodistkyrkan, Nya kyrkans för­

samling i Stockholm

och

Vännernas samfund

ifrågasatt en större skatte­

lindring än fyrtio procent.

Statskontorets majoritet

har förklarat sig anse

det angeläget, att utredning komme till stånd i syfte att till den borgerliga

kommunen överföra sådana uppgifter, som icke vore av rent kyrklig karak­

tär.

Länsstyrelsen i Värmlands län

har ansett, att de av utredningen verk­

ställda ekonomiska undersökningarna icke borde läggas till grund för en

med en ändrad religionsfrihetslagstiftning förbunden skatterättslig reform.

Ur yttrandena må i övrigt följande här återgivas.

Av dem som godtagit utredningens förslag har

statistiska central­

byrån

anfört bl. a., att undersökningen vore av ett så begränsat omfång, att

det vore svårt att ur densamma draga några generella slutsatser angående

fördelningen av församlingarnas och pastoratens utgifter på rent kyrkliga

och andra ändamål. Med hänsyn till den korta tid, som stått utredningen

till buds, torde dock en mera omfattande undersökning icke ha kunnat ge­

nomföras med den noggrannhet i detaljer, som kännetecknade den utförda

undersökningen. Utredningen syntes emellertid ha givit begreppet »borger­

lig verksamhet» en väl vid innebörd, då den till densamma fört diakoni

eller annan hjälpverksamhet. Med den borgerliga kommunens alltmer

ökande ansvar för socialvård torde den kyrkliga verksamheten på detta

område numera vara motiverad främst av kyrkans egna intressen inom sjä­

lavården.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

113

Överståthållarämbetet

har uttalat, att även om det statistiska underla­

get för utredningens förslag måste anses alltför begränsat, funne ämbetet

de därtill knutna allmänna resonemangen tillräckligt bindande för försla­

get om skattelindringens bestämmande till fyrtio procent.

Västerås domkapitel

har ansett fyrtio procent snarare vara för mycket

än för litet. Åtskilliga av de uppgifter, vilka utredningen inräknat i kyr­

kans rent religiösa verksamhet, vore nämligen av den art, att deras bort­

fall direkt skulle medföra kostsamma åtgärder från statens eller vederbö­

rande kommuns sida, särskilt i fråga om socialvården. Då emellertid en

exakt beräkning på detta område icke torde kunna genomföras, vore dom­

kapitlet berett att tillstyrka den föreslagna skattelindringen.

Domkapitlet i Växjö

har funnit de av utredningen förebragta skälen be­

stämt tala för det av utredningen gjorda yrkandet. Såsom utredningen på­

pekat vore det visserligen svårt att draga en exakt gräns mellan de präster­

skapet åvilande uppgifterna av speciellt kyrklig karaktär och av borgerlig

art, men icke min,st med tanke på att denna gräns särskilt torde bliva fly­

tande i de smärre församlingarna, där eljest de »kyrkliga» utgifterna på

kyrkokassans stat övervägde, syntes utredningens förslag innebära en rik­

tigare avvägning än dissenterlagskommitténs, som väsentligen utgick från

hittillsvarande praxis och ett relativt fåtal dissenters.

Luleå domkapitel

har framhållit, att diakonien sedan urkristen tid hört

till de centralt kyrkliga uppgifterna och av religiösa skäl måste så göra.

Det vore därför oriktigt att hänföra den till borgerlig verksamhet. I eko­

nomiskt hänseende torde emellertid en ändring härvidlag icke väsentligen

påverka undersökningens resultat.

Även

Sveriges yngre prästers förbund

har ansett att utgifterna för den

kyrkliga diakonien icke kunna hänföras till den borgerliga verksamheten.

Frikyrkliga samarbetskommittén

har framhållit, att de, som utträtt ur

svenska kyrkan, skulle komma att beskattas av en kommunal myndighet,

i vilken de icke hade beslutanderätt. Samarbetskommittén har vidare an­

fört:

Det förefaller även vara en nödvändig konsekvens, att kyrkoskatten i

vissa fall måste höjas för att kompensera den inkomstminskning, som de

ur kyrkan utträdda medborgarnas avdrag kommer att medföra. Härvid

kommer skatteökning att åsamkas även dem, som utträtt ur svenska kyr­

kan och betala 60 procent av kyrkoskatten. Denna olägenhet skulle dock

kunna undvikas genom att sagda inkomstminskning för den kyrkliga

kommunen täcktes genom bidrag från kyrkofonden, .såvida icke principiella

hinder omöjliggöra en sådan lösning.

Frikyrkliga samarbetskommittén vill ej heller underlåta att fästa upp­

märksamheten på att, då medbestämmanderätt ej tillerkännes de ur kyr­

kan utträdda, yrkanden med viss rätt kunna komma att framställas om att

den största delen av den kyrkans verksamhet, som bekostas av de 60 pro­

centen, skall överföras på den borgerliga kommunen.

Filadelfiaförsamlingcn i Stockholm

har anfört, att om individuell skatte-

lindring skulle införas, skulle församlingen icke ha något att erinra emot,

8 Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 175.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

att den som utträdde ur svenska kyrkan — oavsett om lian sedan anslöte

sig till annat trossamfund eller ej — erhölle nedsättning i de honom på­

förda kyrkliga utskylderna med fyrtio procent.

Av dem som anfört skäl för en mindre s kattelindring än

fyrtio procent har

länsstyrelsen i Norrbottens län

framhållit, att det

till grund för utredningen liggande siffermaterialet syntes ganska osäkert.

Avvikelserna från det normala syntes förekomma i stor utsträckning. Då

utredningen icke verkställt någon justering av de faktiska utgiftssiffrorna

utan antagit att avvikelserna från det normala utjämnade varandra, torde

beräkningsgrunden icke vara fullt tillförlitlig. Då med hänsyn härtill be­

räkningarna mycket väl kunde visa för höga utgifter för rent kyrkliga än­

damål och då skattelindringen icke borde medföra obehörig vinst för dem

som utträdde, funne länsstyrelsen en skattelindring av trettio eller möjli­

gen trettiofem procent riktigare än den av utredningen förordade.

Uppsala domkapitel

har påpekat, att dissenterskatteutredningen endast

granska utgifterna för ett enda år i en del församlingar. Det syntes dom­

kapitlet ha varit bättre om utredningen i stället undersökt utgifterna un­

der en följd av år, varvid ett säkrare slutresultat hade uppstått. Men då

utredningen nu hållit sig till ett enda år hade det varit riktigare att på nå­

got vis söka rensa bort onormala utgifter. Ett exempel kunde förtydliga

detta. För Söderköping lämnade utredningen uppgiften, att sextio procent

av utgifterna gått till kyrkliga ändamål med en totalsumma för de kyrk­

liga utgifterna av cirka 58 000 kronor. Från pastorsämbetet i Söderköping

hade domkapitlet erhållit uppgiften, att icke mindre än cirka 25 000 kro­

nor av dessa utgifter måste betraktas såsom tillfälliga utgifter för kyrkans

reparation. Vad Trosa beträffade förekomme även där åtskilliga tillfälliga

utgifter. Det vore uppenbart, att då utredningen anförde så pass få försam­

lingar, måste en rensad, riktig statistik ha visat andra siffror än dem, som

utredningen kommit fram till. Utredningen hade vidare bortsett från folk­

mängden. Detta måste medföra stora svårigheter i eu statistik, där t. ex.

Göteborg och Kristinehamn sammanfördes. Under dessa omständigheter

funne domkapitlet det vara förenat med stora svårigheter att draga exakta

slutsatser ur den beräkning av avdragsprocenten som utredningen fram­

lagt. Skäl torde kunna anföras för en lägre nedsättning än som föreslagits.

En ledamot av Uppsala domkapitel

har i ett särskilt yttrande bl. a. an­

fört följande. I dissenterskatteutredningens betänkande sades att i Stock­

holm vållade varje ur kyrkan utträdd person skatteverket ett extra arbete

vid debiteringen. Kostnaden för biträdeshjälp kunde beräknas till en kro­

na 41 öre per utträdd person. Därtill komme utgifter för arbetsledning, lo­

kaler, värme, belysning etc. Det kunde ju icke vara rätt att skattebetalare

i allmänhet belastades med extra kostnader för att en del personer ut­

trädde ur kyrkan. Varje utträdande person borde därför erlägga en er­

sättning för de extra kostnader han åsamkade det allmänna. Denna er­

sättning syntes, då icke endast skatteverket utan även andra myndigheter

vållades extra arbete, icke böra sättas under tre kronor per person.

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

115

Lunds domkapitel

har betonat, att de med jämna mellanrum nödvändiga

restaureringarna av de äldre kyrkorna ofta vore mycket kostsamma och

kunde belasta skattebetalarna med förhållandevis dryga uttaxeringar. Då

utredningen själv framhållit, att kyrkor också användas som lokal för fö­

redrag m. in. av icke direkt kyrklig karaktär, syntes det domkapitlet över­

ensstämma med de faktiska förhållandena, att någon del av utgifterna för

kyrkorna jämväl bestredes av det skatteunderlag, som de utanför kyrkan

stående representerade. Utredningen hade hänfört avlöningarna för kyrko­

musikerna till kostnaderna för den rent kyrkliga verksamheten. Domkapit­

let funne detta med hänsyn till den nya lagstiftningen om kyrkomusiker

helt felaktigt. Organisterna vore enligt kyrkoinusikerstadgan bl. a. tillför­

bundna att bestrida fem timmars fri musikundervisning i veckan åt inom

församlingen boende utan hänsyn till om dessa tillhörde kyrkan eller ej.

Beträffande sedan den stora andel av kyrkomusikerkåren, som kantorerna

utgjorde, torde väl knappast någon anledning finnas, att de förhållandevis

små kantorstilläggen skulle vila på annat skatteunderlag, än det som gällde

för den huvudsakliga tjänsten eller lärartjänsten. Administrationskostna­

derna borde icke fördelas lika mellan rent kyrklig verksamhet och övrig

verksamhet utan efter det procenttal, som skulle bliva slutligt gällande för

skattelindringen.

Domkapitlet har funnit det stöta på nära nog oöverkomliga hinder att

fördela prästernas arbetstid å rent kyrkliga uppgifter och å andra uppgif­

ter. Det torde icke vara uteslutet att utanför kyrkan stående medborgare

kunde av skilda anledningar taga prästens tid i anspråk mången gång

kanske mera än innanför kyrkan stående. Prästen kunde icke i sitt arbete

göra skillnad på innanför och utanför kyrkan stående — i prästämbetets

natur låge bl. a. ett frikostigt tillgodoseende av allmänhetens befogade öns­

kemål på prästens medverkan i de angelägenheter, som fölle inom ramen

för det prästerliga arbetet. Gentemot utredningens förslag om att i den fö­

religgande frågan hänsyn icke skulle tagas till avkastningen av de präster­

liga avlöningstillgångarna, ville domkapitlet resa en bestämd gensaga. Dom­

kapitlet förmenade nämligen att denna avkastning principiellt borde an­

vändas till lättande av skatteutgifterna för inom kyrkan stående medbor­

gare. I Lunds stift kunde nära 700 000 kronor årligen beräknas bli tagna

i anspråk för avlöningsändamål, innan uttaxering behövde tillgripas. I 1950

års avräkningslängd vore prästlönekostnaderna beräknade till cirka 2,7 mil­

joner kronor. Summan utgjorde visserligen icke hela utgiftsbeloppet för

stiftsprästerskapets löner men ändock måste konstateras att en icke ovä­

sentlig del av dessa löner bestriddes av de prästerliga avlöningstillgångarna.

Enligt domkapitlets förmenande måste skatteutgifterna falla till väsentligt

större del å borgerliga än å kyrkliga ändamål.

Även

Linköpings domkapitel

har invänt, att enligt utredningens förslag

kyrkans tillgångar även skulle komma dem till godo, som tagit avstånd

från kyrkans religiösa verksamhet och till följd därav utträtt ur kyrkan.

Den kyrkliga jordens avkastning liksom även annan inkomst av kyrkans

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

speciella tillgångar (fonder, rörelse, hyror o. d.) hade enligt utredningens

förslag kommit att bliva en tillgång varav även de som utträtt ur kyrkan

skulle draga fördel i det att det procentuella bidraget (60 %) till kyrkans

kostnader för sin befattning med folkbokföring och för fyllande av vissa

kulturella och sociala uppgifter i samhället icke räknats på den faktiska

kostnaden utan endast på det nettobelopp, som utslagits på skattedragarna,

sedan löneboställs- och fondavkastning in. in. fråndragits från brutto­

beloppet.

Domkapitlet i Visby

har bl. a. anfört, att de nära hundra kyrkorna på

Gotland torde ur mer än en synpunkt representera ett värde för hela land­

skapet och hela dess befolkning. De för alla och envar utan någon inskränk­

ning öppna kyrkorummen torde ävenså innebära en tillgång av allmän art.

Härtill kunde läggas t. ex. den svenske prästens ställning som en allas tjä­

nare i de mest skiftande avseenden. En uppdelning av skatten till svenska

kyrkan i sådan för alla obligatorisk och sådan, där fritt utträde medförde

skattebefrielse, kunde därför icke helt enkelt dragas mellan »religiös» och

»borgerlig» verksamhet. Även en icke ringa del av den »religiösa» insatsen

borde här föras till den för alla obligatoriska skattebelagda delen. Med hän­

syn härtill funne domkapitlet den föreslagna procentsatsen snarast väl libe­

ralt tilltagen.

Av dem som ifrågasatt en större skattelindring än fyrtio pro­

cent av utdebiteringen per skattekrona har

kammarkollegiet

anfört i hu­

vudsak följande. Ett frågetecken syntes kunna sättas för valet av län och

städer vid undersökningen. Indelningen av församlingar i storleksgrupper

förefölle att vara av mindre betydelse för den föreliggande frågan och ur­

valet stode ej i proportion till antalet församlingar i de olika grupperna

inom länet. Bland städerna däremot voro de med en befolkning understi­

gande 5 000 personer överrepresenterade, medan de stora grupperna av stä­

der med 5 000—-10 000 invånare och 10 000—20 000 invånare lika klart vore

underrepresenterade. Städerna med 30 000—50 000 invånare hade icke alls

fått någon företrädare.

I fråga om utredningens uppdelning av kyrkokassornas utgifter på olika

ändamål har kollegiet anmärkt bl. a. följande. Kyrkobyggnaderna hade

understundom en mycket stor kulturhistorisk och estetisk betydelse, som

gjorde deras underhåll till en samhällets plikt oavsett deras bruk. Kyrkans

utnyttjande för vigsel och jordfästning finge väl i detta sammanhang upp­

fattas som sociala funktioner med även borgerlig karaktär och därtill knu­

ten rättslig verkan. Att helt hänföra utgifterna för kyrkorna till kyrkliga

ändamål syntes ej vara förenligt med direktiven för utredningen eller med.

utredningens egen uppdelning. Ej heller kunde det vara riktigt att helt

föra utgifterna för kyrkomusikerna till de kyrkliga. I fråga om deras med­

verkan vid jordfästning och vigsel gällde vad tidigare sagts om kyrkorna.

Organist vore enligt kyrkomusikerstadgan (SFS 1950: 375) skyldig att fem

timmar i veckan under trettionio veckor årligen meddela fri musikunder­

117

visning åt ungdom. -—- Vid uppdelningen av kyrkovaktmästarnas arbete

borde göras en förskjutning motsvarande den vid kyrkorna. — Ungdoms­

verksamhet av allmänt ideell karaktär kunde ej räknas till kyrkliga ända­

mål, därför att den erhållit kyrklig anknytning. -— Den av utredningen

lämnade beskrivningen av de ändamål, för vilka församlingshemmen an­

vändes, visade att endast en mindre del av dessa kunde anses ha kyrklig

karaktär, medan den övervägande delen hade betydelse ur social eller kul­

turell synpunkt, måhända också för förströelse. En social verksamhet bleve

icke uteslutande kyrklig genom att kyrkan lämnade sin medverkan. Det

vore svårt att frånkänna församlingsaftnar, syföreningsmöten, scoutverk-

samhel och filmförevisningar även en allmänt samhällelig karaktär. Att

helt föra församlingshemmen i landsförsamlingarna till kyrkliga ändamål

syntes därför ej befogat och även den procentuella fördelningen i stads-

församlingarna syntes mindre lämplig. Säkerligen komme man sanningen

närmare om man antoge, att församlingshemmen till hälften användes för

kyrkliga och till hälften för borgerliga ändamål.

Vad angår pastoratsutgifterna har kollegiet anfört bl. a., att beträffande

prästmannens uppgifter av civil eller »legal art» kunde måhända tidsåt­

gången någorlunda beräknas och användbara medeltal erhållas. Detsamma

torde till en viss grad gälla i fråga om prästmannens kyrkliga förrättningar

enligt lag, prästlöneresolutioner och fastställda arbetsordningar. Dessa upp­

gifter tillsammans vore ingalunda avsedda att helt taga prästmannens tid

och arbetskraft i anspråk. Det skulle icke vara förvånande, om på grund av

organisatoriska skäl prästmannens uppgifter av tidigare angiven art i åtskil­

liga fall icke toge ens hälften av hans tid i anspråk, varmed ingalunda för­

nekades, att andra prästmän med svårighet finge tid för andra uppgifter.

Den tid, som prästmannen icke använde för dessa legala uppgifter, kunde

han till en viss grad efter eget omdöme och föreliggande omständigheter an­

vända till församlingsarbete, kommunalt arbete eller måhända till fullföl­

jande av vetenskaplig utbildning och forskning. Uppgifter om användningen

av denna arbetstid syntes sakna större betydelse för frågan om fördelningen

av prästmannens arbetstid på borgerliga och kyrkliga uppgifter. Kollegiet

kunde icke bidraga till frågans ytterligare belysning och ansåge, att den av ut­

redningen använda halveringen av prästerskapets tid i brist på säkrare utred­

ning måste godtagas.

Beträffande pastoratsutgifternas storlek hade kollegiet uppmärksammat,

att enligt de uppgifter, utredningen erhållit, pastoratens löneboställen skulle

lämna ett nettounderskott, som för landspastoraten skulle uppgå till mer än

hälften och för stadspastoraten till nästan lika mycket som pastoratens ut­

gifter för prästgårdar. Löneboställcna lämnade emellertid genomsnittligt ett

nettoöverskott, som medgåve en, visserligen tämligen låg, förräntning av bo-

ställskapitalct. De lämnade uppgifterna, som icke behövde vara oriktiga, be­

lyste vanskligheterna med en undersökningsmetod, som byggde på stickprov

tagna under endast ett år, under vilket de utsedda pastoraten föreföllc att

ha haft stora utgifter för boställenas bebyggelse. Dylika utgifter borde rim-

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

ligen slås ut åtminstone på den för normalavkastningsberäkningarna använ­

da tioårsperioden.

Om, såsom direktiven för utredningen syntes avse, en eventuell skatte-

lindring för dem, som stode utanför svenska kyrkan, skulle begränsas till

församlingarnas och pastoratens utgifter för rent religiösa ändamål, vore

det enligt kollegiet uppenbart, att skattelindringen måste avse en väsentligt

mindre del av utgifterna. Även om utredningens tolkning av direktiven god-

toges, ansåge kollegiet av skäl som framginge av framställda anmärkningar

att de kyrkliga utgifterna antagligen låge närmare tjugufem procent än fyr­

tio procent av de kyrkligt kommunala utgifterna, inberäknat den allmänna

kyrkoavgiften. Kollegiet ansåge sig emellertid böra ifrågasätta, om vare sig

den ena eller andra uppdelningen vore särskilt fruktbärande vid bedömning­

en av en skälig skattelindring för dissenters. Motiveringen för en sådan torde

anses vara, att i religionsfrihetens begrepp inginge, att någon icke skulle

utsättas för det samvetstvång, det kunde innebära att han finge bidraga till

kyrkliga institutioner och kyrklig verksamhet, vilka han ogillade. Sannolik­

heten syntes tala för att den som utträtt ur svenska kyrkan komme att i

stor omfattning anse sig och av konventionella skäl skulle anses förhindrad

att tillgodonjuta förmånerna av församlingsverksamhet under kyrklig led­

ning, även om denna övervägande hade icke kyrklig karaktär. Med hänsyn

härtill vore kollegiet benäget att anse, att en eventuell skattelindring borde,

liksom för närvarande, skäligen uppgå till femtio procent av utdebiteringen

per skattekrona. Även en skattelindring av denna storleksordning vore emel­

lertid av tämligen ringa ekonomisk betydelse för flertalet skattedragare och

därför knappast motiverad ur skälighetssynpunkt.

Apostoliske vikarien för Sverige

har erinrat om att han och det aposto­

liska vikariatsrådet i Sverige i en till dissenterlagskommittén ingiven skri­

velse uttalat sig för ett upphävande av den skattskyldighet till statskyrk-

liga ändamål, som för närvarande ålåge medlemmar av utanför kyrkan stå­

ende trossamfund. Vidare hade han och vikariatsrådet i remissyttrande över

dissenterlagskommitténs betänkande anfört att, för den händelse skattskyl­

dighet till statskyrkliga ändamål skulle anses fortfarande böra åligga perso­

ner, som icke vore medlemmar av statskyrkan, det syntes kunna ifrågasät­

tas, huruvida icke starka billighetsskäl talade för att medlemmar av sär­

skilda trossamfund erhölle större lindring i denna skattskyldighet — för­

slagsvis med tre fjärdedelar av ifrågavarande utskylder — än andra utanför

statskyrkan stående personer med hänsyn därtill, att de förra till skillnad

från de senare hade att erlägga kyrkoskatt eller därmed jämförliga avgifter

till det trossamfund de tillhörde. Befogade invändningar kunde riktas mot

utredningens gränsdragning mellan kyrkligt och borgerligt betonade ända­

mål. Arbetet å en pastorsexpedition vore i hög grad att anse såsom ett pasto­

ralt församlingsarbete, och då statskyrkoprästen ägnade sig åt social ung­

domsvård eller toge befattning med diakoni eller annan hjälpverksamhet,

fullgjorde han dylika uppgifter icke såsom befattningshavare inom social­

vården utan såsom innehavare av ett andligt ämbete i ett konfessionellt sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

119

lund. Han kunde icke finna, att utredningen förebragt något bärande skäl

för reducering av skatteavdragsprocenten och finge därför hemställa att den

i allt fall icke måtte nedsättas utan bibehållas vid sin nuvarande storlek av

femtio procent.

Även

Metodistkyrkan

har ansett det skäligt, att den sedan 1908 tillämpade

skattelindringen av femtio procent bibehölles. Utredningen hade till stöd för

reduktionen av skattelindringen åberopat, att anslag beviljats av statskyr­

kans församlingar för daghem, barnhjälp, skollovskolonier m. fl. likartade

ändamål. Det kunde emellertid erinras, att likartade sociala insatser gjordes

även av de frikyrkliga samfunden. Metodistkyrkan bedreve verksamhet ge­

nom t. ex. åtta barnhem, sex hem för gamla, flera barnkolonier, fyra sjuk­

hem etc. Dessa betraktades dock som en del av kyrkans verksamhet. Någon

motivering för att Metodistkyrkans medlemmar därjämte skulle bidraga till

statskyrkans sociala verksamhet kunde knappast anses föreligga.

Vännernas samfund

har bl. a. framhållit, att utredningens behandling av

frågan om utgifternas uppdelning å kyrkliga och borgerliga ändamål vore

utslag av typföreställningar, som kunde vara ärvda från svenska kyrkan

eller kanske från något annat trossamfund, men som icke ägde någon gil­

tighet för kväkarna. De måste hävda, att när utgifter av här ifrågavarande

slag förekomme i deras samfund, de måste betraktas såsom tillhörande reli­

gionsutövning eller religionsvård och att, när de förekomme inom statskyr­

kan, de skulle betraktas såsom rent kyrkliga. De kunde icke betraktas såsom

borgerliga med mindre de övertoges av den borgerliga kommunen. Det vore

även otillfredsställande, att de, som stode utanför svenska kyrkan, skulle del­

taga i täckandet av ifrågavarande utgifter, ehuru de saknade rösträtt i den

kyrkliga kommunen och icke heller eljest hade någon möjlighet att påverka

besluten angående anslag till olika ändamål.

Länsstyrelsen i Värmlands län,

vilken som tidigare nämnts ansett, att ut­

redningens undersökningar icke borde läggas till grund för ny lagstiftning,

har anfört:

Vid den av utredningen verkställda uppskattningen av kostnaderna för

kyrkomusikernas avlöning har utredningen helt bortsett ifrån, att genom

den föregående år genomförda kyrkomusikerreformen utgifterna för kyrko­

musikernas avlöning och pensionering beräknas komma att öka med om­

kring 4 miljoner kronor för år. Genom samma reform ändras därjämte kyr-

komusikerlönekostnaderna från församlings- till pastoratsutgifter. Då det

gäller att uppskatta de kyrkligt-kommunala skatteintäkternas utnyttjande

för kyrkliga eller borgerliga ändamål, kan man vidare knappast underlåta

att beakta den kostnadsökning, som uppkommer, då den av 1949 års riks­

dag i princip antagna prästlöneregleringen sättes i kraft. Kostnadsökningen

enligt denna reglering, sådan den utformats i prästlönekommitténs slutbe­

tänkande, har uppskattats till omkring ^8,7 miljoner kronor för år.

Den av utredningen företagna undersökningen av pastoratsutgifterna av­

ser bland annat ifrågavarande kostnader i 47 kyrkliga kommuner å Stock­

holms, Östergötlands, Kronobergs och Jämtlands läns landsbygd. Av utred­

ningens uttalanden i anslutning till dessa beräkningar kan ej bedömas, huru­

vida de undersökta pastoraten äro representativa såsom undersökningsobjekt

i fråga om sättet för prästlönekostnadernas finansiering. Påpekas bör emel­

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

lertid, att enligt uppgifter, som äro för länsstyrelsen tillgängliga, de för un­

dersökningen utvalda pastoraten tillhöra län, i vilka avkastningen av präst-

lönetillgångarna i förhållande till prästlönekostnaderna äro i genomsnitt

avsevärt större än i övriga län. Urvalet av län är därför, såvitt länsstyrelsen

kan finna, i varje fall icke representativt. Om undersökningen till övervä­

gande del omfattat pastorat med relativt hög inkomst av prästlöneboställen

m. m., innebär detta åter, att utdebiteringen för prästlöneändamål där får

antagas ha varit förhållandevis låg. Härigenom blir givetvis också det av ut­

redningen framräknade procenttal, som skulle motsvara skattemedlens an­

vändning för rent kyrkliga ändamål i landsbygdsförsamlingarna, mindre

rättvisande.

Nyssnämnda procenttal påverkas även av den uppskattade fördelningen

av prästens arbetstid på rent kyrkliga sysslor, å ena, och övriga göromål, å

andra sidan. Det siffermaterial, varpå utredningen härvidlag grundat sina

slutsatser, synes vara av lösligaste slag. För länsstyrelsen förefaller det icke

tillfredsställande, om en undersökning av i så hög grad kasuistisk och föga

representativ karaktär skulle få i stor utsträckning vara avgörande för om­

fattningen av den generella skattelindring, som må komma att genomföras

för dissenters.

Pastoratsindelningssakkunniga

ha såsom tidigare berörts föranstaltat om

en undersökning av prästerskapets arbetsförhållanden, syftande bl. a. till

att klarlägga huru de fast anställda prästernas totala arbetsbörda fördelar

sig på arbetsuppgifter av olika slag. Denna undersökning har nu fortskridit

så långt att resultatet av undersökningen av fördelningen av arbetsuppgif­

terna för en månad (oktober) hösten 1950 föreligger. Undersökningen har

för varje stift omfattat ett femtontal pastorat av olika struktur. I sagda

pastorat ha vederbörande befattningshavare under oktober 1950 verkställt

i möjligaste mån exakta anteckningar om den tid envar av dem ägnat åt

vissa i det följande angivna arbetsuppgifter. Resultatet av undersökningen

framgår av följande uppställning, där antalet arbetstimmar motsvarar me­

deltal arbetstimmar per präst under oktober 1950.

Arbetsuppgifter

Arbetstimmar

Pastorsexpedition (kyrkobokföring

och folkbokföring) ............ 71,5

Förvaltning (legal) .................................................................................... 17

Kassaförvaltning ............................................................................................ 2

Gudstjänster .................................................................................................. 12

Legala andaktsstunder (föreskrivna i löneresolution eller av

domkapitel) ................................................................................................. ⁵

Andra fristående andaktsstunder (husförhör, friluftsgudstjänst,

helgmålsböner, morgon- och aftonböner m. m.) ......................... 7,5

Vigslar ................................................................................................................. 2

Dop ...................................................................................................................

2,5

Jordfästningar ................................................................................................. 5

Konfirmationsundervisning......................................................................

8,5

Medlingar i äktenskapstvister..................................................................

1,5

Prediko- och föredragsberedelse............................................................. 42,s

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

121

Församlingsvård:

studieverksamhet .................................................................................... 4,5

ungdomsarbete ........................................................................................ 7

söndagsskolor............................................................................................. 3,5

deltagande i Röda kors- och annan frivillig hjälpverksamhet 3

övrig församlingsvård (diakoni)....................................................... 10,5

Sjuk- och hembesök samt själavårdsverksamhet............................ 15,5

Summa timmar per månad...................................................................... 221

Andra allmänna uppdrag (frivilliga)................................................... 12,5

Övriga arbetsuppgifter............................................................................... 15

Med »Förvaltning» har avsetts arbete som författningsenligt ålegat präst

på grund av hans tjänsteställning (ordförandeskap i kyrkoråd eller ledamot­

skap i barnavårdsnämnd, deltagande i sammanträden med skolråd, folk-

skolestyrelse, fattigvårdsstyrelse eller nykterhetsnämnd).

Under »Andra allmänna uppdrag» ha hänförts sådana uppgifter, som vis­

serligen icke åligga präst enligt särskilt stadgande men som han icke skäli­

gen kan undandraga sig, såsom ordförande- eller ledamotskap i skolråd,

folkskolestyrelse eller fattigvårdsstyrelse, eller ordförandeskap i kyrko- eller

kommunalstämma, kyrko- eller kommunalfullmäktige.

I »övrig församlingsvård» ha inräknats möten med syföreningar, organi­

serande av »dagar» m. m.

Departementschefen.

Det torde ligga i sakens natur att skattelindringen för dissenters icke bör

avse större del av den kyrkliga utdebiteringen än som belöper på kyrkans

uppgifter av religiös natur. I den mån utdebiteringen belöper på uppgifter

av annan art böra sålunda jämväl dissenters vara betalningsskyldiga; att

dissenters icke äga deltaga i bestämmandet av den kyrkliga utdebiteringen

lärer härvidlag icke kunna tillmätas betydelse, detta så mycket mindre som

kommunal rösträtt och skattskyldighet redan nu icke hava något absolut

samband med varandra.

I syfte att skapa en bild av huru stor del av de med skattemedel bestrid­

da kostnaderna, som belöpa å rent kyrkliga respektive å borgerliga ända­

mål, har dissenterskatteutredningen införskaffat uppgifter härom beträf­

fande ett antal församlingar och pastorat. Undersökningen har beträffande

kyrkokassornas utgifter givit vid handen, att 56,4 procent i landsförsamling­

arna och 35,7 procent i stadsförsamlingarna belöpte å rent kyrkliga ända­

mål. Av pastoratsutgifterna har i såväl landsförsamlingarna som stadsför­

samlingarna hälften ansetts falla å kyrkliga och hälften å borgerliga ända­

mål. En sammanfattning beträffande kyrkokassornas och pastoratens utgif­

ter har givit till resultat att 54 procent i landsförsamlingarna och 40,4 pro­

cent i stadsförsamlingarna belöpte å rent kyrkliga ändamål.

I några remissyttranden ha invändningar riktats mot de principer, efter

vilka utredningen fördelat kyrkokassornas utgifter å kyrkliga respektive

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

borgerliga ändamål. Sålunda har anmärkts på att utgifterna för kyrkorna

helt hänförts till utgifter för kyrkliga ändamål. Å andra sidan ha invänd­

ningar även riktats mot att utredningen hänfört kostnaderna för pastors­

expeditionerna samt för diakoni och annan hjälpverksamhet till utgifter för

borgerliga ändamål. Den av utredningen verkställda uppdelningen av kost­

naderna för församlingshem, föreningsväsende m. in. samt administration

mellan kyrkliga och borgerliga ändamål har likaså rönt kritik i några ytt­

randen. Å ena sidan har ansetts, att alltför stor del av kostnaderna för för­

samlingshemmen hänförts till utgifter för kyrkliga ändamål. Å andra sidan

har hävdats, att utgifterna för svenska kyrkans sociala verksamhet helt

borde hänföras till utgifter för kyrkliga ändamål.

För egen del vill jag framhålla, att det ligger i sakens natur att en upp­

delning av kyrkokassornas utgifter å kyrkliga och borgerliga ändamål i

viss mån måste grundas på skälighetsbedömningar och att olika meningar

därvid kunna råda om huru uppdelningen bör ske. Vissa skäl kunna så­

lunda utan tvivel åberopas till stöd för den kritik, som riktats mot att dis-

senterskatteutredningen helt hänfört kostnaderna för kyrkorna och för-

samlingsvården till utgifter för kyrkliga ändamål. Men lika befogade in­

vändningar kunna framställas och ha även framställts mot att kostnaderna

för pastorsexpeditionerna och diakonien i sin helhet ansetts belöpa å borger­

liga ändamål. Motsvarande gäller beträffande utredningens uppdelning å

kyrkliga och borgerliga ändamål av kostnaderna för församlingshem, för­

eningsväsende m. m. samt administration.

Beträffande pastoratsutgifterna har dissenterskatteutredningen ansett, att

uppdelningen borde grundas på ett bedömande huru prästerna genomsnitt­

ligt delade sin arbetstid mellan uppgifter av religiös natur och uppgifter av

annan art. Utredningen har därvid kommit till det resultatet, att det vore

befogat att i förevarande sammanhang räkna med att prästernas arbetstid

genomsnittligt fördelade sig lika å rent kyrkliga och å andra uppgifter.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om den av pastoratsindelnings-

sakkunniga föranstaltade undersökningen rörande fördelningen av präster­

skapets arbetsuppgifter under oktober månad 1950. Om dessa arbetsupp­

gifter uppdelas ä kyrkliga och borgerliga ändamål efter de av dissenter­

skatteutredningen uppdragna riktlinjerna, synes den sammanlagda arbets­

tid, som använts för de olika arbetsuppgifterna, komma att ganska lika

fördela .sig mellan kyrkliga och borgerliga arbetsuppgifter.

Någon anledning att frångå di&senterskatteutredningens förslag beträf­

fande uppdelningen av prästernas arbetstid å rent kyrkliga och å andra

uPP§tfter torde sålunda — även om beräkningarna få anses osäkra — icke

föreligga.

Med hänsyn till att dissenterskatteutredningen föreslagit att de för

pastoraten beräknade utgifterna skulle anses falla med hälften å rent kyrk­

liga och med hälften å borgerliga ändamål, har utredningen icke funnit

det erforderligt att göra en så ingående undersökning av dessa utgifter

som den utredningen verkställt beträffande kyrkokassorna. Jag har icke

123

anledning att på denna punkt hävda någon annan mening. Jag vill allenast

anmärka, att man med den föreslagna hälftendelningen knappast torde be­

höva justera beräkningarna med hänsyn till den kostnadsökning, som upp­

kommer då den av 1949 års riksdag i princip antagna prästlöneregleringen

sättes i kraft. En viss justering skulle däremot bliva erforderlig om —

såsom i några remissyttranden hävdats — avkastningen av de prästerliga

avlöningstillgångarna helt skulle hänföras till den rent kyrkliga verksam­

heten och därför avräknas endast från kostnaderna för denna verksamhet.

Dissenterskatteutredningen har understrukit att resultatet av den av

utredningen företagna undersökningen ställde sig mycket olika för lands-

och stadsförsamlingarna. Sålunda pekade undersökningen ganska bestämt

på att den nuvarande skattelindringen med femtio procent för landsför­

samlingarnas de! vore relativt väl avvägd. Vad åter anginge stadsförsam­

lingarna förefölle det tydligt, att i de större städerna, utom Stockholm,

utgifterna för rent kyrkliga ändamål kunde förutsättas som regel motsvara

endast trettiofem å fyrtio procent av församlingarnas totala utgifter. Sär­

skilt med hänsyn till den olikhet, som städer och landskommuner sins­

emellan företedde i fråga om de rent kyrkliga ändamålens andel i skatte­

medlen, vore det förenat med .stor vansklighet att enbart med ledning av

undersökningsresultatet göra en skälig avvägning av skattelindringspro-

centen.

Dissenterskatteutredningen har vidare framhållit att för närvarande vore

förhållandet det att antalet av dem som icke tillhörde svenska kyrkan vore

större i städerna än i landskommunerna. Utredningen har också ansett sig

kunna konstatera att de s. k. frikyrkliga samfundens medlemmar i växan­

de antal vore att finna i städerna. Detta förhållande har satts i samband

med den ökade inflyttningen till städerna. Med hänsyn härtill och då det

enligt utredningens mening icke vore rimligt att bestämma skattelindrings-

procenten så att församlingar, vilka hade procentuellt höga kostnader för

de borgerliga ändamålen, genom skattelindringen skulle få av.stå från en

för deras vidkommande alltför stor del av skattemedlen, har utredningen

funnit en eventuell skattelindring icke böra bestämmas till mer än fyrtio

procent.

Såsom framgår av det redan sagda har dissenterskatteutredningens för­

slag om skattelindring med fyrtio procent icke framkommit såsom resultat

av en rent statistisk beräkning, grundad på i och för sig oangripliga fakta,

utan förslaget bygger jämväl på åtskilliga skälighetsbedömningar. Det är

råd sådant förhållande naturligt att förslaget i vissa yttranden blivit före­

mål för kritik, därvid några remissinstanser yrkat ett högre avdrag medan

andra ansett ett lägre avdrag vara tillfyllest. För min del har jag emeller­

tid icke kunnat finna att vare sig de .skäl som anförts för en högre eller

de skäl som anförts för en lägre skattelindring äro av den bärkraft att

utredningens enhälligt avgivna förslag bör frångås. Jag ansluter mig där­

för till utredningens av flertalet remissinstanser tillstyrkta förslag att

skattelindringen bör bestämmas til! fyrtio procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 175.

E. DET TEKNISKA FÖRFARINGSSÄTTET FÖR GENOMFÖRANDET

AV EN SKATTELINDRING.

Dissenterlagskommittén.

Enligt dissenterlagskommittén borde de, som ej tillhöra svenska kyrkan,

erhålla lindring i de kyrkliga utskylderna utan egen eller församlingsföre-

ståndarens medverkan. Avgörande för kommitténs förslag härom voro i

främsta rummet de tekniska synpunkterna. Därest för skattelindring skulle

fordras ansökningsförfarande, måste inkomna ansökningar underkastas en

kontroll, vilken enligt kommitténs uppfattning skulle bliva vida mer arbets-

krävande för myndigheterna än om skattelindringen effektuerades helt ge­

nom myndigheternas egna åtgärder. Endast i de fall då skattelindringen

skulle avse inkomst i en församling, där vederbörande icke vore kyrkobok-

förd och som tillika hörde till en annan lokal skattemyndighets område än

kyrkobokföringsförsamlingen, fann kommittén att medverkan av den skatt-

skvldige vore erforderlig.

För att rätten till skattelindring skall kunna iakttagas vid skattedebite-

ringen måste, framhöll kommittén, kyrkobokförarna lämna uppgift an­

gående vilka som ej tillhöra svenska kyrkan. Vid sina överväganden be­

träffande olika metoder att meddela debiteringsförrättarna de erforderliga

upplysningarna fann kommittén de tryckande registrens användande för

ifrågavarande ändamål vara att föredraga framför de andra utvägar, vilka

kunde ifrågakomma. Kommittén anförde följande beträffande metoden för

nämnda registers användande i detta sammanhang:

I varje församling föres nu ett församlingsregister, bestående av avtrycks-

kort av tryckplåtarna i det hos länsbyrån förda tryckande registret beträf-

rande den i församlingen kyrkobokförda befolkningen. Pastors aviseringar

till länsbyrån ske genom att pastor å avtryckskortet antecknar inträffad

förändring och översänder kortet till länsbyrån. Från länsbyrån erhåller

pastor därefter ett nytt avtryckskort med skyldighet för pastor att kon­

trollera att aviseringen rätt uppfattats. Det skulle kunna ifrågasättas, hu­

ruvida icke pastors aviseringsplikt kunde utökas att omfatta jämväl det

förhållandet att vederbörande utträtt ur eller eljest icke tillhör svenska

kyrkan. Om skyldighet för pastor till avisering rörande dessa förhållan­

den bleve införd, skulle uppgifter om utträde ur resp. inträde i svenska

kyrkan kontinuerligt komma att inflyta i det tryckande registret. Eftersom

flertalet av de uppgifter, som finnas å tryckplåtarna, avtryckas i debite-

ringslängden, skulle därigenom möjlighet ha beretts för debiteringsförrät-

taren (den lokala skattemyndigheten) att vid den slutliga skattens debitering

iakttaga rätten till skattelindring i de fall, då sådan rätt förefinnes.

Med hänsyn till det begränsade utrymmet å tryckplåtarna vore det emel­

lertid, framhöll dissenterlagskommittén vidare, en ofrånkomlig förutsätt­

ning för metodens användande, att ifrågavarande uppgifter gjordes ytterst

kortfattade. Att en person utträtt ur svenska kyrkan under år 1948 kun­

de betecknas med exempelvis »U 48». Det förhållandet att en person aldrig

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

125

tillhört kyrkan skulle kunna utmärkas med enbart »U». Enligt vad kom­

mittén inhämtat funnes visst utrymme å tryckplåtarna, som reserverats för

speciella uppgifter, men önskemål hade framställts från åtskilliga håll om

användande av detta utrymme för uppgifter av mycket varierande slag. En

avvägning mellan dessa olika önskemål kunde väntas komma att ske vid

en förestående översyn av folkbokföringsförordningen. Kommittén ville

med hänsyn därtill för sin del endast uttala, att kommittén funnit önskvärt

att utrymme kunde beredas för de för skattelindringen erforderliga upp­

gifterna.

Remissyttrandena över dissenterlagskommitténs förslag.

Såsom tidigare nämnts har i praktiskt taget alla de remissyttranden, i

vilka förevarande spörsmål särskilt berörts, dissenterlagskommitténs för­

slag om användande av de tryckande registren för skattelindringens genom­

förande förordats. Av särskilt intresse synes vara vad

1059 års folkbokfö-

ringssakkunniga

i sådant avseende anfört. Bl. a. yttra dessa sakkunniga,

att de funne förevarande förslag synnerligen gott. Ehuru visserligen utrym­

met på personplåtarna vore mycket begränsat, syntes det icke saknas möj­

lighet att å desamma bereda plats för t. ex. bokstaven U. Såvitt de sakkun­

niga kunde finna erfordrades ej att å tryckplåten införa uppgift om det år,

då utträde ur svenska kyrkan ägt rum, därest nämligen med inpräglingen

finge anstå till dess uppgiften bleve aktuell. Under sitt fortsatta arbete

komme de sakkunniga att till behandling upptaga frågan om vilka upp­

gifter, som skola införas på personplåtarna, men då denna frågas lösning

vore beroende av ett flertal omständigheter, kunde de sakkunniga icke ut­

tala sig om var på personplåten uppgift om frånvaro av tillhörighet till

svenska kyrkan skulle inpräglas.

Dissenterskatteutredningen.

I direktiven för dissenterskatteutredningen anfördes, att ytterligare över­

väganden torde vara erforderliga angående det tekniska förfaringssättet

för genomförandet av en eventuell skattelindring, och att därvid borde be­

aktas, att den dominerande synpunkten vid reformer på uppbördsväsendets

område i nuvarande läge borde vara strävan att vinna förenklingar och

sålunda undvika allt, som vore ägnat att ytterligare komplicera förfaran­

det. Det syntes emellertid naturligt att man i första hand närmare prövade

den av dissenterlagskommittén framförda tanken att utnyttja de tryckande

registren, varvid även borde undersökas huruvida en sådan anordning

samtidigt kunde underlätta framställandet av den kyrkliga röstlängden.

Förhållandena i Stockholm och andra större städer borde .särskilt beaktas.

Vid behandlingen av spörsmålet om

de trgckandc registrens utngttjande

för genomförandet av eu eventuell skattelindring har utredningen utgått

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

från att denna i enlighet med dissenterlagskommitténs förslag skulle till­

komma alla dem, som sedan ingången av året näst före taxeringsåret och

fram till den 1 juli sistnämnda år ej tillhört svenska kyrkan. Därest un­

dantag skulle göras för dem, som icke tillhörde något trossamfund, och

någon redovisning i kyrkobokföringen icke .skulle ske av de konfessio­

nella förhållandena för dem som ej tillhörde svenska kyrkan, kunde över

huvud icke ifrågakomma att ordna skattclindringen utan medverkan av

de därtill berättigade. Utredningen hade ansett sig sakna anledning att när­

mare ingå på frågan om det tekniska förfaringssättet i sådant fall.

Utredningen har funnit det uppenbart, att de fördelar, som skulle vara

förenade med de tryckande registrens användande för ifrågavarande ända­

mål, såvitt möjligt borde tillvaratagas. I likhet med folkbokföringssakkun-

niga vore utredningen också av den uppfattningen, att utrymme å plåtarna

borde kunna beredas för införande av de för ändamålet erforderliga upp­

gifterna. Nämnda sakkunnigas arbete hade emellertid ännu ej fortskridit

så långt att de varit i tillfälle att lämna närmare besked om vilket utrymme

å plåtarna, som kunde reserveras för ifrågavarande uppgifter. Givetvis vore

det önskvärt, om man, .såsom de sakkunniga anfört, kunde begränsa sig

till att genom inprägling av t. ex. bokstaven U å vederbörandes personplåtar

utmärka frånvaron av tillhörighet till svenska kyrkan, utan att tillika in­

föra uppgift om det år då utträdet ur kyrkan skett. På sätt de sakkunniga

antytt vore emellertid en förutsättning härför, att visst uppskov ägde rum

med inpräglingen av de uppgifter, som inkommo från kyrkobokförarna.

Detta för att uppgifterna icke skulle inflyta i vederbörliga längder ett år

för tidigt. Eftersom uppgifterna i allmänhet lämnades genom insändande av

avtryckslcort, skulle kyrkobokförarna sålunda under viss tid nödgas avvara

dessa kort. Tydligt vore att detta kunde medföra vissa olägenheter, därest

avisering av annan anledning påkallades rörande den person, som avtrycks-

kortet avsåge, eller om det gällde att i det av avtryckskorten bildade för-

■samlingsregistret eftersöka vederbörande. Dessa olägenheter skulle visser­

ligen kunna undvikas, om avisering beträffande ur kyrkan utträdda under

första hälften av varje år skedde på särskild blankett. Att i fråga om avi-

seringen använda olika förfaringssätt under .skilda tider av året syntes

emellertid utredningen mindre lämpligt. För utredningen tedde det sig

sålunda önskvärt att inpräglingen å plåtarna fortginge kontinuerligt under

hela året och att för möjliggörande härav även årtalet för utträdet ur kyr­

kan infördes å plåtarna.

Under åberopande av det nu anförda har utredningen förordat, att, såvitt

icke folkbokföringssakkunniga under sitt fortsatta arbete funne oöverkom­

liga hinder däremot möta, å personplåtarna även årtalet för utträdet ur

svenska kyrkan inpräglades genom angivande av de två sista siffrorna i år­

talet. Beträffande dem, som vid övergången till det nya systemet icke till­

hörde svenska kyrkan, ansåge utredningen dock beteckningen U till­

räcklig.

127

Utredningen har slutligen påpekat, att, om det efter tryckningen av de-

biteringslängderna inträffade, att någon, som däri upptagits såsom icke

tillhörande svenska kyrkan, inträdde i kyrkan, måste också detta förhål­

lande hringas till den lokala skattemyndighetens kännedom. Enligt vad ut­

redningen förutsatt skulle nämligen den, som före den 1 juli visst år in­

trätt i kyrkan, redan vid skattedebiteringen samma år mista rätten till

skattelindring. Det vore alltså erforderligt att länsbyråerna genom vidare­

befordrande av vederbörandes avtryckskort fortlöpande underrättade de

lokala skattemyndigheterna angående de inträden i svenska kyrkan, som

förekomme. U-beteckningarna i längderna måste i dessa fall överkorsas.

I fråga om iakttagandet av rätten till skattelindring beträffande inkomst,

som taxerats under annan adress (på annat ställe i längden) eller i annan

kommun än den, där den skattskyldige mantalsskrivits, har utredningen

anfört:

De föreslagna U-beteckningarna komma att finnas endast vid mantals-

skrivningsadressen. Icke heller de på grund av nu gällande bestämmelser

erhållna uppgifterna om främmande trosbekännares namn och bostad giva

debiteringsförrättaren ledning för återfinnandet av en skattelindringsbe-

rättigad i debiteringslängden på annat håll än vid den fastighet, där han

mantalsskrivits. Har taxering åsatts under någon annan adress

i samma

kommun

, bör dock upplysning om detta förhållande i regel kunna inhäm­

tas från motsvarande upplägg i inkomstlängden. Enligt 60 § kommunal­

skattelagen och 20 § 2 mom. kungörelsen den 28 september 1928 med vissa

föreskrifter rörande taxeringsförfarandet skall nämligen i inkomstlängdens

anteckningskolumn angivas huru stor del av den taxerade inkomsten, som

belöper å sådana särskilda administrativa områden av kommunen, inom

vilka menighet äger utöva beskattningsrätt. Om den skattskyldiges

hela

kommunala taxering åsatts under annan adress än mantalsskrivningsfastig-

hetens, aktualiseras emellertid icke i praktiken någon fördelning mellan

olika kommundelar eller områden. Då verkställes förmodligen icke heller

någon hänvisning vid mantalsskrivningsadressen i längden till den på an­

nan plats i längden upptagna taxeringen. Så synes emellertid böra ske med

hänsvn till en sådan antecknings betydelse för skattelindringens iakttagan­

de. Detta önskemål synes enklast kunna tillgodoses genom att taxerings­

myndigheternas uppmärksamhet fästes å här angivna förhållanden. Här­

igenom vunnes den fördelen, att debiteringsförrättaren alltid kunde iakttaga

rätten till skattelindring beträffande all inkomst inom mantalsskrivnings-

kommunen.

Däremot synes icke möjligt att avräkna skattelindringen vid debitering

i annan kommun

än mantalsskrivningskommunen, utan den skattskyldiges

medverkan. Då dissenterlagskommittén ansett, att en särskild framställning

från den skattskyldige för erhållande av skattelindring beträffande sär­

skilt taxerade inkomster skulle erfordras endast i det fall, att debiteringen

av skatt för dessa ankomme på en annan debiteringsförrättare än den,

som verkställer debiteringen i mantalsskrivningskommunen, får kommittén

förmodas ha förutsatt att varje debiteringsförrättare relativt lätt skulle

kunna kontrollera huruvida eu och samma person haft inkomst inom flera

kommuner av hans tjänstgöringsområde. Utredningen har emellertid fun­

nit att så icke är fallet och förutsätter med hänsyn härtill, alt skattelind­

ring för inkomst inom varje annan kommun än den, där vederbörande är

mantalsskriven, kan medgivas endast om den skattskyldige för debiterings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

förrättaren i mantalsskrivningskommunen uppgiver beskattningsorten (och

adressen där) för ifrågavarande inkomst. Tillhör orten i fråga en annan de-

bileringsförrättares område, får uppgiften vidarebefordras, försedd med an­

teckning om att rätt till skattelindring föreligger enligt debiteringslängden

för mantalsskrivningskommunen.

Remissyttrandena över dissenterskatteutredningens förslag.

Det av dissenterskatteutredningen förordade tekniska förfaringssättet för

genomförandet av en skattelindring har blivit föremål för kritik i några re­

missyttranden. Sålunda har

statistiska centralbyrån

yttrat bl. a. följande.

Plåtavtrycken i de stommar till inkomstlängder och debiteringslängder, som

tryckas varje år (inkomståret) för att användas vid taxeringen och debite­

ringen nästfoljande år (taxeringsåret), komme, enligt de av utredningen

skisserade förslagen om individuell och kollektiv skattelindring, att vid den

skattskyldiges mantalsskrivningsfastighet utvisa, huruvida han vid ingång­

en av inkomståret tillhört eller icke tillhört svenska kyrkan. Den som inträd­

de i kyrkan före den 1 juli taxeringsåret, skulle emellertid icke åtnjuta

skattelindring med avseende å den då taxerade inkomsten. För honom skulle

utträdesmarkeringen i vederbörande längdstomme överkorsas genom den

lokala skattemyndighetens försorg. Länsbyrån skulle därför fortlöpande

översända inkomna inträdesavier till de lokala skattemyndigheterna. En in-

trädesavi kunde föranleda överkorsning av utträdesmarkeringarna i två års

stommar, nämligen om inträdet skett under första halvåret och avin in­

kommit till länsbyrån, sedan stommar tryckts. Därest mantalsskrivnings­

orterna för de båda åren vore olika och belägna inom skilda skattemyndig­

heters tjänstgöringsområden, måste överkorsningsåtgärder vidtagas av var­

dera myndigheten.

Statistiska centralbyrån har vidare framhållit, att för båda förslagen vore

det av central betydelse, att å någon av personplåtens fem första rader, ut­

rymme kunde beredas åt en beteckning för utträde ur svenska kyrkan. Den

möjlighet härutinnan, som antytts av 1949 års folkbokföringssakltunniga,

syntes i varje fall stå öppen. Härvid uppkomme emellertid vissa olägenheter

på grund av det uppskov med inpräglingen som måste äga rum under första

halvåret. Dessa olägenheter undginges genom att årtalssiffror inpräglades.

Det kunde ifrågasättas, huruvida i dylikt fall även bokstaven U behövde in­

präglas; redan årtalssiffrornas position komme nämligen att utvisa, att ut­

träde ur svenska kyrkan ägt rum.

Invandrare, som ej tillhörde svenska kyrkan, torde enligt centralbyrån

böra likställas med dem, som vid övergången till ifrågavarande system icke

tillhörde kyrkan. Då personplåt för sådana invandrare upprättades, torde

sålunda därå böra inpräglas bokstaven U.

Statistiska centralbyrån har slutligen påpekat, att i de fall, då mer än en

lokal skattemyndighet skulle underrättas om inräde i svenska kyrkan, för­

farandet torde böra ordnas i analogi med vad i 8 § kungörelsen den 30 juni

Kungl. Maj.ts proposition nr 175.

129

1947, nr 562, vore stadgat beträffande liknande fall. Länsbyrån torde sålun­

da böra översända inträdesavin till den lokala skattemyndigheten i mantals­

skrivningsorten för året, vilken hade att sörja för att den lokala skattemyn­

digheten i den nästföregående mantalsskrivningsorten underrättades. De re­

gister, som enligt kungörelsen fördes hos de lokala skattemyndigheterna,

torde därjämte böra kompletteras med avtryckskort av de med ledning av

avierna ändrade plåtarna. Sådana avtryckskort torde vidare böra tillföras

länsbyråns adressregister och nummerregister samt pastorsämbetets försam­

lingsregister. En ökning av textuppgifterna på personplåten hade i allmänhet

indirekta verkningar, som kunde vara mer eller mindre svåra att överblicka.

Hur föreliggande förslag påverkade antalet avtryckskort, som skulle tryc­

kas, fördelas och av olika myndigheter insättas i register hade redan antytts.

Vidare tenderade förfarandet att kompliceras, så att svårigheter, som man

redan hade att brottas med, ytterligare ökades. Till belysning härav ville

centalbyrån anföra följande exempel. Aviseringen från pastorsämbetena till

länsbyråerna kunde ej lämpligen organiseras på annat sätt än att pastor all­

tid ställde sina avier till länsbyrån i det egna länet. Ofta vore det emellertid

— på grund av att de tryckande registren under viss del av året vore bund­

na för tryckning av längder — en annan länsbyrå, som liade att införa änd­

ringen på personplåten och trycka erforderliga avtryckskort. Tillkomsten av

nya aviseringsfall icke blott ökade den korrespondens, som länsbyråerna

sålunda måste föra, utan kunde därjämte bidraga till att splittra arbetsruti­

nen genom införande av arbetsmoment, som krävde särskild observans. I sist­

nämnda hänseende ville centralbyrån bl. a. anmärka, att länsbyråernas ar­

betsrutin hittills icke omfattat ett fortlöpande översändande av originalavier

till lokala skattemyndigheter. Vidare ville centralbyån i detta sammanhang

framhålla, att bestämmelserna i kungörelsen 1947: 562 om översändande a^

avtryckskort till lokala skattemyndigheter för kännedom om aviserade för­

hållanden och för insättning i register i praktiken visat sig mycket svårbe­

mästrade och i viss mån ohållbara; till den pågående översynen av upp-

bördsväsendet och folkbokföringsväsendet lcnötes därför livliga förhoppning­

ar om att förenklingar skulle kunna genomföras. Såsom tidigare anförts

krävde emellertid de föreliggande förslagen om individuell och kollektiv

skattelindring tillägg till dessa bestämmelser. Centralbyrån kunde sålunda

icke säga sig sakna betänkligheter ur folkbokföringssynpunkt mot dessa för­

slag. Därest det emellertid ur allmänna synpunkter skulle visa sig erfor­

derligt, att något av förslagen genomfördes, ansåge sig ämbetsverket dock

icke böra åberopa dessa betänkligheter till hinder däremot.

7.949

års folkbokförings sakkunniga

ha påpekat att av dissenterskattcut-

rcdningcn.s betänkande icke framginge, hur utredningen tänkt sig att avierna

skulle användas hos de lokala skattemyndigheterna, om de skulle lagras,

dvs. uppställas såsom ett register över inträffade förändringar eller om med

ledning av avierna förändringarna omedelbart skulle införas i respektive

längder, i den mån dessa funnes tillgängliga. Enligt de sakkunnigas uppfatt­

ning torde, därest denna metod skulle genomföras, enda möjligheten vara

!) Bihang Ull riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 175.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 175.

att ordna avierna till ett register, vilket sedan det använts för sitt ändamål,

borde kasseras. Ehuru skötseln av sådana tillfälliga register i och för sig

icke torde bliva nämnvärt betungande för de lokala skattemyndigheterna

sedan läget stabiliserat sig, torde man dock icke böra bortse från att den

fortlöpande aviseringen innebure en avsevärd administrativ olägenhet. Veder­

börande länsbyrå måste nämligen iakttaga att i de olika fallen »rätt» lokal

skattemyndighet erhölle meddelande om den inträffade förändringen, vilket

i samband med inträffade flyttningar medförde ett visst besvär. Vidare inne­

bure den omständigheten, att länsbyråerna skulle till de lokala skattemyn­

digheterna översända pastors avi om inträde i eller utträde ur svenska kyr­

kan ett frångående av den å länsbyråerna gällande arbetsrutinen. Genom­

snittligt expedierades i ett medelstort län varje vecka 5 000 å 10 000 avtrycks-

kort till olika myndigheter och register; att ett sådant arbete med nödvän­

dighet förutsatte en klar arbetsrutin och att avsteg från rutinen kunde med­

föra stora olägenheter och risker för fel torde vara uppenbart. Ej heller finge

man förbise riskerna för att fel kunde inträffa i samband med a viseringarna;

ju flera myndigheter som berördes av aviseringsförfarandet desto större vo­

re riskerna för att fel skulle uppstå. Det kunde befaras, att länsbyråerna,

för att förhindra att fel uppstode under ärendenas behandling inom länsby-

rån, ansåge sig nödsakade tillgripa särskilda kontrollåtgärder, såsom t. ex.

diarieföring av avier om in- och utträde, och detta just av den anledningen

att förfarandet fölle utanför den vanliga rutinen.

Folkbokföringssakkunniga ha med följande exempel belyst, hur ett fall av-

inträde i svenska kyrkan komme att bliva handlagt efter ett genomförande

av det av utredningen förordade systemet:

En person A, som för år 1960 är mantalsskriven i K församling i X län

men den 9 juni samma år är kyrkobokförd i L församling i Y län inträder

nämnda dag i svenska kyrkan. Pastor i L gör anteckning om förhållandet i

församlingsboken och i personakten samt stryker A i förteckningen över

personer som icke tillhöra svenska kyrkan. Ur församlingsregistret uttager

pastor A:s registerkort samt antecknar å detsamma t. ex. »in i kyrkan “/«

1960», varjämte han stryker den å kortet befintliga »U»-uppgiften. Dagen

för inträdet måste angivas, enär denna är av betydelse såväl för fråga om

»skattelindringen» för A som för frågan huruvida A i 1960 års röstlängd

skall antecknas såsom röstberättigad vid kyrkliga val eller ej. Pastor över­

sänder därefter registerkortet till länsbyrån i kyrkobokföringslänet Y (av

arbetstekniska skäl kan kortet ej sändas direkt till mantalsskrivningslänet

X, där personplåten i detta fall finnes). Sedan länsbyrån i Y län konstaterat,

att personplåten finnes i X län, översändes avin till detta län. Länsbyrån i X

län tager fram personplåten samt utplånar »U»-beteckningen. Nya avtrycks-

kort tryckas, ett för pastor i L, två för länsbyrån i X och tre för länsbyrån

i Y (avsedda för nummer-, alfabet- och övervakningsregistren), ett för hä-

radsskrivaren i det fögderi, till vilket församlingen K hör, och ett för härads-

skrivaren i det fögderi, till vilket församlingen L hör. Länsbyrån skall vidare

iakttaga, att pastors avi översändes till häradsskrivaren i K. Därest A varit

mantalsskriven inom annat fögderi för år 1959, skall häradsskrivaren i K

översända ett särskilt meddelande till denne häradsskrivare. Därest flera

flyttningar inträffat under året eller inträdet sker exempelvis under septem­