SOU 1974:80

Jaktmarker

Till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 6 oktober 1967 chefen för jordbruksde- partementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att utreda vissa jaktfrågor.

Med stöd av Kungl. Maj: ts bemyndigande tillkallades som sakkunniga generaldirektören, numera verkställande direktören Per Sköld, tillika ordförande, kommunalrådet Fritiof Boo, riksdagsmannen Helge Karlsson, riksdagsmannen Sigvard Rimås, riksdagsmannen Per-Eric Ringaby, dåva- rande riksdagsmannen lantbrukaren Folke Trana och dåvarande riksdags- mannen hemmansägaren Axel Wikberg. Kanslirådet, numera rådmannen Per Hildebrand förordnades som expert åt de sakkunniga. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 20 november 1967 biträdande överjägmästaren Knut Hagman. Den 8 november 1972 förordnades hovrättsassessorn, numera kammarrättsrådet, Gunnar Dyhre, att vara biträdande sekreterare.

Ledamoten Rimås avled 1972. Principdiskussionerna var då avslutade och ersättare för Rimås har därför inte utsetts.

De sakkunniga har arbetat under benämningen jaktmarksutredningen. Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får jaktmarksutredningen härmed överlämna förslag angående åtgärder inom viltvården och jakten.

Stockholm den 17 december 1974.

Per Sköld Fritiof Boo Per-Eric Ringaby Axel Wikberg Helge Karlsson Folke Trana Per Hildebrand

/Knut Hagman

Gunnar Dyhre

3. Principbeslut beträffande tillstånd avseende jaktutövning, jaktvapen och jaktammunition

Frågor om älgjakt på särskild tid och reglerad älgjakt är enligt utredningen att hänföra under punkten 3. Enligt utredningens förslag skall viltvårdsintendent ha rätt att inom sitt

distrikt närvara och avge förslag vid länsstyrelsernas naturvårdsråds sammanträden vad avser frågor om viltfaunan och jakten.

Viltvårdsintendenten blir genom att förordnas som föredragande i länsstyrelse underkastad ämbetsansvar för sina åtgärderi denna funktion. Handläggningen av ärenden som rör kompetensprov för tillstånd att inneha jaktvapen föreslås likaledes ske under ämbetsansvar.

Ett s. k. intendentråd för ledning av viltvårdsintendentens arbete från länsjaktvårdsföreningarnas sida föreslås inrättat inom varje intendents distrikt. Intendent skall enligt förslaget biträdas av viltvårdsassistent.

Jaktmarksutredningen har övervägt olika former för representation från Jägarnas Riksförbund Landsbygdens Jägare i ledningen för det regionala och lokala jaktvårdsarbetet. Utredningen anser att till länsjakt- vårdsförenings jaktvårdskrets eller länsjaktvårdsförening om kretsindel- ning saknas — skall kunna anslutas lokala avdelningar av Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens Jägare, därvid dessa avdelningar dock bibehåller sin tillhörighet till huvudorganisationen. Inom varje viltvårds- intendents distrikt där sådan anslutning sker av samtliga lokalavdelningar av Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens Jägare bör detta förbund ha rätt att utse en egen ledamot i intendentrådet.

Bilagorna

Bilaga 1. Redovisning av resultat från jaktmarksutredningens postenkät till landetsjägare, den s. k. jaktundersökningen.

Bilaga 2. Rapport från en expertgrupp vars uppgift varit att undersöka grunderna för korttidsupplåtelser av jaktutövningsrätt i landet. Gruppen redovisar sitt arbete i form av en planeringsmodell för områden med korttidsupplåtelser av jakt.

Bilaga 3. Plan för ett av jaktmarksutredningen startat försök med korttidsupplåtelser, Skultuna viltvårdsområde, jämte redovisning av detta ärendes gång.

Bilaga 4. Rapport från en expertgrupp med uppgift att närmare överväga frågor i samband med införande av kompetensprov för jägare.

Bilaga 5. Rapport från en expertgrupp med uppgift att redogöra för nuvarande organisation av jaktens administration samt lämna förslag till ändringar.

Bilaga 6. Svenska jägareförbundets skrivelse till chefen för jordbruks- departementet, vilken skrivelse delvis föranledde tillsättandet av utred- ningen.

Bilaga 7. Föredrag vilka hållits inför utredningen av särskilt inbjudna föreläsare i syfte att belysa vissa allmänna frågor rörande jakt och angränsande ämnesområden.

,Iv'fr utr. tra/ritualen: ;svjus'

* '"'E'T tets iakmädw. Milium ' %: m'a—19131 Mistral amplituden» * hän—'"balzlrlååwribfiivé stämt! . 1," - & > >. . . __

_ , lgréMF..mW1WMÅth$Elt-- ' Erja-haluguqqlmimmeim 1” .te-T.. '!Ealtåttlfå ullig åswllNTWW-L_ del-mad huudiölrrljfi transit film*! . ,, rvvwhflmilmumahq uttagna * ål WWW-*Wåvåuwt :. big-=: . kiwi-”39% ligg rmg r; . - Wi. anmärkning.-W ' law” lill. mantimmar = * 'FWkthbtméle tigtnher-t intre-i.e.- .waiua. demi-'ta ,'Äiwglll ; ”matstressen? _alvew. _ .. .1. il Illmn' "ri" Illlk' | 11 HFIIIM

fl.-| ring-inte .drzu lur

.? 4£ "WMvmmamewm-hdem

-m1.vl wanibmmwuw __ astra—.ruurltlmwåk SPW ' .. .mlwmabirtmnä.m mrkuuk—mi i | 95105 tunika! _ DN 11" (en [atäummllmq *. '! Hull. wmrllolniflamfitii- ' ."' '

5 1! : arm.:råzlrtranmtlmhy , —._ determinant ' ** Wnantmn Fist-trattenm autumn immun &:me

infauåwlatmlerlmm ...i ' . amanie. .. -

Jr: numret 111- .: mer artttv 'aél

I Författningsförslag

1. Förslag till Lag om jaktvårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 5

För att gemensamt för flera fastigheter handha jaktutövning, viltvård och andra frågor av betydelse för jaktvårdens främjande får jaktvårdsområde bildas enligt bestämmelserna i denna lag.

I skärgård får jaktvårdsområde bildas även för endast en fastighet med flera ägare.

25

[ jaktvårdsområde får ej utan ägarens samtycke intagas mark som med hänsyn till läge, omfång och beskaffenhet i övrigt lämpligen kan utgöra eget område för jakt och viltvård.

35

1 jaktvårdsområde får ej ingå fastighet som huvudsakligen utgör tomt eller trädgård eller som eljest med hänsyn till läge, omfång och beskaffenhet i övrigt saknar betydelse för jaktvården inom området.

43

Beslut om bildande av jaktvårdsområde meddelas av länsstyrelsen i det lån till vilket området eller större delen därav hör. Länsstyrelsen fastställer därvid även grundstadgar för området.

Sedan jaktvårdsområde bildats, får länsstyrelsen ifråga om jaktvårdsom- rådet meddela beslut angående

anslutning eller uteslutning av mark, ombildning, ändring av grundstadgarna, upplösning eller fortsatt bestånd.

65

Länsstyrelsen skall vid prövning av fråga som avses i4 och 5 %% tillse att jaktvårdsområdesbildningen dels är förenlig med en ändamålsenlig indel- ning i jaktvårdsområden inom länet, dels är tjänlig för jaktvårdens främjande och överensstämmer med lag och författning samt ej kränker enskild rätt.

Övergår fastighet till ny ägare får denne ej rubba vad förre ägaren medgivit eller godkänt ifråga om jaktvårdsområdets bildande.

Sedan jaktvårdsområde bildats gäller länsstyrelsens beslut enligt denna lag även mot ny delägare.

85

Tillkommer jakträtten på mark, som intages ijaktvårdsområde, annan än markägaren på grund av avtal om jordbruksarrende ellerjakträttsupplåtel- se, får jakträttsinnehavaren med de inskränkningar som kan följa av avtalet utöva den jakt som enligt jaktvårdsområdets stadgar tillkommer markägaren i hans egenskap av delägare i området.

95

Har i fall som avses i 8 & jakträttsinnehavarens rätt genom jaktvårdsom- rådesbildningen undergått förändring av betydelse för hans jaktutövning äger 7 kap. 30 å andra och tredje stycket jordabalken motsvarande tillämpning. Talan om nedsättning av utgående vederlag skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Delägare och rösträtt

105

Delägare i jaktvårdsområde är ägarna till den mark som ingår iområdet.

Är rätt till all jakt på sådan mark upplåten som servitut, anses den härskande fastighetens ägare i markägarens ställe som delägare i jaktvårds— området.

11%

Varje delägare har en röst. Har en delägare flera fastigheter eller har flera delägare under samäganderätt en eller flera fastigheter i området räknas endast en röst.

12%

Den som har lagfart på fastighet med mark i området anses som markens ägare, om det ej visas att marken tillhör annan.

Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens ägare.

Äges fastighet av dödsbo och saknar dödsboet behörig företrädare är dödsbodelägare, som brukar eller förvaltar fastigheten, behörig att företräda boet i frågor som avses i denna lag.

13%

Vill delägare avge röst genom ombud skall skriftlig fullmakt i original kunna företes vid omröstningen.

Bildande av jaktvårdsområde

l4å

Fråga om bildande av jaktvårdsområde skall behandlas vid förberedande sammanträde med fastighetsägare och andra jakträttsinnehavare vilkas rätt till jakt berörs av frågan.

Beslutar flertalet av de vid sammanträdet närvarande att söka bilda jaktvårdsområde, skall de utse minst tre personer att tills vidare handha frågan.

15%

Ansökan med förslag om bildande av jaktvårdsområde skall göras skriftligen hos länsstyrelsen av fastighetsägare, myndighet som Kungl. Maj: t bestämmer eller kommun.

Till ansökan skall fogas förslag till grundstadgar för området samt teckningsbevis, vari delägare tecknat förbindelse att, under förutsättning att jaktvårdsområde bildas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget, ansluta marken till området.

16%

Framgår av teckningsbevisen att förslaget biträdes av minst två tredjede- lar av hela antalet delägare, vilka tillika företräder mer än hälften av hela

områdets areal, skall länsstyrelsen genom kungörelse utställa förslaget till granskning.

Den som vill anmärka mot den föreslagna jaktvårdsområdesbildningen får inom två månader från kungörandet inge påminnelser till länsstyrel- sen.

17%

Inges inga påminnelser och finner länsstyrelsen att förslaget uppfyller de i 6 & angivna förutsättningarna, skall länsstyrelsen förklara jaktvårdsom- rådet bildat.

Finner länsstyrelsen i anledning av gjorda påminnelser att mindre avvikelse från förslaget lämpligen bör göras, får länsstyrelsen förklara jaktvårdsområdet bildat med den ändring som avvikelsen föranleder.

l8å

Föreligger för förslaget ej den i 16 & föreskrivna majoriteten eller föranleder gjorda påminnelser eller annat förhållande att jaktvårdsområde ej bör bildas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget, får länsstyrel- sen, om den finner att förutsättningar ändock finns för bildande av jaktvårdsområde, förordna att frågan skall prövas vid förrättning inför särskilt utsedd förrättningsman.

Hånskjutes frågan ej till förrättning, skall ansökan om bildande av jaktvårdsområde avslås.

195

Har vid förrättning, som avses i 18 %, förslag till bildande av jaktvårdsområde biträtts av delägare som utgör minst två tredjedelar av de röstande och som tillika äger mer än hälften av den areal de röstande företräder, skall länsstyrelsen, om förslaget uppfyller förutsättningarna i 6 &, förklara jaktvårdsområdet bildat.

Jaktvårdsområdes bestånd

205

Jaktvårdsområde äger bestånd från dagen för länsstyrelsens beslut om bildande av området och tills vidare.

Vill delägare att jaktvårdsområdet ej längre skall bestå, får han skriftligen hos jaktvårdsområdesföreningens styrelse väcka fråga om upplösning av området. Sådan fråga får väckas tidigast tolv och senast sex månader före utgången av varje tidsperiod om fem år, räknat från dagen för beslutet om bildande av jaktvårdsområdet eller från annan dag som länsstyrelsen bestämmer i beslutet.

21%

Har länsstyrelsen erhållit underrättelse att fråga om jaktvårdsområdets upplösning ej väckts på sätt och inom tid som sägs i 20 å och möter ej hinder till följd av 6 &, skall länsstyrelsen förklara jaktvårdsområdet bestå.

225

Väcker delägare fråga om jaktvårdsområdets upplösning skall frågan, snarast efter utgången av den tid inom vilken sådan fråga får väckas, företagas till omröstning bland delägarna på jaktstämma.

Har på jaktstämman flertalet av de röstande samtyckt till jaktvårdsom- rådets fortsatta bestånd, och möter ej hinder till följd av 6 &, skall länsstyrelsen förklara jaktvårdsområdet bestå.

23%

Kan länsstyrelsen ej med stöd av 21 eller 22 55 förklara att jaktvårdsom- rådet skall bestå men finner länsstyrelsen att frågan om jaktvårdsområ- dets fortsatta bestånd bör ytterligare prövas, får länsstyrelsen förordna att frågan skall företagas till förrättning inför särskilt utsedd förrättnings- man. För sådan förrättning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna ifråga om förrättning vid bildande av jaktvårdsområde.

Hänskjutes frågan ej till förrättning, skall länsstyrelsen förklara jaktvårdsområdet upplöst.

245

Har vid förrättningen uppnåtts i 19 & föreskriven majoritet och möter ej hinder till följd av 6 5, skall länsstyrelsen förklara jaktvårdsområdet bestå.

Anslutning av mark

25%

Fastighet eller del av fastighet som ej ingår ijaktvårdsområde får på ansökan av fastighetens ägare anslutas till bestående jaktvårdsområde.

26%

Ansökan om anslutning göres skriftligen hos jaktvårdsområdesför- eningens styrelse. Frågan skall företagas till omröstning bland delägarna på jaktstämma.

275

Har på jaktstämman flertalet av de röstande samtyckt till anslutning och möter ej hinder till följd av bestämmelsen i 6 5, skall länsstyrelsen på begäran av jaktvårdsområdesföreningens styrelse förklara fastigheten ingå ijaktvårdsområdet.

Ombildning av jaktvårdsområde

28 & Genom ombildning av jaktvårdsområde får

1. mark överföras från ett jaktvårdsområde till annat jaktvårdsområde, 2. flera jaktvårdsområden sammanföras till ett jaktvårdsområde,

3. ett jaktvårdsområde uppdelas i flera jaktvårdsområden,

4. mark avskiljas från ett jaktvårdsområde för att ingå i annat jaktvårdsområde, som samtidigt nybildas.

295

Förslag till ombildning göres skriftligen hos föreningsstyrelsen inom varje jaktvårdsområde som berörs av ombildningen. Behörig att väcka förslag är förutom delägare även myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer eller kommun.

Förslag till ombildning enligt 28 ä 2 skall omfatta förslag till stadgar för det jaktvårdsområde som tillkommer genom den föreslagna ombild- ningen. Förslag till annan ombildning skall omfatta förslag till stadgeänd- ring som ombildningen föranleder.

305

Förslaget skall för godkännande företagas till omröstning bland delägarna på jaktstämma.

315

Förslag till ombildning enligt 28 5 1 och 2 anses godkänt av delägarna om det biträtts, dels av flertalet röstande delägare ivarje berört jaktvårdsområde sådant detta är före ombildning enligt förslaget,

dels av minst två tredjedelar av antalet röstande delägare i varje jaktvårdsområde sådant detta är avsett att bli efter ombildning enligt förslaget eller, vid ombildning enligt 28 5 2, i det jaktvårdsområde som avses tillkomma genom ombildningen.

32%

Förslag till ombildning enligt 28 5 3 anses godkänt om det biträtts av minst två tredjedelar av antalet röstande delägare ivarje jaktvårdsområde som avses tillkomma genom den föreslagna ombildningen.

335

Skall ombildning ske enligt 28 5 4, gäller 31 å i tillämpliga delar ifråga om jaktvårdsområde varifrån mark överföres, sådant detta är dels före och dels efter den föreslagna ombildningen, samt 14—19 %% ifråga om det jaktvårdsområde som nybildas.

345

Föreligger godkänt förslag till ombildning och uppfyller förslaget förutsättningarna i 6 5, skall länsstyrelsen efter ansökan förklara berörda jaktvårdsområden ombildade enligt förslaget. Ifråga om ombildning enligt 28 5 4 får jaktvårdsområde, varifrån mark avskiljes, förklaras ombildat först i samband med att det nya jaktvårdsområdet förklaras bildat.

Uteslutning av mark

355

Om fastighet i jaktvårdsområde på grund av förändringar i fastigheten eller dess nyttjande finnes med hänsyn till bestämmelsen i 3 % ej längre böra ingå i jaktvårdsområdet, får länsstyrelsen förklara fastigheten utesluten ut området.

Ansökan om uteslutning göres hos länsstyrelsen av jaktvårdsområdes- föreningens styrelse. Fastighetens ägare skall beredas tillfälle yttra sig över ansökan.

365,

Bildas inom jaktvårdsområde fastighet för bostads-, industri- eller fritidsändamål, skall fastigheten anses utesluten ur jaktvårdsområdet, om ej länsstyrelsen på ansökan av jaktvårdsomrädesföreningens styrelse och efter hörande av fastighetens ägare förklarar att fastigheten skall ingå i området.

Uppkommer eljest inom jaktvårdsområde fastighet som med hänsyn till bestämmelsen i 3 & ej får ingå i jaktvårdsområdet, gäller 35 å i tillämpliga delar.

Upplåtelse av jakträtt

375

1 jaktvårdsområde får rätten till all jakt eller till alljakt efter viss djurart ej upplåtas till annan, om ej samtliga delägare är ense därom.

385

Har, sedan jaktvårdsområde bildats, delägare upplåtit jakträtt på mark i området och är upplåtelsen ej uppenbart olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest till avsevärt men för övriga delägare, får jakträtts- innehavaren med de inskränkningar som kan följa av avtalet utöva den jakt som enligt jaktvårdsområdets stadgar tillkommer delägaren.

Jaktvårdsområdes förvaltning

395

För varje jaktvårdsområde skall finnas en jaktvårdsområdesförening. Föreningen är en enligt denna lag bildad sammanslutning, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

405

Föreningens medlemmar utgöres av delägarna i jaktvårdsområdet. Medlemskap tillkommer även den som på grund av jordbruksarrende eller jakträttsupplåtelse äger utöva jakt på mark inom jaktvårdsområdet, om arrende- eller upplåtelsetiden omfattar minst ett helt jaktår. Annan innehavare av stadigvarande jakträtt inom jaktvårdsområdet får invåljas som medlem i föreningen.

415

Föreningens ändamål är att förvalta jaktvårdsområdets angelägenheter.

Föreningen får ej driva verksamhet som är främmande för det ändamål för vilket jaktvårdsområdet bildats. Föreningen skall vid förvaltningen tillgodose medlemmarnas gemensamma bästa. Varje medlems enskilda intressen skall även beaktas i skälig omfattning.

425

Jaktvårdsområdesförening bildas vid sammanträde med delägarna i jaktvårdsområdet och övriga innehavare av jakträtt, som avses i 40 5 andra stycket, genom att de antager stadgar och utser styrelse. Hålles sammanträdet innan länsstyrelsens beslut om bildande av jaktvårdsområ-

de vunnit laga kraft, gäller beslut på sammanträdet endast under förutsättning att jaktvårdsområde kommer till stånd.

435

Föreningens namn skall innehålla ordet förening och jaktvårdsområdets namn.

44%

Föreningens medlemmar utövar sin rätt att deltaga ijaktvårdsområdets förvaltning på jaktstämma. På jaktstämma har varje medlem rätt att närvara och yttra sig.

455

Endast delägare äger rösträtt på jaktstämma vid beslut angående

l. fråga som avses i 5 eller 37 5, 2. förvaltning av och utdelning från delägarfond, 3. viltvårdsåtgärd som åvilar endast delägarna.

Vid omröstning i fråga som avses i första stycket gäller 115. Vid avgörande av annan fråga äger varje medlem en röst.

465

Som jaktstämmans beslut gäller den mening som fått de flesta rösterna. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning. I andra frågor gäller den mening som biträdes av stämmans ordförande.

Första stycket gäller ej, om annat föreskrives i denna lag.

475

För föreningen skall finnas en styrelse bestående av en eller flera ledamöter.

Består styrelsen av flera ledamöter skall antalet styrelseledamöter, som är delägare i jaktvårdsområdet, med minst en ledamot överstiga antalet övriga ledamöter.

485

Finnes i jaktvårdsområdesförening ej föreskriven styrelse, får länsstyrel- sen på begäran av den vars rätt är beroende därav utse en eller flera sysslomän att fullgöra styrelsens åligganden till dess behörig styrelse är vald.

495

Styrelsen företräder föreningen i förhållande till tredje man.

Jaktstämma får uppdraga åt styrelsen att avgöra ärende som ankom- mer på stämman och som ej gäller val av styrelseledamot, fråga om ansvarsfrihet eller fråga som avses i 45 5 första stycket.

Fråga som avses i 35, 36 eller 38 5 får dock avgöras av styrelsen om ej delägarna på jaktstämma beslutar annat.

505

Jaktstämma skall för varje jaktår fastställa de villkor som skall gälla för nyttjandet av jakten inom jaktvårdsområdet. Det åligger styrelsen att efter samråd med företrädare för delägarna och övriga medlemmar i föreningen framlägga förslag till villkor som avses i första stycket.

515

Innehåller villkor som avses i 50 5 att ersättning skall utgå till delägarna för nyttjandet av jakten, skall sådan ersättning tillföras en delägarfond.

525

Av delägarfondens medel skall avsättning göras för kostnader avseende viltvårdsåtgärder som endast åvilar delägarna. Sedan sådana kostnader betalats skall, om ej samtliga delägare ijaktvårdsområdet är ense om annat, av fondens medel utdelning ske till varje delägare efter storleken av hans markinnehav i jaktvårdsområdet.

535

Räcker ej delägarfondens medel till betalning av kostnader som avsesi 52 5 skall styrelsen utan dröjsmål upprätta och på jaktstämma framlägga debiteringslängd som upptar det belopp varje delägare har att betala. Sådant belopp skall bestämmas efter storleken av varje delägares markinnehav i jaktvårdsområdet.

Övergår mark inom jaktvårdsområdet till ny ägare på annat sätt än genom försäljning på exekutiv auktion, svarar den nye ägaren tillsammans med den förre ägaren gentemot föreningen för oguldet belopp som dessförinnan påförts den förre ägaren enligt första stycket och som ej förfallit till betalning tidigare än ett år före den bestämda tillträdesdagen. Mot den nye ägaren anses beloppet förfallet tillträdesdagen, om ej beloppet enligt debiteringslängden förfaller först efter denna dag.

Sedan jaktstämma fastställt debiteringslängd får till betalning förfallet belopp uttagas enligt gällande bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger laga kraft.

545

I fråga om skyldighet för styrelseledamot, syssloman enligt denna lag, annan föreningsfunktionär eller medlem att ersätta skada, som han tillskyndat föreningen, medlem eller tredje man, och om talan om sådan ersättning äger 63—66 och 106—109 55 lagen (1951 : 308) om ekonomis- ka föreningar motsvarande tillämpning.

555

Upphör jaktvårdsområdet att bestå skall föreningen upplösas.

Innan föreningen upplöses skall alla dess skulder ha betalats eller de medel som fordras för betalningen ha nedsatts hos länsstyrelsen. I samband med upplösningen får kallelse sökas på föreningens okända borgenärer. De i förordningen (1862: 10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer meddelade bestämmelserna om sådan kallelse äger därvid motsvarande tillämpning.

Överstiger vid upplösningen av föreningen dess tillgångar skulderna gäller beträffande delägarfonden 52 5 i tillämpliga delar. Överskottet i övrigt skall tillfalla jaktvårdsfonden om ej annat beslutas av medlemmar- na eller följer av stadgarna.

Stadgar

565

Grundstadgarna för jaktvårdsområde skall innehålla de huvudsakliga reglerna i fråga om

1. jaktutövning och viltvård inom området,

2. villkoren för rätt till jaktutövning inom området och om ersättning för där nyttjad jakt,

3. delägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för viltvårdsändamål samt i övrigt deltaga i viltvårdsåtgärder inom jaktvårdsområdet,

4. avlysning av jakt på mark, vars ägare hyser ideella betänkligheter mot jakt.

575

De i 56 5 angivna reglerna skall innehålla att jakt inom området ej får utövas av annan än den som innehar jakträttsbevis utfärdat enligt jaktvårdsområdets grundstadgar. Därvid får föreskrivas att jakträttsbevis tillhandahålles endast mot avgift ävensom att jakträttsbevis berättigar till jakt endast inom viss del av jaktvårdsområdet eller till jakt efter visst viltslag endast i begränsad utsträckning.

585

Föreningsstadgarna skall återge jaktvårdsområdets grundstadgar samt ange

1. föreningens namn, 2. den ort där styrelsen skall ha sitt säte, 3. styrelsens sammansättning, det sätt på vilket den skall utses samt grunderna för dess beslutförhet, 4. tid och sätt för hållande av jaktstämma och när stämma är beslutför,

5. hur räkenskaperna skall föras och hur revision skall ske.

595

Beslut om stadgeändring fattas på jaktstämma.

För beslut om ändring av grundstadgarna för jaktvårdsområdet fordras att delägare, som utgör minst två tredjedelar av antalet röstande och som tillika äger mer än hälften av den areal de röstande företräder, samtyckt till ändringen. Uppnås sådan majoritet och är ändringen förenlig med de i 6 5 angivna förutsättningarna, skall länsstyrelsen förklara grundstadgarna ändrade i enlighet med stämmans beslut.

I fråga om stadgeändring vid ombildning gäller omröstningsreglerna i 30—34 55.

Ändring av föreningsstadgarna sker genom beslut vid två på varandra följande jaktstämmor, varav den första skall vara ordinarie och den andra ej hållen tidigare än två veckor därefter. För giltigt beslut fordras att flertalet av de röstande samtyckt till ändringen.

Ansvarsbestämmelse m. m

605

Bryter delägare eller annan som är berättigad tilljakt inom jaktvårdsom- rådet mot de för jaktutövningen inom området gällande reglerna dömes till böter. Av böter som ådömas enligt första stycket skall hälften tillfalla jaktvårdsfonden och återstoden kronan.

615

Gör någon sig skyldig till förseelse som avses i 60 5 skall villebråd som han olovligen dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt, som han tillvaratagit, förklaras förverkat, om det ej är uppenbart obilligt.

I stället för villebrådet eller fallviltet kan dess värde förklaras

förverkat.

625

Anser medlem vars rätt beröres av beslut på jaktstämma eller beslut av jaktvårdsområdesföreningens styrelse att beslutet ej tillkommit ibehörig ordning eller att det strider mot denna lag eller annan författning eller mot grundstadgarna, får han föra talan mot beslutet genom besvär hos länsstyrelsen.

Besvären skall inges till länsstyrelsen inom fyra veckor från beslutets dag.

Jaktstämmans eller styrelsens beslut går iverkställighet utan hinder av förd talan om ej länsstyrelsen förordnar annat.

Besvär

635

Mot länsstyrelsens beslut om förrättning får talan ej föras.

Mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Meddelande om länsstyrelsens eller kammarrättens beslut angående bildande av jaktvårdsområde, jaktvårdsområdes bestånd, ombildning av jaktvårdsområde samt ändring av grundstadgarna skall införas i ortstid- ning. Delgivning av beslutet skall anses ha skett den dag då meddelandet infördes i tidningen.

Länsstyrelses eller kammarrätts beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd talan, om ej annorlunda förordnas.

Övriga bestämmelser

645

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av Kungl. Maj: t.

Denna lag träder i kraft den

2. Förslag till lag om upplåtelse av jakt

Härigenom förordnas som följer.

1 5

Denna lag är tillämplig på avtal, varigenom någon mot vederlag åt annan upplåter rätt till jakt. Lagen gäller dock icke upplåtelse som ingår i jordbruksarrende eller upplåtelse på mark, som avses i 32 5 rennärings- lagen (1971 : 437). Lagen gäller ej heller upplåtelse som omfattar kortare tid än två månader om icke upplåtelsen på grund av förlängning eller eljest fortlöper under två månader eller längre tid.

Förbehåll som strider mot bestämmelse i denna lag är utan verkan mot nyttjanderättshavaren eller den som har rätt att träda i hans ställe, om ej annat anges.

1 de fall då enligt vad därom är föreskrivet arrendenämndens godkännande fordras för giltighet av förbehåll, som nyss nämnts, eller annat avtalsvillkor, får godkännande sökas endast om detta angivits i avtalet. Avslår nämnden framställning om godkännande, förfaller avtalet, om ej annat överenskommits.

25

Avtal om jaktupplåtelse skall upprättas skriftligen, om ej annat överens- kommes.

35

Avtal om jaktupplåtelse skall träffas för viss tid eller för nyttjanderätts- havarens livstid. Vid upplåtelse för viss tid skall upplåtelsetiden utgöra minst fem år eller, om upplåtaren är kommun, minst ett år. Avser upplåtelsen fastighet, varöver upplåtaren icke kan förfoga utöver sin egen besittningstid, får avtal träffas för sådan tid. Omfattar upplåtelsen mark som ingår i jaktvårdsområde får upplåtelsetiden göras beroende av jaktvårdsområdets bestånd. Är tiden icke bestämd enligt vad som nu sagts, gäller avtalet för fem år. Har avtal träffats för kortare tid, gäller det dock för den överenskomna tiden, om arrendenämnden godkänt avtalet i denna del.

Förbehåll om rätt för upplåtaren att i annat fall än som anges i lag eller annan författning återtaga jakten eller del därav före upplåtelsetidens utgång gäller endast om det godkänts av arrendenämnden.

45

Vid upplåtelse för viss tid som ej understiger ett år skall uppsägning alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid upplåtelsetidens utgång. Uppsägningen skall ske senast sex månader före upplåtelsetidens utgång.

Om avtalet ej uppsäges inom rätt tid, anses det förlängt på tid som motsvarar upplåtelsetiden, dock längst fem år.

Förbehåll som strider mot första eller andra stycket gäller mot nyttjanderättshavaren, om det godkänts av arrendenämnden. Förbehåll om längre tid för förlängning av avtalet än som anges i andra stycket gäller utan sådant godkännande.

55

Uppsäges _avtalet med anledning av att nyttjanderätten är förverkad upphör det genast att gälla.

Om avtal uppsäges av annan orsak, som ger upplåtaren eller nyttjande- rättshavaren rätt att frånträda avtalet, upphör avtalet att gälla vid jaktårets utgång. Sker uppsägningen innan nyttjanderättshavaren tillträtt jakten upphör avtalet dock genast att gälla.

I fråga om sättet för uppsägning äger 8 kap. 8 5 jordabalken motsvarande tillämpning.

6?)

Om upplåtaren uppsagt avtalet eller om nyttjanderättshavaren uppsagt avtalet enligt 45 och i uppsägningen begärt förlängning på ändrade villkor, har nyttjanderättshavaren rätt till förlängning av avtalet, utom när upplåtaren gör sannolikt, att han själv eller honom närstående skall utöva jakten eller upplåtaren i annat fall har befogad anledning att upplösa nyttjanderättsförhållandet.

I fråga om förlängning av avtal om jaktupplåtelse äger 9 kap. 8 5 andra stycket och 9—13 55 jordabalken motsvarande tillämpning.

Förbehåll att nyttjanderätten icke skall vara förenad med rätt till förlängning gäller mot nyttjanderättshavaren om det godkänts av arrendenämnden.

75

Nyttjanderätten är förverkad och upplåtaren således berättigad att uppsäga avtalet, om nyttjanderättshavaren underlåter att i rätt tid erlägga avgift för nyttjanderätten eller på annat sätt försummar sina skyldigheter eller missbrukar jakten.

Nyttjanderätten är icke förverkad, om det som ligger nyttjanderätts- havaren till last är av ringa betydelse. '

85

Är nyttjanderätten förverkad på grund av att nyttjanderättshavaren icke i rätt tid erlagt avgiften för nyttjanderätten men sker rättelse innan upplåtaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, kan avtalet därefter icke uppsägas på den grunden. Detsamma gäller, om upplåtaren icke uppsagt avtalet inom tre månader från det han fick kännedom om annat förhållande som avses i 7 5.

95

Avlider nyttjanderättshavaren före upplåtelsetidens utgång, upphör av- talet att gälla vid jaktårets utgång, om ej annat avtalats.

105

Om arrendenämnd finnes bestämmelser i 8 kap. jordabalken och i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder.

115

Om part ej godtager arrendenämnds beslut i fråga om förlängning av avtal om upplåtelse av jakträtt eller fastställande av villkoren för sådan förlängning, får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot den andra parten inom två månader från den dag beslutet meddelades. Klandras icke beslutet inom denna tid är parts rätt till talan förlorad.

Arrendenämnds beslut i ärende enligt 3 5, 4 5 eller 6 5 sista stycket får ej klandras.

125

Tvist som ej ankommer på arrendenämnds prövning skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Även klandertalan som avses i l l 5 upptages av samma domstol.

Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslut är anhängig vid domstol får återförvisas till nämnden.

135

Talan får ej föras mot fastighetsdomstols dom i fråga om fastställande av villkor i fall som avses i 6 5 och ej heller mot hovrätts dom i fråga om förlängning av nyttjanderättsavtal eller fastställande av villkor för upplåtelse i fall som nyss angivits.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den I fråga om avtal om jaktupplåtelse, som ingåtts före lagens ikraft— trädande, äger äldre bestämmelser fortfarande tillämpning, om ej annat följer av vad nedan sägs.

Är avtal, som ingåtts före lagens ikraftträdande, träffat för obestämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl upplåtaren som nyttjanderätts- havaren att uppsäga avtalet och sker ej, sedan lagen trätt i kraft, uppsägning till den tidpunkt då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat frånträdas, äger denna lag tillämpning på avtalet från nämnda tidpunkt.

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1938: 274) om rätt till jakt dels att 1 1-13 55 skall upphöra att gälla dels att 7,9,10 och 27 55 samt 29 5 2 mom. och 34 5 skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 %

Boställshavare, kronohemmans åbo och, inom de sex nordligaste länen, innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt den som med nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inorn Norrbottens och Västerbottens län äge jakträtt å fastighetens ägor; dock skall den innehavare av kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet sålunda medgivna jakträtten icke innefatta rätt till jakt efter älg.

Är eljest mark för jordbruk genom arrendeavtal eller annorledes åt någon upplåten, äge brukaren, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som hör till marken.

Innehavare eller brukare av fas- tighet varom är fråga i denna paragraf må icke utan särskilt be- myndigande av ägaren tala för fastigheten i frågor som avses i 10 5 och II 5 2 mom.

95

Jakträtt, som åt någon upplåtes annorledes än i samband med markens upplåtande till brukande, må icke utan upplåtarens eller hans rättsinne- havares samtycke överlåtas å annan.

Angående upplåtelse av jakträtt gäller i övrigt 7 kap jordabalken och lagen ( ) om upplå- telse av jakt.

10 5 1 mom. Ägare av särskilda fas- Om jaktvårdsområde gäller vad tigheter må, iändamål att befräm— särskilt är stadgat. ja jaktvården på fastigheterna, be- sluta att dessa helt eller delvis skola tillsammans utgöra jakt- vårdsområde.

Nuvarande lydelse

Jaktvårdsområde skall, efter vad fastighetsägarna besluta, bildas för visst antal är, lägst tio år och högst tjugofem. Beslut om bildande av jaktvårdsområde skall tillika innehålla de huvudsakliga grunderna ifråga om huru å områ- det jakten må utövas och vilt- vården handhavas ävensom fastig- hetsägares skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodo- seende.

2 mom. Väckes förslag om bildande av jaktvårdsområde och enas icke samtliga fastighetsägare härom eller angående tiden för jaktvårdsområdets bestånd eller övriga frågor som avses i 1 mom. andra stycket, skall förslaget före- tagas till prövning vid förrättning på stället. Sådan förrättning skall hållas av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar. Närmare föreskrifter rörande förrättningen utfärdas av Konungen.

3 mom. Beslut om bildande av jaktvårdsområde vare ej giltigt med mindre de vilka biträda be- slutet utgöra minst tre fjärdedelar av antalet fastighetsägare och tillika äga minst tre fjärdedelar av den mark varom fråga är. Mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffenhet finnes lämp- ligen böra bestå såsom eget jakt— vårdso mråde, må icke mot ägarens bestridande anslutas till jaktvårds- område.

4mom. I skärgård må jakt- vårdsområde bildas även av alle- nast en fastighet. Beslut om bildande av sådant jaktvårdsom-

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

råde vare ej giltigt med mindre de vilka biträda beslutet utgöra minst tre fjärdedelar av antalet delägare i fastigheten och tillika äga minst tre fjärdedelar av densamma.

5 mom. Fastighetsägarna äga inom ett år före utgången av den tid, för vilken jaktvårdsområde bildats, vid sammanträde besluta, att området skall fortbestå under ytterligare visst antal år, lägst tio år och högst tjugufem. För beslutets giltighet fordras att det biträtts av flertalet bkznd de röstande samt vidare, att icke nejröster avgivits av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fas- tighetsägare som äga mer än en fjärdedel av den iområdet ingåen- de marken eller, i fall som avses i 4 mom., en fjärdedel av fastig- heten. Föreskrifter om kallelse till sammanträde som här avses utfär- das av Konungen.

6 mom. För beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning eller i fråga beträffande vilken jämlikt ] mom. andra stycket bestämmelser skola meddelasi be- slutet om områdets bildande, skall vad ovan stadgats om bildande av jaktvårdsområde äga motsvarande tillämpning. Fattas sådant besluti samband med beslut som avses i 5 mom., skall dock i stället tilläm- pas vad där är stadgat. Innebär i dylikt fall beslutet att mark skall uteslutas ur eller anslutas till jakt- vårdsområdet, erfordras samtycke av ägaren till den marken.

Föreslagen lydelse

Nu varande lydelse

275

Föreslagen lydelse

Talan mot polismyndighets beslut enligt 23 5 föres hos länsstyrelsen genom besvär. Mot länsstyrelsens beslut må talan ej föras.

Mot länsstyrelses beslut enligt 10, I], eller 135 eller rörande föreläggande eller förordnande med stöd av 245 lmom. första stycket föres talan hos kammar-

Mot länsstyrelses beslut rörande föreläggande eller förordnande med stöd av 245 1 mom. första stycket föres talan hos kammar- rätten genom besvär.

rätten genom besvär. I fall, som avses i 11 5, skola besvär anföras inom två månader från det klagan- den erhöll del av beslutet.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.

Meddelande om länsstyrelses eller kammarrätts beslut med stöd av 11,5 skall införas i tidning inom orten. Delgivning av beslutet skall anses ha skett den dag då meddelandet infördes i tidningen.

295

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs i 4 5, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten av samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare av mark, som ingår i jaktvårdsområde, eller å sådant område eljest jaktbe- rättigad person de angående jakt- en å området gällande reglerna, straffes med dagsböter.

345

Allmän åklagare äge föra talan i fråga om olovlig jakt å område som avses i 5 5 2 mom. så ock å brott varom förmäles i 33 5 fjärde stycket denna lag.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller överträdelse av de angående jaktkort meddelade föreskrifterna, äge

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

allmän åklagare att föra talan därom; och skall ifråga om mark som står under domänverkets förvaltning rätt att föra talan om sådant intrång tillkomma jämväl revirförvaltare vid detta verk.

I övrigt får brott mot denna lag åtalas av allmän åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän

synpunkt.

Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken eller innehavare som avses i 75 eller brukare vilken enligt samma lagrum äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan, så ock, i fråga om allmänning eller samfällighet, var- om förmäles i 4 5, delägare i allmänningen eller samfälligheten samt, beträffande jaktvårdsom- råde varom sägs i 10 5, ägare av i området ingående mark eller å området eljest jaktberättigad per- son.

Såsom målsägande enligt denna lag skall jämväl anses ägaren av marken eller innehavare som avses i 75 eller brukare vilken enligt samma lagrum äger jakträtt, ändå att jakträtten av honom upplåtits åt annan, så ock, i fråga om allmänning eller samfällighet, var- om förmäles i 4 5, delägare i allmänningen eller samfälligheten samt, beträffande jaktvårdsom— råde, ägare av i området ingående mark eller å området eljest jaktbe- rättigad person.

lnnefatta föreskrifter rörande förvaltning av allmänning, samfällighet eller jaktvårdsområde tillika bestämmelse enligt vilken rätten att beivra intrång i jakträtten eller överträdelser i fråga om jaktutövning skall tillkomma viss person, vare sådan bestämmelse gällande.

Denna lag träder i kraft den I fråga om jaktvårdsområde, som avses i 105 i dess lydelse före ikraftträdandet, gäller följande.

1. Äldre bestämmelser skall alltjämt gälla för jaktvårdsområde som består vid ikraftträdandet.

2. Utan avseende å vad fastighetsägarna beslutat angående jaktvårds- områdets beståndstid får området bestå längst till utgången av år 19

3. Före utgången av år 19 får fastighetsägarna vid sammanträde besluta att jaktvårdsområdet skall utgöra jaktvårdsområde, som sägsi lagen ( ) om jaktvårdsområden. I fråga om kallelse till och omröstning vid sådant sammanträde äger 10 5 4 och 5 mom. i dess äldre lydelse motsvarande tillämpning.

4. För giltigheten av beslut enligt 3 fordras fastställelse av länsstyrel- sen, som skall tillse dels att beslutet tillkommit i laga ordning, dels att jaktvårdsområdesbildningen är förenlig med en ändamålsenlig indelningi jaktvårdsområden inom länet samt är tjänlig för jaktvårdens främjande, överensstämmer med lag och författning och ej kränker enskild rätt.

I fråga om kungörande av länsstyrelsens beslut om fastställelse samt talan mot sådant beslut skall bestämmelserna i 27 5 i dess äldre lydelse i vad avser beslut enligt 1 l 5 äga motsvarande tillämpning.

5. Tillkommer på grund av 7 5 första stycket eller 8 5 första stycket jakträtten annan än fastighetens ägare, skall den omständigheten att ägaren biträder förslag till bildande av jaktvårdsområde enligt lagen ( ) om jaktvårdsområden icke medföra inskränkning i besitt- ningshavarens eller innehavarens jakträtt.

4. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas att 10 kap. 10 5 rättegångsbalken skall ha nedan

angivna lydelse. Nuvarande lydelse 10 kap.

10 5

Tvist om äganderätt eller nytt- janderätt till fast egendom, om rätt till servitut eller annan sär- skild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samma vare, om tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nytt- janderätt eller annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är om vederlag för upplåtelsen, bygg- nads underhåll eller annat dylikt. Vad som sägs i denna paragraf gäller dock ej arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist.

Föreslagen lydelse

Tvist om äganderätt eller nytt- janderätt till fast egendom, om rätt till servitut eller annan sär- skild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen skall upptagas av rätten iden ort, där fastigheten är. Lag samma vare, om tvisten rör skyldighet förägare eller innehavare av egendomen att fullgöra något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nytt- janderätt eller annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är om vederlag för upplåtelsen, bygg- nads underhåll eller annat dylikt. Vad som sägs i denna paragraf gäller dock ej arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist. Med arrendetvist avses här även tvist angående upp- låtelse av jakträtt enligt lagen ( ) om upplåtelse av jakt.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vilken huvuddelen ligger.

Denna lag träder i kraft den

5. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973: 188) om arrendenämnder och

hyresnämnder

Härigenom förordnas, att 1—3, 11, 15, 18 och 23 55 lagen (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse ! %

Arrendenämnd som avses i 8 kap. 29 5 jordabalken har till upp- gift att

1. medlaiarrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruksar— rende, bostadsarrende eller fiske- arrende eller om villkor för sådan förlängning samt tvist i fråga som avses i 9 kap. 145 jordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 18 eller 21 5 samma balk ankommer på arrendenämnd,

3. pröva fråga om godkännan— de av förbehåll eller annat avtals- villkor som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 5, 10 kap. 2—4 eller 75 eller 11 kap. 2 5 jordabalken eller 3—6 5 lagen (1957: 390) om fiske- arrenden,

4. vara skiljenämnd i arrende- tvist.

Föreslagen lydelse

Arrendenämnd som avses i 8 kap. 29 5 jordabalken har till uppgift att

]. medlaiarrendetvist,

2. pröva tvist om förlängning av arrendeavtal vid jordbruks- arrende, bostadsarrende eller fis— kearrende eller av avtal om upplå- telse av jakträtt enligt lagen ( ) om upplåtelse av jakt eller tvist om villkor för sådan förlängning samt tvist i fråga som avses i 9 kap. 145 jordabalken eller vars prövning enligt 9 kap. 18 eller 21 5 samma balk ankommer

på arrendenämnd, 3. pröva fråga om godkännan-

de av förbehåll eller annat avtals- villkor som avses i 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 5, 10 kap. 2—4 eller 7 5 eller 11 kap. 2 5jordabalken eller 3—6 5 lagen (1957: 390) om fiske- arrenden eller 3—6 5 lagen ( ) om upplåtelse av jakt,

4. vara skiljenämnd i arrende- tvist.

Med arrendetvist avses i denna lag även tvist angående upplåtelse av jakträtt enligt lagen om upplå- telse av jakt.

Ärende upptages av den arrendenämnd inom vars område fastigheten är belägen.

Nuvarande lydelse 2 %

Arrendenämnd består'av lagfa- ren ordförande och två andra leda- möter, om ej annat följer av andra stycket. Av de senare ledamöterna skall den ene såsom ägare avjord- bruksfastighet eller på liknande sätt ha förvärvat erfarenhet av arrendeförhållanden och den and- re vara jordbruksarrendator eller, när ärende rör bostadsarrende, bo- stadsarrendator.

Föreslagen lydelse

Arrendenämnd består av lagfa— ren ordförande och två andra leda- möter, om ej annat följer av andra stycket. Av de senare ledamöterna skall den ene såsom ägare av jord- bruksfastighet eller på liknande sätt har förvärvat erfarenhet av arrendeförhållanden och den and— re vara jordbruksarrendator eller, när ärende rör bostadsarrende, bo- stadsarrendator. I ärende enligt lagen ( ) om upplåtelse av jakt bör om möjligt av sist- nämnda ledamöter den ene såsom upplåtare och den andre såsom nyttjanderättshavare ha förvärvat erfarenhet av jaktupplåtelser.

Vid företagande av förberedande åtgärd och prövning av fråga om avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende kan arrendenämnden bestå av ordföranden ensam. Vad som sagts nu gäller även vid medling när sådan lämpligen kan ske utan övriga ledamöters närvaro samt, om parterna samtycker till det eller saken är uppenbar, vid prövning av fråga som ej avgöres genom skiljedom.

Ledamot skall vara myndig svensk medborgare och får ej ha fyllt sjuttio år.

För ledamot i arrendenämnd skall finnas en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

35

För varje arrendenämnd förordnar Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, ordförande och lämpligt antal andra ledamöter.

Innan annan ledamot än ordfö- rande förordnas, skall sådan riks- organisation av jordägare eller arrendatorer som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och öv- riga omständigheter kan anses väl företräda den intressegrupp som det är fråga om beredas tillfälle att avge förslag.

Innan annan ledamot än ordfö- rande förordnas, skall sådan riks- organisation av jordägare eller ar- rendatorer eller iförekommande fall jägare, som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och öv- riga omständigheter kan anses väl företräda den intressegrupp som det är fråga om beredas tillfälle att avge förslag.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Till tjänstgöring i nämnden kallar ordföranden med iakttagande av vad som föreskrivits i 2 5 första stycket de ledamöter som han med hänsyn till ärendets beskaffenhet och övriga förhållanden finner lämpligast.

115

Rör ärende som avskrivits enligt 10 5 första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 10 5, 10 kap. 6 5 eller 12 kap. 49 eller 55 5 jordabalken, 5 5 lagen (19571390) om fiskearrenden eller 525 bo-. stadsrättslagen (1971 : 479), skall nämnden återupptaga ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan gö— res skriftligen inom tre veckor från den dag beslutet om avskriv- ning meddelades.

Rör ärende som avskrivits enligt 10 5 första stycket första punkten tvist som avses i 9 kap. 10 5, 10 kap. 6 5 eller 12 kap. 49 eller 55 5 jordabalken, 5 5 lagen (1957: 390) om fiskearrenden, 6 5 lagen ( ) om upplåtelse av jakt eller 52 5 bostadsrättslagen (1971 : 479), skall nämnden återupptaga ärendet på ansökan av sökanden. Ansökan göres skriftligen inom tre veckor från den dag beslutet om avskrivning meddelades.

Uteblir sökanden ånyo, får ärendet icke återupptagas på nytt.

155

Har parterna avtalat att tvist skall avgöras av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen och har, vid arrendetvist, arrendenämnden eller, vid hyres- eller bostadsrättstvist, hyresnämnden utsetts till skiljenämnd, skall nämnden på ansökan avgöra tvisten genom skiljedom, om ej hinder möter enligt 1 5 andra stycket lagen (1929: 145) om skiljemän. Om sådan ansökan gäller 8 5. Har tvisten redan hänskjutits till nämnd, kan skiljedom dock påkallas muntligen inför nämnden.

I ärende som nämnd har att avgöra genom skiljedom gäller la— gen om skiljemän, i den mån ej annat följer av denna lag. Vardera parten svarar för sin kostnad i tvist som avses i 9 kap. 10 eller 145,10 kap. 6 5 eller 12 kap. 49 eller 55 5 ijordabalken, 5 5 lagen (1957:390) om fiskearrenden el- ler 7 5 sista stycket bostadsrättsla- gen (1971 : 479).

] ärende som nämnd har att avgöra genom skiljedom gäller la- gen om skiljemän, i den mån ej annat följer av denna lag. Vardera parten svarar för sin kostnad i tvist som avses i 9 kap. 10 eller 14 5, 10 kap. 6 5 eller 12 kap. 49 eller 55 5 jordabalken, 5 5 lagen (1957: 390) om fiskearrenden, 6 5 lagen ( ) om upplåtelse av jakt eller 75 sista stycket bostadsrättslagen (1971 : 479).

Nuvarande lydelse l 8 5

Lämnar part ej frivilligt tillfälle till besiktning eller till granskning av kontrakt eller annan handling som rör arrende-, hyres- eller bo- stadsrättsförhållandet och är av betydelse för ärendet, får nämn- den förelägga honom vite. Vad som sagts nu gäller ej, om nämn- den är skiljenämnd.

23 51

Om rätt för part att klandra beslut av nämnd i arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist och om full- följd av talan mot hyresnämnds beslut i fråga om godkännande av beslut på föreningsstämma eller i ärende angående tvångsförvaltning eller bostadssanering finns bestäm- melser i 8 kap. 31 5 och 12 kap. 70 5 jordabalken, 16 5 lagen (1957:390) om fiskearrenden, 765 bostadsrättslagen(19712479), 17 5 lagen (1970: 246) om tvångs- förvaltning av bostadsfastighet samt 21 5 bostadssaneringslagen (1973: 531).

Föreslagen lydelse

Lämnar part ej frivilligt tillfälle till besiktning eller till granskning av kontrakt eller annan handling som rör arrende-, hyres—, jaktupp- låtelse- eller bostadsrättsförhållan- det och är av betydelse för åren- det, får nämnden förelägga honom vite. Vad som nu sagts gäller ej, om nämnden är skiljenämnd.

Om rätt för part att klandra beslut av nämnd i arrende-, hyres- eller bostadsrättstvist och om full- följd av talan mot hyresnämnds beslut i fråga om godkännande av beslut på föreningsstämma eller i ärende angående tvångsförvaltning eller bostadssanering finns bestäm— melser i 8 kap. 31 5 och 12 kap. 70 5 jordabalken, 16 5 lagen (1957: 390) om fiskearrenden, ]]

5 lagen ( )om upplåtelse av jakt, 765 bostadsrättslagen (19711479), 175 lagen (1970:

246) om tvångsförvaltning av bo- stadsfastighet samt 21 5 bostads- saneringslagen (1973: 531).

Mot beslut av nämnd får talan i annat fall än som avses i sjätte stycket föras hos fastighetsdomstolen genom besvär, när nämnden

1. avvisat ansökan som avses i 8, 11 eller 14—16 5,

2. avskrivit ärende enligt 8—10 eller 16 5, dock ej när ärendet kan

återupptagas,

3. förordnat angående ersättning för någons medverkan i ärendet, 4. utdömt vite eller annan påföljd för underlåtenhet att iakttaga föreläggande eller ådömt straff för förseelse i förfarandet.

Besvärshandlingen skall inges till den fastighetsdomstol som av- ses i 8 kap. 32 5 och 12 kap. 715 jordabalken, 17 5 lagen (1957: 390) om fiskearrenden, 775 bo-

Besvärshandlingen skall inges till den fastighetsdomstol som av- ses i 8 kap. 32 5 och 12 kap. 71 5 jordabalken, 17 5 lagen (1957: 390) om fiskearrenden, 12 5 lagen

1 Senaste lydelse 1973: 542

Nuvarande lydelse

stadsrättslagen (1971: 479), 11 5 lagen (1970: 246) om tvångsför- valtning av bostadsfastighet samt 21 5 bostadssaneringslagen (1973: 531) inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Finnes be- svärstalan ej vara fullföljd på före- skrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av fastighetsdom- stolen. I övrigt äger 52 kap. 3 och 5—12 55 rättegångsbalken motsva- rande tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället fastighetsdomstolen. Mot fastighetsdomstolens beslut med anledning av besvär enligt andra stycket 1—3 får talan ej föras.

SOU l974:80 Föreslagen lydelse ( ) om upplåtelse av jakt, 77 5 bostadsrättslagen (1971: 479), 11 5 lagen (1970: 246) om tvångsförvaltning av bostadsfastig- het samt 21 5 bostadssaneringsla- gen (1973: 531) inom tre veckor från den dag beslutet meddelades. Finnes besvärstalan ej vara full- följd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av fastig- hetsdomstolen. I övrigt äger 52 kap. 3 och 5—12 55 rättegångsbal- ken motsvarande tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället fastighets- domstolen. Mot fastighetsdom- stolens beslut med anledning av besvär enligt andra stycket 1—3 får talan ej föras.

Mot annat beslut av nämnd än som avses i första och andra styckena får talan föras endast i samband med sådan talan som avses i första

stycket.

Undanröjes nämnds beslut om avskrivning eller avvisning, återupptages ärendet av nämnden.

Andra femte styckena äger motsvarande tillämpning i ärende enligt bostadssaneringslagen angående upprustningsåläggande eller använd- ningsförbud eller åtgärd som avses i 12 5 samma lag, dock skall vad som sägs om fastighetsdomstol i stället gälla Svea hovrätt.

Denna lag träder i kraft den

6. Utkast till Kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen ( ) om jaktvårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Bildande av jaktvårdsområde

1 &

Vid förberedande sammanträde som avses i 14 5 lagen ( ) om jaktvårdsområden skall föras protokoll utvisande vad som beslutats vid sammanträdet och vilka som utsetts att handha frågan om bildandet av jaktvårdsområdet.

2 % Ansökan om bildande av jaktvårdsområde skall, utöver vad som framgår av 15 5 andra stycket lagen ( ) om jaktvårdsområden, åtföljas av

1. protokoll från det förberedande sammanträdet,

2. förslag till områdets namn och omfattning på marken samt karta över området,

3. delägareförteckning, upptagande samtliga fastigheter som föreslås ingå med mark i området och markens areal samt fastighetsägarnas namn och adress.

Har fastighetsägare i stället för att utfärda teckningsbevis förklarat att han ej biträder förslaget om bildande av jaktvårdsområde eller att han på anförda skäl ändock ej vill underteckna sådant bevis, skall förklaringen åtfölja ansökan till länsstyrelsen.

35

Kungörelse vari länsstyrelsen utställer förslag om bildande av jaktvårds- område till granskning skall innehålla uppgift om var ansökningshand- lingarna finns att tillgå.

Kungörelse enligt första stycket skall införas i en eller flera ortstidning- ar.

45

Länsstyrelsen utser förrättningsman som avsesi 18 5 första stycket lagen ( ) om jaktvårdsområden.

Till förrättningsman skall utses någon som är ojävig och som genom erfarenhet från fastighetsbildning och kännedom om jaktvårdsförhållan- den eller eljest är lämplig för uppdraget.

Mot länsstyrelsens beslut enligt denna paragraf får talan ej föras.

55

För behandling av fråga om bildande av jaktvårdsområde skall förrätt- ningsmannen kalla samtliga ägare av fastigheter som avses ingå med mark i området till sammanträde.

övriga berörda fastighetsägare och de vilka på grund av jordbruks- arrende eller jakträttsupplåtelse har rätt till jakt på mark som berörs av frågan skall underrättas om sammanträdet.

Kallelse skall minst fjorton dagar före sammanträdet avsändas i rekommenderat brev. Kallelse skall därjämte liksom underrättelse som avses i andra stycket införas i en eller flera ortstidningar.

65

Kallelse som avses i 5 5 skall innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet samt kort beskrivning av den avsedda jaktvårdsområdes- bildningen och vad som föranlett att frågan hänskjutits till förrättning.

75

Vid förrättningssammanträdet skall förrättningsmannen för de närvaran- de förklara innebörden av den avsedda jaktvårdsområdesbildningen.

Innan omröstning som avsesi 19 5 lagen( ) om jaktvårdsom- råden företages, skall förrättningsmannen dels göra erforderliga ändringar i delägarförteckningen, dels upprätta röstlängd för sammanträdet.

Råder ovisshet om storleken av viss mark som avses ingå i området, skall marken i röstlängden upptagas till den areal som förrättningsman- nen efter hörande av de närvarande bestämmer.

85

Vid förrättningssammanträdet skall föras protokoll. Närmare föreskrifter om vad förrättningsmannen har att iakttaga meddelas av länsstyrelsen.

Jaktvårdsområdes bestånd

9 & Har fråga om upplösning av jaktvårdsområde ej väckts på sätt och inom tid som sägs i 20 5 andra stycket lagen( ) om jaktvårdsområ- den, skall jaktvårdsområdesföreningens styrelse snarast efter utgången av denna tid skriftligen underrätta länsstyrelsen därom.

105

Om utgången av omröstning som avses i 225 lagen ( ) om jaktvårdsområden skall jaktvårdsområdesföreningens styrelse genom att översända protokoll från jaktstämman genast underrätta länsstyrelsen.

115

I fråga om förrättning som avses i 23 5 lagen ( ) om jaktvårdsområden gäller 4—8 55 i tillämpliga delar. Länsstyrelsen i Kopparbergs län får dock, efter bemyndigande av Kungl. Maj: t, meddela särskilda bestämmelser i fråga om kallelse av ägare till fastighet i länet.

Anslutning av mark

12 5 Omröstning som avses i 265 lagen ( ) om jaktvårdsområden skall ske senast på nästkommande ordinarie jaktstämma.

Uppnås vid omröstningen majoritet som sägs i 27 5 lagen ( ) om jaktvårdsområden, skall jaktvårdsområdesföreningens styrelse genom att översända protokoll från stämman genast underrätta länsstyrelsen därom. Ansökningshandlingarna jämte karta över marken skall fogas till protokollet.

Ombildning av jaktvårdsområde

135

Omröstning som avses i 30 5 lagen ( ) om jaktvårdsområde skall ske senast på nästkommande ordinarie jaktstämma.

Uppnås vid omröstningen majoritet som sägs i 31—33 55 lagen ( ) om jaktvårdsområden, skall jaktvårdsområdesföreningens styrelse genom att översända protokoll från stämman genast underrätta länsstyrelsen därom.

Hålles jaktstämma gemensamt för de jaktvårdsområden som berörs av ombildningen, får resultatet av omröstningen anges i ett gemensamt protokoll.

145

Vid ombildning som avses i 28 5 1. eller 4. lagen ( ) om jaktvårdsområden skall i protokoll från jaktstämman särskilt anges hur de delägare röstat vilkas mark enligt förslaget skall överföras.

155

Protokoll från omröstning som avses i 13 5 skall åtföljas av

1. förslaget till ombildning,

2. förslag till namn på jaktvårdsområde som avses ombildat, omfatt- ningen på marken av sådant område samt karta över området,

3. delägareförteckning, upptagande samtliga fastigheter som föreslås ingå med mark i ombildat jaktvårdsområde och markens areal samt fastighetsägarnas namn och adress.

Jaktvårdsområdes förvaltning m. m.

165

I fråga om sammanträde för bildande av jaktvårdsområdesförening skall de som utsetts att handha frågan om jaktvårdsområdets bildande ombesörja att

1. kallelse till sammanträdet utfärdas,

2. protokoll föres vid sammanträdet,

3. protokollet snarast efter sammanträdet insändes till länsstyrelsen.

175

Till sammanträde som avses i 16 5 skall kallas samtliga delägare och övriga kända jakträttsinnehavare som har rätt till medlemskap i jaktvårds- områdesföreningen.

Kallelse skall i brev avsändas minst fjorton dagar före sammanträdet och införas i en eller flera ortstidningar.

185

Till jaktstämma skall samtliga medlemmar i jaktvårdsområdesföreningen kallas.

Kallelse skall minst fjorton dagar före sammanträdet dels avsändas i brev till varje medlem under adress som han anmält hos styrelsen samt dels införas i en eller flera ortstidningar.

195

Kallelse enligt 17 och 18 55 skall innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet samt om de ärenden som därvid skall förekomma.

205

Vid jaktstämma skall genom styrelsens försorg föras protokoll, som skall justeras av stämmans ordförande och justeringsmän som stämman utser. Beslut på stämman skall upptagas i protokollet. Protokollet skall hållas tillgängligt för medlemmarna senast två veckor efter stämman.

215

Föreningen företräds av styrelsen. Om ej annat följer av föreningens stadgar eller av beslut på jaktstämma, får styrelsen utse särskild person att företräda föreningen.

225

Har vid omröstning angående ändring av grundstadgarna för jaktvårdsom- råde uppnåtts majoritet som sägs i 59 5 andra stycket lagen( )

om jaktvårdsområden, skall jaktvårdsområdesföreningens styrelse genom att översända protokoll från stämman genast underrätta länsstyrelsen därom.

Övriga bestämmelser

235

Länsstyrelsen får med medel urjaktvårdsfonden betala 1. ersättning till förrättningsman som länsstyrelsen utser 2. annan kostnad i anledning av förrättning som avses i 18 och 23 55 lagen( ) om jaktvårdsområden 3. ersättning till syssloman som avses i 485 lagen ( ) om jaktvårdsområden.

Bidrag ur jaktvårdsfonden till annan kostnad i samband med bildande av jaktvårdsområde eller åtgärd som avses i 5 5 lagen ( ) om jaktvårdsområden får beviljas av länsstyrelsen enligt anvisningar som

naturvårdsverket meddelar. Framställning om ersättning göres skriftligen hos länsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den

7 Utkast till Kungörelse om ändring ijaktstadgan (1938: 279).

Härigenom förordnas i fråga om jaktstadgan (1938: 279) dels att 38—41 55, 41 a 5 och 42 5 skall upphöra att gälla, dels att 46 5 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

465

Förordnande om jakt, enligt 24 5 1 mom. lagen om rätt till jakt, genom särskilt utsedda jägare skall innehålla den plan för jaktutövningen som länsstyrelsen finner i huvudsak böra följas. Utsedd jägare skall medföra förordnande under jakten samt efter avslutad jakt lämna länsstyrelsen redogörelse för vad som förekommit vid jakten och resultatet av denna.

Villebråd som fälles eller fångas vid jakt varom förmäles i denna paragraf skall, där det ej efter ty stadgas i 24 5 1 mom. andra stycket lagen om rätt till jakt tillfaller jakträttsinnehavaren, av länsstyrelsen omhändertagas och på lämpligt sätt försäljas.

Vad i 45 5 ävensom i denna paragraf sägs om jakträttsinneha- vare skall, då skadegörelse av ville- bråd inträffat å mark, ingående i jaktvårdsområde varom stadgas i 10 5 lagen om rätt till jakt, samt särskild styrelse finnes för handha- vandet av jaktvården å området, gälla denna styrelse.

Vad i 45 5 ävensom i denna paragraf sägs om jakträttsinneha— vare skall, då skadegörelse av ville- bråd inträffat å mark, ingående i jaktvårdsområde varom stadgas i lagen ( ) om jaktvårds- områden, gälla styrelsen för jakt- vårdsområdesföreningen.

Denna kungörelse träder i kraft den

För jaktvårdsområde som består vid ikraftträdandet gäller de äldre bestämmelserna längst till utgången av år 19 . Skall området enligt 3 och 4 övergångsbestämmelsema till lagen ( ) om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt utgöra jaktvårdsområde, som sägs i lagen ( ) om jaktvårdsområden, gäller de äldre bestämmelserna dock längst till dess länsstyrelsens beslut om fastställelse vunnit laga kraft.

För sammanträde som avses i 3 övergångsbestämmelsema till lagen ( ) om ändring i lagen (1938z274) om rätt till jakt skall följande gälla. ]. Kallelse till sammanträdet skall minst fjorton dagar före sammanträ- det i rekommenderat brev avsändas till varje fastighetsägare samt införas i en eller flera ortstidningar. Särskild kallelse behöver dock icke tillställas

ägare av fastighet som avses i 11 5 2 mom. andra stycket lagen (19381274) om rätt till jakt i dess lydelse före år 19 . Kallelsen skall innehålla uppgift om vad som skall förekomma vid sammanträdet.

2. I fråga om kallelse av ägare till fastighet i Kopparbergs län får länsstyrelsen, efter bemyndigande av Kungl. Maj:t, meddela särskilda bestämmelser.

3. I fråga om beslut vid sammanträdet skall 40 5 3 mom. första stycket och 41 5 i dess äldre lydelse gälla i tillämpliga delar.

8. Utkast till

Kungörelse om ändring i vapenkungörelsen (1974: 123)

Härigenom förordnas i fråga om vapenkungörelsen (1974: 123) att 5 5 skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som ansöker om tillstånd till innehav av annat vapen än sådant som skall ingå i vapen- samling eller eljest uteslutande användas för dekorations- eller liknande ändamål skall visa sig kunna handha sådant vapen ansökan avser. Därvid gäller för nedan angivna vapentyper

Föreslagen lydelse

Den som ansöker om tillstånd till innehav av annat vapen än sådant som skall ingå i vapen- samling eller eljest uteslutande användas för dekorations— eller liknande ändamål skall visa sig kunna handha sådant vapen ansökan avser. Därvid gäller för nedan angivna vapentyper

följande särskilda krav, nämligen

vapentyp

] vapen lämpat för jakt efter älg eller annat större vilt som statens naturvårds- verk bestämmer (klass ] vapen)

2 annan pistol eller annat fickvapen än grytpistol, luft- eller fjäderpistol eller gaspistol

3 kulsprutepistol eller annat automat- vapen, dock ej pistol eller fickvapen

krav

Svenska jägareför- bundets älgskytte- märke ibrons eller bevis om att sökan- den uppfyller mot- svarande fordringar

aktiv medlem i skytte- förening eller mot- svarande organisation samt Svenska pistol- skytteförbundets pi- stolskyttemärke i guld eller Svenska sportskyt- teförbundets silvermär- ke i snabbskjutning el- ler precisionsskjutning eller bevis om att sö- kanden uppfyller mot- svarande fordringar

aktiv medlem i skytte- förening, förening för frivillig befälsutbild- ning eller motsvarande organisation samt automatvapenskytte- märke i guld

följande särskilda krav, nämligen

vapentyp

1 vapen lämpat för jakt

2 annan pistol eller annat fickvapen än grytpistol, luft- eller fjäderpistol eller gaspistol

3 kulsprutepistol eller annat automat- vapen, dock ej pistol eller fickvapen

krav

bevis om genomgånget av statens naturvårds- verk fastställt kompe- tensprov eller bevis om att sökanden uppfyller motsvarande fordringar

aktiv medlem i skytte- förening eller mot- svarande organisation samt Svenska pistol- skytteförbundets pi- stolskyttemärke i guld eller Svenska sportskyt- teförbundets silvermär- ke i snabbskjutning el- ler precisionsskjutning eller bevis om att sö- kanden uppfyller mot- svarande fordringar

aktiv medlem i skytte- förening, förening för frivillig befälsutbild- ning eller motsvarande organisation samt automatvapenskytte- märke i guld

Nuvarande lydelse

4 annat målskjut- ningsvapen än luft- eller fjädervapen

aktiv medlem i skytte- förening eller motsva— rande organisation samt, för den som ej fyllt 18 år, intyg från organisationens styrel- se om skjutskicklighet och personlig lämplig- het.

Föreslagen lydelse

4 annat målskjut- ningsvapen än luft- eller fj ädervapen

aktiv medlem i skytte- förening eller motsva- rande organisation samt, för den som ej fyllt 18 år, intyg från organisationens styrel- se om skjutskicklighet och personlig lämplig- het.

Utan hinder av första stycket 1—4 får tillstånd att inneha vapen meddelas sökande som på grund av sin tjänst är i behov av vapnet eller för sin tjänst är i behov av annat vapen än tjänstevapen för att bibehålla eller utveckla sin skjutskicklighet.

Tillstånd att inneha vapen som avses i första stycket 2 eller 3 bör i regel meddelas endast den som fyllt 21 år.

H Allmän inledning

l Utredningsuppdraget

1.1. Direktiven

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, meddelade direktiv för kommittén i anförande till statsrådsprotokollet den 6 oktober 1967 enligt följande:

Den ekonomiska och sociala utvecklingen i Sverige med starkt ökad fritid för stora folkgrupper har medfört bl. a. att allt fler människor skaffar sig rekreation genom friluftsliv, jakt och fiske. Från samhällets sida söker man genom olika åtgärder vidga medborgarnas möjlighet att utnyttja den ökade fritiden. Större hänsyn tas till friluftslivets behovi samhällsplaneringen. Med stöd av naturvårdslagen som trädde i kraft den 1 januari 1965 kan länsstyrelsen besluta om bildande av naturreservat för att tillgodose behovet av mark för allmänhetens friluftsliv. Central myndighet för naturvårds— och friluftsfrågorna är sedan den 1 juli 1967 statens naturvårdsverk. Hos verket finns en särskild sektion för ärenden rörande jakt och viltvård.

Det förhållandet att allt fler människor önskar skaffa sig rekreation genom jakt aktualiserar frågan om utformningen av de statliga åtgärderna på jaktens område. Det ligger i sakens natur att jakt måste bedrivas under hänsynstagande till åtskilliga intressen och under betryggande former. Jakt bör i regel inte utövas så intensivt att viltets återväxt äventyras och viltbestånden starkt minskar. Detta är angeläget för naturvården men också med hänsyn till att jakten — speciellt efter större djur — har ekonomisk betydelse.

I prop. 1967: 136 har lagts fram förslag till ändringar i jaktlagstiftning- en. Ett väsentligt syfte med förslagen är att skydda vissa djurarter mot en alltför intensiv jakt. I propositionen förordas en ny fridlysningsordning som, kort uttryckt, innebär att alla vilda däggdjur och fåglar i princip blir fridlysta och att jakt tillåts endast efter särskilda djurarter och under bestämda jakttider. En utökad jaktutövning bör givetvis avvägas med utgångspunkt från riksdagens ställningstagande till de framlagda försla- gen.

Även om det är väsentligt att se till att beskattningen av viltbestånden genom jakt inte blir för stark anser jag det också viktigt att de statliga åtgärderna på jaktens område i övrigt utformas med hänsyn till det ändrade läget i fråga om allmänhetens jaktintresse. Antalet jägare i landet beräknas f.n. till ca 270 000 mot ca 200 000 i början av 1950-talet. Intresset för jakt kan väntas öka ytterligare. Samtidigt kan konstateras att tillgången på jaktmöjligheter f. n. är relativt begränsad.

Statsmakterna främjar f.n. jakten främst genom lagstiftning för att stödja bildande av jaktvårdsområden. Genom bestämmelserna om jakt- vårdsområden i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt har markägare möjlighet att genom samverkan få till stånd bindande föreskrifter för jaktutövning och viltvård inom större områden. Dessa bestämmelser syftar till att främja samarbete i jaktfrågor mellan markägare. Detta var vid tillkomsten av bestämmelserna naturligt inte bara med tanke på att jakträtten i princip är knuten till ägande eller arrende av mark utan också därför att en mycket stor del av jaktutövarna var självägande jordbrukare. Genom urbaniseringen och strukturrationali- seringen på jordbrukets område har sedan dess antalet jordbrukare minskat kraftigt.

De åtgärder som kan vidtas blir således till viss del präglade av andra förhållanden än som nu gäller och motsvarar inte helt den utveckling som pågår. Spridningen av jakten till fler jägare under det senaste decenniet synes i huvudsak ha skett genom markarrenden och olika former av upplåtelse av enbart jaktutövningsrätt. Dessa förhållanden gör det enligt min mening nödvändigt att se över de statliga insatserna på jaktens område. Härför bör en särskild kommitté tillkallas.

De goda erfarenheter som vunnits av verksamheten med jaktvårdsom- råden talar enligt min mening för att dessa även i fortsättningen bör utgöra grunden för arbetet med en planerad och aktiv viltvård. Kommittén bör söka klarlägga om möjlighet finns att ytterligare underlätta och förenkla bildandet av jaktvårdsområden. Samtidigt bör också prövas om det är lämpligt — vilket ibland påpekats att söka ge områdenas ledning och arbetsformer fastare organisation.

Med stöd av bestämmelser i jaktlagen meddelas i jaktvårdsområdenas stadgar närmare föreskrifter om utarrendering av jakträtt på mark inom sådana områden. Föreskrifterna varierar bl.a. på grund av att olika marker kan tåla jakt av olika intensitet. Det kan dock ifrågasättas om inte i en del fall en ökad utarrendering av jakträtt skulle kunna ske utan avsevärt men för viltvården och för delägarna i jaktvårdsområdet. Kommittén bör undersöka om möjligheter finns att inom ramen för jaktvårdssamarbetet stimulera till ökad upplåtelse av jakträtt. Vidare bör kommittén undersöka jakträttsarrendatoremas ställning såväl i jaktvårds- områdena som i övrigt. Särskilt bör prövas om förutsättningar finns för bestämmelser om rätt till förlängning av arrendetiden för arrendator, när starka viltvårdsskäl talar för det. Enligt uppgift har ersättningarna för jaktarrenden stigit i betydligt snabbare takt än förändringen i penningvär- det kunnat föranleda. Tillgången på arrendemarker är nämligen begränsad i stora delar av landet, samtidigt som antalet personer som önskar arrendera jakträtt ökar. Följden har blivit en allt hårdare konkurrens om de tillgängliga arrendemarkerna och allt tätare byten av arrendatorer. Det sistnämnda förhållandet uppges i en del fall vara till men för jakt- och viltvården.

Förutom frågor rörande jaktarrende bör kommittén överväga andra former för att ge ökade jaktmöjligheter åt jägare som inte äger jaktmark. Såväl domänverket som stora skogsbolag upplåter f. n. i viss utsträckning rätt till jakt både till utomstående jägare och till anställd personal. Kommittén bör undersöka om de initiativ som här tagits kan utvecklas vidare. Om jaktintresset fortsätter att öka, förefaller det nämligen troligt att olika former av upplåtelse av jaktutövningsrätt för kort tid — korttidsupplåtelser kommer att få större betydelse. För sådana upplåtelser skulle det för fritidsfisket tillämpade systemet med försälj- ning av fiskekort kunna tjäna som modell. Markägare som bedömer att jaktmarkema tål en ökad jaktutövning skulle sålunda sälja jakträttsbevis som anger den tid jakt får bedrivas och det antal djur av visst eller vissa

slag som får fällas. Områden där tyngdpunkten kunde ligga på jaktutöv- ning baserad på sådana korttidsupplåtelser borde kunna bildas på stora markområden där jakten är mindre intensiv. Sådana områden torde innehas av såväl domänverket som vissa större skogsbolag. Vidare borde kunna övervägas att för samma ändamål bilda särskilda områden enligt ett förfarande som liknar det som används för att tillskapa naturreservat. Även jaktvårdsområden och större markkomplex i enskild ägo torde på frivillighetens grund i vissa fall kunna inrymma jakt baserad på korttidsupplåtelse i ökad omfattning. Självfallet måste i dessa samman- hang noga prövas möjligheterna att tillgodose viltvårdssynpunkter och de allmänna säkerhetskraven.

Den statliga administrationen på jaktområdet handhas sedan den 1 juli 1967 av statens naturvårdsverk. På det lokala planet utövas administratio- nen av länsstyrelserna med bistånd av länsjaktvårdsföreningarna samt de hos dem placerade av Svenska Jägareförbundet anställda jaktvårdskonsu- lenterna. Enligt beslut av 1951 års riksdag (prop. 1951: 189, 3LU 14, rskr 327) är ledningen av jaktvårdsarbetet anförtrodd förbundet och länsjaktvårdsföreningarna. Det allmännas inflytande över ledningen av jaktvårdsarbetet tillgodoses bl. a. genom att Kungl. Maj: t utser jägareför- bundets ordförande, en ledamot av dess överstyrelse och suppleant för denne samt en revisor i förbundet. I länsjaktvårdsföreningarna har det allmänna erhållit visst inflytande genom att landstingen, med ett undantag, utser en ledamot jämte suppleant i varje förenings styrelse. Kommittén bör framlägga förslag i fråga om administrationen på jaktens område om den finner att dess förslag motiverar detta eller om den eljest finner det ändamålsenligt.

Kommittén bör planera sitt arbete så att förslag kan läggas fram om möjligt inom två år efter den nödvändiga kartläggningen av den aktuella situationen på jaktens område i olika delar av landet.

1.2. Kortfattad analys av direktiven

Jaktmarksutredningens förslag bör enligt direktiven leda fram till ett ökat antal jakttillfällen inom ramen för en intensifierad vård av landets viltstammar. Direktiven anger såsom angelägna frågor i detta samman- hang en vidgad samverkan mellan ägare av jaktmark, förbättrade förutsättningar att bedriva viltvård i samband med jakträttsupplåtelser samt åtgärder ägnade att stimulera markägare att genom jaktarrende och kortfristiga jaktupplåtelser korttidsupplåtelser utbjuda ökat antal jakttillfällen främst till jägare som saknar eller har otillräcklig tillgång till egen jaktmark. Utredningen bör vidare enligt direktiven överväga förslag till åtgärder i fråga om administrationen inom jaktens område om förslagen i övrigt föranleder detta eller utredningen eljest finner lämpligt framlägga förslag i denna del. Direktiven understryker att utredningen särskilt bör beakta viltvårdens anspråk samt tillse att de åtgärder som föreslås allmänt bidrar till en förbättrad viltvård ävensom tillfredsställer allmänna säkerhetskrav.

Jaktmarksutredningens verksamhet har planerats efter en grundläggan- de uppdelning av utredningsuppdraget på följande fem huvudämnen.

1. Jaktvårdsområden 2. Jaktarrendators rättsliga ställning

3. Korttidsupplåtelser 4. Reservat för korttidsupplåtelser 5. Jaktens administration

Detaljplaneringen inom varje ämnesområde har därefter skett mot bakgrund av vad som angivits i direktiven. Utredningen har i inledningen till de olika avdelningarna i betänkandet regelmässigt redovisat och analyserat innehållet i direktiven, varför särskild sammanfattande analys inte bedöms erforderlig.

*2 Utredningens arbete

2.1 Utredningens syn på jaktens ställning i samhället

Jaktmarksutredningens grundsyn på jaktens ställning i samhället bygger på de principer som kommer till uttryck i gällande jaktlag och naturvårdslag. Principerna bakom utredningens grundsyn uttrycks på följande sätt.

Landets viltstammar utgör en nationell tillgång som är omistlig och vård omsorg. Vården av viltstammarna är i grunden en för alla medborgare gemensam naturvårdsuppgift som skall vara samordnad med övrig naturvård. Jakten skall så långt möjligt formas till ett verksamt medel i vården av viltstammarna och inordnas i den allmänna naturvår- den.

Rätten till jakt innebär ett ansvar för viltets vård. Förvaltningen av jakträtten bör ha långsiktiga mål, som beaktar viltvårdens allmänna syften. Markägarens rätt att ekonomiskt tillgodogöra sig viltproduktion och övriga intäkter från jakt på egen mark bör samordnas med övrig markanvändning och ingå som ett led i en sammanhållen ekonomisk förvaltning av marken.

Förekomsten av vilt ger friluftslivet ökat värde dels genom att bereda tillfälle till allmänna naturupplevelser, dels genom att skapa förutsätt- ningar för jakt. De som jagar och de som av andra skäl hyser intresse för natur och naturvård bör visa skälig hänsyn till varandra.

2.2 Vissa grundläggande ställningstaganden från utredningens sida

2.2.1 Allmänt

Jaktmarksutredningen har i anslutning till sin analys av direktiven uppställt vissa mål för arbetet och gjort nödvändiga begränsningar vad gäller arbetets inriktning i enlighet med vad som får anses ligga inom ramen för direktiven. De mål som uppställts har samtliga syftat till att skapa fler jakttillfällen i förening med en intensifierad viltvård och har inordnats i den förut redovisade grundsynen på jaktens ställning i samhället. Arbetet inom de fem huvudämnen, som redovisats i avsnitt 1.2, berör varandra i så många hänseenden att utredningen funnit det

mest ändamålsenligt att föra fram arbetet såsom en enhet. Utredningens ledamöter har varit eniga i samtliga ställningstaganden. Beträffande två av de fem huvudämnena — jaktvårdsområdena och frågan om särskilda kompetenskrav för jägare — finner utredningen anledning till särskilda inledande kommentarer.

2.2.2 Frågan om obligatorisk indelning av landets jaktmark i jaktvårdsområden

Utredningen har tillmätt frågorna om jaktvårdsområdena stor betydelse främst med hänsyn till att denna form av samverkan mellan fastighetsäga- re oftast visat sig utgöra en god grund för intensiv viltvård och lämplig hushållning med tillgängliga jakttillfällen. Det har därför enligt utredning- en funnits anledning att ge de frågor som sammanhänger med jaktvårds- områdesbildningen en ingående belysning. Utredningens inledande över- väganden gav upphov till diskussioner vilka berörde grundläggande principer för bildandet av jaktvårdsområden och som därmed var av särskild betydelse för ämnets behandling under utredningsarbetet. Redo- visningen av utredningens ställningstaganden till principerna för jakt- vårdsområdesbildningen fordrar en kortfattad redogörelse för tillkomsten av gällande bestämmelser. En mer detaljerad redogörelse lämnas i avdelning III Jaktvårdsområden.

Utmärkande för svensk fastighetsbildning har under lång tid varit en långt driven uppsplittring av landets jaktmarker på förhållandevis små jordbruks- och skogsfastigheter. Detta har motverkat en biologiskt väl anpassad skötsel av landets viltstammar. Myndigheterna har sedan länge observerat dessa missförhållanden och år 1912 tillkom därför en lag som gav ägare till angränsande marker möjlighet att genom ömsesidigt servitut rörande jakträtten samverka ijaktfrågor. Genom gällande jaktlag, som trädde i kraft 1938, infördes till följd av den obetydliga effekt tidigare lagstiftning haft bestämmelser som möjliggjorde att särskilda områden för gemensam jaktvård, betecknade jaktvårdsområden, kunde bildas i administrativ ordning och att en minoritet av fastighetsägarna inom sådant område kunde tvingas att med sin mark ingå i området. För att jaktvårdsområde skall komma till stånd fordras i de fall samtliga fastighetsägare inte är ense därom att en kvalificerad majoritet av berörda fastighetsägare biträder förslag att bilda sådant område. Positiva lösningar av jaktvårdsfrågorna uppnås främst genom olika insatser från de fastighetsägare inom ett jaktvårdsområde som visar intresse för samver- kan.

Den gynnsamma effekt som verksamheten i jaktvårdsområden visat sig ha på vården av landets viltstammar aktualiserar frågan om all landets jaktmark obligatoriskt bör ingå i jaktvårdsområde. Förslag härom har från skilda håll framförts till utredningen. Utredningen har vid sina diskussioner funnit att vissa skäl talar för ett obligatorium och diskuterat såväl uppbyggnaden av ett obligatorium som den verksamhet som blir möjlig i jaktvårdsområdena under sådana förutsättningar.

Grundläggande förhållanden i jakträttens uppbyggnad och vissa bety-

delsefulla detaljer i jaktutövningsfrågor talar emellertid enligt utredning- ens mening mot ett obligatorium. Även om landets viltstammar i grunden utgör en nationell tillgång är förvaltningen av viltstammarna i första hand fastighetsägarnas angelägenhet. Fastighetsägarna och de som utövar jakt bör genom olika åtgärder fås att känna ökat ansvar för vården av viltstammarna. Det synes därför enligt utredningen mest rationellt att statsmakterna i första hand genom lagstiftning stödjer fastighetsägarna och jaktutövarna i deras förvaltning av jakträtten och där så erfordras meddelar särskilda bestämmelser om exempelvis jaktutövning i stället för att överta stora delar av det direkta ansvaret. Det senare skulle frånsett att det skulle innebära ett stort avsteg från nuvarande ordning sannolikt fordra stora insatser från det allmännas sida samtidigt som effekten av dessa insatser får bedömas som tämligen oviss. Det finns anledning anta att inom ett genom obligatorisk indelning bildat jaktvårds- område möjligheterna att genomdriva för jaktvården positiva majoritets- beslut bland delägarna och jaktutövarna inte skulle vara lika goda som inom ett jaktvårdsområde, som bildats genom beslut av en majoritet av de delägare, som är positiva till samverkan. Det skulle med säkerhet visa sig nödvändigt att för sådana jaktvårdsområden, som bildas genom obligatorisk indelning, meddela bestämmelser som i detalj reglerar jaktvårdsarbetet varjämte ett obligatorium sannolikt skulle medföra behov av hårdare administrativ styrning från det allmännas sida. Forskning inom viltbiologi m. m., som bör ligga till grund för detaljerade regler beträffande viltvårdsarbete och samverkan i jaktvårdsfrågor, har inte utvecklats därhän att en fullt ändamålsenlig sådan reglering är möjlig. Detta talar enligt utredningens mening för att jaktvårdsområden alltjämt bör bildas genom beslut av en på visst sätt kvalificerad majoritet av fastighetsägare som visat att de önskar samverka. Åtskilliga av nu bestående jaktvårdsområden svarar visserligen enligt utredningens upp- fattning inte helt mot de förväntningar som man har anledning att uppställa. Utredningen finner dock att det intresse för viltstammarnas vård som visas av fastighetsägare, som är inställda på samverkan, i första hand bör tillvaratas och att reglerna om jaktvårdsområdenas förvaltning bör syfta till att underlätta genomdrivandet av för viltvården positiva beslut.

Det förtjänar enligt utredningen idetta sammanhang att uppmärksam- mas att endast cirka 19 % av landets jaktbara areal är täckt av jaktvårdsområden. Den svenska skogsmarken, som representerar den huvudsakliga jaktmarken, är fördelad på ägarekategorier enligt följande, 18 % kronoskog, 6 % övriga allmänna skogar, 25 % aktiebolagsskogar och 51 % övriga enskilda skogar. Skogsmark inom samtliga ägarekategorier ingår i jaktvårdsområden men den största delen utgörs av mark i enskild ägo. Bestämmelserna om jaktvårdsområden är utformade att i första hand främja jaktvård på ägosplittrade områden. En obligatorisk indelning av landets jaktmark ijaktvårdsområden skulle medföra att stora samman- hängande områden i en ägares hand skulle tvingas in i den relativt kompllicerade förvaltningsform som jaktvårdsområdena utgör. Ett obliga- torium skulle därjämte innebära att ytterligare 81 % av landets skogs-

marksareal på en gång fördes in i jaktvårdsområden, vilket i sin tur skulle medföra utomordentligt stora administrativa svårigheter.

Jaktmarksutredningen har mot bakgrund av vad som här anförts beslutat att följa gällande principer om jaktvårdsområdesbildning, dvs. att jaktvårdsområde skall bildas antingen helt frivilligt eller efter beslut av kvalificerad majoritet bland berörda fastighetsägare samt att fastighets- ägarna skall ha det avgörande inflytandet över jaktvårdsområdes bestånd och omfattning.

Förespråkare för ett obligatorium har i första hand varit ledamoten Folke Trana varjämte ledamoten Helge Karlsson anslutit sig till de principer som Trana omfattat i frågan. Ledamöterna Trana och Karlsson har emellertid accepterat utredningens förslag som utgår från nuvarande principer om majoritetsbeslut bland fastighetsägarna. De har i ett särskilt yttrande redovisat sina synpunkter i frågan. Yttrandet redovisas som kap. 15 i avdelning III Jaktvårdsområden.

2.2.3 Frågan om allmänt kompetensprov för jägare

Jaktmarksutredningens inledande diskussioner om korttidsupplåtelser aktualiserade frågan om särskilda kompetenskrav för rätt att utöva jakt. Utredningen konstaterade därvid att dessa frågor hade en vidare betydelse och sammanhängde med utredningens allmänna uppdrag att stimulera till ökat antal upplåtelser av jakt samt en intensivare viltvård. Statsmakterna borde enligt utredningens mening för att främja en ändamålsenlig utveckling överväga en skärpning av kraven på jägarnas kompetens. Utredningen ansåg det mot bakgrund härav ingå i utredning- ens arbetsuppgifter att utreda dessa frågor med inriktning på ett tämligen långt gående förslag till riktlinjer för kompetensprövning av jägare. Departementschefen har under hand uttalat att han funnit arbetet med jägarkompetensen inrymmas i de givna direktiven.

2.3 Arbetets gång, expertgrupper, särskilda undersökningar, yttranden m. m.

Jaktmarksutredningen höll sitt första sammanträde i januari 1968. Utredningen antog då namn och diskuterade en preliminär plan för arbetet.

Utredningen inledde våren 1968 ett samarbete med statistiska centralbyrån, utredningsinstitutet, för att undersöka möjligheterna att företa en enkät bland landets jägare. Enkäten avsåg att ge ett allmänt underlag för utredningens bedömning av situationen på jaktens område i landet. Kungl. Maj:t lämnade medgivande till att utredningen företog en postenkät bland ca 15 000 slumpvis utvalda jägare. Den tekniska delen av enkäten utfördes till huvudsaklig del av en arbetsgrupp bestående av avdelningsdirektören Staffan Wahlström, aktuarien Staffan Sollander och utredningens sekreterare Knut Hagman. Resultat har fortlöpande lagts fram för utredningen bl. a. i form av en teknisk rapport och datatabeller

för utredningens analys. En redogörelse för postenkäten, som betecknats jaktundersökningen, samt en analys av resultaten lämnas i bilaga ].

Utredningen beslöt i inledningsskedet för att skapa underlag för initierade bedömningar och för att kunna formulera en allmän grundsyn på jaktens ställning i samhället att allmänt orientera sig i frågor rörande jakt och angränsande ämnesområden. Företrädare för skilda verksamhets- fält inom och utanför jaktens område höll därför på utredningens hemställan under 1969 föredrag inför utredningen. Föredragen, som åtföljdes av frågor från utredningens sida, redovisas i bilaga 7.

Utredningen har såsom förut nämnts bedömt uppdraget att underlätta bildandet av jaktvårdsområden som särskilt betydelsefullt och detta uppdrag har även tagit avsevärd tid i anspråk. Utredningsarbetet idenna del har mot bakgrund av att utredningen frångått tanken på en obligatorisk indelning av landets jaktmark ijaktvårdsområden inriktats på att vidareutveckla jaktlagens bestämmelser. Grundmaterialet för utred- ningens ställningstaganden har delvis utgjorts av svaren i en enkät till Svenska jägareförbundets länsjaktvårdskonsulenter, där dessa redogjort för sin syn på gällande rätt och nuvarande ordning. Några av konsulenter— na framlade för övrigt i anslutning till enkätsvaren olika ändringsförslag. Utredningen har dessutom mottagit skrivelser från skilda håll med önskemål om ändringar i särskilda hänseenden av nuvarande bestämmel- ser. Vissa frågor rörande verksamheten i jaktvårdsområden och dessas förvaltning — vilka frågor tidigare inte varit reglerade i lag — föranledde utredningen att tillsätta en arbetsgrupp inom utredningen. Utredningen har sökt att kartlägga tillämpade organisationsformer för såväl föreningar inom jaktvårdsområden som andra sammanslutningar, vilka bildats för samverkan mellan fastighetsägare i viltvårdsfrågor. Det grundmaterial som därvid utnyttjats har i första hand varit Svenska jägareförbundets riksnormalstadgar för jaktvårdsområden och dessa stadgars lokalt tilläm- pade föregångare, vilka i några fall ännu finns i bruk. Huvuduppgiften för en förening inom ett jaktvårdsområde har av utredningen ansetts vara att förvalta de delar av fastighetsägarnas jakträtt som anförtrotts åt den gemensamma förvaltningen samt att organisera viltvårdsarbetet och jaktutövningen inom jaktvårdsområdet. Utredningen har inriktat sitt arbete på att utforma regler för en med hänsyn till nämnda uppgifter ändamålsenlig organisation. Som förlaga till utredningens förslag vad gäller den ekonomiska regleringen har bl. a. utnyttjats stadgarna för Valö jaktvårdsförening i nordöstra Roslagen. Vissa särskilda frågor rörande jaktvårdsområdena har därjämte givit utredningen anledning till förfråg- ningar hos myndigheter m. fl. Utredningen har sålunda genom lantmäteri- styrelsen erhållit en inventering av fastigheter i skärgård, som kunde beröras av innehållet i 10 5 4 mom. jaktlagen. Utredningen har för övrigt i den redogörelse för praxis som lämnas i avdelning III Jaktvårdsområden delvis utnyttjat material, som sammanställts av länsjaktvårdskonsulenten i Värmlands län, Hans Nedin, för dennes undervisning på öster Malma jaktvårdsskola.

Jaktarrendatorernas rättsliga ställning har undersökts i olika hänseen- den. Grundmaterialet har huvudsakligen utgjorts av kartläggningar av

nuvarande förhållanden samt uppgifter om den praxis, som tillämpas på olika håll i landet vid upplåtelser av jakträtt. Frågor ijaktundersökningen har bidragit till att ge en allmän bild av landets jaktarrenden. Genom jaktundersökningen har erhållits uppgifter om förekommande arrendetid, om frekvensen av skriftlig och muntlig överenskommelse, kostnaderna för arrende m.m. Utredningen har därjämte något undersökt vad som förekommit inom Svenska jägareförbundet i frågor om jaktarrendators rättsliga ställning. Uppgifter om domänverkets och vissa större skogsbo- lags praxis vid upplåtelser av jakträtt har insamlats. Utredningen har med ledning av det samlade materialet sökt skapa sig en bild av nuvarande villkor för allmänt och enskild viltvårdsarbete på utarrenderad mark. Samråd har tagits med lantbruksnämnden i Norrbottens län angående utredningens förslag till lag om upplåtelse av jakt vad avser förslagets inverkan på samernas rättigheter.

De korttidsupplåtelser av jaktutövningsrätt som för närvarande före- kommer i landet har undersökts bl. a. genom det register, Någonstans att jaga, som regelbundet införs i Svenska jägareförbundets tidskrift Svensk Jakt. Utredningen har vidare ägnat särskild uppmärksamhet åt de försök med korttidsupplåtelser som domänverket utfört på mark, som ägs av domänverkets dotterbolag Orrefors Skogar AB. De större skogsbolagen har dessutom på utredningens förfrågan redogjort för sin inställning till korttidsupplåtelser. Genom jaktundersökningen har utredningen bl. a. kartlagt i vilken utsträckning korttidsupplåtelser utnyttjas av landets jägare. Andra resultat från undersökningen har givit en uppfattning om jägarnas inställning till denna upplåtelseform. En expertgrupp har av utredningen fått i uppgift att närmare granska möjligheterna att öka utbudet av korttidsupplåtelser i landet. Gruppen, som bestått av professorn Bertil Haglund, jägmästarna Lambart von Essen, Jan-Olof Pettersson och Knut Hagman, har gjort grundläggande studier över korttidsupplåtelser anpassade till svenska förhållanden. Resultaten redo- visades i april 1971 i en rapport betecknad En planeringsmodell för korttidsupplåtelser (bilaga 2).

Utredningen har även uppdragit åt samma expertgrupp att närmare förbereda utredningens arbete vad gäller uppdraget att undersöka möjligheterna att enligt ett förfarande som liknar det som används vid tillskapandet av naturreservat bilda särskilda områden för korttidsupplå- telser. Gruppen har under våren 1971 redovisat sina synpunkter och förslag i ämnet i föredragningar inför utredningen. Den av gruppen förordade områdesbildningen benämndes då viltvårdsområde. Utredning- en och domänverket upptog våren 1972 överläggningar angående en översiktlig planläggning av ett viltvårdsområde på kronoegendomen Skultuna i Västmanlands län. Sedan en plan utarbetats av jägmästaren Hans Westman beslöt utredningen ijuli 1972 att hos Kungl. Maj: t begära att få anlägga ett viltvårdsområde på Skultuna i huvudsaklig överensstäm- melse med upprättad plan. Kungl. Maj:t lämnade i slutet av september samma år medgivande till att domänverket och jaktmarksutredningen under en försökstid av fem år drev ett viltvårdsområde på Skultuna.

Arbetet med frågan om jägarkompetens föranledde utredningen att

tillsätta en särskild expertgrupp med uppdrag att närmare överväga de frågor som är förenade med särskilda kompetenskrav för jägare. Gruppen, som bestått av professorn Bertil Haglund, jägmästarna Lambart von Essen, Jan-Olof Pettersson och Knut Hagman, avgav i november 1970 en rapport, Kompetensprov för jägare. Rapporten redovisas i bilaga 4. Utredningens motiv och ställningstaganden i kompetensfrågan grundas i väsentliga delar på expertgruppens rapport. En undersökning av jaktliga förhållanden i utlandet redovisas även i rapporten. Förfrågan gjordes genom utrikesdepartementet beträffande förhållandena i Danmark, Fin- land, Norge, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland), Polen, Sovjetunionen, Storbritannien, Tjeckoslovakien, Österrike samt Amerikas Förenta Stater. Undersökningen tog sikte på under vilka förutsättningar medborgare i de nämnda länderna disponerar rätt till jakt och om rätten att utöva jakt är förbunden med vissa krav på jägarens kompetens, t. ex. bestämmelser om särskilt kompetensprov. Där sådana prov förekommer har expertgruppen fått ta del av bestämmelser, kursbok, provmetod m. m. Av särskilt intresse har varit att få kännedom om i vilket sammanhang kompetensprovet satts in, t. ex. om prövningen är förbunden med rätten att förvärva jaktvapen eller utgör villkor för rätt att lösa särskilt tillstånd till jakt.

Frågor om jaktens administration har förberetts av en expertgrupp som av utredningen fick i uppgift att sammanställa en redogörelse för nuvarande organisation och dess funktion samt under vissa förutsättning- ar framlägga ett preliminärt förslag till ändring som underlag för utredningens vidare arbete. Gruppen, som bestått av generalsekreteraren Tore G. Brodd, professorn Bertil Haglund och jägmästaren Knut Hagman, avgav i augusti 1971 en rapport, Jaktens administration, som redovisasi bilaga 5.

Jaktmarksutredningen hade 2 juli 1969 överläggningar med Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens Jägare angående denna organisations syn på utredningens direktiv.

, Utredningen har under arbetets gång avgivit yttranden i anledning av följande remisser från Kungl. Maj: t.

Promemoria (Ju 1968: ]) angående viss översyn av vapenförordningen. Yttrande avgivet 30 september 1968.

Framställning om ändring av bestämmelserna rörande kallelse tills. k. förlängningssammanträde i jaktvårdsområde. Yttrande avgivet 24 april 1970.

Betänkande (Jo 1971 : ]) angående publika jordbruksarrenden. Yttran- de avgivet 11 juni 1971.

Ärende angående ägoutbytesförrättnings inverkan på jaktvårdsområ- des bestånd. Yttrande avgivet 5 oktober 1971.

Jägarnas Riksförbund _ Landsbygdens Jägares begäran om anslag för framställning av instruktionsbok till prov för kulvapen, klass 1. Yttrande avgivet 9 mars 1972.

Framställning från Svenska jägareförbundet om höjning av jaktvårdsav- giften. Yttrande avgivet 9 mars 1972.

'if. _ ._ lui?

.! _-5,_'_'__ ”ä', ?!...” M __-, —_

will—951.315 "L' ,.

' " l

**?w'wuilll jr- . 41

=" "[ MÅ »; ' - , iir-li sir_l'i' m:. _ .J

_',,,.'" Färgkit” __ _, M . . . '*_____f__"_'_'=. ___. ___-__ __ __ ___. -1 " . . _

...... _|ln..|".s in""

'1 n" , '.'-'........i | -l'"

'%W'Nåä'm lr." '.'-nu:]?! .. ,.5'

- _Lll'_w5'u_ _Il'lf. Ii I.' [. |;',_ . . ..;j'k "til-53:51" 1- _;_.__._.'..__ . __

(JJ—. . '

r (bi.-lj IUI.I 1'. ."'.' ': .. . _.'._|H1|—._—_-.ir__ "Ti- Mari. , _.

._ "A.. ': _ -.",_ ' : ' . . ' vill!”. Plan.—v" ' li _”... r . . Milmöalmtlf '.'i.

”mull-'Gå! || H:?! ] y1. '_'

I . ”&!" Iål'l':.-155F|i.. " HI. g....

4 h ”' ' ' "" 'i'*1 '. "' :- .. . . | ...|. . |" - ':' ' " ,--__,___1-"-.;":._.._.J.,, dig' ' .Låiåäf'Lv” ' ' . _ .1 . . n?r-"l n

' " 'N "I" "i" "” -' ' " - ;" '- - . ' mina.... 1 _ ' _ _ , * ' _ _ ._." 4 _;l'u ':'—'. .__ . h_quj_

iår—"'|' ",.iHll -v " * '. '. -...,'___.,.- _._ |.j_.l__...___

HI J aktvårdsområden

3 Inledning

3.1. Samverkan i jaktvårdsområden

3.1.1. Historik

Flertalet jordbruks- och skogsfastigheter i Sverige har en från jaktlig synpunkt mindre lämplig form och storlek. Ansträngningar har gjorts att skapa större enheter för jordbruk och skogsbruk, men flerstädes fordras för en rationell jakt- och viltvård att samverkan sker över fastighets- gränserna. Olika former för sådan samverkan har vuxit fram under 1900-talet genom initiativ från fastighetsägare, som upplevt ägosplitt- ringens negativa konsekvenser och insett behovet av samarbete. Det primära syftet med samarbetet har oftast varit att skapa bättre sämja mellan jaktutövande fastighetsägare samt att få till stånd bättre ordning vid utövandet av jakten. Samarbetet har emellertid efter hand också kommit att omfatta viltvård och viss gemensam förvaltning av fastig- heternas jaktliga värden. Den samverkan som här avses har dock hela tiden byggt på frivilliga initiativ från fastighetsägarnas sida och privata överenskommelser dem emellan. Myndigheterna har ingripit med lagstift- ning endast för att främja och skydda vissa former av samverkan. Jägarnas organisationer, främst Svenska jägareförbundet, har bidragit till att utveckla och sprida upplysning om lämpliga former för lokal samverkan exempelvis genom bildande av föreningar med uppgift att främja jaktvården.

Frågan om möjligheterna att genom samverkan över fastighetsgrän- serna motverka en misshushållning med de jaktliga värdena togs upp redan i ett år 1909 framlagt förslag till revision av jaktlagstiftningen. Där föreslogs att genom en i lag fastställd ordning möjlighet skulle ges att samordna jaktutövningen mellan ägare till mindre och splittrade fastig- heter, som kunde föras ihop till större sammanhängande jaktområden. 1912 års jaktlag öppnade möjlighet till sådan samverkan genom ömsesi- digt servitut mellan fastigheter inom visst område. Förutsättningen för samverkan var dock att berörda fastighetsägare anslöt sig frivilligt. Svårigheter uppstod i anledning därav nästan alltid att få samtliga ägare,

vilkas fastigheter kunde utgöra ett lämpligt sammanhängande område, att ansluta sig på de villkor lagen föreskrev, och verkan av lagstiftningen blev mycket begränsad. Det framstod med tiden allt klarare att fastighet, vars ägare inte önskade delta i jaktvårdssamverkan och därigenom omöjlig- gjorde sådan samverkan mellan sina grannar tvångsvis måste kunna anslutas till jaktområde. Genom 1938 års lag om rätt till jakt (jaktlagen) infördes möjligheter att tvångsvis låta fastighet ingå i s. k. jaktvårdsom- råde om fastighetsägare, vilka biträdde beslut om att bilda sådant område, dels utgjorde fyra femtedelar av hela antalet berörda fastighets— ägare och dels ägde minst fyra femtedelar av all ifrågavarande mark. Genom ändringar i 1938 års jaktlag har sedan kvottalet i nu berörda hänseenden ändrats till tre fjärdedelar.

1938 års lag i dess ursprungliga lydelse innefattade att beslut om ändring av jaktvårdsområdes omfattning på marken, ändring av huvud- grunderna för jakten och viltvården inom området eller beslut om förlängning av beståndstiden kunde fattas endast i samma ordning som gällde för nybildning. Detta framstod efterhand som onödigt betungande för verksamheten och genom år 1951 vidtagna ändringar i jaktlagen infördes bestämmelser om förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid. Fastighetsägare kan numera före utgången av löpande beståndstid besluta att jaktvårdsområde skall bestå under ytterligare visst antal är, lägst 10 och högst 25 år. När bestämmelserna infördes år 1951 fordrades för att sådant beslut skulle vara giltigt att nejröster inte avgavs av mer än en femtedel av antalet berörda fastighetsägare eller av fastighetsägare, som ägde mer än en femtedel av den i området ingående marken. Senare har kvottalet iberörda hänseenden ändrats till en fjärdedel.

Genom lagändring 1963 infördes möjlighet att i samband med beslut om förlängning av beståndstiden även fatta beslut om ändrad omfattning av jaktvårdsområde och om ändring i huvudgrunderna för jakten och viltvården.

1967 infördes bl. a. bestämmelser om anslutning av fastighet till jaktvårdsområde under löpande beståndstid.

3.1.2. Statistisk redovisning av utvecklingen

Med ledning av material hämtat från Svenska jägareförbundets årsredo- görelser, Statistisk årsbok, Skogsstatistisk årsbok, Sveriges officiella statistik såvitt rör domänverket samt jaktmarksutredningens postenkät, jaktundersökningen (bilaga 1), lämnas i det följande vissa statistiska uppgifter beträffande landets jaktvårdsområden och verksamheten i dessa.

Antal jaktvårdsområden

1.9

1 .8 Antal bildade jaktvårdsområden »

1.7 Härav: bestående 0

1,6 bildade frivilligt B

bildade genom för- 1.5 rättning .

1 _4 per jaktår bildade [] 1 .3

1.2 1.1 )( 1.000 )(

620283191791021209077685560704765485170765644442349545237423730365247

År 1939. -45 ' -50 -55 60 -65' -70

Figur 1 Antal jaktvårdsområden åren 1939— 72, summationskurvor och stapeldiagram.

Fig. 1 innehåller en summationskurva över antalet bildade jaktvårdsområ- den. Benägenheten att bilda jaktvårdsområden har avtagit. Denna tendens framgår av det antal områden som bildats under olika tioårsperioder. Under åren 1941—50 bildades 741 områden, åren 1951—60 587 och under åren 1961—70 totalt 404 områden.

Efter 1949 inträffar årligen att beståndstiden utlöper för ett antal jaktvårdsområden. I de flesta fall förlängs beståndstiden och intresset härför har ökat under senare år. Fram till jaktåret 1971/72 var det

Antal Utgångna områden [3 DIAGRAM A. jaktvårds Härav förlängda | områden giillgåg: ;?;glligförrättning E 120 DIAGRAM B' s::ärdsområden 100 40l 80 30] 60 ml 40 101 20 -59 -65 -70 -59 -65 -70

Figur 2 Diagram A. Antal jaktvårdsområden per år som bildats helt på frivillig väg respektive genom förrättning. Diagram B. Antal jaktvårdsområden per år för vilka beståndstiden utgått och antal områden, som beslutat förlänga beståndstiden.

sammanlagt 376 områden som inte förlängts. Såsom jämförelse kan nämnas att antalet beståendejaktvårdsområden samma år var 1 480.

Det minskade intresset för att bilda jaktvårdsområde skulle ha medfört att summationskurvan över bestående jaktvårdsområden flackat om inte benägenheten att förlänga beståndstiden för redan bildade jaktvårdsområ- den samtidigt ökat.

Under tidigare år bildades fler jaktvårdsområden genom frivillig överenskommelse mellan fastighetsägarna än genom förrättning. Efter hand har dock det relativa antalet områden som bildats genom förrättning ökat. År 1972 hade sålunda flertalet av totala antalet bestående jaktvårdsområden bildats genom förrättning. Diagram A i fig. 2 visar den under senare år alltmer markerade utvecklingen att den övervägande delen av de nybildade jaktvårdsom- rådena bildas genom förrättning.

Av diagram B i fig. 2 framgår att intresset för att förlänga beståndstiden för ett jaktvårdsområde, då tidigare beståndstid utlöper, ökat markant under senare tid. Det bör i detta sammanhang uppmärk- sammas att mark, som ingått ijaktvårdsområde för vilket beståndstiden inte förlängts, ofta till viss del övergår till annat jaktvårdsområde.

Antalet förlängningssammanträden ökar och var under femårsperioden 1966—70 518 mot 444 under närmast föregående femårsperiod.

Den svenska skogsmarken i enskild ägo utgör 1 1,3 miljoner hektar och är uppdelad i 296 000 taxeringsenheter, som är grupperade i storleksklas— ser enligt följande tabell (grunduppgifter från Jordbruksstatistisk årsbok

1969).

SOU 1974: 80 Inledning __ AREALANDELEN JAKTVÅRDSOMRÄDE Miljoner hektar Hela DIAGR. A. DIAGR. B. 35 riket DIAGR. C. Kronomark i iaktvårdsomr. . 1 1,3 Miljoner Miljoner hektar

hektar

Åker + 10 kult.-beta

Prod. skogsm, på ägarekateg.

_ _ - _ Härav i . jaktvårds- ' område

Figur 3 Diagram A. I jaktvårdsområde ingående areal jämförd med rikets totala areal produktiv skogsmark, åker, kulturbete och impediment. Diagram E. I jaktvårdsområde totalt ingående areal jämförd med arealen produktiv skogsmark hos följande ägarekategorier: kronan, övriga allmänna inrättningar, aktiebolag och övriga enskilda Diagram C. Andelen av kronans skogsmark som ingår i jaktvårdsområde samt kronans andel av den totala areal, som ingår i jaktvårdsområde.

Enhetens storlek, 1—25 26—50 51—100 101—200 201-400 400— hektar

Antal enheter, st 176 000 60 000 38 000 16 000 4 700 1 300 % av tot. antal 59 20 13 5 2 0,4 % av tot. areal 17 20 24 20 11 9

Jaktvårdsområdena omfattar jaktåret 1971/72 totalt 6,3 miljoner hektar, varav omkring 410 000 hektar utgjorde kronomark. Drygt 87 000 fastighetsägare hade en på detta sätt organiserad jaktvårdssamverkan.

Av fig. 4 framgår bl.a. att den procentuella andelen produktiv skogsmark, impediment, åker och kulturbete som ingår i jaktvårdsområde varierar mellan 3 % (Jönköpings län) och 55 % (Västmanlands län). För riket i dess helhet gäller att 19 % av nyssnämnda kategorier mark ingåri jaktvårdsområde.

De mycket stora variationerna mellan olika län i Svealand och Götaland beror till stor del på i vilken utsträckning de jaktvårdande organen aktivt verkat för bildandet av jaktvårdsområden. I det norr- ländska skogs- och kustlandet finns i trakter med ägosplittring stora jaktvårdsområden som omfattar såväl enskilda personers mark som skogsbolagens och kronans mark. Eljest har skogsbolagen och kronan i denna del av landet huvudsakligen stora sammanhängande markinnehav där jakten och viltvården ingår i markförvaltningen. De återstående

1.000 hektar

Län Prod Härav Impe— Åker + Sa kol Jaktv skogsm % kro- diment kult 2 + 4 + 5 område noskog bete 1972 1 2 3 4 5 6 7 A+B 391 6,4 88 122 601 82 C 293 2,4 34 139 466 60 D 338 6,5 59 159 556 76 E 552 8,4 100 236 888 40 F 666 5,1 151 126 943 32 G 607 5,1 129 83 819 221 11 692 10,3 126 161 979 106 I 137 3,6 47 85 269 19 K 173 2,7 23 48 244 59 L 265 7,5 43 214 522 43 M 64 7,8 6 316 386 N 200 5,6 82 136 418 192 0 151 7,2 182 80 413 31 P 648 5,4 190 188 1.026 105 R 351 8,7 55 297 703 55 S 1.271 2,0 243 141 1.655 544 T 535 18,0 84 128 747 41 U 371 12,8 61 152 584 322 W 2.032 13,3 535 73 2.640 439 X 1.454 6,2 206 90 1.750 734 Y 1.899 7,2 352 78 2.329 356 Z 2.549 5,0 1.061 57 3.667 753 AC 3.202 32,3 1.170 110 4.482 1.042 BD 3.966 53,5 2.240 61 6.267 956 S:a 22.807 18,9 7,267 3.280 33.354 6.308

Kol 7 i % av kol 6 Andelen jaktvårdsområde i %

60 50 '40 30 20 10

A+BCDEFGHI'KLMNOPRSTUWXYZACBD

Figur 4 Sammanställning länsvis Över areal, som ingår i jaktvårdsområde, jämförd med arealen produktiv skogsmark, impediment, åker- och kulturbete samt procen- tuell andel av sådan mark som ingår i jaktvårdsområde.

arealer, som det är angeläget att ansluta till jaktvårdsområde, finns därför i första hand i södra och mellersta Sverige.

Möjligheterna att på helt frivillig väg bilda jaktvårdsområden torde minska i framtiden. Detta antagande bestyrks av den utveckling som redovisats i fig. 2. De jaktvårdande organen torde därför — om i övrigt inga åtgärder vidtas — vara hänvisade till att genom förrättningar söka få den mark som är lämpad därför ansluten till jaktvårdsområde.

För att detta resultat skall kunna uppnås inom rimlig tid kommer att framdeles erfordras ett ökat antal förrättningar varje år. Detta kommer att medföra större krav på jaktvårdsfonden, enär kostnaderna för

_ i jaktvårdsområde % utanför ja ktvårdsområde

ÄLGJÄGARE SMÅVILTJÄGARE s 27% 24% = = v 25% 20% ______ 0 24% 16% _ M 23% 20% _ki;— _ 31% __ ___—5455 ______ = ÖN 31% _ _ _36% _______ Antal jä- gare (1000) 5 10 15 20 25 5 10 15 20 25 30

Figur 5 Antal älgjägare och småviltjägare med ”huvudsakliga jaktmarken” i eller utanför jaktvårdsområde, absoluta och relativa taL

förrättningar och övriga kostnader i anledning av förrättningar, inberäk- nat vissa förarbeten, betalas med medel ur denna fond. Det ökade antalet förrättningar kommer därjämte att medföra större arbetsbelastning för länsjaktvårdsföreningarnas tjänstemän, som biträder med upplysnings- verksamhet och deltar i de inledande förarbetena med att bilda jaktvårdsområde. Förrättningssituationen ställer betydligt högre krav på engagemang hos dessa än de fall då ett jaktvårdsområde bildas helt på frivillig väg.

Det bör i detta sammanhang nämnas att redan det ökade antalet förlängningssammanträden under senare år har medfört större krav på insatser från länsjaktvårdsföreningamas tjänstemän samt höjda anspråk

på jaktvårdsfondens medel. I jaktundersökningen (bilaga 1) ställdes till älgjägare och småviltjägare

frågan om deras huvudsakliga jaktmark ingick i av länsstyrelse fastställt jaktvårdsområde. Svarsresultaten redovisas i fig. 5.

Av fig. 5 framgår fördelningen av antalet älgjägare respektive småvilt- jägare i absoluta tal inom olika regioner. Vidare framgår procenten jägare med huvudsakliga jaktmarken ingående ijaktvårdsområde i förhållande till regionens totala antal älgjägare resp. småviltjägare. De norrländska regionerna har de största relativa andelarna jägare med huvudsakliga jaktmarken ingående i jaktvårdsområde. 36 % av småviltjägarna i Norr- botten och Västerbotten har sålunda sin huvudsakliga jaktmark ingående i jaktvårdsområde medan motsvarande siffra inom Ö-regionen, som omfattar Småland, är 16 %. I anslutning till fig. 5 kan även anföras att 27 % (ca. 40 000) av landets älgjägare har sin huvudsakliga jaktmark för älg ingående i jaktvårdsområde. 24 % av landets småviltjägare (ca. 41 000) har sin huvudsakliga jaktmark för småvilt ingående i jaktvårds- område.

Tabell A. De som jagat älg 68/69. Jakträttsförhållandena för den huvudsakliga jaktmarken för älgjakt fördelad på om marken ligger i jaktvårdsområde (jvo) eller ej.

Riket Regionerna (Se bild intill Diagram l. )

S V Ö M NN ÖN

% ca st % ca st % ca st % ca st % ca st % ca st % ca st

1 Äger jaktmarken ijvo 31 17 500 35 1 200 27 3 200 28 2 100 28 2 400 37 5 400 29 3 200 helt eller delvis ej ” 69 39 500 65 2 200 73 8 500 72 5 400 72 6 200 63 9 200 71 8 000 2 Arrenderar hela i jvo 24 12 000 24 1 000 19 1 500 20 1 200 22 2 400 27 3 100 33 2 800 jaktmarken ej ” 76 37 000 76 3 100 81 6 600 80 4 800 78 8 400 73 8 500 67 5 600 3 Gäst hos jakträtts— i jvo 16 3 400 24 400 16 700 16 500 16 1 100 17 500 13 200 innehavaren ej 84 17 500 76 1 300 84 3 800 84 2 600 84 5 900 83 2 500 87 1 400 4 Övriga ' ijvo 33 6 450 8 50 42 1 300 31 400 27 800 31 2 200 40 1 700 ej ” 67 13 000 92 600 58 1 800 69 900 73 2 200 69 5 000 60 2 500

Tabell B. De som jagat småvilt 68/69. Jakträttsförhållandena för den huvudsakliga jaktmarken för småviltjakt fördelad på om marken ligger i jaktvårdsområde (jvo) eller ej.

Riket Regionerna

S V Ö M NN ÖN

% ca st % ca st % ca st % ca st % ca st % ca st % ca st

1 Äger jaktmarken i jvo 25 16 200 27 2 400 22 3 100 15 1 800 20 2 400 38 4 100 29 2 400 helt eller delvis ej 75 49 300 73 6 500 78 10 900 85 9 900 80 9 400 62 6 800 71 5 800 2 Arrenderar hela i jvo 24 12 800 24 2 000 18 1 800 16 1 400 22 2 800 34 2 700 34 2 100 jaktmarken ej 76 41 200 76 6 500 82 8 300 84 7 100 78 10 000 66 5 300 66 4 000 3 Gäst hos jakträtts— i jvo 17 5 700 21 700 13 500 17 700 16 1 200 13 300 20 2 300 innehavaren ej 83 27 500 79 2 700 87 3 800 83 3 400 84 6 200 87 2 000 80 9 400 4 Övrigt3 i jvo 33 7 000 18 400 30 900 17 300 24 900 35 2 100 52 2 400 ej " 67 14 400 82 1 800 70 2 100 83 1 500 76 2 900 65 3 900 48 2 200

a Avser övriga former av jakträttsförhållanden vilka betecknas med ”Jakträtten ingår i jordbruksarrende”. ”Anställd hos jakträttsinnehavaren”, ”Korttidsupplå— telser”, "Annat rättsförhållande” och ”Jaktklubb o. dyl.”.

Figur 6 Älg- och småviltjägarna fördelade på jakträttsförhållandet vad gäller huvudsakliga jaktmarken och om denna ligger inom eller utanför jaktvårdsområde.

Fig. 6, tabell A, visar under vilket jakträttsförhållande älgjägarna disponerar sin huvudsakliga jaktmark och om denna ligger inom jaktvårdsområde eller ej. De tre större kategorierna, de som äger jaktmarken, jaktarrendatorer och jaktgäster redovisas var för sig. I tabellen framgår nämnda fördelning i landet i sin helhet och inom var och en av undersökningens regioner. Uppdelningen på regioner framgår översiktligt av kartskissen vid fig. 5. Tabellen upptar såväl procentuell andel jägare inom eller utanför jaktvårdsområde som antal jägare i ungefärliga absoluta tal.

Tabell B visar motsvarande förhållanden vad avser småviltjägarna. Av de nämnda 40 000 älgjägare, som har sin huvudsakliga jaktmark för älgjakt ingående i jaktvårdsområde, äger närmare 17000 marken. De motsvarar 31 % av landets älgjägare som äger sin jaktmark. Närmare 13 000 deltar i jaktvårdsområde under någon form av jaktarrende, vilket motsvarar 25 % av landets jaktarrendatorer. Beträffande de ca. 41 000 som har sin huvudsakliga jaktmark för småvilt ingående ijaktvårdsom- råde är motsvarande siffror 25 % vad avser den grupp som äger sin jaktmark och 24 % vad gäller jaktarrendatorerna.

Antalet älgjaktsdagar för de jägare, som har sin huvudsakligajaktmark ingående i jaktvårdsområde, uppgår till cirka 205 000 per jaktår. För jägare med huvudsakliga jaktmarken utanför jaktvårdsområde är antalet älgjaktsdagar per jaktår ca. 465 000.

Beträffande småviltjakten uppgår antalet jaktdagar per år för jägare med huvudsakliga jaktmarken ingående i jaktvårdsområde till ca. 525 000. Motsvarande siffra för jägare med huvudsakliga jaktmarken utanförjaktvårdsområde är ca. 1 660 000.

Tabellerna i fig. 7 söker något belysa frågan om det föreligger en generell skillnad i storleken på jaktmarksarealen för jägare inom jaktvårdsområde gentemot jägare utanför sådant område. Tabell A avser älgjägarna. Gränsen mellan ”stor” och ”liten” jaktmark är satt vid 500 hektar. Inom t.ex. S—regionen synes effekten av jaktvårdsområdes— bildningen vara mycket liten och överensstämmande med det faktum att jägarna inom jaktvårdsområde i denna region till stora delar driver sin jakt endast på egen mark. I övriga regioner kan avläsas en skillnad, som i huvudsak torde vara följden av gemensamhetsjakten över fastighetsgrän- serna inom jaktvårdsområdena. Tabell B visar motsvarande effekt i vad avser småviltjakten med samma uppställning som i tabell A. Gränsen mellan ”stor” och ”liten” jaktmark är i detta fall satt vid 200 hektar. Värdena för S— och Ö-regionerna antyder en liten verkan av jaktvårdsom- rådesbildningen, medan de övriga regionerna uppvisar väl markerade skillnader.

3.2. Översikt över gällande bestämmelser

De huvudsakliga bestämmelserna om jaktvårdsområden återfinns i 10—1355, 27 &, 29% 2 mom. andra stycket jaktlagen samt 38—42 55

jaktstadgan.

Tabell A. Andelen älgjägare i och utanför jaktvårdsområde med huvudsakliga jaktmarken för älgjakt större eller mindre än 500 hektar.

S-regionen

%

ca. antal jägare

V-regionen

%

ca. antal jägare

Ö-regionen

%

ca. antal jägare

M-regionen

%

ca. antal jägare

N N-regionen

%

ÖN-regionen

ca. antal % ca. antal jägare jägare

I jaktvårdsområde

Mindre än 500 ha Större än 500 ha

Utanför jaktvårdsområde

Mindre än 500 ha Större än 500 ha

61 39 66 34

1586 1014

4 750 2 448

24 76 43 57

1632 5 168

9 030 11 970

30 70 40 60

1290 3 010

5 480 8 220

35 65 55 45 2 380 4 420

12 650 10 350

18 82 26 74 2 034 5 400 9 266 95 7 600 6 500 24 4 320 18 500 76 13 680

Tabell B. Andelen småviltjägare i och 'utanför jaktvårdsområde med huvudsakliga jaktmarken för småviltjakt större eller mindre än 200 hektar.

S-regionen

%

ca. antal jägare

V-regionen

%

ca. antal

jägare

Ö—regionen

%

ca. antal

jägare

M-regionen

%

ca. antal jägare

N N-regionen

%

ÖN-regionen

ca. antal % ca. antal jägare jägare

I jaktvårdsområde Mindre än 200 ha Större än 200 ha

Utanför jaktvårdsområde

Mindre än 200 ha Större än 200 ha

69 31 73 27 3 795 1 705

13 140 4 860

28 72 43 57 1 820 4 680

10 750 14 250

47 53 46 54 2 021 2 279

10120 11880

33 67 43 57 2 409 4 891

12 470 16 530

10 90 18 82

940 4 292 8 460 96 7 008

3 240 16 2 080 14 760 84 10 920

Figur 7. Älg- och småviltjägarna fördelade på storleken av deras huvudsakliga jaktmark och om denna ligger inom eller utanför jaktvårdsområde.

Jaktvårdsområde kan såsom tidigare nämnts bildas antingen genom frivillig överenskommelse mellan fastighetsägarna inom visst område eller genom majoritetsbeslut bland dessa. För att ett jaktvårdsområde i jaktlagens mening skall komma till stånd fordras emellertid ibåda fallen att belutet om bildande av sådant område efter prövning fastställs av länstyrelse. Först genom fastställelsebeslut inträder de i jaktlagen angivna rättsverkningarna.

Enligt 105 1 mom. jaktlagen kan ägare av särskilda fastigheter i ändamål att främja jaktvården på fastigheterna besluta att dessa helt eller delvis tillsammans skall utgöra jaktvårdsområde. Sådant område bildas för visst antal är, lägst 10 år och högst 25. Beslut om bildande av jaktvårdsområde skall därjämte innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om jaktutövning och viltvård inom området ävensom fastighets- ägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende. Den närmare innebörden av dessa krav framgår endast indirekt av stadgandet i 115 1 mom. jaktlagen att länsstyrelsen vid fastställelseprövningen skall tillse att beslutet om bildande av jaktvårdsområde tillkommit i laga ordning samt överens- stämmer med lag och författning, är tjänligt för jaktvårdens främjande samt inte kränker enskild rätt.

Vid enhälligt beslut att bilda jaktvårdsområde uppställer lagen inga andra krav än de som nu angivits. Det ankommer på delägarna själva att ombesörja att beslutet underställs länsstyrelsen för fastställelseprövning. I det numera betydligt vanligare fallet att fastighetsägarna inte kan enas om beslut att bilda jaktvårdsområde skall frågan därom företas till prövning vid förrättning på stället inför en av länsstyrelsen förordnad förrättningsman. För att förrättning skall komma till stånd fordras att fastighetsägare, som önskar få till stånd jaktvårdsområde, ansöker hos länsstyrelsen om förordnande av förrättningsman. Vid ansökningen bör — enligt 38 å andra stycket jaktstadgan — fogas uppgift på de fastigheter som förslagsställarna anser bör anslutas till jaktvårdsområde, fastig- heternas storlek, läge och övriga beskaffenhet, namn och adress å fastighetsägarna samt den inställning till förslaget som dessa såvitt känt intar. Vidare bör till framställningen fogas redogörelse för de grunder som enligt förslagsställarnas mening bör gälla beträffande jaktutövning och viltvård inom området.

Sedan förrättningsman utsetts skall denne enligt bestämmelserna i 39 's” 2 mom. jaktstadgan kalla samtliga fastighetsägare, som berörs av förslaget, till sammanträde för frågans vidare behandling. Förrättningsmannen skall före sammanträdet upprätta förslag beträffande vilka fastigheter som lämpligen bör ingå i jaktvårdsområdet. Vidare skall förrättningsmannen upprätta förslag till grunder för jaktutövningen och viltvården inom området. Förslaget skall utformas med ledning av vad som kan finnas lämpligt med hänsyn till bl. a. områdets beskaffenhet, antalet delägare samt vilttillgången på de särskilda fastigheterna. I sisnämnda avseende bör förrättningsmannen beakta att de olika fastigheterna inte utsätts för större intrång än som oundgängligen krävs för ett ändamålsenligt utövande av jaktvården inom området. Förrättningsmannens förslag skall

framläggas vid sammanträdet med fastighetsägarna. Vid sammanträdet förs protokoll och upprättas en förteckning över de fastigheter, som enligt förrättningsmannens förslag skall ingå i jaktvårdsområdet. För varje fastighet anges därvid ägare och areal. Förteckningen tjänar därefter som röstlängd.

Enligt 10% 3 mom. jaktlagen kan mark, som med hänsyn till läge, form och övrig beskaffenhet lämpligen kan utgöra eget jaktvårdsområde, inte mot ägarens bestridande anslutas till jaktvårdsområde. Undantag torde även kunna göras för flera fastigheter, som tillsammans utgör lämpligt område för jakt- och viltvård.

Sedan förrättningsmannens förslag föredragits och däri vidtagits de jämkningar, som omständigheterna vid sammanträdet kan ge anledning till, hänskjuts förslaget till omröstning bland de närvarande fastighets-

ägarna. För att bindande beslut om bildande av jaktvårdsområde skall anses fattat fordras att beslutet biträds av minst tre fjärdedelar av hela antalet fastighetsägare inom det nämnda området och att dessa äger minst tre fjärdedelar av den mark som skall ingå däri. Frånvarande delägare kommer i detta fall att jämställas med delägare som röstar mot förslaget om bildande av jaktvårdsområde.

Föreligger föreskriven majoritet för det framlagda förslaget skall förrättningsmannen förklara jaktvårdsområdet bildat. I annat fall anses frågan om bildande av jaktvårdsområde förfallen. I anslutning till att jaktvårdsområdet förklaras bildat skall förrättningsmannen tillkännage att sakägare äger rätt att inom viss tid inkomma med påminnelser i ärendet till länsstyrelsen. Beträffande länsstyrelsens därefter följande prövning gäller att länsstyrelsen skall tillse att beslutet tillkommit i laga ordning samt att de materiella förutsättningarna för ett jaktvårdsområdes bildande uppfyllts. I anslutning härtill föreskrivs särskilt att länsstyrelsen skall beakta att beslutet i vad avser grunderna för jaktutövningen inte kränker fastighetsägare med ideella betänkligheter mot jakt. Länsstyrel- sen skall antingen fastställa det underställda beslutet i oförändrat skick eller ogilla detsamma i vilket sistnämnda fall länstyrelsen skall uppge skälen varför fastställelse vägras.

Det är i princip endast fastighetsägarna som är berättigade att delta i beslut om bildande avjaktvårdsområde. I 7 % tredje stycket jaktlagen har uttryckligen angivits, att brukare av bl. a. arrendemark, som avses i nämnda lagrum, inte utan särskilt bemyndigande av ägaren har rätt att tala för fastigheten i frågor som rör jaktvårdsområde. Enligt 12 ä 2 mom. jaktlagen medför den omständigheten att en fastighetsägare biträder beslut om bildande av jaktvårdsområde inte inskränkning i den jakträtt, som tillkommer innehavare av vissa markupplåtelser enligt 7 & jaktlagen. Om fastigheten mot ägarens vilja ansluts till jaktvårdsområde måste däremot sådan jakträttsinnehavare underkasta sig de bestämmelser som blir gällande för området. Har i annat fall jakträtten på fastighet, som intas i jaktvårdsområde, upplåtits till någon som inte besitter eller brukar fastigheten blir denne bunden av beslutet i vilken ordning det än tillkommit. De flesta jaktarrendatorer befinner sig i denna situation och har enligt 12 ä 2 mom. jaktlagen endast rätt att uppsäga jakträttsavtalet

till omedelbart upphörande om det område, som de arrenderar, intas i jaktvårdsområde.

Beträffande samägda fastigheter har utvecklats den praxis att samtliga delägare måste biträda ett beslut för att den röst som tillkommer fastighetens ägare skall räknas beslutet tillgodo. Om en fastighet tillhör flera personer och dessa efter giltig sämjedelning har erhållit var sin på marken bestämd ägovidd tillerkänns däremot varje sådan delägare en röst.

Vid röstning i frågor som rörjaktvårdsområde äger enligt 13 ä 1 mom. jaktlagen varje fastighetsägare en röst om inte annorlunda bestämts i de för området gällande grunderna förjaktutövningen och viltvården.

Den som utan att vara markägare har jakträtt inom ett jaktvårdsom- råde äger närvara vid sammanträde med fastighetsägarna samt därvid yttra sig och avge förslag. Han äger däremot inte — utan fullmakt från fastighetsägare — rösta i frågor som rör jaktvårdsområdet.

Inom ett år före utgången av den tid för vilken jaktvårdsområde bildats, kan fastighetsägarna besluta att området skall bestå under ytterligare ett antal är, lägst 10 och högst 25 år. För att förlängning av beståndstiden skall komma till stånd fordras att beslutet biträds av majoriteten av de röstande och att de som motsätter sig förlängning inte uppgår till mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller representerar mer än en fjärdedel av den i området ingående marken. Beslut att förlänga beståndstiden för jaktvårdsområde skall underställas länsstyrelsen för fastställelseprövning i samma ordning som gäller för beslut om bildande av jaktvårdsområde.

Under den tid ett jaktvårdsområde består kan behov uppkomma att ändra områdets omfattning eller ändra de bestämmelser i övrigt som beslutades när området bildades. Sådan ändring kan komma till stånd efter prövning antingen i den ordning som gäller för bildande av jaktvårdsområde eller i samband med förlängningssammanträde.

Möjligheter föreligger även att ansluta mark till jaktvårdsområde under löpande beståndstid. Länsstyrelsen äger förordna att mark som är av betydelse för jaktvården inom jaktvårdsområdet skall ingå i detsamma. Förutsättningen härför är att ägaren till marken ansöker om anslutning, att särskilda skäl föreligger samt att delägarna, efter samma kallelse- och röstningsförfarande som vid ett förlängningssammanträde, biträder an- slutningen.

Länsstyrelsen kan vidare på ansökan av delägare ijaktvårdsområde besluta att fastighet inom området inte längre skall tillhöra detta. Denna regel gäller dock endast i fråga om fastighet som utgör gård eller trädgård eller eljest väsentligen saknar betydelse för jaktvården inom området.

Rätten till all jakt inom jaktvårdsområde eller till all jakt efter särskild villebrådsart får inte upplåtas till annan med mindre samtliga fastighets- ägare är ense därom. Fastighetsägare kan inte förvägras att till annan upplåta honom tillkommande jakträtt inom jaktvårdsområde, såvida inte upplåtaren bedöms såsom olämplig med hänsyn till jaktvården eller det eljest medför avsevärt men för övriga fastighetsägare.

Beslut angående jaktutövning eller upplåtelse av jakträtt inom jakt— vårdsområde kan överklagas hos länsstyrelse. Behörig att anföra besvär är

den, vars rätt berörs av beslutet. Besvären skall grundas på att det överklagade beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning eller kränker klagandens enskilda rätt. Enligt praxis äger såväl delägare i jaktvårdsområde som jaktarrendator rätt att besvära sig. Någon rätt att hos länsstyrelse föra talan mot delägarebeslut, som för sin giltighet är beroende av länsstyrelsens fastställelse, finns inte. I detta fall får möjligheten att avge påminnelser användas. Mot länsstyrelses beslut i frågor rörande jaktvårdsområde får talan föras i kammarrätt.

Delägare ijaktvårdsområde eller annan däråjaktberättigad person, som överträder de för jaktutövning inom området gällande reglerna straffas enligt 29 5 2 mom. jaktlagen med dagsböter.

Kostnaderna för förrättningsman samt övriga kostnader i anledning av förrättning, ävensom kostnaderna för förlängningssammanträde betalas med medel ur jaktvårdsfonden. Länsstyrelse prövar framställning om utbetalning och äger enligt särskilda anvisningar rätt att ur jaktvårdsfon- den utge ersättning även för fastighetsutredning som behövs för beslut om nybildning eller förlängning av jaktvårdsområde.

4 Jaktvårdsområdes bildande

4.1. Nuvarande förfarande

Det omfattande förarbete som utförs innan fråga om att bilda jaktvårdsområde formellt kommer under länsstyrelsens prövning framgår endast delvis av jaktlagens och jaktstadgans bestämmelser. Svenska jägareförbundet och länsjaktvårdsföreningarna svarar nästan undantags- löst för detta förarbete som till stora delar är obundet av bestämmelser. Den redogörelse, som lämnas i det följande, ansluter sig i huvudsak till den handledning som används i undervisningen vid bl.a. Öster Malma jaktvårdsskola.

Förberedelsearbetet inleds regelmässigt med att det tilltänkta jakt- vårdsområdet inritas på den ekonomiska kartan. Det är därvid önskvärt att fastighetsförhållandena så tydligt som möjligt framgår av kartan. Kartmaterialet översänds därefter lämpligen till länsjaktvårdskonsulenten för yttrande huruvida den föreslagna formen på jaktvårdsområdet kan godtas med hänsyn till jaktlagens föreskrifter. Man bör om möjligt följa naturliga gränser och eftersträva ett välarronderat område med en areal inte understigande 1 000 hektar.

Sedan samråd skett med någon av jaktvårdstjänstemännen kallas berörda fastighetsägare till ett sammanträde. Vid detta sammanträde, där protokoll förs, fattas beslut om områdets gränser och innehållet i stadgarna, vilka i allmänhet upprättas med Svenska jägareförbundets normalstadgar som norm. Slutligen utses en arbetskommitté med bemyndigande att fullfölja ärendet hos länsstyrelsen.

Härefter upprättas teckningslistor, vilka i allmänhet utgörs av tryckta blanketter. Den som undertecknar listan förklarar sig villig att med sin fastighet ingå i ett jaktvårdsområde med den omfattning, som anges å bilagd karta. Undertecknaren förklarar sig vidare villig att ingå som medlem i den förening, som — i det fall jaktvårdsområde kommer till stånd — avses att bildas för förvaltningen av de gemensamma angelägen- heterna samt medger att bestämmelserna i det vid listan fogade stadgeförslaget skall gälla för jakten och jaktvården inom jaktvårdsområ- det. Teckningslistan innehåller slutligen en fullmaktsmening av innehåll att viss person eller den han i sitt ställe förordnar befullmäktigas att föra vederbörandes talan vid undertecknandet av överenskommelse om bildande av jaktvårdsområde på frivillig väg eller vid ansökan om

förordnande av förrättningsman och i anledning därav följande förrätt- ning. Teckningslistan gäller även för fastigheterna tillkommande delar i samfälligheter, belägna inom det föreslagna jaktvårdsområdets gränser.

Teckningslistan upptar vidare respektive fastighets benämning, jord- registerbeteckning, areal i hektar samt ägarens namn och adress. 1 de fall fastighetsägarens namnteckning inte erhålls kan anteckning ske att fastigheten exempelvis saknar jaktlig betydelse eller att fastighetsägaren vägrar att underteckna listan eller är oanträffbar.

Erforderliga uppgifter för teckningslistorna hämtas från jordregistret eller senaste fastighetstaxeringslängd. Möjligheter föreligger numera att från länsstyrelsernas dataenheter erhålla församlingsvis uppställda fastig- hetsförteckningar framställda med ledning av grundmaterial från senaste fastighetstaxering.

Lantmätare eller kommunal förtroendeman eller annan person som är väl förtrogen med fastighetsförhållandena i orten bör intyga att de i teckningslistan upptagna fastigheterna ligger inom gränserna för det blivande jaktvårdsområdet.

Följande handlingar inges därefter till länsstyrelsen:

A Ansökan till länsstyrelsen om fastställelse av beslutet att bilda jakt- vårdsområde i det fall samtliga fastighetsägare undertecknat tecknings- listorna. I annat fall ansökan om förordnande av förrättningsman. Avskrift av protokoll från sammanträde med fastighetsägarna. Numrerade teckningslistor med bilagor.

Förslag till stadgar. Karta.

[TJUÖUJ

Länsstyrelsens handläggning och de åtgärder som skall vidtas av den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen framgår av 38—44 %% jakt— stadgan.

Ärendet inkommer vanligen till länsstyrelsen från länsjaktvårds- föreningen, som oftast deltagit iförberedelsearbetet. Enligt 39 ä 1 mom. jaktstadgan skall länsstyrelsen — sedan behörig ansökan därom inkommit — förordna lämplig och ojävig förrättningsman att handha ärendet.

Förrättningsmannen har att kalla samtliga av förslaget berörda fastighetsägare till sammanträde för frågans vidare behandling. Finnes att jaktvårdsområde för ändamålsenligt nyttjande bör omfatta fastighet, som inte upptas i ansökningen, skall även ägaren till sådan fastighet kallas till sammanträdet. Kallelse skall minst 14 dagar före sammanträdet sändas i rekommenderat brev till varje fastighetsägare och även införas itidningi orten. Förrättningsmannen skall även underrätta länsstyrelsen om sammanträdet, och det åligger länsstyrelsen att tillse att kungörelse om sammanträdet införes i länskungörelserna. Angår ärendet fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, skall länsstyrelsen eller veder- börande myndighet tillse att ombud utses att bevaka det allmännas rätt. Det åligger länsstyrelsen att tillse att sådan underrättelse lämnas i sådan tid att ombudet kan närvara vid det därpå följande sammanträdet med fastighetsägarna.

Förrättningsmannen skall enligt 39 5 3 mom. jaktstadgan före samman- trädet på grundval av ansökningen och med beaktande av vad i övrigt förekommit uppgöra förslag vari anges vilka fastigheter eller delar av sådana, som lämpligen bör ingå i jaktvårdsområdet. Han skall vidare upprätta förslag innehållande de grunder för jaktutövningen och vilt- vården inom området som i betraktande av bl. a. beskaffenhet, antal delägare samt vilttillgången på de särskilda fastigheterna kan finnas lämpliga. I sistnämnda avseende bör förrättningsmannen särskilt beakta att det inte görs större intrång på de olika fastigheterna än som ett ändamålsenligt utövande av jaktvården oundgängligen kräver.

Vid sammanträdet skall upprättas en förteckning över de fastigheter, som enligt förrättningsmannens förslag skall ingå ijaktvårdsområdet. För varje fastighet skall anges ägare och areal. Råder det ovisshet om arealen hos viss fastighet eller fastighetsdel skall denna upptas i förteckningen till den storlek vartill förrättningsmannen, efter de närvarandes hörande, finner att den bör uppskattas. Om jaktvårdsområde skall bestå av endast en fastighet skall för varje delägare anges storleken av hans andel. Den förteckning som på detta sätt upprättas tjänar därefter som röstlängd.

Sedan förrättningsmannens förslag föredragits och däri gjorts de jämkningar som funnits erforderliga med hänsyn till vad som fram- kommit vid sammanträdet, skall förslaget bli föremål för omröstning. Erhåller förslaget föreskriven majoritet skall förrättningsmannen, såsom tidigare framhållits i översikten över gällande rätt, förklara jaktvårds- området bildat och sammanträdet avslutat. I annat fall anses frågan om bildande av jaktvårdsområde förfallen.

Förklaras jaktvårdsområde bildat skall förrättningsmannen meddela de närvarande att den som anser sig ha anledning till anmärkningar beträffande frågan om områdets bildande eller beträffande beslutade grunder för jaktutövningen och viltvården skall inkomma med påminnel- ser till länsstyrelsen senast tjugo dagar efter sammanträdets avslutande.

Förrättningsmannen skall snarast möjligt och senast inom tjugo dagar efter sammanträdet insända det protokoll, som förts vid sammanträdet, jämte övn'ga handlingar i saken till länsstyrelsen. Protokollet skall vara justerat av två vid sammanträdet därtill utsedda fastighetsägare.

Sedan tiden för påminnelser gått ut skall länsstyrelsen företa ärendet till avgörande. Länsstyrelsen inhämtar regelmässigt yttrande från länsjakt- vårdsföreningen i den mån föreningen inte tidigare avgivit yttrande i ärendet. Länsstyrelsen äger om ärendet inte anses kunna avgöras i befintligt skick, att föranstalta om den ytterligare utredning som bedöms erforderlig. Länsstyrelsen skall vid sin prövning med iakttagande av vad som sägs i 11 ä 1 mom. jaktlagen — nämligen att beslutet tillkommit i laga ordning och överensstämmer med lag och författning samt i övrigt är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt — även beakta att beslutet i vad det avser grunderna för jaktutövningen inom området inte kränker fastighetsägare med ideella betänkligheter mot jakt.

4.2. Utredningens överväganden och förslag

4.2.1. Jaktvårdsområdes ändamål

Det primära syftet med att bilda jaktvårdsområde är att främja jaktvården och att skapa möjligheter till positiv samverkan mellan fastighetsägarna. Utredningen föreslår ingen ändring i den grundtanke som kommer till uttryck i jaktlagens definition av ändamålet med bildande av jaktvårdsområde. Ändamålet bör emellertid i utredningens förslag till lag om jaktvårdsområde anges klarare särskilt med hänsyn till att utredningens lagförslag, i motsats till jaktlagen, innehåller närmare regler om jaktvårdsområdes förvaltning och till att den förening som enligt utredningens förslag skall handha förvaltningen av jaktvårds- områdets angelägenheter inte får driva verksamhet som är främmande för det ändamål för vilket jaktvårdsområdet bildats. Det ändamål som motiverar bildande av jaktvårdsområde kommer således enligt utred- ningens förslag att direkt vara vägledande även vid en bedömning huruvida viss förvaltningsåtgärd skall anses förenlig med den verksamhet föreningen skall bedriva. Utredningen föreslår att ändamålet med att bilda jaktvårdsområde anges vara att gemensamt för flera fastigheter handha jaktutövning, viltvård och andra frågor av betydelse för jakt- vårdens främjande. Utredningen vill slå fast att en förvaltning inriktad på att från ekonomisk synpunkt tillvarata ett områdes jaktliga värde inbegrips i ändamålet med bildande av jaktvårdsområde och kan utgöra grund härför. Avgörande för bedömningen huruvida en viss åtgärd skall anses falla inom ramen för jaktvårdsområdets ändamål skall emellertid alltid vara om jaktvården främjas.

4.2.2 Rätt att ansöka om bildande av jaktvårdsområde

Det står i princip envar fritt att ta initiativ till att bildajaktvårdsområde. Erfordras förrättning eftersom ägarna till den mark, som föreslås ingå i området, inte är ense om att bilda jaktvårdsområde är det emellertid enligt gällande rätt endast någon av fastighetsägarna som är behörig att hos länsstyrelsen ansöka om förordnande av förrättningsman.

Det finns i samband med en översyn av förutsättningarna för bildande av jaktvårdsområde anledning att överväga en utvidgning av den krets, som har behörighet att ansöka om förordnande av förrättningsman eller enligt utredningens förslag till förfarande skall äga rätt att ansöka om bildande av jaktvårdsområde.

Enligt 15 5 lagen om fiskevårdsområden (1960: 130) får fiskevårds- område bildas efter ansökan av delägare, myndighet som Konungen bestämmer eller kommun. Departementschefen yttrade i proposition med förslag till ändringar i lagen om fiskevårdsområden (prop. 1969: 42 s. 45) att det från principiell synpunkt måhända kunde göras gällande att initiativrätten vad gällde bildande av fiskvårdsområde borde förbehållas delägarna eftersom sådant område bildas för att i första hand tillgodose delägarnas intressen.

Denna uppfattning hade tillmätts betydelse vid utformningen av den vid tidpunkten för propositionen gällande ordningen. Den långsamma takten i fråga om tillkomsten av fiskevårdsområden hade föranlett fritidsfiske- utredningen att i sitt betänkande Fritidsfisket (SOU 1968: 13) föreslå en utvidgning av initiativrätten till stat och kommun. Enligt utredningen hade erfarenheten visat att enskilda delägare i fiskevatten ofta hade svårt att ta initiativ i frågor som fordrade samverkan mellan delägarna. Enligt utredningen hade bestämmelsen att förrättningskostnaderna skulle för- skjutas av sökanden säkert också utgjort en hämmande faktor. Detsamma gällde bestämmelsen att kostnaderna skulle stanna på sökanden om fiskevårdsområde inte kom till stånd. Om frågan om bildande av fiskevårdsområde skulle aktualiseras också av representanter för det allmänna bortföll enligt utredning dessa hinder. Eftersom beslutande- rätten beträffande bildande och förvaltning av fiskevårdsområde helt låg hos delägarna kunde enligt utredningen några risker från rättssäkerhets- synpunkt knappast uppkomma med ett officialinitiativ. Departements- chefen anslöt sig till utredningens av flertalet remissinstanser biträdda förslag om en till stat och kommun utvidgad initiativrätt. Statens initiativrätt borde enligt departementschefen lämpligen utövas av fiskeri- intendent eller lantbruksnämnd.

Oaktat att den som ansöker om förordnande av förrättningsman för bildande av jaktvårdsområde inte ikläder sig några särskilda ekonomiska förpliktelser skulle det enligt utredningens uppfattning föreligga möjlig- heter att få till stånd fler jaktvårdsområden om även företrädare för stat och kommun gavs rätt att ansöka om bildande av jaktvårdsområde.

De myndigheter som enligt utredningens mening i första hand bör tilläggas rätt att ta initiativ till och ansöka om bildande av jaktvårdsom- råde är lantbruksnämnderna, skogsvårdsstyrelserna och fastighetsbild- ningsmyndigheterna.

Lantbruksnämnderna har enligt sin instruktion (SFS 1967: 425) till uppgift att följa lantbrukets tillstånd och utveckling för att inom detta åstadkomma en snabb strukturrationalisering. Till lantbruksnämnds övriga uppgifter hör bl. a. att handlägga frågor inom fiskets område och andra ärenden som enligt särskilda bestämmelser ankommer på nämnden. Det åligger nämnden särskilt att verka för rådgivning och upplysning i syfte att främja rationalisering inom jordbruket och trädgårdsnäringen samt den yttre rationaliseringen inom skogsbruket. Vidare åligger det nämnden bl.a. att utföra den regionala planeringen för lantbrukets rationalisering samt individualplanering för viss brukningsenhet eller grupp av brukningsenheter. I samband med nämnda individualplanering bör enligt jaktmarksutredningens mening även kunna behandlas frågor om rationell jaktvård såsom del i en lämplig och allsidig markanvändning. Det bör i dessa fall ofta bli aktuellt för lantbruksnämnd att medverka till att jaktvårdsområde bildas av ifrågavarande och angränsande bruknings- enheter i syfte att främja en rationell jaktvård. Det förhållandet att lantbruksnämnd äger mark som kan komma att ingå ijaktvårdsområde bör enligt utredningens mening i princip inte inverka på lantbruks- nämndens ställningstagande. I fiskefrågor skall nämnden enligt instruk-

tionen biträda fiskeriintendenten i dennes arbetsuppgifter om detta kan ske utan att nämndens egna arbetsuppgifter eftersätts. Lantbruksnämnd bör på motsvarande sätt — efter ändring av instruktionen ges iuppdrag att biträda jaktvårdens regionala befattningshavare.

Skogsvårdsstyrelse har till uppgift (SFS 1960:267) att främja och stödja den enskilda skogshushållningen samt verka för att skogsvårds- arbetet på de enskilda skogarna inom styrelsens verksamhetsområde bedrivs på ett planmässigt sätt. Skogsvårdsstyrelse skall vidare utöva den uppsikt och vidta de åtgärder, som jämlikt gällande skogsvårds-, naturskydds- och andra författningar ankommer på styrelsen. För fullgörandet av dessa uppgifter skall Skogsvårdsstyrelse bl.a. lämna sakkunnigt biträde vid planläggning av skogsbrukets drift samt vid skogens vård och skötsel i övrigt, verka för att sammanslutningar av skogsägare bildas ävensom bistå dylika sammanslutningar i deras verksam- het för skogsvården, medverka vid åtgärder i syfte att främja yttre rationalisering av skogsbärande fastigheter samt vidtaga åtgärder i övrigt ägnade att befordra en förbättrad Skogshushållning. Genom nämnda arbetsuppgifter — och i synnerhet—uppgiften att biträda vid planlägg- ningen av skogsbrukets drift samt skogens vård och skötsel i övrigt — kommer Skogsvårdsstyrelse i beröring med jaktvårdsfrågor. Vid en allsidig och rationell användning av skogsmark, där huvudvikten lagts på skogsdrift, bör enligt jaktmarksutredningens uppfattning även jaktvårds- frågorna samordnas med skogsdriften. Att bilda jaktvårdsområde bör i detta sammanhang ses som en yttre rationalisering av jaktvården på ifrågavarande skogsmark och således ingående i rationaliseringen av markanvändningen på skogs— och jordbruksfastigheter. Utredningen anser därför att det bör ingå i skogsvårdsstyrelsernas uppgifter att biträda jaktvårdens regionala befattningshavare om det kan ske utan att skogsvårdsstyrelsernas primära arbetsuppgifter eftersätts. Skogsvårdssty- relsernas ställning inom den statliga administrationen på skogsbrukets område skall enligt Kungl. Maj: ts beslut 26 april 1974 bli föremål för utredning. Enligt Kungl. Maj: ts lantmäteriinstruktion (SFS 1971: 1 100) åligger det fastighetsbildningsmyndigheterna särskilt att verka för samordning av fastighetsbildningen med de åtgärder som planläggs och utförs på angränsande områden av andra myndigheter och organ. Häri bör kunna inräknas de jaktvårdande myndigheternas åtgärder för rationell indelning av länen ijaktvårdsområden. Enligt utredningens mening bör fastighets— bildningsmyndighet, i de fall denna i sin verksamhet kommer i beröring med frågor om rationell jaktvård, ha rätt att ansöka om bildande av jaktvårdsområde eller ombildning av sådant område.

Genom att ge nu nämnda myndigheter rätt att ansöka om att bilda jaktvårdsområde —— vilket torde fordra ändringar i myndigheternas instruktioner — bör dessa kunna verka för en rationell viltvård i de fall enskilda fastighetsägare inte är beredda att ensamma ta initiativet till att bilda jaktvårdsområde.

Naturvården är enligt 25 naturvårdslagen (1964: 822) inte blott en statlig utan även en kommunal angelägenhet. Kommunerna har ett lokalt

ansvar för naturvården, och såsom tidigare framhållits ingår viltvården såsom en del i naturvården. Kommun bör därför tillerkännas rätt att ansöka om bildande av jaktvårdsområde även i de fall kommunen inte är ägare av mark, som bör ingå i området.

Jaktmarksutredningen föreslår mot bakgrund av vad sålunda anförts en bestämmelse av innehåll att ansökan om bildande av jaktvårdsområde och ombildning av sådant område skall få göras förutom av fastighetsägare även av myndighet som Kungl. Maj: t bestämmer eller kommun.

4.2.3. Förberedelser för ansökan

Förfarandet vid bildande av jaktvårdsområde har i sina huvuddrag beskrivits i det föregående.

Jaktmarksutredningen har, som tidigare omnämnts, i en enkät till landets länsjaktvårdskonsulenter hemställt om deras synpunkter på bestämmelserna om bildande av jaktvårdsområde. I de yttranden som inkommit riktas en i sina huvuddrag samstämmig kritik mot att förrättning skall vara obligatorisk så snart fullständig enighet att bilda jaktvårdsområde inte föreligger bland fastighetsägarna. Konsulenterna fäster särskild uppmärksamhet på de fall då enighet inte föreligger men den minoritet som motsätter sig eller ställer sig passiv till jaktvårds- områdesbildning är mycket liten. Lagens krav på förrättning i dessa fall har enligt konsulenterna bundit det praktiska arbetet i en till synes onödig och kostsam formalism. Utgången av en förrättning är vid många tillfällen uppenbar för de berörda långt innan denna äger rum och framgår ofta redan av de handlingar som fogas vid ansökan om förordnande av förrättningsman. Konsulenterna anser att i dessa fall i det närmaste allt av praktiskt värde utförts redan innan ansökan om förrättningsman inges. Förrättningsmannen har som regel endast att pro forma konstatera vad som långt tidigare framgått av verkställda utred- ningar. Konsulenterna anför även att det kan dröja avsevärd tid från det att ansökan inges till dess förrättning äger rum. Detta förhållande samt den omständigheten att länsstyrelsernas fastställelseprövningi många fall tar avsevärd tid i anspråk kan vara till men för jaktvården. Om exempelvis ett av syftena med att bilda jaktvårdsområde varit att skapa förutsätt- ningar för älgjakt på särskild tid, kan de upprepade dröjsmålen medföra att ansökningstiden hunnit utgå innan fastställelsebeslut föreligger.

Jaktmarksutredningen har mot bakgrund av bl.a. den kritik som framförts av jaktvårdskonsulenterna undersökt möjligheterna att förenkla och rationalisera det arbete som är förenat. med jaktvårdsområdes— bildningen. Utredningen har därvid i första hand inriktat sig på förfarandet i de fall då enighet att bilda jaktvårdsområde inte föreligger bland berörda fastighetsägare.

Utredningen delar jaktvårdskonsulenternas uppfattning att ett värdefullt förberedelsearbete ofta utförs redan innan ansökan om förordnande av förrättningsman inges till länsstyrelsen. Detta förberedelsearbete bör enligt utredningens mening tilläggas större betydelse än vad som för närvarande är fallet. Genom att förlägga tyngdpunkten i förberedelse-

arbetet till ett tidigt stadium bör på sätt redovisas nedan — förrättning inför särskild förrättningsman kunna undvikas i ett stort antal fall.

För att det på ett tidigt stadium utförda förberedelsearbetet skall kunna tillerkännas ökad betydelse och i vissa fall ersätta förrättning enligt nuvarande förfarande fordras att huvuddragen regleras i författ- ning. Den praxis, som utvecklat sig beträffande det förberedande arbete som föregår ansökan om förordnande av förrättningsman, har visat sig fungera väl. Det föreligger därför enligt utredningen ingen anledning att ändra i de för närvarande tillämpade grundläggande rutinerna.

Enligt utredningens mening bör förberedelsearbetet inledas med ett förberedande sammanträde med fastighetsägare och andra jakträttsinne- havare vilkas rätt till jakt berörs av frågan att bilda jaktvårdsområde. Utredningen, som framlägger förslagi enlighet därmed, förutsätter att den som väckt fråga om att bilda jaktvårdsområde haft kontakt med fastighetsägare inom det aktuella området och funnit ett tillräckligt gensvar bland dessa. Frågan hur kallelse till det förberedande samman- trädet skall ske föreslås inte bli reglerad i författning. Kallelse får ske på lämpligt sätt till exempel genom anslag, annons i ortspressen eller brev till berörda personer. Oftast torde flera av de nu nämnda kallelsemetoderna böra tillämpas. Vid det förberedande sammanträdet skall föras protokoll och i detta antecknas vilka som är närvarande samt i vilken egenskap de är tillstädes, exempelvis såsom fastighetsägare eller jaktarrendatorer. Ägare till fastigheter, som gränsar till det ifrågasatta jaktvårdsområdet, bör även beredas tillfälle att yttra sig vid det förberedande sammanträdet. Någon formell röstlängd torde regelmässigt inte behövas.

Vid det förberedande sammanträdet diskuteras i första hand frågan om jaktvårdsområde skall bildas. Fattas beslut att söka bilda jaktvårdsområde bör fastställas vilka fastigheter som skall ingå och vilka stadgar som skall gälla för området. Därjämte bör diskuteras huvudgrunderna förjakt- och viltvården inom det tillämnade jaktvårdsområdet ävensom principerna för den ekonomiska regleringen mellan delägarna. Vid eventuell omröstning är det tillräckligt att enkel majoritet uppnås bland dem som berörs av förslaget att bilda jaktvårdsområde. Uppnås inte majoritet faller tills vidare frågan om att bilda jaktvårdsområde. Fattar de närvarande beslut att söka bilda jaktvårdsområde skall enligt utredningens förslag utses en arbetsgrupp om minst tre personer som får i uppdrag att tills vidare handlägga de med jaktvårdsområdesbildningen förenade frågorna.

Till ledamöter i arbetsgruppen bör väljas personer som är lämpade för uppgiften. Något krav att de skall vara fastighetsägare finner utredningen inte anledning att uppställa. Någon av ledamöterna bör dock vara behörig att sedermera ansöka hos länsstyrelsen om bildande av jaktvårdsområde.

Sedan det förberedande sammanträdet hållits och en arbetsgrupp utsetts är det dennas uppgift att få fram de handlingar som erfordras för ansökan till länsstyrelsen. Det torde på sätt som nu sker vara mest lämpligt att detta arbete utförs i samråd med länsjaktvårdsföreningens tjänstemän.

Huvudsyftet med en ändring av formerna för bildande av jaktvårds—

område är, såsom förut nämnts, att ge förberedelsearbetet ökad betydelse och låta detta arbete i flertalet fall ersätta nuvarande förrättningsför— farande. Vid en sådan ändring måste emellertid tillses att de fördelar från bl. a. rättssäkerhetssynpunkt, som är förenade med ett förrättningsför- farande, inte går förlorade. Utredningen föreslår därför att nästa led i det förfarande som skall leda fram till bildandet av jaktvårdsområdet utgörs av skriftliga förklaringar från berörda fastighetsägare, vari de uttryckligen anger om de är beredda att låta sin mark ingå i det föreslagna jaktvårdsområdet. Enligt nuvarande praxis upprättas, på sätt tidigare nämnts, särskilda teckningslistor enligt vilka den som undertecknat listan förklarar sig villig att med sin fastighet ingå i ett jaktvårdsområde med den omfattning, som anges på en till teckningslistan fogad karta. Utredningen föreslår ett motsvarande förfarande, dock med den skillna- den att i de fall enighet att bilda jaktvårdsområde inte föreligger teckningsbevisen föreslås få direkt inverkan på länsstyrelsens ställnings- tagande till huvudfrågan huruvida jaktvårdsområde skall komma till stånd. Länsstyrelsen skall enligt utredningens förslag med ledning av teckningsbevisen direkt avgöra frågan om erforderlig majoritet föreligger för att bilda jaktvårdsområde.

Den stora betydelse som teckningsbevisen enligt utredningens förslag kommer att tillmätas medför att särskilda krav måste ställas på utformningen av dessa. Bevis bör förutom fastighetsbeteckning, ägares namn och adress innehålla arealuppgifter m. m. I beviset måste klart anges omfattningen av det jaktvårdsområde som beviset avser. I den mån jaktvårdsområdets omfattning inte anges i beviset måste däri finnas en klar hänvisning till annan handling, vari området redovisas. Av beviset skall vidare framgå att undertecknaren godtagit ett på lämpligt sätt angivet förslag till grundstadgar 'för området. Beviset skall slutligen innehålla en förbindelse från vederbörande fastighetsägare att han, under förutsättning att jaktvårdsområde bildas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget, accepterar att ansluta sin mark till området. Teckningsbe- viset utgör en bindande förklaring från fastighetsägarens sida att han är villig att låta sin mark ingå i jaktvårdsområde men kan endast utnyttjas för att stödja det i ansökan angivna förslaget. Fastighetsägare, som inte biträder förslaget att bilda jaktvårdsområde, skall beredas tillfälle att i beviset ange orsakerna härtill. Det förekommer att fastighetsägare av formella skäl är förhindrade att biträda beslut om bildande av jaktvårds- område. Det kan i sådana fall vara av värde för länsstyrelsen att äga kännedom om grunden för ett sådant ställningstagande. Detsamma kan gälla de skäl som föranleder fastighetsägare att motsätta sig att jaktvårdsområde bildas. Förklaring från fastighetsägare att han inte biträder förslaget om bildande av jaktvårdsområde eller att han på anförda skäl inte vill underteckna bevis, som här avses, skall därför bifogas den sedermera till länsstyrelsen ingivna ansökan.

Enligt jaktmarksutredningens förslag skall till den ansökan om att bilda jaktvårdsområde, som inges till länsstyrelsen, fogas följande handlingar.

1 Protokoll från förberedande sammanträde utvisande vad som

beslutats vid sammanträdet och vilka som utsetts att ingå i arbets- gruppen.

2 Förslag beträffande områdets namn och omfattning på marken samt karta över området. 3 Förslag till grundstadgar för området. 4 Delägarförteckning upptagande samtliga fastighetsägare, vilka före- slås ingå med mark i området och markens areal samt fastighetsägarnas namn och adress. 5 Teckningsbevis enligt vilka delägarna tecknat förbindelse att, under förutsättning att jaktvårdsområde bildas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget, ansluta marken till området.

Det torde vara nödvändigt att till ansökan foga såväl ett översiktligt som ett detaljerat kartunderlag för att ge länsstyrelsen och länsjaktvårds— föreningen goda möjligheter att bedöma jaktvårdsområdets lämplighet bl. a. från den synpunkten att det kan inpassas i totalplanen för länets lämpliga indelning ijaktvårdsområden.

Förslaget till grundstadgar skall ange efter vilka principer fastighets- ägarna avser att förvalta området. Grundstadgarnas närmare utformning och vad som bör innefattas i dessa behandlas närmare i kapitel 1 1.

Enligt vad jaktmarksutredningen erfarit är ett av de tyngsta arbets- momenten, när man enligt nuvarande förfarande skall bilda jaktvårds- område, att upprätta en korrekt förteckning över de iområdet ingående fastigheterna och dessas ägare. En sådan förteckning kommer att erfordras även enligt utredningens förslag för att man med tillräcklig grad av säkerhet skall kunna avgöra vilka personer som berörs av frågan att bilda jaktvårdsområde. Länsstyrelsernas fastighetsdata torde dock i framtiden kunna utnyttjas i ökad utsträckning.

4.2.4. Bildandefrdgans behandling och länsstyrelsens prövning

Viltvården ingår i den allmänna naturvården. Länsstyrelsen är enligt 2 & naturvårdslagen (19641822) den regionala myndighet, som handlägger frågor rörande naturvård. Utredningen anser på sätt som närmare utvecklas i avdelning VIII, som behandlar jaktens administration, att det bör ankomma på länsstyrelsen att handlägga frågor rörande jaktvårdsom- råde.

Enligt gällande rätt skall fastighetsägarnas beslut att bilda jaktvårds- område fastställas av länsstyrelsen för att de med jaktvårdsområdes- bildningen förenade rättsverkningarna skall inträda. Behovet av en prövning från länsstyrelsens sida har inte ifrågasatts och utredningen utgår i sina fortsatta överväganden från att en sådan prövning skall bibehållas. Utredningen har i avsikt att förenkla formerna för bildande av jaktvårdsområden i föregående avsnitt föreslagit att teckningsbevis, som fastighetsägarna utställt, i flertalet fall skall ersätta nuvarande förrätt- ningsförfarande. Det kommer därför inte ens i de fall då enighet föreligger bland berörda fastighetsägare att bilda jaktvårdsområde — att föreligga något beslut som kan underställas länsstyrelsen för överpröv- ning. Enligt utredningens förslag skall länsstyrelsen och inte fastighets- ägarna fatta det avgörande beslutet att jaktvårdsområde skall komma till

stånd. Det av utredningen föreslagna förfarandet torde dock i praktiken inte innebära nämnvärda förändringar i fastighetsägarnas inflytande på frågan om huruvida jaktvårdsområde skall komma till stånd, enär enligt jaktlagen fastighetsägarnas beslut såsom tidigare angivits inte medför några rättsverkningar innan länsstyrelsen fastställt beslutet.

Viltvården ingår i den allmänna naturvården och med hänsyn härtill bör länsstyrelsen vid sin prövning inledningsvis fästa särskild vikt vid frågan om det tillämnade jaktvårdsområdet lämpligen kan inordnas i en långsiktig plan över länets ändamålsenliga uppdelning ijaktvårdsområden. Jaktvårdsområden bör i en sådan länsplanering ses såsom en enhet för skötseln av länets viltstammar, vilken skötsel bör vara anpassad till viltarternas biologi. Länsstyrelsen bör således före en detaljprövning av ansökan att bilda jaktvårdsområde pröva denna med hänsyn till områdets allmänna lämplighet från jaktvårdssynpunkt. Länsstyrelsen bör därefter på sätt som nu sker pröva att ansökan överensstämmer med lag och författning och inte kränker enskild rätt. Uppfyller ansökan angivna krav och kan jaktvårdsområdesbildningen bedömas som lämplig från allmän synpunkt, skall länsstyrelsen övergå till att granska teckningsbevisen. Denna granskning får enligt utredningens förslag stor betydelse enär någon förberedande granskning inför särskild förrättningsman normalt inte förekommit.

Nästa fråga är hur stor majoritet bland berörda fastighetsägare som skall fordras samt hur stor del av den i det föreslagna området ingående arealen dessa skall representera för att jaktvårdsområdet skall kunna bildas. Denna fråga har varit föremål för överväganden vid upprepade tillfällen. I det betänkande, som låg till grund för 1938 års lagstiftning (SOU 1936: 38), föreslogs två tredjedelars majoritet bland de röstande under förutsättning att dessa representerade minst två tredjedelar av den i det föreslagna området ingående marken. Departementschefen föreslog fyra femtedelars majoritet samt anförde att det syntes vara av stor vikt, att möjligheten för en övervägande majoritet av jordägare med samman- hängande marker att kunna genomföra ett beslut om bildande av ett gemensamt jaktvårdsområde endast anlitades i ytterlighetsfall (prop. 1938: 46 s. 26). Jordbruksutskottet anslöt sig i sitt utlåtande i anledning av propositionen (JoU 1938: 53) till departementschefens åsikt om det lämpliga i en skärpning i förhållande till betänkandet vad gällde bestämmelsen om den majoritet, som skulle erfordras för beslut om bildande av jaktvårdsområde. Utskottet ansåg emellertid att man inte borde gå så långt som departementschefen och föreslog därför att den kvalificerade majoriteten i bägge avseendena skulle utgöra tre fjärdedelar. I en reservation framhölls att man borde visa försiktighet innan tillräcklig erfarenhet vunnits rörande de praktiska verkningarna av de nya och följaktligen oprövade reglerna beträffande bildande av jaktvårdsområden. Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets utlåtande. 1949 års jaktutredning föreslog i sitt år 1961 framlagda betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen att majoritetstalet skulle sänkas till två tredjedelar (SOU 1961267 s. 111). Departementschefen anförde i proposition till 1963 års riksdag med förslag till ändringar i jaktlagstift-

ningen att han biträdde jaktutredningens uppfattning att tiden var mogen att mildra majoritetskravet. En ändring enligt jaktutredningens förslag till två tredjedelars majoritet skulle emellertid enligt departementschefen innebära ett alltför långt avsteg från grundtanken att en klart övervägan- de majoritet borde vara positivt inställd. Departementschefen föreslog därför att majoritetstalet i stället borde sättas till tre fjärdedelar (prop. 1963: 136 s. 31). Riksdagen fattade beslut i enlighet med propositionen.

Möjligheterna att driva en från jaktvårdssynpunkt framgångsrik verk- samhet påverkas givetvis av hur stor del av fastighetsägarna som ställer sig positiva till samverkan i jaktvårdsområde. I de yttranden, som länsjakt- vårdskonsulenterna avgivit till jaktmarksutredningen, har framförts för- slag om ytterligare sänkning av majoritetstalet vid förrättning. Några konsulenter har föreslagit en sänkning till två tredjedelar medan andra föreslagit enkel majoritet. Ingen konsulent har motsatt sig en ytterligare sänkning av majoritetskravet. Det bör i detta sammanhang uppmärk- sammas att förslagen utgår från nuvarande förrättningsförfarande samt att flera konsulenter sett en sänkning av majoritetskravet såsom en möjlighet att kringgå den svårbemästrade frågan om dödsbofastigheters inverkan på beslut att bilda jaktvårdsområde. Sistnämnda problem behandlar jaktmarksutredningen i avsnitt 4.2.9. Konsulenter i län med stor ägosplittring och invecklade ägandeförhållanden framhåller att fastighetsägare, som ställer sig varken positiva eller negativa till förslag att bilda jaktvårdsområden, inte borde räknas såsom motståndare till förslaget på sätt som sker enligt gällande rätt.

Den återhållsamhet som tidigare visats i fråga om att sänka majoritetskravet har ofta motiverats med att en sänkning borde ske stegvis. Enligt länsjaktvårdskonsulenterna visar erfarenheten att fastig- hetsägare, som inte biträtt beslut att bilda jaktvårdsområde, i många fall senare ändrat åsikt och kommit att aktivt verka för jaktlig samverkan. En sänkning av majoritetskravet skulle medföra ökade möjligheter att bilda jaktvårdsområden. Denna möjlighet bör enligt utredningen tillvaratas eftersom åtgärden enligt vad som nu kan bedömas i många fall kommer att öka fastighetsägares möjligheter att driva en aktiv viltvård utan att möjligheterna försämras för flertalet nybildade jaktvårdsområden att fylla sitt ändamål.

Fastighetsägare tvekar ofta att biträda beslut om att bilda jaktvårds- område av hänsyn till den jaktarrendator, som innehar jakträtten på fastigheten. Jaktundersökningen visar att drygt trettio procent av dem som jagar på mark som ingår i jaktvårdsområde gör detta under någon form av arrenderätt. Det torde många gånger förekomma att fastighets— ägare och jaktarrendator befarar att försämringar i arrendet skall inträda genom jaktvårdsområdesbildningen. Senare visar det sig oftast att dessa farhågor är ogrundade och att såväl fastighetsägare som jaktarrendator blir anhängare till jaktlig samverkan. Man kan dock inte bortse från att jakt- vårdsområdesbildningen ivissa fall kan inverka menligt på arrendeförhållan- det. J aktmarksutredningen föreslår emellertid vissa åtgärder som är ägnade att ökajaktarrendatorernas inflytande dels på frågan om bildandet av jakt- vårdsområdet, dels på den fortsatta förvaltningen av detsamma. Utredning-

en föreslår sålunda att jaktarrendator, vars rätt berörs av jaktvårdsområdes- bildningen, skall ha yttranderätt och rösträtt vid det förberedande sammanträdet. Utredningen föreslår vidare att den som arrenderar jakträtten på mark, som ingår i jaktvårdsområde, skall få möjlighet att delta i vissa beslut om viltvård och jaktutövning inom området. Bestämmelserna, som närmare kommenteras i kapitel 10, avser att ge jaktarrendatorerna ökat inflytande i de förhållanden inom jaktvårds- området som berör dem. Jaktarrendatorerna har således möjligheter att påverka fastighetsägarnas inställning till att bilda jaktvårdsområde och * sedan området bildats — öva inflytande på utformningen av den jaktvårdande verksamheten inom området. Utredningen är emellertid inte beredd att föreslå att jaktarrendator skall tillerkännas medbestämmande- rätt vid det slutliga avgörandet om jaktvårdsområde skall komma till stånd. Utredningens förslag till lag om jaktupplåtelser innehåller bestämmelser som stärker jaktarrendatorernas ställning. Bestämmelserna, som föreslås bli tillämpliga oavsett om marken ingår i jaktmarksområde eller ej, innebär att jaktarrendatorerna i de flesta fall får en ökad bundenhet till sin jaktmark. De föreslagna reglerna innebär att jaktarren- datorerna i större utsträckning än vad som för närvarande gäller kan påräkna att komma i åtnjutande av de fördelar från viltvårdssynpunkt som jaktvårdsområdesbildningen på sikt regelmässigt innebär. Detta kan i sin tur medföra ett ökat intresse från deras sida att stödja bildandet av

jaktvårdsområden. Frågan om en sänkning av majoritetskravet vid bildande av jaktvårds-

område äger också samband med villkoren för upplösning av sådant område. En sänkning av majoritetskravet medför att en större andel fastigheter, vilkas ägare är negativt inställda till jaktvårdsområdesbildning, tvingas in i jaktlig samverkan. Utredningen avser inte att här gå in på frågan om tvångsvis anslutning till jaktvårdsområde innebär ett otillbör- ligt ingrepp i den enskildes fria förfoganderätt över sin mark. Denna fråga diskuterades i det betänkande som låg till grund för 1938 års lagstiftning (SOU 1936: 38 s. 123). I nämnda betänkande avvisades de principiella invändningar som kunde resas mot förslaget om tvångsanslutning, och under den tid som därefter förflutit har detta allmänt accepterats. Svårigheterna att driva en ändamålsenlig jakt- och viltvård blir otvivelak- tigt större om antalet till jaktlig samverkan negativa personer inom ett jaktvårdsområde ökar. Utredningen anser därför att en sänkning av majoritetskravet vad avser bildande av jaktvårdsområde bör balanseras med regler som gör det lättare att upplösa jaktvårdsområdet om det skulle visa sig att det inte går att driva sådan jaktlig samverkan som avsågs när området bildades och ett ökat antal fastighetsägare därför önskar upplösa området. Enligt gällande rätt skall jaktvårdsområde bildas för lägst 10 och högst 25 år. Utredningen föreslår i denna del att jaktvårdsområde inte skall bildas för viss tid, utan bestå tills vidare med möjlighet för delägare att vart femte år väcka fråga om upplösning av området. Sådan fråga skall enligt förslaget avgöras genom omröstning på jaktstämma. Behöriga att delta i sådan omröstning är delägarna, dvs. i princip ägarna till de fastigheter, som har mark ingående i området.

Jaktmarksutredningen föreslår mot bakgrund av vad sålunda redovisats en sänkning av majoritetskravet vid bildande av jaktvårdsområde till två tredjedelar av hela antalet delägare. Utredningen föreslår i vad avser den mark dessa delägare skall företräda en ytterligare sänkning i förhållande till vad som för närvarande gäller. Enligt förslaget skall det vara tillfyllest att delägare, som önskar bildajaktvårdsområde, företräder mer än hälften av hela områdets areal.

Finner länsstyrelsen efter granskning av teckningsbevisen att förslaget att bilda jaktvårdsområde biträds av minst två tredjedelar av hela antalet delägare, vilka tillika företräder mer än hälften av hela områdets areal, skall länsstyrelsen enligt jaktmarksutredningen utfärda kungörelse, vari förslaget redovisas. I kungörelsen skall anges att den som är missnöjd med den föreslagna jaktvårdsområdesbildningen har att inom två månader från kungörandet inkomma med påminnelser till länsstyrelsen.

Enligt 40 & 3 mom. jaktstadgan skall eventuella påminnelser vara länsstyrelsen tillhanda inom tjugo dagar efter det att sammanträdet inför förrättningsmannen avslutats. Påminnelseinstitutet har visat sig värdefullt och fyller en viktig uppgift från rättssäkerhetssynpunkt. Utredningen föreslår därför att detsamma bibehålls. Enligt gällande rätt har fastighets- ägarna möjlighet att vid sammanträde inför förrättningsman framlägga sina synpunkter på jaktvårdsområdesbildningen och genom det protokoll som förs vid sammanträdet få synpunkterna framförda till länsstyrelsen. Utredningens förslag innebär att förrättning normalt inte kommer att erfordras, och utredningen föreslår därför att tiden för avgivande av påminnelse förlängs från tjugo dagar till två månader med utgångspunkt i den dag länsstyrelsen kungjort förslaget till jaktvårdsområdes- bildningen. Utredningen föreslår samtidigt att tiden för besvär över länsstyrelsens beslut förkortas från nuvarande två månader till tre veckor för att jaktvårdsområde snarast efter beslutet skall kunna påbörja sin verksamhet. Utredningens förslag i denna del behandlas närmare i avsnitt 12.2.2.

Inges inga påminnelser och finner länsstyrelsen att den föreslagna jaktvårdsområdesbildningen uppfyller de allmänna förutsättningarna skall länsstyrelsen enligt utredningens förslag förklara jaktvårdsområdet bildat.

Inkomna påminnelser bör i den mån de över huvud finns böra beaktas — inte föranleda att länsstyrelsen omedelbart förkastar förslaget att bilda jaktvårdsområde. Det bör enligt utredningen finnas möjligheter för länsstyrelsen att utan nya teckningsbevis från berörda delägare beakta i påminnelser framförda förslag som innebär förbättringar från jaktvårds- synpunkt. Teckningsbevis skall såsom tidigare nämnts innehålla för- bindelse att ansluta ifrågavarande mark till föreslaget jaktvårdsområde under förutsättning att detta bildas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Länsstyrelsen har därigenom vissa möjligheter att utan delägar- nas hörande göra smärre avvikelser beträffande områdets utformning. Den delägare, som anser att länsstyrelsens beslut beträffande bildande av jaktvårdsområde innebär att området fått en utformning som inte står i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget såsom det redovisats i teckningsbevisen eller därtill fogade bilagor har möjlighet att anföra

besvär över länsstyrelsens beslut.

Har majoritetskravet inte uppfyllts eller föranleder gjorda påminnelser eller annat förhållande att jaktvårdsområde inte bör bildas ihuvudsaklig överensstämmelse med förslaget bör länsstyrelsen enligt utredningen ha möjlighet att förordna att bildandefrågan skall prövas vid förrättning inför särskilt utsedd förrättningsman. De närmare bestämmelserna härom behandlas i följande avsnitt. Hänskjuts i sistnämnda fall frågan om bildande avjaktvårdsområde till förrättning skall ansökan avslås.

4.2.5. Förrättning

Kritik har riktats mot att förrättning enligt gällande rätt utgör ett obligatoriskt led i det förfarande som leder fram till bildandet av jaktvårdsområde så snart full enighet bland berörda parter inte föreligger. Det framgår emellertid av den kritik som framförts att förrättningsför- farandet i vissa fall fyller ett behov. Utredningen föreslår därför att länsstyrelse, då förutsättningar att fatta beslut om bildande av jaktvårds- område enbart på grund av de till ansökan fogade handlingarna inte föreligger, skall ha rätt att förordna att frågan skall prövas vid förrättning inför särskilt utsedd förrättningsman.

E_n grundförutsättning för att ansökan om att bilda jaktvårdsområde skall prövas vid förrättning bör vara att det av ansökan framgår att det får anses ändamålsenligt att bilda jaktvårdsområde. Bristerna skall vara av så måttlig betydelse i förhållande till nyttan att bilda jaktvårdsområde att det bedöms som tjänligt för jaktvården att göra ytterligare ett försök. Enligt en sådan ordning begränsas användningen av det resurskrävande förrättningsförfarandet till situationer där dettas noggrannhet kommer jaktvården väl tillgodo. Vid en förrättning får bl. a. de som har en avvikande mening i förhållande till ursprungsförslaget möjlighet att personligen framföra sina synpunkter, och förrättningsmannen kan närmare förklara förhållandena kring det tillämnade jaktvårdsom- rådet. Ett av de fall som enligt utredningens mening bör berättiga länsstyrelse att besluta om förrättning är då erforderlig majoritet inte kunnat uppnås vid insamlandet av teckningsbevisen. För att länsstyrelse i en sådan situation skall förordna om förrättning bör dock regelmässigt fordras att resultatet ligger i närheten av det fastställda kvottalet. Föreligger mycket ringa intresse att bilda jaktvårdsområde torde i allmänhet ansökan aldrig inges till länsstyrelsen, och om så sker bör länsstyrelsen avslå densamma. Genom att inge ansökan till länsstyrelsen får initiativtagarna möjlighet att undersöka om länsstyrelsen bedömer ansökningsunderlaget motivera en förrättning. Vid en sådan bedömning kan länsstyrelsen ha viss nytta av teckningsbevis, på vilka vederbörande fastighetsägare angivit varför han inte biträtt förslaget att bilda jaktvårds- område. Såsom tidigare framhållits kan fastighetsägares underlåtenhet att biträda förslaget bero på att han inte fått särskilda önskemål tillgodo- sedda eller att han hyser farhågor för att jaktvårdsområdesbildningen kommer att menligt inverka på gällande upplåtelser av jakträtt. Förrätt- ningen kan i sådana fall inriktas på att tillmötesgå något av de framförda

önskemålen eller eljest undanröja hinder som föreligger för fastighets- ägare att biträda ansökan.

Framförda påminnelser kan ge vid handen att jaktvårdsområdet inte bör bildas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. De fastighets- ägare som utställt teckningsbevis har accepterat att ansluta mark till det föreslagna jaktvårdsområdet under förutsättning att detta bildas i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Finner länsstyrelsen behov av genomgripande förändringar i förhållande till ursprungsförslaget kan teckningsbevisen inte längre användas till grund för beslut att bilda jaktvårdsområde. Länsstyrelsen bör i detta fall liksom då länsstyrelsen i den inledande prövningen av ansökan finner att det föreslagna området inte kan inpassas i länets totalplan för jaktvårdsområden kunna besluta att bildandefrågan skall prövas inför förrättningsman. Vid förrättningen kan fastighetsägarna beredas tillfälle att ta ställning till lämpligare alternativ.

Jaktmarksutredningen föreslår med anledning av det anförda att länsstyrelse skall ha rätt att förordna att frågan om bildande av jaktvårdsområde skall prövas vid förrättning inför särskilt utsedd förrätt- ningsman om tillräcklig majoritet för förslaget inte föreligger eller gjorda påminnelser eller annat förhållande föranleder att jaktvårdsområde inte bör bildas i huvudsaklig överensstämmelse med det framlagda förslaget. För att frågan skall kunna hänskjutas till förrättning fordras dock att länsstyrelsen finner att förutsättningar trots detta föreligger för bildande av jaktvårdsområde. Anser länsstyrelsen att sådana förutsättningar inte föreligger skall ansökan om bildande av jaktvårdsområde avslås.

Det nuvarande förrättningsförfarandet har från teknisk synpunkt fungerat i huvudsak väl. Det föreligger därför enligt utredningens mening ingen anledning att ändra de nu tillämpade grundläggande rutinerna. Jaktmarksutredningens förslag i övrigt, ävensom kritik och synpunkter som framförts av länsjaktvårdskonsulenterna, har dock föranlett utred- ningen att föreslå ändrad handläggning i vissa detaljfrågor.

Förrättningens ändamål är att bland fastighetsägarna få fram en avgörande omröstning i bildandefrågan. Berättigad att delta i omröst- ningar är — såsom tidigare redovisats — i princip de fastighetsägare, vilkas mark skall ingå i jaktvårdsområde. Dessa skall givetvis kallas till förrättningen på ett betryggande sätt och i god tid. Enligt utredningens uppfattning bör även övriga berörda fastighetsägare och de som på grund av upplåtelse eller eljest innehar jakträtt inom området beredas tillfälle att närvara vid förrättningen och där yttra sig. För att detta skall vara möjligt fordras att dessa grupper underrättas om förrättningen. Det bör här framhållas att frågan om att bildajaktvårdsområde vid tidpunkten för förrättningen enligt utredningens förslag kan antas vara mera känd bland berörda fastighetsägare och övriga intressenter än vad som för närvarande är fallet eftersom förberedande sammanträde och insamling av tecknings- bevis föregått ansökan till länsstyrelsen. Kallelsen till förrättningen måste dock ange vad som skall avhandlas och bör innehålla en översiktlig beskrivning av det förslag, som kommer att framläggas vid förrättningen. Det torde därjämte vara lämpligt atti kallelsen ange vad som inte kunnat

godtas i det tidigare framlagda förslaget till jaktvårdsområde.

Såsom tidigare påpekats kan ett underskrivet teckningsbevis endast användas för att stödja en ansökan om bildande av jaktvårdsområde i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag som angivits. Tecknings- bevisen har i och med att kallelse till förrättning utfärdas spelat ut sin roll. Vid förrättningen gäller endast den mening som vederbörande fastighetsägare ger uttryck åt vid omröstningen inför förrättnings- mannen. Teckningsbevisen kan i detta fall inte åberopas såsom någon form av fullmakt, såvida de inte innehåller särskild fullmaktsmening. Det torde i kallelsen till förrättningen vara nödvändigt att erinra fastighets- ägarna om att de måste infinna sig vid förrättningen och där utöva sin rösträtt — personligen eller genom ombud. Betydelsen av att delägare låter sig representeras vid förrättningen ökar i förhållande till vad som för närvarande gäller med hänsyn till att utredningen på sätt nedan anges föreslår att majoritetskravet skall beräknas med utgångspunkt i antalet röstande och den areal dessa företräder.

Länsjaktvårdskonsulenterna har kritiserat nuvarande bestämmelser om rösträkning vid förättning. Endast de fastighetsägare som röstar för bildandet av jaktvårdsområde räknas beslutet tillgodo medan övriga fastighetsägare och den mark som de representerar räknas som motstån- dare till förslaget. Detsamma gäller all samägd mark där inte samtliga delägare är ense om att biträda förslaget att bilda jaktvårdsområde. Konsulenterna berör i detta sammanhang den inverkan dödsboägda fastigheter kan ha på förrättningsresultatet.

Nuvarande röstningsregler innebär att en fastighetsägare, som är negativ till samverkan i jaktvårdsområde, genom att utebli från förrätt- ningen når samma effekt som om han röstar nej. Fastighetsägare som nedlägger sin röst vid förrättningen anses likaledes såsom nejröstande. Nuvarande regler innebär att en stor del av de fastighetsägare som påverkar omröstningsresultatet inte nås av de argument för eller mot jaktvårdsområde som framförs vid förrättningen.

Det finns i detta sammanhang anledning att närmare granska de regler som gäller beträffande omröstning vid bildande av fiskevårdsområde. Före ] juli 1969 gällde vid bildande av fiskevårdsområde i princip samma regler som för närvarande gäller beträffande jaktvårdsområde. Fritids— fiskeutredningen hade i sitt betänkande (SOU 1968: 13) föreslagit att vid beslut om bildande av fiskevårdsområde eller upplåtelse av fiske inom ett sådant område endast de i omröstningen deltagandes röster och delaktig- hetstal skulle beaktas. Förslaget tillstyrktes av så gott som alla remissin- stanser och departementschefen yttrade i proposition med förslag till ändring i lagen om fiskevårdsområden (prop. 1969142 5. 43) att han ansåg att praktiska skäl numera finge anses tala för en sådan reform. Rättssäkerhetsintresset krävde dock enligt departementschefen att be- stämmelsen kompletterades med skärpta regler vad gällde kallelse till det första sammanträde då frågorna om bildande av fiskevårdsområde och upplåtelse av fiskerätt inom området i allmänhet behandlades.

Jaktmarksutredningens förslag till förrättningsförfarande företer av- görande likheter med det som förekommer enligt lagen om fiskevårds-

områden. En jämförelse ger vid handen att personer, som infinner sig till förrättningen för bildande av jaktvårdsområde, snarare har större förutsättningar att vara väl informerade före förrättningstillfället än vad som gäller beträffande dem som skall bilda fiskevårdsområde. Förrätt- ningsförfarandet ligger för jaktvårdsområdenas del enligt utredningens förslag relativt långt fram i bildandeförloppet och har föregåtts av bl. a. förberedande sammanträde och teckningsförfarande samt har oftast varit utställt till påminnelser. Jaktmarksutredningen föreslår mot bakgrund av vad sålunda anförts att det skall vara tillfyllest att förslaget att bilda jaktvårdsområde vid förrättningen biträds av minst två tredjedelar av de röstande om dessa tillika äger mer än hälften av den areal de röstande företräder. Vid förrättningen skall antas förslag beträffande områdets namn och omfattning ävensom förslag till grundstadgar för området. Sedan förrättningen avslutats skall förrättningsmannen överlämna proto- koll och övriga handlingar till länsstyrelsen. Länsstyrelsen har därefter att pröva att det föreslagna jaktvårdsområdet uppfyller de allmänna krav som enligt vad ovan sagts skall ställas på ett sådant område. Finns dessa krav uppfyllda och har vid förrättningen uppnåtts föreskriven majoritet skall länsstyrelsen förklara jaktvårdsområdet bildat. Ansökan skall i annat fall avslås.

Enligt utredningens förslag kan fastighetsägare inte påkalla förrätt- ning. Sådan beslutas av länsstyrelsen efter prövning av ärendet. Initiativ- tagarna kommer dock i praktiken att ha viss möjlighet att påverka frågan om förrättning genom att inge ansökan om bildande av jaktvårdsområde i de fall då föreskriven majoritet inte finns i teckningsbevisen.

4.2.6. Besluts giltighet mot ny fastighetsägare m. m.

Enligt 12 5 1 mom. jaktlagen gäller beslut att bilda jaktvårdsområde även mot ny fastighetsägare. Detsamma gäller länsstyrelses förordnande om anslutning av fastighet till jaktvårdsområde eller uteslutning av fastighet enligt 1 l ä 2 mom. jaktlagen.

Utredningens förslag till förfarande vid bildande av jaktvårdsområde innebär att delägarna skall teckna skriftliga förbindelser enligt vilka de förklarar sig villiga att ansluta sin mark till föreslaget jaktvårdsområde. Länsstyrelsen skall därefter med ledning av i första hand dessa förbindel- ser avgöra om jaktvårdsområde skall komma till stånd. Detta aktualiserar frågan huruvida delägare före det att länssstyrelsen fattat slutligt beslut — skall äga rätt att återkalla eller återta lämnad förbindelse. Utredningen anser att bevis, som delägare undertecknat och lämnat från sig, inte skall kunna återkallas. Teckningsbevisen kan anses inte blott som en förbindel- se att ansluta marken till föreslaget jaktvårdsområde, utan även som en förbindelse gentemot övriga fastighetsägare. Den arbetsgrupp som sysslar med frågan att bilda jaktvårdsområde bör i sitt arbete kunna utgå från att delägare som avgivit teckningsbevis också stöder jaktvårdsområdes- bildningen.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att delägare vid sitt ställningstagande ofta fäster avseende vid om grannar och andra

fastighetsägare stöder förslaget. En möjlighet att återkalla lämnat medgivande skulle därför kunna utnyttjas på inte önskvärt sätt. Tillfälliga opinioner — ofta grundade på okontrollerade uppgifter —- skulle därjämte ges möjligheter att i otillbörlig utsträckning inverka på arbetet. Utred- ningen föreslår därför att teckningsbevis skall vara bindande till dess bildandefrågan kommit under länsstyrelsens prövning.

En följd av att lämnat medgivande inte kan återkallas bör enligt utredningens mening vara att ny fastighetsägare inte Skall kunna rubba vad förre ägaren medgivit eller godkänt i fråga om jaktvårdsområdets bildande.

Sedan länsstyrelsen utställt förslaget att bilda jaktvårdsområde till granskning föreligger möjlighet för den som är missnöjd med den föreslagna jaktvårdsområdesbildningen att inkomma med erinringar mot förslaget. Fastighetsägare som tidigare underskrivit teckningsbevis, har då möjlighet att förklara att han inte längre stöder förslaget att bilda jaktvårdsområde. Länsstyrelsen får därvid mot bakgrund av de skäl, som vederbörande åberopat till grund för sin ändrade ståndpunkt, avgöra om jaktvårdsområde bör komma till stånd. Vid bedömningen huruvida majoritetskravet skall anses uppfyllt bör emellertid inte den, som i sina påminnelser klart anger att han motsätter sig jaktvårdsområdesbildningen i enlighet med framlagt förslag, medräknas bland dem som stöder förslaget. Detta kan i vissa fall medföra att förrättning måste tillgripas eller i undantagsfall att ansökan skall avslås. Mot bakgrund härav kan diskuteras det lämpliga i att göra teckningsbevisen bindande, eftersom den som ändrat mening i bildandefrågan på detta sätt kan påverka länsstyrelsens avgörande. Utredningen anser emellertid det vara av värde att tillfälliga svängningar i opinionen inte ges möjlighet att i större utsträckning påverka bildandeförloppet. Det bör överlåtas åt länsstyrel- sen, som har större möjligheter att göra en samlad bedömning av hela det komplex av frågor som bildandet av ett jaktvårdsområde utgör, att avgöra , vilken inverkan ändrat ställningstagande från fastighetsägares sida skall ha på jaktvårdsområdesbildningen.

Jaktvårdsområdesbildning innebär i allmänhet relativt ringa in- skränkning i fastighetsägarnas rådighet över sin mark, varför det från rättssäkerhetssynpunkt får anses vara tillfyllest att vederbörande fastig— hetsägare har möjlighet att genom påminnelser hos länsstyrelsen anmäla sin ändrade ståndpunkt.

För att en rationell och ändamålsenlig verksamhet skall kunna bedrivas inom ett jaktvårdsområde fordras att beslut att bilda jaktvårdsområde gäller mot ny delägare. Utredningens förslag överensstämmer i denna del med gällande rätt.

4.2.7. Besluts giltighet mot innehavare av uppäten jakträtt

Jakträtt kan tillkomma annan än fastighetsägaren på flera olika grunder. Enligt 7 5 första stycket jaktlagen har boställshavare, kronohemmans åbo och — inom de sex nordligaste länen innehavare av kronotorp, skogstorp eller odlingslägenhet å kronomark samt den som med

nyttjanderätt innehar å sådan mark upplåtet kolonat ävensom innehavare av fjällägenhet ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län jakträtt å fastighetens ägor. Den jakträtt som sålunda tillkommer innehavare av kronotorp, skogstorp, odlingslägenhet, kolonat eller fjällägenhet innefattar dock inte rätt till jakt efter älg. Är mark genom arrendeavtal eller annorledes upplåten åt någon för jordbruk äger brukaren enligt andra stycket samma paragraf, där ej annat avtalats, nyttja den jakt som hör till marken. Detta innebär bl. a. att jordbruks- arrendator, om ej annat avtalats, harjakträtt på den mark han arrenderar.

Har någons rätt till jakt blivit bestämd genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt än vad som ovan sagts, gäller enligt 8ä jaktlagen vad sålunda bestämts. Denna bestämmelse avser bl. 3. de fall då jakträtten upplåtitis genom servitut.

Enligt 12 ä 2 mom. jaktlagen skall om jakträtten på grund av stadgande i 7 & jaktlagen tillkommer annan än fastighetens ägare, den omständig- heten att ägaren biträder beslut att bilda jaktvårdsområde inte lända till inskränkning i den jakträtt, som tillkommer fastighetens innehavare eller brukare under besittnings— eller brukningstiden. Detta gäller i tillämpliga delar även beträffande jakträtt som avses i 8 åjaktlagen. Är jakträtten på fastighet, som intas i jaktvårdsområde, eljest upplåten till någon, som inte besitter eller brukar fastigheten, har denne rätt att uppsäga jakträttsavtalet till omedelbart upphörande. Sistnämnda bestämmelse äger i första hand tillämpning på separata jakträttsupplåtelser, s.k. jaktarrenden.

De angivna bestämmelserna i 12 & 2 mom. jaktlagen innebär att om en fastighetsägare biträder beslut att bilda jaktvårdsområde detta inte medför någon inskränkning i den jakträtt, som på grund av 7 eller 8 & i jaktlagen tillkommer annan än fastighetsägaren. Om fastigheten mot ägarens vilja anslutes till jaktvårdsområde måste däremot jakträttsinne- havare, som avses i 7 och 8 55 jaktlagen, underkasta sig de bestämmelser, som blir gällande för området. Har jakträtten på fastighet, som intasi jaktvårdsområde, eljest upplåtits till någon som inte besitter eller brukar fastigheten blir denne bunden av beslutet i vilken ordning det än tillkommer. De flesta jaktarrendatorer befinner sig i denna situation och har därför enligt 12 ä 2 mom. jaktlagen endast rätt att uppsäga jakträttsavtalet till omedelbart upphörande om den mark, som de arrenderar, intas i jaktvårdsområde.

Departementschefen anförde i förarbetena till förevarande bestämmel— se (prop. 1938: 46 s. 56) bl. a. att, då med besittnings- eller nyttjande- rätten till en fastighet, som intogs i jaktvårdsområde, på grund av lag följde jakträtt å densamma, det syntes uppenbart att fastighetens innehavare eller brukare inte skulle äga bättre rätt än ägaren om fastigheten mot dennes vilja anslöts till jaktvårdsområde. Biträdde ägaren beslut att bildajaktvårdsomräde ställde sig saken annorlunda. Innehavaren eller brukaren hade i regel fastigheten med vad därtill hörde upplåten till sig och det Syntes därför enligt departementschefen inte kunna komma i fråga, att ägaren ensidigt skulle kunna beröva brukaren något därav även

om det inte var fråga om någon rätt av större ekonomisk betydelse. Vad ägaren avtalade eller beslöt i fråga om bildande av jaktvårdsområde syntes enligt departementschefen inte böra medföra rubbning i innehavarens eller brukarens rätt till jakt på fastigheten under besittnings- eller brukningstiden. Departementschefens uttalande avsåg i första hand upplåtelser enligt 7 & jaktlagen, men borde enligt propositionen äga motsvarande tillämpning i det fall, som avses i nuvarande 8 & jaktlagen. Ett vanlig jaktarrendeavtal borde däremot enligt departementschefen inte få hindra bildandet av jaktvårdsområde. För såväl jaktarrendatorn som delägare ijaktvårdsområdet kunde det innebära en fördel att avtalet upphörde när marken intogs i jaktvårdsområde, och departementschefen föreslog därför att en jaktarrendator, som ansåg sig lida förfång genom avtal eller beslut om bildande av jaktvårdsområde, skulle äga uppsäga jaktarrendeavtalet till omedelbart upphörande.

De angivna reglerna i 12 ä 2 mom. jaktlagen kan hindra att jaktvårds- område kommer till stånd eller försvåra en rationell jaktvård inom ett sådant område. Har jakträtten exempelvis upplåtits i samband med jordbruksarrende, kan ägaren till fastigheten genom att biträda beslut att bilda jaktvårdsområde bibehålla arrendatorn vid oinskränkt jakträtt och denne behöver inte foga sig i vad delägarna ijaktvårdsområdet beslutar om t. ex. jaktutövning och viltvård. Härigenom kan mark, som på ett fördelaktigt sätt skulle kunna utnyttjas för den gemensamma viltvården i avseende på läge och biotop, bli oåtkomlig för samverkan. Följden kan även bli att jaktutövningen på vissa enklaver i ett jaktvårdsområde kommer att drivas på ett sätt, som i betydelsefulla avseenden avviker från den som delägarna i jaktvårdsområdet gemensamt beslutar. Det faktum att sådana olägenheter kan väntas uppkomma beträffande vissa mera betydelsefulla fastigheter kan avhålla övriga fastighetsägare från att bilda jaktvårdsområde. Röstar ägaren till den på angivet sätt upplåtna marken nej till att bilda jaktvårdsområde antingen av det skälet att han själv ogillar jaktvårdsområde eller därför att han därigenom tror sig kunna skydda arrendatorns rätt — blir följden ihändelse att förrättningen leder till att jaktvårdsområde bildas att såväl ägaren som arrendatorn får foga sig i de för jaktvårdsområdet gällande reglerna för jaktutövning, viltvård etc. Det kan inträffa att fastighetsägare, som motsätter sig samverkan i jaktvårdsområde, strax innan området skall bildas upplåter lämplig del av sin fastighet som jordbruksarrende med jakträtten ingående i arrendet och därefter vid förrättningen stöder förslaget att bilda jaktvårdsområde. Han uppnår härigenom att han slipper att foga sig i reglerna för jaktlig samverkan. Möjligheterna till sådana taktiska överväganden bör enligt utredningen avskaffas.

Enligt jaktundersökningen har 3 000 jordbruksarrendatorer, mot— svarande 2% av landets älgjägare, sin huvudsakliga jaktmark för älg genom att jakträtten ingår i jordbruksarrendet. Av dessa har 28% jaktmarken ingående i jaktvårdsområde. Beträffande småvilt gäller att omkring 4 700 jordbruksarrendatorer, motsvarande 3 % av landets småviltjägare, har sin huvudsakliga jaktmark för småvilt genom att jakträtten ingår i jordbruksarrendet. Av jordbruksarrendatorerna med

rätt till småviltjakt ingående i arrendet har 26 % jaktmarken ingående i jaktvårdsområde. Omkring 600 upplåtelser omfattas av bestämmelseni 75 första stycket jaktlagen, som berör kronohemmans åbo och inne- havare av vissa upplåtelser på kronans mark m. fl. Sistnämnda upplåtelse- form är emellertid under avveckling. Antalet personer som åtkommer jaktmark genom upplåtelser, som inte är förenade med bruknings— eller besittningsrätt, dvs. vanliga jaktarrendatorer, är väsentligt större. Enligt jaktundersökningen disponerar omkring 50000 personer, motsvarande en tredjedel av landets älgjägare, sin huvudsakliga jaktmark för älgjakt under någon form av jaktarrende. Omkring 55 000 personer, motsvaran- de en tredjedel av landets småviltjägare, åtkommer sin huvudsakliga jaktmark för småvilt under någon form av jaktarrende. I båda fallen gäller att omkring en fjärdedel av jaktarrendatorerna har marken ingående i jaktvårdsområde och där i genomsnitt utgör 30 % av de jagande.

Bildandet av ett jaktvårdsområde bör ses som en positiv åtgärd från jaktvårdssynpunkt för såväl området i dess helhet som för varje däri ingående enskild fastighet. Enligt utredningens mening bör i princip en nyttjanderättshavare inte kunna motsätta sig att jaktvårdsområde bildas. Beslut beträffande jakt- och viltvården inom området bör bli gällande för samtliga fastigheter oavsett vem som vid tillfället innehar jakträtten på de enskilda fastigheterna. Den rättsliga regleringen vad avser skilda grupper av nyttjanderättshavare bör vara lika oavsett på vilken grund de erhållit sin jakträtt. Utredningen förslår därför en bestämmelse av innehåll att om jakträtten på mark, som intas i jaktvårdsområde, tillkommer annan än markägaren på grund av jordbruksarrende eller jakträttsupplåtelse får jakträttsinnehavaren med de inskränkningar som kan följa av avtalet _ utöva den jakt som enligt jaktvårdsområdets stadgar tillkommer mark- ägaren i hans egenskap av delägare i området. Nyttjanderättshavaren kommer därigenom att befinna sig i samma situation som markägaren, och denne kan å sin sida inte genom att utnyttja olika upplåtelseformer undanta viss mark från verksamheten ijaktvårdsområdet. Utredningen föreslår dock ingen ändring vad gäller de upplåtelser av kronomark, som avses i 7 & första stycket jaktlagen. Antalet sådana upplåtelser är förhållandevis ringa och omfattar i flertalet fall endast mindre arealer. Sådana besittningshavare medges enligt gällande praxis rätt attjaga inom jaktvårdsområde om fastigheten intas i sådant område. Utredningen förutsätter att denna grupp av besittningshavare även framdeles i motsvarande grad kommer att tillerkännas rätt till jakt i skälig omfatt- ning. Det bör i detta sammanhang nämnas att besittningshavare, som här avses, enligt utredningens förslag inte automatiskt har rätt till medlem- skap i jaktvårdsområdesföreningen. ] den mån besittningshavaren är underkastad de regler angående jaktutövning m.m. som föreningen beslutar, bör vederbörande regelmässigt tillerkännas medlemskap och därmed vara jämställd med jaktarrendator.

Utredningen föreslår ej heller någon ändring vad avser sådan jakträtt som omfattas av bestämmelserna i 8 & jaktlagen. Den som genom servitut erhållit rätt till all jakt på viss mark skall emellertid enligt utredningens förslag träda i fastighetsägarens ställe vad rör frågor om jaktvårdsområde.

Vederbörande kommer därigenom i samma utsträckning som markägare i allmänhet att beröras av jaktvårdsområdesbildning.

Tillkomsten av ett jaktvårdsområde kan såsom tidigare anförts i vissa fall innebära förändringar i nyttjanderättshavares jakträtt. Den rätt som f. n. tillkommer jaktarrendator att uppsäga jakträttsavtalet med omedel- bar verkan om den mark som upplåtelsen omfattar intas i jaktvårds- område ger ett förhållandevis bristfälligt skydd i det fall att jaktarren- datorn nedlagt kostnader och arbete på långsiktliga viltvårdsåtgärder. Utredningen bortser därvid från de begränsade möjligheter jaktarren- datorn har att utfå skadestånd. Jaktmarksutredningen har i annat sammanhang föreslagit åtgärder ägnade att stärka jaktarrendatorernas ställning. Syftet med utredningens förslag i dessa delar har bl. a. varit att öka jaktarrendatorernas intresse för långsiktliga viltvårdsåtgärder. Utred- ningen föreslår mot bakgrund härav motsvarande åtgärder som gäller då nyttjanderätt genom fastighetsbildning undergår förändring. Enligt 7 kap. 30 % jordabalken skall utgående vederlag nedsättas med skäligt belopp om värdet av nyttjanderätten på grund av fastighetsreglering minskar. Vill nyttjanderättshavaren hellre uppsäga avtalet, får han göra det, om förändringen inte är av ringa betydelse. Innebär förändringen att nyttjanderättens värde ökas, får fastighetsägaren uppsäga avtalet, om nyttjanderättshavaren inte medger skälig höjning av vederlaget. Talan om nedsättning av vederlaget skall väckas inom två månader från det att fastighetsbildningsbeslutet vann laga kraft. Samma tid gäller för uppsäg- ning. Iakttas inte nämnda tid är rätten till talan eller uppsägning förlorad. Utredningen föreslår att om jakträttsinnehavares rätt genom jaktvårdsom- rådesbildning undergår förändring av betydelse för hans jaktutövning motsvarande regler som anges i 7 kap. 30 å andra och tredje styckena jordabalken skall gälla i tillämpliga delar. Talan böri förekommande fall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Reglerna bör enligt utredningens mening vara tillämpliga oavsett om jakträtten ingår ijordbruksarrende eller upplåtits separat.

4.2.8. Rösträtt och fullmakt vid röstning

Enligt gällande rätt är det fastighetsägarna som fattar beslut i fråga om jaktvårdsområde skall bildas samt i övriga frågor som sammanhänger med områdets fortbestånd och omfattning. Enligt utredningens förslag skall beslut i dessa frågor fattas av länsstyrelsen men fastighetsägarnas ställningstagande kommer att utgöra den huvudsakliga grunden för länsstyrelsens avgörande.

Utredningen föreslår ingen ändring i den grundläggande principen att det är fastighetsägaren som svarar för respektive fastighet i frågor rörande jaktvårdsområdesbildning m.m. Undantag föreslås dock i vad avser det fall att rätt till all jakt på viss mark upplåtits som servitut samt det fall att fastighet ägs av dödsbo och dödsboet saknar behörig företrädare. Servitutshavare bör enligt utredningens mening träda i vederbörande fastighetsägares ställe. Utredningens förslag i denna del överensstämmer med vad som gäller beträffande innehavare av fiskeservitut vid bildande

av fiskevårdsområde. Enligt lagen om fiskevårdsområden anses även boställshavare, som själv brukar bostället, samt innehavare av besittnings- rätt för obegränsad tid till fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, som delägare i fiskerättsägarens ställe. Utredningen är inte beredd att för jaktvårdsområdenas del föreslå en regel av motsvarande innehåll. Av de grupper, som omfattas av bestämmelserna i 7 och 8 åå jaktlagen, är det således endast servitutshavare med rätt till all jakt ingående i upplåtelsen, som utan särskilt bemyndigande från fastighets- ägaren äger företräda fastigheten i frågor rörande bildande av jaktvårds- område m. m. Frågan om behörigheten att företräda dödsbo behandlas närmare i avsnitt 4.2.9.

Enligt utredningens förslag skall varje fastighetsägare varmed i detta sammanhang avses ägare till mark, som ingår i området, samt nyss nämnda servitutshavare _ ha en röst. Äger en person flera fastigheter eller har flera personer under samäganderätt en eller flera fastigheter i området skall enligt förslaget, som i denna del överensstämmer med gällande praxis (SOU 1950: 40, s. 82), räknas endast en röst.

Den som har lagfart anses som markägare om det ej visas att marken tillhör annan.

Fastighetsägare kan av olika orsaker sakna möjligheter att personligen inställa sig vid sammanträden och förrättningar, vilket aktualiserar möjligheten att anlita ombud. Det bör emellertid uppmärksammas att behovet av fullmakter i samband med bildande av jaktvårdsområde enligt utredningens förslag minskar därigenom att förrättning för bildande av sådant område endast kommer i fråga som ett supplementärt förfarande. Utredningen föreslår inget hinder mot att teckningsbevis utöver förkla- ring att vederbörande fastighetsägare är beredd att ansluta sin mark till föreslaget jaktvårdsområde även innehåller fullmakt för viss person att företräda vederbörande i händelse av att bildandefrågan hänskjuts till förrättning. Fullmakten kan även utformas på sådant sätt att den befullmäktigade har rätt att sätta annan person i sitt ställe. Vad gäller beslut om jaktvårdsområdes fortsatta bestånd och övriga beslut, som enligt förslaget alltjämt skall fattas av delägarna, kommer fullmakter att ha ungefär samma betydelse som för närvarande.

Några av jaktvårdskonsulenterna framhåller i yttranden till utredning- en att möjligheten att använda fullmakter missbrukats i vissa fall. Det har enligt konsulenterna förekommit att personer genom fullmaktsinsamling skaffat sig sådant inflytande vid exempelvis förlängningssammanträde att den majoritet, som en gång stödde förslaget att bilda jaktvårdsområde och som alltjämt föreligger vid tidpunkten för förlängningssammanträdet, kuppartat överröstas och omintetgör förlängningsbeslut.

Utredningen har inte funnit anledning att begränsa möjligheten för en person att företräda ett större antal delägare. Enligt nuvarande praxis förekommer det att delägare exempelvis i anledning av förestående omröstning vid förlängningssammanträde utfärdar fullmakt för styrelsens ordförande. De obligatoriska förlängningssammanträdena försvinner en- ligt utredningens förslag men motsvarande situation kan uppkomma vid den omröstning som skall hållas i händelse att delägare utnyttjar

möjligheterna att begära områdets upplösning. En begränsning i rätten för en person att företräda flera delägare skulle utan motsvarande nytta medföra problem i bl. a. sådana fall.

Enligt gängse regler svarar den som uppträder såsom ombud för att han har erforderlig behörighet. Saknar han behörighet att företaga den rättshandling varom är fråga och kan han inte i efterhand erhålla huvudmannens godkännande blir han skyldig att ersätta tredje man för den skada som vederbörande lider på grund av att rättshandlingen inte kan göras gällande mot huvudmannen. För att undvika att sådana situationer uppkommer och för att det redan vid det tillfälle då omröstning sker skall stå klart att den som uppger sig vara ombud har erforderlig behörighet föreslår utredningen att fullmakt skall vara skriftlig och i original kunna företes vid omröstningen.

Enligt några konsulenter har det förekommit missbruk av fullmakter på det sätt att ombudet röstat i strid mot fullmaktsgivarens föreskrifter. Denna fråga berör ombudets befogenhet dvs. förhållandet mellan fullmaktsgivaren och den befullmäktigade och inte behörigheten varmed avses den befullmäktigades rätt att med bindande verkan för fullmakts- givaren företräda denne gentemot tredje man. Verkan av att den befullmäktigade överskrider sin befogenhet är en fråga som inte bör bli föremål för särreglering i en speciallag av den natur som utredningens förslag till lag om jaktvårdsområde utgör. Utredningen har övervägt en bestämmelse av innebörd att fullmakt att företräda delägare i fråga om bl. a. bildande av jaktvårdsområde skall innehålla uppgift om hur ombudet får rösta. En obligatorisk regel av detta innehåll skulle emellertid medföra att fullmakter som saknar sådan uppgift måste anses ogiltiga. Det kan tänkas fall där en delägare i och för sig önskar biträda beslut om bildande av jaktvårdsområde men endast under den förutsätt- ningen att en större majoritet eller ägare till vissa större fastigheter stöder förslaget. Grunden till detta ställningstagande kan vara att han eljest bedömer möjligheterna att driva en ändamålsenlig jakt- och viltvård som mycket små och i så fall anser det vara bättre att inget jaktvårdsområde kommer till stånd. Han bör i detta läge ha möjlighet att ge någon, som har hans förtroende, fullmakt att utöva rösträtt i enlighet med givna instruktioner utan att dessa skall behöva anges i fullmakten. Det bör dock framhållas att det alltid står fullmaktsgivaren fritt att i fullmakten inta de begränsningar och föreskrifter, som han finner erforderliga. I praxis förekommer att del av kallelse till sammanträde eller förrättning utgörs av fullmaktsformulär, som kan frånskiljas. Dessa formulär bör lämpligen utformas på sådant sätt att fullmaktsgivaren i de fall så kan ske i samband med undertecknandet klart anger om han stöder visst förslag eller ej. Därmed torde de olägenheter konsulenterna påtalat i huvudsak kunna undanröjas.

4.2.9. Stdllföreträdarskap för dödsbo

Den rösträtt, som tillkommer dödsbo i egenskap av fastighetsägare, kan enligt gällande rätt utövas endast om boet är avträtt till boutredningsman

eller samtliga dödsbodelägare är ense. Härmed kan jämställas det fall att samtliga dödsbodelägare utställt fullmakt för viss person inom eller utom dödsbodelägarnas krets. Föreligger ingen av de nu nämnda situationerna och kan dödsboet på grund därav inte utöva rösträtt räknas dödsboet och den mark detta representerar vid förrättning för bildande av jaktvårds- område i praktiken som motståndare till jaktvårdsområdesbildning. Vid förlängningssammanträde saknar sådant dödsbo möjlighet att vid omröst- ningen verka för områdets bestånd.

Flera länsjaktvårdskonsulenter har påtalat de olägenheter detta innebär särskilt i de fall då flertalet dödsbodelägare stöder ett förslag att bilda jaktvårdsområde eller anser att detsamma skall bestå.

Frågan om dödsbofastigheters representation har varit föremål för överväganden i olika sammanhang.

I två motioner till 1965 års riksdag (1:13 och 11:11) yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning och förslag beträffande fastighetsombud för dödsbon som äger skogs- och jordbruksfastigheter. Bakgrunden till motionärernas förslag var bl. a. de svårigheter som ofta förelåg att få dödsbon, som ägde skogs- och jordbruksfastigheter, att medverka i olika rationaliseringsprojekt och över huvud till en ändamålsenlig skogsvård.

Tredje lagutskottet, dit motionerna hänvisades, refererade i sitt utlåtande (1965 3LU: 12 s. 5) en gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t från lantmäteristyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och lantbruksstyrelsen, dag- tecknad den 27 september 1962. Styrelserna hade i nämnda skrivelse framlagt förslag till lag om fastighetsombud, som i huvudsak innebar att domstol på ansökan av delägare eller myndighet skulle kunna förordna särskilt ombud med behörighet att i vissa angivna situationer företräda dödsbo som ägde fast egendom. Förslaget avsåg i första hand ärenden enligt skogsvårdslagen och uppsiktslagen samt lantmäteriförrättningar men även syneförrättningar enligt 7 kap. vattenlagen och förrättningar för bildande av jaktvårdsområde och fiskevårdsområde. Behovet av kompletterande regler i fråga om ställföreträdarskap för dödsbo motive- rades enligt styrelserna av de svårigheter som uppkom i verksamheten inom styrelsernas ämbetesområden på grund av dödsbos knapphändiga associationsrättsliga reglering.

Vid remissbehandling av styrelsernas framställning tillstyrkte övervä- gande antalet remissinstanser förslaget helt eller i huvudsak eller lämnade detsamma utan erinran. De flesta rättsvårdande myndigheter och domstolar som yttrade sig avstyrkte däremot förslaget under åberopande framför allt av att detta framstod som en särlagstiftning. Dessa myndigheter och domstolar fann det inte försvarligt att införa en tvångslagstiftning, som endast berörde en viss kategori av dödsbon, utan ansåg att hela frågan om dödsbos rättsliga ställning borde upptas till behandling i ett vidare sammanhang. Kritik riktades mot förslaget även från rättssäkerhetssynpunkt och framhölls bl. a. att förslaget saknade bestämmelser under vilka förutsättningar fastighetsombud borde tillsättas för att i dödsbodelägarnas ställe handha fastighetens skötsel. Det anfördes vidare att i förslaget inte uppställts några krav beträffande

ombudets kvalifikationer. I samband med remissbehandlingen framfördes andra förslag ägnade att lösa de frågor som är förenade med dödsbofastig- heters representation. Sålunda föreslogs bl. a. att myndighet under vissa förutsättningar skulle ges möjlighet att begära förordnande av god man enligt 18 kap. föräldrabalken eller förordnande av boutredningsman enligt 19 kap. ärvdabalken när så befanns erforderligt.

Tredje lagutskottet anförde i sitt utlåtande (1965 3LU: 12 s. 25) att det fick ankomma på Kungl. Maj:t att snarast möjligt pröva det av styrelserna anhängiggjorda ärendet och efter den ytterligare utredning som kunde finnas nödvändig förelägga riksdagen erforderliga förslag till lagstiftning. Något ställningstagande från riksdagens sida ansågs inte erforderligt dessförinnan. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets utlåtande (rskr 1965z94). Enligt vad utredningen erfarit är det — sedan reglerna om delgivning med dödsbo reviderats genom delgivningslagen (1970: 428) — inte inom justitiedepartementet f.n. aktuellt med något förslag till lagstiftning, som berör frågan om dödsbofastigheters represen- tation.

Enligt delgivningslagen (1970: 428) skall delgivning med dödsbo ske på det sätt att handlingen överbringas till någon som har rätt att företräda dödsboet. Saknas behörig ställföreträdare kan handlingen överlämnas till dödsbodelägare som sitter i boet. Delägare, som mottagit handlingen, skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen. Delägare, som sitter i boet, har rätt att ta emot handlingen även om boet inte förvaltas av delägarna. Någon skyldighet att motta handlingen föreligger dock inte i detta fall men delägare som mottagit handlingen svarar för att denna utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet. Beträffande de problem som kan uppkomma i samband med delgivning av kallelser m. m. finns sålunda i lag angivna regler.

Utredningens förslag att sänka majoritetskravet vid bildande av jaktvårdsområde till två tredjedelar av antalet delägare och hälften av den mark som föreslås ingå i området minskar enskilda dödsbofastigheters inverkan på möjligheterna att bilda jaktvårdsområde. Skulle trots de föreslagna sänkningarna tillräcklig majoritet inte kunna uppnås föreligger möjlighet för länsstyrelse-att besluta om förrättningsförfarande. Utred- ningen har tidigare såsom exempel på situationer då länsstyrelse trots bristande majoritet bland delägare skall ha möjlighet att tillgripa förrättning, angivit det fall att det av teckningsbevisen framgår att vissa fastighetsägare av tekniska skäl varit förhindrade att biträda beslut att bilda jaktvårdsområde. En sådan situation kan vara att dödsbofastigheter inverkat på utgången. Beslutar länsstyrelse om förrättning beräknas enligt utredningens förslag majoriteten endast bland de röstande. Dödsbofastig- heter, som saknar behörig representation, kan i detta läge inte påverka omröstningen. Det kan häremot invändas att förrättningsförfarandet inte skall behöva tillgripas endast därför att viss dödsbodelägares underskrift inte kunnat erhållas på teckningsbevis. Mot detta kan anföras att det torde bli sällsynt att enstaka dödsbofastigheter kommer att påverka frågan om förrättning skall behöva tillgripas.

Varje dödsbodelägare är enligt gällande rätt behörig att begära boets

avträdande till förvaltning av boutredningsman och därtill kan utses delägare i boet. Rätten äger om slutligt beslut inte kan meddelas omedelbart att om så erfordras meddela interimistiskt beslut. Möjlighet föreligger vidare att enligt 18 kap. föräldrabalken begära att god man utses att förvalta bortovarandes rätt i boet. Enligt 18 kap. 4å första punkten föräldrabalken nämnes särskilt det fall att vid dödsfall till namnet känd arvinge befinner sig å okänd ort eller fjärran och därför inte kan bevaka sin rätt i boet eller förvalta sin lott däri.

Enligt vad som framkommit genom de uppgifter länsjaktvårdskonsu— lenterna lämnat till utredningen vållar dödsbofastigheternas representa- tion stora problem. Möjligheterna att förordna legal ställföreträdare för dödsbo eller dödsbodelägare utnyttjas endast i mindre mån. Konsulen- terna har framhållit att dödsbodelägare, som brukar boets fastighet och som har stort intresse av att marken intas i jaktvårdsområde, många gånger har svårigheter att få fram erforderliga medgivanden eller fullmakter. Delägare som är bosatta på annan ort och inte tar del i den löpande förvaltningen visar ofta ringa intresse för frågan om fastighetens intagande i jaktvårdsområde utan att för den skull motsätta sig denna åtgärd. Det förekommer därjämte enligt konsulenterna att dessa delägare har dålig kännedom om vad samgående ijaktvårdsområde i realiteten innebär.

Utredningen har mot bakgrund härav — oaktat de invändningar som riktats mot tidigare förslag till särreglering — i avvaktan på att frågan löses i ett större sammanhang beslutat att föreslå att i de fall dödsbo saknar behörig företrädare den dödsbodelägare, som brukar eller förvaltar fastigheten, skall äga rätt att företräda boet i frågor som rör jaktvårds- område.

Utredningen är medveten om att en bestämmelse av innehåll att dödsbodelägare, som inte är boutredningsman och som saknar fullmakt från övriga delägare, äger rätt att göra medgivanden på boets vägnar innebär avvikelse från de regler som enligt ärvdabalken gäller beträffande ställföreträdarskap för dödsbo. Principiella invändningar kan från juridisk synpunkt riktas mot förslaget i denna del. Enligt utredningens mening innebär emellertid bildande av jaktvårdsområde i de flesta fall relativt ringa inskränkning i fastighetsägarens jaktutövningsrätt. Dödsbodelägare som brukar fastigheten bör därför inte blott tillerkännas rösträtt i olika frågor som för redan bildat jaktvårdsområde utan även erhålla rätt att företräda fastigheten vid bildande av sådant område. Det bör under- strykas att utredningens förslag endast tillerkänner förvaltare eller brukare, som är dödsbodelägare, rätt att företräda dödsboet. Annan brukare eller förvaltare har således inte denna rätt. Brukas fastighet av två eller flera dödsbodelägare tillsammans får de gemensamt företräda fastigheten.

En bestämmelse att den dödsbodelägare som brukar fastigheten skall ha rätt att företräda denna när legal ställföreträdare saknas kan medföra problem i de fall att annan delägare motsätter sig att fastigheten intas i jaktvårdsområde och gör gällande att den delägare, som företrätt dödsboet, genom sina åtgärder minskat värdet av boets fastighet.

Delägare som med stöd av den föreslagna bestämmelsen äger företräda fastighet som nu sagts bör därför ifrågor av mera väsentlig betydelse om möjligt underrätta övriga dödsbodelägare och skaffa sig deras samtycke. Motsätter sig någon eller några delägare föreslagen åtgärd bör den delägare som äger företräda fastigheten visa försiktighet och i tveksamma fall exempelvis underlåta att underteckna teckningsbevis. Han bör dock i sistnämnda fall på beviset redovisa skälen härtill för att bl. a. informera övriga fastighetsägare och underlätta länsstyrelsens ställningstagande i händelse frågan om bildande av jaktvårdsområde skall hänskjutas till förrättning.

5 Jaktvårdsområdets bestånd

5.1. Nuvarande ordning

Såsom redovisats i översikten över gällande rätt, avsnitt 3.2, kan fastighetsägarna inom ett år före utgången av den tid för vilken jaktvårdsområdet bildats, besluta att området skall bestå under ytterliga- re ett antal är, lägst 10 och högst 25 år. Förfarandet regleras i första hand i 105 5 mom. och 11 & jaktlagen samt 4la % jaktstadgan. Beslut att jaktvårdsområde skall bestå fattas vid s.k. förlängningssammanträde. Kallelse till sådant sammanträde skall minst 14 dagar före sammanträdet avsändas i rekommenderat brev till varje fastighetsägare ävensom införas i tidning inom orten. Särskild kallelse behöver dock enligt bestämmelse, som tillkommit år 1970, inte tillställas ägare av fastighet, som huvudsakli- gen utgör gård eller trädgård eller eljest väsentligen saknar betydelse för jaktvården inom området. Beträffande kallelse av ägare till fastighet i Kopparbergs län gäller därjämte särskilda bestämmelser.

Kallelse till förlängningssammanträde skall innehålla uppgift om de ärenden som skall förekomma vid sammanträdet. För giltigheten av beslut att jaktvårdsområde skall bestå fordras att flertalet av de röstande biträder beslutet samt att nejröster inte avges av mer än en fjärdedel av ”hela antalet fastighetsägare inom området eller av fastighetsägare, som äger mer än en fjärdedel av den ijaktvårdsområdet ingående marken.

Fattas beslut att jaktvårdsområde skall bestå skall vid sammanträdet tillkännages att den, som anser sig ha anledning därtill, har rätt att inom tjugo dagar efter sammanträdet till länsstyrelsen inkomma med påminnel- ser. Påminnelserna kan avse antingen förlängningsbeslutet eller i samband med detta fattat beslut beträffande grunderna för jaktutövning och viltvård inom området. Vid förlängningssammanträdet skall föras proto- koll som översänds till länsstyrelsen.

Sedan tiden för påminnelser gått ut skall länsstyrelsen på samma sätt som vid bildande av jaktvårdsområde pröva om beslutet tillkommit i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning. Länsstyrelsen skall även tillse att beslutet är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt. Finner länsstyrelsen att beslutet uppfyller angivna krav skall länsstyrelsen fastställa beslutet. Eljest skall fastställelse vägras och länsstyrelsen i så fall i sitt beslut ange skälen därtill. Finner länsstyrelsen vid sin prövning att ärendet inte kan avgöras i befintligt

skick äger länsstyrelsen föranstalta om den ytterligare utredning som erfordras. På motsvarande sätt som vid bildande av jaktvårdsområde skall länsstyrelsen tillse att beslutet i vad gäller grunderna för jaktutövningen inom området inte kränker fastighetsägare med ideella betänkligheter mot jakt.

Har fastställelse av fastighetsägarnas beslut begärts före utgången av den löpande beståndstiden skall området enligt lagändring år 1967, som gäller även dessförinnan bildade områden, bestå till dess fastställelsefrå- gan slutligt prövats.

Länsstyrelsen ersätter efter ansökan kostnaderna för kungörelser och dylikt med medel ur jaktvårdsfonden. Enligt naturvårdsverkets föreskrif- ter och anvisningar 12 juni 1970 med anledning av vissa bestämmelser i jaktstadgan gäller på motsvarande sätt som vid nybildning av jaktvårds- område att länsstyrelsen efter ansökan äger utge ersättning ur jaktvårds- fonden även för den fastighetsutredning som erfordras för upprättande av korrekt röstlängd. Arbetet med delägarförteckningen är regelmässigt det mest arbetskrävande momentet i det förfarande som här redovisats.

5.2. Utredningens överväganden och förslag

Flera länsjaktvårdskonsulenter har i enkätsvar till utredningen kritiserat villkoren för förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid samt de i deras tycke alltför rigorösa formella bestämmelser, som skall iakttas vid förlängningssammanträde. Sveriges länsjaktvårdskonsulenters förening har därefter i skrivelse till utredningen påpekat att arbetet med förlängningssammanträdena upptar en oproportionerligt stor del av jaktvårdstjänstemännens arbetstid till förfång för andra arbetsuppgifter, bl. a. nybildning av jaktvårdsområden. Denna uppfattning delas enligt föreningen av ett stort antal berörda. Föreningen anser cirka 85—90 procent av förlängningssammanträdena onödiga. På dessa sammanträden uppträder enligt föreningen inga eller endast ett fåtal motståndare till förslaget att jaktvårdsområdet skall bestå. Föreningen anser därför att det föreligger synnerligen vägande skäl att genomgripande förenkla procedu- ren och föreslår för sin del bl. a. att jaktvårdsområde skall bestå tills vidare men minst 10 år. I samband därmed föreslår föreningen regler för prövning av frågan om jaktvårdsområdes upplösning.

Den kritik, som riktats mot nuvarande förfarande, har i första hand tagit sikte på bestämmelserna att jaktvårdsområde bildas för viss tid och att förlängningssammanträde alltid erfordras för beslut att sådant område skall bestå.

1949 års jaktutredning behandlade i sitt betänkande med förslag till ändringar ijaktlagstiftningen (SOU 1950: 40, s. 87) frågan om jaktvårds- område skulle bildas för viss tid eller bestå tills vidare. Utredningen föreslog en bestämmelse av innebörd att om inte fastighetsägare, vilka utgjorde mer än en femtedel av hela antalet fastighetsägare inom området, eller fastighetsägare, som ägde mer än en femtedel av den i området ingående marken, senast tre månader före utgången av den för

jaktvårdsområdets bestånd bestämda tiden framställde invändning mot förlängning av sistnämnda tid, länsstyrelsen på yrkande av fastighetsägare skulle förklara denna tid förlängd på tio år.

Departementschefen förordade (prop. 1951: 189, s. 45) införandet av lagbestämmelser, som möjliggjorde förlängning av tiden för jaktvårds- områdes bestånd. Han ansåg emellertid inte 1949 års jaktutrednings förslag i denna del tillfredsställande eftersom förslaget innebar att ett jaktvårdsområde automatiskt kom att fortbestå under minst tio år utöver den ursprungligen bestämda tiden såvida inte motståndarna till förläng- ning genom egna initiativ förhindrade att sådan kom till stånd. En regel av föreslaget innehåll syntes inte departementschefen förenlig med den grundsats, som utredningen själv ansett böra vara vägledande, nämligen att förlängning endast borde ske om det med någorlunda säkerhet blivit klarlagt, att för åtgärden förelåg samma majoritet som krävdes för bildande av jaktvårdsområde. Man kunde enligt departementschefen inte bortse från risken att de, som inte önskade förlängning, på grund av glömska eller oföretagsamhet försummade att anmäla detta till länsstyrel- sen eller i vart fall gjorde sin anmälan för sent. Departementschefen betraktade det för sin del såsom ett ofrånkomligt krav att frågan om förlängning skulle göras till föremål för omröstning på ett sammanträde, dit delägarna kallats i vanlig ordning med uppgift om sammanträdets ändamål. Departementschefen föreslog i propositionen regler i princip överensstämmande med nu gällande rätt dock att det enligt departe- mentschefens förslag skulle vara tillfyllest att nejröster avgavs av en femtedel av fastighetsägarna eller av fastighetsägare, som ägde mer än en femtedel av den i området ingående marken, för att förlängningsbeslut skulle omintetgöras.

Jaktmarksutredningen finner anledning att i detta sammanhang grans- ka i vilken utsträckning jaktvårdsområden upplösts då beståndstiden utlöpt. Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår på sätt närmare redovisats i avsnitt 3.1.2 att i omkring 90 procent av de jaktvårdsområ— den, för vilka beståndstiden utlöpt under senare år, fastighetsägarna beslutat om fortsatt bestånd. Det är känt att förlängningsbesluten i många fall varit enhälliga men närmare uppgifter härom saknas. Redan det förhållandet, att fastighetsägarna i cirka 90 procent av nu ifrågavaran- de jaktvårdsområden beslutat om fortsatt bestånd, stöder länsjaktvårds- konsulenternas påstående att förlängningssammantrådena borde kunna slopas såsom ett obligatoriskt led i nuvarande förfarande.

Jaktmarksutredningen föreslår mot bakgrund av utvecklingen under senare år en bestämmelse av innehåll att jaktvårdsområde skall bestå tills vidare. En grundläggande förutsättning för utredningens förslag är dock att denna bestämmelse förenas med regler som tillgodoser skäliga krav på rättssäkerhet vad gäller de delägare, som inte önskar fortsätta samverkan i jaktvårdsområde. En bestämmelse att jaktvårdsområde skall bestå tills vidare bör sålunda enligt utredningen kombineras med en regel att varje enskild delägare skall ha möjlighet att med viss periodicitet få frågan om områdets bestånd prövad i första hand vid sammanträde med delägarna och därefter av länsstyrelsen.

En övergång till ett system att jaktvårdsområde skall bestå tills vidare medför den fördelen att sammanträde för prövning av fråga om områdes fortsatta bestånd inte erfordras i alla de fall enighet föreligger bland delägarna att området skall bestå.

Jaktmarksutredningens förslag innebär i förhållande till det förslag, som framlades av 1949 års jaktutredning, att varje delägare som önskar upplösa området äger rätt att få frågan därom prövad. Enligt jaktmarks- utredningens förslag skall det vidare vara tillfyllest att delägare väcker frågan hos jaktvårdsområdesföreningens styrelse.

Fråga uppkommer därefter med vilken periodicitet delägare skall kunna påkalla prövning som nu sagts. En avvägning måste här ske mellan önskemålet att skapa förutsättningar för långsiktig planering inom ett jaktvårdsområde och den enskildes intresse av att kunna få frågan om områdets fortsatta bestånd prövad med inte alltför stora mellanrum. Utredningen har i denna del stannat för en femårig tidsperiod. Detta innebär i förhållande till gällande rätt att förlängningsfrågan kan komma att prövas dubbelt så ofta som f. n. då minsta förlängningstid är tio år. Utredningen är medveten om att femårsperioder i vissa undantagsfall — om delägare regelbundet väcker fråga om upplösning vid varje femårsperi- ods utgång kan vara till nackdel för den långsiktiga jaktvården men flera faktorer bidrar till att ökad hänsyn måste tas till enskilda delägares intresse av att få frågan om områdes bestånd prövad med relativt korta intervaller.

Utredningen har sålunda såsom tidigare redovisats föreslagit vissa sänkningar av nu gällande majoritetskrav för bildande av jaktvårdsom- råde. Detta kan medföra en ökning av antalet delägare ijaktvårdsområde, som är motståndare till jaktlig samverkan eller ställer sig passiva till sådan samverkan. I och med att dessa grupper ökar kan möjligheterna att bedriva ett aktivt jakt- och viltvårdsarbete minska. Sänkningen av majoritetskravet bör därför enligt utredningen, såsom tidigare anförtsi avsnitt 4.2.4, kombineras med en möjlighet att få frågan om fortsatt jaktlig samverkan prövad inom viss kortare tid. Om jaktvårdsområde exempelvis bildats med knapp majoritet vid förrättning och det sederme- ra visar sig svårt att bedriva någon aktiv jakt- och viltvård på grund av att endast ett fåtal av delägarna är intresserade härav, kan det tänkas att även delägare som från början varit positiva till bildande av jaktvårdsområde ändrar mening. Det bör i en sådan situation föreligga möjlighet att upplösa ett område sedan den samverkansform ett jaktvårdsområde utgör prövats under ett antal år.

Möjligheten att få frågan om områdets fortsatta bestånd prövad efter en femårsperiod kan för övrigt ha den positiva effekten att delägare som ställer sig tveksamma till jaktvårdsområdesbildning stöder en sådan. Enligt vad länsjaktvårdskonsulenterna framhållit förekommer det att delägare, som varit negativa till att bilda jaktvårdsområde när frågan därom behandlades, efter hand som verksamheten fortskrider i området, ändrar uppfattning och ofta blir goda, ledande krafter i den jaktvårdande verksamheten.

En fråga av mera teknisk art är huruvida femårsperioderna skall räknas

med utgångspunkt i dagen för länsstyrelsens beslut att bilda jaktvårds- område eller från annan tidpunkt. Enligt nuvarande ordning skulle en fast dag innebära att länsjaktvårdsföreningarnas tjänstemän fick svårighet att närvara vid förlängningssammanträdena. Deras insatser är av betydelse för jaktvårdsarbetet och utredningen vill inte framlägga förslag som skulle inverka menligt på de positiva effekter för jaktvården, som uppnås genom att länsjaktvårdsföreningarnas tjänstemän är närvarande vid samman- komster ijaktvårdsområdena. Det är emellertid utredningens uppfattning att sammanträden för behandling av fråga omjaktvårdsområdes bestånd, trots att omprövning enligt utredningens förslag kan ske med tätare intervaller, inte kommer att erfordras i samma omfattning som f. n. då förlängningssammanträde — under förutsättning att delägare önskar att området skall bestå — obligatoriskt måste hållas inom varje jaktvårdsom- råde vid beståndstidens utgång. Fördelarna med att räkna tidsperioden från en fast dag är att det är lättare att ange före vilka tidpunkter vissa åtgärder skall ha vidtagits. En fast dag underlättar även för länsstyrelserna att få överblick över de eljest olika tidpunkter när jaktvårdsområdesför- eningarna senast skall ha inkommit med meddelanden och protokoll. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas — på sätt närmare utvecklas i det följande och i specialmotiveringen till 20—24 åå — att jaktvårdsom- rådesförening även i det fall fråga om upplösning inte väckts skall insända underrättelse härom till länsstyrelsen snarast efter utgången av den tid under vilken sådan fråga får väckas. Utredningen föreslår att det skall stå varje länsstyrelse fritt att efter samråd med länsjaktvårdsorganisationen fastställa att femårsperioden skall räknas från dagen för bildandet av jaktvårdsområdet eller från dag länsstyrelsen fastställer i bildandebe- slutet. Den fasta dag som i första hand torde komma i fråga ärjaktårets utgång den 30 juni.

Det bör vid utgången av varje femårsperiod vara klart avgjort om jaktvårdsområdet skall bestå. Fråga om upplösning av området måste därför väckas viss tid före periodens utgång för att erforderlig prövning skall medhinnas. Enligt utredningens mening bör sex månader reserveras för kallelseförfarande, jaktstämma och länsstyrelsens prövning. Beslut att jaktvårdsområde skall bestå bör å andra sidan grunda sig på vid femårsperiodens utgång så aktuella förhållanden som möjligt. Med hänsyn härtill och för att undvika ständiga diskussioner om områdets bestånd bör frågan om upplösning inte kunna väckas alltför tidigt. Det är av stor vikt att verksamheten i jaktvårdsområdena får fortgå ostörd av frågan om upplösning i så långa perioder att ett meningsfullt, långsiktigt viltvårdsarbete kan bedrivas. Utredningen föreslår därför att fråga om upplösning skall få väckas tidigast tolv och senast sex månader före utgången av varje femårsperiod.

Utredningens förslag att varje enskild delägare vart femte år under en sexmånadersperiod skall ha rätt att väcka fråga om områdes upplösning minskar avsevärt de farhågor departementschefen uttalade i förarbetena till 1951 års lagändringar (prop. 1951: 189, s. 45) att delägare på grund av försummelse skulle gå miste om möjligheten att få upplösningsfrågan prövad. Skulle någon delägare försumma att väcka fråga om upplösning

inom rätt tid återkommer för övrigt i jämförelse med 1949 års jaktutrednings förslag möjligheten att få frågan prövad efter hälften så lång tid, fem år mot då föreslagna tio år.

För att undvika tvister huruvida delägare väckt fråga om upplösning föreslår utredningen att detta skall ske skriftligen hos jaktvårdsområdes- föreningens styrelse.

Har fråga om upplösning inte väckts inom föreskriven tid skall jaktvårdsområdesföreningens styrelse enligt utredningens förslag anmäla detta till länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall därefter på motsvarande sätt som vid jaktvårdsområdes bildande pröva om jaktvårdsområdesbildningen alltjämt är förenlig med länets ändamålsenliga indelning ijaktvårdsområ- den samt tjänlig förjaktvårdens främjande ävensom överensstämmer med lag och författning och ej heller kränker enskild rätt.

Sedan länsstyrelsen erhållit anmälan som nyss sagts och funnit att området alltjämt uppfyller de allmänna kraven på ett jaktvårdsområde skall länsstyrelsen förklara att området skall bestå.

Fråga om upplösning skall snarast efter den tidpunkt frågan senast får väckas bli föremål för omröstning bland delägarna på jaktstämma. Utredningen föreslår i utkast till tillämpningskungörelse (18 5) att kallelse till jaktstämma skall tillställas varje medlem ijaktvårdsområdes- föreningen minst 14 dagar före sammanträdet i brev under den adress som anmälts hos föreningsstyrelsen samt att kallelse därjämte skall införas i en eller flera ortstidningar. Reglerna angående kallelse till jaktstämma behandlas närmare i 13 kap. specialmotiveringen till 58 &. Utredningen föreslår däremot inte några särskilda bestämmelser beträf- fande kallelse till jaktstämma som skall behandla fråga om områdets fortsatta bestånd. Det kan här nämnas att det torde vara lämpligt att jaktvårdsområdesföreningens årsstämma förläggs till sådan tidpunkt att eventuell omröstning beträffande områdets bestånd kan ske vid årsstäm- man. Härigenom undviks onödigt kallelseförfarande.

Vid sådan jaktstämma som behandlar fråga om jaktvårdsområdets bestånd skall i protokollet antecknas utgången av företagen omröstning. Protokollet och de handlingar, som utvisar att delägarna kallats i behörig ordning, skall efter stämman överlämnas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall därefter pröva att kallelse och omröstning skett i behörig ordning. Har flertalet av de röstande samtyckt till att jaktvårds- området skall bestå och finner länsstyrelsen vid samma lämplighetspröv- ning, som då fråga om upplösning inte väckts, att hinder från allmän synpunkt inte föreligger skall länsstyrelsen förklara att området skall bestå.

Länsstyrelsen kan vid sin prövning finna att frågan om jaktvårds— områdets fortsatta bestånd bör prövas ytterligare. Den vanligaste grunden härför torde vara att länsstyrelsen vid den allmänna lämplighetsprövning- en finner att jaktvårdsområdets utformning inte överensstämmer med länets ändamålsenliga indelning i jaktvårdsområden eller att utform- ningen av jaktvårdsområdet i övrigt bör justeras med hänsyn till allmänna jaktvårdssynpunkter. En annan situation kan vara att frågan om områdets bestånd vid omröstning på jaktstämma fallit med knapp majoritet och att

det av utredning, som förebringas hos länsstyrelsen, görs sannolikt att resultatet av omröstningen inte överensstämmer med flertalet delägares uppfattning. Det kan förekomma att resultatet av omröstningen vid en fåtaligt besökt stämma i väsentlig mån påverkats av ett mindre antal personer, som inte är representativa för uppfattningen bland flertalet delägare.

Den ytterligare prövning av frågan om jaktvårdsområdes bestånd som länsstyrelsen kan finna erforderlig bör enligt utredningens mening inledas med ett förrättningsförfarande, som både vad avser omröstning och i övrigt följer de regler som gäller för förrättning isamband med bildande av jaktvårdsområde. Det sistnämnda innebär bl. a. att det vid omröstning inför förrättningsmannen kommer att krävas två tredjedelars majoritet bland de röstande samt att denna majoritet företräder minst hälften av den i området ingående marken för att länsstyrelsen skall kunna förklara att området eventuellt efter justering av gränser eller dylikt — skall bestå. Motivet för att kräva kvalificerad majoritet är i de fall att prövningen påkallats av allmänna lämplighetsöverväganden att den fråga omröstningen gäller kan avse en justering av området som i realiteten är att jämställa med nybildning. Har prövningen föranletts av att förslaget att jaktvårdsområdet skall bestå inte uppnått erforderlig majoritet vid jaktstämma bör omröstningen ge vid handen att en kvalificerad majoritet alltjämt stöder de grundläggande syftena med jaktvårdsområdet och önskar att detta skall bestå. Förrättningsförfarandet är isista fallet att anse som ett extraordinärt förfarande. Redan möjligheten att på detta sätt korrigera beslut som dikterats av en minoritet bland delägarna kan förväntas verka återhållande på dem som i vetskap om att de utgör en minoritet medvetet utnyttjar en fåtaligt besökt stämma för sina syften.

Sedan prövningen inför förrättningsmannen avslutats har länsstyrelsen att fortsätta sin handläggning och ta slutlig ställning till frågan om jaktvårdsområdet skall bestå.

6 Anslutning av mark till jaktvårds- område

6.1. Gällande ordning

För ändringar i jaktvårdsområdes omfattning gäller enligt huvudregeln i 105 6 mom. jaktlagen att samma förfarande skall tillämpas som vid områdets bildande. Råder inte enighet mellan berörda fastighetsägare måste således förrättning hållas. Från denna huvudregel görs i samma lagrum ett viktigt undantag. Bestäms ändringar i jaktvårdsområdes omfattning i samband med beslut om förlängning av beståndstiden, skall i stället tillämpas vad som gäller för giltigheten av beslut om förlängning. För anslutning till jaktvårdsområde fordras alltid samtycke av ägaren till den mark, som skall anslutas.

Genom lagändring 1967 (prop. 1967: 136) tillskapades möjlighet att under enklare former än vid nybildning ansluta mark till jaktvårdsområde under löpande beståndstid. Enligt 11 ä 2 mom. jaktlagen kan länsstyrelse numera på ansökan av ägare till mark, som är av betydelse för jaktvården inom jaktvårdsområdet, förordna att marken skall ingå i området. Sådant förordnande får emellertid meddelas endast om särskilda skäl föreligger och delägarna i jaktvårdsområdet vid sammanträde beslutat att biträda ansökan. Beträffande kallelse till och omröstning vid sådant sammanträde gäller samma regler som vid förlängningssammanträde.

Departementschefen uttalade vid tillkomsten av nyssnämnda bestäm- melse (prop. 1967: 136, s. 26):

När det gäller anslutning av mark till jaktvårdsområde bör huvudregeln för förfarandet alltjämt vara densamma som nu gäller vid ändring av jaktvårdsområdes omfattning. Undantag ter sig dock ivissa fall befogade när en markägare som också innehar marken ellerjakten begär anslutning och en sådan skulle bli av verklig betydelse förjakt- och viltvården inom området. De fall som åsyftas är bl.a. följande. Den för anslutning avsedda marken kan tidigare ha ingått i annat jaktvårdsområde som upplösts. Vidare kan en fastighet genom rationalisering eller av annan orsak ha fått ny struktur och därför bättre än förut lämpa sig för en anslutning. Även då en fastighet övergått till ny ägare, som har bättre förutsättningar än den förre ägaren att delta i jaktvårdsarbetet, bör en undantagsregel kunna fylla en uppgift. Ägare som vid nybildning av ett jaktvårdsområde ställt sig avvaktande, på grund av att han förfogat över mark som lämpat sig som eget jaktvårdsområde eller av andra skäl, bör också ha en möjlighet att få gå in ijaktvårdsområdet med sin mark utan alltför lång väntetid. I de fall som här angetts kan särskilda skäl anses

föreligga för undantag från huvudregeln. Undantag bör emellertid inte komma i fråga i andra fall än när delägarna ijaktvårdsområdet går med på en anslutning. Krav på full enighet mellan delägarna torde dock inte behöva uppställas. Det synes tillräckligt att delägarnas beslut fattas i den ordning som gäller för förlängning av beståndstid.

6.2. Utredningens överväganden och förslag

Flera länsjaktvårdskonsulenter har riktat kritik mot nuvarande förfarande vid ombildning av jaktvårdsområde. Utredningen tar i detta kapitel endast upp kritiken till den del den angår frågor, som berör anslutning av enstaka fastigheter eller delar av fastigheter till jaktvårdsområde. Övriga ombildningsfrågor samt frågor rörande uteslutning av fastighet ur jaktvårdsområde behandlas i 5 och 6 kap.

Enligt länsjaktvårdskonsulenterna har det många gånger förekommit att fastighetsägare tagit kontakt med ett jaktvårdsområdes styrelse för att få sin mark ansluten till området. Styrelsen har i princip varit intresserad av att taga in vederbörandes mark i området men när man därefter funnit att detta varit förenat med betydande administrativt arbete såsom exempelvis upprättande av aktuell delägarförteckning (korrekt röstlängd) har frågan om anslutning fått falla. Ibland har frågan enligt konsulenterna lösts på det sätt att jaktvårdsområdet arrenderat jakträtten på fastigheten och delägarna i området under hand tillerkänt fastighetsägaren samma rättigheter som tillkommit dem själva. Konsulenterna finner inte denna lösning tillfredsställande och föreslår istället att antingen jaktvårdsområ- des styrelse eller jaktstämma skall få besluta om anslutning som begärts av fastighetsägare.

Före det att beslut fattas att bilda jaktvårdsområde bör noga övervägas vilka fastigheter som bör ingå i området. Det kan trots detta i ett senare skede visa sig vara till fördel för jaktvården att ansluta ytterligare någon eller några fastigheter, som inte medtogs vid bildandet. De skäl, som anfördes av departementschefen i prop. 1967: 136 och som citerats i redogörelsen för gällande ordning, äger alltjämt giltighet.

Jaktmarksutredningen föreslår därför att fastighet eller del av fastig- het, som inte ingår ijaktvårdsområde, på ansökan av fastighetsägare skall kunna anslutas till bestående jaktvårdsområde om åtgärden är förenlig med de allmänna kraven på jaktvårdsområdesbildning samt flertalet röstande delägare på jaktstämma samtycker till anslutning.

Det förhållandet att de allmänna kraven på jaktvårdsområdesbildning skall vara uppfyllda innebär att anslutningen skall vara förenlig med länets ändamålsenliga indelning ijaktvårdsområden samt vara tjänlig för jaktvårdens främjande och överensstämma med lag och författning och ej heller kränka enskild rätt. Anslutningen får sålunda inte motverka eller försvåra nybildning av annat lämpligt jaktvårdsområde.

Det får enligt utredningens uppfattning anses vara tillfyllest att frågan blir föremål för omröstning på jaktstämma samt att flertalet av de delägare som deltar i omröstningen stöder förslaget om anslutning. Det bör dock beaktas att endast delägare ijaktvårdsområdet har rösträtt i

fråga som nu sägs. Kravet på aktuell delägarförteckning måste därför upprätthållas.

Beträffande det tekniska förfarandet föreslår utredningen att ansökan om anslutning skall göras skriftligen hos jaktvårdsområdesföreningens styrelse. Styrelsen skall sedan frågan företagits till omröstning bland delägarna på jaktstämma till länsstyrelsen överlämna ansökan, protokoll från stämman samt de handlingar som utvisar att kallelse och röstning skett i behörig ordning. Finner länsstyrelsen att beslutet tillkommit i laga ordning, att erforderlig majoritet av delägarna samtyckt till anslutning samt att åtgärden är förenlig med de allmänna lämplighetskraven skall länsstyrelsen förklara fastigheten ingå ijaktvårdsområdet. Ansökan skall i annat fall avslås.

Anslutningen innebär att fastigheten inordnas ijaktvårdsområdet på samma villkor som övriga ingående fastigheter och att anslutningsbeslutet blir gällande mot ny fastighetsägare.

7. Omgruppering av mark mellan jaktvårdsområden

7.1. Gällande ordning

Med omgruppering avses i detta kapitel att mark flyttas från ett jaktvårdsområde till ett annat, att flera jaktvårdsområden sammanslås till ett område eller att ett jaktvårdsområde uppdelas i flera områden. I samband därmed kan uppkomma fråga om att ansluta mark till eller utesluta mark ur jaktvårdsområde.

Omgrupperingar i syfte att skapa bättre enheter från jaktvårdssyn- punkt är svåra att åstadkomma enligt gällande rätt. Delägarna är hänvisade att nybilda områden med önskad arrondering sedan de upplöst tidigare områden eller utnyttja möjligheterna att i samband med förlängningssammanträde besluta om ändrad omfattning av jaktvårds- område. I sistnämnda fall fordras dock medgivande från samtliga ägare till den mark, som skall flyttas.

Beroende på omfattningen av de omflyttningar delägarna önskar genomföra och vid vilken tidpunkt detta skall ske kan olika förfaranden tillämpas. Före utgången av löpande beståndstid kan dock inte ett jaktvårdsområde upplösas om någon fastighetsägare motsätter sig detta. Möjligheten att upplösa ett jaktvårdsområde då full enighet föreligger därom bland fastighetsägarna får anses följa av jaktlagens bestämmelser om bildande av jaktvårdsområde på frivillig väg genom överenskommelse mellan samtliga berörda fastighetsägare. Föreligger inte full enighet kan frågan om upplösning för omgruppering prövas tidigast vid beståndsti- dens utgång, dvs. i inget fall oftare än vart tionde år. Skall exempelvis en sammanslagning ske av två jaktvårdsområden måste dessas beståndstid löpa med samma periodicitet om inte full enighet kan uppnås. Omgrup- peringen kan ändå inte anses säkerställd då det kan inträffa att på förlängningssammanträdet inte uppnås tillräcklig majoritet för upplös- ning, dvs. egentligen mot förlängning. Det är även teoretiskt möjligt att ett område upplöses för omgruppering och att nybildningen sedan misslyckas.

7.2. Utredningens överväganden och förslag

7 .2.1 Förslagets allmänna inriktning

Det framgår av redogörelsen för gällande ordning att avsevärda svårig- heter föreligger att genomföra omgruppering av marker som ingår i jaktvårdsområde. Svårigheterna understryks av den kritik av rådande förhållanden som länsjaktvårdskonsulenterna framfört till jaktmarksut- redningen.

Värmlands läns jaktvårdsförbund har i en skrivelse till Svenska jägarförbundet redogjort för ett fall där nuvarande bestämmelser hindrat en rationell indelning i jaktvårdsområden. Utredningen, som anser att exemplet på ett lättillgängligt sätt åskådliggör nuvarande svårigheter, redovisas i det följande.

Utredningen tar i detta kapitel endast upp frågor beträffande omgruppering av mark, som ingår ijaktvårdsområde och efter vidtagna åtgärder alltjämt skall ingå i sådant område.

Den kritik, som riktats mot nuvarande förfarande vid ombildning av jaktvårdsområde, framstår enligt utredningen som beaktansvärd. Det är utredningens uppfattning att många angelägna omgrupperingar inte kommer till stånd på grund av de formella svårigheter som möter. Detta får bedömas vara till avsevärt men för jaktvården och utredningen har sett som en väsentlig uppgift att söka skapa enklare regler för omgruppering av mark ijaktvårdsområde.

Jaktvårdsom- råde A år 1948 6 000 ha

Figur 8. Jaktvårdsområde! A om 6 000 hektar och 250 delägare bildas 1948 på 20 år. Den söder om ”mindre älv" belägna delen omfattar I 000 hektar med 40 delägare. Någon tanke på att bilda eget jaktvårdsområde söder om "mindre älv" finns inte 1948.

"X ./ .__—x.

( X

. Önskat jvo A ' år 1968

Figur 9. Vid tidpunkten för förlängning råder andra förhållandet: än 20 år tidigare. Onskemål föreligger att rationalisera inom jaktvården genom att minska det gamla området A och bilda ett nytt ändamålsenligt område B. Ägaren till fastigheten C vägrar dock att låta sin mark uteslutas ur jaktvårdsom- råde A, varför planerna omintetgörs med hänsyn till bestämmelserna i 10 59 6 mom. jaktlagen. En nybildning av såväl område A som B är enda möjliga lösningen om det bestående området A över huvud taget går att upplösa. Det kan tänkas att del- ägarna väljer att behålla det bestående jaktvårdsområdet med hänsyn till den ovissa utgången samt allt arbete som är förenat med nybildning.

En av nyckelfrågorna har därvid visat sig vara huruvida det i 105 6 mom. jaktlagen uppställda kravet, att mark inte får anslutas till eller uteslutas ur jaktvårdsområde utan samtycke av ägaren till ifrågavarande mark, skall upprätthållas.

Kravet på samtycke från vederbörande fastighetsägare tillkom 1963 efter förslag av 1949 års jaktutredning (SOU 1961167, 5. 82; prop. 1963: 136, s. 25 och 32) då möjligheter infördes att isamband med beslut om förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid ändra områdets omfattning. Kravet på samtycke har visat sig vara ett allvarligt hinder vid ombildning av jaktvårdsområde.

Fastighetsägare kan mot sin vilja anslutas till jaktvårdsområde och i linje härmed bör enligt utredningen enskild fastighetsägare inte kunna motsätta sig att hans mark överförs från ett jaktvårdsområde till ett annat om denna åtgärd gagnar jaktvården från allmän synpunkt. Utredningen föreslår därför en övergång till majoritetsbeslut och ett slopande av möjligheten för enskild fastighetsägare att hindra ombildning genom att vägra samtycke. Utredningens förslag förutsätter emellertid att berätti- gade krav på rättssäkerhet kan tillgodoses. Beslut om ombildning skall enligt utredningens förslag fattas av länsstyrelse, som på motsvarande sätt som vid nybildning och beslut om fortsatt bestånd av jaktvårdsområde

Skall tillse att förslaget till ombildning uppfyller allmänna lämplighets- krav och inte kränker enskild rätt. Härigenom och genom de krav på kvalificerad majoritet som redovisas i det följande torde rättssäkerheten få anses ha blivit på ett tillfredsställande sätt tillgodosedd.

7.2.2. Fyra typfall 7.2.2.1 Gemensamma bestämmelser

Jaktmarksutredningen finner att aktuella omgrupperingar av mark i jaktvårdsområde kan indelas i följande fyra typfall.

] Mark överförs från ett jaktvårdsområde till ett annat. 2 Flera jaktvårdsområden sammanförs till ett jaktvårdsområde. 3 Ett jaktvårdsområde uppdelas i flera områden. 4 Mark avskiljs från ett jaktvårdsområde för att ingå i annat område, som samtidigt nybildas.

Utredningen föreslår beträffande de fyra typfallen en gemensam grundprincip vad gäller delägares inflytande på förfarandet. Väcks förslag till ombildning skall först delägarna i de berörda områdena i den utformning dessa har före ombildningen godkänna förslaget. Rösträkning skall ske inom varje berört område för sig. För godkännande uppställs i detta fall krav på enkel majoritet bland de röstande. [ de jaktvårdsområ- den, som skall bestå efter ombildningen, fordras såsom underlag för ett framgångsrikt jaktvårdsarbete i framtiden att en väl befäst majoritet bland delägarna stöder samverkanstanken. Förhållandena företer i detta fall likheter med vad som gäller vid nybildning av jaktvårdsområde då enligt utredningens förslag i princip skall krävas två tredjedels majoritet bland berörda delägare. Utredningen föreslår därför såsom andra förutsättning för ombildning att två tredjedelar av samtliga delägare, vilkas mark enligt förslaget skall ingå i det ombildade området, stöder förslaget. Eftersom det hela tiden är fråga om mark, som redan ingår i jaktvårdsområde och som även fortsättningsvis kommer att ingå i sådant område, kan enligt utredningens mening krav på majoritet räknat efter markinnehav underlåtas.

Omröstning kan ske inom varje område för sig eller vid gemensam stämma med de olika jaktvårdsområdena. Såsom framgår av vad som anförts i det föregående har ägare av mark, som skall överföras från ett område till ett annat, rösträtt dels i det område i vilket hans mark ingår före ombildningen dels ock i det område till vilket hans mark föreslås bli överförd. Vid gemensam stämma föreligger möjligheten att företa förslaget till gemensam omröstning med rösträkning separat för varje område. Det sistnämnda förfarandet kan vara till fördel i vissa situatio- ner. '

Förslag till ombildning bör enligt utredningen få väckas av delägare, myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer eller kommun. Detta innebär att samma krets, som föreslås få rätt att ansöka om bildande av jaktvårdsområde, också får rätt att väcka förslag om ombildning. Någon

anledning att låta jaktarrendator eller annan person utanför nämnda krets få väcka förslag till ombildning finns inte, eftersom endast delägare föreslås erhålla behörighet att delta i förekommande omröstning. Ansökan om ombildning skall enligt utredningen ske skriftligen hos föreningsstyrelsen inom varje jaktvårdsområde, som berörs av ombild- ningen. Förslaget skall därefter för godkännande företas till omröstning bland delägarna påjaktstämma.

Har förslaget till ombildning godkänts av delägarna med erforderlig majoritet skall respektive styrelse överlämna förslaget till länsstyrelsen. Till förslaget skall därvid fogas förutom protokoll och förslag till stadgar eller stadgeändring även de handlingar som erfordras för att länsstyrelsen skall kunna avgöra att frågan behandlats i behörig ordning. Vinner" förslaget till ombildning inte tillräcklig majoritet föreligger ingen anled— ning att insända några handlingar till länsstyrelsen eftersom länsstyrelsen inte föreslås erhålla någon möjlighet att vid ombildning tillgripa förrättningsförfarande eller annat supplementärt förfarande.

Sedan länsstyrelsen erhållit erforderliga handlingar skall länsstyrelsen pröva att den föreslagna jaktvårdsområdesbildningen är förenlig med länets ändamålsenliga indelning i jaktvårdsområden samt tjänlig för jaktvårdens främjande och överensstämmande med lag och författning. Länsstyrelsen skall därjämte tillse att förslaget inte kränker enskild rätt. Finner länsstyrelsen förutsättningarna för ombildning uppfyllda skall berörda jaktvårdsområden förklaras ombildade enligt ingivet förslag. Då fråga är om ombildning enligt fjärde typfallet får dockjaktvårdsområde, varifrån mark avskiljs, förklaras ombildat först i samband med att det nya jaktvårdsområdet förklaras bildat. Finner länsstyrelsen förutsättningar för ombildning inte föreligga skall förslaget lämnas utan bifall.

Förslag till ombildning enligt andra typfallet skall även omfatta förslag till stadgar för det jaktvårdsområde, som tillkommer genom den föreslagna ombildningen. Förslag till annan ombildning skall åtföljas av förslag till stadgeändring som ombildningen föranleder.

7.2.2.2 Första typfallet

Första typfallet avser att mark skall överföras från ett jaktvårdsområde till ett annat.

Före ombild: Före ombild: G=1/2ja M=1l2ja Efter ombild: Efter ombild: G _ F = 2/3 ia. "nun-nu......" M + F = 2/3 33

"D-Nr

Fig 1 0. Mark överförs från ett jaktvårdsområde till ett annat.

Den mark, som skall flyttas, betecknad F, tillhör (givande) jaktvårds- området G och ligger i anslutning till (mottagande) jaktvårdsområdet M. Sedan därtill behörig hos föreningsstyrelserna i jaktvårdsområdena G och M väckt förslag att flytta F till M skall frågan enligt utredningens förslag företas till omröstning på jaktstämma i vart och ett av de bestående jaktvårdsområdena. För att förslaget i denna första omröstning skall anses godkänt krävs att förslaget biträds av mer än hälften av de röstande delägarna i vardera G (innefattande även delägarna i F) och M. Därefter skall förslaget till ombildning, för att kunna ligga till grund för ett beslut av länsstyrelsen, ha godkänts av minst två tredjedelar av de röstande delägarna i vart och ett av de blivande områdena G—F och M+F.

Varje enskild delägare i F har enligt gällande bestämmelser möjlighet att förhindra ombildningen genom att vägra sitt samtycke till densamma. Förutsättningarna i första typfallet har föranlett ett diskussionsförslag att anslutningen av F till M skulle kunna ske om enkel eller kvalificerad majoritet i F biträdde förslaget och flertalet delägare i M, respektive G + F, inte motsatte sig detta. Den möjlighet att förhindra ombildning, som varje delägare i F nu har, skulle härigenom minska. I de F-delar, som uppkommer vid den praktiska tillämpningen av föreslagna bestämmelser, torde delägarnas antal samt arealens fördelning och storlek komma att variera mycket i förhållande till läget i områdena G och M. I ett extremfall kan det finnas en enda delägare i F. En röstning i F-delen ter sig då meningslös. Även om det skulle finnas ett inte ringa antal delägare i F torde dock normalt deras antal i förhållande till antalet delägare i G och M vara så litet att det inte är av avgörande betydelse för områdena G och M hur man röstar i F. Från jaktvårdssynpunkt är det mest väsentligt hur man röstar i de nya områdena, där F ingår i det ena, eftersom det är dessa områden som fortsättningsvis skall svara för jaktvården. F är en av utredningen konstruerad enhet, som inte kan urskiljas såsom en självständig enhet i vare sig G eller M. F-delen saknar i första typfallet förutsättningar att utgöra en självständig enhet, dvs. eget jaktvårds- område. Det finns därför enligt utredningen inga bärande skäl för att låta en omröstning ske inom F. Delägare i F kommer att ha möjlighet att framföra sina synpunkter såväl inför delägarna i G som delägarna 1 M. Härigenom och genom den efterföljande länsstyrelseprövningen får rimliga krav på rättssäkerhet anses tillgodosedda. Delägare i F kommer i princip i samma situation, som den markägare som vid nybildning motsätter sig att jaktvårdsområde bildas.

Det bör i detta sammanhang framhållas att syftet med de föreslagna reglerna är att enskild delägare inte skall kunna hindra en från allmän jaktvårdssynpunkt angelägen ombildning. Finns det inom område F ett kompakt motstånd mot överflyttning bör detta föranleda länsstyrelsen att noga pröva att ombildningen verkligen är till gagn för jaktvården. Utredningen föreslår därför i utkastet till tillämpningskungörelse (14 %) att det i de protokoll, som insänds till länsstyrelsen, särskilt skall anges hur de delägare röstat vilkas mark enligt förslaget skall överföras.

Delägarnas röstning i ombildningsfrågan bör i första typfallet lämpli— gen ske på gemensam jaktstämma med delägarna i jaktvårdsområdena G

och M. Kallelse till jaktstämman eller i förekommande fall jaktstämmor- na skall innehålla en redogörelse för den föreslagna ombildningen. Kartskiss och förteckningar över berörda fastigheter med gruppering före och efter ombildningen bör lämpligen bifogas. Om så inte kan ske bör anges var handlingarna hålls tillgängliga. Föranleder ombildningen änd- ring i stadgarna för G eller M skall förslag till stadgeändring biläggas kallelsen. Det bör vidare av innehållet i kallelsen framgå hur röstningen skall ske.

Ombildningsförslaget kräver ett visst förarbete, som bör utföras i samråd mellan föreningsstyrelserna i G och M. Det får anses lämpligt att företrädare för F — om detta område inte redan är representerat i G:s styrelse — bereds tillfälle att delta i förberedelsearbetet. Eventuellt kan komma i fråga att konsultera expertis från länsjaktvårdsföreningen.

7 .2 23 Andra typfallet

Andra typfallet avser att flera jaktvårdsområden skall föras samman till ett område.

Förutsättningen enligt fig. 11 är att jaktvårdsområde A skall gå samman med område B till ett område A + B. Sedan förslag väckts görs ett motsvarande förarbete som i första typfallet. Här bör dock särskilt anmärkas att det fordras nya stadgar för området A + B. Även i andra typfallet företas lämpligen förslaget till omröstning på gemensam jaktstämma. Kallelse skall utformas på motsvarande sätt som i första typfallet. Förslag till nya stadgar skall bifogas kallelsen. Vid röstningen ställs proposition på godkännande av ombildningsförslaget. För godkän- nande krävs, att mer än hälften av de röstande delägarna iområdet A biträder förslaget och att detsamma sker i området B, samt att minst två tredjedelar av de röstande delägarna i det föreslagnajaktvårdsområdet A + B likaledes biträder förslaget. Frågan skall i övrigt behandlas på motsvarande sätt som i första typfallet.

Före ombild: A = 1/2 ja B = 1/2 ia

Efter ombild: A + Bl= 2/3 ja

Fig 1 I . Flera jaktvårdsområden sammanförs till ett jaktvårdsområde.

Före ombild: G = 1/2 ia

Efter ombild: G — F = 2/3 ia

Före ombild: A = 1/2 ja

Efter ombild: B = 2/3 ja C = 2/3 ja

Fig 12. Ett jaktvårdsområde delas upp i flera jaktvårdsområden.

7.2.2.4 Tredje typfallet

Tredje typfallet avser att ett jaktvårdsområde skall delas upp i flera jaktvårdsområden. 4

Enligt fig. 12 skall jaktvårdsområdet A delas upp i områdena B och C. Man förfar i detta fall i tillämpliga delar på motsvarande sätt som i första och andra typfallen. Det bör dock anmärkas att det i detta fall inte är nödvändigt att först konstatera enkel majoritet i A.

Vid jaktstämma i A ställs proposition på godkännande av ombild- ningsförslaget. För godkännande krävs att två tredjedelar av de röstande delägarna i det föreslagna jaktvårdsområdet B tillstyrker förslaget och att detsamma sker i det föreslagna jaktvårdsområdet C. Frågan skall i övrigt behandlas på motsvarande sätt som i de föregående fallen.

7.2 .2.5 Hårde typfallet

Fjärde typfallet av ombildning avser att mark skall överföras från ett jaktvårdsområde till ett annat, som samtidigt nybildas. Detta typfall överensstämmer till stora delar med första typfallet och vad där sägs gäller i tillämpliga delar. Skillnaden ligger i att det mottagande området är under nybildning och att ombildningen ingår såsom ett led i det förfarande som skall leda fram till bildandet av det nya jaktvårdsområdet. Den mark som skall överföras behandlas på samma sätt som övriga fastigheter, vilka skall ingå i det föreslagna nya området. Förfaller frågan om nybildning blir dock den mark, som skulle överföras, kvar i det gamla jaktvårdsområdet.

M + F = Jaktvårds- område som nybildas

Fig 13. Mark överförs från ett jaktvårdsområde till ett annat som nybildas.

8 Uteslutning av mark ur jaktvårds- område

8.l Gällande ordning

Enligt huvudregeln i 10% 6 mom. jaktlagen fordras för uteslutning av fastighet ur jaktvårdsområde samma förfarande som gäller för nybildning. Genom lagändring 1963 (prop. 1963: 136) infördes möjlighet att utesluta mark ur jaktvårdsområde i samband med beslut om förlängning av områdes bestånd. l sistnämnda fall erfordras dock medgivande till åtgärden från ägaren till den mark som skall uteslutas.

Ingår i jaktvårdsområde fastighet som huvudsakligen utgör gård eller trädgård eller eljest väsentligen saknar betydelse för jaktvården inom området kan sådan fastighet efter lagändring, som likaledes genomfördes 1963, uteslutas genom ett enklare förfarande. Länsstyrelse äger sålunda under löpande beståndstid förordna att fastighet av den art som här avses inte längre skall tillhöra jaktvårdsområde. Ansökan om sådant förordnan- de får göras av varje delägare ijaktvårdsområdet, varvid dock gäller att övriga delägare skall erhålla tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Det enklare förfarandet är reserverat för fastigheter som saknar jaktlig betydelse. En mindre fastighet eller ett mindre skifte inom ett jaktvårds- område, exempelvis en fäbodlott som omfattar endast ett hektar, saknar inte alltid jaktlig betydelse. Det förtjänar vidare påpekas att ägaren till den uteslutna fastigheten inte berövas sin jakträtt. Han får alltså efter uteslutningen utöva jakt inom sina gränser utan att vara beroende av de beslut, som fattas om jaktutövningen inom jaktvårdsområdet.

8.2. Utredningens överväganden och förslag

8.2.1. Uteslutning av mark som saknar jaktlig betydelse

Den ökade fastighetsbildningen på landsbygden har givit upphov till ett stort antal från arealsynpunkt förhållandevis små enheter. Dessa fastighe- ter, som bildats för andra ändamål än jord— och skogsbruk medför i många avseenden problem för verksamheten ijaktvårdsområdena. Frågan om dessa fastigheters ställning behandlades ingående i 1949 års jaktutred- nings år 1961 framlagda betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1961 : 67, s. 93). Jaktutredningen föreslog i syfte

att lösa de problem småfastigheterna medförde att på fastigheter, som till följd av användningssättet kunde antas sakna värde ijaktavseende, skulle oavsett om jaktvårdsområde bildats — få bedrivas endast jakt efter skadevilt av vissa angivna arter, s. k. skyddsjakt. För att vinna en enkel regel föreslog utredningen att inskränkningen skulle gälla alla fastigheter som taxerats som annan fastighet än jordbruksfastighet. Dylika fastighe- ter skulle enligt utredningens förslag ej heller ingå i jaktvårdsområde.

Departementschefen fann (prop. 1963: 136, s. 30) de av utredningen påtalade olägenheterna i huvudsak kunna bemästras med betydligt mindre långtgående åtgärder samt framlade förslag överensstämmande med vad som nu gäller beträffande uteslutning av fastighet som saknar jaktlig betydelse.

I samband med tidigare utredningar har vid något tillfälle övervägts regler om minsta jaktbara areal enligt mönster från exempelvis Tyskland och Österrike. Någon bestämmelse härom har emellertid aldrig ansetts böra införas i svensk rätt.

De olägenheter småfastigheterna innebär för jaktvårdsområdenas verk- samhet belyses bl. a. av synpunkter som länsjaktvårdskonsulenterna framfört till jaktmarksutredningen. Konsulenterna i de sex nordligaste länen har därjämte i särskild skrivelse framfört kritik mot nuvarande förhållanden. [ denna skrivelse framhålls de besvär som det innebär att även ägare till fastighet, som uppkommit genom avstyckning under jaktvårdsområdes beståndstid, skall ha kallelse till förlängningssamman- träde. Dessa avstyckningar avser oftast sportstuge- eller villatomter och det förhållandet att ägarna skall kallas till förlängningssammanträde innebär i sin tur att ett större antal fastigheter utan jaktlig betydelse blir representerade på sammanträdet. Det inträffar ibland att tomtägare motsätter sig att deras mark utesluts ur jaktvårdsområdet och i stället fordrar jakträtt i området. Eftersom i de sex nordliga länen regelmässigt all jakt inom jaktvårdsområdena bedrivs som gemensamhetsjakt över fastighetsgränserna kan en ägare till sommarstugefastighet enligt nuvaran- de bestämmelser på detta sätt erhålla jaktutövningsrätt på många tusen hektar. Det finns enligt konsulenterna möjligheter att föra förteckning över all tomtmark som uppkommit under ett jaktvårdsområdes bestånds- tid och begära uteslutning av denna mark men detta skulle exempelvis för några jaktvårdsområden i Kopparbergs län innebära att man fick ta upp omkring 1000 sportstuge- och villatomter. Ett sådant arbete anser konsulenterna att man inte kan lägga på en frivilligt arbetande styrelsei ett jaktvårdsområde utan att ekonomisk ersättning utgår. Om ersättning skall utgå innebär detta att medel ur jaktvårdsfonden måste ianspråk- tagas. Konsulenterna föreslår att nuvarande lagstiftning ändras på så sätt att fastigheter av den karaktär, som här berörts, automatiskt avskiljs utan att särskild framställning behöver inges till länsstyrelsen. Konsulenterna föreslår vidare att det skall vara tillräckligt att kallelse till förlängnings- sammanträde utsänds till ägare av jordbruks- och skogsfastigheter.

Jaktvårdsområdena har genom en år 1970 genomförd ändring av kallelsebestämmelserna i 4la & jaktstadgan befriats från skyldigheten att till förlängningssammanträde kalla ägarna av sådana fastigheter som avses

i ll & 2 mom. jaktlagen, dvs. ägare av fastigheter som saknar jaktlig betydelse. I övrigt kvarstår de av konsulenterna påtalade olägenheterna, främst den angivna rätten att delta i gemensam jakt.

Den kraftiga expansion av fritidsbebyggelsen som ägt rum under senare tid kommer att accentuera de problem konsulenterna påtalat. Utredning- en finner det angeläget att finna en lösning som iett så tidigt skede som möjligt undanröjer småfastigheternas negativa inverkan på jaktvårdsom- rådenas verksamhet. En sådan lösning skulle kunna verka stimulerande på benägenheten att bilda nya jaktvårdsområden och därjämte i befintliga områden bidra till en förenkling av de administrativa rutinerna.

Grundläggande för om en fastighet av den art, varom här är fråga, skall kunna uteslutas ur jaktvårdsområde bör vara om densamma bort medtas

då jaktvårdsområdet bildades. Enligt utredningens förslag skall fastighet, som huvudsakligen utgör tomt eller trädgård eller som eljest med hänsyn till läge, omfång och beskaffenhet i övrigt saknar betydelse för jaktvården inom området inte ingå i detta.

En bestämmelse av denna innebörd hindrar att fastigheter som saknar jaktlig betydelse kommer att ingå ijaktvårdsområde då sådant bildas men hindrar inte att fastigheter av det slag som här avses uppkommer under jaktvårdsområdes beståndstid. En fastighet kan undergå förändringar av olika slag eller komma att nyttjas på ett sätt som gör att den bör uteslutas ur jaktvårdsområdet. Detta kan ske exempelvis genom att större arealer avstyckas för annat ändamål än jord- och skogsbruk. En fastighet kan vidare vid den tidpunkt när man bildar jaktvårdsområdet nyttjas som jordbruks- eller skogsfastighet men senare utan att någon ändring i fastighetsindelningen äger rum, komma att nyttjas för ändamål, som avsevärt förändrar fastighetens ursprungliga viltmiljö och gör den olämplig för jaktvård. Fastigheten kan t. ex. helt eller delvis bli nyttjad för grustäkt, upplagsplats eller dylikt. Jaktvårdsområdesföreningens styrelse bör enligt utredningens mening beträffande fastighet, som här angivits, äga rätt att hos länsstyrelsen ansöka att fastigheten skall uteslutas ur området. Hänsyn till rättssäkerhet kräver dock att fastighe- tens ägare bereds tillfälle att yttra sig över ansökan.

Uppkommer genom fastighetsbildning fastighet som saknar jaktlig betydelse bör man enligt utredningens mening gå ett steg längre och om möjligt hindra att sådan fastighet över huvud kommer att ingå i jaktvårdsområdet. Detta bör ske i samband med fastighetsbildningen varvid frågan om fastigheten bör ingå ijaktvårdsområdet kan få en allsidig belysning och prövningen ske under former som tillfredsställer allmänna krav på rättssäkerhet. Det bör måhända även här påpekas att det förhållandet att fastigheten kommer att stå utanför jaktvårdsområde innebär att fastighetens ägare är bibehållen vid den jakträtt på fastigheten som följer av jaktlagen.

Utredningen har diskuterat de tekniska förutsättningarna för en sådan prövning med företrädare för lantmäteristyrelsen. Det framkom därvid att det i vart fall för närvarande skulle ställa sig svårt att isamband med exempelvis varje enskild avstyckning på landsbygden pröva om den avstyckade fastigheten respektive stamfastigheten borde kvarstå i eventu-

ellt jaktvårdsområde. Nuvarande fastighetsregister saknar uppgifter om fastighet ingår i jaktvårdsområde och upplysning i detta hänseende kan endast erhållas genom kontroll i länsstyrelsens handlingar. En sådan kontroll skulle ställa sig mycket arbetskrävande och mot bakgrund av principen att avgiften för lantmäteriförrättningar skall täcka fastighets- bildningsmyndigheternas verkliga kostnader med all sannolikhet medföra höjda avgifter för allmänheten. Länsstyrelsens handlingar innehåller för övrigt endast uppgifter om de registerfastigheter som intogs ijaktvårds- område när detta bildades eller kvarstod vid tidpunkten för senaste förlängning. Jaktmarksutredningen hade i det utkast som diskuterades med företrädarna för lantmäteristyrelsen föreslagit obligatoriskt samråd mellan fastighetsbildningsmyndigheten och styrelsen i berört jaktvårds- område. Från lantmäteristyrelserepresentanternas sida framhölls att ett samrådsförfarande skulle medföra svårigheter med hänsyn till att enligt gällande rätt regler saknas om styrelse ijaktvårdsområde. Dessa svårighe- ter skulle kvarstå även med utgångspunkt i utredningens förslag att det inom varje jaktvårdsområde skall finnas enjaktvårdsområdesförening med särskild styrelse eftersom utredningen inte föreslagit någon registre- ring av dessa föreningar. Företrädarna för lantmäteristyrelsen ifrågasatte därjämte hur det skulle vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt meddela respektive jaktvårdsområdesförening att viss mark frångått området.

Utredningen har mot bakgrund av de svårigheter som skulle vara förenade med ett obligatoriskt samrådsförfarande beslutat föreslå att fastighet som bildas för bostads-, industri- eller fritidsändamål automa- tiskt skall vara utesluten ur jaktvårdsområde om inte länsstyrelsen på ansökan av jaktvårdsområdesföreningens styrelse och efter hörande av fastighetens ägare förordnar att fastigheten skall ingå i området. En sådan regel löser enligt utredningen flertalet av de problem som uppkomsten av småfastigheter eller eljest för jakt olämpliga fastigheter medför och genom begränsningen till bostads-, industri- och fritidsändamål torde riskerna att enskilda fastighetsägare kommer att lida rättsförluster istort sett ha eliminerats. Förslaget om automatisk uteslutning har den fördelen att någon särskild prövning inte erfordras i samband med fastighetsbild- ningen men innebär samtidigt eftersom utredningen inte föreslagit någon underrättelseskyldighet för fastighetsbildningsmyndigheterna att det även framdeles får ankomma på respektivejaktvårdsområdesförenings styrelse att föra aktuell förteckning över fastigheter som ingår i området. Utredningen är medveten om att den föreslagna regeln inte täcker samtliga fall då nybildad fastighet bör uteslutas ur jaktvårdsområde. Det får i de situationer som inte täcks av förslaget om automatisk uteslutning även fortsättningsvis ankomma på jaktvårdsområdesföreningens styrelse att ansöka härom. Dessa fall kan dock förmodas bli förhållandevis fåtaliga och därjämte av sådan beskaffenhet att en prövning i det enskilda fallet kan anses påkallad bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt.

Det kan såsom utredningen framhållit i inledningen till detta avsnitt tänkas situationer där fastigheter som avstyckas för bostads-, industri- eller fritidsändamål bör vara kvar i jaktvårdsområde. Rätten att ansöka

om intagande bör på motsvarande sätt som gäller beträffande anslutning av fastighet till bestående jaktvårdsområde enligt utredningens mening tillkomma föreningsstyrelsen. Fastighetsägare som önskar att avstyckad fastighet skall ingå i jaktvårdsområde får därför göra framställning hos föreningsstyrelsen. Länsstyrelsen bör vid sin prövning göra en allmän lämplighetsbedömning och därvid i första hand undersöka om fastigheten saknar betydelse förjaktvården inom området.

Den framtida registreringen av fastigheter kommer eventuellt att medföra att det av registerkort eller motsvarande framgår om viss fastighet ingår ijaktvårdsområde. Frågan om någon form av samrådsför- farande bör därvid enligt utredningen ånyo tas upp till prövning.

8.2.2. Utbrytning av större markområden

Jaktmarksutredningen har i föregående kapitel behandlat frågan om ombildning av jaktvårdsområde. Ombildning avser emellertid på sätt där framhållits omflyttning av mark mellan jaktvårdsområden, dvs. att den mark som är aktuell hela tiden skall förbli ijaktvårdsområde. Utredning- en föreslår inga särskilda bestämmelser beträffande utbrytning av jaktbar mark ur jaktvårdsområde. Därav följer att fastighetsägare, som med sin mark önskar utträda ur jaktvårdsområde, är hänvisad till att begära att området upplöses. Fråga därom kan enligt utredningens förslag komma upp till prövning endast vid utgången av löpande femårsperiod. Det framgår av de föreslagna bestämmelserna om prövning av ett jaktvårds- områdes bestånd att vid jaktstämma som behandlar sådan fråga mer än hälften av de röstande måste biträda fastighetsägarens förslag att upplösa området om inte frågan skall falla.

Stöder erforderlig majoritet vederbörande fastighetsägares begäran om upplösning eftersom ifrågavarande fastighet är så stor att den kan utgöra eget område för jakt- och viltvård samt den återstående delen av området kan bilda nytt jaktvårdsområde bör länsstyrelsen upplösa det bestående området varefter återstående fastigheter får bilda nytt jaktvårdsområde. Förutsättningarna att få till stånd nytt område av de återstående fastigheterna bör om möjligt vara kända för länsstyrelsen före det att beslut fattas att upplösa det bestående jaktvårdsområdet. Länsstyrelsen bör i den angivna situationen kunna utnyttja möjligheterna att i samband med prövningen av frågan om jaktvårdsområdets bestånd förordna om förrättning vid vilken lämpligheten av att upplösa det bestående området prövas. Möjligheterna att bilda nytt jaktvårdsområde av den del som återstår bör i samband därmed undersökas i den mån detta inte skett tidigare. Förhållandena kan även vara sådana att fastighetsägarens förslag inte vinner erforderlig majoritet. Vederbörande kan i detta fall överklaga jaktstämmans beslut hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen att klagan- dens fastighet har tillräcklig storlek för att kunna utgöra eget område för jakt- och viltvård ävensom att den återstående delen av det bestående området har förutsättningar att utgöra ett jaktvårdsområde bör länssty- relsen kunna förordna om förrättning som nyss sagts. Länsstyrelsen skall vid sin prövning av frågan om fortsatt bestånd tillse att jaktvårdsområdes-

bildningen är förenlig med en ändamålsenlig indelning av länet i jaktvårdsområden samt att enskild rätt inte kränks.

Den fastighet, som avses kunna uteslutas på angivet sätt, skall vara av den storleken att den kan utgöra eget område för jakt- och viltvård. En sådan fastighet kan ha ingått i jaktvårdsområdet när det bildades men kan även uppstå på det sätt att en fastighetsägare under beståndstiden förvärvar ytterligare mark, antingen hela fastigheter eller delar av fastigheter, som tillsammans med hans ursprungliga markinnehav kan utgöra eget område för jakt- och viltvård. Det saknar i detta fall betydelse om tillskottet utgörs av mark inom jaktvårdsområdet eller av mark, som gränsar till detta eller vederbörandes fastighet.

9. Upplåtelse av jakträtt i jaktvårdsområde

9.1. Nuvarande regler

Enligt 13 & 3 mom. första stycket jaktlagen får inte rätt till all jakt inom jaktvårdsområde eller rätt till jakt efter särskild villebrådsart inom sådant område upplåtas till annan om inte samtliga fastighetsägare är ense därom. Enligt andra stycket i samma lagrum får fastighetsägare inte vägras rätt att till annan upplåta sin jakträtt inom området om inte upplåtelsen är att anse som olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till avsevärt men.

Frågan om rätt för delägare ijaktvårdsområde att upplåta jakträtt till annan var föremål för diskussion i samband med att jaktlagen antogs år 1938. Jordbruksutskottet anförde i denna fråga (JoU 1938: 53, s. 33) att något hinder inte borde resas mot sådana upplåtelser. Övriga delägare borde emellertid kunna utöva viss kontroll över att upplåtelser inte skedde till personer som kunde befaras komma att illojalt utnyttja sin jakträtt. Detta kunde enligt utskottets mening lämpligen ske genom att i stadgarna för jaktvårdsområde intogs föreskrift att delägare endast fick överlåta sin jakträtt på person som styrelsen skäligen kunde godkänna.

[ anslutning till detta uttalande av jordbruksutskottet kom jaktvårds- områdena i stor utsträckning att i sina stadgar ta in särskilda regler om utarrendering av delägarnas jakträtt. Olika restriktioner infördes och det förekom till och med stadgebestämmelser av innehåll att delägare inte fick upplåta sin jakträtt till annan än den som en enhällig styrelse godkände. Det gjordes med tiden i skilda sammanhang gällande att det fick anses som ett betänkligt missförhållande att delägare i ett jaktvårds- område av övriga delägare kunde berövas rätten att utarrendera jakten på sin fastighet. Det framfördes också farhågor att en sådan ordning småningom kunde leda till att den del av befolkningen, som inte ägde sin jaktmark, skulle komma att ställas helt utan möjlighet att utöva jakt. 1949 års jaktutredning ansåg sig böra undersöka om lagstiftning i ämnet kunde anses påkallad. Utredningen anförde i sitt år 1950 framlagda betänkande med förslag till ändringar ijaktlagstiftningen (SOU 1950: 40, s. 97) att kontrollen av jaktarrendena betingats av vissa nödvändighets- krav. För att syftet med ett jaktvårdsområde inte skulle äventyras var det i många fall erforderligt att särskilda åtgärder vidtogs som hindrade att jakträtt uppläts till personer som kunde antas komma att missbruka

denna. Prövningen borde emellertid enligt utredningens mening inte vara mera omfattande än som betingades av en ändamålsenlig jaktvård. Utredningen fann att de stadgebestämmelser, som då var i kraft, i många fall gick vida längre och att det därför syntes vara nödvändigt att möjligheten att motsätta sig jakträttsupplåtelser begränsades genom författningsbestämmelse. I överensstämmelse härmed föreslog utred- ningen ett stadgande av innehåll att delägare ijaktvårdsområde inte skulle kunna hindras att till annan upplåta honom tillkommande jakträtt om inte upplåtelsen befanns olämplig med hänsyn till jaktvården.

Departementschefen biträdde (prop. 1951: 189, s. 46) utredningens åsikt att en bestämmelse borde införas som hindrade att delägares möjlighet att verkställa jakträttsupplåtelser alltför snävt begränsades genom stadgeföreskrifter. Det kunde emellertid enligt departements- chefen inte förbises att en upplåtelse stundom, t.ex. om jakträtt samtidigt uppläts till flera, kunde vålla övriga delägare betydande avbräck utan att likväl jaktvården kunde anses äventyrad. Enligt departements- chefens mening borde därför befogenhet att vägra tillstånd till upplåtelse föreligga inte blott om upplåtelsen ansågs olämplig med hänsyn till jaktvården utan även om den eljest medförde avsevärt men för övriga delägare.

Jaktvårdsområdena i Sverige är med något undantag anslutna till Svenska jägareförbundets länsjaktvårdsföreningar. Svenska jägareförbun- det har är 1967 antagit riksnormalstadgar för jaktvårdsområden. Läns- jaktvårdsföreningarna har av förbundet ålagts att verka för att normal- stadgarna tillämpas på nybildade jaktvårdsområden, som söker anslutning till länsjaktvårdsförening. Befintliga jaktvårdsområden, som tillhör sådan förening, har rekommenderats att anta de nya stadgarna i samband med beslut om förlängning av områdets beståndstid. Normalstadgarnas inne- håll är därför av avgörande betydelse för praxis beträffande upplåtelser av jakträtt inom jaktvårdsområden.

Enligt riksnormalstadgarna får jakt inom jaktvårdsområde inte utövas av annan än innehavare av jakträttsbevis. Sådant bevis utfärdas av den som styrelsen utser. Beviset gäller för viss tid och kan avse hela området eller del därav. I stadgarna anges hur stor areal som berättigar till ett bevis. Delägarna har rätt till det antal bevis som svarar mot den areal som de har ingående i jaktvårdsområdet. Den som inte äger så stor areal att han enligt huvudregeln är berättigad till ett bevis har dock enligt normalstadgarna alltid rätt att utfå ett bevis. Ingen delägare kan därigenom avstängas från möjlighet till jakt.

Upplåtelse av jakträtt (jaktutövningsrätt) kan enligt normalstadgarna ske genom avtal om jaktarrende, överlåtelse av jakträttsbevis resp. rätt att utta sådant bevis (tillfällig upplåtelse) eller inbjudan av-jaktgäst. Avtal om jaktarrende skall enligt stadgarna upprättas skriftligen och för att berättiga till jakt inom området godkännas av styrelsen. Vid styrelsens prövning skall beaktas att avtalet i fråga om arrendators person, det arrenderade områdets storlek och beskaffenhet ävensom arrendetiden och övriga avtalsvillkor inte är olämpligt med hänsyn till jaktvården eller länder övriga delägare till avsevärt men. Godkänns avtalet av styrelsen

gäller beträffande jaktutövningen samma regler för arrendator som för delägare.

] anvisningar till nu nämnda bestämmelser anges att arrendetiden bör vara minst fem år samt att arrendatorn sammanlagt bör disponera så stor areal att denna i fråga om olika slags jakt korresponderar med de krav på arealinnehav som gäller för delägares rätt att utfå jakträttsbevis. Har flera delägare upplåtit jakträtt (jaktutövningsrätt) till samma arrendator skall enligt normalstadgarna dennes totala arealinnehav vara avgörande ifråga om hans rätt att erhålla jakträttsbevis. Vad nu sagts om arealinnehav gäller enligt anmärkning till anvisningarna endast om varje delägare äger rätt att jaga över hela jaktvårdsområdet (hel sektion) och sålunda inte om varje delägare endast jagar på egen mark. Sker upplåtelse till flera personer eller till bolag, förening eller annan juridisk person medför detta enligt normalstadgarna inte rätt för arrendatorn att utfå jakträttsbevis i större omfattning än vad arealinnehavet berättigar till.

I de fall då styrelsen vägrat godkänna arrendekontrakt bör styrelsen enligt normalstadgarna söka skydda upplåtaren från ekonomisk förlust genom att exempelvis erbjuda honom att i stället upplåta jakträtten till den förening som handhar förvaltningen av jaktvårdsområdets angelä- genheter.

9.2. Utredningens överväganden och förslag

Länsjaktvårdskonsulenterna har i sina yttranden till jaktmarksutredning- en inte framfört några gemensamma invändningar mot reglerna om jakträttsupplåtelse ijaktvårdsområde. Några av konsulenterna framhåller dock vikten av att jaktvårdsområdes stadgar innehåller föreskrifter om minsta areal för utarrendering.

Antalet upplåtelser av jakträtt ijaktvårdsområde har ökat under senare år. Av den på utredningens uppdrag utförda jaktundersökningen framgår att av de jägare, som har sin huvudsakliga jaktmark ingående i jaktvårdsområde, cirka 12 000 åtkommer sin huvudsakliga jaktmark för älg genom jaktarrende. Beträffande småvilt är motsvarande siffra cirka 13 000. Jaktarrendatorerna utgör ungefär en tredjedel av dem som jagar i jaktvårdsområde. Bestämmelser om upplåtelse av jakträtt ijaktvårdsom- råde berör således ett stort antal jägare med jakträtt inom sådant område.

Jaktmarksutredningen föreslår — på sätt närmare utvecklas i 8 kap. — att den som på grund av jordbruksarrende eller jakträttsupplåtelse äger utöva jakt på mark inom jaktvårdsområde om arrende— eller upplåtelseti- den omfattar minst ett helt jaktår automatiskt skall vara medlem i den förening som handhar förvaltningen av områdets angelägenheter. Även annan innehavare av stadigvarande jakträtt inom jaktvårdsområde skall enligt utredningens förslag kunna inväljas som medlem i föreningen. Den som på grund av exempelvis jaktarrende inneharjakträtt inom jaktvårds- område får på detta sätt möjlighet att direkt öva inflytande på jakt- och viltvården inom området. Endast i vissa frågor som rör områdets omfattning och bestånd, grundstadgarna samt förvaltning av delägarfond

och viltvårdande åtgärder som endast åvilar delägarna föreslås rösträtten vara förbehållen dessa.

Beträffande upplåtelse av jakträtt i jaktvårdsområde anser utredningen att man bör sträva efter att fastighetsägare oavsett om marken ingår i jaktvårdsområde eller ej bereds i huvudsak samma möjligheter att upplåta mark för jakt. Utredningen behandlar i detta sammanhang endast de problem en sådan princip kan medföra med hänsyn till storleken av den areal som upplåts och bortser från eventuella invändningar vad avser de personliga kvalifikationerna hos den som skall utöva jakten.

Normalstadgarnas bestämmelse om jakträttsbevis innebär att varje delägare oavsett arealinnehav är berättigad till minst ett sådant bevis. Enligt anvisningarna till nämnda stadgar har styrelsen i ett jaktvårdsom- råde — i den mån gemensamhetsjakt förekommer inom området möjlighet att vägra delägare rätt att arrendera ut jaktmark om arealen understiger viss minimigräns. Enligt utredningens förslag skall delägarna i ett jaktvårdsområde kunna besluta om sådan inbördes intäkts- och kostnadsfördelning att delägare debiteras visst belopp för varje jakträtts- bevis medan andelen i intäkterna bestäms med ledning av storleken av den jaktmark varmed var och en deltar i området. Detta kan mot bakgrund av att varje delägare i området enligt utredningens mening alltjämt bör vara tillförsäkrad minst ett jakträttsbevis medföra att ägare av mycket små fastigheter, vilka genom sin ringa areal inte är berättigade till ett jakträttsbevis enligt huvudregeln om bevis i förhållande till areal, kan få högre kostnad för sitt jakträttsbevis än vad som svarar mot andelen i intäkterna. Skyldighet att erlägga högre avgift för jakträttsbevi- set kan i något fall tänkas innebära att vederbörande i praktiken nödgas avstå från att utöva jakt på egen mark i samband med att denna intas i jaktvårdsområde. En sådan tillämpning av reglerna om intäkts- och kostnadsfördelning bör undvikas då det torde kunna göras gällande att förfarandet står i strid med bestämmelsen att jaktvårdsområdesbildning inte får innebära att enskild rätt kränks. Upplåter vederbörande sin jakträtt till annan bör emellertid de ekonomiska rättigheterna och skyldigheterna bedömas med utgångspunkt i vad som generellt gäller inom jaktvårdsområdet. Enligt utredningens mening bör i detta fall främst med hänsyn till svårigheterna att i det enskilda fallet avgöra om en upplåtelse är förenad med vederlag — inget undantag göras för vederlags- fria upplåtelser.

Det bör med de begränsningar som kan följa av utredningens förslag till lag om jaktupplåtelser, ankomma på upplåtare och nyttjanderättsha- vare att avtala om storleken av den avgift som skall utgå för upplåtelsen.

Utredningen föreslår mot bakgrund av vad sålunda anförts inga mera betydande ändringar i nuvarande bestämmelser beträffande upplåtelse av jakträtt i jaktvårdsområde. Med den reglering av de ekonomiska förhållandena mellan delägarna som redovisats i det föregående bör det vara möjligt för delägare att upplåta sin jakträtt i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet. Utredningen föreslår mot bakgrund härav att delägare i jaktvårdsområde inte skall kunna vägras rätt att upplåta sin jakträtt om inte övriga delägare förmår visa att upplåtelsen är

uppenbart olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest är till avsevärt men för dem. Utredningens förslag innebär i förhållande till gällande rätt främst att bevisskyldigheten i ökad utsträckning lagts på de delägare som framställer invändning samt vidare att kravet på olämplighet skärpts så till vida att upplåtelsen skall vara uppenbart olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest vara till avsevärt men för övriga delägare för att den som förvärvat jakträtten inte skall vara berättigad att utöva den jakt som enligt jaktvårdsområdets stadgar tillkommer vederbörande delägare.

10. J aktvårdsområdes förvaltning

10.1. Gällande ordning

Enligt gällande rätt är det fastighetsägarna inom ett jaktvårdsområde delägarna — som beslutar i förvaltningsfrågor och frågor rörande jaktutövning inom området. I förarbetena till jaktlagen framhölls att det fick anses lämpligt att delägarna, åtminstone om de var många, konstitue— rade sig som en jaktförening och antog stadgar i vilka huvudgrunderna för jaktutövningen och viltvården angavs. Enligt förarbetena borde det ankomma på central instans inom Svenska jägareförbundet att utarbeta och tillhandahålla förslag till normalstadgar för sådan förening.

Jaktvårdsområdenas stadgar fick emellertid efter hand alltmer lokal prägel och flera olika stadgetyper uppstod. Detta föranledde Svenska jägareförbundet, som hela tiden följt utvecklingen, att år 1948 inskrida för att skapa enhetliga normer.

I samband med remissbehandlingen av 1949 års jaktutrednings förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1950:40) ifrågasattes om inte i författning borde föreskrivas att jaktvårdsområde skulle organiseras som en förening. Departementschefen yttrade i anledning härav (prop. 19511189, 5. 46) att det liksom dittills i princip borde ankomma på delägarna själva att ordna sina inbördes angelägenheter på det sätt som de fann lämpligast. I propositionen föreslogs emellertid i vad avsåg jaktvårds- områdenas förvaltning att jaktarrendator i jaktvårdsområde skulle äga närvara vid sammanträde med fastighetsägarna inom området samt därvid ha yttrande- och förslagsrätt. Något förslag att jaktarrendator skulle erhålla rösträtt framlades dock inte men det anmärktes i propositionen att jaktarrendator genom överenskommelse med upplåtaren borde ges rätt att utöva dennes rösträtt i frågor där detta kunde anses påkallat. Bestämmelsen om jaktarrendators rätt att närvara vid sammanträde med fastighetsägarna trädde i kraft 1 juli 1951.

Inom Svenska jägareförbundet framlades år 1952 förslag till normal- stadgar för jaktvårdsområden. Enhetligheten hade då drivits därhän att man föreslog en typ av normalstadgar för södra och mellersta Sverige samt två typer för Norrland. Svenska jägareförbundets förbundsstyrelse har sedermera i augusti 1967 fastställt riksnormalstadgar för jaktvårdsom- råden vilkas delägare beslutat uppdra förvaltningen av områdets angelä- genheter åt en av dem bildad förening. Riksnormalstadgarna skall enligt

förbundets beslut i princip tillämpas inom samtliga jaktvårdsområden, som är anslutna till någon av förbundets länsjaktvårdsföreningar. Det skall såsom förut nämnts ankomma på varje länsjaktvårdsförening att verka för att nybildat jaktvårdsområde, som söker anslutning till sådan förening, antar riksnormalstadgarna samt att befintliga områden, som tillhör länsjaktvårdsförening, antar riksnormalstadgarna i samband med beslut om förlängning av beståndstiden.

Det bör i detta sammanhang framhållas att beteckningen jaktvårdsom- råde i praxis används dels som en geografisk beteckning dels ock som beteckning för den sammanslutning av delägare som handhar förvaltning- en av jaktvårdsområdets angelägenheter. Jaktlagen uppställer såsom framgår av det förut anförda inget krav på att delägarna för förvaltningen av områdets angelägenheter skall sluta sig samman i någon förening. Sammanträde med delägarna kallas regelmässigt jaktstämma. Vid sådan stämma utses oftast — oavsett om förvaltningen sker i föreningsform eller ej — en styrelse som på delägarnas vägnar handhar skötseln av jaktvårdsområdets angelägenheter. I det fall en förening bildas är denna att anse som en ideell förening bildad på frivillig väg.

Dubbelbetydelsen av begreppet jaktvårdsområde har i några fall visat sig medföra missuppfattningar och olägenheter. Ett jaktvårdsområde dömdes i ett fall av domstol att utge skadestånd och försattes sedermera i konkurs. Detta aktualiserade frågan om jaktvårdsområdenas rättsliga ställning. Frågan fick emellertid ingen slutlig lösning i det fall, som berördes av konkursbeslutet, eftersom enligt uppgift intressenterna i jaktvårdsområdet åtog sig att solidariskt svara för det utdömda skadestån- det. Frågan har ej heller sedermera utretts tillfredsställande och det föreligger alltjämt viss oklarhet frånsett de fall då en föreningsbildning ostridigt föreligger.

Den kommitté som utarbetade det sedermera av Svenskajägarförbun- dets förbundsstyrelse fastställda förslaget till riksnormalstadgar rekom- menderade att beteckningen jaktvårdsområde skulle avse området på marken (samfälligheten) medan beteckningen jaktvårdsområdesförening skulle avse den för samfällighetens förvaltning bildade intresseföreningen. Jaktmarksutredningen ansluter sig till nämnda rekommendation och använder i det följande de definitioner som sålunda angivits.

Utredningen finner lämpligt att här lämna en översiktlig redogörelse för innehållet i riksnormalstadgarna eftersom dessa stadgar redan tillämpas inom ett stort antal jaktvårdsområden och delägarna inom de jaktvårdsområden, vilkas beståndstid utgår, regelmässigt antar normal- stadgarna i samband med beslut om förlängning.

Riksnormalstadgarna är uppdelade i huvudgrunder och föreningsange- lägenheter. Huvudgrunderna skall fastställas av länsstyrelsen och kan inte ändras under beståndstiden om ej ombildning av jaktvårdsområdet sker under denna tid. Föreningsangelägenheterna däremot avser bestämmelser som inte fastställs av länsstyrelsen och som kan ändras i den ordning som föreningen beslutar.

Huvudgrunderna är uppdelade på nio paragrafer. % l anger att föreningen har till ändamål att främja viltvård och

jaktkultur inom jaktvårdsområdet, att området förvaltas av en inom området bildad förening samt att medlemmar i föreningen är ägarna av i området ingående fastigheter (delägarna). Enligt 5 1 kan vid sidan om delägarna personer, som hyser intresse för föreningens ändamål, inväljas som stödjande medlemmar i föreningen. I anvisning till 5 1 anges att till inval som stödjande medlem i första hand bör komma i fråga behörig företrädare för delägare ävensom person som arrenderar jakträtt inom området.

ä 2 anger att beslutanderätten i föreningens angelägenheter tillkom- mer delägarna vid av dem hållna jaktstämmor. Delägarna kan vid jaktvårdsområdets bildande beträffande rösträtt vid jaktstämma välja ett av två alternativ. Antingen skall varje delägare ha en röst eller skall röstning ske efter delägarnas iområdet ingående fastighetsareal beräknad på det sätt att delägare har en röst för varje påbörjat av delägarna fastställt antal hektar. Enligt 5 2 skall rösträtten utövas personligen eller genom behörig företrädare för delägare. Ingen får dock utöva rösträtt för mer än en fjärdedel av de närvarandes sammanlagda röstetal. 1 paragrafen anges vidare, att ordföranden har utslagsröst i vissa frågor, att jaktarren- datorer och stödjande medlemmar endast har yttrande- och förslagsrätt, att jaktstämma utser styrelse för föreningen samt att valbar till styrelse endast är delägare och behörig företrädare för delägare. Slutligen innehåller paragrafen bestämmelser om styrelsens beslutsförhet och omröstning inom styrelsen.

& 3 innehåller regler om jaktutövningen. Enligt normalstadgarna skall älgjakten ske som gemensamhetsjakt under jaktledare. Jaktstämma äger besluta om deltagande i jakten, avskjutningens omfattning, tiden och sättet för jaktutövningen samt grunderna för fördelningen av jaktbytet. Enligt stadgarna får delägare, som ensam eller tillsammans med andra, har jakträtt på ett sammanhängande område — omfattande visst i samband med stadgarnas antagande fastställt antal hektar -— på begäran förbehållas älgjakten på detta område (egen sektion) om detta inte är olämpligt från jaktvårdssynpunkt eller till avsevärt men för övriga delägare. Småviltjak- ten kan på sätt som likaledes bestäms och fastställs i samband med att stadgarna antas, bedrivas antingen som gemensamhetsjakt eller av envar delägare på det område där han har jaktutövningsrätt. Jaktstämma beslutar dock även i sistnämnda fall om avskjutningens omfattning samt om tid och sätt för jaktutövningen. Enligt 5 3 fårjakt inom området inte utövas av annan än den som innehar jakträttsbevis. Det antal bevis varje delägare är berättigad att utfå står i relation till den areal han har ingående i jaktvårdsområdet. Enligt stadgarna görs åtskillnad mellan jakträttsbevis för älg och jakträttsbevis för annan jakt. På sätt som berörts i föregående kapitel är varje delägare oavsett om han inte disponerar så stor jaktmark, som erfordras för utfående av ett bevis, alltid tillförsäkrad ett bevis av vartdera slaget.

% 4 anger jaktledarens befogenheter och vad som gäller vid indragning av jakträttsbevis.

% 5 innehåller regler om avgifter och delägarfond. Enligt paragrafen skall jaktstämma årligen fastställa de avgifter, som skall utgå vid lösen av

jakträttsbevis. För jakträttsbevis av samma slag får enligt stadgarna inte bestämmas olika avgift. Jaktstämma kan även besluta om särskilda avgifter för fällt villebråd. Influtna medel skall användas för verksamhe- ten i jaktvårdsområdet, dock att viss del av avgifterna för deltagande i jakt, som bedrivs som gemensam jakt, samt intäkter från sådan jakt enligt jaktstämmans beslut kan avsättas till en fond, benämnd delägarfonden. Från denna .fond utdelas därefter enligt jaktstämmans beslut medel till delägarna i proportion till deras arealinnehav. Enligt paragrafen skall vidare delägare, som inte utövar jakt, vara befriad från avgifter. Enligt anvisningar till ä 5 begränsas inte genom paragrafens bestämmelser delägares rätt att avtala om ersättning för sådan upplåtelse av jakträtt, som sker genom överlåtelse av jakträttsbevis. Enligt anvisningarna äger även delägare, som inte själv eller genom annan utövar jakt, rätt till utdelning ur delägarfonden. Detta gäller dock inte delägare, på vars mark jakt blivit avlyst på den grund att vederbörande delägare av ideella skäl förklarat sig inte vilja tåla jakt på sin mark.

% 6 innehåller regler om upplåtelse av jakträtt. Närmare redogörelse för dessa regler har lämnats i föregående kapitel.

5 7 stadgar att jakt skall vara avlyst på sådan fastighet, vars ägare av ideella skäl inte vill tåla jakt. Avlysningen skall gälla så länge jakt inte utövas av ägaren själv eller av någon, till vilken han upplåtit sin rätt.

& 8 .anger delägares skyldighet att tåla åtgärder för viltvård på sin mark.

& 9 föreskriver att varje jagande är skyldig att lämna uppgifter om fällt vilt.

Föreningsangelägenheterna inleds i 510 med en bestämmelse att föreningen är skyldig att söka anslutning till länsjaktvårdsföreningen. Denna bestämmelse har sin grund ijordbruksutskottets utlåtande (JoU 1938: 53, s. 42) över propositionen med förslag till bestämmelser rörande jaktvårdsområde. Utskottet anförde i överensstämmelse med departe- mentschefens uttalande (prop. 1938: 46, s. 38) att genomförandet av den i 1936 års betänkande föreslagna jaktvårdsorganisationen syntes böra anstå tills vidare samt att ansvaret för jaktvårdsarbetet därför främst skulle komma att åvila den då helt frivilliga jaktvårdsorganisationen, dvs. Svenska jägareförbundet och dess underavdelningar i länen. Häremot fanns enligt utskottet inget annat att erinra än att det fick anses vara av betydelse för jaktvårdsarbetets behöriga bedrivande enligt angivna riktlin- jer att förbundet utvidgade sin bas och sålunda sökte dra till sig — även i form av kollektiv anslutning — de ute i bygderna verksamma jaktvårds- sammanslutningarna och inte minst de, som bildades med stöd av de föreslagna bestämmelserna om jaktvårdsområde.

åå 1 l—l6 innehåller därefter bestämmelser om ordinarie jaktstämma, extra jaktstämma, kallelse tilljaktstämma, styrelse, styrelsens åligganden, revision och räkenskapsår.

& 17 reglerar rätten att föra delägarnas talan. Enligt paragrafen äger styrelsens ordförande eller den han i sitt ställe förordnar rätt att på delägarnas vägnar beivra intrång ijakträtten och överträdelser i fråga om jaktutövningen inom jaktvårdsområdet. Denna rätt innefattar även

fullmakt för vederbörande att såsom ombud för delägarna föra talan om skadestånd.

% 18 innehåller regler om jaktvårdsområdes upphörande. Förlängs inte tiden för jaktvårdsområdes bestånd skall enligt normalstadgarna föreningens behållna tillgångar, därest jaktstämma inte beslutar annor- lunda, överlämnas till länsjaktvårdsföreningen för att användas till jaktvårdande ändamål.

& 19 innehåller regler om stadgeändring. På sätt tidigare redovisats kan beslut om ändring av åå 1—9 och 5 19, vilka paragrafer innehåller huvudgrunderna för jaktvårdsområdet, endast ske i den ordning som anges i 10 5 6 mom. jaktlagen, varjämte för ändring krävs att länsstyrel- sen fastställer ändringsbeslutet. För ändringar i övriga paragrafer i normalstadgarna krävs beslut av två på varandra följande jaktstämmor, varav minst en ordinarie, varjämte fordras att beslutet på sista stämman biträds av minst tre fjärdedelar av de röstande. Det finns vid sidan av jaktvårdsområdena även andra former för jaktlig samverkan. Stora variationer föreligger mellan länen beträffande den procentuella andel av arealen som täcks av jaktvårdsområden (avsnitt 3.1.2, fig. 4). I län där den i jaktvårdsområde ingående arealen är liten tillämpas ofta andra hävdvunna samverkansformer, vilka bidrar till upprätthållandet av en god jaktvård i länet. Det förekommer på många håll att jaktintresserade fastighetsägare och jaktarrendatorer sluter sig samman i en förening utan att låta denna bildning fastställas såsom jaktvårdsområde. Såsom exempel på en sådan organisationsform kan nämnas Valö jaktvårdsförening i norra Uppland. Fastighetsägare med angränsande marker har där slutit sig samman i Valö jaktvårdsförening. Föreningen arrenderar ut all mark till en klubb, vars medlemmar i sin tur utgörs av jaktutövarna på den från föreningen arrenderade marken, vilket innebär att såväl markägare som jaktarrendatorer är medlemmar i klubben.

1 Valö jaktvårdsförenings stadgar, som antogs 1934, anges att föreningens verksamhetsområde utgörs av Valö socken samt att varje välfrejdad jaktmarksägare som med sitt namn undertecknar "stadgarna äger rätt till inträde i föreningen. Denna har därutöver s.k. stödjande medlemmar. Stadgarna innehåller regler beträffande markägarnas delta- gande i viltvårdsarbetet. Föreningen förbinder sig sålunda att efter samråd med jaktarrendatorn (klubben) och mot särskild ersättning att biträda vid markernas bevakning mot tjuvskytte och löslöpande hundar samt vid behov utlägga foderplatser före hare och rapphöns. Föreningens årliga intäkt utgörs av klubbens jaktarrendeavgift. Av denna avgift skall stadgeenligt femton procent avsättas till föreningens löpande utgifter och till viltvård. Återstoden skall fördelas mellan medlemmarna i förhållande till den areal de låter föreningen disponera. Av organisationsformen följer att markägare, som tillhör föreningen, inte kan arrendera ut sin mark till annan än klubben. Varje till föreningen ansluten markägare har rätt att vara medlem i klubben. Övriga vinner inträde i klubben efter ansökan och sluten omröstning bland medlemmar- na. En bestämmelse i klubbens stadgar tillförsäkrar den som tillhört

klubben i minst fem år medlemskap även efter det att han flyttat från orten. Varje medlem erlägger lika stor årsavgift och äger en röst vid voteringar i klubben. Klubbmedlemmarnasjaktutövning sker som gemen- samhetsjakt och klubben svarar för erforderliga jaktvårdsåtgärder.

10.2. Utredningens överväganden och förslag

10.2.1. Synpunkter på nuvarande organisationsformer

Jaktmarksutredningen hemställde i enkäten till länsjaktvårdskonsulenter- na om synpunkter på föreningsbildningen i jaktvårdsområdena. Fem konsulenter, som företrädesvis tjänstgjorde i distrikt med relativt få jaktvårdsområden, förklarade sig inte ha konstaterat några större olägen- heter av nuvarande system. Övriga konsulenter anförde i huvudsak samstämmigt att det föreligger ett behov av att i lag införa närmare bestämmelser om den förening, som regelmässigt bildas för ett jaktvårds- områdes förvaltning. Konsulenterna framhöll att riksnormalstadgarna därvid kunde tjäna som förebild.

Länsjaktvårdskonsulenten i Värmlands län framhöll att medlemskap i föreningen borde vara obligatoriskt för delägarna samt att en förenings- bildning borde ersättas med ett reglemente i de fall då ett jaktvårdsom- råde har så få delägare att det kan vara svårt att sätta upp en styrelse.

10.2.2. Ansvaret för jaktvårdsområdes förvaltning

Jaktmarksutredningen har i det föregående framlagt förslag som syftar till att underlätta och förenkla bildandet av jaktvårdsområden. Utred- ningens förslag har därjämte syftat till att göra jaktvårdsområdena mer ändamålsenliga som grund för en planerad och aktiv viltvård. I linje härmed har jaktmarksutredningen i enlighet med direktiven prövat det lämpliga i att ge jaktvårdsområdenas ledning och arbetsformer fastare organisation. Svenska jägareförbundet har varit den organisation som aktivt verkat för en positiv utveckling i sistnämnda hänseenden. Detta har såsom tidigare framhållits skett genom att förbundet utarbetat normal- stadgar för jaktvårdsområde samt låtit sina tjänstemän lämna stöd och biträde vid bildandet av sådana områden. De olägenheter, som är förknippade med bl. a. nuvarande oklara läge vad avserjaktvårdsområdes rättsliga ställning motiverar enligt utredningen att vissa centrala förvalt- ningsbestämmelser intas i författning. Syftet med en sådan rättslig reglering bör vara att åstadkomma en precisering av ansvarsförhållandena och en bättre förvaltning av jaktvårdsområdena. En föreningsbildning av den typ som anges i normalstadgarna synes därvid vara en naturlig utgångspunkt för en sådan reglering emedan föreningsbildningen visat sig vara väl ägnad att främja en aktiv viltvård samt därjämte överensstämmer med vad som för närvarande gäller i flertalet av landets jaktvårdsområ- den.

Föreningsbildningen bygger principiellt på tanken att övervägande

antalet delägare jagar inom jaktvårdsområdet eller hyser sådant intresse för jakten inom detta att föreningens angelägenheter fortlöpande blir föremål för ett aktivt förvaltarskap från delägarnas sida. Delägarnas andel av de jaktutövande varierar emellertid avsevärt mellan olika områden. Inom flertalet jaktvårdsområden torde dock delägarna vara i majoritet bland dem som utövar jakt inom området. Den återstående andelen utgörs huvudsakligen av jaktarrendatorer. Erfarenhetsmässigt kan i frågor som gäller jaktvårdsområdes förvaltning urskiljas i första hand två och i vissa fall tre intressegrupper. Den första gruppen utgörs av delägare, som inte utövar jakt och vilkas intresse för områdets förvaltning grundas på fastighetsinnehavet. Den andra gruppen utgörs av jaktarrendatorer och övriga jaktutövare, som inte är delägare. Dessas intresse för områdets förvaltning hänför sig i första hand till jaktvården, viltvården och jaktutövningen samt därmed sammanhängande frågor. Den tredje och väsentligaste gruppen utgörs av delägare, vilka utövar jakt och som därför har intressen inom båda de nyssnämnda grupperna.

Utredningen har såsom framgår av vad som anförts i tidigare kapitel fö- reslagit att det skall vara förbehållet delägarna att avgöra vissa centrala frå- gor. Dessa är — frånsett frågan om jaktvårdsområdes bildande — anslutning eller uteslutning av mark, ombildning av jaktvårdsområde, ändring av grundstadgarna för sådant område, upplösning eller fortsatt bestånd. Därjämte bör enligt utredningens mening avgörandet vara förbehållet delägarna i frågor som rör förvaltning av och utdelning från delägarfond samt viltvårdsåtgärder vilka endast åvilar delägarna.

Reglerna om jaktvårdsområdes förvaltning måste lämna fastighets- ägarna utrymme att driva förvaltningen av fastigheternas jakträtt på sådant sätt att förvaltningen kan samordnas med övrig markförvaltning. Reglerna måste därjämte möjliggöra ett utnyttjande av det ekonomiska värde jakträtten representerar. De jaktutövande måste å andra sidan i förvaltningen ges möjligheter att bedriva god viltvård och till områdets biologiska förutsättningar anpassad jakt.

Erfarenhetsmässigt är det ofta de som utövar jakt inom ett jaktvårds- område som hyser det största intresset för de löpande förvaltningsären- dena. Detta intresse bör enligt utredningens mening tillvaratas och utnyttjas. Utredningen föreslår därför att de som utövar jakt inom ett jaktvårdsområde också skall få rätt att delta i avgörandet av sådana förvaltningsfrågor, som det inte av särskilda skäl bör förbehållas delägarna att avgöra. Utredningens förslag överensstämmer i denna del med vad som i praxis tillämpas inom ett stort antal jaktvårdsområden. Frågor om jaktutövning o. d. avgörs ofta med acklamation på jaktstäm- mor, i vilka jaktarrendatorerna tillåts att delta. Det förekommer därjämte att upplåtare lämnar jaktarrendator generell fullmakt att utöva fastighe- tens rösträtt på jaktstämma. Frågan om jaktarrendatorernas medlemskap i jaktvårdsområdesföreningen samt deras rösträtt inom denna förening behandlas närmare i ett följande avsnitt.

Det kan i detta sammanhang ifrågasättas om delägare, som inte utövar jakt, skall vara berättigad att delta i avgörandet av frågor som endast rör jaktutövning o. d. Det förhållandet att vederbörande delägare inte utövar

jakten inom sin fastighet hindrar inte att vederbörande kan ha ett mycket stort intresse för jakt- och viltvården inom jaktvårdsområdet. Frågor som rör jaktutövningen inom området kan därjämte indirekt vara av betydelse för det ekonomiska utfallet. Utredningen vill därför inte föreslå någon inskränkning i delägares behörighet att delta i avgörandet av samtliga förvaltningsfrågor frånsett de fall då vederbörande fastighetsägare av ideella skäl begärt avlysning av jakt på sin fastighet.

En uppdelning av förvaltningen av jaktvårdsområdets angelägenheter på delägarna och jaktutövarna skulle ge två ansvarsområden vilket i sin tur skulle kunna föranleda — såsom exempelvis skett i Valö socken — att det bildas två föreningar inom ett och samma markkomplex. Det föreligger i andra sammanhang en allmän strävan att söka hålla samman förvaltningen av ett objekt till enjuridisk person. Denna strävan kommer bl. a. till uttryck i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. Jaktmarksutredningen finner mot bakgrund härav att förvaltningen av jaktvårdsområdets angelägenheter bör anförtros åt en juridisk person, som föreslås vara en för ändamålet särskilt bildad förening. Denna förening skall ha ansvaret för jaktvårdsområdets förvaltning och inom föreningen bör samtliga medlemmar ha rösträtt i frågor, som rör områdets förvaltning med undantag för sådana frågor där rösträtten av särskilda skäl bör förbehållas delägarna.

10.23. Förening och medlemskap

Jaktmarksutredningen föreslår — såsom framgår av föregående avsnitt att inom varje jaktvårdsområde skall finnas en förening, som handhar samtliga förvaltningsfrågor. Föreningens ändamål bör därför anknyta till det ändamål som motiverar att jaktvårdsområde bildas. Enligt utredning- ens förslag skall sådant område bildas för att gemensamt för flera fastigheter handha jaktutövning, viltvård och andra frågor av betydelse för jaktvårdens främjande. Den närmare innebörden härav har tidigare berörts i avsnitt 4.2.1. Såsom där anförts bör det ändamål som motiverar bildande av jaktvårdsområde vara direkt vägledande även vid en bedöm- ning huruvida viss förvaltningsåtgärd är förenlig med den verksamhet, som föreningen skall bedriva.

Enligt lagen (197321150) om förvaltning av samfälligheter, som är tillämplig på bl.a. samfällighet enligt fastighetsbildningslagen, annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalsatta fastigheterna i en socken eller samfällighet enligt anläggningslagen (1973: 1149) är fastig- hetsägarna skyldiga att delta i förvaltningen. De kan enligt samfällig- hetsförvaltningslagen välja mellan två förvaltningsformer, antingen del- ägarförvaltning eller föreningsförvaltning. Vid delägarförvaltning beslutar delägarna gemensamt och i det fall att delägarna inte kan enas beträffande viss förvaltningsåtgärd skall fastighetsdomstol på begäran av delägare förordna någon att hålla sammanträde med dem för avgörande av frågan. Föreningsförvaltning innebär att det enligt regler som närmare anges i lagen bildas en särskild samfällighetsförening, vars medlemmar utgörs av delägarna i samfälligheten. De frågor, som det ankommer på en

sådan förening att avgöra, företer stora likheter med de frågor som en jaktvårdsområdesförening kommer i kontakt med. Jaktmarksutredningen har därför i sitt förslag till förvaltningsbestämmelser — i den mån så varit möjligt med hänsyn till de speciella förhållandena ijaktvårdsområdena sökt att så nära som möjligt ansluta sig till de principer som kommit till uttryck i samfällighetsförvaltningslagen. Genom en samordning undviks att likartad förvaltning får olika reglering vid samma typ av samfällig- hetsförvaltning.

Jakträtten följer med äganderätten till marken och genom att jaktvårdsområde bildas överlåter markägarna en del av sina rättigheter och skyldigheter till jaktvårdsområdesföreningen. Det är mot bakgrund härav naturligt att samtliga delägare i jaktvårdsområdet — även de som inte biträtt bildandebeslutet —— automatiskt och obligatoriskt är medlem- mar i jaktvårdsområdesföreningen. Delägare bör sålunda inte genom att avsäga sig medlemskap i föreningen kunna undgå ansvar för delägarnas gemensamma i laga ordning fattade beslut beträffande jaktvårdsområdet. Detta hindrar givetvis inte att delägare kan reservera sig mot majoritets- beslut i vanlig föreningsrättslig ordning eller utebli från stämma. Utredningen föreslår såsom tidigare framhållits att förvaltningen skall vara odelad och med hänsyn härtill bör delägare inte formellt kunna ställa sig utanför föreningen. [ riksnormalstadgarna regleras frågan om obligatoriskt medlemskap på det sätt att samtliga delägare är medlemmar i föreningen men att delägare, som inte utövar jakt, inte erlägger någon avgift till föreningen.

Jaktvårdsområdena företer ijämförelse med andra typer av samfällig- heter den olikheten att det vid sidan av delägarna finns en grupp nyttjanderättshavare som hyser ett stort intresse för jakten och viltvården inom området. Denna grupp som i första hand utgörs av jaktarrendatorer- na har ofta kontrakt som medger dem rätt att under en följd av år jaga inom området. Därest jaktmarksutredningens förslag till lag om jaktupp- låtelser genomförs kommer för övrigt jaktarrendatorer att med vissa undantag generellt vara tillförsäkrade jakträtten under en femårsperiod med rätt till förlängning vid utgången av denna tidsperiod. Jaktarrendato- rerna har f. n. såsom framgår av vad tidigare anförts enligt gällande rätt endast yttranderätt och förslagsrätt vid sammanträde med delägarna i jaktvårdsområde men ingen rösträtt såvida inte fastighetsägaren lämnat jaktarrendatorn fullmakt. Även om det förekommer att jaktarrendator erhåller fullmakt från fastighetsägaren är detta dock jämförelsevis sällsynt. Svenska jägareförbundets riksnormalstadgar överensstämmer med gällande jaktlag i vad avser jaktarrendators rätt att delta i jaktstämma. Nuvarande ordning synes inte helt tillfredsställande och Svenska jägareförbundet har i skrivelse till chefen för jordbruksdeparte- mentet (bilaga 6) framhållit att det kan ifrågasättas om inte genom lagändring jaktarrendator borde träda i markägares ställe vad avser jaktstämmas beslut om jaktutövning och viltvård.

Det finns i detta sammanhang anledning att något granska hur motsvarande frågor lösts på angränsande områden. I fiskevårdsområde intar innehavaren av upplåten fiskerätt delvis upplåtarens plats vid

handläggningen av förvaltningsfrågor inom fiskevårdsområdet. Har sålun- da det fiske, som tillkommer viss fastighet, upplåtits i sin helhet för längre tid än ett år skall brukaren anses som delägare i fiskevårdsområdet i stället för upplåtaren. Denna bestämmelse har dock begränsad räckvidd eftersom i fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen, brukaren endast med upplåtarens samtycke får föra talan beträffande fisket. Departementschefen yttrade (prop. 1960: 50, s. 185) i samband med tillkomsten av förevarande bestämmelse att det inte rätt någon meningsmotsättning om principen att den som äger nyttja ett fiske också skall ha rätt att föra talan beträffande detsamma inom fiskevårdsområde och vid dess bildande. Det var å andra sidan enligt departementschefen uppenbart att inte varje innehavare av nyttjanderätt till fiske kunde göra anspråk på denna gynnade ställning. Departementschefen ansåg sålunda att det inte fanns anledning att tillerkänna andra än dem som för längre tid än ett år fått ensamrätt till en fastighets hela fiske eller — om detta blott till en del ingick i fiskevårdsområdet - till denna del, sådan ställning. En avvägning måste ske mellan ägarens och brukarens intresse. Detta i förening med kravet på en enkel regel ledde enligt departements- chefen till att ägaren och brukaren gemensamt borde få företräda fisket när det gällde att ta ställning till sådana ingripande frågor som fiskevårdsområdes bildande, ändring eller upplösning av sådant område samt antagande eller ändring av stadgar. Skulle ägare och brukare därvid vara av olika mening syntes enligt departementschefen avgörandet böra tillkomma ägaren. 1 andra frågor än de sist nämnda ansåg departements- chefen det riktigast att brukaren ensam fick företräda fisket. Jaktarrendator i jaktvårdsområde bör på motsvarande sätt kunna uppfattas som brukare av fastighets jakträtt. Jaktarrendatorn utnyttjar den rätt till jakt som tillkommer fastighetsägaren och åläggs ofta genom skriftligt kontrakt eller eljest stora delar av viltvårdsansvaret. Jaktarren- datorn blir härigenom beroende av det sätt på vilket jaktvårdsområdets förvaltning sköts och jaktstämmans beslut i förvaltningsfrågor angår honom i hög grad. Han är sålunda skyldig att rätta sig efter jaktstämmans beslut beträffande jaktutövning och får oftast delta i verkställighet av beslut om viltvårdsarbete. Det kan i detta sammanhang ses som naturligt att jaktarrendatorn erhåller rösträtt i frågor om jaktutövning och viltvård i de fall upplåtelsen omfattar minst ett helt jaktår. Detta gäller såväl i det fall där upplåtaren har ett svagt intresse för förvaltningsfrågorna och inte utnyttjar den rösträtt som tillkommer honom på grund av delägarskapet som det fall då delägaren har intresse av jaktvården och utnyttjar rösträtten. Fastighetsägaren kan i det senare fallet ha ett allmänt intresse av viltbiologiska frågor eller markförvaltningsfrågor och av denna anledning delta i den praktiska förvaltningen även om han upplåtit hela sin jakträtt. Den situationen kan även tänkas att fastighetsägaren behållit jakträtten på en del av fastigheten och därför såsom jaktutövande på del av den i jaktvårdsområdet ingående marken har direkt intresse av förvaltningen. Detta medför enligt utredningens mening att såväl delägar- na i området som de jaktutövande inom området bör ingå i den krets som skall besluta i frågor som rör jaktutövning och viltvård. Det bör ses som

positivt för jaktvården att så många delägare som möjligt deltari sådana beslut. Jaktarrendatorerna bör enligt utredningen inte såsom fallet är i fiskevårdsområdena träda i delägarnas ställe och den fastighetsägare som upplåtit sin jakträtt sakna rösträtt. I stället bör jaktarrendatorernajämte fastighetsägarna tillerkännas rätt till medlemskap i den förvaltande föreningen och medges rösträtt i allmänna förvaltningsfrågor. En in- skränkning av fastighetsägarnas rätt att påverka frågor rörande jakt- och viltvård inom ett jaktvårdsområde skulle för övrigt kunna befaras minska intresset för att bilda sådana områden. Fastighetsägarna bör därför enligt utredningens mening bibehållas vid det inflytande de har enligt gällande rätt.

Det förekommer att den förening som enligt normalstadgarna regel- mässigt bildas inom jaktvårdsområde till medlem antar även den som stadigvarande jagar på fastighet inom jaktvårdsområde utan att vara delägare eller jaktarrendator. Länsjaktvårdskonsulenten i Norrbottens län har sålunda med stöd av särskild förteckning visat att det inom nämnda läns jaktvårdsområden finns många jaktutövande som inte har sådan bindning till marken inom området att de är att anse som jaktarren- datorer i vanlig mening. Förhållandet beror på att fastighetsägarna på grund av bysamhörighet under hand medgivit att bybor som inte äger mark får utöva jakt inorn jaktvårdsområdet. Detta torde förekomma på andra håll än i Norrbottens län om än i mindre omfattning. De som på detta sätt erhållit möjlighet till jakt bör även fortsättningsvis kunna tillhöra jaktvårdsområdesförening och inte förlora den möjlighet att delta i beslut rörande jaktvården som de f. 11. har. De bör därför också — om det är delägarnas och jaktarrendatorernas mening — kunna bli medlem- mar i den förening som enligt utredningens förslag skall handha jaktvårdsområdets förvaltning.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda att delägarna auto— matiskt och obligatoriskt skall vara medlemmar i den förening, som handhar jaktvårdsområdets förvaltningsangelägenheter, samt att medlem- skap även skall tillkomma dem som på grund av jordbruksarrende eller jakträttsupplåtelse äger utöva jakt på mark inom jaktvårdsområdet om arrende- eller upplåtelsetiden omfattar minst ett helt jaktår. Förutom de grupper som nu nämnts föreslås även att annan som stadigvarande utövar jakt inom jaktvårdsområdet skall kunna inväljas som medlem iförening- en.

Obligatoriskt medlemskap för samtliga delägare i den förening, som föreslås handha jaktvårdsområdets förvaltning, innebär vissa svårigheter beträffande delägare, som hyser ideella betänkligheter mot jakt. Sådan delägares ställning inom jaktvårdsområde behandlades redan i det betänkande som framlades 1936 (SOU 1936: 38, s. 124). I betänkandet påpekades att särskilda hänsyn borde tas vad det gällde ägare av fastighet. som av ideella skäl inte önskade att jakt bedrevs på hans mark. Man fick enligt betänkandet beakta att det utan tvivel måste kännas bittert för en person som är djurvän och kanske försöker att till sina ägor dra olika djurarter, som han skyddar och vårdar, att tvingas tåla att grannar utsatte dessa djur för förföljelse. Det påpekades att det i dessa fall ofta rörde sig

om något eller några tunnland mark omkring vederbörandes bostad samt att intressekonflikter syntes kunna lösas på det sätt att man lät fastigheten ingå ijaktvårdsområdet men beträffande jaktutövningen inom detta föreskrev att jakt inte fick bedrivas på ifrågavarande fastighet av den som eljest var jaktberättigad inom området så länge ägaren av fastigheten inte själv eller genom annan utövade jakt på densamma.

Enligt 41 å andra stycket jaktstadgan åligger det länsstyrelse att vid prövning av beslut om bildande av jaktvårdsområde — med iakttagande av bestämmelsen i 11 ä 1 mom. jaktlagen att sådant beslut inte får kränka enskild rätt — att särskilt beakta att beslutet vad det avser grunderna för jaktutövningen inom området inte kränker fastighetsägare med ideella betänkligheter mot jakt. Riksnormalstadgarna innehåller, såsom tidigare redovisats, särskilda bestämmelser om avlysning av jakt på fastighet, vars ägare av ideella skäl inte vill tåla jakt. Anmälan om fastighets undantagan- de från jakt av ideella skäl skall enligt normalstadgarna godtas om inte omständigheterna ger vid handen att anmälan är ogrundad.

Fastighet, vars ägare hyser ideella betänkligheter mot jakt, bör liksom hittills ingå i jaktvårdsområde i den mån förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda. En annan ordning skulle medföra stora olägenheter från administrativ synpunkt särskilt i de fall då äganderätten till sådan fastighet övergår till person, som önskar utöva jakt eller eljest tillgodogö- ra sig jakträttens värde genom exempelvis utarrendering. Fastighetsägare med ideella betänkligheter mot jakt torde regelmässigt vara obenägna att göra gällande det medlemskap ijaktvårdsområdesföreningen, som enligt utredningens förslag följer av fastighetsinnehavet. Vederbörande bör emellertid vara medlem i föreningen eftersom inom denna handläggs vissa frågor som direkt berör fastighetens ställning i jaktvårdsområdet. Delägare som hyser ideella betänkligheter mot jakt bör om han uppger detta till styrelsen för jaktvårdsområdesföreningen vara frikopplad från verksamheten i jaktvårdsområdet och inte delta i beslut som rör jaktvårdsområdets löpande förvaltning. Han bör likaledes vara befriad från skyldighet att betala medlemsavgift och andra avgifter till förening- en.

Det finns i detta sammanhang anledning att något beröra frågan hur fastighet, vars ägare av ideella skäl inte vill tåla jakt på sin mark, skall behandlas vid jaktutövning inom jaktvårdsområdet. ] det fall jakten bedrivs av varje delägare på det område där han har jaktutövningsrätt, s. k. enskild jakt, behöver särskilda problem nödvändigtvis inte uppkom- ma. Den gängse regleringen ijaktlagen avjakt igrannelagsförhållanden är här tillämplig. Problem uppkommer däremot i större utsträckning när jakten inom jaktvårdsområdet bedrivs som gemensamhetsjakt. Beträffan- de planläggningen av sådan jakt gäller generellt att jakten inte får organiseras på sådant sätt att fastighet, som avlysts från jakt, utnyttjas för jaktens genomförande exempelvis på det sätt att drev kommer att framgå över fastigheten. Ägare av sådan fastighet har å andra sidan inte rätt att hindra eller störa legal jakt på angränsande mark. Skadskjuts djur under gemensam jaktutövning och kommer sådant djur in på fastighet där jakten avlysts av skäl som här angivits skall de jagande göra anmälan

härom till fastighetsägaren enligt de regler som gäller vid enskild jakt. Då vederbörande normalt inte kan förmodas vilja åtaga sig markägarens skyldigheter att ombesörja eftersök och avlivning skall dessa skyldigheter efter anmälan, som nu sagts, åvila jaktvårdsområdesföreningen.

Rätten till fallvilt, dvs. vilt som efter lovligjakt på viss fastighet stupar på annan fastighet eller eljest efter skadskjutning avlivas på sådan mark, kan vålla problem i detta sammanhang. Bildandet av jaktvårdsområde innebär att den ensamrätt att bestämma över jakten, som enligt Zå jaktlagen tillkommer varje fastighetsägare enskilt, i viss utsträckning övergår på jaktvårdsområdesföreningen. Vederbörande fastighetsägare blir beroende av de beslut föreningen i laga ordning fattar beträffande jaktutövning, delägarfond m.m. Hur stor inskränkningen i förfogande- rätten över jakten är beror på i vad mån jakten inom området bedrivs såsom gemensamhetsjakt eller enskild jakt. Fastighet, vars ägare av ideella skäl inte vill tåla jakt på sin mark, skall enligt utredningens förslag på samma sätt som f.n. ingå ijaktvårdsområde. Vederbörande fastighets- ägare skall även ingå i den förening som föreslås bildad för skötseln av jaktvårdsområdets angelägenheter men ha rätt att få sin mark avlyst från jakt. Avlysningen innebär att fastighetsägarens ideella invändningar mot jakt respekteras men innebär sålunda inte att fastigheten står utanför jaktvårdsområdet. Det förhållandet att fastigheten ingår ijaktvårdsområ- de medför att vederbörande fastighetsägare inte omedelbart har rätt att ensam tillgodogöra sig eventuellt fallvilt i anledning av jakt, som enligt jaktvårdsområdets beslut skall bedrivas som gemensamhetsjakt. Fallvilt i anledning av sådan jakt bör enligt utredningens mening i princip ej heller tillfalla jaktvårdsområdesföreningen utan kronan. Vad nu sagts bör i det fall att viss jakt inom ett jaktvårdsområde bedrivs som gemensamhetsjakt och övrig jakt som enskild jakt enligt utredningens mening i princip gälla allt vilt som faller på fastighet där jakten avlysts. Har vederbörande fastighetsägare förklarat sig motsätta sig all jakt på sin mark av ideella skäl får han anses ha avstått från den tillgång som jakträtten från ekonomisk synpunkt utgör. Jaktvårdsområdesbildningen kommer i detta fall att för honom innebära större inskränkning ijakträtten än för övriga fastighetsägare. En sådan bestämmelse innebär från jaktvårdsområdets synpunkt den fördelen att endast fastighetsägare, som av ideella skäl önskar avlysning, begär sådan. Svenska jägareförbundet har i påpekanden till utredningen framhållit att det i några fall uppgivits förekomma att fastighetsägare av andra motiv än motvilja mot jakt begärt avlysning samt därefter gjort gällande rätt till fallvilt. Den föreslagna bestämmelsen innebär från vederbörande fastighetsägares synpunkt att intresset minskar hos de jaktutövande att bedriva s. k. rågångsjakt på mark gränsande till fastighet, som avlysts från jakt.

En bestämmelse att fallvilt skall tillfalla kronan måste dock i vart fall f. n. av praktiska skäl begränsas till älg, hjort och rådjur. Vad tidigare anförts om riskerna för s. k. rågångsjakt gäller i första hand dessa djurarter. Beträffande övrigt vilt bör detta tillfalla jaktvårdsområdesför- eningen oavsett om jakten bedrivits som gemensamhetsjakt eller enskild jakt. Vid jakt efter annat villebråd än älg, hjort och rådjur är det

regelmässigt fråga om så korta skjutavstånd att intresset att bedriva rågångsjakt av praktiska skäl inte är lika stort.

] de fall jakten inom jaktvårdsområdet helt bedrivs såsom enskildjakt gäller inom jaktvårdsområdet — oavsett ägarens inställning till jakt — i princip samma regler mellan fastighetsägarna inom området som mellan fastighetsägare utanför sådant område såvida frivilliga överenskommelser om andra regler inte träffats. Rätten till fallvilt bör därför i detta fall tillkomma vederbörande fastighetsägare i den mån han inte förklarar sig avstå från denna rätt antingen generellt genom underrättelse till jaktvårdsområdesföreningens styrelse eller i det enskilda fallet.

En annan fråga som kan finnas anledning att beröra i detta sammanhang gäller rätten till trafikskadat vilt. Enligt 18 % 2 mom. jaktlagen skall älg, hjort eller rådjur, som dödas eller anträffas som fallvilt när sådant djur är fridlyst, tillfalla kronan om ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar annat. Enligt 23 & 2 mom. jaktstadgan har Kungl. Maj:t förklarat sig i vissa fall avstå från sin rätt till sådant vilt. Jakträttsinnehavaren får sålunda behålla älg, hjort eller rådjur som skadats vid sammanstötning med motorfordon eller av liknande orsak samt med anledning härav dött eller avlivats under fridlysningstid under förutsättning att han enligt de närmare villkor och föreskrifter naturvårdsverket meddelar bistått med att vid behov spåra och avliva djuret eller ta hand om detsamma. Statens naturvårdsverk har i samråd med rikspolisstyrelsen utarbetat närmare villkor och föreskrifter i anledning av jaktstadgans nyssnämnda bestämmelser. Nu gällande villkor och föreskrifter återfinns i naturvårdsverkets skrivelse 26 april 1968 till länsstyrelserna.

Viss tvekan har förelegat huruvida den rätt till trafikskadat vilt, varom nu är fråga och varifrån kronan förklarat sig avstå — i det fall att den mark där djuret dödats eller i förekommande fall anträffats ingår i jaktvårdsområde och jakten efter aktuell djurart bedrivs som gemensam- hetsjakt — skall tillfalla vederbörande jakträttsinnehavare ellerjaktvårds- områdesföreningen om föreningen ombesörjt erforderliga åtgärder. Den- na fråga torde enligt gällande rätt böra besvaras med att rätten till fallvilt, som följer av fastighetsägarens jakträtt enligt 2 & jaktlagen, tillkommer jakträttsinnehavaren. Jaktvårdsområdesföreningen har beroende på ut- formningen av stadgarna större eller mindre befogenhet att meddela bestämmelser rörande jaktutövningen inom jaktvårdsområdet men förvär- var inte jakträtten — frånsett det fall då föreningen arrenderar denna på viss mark, vilket utredningen för övrigt föreslår inte längre skall ligga inom föreningens befogenhet. Ordalydelsen i 23 ä 2 mom. jaktstadgan ger visst stöd för en sådan tolkning. Utredningen anser att en ändring bör komma till stånd vad gäller rätten till trafikskadat vilt varom nu är fråga. Sådant vilt bör enligt utredningen tillfalla jaktvårdsområdesföreningen om marken ingår i jaktvårdsområde och jakten vad avser djurarten bedrivs som gemensamhetsjakt. Genomförandet av utredningens förslagi detta hänseende torde eventuellt fordra ändring eller i vart fall förtydligande av 23 ä 2 mom. jaktstadgan. Utredningen har emellertid i det framlagda utkastet till ändringar ijaktstadgan inte framlagt något

ändringsförslag i detta hänseende eftersom frågan enligt utredningens mening bör bli föremål för ytterligare utredning bl. 3. inom naturvårds- verket.

Vad utredningen i det föregående anfört om rätten till trafikskadat vilt i allmänhet bör gälla även då fråga är om fastighet, varå jakt avlysts av den orsaken att ägaren motsätter sig jakt av ideella skäl. I sistnämnda fall tillkommer den omständigheten att sådan fastighetsägare regelmässigt torde sakna förutsättningar att delta i eftersök och i de fall så erfordras avliva skadat djur. En bestämmelse att djuret skall tillfalla jaktvårdsom— rådesföreningen kan i detta fall medföra fördelar från den synpunkten att delägarnas intresse av att delta i eftersök ökar om de är medvetna om att de har rätt till det djur som anträffas. En förutsättning för att jaktvårdsområdesföreningen skall ha den rätt till trafikskadat vilt, som utredningen föreslagit, är dock att grundstadgarna innehåller bestämmel- ser härom.

10.2.4. Jaktstämma och rösträtt

Medlemmarna i den förening, som utredningen föreslår skall finnas inom varje jaktvårdsområde, bör utöva sin rätt att delta i jaktvårdsområdets förvaltningsangelägenheter på ett sätt som närmast svarar mot gängse former för föreningsverksamhet. Föreningen bör hålla årsstämma och andra sammanträden som påkallas av omständigheterna. Medlemmarna fattar vid dessa sammanträden beslut i föreningens angelägenheter. Sammanträden av det slag varom här är fråga har av hävd kallats jaktstämma. Denna beteckning bör enligt utredningens mening kunna införas i författningstexten och utredningen föreslår därför i förslaget till .lag om jaktvårdsområden en bestämmelse av innehåll att föreningens medlemmar utövar sin rätt att delta ijaktvårdsområdets förvaltning på jaktstämma.

Jaktmarksutredningen har i det föregående, avsnitt 4.2.3, föreslagit att förberedelsearbetet vid bildande av jaktvårdsområde delvis skall reglerasi lag. Enligt utredningens förslag skall vid ett förberedande sammanträde med fastighetsägare och andra jakträttsinnehavare, vilkas rätt till jakt berörs av frågan om bildande av jaktvårdsområde, i förekommande fall utses en arbetsgrupp om minst tre personer, som skall ha till uppgift att handha frågan om jaktvårdsområdets bildande. Bland arbetsgruppens uppgifter bör även ingå att vidta erforderliga förberedelser för förenings- bildningen inom jaktvårdsområdet. När länsstyrelsens beslut att bilda jaktvårdsområde föreligger bör snarast hållas en första jaktstämma vid vilken föreningen bildas. Detta sker genom att de närvarande beslutar att bilda en förening, antar stadgar för föreningen samt utser styrelse. Kallelse till denna första jaktstämma bör ombesörjas av arbetsgruppen och tillställas samtliga de för gruppen kända personer, vilka enligt vad som redovisats i föregående avsnitt, har rätt till medlemskap i föreningen. I denna krets ingår förutom delägarna de som på grund av jordbruksar- rende eller jakträttsupplåtelse omfattande minst ett helt jaktår har rätt att utöva jakt på mark inom jaktvårdsområdet.

Det får anses angeläget att verksamheten inom ett jaktvårdsområde kommer i gång snarast möjligt efter det att området bildats. Första jaktstämma bör därför enligt utredningens mening kunna hållas innan beslutet att bilda jaktvårdsområde vunnit laga kraft. De vid jaktstämma fattade besluten blir dock i detta fall gällande endast om beslutet om bildande av jaktvårdsområde vinner laga kraft.

Enligt jaktmarksutredningens förslag skall rösträtten i vissa centrala frågor vara förbehållen delägarna. Denna bestämmelse bör emellertid enligt utredningens mening inte inskränka övriga medlemmars rätt att närvara vid behandlingen av samtliga förekommande frågor och därvid yttra sig.

Förvaltningen av ett jaktvårdsområde innebär även en ekonomisk förvaltning av fastighetsägarnas jakträtt. Den betydelse den ekonomiska förvaltningen får beror på vilka avkastningskrav fastighetsägarna har. Utredningen lämnar i det följande en redogörelse för ett exempel där den ekonomiska förvaltningen sammanhålls i en s.k. delägarfond. Delägar- fonden står endast till delägarnas förfogande och dessa bör därför ensamma ha rösträtt i frågor som rör dispositioner beträffande fonden.

Erfarenheterna visar att viltvårdsarbetet har särskilda förutsättningar att bli framgångsrikt om det utförs av en jaktintresserad fastighetsägare på egen mark eller av en jaktarrendator, som har upplåtarens förtroende och bistånd. Bättre resultat kan dock uppnås och fler biologiska förhållanden utnyttjas om ett samarbete kommer till stånd mellan flera fastighetsägare och jaktutövare. Viltvårdsarbetet kan punktvis komma i konflikt med övrig markanvändning på en fastighet men anledningarna därtill torde regelmässigt kunna undanröjas om jakt- och viltvården samordnas med övrig markanvändning. Det bör vara en strävan hos jaktvårdsområdesföreningens medlemmar att åstadkomma en sådan samordning inom jaktvårdsområdet. Erfarenheterna visar emellertid att jaktarrendatorer ofta har föga intresse av att satsa på viltvårdsåtgärder, vilka är särskilt kostnadskrävande och företrädesvis ger effekt på längre sikt. Bristen på intresse beror i detta fall huvudsakligen på den nuvarande ovissheten för en arrendator om han kommer att få förnyad upplåtelse. Utredningen har i annat sammanhang föreslagit en stärkt ställning för jaktarrendatorerna. Utredningens förslag i denna del torde öppna väg för ett vidgat och fördjupat intresse för viltvårdsarbete även från jaktarren- datorernas sida samt ett ökat intresse från såväl fastighetsägare som jaktutövare för samarbete iviltvårdsfrågor. Samarbetet bör principiellt gå ut på att fastighetsägaren svarar för mera kostnadskrävande och långsiktigt verkande åtgärder medan jaktutövaren svarar för viltvårdsar- bete av underhållskaraktär. Inom ett jaktvårdsområde bör i förekomman- de fall ske en uppdelning av viltvårdsarbetet på det sätt att delägarna ensamma svarar för vissa viltvårdsåtgärder medan de jaktutövande svarar för övriga åtgärder av denna art. Delägarna bör därvid ensamma ha rösträtt i frågor beträffande åtgärder som åvilar dem. De normer efter vilka uppdelningen av viltvårdsarbetet skall ske bör anges i grundstad- garna.

Sammanfattningsvis kan anföras att jaktvårdsområdesbildning inte får

inskränka den enskilde fastighetsägarens rådighet över honom tillkom- mande jakträtt på sin fastighet iannan ordning än vad delägarna beslutar med stöd av lag. Detta innebär att rösträtten på jaktstämma i följande frågor — såsom framhållits i tidigare sammanhang - skall vara förbehållen delägarna.

Anslutning av mark till jaktvårdsområde Uteslutning av mark från sådant område Ombildning av jaktvårdsområde Ändring av jaktvårdsområdes grundstadgar Jaktvårdsområdes upplösning eller fortsatta bestånd Förvaltning av och utdelning från delägarfond Viltvårdsåtgärder som endast åvilar delägarna

dax!/133035.)—

Vid omröstning i vissa nu angivna frågor fordras på sätt tidigare redovisats kvalificerad majoritet. I övriga delägarfrågor gäller att beslut fattas med enkel majoritet och att varje delägare har en röst. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att rätten till all jakt inom jaktvårdsområde eller rätten till all jakt efter viss djurart icke får upplåtas till annan om inte samtliga delägare är ense därom.

Beträffande övriga frågor som förekommer till behandling vid jakt- stämma föreslår utredningen att allmänna föreningsrättsliga principer skall äga tillämpning. Detta innebär att varje medlem skall ha en röst och att som jaktstämmas beslut skall gälla den mening som biträds av flertalet röstande. Vid lika antal röster bör stämmans ordförande ha utslagsröst utom i de fall då fråga är om val. 1 sistnämnda fall bör avgörandet ske genom lottning.

Med hänsyn till att de beslut som fattas vid jaktstämma ofta är av stor betydelse för medlemmarna samt med hänsyn till möjligheten att överklaga sådana beslut har utredningen funnit lämpligt att föreslå att protokoll skall föras och däri upptas de beslut som fattas. Skyldigheten att föra protokoll bör åvila styrelsen som tillika skall svara för att protokollet hålls tillgängligt för medlemmarna inom viss kortare tid efter stämman. Protokollet från den första jaktstämman, vid vilken föreningen bildas, skall därjämte insändas till länsstyrelsen. Detta fordras för att länsstyrelsen skall kunna kontrollera att en förening, som uppfyller kraven på att utgöra en fristående juridisk person, bildats.

10.2.5. Styrelse

Den förening, som föreslås handha förvaltningen av ett jaktvårdsområde, torde i de flesta fall ha ett sådant medlemstal och en så omfattande verksamhet att en del av förvaltningen lämpligen bör anförtros åt en styrelse. Med hänsyn till arten av de uppgifter som det ankommer på styrelsen att fullgöra och de beslutsbefogenheter, som medlemmarna enligt utredningens förslag skall kunna ge styrelsen, torde det regelmäs- sigt föreligga behov av att kunna fördela arbetet inom styrelsen på vissa funktionärer. Styrelsen i en jaktvårdsområdesförening bör därför enligt utredningens mening bestå av minst tre ledamöter, vilket är samma antal

som föreslås för den arbetsgrupp, som skall handha förberedelserna för jaktvårdsområdets bildande. Det kan undantagsvis tänkas jaktvårds- områden med ringa antal delägare och med mycket få medlemmar i jaktvårdsområdesföreningen. Det kan i sådant fall vara svårt att bilda en styrelse med tre ledamöter eller i vart fall synas meningslöst att påtvinga en sådan förening en så stor förvaltningsorganisation som en tremanna- styrelse utgör. Utredningen föreslår därför att ijaktvårdsområdesförening skall finnas en styrelse bestående av en eller flera ledamöter.

Med hänsyn till styrelsens arbetsuppgifter är det angeläget att olika intressegrupper finns representerade inom styrelsen. Eftersom jaktvårds- områdesföreningen i grunden är beroende av delägarnas inställning till jaktvårdsområdesbildningen föreslår utredningen att om styrelsen består av flera ledamöter delägarna skall vara tillförsäkrade majoritet.

Enligt allmän föreningspraxis åligger det styrelsen att bereda ärenden som skall behandlas på föreningsstämma samt att verkställa beslut som fattas vid sådan stämma. Medlemmarna i en förening brukar därjämte uppdra åt styrelsen att handlägga löpande förvaltningsärenden. Styrelsen i en jaktvårdsområdesförening är på samma sätt som medlemmarna i föreningen bunden av grundstadgarnas och föreningsstadgarnas föreskrif- ter. Styrelsen har därjämte att följa de instruktioner som medlemmarna beslutar på föreningsstämma. Det får av praktiska skäl anses nödvändigt att styrelsen äger rätt att företräda föreningen gentemot tredje man samt i övrigt hos domstolar och andra myndigheter. Utredningen föreslår att denna rätt att företräda föreningen uttryckligen anges i författning som reglerar föreningens verksamhet. Jaktstämma bör emellertid inte med vissa undantag som föranleds av praktiska hänsyn — kunna delegera till styrelsen att fatta beslut i s. k. delägarfrågor. ] enlighet med förenings- praxis bör jaktstämma ej heller äga rätt att uppdra åt styrelsen att avgöra ärende som rör val av styrelseledamot eller fråga om ansvarsfrihet.

Styrelsens ledamöter föreslås vara solidariskt ansvariga för skada som de uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar jaktvårdsområdet eller förening- en i samma utsträckning som gäller för styrelse i ekonomisk förening.

Undantagsvis kan den situationen tänkas uppstå att föreningen iett jaktvårdsområde saknar behörig styrelse. Med hänsyn till att styrelsen enligt utredningens förslag tillagts vissa uppgifter av närmast offentlig- rättslig karaktär bör i sådant fall länsstyrelse på samma sätt som enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter på begäran av den vars rätt är beroende därav utse en eller flera sysslomän att fullgöra styrelsens åligganden till dess behörig styrelse är vald. Det får dock förutsättas att medlemmarna i föreningen dessförinnan eventuellt med biträde av länsjaktvårdsföreningens tjänstemän verkat för att behörig styrelse väljes. Skulle även efter det att syssloman tillsatts ansträngningar- na att få fram en behörig styrelse misslyckas bör jaktvårdsområdet vid femårsperiodens utgång upplösas och föreningen träda i likvidation.

10.2.6. Föreningens ekonomiska förvaltning, delägarfond m. m.

Jaktmarksutredningen har i avsnitt 4.2.1 behandlat frågan om ändamålet med att bilda jaktvårdsområde. Utredningen har i det sammanhanget framhållit att den förening som enligt utredningens förslag skall handha förvaltningen av jaktvårdsområdets angelägenheter inte får driva verksam- het som är främmande för det ändamål för vilket jaktvårdsområdet bildats. Det ändamål som motiverar bildande av jaktvårdsområde är således direkt vägledande även vid en bedömning huruvida viss förvalt— ningsåtgärd skall anses vara förenlig med den verksamhet föreningen skall bedriva. Ändamålet med att bilda jaktvårdsområde är enligt utredningens förslag att gemensamt för flera fastigheter handha jaktutövning, viltvård och andra frågor av betydelse för jaktvårdens främjande. Däri inbegrips även en förvaltning inriktad på att från ekonomisk synpunkt tillvarata ett områdes jaktliga värde. Såsom tidigare framhållits skall det dock alltid vid bedömningen huruvida en viss åtgärd faller inom ramen för jaktvårdsom- rådets ändamål vara avgörande om jaktvården främjas. Det förhållandet att personer med olika intresseriktningar och i vissa fall motståndare till jaktvårdsområdesbildning skall samverka ijaktvårds- område fordrar att föreningens verksamhet begränsas till åtgärder som främjar jaktvården inom det geografiska område som jaktvårdsområdet utgör. Det bör således enligt utredningens mening inte vara möjligt för delägare att i föreningens namn arrendera mark utanför jaktvårdsområdet och göra föreningen ekonomiskt ansvarig för arrendeavgiften. Det bör inte heller vara möjligt att göra föreningen ekonomiskt ansvarig för verksamheter, som inte avser jaktvård och ej heller är av gemensamt intresse för jaktvårdsområdets fastigheter. Jaktskytte, studieresor, kam- ratfester och liknande kan berika verksamheten och stärka samhörigheten i föreningen men sådana arrangemang bör finansieras i särskild ordning. Jaktmarksutredningen föreslår sålunda en bestämmelse att föreningen inte får driva verksamhet som är främmande för det ändamål för vilket jaktvårdsområdet bildats.

Föreningen har i överensstämmelse med ändamålet med att bilda jaktvårdsområde i första hand att tillgodose medlemmarnas gemensamma bästa. Detta får emellertid inte innebära att enskild medlems intressen åsidosätts i vidare mån än vad som är oundgängligen nödvändigt. Utredningen föreslår därför en bestämmelse, som motsvarar 19 & ilagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter, nämligen att föreningen vid förvaltningen skall tillgodose medlemmarnas gemensamma bästi men att varje medlems enskilda intressen även skall beaktas i skälig omfatt- ning. Denna bestämmelse är av betydelse för enskild medlems möjlighet att kunna överklaga beslut som fattats av jaktvårdsområdesförening. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak den besvärsmöjlighet som f.n. föreligger i de fall att delägarnas beslut angående jaktutövning eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde kan anses ha kränkt enskild rätt. Såsom exempel på fall då medlem kan anse att beslut inte iskälig omfattning beaktat hans enskilda intresse kan nämnas att någon anser att beslutade bestämmelser om gemensamhetsjakt missgynnar honom genom

att han hänvisas till att jaga på en i hans tycke olämplig sektion av området medan hans egen mark används för ändamål som han inte finner i motsvarande mån gagna den gemensamma jaktvården inom området.

De tidigare påtalade olägenheterna med att jaktvårdsområdet och föreningen haft samma beteckning har föranlett utredningen att föreslå att ijaktvårdsområdesföreningens namn skall ingå ordet förening. Den förening som handhar förvaltningen inom exempelvis Tallsjö jaktvårds- område kan således betecknas antingen Föreningen Tallsjö jaktvårdsom- råde eller Tallsjö jaktvårdsområdesförening.

Jaktmarksutredningen har i det inledande avsnittet i detta kapitel redogjort för förhållandena inom Valö jaktvårdsförening. Utredningen har därvid särskilt uppmärksammat den avtalsbundna ekonomiska upp- görelsen mellan föreningen och klubben beträffande föreningens disposi- tion av fastigheternas jakträtt. Såsom framgår av den tidigare redogörel- sen träffas överenskommelse mellan parterna om ett pris per hektar jaktmark, som klubben erlägger till föreningen. Föreningen avsätter av det erhållna beloppet femton procent till viltvård och delar ut återstoden till fastighetsägarna i proportion till den areal jaktmark, som de låtit klubben disponera. Detta innebär att varje fastighetsägare, som låter föreningen disponera mark, erhåller samma ersättning per hektar. Ersättningens storlek bestäms vid en förhandling mellan parterna och skriftligt avtal upprättas. Klubben, som består av jaktutövarna inom området, ansvarar för ersättningen till fastighetsägarna. Klubbens medel erhålls genom avgifter som avpassas så att de täcker förutom ersättningen till fastighetsägarna även kostnaderna för viltvård och klubbens övriga verksamhet.

Det får enligt utredningens mening anses vara av stor vikt att fastighetsägare får skälig och likformig ersättning för den jakträtt, som jaktvårdsområdesföreningen tar i anspråk. Det förhållandet att en fastighets areal intas ijaktvårdsområde bör regelmässigt inte innebära att intäktsmöjligheterna från fastighetens jakträtt försämras. En sådan utgångspunkt för den ekonomiska verksamheten i ett jaktvårdsområde bör främja bildandet av nya områden och även stimulera verksamheten i områden som redan bildats. Möjligheten till ersättning får anses särskilt betydelsefull i de fall då fastighetsägaren inte deltar ijaktutövningen inom jaktvårdsområdet och inte heller satt annan i sitt ställe som jaktutövare. I sådana fall får det anses uppenbart att fastighetsägaren skall ha ersättning från föreningen i området om denna ianspråktar hans mark för exempelvis gemensamhetsjakt på älg. Utredningen har mot bakgrund härav funnit anledning att framlägga förslag om en ekonomisk reglering av i princip den typ som tillämpas inom Valö jaktvårdsförening. Utredningens förslag syftar till att samtliga fastighetsägare inom området skall erhålla samma ersättning per hektar medan samtliga jaktutövande — oavsett om de är delägare eller ej i princip skall erlägga samma avgift för sin rätt att utöva jakt inom jaktvårdsområdet.

Enligt Svenska jägareförbundets riksnormalstadgar ankommer det på jaktstämma att årligen fastställa de avgifter som skall utgå vid lösen av jakträttsbevis. Jaktstämma har därjämte befogenhet att besluta om

särskilda avgifter för fällt villebråd. Enligt normalstadgarna kan viss del av avgifterna för deltagande i jakt som bedrivs som gemensam angelägenhet och avgifter för under sådan jakt fällt villebråd efter jaktstämmas beslut avsättas till en fond som benämns delägarfonden. Från denna fond utdelas sedan efter jaktstämmas beslut medel till delägarna i proportion till den areal var och en har ingående ijaktvårdsområdet vid tidpunkten för fördelningen. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser tillämpa- de efter de principer om lika ersättning för ianspråktagen areal och lika avgift för samtliga jaktutövande, som utredningen förordat — görs generellt tillämpliga på samtliga jaktvårdsområden.

Utredningens förslag innebär sålunda att varje jaktutövande — oavsett om han är delägare eller innehavare av jakträtt på annan grund — skall erlägga viss av jaktstämman fastställd avgift för varje jakträttsbevis. En del av dessa avgifter ävensom del av eventuellt utgående avgifter för fällt villebråd skall därefter tillföras en särskild fond, som utredningen föreslår skall benämnas delägarfonden. Från denna fond skall utgå ersättning till samtliga fastighetsägare inom jaktvårdsområdet i förhållande till den areal som envar har ingående i området och som utnyttjas för gemensamhets- jakt. Ersättningen till delägarna bör lämpligen bestämmas till ett visst pris per hektar.

Utredningen redovisar i det följande två exempel som närmare beskriver hur de principer som här redovisats kommer att verka i praktiken. Kostnaden för jakträttsbevisen kommer i mycket stor ut- sträckning att vara beroende av den utdelning per hektar som skall utgå till delägarna. Utredningen utgår i det första exemplet från en ersättning till delägarna om fem kronor per hektar och i det andra exemplet från en krona per hektar. Det första fallet kan tänkas avse helt genomförd gemensamhetsjakt i syd- eller mellansverige.

En ekonomisk förvaltning av den att som här angivits innebär att om jaktvårdsområdet exempelvis omfattar 2 000 hektar och ersättningen till delägarfonden bestäms till 5 kr. per hektar att 10 000 kr. skall avsättas till denna fond. Beräknas årliga kostnaderna för löpande viltvård till 2 000 kr. samt kostnaderna för administration, tillsyn och föreningsverk- samhet till 500 kr. innebär detta för föreningens del utgifter om totalt 12 500 kr.

Föreningens inkomster utgörs i de fall korttidsupplåtelser eller motsvarande inte förekommer inom området — av avgifter för jakträtts- bevis och i förekommande fall avgifter för fällt vilt. Dessa avgifter måste avpassas så att de täcker avsättningen till delägarfonden samt de övriga kostnader som nyss nämnts. Beräknas antalet jakträttsbevis i det exempel, som angivits ovan, till 30 innebär detta om särskilda avgifter för fällt vilt inte skall utgå att avgiften för varje bevis måste bestämmas till cirka 420 kr. I allmänhet torde avgifter komma att uttas för fällt vilt och det torde vara realistiskt att räkna med att dessa avgifter skall kunna bestämmas till belopp som medför att föreningen i sådana avgifter sammantaget erhåller minst 3 500 kr., vilket belopp med säkerhet kan förväntas i sådan mån understiga slaktvärdet att de jagande erhåller skälig ersättning för kostnaderna i samband med jakten. Avgiften för varje

jakträttsbevis kan i sådant fall sänkas till 300 kr.

Beträffande de medel som avsätts till delägarfonden förutsätts att viss andel används till mera långsiktiga viltvårdsåtgärder, exempelvis anläggan- de av viltvatten, viltåkrar m. m. Utredningen har i det angivna exemplet räknat med att en krona per hektar eller totalt 2 000 kr. avsätts till sådant ändamål medan återstoden utdelas till delägarna i förhållande till den areal som de har ingående ijaktvårdsområdet.

Detta innebär att en delägare som har 200 hektar ingående iområdet och rätt till tre jakträttsbevis erlägger 900 kr. i avgifter för sina bevis vartill kommer avgifter för fällt vilt. Från delägarfonden erhåller han 800 kr. sedan avsättning gjorts för sådana långsiktiga viltvårdsåtgärder, som åvilar delägarna ensamma. En delägare som har mycket liten areal, exempelvis 10 ha, och som erhåller ett jakträttsbevis enligt regeln att varje delägare har rätt till minst ett bevis erlägger i motsvarande fall 300 kr. jämte avgift för fällt vilt men erhåller från delägarfonden endast 40 kr.

1 ett område med andra förutsättningar och där avsättningen till delägarfonden bestäms till en krona per hektar kommer med utgångs- punkt i samma areal som i föregående exempel totala avsättningen till delägarfonden att uppgå till 2 000 kronor. Under förutsättning att övriga kostnader är oförändrade blir föreningens totala utgifter i detta fall 4 500 kronor. Erhåller föreningen i avgifter för fällt vilt 3 500 kronor innebär detta om 30 jakträttsbevis utlämnas att kostnaden för varje bevis blir inte fullt 35 kronor. En delägare med 200 hektar ingående ijaktvårdsområdet erlägger i detta fall 105 kronor för sina tre bevis och erhåller från delägarfonden om avsättningen till långsiktiga viltvårdsåtgärder be- stäms till 50 öre per hektar — 100 kronor. Den delägare som har 10 hektar erlägger 35 kronor för sitt bevis och erhåller 5 kronor från delägarfonden.

Utredningen vill understryka att det ankommer på varje jaktvårds- område att besluta om de avgifter som skall uttas och om de kostnader som föreningen bör åtaga sig. Detta påverkar det ekonomiska utfallet på sätt som framgår av här redovisade kalkyler.

Det bör i detta sammanhang även framhållas att utredningen förutsät— ter att avgifter för jakträttsbevis och krav på utdelning från delägarfond i stor utsträckning kvittas mot varandra.

En ekonomisk reglering av nu angivet slag hindrar inte att en delägare som arrenderar ut sin mark erhåller högre ersättning från jaktarrendatorn än vad som svarar mot kostnaden för jakträttsbevisen. Vilken ersättning vederbörande fastighetsägare betingar sig är en fråga som i princip inte angår jaktvårdsområdesföreningen. ] vad mån sådan ersättning skall anses oskälig är en fråga som får prövas iannan ordning på sätt utredningen närmare angivit i avd. IV, Jaktarrendators rättsliga ställning.

Beträffande fastställandet av det belopp som skall tillföras delägar- fonden kan flera olika metoder komma till användning. Den ordning som tillämpas inom Valö jaktvårdsförening och Valö jaktklubb förutsätter att det finns två olika organisationer i det angivna fallet en delägarförening och en klubb med jaktutövande. Utredningen har på sätt som berörts i

annat sammanhang inte velat föreslå mer än en förvaltningsorganisation för varje jaktvårdsområde, en jaktvårdsområdesförening. Det kan med hänsyn till att denna förening bland sina medlemmar räknar såväl samtliga delägare som samtliga jaktutövande inom området tänkas uppkomma svårigheter när det gäller att fastställa det belopp som skall avsättas till delägarfonden. Dessa svårigheter bör emellertid enligt utredningens mening inte överbetonas. Föreningsstyrelsen, där delägarna är tillförsäkrade majoritet, skall enligt utredningens förslag efter samråd med delägarna och övriga medlemmar i föreningen framlägga förslag beträffande de avsättningar som skall göras till delägarfonden samt de allmänna villkor, som skall gälla för nyttjandet av jakten inom jaktvårds- området. Det torde i de flesta fall vara möjligt för styrelsen att enas om ett förslag som därefter behandlas och godkänns på jaktstämman. Förkastar jaktstämman styrelsens förslag bör ärendet återförvisas till styrelsen för ny behandling. Det bör enligt utredningen inte vara möjligt att vid jaktstämman väcka och anta motförslag som inte varit föremål för

styrelsens prövning. Bestämmelse härom bör intas igrundstadgarna för jaktvårdsområdet. Delägare som är missnöjd med jaktstämmans beslut beträffande avsättning till delägarfond har möjlighet att överklaga stämmans beslut under åberopande av att hans enskilda intresse inte beaktats i skälig omfattning. Kan beslutet inte angripas på denna grund återstår för vederbörande att begära områdets upplösning vid den tidpunkt och i den ordning som gäller härför. Storleken av det belopp som skall avsättas till delägarfonden påverkar såsom tidigare framhållits avgifterna för jakträttsbevisen. Den jaktutövande som anser att det belopp som avsatts till delägarfonden är för högt kan på samma sätt överklaga beslutet men är eljest hänvisad till att avstå från att lösa jakträttsbevis.

Inom jaktvårdsområden där gemensamhetsjakt inte förekommer i någon form —— inte ens i fråga om älgjakt — torde beslut om avsättning till delägarfond inte ha större ekonomisk betydelse. Även i sådana fall bör emellertid i samma ordning som nu sagts fastställas allmänna villkor för nyttjandet av jakten inom jaktvårdsområdet. Dessa villkor bör exempelvis avse hur stort antal rådjur som får fällas inom jaktvårdsområdet och hur fördelningen av ifrågavarande kvot skall ske. Regler som nu angivits bör gälla för ett jaktår i taget.

Dispositioner beträffande delägarfondens medel skall enligt utred- ningens förslag vara förbehållna delägarna. Delägarna kan således besluta om avsättning av medel från fonden för att bekosta viltvårdsåtgärder som åvilar dem samt besluta om utdelning från fonden. Delägarna bör vara garanterade en årlig utdelning, som bör stå i direkt proportion till den areal som varje delägare har ingående ijaktvårdsområdet. Det bör endast i . det fall att samtliga delägare är ense därom vara möjligt att använda det till utdelning avsatta beloppet för annat ändamål än utdelning.

Delägarna ensamma bär ytterst det ekonomiska ansvaret för sådana viltvårdsåtgärder som beslutats av dem. För det fall att delägarfonden inte täcker beslutade och utförda åtgärder föreslår utredningen ett förfarande som i princip överensstämmer med vad som enligt lagen

(1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter gäller beträffande uttaxe- ring av bidrag. Det bör sålunda åligga styrelsen i jaktvårdsområdesför- eningen att upprätta en särskild debiteringslängd, vari anges hur stort belopp det åligger varje delägare att tillskjuta. Debiteringslängden skall därefter föreläggas jaktstämma och i förekommande fall fastställas av denna. Vid upprättandet av debiteringslängden bör tillämpas samma princip som gäller vid utdelning från fonden.

Övergår fastighet i jaktvårdsområde till ny ägare på annat sätt än genom försäljning på exekutiv auktion bör enligt utredningens förslag den nye ägaren tillsammans med förre ägaren gentemot föreningen svara för obetalt belopp som dessförinnan enligt debiteringslängd påförts den förre ägaren och som ej förfallit till betalning tidigare än ett år före den bestämda tillträdesdagen. Mot den nye ägaren anses beloppet förfallet på tillträdesdagen om inte beloppet enligt debiteringslängden förfaller först efter nämnda dag.

Har jaktstämman fastställt debiteringslängd och är debiterat belopp förfallet till betalning skall beloppet enligt utredningens förslag få uttas i samma ordning som gäller beträffande fordran för vilken betalningsskyl- dighet ålagts genom dom som äger laga kraft.

10.2.7. Talan mot jaktstämmas eller föreningsstyrelses beslut

Enligt 13 % 4 mom. jaktlagen kan beslut som delägarna fattat angående jaktutövning eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområde överklagas hos länsstyrelsen. Behörig att anföra besvär är den vars rätt berörs av beslutet. Därmed avses enligt praxis inte blott delägare utan även jaktarrendator eller annan innehavare av jakträtt inom jaktvårdsområdet. Besvären skall grunda sig på att det överklagade beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller författning eller kränker klagandens enskilda rätt. Beträffande besvärstid gäller att besvär skall ha inkommit till länsstyrelsen inom en vecka från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Har meddelande om beslutets fattande införts i tidning inom orten skall delgivning anses ha ägt rum den dag då meddelandet infördes. Beslut som rör jaktutövningen länder till efterrät- telse utan hinder av överklagandet om inte länsstyrelsen förordnar annat.

Möjligheten att överklaga beslut som delägarna i jaktvårdsområde fattat beträffande jaktutövning och upplåtelse av jakträtt har varit av värde för jaktvården och jaktvårdsområdesbildningen. Det rättsskydd som härigenom tillförsäkrats den enskilde bör enligt utredningens mening finnas kvar och utvidgas. Utredningens förslag att sänka majoritetskravet vid bildande av jaktvårdsområde kommer såsom tidigare påtalats att i vissa fall medföra att ett ökat antal fastighetsägare, som motsätter sig jaktvårdsområdesbildning, kommer att vara hänvisade till samverkan inom sådant område. Detta bör enligt utredningens mening medföra en utvidgning av möjligheterna att få beslut som fattats av föreningsstämma eller styrelse opartiskt prövade av myndighet. Utredningen föreslår därför att begränsningen till beslut som rör jaktutövningen eller upplåtelse av jakträtt inom jaktvårdsområdet slopas och att samtliga beslut som rör

medlems rätt skall kunna överklagas. Utredningen föreslår vidare att medlem vars rätt berörs av styrelsebeslut eller beslut på jaktstämma skall kunna överklaga sådant beslut hos länsstyrelsen om han anser att beslutet inte tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot den föreslagna lagen om jaktvårdsområde eller annan författning eller mot stadgarna. Utredningen har i detta sammanhang slopat den särskilda grund för överklaganden som legat däri att beslutet kränkt klagandens enskilda rätt. Därmed åsyftas emellertid inte någon ändring i sak. Såsom framhållits i föregående avsnitt föreslår utredningen att i lagen om jaktvårdsområden särskilt anges att föreningen vid förvaltningen skall tillgodose medlem- marnas gemensamma bästa men att varje medlems enskilda intresse därvid även skall beaktas i skälig omfattning.

Besvärstiden föreslås till fyra veckor från beslutets dag. Denna tid överensstämmer med vad som enligt lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter gäller beträffande talan mot föreningsstämmobeslut enligt nämnda lag, dock med den skillnaden att i sistnämnda fall talan skall väckas vid fastighetsdomstol. Utredningen finner ingen anledning att frångå nuvarande ordning att besvär skall anföras i administrativ ordning hos länsstyrelse. Denna fråga behandlades närmare av departements- chefen i anslutning till de ändringar ijaktlagen som genomfördes år 1951 (prop. 1951: 189, s. 47). Länsstyrelsen skall enligt utredningens förslag kunna förordna att överklagat beslut tills vidare inte skall lända till efterrättelse. Detta innebär att i det fall länsstyrelsen inte meddelar sådant förordnande överklagat beslut skall tillämpas eller eljest gå i verkställighet.

11. Jaktvårdsområdes stadgar

] 1.1 Nuvarande ordning

Enligt 10 ä 1 mom. jaktlagen skall beslut om bildande av jaktvårdsområ- de förutom en precisering av områdets omfattning och den tid för vilket området bildats tillika innehålla de huvudsakliga grunderna för hurjakten får utövas och viltvården skall handhas inom området ävensom fastighets- ägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning, som tillgodoser jaktvården. Orsaken till att dessa frågor skall regleras i samband med tillkomsten av ett jaktvårdsområde är att jaktvårdsområ- desbildningen öppnar möjligheter att utöva visst tvång mot delägarna ävensom mot jaktarrendatorer, nytillkommande fastighetsägare m. fl.

Kravet att huvudgrunderna skall innehålla regler om jaktutövningen inom området innebär tex. att det av huvudgrunderna skall framgå om jakten skall bedrivas som gemensamhetsjakt eller enskild jakt, om jakträttsbevis erfordras för jakt inom området, om avgiftsplikt föreligger för jakträttsbevis samt om krav på minimiareal gäller för tillstånd till utarrendering. Delägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende kan innefatta vissa åligganden beträffande stängsel, vinterutfordringsplats o dyl. Enligt 13 5 1 mom. jaktlagen kan vidare i grunderna för jaktutövningen och viltvården bestämmas avvikelse från huvudregeln att varje fastighetsägare i frågor som rör jaktvårdsområde har en röst.

Vad delägarna vid bildandet av jaktvårdsområde beslutar beträffande huvudgrunderna skall enligt 11 5 1 mom. jaktlagen prövas av länsstyrel- sen i fastställelseärendet. Såsom framgår av redogörelsen i avsnitt 10.1 beträffande innehållet i riksnormalstadgarna intas regelmässigt i stadgarna för jaktvårdsområde såväl huvudgrunderna som bestämmelser rörande den intresseförening som handhar områdets förvaltning. Detta ändrar emellertid inte det förhållandet att det endast är huvudgrunderna som fastställs av länsstyrelsen. Stadgebestämmelsema rörande intresseför- eningen kan över huvud inte fastställas av länsstyrelsen eller annan myndighet. Det torde vara en allmänt utbredd missuppfattning att stadgarna i sin helhet fastställs av länsstyrelsen. Gränsdragningen mellan bestämmelser som fordrar länsstyrelsens fastställelse och andra bestäm- melser kan för övrigt i vissa fall vara svår. Sålunda anses t. ex. närmare regler i stadgarna hur huvudgrunderna skall tillämpas inte tillhöra det

som omfattas av fastställelsen. Det förhållandet att jaktvårdsområde ofta används som beteckning för såväl det geografiska området som intresse- föreningen bidrar även i detta fall till uppkomsten av missförstånd och olägenheter.

Såsom anförtsi avsnitt 10.1 fordrar ändring av huvudgrunderna beslut i särskild ordning och fastställelse av länsstyrelsen medan ändring av övriga regler får ske i den ordning stadgarna föreskriver. Stadgeändring, som delägarna ansett ligga inom den fria sektorn men som vid tvist visat sig innefatta ändring i huvudgrunderna, har sålunda i något fall förklarats ogiltig.

Det förekommer emellanåt att utdrag ur lagbestämmelserna beträffan- de jaktvårdsområden eller bestämmelser, som helt eller delvis är likalydande med gällande lag, intas i grundstadgarna. Sådana bestämmel- ser kan inte bli föremål för fastställelse och vid eventuell lagändring sker automatiskt en anpassning till de nya reglerna oavsett om stadgarna för det enskilda jaktvårdsområdet ändras eller ej.

1 1 .2 Utredningens överväganden och förslag

1 1.2.1 Grundstadgarna

Jaktvårdsområde har, såsom tidigare utvecklats, till ändamål att gemen- samt för flera fastigheter handha jaktutövning, viltvård och andra frågor av betydelse för jaktvårdens främjande inom området. Erfarenheten visar att utformningen av de grundläggande bestämmelserna beträffande jaktutövningen och viltvården inom ett jaktvårdsområde är av väsentlig betydelse för frågan om de syften från jaktvårdssynpunkt som motiverar bildandet av jaktvårdsområde skall kunna genomföras i praktiken.

De grundläggande reglerna beträffande viltvården och jaktutövningen utgör en integrerad del av beslutet att bilda jaktvårdsområde. Utred- ningen föreslår därför — såsom framgått av vad som anförts i tidigare avsnitt att länsstyrelsen i samband med beslutet att bilda jaktvårds- område även skall fastställa grundstadgar för området.

Det bör emellertid ankomma på delägarna i varje jaktvårdsområde att besluta om den närmare utformningen av grundstadgarna. Delägarnas inställning är avgörande för frågan om jaktvårdsområde skall komma till stånd och det bör därför vara delägarna förbehållet att besluta beträffan- de de grunder som skall gälla för viltvården och jaktutövningen inom området. För att skapa garantier för att de centrala frågorna blir behandlade i grundstadgarna bör dock enligt utredningens meningi författning anges vilka frågor som skall bli föremål för särskild reglering.

Grundstadgarna för ett jaktvårdsområde bör enligt utredningen inne- hålla de huvudsakliga reglerna i fråga om jaktutövning och viltvård inom området samt villkoren för rätt till jaktutövning inom området och om ersättning för där nyttjad jakt. Vidare bör grundstadgarna innehålla regler om delägares skyldighet att på sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för viltvårdsändamål samt i övrigt regler om delägares

skyldighet att delta i viltvårdsåtgärder inom jaktvårdsområdet. Grund- stadgarna bör slutligen tillförsäkra delägare, som av ideella skäl inte vill tåla jakt på sin mark, rätt att få denna avlyst från jakt. Svenska jägareförbundets riksnormalstadgar innehåller bestämmelser i de hänseen- den som här berörts, och riksnormalstadgarna är därför väl ägnade att läggas till grund för en reglering av verksamheten inom ett jaktvårdsom- råde.

Svenska jägareförbundets riksnormalstadgar innehåller, såsom tidigare berörts. dels grundläggande bestämmelser beträffande verksamheten i jaktvårdsområde dels bestämmelser rörande verksamheten inom den förening. som förutsätts handha förvaltningen av jaktvårdsområdets angelägenheter. Utredningen finner en sådan uppdelning i grundstadgar och stadgar för föreningsverksamheten ändamålsenlig bl. a. med hänsyn till de skillnader som gäller beträffande antagande och ändring av de skilda typerna av bestämmelser.

Med hänsyn till den betydelse riksnormalstadgarna har och även framdeles kommer att ha för jakt- och viltvården inom landets jaktvårdsområden finner utredningen lämpligt att i detta sammanhang något beröra det materiella innehållet i riksnormalstadgarna vad gäller jakt- och viltvårdsfrågor.

Enligt riksnormalstadgarna skall jakt efter älg bedrivas som en för delägarna gemensam angelägenhet, gemensamhetsjakt. Grundforskning och övriga vetenskapliga rön samt hittills redovisade resultat av försöken med reglerad älgjakt visar att biologiskt anpassad älgjakt måste bedrivas samordnad över relativt stora arealer. Skall ett jaktvårdsområde fylla sin jaktvårdande funktion vad gäller vården av rikets älgstam bör älgjakten alltid bedrivas som gemensamhetsjakt.

Beträffande jakten efter annat villebråd än älg anger riksnormalstad— garna två alternativ. Antingen bedrivs jakten av envar delägare inom hela jaktvårdsområdet med möjlighet till uppdelning av området i sektioner eller bedrivs jakten av envar delägare på det område där han har jaktutövningsrätt. Även i fråga om annat villebråd än älg gäller att hänsyn till biologiska anspråk fordrar att jaktvården bedrivs efter ett ensartat program över relativt stora arealer. Detta innebär att — om de krav som en modern jaktvård uppställer skall kunna tillgodoses _ även jakt efter annat villebråd än älg måste samordnas så att jakt kan bedrivas över ägogränserna inom jaktvårdsområdet. Jakten bör bedrivas med hänsyn till biologiskt motiverade gränser och inte med hänsyn till fastighetsgränser. Endast härigenom kan områdets faunistiska värden vårdas på ett tillfredsställande sätt och områdets förmåga att producera vilt utnyttjas på bästa sätt vilket i sin tur öppnar möjligheter till rikare jakttillfällen.

Det är således inte bara av hänsyn till allmänna önskemål om god jaktvård utan även för en god förvaltning av jakträtten av betydelse att älgjakten utövas som gemensamhetsjakt och att övrig jakt bedrivs som samordnad jakt ävensom att viltvården sker i samarbete över ägogränser- na inom jaktvårdsområdet. En förvaltning, som väl tillvaratar jaktvårds- områdets möjligheter att med iakttagande av god jaktvård producera jakttillfällen bör även kunna sörja för ett utbud av sådana tilljägare som

saknar egen jaktmark. Detta bör kunna ske antingen genom jaktarrenden eller korttidsupplåtelser, vilken sistnämnda upplåtelseform utredningen behandlar närmare i en följande avdelning. Om mark inom ett jaktvårds- område skall utnyttjas för korttidsupplåtelser torde detta fordra särskilda befogenheter förjaktvårdsområdesföreningen att för gemensamt ändamål delvis disponera jakträtten inom området. Det bör ankomma på delägarna att besluta om de grundläggande reglerna för korttidsupplåtel- ser och dessa regler bör ingå i de grundstadgar, som fastställs av länsstyrelsen.

Frågan om en uppdelning av viltvårdsarbetet inom ett jaktvårdsområde mellan å ena sidan delägarna i området och å andra sidan de jaktutövande har berörts i ett tidigare avsnitt. Det bör ankomma på delägarna att besluta om den uppdelning som skall ske. Uppdelningen bör enligt utredningens mening i princip innebära att delägarna svarar för viltvårds- åtgärder som innebär grundförbättringar och de jaktutövande för övriga åtgärder. Det får anses naturligt att delägarna svarar för sådana åtgärder som på längre sikt bidrar till att höja de ijaktvårdsområdet ingående fastigheternas jaktliga värde. Uppdelningen får störst betydelse i de fall en delägare upplåter sin jaktutövningsrätt till annan. Situationen är i detta fall likartad med den som allmänt föreligger vid nyttjanderättsupp- låtelser dVS. att upplåtaren svarar för grundförbättringar medan dessa i sin tur motiverar högre ersättning för den upplåtna nyttjanderätten. Såsom exempel på sådana grundförbättrande åtgärder som här avses har tidigare nämnts anläggande av viltvatten och upptagande av viltåkrar. Enligt utredningens förslag skall den av delägarna beslutade principiella uppdelningen av viltvårdsarbetet inom jaktvårdsområdet redovisas i grundstadgarna.

1 1.2.2 Jakträttsbevis

Delägarna i jaktvårdsområde beslutar som regel att den som jagar inom området skall kunna förete en handling, som styrker hans rätt till jaktutövning. Denna handling kallas av hävd jakträttsbevis och används för flera ändamål. Jakträttsbeviset används i första hand för att vid intern jaktbevakning möjliggöra kontroll av jägarnas rätt att utöva jakt. Krav på att alla som jagar inom ett jaktvårdsområde skall ha jakträttsbevis medför att olika typer av bevis regelmässigt förekommer inom samma område. Förutom sådana bevis som utlämnas till jaktutövande delägare och jaktarrendatorer med minst ettårig upplåtelsetid brukar förekomma gästbevis, som vid varje jakttillfälle utlämnas till delägarnas eller jaktarrendatorernas gäster.

Jakträttsbevis, som utlämnas till delägarna eller jaktarrendatorerna innefattar oftast i en och samma handling rätt till älgjakt och övrig jakt. Det förekommer även, särskilt i de fall att älgjakten bedrivs som gemensamhetsjakt och småviltjakten såsom enskild jakt, att särskilda bevis utfärdas för älgjakt respektive övrig jakt. Jakträttsbevisen kan även användas för att reglera avskjutningen inom jaktvårdsområdet. Beslutar

delägarna på jaktstämma att av hänsyn till jaktvården reglera avskjut-

ningen under jaktåret vad gäller viss viltart kan verkställighet av sådant beslut ske genom att på varje jakträttsbevis anges hur många djur som får fällas.

Jakträttsbevis används ofta som kvitto på erlagda avgifter till jaktvårds- området och vid jaktsäsongens slut även såsom rapport över fällt vilt. Vissa jakträttsbevis är utformade på sådant sätt att en del av beviset kan användas som blankett för sådan rapportering. Det förekommer dess- utom att jakträttsbevis används för att genom utdrag ur föreningsstadgar- na erinra innehavaren om vissa för jaktutövningen mera betydelsefulla bestämmelser.

Enligt jägareförbundets riksnormalstadgar får jakt inom jaktvårds- område inte utövas av annan än den som innehar jakträttsbevis. Sådant bevis utfärdas av den som styrelsen ijaktvårdsområdesföreningen utser och kan gälla hela området eller del därav. På beviset anges för vilken tid det gäller. Enligt normalstadgarna är varje delägare allt efter sin i jaktvårdsområdet ingående fastighetsareal berättigad att utfå ett förjakt efter älg gällande jakträttsbevis för varje i stadgarna närmare angivet fullt antal hektar samt ett för övrig jakt gällande jakträttsbevis för varje på samma sätt angivet fullt antal hektar. Normalt gäller olika arealkrav för bevis som gäller älgjakt och bevis som avser övrigjakt. Delägare, som inte disponerar det arealtal, som erfordras för ett bevis, och som därför enligt huvudregeln inte skulle erhålla något jakträttsbevis är dock — på sätt tidigare redovisats — enligt normalstadgarna berättigad att utfå ett bevis av vardera slaget. Normalstadgarna innehåller i anslutning till dessa bestämmelser särskilda föreskrifter om jakträttsbevis vad avser fastigheter som innehas under samäganderätt och fastigheter, som ägs av bolag, förening eller annan juridisk person än dödsbo.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att överträdelser av reglerna rörande jaktutövningen är straffsanktionerade enligt 29 % 2 mom. jakt- lagen.

Jaktmarksutredningen finner att det nuvarande bruket av jakträttsbe- vis i de flesta hänseenden främjar jaktvården och verksamheten över huvud ijaktvårdsområdena. Detta gäller särskilt föreskrifterna att jakt inom jaktvårdsområde inte får utövas av annan än den som innehar jakträttsbevis och att minst ett sådant bevis skall utgå till varje delägare.

Rätten att utfå jakträttsbevis är regelmässigt förenad med skyldighet att erlägga avgift härför. Storleken av denna avgift varierar avsevärt inom olika jaktvårdsområden. Utredningen har i föregående kapitel närmare redogjort för de grunder, som utredningen anser bör gälla för den ekonomiska förvaltningen inom ett jaktvårdsområde. Även i de fall att de av utredningen förordade principerna inte skulle tillämpas bör dock alltid de med jaktvårdsområdets förvaltning förenade kostnaderna till skälig del täckas av avgifter från de jaktutövande. Detta sker lämpligen genom att avgift tas ut för varje jakträttsbevis. Enligt riksnormalstadgarna fastställer jaktstämma årligen de avgifter, som skall utgå vid lösen av jakträttsbevis. För jakträttsbevis av samma slag får dock inte avgiften bestämmas till olika belopp. Det har likväl på sina håll förekommit att jaktstämma beslutat att ta ut differentierade priser för samma slag av bevis. Detta har

föranlett överklaganden och i besvärsärendena har regelmässigt sådana beslut bedömts som kränkande enskild rätt.

Jaktmarksutredningen har tidigare och bland annat i föregående avsnitt förordat att inte endast älgjakten utan även övrig jakt inom ett jaktvårdsområde ävensom viltvårdsarbetet bör samordnas över fastighets- gränserna inom området. Det måste dock vid en rättslig reglering av jakträttsbevisens utformning och innehåll beaktas att sådant vittomfat- tande samarbete ännu inte utvecklats inom det övervägande antalet jaktvårdsområden i syd- och mellansverige. I dessa delar av landet jagar varje delägare och jaktarrendator företrädesvis endast på egen eller arrenderad mark. Detta innebär även att stora delar av viltvårdsarbetet begränsas till de enskilda fastigheterna. Med hänsyn till att benägenheten att i dessa landsdelar bilda jaktvårdsområde eller förlänga beståndstiden för sådana områden enligt vad utredningen erfarit tycks vara beroende av möjligheterna att få bedriva s k enskild jakt finner utredningen att i dessa fall jakträttsbevis av andra skäl än jaktvårdsskäl bör kunna utfärdas att endast omfatta viss eller vissa fastigheter inom jaktvårdsområdet. En sådan begränsning kan i andra fall vara motiverad av jaktvårdsskäl, och det kan inom ett jaktvårdsområde till och med uppkomma sådana förhållanden att viss eller vissa delägare av samma skäl inte bör jaga på egna marken. Beslut härom torde dock fordra medgivande från berörda jakträttsinnehavare.

Inom jaktvårdsområden där samarbetet och samordningen vad gäller områdets skötsel och drift utvecklas därhän att delägare ochjaktarrenda— torer kunnat konstatera att jaktvårdsområdet förmår producera fler jakttillfällen än vad som erfordras för delägarnas och jaktarrendatorernas egen jakt kan det bli aktuellt med korttidsupplåtelser. Denna upplåtelse- form förekommer inom ett antal jaktvårdsområden och har utvecklats ur bruket av gästbevis. Jaktgästen har övergått till att bli kund genom att betala för jakttillfället. Utvecklingen av formerna för att låta jaktkunniga personer mot ersättning ingå i de fasta jaktlagen ijaktvårdsområdena fortskrider. Det förekommer vidare inom vissa jaktvårdsområden att korttidsupplåtelser sker till särskilda jaktlag eller enstaka jägare, som tillfälligt besöker området och erlägger avgift för sin jakt.

Utredningen behandlar i avdelning V, Korttidsupplåtelser, närmare de frågor som sammanhänger med sådana upplåtelser. I förevarande avsnitt behandlas endast vissa allmänna aspekter på frågor vilka kan påverka utformningen av bestämmelserna om jakträttsbevis. Genom jakträtts- bevisen sker en fördelning av jakttillfällena inom jaktvårdsområdet.

Det förekommer att vissa fastighetsägare t.ex. domänverket — avsätter mark att i huvudsak brukas för ett varierat utbud av korttidsupp- låtelser. Samtidigt förekommer oftast kompletterande jakt utförd av markinnehavaren eller den han utser. Det kan antas att jaktvårdsområden i framtiden kommer att tillämpa liknande former för korttidsupplåtelser för att med bibehållet överinseende och ansvar för jakten och viltvården i jaktvårdsområdet kunna låta delägare och jaktarrendatorer utöva jakt inom detta och samtidigt tillgodogöra sig intäkter från ett konstaterat överskott av jakttillfällen. Kunniga och intresserade delägare eller

jaktarrendatorer i jaktvårdsområdet kan i sådana fall åta sig att tjänstgöra som jaktledare 0. dyl. samt härigenom erhålla tillfällig arbetsförtjänst.

Det torde vara troligt att delägare ijaktvårdsområden, som avser att upplåta mark för korttidsupplåtelser, i första hand förfar på sätt som nu sker, nämligen att ett konstaterat överskott av jakttillfällen inom hela eller stora delar av jaktvårdsområdet salubjuds som korttidsupplåtelser. Beslutar delägarna i ett jaktvårdsområde att avsätta viss del av området för korttidsupplåtelser torde det bli nödvändigt att delägarna i hela jaktvårdsområdet bygger upp ett ekonomiskt fördelningssystem efter de principer utredningen i föregående avsnitt förordat och som medger att skälig ersättning utgår till delägare för ianspråktagen jakträtt. Därjämte fordras att de fastighetsägare, vilkas mark utnyttjas för korttidsupplåtel- ser lämnar medgivande till denna disposition av jakträtten. Sådant medgivande bör lättare kunna utverkas om de berörda delägarna bereds tillfälle att tjänstgöra som jaktledare el. dyl. eller får sina önskemål om jakt tillgodosedda inom andra delar av jaktvårdsområdet. Det kan även tänkas att de berörda fastighetsägarna nöjer sig med att utföra den kompletterande jakt, som blir nödvändig i ett område som endast utnyttjas för korttidsupplåtelser, förutom att de erhåller skälig ersättning för sin jakträtt.

Utredningen föreslår mot bakgrund av vad som nu anförts att de i grundstadgarna ingående reglerna om jaktutövning och viltvård skall innehålla att jakt inom jaktvårdsområde inte får utövas av annan än den som innehar jakträttsbevis utfärdat enligt de för området gällande grundstadgarna. Därvid skall enligt utredningen kunna föreskrivas att bevis endast tillhandahålls mot avgift ävensom att bevis berättigar till jakt endast inom viss del av jaktvårdsområdet eller till jakt efter visst viltslag endast i begränsad utsträckning.

] 1.2.3 Föreningsstadgarna

Jaktvår'dsområdesföreningens stadgar bör innehålla de regler och före— skrifter som betingas av de föreslagna bestämmelserna om jakt-' vårdsområdes förvaltning och därmed uppkommande behov av regler för föreningsverksamheten. Allmänna föreningsrättsliga regler bör förenas med de särskilda regler, som föranleds av uppgiften att förvalta jaktvårdsområdets angelägenheter. Svenska jägareförbundets normalstad- gar innehåller, som tidigare redovisats i avsnitt 10.1, i ett särskilt avsnitt stadgar för jaktvårdsområdesförening. Utredningen finner med hänsyn till förbundets förutsättningar att överblicka utvecklingen vad gäller frågor som rör jaktvårdsområdena, att förbundet även framdeles bör följa och då så erfordras söka påverka utvecklingen i den riktning att jaktvårdsom- rådesföreningarna får för sin verksamhet ändamålsenliga föreningsstadgar.

Eftersom föreningens ändamål är att förvalta jaktvårdsområdet och föreningen skall utgöra juridisk person måste föreningsstadgarna uppfylla vissa grundkrav. Utredningen föreslår att föreningsstadgarna skall innehål- la regler i följande frågor.

1 Föreningens namn 2 Den ort där styrelsen skall ha sitt säte. 3 Styrelsens sammansättning och hur den skall utses samt grunderna för dess beslutsförhet.

4 Tid och sätt för hållande avjaktstämma och när stämma är beslutsför. 5 Hur räkenskaperna skall föras och revision äga rum.

Utredningens förslag i denna del överensstämmer i huvudsak med 28 å i förslaget till lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. Frågan om kallelse till jaktstämma har dock ansetts böra regleras i tillämpnings- kungörelse till den föreslagna lagen om jaktvårdsområden för att enhetliga bestämmelser i detta hänseende skall gälla inom samtliga jaktvårdsområden i landet.

1 1 .2.4 Stadgeändring

Enligt gällande rätt skall beslut om bildande av jaktvårdsområde innehålla de huvudsakliga grunderna för jaktutövningen och viltvården m. m. Vad delägarna därvid beslutat kan de ändra i samma ordning som de i övrigt kan ändra innehållet i bildandebeslutet, dvs. antingen genom att upplösa området och bilda nytt område genom beslut, som innehåller stadgeändringen, eller fatta beslut om stadgeändringen i samband med beslut om förlängning av områdets beståndstid enligt vad som gäller för sådant beslut. Denna bestämmelse har haft den fördelen att delägarna kunnat bedriva jaktvård under förhållanden, som i grunden varit ensartade under oftast minst tio år, vilket givit verksamheten ijaktvårds- området stabilitet. Den kritik som riktats mot gällande ordning har inte avsett villkoren för ändring av huvudgrunderna. Kritik har däremot riktats mot att i äldre stadgar för jaktvårdsområden huvudgrunderna sammanförts med bestämmelser om föreningsangelägenheter av intern art. Detta har vållat viss osäkerhet då fråga om stadgeändring uppkom- mit. Osäkerheten har i första hand gällt vad som egentligen tillhört huvudgrunderna och vilka ändringar som därmed har krävt det ijaktlagen angivna förfarandet. Dessa olägenheter har till största delen undanröjts genom den åtskillnad som dispositionen av Svenska jägareförbundets riksnormalstadgar gör mellan huvudgrunder och föreningsangelägenheter iövrigt.

Det framgår av vad som nu anförts att det föreligger skäl att för ändring av grundstadgarna ha regler, som på motsvarande sätt som gällande bestämmelser, ger stabilitet år verksamheten ijaktvårdsområde. Ändring av föreningsstadgarna i övrigt bör ske enligt regler som i huvudsak överensstämmer med vad som gäller för föreningsverksamhet i allmänhet.

Jaktmarksutredningen föreslår med anledning härav att för beslut om ändring av grundstadgarna för jaktvårdsområde skall fordras samtycke från delägare som tillsammans utgör minst två tredjedelar av antalet röstande vid den jaktstämma, där frågan behandlas, och som tillika äger mer än hälften av den areal de röstande företräder. Uppnås sådan

majoritet skall länsstyrelsen efter ansökan förklara grundstadgarna ändrade i enlighet med stämmans beslut om länsstyrelsen finner att ändringen främjar jaktvården och överensstämmer med lag och författ- ning samt ej heller kränker enskild rätt. Länsstyrelsen skall i annat fall avslå ansökan om ändring av grundstadgarna.

Beträffande stadgeändring vid ombildning av jaktvårdsområde gäller särskilda regler som behandlats närmare i kapitel 5.

Utredningen föreslår vad gäller ändring av föreningsstadgarna att det skall fordras likalydande beslut vid två på varandra följande jaktstämmor, varav den första ordinarie och den andra ej hållen tidigare än två veckor efter den första. Beträffande majoritet föreslås att det skall vara tillräckligt att flertalet av de röstande tillstyrker ändring.

12 Besvär över länsstyrelses beslut rn. m.

12.1 Gällande rätt

Enligt 27 å andra stycket jaktlagen förs talan mot länsstyrelsens beslut enligt 10, 11 eller 13 åå jaktlagen hos kammarrätten genom besvär. 10 och l 1 %& jaktlagen innehåller, såsom tidigare redovisats, de grundläggan- de bestämmelserna om bildande av jaktvårdsområde, förlängning av beståndstid, anslutning av mark till jaktvårdsområde samt förordnande att mark ej längre skall tillhöra sådant område. 13 åjaktlagen innehåller, såvitt nu är i fråga, bestämmelserna om rätt att överklaga jaktstämmas beslut hos länsstyrelse.

1 fall som avses i ll & skall besvär anföras inom två månader från det att klaganden erhöll del av beslutet medan besvärstiden i övriga fall enligt 7 5 förvaltningsprocesslagen (1971 : 291) är tre veckor från samma tidpunkt.

Enligt 27 & fjärde stycket jaktlagen skall meddelande om länsstyrelses och kammarrätts beslut med stöd av 11 & samma lag införas i tidning inom orten. Delgivning skall anses ha skett den dag då meddelandet infördes i tidningen.

27 & jaktlagen tillkom i samband med förvaltningsrättsreformen (prop. 1971 : 30). Tidigare fanns regler om överklagande av länsstyrelses beslut i 11 och 13 åå jaktlagen. Genom förvaltningsrättsreformen överflyttades målen angående jaktvårdsområde från Kungl. Maj:t till kammarrätterna med möjlighet att överklaga kammarrätts avgörande i regeringsrätten. För att regeringsrätten skall uppta sådant mål till prövning fordras emellertid prövningstillstånd. Prövningstillstånd meddelas i princip endast om det är av prejudikatsintresse att frågan prövas av regeringsrätten eller eljest synnerliga skäl för sådan prövning finns såsom exempelvis att grund för resning föreligger eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen berott på grovt förbiseende eller grovt misstag. Reglerna om prövningstill- stånd innebär att kammarrätt i praktiken är slutinstans.

12.2 Utredningens överväganden och förslag

12 .2 .] Besvärsrätt och instansordning

Gällande regler om rätt att anföra besvär över länsstyrelses beslut bör enligt jaktmarksutredningen i princip bibehållas. Utredningen har dock

beslutat föreslå att vissa underhandsbeslut av länsstyrelse såsom beslut om förrättning och förordnande av förrättningsman inte skall kunna överklagas. Dessa beslut innefattar inga materiella avgöranden och en rätt att överklaga sådana beslut skulle utan motsvarande nytta från rättssäker- hetssynpunkt kunna utnyttjas i förhalningssyfte.

Utredningens förslag i sistnämnda hänseende överensstämmer med vad som exempelvis gäller enligt 93 % fjärde stycket lagen om enskilda vägar (1939: 608). Enligt detta lagrum får beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit underställning av utlåtande, ej överklagas. Lagen om fiskevårdsområden (1960: 130) medger att talan får föras mot beslut att förordna förrättningsman. Beslut att förordna sakkunnigt biträde åt förrättnings- mannen i de fall då särskild fackkunskap erfordras för utredning i samband med förrättning får dock enligt 31 & samma lag ej överklagas. Länsstyrelses beslut att förordna sakkunnig vid bildande av vattenför- bund skall enligt vattenlagsutredningens förslag till lag om vattenförbund (SOU 1973: 31) ej heller kunna överklagas.

12.2.2 Besvärstid m. m

I samband med tillkomsten av reglerna beträffande jaktvårdsområde infördes på initativ av lagrådet (prop. l938:46, s. 99) bestämmelser i jaktlagen om rätt till fullföljd av talan mot länsstyrelses beslut vad avsåg de grundläggande frågorna om jaktvårdsområdes bildande rn. m. Besvärs- tiden bestämdes till sextio dagar från den dag beslutet upplästes i kyrka. Genom lagändring 1963 (prop. 1963: 136) ändrades besvärstiden till två månader från den dag då meddelandet infördes i tidning inom orten. Denna längre besvärstid bibehölls vid den omarbetning av besvärsbestäm- melserna som ägde rum i samband med förvaltningsrättsreformen.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att enligt 27 åjaktlagen i dess nuvarande lydelse besvärstiden räknas från den dag klaganden erhöll del av det beslut som överklagas. Detta innebär (prop. 1971 : 30 del 11 s. 417) i princip inget krav på delgivning i delgivningslagens (l970:428) mening. Genom den kompletterande bestämmelsen i 27 & jaktlagen att delgivning skall anses ha skett den dag meddelande om beslutet infördes i tidning erhålls dock en säker utgångspunkt för bedömningen när beslut, som nu är i fråga, vinner laga kraft. Bestämmel- sen ersätter i detta fall delgivningslagens regler om kungörelsedelgivning.

Besvärstiden beträffande övriga beslut av länsstyrelse var före förvalt- ningsrättsreformen enligt 1954 års lag (1954: 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighetsbeslut tre veckor från det klaganden erhöll del av det beslut som överklagades dock att besvärstiden för menighet var fem veckor. Den längre besvärstiden för menighet slopades i samband med förvaltningsrättsreformen (prop. l97lz30 del 11 s. 416). Besvärstiden är numera enligt 7 & förvaltningsprocesslagen (1971:29l) generellt tre veckor från den dag då klaganden fick delav det beslut som överklagas om inte i lag eller författning meddelats avvikande bestämmel- ser. Såsom tidigare framhållits är delfående inte liktydigt med delgivning.

1 vad mån part eller annan skall delges beslut avgörs av respektive myndighet eller domstol. Beträffande delgivning gäller i detta fall delgivningslagen (l970:428) enligt vilken delgivning kan ske genom kungörelsedelgivning. Sådan används vid delgivning med en obestämd krets personer och får även användas om ett stort antal personer skall delges och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa handlingar eller i vissa fall meddelande om tillhandahållande till envar av dem. De närmare bestämmelserna om kungörelsedelgivning finns i 17 & delgivningslagen och innehåller bl. a. att meddelande om handlingens huvudsakliga innehåll skall införas i lämplig tidning inom sju dagar från beslutet om kungörelsedelgivning. Delgivning anses i detta fall enligt 18 & delgivningslagen ha skett på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning.

Utredningen om författningspublicering har i anslutning till sitt betänkande Bättre överblick över lagar och andra bestämmelser (SOU 1973: 23) framlagt förslag till ändring av vissa bestämmelser om författningskungörande (Ds Ju 1973: 7). Författningspubliceringsut- redningen föreslår beträffande 27 % jaktlagen att meddelande om länsstyrelses beslut med stöd av 1 l & jaktlagen skall införas inte blott i en tidning inom orten utan i en eller flera tidningar. Beslutet skall därjämte enligt förslaget införas i en för länet gemensam författningssamling. Delgivning skall anses ha skett den dag då meddelandet först infördes i tidning.

Inom justitiedepartementet har därefter utarbetats en promemoria med titeln Effektivare kungörande (Ds Ju 1974: 2) vari bl. a. framläggs förslag till kungörandelag. Lagen föreslås bli tillämplig när kungörande enligt föreskrift i lag eller annan författning skall ske bl. a. genom att kungörelse tillkännages i ortstidning. Sådan kungörelse skall enligt förslaget införas i samtliga lokala dagstidningar som har en spridning av någon betydenhet bland dem till vilka kungörelsen riktar sig. Kungörande skall anses ha skett när kungörelsen tillkännagivits i den eller de former som anges i den författning där kungörandet är föreskrivet. Beslut till allmän underrättelse föreslås uttryckligen undantagna från lagens tillämp- ningsområde. Beslut enligt 27 & jaktlagen om inrättande av jaktvårdsom- råde är enligt promemorian ett sådant s. k. normbeslut eftersom överträdelse av de bestämmelser som beslutet innehåller kan medföra bötesstraff. Kungörandelagen föreslås i övrigt bli dispositiv, dvs. om i särskilt fall i annan författning meddelats bestämmelser beträffande kungörande som avviker från lagen skall dessa bestämmelser gälla.

Enligt jaktmarksutredningens uppfattning grundas nuvarande bestäm- melser i 27 & jaktlagen om kungörande av beslut att bilda jaktvårdsom- råde i första hand på önskemålet att få en bestämd tidpunkt från vilken besvärstiden kan räknas. Det förhållandet att enligt lagtexten inte blott länsstyrelses utan även kammarrätts beslut skall kungöras stöder en sådan

slutsats. Enligt utredningens mening kan den längre besvärstid om två månader som f. n. gäller beträffande bl. a. beslut om bildande av jaktvårdsområde

anses motiverad med hänsyn till att tiden för påminnelser endast är tjugo dagar. Bestämmelsen torde för övrigt ha haft samband med den längre besvärstid som tidigare gällde för besvär av menighet. Utredningen föreslår såsom närmare utvecklats i avsnitt 4.2.4 — att länsstyrelse, sedan ansökan om bildande av jaktvårdsområde inkommit, skall utfärda kungörelse vari det i ansökan angivna förslaget redovisas. Den som är missnöjd med den föreslagna jaktvårdsområdesbildningen skall därefter enligt utredningens förslag ha möjlighet att under två månader efter kungörandet inkomma med påminnelser. Mot bakgrund härav och då det såsom utredningen tidigare framhållit får anses önskvärt att ett jaktvårds- område kan påbörja sin verksamhet snarast möjligt efter bildandebeslutet föreslår utredningen att den längre besvärstiden för beslut, varom nu är fråga, slopas. Bestämmelsen att vissa för jaktvårdsområdes bestånd och omfattning avgörande beslut skall införas i tidning inom orten finner utredningen böra bibehållas liksom regeln att delgivning skall anses ha skett den dag då meddelandet infördes i tidningen. Införs meddelandet i flera tidningar bör besvärstiden för undvikande av rättsförluster beräknas med utgångspunkt i den sista införingsdagen.

12.2.3 Omedelbar verkställighet

Enligt 13 ä 4 mom. andra stycket jaktlagen skall beslut angående jaktutövningen, där annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av att talan förs mot beslutet. Denna bestämmelse har tillkommit för att förhindra att delägare genom överklagande förhalar verkställighet av ett beslut om jaktutövningen inom ett jaktvårdsområde i sådan män att beslutet förlorar praktisk betydelse.

Enligt utredningens mening bör i lagen om jaktvårdsområden införas en allmän bestämmelse att länsstyrelses och kammarrätts beslut om ej annorlunda förordnas skall lända till efterrättelse utan hinder av förd talan. Härigenom skapas presumtion för omedelbar verkställighet. En sådan bestämmelse bör enligt utredningen gälla samtliga beslut enligt lagen om jaktvårdsområden och sålunda även beslut om bildande av jaktvårdsområde. Det har vid flera tillfällen visat sig att delägare överklagat fastställelsebeslut i huvudsakligt syfte att fördröja tillkomsten av ett jaktvårdsområde. Det förhållandet att ett överklagande inte omedelbart har denna effekt kan enligt utredningen antas begränsa överklagandena till de fall då det är sakligt motiverat att begära överprövning. Det förekommer för övrigt att anförda besvär endast avser marginella frågor utan betydelse för jaktvårdsområdets bestånd och verksamhet. Det får i sådana fall anses olämpligt att hela frågan om jaktvårdsområdets bildande skall behöva avvakta utgången av besvärsären- det.

Länsstyrelse och i förekommande fall kammarrätt bör dock i de fall ett ärende varit mycket tvistigt eller den slutliga utgången eljest kan bedömas som oviss regelmässigt förordna att beslutet i fråga inte skall gå i verkställighet förrän detsamma vunnit laga kraft.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen möjliggör även för högre instans att meddela inhibitionsbeslut då så är påkallat.

13. Specialmotivering till lag om jakt- vårdsområden och lag om ändring i jaktlagen

13.1. Lagen om jaktvårdsområden

Jaktmarksutredningen har i de allmänna motiven lämnat en utförlig och i många hänseenden detaljerad redogörelse för bakgrunden till och innebörden av utredningens förslag till lag om jaktvårdsområden. En samlad redovisning av det slag som där lämnats är enligt utredningens mening ägnad att underlätta för lekmän att bilda sig en uppfattnirg om utredningens resultat och förslag i olika hänseenden. Denna disposition av materialet har emellertid medfört att flera detaljfrågor, som ncrmalt borde behandlats i specialmotiveringen, kommit att redovisas i anslutning till principfrågorna.

Utredningen har valt att bryta ut nuvarande bestämmelse: om jaktvårdsområden ur jaktlagen och föreslår en särskild lag om sidana områden. Anledningen härtill är i första hand att utredningen funnit det önskvärt att i väsentlig mån bygga ut bestämmelserna om jaktvårdsamrå- dena och deras förvaltning. De nya bestämmelserna kan enligt utred- ningens mening inte lämpligen beredas utrymme inom jaktlagens nuva- rande ram.

Utredningen föreslår på motsvarande sätt att reglerna ijaktstadgan, om jaktvårdsområden bryts ut ur stadgan. De kompletterande regler som erfordras för tillämpningen av lagen om jaktvårdsområden föreslås intagna i en särskild kungörelse. Utredningen framlägger utkast till sådan kungörelse, vars innehåll närmare behandlas i förevarande kapitel i anslutning till de lagparagrafer kungörelsebestämmelserna kompletterar.

Inledande bestämmelser

l %

Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 10 5 1 mom. första stycket jaktlagen. Den precisering som utredningens förslag innebär har närmare kommenterats i den allmänna motiveringen avsnitt 4.2.1. Beträffande skärgård infördes genom 1951 års ändringar i jaktlagen (prop. 1951 : 189) möjlighet att bilda jaktvårdsområde utan hinder iV att området inte skulle komma att bestå av särskilda fastigheter eller ttgöra ett sammanhängande område. Det angavs direkt i lagtexten att vid

bildande av jaktvårdsområde, som bestod av endast en fastighet, beslutet inte var giltigt med mindre än att de som biträdde beslutet utgjorde minst fyra femtedelar av antalet delägare i fastigheten och tillika ägde minst fyra femtedelar av densamma. Majoritetskravet ändrades 1963 (prop. 19631136) till tre fjärdelar. Särbestämmelsen om jaktvårdsområde i skärgård har tillämpats i ytterst få fall och enligt en inventering som jaktmarksutredningen genomfört fanns 1970 endast ett jaktvårdsområde som bildats med stöd av Särbestämmelsen för skärgård. Utredningen finner det emellertid värdefullt att möjligheten att i skärgård bilda jaktvårdsområde av endast en fastighet bibehålls och föreslår därför att i lagförslaget 1 5 andra stycket intas en bestämmelse att i skärgård får bildas jaktvårdsområde bestående av endast en fastighet med flera ägare. Några särbestämmelser i övrigt finner utredningen emellertid inte erforderliga enär i 10 å i utredningens förslag anges att delägare i jaktvårdsområde är ägarna till den mark som ingår i området. Vad som i lagförslaget sägs om delägare blir därigenom tillämpligt på den som äger del i skärgårdsfastighet som här avses. Utredningen har inte funnit det erforderligt att i lagtexten särskilt ange att arealberoende regler som exempelvis i 16 & därvid givetvis skall avse andel i fastigheten.

Paragrafen motsvarar bestämmelsen i 10 ä 3 mom. jaktlagen att mark, som i avseende å läge, form och övrig beskaffenhet lämpligen finnes böra bestå som eget jaktvårdsområde, inte får anslutas till sådant område mot ägarens bestridande. Denna bestämmelse har tolkats på det sätt att från jaktvårdsområdesbildning kan undantas fastighet som är tillräckligt stor och i övrigt lämpad att bilda egen enhet för rationell jakt- och viltvård. Det har i detta fall överlåtits till fastighetens ägare att avgöra om han vill. ansluta sin fastighet till jaktvårdsområdet eller ej. Vad här sagts om en fastighet torde även gälla flera fastigheter om fastighetsägarna sluter sig samman och deras fastigheter tillsammans bildar en enhet som lämpligen kan utgöra eget jaktvårdsområde.

Någon allvarligare kritik har såvitt utredningen känner till inte riktats mot bestämmelsen att större markområden i en ägares hand skall kunna stå utanför jaktvårdsområde och utredningen föreslår att denna möjlighet bibehålls. Ägare av fastigheter, som var för sig är för små för att kunna bilda eget område för jakt och viltvård, bör däremot inte ges möjlighet att åberopa samgående till grund för bestridande att ingå ijaktvårds- område. För att de skall kunna ställa sig utanför ett föreslaget jaktvårdsområde måste de enligt utredningen bilda eller eljest ansluta sig till annat jaktvårdsområde och denna bildning skall uppfylla de allmänna krav som uppställs i lagförslagets 6 &. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen i förevarande paragraf ges den utformningen att inte utan ägarens samtycke får intas mark som med hänsyn till läge, omfång och beskaffenhet i övrigt lämpligen kan utgöra eget område för jakt och viltvård. Utredningen avser därmed att markera att det skall vara fråga om mark i en ägares hand. Bestämmelsen i denna paragraf får indirekt

betydelse för möjligheterna att bryta ut större markområden ur bestående jaktvårdsområden, vilken fråga närmare berörts i avsnitt 8.2.2.

Det förhållandet att enligt gällande rätt fastighet som huvudsakligen utgör tomt eller trädgård eller som eljest med hänsyn till läge, omfång och beskaffenhet i övrigt saknar betydelsen för jaktvården inte skall ingå ijaktvårdsområde framgår indirekt av 11 5 1 mom. första stycket och 2 mom. andra stycket jaktlagen. Enligt förstnämnda lagrum skall länsstyrel- sen bl.a. tillse att beslutet att bilda jaktvårdsområde är tjänligt för jaktvårdens främjande och enligt det senare stadgandet kan här avsedda småfastigheter utmönstras ur jaktvårdsområde. De problem småfastighe— terna innebär med hänsyn till jaktvårdsområdenas verksamhet har närmare berörts i avsnitt 8.2.1 i samband med behandlingen av frågan om uteslutning även framdeles av sådan fastighet ur existerande jaktvårds- område. Det bör dock påpekas att det även i fortsättningen kan bli aktuellt att låta enstaka småfastigheter, som genom t. ex. sitt läge har jaktlig betydelse, ingå ijaktvårdsområde.

Denna paragraf fastslår att länsstyrelses beslut är konstituerande för jaktvårdsområdesbildningen. Enligt gällande rätt är det fastighetsägarnas beslut att bilda jaktvårdsområde som utgör grunden för jaktvårds- områdets existens även om beslutet skall fastställas av länsstyrelsen för att de med jaktvårdsområdesbildningen förenade rättsverkningarna skall inträda.

Utredningen föreslår såsom närmare utvecklats i avsnitt 4.2.4 att det skall vara länsstyrelsen som fattar bildandebeslutet och att detta beslut skall konstituera jaktvårdsområdesbildningen. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen medför emellertid de i utredningens förslag uppställda kraven på samtycke från majoriteten av delägarna att det i realiteten alltjämt blir delägarna som avgör om jaktvårdsområde skall komma till stånd.

Den kompetenskonflikt som kan uppkomma om ett jaktvårdsområde berör två eller flera län har i utredningens förslag fått samma lösning som f.n. gäller exempelvis enligt 13 5 1 mom. första stycket jaktstadgan beträffande licens för älgjakt.

Eftersom delägarnas inställning till frågan om jaktvårdsområde skall komma till stånd oftast är beroende av hur jaktutövningen inom det föreslagna området skall bedrivas har i lagtexten klart utsagts att länsstyrelsen i samband med bildandebeSIutet skall fastställa grundstadgar för området. Dessa stadgar skall på sätt som närmare framgår av lagförslagets 56 % innehålla bl.a. de huvudsakliga reglerna i fråga om jaktutövning och viltvård inom området. Till jaktutövningen hör t. ex. frågan om gemensamhetsjakt eller enskild jakt.

55

En följd av att länsstyrelsen fattar beslut om jaktvårdsområdes bildande är att det får ankomma på länsstyrelsen att även fatta vissa för områdets bestånd och omfattning avgörande beslut. Liksom vid bildandet är det dock delägarnas avgöranden som ligger till grund för länsstyrelsens beslut. De frågor i vilka länsstyrelsen bör besluta är enligt utredningen anslutning eller uteslutning av mark, ombildning, ändring av grundstadgarna samt upplösning eller fortsatt bestånd. Enligt gällande rätt fordras i motsvaran- de frågor fastställelse av länsstyrelsen för att delägarnas beslut skall bli

giltiga.

Länsstyrelse skall enligt 11 ä 1 mom. första stycket jaktlagen vid sin fastställelseprövning tillse att delägarnas beslut att bilda jaktvårdsområde tillkommit i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning ävensom att beslutet är tjänligt för jaktvårdens främjande och inte kränker enskild rätt.

Det bör enligt utredningens mening ankomma på länsstyrelsen att verkställa motsvarande prövning före det att länsstyrelsen enligt lagförsla- get fattar beslut att bilda jaktvårdsområde eller beslut i frågor som avses i 4 och 5 åå.

Utredningen finner det angeläget att det inom varje länsstyrelse upprättas långsiktiga planer för en ändamålsenlig indelning av länets jaktmark i jaktvårdsområden. 1 de fall det konstateras vara lämpligt att låta något jaktvårdsområde gå över länsgräns bör samråd ske med den eller de länsstyrelser som berörs. Länsstyrelsen bör därefter vid den prövning som skall föregå såväl bildandebeslut som andra beslut, som rör jaktvårdsområdes omfattning eller bestånd, tillse att områdesbildningen är förenlig med en ändamålsenlig sådan indelning. Denna prövning bör på sätt som angivits i avsnitt 4.2.4 föregå länsstyrelsens detaljprövning.

Finner länsstyrelsen att föreslagen jaktvårdsområdesbildning inte överensstämmer med indelningsplanen kan länsstyrelsen efter prövning vägra att bilda ett föreslaget jaktvårdsområde oaktat att förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Detsamma gäller när fråga uppkommer om fortsatt bestånd, ombildning samt anslutning eller uteslutning av mark.

75

Innehållet i denna paragraf har berörts i avsnitt 4.2.6.

Första stycket överensstämmer med vad som gäller enligt 4 kap. 40 & fastighetsbildningslagen (1970: 988). Såsom exempel på att ny ägare inte får rubba vad förre ägaren medgivit eller godkänt i fråga om jaktvårdsom- rådes bildande kan nämnas att avgivet teckningsbevis är bindande för ny ägare till fastigheten. Det får mot bakgrund härav anses föreligga en skyldighet för tidigare ägare att upplysa ny ägare om lämnade medgivan- den eller godkännanden.

Paragrafens andra stycke motsvarar 12 ä 1 mom. jaktlagen.

800h9åå

Bakgrunden till de i dessa paragrafer intagna bestämmelserna har utför— ligt behandlats i avsnitt 4.2.7.

Delägare och rösträtt

105

Enligt gällande rätt är i princip samtliga frågor som rörjaktvårdsområde och således även frågor som rör områdes förvaltning förbehållna delägarna. Den som har jakträtt på mark som ingår ijaktvårdsområde har enligt 13 ä 2 mom. jaktlagen rätt att närvara vid sammanträde med fastighetsägarna inom området samt därvid yttra sig och avge förslag men saknar rösträtt. Utredningen föreslår i detta hänseende ett väsentligt utökat inflytande för den som har jakträtt på annan grund än äganderätt till mark inom området. Det finns emellertid vissa frågor som enligt utredningens mening även framdeles bör vara förbehållna delägarna om man vill tillmäta äganderätten till marken reell innebörd. Dessa frågor är förutom den grundläggande frågan om marken skall ingå ijaktvårdsområ- de de s.k. delägarfrågorna som preciserats i 45 & utredningens förslag. Uppdelningen på delägarfrågor och övriga frågor medför ett behov att precisera vad som avses med delägare.

Enligt lagförslaget 10 5 första stycket avses med delägare den som är ägare till mark som ingår i området.

För det fall att rätten till all jakt på mark som ingår ijaktvårdsområde upplåtits som servitut skall enligt 10 5 andra stycket i lagförslaget servitutshavaren i markägarens ställe anses som delägare. Servitutshavares rätt regleras för närvarande i 12 5 2 mom. jaktlagen på annat sätt som närmare redovisats i avsnitt 4.2.7. Jaktservitut är sällsynta och bestäm- melsen torde inte komma att få större betydelse. Det bör i detta sammanhang påpekas att utredningens förslag inte innebär någon förändring i den ställning som tillkommer vissa besittningshavare eller nyttjanderättshavare enligt 7 & första stycket jaktlagen. Detta framgår närmare av övergångsbestämmelsema till utredningens förslag till lag om ändring i jaktlagen punkt 5.

115

Bestämmelsen i första stycket syftar främst på omröstning för bildande av jaktvårdsområde. Genom hänvisning i lagförslagets 45 5 kommer regeln att varje delägare har en röst att gälla samtliga delägarfrågor. Utredningens förslag att slopa arealberoende röstning i alla frågor, där inte enligt lagförslaget uppställts särskilda krav att ägare av viss minsta areal skall biträda beslutet, kommenteras närmare i det följande i anslutning till 45 &.

Utredningens förslag 11 5 andra stycket anger att en delägare som äger flera fastigheter endast har en röst. Detsamma gäller om flera delägare

under samäganderätt har en eller flera fastigheter inom området. Detta överensstämmer med den praxis som redovisades av 1949 års jaktutred- ning i dess förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1950:40, s. 82). Beträffande sämjedelade fastigheter gäller enligt 1 kap.1 & andra stycket jordabalken att sämjedelning är utan verkan. Fråga om verkan av sämjedelning som skett före jordabalkens ikraftträdande skall enligt 15 5 lag (1970: 995) om införande av nya jordabalken fortfarande bedömas enligt äldre bestämmelse. Totalt förbud mot sämjedelning infördes 1 juli 1962 genom lag (1962: 166) angående förbud mot sämjedelning. I sistnämnda lag, som upphävdes i samband med jordabalkens ikraftträdan- de, angavs att sämjedelning, som trots förbudet genomfördes, var utan verkan. Beträffande sämjedelning som verkställts före 1 juli 1962 torde med de undantag, som kan följa av den numera upphävda lagen (1952: 95) om ogiltighet av sämjedelning inom vissa delar av Kopparbergs län, alltjämt böra tillämpas den praxis som redovisas av 1949 års jaktutredning. Enligt denna praxis (SOU 1950: 40, s. 82) tillerkänns om en fastighet tillhör flera, vilka var för sig äger viss på marken bestämd ägovidd, varje delägare i fastigheten en röst.

|

12%

Presumtionen i första stycket att den som har lagfart på fastighet med mark i området anses som markens ägare om det ej visas att marken tillhör annan överensstämmer med vad som gäller enligt 4 kap.ll & fastighetsbildningslagen (19701988). Enligt utredningens mening är det en fördel att denna presumtion direkt angesi lagtexten.

Andra stycket reglerar det fall att en person innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon. Innehavaren skall i detta fall vid lagens tillämpning anses som fastighetens ägare. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller enligt bl. a. 3 % andra stycket lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. Liknande ställning intar innehavare av fideikommiss. Fideikommissarie har dock regelmässigt lagfart varför någon särbestämmelse beträffande fideikommiss inte bedömts erforderlig.

Frågan vem som skall anses som ägare av naturreservat har särskilt reglerats i 3 & lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. Enligt detta lagrum skall den som förvaltar reservatet anses som ägare. Naturreservat med inskränkande föreskrifter beträffande jakt torde i

allmänhet inte böra ingå ijaktvårdsområde. 1 de fall svårigheter föreligger att lägga naturreservat utanför jaktvårdsområde bör frågan vem som skall företräda detta i frågor som rör jaktvårdsområde avgöras med hänsyn till arten av de inskränkande bestämmelser" som meddelats för reservatet. Regelmässigt bör fastighetsägaren företräda även den i reservatet ingåen- de marken eftersom reservatbildningen normalt inte i negativ riktning påverkar markens förmåga att producera vilt och fastighetsägaren i allmänhet har kvar rätten till fallvilt. Det kan för övrigt många gånger vara lämpligt att genom positiva viltvårdande åtgärder inom ett reservat öka viltproduktionen inom detta vilket indirekt kommer angränsande

mark till godo. Utredningen har mot bakgrund av vad här anförts inte funnit erforderligt att i lagtexten reglera vem som skall företräda naturreservat.

Tredje stycket reglerar vem som i visst fall skall äga företräda fastighet som ägs av dödsbo. Denna fråga har behandlats i avsnitt 4.2.9.

13%

Erfarenheten har visat att det bland de lekmän som handhar frågor rörande jaktvårdsområden ofta förelegat ovisshet eller osäkerhet om den som uppgivit sig vara ombud för viss person haft behörighet att företräda denne samt med vilken rätt man kunnat fordra att ombud skall styrka sin behörighet. Utredningen har mot bakgrund härav och för att undvika onödiga överklaganden föreslagit att den som är ombud för delägare skall kunna förete skriftlig fullmakt i original. Bestämmelsen innebär att skriftlig fullmakt på begäran skall kunna företes men inte någon skyldighet att av kända ombud fordra företeende av fullmakt. Frågor om fullmakt vid röstning har närmare berörts i avsnitt 4.2.8.

En fråga som det enligt utredningen finns anledning att något beröra i detta sammanhang gäller vem som är behörig att företräda kronans mark. Sådan kronomark, som är aktuell i samband med jaktvårdsområden, förvaltas i allmänhet av domänverket. Enligt gällande instruktioner skall frågor som rör bildande av jaktvårdsområde och förlängning av bestånds- tid underställas domänverkets regionförvaltning. Det fordras således för att vederbörande revirförvaltare skall ha rätt att företräda domänverket i sådana frågor särskilt bemyndigande fullmakt eller motsvarande från regionförvaltningen.

Utredningen har såsom framgår av avsnitt 4.2.8 övervägt förslag att fullmakt även borde innehålla instruktion hur ombud skall utöva den rösträtt som följer av fullmakten. Utredningen har avstått från förslag härom liksom från förslag om fullmaktsbegränsningar i övrigt.

Bildande av jaktvårdsområde

14—19 65

Det förfarande som regleras i dessa paragrafer har utförligt behandlats i avsnitt 4.2.2—4.2.5.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att förberedande samman- träde som anges i 14 5 utgör en nödvändig förutsättning för att länsstyrelsen skall kunna fatta beslut om bildande av jaktvårdsområde.

Utredningen föreslår i utkast till tillämpningskungörelse att bestäm- melserna i lagförslagets 14 & kompletteras med föreskrift att det vid det förberedande sammanträdet skall föras protokoll utvisande vad som beslutats vid sammanträdet och vilka som utsetts att handha frågan om bildandet av jaktvårdsområdet.

Enligt 15 å andra stycket i utredningens lagförslag skall till den

ansökan som inges till länsstyrelsen fogas grundstadgar för området samt teckningsbevis från berörda fastighetsägare. Denna bestämmelse komplet- teras i utredningens utkast till tillämpningskungörelse med föreskrifter att även protokoll från det förberedande sammanträdet, förslag till områdets namn och omfattning på marken samt karta över området ävensom delägareförteckning skall bifogas ansökan. Denna uppdelning mellan lag och tillämpningskungörelse motiveras av att teckningsbevisen utgör en civilrättsligt bindande viljeförklaring. Skyldighet för den som önskar ingå i jaktvårdsområde med sin fastighet att underteckna sådant bevis bör därför framgå av lag. Beträffande grundstadgarna gäller att dessa reglerar villkoren för jaktlig samverkan inom det föreslagna jaktvårdsområdet och därmed anger de förutsättningar under vilka fastighetsägarna utställt teckningsbevisen. Föreskrift att förslag till grundstadgar skall fogas till ansökan bör därför enligt utredningens mening likaledes framgå av lag. Övriga bilagor till ansökan rör närmast de formella förutsättningarna för länsstyrelsens ställningstagande, varför bestämmelser beträffande dessa lämpligen kan meddelas som tillämp- ningsföreskrifter.

Utredningen har i de allmänna motiven, avsnitt 4.2.3, framhållit att förklaring från fastighetsägare att han motsätter sig bildandet av jaktvårdsområde eller förklaring att han på närmare angivna skäl inte vill eller kan ansluta sin fastighet till föreslaget jaktvårdsområde skall åtfölja ansökan till länsstyrelsen. Bestämmelse härom har intagits i utkastet till tillämpningskungörelse.

Beträffande kungörelse enligt 16 5 första stycket i lagförslaget föreslår utredningen att i tillämpningsföreskrifterna meddelas kompletterande bestämmelse att kungörelsen även skall innehålla uppgift om var ansökningshandlingarna finns att tillgå under utställningstiden. Den praxis som tillämpas vid utställande av byggnadsplaner torde därvid kunna tjäna till ledning. Det torde därutöver komma i fråga att hålla handlingarna tillgängliga hos någon av de personer som vid det förberedande sammanträdet utsetts att handha frågan om jaktvårdsom- rådets bildande.

Utredningen föreslår att kungörelse skall införas i en eller flera ortstidningar. Utredningen har därvid bl. a. beaktat de synpunkter som redovisats i promemoria avgiven av utredningen om författningspublice- ring m.m. (Ds Ju 1973:7) och inom justitiedepartementet utarbetad promemoria Effektivare kungörande (Ds Ju 1974: 2).

Hänskjuter länsstyrelsen frågan om bildande av jaktvårdsområde till förrättning skall länsstyrelsen utse förrättningsman. Bestämmelse härom har intagits i utkastet till tillämpningskungörelse. Enligt 39 & lmom. jaktstadgan skall enligt gällande rätt till förrättningsman förordnas lämplig och ojävig person. Utredningen föreslår att dessa krav bibehålls men att kravet på lämplighet exemplifieras. Enligt utredningens förslag skall till förrättningsman utses någon som är ojävig och som genom erfarenhet från fastighetsbildning och kännedom om jaktvårdsförhållan- den eller eljest är lämplig för uppdraget. Kravet på ojävighet innebär att förrättningsmannen inte får vara delägare eller intressent i området. För

närvarande förordnas till förrättningsman ofta lantmätare eller annan person med erfarenhet av fastighetsbildning. Utredningen finner det värdefullt om denna praxis kan bibehållas.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att länsstyrelsens beslut att frågan om bildande av visst jaktvårdsområde skall prövas vid förrättning samt förordnandet av förrättningsman enligt utredningens förslag (63 å i lagförslaget samt 4 & i utkastet till tillämpningskungörelse) inte skall kunna överklagas.

Regler om förrättning för bildande av jaktvårdsområde enligt gällande rätt finns i 38—40 55 jaktstadgan. Utredningen föreslår att vissa grundläggande bestämmelser meddelas i tillämpningskungörelse till lagen om jaktvårdsområden men att det i övrigt får ankomma på länsstyrelsen att meddela närmare bestämmelser om vad förrättningsmannen har att iaktta.

Det bör i anslutning till lagförslagets 19 & framhållas att teckningsbevis inte är bindande vid förrättning. Detta framgår av att majoriteten enligt sistnämnda lagrum räknas bland de röstande. Inget hindrar dock att teckningsbevis utöver förbindelse från vederbörande fastighetsägare att ansluta sin mark till föreslaget jaktvårdsområde även innehåller fullmakt för viss person att företräda honom i händelse av förrättning.

Enligt 6 & skall vid prövningen av fråga som avses i 4 och 5 55 och sålunda bl. a. vid prövning av fråga om bildande av jaktvårdsområde länsstyrelsen tillse att jaktvårdsområdesbildningen uppfyller vissa allmän- na lämplighetskrav och i övrigt överensstämmer med lag och författning samt ej kränker enskild rätt. Genom att denna bestämmelse placerats i ett inledande avsnitt torde det från lagteknisk synpunkt inte vara påkallat att i samband med de olika situationer i vilka länsstyrelsen har att fatta beslut om jaktvårdsområdes bildande särskilt hänvisa till 6 &. Mot bakgrund av att det är en grundförutsättning för att jaktvårdsområde skall komma till stånd att förutsättningarna i 6 & är uppfyllda samt med särskild hänsyn till de lekmän som i stor utsträckning kommer att tillämpa lagen på det lokala planet finner utredningen det emellertid angeläget att såväl i samband med bestämmelser om jaktvårdsområdes bildande som senare i samband med andra beslut där lämplighetsprövning skall ske hänvisa till 6 &.

Jaktvårdsområdes bestånd

20—24 55

Bestämmelserna har utförligt behandlats i avsnitt 5.2.

Utredningen föreslår i utkastet till tillämpningskungörelse i anslut- ning till bestämmelsen i lagförslagets 20 å andra stycket -— att det skall åligga jaktvårdsområdets styrelse att skriftligen meddela länsstyrelsen att fråga om upplösning av jaktvårdsområdet inte väckts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. Sådant meddelande, som möjliggör för länsstyrelsen att verkställa den prövning som omnämns i lagförslagets 21 %. skall

lämnas snarast efter utgången av den tid inom vilken frågan kan väckas. Det föreslås på motsvarande sätt åligga jaktvårdsområdets styrelse att till länsstyrelsen insända protokoll från jaktstämma som avses i 22 5.

Det får ankomma på vederbörande länsstyrelse att bevaka att underrättelse eller protokoll inkommer. Utredningen har ilagförslagets 20 å andra stycket föreslagit att länsstyrelsen i samband med bildandet skall kunna fastställa att femårsperiod skall räknas från annan dag än dagen för beslutet att bilda jaktvårdsområdet. Denna bestämmelse möjliggör för länsstyrelsen att koncentrera bevakningen till en viss tidpunkt varje år.

Den situationen kan undantagsvis tänkas uppkomma att styrelsen i en jaktvårdsområdesförening sedan delägare i rätt tid väckt fråga om upplösning underlåter att kalla till jaktstämma eller att ta upp frågan till omröstning på sådan stämma. Länsstyrelsen bör i detta fall anmoda jaktvårdsområdeföreningens styrelse att iaktta lagens bestämmelser. Skulle styrelsen trots anmodan underlåta att fullgöra sina förpliktelser i det hänseende varom här är fråga, har länsstyrelsen möjlighet att förklara jaktvårdsområdet upplöst eftersom fortsatt bestånd kan anses kränka enskild delägares rätt. Länsstyrelsen bör givetvis före sådant beslut underrätta jaktvårdsområdesföreningens styrelse om de åtgärder fortsatt vägran att iaktta lagens regler kan medföra.

Anslutning av mark

25—27 åå

Enligt utredningens förslag är det för bifall till ansökan om anslutning tillfyllest med enkel majoritet bland de i röstningen deltagande delägarna. Denna regel har närmare kommenterats i avsnitt 6.2. Den möjlighet, som enligt 11 ä 2 mom. första stycket jaktlagen för närvarande föreligger för delägare, som företräder mer än en fjärdedel av den i det bestående jaktvårdsområdet ingående marken att hindra anslutning föreslås således slopad.

Utredningen föreslår i utkastet till tillämpningskungörelse att omröst- ning, som avses i lagförslagets 26 %, skall ske senast på nästkommande ordinarie jaktstämma. Utredningen har med den föreslagna skrivningen velat markera att det föreligger möjlighet men inte skyldighet för styrelsen att ta upp frågan till behandling tidigare än på nästkommande ordinarie jaktstämma. Den fastighetsägare som ansökt om anslutning skall dock kunna påfordra beslut vid jaktstämma som nu nämnts. En förutsättning härför är emellertid att frågan kunnat upptas i kallelsen till stämman och att frågan i övrigt hunnit utredas i tillräcklig mån. Uppnås vid omröstningen den majoritet, som anges i 27 &, skall jaktvårdsområ- desföreningens styrelse genast underrätta länsstyrelsen härom genom att översända protokoll. Ansökningshandlingarna samt karta över den mark som föreslås ansluten skall därvid bifogas protokollet. Karta erfordras för att länsstyrelsen skall kunna bedöma om åtgärden uppfyller kraven i

lagförslagets 6 &. Kartan bör därför ha sådan omfattning och skala att den kan utnyttjas vid handläggningen inom länsstyrelsen. Någon före- skrift att delägare som ansöker om anslutning skall bifoga lämplig karta till ansökan har inte föreslagits varför det får ankomma på jaktvårdsom- rådesföreningens styrelse att om så erfordras verkställa nödvändig komplettering.

Ombildning av jaktvårdsområde

285

Paragrafen preciserar de olika situationer för vilka utredningen reserverat begreppet ombildning. Ombildningsförfarandet har närmare behandlatsi avsnitt 7.2.

29—30 55

Förslag till ombildning skall enligt 30 % åtföljas av förslag till stadgar för det jaktvårdsområde som tillkommer genom den föreslagna ombildningen eller i förekommande fall förslag till stadgeändring. Utredningen har med denna bestämmelse velat understryka att alla konsekvenser som en ombildning medför måste beaktas redan vid det förberedande planerings- arbetet. Detta gäller även stadgarna. Det bör därför i första hand ankomma på förslagsställaren att låta utarbeta förslag till nya eller ändrade grundstadgar. Det föreligger därmed givetvis inget hinder att föreningsstyrelsen om så erfordras på lämpligt sätt kompletterar väckt förslag till ombildning.

Förslag till ombildning skall enligt utredningens förslag på motsvaran- de sätt som ansökan om anslutning företas till omröstning bland delägarna senast på nästkommande ordinarie jaktstämma. Bestämmelse härom har intagits i utkastet till tillämpningskungörelse, vari även anges skyldigheten för styrelsen att insända protokoll och övriga handlingar, som erfordras för länsstyrelsens prövning.

Det förtjänar i detta sammanhang påpekas att ombildning regelmässigt torde kräva ett relativt omfattande förberedelsearbete och att en förutsättning för att jaktstämman skall kunna ta ställning till väckt förslag är att ärendet hunnit att utredas i tillräcklig mån.

Utredningen har i de allmänna motiven, avsnitt 7.2.2.1, framhållit att det i vissa fall kan vara lämpligt att hålla gemensam jaktstämma med de olika jaktvårdsområdesföreningar som berörs av ombildningen. Resultatet av omröstningen eller omröstningarna bör enligt utredningen i sådant fall kunna anges i gemensamt protokoll. Det är emellertid i de fall att del av ett jaktvårdsområde skall frånskiljas för att ingå i annat jaktvårdsområde, som består eller samtidigt nybildas, av intresse för länsstyrelsen att vid lämplighetsbedömningen äga kännedom om de delägares inställning till överföringen, vilkas mark berörs av denna. Utredningen har med hänsyn härtill iutkastet till tillämpningskungörelse särskilt föreskrivit att i de fall

som här nämnts av protokollet från jaktstämman särskilt skall framgå hur de delägare röstat vilkas mark skall överföras.

Beträffande de handlingar som enligt utredningens förslag skall åtfölja protokollet när detta insänds till länsstyrelsen märks karta över jaktvårds- område som enligt jaktstämmas beslut föreslås ombildat samt delägare- förteckning upptagande samtliga fastigheter som föreslås ingå med mark i sådant jaktvårdsområde.

31—34 åå

Omröstningsreglerna har utförligt behandlats i avsnitt 7.2. Beträffande länsstyrelsens prövning hänvisas till vad som anförts bl. a. i anslutning till

6å.

Uteslutning av mark

35—36 åå

Nuvarande bestämmelser angående uteslutning av mark som saknar jaktlig betydelse finnsi l 1 å 2 mom. andra stycket jaktlagen. Utredningen har i avsnitt 8.2 närmare behandlat de problem som är förenade med förändringar i fastighets nyttjande samt uppkomsten av fastigheter som inte bör ingå i jaktvårdsområde. 1 utredningens förslag behandlar 35 å den situationen att bestående fastighet ijaktvårdsområde på grund av förändringar i fastigheten eller dess nyttjande inte bör kvarstå i jaktvårdsområdet. Det får i detta fall ankomma på jaktvårdsområdesför- eningen att vidtaga åtgärder för att få fastigheten utesluten. I 36 å berörs den i och för sig vanligare situationen att det inom ett jaktvårdsområde bildas fastigheter som inte bör ingå i området. Utredningen föreslår i detta fall, såsom närmare utvecklats i avsnitt 8.2.1 , en regel att fastighet som bildas för bostads-, industri- eller fritidsändamål skall anses utesluten ur jaktvårdsområdet. Ändamålet med den aktuella fastighetsbildningen framgår av förrättningsakten. Den omständigheten att fastighet bildats för ändamål som här sagts behöver emellertid inte alltid innebära att fastigheten saknar jaktlig betydelse. Utredningen har därför föreslagit att länsstyrelsen efter ansökan av föreningsstyrelsen och efter hörande av fastighetens ägare skall kunna förklara att fastigheten skall ingå i området.

Upplåtelse av jakträtt

37å

Paragrafen motsvarar 13 å 3 mom. första stycket jaktlagen.

38å

Nuvarande bestämmelser om delägares rätt att upplåta jakträtt på mark inom jaktvårdsområde finnsi 13 å 3 mom. andra stycket jaktlagen.

Utredningen föreslår på sätt som närmare berörts i avsnitt 9.2 en vidgad rätt för delägare att sätta annan isitt ställe. I förevarande paragraf fastslås principen att delägare har rätt att sätta annan isitt ställe och att sådan jakträttshavare har rätt till jakträttsbevis i samma utsträckning som delägaren. Det fordras enligt utredningens förslag för att delägare i jaktvårdsområde skall kunna hindras att upplåta sin jakträtt att det kan visas att upplåtelsen är uppenbart olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga delägare till avsevärt men.

Utredningens förslag innebär fördelar främst för ägare till mindre markområden. Varje delägare ijaktvårdsområde skall enligt förslaget ha rätt till minst ett jakträttsbevis. Genom bestämmelsen i denna paragraf kan delägare inte vägras rätt att upplåta sin jaktutövningsrätt — såvida den som träder i hans ställe inte personligen är olämplig — och den som på detta sätt erhåller ett bevis tillförsäkras samma rätt till jakt som tillkommer delägaren.

Jaktvårdsområdes förvaltning

39å

Paragrafen anger att det för varje jaktvårdsområde skall finnas en jaktvårdsområdesförening och att denna förening skall ha ställning som juridisk person.

Utredningen har såsom redovisats i de allmänna motiven, avsnitt 10.2.3, funnit det önskvärt att delägare och övriga jakträttsinnehavare är medlemmar i samma förening. Detta medför emellertid såväl från ekonomiska synpunkter som i övrigt krav på uppdelning mellan delägarefrågor och andra frågor, vilket i sin tur medför att reglerna om föreningsförvaltning i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfällighe- ter, i det följande kallad samfällighetslagen, inte kunnat göras direkt tillämpliga på förvaltningen inom ett jaktvårdsområde.

Utredningens förslag till förvaltningsregler har emellertid i den mån detta ansetts möjligt och lämpligt anpassats till reglerna om föreningsför- valtning i samfällighetslagen. Detta har skett för att undvika olika reglering vid likartad form av förvaltning.

En förvaltningsform som i och för sig kan tänkas komma i fråga är förening bildad enligt lagen (l951:308) om ekonomiska föreningar. Ändamålet med en sådan förening är enligt 1 å nämnda lag att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom sådan ekonomisk verksam- het, i vilken medlemmarna deltar som avnämare eller leverantörer eller med egen arbetsinsats eller genom begagnande av föreningens tjänster eller på annat dylikt sätt. Det ändamål som föranleder bildande av jaktvårdsområde och som enligt utredningens uppfattning även skall

utgöra en ram för verksamheten inom sådant område torde endast med svårighet kunna förenas med ändamålet för ekonomisk förenings verk- samhet. Utredningen har i olika sammanhang framhållit att det bl. a. med hänsyn till önskemålet om kontinuitet i viltvårdsarbetet inom ett jaktvårdsområde är angeläget att samtliga delägare är medlemmar i den förening som förvaltar områdets angelägenheter. Det föreligger i princip inget hinder för medlem i ekonomisk förening att utträda ur föreningen och om så sker uppkommer inom jaktvårdsområden problem med enklaver som står utanför förvaltningsorganet. Ekonomisk förening är därför — även om verksamheten i ett jaktvårdsområde skulle anses förenlig med de krav beträffande ändamålet som uppställs i lagen om ekonomiska föreningar en olämplig förvaltningsform för ett jaktvårds- område.

Utredningen har av bl. a. nu angivna skäl valt en särskild förvaltnings- form som så långt det varit möjligt anpassats till de speciella förhållan- dena inomjaktvårdsområdena.

Samfällighetslagen fordrar vid föreningsförvaltning — liksom lagen om ekonomiska föreningar — att föreningen registreras hos länsstyrelsen. Utredningen har avstått från förslag härom sedan utredningen funnit att krav på registrering skulle innebära onödiga formella krav. Enligt utredningens lagförslag ankommer det på länsstyrelsen att bl. a. fatta beslut om jaktvårdsområdes bildande och upplösning samt fastställa grundstadgar. Utredningen har därjämte såsom närmare berörs i special- motiveringen till 42 å föreslagit att i tillämpningskungörelse skall anges att de som utsetts att handha frågan omjaktvårdsområdes bildande skall insända protokoll från det sammanträde som omnämnes i samma paragraf till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen kommer därigenom att ha tillgång till grundläggande uppgifter beträffande jaktvårdsområdena, vilka uppgifter även kommer att vara tillgängliga för allmänheten. De fördelar som skulle vara förenade med att länsstyrelsen i ett särskilt register hade aktuella uppgifter om jaktvårdsområdesföreningarnas styrelser finner utredningen inte uppvägas av de nackdelar och administrativa besvär som ett registerförfarande skulle medföra.

40å

Paragrafen reglerar vilka som äger rätt till medlemskap i föreningen och vilka som får inväljas som medlemmar. Denna fråga har närmare behandlats i de allmänna motiven, avsnitt 10.2.3. De föreslagna begräns- ningarna innebär bl. a. att de som innehar jakträtt enligt 7 å första stycket jaktlagen inte automatiskt har rätt till medlemskap. Detta sammanhänger med att utredningen beträffande denna grupp inte föreslagit någon ändring i nu gällande regler i 12 å 2 mom. jaktlagen om verkan av att jaktmarken ansluts till jaktvårdsområde, vilket i sin tur innebär att deras rätt till jakt i vissa fall inte påverkas avjaktvårdsområ- desbildningen. Detta framgår närmare av övergångsbestämmelsema till lag om ändring ijaktlagen punkt 5 samt avsnitt 4.2.7.

Utredningen avser med beteckningen jaktår i andra stycket av denna paragraf tiden 1 juli — 30juni. Jaktår, som i gällande rätt definieras i ] å jaktstadgan, är en hävdvunnen och allmänt brukad beteckning. Utred- ningen har därför inte funnit erforderligt med någon definition i den föreslagna lagtexten. Det kan däremot såsom utredningen påpekat i annat sammanhang — ifrågasättas om inte definitionen av begreppet jaktår bör överflyttas från jaktstadgan till jaktlagen, som utgör den centrala lagstiftningen på jaktens område.

4lå

Paragrafen anger att föreningens ändamål är att förvalta jaktvårdsområ- dets angelägenheter. I förvaltningen ingår nyttjandet av jakten inom jaktvårdsområdet, skötseln av jakt- och viltvården där samt förvaltningen i övrigt av jaktvårdsområdets angelägenheter.

Andra stycket anger att föreningen inte får driva verksamhet som är främmande för det ändamål för vilket jaktvårdsområdet bildats. Bestäm- ningen av detta ändamål har närmare behandlats i avsnitt 4.2.1 varvid framhållits att det ändamål som motiverar bildande av jaktvårdsområde direkt är vägledande huruvida viss förvaltningsåtgärd är förenlig med den verksamhet som föreningen skall bedriva.

Bestämmelsen i andra stycket att föreningen vid förvaltningen skall tillgodose medlemmarnas gemensamma bästa men att varje medlems enskilda intressen även skall beaktas i skälig omfattning följer av de allmänna grundsatserna för föreningens verksamhet. Åsidosätter jakt- stämma eller föreningens styrelse denna grundsats kan detta utgöra grund för besvärstalan enligt 62 å i förslaget.

Paragrafen överensstämmer till sin uppbyggnad och i huvudsak även till sitt innehåll med 18 och 19 åå ilagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter.

42å

Föreningen konstitueras genom att de som automatiskt har rätt till medlemskap i föreningen på sammanträde antar stadgar och utser styrelse. Detta sammanträde, som lämpligen benämns första jaktstämma, bör enligt utredningens förslag kunna hållas innan länsstyrelsens beslut att bilda jaktvårdsområde vunnit laga kraft. Utredningen har tidigare i flera sammanhang framhållit vikten av att jaktvårdsområde snarast efter bildandebeslutet kan börja sin verksamhet. Det förhållandet att exempel- vis någon detaljfråga i bildandebeslutet överklagas eller att någon fastighetsägare yrkar viss justering av områdets gränser bör inte hindra att verksamheten ijaktvårdsområdet påbörjas. De beslut som fattas innan bildandebeslutet vunnit laga kraft får dock ingen verkan om inte jaktvårdsområdet kommer till stånd. Beträffande beslut i ekonomiska angelägenheter innebär detta personligt betalningsansvar för dem som deltar i beslutet. Situationen överensstämmer i huvudsak med vad som enligt 3 å andra stycket lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar

eller 27 å andra stycket lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfällig- heter gäller i de fall att medlem eller styrelseledamot i sådan förening handlar ä föreningens vägnar innan föreningen vunnit registrering. Det torde regelmässigt vara lämpligt att avvakta besvärstidens utgång innan första jaktstämma hålls. Besvärstiden torde däremot lämpligen kunna utnyttjas för kallelseförfarandet.

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 20 å första stycket och 23 å andra stycket sista punkten lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter.

Utredningen har iutkastet till tillämpningskungörelse föreslagit att det skall ankomma på dem, som enligt lagförslagets 14 å andra stycket utsetts att handha frågan om jaktvårdsområdets bildande att kalla till sammanträde som avses i 42 å. De föreslås vidare bli ansvariga för att protokoll förs vid sammanträdet samt att detta protokoll insänds till länsstyrelsen. Syftet med att protokollet skall insändas dit är att länsstyrelsen skall kunna kontrollera att en förening som uppfyller kraven att utgöra enjuridisk person bildats och att jaktvårdsområdet fått ett behörigt förvaltningsorgan.

Avslutningsvis bör påpekas att vad som här anförts om förenings- bildning efter nybildning av jaktvårdsområde i tillämpliga delar gäller föreningsbildning efter ombildning. Styrelse i tidigare bestående områden bör i fall som avser lagförslagets 28 å 2 och 3 ansvara för kallelser och protokoll.

43å

Frågan om jaktvårdsområdesförenings namn har berörts i avsnitt 10.2.6. Jaktvårdsområdesföreningen är enligt utredningens förslag en ideell förening. Ideell förenings namn åtnjuter enligt rättspraxis visst skydd men omfattas inte av firmalagen (1974: 156). Enligt firmautredningens betänkande (SOU 1967: 35) kan firma endast innehas av näringsidkare, dvs. den som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk art. Föredra- gande statsrådet anförde i propositionen med förslag till ny firmalag m.m. (prop. 197414 s. 166) att denna avgränsning syntes lämplig och önskade därför inte biträda under remissbehandlingen av firmautredning- ens betänkande framlagt förslag. att firmalagen skulle omfatta namn på ideell förening och stiftelse även om namnet inte användes i näringsverk- samhet. Ideell förening som driver näringsverksamhet förvärvar enligt firmalagen (1974:156) ensamrätt till firma genom inarbetning eller registrering. Driver föreningen bokföringspliktig näring föreligger enligt handelsregisterlagen (1974: 157) skyldighet att söka registrering i han- delsregister (prop. 197414 5. 194). Det torde endast iundantagsfall vara förenligt med jaktvårdsområdesförenings stadgar att driva näringsverk- samhet, varför det skydd som enligt rättspraxis tillkommer ideell förenings namn i första hand är av betydelse i detta sammanhang.

Regler om samfällighetsförenings firma finns i 29 å lagen (1973: 1 150) om förvaltning av samfälligheter.

445

De frågor som regleras i förevarande paragraf har utförligt behandlats i avsnitt 10.2.4.

45—46 åå

Utredningen föreslår såsom närmare utvecklats främst i avsnitt 10.2.4 en uppdelning mellan delägarfrågor och övriga frågor. De frågor som enligt utredningens förslag skall vara delägarfrågor preciseras i 45 å.

Enligt 13 å 1 mom jaktlagen äger i frågor som rör jaktvårdsområde varje fastighetsägare en röst om ej annorlunda bestäms i de för området gällande grunderna för jaktutövningen och viltvården. Svenskajägareför- bundets riksnormalstadgar anger som alternativ att vid jaktstämma antingen varje delägare har en röst eller att röstning skall ske efter delägarnas i området ingående fastighetsareal. Den sistnämnda regeln utformas i allmänhet så att delägare har en röst för varje påbörjat i stadgarna närmare angivet antal hektar. Erfarenheten har visat att arealberoende röstning mycket sällan förekommer även om stadgarna för visst jaktvårdsområde föreskriver sådan röstning. De flesta frågor avgörs med enkel majoritet bland de röstande. Utredningen föreslår att arealberoende rösträtt slopas och att vid omröstning i delägarfrågor varje delägare tillerkänns en röst.

Beträffande sådana förvaltningsfrågor, som inte är delägarfrågor, föreslår utredningen att samtliga medlemmar i jaktvårdsområdesför- eningen skall ha rösträtt. Medlemskap i föreningen skall enligt 40 å i utredningens lagförslag tillkomma inte blott delägare utan även den som på grund av jordbruksarrende eller jakträttsupplåtelse äger utöva jakt på mark inom jaktvårdsområdet, om arrende- eller upplåtelsetiden omfattar minst ett helt jaktår.

Utredningens förslag innebär att delägarnas inflytande över allmänna förvaltningsfrågor inom jaktvårdsområdet minskar. Det kan dock nämnas att ägare av större fastigheter, där jakten upplåtits till ett flertal jaktarrendatorer, i vissa fall tillsammans med dessa — om ägarens och arrendatorernas intressen sammanfaller — kan få ett inflytande i förvaltningsfrågor som i någon mån svarar mot fastighetens storlek.

475

Paragrafen anger att det i jaktvårdsområdesförening skall finnas en styrelse och att om denna består av flera ledamöter delägarna skall vara i majoritet. Utredningen har i de allmänna motiven, avsnitt 10.2.5, framhållit att det är angeläget att olika intressegrupper finns representera- de inom styrelsen men att delägarna bör vara tillförsäkrade majoritet eftersom föreningen för sin verksamhet är beroende av delägarnas inställning till jaktvårdsområdesbildningen.

Styrelsen företräder föreningen. Bestämmelse härom har intagits i utkastet till tillämpningskungörelse. Utredningen föreslår i anslutning till

angivna bestämmelse att styrelsen skall ha rätt att utse särskild person att företräda föreningen om inte annat följer av föreningsstadgarna eller av beslut på jaktstämma. Något krav att den som företräder föreningen (firmatecknare) skall vara förenings- eller styrelsemedlem har inte uppställts.

48å

Innehållet i denna paragraf, som i huvudsak överensstämmer med innehållet i 33 å lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter, har närmare behandlats i avsnitt 10.2.5.

Utredningen har i utkastet till tillämpningskungörelse föreslagit att länsstyrelsen skall ha rätt att med medel ur jaktvårdsfonden betala ersättning till syssloman som avsesi denna paragraf. Någon skyldighet för föreningen att återbetala av allmänna medel utgiven ersättning har — i motsats till vad som exempelvis gäller enligt samfällighetslagen inte föreslagits. Regelmässigt torde jaktvårdsområdet i de fall syssloman behöver förordnas inte kunna uppfylla sitt ändamål och därför komma att upplösas vid utgången av löpande femårsperiod. En bestämmelse om återbetalningsskyldighet skulle därför enligt utredningens mening i de flesta fall medföra stora administrativa kostnader utan motsvarande intäkter. Om möjligheten att få syssloman förordnad kommer att utnyttjas otillbörligt bör enligt utredningen frågan om återbetalnings- skyldighet omprövas.

49å

Styrelsens rätt att företräda föreningen gentemot tredje man torde följa av allmänna rättsgrundsatser utan särskilt lagstadgande. Utredningen har dock på motsvarande sätt som i 37 å lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter föreslagit en bestämmelse i detta hänseende för att undvika tveksamhet beträffande styrelsens behörighet i angivet hänseen- de.

Andra stycket i förevarande paragraf anger att jaktstämma med de undantag som följer av tredje stycket inte får uppdra åt styrelsen att avgöra s. k. delägarfrågor. Dessa frågor har bedömts vara av sådan väsentlig art att det bör ankomma på delägarna att vid jaktstämma fatta beslut. Undantagen i tredje stycket avser uteslutning av mark och prövning huvuvida viss upplåtelse kan anses olämplig med hänsyn till jaktvården eller eljest är till avsevärt men för övriga delägare. Avgörandet måste i dessa frågor i allmänhet fattas relativt snabbt, varför praktiska skäl talar för delegation till styrelsen. Delägarna kan dock på jaktstämma besluta att inskränka den rätt att avgöra ärenden som enligt utredningens förslag skall tillkomma styrelsen. Det bör slutligen uppmärksammas att paragra- fen inte reglerar styrelsens skyldighet att förbereda ärende för avgörande på jaktstämma eller att verkställa på stämma fattat beslut.

SOå

Enligt utredningens förslag skall medlemmarna i jaktvårdsområdesför— eningen årligen vid jaktstämma fastställa de villkor som skall gälla för nyttjandet av jakten inom jaktvårdsområdet. Det åligger enligt andra stycket i paragrafen styrelsen att efter samråd med företrädare för delägarna och övriga medlemmar i föreningen framlägga förslag till sådana villkor. Utredningens förslag, som utförligt behandlats i avsnitt 10.2.6, innebär i förhållande till gällande rätt en väsentlig nyhet såtillvida att samtliga medlemmar i jaktvårdsområdesföreningen och inte blott delägarna föreslås få inflytande på de villkor som skall gälla för nyttjandet av jakten inom jaktvårdsområdet. Bland dessa villkor märks särskilt avgiften förjakträttsbevis och avsättning till delägarfond.

51—52 åå

Utredningen föreslår såsom närmare utvecklats i avsnitt 10.2.6 att delägarfond regelmässigt skall finnas inom varje jaktvårdsområde för att tillförsäkra alla delägare rätt till skälig ersättning. Förslaget har betydelse i första hand för delägare som inte utövar jakt. Beslutar jaktstämma att ersättning skall utgå till delägare för nyttjandet av jakten skall enligt 51 å i utredningens förslag sådan ersättning tillföras en delägarfond. Varje delägare har därefter enligt 52 å rätt att påfordra utdelning från fonden sedan kostnaderna för sådana viltvårdsåtgärder som endast åvilar delägar- na betalats.

53å

Den situationen kan tänkas uppkomma att delägarfondens medel inte täcker kostnaderna för sådana viltvårdsåtgärder som delägarna ensamma skall betala. Styrelsen skall i denna situation enligt utredningens förslag, som i princip överensstämmer med vad som gäller enligt 43 å lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter, upprätta och vid jakt- stämma framlägga särskild debiteringslängd som anger det belopp varje delägare har att betala. Föreningen är gentemot tredje man ansvarig för de skulder som uppkommer i föreningens verksamhet oavsett om dessa skulder hänför sig till den allmänna verksamheten eller till åtgärder som skall täckas med medel ur delägarfonden. Genom att utnyttja möjlighe- ten att upprätta debiteringslängd kan föreningen erhålla täckning för utgifter som skall betalas av delägarna. Underlåter styrelsen att upprätta och framlägga förslag till debiteringslängd kan detta medföra skade- ståndsskyldighet för styrelsens ledamöter.

Fastställer jaktstämma särskild debiteringslängd som nu sagts föreslås fastställt belopp vara utmätningsbart på motsvarande sätt som gäller enligt 46 å lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. Beslut att fastställa debiteringslängd kan i vanlig ordning överklagas enligt 62 å i utredningens förslag. Länsstyrelsen kan därvid iavvaktan på att besvären slutligt prövas meddela beslut om inhibition.

överlåts fastighet föreslås ny ägare med vissa undantag jämte tidigare ägare vara ansvarig för fastställt belopp. Förslaget överensstämmer i denna del med 44 å lagen(l973: 1150) om förvaltning av samfälligheter.

54å

Utredningens förslag till skadeståndsregler överensstämmer med 54 å lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter med den avvikelsen att talan på samma sätt som enligt huvudregeln i lagen om ekonomiska föreningar skall väckas vid allmän domstol.

555

Enligt 39 å i utredningens förslag skall för varje jaktvårdsområde finnas en jaktvårdsområdesförening. Upphör jaktvårdsområdet att bestå faller grunden för föreningens existens och föreningen skall upplösas. Huvud- regeln vid upplösning är att alla föreningens skulder skall betalas innan några vidare dispositioner beträffande föreningens tillgångar vidtas. Det är därvid angeläget att man får kännedom om samtliga borgenärer och utredningen föreslår därför att reglerna i preskriptionsförordningen om kallelse å okända borgenärer blir tillämpliga.

Överstiger föreningens behållna tillgångar skulderna skall delägarfon- den användas för betalning av sådana skulder som delägarna ensamma skall svara för men i övrigt endast användas till täckning av andra skulder i den mån övriga tillgångar inte täcker dessa. Utredningen föreslår beträffande eventuellt överskott att om detta är hänförligt till delägarfon- den utdelning skall ske till delägarna enligt de principer som föreslagits i 52 å. Överskott i övrigt föreslås tillfalla jaktvårdsfonden om inte medlemmarna beslutar annat eller annat följer av stadgarna.

Överstiger föreningens skulder de sammanlagda tillgångarna får kon- kursförfarande tillgripas. Delägare som underlåter att påfordra utbetal- ning av honom tillkommande andel i delägarfonden riskerar i samband med upplösning att delägarfondens medel som hela tiden intill dess utbetalning sker till vederbörande delägare ingår i föreningens tillgångar - tas i anspråk för betalning av skulder som är att hänföra till föreningens allmänna verksamhet. En motsatt regel skulle innebära svårigheter för borgenärerna att bedöma föreningens ekonomiska ställ- ning.

Stadgar

56%

Innehållet i denna paragraf har berörts i den allmänna motiveringen, avsnitt 11.2.1.

Punkterna ] och 3 iparagrafen motsvarar bestämmelseni 10 å 1 mom. andra stycket jaktlagen att beslut om bildande av jaktvårdsområde skall

innehålla de huvudsakliga grunderna i fråga om jaktutövning och viltvård inom området ävensom fastighetsägares skyldighet att å sin mark tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende.

Punkten 2 kompletteras genom bestämmelserna i 57 å. Utredningen har med uttrycket villkoren för rätt till jaktutövning inom området i första hand avsett de villkor som skall gälla för rätten att utfå jakträttsbevis. Såsom exempel på villkor som här avses kan nämnas bestämmelse att delägare skall ha rätt att utfå ett bevis för varje påbörjat visst antal hektar mark, som han har ingående ijaktvårdsområdet.

Det förekommer inom många jaktvårdsområden att delägare beslutar att jakträttsbevis som inte löses ut — s. k. överskottsbevis — i första hand skall disponeras av jaktvårdsområdets styrelse eller eljest enligt särskilda regler. En bestämmelse av denna innebörd är att hänföra till villkoren för rätt till jaktutövning och skall därför framgå av grundstadgarna. Motivet härtill är att en sådan regel bör ha den förankring hos delägarna som krav på intagande i grundstadgarna medför.

Kravet att grundstadgarna skall innehålla de huvudsakliga reglerna i fråga om ersättning för nyttjad jakt avser främst regler om den avgift som skall utgå för jakträttsbevis och i förekommande fall för fällt vilt samt delägarnas rätt till ersättning från delägarfond. Beträffande avgifter för jakträttsbevis gäller att olika belopp inte får uttas för bevis av samma slag. Innehåller grundstadgarna regler om s. k. överskottsbevis föreligger emellertid inget hinder att särskild prissättning tillämpas beträffande de jakttillfällen som ställs till disposition för exempelvis korttidsupplåtelser. Principerna för prissättningen skall dock enligt utredningens förslag framgå av grundstadgarna.

Det förekommer att domänverket och andra större markägare utan vilkas medverkan jaktvårdsområde i visst fall inte kan komma till stånd — fordrar garantier om viss minsta ersättning eller ersättning utöver vad som kan komma att utgå från delägarfond för att de skall ingå med mark i föreslaget jaktvårdsområde. Sådana avtal berörs inte av 56 å eftersom det får anses ligga utanför jaktvårdsområdes ändamål att ingå sådan överens- kommelse. I den mån enskilda delägare eller andra intressenter är beredda att ställa garantier för att därigenom få till stånd jaktvårdsområde är detta deras ensak och inte någon angelägenhet för jaktvårdsområdesför- eningen. En motsatt regel skulle innebära att den som äger en mindre fastighet och som därför saknar ett avgörande inflytande på frågan om jaktvårdsområde skall komma till stånd skulle kunna tvingas att direkt eller indirekt bidra till särskilda ersättningar till större markägare. Punkten 4 i 56 å motsvarar i princip 41 å andra stycket jaktstadgan som föreskriver att länsstyrelsen vid sin fastställelseprövning skall beakta att fastighetsägarnas beslut att bilda jaktvårdsområde i vad det avser grunderna för jaktutövningen inom området inte kränker fastighetsägare med ideella betänkligheter mot jakt. Utredningen har såsom även anförts i de allmänna motiven, avsnitt 11.2.1, funnit det angeläget att det av lagtexten klart framgår att grundstadgarna skall innehålla regler härom.

57å

Bakgrunden till utredningens förslag i denna paragraf, som i huvudsak överensstämmer med gällande praxis, har redovisats i avsnitt 11.2.2, Utredningens förslag att det skall vara tillåtet att ijakträttsbevis föreskriva att beviset berättigar till jakt endast inom viss del av jaktvårdsområdet syftar i första hand på den situationen att jaktvårdsom- rådet indelats i olika sektioner. Det finns i detta sammanhang anledning att beröra frågan huruvida delägare — om vederbörande medges rätt att jaga på annan mark — kan förbjudas att utöva jakt på egen mark. Denna fråga var föremål för högsta domstolens prövning i det 5. k. hansjöfallet (NJA 1951 s. 74). Hansjö jaktvårdsområde i Orsa socken var enligt de stadgar som antagits i samband med bildandet indelat i fem olika distrikt. Några delägare åtalades för att de jagat på egen mark, som ingick i distrikt där de enligt beslut av jaktvårdsområdet inte ägde rätt att utöva jakt. Inom ett av de distrikt därjakten ägt rum hade all jakt förbjudits av viltvårdshänsyn medan inom annat distrikt jakträtten tillagts andra delägare i jaktvårdsområdet. Högsta domstolen uttalade bl. a. att det måste antas att jakträtten på en fastighet eller särskild del därav inte genom beslut om bildande av jaktvårdsområde med ägarens uteslutande fick tilläggas annan eller eljest berövas ägaren — åtminstone bortsett från de fall då denna del är av förhållandevis ringa omfattning eller fråga är om en tillfällig anordning omedelbart ijaktvårdssyfte — även om ägaren i gengäld erhöll jakträtt på annan mark inom jaktvårdsområdet. Varken avfattningen av 10—12 åå jaktlagen eller förarbetena till dessa stadgan- den gav nämligen enligt högsta domstolen stöd för att lagstiftaren åsyftat eller förutsatt ett så vittgående ingrepp i fastighetsägares möjligheter att utnyttja den egna fastigheten. Ett i målet åberopat uttalande av jordbruksutskottet att en uppdelning i särskilda jaktrevir kunde komma i fråga om ett jaktvårdsområde var mycket stort medförde inte att någon säker slutsats kunde dras i sådant hänseende. Högsta domstolen konstate- rade att de tilltalade enligt det beslut varigenom jaktvårdsområdet bildats hade nödgats avstå från rätt att jaga på dem tillhörig mark. Då detta beslut oavsett om det stred även mot bestämmelsen att de i ett jaktvårdsområde ingående ägorna skall bilda ett sammanhängande om- råde — i det hänseende som nämnts inte var lagligen grundat samt den med åtalet avsedda jakten ostridigt utövats endast på delägarnas egen mark lämnades åtalet utan bifall.

Detta rättsfall har ofta hindrat en för jaktutövningen och viltvården ändamålsenlig sektionsindelning av ett jaktvårdsområde. Avgörande för frågan huruvida bestämmelser om inskränkningar i rätten att jaga på egen mark skall anses kränka enskild rätt bör enligt utredningen vara om marken utnyttjas för annan jakt.

Jaktstämma bör normalt kunna besluta att jakt av viltvårdshänsyn under viss tid inte skall bedrivas inom del av jaktvårdsområdet och därvid hänvisa ägare av mark inom denna del att jaga inom annan del av området. En delvis annan situation uppstår om jaktstämma beslutar att del av området skall utnyttjas för särskild jakt — exempelvis korttidsupp-

låtelser och i samband därmed hänvisar ägare av mark inom denna del till jakt inom annan del av området. I detta fall bör enligt utredningens mening fordras markägarens medgivande till åtgärden.

58å

Bestämmelserna om föreningsstadgarnas innehåll överensstämmer i hu- vudsak med 28 å i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter. Enligt nämnda lagrum skall stadgarna för samfällighetsförening innehålla bestämmelser om kallelse till föreningsstämma m.m. Utredningen har emellertid ansett att frågan hur kallelse till jaktstämma skall ske bl. a. med hänsyn till den prövning som måste ske isamband med överklagan- den bör regleras enhetligt inom samtliga jaktvårdsområden i landet. Utredningen har därför i utkastet till tillämpningskungörelse intagit regler om kallelse till jaktstämma samt föreslagit att kallelse minst 14 dagar före sammanträdet skall avsändas i brev till varje medlem under den adress som han anmält hos styrelsen. Kallelse skall därjämte enligt utredningens förslag minst 14 dagar före sammanträdet införas i en eller flera ortstidningar.

Kallelseförfarandet bör givetvis syfta till att varje medlem skall få kännedom om sammanträdet. Vid den avvägning som måste ske mellan önskemålet att samtliga medlemmar skall nås av kallelsen och kravet på en enkel och förhållandevis billig kallelsemetod har utredningen stannat för kallelse i vanligt brev (korsband) kompletterat med annons i ortspressen. Genom bestämmelsen att brev med kallelse skall sändas under den adress varje medlem anmält hos styrelsen kan några anspråk på att styrelsen skall göra omfattande adressundersökningar inte uppställas.

Kallelse till jaktstämma skall givetvis innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet samt även uppgift om de ärenden som därvid skall förekomma. Bestämmelse härom har intagits i utkastet till tillämpnings- kungörelse. Föreskriften att kallelse skall innehålla uppgift om de ärenden som skall förekomma vid sammanträdet innebär en möjlighet att bordlägga ärende som inte angivits i kallelsen.

59å

De föreslagna reglerna om stadgeändring har berörts i avsnitt 1 1.2.4.

Uppnås sådan majoritet som anges i andra stycket av förevarande paragraf skall det enligt utredningens utkast till tillämpningskungörelse åligga föreningsstyrelsen att underrätta länsstyrelsen härom. Underrättel- se sker genom att stämmoprotokollet insänds till länsstyrelsen. Det torde därvid i de fall det inte är uppenbart att erforderlig majoritet tillstyrkt ändringsförslaget vara erforderligt att bifoga utredning som visar att majoritetskravet är uppfyllt.

Ansvarsbestämmelse m. m.

60å

Utredningens förslag överensstämmer med 29 å mom. andra stycket och 36 å ] mom.jaktlagen.

61å

Reglerna om förverkande överensstämmer med 30 å första stycket jaktlagen.

Besvär

62å

Reglerna om besvär över beslut som fattats vid jaktstämma eller av styrelsen för jaktvårdsområdesförening har utförligt behandlats i avsnitt 10.2.7.

63å

De frågor som äger samband med kungörande och överklagande av länsstyrelses och kammarrätts beslut har behandlats i avsnitt 12.2.

Det bör i detta sammanhang påpekas att utredningen i utkastet till tillämpningskungörelse föreslagit att länsstyrelses beslut att utse förrätt- ningsman, som avses i lagförslagets 18 å eller 23 å, inte skall kunna överklagas särskilt.

Beslut som förrättningsman meddelar skall enligt utredningens mening ej heller kunna överklagas i särskild ordning utan endast genom besvär över länsstyrelsens slutliga beslut. Uttrycklig föreskrift i detta hänseende har inte funnits erforderlig.

13.2. Ändringarna i jaktlagen

75

Utredningens förslag innebär att tredje stycket i 7 åjaktlagen utgår. Den rätt som tillkommer innehavare eller brukare av fastighet att utan särskilt bemyndigande företräda fastigheten i frågor som rör jaktvårdsområde har bl. a. behandlats i förslaget till lag om jaktvårdsområden 10 och 12 åå. Jfr avsnitt 4.2.8 och 4.2.9 och specialmotiveringen till sistnämnda paragrafer.

95

Utredningen har i annat sammanhang avd. IV Jaktarrendators rättsliga ställning — framlagt förslag till särskild lag om upplåtelse av jakt. Mot bakgrund av att jaktlagen utgör den centrala lagstiftningen på jakträttens område har utredningen funnit lämpligt att i anslutning till 9 å, som är den enda paragraf ijaktlagen som direkt berör jaktupplåtelse, införa en hänvisning till 7 kap. jordabalken och den föreslagna lagen om upplåtelse av jakt.

10—13 åå

Utredningen föreslår att innehållet i dessa paragrafer utgår och atti 10 å endast lämnas en hänvisning till lagen om jaktvårdsområden.

27å

Reglerna om besvär över länsstyrelses beslut rörande jaktvårdsområde samt om kungörande av länsstyrelses och kammarrätts beslut med stöd av 11 å jaktlagen föreslås överförda till 63 å i förslaget till lag om jaktvårdsområden. Jfr kap. 10 och specialmotiveringen till 63 å.

29å

Straffbestämmelsen i 29 å 2 mom. andra stycket jaktlagen föreslås överförd till 60 å förslaget till lag om jaktvårdsområden.

34å

Beteckningen jaktvårdsområde bör enligt utredningen reserveras för jaktvårdsområden som bildats enligt den av utredningen föreslagna lagen om jaktvårdsområden samt — övergångsvis sådana jaktvårdsområden som avses i 10 å jaktlagen. Utredningen föreslår därför att den bestämning av begreppet jaktvårdsområde som sker i 34 å fjärde stycket jaktlagen genom hänvisning till 10 å samma lag — bortsett från de följdändringar som i och för sig varit påkallade — utgår. Härigenom undviks att beteckningen jaktvårdsområde i andra sammanhang då beteckningen används utan särskild bestämning ges en annan innebörd.

14. Övergångsbestämmelser

Jaktmarksutredningens förslag till lag om jaktvårdsområden innebär jämfört med jaktlagens bestämmelser om jaktvårdsområden relativt genomgripande förändringar i många avseenden. Såsom exempel kan nämnas förändringar i majoritetskraven vad avser bildande, anslutning, upplösning och ombildning av jaktvårdsområde. Förslaget innebär vidare ändrade regler om jaktvårdsområdes bestånd samt krav på att det inom varje jaktvårdsområde skall bildas en särskild fristående juridisk person —— en jaktvårdsområdesförening som skall handha förvaltningen av jaktvårdsområdets angelägenheter. En nyhet är vidare att bl.a. jaktar- rendatorerna föreslås få ett ökat inflytande i förvaltningsfrågor. Delägar- nas beslut att — mot bakgrund av tidigare lagstiftning — bilda jaktvårdsområde eller förlänga beståndstiden för sådant område bör därför inte utan vidare avse fortsatt verksamhet i de former som utredningens förslag till lag om jaktvårdsområden anger. Det framstår enligt utredningen som nödvändigt att vad gäller bestående jaktvårdsom- råden genom särskilda bestämmelser reglera övergången till den nya lagstiftningen.

Syftet med utredningens förslag till lag om jaktvårdsområden är i första hand att förenkla förfarandet vid bildande av jaktvårdsområde samt ge verksamheten inom sådana områden fastare former. Förslaget innebär enligt utredningen avsevärda fördelar från såväl enskild som allmän synpunkt. Den nya lagstiftningen bör därför snarast möjligt efter ikraftträdandet göras tillämplig på bestående jaktvårdsområden. En förutsättning härför bör dock enligt utredningen vara att delägarna i former som överensstämmer med vad som för närvarande gäller beträf- fande förlängning av jaktvårdsområdes beståndstid beslutar att övergå till de nya reglerna.

En övergång till de nya reglerna torde i de flesta fall kräva visst förberedelsearbete och framför allt information till delägarna inom jaktvårdsområdet. Med hänsyn till det stora antalet bestående jaktvårds- områden och önskemålet att delägarna i samband med förberedelsearbe- tet skall kunna anlita länsjaktvårdsföreningarna och dessas tjänstemän bör övergångstiden inte bestämmas alltför kort. Önskemålet att samma bestämmelser skall gälla för alla jaktvårdsområden medför å andra sidan att övergångstiden inte bör bestämmas längre än vad som är oundgängli- gen nödvändigt. Nuvarande beståndstider framgår av fig. 14.

Figur 14. Tabell över antalet jaktvårdsområden, vilkas beståndstid börjar eller slutar visst angivet år.

Antal jakt- Bestånds— Antal jaktvårdsområden med beståndstid, som börjar eller utgår år 19—

vårdsom- tid -64 -65 -66 -67 -68 -69 -70 -71 -72 -73 -74 -75 -76 -77 -78 -79 -80 -81 -82 -83 råden med

känd be-

ståndstid

1121 lOår 110 104 97 128 106 118 105 124 107 122 Förmodatantalutanhänsyntillnybildningo.avgång 110 104 97 128 106 118 105 124 107 122

111 15 år 9 9 5 6 9 8 11 15 6 12 10 9 79

34 20 år 1 2 2 1 2 5 I 4 3 1 O 2 4 2 1 1 49 25 år 1 5 2 O 0 4 9 7 3 1 4 2 1 1 l 0 1 0 0 1 (+ 3 st. senare än -83) 8 år 1 12 år 2 1 (+ 1 -84) 13 år 1

_q-v—t—t

1322" 121 120 106 135 117 135 126 150 119 136 121 112 104 135 117 128 116 132 116 134

a Antaletjaktvårdsområden var vid tidpunkten för upprättandet av tabellen 1 480. Differensen beror på att det i det material som legat till grund för tabel— len i vissa fall saknats uppgift om beståndstid. Anleding föreligger till antagande av flertalet av de områden, som av denna anledning inte redovisats i tabellen,

bildats för 10 år och i ungefär lika antal utlöper under en tioårsperiod.

Tabellen visar att det enligt nu gällande regler. årligen är aktuellt med förlängningssammanträde inom lOO—l40jaktvårdsområden. Med hänsyn härtill samt till de synpunkter som redovisats i det föregående föreslår jaktmarksutredningen en övergångstid på fem år efter det att utredning- ens förslag till lag om jaktvårdsområden trätt i kraft. Bestående jaktvårdsområden skall under denna tid kunna övergå till de nya reglerna medan områden som inte fattat sådant beslut automatiskt upphör att bestå senast vid övergångstidens slut.

Det är enligt gällande rätt fastighetsägarna som förvaltar jaktvårds- områdets angelägenheter. Det bör därför enligt utredningens mening tillkomma fastighetsägarna att fatta beslut om de vill gå över till de nya reglerna. Övergången till de nya bestämmelserna bör beslutas vid sammanträde där fastighetsägarna inom jaktvårdsområdet har möjlighet att diskutera frågan. Den som har jakträtt på mark som ingår i jaktvårdsområde har givetvis enligt 13 å 2 mom. jaktlagen rätt att närvara vid sådant sammanträde samt därvid yttra sig och avge förslag. Avgörandet föreslås däremot ske genom röstning bland fastighetsägarna. Fastighetsägarna inom jaktvårdsområde, som består vid den nya lagens ikraftträdande, bör därför under övergångstiden kunna kalla till samman- träde, förslagsvis benämnt övergångssammanträde. Beträffande kallelse till och beslut vid sådant sammanträde föreslås reglerna i 10 å 4 och 5 mom.jaktlagen beträffande förlängningssammanträde bli tillämpliga. Till sammanträdet bör lämpligen kallas förutom delägarna även andra innehavare av jakträtt inom jaktvårdsområdet.

Biträder flertalet av de röstande fastighetsägarna beslutet om övergång till de nya reglerna samt avges inte nejröster av mer än en fjärdedel av hela antalet fastighetsägare eller av fastighetsägare, som äger mer än en fjärdedel av den i området ingående marken, skall länsstyrelsen på motsvarande sätt som gäller enligt 11 å 1 mom. jaktlagen kunna fastställa delägarnas beslut om övergång. Länsstyrelsen skall vid sin fastställelse- prövning tillse att beslutet tillkommit i laga ordning samt att jaktvårds- områdesbildningen är förenlig med en ändamålsenlig indelning i jakt- vårdsområden inom länet och vidare är tjänlig för jaktvårdens främjande, överensstämmer med lag och författning och ej heller kränker enskild rätt. Denna prövning innebär bl. a. att länsstyrelsen skall tillse att nya grundstadgar antagits, som uppfyller den nya lagens föreskrifter, ävensom i förekommande fall nya regler om jaktutövning o.dyl. En nyhet i länsstyrelsens prövning är vidare att länsstyrelsen skall tillse att jaktvårds- områdesbildningen är förenlig med en ändamålsenlig indelning av länet i jaktvårdsområden. Utredningen anser det synnerligen angeläget att indelningsfrågan blir prövad redan i samband med övergången till den nya lagstiftningen.

Beträffande kungörande av länsstyrelsens beslut om fastställelse och talan mot sådant beslut föreslås nuvarande bestämmelser i 27 åjaktlagen äga motsvarande tillämpning. Det sistnämnda kan innebära vissa svårig— heter eftersom olika regler beträffande kungörande och överklagande kommer att gälla beträffande å ena sidan beslut inom bestående jaktvårdsområden och beslut avseende övergång till de nya reglerna samt

å andra sidan beslut inom eller beträffande jaktvårdsområden som är underkastade den nya lagstiftningen.

Utredningen finner bl. a. med hänsyn till att besvärstiden enligt förslaget till lag om jaktvårdsområden är avsevärt kortare än motsvarande tid enligt jaktlagen att en annan reglering skulle kunna innebära rättsförluster och föreslår därför att bestående jaktvårdsområden fram till det att länsstyrelsens beslut att fastställa delägarnas beslut att övergå till de nya reglerna vunnit laga kraft konsekvent skall behandlas enligt äldre lagstiftning.

Biträds inte vid övergångssammanträdet frågan om övergång av erforderlig majoritet eller avges nejröster i sådan utsträckning att frågan faller bör jaktvårdsområdet kunna bestå till utgången av tidigare beslutad beståndstid men dock längst till utgången av övergångstiden. Faller frågan om övergång bör under den återstående beståndstiden i första hand undersökas om justeringar i förslaget till övergång kan föranleda att tillräckligt antal delägare vid ett förnyat övergångssammanträde tillstyr- ker bifall till förslaget eller att nejröster endast avges i sådan utsträckning att övergången kan fastställas av länsstyrelsen. Finns frågan inte kunna lösas på detta sätt bör åtgärder vidtas för att efter beståndstidens utgång eller övergångstidens slut bilda nytt jaktvårdsområde av ifrågavarande mark eller delar av denna. Med hänsyn till att den föreslagna lagstift- ningen innebär en sänkning av majoritetskravet torde förutsättningarna att därvid få till stånd ett nytt jaktvårdsområde vara goda.

Utredningen föreslår inget hinder för delägarna att vid förlängnings- sammanträde under övergångstiden besluta om förlängning av bestånds- tiden för det bestående jaktvårdsområdet. Sådana beslut torde bli mycket , sällsynta och kommer i sakligt hänseende inte att innebära annat än att

jaktvårdsområdet består till övergångstidens utgång.

Utredningen föreslår sammanfattningsvis att äldre bestämmelser skall fortsätta att gälla för jaktvårdsområde som består vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen om jaktvårdsområden. Sådant område skall dock utan hänsyn till vad fastighetsägarna beslutat angående områdets be- ståndstid få bestå längst under en femårsperiod efter ikraftträdandet. Fastighetsägarna skall under femårsperioden ha rätt att besluta att det bestående jaktvårdsområdet skall övergå till de nya regler som anges i lagförslaget. Beträffande kallelse till och omröstning vid övergångssam- manträde föreslås reglerna i 10 å 4 och 5 mom. jaktlagen vara tillämpliga. För att beslut om övergång till de nya reglerna skall vara giltigt föreslås fastställelseprövning av länsstyrelsen på motsvarande sätt som för närvarande gäller enligt 11 å 1 mom, jaktlagen. Länsstyrelsen skall dock vid fastställelseprövningen även tillse att jaktvårdsområdesbildningen är förenlig med en ändamålsenlig indelning ijaktvårdsområden inom länet. Nuvarande bestämmelser i 27å jaktlagen beträffande kungörande av länsstyrelses fastställelsebeslut samt talan mot sådant beslut föreslås äga motsvarande tillämpning.

15. Särskilda yttranden

Helge Karlsson har instämt i Folke Tranas yttrande med undantag för vad denne (s. 219) anfört om reglerad älgjakt.

IV Jaktarrendators rättsliga ställning

15.1. Ledamoten Folke Trana

I Kungl. Maj:ts målsättningsdirektiv för jaktmarksutredningens arbete ingick två huvudingredienser. Dels att komma med förslag ägnade att underlätta bildandet av jaktvårdsområden och dels, att finna en fram- komlig väg till utökade jaktmöjligheter för marklösa jaktintresserade.

Av det nu avlämnade utredningsförslaget framgår, attjaktmarksutred- ningen, både vad avser frågan om underlättande och förenkling av tillvägagångssättet vid bildandet av jaktvårdsområden samt också ifråga om tillskapande av ytterligare jaktmöjligheter för marklösa jägare, framlägger positiva förslag i utredningsdirektivens anda.

Bakom de bägge förslagen ligger bedömningar av skiftande karaktär, vilkas ingredienser ingalunda alltid varit lättillgängliga eller självskrivna.

Om jaktvårdsområdet såsom den mest förebildliga förutsättningen för god jakt- och viltvård har inom utredningen rått fullständig enighet. Däremot har vägarna att på enklaste och snabbaste sätt genomföra det uppställda målet inom rimlig tid, varit föremål för en divergerande diskussion. I denna diskussion har — som framgår av avsnitt 2.2.2 även tanken på ett jaktvårdsområdesobligatorium varit föremål för prövning. Därvid har samstämmighet i stort sett rätt om att ett obligatorium i vissa avseenden skulle erbjuda värdefulla fördelar i förhållande till frivilliglinjen, men majoriteten har ändock ansett, att dessa fördelar icke uppväger ett obligatoriums — av samma majoritet — befarade nackdelar. De påtagliga fördelarna med ett obligatorium består dels däri, att hela jakt— och viltvårdsavsnittet erhåller en samtidig och generell lösning i hela landet, vilket måste ses som en fördel gentemot frivilliglinjens svårbedömda appellationsförmåga till en jaktvårdsområdes- insats av sådan omfattning att områdesbildningen verksamt kommer att ändra på hittillsvarande, för generella kraftfulla jakt- och viltvårds- insatser otillräckliga utveckling. Därtill talar för ett obligatorium, att ett sådant automatiskt skulle innebära, att man slapp ifrån hela den nu så tillkrånglade och besvärliga bildandeprocessen, vilken trots förenklingari demokratiserande syfte, fortfarande vidlåder jaktmarksutredningens för- slag.

Den tyngst vägande nackdelen av ett obligatorium har av utrednings- majoriteten ansetts vara, att ett sådant av jaktmarksinnehavarna kan

komma att betraktas såsom en kränkning av enskild rätt och såsom ett inte acceptabelt ingrepp i deras hittillsvarande dispositionsrätt beträffan— de utformningen av jakt- och viltvård.

Utredningsmajoriteten har därför ansett, att obligatorietanken i nuläget bör betraktas såsom orealistisk att det i förhållande till nu gällande bestämmelser — i flera avseenden förenklade och demokratise- rade förslaget om fortsatt, men frivilligt bildande av jaktvårdsområden, bör prövas och resultatet avvaktas innan frågan om ett eventuellt obligatorium kan eller bör aktualiseras. Utredningen har dock ansett det vara av värde, att även argumenten för ett jaktvårdsområdesobligatorium bli belysta av dess förespråkare i ett till utredningen fogat särskilt yttrande.

När detta nu sker, avses därmed inte att förringa värdet av de demokratiska förbättringar vid bildandeprocessen, som obestridligt ingår som förutsättningar ijaktmarksutredningens förslag, vid jämförelse med nu gällande regler, men det kan ändå för fullständighetens skull, inte vara ur vägen att något belysa vad som kan tala för en lösning enligt obligatoriemodellen. Inledningsvis beröres därvidlag bakgrunden för vildnadens och jakt- och viltvårdsrättens villkor och dess omedelbara aspekter för de framtida jakt- och viltvårdsförutsättningarna.

Redan i jaktlagens 1 å fastslås jakträttsinnehavarens ansvar för vildnadens fortbestånd. I andra stycket är utsagt, att jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarande av ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård). I jaktlagens 2 å fastslås att jakträtt tillkommer, där ej annorledes stadgas i denna lag, en var jordägare å honom tillhörigt område.

Därmed får anses fastslaget, att statsmakterna sett vildnadens bevaran- de och förkovran som en för samhället värdefull målsättning samt att jordägarna/jakträttsinnehavarna erhållit samhällets förtroendeuppdrag, att ha ansvaret för förvaltarskapet av den svenska vildnaden såsom en beständig naturtillgång. Som ersättning för detta ansvar har jordägaren tillerkänts jakträtten till vilken är knutet viltvårdsansvar.

I jaktlagens 10, 11, 12 och 13 åå samt ijaktstadgans 38—42 åå återfinns de bestämmelser, som i olika avseenden gäller för jaktvårdsom- råden. De är många, krångliga och så utformade att procedurreglerna i stor utsträckning odiskutabelt kan anses ha försvårat och omintetgjort det önskvärda jaktvårdsområdesbildandet. Genom dessa bestämmelser har lagen motverkat sitt syfte.

Markägaremajoriteters önskemål, att genom jaktvårdsområdesbildning skapa bättre förutsättningar för en förbättrad jakt— och viltvård, har allt för ofta omöjliggjorts genom jaktlagens flerdubbla skydd mot att påtvinga ens en 25-procentig markägareminoritet skyldighet att ingå med sin mark ijaktvårdsområde. Om dessa förhållanden uttalades i motioner- na 329 i första kammaren och 399 i andra kammaren vid 1965 års riksdag bl.a. följande: ”Självfallet är, att den enskildes rätt icke bör trädas för när såvida icke detta hänsynstagande innebär, att flertalets rätt till

självbestämmanderätt omöjliggöres. Denna synpunkt torde sedan länge ha en fast förankring i det allmänna rättsmedvetandet, Beträffande de nu gällande bestämmelserna för bildande och bibehållande av jaktvårds- område vill det synas som om en mycket stark majoritets välgrundade rätt till åtgärder i uppbyggande syfte i en för hela samhället betydelsefull angelägenhet, helt kommit att undanskymmas av hänsynen till ett litet fåtals ur samhällets synpunkt subjektiva inställning."

Förenämnda citat anknyter principiellt till uppfattningen att fastän jakträtten är knuten till markinnehavet, ärjakträttsinnehavaren trots den honom tillkommande jaktbeskattningsrätten av den å marken befintliga vildnaden, endast att betrakta såsom en samhällets förvaltare av en naturtillgång, vilket tillförsäkrar honom jakträtt men också viltvårdsplikt, i enlighet med vad som ijaktlag och jaktstadga utsäges.

Denna principuppfattning utgör inget undantag. I sitt remissyttrande över 1949 års jaktutrednings betänkande, som låg till grund för Kungl. Maj: ts proposition nr 163 till 1963 års riksdag, uttalade hovrätten över Skåne och Blekinge beträffande reglerna för bildande av jaktvårdsom- råden bl. a. följande: "Omdaningen av samhället har emellertid medfört att jakt inte har den betydelse för folkförsörjningen som den haft i gångna tider. Härav följer att då det gäller att ta ställning tilljakträttens utformning de ideella och naturvårdande synpunkterna bör träda i förgrunden framför de ekonomiska. Det finns således inte längre några skäl att ängsligt bevaka jakträtten såsom ett privaträttsligt tillbehör till fast egendom, utan det framstår såsom fullt berättigat att göra de inskränkningar däri som kan vara betingade av allmän viltvård och naturvård. Hovrätten anser därför att man skulle kunna gå betydligt längre än utredningen föreslagit då det gäller att främja tillkomsten och vidmakthållandet av lämpliga jaktvårdsområden.”

Det anförda talar för slutsatsen att den omständigheten att ett obligatorium som i likhet med vad som nu gäller uppbygges på principen om jakträttens oförändrade bundenhet till marken, och som därför icke heller rubbar på markägarens/jakträttsinnehavarens hittillsva- rande beskattningsrätt av befintliga vilttillgångar, ett så konstruerat obligatorium borde rimligen inte av mark- och jakträttsinnehavarna, såsom utredningsmajoriteten befarat, på sakliga grunder kunna betraktas såsom en kränkning av enskild rätt. Ett sådant obligatorium, vars huvudsakliga syfte vore en enhetligt samordnad åtgärd i avsikt att i en för den svenska faunans bevarande alltmera svårbemästrad situation se till, att utan frivilligalternativets ofrånkomliga fördröjningsfaktor, snabbt åstadkomma garantier för bevarandet av ”ett artrikt och livskraftigt villbrådsbestånd”, ett sådant obligatorium borde mot bakgrunden av de alltmer accentuerade natur- och viltvårdskraven väl försvara sin plats som komplettering till nu gällande jakträttsliga föreskrifter. Dessa som återfinns i jaktlag och jaktstadga, reglerar i detalj var, när och hur den eriskilde jakträttsinnehavaren får utöva sin jakträtt. Jaktstadgans ], 2 och 3 åå är i detta avseende mycket detaljerade och klarläggande.

Av förenämnda paragrafer framgår, att själva jaktutövandet i praktiken är kringgärdat av många bestämmelser och att jakträttsinnehavarna

endast får utöva sin jakträtt inom ramen för dessa. Men trots att dessa detaljregleringar helt omöjliggör för den laglydige jakträttsinnehavaren att bedriva en ”fri” och av inskränkningar ohämmad jaktutövning, så är dessa ingrepp i viltbeskattningsrätten praktiskt taget helt accepterade av den ansvarsmedvetna jägarkåren, därför att man på det hållet för längesedan insett att utan gällande inskränkningar ijaktutövningsrätten hade det jaktbara viltet i dag sannolikt varit utrotat. Att utrotning blir den logiska följden av ohämmad jakt, för det finns det tyvärr bevis både i vårt land och annorstädes.

Mot denna bakgrund är det svårt att förstå att ett jaktvårdsområdesob- ligatorium, tillkommet för att skydda och förmera det svenska viltbestån- det och därmed också dess avkastning, skulle av insiktsfulla markägare/ jakträttsinnehavare betraktas såsom någon olämpligare åtgärd än tidigare befintliga och accepterade jaktliga bestämmelser. Tvärtom borde ju vara fallet! Endast markägare med ytterst kortsiktiga vinstintressen eller utpräglad motvilja mot samverkan för vildnadens och naturvårdens intressen bör rimligen kunna ha något att invända. Men från samhällets naturVårdande intressesynpunkter borde det vara självklart, att enskilt vinstintresse inte får anta sådana former att den svenska jaktbara faunans fortbestånd äventyras.

Vilka faror hotar därvidlag? Tillsättandet av jaktmarksutredningen är i sig självt ett argument för att, dagens situation på det jaktliga och viltvårdande området inte är tillfredsställande. Utredningsdirektiven klargör i vilka avseenden bristerna är mest påtagliga. Det står av direktiven klart, att bildandet av jaktvårdsområden utgör en eftersträvansvärd målsättning, men att denna målsättning, som intogs redan i 1938 års jaktlag, inte kommit att motsvara förväntningarna. En stagnation framförallt av förlängningarna har inträtt. Utvecklingen framgår av den i avsnitt 3.1.1 intagna historiken och tabellredovisningen varav bl. a. framgår att riket endast till 19 % är täckt av jaktvårdsområden (fig. 4) och att återstående areal (81 %) till följd av utvecklingen innehåller allt färre arealer där jaktvårdsområden kan bildas på helt frivillig grund. Detta betyder naturligtvis inte att det inom de 81 % markområden som i stor utsträckning utgörs av domän- och skogsbolagsmark inte skulle bedrivas jakt- och viltvård. I flertalet fall torde denna vara föredömlig på de större markinnehaven. Men situationen kan innebära, att just dessa markägarekategorier, som erfarenhetsmässigt insett att viltvård är en nödvändig förutsättning för viltstammarnas tillväxt -— och därigenom också en god kapitalplacering _ om de icke inordnas i för de olika markägarekategorierna gällande generella jaktpolitiska regler, kan komma att i sin jaktmarksarrende— prispolitik motverka det andra väsentliga jaktmarksutredningsdirektivet, som ju var att om möjligt även finna utvägar till utökade jaktmöjligheter för den växande skaran av marklösa jaktintresserade, såtillvida att låg- och medelinkomsttagare i stor utsträckning, på grund av ekonomiska skäl, kan komma att automatiskt utestängas från jaktlig aktivitet och rekreation.

Utan tvivel är det så att den sedan några år tillbaka i allt snabbare

tempo pågående upptrissningen av jaktarrendekostnaderna motverkar både bildandet av jaktvårdsområden och ökade jakttillfällen av betydelse för marklösa jaktintresserade i låg- och mellaninkomstlägen. Det är redan nu icke allt för ovanligt att det för jaktarrenden betalas priser på 20—25 kronor pef hektar. Detta sker sannolikt i än högre grad i områden med stort antal mindre jord- och skogsbruksfastigheter utan samordning i jaktvårdsområden. På sådana platser hårdnar konkurrensen om jakt- marksutbuden och det blir allt vanligare att fastigheter med endast ett eller annat tiotal hektar mark utarrenderas till högstbjudande till priser som är helt oacceptabla för vanliga inkomsttagare. I sådana områden nyttar det inget till för någon att börja med viltvårdsåtgärder, eftersom sådana snabbt spolieras av det hårda och oreglerade jakttrycket.

Den stigande priskurvan för jaktarrenden är sannolikt den probersten, som kan komma att stjälpa möjligheterna till ett praktiskt genomförande av direktiven för jaktmarksutredningens förslag. Framförallt kan det befaras, att den jaktvårdsområdesbildning på frivillig väg som utredningen föreslår -— trots den föreslagna demokratiseringen av reglerna för bildningsproceduren — på grund av kortsynta vinstintressen, kan komma att få synnerliga svårigheter att bli en faktor av betydelse för det fortsatta jakt- och viltvårdsarbetet. Utredningen har endast snuddat vid detta komplicerade problem men frågan berörs i avd. IV. Jaktarrendators rättsliga ställning. Där föreslås att arrendeprissättning som anses oskälig skall kunna hänskjutas till arrendenämnd för prövning av skäligheten. Huruvida arrendenämnden kan bli ett betydelsefullt instrument för en återhållsam jaktarrendeprissättning är dock vanskligt att förutse.

I diskussionerna om obligatoriets för- och nackdelar har också mot detsamma anförts, att i ett obligatorium skulle människor av olika uppfattning tvingas till samarbete ijakt- och viltvårdsfrågor och att detta tvång skulle utgöra en negativ faktor för själva funktionerandet. Självfallet bör man räkna med att sådana situationer kan uppstå. Men farhågorna bör inte överdrivas. Det är dock så, att sedan en ordning lagfästs brukar flertalet av dem det gäller acceptera och rätta sig efter gällande bestämmelser, även beträffande frågor som tidigare varit kontroversiella. Man kan knappast heller förmoda att bristande samar- betsvilja inom ett obligatorium skulle i något avseende vara lika hindrande för jaktvårdsområdesidéns fullföljande som de hittillsvarande procedurreglerna för frivillig jaktvårdsområdesbildning visat sig vara. Hur ett obligatorium skulle komma att fungera beror naturligtvis också av hur organisations— och funktionsreglerna utformas. Varje lagändring — på vilket område som helst — tillkommer ju undantagslöst därför att rådande förhållanden icke anses tillfredsställande. Under de senaste årtiondena har ett otal genomgripande lagar tillkommit, oftast iendräkt inom riksdagen, men ibland också under hårda meningsmotsättningar. Vissa lagar har mottagits med blandade känslor av grupper som måhända fått tidigare privilegier beskurna, men regeln om att allmänt väl bör gå före enskilt bästa torde fortfarande ha en överväldigande förankring hos folkflertalet.

Den fråga det här gäller, nämligen att slå vakt om landets vildnads-

tillgångar och finna vägar att verksamt förebygga att dessa inte utsätts för jaktlig överbeskattning, samtidigt som att kravet på utökade jakttillfällen för marklösa presumtiva jägare bibehålls, måste vara en fråga av sådan vikt att samhällets ansvar bör sättas i förgrunden. Jakt- och viltvård kan i framtiden inte få förbehållas ett ekonomiskt exklusivt fåtal. Det bör ställas stora krav på deltagare ijaktutövning, krav som gör att jakten aldrig kan bli någon allemansrätt. De förnämsta kraven är lämplighet, omdöme och ansvarskänsla. Men beträffande sistnämnda synpunkter hänvisas till utredningens förslag om jägarkompetens (avd. VII).

Kan det då förväntas att ett jaktvårdsområdesobligatorium skulle i praktiskt avseende — bättre än den av jaktmarksutredningens majoritet förordade frivilliglinjen motsvara och underlätta dagens och morgon- dagens krav på genomförande av de bägge huvudpunkterna i utredningens målsättningsdirektiv?

Man får anta att detta i stor utsträckning blir beroende av de principer efter vilka ett obligatorium skulle utformas och uppbyggas.

För det första anses att ett obligatorium inte erbjuder några större lagtekniska svårigheter. De största hindren ligger på det principiella planet att radikalt övervinna det hittillsvarande tröskeltänkandet ifråga om jaktvårdsområdesbildningen. Lagstiftarna har tidigare varit utomor- dentligt hårt influerade av uppfattningen att endast en mycket stark majoritet av markägare (f.n. 3/4) kunde medgivas att genomdriva bildande av jaktvårdsområde. Dock endast under förutsättning att dessa 3/4 också representerade minst 3/4 av den mark som skulle ingå i området. Dessa dubbla hindersbestämmelser plus för jaktvårdsområdes- bildningen även i annat avseende negativa omröstningsbestämmelser, har i gällande lagstiftning ansetts erforderliga för att skydda minoritetens subjektiva rätt att hindra en av flertalet önskad utveckling. Majoritetens rätt har vägt lätt och samhällets intresse att via en progressiv jaktvårds— områdesbildning slå vakt om en så viktig naturvårdssektor som den jaktbara vildnadens fortsatta bestånd har helt kommit i skymundan.

Inför de allt starkare kraven på en allsidig natur- och miljövård borde det i nuläget — från viltvårdsaspekternas synpunkt — vara naturligt, att radikalt ändra på de hittillsvarande villkoren för jaktvårdsområdesbild- ning. Obligatoriet framstår då osökt som den snabbaste vägen till det uppställda målet. Men, för att ett obligatorium inte bara ska bli en lag om en enhetlig, hela landet övergripande jaktvårdsområdesorganisation, utan också en organisation som på ett stimulerande sätt inbjuder huvuddelen av markägarna/jakträttsinnehavarna till gemensam aktivitet för "ett artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd”, torde det som tidigare framhållits — vara av stor betydelse efter vilka normer jaktvårdsområdena inom ett obligatorium, och deras funktionella uppbyggnad utformas och förverkli- gas. I detta avseende kan det dras vissa lärdomar av hittillvarande förhållanden inom nuvarande frivilligt bildade jaktvårdsområden.

I dessa är ofta jakträttsinnehavarens rätt till jaktutövning baserad på ett antal jakträttsbevis vilka antalsmässigt står i proportion till den

markareal varmed jakträttsinnehavaren ingår i området. De större markägarna tillerkänns vid sådant förhållande större jaktlig utdelning av sitt medlemskap än vad som tillerkänns den i området ingående mindre markägaren. Hektartänkandet har en styrande funktion. Man kan t. ex. ha gemensamhetsjakt på älg med tilldelning av kött i förhållande till respektive markägares i området ingående areal. Eller om man inte har gemensamhetsjakt på älg, utan licensjakt, så kan detta i praktiken betyda att den större rnarkägaren/jakträttsinnehavaren har tillräcklig areal för att få fälla en eller flera älgar per år medan den mindre markägaren/jakträtts- innehavarens areal kanske inte räcker för att få fälla ens en kalv per år. Beträffande småviltjakten kan det beslutas, att var och en får jaga på sin fastighet eller att den lilla markägaren får ett jakträttsbevis gällande en hare medan den som har fem gånger så mycket mark erhåller ett jakträttsbevis som ger honom rätt att skjuta fem harar.

Som avkastning på insatt markkapital är detta naturligtvis en försvar- bar ordning. Men om man eftersträvar en allmän uppslutning bland landets jägarekår för jaktvårdsområdesidén, oavsett om det gäller frivilligt bildande eller obligatorium, så torde det relaterade systemet utgöra ett stort hinder på vägen.

Detta framgår med full klarhet av det betydande motstånd, som från vissa jägarkretsar rests mot tanken på en genom samordning reglerad älgjakt. Detta trots att man självfallet inte heller bland dessa motstånds- grupper kunnat undgå att notera den antals- och avkastningsmässigt starkt ökande älgstammen i de län där försöksverksamhet med reglerad älgjakt sedan några år pågått. Men detta motstånd gäller sannolikt reellt sett mindre den reglerade älgjakten som sådan, utan fastmera de minskade, i vissa fall obefintliga älgjaktsmöjligheter, som med det traditionella hektar- och jakträttsbevistänkandet som utgångspunkt, ovedersägligen kommer att hårt drabba många mindre markägare/jakt- rättsinnehavare om det hittillsvarande allmänna jaktlovet på älg upphör och ersätts med reglerad älgjakt. Man måste förstå, att sådana följder väcker panikkänslor hos många jägare som kanske i årtionden varit vana, att under det allmänna jaktlovet sitta på älgpass på sin lilla markbit med laglig rätt att undantagandes kalv fälla alla de älgar som uppenbarat sig på passet, oavsett om det varit tjurar eller kalvförande kor. Men man måste också förstå, att detta system från viltvårdssynpunkt i många fall måste betraktas såsom en rovdrift, som heller inte kan få fortgå.

Är då problemet att låta markägarna inom ett jaktvårdsområde få en likvärdig ersättning efter deras markinsats svårlöst? Eller är det svårt att åstadkomma regler, som på jämlikhetens grundvalar ..och för samma kostnad tillförsäkrar både den store, den lille och även den helt marklöse jägaren tillgång till jämlik jakträtt? Båda frågorna måste besvaras med nej. Det hela är en tämligen enkel organisationsfråga.

Först bör det kanske göras klart, att de relaterade svårigheterna i första hand gäller för områden med blandade markägarekategorier och oavsett om där finns jaktvårdsområden eller inte. Vid ett obligatorium framstår det som självklart, att i ett arronderingsmässigt riktigt jaktvårdsområde skall ingå samtliga inom området befintliga markägarekategorier. ] ett

sådant jaktvårdsområde kan alltså komma att ingå mark från enskilda bondejordbruksfastigheter av varierande storlek, skogsbolagsmark, do- mänmark, eckleastik mark, stiftelser och allmänningar. Alla bör ha ett gemensamt intresse av god viltvård eftersom detta skapar förutsättningar för expanderande viltstammar, vilket ökar det jaktliga avkastningsvärdet på markerna. Såvida inte klart påvisbara jaktliga impediment ingår i marken bör denna åsättas ett likvärdigt hektarpris vid utarrendering. Genom att samtliga ijaktvårdsområdet ingående marker åsätts ett lika pris per hektar skipas full ekonomisk rättvisa och jämlikhet mellan samtliga markägarekategorier.

Med erfarenhet från det i avsnitt 10.1 intagna exemplet om den organisationsform, som enligt år 1934 antagna stadgar (förnyade år |19712) tillämpats av Valö jaktvårdsförening i norra Uppland, kan man i jaktvårdsområde inom obligatoriets ram tänka följande jakt- och vilt- vårdsorganisationsuppbyggnad.

Jaktvårdsområdena

Områdena konstitueras som ekonomiska föreningar vilkas syfte är att driva en progressiv viltvård samt att tillvarata markägarnas ekonomiska intressen.

Styrelsen svarar inför årsmötet för den ekonomiska förvaltningen och effektuering av årsmötets och sina egna under året fattade beslut.

I normalfallet bör all mark inom jaktvårdsområdet genom styrelsens försorg utarrenderas till en eller flera jaktarrendatorsföreningar, beroende av jaktvårdsområdets storlek och/eller viltrikedom.

Förutom uppgift om arrendebelopp och areal bör i jaktarrendekon- traktet intagas bestämmelser för jaktens bedrivande och vilken part som skall ha ansvaret för genomförandet av den viltvård, som jaktvårdsområ- desföreningen planlagt.

Jak [arrendators fören ingen

I denna äger de markägare inom jaktvårdsområdet, som så önskar, att ingå såsom medlemmar. Ingen markägare skall kunna förvägras medlem- skap såvida han inte visat från jaktliga synpunkter uppenbar olämplighet.

Även utomstående marklösa jaktintresserade, som avlagt för jakt erforderliga kompetensprov, skall efter ansökan, genom omröstning på föreningens årsmöte kunna vinna inträde.

För samtliga medlemmar markägare såväl som marklösa —- uttages en till beloppet lika årsavgift. Årsavgiftens storlek bestäms för varjejaktår på årsmötet, med utgångspunkt i av styrelsen beräknade årskostnader för arrende och övriga utgifter.

Medlemskort (årskort) upptagande medlemmens namn och kvitterad årsavgift gäller som jakträttsbevis för all jakt, kollektiv som enskild, inom ramen för de bestämmelser som finnas intagna i arrendekontraktet mellan jaktvårdsområdesföreningen och jaktarrendatorsföreningen,"samt de övriga villkor som den senare kan ha inskrivit i sina stadgar, eller med

hänsyn till aktuella viltvårdsförhållanden kan ha beslutat på årsmötet.

Den som bryter mot de i arrendekontraktet, stadgarna eller genom särskilda beslut på årsmöte gällande bestämmelserna om jaktens och viltvårdens utövande, får ta konsekvenserna av sitt handlande i enlighet med de bestämmelser, som likaledes bör finnas angivna i stadgarna.

På årsmötet skall i övrigt förekomma vad som i sådana sammanhang är brukligt.

Vid en organisation av jaktvårdsområdena, viltvården och beskatt- ningen av den jaktbara vildnaden i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i det föregående anförts, erhåller alla markägare, stora och små, samma ersättning per hektar för sin ijaktvårdsområdet ingående mark, samtidigt som att alla jaktintresserade markägare stora och små, utan manna mån, tillsammans med helt marklösa jakt— och viltvårdsintresserade kan, genom medlemskap ijaktarrendatorsföreningen, beredas tillfälle till jakt- och viltvård på lika villkor både vad avser kostnader och jaktavkastning. Därmed borde tidigare angivna konfliktanledningar mel- lan berörda parter rimligen vara undanröjda och jämlikhet mellan dem i jakt- och viltvårdsavseende föreligga.

I de fall domänverket, skogsbolag och andra juridiska ägarekategorier ensamma förfogar över tillräckligt stora, sammanhängande och arronde- ringsmässigt lämpliga marker för jaktvårdsområdesbildning bör sådana jaktvårdsområden också kunna inordnas i ett obligatorium. Bolaget eller den ägarekategori det gäller utser inom sig en styrelse som svarar för jaktvårdsområdesavsnittet. Denna styrelse utbjuder sedan jakträtten i området (områdena) till lämpliga, genom styrelse och stadgar konstitue- rad jaktarrendatorsförening (föreningar). Men i sådana fall som nu avses bör det också vara möjligt att pröva förutsättningarna att förverkliga det av jaktmarksutredningen, enligt givna direktiv, framlagda förslaget om korttidsjakt för marklösa jägare. Denna form avjakträtt måste självfallet grundas på utfärdandet av personliga jakträttsbevis varav framgår tiden för bevisets giltighet samt antal och art av vilt som får fällas.

Jaktvårdsområdesobligatoriets tekniska uppbyggnad

Utkast till huvudgrunder.

1. På det lokala planet tillsätter kommunfullmäktige i varje kommun där jaktliga förutsättningar anses föreligga en kommunal jakt- och viltvårdsnämnd. För att underlätta förberedandet av obligatoriets genomförande i kommunen, bör nämnden, genom förordnande därom från länsstyrelsen, utses i god tid före obligatoriets ikraftträdande. Nämnden skall verka för att en samordning av de jaktliga och viltvårdande åtgärderna kommer till stånd, mellan de i kommunen motsedda blivande jaktvårdsområdena. Nämnden kan sedan dessa kommit till stånd, fungera som remissorgan för länsstyrelse, länsjakt- vårdsförening och jaktkrets, samt som insamlare av jaktstatistiska uppgifter inom kommunen och yttrandeforum i anslagsfrågor till jakt- och älgskyttebanor osv.

Till ordförande bör utses ledamot av kommunstyrelsen (ev fritids- nämnden). Denne bör om möjligt ha erfarenhet av och intresse för jaktliga och viltvårdande spörsmål. I övrigt bör varje jaktvårdsområde få tillsätta en ledamot i nämnden så fort länsstyrelsen i besked till kommunen meddelat de olika jaktvårdsområdenas tänkta gränser. Av lämplighetsskäl bör kanske förutom ordföranden utses ytterligare två ledamöter från kommunen. För både ordf. och samtliga övriga ledamöter bör väljas personliga suppleanter.

2. På länsplanet tillsätts inom länsstyrelsen ett natur- och viltvårdsråd till vilket med yttrande- och förslagsrätt bör adjungeras länsjaktvårds- föreningens ordförande och i länet tjänstgörande viltvårdsintendent. Viltvårdsintendenten bör lämpligen vara föredragande och rådgivande på samma sätt som av jaktmarksutredningen föreslagits gälla i motsvarande instans för jaktens administration vid frivillig jaktvårdsområdesbildning.

3. På riksplanet föreslås naturvårdsverkets sektion för jakt- och viltvård, liksom nu gäller, bli högsta instans, med de beslutsbefogenheter som normalt bör åvila denna.

Till sektionen bör lämpligen adjungeras ordföranden i Svenska jägareförbundet och den av jaktmarksutredningen föreslagne riksinten- denten. Med hänsyn till de ansvarsfulla åligganden, som sedan år 1938, genom riksdagens beslut varit tilldelade Svenska jägareförbundet, ett förhållande som jaktmarksutredningen föreslår skall fortbestå, och att ordföranden i förbundet förordnas av Kungl. Maj:t kan t. o. m. ifrågasättas om icke Svenska jägareförbundets ordf. borde ingå som ordinarie ledamot i naturvårdsverkets jakt- och viltvårdssektion.

16. Utredningens direktiv m m

16.1. Utredningens direktiv

Jaktmarksutredningen har i direktiven erhållit i uppdrag att undersöka jaktarrendatorernas rättsliga ställning såväl inom jaktvårdsområden somi övrigt. Enligt direktiven bör därvid särskilt prövas om förutsättningar finns för bestämmelser om rätt till förlängning av arrendetiden för arrendator när starka viltvårdsskäl talar för det.

I direktiven anförs vidare att enligt uppgift ersättningarna för jaktarrenden stigit i betydligt snabbare takt än vad som föranletts av förändringen i penningvärdet. Orsak härtill anges vara att tillgången på jaktmark är begränsad i stora delar av landet samtidigt som antalet personer som önskar arrendera jaktmark ökar. Detta har enligt direktiven medfört en allt hårdare konkurrens om tillgängliga arrendemarker och allt tätare byten av arrendatorer, vilket sistnämnda förhållande i en del fall uppgivits vara till men för jakt— och viltvården.

16.2 Svenska jägareförbundets skrivelse rn. rn.

Svenska jägareförbundet hemställde i skrivelse till chefen för jordbruks- departementet 10 juli 1967 om utredning rörande vissa jaktliga frågor. (Bilaga 6.) I skrivelsen, som bl. a. föranledde tillsättandet av jaktmarks- utredningen, anförde förbundet att en översyn av jaktarrendatorernas ställning borde komma till stånd.

Förbundet framhöll i skrivelsen att åtskilliga svårigheter uppkommit för den stora grupp jägare som jaktarrendatorerna utgjorde. Enligt förbundet hade det sålunda blivit allt vanligare att ett jaktarrende vid arrendetidens utgång annonserades ut till högstbjudande. Den tidigare arrendatorn, som under sin arrendetid kanske lagt ned betydande arbete och kostnader på viltvård av olika slag, t. ex. biotopförbättringar i samråd med markägaren, saknade ofta möjligheter att med framgång delta i det anbudsförfarande som föregick fastställandet av den nya arrendeavgiften. Vilttillgången var genom den tidigare arrendatorns åtgärder god vid

arrendetidens utgång i motsats till förhållandet vid dess början. Marken hade genom arrendatorns och inte genom markägarens försorg fått ett större värde som jaktligt objekt. Den nye arrendatorn — ofta flera personer bjöd det högre arrendet inte för att bedriva fortsatt jakt- och viltvård utan för att kunna bedriva intensiv avskjutning. Jaktens väntade avkastning motiverade det höga arrendet. När vilttillgången sedermera minskade sökte sig ofta detta slags arrendatorer till nya marker. Enligt förbundet hade denna utarrenderingspolitik tillämpats även av organ som satts att förvalta marker i det allmännas ägo.

Svenska jägareförbundet underströk i skrivelsen att man inte ville ifrågasätta rätten till fri prisbildning men däremot, mot bakgrund av vad som redovisats, om inte den jaktarrendator, som på ett föredömligt sätt vårdat de arrenderade markerna från jakt- och viltvårdssynpunkter, borde vara tillförsäkrad optionsrätt på motsvarande sätt som gäller vid jordbruksarrende.

De av Svenska jägareförbundet i skrivelsen till jordbruksministern redovisade synpunkterna hade varit föremål för överväganden inom förbundet under längre tid. Redan vid förbundets kongress år 1952 hade enhälligt antagits ett uttalande avi huvudsak samma innebörd, dock att kongressen i dåvarande läge inte var beredd att förorda lagstiftad optionsrätt.

17. Gällande rätt

Gällande lagregler om jaktarrendators rättsliga ställning återfinns i första hand i jaktlagen och i 7 kap. jordabalken.

Enligt 9 & jaktlagen får jakträtt, som upplåts åt någon annorledes äni samband med markens upplåtande till brukande, inte utan upplåtarens eller hans råttsinnehavares samtycke överlåtas på annan.

Jaktarrendator med jakträtt på fastighet, som intas ijaktvårdsområde, äger enligt 12 ä 2 mom. tredje stycket jaktlagen rätt att uppsäga arrendeavtalet till omedelbart upphörande.

7 kap jordabalken innehåller allmänna bestämmelser om nyttjanderätt m. m. I kapitlet ges regler om bl. a.

maximitid för upplåtelser

— innebörden av förlängning av tiden för upplåtelse — innebörden av ändringar i och tillägg till upplåtelseavtalet — hinder mot andelsupplåtelse — rätt till inskrivning

rättighets ställning vid fastighets övergång till ny ägare — rättighets upphörande då fastighet frångår upplåtaren efter klander, expropriation m. m

— verkan av ändringi fastighetsindelningen.

18. Nordisk lagstiftning

18.1. Danmark

Enligt lov omjakten (lov nr 221 af 3.juni 1967) kan (ä 3) jakträtt — i de fall den tillkommer fastighetsägaren inte avhändas särskilt eller på annat sätt avskiljas från äganderätten. Ägaren kan dock upplåta jakt- rätten till annan för bestämda tidsperioder, som icke får överstiga 10 år.

18.2. Finland

Avtal om jaktarrende skall enligt den finska jaktlagen (Finlands författ- ningssamling 1962: 290 med senare ändringar bl. a. 1969: 713) för att gälla ingås på viss tid, minst fem och högst tjugofem år, samt avfattas skriftligen och bestyrkas av vittnen (& 6).

Arrendeavtalet får innehålla villkor, enligt vilka avtalet efter arrende- tidens utgång fortfarande är i kraft under en lika lång period som arrendetiden, om inte upplåtaren eller arrendatorn före arrendetidens utgång meddelat den andra parten, att han avstår från fortsatt arrendeför- hållande. Arrendetiden får dock förlängas endast en gång på detta sätt (5 6).

Arrenderätt får icke utan upplåtarens medgivande överföras på tredje man (ä 6).

Avtal om jaktarrende får hävas av den som mot vederlag förvärvat fastighet om inte vid överlåtelsen förbehåll gjorts om arrendeavtalets fortbestånd. Hävning skall påkallas senast inom tre månader från det att arrendeavtalet förelades den nya ägaren. Vid förvärv av fastighet genom arv, gåva eller testamente är avtal om jaktarrende bindande mot den nye ägaren. Beträffande intecknat arrendeavtals bestånd gäller särskilda regler (% 7)-

Underlåter person, som arrenderat jakträtt, att erlägga arrendeavgift eller försummar han på annat sätt sina skyldigheter eller missbrukar han sin jakträtt är upplåtaren berättigad häva avtalet (5 8).

Arrendatom har å sin sida rätt att häva avtalet om upplåtaren bryter mot det ingångna avtalet eller arrendeområdet blir uppenbart olämpligt för jakt (& 8).

Uppkommer tvist om avtalets hävande får rätten, då skäl därtill

föreligger, förbjuda arrendatorn att medan rättegången pågår idka jakt på området och går sådant beslut i omedelbar verkställighet (& 8).

Jakträtt medför även rätt att inom det område jakträtten omfattar vidtaga alla sådana åtgärder, som är nödvändiga ur jaktvårdssynpunkt och inte tillskyndar fastighetens ägare eller brukare skada eller men (5 10).

18.3. Norge

De jaktliga förhållandena i Norge regleras genom lov om viltstellet, jakt og fangst av den 14 december 1951. Enligt 5 13 nämnda lag kan jakträtti princip icke upplåtas för längre tid än 10 år utom när jakträtten följer rätten att bruka fastigheten.

Avtal om upplåtelse av jakträtt skall upprättas skriftligen. Meddelande om arrendeförhållandet med upplysning om de närmare villkoren skall tillställas den viltnämnd, som —— med vissa undantag — skall finnas i varje härad. Såväl upplåtare som arrendator är ansvariga för att sådant meddelande lämnas.

Upplåtelse i andra hand är inte tillåten utan medgivande från fastighetsägaren eller den som i egenskap av brukare av fastigheten innehar jakträtten.

Den norska lagen är för närvarande föremål för översyn av en kommitté och förslag till vissa ändringar kommer enligt uppgift från kommitténs sekreterare att framläggas under 1974.

19. J aktundersökningen

Jaktmarksutredningen har genom den tidigare omnämnda jaktundersök- ningen, som närmare redovisas i bilaga 1, sökt erhålla uppgifter om rådande förhållande vid arrendeupplåtelser. Av jaktundersökningen fram- går bl. a. följande.

19.1. Antal jägare som arrenderar jaktmark

I landet finns totalt cirka 164 000 älgjägare. Av dessa äger 39 % helt eller delvis den mark på vilken de jagar. 33% arrenderar hela jaktmarken, 14% jagar som gäster hos jakträttsinnehavare. 2 % har jakträtt genom jordbruksarrende och 5 % genom anställning hos jakträttsinnehavare. (Bilaga ] tabell 4.)

Av jaktundersökningen framgår vidare att cirka 15 % av landets älgjägare under jaktåret jagar även på annan mark än den de uppgivit som sin huvudsakliga. Undersökningen innehåller inte uppgifter om huruvida denna mark arrenderas eller ej. Såvitt gäller de personer, som arrenderar sin huvudsakliga mark, finns skäl anta att även denna andra jaktmark arrenderas eller att man där uppträder som jaktgäst. Antalet jaktdagar på sekundär mark är dock mycket litet.

Beträffande rikets 183 000 småviltjägare, varmed i detta sammanhang avses den som bedriver jakt efter annat vilt än älg, gäller att 40 % äger jaktmarken helt eller delvis, 33 % arrenderar hela jaktmarken och 14 % är jaktgäster. (Bilaga 1 tabell 16.)

Jaktarrendatorerna är — vare sig de jagar älg eller annat vilt — medlemmar i jaktvårdsområde i samma relativa omfattning som landets samtliga jägare, vilket innebär att cirka en fjärdedel har sin huvudsakliga jaktmark ingående i jaktvårdsområde. För dessa jaktarrendatorer regleras följaktligen delar av arrendeförhållandet genom allmänna och interna bestämmelser för jaktvårdsområdena. Beträffande återstående tre fjärde- delar gäller i princip endast allmänna regler om nyttjanderätt till fast egendom.

19.2. Antal jaktarrendatorer med skriftligt resp. muntligt avtal

Upplåtelse av rätt till älgjakt regleras till huvudsaklig del genom skriftliga överenskommelser. Cirka 38 500 (77 %) av landets jaktarrendatorer med överenskommelse om rätt till älgjakt har någon form av skriftligt arrende. Andelen muntliga överenskommelser är störst inom den av jaktunder- sökningen s. k. S-regionen, omfattande Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län, där 29 % av jaktarrendatorerna med överenskommelse om rätt till älgjakt har muntliga avtal. Inom ÖN-regionen, omfattande Västerbottens och Norrbottens län, är den relativa andelen muntliga avtal lägst (16 %). (Bilaga 1 tabell 5.)

Beträffande arrendeförhållandena vid upplåtelse av rätt till småviltjakt, varmed i detta sammanhang även avses rådjursjakt, bör inledningsvis framhållas att av landets 55 000 jaktarrendatorer med överenskommelse om rätt till småviltjakt endast 14 000 finns i Norrland och Dalarna.

Upplåtelse av rätt till småviltjakt sker huvudsakligen genom skriftliga avtal. Cirka 40000 (72 %) av landets jaktarrendatorer med överens- kommelse om rätt till småviltjakt har någon form av skriftligt avtal med markägaren. I de båda norrländska regionerna NN och ÖN — har 84 respektive 88 % av dessa jaktarrendatorer skriftlig överenskommelse. I S- och V-regionerna är motsvarande siffror 61 respektive 64 %. (Bilaga 1 tabell 17.)

19.3. Arrenderad areal

För att få en mer rättvisande bild av förhållandena måste även beaktas storleken av den areal som arrenderas. Av de cirka 38 500 arrendatorer som har skriftlig överenskommelse om älgjakt har cirka 12 000 (31 %) jaktmark, som är mindre än 500 hektar. 4600 har jaktmark som är mindre än 200 hektar. Av de cirka 1 1 500 arrendatorer, som har muntlig överenskommelse om älgjakt, arrenderar cirka 6 000 (52 %) arealer, som är mindre är 500 hektar och 3 000 arealer understigande 200 hektar. Det är av naturliga skäl vanligare att skriftligt avtal upprättas vid arrende av större arealer, Sålunda har cirka 26 000 (83 %) av landets jaktarren- datorer med överenskommelse om rätt till älgjakt på minst 500 hektar någon form av skriftligt avtal. Detta hindrar dock inte att 2 000 arrendatorer, som arrenderar jaktmark större än 2 000 hektar, har muntliga avtal, vilket motsvarar 17 % av samtliga med muntliga avtal. (Bilaga 1 tabell 49).

Beträffande arrendatorer, som har skriftligt avtal om rätt till småvilt- jakt, totalt cirka 40 000, gäller att cirka 31 000 arrenderar jaktmark, som är minst 200 hektar. Av dessa har nära 5 000 jaktmark som är minst 2 000 hektar. Cirka 15 000 arrendatorer har muntlig överenskommelse om rätt till småviltjakt. Av dessa arrenderar cirka 7 400 jaktmark som är mindre än 200 hektar och cirka 3 800 mark som är mindre än 100 hektar. Det finns å andra sidan bland dem, som har muntlig överens- kommelse, cirka 3 400 som arrenderar minst 500 hektar och cirka 1 700

som arrenderar minst 1 000 hektar. Inom den senare gruppen finns endast ett fåtal i de syd- och mellansvenska regionerna. Cirka 25 000 arrendatorer, motsvarande 86 % av totala antalet som arrenderar rätt till småviltjakt på minst 500 hektar, har någon form av skriftligt arrende. (Bilaga 1 tabell 49.)

19.4. Arrendetid

Av landets cirka 49 000 jaktarrendatorer, som arrenderar mark för älgjakt, saknar cirka 19 000 (39 %) överenskommelse om avtalstidens längd. Det relativa antalet jaktarrendatorer som saknar fast arrendetid är ungefär lika i alla undersökningens regioner.

De jaktarrenden avseende älgjakt, som innehåller bestämd arrendetid, fördelar sig i huvudsak enligt följande:

1 års arrendetid ca. 10 000 arrendatorer 3 _ 1 500 ” 5 " 12500 ” 6—10 ” 5 000 ” över 10 ” 400 ”

1 Syd- och Mellansverige dominerar femårig avtalstid. Ide norrländska regionerna finns däremot endast cirka 3 100 arrendatorer med femårig avtalstid mot cirka 6 000 arrendatorer med ettårig avtalstid. (Bilaga 1 tabell 6.) En av orsakerna till att så många jaktarrendatorer i de norrländska regionerna har ettårig avtalstid torde vara att domänverket fram till 1972 tillämpat och vissa större skogsbolag alltjämt tillämpar denna tidsperiod vid utarrendering av mark för älgjakt. Domänverket tillämpar numera femårig avtalstid. Bland landets jaktarrendatorer, som arrenderar mark för småviltjakt, saknar 23 000 (41 %) bestämd avtalstid. Relativa antalet varierar något mellan de olika regionerna från 47 % i region S till 33 % i region ÖN. Av 32 000 arrendatorer med överenskommelse om rätt till småviltjakt och med bestämd avtalstid har cirka 15 400 femårig avtalstid, cirka 8 800 ettårig avtalstid och cirka 6 000 en arrendetid som överstiger 5 år. (Bilaga 1 tabell 19.) Vad tidigare sagts om avtalstidens längd avser såväl skriftliga som muntliga avtal. Vid en uppdelning mellan skriftliga och muntliga avtal visar det sig att 26% av de arrendatorer, som har skriftligt avtal, saknar överenskommelse om avtalstidens längd. Motsvarande siffra för de arrendatorer som har muntliga avtal är 82 %. Det sistnämnda innebär omvänt att 18 % av arrendatorema med muntlig överenskommelse har bestämd avtalstid. Den vanligare tiden är idetta fall 1 år. (Bilaga 1 tabell 50.)

20. Utredningens allmänna överväganden

Jaktmarksutredningen har i direktiven erhållit i uppdrag att undersöka jaktarrendatorernas ställning såväl inom jaktvårdsområdena som i övrigt samt särskilt pröva om förutsättningar finns för bestämmelser om rätt till förlängning av arrendetiden för arrendator, när starka viltvårdsskäl talar härför.

Upplåtelse av rätt till jakt mot vederlag betecknas vanligen jaktarrende och den som genom upplåtelsen erhållit rätt till jakt jaktarrendator. För att arrende skall anses föreligga fordras emellertid enligt juridiskt språkbruk — att nyttjanderättshavaren i denna sin egenskap under upplåtelsetiden ensam har besittningsrätten till den upplåtna egendomen. Bortsett från de fall där jakträtten upplåtits genom avtal om jordbruks- arrende är det ytterligt sällsynt att den som genom upplåtelse erhållit jakträtt har besittningsrätten till marken. Jaktarrende är från denna synpunkt och även från den synpunkten att upplåtelsen i många fall ej heller innebär ensamrätt till jakt på viss mark en oegentlig beteckning. Ett visst avsteg från principen att arrende skall innebära besittningsrätt innebär uttrycket fiskearrende i lag (1957: 390) om fiskearrenden. Enligt sistnämnda lag reserveras dock uttrycket fiskearrende för sådana upp- låtelser vilkas ändamål är yrkesfiske eller annat fiske av väsentlig betydelse för arrendators försörjning.

Jaktmarksutredningen har i det framlagda lagförslaget avstått från att använda beteckningen jaktarrende och i stället valt uttrycket jaktupp- låtelse samt benämnt den person som genom upplåtelse erhållit rätt till jakt nyttjanderättshavare. I motiven används emellertid utan att någon betydelseförskjutning därmed avses de kortare och allmänt brukade beteckningarna jaktarrende och jaktarrendator.

Den betydelse lagregler om jaktarrende kan ha för den allmänna viltvården i landet är i första hand beroende av hur stor del av de aktiva jägarna som arrenderar sin jaktmark. Enligt jaktundersökningen arrende- rar 33 % av landets aktiva jägare i sin helhet den mark på vilken de bedriver jakt. Denna grupp jägare är i det närmaste lika stor som den grupp som jagar på egen mark. Detta visar enligt utredningen att regler om upplåtelse av jakträtt, som ger parterna i ett arrendeförhållande och särskilt jaktarrendatorerna motiv att bedriva en aktiv och ökad viltvård, får anses vara av väsentlig betydelse för den allmänna viltvården i landet.

Grundläggande för att en jaktarrendator skall finna anledning att vidta

aktiva viltvårdsåtgärder måste — om man bortser från ideella s'räl vara att han kan räkna med att få utnyttja resultatet av sina åtgärder.

Utgångspunkten för en rättslig reglering av jaktupplåtelsernzs innehåll och form bör enligt utredningen vara att främja tillkomsten av upplåtelser som är förenade _med sådan trygghet att de avtasslutande parterna på ett resultatgivande sätt kan fördela viltvårdsarbetet mellan sig. Principen bör vara att upplåtaren åtar sig mer omfattande nyanlägg- ningar, som på lång sikt har inverkan på vilttillgången. Kostnaderna för sådana åtgärder får upplåtaren täcka genom arrendeavgifterna. Jaktarren- datorn bör å sin sida svara för viltvårdsarbete son är av underhållskaraktär och för sådana åtgärder som har mera direk”: inverkan på viltbeståndet. Upplåtelsen bör för arrendatorns del ha sådant innehåll att han finner förenligt med sina intressen att vidta lämpliga och erforderliga åtgärder i viltvårdande syfte.

Den rättsliga regleringen får å andra sida inte göras så omfattande eller utformas på sådant sätt att fastighetsägare i större utsträckn'ng avstår från att upplåta mark för jakt. Utredningen har iandra sammanhang i enlighet med direktiven föreslagit åtgärder ägnade att ge ökade jaktmöj- ligheter åt jägare som inte har tillgång till egen jaktmark. Vid den avvägning som måste ske mellan fastighetsägarnas och ;aktarren- datorernas intressen måste skälig hänsyn tas till berättigade önskemål från fastighetsägarna att kunna driva en rationell markförvaltning och i samband därmed disponera över sin mark.

Jaktundersökningen visar att 39 % av de jaktarrendatorer, som arrenderar mark för älgjakt, och 41 % av dem som arrenderar mark för annan jakt saknar överenskommelse om bestämd arrendetid. Å andra sidan har 36 % av de arrendatorer, som har överenskommelse Om rätt till älgjakt, en avtalad arrendeperiod' som är fem år eller längre. För arrendatorer med överenskommelse om annan jakt är motsvarande siffra 39 %.

Det får anses vara av väsentlig betydelse för viltvården att avtal om upplåtelse av jakträtt innehåller bestämmelser om avtalsperiodens längd. Vid bestämmandet av denna bör hänsyn tas till mera långsiktiga mål i viltvårdsarbetet. Sådana viltvårdsåtgärder som att-, köns-, ålders-, och individstyrd avskjutning ävensom åtskilliga biotopförbättrande åtgärder visar effekt först efter avsevärd tid. Skall man kunna väcka och bibehålla ett intresse hos jaktarrendatorn att aktivt verka för sådan typ av viltvård bör enligt utredningens mening arrendeperioden inte bestämmas kortare än fem år.

Utredningen föreslår såsom åtgärder ägnade att medföra en ökad trygghet för jaktarrendatorerna och därmed ägnade att stimulera dem till ett ökat och mera aktivt viltvårdsarbete femårig minimiavtalstid och rätt för arrendatorn till förlängning av arrendet vid arrendetidens utgång. Förslagen innebär i detta hänseende en anpassning till de regler som redan nu genom avtal gäller för ett mycket stort antal upplåtelser.

Utredningen är väl medveten om att avsteg från femårsregeln i många fall kommer att visa sig nödvändiga. Ett undantag som uttryckligen reglerats i lagförslaget är det fall att upplåtaren själv inte förfogar över

marken så lång tid som fem år. I sådant fall föreslås upplåtelse få ske för den kortare tid som motsvarar förfogandetiden.

Enligt förslaget kommer därjämte efter prövning i särskild ordning möjligheter att föreligga att upplåta jakträtt för kortare tid än fem år. Sådan prövning föreslås ske inför arrendenämnd, på sätt som närmare utvecklas i det följande. Såsom exempel på skäl som kan motivera kortare upplåtelsetid än fem år kan nämnas att markägare, som normalt själv jagar på sin mark, på grund av sjukdom eller eljest är förhindrad att utöva jakten under en säsong. Såsom annat exempel kan nämnas att den mark arrendet gäller inom viss tid, som vid tidpunkten för upplåtelsen eventuellt inte kan preciseras närmare, avses att tas i anspråk för annat ändamål som hindrar eller inskränker fortsatt jaktutövning. Utredningen anser inte att särskilt höga krav bör ställas på de skäl som åberopas till stöd för kortare avtalstid. Redan det förhållandet att särskilt medgivande av arrendenämnd erfordras kommer enligt utredningen att verka åter- hållande.

Det bör i detta sammanhang framhållas att utredningens förslag till lag om jaktupplåtelser inte är avsett att äga tillämpning på korttidsupp- låtelser, där upplåtelsetiden understiger två månader, och ej heller på vederlagsfria upplåtelser. Upplåtelser för tid som understiger två månader har av utredningen ansetts böra falla utanför lagens tillämpningsområde eftersom det i dessa fall får anses ankomma på upplåtaren ensam att svara för samtliga viltvårdsåtgärder. Samma skäl kan anföras beträffande övriga upplåtelser för tid understigande ett år. Om lagens tillämpning begränsas till upplåtelser avseende ett år eller längre kommer man emellertid enligt utredningen att få en inte önskvärd styrning mot upplåtelser omfattande tidsperioder som obetydligt understiger ett år. Motsvarande gäller i huvudsak om gränsen sätts vid sex månader eftersom den värdefullare jakten är koncentrerad till höst- och vintermånaderna.

Begränsas lagen till att omfatta upplåtelser för två månader eller längre tid föreligger emellertid enligt utredningen möjligheter att på enkelt sätt kringgå lagens syfte exempelvis genom avtal av innehåll att upplåtelse sker för en månad med automatisk förlängning en månad varje gång. Utredningen föreslår därför att även upplåtelser för kortare tid än två månader skall omfattas av lagförslaget om upplåtelsen på grund av förlängning eller eljest varar två månader eller längre tid.

Utredningens förslag att undanta vederlagsfria upplåtelser ansluter sig till vad som gäller beträffande arrende i allmänhet. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att med vederlag avses även annan ersättning än kontanter. Upplåtelse mot vederlag föreligger sålunda om jaktarrendatorn enligt det avtal, som ligger till grund för upplåtelsen, såsom motprestation exempelvis skall fullgöra visst arbete eller leverera vissa varor.

Bakgrunden till utredningens förslag om rätt för jaktarrendator att få arrendet förlängt vid arrendetidens utgång är främst de missförhållanden som påtalats av Svenska jägareförbundet i den tidigare redovisade skrivelsen till jordbruksministern. De iskrivelsen angivna missförhållan- dena har enligt utredningens uppfattning blivit mer påtagliga under senare tid.

Såsom ett alternativ till rätt till förlängning kan övervägas lestämmel- ser om syneförfarande. Utredningen har emellertid med beaktande av de praktiska svårigheter ett allmänt syneförfarande skulle medföra helt avstått från att framlägga förslag därom. Det får enligt u'redningen ankomma på parterna att i förekommande fall avtala om syn.

Rätten till förlängning utgör ett komplement till regeln cm femårig minimiavtalstid och kan förväntas stimulera arrendatorn til viltvårds- åtgärder även under den senare delen av avtalsperioden. Det bör härvid nämnas att femårig avtalstid å andra sidan får anses utgöra en praktisk förutsättning för tillämpningen av bestämmelser om rätt till förlängning. Sådan rätt medför att tvister om villkoren för fortsatt arrende måste kunna lösas inför opartisk myndighet. Om avtalstiden generellt sätts mycket kort kan detta i flera fall väntas medföra ett ökat aital tvister utan motsvarande fördelar för vare sig upplåtare eller arrendatcr.

Utredningens förslag i vad gäller rätt till förlängning av jaktarrende vid arrendetidens utgång har konstruerats efter samma principer som gäller för jordbruks- och fiskearrenden. Beträffande de situationer . vilka rätt till förlängning inte föreligger företer utredningens förslag emellertid vissa avvikelser.

Enligt 9 kap. 8 & jordabalken bryts jordbruksarrendators rätt till förlängning endast i vissa i lagtexten angivna fall. De situaticner i vilka besittningsskydd inte föreligger har preciserats i nio punkter. Arrende- lagsutredningen avstyrkte i sitt betänkande Jordsbrukarrende (SOU l968:57 sid 391) en generalklausul vad avsåg förutsättningarna för besittningsskyddsavbrott. Utredningen åberopade till gruni för sitt avstyrkande i första hand riskerna för ökat antal tvister. Departements- chefen framhöll i propositionen med förslag till jordabalk (1970: 20 B2 sid 865) att det var önskvärt att de olika situationer i vilka rätt till förlängning var utesluten preciserades i lagen. En generalklausul, som överlämnade åt rättstillämpningen att genom en intresseawägning i det enskilda fallet avgöra om skälig anledning att upplösa arrendeförhållandet förelåg, skulle enligt departementschefen alltid medföra en viss otrygghet för arrendatorn. Departementschefen fann därför inte att det vid sidan av de besittningsskyddsbrytande grunder som föreslagits förelåg något behov av en allmänt hållen regel.

Enligt 5 & fiskearrendelagen bryts besittningsskyddet i följande fall:

] arrenderätten är förverkad utan att likväl fastighetens ägare uppsagt avtalet att upphöra på grund härav, 2 arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelseri sådan mån att arrendeavtalet skäligen inte bör förlängas, 3 fastighetens ägare gör sannolikt, att han själv, hans make eller avkomling skall bruka fisket, 4 fastighetens ägare i annat fall har befogad anledning att upplösa arrendeförhållandet.

Vid en bedömning om de besittningsskyddsbrytande grunderna skall preciseras i lagtexten eller sammanfattas i en generalklausul bör enligt utredningen beaktas att de sociala skäl, som motiverar att jordbruks-

arrendatorema givits en stark ställning gentemot jordägarna, till stor del saknas på jaktens område. Jakten är för flertalet utövare en fritidssyssel— sättning och det besittningsskydd, som utredningen föreslår att jaktarren- datorerna skall erhålla, är främst motiverat från jakt- och viltvårdssyn- punkter, vilka närmare utvecklas i det föregående. Den otrygghet en generalklausul beträffande förutsättningarna för besittningsskyddsavbrott kan medföra för jaktarrendatorerna måste vägas mot fastighetsägarnas berättigade intresse av att kunna bringa upplåtelsen att upphöra vid nyttjanderättstidens utgång om befogad anledning därtill föreligger, även om den uppkomna situationen inte skulle falla in under någon i lagtexten särskilt angiven grund. Såsom tidigare framhållits kan ett mycket starkt besittningsskydd för jaktarrendatorerna medföra att fastighetsägare avstår från att arrendera ut mark för jakt. Utredningen finner däremot större avseende böra fästas vid den av arrendelagsutredningen framförda synpunkten att specifiserade grunder minskar antalet tvister. Fiske- arrendelagen innehåller jämte vissa särskilt angivna grunder (punkterna 1—3) en generalklausul (punkt 4) och såvitt känt har tillämpningen av denna inte medfört något större antal tvister. Utredningen anser därför att farhågorna för ett ökat antal tvister inte bör överdrivas.

Utredningen föreslår att rätten till förlängning skall kunna brytas om upplåtaren gör sannolikt att han själv eller honom närstående skall utöva jakten eller upplåtaren i annat fall har befogad anledning att upplösa jaktarrendeförhållandet.

Om utvecklingen skulle visa att en generalklausul i enlighet med utredningens förslag medför ett stort antal tvister beträffande rätten till förlängning bör frågan om utformningen av de besittningsskyddsbrytande grunderna omprövas sedan erfarenheter vunnits avseende arten och omfattningen av uppkommande tvister.

Såsom framgår av vad ovan redovisats har i fiskearrendelagen — förutom generalklausulen upptagits vissa särskilda situationer i vilka rätt till förlängning inte föreligger, nämligen om arrenderätten är förverkad utan att fastighetsägaren på grund därav sagt upp avtalet eller om arrendatorn i annat fall åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån att avtalet inte skäligen bör förlängas. Dessa situationer täcks enligt utredningen av den föreslagna generalklausulen och utgör exempel på fall då förläng- ningsrätt inte föreligger.

Omständigheter som i övrigt bör föranleda att besittningsskyddet bryts kan vara att den mark som jaktarrendet omfattar skall användas för annat ändamål som utesluter fortsatt jakt, eller kan den situationen föreligga att fortsatt jakt skulle försvåra avsett utnyttjande. Ligger marken inom fastställd byggnadsplan bör befogad anledning att bringa jaktarrendeför- hållandet till upphörande vid arrendetidens utgång alltid anses föreligga om fastighetsägaren gör gällande att marken skall utnyttjas enligt planen. Kan det antas att markens utnyttjande för sådant ändamål, som inte medger fortsatt jakt, kommer att dröja viss tid kan fråga uppkomma om förlängning för kortare tid än fem år. Om fastighetsägaren gör gällande att del av den tidigare utarrenderade marken kommer att frångå fastigheten genom försäljning, fastighetsreglering eller eljest, äger jakt-

arrendatorn rätt till förlängning beträffande återstående del. Förutsätt- ningen härför är emellertid att fastighetsägarens intresse blir tillgodosett genom att jaktarrendatorn avträder den del, som skall frångå fastigheten, och avtalet lämpligen kan förlängas vad avser återstående del, vilket i första hand bör bedömas med utgångspunkt i om nämnda de] utgör en godtagbar enhet från jakt- och viltvårdssynpunkt.

Det förhållandet att den arrenderade marken skall ingå eller kan antas komma att ingå ijaktvårdsområde utgöri princip inte grund för att bryta förlängningsrätten. Enligt utredningens förslag till lag om jaktvårdsom- råden (8 5) får jaktarrendator, då den arrenderade marken intas i jaktvårdsområde, utöva den jakt som tillkommer markägaren i dennes egenskap av delägare i området med de inskränkningar som kan följa av avtalet. Medför bildandet av jaktvårdsområde att jaktarrendatorns rätt undergår förändring av betydelse för hans jaktutövning föreligger enligt 9ä samma lagförslag möjligheter att ompröva utgående arrendeavgift eller i vissa fall genom uppsägning bringa avtalet till upphörande. Närmare redogörelse för dessa bestämmelser har lämnats i avd. 111 Jaktvårdsområden.

Jaktarrendators rätt till fortsatt arrende får inte hindra tillskapandet av lämpliga enheter från jakt- och viltvårdssynpunkter. Jaktarrendator kan sålunda i vissa fall bli skyldig att acceptera byte av mark under förutsättning att detta medför fördelar i nämnda hänseende och byte kan ske utan avsevärd olägenhet för jaktarrendatorn. I händelse av tvist får arrendenämnden avgöra om jaktarrendatorn skall vara skyldig att godta föreslaget byte. Finner arrendenämnden sådan skyldighet föreligga och vägrar jaktarrendatorn trots detta att acceptera bytet förfaller hans rätt till fortsatt arrende.

Enligt 9 kap jordabalken samt fiskearrendelagen bryts arrendators rätt till förlängning om fastighetsägaren gör sannolikt att han själv, hans make eller avkomling skall bruka arrendestället respektive fisket. Såsom tidigare framhållits har sociala skäl motiverat att jordbruks— och fiskearrendatorerna givits en mycket stark ställning gentemot fastighets- ägarna. Den personkrets som kan åberopas till grund för besittnings- skyddsavbrott har därför gjorts relativt snäv. Det av utredningen föreslagna besittningsskyddet för jaktarrendator är motiverat av andra skäl. Mot bakgrund härav och för att motverka att fastighetsägare avstår från att arrendera ut mark för jakt av hänsyn till närstående, som inte omedelbart men kanske i framtiden kan väntas önska utöva jakt på fastigheten, föreslår utredningen att vid jaktarrenden en något vidare personkrets skall kunna åberopas till grund för rätt att vägra förlängning. Utredningen har i lagtexten föreslagit att rätt till förlängning inte skall föreligga om upplåtaren själv eller honom närstående skall utöva jakten. Med närstående avses förutom make och avkomlingar även samman- boende, varmed i detta sammanhang i första hand förstås man och kvinna som sammanbor utan att vara gifta eller avse att ingå äktenskap (jfr prop. 1973230 sid 68). Det förhållandet att avkomlings make skall utöva jakten bör vidare kunna åberopas. Personkretsen bör enligt utredningens mening förutom make, sammanboende, avkomling och avkomlings make

i princip omfatta de skyldemän som enligt 2 kap. ärvdabalken äger arvsrätt. Vid mera avlägsen släktskap inom denna grupp bör dock regelmässigt fordras att det verkligen är fråga om någon upplåtaren närstående, vilket exempelvis kan vara fallet med den som biträder vid skötseln av fastigheten eller ofta vistas på densamma eller regelbundet uppehåller närmare kontakt med upplåtaren.

Det bör i detta sammang framhållas att för brytande av rätten till förlängning fordras att upplåtaren gör sannolikt att person som nyss sagts skall överta jakten. Ett påstående från upplåtaren måste sålunda i händelse av bestridande från nyttjanderättshavarens sida kunna styrkas.

Det bör vidare beaktas att det krävs att någon av de nämnda personerna skall avse att utöva jakten. Bestämmelse äger sålunda inte tillämpning i det fall att närstående övertar jakträtten för att i sin tur upplåta densamma till tredje man.

Åberopar upplåtaren s. k. självinträde men sker det i annat syfte än att han själv eller honom närstående skall utövajakten uppkommer fråga om rätt till skadestånd.

Med hänsyn till att utredningen i den föreslagna lagtexten valt uttrycket upplåtaren i stället för fastighetsägaren föreligger inget behov av särskild reglering i de fall fastighet innehas med fideikommissrätt eller eljest med besittningsrätt som inte är förenad med äganderätt.

Beträffande fastighet som ägs av dödsbo bör jaktarrendators rätt till förlängning vika om dödsbodelägare önskar överta jakten. Ägs fastighet av bolag, förening eller stiftelse med fåtal intressenter bör vad ovan sagts om rätt till självinträde i tillämpliga delar gälla huvuddelägare eller delägare, som besitter fastigheten. Det äri dessa fall i princip fråga om att fastighetsägaren eller ställföreträdare för vederbörande skall utöva jakten, och utredningen har därför inte funnit erforderligt att i lagtexten inta särskilda bestämmelser.

Fysiska och juridiska personer som äger jaktmark upplåter ofta till förmån för sina anställda mark för s.k. personaljakt. Upplåtelse för sådant ändamål bör enligt utredningen i princip inte kunna åberopas till grund för rätt att vägra jaktarrendator fortsatt arrende. Intresset att bereda de anställda möjligheter till jakt bör enligt utredningen i första hand tillgodoses genom att exempelvis tidigare utarrenderad mark, dä'r arrendet av någon anledning upphört, används för detta ändamål. Däremot kan jaktarrendator bli skyldig att acceptera byte av mark om därigenom ett större sammanhängande markområde kan upplåtas för personaljakt och byte kan ske utan avsevärda olägenheter för jaktarren- datorn.

Beträffande förfarandet vid förlängning överensstämmer utredningens förslag med vad som för närvarande gäller beträffande jordbruks- och fiskearrenden. Bestämmelserna innebär i huvudsak följande. Uppsägning gäller i princip nyttjanderättens upphörande. Har upplåtaren sagt upp avtalet och kan överenskommelse inte träffas om förlängning av arrendeavtalet eller om villkoren för den nya perioden åligger det upplåtaren att meddela arrendatorn att denne om han inte går med på att lämna arrendet —— har att inom två månader efter det att han fick del

av meddelandet hänskjuta tvisten till arrendenämndens bedömande. Hänskjuter inte arrendatorn tvisten till arrendenämnden förfaller hans rätt till förlängning. Arrendator som önskar få till stånd prövning av villkoren för kommande arrendeperiod kan i uppsägningen begära förlängning av avtalet på ändrade villkor. Sägs avtalet upp av arrendatorn utan begäran om villkorsprövning, upphör det att gälla vid arrendetidens utgång. Innehåller uppsägningen sådan begäran tillämpas samma förfaran- de som när upplåtaren verkställt uppsägningen. Såväl förlängningsfrågan som villkorsfrågan blir således föremål för förhandling mellan upplåtaren och arrendatorn och båda dessa frågor kan underställas arrendenämnden. Vill upplåtaren påskynda förhandlingarna kan han tillställa arrendatorn meddelande att han påfordrar att denne skall lämna arrendet. Underlåter arrendatorn att hänskjuta tvisten till arrendenämnden inom tvåmånaders— fristen förlorar han rätten till förlängning. Någon skyldighet för part att redan i uppsägningshandlingen precisera de önskade villkoren föreligger inte.

Vid förlängning av arrendeavtal skall arrendeavgift utgå med skäligt belopp. Den arrendeavgift som upplåtaren fordrar skall godtas om den inte är oskälig. Annat av upplåtaren uppställt villkor skall gälla om det inte strider mot god sed i arrendeförhållanden eller eljest är obilligt.

Förlängning sker i princip för arrendetiden om denna inte överstiger fem år och eljest för fem år. Om så finns lämpligare kan förlängning ske för annan tid.

Utredningen föreslår att vid bedömningen av frågan om vad som är skäligt arrendebelopp arrendenämnden i första hand skall beakta ortens pris med de avvikelser som den ifrågavarande markens större eller mindre jaktliga värde kan motivera. Om jämförliga arrendeförhållanden inte kan åberopas får frågan avgöras med ledning av vad jaktarrendatorer i allmän- het kan antas vara beredda att betala. Utredningen föreslår sålunda inte någon priskontroll utan endast skydd mot oskäliga prishöjningar.

Såsom ovan anförts måste frågor om rätt till förlängning samt villkoren för förlängning i händelse av tvist kunna lösas på ett smidigt och från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Utredningen föreslår att förfarandet i tvister om jaktarrende skall vara detsamma som enligt jordabalken gäller beträffande jordbruksarrende. Bestämmelser om för- farandet i arrendetvister finns i 8 kap 30—34 %% jordabalken och lag (1973: 188) om arrendenämnder och hyresnämnder. Motsvarande be- stämmelser upptas i utredningens förslag under 10—13 55. För att arrendenämnd vid handläggning av frågor rörande jaktarrenden skall besitta med hänsyn till ämnesområdet särskild erfarenhet och sakkunskap föreslår utredningen att de vid sidan av den lagfarne ordföranden tjänstgörande ledamöterna om möjligt skall ha förvärvat erfarenhet av jaktarrendeförhållanden.

Enligt utredningens förslag skall minimitiden för jaktupplåtelse i princip vara fem år och förlängning därefter ske för femårsperioder. Innehållet i det avtal som ligger till grund för upplåtelsen kan därför komma att prövas lång tid efter det att avtalet ingicks. Utredningen föreslår med hänsyn härtill att avtal om jaktupplåtelse skall upprättas

skriftligen om inte annat överenskommes mellan parterna. Ytterligare skäl som enligt utredningens mening talar för att skriftliga avtal bör upprättas är att avtalet bör innehålla regler om fördelningen av viltvårdsarbetet samt eventuella förbehåll beträffande jaktens utövande. Utredningens förslag att avtal skall upprättas skriftligen om inte annat överenskommes mellan parterna överensstämmer med vad som gäller beträffande lägenhetsarrende (8 kap. 3 & andra stycket jordabalken) och innebär således att muntliga avtal blir gällande. Utredningen har avstått från att föreslå att skriftligt avtal skall vara obligatoriskt — såsom fallet är exempelvis vid jordbruksarrende — med hänsyn till de praktiska svårigheter en sådan bestämmelse i många fall skulle medföra. Genom presumtionen för skriftligt avtal finns enligt utredningen anledning anta att det övervägande antalet avtal som träffas kommer att uppsättas skriftligt. Jägarnas organisationer kan förväntas tillhandahålla lämpliga kontraktsformulär på sätt som nu sker.

Förutsättningen för att en markägare skall upplåta jakträtt är i många fall att han hyser förtroende för den som skall utövajakten. Utredningen föreslår därför ingen ändring i nuvarande regel i 9å jaktlagen att ”jakträtt, som upplåtes åt någon annorledes än i samband med markens upplåtande till brukande icke utan upplåtarens eller hans rättsinnehavares samtycke får överlåtas på annan”. Denna bestämmelse berör alla jakträttsupplåtelser frånsett de fall där jakträtten ingår i jordbruks- arrende. Bestämmelsen omfattar en större grupp upplåtelser än utred- ningens förslag till lag om jaktupplåtelser och bör därför enligt utredningen kvarstå ijaktlagen.

Det finns i detta sammanhang anledning att beröra frågan om de av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande jaktupplåtelser skall inarbetas i jaktlagen eller utgöra särskild lag. Önskemålet att samla bestämmelser rörande jakt i ett fåtal författningar talar för ett intagande i jaktlagen. Utredningen har emellertid vid sina överväganden funnit att bestämmelserna rörande jaktupplåtelser principiellt har ett närmare samband med jordabalkens arrenderegler än övriga frågor som regleras i jaktlagen. Utredningen vill dock inte förorda att bestämmelserna intas i jordabalken med hänsyn till att förslaget rör ett avgränsat ämnesområde och regleringen delvis sker från andra utgångspunkter än vad som gäller vid övriga nyttjanderättsupplåtelser. Utredningen framlägger därför ett förslag till särskild lag. Genom en fristående lag vinns för övrigt ökad överskådlighet. Såsom jämförelse kan nämnas att motsvarande regler beträffande vissa upplåtelser av fiskerätt intagits i en särskild lag om fiskearrenden.

21. Specialmotivering till lag om upplåtelse av jakt samt till föreslagna ändringari rättegångsbalken och lagen (1973:188) om arrende- och hyresnämnder

21.1. Lagen om upplåtelse av jakt

Utredningens förslag till lag om upplåtelse av jakt bygger på jordabalkens arrendebestämmelser. Utredningen, som anser att den rätts- liga regleringen av jaktupplåtelserna i möjlig mån bör begränsas, har i det framlagda förslaget endast tagit upp centrala bestämmelser rörande minimiavtalstid, rätt till förlängning, uppsägning och förverkande samt därjämte vissa processuella bestämmelser. I övriga frågor bör enligt utredningens mening råda avtalsfrihet. Det torde emellertid få anses givet att jordbalkens regler i det fall att vissa frågor inte särskilt regleras i upplåtelseavtalet kommer att tjäna till ledning ihändelse av tvist. Såsom exempel kan nämnas den fråga, som regleras i 8 kap. 9 5jordabalken, nämligen att fastighetsägaren uppgivit den utarrenderade marken vara större än den i verkligheten är. Reglerna i 8 kap.jordaba1ken om verkan av utmätning och konkurs torde vidare komma att vinna analog tillämpning.

Jaktmarksutredningens utgångspunkt har i enlighet med direktiven varit att pröva om förutsättningar finns för bestämmelser om rätt till förlängning av arrendetiden när starka viltvårdsskäl talar härför. Utred- ningen har därför inte haft att pröva behovet av en reglering från social synpunkt. Något sådant behov föreligger för övrigt enligt utredningens uppfattning inte. Endast i rena undantagsfall torde jakten i vart fall på arrenderade marker vara av väsentlig betydelse för jaktarrendatorns försörjning.

1 5

Paragrafens första stycke anger vilka jaktarrendeavtal som omfattas av lagens bestämmelser.

Såsom framgår av lagtexten är upplåtelser av jakträtt som ingår i jordbruksarrende undantagna från lagens bestämmelser. Förbudet i 99 jaktlagen att i andra hand upplåta rätt till jakt gäller ej heller i detta fall. Det bör måhända för undvikande av missförstånd nämnas att med uttrycket i 95 jaktlagen ”annorledes än i samband med markens upplåtande till brukande” inte avses tidssamband, dvs. att skilda jakt- och jordbruksarrendeavtal ingås samtidigt, utan det förhållandet att jakt- rätten följer med rätten att bruka marken. »

Begränsningen till upplåtelser mot vederlag och till upplåtelser som omfattar två månader eller längre tid har kommenterats i det föregående. Detta gäller även bestämmelserna om upplåtelser för kortare tid än två månader i de fall avtalet på grund av förlängning eller eljest fortlöper under två månader eller längre tid.

Samerna har enligt 255 rennäringslagen (19712437) en omfattande jakträtt. Medlem i sameby får sålunda jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarker- na, när renskötsel är tillåten där. Detsamma gäller när medlem isameby tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel. I det sista fallet är dock jakt och fiske tillåtna endast i den utsträckning som erfordras för vederbörandes uppehälle. Rätten att upplåta jakt på sådan kronomark ovan odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen tillkommer enligt 32 & rennäringslagen och l & rennäringskungörelsen (1971 : 438) lantbruksnämnderna i respek- tive Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Utredningen har för att närmare utröna villkoren för sådana upplåtel- ser haft kontakt med rennäringsavdelningen vid lantbruksnämnden i Norrbottens län. All upplåtelse av älgjakt inom detta län sker som korttidsupplåtelser för de dagar älgjakt är tillåten i länet. Detta gäller även i de fall vederbörande nyttjanderättshavare skulle arrendera småvilt- jakten under längre tidsperioder. Utredningens förslag till lag om upplåtelse av jakt skulle därför av detta skäl inte komma att omfatta älgjaktsupplåtelserna på kronomark ovan odlingsgränsen. Beträffande småviltjakten fanns under jaktåret 1972—73 i Norrbottens län 11 femårsupplåtelser samt ca. 700—800 ettårsupplåtelser. Därtill kom ca. 400—500 korttidsupplåtelser, varav ca. 200 såldes av olika turistföretag efter bemyndigande från lantbruksnämnden.

Femårsupplåtelserna gällde i samtliga fall olika sammanslutningar av typ Kiruna jakt- & fiskevårdsförening. Ettårsupplåtelserna avsåg regel- mässigt ortsbor. Ingen av de angivna upplåtelseformerna medförde ensamrätt till jakt inom visst område. Samerna har alltid sin jakträtt lagstadgad, och därtill kommer att lantbruksnämnden lämnar flera upplåtelser som helt eller delvis omfattar samma mark. Lantbruksnämnden samrådet alltid i frågor rörande jaktupplåtelser med respektive sameby och stor vikt fästs vid samebyns uttalande.,De ortsbor som en gång erhållit tillstånd till jakt får regelmässigt detta förnyat årligen om inte samebyn motsätter sig fortsatt upplåtelse eller tillståndshavaren misskött sig.

Det finns enligt företrädarna för lantbruksnämnden i Norrbottens län i första hand på grund av de mycket stora arealer varom är fråga men även på den grund att ingen jägare har ensamrätt till jakt på någon mark små möjligheter att inom området ovan odlingsgränsen driva annan viltvård än reglerad avskjutning. Den enda praktiska möjligheten att reglera avskjut- ningen är att begränsa antalet upplåtelser. Effekten av en begränsning av antalet upplåtelser skulle enligt företrädarna för lantbruksnämnden avsevärt fördröjas och i många fall helt utebli om samtliga upplåtelser

skulle omfatta femårsperioder. En regel om femårsupplåtelser skulle sålunda driva fram ett ökat antal korttidsupplåtelser och därmed förenat ökat administrativt arbete. Därjämte framhölls att samerna önskar en fortlöpande kontroll över jaktens omfattning och av denna anledning med all säkerhet skulle komma att motsätta sig femårsupplåtelser till enskilda personer.

Utredningens förslag till lag om jaktupplåtelser motiveras i första hand av viltvårdshänsyn. Utredningen finner med hänsyn härtill samt det förhållandet att den föreslagna lagstiftningen endast skulle komma att omfatta upplåtelser som avser småviltjakt med den utformning älgjaktsupplåtelserna i vart fall för närvarande har i Norrbottens län skäl föreligga att undanta sådan mark som avsesi 325 rennäringslagen från den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Paragrafens andra stycke anger att lagens bestämmelser är tvingande om ej annat anges.

Tredje stycket syftar på sådana bestämmelser i lagen från vilka avvikelse i avtalet är tillåten om arrendenämnden lämnat godkännande. Bestämmelsen innebär att arrendenämndens godkännande får sökas endast om avtalet innehåller förbehåll att dispens får sökas. Innehåller avtalet dispensförbehåll och vägras dispens förfaller avtalet om ej annat överenskommits. Syftet med bestämmelsen är att dispens ej skall vara möjlig med mindre parterna är ense om att söka sådan. Utredningens förslag överensstämmer med vad som enligt 8 kap. 25 andra stycket jordabalken gäller för arrende i allmänhet.

Bestämmelsen omfattar även under arrendetiden ingångna särskilda överenskommelser som har anknytning till arrendeförhållandet. En ändrings— eller tilläggsöverenskommelse som strider mot tvingande bestämmelser och som innehåller förbehåll att dispens får sökas förfaller sålunda om dispens vägras. Huvudavtalet påverkas därvid inte av att dispens vägrats.

Innehåller ett avtal villkor som strider mot tvingande bestämmelse i lagen och har överenskommelse ej träffats om att ansöka om dispens, är avtalet ogiltigt i vad det strider mot tvingande bestämmelse i lagen, men i övrigt giltigt. Utredningen bortser i detta sammanhang från möjligheterna att efter talan vid domstol få avtal ogiltigförklarat på grund av bristande eller felaktiga förutsättningar hos parterna vid avtalets ingående.

25

Motiven till utredningens förslag att jaktarrendeavtal skall upprättas skriftligen om ej annat överenskommes har redovisats i kapitel 5.

35

Paragrafen motsvarar i princip vad som enligt 9 kap. 25 jordabalken gäller beträffande jordbruksarrende.

Enligt utredningens förslag får upplåtelse ske för kortare tid än fem år om upplåtaren själv inte förfogar över marken så lång tid som fem år.

Utredningen har i det framlagda förslaget till lag om jaktvårdsområden slopat bestämmelsen att jaktvårdsområde skall bildas för viss tidsperiod. Enligt förslaget skall frågan om jaktvårdsområdes bestånd emellertid kunna omprövas vart femte år. Om utredningens förslag i denna del genomförs bör det vara tillåtet att utan särskilt medgivande från arrendenämndens sida upplåta jakträtt på mark som ingår i jaktvårds- område för fem år eller den kortare tid området består. Med utgångs- punkt i gällande bestämmelser rörande jaktvårdsområden bör upplåtelsen utan särskilt medgivande från arrendenämnden kunna ske för återstoden av den tid för vilken jaktvårdsområde bildats.

Utredningen har i paragrafens andra stycke intagit en bestämmelse att förbehåll om rätt för upplåtaren att återta jakten eller del därav före upplåtelsetidens utgång frånsett fall som anges i lag eller annan författning är giltigt endast om det godkänns av arrendenämnden. Motsvarande bestämmelse, vars syfte är att hindra kringgående av bestämmelserna om minsta upplåtelsetid, finns i bl. a. 9 kap. 2 5 tredje stycket jordabalken.

Enligt 9 kap. 2 5 andra stycket jordabalken är minimiavtalstiden vid upplåtelse av jordbruksarrende fem år utom i det fall att upplåtaren är kommun då minimitiden är ett år. Departementschefen anförde i propositionen med förslag till ny jordabalk (prop. 1970: 20 B sid. 872) att det ofta kan vara svårt för en kommun att i förväg överblicka en så lång arrendetid som fem år och avgöra om marken kan behöva tas i anspråk inom denna tid. I en sådan situation vore det enligt departe- mentschefen tänkbart att kommunen av försiktighet underlät att upplåta marken som gårdsarrende. För att undvika ett minskat utbud av sådana arrenden borde minimitiden för upplåtelser av kommunalt gårdsarrende bestämmas till ett år.

Motsvarande synpunkter som departementschefen i fråga om jord- bruksarrenden anlagt på frågan om undantag för kommun från femårs- regeln äger tillämpning på upplåtelser av jakträtt. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att med kommun avses i såväl jordabalken som i utredningens förslag i enlighet med kommunallagen — borgerlig primärkommun. Kyrklig kommun och landstingskommun omfattas sålunda inte av undantagsregeln.

Enligt 7 kap. 5 5 första stycket jordabalken är avtal om upplåtelse av annan nyttjanderätt än tomträtt inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Bestämmelsen innebär bl. a. att uppsägning inte erfordras för att avtalet skall upphöra efter femtioårstidens utgång. Beträffande arrende och hyra samt sådant fiskearrende, som omfattas av lagen om fiskearrende, gäller däremot att uppsägning erfordras om fastighetsägaren eller nyttjanderättshavaren vill frånträda avtalet vid femtioårstidens utgång.

Utredningen, som anmärker att upplåtelser av jakträtt för längre tid än femtio år är ytterligt sällsynta, finner ej skäl att föreslå särskilda regler om uppsägning i det hänseende varom nu är fråga. Det bör dock uppmärksammas att enligt 7 kap. 5 5 tredje stycket jordabalken bestämmelsen att avtal om upplåtelse av nyttjanderätt inte är bindande

längre än femtio år från det avtalet slöts inte inverkar på nyttjanderätts- havarens rätt till förlängning av avtal på grund av lag.

45

Paragrafen motsvarar 9 kap. 35 jordabalken.

De föreslagna reglerna om automatisk förlängning medför ett behov av regler om uppsägning, varigenom den automatiska förlängningen bryts. Utredningen föreslår obligatorisk uppsägningsskyldighet i de fall upp- låtelsetiden uppgår till ett år eller längre tid. Har upplåtelse, som omfattas av lagförslaget, skett för kortare tid än ett år har i allmänhet parterna varit införstådda med att något mera långvarigt förhållande inte skall uppkomma. Upplåtelser för sådana kortare tidsperioder fordrar med vissa undantag medgivande från arrendenämnd, och skäl som motiverar en kortare upplåtelsetid måste då anges i samband med att ansökan prövas.

Uppsägningstiden har föreslagits till minst sex månader vilket bedömts vara tillfyllest för att förlängningsfrågan i händelse av tvist normalt skall hinna prövas före upplåtelsetidens utgång.

Utredningens förslag innehåller i likhet med jordabalkens arrenderegler ingen maximitid för uppsägning. Frågan om behovet av en maximitid för uppsägning från fastighetsägarens sida berördes av departementschefen i förarbetena till jordabalken. Departementschefen fann inte (prop. 1970: 20 B 2 sid. 976) någon regel om maximitid för jordägarens uppsägning motiverad från arrendatorns synpunkt, eftersom det i allmänhet vore till fördel för honom att så tidigt som möjligt få reda på jordägarens avsikt. Departementschefen anförde vidare:

Alltför tidiga uppsägningar torde motverkas av att jordägaren i regel vill ha kvar sin handlingsfrihet så länge som möjligt under arrendetiden. Härtill kommer att en tidig förlängningstvist ofta kan leda till ett för jordägaren ogynnsamt resultat på grund av de svårigheter som är förenade med en bedömning av framtida förhållanden. Jag anser inte heller att maximitid behövs för att hindra att besittningsskyddsproceduren inleds alltför tidigt. Enligt departementsförslaget inleds förfarandet i förläng- ningstvist inte genom uppsägning utan först genom att jordägaren tillställer arrendatorn särskilt meddelande. En uppsägning behöver således inte medföra att förlängningsfrågan omedelbart blir föremål för rättslig prövning. Om tvist hänskjutits till arrendenämnden på ett tidigt stadium kan arrendatorn vidare begära uppskov med avgörandet till en tidpunkt som ligger närmare arrendetidens utgång.

Enligt utredningens förslag 1 5 andra stycket är en avtalsklausul som strider mot bestämmelserna om minimitid för uppsägning utan verkan mot jaktarrendatorn. Härav följer att, om kortare uppsägningstid avtalats överenskommelsen inte gäller för uppsägning från upplåtarens sida. Denne är alltid skyldig att iaktta den i lagen angivna minimitiden. Däremot har jaktarrendatorn rätt att verkställa uppsägning enligt klausulen. Har längre uppsägningstid avtalats är en uppsägning enligt klausulen från upplåtarens sida giltig. Jaktarrendatorn å sin sida ärinte skyldig att säga upp avtalet tidigare än som följer av lagens minimiregel. Om situationen är den att upplåtaren sagt upp före minimitiden och

y

översänt avflyttningsmeddelande till jaktarrendatorn måste denne ta ställning till förlängningsfrågan och hänskjuta tvisten till arrendenämnden om han vill sitta kvar. Gör han inte detta, kan han inte på grund av egen uppsägning med begäran om villkorsändring enligt 6 5 få frågan prövad av arrendenämnd. Detta framgår av utformningen av 9 kap. 10 5 jorda- balken som enligt 6 5 andra stycket i utredningens förslag gäller beträffande upplåtelser varom nu är fråga. Enligt reglerna i 9 kap. 10 5 jordabalken innebär underlåtenhet att inom den angivna tiden från avflyttningsmeddelandet hänskjuta tvisten att jaktarrendatorn gått med på att lämna arrendet. Utredningen föreslår i paragrafens andra stycke att avtal som inte uppsagts inom rätt tid skall förlängas på samma tid som upplåtelsetiden om denna understiger fem år samt eljest på fem år. Har arrendenämnd första gången upplåtelse sker medgivit att upplåtelse får ske för exempelvis ett år fordras ingen förnyad prövning i arrendenämnden för ny ettårsupplåtelse. Regeln att automatisk förlängning sker för längst fem år kan medföra förkortning av arrendetiderna i vissa fall där upplåtelse- tiden ursprungligen varit avsevärt längre. Utredningen finner emellertid att en regel om automatisk förlängning för samma som den ursprungliga upplåtelsetiden skulle medföra negativa konsekvenser för såväl upplåtare som jaktarrendator i bl. a. sådana fall där uppsägning av förbiseende sker för sent. Utredningen anser att det bör ankomma på parterna att avtala om förlängning för längre tidsperioder än fem år.

Enligt utredningens förslag omfattas samtliga jakträttsupplåtelser, varå lagen äger tillämpning, av reglerna om automatisk förlängning varför utrymme saknas för tillämpning av reglerna i 9 kap. 4 5jordabalken om s. k. tyst förlängning.

Motsvarande bestämmelser beträffande arrendeförhållanden iallmänhet återfinns i 8 kap. 4 5 jordabalken.

Enligt nämnda lagrum upphör — med vissa undantag — arrendeavtal att gälla på den fardag som inträffar närmast efter uppsägningen om denna skett på grund av att arrenderätten är förverkad. Det finns enligt utredningens mening ingen anledning för upplåtaren att behöva acceptera fortsatt jakt från jaktarrendatorns sida om denne åsidosatt sina åliggan- den i sådan mån att arrenderätten är förverkad. Utredningen föreslår därför att avtal om upplåtelse av jakträtt skall upphöra att gälla genast efter uppsägning om denna sker på den grund att arrenderätten är förverkad. Anser jaktarrendatorn att uppsägningen är ogrundad får han vid domstol yrka att densamma ogiltigförklaras. Finner domstolen uppsägningen ogrundad ärjaktarrendatorn berättigad till skadestånd.

Vid uppsägning av annan orsak som ger jordägaren eller arrendator rätt att frånträda avtalet gäller enligt 8 kap. 4 5jordabalken att arrendeavtalet upphör att gälla på den fardag som inträffar närmast efter sex månader från uppsägningen. Detta innebär att det kan dröja upp till ett halvt år innan avtalet efter uppsägning upphör att gälla. Så lång tid är enligt

utredningen inte motiverad vid upplåtelser av jakträtt. Utredningen har övervägt en bestämmelse att vid uppsägning av den art, varom nu är fråga, avtalet skall upphöra att gälla viss tid, förslagsvis sex månader efter skedd uppsägning. En sådan regel skulle emellertid kunna medföra olägenheter för parterna om avtalet exempelvis skulle komma att upphöra mitt i älgjaktstiden. Utredningen föreslår därför att avtal, i fall varom nu är fråga, skall upphöra att gälla vid jaktårets utgång den 30 juni. Detta kan medföra att avtal i undantagsfall kommer att upphöra i stort sett omgående efter skedd uppsägning. De olägenheter som kan vara förenade därmed torde dock vara begränsade särskilt med hänsyn till att någon mera betydande jakt inte förekommer under juli och augusti månader. Med jaktår avses i enlighet med definitionen i l 5 fjärde stycket jaktstadgan (1938: 279) tiden 1 juli — 30 juni. Utredningen finner liksom i förslaget till lag om jaktvårdsområden inte påkallat att i lagtexten inta någon närmare definition av denna allmänt brukade och kända tidsbe- teckning.

Grundas uppsägning på förhållande som ger upplåtaren eller jaktarren- datorn rätt att frånträda avtalet och sker uppsägning innan jaktarrenda- torn tillträtt jakten skall dock avtalet enligt utredningens förslag, som i denna del överensstämmer med jordabalkens regler, upphöra att gälla genast.

Paragrafens tredje stycke anger att i fråga om sättet för uppsägning 8 kap. 85 jordabalken skall äga motsvarande tillämpning. Hänvisningen innebär i första hand att uppsägning skall ske skriftligen om inte skriftligt erkännande av uppsägningen lämnas. Utredningen har övervägt om anledning föreligger att uppställa krav på skriftlig uppsägning när det avtal uppsägningen gäller i och för sig kan ingås muntligen om parterna är ense därom. Utredningen har emellertid funnit det angeläget att tvister om huruvida uppsägning skett i rätt tid i görligaste mån undviks. Med hänsyn härtill och då uppsägning i de fall parterna är ense kan ske på ett enkelt sätt samt i övriga fall skriftlig uppsägning ändå regelmässigt kommer att erfordras har utredningen stannat för att generellt kräva skriftlig uppsägning. Såsom jämförelse kan nämnas att i hyresförhållan- den, där krav på skriftligt avtal inte upprätthålls, uppsägningen skall vara skriftlig om hyresförhållandet varat i mer än nio månader (12 kap. 8 5

jordabalken). 8 kap. 8 5 jordabalken innehåller i övrigt regler om förfarandet i de fall

den som skall delges uppsägning inte anträffas samt regler cm sättet för delgivning.

Utredningens förslag innebär att jaktarrendatorn på grund av lag normalt kommer att ha rätt till förlängning av upplåtelsen vid upplåtelse- tidens utgång. Enligt 7 kap. 7 5 jordabalken, som äger tillämpning på upplåtelser av jakträtt, innebär förlängning på grund av lig eller med tillämpning av bestämmelse i upplåtelseavtalet inte att ny upplåtelse kommer till stånd. Särskild överenskommelse om förlängiing av upp- låtelsetiden gäller däremot som ny upplåtelse.

De situationer i vilka rätt till förlängning föreligger har behandlats i kapitel 5. Hänvisningen i andra stycket av förevarande paragraf till 9 kap. 85 andra stycket jordabalken innebär att reglerna om jordbruks- arrendators rätt att i vissa fall erhålla förlängning beträffande del av arrendestället blir tillämpliga på jaktarrendeförhållanden. Förutsätt- ningarna för förlängning i fall varom nu är fråga har redovisats i kapitel 5.

I kapitel 5 har vidare lämnats en redogörelse beträffande förfarandet vid tillämpningen av förlängningsreglerna. Nämnda redogörelse omfattar främst de allmänna reglerna i 9 kap. 9 och 10 55 jordabalken. Hänvisningen i förevarande paragraf till 9 kap. 11—1355 innebäri huvudsak följande. Om förlängningsfrågan inte är avgjord när upplåtelse- tiden utgår har jaktarrendatorn rätt att jaga på fastigheten till dess frågan är slutligt avgjord. Under den tid jaktarrendatorn sålunda fortsätter att utöva jakten skall tidigare gällande villkor tillämpas intill dess att nya villkor för samma tid blivit slutligt fastställda.

Föreligger tvist om rätten till förlängning och bifallesjaktarrendatorns yrkande om förlängning skall villkoren för den fortsatta upplåtelsen fastställas efter samma regler som om endast villkoren varit föremål för tvist. Detta innebär att jaktarrendatorn är skyldig att betala den avgift upplåtaren fordrar om denna inte är oskälig. Annat villkor som upplåtaren uppställer skall gälla om det inte strider mot god sed i jaktarrendeförhållanden eller eljest är obilligt.

Dom eller beslut som innebär att jaktarrendatorns talan om förläng- ning bifalles anses som fortsatt avtal om upplåtelse.

Bifalles inte jaktarrendatorns talan om förlängning får i domen eller beslutet medges skäligt uppskov med avträdet om upplåtaren eller jaktarrendatorn begär det. Denna bestämmelse kan få viss betydelse om dom eller beslut skulle komma att meddelas exempelvis under pågående älgjakt.

Avgörs tvist om rätt till förlängning efter upplåtelsetidens utgång eller medges uppskov med avträdet skall villkoren för tiden från avtalets upphörande till avträdet fastställas enligt samma principer som gäller vid fortsatt upplåtelse.

7—8 55

Bestämmelser angående arrenderättens förverkande vid arrende iallmän- het återfinns i 8 kap. 23 5 jordabalken. I nämnda lagrum anges ett flertal specificerade situationer då arrenderätten är förverkad. De sociala skäl som motiverar att arrendatorn vid vanliga arrenden ges en stark ställning föreligger såsom tidigare redovisats inte vid jaktupplåtelser. Den förstärk- ta rätt som jaktarrendatorerna enligt utredningens förslag erhåller bör förenas med skyldighet att iaktta avtalsbestämmelser samt övriga regler beträffande jaktutövning antingen dessa regler följer av allmänna för- fattningar eller exempelvis beslutats på jaktstämma med medlemmarnai den jaktvårdsområdesförening inom vars område den upplåtna marken är belägen.

Utredningens förslag upptar först det fall att arrendeavgiften inte

erläggs i rätt tid. I detta fall är arrenderätten i princip omedelbart förverkad. Särskilda skäl att såsom vid arrende i allmänhet medge anstånd under en månad från förfallodagen föreligger enligt utredningens mening inte. Bestämmelsen om förverkande vid för sen betalning modifieras dock av regeln i andra stycket att arrenderätten inte är förverkad om det som ligger arrendatorn till last är av ringa betydelse. Någon dags försening kan därför normalt inte åberopas som grund för jaktarrenderättens förverkan- de. Av 85 framgår vidare att arrenderätten ej heller är förverkad om jaktarrendatorn betalar innan upplåtaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet.

Beträffande övriga fall föreslår utredningen att nyttjanderätten skall vara förverkad om jaktarrendatorn försummar sina skyldigheter eller missbrukar jakten. Utredningen avser med det sistnämnda att jaktarren- datorn missbrukar sin jakträtt, överträder bestämmelser i jaktlag eller andra jaktförfattningar eller eljest överträder bestämmelser som med- delats exempelvis angående jakten inom ett jaktvårdsområde. Utred- ningens förslag i denna del överensstämmer i princip med vad som gäller enligt finsk rätt. För att förverkandepåföljd skall inträda vid försummelse eller missbruk fordras enligt utredningens förslag att det som ligger jaktarrendatorn till last inte får vara av ringa betydelse. Omständighet som i och för sig medför förverkande kan vidare enligt 8 5 inte åberopas av upplåtaren om denne underlåter att uppsäga avtalet inom tre månader från det att han fick kännedom om det förhållande som grundar rätt till uppsägning. Enligt utredningens mening bör upplåtaren reagera inom viss kortare tid från det han fick vetskap om det inträffade om han anser jaktarrendatorns försummelse så allvarlig att förverkandepåföljd bör inträda.

95

Utredningen har tidigare framhållit att en av förutsättningarna för att markägare skall upplåta jakträtt ofta är ett personligt förtroende för jaktarrendatorn. Denna synpunkt har bl. a. motiverat förbudet i 95 jaktlagen för jaktarrendator att utan markägarens samtycke överlåta jakträtten. Mot bakgrund härav är det enligt utredningen naturligt att jaktarrendeavtalet upphör om jaktarrendatorn avlider. Det finns med hänsyn till att jakten i första hand är en fritidssysselsättning inga sociala skäl som talar för att dödsboet eller enskild delägare skall ha rätt överta avtalet. Omvänt kan det inte skäligen fordras att dödsboet skall fullfölja avtalet under hela avtalsperiodens längd med hänsyn till att om inte annat avtalats dödsboet saknar rätt att överlåta jakten.

Utredningen föreslår för att stabilitet skall uppnås i avtalsför- hållandena att om jaktarrendatorn avlider före upplåtelsetidens utgång avtalet skall upphöra att gälla vid jaktårets utgång. Bestämmelsen föreslås vara dispositiv varför parterna kan avtala annat.

Det bör i detta sammanhang nämnas att i de fall ett jaktlag arrenderat jakten på viss mark och en av de i jaktlaget ingående personerna avlider detta i princip inte bör påverka avtalets giltighet. Jaktlaget är regelmässigt

ingen fristående juridisk person, men de kvarvarande bör beredas tillfälle att fullfölja avtalet. Frågan huruvida jaktlaget utan upplåtarens samtycke

har rätt att sätta annan i den avlidnes ställe får bedömas med ledning av avtalet.

105

Reglerna beträffande de allmänna arrendenämndema blir genom denna paragraf tillämpliga på de jaktupplåtelser, som omfattas av lagen.

Utredningen föreslår viss ändring i lagen (19732188) om arrende- nämnder och hyresnämnder vad avser arrendenämnds sammansättning vid handläggning av ärenden rörande jaktupplåtelser.

11—13 55

Paragraferna överensstämmer med 8 kap. 31—33 55 jordabalken.

Övergångsb es täm melser

Beträffande ny lags tillämpning på äldre rättsförhållanden gäller enligt svensk rätt såsom allmän princip att materiella frågor även efter ikraftträdandet av ny lag skall bedömas enligt äldre rätt, medan i processuellt avseende ny lag skall tillämpas i fråga om sådana rättsför- hållanden så snart förfarandet utspelas efter ikraftträdandet. (Jfr prop. 1970: 145 s. 88 och 394.) Det föreligger enligt utredningen ingen anledning att i det fall varom här är fråga frångå denna allmänt vedertagna princip. Utredningen finner det emellertid angeläget att de föreslagna bestämmelserna i lagen om jaktupplåtelser snarast möjligt vinner tillämp- ning på samtliga upplåtelser, som är av den art att de enligt lagförslaget skall bli föremål för särskild reglering. Utredningen föreslår därför i princip samma övergångsbestämmelse som under lång tid tillämpats vid lagstiftning på nyttjanderättens område. Denna bestämmelse innebär att om avtal, som ingåtts före lagens ikraftträdande, träffats för obestämd tid eller för viss tid med förbehåll om rätt för båda parter att säga upp avtalet, ny lag automatiskt vinner tillämpning på avtalet om inte, sedan lagen trätt i kraft, uppsägning sker till den tidpunkt då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat frånträdas- Ny lag vinner med denna övergångsbestämmelse tillämpning från sistnämnda tidpunkt.

Den föreslagna bestämmelsen reglerar uttryckligen övergången vad gäller avtal för obestämd tid. Såsom framgår av den statistiska redovis- ningen i kapitel 19 saknar ca 40 % av landets jaktarrendatorer bestämd avtalstid. För denna stora grupp, som enligt utredningens mening i första hand kommer att ha nytta av det förstärkta skydd som lagen erbjuder jaktarrendatorerna, innebär bestämmelsen att löpande jaktarrendeavtal måste uppsägas omgående eller snarast efter lagens ikraftträdande om inte reglerna om bl. a. femårig avtalstid och rätt till förlängning skall bli tillämpliga på avtalet. Har särskild uppsägningstid inte avtalats, vilket torde vara vanligt vid jaktupplåtelser av den art varom här är fråga, får av

allmänna rättsgrundsatser anses följa att skälig uppsägningstid skall iakttas. Har upplåtelse av jakträtt skett för obestämd tid och har särskild uppsägningstid inte avtalats, innebär den angivna övergångsbestämmelsen i praktiken att om upplåtare eller jaktarrendator inte önskar att avtalet skall föras in under den föreslagna lagens bestämmelser uppsägning måste ske omgående eller snarast möjligt efter lagens ikraftträdande.

Övergångsbestämmelsen innebär beträffande upplåtelseavtavtal för viss tid att när båda parter har möjlighet att efter uppsägning frånträda avtalet detta blir underkastat den nya lagstiftningen från den tidpunkt då avtalet tidigast kunnat bringas att upphöra på gmnd av uppsägning som sker efter den nya lagens ikraftträdande. Detta innebär i praktiken att exempelvis ett tioårsavtal, som ingåtts före lagens ikraftträdande och som innehåller en bestämmelse om rätt till ömsesidig uppsägning efter utgången av en femårsperiod, automatiskt kommer att omfattas av den nya lagens bestämmelser efter femårsperiodens utgång om denna tid- punkt och den dessförinnan löpande uppsägningstiden infaller efter lagens ikraftträdande.

Den angivna övergångsbestämmelsen avser också det fallet att parterna är bundna av en i avtalet fixerad upplåtelsetid men avtalet innehåller bestämmelse om att uppsägning skall ske viss tid före utgången av den överenskomna tiden med verkan att upplåtelsen annars bli förlängd. (Jfr. prOp. 1970: 145 _s. 418.) Detta innebär i det fall att upplåtelsen exempelvis sker för ett jaktår med förlängning ett jaktår i sänder om uppsägning ej sker senast tre månader före löpande jaktårs utgång att nya lagen blir tillämplig från den tidpunkt till vilken avtalet efter lagens ikraftträdande tidigast kunnat uppsägas, dvs. i det fall att lagen träder i kraft vid ett årsskifte den 1 juli lagens första giltighetsår.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen kommer i praktiken att inne- bära att ca 60 % av samtliga jaktupplåtelser förs in under lagens bestämmelser inom ett år efter ikraftträdandet. Bestämmelsen hindrar däremot inte att det under lång tid kommer att finnas jaktupplåtelser på vilka äldre bestämmelser äger tillämpning. Äldre bestämmelser innebär i detta fall främst 7 kap. jordabalken. Det bör docki detta sammanhang uppmärksammas att bestämmelserna i jordabalken inte automatiskt äger tillämpning på avtal som härrör från tiden före balkens ikraftträdande 1 januari 1972.

Iövergångsbestämmelserna till lagen om fiskearrenden (prop. 1957: 151 s. 95) föreskrevs att den nya lagens regler om optionsrätt rn. ni. skulle vara direkt tillämpliga på löpande fiskerättsupplåtelser om arrendatorn eller före honom någon av hans föräldrar innehaft fiskerätten under sammanlagt minst tio år. För jaktens del finns inte sociala skäl som motiverar en sådan övergångsbestämmelse. Utredningen har inte heller eljest funnit det lämpligt att föreslå att vid tidpunkten för lagens ikraftträdande gällande upplåtelseavtal skall förenas med obligatorisk rätt till förlängning. Utredningen har därvid särskilt beaktat att lagens ikraftträdande innebär en övergång från i det närmaste fullständig avtalsfrihet till en relativt noggrant reglerad upplåtelseform samt att nu gällande avtal ingåtts under ytterst skiftande förhållanden och ofta innehåller särskilda villkor, som

för sin tillämpning förutsätter avtalsfrihet. Det förhållandet att det i vissa fall kan dröja innan fleråriga avtal förs in under lagens bestämmelser har inte samma betydelse, eftersom jaktarrendatorerna i dessa fall många gånger har sådana mera stabila förhållanden som utredningen funnit eftersträvansvärda.

Utredningen föreslår sammanfattningsvis att i övergångs- bestämmelsema uttryckligen anges att i fråga om avtal om upplåtelse av jakträtt, som ingåtts före lagens ikraftträdande, äldre bestämmelser fortfarande äger tillämpning med de undantag som angivits i det föregående. Utredningens förslag överenststämmer i detta hänseende med 34 och 39 55 lagen (1970: 995) om införandet av nya jordabalken.

De i förslaget till lag om jaktupplåtelser intagna processuella bestäm- melserna sammanhänger med möjligheten till prövning inför arrende- nämnd. Sådan prövning bör enligt utredningen inte komma i fråga beträffande upplåtelser som skett före lagens ikraftträdande. Utredningen föreslår därför inget undantag för de processuella bestämmelserna.

21.2. Ändringar i rättegångsbalken och lagen (1973: 188) om arrende- och hyresnämnder

Utredningen har såsom inledningsvis anförts i kap. 20 avstått från att i lagtext använda beteckningen jaktarrende. Detta i förening med att utredningens förslag till lag om upplåtelse av jakt inte avses omfatta samtliga jakträttsupplåtelser medför vissa svårigheter vid hänvisning i annan lagtext till sådana upplåtelser som föreslås omfattade av lagför- slaget.

Beträffande forumregeln i 10 kap. 105 rättegångsbalken föreslår utredningen, som strävat efter att undvika mer omfattande ändringari anslutande lagstiftning, endast det tillägget att med arrendetvist, som anges i nämnda lagrum, även skall avses tvist enligt den av utredningen föreslagna lagen om upplåtelse av jakt. Utredningen föreslår vad gäller lagen (1973:188) om arrende- och hyresnämnder att i 1 5 första stycket andra punkten nämnda lag uttryckligen anges att arrendenämnd har till uppgift att bl. a. pröva tvist om förlängning av avtal om upplåtelse av jakträtt enligt lagen om upplåtelse av jakt eller tvist om villkor för sådan förlängning. Beträffande punkten 3 i första stycket samma paragraf föreslås att arrendenämnd skall ha till uppgift att pröva frågan om godkännande av förbehåll eller annat avtalsvillkor som avses i" 3—6 55 lagen om upplåtelse av jakt. Arrendenämnd har i övrigt enligt 15 lagen om arrende- och hyres- nämnder till uppgift att medla i arrendetvist och vara skiljenämnd i sådan tvist. För att tvister enligt lag om upplåtelse av jakt skall föras in under arrendenämndens prövning föreslår utredningen att i 1 5 införs ett nytt stycke av samma innehåll, som föreslås beträffande 10 kap. 10 5 rättegångsbalken, nämligen att med arrendetvist skall avses även tvist angående upplåtelse av jakträtt enligt den föreslagna lagen om upplåtelse av jakt.

Utredningen föreslår såsom tidigare berörts i kap. 20 att ; ärende enligt lagen om upplåtelse av jakt de ledamöter i arrendenämnd som— tjänstgör vid sidan av den lagfarne ordföranden om möjligt skall ha förvärvat erfarenhet av jaktarrendeförhållanden. Bestämmelse häron föreslås in- tagen i 2 5 lagen om arrende- och hyresnämnder samt kompletterad på det sätt att det framgår att den ene av dessa ledamöter ska.] ha förvärvat erfarenhet som här avses i egenskap av upplåtare av jakträtt och den andre som nyttjanderättshavare. Utredningen har med länsyn till de praktiska svårigheter en sådan bestämmelse i vissa fall skulle medföra avstått från att uppställa ett ovillkorligt krav att i samtliga ärenden som rör jaktarrendefrågor de vid sidan av ordföranden tjänstgörande leda- möterna skall ha särskild erfarenhet av sådana frågor.

Enligt 35 lagen om arrende- och hyresnämnder skall innan annan ledamot än ordförande förordnas sådan riksorganisation av ;ordägare eller arrendatorer som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda den intressegrupp, som det är fråga om, beredas tillfälle att avge förslag. Utredn'ugen föreslår beträffande nämnda paragraf den kompletteringen att i förekommande fall sådan riksorganisation av jägare, som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses representativ för den intressegrupp, som det är fråga om, skall beredas tillfälle att avge förslag. Med hänsyn till organisationsförhållandena vad avser jägarna torde det i första hand böra ankomma på Svenska jägareförbundet att avge förslag såväl vad gäller den ledamot som har erfarenhet av jaktarrendeförhållan- den i egenskap av upplåtare som den ledamot som har denna erfarenhet i egenskap av nyttjanderättshavare.

Utredningen föreslår i övrigt beträffande lagen om arrende- och hyresnämnder följdändringar med hänsyn till att mål och ärenden enligt lagen om upplåtelse av jakt i vissa fall föreslås bli handlagda av arrendenämnd. Ändringar erfordras i ett flertal paragrafer men detta sammanhänger med lagens uppbyggnad och utformning.

Ändringarna i rättegångsbalken samt lagen om arrende- och hyres- nämnder föreslås träda i kraft samtidigt med lagen om upplåtelse av jakt. Eftersom ändringarna avser processuella frågor bör på motsvarande sätt som föreslås beträffande de processuella bestämmelserna i lagen om upplåtelse av jakt ändringarna inte beröra upplåtelser som skett före ikraftträdandet.

V Korttidsupplåtelser

22. Allmän översikt över korttidsupplåtelser som upplåtelseform

Upplåtelse av jakt för kort tid — enstaka dagar eller upp till en vecka — är inte särskilt vanligt i Sverige. Upplåtelseformen har heller inte erhållit någon speciell rättslig reglering.

Utredningen har i direktiven erhållit i uppdrag att bl. a. överväga nya former för att ge ökade jaktmöjligheter åt jägare som inte har tillgång till jaktmark. Det anförs i direktiven att såväl domänverket som stora skogsbolag för närvarande i viss utsträckning upplåter rätt till jakt både till utomstående jägare och till anställd personal samt att utredningen borde undersöka om de initiativ som här tagits kunde utvecklas vidare. Om jaktintresset fortsätter att öka förefaller det enligt vad som anförs i direktiven troligt att olika former av upplåtelse av jaktutövningsrätt för kort tid korttidsupplåtelser — kommer att få större betydelse. Det för fritidsfisket tillämpade systemet med försäljning av fiskekort skulle enligt direktiven kunna tjäna som modell för sådana upplåtelser. Markägare som bedömer att jaktmarkema tål en ökad jaktutövning skulle sålunda kunna sälja jakträttsbevis som anger den tid jakt får bedrivas och det antal djur av visst eller vissa slag som får fällas. Områden med tyngdpunkten baserad på jaktutövning genom korttidsupplåtelser borde kunna bildas på stora markområden där jakten är mindre intensiv. I direktiven nämns att såväl domänverket som vissa större skogsbolag torde inneha områden som kan vara lämpade för sådana upplåtelser. Direktiven anger vidare att utredningen borde undersöka möjligheterna att för samma ändamål bilda särskilda områden enligt ett förfarande som liknar det som används för att tillskapa naturreservat. Enligt direktiven torde jaktvårdsområden och större markkomplexi enskild ägo på frivillighetens grund i vissa fall kunna inrymma jakt baserad på korttidsupplåtelser i ökad omfattning. Det påpekas särskilt att i dessa sammanhang möjligheten att tillgodose viltvårdssynpunkter och allmänna säkerhetskrav noga måste prövas.

Jaktmarksutredningen har låtit en expertgrupp bestående av pro- fessorn Bertil Haglund samt jägmästarna Lambart von Essen, Jan Olof Pettersson och Knut Hagman närmare utreda vissa frågor rörande korttidsupplåtelser. Expertgruppens resultat redovisas närmare i bilaga 2.

Expertgruppen anser att ett område för korttidsupplåtelser bör

definieras såsom ett område där jägare kan erhålla jaktutö'ningsrätt för del av jaktsäsong utan ensamrätt och i regel utan att delta & ansvaret för viltproduktionen annat än genom att erlägga avgift. Ett sådant område skall i allmänhet kunna motta ett flertal jägare eller jaktlag vid skilda tillfällen under samma jaktsäsong.

Möjligheterna att bilda särskilda områden — av utredningen beteckna- de viltvårdsområden — genom ett förfarande som liknar det som används för att tillskapa naturreservat behandlas av utredningen nirmare i avd. VI Viltvårdsområden.

Det finns i detta sammanhang anledning att något beröra begreppen jakträtt och jaktutövningsrätt. I Sverige är liksom i ilertalet väst- europeiska länderjakträtten förbunden med äganderätten till jorden. Den som äger jorden har jakträtten och denna jakträtt är som regel en ensamrätt. Med jaktutövningsrätt förstås befogenheten att utöva jakt. Jakträtt och jaktutövningsrätt sammanfaller inte alltid. Bortsett från de fall då jakträttshavaren genom avtal eller eljest frivilligt tillåter annan att utöva honom tillkommande rätt till jakt kan det förekomma andra inskränkningar i jakträtten. Med jaktarrende förstås vanligen upplåtelse vars huvudsakliga föremål är jakträtten och som tillika avser åtminstone den huvudsakliga delen av förfoganderätten över jakten på upplåtarens område.

Tillfälliga tillstånd till jakt som lämnas inom områden för korttidsupp- låtelser är inte att anse som jaktarrende. Med jaktarrende följer som regel att jaktarrendatorn tillsammans med markägaren har ansvaret för jaktvården på det upplåtna området och att jaktarrendatorn är måls- ägande i fråga om intrång i jakträtten på det arrenderade området. I fråga om korttidsupplåtelser gäller att innehav av denna form av jaktutövnings- rätt endast avser rätten att fälla visst antal djur av angivet slag i överensstämmelse med gällande allmänna bestämmelser och de före- skrifter upplåtaren meddelar.

Det förekommer sedan lång tid tillbaka att jakträttsinnehavare medger en eller flera personer rätt att under en kortare tidsperiod utöva jakt. Ett sådant medgivande berättigar oftast den jagande att fälla visst antal djur av en eller flera viltarter. Medgivandet är ofta förenat med en avgift till jakträttsinnehavaren och som bevis på den jagandes rätt att utöva jakt utställs ofta ett kvitto. Sådana korttidsupplåtelser har dock hittills förekommit i så begränsad omfattning att endast ett fåtal jägare i Sverige kommit i närmare kontakt därmed. Upplåtelseformen har dock utveck- lats och fått ökad spridning under 1960—talet.

Cirka 40 % av landets jägare äger den mark på vilken de huvudsakligen utövar sin jakt. 33 % av samtliga jägare arrenderar sin jaktmark och 14 % åtkommer huvuddelen av sina jakttillfällen såsom gäster hos jakträtts— innehavare. Det sistnämnda innebär att cirka 22 000 älgjägare och cirka 24 000 småviltjägare under sin huvudsakliga jaktutövning är jaktgäster. De siffror som här angivits är hämtade från den på utredningens uppdrag verställda jaktundersökningen (bilaga 1) vari närmare kommenteras de siffror och definitioner som här redovisats.

Jaktgäster betalar regelmässigt inte för sina jakttillfällen. I jaktvårds-

områden och i synnerhet i de områden där jakten bedrivs såsom gemensamhetsjakt har emellertid utvecklats ett system med s. k. gästbevis för vilka utgår en av jaktstämman fastställd avgift. Detta har förekommit under lång tid. Utvecklingen har sedermera lett fram till att man börjat att motta betalande gäster i jaktvårdsområdenas fasta jaktlag samt erbjuda upplåtelser för kort tid av jakttillfällen, som delägare och jaktarrenda- torer ansett sig kunna undvara.

Vissa jaktvårdsområden, sockenallmänningar och gemensamhetsskogar i Norrlands inland har sedan 1950-talet i begränsad omfattning tillhanda- hållit jakt på småvilt genom korttidsupplåtelser. Större antal jakttillfällen genom korttidsupplåtelser har emellertid kommit att erbjudas allmän- heten först sedan Svenska jägareförbundet under förra delen av 1960-talet började att engagera sig i frågan. Bakgrunden till att jägareförbundet tog upp frågan var en önskan att bereda s. k. marklösa jägare möjligheter till jakt genom korttidsupplåtelser samtidigt som förbundet konstaterat ett överskott av jakttillfällen på småvilt inom jaktvårdsområden i övre Norrland, vilket överskott enligt förbundet borde utnyttjas för att ge områdena och deras delägare ett ekonomiskt tillskott. Vid en sammankomst med länsjaktvårdskonsuleterna på Öster Malma jaktvårdsskola 1965 uppmanades konsulenterna av förbundsled- ningen att propagera för korttidsupplåtelser och inkomma till förbundet med uppgifter om jaktmarker, som kunde disponeras för sådana upplåtelser. Samma år redovisades för första gången i förbundets tidskrift Svensk Jakt en sammanställning över dessa jaktmarker. Förbundet har därefter kontinuerligt fört ett register över sådana områden och även uppmanat konsulenterna att söka få fram ytterligare mark för korttids- upplåtelser. Registret har sedan 1966 regelbundet införts i förbundets tidskrift under rubriken Någonstans att jaga.

23. Omfattningen av korttidsupplåtelser

23.1. Tidskriften Svensk J akts register Någonstans att jaga

Svenska jägareförbundets register över korttidsupplåtelser har publicerats i tidskriften Svensk Jakt sedan 1966. Jaktmarksutredningen har något analyserat förhållandena kring de i registret salubjudna korttidsupplåtel— serna.

Utredningen lämnar i det följande en redogörelse för vissa jakttillfällen som utbjudits i registret. Redogörelsen är schematisk eftersom närmare uppgifter i många fall saknas om de villkor som gällt för jakten, vilket förhållande även försvårar en jämförelse mellan olika upplåtelser. En granskning av registret länsvis ger vid handen bl. a. följande.

Värmlands län förekom i 1966 års register med två jaktvårdsområden om tillsammans 6 500 hektar. Jakt på småvilt och rådjur erbjöds inom dessa områden. Avskjutningen var begränsad till ett rådjur och en hare per dagkort medan jägaren tilläts att skjuta räv och mink i obegränsad utsträckning. Avgiften för ett dagkort utgjorde 100 kronor, vilket pris inkluderade ersättning till jaktledare. Jägaren fick ha med rådjursren stövare för småviltjakten samt drever eller tax för rådjursjakten. I 1969 års register utbjöds i Värmlands län 13 800 hektar. Det ökade utbudet av mark berodde på att ytterligare ett jaktvårdsområde beslutat att tillhandahålla korttidsupplåtelser. Ett jaktvårdsområde utgick ur för— teckningen 1972. De övriga jaktvårdsområdena kvarstod i 1973 års register. Avgifter och villkor har varit oförändrade sedan 1969. Jämtlands län har förekommit i registret sedan dettas början. Tännäs och Vemdalens gemensamhetsskogar, tre jaktvårdsområden samt Svenska Cellulosa AB (SCA) erbjöd korttidsupplåtelser i 1966 års register». Gemensamhetsskogarna salubjöd ripjakt och annan småviltjakt till ett pris av 50 kronor för tre dagar. Denna avgift ändrades sedermera i Tännäs till 100 kronor under den tid gråfågel var lovlig. Vemdalens gemen- samhetsskog utgick ur registret 1972. De tre jaktvårdsområden som från början ingick i registret erbjöd 1966 småviltjakt till ett pris av 50 kronor för tre dagar, varjämte ett avjaktvårdsområdena erbjöd älgjakt till ett pris av 100 kronor per dag. Registret upptog 1970 fem jaktvårdsområden och i 1971 års register hade dessa en gemensam annons. Avgiften utgjorde då 200 kronor för tre eller flera dagars älgjakt med tillägg 50 kronor vid skott mot älg. Jägare hade därjämte att erlägga troféavgifter,

vilka utgjorde 100 kronor för bronstrofé samt 200 kronor och 300 kronor för silver- respektive guldtrofé. Jägaren erhöll i inget fall del i köttet. Småviltjakten kostade detta år 100 kronor för tre dagar. 1972 fanns endast två jaktvårdsområden inom Jämtlands län upptagna i registret men 1973 hade antalet ökat till fem. Priserna var alltjämt oförändrade jämfört med 1971. SCA's marker fanns med i registret till och med 1969 men har därefter inte återkommit. Under åren 1969—1972 återfanns i registret Bjömbergets jakt- och fiskeområde, som administreras av AB Iggesunds Bruk och Svegs fiskevårdsförening. Området utgick ur registret 1972 p. g. a. tillfälligt vikande vilttillgång men utnyttjades även detta år för korttidsupplåtelser i begränsad omfattning. Hotell och pensionat i Härjedalens fjälltrakter utbjödi 1969

Hektar % = småvilt [: = rådjur _ = älg

LI lil ll_l_1.|_l_.l l_l_l_l_l_Ll_.l_J_L_l_L1_l_Ll_l 3.6500 213333 AC

_BD 11000

131 000

3 13800 , 31 800 2, I 6600 20500

- BD & 44 300

208 000

'I2000

*W-13800 12000 .— 8500

v 2, _ 23 800' c 0

101 500

253 000

:E 49 700

73 700

107 500

Figur 15. Diagram över korttidsupplåtelser som utbjudits iSvenska jäga- reförbundets register:

Y 5 6 500 Staplarna anger den to-

1 = 88 300 tala arealen fördelad på

Z _ B 33% län och viltslag. Saknas

AC. *

£ 281 000 arealuppgift iregistret _ 80: 70 000 har området uteslutits.

Figur 16. Diagram över pris för en dags jakt i om- råden för korttidsupp- låtelser som redovisats i Svenska jägareförbundets register. Reservation för vissa jämkningar och ute- slutning av områden med särskilda förhållanden.

mono, % = småvilt l:l= rådjur -= älg Län 10 50 100 150 200 År Sl —66 21— ACl E Si_ —69 2 . 1100 kr x 7 000 ha AC— '8 76 x 208 OOOha BD = 12,5 kr (25 kr/2 dagar) x 44 800 ha =25 k 2 000 h H ' X 8 88, 33 kr (500 kr/dag, högst 6 . laget) x 2 000 ha 100 kr (200 kr/2 dagar) x 2 000 ha si |100erioaooml —72 Y x 6 500 ha kr (50 kr/3 daga r) x 16 700 ha 23 kr (50 kr/3 dagar) x 13 500 ha |200 kr x 7 000

_|10,8 x 281 000 ha '_112,5 kr (25 kr/2 dagar) x 70 000 ha

års register ripjakt och annan småviltjakt. Denna jakt var dock förbe- hållen anläggningamas gäster. Avgiften utgjorde i något fall 200 kronor per jägare och dag för ripjakt, varvid jaktvården tillhandahöll hund, transportmedel och bärare. Älgjakt erbjöds under samma förutsättningar för 100 kronor per dag. Harjakt och gråfågeljakt med egen hund betingade 65 kronor per dag. Antalet hotell som erbjudit korttidsupp- låtelser har varierat mellan olika är. 1973 års register upptog två hotell som erbjöd jakt till i huvudsak oförändrade priser.

Västerbottens län är i registret det län som utbjudit den ojämförligt största arealen för korttidsupplåtelser. I 1966 års register fanns upptaget sammanlagt 15 jaktvårdsområden omfattande tillhopa 81 000 hektar. Vilhelmina övre sockenallmänning utbjöd därjämte samma är cirka 50 000 hektar. Jaktvårdsområdena, som i huvudsak var koncentrerade till Lycksele kommun, erbjöd småviltjakt efter älgjaktens slut. Priset, som varierade mellan olika områden, uppgick till 5—10 kronor per dag. Några jaktvårdsområden hade avskjutningsbegränsningar, t. ex. en hare, en tjäder, en orre per dagkort. I 1969 års register uppgick den totalt utbjudna arealen i länet till 208 000 hektar. Avgifterna varierade fortfarande mellan 5 och 10 kronor per dag med undantag för något enstaka område som begärde 15 kronor. I 1972 års register erbjöd 33 jaktvårdsområden i Västerbottens län, varav 27 i Lycksele kommun, mark för korttidsupp- låtelser. Den totalt utbjudna arealen i länet har fortsatt att öka under senare år och uppgick 1973 till 284 000 hektar. Den genomsnittliga

! | 1 | ! hi

avgiften var sistnämnda är cirka 11 kronor för dagkort. Vilhelmina övre sockenallmänning som 1966 begärde 12 kronor per dag och 60 kronor per vecka höjde 1972 sina priser till 14 respektive 67 kronor. Fredrika kommuns fritidsnämnd erbjuder sedan år 1969 korttidsupplåtelser på ett område som nämnden arrenderar av domänverket. Priset, som varit oförändrat sedan 1969, uppgår till 10 kronor per dag.

Norrbottens län fanns i 1966 års register representerat av ett jaktvårdsområde. 1969 tillkom nio kronoparker om tillsammans 44 800 hektar, inom vilka domänverket upplät småviltjakt under två dagar för en avgift av 25 kronor. Ytterligare kronoparker har sedermera tillkommit och den totalt utbjudna arealen kronomark ilänet vari 1972 års register 70 000 hektar. Domänverkets priser har med något undantag varit oförändrade sedan 1969. I 1970—1972 års register utbjöds även ripjakt i fjällen. Avgiften, som var i stort sett oförändrad under dessa år, inkluderade flygresa och övernattning i stuga. I samma års register erbjöds även älgjakt, som förmedlades av kommunalkontoren i Junosuan- do respektive Älvsbyn. Priset för en veckas älgjakt var 1 500 respektive 1 000 kronor per person.

Västernorrlands turisttrafikförbund tillkännagav i 1969 års register att det fanns ett 25-tal platser lediga i olika älgjaktlag. Kostnaden för ett program omfattande en vecka med två jaktdagar var 550 kronor för jaktdeltagare och 200 kronor för andra gäster. Detta erbjudande har inte återkommit i senare register. Två jaktvårdsområden i Västernorrlands län erbjöd i 1970 års register småviltjakt för 10 respektiva 15 kronor per dag. Båda områdena återkom i 1971 års register men under senare år har endast ett av områdena funnits upptaget i registret.

Kopparbergs län representeradesi 1970 års register av ett jaktvårdsom- råde, som erbjöd deltagande i älgakt under licenstid för en kostnad av 600 kronor per person. Motsvarande erbjudande har funnits i senare års register.

Kalmar län förekom för första gången i 1970 års register då domänverkets dotterbolag Orrefors Skogar AB upplät 2 000 hektar för rådjurs- och småviltjakt. Priset var 500 kronor för två dagar och avsåg ett jaktlag om högst sex personer. Denna möjlighet till korttidsjakt har sedan erbjudits till oförändrat pris i följande års register. Erbjudandet kommen- teras närmare i ett följande avsnitt.

Stockholms läns hushållningssällskap har sedan 1972 i registret erbjudit korttidsupplåtelser omfattande jakt efter älg, rådjur, hare m. m. Skultuna viltvårdsområde i Västmanlands län erbjuder i 1973 års register korttidsupplåtelser. Viltvårdsområdet som anlagts på initiativ av jaktmarksutredningen och under medverkan av domänverket behandlas närmare i avd. VI Viltvårdsområde.

23.2. J aktvårdsområden i Västerbottens län

Västerbottens län har såsom framgår av föregående avsnitt svarat för det ojämförligt största utbudet av korttidsupplåtelser. Bakgrunden härtill

torde vara att det i länet drivits en omfattande och systematisk upplysningsverksamhet i syfte att förmå länets jaktvårdsområden att tillhandahålla jakt genom korttidsupplåtelser. Länsjaktvårdsföreningen samt främst jaktvårdsområdena i Lycksele kommun och den av Lycksele-Örträsk jaktvårdskrets anställde'lokale jaktvårdaren har svarat för denna verksamhet, som även understötts av Lycksele kommuns fritids- nämnd. Länsjaktvårdsföreningen uppmanade sålunda i en cirkulärskrivelse 1968 samtliga jaktvårdsområden i länet att anordna korttidsupplåtelser. Föreningen framhöll att den ökade fritiden medfört större efterfrågan på jakttillfällen och att det var svårt att arrendera jaktmark till skäliga priser. Jaktvårdsområden, som ville bättra på sin ekonomi, borde enligt länsjaktvårdsföreningen utnyttja detta förhållande samt i lämplig omfatt- ning sälja korttidsupplåtelser till utomstående. Föreningen framhöll att enligt tidigare erfarenheter sådana upplåtelser kunnat ske utan större olägenheter för jaktvården. Till skrivelsen fogades en svarsblankett på vilken styrelsen i respektive jaktvårdsområde anmodades att lämna uppgifter om sålda korttidsupplåtelser under nästföregående jaktår och under vilka förhållanden som området avsåg att sälja sådana upplåtelser hösten 1968. Styrelserna anmodades att lämna uppgifter om jaktmarkens belägenhet, utbjudna jaktforrner, priser 0. d., samt uppgifter om t. ex. närmaste större samhälle ävensom förläggningsmöjligheter.

Lycksele kommuns fritidsnämnd och Lycksele-Örträsk jaktvårdskrets har salufört korttidsupplåtelser inom kommunen bl. a. genom attsamla uppgifter om jakttillfällen i en folder, som kostnadsfritt tillställs intresserade. Den folder, som utgavs till jaktåret 1971—1972, innehålleri ett första avsnitt allmänna uppgifter om tillgången på småvilt inom kommunen. Upplåtama redogör för den beräknade tillgången på hare, tjäder och orre samt upplyser att de högst _belägna markerna inom vissa namngivna jaktvårdsområden har jaktbara ripstammar. Vidare framhålls att jakt på räv, mård och mink kan ge jakttillfällen samt att några områden har goda andvatten i början av säsongen. Andra avsnittet i foldern innehåller en tabell över allmänna jakttider för de aktuella viltslagen med den anmärkningen att småviltjakten inte släpps fri förrän efter det att älgjakten avslutats. I ett tredje avsnitt lämnas särskilda informationer till de jägare, som avser att pröva den mera skicklighetskrä- vande toppjakten på tjäder och orre. Fjärde avsnittet upptar villkoren för småviltjakt inom jaktvårdsområdena. I samma avsnitt lämnas också upplysning om att varje jaktvårdsområde har jakttillsynsmän och att den jagande skall vara beredd att inför tillsynsman förete föreskrivna bevis och eventuellt fällt villebråd. Femte avsnittet innehåller en redogörelse för vilka kartor som bör användas och var närmare upplysningar kan erhållas. Foldern avslutas med en förteckning över jaktvårdsområden, som saluför korttidsupplåtelser. I förteckningen anges områdenas namn, kortförsäljares namn, adress, telefon, områdets areal, avstånd från Lycksele, pris och viltslag samt lämnas därjämte uppgifter om adress och telefon till lämplig inkvartering.

Länsjaktvårdsföreningen gjorde efter förfrågan från jaktmarksutred-

ningen en undersökning av sålda korrtidsupplåtelser inom 23 jaktvårds- områden anslutna till Lycksele-Örträsk jaktvårdskrets. Undersökningen, som avsåg jaktåret 1970-1971, visade att ifrågavarande jaktvårdsområden, som tillsammans omfattade 145 800 hektar, sålt 475 dagkort under jaktåret. Länsjaktvårdskonsulenten anfördei anledning av undersökning- ens resultat att tillgången på hare varit svag under jaktåret till följd av sjukdom samt att utbudet av jakttillfällen varit avsevärt större än efterfrågan.

Svenska jägareförbundet, som även följt utvecklingen inom jaktvårds- områdena i Västerbottens län, har upplyst att uppgifter till förbundet stöder länsjaktvårdskonsulentens uttalande att utbudet av jakttillfällen i länet avsevärt överstiger efterfrågan.

23.3. Domänverkets upplåtelseri Norrbottens och Västerbottens län

Några av domänverkets revirförvaltningar i Norrbottens och Väster- bottens län har såsom framgått av den tidigare redogörelsen för registreti Svensk Jakt upplåtit småviltjakt genom korttidsupplåtelser.

Resultatutvecklingen av domänverkets korttidsupplåtelser i Norr- botten kan något åskådliggöras genom ett exempel från en revirförvalt- ning, Pajala revir, vars resultat sammanställts i denna tabell.

1968 1970 1972 1973

Upplåten areal (ha) 16 650 16 650 34 350 27 550 Bössdagar 152 198 165 369 Influtna avgifter (kr) 1 900 2 475 2 162” 4 612 Nedlagt vilt (st) Hare 24 45 11 26 Ripa 2 25 44 186 Tjäder: tupp + höna 3+3 8+10 25+21 55+50 Orre: tupp + höna 2+1 4+ 2 4+ 3 25+ 7 Järpe 1 12 15 140 Bruttointäkt i öre/ha 1 1 15 6 17 Nedlagt vilt/bössdag 0,24 0,55 0,75 1,33

a Den låga bruttointäkten, trots utökning av arealen, beror i huvudsak på att harstammen var under återhämtning efter att i stor omfattning ha decimerats av tularemi. Därtill kommer att viss tid i allmänhet erfordras för introduktion av nya marker.

Som exempel från Västerbottens län kan tas Sorsele revir. Inom detta revir har 5 000 hektar upplåtits för småviltjakt omfattande bl. a. ripa. Ett dagkort kostar 15 kronor, 3—dagarskort 35 kronor och veckokort 70 kronor. Hyran för en stuga avsedd för fyra personer uppgår till 30 kronor per dygn. Ett s. k. fritidspaket för fyra personer, jakt, fiske, stuga och båt under en vecka kostar 550 kronor.

Några resultat av verksamheten redovisas i följande tabell.

1970 1971 1972 1973”

Antal jägare 19 23 46 21 Antal bössdagar 105 104 57 53 Intäkter, jaktavg 1 085 1 080 855 795 Intäkter, stughyra 830 1 105 840 480 Intäkter, summa 1 915 2 185 1 695 1 275 Antal skjutna ripor 59 74 82 107

Området avvecklades under året på grund av vattenkraftutbyggnad. Jakten uppläts endast på delar av det tidigare området.

Domänverket har låtit genomföra en intervjuundersökning bland personer, som jagat genom korttidsupplåtelser inom Torneå, Pajala och Pärlälvens revir hösten 1967. Några resultat från intervjun redovisas här tillsammans med ställda frågor.

% 1 Innehaft jakträtt tidigare 90 2 Medlem ijaktsammanslutning 77 3 Har andra jaktmöjligheter för närvarande 39 4 Jakträtt saknas på grund av markbrist 39 5 Önskar övemattningsmöjlighet 99 6 Önskar kartor 100 7 Önskar vägvisning 36 Huvudsakligt intresse i samband med jakt. . . 8 Jakt med drivande hund 78 9 F ågeljakt med stående hund 14 10 Fågeljakt med skällande hund 19 11 Vill jaga i sällskap (lalakt) 69

23.4. Korttidsupplåtelser på mark tillhörig AB Orrefors Skogar

Domänverket "förvärvade 1967 aktierna i AB Orrefors Skogar. Bolaget ägde 11 500 hektar skogsmark, varav 4 500 hektar före domänverkets övertagande disponerades av företagsledningen för representations- och tjänstemannajakt. Behov av jaktmark för detta ändamål förelåg inte efter domänverkets förvärv och den nuvarande ledningen beslöt därför att undersöka möjligheterna att disponera marken för korttidsupplåtelser. Efter utredning bestämdes att korttidsupplåtelser skulle marknadsföras genom annonsering i den småländska lokalpressen under juli 1969. Utbudet rönte liten efterfrågan och ny annonsering gjordes senare under hösten samma år i bl. a. Svensk Jakt, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Sydsvenska Dagbladet.

Den fullständiga annonsen hade följande lydelse

Korttidsupplåtelser

av jakt

AB Orrefors Skogar avser att under instundande jaktsäsong göra vissa försök med korttidsupplåtelser av jakträtt för att klar- göra om jaktformen är anpassbar till här rådande förhållanden och ekonomiskt. kan genomföras med skälig avkastning. I detta syfte vill bolaget kungöra följande möjligheter för eventuella spelminuter.

Följande jakttormer kommer att utbjudna: 1) Jakt med drivande kortbenta hundar, med rätt till avskjut- ning av rådjur, hare och räv. 2-dagarsperioder med jaktlag om högst 6 man. Fällt vilt får behållas. 500:— för två dagar.

2) Skogsfageljakt med stående eller stötande hund med rätt till avskjutning av tjäder, orre, morkulla och länder. Jaktlag om högst 3 man. Fällt vilt får behållas. 1 dag 150:—, 2 dagar 250:—.

3) Älgjakt arrangerad av bolaget med bolagets jaktledare. Bedrives som smärre drev- eller hundjakt. 10—12 deltagare med rätt till avskjutning av högst två älgar per dag. Avgäld per jakt- dag 1.000 kronor varjämte älgarna av jaktlaget får köpas vid skottplatsen för 1.000 kronor för äldre djur och 600 kronor för kalv. Samtliga deltagare måste inneha Jägareförbundets kompe- tensmärke i brons samt tidigare ha deltagit i älgjakt.

Jaktlag skall alltid anmälas som en enhet av ansvarig lagledare och med angivelse av namn. Jakten kommer generellt att utövas under: HSB.,kontroll .av bolagets tjänstemän.

Dn. bolaget anser sig kunna förvänta en stor efterfrågan, star anbudet i första hand öppet för jägare bosatta inom Kronobergs och Kalmar län.

Med hänsyn till att det är fråga om ren försöksverksamhet är det sannolikt att inget jaktlag kan påräkna tilldelning av jakt mer än högst tre gånger under säsongen.

Intresserade torde skriftligen hänvända sig till AB Orrefors Skogar, Fack, 35101 Växjö 1, för erhållande av närmare upplys- ningar.

AB ORREFORS SKOGAR.

Riksannonseringen föranledde flera förfrågningar, men endast ett fåtal personer utnyttjade erbjudandena under första året, jaktåret 1969—70. Skogsfågeljakten utnyttjades således endast av tre personer under en dag och rådjursjakten av fem personer under två dagar. Ingen jägare utnyttjade älgjakten under det första jaktåret.

Intresset för älgjakten var även under hösten 1970 mycket litet. Några svenska företag förhörde sig angående möjligheterna till s. k. representa- tionsjakt men ingen svensk utnyttjade älgjakten detta år. En dansk, som under en del av året är bosatt i Småland, utnyttjade däremot älgjakten under två dagar och hade därvid med sig sju andra danskar. Älgjakten utnyttjades detta år även av några tyska jägare som jagade tillsammans med bolagets personal.

De danska och tyska jägare som utnyttjade älgjakten under 1970 återkom 1971. Älgjakten utnyttjades detta år därjämte av några belgiska, tyska och danska jägare. De danska jägarna hade kontakt med området genom att de hyrde fritidsbostäderi områdets närhet. Samma personer återkom i huvudsak 1972. Ingen svensk utnyttjade älgjakten 1971 eller 1972 och det kan konstateras att älgjakten, som i första hand utbjudits till svenskar, varit utan intresse för dessa. Området har numera vad avser jaktenefter älg fått en fast kundkrets och denna jakt är fulltecknad för den närmaste tiden.

Småviltjakten, som i huvudsak utnyttjades av svenska medborgare, har under åren 1970—73 rönt ökad efterfrågan oaktat att någon marknads- föring i dagspress inte ägt rum under denna tid, Området har visserligen varje år funnits med i Svensk Jakts register över korttidsupplåtelser men det torde i högre grad ha varit uppgifter från jägare, som besökt området och funnit detsamma attraktivt, som bidragit till det ökade intresset för småviltjakten. Utvecklingen beträffande såväl älgjakt som småviltjakt framgår bäst av följande tabell över influtna jaktavgifter. Korttidsupp- låtelserna inom området har vad gäller älgjakt omfattat ca 3 500 hektar och småviltjakt ca 2 000 hektar.

Jaktavgifter Älg Småvilt Totalt kr. kf. kr. 1970 2 850 2 500 5 350 1971 5 075 2 000 7 075 1972 4 890 3 375 8 265 1973 6 690 4 550 11240

Intäkterna från älgkött har beräknats till belopp som framgår av följande tabell. Det är därvid att märka att vissa kvantiteter sålts till personal för reducerade priser eller utlämnats som naturaförmån.

Försälj- Vuxna lntäkt Kalvar intäkt Totalt ning av djur kr. kI- kr. kött

1970 7 8 628 1 500 9 128 1971 6 9450 6 2 000 11450 1972 8 11400 3 1500 12 900 1973 7 11725 7 3150 14 875

Beträffande den proportionella fördelningen mellan fällda kalvar och vuxna djur bör beaktas att jaktmarken för älg ingår i ett större område med gemensam licens.

Totala intäkterna kan beräknas ha uppgått till följande belopp.

År Älg Småvilt Älg+ Kr/ha avgif- småvilt __ Avgif- Kött Totalt ter Alg Småv. Totalt

ter

1970 2 850 9128. 11978 2 500 14 478 3,42 1,25 4,67 1971 5 075 11450 16 525 2 000 18 525 4,72 1,00 5,72 1972 4 890 12 900 17 790 3 225 21015 5,08 1,61 6,69 1973 6 690 14 875 21565 4 550 26 115 6,16 2,28 8,44

Någon redogörelse för kostnaderna har inte lämnats. Såsom jämförelse kan nämnas att en beräkning av intäkterna från ett årsarrende på området enligt domänverkets vid samma tid gällande rampriser för jakt skulle givit följande resultat.

Småvilt: 3 kr (Övre ramgränsen) x 2 000 hektar = 6 000 kr Rådjur: 50 kr (förskottsavg.) x 10 st = 500 Älg: 6 st x 600 kr (vuxna) + 6 st x 200 kr (kalvar) = 4 800 "

11300 kr

24. Några skogsbolags inställning till korttidsupplåtelser

24.1. Inledning

Den svenska skogsmarken ägs till cirka 25 % av skogsbolag. Mot bakgrund härav samt med beaktande av vad som anförs i utredningens direktiv beträffande möjligheterna att eventuellt utnyttja domänverkets och vissa större skogsbolags mark för korttidsupplåtelser beslöt utredningen att genom en enkät till de större skogsbolagen i landet undersöka dessa bolags inställning till sådana upplåtelser.

Jaktmarksutredningen riktade i februari 1972 en förfrågan till följande bolag, vilka med hänsyn till att deras skogsinnehav var relativt väl samlade kunde anses representativa för olika delar av landet.

Övre och mellersta Norrland Mo och Domsjö AB Svenska Cellulosa AB

Nedre Norrland Bergvik och Ala AB AB Iggesunds Bruk Korsnäs-Marma AB

Södra och mellersta Sverige Billeruds AB Stora Kopparberg Bergslags AB Uddeholms AB

Beträffande domänverket, som förvaltar cirka 19 % av landets skogsmark, har i annat sammanhang inhämtats uppgifter angående verkets inställning till och erfarenheter av korttidsupplåtelser varför särskild förfrågan inte samtidigt riktades till domänverket. Vissa uppgif- ter om korttidsupplåtelser på mark som förvaltas av domänverket har lämnats i föregående avsnitt.

24.2. Bolag i övre och mellersta Norrland

Mo och Domsjö AB inleder sitt svar med att redogöra för hur bolagets mark disponeras för jakt. [ redogörelsen nämns bl.a. att rätt till småviltjakt som regel upplåts genom försäljning av årskort utan ensamrätt samt i mindre omfattning genom försäljning av dagkort. Års- kortsinnehavama har vanligen fasta jaktområden år från år.

Rätt till älgjakt upplåts däremot i regel för ett år i sänder till älgjaktslag som betalar en grundavgift för varje tilldelat djur samt en jaktavgift för varje fällt djur. Flertalet medlemmar i älgjaktslagen är anställda i företaget. Såväl jaktlagens sammansättning som omfattningen av jaktområdena är i regel oförändrade under flera år. Spridda, små skiften, som tillhör bolaget och som inte kan utgöra självständiga jaktområden, arrenderas ut för längre tid till innehavare av jakträtt på intilliggande mark.

Bolaget upplåter ca 175 000 hektar till jaktvårdsområden, varav ca 162 000 hektar ligger i Västerbottens län. Av den sistnämnda marken är ca 78 000 hektar anslutna till jaktvårdsområden inom Lycksele kommun där såsom tidigare redovisats utbudet av korttidsupplåtelser är stort.

Med hänsyn till det sätt på vilket jakträtten på bolagets mark för närvarande utnyttjas anser bolaget möjligheterna att upplåta ytterligare mark för korttidsupplåtelser vara synnerligen begränsade.

Svenska Cellulosa AB äger totalt ca 2,1 miljoner hektar, varav ca 15 % in- går i jaktvårdsområden.

All bolagets mark är indelad i älgområden, som har sådan storlek att de bedöms tåla en avskjutning av (l—) 2—3 (—4) vuxna älgar per år. Enstaka skiften som inte är lämpade att utgöra egna älgområden ansluts till jaktvårdsområden eller arrenderas ut.

Älgjakten utövas av fasta lag, där kärnan utgörs av bolagets skogsper— sonal. Jakten upplåts för ett år i sänder men samma jaktlag tillåts normalt att under flera år disponera samma älgområde. Ungefär hälften av medlemmarna i älgaktslagen är skogsanställda. Övriga medlemmar utgörs av SCA-anställda från industrier och kontor samt av ortsbor med anknytning till bolaget, såsom t. ex. virkesleverantörer och entreprenörer. Härutöver förekommer i någon utsträckning att även utomstående tillåts bli medlemmar i jaktlagen. Möjligheterna till älgjakt är för närvarande praktiskt taget helt utnyttjade.

Varje älgområde har indelats i områden för småviltjakt. Efterfrågan, på småviltjakt är stor i närheten av tätorterna och i fjälltrakterna, medan de mer avlägsna inlandsmarkema är betydligt mindre attraktiva och kan ge plats för ytterligare jägare.

Småviltjakt upplåts vanligen som flerårsarrende eller mot årskort. Arrende medför ensamrätt i motsats till årskort, som innebär att flera jägare får jakträtt på samma område. Varje jägare blir genom kortförsälj- ningen underrättad om vilka övriga årskortsinnehavare är och det förekommer oftast någon form av samarbete mellan dessa jägare.

På några områden där efterfrågan varit stor har bolaget sålt dagkort

och veckokort. Bolagets erfarenheter är emellertid att arrenden och årskort är att föredra framför kortare upplåtelseformer eftersom de sistnämnda knappast stimulerar till något viltvårdsintresse och dessutom medför avsevärt högre administrationskostnader.

24.3. Bolag i nedre Norrland

Bergvik och Ala AB äger inom Gävleborgs och Jämtlands län ca 473 000 hektar jaktmark, som disponeras i huvudsak på följande sätt. Uppgifterna avser jaktåret 1972—1973.

% A Utarrenderad på l—5 år 49 B Ingår i jaktvårdsområden eller föreningar 9 C Disponeras av anställda i skogsförvaltningen m. fl. 14 D Disponeras för egen jakt och korttidsupplåtelser 23 E Reserverat 5

Ca tre fjärdedelar av den mark som redovisas under A är utarrenderad med rätt för arrendatorn att utöva all jakt och ca en fjärdedel med rätt för denne att utöva endast älgjakt eller endast småviltjakt.

Mark under B är i regel upplåten på 10 år med rätt för bolaget att inom jaktvårdsområde sätta in det antal jägare, som arealen medger.

Beträffande mark under C gäller att i begränsad omfattning även jägare från orten ingår i skogsarbetarlagen. Cirka hälften av den areal som här avses är upplåten med rätt till all jakt och återstående del med rätt endast till älgjakt.

Älgjakten på den mark som redovisas under D disponeras för bolagets egen jakt med jaktgäster ochjaktbytet tillfaller bolaget. Småviltjakten på samma mark disponeras av skogstjänstemän m.fl. Inom vissa områden motsvarande cirka 20 % av den mark, varom nu är fråga, upplåtsjakt mot dag— och veckoslutskort till övriga anställda m. fl.

Mark som redovisas under B är mark där älgjakt inte förekommer och småviltjakt bedrivs endast i bolagets egen regi och i begränsad omfatt- ning, t. ex. ripjakt. Vidare ingår mark som upplåtits åt Svenska jägareförbundet för forskningsändamål.

Dag- och veckoslutskort för småviltjakt säljs inom ett flertal områden omfattande ca 30 000 hektar.

Efterfrågan på älgjakt är mycket stor och bolaget kan endast till ringa del tillgodose denna. Samma förhållande gäller beträffande småviltjakt i kustområdena samt i fråga om ripjakt, vilken på senare tid har rönt mycket stor efterfrågan. Efterfrågan på korttidsupplåtelser avseende småviltjakt är i övrigt inte stor och i Härjedalen finns stor outnyttjad kapacitet.

Bergvik och Ala AB anför sammanfattningsvis i sitt enkätsvar att utbudet av korttidsupplåtelser på bolagets mark på sikt torde komma att öka i fråga om både älgjakt och småviltjakt eftersom avflyttningen'från

landsbyggden medför att platser blir lediga i de fasta jaktlagen. Bolaget bedömer efterfrågesituationen så att det kommer att vara lätt att besätta de lediga platserna vad gäller älgjakt och ripjakt samt småviltjakt på välbelägna marker.

AB Iggesunds Bruk bildade år 1967 Bjömbergets jakt- och fiskeområ- de. Området, som varit välbesökt, har huvudsakligen utnyttjats av jägare från Sydsverige, men även jägare från orten ävensom jägare från Tyskland och Danmark har utnyttjat den erbjudna jakten. Området har inte givit någon ekonomisk vinst men ej heller medfört förluster. Bolaget har i egenskap av stor markägare ansett sig böra tillmötesgå de jägare som tillfälligt vill jaga småvilt.

Efterfrågan på småviltjakt är mycket ojämn. Nära kusten finns fler jägare än somkan beredas tillfälle till jakt, men detta förhållande ändras längre in i landet. Om tillräcklig efterfrågan fanns skulle efter samråd med de lokala jaktlagen eventuellt ytterligare två områden liknande Bjömberget kunna bildas på delar av bolagets mark.

Bolaget ser korttidsupplåtelser som en sidoordnad form ijämförelse med upplåtelser till jaktklubbar, jaktvårdsområden och jaktlag där bevakning och viltvård sköts av jägararna.

Korsnäs-Marma AB anför att deras marker med hänsyn till jakten kan delas upp i mindre välarronderade och relativt välarronderade marker.

Mindre välarronderad jaktmark söker bolaget tillföra angränsande jaktområden för att ge dessa bättre arrondering. Detta kan ske genom upplåtelse till jaktvårdsområden, byte av mark eller utarrendering.

Övrig mark upplåts i första hand till bolagets anställda inom skogsbruket och industrin. Bolaget disponerar i en del fall jakten och dåi första hand älgjakten för egen räkning. Småviltjakten kan sålunda vara utarrenderad på sådana områden. Det förekommer därjämte att all jakt inom visst område utarrenderas till enskilda eller i vissa fall till jaktvårdsområden.

Bolaget har inte tillämpat systemet med korttidsupplåtelser och ställer sig i hög grad tveksamt till om detta är en lämplig upplåtelseform. Som skäl anförs att insatserna för administation och kontroll måste förutsättas bli ganska stora och att det inte alltid kan vara lätt att avgöra jägarnas kompetens samt att riskerna måste vara stora för att jakt som bedrivs av jägare som är obekanta med de lokala förhållandena kan förorsaka onödiga komplikationer. Bolaget befarar vidare att korttidsupplåtelser skulle kunna vara till hinder för skogsdriften. Kollisioner mellan intresset av ostörd jakt och ostörd skogsdrift kan förutses under jaktsäsongen. Bolaget bedömer således korttidsupplåtelser som olämpliga för sina marker vad avser all jakt men speciellt i fråga om högviltjakt. Om ytterligare jakttillfällen blir disponibla på bolagets mark föredrar bolaget att upplåta dessa till jaktvårdsområden eller till fasta jaktarrendatorer.

24.4. Bolag i Syd— och Mellansverige

Billeruds AB anser sig inte kunna biträda tanken på korttidsupplåtelser såsom ett alternativ att bereda fler personer möjligheter till jakt på bolagets marker. Bolaget har i ringa omfattning prövat upplåtelser av detta slag men erfarenheterna talar inte för fortsatta försök med denna typ av upplåtelser. Bolagets marker är huvudsakligen utarrenderade till egna anställda och till den bofasta befolkningen i skogsbygderna. ' Jakttrycket bedöms för närvarande vara optimalt. Bolaget bedömer att administrationen av korttidsupplåtelserna blir besvärlig, även om den lämnas till ett särskilt organ. Därjämte kan enligt bolaget följande nackdelar förmodas vara förbundna med korttidsupplåtelser

Viltvården eftersätts Kontrollen av jägarna blir tungrodd Säkerheten minskar Tjuvjakten ökar Avskjutningen kan inte följas upp Avvägningen mellan jakttryck och viltbonitet blir svår.

Stora Kopparbergs Bergslags AB har bland olika upplåtelseformer vad gäller jakt en form som innebär korttidsupplåtelse. Småvilt kan således få jagas på visst område mot lösen av dagkort eller veckoslutskort. Avsikten att på detta sätt möta allmänhetens efterfrågan av jakttillfällen har dock inte kunnat fullföljasi nämnvärd grad, vilket enligt bolaget beror på bl. a. följande omständigheter.

Bolagets mål är att alla anställda som önskar jaga skall beredas möjlighet till jakt på bolagets marker. Jaktintresset bland de anställda har emellertid visar sig så stort att ett tillskott av tillfällighetsjägare inte kan anses försvarbart. En ökad jakt på hare, då denna förekommer som rikligast, skulle sannolikt inte vara till skada, medan ökad jakt efter rådjur, skogsfågel och änder skulle kunna bli förödande. Stövarjakt på räv skulle kunna accepteras, men eftersom sådan jakt fordrar god lokalkänne— dom anser bolaget inte denna jakt lämpad för korttidsupplåtelser. Bevakningen av jaktmarkema är av organisatoriska skäl inte tillfreds- ställande, vilket medför att utarrendering är en lättare, lugnare och bättre upplåtelseform än försäljning av korttidsupplåtelser. Bolaget anser slutligen att det finns anledning att hysa viss misstro mot dem som jagar genom korttidsupplåtelser, då jägarna i detta fall inte alltid torde ha skäl att bedriva jakten under hänsynstagande till jaktvårdens krav.

Uddeholms AB disponerar sina jaktmarker efter olika mönster beroende på markens belägenhet, ägoförhällanden m. m.

Huvuddelen av bolagets välarronderade marker indelades redan 1949 i s. k. jaktvårdsblock. Jakträtten (utom älgjakten) inom dessa block utarrenderas till personer som tillsammans utgör jägarna inom jaktvårds- blocket. Medlemsantalet baseras på tillgänglig areal efter principen ca 200 hektar per jägare och för blocket finns stadgar och egen styrelse.

Medlemmarna utgörs i huvudsak av personer som på något sätt är knutna till bolaget. Antalet jaktvårdsblock är f.n. 27 och möjliggör jakt för ca 1 000 personer.

Där bolagets markinnehav utgörs av enstaka smärre skiften söker bolaget medverka till att jaktvårdsområde bildas. Bolaget kräver därvidi princip ett jakträttsbevis för varje 200-tal hektar mark som ingår i området. Bevisen tilldelas i första hand företagets anställda men även ortsbor och andra jägare kan i vissa fall erhålla bevis. Ca 500 personer får på detta sätt möjlighet till jakt. Bolaget ingår med mark i 47 organisationer av denna typ.

I de fall bolagets markinnehav är obetydligt och bolaget inte kan få till stånd ett jaktvårdsområde förekommer det att enstaka smärre skiften utarrenderas och då främst till personer som har jakträtten på intilliggan- de marker.

Bolaget har inom de samlade markområdena avsatt vissa arealer, som skall utgöra biologiska reservat där ingen eller obetydlig jakt bedrivs. Behov av sådana reservat kan uppstå om jakten på intilliggande jaktvårdsblock är intensiv eller om markerna är belägna intill samhällen med stor fritidsaktivitet som gör jakt olämplig eller omöjlig.

Visst antal enstaka mindre skiften har behållits av bolaget för egen disposition i avvaktan på att jaktvårdsområde skall bildas och får intill dess vila från jakt.

Bolaget anser med hänsyn till nuvarande disposition av jakträtten på bolagets marker att dessa är ganska intensivt utnyttjade och möjligheter- na till korttidsupplåtelser därför ringa.

25. Uppgifter ur jaktundersökningen

25.1. Undersökningens möjligheter att belysa frågor som sam- manhänger med korttidsupplåtelser

Den på utredningens uppdrag verkställda jaktundersökningen har haft till syfte att genomföra en grundläggande kartläggning av de allmänna förhållandena på jaktens område i Sverige. Detta innebär att man genom undersökningen strävat efter att få belyst även vissa frågor om korttids- upplåtelser. Undersökningen har inte avsett att ge en detaljerad redovis- ning i det senare hänseendet. Därtill torde krävas särskilda undersök- ningar, som helt ägnas frågorna om korttidsupplåtelser.

Jaktundersökningens urvalsmetod, som närmare redovisats och kom- menterats i bilaga,], innebär att undersökningen riktat sig till de jägare som löst jaktkort 1967/68. Beträffande korttidsupplåtelser redovisas i undersökningen bl.a. omfattningen av jakt genom sådana upplåtelser jaktåret 1968/69 samt jägarnas inställning till denna form för upplåtelse av jakträtt. Av övriga kartlagda förhållanden, som kan vara av intresse för en bedömning av den framtida utvecklingen vad gäller korttidsupplåtel- ser, märks t.ex. invånarantalet i den ort där jägaren är bosatt, hur långt han har till sin jaktmark, hur stor hans inkomst är och hur stora kostnader han har för sin jakt.

Vid en bedömning av jaktundersökningens förmåga att belysa frågor rörande korttidsupplåtelser måste beaktas att det — enligt vad erfaren- heterna från hittills prövade upplåtelser visat är de vana och etablerade jägarna som är mest benägna att pröva korttidsupplåtelser och följakt- ligen torde komma att utgöra huvuddelen av kundkretsen på områden som upplåts för sådan jakt.

25.2 Jägarnas bostadsort, reseavstånd till jaktmarken, taxerad inkomst, kostnader för jaktarrende och för jakt m. rn.

Uppgifterna i detta avsnitt är hämtade från bilagal.

Jägarnas fördelning på bostadsortens storlek, dels i hela landet, dels per undersökningsregion redovisas på nästa sida.

Det framgår av tabellen bl. a. att närmare 170 000 av 240 000 jägare bor i glesbygd och tätorter med mindre än 2 000 invånare. Inslaget av

Jägarnas bostadsort Hela landet Regionerna tot. ca S V Ö M % % % % % Storstockholm 6 500 3 0 0 0 13 Tätort med mer än 50 000 inv 10 500 4 6 5 3 9 ” " 15 000 " 22 300 9 10 8 9 7 ” " 2 000 " 32 200 13 16 14 13 12 ” mindre än 2 000 " 168 500 70 68 73 75 58 och glesbygd

jägare från glesbygd och mindre orter varierar något mellan olika regioner. Relationstalet är lägst i M-regionen, 58 %, och högst i NN-regionen, 79 %. Tabellen visar allmänt att jakt är en sysselsättning för i huvudsak landsbygdens befolkning.

Frågan om jägarnas bostadsort belyses ytterligare vid en granskning av relationstalet mellan bostadsortens invånarantal och antalet jägare. 3,3 % av landets invånare är jägare (löser jaktkort). M-regionen har det lägsta inslaget av jägare i totalbefokningen, 1,9 % och ÖN-regionen det högsta, 7,3 %. Av landets invånare bor 31 % i tätorter med mer än 50 000 invånare men endast 0,7 % av dem är jägare. 35 % av landets totala befolkning bor i glesbygd samt mindre orter och av dessa är 6,1 %jägare. (Bilaga 1, sammanställning i avsnitt 2.2.1.)

Jägama har i jaktundersökningen delats uppi kategorier med avseende på det rättsförhållande under vilket de åtkommer sin jaktmark. Uppdel- ningen ger vid handen att 3 % av landets älgjägare eller ca 4 000 personer åtkommer sin s.k. huvudsakliga jaktmark genom korttidsupplåtelser. 3 000 av dessa jägare finns i NN— och ÖN-regionerna. Motsvarande siffra för småviltjägarna är 2 % eller även i detta fall ca 4 000 personer varav 3 000 i NN- och ÖN-regionerna. (Bilagal tabell 4 och 16.)

Jägarnas reseavstånd från hemmet till jaktmarken har kartlagts i jaktundersökningen. Resultatet visar att mycket få jägare, 13 % av älgjägarna och 10 % av småviltjägarna, har mer än fem mil till sin jaktmark och att av jaktarrendatorerna 85 % har kortare resväg än fem mil. Beträffande jägarnas till statlig inkomsskatt taxerade inkomster framgår av jaktundersökningen att 81 % 1968 hade en inkomst, som inte översteg 30000 kronor, och att endast 4 % hade en inkomst som översteg 50 000 kronor. Jämfört med alla landets till statlig inkomstskatt taxerade män samma år föreligger en överrepresentation av jägare i den inkomstklass, som omfattar personer med inkomster understigande 10 000 kronor, och en i stort proportionell representation i de därefter följande klasserna. Det är som förut nämnts företrädesvis landsortsbe— folkningen som utövar jakt (70 % av dem som löst jaktkort). Undersök- ningens resultat beträffande inkomstfördelningen bland jägarna stöder antagandet att övervägande delen av landets jägare utgörs av personer som är sysselsatta inom jord- och skogsbruk där inkomsterna är lägre än' inom övriga delar av näringslivet. Medianinkomsten för manliga rörelseid- kare ijordbruk, skogsbruk, jakt och fiske var det aktuella året (1968)

14 056 kronor och för män anställda i samma näringsgren 13 591 kronor. Medianinkomsten för samtliga förvärvsarbetande i landet var samma år 22 140 kronor. (Uppgifterna från bilaga 1 tabell 34 och Statistisk Årsbok 1969 tab. 369 och 370.)

Småviltjägarnas jaktarrendeavgifter under ett jaktår varierar avsevärt. 13 % av de personer, som i undersökningen hänförts till gruppen jaktarrendatorer, betalar inte någon avgift i kontanter. 45 % betalar högst 100 kronor och 61 % högst 200 kronor. Endast 12 % betalar mer än 500 kronor. (Se vidare bilaga 1 tabell 18.)

Jaktundersökningen visar att många jägare har mycket små kostnader för sin jakt. 39 % av jägarna har sålunda årliga kostnader som inte överstiger 100 kronor och endast 16 % har kostnader som överstiger 500 kronor per år. Därvid hari kostnaderna inräknats utgifter för jaktarrende, resor mellan bostad och jaktmark, inkvartering och ammunition. Sam— manställs uppgifterna om kostnader med dessa jägares årliga antal bössdagar framgår att 41 % av landets jägare har en kostnad per bössdag, som inte överstiger 10 kronor och att 22 % har en kostnad som överstiger 30 kronor. (Se vidare bilaga 1 tabell 29 och 37.) Jakt genom korttidsupplåtelser förekommeri mycket liten omfattning i landet och i huvudsak endast i Norrlandslänen. Antalet bössdagar vad avser älgjakt genom korttidsupplåtelser kan beräknas till cirka 27 700 motsvarande 3,7 % av totala antalet bössdagar vid älgjakt i landet. Beträffande småviltjakt kan årliga antalet bössdagar genom korttidsupp- låtelser beräknas till cirka 60 550 motsvarande 4,4 % av totala antalet i landet.

25.3. Undersökningens frågor om jägarnas inställning till korttidsupplåtelser

Jägarnas inställning till korttidsupplåtelser har undersökts genom två särskilda frågor i jaktundersökningen. Den ena frågan gällde intresset för jakt genom korttidsupplåtelser samt i vilken del av landet vederbörandei så fall önskade jaga. Den andra frågan gällde hur många dagar vederbörande skulle jaga genom denna upplåtelseform under ett jaktår. Svaren, som närmare redovisas i bilaga 1, tabell 32 och 33, ger vid handen att 43 % av landets jägare inte skulle jaga genom korttidsupplåtel- ser även om sådana erbjöds enligt de förutsättningar som angavs i frågeställningen. Det är främst inom de syd- och mellansvenska regioner- na som jägarna i allmänhet hyser en negativ inställning till korttidsupp- låtelser. Av jägarna i ÖN-regionen är det blott 29% som har sådan negativ attityd. Det är också inom denna region som korttidsupplåtelser prövas i nämnvärd omfattning, vilket framgått av den redogörelse som lämnatsi tidigare avsnitt.

Enligt jaktundersökningen kan 57 % av landets jägare tänka sig att pröva systemet med korttidsupplåtelser under ett antal dagar per jaktår. 12 % av landets jägare vill i så fall jaga endast iannan landsdel än där bostadsorten är belägen. 23 % vill jaga endast i den egna landsdelen och

21 % kan tänka sig att jaga genom korttidsupplåtelser både i den egna landsdelen och i andra delar av landet.

Jaktundersökningen ger därjämte vid handen att 22 % av landets jägare skulle jaga mindre än 10 dagar per jaktår genom korttidsupplåtelser och 21 % mer än 10 dagar. En överslagsberäkning ger 1,25 miljoner önskade jaktdagar på områden för korttidsupplåtelser. Efterfrågan på korttidsupp- låtelser skulle dock troligenyminska åtskilligt efter hand som de närmare villkoren för upplåtelsema blev kända.

Resultaten från undersökningen om jägarnas inställning till korttids- upplåtelser har sammanställts med resultaten från andra frågor om jägarnas förhållanden. Några av de slutsatser som kunnat dras med ledning härav redovisas i det följande.

Den största procentuella andelen jägare som skulle jaga genom korttidsupplåtelser finns i tätorterna. Dessa har också de största relativa andelarna jägare, som kan tänka sig att jaga genom korrtidsupplåtelser både i den egna landsdelen och i andra delar av landet. Det förhållandet att det övervägande antalet jägare bor i glesbygd innebär dock, mätt i absoluta tal, att trots allt de flesta jägare som kan tänka sig att jaga genom korttidsupplåtelse finns på landsbygden eller i mindre samhällen. Den största relativa andelen av jägarna, såväl i tätorterna som i glesbygden, som ställt sig positiva till jakt genom korttidsupplåtelser om sådana kunde erbjudas, skulle jaga mindre än 10 dagar på ett jaktår. Tätorterna har något större relativ andel som skulle jaga 10— 19 dagar än vad glesbygden har. Mätt i absoluta tal har dock glesbygden det största antalet även i denna grupp (bilaga 1 tabell 58).

Den procentuellt största andelen av jägarna, som inte skulle jaga genom korttidsupplåtelser, är helt naturligt de småviltjägare, som helt eller delvis äger sin jaktmark (bilaga 1 tabell 59).

Beträffande relationen mellan intresset för jakt genom korttidsupp- låtelser och jägarnas inkomstförhållanden framgår av jaktundersökningen att intresset för sådan jakt ökar med högre inkomst. Det finns inom samtliga inkomstklasser stora relativa andelar, som skulle jaga mindre än 10 dagar. De tre mellersta inkomstklasserna, som enligt jaktundersök- ningen omfattar personer med inkomst mellan 10 000 och 100 000 kronor, har stora relativa andelar, som skulle jaga 10—19 dagar genom korttidsupplåtelser (bilaga 1 tabell 60). J aktundersökningen var såsom tidigare nämnts en stickprovsundersökning. Stickproven togs bland dem som löst jaktkort för jaktåret 1967/68. Detta medförde att det i materialet kom att ingå personer, som inte jagade undersökningsåret 1968/69. Dessa har fått svara på vad som var orsak till att de inte jagade sistnämnda år och har även fått svara på frågor om intresset för korttidsupplåtelser. Ett av svarsaltemativen varför de inte utövat jakt 1968/69 var avsaknad av jaktmark. Resultatet av undersökningen, som närmare redovisas i bilaga 1 tabell 61, ger vid handen att ca 5 200 av landets jaktkortlösare 1967/68 inte jagade påföljande jaktår av denna orsak. 28 % av denna grupp var inte intresserade av att jaga genom korttidsupplåtelser, 41 % kunde tänka sig att jaga genom sådana upplåtelser i egna landsdelen medan 24 % var öppna för sådan jakt både i

den egna landsdelen och i andra delar av landet. Den största relativa andelen inom den grupp, som kunde tänka sig att jaga genom korttidsupplåtelser, uppgav att de var intresserade av sådan jakt 10—19 dagar per jaktår.

i l

26. En planeringsmodell för korttids- upplåtelser

26.1. Inledning

Jaktmarksutredningen har enligt direktiven i uppdrag att söka utveck- lingsvägar för ökade möjligheter till jakt. Bland de former som därvid nämns är korttidsupplåtelser av jaktutövningsrätt. När utredningen inledde arbetet med denna fråga bedömdes det som angeläget med vissa grundläggande studier beträffande förhållandena vid korttidsupplåtelser. Systemet med korttidsupplåtelser var enligt utredningens mening så lite prövat inom landet att tillfredsställande slutsatser inte kunde dras med ledning av dittills vunna erfarenheter. Utredningen gav därför i uppdrag åt den expertgrupp, som tidigare sysslat med frågan om kompetenskrav för utövande av jakt, att utföra vissa grundläggande studier beträffande systemet med korttidsupplåtelser och de frågor som är förenade med denna form för upplåtelse av jaktmark. Exepertgruppen, som inledde sitt arbete i juli 1969, avgav i juli 1971 en rapport med titeln En planeringsmodell för korttidsupplåtelser. Rapporten återges i sin helheti bilaga 2 och refereras här endast i vissa delar.

26.2. Planeringsmodellens syfte, principer och allmänna utformning

Jaktmarksutredningens expertgrupp har upprättat en planeringsmodell för ett område som i sin helhet utnyttjas för korttidsupplåtelser. Planeringsmetoden är dock enligt gruppens mening i stora delar använd- bar även för olika kombinationer av markägarens egen jakt och korttidsupplåtelser.

Expertgruppen framhåller inledningsvis att korttidsupplåtelser alltid kräver en mera ingående planering och administration än långtidsarrende om upplåtelseformen skall vara försvarlig från viltvårdssynpunkt. Kravet på planering medför emellertid enligt gruppens mening även flera fördelar. Korttidsupplåtelser ger bl. a. markägaren möjlighet att genom- föra en med hänsyn till jaktmarkernas förutsättningar väl anpassad avskjutning och även använda varierade jaktformer efter områdets vid varje tidpunkt gällande förutsättningar för jakt. Störningarna av och förslitningen på viltstammarna kan begränsas genom rikhaltig variation av

jaktformerna och förläggning av jaktdagarna till olika delar av området i systematisk turordning. Viltvårdsåtgärder, som är beroende av åtgärderi det reguljära skogs— och jordbruket, kan därjämte samordnas bättre 1 eftersom markägaren bestämmer beträffande samtliga slags åtgärder och har ett direkt intresse även av den avkastning som väntas följa på viltvårdsåtgärderna. Markägarens resurser i skogs- och jordbruksdriften såsom maskiner, redskap, foder samt dispositionen av vissa brukningsare- aler kan också utnyttjas för åtgärder i direkt viltvårdande syften och därmed medföra att dessa kan utföras billigare än vad som eljest varit möjligt. Den samordning av markägarens resurser som möjliggörs vid korttidsupplåtelser kan medföra att markerna uppnår ett bättre fau- nistiskt tillstånd, vilket i sin tur medför bättre jaktlig avkastning bl. a. i form av ett ökat antaljakttillfällen.

Det följer av de allmänna krav, som gruppen ställer på planeringen av ett område för korttidsupplåtelser, att området bör vara av en viss minsta storlek. Gruppen har som enhetsareal för planeringsmodellen valt 2 000 hektar. Denna areal anser gruppen vara tillräcng för att området skall kunna erbjuda omväxlande och rikhaltiga jakttillfällen och i övrigt vara lämpat för korttidsupplåtelser utan att viltvården åsidosätts. Ett område för korttidsupplåtelser kan enligt gruppens mening givetvis vara större men knappast mindre.

Korttidsupplåtelsemas ekonomiska konkurrenskraft i förhållande till långtidsarrenden torde vara avgörande för den framtida utvecklingen i Sverige. Gruppen har därför gjort försök till ekonomiska analyser men framhåller att de ekonomiska bedömningarna har fått göras schematiska p.g. a. att erfarenheter från en utvecklad marknad för korttidsupplåtelser saknas. Priserna per jakttillfälle har således beräknats skönsmässigt och med utgångspunkt i att upplåtelseformen från markägarnas synpunkt skall vara konkurrenskraftig med långtidsarrende. Bedömningarna av antalet möjliga jakttillfällen har skett med utgångspunkt i de biologiska förutsättningarna inom andra områden för jakt samt vad som erfarenhetsmässigt kan anses vara en normal vilttillgång. Gruppen har genomgående strävat efter att hålla den planerade avskjutningen tämligen låg och avsevärt lägre än vad som fordras för fortsatt avkastning under lång tid.

Gruppen framhåller att kalkylerna inte utan vidare kan tillämpas på enskilda objekt. Det är vid tillämpningen av kalkylerna nödvändigt att utgå från de lokala förutsättningarna, vilka dessförinnan måste ha inventerats. Gruppen understryker att förslagen endast är en modell för sådan kalkylering och att den fullföljda planeringen av gruppens typområden endast utgör exempel.

Expertgruppens definition på ett område för korttidsupplåtelser har redovisats i det inledande kapitlet, 22. Inom ett sådant område kan upplåtelser ske efter principiellt olika former, och gruppen lämnar exempel på tre olika typer av upplåtelser.

1 Endagsupplåtelser för enskilda eller jaktlag 2 Flerdagsupplåtelser för enskilda eller jaktlag

3 Upplåtelser innefattande rätt att under viss period oberoende av antalet jaktdagar fälla fastställt antal vilt på området.

Endagsupplåtelserna ser gruppen som lämpadei första hand förjaktin- tresserade i jaktmarkens närhet (ca 5 mils radie). Vid denna form av jakt kommer jägaren på morgonen och åker hem på kvällen.

Flerdagsupplåtelsema bör kunna intressera en kundkrets, som har lång resa till jaktmarken. Upplåtaren kan därvid genom att t. ex. erbjuda mat och logi även skaffa sig inkomster vid sidan av jaktavgiften. Jakttillfället kan även ingå i ett s. k. paket där priset inkluderar logi, mat och eventuellt andra fritidsaktiviteter som t. ex. fiske.

Vissa jaktformer lämpar sig för ensamjakt och andra för lagjakt. Expertgruppen anger i det senare fallet såsom en möjlighet att upplåtaren sätter samman jaktlaget av personer som var för sig anmält intresse att delta i jakten. En annan möjlighet är att några jaktkamrater går samman om en lagjaktsdag. Upplåtaren bör lämpligen svara förjaktledningen, om sådan krävs, och därvid bl. &. kontrollera att givna föreskrifter förjakten följs. Vad nu sagts gäller bl. a. avskjutningen, som i de flesta fall bör vara begränsad till art och antal samt i vissa fall även till kön och ålder.

Expertgruppen har gjort en sammanställning av olika jaktformer, som enligt gruppens mening är lämpade för korttidsupplåtelser. Bedömningen har grundat sig på möjligheterna att anpassa olika jaktformer till upplåtelser av detta slag. Gruppen framhåller att omständigheterna idet enskilda fallet såsom t. ex. speciell utformning avjaktmarken i vissa fall kan medföra att någon eller några av de föreslagna jaktformema måste anses olämpliga och i andra fall att jaktformer som gruppen bedömt som mindre lämpliga mycket väl kan kommai fråga.

Tillämpningen av gruppens planeringsmodell förutsätter som första moment en inventering av den aktuella marken. Vid inventeringen bör viltstammarnas individantal och sammansättning beräknas. Resultaten från inventeringen läggs till grund för en långsiktig avskjutningsplan. När avskjutningsplanen upprättas måste hänsyn även tas till markernas biologiska förutsättningar att på lång sikt hysa viltstammar av den storlek och sammansättning, som beräknas uppkomma genom tillämpning av avskjutningsplanen i förening med de viltvårdsinsatser, grundförbättringar och underhåll som eljest planeras.

Nästa stadium i planeringen är att med ledning av ingångsvärdena i avskjutningsplanen bestämma under vilka jaktformer, som avskjutningen bör ske. Valet av jaktform bör slutligt avgöras med hänsyn till markernas tillstånd närmast före jaktdagen men en preliminär planering bör kunna ske för varje jaktår.

Vid bestämmandet av jaktdagarna bör eftersträvas att markerna utnyttjas så lämpligt som möjligt med hänsyn till viltvård, djurskydd, jaktteknik, ekonomi osv. Gruppen föreslår främst av djurskyddshänsyn att ett område för korttidsupplåtelser delas upp i parceller och att jaktdagarna fördelas på parcellerna i en turordning, som gör att samma rådjursgrupp utsätts för drevjakt högst två å tre gånger per jaktår. Parcelluppdelningen syftar vidare till att tidsmässigt sprida den störning

av viltet, som jakten innebär. Parcellen bör ha sådan storlek att en hel jaktdag med cirka tre såtar (område som avjagas vid drev- eller klappjakt) kan förläggas dit. Enligt gruppens förslag bör storleken på en parcell i Syd- och Mellansverige uppgå till ca 500 hektar och i Norrland till ca 1 000 hektar.

26.3. Typexempel på planering samt ekonomiska kalkyler

Expertgruppen har, som delvis antytts tidigare, utfört dels biologiska översiktskalkyler över möjlig avskjutning i typområden, dels med utgångspunkt däri exempel på ekonomiska kalkyler med beräknade priser.

Gruppen har sökt bedöma behovet av antalet typexempel genom att dela upp landet i regioner efter större skiljaktigheter i de allmänna förutsättningarpa vad gäller jaktmarkens biotop, viltbonitet (markens förmåga att producera vilt) o. d. Som följd av den schematisering, som varit nödvändig för en översiktlig behandling, har gruppen funnit det lämpligt att dela upp landet i följande fem regioner: fjällregionen norrländska barrskogsregionen, syd- och mellansvenska skogsregionen, syd- och mellansvenska jordbruksregionen samt skärgårds— och havsregionen.

Gruppen har redovisat en fullföljd planering och kalkylering för typområden inom tre av de nämnda regionerna. Varje område omfattar 2 000 hektar.

Planering och kalkylering av ett typområde i syd- och mellansvenska skogsregionen visar bl.a. att gruppens förslag till jaktformer och avskjutning totalt ger ca 260 bössdagar varav ca 40 bössdagar som lagjakt på älg, ca 150 bössdagar som lagjakt på övrigt vilt och ca 70 bössdagar som ensamjakt. Begreppet bössdag avser här en persons jaktdag. Den ekonomiska kalkylen har gjorts med ledning av beräknad prisnivå för jaktarrenden under jaktåret 1968/69. Arrendepriserna har därefter så långt detta varit möjligt omräknats med hänsyn till de speciella förhållanden som är förenade med korttidsupplåtelser. Intäkterna, som huvudsakligen består av avgifter för jakttillfället och ersättning för försålda djur, har beräknats till ca 13 000 kronor. Upplåtaren beräknas därjämte i ersättning för tillhandahållna tjänster (t. ex. jaktledare och hund) erhålla ] 500 kronor. Hans utgifter för sådana tjänster, om han inte utnyttjar egen hund eller själv tjänstgör som jaktledare, kan beräknas till något högre belopp. Från markägarens bruttointäkter skall avräknas älgavgifter samt kostnaderna för viltvård, vilka sistnämnda kostnader i typfallet beräknats till ca 2 300 kronor.

Markägarens intäkter vid korttidsupplåtelser kan jämföras med vad han skulle erhållit vid utarrendering av samma mark. Gruppen har därvid använt domänverkets vid samma tid (jaktåret 1968/69) gällande ram- priser för jaktarrende (cirkulär 52/1968). Markägarens bruttointäkter

skulle ii detta senare fall bli 7 200 kronor. För mellanskillnaden, inte fullt 6 000 ]kronor, skall markägaren, som tidigare nämnts, betala älgavgift till länsstyrelsen, samt därjämte särskilda administrationskostnader i sam- band rrned korttidsupplåtelserna och den andel av kostnaderna för viltvård som markägaren normalt låter jaktarrendatorn svara för. Det bör vid en jiämförelse även beaktas att utgångspunkten i det första fallet är att upplåtaren lyckas sälja alla i kalkylen upptagna jakttillfällen. Det torde emellertid enligt gruppens mening anses sannolikt att åtminstone de jakttillfällen som ger de mer betydande intäkterna, jakten efter älg, rådjur, hare och skogshöns, skall vara avsättningsbara på marknaden utan någon mera omfattande marknadsföring.

Planering och kalkylering av ett område i norrländska barrskogsregio- nen visar att ett sådant område kan beräknas ge drygt 100 bössdagar under ett jaktår, fördelade på ca 20 bössdagar som lagjakt på älg, ca 45 bössdagar som lagjakt på övrigt vilt och ca 40 bössdagar som ensamjakt. Bruttointäktema från avgifter och försålda djur beräknas av gruppen till ca 5 300 kronor vartill kan komma ca 800 kronori ersättning för tjänster om sådana tillhandahålls. Viltvårdskostnaderna har i detta fall beräknats till 800 kronor. Utarrendering av samma jaktmark skulle enligt domän- verkets rampriser ha givit en bruttointäkt på 2 100 kronor. Mellanskillna- den utgör ca 3 200 kronor och markägaren har då. att bekosta samma poster somi föregående typexempel.

Planering och kalkylering har även gjorts för ett typområde i syd- och mellansvenska jordbruksregionen. Detta område beräknas ge ca 260 bössdagar under ett jaktår, fördelade på ca 20 bössdagar som lagjakt på älg, ca 165 bössdagar som lagjakt på övrigt vilt och ca 75 dagar som ensamjakt. Bruttointäktema uppgår i detta fall till ca 12000 kronor vartill kan komma ca 1 100 kronor i ersättning för tjänster. Viltvårds- kostnaderna beräknas i denna region till 4 200 kronor.

Utarrendering av marken skulle enligt domänverkets rampriser ha givit en bruttointäkt av 11 800 kronor. Mellanskillnaden, som skall täcka samma kostnader som i de föregående exemplen, blir i detta fall endast ca 200 kronor. Gruppen anmärkeri anledning av det sålunda framkomna resultatet att priset per jakttillfällei denna region satts lika med priset på samma jakttillfälle inom typområdet i det syd- och mellansvenska skogslandet. Gruppen ser detta som ett stereotypt kalkylförfarande. Den relativa viltrikedomen inom jordbruksregionen vad avser rådjur och småvilt ger möjligheter till mer intensiv jakt och rikhaltigare jakttillfällen. Detta bör medföra att priset för de erbjudna jakttillfällena sätts högre inom denna region än inom skogsregionen. Gruppen anför att detta illustrerar några av de brister som är förenade med kalkylerna.

26.4. Planeringsmodellens användning

Expertgruppens planeringsmodell utgår från att all mark inom visst område disponeras för korttidsupplåtelser. Användningen av modellen begränsas därmed i första hand till markägare, som kan ställa minst 2 000

hektar till förfogande. Gruppen nämner som exempel på sådana markägare domänverket, större skogsbolag och ecklesiastika förvaltning- ar.

Det föreligger emellertid inget hinder att en del jakttillfällen, som enligt gruppens modell avses för korttidsupplåtelser, i stället redan i planläggningsskedet avsätts för t. ex. markägarens eller hans jaktarren- dators eget behov av jakt. Planeringsmodellen kan därmed få ökad användning. Det torde vidare vid korttidsupplåtelser i allmänhet uppstå vissa rester av ej försålda jakttillfällen eller på grund av för låg avskjutning vid planerade jakttillfällen uppkomma ytterligare sådana under jaktsäsongen. Kombinationen av jakt genom korttidsupplåtelser och annan jakt kan varieras inom vida gränser och bestäms av den som äger marken.

Det förhållandet att det uppstår rester av jakttillfällen eller under jaktsäsongen uppkommer ytterligare jakttillfällen kan i vissa fall medföra problem för markägaren om vilttillgången är sådan att kompletterande jakt erfordras. Domänverkets erfarenheter ger visserligen vid handen att exempelvis i Norrbottens län kompletterande jakt inte erfordras på marker där småviltjakten nyttjas endast genom korttidsupplåtelser. Detta torde dock bero på den låga viltboniteten i denna del av landet. Behov av kompletterande jakt kan uppkomma i Syd— och Mellansverige t. ex. vid älgjakt i form av jakt på älgkalv för att uppnå avsett relationstal mellan fällda vuxna djur och kalvar eller vid jakt på rådjur för att sänka individantalet till en för stammens övervintring lämplig nivå.

Generth gäller att korttidsupplåtelser i möjlig mån bör förläggas till sådan tid att kompletterande jakt hinner utföras inom medgiven jakttid. För domänverket, skogsbolagen och de ecklesiastika förvaltningarna samt andra markägare, som normalt utarrenderar sina marker, kan den kompletterande jakten innebära ytterligare problem och kostnader. Denna jakt fordrar sålunda extra insatser från upplåtaren i form av tillsyn för att konstatera behovet av sådan jakt samt personal för att utföra jakten eller i vart fall övervaka och administrera densamma.

Expertgruppen framhåller, som antytts i det föregående, att korttids- upplåtelser är förenade med vissa särskilda problem, som inte har motsvarighet vid markägares jakt på egen mark eller vid jaktarrende. Gruppen har med hänsyn till de begränsade erfarenheterna i landet av denna upplåtelseform inte närmare berört dessa problem men påpekat att systemet med korttidsupplåtelser kräver extra insatser från mark- ägarens sida i vad gäller jaktvård, administration och tillsyn av markerna. Behovet av sådana insatser påverkar markägarens kostnader och isin tur dennes anspråk på intäkter.

Planeringsmodellen kan, beträffande marker som ingår i ett jaktvårds- område där delägarna beslutat att tillhandahålla korttidsupplåtelser, användas för att fördela jakttillfällena mellan delägarna och för att bestämma den kvantitet, som skall salubjudas. Gruppen anger två principiella lösningar för en sådan fördelning. Det första alternativet innebär att erforderligt antal parceller avsätts för egen jakt och återstoden disponeras för korttidsupplåtelser, därvid all mark avjagas

efter den uppgjorda planen. Det andra alternativet innebär att visst antal jakttillfällen inom hela området avsätts för egen jakt och återstoden disponeras för korttidsupplåtelser. Den senare metoden används i jaktvårdsområden i Västerbottens län där delägarna för egen räkning och till förmån för sina jaktarrendatorer undantar tillräcng del av jakttill- fällena och saluför återstoden.

Gruppen påpekar att den först nämnda lösningen, där viss del av ett jaktvårdsområde avsätts för korttidsupplåtelser, kräver att några av delägarna, om de är aktiva jägare, avstår från jakt på egen mark. Dessa delägare bör enligt gruppens mening ha en given möjlighet att få sina önskemål om jakt tillgodosedda inom annan del av jaktvårdsområdet. Den andra lösningen, som innebär att korttidsupplåtelserna sprids över hela området, torde vara mindre komplicerad att genomföra från fastighetsrättslig synpunkt, enär i detta fall alla delägares marker kommer att behandlas lika.

Gruppen framhåller även i detta sammanhang att delägare i jaktvårds- områden genom korttidsupplåtelser får möjlighet till inkomster utöver de avgifter som sammanhänger med jakten. Detta kan ske genom att de ställer sig till förfogande som jaktledare eller hundförare eller tillhanda- håller mat och logii olika former.

27. J aktmarksutredningens bedömningar beträffande korttidsupplåtelser

27.1. Sammanställning av vissa uppgifter som bör ligga till grund för ett ställningstagande

Registret i tidningen Svensk Jakt torde innehålla uppgifter om huvud- delen av landets jaktmöjligheter genom korttidsupplåtelser. Det framgår av registret att endast ett fåtal län har områden för korttidsupplåtelser och inom län där sådana upplåtelser förekommer utnyttjas med undantag för Västerbottens län — förhållandevis små arealer för detta ändamål. Allmänt kan sägas att endast en ringa del av landets jakttillfällen på älg och rådjur saluförsi registret.

Den småviltjakt, som i Norrbottens och Västerbottens län tillhanda- hålls genom korttidsupplåtelser, utnyttjas inte till sin fulla kapacitet. Ansträngningar har gjorts att marknadsföra dessa jakttillfällen varför orsaken till det låga kapacitetsutnyttjandet torde vara liten efterfrågan eftersom priset för ett jakttillfälle, omkring 10 kronor, rimligen inte kan verka återhållande. Det förtjänar dock påpekas att domänverkets korttidsupplåtelser i Norrbottens län tidvis givit åtskilligt högre intäkter än ett jaktarrende på motsvarande mark. Administrationskostnadema har dock samtidigt varit högre. Det synes på sina håll, som t. ex. i Lycksele och Fredrika kommuner, finnas ett intresse att genom korttidsupplåtelser locka turister till bygden eftersom ett ökat antal turister regelmässigt stimulerar näringslivet i kommunen.

Priserna på sådana jakttillfällen, som saluförs år efter år i registret, har under lång tid varit i stort sett oförändrade, vilket torde bekräfta att efterfrågan är,ringa.En granskning av registret årsvis ger vidare vid handen att åtskilliga jakttillfällen erbjudits under något eller några år, men därefter försvunnit ur registret. Detta tyder på att upplåtelseformen inte varit någon framgång från ekonomisk synpunkt.

Jaktmarksutredningens uppfattning är oaktat de fakta som redovisas i det tidigare _ att de korttidsupplåtelser, som saluförs idag, endast i ringa utsträckning svarar mot den efterfrågan på jakttillfällen som finns. Utredningen syftar därvid på sådana jakttillfällen som saknas i Svensk Jakts register, nämligen jakttillfällen på älg och rådjur samt småviltjakt i Syd- och Mellansverige. Försöksområdet i AB Orrefors Skogar visar att det finns en efterfrågan på sådan jakt även om den delvis kommer från jägare, som är bosatta i utlandet. Försöket visar vidare att efterfrågan

infinner sig gradvis och att ett område först efter tre till fyra år nyttjasi tillfredsställande utsträckning. Området har efter denna tid en kärna av fasta kunder, som bl. a. lärt sig markerna i samma utsträckning som jaktarrendatorer.

Intäkterna från området i Orrefors har varit goda, men kostnaderna, vilka inte närmare redovisats, har samtidigt varit förhållandevis höga. Upplåtelseformen skulle sannolikt inte från ekonomisk synpunkt kunnat hävda sig i jämförelse med en utarrendering. Det förtjänar dock nämnas att bolagsledningen diskuterat en höjning av priserna med hänsyn till den service som erbjuds kunderna.

Skogsbolagen har —— till skillnad mot vad som förmodades i utredning- ens direktiv sina jaktmarker disponerade för ändamål, som inte kan föranleda omdömet att delar av markerna är svagt nyttjade. Det synes istället genomgående vara fråga om en systematiskt och väl administrerad disposition av jaktmarkema. Ett fåtal bolag, främst i Norrland, tillhanda- håller korttidsupplåtelser eller deltar med mark i jaktvårdsområden, som saluför korttidsupplåtelser. Bolagen synes i övrigt inta en avvaktande attityd till korttidsupplåtelser på egen mark.

Bedömningen av efterfrågan på korttidsupplåtelser baseras delvis på uppgifter från jaktundersökningen. Enligt undersökningen bor ca 70 % av landets jägare i glesbygd och mindre tätorter. Antalet jägare per invånare är också störst i sådana områden. Detta förhållande har sin grund i att landets jakträtt disponeras av jordägaren och att den svenska jakten utvecklats till att ingå som en led i landsbygdsbefolkningens hushållning och därjämte utgöra en omtyckt fritidssysselsättning. Det bör i det sammanhanget beaktas att arealen skogsmark per invånare är avsevärt större i Sverige än exempelvis på kontinenten. Det finns även bland befolkningen i de svenska tätorterna en relativt stor efterfrågan på jaktmöjligheter. Den ökning av efterfrågan som kunnat konstateras under senare år härrör sannolikt till stor del från inflyttande landsbygdsbor, vilka tidigare jagat. Ett ökat allmänt intresse för natur och viltliv i förening med längre fritid har även bidragit till att aktivera fler tätortsbor för jakt. Den jaktliga traditionen har burits av den landsbygdsbefolkning, som ägt jaktmark eller haft goda möjligheter att få utnyttja annans mark. Möjligheterna för en jaktintresserad landsbygdsbo att få delta i jakt är fortfarande goda och torde på sina håll öka på grund av urbaniseringen. Samma utveckling medför emellertid att tätortsbor, som i allmänhet är hänvisade till att arrendera mark, på grund av ökad konkurrens får allt svårare att på skäliga villkor åtkomma välbelägen jaktmark inärheten av bosättningsorten.

Det avstånd som jägaren har att färdas till sin jaktmark speglar något hur pass lätt det är för landets jägare att jaga. Jaktundersökningen visar att merparten har mindre än fem mils resväg till sin jaktmark, och att mer än hälften av dem som äger sin jaktmark har mindre än två kilometer dit. Detta ger anvisning om att korttidsupplåtelser bör anordnas i relativ närhet av befolkningskoncentrationer om inte erbjudandet avser jakt av sådan kvalitet att jägarna förmås frångå sitt gängse resmönster.

Uppgifterna i jaktundersökningen om jägarnas inkomster visar att jakt

är en sysselsättning för personer i ordinära inkomstlägen, och att det bland jägarna finns en relativt stor andel låginkomsttagare. Korttidsupp- låtelser, som vänder sig till svenska jägare, torde därför inte böra ges alltför påkostade former, som fordrar högt pris per jakttillfälle. Korttids— upplåtelser torde företrädesvis böra utvecklas kring de traditionella jaktformema.

Den enskilde jägarens personliga kostnader per år för jaktarrende, varmed i detta fall avses kostnaderna för att ensam eller tillsammans med ett fåtal personer få disponera jaktmark, synes vara förhållandevis låga. Resultaten från jaktundersökningen visar sålunda bl.a. att 66 % av jaktarrendatorerna betalar högst 200 kronor per år och 45 % högst 100 kronor. Undersökningens uppgifter om jägarnas totala kostnader för jakt under ett jaktår visar också att jakt bedrivs till låga kostnader. 39 % av landets jägare har således kostnader som understiger 100 kronor och endast 16 % kostnader som överstiger 500 kronor. Medianvärdet för totala antalet jaktdagar per jägare under ett jaktår ligger mellan 11 och 15 dagar. Undersökningen visar att endast 22 % har en kostnad som överstiger 30 kronor per jaktdag.

En mycket liten del av landets jägare har sin huvudsakliga jaktmark för älg genom korttidsupplåtelser. Såsom tidigare redovisats är det endast 3 % av älgjägarna, motsvarande cirka 4 000 jägare, som åtkommer sin jaktmark på detta sätt och av detta antal bor ca 3 000 i Norrlandslänen. Motsvarande förhållanden gäller beträffande småviltjakten. Systemet med korttidsupplåtelser är mycket litet prövat i Syd- och Mellansverige och torde vara i det närmaste okänt för många jägare och markägare i denna del av landet.

Jaktundersökningen har registrerat ett mycket stort intresse bland landets jägare för att någon eller några gånger om året jaga genom korttidsupplåtelser. Det totalt önskade antalet jaktdagar kan med ledning av jaktundersökningens uppgifter beräknas till 1,25 miljoner. Undersök- ningsmetoden med endast två attitydfrågor kan emellertid inte leda till några vidare slutsatser i frågan. Jägarnas omfattande intresse bör dock föranleda närmare studier av frågan och ytterligare f örsöksverksamhet för att finna lämpliga former för korttidsupplåtelser.

Den av utredningens expergrupp utarbetade planeringsmodellen för korttidsupplåtelser bör föregås av en omsorgsfull inventering av jaktmarken med beaktande av de biologiska förutsättningarna. Planeringen av jakttillfällena bör sedan grundas på områdets förutsättningar. De prin- ciper, som expertgruppen redovisat, finner utredningen vara riktiga och rekommenderar därför att de tillämpas vid en fortsatt utveckling av korttidsupplåtelseförfarandet.

27.2. J aktmarksutredningens överväganden och förslag

Landets markägare och jägare har hittills varit inriktade på att i första hand upplåta rätt till jakt genom jaktarrende. Denna upplåtelseform har gammal hävd och medför ringa besvär och omkostnader för markägaren.

Efterfrågan på jaktarrenden har ökat kraftigt under senare tid vilket medfört att det inte förelegat svårigheter för ägare av någorlunda välbelägen mark att få denna utarrenderad. Efterfrågan har istället varit så stor att det —- även om det föreligger svårigheter att få en allmän överblick över prisutvecklingen — kan konstateras att priserna stigit mer än vad penningvärdeförsämring och övriga sådana faktorer givit anledning till. Korttidsupplåtelser, som från markägarens synpunkt medför ökat ansvar för viltvård och större kostnader för administration och förvalt- ning, har därvid inte utgjort något attraktivt alternativ. Korttidsupplåtel- serna har inte kunnat hävda sig ekonomiskt vid en jämförelse med jaktarrende och efterfrågan har för övrigt inte heller varit så stor att det funnits skäl att av andra orsaker tillgodose önskemål om sådana jakttillfällen.

Domänverket har för att vinna erfarenheter beträffande lämpliga metoder för korttidsupplåtelser erbjudit sådana. De korttidsupplåtelser, som övriga upplåtare erbjudit, har till största delen härrört från överskott av jakttillfällen inom vissa jaktvårdsområden.

Förvaltningen av en fastighets jakträtt ingår såsom ett led i markför- valtningen och måste om inte särskilda skäl föranleder till annat lämna ett från ekonomisk synpunkt tillfredsställande resultat. Vid en bedöm- ning av vad som skall anses vara ett tillfredsställande resultat bör utgångspunkten vara att jakten nyttjas i sådan utsträckning att fastig- heten på lång sikt bibehåller eller helst ökar sitt jaktliga värde. Det följer därav att viltvården” inte får eftersättas. Ökade kostnader för viltvård i förening med ökade utgifter för exempelvis viltskador är ägnade att medföra höjda arrendeavgifter. Högre prisnivå påjaktarrenden kan i vissa situationer ställa viltvårdens krav i bättre läge vid samplaneringen med åtgärder inom jord- och skogsbruket. Förbättrade intäkter från jaktarren- den kan även stimulera fler markägare att upplåta jaktmark och medverka till att marken kommer under rationell viltvård. Stigande priser kan vidare medföra den fördelen att markägare blir mer intresserade att investera i grundförbättrande åtgärder till gagn för viltvården. Vad nu sagts gäller inte blott jaktarrenden utan även korttidsupplåtelser i den mån dessa kan bringas att lämna samma ekonomiska utbyte.

En fortlöpande prisstegring kan således under vissa omständigheter leda till ökat utbud av jakttillfällen samt stimulera markägare till viltvårdande insatser ävensom öka landets areal av mark under rationell viltvård.

Den kraftiga stegringen av priserna på jaktarrenden under senare tid har emellertid enligt vad Svenska jägareförbundet påpekat och som närmare utvecklats i inledningen till avd. IV medfört negativa konsekvenser i form av allt hårdare konkurrens om tillgängliga arrendemarker och allt tätare byten av arrendatorer. Det sistnämnda förhållandet har ofta visat sig vara till men för jaktvården och det föreligger därför ett intresse att för närvarande dämpa prisutvecklingen. Jaktmarksutredningen ser i detta läge systemet med korttidsupplåtelser som en utväg att lösa flera av de föreliggande problemen. Ett avsevärt större antal jägare kan genom korttidsupplåtelser beredas tillfälle till jakt på samma areal, som vid

jaktarrende ofta är förbehållen ett fåtal jägare, samtidigt som markägaren genom en väl avvägd prissättning erhåller samma ekonomiska resultat som vid arrende. Priset för varje jakttillfälle måste bli högre vid korttidsupplåtelser än vid arrende eftersom markägareni det första fallet skall stå för samtliga viltvårdsåtgärder och därjämte svara för administra- tion och förvaltning. Vid jaktarrende måste jaktarrendatorn å andra sidan normalt påta sig ansvaret för vissa viltvårdsåtgärder och därjämte — genom att arrendet avser längre tidsperioder betala även för eventuellt outnyttjade jakttillfällen.

Med hänsyn till att många jägare är intresserade av jakt endast ett begränsat antal dagar varje år kommer vid korttidsupplåtelser jägarens totalkostnad för jakten många gånger att bli lägre än vid jaktarrende.

Korttidsupplåtelser är, som tidigare framhållits, för närvarande en relativt okänd upplåtelseform i Sverige. Redan detta faktum avhåller med all säkerhet många markägare från att pröva denna form för upplåtelse av jakt. Det föreligger därför enligt utredningen anledning att söka stimulera markägare till korttidsupplåtelser. En av de största frågorna blir därvid upplåtelseformens ekonomiska konkurrenskraft i jämförelse med jaktarrende.'Utredningen är medveten om att det kommer att ta tid innan jakt genom korttidsupplåtelser blir allmänt förekomrnan- de i landet. Det bör emellertid under förutsättning att man kan intressera ett antal markägare eller jaktvårdsområdesföreningar med mark i när- heten av större tätorter för sådana upplåtelser föreligga goda möjligheter att sprida kännedom om upplåtelseformen och därmed övervinna den tveksamhet som för närvarandeåvisasEn förutsättning härför är dock att det genom en väl avvägd prissättning, som bör styras av tillgång och efterfrågan, går att få fram konkurrenskraftiga priser som tillfredsställer berättigade krav på ersättning. Det finns anledning förmoda att lyckade försök med korttidsupplåtelser i anslutning till större tätorter skulle medföra ett ökat intresse för denna upplåtelseform även inom andra delar av landet.

Vidgade erfarenheter av korttidsupplåtelseförfarandet torde medföra att priset för till synes likartade jakttillfällen kommer att variera avsevärt mellan olika områden beroende på t. ex. variationer i vilttillgång samt skillnader i fråga om service och administration. Jägarnas bedömning av varje områdes fördelar och nackdelar torde komma att bli avgörande för prisutvecklingen. Erfarenheter visar redan nu att jägare, som prövat korttidsupplåtelser, ställer höga krav på vilttillgång och viltvård samt även beträffande jaktens organisation.

Korttidsupplåtelser har från jägarens synpunkt den fördelen att avgiften erläggs i samband med varje jakttillfälle och inte för ett eller flera år i förskott. Den enskilde kan genom att nyttja korttidsupplåtelser tillgodose sina önskemål om jakt med hänsyn till sin privatekonomiska situation vid tillfället. Vid jaktarrende mäste vederbörande, såsom tidigare påpekats, betala en relativt stor engångssumma för jakttillfällen, som han kanske inte kommer att utnyttja till fullo.

Hittills vunna erfarenheter av korttidsupplåtelser visar att erfarna jägare, som återkommer till samma jaktområde år efter år, föranleder allt

mindre administrationskostnader. De flesta områden får efterviss tid en fast kundkrets av sådana jägare. Jaktmarksutredningen föreslår i annat sammanhang att ett jägarkompetensprov införs. Ett sådant prov kan väntas bidra till att jägare, som besöker områden för korttidsupplåtelser, har grundläggande kunskaper beträffande jakt och jaktskytte, vilket kommer att minska behovet av tillsyn och instruktion.

De marker som hittills disponerats för korttidsupplåtelser har i de flesta fall varit belägna i Norrland eller i vart fall inom områden där jakttrycket är mycket lågt. Flera av de skogsbolag i Norrland, som tillhandahållit korttidsupplåtelser, har gjort detta av sociala skäl och accepterat ett lågt ekonomiskt utbyte. Det är mot bakgrund härav och med hänsyn till nuvarande utnyttjande av bolagens jaktmark samt deras önskemål att tillförsäkra de anställda jakttillfällen till lågt pris naturligt att dessa bolag inte för närvarande är beredda att i större utsträckning ställa ytterligare mark till förfogande för korttidsupplåtelser.

Domänverket har — företrädesvis i Norrbotten områden för korttidsupplåtelser inordnade i den reguljära markförvaltningen samt därjämte områden av experimentkaraktär för metodstudier. Domän- verkets skogsmarksinnehav ligger till huvudsaklig del i Norrlands inland men även i övrigt mestadels avlägset från befolkningskoncentrationernai landet. Domänverket torde även om det inom verket pågår utvecklings- arbete beträffande korttidsupplåtelseformen — inte på sikt vara den markägare, som är mest lämpad att i större utsträckning tillgodose ett framtida behov av mark för korttidsupplåtelser.

Den mark, som från efterfrågesynpunkt bäst lämpar sig för korttids- upplåtelser, ligger som tidigare anförts kring de större tätorterna i landet. Denna mark är till största delen i enskild ägo. Den är docki den mån den sammanförts i större enheter mycket attraktiv för jaktarrendatorer ochi det fall att den är splittrad på små brukningsenheter av detta skäl olämplig för korttidsupplåtelser. En grundläggande förutsättning för att man skall kunna disponera de marker, som här nämnts, för korttidsupp- låtelser är att man utnyttjar möjligheterna att bilda jaktvårdsområden. Bildandet av jaktvårdsområde bidrar till en god samordning av markägar- nas förvaltning av jakträtten och ger i sin tur möjligheter att anpassa förvaltningen till exempelvis den efterfrågan på jakttillfällen, som kan finnas utanför kretsen av delägare och jaktarrendatorer i jaktvårdsom- rådet. J aktmarksutredningen har beträffande jaktvårdsområden föreslagit åtgärder ägnade att underlätta bildandet av sådana områden och göra verksamheten i dessa mera effektiv. Utredningens förslag skapar därjämte förutsättningar för ett ökat antal korttidsupplåtelser på mark som ingåri jaktvårdsområde och delägarna bör på olika sätt stimuleras att göra försök med sådana upplåtelser. Expertgruppens planeringsmodell visar att korttidsupplåtelser kan drivas parallellt med delägarnas och jaktarrenda- torernas jakt på ett sätt, som tar största hänsyn till viltvården. Delägarei ett jaktvårdsområde kan genom korttidsupplåtelser få extra intäkter utan att behöva göra nämnvärda inskränkningar i sin jakt. De kan därjämte genom att tjänstgöra som jaktledare o. d. erhålla extra arbetstillfällen och därutöver skaffa sig extra inkomster genom att erbjuda logi, mat 0. d.

Det framgår av det anförda att frågan om den framtida utvecklingen av korttidsupplåtelserna är beroende av försök, som visar tillfredsställande resultat från såväl viltvårdssynpunkter som ekonomiska synpunkter.

Domänverket har, såsom redovistas i det föregående, på eget initiativ startat försök med korttidsupplåtelser inte blott i Norrland utan även i Götaland. Några av de grundläggande problem som sammanhänger med upplåtelseformen har härigenom blivit kända. Korttidsupplåtelserna uppvisar för närvarande en svag ekonomisk konkurrenskraft gentemot jaktarrende. Domänverket kan därför som affärsdrivande verk inte ensamt svara för de kostnader som är förenade med mera omfattande försök med sådana upplåtelser. Försöksverksamhet i större skala medför särskilda kostnader som hänför sig till t. ex. teoretiskt utvecklingsarbete och utvärdering av försöksresultat. Jaktmarksutredningen har under utredningsarbetets gång tagit initiativ till ett försök med korttidsupplåtel- ser. Detta försök, som utförs i samarbete med domänverket och med ekonomiskt stöd från jordbruksdepartementet, pågår inom kronoegen- domen Skultuna.

Försöksverksamheten i Skultuna har till syfte att ge ett allmänt underlag för fortsatt utveckling av systemet med korttidsupplåtelser. Verksamheten är därjämte avsedd att utgöra en förberedande studie i anledning av det i utredningsdirektiven givna uppdraget att undersöka möjligheterna att för korttidsupplåtelser bilda särskilda områden enligt ett förfarande som liknar det som används för att tillskapa naturreservat. Utredningen har i denna fråga — med anledning av vad som hittills framkommit beträffande korttidsupplåtelser — funnit skäl föreslå att markägare som inom sådana områden upplåter mark för korttidsupplåtel- ser under vissa förutsättningar skall kunna erhålla bidrag av statliga medel till förberedelsearbetet. Områden som här avses skall enligt utredningens förslag kallas viltvårdsområden. Frågor om viltvårdsområden behandlas närmare i avd. VI