RÅ 2001:56

Persbo jaktvårdsområde bildades 1945. Fastigheten Persbo 1:19 ingick i jaktvårdsområdet. M.C., som ägde fastigheten Persbo 1:19, hade begärt att själv få ta hand om trafikskadat vilt och att själv få sköta viltvården inom fastigheten. M.C:s mark inom jaktvårdsområdet var sedan tidigare fridlyst från jakt på grund av ideella skäl. Vid årsmöte den 20 april 1995 beslutade jaktvårdsområdesföreningen att jaktvårdsområdet skulle ta hand om påkört och skadat vilt samt även sköta all viltvård inom Persbo 1:19. M.C. överklagade föreningens beslut hos Länsstyrelsen i Dalarna. Länsstyrelsen, som ansåg att det överklagade beslutet tillkommit i behörig ordning och hade stöd i områdets stadgar, avslog den 17 januari 1996 överklagandet.

I överklagande fullföljde M.C. sin talan.

M.C. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle ändra kammarrättens beslut så att en prövning skedde av jaktvårdsområdesföreningens beslut och att hennes talan då skulle bifallas. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Kammarrätten grundar sitt beslut på en tolkning av förarbetena till lagen (1938:274) om rätt till jakt när den anser att rätten att ta hand om påkört och skadat vilt samt att ta hand om all viltvård inte kan anses gälla jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområdet. Hon finner detta resonemang felaktigt och anser att föreningens beslut rör jaktutövningen på fastigheten Persbo 1:19 och att beslutet kränker hennes äganderätt till fastigheten på ett icke godtagbart sätt. Beslutet är därför överklagbart och till stöd för denna uppfattning, och för att det måste anses ingå i äganderätten att bestämma huruvida en fastighetsägare som har praktiska möjligheter att ta hand om fallvilt och viltvård också skall få göra det, åberopar hon en promemoria av jur. dr Bertil Wennergren.

Prövningstillstånd meddelades.

Persbo jaktvårdsområdesförening bestred bifall till överklagandet.

Statens naturvårdsverk avgav yttrande i målet.

Regeringsrätten (2001-11-30, Ragnemalm, Lavin, Nordborg, Schäder, Dexe) yttrade: Skälen för regeringsrättens avgörande. Persbo jaktvårdsområde bildades år 1945. Reglerna om jaktvårdsområden fanns då i lagen (1938:274) om rätt till jakt. Dessa bestämmelser upphävdes år 1980 och ersattes med nya föreskrifter i lagen (1980:894) om jaktvårdsområden. Enligt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till lagen (1980:895) om ändring i lagen om rätt till jakt skulle äldre bestämmelser fortfarande gälla för jaktvårdsområden som bestod den 1 januari 1981. Ett sådant jaktvårdsområde kunde dock ombildas till ett område enligt den nya lagen. Persbo jaktvårdsområde ombildades den 18 januari 1996.

När Persbo jaktvårdsområdesförening och Länsstyrelsen i Dalarnas län fattade sina beslut i detta mål hade området ännu inte ombildats enligt lagen om jaktvårdsområden. Det innebär att kammarrätten förfor korrekt då den konstaterade att äldre bestämmelser var tillämpliga vid prövningen av M.C:s överklagande.

Den överklagandebestämmelse som således i första hand skulle tillämpas var 13 § 4 mom. lagen om rätt till jakt. Enligt denna kunde endast beslut angående jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområdet överklagas.

Frågan i målet är om jaktvårdsområdesföreningens beslut är ett enligt lagen om rätt till jakt överklagbart beslut och, om inte, om rätt till överklagande ändå skall anses föreligga på någon annan grund.

Regeringsrätten är här ense med kammarrätten om att jaktvårdsområdesföreningens beslut på årsmötet den 20 april 1995 att själv ta hand om påkört och skadat vilt samt att även ombesörja all viltvård inom Persbo 1:19 varken kan anses avse själva jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom området. Beslutet kunde därför inte överklagas enligt 13 § 4 mom. lagen om rätt till jakt.

Enligt artikel 6:1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) skall var och en vid prövning av hans civila rättigheter vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

Europakonventionen har genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inkorporerats i svensk rätt. Lagen trädde, utan särskilda övergångsbestämmelser, i kraft den 1 januari 1995. Avsikten med inkorporeringen var att medborgarna skulle kunna stödja sig direkt på konventionen om denna ger dem ett starkare skydd än som följer av annan lagstiftning (se prop. 1993/94:117 s. 39).

Jaktvårdsområdesföreningens beslut att avslå M.C:s ansökan om att på den egna fastigheten själv få ta hand om påkört och trafikskadat vilt och att även ombesörja viltvården på fastigheten måste enligt Regeringsrättens mening anses röra en sådan civil rättighet som avses i artikel 6:1 i Europakonventionen.

Regeringsrätten finner mot bakgrund av det anförda att M.C. utan hinder av 13 § 4 mom. lagen om rätt till jakt hade rätt att få sin talan prövad av domstol.

Lagen om jaktvårdsområden ersattes den 1 januari 2001 av lagen (2000:592) om viltvårdsområden. Ett jaktvårdsområde som fanns då skall enligt övergångsbestämmelserna anses som ett viltvårdsområde bildat enligt den nya lagen. För ett sådant jaktvårdsområde och den förening som förvaltar området gäller också den nya lagen med ett i detta sammanhang inte aktuellt undantag. Det innebär att den prövning av M.C:s överklagande som nu skall komma till stånd skall göras enligt den nya lagen.

Enligt äldre bestämmelser kunde den som överklagade ett beslut av en jaktvårdsområdesförening endast få beslutets laglighet prövad. Enligt nu gällande regler kan länsstyrelsen och domstolarna pröva inte bara ett besluts laglighet utan också dess lämplighet (se 37 § lagen om viltvårdsområden och prop. 1999/2000:73 s. 52 f.). Eftersom ramen för besvärsinstansernas prövning sålunda vidgats enligt den nya lagen finner Regeringsrätten att målet nu bör återförvisas till länsstyrelsen för förnyad prövning.