Prop. 1951:63

('med förslag till livsme- delsstadga m. m.',)

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

1

Nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till livsme-

delsstadga m. m.; given Stockholms slott den 2 februari 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över inrikesärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till 1) livsmedelsstadga; 2) förordning om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566); samt

3) förordning om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kon­ troll över tillverkningen av dessa varor,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 4) förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker;

5) förordning om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;

6) förordning om ändring i förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker; samt

7) förordning angående ändrad lydelse av förordningen den 17 juni 1943 (nr 344) om rätt att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen.

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen begäres riksdagens yttrande över ett förslag till livs­ medelsstadga. I denna stadga ha sammanförts åtskilliga bestämmelser, som avses skola inom hela riket gälla beträffande livsmedel. Bestämmelserna avse i viss utsträckning hygieniska åtgärder och äro delvis hämtade 1 —Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 63.

2

från hälsovårdsstadgan och giftstadgan. De upptaga bl. a. allmänna före­

skrifter om livsmedels beskaffenhet ur hygienisk synpunkt, om vissa slag av

lokaler, där livsmedel framställas, beredas, förpackas, försäljas, serveras eller

förvaras, om utomhus- och kringföringshandel med vissa livsmedel m. m.

I fråga om tillsatser till livsmedel föreslås ett särskilt prövningsförfarande,

som avses skola handhas av kommerskollegium. Andra bestämmelser äro

av övervägande ekonomisk natur och avse att ge konsumenterna ökade

garantier för att de livsmedel, som saluhållas i den allmänna handeln, äro

av god kvalitet. Hit hör en mängd föreskrifter om viktigare livsmedels

sammansättning och beskaffenhet samt om märkning av förpackningar,

i vilka livsmedel saluhållas. Slutligen ha i livsmedelsstadgan införts be­

stämmelser om livsmedelskontrollen, delvis hämtade från hälsovårdsstadgan.

I livsmedelsstadgan har förutsatts, att densamma skall kunna komplet­

teras genom lokala föreskrifter, livsmedelsordningar, som antagas inom

vederbörande hälsovårdsområde och fastställas av länsstyrelse. Innehålls­

mässigt har emellertid utrymmet för dessa lökala föreskrifter i viss mån

begränsats i förhållande till vad nu gäller. Livsmedelsstadgan avses dess­

utom skola utgöra en grundval för en allmän översyn av nu förefintliga

lokala föreskrifter i dessa hänseenden i syfte att undanröja vissa olikheter

dem emellan som icke kunna anses sakligt betingade. Särskilda åtgärder

för detta ändamål förutsättas bliva vidtagna.

De övriga författningar, som propositionen avser, äro i huvudsak att

anse såsom följdförfattningar till livsmedelsstadgan. I förordningen den 15

december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av malt­

drycker, föreslås dock vissa ändrade märkningsbestämmelser, som icke ha

direkt samband med livsmedelsstadgan.

Huvuddelen av livsmedelsstadgan föreslås skola träda i kraft den 1 janu­

ari 1952. I fråga om bestämmelserna om tillsatser har ikraftträdandet dock

satts till den 1 juli 1952. Även i övrigt föreslås vissa bestämmelser, avsedda

att göra övergången till den nya ordningen så smidig som möjligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

3

Förslag

till

Livsmedelsstadga.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser.

1

§•

1 mom. Med livsmedel förstås i denna stadga varje till förtäring av män­ niskor avsedd vara, som tillför kroppen näringsämne samt icke, enligt vad därom är särskilt stadgat, är att hänföra till läkemedel.

Spannmål, sockerbetor och andra liknande vegetabila livsmedelsråvaror, vilka icke pläga förtäras i obearbetat skick och i allmänhet användas en­ dast vid fabriksmässig eller därmed jämförlig livsmedelsframställning, hän­ föras dock icke enligt denna stadga till livsmedel.

2 mom. Vad i denna stadga föreskrives om livsmedel skall, även om varan icke jämlikt 1 mom. är att anse såsom livsmedel, i tillämpliga delar gälla

a) tillsatser till livsmedel;

b) för förtäring avsedda njutningsmedel;

c) ersättnings- och utdrygningsmedel för livsmedel;

d) sådana för förtäring avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och tillverkning icke jämlikt gällande läkemedelsförfattningar äro underkas­ tade särskild kontroll.

3 mom. Med tillsats till livsmedel förstås i denna stadga vara eller ämne, som är avsedd att, i allmänhet i ringa mängd, tillföras livsmedel — utan att ingå i detsamma såsom råvara -— för att påverka dess färg, smak, kon­ sistens eller hållbarhet eller för annat liknande ändamål och alltjämt fin­ nes kvar i det färdiga livsmedlet. Vatten skall icke anses som tillsats, ändå att det är avsett att brukas som nyss sagts.

2

§•

Föreskrift i denna stadga, vilken gäller livsmedel som saluhålles, skall, där ej annat särskilt angives, äga tillämpning även beträffande livsmedel, som försäljes utan föregående saluhållande eller som serveras. Med serve­ ring avses tillhandahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring på stället i restaurang, pensionat, matservering, kafé, konditori och kiosk eller

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

annorstädes, där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, även­

som i skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller

annat företag anordnad utspisning för de i företaget anställda.

2 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet.

3 §.

Vara eller ämne — däri inbegripna vatten och is — som användes vid

framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering, får

icke vara av sådan beskaffenhet eller tillföras under sådana förhållanden

eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bliva skadligt

att förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

4 §.

Såsom tillsats till livsmedel, som framställes eller beredes för avsalu, får,

där annat ej framgår av bestämmelse i denna stadga, användas allenast

vara eller ämne, som efter prövning i den ordning 5 § stadgar godkänts

såsom tillsats för livsmedlet i fråga. Denna bestämmelse gäller dock icke

tillsats, som användes vid tillredning av s. k. färdiglagad mat.

Godkännande, som i nästföregående stycke sägs, erfordras icke beträf­

fande vara — annan än färgämne —- som utvunnits ur djur eller växt ge­

nom torkning, värmebehandling, urlakning med vatten eller behandling av

rent mekanisk natur, ej heller beträffande koksalt, socker och andra soc­

kerarter, ättika och etylalkohol.

Beträffande vitaminisering av livsmedel gäller vad därom är särskilt

stadgat.

5 g-

Godkännande enligt 4 § meddelas av kommerskollegium. Godkännande

kan förenas med villkor och må återkallas, när särskilda skäl därtill äro.

Kommerskollegium äger meddela bindande förklaring, huruvida vara i visst

fall är att anse såsom tillsats till livsmedel.

Representanter för medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens in­

stitut för folkhälsan skola tillkallas att närvara vid handläggningen hos

kommerskollegium av ärende, som avses i första stycket.

Det åligger kommerskollegium att upprätta samt årligen offentliggöra

förteckning å godkända tillsatser till livsmedel.

6

§.

Vara får icke saluhåll as under angivande av att den är lämplig såsom

tillsats till livsmedel i vidare mån än varan jämlikt denna stadga eller med

stöd av densamma meddelat beslut får användas såsom dylik tillsats.

7 §•

1 mom. Vara får icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till

annan för att användas såsom livsmedel,

om varan till följd av förskämning, förorening, felaktig beredning eller

annan orsak kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest otjänlig till

människoföda;

om varan bearbetats eller hanterats av person, som därvid var eller kan

misstänkas därvid hava varit behäftad med sådan sjukdom eller smitta

eller sådant sår eller annan yttre skada, att varan kan antagas därigenom

hava blivit skadlig att förtära eller eljest otjänlig till människoföda;

om varan eljest kan antagas förorsaka sjukdom eller överföra smitta.

2 mom. Oavsett om verkan som i 1 mom. sägs kan befaras eller ej, får

vara icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att

användas såsom livsmedel,

om varan innehåller mera än 3 milligram bly per kilogram, såvida icke

tillstånd att ändock saluhålla varan meddelats av kommerskollegium;

om varan är omedelbart förpackad i papper eller annat material, som är

färgat, målat, glättat, tryckt eller eljest behandlat med giftigt ämne, eller

i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium, vars

blyhalt är större än ett gram per 100 gram, försåvitt fråga ej är om te i

originalförpackning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

5

3 kap. Livsmedelslokaler in. m.

8

§.

Bestämmelserna i 9—11 §§ avse, där annat ej särskilt angives, följande

slag av lokaler, nämligen

a) lokaler för framställning eller beredning av livsmedel, avsedda för

försäljning eller för servering åt allmänheten;

b) lokaler för sådan servering;

c) lokaler för försäljning eller för förpackning eller förvaring till av­

salu eller servering som nyss sagts av kött, charkuterivaror, vilt, fågel,

färsk fisk, skaldjur, ägg, mjölk eller mjölkprodukter, margarinvaror, glass,

bröd eller annat bakverk eller färdiglagad mat.

Med lokal för viss verksamhet avses icke blott sådant rum eller utrymme,

vari verksamheten bedrives, utan även till densamma hörande biutrymmen,

såsom lagerrum, omklädningsrum, tvätt- och diskrum. Såsom lokal anses

jämväl fast kiosk.

Bestämmelserna i detta kapitel skola icke gälla ladugård, ej heller försälj­

nings- eller förvaringslokal, vari andra livsmedel icke försäljas eller för­

varas än sådana, som äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet att

lämna livsmedlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan

utifrån.

6

9 §•

1 mom. Innan lokal, som avses i 8 §, tages i bruk, skall lokalens inne­

havare skriftligen anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden. Anmälan

skall innehålla uppgift om fastighetsägarens och näringsidkarens namn och

adress ävensom om rörelsens art och belägenhet.

2 mom. Lokal får ej, därest ej nedan annorlunda stadgas, tagas i an­

språk för ändamål, som avses i 8 §, förrän hälsovårdsnämnden efter loka­

lens färdigställande utfärdat hevis, att lokalen godkänts. Sådant bevis skall

upptaga — förutom lokalens belägenhet — fastighetsägarens samt, därest

rörelsen drives av annan, dennes namn eller firma ävensom det ändamål,

för vilket lokalen godkänts.

Godkännande kan av hälsovårdsnämnden återkallas, om lokalen till följd

av att den däri bedrivna rörelsen utvidgats eller underhållet av lokalen

väsentligt eftersatts icke längre fyller de krav, som enligt de i hälsovårds-

området gällande bestämmelserna uppställts för lokal med samma använd­

ning, eller eljest synnerliga skäl föreligga.

Ombygges lokal eller vidtages eljest med densamma väsentlig föränd­

ring eller användes lokalen till annat ändamål än det, för vilket lokalen

godkänts, är godkännandet icke längre gällande. I sådant fall skall vad i

1 mom. samt ovan i detta moment är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i nästföregående båda stycken stadgas skall angivas i beviset om

lokalens godkännande.

Beträffande arbetslokal, som avses i arbetarskyddslagen, bör hälsovårds­

nämnd före godkännandet samråda med yrkesinspektören.

3 mom. Innan bevis meddelas om godkännande av lokal för slakteri eller

för framställning av köttvaror, fislcvaror, margarinvaror eller glass, skall

hälsovårdsnämnden inhämta yttrande i ärendet beträffande lokal i stad

med stadsveterinär av denne samt eljest av länsveterinär eller, efter den­

nes bemyndigande, av vederbörande distriktsveterinär. Innan bevis, som nu

sagts, meddelas beträffande mejeri, skall hälsovårdsnämnden inhämta lant-

bruksstyrelsens yttrande.

4 mom. Har någon överlåtit rörelse, som av honom bedrivits i lokal,

varom förmäles i 8 §, skall han inom fjorton dagar därefter göra skrift­

lig anmälan om överlåtelsen till hälsovårdsnämnden.

5 mom. Vad ovan i 1—3 mom. stadgas skall icke gälla sådant slakteri

eller sådan charkuterifabrik, som ställts under offentlig kontroll av veteri­

närstyrelsen, ej heller lokal för servering åt allmänheten, där serveringen

omfattar allenast läskedrycker, saft och bakverk. Det åligger innehavare

av rörelse, som nu sagts, att inom fjorton dagar efter det viss lokal tagits

i anspråk för rörelsen, göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden.

10 §.

1 mom. Lokal, som avses i 8 §, skall vara lämplig för sitt ändamål och

fylla skäliga hygieniska krav. Härvid skall särskilt iakttagas följande.

Kungi. Maj.ts proposition nr 63.

7

Lokalen skall vara tillräckligt rymlig och ljus. Lager- och andra biutrym­

men skola finnas i den utsträckning, som erfordras för det ändamål, vartill

lokalen är avsedd. Lokalen skall vara försedd med lämpliga anordningar

för luftväxling och, där så med hänsyn till varornas beskaffenhet erfordras,

för kylning av varorna. Den skall hava lätt tillgång till vatten av lämplig

beskaffenhet och, där så anses erforderligt, vara försedd med ändamåls­

enliga anordningar för beredning av varmvatten. Golv, väggar och tak

ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade att

de med lätthet kunna rengöras. Lokalen skall hava lämpliga anordningar

för utestängande av flugor och råttor.

Lokalen skall vara utrustad med ett med hänsyn till personalens storlek

tillräckligt antal tvättställ.

Lokalen får icke stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande ut­

rymme annat än genom förstuga, vindfång eller annat dylikt icke till

bostad använt, väl ventilerat utrymme. Lokalen får ej heller eljest stå i

sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna antagas

uppkomma därav.

Lokalen får ej ligga så nära utomhus beläget avträde eller urinkur,

stall, fähus, svinhus, gödselstad eller upplag för orenlighet, att därav

kan uppstå sanitär olägenhet.

2 mom. Serverings-, försäljnings- eller förvaringslokal, som är belägen

inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, får,

därest den i lokalen bedrivna rörelsen är av mindre omfattning, av hälso­

vårdsnämnden godkännas, även om lokalen icke till alla delar uppfyller

de i 1 mom. givna särskilda föreskrifterna, därest viktiga sanitära krav

icke eftersättas.

Vad i nästföregående stycke är stadgat skall, såväl i stad som på landet,

gälla jämväl kiosk.

3 mom. I slakteri eller annan lokal för framställning av kött- eller fisk-

varor ävensom i bryggeri och läskedrycksfabrik så ock, där så kan anses

erforderligt, i annan lokal för framställning av livsmedel skall golvet i till-

verkningslokalerna vara ogenomträngligt för vätska och luta ned mot spill-

vattensavlopp, försett med vattenlås.

\ mom. Angående mejerilokaler skall förutom vad ovan är stadgat gälla

vad om sådana lokaler är föreskrivet i mejeristadgan.

11

§•

I lokal, som avses i 8 §, får icke förvaras vara eller ämne, som kan an­

tagas bibringa i lokalen förvarade livsmedel främmande lukt eller smak

eller eljest göra dem otjänliga till människoföda.

Lokalen ävensom sådana redskap, förvaringskärl och andra tillbehör,

vilka användas därstädes, skola hållas rena och i gott stånd.

Golv i lokaler, där arbete dagligen bedrives eller dit allmänheten äger

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

0

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

tillträde — dock icke magasinsutrymmen — skola rengöras dagligen efter

slutat arbete. Detsamma gäller redskap, som äro i dagligt bruk.

4 kap. Livsmedels hantering m. m.

12

§.

Vid saluhållande av livsmedel samt vid framställning, beredning, förva­

ring, transport, uppläggning eller annan hantering av livsmedel, avsedda

för försäljning eller servering, skola sådana försiktighetsmått vidtagas och

1 övrigt så förfaras, att livsmedlen icke förorenas eller bliva skadliga att

förtära eller på annat sätt otjänliga till människoföda.

13 §.

1 inom. Livsmedel, som jämlikt 7 § ej får saluhållas, får ej förvaras i

lokal, där livsmedel framställas, beredas, förpackas eller förvaras till avsalu

eller servering eller där livsmedel saluhållas.

2 mom. Vara, som enligt giftstadgan är gift av första eller andra klassen

eller som utgör färgämne eller annat konserveringsmedel än sådant som

jämlikt 4 § eller med stöd därav meddelat beslut får användas såsom

tillsats till kött- eller fiskvara, får icke utan särskilt tillstånd av kommers­

kollegium förvaras eller till nagot som helst ändamål användas inom lokal,

där kött- eller fiskvara beredes för avsalu, och ej heller i rum, som står i

direkt förbindelse med sådan lokal.

Utan hinder av vad sålunda stadgats får för köldalstring i kylmaskin

avsedd vara ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål nödig eller

för kärls eller redskaps underhåll, rengöring och desinfektion ur teknisk

synpunkt lämplig och ur hälsosynpunkt vid sådan användning ofarlig vara

för dylikt ändamål förvaras eller användas i lokal, som visserligen står

i samband med beredningslokalen men dock är väl avskild därifrån. Varan

skall förvaras under lås, vartill endast rörelsens innehavare eller av honom

utsedd person innehar nyckel.

3 mom. Det åligger innehavare av rörelse för framställning eller bered­

ning av livsmedel, avsett till försäljning eller servering, att beträffande för­

varing och användning, som i 2 mom. andra stycket sägs, ställa sig till

efterrättelse de föreskrifter, vilka, utöver vad denna stadga innehåller,

kunna komma att av medicinalstyrelsen eller, i fråga om animala livsmedel,

veterinärstyrelsen i samrad med kommerskollegium och arbetarskydds-

styrelsen meddelas för viss rörelse.

14 §.

Vatten, som användes vid rengöring eller kylning av livsmedel, avsedda

till försäljning eller servering, eller vid rengöring av kärl eller redskap,

som användes vid beredning eller förvaring av sådana livsmedel, får icke

9

vara av sådan beskaffenhet, att det kan antagas göra livsmedlet skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

15 §.

1 mom. Kärl, maskin eller redskap för beredning, förvaring eller serve­ ring av livsmedel får icke tillverkas, saluhållas eller eljest överlåtas, därest kärlet, maskinen eller redskapet är av sådan beskaffenhet, att vid dess an­ vändning livsmedlet kommer i omedelbar beröring med zink, kadmium, bly, blyhaltig kautschuk eller färg eller med emalj, glasyr eller annat överdrag, varur vid minst tre gånger upprepad kokning, varje gång under en halv timme, med en vattenlösning innehållande 4 gram ättiksyra per 100 gram ut­ löses mer än sammanlagt 3 milligram bly per liter av kärlets rymd, eller med legering (förtenning), som innehåller mer än 0,5 gram bly per 100 gram, där ej legeringen använts till lödning. Lödning skall vara anbragt på sådant sätt, att vid kokning, som ovan sägs, bly i större myckenhet än nyss nämnts icke utlöses.

*

2 mom. Kärl, maskin eller redskap, som avses i 1 mom., får icke använ­ das vid beredning eller förvaring av livsmedel för avsalu eller servering eller vid saluhållande av livsmedel och får ej heller förvaras i lokal, där livsmedel beredas eller förvaras för avsalu eller servering eller saluhållas, eller i rum, som står i direkt förbindelse med sådan lokal.

3 mom. Undantag från vad ovan i denna paragraf stadgas, kan, där så prövas kunna ske utan olägenhet, medgivas av den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer, vilken myndighet därvid äger föreskriva särskilda villkor.

16 §.

Livsmedel få icke saluhållas eller för avsalu förvaras i flaskor, som kunna giva anledning till förväxling med flaskor av typ, som av Sveriges standardiseringskommission fastställts såsom svensk standard för gift­ flaskor.

17 §.

Vid transport med fordon av livsmedel, avsedda för försäljning eller ser­ vering, skall iakttagas,

att fordonet är lämpligt för ändamålet samt rent och snyggt hållet, att fordonet icke samtidigt får brukas till transport av vara, som kan göra livsmedlen otjänliga till människoföda, med mindre erforderliga för­ siktighetsmått vidtagas för att förebygga sådan verkan,

samt att för ömtåliga livsmedel skall användas rent och snyggt omhöljc eller underlag.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

5 kap. Utomhushandel. Kringföringshandel.

18 §.

Styckat kött, mjölk, grädde, smör, margarin och fettemulsion må icke

försäljas utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller

dylikt, utan att livsmedlet är inneslutet i förpackning av beskaffenhet att

lämna detsamma nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan

utifrån. Vad sålunda stadgats gäller dock icke renkött, som saluhålles av

lapp eller eljest av renägare, och ej heller lantsmör, som saluhålles av

producenten.

Livsmedel, som saluhållas utomhus, skola vara upplagda på underlag,

som är lämpligt för varuslaget, och skola i möjligaste mån vara skyddade

mot flugor och damm samt, där så är erforderligt, mot solljus och väta.

19 §.

Yrkesmässig försäljning av kött, charkuterivaror, smör, ost eller mar­

garin eller av bröd eller annat bakverk må, där varorna icke äro inne­

slutna i förpackning av beskaffenhet att lämna varan nödigt skydd mot

förorening, fukt och annan påverkan utifrån, bedrivas från fordon allenast

därest utövaren av verksamheten förfogar över lokal, som på sätt 9 § stad­

gar godkänts såsom förvaringslokal för varor av det slag, försäljningen

avser, samt endast med fordon, som av hälsovårdsnämnden i det hälso-

vårdsområde, inom vilket fordonet är stationerat, godkänts för att använ­

das i sådan verksamhet.

Yad i första stycket stadgas äger icke tillämpning å lantbrukares försälj­

ning vid enstaka tillfällen av egna produkter samt ej heller å försäljning

av renkött, som bedrives av lappbefolkningen eller eljest av renägare.

20

§.

Yrkesmässig försäljning av färsk fisk, som är styckad eller flådd, må,

där varorna icke äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet som i 19 §

första stycket sägs, bedrivas från motorfordon allenast under förutsättning

att fordonet av hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde, inom vilket

fordonet är stationerat, godkänts för att användas i sådan verksamhet.

21

§.

Fordon, som avses i 19 eller 20 §, skall vara försett med skåp eller lådor

av beskaffenhet att skydda de medförda varorna mot förorening samt, där

fråga är om försäljning av kött, charkuterivaror, smör, margarin eller fisk,

med anordningar för att hålla varorna i erforderlig grad avkylda. Fordonet

skall jämväl vara försett med anordningar för hand tvättning.

Närmare föreskrifter rörande fordonets beskaffenhet och utrustning

meddelas av veterinärstyrelsen.

11

22

§.

Fordon må ej godkännas för längre tid än tre år i sänder. Godkännande

får icke lämnas med mindre sökanden dels — utom i fall som avses i 20 §

— styrker, att han förfogar över godkänd förvaringslokal, dels ock företer

intyg, utfärdat av en av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär, att

fordonet vid besiktning, företagen den dag intyget dagtecknats, befunnits

vara så anordnat och utrustat, som i 21 § och med stöd därav utfärdade be­

stämmelser föreskrives, samt jämväl i övrigt lämpligt för ändamålet. In­

tyget skall vara dagtecknat högst tre månader före det godkännande sökes.

Formulär till intyg fastställes av veterinärstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

23 §.

Rörande godkännande av fordon har hälsovårdsnämnden att utfärda

bevis enligt formulär, som fastställes av veterinärstyrelsen. Godkännande

kan av hälsovårdsnämnden återkallas, när skäl därtill äro.

Vid fordonets användning i kringföringshandel, varom här är fråga, skall

beviset vara anbragt på lämplig, lätt tillgänglig plats på fordonet.

24 §.

När fordon användes för försäljning, som i 19 eller 20 § sägs, skall å

fordonet medföras tvål och handduk.

Då försäljning pågår, skall försäljaren vara iförd överdragskläder eller

förkläde jämte ärmskydd, allt av ljust tvältbart material. Under längre

färd och då försäljning eljest icke äger rum skola dessa persedlar förvaras

så att de icke förorenas. Vid försäljning skola undvikas starkt trafikerade

platser, där livsmedlen lätt kunna förorenas av damm eller dylikt.

Under den tid godkännande av fordon gäller får icke i fordonets för livs­

medel avsedda utrymmen förvaras vara eller ämne, som kan meddela livs­

medlen främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga

till människoföda. Skåp och lådor samt vid försäljningen använda för­

varingskärl, redskap och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd.

Styckning av kött får äga rum allenast i mindre omfattning och endast

inuti skåp eller på en från dess inre utdragen eller utfälld platta.

6 kap. Personalens hygien.

25 §.

Envar som sysslar med framställning eller beredning av livsmedel, av­

sedda för försäljning eller servering, eller eljest hanterar oförpackade så­

dana livsmedel, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Livsmedlen

få ej beröras i vidare mån än som oundgängligen erfordras för arbetet.

Verktyg böra användas, där så kan ske.

12

26 §.

Finnes skäl att antaga, att någon som är sysselsatt med arbete, varom

förmäles i 25 §, är behäftad med sådan sjukdom eller smitta eller sådant

sår eller annan yttre skada, som kan föranleda, att av honom hanterat livs­

medel blir skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, är

han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden undergå läkarunder­

sökning på hälsovårdsområdets bekostnad. Finnes han därvid behäftad

med sjukdom, smitta eller skada, som nyss sagts, äger nämnden förbjuda,

att han deltager i eller användes till arbete av ifrågavarande slag.

Då innehavare av eller föreståndare för verksamhet, i vilken bedrives

arbete som i 25 § sägs, fått kännedom om eller anledning att misstänka,

att i dylikt arbete hos honom sysselsatt person är behäftad med sjukdom,

smitta eller yttre skada, som förut sagts, eller erhållit vetskap om att sådan

person sammanbor eller nyligen sammanbott med någon, som är eller miss-

tänkes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, är han pliktig att

därom genast underrätta hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde, inom

vilket arbetet bedrives.

Särskilda föreskrifter för personalen vid mejerier och mjölkförsäljnings­

lokaler äro givna i tuberkulosförordningen och mejeristadgan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

7 kap. Märkning av livsmedel.

27 §.

Där i denna stadga föreskrives, att viss vara eller ock kärl, flaska, burk,

kartong eller annan förpackning, vari varan saluhålles, skall vara märkt

med viss uppgift eller påskrift, skall uppgiften eller påskriften på ett tyd­

ligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt vara anbragt på livsmedlet eller

förpackningen eller på därå åsatt etikett.

28 §.

Saluhålles i detaljhandeln livsmedel i förpackat skick, skall, där nedan

i denna stadga ej annorlunda föreskrives, förpackningen vara märkt med

följande uppgifter, nämligen

1) innehållets benämning;

2) tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma och hem­

vist, varvid om namnet eller firman avser annan än tillverkaren eller för­

packaren, namnet eller firman skall föregås av orden »tillverkad för», »för­

packad för», »distribuerad av» eller liknande;

3) innehållets totala vikt vid förpackningstillfället.

I stället för namn eller firma, som under 2) sägs, må användas allmänt

känd förkortning därav. Hemvist behöver icke angivas i fråga om svenska

aktiebolag eller eljest i fråga om större, allmänt kända företag.

Är innehållet i förpackning uteslutande eller till huvudsaklig del av fly­

13

tande beskaffenhet, må i stället för innehållets vikt vid förpackningstill- fället angivas innehållets volym vid samma tillfälle.

Å förpackningen får icke angivas innehållets vikt brutto för netto.

29 §.

Är livsmedel, som saluhålles på sätt i 28 § första stycket angives, för­ packat utom riket, må i stället för uppgift, som i nämnda stycke under 2) sägs, å förpackningen finnas angivna exportörens eller importörens namn eller firma och hemvist.

30 §.

1 mom. Bestämmelserna i 28 och 29 §§ gälla icke spritdrycker och vin ej heller malt- och läskedrycker.

2 mom. Märkning jämlikt 28 § erfordras icke 1) om livsmedlet förpackats å försäljningsstället eller å en för flera försäljningsställen avsedd, säljaren tillhörig central förpackningslokal;

2) om förpackningens innehåll har lägre vikt än 100 gram eller högre vikt än 10 kilogram;

3) beträffande bröd, smörgåsar, färsk frukt, färska grönsaker och andra färska livsmedel i fast form, om varan är förpackad allenast i genomskin­ ligt papper eller annat liknande genomskinligt material.

31 §.

Saluhålles livsmedel, vid vars framställning eller beredning använts sackarin eller annat konstgjort sötmedel, som har högre söthetsgrad än socker men icke sockrets näringsvärde, i förpackat skick, skall förpack­ ningen vara märkt med orden »Innehåller konstgjort sötmedel» eller »Inne­ håller sackarin». Vad sålunda stadgats skall icke gälla i fall som omför- mälas i 30 § 2 mom. under 3) och ej heller i fråga om bröd och annat bak­ verk.

32 §.

Saluhålles livsmedel i förpackat skick under angivande av att varan är särskilt lämpad för barn, skall förpackningen vara märkt med uppgift om samtliga i varan ingående råvaror och tillsatser. Angives ej halten av varje råvara och tillsats, skall härvid råvara eller tillsats, som med högre vikts­ andel ingår i varan, sättas före råvara eller tillsats med lägre sådan andel.

33 §.

Beträffande livsmedel, som icke på grund av särskilt avtal står under strängare kontroll av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller för livsmedel av detta slag, får ej å förpackning, vari varan saluhålles, eller i annons eller reklam rörande varan angivas, att densamma står under kontroll av sådan myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

34 §.

Å förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller i annons eller annan re­

klam rörande varan får uttryck, som antyder att varan innehåller vita­

miner, mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bi­

draga till kaloritillförseln, användas, endast om tillika arten och halten av

dylika ämnen närmare angivas. Uppgift om halten behöver dock icke läm­

nas beträffande mjölk, smör, ägg, oberedda eller djupfrysta kött- och fisk-

varor samt frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst tillstånd.

8 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel.

A. Inledande bestämmelser.

35 §.

Är nedan i detta kapitel angivet, att livsmedel med viss varubenämning

skall hava särskild sammansättning eller beskaffenhet, får vara icke salu-

hållas såsom livsmedel under sådan benämning eller under beteckning,

som är liktydig med sådan benämning, utan att varan har sålunda före­

skriven sammansättning eller beskaffenhet. Detta skall gälla, vare sig be­

nämningen brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet

i användningen med den vara, vilken utmärkes genom benämningen, samt

skall ock gälla motsvarande benämningar på främmande språk.

Vad i nästföregående stycke stadgats äger motsvarande tillämpning jäm­

väl beträffande varubenämningarna mjölk och smör, och må förty vara

icke saluhållas under någon av dessa benämningar utan att varan har den

sammansättning eller beskaffenhet, som nedan i detta kapitel är före­

skriven för mjölk eller smör som saluhålles.

36 §.

Utan hinder av vad i 35 § stadgas får vara, som är avsedd att utgöra

ersättning för vara, för vilken sålunda viss benämning förbehållits, salu­

hållas under beteckning, vari sagda benämning ingår, under förutsättning

att varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgår av den an­

vända beteckningen.

37 §.

I fall, där jämlikt 35 § eller annan bestämmelse i detta kapitel använ­

dandet av viss benämning å vara är förbjudet, får ej heller å varan, å för­

packning, vari varan saluhålles, å omslag, vari den utlämnas, å anslag eller

skylt, som hör till varan, eller i annons eller annan reklam rörande den­

samma finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, varigenom åt varan

kan givas sken av att utgöra den vara, som utmärkes genom sagda be­

nämning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

15

B. Mjölk, grädde, smör.

38 §.

Utöver bestämmelserna i 7 § skall beträffande mjölk och grädde särskilt gälla, att dessa varor icke få saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel

1) om varan företer ett från det normala avvikande utseende; 2) om varan härrör från djur, vilket är eller skäligen kan antagas vara behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på varans beskaffenhet, såvida icke varan jämlikt särskild föreskrift likväl må användas till män- niskoföda;

3) om varan härrör från djur, som blivit behandlat med läkemedel, vilket genom att övergå i varan eller på annat sätt kan göra densamma skadlig att förtära eller otjänlig till människoföda.

Beträffande förbud att inom vissa områden saluhålla opastöriserad mjölk och grädde stadgas i pastöriseringsförordningen.

39 §.

Mjölk eller grädde, som saluhålles, får icke vara tillsatt med färgämne eller i övrigt annat främmande ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom tillsats till mjölk.

40 §.

Mjölk, som saluhålles, får icke vara utspädd med vatten. Ej heller får dylik mjölk, utan att det särskilt angives, vara berövad något av sina na­ turliga beståndsdelar, såvida annat icke följer av särskilda föreskrifter, vilka av Kungl. Maj :t må vara meddelade angående reglering av fetthalten i mjölk.

41 §.

Mjölk får icke saluhållas under någon av beteckningarna kontrollmjölk eller barnmjölk eller under annan beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet, med mindre hälsovårdsnämnden i den ort, där mjölken saluföres, lämnat tillstånd därtill.

Tillstånd, som i första stycket sägs, må allenast avse mjölk från viss kreatursbesättning. Tillstånd må lämnas allenast under förutsättning att, på sätt veterinärstyrelsen föreskriver, styrkes, att besättningens hälsotill­ stånd samt förhållandena vid mjölkens framställning, förvaring, transport, försäljning och behandling i övrigt äro tillfredsställande, samt på villkor att besättningen ävensom berörda förhållanden underkastas lämplig, fort­ löpande kontroll. Erhåller hälsovårdsnämnden kännedom om att förutsätt­ ningarna för lämnat tillstånd icke längre äro för handen, skall tillståndet genast återkallas.

16

42 §.

Steriliserad mjölk eller grädde skall hava undergått sådan värmebehand­

ling, att varan är fri från levande mikroorganismer, samt får saluhållas

endast i sluten förpackning. Å denna skall, i fråga om grädde, varans fett-

halt vara angiven. Vad sålunda stadgats om förpackning gäller dock icke

vid servering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

43 §.

Grädde skall per 100 gram innehålla minst 12 gram mjölkfett.

Fet grädde, tjock grädde, vispgrädde eller grädde med annan till äggsbe­

teckning, som antyder särskilt hög fetthalt, skall per 100 gram innehålla

minst 40 gram mjölkfett.

44 §.

Smör, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram mjölkfett per 100

gram. Vattenhalten i dylikt smör får ej överstiga 16 gram per 100 gram.

Smöret får icke vara tillverkat av mjölk eller grädde, som jämlikt 38 § ej

får saluhållas, samt får utöver koksalt ej vara tillsatt med annat främmande

ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom till­

sats till smör.

45 §.

När inhemskt smör saluhålles, skall någon av följande kvalitetsbeteck-

ningar användas, nämligen

a) runmärkt mejerismör, varmed förstås smör, som vid mejeri med run-

märkesrätt tillverkats i enlighet med de föreskrifter som statens jordbruks­

nämnd meddelar för begagnande av dylik rätt;

b) mejerismör, varmed förstås annat vid mejeri tillverkat smör än under

a) sägs; samt

c) lantsmör, varmed förstås smör, som tillverkats annorstädes än vid

mejeri.

Kvalitetsbeteckning, som nu sagts, skall — såvitt fråga ej är om lant­

smör, som saluhålles å orten för tillverkningen — vara angiven på varans

omslag eller på anslag, anbragt på eller omedelbart intill varan. Vad så­

lunda och i första stycket stadgats gäller icke vid servering.

Med mejeri avses i första stycket företag, som enligt mejeristadgan är att

anse såsom mejeri.

Inhemskt smör får saluhållas under benämning, som angiver eller an­

tyder, att varan är av särskilt god beskaffenhet, endast om smöret är run­

märkt mejerismör.

Angående saluhållande och märkning av utländskt smör är särskilt

stadgat.

17

C. Mjölkpulver (torrmjölk) samt koncentrerad (kondenserad) mjölk och

grädde.

46 §.

1 mom. Mjölkpulver (torrmjölk) skall vara framställt av mjölk av hygie­ niskt tillfredsställande beskaffenhet genom avlägsnande av däri ingående vatten.

Mjölkpulver får ej innehålla eller vara tillsatt med annat främmande ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom tillsats till mjölkpulver.

2 mom. Mjölkpulver får ej saluhållas under benämningen helmjölkspul- ver eller liknande benämning, som antyder att varan har särskilt hög fetthalt, med mindre fetthalten uppgår till minst 24 gram per 100 gram i torrsubstansen.

3 mom. Mjölkpulver med högre fetthalt än 1,5 gram per 100 gram får saluhållas endast i sluten förpackning, varå fetthalten finnes angiven, samt får vid förpackningstillfället innehålla högst 5 gram vatten per 100 gram.

Annat mjölkpulver än i nästföregående stycke avses får saluhållas en­ dast under benämningen skummjölkspulver eller annan benämning, varav framgår, att varan tillverkats av skummjölk.

4 mom. Angående förbud i vissa fall att försälja mjölkpulver, tillverkat av icke pastöriserad mjölk, stadgas i pastöriseringsförordningen.

47 §.

1 mom. Koncentrerad (kondenserad) mjölk eller grädde skall vara framställd av mjölk eller grädde av hygieniskt tillfredsställande beskaffen­ het och får ej, utöver socker och andra sockerarter, vara tillsatt med annat främmande ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom tillsats till koncentrerad mjölk.

2 mom. Koncentrerad mjölk får ej saluhållas under benämningen kon­ centrerad helmjölk eller annan benämning, som angiver att varan har sär­ skilt hög fetthalt, med mindre fetthalten uppgår till minst 7 gram per 100 gram av varan.

3 mom. Koncentrerad mjölk med högre fetthalt än 1 gram per 100 gram av den färdiga varan och koncentrerad grädde får saluhållas endast i slu­ ten förpackning, varå fetthalten angivits. Förpackningen skall vidare vara märkt med uppgift, om varan är sötad eller ej.

Annan koncentrerad mjölk än i nästföregående stycke avses får salu­ hållas endast under benämningen koncentrerad skummjölk eller annan be­ nämning, som angiver att varan är tillverkad av skummjölk.

Vad i detta moment stadgas gäller icke vid servering. 4 mom. Angående förbud i vissa fall att försälja koncentrerad mjölk eller grädde, tillverkad av icke pastöriserad vara, stadgas i pastöriserings­ förordningen. 2 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 63.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 63.

18

D. Ost.

48 §.

Bestämmelserna i 49—52 §§ gälla ost framställd av komjölk ävensom

smältost framställd av dylik ost. Från bestämmelsernas tillämpning undan­

tagas mesost samt ost, som är avsedd att förtäras utan föregående lagring

(färskost).

Ost, som helt eller delvis framställts av annan mjölk än komjölk, så ock

smältost, som är framställd av sådan ost, får saluhållas endast om för­

hållandet uttryckligen angives. Beträffande ost, vari ingår annat fett än

mjölkfett, stadgas i 57 och 58 §§.

Angående förbud i vissa fall att saluhålla färskost stadgas i pastörise-

ringsförordningen.

49 §.

1 mom. Då ost som avses i 48 § första stycket saluhålles, skall den,

därest ej nedan annorlunda stadgas eller undantag medgives av statens

jordbruksnämnd, vara försedd med ursprungsmärke och fetthaltsmärke

samt, då fråga är om annan ost än mjukost och smältost, datummärke.

Märke skall vara anbragt på osten eller, därest osten i detaljhandeln salu­

hålles i förpackat skick, å förpackningen.

Ursprungsmärke skall utgöras av ett nummer, som av statens jordbruks­

nämnd tilldelats tillverkare eller importör av ost. I märkning för ost, som

införts till riket, skall ingå ordet »Import». Märkning med uppgift om till­

verkarens, förpackarens eller försäljarens namn eller firma och hemvist

är icke erforderlig å ostförpackning, som försetts med ursprungsmärke.

Fetthaltsmärke skall för ost, som innehåller mindre fett än 10 gram per

100 gram torrsubstans utgöras av beteckningen SK samt för ost med högre

fetthalt någon av beteckningarna 10 +, 20 +, 30 +, 40 +, 45 +, 50 + och

60 +, angivande att osten i torrsubstansen har lägst den fetthalt, som så­

lunda angivits.

Datummärke skall innehålla uppgift om dagen för ystningen.

2 mom. I fråga om ost, framställd av den, som bedriver tillverkning en­

bart med mjölk från eget jordbruk och under sådana förhållanden, att till­

verkningen ej är att hänföra till mejeridrift, skall vad i 1 mom. stadgas

äga tillämpning endast om osten saluhålles utom tillverkningsorten.

Bestämmelserna om fetthalts- och datummärke gälla icke ost, som in­

förts till riket.

3 mom. Närmare föreskrifter om märkning enligt denna paragraf med­

delas av statens jordbruksnämnd.

4 mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

50 §.

Ost får icke saluhållas under någon av nedan angivna beteckningar utan

att innehålla minst följande fetthalt i torrsubstansen, nämligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

19

halvfet ost 30 gram per 100 gram,

helfet ost 45

»

» 100

»

gräddost, smörost eller annan liknande beteckning 60 gram per 100 gram.

51 §.

Ost, vars yta helt eller delvis är färgad, får icke saluhållas utan tillstånd

av statens jordbruksnämnd.

52 §.

Saluhålles smältost i förpackat skick, skall förpackningen vara märkt

med ordet »smältost».

53 §.

1 mom. Mesvara (mesost, messmör) skall vara tillverkad genom indunst-

ning av vassle (mesmassa), framställd av ko- eller getmjölk.

2 mom. Mesvara, som saluhålles under benämningen gräddmesost eller

gräddmessmör eller annan benämning, vilken antyder att varan har sär­

skilt hög fetthalt, skall innehålla minst 10 gram fett per 100 gram torr­

substans. Saluhålles varan i förpackning, skall denna vara märkt med upp­

gift om lägsta fetthalten i varan.

E. Margarinvaror.

Inledande bestämmelse.

54 §.

Margarinvaror äro enligt denna stadga margarin, margarinost, fettemul-

sion och konstister.

I denna stadga förstås

med margarin varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken

ingår annat fett än mjölkfett;

med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölk­

fett;

med fettemulsion varje till människoföda avsedd, grädd- eller mjölk-

liknande vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett;

med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt

till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller

sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett.

Margarin.

55 §.

Margarin, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram fett per 100 gram

samt vara försatt med potatisstärkelse i sådan mängd, att den färdiga varan

innehåller minst 0,2 gram sådan stärkelse per 100 gram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

20

Närmare föreskrifter om tillsättande av potatisstärkelse till margarin

meddelas av statens institut för folkhälsan.

Vattenhalten i margarin, som i första stycket sägs, får ej överstiga 16

gram per 100 gram.

56 §.

1 mom. Margarin får — med undantag som nedan i 2 mom. sägs —

saluhållas allenast i förpackning, som utvändigt å botten och lock samt å

höjdsidorna är märkt med ordet »Margarin». Botten å förpackningen skall,

därest den utgöres av trä, antingen vara fyrsidig eller hava sådan oval

form, att dess längd är minst en och en halv gång dess bredd.

2 mom. I detaljhandeln må — utan hinder av vad i 1 mom. stadgas —

margarin saluhållas i klumpar eller mindre stycken, under förutsättning

att å varan finnes anbragt en skylt eller etikett med påskrift i röd färg av

ordet »Margarin». Varan må dock — förutom i förpackning som i 1 mom.

sägs -— utlämnas allenast i omslag, som är märkt med dylik påskrift.

3 mom. Är varan av utländsk tillverkning, skall förpackning, skylt,

etikett eller omslag, som i 1 eller 2 mom. sägs, jämväl vara märkt, med

ordet »Utländsk».

4 mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

Margarinost.

57 §.

Margarinost, som saluhålles, skall vara försatt med sesamolja till en

mängd, som motsvarar minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växt-

oljor, som användas vid tillverkningen, sesam oljan däri icke inbegripen.

Närmare föreskrifter rörande tillsättande av sesamolja meddelas av sta­

tens institut för folkhälsan.

58 §.

Margarinost får icke saluhållas, om icke å ostens samtliga ytor vid

pressningen intryckts ordet »Margarinost» jämte tillverkarens namn så

ock fetthaltsmärke enligt de regler som gälla för ost.

Margarinost, vars yta är helt eller delvis färgad, får ej saluhållas utan

tillstånd av statens jordbruksnämnd.

Är margarinost av utländsk tillverkning skall osten vid saluhållandet

vara märkt med ordet »Utländsk». Å sådan ost må i stället för tillverkarens

namn vara angivet namnet å den, för vars räkning osten införts till riket.

Fettemulsion.

59 §.

Fettemulsion, som saluhålles, skall innehålla minst 12 gram fett per 100

gram och skall vara försatt med sesamolja till en mängd, som motsvarar

minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor, som användas vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

21

tillverkningen, sesamoljan däri icke inbegripen.

Närmare föreskrifter angående tillsättning av sesamolja meddelas av statens institut för folkhälsan.

Saluhålles fettemulsion under tilläggsbeteckning, som angiver eller an­ tyder att varan har särskilt hög fetthalt, skall varan innehålla minst 40 gram fett per 100 gram.

60 §.

Fettemulsion får saluhållas allenast i sluten förpackning, som är mäikt med ordet »Fettemulsion». Är varan av utländsk tillverkning, skall förpack­ ningen dessutom vara märkt med ordet »Utländsk».

Vad i första stycket stadgas gäller icke vid servering.

Konstister.

61 §.

Beträffande konstister skall gälla vad i 56 § stadgas om margarin, dock att förpackning eller omslag, vari varan saluhålles eller utlämnas, samt skylt eller etikett, som är anbragt å varan, skall vara märkt med ordet »Konstister» i stället för »Margarin».

Gemensamma bestämmelser.

62 §.

Inom byggnad, där tillverkning av margarinvara äger rum, får ej för avsalu framställas smör, ost, grädde eller sådana gräddliknande produkter, som uteslutande innehålla mjölkfett.

Margarin eller annat för margarintillverkning användbart fett än mjölk­ fett får icke förvaras i lokal, där smör eller ost tillverkas för avsalu eller där smör samlas för export. Ej heller får fettemulsion förvaras i lokal, där smör eller ost tillverkas för avsalu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

63 §.

i mom. Margarinvara får ej utbjudas eller försäljas under benämning, vari ingår något av orden smör, grädde, mjölk, mejeri, ko, ladugård och herrgård eller ord, som häntyder på varumärke, som är registrerat för lant­ bruksprodukter, eller, med undantag för orden margarinost och konstister, annat ord, som giver varan sken av att hava samband med eller eljest hän­ tyder på lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får utbjudande eller försäljning ske under angivande av att varan härrör från en tillverkare, i vars firma ingår ord, som enligt vad ovan sagts är förbjudet.

Vad i första stycket stadgas skall dock icke utgöra hinder för att vid utbjudande eller försäljning av margarinvara använda varumärke, som registrerats för varan, innan varumärke, som i lörsta stycket avses, regist­

22

rerats för lantbruksprodukt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om användande av firma.

2 mom. Vid utbjudande eller försäljning av margarinvara får ej å varan

eller dess förpackning, omslag eller dylikt eller å anslag eller skylt, som

hänsyftar på varan, finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, som

giver varan sken av att hava samband med eller som eljest häntyder på

lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får margarin, margarinost

eller fettemulsion saluhållas under tillkännagivande att i varan ingår fett,

framställt ur mjölk.

Vad i nästföregående stycke sägs gäller icke beträffande sådant med­

delande angående fetthalt, i vilket samtidigt angivas dels halten av ur

mjölk framställt fett, dels ock övriga i varan ingående fettämnen ävensom

halten av dylika ämnen.

3 mom. I räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leve­

ranskontrakt och andra dylika skriftliga handlingar, som angå margarin­

vara, skall varans beskaffenhet uttryckligen angivas. Är varan av utländsk

tillverkning, skall jämväl detta tydligt utmärkas å handlingen.

F. Glass.

64 §.

1 mom. Glass får icke saluhållas, med mindre den färdiga glassbland­

ningen (glassmassan) före frysningen underkastats värmebehandling (pa­

störisering) enligt de anvisningar, veterinärstyrelsen meddelar, samt glass­

massan, där frysningen icke skett inom två timmar efter pastöriseringen,

efter densamma fram till frysningen förvarats vid en temperatur av högst

+ 4° Celsius. Omfrusen glass får icke saluhållas.

Veterinär styrelsen äger medgiva undantag från vad i första stycket stad­

gas om pastörisering av glassmassan samt därvid föreskriva särskilda

villkor.

2 mom. Gräddglass skall innehålla minst 12 gram mjölkfett per 100

gram. Annat fettämne får icke användas såsom råvara vid tillverkning av

gräddglass.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

G. Kött och andra köttvaror.

65 §.

1 mom. Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller

servering får icke användas kött, som härrör från självdött djur eller från

djur, som varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslak-

tats under sådana förhållanden, att köttet kan antagas vara skadligt att

förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

Till kött räknas i denna stadga icke allenast kött i vanlig bemärkelse

utan även blod samt andra till människoföda brukliga delar av varmblo­ diga djur.

2 mom. Kött av djur, som avses i 1 mom., eller vara, som framställts eller beretts i strid mot bestämmelserna i samma moment, får icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att användas till livsmedel.

Kött eller köttvara, som saluhålles, får icke vara tillsatt med färgämne. 3 mom. Beträffande beskaffenheten i vissa fall av kött, som saluhålles eller utbjudes eller som användes vid beredning av föda för servering till allmänheten eller av vara, avsedd för försäljning till människoföda, så ock beträffande beredning och saluhållande av vissa köttvaror av utländskt ur­ sprung samt beträffande förbud mot viss stämpling eller märkning av kött eller köttvaror är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

23

66

§.

1 mom. Korv skall, där annat icke framgår av benämningen, vara till­ verkad av kött eller köttvara.

Vattenhalten i korv får icke överstiga 65 gram per 100 gram av den fär­ diga varan. Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, äger föreskriva, att korv, som saluhålles under viss benämning, skall hava lägre vattenhalt än sålunda angivits.

Såsom bindemedel i korv får, såvitt annat icke följer av vad nedan i denna paragraf stadgas, ej användas andra varor än potatismjöl, mjölk, mjölkpulver och blodplasma och dessa varor icke i större omfattning än att bindemedlens sammanlagda kvantitet uppgår till högst 4 gram torr­ substans per 100 gram av korvens vikt, beräknad vid högsta tillåtna vatten­ halt för korven i fråga. Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, äger beträffande korv, som saluhålles under viss benämning, föreskriva, att den icke får innehålla bindemedel.

Korv, som innehåller annat bindemedel än som angivits i nästföregående stycke eller högre halt av bindemedel än där stadgas, får saluhållas undei förutsättning att bindemedlets art och halten därav angivas å korven eller å etikett eller anslag, anbragt å eller invid den saluhållna varan. Vad sålunda stadgats gäller dock icke vid servering.

2 mom. Vattenhalten i blodpudding får icke överstiga 50 gram per 100 gram av den färdiga varan.

Köttfärs skall bestå av malet eller på annat sätt finfördelat kött med eller utan fett och får, där fråga ej är om köttfärs som saluhålles såsom färdig- lagad mat, icke vara tillsatt med något annat ämne.

67 §.

Kött eller köttvara, som helt eller delvis härrör från annat djur än nöt­ kreatur, häst, får eller svin, får saluhållas endast under benämning, varav klart framgår, från vilken djurart varan härrör.

24

68

§.

Isterflott är utsmält fett av svin samt får innehålla högst 1 gram fria

fettsyror, beräknade som oljesyra, och högst 0,2 gram vatten och främ­

mande beståndsdelar per 100 gram av varan.

Smält talg är utsmält fett av nötkreatur. Föreskrifterna i första stycket

om halt av fria fettsyror och vatten skola gälla jämväl smält talg.

H. Fisk.

69 §.

Förpackning med en rymd av en liter eller därutöver, vari salt eller kryd­

dad sill eller strömming saluhålles, skall vara märkt med — i stället för

uppgift om innehållets totala vikt — uppgift om innehållets vikt vid för-

packningstillfället utan lake ävensom med uppgift, huruvida huvudena å

sillen eller strömmingen avlägsnats.

Träkärl, vari salt sill eller strömming inlägges för avsalu annorledes än

i detaljhandeln, skall därutöver vara märkt med uppgift om år och månad,

då nedsaltningen skedde.

Angående beredning och inläggning av salt strömming samt märkning

av kärl, vari surströmming saluföres, är särskilt stadgat.

I. Ägg och äggpulver.

70 §.

Ägg av annan fågelart än tamhöns få saluhållas såsom livsmedel endast

under benämning, som angiver att varan härrör från annan fågelart än

tamhöns.

Utöver bestämmelserna i 7 § skall beträffande ägg eller därav helt eller

delvis framställd vara gälla, att varan icke får saluhållas såsom livsmedel

eller överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel, om den här­

rör från djur, som kan misstänkas vara behäftat med sjukdom av beskaf­

fenhet att kunna menligt inverka på varan.

71 §.

Till riket införda ägg få saluhållas endast under villkor, att äggen äro

märkta med ordet »Import» eller dettas förkortning »Imp.» samt med nam­

net å det land, där de alstrats. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla

ägg, som enligt medgivande av statens jordbruksnämnd få införas ostämp­

lade.

Angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg är särskilt

stadgat.

72 §.

Äggpulver skall bestå av torkad äggula med eller utan torkad äggvita.

Äggpulver får ej innehålla annat främmande ämne än sådant, som av

kommerskollegium särskilt godkänts för äggpulver.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

25

Härrör äggpulver från annan fågelart än tamhöns, får varan saluhållas

endast under benämning, som angiver detta förhållande.

Vad i första stycket andra punkten och andra stycket stadgas skall äga

motsvarande tillämpning beträffande vara, som saluhålles under någon av

följande benämningar, nämligen torkad äggvita, torkad äggula, flytande

äggula samt frusen äggmassa.

J. Spannmålsprodukter.

73 §.

1 mom. Mjöl av spannmål, vilket saluhålles, får icke vara behandlat med

färgämne, fett, olja, glykos eller liknande ämne och får per 100 gram inne­

hålla högst 0,1 gram giftiga växtdelar och högst 0,5 gram andra växtdelar

än sådana, som utgöras av eller härröra från spannmål. Till spannmål

hänföras härvid de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs

och bovete.

Mjöl, som i nästföregående stycke sägs, får i övrigt ej innehålla annat

främmande ämne än sådant, som särskilt godkänts av kommerskollegium

såsom tillsats till det mjöl, varom fråga är.

2 mom. Saluhålles mjöl av spannmål under benämning, vari ingår ett

eller flera växtnamn, skall det vara framställt av de sålunda angivna väx­

terna men får per 100 gram innehålla högst 5 gram mjöl av annat slag

än benämningen angiver. Benämningarna rågsikt och toppat rågmjöl få

dock användas för en blandning av mjöl av råg och mjöl av vete, blott vete-

mjölshalten understiger 50 gram per 100 gram.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla jäm­

väl gryn och flingor av spannmål.

74 §.

Bröd eller annat bakverk, vid vars tillverkning såsom råvara eller tillsats

använts mineralolja eller liknande ämne, får icke saluhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

K. Socker och honung.

75 §.

Vara, som saluhålles under benämningen socker utan annan tilläggsbe-

stämning än sådan som anger varans yttre beskaffenhet (bitsocker, strö­

socker etc.), skall utgöras av sackaros och får innehålla endast obetydliga

spår av andra ämnen.

76 §.

Honung skall utgöras av ren bihonung.

Förpackning, vari utländsk honung saluhålles, skall, även om inlägg­

ningen skett här i riket, vara märkt med ordet »Utländsk».

26

L. Saft och sylt.

77 §.

1 mom. Saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad (lös), mos och gelé skola

vara beredda av bär, frukt eller andra växtdelar. Frukt- eller bärmust skall

vara beredd av frukt eller bär.

2 mom. Ingår visst växtnamn i benämning på vara, som i 1 mom. sägs,

skall varan vara beredd av den sålunda angivna råvaran. Annan bär- eller

fruktsort får dock, utan att detta angives i benämningen, användas såsom

råvara till en myckenhet, motsvarande högst 15 gram per 100 gram av

råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat.

3 mom. Ingår växtnamn icke i benämning på vara, som i 1 mom. sägs,

skall förpackning, vari varan saluhålles, vara märkt med uppgift om den

eller de frukt-, bär- eller andra växtsorter, som använts såsom råvara. I

uppgiften skall frukt-, bär- eller växtsort, som med högre andel ingår i rå­

varornas sammanlagda vikt, sättas före frukt-, bär- eller växtsort med

lägre sådan andel. Understiger andelen för viss bär- eller fruktsort 10 gram

per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat, får

sorten dock icke angivas.

78 §.

1 mom. Saft av citrusfrukt skall innehålla minst 25 gram råsaft och an­

nan saft minst 35 gram råsaft, allt per 100 gram av den färdiga varan. Med

råsaft förstås härvid den saft, som kan utvinnas ur råvaran genom press­

ning utan vattentillsats. Har vid tillredningen av råsaft vatten tillsatts,

skall mängden härav frånräknas, när den färdiga varans halt av råsaft

bestämmes.

Vad i första stycket stadgas gäller icke vid servering.

2 mom. Saft eller saftkoncentrat får icke vara tillsatt med för varan i

fråga främmande färg- eller smakämne.

3 mom. Förpackning, vari saftkoncentrat saluhålles, skall vara märkt

med uppgift om varans koncentrationsgrad.

79 §.

1 mom. Sylt, marmelad och mos av citrusfrukter ävensom gelé skall inne­

hålla råvara av frukt eller bär till en myckenhet motsvarande minst 25

gram per 100 gram av den färdiga varan.

Sylt, marmelad och mos av annan råvara än citrusfrukter skall innehålla

råvara av frukt, bär eller andra växtdelar till en myckenhet av minst 30

gram per 100 gram av den färdiga varan.

Om före beredningen från råvaran avlägsnats vatten, fiber eller annan

beståndsdel, vilken saknar betydelse såsom ingrediens i den färdiga varan,

får vikten av vad sålunda avlägsnats medräknas, när den färdiga varans

halt av råvara bestämmes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

27

2 mom. Har vid beredning av sylt, marmelad, mos eller gelé i mera väsent­

lig utsträckning använts torkade bär eller torkad frukt, får varan saluhållas

endast i kärl eller förpackning, märkt med orden »Tillverkad av torkade

bär» respektive »Tillverkad av torkad frukt». Vad sålunda stadgats gäller

dock ej vid servering.

80 §.

Livsmedel, som är avsett att användas såsom saft, saftkoncentrat, frukt-

eller bärmust, sylt, marmelad (lös), mos eller gelé men som icke uppfyl­

ler de fordringar, som ovan äro angivna för vara med den benämning

varom fråga är, får ej saluhållas i förpackning, varå förekommer avbild­

ning av bär eller frukt, något av orden »bär» eller »frukt» eller bär- eller

fruktnamn annorledes än i ordsammanställning såsom »med fruktsmak»,

»med citronsmak», »citrontyp». Vad sålunda stadgats gäller ock avbildning

av annan växtdel, som brukar användas till dylik vara, ävensom namn å

sådan växt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

M. Bär, frukt, grönsaker, svamp.

81 §.

Saluhållas bär, frukt eller grönsaker jämte sås eller lag i sluten förpack­

ning, må å förpackningen i stället för innehållets totala vikt angivas vik­

ten av bären, frukten eller grönsakerna i för inläggningen färdigberett till­

stånd.

82 §.

Hermetiskt sluten förpackning, vari torkad frukt, torkade bär eller tor­

kade grönsaker saluhållas, skall vara märkt med orden »Tillverkad av tor­

kad frukt», respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker».

Förpackning, vari saluhållas fruktkonserver av utländskt ursprung, som

inlagts här i riket, skall vara märkt med orden: »Innehåller i Sverige om-

packade fruktkonserver av utländskt ursprung».

83 §.

Bär eller frukt, som genom extraktion eller annat liknande förfarande

berövats värdegivande beståndsdel, får ej saluhållas såsom livsmedel eller

ingå såsom ingrediens i dylik vara.

84 §.

Svamp i oberett eller torkat tillstånd får i detaljhandeln saluhållas en­

dast med varje art för sig, varvid artens namn skall finnas angivet å för­

packningen eller å anslag eller skylt, som anhragts på eller invid varan.

Förpackning med konserverad svamp skall vid saluförande vara märkt

med uppgift om den eller de svamparter förpackningen innehåller, dock må

förpackning, som innehåller svamp av mer än fem olika arter, märkas med

endast varubeteckningen »Biandsvamp».

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

N. Ättika.

85 §.

Ättika skall vara framställd antingen genom ättikjäsning av alkoholhaltig

vätska eller genom utspädning av ättiksyra. Varan får icke vara försatt

med färgämne och skall innehålla minst 3 gram ättiksyra per 100 gram.

Vinättika (vinaigre, vinäger), fruktättika, maltättika, spritättika och an­

nan ättika med benämning, som anknyter till viss vara, så ock ättiksprit

skola vara framställda genom ättikjäsning av den vara, som benämningen

angiver.

För hushållsbruk avsedd ättika med högre ättiksyrahalt än 15 gram per

100 gram får saluhållas endast i förpackning av sådan beskaffenhet och

märkt på sådant sätt, som giftstadgan föreskriver.

Ättika, som helt eller delvis tillverkats genom utspädning av ättiksyra

och som har lägre ättiksyrahalt än 15 gram per 100 gram, får saluhållas

endast i förpackning, märkt med orden »Utspädd ättika» jämte uppgift

om ättiksyrahalten.

9 kap. Livsmedelskontrollen.

86

§.

1 mom. Tillsynen över efterlevnaden av denna stadga och de föreskrif­

ter som meddelats med stöd av densamma (livsmedelskontrollen) tillkom­

mer i högsta instans medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen med den

fördelning dem emellan, som stadgas i ämbetsverkens instruktioner. Myndig­

heterna i fråga hava, var inom sitt område, att i sådant avseende meddela

nödiga råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

2 mom. Statens institut för folkhälsan utgör centralt undersökningsorgan

för livsmedelskontrollen samt har i sådan egenskap bland annat att utföra

systematiska undersökningar av olika, i handeln förekommande livsmedels

sammansättning.

87 §.

Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, med biträde av förste provin­

sialläkaren och länsveterinären vaka över att kommuner, hälsovårdsnämn­

der samt i 88 § omförmälda befattningshavare fullgöra sina åligganden i

avseende å livsmedelskontrollen. För detta ändamål äger länsstyrelse att,

där så anses nödigt, förelägga lämpliga viten. När genom anmälan eller

på annat sätt kommer till länsstyrelses kännedom, att missförhållanden

förefinnas i avseende å livsmedelshanteringen, skall länsstyrelsen tillse, att

tjänliga åtgärder vidtagas för deras avhjälpande.

88

§.

Inom varje hälsovårdsområde utövas livsmedelskontrollen av hälsovårds­

nämnden, som även i övrigt har att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt

allt, som kan inverka på beskaffenheten av livsmedel, som saluhållas inom

området.

Därjämte åligger det provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare,

köpings- och municipalläkare, distriktsveterinär och stadsveterinär att med­

verka vid livsmedelskontrollen enligt denna stadga i enlighet med vad som

närmare föreskrives i för dem utfärdade instruktioner.

89 §.

Det åligger polismyndighet att biträda vid livsmedelskontrollen samt att,

då anledning till anmärkning förekommer, därom skyndsamt göra anmä­

lan till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna nämnden er­

forderlig handräckning.

90 §.

Envar som framställer, förpackar eller förvarar livsmedel eller råvaror

till livsmedel för avsalu eller saluhåller livsmedel eller livsmedelsråvaror

eller som driver servering är skyldig att bereda hälsovårdsnämnd och övriga

myndigheter och befattningshavare, som ovan nämnts, ävensom av sådan

myndighet utsedd kontrollant tillträde till tillverknings-, förpacknings-,

lager-, försäljnings- och serveringslokaler samt att lämna erforderligt bi­

träde vid provtagning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

29

91 §.

1 mom. Misstänker hälsovårdsnämnd, att anledning till anmärkning

föreligger mot sundhetsförhållandena vid sådan lokal för framställning eller

beredning av livsmedel för avsalu eller servering, vilken är belägen utom det

hälsovårdsområde, där nämnden verkar, men från vilken varor dit levereras,

bör nämnden anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden i det område,

där lokalen är belägen. Det åligger denna senare nämnd att skyndsamt

vidtaga den åtgärd, som kan anses påkallad, samt giva den förra nämnden

del av vad i ärendet åtgjorts.

Finner hälsovårdsnämnd förhållandena vid lokal, som avses i första

stycket, eller vid inom hälsovårdsområdet belägen lokal för framställning

eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering giva anledning till all­

varlig anmärkning ur sanitär synpunkt, äger nämnden förbjuda, att produk-

ter från lokalen, intill dess rättelse skett, saluhållas som livsmedel inom

hälsovårdsområdet.

2 mom. Finnes grundad anledning till antagande, att livsmedel av visst

slag och från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom

hälsovårdsområdet, äger hälsovårdsnämnden meddela förbud mot att livs­

medlet saluhålles inom samma område.

3 mom. Då hälsovårdsnämnd meddelat förbud som i 1 eller 2 mom. sägs,

skall nämnden ofördröjligen härom underrätta hälsovårdsnämnden i det

30

hälsovårdsområde, varifrån varan härrör, samt i fråga om kontrollslakteri

eller kontrollcharkuteri veterinärstyrelsen.

92 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd, så ock annan myndighet eller befattnings­

havare, som har att öva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, äger

var inom sitt verksamhetsområde taga prov för undersökning av livsmedel,

avsett till försäljning eller servering, vare sig anledning till anmärkning

mot varan förekommit eller ej. Hälsovårdsnämnd äger jämväl taga prov

av livsmedel å sådant ställe utom hälsovårdsområdet, varifrån livsmedel

bruka införas till området för försäljning eller servering.

2 mom. Provtagning skall om möjligt försiggå i närvaro av varans inne­

havare eller ställföreträdare för denne. Om innehavaren eller hans ställföre­

trädare så begär och det kan ske utan olägenhet, skola två prov uttagas av

varan, av vilka det ena skall i förseglat skick överlämnas till innehavaren

eller ställföreträdaren. För prov, som provtagaren behåller, skall, då så

begäres, gäldas ersättning enligt vanligt handelspris.

Framgår vid undersökning av prov, att förseelse mot denna stadga blivit

begången, är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta samtliga kost­

nader för provtagning och undersökning.

3 mom. Undersökning av prov bör företagas med så stor skyndsamhet,

som är förenlig med vinnande av tillförlitligt resultat.

4 mom. Anvisningar för provtagning och undersökning av prov med­

delas av statens institut för folkhälsan. Det åligger institutet att upprätta

och tillhandahålla förteckning å personer och anstalter i olika delar av

landet, åt vilka undersökning av prov av olika slag av livsmedel lämpligen

kan uppdragas.

93 §.

I avvaktan på utgången av undersökning, som i 92 § sägs, äger hälso­

vårdsnämnden förbjuda saluhållande av livsmedel, som kan misstänkas

vara skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

94 §.

1 mom. Anträffas å allmän saluplats, i lokal avsedd för saluhållande

eller yrkesmässig framställning, förpackning eller beredning av livsmedel

eller för servering eller i upplag eller förvaringsrum, där livsmedel för­

varas för avsalu eller servering, livsmedel, som jämlikt 7, 38, 65 eller 70 §

ej får saluhållas, skall hälsovårdsnämnden omhändertaga varan. Vad så­

lunda stadgats skall gälla även när vara, som nyss sagts, anträffas å allmän

väg eller vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under för­

hållanden, som utvisa att varan är avsedd att försäljas såsom livsmedel

eller att serveras.

Har jämlikt 91 § förbud meddelats att i visst hälsovårdsområde saluhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

31

livsmedel av visst slag och från viss plats och anträffas dylikt livsmedel

inom hälsovårdsområdet å plats eller i lokal, som i första stycket sägs,

under förhållanden, som utvisa att varan är avsedd att inom hälsovårds­

området försäljas såsom livsmedel eller serveras, skall hälsovårdsnämnden

omhändertaga varan.

2 mom. Hälsovårdsnämnd skall, där så prövas erforderligt, omhändertaga

ämne, kärl, maskin eller redskap, som inom hälsovårdsområdet tillverkas,

saluhålles, användes eller förvaras i strid mot bestämmelserna i 13 eller 15 §.

3 mom. Finner hälsovårdsnämnd, att vara, som jämlikt 1 eller 2 mom.

omhändertagits, genom särskild behandling kan göras duglig till det ända­

mål, för vilket den är avsedd, eller att sådan vara utan fara kan försäljas

under uppgift om varans beskaffenhet, får så ske under nämndens kontroll.

Skäliga kostnader härför skola gäldas av varans innehavare.

I annat fall skall vara, som omhändertagits, genom hälsovårdsnämndens

försorg på bekostnad av varans innehavare göras oskadlig genom att för­

störas eller, där så prövas lämpligt, genom att under nämndens kontroll

användas till tekniskt bruk eller till föda åt djur. Så snart beslut om sådan

åtgärd fattats, skall meddelande härom tillställas varans innehavare.

95 §.

Beslut om förbud, som i 91 eller 93 § sägs, så ock om omhändertagande

jämlikt 94 § får meddelas av hälsovårdsnämndens ordförande eller ock

av sådan ledamot av nämnden eller sådan hos nämnden anställd tjänste­

man, som därtill av nämnden förordnats, men skall anmälas för nämnden

vid dess nästinfallande sammanträde.

96 §.

Envar, som saluhåller livsmedel eller förvarar eller forslar livsmedel, som

är avsett att försäljas eller serveras, eller bedriver servering, är pliktig att

på anmodan av hälsovårdsnämnden eller ledamot av eller tjänsteman vid

nämnden eller tjänsteläkare eller tjänsteveterinär, varom förmäles i 88 §

andra stycket, uppgiva, från vem han mottagit livsmedlet eller däri in­

gående beståndsdelar.

97 §.

Finner hälsovårdsnämnd, att livsmedel saluhållits under benämning, som

jämlikt 35 § eller annan bestämmelse i 8 kap. denna stadga icke får an­

vändas för varan i fråga, eller i förpackning, som icke är märkt på sätt,

som i denna stadga är föreskrivet för varan, eller eljest i strid mot denna

stadgas bestämmelser eller med stöd därav meddelad föreskrift, skall under­

rättelse härom ofördröjligen delgivas den, som saluhållit varan.

98 §.

I ärende angående livsmedelskontrollen äger inom område, där hälso­

vårdsstadgans bestämmelser för stad äro gällande, hälsovårdsnämnden, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

32

den anser nödigt, till inställelse inför nämnden kalla envar, som bor eller

uppehåller sig inom hälsovårdsområdet. Sådan kallelse skall innehålla upp­

gift om anledningen till densamma och skall, där så kan ske, delgivas

senast dagen före sammanträdet och i varje fall i så god tid, att veder­

börande utan svårighet hinner inställa sig vid detsamma. I kallelsen må

utsättas vite för uteblivande utan laga förfall; i sådant fall skall kallelsen

delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade och kan nämnden

ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med för­

höjda viten meddelas.

99 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd äger antingen omedelbart eller efter föregångna

råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, som

finnes erforderligt för efterlevnaden av denna stadga eller med stöd av den­

samma utfärdade föreskrifter. Föreläggande eller förbud skall, där fråga

är om beskaffenheten hos lokal, som för livsmedelshantering upplåtits med

nyttjanderätt, riktas mot fastighetsägaren. Detsamma skall gälla sådan fast

inredning i dylik lokal, som tillhör fastighetsägaren. Föreläggande eller

förbud i övrigt skall riktas mot rörelsens innehavare.

Är ej för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till ef­

terrättelse särskild påföljd bestämd i denna stadga eller annan allmän för­

fattning eller i föreskrift, som utfärdats med stöd av denna stadga, äger

nämnden i föreläggandet eller förbudet föreskriva vite för sådan under­

låtenhet.

2 mom. Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som jämlikt denna stadga

eller med stöd av densamma meddelad föreskrift åligger honom, och full­

gör han icke genast eller inom föreskriven tid efter därom från hälsovårds­

nämnden erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke med

sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att, där så anses nödigt, låta

verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

100

§.

Finner tullmyndighet, när livsmedel införes till riket, anledning antaga,

att varan är av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är

påkallat, skall tullmyndigheten genast underrätta hälsovårdsnämnden där­

om. Finner tullmyndigheten i sådant fall uppenbart, att varan bör omhän­

dertagas av nämnden, skall tullmyndigheten kvarhålla varan i avvaktan på

nämndens beslut i frågan.

101

§.

Beträdes någon med förseelse mot denna stadga eller med stöd av den­

samma meddelad föreskrift, bör anmälan därom göras till hälsovårds­

nämnden, som bör genom tjänliga föreställningar söka åstadkomma rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

33

10 kap. Lokala föreskrifter.

102

§.

Utöver bestämmelserna i denna stadga kunna i den ordning i 103—107 §§

sägs särskilda föreskrifter fastställas för visst hälsovårdsområde eller del

därav.

I föreskrift, som i första stycket sägs, må stadgas, att jämväl lokal för

försäljning, förpackning eller förvaring av andra livsmedel än dem, som

omförmälas i 8 § första stycket under c), skall anmälas till eller godkännas

av hälsovårdsnämnd.

I övrigt må föreskrifter, som avses i första stycket, angå allenast följande

frågor:

a) beskaffenhet, inredning och utrustning av lokal, fast saluplats eller

fordon för försäljning eller servering av livsmedel eller för framställning,

beredning, förpackning eller förvaring av livsmedel, avsedda för försäljning

eller servering, ävensom skötseln av dylik lokal, saluplats eller fordon och

däri befintliga redskap;

b) hygieniska föreskrifter för personal, som är sysselsatt i livsmedels­

hantering;

c) begränsning av de varor, som få saluhållas i vissa slag av livsmedels-

lokaler eller utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller

dylikt.

Föreskrift som nu sagts får ej innebära hinder att saluhålla livsmedel,

som inneslutits i förpackning av beskaffenhet att bereda livsmedlet erfor­

derligt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan utifrån, i samma

lokal eller på samma plats som andra varor av vad slag som helst. Dock

må såsom förutsättning härför stadgas, i fråga om mjölk och grädde så

ock andra livsmedel, där detta med hänsyn till varans beskaffenhet kan

anses erforderligt, att varan skall förvaras i lätt rengörbart utrymme, för­

sett med erforderliga anordningar för kylning av varan, samt i fråga om

djupfrysta livsmedel, att för varornas förvaring användas anordningar för

att bibehålla varorna vid en för djupfrysta varor erforderlig köldgrad.

Föreskrift angående fordon, vilken meddelas med stöd av tredje stycket

under a), får ej avse fordon, som användes vid kringföringshandel.

Det åligger länsstyrelser och hälsovårdsnämnder att verka för, att lokala

föreskrifter, som avses i denna paragraf, antagas inom varje hälsovårds­

område, där med hänsyn till förhållandena inom området behov därav

förefinnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

103 §.

Föreskrift, som i 102 § sägs, antages på förslag av hälsovårdsnämnden

eller efter dess hörande i stad av stadsfullmäktige samt i landskommun av

kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämman.

3 — Bihnng till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 63.

34

Inom municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad

äro tillämpliga, antages föreskrift av municipalfullmäktige.

Föreskrift skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen. Vägras

fastställelse skall skäl därtill givas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

104 §.

Till ledning för utarbetande av föreskrifter jämlikt 102 § fastställer

Kungl. Maj :t, sedan denna stadga utfärdats, en normallivsmedelsordning.

börslag till föreskrift, som innebär väsentlig avvikelse från motsvarande

bestämmelse i normalordningen eller innehåller bestämmelse, som saknas

i samma ordning, bör ej föreläggas till antagande utan att hälsovårdsnämn­

den inhämtat yttrande av länets samarbetsråd för livsmedelshygien, där

sådant finnes inrättat, eller eljest från sådana näringslivets organisationer

inom länet, vilkas intressen beröras av föreskriften.

105 §.

Finner länsstyrelsen föreskrift jämlikt 102 § av behovet påkallad inom

visst hälsovårdsområde, äger länsstyrelsen upprätta förslag till dylik före­

skrift, varvid yttrande som avses i 104 § andra stycket bör inhämtas. För­

slaget underställes därefter stadsfullmäktige (kommunalfullmäktige, kom­

munalstämman, municipalfullmäktige). 'Gillas därvid förslaget, sedan

hälsovårdsnämndens yttrande inhämtats, har länsstyrelsen att utfärda före­

skriften. Godkännes däremot icke förslaget, äger länsstyrelsen ändock för­

ordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj :ts

prövning.

106 §.

Föreskrift, som fastställts eller utfärdats av länsstyrelsen, skall av läns­

styrelsen på hälsovårdsområdets bekostnad införas i länskungörelserna och

insändas i tre exemplar till envar av inrikesdepartementet, medicinalstyrel­

sen, statens institut för folkhälsan och veterinärstyrelsen.

Det åligger i Stockholm överståthållarämbetet, i stad med magistrat

magistraten, i annan stad kommunalborgmästaren, i municipalsamhälle

municipalnämnden samt i landskommun kommunalnämnden att skynd­

samt låta införa kungörelse om föreskriften i den eller de tidningar, i vilka

kommunala meddelanden för kommunen intagas, samt att tillse att exem­

plar av föreskriften finnas att tillgå inom kommunen för köpare.

107 §.

Bestämmelserna i 103—106 §§ skola äga tillämpning även i fråga om

upphävande eller ändring av föreskrift, som avses i 102 §.

35

11 kap. Ansvarsbestämmelser m. m.

108 §.

1 mom. Med dagsböter straffes

1) den som framställer eller bereder livsmedel för avsalu eller servering

i strid mot bestämmelserna i 3 eller 4 § eller 65 § 1 mom.;

2) den som saluhåller eller till annan överlämnar livsmedel i strid mot

bestämmelserna i 7 eller 38 §, 65 § 2 mom. eller 70 §;

3) den som saluhåller livsmedel under benämning, som avses i 35 §,

utan att angivna förutsättningar för benämningens användande föreligga;

4) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 51 §, 58 § andra

stycket, 64 § 1 mom. första stycket sista punkten samt 74 och 83 §§;

5) den som eljest saluhåller visst slag av livsmedel eller livsmedel med

viss benämning i strid mot eller utan att iakttaga föreskrift, som i denna

stadga gives för livsmedel av ifrågavarande slag eller med ifrågavarande

benämning, som saluhålles;

6) den som saluhåller livsmedel i förpackning utan att förpackningen

är av sådan beskaffenhet eller märkt på sådant sätt, som i denna stadga

kan finnas för varje särskilt fall föreskrivet.

Förutsättning för ansvar jämlikt någon av punkterna 2)—5) här ovan är,

att vederbörande ägt eller bort äga kännedom om livsmedlets verkliga be­

skaffenhet.

2 mom. Fälles någon till ansvar jämlikt någon av punkterna 1)-—5) i 1

mom., äger domstolen tillika förklara, att det varuparti, som överträdelsen

gäller, ävensom gods eller penningar, som den tilltalade i samband med

överträdelsen mottagit, skola helt eller delvis vara förverkade. Där egen­

dom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas, skall

domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari den för­

varas, vara förverkat.

109 §.

Med dagsböter straffes ock

1) den som bryter mot bestämmelserna i 6 §;

2) den som eftersätter honom jämlikt 9 § åliggande anmälningsskyldig­

het eller i anmälan, som där avses, lämnar medvetet oriktig uppgift eller

som, där jämlikt 9 § 2 mom. erfordras bevis av hälsovårdsnämnd om god­

kännande av lokal, använder lokalen för ändamål, varom fråga är, utan

att gällande bevis om lokalens godkännande föreligger;

3) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 11 och 12 §§ samt 13

§ 1 och 2 mom;

4) innehavare av rörelse för framställning eller beredning av livsmedel,

som avses i 13 § 3 mom., om han åsidosätter föreskrift, soin meddelats med

stöd av samma moment;

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

36

5) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 14—17 §§;

6) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 18—20 §§ och 24 §

andra och tredje styckena;

7) den som under arbete, som avses i 25 §, icke iakttager noggrann ren­

lighet;

8) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 26 § andra stycket

samt 33, 34, 37, 62 och 63 §§;

9) den som bryter mot bestämmelsen i 96 § eller mot förbud, som med­

delats med stöd av 91 eller 93 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

no §.

Åsidosätter någon bestämmelse i 23 § andra stycket eller 24 § första

stycket, straffes med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

in §•

I föreskrift, som avses i 102 §, får stadgas påföljd av böter högst tre­

hundra kronor eller av dagsböter för överträdelse av föreskriften.

112

§.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna stadga

eller av föreskrifter, som avses i 102 §, eller anlitats såsom biträde vid till­

synsverksamhetens utövande får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshem­

lighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhål­

lande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare eller

veterinär, som har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning

enligt denna stadga.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med

dagsböter eller fängelse. Förseelsen får av allmän åklagare åtalas allenast

efter angivelse av målsäganden.

113 §.

Böter eller viten, som ådömas jämlikt denna stadga eller föreskrift, som

avses i 102 §, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 108 § 2

mom. utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan.

114 §.

Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stadga eller enligt före­

skrift, som avses i 102 §, må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en må­

nad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Länsstyrelses beslut i anledning av besvär, som i första stycket sägs,

eller eljest jämlikt denna stadga, så ock beslut av kommerskollegium, var­

37

igenom begärt godkännande av vara eller ämne såsom tillsats till livsmedel

vägrats eller sådant godkännande återkallats eller förenats med villkor,

må överklagas hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola hava inkommit

till inrikesdepartementet inom en månad från det klaganden erhöll del av

beslutet. Över annat beslut av kommerskollegium i ärende, som avses i

5 §, må klagan icke föras.

Hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse äger förordna, att beslut, som av

nämnden eller länsstyrelsen meddelats, skall lända till efterrättelse utan

hinder av besvär. Är fråga om beslut om åtgärd, som avses i 94 § 3 mom.

andra stycket, och har varans innehavare omedelbart efter erhållen del

av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, får åtgärden dock icke

företagas, förrän 48 timmar förflutit efter det undersökningen av varan

avslutats, såvida ej åtgärdens uppskjutande medför avsevärda sanitära

olägenheter.

12 kap. övergångsbestämmelser.

115 §.

Denna stadga skall, i den mån annat icke framgår av vad nedan i detta

kapitel stadgas, träda i kraft den 1 januari 1952.

116 §.

Såsom godkännande av lokal jämlikt 9 § skall gälla av hälsovårdsnämnd

enligt hittillsvarande bestämmelser meddelat tillstånd att taga lokalen i

bruk, för såvitt hälsovårdsnämnden icke av särskild anledning förordnar,

att prövning av lokalens lämplighet skall äga rum.

Har enligt hittillsvarande bestämmelser hälsovårdsnämnds tillstånd icke

erfordrats för att taga i bruk livsmedelslokal, får utan prövning jämlikt

9 g livsmedelslokal, som är i bruk den 1 januari 1952, användas för samma

ändamål så länge den i lokalen bedrivna rörelsen innehaves av samma per­

son som vid angivna tidpunkt, dock att hälsovårdsnämnden, där särskilda

skäl föreligga därtill, äger förordna, att sådan prövning ändock skall äga

rum. överlåtes rörelsen, skall anmälan och godkännande av lokalen ske

på samma sätt som i 9 § stadgas beträffande ny lokal.

117 §.

Bestämmelserna i 4 och 6 §§ skola träda i kraft den 1 juli 1952. Beslut

enligt 5 § må meddelas efter den 30 juni 1951, dock med verkan tidigast

från den 1 juli 1952. Förteckning, som avses i 5 § sista stycket, skall vara

offentliggjord senast den 1 mars 1952.

118 §.

Bestämmelserna om livsmedels sammansättning och beskaffenhet i 8

»kap., så ock bestämmelserna i 46 § 3 inom., 47 § 3 mom., 79 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

38

och 85 § sista stycket skola äga tillämpning allenast å livsmedel, som till­

verkas inom riket eller införas till riket efter den 1 januari 1952. I fråga

om tidigare tillverkade eller införda livsmedel skola nu gällande bestäm­

melser alltjämt tillämpas.

119 §.

Bestämmelserna om märkning av livsmedelsförpackning i 27—34, 42,

45 och 52 §§, 53 § 2 mom., 76 § andra stycket, 77 § 3 mom., 78 § 3 mom.,

82 § och 84 § andra stycket skola äga tillämpning allenast å förpack­

ningar, i vilka livsmedel efter den 1 januari 1952 inläggas inom riket

eller införas till riket. I fråga om andra förpackningar skola hittills gäl­

lande bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer må för viss

tid, dock längst till den 1 januari 1954, medgiva undantag från vad som

föreskrives i de i första stycket omförmälda stadgandena.

120

§.

Bestämmelserna i 66 och 67 §§ skola icke träda i kraft, förrän kungö­

relsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående till­

verkning och försäljning av charkuterivaror, m. m., upphört att gälla.

121

§.

Genom denna stadga upphävas

förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot

användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen

och fodermedel;

kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 469) angående kontroll å handeln

med ost;

kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 195) angående den högst tillåtna vatten­

halten i smör;

förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverk­

ningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konst-

ister, m. m.;

kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459) angående märkning av kärl till

fiskkonserver för avsalu, m. m.;

kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till

konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu;

kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) angående märkning i vissa fall av

kärl till fruktkonserver;

kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser an­

gående kringföringshandel med kött och charkuterivaror;

kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser

angående tillverkning av och handel med ost;

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående

grädde och korv.

122

§.

Är föreskrift, som utfärdats med stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan,

stridande mot livsmedelsstadgan, skall föreskriften upphöra att gälla med

utgången av år 1951.

Varje hälsovårdsområde, inom vilket gälla föreskrifter, som utfärdats med

stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan och som tillhöra livsmedelsstadgans

ämnesområde, skall snarast möjligt efter det livsmedelsstadgan utfärdats

och normallivsmedelsordning fastställts undersöka, i vad mån de nya be­

stämmelserna böra föranleda ändring i dessa föreskrifter, samt vidtaga

härav betingade åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

39

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förslag

till

Förordning

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, dels att 10—12 och 45—47 §§ hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 skola upphöra att gälla, dels ock att 1, 27, 35 och 52 §§

samma stadga1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Varje stad

För detta

Det åligger

Stadsfullmäktige må

Om hälsovårdsnämnds befattning

med åtgärder för smittsamma sjuk­

domars bekämpande och i samband

därmed stående sjukvård samt med

tillsyn å djurs vård och behandling

är särskilt stadgat.

(Föreslagen Ig delse:)

1 §•

i staden,

öppet vatten.

ordning meddelade.

annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning

med livsmedelskontrollen, med åt­

gärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande och i samband därmed

stående sjukvård samt med tillsyn å

djurs vård och behandling är sär­

skilt stadgat.

(Gällande lydelse:)

1 §•

27 §.

Med dagsböter —--------- -------- -------

lägenhetsinnehavare, som-----------

den som med avseende å födoämne

bryter mot någon av bestämmelser­

na i 10 § 1 och 2 mom., 3 mom.

första stycket samt 7 mom. eller be­

träffande dryckesvara mot någon av

bestämmelserna i samma paragrafs

6 mom., jämfört med 3 mom. första

stycket, samt 7 mom.;

27 §.

å förseelsen,

---------- - — eller kanal;

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 35 §§ SFS 1944: 221 samt beträffande 27 och

52 §§ SFS 1941: 655.

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse:)

den som, förrän hälsovårdsnämn­

den lämnat sitt tillstånd därtill, ta­

ger i bruk lägenhet, som i 11 § 1

mom. avses, eller som, beträffande

dylik lågenhet eller där använda red­

skap, förvaringskärl och andra till­

behör, bryter mot någon av bestäm­

melserna i samma paragrafs 2 mom.

eller som, i strid mot stadgandet i

paragrafens 3 mom., vid förvaring,

transport, uppläggning eller annan

hantering av vara, som är avsedd att

försäljas såsom födoämne, icke iakt­

tager tillbörliga försiktighetsmått till

förekommande av varans förorening;

den som under arbete, som i 12 §

1 mom. avses, icke iakttager nog­

grann renlighet;

den som beträffande avträde-------

Samma lag vare i fråga om under­

låtenhet att efterkomma förbud, före­

skrift eller anvisning, som hälso­

vårdsnämnd meddelat med stöd av

8 § 10 inom., 9 § 4 mom., 10 § 3 mom.

andra stycket, 16 § 2 mom. första

stycket, 20 § 1 mom. andra stycket,

21 § andra stycket, 23 a § samt 25 §

5 mom. andra stycket.

35 §.

Varje kommun — —----------------

Om hälsovårdsnämnds befattning

med åtgärder för smittsamma sjuk­

domars bekämpande samt med till­

syn å djurs vård och behandling är

särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

-----------— nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga om under­

låtenhet att efterkomma förbud, före­

skrift eller anvisning, som hälso­

vårdsnämnd meddelat med stöd av

8 § 10 mom., 9 § 4 mom., 16 § 2 mom.

första stycket, 20 § 1 mom. andra

stycket, 21 § andra stycket, 23 a §

samt 25 § 5 mom. andra stycket.

35 §.

---- - — inom området.

öppet vatten,

del därav.

— annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning

med livsmedelskontrollen, med åt­

gärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande samt med tillsyn å

djurs vård och behandling är sär­

skilt stadgat.

För detta--------------- ----------------

Det åligger —---- -------------------

Kommunalfullmäktige eller, —

42

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

52 §.

52 §.

Med dagsböter------------------------------------— å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som —------- ■ — —---------------- eller kanal;

den som med avseende å födoämne

bryter mot någon av bestämmelserna

i 45 § 1 och 2 mom., 3 mom. första

stycket samt 7 mom. eller beträffan­

de dryckesvara mot någon av be­

stämmelserna i samma paragrafs 6

mom., jämfört med 3 mom. första

stycket, samt 7 mom.;

den som beträffande lägenhet, som

i 46 § 1 mom. sägs, eller där använda

redskap, förvaringskärl och andra

tillbehör bryter mot någon av be­

stämmelserna i samma paragrafs 2

mom. och den som i strid mot stad­

gandet i paragrafens 3 mom. vid för­

varing, transport, uppläggning eller

annan hantering av vara, som är av­

sedd att försäljas såsom födoämne,

icke iakttager tillbörliga försiktig­

hetsmått till förekommande av va­

rans förorening;

den som under arbete, som i 47 §

1 mom. avses, icke iakttager nog­

grann renlighet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

den som bryter mot stadgandet —

Samma lag vare i fråga om under­

låtenhet att efterkomma förbud eller

föreskrift, som hälsovårdsnäpnd

meddelat med stöd av 43 § 9 mom.,

44 § 3 mom., 45 § 3 mom. andra

stycket eller 49 a §.

--------------------nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga om under­

låtenhet att efterkomma förbud eller

föreskrift, som hälsovårdsnämnd

meddelat med stöd av 43 § 9 mom.,

44 § 3 mom. eller 49 a §.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

43

Förslag

till

Förordning

om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverk­

ningen av dessa varor.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1

§•

I denna förordning förstås

med margarin varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken

ingår annat fett än mjölkfett;

med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölk­

fett;

med fettemulsion varje till människoföda avsedd, grädd- eller mjölklik-

nande vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett;

med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt

till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller

sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett;

med margarinvara, margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister.

Införsel och utförsel.

2

§.

1 mom. Margarin, fettemulsion eller konstister, som införes till riket, får

icke från tullverket utlämnas, med mindre varan antingen är, då den hit

inkommer, innesluten i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt

så märkt, som i livsmedelsstadgan föreskrives, eller ock inom trettio dagar

från den dag, då varan enligt tullstadgan skall anses hava mottagits av tull­

anstalten, varder genom varuhavarens försorg under tillsyn av tullpersonal

innesluten i förpackning, som nyss nämnts.

Med varuhavaren förstås i denna förordning mottagaren av varan eller,

om mottagaren är ombud för annan här i riket, vilken äger förfoga över

varan, denne.

Från utrikes ort inkommande margarinost må ej från tullverket utlämnas,

med mindre varan, då den hit inkommer, är så märkt som i livsmedelsstad-

gan föreskrives.

44

2 mom. Som ytterligare villkor för utlämnande från tullverket av vara,

som i 1 mom. avses, skall gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträf­

fande varans sammansättning och beskaffenhet, som äro givna i livsmedels-

stadgan. Varans beskaffenhet i nu angivna hänseenden skall styrkas med

intyg, som av vederbörande tullanstalt godkännes. Företes ej sådant intyg,

må varan på varuhavarens bekostnad genom tullanstaltens försorg under­

sökas för utrönande, huruvida varan med hänsyn till nyss berörda bestäm­

melser kan från tullverket utlämnas.

3 mom. Bestämmelserna i denna paragraf skola ej gälla beträffande

konstister, som införes under sådana förhållanden, att tull därför icke

skall utgå.

3 §•

Har i anmälan till tullklarering vara upptagits under oriktig uppgift om

dess beskaffenhet, får ompackning och märkning, som i 2 § avses, ej äga

rum, med mindre av omständigheterna framgår, att den oriktiga uppgiften

icke lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestämmelserna

1 nämnda paragraf.

4 §•

Ersättning för tillsyn av tullpersonal vid ompackning och märkning enligt

2 § skall av varuhavaren gäldas på sätt i gällande taxa för extra tullförrätt­

ningar är stadgat beträffande ersättning för annan tullkontrollförrättning

än visitation, med iakttagande att ersättning utgår, även där tillsynen ut­

övats å tullkontrolltid.

5 §.

Vara, som enligt 2 § ej får från tullverket utlämnas, må av varuhavaren

inom tid och i ordning, som i tullstadgan är föreskriven beträffande retur-

förtullning, under behörig tullkontroll återutföras till det land, varifrån

varan kommit, under förutsättning dels att varan icke i syfte att undan­

dragas tillämpning av bestämmelserna i nämnda paragraf anmälts till tull­

klarering under oriktig uppgift om beskaffenheten, dels ock att, där varan

i fråga om sammansättning eller beskaffenhet avviker från bestämmelserna

1 livsmedelsstadgan, av omständigheterna framgår, att varuhavarens avsikt

* icke varit att undandraga varan tillämpning av samma föreskrifter.

Där ej varan inom föreskriven tid blivit ompackad och märkt, på sätt i

2 § sägs, eller ock återutförd, vare den, jämte emballage och kärl, hemfallen

till kronan.

6

§.

I annat fall än i 5 § sägs, må utförsel från riket icke ske av margarin,

fettemulsion eller konstister, med mindre varan är innesluten i förpack­

ning av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som för varje fall

stadgas i livsmedelsstadgan, eller av margarinost, med mindre varan är

märkt som i samma stadga föreskrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

45

För utförsel i annat fall än i 5 § sägs av margarinvara skall därjämte

gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträffande varans sammansätt­

ning och beskaffenhet, som äro givna i livsmedelsstadgan. Nämnda förhål­

landen skola styrkas medelst intyg, som av vederbörande tullanstalt god­

kännes. Företes ej sådant intyg, skall vad i 2 § 2 mom. sista punkten sägs

äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

7 §•

Finnes från utrikes ort inkommande margarinvara ej i fråga om sam­

mansättning eller beskaffenhet överensstämma med föreskrifterna i livs­

medelsstadgan, skall vederbörande tullanstalt, där den icke finner av om­

ständigheterna framgå, att varuhavarens avsikt ej varit att undandraga

varan tillämpning av dessa föreskrifter, genast anmäla förhållandet hos

allmänne åklagaren.

Likaledes åligger det tullanstalten att genast hos allmänne åklagaren

anmäla, då från utrikes ort inkommande margarinvara i anmälan till tull-

klarering upptagits under oriktig uppgift om beskaffenheten och anled­

ning finnes misstänka, att detta skett i syfte att undandraga varan till-

lämpning av bestämmelserna i 2 §, eller då tullanstalten finner föreskrif­

terna i 6 § vara åsidosatta i fråga om vara, som hos anstalten anmälts till

utförsel.

Tillverkningskontroll.

8

§•

Tillverkningen inom riket av margarinvaror står under särskild kontroll

av statens institut för folkhälsan. Vad sålunda stadgats gäller dock ej till­

verkning allenast till förbrukning i eget hushåll.

9 §.

Då hälsovårdsnämnd godkänt lokal för tillverkning av margarinvara,

åligger det nämnden att genast till statens institut för folkhälsan översända

underrättelse om tillverkarens namn eller firma, de varuslag, som enligt

tillverkarens uppgift skola framställas, samt plats och lokal för tillverk­

ningen.

10

§.

Det åligger statens institut för folkhälsan beträffande varje fabrik i landet,

där margarinvara tillverkas, att minst fyra gånger årligen låta i allmänna

handeln inköpa eller från fabrikens lager uttaga prov av tillverkningen samt

att utföra sådana undersökningar av dessa prov, som äro erforderliga för

kontrollen av efterlevnaden av livsmedelsstadgans bestämmelser. Då prov

insänts i originalförpackning, skall institutet jämväl tillse, att förpack­

ningen är så märkt, som livsmedelsstadgan föreskriver, samt att å varan

46

eller dess förpackning, omslag eller dylikt icke förekommer benämning,

uppgift, bild, teckning eller meddelande, som står i strid mot 63 § livsme-

delsstadgan.

11

§•

Angående provtagning och undersökning av prov samt skyldighet att

ersätta kostnader därför skola bestämmelserna i 92 § livsmedelsstadgan

gälla.

12

§.

Den som annorledes än till förbrukning i eget hushåll tillverkar marga­

rinvara är skyldig att enligt de närmare bestämmelser som meddelas av

statens institut för folkhälsan över tillverkningen föra bok, upptagande de

myckenheter av olika fettämnen, samt av smör, grädde, mjölk, potatisstär­

kelse, sesamolja och andra varuslag, som användas vid tillverkningen.

Bok, som i första stycket sägs, skall vid anfordran hållas tillgänglig för

den, som jämlikt förordnande av statens institut för folkhälsan för institu­

tets räkning verkställer inspektion av tillverkningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

Ansvarsbestämmelser m. m.

13 §.

Med dagsböter straffes

den som till riket inför eller söker införa margarinvara, som till utseende

eller beskaffenhet strider mot föreskrifterna i 2 § 2 mom., och ej förmår

visa, att hans avsikt icke varit att undandraga varan tillämpning av sagda

bestämmelser,

den som i avgiven anmälan till tullklarering upptager margarinvara under

oriktig uppgift om varans beskaffenhet och ej förmår visa, att den oriktiga

uppgiften ej lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestäm­

melserna i 2 §,

den som från riket utför eller söker utföra margarinvara, som enligt 6 §

ej får utföras från riket.

Sker varuinförsel, varom i denna paragraf sägs, under omständigheter,

som innebära olovlig införsel enligt gällande bestämmelser för olovlig varu­

införsel, skola de i sådant avseende meddelade föreskrifterna lända till

efterrättelse.

Fälles någon till ansvar jämlikt första stycket, äger domstolen tillika för­

klara, att det varuparti, som överträdelsen gäller, skall helt eller delvis vara

förverkat. Där egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan till-

rättaskaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari den för­

varas, vara förverkat.

14 §.

Med dagsböter straffes jämväl den, som åsidosätter honom jämlikt 12 §

åliggande skyldighet.

15 §.

Den som medverkar i den statens institut för folkhälsan enligt denna för­

ordning åliggande särskilda tillsynen över margarintillverkningen får ej

röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd

för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse,

yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom

kunnigt.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med

dagsböter eller fängelse. Förseelsen får av allmän åklagare åtalas allenast

efter angivelse av målsäganden.

16 §.

Böter, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 13 § sista styc­

ket utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan.

17 §.

Där det med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes påkallat, vill

Kungl. Maj :t i särskilt fall medgiva undantag från föreskrift, som med­

delats i denna förordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

47

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

48

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående

försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående

försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker1 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

12 §.

12 §.

Vid all------------ sätt beredas.

1. Vid all------------ sätt beredas.

Annan maltdryck----------- -------------------------- med sackarin.

Med sackarin — — —------- — — — — sockrets näringsvärde.

Svagdricka, som veterligen är till­

satt sackarin, må icke förvaras på

försäljningsstället annat än å kärl,

som på tydligt framträdande sätt är

försett med uppgiften »Innehåller

sackarin». Därest vid utminutering

svagdricka till köpare utlämnas å

tillslutet kärl, skall kärlet vara för­

sett med dylik beteckning.

På försäljningsställe------------ hembryggd maltdryck.

2. Mineralvatten samt kolsyrade

och därmed jämförliga drycker, vil­

ka icke äro hänförliga till maltdryc­

ker, må icke på försäljningsstället

förvaras annat än på kärl, märkt

med etikett varå angivits dryckens

benämning, tillverkarens namn eller

firma och tillverkningsorten.

3. Angående märkning av kärl,

vari saluhålles livsmedel som fram­

ställts eller beretts med användning

av sackarin eller annat konstgjort

sötmedel, meddelas bestämmelser i

livsmedelsstadgan.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

1 Senaste lydelse, se SFS 1932:196.

Kanyl. Maj.ts proposition nr titt.

4

!)

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887)

angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 27 § förordningen den 15 december 1939 an­

gående tillverkning och beskattning

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

27 §.

Maltdrycker må från bryggeri ut­

lämnas endast på kärl, som äro

stämplade och försedda med etikett.

Beträffande flaska må stämplingen

ske å kork, propp eller annan för-

slutning. Såväl stämpel som etikett

skall innehålla uppgift om namnet å

det bryggeri, varest tillverkningen

skett, samt beteckningen för den

klass, till vilken maltdrycken är hän-

förlig, dock ntt klassbeteckning icke

erfordras i fråga om maltdryck av

tredje klassen som utlämnas för ut­

försel ur riket eller till svensk fri­

hamn. I stället för bryggeriets namn

må användas eu såsom ursprungs­

beteckning lämplig, av kontrollmyn­

digheten godkänd förkortning av

namnet eller ock bryggeriets inre­

gistrerade varumärke.

1 Senaste lydelse, se SFS 1919: 176.

4

llihang till riksdagens protokoll 1

av maltdrycker1 skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse:)

27 §.

Maltdrycker må från bryggeri ut­

lämnas endast på kärl, som äro

stämplade och försedda med etikett.

Beträffande flaska må stämplingen

ske å kork, propp eller annan för-

slutning. Såväl stämpel som etikett

skall innehålla uppgift om namnet å

det bryggeri, varest tillverkningen

skett, samt beteckningen för den

klass, till vilken maltdrycken är hän-

förlig. I stället för bryggeriets namn

må användas en såsom ursprungs­

beteckning lämplig, av kontrollmyn­

digheten godkänd förkortning av

namnet eller ock bryggeriets inregist­

rerade varumärke.

Klassbeteckning erfordras icke i

fråga om maltdryck av tredje klas­

sen, som utlämnas för utförsel ur ri­

ket eller till svensk frihamn. I stäm­

pel ä flaska eller propp till flaska,

varå utlämnas annan dryck av första

klassen än lagrat svagdricka, erford­

ras icke uppgift om bryggeriets namn.

!)öl. 1 samt. AV till.

50

K ung t. Maj.ts proposition nr 63.

----------------------- -— är hänförlig.

Etikett må

Har vid tillverkning av maltdryck

av första klassen använts sackarin

eller överstiger stamvörtstyrkan hos

maltdryck av nämnda klass sex pro­

cent, skall etiketten innehålla uppgift

därom.

Vad i —

Överstiger stamvörtstyrkan hos

maltdryck av första klassen sex pro­

cent, skall etiketten innehålla upp­

gift därom.

Öppet kärl.

Angående märkning av kärl, vari

saluhålles livsmedel som framställts

eller beretts med användning av sac­

karin eller annat konstgjort sötme-

dcl, meddelas bestämmelser i livs-

medelsstadgan.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

5

!

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å

läskedrycker.

,

Härigenom förordnas, dels att 10 § förordningen den 22 december 1930

om skatt å läskedrycker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att i förordningen skall, närmast efter 15 §, införas en ny para­

graf, betecknad 15 a §, av den lydelse som nedan angives.

(Grillande lydelse:)

in §.

Vad i 2 § förordningen den 10 juni

1932 (nr 195) angående märkning

av kärl, innehållande söta läskedryc­

ker, stadgas skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om alla i denna

förordning avsedda läskedrycker.

(Föreslagen lydelse:)

10

§.

Läskedrycker må från tillverk­

ningsställe utlämnas endast på kärl,

märkt med etikett varå angivits

dryckens benämning, tillverkarens

namn eller firma och tillverknings­

orten.

Angående märkning av kärl, vari

saluhålles livsmedel som framställts

eller beretts med användning av sac-

karin eller annat konstgjort sötme­

del, meddelas bestämmelser i livs-

medelsstadgan.

15 a §.

Den, som underlåter att ställa sig

till efterrättelse föreskriften i 10 §

första stycket, straffes med dags­

böter.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952, då förordningen

den 10 juni 1932 (nr 195) angående

märkning av kärl, innehållande söta

läskedrycker, skall upphöra alt

gälla; dock att vad i den nu upp­

hävda kungörelsen finnes stadgat

angående sådan under tiden för dess

giltighet begången förseelse, som av­

ses i kungörelsen, skall äga tillämp­

ning även efter det kungörelsen i öv­

rigt upphört atl gälla.

52

Kungt. Maj.ts proposition nr afl.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av förordningen den 17 juni 1943 (nr 344) om rätt

att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen.

Härigenom förordnas, att förordningen den 17 juni 1943 om rätt att an­

vända sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Utan hinder av stadgandet i 10 §

förordningen den 15 december 1939

(nr 887) angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker äger

kontrollstyrelsen på framställning

av tillverkaren medgiva, att sackarin

må tillsvidare och till dess annorle-

des bestämmes användas för tillverk­

ning av maltdrycker av andra klas­

sen. Har på grund av sådant medgi­

vande sackarin använts vid tillverk­

ningen, skall angående skyldighet

alt intaga uppgift härom å etikett

samt påföljd, om det försummas,

gälla vad i 27 § tredje stycket samt

33 § andra stycket nämnda förord­

ning är för motsvarande fall stadgat.

Maltdrycker, som-------------------------

(Föreslagen lydelse:)

Utan hinder av stadgandet i 10 §

förordningen den 15 december 1939

(nr 887) angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker äger

konlrollstyrelsen på framställning

av tillverkaren medgiva, att sacka­

rin må tillsvidare och till dess an-

norledes bestämmes användas för

tillverkning av maltdrycker av andra

klassen.

----- — — av pilsnerdricka.

Angående märkning av kärl, vari

saluhålles livsmedel som framställts

eller heretts med användning av sac­

karin eller annat konstgjort sötme­

del, meddelas bestämmelser i livs-

medelsstadgan.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952.

Kunyl. Maj:ts proposition nr G3.

58

Utdrag uv protokollet över inrikesärenden, Iiållel inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 februari 1951.

N ä r v a rande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

M

öller

, Q

uensel

, V

ougt

, Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

,

Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om antagande

av livsmcdclsstadya in. in. samt anför därvid följande.

Inledning.

I vårt land saknas alltjämt eu sammanfattande lagstiftning, som reglerar

livsmedels sammansättning, beskaffenhet och hantering och andra frågor

som beröra framställning av och handel med livsmedel. De bestämmelser,

som finnas härom, äro fördelade på ett stort antal författningar. Yrkanden

ha från många håll framställts, att åtgärder måtte vidtagas för att få till

stånd en förbättrad, enhetlig livsmedel slagstiftning.

Redan år 1916 tillkallades en kommitté för ändamålet. Denna avgav den

28 november 1921 ett betänkande med förslag till en enhetlig, utvidgad livs-

medelslagstiftning, omfattande livsmedelslag, livsmedelsstadga, livsmedels­

kontrollförordning och ett flertal tillämpningskungörelser. Förslaget blev

föremål för remissbehandling men föranledde icke någon åtgärd.

Under de följande åren gjordes från olika håll framställningar om slut­

förande av arbetet på eu livsmedelslagsliftning. Bl. a. hemställde 1936

års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa en förutsättningslös utredning rörande en ur enhetliga synpunk­

ter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Samma år tillsattes en ny

kommitté för detta ändamål. Kommittén, som antog namnet livsmedelslay-

stiftningssakkunniga, framlade den 4 juli 1941 sitt slutbetänkande, be­

nämnt betänkande med förslag till livsmedelsstadga in. in. (SOU 1941: 22).

Betänkandet upptog förslag till livsmedelsstadga samt till vissa ändringar

i olika gällande författningar ävensom ett förslag till normalmatvarustadga,

avsedd afl tjäna som mönster för kommunala föreskrifter i ämnet.

54

Betänkandet blev föremål för remissbehandling, varvid förslaget i fler­

talet yttranden i huvudsak tillstyrktes. Med hänsyn särskilt till kristidsför­

hållandena töranledde del emellertid icke någon omedelbar lagstiftnings­

åtgärd. Etter krigets slut gjordes framställningar från olika håll om lag­

stiftningsarbetets fullföljande. Under tiden hade emellertid utvecklingen

fortskridit, så att nya problem i samband med livsinedelslagstiftningen trätt

i förgrunden. En överarbetning av förslaget genom nya sakkunniga befanns

nödvändig. En ny kommitté tillsattes den 6 februari 1948. Kommittén, som

antog benämningen 1948 års livsmedelssakkunniga, avgav den 26 september

1949 betänkande med förslag till ny livsmedelssladga in. in. (SOU 1949: 43).

Huvuddelen av 1949 års förslag — liksom 1941 års förslag -— upptages

av eu livsmedel sstadga, avsedd att utfärdas av Kungl. Maj :t efter riksda­

gens hörande. I denna livsmedelsstadga ha — i väsentligt utvidgad form

— intagits de bestämmelser i gällande hälsovårdsstadga, som äro införda

under rubriken »Om födoämnen och dryckesvaror» samt vidare bestäm­

melser i giftstadgan, förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i

vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med

födoämnen och todennedel jämte åtskilliga andra författningar. Härjämte

ha upptagits åtskilliga nya bestämmelser, exempelvis om märkning av livs­

medel. Vissa författningar rörande livsmedel avses dock alltjämt skola be­

stå vid sidan av livsmedelsstadgan, bl. a. bestämmelserna om pastörisering

av till människoföda avsedd mjölk och grädde in. in. samt lagen den 11 maj

1934 angående köttbesiktning och slakthus med tillhörande författningar.

Betänkandet innehåller därjämte förslag till ändringar av ett flertal andra

författningar.

Betänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning. I yttrandena har all­

mänt vitsordats behovet av en enhetlig, förbättrad livsmedelslagstiftning.

Däremot ha olika meningar anförts om denna lagstiftnings omfång och om

dess förhållande till hälsovårdsstadgan. I flertalet yttranden uttalas

att med framläggande för riksdagen av förslag t il 1 livsmedelsstadga borde

anstå, tills den f. n. genom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté pågående

omarbetningen av hälsovårdsstadgan vore slutförd, så att båda författ­

ningarna samtidigt kunde föreläggas riksdagen. Ett stort antal yrkanden

ha även framställts om omarbetning av förslaget i olika hänseenden.

Under ärendets beredning i departementet har 1948 års livsmedel ssak­

kunnigas förslag till livsmedelsstadga omarbetats, varvid förslaget i vissa

hänseenden starkt beskurits. Detta sålunda omarbetade förslag anser jag

böra utfärdas såsom livsmedelsstadga utan att 1948 års hälsovårdsstadge-

kommittés förslag avvaktas. I samband härmed måste åtskilliga författ­

ningar ändras.

I det följande lämnas en närmare redogörelse för ärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr C>3.

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 03.

Allmänna grunder för en livsmedelslagstiftning.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om livsmedels beskaffenhet och hantering samt därmed

sammanhängande frågor återfinnas f. n. i ett stort antal författningar.

De grundläggande bestämmelserna ur hygienisk synpunkt äro givna i

10—12 §§ (för stad) och 45—47 §§ (för landet) hälsovårdsstadgan den 19

juni 1919 under rubriken »Om födoämnen och dryckesvaror». I 10 och

45 §§ förbjudes alt, i syfte att använda varan till människoföda, salu-

hålla eller till annan överlämna eller — såvitt angår område, där stadgans

bestämmelser för stad äro tillämpliga -— till området införa födoämne eller

dryckesvara, som till följd av förskämning, orenlighet, felaktig beredning

eller annan orsak är skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människo­

föda, eller som bearbetats eller hanterats av person, vilken är eller miss-

tänkes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet

(dryckesvaran) skäligen är att anse såsom farligt att förtära. Denna all­

männa föreskrift kompletteras av särskilda föreskrifter beträffande dels

kött, inälvor, blod och andra sådana delar av djur, som användas till män­

niskoföda, dels ock mjölk, grädde och smör. Paragraferna i fråga upptaga

vidare bestämmelser om rätt i vissa fall för hälsovårdsnämnd att »anhålla»

eller förbjuda försäljning av födoämne (dryckesvara), som enligt nyss an­

givna bestämmelse ej får försäljas till människoföda eller som kan för­

orsaka utbredande av smittsam sjukdom, ävensom om rätt för hälsovårds­

nämnd att taga prov för undersökning av födoämne (dryckesvara) som är

avsett till försäljning. Slutligen innehålla paragraferna föreskrift om skyl­

dighet för försäljare av födoämne eller dryckesvara att på anmodan av

hälsovårdsnämnden meddela upplysning om vem som till honom levererat

varan eller i densamma ingående beståndsdelar. — 111 och 46 §§ givas

föreskrifter beträffande lägenheter, där födoämnen eller dryckesvaror be­

redas till försäljning eller där vissa födoämnen försäljas eller till försälj­

ning förvaras, varjämte i paragraferna ingår en allmän föreskrift om all

vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av vara, som

är avsedd att försäljas såsom födoämne, sådana försiktighetsmått skola iakt-

lagas, alt varan icke förorenas. — 12 och 47 §§ slutligen innehålla dels före­

skrift om att var och en som sysslar med beredning av födoämne eller dryc­

kesvara för försäljning eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk,

mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försälj­

ning, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet, dels bestämmelser

om alt dylik person skall i vissa fall vara skyldig alt på hälsovårdsom-

rådets bekostnad undergå läkarundersökning med rätt för hälsovårds­

nämnden att, om han vid undersökningen finnes vara behäftad med sjuk-

56

Kanyl, Maj.ts proposition nr 63.

dom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller

hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, förbjuda att han deltager i eller

användes till arbete, varom här är fråga.

De i hälsovårdsstadgan givna allmänna föreskrifterna kompletteras i

mycket stor utsträckning av lokala föreskrifter — ofta sammanförda till

matvarustadgor — vilka tillkommit i den ordning 30 eller 54 § hälsovårds­

stadgan föreskriver. Dessa lokala föreskrifter utgöras huvudsakligen av

särskilda bestämmelser om livsmedelslokalers beskaffenhet, utrustning och

skötsel och formerna för deras godkännande, om den personal, som syssel-

sättes i dylika lokaler, samt om begränsning av de varuslag, som få salu-

hållas i mjölkbutiker, köttbutiker och andra särskilda slag av butiker.

Av huvudsakligen hygienisk betydelse äro jämväl föreskrifterna i 27—

30 §§ giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877). 27 § denna stadga inne­

håller förbud mot att saluhålla, försälja eller eljest överlåta livsmedel, som

är försatt med vissa i stadgan eller bilagor till densamma angivna ämnen.

I 28 § givas särskilda föreskrifter om dylika ämnen. 29 § upptager förbud

mot att saluhålla, försälja eller eljest överlåta livsmedel, som äro förpackade

på sätt som anges i paragrafen, och 30 § innehåller vissa bestämmelser om

kärl, maskin eller redskap för beredning, förvaring eller servering av livs­

medel.

Särskilda författningsbestämmelser av väsentligen hygienisk betydelse

finnas beträffande mjölk och mjölkprodukter samt kött. Vad de förra an­

går regleras de hygieniska förhållandena vid mejerierna genom mejeristad­

gan den 22 maj 1936 (nr 174), varjämte även bör omnämnas 6 § tuberku­

losförordningen den 31 mars 1939 (nr 113), som innehåller vissa bestäm­

melser om personalen i mejerirörelse eller mjölkförsäljningsrörelse. Om

pastörisering av mjölk stadgas i förordningen den 21 juli 1937 (nr 737)

med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde

m. in. (pastöriseringsförordningen) jämte tillämpningsföreskrifter. Sist­

nämnda förordning upptager även förbud i vissa fall att försälja glass och

färskost, om varan tillverkats av opastöriserad mjölk. Genom förordning

den 19 maj 1950 (nr 177) har detta förbud utsträckts till att gälla även

torrmjölk samt kondenserad grädde och mjölk.

I fråga om kött gäller lagen den 11 maj 1934 angående köttbesiktning

och slakthus jämte ett flertal i samband med denna lag stående författ­

ningar rörande köttkontroll in. in. Kringföringshandeln med kött och char­

kuterivaror regleras genom kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658)

med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött- och char­

kuterivaror.

Vid sidan av nu anförda bestämmelser med huvudsakligen hygieniskt

syfte finnas andra, som huvudsakligen ha ekonomisk karaktär, d. v. s.

avse att garantera allmänheten viss, mer eller mindre noggrant bestämd

kvalitet hos de livsmedel, som förekomma i handeln. Till en början må

57

bär framhålla*, alt allmänheten härvidlag åtnjuter visst skydd genom be­

stämmelserna i 21 kap. strafflagen och 1 § lagen den 29 maj 1931 med

vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Beträffande livsmedel finnas

emellertid ett flertal särskilda författningar med detta syfte. Huvudförfatt-

ningen är härvid förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall

mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoäm­

nen och fodermedel. Enligt denna förordning må vid varas saluhållande

eller försäljning såsom födoämne för densamma icke brukas någon av de i

förordningen särskilt angivna varubenämningarna, där varan till sin sam­

mansättning avviker från den normala sammansättningen hos den vara,

vilken utmärkes genom benämningen. De angivna benämningarna äro mjölk,

grädde, smör, margarin, flott, korv, mjöl, socker samt honung eller med

någon av dessa varubeteckningar liktydig benämning vare sig benäm­

ningen brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet i an­

vändningen med motsvarande vara, vidare ägg i ordsammanställning såsom

äggpulver och saft i ordsammanställning, som angiver saften såsom beredd

av frukter eller bär.

I fråga om särskilda livsmedel gälla ett flertal olika författningar. Vad

först angår mjölk må nämnas kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91) med

vissa bestämmelser angående handeln med mjölk, vilken reglerar den

s. k. standardiseringen av mjölken och åtminstone ursprungligen tillkom

såsom en kristidsförfattning. Beträffande grädde stadgas i den med stöd

av 1917 års förordning utfärdade kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650)

med vissa bestämmelser angående grädde och korv, att fettlialten i grädde,

för att varan skall anses ha normal sammansättning, ej må understiga 12

procent. I fråga om smör gäller enligt den likaledes med stöd av 1917 ars

förordning utfärdade kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 195) angående den

högst tillåtna vattenhalten i smör, att denna vattenhalt, för att varan skall

anses äga normal sammansättning, icke får överstiga 16 procent. I fråga om

smör bör därjämte omnämnas kungörelsen den 1 juli 1927 (nr 332) an­

gående bestämmelser att iakttaga vid införsel till riket av samt handel med

utländskt smör. — I fråga om ost är kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr

469) angående kontroll å handeln med ost formellt alltjämt gällande men

har tillsvidare satts ur kraft genom kungörelsen den 1 november 1940 (nr

904) med särskilda bestämmelser angående tillverkning av och handel med

ost. Tillverkning av och handel med margarin och vissa andra närstå­

ende varor regleras i förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående

kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fett-

emulsion och konstister, m. m. — Beträffande charkuterivaror gäller kun­

görelsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående till­

verkning och försäljning av charkuterivaror, m. in., som ger statens livsme­

delskommission befogenhet att fastställa vilka charkuterivaror, som få till­

verkas och försäljas, samt sammansättningen av dessa varor. Kungörelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 03.

58

har tills vidare satt ur kraft nyssnämnda kungörelse den 28 juni 1941, nr

050, i vad densamma avser korv. — I fråga om fisk gälla kungörelserna den

24 juli 1934 (nr 459) angående märkning av kärl till fiskkonserver för av­

salu, in. in., den 21 juli 1937 (nr 746) angående märkning av kärl, vari sur­

strömming saluföres, in. m. samt den 30 juni 1949 (nr 444) angående bered­

ning och inläggning in. m. av salt strömming, avsedd för försäljning inom

riket. —- Beträffande ägg må nämnas kungörelserna den It) augusti 1920

fnr 404) angående bestämmelser att iakttaga vid införsel till riket av liöns-

ägg samt den 28 maj 1943 (nr 288) angående märkning av kylhuslagrade

och konserverade ägg. — För bröd gäller kungörelsen den 30 juni 1942 (nr

609) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av bröd,

vilken ger föreskrifter om vissa brödtyper, som yrkesmässig tillverkning

och försäljning av mjukt bröd får omfatta, samt storleken och sammansätt­

ningen av dessa brödtyper. — Ytterligare må bär anföras kungörelserna den

19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till konserverade

torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu och den 28 juni 1935 (nr 447)

angående märkning i vissa fall av kärl till fruktkonserver.

Slutligen må här omnämnas två författningar, vilka kunna sägas ha såväl

hygieniskt som ekonomiskt syfte, nämligen förordningen den 23 maj 1941

(nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel samt

kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättnings­

medel för vissa livsmedel in. in. Sistnämnda kungörelse har tillkommit

såsom en kristidsförfattning och har begränsad giltighetstid, f. n. till ut­

gången av juni 1951.

Kungl. Muj:ts proposition nr 63.

Tidigare förslag.

De förfallningsfbeslag, som framlades i 1921 års betänkande, utgjordes,

såsom förut nämnts, av eu livsmedelslag, en livsmedelsstadga, en livsmedels­

kontrollförordning och ett antal tilläinpningskungörelser till dessa författ­

ningar. Livsmedelslagen innehöll uteslutande straffrättsliga bestämmelser,

som voro avsedda att komplettera strafflagens bestämmelser om straff för

oredliga och vårdslösa förfaranden. Livsmedelsstadgan innehöll dels defi­

nitioner på begreppen livsmedel och saluhållande, dels närmare bestämmel­

ser rörande de omständigheter, under vilka livsmedel äro alt anse såsom

otjänliga till människoföda eller ägnade att vilseleda köpare angående deras

beskaffenhet, myckenhet eller ursprung, dels slutligen vissa hygieniska före­

skrifter angående tillverkning och annan hantering av samt handel med livs­

medel, i huvudsak motsvarande hälsovårdsstadgans och giftstadgans be­

stämmelser härom. Följande livsmedel behandlades i de föreslagna följd-

författningarna, nämligen mjölk och grädde, smör och margarin, matoljor

och annat matfett än smör och margarin, ost och margarinost, korv och

andra köttvaror, spannmål och därav beredda produkter ävensom stärkelse­

59

mjöl och av stärkelse beredda gryn, pressjäst och bakpulver, torkade ärter,

bönor, linser och därav berett mjöl, saft, sylt, marmelad och liknande pro­

dukter samt ersättningsmedel för dessa varor, kaffe och te samt ersättnings­

medel för dessa varor, kakaomassa, kakao och choklad, honung och ho-

nungsersättning, läskedrycker, kryddor ävensom ägg, äggpulver och andra

äggprodukter samt ersättningsmedel för dessa varor.

1 1941 års betänkande utgjordes huvudförslaget av eu livsmedelsstadga.

I denna sammanfördes i 1 kap. vissa allmänna föreskrifter om livsmedel

och vad därmed äger samband, motsvarande hälsovårdsstadgans och

giftstadgans bestämmelser i dessa hänseenden, ehuru i viss utsträckning

i förbättrad och utvidgad form (1—8 §§). Därjämte upptogos föreskrifter

om saluhållande av livsmedel, vid vars tillverkning eller beredning an­

vänts sackarin eller annat konstgjort sötmedel (9 §), om märkning av

hermetiskt tillsluten förpackning, vari livsmedel saluhålles i minuthan­

deln, ävensom av tillslutet kärl, vari läskedryck saluhålles på sådant sätt

(10 §), samt om möjlighet att beträffande område i stad eller å landet,

där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gälla, bestämma om livs­

medels försäljning efter vikt (11 §). Vidare stadgades förbud mot att salu-

hålla eller försälja livsmedel under någon av de varubenämningar, som

avsågs i vissa angivna paragrafer i 3—dl kap. i stadgan eller under benäm­

ning, som var liktydig med någon av dessa varubenämningar, med mindre

varan till sin sammansättning och övriga beskaffenhet motsvarade de ford­

ringar, som i respektive lagrum angavs för livsmedel med den ifrågavarande

benämningen (12 §), vilket förbud kompletterades med stadgandena i 13

och 14 §§, som närmast hämtats från 1917 års förordning. I 15 § slutligen

stadgades, att bestämmelserna i stadgan i tillämpliga delar skulle gälla be­

träffande sådana näringspreparat, pastiller, tabletter och dylika varor,

vilkas tillverkning och sammansättning icke vore föremål för kontroll jäm­

likt för läkemedel meddelade bestämmelser.

2 kap. i 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptog särskilda föreskrif­

ter om vatten och is in. in., delvis hämtade från hälsovårdsstadgan.

3—11 kap. innehöllo bestämmelser om följande särskilda livsmedel, näm­

ligen mjölk, grädde, smör, kött — varvid i ett särskilt kapitel insatts be­

stämmelserna om kringföringshandel med kött och charkuterivaror — spann­

målsprodukter och socker, saft och sylt m. in. samt honung, kaffe och te,

kakaoprodukter och mandelmassa, ättika och kryddor.

12 kap. i stadgan upptog bestämmelser om livsmedelskontrollen — var­

vid beträffande antagandet av lokala föreskrifter hänvisades till hälsovårds­

stadgans bestämmelser — samt 13 kap. ansvarsbestämmelser.

I motiveringen till de framlagda förslagen framhöllo livsmedelslagstift-

ningssakkunniga till eu början, att livsmedelslagstiftningens uppgift vore

dels att skydda människorna för giftiga, skadliga eller eljest ur hälsosyn­

punkt otjänliga livsmedel, dels att förhindra oredlighet i handeln med livs­

Kanyl. Maj.ts proposition nr 63.

GO

medel. De förändringar, som det moderna samhället under det senaste sek­

let undergått, icke minst genom den alltmer utbredda stadsbebyggelsen och

industrialiseringen, hade på ett djupt ingripande sätt påverkat livsmedels­

försörjningen. Den enskildes kontroll över de livsmedel, som han förbru­

kade, hade numera i stor utsträckning omöjliggjorts. Födoämnen produce­

rades i främmande länder, fraktades över stora delar av jorden, tillverka­

des industrimässigt och försåldes i slutna förpackningar, försattes med ke­

miska ämnen av olika slag för färgning, smak- och utseendeförbättring

eller konservering. Konserveringsindustrin befunne sig i ständig utveckling

och konsumtionen av dess produkter vore under normala förhållanden i

vårt land mycket betydande. I samma mån kontrollen över livsmedlen med

avseende på deras ursprung och sammansättning alltmer undandroge sig

den enskildes bedömningsförmåga, bleve det nödvändigt att den övertoges

av samhällets organ, som i många fall ensamma hade möjlighet härtill.

De sakkunniga anförde vidare.

Avsaknaden av kontroll över livsmedlens beskaffenhet framträder av

naturliga skäl särskilt påtagligt under tider då brist på födoämnen råder.

Det var sålunda ingen tilllällighet att frågan om utarbetandet av en livs­

medelslag blev högaktuell under förra världskriget. Kristider ge upphov till

en växande flora av surrogat och ersättningsmedel, ja till och med av surro­

gat för surrogaten. De allmänt gängse, viktiga födoämnena undergå då

ofta betydande kvalitetsförsämringar, utspädas med vatten, tillsättas eller

uppblandas med mindre värdefulla beståndsdelar o. s. v. I några fall hålla

sig dylika produkter kvar även sedan orsakerna till deras framträdande

upphört. Men jämväl under normala förhållanden förekommer det i icke

obetydlig utsträckning, att mindre nogräknade tillverkare framställa livs­

medel, vilkas sammansättning eller värde icke står i rimligt förhållande till

pris eller utlovad eller antagen beskaffenhet, såvida icke i eu livsmedelslag-

stiftning angivits grunder för vad som förstås med deras normala samman­

sättning och dessa föreskrifters efterlevnad noggrant kontrolleras. En väl

genomförd kontroll över handel och hantering med livsmedel ligger där­

för även under normala förhållanden lika mycket i den enskilde konsumen­

tens som i den lojale tillverkarens eller försäljarens intresse. I samma mån

som en ingående lagstiftning på detta område genomföres i allt fler kultur­

länder, blir risken för ett land, som saknar dylik lagstiftning större. Det är

naturligt, att varor, för vilkas försäljning det egna landets föreskrifter lägga

hinder i vägen, skola söka sig ut över landets gränser. Därigenom riskera

länder med mindre väl utvecklad livsmedelslagstiftning alt bliva en av­

stjälpningsplats för i andra länder tillverkade varor, som äro av mindre

god beskaffenhet eller rent av hälsovådliga.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga framhöllo ytterligare, att i hygieniskt

avseende vår gällande lagstiftning i ämnet i stort sett torde uppfylla rim­

liga fordringar, vilket bl. a. framginge därav, att de efter genomförandet av

1919 års hälsovårdsstadga framkomna reformkraven i allmänhet icke gällt

den sanitära livsmedelslagstiftningen utan i stället åsyftat införande av

utvidgade bestämmelser av ekonomisk natur. Det vore alltså främst i ekono­

Kunyl. Maj:ts proposition nr (i.‘i.

61

miskt hänseende, som brister i vår nuvarande livsmedelslagstittning tram*

trätt. Nyheterna i de sakkunnigas förslag utgjordes också väsentligen av de i

3—It kap. införda kvalitetsbestämmelserna angående viktigare livsmedel.

I betänkandet ha livsmedelslagstiftningssakkunniga utförligt diskuterat

behovet att i enlighet med 1921 års förslag införa skärpta bestämmelser

rörande oredliga förfaranden i livsmedelshandeln. De sakkunniga ha sam­

manfattat sin ståndpunkt på följande sätt.

De sakkunniga ha icke funnit tillräckliga skäl föreligga till en sådan

utsträckt kriminalisering, gällande för handeln med alla slag av livsmedel.

Därvid ha de sakkunniga särskilt beaktat, att de bestämmelser rörande

bedrägeri och liknande brott, som innefattas i straffrättskommitténs be­

tänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, i stort sett

tillgodose de önskemål, som kunna uppställas för en sådan utsträckt krimi­

nalisering. Medan således för handeln med livsmedel över huvud skärpta

bestämmelser till skydd mot oredlighet icke ansetts tillräckligt motiverade,

torde för vissa livsmedel specialföreskrifter rörande deras sammansättning

och beskaffenhet i övrigt vara erforderliga. I lagtekniskt hänseende torde

dessa kvalitetsreglerande bestämmelser böra utformas på det sätt, att de

föreskrifter i 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot an­

vändande av vilseledande varubeteckningar vid handeln med födoämnen,

vilka äro gemensamma för i förordningen avsedda varubenämningar över­

flyttas till livsmedelsstadgans inledande kapitel samt att de för vissa livs­

medel föreslagna specialstadgandena anknytas till dessa gemensamma före­

skrifter. Det skydd för benämningarna å viktigare livsmedel, som härige­

nom skapas, skall gälla såväl i parti- som i minuthandeln.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga anförde, att i de tid efter annan

gjorda framställningarna angående en utvidgad livsmedelslagstiftning bl. a.

uttalats önskemålet, att lagstiftningen måtte göras enhetlig. Härmed torde

bl. a. ha avsetts att inom författningens ram borde i möjligaste mån in­

fogas redan befintlig livsmedelslagstiftning, varigenom större överskådlig­

het skulle vinnas. Under utredningsarbetets gång hade det emellertid visat

sig, att detta önskemål av olika anledningar icke kunde förverkligas i större

utsträckning. Gällande författningar angående exempelvis köttkontrollen,

pastörisering av mjölk, mejerier, margarintillverkning samt beredning och

märkning av vissa fiskkonserver innehölle bestämmelser angående tillverk­

ning eller kontroll av mycket speciellt slag, varför de icke lämpligen läte

sig sammanföras med den lagstiftning, som införts i föreliggande förslag

till livsmcdelsstadga.

1 fråga om margarin och margarinost in. in. anförde de sakkunniga, all

bestämmelser angående dessa varor såsom f. n. borde meddelas i särskild

författning, då beträffande detta varuslag för livsmedelslagstiftning i egent­

lig mening främmande jordbrukspolitiska synpunkter gjorde sig gällande.

Därtill komme, alt på grund av margarinets och margarinvarornas stora

likhet med motsvarande jordbruksprodukter strängare kontrollförcskrifler

erfordrades sin beträffande livsmedel i allmänhet.

Kanyl. Mnj.ls proposition nr (iS.

62

Beträffande ost erinrade de sakkunniga om att genom kungörelse den

1 november 1940 med särskilda bestämmelser angående tillverkning av och

handel med ost kungörelsen den 26 oktober 1925 angående kontroll å han­

deln med ost tillsvidare upphävts. Med hänsyn härtill och då frågan, huru­

vida bestämmelser om ost borde införas i livsmedelsstadgan torde vara be­

roende på om särskilda kontroll föreskrifter ansåges erforderliga för detta

varuslag, hade inga särskilda bestämmelser angående ost införts i livs­

medelsstadgan.

Kungl. Maj.ls proposition nr 63.

1948 års livsmedelssakkuunigas förslag.

Liksom i livsmedelslagstiflningssakkunnigas förslag utgöres den centrala

författningen i 1948 års livsmedelssakkunnigas förslag av en livsmedels-

stadga. Denna grundar sig på och är uppbyggd på liknande sätt som i livs-

medelslagstiftningssakkunnigas förslag, men är i viss mån omdisponerad

och utökad, varjämte författningstexten i stor utsträckning såväl reellt som

formellt omarbetats. Sålunda äro bestämmelserna i 1 kap. »Inledande be­

stämmelser» och 2 kap. »Stadgans tillämpningsområde. Lokala föreskrif­

ter» helt nya. Bestämmelserna i 2 kap. om antagande av lokala föreskrifter

motsvara dock delvis hälsovårdsstadgans föreskrifter i samma hänseende.

«i kap. »Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet» har upptagit

vissa bestämmelser från det tidigare förslaget, varjämte givits föreskrifter

om godkännande av livsmedelstillsatser, vilka innehålla väsentliga nyheter.

4 kap. »Livsmedelslokaler in. in.» och 5 kap. »Livsmedels hantering, för­

varing, transport. Torghandel» utgöras huvudsakligen av bestämmelser,

som ingingo i det tidigare förslaget, ehuru omarbetade. Nyheter äro här

t öreskrifter om att mjölk eller grädde i tillslutna flaskor ävensom djup-

irysta varor under vissa förutsättningar skola få saluhållas i vilken livs­

medelsbutik som helst och att häri inskränkning icke får ske genom kom­

munala föreskrifter (21 §), samt om förbud mot handel med vissa ömtåliga

livsmedel å öppen saluplats (26 § andra stycket). I 6 kap., som behandlar

»Kringföringshandel med vissa livsmedel», ha med vissa förändringar upp­

tagits nu gällande bestämmelser om kringföringshandel, men dessa ha ut­

sträckts till att gälla även kringföringshandel med smör, ost, margarin el­

ler bröd från fordon ävensom dylik handel med fisk eller skaldjur från

motorfordon. Vissa bestämmelser ha även intagits om kringföringshandel

med kött, charkuterivaror, smör, ost, margarin eller bröd från motorbåt.

7 kap. »Personalens hygien» innehåller icke några egentliga nyheter i för­

hållande till det tidigare förslaget. Däremot innehåller 8 kap. »Märkning av

livsmedel» åtskilliga nya bestämmelser. Bl. a. ha de allmänna märknings-

bestämmelserna utsträckts till att gälla livsmedel i förpackat skick över

huvud, med vissa undantag. Särskilda bestämmelser föreslås om förpack­

ningar med livsmedel, som angives vara särskilt lämpat för barn (41 §), om

Kungl. Maj:ts proposition nr 671.

(i.'i

förbild i vissa lall att å förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller reklam

rörande livsmedel angiva, att varan står under kontroll av offentlig myn­

dighet (43 §), eller använda uttryck, som antyder, att varan innehåller vita­

miner, mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bi­

draga till kaloritillförseln, om icke arten och halten av dylika ämnen an­

givas (44 §). 9 kap. upptager helt nya bestämmelser om livsmedels försälj­

ning efter vikt. 10 kap. innehåller särskilda bestämmelser om vissa livs­

medel och motsvarar i huvudsak 3—-4 och 6—11 kap. i det gamla förslaget.

Bestämmelser ha emellertid intagits rörande åtskilliga slag av livsmedel,

som icke funnos med i det tidigare förslaget, nämligen glass, mjölkpulver

(torrmjölk) och koncentrerad (kondenserad) mjölk, ost, margarin och mar­

garinvaror, fisk och fiskvaror, ägg, här, frukt, grönsaker och svamp samt

majonnäs. 11 kap. innehåller bestämmelser om ersättningsmedel för vissa

livsmedel, vilka föreskrifter helt sakna motsvarighet i det tidigare förslaget.

12 kap. behandlar livsmedelskontrollen och motsvarar i stort sett det tidigare

förslaget. Dessulom finnas ansvars- och övergångsbestämmelser.

Liksom i 1941 års förslag finnes en normalmatvarustadga upprättad men

den är här tänkt såsom bilaga till livsmedelsstadgan.

Såsom allmän motivering Bil det framlagda förslaget ha de sakkunniga

anfört bl. a. följande.

Redan 1930 års livsmedelslagstiftningssakkunniga framhöllo med skärpa,

att den egentliga livsmedelslagstiftningen vägledes av två olika huvudsyn­

punkter, nämligen ekonomiska och hygieniska. Å ena sidan har man att

beakta allmänhetens intresse att omkostnaderna för livsmedlens framställ­

ning och distribution i möjligaste mån hållas nere. Ett sådant förbilligande

får emellertid icke drivas så långt, att varornas kvalitet sänkes under vad

som kan anses skäligt. En viktig del av kvaliteten hos varorna är deras

näringshygieniska beskaffenhet. En hög varukvalitet i hygieniskt avseende

kommer i de flesta fall alt medföra stegrade omkostnader. Det låter sig

alltid säga, att livsmedlens hygieniska beskaffenhet skall vara oklanderlig.

Man får emellertid icke glömma, att de praktiska åtgärder, vilka krävas

för att genomföra detta önskemål, samtidigt ha en återverkan på det eko­

nomiska området och kunna inverka på såväl produktion som distribution

och konsumtion. Uppställde man t. ex. kravet på att mjölk skulle saluföras

färsk och helt eller nästan bakteriefri, bleve i stort sett försäljningen omöj­

liggjord. På liknande sätt komma hygieniska föreskrifter i allmänhet att i

växlande utsträckning påverka framställning, transport, förvaring, distribu­

tion och handel med livsmedel och därigenom även priser och efterfrågan

å desamma o. s. v. Den aktuella livsmedelslagstiftningen är ett uttryck för

det rådande samspelet eller växelverkan mellan vilt skilda synpunkter och

intressen. Åtgärder, vidtagna i ett syfte, kunna här komma att sträcka sina

verkningar långt över det område, som från början närmast avsågs. Del

är därför nödvändigt att vid utarbetandet av en livsmedelslagstiftning söka

åstadkomma eu ändamålsenlig avvägning mellan många olika, i och för

sig välmotiverade intresseståndpunkter.

Eu rationell distribution ligger i allas intresse. Men samtidigt måste

kraven på varornas hygieniska behandling bibehållas i erforderlig ulslräck-

64

ning. Det liar tidigare sagts atL kvalitetskraven iiro tidsbundna. Befolk­

ningens allmänna levnadsstandard är eu av de viktigaste faktorerna i detta

hänseende. Tillgången på enskilda livsmedel eller livsmedel i allmänhet

spelar också en stor roll. Allt detta visar att man här rör sig på ett område,

där fasta normer icke kunna upprätthållas. Lagstiftningen måste därför

besitta eu ganska hög grad av rörlighet, så att den å ena sidan undertrycker

skadliga och bedrägliga livsmedel men å andra sidan icke lägger hinder i

vägen för eu sund utveckling. Även i fall då hygienikern, vilken med nöd­

vändighet är i viss mån återhållsam i förhållande till nyheter, måste ställa

sig tveksam till någon ny vara eller något nytt förfaringssätt, lar han inte

glömma att det kan vara ambition hos teknikern, som däri tagit sig ut­

tryck. I det speciella fallet blir det sålunda nästan alltid fråga om en kon­

kurrens mellan olika intressen, vilka dock ur större sammanhang sett

borde ha mycket gemensamt. Det är avvägningen mellan dem ur vidare

synpunkter som återspeglas i livsmedelslagstiftningen.

Det ligger alltid en fara i att på detta område taga ställning till problemen

på kort sikt. I själva verket rör det sig nämligen om åtgärder, vilkas räck­

vidd kan sträcka sig över generationer. Det är därför av väsentlig vikt att

större möjligheter skapas för företrädare för de olika intressen, som här

beröras, att få stå i kontinuerlig kontakt med varandra och utbyta syn­

punkter. De sakkunniga föreslå i det följande vissa åtgärder i denna rikt­

ning. I likhet med 1941 års betänkande anse de sakkunniga, att en verklig

livsmedelshygien icke bör uteslutande byggas på författningsbestämmelser

utan i första hand bör lita till upplysning och förtroendefullt samarbete.

Livsmedelslagstiftningen är självfallet i första hand ett konsumentin­

tresse. Konsumenten önskar eu lätt tillgång på eu ur hygienisk och övriga

kvalitativa synpunkter fullgod vara. Men livsmedelslagstiftningen är även

ett producent- och handelsintresse, nämligen i den meningen, att det är till

gagn för lojala producenter och affärsmän att få till stånd bestämmelser,

som syfta till att förhindra uppkomsten av illojala företeelser på ifråga­

varande område. Såsom framgår av det föregående har även inom närings­

livet starka krav framställts på att få till stånd eu förbättrad livsmedels-

lagstiftning.

En utan tvivel mycket viktig fråga, som här berörts i åtskilliga yttranden,

är vilka författningar, som böra ingå i eu livsmedelslagstiftning. Man har

framhållit att 1941 års förslag utelämnat åtskilliga bestämmelser, som i och

för sig lämpligen borde höra till en livsmedelslagstiftning. Bland sådana

bestämmelser ha nämnts de, som röra margarinlagstiftningen och pastöri-

seringsförordningen. Uppenbarligen är den gränsdragning, som de nuva­

rande sakkunniga givit livsmedelsstadgan, vidare än den tidigare kom­

mitténs. I huvudsak ha emellertid endast intagits författningsbestämmelser,

vilka beröra varor, som saluhållas. Det är dessas sammansättning och be­

skaffenhet som i första hand är av intresse. Endast mera undantagsvis ha

de sakkunniga däremot ansett sig böra göra detaljbestämmelser rörande till­

verkning och produktion. I allmänhet ha också tekniska anvisningar rö­

rande olika förfaringssätt uteslutits. Utgående från dessa synpunkter ha

bestämmelser rörande margarin ansetts böra inflyta i livsmedelsstadgan

medan däremot pastöriseringsförordningen fått stanna utanför. A andra

sidan kan det av praktiska skäl förekomma, att i något fall bestämmelser,

som enligt dessa huvudsynpunkter icke borde höra hemma i livsinedels-

stadgan, dock ha inrymts där.

Kuiujl. Maj:h proposition in 63.

H;ir ifrågavarande bestämmelser ha sammanförts t il 1 en livsmedelsstadga

vilken förutsättes skola vara av administrativ karaktär, utfärdad med stöd

av g 89 regeringsformen. Då emellertid bestämmelserna delvis äro ganska

djupt ingripande i det dagliga livet och ha en icke obetydlig ekonomisk

räckvidd, anse de sakkunniga, att riksdagens yttrande i anledning av stad­

gan bör inhämtas. Åtskilliga av stadgans bestämmelser äro hämtade från

1919 års hälsovårdsstadga, som tillkommit i denna ordning. Samma för­

farande torde böra tillämpas vid ändringar i stadgan, så vitt fråga icke är

om rena detalj spörsmål av föga räckvidd. Även specialbestämmelserna i

stadgan ha dock mången gång en sådan allmän betydelse, att riksdagens

yttrande bör inhämtas över en ifrågasatt ändring av desamma. Hänsyn sy­

nes härvid i någon mån kunna tagas till det större eller mindre behovet

av skyndsamhet vid författningsändringens genomförande. Det torde emel­

lertid komma att höra till undantagen, att eu förändring i stadgan behöver

genomföras så snabbt, att riksdagens godkännande icke hinner inhämtas.

Kuni/I. Maj:ts proposition nr O-I.

(5f>

Yttranden över 1948 års livsmedelssakkunnigas förslag.

Över 1948 års livsmedelssakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av föl­

jande myndigheter och sammanslutningar in. fl., nämligen medicinalstyrel­

sen, som överlämnat yttrande av föreståndaren för kemiska avdelningen

vid statens farmacevtiska laboratorium, styrelsen för statens institut för

folkhälsan, statspolisintendenten, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen,

som överlämnat yttrande av tulldirektionen i Stockholm, kontrollstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, som överlämnat yttranden av bl. a.

Svenska stadsveterinärföreningen och Föreningen av besiktningsveterinärer

vid Sveriges kontrollslakterier, fiskeristyrelsen, som överlämnat yttranden

av fiskeriintendenterna i österhavets och Västerhavets distrikt, av Svenska

fiskhandelsförbundet och av Svenska konservfabrikers riksförening, kom­

merskollegium, som överlämnat yttranden av samtliga handelskamrar i

riket, statens livsmedelskommission, statens priskontrollnämnd, överståt-

hållarämbetet, som överlämnat yttranden av polismästaren i Stockholm och

av Stockholms stadsfullmäktige, vilka i sin tur inhämtat yttranden av slakt­

hus- och saluhallsstyrelsen och av hälsovårdsnämnden i Stockholm, läns­

styrelserna i samtliga län, vilka överlämnat yttranden dels av vissa hälso­

vårdsnämnder i resp. län, dels ock, i flertalet fall, av förste provinsial­

läkaren och länsveterinären i vederbörande län, varjämte överlämnats, av

länsstyrelsen i Stockholms län yttranden av Stockholms speceri- & livsme­

delshandlareförening och Södertälje köpmannaförening, samt av läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av Göteborgs hälsovårdsin­

spektörers förening, Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium,

Svenska smörprovningarna, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, sty­

relsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, som överlämnat

yttrande av lantbruksliögskolans lärarkollegium, Alnarps lantbruks-, me­

jeri- och trädgårdsinstitut, veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska

Ilihan// IiII rikstltiprns prohd.tdl 1t)öl. / sand. AV Oil.

(Sfi

anstalt, 1948 ars hälsovårdsstadgekommittc, 1949 års jordbruksnämndsut-

redning, Förste provinsialläkarnes förening, Svenska provinsialläkareför­

eningen, Svenska stadsläkareföreningen, Sveriges veterinärförbund, Svenska

veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, Svenska länsveterinärför­

eningen, Svenska distriktsveterinärföreningen, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, samarbetskommittén för hälsovårds­

nämnderna i rikets större städer, Svenska hälsovårdstjänstemannaförbun-

det, Svenska institutet för konserveringsforskning, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, som överlämnat yttranden av Sveriges speceri-

& lanthandlareförbund och Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksför­

bund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund, Svenska mejeri­

ernas riksförening u. p. a., Sveriges slakteriförbund, Svenska ägghandels­

förbundet, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges biodlares riksför­

bund, Sveriges bageriidkareförening, Sveriges konditorförening, Sveriges

glassindustriers riksförbund, Sveriges fruktindustriförbund, Svenska fisk-

handelslörbundet, Sveriges ättikspritfabrikanters förening, Svenska reklam­

förbundet, Sveriges standardiseringskommission, Sveriges fastighetsägare­

förbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Svenska skolkökslärarinnornas förening, Svenska vegetariska

föreningen, Svenska frisksportförbundet och Förbundet Allnordisk folk­

hälsa samt Åhlén & Holm aktiebolag.

I de avgivna yttrandena har behovet av eu livsmedelslagstiftning allmänt

vitsordats. Däremot har från åtskilliga håll det nu föreliggande förslaget

kritiserats såväl ur materiella som formella synpunkter. Man har även i ett

stort antal yttranden gjort gällande, att vissa delar av den föreslagna livs-

medelsstadgan, vilka brutits ut ur hälsovårdsstadgan, borde kvarstå i denna

samt att i varje fall hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan vore så ömse­

sidigt avliängiga av varandra, att när nu hälsovårdsstadgan är under över-

arbetning av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, med slutlig prövning av

förslaget till livsmedelsstadga borde anstå, tills ställning samtidigt kunde

tagas till båda förslagen.

Av de yttranden, vari denna ståndpunkt kommer till synes, må följande

här anföras.

Medicinalstyrelsen anför, att då arbetet med revision av gällande liälso-

vårdsstadga åtminstone i dess allmänna delar hunnit ganska långt, syntes

det föga lämpligt, att en livsmedelsstadga, innehållande sanitära bestäm­

melser, fastställdes före den nya stadgan. Naturligast vore, att statsmak­

terna i ett sammanhang kunde taga ståndpunkt till samtliga hithörande

förslag, men det vore också ett intresse, främst från handelns och indu­

strins sida, att en modern livsmedelslagstiftning icke uppskötes mer än

som oundgängligen erfordrades. De i stadgeförslaget ingående standard­

bestämmelserna — föreskrifter om livsmedels sammansättning — vore i

allmänhet ej av sådan natur, att riksdagens medverkan krävdes för deras

Kanyl. Maj:Is proposition nr (iil.

Kungl. Maj:ts proposition nr Gä.

(17

tillkomst. Det vore en fördel, om dessa bestämmelser utfärdades i form av

kungörelse, som utan större omgång kunde ändras. Styrelsen skulle vara

beredd att förorda ett sådant tillvägagångssätt, att endast standardbestäm-

melserna nu beslötes, bl. a. för att tillmötesgå handelns och industrins be­

rättigade krav. Styrelsen funne emellertid åtskilliga vägande skäl föreligga

för att hänvisa även standardbestämmelserna till förnyad behandling och

att man därvid finge tillfälle att anpassa dem efter såväl livsmedelsstad-

gans sanitära bestämmelser som övriga hälsovårdsföreskrifter, som hade

intresse i detta sammanhang. Styrelsen ville i samband härmed hänvisa

till det av Svenska institutet för konserverings forskning över betänkandet

avgivna yttrandet, som styrelsen funne innehålla många synpunkter av av­

görande betydelse.

I sistnämnda yttrande anföras till eu början följande allmänna syn-,

punkter.

Avgränsningen av livsmedelslagens tillämpningsområde till i främsta

rummet saluhållande av livsmedel är enligt vår uppfattning förslagets all­

varligaste bristfällighet. Det torde vara i hög grad önskvärt, att Sverige nu

i likhet med de flesta andra länder erhåller en lagstiftning på detta område,

som täcker all hantering med livsmedel. Varje annan avgränsning är ägnad

inte blott att försvåra lagens tillämpning utan också dess utformning. De

sakkunniga själva äro medvetna om svårigheten att upprätthålla sin egen

avgränsning, vilket framgår av kommentarerna i bilagan, men de ha trots

detta icke övervägt att giva lagen ett mera naturligt tillämpningsområde.

Det utarbetade förslaget har dessutom främst av denna anledning blivit

oöverskådligt och föga enhetligt och i flera fall mångtydigt till sin tolkning.

Detta hade varit så mycket angelägnare, som utvecklingen på livsmedels­

området under de senaste decennierna klart gått i riktning mot användan­

det av allt mer förädlade livsmedel och allt fler färdigpaekade sådana. Som

bekant har i många länder eu betydande del av t. o. m. färskvarorna kom­

mit att saluföras i färdigförpackat skick, s. k. konsumentförpackningar.

Ingenting motsäger, att vi ha att förvänta en liknande utveckling i vårt

land.

Det är slutligen också rimligt, om livsmedelsindustrien önskar erhålla

vissa garantier för att dess råvaror har behandlats hygieniskt och lämpligt,

innan den mottager dessa, så mycket mera som det av sagda industrier krä-

ves, att deras färdigprodukter skola hålla viss kvalitetsstandard.

I fortsättningen framhåller institutet, alt eu annan allmän anmärkning

gällde frånvaron av definitioner, vilken medfört, att ett otal paragrafer fått

eu synnerligen oklar innebörd. Bland de begrepp, som borde definieras,

kunde nämnas: konserv, djupfryst, förpackning, öppen saluplats. Slutligen

anmärker institutet, alt förslaget, som det nu förelåge, kommit att innehålla

ett otal detaljbestämmelser, om vilka det i många fall gällde, att de kunde

anses rimliga i dag, men alt utvecklingen sannolikt snabbt komme alt göra

dem föråldrade och föranleda ständiga ändringar. Institutet fortsätter.

Vi vilja därför för vår del föreslå, att allt sådant, som gäller livsmedlens

kvalitet, sammansättning in. in. — huvudsakligen kap. 1(1 — får sin plats

08

Kuni/I. Mnj:ls proposition nr

tio.

\ av Sveriges standaidiseringskommission utfärdade beslämnielser, vilka tid

efter annan kunna anpassas efter utvecklingen. Livsmedelslagen skulle då

endast upptaga bestämmelser av mera generell giltighet. Mot bakgrunden

av vad förut anförts kan dessutom ifrågasättas, om inte vad som gäller

lianteringen av oförpackade livsmedel vid saluhållande kunde anslutas till

den hälsovårdsstadga, som nu är under utarbetande. Livsmedelsstadgan

skulle då i dessa stycken endast upptaga den allmänna föreskriften, att alla

livsmedel, som saluföras, skola vax-a kvalitetsklassificerade. En sådan be­

stämmelse finns både i den kanadensiska och amerikanska livsmedelslagen.

Intill dess standardiseringskommissionen utfärdat sådana bestämmelser för

bl. a. hermetiska konserver, fryskonserver, torkkonserver och färska varor

finge naturligtvis vissa övergångsbestämmelser gälla.

Veterinärstijrelsen anför sammanfattningsvis.

Otvivelaktigt föreligger ett behov av en moderniserad livsmedelslagstift-

ning. Till den del denna lagstiftning avser att normera eller eljest giva före­

skrifter rörande livsmedels sammansättning och beskaffenhet kunna änd­

ringar i densamma i såväl skärpande som mildrande riktning förväntas

mycket ofta bliva aktuella. Lagstiftningens karaktär av instrument för den

allmänna hälsovården kräver, att sådana ändringar genomföras utan onö­

dig omgång och tidsutdräkt. Ifrågavarande del av lagstiftningen, som i

huvudsak motsvaras av 10 kap. i det remitterade förslaget, bör följaktligen

falla under Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsrätt.

Av vad veterinärstyrelsen ovan anfört framgår, att nämnda del av för­

slaget, till den del det icke innehåller bestämmelser av rent administrativ

natur, väl kräver viss överarbetning men att densamma dock efter dylik

översyn i fråga om det sakliga innehållet i stort sett motsvarar de krav,

vilka man för ögonblicket kan och bör ställa på en författning som är av­

sedd att normera sammansättning och beskaffenhet av livsmedlen.

Annorlunda förhåller det sig med huvuddelarna av förslaget i övrigt, på

vilka genomförbarheten av bestämmelserna i 10 kap. ytterst vilar. Sagda

delar av förslaget äro av den beskaffenhet att de icke böra alltför ofta änd­

ras. De innehålla vidare bestämmelser av sådan natur, att för deras ut­

färdande medverkan av riksdagen synes vara erforderlig. En icke ringa del

hör uppenbarligen hemma i en hälsovårdsstadga.

Veterinärstyrelsen har, såsom framgår av det ovan sagda, nödgats i nu

förevarande delar bestämt avstyrka förslaget i väsentliga stycken. I andra

avseenden har styrelsen funnit förslaget böra upptagas till prövning av

1948 års hälsovårdsstadgekommitté. Med hänsyn till det inbördes samman­

hang, som föreligger mellan livsmedelslagstiftningen och den allmänna

hälsovårdslagstiftningen, synes det veterinär styrel sen till förebyggande av

bristande systematik och överskådlighet ofrånkomligt, att samtliga bestäm­

melser i förslaget av förordnings karaktär upptagas till behandling och

överarbetning av sagda kommitté.

Då såsom nyss anförts bestämmelserna i 10 kaj), för sitt genomförande

iiro beroende av övriga bestämmelser i förslaget, finner veterinärstyrelsen

sig böra hemställa, att hela det av 1948 års livsmedelssakkunniga utarbe­

tade förslaget till livsmedelslagstiftning överlämnas till 1948 års hälso­

vårdsstadgekommitté för alt av denna tagas i övervägande vid fullgörande

av dess uppdrag. Genom en sådan åtgärd blir genomförandet av livsmedels­

lagstiftningen något fördröjd. De olägenheter, som någon till äventyrs an-

Kuiujl. Ma j.ls proposition nr öii.

(i'.i

scr vara förbundna härmed, måste enligt vcterinärstyreisens på erfarenhet

av den nuvarande livsmedelskontrollen fotade mening vara små i jämfö­

relse med de fördelar, som vinnas genom att sagda lagstiftning inarbetas i

en systematiskt genomtänkt, samtliga hithörande hygieniska problem om­

fattande hälsovårdslagstiftning.

Överståthållarämbetet anför.

Frågan om behovet av en särskild livsmcdelsstadga synes vara avhängig

av omfattningen av de bestämmelser, särskilt då kvalitetsbestämmelser,

som anses böra meddelas i den grundläggande författningen på området.

De sakkunniga ha ansett kvalitet sbestämmelserna böra överföras ifrån sär­

skilda författningar och samlas i livsmedelsstadgan. överståthållarämbetet

får emellertid ifrågasätta lämpligheten av ett dylikt förfaringssätt. De sak­

kunniga ha själva förutsatt, att riksdagens yttrande kommer att inhämtas

rörande den föreslagna livsmedelsstadgan. Samma tillvägagångssätt skulle

enligt de sakkunnigas mening komma att bli tillämpligt vid ändringar i

stadgan, såvitt det icke är fråga om rena detaljspörsmål av föga räckvidd.

Enligt vad ämbetet kan finna skulle det mest praktiska vara att själva rikt­

linjerna och de organisatoriska föreskrifterna beträffande livsmedelshan­

teringen intagas i en av riksdagen godkänd författning, medan de mera

detaljerade kvalitetsbestämmelserna, vilka torde komma att ständigt under­

kastas ändringar alltefter utvecklingen inom livsmedelshanteringen, intagas

i författningar, meddelade på administrativ väg. — En särskild livsmedels-

stadga kommer dessutom oundvikligen att medföra dubblering av en del

paragrafer i hälsovårdsstadgan, exempelvis om tvångsmedel och dylikt.

Därtill kommer, att en viss splittring beträffande dispositionen av materia­

let vid en sådan uppdelning knappast torde kunna gå att undvika.

Dessa överväganden tala enligt ämbetets förmenande för att de grund­

läggande bestämmelserna i ämnet få kvarstå inom hälsovårdsstadgans ram.

Oavsett vad sålunda anförts uppstår frågan om lämpligheten av alt nu

företaga den föreslagna revideringen av livsmedelslagstiftningen. Under alla

förhållanden kommer tillämpningen av denna lagstiftning att handläggas i

intim kontakt med övrig hälsovårdsverksamhet; sålunda är det verkstäl­

lande lokala organet över hela linjen hälsovårdsnämnden på orten. Hälso­

vårdsstadgan är för närvarande underkastad översyn av eu kommitté, som.

enligt vad överståthållarämbetet inhämtat, inom ett år torde ha framlagt

förslag till ny hälsovårdsstadga. Enligt uppgift bär nämnda kommitté till

diskussion upptagit bl. a. frågorna om särbestämmelser rörande tätorter och

rätt, respektive skyldighet att antaga lokala föreskrifter utöver vad i hälso­

vårdsstadgan angivits. Det synes ligga i öppen dag, att överensstämmelse

mellan livsmedelsstadgan och hälsovårdsstadgan på dessa punkter är önsk­

värd. Överståthållarämbetet finner del därför icke vara lämpligt att nu

utfärda en särskild livsmcdelsstadga, utan frågan om ändring av de mera

organisatoriska bestämmelserna synes böra anstå och prövas i samband

med behandlingen av förslaget till ny hälsovårdsstadga. Eu omständighet,

som kan anföras mot ett sådant förfaringssätt, är del av handelns repre­

sentanter påpekade stora behovet av skyndsam revidering av kvalitetsförc-

skrifterna för livsmedel, enär tillräcklig möjlighet till inskridande mot

mindre nogräknade Iivsmedelsfabrikanter för närvarande icke slår till buds.

Hinder torde dock icke föreligga att på administrativ väg utan större dröjs­

mål utfärda nödiga kvalilelsbestiiinmelser för sådana livsmedel, i fråga om

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 671.

vilka behovet därav är verkligt trängande. Nu förefintliga kontrollorgan pa

förevarande område torde tills vidare vara fullt tillräckliga för en övervak­

ning av de meddelade bestämmelsernas efterlevnad. Den alltmera skärpta

konkurrensen kommer säkerligen att medföra, att fabrikanter i allt större

utsträckning kritiskt granska sina konkurrenters alster och anmäla för­

seelser mot livsmedelslagstiftningen.

Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer an­

för bl. a. följande.

1919 års hälsovårdsstadga håller för närvarande på att omarbetas av eu

särskild kommitté. Det är av stor betydelse, att livsmedelsstadgan och den

blivande hälsovårdsstadgan upplägges efter samma principer t. ex. beträf-

lande förhållandet mellan stad och land, tätortsproblemet, rättigheten even­

tuellt skyldigheten att antaga lokala föreskrifter m. in. Hälsovårdsstadgan

och livsmedelsstadgan komma att bliva de båda huvudförfattningar efter

vilka hälsovårdsnämnderna hava att arbeta och likformighet i uppläggning

och utformning är därför nödvändig. Vissa bestämmelser i förslaget till

livsmedelsstadga hava i praktiskt taget oförändrad form överförts från

hälsovårdsstadgan. Då dessa bestämmelser i hälsovårdsstadgan även torde

komma att underkastas översyn av hälsovårdsstadgekommittén kan, om det

framlagda livsmedelsstadgeförslaget antages i oförändrad form, nödvändig­

het uppstå att omedelbart efter antagandet delvis omarbeta desamma. Sam-

arbetskommittén anser, att förslag till livsmedelsstadga bör framläggas jäm­

sides med förslag till ny hälsovårdsstadga.

1948 Ars hälsovårdsstadgekommitté framhåller, att vid en rundfråga från

flera håll uttalats att bestämmelser rörande hälsovården icke i onödan

borde splittras upp på olika författningar, för vilken ståndpunkt även inom

kommittén uttalats vissa sympatier. Enligt kommitténs mening talade dock

skäl för att i varje fall bestämmelserna om livsmedels sammansättning, be­

skaffenhet, behandling, märkning och förpackning samlades i en särskild

författning. — Efter eu redogörelse för vissa principiella ståndpunktstagan-

den beträffande eu framtida hälsovårdsstadga framhåller kommittén, att

resultatet av kommittftms arbete torde bli en hälsovårdsförfattning, som till

sin uppläggning i väsentliga avseenden skilde sig från den nuvarande hälso­

vårdsstadgan. Med hänsyn härtill och till uppläggningen av livsmedelssak-

kunnigas förslag till livsmedelsstadga samt det samband, som råder mellan

hälsovårdsstadga och livsmedelsstadga, kunde det ifrågasättas, om det icke

borde anstå med prövningen av livsmedelssakkunnigas förslag i avvaktan

på att kommittén slutfört sitt arbete. I varje fall ville kommittén under­

stryka, att därest kommitténs förslag till reviderad hälsovårdsförfattning

skulle komma att godtagas, följden torde bli att livsmedelsstadgan, om den

antoges i föreliggande skick, ganska kort tid efter det den antagits torde

behöva göras till föremål för översyn.

Sveriges veterinärförbund liksom Svenska veterinärföreningen för kött-

oclx mjölkhggien ifrågasätter det ändamålsenliga i att sammanföra hygie­

niska och ekonomiska föreskrifter i en livsmedelsstadga. Veterinärförbun-

Kuiujl. Muj:ts proposition nr (i,‘l.

71

det framhåller det nära samband, som måste råda mellan en livsmedels­

stadga och eu hälsovårdsstadga. I)å den sistnämnda vore under omarbet­

ning, borde med livsmedelsstadgans fastställande anstå, tills det nya för­

slaget till hälsovårdsstadga bleve framlagt. En överarbetning av förslaget

vore under alla förhållanden nödvändig. Det borde därför omprövas i ett

sammanhang, huruvida icke all livsmedelshygienisk lagstiftning för över­

skådlighetens skull borde ingå i hälsovårdsstadgan, vari speciella, mera fri­

stående föreskrifter om livsmedel eventuellt kunde sammanföras till eu

särskild avdelning.

Förste provinsialläkarnes förening anser ett oundgängligt krav på en livs-

inedelsstadga vara, att den överensstämde med den hälsovårdsstadga, som

vore i antågande. Då man emellertid ännu icke hade sig något bekant om

hur denna senare skulle uppläggas, finge det anses för tidigt alt nu antaga

en livsmedelsstadga sådan som den föreliggande. Det kunde dock ifråga­

sättas, om eu livsmedelsstadga till reglering behövde upptaga sådana för­

hållanden, som berörde personalens hälsotillstånd, lokalernas beskaffenhet,

proceduren vid beslag av födoämnen, ansvarsbestämmelser in. m., då så­

dana frågor syntes höra hemma i hälsovårdsstadgan. En livsmedelsstadga

kunde inskränkas till att enbart innehålla bestämmelser om födoämnenas

beskaffenhet. Föreningen tillstyrkte, att redan nu eu livsmedelsstadga

framlades, innehållande vad som förekomme i 10 kap. i betänkandet, dock

med omarbetning av den de!, som handlade om mjölk, grädde och smör. Öv­

riga delar av förslaget måste omarbetas, och föreningen ville föreslå, alL

detta överlämnades till liälsovårdsstadgekommittén för inarbetande i den

kommande hälsovårdsstadgan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anför bl. a.

Innan länsstyrelsen ingår i en närmare granskning av förslaget, vill läns­

styrelsen beröra spörsmålet i vilken omfattning en livsmedelsstadga enligt

länsstyrelsens förmenande bör givas. Därvid uppstår först frågan, om i en

och samma stadga böra sammanföras såväl bestämmelser, vilka avse att

skydda människorna för giftiga, skadliga eller eljest ur hälsovårdssynpunkt

otjänliga livsmedel som bestämmelser, avsedda att förhindra oredlighet i

handeln med livsmedel. I det nu föreliggande förslaget, som innefattar båda

dessa grupper, utgöra de ekonomiska bestämmelserna el t 100-tal paragra­

fer, under det att de hygieniska uppgå till allenast ett 30-tal. Flertalet

hälsovårdsnämnder torde ha ringa möjligheter aLt övervaka de ekonomiska

bestämmelserna. Därför komma de troligen, då det gäller livsmedelskont­

roll, att nästan uteslutande ägna sig åt de hygieniska bestämmelserna, vilka

givetvis äro de viktigaste och de, som det närmast åligger hälsovårdsnämn­

derna att övervaka. Sammanför man i eu författning såväl de hygieniska

som de ekonomiska bestämmelserna, torde många hälsovårdsnämnder för­

lora överblicken över de olika bestämmelserna och i stor utsträckning

underlåta att överhuvud ingripa. Del är även alt befara, att de livsmedcls-

hygieniska bestämmelserna förlora i respekt och förståelse hos allmänhe­

ten, om de återfinnas i en stadga, som ii ven innehåller omfattande och

mindre viktiga ekonomiska bestämmelser. Om emellertid de ekonomiska

72

bestämmelserna skola inordnas i samma stadga som de hygieniska, måste

man fordra, att de avskiljas var för sig i två särskilda avdelningar och ej

endast ett flertal olika kapitel. De sakkunniga ha tydligen försökt den se­

nare utvägen men ej helt lyckats därmed.

Statens veterinärmedicinska anstalt säger sig icke vara övertygad, att

tiden ännu vore inne för att genomföra den omfattande lagstiftning, vartill

förslag framlagts. Då åtskilliga av livsmedelsstadgans bestämmelser vore

hämtade från hälsovårdsstadgan, måste det ligga i hälsovårdsstadgekom-

mitténs intresse att medverka vid den avgränsning av livsmedels- och hälso-

vårdsstadgornas ämnesområden, som eventuellt borde komma till stånd.

Det vore därför naturligt, att betänkandet överlämnades till hälsovårds-

stadgekommittén. Intet vore dock att erinra mot att förslag till nya bestäm­

melser rörande livsmedels sammansättning och beskaffenhet — i vilka hän­

seenden jämväl visst behov av skyndsamhet torde föreligga —• redan med

det snaraste blev framlagda för riksdagen.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan, som jämväl anser att hälso-

vårdsstadgekommitténs förslag bör inväntas, är dock av den uppfattningen,

att behovet av föreskrifter rörande de olika livsmedlens sammansättning,

beskaffenhet, behandling och märkning vore mycket stort, varför borde

övervägas, om ej de kapitel i stadgeförslaget, som behandlade dessa frågor,

skulle kunna utbrytas och införas i en särskild författning, vilken skulle

kunna träda i kraft vid tidigare tidpunkt än stadgan i övrigt.

Bland övriga yttranden, vari förordas uppskov helt eller delvis med fram­

läggande av föreliggande förslag till livsmedelsstadga, må nämnas kommers-

kollegium och det övervägande antalet länsstyrelser, flertalet förste provin­

sialläkare och länsveterinärer, åtskilliga hälsovårdsnämnder m. fl.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som framhåller behovet av eu modernise­

rad och enhetlig livsmedelslagstiftning och säger sig ha klart positiv inställ­

ning till förslaget, anför, att det givetvis kunde ifrågasättas, om ej hälso-

vårdsstadgekommitténs översyn av hälsovårdsstadgan borde avvaktas, in­

nan slutlig ståndpunkt toges till nu ifrågavarande förslag, men alt det å

andra sidan torde ur olika synpunkter framstå såsom angeläget, att det

gamla önskemålet om en förbättrad livsmedelslagstiftning utan ytterligare

dröjsmål bleve realiserat. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner ange­

läget att eu tidsenlig livsmedelslagstiftning snarast kommer till stånd. På

grund härav vill länsstyrelsen icke förorda ytterligare uppskov på obestämd

tid i avvaktan på ett eventuellt förslag' till ny hälsovårdsstadga utan till­

styrker antagandet snarast av en särskild livsmedelsstadga.

Från näringslivets sida har behovet av att en livsmedelslagstiftning

snarast genomföres blivit starkt betonat. Sveriges industriförbund fram­

håller sålunda såsom ett totalomdöme, att förslaget syntes väl avvägt. I en

viktig principfråga, nämligen den som gällde märkning av förpackade livs­

medel, kunde förbundet icke ansluta sig till förslagets ståndpunkt. Vissa

Kungl. Maj:tv proposition nr 63.

73

detalj justeringar vore givetvis behövliga, varvid förslaget iiven borde under­

kastas en redaktionell översyn. Förbundet ville emellertid understryka

angelägenheten av att den fortsatta bearbetningen av stadgeförslaget be-

dreves så skyndsamt, att detta snarast möjligt kunde underställas riksda­

gens prövning. Stockholms handelskammare framhåller, att enligt handels­

kammarens uppfattning redan 1941 års förslag utgjorde en i stort sett lyck­

lig avvägning mellan de mot varandra stående intressena, varför handels­

kammaren hade tillstyrkt, att det lades till grund för lagstiftning. Den

överarbetning, som därefter ägt rum, hade i flertalet hänseenden varit av

värde; i andra hade den emellertid blivit ur handelskammarens synpunkt

mindre tillfredsställande. Bl. a. kunde handelskammaren icke ansluta sig

till den principiella uppläggning, som de sakkunniga givit förslagets 10 kap.

med dess mångfald detaljföreskrifter beträffande olika slags livsmedel, i

viss utsträckning hämtade ur de krisregleringar, av vilka det svenska nä­

ringslivet under det senaste kriget varit bundet. Det kunde enligt handels­

kammarens mening starkt ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att på

sätt här föresloges i detalj binda utvecklingen. Det vore icke möjligt att

förutse, vilka förändringar på detta, och ej heller på andra, varuområden

som forskning och tekniskt framåtskridande kunde föranleda. En detalje­

rad reglering av tillverkningen av olika slags livsmedel vore därför i läng­

den ägnad att direkt motverka en rationell utveckling inom livsmedelsin­

dustrien. Bortsett från nämnda och åtskilliga andra erinringar ansåge han­

delskammaren likväl att förslaget utgjorde en tillfredsställande lösning av

den mångfald avvägningsproblem, som naturligen uppkomme på detta, ur

lagstiftningssynpunkt mycket svårbemästrade område. Handelskammaren

tillägger.

Om det redan år 1941 var angeläget, att ny livsmedelsstadga utfärdades,

är i dag eu tidsenlig, rättslig reglering av detta centrala område än mer av

behovet påkallad. Handelskammaren får därför uttrycka den förhopp­

ningen, att den kritik, som från handelskammarens sida anföres och som i

övrigt må riktas mot förslaget, icke får försena ett ställningstagande från

statsmakternas sida i denna fråga. Det är i själva verket ofrånkomligt, att

starka meningsbrytningar göra sig gällande i ett sådant komplicerat ämne,

hur omfattande och noggranna förarbetena än göras. Det bör därför enligt

handelskammarens mening nu åvila statsmakterna att på grundval av allt

tillgängligt material snarast möjligt utarbeta ett definitivt förslag 1:11 liv

livsmedelslagstiftning.

Sveriges grossistförbund framhåller såsom allmänt omdöme, att i för­

slaget vederbörligen beaktats vissa önskemål, som under förarbetena 1 ram-

förts av näringslivet. Av särskilt värde vore, att man i förslaget sökt all

tillgodose kravet på en större enhetlighet i bestämmelserna rörande försälj­

ningen av livsmedel. I regel vore de allmänna föreskrifter, som meddelats,

principiellt av den natur, att de borde få sin plats i en central livsmedels-

stadga. Dessa bestämmelser syntes även i stin t sett väl avvägda med hänsyn

Kungl. Muj.ls proposition nr 63.

71

å ena sidan till behovet av en viss kvalitetsreglering och å andra sidan nä­

ringslivets önskemål att icke hindras i sin rörelsefrihet genom alltför be­

tungande föreskrifter. Föreskrifterna i 10 kap. vore dock i åtskilliga av­

seenden alltför vittgående. Sålunda kunde ifrågasättas, huruvida i själva

livsmedelsstadgan uppgifter borde intagas om i vilken utsträckning kaffet

finge innehålla främmande föroreningar. På detta område förelåge vissa

internationella bestämmelser och överenskommelser, vilka torde uppfylla

alla rimliga anspråk och som i övrigt i vissa delar vore strängare än de av

de sakkunniga föreslagna. Ett fastställande av de föreslagna bestämmel­

serna svnles väl icke komma att medföra större olägenheter för import­

handeln, men det kunde dock ifrågasättas, huruvida de borde inflyta i

livsmedelsstadgan. Av liknande skäl kunde även ifrågasättas, huruvida de

ingående kvalitetsbestäinmelserna rörande olika kryddor lämpligen borde

införas i livsmedelsstadgan.

Sveriges köpmannaförbund anför.

Att 1948 års livsinedelssakkunniga nu framlagt sitt betänkande och där­

med skapat förutsättningar för en lagstiftning på detta område, måste häl­

sas med tillfredsställelse, och det är därvid förbundets åsikt, att det av de

sakkunniga framlagda förslaget fått en sådan utformning, att det efter

smärre justeringar synes böra läggas till grund för proposition i ärendet.

Förslagets innebörd torde nämligen vara att ge allmänheten garantier för

att saluförda livsmedel äro av sund beskaffenhet och att genom föreskrif­

ter rörande såväl livsmedelstillverkning som livsmedelsbandel främja den

lojala produktionen och distributionen av livsmedel. Den enskilda detalj­

handeln har således allt intresse av att betänkandet kommer att resultera

i en livsmedelslagstiftning.

Sveriges lantbruksförbund finner de sakkunniga ha på ett i stort sett god­

tagbart sätt verkställt avvägningen mellan hygieniska och ekonomiska

krav, varför förbundet funne förslaget i huvudsak väl ägnat att reglera ifrå­

gavarande område. Svenska mejeriernas riksförening framhåller, att riks­

föreningen tidigare i olika samband understrukit behovet av en livsmedels-

stadga med hygieniska föreskrifter angående livsmedlen och normer med­

förande upplysningsplikt till skydd för den köpande allmänheten. Med

hänsyn härtill såge riksföreningen gärna, att det pågående lagstiftnings­

arbetet snarast möjligt fullföljdes, så att eu stadga för området utfärdades.

Det föreliggande förslaget syntes härvid i stort sett väl ägnat att läggas

till grund för denna lagstiftning, och riksföreningen kunde därför tillstyrka,

att förslaget toges till utgångspunkt. Då de nämnda hygieniska föreskrif­

terna och den påpekade upplysningsplikten emellertid icke syntes i alla

avseenden ha beaktats, borde förslaget, innan det fastställdes, underkastas

eu översyn för komplettering och förtydliganden. Även Sveriges slakteri­

förbund understryker det stora behov, som enligt förbundets uppfattning

förelåge att snarast få till stånd eu livsmedelsstadga med föreskrifter an­

gående livsmedlens beskaffenhet och deras försäljning, samt finner det

Kungl. Maj.ts proposition nr (Jo.

Kanyl. Muj:ls proposition nr till.

In

föreliggande förslaget i stort sett kunna ligga till grund för sådana be­

stämmelser.

Kooperativa förbundet förklarar sig ieke kunna till alla delar ansluta

sig till det nu föreliggande förslaget till livsmedelsstadga, enär tillbörlig

hänsyn icke tagits till de förändringar, som skett inom livsmedels- och an­

nan handel, främst den särskilt under det senaste decenniet framträdande,

nu i stark utveckling stadda kundförpackningen av varor. Förbundet vore

av den uppfattningen, att livsmedelsstadgans hygieniska föreskrifter borde

omfatta tillverkning, beredning och förpackning samt styckning eller upp­

delning inom engros- och detalj försälj ning av alla livsmedel. Däremot borde

för engros- och detaljhandeln med förpackade varor full frihet beredas han­

deln att sälja dessa varor i butikslokaler, där varor från de mest skilda

branscher sammanförts. Med hänsyn till dessa och vissa andra anmärk­

ningar hemställde förbundet, att en överarbetning av förslaget måtte äga

rum. Av särskild vikt vore, att de bestämmelser, som berörde varusorte-

ringen i butikerna, ändrades så, att den blivande lagen ej lade hinder i vä­

gen för en rationell utveckling av handeln.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner förslaget väl utförligt och vissa

definitioner överflödiga, alltför vidlyftiga eller eljest avfattade på ett sätt,

som förefölle otillfredsställande och i vissa fall kunde vara ägnade alt sprida

löje över författningen.

1 vissa yttranden påtalas, att de hygieniska synpunkterna blivit allt för

litet tillgodosedda i förslaget. Sålunda anför länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län bl. a.

Om förslaget, i vad det avser de ekonomiska bestämmelserna, närmast

kan sägas överflöda, måste man nog till sin besvikelse konstatera,

åt t förslaget, i vad det gäller de hygieniska bestämmelserna, är mycket

knapphändigt. Det kan icke vara välbetänkt att giva en blivande livsmedels­

stadga i denna del en så knapp utformning, att man skall nödgas att även

för snart sagt varje mindre stad och samhälle tillskapa en särskild matvaru-

stadga. Det finnes såväl i de sakkunnigas förslag till normalmatvarustadga

som i nu gällande lokala stadgor ett flertal bestämmelser, som med fördel

skulle kunna inarbetas i livsmedelsstadgan. Ytterligare en del bestämmel­

ser, som äro fullt motiverade beträffande flertalet livsmedel slokaler av ena

eller andra kategorien, men som kanske för ett mindre antal livsniedelslo-

kalcr, belägna på rena landsbygden eller i de minsta samhällena, äro val

stränga, skulle med fördel kunna medtagas i livsmedelsstadgan, därest man

beträffande dessa bestämmelser stadgade möjlighet för vederbörande hälso­

vårdsnämnd att, när skäl därtill förelåge, efter distriktsveterinärens hörande

medgiva undantag från stadgandet. Länsstyrelsen kan icke heller finna nå­

got bärande skäl för att ur livsmedelsstadgan utesluta i förslaget till normal­

mat varusladga intagna bestämmelser angående slakterier, charkuterier, tarm-

renserier och bagerier ävensom angående transport av livsmedel. Del är

svårt att tänka sig, varför man I. ex. beträffande ett slakteri eller ett char­

kuteri skulle kräva mindre stränga bestämmelser beträffande hygieniska an­

ordningar och personalens hygien, om rörelsen är förlagd till landsbygden,

7 G

än om den är förlagd till t. ex. en stad. Tvärtom är del väl ofta så, att livs­

medelsfabriker, som äro belägna på landsbygden eller i mindre samhällen,

särskilt de mindre fabrikerna lämna mycket övrigt att önska beträffande

hygienen. Beträffande dessa är det därför angeläget, att man genom före­

byggande bestämmelser t. ex. beträffande lokalernas inredning och utrust­

ning söker i görligaste mån förhindra livsmedlens förorening eller för-

skämning. För de lokala hälsovårdsmyndigheterna på landsbygden måste

det vara av stort värde att ha närmare bestämmelser alt hålla sig till, när

det gäller kontrollen över verksamheten i nämnda rörelser. Härtill kommer,

att, om för nu nämnda rörelser genom antagande av särskilda matvarustad-

gor strängare bestämmelser bliva gällande för städerna än för landsbygden,

mindre nogräknade rörelseidkare komme att förlägga sin rörelse till lands­

bygden, där för övrigt kontrollen alltid kommer att bliva mindre noggrann.

Även i vissa andra yttranden påyrkas, att åtskilliga av de bestämmelser,

som intagits i förslaget till normalmatvarustadga, skall ingå i livsmedels-

stadgan.

Lantbruksstijrclsen finner nödvändigt, att Kungl. Maj:t eller, efter Ivungl.

Maj:ts bemyndigande, viss myndighet erhåller befogenhet att medgiva er­

forderlig dispens från stadgans bestämmelser, vilket syntes nödvändigt för

att stadgan, särskilt under övergångstiden, skulle kunna tillämpas på ett

smidigt sätt. Liknande yrkande har statens livsmedelskommission.

Kunijl. Maj .'ls proposition nr 63.

Departementschefen.

Såsom framgår av den redogörelse, som i det föregående lämnats beträf­

fande de nu gällande särskilda bestämmelser, som reglera produktionen

av och handeln med livsmedel, återfinnas dessa i ett stort antal författ­

ningar. Det har länge framstått som ett behov — vilket även vitsordats i

många av de yttranden, som avgivits över livsmedelssakkunnigas betän­

kande — att på detta område få till stånd en sammanfattande, systematiskt

uppbyggd lagstiftning, vilken icke blott upptager flertalet av dessa olika

författningsbestämmelser utan även kompletterar dem med nya, så att

vårt land slutligen, liksom flertalet främmande länder, erhåller en tidsenlig

livsmedelslagstiftning. Främst är detta givetvis ett konsumentintresse, men

även för näringslivet, framför allt handeln, är en sådan lagstiftning till stort

gagn; den utgör ett skydd för lojala näringsidkare mot illojala företeelser

på området. Att frågan ansetts betydelsefull, ehuru svårbemästrad, framgår

därav, att den varit föremål för tre särskilda sakkunnigutredningar.

I de föreliggande kommittébetänkandena har betonats, att livsmedelslag-

stiftningen har ett dubbelt syfte, dels ett hygieniskt, nämligen att skydda

människorna mot giftiga, skadliga eller eljest ur hälsosynpunkt otjänliga

livsmedel, dels ett ekonomiskt, att förhindra oredlighet i handeln med livs­

medel. 1 de senaste båda kommittéförslagen ha i livsmedelsstadgan sam­

manförts bestämmelser av båda dessa kategorier, helt naturligt för övrigt,

då gränsen mellan de båda kategorierna är mycket diffus. Många bestäm-

77

nielser kunna sägas fylla såväl del ena som del andra syftet. Det har 1 ram-

stått som ett önskemål, att rörelseidkare och företagare av olika slag, vilkas

angelägenheter förevarande bestämmelser avse att reglera, skola i största

möjliga utsträckning kunna återfinna dessa bestämmelser — i den mån

de äga generell giltighet och icke allenast ha lokal karaktär — i en och

samma författning. Även för allmänheten torde det vara av betydelse, att

ifrågavarande föreskrifter bli mer lättillgängliga.

Mot dessa synpunkter har från vissa håll anförts, att eftersom hälso­

vårdsstadgan är den huvudförfattning, som tjänar till ledning för hälso­

vårdsnämndernas och övriga hälsovårdande organs verksamhet, de hygie­

niska bestämmelserna rörande livsmedel, särskilt bestämmelserna om be­

skaffenheten av olika slag av livsmedelslokaler och formen för deras god­

kännande samt om livsmedelskontrollen, skola kvarstå i hälsovårdsstadgan

och samordnas med de i denna stadga givna bestämmelserna.

Vid övervägande av de synpunkter, som anförts i denna fråga, har jag

funnit mig böra stanna vid att förorda en livsmedelsstadga av i huvudsak

samma omfattning och uppbyggnad som den av livsmedelssakkunniga före­

slagna. Fördelarna att få de hygieniska och de ekonomiska bestämmel­

serna rörande livsmedel — med vissa särskilda undantag, till vilka jag åter­

kommer i det följande — sammanförda till en författning måste anses över­

väga. Någon större olägenhet för hälsovårdsnämnderna att ha två huvud­

författningar att tillämpa i stället för eu torde icke föreligga. Att inarbeta

hela livsmedelsstadgan i hälsovårdsstadgan kan näppeligen komma i fråga,

då hälsovårdsstadgan i så fall skulle bli en synnerligen oformlig författning.

Självfallet är emellertid, att hälsovårdsstadgans och livsmedelsstadgans

innehåll måste samordnas. Ur denna synpunkt kan det önskemål, som

framlagts i ett mycket stort antal remissyttranden, nämligen att med slut­

lig prövning av det nu föreliggande förslaget till livsmedelsstadga skulle

anstå, tills 1948 års hälsovårdsstadgekommitté fullföljt sin omarbetning av

gällande hälsovårdsstadga och möjlighet alltså funnes att samtidigt taga

ställning till båda förslagen, icke frånkännas ett visst berättigande. Å andra

sidan har emellertid från näringslivets sida starkt framhållits angelägen­

heten av att livsmedel sstadgeförslaget snarast möjligt blir föremål för pröv­

ning.

Här bör betonas, att det endast är eu mindre del av förslaget till livs­

medelsstadga, som mera direkt sammanhänger med hälsovårdsstadgan,

nämligen bestämmelserna om antagande av lokala föreskrifter, om livsme­

delslokaler och livsmedelskontrollen. Föreskrifterna om livsmedelslokaler

utgöra emellertid ett tämligen väl avgränsat komplex. Den enda fråga på

detta område, där vissa skäl tala för en enhetlig lösning, gäller samarbetet

mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd. Den skall närmare beröras

i avsnittet om livsmedelslokalerna. I övrigt torde det knappast vara

all befara, all den blivande hälsovårdsstadgan kommer att innehålla

Kmujl. Maj:ls proposition nr (iil.

78

bestämmelser, som ha någon väsentlig inverkan på hithörande spörs­

mål. Svårare är frågan om livsmedelskontrollen. De bestämmelser, som jag

förordar beträffande denna kontroll, äro emellertid, så vitt rör hälsovårds­

nämnderna, icke väsentligt olika de nu gällande. Skulle i hälsovårdsstadge-

utredningens förslag nya riktlinjer för hälsovårdskontrollen över huvud

komma att uppdragas, torde större olägenhet icke vållas av att i livsmedels-

stadgan då vidtaga härför erforderliga ändringar. Mest tveksamt är, huru­

vida de föreslagna bestämmelserna om formerna för antagande av kommu­

nala föreskrifter höra genomföras nu. Till denna sista fråga återkommer

jag i det följande.

Av anförda skäl finner jag mig höra förorda att eu livsmedelsstadga sna­

rast möjligt — utan att avvakta hälsovårdsstadgekommitténs förslag —

genomföres. Beträffande livsmedelsstadgans omfattning och innehåll får

jag anföra följande synpunkter.

I 1921 års förslag till livsmedelslagstiftning ingick även, såsom jag förut

nämnt, en livsmedelslag, som upptog vissa kompletterande stadganden till

strafflagens bestämmelser om oredlighet. I likhet med den ståndpunkt, som

intagits i de senare betänkandena, har jag icke ansett dylika särskilda

stadganden erforderliga, sedan strafflagens bestämmelser om förmögen­

hetsbrott erhållit sin nuvarande lydelse.

Den huvudförfattning, som nu framlägges, är en livsmedelsstadga. Inne­

hållet i denna är av den art, att den torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t

med stöd av § 89 regeringsformen. På grund av den föreslagna stadgans

allmänna betydelse och ekonomiska konsekvenser bör emellertid enligt min

mening riksdagens yttrande inhämtas om förslagets huvudgrunder. Stadgan

innehåller emellertid ett stort antal detaljbestämmelser. Jag anser mig här

böra betona, att det icke bör vara nödvändigt, att om framdeles mindre be­

tydande ändringar i dylika detaljbestämmelser finnas påkallade, för varje

gång inhämta riksdagens yttrande över ändringarna. Endast i fråga om

större, mera genomgripande ändringar, torde detta vara erforderligt.

Mot den av 1948 års livsmedelssakkunniga föreslagna livsmedelsstadgan

har i de däröver avgivna yttrandena framställts ett stort antal anmärkningar

av såväl formell som materiell natur. Med ledning av dessa anmärkningar

har förslaget överarbetats inom inrikesdepartementet, därvid hänsyn i möj­

ligaste mån tagits till gjorda erinringar. I stort sett har emellertid i departe-

mentsförslaget huvudgrunderna i livsmedelssakkunnigas förslag bibehål­

lits. De anmärkningar, som framställts mot förslagets principer av svenska

institutet för konserveringsforskning, kan jag icke godtaga. Att f. n. i

större utsträckning än i det nu föreliggande förslaget reglera själva till­

verkningen av livsmedel synes mig vanskligt. Framhållas bör måhända,

att då i stadgan talas om saluhållande, därmed avses icke allenast saluhål­

lande i detaljhandeln utan även försäljning från fabrik till återförsäljare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 03.

Kungl. Maj:ts proposition nr (13.

79

Om en tillverkare säljer en vara, som icke uppfyller stadgans föreskrifter,

kan han alltså bli förfallen till straff enligt stadgan.

Emellertid har jag ansett det angeläget att så mycket som möjligt skära

ned stadgans omfång. Sålunda har vissa av bestämmelserna om sär­

skilda livsmedel fått utgå såsom varande av mindre vikt, bl. a. be-

förstämmelserna om kaffe, te, kakao, kryddor m. in. Jag har även uteläm­

nat föreskrifterna om livsmedelsförsäljning efter vikt och om ersättnings­

medel för livsmedel. De sistnämnda återfinnas i en år 1942 tillkom­

men författning med tidsbegränsad giltighet och något behov att under

normala förhållanden bibehålla en dylik reglering torde icke föreligga. Jäm­

väl i övrigt har en förenkling av stadgan eftersträvats. Beträffande vissa

författningar eller författningskomplex upptager livsmedelsstadgan endast

hänvisning. Så är fallet exempelvis med lagstiftningen om köttbesiktning

och köttkontroll samt med pastöriseringsförordningen.

I det följande kommer jag att redogöra för och motivera de huvudsak­

liga bestämmelserna i stadgan. Jag vill härvid betona, att jag icke kommer

att ingå på alla detalj spörsmål, liksom jag icke heller kommer att redovisa

alla de detaljanmärkningar, som i yttrandena framställts mot stadgeför­

slaget.

Jag kommer i fortsättningen även att avgiva förslag till ändringar i vissa

andra författningar, betingade av livsmedelsstadgan. Delvis är det här fråga

om författningar som antagits av riksdagen.

Förslaget till livsmedelsstadga.

Det inom departementet utarbetade förslaget till livsmedelsstadga kom­

mer att upptagas till behandling kapitel för kapitel. Jag kommer därvid

även att i korthet redogöra för motsvarande nu gällande bestämmelser, i den

mån sådana finnas, samt för vissa av de av 1948 års livsmedelssakkunniga

föreslagna bestämmelserna. En fullständig redogörelse för de sakkunnigas

författningsförslag lämnas däremot ej, då detta intagits i den vid proto­

kollet i detta ärende fogade bilagan. Äldre förslag liksom motiveringar

komma att redovisas endast i undantagsfall. För närmare upplysning härom

hänvisas till betänkandena. 1

1 kap. Inledande bestämmelser.

(1—2 §§ departeinentsförslaget.)

I delta kapitel av departeinentsförslaget ha intagits vissa begreppsbe­

stämningar nämligen i fråga om uttrycken livsmedel, tillsats till livsmedel,

saluhållande och servering. Dessa bestämmelser sakna i huvudsak mot­

svarighet i gällande författningar. Dock må beträffande servering nämnas,

so

alt i 10 g 1 inom. och 46 § 1 inom. hälsovårdsstadgan »lokal, hörande till

lägenhet, varest allmän spisning eller utskänkning äger rum», är likställd

med lägenhet, där matvaror tillverkas eller förvaras till avsalu. Serverings-

och utskänkningslokaler äro i 8 g 6 mom. och 43 g 6 mom. hälsovårdsstad­

gan upptagna bland de samlingslokaler, som äro underkastade bostads­

inspektion. I giftstadgan förekommer uttrycket »servering åt allmänheten».

Enligt gällande apoteksvarustadga förstås med läkemedel vara, avsedd

att vid utvältes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdoms­

symtom hos människor eller djur.

Kuiujl. Muj:ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

1 § i livsmedelssakkunnigas förslag upptager definition å begreppet livs­

medel. Enligt denna äro livsmedel varor och ämnen i fast eller flytande

form, naturliga eller konstgjorda, bearbetade eller obearbetade, vilka äro

avsedda att förtäras av människor för att tillföra kroppen i dess normala

omsättning ingående näringsämnen samt icke äro att hänföra till läke­

medel. I andra stycket av samma paragraf stadgas, att vad i stadgan före-

skrives om livsmedel skall, ändå att varan icke jämlikt första stycket är

att anse såsom livsmedel, i tillämpliga delar gälla jämväl a) varor och

ämnen, vilka äro avsedda att sättas till livsmedel i syfte att påverka deras

näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i övrigt; b) för

förtäring avsedda njutningsmedel; c) ersättnings- eller utdrygningsmedel

för livsmedel; d) sådana fria läkemedel såsom näringspreparat, pastiller,

tabletter och dylikt, vilka äro avsedda för förtäring av människor och vilkas

sammansättning och tillverkning icke äro underkastade offentlig kontroll.

I sin motivering framhålla de sakkunniga, att de i sitt förslag till be­

greppsbestämning utgått från vad det allmänna språkbruket i regel för-

slode med livsmedel. Till livsmedel borde emellertid hänföras ej blott

sådant, som utan vidare beredning användes till människoföda, utan också

sådant vilket först måste bearbetas för att kunna förtäras, t. ex. för förtäring

av människor avsedd spannmål.

1 2 § förslaget är intagen en bestämmelse av innehåll, att föreskrifter,

vilka enligt stadgan skola gälla livsmedel som saluhållas, skola äga till-

lämpning även vid försäljning utan föregående saluhållande.

I detta sammanhang må slutligen anföras, att på olika ställen i livs-

medelsstadgan förekommer uttrycket »servering åt allmänheten», bl. a.

vid angivandet av de livsmedelslokaler, som skola godkännas av hälsovårds­

nämnd. Begreppet har icke definierats i författningstexten. I motiveringen

har emellertid anförts, att enligt de sakkunnigas ståndpunkt under be­

greppet skulle falla sådana lokaler, vilka stode öppna för vem som helst,

medan däremot hit icke borde hänföras privatspisningar och inackorde-

ringsställen, knappast heller pensionat av familjekaraktär eller liknande,

81

där vem som helst icke kan gå in och få en måltid serverad åt sig utan så

endast får ske efter uppgörelse i varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 1 § anför medicinal­

styrelsen, att definitionen på livsmedel borde göras enklare och de mera

detaljerade anvisningarna i stället givas i motiveringen, varigenom vissa

fördelar skulle vinnas med hänsyn till varor, som till sin natur låge mellan

livsmedel och läkemedel och vilka vore svåra att definiera. Följande lydelse

föreslås.

Livsmedel äro enligt denna stadga varor, vilka äro avsedda att förtäras

av människor samt icke äro att hänföra till läkemedel.

Vad i denna stadga föreskrives skall jämväl gälla sådana, till förtäring

avsedda läkemedel, som icke äro underkastade kontroll enligt gällande läke-

medelslagstiftning.

Som motivering föreslås följande.

Enligt denna paragraf hör till livsmedel varor, avsedda att förtäras av

människor, vare sig de äro i fast eller flytande form, naturliga eller konst­

gjorda, bearbetade eller obearbetade. Till livsmedel räknas också varor eller

ämnen, avsedda att sättas till andra livsmedel i syfte att påverka deras

näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i övrigt, för för­

täring avsedda njutningsmedel, ersättnings- eller utdrygningsmedel för livs­

medel, näringspreparat, pastiller, tabletter och dylikt, vilka äro avsedda

för förtäring av människor och vilkas sammansättning och tillverkning inte

äro underkastade kontroll, även om de äro fria läkemedel.

Byråchefen i medicinalstyrelsen Wilund föreslår följande formulering

av 1 §.

Livsmedel äro enligt denna stadga varor, vilka äro avsedda att förtäras

av människor och icke äro att hänföra till läkemedel.

Vad i denna stadga föreskrives om livsmedel skall, ändå att varan icke

jämlikt första stycket är att anse såsom livsmedel, i tillämpliga delar

gälla jämväl:

a) varor, vilka äro avsedda att sättas till livsmedel i syfte att påverka

deras näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i övrigt;

b) sådana för förtäring avsedda läkemedel, som icke äro underkastade

kontroll jämlikt gällande läkemedelslagstiftning. I

I sin motivering anför Wilund bl. a., att vissa varugrupper skulle falla

utanför definitionen, fastän de i detta sammanhang vore av stort intresse.

Detta gällde bl. a. sådana hals- och bröstpastiller, som icke vore läkemedel,

d. v. s. icke uttryckligen utgåves för att förebygga, lindra eller bota sjuk­

dom eller sjukdomssymtom utan vore avsedda att verka uppfriskande för

mun och hals. Samtliga mineralvatten och läskedrycker kunde icke be­

tecknas som njutningsmedel. Ej heller vore de läkemedel.

0 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 63.

Statens farmacevtiska laboratorium föreslår följande formulering av

punkten d):

I apoteksvarustadgan 2 § 1 mom. e), f) och g) samt 2 mom. avsedda

varor, i den mån de äro avsedda att förtäras av människor och icke jäm­

likt apoteksvarustadgan äro underkastade sådan kontroll som avses i livs-

medelsstadgan.

I motiveringen framhålles, att vad man ville uppnå med den föreslagna

formuleringen vore att få kontrollen fullständigare för sådana varor, som

nu icke alls eller blott delvis nåddes av lagstiftningen. Avsikten vore väl

också, att läkemedelslagstiftningen — främst apoteksvarustadgan — skulle

omfatta läkemedel i egentlig och mera utsträckt bemärkelse, medan livs-

medelsstadgan skulle avse egentliga livsmedel samt de gränsområden, som

ej nåddes av apoteksvarustadgan. Vad anginge gruppen pastiller och tablet­

ter kunde förvisso hävdas, att den huvudsakligen utgjordes av njutnings­

medel, icke läkemedel. Om behövligt kunde dylika preparat utbrytas ur

apoteksvarustadgan och komme därigenom automatiskt under livsmedels-

stadgan.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium förordar i första stycket formule­

ringen »vilka äro avsedda att förtäras av människor för att tillföra krop­

pen näringsämnen». Kollegiet framhåller, att det icke för menige man torde

ge någon större klarhet om vad som åsyftades, om man såsom i förslaget

ytterligare fordrade det kriteriet, att varan eller ämnet skulle tillföra krop­

pen »i dess normala omsättning ingående näringsämnen».

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium framhåller, att defini­

tionen i princip är riktig men att stadgan icke komme att bli tillämplig i

fråga om drycker, som vore avsedda att förtäras för att kroppen skulle till­

föras vatten, även om sådana drycker saluhölles. Då stadgan borde vara

tillämplig även i fråga om sådana drycker, borde i första stycket efter

ordet »näringsämnen» tilläggas orden »eller vatten».

Liknande påpekande göres i flera andra yttranden, där det bl. a. föreslås,

att ordet »näringsämnen» skall utbytas mot »ämnen». Sveriges industri­

förbund framhåller härvid, att läskedryckerna kommit att intaga en central

plats vid sidan av övriga måltidsdrycker och torde av många konsumenter

betraktas som ett ordinärt livsmedel. Deras näringsvärde är också obestrid­

ligt. Frågan om läskedryckernas umbärlighet, deras näringsfysiologiska

värde etc. återkomme ofta i diskussionen, t. ex. i sammanhang med kon-

sumtionsvarubeskattning. Inom branschen ansåges det därför betydelsefullt

att få fastslaget, att läskedrycker — liksom även maltdrycker -—- vore att

anse såsom livsmedel i stadgans mening.

I ett flertal yttranden påkallas förenkling av definitionen.

Sveriges industriförbund anför, att definitionen komme att innefatta åt­

skilliga för livsmedelstillverkning utomordentligt betydelsefulla råvaror,

förutom spannmål även sockerbetor, oljeväxtfrön, kakaobönor, potatis för

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

83

stärkelsetillverkning in. fl. Dessa och liknande råvaror torde knappast i

det allmänna språkbruket vara att hänföra till livsmedel. Av definitionen

skulle följa, att exempelvis bestämmelserna i 18 och 19 §§ om beskaffen­

heten av livsmedelslokal bleve tillämpliga i fråga om hanteringen av sådana

råvaror. Generellt sett kunde sägas, att bestämmelser, som åsyftade att

tillgodose hygienens krav vid livsmedelstillverkning icke borde vara till­

lämpliga på de förberedande stadier av tillverkningen, där iakttagandet av

dylika krav icke hade på långt när samma betydelse för den slutliga pro­

duktens beskaffenhet som när de gällde ett senare skede i tillverknings­

processen, där produktens beskaffenhet i hygieniskt avseende slutligt fixe­

rades. Skulle begreppet livsmedel definieras i livsmedelsstadgan, måste

därför till undvikande av orimliga konsekvenser dessa råvaror undantagas,

måhända så att det bestämdes någon punkt i tillverkningsförloppet, från

och med vilken man kunde tala om »livsmedel» i egentlig mening.

Stockholms handelskammare anför liknande synpunkter. Handelskam­

maren säger sig icke vara beredd att framlägga något slutligt utformat

förslag men föreställer sig, att det angivna syftet skulle kunna uppnås,

om undantag gjordes för sådana varor och ämnen, vilka icke vore avsedda

att användas för förtäring i obearbetat skick eller vid matlagning och där­

med jämförlig livsmedelsberedning.

Samma synpunkter återfinnas i flera andra yttranden.

Beträffande bestämmelsen i2§i förslaget anför Svenska meje­

riernas riksförening, att saluhållande icke syntes innefatta servering åt all­

mänheten. Någon anledning att icke med saluhållande jämställa jämväl

servering åt allmänheten torde dock så mycket mindre förefinnas, som

behovet av hygieniska föreskrifter och upplysningsplikt gjorde sig lika

starkt gällande vid servering åt allmänheten som vid saluhållande. I 2 §

syntes därför böra intagas föreskrift om att servering till allmänheten

även inginge under saluhållande. Förutom betydelsen av att detta under-

strökes redan i de inledande bestämmelserna, skulle därmed även en för­

enkling av texten i vissa av specialbestämmelserna vara möjlig. Hälsovårds­

nämnden i Kalmar anser saluhållande böra omfatta jämväl servering.

Begreppet »servering åt allmänheten» har vid remiss­

behandlingen blivit föremål för en diskussion, som lämpligen torde få be­

röras i detta sammanhang.

I en vid yttrandet från samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i

rikets större städer fogad promemoria, som åberopats i ett flertal remiss­

svar, har sekreteraren i Stockholms stads hälsovårdsnämnd Häggmarlc an­

fört vissa synpunkter på begreppet servering åt allmänheten och på frå­

gan om gränsdragningen mellan hälsovårdsnämndernas och yrkesinspek­

tionens kompetens i fråga om vissa lokaler. Häggmark framhåller här, att

f. n. uttryckliga bestämmelser om tillsynen över serveringslokaler sakna­

des. Hälsovårdsstadgan hade emellertid i praktiken tillämpats så, att hälso­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

vårdsnämnden godkänt restauranglokaler och andra lokaler för servering av

mat åt allmänheten samt utövat den sanitära kontrollen av dessa lokaler.

F. n. rådde dock stor ovisshet beträffande vilka lokaler som skulle

godkännas. Sålunda ansågs icke (i varje fall inom Stockholm) lokaler för

privatspisning behöva godkännas och icke heller lokaler för servering inom

militärförläggning, industrianläggning eller sjukhus. Att serveringslokaler

inom industrianläggning uteslötes sammanhängde med arbe tar skyddslag­

stiftningen. Serveringslokaler inom militärförläggningar fölle formellt under

hälsovårdsstadgans bestämmelser men det torde praktiskt taget icke före­

komma, att hälsovårdsnämnderna kontrollerade de sanitära förhållandena

inom t. ex. militära marketenterier, kök och matsalar. Att köks- och serve-

ringsanläggningar inom sjukhus icke godkändes av hälsovårdsnämnden

stödde sig (i varje fall inom Stockholm) på praxis i detta avseende, men

något hållbart sakligt skäl för att dylika lokaler icke skulle godkännas

syntes icke föreligga. — Genom den av de sakkunniga i motiveringen an­

givna definitionen på begreppet servering åt allmänheten uteslötes från

anmälningsskyldighet och godkännande och även från sanitär kontroll av

driften ej blott privatspisningar, inackorderingsställen och liknande lokaler

utan även serveringslokaler inom sjukhus, industrianläggningar, militär­

förläggningar och skolor. Ur sanitär synpunkt förefölle det angeläget, att

även serveringslokaler av nu angivna slag godkändes av hälsovårdsnämn­

den, innan de toges i anspråk, och att driften stode under sanitär kontroll.

Vad anginge t. ex. privatspisningar torde erfarenheten visa, att sanitär

kontroll över dessa anläggningar ofta vore i hög grad påkallad. Bestäm­

melserna om servering måste därför avse även andra serveringar än serve­

ring till allmänheten. Möjligen kunde man tänka sig, att orden »åt allmän­

heten» utginge och att bestämmelserna sålunda principiellt konime att gälla

alla serveringar, varefter undantag kunde göras t. ex. för servering i hem­

met åt ett fåtal inackorderingar eller något liknande. I fråga om militär­

förläggningar kunde man kanske tänka sig en förklaring, att även serve­

ringar inom militärförläggningar vore att hänföra till sådana serveringar,

för vilka livsmedelsstadgan gällde. Samtidigt skulle man kanske kunna be­

myndiga länsstyrelsen att, på framställning av vederbörande militärbefäl­

havare, undantaga vissa militärförläggningar från hälsovårdsnämndens

kontroll, under förutsättning att tillfredsställande sanitär kontroll kunde

ordnas på annat sätt. Beträffande serveringslokaler inom industrianlägg­

ningar komplicerades frågan genom att dessa anläggningar, även vad be­

träffade serveringslokalerna, stode under den statliga yrkesinspektionens

kontroll. Det hade varit önskvärt, att livsmedelsstadgan på detta område

lämnat klart besked och att därvid gränsen mellan yrkesinspektionens och

hälsovårdsnämndernas kompetensområden dragits så, att kontrollen av så­

väl serveringslokaler inom fabriker och kontor som hanteringen därstädes

av livsmedel blivit ur medicinsk och veterinärmedicinsk synpunkt tillfreds­

ställande.

Liknande synpunkter som de nu anförda åberopas i ett stort antal ytt­

randen, bl. a. av medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens institut för

folkhälsan, 19^8 års hälsovårdsstadgekommitté, åtskilliga länsstyrelser,

hälsovårdsnämnder, förste provinsialläkare och länsveterinärer m. fl.

Överståthållarämbetet anför, att det icke syntes följdriktigt att då mat-

varuhanteringen vid den minsta för allmänheten öppna serveringslokal vore

underkastad livsmedelskontroll, de hygieniska förhållandena vore undan­

tagna kontroll vid vissa för allmänheten icke avsedda serveringar, vilka

dagligen kunde utspisa flera hundra gäster, helst som gästerna ofta saknade

möjligheter att intaga sina måltider å annan lokal. Det kunde exempelvis

knappast ur hälsovårdssynpunkt vara möjligt att motivera, att vid hante­

ringen å dylika serveringar av livsmedel inga försiktighetsmått till und­

vikande av förorening behövde iakttagas. Överståthållarämbetet förordade

därför i första hand, att livsmedelsstadgan avfattades så, att även livs-

medelslokaler av ifrågavarande slag fölle under stadgan. Måhända skulle

en framkomlig väg vara, att stadgan principiellt skulle äga tillämpning på

all livsmedelshygien utom sådan, som direkt undantagits. I varje fall vore

det önskvärt att innebörden av ett sådant begrepp som »servering åt all­

mänheten» klarlades i själva författningstexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

85

Departementschefen.

I gällande föreskrifter finnes icke någon definition av begreppet livs­

medel, ehuru begreppet i lagstiftningen användes i olika sammanhang,

bl. a. i strafflagen och giftstadgan. Livsmedelssakkunniga ha för att tillmö­

tesgå ett på många håll uttalat önskemål infört en sådan definition i stad­

gan. Därvid ha de sakkunniga till livsmedel i egentlig mening hänfört så­

dana varor och ämnen, som äro avsedda att förtäras av människor för

att tillföra kroppen i dess normala omsättning ingående näringsämnen och

icke äro att hänföra till läkemedel. Därefter ha angivits vissa varugrup­

per, för vilka stadgans bestämmelser om livsmedel skola gälla, även om

varorna icke enligt definitionen äro livsmedel. Dessa varugrupper äro dels

varor och ämnen, vilka äro avsedda att sättas till livsmedel i syfte att på­

verka deras näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i öv­

rigt, dels för förtäring avsedda njutningsmedel, dels ersättnings- eller ut-

drygningsmedel för livsmedel, dels ock sådana fria läkemedel såsom nä-

ringspreparat, pasliller, tabletter och dylikt, vilka äro avsedda för förtä­

ring av människor och vilkas sammansättning och tillverkning icke äro

underkastade offentlig kontroll.

I remissyttrandena har man på sina håll önskat en betydligt enklare

86

definition av innebörd, att såsom livsmedel skola anses alla till förtäring

av människor avsedda varor och ämnen, som icke äro att anse såsom läke­

medel. Det har även påyrkats, att definitionen skulle erhålla sådan ut­

formning, att vatten fölle därunder.

Jag finner mig böra förorda, att en definition på livsmedel upptages i

stadgan. Den i departementsförslaget upptagna definitionen ansluter sig

nära till den av livsmedelssakkunniga föreslagna. Det har synts mig lämp­

ligt att få en definition på livsmedel i egentlig mening, som så nära som

möjligt ansluter sig till vad som härvid kan anses såsom allmänt språk­

bruk. Definitionen har dock förenklats genom att vissa särskilda bestäm- *

ningar i sakkunnigförslaget borttagits. Vidare har angivits, att en till för­

täring av människor avsedd vara skall- anses såsom livsmedel, så snart den

tillför kroppen näringsämne, icke blott då den förtäres för att tillföra

kroppen dylikt ämne.

Vissa varugrupper omnämnas såsom i livsmedelsstadgan likställda med

livsmedel. Här upptagas först tillsatser till livsmedel. Beträffande inne­

börden av detta begrepp, vilket även definieras, får jag hänvisa till vad

jag därom kommer att anföra under 2 kap. Vidare upptagas liksom i sak­

kunnigförslaget för förtäring avsedda njutningsmedel och ersättnings- och

utdrygningsmedel för livsmedel. Beträffande den sista gruppen, sådana för

förtäring avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och tillverkning icke

jämlikt gällande läkemedelsförfattningar äro underkastade särskild kont­

roll, har begreppsbestämningen på grund av vissa i remissyttrandena an­

förda anmärkningar, något jämkats.

Med den sålunda angivna definitionen torde vatten falla utanför begrep­

pet livsmedel. Det har synts mig lämpligt, att bestämmelserna om vatten

i huvudsak skola kvarstå i hälsovårdsstadgan och att vatten skall behand­

las i livsmedelsstadgan endast såvitt angår framställning, beredning och

hantering av livsmedel. Det är då följdriktigt, att vatten såsom sådant

icke anses såsom livsmedel. Läskedrycker innehålla ofta näringsämnen och

bli i sådant fall enligt definitionen hänförliga till livsmedel. Är så icke fallet

torde de kunna hänföras till njutningsmedel och därigenom enligt stadgan

få samma ställning som livsmedel. Detsamma torde gälla tabletter, pastiller

och liknande varor.

Från industrihåll har anmärkts, att det skulle medföra stora ekonomiska

konsekvenser, om till livsmedel hänfördes spannmål, sockerbetor och andra

vegetabila livsmedelsråvaror, som icke pläga förtäras i obearbetat skick

utan huvudsakligen användas i livsmedelsindustrin. Jag har funnit denna

synpunkt beaktansvärd, och vill därför förorda, att dylika varor uttryckli­

gen undantagas. Undantaget bör tolkas restriktivt. Såsom framgår av

exemplen avses endast den ursprungliga råvaran och ej vara, som utgör

en bearbetning eller särskilt preparerad eller behandlad form av denna

råvara, även om den i sådant skick icke kan förtäras utan i sin tur regel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

87

mässigt ingår som råvara i den färdiga produkten. Under undantaget faller

tydligen icke sådana varor som ätliga frukter eller bär, även om de be­

handlats på visst sätt för att hålla sig och icke kunna förtäras i den formen.

Liksom de sakkunniga anser jag att i författningstexten uttryckligen bör

angivas, att vad som föreskrives om livsmedel som saluhålles även skall

gälla livsmedel, som försäljes utan föregående saluhållande. I nu gällande

författningar användes ofta skrivningen »saluhålles eller försäljes». I livs-

medelsstadgan äro ifrågavarande bestämmelser avsedda att gälla icke blott

saluhållande och försäljning i detaljhandeln utan även vid leveranser från

fabrik eller liknande. Är det då fråga om beställda varor, kan ifrågasättas,

om varorna saluhållits. För att förebygga all tveksamhet på denna punkt

har jag velat förorda ifrågavarande bestämmelse.

Enligt de sakkunnigas förslag innefattar begreppet saluhållande icke ser­

vering. Man har i stället i stadgan på vissa håll använt begreppet servering

åt allmänheten. I flera remissvar har framhållits, att detta begrepp många

gånger blir för snävt. Man har krävt, att hälsovårdsnämnden skall ha till­

syn över —■ och även godkänna lokaler för -—■ servering, som icke sker

till allmänheten, men ändock yrkesmässigt eller i större omfattning t. ex.

vid militärförläggningar, skolor, sjukhus, industriella anläggningar in. fl.

Enligt min åsikt böra de krav, som livsmedelsstadgan uppställer beträf­

fande olika livsmedels sammansättning och beskaffenhet, i princip gälla

även livsmedel, som tillhandahållas vid här avsedda serveringslokaler. Jag

anser det även principiellt riktigt att livsmedelshanteringen i dessa lokaler

falla under stadgan och ställes under hälsovårdsnämndernas tillsyn. Un­

dantag bör dock göras för den befattning med livsmedel, som sker inom

den militära organisationen. Givetvis böra även där, i den mån det är

möjligt, ställas samma krav på livsmedlens beskaffenhet och hantering, men

det synes mig böra åvila de militära myndigheterna att själva svara härför.

En början till en militär hälsovårdsorganisation finnes redan nu. Under

sådana förhållanden synes livsmedelsstadgan icke heller böra göras direkt

tillämplig på de livsmedel, som tillhandahållas vid militärförläggningar.

Av vad nu sagts behöver icke nödvändigtvis följa, att de serveringsloka­

ler, om vilka här är fråga, skola godkännas av hälsovårdsnämnd. Jag åter­

kommer till denna fråga under 3 kap.

Vad särskilt angår serveringslokaler vid industrier och liknande före­

tag, som stå under arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens tillsyn,

har jag haft samråd med representanter för styrelsen. Dessa förklarade

härvid, att från styrelsens synpunkt intet vore att erinra mot att hälsovårds­

nämnden utövade sådan tillsyn, som nyss angivits. En sådan kontroll an­

sågs tvärtom nödvändig.

På grund av nu anförda förhållanden har jag ansett lämpligt att i stad­

gan med saluhållande i allmänhet likställa servering, som därvid definie­

ras som tillhandahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring på stäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

88

let i restaurang, pensionat, matservering, kafé, konditori och kiosk eller an­

norstädes, där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom

i skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller annat

företag anordnad utspisning av de i företaget anställda. I vissa fall angives

dock i stadgan, att bestämmelse icke gäller vid servering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

2 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet.

(3—7 §§ departementsförslaget.)

Gällande bestämmelser.

Såsom förut nämnts innehåller 10 § 3 inom. hälsovårdsstadgan bestäm­

melse, att om födoämne i andra fall än särskilt i paragrafen omförmälts

till följd av förskämning, orenlighet, felaktig beredning eller annan orsak

är skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda eller om födo­

ämnet bearbetats eller hanterats av person, vilken är eller misstankes vara

behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen är att

anse såsom farligt att förtära, födoämnet icke, i syfte att användas till

människoföda, får införas till stad eller där hållas till salu eller överläm­

nas till annan. Enligt 10 § 6 mom. skall detsamma gälla dryckesvara.

I 45 § 3 och 6 mom. finnas motsvarande stadganden beträffande lands­

bygden, ehuru förbudet här naturligen icke gäller införsel till stad.

I 27 § giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877) stadgas, att livsmedel

ej får saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas, 1) om det är försatt med a)

gift av första eller andra klassen, b) färgämne, naturligt eller konstgjort,

som antingen är i sig själv giftigt eller innehåller giftigt verkande förore­

ning eller som medicinalstyrelsen förklarat skola med avseende å livsme­

del anses som gift, eller c) vara som omförmäles i en vid stadgan såsom

bilaga 4 fogad förteckning; eller 2) om det innehåller mer än 3 milligram

bly per kilogram av varan, såvida icke medicinalstyrelsen för visst varu­

slag meddelat tillstånd därtill.

Den i 27 § giftstadgan omförmälda förteckningen upptager följande äm­

nen såsom förbjudna för varje slag av livsmedel, nämligen alkaloider och

andra häftigt verkande ämnen, borsyra och dess salter (borax etc.),

etylenglykol, fosforsyra, hexametylentetramin, saponinsubstanser, zinkoxid

samt beredningar av dessa ämnen.

Såsom förbjudna för köttvara, färsk eller konserverad, upptager förteck­

ningen aluminiumsalter, bensoesyra och dess salter, karbonater, fosfater,

silikater, acetater och basiska salter av alkalier eller alkaliska jordarter

samt oxider och hydrater av alkaliska jordarter, klorbensoesyra och dess

salter, salicylsyra och dess salter, svavel syrlighet och dess salter (= sul­

fiter) samt hyposulfiter, färgämnen, alla slag, följande estrar av paraoxi-

89

bensoesyra nämligen metylester, etylester, n-propylester och bensylester,

vanligen saluhållna under namnen Solbrol, Nipagin, Nipagin-M, Nipagin-A.

Nipasol och Nipabensyl ävensom beredningar av ovanstående ämnen.

Beträffande fiskvara, färsk eller konserverad, upptager förteckningen

samma ämnen och föreningar som beträffande kött med undantag av kar-

bonater av alkalier.

Till förteckningen äro fogade följande anmärkningar, nämligen

att till saltning av köttvara må användas likformig blandning av koksalt

och natriumnitrit innehållande högst 0,6 viktprocent av det senare ämnet,

att till lutning av fiskvara må användas kaustikt alkali,

att hermetiskt inlagd, icke kokad fiskkonserv må i 100 g av varan äga

en högsta tillsats av 1 g borsyra eller 0,5 g av bensoesyra eller av salicylsyra

eller 0,05 g av hexametylentetramin eller av någon av de i förteckningen

upptagna estrarna av paraoxibensoesyra samt

att medicinalstyrelsen äger att i den omfattning och på de villkor styrel­

sen bestämmer medgiva dels att inom riket tillverkat livsmedel må för­

säljas utan hinder av att detsamma är försatt med alkaloider eller andra

häftigt verkande ämnen, dels ock att inom riket tillverkad till människo-

föda avsedd fiskkonserv eller sås till dylik må saluhållas eller försäljas

utan hinder av att densamma är försatt med visst färgämne.

Enligt 28 § 1 mom. giftstadgan får vara, som enligt 27 § icke får tjäna

som tillsats till livsmedel, vid saluhållande eller försäljning icke angivas

vara lämplig för färgning eller konservering eller dylikt av livsmedel.

Enligt 29 § giftstadgan får livsmedel ej saluhållas, försäljas eller eljest

överlåtas, om det är omedelbart förpackat i papper eller annat omslag, som

är färgat, målat, glättat eller tryckt med giftig färg eller annan giftig vara,

eller i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium,

vars blyhalt är större än en procent; dock att stadgandet ej har avseende

å le, inneslutet i originalförpackning.

I detta sammanhang torde även de viktigaste bestämmelserna i förord­

ningen den 23 maj 1641 (nr 268) om framställning och införsel av vita-

miniserade livsmedel få beröras. Här stadgas, att vitaminisering av livsmedel

för avsalu inom riket, så ock införsel till riket för avsalu av vitaminiserade

livsmedel må ske endast efter tillstånd av kommerskollegium. Med vitami­

nisering av livsmedel förstås åtgärd, vid vilken desamma genom tillsätt­

ning av främmande, vitaminhaltigt ämne, genom ultraviolett bestrålning

eller eljest på konstlad väg erhålla halt av vitaminer eller ökad sådan halt

(1 §). Innan ansökning göres om tillstånd som i 1 § sägs, skall prov av

den vitaminiserade varan undersökas vid statens institut för folkhälsan,

som har att över undersökningen avgiva utlåtande, angivande dels varans

halt av det eller de vitaminer, som vitaminiseringen avsett, dels huruvida

varan särskilt med hänsyn till vitaminiseringen kan anses äga någon för

hälsan menlig egenskap, dels ock andra omständigheter av betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

90

bedömande av vitaminiseringens värde (2 §). Vid ansökning om tillstånd

som i 1 § sägs skall fogas det i 2 § omförmälda utlåtandet. Därjämte bör

vid ansökningen företes prov på etikett, påskrift å förpackning, anslag,

skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam, som är

avsedd att användas för varan (3 §). Finner kommerskollegium vid över­

vägande av de omständigheter, som enligt 2 § skola beaktas i där föreskri­

vet utlåtande, att vitaminiseringen är ur folknäringssynpunkt värdefull,

och föreligga ej särskilda skäl på grund av vilka verksamheten prövas icke

böra anförtros sökanden, må kollegium meddela tillstånd som i 1 § sägs

för viss tid, högst tre år. Vid tillståndet må knytas särskilda villkor för

verksamhetens bedrivande (4 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

Förslaget till livsmedelsstadga upptager i 3 kap. under rubriken Allmänna

bestämmelser om livsmedels beskaffenhet dels i 13 g vissa allmänna före­

skrifter om vilka varor och ämnen som få användas vid livsmedelstillverk-

ningen, dels i 14—15 §§ bestämmelser om tillsatser till livsmedel, dels ock

i 16—17 §§ regler om vilka varor, som icke få saluhållas som livsmedel.

Vid motiveringen av den föreslagna bestämmelsen i 14 § om tillsatser till

livsmedel ha de sakkunniga, efter att ha omnämnt de förut redovisade be­

stämmelserna i 27 § giftstadgan, anfört bl. a. följande.

De sakkunniga anse, att nu omförmälda bestämmelser icke innebära till­

räckligt skydd mot att i livsmedel användas tillsatser, som göra livsmedlen

hälsovådliga eller otjänliga till människoföda. Det finnes och kommer allt­

jämt att finnas ämnen, beträffande vilka skäl föreligga att förbjuda deras

användning i livsmedel, men där sådant förbud icke meddelats. Detta sam­

manhänger med det nuvarande systemet, att i princip alla tillsatser äro

tillåtna utom sådana, som äro direkt undantagna i författningarna. Om

ett nytt ämne skall kunna förbjudas såsom tillsats till livsmedel — vare

sig på grund av att ämnet är giftigt eller att det eljest gör livsmedlet otjän­

ligt såsom människoföda —- kommer det att åligga de hälsovårdande myn­

digheterna att visa, att skäl till sådant förbud föreligga. Detta kan i många

fall möta stora svårigheter. Ofta är det icke möjligt att med säkerhet av­

göra, om ett visst ämne är skadligt eller icke. Erfarenheten visar, att det

understundom kan dröja avsevärd tid, innan ett ämnes skadlighet kan ex­

perimentellt påvisas. Vidare torde det icke vara tillräckligt att visa, att det

tillsatta ämnet i och för sig är skadligt. Man måste även kunna styrka, att

# ämnet tillsättes i tillräckligt stor mängd för att kunna medföra skade-

bringande verkningar. Alla dessa omständigheter medföra, att med den nu­

varande snabba utvecklingen på det kemiska området visst ämne, som i

och för sig är av beskaffenhet att böra förbjudas, kan få användas i livs­

medel under förhållandevis lång tid, innan förbud kan erhållas.

Det nuvarande systemet innebär därför uppenbarligen en viss, icke obe­

tydlig risk för skadeverkningar. Härtill kommer, att livsmedelskontrollen

blir i hög grad försvårad genom att man under nuvarande förhållanden icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 03.

91

har någon sammanfattande kunskap om vilka tillsatser som i praktiken an­

vändas.

De sakkunniga ha härefter särskilt diskuterat tillsättning av konserve­

ringsmedel och färgämnen och kommit fram till att en begränsning av

antalet medel som generellt finge användas vore nödvändig. Detsamma

borde enligt de sakkunnigas mening i stort sett gälla även andra varor och

ämnen, som användas såsom tillsatser till livsmedel eller — såsom detta

begrepp definierats i förslaget — i ringa mängd tillföras livsmedel för att

påverka dess färg, smak, konsistens, hållbarhet eller dylikt. En sådan be­

gränsning av antalet tillåtna tillsatser till livsmedel behövde ingalunda

verka hämmande på produktionen.

Med hänvisning till det anförda och till att livsmedelslagstiftningen i

huvudsak bör ha förebyggande syfte ha de sakkunniga ansett nödvändigt

att frångå den hittillsvarande principen beträffande rätten att använda

varor och ämnen såsom tillsatser till livsmedel. De sakkunniga anse, att

lagstiftningen i förevarande hänseende bör ha till utgångspunkt, att dylika

tillsatser få användas endast efter särskild tillståndsprövning.

För att icke denna regel skall bliva alltför betungande, ha de sakkunniga

dock ansett sig böra redan i författningstexten angiva vissa grupper av till­

satser, som — under förutsättning att de icke äro giftiga eller hälsovådliga

-— skola få användas till livsmedel. Detta gäller i första hand sådana varor

och ämnen, vilka utvunnits ur djur eller växter genom torkning, värme­

behandling eller behandling av rent mekanisk natur, för så vitt fråga icke

är om färgämnen, vilka även i dylika fall skola vara underkastade till­

ståndsprövning. Kryddor skulle härigenom i allmänhet utan vidare bliva

tillåtna såsom tillsatser. Vidare ha i författningstexten såsom tillåtna an­

givits vissa av ålder brukliga konserveringsmedel, nämligen koksalt, rör­

socker (sackaros) och andra sockerarter, ättika (även koncentrerad) och

alkohol samt dessutom — såvitt angår andra livsmedel än kött- och fisk­

varor— svavelsyrlighet, myrsyra, bensoesyra och natriumbensoat. För kött­

varor tillätes dessutom utan vidare salpeter samt —- liksom t. n. enligt

uttrycklig bestämmelse i giftstadgan — en likformig blandning av koksalt

och natriumnitrit, innehållande högst 0,0 gram av det senare ämnet per

100 gram.

De sakkunniga ha vidare stannat för att undantaga essenserna från för-

handsprövningen för tillsatser.

Beträffande formerna för tillståndsprövningen givas bestämmelser i 13 §

sakkunnigförslaget. Enligt denna paragraf skall godkännande av ett ämne

som tillsats meddelas av statens institut för folkhälsan efter samråd med

representanter för medicinalstyrelsen, kommerskollegium, veterinärstyrel­

sen, tekniska högskolans lärarkollegium och statens jordbruksnämnd.

92

Kungl. Maj:ls proposition nr 63.

Remissyttrandena.

Beträffande bestämmelserna i 13 § (3 § departementsförslaget)

framhåller lantbrukshögskolans lärarkollegium, att paragrafen bör erhålla

följande lydelse.

Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller för ser­

vering åt allmänheten får icke förfaras så, att livsmedlet med skäl kan an­

tagas bliva skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människo-

föda.

Varor och ämnen —- däri inbegripet vatten och is — som användas vid

framställning eller beredning av livsmedel för i föregående stycke omför-

mälda ändamål, skola ur sanitär, särskilt bakteriologisk, synpunkt vara

av för ändamålet lämplig beskaffenhet och 1'å icke tillsättas livsmedlet

under sådana förhållanden, att livsmedlet med skäl kan antagas bliva

skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att från läskedrycksfabrikanter-

nas sida framhållits såsom önskvärt, att 13 och 14 §§ omarbetas så, att

icke tillverkningsmetoderna, utan beskaffenheten och innehållet i de fär-

diga produkterna bli utslagsgivande. Handelskammaren säger sig instämma

häri och anser i övrigt en revision av den onödigt tillkrånglade texten på­

kallad. — Jämväl Xästernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

har detta yrkande.

Skånes handelskammare vill i 13 § ha orden »eller tillföras livsmedlet

under sådana förhållanden eller i sådan mängd att livsmedlet med skäl

etc.» utbytta mot »eller tillföras under sådana förhållanden eller i sådan

mängd, att det färdiga livsmedlet etc.».

Bestämmelserna i 1 4 § om tillsatser till livsmedel (4 § och 1 §

3 mom. departementsförslaget) ha ingående behandlats av bl. a. Sven­

ska institutet för konserveringsforskning. Institutet säger sig i princip

dela de sakkunnigas uppfattning, att det vore till fördel, inte minst

för den framtida industriella utvecklingen, om användningen av tillsats­

ämnen underkastades prövning. Denna erbjöde dock i praktiken stora

vanskligheter, om bestämmelsen ej skulle ställa svensk livsmedelsindu­

stri och särskilt svensk konserveringsindustri i efterhand, då det gällde

den livliga utveckling, som nu ägde rum i de flesta länder och där icke

minst användningen av olika kemikalier kommit att spela en betydande

roll och i flera fall ökat näringsvärdet hos olika livsmedel. Endast i

undantagsfall koinrne det här att gälla ett ställningstagande till uppen­

bart skadliga ämnen. I åtskilliga fall komme diskussionen att gälla sub­

stanser, vars verkningar berodde på i vilken mängd de kunde bli kon­

sumerade samt i vilken grad och för vilka ändamål de skulle användas.

Begreppet skadlig hade en ytterst tänjbar innebörd, då det gällde livsmedel.

Åtskilliga naturligt förekommande komponenter vore under vissa förhål­

landen —• beroende på den mängd, som genom konsumtionsvarornas ut-

93

formning inmundigades — uppenbart skadliga. Gällde det tillsatta, synte­

tiskt framställda ämnen, kunde man lika litet som då det gällde jordbruks-

och trädgårdsprodukters olika komponenter någonsin med absolut säker­

het hävda, att de vore oskadliga, i varje fall inte annat än under vissa för­

utsättningar. Institutet ville härmed fastslå, att en livsmedelskontroll en­

dast kunde sköta den begränsade uppgiften att förhindra användningen

av uppenbart skadliga substanser, enär bedömningen av skadligheten i hög

grad vore beroende av, i vilka födoämnen de skulle komma till använd­

ning, i vilka mängder de förekomme och vilka tekniska och näringsfysio-

logiska vinster som gjordes.

Institutet föreslår följande formulering av 14 §.

Vid produktion, framställning eller beredning av livsmedel få endast till­

föras dels andra livsmedel, livsmedelsprodukter eller näringspreparat (al­

ternativt närings- eller födoämnen), framställda ur växt- och djurproduk­

ter genom speciellt förfarande, och dels organiska ämnen, vilka ha ett ani-

maliskt eller vegetabiliskt ursprung eller kemiskt överensstämma med så­

dana ämnen och framställts på syntetisk väg. Sådana ämnen få dock en­

dast tillföras i oskadliga mängder och således icke utöva exempelvis någon

medicinsk verkan, som med skäl bör anses olämplig i livsmedel.

Därutöver får utan särskilt tillstånd tillsättas följande ämnen, nämligen

koksalt, socker och andra sockerarter, ättika och etylalkohol. Andra icke

här angivna produkter och substanser få dock tillföras under produktion,

framställning eller beredning av livsmedel, under förutsättning att de icke

återfinnas i de färdiga varorna.

Följande konserveringsmedel få användas i här angivna högsta tillåtna

koncentrationer, nämligen svavelsyrlighet 0,5 %, myrsyra 2,5 %, bensoe-

syra eller natriumbensoat 0,1 %. Sedvanlig rökning med avgaser från ved

är också medgiven.

Institutet framhåller i fortsättningen, att de konserveringsmedel, som

från början skulle anses tillåtna, måste förses med maximerade koncentra-

iionsgränser. -—- Om de sakkunnigas utformning av författningstexten

skulle godtagas, måste begreppet »ringa mängd» klart definieras. Såsom

bestämmelsen nu formulerats kunde den ge anledning till den felaktiga

tolkningen, att ett tillsättande av dessa substanser i större mängd skulle

vara tillåtet. Begreppet »oslcadliga essenser» fordrade även klarläggande.

Det funnes intet skäl att göra undantag för denna stora och viktiga grupp.

Rökning borde uttryckligen angivas såsom tillåten, då vid denna procedur

tillfördes livsmedlet en mängd speciella kemiska substanser. Mjölksyra

borde i stadgan anges såsom tillåtligt konserveringsmedel, då denna kon-

serveringsmetod tillhörde de allra äldsta metoderna för bl. a. grönsaltskon-

serveringen. Åtskilliga kemiska metoder vid framställning av livsmedel in­

nefattade tillsats av kemikalier för liydrolys, extrahering in. in. I samtliga

fall hade dessa avlägsnats i den färdiga varan eller överförts i oskadliga,

naturligt förekommande ämnen. Eu brist vore även att frågan om de äm­

nen, som kommit att tillföras växt- och djurorganismer under produktions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

94

Kuncfi. Maj:ts proposition nr 63.

tiden och därifrån följde med fram till tidpunkten för saluhållande, icke

diskuterats av de sakkunniga. Slutligen hade starka skäl funnits även för

en översyn av lagstiftningen om vitaminisering av livsmedel, som skulle

möjliggöra ett förenklat förfaringssätt.

Stockholms handelskammare anser de föreslagna bestämmelserna icke

logiskt utformade samt svårtilläinpade. Handelskammaren fortsätter.

Att avgöra, när ett ämne ingår i en vara »i ringa mängd» och faller un­

der bestämmelserna i 14 § eller utgör en huvudbeståndsdel varvid 13 §

blir tillämplig, kan i många fall vara svårt för producenten. Sålunda kan

exempelvis en kulör tillsättas i betydande mängd för att ge färg åt ett livs­

medel, medan å andra sidan ett ämne, som i och för sig ger varan dess

karaktär och därför får betraktas som en huvudbeståndsdel helt överläm­

nas till vederbörande producents eget subjektiva bedömande, medan där­

emot -— åtminstone beträffande vissa varor — tillsats av mindre kvanti­

teter icke är medgivet utan tillstånd. I förstnämnda fall kan straffpåföljd

inträda, blott om det visas, att användningen av viss vara vid livsmedels-

tillverkning eller beredning gjort livsmedlet skadligt eller otjänligt. Pröv­

ning om så är fallet verkställes av domstol, och det får antagas, att straff

icke utdömes, med mindre vederbörande producent insett eller bort inse,

att livsmedlet varit av den i lagrummet angivna skadliga beskaffenheten.

I det i 14 § angivna fallet åter kan, såvitt handelskammaren kan finna,

straff inträda så snart de icke tillåtna varorna använts som tillsats utan

dessförinnan inhämtat medgivande och utan att någon som helst skadlig

effekt därigenom uppkommit.

Med hänsyn härtill anser handelskammaren, att bestämmelserna i 14 §

1 mom. första stycket i princip böra utformas i anslutning till motsvarande

bestämmelser i 1941 års förslag.1 I stället för en uppräkning av förbjudna

varor bör emellertid regleringen bygga på ett generellt hållet förbudsstad-

gande, från vilket generella eller speciella undantag må medgivas av den

i 15 § angivna myndigheten. Förbudsstadgandet kan exempelvis givas den

innebörden, att i livsmedel icke får ingå andra varor och ämnen än så­

dana, som enligt 1 § första stycket äro livsmedel, för så vitt icke varan

eller ämnet på sätt i 15 § stadgas blivit godkänt för livsmedlet i fråga.

Huvudstadgandet bör därjämte kompletteras med en föreskrift om undan­

tag från förbudet för de i förslagets 14 § 1. andra stycket angivna ämnena

jämte kaffe, te och kryddor.

Sveriges industriförbund framhåller likaledes, att det knappast kunde

anses fullt konsekvent att en vara, som normalt innehölle ett diskutabelt

ämne, icke skulle få användas utan tillstånd, om varan i det föreliggande

fallet vore att betrakta såsom tillsats, medan däremot samma vara finge

användas utan vidare, om den vore att beteckna såsom en mera väsentlig

ingrediens i den färdiga varan. Förbundet fortsätter.

1 Jämlikt 1 kap. 2 § punkt 2 1941 års förslag får livsmedel icke saluhållas, försäljas,

utlämnas till annan eller införas till hälsovårdsområde, då det är försatt med bl. a. ämne,

som i den vid stadgan fogade förteckningen angivits såsom otillåtet för livsmedel av det

slag, varom fråga är.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63

93

Ämnen eller varor av organisk natur, som utvunnits ur djur eller växter

genom torkning, värmebehandling eller rent mekanisk behandling, få enligt

förslaget användas såsom tillsats utan att godkännande lämnats (utom be­

träffande färgämnen). För tillsats av ämnen, som utvunnits på annat sätt,

kräves tillstånd. En vara, som utvunnits genom extraktion, får sålunda

icke utan tillstånd tillsättas, men om samma vara i stället utvunnits genom

någon av de nyss omförmälda metoderna, får den tillsättas utan tillstånd.

Om man ur skalen på citrusfrukter pressar olja, har denna utvunnits ge­

nom behandling av rent mekanisk natur, men om denna olja sedan genom

urtvättning befrias från terpener, vilket innebär en förbättring av den på

mekanisk väg utvunna oljan, torde produkten icke längre kunna anses ut­

vunnen genom behandling av rent mekanisk natur. Den skillnad, som här

göres mellan olika utvinningsmetoder, är ägnad att skapa osäkerhet och

öppna möjligheter att kringgå bestämmelsernas syften.

Slutligen anför industriförbundet, att det enligt förbundets mening vore

mest praktiskt att alla de ämnen, som godkändes, uppräknades på ett och

samma ställe. Då det icke gärna kunde ifrågakomma att göra en fullstän­

dig uppräkning av hithörande ämnen i livsmedelsstadgan, torde uppräk­

ningen av vissa tillåtna tillsatsämnen i förslagets 14 § böra överflyttas till

den förteckning, som omförmäles i 15 §.

Skånes handelskammare finner innebörden av bestämmelserna i 14 §

1 mom. i många fall oklar samt anför härom.

Det kan vid olika industriella tillverkningar mången gång bli vanskligt

att avgöra, på vilket stadium i produktionsprocessen den framställda pro­

dukten är att anse som livsmedel och livsmedelsstadgan därmed får till­

lämplighet. På samma sätt kunna svårigheter uppstå att tolka begreppet

tillsats och därmed få klarhet om, när ett förhandsgodkännande skall in­

hämtas. Som exempel på de vanskligheter, som härvid kunna uppkomma,

har bl. a. framhållits sådana fall, då framställningen av ett visst livsmedel

kan ske med olika metoder och med användande av olika ämnen och rå­

varor. Sker tillverkningen med en råvara, som normalt innehåller ett dis­

kutabelt ämne, exempelvis en alkaloid, men som ej kan göra livsmedlet

direkt otjänligt till människoföda, möter inget hinder för en sådan till­

verkning. Men sker den med ett koncentrat som biingrediens blir tillverk­

ningens tillåtlighet däremot beroende av om ingrediensen skall anses som

tillsats i livsmedelsstadgans mening. I detta liksom i andra fall kan där­

jämte vara osäkert, vad som skall förstås med ringa mängd. På samma

sätt kan råda oklarhet om, huruvida en viss utvinningsmetod av ett orga­

niskt tillsatsämne hör till de i stadgandet medgivna och om ämnet är så­

dant, att det utan särskilt tillstånd får användas. I dessa och andra lik­

nande sammanhang har vidare påtalats, att förhandsgodkännandet ofta

och ej minst på grund av bestämmelsernas onödigt rigorösa avfattning ut­

sträckts över alltför stora områden och därför är ägnat att medföra om­

ständlighet och onödigt tyngande omgång.

Handelskammaren framhåller emellertid, att på grund av de vägande

skäl, som anförts för förfarandet, detta såsom sådant svårligen syntes

kunna undvaras, men det inåste fordras, att lagstiftningen i denna del

komine att handhas med synnerlig varsamhet samt med nödigt beaktande

96

av förekommande praxis och rådande förhållanden. Undantagsbestämmel­

sen i 14 § 1 mom. andra stycket borde för att undvika misstolkningar och

onödig omgång utgå och ersättas med ett bindande förhandsuttalande om

godkända tillsatsämnen i den ordning, som stadgades i 15 §.

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium anmärker, att defini­

tionen på tillsats syntes vara alltför svävande. Det ändamål för vilket äm­

net eller varan tillfördes livsmedlet, syntes vidare kunna bli avgörande för

frågan, om ämnet eller varan finge utan särskilt godkännande tillsättas

eller ej, något som kunde föranleda tvekan. Vissa ämnen eller varor kunde

nämligen, även om de tillfördes blott i ringa mängd, påverka exempelvis

såväl färg som näringsvärde hos ett livsmedel. Exempel på en sådan vara

utgjorde jästextrakt, som bestode av organiska ämnen, utvunna ur växter

annorledes än genom torkning, värmebehandling eller behandling av rent

mekanisk natur. Tvekan syntes även kunna uppstå, huruvida ett ämne

eller en vara, som ej utan godkännande finge i ringa mängd sättas till

livsmedel för att påverka exempelvis dess konsistens, skulle i större mängd

få sättas till utan godkännande, såvitt livsmedlet ej därigenom bleve skad­

ligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda. Slutligen skulle efter

ordalagen vissa varor och ämnen, som enligt definitionen av begreppet

livsmedel själva vore livsmedel, bli uteslutna från användning såsom till­

sats. En omarbetning av 14 § syntes därför behövlig, varvid bl. a. syntes

böra iakttagas, att utöver i förslaget gjorda undantag dels ämnen och va­

ror, som själva vore livsmedel, dels vinsyra, mjölksyra, citronsyra, pa-

raoxibensoesyra-metyl- och propylestrar jämte deras natriumsalter, sacka-

rin och kristallos, borde undantagas från förbudet utan särskilt godkän­

nande. Om definitionen av begreppet tillsats ändrades eller utginge, vore

det emellertid av vikt att fasthålla vid att användning av eljest förbjudna

ämnen och varor vore tillåten vid tillverkning och beredning, då det fort­

satta tillverknings- eller beredningsförfarandet vore sådant, att inga skad­

liga verkningar kunde finnas hos det färdiga livsmedlet.

Medicinalstyrelsen anser, att bestämmelsen i 14 § 1 mom. vore oklar och

icke gåve tillräcklig garanti mot tillförande till livsmedel av skadliga och

otjänliga substanser. Vidare syntes den förhindra en legitim blandning av

olika livsmedel i samma vara. Styrelsen föreslår följande lydelse.

a) Varken oorganiska eller organiska ämnen få med nedan angivna un­

dantag tillföras livsmedlet — även när det gäller ringa mängder för att på­

verka livsmedlets färg, smak, konsistens, hållbarhet eller dylikt — såvida

det icke godkänts för livsmedlet i fråga i den ordning 15 § stadgar.

b) Från denna regel undantagas andra livsmedel samt varor av organiskt

ursprung, som utvunnits ur till livsmedel tjänliga djur eller växtdelar genom

torkning, värmebehandling, urlakning eller behandling av rent mekanisk

natur under förutsättning att tillsatsen endast sker i oskadlig mängd.

c) Utan särskilt tillstånd får också tillsättas koksalt, varje sockerart,

ättika och etylallcohol samt, såvitt angår andra livsmedel än kött- och fisk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

97

varor, svavelsyrlighet till en koncentration av högst 0,5 %o, myrsyra till

2,5 °/oo samt bensoesyra och natriumbensoat till högst 1 %o. Vid konserve­

ring av kött och köttvaror får dessutom utan särskilt tillstånd användas

salpeter ävensom en likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, inne­

hållande högst 0,6 gram av det senare ämnet per 100 gram.

d) Beträffande vitaminering av livsmedel skall gälla vad därom är sär­

skilt stadgat.

Styrelsen tillägger, att då det icke syntes möjligt att finna en tillräckligt

koncis definition på uttrycket »oskadliga essenser», styrelsen funne det

lyckligast, om all tillsats av essenser i likhet med vad de sakkunniga före­

slagit beträffande alla slag av färgämnen, gjordes beroende av tillstånd

jämlikt 15 §.

Veterinärstgrelsen säger sig intet ha att erinra mot att tillsatser till livs­

medel skola få användas endast efter prövning av tillståndsmyndighet men

har vissa betänkligheter mot utformningen. Styrelsen anför, att även om

man toge i betraktande, att bestämmelserna utgjorde en komplettering av

den allmänna föreskriften i 13 § med dess förbud mot användande av till­

satsmedel av sådan beskaffenhet, under sådana förhållanden eller i sådan

mängd, att livsmedlet med skäl kunde antagas bliva skadligt att förtära

eller otjänligt till människoföda, borde dock de praktiska följderna av de i

allmänna ordalag angivna undantagen bli föremål för ingående utredning,

innan förslaget stadfästes. Utan närmare anvisningar kunde icke avgöras,

i vilka fall tillståndsprövning erfordrades. Formuleringen borde omarbetas,

varvid i synnerhet sambandet mellan 13 och 14 §§ borde bättre komma till

uttryck.

Svenska vegetariska föreningen, Svenska frisksporlförbundet och Förbun­

det Allnordisk folkhälsa anför, att de utan tvekan gåve de sakkunnigas

ifrågavarande förslag sitt stöd, enär de ansåge, att detsamma vid ansvars­

medveten tillämpning i avsevärd utsträckning syntes kunna komma att

förebygga framställning och saluhållande av mindervärdiga livsmedel. Stor

varsamhet och ytterlig noggrannhet måste emellertid iakttagas vid hand­

läggningen om beviljande av tillåtna tillsatser till livsmedel, eftersom det

icke alltid vore möjligt att laboratoriemässigt avgöra, om ett visst ämne

vore skadligt eller icke, och då erfarenheten visade, att det understundom

kunde dröja avsevärd tid, innan ett ämnes skadlighet kunde experimentellt

påvisas. Genom den omfattning bestämmelsen om undantag för vissa slag

av tillsatser erhållit, hade emellertid förslagets värde reducerats allt för

mycket för att kunna godtagas av organisationerna.

Organisationerna ansåge, att man borde förbjuda alla giftiga konserve­

ringsmedel, även om de härstädes vore av ålder brukliga. Vidare borde lik­

som mångenstädes i utlandet deklarationsplikt stadgas vid användning av

tillåtna konserveringsmedel, färgämnen och essenser. Denna borde fullgöras

genom att de nyttjade tillsatserna och helst även deras koncentration skulle

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 63.

Kungl. Maj ds proposition nr 63.

98

angivas å förpackningen; endast härigenom kunde allmänheten vid sina

inköp erhålla en riktig uppfattning om de konserverade livsmedlens fram­

ställningssätt och värde.

Yttrandet utmynnar i uttalandet, att organisationerna förutsatte, att om

åt statlig myndighet överlätes att bestämma vilka tillsatser som skulle få

användas till livsmedel, myndighetens beslut skulle bli offentliga och

hållas lätt tillgängliga för den intresserade allmänheten, att sådana till-

ståndsbeslut skulle givas begränsad giltighetstid och även under tillstånds-

tiden skulle kunna omprövas, om anledning därtill skulle uppkomma, samt

att den tillståndsbeviljande myndighetens beslut av därav intresserade par­

ter skulle kunna föras under prövning av högre instans.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Svenska skolkökslärarinnornas för­

ening anse även essenserna böra göras till föremål för prövning och upp­

tagas i den i 15 § omförmälda förteckningen.

Sveriges lantbruksförbund understryker betydelsen av att de föreslagna

reglerna genomfördes. Det måste framstå som ett mycket berättigat krav

från såväl konsumenterna som den ansvarskännande produktionen och

handeln, att garanti skapades för att inga sådana tillsatser finge användas,

som kunde göra livsmedlen olämpliga till människoföda.

Beträffande 14 § 2 mom. i livsmedelssakkunnigas förslag hänvisas till

vad som anföres om bestämmelserna om kött och fisk i 8 kap. departements-

förslaget.

Beträffande bestämmelserna i 15 § livsmedelssakkunnigas för­

slag om ordningen för godkännande av tillsatser (5 § departementsförsla-

get) framhåller statens institut för folkhälsan, att institutet enligt sin in­

struktion hade till uppgift att utföra praktiskt vetenskapliga undersök­

ningar och idka forskningsverksamhet inom bl. a. födoämneshygienen samt

att utgöra centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen. De admi­

nistrativa uppgifter, som ålåge institutets födoämneshygieniska avdelning

vore fåtaliga och föga betungande. Enligt styrelsens uppfattning syntes en

utbyggnad av de rent administrativa uppgifterna i den utsträckning, som

de sakkunniga föresloge, ej lämpligen kunna ske inom ramen för institutets

nuvarande organisation och syntes för övrigt kunna befaras leda till en ut­

veckling av institutets verksamhet, som icke varit avsedd vid dess inrät­

tande. Styrelsen ansåge därför, att dessa administrativa uppgifter lämpligen

borde åligga centrala ämbetsverk, främst medicinalstyrelsen och veterinär­

styrelsen. Publicering av förteckning å godkända varor torde även böra ske

genom medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens försorg.

Liknande synpunkter anföras i åtskilliga andra yttranden.

Veterinårstyrelsen föreslår, att tillståndsprövningen samt upprättandet

av den i förslaget angivna förteckningen överlätes till medicinalstyrelsen,

veterinärstyr elsen och lantbruksstyrelsen enligt gängse uppdelning av livs-

Kungi. Maj:ts proposition nr 63.

99

medelsärendena, i samtliga fallen efter hörande av institutet för folkhälsan.

Det vore onödigt att ange samrådsmyndigheterna i författningstexten, lik­

som även att stadga samråd med kommerskollegium. Även statens farma-

cevtiska laboratorium, som finner det föreslagna förfarandet väl omständ­

ligt, ifrågasätter nödvändigheten att samråda med kommerskollegium.

Sveriges industriförbund anför.

De sakkunniga ha vitsordat att ett tillgodoseende av de hygieniska kraven

vid livsmedelstillverkning, om dessa gå för långt, kan komma i kontlikt

med ekonomiska och industriella synpunkter på tillverkningen. Det är där­

för enligt förbundets mening av stor vikt, att den myndighet, åt vilken

uppgiften anförtros att meddela sådant godkännande som avses i § 15, är

väl förtrogen med livsmedelsindustriens förhållanden, icke minst den tek­

niska utvecklingen och forskningen inom denna industri. En allt för snäv

tillståndsgivning enligt § 15 kan lätt vålla industrien svårigheter att på ett

ekonomiskt och i övrigt rationellt sätt bedriva tillverkning av livsmedel.

Den ledande myndigheten i dessa frågor bör därför enligt förbundets upp­

fattning vara kommerskollegium. Detta ämbetsverk har redan hand om

vissa liknande frågor, nämligen dem som beröras i förordningen om fram­

ställning och införsel av vitaminiserade livsmedel. — Skulle kommerskolle­

gium anses icke böra ifrågakomma för denna uppgift, bör den ledande

myndigheten enligt förbundets mening i stället vara statens institut för

folkhälsan.

Oavsett vilken myndighet som kommer att meddela godkännande enligt

denna paragraf, är det givetvis riktigt, såsom föreslagits, att myndigheten

därvid skall samråda med vissa andra myndigheter och institutioner. Det

är naturligen önskvärt, att bland dem även medtages något organ för livs­

medelsindustrien, exempelvis industriförbundet eller Sveriges kemiska in­

dustrikontor, liksom även institutet för konserveringsforskning. Å andra

sidan förutsättes i förslaget att samråd skall ske med statens jordbruks­

nämnd, ehuru detta organ såsom i första hand regleringsmyndighet torde

mindre väl lämpa sig för denna uppgift. För att icke i onödan binda veder­

börande myndighet vid en viss procedur, som kan behöva varieras från fall

till fall, vore det måhända lämpligast att i motiveringen till denna paragraf

exemplifiera de myndigheter och övriga organ, med vilka samråd bör ske,

medan i själva lagtexten endast utsäges, att kommerskollegium har att,

efter utredning, besluta angående sådant godkännande, som avses i denna

paragraf.

Av motiven framgår, att godkännande enligt denna paragraf, på begäran

av tillverkare, icke skall bliva offentligt. För industriförbundet har fram­

hållits önskvärdheten av att detta uttalas även i författningstexten.

Det är självfallet ett ofrånkomligt krav från livsmedelsindustriens sida

alt till undvikande av onödiga svårigheter i samband med livsmedelsstad-

gans ikraftträdande den i förevarande paragraf avsedda förteckningen ut­

arbetas och publiceras i mycket god tid före ikraftträdandet.

Stockholms handelskammare anför härom.

Även om ärenden som angå exempelvis medgivande att använda kon­

serveringsmedel eller färgämnen i regel äro av hygienisk art är det dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

enligt handelskammarens mening många gånger ofrånkomligt att avväga

de hygieniska intressena mot de ekonomiska. Ett ensidigt tillgodoseende

av extremt hygieniska synpunkter vid dylika frågors avgörande kan med­

föra betydande olägenheter för företagare eller branscher och vara ägnat

att försvåra en anpassning efter den på detta område pågående forskningen.

Enligt handelskammarens uppfattning bör därför prövningen jämlikt 15 §

i sista hand åvila ett centralt ämbetsverk, som med vana att anlägga eko­

nomiska synpunkter vid frågornas bedömande kan förena saklighet och

objektivitet. Även om det i 15 § förutsatts, att folkhälsoinstitutet, innan av­

görande träffas, skall samråda med bl. a. representanter för kommers­

kollegium, utgör detta enligt handelskammarens mening ingen tillräcklig

garanti för att ekonomiska hänsyn bli vederbörligt beaktade. Handelskam­

maren vill därför ifrågasätta, huruvida det icke bör anförtros åt kommers­

kollegium att efter hörande av de tre myndigheter, vilka närmast skola

representera de hygieniska intressena, lämna godkännande enligt 15 §. I

varje fall bör kommerskollegium tillförsäkras ett ökat inflytande vid ären­

denas behandling.

Kommerskollegium anser förslaget, att kollegiet skall erhålla ökat in­

flytande i hithörande frågor, böra beaktas.

Svenska institutet för konserveringsforskning säger sig icke kunna bi­

träda förslaget att till statens institut för folkhälsan överlåta ensambestäm­

manderätten rörande godkännande av tillsatsämnen. Institutet framhåller,

att det icke torde vara möjligt att på rätt sätt handlägga dessa frågor om

tillsatsämnen till livsmedel utan en noggrann kännedom om de forsknings­

arbeten, som legat till grund för de nya framsteg som gjordes. En ständig

och intim kontakt med de stora livsmedelslaboratorierna samt konserve-

ringsinstitut i olika länder vore sannolikt en av förutsättningarna för be­

dömningen av dessa spörsmål. Detta torde redan erbjuda institutet för

folkhälsan svårigheter. Institutet för konserveringsforskning framhåller

vidare det anmärkningsvärda i att den sakkunskap, som representerades

av institutet, där staten i samarbete med industrin skapat en gemensam

sakkunnig instans, icke skulle beredas tillfälle att ens taga ställning till

dessa synnerligen viktiga frågor i vad gällde konservering och lagring av

livsmedel, än mindre få någon medbestämmanderätt.

Handelskammaren i Göteborg anser samråd böra äga rum med institutet

för konserveringsforskning.

Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut liksom Svenska smör­

provningarna anse de organ, med vilka institutet för folkhälsan skall ha att

samråda beträffande mjölk och mjölkprodukter, böra utökas med Alnarps-

institutet (mejerikollegiet) och Svenska smörprovningarna. Svenska meje­

riernas riksförening anser statens mejeriförsök böra ha nämnts bland dem,

med vilka samråd skulle äga rum.

Statens livsmedelskommission ifrågasätter, om samråd icke borde ske

med det av de sakkunniga föreslagna samarbetsrådet för livsmedelshygien

(jfr s. 236 ff), då det i vissa fall säkerligen skulle vara av betydelse, att repre­

101

sentanter för näringslivet finge yttra sig i de frågor, som här avsåges. Det

torde nämligen ofta vara nödvändigt att vid bedömandet av frågan om ett

visst ämne borde godkännas såsom tillsats till livsmedel göra en lämplig

avvägning mellan näringshygieniska och tekniska synpunkter. Länsstyrel­

sen i Södermanlands län ifrågasätter, om icke de i 15 § omförmälda upp­

gifterna, som icke blott vore av sanitär art utan även i hög grad berörde

ekonomiska frågor, borde fullgöras av samarbetsrådet i stället för folk-

hälsoinstitutet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare förordar ett enklare

godkännandeförfarande. Hörande av alla de fem angivna myndigheterna

borde ej vara nödvändigt.

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium ifrågasätter, om icke i

15 § borde införas uttryckliga bestämmelser om skydd för fabrikshemlighet.

Samma yrkande göres av Stockholms handelskammare.

Beträffande bestämmelsen i 16 § (6 § departementsförslaget)

framhålles i ett flertal yttranden, att bestämmelsen i den form, den erhållit

i förslaget, är svårförståelig och därför behöver omarbetas. Veterinärstyrel­

sen ifrågasätter, om bestämmelsen icke jämväl bör gälla överlämnande

till annan.

Vad bestämmelserna i 17 § (7 § departementsförslaget) angår

har i några yttranden uttalats önskemålet, att i bestämmelserna skall

uttryckligen angivas, att de jämväl avse servering. Överståthållaräm-

bclct finner uttrycket »utlämnas till annan» väl vidsträckt till sin inne­

börd, då därunder torde kunna inbegripas jämväl husmödrar och andra,

som i hemmet serverar mat till familjemedlemmarna. Visserligen anknöte

begreppet till ett liknande uttryck i gällande hälsovårdsstadga, men av

sammanhanget framginge dock tydligare än vad i förslaget vore fallet, att

hushållsarbete icke avsåges.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium anför, att med förorening i detta

fall borde förstås bakteriologisk, kemisk eller mekanisk förorening, oavsett

om denna behäftat råvarorna eller uppkommit senare på grund av livs­

medlens bearbetning eller förvaring. Efter »förorening» borde därför in­

skjutas orden »(bakteriologisk, kemisk eller mekanisk)». — Kollegiet an­

ser därjämte, att efter punkt 2 bör inskjutas en ny punkt av följande lydelse

»om varan innehåller mera än 50 milligram koppar per kilogram av varan».

Statens institut för folkhälsan liksom statens veterinärmedicinska anstalt

anser, att i punkt 3 ordet »omslag» bör ändras till »förpackningsmaterial»

för att ge bestämmelsen en mer allmängiltig karaktär, omfattande t. ex.

även träemballage.

Svenska institutet för konserveringsforskning anför beträffande punkt 3.

Denna paragraf borde omformuleras till ett enkelt förbud mot använd­

ning av emballage, som till livsmedel överför giftigt eller skadligt ämne.

Det finnes åtskilliga flyktiga substanser, som kunna passera genom ett tun­

nare, ofarligt emballage. Såsom exempel kan nämnas flera cellofantyper,

Iiungl. Maj:ts proposition nr 63.

102

cellulosaacetat, vissa enklare omslagspapper etc., i vilket livsmedel är

»omedelbart förpackat». Å andra sidan kan det förutses, att andra metall­

folier än här uppräknade, även farliga sådana, genom att förses med en

skyddshinna eller lackeras, kunna göras helt oskadliga.

Institutet vill också yrka, att »giftigt» ersättes med skadligt eller bägge-

dera. Det ter sig föga följdriktigt att genom 14 § reglera allehanda skadliga

tillsatser, men om dessa tillföras genom emballaget, endast ingripa om

giftiga substanser användas. Tillämpningen bör bli enhetlig, och särskilda

tillsatser till emballage, vilket numera blir allt vanligare, underkastas samma

tillståndsprövning som övriga tillsatser. Dylik impregnering av emballage

äger rum i flera andra länder och har i liten skala börjat vinna insteg på

den svenska marknaden. Härigenom kan förhindras t. ex. bildning av mögel,

insektsangrepp avvärjas, groning hämmas in. m.

Veterinärhögskolans lärarkollegium anför, att i punkt 5 uttrycket »över­

föra sjukdom» borde ersättas med »överföra smitta eller förorsaka sjuk­

dom». Ett livsmedel överförde t. ex. icke sjukdomen paratyfus utan para-

tyfusbakterier. Toxiner, som bildats i ett livsmedel, överförde icke sjuk­

dom utan förorsakade sjukdom. Liknande uttalande göres av Svenska

distriktsveterinärföreningen och statens veterinärmedicinska anstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Departementschefen.

I förevarande kapitel av departementsförslaget ha, liksom i 3 kap. livs-

medelssakkunnigas förslag, sammanförts vissa allmänna bestämmelser om

livsmedels beskaffenhet. Kapitlet tar framförallt sikte på det färdiga livs­

medlet. I 3—4 §§ givas allmänna regler om vilka råvaror och tillsatser

som få användas vid framställning eller beredning av livsmedel, medan

7 § 1 mom. innehåller ett allmänt stadgande om vilka varor som få salu-

hållas som livsmedel.

3 § departementsförslaget upptager en generell bestämmelse om att

vara eller ämne, som användes vid framställning eller beredning av livs­

medel för avsalu eller servering, icke får vara av sådan beskaffenhet eller

tillföras under sådana förhållanden eller i sådan mängd, att det färdiga livs­

medlet blir skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda. Be­

stämmelsen överensstämmer nära med bestämmelsen i 13 § livsmedels-

sakkunnigas förslag. Den sista punkten i denna paragraf, som avser för­

farandet vid livsmedels framställning, har överförts till 12 § och inarbetats

i den där upptagna allmänna bestämmelsen om livsmedels hantering. Nå­

gon saklig ändring åsyftas icke härmed.

I 4 och 5 §§ departementsförslaget behandlas frågan om godkännande

av tillsatser till livsmedel. Såsom framgår av den förut lämnade redo­

görelsen finnas f. n. icke några bestämmelser härom. Däremot är i gift­

stadgan infört förbud mot att saluhålla, försälja eller eljest överlåta livs­

medel, som är försatt med gift av första eller andra klassen, färgämnen av

viss beskaffenhet samt vissa andra, särskilt angivna ämnen. Livsmedels-

103

sakkunniga ha nu föreslagit, att denna bestämmelse skall utbytas mot

stadgande av innebörd, att vid framställning eller beredning av livsmedel

för avsalu eller servering åt allmänheten oorganiska ämnen samt andra

ämnen av organisk natur än sådana, som utvunnits ur djur eller växter

genom torkning, värmebehandling eller behandling av rent mekanisk natur,

icke skola få användas som tillsats till livsmedel utan att varan eller ämnet

för ändamålet godkänts av statens institut för folkhälsan efter samråd med

representanter för vissa angivna myndigheter. Med tillsats avses därmed

vara eller ämne, som i ringa mängd tillföres livsmedlet för att påverka

dess färg, smak, konsistens, hållbarhet eller dylikt.

I yttrandena har någon principiell erinran mot att tillsatser till livsmedel

på detta sätt skola bli föremål för prövning och godkännande icke anförts,

men däremot ha olika meningar yppats om bestämmelsernas utformning.

Särskilt har det från vissa håll betonats — bl. a. även av institutet för folk­

hälsan —- att rätten att avgöra dessa frågor icke bör tillkomma detta in­

stitut utan de myndigheter, som utgöra chefsmyndigheter för livsmedels­

kontrollen, medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen.

För egen del finner jag det riktigt, att en förhandsprövning av de till­

satser till livsmedel, varom här är fråga, skall införas. Såsom de sakkun­

niga framhållit kan det nuvarande systemet icke anses utgöra tillräckligt

skydd mot att vid framställning och beredning av livsmedel tillsättas äm­

nen, som göra livsmedlen hälsovådliga eller otjänliga till människoföda.

Godkännandeproceduren måste inskränkas till varor och ämnen, som äro

tillsatser i egentlig mening och som alltså icke äro att betrakta som råvaror

vid livsmedelstillverkningen. Att införa en prövning av vilka råvaror som

skola få användas vid sådan tillverkning är uppenbarligen icke möjligt.

Härför fordras emellertid en definition av begreppet tillsats. I departements-

förslaget har en sådan definition intagits i 1 § 3 mom., vari sägs, att med

tillsats till livsmedel skall förstås vara eller ämne, som är avsett att, i all­

mänhet i ringa mängd, tillföras livsmedel — utan att ingå i detsamma som

råvara — för att påverka dess färg, smak, konsistens eller hållbarhet eller

för annat liknande ändamål och finnes kvar i det färdiga livsmedlet. Här

avses alltså främst färgämnen, konserveringsmedel, essenser och andra

smaktillsatser, förtjockningsmedel och liknande. I 4 § departementsför-

slaget stadgas, att såsom tillsats till livsmedel, som framställes eller be-

redes för avsalu får, där ej annat framgår av bestämmelse i stadgan, au-

vändas allenast vara eller ämne, som godkänts såsom tillsats för livsmedlet

i fråga.

Måhända kan även mot nu anförda bestämmelser anföras, att de äro

alltför vaga och icke ge tillräcklig ledning, om i det särskilda fallet god­

kännande erfordras eller icke. Det mest tveksamma är här, hur gränsen

mellan råvara och tillsats skall dragas. Atl här ange någon kvantitativ

gräns är icke möjligt. Gränsfall måste alltid uppkomma. I allmänhet torde

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

104

dock skillnaden i praktiken vara ganska klar, och de tveksamma fallen

torde minska i antal genom de undantagsbestämmelser, som föreslås och

till vilka jag strax återkommer. För att ytterligare minska olägenheterna

av att definitionen på tillsatser icke kunnat göras fullständigt exakt, har i

5 § intagits bestämmelse om rätt för den myndighet, som har att pröva

fråga om godkännande, att meddela bindande förklaring om vara eller ämne

i visst fall är att anse såsom tillsats till livsmedel eller icke.

Framhållas bör, att det här endast är fråga om livsmedel, som fram-

ställes eller beredes för avsalu, däremot icke om livsmedel, som framställes

eller beredes allenast för servering. Vidare anges generellt, att bestämmel­

sen icke gäller vid beredning av s. k. färdiglagad mat. Att i dessa fall fordra

godkännande av tillsatser är knappast möjligt. Den som bereder livsmedlet

för servering eller lagar till maträtten synes böra ha full frihet att handla

inom ramen för de allmänna bestämmelserna i 3 §.

Beträffande vissa varor och ämnen har angivits att godkännande icke

erfordras, såvida det ej är fråga om färgämnen. Detta gäller främst sådana,

som kan betecknas som rena naturprodukter, vilka angivits såsom vara,

som utvunnits ur djur eller växt genom torkning, värmebehandling, ur-

lakning med vatten eller behandling av rent mekanisk natur. Hit höra t. ex.

kryddor, choklad och åtskilliga smaksättningsmedel. Vidare ha här med-

tagits koksalt, socker och andra sockerarter, ättika och etylalkohol. Där­

emot har bland dessa undantag icke, såsom livsmedelssakkunniga föreslagit,

upptagits oskadliga essenser och vissa särskilt angivna konserverings­

medel. Det har nämligen i vissa remissyttranden påfordrats att samtidigt

skulle ges föreskrift om den halt av dessa varor, som livsmedel skulle få

innehålla. Det har då synts lämpligare, att den godkännande myndigheten

får pröva dessa konserveringsmedel — varvid de givetvis komma att god­

kännas — och därvid meddela bestämmelser om maximihalt.

Beträffande frågan vilken myndighet som skall ha att pröva frågor av

nu ifrågavarande art ha olika meningar yppat sig. Att såsom livsmedels­

sakkunniga föreslagit lämna avgöranderätten till statens institut för folk­

hälsan torde medföra en avsevärd förändring i institutets nuvarande karak­

tär och lär knappast mot de avstyrkande yttranden som avgivits kunna

komma i fråga. Då de spörsmål det här gäller äro av stor ekonomisk be­

tydelse för näringslivet och enbart hygieniska synpunkter icke få vara

avgörande, synes det icke heller vara lämpligt att, såsom förordats av några

remissinstanser, överlämna beslutanderätten till medicinalstyrelsen och

veterinärstyrelsen ev. till ytterligare någon myndighet. En uppdelning av

avgörandet på flera myndigheter torde för övrigt lätt göra förfarandet

tungrott och medföra kompetenskonflikter. Jag har därför stannat för att

tillstyrka det av industriförbundet och Stockholms handelskammare för­

ordade alternativet, att anförtro handläggningen av dessa frågor åt kom­

merskollegium. Såsom industriförbundet påpekat handhar konnnerskolle-

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

105

gium redan ärenden enligt förordningen om framställning och införsel av

vitaminiserade livsmedel, vilka ärenden delvis äro likartade med de nu

ifrågavarande. Genom att lägga tillsatsprövningen på kommerskollegium får

man dessutom en bättre garanti för att ekonomiska hänsyn beaktas än om

kollegium endast skulle höras. Emellertid få givetvis folkhälsans intressen

och de hygieniska synpunkter i övrigt, som i första hand påkallat bestäm­

melserna om prövning av livsmedelstillsatser, icke lämnas åsido. De i vissa

fall nödvändiga förberedande undersökningarna torde sålunda i allmänhet

få företagas inom statens institut för folkhälsan och institutet samt medi­

cinalstyrelsen och veterinärstyrelsen böra alltid vara representerade vid

handläggningen hos kommerskollegium av dessa ärenden. Genom en sådan

ordning undvikes det omständliga remissförfarande som sannolikt blivit

nödvändigt om de sakkunnigas förslag genomförts; detta förutsätter näm­

ligen samråd mellan folkhälsoinstitutet och vissa andra myndigheter. —■

En uttrycklig bestämmelse om att medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen

och folkhälsoinstitutet skola vara företrädda enligt vad nyss sagts bör

emellertid införas i stadgan. Berör visst ärende annan myndighet -— det

kan vara fallet t. ex. då fråga är om godkännande av tillsatser till mjölk

och smör -— bör även representant för denna kallas att närvara. Särskild

föreskrift härom torde icke erfordras.

Beslut av kommerskollegium om godkännande av viss tillsats bör kunna

avse livsmedel i allmänhet eller också visst eller vissa livsmedel. Tillsats,

som generellt godkänts som tillsats till livsmedel, får dock icke utan vidare

användas, där detta följer av annan bestämmelse i livsmedelsstadgan, t. ex.

i 39 § beträffande mjölk och grädde samt 44 § beträffande smör.

Beslut om godkännande bör kunna förenas med särskilda villkor, t. ex.

om den maximihalt, vari tillsats bör få ingå i livsmedel. Godkännande bör

även få återkallas då särskilda skäl äro därtill t. ex. när nya vetenskapliga

rön visat att en medgiven tillsats har skadliga verkningar.

Det bör åligga kommerskollegium att upprätta och offentliggöra förteck­

ning å tillsatser, som godkänts för olika livsmedel. Det bör emellertid icke

vara obligatoriskt att dylik tillsats upptages i förteckningen, då det kan vara

i den enskilde företagarens intresse, att tillsats, om vars godkännande han

gjort framställning, icke offentliggöres. Förordnande om att handlingarna

i vissa ärenden om tillsatser icke få offentliggöras torde i mån av behov

lämpligen kunna meddelas med stöd av lagen den 28 maj 1937 om in­

skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Det synes icke

vara nödvändigt att förteckningen införes i svensk författningssamling.

Kungörande på annat sätt kan även övervägas.

För att undvika onödiga framställningar om prövning av tillsatser, som

icke kunnat godkännas, synes även någon form av offentliggörande av åt­

minstone vissa av kommerskollegii avslagsbeslut i tillsatsärenden kunna

komma i fråga. Detsamma gäller beslut, varigenom bindande förklaring

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

106

meddelats huruvida ämne i visst fall är att anse som tillsats eller icke.

Något särskilt stadgande härom torde icke erfordras.

Med hänsyn till att livsmedelsindustrin behöver tid för att anpassa sig

efter de nya bestämmelserna om godkännande av tillsatser torde det vara

nödvändigt med en ganska lång övergångstid från det dessa bestämmelser

antagas och till dess de träda i kraft. Kommerskollegium måste vidare börja

sin verksamhet på detta område i god tid före bestämmelsernas ikraft­

trädande. Jag finner mig böra förorda, att bestämmelserna skola träda i

kraft den 1 juli 1952, men att kommerskollegium skall äga upptaga ären­

den om tillsatser redan ett år tidigare eller den 1 juli 1951.

I likhet med de sakkunniga anser jag att bestämmelserna om vitaminise-

ring av livsmedel icke böra inarbetas i livsmedelsstadgan. Vitaminisering

fordrar alltså ej tillstånd enligt förevarande paragraf. Däremot har hän­

visning till bestämmelserna härom gjorts. Någon revision av dessa bestäm­

melser anser jag icke böra ske i detta sammanhang.

14 § 2 mom. i livsmedelssakkunnigas förslag anser jag böra överflyttas

till bestämmelserna i 8 kap. om de särskilda livsmedel, varom här är fråga.

6 § departementsförslaget motsvarar 16 § livsmedelssakkunnigas förslag

men har erhållit dels mera begränsat tillämpningsområde — bestämmelsen

avser endast tillsatser till livsmedel — dels väsentligt förenklad formulering.

I 7 § departementsförslaget ha upptagits bestämmelserna i 17 § livs­

medelssakkunnigas förslag utan väsentliga ändringar i sak. För att få en

formellt mera tillfredsställande avfattning har paragrafen uppdelats i två

moment, av vilka det första upptager den inledande allmänna bestämmel­

sen samt punkterna 4 och 5 och det andra punkterna 2 och 3. Hälsovårds­

stadgans formulering av motsvarande stadgande har vidare bibehållits i

större utsträckning än i kommittéförslaget. Med saluhållande har sålunda

likställts att varan överlämnats till annan. Att härvid icke avses förfarande

inom ett enskilt hushåll torde vara självfallet. I uttrycket saluhållande

ingår på grund av 2 § jämväl servering.

Av de i 14 § kommittéförslaget särskilt angivna punkterna har punkt 1

uteslutits. Enbart den omständigheten att en icke godkänd tillsats använts

vid tillverkning av livsmedel bör icke föranleda förbud mot livsmedlets

saluhållande. Härför bör ytterligare tillkomma, att livsmedlet blivit skadligt

att förtära eller otjänligt till människoföda. I punkt 3 (2 mom. p. 2 de­

partementsförslaget) har ordet omslag utbytts mot material. Att här införa

särskild bestämmelse om maximihalten koppar vill jag icke förorda —

detta fall synes vara alltför speciellt för att nu upptagas i livsmedelsstadgan,

när bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande föreskrifter — ej heller

att nämnda punkt utvidgas till sin innebörd, på sätt Svenska institutet

för konserveringsforskning påfordrat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

107

3 kap. Livsmedelslokaler m. m.

(8—11 §§ departementsförslaget.)

Gällande bestämmelser.

I 11 § hälsovårdsstadgan föreskrives följande för område, där stadgans

bestämmelser för stad gälla. Lägenhet, där födoämne eller dryckesvara be-

redes till försäljning, får liksom lägenhet, där kött, charkuterivaror, färsk

fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller till

försäljning förvaras, ej läggas på mindre avstånd än sex meter från avträde

och urinkur eller från stall, fähus och svinhus eller därtill hörande gödsel­

behållare. Sådan lägenhet skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt för­

sedd med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom ha lätt till­

gång till vatten. Golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor och annan

inredning skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras.

Lägenheten får icke stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt vara

så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna uppkomma

därav. Utöver vad sålunda stadgats gäller för slakteri, charkuteri och me­

jeri, ätt golv däri skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt ämne

samt försett med avlopp för spillvatten. Lägenhet, som avses i de nu åter­

givna bestämmelserna, får icke tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden läm­

nat sitt tillstånd därtill (1 mom.). Sådan lägenhet ävensom där använda red­

skap, förvaringskärl och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd.

Lägenhet får vidare endast användas till det ändamål, för vilket den är av­

sedd. Ämne, som kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på

annat sätt göra dem otjänliga till förtäring får ej förvaras där (2 inom.).

Motsvarande bestämmelser för övriga delar av landet givas i 46 § 1 och

2 mom. Bestämmelserna gälla dock endast lägenhet, som hör till slakteri,

charkuteri, mejeri, bageri, konditori, bryggeri eller läskedrycksfabrik, samt

lägenhet, där kött, charkuterivaror, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller

konditorivaror yrkesmässigt försäljas eller för dylik försäljning förvaras.

Föreskrift om att lägenheten skall godkännas av hälsovårdsnämnd saknas.

Hälsovårdsstadgans bestämmelser i dessa hänseenden kompletteras i

stor utsträckning, främst i städer och samhällen, med kommunala föreskrif­

ter, som ofta innehålla bestämmelser om att hälsovårdsnämnd skall god­

känna även andra lokaler än de här omnämnda, liksom även detaljerade

regler om formerna för dylikt godkännande, om lokalernas beskaffenhet

och om skötseln av lokalerna samt bestämmelser om begränsning av de

varuslag, som få saluhållas i vissa slag av butiker.

Särskilda bestämmelser om mejerier finnas i mejeristadgan den 22 maj

1936 (nr 174). Stadgan innehåller närmare bestämmelser om lokalernas

beskaffenhet men däremot icke några föreskrifter om godkännande av

lokalerna. Det åligger lantbruksstyrelsen och hos styrelsen anställda mejeri-

inspektörer att övervaka stadgans efterlevnad.

108

Beträffande vissa slakterier givas bestämmelser i kungörelsen den 30

november 1934 (nr 559) angående kontrollslakterier. I denna stadgas, att

enskild slakteriinrättning under vissa förutsättningar må på ansökan av dess

innehavare av medicinalstyrelsen (numera veterinärstyrelsen) ställas under

offentlig kontroll. Särskilda bestämmelser givas i kungörelsen om lokaler­

nas läge och beskaffenhet.

Motsvarande bestämmelser finnas i kungörelsen den 30 november 1934 (nr

560) angående under offentlig kontroll ställda charkuterifabriker, enligt vil­

ken enskild fabriksanläggning, avsedd för beredning av salt, rökt eller torkat

kött eller för tillverkning av annan vara, vid vars beredning användes kött,

under vissa förutsättningar må på ansökan av dess innehavare av medici­

nalstyrelsen (numera veterinärstyrelsen) ställas under offentlig kontroll.

Även här givas särskilda föreskrifter om lokalernas beskaffenhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

Förslaget till livsmedelsstadga upptager i 4 kap. under rubriken Livsme-

delslokaler bestämmelser om prövning av lokaler för framställning eller

beredning av livsmedel, avsedda för försäljning eller servering åt allmän­

heten, för sådan servering eller för saluhållande eller förvaring för avsalu

av köttvaror, tiskvaror, skaldjur, ägg, mjölk eller mjölkprodukter, marga-

rinvaror, glass, bröd, konditorivaror eller färdiglagad mat, om beskaffenhe­

ten av dessa lokaler, om deras skötsel m. in. Beträffande det närmare inne­

hållet av bestämmelserna hänvisas till bilagan.

Såsom förut nämnts ha livsmedelssakkunniga även framlagt ett förslag

till normalmatvarustadga, som är avsett att tjäna såsom mönster vid upp­

rättande av lokala matvarustadgor. Denna stadga upptager — vid sidan av

olika specialbestämmelser rörande särskilda slag av livsmedelslokaler —

följande allmänna bestämmelser rörande livsmedelslokaler och skötseln av

desamma.

Vad i 18—20 § § i livsmedelsstadgan föreskrives skall i tillämpliga delar

gälla — förutom i samma paragrafer omförmälda lokaler — jämväl lokaler

för saluhållande eller förvaring till avsalu av frukt, bär, grönsaker, spece­

rier och konfektyrer. (2 §.)

Lokal, som avses i 18 § livsmedelsstadgan eller 2 § denna stadga, skall

äga tillräcklig och ändamålsenligt disponerad golvyta. Dess takhöjd får

icke- vad huvudutrymmena angår, understiga 2,7 meter, för såvitt hälso­

vårdsnämnden icke med hänsyn till särskilda omständigheter finner undan­

tag kunna medgivas. Lager- och andra biutrymmen skola finnas i den ut­

sträckning, som erfordras för det ändamål, vartill lokalen är avsedd. Loka­

len skall vara utrustad med vattenledning samt ändamålsenliga anordningar

för diskning och rengöring ävensom, där så anses erforderligt, för bered­

ning av varmvatten. Diskbänkarna i lokalen skola vara öppna och arbets­

borden så anordnade, att bordens och lokalens rengöring icke försvåras.

Lokalen skall hava lämpliga anordningar till skydd mot direkt solljus och

för utestängande av flugor och råttor. Lokalen skall utvändigt vara försedd

Kangl. Maj.ts proposition nr 63.

109

med skyit, angivande rörelsens beskaffenhet och innehavarens namn eller

firma. (3 § 1 inom.)

Inom eller i nära anslutning till lokalen skall för personalens omklädning

finnas lämpligt, väl ventilerat utrymme, som ej får användas till bostad,

med skåp eller liknande för klädernas förvaring. Dessutom skall, där om­

ständigheterna det påkalla, särskilt utrymme av lämplig beskaffenhet fin­

nas för personalens måltider samt möjlighet att värma medförd mat.

Till varje lokal skall höra minst ett eller, där fråga är om lokal, där större

antal personer av båda könen äro anställda, minst två avträden (vattenldo-

setter) med tvättställ jämte tillbehör i eller intill avträdet. Torrklosett får

icke finnas inom lokalen. Avträde med ingång från sådan del av lokal, där

livsmedel tillverkas eller saluhållas, skall vara försett med förrum. (3 § 2

mom.)

Golv och redskap i lokal av ifrågavarande slag skola såvitt angår utrym­

men, där arbete dagligen bedrives eller dit allmänheten äger tillträde —

dock icke magasinsutrymmen — rengöras minst en gång dagligen efter

slutat arbete med användande av erforderliga rengöringsmedel. Sågspån

får icke brukas som golvströ i annat fall än där vederbörande yrkesinspek-

tör meddelat föreskrift därom. Golvspolning får ej äga rum, om därigenom

ömtåliga matvaror kunna skadas. Sopning av golv får ej äga rum på så­

dant sätt att damm röres upp.

Magasinsutrymmen samt i övrigt andra utrymmen än sådana, som avses

i första stycket, skola rengöras så ofta det anses erforderligt.

Kläder få tvättas endast i därför särskilt inrättat rum. (3 § 3 mom.)

Försäljningslokal, som här avses, får icke vara belägen över bostads­

lägenhet. (3 § 4 mom.)

I försäljningslokal, som i 18 § livsinedelsstadgan eller 2 § denna stadga

avses, få andra oförpackade livsmedel än ägg, färsk frukt, rotfrukter och

grönsaker icke utställas på disken eller utanför densamma utan att sär­

skilda anordningar vidtagits för att skydda varorna mot beröring av kun­

derna. Utanför lokalen eller dess ytterdörr får icke annan skyltning med

livsmedel förekomma än med rotfrukter och grönsaker, som förvaras under

tätt slutanfle genomskinligt skydd och lägst 75 centimeter över markytan.

Skyltning med livsmedel får icke ske på sådant sätt, att dessa därigenom

förorenas, bliva mindre hållbara eller eljest mindre tjänliga till människo-

föda. (4 § 1 mom.)

I lokal, som i 18 § livsinedelsstadgan eller 2 § denna stadga avses, får

skyltning med affischer och plakat icke ske på sådant sätt, att lokalens

rengöring försvåras eller risk för förorening eller förstöring av livsmedel

uppkommer.

I lokaler framlagda, oförpackade livsmedel få ej vidröras av kunderna.

Spottning på golvet får ej förekomma i lokalen. Hundar, katter och fåg­

lar få ej finnas därstädes. Tobaksrökning är förbjuden utom i lokal, där

servering till allmänheten äger rum.

Tydliga anslag om förbud, som i nästföregående båda stycken sägs, skola

finnas uppsatta i lokalen. (4 § 2 mom.)

Kött eller köttvaror utom konserver, rensad eller styckad fisk, bröd, smör,

margarin, ost och andra för förorening lätt utsatta varor få ej direkt in­

slås i tidningspapper eller annat orent omhölje. (4 § 3 mom.)

Slutligen må nämnas, att i 3 § livsinedelsstadgan upptagits följande be­

stämmelse. Med lokal för viss verksamhet avses i denna stadga icke blott

sådant rum eller utrymme vari verksamheten bedrives, utan även till den­

samma hörande biutrymmen, såsom lagerlokaler, omklädningsrum, tvätt-

eller diskrum eller dylikt. Såsom lokal anses jämväl kiosk.

HO

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

I några yttranden har de sakkunnigas förslag till bestämmelser om god­

kännande och kontroll av livsmedelslokaler kritiserats ur mera allmänna

synpunkter, varvid man särskilt vänt sig mot tendensen att hindra att olika

slag av livsmedel försäljas i samma lokal. Stijrelsen för kooperativa för­

bundet har sålunda i sitt yttrande påtalat, att i betänkandet tillbörlig hän­

syn icke tagits till de förändringar, som skett inom livsmedels- och annan

handel, närmast på grund av den under det senaste decenniet framträ­

dande, nu i stark utveckling stadda kundförpackningen av varor. Det arbete,

som tidigare ägt rum med uppvägning, uppmätning och förpackning av

varorna i butikerna, hade nu till övervägande delen bortfallit. Denna ut­

veckling innebure en väsentlig förbättring av hygienen inom livsmedels­

handeln. Den hade också en ekonomisk betydelse genom att maskiner på

fabrikerna kunde ersätta det manuella arbetet i butikerna.

Efter att med några exempel ha angivit, vad kundpaketering innebure i

hygieniskt och ekonomiskt avseende, fortsätter styrelsen:

Styrelsen har med dessa exempel önskat åskådliggöra den pågående ut­

vecklingen fram mot en tid, då samtliga livsmedel och även andra varor

komma att kundförpackas vid centralanläggningar eller hos fabrikanterna.

Det är nödvändigt, om distributionskostnaderna skola kunna sänkas, att

den angivna omläggningen från manuellt till maskinellt arbete får fortgå

och att avsättningen inom handeln av alla kundförpackade varor stimuleras

och icke försvåras av en oekonomisk branschuppdelning. En dylik bransch­

uppdelning var och är motiverad, då varor av ömtålig art styckas; uppdelas

och paketeras i butikerna men knappast om varorna äro inneslutna i kund­

förpackningar.

Inom industrin ha kostnaderna per tillverkad enhet minskats, men inom

handeln har så inte blivit fallet. Där ha kostnaderna per enhet stigit. Den

förbilligade produktionen har alltså ej kommit konsumenterna helt till godo.

Det gäller därför att rationalisera handeln, så att även den kan bjuda kon­

sumenterna de fördelar modern maskinteknik ger möjlighet till. För att så

skall kunna ske, krävs att de vid fabriker eller packningscentraler kund­

förpackade varorna i butik få säljas fritt och inte drabbas av samma före­

skrifter, som av hygieniska skäl måste gälla för varor, vilka uppdelas i butik.

De sakkunniga ha i viss mån medverkat till en sådan ordning genom att

flaskmjölk inte underkastas samma bestämmelser som försäljning av mjölk,

som i butikerna utmätes till konsumenterna ur större kärl. Samma motive­

ring, som de sakkunniga anfört till stöd för flaskmjölkens frigivande, måste

även anses utgöra skäl för att övriga kundförslutna varor få säljas tillsam­

mans med andra varor, givetvis under förutsättning att kundförpackningen

är hygieniskt tillfredsställande och att varan förvaras i butiken, så att den

är skyddad mot påverkan av andra varor.------------

I sitt betänkande göra de sakkunniga ingen skillnad mellan villkoren för

in

å ena sidan sådan butiksför sälj ning av kött och fläsk, som styckats inom

försäljningslokal eller inom en omedelbart till denna ansluten lokal, och å

andra sidan butiksförsäljning av fabriks- eller centralförpackade kött- och

fläskvaror. Här vore det lämpligt att i stadgan införa samma differentie­

ring, som är föreslagen beträffande lösmjölks- och flaskmjölksför sälj ning.

Detta skulle innebära att i stadgan fastställdes, att förpackade kött- och

fläskvaror finge försäljas i samma lokal som andra varor under förutsätt­

ning att de inom försäljningslokalen förvarades så, att de inte kunde på­

verkas av andra varor.

Styrelsen är, som av det anförda framgår, av den uppfattningen, att livs-

medelsstadgans hygieniska föreskrifter borde omfatta tillverkning, bered­

ning och förpackning samt styckning eller uppdelning inom engros- och

detalj försälj ning av alla livsmedel. Däremot borde för engros- och detalj­

handeln med förpackade varor full frihet beredas handeln att sälja dessa

varor i butikslokaler, där varor från de mest skilda branscher samman­

förts. Detta gäller givetvis under förutsättning att de förpackade livsmedlen

i butik förvaras på ett fullt tillfredsställande sätt. Denna friare ordning

borde inte blott gälla landsbygden utan även städer och andra tättbebyggda

samhällen. Det enda undantag som ur rent hygieniska synpunkter skulle

kunna framstå som motiverat vore att förhindra försäljning av andra varor

i sådana butiker, där styckning av hela resp. halva och fjärdedels fall av

kött och fläsk äger rum och där försäljning av sådana varor sker i opake­

terat skick. En sådan ordning gäller i stort sett i Köpenhamn och Oslo. I

Oslo är det dock tillåtet att i kött- och fläskbutiker sälja grönsaker. För

närvarande torde emellertid en sådan uppspaltning av handeln icke vara

genomförbar i vårt land, i all synnerhet som den rådande ordningen ej

visat sig hava medfört kända hygieniska olägenheter.

Sveriges industriförbund och handelskammaren i Göteborg ha framhållit,

att bestämmelserna om livsmedelslokaler icke borde gälla lokaler, där livs­

medlen saluhållas i slutna förpackningar, som bereda livsmedlen erfor­

derligt skydd. Ett liknande uttalande har gjorts av statens livsmedelskom­

mission.

Statens priskontrollnämnd erinrar om att det på många orter förekomme

försäljning av diversehandelssortiment t. ex. karbid, fotogen, färghandels­

varor in. in. i samma lokal eller biutrymmen till denna som den där livsme­

del försäljas. Detta vore på många orter det enda ekonomiskt möjliga. Att i

sådana fall specialisera livsmedelshandeln vore otänkbart. Åtgärder borde

vidtagas för att undvika sanitära olägenheter inom livsmedelshandeln, men

önskemålen i denna riktning borde inte drivas längre än nödvändigt. Det vore

olämpligt med sådana bestämmelser för försäljningen, som åstadkomme

alltför kostbara ändringar av den nuvarande formen för handeln och som

kunde beräknas påverka utvecklingen ogynnsamt ur kostnadssynpunkt. —

Handelsmarginalen på vissa viktigare livsmedel vore traditionellt lägre än

detaljhandelsmarginalen på vissa andra varor än livsmedel, som i stor ut­

sträckning försåldes genom livsmedelshandeln. Om livsmedelshandeln ej

finge saluföra dessa varor, förelåge risk för prisstegring på livsmedels-

varorna. Det vore därför önskvärt, att livsmedelshandeln även framdeles finge

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

112

saluföra vissa andra varor än livsmedel. —- Nämnden ville betona angelä­

genheten av att utfärdade bestämmelser icke finge hindra pågående eller

kommande rationaliseringssträvanden inom handeln. Lönekostnaderna och

hyreskostnaderna utgjorde den större delen av handelns totala kostnader.

De verksammaste medlen för att åstadkomma kostnadssänkningar vore dels

att söka nå större omsättning per försäljningsställe, dels att nå en större

försäljning per anställd genom att minska arbetet med expedieringen. Man

hade sökt inom handeln tillgodose en sådan utveckling, t. ex. genom själv-

betjäningsbutiker. Dessa butiker förutsatte en relativt hög omsättnings-

summa. Nämnden funne det väsentligt, att införandet av sådana butiker

underlättades därigenom att de finge sälja även andra varor än livsmedel,

som väl lämpade sig för självbetjäningsbutiker. — Utvecklingen hade med­

fört, att tämligen goda tekniska resurser nu funnes för att förpacka öm­

tåliga livsmedel och att inreda och ventilera lokalerna så, att vitt skilda

varuslag kunde säljas i samma lokal utan att hygieniska olägenheter upp-

stode. I lagförslaget borde därför utsägas, att det vore tillåtet att saluhålla

och förvara andra varor än livsmedel i lokalerna, under förutsättning att

skäliga åtgärder vidtoges för att förekomma att livsmedlen därigenom

bibringades främmande lukt eller smak eller gjordes otjänliga till män-

niskoföda. Det vore önskvärt, att det samtidigt i lagförslaget angåves, vilka

varor som med skäl kunde antagas skada livsmedlen på angivet sätt och

vilka åtgärder som de lokala hälsovårdsnämnderna i sådana fall finge före­

skriva för att förekomma nackdelarna.

De i 18 § upptagna bestämmelserna om vilka lokaler som

skola vara underkastade särskild tillståndsprövning

och kontroll (8 § departementsförslaget), ha föranlett uttalanden från

ett stort antal remissinstanser. Särskilt i yttranden från myndigheter och

organisationer, som företräda de hygieniska intressena, har man härvid

yrkat, att tillämpningsområdet skulle utvidgas och ytter­

ligare livsmedelslokaler föras in under stadgan.

Såsom förut omnämnts har man sålunda i åtskilliga yttranden velat

ha begreppet servering åt allmänheten närmare angivet och vissa serve-

ringslokaler, såsom dylika lokaler vid militärförläggningar, skolor, industri-

anlåggningar m. m., underställda hälsovårdsnämndens godkännande, var­

vid även gränsdragning borde ske mellan yrkesinspektionens och hälso­

vårdsnämndernas kompetensområden.

I samband härmed har i sekreterare Häggmarks promemoria även på­

talats, att förslaget till livsmedelsstadga icke syntes innehålla något om den

sanitära kontrollen av restaurangvagnar och serveringslokaler ombord på

passagerarfartyg. Häggmark framhåller, att när det gällde servering åt

passagerare denna verksamhet torde vara att anse såsom servering åt all­

mänheten. Den skulle således falla under livsmedelsstadgans bestämmelser

om hantering av livsmedel samt om personalens hygien. Svårigheten vore

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

att säga, vilken hälsovårdsnämnd som skulle svara för kontrollen. Sam-

arbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer har i sitt

yttrande uttalat, att Häggmarks uttalanden borde beaktas vid livsmedels-

stadgans slutliga utformning. Liknande uttalanden förekomma i åtskilliga

andra yttranden, bl. a. i det av medicinalstyrelsen avgivna.

Förste provinsialläkarnes förening finner anmärkningsvärt, att förslaget

icke innehåller ett ord om ladugårdar. Dessa utgjorde dock produktions­

platserna för ett av våra viktigaste födoämnen. Det vore därför oundgäng­

ligen nödvändigt att precisera de krav, som från sanitär synpunkt måste

ställas på dem och giva hälsovårdsnämnderna befogenhet att därstädes ut­

öva en tillfredsställande kontroll. -— Liknande synpunkter gå igen i åtskil­

liga andra yttranden.

Statens livsmedelskommission däremot anser starka skäl föreligga för

att från bestämmelserna i 18 § undantaga lokal, utgörande rum i eller

invid ladugard, i vilket mjölk i mindre omfattning försäljes till de närmast

kringboende. I varje fall borde dispens kunna lämnas för sådan lokal.

Fiskeristyrelsen anser att kyl- och fryshus, där livsmedel förvarades,

borde underkastas här ifrågavarande kontroll. Detta vore ej alltid fallet

enligt förslaget, nämligen i de fall, där förvaringen ej skedde för avsalu.

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium påtalar, att bestämmel­

ser saknades om beskaffenheten av lokal, som användes för förpackning

av livsmedel. Då varan kunde förpackas av annan än tillverkaren, syntes

det vara av särskild betydelse, att vissa föreskrifter lämnades till skydd mot

förorening av livsmedel i samband med förpackning.

Svenska stadsläkareföreningen anser, att lokaler för saluhållande eller

förvaring av frukt, bär, grönsaker, specerier och konfektyrer borde med­

tagas i den riksgiltiga livsmedelsstadgan. Det funnes ingen anledning till att

det på vissa håll i landet, där normalmatvarustadgan skulle komma att

gälla, lokaler för dessa varuslag skulle behöva stå under särskilt sträng

kontroll, medan det på andra håll skulle gå att anordna dylika lokaler

utan vidare.

Utvidgning av livsmedelsstadgans bestämmelser till att gälla dessa slag

av livsmedelsbutiker eller vissa av dem påyrkas även i några andra

yttranden.

I några yttranden från remissinstanser, som företräda näringslivet, har

åter yrkats att tillämpningsområdet för ifrågavarande bestäm­

melser skulle inskränkas.

Sveriges industriförbund framhåller sålunda, att bestämmelserna i 18 §

icke borde gälla med avseende på sådan lokal, där vegetabiliska råvaror

renades eller förädlades till halvfabrikat, under förutsättning att råvaran,

resp. halvfabrikatet under den följande bearbetningen underkastades

en tillfredsställande rening i annan lokal. Denna begränsning av paragra-

8—-Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 63.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

113

114

fens räckvidd kunde åstadkommas genom en motsvarande begränsning av

innebörden av begreppet livsmedel.

Stockholms handelskammare finner stadgandet i 18 § 1 mom. c) så all­

mänt hållet, att anmälningsskyldighet förelåge även beträffande gross-

handelslager, där livsmedel förvarades endast i förpackat skick. Då det

kunde ifrågasättas, om detta vore av behovet påkallat, ville handelskam­

maren föreslå, att uttryckligt undantag gjordes för lokal, där varor för­

varades endast i slutna förpackningar, som beredde livsmedlen erforderligt

skydd. Samma yrkande har Sveriges grossistförbund och liknande syn­

punkter ha anförts av Skånes handelskammare.

Handelskammaren i Gävle säger sig icke kunna värja sig för intrycket,

att anmälningsskyldigheten i sin helhet gjorts alltför omfattande och be­

svärlig. Detta gällde särskilt serveringslokaler, där alkoholfria drycker,

malt- eller rusdrycker tillhandahölles, vilka lokaler i flertalet fall bleve

föremål för prövning i samband med beviljandet av tillstånd till utskänk-

ningen. Att föreskriva ytterligare granskning genom hälsovårdsnämnder­

nas försorg förefölle handelskammaren överflödigt och ägnat att medföra

onödiga kostnader för rörelseidkaren.

Bestämmelserna om anmälan och godkännande av livs-

medelslokaler i sista stycket av 18 § 1 mom. samt i 2 och 4 mom.

av samma paragraf (9 g 1, 2 och 4 mom. departementsförslaget) ha föran­

lett skiftande uttalanden.

Mera allmänna synpunkter ha anförts av handelskammaren i Gävle,

som finner anmälningsskyldigheten onödigt omfattande och framför för­

slag till förenkling även av den följande proceduren, samt av kommers­

kollegium. Kommerskollegium anför, att de former, som i 4 kap. föreskri­

vits för godkännande och besiktning av livsmedelslokaler av olika slag före­

fölle väl omständliga och för näringsidkarna ganska betungande. Stor hän­

syn krävde förhållandena på landsbygden. De affärer av handelsbods eller

lanthandels typ, d. v. s. sådana där vid sidan av olika livsmedel också till­

handahölles en hel del andra mera vanliga förnödenhetsartiklar, torde re­

presentera en distributionsform, som särskilt inom glest befolkade lands­

delar alltjämt hade sitt berättigande.

Handelskammaren i Göteborg påtalar, att om en större livsmedelsfabrik

anlägges på landsbygden, prövningen av lokalfrågorna skulle ankomma på

vederbörande hälsovårdsnämnd, samt anför härom. Det kunde rimligen ej

förutsättas, att alla de hälsovårdsnämnder på landet, som således skulle

få taga befattning med dessa frågor, besutte en sådan sakkunskap, att fa-

brikskontrollen kunde bli tillfredsställande och effektiv. Behandlingen av

ärenden av denna art borde därför om möjligt förläggas till någon myn­

dighet, som hade kvalifikationer att snabbt och effektivt bedöma livsme­

delsindustrins lokalfrågor.

Lantbruksstgrelsen anför, att om 18 § godtoges, det skulle kunna in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

115

träffa, att hälsovårdsnämnd godkände mejerilokal, som lantbruksstyrelsen

icke skulle kunna godkänna — en ordning som icke vore tillfredsställande.

Lantbruksstyrelsen övervakade f. n. förhållandena på ifrågavarande om­

råde i hela landet och under styrelsens ledning hade så småningom utbildat

sig en viss praxis för ärendenas bedömning. På grund av numera vunna

erfarenheter syntes det styrelsen lämpligt, att styrelsen icke blott yttrade

sig över ansökningar om godkännande av mejerilokaler utan även fattade

beslut i sådana frågor. Liknande synpunkter anföras av Svenska mejeri­

ernas riksförening och handelskammaren i Göteborg.

Olika frågor av speciell art ha även tagits upp vid remissbehandlingen

varvid påyrkats såväl ett smidigare och enklare förfaringssätt som en

skärpning i skilda hänseenden av kontrollen.

Till de remissinstanser, vilka framfört förslag om förenklingar hör hl. a.

överståthållarämbetct som anför.

18 § 1 mom. i förslaget stadgar skyldighet för den, som avser att inrätta

vissa lokaler, där livsmedelshantering kommer att äga rum, att underställa

hälsovårdsnämnden ritningarna för förhandsgranskning och godkännande.

En liknande skyldighet har tidigare föreslagits i annat sammanhang, näm­

ligen i sakkunnigförslag till ny arbetarskyddslag beträffande skyldighet att

hos vederbörande yrkesinspektör inhämta förhandsgodkännande innan

fabrikslokaler inrättades. I sitt yttrande över sistnämnda förslag avstyrkte

överståthållarämbetet införandet av dylik skyldighet under framhållande

av i huvudsak följande synpunkter: Det bör i princip eftersträvas, att an­

mälan eller ansökan icke skall behöva göras hos mer än en myndighet.

Därest prövning av ett ärende från mer än en myndighets sida anses erfor­

derlig, bör ett samarbete mellan de olika myndigheterna åvägabringas.

Obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag synes ej böra ifråga-

komma, utan det bör åligga byggnadsnämnden att höra vederbörande spe­

cialmyndighet angående sådana ansökningar om byggnadslov, som gälla

nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbyggnad. Föredragande departe­

mentschefen anlade i sitt anförande till statsrådsprotokollet i ärendet liknan­

de synpunkter, och arbetarskyddslagen har i sin slutligen antagna utform­

ning icke något stadgande om obligatorisk förhandsgranskning. —-------

Liknande överväganden ha enligt ämbetets förmenande tillämpning jämväl

på livsmedelslagstiftningens område. Visserligen är tillämpningsområdet

för bestämmelserna om byggnadslov begränsat men de lokaler, som falla

utom dessa bestämmelser, torde vara så pass få att det icke synes erfor­

derligt att med hänsyn till dem införa ett särskilt granskningsförfarande.

För övrigt lär väl alltid möjlighet föreligga att, därest så prövas nödigt,

frivilligt inhämta ett förhandsuttalande av vederbörande hälsovårdsnämnd.

Ett påpekande härom i författningstexten skulle måhända vara till nytta.

Styrelsen för kooperativa förbundet anser, att det skulle vara fördel­

aktigt, om granskningen av ritningar så vitt möjligt koncentrerades till

byggnadsnämnderna, vilka i sin tur kunde föranstalta om att de granska­

des av t. ex. hälsovårdsnämnden och yrkesinspektionen. 1 anslutning här­

till borde formuleringen i 18 § 1 mom. andra stycket mjukas upp, så all

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

116

kravet på ritningar ej gjordes obligatoriskt. — Delvis liknande synpunkter

anföras av Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm.

Sveriges köpmannaförbund och Stockholms handelskammare hemställa

att i författningstexten skarpare betonas, att hälsovårdsnämndens gransk­

ning av ritningar till livsmedelslokal skall verkställas med största skynd­

samhet.

Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet vill, att i byggnadslagstift­

ningen skall införas bestämmelse om att i här förevarande fall hälsovårds­

nämnds yttrande skall införskaffas, innan byggnadslov meddelas.

Veterinärstyrelsen anser, att vederbörande borde åläggas skyldighet att,

innan lokal inrättades, ej blott göra skriftlig anmälan därom till hälso­

vårdsnämnden utan även att avvakta dess yttrande och vid inrättandet

iakttaga eventuellt givna erinringar och anvisningar. Ifrågasättas kunde

här, om uttrycket »yttrande» ej borde utbytas mot förhandsbesked eller

liknande för att därigenom framhäva, att det erfordrades ett slutligt god­

kännande.

Svenska veterinär föreningen för kött- och mjölkhygien förmenar, att an­

mälningsplikten i 1 mom. bör anses inträda, när någon vill »inrätta eller

använda» lokal, varigenom tydligare skulle framgå, att lokaler, som in­

rättats för annan verksamhet men där livsmedel ändå hanterades, hörde

hit. Samma yrkande går igen i flera andra yttranden. Statens institut för

folkhälsan och statens veterinärmedicinska anstalt anser anmälningsplik­

ten böra inträda, när någon vill inrätta eller taga i anspråk livsmedels­

lokal.

Veterinärstyrelsen finner det angeläget, att fråga om godkännande av lo­

kal upptages till prövning även vid överlåtelse av tidigare godkända loka­

ler. Ofta förekomme att en del bristfälligheter vidlådde en viss lokal utan

att dessa ansåges böra föranleda återkallande av givet tillstånd. Vid om­

byte av innehavare vore det en lämplig tidpunkt att genomdriva behövliga

förbättringar av lokal.

Kravet på att vid överlåtelse av livsmedelslokal, densamma skall bli före­

mål för ny prövning av hälsovårdsnämnden, har framställts i åtskilliga

andra yttranden.

Förste provinsialläkarnes förening påpekar, i anslutning till föreskriften

i andra stycket av 18 § 2 mom., att lokal kunde bli olämplig för sitt ända­

mål av många andra skäl än det att underhållet försummades. Det vanli­

gaste torde vara, att lokalen bleve för trång och icke fyllde hygieniska krav

på rymlighet, därför att rörelsen utvidgats så, att den icke längre lämpligen

kunde bedrivas därstädes. Liknande uttalanden ha gjorts av svenska pro­

vinsialläkareföreningen och några andra remissinstanser.

Sveriges konditorförening framhåller, att av beviset om godkännande

borde framgå bl. a. huruvida tillståndet avsåge servering, detaljhandel eller

tillverkning eller en kombination av dessa verksamhetsgrenar. F. n. tolka­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

117

des motsvarande bestämmelse i gällande hälsovårdsstadga påfallande olika.

På olika håll hade hälsovårdsnämnden utan att fatta nytt beslut i ärendet

ansett sig kunna tillåta tillverkning av konditorivaror även i sådana lo­

kaler, som från början endast avsetts för serveringsändamål. Detta miss­

förhållande ställde sådana kaféidkare, som dreve begränsad konditoritill­

verkning, i ett avsevärt mer gynnat läge än de verkliga konditorerna.

Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg anser nödvändigt, att i författnings­

texten möjligheten att godkänna en livsmedelslokal endast för ett visst

angivet högsta antal arbetare blir uttryckligen fastställd.

Beträffande bestämmelsen i 18 § 3 mom. (9 § 3 mom. departements-

förslaget) framhåller veterinärstyrelsen, att styrelsen för sin del ej kunde

finna någon anledning att såsom de sakkunniga föreslagit föreskriva skyl­

dighet för hälsovårdsnämnd att endast beträffande 'fissa lokaler inhämta

veterinärs yttrande. För att undvika eventuella, av sanitära krav betingade

ändringsarbeten sedan lokalen inrättats, vilka arbeten enligt vad erfaren­

heten visat ofta ställde sig svåra att få genomförda och åsamka avsevärda

kostnader, ansåge styrelsen, att skyldighet att höra veterinär borde före­

ligga i samtliga under 1 mom. angivna fall, så vitt fråga vore om lokaler

för animaliska livsmedel.

Liknande synpunkter återfinnas i ett flertal andra yttranden, främst från

veterinärt håll, varvid även påpekats att veterinärstyrelsen borde höras

beträffande vissa anordningar i mejeri.

Svenska industriförbundet anser 3 mom. höra tillämpas även på lokaler

för framställning av andra lätt infekterbara livsmedel, t. ex. färdiglagad mat.

Sveriges hälsovårdstjänstemannaförbund jämte vissa hälsovårdsnämnder

anser bestämmelsen i 3 mom. böra så tillvida uppmjukas, att de uppgifter,

som här avses, skola kunna fullgöras jämväl av hälsovårdsinspektör. Hälso­

vårdsnämnden i Skövde anser besiktning böra kunna verkställas jämväl av

annan av veterinärstyrelsen godkänd veterinär än läns-, stads- eller

distriktsveterinär.

1948 års hälsovårdsstadgekommilté liksom medicinalstyrelsen anse, att

i fall som i 3 mom. sägs, yttrande jämväl bör inhämtas från vederbörande

tjänsteläkare.

Fiskerisiyrelsen föreslår, alt i 3 mom. ordet »fiskkonserver» utbytes mot

»fiskvaror», då eljest hela fisksaltningsindustrin och vidare lokaler för

framställning av ur hygienisk synpunkt så känsliga varor som fiskfärs och

fiskfiléer skulle falla utanför. Ett yrkande av motsvarande innebörd har

gjorts i fråga om 19 § tredje stycket.

Hälsovårdsnämnden i Solna anser förfarandet enligt 18 § 3 inom. för

omständligt. Sveriges konditorförening framhåller vikten av att bestäm­

melsen icke får medföra skärpta krav.

I fråga om bestämmelserna i 5 mom. (9 § o mom. departementsför-

slaget) anför 1948 års hälsovårdsstadgekommittc liksom flertalet övriga

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

118

remissinstanser, att det här omförmälda undantaget beträffande lokal för

servering åt allmänheten, där servering omfattade endast läskedrycker, saft

och bakverk, borde utgå. De som vore sysselsatta med kontroll av serve-

ringslokaler visste, att det ofta vore i dylika lokaler, som hygieniska brist-

fälligheter förelåge.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium däremot anser undantagsbestäm­

melsen i 5 mom. utan olägenhet kunna utsträckas till lokal för servering

åt allmänheten, där serveringen omfattar, förutom läskedrycker, saft och

bakverk, även kaffe, te, smörgåsar och mjölk, kyld, serverad i glas.

I fråga om de närmare bestämmelserna i 19 § om livs m e-

delslokals beskaffenhet (10 § departementsförslaget) frainhål-

les av veterinärstyrelsen och Svenska länsveterinärföreningen liksom i ett

flertal andra yttranden, att de detaljerade föreskrifterna i 3 § normalmat-

varustadgan borde intagas i livsmedelsstadgan, då de icke innebure större

hygieniska krav än som kunde uppfyllas överallt i landet.

Även medicinalstyrelsen uttalar förståelse för denna tanke samt fram­

håller vidare, att i första stycket erfordrades vissa ytterligare föreskrifter

om sanitära anordningar för personalen. Sålunda borde intagas bestäm­

melse om att livsmedelslokal skulle ha avlopp samt vara säkrad mot råttor

och insekter, speciellt flugor. Restriktiva bestämmelser mot inrättande av

livsmedelslokal under markens nivå borde ingå i livsmedelsstadgan men

icke utformas så, att de tvingade till stängning av redan befintliga lokaler.

De sanitära riskerna i livsinedelslokaler, belägna helt eller delvis under jord,

vore emellertid så betydande, att inrättandet av sådana lokaler borde göras

beroende av att vissa krav på luftväxling och belysning vore uppfyllda.

Om man icke önskade införa detaljbestämmelser om dessa lokalers an­

ordnande, borde livsmedelsstadgan hänvisa till av den lokala hälsovårds­

nämnden för varje särskilt fall meddelade föreskrifter.

Krav på en allmän bestämmelse, antingen i livsmedelsstadgan eller nor-

malmatvarustadgan, att lokal av ifrågavarande slag icke skall utan särskilt

tillstånd av hälsovårdsnämnden få vara belägen under markytan ha fram­

ställts i ett flertal andra yttranden.

Sveriges spcceri- & lanthandlareförbund däremot konstaterar med till­

fredsställelse, att något generellt förbud icke stadgats för livsmedelsför­

säljning i källarlokaler. Många källarlokaler kunde t. o. in. vara betydligt

bättre än de, som låge ovan jorden. Ett förbud mot försäljning i källar­

lokaler skulle därför vara ett alltför stort ingrepp i många köpmäns rörelser.

Med de hjälpmedel som nu stode till buds att belysa, ventilera och isolera

lokaler, behövde det ej medföra några sanitära olägenheter att en försälj­

nings- eller arbetslokal låge under markytans nivå.

Veterinärhögskolans lärarkollegium anser, att livsmedelslokal bör ha

ständig tillgång till varmt vatten. I flera yttranden framhålles, att om vat-

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

119

tenledning finnes i huset, den borde vara indragen jämväl i livsmedels- lokalen.

Beträffande livsinedelslokals förbindelse med bostad anför vetcrinårstyrelsen, att det ur strängt hygienisk synpunkt vore önskvärt, att en livs- medelslokal ej hade någon förbindelse med bostad. Det innebure nämligen stor risk för smittspridning att personalen i sina arbetskläder kunde gå mellan lokalen och bostaden och exempelvis ena stunden sköta om en sjuk familjemedlem för att omedelbart därefter distribuera livsmedel, eller att de saluhållna varorna blandades med familjens egna tillhörigheter eller, i fråga om matserveringar, att diskning skedde tillsammans med bosta­ dens disk.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien påtalar att be­ stämmelse om lokals förbindelse med bostad uppmjukats i förhållande till hälsovårdsstadgan. Dess formulering vore att föredraga.

Även i åtskilliga andra yttranden förekomma uttalanden mot den före­ slagna uppmjukningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser på denna punkt.

Beträffande dispensbestämmelsen för vissa mindre för­ säljnings- och förvaringslokaler på landsbygden i 19 § andra stycket anser medicinalstyrelsen, att densamma borde utgå, då det i princip icke borde vara någon skillnad i hygienisk standard på städernas och landsbygdens lokaler. Rörelse, som började i liten skala, växte ofta ut. Ville man tillämpa de sanitära bestämmelserna i 19 § första stycket, sedan rörelsen vuxit till ordinärt omfång, komrne detta att bereda svårigheter. I många fall komrne detta att leda till att hälsovårdsnämndens beslut över­ klagades eller till begäran om dispens. Detta komrne i sin tur att fördröja lokalernas iståndsättande. Även i veterinärstyrelsens yttrande liksom i åt­ skilliga andra yttranden avstyrkes bestämmelsen. Svenska länsveterinär­ föreningen anser, att dispens enligt andra stycket kunde vara lämplig, om i enlighet med föreningens förslag 3 g normalmatvarustadgan överflyttades till livsmedelsstadgan. Dispens borde emellertid icke meddelas av hälso­ vårdsnämnden utan av länsstyrelse för undvikande av alltför stora lokala olikheter. — Tanken, att dispens, varom här är fråga, skall meddelas av länsstyrelsen, delas av flera andra remissinstanser.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium framhåller beträffande undan­ tagsbestämmelsen för landsbygden, att vad man här egentligen bort göra skillnad på icke vore försäljnings- eller förvaringslokaler i stad resp. på landsbygden utan fastmera dylika lokaler, där verksamheten hedreves i stor eller liten omfattning. Verksamheten vid försäljnings- och förvaringsloka­ ler vore på landsbygden ofta av eu mindre omfattning än i tätorterna, och man borde givetvis generellt undvika att alltför mycket försvåra eller för­ dyra dylik verksamhet, där förekomsten av småföretag eljest vore önskvärd.

Att draga gränsen för undantagsbestämmelserna i detta fall enligt tillämp­

120

ningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet komme i praktiken

att framstå som uteslutande formellt och ingalunda rationellt.

Skånes handelskammare finner dispensmöjligheten enligt andra stycket

berättigad men anser den ej böra knytas till rörelsens omfattning och an­

talet däri sysselsatta personer, då en sådan dispens lätt skulle innebära en

deklassering av de mindre företagen. Dispensen borde i stället gälla gene­

rellt. Hälsovårdsnämnd på landet borde äga rätt att medge eftergift med

skyldighet för nämnden att dessförinnan inhämta yttranden av lokala, en­

skilda och kooperativa näringssammanslutningar. Även handelskammaren

i Gävle anser dylik dispens böra kunna medgivas efter hälsovårdsnämndens

prövning i varje särskilt fall oavsett antalet anställda, åtminstone vad ser-

veringslokaler och vissa lanthandelsaffärer anginge. Kommerskollegium

framhåller vikten av att de särskilda förhållandena på landsbygden beak­

tades och att bestämmelserna utformades så att tillräckliga dispensmöjlig-

heter förefunnes för att förhindra, att de ekonomiska konsekvenserna av

lagstiftningen onödigt hårt drabbade handeln därstädes. Ur denna syn­

punkt ansåge kollegium begränsningen av dispensrätten enligt andra stvcket

alltför snäv.

Med anledning av den generella dispensregeln för kiosker framhåller

länsstyrelsen i Blekinge län behovet av särskilda föreskrifter beträffande

dessa lokaler. Det vore olämpligt att ställa samma krav på en kiosk som

på en annan lokal. Jämkning skulle behöva meddelas beträffande praktiskt

taget alla kiosker.

Vad angår 19 § tredje stycket påyrkas i ett stort antal yttran­

den, att bestämmelsen att golvet skall vara slätt skall utgå, då en slät golv­

beläggning ofta bleve slipprig och därigenom riskabel för personalen genom

risk för halka.

Medicinalstyrelsen anser att i 19 § tredje stycket eller i ett följande nytt

stycke borde intagas särskilda bestämmelser om lokal för mjölkförsäljning.

Härom anföres följande.

Mjölken är ett synnerligen viktigt livsmedel, som samtidigt med att det

göres lätt tillgängligt för konsumenterna måste skyddas mycket noga för

förorening. Detta är lika nödvändigt vare sig försäljningsstället ligger inom

område, där det utfärdats matvarustadga, eller annorstädes. En av de vik­

tigaste skyddsåtgärderna är att mjölken praktiskt taget hela tiden från det

den lämnar mejeriet hålles avkyld. De bestämmelser härom, som utfärdas,

böra därför inflyta i livsmedelsstadgan. I förslaget (19 § första stycket)

finns nu endast en allmän bestämmelse om att det, där så med hänsyn till

varornas beskaffenhet erfordras, skall finnas lämpliga anordningar för de­

ras kylning. Nagra närmare anvisningar om vilka anordningar härför, som

böra krävas — en för hälsovårdsnämndernas övervakning betydelsefull sak

— finnes icke. I normalmatvarustadgan (6 § 3 mom.) angives, att som

kyianordning för mjölk kan godtagas ett tillräckligt stort kar av lämpligt

material i erforderlig grad fyllt med kallt vatten. För stora delar av lands­

bygden skulle man således kunna pruta även på denna, synnerligen mått­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

121

liga och föga preciserade bestämmelse. Normalmatvarustadgans bestäm­

melse ger ett mycket osäkert skydd mot sanitär olägenhet och till och med

i många fall mot uppenbar fara för hälsan; detta gäller i synnerhet som­

martiden. Den minsta fordran, man kan ställa, är att karet med vatten

under den varma årstiden beskickas med is i tillräcklig mängd. Denna

absoluta minimifordran, som under alla omständigheter bör gälla hela lan­

det, d. v. s. ingå i livsmedelsstadgan, bör emellertid skärpas vid all nyinred­

ning av mjölkförsäljningslokaler. Därvid bör krävas, att lokalerna förses

med kyldisk eller annan lika effektiv kylanordning.

Beträffande fjärde stycket framhåller länsstyrelsen i Kalmar län, att

orden »dock ej mindre än 6 meter» böra tilläggas, då stadgandet eljest

skulle innebära en försämring i förhållande till nuvarande bestämmelser.

Svenska mejeriernas riksförening anser bestämmelserna i 19 § icke skola

äga tillämpning på mejerier. Handelskammaren i Göteborg förordar också,

att mejeri utgår ur tredje stycket för undvikande av konflikter med lant-

bruksstyrelsen.

Beträffande bestämmelserna i 20 g (11 § departementsförsla-

get) anför Sveriges industriförbund.

Enligt första punkten i denna paragraf får lokal, som avses i 18 §, endast

användas till det ändamål, för vilket den godkänts. Detta kan näppeligen

vara de sakkunnigas mening; godkännandet bestyrker lokalens lämplighet

för avsett ändamål men givetvis icke dess olämplighet för annat än livs-

medelstillverkning. Med hänsyn till bestämmelsen i 18 § 2 mom. att, om

verksamhet av annat slag än den, för vilken lokalen godkänts, upptages i

denna, godkännandet icke längre är gällande och då överträdelse av denna

bestämmelse medför straffpåföljd, synes bestämmelsen i 20 § första punk­

ten vara överflödig och böra utgå.

Medicinalstyrelsen anser 3 § 3 mom. normalmatvarustadgan böra över­

flyttas till 20 § livsmedelsstadgan med vissa jämkningar i avfattningen.

Beträffande de i 20 § tredje stycket upptagna bestämmelserna om salu­

hållande av oförpackade grönsaker och rotfrukter i kött- och fiskaffärer

ha olika meningar gjort sig gällande. Från hygieniskt håll har i flera ytt­

randen framförts krav på ett förbud i livsmedelsstadgan mot dylik sam-

handel. Sålunda anför Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölk-

liygien, att den ansåge förkastligt, att ömtåliga animala födoämnen salu­

fördes i samma lokal som med av jord- ofta latringödselbemängda rotfruk­

ter och grönsaker. Den hygieniska vådan bestodc däri, att försäljaren, fram­

för allt under den brådska, som ofta rådde i eu affär, vid det växelvisa

hanterandet av ömtåliga livsmedel och mer eller mindre förorenade före­

mål och födoämnen icke alltid iakttoge den noggranna renlighet, som borde

fordras. Risken av ett sådant »sambruk» borde komma till klart uttryck i

stadgan. Föreningen vore övertygad om att en uppdelning av dessa varu­

grupper på olika butiker mycket väl kunde genomföras utan olägenhet för

konsumenterna. Ett sådant förfarande tillämpades redan nu i en del större

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

122

städer och andra samhällen. — Bland andra myndigheter, som önska ett så­

dant förbud, är jämväl hälsovårdsnämnden i Halmstad, som hänvisar till

att barnförlamningsepidemien i Halmstad sommaren 1949 möjligen hade

uppkommit på detta sätt.

Å andra sidan framhåller fiskeriintcndenten i Västerhavets distrikt, att

betänkandets förslag påtagligt vore att föredraga framför ett förbud mot

att saluhålla grönsaker och rotfrukter i oförpackat skick i fiskaffärer, då

det i åtskilliga fall kunde förmodas, att det knappast skulle löna sig att på

viss plats anordna eller driva fiskaffär, om innehavaren förbjödes saluföra

grönsaker och rotfrukter. Ett förbud av detta slag kunde alltså befaras

medföra minskad avsättning av fisk.

Stockholms handelskammare framhåller, att det för undvikande av en

alltför restriktiv tillämpning av stadgandet vore angeläget att det komplette­

rades med en exemplifiering av vilka åtgärder som kunde anses skäliga till

förekommande av att de animala livsmedlen förorenades. I varje fall torde

böra utsägas, att det icke vore erforderligt med särskilt rum för grönsaker­

nas och rotfrukternas förvaring, vilket på sina håll stipulerats i lokala mat-

varustadgor. Liknande uttalande har gjorts av Sveriges grossistförbund.

Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm anser det välbetänkt att icke

föreslå något generellt förbud mot gemensamhetshandel av ifrågavarande

slag med hänsyn till detaljhandelns organisation och allmänhetens bekväm­

lighet. Inom livsmedelsdetaljhandeln förekomme nämligen i regel kombi­

nationen kött och grönsaker samt fisk och grönsaker. Sveriges köpmanna­

förbund understryker vikten av att oförpackade rotfrukter och grönsaker

skola kunna få saluhållas i kött- och fiskbutiker, då det givetvis ur allmän­

hetens synpunkt måste anses önskvärt, att inköp av grönsaker kunde gö­

ras i samma butiker, där inköp av kött- eller fiskvaror skedde. Styrelsen för

kooperativa förbundet framhåller, att det ur näringshygieniska synpunkter

vore önskvärt, att konsumtionen av grönsaker och rotfrukter stege och att

de sakkunnigas förslag syntes främja denna konsumtion. Styrelsen fort­

sätter.

Nu anförda ståndpunktstagande motiveras även av att det ur konsument­

synpunkt är bekvämt att kunna köpa t. ex. grönsaker och kött i samma

butik. Om grönsaker och rotfrukter skulle få saluhållas endast i speciella

grönsaksbutiker, komme detta säkerligen att medföra eu icke önskvärd

konsumtionsminskning och en stark fördyring av varorna i fråga. Dels

skulle nämligen sådana arrangemang medföra större krav på butiksut-

rymmen, och lokalhyrorna äro, särskilt i större städer, mycket höga, dels

varierar tillgången på grönsaker så avsevärt under olika årstider, att det

skulle bli utomordentligt svårt att i en speciell grönsaksbutik utnyttja

arbetskraften rationellt. I de butiker, där grönsaker nu saluföras, utgöra

dessa en mindre del av varusortimentet, och försäljningspersonalen har sin

huvudsakliga sysselsättning med försäljning av övriga varor. Härigenom

kunna kostnaderna för distributionen nedbringas avsevärt.

För att slutgiltigt lösa frågan om grönsakers och rotfrukters försäljning

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

123

föreslår styrelsen, att en kompletterande bestämmelse om dessa varor in­

föres i § 21.1 Härigenom förhindras de lokala myndigheterna att utfärda

förbud mot sådan försäljning. Tilläggsbestämmelsen i § 21 kan förslagsvis

få följande lydelse:

»Vad sålunda stadgats gäller ock försäljning av grönsaker och rotfrukter

i oförpackat skick i lokaler, där oförpackade kött- eller fiskvaror saluhålles,

under förutsättning att skäliga åtgärder vidtagas för att förekomma, att de

animala livsmedlen därigenom förorenas.»

Även statens livsmedelskommission anser det böra övervägas, om icke

jämväl beträffande grönsaker och rotfrukter ett generellt undantag borde

göras i 21 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Departementschefen.

I en livsmedelsstadga synas icke böra saknas grundläggande bestämmel­

ser om beskaffenheten och skötseln av vissa lokaler, där livsmedel fram­

ställas eller beredas, förpackas, försäljas eller förvaras. Praktiska skäl tala

nämligen för att i en dylik stadga sammanföras så många som möjligt av

de bestämmelser, som beröra livsmedelsproduktionen och -handeln. Lokal­

bestämmelserna bilda också ett ganska väl avgränsat komplex av stadgan-

den, som icke äro mycket beroende av de hälsovårdsföreskrifter, som gälla

andra slag av lokaler. Jag kan därför icke biträda den i många remissytt­

randen omfattade meningen, att med uttärdande av dessa bestämmelser

skall anstå, tills den nu påbörjade revisionen av hälsovårdsstadgan är ge­

nomförd, utan anser dem böra ingå i den livsmedelsstadga, som nu fram-

lägges. Från näringslivets sida har även vitsordats angelägenheten av att

hithörande bestämmelser snarast möjligt genomföras. Otvivelaktigt före­

ligger behov av att de skilda bestämmelser, som nu genom olika lokala före­

skrifter utfärdats beträffande livsmedelslokaler, samordnas. Först härige­

nom kan nämligen en även ur hygieniska synpunkter önskvärd standardi­

sering av vissa inredningsdetaljer komma till stånd. För att en sådan sam­

ordning skall kunna ske, erfordras att grundläggande bestämmelser infö­

ras i en gemensam, för hela riket gällande stadga. På grundval av dessa

bestämmelser bör sedan fastställas en normallivsmedelsordning, som är

avsedd att utgöra norm för dylika lokala bestämmelser. Med utgångspunkt

från en dylik normalordning och med hjälp av vissa särskilda bestämmel­

ser, som jag i det följande kommer att förorda, torde den samordning, som

även enligt min åsikt är mycket angelägen, kunna genomföras.

I fråga om de allmänna bestämmelser om lokaler, som sålunda böra in­

tagas i livsmedelsstadgan, uppställer sig först frågan, vilka slag av livs­

medelslokaler som stadgans bestämmelser skola avse. I hälsovårdsstadgans

kapitel för stad behandlas samtliga lokaler för beredning av livsmedel till

försäljning samt dessutom lokaler, där kött, charkuterivaror, färsk fisk,

1 21 § i de sakkunnigas förslag motsvaras i departementsförslaget av 102 § 4 st.

124

mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller förvaras

till försäljning. I det kapitel, som rör landsbygden, omfatta bestämmelserna

däremot endast följande beredningslokaler, nämligen slakterier, charkute-

rier, mejerier, bagerier, konditorier, bryggerier och läskedrycksfabriker

samt dessutom lokaler, där kött, charkuterivaror, mjölk, mejeriprodukter,

bröd eller konditorivaror yrkesmässigt försäljas eller förvaras för dylik

försäljning. I praxis ha i försäljningslokaler även innefattats serverings-

lokaler. Till konditorivaror ha, åtminstone på vissa håll, hänförts även

konfektyrer.

Livsmedelssakkunniga ha föreslagit, alt hithörande bestämmelser i livs-

medelsstadgan skola såväl i stad som på landet avse samtliga lokaler för

framställning eller beredning av livsmedel till avsalu eller servering till

allmänheten ävensom lokaler för sådan servering samt för försäljning eller

förvaring till avsalu av köttvaror, fiskvaror, skaldjur, ägg, mjölk eller

mjölkprodukter, margarin eller margarinvaror, glass, bröd, konditorivaror

eller färdiglagad mat. Till konditorivaror ha därvid icke hänförts konfek­

tyrer. I remissyttrandena ha åtskilliga erinringar framställts mot detta för­

slag. I vissa yttranden har påyrkats, att bestämmelserna skola avse jämväl

lokaler för försäljning eller förvaring av andra livsmedel än de angivna,

såsom specerier, grönsaker, frukt, bär och konfektyrer. Vidare har man

även framställt krav på att bestämmelserna skola gälla vissa andra serve-

ringslokaler än sådana som kunna betecknas som lokaler för servering till

allmänheten, nämligen pensionat och andra privatspisningar ävensom ser­

veringar vid militärförläggningar, sjukhus, skolor och industriföretag. I

samband härmed ha även påfordrats bestämmelser om tillsynen över ser­

veringar på tåg, passagerarbåtar och flygplan. Särskilt från veterinärhåll

ha påyrkats föreskrifter beträffande hygienen i ladugårdar. Å andra sidan

ha från näringslivets sida framställts krav på lättnader i fråga om sådana

lokaler, däri endast varor, som äro inneslutna i förpackningar, vilka be­

reda livsmedlen erforderligt skydd, försäljas eller förvaras.

Jag är i princip ense med livsmedelssakkunniga därom, att de hygie­

niska föreskrifterna böra gälla såväl stad som land. Av ekonomiska skäl

är det emellertid icke möjligt att ställa lika stora krav på landsbygden som

i städerna. Jag återkommer i det följande till denna fråga. Redan här vill

jag emellertid framhålla — och detta avser i och för sig såväl stad som

landsbygd — att uttrycken »lokaler för framställning eller beredning av livs­

medel» och »lokaler för försäljning etc.» icke böra tolkas extensivt. Nyttjas

t. ex. ett kök i en bostadslägenhet för bakning av småbröd o. dyl. till avsalu

i mindre omfattning eller utlämnas på en gård mjölk till anställda och

närboende från ett i annat syfte inrättat utrymme och användes lokalen

alltjämt huvudsakligen för det ändamål, för vilket den är avsedd, är denna

enligt min mening icke en livsmedelslokal i stadgans mening. Hälsovårds­

nämndens godkännande bör alltså icke krävas. Däremot faller givetvis han­

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

125

teringen av livsmedel i lokalen under den allmänna livsmedelskontrollen

och hälsovårdsnämnden och dess befattningshavare m. fl. skola ha tillträde

dit för kontroll.

Bestämmelserna böra enligt min mening icke gälla ladugårdar. Frågan

om ladugårdshygienen måste visserligen anses vara av stor betydelse. Den

synes mig emellertid böra behandlas ur vidare synpunkter lämpligen i häl­

sovårdsstadgan. Jag har förvissat mig om att hälsovårdsstadgekommittén

avser att taga upp denna fråga.

I fråga om serveringslokalerna står jag i huvudsak på livsmedelssakkun-

nigas ståndpunkt. Bestämmelserna böra i princip gälla endast lokaler för

servering åt allmänheten. Jag vill dock ej tolka detta begrepp fullt så snävt

som livsmedelssakkunniga. Även lokaler, där en viss begränsning beträf­

fande klientelet äger rum, anser jag kunna hänföras hit, t. ex. vissa pen­

sionat, vilka visserligen icke stå öppna för vem som helst men där det

allmänt förekommer, att andra gäster än sådana som ha särskilt avtal med

innehavaren intaga sina måltider. Hit torde kunna hänföras många av de

s. k. sommarpensionaten. Vad övriga s. k. privatspisningar angår är det

självklart, att bestämmelserna icke böra avse rena inackorderingsställen

för ett fåtal personer. Att här uppdraga någon bestämd kvantitativ gräns

synes ogörligt, och jag har därför stannat vid, att bestämmelserna icke

skola avse dessa privatspisningar. Serveringar vid militärförläggningar böra

helt lämnas utanför av skäl som jag tidigare anfört. Särskilda föreskrifter

i detta sammanhang synas knappast vara erforderliga beträffande sjukhus

och andra anstalter. Vad angår serveringar vid industriella och liknande

anläggningar för företagspersonalen stå de i allmänhet under tillsyn av

yrkesinspektionen och jag anser att någon prövning från hälsovårdsnämn­

dernas sida av lokalerna för sådana serveringar icke bör ske. Däremot sy­

nas vissa skäl tala för att lokaler för skolbespisning samt andra serverings-

utrymmen i skolor ställas under hälsovårdsnämndens kontroll. Frågan

torde emellertid böra ytterligare utredas och jag är icke beredd att innan

detta skett taga ställning till densamma. Jag vill emellertid erinra om att

bestämmelserna i stadgan om livsmedels beskaffenhet och hantering samt

personalens hygien gälla även för skolbespisningarna och att dessa härut-

innan stå under hälsovårdsnämndernas kontroll och tillsyn. Detsamma

gäller för övrigt — såsom närmare framgår av vad jag anfört under 1 kap.

__ beträffande flertalet övriga av de här omförmälda särskilda grupperna

av serveringar.

De lokaliteter på tåg, passagerarfartyg och flygplan, där livsmedel till­

redas och serveras, böra enligt min mening icke bliva föremål för särskild

reglering i detta sammanhang. I fråga om tåg och flygplan torde något

större behov av en särskild tillsyn över lokalerna knappast föreligga. Det

synes vidare vara mindre lämpligt, att fartyg och flygplan i internationell

trafik ställas under eu lokal hälsovårdsnämnds kontroll. I den mån hy­

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

126

gienisk kontroll i övrigt erfordras beträffande berörda lokaliteter, torde

bestämmelser därom böra meddelas i annat sammanhang, t. ex. såsom kon-

cessionsvillkor.

I ett annat avseende kan jag däremot tillstyrka en viss utvidgning av

tillämpningsområdet för bestämmelserna om livsmedelslokaler.

Vad de sakkunniga föreslagit om lokaler för försäljning och förva­

ring av livsmedel synes mig sålunda även böra gälla förpackningsloka-

ler. Icke alla försäljnings-, förvarings- och förpackningslokaler för livs­

medel böra emellertid falla under stadgan utan endast de, där vissa öm­

tåliga livsmedel handhavas. I spörsmålet om vilka lokaler, som härvid böra

komma i fråga, kan jag i stort sett ansluta mig till den mening som uttalats

i betänkandet, dock med en viktig modifikation. Den gäller lokal, där en­

dast sådana livsmedel försäljas eller förvaras, vilka äro inneslutna i för­

packning av beskaffenhet att lämna livsmedlen nödigt skydd mot förore­

ning, fukt och annan påverkan utifrån. Behovet av hygienisk kontroll i

dessa fall synes icke vara så starkt, att regler härutinnan böra givas i livs-

medelsstadgan. Lokaler för försäljning, förpackning eller förvaring av kon-

fektyrer, specerier, grönsaker, frukt eller bär synas heller icke behöva

medtagas.

Nu anförda bestämmelser ha i departementsförslaget sammanförts i 8 §,

i vilken även upptagits den i 3 § livsmedelssakkunnigas förslag till livs-

medelsstadga upptagna definitionen på lokal.

I 9 § ges bestämmelser om anmälan och godkännande av livsmedels­

lokaler, vilka motsvara 18 § 1 mom. andra stycket och 2—5 mom. i sak­

kunnigförslaget.

Enligt hälsovårdsstadgan erfordras godkännande av hälsovårdsnämnd

endast beträffande lokaler inom område, där hälsovårdsstadgans bestäm­

melser för stad gälla. Bestämmelsen härom är synnerligen summarisk.

Mera detaljerade föreskrifter ges i lokala matvarustadgor.

I likhet med livsmedelssakkunniga anser jag bestämmelserna böra gälla

såväl i stad som på landet, övergången till denna ordning på landsbygden

synes dock böra uppmjukas genom övergångsbestämmelser, till vilka jag

återkommer i det följande.

De sakkunniga ha förordnat en dubbel prövning från hälsovårdsnämn­

dens sida vid inrättande av livsmedelslokaler. Den som ville inrätta en

lokal skulle sålunda med bifogande av ritningar anmäla den till hälso­

vårdsnämnden för förhandsgranskning. Innan lokalen sedan togs i bruk

skulle denna ånyo anmälas till nämnden och den skulle icke få användas

förrän nämnden godkänt densamma. Särskilt i sådana fall, där byggnads­

nämnden prövade företaget för meddelande av byggnadslov synes detta

förfarande innebära dubbelkontroll och onödig omgång. Att i dessa fall

helt lägga avgörandet hos byggnadsnämnden och koppla in hälsovårds­

nämnden endast som en obligatorisk remissinstans torde å andra sidan

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

127

vara mindre lämpligt med hänsyn till de särskilda krav på inredning och

utrustning det här gäller Härtill kommer att frågan om formerna för

en samordning av hälsovårdsnämndens och byggnadsnämndens gransk-

ningsverksamhet f. n. prövas av hälsovårdsstadgekommittén och att denna

prövning icke bör föregripas genom ett ställningstagande på ett speciellt

område. I stället torde, då kommitténs betänkande föreligger, få övervä­

gas om livsmedelsstadgans ifrågavarande regler böra revideras för erhål­

lande av enhetliga bestämmelser i de båda författningarna.

Emellertid synes tanken på en förhandsgranskning från hälsovårds­

nämndernas sida i och för sig vara riktig. Att en sådan granskning sker

måste uppenbarligen vara i vederbörande näringsidkares intresse, då den

säkerställer denne mot att hälsovårdsnämnden, då lokalen är färdig, väg­

rar godkänna densamma eller reser krav på kanske dyrbara ändringar

i inredningen. I likhet med överståthållarämbetet anser jag emellertid att

förhandsgranskningen icke bör vara obligatorisk. Det synes icke ens vara

nödvändigt att införa en bestämmelse om förhandsgranskning i stadgan.

Hälsovårdsnämnderna torde utan ett sådant påpekande komma att på

begäran i förväg granska förslag till livsmedelslokaler och lämna lör-

handsbesked. Redan nu tilllämpas utan stöd i lag en liknande ordning i

Stockholm, där praxis på detta avsnitt av hälsovårdsnämndens arbete ut­

vecklat sig så att byggmästare erhåller förhandsgodkännande på företedd

ritning. Däremot anser jag i likhet med de sakkunniga att innehavaren av

en sådan livsmedelslokal, som skall omfattas av ifrågavarande bestäm­

melse, bör vara skyldig att göra en skriftlig anmälan till hälsovårdsnämn­

den innan lokalen börjar användas. Denna anmälan är avsedd att utgöra

underlag för den prövning om lokalen kan godkännas, som föreslås skola

ske innan denna tages i bruk. Ett sådant godkännande kräves enligt för­

slaget alltid innan en lokal användes för sådant ändamål, som avses i 8 §,

alltså icke endast då en ny lokal färdigställts utan även t. ex. i det fall

då en lokal, som förut använts för annat ändamål, utan ändring av lokali­

teterna skall nyttjas som livsmedelslokal.

Beträffande innebörden av hälsovårdsnämndens godkännande, vill jag

framhålla att detta enligt förslaget skall gälla oberoende av vem som

innehar lokalen. Det är alltså icke fråga om ett tillstånd för viss per­

son att använda lokalen för ändamålet. Att jag intagit denna stånd­

punkt sammanhänger med att hälsovårdsnämnden enligt min mening

vid sin prövning skall taga hänsyn allenast till lokalens beskalfen-

het och lämplighet för det avsedda ändamålet, icke till innehavarens

personliga kvalifikationer. Av samma anledning anser jag, att nytt

godkännande icke -— såsom från många håll påyrkats — skall krävas vid

överlåtelse av lokalen. Det är visserligen riktigt, att tidpunkten för en över­

låtelse i många fall är den ur psykologisk synpunkt rätta tidpunkten för

att i lokalen söka få genomförda vissa förbättringar, som man icke velat

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

128

påfordra, så länge lokalen varit i den förutvarande innehavarens hand.

Denna synpunkt synes emellertid böra tillgodoses på sådant sätt, att hälso­

vårdsnämnden skall erhålla underrättelse om överlåtelsen samt då skall

ha möjlighet att återkalla ett meddelat godkännande, om synnerliga skäl

föreligga därtill. Möjlighet till dylik återkallelse bör kunna föreligga även

eljest. Såsom skäl har i departementsförslaget särskilt nämnts icke blott

— såsom i livsmedelssakkunnigas förslag — att lokalen till följd av bris­

tande underhåll icke längre fyller de krav, som i hälsovårdsområdet äro

uppställda för lokal för sådant ändamål, utan även att dylik situation upp­

kommit på grund av att rörelsen utvidgats.

I fråga om vissa lokaler för framställning eller beredning av animala

livsmedel anser jag, liksom livsmedelssakkunniga, att hälsovårdsnämnden,

innan godkännande meddelas, skall infordra utlåtande av stads- eller läns­

veterinär eller, efter bemyndigande av länsveterinär, av distriktsveteri­

nären. För ifrågavarande viktiga anläggningar för framställning av ani-

mala livsmedel blir den veterinära sakkunskapens inflytande därigenom

Ryggat. Att sträcka ut denna skyldighet att inhämta veterinärutlåtande

även till andra lokaler anser jag föra för långt. Hälsovårdsnämnden bör

givetvis äga befogenhet att infordra sådant utlåtande, men skyldighet där-

till bör icke föreligga. Ej heller torde det vara erforderligt med särskild

föreskrift om att utlåtande skall infordras också av tjänsteläkare.

I fråga om mejeri anser jag lantbruksstyrelsens yttrande böra inhämtas,

men däremot finner jag godkännandet — liksom redan nu är fallet i stad

— böra meddelas av hälsovårdsnämnden. Mejeristadgan innehåller icke

föreskrift om godkännande av mejerilokal utan endast om lokalernas be­

skaffenhet och åliggande för lantbruksstyrelsen att vaka över att mejeri­

stadgans bestämmelser tillämpas. Föreskrift om särskilt yttrande av vete­

rinärstyrelsen synes mig icke erforderlig. Lämpligen bör lantbruksstyrel­

sen vid avgivande av yttrande söka kontakt med veterinärstyrelsen, för att

de speciellt veterinära synpunkterna skola bli tillgodosedda.

Vid prövning av livsmedelslokaler — vilka i flertalet fall jämväl torde

vara arbetslokaler i arbetarskyddslagens mening — bör samråd sökas med

yrkesinspektören. Det har ansetts angeläget att direkt angiva detta i stad­

gan för att betona vikten av samarbete på förevarande område mellan

dessa olika myndigheter. Icke minst torde behov av sådant samråd före-

ligga i fråga om de lokaler i en restaurang, där livsmedlen tillredas eller

uppläggas.

I godkännande skall enligt förslaget angivas, för vilket ändamål viss

lokal är godkänd. Det stadgas vidare, att godkännandet skall vara förfal­

let om lokalen användes till annat ändamål. I detta sammanhang

är jag angelägen att betona, att denna bestämmelse icke får tagas till in­

täkt för att hindra tillkomsten av eller söka få bort diverseaffärerna på

landsbygden, den s. k. lanthandeln. Denna butiksform synes av ekono-

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

129

miska skäl alltjämt vara nödvändig inom stora delar av landsbygden. Även

i städerna kan det ur olika synpunkter vara lämpligt att t. ex. husgeråd

och tekniska artiklar för hushållet försäljas i samma butik som livsmedel.

Om så anses erforderligt, kan godkännande i dylika fall ges sådan innebörd,

att i lokalen må tillsammans med andra varor saluhållas eller förvaras

även sådana livsmedel, om vilka bär är fråga.

Från bestämmelserna om godkännande synas vissa undantag böra göras.

S. k. kontrollslakterier och kontrollcharkuterier, vilka stå under veterinär­

styrelsens överinseende, torde icke behöva godkännas av hälsovårdsnämn­

den. Liksom livsmedelssakkunniga anser jag undantag böra göras även för

sådan lokal för servering åt allmänheten, där serveringen omfattar allenast

läskedrycker, saft och bakverk, alltså närmast s. k. vattenbutiker i kiosker

och liknande. Mot sistnämnda undantag har man visserligen i flertalet re­

missyttranden uttalat sig. Det torde vara riktigt, att här finnas vissa sani­

tära risker, som ibland kunna vara rätt avsevärda. Men de anordningar det

här är fråga om äro mycket enkla. Den som öppnat sådan servering, skall

enligt förslaget göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden. Det finnes då

möjlighet för nämnden att kontrollera förhållandena vid serveringen och

meddela de föreskrifter som anses nödvändiga utan att man fördenskull

behöver kräva en omständlig prövning av lokalen. Även beträffande över­

låtelse av dylik rörelse bör anmälan ske till nämnden.

I 1 0 § ha upptagits allmänna bestämmelser om livsmedelslokalers be­

skaffenhet, vilka delvis hämtats från 19 § i de sakkunnigas förslag. I flera

yttranden har sagts, att vissa av de bestämmelser, som intagits i det vid

livsmedelssakkunnigas förslag till livsmedelsstadga fogade förslaget till

normalmatvarustadga, lämpligen borde införas direkt i livsmedelsstadgan.

Jag har funnit dessa synpunkter äga ett visst berättigande och förevarande

paragraf i departementsförslaget har med hänsyn härtill delvis omarbetats.

Att här ingå på de särskilda detalj föreskrifterna skulle föra för långt. Jag

vill endast anföra ett par synpunkter. Det vore enligt min mening icke

lämpligt att i livsmedelsstadgan införa något allmänt förbud mot livs-

medelslokaler under markytan. Principiellt anser jag icke enbart denna

omständighet i och för sig böra hindra godkännande av livsmedelslokal.

En annan sak är att lokalens läge kan föra med sig att ventilationen blir

bristfällig eller att lokalen ur andra synpunkter blir olämplig för ändamålet.

Vidare vill jag framhålla, att vissa av de i paragrafen intagna bestäm­

melserna om anordningar även äro av betydelse ur arbetarskyddssynpunkt

och ha sina motsvarigheter i tillämpningsföreskrifterna till arbetarskydds­

lagen. Att de upptagas även i livsmedelsstadgan sammanhänger med, att

bestämmelserna äro av betydelse även ur livsmedelshygienisk synpunkt.

.Tåg vill här betona, att det är svårt att draga upp en klar gräns mellan

hälsovårdsnämndens och yrkesinspektionens kompetensområden i före­

varande hänseenden och att det därför är synnerligen angeläget att ett gott

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 69.

Kungl. Maj

ds

proposition nr do.

130

samarbete upprätthålles mellan hälsovårdsnämnderna och yrkesinspektio­

nen. Uppkomma konflikter, som icke kunna lösas lokalt, bör hänvändelse

ske till chefsmyndigheterna, varvid möjlighet till uppgörelse alltid torde

finnas.

Det har förut påpekats, att även om i princip hygienen bör vara lika god

på landsbygden som i städerna, det dock icke alltid finnes ekonomiska möj­

ligheter att på landsbygden upprätthålla samma hygieniska standard som

i städer och samhällen. Detta är ett faktum, vartill skälig hänsyn måste

tagas. Av dessa skäl har i departementsförslaget bibehållits den allmänna

dispensföreskrift, som livsmedelssakkunnigas förslag innehåller beträf­

fande livsmedelslokalernas beskaffenhet inom område, där hälsovårdsstad­

gans bestämmelser för landet äro tillämpliga. Föreskriften har dock något

modifierats. Att, såsom ifrågasatts i vissa remissyttranden, låta länsstyrel­

sen bliva beslutande myndighet i fråga om dylik dispens har synts mig allt­

för omständligt. Åtminstone synes man under de närmaste åren efter livs-

medelsstadgans ikraftträdande kunna pröva, hur dispensbestämmelsen i

dess här föreslagna utformning verkar, innan detta och andra ändrings-

yrkanden upptagas till vidare prövning.

Att en dispensföreskrift erfordras jämväl beträffande kiosker är själv­

fallet.

I fråga om lokaler för mjölkförsäljning har jag icke ansett mig böra

biträda medicinalstyrelsens förslag att vissa specialbestämmelser skola över­

föras från normalstadgan till livsmedelsstadgan. Jag är visserligen väl med­

veten om hur viktigt det ur hygienisk synpunkt är att mjölken skyddas

för förorening och hålles avkyld. Emellertid torde det vara ogörligt att låta

detaljerade föreskrifter med sådant syfte gälla för all mjölkförsäljning på

landsbygden. Det synes därför vara riktigast att de införas i de lokala livs-

medelsordningarna; något hinder att just med tanke på mjölkbutiker an­

taga särskilda föreskrifter även i rena landskommuner kommer f. ö. icke

att finnas.

Beträffande mejerier givas, såsom förut nämnts, utförliga bestämmelser

i mejeristadgan. En hänvisning till denna torde böra intagas i förevarande

paragraf.

Vad slutligen angår 1 1 § ha här sammanförts vissa bestämmelser om

användningen och skötseln av de livsmedelslokaler, om vilka här är fråga,

motsvarande 11 § 2 mom. hälsovårdsstadgan och 20 § i livsmedelssakkun-

nigas stadgeförslag. I departementsförslaget har dock första punkten i sist­

nämnda förslag fått utgå såsom överflödig, varjämte paragrafen komplet­

terats med vissa föreskrifter ur normalmatvarustadgan. Då olika meningar

rått om innebörden i visst avseende av bestämmelsen i 11 § 2 mom. hälso­

vårdsstadgan, att i livsmedelslokal ej får förvaras ämne, som kan meddela

vara främmande lukt och smak eller på annat sätt göra den otjänlig till

förtäring, vill jag framhålla att den i sak likalydande regeln i 11 § för­

K ungt. Maj:ts proposition nr 63.

131

slaget enligt min mening avser sådana ämnen, vilka genom sin blotta före­

fintlighet i lokalen kunna påverka där förvarade livsmedel på angivet sätt.

Däremot åsyftas givetvis ej ämnen, som ha sådan verkan först om de till­

sättas livsmedel eller eljest användas vid livsmedelstillverkningen. Endast

i vissa i 13 § angivna fall är förvaring av sådana ämnen i livsmedelslokal

förbjuden.

I livsmedelssakkunnigas förslag hade i förevarande paragaf intagits en

särskild bestämmelse om att i lokal, där oförpackade kött- eller fiskvaror

saluhållas, grönsaker och rotfrukter i oförpackat skick finge saluhållas

eller förvaras endast under förutsättning, att skäliga åtgärder vidtoges för

att förekomma, att de animala livsmedlen därigenom förorenades. Denna

föreskrift har i remissyttrandena mött gensaga ur olika synpunkter. I som­

liga yttranden vill man att bestämmelsen skall ersättas med ett förbud mot

dylik gemensamhetshandel, medan man i andra yttranden velat ha inne­

börden av uttrycket skäliga åtgärder närmare angiven i författningstexten,

och i vissa fall till och med förordat förbud i livsmedelsstadgan att i lokala

föreskrifter intaga bestämmelser, som förhindrade sådan gemensamhets­

handel, varom här är fråga.

Vid övervägande av dessa synpunkter har jag icke funnit ådagalagt att

denna gemensamhetshandel medför sådana risker, att i livsmedelsstadgan

bör upptagas förbud mot dylik handel. Livsmedelssakkunnigas förslag sy­

nes mig å andra sidan vara för vagt och lämna hälsovårdsnämnderna allt­

för fria händer. Då det är svårt att i stadgan närmare angiva, vilka åtgärder

som skola vidtagas för att förekomma förorening, har jag stannat vid att

låta bestämmelsen utgå. Frågan får upptagas i samband med utfärdande

av lokala föreskrifter, i vilka alltjämt möjlighet bör stå öppen att intaga

reglerande föreskrifter i förevarande hänseende. Dessa böra dock endast

avse att såvitt möjligt säkerställa att de animala livsmedlen ej förorenas

vid samförsäljning med grönsaker, och förbud mot att t. ex. kött och grön­

saker säljas i samma butik bör ej komma i fråga. Såsom nyss antytts kan

nämligen ett sådant förbud ej anses påkallat ur hygieniska synpunkter

medan det å andra sidan skulle medföra en ur konsument- och rationalise-

ringssynpunkt oläglig splittring av samhörande varor i olika butiker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

4 kap. Livsmedels hantering m. in.

(12—17 §§ departementsförslaget.)

Gällande bestämmelser.

De författningsföreskrifter, som motsvara de i 4 kap. departementsförslaget

intagna bestämmelserna, återfinnas dels i hälsovårdsstadgan dels i gift-

stadgan. I 11 § 3 mom. och 46 § 3 mom. hälsovårdsstadgan föreskrives

sålunda, att vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av

132

vara, som är avsedd att försäljas såsom födoämne, sådana försiktighetsmått

skola iakttagas, att varan icke förorenas. 28 § 2 och 3 mom. samt 30 § 1 och

2 mom. giftstadgan innehålla bestämmelser, som med vissa smärre skilj­

aktigheter överensstämma med de bestämmelser, som föreslagits i 13 §

2 och 3 mom. resp. 15 § departementsförslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

Betx-äftande innehållet i 22—25 §§ livsmedelssakkunnigas förslag, vilka

motsvara de under ifrågavarande kapitel i departementsförslaget intagna

paragraferna 12—15, hänvisas till bilaga till protokollet i detta ärende.

I motiveringen till 25 § ha de sakkunniga behandlat framställningar, som

gjorts av Svenska bryggareföreningen, Sveriges vattenfabrikanters riksför­

bund och Skattefria bryggeriers riksförbund om införande av förbud att i

allmänna handeln använda gängse malt- och läskedrycksflaskor som för­

varingskärl för andra matvaror än malt- och läskedrycker samt av Svenska

mejeriernas riksförening rörande motsvarande förbud i fråga om mjölk­

glasflaskor.

Livsmedelssakkunniga anför härom, att de ingalunda ville förneka, att

det vore ett visst allmänt intresse, att maltdrycks-, läskedrycks- och mjölk­

glasflaskor uteslutande användes till det ändamål vartill de vore avsedda.

Frågan borde emellertid enligt de sakkunnigas mening icke lämpligen upp­

tagas till behandling inom ramen för en livsmedelslagstiftning. De sak­

kunniga ville därför icke framställa något positivt förslag i ämnet.

I 21 § förslaget till normalmatvarustadga ha livsmedelssakkunniga in­

tagit bestämmelser om livsmedelstransporter av följande lydelse.

1 mom. Vid transport av livsmedel med fordon skall iakttagas

att fordonet skall vara lämpligt för ändamålet samt rent och snyggt hållet,

att fordonet samtidigt icke får brukas till transport av vara, som kan göra

livsmedlen mindre tjänliga till människoföda,

samt att för ömtåliga livsmedel skall användas rent och snyggt omhölje

eller underlag.

2 mom. Vid transport med fordon av kött och charkuterivaror skall for­

donet om möjligt vara försett med särskilt skåp för varorna, så anordnat,

att varorna icke förorenas under transporten. Är fordonet öppet, skall dess

botten vara hel och tät samt oljad, fernissad eller på annat lämpligt sätt

behandlad eller ock beklädd med rostfri plåt. Vid transport å fordon, som

sist sagts, skola varorna vara väl övertäckta med rent skynke av ljust linne

eller bomull eller annat lämpligt material.

När varorna utbäras från fordon, som i nästföregående stycke avses, skall

bäraren vara iförd ren och tvättbar överdragsrock samt huvudbonad, för­

sedd med överdrag.

3 mom. Oförpackade bröd- och konditorivaror få transporteras endast i

sluten vagn eller i låda eller korg, som är täckt med lock. Sluten vagn skall

vara försedd med fasta väggar, golv och tak och ha lastutrymmet skilt från

förarplatsen.

Kimgl. Maj.ts proposition nr 63.

133

Remissyttrandena.

Beträffande 2 2 § livsmedelssalckunnigas förslag (12 § departements-

förslaget) har från flera håll framställts önskemålet, att bestämmelserna

om transport av livsmedel skulle göras utförligare, då dessa frågor icke

lämpligen kunde behandlas kommunalt. Veterinärstijrelsen föreslår härvid,

att bestämmelserna i 21 § normalmatvarustadgan skola överföras till livs-

medelsstadgan.

I fråga om den delvis från giftstadgan överförda 2 3 § (13 § departe-

mentsförslaget) anser Göteborgs hälsovårdsinspektörers förening, att be­

stämmelsen i 2 mom. om förvaring av vissa rengöringsmedel m. in. under

särskilt lås vore för sträng.

Vad bestämmelsen i 24 § (14 § departementsförslaget) om vatten och

is angår, anser Svenska länsveterinärföreningen, att föreskrift här borde ha

lämnats om skyldighet att vid misstanke om mindre god kvalitet hos vattnet

låta undersöka detta. Uppgift om minimifordringar på vatten i livsmedels­

hantering borde även lämnas. Sistnämnda påpekande göres även av läns­

veterinären i Uppsala län. Länsveterinären i Blekinge län anser här böra

tilläggas, att is, som ej framställts i isfabrik, icke finge användas till direkt

kylning av livsmedel. Is upptoges nämligen ofta från sjöar och vattendrag

med starkt infekterat vatten.

Beträffande 2 5 §, som i huvudsak motsvarar 30 § 1 och 2 inom. gift­

stadgan — i departementsförslaget 15 § — framhåller Skånes handelskam­

mare, att behov förelåge av förhandsuttalande, att galvaniserade plåtfat

skola kunna användas såsom emballage för livsmedel, exempelvis för mat­

olja. Handelskammaren i Gävle anser förbudet mot användning av med zink

galvaniserad plåt borde begränsas så, att det bleve tillämpligt allenast i de

fall, då de maskinella anordningarna skulle komma att användas för bered­

ning av livsmedel med eu fuktighetshalt, förslagsvis överstigande 20 procent,

i vilket fall metallen i fråga utsattes för starkare kemisk eller mekanisk

påverkan.

Hälsovårdsnämnden i Karlstad anser att kärl, som äro överdragna med

emalj, icke böra användas vid beredning, förvaring eller servering av livs­

medel, då emaljen lätt stöttes av och som en följd därav kärlet bleve svårt

att göra rent.

Åtskilliga remissinstanser, bl. a. Sveriges industriförbund, flera av han-

delskamrarna, Svenska mejeriernas riksförening och Svenska liälsovårds-

tjänstemannaförbundet yrka, att i livsmedelsstadgan skall inlagas förbud

mot att använda flaskor, som äro avsedda för sprit-, malt- eller läskedrycker

eller mjölk för andra varor än dem, för vilka de äro avsedda.

Sveriges standardiseringskommission föreslår, att i livsmedelsstadgan

skall intagas förbud mot försäljning och förvaring av livsmedel i flaskor,

tillverkad enligt svensk standard CSB 181 eller liknande typer (giftflaskor-).

134

Sedan Sveriges färghandlares riksförbund hos kommerskollegium begärt

upptagande av frågan om vissa åtgärder beträffande utlämnande av fly­

tande gifter, har kommerskollegium, efter hörande av Sveriges kemiska in­

dustrikontor — med förmälan, att standardiseringskommissionen utarbetat

eu provisorisk svensk standard för giftflaskor, vilken torde på ett betryg­

gande sätt avvika från f. n. använda flasktyper för livsmedelsdistribution

— hemställt, att i livsmedelsstadgan skulle intagas bestämmelse om förbud

mot försäljning av livsmedel i flaskor, som kunde giva anledning till för­

växling med av Sveriges standardiseringskommission som svensk standard

för giftflaskor fastställd typ.

Departementschefen.

12 g departementsförslaget motsvarar i huvudsak 11 § 3 mom. och

46 § 3 mom. hälsovårdsstadgan samt 22 § livsmedelssakkunnigas förslag.

I förhållande till angivna moment i hälsovårdsstadgan och sistnämnda

paragraf, vilka framför allt taga sikte på hantering av färdiga livsmedel,

har ifrågavarande bestämmelse i departementsförslaget emellertid utvid­

gats genom att föreskriften i 13 § andra punkten i de sakkunnigas förslag

inarbetats. Denna föreskrift, enligt vilken vid framställning eller bered­

ning av livsmedel icke får förfaras så att livsmedlet kan bliva skadligt att

förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda, anknyter till ett

stadgande att vissa råvaror och ämnen icke få användas vid framställning

av livsmedel och vill inskärpa att även häröver måste iakttagas särskild

omsorg och försiktighet vid sådan framställning. Den ansluter sig därmed

naturligt till vissa stadganden i nu ifrågavarande kapitel. Såsom redan

framhållits vid motiveringen av 3 § åsyftas icke någon saklig ändring

med ifrågavarande jämkning i de sakkunnigas förslag.

Jag vill vidare framhålla, att bestämmelsen i 12 § gäller all sådan verk­

samhet, som jämlikt 2 § departementsförslaget är att hänföra till serve­

ring. Det kommer att åligga hälsovårdsnämnderna att utöva tillsyn här­

över i enlighet med vad jag närmare angivit under 1 kap.

I flera remissyttranden har påfordrats att i livsmedelsstadgan skulle

införas särskilda bestämmelser om transport av livsmedel. I så måtto har

jag ansett mig böra biträda dessa yrkanden, att det allmänna stadgandet

om sådana transporter i 21 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag till normal­

stadga införts i 1 7 § departementsförslaget. Att såsom veterinärstyrelsen

förordat överföra hela 21 § i normalstadgan till den stadga, som skall gälla

för hela riket, synes däremot föra för långt. Det torde vara lämpligare att

införa föreskrifter härom i lokala livsmedelsordningar. Bestämmelserna

ha vidare ansetts böra uttryckligen begränsas till att avse transport av

livsmedel, avsedda för försäljning eller servering. Härunder bör emellertid

liksom under det allmänna stadgandet i 12 § falla även av säljaren verk­

ställd transport vid hemsändning av varan till konsumenten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

135

13 — 15 § §, som motsvara 23—25 §§ livsmedelssakkunnigas förslag

torde icke fordra närmare motivering utöver vad som angivits i betänkan­

det. Att i stadgan införa någon särskild undantagsföreskrift beträffande

kärl eller maskindelar av galvaniserad plåt synes mig icke lämpligt. Denna

fråga får upptagas dispensvägen med stöd av den särskilda dispensbestäm­

melse, som i enlighet med livsmedelssakkunnigas förslag införts i 15 g de-

partementsförslaget. Dispensmyndigheten torde i stadgan böra angivas

såsom myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

1 enlighet med kommerskollegiums och standardiseringskommissionens

förslag har i 1 6 § departementsförslaget intagits särskilt förbud mot att

saluhålla eller för avsalu förvara livsmedel i flaskor, som kunna giva an­

ledning till förväxling med flaskor av typ, som av Sveriges standardiserings-

kommission framställts såsom svensk standard för giftflaskor. Däremot

anser jag, i likhet med livsmedelssakkunniga, att i livsmedelsstadgan icke

bör upptagas förbud mot att använda spritdrycks-, maltdrycks-, läske­

drycks- eller mjölkflaskor av gängse typer för handel med livsmedel. Ett

sådant förbud torde i praktiken vara svårt att upprätthålla. Erinras må.

att i giftstadgan finnes förbud mot att förvara gift i flaska av typ, som i

allmänhet användes för livsmedel.

5 kap. Utomhushandel. Kringföringshandel.

(18—24 §§ departementsförslaget.)

Gällande bestämmelser.

Beträffande utomhushandel saknas f. n. generella föreskrifter av det slag,

varom här är fråga. Däremot finnas dylika bestämmelser upptagna i åtskil­

liga lokala matvarustadgor.

I fråga om kringföringshandel gäller kungörelsen den 18 november 1938

(nr 658) med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött

och charkuterivaror. Bestämmelserna innehålla i huvudsak följande.

Yrkesmässig försäljning av kött eller charkuterivaror från automobil eller

annat fordon må bedrivas allenast därest utövaren av verksamheten för­

fogar över lägenhet, som av hälsovårdsnämnden i orten godkänts såsom

förvaringslokal för sådana varor, samt allenast med fordon, som av nämnden

godkänts för användande i sådan verksamhet. Vad sålunda stadgats skall

dock icke äga tillämpning å lantbrukares försäljning vid enstaka tillfällen

av kött samt ej heller å lappbefolkningens försäljning av renkött. Godkän­

nande av förvaringslokal och fordon får icke lämnas för längre tid än ett ar

i sänder och kan, när skäl därtill äro, av hälsovårdsnämnden återkallas.

Rörande sådant godkännande samt återkallelse därav skall hälsovårds­

nämnden insända uppgift till länsstyrelsen (1 §). Förvaringslokal, som i

1 § sägs, får icke godkännas med mindre den är försedd med erforderliga

kylanordningar (2 §). Fordon, varom i 1 § fönnäles, skall vara försett med

skåp av sådan beskaffenhet, att de medförda varorna skyddas mot för­

orening samt hållas i erforderlig grad avkylda. Fordonet skall jämväl vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

136

törselt med anordningar för handtvättning. Närmare föreskrifter rörande

fordonets beskaffenhet och utrustning meddelas av medicinalstyrelsen. For­

don får icke godkännas med mindre sökanden dels förfogar över godkänd

förvaringslokal, varom i 1 § stadgas, dels ock företer intyg av en av läns­

styrelse för ändamålet förordnad veterinär, utvisande att fordonet vid be­

siktning, företagen den dag intyget dagtecknats, befunnits vara så anordnat

och utrustat, som i paragrafen och med stöd därav meddelade bestämmelser

föreskrivits, samt jämväl i övrigt lämpligt för avsett ändamål. Intyget skall

vara dagtecknat inom de senaste tre månaderna före det att godkännande

av fordonet sökes. Formulär till intyg fastställes av medicinalstyrelsen (3 §).

Rörande fordonets godkännande har hälsovårdsnämnden att utfärda bevis

enligt formulär, som angives i kungörelsen. Vid fordonets användning i kring-

föringshandel, varom här är fråga, skall beviset vara åsatt fordonet å lämp­

lig, lätt tillgänglig plats. Blanketter till bevis tillhandahållas, efter rekvisi­

tion, av medicinalstyrelsen, mot ersättning (4 §). Å fordonet skall vid dess

användning för här avsett ändamål medföras tvål och handduk. Under tid

då godkännande är gällande må i fordonets skåp icke förvaras ämne, som

kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra

dem otjänliga till förtäring. Skåpet samt vid försäljningen använda för­

varingskärl, redskap och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd.

Styckning av kött må äga rum allenast i mindre omfattning och endast

inuti skåpet eller på en från dess inre utdragen eller utfälld platta. — Då

försäljning pågår, skall försäljaren vara iförd överdragskläder eller ärm­

skydd av ljust, tvättbart material. Under färd eller då försäljning eljest icke

pågår skola överdragskläderna och ännskydden förvaras så att de icke

förorenas (5 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Livsniedelssakkunniga.

Om handel på öppen saluplats givas bestämmelser i 26 § livsmedelssak-

kunnigas förslag till livsmedelsstadga. Den motsvaras i departementsför-

slaget av 18 §. De sakkunnigas motivering må här återges.

För att kunna bilda sig en uppfattning rörande förekomsten av torg­

handel med ömtåliga livsmedel i olika delar i Sverige, ha de sakkunniga

begärt yttranden från hälsovårdsnämnderna i rikets städer rörande frågan

i vad mån torghandel med kött, charkuterivaror, fisk, mejeriprodukter och

andra ömtåliga livsmedel är tillåten och förekommer. Svar ha erhållits från

124 hälsovårdsnämnder. Beträffande kött och köttvaror ha 11 hälsovårds­

nämnder meddelat, att dylik torghandel icke förekommer i vederbörande

stad och en ej uttalat sig i detta hänseende. Av de återstående 112 hälso­

vårdsnämnder, som besvarat de sakkunnigas fråga, har av 53 nämnder upp-

givits, att förbud mot dylik försäljning råder i staden. Av övriga 59 nämnder

anse 42 torghandel med kött olämplig. Förbud mot torghandel med kött och

köttvaror råder sålunda eller anses önskvärt i åtminstone 95 städer. För ost

är motsvarande siffra —- såvitt de inkomna svaren utvisa — 80, för smör i

lös vikt 82 samt för fisk 52.

«

Med hänsyn till resultatet av den sålunda vidtagna utredningen anse de

sakkunniga det vara möjligt att tillmötesgå kraven på förbud mot torg­

handel med vissa ömtåliga livsmedel. De sakkunniga anse förbudet böra

omfatta styckat kött, styckad eller flådd fisk, flått vilt, plockad fågel, mjölk,

smör, ost, margarin och fettemulsion. Annan fisk än nu sagts bör kunna få

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

137

försäljas på allmän saluplats. Infektionsrisken synes bär avsevärt mindre.

Rensning av fisk på allmän saluplats bör emellertid icke få förekomma annat

än i omedelbart sammanhang med försäljning samt under förutsättning att

avfallet genast lägges ned i kärl eller låda med tätt slutande lock.

Bestämmelserna om kringföringshandel äro intagna i 6 kap. livsmedels-

sakkunnigas förslag till livsmedelsstadga och kompletteras av en särskild

bestämmelse i 35 § om personalens klädsel. Beträffande paragrafernas

innehåll hänvisas till nyssnämnda bilaga. Motsvarande föreskrifter ha i

departementstorslaget upptagits under 19—24 §§.

Ur de sakkunnigas motivering må följande här anföras.

Nu gällande särskilda bestämmelser om kringföringshandel gälla endast

kött och charkuterivaror, som försäljas från fordon. Erfarenheterna från

tillämpningen av dessa bestämmelser kunna i stort sett anses goda. De torde

därför böra bibehållas i det väsentliga oförändrade.

Det torde vara otvivelaktigt, att liknande bestämmelser äro önskvärda

jämväl för andra ömtåliga livsmedel. Visserligen gälla här de allmänna

bestämmelserna om att man vid hantering av livsmedel, som äro avsedda

för försäljning, skall vidtaga sådana försiktighetsmått, att livsmedlen icke

förorenas eller eljest bliva otjänliga till människoföda. Men detta synes

knappast tillräckligt, utan direkta bestämmelser torde vara önskvärda.

Vid övervägande av denna fråga ha de sakkunniga funnit, att smör, ost och

margarin liksom även bröd i det stora hela böra likställas med kött, så att

reglerna om godkännande av förvaringslokal och fordon skola gälla även

för dem. Däremot anse de sakkunniga särskilda bestämmelser icke erfor­

derliga beträffande kringföringshandeln med specerier, eftersom de hygie­

niska riskerna här äro väsentligt mindre. Specerierna torde numera, åtmin­

stone i kringföringshandeln, nästan helt säljas i slutna förpackningar.

Kringföringshandeln med konditorivaror torde icke vara av den omfatt­

ning, att särskilda bestämmelser äro påkallade. Återstår frågan om kring­

föringshandeln med fisk och skaldjur. 1 detta hänseende ställa sig de sak­

kunniga mera tveksamma, då med dessa varor i kustorterna drives en lokal

handel från cykel eller hästfordon, vilken särskilt under vissa tider av året

är av stor betydelse för producenter och konsumenter och därför icke bör

försvåras, försåvitt icke särskilt starka hygieniska skäl tala därför. De sak­

kunniga ha icke funnit tillräckliga sådana skäl föreligga för att införa en

dylik kontroll beträffande den lokala kringföringshandeln med fisk. Där­

emot vill det synas, som om väsentliga hygieniska brister ofta vidlåda kring­

föringshandeln med fisk på längre sträckor. För kringföringshandel av sist

nämnt slag böra fordras såväl särskilda anordningar på fordonet som god­

känd förvaringslokal. Då såsom nämnts den lokala handeln huvudsakligen

bedrives från cykel eller hästfordon men för kringföringshandel med fisk

på längre sträckor merendels fordras motorfordon, ha de sakkunniga funnit

ifrågavarande bestämmelser böra utformas så, att de komma att avse endast

sådan kringföringshandel med fisk, som sker från motorfordon.

I remissyttrandena har på vissa håll påtalats, att det icke av 1941 års för­

slag klart framgår, om motorbåt i förevarande sammanhang skall anses

såsom fordon. Uppenbarligen var avsikten i detta förslag, att motorbåtarna

icke skulle falla in under bestämmelsen. Emellertid är det otvivelaktigt, att

förhållandena beträffande kringföringshandeln från motorbåtar långt ifrån

138

äro tillfredsställande ur hygienisk synpunkt. De sakkunniga ha därför ansett

vissa särskilda bestämmelser beträffande kringföringshandeln från motor­

båtar av nöden. Dock ha de sakkunniga icke velat sträcka sig så långt som

att kräva ett godkännande av motorbåtarna. Däremot synes man utan vidare

kunna fordra, att den, som bedriver yrkesmässig kringföringshandel med

kött, charkuterivaror, smör, ost, margarin eller bröd från motorbåt, skall

förfoga över förvaringslokal för dylika varor, som godkänts av hälsovårds­

nämnden. För kontrollen härav har föreskrift ansetts böra lämnas därom,

att bevis om sådant godkännande skall medföras å motorbåten, när kring­

föringshandeln med nyssnämnda varor bedrives från densamma. Däremot

har samma krav icke ansetts böra uppställas beträffande kringföringshandel

från motorbåt med fisk. Denna synes nämligen närmast motsvara den lokala

kringföringshandel med fisk på land, för vilken enligt vad de sakkunniga

nyss anfört krav på godkänd förvaringslokal icke bör uppställas.

Remissyttrandena.

De sakkunnigas förslag i 26 § att förbjuda torghandel med vissa öm­

tåliga livsmedel har vunnit anslutning i flertalet yttranden. Däremot är man

av olika mening om vad som skall förbjudas. I många yttranden har fram­

hållits, att plockad fågel bör kunna få saluhållas på detta sätt likaså flått vilt.

Fiskeristyrelsen avstyrker bestämmelsen, att styckad eller flådd fisk ej skulle

få saluhållas på öppen saluplats, då därigenom fiskavsättningen skulle all­

varligt skadas. Detta understrykes även av statens livsmedelskommission,

som framhåller, att enligt andra stycket rensad fisk och fiskfiléer icke skulle

få försäljas i fiskhamn eller på fiskmottagningsplats. Detta kunde, säger

kommissionen, icke med hänsyn till den önskvärda utvecklingen och fiskets

intressen vara lämpligt. Det torde ur arbets- och tidsbesparande synpunkt

vara naturligt, att fiskarena under hemfärd från fiskeplatsen sysselsatte sig

med rensning och filetering av fisk för att direkt från fiskebåten eller i fisk­

hamnen kunna sälja sådana varor till konsumenter eller fiskhandlare. Ej

heller beträffande den egentliga torghandeln torde försäljning av styckad

eller flådd fisk böra förhindras.

Medicinalstyrelsen förordar tilläggsbestämmelse av innehåll, att glass,

bröd, mjölk och konditorivaror endast skulle på öppen saluplats få salu­

föras i fullständigt skyddande omslag eller förvarade i kärl av glas eller

annat lätt rengörbart material med tättslutande lock, som endast öppnades

vid varornas utminutering eller för påfyllning av förvaringskärlen. Samma

synpunkter återfinnas i många andra yttranden. Veterinärhögskolans lärar­

kollegium, statens institut för folkhälsan in. fl. vilja under förbudet ha in

kött och köttvaror överhuvudtaget.

Hälsovårdsnämnden i Trelleborg framhåller emellertid angelägenheten av

att livsmedelsstadgans bestämmelser icke utformas så, att desamma mer

än nödtvunget komme att inkräkta på den torghandel, som allmänheten

sedan gammalt vore van vid. Hälsovårdsnämnden i Lidköping vill ha över­

gångsbestämmelse, så att den, som vid livsmedelsstadgans ikraftträdande

Kungi. HIaj:ts proposition nr 63.

139

bedreve torghandel med varor, som omnämndes i 26 §, fortfarande borde

få bedriva sådan handel under fem år därefter, dock att dispensen upp­

hörde, om rörelsen överlätes till annan. Svenska stadsförbundet vill icke ha

förbud mot torghandel med vissa varor i livsmedelsstadgan utan i normal-

matvarustadgan, så att förbudet finge prövas och övergången icke bleve

så tvär.

KommerskoUegium ifrågasätter lättnader beträffande plockning av fågel

och rensning av fisk vid torghandel. Svenska hälsovårdstjänstemannaför-

bundet anser rensning av fisk böra få förekomma, då detta kunde bidraga

till att öka fiskens hållbarhet.

Svenska institutet för konserveringsforskning anser, att det vore beklag­

ligt, om man med stöd av denna paragraf skulle kunna förhindra försälj­

ning av mjölk i flaskor i kiosker vid t. ex. marknader, idrottsevenemang

o. dyl. Då utvecklingen i andra länder fört i marknaden konsumentför­

packningar av färdigstyckat kött, fiskfiléer, fjäderfä, ost etc. och dessutom

billiga kylbehållare i stegrat antal tillverkades, borde man ej avskära denna

möjlighet till minskade distributions- och försäljningskostnader. Institutet

delade de sakkunnigas uppfattning om att torghandeln vore mindre lämp­

lig, men då nu stadgan även bleve tillämplig på landsbygden, borde man ej

frånhända hälsovårdsnämnderna i mindre utvecklade landsdelar att medge

försäljning av dessa varor å öppen saluplats, under förutsättning att de vore

förpackade eller konserverade och i övrigt hanterades rätt.

Vad härefter angår bestämmelserna o in kringföringshan-

d el må till en början anföras uttalanden av veterinärstgrelsen och Svenska

länsveterinärföreningen, i vilka det framhålles, att de sakkunniga icke upp­

märksammat gränsfallen mellan torg- och kringföringshandel. Samma slags

varor, som förbjödes i torghandeln, kunde på samma ställe eller därintill

försäljas från godkända kringföringsfordon. Ett av motiven till inskränk­

ningen i den ohygieniska torghandelns varusortering vore önskan att icke

utsätta innehavarna av välordnade, fasta livsmedelsaffärer för konkurrens

från försäljare på torgen, ofta nog fria från de förras omkostnader för god­

kända lokaler. Det borde vara angeläget, att sådant skydd bereddes även åt

de fasta affärsinnehavarna gentemot försäljare från kringföringsfordon. I

tätorter, där vanligen fasta livsmedelsaffärer funnes, borde följaktligen icke

kringföringshandel med animaliska livsmedel tillåtas, hälsovårdsnämnd

dock obetaget att medgiva undantag. Kanske borde föreskrift härom kunna

utformas sålunda, att inom stadsplanelagt område kringföringshandel med

livsmedel endast finge ske efter särskilt tillstånd av hälsovårdsnämnden. —

Liknande synpunkter återfinnas i flera andra yttranden.

1948 års liälsovårdsstadgekommitté framhåller, att det ofta torde vara

förbundet med sanitära olägenheter, därest försäljning bedreves pa livligt

trafikerad landsväg. Ifrågasättas kunde därför, om icke livsmedelsstadgan

borde förses med en bestämmelse, att försäljning av detta slag icke borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

iå äga rum på allmän landsväg eller annan plats, där tätare trafik

rådde.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser att de för kringföringshandel tillåtna

varugrupperna borde inskränkas till att omfatta endast sådana varor, som

jämlikt normalmatvarustadgan finge säljas eller förvaras i en charkuteri-

butik. Länsveterinären i Stockholms län ifrågasätter att införa bemyn­

digande för veterinärstyrelsen att bestämma vilka varor, som finge med­

föras på ett kringföringsfordon, då i flera fall för kringföringshandel god­

kända fordon närmast kunde betecknas som diverseaffärer. Handels kam­

maren i Gävle liksom Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

anser det böra regleras, vilka varor som få medföras i kringföringsbil; an­

teckning härom bör ske i tillståndsbeviset.

I flera yttranden påyrkas utvidgning av det varusortiment, som bestäm­

melserna om kringföringshandel skulle avse. Statens institut för folkhälsan

och handelskammaren i Göteborg anse sålunda bestämmelserna böra om­

fatta även mjölk, då det förekommit, att mjölk under ofta mycket ohygie­

niska iörhållanden utbjudits från fordon. Svenska stadsläkarföreningen

anser, att även specerier borde ha medtagits, ett krav, som återfinnes jämväl

i åtskilliga andra yttranden. Svenska mejeriernas riksförening vill ha med

även grädde, mesvaror och margarinvaror. Sveriges konditorförening före­

slår att bestämmelserna skola avse även andra bakverk än bröd.

Bestämmelserna om kringsföringshandel med fisk ha föranlett skiftande

uttalanden. Hälsovårdsnämnden i Solna finner de sakkunnigas förslag i

denna del nästan skrämmande, då nämnden icke kunde förstå, att fisk

och skaldjur bleve mindre känsliga för förorening, därför att de transpor­

terades med exempelvis cykel eller dragkärra. Svenska fiskhandelsförbundet

anser å andra sidan, att i städer och andra tätorter, där fasta försäljnings­

ställen funnes, all kringföringshandel med fisk helt enkelt borde förbjudas.

Ville man sedan göra avkall härifrån för en eller annan plats, där fasta

försäljningsställen möjligen saknades, borde den lokala polismyndigheten

kunna bemyndigas ge dispens. Under alla förhållanden borde samma kont­

rollbestämmelser gälla för all kringföringshandel med fisk, oavsett for­

donens art.

Fiskeristyrelsen däremot ställer sig i huvudsak på de sakkunnigas stånd­

punkt beträffande kringföringshandeln med fisk, men finner förslaget böra

i viss mån kompletteras, så att uppenbara missförhållanden ur hygienisk

synpunkt kunde beivras i fråga om andra transportmedel än motorfordon.

Detta syntes lämpligen kunna uppnås genom att i början av 27 § tillfogades

ett särskilt stycke med en allmän bestämmelse om att fordon, som användes

vid kringföringshandel med livsmedel skulle vara ändamålsenliga för denna

verksamhet och varorna behandlas på ett ur hygienisk synpunkt tillfreds­

ställande sätt. För kringföringshandeln med färsk fisk kunde det ofta vara

obehövligt med ett förvaringsrum för varorna, då i allmänhet hela partiet

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

141

avyttrades under dagen. Bestämmelsen om godkänd förvaringslokal borde

därför uppmjukas, så att stadgandet icke gjordes ovillkorligt. Även statens

livsmedelskommission ifrågasätter, om förvaringslokal alltid skulle behövas

för kringföringshandel med fisk och skaldjur. Om fiskhandlare, vars motor­

fordon vore utrustat med frysbox, hämtade fisken direkt från partihand­

lare, syntes det ej vara nödvändigt att upprätthålla krav på förvaringslokal.

Om fisk bleve över efter dagens försäljning, torde det vara lämpligare, att

den förvarades i frysboxen än att den flyttades till annan förvaringslokal.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium föreslår, att för kringföringshandel

med fisk och skaldjur skulle tillämpas samma bestämmelser som för annan

kringföringshandel men att vad beträffade detta slag av kringföringshandel

vederbörande myndighet skulle medgivas rätt att bevilja undantag från

stadgandet om att utövaren förfogade över lokal, som godkänts av hälso­

vårdsnämnden.

Statens veterinärmedicinska anstalt liksom Svenska distriktsveterinärför­

eningen anser, att även vid yrkesmässig handel från motorbåt — även med

fisk och skaldjur — borde föreligga skyldighet att iakttaga vissa av hygie­

niska skäl påkallade anordningar under varornas transport i motorbåten.

Dessa anordningar borde godkännas av hälsovårdsnämnden, som i sin tur

beträffande motorbåtens utrustning med ändamålsenliga lådor, kylanord-

ningar in. in. borde följa av veterinärstyrelsen meddelade föreskrifter. Krav

på godkännande även av motorbåt, som användes i kringföringshandel ha

framförts även i vissa andra yttranden, bl. a. av länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus samt Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser den föreslagna tiden för god­

kännande av fordon för kort. Med hänsyn till den fortlöpande kontroll, som

under alla förhållanden utövades av tillsynsmyndigheterna, torde tiden utan

våda kunna utsträckas till två år. Kommerskollegium anser 27 § tredje

stycket med dess begränsning av tiden för fordons godkännande kunna utgå.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser icke att hälsovårdsnämnden skall

behöva godkänna fordonet utan att det bör räcka med att besiktningsveteri-

när utfärdar bevis om godkännande av fordonet, vilket bevis skall medföras

på fordonet. Liknande uttalande göres i flera andra yttranden.

1 åtskilliga yttranden framhålles, att det är onödigt att till länsstyrelsen

insända meddelande om godkännande av fordon och återkallande av sådant

godkännande, såsom föreslås i sista punkten av 27 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Departementschefen.

Från de hälsovårdande myndigheternas sida har det länge varit ett önske­

mål att inskränka torghandeln med livsmedel som äro lätt mottagliga för

infektioner. Härmed ha förenat sig vissa konkurrens- och rättvisesyn­

punkter. Man har funnit det oriktigt, att på butikshandeln med ifråga­

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

varande livsmedel ställa stora krav i fråga om lokaler och anordningar,

medan sådana krav icke upprätthöllos i fråga om utomhushandeln. Såsom

livsmedelssakkunnigas utredning utvisar har man även i ett stort antal

samhällen genom lokala föreskrifter meddelat förbud mot torghandel med

vissa ömtåliga varor.

Jag instämmer med livsmedelssakkunniga däri, att utomhushandeln med

ömtåliga livsmedel bör begränsas. I departementsförslaget har därför i 1 8 §

första stycket intagits vissa stadganden härom. Då uttrycket öppen

saluplats i 26 § i livsmedelssakkunnigas förslag kan lämna utrymme för

tveksamhet beträffande innebörden, har det ersatts med uttrycket »försäljas

utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller dylikt». Ter­

minologin anknyter till den som användes i 1 och 2 §§ ordningsstadgan

för rikets städer och praxis i fråga om tillämpningen av dessa stadganden

bör vara vägledande för tolkningen. Fast kiosk räknas enligt 8 § före­

varande förslag såsom lokal och försäljning från sådan kiosk hänföres

därför icke till utomhushandel. Så bör heller icke vara fallet med försälj­

ning i saluhall. Bestämmelsen avser icke servering.

De slag av livsmedel, som förbudet skall avse, ha även begränsats i depar­

tementsförslaget. Till en början synes det icke motiverat att meddela sådant

förbud i fråga om varor, som äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet

att bereda livsmedlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan

utifrån. Bedömningen av huruvida sådant skydd i visst fall föreligger

tillkommer i första hand vederbörande hälsovårdsnämnd; jag vill dock

framhålla att t. ex. de sedvanliga pappersomslagen för smör och margarin

icke utan vidare kunna anses som förpackningar i lagrummets mening. —

Förbudet har vidare i departementsförslaget inskränkts till att gälla styckat

kött, mjölk, grädde, smör, margarin och fettemulsion. Ett förbud mot

utomhushandel med fisk synes icke vara lämpligt, då de hygieniska ris­

kerna här icke kunna anses särskilt stora — åtminstone så länge fisken

försäljes i samma skick som den fångats — och ett förbud skulle säkerligen

avsevärt försvåra avsättningen av denna vara. Jag anser ur sistnämnda syn­

punkt heller icke lämpligt att såsom livsmedelssakkunniga förordat upptaga

ett förbud mot utomhusförsäljning av styckad eller flådd fisk. Tillräckliga

skäl för förbud mot utomhushandel med ost och sådan torghandel med

renkött, som bedrives av lapp eller eljest av renägare, har icke heller be­

funnits föreligga. Vad angår torghandel med smör har från förbudet an­

setts böra undantagas lantsmör, som försäljes av producenten.

Föreskriften i 18 § andra stycket departementsförslaget över­

ensstämmer med motsvarande stadgande i 26 § första stycket livsmedels­

sakkunnigas förslag och torde icke tarva särskild motivering. Det har icke

ansetts lämpligt att bibehålla sakkunnigförslagets bestämmelse om rens­

ning av fisk.

19 — 2 4 § § avse kringföringshandel med vissa livsmedel och motsvara

143

27, 28 och 30—32 §§ samt 35 § i de sakkunnigas förslag. De nuvarande

bestämmelserna gälla endast kringföringshandel med kött och charkuteri­

varor. På grund av yrkanden, som framställts från olika håll, ha emellertid

de sakkunniga förordat motsvarande bestämmelser jämväl beträffande

kringföringshandel med vissa andra varor, nämligen smör, ost, margarin

och bröd samt — i viss utsträckning — fisk och skaldjur. Därjämte ha vissa

föreskrifter föreslagits i fråga om kringföringshandel från motorbåt.

Med hänsyn till att det här är fråga om viktiga livsmedel, som lätt

kunna förorenas eller skadas vid transporter, anser jag i likhet med de

sakkunniga, att bestämmelserna om kringföringshandel böra gälla även

sådan handel med smör, ost, margarin och bröd. Med bröd bör i detta hän­

seende likställas annat bakverk. Här —- likaväl som i fråga om utom-

hushandeln — synes dock undantag böra. göras för varor, som äro

inneslutna i förpackning av beskaffenhet att lämna varorna nödigt skydd

mot fukt, förorening och annan påverkan utifrån. Att, såsom från vissa

håll påyrkats, utsträcka bestämmelsernas giltighet till mjölk, spece­

rier m. in. synes mig icke lämpligt.

Vad angår fisk synes den avvägning mellan hygieniska och ekono­

miska synpunkter, som skett i de sakkunnigas förslag, då bestämmelserna

om kringföringshandel med dessa varor inskränkts till dylik handel från

motorfordon, ha lett till ett i stort sett skäligt resultat. Jag anser dock att

kringföringsbestämmelserna i fråga om fisk överhuvud böra gälla endast

färsk fisk som är styckad eller flådd, samt att även här undantag bör göras

för varor, som äro inneslutna i förpackning av nyss angivet slag. Några

föreskrifter om kringföringshandel med skaldjur anser jag ej erforderliga.

Tillräckliga skäl för att i denna ordning reglera kringföringshandeln

med motorbåt ha enligt min mening icke förebragts. Bestämmelserna

härom ha därför fått utgå ur förslaget.

Vad angår bestämmelsernas sakliga innebörd må framhållas, att enligt

nuvarande föreskrifter såsom förutsättning för kringföringshandel med

kött och charkuterivaror gäller dels att utövaren av verksamheten förfogar

över lägenhet, som av hälsovårdsnämnden i orten godkänts såsom för-

varingslokal för dylika varor, dels ock att handeln bedrives från fordon, som

godkänts av nämnden.

Livsmedelssakkunnigas förslag har i stort sett samma innebörd. Att

märka är dock, att lokalen enligt detta förslag icke behöver särskilt god­

kännas för kringföringshandeln, utan det är tillräckligt, att utövaren av

verksamheten förfogar över lokal, som blivit av hälsovårdsnämnd godkänd

såsom förvaringslokal för varor av det slag, varom fråga är. Detta godkän­

nande av lokalen skulle alltså icke såsom nu vara tidsbegränsat. Däremot

har det ansetts att fordonet skall kunna godkännas allenast för ett år i

sänder.

I departementsförslaget har livsmedelssakkunnigas förslag i dessa hän­

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

144

seenden i stort sett godtagits. Det har dock ansetts lämpligt att anmärka,

att fordonet skall godkännas av hälsovårdsnämnden i den ort, där fordonet

är stationerat. Giltighetstidens längd har ansetts kunna utsträckas till

högst tre år. På grund av uttalanden i remissyttrandena har kravet på

förvaringslokal icke bibehållits i fråga om kringföringshandel med fisk.

I flera yttranden har berörts förhållandet mellan kringföringshandeln och

utomhushandeln. I samband därmed har påyrkats, att förbud skulle med­

delas att utan hälsovårdsnämndens tillstånd idka kringföringshandel i

stadsplanelagt område. Jag anser mig icke kunna förorda ett sådant gene­

rellt förbud. Visserligen är behovet av kringföringshandel i dylika områden

i allmänhet icke så stort. Men det finnes stadsplanelagda områden, där

kringföringshandeln säkerligen har en uppgift att fylla, t. ex. villastäder.

Att där göra kringföringshandeln beroende av hälsovårdsnämndens till­

stånd synes mig icke lämpligt. På allmän saluplats blir genom stadgandet

i 18 § kringföringshandeln däremot underkastad samma inskränkningar

i fråga om tillåtna varuslag som utomhushandeln.

Formerna för godkännande av fordon för kringföringshandel överens­

stämma i stort sett med vad som nu gäller beträffande kringföringshandel

med kött och charkuterivaror. Anmälan till länsstyrelse om godkännande

av fordon för detta ändamål och återkallande av sådant godkännande har

jag emellertid icke ansett erforderligt.

I enlighet med vad som framhållits i flera yttranden har i 2 4 § insatts

bestämmelse, att vid försäljning från kringföringsfordon starkt trafikerade

platser, där livsmedlen lätt kunna förorenas av damm och. dylikt, skola

undvikas. Till denna paragraf ha även överförts föreskrifterna i 35 § sak­

kunnigförslaget om personalens kläder samt vissa av stadgandena i 32 §

nämnda förslag.

Förbud att på kringföringsfordon medföra andra varor än livsmedel eller

närmare föreskrifter om vilka varor som skola få medföras har jag icke

ansett böra meddelas. Det torde vara tillräckligt med den i 24 § tredje

stycket införda föreskriften, att i fordonets för livsmedel avsedda utrym­

men icke skall få förvaras vara eller ämne, som kan meddela livsmedlen

främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga till män-

niskoföda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

6 kap. Personalens hygien.

(25—26 §§ departementsförslaget.)

Gällande bestämmelser.

Enligt 12 § 1 mom. och 47 § 1 mom. hälsovårdsstadgan skall var och en

som sysslar med beredning av födoämnen eller dryckesvaror för försälj­

ning eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk, mjölk, mejeriprodukter,

145

bröd eller konditorivaror, som avses till försäljning, under arbetet iakttaga

noggrann renlighet. I 2 mom. av samma paragrafer stadgas, att om beträf­

fande person, som är sysselsatt med sådant arbete, varom i 1 mom. sägs,

förekommer skälig anledning antaga, att han är behäftad med sjukdom

eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller han­

terade varan kan uppstå, han är skyldig att efter anmodan av hälsovårds­

nämnden på hälsovårdsområdets bekostnad undergå läkarundersökning.

Finnes han vid läkarundersökningen vara behäftad med sjukdom eller

smitta, som nu är sagt, kan nämnden förbjuda, att han deltager i eller

användes till arbete, varom här är fråga.

I mejeristadgan och tuberkulosförordningen finnas bestämmelser, som

ålägga mejeripersonal och personal vid mjölkförsäljningsbutiker att före

anställning förete friskintyg samt att underkasta sig viss läkarkontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

25 och 26 §§ departementsför slaget motsvara 33 § livsmedelssakkunnigas

förslag till livsmedelsstadga. Beträffande innehållet i denna paragraf liksom

den i samma kapitel upptagna 34 § hänvisas till den vid protokollet i detta

ärende fogade bilagan.

I 5 § normalmatvarustadgan ha ytterligare föreskrifter i detta hänseende

intagits. Bestämmelserna äro av följande lydelse.

Den, som är sysselsatt i rörelse, som avses i 18 § livsmedelsstadgan eller

2 § denna stadga, skall under arbetet vara iförd lämplig arbetsdräkt och

iakttaga noggrann renlighet till person och klädsel. Omedelbart före arbetets

början och efter varje besök på avträde samt i övrigt så ofta det erfordras

skola händerna tvättas. Tobak får ej i någon form användas under arbetet.

Oförpackade livsmedel få ej beröras i vidare mån än som oundgängligen

erfordras för hanteringen eller försäljningen av livsmedlen. Verktyg böra

användas där så kan ske. Personalen bör i största möjliga utsträckning

undvika att beröra färdigframställda livsmedel med bara händer.

Remissyttrandena.

Medicinalstyrelsen framhåller, att tiden nu torde vara kommen att skärpa

kraven på hälsokontroll av personer, sysselsatta med livsmedelshantering.

En med ett eller ett par års intervall regelbundet återkommande läkarunder­

sökning av alla personer, som handskades med livsmedel, brukades i vissa

amerikanska städer och vid en del större svenska företag i livsmedels­

branschen samt föreskreves i flera kommuner för vissa livsmedel sarbetare.

Även om medicinalstyrelsen icke f. n. ville sträcka sina krav så långt,

ansåge styrelsen dock de sakkunnigas förslag alltför vagt formulerat och

i behov av en betydlig skärpning. Styrelsens bestämda uppfattning vore,

att vissa grupper av livsmedelsarbetare redan nu borde bli föremål för obli­

gatorisk läkarundersökning såväl vid sin anställning som senare under

10 — llilmng till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 63.

146

anställningstiden. Till sådana grupper ville medicinalstyrelsen i första hand

räkna — utom personalen i mejeri och mjölkförsäljning — personer, som

framställde konditorivaror, kött- och charkuterivaror, s. k. färdiglagad mat

ävensom alla, vilka vore verksamma i köksavdelningen eller konditoriavdel­

ningen vid restaurang eller annan servering. Veterinärstyrelsen föreslår, att

föreskrift skall utfärdas, att personal, som vore sysselsatt med framställ­

ning och annan hantering av livsmedel, avsedda för försäljning eller serve­

ring åt allmänheten, skulle undergå läkarundersökning på arbetsgivarens

bekostnad före anställningens början samt därefter minst en gång årligen.

Av författningstexten borde tydligt framgå, att härvid avsåges även mjölk-

ningspersonal vid ladugårdarna. Svenska stadsläkare föreningen, som har

samma åsikt, anser, att bristen på läkare måhända f. n. lade hinder i vägen

för att systematiska och regelbundet återkommande undersökningar kunde

ske varje eller vartannat år, men undersökning borde i varje fall ske före

anställande i livsmedelsbransch, där vederbörande sysslade med livsmedel,

som kunde förorenas av människor.

Liknande yrkanden framställas i ett stort antal andra yttranden.

Förste provinsialläkarnes förening anser skärpta bestämmelser kunna

ifrågasättas beträffande sådana, som vid upprepade tillfällen gjort sig skyl­

diga till förseelse. Personer, sysselsatta med livsmedelshantering, vilka mer

än en gång dömts till ansvar på grund av bristande renlighet, borde kunna

av hälsovårdsnämnden helt förbjudas att befatta sig med livsmedel.

I vissa yttranden ha framställts krav på förenkling av 33 § 1 mom.

Handelskammaren i Gävle föreslår straffpåföljd även för sådan i livs­

medelshantering anställd person, som vet sig vara behäftad med sjukdom

i smittosamt skede eller som sammanbor med person, som han befarar

vara smittofarlig, men underlåter att anmäla förhållandet.

Departementschefen.

De regler om personalens hygien, som förordats av de sakkunniga,

överensstämma i sak i stort sett med motsvarande bestämmelser i hälso­

vårdsstadgan. De ha emellertid utsträckts till att gälla var och en, som han­

terar livsmedel avsedda för försäljning eller servering åt allmänheten.

Dessutom har tillagts bestämmelse om skyldighet för innehavare av eller

föreståndare för rörelse, som får kännedom om eller anledning att miss­

tänka, att vid rörelsen anställd person är behäftad med sådan sjukdom

eller smitta eller sådant sår eller annan yttre skada, som kan föranleda att

livsmedlet blir otjänligt till människoföda, att anmäla förhållandet till

hälsovårdsnämnden. Anmälningsskyldigheten föreslås skola gälla även för

det fall, att innehavaren eller föreståndaren fått vetskap om, att den an­

ställde sammanbor eller nyligen sammanbott med person som är eller

misstänkes vara behäftad med sjukdom eller smitta som nyss sagts.

I remissyttrandena har man på många håll förordat införande av skyldig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

147

het att före anställning i dylik livsmedelshantering förete friskintyg och att

sedermera med bestämda mellanrum underkasta sig läkarundersökning.

I departementsförslaget ha upptagits bestämmelser, som i stort sett ha

samma innebörd som de av livsmedelssakkunniga föreslagna. Bestämmel­

serna ha dock i några hänseenden kompletterats genom att vissa föreskrif­

ter överförts hit från normalmatvarustadgan. Längre vill jag emellertid f. n.

icke gå. Frågan om en mera regelbunden läkarkontroll av personalen i ladu­

gårdar samt i livsmedelsfabriker och butiker är ett spörsmål av så stor

principiell betydelse och omfattning, att jag icke anser mig kunna införa

bestämmelser därom på grundval av nu föreliggande material. Det kan bl. a.

anmärkas, att en sådan fortlöpande läkarkontroll ändock icke på något

sätt innebär garanti för att sådan sjukdom eller smitta, varom är fråga,

verkligen blir upptäckt i rätt tid, helst som flera av de sjukdomar m. m.,

som kunna medföra risk för menlig inverkan på livsmedlen, äro tillfälliga

infektioner eller sjukdomar, som äro mycket svåra att skydda sig mot på

detta sätt.

Icke heller vad i övrigt anförts gentemot bestämmelserna i kommit­

téförslaget föranleder något förslag från min sida. Jag vill emeller­

tid framhålla, att bestämmelserna i förevarande kapitel utan särskilt stad­

gande måste anses tillämpliga på mjölkningspersonal i ladugårdar, där

mjölk produceras för försäljning. Såsom jag förut framhållit kommer

visserligen frågan om ladugårdshygienen att behandlas av hälsovårdsstadge-

kommittén och eventuellt erforderliga bestämmelser härom att intagas i

en ny hälsovårdsstadga. Intill dess detta skett böra emellertid de allmänna

reglerna om livsmedelspersonalens hygien gälla även denna grupp.

Bestämmelsen om personalen vid vattenledningsverk i 34 § sakkunnig­

förslaget har icke ansetts höra hemma i livsmedelsstadgan och har därför

fått utgå.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

7 kap. Märkning av livsmedel.

A. Allmänna bestämmelser om märkning av livsmedel och livsmedels-

förpackningar (27—30 §§).

Gällande bestämmelser.

Några allmänna bestämmelser om märkning av livsmedelsförpackningar

finnas icke i gällande författningar. Däremot finnas åtskilliga specialbe­

stämmelser. En översikt av dessa har givits å sid. 186 ff. i livsmedelssak-

kunnigas betänkande, vartill hänvisas.

1941 års förslag.

Enligt 1 kap. 10 § 1941 års förslag till livsmedelsstadga må livsmedel i

minuthandeln icke saluhållas eller försäljas i hermetiskt tillsluten förpack­

148

ning, med mindre denna är försedd med tydlig uppgift om innehållets be­

nämning, inläggarens namn eller firma, inläggningsorten samt innehållets

vikt eller förpackningens rymd. Om vara utom riket inlagts i förpackningen

skall tillverkningslandet vara angivet å denna. Å sådan förpackning må

i stället för inläggarens namn eller firma och inläggningsorten utsättas

exportörens eller importörens namn eller firma och hemvist. Vad sålunda

stadgats skall äga tillämpning jämväl vid saluhållande av läskedryck i till­

slutet kärl, varvid dock uppgift om kärlets rymd eller innehållets vikt må

utelämnas.

Två av livsmedelslagstiftningssakkunniga reserverade sig emellertid mot

förslaget på denna punkt och uttalade sig i ett särskilt yttrande för att vissa

parti- och minuthandlare skulle tillerkännas rätt att å hermetiskt slutna

förpackningar sätta ut sitt eget namn eller firma i stället för tillverkarens.

Dylik rätt skulle efter prövning av kommerskollegium kunna tillerkännas

företag, åt vilket den syntes kunna anförtros utan att därigenom det skydd

för konsumenterna minskades, som ifrågavarande bestämmelser vore av­

sedda att utgöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

Hithörande bestämmelser motsvaras av 36—39 §§ förslaget till livsmedels-

stadga.

Ur de sakkunnigas motivering till bestämmelserna i 37 § må här anföras

följande.

I motsats till motsvarande bestämmelser i 1941 års förslag till livsmedels-

stadga (1 kap. 10 §) avse de nu föreslagna bestämmelserna alla slag av livs-

medelsförpackningar. Undantagna äro dock sådana förpackningar, som

ställts i ordning på försäljningsstället, t. ex. då en handlande för att under­

lätta expedieringen av sina varor på förhand uppväger vissa kvantiteter

mjöl, socker, kaffe eller dylikt och lägger dem i påsar (butiksförpackningar).

Att ge särskilda märkningsföreskrifter för butiksförpackningar har ansetts

i allmänhet icke nödvändigt. Undantag har dock gjorts beträffande kryddor,

såsom närmare framgår av 131 §.

När de sakkunniga alltså utsträckt märkningsföreskrifterna till att —

med angivna undantag — gälla alla slag av livsmedelsförpackningar, har

det bland annat skett för att tillmötesgå önskemål, som från olika håll an­

förts i yttrandena över 1941 års förslag, vilket i förevarande hänseende

avsåg endast hermetiskt slutna förpackningar jämte läskedrycksflaskor.

Den begränsning, som då gjordes, måste ur många synpunkter framstå

såsom konstlad. Det synes vara ett rimligt krav, att en kund, när han köper

förpackade varor, redan av förpackningen skall få uppgift om vad han

köper och hur mycket han köper. Särskilt betungande för handeln kunna

dessa föreskrifter icke heller anses vara. Övervägas kunde visserligen att

inskränka föreskrifterna till att avse sådana slutna förpackningar, där varan

icke kan undersökas utan åverkan på förpackningen. Gränsdragningen kan

dock här bliva svår, varför de sakkunniga stannat vid att låta föreskrifterna

avse alla slag av förpackningar, såväl öppna som slutna. ------------

149

Den väsentliga fördelen med en föreskrift, att tillverkarens eller förpacka­

rens namn eller firma alltid skall finnas utsatt på en vara, är uppenbarligen,

att man då mera omedelbart kan härleda varans ursprung, om varan visar

sig vara mindervärdig eller skadlig. En dylik föreskrift förhindrar även en

mindre nogräknad tillverkare att med användande av en annans namn göra

sig av med sådana mindre goda varor, vilka han eljest icke skulle vilja sälja

under eget namn.

Trots att alltså vissa skäl tala för att tillverkarens eller förpackarens

namn eller firma och hemvist alltid skall finnas angiven på livsmedelsför-

packning, ha de sakkunniga dock stannat vid att det bör vara tillåtet att

märka förpackning med endast säljarens namn, blott märkningen sker på

sådant sätt, att det framgår, att den angivne icke är tillverkare eller för-

packare. När de sakkunniga intagit denna ståndpunkt, ha de särskilt be­

aktat, att det i engelsk och amerikansk livsmedelslagstiftning är medgivet

att under angivna förutsättning märka livsmedelsförpackning med endast

säljarens namn eller firma. Det ur allmän synpunkt väsentliga är, att veder­

börande myndighet genom märkningen erhåller uppgift på någon, till vilken

myndigheten vid behov kan vända sig, när det av en eller annan orsak är

nödvändigt att spåra viss vara till dess ursprung. Myndigheten äger därvid

jämlikt 148 § rätt att erhålla upplysning om leverantören. Några större

svårigheter att på detta sätt komma fram till varans ursprung torde i all­

mänhet icke föreligga.

De sakkunniga finna alltså icke befogat att upprätthålla kravet på att

tillverkarens eller förpackarens namn eller firma alltid skall finnas utsatt

på förpackningen. Föreskrift bör däremot givas om att, därest namnet eller

firman avser annan än tillverkaren eller förpackaren, namnet eller firman

skall föregås av orden »tillverkad för», »förpackad för», »distribuerad av»

eller liknande.

Livsmedelssakkunniga voro emellertid icke eniga beträffande märk-

ningsföreskrifternas utformning. Majoriteten utgjordes av herrar Abramson,

Degerstedt och Lund samt fru Rosa Andersson. Tre av de sakkunniga,

herrar Borgström, Fitger och Jerlov, yrkade, att 37 § 2) i förslaget skulle

erhålla följande lydelse: »tillverkarens eller förpackarens namn eller firma

och hemvist.» I ett särskilt yttrande påpekade reservanterna till en början,

att de sakkunnigas majoritet intagit en annan ståndpunkt än som omfat­

tades av majoriteten i 1941 års betänkande. Enligt reservanternas mening

erhölle allmänheten det bästa skyddet genom stadgandet om obligatorisk

fabrikantmärkning av fabriksförpackade livsmedel. Dels skyddades all­

mänheten mot kvalitetsförsämring, dels gåves myndigheterna stor möjlig­

het att effektivt inskrida, därest en fabriksförpackad vara skulle visa sig

vara hälsovådlig. Då funnes nämligen möjlighet att omedelbart ingripa

mot vederbörande fabrikant och försäljningen av varan kunde utan dröjs­

mål bringas att upphöra. — Reservanterna anföra i fortsättningen bl. a.

Majoriteten hävdar visserligen att, därest dess förslag antages, innebä­

rande att fabrikantens eller återförsäljarens namn eller firma återfinnes

på förpackningen, myndigheterna utan större svårighet vid behov skulle

kunna erhålla kännedom om den förpackade varans ursprung. Detta skulle

ske därigenom att man förfrågade sig hos återförsäljaren, som skulle uppge

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

150

vem som tillverkat varan. Man kan emellertid enligt vår mening icke bortse

från att åtminstone större återförsäljare i allmänhet komma att uppköpa

varor, märkta med endast återförsäljarens namn, från flera fabriker. Det

blir då knappast möjligt att hastigt utröna från vilken fabrik en hälsovådlig

vara härrör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

I fråga om 3 6 § livsmedelssakkunnigas förslag (27 § departementsför-

slaget) har endast ett fåtal yttranden avgivits. Svenska reklamförbundet och

Sveriges standardiseringskommission anse, att begreppet förpackning be­

höver närmare bestämmas i författningstexten.

Svenska institutet för konserverings forskning anför.

På grund av den vida innebörd de sakkunniga givit begreppet förpack­

ning i sin kommentar — än en gång understrykes behovet av klara defini­

tioner härav i själva lagtexten, där det borde vara oundvikligt skilja mellan

ytter- och inneremballage, transportemballage, försäljningsemballage etc.

— klargör icke paragrafen i sin nuvarande formulering, huruvida märkning

skall gälla alla de slag av emballage, som omge en och samma produkt. Ej

heller framgår det vad som avses med »anbragt» — om en instucken märk­

sedel skall anses tillfyllest. Med andra ord om märkningsuppgiften endast

bör finnas vid försäljningstillfället eller vara av den art att köparen äger

medföra eller alltid kommer att medföra ifrågavarande uppgifter. Ett för­

tydligande i detta hänseende torde vara på sin plats. Institutet vill för sin

del mena, att det för många varor skulle vara tillräckligt med en märk­

sedel eller märklapp i affären. Det skulle i hög grad underlätta tillämp­

ningen av de senare föreslagna bestämmelserna, i synnerhet i vad gäller

konsumentförpackade färska livsmedel.

Generaliullstijrelsen anser paragrafen böra ändras på sådant sätt, att

märkningen av vara eller förpackning föreskrives skola verkställas på ett

tydligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt. Lantbruksstyrelsen anser

det böra stadgas, att den obligatoriska beteckningen skall anbringas med

större bokstäver än förekommande tilläggsbeteckning.

Vad 3 7 § (28 § departementsförslaget) angår, har i remissyttrandena

i allmänhet någon anmärkning icke framställts mot att märkningsföre-

skrifterna erhållit den omfattning, som föreslagits av livsmedelssakkun-

niga. Vissa ytterligare undantag ifrågasättas dock, till vilka jag återkom­

mer i det följande. Sveriges reklamförbund finner emellertid 37 § alltför

onyanserad och anför härom.

Så som 37 § nu är avfattad, måste den medföra, att varje förpackat livs­

medel (frånsett vissa speciellt angivna undantag) måste vara åsatt i mo­

ment 1)—3) stadgade uppgifter. Reklamförbundet vill här efterlysa en for­

mulering, som anger en begränsning av märkningsskyldigheten utöver i

förslaget angivna begränsningar. Om det icke skall leda till orimliga kon­

sekvenser, synes det nödvändigt att här göra uppdelningar i olika varukate­

gorier. Man måste t. ex. skilja mellan färskvaror och förädlade livsmedel,

då märkesskyldigheten här synes böra vara olika. Genom de ökade kraven

på hygien, genom nya distributionsformer (självbetjäningsbutiker) blir det

151

allt vanligare att livsmedel såsom grönsaker och frukt saluhålles i cellofan-

förpackningar. Nya emballagematerial — plast, pliofilm o. dyl. •—- synes

ägnade att ytterligare främja användning av förpackningar. Enligt nu före­

liggande förslag skulle alla sådana förpackningar åsättas i paragrafen an­

givna uppgifter. Denna omständliga märkning synes onödig och kommer

säkerligen att verka fördyrande på varorna.

Skånes handelskammare framhåller, att de skärpta märkningsbestäm-

melserna kunde ge anledning till övergångssvårigheter, varför en uttryck­

lig regel om dispensmöjlighet borde intagas i stadgan.

Svenska länsveterinärföreningen anför, att å förpackning borde i stäl­

let för innehållets benämning, som ofta kunde vara vilseledande, givas upp­

gift om förpackningens verkliga innehåll. — Detta yrkande återkommer

i vissa andra yttranden.

I den omdebatterade frågan, om förpackning skall få vara märkt alle­

nast med säljarens namn eller firma eller om angivande av tillverkarens

eller förpackarens namn eller firma skall vara obligatoriskt, har den av­

givna reservationen tillstyrkts i ett stort antal remissyttranden, bl. a. av

veterinärstyrelsen, statens institut för folkhälsan, fiskeristyrelsen, lant-

bruksstyrelsen, lantbrukshögskolans och veterinärhögskolans lärarkollegier,

flera länsstyrelser, Sveriges köpmannaförbund, samtliga handelskam-

rar m. fl.

Sveriges industriförbund går ett steg längre och hemställer, att sådana

livsmedelsförpackningar, som avsåges i förevarande paragraf, alltid skulle

vara märkta med tillverkarens och, i förekommande fall, även med för­

packarens namn eller firma, varvid, om två firmanamn utsattes, det givet­

vis borde klart framgå, vem som vore tillverkare och vem som vore förpac-

kare. I motiveringen anför förbundet, att de av de sakkunniga anförda

skälen icke vore övertygande. Säkerligen vore det en överdrift, att en

märkning, som endast angåve säljarens namn eller firma, i regel gåve

myndigheten möjlighet att härleda varans ursprung. Förbundet fortsätter.

Frånsett dessa anmärkningar ha de sakkunniga enligt förbundets^ me­

ning överbetonat de rent hygieniska synpunkterna på märkningsfrågan.

Det väsentliga i detta sammanhang är nämligen icke, huruvida myndig­

het på ett eller annat sätt lyckas spåra en undermålig vara till dess ur­

sprung. Betydligt viktigare är att allmänheten tack vare påskrift på va­

ran får upplysning om varifrån denna härrör. Och delta har för all­

mänheten stort intresse icke blott då varan är undermålig utan även och

i minst lika grad, då varan är av god beskaffenhet. Märkningen skall

vägleda allmänheten, icke blott så att den undviker dåliga varor utan

framförallt så alt den får lättare att välja goda varor. Om märkningen

skall kunna fylla denna så att säga positiva uppgift, bör det vara självfal­

let, att fabrikantmärkning som regel är vida värdefullare för allmänhe­

ten än säljaremärkning.

De sakkunniga ha vid sidan av fabrikant- resp. säljaremärkning även

velat medgiva märkning med enbart förpackarens namn eller firma. I

de fall denne är identisk med tillverkaren är härom ingenting att säga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

152

Om däremot förpackaren är en annan än tillverkaren, t. ex. en större

återförsäljare, föreligga i viss mån samma betänkligheter mot märkning

med enbart förpackarens namn eller firma som mot enbart säljaremärk­

ning. Enär emellertid förpackaren i regel tar sådan befattning med varan,

llan får anses jämte tillverkaren ansvarig för densamma, bör där

särskild förpackare finnes hans namn eller firma angivas å förpack­

ningen vid sidan av tillverkarens. Denne kan annars med orätt göras

ansvarig för sådan brist hos varan, som sammanhänger t. ex. med olämp­

ligt emballage, olämplig lagring eller annan dylik orsak, som endast för­

packaren kan ansvara för.

Förbundet anför vidare, att vid märkning av varor, som tillverkats inom

koncern, d. v. s. av med varandra lierade företag, borde det finnas möjlighet

att såsom tillverkare angiva vilket som helst av dessa företag eller ock ett

lör dem gemensamt försäljningsbolag e. d. Sådan märkning praktiserades

redan nu i rätt stor utsträckning. Det funnes knappast anledning att i detta

hänseende göra någon skillnad mellan ett koncernföretag och det fall, att

ett bolag ägde ett flertal fabriker, som icke juridiskt sett vore självständiga

företag. I sistnämnda fall skulle bolaget enligt förslaget å förpackningen

angiva sitt namn och hemvist men vore icke skyldigt att tillika uppgiva,

vilken av bolagets fabriker, som tillverkat varan. Dylik uppgift torde även

vid koncernföretag vara av föga intresse, blott märkningen anknöte till

något av företagen inom koncernen. Förbundet hemställde om sådan om­

formulering av 37 §, att detta önskemål tillgodosåges.

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium anser, att förpackarens

namn alltid borde utsättas, då han vore annan än tillverkaren.

Stockholms handelskammare, som instämmer i reservationen, framhåller,

att det icke alltid vore tillräckligt, att enbart förpackarens namn angåves.

I de fall, där förpackaren vore en annan än tillverkaren och allmänheten

genom förekomsten av förpackarens namn på varan kunde bibringas den

uppfattningen, att denne i själva verket vore tillverkare, borde före för­

packarens namn angivas »förpackad av». I fråga om koncernföretag in­

stämmer handelskammaren med industriförbundet.

Statens livsmedelskommissions majoritet, som i likhet med reservanterna

hos de sakkunniga anser ur kontrollsynpunkt lämpligast, att tillverkarens

eller förpackarens namn eller firma alltid utsattes på förpackning, vari

livsmedel salufördes, anser dock undantag böra kunna göras i speciella

fall, förslagsvis på följande sätt. Som huvudregel skulle uppställas, att till­

verkarens eller förpackarens namn eller firma och hemvist alltid skulle

utsättas på förpackningen. Konunerskollegium borde emellertid kunna med­

giva visst företag rätt att försälja förpackningar, på vilka i stället utsatts

allenast återförsäljarens namn eller firma och hemvist. Härvid förutsattes,

att undantag endast medgåves i sådana fall, då risk ej förefunnes, att kon­

sumentintresset eftersattes eller undantaget utnyttjades i illojalt konkur­

renssyfte. —- Två av kommissionens ledamöter (fru Nordgren och herr

Bonow) instämde emellertid med livsmedelssakkunnigas majoritet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

153

I vissa yttranden ha livsmedelssakkunnigas förslag på denna punkt direkt

tillstyrkts. Så är fallet med Sveriges grossistförbund, som framhåller, att

enligt den praxis, som så småningom utbildats i vårt land, ett stort antal

handelsföretag inarbetat egna märken, som anbringades på förpackningarna

utan att fabrikantens namn upptoges. Förbundet fortsätter.

Genom den utveckling, som skett på detta område, ha åtskilliga rena

handelsföretag med egna firmanamn eller märken introducerat paketerade

livsmedel av olika slag på den svenska marknaden. Givet är, att veder­

börande härigenom påtagit sig ett måhända icke juridiskt bindande men

dock moraliskt ansvar för förpackningens innehåll. Försäljningen av de

paketerade varorna sker efter överenskommelse med respektive tillverkare

eller packare, vilken givetvis måste vara baserad på ömsesidigt ansvar och

förtroende. I regel torde endast välrenommerade återförsäljare saluföra pake­

terade varor med egna firmanamn. Detta synes för konsumenterna vara eu

lika stark garanti att dessa återförsäljare med sitt namn borga för varor­

nas kvalitet som att tillverkaren eller förpackaren gör det.

Ett av syftena med ifrågavarande märkning är, såsom framhålles i be­

tänkandet, att vederbörande myndighet skall kunna erhålla uppgift på del

företag, till vilket man vid behov kan vända sig för att utröna viss varas

ursprung. Några större svårigheter att härleda ursprunget uppstå i regel

icke därigenom, att endast den förmedlande grossistens namn utsättes på

förpackningen. Genom att följa majoritetens förslag kommer därjämte den

svenska lagen att på denna punkt utformas i överensstämmelse med före­

skrifterna i engelsk och amerikansk lagstiftning.

Åhlén & Holm aktiebolag framhåller till stöd för de sakkunnigas förslag,

att det funnes starka såväl fabrikant- som detaljistgrupper, vilka till varje

pris sökte förhindra konkurrerande företag att saluföra varor till lägre

priser än de, som fabrikanterna fastställde. Om det av minoriteten av de

sakkunniga föreslagna märkningstvånget med tillverkarens eller förpacka­

rens namn eller firma och hemvist på förpackningarna skulle antagas, skulle

en noggrann kontroll kunna utövas på leverantörerna från vissa grupper

av näringsidkare, vilka önskade förhindra leveranser till andra närings­

idkare och i sådant syfte kunde bearbeta leverantörerna med hot om öppen

eller hemlig bojkott, därest dessa fullgjorde leveranser till ifrågavarande

näringsidkare. För den köpande allmänheten skulle utan tvivel en sådan

förordning leda till högre inköpspriser på en mångfald förnödenhetsvaror.

Statens priskontrollnämnd finner, särskilt med beaktande av att utveck­

lingen ginge mot eu alltmera omfattande märkesvaruförsäljning på om­

rådet, den av reservanterna föreslagna linjen innebära en uppenbar risk

för att förekommande konkurrensbegränsande åtgärder åstadkomme eu

höjning av konsumentpriserna. Reservanternas förslag konime att medföra

inköpssvårigheter för sådana detaljistföretag, som underskrede de brutto-

priser, vilka fabrikanterna fastställde. I de fall återförsäljaren saluförde

varuslag under samma namn eller benämning i förpackningar från olika

tillverkare märkta enbart med återförsäljarens namn, syntes det nämnden

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

154

lämpligt, att föreskrift utfärdades om att vederbörande förpackningar skulle

kodmärkas på sådant sätt, att återförsäljaren omedelbart kunde lämna den

kontrollerande myndigheten besked om vem som tillverkat varan.

Frågan om märkningsuppgifternas utformning har föranlett uttalanden

i några remissvar.

Stockholms handelskammare framhåller, att det vid märkning av vissa

förpackade varor, bl. a. sådana som förslutits i flaskor, många gånger kunde

vara svårt att på kapsyl eller etikett erhålla tillräckligt utrymme för an­

givande av icke endast innehållets benämning och vikt utan även till­

verkarens eller förpackarens namn eller firma och hemvist. Möjlighet borde

därför föreligga för vederbörande tillvei’kare eller förpackare att i stället

för fullständiga uppgifter i sistnämnda hänseende införa inarbetad för­

kortning, ägnad att giva allmänheten erforderlig upplysning om de för­

hållanden, som åsyftades. Svenska mejeriernas riksförening anför liknande

synpunkter och tillägger.

För att illustrera det anförda med några exempel kan påpekas, att de

mejeriföretag, som omhänderhava mjölkförsäljningen i Stockholm och

Göteborg äro Mjölkcentralen, Lantmännens mjölkförsäljningsförening

u. p. a. och Lantbrukarnas mjölkcentral, förening u. p. a. De vedertagna

förkortningarna för dessa namn äro MC resp. LMC. Det torde säga sig

självt, att medan ett utsättande på en kapsyl av hela firmanamnet jämte

hemvist skulle stöta på svårigheter åtminstone om en något så när tydlig

stil skall användas, olägenhet ur någon synpunkt knappast kan tänkas,

om förkortningen får användas.

Sveriges standardisering skommission säger sig principiellt intet ha att

invända mot att varor, som förpackades annorstädes än på försäljnings­

stället, märktes så, att tillverkaren, förpackaren eller säljaren kunde iden­

tifieras, men anser icke nödvändigt, att namnet alltid angives. Kommis­

sionen anför härom.

Sedan flera år finnes svensk standard för matpotatis (SIS 75 00 60),

vari bestämmes, att potatisen skall saluföras i förseglat skick och att på

märksedel eller emballage skall angivas det nummer, som Sveriges stan-

dardiseringskommission tilldelat förpackaren. I den grupp av standard,

som är under utarbetande för alla slag av köksväxter, komma samma inärk-

ningsbestämmelser att ingå. Genom angivande av förpackarens nummer

kan kommissionen och därmed indirekt även konsumenten lätt identifiera

varje förpackare. Detta förfaringssätt anser kommissionen tillfyllest.

Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, som tillstyrkt

resex-vationen, framhåller, att de olägenheter ur konkurrenssynpunkt, som

skulle kunna följa av att vara märktes med tillverkarens namn, borde kunna

undvikas, om detta namn finge givas i kod. Villkoret för kodgivning skulle

dock vara, att säljarens namn förekomme i klartext.

Vad beträffar bestämmelsen om viktangivelse å förpackning framhåller

fiskeriintendenten i Österhavets distrikt, att viktangivelsen icke borde avse

Kungl. Maj ds proposition nr 63.

155

varans totala vikt. I allmänhet torde beträffande fiskkonserver såsen eller

lagen vara billigare än varan i övrigt, och risk kunde därför föreligga, att

sås eller lag i vissa fall kunde komma att utgöra större del av den totala

vikten än som kunde anses skälig. Önskvärt vore därför, att viktangivelsen

gjordes enbart för förpackningens fasta beståndsdelar. Även Gotlands han­

delskammare, Gotlands köpmannaförbund och hälsovårdsnämnden i Visby

vilja ha vikten angiven utan sås eller lag. Statens priskontrollnämnd anför,

att i fråga om kött- och fiskkonserver uppgift borde finnas å förpackningen

om den kvantitet kött eller fisk, varav förpackningens innehåll framställts.

Kontrollsvårigheter torde icke föreligga. Även om viktsförhållandena mellan

de fasta beståndsdelarna och den omgivande vätskan i förpackningarna i

en del fall förändrades under lagring, borde det i sådant fall vara möjligt

att verkställa kontroll vid tillverkningsprocessens avslutande. Om förpack­

ningarna skulle märkas enbart med innehållets totala vikt, skulle konsu­

menterna i de fall, då förpackningarna innehölle mera vätska än normalt,

uppenbarligen bibringas en felaktig föreställning om innehållet i förpack­

ningen och skulle icke ha möjlighet att före köpet bilda sig en riktig upp­

fattning om konservens kvalitet och sammansättning.

Sveriges grossistförbund anför.

Beträffande livsmedel, som förpackats utom riket, är det enligt vår upp­

fattning icke möjligt att föreskriva en deklaration om innehållets totala

vikt vid förpackningstillfället. En sådan föreskrift måste nämligen vålla

importhandeln mycket betydande svårigheter. Importen av många pris­

billiga och för vår försörjning värdefulla livsmedel skulle helt omöjliggöras

därigenom, att vederbörande tillverkare icke funne sig ha möjlighet att

tillgodose detta krav. För en exportör eller importör är det vidare av natur­

liga skäl omöjligt att fastställa innehållets totala vikt vid förpackningstill­

fället. Eventuellt synes en uppmjukning av denna för importvarorna alltför

rigorösa bestämmelse kunna ske på sådant sätt, att deklarationen finge

avse antingen innehållets vikt eller volym.

Svenska länsveterinärföreningen framhåller, att uppgift om tillverknings-

eller förpackningsdatum åtminstone beträffande vissa varor vore en viktig

upplysning. Detta gällde framför allt mjölk i kapsylerade flaskor. — Kravet

på datummärkning av förpackningar, särskilt av mjölk, har även rests från

åtskilliga andra håll. Hälsovårdsnämnden i Kalmar framhåller härvid, att

det vore till stor fördel att få en bestämmelse om att förpackningsdatum

skulle anges på förpackning. Handeln med livsmedel överginge alltmera till

slutna förpackningar, och det hade vid tidigare tillfällen framhållits, att

risken härav bl. a. bleve den, alt i försäljningslokalens hyllor förrådet på­

fylldes framifrån och att invid väggarna förpackningar av äldre datum bleve

kvarstående.

Beträffande det föreslagna förbudet mot angivande av vikt »brutto för

netto» anför Sveriges industriförbund, att med hänsyn till den omställning

av fyllningsmaskinerna, som denna bestämmelse gjorde nödvändig, och då

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

156

betydande kvantiteter emballage med hittills gängse viktangivelse kunde

beräknas finnas kvar vid livsmedelsstadgans antagande, måste företag, som

berördes av bestämmelsen, få möjlighet att utverka erforderligt anstånd

med dess ikraftträdande.

Beträffande bestämmelserna i 38 § (29 § departementsförslaget)

anför generaltullstijrelsen följande.

Det kan förutsättas, att varor, som införas från utlandet, inneslutna i

detaljhandelsförpackningar, av praktiska skäl åsättas föreskrivna beteck­

ningar redan i samband med tillverkningen eller inläggningen. Med hänsyn

härtill är det av vikt att den märkning, som i fråga om utländska varor

föreskrives i livsmedelsstadgan, icke står i strid mot bestämmelserna i

lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel till riket av

varor med oriktig ursprungsbeteckning och kungörelsen den 22 september

1933 (nr 561) angående skydd för vissa utländska ursprungsbeteckningar.

En vara, å vilken i utlandet anbragts i 38 § föreskriven uppgift om impor­

törens namn eller firma och hemvist bör följaktligen vara försedd med neu­

traliserande beteckning enligt 1913 års lag. En uppgift om det land, i vilket

varan förpackats, kan härvid icke alltid anses tillfyllest. Det förhållandet,

att varan angives hava förpackats utomlands, utesluter icke i och för sig

möjligheten av att en å varan anbragt svensk beteckning kan ge varan sken

av att ha tillverkats eller framställts i Sverige. Om även tillverkningslandet

angives å varan, torde dock märkningen bli ur denna synpunkt tillfreds­

ställande. Därjämte synes en uppgift enbart om förpackningslandet kunna

verka vilseledande i fråga om varans ursprung, då varan tillverkats i annan

främmande stat än den, i vilken förpackningen skett. Därest uppgift om

förpackningslandet här i riket utsättes å varan utan att tillverkningslandet

angives å densamma, är det även möjligt, att märkningen kan komma i

konflikt med lagen den 9 oktober 1914 (nr 422) angående förbud i vissa

fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande

av oriktigt märkta varor.

Generaltullstyrelsen föreslår, att i 38 § intages föreskrift, att då livs-

medelsförpackning upptager uppgift om det land, där livsmedlet förpackats,

jämväl uppgift om tillverkningslandet skall finnas utsatt å förpackningen.

Styrelsen tillägger emellertid, att även om de föreslagna bestämmelserna

om angivande av tillverkningsland m. in. icke vore direkt stridande mot

bestämmelserna i Havanastadgan, det dock icke syntes uteslutet, att dessa

föreskrifter kunde komma att stå i motsatsförhållande till syftet med stad­

gans bestämmelser. —- Tulldirektionen i Stockholm framhåller, att den här

föreslagna omfattande märkningsskyldigheten komme att försvåra han­

deln med åtskilliga importerade varor, i synnerhet små förpackningar av

exempelvis sardiner, fikon, dadlar etc. Även om dylik märkning icke före-

skreves såsom villkor för import, torde det dock av praktiska och ekono­

miska skäl ofta bli nödvändigt att för saluhållande erforderlig märkning

utfördes redan vid tillverkningen i utlandet. Med den erfarenhet direktio­

nen hade beträffande efterlevnaden av bestämmelserna i kungörelsen den

15 december 1933 angående märkning av vissa varor av utländskt ursprung,

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

157

syntes det emellertid direktionen sannolikt, att det åtminstone under nu­

varande förhållanden inom affärslivet komme att stöta på stora svårig­

heter att vid leverans från utlandet erhålla varorna märkta på i livsmedels-

stadgan föreskrivet sätt. Bestämmelserna kunde indirekt komma att för­

svåra det arbete att underlätta det internationella varuutbytet, som f. n.

påginge hos olika organ inom Förenta Nationernas ram.

Sveriges grossistförbund anför.

Av naturliga skäl ha de sakkunniga måst införa vissa speciella bestäm­

melser rörande livsmedel, som utom riket förpackats i s. k. konsumentför­

packning. Att i fråga om dessa varor föreskriva obligatorisk skyldighet att

utsätta tillverkarens, förpackarens eller exportörens namn kan givetvis icke

anses vare sig nödvändigt eller lämpligt. Över huvud taget är det icke möj­

ligt att ålägga alltför vittgående märkningsförpliktelser för sådana varor,

som äro tillverkade eller förpackade utomlands. Det kan icke alltid på för­

hand beräknas, om dessa varor komma att säljas på den svenska markna­

den eller annorstädes. Ofta är det mycket svårt eller i vissa fall omöjligt

att med reklamationer nå den utländske tillverkaren eller exportören, och

ur denna synpunkt skulle en märkningsskyldighet icke tjäna något bestämt

praktiskt syfte. Självfallet är, att mycket omfattande märkningsföreskrifter

medföra ökat arbete och höjda kostnader för vederbörande utländske till­

verkare eller exportör. Resultatet kan bliva antingen att varan fördyras

eller att vederbörande icke mer har intresse av att sälja sina produkter på

den svenska marknaden.

I föreliggande förslag har en viss hänsyn tagits till dessa synpunkter, i det

att importörens namn eller firma kan åsättas förpackningen i stället för

exportörens. Detta bör emellertid icke hindra, att i förekommande fall

alternativt den utländske tillverkarens eller förpackarens namn angives, var­

för i 38 § ordet »skall» bör utbytas mot »må».

I de fall, där den utländske tillverkarens, förpackarens eller exportörens

namn eller firma och hemvist åsättas förpackningen, är det onödigt att även

föreskriva uppgiftsskyldighet beträffande det land, vari livsmedlet till­

verkats eller förpackats. Det synes oss fullt tillräckligt att i de fall, där

märkning sker med importörens namn eller firma, uppgift lämnas om det

land, varifrån varan importerats.

I åtskilliga andra yttranden uttalas önskemålet, att tillverkarens namn

och hemvist i hithörande fall skall kunna utsättas i stället för exportörens

eller importörens. Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium anser

det emellertid i hög grad betänkligt alt bereda importören möjlighet att

göra sig osynlig. Han vore den, som framför andra hade någon om än be­

gränsad möjlighet att förskaffa sig viss garanti för att i utlandet förpackat

livsmedel vore av tillfredsställande beskaffenhet, och genom åläggande för

honom att utsätta sitt namn på förpackningen borde han bringas alt åt­

minstone med sin good will som affärsman ansvara för att den i förpack­

ning importerade varan vore av den beskaffenhet, som köparen skäligen

kunde förvänta. Lantbrukshögskolans lärarkollegium anser, att det beträf­

fande livsmedel, som förpackats utom riket, i stort sett borde vara tillräck­

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

158

ligt med vanlig ursprungsmärkning. Om något ytterligare skulle krävas,

vad beträffade exportlandet, borde kravet formuleras så, att å förpack­

ningen skulle finnas angivet tillverkarens, förpackarens eller återförsälja­

rens i exportlandet namn eller firma och hemvist. Förekomme vad beträf­

fade exportlandet endast vanlig ursprungsmärkning, borde dock alltid även

importörens namn eller firma och hemvist finnas angivna på förpackningen.

Beträffande bestämmelserna i 3 9 § livsmedelssakkunnigas förslag (30 §

och 28 § 3 st. departementsförslaget) om undantag från märkningsskyldig-

heten må till en början nämnas att kontrollstyrelsen förordar, att bestäm­

melserna om märkning av läskedrycksflaskor borde helt upptagas i förord­

ningen om skatt på läskedrycker och alltså läskedrycker undantagas från

livsmedelsstadgans märkningsbestämmelser. Förslaget skulle, säger styrel­

sen, beträffande läskedrycker medföra den ändringen i nu gällande före­

skrifter, att skyldigheten att å etiketten angiva tillverkarens namn eller

firma, vilken skyldighet f. n. vore obligatorisk, bleve fakultativ. Styrelsen

kunde icke tillstyrka detta förslag, enär ett frångående av den obligatoriska

märkningen med tillverkarens namn eller firma vore ägnad att försvaga de

möjligheter till effektiv kontroll över läskedrycksbeskattningen, som nu

gällande märkningsbestämmelser erbjöde. — Liknande synpunkter anföras

av Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare.

Handelskammaren i Göteborg anser de i 1 mom. givna undantagsbestäm­

melserna böra gälla även mjölk och grädde tappade på glas. De maskiner,

som användes för påfyllning såväl inom mjölkdistributionen som inom vin-

och spritmonopolet vore s. k. nivåfyllnadsmaskiner och icke volym- eller

viktfyllningsmaskiner. Med hänsyn härtill måste en viss tolerans medgivas

för tappningsmaskiner, liksom vid fabrikation av glasen. På grund av tek­

niska skäl vore det f. n. omöjligt att tänka sig en förändring av såväl glas­

tillverkningen som tappningsaggregaten. Eventuellt skulle en undantags­

bestämmelse i detta fall kunna göras tidsbegränsad. I varje fall borde

undantag av ekonomiska skäl medgivas för alla de miljontals glas för mjölk,

som nu funnes i marknaden hos konsumenterna.

Stockholms handelskammare uppger, att från choklad- och konfektyr-

fabrikanternas sida framhållits, att undantaget enligt 2 mom. borde ut­

sträckas att avse förpackningar av upp till 100 grams vikt. Enär ifråga­

varande bestämmelse vore ägnad att förorsaka åtskilliga olägenheter för

nämnda bransch, anslöte sig handelskammaren härtill. Skånes handels­

kammare har liknande uttalande. Sveriges industriförbund framhåller, att

bestämmelsen om skyldighet att angiva nettovikten i vissa fall kunde be­

reda tillverkaren olägenheter, t. ex. vid viktändringar på chokladkakor.

Undantag från dessa märkningsbestämmelser borde därför kunna göras

efter ansökan, när särskilda skäl därtill förelåge.

Kooperativa förbundet anser de i 39 § gjorda undantagen böra utvidgas

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

159

att omfatta alla s. k. färskvaror, som saluhölles i genomskinliga förpack­

ningar. Förbundet fortsätter.

I självbetjänings- och andra butiker är det numera vanligt att kotletter,

skinka, korv, vissa grönsaker m. fl. varor saluhållas förpackade i cellofan

eller annat genomskinligt material. Eftersom förpackningsarbetel ej alltid

ut föres i butikerna utan i fabrik eller särskilda centraler, skulle enligt nu

föreslagna bestämmelser på sådant sätt förpackade varor ej få saluföras,

med mindre de märkas på föreskrivet sätt. En märkning med innehållets

benämning och förpackarens eller säljarens namn måste i dessa fall anses

omotiverade, eftersom köparen kan se varan och butiken får betraktas som

närmast ansvarig för dess kvalitet. Förpackningen sker centralt, dels eme­

dan kostnaderna därigenom kunna nedbringas avsevärt mera, och dels eme­

dan arbetet kan utföras under hygieniskt mera tillfredsställande förhållan­

den än om varje butik skulle utföra detta arbete. Det måste anses felaktigt

att genom nämnda bestämmelser fördyra och försvåra denna form av för­

packning.

Statens priskontrollnämnd anser livsmedel, som förpackas centralt för

företagets filialer, böra likställas med livsmedel, som förpackas på försälj­

ningsstället.

Stockholms handelskammare påpekar, att varor, som förpackades i en

självbetjäningsaffär, icke behövde märkas, medan däremot märkningsplikt

förelåge i fråga om varor förpackade i ett centralt lager för två eller flera

av samma innehavare drivna sådana affärer. Då märkningsbestämmelserna,

trots att de i sistnämnda fall bleve tillämpliga på samtliga i rörelsen tillsalu-

hållna varor, såvitt handelskammaren kunde finna, icke behövde bli alltför

betungande, hade handelskammaren blott ansett sig utan något yrkande

böra påvisa den inadvertens, som bär uppkomme, och som knappast kunde

förebyggas utan en gränsdragning mellan olika slag av emballage.

Handelskammaren i Göteborg anser icke rimligt att kräva märknings-

tvång för färskvaror i genomskinliga förpackningar, såsom blomkål eller

apelsiner. Handelskammaren i Gävle vill att smörgåsmat i genomskinlig

förpackning ej skall behöva märkas. Sveriges charkuteri- och slakteriidka-

res riksförbund anser märkningsbestämmelserna ej böra avse charkuteri­

varor, styckat kött eller uppstyckade ostbitar, vilka försetts med omslag.

Sveriges industriförbund anser toleransbestämmelsen i 3 mom. böra till-

lämpas även i fråga om viktmärkning. Eljest kunde de industrier, som f. n.

tillämpade viktmärkning, i vissa fall föranledas att övergå till volymmärk­

ning, vilket närmast skulle vara till olägenhet för konsumenterna. Liknande

uttalanden göras av handelskamrarna i Stockholm och Göteborg.

Departementschefen.

Med den senaste tidens utveckling av livsmedelshandeln till att i allt

större utsträckning avse fabriksförpackade varor finner jag det vara ett

oavvisligt behov ur konsumentsynpunkt, att allmänna bestämmelser om

märkning av livsmedelsförpackningar intagas i livsmedelsstadgan. Bestäm­

160

melserna böra därvid icke — såsom i 1941 års förslag — inskränkas till

hermetiskt slutna förpackningar utan böra gälla förpackade varor över­

huvudtaget, oavsett förpackningens art, dock med vissa undantag, till vilka

jag återkommer i det följande. Däremot synes åtminstone de generella

bestämmelserna böra inskränkas till att avse varor, som saluhållas i de­

taljhandeln. Den enskilde konsumenten bör, då han i en affär köper en

förpackad vara, kunna av förpackningen utläsa vad det är han köpt —

hur långt man där skall gå är en särskild fråga — vem som med sitt

namn borgar för varans kvalitet och slutligen hur mycket han köpt.

Dessa synpunkter synas böra vara grundläggande för de allmänna märk-

ningsbestämmelserna.

Det torde icke vara nödvändigt att härvid i författningstexten införa en

definition på begreppet förpackning. Jag finner livsmedelssakkunnigas

formulering i 36 § av deras förslag där det uppräknas vissa förpack­

ningar och sedan tillägges »eller annan förpackning» tillfyllest. Principiellt

anser jag ett genomskinligt cellofanomslag vara förpackning likaväl som

en tillsluten påse eller ett vanligt pappersomslag; även en vara helt inneslu­

ten i stanniolpapper eller dylikt är förpackad.

I 2 7 § (motsvarande 36 § i livsmedelssakkunnigas förslag) ha givits all

männa bestämmelser om det sätt, på vilket märkning skall ske. Sålunda

föreslås, att uppgifter eller påskrifter skall vara på ett tydligt, lätt i ögo­

nen fallande och varaktigt sätt anbragt på livsmedlet eller förpackningen

eller på därå åsatt etikett. Det har icke ansetts lämpligt att här giva sär­

skilda bestämmelser om bokstävernas storlek, absolut eller i förhållande

till annan text å förpackningen, eller om deras färg. Även i de särskilda

föreskrifter, som förekomma längre fram i stadgan, ha dylika bestäm­

melser i allmänhet undvikits. Däremot har man här helt allmänt velat

betona, att påskriften skall vara tydlig och lätt i ögonen fallande, alltså

sådan, att uppmärksamheten dragés till densamma. Det kan icke anses

tillräckligt att de uppgifter, som skola finnas anbragta på livsmedlet eller

förpackningen, lämnas på ett anslag eller på en lapp, gemensam för flera

förpackningar. En sådan märkning skulle icke fylla sitt syfte.

Enligt 2 8 § (37 § sakkunnigförslaget) skall å förpackning för det

första angivas varans benämning. Detta har i allmänhet ansetts vara till­

räckligt. Att kräva, att innehållets beskaffenhet närmare angives torde vara

att gå för långt. Härav skulle strängt taget, åtminstone i fråga om vissa

varor, följa en allmän deklarationsplikt i fråga om varans sammansätt­

ning. Så långt har jag icke ansett mig böra gå, åtminstone ej f. n. Det bör

emellertid betonas, att för goda varor en deklaration snarare kan betraktas

som en god reklam än som motsatsen. Det torde finnas anledning att hop­

pas, att innehållsdeklaration kommer att upptagas å livsmedelsförpack-

ningar i större utsträckning än hittills.

På förpackningen bör vidare angivas tillverkarens eller förpackarens

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

161

namn eller firma. Den stora tvistefrågan är här, om i stället, såsom majori­

teten av de sakkunniga ansett, allenast säljarens namn skall få angivas.

Tre av de sakkunniga och ett stort antal remissinstanser ha på skäl som

redovisats i det föregående funnit denna ordning otillfredsställande bl. a.

ur konsumentsynpunkt. Bärande invändningar ha emellertid framställts

mot reservanternas linje bl. a. av priskontrollnämnden, som ansett den­

samma innebära en uppenbar risk för en höjning av konsumentpriserna

genom att den möjliggjorde konkurrensbegränsande åtgärder. Efter över­

vägande av de å ömse sidor anförda synpunkterna har jag för egen del ställt

mig på samma ståndpunkt som livsmedelssakkunnigas majoritet. Jag utgår

härvid från, att om säljaren utsätter sitt namn eller sin firma på förpack­

ningen med uteslutande av tillverkaren eller förpackaren, han tillika vid­

tager sådana åtgärder t. ex. genom kodmärkning, att han vid behov snabbt

kan härleda varans ursprung. I detta sammanhang må erinras om att enligt

96 § departementsförslaget envar, som saluhåller livsmedel, avsett att för­

säljas, är pliktig att på uppmaning av hälsovårdsnämnd eller ledamot av

eller tjänsteman vid denna uppgiva från vem han mottagit livsmedlet.

I stället för namn eller firma bör få användas allmänt känd förkortning

därav. Det bör här vara fråga om förkortning, som man måste utgå från

att flertalet människor i landet eller åtminstone i den trakt, där företagets

varor pläga saluhållas, känner till. Hemvist bör icke behöva angivas i

fråga om svenska aktiebolag eller eljest i fråga om stora, allmänt kända

företag.

Liksom livsmedelssakkunniga anser jag slutligen förpackningen böra

upptaga varans totala vikt vid förpackningstillfället. Även härifrån skola

dock vissa undantag få göras.

Att i fråga om varor av huvudsakligen flytande beskaffenhet innehållets

volym bör få anges i stället för vikten är självfallet. Bestämmelse härom

ges i 28 § tredje stycket departementsförslaget. Däremot har i departements­

förslaget uteslutits den särskilda bestämmelsen om viss tolerans, som ingick

i de sakkunnigas förslag (39 § 3 mom. andra stycket). Självfallet är att viss

hänsyn måste tagas till bristande exakthet hos de maskinella påfyllnings-

eller förpackningsanordningarna, men någon uttrycklig toleransbestäm­

melse i stadgan anser jag icke vara erforderlig. I detta sammanhang må

anmärkas, att hinder ej bör föreligga att, där en exakt vikt- eller volym­

angivelse bereder svårigheter, angiva vikten eller volymen ungefärligt.

Härvid bör emellertid uppgiften kompletteras med beteckningen »cirka»

eller dylikt.

Det av livsmedelssakkunniga föreslagna förbudet alt angiva vikten »brutto

för netto» anser jag motiverat. Vissa övergångsbestämmelser om dispens

äro måhända här erforderliga. Jag återkommer härtill i det följande.

I fråga om varor, som importerats i förpackat skick (2 9 §, motsvarande

11-—Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 63.

Kungl. Maj ds proposition nr 63.

162

38 § i de sakkunnigas iörslag), erfordras vissa modifikationer. Sålunda bör

tillverkarens, förpackarens eller försäljarens namn eller firma kunna ut­

bytas mot exportörens eller importörens. På denna punkt har jag ansett

mig kunna tillmötesgå ett yrkande från vissa näringsorganisationer och

frångått de sakkunnigas förslag, i vilket förordats, att exportörens eller

importörens namn eller firma skulle obligatoriskt anges. Med hänsyn till

vad som anförts i generaltullstyrelsens yttrande finner jag den av livs-

medelssakkunniga föreslagna bestämmelsen om angivande av det land,

vari livsmedlet tillverkats eller förpackats, kunna utgå.

Att såsom grossistförbundet påyrkat införa vissa lättnader för varor,

som förpackats i utlandet, vill jag icke förorda. Dispens bör kunna med­

delas i särskilda fall (se härom under 119 §).

Vad de i 3 0 § (39 § sakkunnigförslaget) upptagna undantagen från

märkningsbestämmelserna angå anser jag liksom livsmedelssakkunniga,

att dessa bestämmelser icke böra gälla spritdrycker och vin samt maltdryc­

ker. I enlighet med kontrollstyrelsens yrkande undantager jag även läske­

drycker, då föreskrifter härom böra meddelas i förordningen om skatt å

läskedrycker. Märkningsföreskrifterna böra icke gälla butiksförpackade

varor, med vilka jag — särskilt med hänsyn till självbetjäningsbutikerna

— anser böra likställas varor, som förpackats å en för flera försäljnings­

ställen avsedd, säljaren tillhörig central förpackningslokal. Från bestäm­

melserna böra undantagas även förpackningar med innehåll av lägre vikt

än 100 gram eller högre vikt än 10 kilogram. Den undre gränsen har här

höjts något med hänsyn till chokladindustrins behov. Slutligen anser jag

undantag böra göras för livsmedel, soin är förpackat allenast i genomskin­

ligt papper eller annat liknande genomskinligt material såsom cellofan.

Dylika varor kunna i allmänhet i tillräcklig grad granskas av kunderna,

och dessa livsmedel synas därför i förevarande hänseende kunna likställas

med oförpackade varor. Med hänsyn till risken för missbruk bör dock

undantaget begränsas till att avse färska varor såsom bröd, smörgåsar,

färsk frukt och färska grönsaker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

B. Vissa speciella märkningsbestämmelser (31—34 §§).

Förevarande bestämmelser, vilka i huvudsak sakna motsvarighet i nu

gällande föreskrifter, avse dels märkning i vissa fall av varor, vid vars fram­

ställning eller beredning använts sackarin eller annat konstgjort sötmedel

(31 §), dels märkning av s. k. barnmat (32 §), dels förbud i vissa fall atl

å livsmedelsförpackning eller i annons eller reklam angående livsmedel

angiva, att varan står under kontroll av svensk offentlig myndighet (33 §),

dels ock föreskrifter om villkor för att å livsmedelsförpackning eller i an­

nons eller reklam rörande livsmedel ange, att varan innehåller vitaminer,

mineralämnen eller vissa andra näringsämnen (34 §).

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

163

Livsmedelssakkunniga.

Motsvarande bestämmelser återfinnas i 40, 41, 43 och 44 §§ livsmedels-

sakkunnigas förslag till livsmedelsstadga.

1 fråga om motiveringen kan i huvudsak hänvisas till betänkandet. Med

hänsyn till innehållet i vissa remissyttranden torde jag dock få återgiva vad

de sakkunniga anfört till stöd för bestämmelsen i 44 § (34 § departements-

förslaget). De sakkunniga anföra i denna del.

Det förekommer i icke obetydlig utsträckning att livsmedel i reklamen

angives som vitaminrikt, näringsrikt eller liknande utan att det på något

sätt kan visas, att livsmedlet är särskilt rikt på vitaminer eller andra

näringsämnen. Är uppgiften uppenbart felaktig, kan vederbörande givetvis

fällas till ansvar för illojal reklam. Det har emellertid visat sig, att det i

många fall, som i och för sig varit värda att beivras, varit svårt att få till

stånd ett åtal jämlikt lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens,

speciellt med hänsyn till svårigheterna att få fram en tillfyllestgörande

bevisning.

I detta läge ha de sakkunniga övervägt att få till stånd bestämmelser,

vilka skulle på ett mera effektivt sätt kunna motverka de missförhållanden,

som otvivelaktigt förefinnas på ifrågavarande område. De sakkunniga ha

stannat vid att här föreslå vissa begränsningar i fråga om reklamens ut­

formning. Det skall alltså icke vidare vara tillåtet, att i reklamen — vare sig

denna hänför sig till själva förpackningen, vari livsmedlet saluhålles, eller

till annons, affisch eller dylikt — endast använda sådant uttryck som att

livsmedlet är rikt på vitaminer eller dylikt, utan därvid måste tillika arten

och halten av dessa ämnen angivas. Detsamma skall gälla mineralämnen

eller andra näringsämnen, vilka icke i nämnvärd mån bidraga till kalori­

tillförseln. Det torde vara att vänta, att man med eu sådan bestämmelse kan

råda bot på de mera väsentliga missförhållandena. Att införa en liknande

bestämmelse i fråga om de i egentlig mening energigivande näringsämnena,

såsom äggvita, fett och kolhydrat, torde icke vara erforderligt, då de mera

sällan användas i missvisande reklam. Detta i sin tur torde sammanhänga

med att människans intuitiva uppfattning av halten näringsämnen i viss

vara är betydligt mera preciserad, då det gäller dessa egentliga närings­

ämnen än då det gäller vitaminer och andra näringsämnen av mera specifik

karaktär. De sistnämnda påverka endast i ringa grad eller över huvud icke

alls mättnadskänslan, vilken däremot har ett sammanhang med kostens

kalorihalt.

Ett generellt förbud att i reklam omnämna vitaminer, mineralämnen eller

andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bidraga till kaloritillförseln, utan

att angiva arten och halten av dylika ämnen skulle emellertid medföra den

nackdelen, alt reklamen icke skulle fylla sin betydelsefulla uppgift att in­

tressera människorna för dessa viktiga födoäinnesbeståndsdelar. Man skulle

härigenom kunna gå miste om eu folkupplostrande medverkan från rekla­

mens sida, vilken ntan tvivel haft och i framtiden bör bliva av stor bety­

delse. Det vore enligt de sakkunnigas mening stötande, om man t. ex. icke

skulle få göra reklam för i naturen förekommande livsmedels vitaminbalt,

utan att halten angavs. Eu dylik föreskrift skulle i själva verket innebära,

alt all sådan reklam för denna typ av livsmedel i praktiken måste inställas.

Däremot bör man vara skyldig alt angiva, vilka vitaminer eller mineral­

164

ämnen och liknande beståndsdelar man avser. Från föreskrift om lialt-

angivelse har i förslaget därför undantagits mjölkprodukter, ägg, oberedda

köttvaror och fiskvaror samt frukt, bär och grönsaker i oberett tillstånd.

Har varan undergått beredning, måste denna förutsättas ha kunnat så på­

verka varans halt av ifrågavarande ämnen, att det icke kan anses lämpligt

att för sådana varor göra avkall på kravet på haltangivelse.

Knngl. Maj.ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

Vad först angår 4 0 § i livsmedelssakkunnigas förslag (31 § departe-

mentsförslaget) anför handelskammaren i Göteborg, med instämmande av

kommerskollegium, att sackarin inom konservindustrien i vissa fall an­

vändes som smaksättningsmedel i mycket små mängder samtidigt som

varan huvudsakligen sötades med socker. Det kunde ifrågasättas, huruvida

icke i dylika fall undantag från märkningen enligt denna paragraf kunde

medgivas. — Stockholms handelskammare anför, att för bagerinäringen

alltjämt kvar stode den olägenheten, att sackarinhalten i förpackat bröd

måste angivas. En jämförelse mellan exempelvis förpackat och oförpackat

matbröd skulle då kunna bibringa den köpande allmänheten den uppfatt­

ningen, att den förpackade varan på grund av sackarininnehållet vore mindre

värdefull, vilket i sin tur kunde motverka producenternas benägenhet att

övergå till en ur hygieniska synpunkter i hög grad önskvärd förpackning av

matbröd. Handelskammaren finge därför föreslå, att bageriprodukter skulle

helt undantagas från tillämpningen av bestämmelserna i denna paragraf.

Liknande synpunkter anföras av Sveriges grossistförbund, som anser att

undantag i varje fall borde medges för importvaror.

Beträffande 4 1 § livsmedelssakkunnigas förslag (32 § departementsför-

slaget) anför Kooperativa förbundet, som i likhet med de sakkunniga anser

någon generell bestämmelse om skyldighet att deklarera förpackade livs­

medels sammansättning ej böra meddelas, att skäl förelåge att göra undan­

tag för barnmaten på grund av den betydelse denna produkt syntes få och

med hänsyn till vikten av att mödrarna skulle kunna bedöma den konser­

verade barnmatens lämplighet och värde. För att detta skulle kunna ske

borde dock deklarationen innehålla uppgift om hur många gram av de olika

råvarorna, som inginge på 100 gram färdig vara, och dessutom, i de fall

där det vore behövligt och genomförbart, uppgift om näringshygieniska data,

t. ex. kalorivärde, vitaminhalt och dylikt. — Sveriges grossistförbund på­

fordrar jämkning för importvaror och anför härom.

Med hänsyn till att en betydande import av paketerade livsmedel, avsedda

för barn, äger rum, och den nu föreslagna märkningen måste framstå

såsom ett hinder för importen, böra kompletterande bestämmelser införas,

avseende importvaran. Det borde vara fullt tillräckligt, att för importför­

packningarna föreskriva, att de finge märkas med annorlunda utformade

men för konsumenterna lika tillfredsställande uppgifter som de i 41 §

angivna.

165

Statens livsmedelskommission anser ej tillräckligt att lämna uppgift om

ingående råvaror och tillsatser utan vill även ha uppgift om den ungefär­

liga myckenheten av dessa varor och ämnen. Samma yrkande har hälso­

vårdsnämnden i Göteborg.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser, att varudeklaration enligt 41 §

skall gälla alla förpackade varor. Grundförutsättningen för en sådan varu­

deklaration vore, att den skedde efter enhetliga normer och erhölle en

språklig utformning, som vore lätt genomskådlig och fattbar för köparen.

Liknande yrkanden framställas av Sveriges husmodersföreningars riks­

förbund, Svenska skolkökslärarinnornas förening, handelskammaren i Gö­

teborg och Svenska institutet för konserveringsforskning.

Beträffande 4 3 § livsmedelssakkunnigas förslag (33 § departementsför-

slaget) anför Svenska reklamförbundet, att denna fråga enligt förbundets

mening icke hörde hemma i livsmedelsstadgan utan rätteligen borde tagas

upp i ett vidare sammanhang. Förbundet fortsätter.

Förbundet är mycket tveksamt om lämpligheten av införandet av dylika

särskilda föreskrifter om meddelanden i samband med varors försäljning

Därest oriktiga eller vilseledande uppgifter lämnas, så är de mest stötande

fallen belagda med påföljd i lagen mot illojal konkurrens. Beträffande

oriktiga eller vilseledande uppgifter, som icke kunna beivras med ledning

av nämnda lag, har näringslivet genom frivilliga saneringssträvanden stora

möjligheter att komplettera lagens räckvidd. Reklamförbundet vill bl. a.

nämna den verksamhet, som utövas av Reklamgranskningen för fria läke­

medel beträffande de s. k. fria läkemedlen, och den verksamhet, som Svenska

reklamförbundets opinionsnämnd utövar beträffande annan reklam.

Vad slutligen angår 4 4 § livsmedelssakkunnigas förslag (34 § departe-

mentsförslaget) framhåller Sveriges industriförbund, att de inskränkningar

i fråga om reklamen för vitaminer m. in., som befunnes önskvärda, måtte

utformas fullt enhetligt för alla livsmedel, oavsett deras beskaffenhet. För­

bundet anför härom, att undantagsbestämmelsen i sista punkten vore otill­

fredsställande av det skälet, att beredning av livsmedel i många fall just

åsyftade och även möjliggjorde ett bevarande av vitaminer och dylikt; den

på rätt sätt beredda varan innehölle oftast en högre vitaminhalt än den

motsvarande oberedda varan. Så som bestämmelsen vore avfattad, fram-

stode den snarare såsom ett skydd för producenter av lantbruks- och grön-

saksprodukter än såsom ett skydd för konsumenterna. Handelskammaren i

Göteborg anför liknande synpunkter och förordar att undantagsbestäm­

melsen, om paragrafen överhuvud skulle bibehållas, måtte utgå. — Svenska

institutet för konserveringsforskning anser, att paragrafen ginge för långt,

då en allmänt upplagd annonsoffensiv för konserver eller produkter av

fisk, äpplen, ärter in. m. borde äga rätt åberopa dessa speciella produkters

näringsföreträden med hänsyn till vitaminer, mineralämnen in. m. Paragra­

fen borde därför klart begränsas till det enskilda företagets reklam i sam­

band med försäljning av viss produkt, varvid skäl ej funnes att göra undan­

Kungl. Muj:ts proposition nr 63.

166

tag för färska varor. Färska varor borde ej sättas i särställning i jämförelse

med konserver och branschreklam borde vara medgiven för bägge kategori­

erna produkter utan särskild haltangivelse i varje enskild annons. Sveriges

standardiseringskommission påpekar, att bestämmelsens formulering omöj­

liggör kollektivreklam för t. ex. grönsaker och fiskprodukter, som äro djup­

frysta. Svenska reklamförbundet framhåller, att den föreslagna bestäm­

melsen medförde ekonomiska konsekvenser av stor räckvidd. Förbundet

anför härom.

Förbundet vill understryka svårigheten att ange exempelvis halten av

vitaminer, då denna halt icke är konstant utan påverkas av olika faktorer,

exempelvis ändras från skörd till skörd, beror av sort och beredningsmetod.

Det synes vara betydelsefullt att reklamen, för att fylla sin betydelsefulla

uppgift att intressera konsumenterna för viktiga födoämnesbeståndsdelar,

icke hålles inom alltför snäva gränser. Det torde vara obestritt, att den

moderna konserveringsindustrin har stora möjligheter att bevara exempel­

vis vitamininnehållet i livsmedlen och att en konserv kan innehålla minst

lika hög halt av vitaminer som en färskvara. De föreslagna bestämmel­

serna synas icke taga tillräcklig hänsyn till detta förhållande.

Vad ovan anförts hänför sig i första hand till livsmedel i egentlig me­

ning, medan däremot beträffande de så kallade fria läkemedlen saken bör

bedömas annorlunda, då dessa i första hand köpas med ledning av de

uPPgifter som lämnas om produktens beståndsdelar. Reklamförbundet vill

i detta sammanhang anföra, att Reklamgranskningen för fria läkemedel,

när det gäller vitaminer, arbetar efter en från förslaget något avvikande

princip (närmare bestämt efter de i Schweiz tillämpade principerna). En­

ligt dessa får vitamininnehållet över huvud taget icke nämnas för varor,

som ej innehålla en väsentlig del av dagsbehovet av vitamin, varvid stånd­

punkten är den, att allmänheten icke kan bedöma varans värde, även om

vitamininnehållet anges, vilket plägar ske i internationella enheter (i. e.).

Om en vara uppges innehålla A-vitamin till en myckenhet av 50 i. e. per

beräknad dagsmängd av varan skulle förslagets bestämmelser därmed vara

uppfyllda, och denna uppgift kan i och för sig göra ett betydande intryck

på läsaren. Då emellertid dagsbehovet av A-vitaminer är 50 000 i. e., kan

ett innehåll av 50 i. e. i jämförelse härmed sägas vara av föga betydelse.

Åtskilliga läsare av sådana uppgifter i reklam, som köpa varan för att er­

hålla vitaminer, kunna lätt bli vilseledda genom dylika kvantitativa upp­

gifter. Som jämförelse kan nämnas, att dagsbehovet av vitamin Bi (Aneu-

rin) utgör cirka 500 i. e. (1,5 mg). Att i reklamen icke omnämna före­

komst av obetydliga vitaminmängder torde ej förorsaka skada eller andra

olägenheter. Tillverkare kunna omnämna obetydliga vitaminmängder i en

fullständig varudeklaration, men i övrigt torde de ej böra omnämnas i

reklamen. Det synes lämpligt överväga, huruvida de sakkunnigas förslag

kan samman jämkas med de principer, som Reklamgranskningen för fria

läkemedel tillämpar.

Stockholms handelskammare, med vilken kommerskollegium instämmer,

vill att i sista punkten »mjölkprodukter» skall utbytas mot »mjölk», efter­

som mjölkprodukter icke äro jämförliga med de naturvaror, vilka i övrigt

undantagits från förbudet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

167

Departementschefen.

Förevarande paragrafer i departementsförslaget avse vissa speciella

märkningsspörsmål och överensstämma i huvudsak med motsvarande be­

stämmelser i livsmedelssakkunnigas förslag. 31 § departementsförslaget

innehåller bestämmelse om deklarationsskyldighet å förpackning, vari vara

saluhålles, vid vars tillverkning använts sackarin eller annat konstgjort

sötmedel. I enlighet med vad som påfordrats i ett yttrande har jag emeller­

tid ansett mig här böra göra ett generellt undantag för bageriprodukter.

Vidare synes det särskilda undantag, som i 30 § 2 mom. under 3) medgivits

i fråga om de allmänna märkningsbestämmelserna, böra gälla jämväl nu

ifrågavarande deklarationsskyldighet.

I 32 § departementsförslaget ha upptagits bestämmelserna om deklara­

tionsskyldighet å förpackning med barnmat. Livsmedelssakkunnigas för­

slag har här godtagits av mig med den jämkningen att alternativt halten

av ingående råvaror och tillsatser skall få angivas. Skulle svårigheter upp­

stå beträffande importerade produkter, torde dessa svårigheter böra lösas

dispensvägen. Såsom förut anförts anser jag mig icke f. n. böra förorda

någon mera allmän bestämmelse om deklarationsskyldighet av ifrågava­

rande slag. Visa sig erfarenheterna av nu förevarande bestämmelse goda,

kan man framdeles överväga att utsträcka bestämmelsens giltighetsområde.

33 § departementsförslaget, som föreskriver förbud att beträffande livs­

medel, som icke på grund av särskilt avtal står under strängare kontroll

av svensk offentlig myndighet än som i allmänhet gäller för livsmedel av

detta slag, å förpackning, vari varan saluhålles, eller i annons eller reklam

rörande varan, angiva att den står under kontroll av sådan myndighet,

företer den skillnaden i förhållande till livsmedelssakkunnigas förslag, att

bestämmelsen inskränkts till att gälla svensk myndighet.

Vad slutligen angår 34 § departementsförslaget innebär den ett försök

att komma till rätta med missförhållanden, som visat sig i fråga om för­

säljning av vissa produkter. Man har som reklam för en vara ofta använt

allmänna talesätt såsom att den är rik på vitaminer eller andra ämnen, var­

om här är fråga. Det har ansetts lämpligt att här föreskriva skyldighet alt

ange arten och — utom i vissa fall — halten av dessa vitaminer eller andra

ämnen. Jag instämmer helt med livsmedelssakkunniga, att behov av en

sådan bestämmelse föreligger. Att såsom i något yttrande föreslagits låta

bestämmelsen vara tillämplig endast på enskilda företags reklam men där­

emot icke på en mera allmän reklam rörande en viss vara synes mig icke

lämpligt. Däremot bör hinder icke föreligga att i mera allmänna ordalag

bedriva en upplysnings- eller reklamkampanj med framhållande av de sär­

skilda förtjänster i näringshänseende, som t. ex finnas hos djupfrysta

varor i förhållande till andra varor. Liksom livsmedelssakkunniga anser

jag, all halten av ifrågavarande ämnen icke skall behöva uppges i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

168

om sådana varor, som äro rena naturprodukter, om de saluhållas i oberett

tillstånd. Med oberett tillstånd bör emellertid här jämställas djupfryst

tillstånd. — Reklamförbundet har anfört vissa synpunkter på bestämmel­

sen i 34 §, vilka synas beaktansvärda. De torde emellertid icke f. n. böra

föranleda någon ändring i paragrafens avfattning utan man får söka att

dispensvägen komma till rätta med eventuella svårigheter. Skulle sedan

erfarenhet vunnits om paragrafens tillämpning sådana kvarstå, kan hela

frågan prövas på nytt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

8 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel.

A. Inledande bestämmelser.

(35—37 §§ departementsförslaget).

Gällande bestämmelser.

I förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall mot använ­

dande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och

fodermedel stadgas i 1 §, att vid varas saluhållande eller försäljning såsom

födoämne, för densamma icke må brukas någon av de i förordningen an­

givna varubenämningarna, där varan till sin sammansättning avviker från

den normala sammansättningen hos den vara, vilken utmärkes genom be­

nämningen. Dessa benämningar äro mjölk, grädde, smör, margarin, flott,

korv, mjöl, socker samt honung eller med någon av dessa varubeteckningar

liktydig benämning, vare sig benämningen brukas ensam eller i ordsamman­

ställning, som antyder likhet i användningen med motsvarande vara, vidare

ägg i ordsammanställning såsom äggpulver och saft i ordsammanställning,

som angiver saften såsom beredd av frukter och bär. Vad som stadgas om

dessa varubenämningar på svenska språket skall även gälla motsvarande

benämningar på främmande språk. Där för särskilt fall meddelats bestäm­

melser i fråga om vad som skall avses med normal sammansättning av vara,

skall gälla vad sålunda stadgats. — I 2 § föreskrives, att i fall, där jämlikt

1 § användandet av viss benämning å vara är förbjudet, ej heller må å

varan eller å dess förvaringskärl, omslag eller dylikt eller å anslag eller

skylt, som hör till varan, finnas anbragt bild eller teckning, varigenom åt

varan kan givas sken av att utgöra vara, som utmärkes genom sagda be­

nämning. — I 3 § slutligen föreskrives, att vad i 1 § stadgas ej skall hindra

att vara, som är avsedd att utgöra ersättning för annan vara med någon i

1 § angiven benämning, hålles till salu eller försäljes under beteckning,

vari sagda benämning ingår, under förutsättning att varans egenskap av

ersättningsmedel uppenbart framgår av den använda beteckningen.

169

Livsmedelssakkunnigas förslag.

Hithörande bestämmelser återfinnas i 47 och 42 §§ förslaget till livsme-

delsstadga. Beträffande 47 § hänvisas till den vid protokollet i detta ärende

fogade bilagan.

I 42 § stadgas att om enligt bestämmelserna i förevarande kapitel viss

varubenämning är förbehållen vara med sammansättning eller beskaffen­

het, som angives där, får ej å annan vara, förpackning vari dylik vara salu-

hålles, å omslag vari den utlämnas, å anslag eller skylt som rör varan eller

i annons eller annan reklam rörande densamma finnas anbragt bild, teck­

ning eller meddelande, varigenom åt varan kan givas sken av att utgöra den

vara, för vilken benämningen förbehållits.

I anslutning till denna paragraf anföra de sakkunniga.

Här ifrågavarande bestämmelser avse icke blott märkning av själva varan

utan även reglering i visst avseende av vad som får förekomma i annons

eller annan reklam. Samma är förhållandet med 43 och 44 §§. De sak­

kunniga vilja härvid framhålla, att det synes uppenbart, att tryckfrihets­

förordningens bestämmelser icke lägga hinder i vägen för att här införa

föreskrifter av denna karaktär, fastän de kunna beröra tryckta skrifter. Till

stöd härför kunna åberopas vissa uttalanden i 1944 års tryckfrihetssakkun-

nigas betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60,

s. 115 ff).

De sakkunniga finna icke skäl föreslå särskilda övergångsbestämmelser

med hänsyn till varumärkesrätten.

Remissyttrandena.

Mot de ifrågavarande inledande bestämmelserna ha i remissyttrandena

icke förekommit någon erinran av beskaffenhet att här böra anmärkas.

Emellertid har från flera håll framhållits, att de följande bestämmelserna i

vissa fall äro för detaljerade och svåra att följa och kontrollera, varför en

omarbetning av bestämmelserna i viss omfattning är nödvändig. Handels­

kammaren i Göteborg finner det vara tvivel underkastat, om specialbestäm­

melser för olika varor, på sätt som skett i förevarande förslag, borde upp­

tagas i livsmedelsstadgan som lagbestämmelser eller om de icke hellre

borde inlagas i en till stadgan ansluten kungörelse, som kunde ändras utan

större omgång. Sveriges standardiseringskommission framhåller på tal om

bestämmelserna i förevarande kapitel bl. a. följande.

Kommissionen vill framhålla, att i många länder bestämmelse för olika

livsmedel äro fastställda såsom nationell standard. I Sverige bär potatis

standardiserats och köksväxter komma att standardiseras. Kommissionen

ser inga skäl, varför ej standardiseringen även skulle kunna omfatta andra

livsmedel. Därest så skulle bli fallet, kunde livsmedelsstadgans kapitel It)

göras mycket enklare och för de särskilda livsmedlen blott hänvisa till

fastställd svensk standard. På grund av livsmedelsteknikens utveckling

kan befaras, att stadgan efter ett visst antal år måste revideras, en åtgärd,

som innebure vissa formella svårigheter. Skulle den av kommissionen fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

170

förda synpunkten, att blott hänvisa till fastställd standard, godtagas, be­

hövde vid eventuell ändring av bestämmelserna för olika livsmedel enbart

fastställd standard revideras, en enklare åtgärd än att ändra livsmcdels-

stadgan.

Departementschefen.

Livsmedelssakkunnigas förslag i fråga om de särskilda bestämmelserna

för olika livsmedel överensstämmer i sin principiella uppläggning med

1917 års förordning. Vissa varubenämningar skyddas, och det meddelas —

i 47 § (35 § departementsförslaget) — förbud mot att saluhålla vara

under skyddad benämning, om varan icke fyller de särskilda krav, som i

stadgan uppställes för vara med denna benämning. Det sistnämnda angives

icke alltid uttryckligen men är ändå avsett. Då det t. ex. stadgas att honung

skall utgöras av ren bihonung avses härmed, att vara, med benämningen

honung skall utgöras av ren bihonung, och på grund av 47 § gäller förbud

att saluhålla vara under benämningen honung om den ej har den angivna

beskaffenheten. Vid sidan av stadganden av denna typ finnas i ifrågavarande

kapitel åtskilliga bestämmelser, som giva föreskrifter om beskaffenheten av

en viss vara såsom sådan, som saluhålles, oberoende av under vilken be­

nämning saluhållandet sker. Som exempel härpå kan nämnas vissa av

bestämmelserna om mjölk.

Mot de föreslagna bestämmelserna i detta kapitel har nu anmärkts bl. a.,

att de i den mån de avse särskilda livsmedel icke borde inflyta i livsmedels-

stadgan, och från Sveriges standardiseringskommission har gjorts gällande,

att bestämmelserna skulle kunna avsevärt förenklas, i den mån svensk

standard fastställdes för varan.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört, anser jag det lämpligast, att

hithörande bestämmelser sammanföras i livsinedelsstadgan. Denna är till

sin natur en administrativ författning, fastän den enligt min mening är

av sådan betydelse, att riksdagens yttrande bör inhämtas över dess hu­

vudgrunder. Härav behöver emellertid icke följa, att riksdagen bör höras

vid varje ändring av detaljbestämmelserna i stadgan. Särskilt föreskrif­

terna i nu ifrågavarande kapitel, vilka delvis äro av sådan natur, att de

måhända behöva ändras med vissa mellanrum, torde få betraktas såsom

detaljbestämmelser.

I departementsförslaget ha uteslutits åtskilliga i de sakkunnigas för­

slag upptagna bestämmelser, som synts mig innebära alltför stor detalj­

reglering och som beröra mindre viktiga livsmedel. Beträffande vissa av

dessa livsmedel hade det måhända varit lämpligt att, såsom standardise-

ringskommissionen föreslagit, i stadgan endast införa en hänvisning till

av kommissionen fastställd svensk standard. Utan närmare utredning är

jag emellertid icke beredd att f. n. tillstyrka bestämmelser av sådan inne­

börd.

Beträffande utformningen av de allmänna bestämmelser, som inleda

förevarande kapitel, ansluter jag mig i huvudsak till livsmedelssakkunnigas

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

171

förslag. Stadgandet i 47 § i detta förslag har dock uppdelats på två para­

grafer, betecknade 35 och 36 §§. I 35 § har jag ansett det uttryckligen böra

angivas, att skydd enligt huvudbestämmelsen i paragrafen föreligger även

för benämningarna på några av de varor, beträffande vilka de följande

bestämmelserna i kapitlet avse beskaffenheten av varan såsom sådan. Då

härvid endast mjölk och smör medtagits, har detta skett med hänsyn till

den särskilda betydelsen av att det tydligt angives att dessa benämningar

äro skyddade. I övrigt torde de speciella stadgandena i kapitlet och därtill

anknutna straffbestämmelser erbjuda tillfredsställande skydd för denna

grupp varor.

Finnas i ifrågavarande kapitel särbestämmelser om varor med benäm­

ning, i vilken annan skyddad varubenämning ingår, få givetvis dessa varor

saluhållas under sin benämning utan hinder av skyddet i 35 §. Att benäm­

ningen »smör» samt ordsammanställningar härmed skyddas i denna para­

graf innebär sålunda ej att det skulle vara förbjudet att använda t. ex.

benämningen »messmör» för vara, som har den i 53 § för denna vara före­

skrivna beskaffenheten.

Bland de inledande bestämmelserna till 8 kap. har som en 37 § med vissa

formella jämkningar upptagits bestämmelsen i 2 § i 1917 års förordning.

Det nu föreslagna stadgandet lyder: I fall, där jämlikt 35 § eller annan

bestämmelse i detta kapitel användandet av viss benämning å vara är för­

bjudet, får ej heller å varan, å förpackning, vari varan saluhålles, å om­

slag, vari den utlämnas, å anslag eller skylt, som hör till varan, eller i

annons eller annan reklam rörande densamma, finnas anbragt bild, teck­

ning eller meddelande, varigenom åt varan kan givas sken av att utgöra

den vara, som utmärkes genom sagda benämning. I sak har detta stad­

gande samma innebörd som motsvarande regel i 42 § sakkunnigförslaget

men formellt har bestämmelsen omarbetats. Såsom framgår av det anförda

avser den i likhet med 33 och 34 §§ departementsförslaget icke blott märk­

ning av själva varan utan även reglering av vad som får förekomma i an­

nons eller annan reklam. Jag vill därför understryka de sakkunnigas ut­

talande, att det syntes uppenbart, att tryckfrihetsförordningens bestäm­

melser icke lägga hinder i vägen för att här införa föreskrifter av denna

karaktär, fastän de kunna beröra tryckta skrifter. Straff bör sålunda kunna

utdömas vid sidan av tryckfrihetsförordningen för brott mot berörda be­

stämmelser, ehuru brottet begåtts genom tryckt skrift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

B. Mjölk, grädde, smör.

(38—45 §§ departementsförslaget).

Gällande bestämmelser.

Såsom förut anförts tillhöra mjölk, grädde och smör de benämningar, som

äro skyddade genom 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot

172

användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen

och fodermedel. Med stöd av förordningen har vidare utfärdats kungörelsen

den 14 juni 1928 (nr 195) angående den högst tillåtna vattenhalten i smör,

varigenom förordnats, att i fall, som i förordningen avses, vattenhalten i

smör, för att varan skall i sådant hänseende anses äga normal sammansätt­

ning, ej må överstiga 16 procent. I kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650)

med vissa bestämmelser angående grädde och korv finnes motsvarande före­

skrift angående grädde. För att grädde skall anses äga normal samman­

sättning får sålunda fetthalten ej understiga 12 procent.

Hälsovårdsstadgan innehåller även vissa bestämmelser om ifrågavarande

varor. I 10 § 2 mom. stadgas, att mjölk från djur, vilket är eller skäligen

kan misstänkas vara behäftat med sjukdom, som kan menligt inverka på

mjölkens beskaffenhet, eller blivit behandlat med sådant läkemedel, som

genom att övergå i mjölken eller på annat sätt kan göra densamma skadlig

eller otjänlig till människoföda, icke må, i syfte att därtill användas, införas

i stad eller där hållas till salu eller överlämnas till annan. Vidare föreskri-

ves, att mjölk, som hålles till salu, ej får vara utspädd med vatten eller be­

mängd med annat främmande ämne, ej heller, utan att sådant särskilt an-

gives, vara berövad något av sina naturliga beståndsdelar. Ytterligare stad­

gas här, att mjölk ej utan hälsovårdsnämndens medgivande må utbjudas

eller försäljas under beteckning, som antyder, att mjölken är av särskilt

sund beskaffenhet eller står under kontroll i detta hänseende. Slutligen

angives, att vad i momentet sagts om mjölk i tillämpliga delar gäller även

grädde och smör.

Motsvarande bestämmelser för landet äro intagna i 45 § 2 mom. hälso­

vårdsstadgan. Dock talas här icke om införande till stad.

Särskilda bestämmelser om mjölk äro givna i förordningen den 21 juli

1937 (nr 737) med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd

mjölk och grädde in. m. (pastöriseringsförordningen), som innehåller

förbud att inom vissa områden utan särskilt tillstånd saluhålla mjölk och

grädde, som icke pastöriserats, samt kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91)

med vissa bestämmelser angående handeln med mjölk, som behandlar den

s. k. standardiseringen av mjölk. Huvudstadgandena i sistnämnda kun­

görelse återfinnas i 2 §, enligt vilken annan mjölk än sådan, som enligt av

livsmedelskommissionen meddelade föreskrifter vid mejeri standardiserats

till en fetthalt av 3 procent, icke får saluhållas, försäljas eller annorledes

överlåtas eller förvärvas utan medgivande av kommissionen eller, efter dess

bemyndigande, av lokal kristidsmyndighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

Hithörande bestämmelser äro intagna i 48—59 §§ förslaget till livsmedels-

stadga.

173

Remissyttrandena.

I ett stort antal yttranden, särskilt från medicinskt och veterinärt håll,

påtalas, att de hygieniska bestämmelserna om mjölk och grädde blivit allt­

för knapphändiga. Man har velat ha en särskild bestämmelse med förbud att

saluhålla mjölk och grädde, som härrör från ladugård, där så bristfällig

hygien råder, att varan därigenom utsättes för bakteriell förorening i den

grad, att den kan anses otjänlig till människoföda. Man har vidare velat

ha särskilda bestämmelser om ladugårdshygienen och överhuvud bestäm­

melser, som reglera mjölkens behandling och transport från ladugården till

mejeriet och från mejeriet till mjölkförsäljningslokalen. Önskemål ha ut­

talats om att pastöriseringsförordningen skall inarbetas i livsmedelsstad-

gan och att pastöriseringstvång skall införas för all saluförd mjölk, som ej

härstammar från besättning, som är fri från tuberkulos och smittsam kast­

ning. Utredning om obligatorisk mjölkkontroll påyrkas på sina håll.

Lantbrnksstyrelsen erinrar om bestämmelserna i kungörelsen nr 91/1942

och framhåller, att mjölk, som avsåges i denna kungörelse, i handeln ginge

under benämningen standardiserad mjölk, vilken benämning numera även

flutit in i allmänhetens medvetande på sådant sätt, att därmed förknippades

mjölk med viss fetthalt. Om nämnda kungörelse skulle upphävas, skulle

begreppet standardiserad mjölk kunna utnyttjas i illojalt syfte. Benäm­

ningen syntes därför böra skyddas.

Beträffande 4 9 § i de sakkunnigas förslag (38 § departementsförslaget)

framhåller statens livsmedelskommission, att det vore svårt att upprätt­

hålla bestämmelsen om att mjölk ej finge saluhållas, då varan företedde

från det normala avvikande lukt eller smak, t. ex. på Öland, där man ut-

fodrar korna med lök, och även annorstädes, om man utfodrar korna med

betmassa eller rotfrukter. I 49 § borde därför insättas en allmän undantags­

bestämmelse av innebörd, att innehavare av djurbesättning finge rätt dels

att till mejeri leverera mjölk, som på grund av det inom besättningen an­

vända utfodringssättet fått en säregen smak eller lukt, dels att direkt till

anställda och andra förbrukare utlämna eller försälja sådan mjölk.

Beträffande 5 1 § (40 § departementsförslaget) har i vissa yttranden

påtalats, att andra stycket i paragrafen icke gäller servering till allmänhe­

ten. Svenska mejeriernas riksförening anför vidare beträffande andra styc­

ket i denna paragraf.

Såsom bestämmelsen är formulerad, skulle hinder icke möta att mjölk

må, såframt särskild tilläggsbeteckning användes, försäljas sedan den an­

tingen berövats naturliga beståndsdelar eller om den har en fetthalt under­

stigande 3,5 gram per 100 gram. Att så må ske är naturligtvis riktigt i och

för sig. Den fordran synes emellertid böra ställas, att tilläggsbeteckningen

skall vara sådan, att den ger klart besked om att mjölken är av den nämnda

beskaffenheten. Det torde knappast vara riktigt just med hänsyn till de

krav, som enligt föreningens förmenande må ställas på en livsmedelsstadga,

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

174

att man genom att tillfoga ett neutralt ord eller rent av en nytillskapad bok-

stavssammanställning som tillägg före ordet mjölk skall kunna undvika att

allmänhetens uppmärksamhet riktas på att varan icke har den gängse

sammansättningen.

Föreningen förordar i fortsättningen skydd för benämningen standardi­

serad mjölk. Därjämte diskuteras den föreslagna fetthaltsföreskriften. För­

eningen tinner, att om man för längre tid komme att bibehålla en lägre fett-

lialt i den standardiserade mjölken än 3,5 %, det syntes olämpligt att i stad­

gan föreskriva denna fetthalt. Högre minimifetthalt än 3 % borde icke före­

skrivas.

Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt förordar, att minimifetthalten

icke sättes högre än 3,3 %. Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårds-

institut förordar bibehållande av den standardiserade mjölken, varvid en

letthalt av 3 % borde vara tillräcklig. Handelskammaren i Göteborg anser,

att i 51 § huvudregeln borde sättas i relation till »oskummad mjölk», var­

med då skulle avses, att mjölken ej finge vara berövad någon av sina natur­

liga beståndsdelar och att mjölken skulle ha en fetthalt av minst 3,5 %. Be­

träffande standardiserad mjölk borde stadgas, att den av Kungl. Maj :t fast­

ställda fetthalten för sådan mjölk finge variera med 0,1 % upp eller ned

samt dessutom, att sådan mjölk endast finge tillhandahållas från mejeri.

Det av livsmedelssakkunniga i 52 § (jmf 41 § departementsförslaget)

framlagda förslaget om förbud mot att saluhålla mjölk under beteckningen

kontrollmjölk, barnmjölk eller annan benämning, som antyder att mjölken

är av särskilt sund beskaffenhet, har väckt gensaga i ett mycket stort antal

yttranden, där man med hänsyn till ladugårdshygienen vill ha kvar de nu­

varande bestämmelserna, möjligen något skärpta. Härvid har man ofta in­

gått på ett vidlyftigt bemötande av de sakkunnigas motivering på denna

punkt. Man har ansett, att ett slopande av kontrollmjölken skulle innebära

ett steg bakåt i hygieniskt hänseende.

Beträffande 5 3 § (42 § departementsförslaget) framhåller lantbruks-

styrelsen, att fetthalten borde uppgivas även för steriliserad mjölk. Samma

åsikt har handelskammaren i Göteborg och Mjölkcentralen i Stockholm.

Angående bestämmelserna om grädde i 5 4 § (43 § departementsförsla­

get) anför statens livsmedelskommission, att minimifetthalten i tjock

grädde borde för vinnande av överensstämmelse med gällande normalpris­

bestämmelser ändras från 35 till 40 %. I undantagsfall torde dispens kunna

beviljas från bestämmelserna i denna paragraf. — Kravet, att minimifett­

halten i tjock grädde skall sättas till 40 %, delas av Statens lantbruks­

kemiska kontrollanstalt. Mjölkcentralen i Stockholm anser även beteck­

ningarna »kaffegrädde» och »vispgrädde» böra skyddas och uteslutande

användas för att beteckna grädde med en fetthalt av 15 resp. 40 %.

I fråga om 5 8 § (44 § departementsförslaget) anser lantbruksstyrelsen

liksom handelskammaren i Göteborg, att smör utan särskilt tillstånd bör få

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

175

innehålla smörfärg från växtriket. Statens livsmedelskommission påpekar,

att om mjölk, som hade säregen smak, användes för smörberedning, även

smöret kunde komma att få en smak, som avveke från den normala. Sådant

smör skulle enligt 58 § icke få saluhållas. Dispens från bestämmelsen borde

kunna lämnas i dylika fall.

Vad slutligen angår 5 9 § (45 § departementsförslaget) vill Svenska

mejeriernas riksförening liksom Svenska smör provningar na ha klarhet i,

om man såsom underbeteckning får ange, att varan är särskilt lämpad för

visst ändamål, t. ex. steksmör, bagerismör o. dyl. Föreningen erinrar dess­

utom om kungörelsen nr 332/1927 angående bestämmelser att iakttaga vid

införsel till riket av samt handeln med utländskt smör, till vilken kun­

görelse åtminstone hänvisning borde göras.

I vissa yttranden, bl. a. statens livsmedelskommission och Kooperativa

förbundet påtalas att det fryshuslagrade smöret ofta är av sämre kvalitet,

varför man vill att detta skall på något sätt utmärkas.

Från veterinärt håll har flerstädes yrkats, att lantsmör skulle vara till­

verkat av pastöriserad mjölk eller mjölk från besättning, som är fri från

tuberkulos och smittsam kastning.

Departementschefen.

De i departementsförslaget upptagna bestämmelserna angående mjölk,

grädde och smör gå icke vidare än de av de sakkunniga föreslagna utan ha

i stället i vissa hänseenden begränsats. Att nu på här föreliggande material

genomföra en så långt gående reglering av mjölkproduktionen och mjölk­

handeln, som påfordrats i flera yttranden, torde icke vara möjligt. Tvek­

samt är även om detta är lämpligt i den nu föreliggande ömtåliga prissitua-

lionen. Jag har i varje fall icke velat förorda att f. n. åtgärder i sådan rikt­

ning vidtagas, även om detta kunde anses vara ett befogat önskemål ur

hygienisk synpunkt.

Beträffande utformningen av 3 8 § departementsförslaget, till vilken

paragraf överförts de i de sakkunnigas förslag under 49 § upptagna före­

skrifterna om de särskilda krav, som ställas på mjölk och grädde för att

varan skall få saluhållas eller utlämnas till annan för att användas som

livsmedel, så har bestämmelserna om att varan ej får förete från det nor­

mala avvikande lukt och smak på vissa av livsmedelskommissionen anförda

skäl borttagits. Att som en särskild diskvalifikationsgrund för mjölk stadga,

att den kommer från en ur hygienisk synpunkt underhaltig ladugård,

anser jag icke nödvändigt. De allmänna bestämmelserna i 2 kap. torde

här vara tillfyllest. Kommer mjölken från en så dålig ladugård, som här

angivits, finnes säkerligen skäl till antagande, att mjölken är otjänlig till

människoföda.

I 3 9 § har upptagits en bestämmelse om tillsatser till mjölk och

grädde, som motsvarar 50 § i sakkunnigförslaget. Beträffande sådana till­

Kungl. Maj:is proposition nr 63.

176

satser anser jag särskild prövning erforderlig. Tillsats, som av kommers-

kollegium godkänts för livsmedel i allmänhet, bör icke utan vidare få an­

vändas såsom tillsats till mjölk utan härför bör erfordras särskilt beslut.

Endast sådana tillsatser böra härvid medgivas, som fylla ett positivt behov,

att förhindra mjölkfel eller liknande. Färgämne bör överhuvud icke till­

låtas. Mjölken bör i största möjliga utsträckning vara en ren naturprodukt.

Detsamma gäller grädde.

Vad härefter angår 4 0 § så har vid remissbehandlingen den i mot­

svarande stadgande i sakkunnigförslaget, 51 §, införda föreskriften om en

minimifetthalt av 3,5 % hos mjölk, som säljes från mejeri, särskilt uppmärk­

sammats.

Delvis av prishänsyn anser jag emellertid förslaget om en sådan föreskrift

icke böra genomföras nu. I varje fall vore det enligt min mening olämp­

ligt att sätta minimihalten högre än standardiseringshalten 3 %. Och att i

livsmedelsstadgan fastslå denna minimifetthalt synes icke vara särskilt

angeläget.

Någon bestämmelse som särskilt skyddar benämningen standardiserad

mjölk finner jag icke erforderlig, helst som denna benämning i sig själv

knappast kan anses särskilt lämplig, då förväxling lätt kan ske med

svensk standard enligt standardiseringskommissionens bestämmelser.

Vad angår 4 1 §, så har det av livsmedelssakkunniga föreslagna i mot­

svarande paragraf (52 §) införda förbudet mot att saluhålla mjölk under

benämningen kontrollmjölk, barnmjölk eller annan benämning, som an­

tyder att mjölken är av särskilt sund beskaffenhet, väckt stark opposition

i remissyttrandena. Jag har vid övervägande av de skäl som anförts för och

emot ett sådant förbud funnit, att detta bör utgå och att i stället i livsme­

delsstadgan — i enlighet med 1941 års förslag —• upptages en bestämmelse

om att mjölk under dylik benämning får saluhållas endast efter särskilt

tillstånd av hälsovårdsnämnden i orten, alltså en bestämmelse, som nära

motsvarar nu gällande föreskrift i hälsovårdsstadgan. Föreskriften har

dock ändrats för att ge ökad garanti för bestämmelsens effektivitet. Den

har införts i 41 §.

Bestämmelsen om steriliserad mjölk och grädde i 4 2 § departementsför-

slaget överensstämmer i sak helt med sakkunnigförslagets 53 §. Att före­

skriva skyldighet att ange fetthalten även på förpackning med steriliserad

mjölk synes icke vara erforderligt.

Föreskrifterna om grädde i 4 3 § departementsförslaget skiljer sig från

de sakkunnigas förslag dels såtillvida att den nuvarande minimifetthalten

för vanlig grädde, 12 %, bibehållits, dels ock därigenom, att tjock grädde

på yrkande av bl. a. livsmedelskommissionen föreslås skola ha en minimi­

fetthalt av 40 procent. Med tjock grädde har vidare likställts grädde med

benämningen vispgrädde.

De i 55 § sakkunnigförslaget upptagna särskilda föreskrifterna om kärn-

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

177

mjölk, skummjölk, surmjölk, filmjölk och tätmjölk ha ansetts kunna utgå.

Självfallet synes vara, att de allmänna bestämmelserna i 38—42 §§ departe-

mentsförslaget skola i tillämpliga delar gälla även dessa varor.

I likhet med livsmedelssakkunniga anser jag att beträffande smör icke

blott bör anges en maximihalt vatten utan även en minimihalt fett. Bestäm­

melse härom har införts i 4 4 § departementsförslaget, som motsvarar 57

och 58 §§ i de sakkunnigas förslag. Beträffande tillsatser till smör hänvisas

till vad förut sagts om mjölk. Koksalt bör dock få tillsättas smör utan sär­

skild prövning och färgning bör i och för sig vara tillåten. I likhet med de

sakkunniga anser jag emellertid att tillsättning av färgämne till smör icke

skall få ske utan att ämnet godkänts enligt 4 § som tillsats till smör. Någon

anledning att som bl. a. lantbruksstyrelsen ifrågasatt här avvika från

grundsatsen att färgämnen alltid skola godkännas för att få användas som

tillsatser synes icke föreligga.

Vad slutligen angår 4 5 § departementsförslaget upptager den i huvud­

sak samma bestämmelser om klassificering av och kvalitetsbeteckningar på

smör som 59 § i de sakkunnigas förslag. Detta innebär, att vid saluhållande

av smör allt efter smörets ursprung skall användas någon av lcvalitetsbe-

teckningarna »runmärkt mejerismör», »mejerismör» och »lantsmör». Be­

teckningen skall vara angiven på varans omslag eller på anslag, anbragt på

eller omedelbart invid varan. På denna punkt göres dock ett undantag för

lantsmör, som saluhålles på orten för tillverkningen. Smör som serveras är

överhuvud undantaget från dessa föreskrifter. Särskild bestämmelse om

märkning av fryshuslagrat smör har jag icke nu ansett böra införas i stad­

gan. Skulle det framdeles visa sig, att en sådan bestämmelse är nödvändig,

synes frågan få upptagas till förnyat övervägande. Eljest torde rätta vägen

vara att ändra runmärkesbestämmelserna. Att underbeteckningar sådana

som steksmör, bagerismör och liknande få användas är självfallet. Sär­

skild bestämmelse om tillverkningen av lantsmör, såsom påyrkats från vete-

rinärt håll, vill jag icke förorda.

Bestämmelser om villkor för begagnande av det för svenska smörprov­

ningarna registrerade varumärket, det s. k. runmärket, meddelas f. n. av

lantbruksstyrelsen enligt en föreskrift i Kungl. brev den 5 maj 1950. Denna

uppgift torde emellertid i likhet med de övriga lantbruksstyrelsen åvilande

uppgifter, som avse kvalitetskontroll av livsmedel, böra överflyttas på sta­

tens jordbruksnämnd. Ifrågavarande paragraf liksom 49, 51 och 58 §§

departementsförslaget har jämkats i enlighet härmed.

C. Mjölkpulver (torrmjölk) och koncentrerad (kondenserad) mjölk

och grädde.

(46—47 §§ departementsförslaget).

Enligt en år 1950 genomförd ändring i pastöriseringsförordningen är det

förbjudet att inom de i denna förordning avsedda områdena försälja torr-

12 — Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sand. Nr 63.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

178

mjölk samt kondenserad mjölk eller grädde, om varan tillverkats av mjölk,

som jämlikt förordningen icke får saluhållas inom området.

Bestämmelser om ifrågavarande varor äro intagna i 61 och 62 §§ livs-

medelssakkunnigas förslag till livsmedelsstadga.

Remissyttrandena.

Svenska mejeriernas riksförening instämmer i ett av Kondens- & torr­

mjölks!abrikernas försäljningsförening n. p. a. avgivet yttrande, i vilket

man mot det av livsmedelssakkunniga föreslagna förbudet att använda be­

teckningarna helmjölkspulver och koncentrerad helmjölk etc. invänt, att

dessa termer vore internationellt vedertagna, samt dessutom termer, vilka

av hävd icke hade något sammanhang med begreppet helmjölk. Begreppet

helmjölkspulver hänförde sig till mjölkpulver med en fetthalt av lägst 24

procent, medan begreppet koncentrerad helmjölk hänförde sig till varor,

vars fetthalt låge mellan 7—9 procent. Då föreningens anslutna företag

exporterade såväl helmjölkspulver som koncentrerad helmjölk skulle det

för dem innebära svåra olägenheter, om de i konsekvens med de sakkunni­

gas förslag vore tvungna att förpacka sina varor i två olika emballage, det

ena för avsättning inom landet, det andra för export. Av dessa skäl borde

benämningarna helmjölkspulver resp. koncentrerad helmjölk bibehållas.

Liknande yrkande framställes av lantbruksstyrelsen, Sveriges industri­

förbund m. fl.

I nyss omförmälda yttrande påyrkas därjämte, att bestämmelsen om

skummjölkspulver resp. koncentrerad skummjölk i sista styckena av nu

ifrågavarande paragrafer skulle ändras därhän, att av benämningen endast

skulle behöva tydligt framgå, att varan vore tillverkad av skummjölk. Det

borde vara tillåtet att som nu kalla en viss produkt av skummjölkspulver

för exempelvis Famos skum, då av benämningen otvetydigt framginge, att

varan vore tillverkad av skummjölk.

Liknande yrkande framställas av Sveriges industriförbund, Skånes han­

delskammare samt handelskammaren i Göteborg.

Departementschefen.

Jag finner lämpligt, att i livsmedelsstadgan intaga bestämmelser om

mjölkpulver eller torrmjölk och koncentrerad eller kondenserad mjölk. För

fullständighetens skull torde bestämmelserna om kondenserad mjölk böra

avse även kondenserad grädde. I övrigt finner jag livsmedelssakkunnigas

förslag i huvudsak kunna godtagas, dock med de i flera yttranden begärda

modifikationerna beträffande helmjölkspulver och koncentrerad helmjölk

samt varor, som i sakkunnigbetänkandet betecknats såsom skummjölks­

pulver resp. koncentrerad skummjölk. Hänvisning till pastöriseringsför-

ordningen anser jag vidare böra ske.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

170

D. Ost.

(48—53 §§ departementsförslaget).

Gällande bestämmelser.

Beträffande ost gäller kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med

särskilda bestämmelser angående tillverkning av och handel med ost. Be­

träffande kungörelsens innehåll må följande anföras.

Kungörelsen angives i 1 § icke äga tillämpning å dessertost, getost och

renost i vidare mån än statens livsmedelskommission därom meddelar före­

skrift. Beträffande margarinost gälla särskilda bestämmelser.

3 § innehåller bestämmelser om märkning av ost. Enligt dessa må ost

icke saluhållas eller försäljas, med mindre den är försedd dels med märke

angivande dess ursprung (ursprungsmårke), dels med märke angivande

dess fetthalt i torrsubstansen (fetthaltsmärke), dels ock med märke an­

givande den dag, då osten tillverkades (datummärke). Stycke, som vid för­

säljning i minuthandeln avskiljes från osten, behöver dock icke vara märkt.

Ursprungsmårke skall utgöras av nummer, som lantbruksstyrelsen på an­

mälan tilldelar mejeri eller annan osttillverkare eller importör av ost. I

märke för importerad ost skall tillika ingå ordet Import. Fetthaltsmärke

skall utgöras, för ost med en fetthalt i torrsubstansen av mindre än 10

procent av beteckningen SK samt för ost med högre fetthalt av någon av

beteckningarna 45+, 30+, 27+, 20+ och 10+, avsedda att angiva, att

osten äger en fetthalt i torrsubstansen av respektive minst 45, minst 30,

minst 27, minst 20 och minst 10 procent. Märke skall anbringas på osten

och vara tydligt läsbart. Vad i paragrafen föreskrives skall dock icke äga

tillämpning i fråga om ost, framställd av den, som bedriver osttillverkning

enbart med mjölk från eget jordbruk och under sådana förhållanden att

tillverkningen ej är att hänföra till mejeridrift, dock endast därest osten

saluhålles eller försäljes endast i tillverkningsorten.

Enligt 4 § får ost, vars yta helt eller delvis är täckt med färg, icke salu­

hållas eller försäljas. Ej heller får annan här i riket tillverkad ost än mes­

ost saluhållas eller försäljas under beteckning, vari något av orden fet, fett,

grädde eller smör ingår, eller under annan benämning antydande ostens

värde med hänsyn till fetthalten. Mesost får icke av tillverkaren (för­

packaren) saluhållas eller försäljas under benämning, som angiver eller

antyder att smör eller grädde av komjölk använts vid tillverkningen, så­

vida icke osten innehåller minst 9 procent mjölkfett i torrsubstansen samt

tillverkaren (förpackaren) äger rätt att för varan begagna svenska smör-

provningarnas varumärke för mesvaror. Vad sålunda stadgats skall dock

icke utgöra hinder för att ost saluhålles eller försäljes under benämning,

överensstämmande med det fetthaltsmärke, som åsatts osten.

Genom kungörelse den 24 november 1950 (nr 582) ändrades fellhalts-

klasserna så att följande beteckningar nu gälla: 10+, 20+, 30+, 40+, 45+,

50+ och 60+.

I 1940 års kungörelse stadgas, att under tiden för kungörelsens giltighet

kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 469) angående kontroll å handeln med

ost icke äger tillämpning. Sistnämnda kungörelse kan alltså alltjämt anses

gälla subsidiärt åtminstone sä tillvida, att den, om 1940 års kungörelse upp-

180

häves, åter kommer att träda i tillämpning, om annat icke bestämmes. I

1925 års kungörelse stadgas, att ost icke får salubjudas eller försäljas såsom

helfet, därest icke fetthalten i dess torrsubstans uppgår till minst 45 pro­

cent och osten är märkt med en tydlig, i mitten av ostens sidokant eller, å

helrunda ostar, runt om ostens mitt löpande röd rand av minst 2 centimeters

bredd, att ost icke får salubjudas eller försäljas såsom halvfet, därest icke

fetthalten uppgår till minst 30 procent i torrsubstansen och osten är märkt

med en på enahanda sätt anbragt blå rand av minst 2 centimeters bredd,

att ost, som icke håller en fetthalt av minst 30 procent i torrsubstansen eller

icke är märkt på sätt nyss sagts, icke heller må salubjudas eller försäljas

under annan beteckning, antydande ostens värde med hänsyn till fetthalten,

att märkranden, om yttersidan av helfet ost är färgad röd eller av halvfet

ost blå, skall givas en från ostens färg tydligt avvikande färgnyans, att

fråga är om s. k. mjuk ost, innesluten i emballage, märkranden skall på

angivet sätt anbringas å emballaget samt att ost icke får i något fall salu­

bjudas eller försäljas under benämning, som angiver, att osten är mer än

helfet men att däremot å ost må angivas den verkliga fetthalten i dess torr­

substans.

Kungl. Maj.ts proposition nr G3.

Livsmedelssakkunniga.

Bestämmelserna om ost återfinnas i 63—69 §§ livsmedelssakkunnigas

förslag till livsmedelsstadga.

Remissyttrandena*

Vad angår in ärk n i ngsbestäm melserna i 64 § livsmedels­

sakkunnigas förslag (49 § departeinentsförslaget) anför lantbruksstyrelsen,

att dessa icke borde gälla importerad ost, då det förelegat stora svårigheter

att åsätta importerad ost sådana märken, som föreskrivits för i Sverige till­

verkad ost. Detta förhållande och den omständigheten, att importosten i

regel såldes som märkesvara med i ursprungslandet åsatta stämplar och

etiketter, torde göra den föreslagna märkningen överflödig. Däremot torde

dylik ost eller dess emballage böra märkas med ordet »import», försåvitt

tillverkningslandet ej framginge av etiketter eller dylikt.

Sveriges grossistförbund framhåller, att importerad ost ofta vore försedd

med utländska stämplar eller märken, av vilka tydligt framginge, att osten

icke vore tillverkad i Sverige. Det syntes förbundet, att i de fall, där sådana

märken eller stämplar redan vore anbragta, någon ytterligare märkning

med ordet »import» icke skulle behöva ifrågakomma.

Svenska mejeriernas riksförening framhåller, att frågan om dispens

redan från början blir aktuell för mjukost såsom camembertost, roquefort,

gorgonzola och liknande osttyper. Annan märkning än dagen för förpack­

ningen kunde nämligen icke komma i fråga för dessa varor, då framställan­

181

det påginge under en längre tidsföljd. Detsamma gällde smältosten, som

framställdes genom nedsmältning av vanlig hårdost. Någon möjlighet att

för smältosten ange ystningsdagen funnes icke, varför, om ändring icke

skedde, även för denna ett dispensförfarande torde bli aktuellt i och med

stadgans ikraftträdande. I anslutning härtill framhålles, att övergångsbe­

stämmelsen i 164 § livsmedelssakkunnigas förslag icke torde avse nu om-

förmälda ostslag. Denna övergångsbestämmelse borde därför göras tillämp­

lig även på smältost.

Statens institut för folkhälsan vill, att beträffande smältost dagen för

ystningen skall ersättas med tillverkningsdagen, då smältost icke ystas.

Samma åsikt har lantbruksstyrelsen. Alnarps lantbruks-, mejeri och träd-

gårdsinstitut föreslår, att bestämmelserna om datummärkning icke skola

gälla smältost. Kooperativa förbundet anser smältost och mjukost böra

märkas med datum för ostens emballering.

Beträffande bestämmelserna i 64 och 65 §§ (49 och 50 §§ departe-

mentsförslaget) om fetthaltsklass för ost anför Svenska meje­

riernas riksförening, att fetthaltsklasser på 50+ och 60+ vore erforderliga,

varemot fetthaltsklassen 55+ kunde utgå. Föreningen fortsätter.

Med ett bifall till vad som sålunda föreslagits synes en ändring erforder­

lig jämväl i de i 65 § angivna ostbeteckningarna. Då beteckningen helfet

vunnit hävd såväl inom landet som utomlands för ost med en fetthalt på

45+, synes anledning icke finnas att ändra rubriceringen i förslaget för ost

med 45+. Vad nu sagts gäller jämväl ost med 50+. Benämningarna grädd-

ost, smörost eller annan beteckning, som antyder att osten är mer än hel­

fet, bör då reserveras för ost med en fetthalt på åtminstone 60+.

Motsvarande yrkande beträffande ändring av fetthaltsklasser framstäl-

les i flera andra yttranden såsom av lantbruksstyrelsen, statens livsmedels­

kommission, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitnt in. fl.

Lantbruksstyrelsen anför ytterligare, att då vattenhalten i smältost kunde

varieras inom mycket vida gränser i långt högre grad än annan ost, syntes

vederbörlig upplysning om varans värde icke kunna erhållas, med mindre

uppgift lämnades om såväl dess fetthalt som dess torrsubstanshalt. Därför

vore erforderligt, att för smältost fetlhaltsdeklarationen kompletterades

med uppgift om varans lägsta torrsubstanshalt. Alnarps lantbruks-, mejeri-

och trädgårdsinstitnt anser det böra föreskrivas, att smältost icke finge

saluhållas, med mindre vattenhalten understege ett visst högsta värde, och

ville sålunda föreslå, att smältost av hårdost finge innehålla högst 65

procent vatten i fettfri del, smältost av mjuka ostslag högst 75 procent

vatten i fettfri del samt smältost av hård och mjuk ost i blandning högst

65 procent vatten i fettfri del.

Beträffande bestämmelsen om färg ning av ost i 66 § livsmedels­

sakkunnigas förslag (51 § departementsförslaget) anför Sveriges grossist­

förbund.

Kungl. Maj:is proposition nr 63.

182

Anledningen till att denna specialbestämmelse införts i livsmedelsstad-

gan är närmast, att kvalitetsbedömningen kan försvåras, om ytan är färgad.

Som bekant förekommer traditionellt en ganska betydande import av fär­

gad ost, exempelvis Edamerost eller ost som är märkt med den utländske

tillverkarens varumärke. Det synes knappast rimligt, att kräva lantbruks-

styrelsens tillstånd för all sådan försäljning. För vår del skulle Vi vilja före­

slå, att i stället lantbruksstyrelsen vid behov från fall till fall, om så befinnes

påkallat, utfärdar förbud mot ostens saluförande.

Beträffande bestämmelserna om mesvaror i 6 9 § livsmedelssakkun-

nigas förslag (53 § departementsförslaget) anför veterinärstyrelsen liksom

åtskilliga andra remissinstanser, att formuleringen i 1 mom. första stycket

vore oriktig, då vassla ej framställdes genom indunstning av mjölk, varför

bestämmelsen borde erhålla följande lydelse.

Mesvara (mesost, messmör), som saluhålles, skall vara tillverkad genom

indunstning av vassla (mesinassa), framställd av ko- eller getmjölk.

Lantbruksstyrelsen anför beträffande ifrågavarande varor.

Vassle, som erhålles som biprodukt av osttillverkningen, har i stor ut­

sträckning på grund av otillräckliga avsättningsmöjligheter fått rinna bort

till ingen nytta. Betydande mängder av mjölkens näringsinnehåll ha där­

igenom gått förlorade till skada för folkförsörjningen och mjölkproduktio­

nens ekonomi. Av de olika sätten för utnyttjande av vasslen, nämligen

beredning av mesvaror och andra födoämnen samt användning till djurföda,

är mesvarutillverkningen den ekonomiskt mest betydelsefulla. En ökad

konsumtion av mesvaror utgör en viktig förutsättning för en mera omfat­

tande mesvarutillverkning. De åtgärder, som kunna leda till denna ut­

ökade konsumtion, förtjäna därför beaktande. I detta syfte anser lantbruks­

styrelsen angeläget att tillverkning av mesvaror med olika fetthaltsinnehåll,

med eller utan tillsats av getmjölksvassle, som förekommer i Norge men

hittills endast i ringa omfattning bedrivits i vårt land, måtte givas det stöd,

som intagandet av kvalitetsbestämmelser i livsmedelsstadgan innebär.

För 2 mom. i förevarande paragraf föreslår lantbruksstyrelsen följande

lydelse.

Mesvara, som är tillverkad av komjölks vassle med eller utan tillsats av

grädde och som saluhålles under benämningen gräddinesost eller gräddmes-

smör eller annan benämning, vilken antyder, att varan har särskilt hög

fetthalt, skall innehålla minst 10 gram fett per 100 gram torrsubstans

(gräddmesvara).

Svenska smörprovningarna uttalar att såsom gräddmesvara bör anses så­

dan mesvara, som per 100 gram torrsubstans innehåller minst 10 gram fett.

Svenska mejeriernas riksförening förordar i anslutning till nu gällande be­

stämmelser en minimigräns av 9 procent fett i torrsubstansen och fram­

håller, att en höjning av fetthalten måste leda till ett förhöjt pris på varan

och att det vore antagligt, att marknaden skulle reagera mot en dylik pris­

ändring, särskilt då det av skilda synpunkter vore angeläget, att gräddmes-

smöret alltjämt kunde saluföras som ett relativt prisbilligt livsmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

183

Bestämmelsen i 4 mom. om märkning av mesvaruförpackning med upp­

gift om lägsta fetthalten avstyrkes av Kooperativa förbundet, då fetthalten

i mager mesost varierar. Svenska mejeriernas riksförening framhåller att

bestämmelsen av tekniska skäl och för att icke föranleda besvärligheter för

mesvarufabrikanterna skulle leda till att de komme att angiva den lägsta

tänkbara fetthalten, d. v. s. 0, då fråga ej vore om gräddmesost och grädd-

messmör. Därför ifrågasattes, om anledning funnes att upprätthålla den

föreslagna regeln. Sveriges industriförbund anför, att om bestämmelsen bi-

behölles, den endast borde avse gräddmesvara. Även Alnarps lantbruks-,

mejeri- och trädgårdsinstitut samt Svenska smörprovningarna ha liknande

yrkande.

Departementschefen.

Beträffande bestämmelserna om ost, vilka införts i 48—53 §§ departe-

mentsförslaget, finner jag mig i huvudsak kunna följa de sakkunnigas för­

slag, som till stor del överensstämmer med nu gällande bestämmelser och

i princip tillstyrkts i de flesta yttrandena. Vad som anmärkts beträffande

datummärkningen föranleder mig dock att förorda, att mjukost och smält-

ost redan genom bestämmelse i livsmedelsstadgan undantagas från före­

skriften om datummärkning.

Jag anser vidare att ost, som importerats till riket, bör kunna undantagas

från såväl fetthalts- som datummärkningsskyldigheten. Huruvida i vissa

fall undantag bör medgivas även från bestämmelserna om ursprungsmärk-

ning av importerad ost, bör ankomma på statens jordbruksnämnd att be­

stämma från fall till fall.

I enlighet med vad som föreslagits i vissa yttranden bör fetthaltsklas-

sen 55+ utbytas mot klasserna 50+ och 60+. Genom en jämkning i kungö­

relsen 1940:904 har denna ändring f. ö. redan genomförts med verkan från

den 25 november 1950. Av de i 65 § sakkunnigförslaget angivna särskilda

beteckningarna på ost torde i stadgan endast böra upptagas halvfet ost, hel-

fet ost samt gräddost, smörost eller annan liknande beteckning.

Grossistförbundets anmärkning beträffande färgning av importerad

ost synes mig icke böra föranleda ändring i författningstexten. Statens jord­

bruksnämnd kan, då skäl därtill föreligger, meddela tillstånd och dylikt till­

stånd bör kunna medgivas generellt för ost av visst slag.

Särskilda föreskrifter om vattenhalten i smältost är jag icke beredd att

nu förorda.

Bestämmelserna om mesvara i de sakkunnigas förslag (53 § departe-

mentsförslaget) torde kunna förenklas. 1 inom. i paragrafen synes vidare

böra omformuleras i överensstämmelse med vad som anförts i yttrandena.

De särskilda bestämmelserna om getmesvara torde kunna utgå. Minimifett-

halten i gräddmesost och gräddmessmör torde i enlighet med vad från några

håll yrkats böra begränsas till 10 gram per 100 gram torrsubstans. Be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

184

stämmelsen om märkning av förpackning med lägsta fetthalten i varan

torde på de i vissa remissyttranden anförda skälen böra inskränkas till

gräddmesvara.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

E. Margarinvaror.

(54—63 §§ departementsförslaget).

Gällande bestämmelser.

Margarin tillhör de varubenämningar, som omnämnas i 1917 års för­

ordning.

Beträffande margarin, margarinost, fettemulsion och konstister givas

bestämmelser i förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll

å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion

och konstister m. m. En utförlig redogörelse för innehållet i denna förord­

ning gives i livsmedelssakkunnigas betänkande sid. 246 ff„ vartill hän­

visas. Här må endast nämnas, att, sedan i 1 § definitioner givits på de varor,

som förordningen avser, bestämmelser om tillverkning av hithörande varor

ha upptagits i 2—9 §§, bl. a. om sammansättning av margarin, som till­

verkas för annat ändamål än uteslutande för förbrukning i eget hushåll,

om vissa tillsatser (stärkelse, sesamolja), vilka alltid skola finnas i dessa

varor, samt om förpackningarnas utseende och märkning. 16—22 §§ inne­

hålla bestämmelser om försäljning och förvaring av varorna i fråga, bl. a.

föreskrifter om märkning av förpackningar, i vilka varorna förvaras och

försäljas samt särskilda föreskrifter att iakttaga dels vid förvaring, dels

vid utbjudande och försäljning av varorna. Dessutom innehåller förord­

ningen bestämmelser om införsel och utförsel av ifrågavarande slag av

varor, dels om tillsyn över tillverkningen av varorna. Till dessa frågor åter­

kommer jag i det följande.

Livsmedelssakkunniga.

I livsmedelssakkunnigas förslag till livsmedelsstadga återfinnas hithö­

rande bestämmelser i 70—82 §§.

Ur de sakkunnigas motivering må följande anföras.

I likhet med vad som anförts i några av de över 1941 års betänkande

avgivna yttrandena ha de sakkunniga funnit lämpligt att i livsmedelsstad-

gan införa bestämmelser om margarin, margarinost, fettemulsion och konst­

ister. Anledning synes icke finnas att behandla dessa slag av livsmedel på

ett annat och strängare sätt än andra livsmedel. Visserligen äro dessa varor

konstprodukter i den meningen, att de äro med konst sammansatta av

olika fettämnen, och visserligen ha de i stort sett samma användningsom­

råde som vissa mera direkta naturprodukter, såsom smör, ost, grädde och

flott. Men deras kalorivärde är i allmänhet fullt jämförligt med kalorivär­

det hos motsvarande naturprodukt, och vitaminer tillföras dem numera i

stor utsträckning genom vitaminering. Till den svårbedömbara frågan om

den praktiska betydelsen av vissa förekommande mindre olikheter vilja

185

de sakkunniga icke taga ställning. Men de anse, att margarinprodukterna

äro livsmedel med eget värde, icke blott ersättningsmedel för andra livs­

medel, och att de därför författningsmässigt böra erhålla motsvarande

behandling som andra livsmedel.

Till skillnad från margarinförordningen har i här föreliggande avsnitt

av livsmedelsstadgan de bestämmelser, som hänföra sig till de särskilda

varuslagen, sammanförts för sig, varefter avsnittet avslutas med vissa ge­

mensamma bestämmelser.

En annan olikhet i förhållande till vad nu gäller, är att bestämmelserna

om varornas sammansättning och märkning av varorna själva eller deras för­

packning genomgående hänförts till sådana varor, som saluhållas (i fråga

om margarin dock i viss utsträckning även i fråga om varor, som serveras

till allmänheten). Det blir alltså icke längre förbjudet att tillverka margarin

med en fetthalt understigande 82 % eller vattenhalt överstigande 16 %, men

däremot att saluhålla eller att servera till allmänheten margarin, som icke

har sådan sammansättning. Orsaken till denna ändring är att bättre över­

ensstämmelse härigenom erhålles med livsmedelsstadgans allmänna upp­

läggning. I praktiken torde skillnaden icke bliva väsentlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

Sveriges industriförbund anför allmänt beträffande de i detta avsnitt upp­

tagna bestämmelserna, att inom margarinindustrin alltjämt hävdades, att

så detaljerade föreskrifter, som här föresloges, icke vore av behovet på­

kallade.

Medicinalstgrelsen anmärker mot definitionen å margarin i 70 § (54 §

departementsförslaget), att densamma är så oklar, att den kan omfatta

både kakaosmör och ister.

Beträffande frågan om den myndighet, som jämlikt 71 § andra stycket,

74 § andra stycket och 77 § andra stycket livsmedelssakkunnigas förslag

(55, 57 och 59 §§ departementsförslaget) skall äga utfärda närmare före­

skrifter om tillsättande av stärkelse och sesamolja till ifrågavarande varor

anföra statens institut för folkhälsan, veterinårstgrelsen, lantbruksstgrel-

sen och statens veterinärmedicinska anstalt, att föreskrifterna liksom hit­

tills böra utfärdas av Iantbruksstyrelsen.

Lantbruksstgrelsen anför beträffande märkningsföreskrifterna

i 72 § livsmedelssakkunnigas förslag (56 § departementsförslaget) att det

ofta förekomme, att margarin serverades som smör under benämningen

restaurangblandning. Denna benämning finge ofta vilseledande innebörd

och borde icke tillåtas. Därför borde i denna paragraf införas ett nytt

moment, innebärande, att margarin finge serveras endast under sådan be­

nämning, vari ordet margarin inginge. Handelskammaren i Göteborg med­

delar, alt från mejerinäringens sida framhållits, alt då margarin servera­

des till allmänheten detta borde angivas genom anslag i servcringslokalen

och meddelande å eventuella matsedlar.

Svenska mejeriernas riksförening uttalar sitt beklagande av att de sak­

186

kunniga icke funnit sig i allo ha kunnat iakttaga de synpunkter föreningen

anlagt å tillverkningen och försäljningen av margarin och margarinvaror.

Då man tydligen hade att räkna med att marknadsförandet av smör och

margarin jämväl framdeles måste ske jämsides, vore det mycket angeläget,

att den köpande allmänhetens uppmärksamhet riktades på vilket varu­

slag som inköptes för att förhindra förväxlingar. Föreningen åberopar här­

efter tidigare i olika hänseenden framlagda önskemål. En kortfattad redo­

görelse för dessa återfinnes å s. 254 i livsmedelssakkunnigas betänkande.

Beträffande bestämmelsen om färgning av margarinost i 75 §

andra stycket livsmedelssakkunnigas förslag (58 § andra stycket departe-

mentsförslaget) anför Svenska mejeriernas riksförening, att det syntes vara

riktigare att föreskriva, att margarinost skulle vara helt färgad med viss

bestämd färg, dock ej röd. För att burskap snabbt nog skulle vinnas hos

den köpande allmänheten om hur margarinost framträdde, syntes en dylik

en gång för alla given föreskrift vara att föredraga. Statens institut för folk­

hälsan anser, att ifrågavarande bestämmelse bör lyda: »Margarinost skall

vara helt rödfärgad på ytan.»

Beträffande bestämmelserna om konstister i 79 § andra stycket

livsmedelssakkunnigas förslag anför Sveriges industriförbund, att bestäm­

melsen borde utgå såsom obehövlig. Såsom ytterligare motivering anföres.

Bestämmelsen om 0,2 gram vatten och främmande beståndsdelar per 100

gram kan medföra den nackdelen, att en önskvärd inblandning av smärre

halter av t. ex. antioxidationsmedel försvåras. Föreskriften om viss högsta

peroxidhalt kan visserligen uppfyllas i fråga om färsk vara, men om varan

råkar bli liggande någon tid, t. ex. i en detaljaffär, och särskilt om den ut-

sättes för ljus, kan peroxidhalten stiga vida utöver den i förslaget angivna

gränsen. Härtill kommer, att peroxidhalten ingalunda är något tillförlitligt

uttryck för den förstöring, som varan undergått, enär peroxider icke äro

beständiga föreningar utan sönderdelas.

Liknande uttalanden göras av Stockholms handelskammare, Skånes han­

delskammare och handelskammaren i Göteborg.

I fråga om förbudet i 81 § livsmedelssakkunnigas förslag (62 §

departementsförslaget) att inom byggnad, där tillverkning av margarin eller

margarinvara äger rum, för avsalu framställa smör, ost, grädde eller så­

dana gräddliknande produkter, som uteslutande innehålla mjölkfett, fram­

håller Sveriges industriförbund, att de jordbruksintressen, som denna be­

stämmelse avsåge att skydda, icke torde böra föranleda förbud mot sam­

manförande av olika tillverkningar i en och samma byggnad. Bestämmel­

sernas syfte torde fullt ernås, om uttrycket »inom byggnad» utbyttes mot

uttrycket »inom lokal».

Beträffande det i samma paragraf intagna förbudet att förvara margarin

eller annat fett än mjölkfett i lokal, där ost eller smör tillverkas, fram­

håller lantbruksstyrelsen, att förbudet borde utsträckas till mejeri i mejeri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

187

stadgans mening och således avse ej endast smör- och ostmejerier utan

även distributionsmejerier. Motsvarande borde gälla förvaring av fett-

emulsion. Som det nu föresloges, skulle hinder icke föreligga mot att

nämnda varor skulle kunna förvaras i rum intill sådan lokal sojn nu

nämnts vilket syntes styrelsen otillfredsställande.

Beträffande 8 2 § livsmedelssakkunnigas förslag (63 § departementsför-

slaget) anför Svenska mejeriernas riksförening, att det skydd för förväx­

ling, som lämnades smör, grädde och mjölk i 82 §, enligt ordalagen icke

syntes avse annat än de fall, då margarin eller margarinvara utbjödes eller

saluhölles men icke då varorna serverades till allmänheten. Det hade vid

olika tillfällen och i olika samband ofta framhållits såsom icke blott oegent­

ligt utan till och med i hög grad stötande, att hinder icke skulle behöva möta

att vid servering till allmänheten använda smörets eller gräddens benäm­

ning för ersättningsmedel.

Kooperativa förbundet däremot framställer invändningar mot bestäm­

melserna i 82 § 2 mom. under framhållande av att denna föreskrift ansetts

motiverad vid den tid, då råvarorna för margarin till den ojämförligt större

delen importerades. Nu hämtades råvarorna till större delen från det svenska

jordbruket. Utginge man från att råvaruimporten bleve fri och att mar­

garin alltså kunde framställas av såväl importerad råvara som av råvara,

producerad av de svenska rapsodlarna, vore det inte möjligt för en mar­

garinfabrik, som använde raps, att dokumentera detta genom att tala om

att råvaran vore en svensk jordbruksprodukt och att åskådliggöra detta

för allmänheten genom att t. ex. avbilda skörden av raps. För jordbruks­

näringen måste det emellertid vara en fördel, att sådana fakta på ett effek­

tivt sätt kunde bringas till allmänhetens kännedom. Svenska reklamför­

bundet påtalar, att ifrågavarande moment tolkat efter bokstaven medförde

den orimliga konsekvensen, att i reklamen ej skulle få publiceras recept,

vari något av orden ägg, kött eller mjölk inginge. Förbundet ansåge, att

detta stadgande borde ges en sådan ändrad formulering, att denna konse­

kvens undvekes, t. ex. genom att utesluta orden »eller som eljest häntyder

på». Det kunde även starkt ifrågasättas, om icke orden »lanthushållning

eller» borde utgå, då den svenska margarinindustrin numera till väsentlig

del använde inhemska råvaror. Slutligen kunde ifrågasättas, om icke mot­

svarande ändringar borde göras i 1 mom. av samma paragraf.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 63.

Departementschefen.

Liksom livsmedelssakkunniga anser jag, att margarin och övriga hit­

hörande produkter böra upptagas bland de livsmedel, som skola regleras i

förevarande stadga. Jag finner fullt riktigt, att dessa varor skola betraktas

såsom självständiga livsmedel, icke som ersättningsmedel för smör, ost,

grädde och flott. Av samma anledning finner jag den särskilda kontroll,

188

som dessa varor f. n. äro underkastade, böra kunna till väsentlig del upp­

höra. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

Även i fråga om bestämmelsernas konstruktion och innehåll instämmer

jag i allt väsentligt med livsmedelssakkunniga. I enlighet med de grund­

satser, som i allmänhet följts vid utformandet av denna stadga, ha bestäm­

melserna i departementsförslaget liksom i de sakkunnigas förslag avseende

på beskaffenheten av de varor av hithörande slag som saluhållas, varmed

då annat ej särskilt angives, får likställas servering. De särskilda före­

skrifterna om tillverkning av varorna kunna alltså bortfalla.

I remissyttrandena har heller icke någon anmärkning riktats mot dessa

allmänna grunder för livsmedelsstadgans bestämmelser om ifrågavarande

varor. De anmärkningar, som gjorts, ha i stället riktat sig mot speciella

punkter.

Till en början vill jag framhålla, att jag funnit det enklare, att för ifråga­

varande varor använda den sammanfattande benämningen margarinvaror,

varunder alltså inbegripes även margarin. Definitionerna på de särskilda

varorna ha upptagits i departementsförslaget i väsentligen samma form,

som de ha enligt nu gällande förordning.

Trots de däremot framställda anmärkningarna anser jag mig böra för­

orda livsmedelssakkunnigas förslag, att det skall tillkomma statens institut

för folkhälsan att meddela närmare bestämmelser om tillsättning av stär­

kelse och sesamolja till margarinvaror (55, 57 och 59 §§ departements­

förslaget). Såsom i fortsättningen kommer att närmare motiveras, för­

ordar jag en avveckling av den nuvarande margarinkontrollen och dess

ersättande med en mera summarisk kontroll, som skall handhas av statens

institut för folkhälsan. Det synes då ligga närmast till hands, att detta

institut får utfärda föreskrifter i förevarande hänseende.

Jag har funnit det möjligt att vidtaga högst avsevärda förenklingar i

märkningsbestämmelserna rörande margarinvaror, och har i det hänse­

endet gått ännu längre än livsmedelssakkunniga. I departementsförslaget

ha sålunda tagits bort alla detaljföreskrifter om påskrifternas storlek, plats

och färg liksom även de detaljerade bestämmelser om förpackningarnas

beskaffenhet som nu gälla beträffande fettemulsioner. De synas mig icke

längre fylla någon uppgift. På grund av bestämmelserna i 27 § livsmedels-

stadgan böra alla dessa varubenämningar på förpackningarna angivas på

sådant sätt, att någon förväxling icke kan äga rum. Någon särskild be­

stämmelse om tillsatser till margarinvaror har jag heller icke funnit er­

forderlig. De allmänna reglerna i 4 § få här tillämpas.

I fråga om förbudet mot färgning av margarinost instämmer jag med de

sakkunniga.

På grund av anmärkningarna mot de särskilda sammansättningsbestäm-

melserna beträffande konstister har jag funnit dem böra utgå.

Av de allmänna bestämmelserna i 35—37 §§ torde följa, att margarin

Kungi. Maj:ts proposition nr 63.

189

icke kan serveras under benämningen smör, lika litet som fettemulsion

kan serveras under benämningen grädde. Att lägga hinder i vägen för ut­

trycket restaurangblandning, såsom påyrkats av lantbruksstyrelsen, finner

jag däremot icke böra komma i fråga.

I anledning av anmärkningarna mot 81 och 82 §§ livsmedelssakkunnigas

förslag (62 och 63 §§ departementsförslaget) vill jag framhålla, att dessa

paragrafer i så gott som oförändrat skick överflyttats från margarinkon-

trollförordningen. Då det här rör sig om ganska ömtåliga spörsmål, som

jag i detta sammanhang icke vill närmare ingå på, har jag funnit lämp­

ligast att icke göra några ändringar i dessa bestämmelser, vare sig i den

ena eller den andra riktningen, även om jag icke vill förneka, att icke viss

anledning till modifikationer föreligger. Jag finner dock reklamförbundets

uppfattning om ifrågavarande bestämmelsers räckvidd något överdriven.

Om i ett matrecept, som användes i margarinreklamen, något av orden

ägg, kött eller mjölk ingå synes mig detta icke i och för sig vara en upp­

gift, som häntyder på lanthushållning eller mejerinäring, försåvitt icke

margarinvaran på något sätt gives sken av att vara en jordbruksprodukt.

F. Glass.

(64 § departementsförslaget).

F. n. finnas icke andra författningsbestämmelser om glass än att i pastö-

riseringsförordningen stadgas förbud mot att inom de områden, som för­

ordningen avser, sälja glass, vid vars beredning använts mjölk eller grädde,

som enligt förordningen icke får försäljas inom området.

Bestämmelserna om glass upptagas i 60 § i de sakkunnigas förslag till

livsmedelsstadga.

Remissyttrandena.

I ett stort antal yttranden har påtalats, att de föreslagna bestämmelserna

om glass äro för vaga och icke tillfredsställa skäliga hygieniska krav. Man

vill ha föreskrifter om rengöring och sterilisering av beredningskärl, rör­

ledningar och annan apparatur, föreskrift om att de kärl, vari glassen för­

varas eller försändes, skola vara av för varan lämplig beskaffenhet, förbud

mot omfrysning av glass. Även påyrkas utökad deklarationsskyldighet be­

träffande glass, vari ingår annat fett än mjölkfett, samt särskilda före­

skrifter om glass, som saknar fett. Utformade förslag till bestämmelser fram­

läggas på sina håll. Såsom exempel må nämnas följande, av hälsovårds­

nämnden i Eskilstuna utformade förslag.

I mom. Vid tillverkning av glass till avsalu eller avsedd för servering

skall iakttagas.

a) att den färdiga glassblandningen (glassmassan) skall före frysningen

underkastas värmebehandling (pastörisering) enligt de anvisningar, vete­

rinärstyrelsen meddelar,

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

b) att ofrusen glassmassa skall förvaras vid en temperatur av högst

-f- 4° C.,

c) att samtliga kärl, vari glassmassan blandas eller i övrigt tillredes, för­

varas eller fryses, så ock rörledningar och utensilier, vilka komma i be­

röring med glassmassan, dagligen efter omsorgsfull rengöring underkastas

sterilisering på sätt som godkännes av hälsovårdsnämnden,

d) att omfrysning av glass icke får ske,

e) att kärl, vari förvaras eller försändes glass, avsedd för avsalu eller

för servering skall vara av lämplig beskaffenhet.

2 mom. = de sakkunniga.

3 mom. Gräddglass skall innehålla minst 12 g mjölkfett och mjölkglass

minst 3,5 g mjölkfett per 100 g. Annat fettämne än mjölkfett får ej före­

komma i varan.

Fruktglass eller vara som betecknas jordgubbsglass, hallonglass etc. skall

på 100 g av den färdiga varan innehålla antingen minst 20 g frukt eller

bär eller motsvarande mängd saft, saftkoncentrat, must, sylt, mos eller

gelé, beträffande vilka varor skola gälla bestämmelserna i 10 kap. livs-

medelsstadgan.

Sveriges glassindustriers riksförbund anför, att glass, som vore tillver­

kad av mjölkfett borde upptagits under mjölkprodukterna, medan däremot

glass, som tillverkats av annat fett än mjölkfett borde upptagits i bestäm­

melserna om margarinvaror under benämningen margaringlass. Glass, som

vore tillverkad utan fett, borde ha upptagits under benämningen vatten­

glass. Enbart ordet glass vore otillräckligt, när det gällde en vara, som

icke vore tillverkad av mjölkfett, vare sig den vore tillverkad av fettemul-

sion eller helt fettfri. I båda fallen borde upplysningsskyldighet om varans

beskaffenhet åvila säljaren, enär glass i allmänna medvetandet vore en

mejeriprodukt. Även lösglassens beskaffenhet av mejeriprodukt, inargarin-

produkt eller vattenglass borde angivas. Svenska mejeriernas riksförening

instämmer i riksförbundets yttrande, under framhållande av glassens

växande betydelse såsom näringsmedel. Särskilt funne föreningen det an­

geläget, att en beteckning vattenglass infördes för glass, som icke innehölle

något fett, samtidigt som benämningen margaringlass infördes för glass,

vid vars framställning annat fett än mjölkfett använts. Först med dylika

benämningar kunde det med någon grad av säkerhet förväntas, att den

köpande allmänhetens uppmärksamhet riktades på varans sammansätt­

ning.

Sveriges industriförbund anför.

Häri upptagna bestämmelser syfta till att garantera en tillfredsställande

hygienisk standard i fråga om glassvaror genom införande av föreskrift om

obligatorisk värmebehandling (pastörisering) av glassmassan före frys-

ningen. Från tillverkarhåll har uttalats, att dylika bestämmelser dels icke

innefatta någon betryggande garanti för den färdiga varans hygieniska

beskaffenhet, dels hindra vidtagandet av tekniska förbättringar i tillverk­

ningen. Denna har på senare tid förändrats, framför allt genom att färdiga

glassmassor i torr form och moderna glassfrysningsmaskiner kommit till

användning. För att icke utvecklingen skall låsas böra därför de hygieniska

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

191

föreskrifterna avse den färdiga glassvaran. Då det antagligen möter svårig­

heter att upptaga sådana föreskrifter i livsmedelsstadgan, böra de i för­

slaget meddelade bestämmelserna om vidtagande av vissa åtgärder under

tillverkningen utgå och ersättas med en allmän föreskrift, att veterinär­

styrelsen har att meddela erforderliga anvisningar angående tillverkningen.

Sveriges konditorförening finner det däremot ej vara lämpligt, att ett

administrativt organ på sätt som föreslagits beredes tillfälle att under hand

ändra kraven på den hygieniska kontrollen. Föreningen tillägger, att för

den händelse det ansåges angeläget att ställa särskilda krav på tillverk­

ningen av glass, borde dessa krav preciseras i livsmedelstadgan.

Beträffande bestämmelsen i 3 mom. om gräddglass framhåller Sveriges

industriförbund, att bestämmelserna borde jämkas på sådant sätt, att färska

ägg eller äggpulver, som innehölle fett, kunde tillsättas gräddglassen utan

att varans rubricering behövde ändras. Skånes handelskammare föreslår

med hänsyn härtill, att i 3 mom. skall stadgas, att annat fett än mjölkfett

finge förekomma i gräddglass till en mängd av högst 1 gram per 100 gram.

Departementschefen.

Glass är utan tvivel en vara, som lämnar en utomordentlig jordmån för

bakterier och andra sjukdomsalstrande organismer. De hygieniska kraven

på denna vara böra därför ställas mycket höga. Med hänsyn härtill ha

livsmedelssakkunniga föreslagit en särskild bestämmelse om pastörisering

av glassmassan såsom villkor för att den färdiga glassen skall få saluhållas,

kombinerad med vissa föreskrifter om glassmassans förvaring.

De sålunda av livsmedelssakkunniga föreslagna bestämmelserna äro en­

ligt min mening ändamålsenliga. Självfallet böra närmare anvisningar om

hur pastöriseringen skall äga rum icke upptagas i livsmedelsstadgan. Det

torde därför vara lämpligt att lämna central myndighet, närmast veterinär­

styrelsen, uppdrag att meddela sådana föreskrifter. Att helt överlämna ut­

färdandet av hygieniska föreskrifter för glass till veterinärstyrelsen, såsom

industriförbundet ifrågasatt, synes mig vara mindre lämpligt. Däremot torde

med hänsyn till vad förbundet anfört i stadgan böra införas en möjlighet

till dispens från pastöriseringstvånget. Dispensmyndighet bör vara veteri­

närstyrelsen, som härvid även bör kunna föreskriva de villkor som anses

påkallade för att tillgodose hygienens krav.

Ifrågavarande bestämmelse om pastörisering av glassmassan bör enligt

min mening kompletteras med en bestämmelse, som förbjuder saluhållande

av omfrusen glass.

Såsom framgår av det förut anförda har man i många yttranden fram­

ställt önskemål om ytterligare hygieniska bestämmelser beträffande glass­

tillverkningen, såsom föreskrift om daglig sterilisering och rengöring av

kärl, utensilier, in. in. liksom om alt de kärl, där glassen förvaras, skola

vara ändamålsenliga. Otvivelaktigt är detta clt önskemål, som i och för sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

192

måste anses välgrundat. Jag vill emellertid åtminstone tillsvidare icke taga

med bestämmelser härom i livsmedelsstadgan. I första hand bör man lita

till propaganda för att få till stånd en tillfredsställande ordning. Bestäm­

melserna skulle säkerligen bli mycket svåra att kontrollera. Emellertid bör

möjlighet stå öppen att i livsmedelsordning införa bestämmelser i före­

varande hänseende.

Den i 2 mom. livsmedelssakkunnigas förslag upptagna deklarationsskyl­

digheten för glass, vari ingår annat fett än mjölkfett, finner jag kunna utgå.

Det är här icke fråga om en hygienisk föreskrift utan närmast om en rent

ekonomisk sådan. Trots den utveckling, som förhållandena på ifrågava­

rande område undergått, måste det konstateras, att glass alltjämt inköpes

icke på grund av den näring som finns i densamma utan mera som ett

rent njutningsmedel. Det kan då ur allmän synpunkt knappast anses nöd­

vändigt, att föreskriva särskild deklarationsskyldighet för den som salu-

håller glass, vari ingår annat fett än mjölkfett såsom råvara. Jag vill där­

för förorda, att 2 mom. helt utgår.

Vad 3 mom. angår är jag fullt ense med livsmedelssakkunniga. På grund

av industriförbundets påpekande vill jag dock föreslå en omformulering

av sista punkten, innebärande, att annat fettämne än mjölkfett icke får

ha använts såsom råvara till glass, som saluhålles under benämningen

gräddglass.

Särskilda bestämmelser om glass, som saknar fett överhuvudtaget, anser

jag av förut antydda skäl icke erforderliga.

G. Kött och andra köttvaror.

(65—68 §§ departementsförslaget.)

Gällande bestämmelser.

Enligt 10 § hälsovårdsstadgan gäller att kött av djur, som självdött eller

varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslaktats under

sådana förhållanden, att köttet skäligen är att anse såsom skadligt att för­

tära eller eljest otjänligt till människoföda, icke får användas vid tillverk­

ning till avsalu av korv eller andra matvaror. Kött av djur som nyss sagts

eller korv eller andra matvaror, som äro tillverkade av sådant kött, må ej

heller, i syfte att användas till människoföda, införas till stad eller där

hållas till salu eller överlämnas till annan. Vad som här sagts om kött skall

enligt andra stycket i momentet gälla jämväl inälvor, blod samt andra

sådana delar av djur, som användas till människoföda. Motsvarande be­

stämmelser gälla enligt 45 § 1 mom. för landsbygden, ehuru förbudet här

icke omfattar införande till stad av dylika varor.

Korv och flott tillhöra de benämningar, som skyddats i 1917 års förord­

ning. Med stöd av förordningen har, såsom förut nämnts, utfärdats kun­

görelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående grädde

och korv, vari stadgas, att i fråga om korv må vid tillverkning ej användas

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

193

andra bindemedel än mjöl och gryn av spannmål, potatis, potatismjöl, soja­

mjöl, torrmjölk och blodplasma samt att den färdiga varan med undantag

av blodkorv och annan korvsort, som enligt sedvana innehåller större till­

sats av mjöl, gryn eller potatis, ej må innehålla mer än 5 % andra binde­

medel än blodplasma. Vattenhalten må ej överstiga hos kött- och fläsk­

korv 65 % och hos annan korvsort 60 %.

Senast omförmälda kungörelse har, i vad den avser korv, suspenderats

genom kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser

angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror, m. in. Enligt

denna kungörelse — i vilken med kött förstås icke allenast kött i vanlig

bemärkelse utan även blod samt andra till människoföda dugliga delar av

djur — äger statens livsmedelskommission, i den mån försörjningsläget

eller behovet av pris- och kvalitetskontroll beträffande charkuterivaror

det påkallar, föreskriva, att charkuterivaror i vilka såsom beståndsdel

ingår kött av nötkreatur, häst, får, get, ren, älg eller svin, få yrkesmässigt

tillverkas, saluhållas eller försäljas endast med viss av kommissionen be­

stämd sammansättning, varvid den, som förestår yrkesmässig tillverkning

av charkuterivaror, är skyldig tillse, att sålunda utfärdade föreskrifter med

avseende å tillverkningen iakttagas (2 §). Vidare stadgas, att i detaljhan­

deln ej må saluhållas eller försäljas till människoföda avsett kokt, saltat,

torkat, rökt, steriliserat, konserverat eller i 1'jälster inneslutet kött av andra

delar av nötkreatur, häst, får, get, ren, älg eller svin än livsmedelskommissio­

nen bestämmer. Stadgandet skall dock icke gälla lättsaltat fläsk (3 §). Vara,

beträffande vilken livsmedelskommissionen meddelat föreskrift jämlikt

2 § eller som avses med förbudet i 3 §, får ej yrkesmässigt saluhållas eller

försäljas eller å näringsställe tillhandahållas under annan benämning än

den, som livsmedelskommissionen fastställt för varan i fråga (4 §). Annan

vara än som i 4 § avses får ej yrkesmässigt saluhållas eller försäljas eller

å näringsställe tillhandahållas under benämning, som överensstämmer med

av livsmedelskommissionen enligt samma paragraf fastställd benämning

eller som är av beskaffenhet att lätt kunna förväxlas med sådan benämning

(5 §). Ej må någon i slutsedel, leveranskontrakt, räkning, följesedel, frakt­

sedel, konossement eller annan sådan skriftlig handling, som upprättats i sam­

band med försäljning av viss vara, använda sådan benämning å varan,

som enligt 4 eller 5 § ej må nyttjas vid yrkesmässig försäljning av va­

ran (6 §).

Livsmedelskommissionen har sedermera i cirkulär utfärdat bestämmelser

om vilka charkuterivaror som få saluhållas och hur de skola vara samman­

satta. Kommissionen har jämväl i samband med fastställande av normal­

priser å vissa slag av matnyttigt animaliskt fett, meddelat kvalitetsbestäm-

melser för dylika varor, bl. a. isterflott och talg.

Såsom redan omnämnts gäller om köttbesiktning och slakthus en den

11 maj 1934 utfärdad lag. I samband med eller med stöd av denna lag ha

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. t samt. Nr 63.

Kungl. Maj ds proposition nr 63.

194

utfärdats åtskilliga författningar, som beröra saluhållande och stämpling

av olika slag av kött samt kontroll över dessa varor. Någon närmare redo­

görelse för dessa bestämmelser skall här icke lämnas.

Livsmedelssakkunnigas förslag.

Bestämmelse om förbud mot användning av självdöda och på visst sätt

omkomna eller nedslaktade djur för framställning av livsmedel är i livs­

medelssakkunnigas förslag till livsmedelsstadga upptagen i 14 § 2 mom.

I 17 § 1) stadgas förbud att såsom livsmedel saluhålla eller att överlämna

till annan för att användas till livsmedel sådant kött eller därav framställd

vara.

Övriga bestämmelser om kött och köttvaror återfinnas i 83—89 §§ för­

slaget till livsmedelsstadga.

Ur motiveringen till dessa bestämmelser må här endast anföras, att de

sakkunniga till ledning för tolkningen av de båda uttrycken »självdö» och

»omkomma» nämnt, att med omkomma i huvudsak menades att do av yttre

orsaker, medan självdöd inträdde av inre anledningar. I det senare låge

även ett erkännande om okunnighet beträffande dödsorsaken, som omöj­

liggjorde ett säkert bedömande av köttets tjänlighet, särskilt som härtill

ofta komme, att även tidpunkten för dödens inträde vore oviss.

Remissyttrandena.

Mot bestämmelsen il4§2mom. livsmedelssakkunnigas förslag (65 §

departementsförslaget) har i ett flertal yttranden, särskilt från veterinärt

håll, anmärkts, att kött av djur, som slaktats efter att ha varit sjukt eller

skadat, icke borde få användas till framställning av livsmedel utan före­

gående besiktning av veterinär.

Beträffande den i 8 3 § livsmedelssakkunnigas förslag (delvis motsva­

rande 65 § departementsförslaget) intagna definitionen på kött har i åtskil­

liga yttranden anmärkts, att definitionen avsåge även oätliga varmblodiga

djur, varför man här i stället borde tala om till människoföda brukliga djur.

I fråga om 8 4 § livsmedelssakkunnigas förslag (66 § 1 mom. departe­

mentsförslaget) har i ett flertal yttranden, särskilt från veterinärt håll, an­

givits såsom olämpligt att i författningstexten uppräkna en mängd olika

korvsorter och för dem angiva särskild vattenhalt, eftersom benämningar

och sammansättning varierade betydligt och nya sorter alltsomoftast till-

komme. Bättre vore att i stället i paragrafen angiva vissa grupper av korv­

sorter och fastställa högsta vattenhalt för varje grupp. De grupper, som

härvid omnämnas äro blodkorv samt torkade, varmrökta, kallrökta, råa

och kokta korvvaror.

Beträffande bestämmelserna om tillsatser till korv framhåller Skånes

handelskammare, att Skånes andelsslakterier ansåge skäl saknas att tillåta

inblandning av mjölkpulver i korv liksom även vanlig mjölk. Däremot

Kungl. Maj.ts proposition nr 03.

195

borde vetestärkelse ej vara utesluten som bindemedel. Sveriges slakteri­

förbund anser även förbud böra gälla mot inblandning av torrmjölk i

charkuterivaror, så länge några allmänt tillämpade metoder ej funnes, som

med tillräcklig tydlighet och säkerhet kunde kvantitativt bestämma halten

torrmjölk. — Handelskammaren i Göteborg däremot framhåller, att mjölk­

pulver icke enbart kunde anses vara ett bindemedel vid korvtillverkning

utan att det hade eget näringsvärde. Det borde därför kunna fritt användas

vid tillverkningen. Detsamma gällde mjölk. Liknande uttalande göres av

Kondens- och torrmjölk fabrikernas försäljnings förening u. p. a. i yttrande

till Svenska mejeriernas riksförening. —• Sveriges industriförbund fram­

håller, att även andra stärkelseprodukter än potatismjöl borde få användas

såsom tillsats i korv, likaså torrprodukter, framställda genom hydrolys av

stärkelse och därefter torkade, exempelvis torkad stärkelsesirap. Ordet »po­

tatismjöl» borde därför utbytas mot »stärkelse eller genom hydrolys av stär­

kelse framställda produkter».

Handelskammaren i Gävle är betänksam mot bestämmelsen i 84 § sista

stycket, då bestämmelsen här kunde befaras få till följd en tillverkning av

mindervärdiga korvsorter i stor utsträckning. De förut gällande bestäm­

melserna om en viss maximigräns för bindemedel hade otvivelaktigt med­

fört en allmän höjning av charkuterivarornas standard. Skulle avvikande

sammansättning medgivas, måste innehållsdeklarationen anbringas an­

tingen direkt på korven eller på en vid densamma medelst plomb fäst blan­

kett. Användandet av anslag gåve ej tillräcklig garanti mot överträdelser.

Ett liknande uttalande har gjorts av Sveriges charkuteri- & slakteriidkares

riksförbund.

Beträffande 8 5 § livsmedelssakkunnigas förslag (delvis motsvarande

66 § 2 mom. departementsförslaget) må anmärkas, att från skilda håll

göres anmärkning mot den här givna särskilda bestämmelsen om lever­

pastej, vilken anses för obestämd. Även i övrigt göras vissa anmärkningar

mot förevarande paragraf.

I fråga om stadgandet om köttfärs i 86 § livsmedelssakkunnigas

förslag (jämväl den delvis motsvarande 66 § 2 mom. departementsförslaget)

framhåller hälsovårdsnämnden i Växjö, att köttfärs vore en ur födoämnes-

hygienisk synpunkt så känslig vara, att det kunde ifrågasättas, om det ej

borde föreskrivas, att försäljning av varan endast finge ske i anslutning till

varans beredning i kundens närvaro. Sveriges slakteriförbund anser i be­

stämmelsen böra angivas »med eller utan tillhörande fett».

Beträffande bestämmelserna om iste r flott och smält talg i

8 8 § livsmedelssakkunnigas förslag (68 § departementsförslaget) fram­

håller Sveriges industriförbund, att behov av dylika kvalitetsföreskrifter

icke förelåge och att om någon bestämmelse om flott överhuvudtaget skulle

införas i livsmedelsstadgan, det borde vara tillräckligt att, såsom i 1941 års

förslag, föreskriva, att varan skall ha sådan sammansättning som är att

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

196

anse som normal för vara med denna benämning. Skånes handelskammare

vill ha en maximihalt av fria fettsyror av 0,5 % i isterflott och 0,8 % i nöttalg.

Sveriges slakteriförbund anser den föreslagna högsta vattenhalten för snäv.

Under alla förhållanden borde en höjning från 0,2 till 0,3 gram vatten och

främmande beståndsdelar per 100 gram komma till stånd. Kooperativa för­

bundet föreslår följande lydelse av paragrafen.

Isterflott är utsmält fett av svin. Isterflott får innehålla högst 0,2 gram

vatten och främmande beståndsdelar per 100 gram.

Vad i första stycket sägs gäller ock smält talg, varmed förstås utsmält

fett av nötkreatur.

Den i 8 9 § livsmedelssakkunnigas förslag intagna bestämmelsen att

endast fullt frisk och i övrigt oskadad råvara finge användas vid konserve­

ring av kött har i ett flertal yttranden avstyrkts såsom obehövlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Departementschefen.

Viktiga bestämmelser om kött och köttvaror ingå i lagstiftningen om

köttbesiktning och slakthus och i samband därmed stående författningar.

Som redan förut angivits har det icke befunnits lämpligt att inarbeta dessa

författningar i livsmedelsstadgan. Däremot har i departementsförslaget en

hänvisning till dem intagits i 65 § 3 mom.

Vissa bestämmelser om dessa betydelsefulla livsmedel synas emellertid

böra upptagas i livsmedelsstadgan. Att i stadgan direkt giva någon defini­

tion på begreppen kött och köttvaror har dock icke ansetts lämpligt. I

stället har i departementsförslaget på samma sätt som i lagen om kött­

besiktning och slakthus använts uttrycket kött utan definition samt i för­

fattningstexten endast angivits, att till kött i denna stadga räknades icke

blott kött i vanlig bemärkelse utan även blod samt andra till människoföda

brukliga delar av varmblodiga djur.

65 § departementsförslaget innehåller i 1 mom. en bestämmelse om an­

vändande av kött av självdöda och vissa därmed jämförliga djur, vilken i

fråga om köttvaror motsvarar 14 § 2 mom. livsmedelssakkunnigas förslag.

Att här stadga, att kött av djur, som slaktats efter att ha varit sjukt eller

skadat, får användas endast efter föregången veterinärbesiktning har icke

ansetts lämpligt. I 2 mom. kompletteras bestämmelsen med ett förbud att

såsom livsmedel saluhålla vara av ifrågavarande slag eller överlämna den­

samma till annan för att användas såsom livsmedel.

I 66 § departementsförslaget ha upptagits bestämmelser om korv och

charkuterivaror. Livsmedelssakkunnigas förslag har här högst avsevärt

förenklats. Det gives blott vissa allmänna bestämmelser om maximihalten

vatten och bindemedel i korv. Bindemedlen ha även begränsats till vissa

ämnen, vilka angivits på samma sätt som i livsmedelssakkunnigas förslag.

I sistnämnda hänseende har dock liksom i detta förslag införts en möjlighet

197

till avvikelse från de givna bestämmelserna om bindemedel, under förut­

sättning att deklaration angående halten och arten av bindemedlet äger rum.

Deklarationen anser jag, trots vad däremot anförts i remissyttrandena,

kunna ske på anslag, som anbragts vid varan.

Givetvis är det emellertid angeläget, att de förbättringar i fråga om korv­

varornas kvalitet, som ernåtts under den reglering som varit rådande under

kristiden, kan på något sätt bibehållas. Jag vill därför icke helt frångå det

system med skyddande av vissa särskilda korvbeteckningar, som förordades

av livsmedelssakkunniga, utan vill föreslå, att myndighet som Kungl. Maj :t

bestämmer skall äga beträffande korv som saluhålles under viss benämning

giva särskilda kvalitetsföreskrifter, såsom föreskrift om lägre vattenhalt än

den i stadgan föreskrivna eller om att bindemedel överhuvud icke får före­

komma i korven. Jag har icke slutgiltigt tagit ställning till frågan, åt vilken

myndighet en sådan uppgift bör anförtros. Måhända vore det lämpligt att

låta statens jordbruksnämnd övertaga dessa uppgifter.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att den standardisering av char­

kuterivaror, som förekommit under kristiden, knappast bör fortsätta under

normalare tider. Jag förutsätter därför, att den därom utfärdade kristids-

författningen kommer att upphävas. Innan detta sker böra emellertid de i

66 § departementsförslaget angivna kvalitetsföreskrifterna icke träda i kraft.

Särskild övergångsbestämmelse har intagits i 120 § departementsförslaget.

Av övriga charkuterivaror har jag ansett endast blodpudding och kött­

färs böra regleras i livsmedelsstadgan. Bestämmelser härom ha intagits i

66 § 2 mom., varvid de sakkunnigas förslag något jämkats.

Bestämmelsen i 67 § departementsförslaget överensstämmer helt med

87 § livsmedelssakkunnigas förslag. Dess viktigaste innebörd är, att den

hittillsvarande diskriminationen av hästkött kommer att bortfalla i och med

att skyldighet icke skall föreligga att vid saluhållande av köttvaror angiva,

när dessa äro framställda av hästkött.

Vad slutligen angår stadgandet om isterflott och smält talg i 68 §, som

motsvarar 88 § i de sakkunnigas förslag, har jag på grund av uttalanden i

vissa yttranden i departementsförslaget uteslutit föreskrifterna om maximi-

peroxidhalt. I övrigt överensstämmer paragrafen med stadgandet i livs­

medelssakkunnigas förslag,

89 § i sistnämnda förslag har helt uteslutits.

Kungl. Majrts proposition nr 63.

II. Fisk.

(69 § departementsförslaget.)

Under ifrågavarande rubrik har i departementsförslaget bibehållits alle­

nast vissa av de i livsmedelssakkunnigas förslag upptagna föreskrifterna

198

(90—92 §§), nämligen dels vissa märkningsbestämmelser, som nu i huvud­

sak återfinnas i kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459) angående märkning

av kärl till fiskkonserver för avsalu, in. in., dels en hänvisning till vissa

särskilda författningar om salt strömming och surströmming. Det har

ifrågasatts att härutöver upptaga en bestämmelse om att vederbörande

högsta tillsynsmyndighet ägde meddela särskilda bestämmelser rörande

saluhållande av skaldjur. Dylika bestämmelser finnas redan nu i form av

råd och anvisningar, som utfärdats av medicinalstyrelsen år 1943. På grund

av stadgandet i 86 § 1 mom. punkt 2 har en sådan bestämmelse dock an­

setts onödig.

90 § i livsmedelssakkunnigas förslag har uteslutits såsom obehövlig. Icke

heller har det ansetts erforderligt att i författningstexten intaga särskild

bestämmelse, som hindrar användandet av självdöd fisk, d. v. s. fisk som

dött före fångsten, vid tillverkning av livsmedel. Detta följer av de all­

männa bestämmelserna i 3 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

/. Ägg och äggpulver.

(70—72 §§ departementsförslaget.)

Författningsbestämmelser rörande ägg finnas f. n. endast i begränsad

utsträckning. I 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot an­

vändande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och

fodermedel upptages bland de skyddade benämningarna »ägg i ordsam­

manställning såsom äggpulver». I kungörelsen den 10 augusti 1926 (nr 404)

angående bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg stad­

gas, att importerade dylika ägg skola vara tydligt och varaktigt märkta med

ordet import eller dettas förkortning imp. samt med namnet på det land,

där äggen producerats. Vissa undantag från dessa stadganden angivas i

kungörelsen.

Enligt kungörelsen den 28 maj 1943 (nr 288) angående märkning av kyl-

huslagrade och konserverade ägg — med ägg avses här höns- och ankägg,

som äro tjänliga till människoföda —,är den, som för avsalu lagrar ägg vid

temperatur, vilken på artificiell väg nedbragts under den eljest rådande

(kylhuslagring), så ock den som för avsalu behandlar ägg med användande

av konserveringsmedel av vad slag det vara må, skyldig märka varje ägg

på ett tydligt och varaktigt sätt med ordet »kylhusägg» om fråga är om

kylhuslagrade ägg, samt med ordet »konservägg», om fråga är om konser­

verade ägg, i båda fallen i violetta bokstäver, icke understigande 1,6 milli­

meter i höjd. Därutöver givas vissa kompletterande föreskrifter om märk­

ning i särskilda fall. Märkningen skall vara verkställd i fråga om kylhus­

lagrade ägg före kylhusbehandlingen och beträffande konserverade ägg,

innan dessa bortföras från förpackningslokalen eller, därest de äro avsedda

199

för försäljning direkt till konsumenter, innan de införas i försäljnings­ lokalen. Vidare finnas föreskrifter om viss anmälningsskyldighet till livs­ medelskommissionen för den, som ämnar till avsalu kylhuslagra eller kon­ servera ägg.

I livsmedelssakkunnigas förslag äro bestämmelser om ägg intagna i 93—95 §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

Svenska ägghandelsförbundet har i ett utförligt yttrande tagit upp frågan om behovet av bestämmelser om ägg i livsmedelsstadgan. Här anföres bl. a. — under hänvisning till att i stadgan för sådana livsmedel som smör och ost noga angivits de kvaliteter som finge förekomma i handeln och ford­ ringarna på desamma — att det kunde ifrågasättas, om icke livsmedels­ stadgan borde innehålla liknande bestämmelser beträffande handeln med ägg. Man kunde därvid tänka sig, att de handelsklasser, som hade utbildats inom ägghandelsförbundet med anslutna äggcentraler, skulle vara norm­ givande för all handel med ägg. Då i dessa kvalitetsfordringar borde ingå krav på att ägg av god kvalitet skulle ha rena skal, kunde det anses på­ kallat, att livsmedelsstadgan fordrade av producenter, att endast rena ägg lämnades till försäljning. 1943 års kungörelse om märkning av kylhus- lagrade och konserverade ägg borde ha reviderats, då bestämmelserna i densamma vore föråldrade.

I övrigt ha beträffande ifrågavarande bestämmelser endast vissa detalj­ anmärkningar gjorts. Sålunda har framställts önskemål om att orden »un­ der benämningen fågelägg eller eljest» i 93 § första stycket skulle utgå och att bestämmelserna i 93 § andra stycket skulle omfatta även i 95 § omför - mälda produkter av ägg.

Generaltullstyrelsen påpekar, att kungörelsen den 10 augusti 1926 an­ gående föreskrifter om märkning av hönsägg, som införas till riket, borde på något sätt omnämnas i livsmedelsstadgan, förslagsvis genom en hän­ visning i 94 §.

Departementschefen.

De i departementsförslaget under förevarande rubrik upptagna bestäm­ melserna om ägg och äggprodukter överensstämma i huvudsak med mot­ svarande bestämmelser i livsmedelssakkunnigas förslag, som’ dock i viss mån modifierats med hänsyn till anmärkningarna i remissyttrandena. Bl. a. har införts en särskild bestämmelse om märkning av till riket införda ägg.

Att i stadgan införa bestämmelser om kvalitetsklasser av ägg vill jag icke förorda. Icke heller anser jag tillräckliga skäl föreligga för att i detta sam­ manhang taga upp frågan om revision av 1943 års kungörelse om kylhus- lagrade och konserverade ägg.

200

J. Spannmålsprodukter.

(73—74 §§ departementsförslaget.)

Mjöl tillhör de benämningar, vilka äro skyddade genom 1917 års förord­

ning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varu-

beteckningar vid handeln med födoämnen och fodermedel. I övrigt finnas

icke några generella författningsföreskrifter rörande spannmål. Beträffande

bröd finnas stadganden i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) med vissa

bestämmelser angående tillverkning och försäljning av bröd.

Hithörande bestämmelser återfinnas i 96—103 §§ livsmedelssakkunnigas

förslag till livsmedelsstadga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

De i anledning av förevarande bestämmelser i livsmedelssakkunnigas för­

slag avgivna yttrandena avse väsentligen bestämmelser, som icke upptagits

i departementsförslaget. Dessa yttranden torde därför icke behöva refereras

i detta sammanhang. Nämnas må dock, att Skånes handelskammare på­

fordrat förbud mot användning av vaselin och andra ovidkommande fetter

vid framställning av bröd och konditorivaror.

Statens jordbruksnämnd har med skrivelse den 16 oktober 1950 över­

lämnat en framställning från Algot Holmberg & Söner AB, att nämnden

måtte bidraga till att bestämmelserna i livsmedelsstadgan gåves en form,

som möjliggjorde ett mångsidigt utnyttjande av sojabönor i köttvaror och

spannmålsprodukter. Jordbruksnämnden har härvid förordat en sådan

ändring i livsmedelssakkunnigas förslag, att en inblandning av högst 5

gram sojamjöl per 100 gram mjöl tillåtes och att sådant mjöl även får

användas vid brödframställning. Beträffande användning av sojamjöl i

köttvaror har nämnden däremot ansett, att det icke förelåge anledning att

ändra förslaget. — Över framställningen har styrelsen för statens institut

för folkhälsan efter remiss yttrat sig. Styrelsen framhåller att sojabönor

och produkter därav hade ett betydande näringsvärde och i olika former

kunde användas vid beredning av maträtter. Några hinder för en sådan

användning funnes ej i förslaget till livsmedelsstadga. För ett så viktigt

livsmedel som mjöl borde emellertid starka skäl fordras för att man skulle

ge efter på kravet på enhetlig sammansättning. Några sådana hade ej åbe­

ropats. Styrelsen avstyrkte därför den av jordbruksnämnden förordade

ändringen härutinnan. Beträffande tillsatser av sojaprodukter till korv

ansluter sig styrelsen däremot till jordbruksnämndens utlåtande.

Departementschefen.

Bestämmelserna om spannmålsprodukter ha i departementsförslaget högst

avsevärt begränsats. De kvarstående bestämmelserna innehålla egentligen

201

icke något annat än ett angivande för olika fall, vad som skall anses vara

normal sammansättning av skilda slag av mjöl, varjämte upptagits sär­

skild bestämmelse om tillsats vid tillverkning av mjöl. På skäl, som anförts

av statens institut för folkhälsan, kan jag icke biträda en av jordbruks­

nämnden förordad framställning om ett tillägg för att möjliggöra inbland­

ning av sojamjöl i vanligt mjöl. Ej heller i övrigt torde några särbestäm­

melser om sojaprodukter behövas.

I livsmedelssakkunnigas förslag intagna särskilda bestämmelser om bröd

har jag ansett kunna utgå. Föreskriften att mjukt bröd i stycken över 50

gram finge saluhållas endast i vissa viktklasser synes mig ha så intimt

samband med bestämmelserna om livsmedels försäljning efter vikt, att den

bör bortfalla om dessa senare bestämmelser icke medtagas. Den gamla

tvistefrågan om rätt att saluhålla vara under benämningen smörbakelse,

fastän vid dess tillverkning använts margarin, blir emellertid icke löst

därför att den särskilda bestämmelsen därom i 100 § sakkunnigförslaget

borttagits. Närmast blir det här fråga om att tolka stadgandet i 35 §

departementsförslaget. Då detta i denna del i sak överensstämmer med

motsvarande stadgande i 1917 års förordning, anser jag mig icke böra

göra något bestämt uttalande om hur detta tolkningsspörsmål bör lösas.

Jag är emellertid närmast böjd för att anse, att saluhållande under be­

teckningen smörbakelse av ett bakverk, som ej innehåller smör, icke kan

anses förbjudet enligt det angivna stadgandet.

Icke heller övriga paragrafer i detta avsnitt av livsmedelssakkunnigas

förslag synas mig vara av sådan betydelse, att de nödvändigtvis behöva

upptagas i en livsmedelsstadga.

Däremot har jag funnit det lämpligt att i stadgan upptaga ett uttryck­

ligt förbud mot att saluhålla bröd, vid vars tillverkning använts mineral­

olja eller liknande ämne. Bestämmelse därom har intagits i 74 § departe­

mentsförslaget. Den avser endast att förbjuda att sådana ämnen användas

som ingredienser i bakverk. Huruvida mineralolja t. ex. får användas vid

smörjning av bakplåtar blir beroende på om den färdiga varan härigenom

kan anses bli skadlig att förtära eller eljest otjänlig till människoföda, i

vilket fall 12 § blir tillämplig.

K. Socker och honung.

(75—76 §§ departementsförslaget.)

Såväl socker som honung tillhöra de benämningar, som äro skyddade

enligt 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande

av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och foder­

medel.

Förevarande bestämmelser motsvara 104 och 105 §§ livsmedelssakkun­

nigas förslag till livsmedelsstadga, som i detta avsnitt under 106 § upptog

jämväl en bestämmelse om mandelmassa in. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

I fråga om bestämmelsen om socker i 104 § livsmedelssakkunnigas

förslag (75 § departementsförslaget) har i remissyttrandena förekommit

endast den anmärkningen, att statens livsmedelskommission påkallat ett

förtydligande av paragrafen på sådant sätt att det klart framgår, att bet­

socker får säljas som socker.

Beträffande föreskrifterna om honung i 105 § i livsmedelssakkun­

nigas förslag (76 § departementsförslaget) har Sveriges biodlares riks­

förbund avgivit ett utförligt yttrande, som utmynnar i följande yrkan­

den, nämligen att bestämmelserna om honungens vattenhalt skola utgå

ur 105 §, att i stället en kort koncis beskrivning på prima, välbehand-

lad, kanderad honung införes, att generellt förbud intages mot försälj­

ning av okanderad (flytande) honung i allmänna handeln, att om till­

verkning och import av s. k. konsthonung tillätes, dylika förpackningar ej

få åsättas ordet »honung» vare sig ensamt eller i sammansättningar, ej

heller ord eller bilder, som hänsyfta på biodling, att ordet »honung» ej får

användas för en vara, som är sammansatt av natur- och konsthonung samt

att en eventuell tillverkning av ersättningsmedel för honung underkastas

effektiv kontroll.

Handelskammaren i Göteborg finner 105 § andra stycket kunna utgå,

då bestämmelsen icke vore erforderlig med hänsyn till föreskrifterna i 38 §

livsmedelssakkunnigas förslag. Sveriges grossistförbund finner 105 § andra

stycket kunna inskränkas till att avse endast utländsk honung, som för­

packats här i riket.

Departementschefen.

Såväl socker som honung äro upptagna i 1917 års förordning såsom

skyddade benämningar, och dessa varor böra därför icke heller saknas i

livsmedelsstadgan. Däremot finner jag mandelmassa och marsipan icke

vara en så viktig vara, att föreskrifter därom behöva ingå i stadgan.

I bestämmelsen i 75 § departementsförslaget om socker har gjorts alle­

nast den jämkningen, att beteckningen rörsocker fått utgå och endast ut­

trycket sackaros bibehållits. Detta har skett för tydlighetens skull men in­

nebär icke någon saklig ändring. Betsocker är nämligen vetenskapligt sett

att rubricera såsom rörsocker.

Beträffande bestämmelsen i 76 § departementsförslaget om honung har

det synts mig tillräckligt att föreskriva, att honung skall utgöras av ren

bihonung utan att angiva någon högsta vattenhalt. Bestämmelsen i de sak­

kunnigas förslag om utländsk honung anser jag böra kvarstå. Den bör dock

något omformuleras med hänsyn till de allmänna märkningsbestämmel-

serna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6,‘i.

203

L. Saft och sylt.

t

(77—80 §§ departementsförslaget.)

Bland de skyddade benämningarna i 1917 års förordning finnes upptagen

benämningen saft i ordsammanställning, som angiver saften såsom be­

redd av frukter eller bär.

I livsmedelssakkunnigas förslag finnas ifrågavarande bestämmelser upp­

tagna under 107—112 §§ livsmedelsstadgan.

Remissyttrandena.

Sveriges industriförbund anför såsom allmän anmärkning beträffande

bestämmelserna i förevarande avsnitt, att dessa blivit alltför ingående och

detaljerade, så att tillverkningen bundits på ett sätt, som icke torde kunna

motiveras av dessa produkters betydelse i jämförelse med andra livsmedel

och som därjämte skulle vålla industrien svårigheter vid tillämpningen.

Föreskrifterna angående minsta kvantiteterna av vissa ingredienser beredde

icke heller någon garanti för den färdiga produktens beskaffenhet, eftersom

råvarornas kvalitet och tillverkningsmetoderna spelade en mycket bety­

delsefull roll för kvaliteten hos hithörande produkter.

Beträffande de allmänna bestämmelserna i 1 0 7 § livsmedelssakkunni­

gas förslag (77 § departementsförslaget) anför industriförbundet, att då

ordet must användes även för julmust och liknande drycker, i vilka frukt-

eller bärsaft icke inginge, ordet i fråga borde utbytas mot fruktmust, äppel-

must eller liknande benämning. I fråga om 2 mom. gör förbundet gällande,

att det icke vore riktigt, att en varubenämning skulle bero endast på pro­

portionen mellan de i saften förekommande bär- och fruktvarorna.

Svenska reklamförbundet framhåller, att bestämmelsen i 107 § 3 mom.

om märkning av vissa saftförpackningar, där växtnamn icke ingår i varu-

benämningen, kunde innebära stora svårigheter för konserveringsindustrin.

Denna arbetade ofta med stora serier efter i förväg uppgjort program.

Ofta hade emballaget beställts och tillverkats långt i förväg, och vid vissa

emballagetyper trycktes uppgifterna om varan direkt på emballaget. Om

skördeutfallet emellertid icke möjliggjorde, atl de olika råvarorna inginge

i de beräknade proportionerna uppstode svårigheter att ändra de uppgifter,

som lämnades å förpackningen. Det syntes, som om författningsförslaget

icke i tillräcklig utsträckning loge hänsyn till produktionens svårigheter.

Allmänhetens intressen torde tillgodoses, om det stadgades, att ingrediens,

som först angåves i varubeskrivningen, skulle till väsentlig del ingå i varan.

Beträffande de särskilda bestämmelserna om saft i 108 § livs­

medelssakkunnigas förslag (78 § departementsförslaget) ifrågasätter Sveri­

ges industriförbund lämpligheten av att föreskrifter meddelades om viss

minsta sockerhalt i saft. Under de senaste åren tillverkades safter och

sylter med allt lägre sockerhalt. Sockret vore en relativt billig ingrediens i

förhållande till råsaften. Bestämmelserna i 1 och 2 mom. borde därför inne­

hålla endast föreskrifter om minsta kvantitet rå saft. Föreskrifterna om

sammansättningen av saft, avsedd att förtäras med tillsats av socker, kunde

helt utgå, då dylik saft endast undantagsvis torde saluhållas. Den i 3 mom.

upptagna maximihalten av vissa syror borde höjas till 15 gram per liter,

åtminstone för sötade citrussafter. Möjlighet av tillsats av enzymer och

pektin, som icke vore konserveringsmedel, borde stå öppen. Stockholms

handelskammare anför liknande synpunkter och ifrågasätter dessutom,

om det vore riktigt att stadga ett ovillkorligt förbud mot tillsättande av

essenser vid safttillverkning. Även Skånes handelskammare anser tillsats­

bestämmelserna för stränga. Handelskammaren i Göteborg framför liknande

synpunkter. Sveriges fruktindustriförbund påtalar, att industrin genom

bestämmelserna i 108 § berövats möjligheten att saluföra osockrad saft,

som framställts efter kokning av råvaran med därvid erforderlig vatten-

lillsats.

Medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan och lantbruksstyrelsen

vilja ha särskilda bestämmelser om pastöriserad och filtrerad råsaft av

frukt eller bär, s. k. must. Institutet framhåller, att bestämmelserna borde

innehålla en begreppsbestämning jämte vissa föreskrifter rörande varans

sammansättning. Must av frukt syntes ej böra få innehålla andra tillsatser

än kolsyra, medan must av bär därjämte torde böra få innehålla någon till­

sats av socker, av sistnämnda slaget förslagsvis högst 15 gram per 100 gram

färdig vara. — Lantbruksstyrelsens förslag innebär i huvudsak samma be­

stämmelser med vissa tillägg.

Beträffande bestämmelserna om sylt in. in. i 1 1 0 § livsmedelssakkun-

nigas förslag (79 § departementsförsiaget) framhåller statens institut för

folkhälsan, att i 2 mom. borde införas bestämmelser, som innebure förbud

mot tillsats av essenser i dessa varor, då risk eljest kunde finnas mot att

varorna alltför mycket försämrades till kvaliteten. En tillsats av sinak-

ämnen skulle nämligen kunna dölja vissa sådana fel, som berodde på att

mindre god råvara användes vid beredningen. Sveriges fruktindustriför­

bund däremot anser sådant förbud icke böra stadgas men väl skyldighet att

deklarera användningen av essens vid tillverkningen. Svenska institutet för

konserveringsforskning vill i 2 mom. ha ett särskilt stycke infogat inne­

bärande, att tillsats av förtjockningsmedel (pektin, alginat e. d.) skulle

vara medgiven till en mängd, motsvarande vad som erfordrades för att

kompensera underskott av pektinänmen i den naturliga råvaran. Bland

tillåtna syror borde vidare infogas äpplesyra, även detta för att medge en

justering av den naturliga halten av detta ämne. — Beträffande bestäm­

melsen i 3 mom. om vara, framställd ur torkade frukter eller bär fram­

håller institutet önskvärdheten av att bestämmelsen, om den kvarstode,

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

205

kompletterades med ett stadgande om hur stor del av råvarorna som skulle utgöras av torkade varor för att bestämmelsen skulle vara tillämplig.

Beträffande 1 1 1 § livsmedelssakkunnigas förslag om förbud mot att saluhålla vara av här ifrågavarande slag såsom tillverkad av färsk frukt eller färska bär, om frukten eller bären före varans tillverkning konserve­ rats medelst svavelsyrlighet, djupfrysning eller på annat sätt, föreslår

Svenska institutet för konserveringsforskning, att bestämmelsen skall utgå.

Institutet framhåller bl. a. att den sylt, som framställts ur djupfrysta bär, som regel till sin kvalitet vore överlägsen den, som framställts ur svavel- syrlighetskonserverade eller t. o. m. färska bär. Sveriges industriförbund anser bestämmelsen böra vara tillämplig jämväl om frukten eller bären konserverats under varans tillverkning. Vidare hemställer förbundet, att ordet djupfrysning skall utgå och att bestämmelsen skall komma att gälla endast fall, då konservering skett medelst svavelsyrlighet eller på annat sätt.

Beträffande 1 1 2 § livsmedelssakkunnigas förslag (80 § departements- förslaget) anför Svenska reklamförbundet, att det ville synas som om para­ grafen icke toge vederbörlig hänsyn till den omständigheten, att en tillver­ kare av i paragrafen angivna livsmedel kunde ha någon av de här för­ bjudna avbildningarna i sitt varumärke. Tolkad efter bokstaven skulle denna paragraf förbjuda en tillverkare av exempelvis saft att på förpack­ ningen anbringa ett varumärke innehållande en ros eller dylikt.

Statens institut för folkhälsan framhåller behovet av märkningsföre- skrifter beträffande läskedrycker. F. n. vore vanligt, att å etiketten lämna­ des sådana uppgifter, varigenom varan, även om den icke innehölle frukt eller bär, finge sken av att innehålla sådana. Det vore icke ovanligt, att dylik vara, förutom vatten, endast innehölle socker och konstgjorda essenser, vilket innebure ett klart missledande av allmänheten. Liknande synpunkter framföras av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Departementschefen.

Saft och sylt samt övriga i detta avsnitt avsedda varor kunna visserligen icke betraktas såsom särskilt betydelsefulla ur försörjningssynpunkt, men de säljas dock i mycket stor omfattning och spela en ganska stor roll för konsumenterna. Det måste därför anses riktigt, att bestämmelser om dessa varor inflyta i livsmedelsstadgan. Bestämmelserna böra gå ut på att såvitt möjligt garantera att de varor som saluhållas äro beredda av frukter, bär eller andra växtdelar och innehålla viss minimikvantitet sådana varor.

Mot bestämmelserna, sådana de utformats i livsmedelssakkunnigas för­ slag, har anmärkts, att de äro för detaljerade och kunna lägga hinder i vägen för hithörande industriers utveckling. Jag kan icke undgå att finna, att dessa anmärkningar ha ett visst berättigande och har därför i departe- mentsförslaget sökt att förenkla bestämmelserna med bibehållande i möj­ ligaste mån av det skydd, som de avse alt bereda.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Den generella bestämmelsen om de beteckningar, som skola få användas,

gives i 77 §. De här i 1—3 mom. intagna bestämmelserna, som motsvara

107 § i livsmedelssakkunnigas förslag, ha överförts från detta i stort sett

oförändrade med det undantaget att märkningsföreskriften i andra momen­

tets andra stycke ansetts böra utgå. Med anledning av påpekanden i remiss­

yttrandena och för att icke hindra saluhållande av den vara, som betecknas

julmust, har vidare ordet »must» utbytts mot benämningen »frukt- eller

bärmust». De anmärkningar som anförts mot paragrafens utformning fin­

ner jag i övrigt icke böra föranleda ändringar i bestämmelserna, som enligt

vad jag erfarit utformats i intim samverkan med representanter för in­

dustrin.

Den såsom 111 § i livsmedelssakkunnigas förslag upptagna bestämmelsen

med förbud att saluhålla vara, som avses i avsnittet om saft och sylt, under

uppgift att den tillverkats av färsk frukt, därest bären före varans tillverk­

ning konserverats, har såsom varande av mindre vikt fått utgå ur stadgan.

Bestämmelserna om saft ha upptagits i 78 §. Jag har ansett dessa bestäm­

melser kunna inskränkas till att avse minimihalten råsaft. Sockerhalten

lämnas helt utanför. Jag har vidare ur bestämmelsen borttagit alla andra

föreskrifter om tillsatser än den, att varan icke får vara tillsatt med främ­

mande färg- eller smakämne. För att klargöra vad som här åsyftas med

»främmande ämne», har före dessa ord tillagts »för varan i fråga». Socker

är givetvis icke ett sådant främmande smakämne. — I övrigt böra de all­

männa bestämmelserna om tillsatser gälla.

Till denna paragraf har även hänförts vissa föreskrifter om saftkon­

centrat, som i livsmedelssakkunnigas förslag upptagits i 109 §. Bestäm­

melserna ha dock avsevärt förkortats och förenklats.

Av vissa myndigheter har föreslagits, att i förevarande avsnitt även skulle

införas särskilda kvalitetsbestämmelser beträffande must. Jag anser mig

dock icke f. n. böra upptaga denna fråga, som icke behandlats i livsmedels­

sakkunnigas förslag och som torde tarva vidare utredning.

Bestämmelserna om sylt, marmelad, mos m. in. ha intagits i 79 § de-

partementsförslaget. Även dessa motsvara i stort sett livsmedelssakkun­

nigas förslag (110 §), dock att liksom i fråga om saft tillsatsbestämmel­

serna utelämnats. Det av institutet för folkhälsan påyrkade förbudet mot

essenser i dessa varor finner jag visserligen ur vissa synpunkter motiverat,

men jag vill dock icke gå så långt som att i stadgan införa förbud däremot.

Möjligen kan frågan lösas så, att i samband med att viss essens godkännes

för ändamålet, såsom villkor härför stipuleras, att tillvaron av essensen

skall deklareras.

Bestämmelsen i 79 § 2 mom. om märkning av förpackning med sylt etc.,

vid vars beredning använts torkade bär eller torkad frukt, har förtydligats

så att det framgår att om den torkade varan endast ingår i en mindre del

bestämmelsen ej är tillämplig.

207

Vad slutligen angår bestämmelsen i 80 §, som motsvarar 112 § i livs- medelssakkunnigas förslag, har jag på visst sätt modifierat dess lydelse med anledning av de av Svenska reklamförbundet framställda anmärk­ ningarna. Att här jämväl införa särskilda bestämmelser om läskedrycker vill jag icke f. n. förorda. Livsmedelssakkunniga ha icke funnit detta nöd­ vändigt, och jag finner mig böra ställa mig på samma ståndpunkt, till dess ytterligare utredning förebragts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

M. Bär, frukt, grönsaker, svamp.

(81—84 §§ departementsförslaget, vilka paragrafer behandlas var för sig.)

81

§.

Denna paragraf, som motsvarar 113 § första stycket i livsmedelssaltkun- nigas förslag och avser formen för viktangivelse på vissa förpackningar med bär, frukt eller grönsaker, saknar motsvarighet i gällande bestäm­ melser.

I sitt yttrande över betänkandet anför Sveriges industriförbund beträf­ fande denna paragraf, att bestämmelsen borde formuleras så, att tillverka­ ren finge rätt att göra sådan viktangivelse som här avsåges, men icke vore skyldig därtill. Vidare ansåge förbundet, att bestämmelsen icke borde gälla allenast hermetiskt slutna förpackningar utan alla slag av förpackningar med varor av här avsett slag. Stockholms handelskammare anser heller icke bestämmelsen böra göras obligatorisk. Handelskammaren i Göteborg förme­ nar, att bestämmelsen icke bör omfatta bär eller frukt, då svårigheter torde uppkomma att draga gränsen mellan sylt, å ena, samt bär eller frukt jämte sås eller lag å andra sidan. Bestämmelsen att vikten av bären i för inlägg­ ning färdigberett tillstånd skulle angivas, medförde även vissa nackdelar. Samma åsikt har Sveriges grossistförbund, som anser, att en sådan vikt­ angivelse icke syntes möjlig att genomföra i de fall, då vid färdigberedning av vissa bär och frukter, en väsentlig del av bärens innehåll överginge i lagen, vilket medförde, att bärens vikt minskade. Genom de felaktiga märk- ningsbestämmelserna kunde konsumenterna sålunda bibringas en felaktig uppfattning om inläggningens värde.

Departementschefen.

Jag anser det riktigt, att möjlighet skall finnas att på sluten förpackning, vari bär, frukt eller grönsaker inlagts jämte sås eller lag, vikten av bären, frukten eller grönsakerna i för inläggningen färdigberett tillstånd skall kunna angivas. Med hänsyn till vad som anförts i remissyttrandena anser jag däremot icke, att bestämmelsen bör göras obligatorisk. Om den göres valfri, bör den kunna avse även bär och frukt och bör kunna tillämpas jämväl på andra förpackningar än dem, som äro hermetiskt slutna.

208

82 §.

Första stycket av denna paragraf motsvarar 113 § andra stycket i livs- medelssakkunnigas förslag. Bestämmelsen är hämtad från kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till konserverade tor­ kade frukter, bär eller grönsaker.

Svenska institutet för konserveringsforskning har i sitt yttrande anfört, att föreskriften måste kompletteras med särskilt stadgande om för vilken procentuell andel av råvaran den skall äga tillämpning. Institutet ville för sin del yrka, att minst 50 procent av råvaran skulle utgöras av torkad sådan, för att detta skulle särskilt angivas på etiketten.

Andra stycket motsvarar 115 § livsmedelssakkunnigas förslag. Bestäm­ melsen är hämtad från kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) angående märkning i vissa fall av kärl till fruktkonserver.

Svenska institutet för konserveringsforskning anför.

Om skäl föreligger att särskilt utmärka importerad råvara, bör termen »framställd ur importerad råvara» eller ännu bättre »Importerad råvara» (»importråvara») utgöra tillräcklig text. För övrigt skulle väl genomförda standardbestämmelser göra varje sådan misskrediterande notis överflödig, då kvaliteten av slutprodukten skulle avgöra standardklass. Även om det förekommit mindervärdiga konserver, baserade på importerade råvaror, finnes ingen anledning att allmänt misstänkliggöra importerade produkter.

Departementschefen.

De mot 113 § andra stycket och 115 § sakkunnigförslaget riktade an­ märkningarna anser jag icke böra föranleda ändring i den författningstext, som de sakkunniga föreslagit. Texten överensstämmer nära med den nu gällande, och jag vill icke förorda, att dessa bestämmelser borttagas eller undergå saklig förändring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

83 §.

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande bestämmelser, åter­ finnes såsom 114 § i livsmedelssakkunnigas förslag. Bestämmelsen avser förbud att såsom livsmedel saluhålla bär eller frukt, som genom extraktion eller liknande förfarande berövats värdegivande beståndsdel.

Svenska institutet för konserveringsforskning har mot denna paragraf anmärkt, att den i praktiken torde bli besvärlig att tolka. Apelsin- och pomeransskal, som berövats både citronolja och fruktkött, måste kunna användas inom bagerinäringen. Paragrafen kunde i sin utformning riktas mot konserveringsförfarandet i dess helhet, då viss förlust av näringsämnen alltid måste uppkomma.

Departementschefen.

Jag anser de mot förevarande paragraf riktade anmärkningarna icke grun­ dade. Det bör tydligt betonas, att det här endast är fråga om fall, när bär

209

eller frukt genom extraktion eller annat liknande förfarande berövats vär- degivande beståndsdel. Denna beskrivning är icke tillämplig på något av de i institutets yttrande angivna fallen. Jag förordar, att bestämmelsen, som synes fylla ett visst behov, bibehålies.

84 §.

Denna paragraf, som behandlar svamp, saknar motsvarighet i nu gällande föreskrifter men motsvarar 117 § livsmedelssakkunnigas förslag.

Sveriges industriförbund anser att andra stycket borde utgå, då det vid konservering av biandsvamp vore praktiskt taget omöjligt att bestämma den proportion, varmed de olika svamparterna inginge i beredningen.

Departementschefen.

Jag anser ifrågavarande bestämmelser kunna i stort sett bibehållas i samma form som i livsmedelssakkunnigas förslag, dock med ett par un­ dantag. Sålunda bör föreskriften, att svampart som med större viktandel ingår i varan skall sättas före svampart med lägre sådan andel utgå. Vidare finner jag — med hänsyn till vad industriförbundet anfört — att en bestämmelse bör tilläggas om att förpackning, som innehåller svamp av mer än fem olika arter må märkas med endast varubeteckningen biand­ svamp.

N. Ättika.

85 §.

Förevarande paragraf saknar i huvudsak motsvarighet i gällande för- fattningsföreskrifter. Anmärkas må emellertid, att gällande giftstadga inne­ håller vissa föreskrifter om ättika. Ättiksyra starkare än 15 procent är så­ lunda i bilaga 2 till stadgan upptagen bland de varor och ämnen, som äro att hänföra till gift av andra klassen, men enligt särskild bestämmelse i förteckningen äger giftstadgan icke tillämpning å för hushållsbruk avsedd ättika, även om ättiksyrahalten är högre än 15 procent, under förutsättning, att utlämnandet sker i kärl, som motsvarar i 21 § 2 mom. giftstadgan givna bestämmelser och som är försett med tydlig och i ögonen fallande påskrift, innehållande dels ordet »Ättiksyra», dels ock orden »Farligt att förtära out­ spädd». 21 § 2 mom. giftstadgan innehåller närmare bestämmelser om be­ skaffenheten av kärl eller förpackning, vari gift av andra klass får ut­ lämnas.

Bestämmelser om ättika återfinnas i livsmedelssakkunnigas förslag under 128—130 §§.

De föreslagna föreskrifterna om ättika ha uppmärksammats i några re­ missyttranden.

Lantbruksliögskolan ifrågasätter sålunda, om icke bestämmelserna om märkning av ättiksförpackningar borde intagas i Iivsmcdelsstadgan.

Sveriges industriförbund har i särskilt yttrande uppgivit, att fabrikan- 14 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 63.

Kungl. Maj ds proposition nr 63.

210

terna av hithörande varor numera enats om att beträffande 130 § första

stycket livsmedelssakkunnigas förslag föreslå, att orden »under benäm­

ningen koncentrerad ättika och endast» skulle utgå och alltså icke någon

föreskrift lämnas om den benämning, under vilken varan finge saluhållas.

I 130 § andra stycket hade man slutligen enats om att orden »koncentrerad

ättika» i början av satsen skulle utbytas mot »ättiksyra» och att påskriften

på förpackningen skulle utgöra »utspädd ättika» jämte uppgift om ättik­

syrahalten.

Departementschefen.

Frågan om ättikbestämmelserna har varit svårlöst, framför allt beroende

på en motsättning mellan fabrikanterna av den s. k. jäsningsättikan (ättik-

sprit m. m.) och tillverkarna av den s. k. destillationsättikan. De förra ha

nämligen velat förbehålla benämningen ättika för sina produkter och velat

att de andras produkter skulle benämnas ättiksyra.

Ifrågavarande bestämmelser ha nu sammanförts i en paragraf och delvis

förenklats för att undvika för många detaljer. Beträffande den mest om­

tvistade frågan, nämligen märkning av förpackningar, som innehåller ättika

med en koncentration av mer än 15 procent ättiksyra, ha parterna numera

enats efter förhandlingar inför industriförbundet, och det resultat, vartill

parterna kommit, kan av mig godtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

9 kap. Livsmedelskontrollen.

Livsmedelskontrollens allmänna organisation.

(86—89 §§ departementsförslaget.)

Gällande bestämmelser.

Livsmedelskontrollen är samordnad med den allmänna hälsovården.

Grundlinjerna för denna organisation angivas i hälsovårdsstadgan.

Högsta tillsynen över den allmänna hälsovården i riket tillkommer medi­

cinalstyrelsen, som jämlikt 55 § 1 mom. hälsovårdsstadgan har att i sådant

hänseende till ledning för vederbörande hälsovårdsnämnder meddela nö­

diga råd och anvisningar. Sedan numera veterinärärendena överflyttats från

medicinalstyrelsen till ett särskilt ämbetsverk, veterinärstyrelsen, åvilar

jämlikt instruktionen för sistnämnda styrelse högsta inseendet över fram­

ställningen och beskaffenheten av livsmedel med ursprung från djurriket

denna styrelse.

Länsstyrelserna skola, enligt 55 § 2 mom. hälsovårdsstadgan, var inom

sitt län vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder och vederbörande

läkare fullgöra sina åligganden i avseende å den allmänna hälsovården

inklusive livsmedelskontrollen, för vilket ändamål länsstyrelsen äger att,

211

där så finnes vara av nöden, förelägga lämpliga viten. Länsstyrelserna bi­ trädas härvid av förste provinsialläkarna och länsveterinärerna, respektive inom vissa städer stadsläkare och stadsveterinärer.

Den lokala hälsovården handhaves av kommunala hälsovårdsnämnder, var och en med verksamhet inom sitt hälsovårdsområde samt vidare, enligt allmänna läkarinstruktionen av provinsial-, extra provinsial-, stads-, kö­ pings- och municipalläkare. I vissa mindre kommuner fungerar kommunal­ nämnden såsom hälsovårdsnämnd. Anmärkas må, att det enligt § 7 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel åligger hälso­ vårdsnämnd eller, där sådan icke finnes, kommunalnämnd att ägna syn­ nerlig uppmärksamhet därå, att förseelser mot förordningen angivas till åtal.

Enligt 4 § hälsovårdsstadgan skall i varje stad finnas en eller flera till- syningsmän för den allmänna hälsovården. För landet stadgas i 39 § hälso­ vårdsstadgan, att där hälsovårdsnämnd prövar sådant vara av behovet påkallat och medel därtill äro anslagna, nämnden äger antaga en eller flera tillsyningsmän för allmänna hälsovården.

Polismyndigheterna ha, på grund av sin allmänna skyldighet att upp­ daga och utreda brott, att övervaka efterlevnaden även av hithörande be­ stämmelser. Enligt 56 § hälsovårdsstadgan åligger det polismyndighet att biträda vid tillsynen över ordningen med avseende å allmänna hälsovården samt att, då anledning till anmärkning förekommer, därom skyndsamt göra anmälan till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna nämn­ den erforderlig handräckning.

Centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen är, enligt uttryck- * lig bestämmelse i instruktionen, statens institut för folkhälsan.

Speciella uppgifter inom livsmedelskontrollen åvila flera andra myndig­ heter, såsom tullmyndigheterna, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen m. fl.

Livsmedelssakkunniga.

De särskilda bestämmelserna om livsmedelskontrollens allmänna orga­ nisation äro intagna i 137—140 §§ i sakkunnigförslaget till livsmedelsstndga.

Livsmedelssakkunniga ha å sid. 108 ff i sitt betänkande givit en utförlig redogörelse för sin ståndpunkt beträffande livsmedelskontrollen. Härvid uppdelas livsmedelskontrollen i två delar, nämligen dels kontrollen av loka­ ler för tillverkning, saluhållande och förvaring av livsmedel ävensom där befintliga anordningar och där fungerande personal, dels kontrollen av att livsmedlen till sin sammansättning överensstämma med livsmedelsstadgans föreskrifter och att vid deras saluhållande i övrigt iakttagas de bestämmel­ ser om märkning m. in., som äro givna i stadgan.

Beträffande den förstnämnda delen av kontrollen anföra de sakkunniga, alt densamma skall i första hand åvila de kommunala hälsovårdsnämn­ derna. Efter alt ha framhållit, att dessa i mindre kommuner understundom

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

212

fungerade mindre tillfredsställande och att en effektivisering av livsmedels­ kontrollen på landsbygden vore av nöden, ha de sakkunniga diskuterat möjligheterna att råda hot härpå. Därvid har först påpekats, att den på­ gående översynen av kommunindelningen kunde väntas medföra bättre törhållanden. Då det emellertid kunde ifrågasättas, om icke ändock sär­ skilda anordningar behövde vidtagas på detta område, diskutera de sak­ kunniga vissa uppslag till åtgärder. Det ena av dessa är att i större ut­ sträckning anlita polisen, särskilt statspolisen. De sakkunniga anföra härom.

De sakkunniga inse till fullo, att det har sin olägenheter att låta livs­ medelskontrollen bli en polissak. Man torde emellertid icke kunna resa någon erinran mot anordningen om statspolismännens medverkan inskränk­ tes till just sådant biträde, som nyss sagts. Detta innebär, att statspolisen skall åläggas att under sina inspektioner ha ögonen på och även måhända vid behov närmare undersöka hithörande förhållanden. Den bör däremot icke äga att själv giva anvisningar om de anordningar, som böra vidtagas, eller ens att direkt inrapportera förhållandena för vederbörande åklagare, för eventuellt åtal. Den bör i stället ha skyldighet att till hälsovårdsnämnden avge rapport om sina iakttagelser, varefter det bör ankomma på hälso­ vårdsnämnden i samråd med vederbörande tjänsteläkare eller tjänstevete- rinär att vidtaga erforderliga åtgärder eller eventuellt vidarebefordra saken till åtal.

Det synes emellertid lämpligt, att för att statspolisen skall bliva bättre skickad att genomföra dessa begränsade uppgifter på livsmedelskontrollens område, vissa statspolismän underkastas utbildning på ifrågavarande om­ råde, på sätt livsmedelslagstiftningssakkunniga föreslagit. Det har visser- , ligen gjorts gällande, att den föreslagna utbildningen om fjorton dagar vore

för kort. De sakkunniga anse dock, att en utbildning av denna omfattning bör vara tillräcklig för de begränsade uppgifter, varom här är fråga.

Det andra uppslaget, nämligen att länsvis tillsätta särskilda hälsovårds- tillsyningsmän med uppgift främst att ha tillsyn över livsmedelskontrollen och hälsovården i övrigt på landsbygden, finna de sakkunniga beaktans- värt men hänvisa i denna del till den pågående utredningen av frågan genom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté.

I fortsättningen diskuteras särskilt läkarnas och veterinärernas befatt­ ning med livsmedelskontrollen och därmed sammanhängande spörsmål. Härom anföra de sakkunniga.

Till en början vilja de sakkunniga anföra vissa allmänna synpunkter. Det har anförts som en brist i den nuvarande livsmedelskontrollen, särskilt då det gäller lokalerna, att det för närvarande är för många olika myndig­ heter eller befattningshavare, som verkställa inspektioner. Av naturliga skäl blir det ibland så, att den inspekterande, då han finner lokalerna eller där befintliga anordningar bristfälliga ur en eller annan synpunkt, på stå­ ende fot ger anvisning om hur det böra vara utan att saken sedan under­ kastas närmare prövning. Detta gäller naturligen närmast mindre brister. Är det då flera personer, som vid olika tillfällen verkställa inspektioner, kan det mången gång hända, att mot varandra stridande anvisningar givas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

213

Detta är givetvis en olägenhet såväl ur den inspekterandes som ur veder­ börande näringsidkares synpunkt. Av denna anledning framstår det såsom angeläget, att klarare direktiv ges om de olika myndigheternas befogenheter och åligganden i dessa hänseenden.

Vid tidpunkten för avgivandet av 1941 års betänkande fanns endast en chefsmyndighet på ifrågavarande område, medicinalstyrelsen, som det ålåg att utfärda anvisningar. Härutinnan har numera den ändringen skett, att chefsmyndigheterna blivit två, medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen. Uppdelningen mellan dessa myndigheter har därvid skett på sådant sätt, att veterinärstyrelsen skall ha högsta tillsynen över kontrollen av tillverk­ ningen av och beskaffenheten hos livsmedel med ursprung från djurriket, medan medicinalstyrelsen är högsta myndighet för livsmedelskontrollen i övrigt. Till medicinalstyrelsens verksamhetsområde hör alltså kontrollen över samtliga försäljningslokaler, även om fråga är om lokaler, där endast animala livsmedel saluhållas, liksom även över personalen.

De sakkunniga anse den uppdelning, som härigenom skett, rationell och lämplig. Den veterinära fackkunskapen torde vara särskilt lämpad för kont­ rollen av tillverkningen av animala livsmedel, varmed naturligt hör sam­ man kontrollen över dessa livsmedels beskaffenhet. Vid kontrollen över försäljningslokalerna torde däremot de mera allmänt hygieniska synpunk­ terna överväga, varför kontrollen häröver lämpligen bör anknytas till medi­ cinalstyrelsen.

Den gränsdragning, som sålunda verkställts mellan medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen, torde böra gälla även gränsdragningen mellan tjänste­ läkarnas och tjänsteveterinärernas åligganden på livsmedelskontrollens om­ råde. Länsveterinärerna böra således i princip ha tillsyn endast över den animala livsmedelskontrollen inom länet, medan kontrollen i övrigt bör handhas av förste provinsialläkarna. Motsvarande gränsdragning bör gälla mellan stadsläkare och stadsveterinär, samt mellan provinsialläkare och distriktsveterinärer. De sistnämnda böra enligt de sakkunnigas mening genom sin instruktion erhålla generell skyldighet att medverka vid livs­ medelskontrollen inom sitt distrikt.

Emellertid kan det i många fall av praktiska skäl vara lämpligt såväl i länen som i de mindre distrikten att frångå denna strikta uppdelning av livsmedelskontrollen. Enligt vad de sakkunniga erfarit förekommer det nu ofta, att förste provinsialläkaren och länsveterinären samordna sin in­ spektionsverksamhet så, att exempelvis under ett år vissa delar av länet inspekteras av förste provinsialläkaren, medan andra delar inspekteras av länsveterinären, och att därvid såväl den ene som den andre inom de om­ råden som han inspekterar tager befattning med båda delarna av livsmedels­ kontrollen. Hinder mot sådana anordningar synas icke böra uppställas, men därvid bör noga iakttagas, att inspektionsverksamheten handhas på sådant sätt, att den nyssnämnda risken för motstridande anvisningar in- skränkes till ett minimum. Måhända bör det uttryckligen stadgas, att, vid en dylik samordning av inspektionsverksamheten, den inspekterande alltid skall delge den andre de iakttagelser han under inspektionen gjort i hänse­ enden som tillhöra denne andres verksamhetsområde.

Liknande förhållanden kunna föreligga beträffande den lokala kontrol­ len. Här får vederbörande befattningshavares personliga egenskaper och intresse för saken en väsentlig betydelse. Förhållandet kan vara det, att provinsialläkaren har visat mycket ringa sinne och intresse för hithörande

Kungi. Maj.ts proposition nr 63.

214

problem eller vissa av dem, medan motsatta förhållandet föreligger beträf­ fande distriktsveterinären (stadsveterinären) eller också tvärtom. Det bör då icke vara omöjligt att på den ene eller den andre lägga mera omfattande uppgifter än vad som skulle följa av den förutnämnda principiella upp­ delningen. De båda befattningshavarnas åligganden bör dock tydligt klar­ göras, så att icke båda utöva tillsyn och inspektion av samma förhållanden, varvid nyss angivna olägenheter skulle kunna följa Det torde böra till­ komma länsstyrelsen att i samråd med förste provinsialläkaren och läns­ veterinären meddela föreskrifter härom.

Slutligen vilja de sakkunniga här framföra vissa synpunkter på de över­ ordnade myndigheternas eller befattningshavarnas, särskilt förste provin­ sialläkarnas och länsveterinärernas, inspektionsverksamhet. Det torde nu understundom förekomma, att förste provinsialläkaren eller länsveterinären utan att hälsovårdstillsyningsmannen eller annan representant för hälso­ vårdsnämnden eller tjänsteläkaren eller tjänsteveterinären är närvarande ger anvisningar, som strida mot dem, som avgivits av den lokala myndigheten eller befattningshavaren. Detta kan leda till tråkiga konsekvenser. Det synes därför lämpligt, att föreskrift meddelas om att den överordnade in­ stansens inspektion alltid skall förrättas i närvaro av representant för den lokala instansen, så att denne får tillfälle att framföra sina synpunkter. De överordnade instansernas inspektionsverksamhet skulle med andra ord icke så mycket avse själva förhållandena på orten soin fastmera de under­ ordnade instansernas sätt att utöva kontrollen.

Beträffande den andra delen av livsmedelskontrollen, den som har direkt avseende på själva livsmedlens beskaffenhet, framhålla de sakkunniga, att även denna i stor utsträckning bör läggas på de lokala myndigheterna. Det betonas, att tyngdpunkten här bör ligga på de hygieniska intressena men att hälsovårdsnämnderna även i viss utsträckning skola kontrollera efter­ levnaden av livsmedelsstadgans bestämmelser om livsmedels sammansätt­ ning och märkning. Dock bör hälsovårdsnämnd icke äga rätt att omhän­ dertaga livsmedel i annat fall än då detta betingas av hygieniska skäl.

Det framhålles vidare, att denna lokala kontroll icke är tillräcklig, ulan att den måste kompletteras med eu mera centraliserad statlig kontroll. De sakkunniga anföra härom bl. a.

Slutligen bör här framhållas, att livsmedelshandeln under senare år un­ dergått betydelsefulla förändringar, särskilt därigenom, att försäljningen i långt större utsträckning än tidigare kommit att omfatta fabriksförpac- kade varor. Om dessa varor har handlanden i regel icke någon ingående kännedom, och han anser sig knappast heller ha något direkt ansvar för dem, även om sådant ansvar föreligger. Följden härav har blivit, att en kontroll av livsmedlens beskaffenhet, som huvudsakligen tager sikte på detaljhandeln, kommer att fungera otillfredsställande. Det blir alltmera sällsynt, att en hälsovårdsnämnd, som till äventyrs genom sin kontroll upp­ täcker någon felaktighet i fråga om livsmedel, kan rätta till detta genom åtgärder gentemot ett företag inom den egna kommunen. Längre sträcker sig i princip icke hälsovårdsnämndens verksamhetsområde, även om en hälsovårdsnämnd enligt 1941 års förslag, vilket, såsom nedan skall angivas, även kommer alt upptagas av de sakkunniga, skall äga rätt att under vissa

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

215

förutsättningar verkställa undersökningar även utom sitt eget verksamhets­ område. Det är emellertid knappast troligt att hälsovårdsnämnd, med den mången gång outvecklade administrationsapparat, som står till nämndens förfogande, kommer att utsträcka sin undersökning till varans ursprung i den utsträckning, som i och för sig kan anses önskvärd. Det synes därtör vara nödvändigt att komplettera den lokala livsmedelskontrollen i före­ varande hänseende med en central kontroll. Behovet härav blir mera fram­ trädande, i samma mån som livsmedelsproduktionen koncentreras till större företag och handeln på grund härav får en mera interkommunal karaktär.

Beträffande organisationen av denna centrala kontroll anföra de sakkun­ niga, att statens institut för folkhälsan borde erhålla möjlighet att genom­ föra systematiska undersökningar beträffande olika livsmedel. För detta ändamål borde åtgärder vidtagas för att institutets arbete med sådana rent rutinmässiga undersökningar, som med lika gott resultat skulle kunna ut­ föras på rent lokala laboratorier, skulle kunna lättas. Institutet borde er­ hålla befogenhet att övervaka, att föreskrifter om metoder för dylika under­ sökningar funnes i erforderlig utsträckning och vid behov självt utarbeta sådana. De sakkunniga anföra vidare.

Sedan arbetet vid födoämneshygieniska avdelningen på statens institut för folkhälsan på detta sätt underlättats, bör det finnas möjlighet för av­ delningen att utan väsentlig ökning av sina laboratoriemässiga resurser ge­ nomföra systematiska undersökningar av kvaliteten på olika i marknaden förekommande livsmedel. Dessa undersökningar böra bedrivas enligt en år för år uppgjord av avdelningens föreståndare fastställd plan. Hälsovårds­ nämnderna i olika delar av landet böra anmodas att införskaffa prov på det eller de livsmedel, som vederbörande undersökning avser, och insända proven till avdelningen. Visserligen bör prov kunna anskaffas även på an­ nat sätt, men huvuddelen bör anskaffas genom hälsovårdsnämnderna, enär en provtagning, organiserad vid sidan av dem, lätt skulle komma att medföra att nämndernas intresse för denna hygieniskt betydelsefulla uppgift mins­ kades. Fn undersökning av sålunda insända prov, kompletterad med de intygsavskrifter rörande lokalt utförda analyser beträffande livsmedlet i fråga, som insänts till institutet, torde efter bearbetning och systematisering komma att ge en god bild av förhållandena på området. Genom att följa de särskilda varorna tillbaka till tillverkaren, torde det även vara möjligt att erhålla en uppfattning om de olika tillverkarnas möjlighet att frambringa produkter av tillfredsställande beskaffenhet.

Anmärkas kan här, att ett liknande system med systematiska undersök­ ningar av livsmedel redan genomförts på ett område av institutets för folk­ hälsan verksamhet, nämligen beträffande vitaminerade livsmedel. Vid regel­ bundet återkommande tidpunkter anmodar här institutet hälsovårdsnämn­ der i olika delar av landet att till institutet insända i allmänna handeln in­ köpta prov av dessa livsmedel för analys. Denna verksamhet är emellertid endast av ringa omfattning och berör endast ett fåtal livsmedel.

Uppenbarligen måste undersökningar av nu ifrågavarande art i fråga om vissa slag av livsmedel — främst sådana, där risken för kvalitetsförsämring kan betecknas som stor — upprepas ganska ofta.

Det framhålles i samband härmed, att institutet liksom hälsovårdsnämn­ den borde ha rätt att av den, som saluhölle vara, erhålla uppgift om vem

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

216

som levererat varan till honom. Vidare borde det uttryckligen stadgas, att

hälsovårdsnämnd vore skyldig att på anmodan av institutet utföra provtag­

ningar.

De sakkunnigas framställning angående livsmedelskontrollen avslutas

med en redogörelse för vissa administrativa åtgärder, som med anledning

av de sakkunnigas f