2

från hälsovårdsstadgan och giftstadgan. De upptaga bl. a. allmänna före­

skrifter om livsmedels beskaffenhet ur hygienisk synpunkt, om vissa slag av

lokaler, där livsmedel framställas, beredas, förpackas, försäljas, serveras eller

förvaras, om utomhus- och kringföringshandel med vissa livsmedel m. m.

I fråga om tillsatser till livsmedel föreslås ett särskilt prövningsförfarande,

som avses skola handhas av kommerskollegium. Andra bestämmelser äro

av övervägande ekonomisk natur och avse att ge konsumenterna ökade

garantier för att de livsmedel, som saluhållas i den allmänna handeln, äro

av god kvalitet. Hit hör en mängd föreskrifter om viktigare livsmedels

sammansättning och beskaffenhet samt om märkning av förpackningar,

i vilka livsmedel saluhållas. Slutligen ha i livsmedelsstadgan införts be­

stämmelser om livsmedelskontrollen, delvis hämtade från hälsovårdsstadgan.

I livsmedelsstadgan har förutsatts, att densamma skall kunna komplet­

teras genom lokala föreskrifter, livsmedelsordningar, som antagas inom

vederbörande hälsovårdsområde och fastställas av länsstyrelse. Innehålls­

mässigt har emellertid utrymmet för dessa lökala föreskrifter i viss mån

begränsats i förhållande till vad nu gäller. Livsmedelsstadgan avses dess­

utom skola utgöra en grundval för en allmän översyn av nu förefintliga

lokala föreskrifter i dessa hänseenden i syfte att undanröja vissa olikheter

dem emellan som icke kunna anses sakligt betingade. Särskilda åtgärder

för detta ändamål förutsättas bliva vidtagna.

De övriga författningar, som propositionen avser, äro i huvudsak att

anse såsom följdförfattningar till livsmedelsstadgan. I förordningen den 15

december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av malt­

drycker, föreslås dock vissa ändrade märkningsbestämmelser, som icke ha

direkt samband med livsmedelsstadgan.

Huvuddelen av livsmedelsstadgan föreslås skola träda i kraft den 1 janu­

ari 1952. I fråga om bestämmelserna om tillsatser har ikraftträdandet dock

satts till den 1 juli 1952. Även i övrigt föreslås vissa bestämmelser, avsedda

att göra övergången till den nya ordningen så smidig som möjligt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

annorstädes, där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, även­

som i skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller

annat företag anordnad utspisning för de i företaget anställda.

2 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet.

3 §.

Vara eller ämne — däri inbegripna vatten och is — som användes vid

framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering, får

icke vara av sådan beskaffenhet eller tillföras under sådana förhållanden

eller i sådan mängd, att det färdiga livsmedlet kan antagas bliva skadligt

att förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

4 §.

Såsom tillsats till livsmedel, som framställes eller beredes för avsalu, får,

där annat ej framgår av bestämmelse i denna stadga, användas allenast

vara eller ämne, som efter prövning i den ordning 5 § stadgar godkänts

såsom tillsats för livsmedlet i fråga. Denna bestämmelse gäller dock icke

tillsats, som användes vid tillredning av s. k. färdiglagad mat.

Godkännande, som i nästföregående stycke sägs, erfordras icke beträf­

fande vara — annan än färgämne —- som utvunnits ur djur eller växt ge­

nom torkning, värmebehandling, urlakning med vatten eller behandling av

rent mekanisk natur, ej heller beträffande koksalt, socker och andra soc­

kerarter, ättika och etylalkohol.

Beträffande vitaminisering av livsmedel gäller vad därom är särskilt

stadgat.

5 g-

Godkännande enligt 4 § meddelas av kommerskollegium. Godkännande

kan förenas med villkor och må återkallas, när särskilda skäl därtill äro.

Kommerskollegium äger meddela bindande förklaring, huruvida vara i visst

fall är att anse såsom tillsats till livsmedel.

Representanter för medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens in­

stitut för folkhälsan skola tillkallas att närvara vid handläggningen hos

kommerskollegium av ärende, som avses i första stycket.

Det åligger kommerskollegium att upprätta samt årligen offentliggöra

förteckning å godkända tillsatser till livsmedel.

6

§.

Vara får icke saluhåll as under angivande av att den är lämplig såsom

tillsats till livsmedel i vidare mån än varan jämlikt denna stadga eller med

stöd av densamma meddelat beslut får användas såsom dylik tillsats.

7 §•

1 mom. Vara får icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till

annan för att användas såsom livsmedel,

om varan till följd av förskämning, förorening, felaktig beredning eller

annan orsak kan antagas vara skadlig att förtära eller eljest otjänlig till

människoföda;

om varan bearbetats eller hanterats av person, som därvid var eller kan

misstänkas därvid hava varit behäftad med sådan sjukdom eller smitta

eller sådant sår eller annan yttre skada, att varan kan antagas därigenom

hava blivit skadlig att förtära eller eljest otjänlig till människoföda;

om varan eljest kan antagas förorsaka sjukdom eller överföra smitta.

2 mom. Oavsett om verkan som i 1 mom. sägs kan befaras eller ej, får

vara icke saluhållas såsom livsmedel eller överlämnas till annan för att

användas såsom livsmedel,

om varan innehåller mera än 3 milligram bly per kilogram, såvida icke

tillstånd att ändock saluhålla varan meddelats av kommerskollegium;

om varan är omedelbart förpackad i papper eller annat material, som är

färgat, målat, glättat, tryckt eller eljest behandlat med giftigt ämne, eller

i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium, vars

blyhalt är större än ett gram per 100 gram, försåvitt fråga ej är om te i

originalförpackning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

5

3 kap. Livsmedelslokaler in. m.

8

§.

Bestämmelserna i 9—11 §§ avse, där annat ej särskilt angives, följande

slag av lokaler, nämligen

a) lokaler för framställning eller beredning av livsmedel, avsedda för

försäljning eller för servering åt allmänheten;

b) lokaler för sådan servering;

c) lokaler för försäljning eller för förpackning eller förvaring till av­

salu eller servering som nyss sagts av kött, charkuterivaror, vilt, fågel,

färsk fisk, skaldjur, ägg, mjölk eller mjölkprodukter, margarinvaror, glass,

bröd eller annat bakverk eller färdiglagad mat.

Med lokal för viss verksamhet avses icke blott sådant rum eller utrymme,

vari verksamheten bedrives, utan även till densamma hörande biutrymmen,

såsom lagerrum, omklädningsrum, tvätt- och diskrum. Såsom lokal anses

jämväl fast kiosk.

Bestämmelserna i detta kapitel skola icke gälla ladugård, ej heller försälj­

nings- eller förvaringslokal, vari andra livsmedel icke försäljas eller för­

varas än sådana, som äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet att

lämna livsmedlet nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan

utifrån.

6

9 §•

1 mom. Innan lokal, som avses i 8 §, tages i bruk, skall lokalens inne­

havare skriftligen anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden. Anmälan

skall innehålla uppgift om fastighetsägarens och näringsidkarens namn och

adress ävensom om rörelsens art och belägenhet.

2 mom. Lokal får ej, därest ej nedan annorlunda stadgas, tagas i an­

språk för ändamål, som avses i 8 §, förrän hälsovårdsnämnden efter loka­

lens färdigställande utfärdat hevis, att lokalen godkänts. Sådant bevis skall

upptaga — förutom lokalens belägenhet — fastighetsägarens samt, därest

rörelsen drives av annan, dennes namn eller firma ävensom det ändamål,

för vilket lokalen godkänts.

Godkännande kan av hälsovårdsnämnden återkallas, om lokalen till följd

av att den däri bedrivna rörelsen utvidgats eller underhållet av lokalen

väsentligt eftersatts icke längre fyller de krav, som enligt de i hälsovårds-

området gällande bestämmelserna uppställts för lokal med samma använd­

ning, eller eljest synnerliga skäl föreligga.

Ombygges lokal eller vidtages eljest med densamma väsentlig föränd­

ring eller användes lokalen till annat ändamål än det, för vilket lokalen

godkänts, är godkännandet icke längre gällande. I sådant fall skall vad i

1 mom. samt ovan i detta moment är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i nästföregående båda stycken stadgas skall angivas i beviset om

lokalens godkännande.

Beträffande arbetslokal, som avses i arbetarskyddslagen, bör hälsovårds­

nämnd före godkännandet samråda med yrkesinspektören.

3 mom. Innan bevis meddelas om godkännande av lokal för slakteri eller

för framställning av köttvaror, fislcvaror, margarinvaror eller glass, skall

hälsovårdsnämnden inhämta yttrande i ärendet beträffande lokal i stad

med stadsveterinär av denne samt eljest av länsveterinär eller, efter den­

nes bemyndigande, av vederbörande distriktsveterinär. Innan bevis, som nu

sagts, meddelas beträffande mejeri, skall hälsovårdsnämnden inhämta lant-

bruksstyrelsens yttrande.

4 mom. Har någon överlåtit rörelse, som av honom bedrivits i lokal,

varom förmäles i 8 §, skall han inom fjorton dagar därefter göra skrift­

lig anmälan om överlåtelsen till hälsovårdsnämnden.

5 mom. Vad ovan i 1—3 mom. stadgas skall icke gälla sådant slakteri

eller sådan charkuterifabrik, som ställts under offentlig kontroll av veteri­

närstyrelsen, ej heller lokal för servering åt allmänheten, där serveringen

omfattar allenast läskedrycker, saft och bakverk. Det åligger innehavare

av rörelse, som nu sagts, att inom fjorton dagar efter det viss lokal tagits

i anspråk för rörelsen, göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden.

10 §.

1 mom. Lokal, som avses i 8 §, skall vara lämplig för sitt ändamål och

fylla skäliga hygieniska krav. Härvid skall särskilt iakttagas följande.

Kungi. Maj.ts proposition nr 63.

7

Lokalen skall vara tillräckligt rymlig och ljus. Lager- och andra biutrym­

men skola finnas i den utsträckning, som erfordras för det ändamål, vartill

lokalen är avsedd. Lokalen skall vara försedd med lämpliga anordningar

för luftväxling och, där så med hänsyn till varornas beskaffenhet erfordras,

för kylning av varorna. Den skall hava lätt tillgång till vatten av lämplig

beskaffenhet och, där så anses erforderligt, vara försedd med ändamåls­

enliga anordningar för beredning av varmvatten. Golv, väggar och tak

ävensom bord, hyllor och annan inredning skola vara så beskaffade att

de med lätthet kunna rengöras. Lokalen skall hava lämpliga anordningar

för utestängande av flugor och råttor.

Lokalen skall vara utrustad med ett med hänsyn till personalens storlek

tillräckligt antal tvättställ.

Lokalen får icke stå i förbindelse med bostad eller därtill hörande ut­

rymme annat än genom förstuga, vindfång eller annat dylikt icke till

bostad använt, väl ventilerat utrymme. Lokalen får ej heller eljest stå i

sådan förbindelse med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna antagas

uppkomma därav.

Lokalen får ej ligga så nära utomhus beläget avträde eller urinkur,

stall, fähus, svinhus, gödselstad eller upplag för orenlighet, att därav

kan uppstå sanitär olägenhet.

2 mom. Serverings-, försäljnings- eller förvaringslokal, som är belägen

inom område, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet gälla, får,

därest den i lokalen bedrivna rörelsen är av mindre omfattning, av hälso­

vårdsnämnden godkännas, även om lokalen icke till alla delar uppfyller

de i 1 mom. givna särskilda föreskrifterna, därest viktiga sanitära krav

icke eftersättas.

Vad i nästföregående stycke är stadgat skall, såväl i stad som på landet,

gälla jämväl kiosk.

3 mom. I slakteri eller annan lokal för framställning av kött- eller fisk-

varor ävensom i bryggeri och läskedrycksfabrik så ock, där så kan anses

erforderligt, i annan lokal för framställning av livsmedel skall golvet i till-

verkningslokalerna vara ogenomträngligt för vätska och luta ned mot spill-

vattensavlopp, försett med vattenlås.

\ mom. Angående mejerilokaler skall förutom vad ovan är stadgat gälla

vad om sådana lokaler är föreskrivet i mejeristadgan.

11

§•

I lokal, som avses i 8 §, får icke förvaras vara eller ämne, som kan an­

tagas bibringa i lokalen förvarade livsmedel främmande lukt eller smak

eller eljest göra dem otjänliga till människoföda.

Lokalen ävensom sådana redskap, förvaringskärl och andra tillbehör,

vilka användas därstädes, skola hållas rena och i gott stånd.

Golv i lokaler, där arbete dagligen bedrives eller dit allmänheten äger

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

0

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

tillträde — dock icke magasinsutrymmen — skola rengöras dagligen efter

slutat arbete. Detsamma gäller redskap, som äro i dagligt bruk.

4 kap. Livsmedels hantering m. m.

12

§.

Vid saluhållande av livsmedel samt vid framställning, beredning, förva­

ring, transport, uppläggning eller annan hantering av livsmedel, avsedda

för försäljning eller servering, skola sådana försiktighetsmått vidtagas och

1 övrigt så förfaras, att livsmedlen icke förorenas eller bliva skadliga att

förtära eller på annat sätt otjänliga till människoföda.

13 §.

1 inom. Livsmedel, som jämlikt 7 § ej får saluhållas, får ej förvaras i

lokal, där livsmedel framställas, beredas, förpackas eller förvaras till avsalu

eller servering eller där livsmedel saluhållas.

2 mom. Vara, som enligt giftstadgan är gift av första eller andra klassen

eller som utgör färgämne eller annat konserveringsmedel än sådant som

jämlikt 4 § eller med stöd därav meddelat beslut får användas såsom

tillsats till kött- eller fiskvara, får icke utan särskilt tillstånd av kommers­

kollegium förvaras eller till nagot som helst ändamål användas inom lokal,

där kött- eller fiskvara beredes för avsalu, och ej heller i rum, som står i

direkt förbindelse med sådan lokal.

Utan hinder av vad sålunda stadgats får för köldalstring i kylmaskin

avsedd vara ävensom mindre mängd av för laboratorieändamål nödig eller

för kärls eller redskaps underhåll, rengöring och desinfektion ur teknisk

synpunkt lämplig och ur hälsosynpunkt vid sådan användning ofarlig vara

för dylikt ändamål förvaras eller användas i lokal, som visserligen står

i samband med beredningslokalen men dock är väl avskild därifrån. Varan

skall förvaras under lås, vartill endast rörelsens innehavare eller av honom

utsedd person innehar nyckel.

3 mom. Det åligger innehavare av rörelse för framställning eller bered­

ning av livsmedel, avsett till försäljning eller servering, att beträffande för­

varing och användning, som i 2 mom. andra stycket sägs, ställa sig till

efterrättelse de föreskrifter, vilka, utöver vad denna stadga innehåller,

kunna komma att av medicinalstyrelsen eller, i fråga om animala livsmedel,

veterinärstyrelsen i samrad med kommerskollegium och arbetarskydds-

styrelsen meddelas för viss rörelse.

14 §.

Vatten, som användes vid rengöring eller kylning av livsmedel, avsedda

till försäljning eller servering, eller vid rengöring av kärl eller redskap,

som användes vid beredning eller förvaring av sådana livsmedel, får icke

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

5 kap. Utomhushandel. Kringföringshandel.

18 §.

Styckat kött, mjölk, grädde, smör, margarin och fettemulsion må icke

försäljas utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller

dylikt, utan att livsmedlet är inneslutet i förpackning av beskaffenhet att

lämna detsamma nödigt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan

utifrån. Vad sålunda stadgats gäller dock icke renkött, som saluhålles av

lapp eller eljest av renägare, och ej heller lantsmör, som saluhålles av

producenten.

Livsmedel, som saluhållas utomhus, skola vara upplagda på underlag,

som är lämpligt för varuslaget, och skola i möjligaste mån vara skyddade

mot flugor och damm samt, där så är erforderligt, mot solljus och väta.

19 §.

Yrkesmässig försäljning av kött, charkuterivaror, smör, ost eller mar­

garin eller av bröd eller annat bakverk må, där varorna icke äro inne­

slutna i förpackning av beskaffenhet att lämna varan nödigt skydd mot

förorening, fukt och annan påverkan utifrån, bedrivas från fordon allenast

därest utövaren av verksamheten förfogar över lokal, som på sätt 9 § stad­

gar godkänts såsom förvaringslokal för varor av det slag, försäljningen

avser, samt endast med fordon, som av hälsovårdsnämnden i det hälso-

vårdsområde, inom vilket fordonet är stationerat, godkänts för att använ­

das i sådan verksamhet.

Yad i första stycket stadgas äger icke tillämpning å lantbrukares försälj­

ning vid enstaka tillfällen av egna produkter samt ej heller å försäljning

av renkött, som bedrives av lappbefolkningen eller eljest av renägare.

20

§.

Yrkesmässig försäljning av färsk fisk, som är styckad eller flådd, må,

där varorna icke äro inneslutna i förpackning av beskaffenhet som i 19 §

första stycket sägs, bedrivas från motorfordon allenast under förutsättning

att fordonet av hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde, inom vilket

fordonet är stationerat, godkänts för att användas i sådan verksamhet.

21

§.

Fordon, som avses i 19 eller 20 §, skall vara försett med skåp eller lådor

av beskaffenhet att skydda de medförda varorna mot förorening samt, där

fråga är om försäljning av kött, charkuterivaror, smör, margarin eller fisk,

med anordningar för att hålla varorna i erforderlig grad avkylda. Fordonet

skall jämväl vara försett med anordningar för hand tvättning.

Närmare föreskrifter rörande fordonets beskaffenhet och utrustning

meddelas av veterinärstyrelsen.

11

22

§.

Fordon må ej godkännas för längre tid än tre år i sänder. Godkännande

får icke lämnas med mindre sökanden dels — utom i fall som avses i 20 §

— styrker, att han förfogar över godkänd förvaringslokal, dels ock företer

intyg, utfärdat av en av länsstyrelse för ändamålet förordnad veterinär, att

fordonet vid besiktning, företagen den dag intyget dagtecknats, befunnits

vara så anordnat och utrustat, som i 21 § och med stöd därav utfärdade be­

stämmelser föreskrives, samt jämväl i övrigt lämpligt för ändamålet. In­

tyget skall vara dagtecknat högst tre månader före det godkännande sökes.

Formulär till intyg fastställes av veterinärstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

23 §.

Rörande godkännande av fordon har hälsovårdsnämnden att utfärda

bevis enligt formulär, som fastställes av veterinärstyrelsen. Godkännande

kan av hälsovårdsnämnden återkallas, när skäl därtill äro.

Vid fordonets användning i kringföringshandel, varom här är fråga, skall

beviset vara anbragt på lämplig, lätt tillgänglig plats på fordonet.

24 §.

När fordon användes för försäljning, som i 19 eller 20 § sägs, skall å

fordonet medföras tvål och handduk.

Då försäljning pågår, skall försäljaren vara iförd överdragskläder eller

förkläde jämte ärmskydd, allt av ljust tvältbart material. Under längre

färd och då försäljning eljest icke äger rum skola dessa persedlar förvaras

så att de icke förorenas. Vid försäljning skola undvikas starkt trafikerade

platser, där livsmedlen lätt kunna förorenas av damm eller dylikt.

Under den tid godkännande av fordon gäller får icke i fordonets för livs­

medel avsedda utrymmen förvaras vara eller ämne, som kan meddela livs­

medlen främmande lukt eller smak eller på annat sätt göra dem otjänliga

till människoföda. Skåp och lådor samt vid försäljningen använda för­

varingskärl, redskap och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd.

Styckning av kött får äga rum allenast i mindre omfattning och endast

inuti skåp eller på en från dess inre utdragen eller utfälld platta.

6 kap. Personalens hygien.

25 §.

Envar som sysslar med framställning eller beredning av livsmedel, av­

sedda för försäljning eller servering, eller eljest hanterar oförpackade så­

dana livsmedel, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet. Livsmedlen

få ej beröras i vidare mån än som oundgängligen erfordras för arbetet.

Verktyg böra användas, där så kan ske.

12

26 §.

Finnes skäl att antaga, att någon som är sysselsatt med arbete, varom

förmäles i 25 §, är behäftad med sådan sjukdom eller smitta eller sådant

sår eller annan yttre skada, som kan föranleda, att av honom hanterat livs­

medel blir skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda, är

han skyldig att efter anmodan av hälsovårdsnämnden undergå läkarunder­

sökning på hälsovårdsområdets bekostnad. Finnes han därvid behäftad

med sjukdom, smitta eller skada, som nyss sagts, äger nämnden förbjuda,

att han deltager i eller användes till arbete av ifrågavarande slag.

Då innehavare av eller föreståndare för verksamhet, i vilken bedrives

arbete som i 25 § sägs, fått kännedom om eller anledning att misstänka,

att i dylikt arbete hos honom sysselsatt person är behäftad med sjukdom,

smitta eller yttre skada, som förut sagts, eller erhållit vetskap om att sådan

person sammanbor eller nyligen sammanbott med någon, som är eller miss-

tänkes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, är han pliktig att

därom genast underrätta hälsovårdsnämnden i det hälsovårdsområde, inom

vilket arbetet bedrives.

Särskilda föreskrifter för personalen vid mejerier och mjölkförsäljnings­

lokaler äro givna i tuberkulosförordningen och mejeristadgan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

7 kap. Märkning av livsmedel.

27 §.

Där i denna stadga föreskrives, att viss vara eller ock kärl, flaska, burk,

kartong eller annan förpackning, vari varan saluhålles, skall vara märkt

med viss uppgift eller påskrift, skall uppgiften eller påskriften på ett tyd­

ligt, lätt i ögonen fallande och varaktigt sätt vara anbragt på livsmedlet eller

förpackningen eller på därå åsatt etikett.

28 §.

Saluhålles i detaljhandeln livsmedel i förpackat skick, skall, där nedan

i denna stadga ej annorlunda föreskrives, förpackningen vara märkt med

följande uppgifter, nämligen

1) innehållets benämning;

2) tillverkarens, förpackarens eller säljarens namn eller firma och hem­

vist, varvid om namnet eller firman avser annan än tillverkaren eller för­

packaren, namnet eller firman skall föregås av orden »tillverkad för», »för­

packad för», »distribuerad av» eller liknande;

3) innehållets totala vikt vid förpackningstillfället.

I stället för namn eller firma, som under 2) sägs, må användas allmänt

känd förkortning därav. Hemvist behöver icke angivas i fråga om svenska

aktiebolag eller eljest i fråga om större, allmänt kända företag.

Är innehållet i förpackning uteslutande eller till huvudsaklig del av fly­

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

34 §.

Å förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller i annons eller annan re­

klam rörande varan får uttryck, som antyder att varan innehåller vita­

miner, mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bi­

draga till kaloritillförseln, användas, endast om tillika arten och halten av

dylika ämnen närmare angivas. Uppgift om halten behöver dock icke läm­

nas beträffande mjölk, smör, ägg, oberedda eller djupfrysta kött- och fisk-

varor samt frukt, bär och grönsaker i oberett eller djupfryst tillstånd.

8 kap. Särskilda bestämmelser om vissa livsmedel.

A. Inledande bestämmelser.

35 §.

Är nedan i detta kapitel angivet, att livsmedel med viss varubenämning

skall hava särskild sammansättning eller beskaffenhet, får vara icke salu-

hållas såsom livsmedel under sådan benämning eller under beteckning,

som är liktydig med sådan benämning, utan att varan har sålunda före­

skriven sammansättning eller beskaffenhet. Detta skall gälla, vare sig be­

nämningen brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet

i användningen med den vara, vilken utmärkes genom benämningen, samt

skall ock gälla motsvarande benämningar på främmande språk.

Vad i nästföregående stycke stadgats äger motsvarande tillämpning jäm­

väl beträffande varubenämningarna mjölk och smör, och må förty vara

icke saluhållas under någon av dessa benämningar utan att varan har den

sammansättning eller beskaffenhet, som nedan i detta kapitel är före­

skriven för mjölk eller smör som saluhålles.

36 §.

Utan hinder av vad i 35 § stadgas får vara, som är avsedd att utgöra

ersättning för vara, för vilken sålunda viss benämning förbehållits, salu­

hållas under beteckning, vari sagda benämning ingår, under förutsättning

att varans egenskap av ersättningsmedel uppenbart framgår av den an­

vända beteckningen.

37 §.

I fall, där jämlikt 35 § eller annan bestämmelse i detta kapitel använ­

dandet av viss benämning å vara är förbjudet, får ej heller å varan, å för­

packning, vari varan saluhålles, å omslag, vari den utlämnas, å anslag eller

skylt, som hör till varan, eller i annons eller annan reklam rörande den­

samma finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, varigenom åt varan

kan givas sken av att utgöra den vara, som utmärkes genom sagda be­

nämning.

16

42 §.

Steriliserad mjölk eller grädde skall hava undergått sådan värmebehand­

ling, att varan är fri från levande mikroorganismer, samt får saluhållas

endast i sluten förpackning. Å denna skall, i fråga om grädde, varans fett-

halt vara angiven. Vad sålunda stadgats om förpackning gäller dock icke

vid servering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

43 §.

Grädde skall per 100 gram innehålla minst 12 gram mjölkfett.

Fet grädde, tjock grädde, vispgrädde eller grädde med annan till äggsbe­

teckning, som antyder särskilt hög fetthalt, skall per 100 gram innehålla

minst 40 gram mjölkfett.

44 §.

Smör, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram mjölkfett per 100

gram. Vattenhalten i dylikt smör får ej överstiga 16 gram per 100 gram.

Smöret får icke vara tillverkat av mjölk eller grädde, som jämlikt 38 § ej

får saluhållas, samt får utöver koksalt ej vara tillsatt med annat främmande

ämne än sådant, som av kommerskollegium särskilt godkänts såsom till­

sats till smör.

45 §.

När inhemskt smör saluhålles, skall någon av följande kvalitetsbeteck-

ningar användas, nämligen

a) runmärkt mejerismör, varmed förstås smör, som vid mejeri med run-

märkesrätt tillverkats i enlighet med de föreskrifter som statens jordbruks­

nämnd meddelar för begagnande av dylik rätt;

b) mejerismör, varmed förstås annat vid mejeri tillverkat smör än under

a) sägs; samt

c) lantsmör, varmed förstås smör, som tillverkats annorstädes än vid

mejeri.

Kvalitetsbeteckning, som nu sagts, skall — såvitt fråga ej är om lant­

smör, som saluhålles å orten för tillverkningen — vara angiven på varans

omslag eller på anslag, anbragt på eller omedelbart intill varan. Vad så­

lunda och i första stycket stadgats gäller icke vid servering.

Med mejeri avses i första stycket företag, som enligt mejeristadgan är att

anse såsom mejeri.

Inhemskt smör får saluhållas under benämning, som angiver eller an­

tyder, att varan är av särskilt god beskaffenhet, endast om smöret är run­

märkt mejerismör.

Angående saluhållande och märkning av utländskt smör är särskilt

stadgat.

18

D. Ost.

48 §.

Bestämmelserna i 49—52 §§ gälla ost framställd av komjölk ävensom

smältost framställd av dylik ost. Från bestämmelsernas tillämpning undan­

tagas mesost samt ost, som är avsedd att förtäras utan föregående lagring

(färskost).

Ost, som helt eller delvis framställts av annan mjölk än komjölk, så ock

smältost, som är framställd av sådan ost, får saluhållas endast om för­

hållandet uttryckligen angives. Beträffande ost, vari ingår annat fett än

mjölkfett, stadgas i 57 och 58 §§.

Angående förbud i vissa fall att saluhålla färskost stadgas i pastörise-

ringsförordningen.

49 §.

1 mom. Då ost som avses i 48 § första stycket saluhålles, skall den,

därest ej nedan annorlunda stadgas eller undantag medgives av statens

jordbruksnämnd, vara försedd med ursprungsmärke och fetthaltsmärke

samt, då fråga är om annan ost än mjukost och smältost, datummärke.

Märke skall vara anbragt på osten eller, därest osten i detaljhandeln salu­

hålles i förpackat skick, å förpackningen.

Ursprungsmärke skall utgöras av ett nummer, som av statens jordbruks­

nämnd tilldelats tillverkare eller importör av ost. I märkning för ost, som

införts till riket, skall ingå ordet »Import». Märkning med uppgift om till­

verkarens, förpackarens eller försäljarens namn eller firma och hemvist

är icke erforderlig å ostförpackning, som försetts med ursprungsmärke.

Fetthaltsmärke skall för ost, som innehåller mindre fett än 10 gram per

100 gram torrsubstans utgöras av beteckningen SK samt för ost med högre

fetthalt någon av beteckningarna 10 +, 20 +, 30 +, 40 +, 45 +, 50 + och

60 +, angivande att osten i torrsubstansen har lägst den fetthalt, som så­

lunda angivits.

Datummärke skall innehålla uppgift om dagen för ystningen.

2 mom. I fråga om ost, framställd av den, som bedriver tillverkning en­

bart med mjölk från eget jordbruk och under sådana förhållanden, att till­

verkningen ej är att hänföra till mejeridrift, skall vad i 1 mom. stadgas

äga tillämpning endast om osten saluhålles utom tillverkningsorten.

Bestämmelserna om fetthalts- och datummärke gälla icke ost, som in­

förts till riket.

3 mom. Närmare föreskrifter om märkning enligt denna paragraf med­

delas av statens jordbruksnämnd.

4 mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

50 §.

Ost får icke saluhållas under någon av nedan angivna beteckningar utan

att innehålla minst följande fetthalt i torrsubstansen, nämligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

19

halvfet ost 30 gram per 100 gram,

helfet ost 45

»

» 100

»

gräddost, smörost eller annan liknande beteckning 60 gram per 100 gram.

51 §.

Ost, vars yta helt eller delvis är färgad, får icke saluhållas utan tillstånd

av statens jordbruksnämnd.

52 §.

Saluhålles smältost i förpackat skick, skall förpackningen vara märkt

med ordet »smältost».

53 §.

1 mom. Mesvara (mesost, messmör) skall vara tillverkad genom indunst-

ning av vassle (mesmassa), framställd av ko- eller getmjölk.

2 mom. Mesvara, som saluhålles under benämningen gräddmesost eller

gräddmessmör eller annan benämning, vilken antyder att varan har sär­

skilt hög fetthalt, skall innehålla minst 10 gram fett per 100 gram torr­

substans. Saluhålles varan i förpackning, skall denna vara märkt med upp­

gift om lägsta fetthalten i varan.

E. Margarinvaror.

Inledande bestämmelse.

54 §.

Margarinvaror äro enligt denna stadga margarin, margarinost, fettemul-

sion och konstister.

I denna stadga förstås

med margarin varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken

ingår annat fett än mjölkfett;

med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölk­

fett;

med fettemulsion varje till människoföda avsedd, grädd- eller mjölk-

liknande vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett;

med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt

till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller

sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett.

Margarin.

55 §.

Margarin, som saluhålles, skall innehålla minst 82 gram fett per 100 gram

samt vara försatt med potatisstärkelse i sådan mängd, att den färdiga varan

innehåller minst 0,2 gram sådan stärkelse per 100 gram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

20

Närmare föreskrifter om tillsättande av potatisstärkelse till margarin

meddelas av statens institut för folkhälsan.

Vattenhalten i margarin, som i första stycket sägs, får ej överstiga 16

gram per 100 gram.

56 §.

1 mom. Margarin får — med undantag som nedan i 2 mom. sägs —

saluhållas allenast i förpackning, som utvändigt å botten och lock samt å

höjdsidorna är märkt med ordet »Margarin». Botten å förpackningen skall,

därest den utgöres av trä, antingen vara fyrsidig eller hava sådan oval

form, att dess längd är minst en och en halv gång dess bredd.

2 mom. I detaljhandeln må — utan hinder av vad i 1 mom. stadgas —

margarin saluhållas i klumpar eller mindre stycken, under förutsättning

att å varan finnes anbragt en skylt eller etikett med påskrift i röd färg av

ordet »Margarin». Varan må dock — förutom i förpackning som i 1 mom.

sägs -— utlämnas allenast i omslag, som är märkt med dylik påskrift.

3 mom. Är varan av utländsk tillverkning, skall förpackning, skylt,

etikett eller omslag, som i 1 eller 2 mom. sägs, jämväl vara märkt, med

ordet »Utländsk».

4 mom. Vad ovan i denna paragraf stadgas gäller icke vid servering.

Margarinost.

57 §.

Margarinost, som saluhålles, skall vara försatt med sesamolja till en

mängd, som motsvarar minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växt-

oljor, som användas vid tillverkningen, sesam oljan däri icke inbegripen.

Närmare föreskrifter rörande tillsättande av sesamolja meddelas av sta­

tens institut för folkhälsan.

58 §.

Margarinost får icke saluhållas, om icke å ostens samtliga ytor vid

pressningen intryckts ordet »Margarinost» jämte tillverkarens namn så

ock fetthaltsmärke enligt de regler som gälla för ost.

Margarinost, vars yta är helt eller delvis färgad, får ej saluhållas utan

tillstånd av statens jordbruksnämnd.

Är margarinost av utländsk tillverkning skall osten vid saluhållandet

vara märkt med ordet »Utländsk». Å sådan ost må i stället för tillverkarens

namn vara angivet namnet å den, för vars räkning osten införts till riket.

Fettemulsion.

59 §.

Fettemulsion, som saluhålles, skall innehålla minst 12 gram fett per 100

gram och skall vara försatt med sesamolja till en mängd, som motsvarar

minst 5 gram per 100 gram av det fett och de växtoljor, som användas vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

22

rerats för lantbruksprodukt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om användande av firma.

2 mom. Vid utbjudande eller försäljning av margarinvara får ej å varan

eller dess förpackning, omslag eller dylikt eller å anslag eller skylt, som

hänsyftar på varan, finnas anbragt bild, teckning eller meddelande, som

giver varan sken av att hava samband med eller som eljest häntyder på

lanthushållning eller mejerihantering. Ej heller får margarin, margarinost

eller fettemulsion saluhållas under tillkännagivande att i varan ingår fett,

framställt ur mjölk.

Vad i nästföregående stycke sägs gäller icke beträffande sådant med­

delande angående fetthalt, i vilket samtidigt angivas dels halten av ur

mjölk framställt fett, dels ock övriga i varan ingående fettämnen ävensom

halten av dylika ämnen.

3 mom. I räkningar, fakturor, fraktsedlar, konossement, slutsedlar, leve­

ranskontrakt och andra dylika skriftliga handlingar, som angå margarin­

vara, skall varans beskaffenhet uttryckligen angivas. Är varan av utländsk

tillverkning, skall jämväl detta tydligt utmärkas å handlingen.

F. Glass.

64 §.

1 mom. Glass får icke saluhållas, med mindre den färdiga glassbland­

ningen (glassmassan) före frysningen underkastats värmebehandling (pa­

störisering) enligt de anvisningar, veterinärstyrelsen meddelar, samt glass­

massan, där frysningen icke skett inom två timmar efter pastöriseringen,

efter densamma fram till frysningen förvarats vid en temperatur av högst

+ 4° Celsius. Omfrusen glass får icke saluhållas.

Veterinär styrelsen äger medgiva undantag från vad i första stycket stad­

gas om pastörisering av glassmassan samt därvid föreskriva särskilda

villkor.

2 mom. Gräddglass skall innehålla minst 12 gram mjölkfett per 100

gram. Annat fettämne får icke användas såsom råvara vid tillverkning av

gräddglass.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

G. Kött och andra köttvaror.

65 §.

1 mom. Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller

servering får icke användas kött, som härrör från självdött djur eller från

djur, som varit behäftat med sådan sjukdom eller omkommit eller nedslak-

tats under sådana förhållanden, att köttet kan antagas vara skadligt att

förtära eller eljest otjänligt till människoföda.

Till kött räknas i denna stadga icke allenast kött i vanlig bemärkelse

24

68

§.

Isterflott är utsmält fett av svin samt får innehålla högst 1 gram fria

fettsyror, beräknade som oljesyra, och högst 0,2 gram vatten och främ­

mande beståndsdelar per 100 gram av varan.

Smält talg är utsmält fett av nötkreatur. Föreskrifterna i första stycket

om halt av fria fettsyror och vatten skola gälla jämväl smält talg.

H. Fisk.

69 §.

Förpackning med en rymd av en liter eller därutöver, vari salt eller kryd­

dad sill eller strömming saluhålles, skall vara märkt med — i stället för

uppgift om innehållets totala vikt — uppgift om innehållets vikt vid för-

packningstillfället utan lake ävensom med uppgift, huruvida huvudena å

sillen eller strömmingen avlägsnats.

Träkärl, vari salt sill eller strömming inlägges för avsalu annorledes än

i detaljhandeln, skall därutöver vara märkt med uppgift om år och månad,

då nedsaltningen skedde.

Angående beredning och inläggning av salt strömming samt märkning

av kärl, vari surströmming saluföres, är särskilt stadgat.

I. Ägg och äggpulver.

70 §.

Ägg av annan fågelart än tamhöns få saluhållas såsom livsmedel endast

under benämning, som angiver att varan härrör från annan fågelart än

tamhöns.

Utöver bestämmelserna i 7 § skall beträffande ägg eller därav helt eller

delvis framställd vara gälla, att varan icke får saluhållas såsom livsmedel

eller överlämnas till annan för att användas såsom livsmedel, om den här­

rör från djur, som kan misstänkas vara behäftat med sjukdom av beskaf­

fenhet att kunna menligt inverka på varan.

71 §.

Till riket införda ägg få saluhållas endast under villkor, att äggen äro

märkta med ordet »Import» eller dettas förkortning »Imp.» samt med nam­

net å det land, där de alstrats. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla

ägg, som enligt medgivande av statens jordbruksnämnd få införas ostämp­

lade.

Angående märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg är särskilt

stadgat.

72 §.

Äggpulver skall bestå av torkad äggula med eller utan torkad äggvita.

Äggpulver får ej innehålla annat främmande ämne än sådant, som av

kommerskollegium särskilt godkänts för äggpulver.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

25

Härrör äggpulver från annan fågelart än tamhöns, får varan saluhållas

endast under benämning, som angiver detta förhållande.

Vad i första stycket andra punkten och andra stycket stadgas skall äga

motsvarande tillämpning beträffande vara, som saluhålles under någon av

följande benämningar, nämligen torkad äggvita, torkad äggula, flytande

äggula samt frusen äggmassa.

J. Spannmålsprodukter.

73 §.

1 mom. Mjöl av spannmål, vilket saluhålles, får icke vara behandlat med

färgämne, fett, olja, glykos eller liknande ämne och får per 100 gram inne­

hålla högst 0,1 gram giftiga växtdelar och högst 0,5 gram andra växtdelar

än sådana, som utgöras av eller härröra från spannmål. Till spannmål

hänföras härvid de mogna frukterna av vete, råg, korn, havre, ris, majs

och bovete.

Mjöl, som i nästföregående stycke sägs, får i övrigt ej innehålla annat

främmande ämne än sådant, som särskilt godkänts av kommerskollegium

såsom tillsats till det mjöl, varom fråga är.

2 mom. Saluhålles mjöl av spannmål under benämning, vari ingår ett

eller flera växtnamn, skall det vara framställt av de sålunda angivna väx­

terna men får per 100 gram innehålla högst 5 gram mjöl av annat slag

än benämningen angiver. Benämningarna rågsikt och toppat rågmjöl få

dock användas för en blandning av mjöl av råg och mjöl av vete, blott vete-

mjölshalten understiger 50 gram per 100 gram.

3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas skall i tillämpliga delar gälla jäm­

väl gryn och flingor av spannmål.

74 §.

Bröd eller annat bakverk, vid vars tillverkning såsom råvara eller tillsats

använts mineralolja eller liknande ämne, får icke saluhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

K. Socker och honung.

75 §.

Vara, som saluhålles under benämningen socker utan annan tilläggsbe-

stämning än sådan som anger varans yttre beskaffenhet (bitsocker, strö­

socker etc.), skall utgöras av sackaros och får innehålla endast obetydliga

spår av andra ämnen.

76 §.

Honung skall utgöras av ren bihonung.

Förpackning, vari utländsk honung saluhålles, skall, även om inlägg­

ningen skett här i riket, vara märkt med ordet »Utländsk».

26

L. Saft och sylt.

77 §.

1 mom. Saft, saftkoncentrat, sylt, marmelad (lös), mos och gelé skola

vara beredda av bär, frukt eller andra växtdelar. Frukt- eller bärmust skall

vara beredd av frukt eller bär.

2 mom. Ingår visst växtnamn i benämning på vara, som i 1 mom. sägs,

skall varan vara beredd av den sålunda angivna råvaran. Annan bär- eller

fruktsort får dock, utan att detta angives i benämningen, användas såsom

råvara till en myckenhet, motsvarande högst 15 gram per 100 gram av

råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat.

3 mom. Ingår växtnamn icke i benämning på vara, som i 1 mom. sägs,

skall förpackning, vari varan saluhålles, vara märkt med uppgift om den

eller de frukt-, bär- eller andra växtsorter, som använts såsom råvara. I

uppgiften skall frukt-, bär- eller växtsort, som med högre andel ingår i rå­

varornas sammanlagda vikt, sättas före frukt-, bär- eller växtsort med

lägre sådan andel. Understiger andelen för viss bär- eller fruktsort 10 gram

per 100 gram av råvarornas sammanlagda vikt, sötmedel oberäknat, får

sorten dock icke angivas.

78 §.

1 mom. Saft av citrusfrukt skall innehålla minst 25 gram råsaft och an­

nan saft minst 35 gram råsaft, allt per 100 gram av den färdiga varan. Med

råsaft förstås härvid den saft, som kan utvinnas ur råvaran genom press­

ning utan vattentillsats. Har vid tillredningen av råsaft vatten tillsatts,

skall mängden härav frånräknas, när den färdiga varans halt av råsaft

bestämmes.

Vad i första stycket stadgas gäller icke vid servering.

2 mom. Saft eller saftkoncentrat får icke vara tillsatt med för varan i

fråga främmande färg- eller smakämne.

3 mom. Förpackning, vari saftkoncentrat saluhålles, skall vara märkt

med uppgift om varans koncentrationsgrad.

79 §.

1 mom. Sylt, marmelad och mos av citrusfrukter ävensom gelé skall inne­

hålla råvara av frukt eller bär till en myckenhet motsvarande minst 25

gram per 100 gram av den färdiga varan.

Sylt, marmelad och mos av annan råvara än citrusfrukter skall innehålla

råvara av frukt, bär eller andra växtdelar till en myckenhet av minst 30

gram per 100 gram av den färdiga varan.

Om före beredningen från råvaran avlägsnats vatten, fiber eller annan

beståndsdel, vilken saknar betydelse såsom ingrediens i den färdiga varan,

får vikten av vad sålunda avlägsnats medräknas, när den färdiga varans

halt av råvara bestämmes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

27

2 mom. Har vid beredning av sylt, marmelad, mos eller gelé i mera väsent­

lig utsträckning använts torkade bär eller torkad frukt, får varan saluhållas

endast i kärl eller förpackning, märkt med orden »Tillverkad av torkade

bär» respektive »Tillverkad av torkad frukt». Vad sålunda stadgats gäller

dock ej vid servering.

80 §.

Livsmedel, som är avsett att användas såsom saft, saftkoncentrat, frukt-

eller bärmust, sylt, marmelad (lös), mos eller gelé men som icke uppfyl­

ler de fordringar, som ovan äro angivna för vara med den benämning

varom fråga är, får ej saluhållas i förpackning, varå förekommer avbild­

ning av bär eller frukt, något av orden »bär» eller »frukt» eller bär- eller

fruktnamn annorledes än i ordsammanställning såsom »med fruktsmak»,

»med citronsmak», »citrontyp». Vad sålunda stadgats gäller ock avbildning

av annan växtdel, som brukar användas till dylik vara, ävensom namn å

sådan växt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

M. Bär, frukt, grönsaker, svamp.

81 §.

Saluhållas bär, frukt eller grönsaker jämte sås eller lag i sluten förpack­

ning, må å förpackningen i stället för innehållets totala vikt angivas vik­

ten av bären, frukten eller grönsakerna i för inläggningen färdigberett till­

stånd.

82 §.

Hermetiskt sluten förpackning, vari torkad frukt, torkade bär eller tor­

kade grönsaker saluhållas, skall vara märkt med orden »Tillverkad av tor­

kad frukt», respektive »torkade bär» eller »torkade grönsaker».

Förpackning, vari saluhållas fruktkonserver av utländskt ursprung, som

inlagts här i riket, skall vara märkt med orden: »Innehåller i Sverige om-

packade fruktkonserver av utländskt ursprung».

83 §.

Bär eller frukt, som genom extraktion eller annat liknande förfarande

berövats värdegivande beståndsdel, får ej saluhållas såsom livsmedel eller

ingå såsom ingrediens i dylik vara.

84 §.

Svamp i oberett eller torkat tillstånd får i detaljhandeln saluhållas en­

dast med varje art för sig, varvid artens namn skall finnas angivet å för­

packningen eller å anslag eller skylt, som anhragts på eller invid varan.

Förpackning med konserverad svamp skall vid saluförande vara märkt

med uppgift om den eller de svamparter förpackningen innehåller, dock må

förpackning, som innehåller svamp av mer än fem olika arter, märkas med

endast varubeteckningen »Biandsvamp».

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

N. Ättika.

85 §.

Ättika skall vara framställd antingen genom ättikjäsning av alkoholhaltig

vätska eller genom utspädning av ättiksyra. Varan får icke vara försatt

med färgämne och skall innehålla minst 3 gram ättiksyra per 100 gram.

Vinättika (vinaigre, vinäger), fruktättika, maltättika, spritättika och an­

nan ättika med benämning, som anknyter till viss vara, så ock ättiksprit

skola vara framställda genom ättikjäsning av den vara, som benämningen

angiver.

För hushållsbruk avsedd ättika med högre ättiksyrahalt än 15 gram per

100 gram får saluhållas endast i förpackning av sådan beskaffenhet och

märkt på sådant sätt, som giftstadgan föreskriver.

Ättika, som helt eller delvis tillverkats genom utspädning av ättiksyra

och som har lägre ättiksyrahalt än 15 gram per 100 gram, får saluhållas

endast i förpackning, märkt med orden »Utspädd ättika» jämte uppgift

om ättiksyrahalten.

9 kap. Livsmedelskontrollen.

86

§.

1 mom. Tillsynen över efterlevnaden av denna stadga och de föreskrif­

ter som meddelats med stöd av densamma (livsmedelskontrollen) tillkom­

mer i högsta instans medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen med den

fördelning dem emellan, som stadgas i ämbetsverkens instruktioner. Myndig­

heterna i fråga hava, var inom sitt område, att i sådant avseende meddela

nödiga råd och anvisningar till ledning för hälsovårdsnämnderna.

2 mom. Statens institut för folkhälsan utgör centralt undersökningsorgan

för livsmedelskontrollen samt har i sådan egenskap bland annat att utföra

systematiska undersökningar av olika, i handeln förekommande livsmedels

sammansättning.

87 §.

Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, med biträde av förste provin­

sialläkaren och länsveterinären vaka över att kommuner, hälsovårdsnämn­

der samt i 88 § omförmälda befattningshavare fullgöra sina åligganden i

avseende å livsmedelskontrollen. För detta ändamål äger länsstyrelse att,

där så anses nödigt, förelägga lämpliga viten. När genom anmälan eller

på annat sätt kommer till länsstyrelses kännedom, att missförhållanden

förefinnas i avseende å livsmedelshanteringen, skall länsstyrelsen tillse, att

tjänliga åtgärder vidtagas för deras avhjälpande.

88

§.

Inom varje hälsovårdsområde utövas livsmedelskontrollen av hälsovårds­

nämnden, som även i övrigt har att ägna uppmärksamhet och tillsyn åt

allt, som kan inverka på beskaffenheten av livsmedel, som saluhållas inom

området.

Därjämte åligger det provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare,

köpings- och municipalläkare, distriktsveterinär och stadsveterinär att med­

verka vid livsmedelskontrollen enligt denna stadga i enlighet med vad som

närmare föreskrives i för dem utfärdade instruktioner.

89 §.

Det åligger polismyndighet att biträda vid livsmedelskontrollen samt att,

då anledning till anmärkning förekommer, därom skyndsamt göra anmä­

lan till vederbörande hälsovårdsnämnd ävensom att lämna nämnden er­

forderlig handräckning.

90 §.

Envar som framställer, förpackar eller förvarar livsmedel eller råvaror

till livsmedel för avsalu eller saluhåller livsmedel eller livsmedelsråvaror

eller som driver servering är skyldig att bereda hälsovårdsnämnd och övriga

myndigheter och befattningshavare, som ovan nämnts, ävensom av sådan

myndighet utsedd kontrollant tillträde till tillverknings-, förpacknings-,

lager-, försäljnings- och serveringslokaler samt att lämna erforderligt bi­

träde vid provtagning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

29

91 §.

1 mom. Misstänker hälsovårdsnämnd, att anledning till anmärkning

föreligger mot sundhetsförhållandena vid sådan lokal för framställning eller

beredning av livsmedel för avsalu eller servering, vilken är belägen utom det

hälsovårdsområde, där nämnden verkar, men från vilken varor dit levereras,

bör nämnden anmäla förhållandet till hälsovårdsnämnden i det område,

där lokalen är belägen. Det åligger denna senare nämnd att skyndsamt

vidtaga den åtgärd, som kan anses påkallad, samt giva den förra nämnden

del av vad i ärendet åtgjorts.

Finner hälsovårdsnämnd förhållandena vid lokal, som avses i första

stycket, eller vid inom hälsovårdsområdet belägen lokal för framställning

eller beredning av livsmedel för avsalu eller servering giva anledning till all­

varlig anmärkning ur sanitär synpunkt, äger nämnden förbjuda, att produk-

ter från lokalen, intill dess rättelse skett, saluhållas som livsmedel inom

hälsovårdsområdet.

2 mom. Finnes grundad anledning till antagande, att livsmedel av visst

slag och från viss plats kan orsaka utbredande av smittsam sjukdom inom

hälsovårdsområdet, äger hälsovårdsnämnden meddela förbud mot att livs­

medlet saluhålles inom samma område.

3 mom. Då hälsovårdsnämnd meddelat förbud som i 1 eller 2 mom. sägs,

skall nämnden ofördröjligen härom underrätta hälsovårdsnämnden i det

30

hälsovårdsområde, varifrån varan härrör, samt i fråga om kontrollslakteri

eller kontrollcharkuteri veterinärstyrelsen.

92 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd, så ock annan myndighet eller befattnings­

havare, som har att öva tillsyn över efterlevnaden av denna stadga, äger

var inom sitt verksamhetsområde taga prov för undersökning av livsmedel,

avsett till försäljning eller servering, vare sig anledning till anmärkning

mot varan förekommit eller ej. Hälsovårdsnämnd äger jämväl taga prov

av livsmedel å sådant ställe utom hälsovårdsområdet, varifrån livsmedel

bruka införas till området för försäljning eller servering.

2 mom. Provtagning skall om möjligt försiggå i närvaro av varans inne­

havare eller ställföreträdare för denne. Om innehavaren eller hans ställföre­

trädare så begär och det kan ske utan olägenhet, skola två prov uttagas av

varan, av vilka det ena skall i förseglat skick överlämnas till innehavaren

eller ställföreträdaren. För prov, som provtagaren behåller, skall, då så

begäres, gäldas ersättning enligt vanligt handelspris.

Framgår vid undersökning av prov, att förseelse mot denna stadga blivit

begången, är den för förseelsen ansvarige pliktig att ersätta samtliga kost­

nader för provtagning och undersökning.

3 mom. Undersökning av prov bör företagas med så stor skyndsamhet,

som är förenlig med vinnande av tillförlitligt resultat.

4 mom. Anvisningar för provtagning och undersökning av prov med­

delas av statens institut för folkhälsan. Det åligger institutet att upprätta

och tillhandahålla förteckning å personer och anstalter i olika delar av

landet, åt vilka undersökning av prov av olika slag av livsmedel lämpligen

kan uppdragas.

93 §.

I avvaktan på utgången av undersökning, som i 92 § sägs, äger hälso­

vårdsnämnden förbjuda saluhållande av livsmedel, som kan misstänkas

vara skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

94 §.

1 mom. Anträffas å allmän saluplats, i lokal avsedd för saluhållande

eller yrkesmässig framställning, förpackning eller beredning av livsmedel

eller för servering eller i upplag eller förvaringsrum, där livsmedel för­

varas för avsalu eller servering, livsmedel, som jämlikt 7, 38, 65 eller 70 §

ej får saluhållas, skall hälsovårdsnämnden omhändertaga varan. Vad så­

lunda stadgats skall gälla även när vara, som nyss sagts, anträffas å allmän

väg eller vid hamn, järnvägsstation eller annat dylikt ställe under för­

hållanden, som utvisa att varan är avsedd att försäljas såsom livsmedel

eller att serveras.

Har jämlikt 91 § förbud meddelats att i visst hälsovårdsområde saluhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

31

livsmedel av visst slag och från viss plats och anträffas dylikt livsmedel

inom hälsovårdsområdet å plats eller i lokal, som i första stycket sägs,

under förhållanden, som utvisa att varan är avsedd att inom hälsovårds­

området försäljas såsom livsmedel eller serveras, skall hälsovårdsnämnden

omhändertaga varan.

2 mom. Hälsovårdsnämnd skall, där så prövas erforderligt, omhändertaga

ämne, kärl, maskin eller redskap, som inom hälsovårdsområdet tillverkas,

saluhålles, användes eller förvaras i strid mot bestämmelserna i 13 eller 15 §.

3 mom. Finner hälsovårdsnämnd, att vara, som jämlikt 1 eller 2 mom.

omhändertagits, genom särskild behandling kan göras duglig till det ända­

mål, för vilket den är avsedd, eller att sådan vara utan fara kan försäljas

under uppgift om varans beskaffenhet, får så ske under nämndens kontroll.

Skäliga kostnader härför skola gäldas av varans innehavare.

I annat fall skall vara, som omhändertagits, genom hälsovårdsnämndens

försorg på bekostnad av varans innehavare göras oskadlig genom att för­

störas eller, där så prövas lämpligt, genom att under nämndens kontroll

användas till tekniskt bruk eller till föda åt djur. Så snart beslut om sådan

åtgärd fattats, skall meddelande härom tillställas varans innehavare.

95 §.

Beslut om förbud, som i 91 eller 93 § sägs, så ock om omhändertagande

jämlikt 94 § får meddelas av hälsovårdsnämndens ordförande eller ock

av sådan ledamot av nämnden eller sådan hos nämnden anställd tjänste­

man, som därtill av nämnden förordnats, men skall anmälas för nämnden

vid dess nästinfallande sammanträde.

96 §.

Envar, som saluhåller livsmedel eller förvarar eller forslar livsmedel, som

är avsett att försäljas eller serveras, eller bedriver servering, är pliktig att

på anmodan av hälsovårdsnämnden eller ledamot av eller tjänsteman vid

nämnden eller tjänsteläkare eller tjänsteveterinär, varom förmäles i 88 §

andra stycket, uppgiva, från vem han mottagit livsmedlet eller däri in­

gående beståndsdelar.

97 §.

Finner hälsovårdsnämnd, att livsmedel saluhållits under benämning, som

jämlikt 35 § eller annan bestämmelse i 8 kap. denna stadga icke får an­

vändas för varan i fråga, eller i förpackning, som icke är märkt på sätt,

som i denna stadga är föreskrivet för varan, eller eljest i strid mot denna

stadgas bestämmelser eller med stöd därav meddelad föreskrift, skall under­

rättelse härom ofördröjligen delgivas den, som saluhållit varan.

98 §.

I ärende angående livsmedelskontrollen äger inom område, där hälso­

vårdsstadgans bestämmelser för stad äro gällande, hälsovårdsnämnden, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

32

den anser nödigt, till inställelse inför nämnden kalla envar, som bor eller

uppehåller sig inom hälsovårdsområdet. Sådan kallelse skall innehålla upp­

gift om anledningen till densamma och skall, där så kan ske, delgivas

senast dagen före sammanträdet och i varje fall i så god tid, att veder­

börande utan svårighet hinner inställa sig vid detsamma. I kallelsen må

utsättas vite för uteblivande utan laga förfall; i sådant fall skall kallelsen

delgivas skriftligen mot bevis. Kommer icke den kallade och kan nämnden

ej på förhandenvarande skäl avgöra ärendet, må nya kallelser med för­

höjda viten meddelas.

99 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnd äger antingen omedelbart eller efter föregångna

råd eller uppmaningar i särskilt fall meddela föreläggande eller förbud, som

finnes erforderligt för efterlevnaden av denna stadga eller med stöd av den­

samma utfärdade föreskrifter. Föreläggande eller förbud skall, där fråga

är om beskaffenheten hos lokal, som för livsmedelshantering upplåtits med

nyttjanderätt, riktas mot fastighetsägaren. Detsamma skall gälla sådan fast

inredning i dylik lokal, som tillhör fastighetsägaren. Föreläggande eller

förbud i övrigt skall riktas mot rörelsens innehavare.

Är ej för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet eller förbudet till ef­

terrättelse särskild påföljd bestämd i denna stadga eller annan allmän för­

fattning eller i föreskrift, som utfärdats med stöd av denna stadga, äger

nämnden i föreläggandet eller förbudet föreskriva vite för sådan under­

låtenhet.

2 mom. Underlåter någon att vidtaga åtgärd, som jämlikt denna stadga

eller med stöd av densamma meddelad föreskrift åligger honom, och full­

gör han icke genast eller inom föreskriven tid efter därom från hälsovårds­

nämnden erhållen tillsägelse vad han försummat eller kan han icke med

sådan tillsägelse anträffas, äger nämnden att, där så anses nödigt, låta

verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad.

100

§.

Finner tullmyndighet, när livsmedel införes till riket, anledning antaga,

att varan är av sådan beskaffenhet, att hälsovårdsnämnds ingripande är

påkallat, skall tullmyndigheten genast underrätta hälsovårdsnämnden där­

om. Finner tullmyndigheten i sådant fall uppenbart, att varan bör omhän­

dertagas av nämnden, skall tullmyndigheten kvarhålla varan i avvaktan på

nämndens beslut i frågan.

101

§.

Beträdes någon med förseelse mot denna stadga eller med stöd av den­

samma meddelad föreskrift, bör anmälan därom göras till hälsovårds­

nämnden, som bör genom tjänliga föreställningar söka åstadkomma rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

33

10 kap. Lokala föreskrifter.

102

§.

Utöver bestämmelserna i denna stadga kunna i den ordning i 103—107 §§

sägs särskilda föreskrifter fastställas för visst hälsovårdsområde eller del

därav.

I föreskrift, som i första stycket sägs, må stadgas, att jämväl lokal för

försäljning, förpackning eller förvaring av andra livsmedel än dem, som

omförmälas i 8 § första stycket under c), skall anmälas till eller godkännas

av hälsovårdsnämnd.

I övrigt må föreskrifter, som avses i första stycket, angå allenast följande

frågor:

a) beskaffenhet, inredning och utrustning av lokal, fast saluplats eller

fordon för försäljning eller servering av livsmedel eller för framställning,

beredning, förpackning eller förvaring av livsmedel, avsedda för försäljning

eller servering, ävensom skötseln av dylik lokal, saluplats eller fordon och

däri befintliga redskap;

b) hygieniska föreskrifter för personal, som är sysselsatt i livsmedels­

hantering;

c) begränsning av de varor, som få saluhållas i vissa slag av livsmedels-

lokaler eller utomhus å allmän saluplats eller eljest från stånd, bord eller

dylikt.

Föreskrift som nu sagts får ej innebära hinder att saluhålla livsmedel,

som inneslutits i förpackning av beskaffenhet att bereda livsmedlet erfor­

derligt skydd mot förorening, fukt och annan påverkan utifrån, i samma

lokal eller på samma plats som andra varor av vad slag som helst. Dock

må såsom förutsättning härför stadgas, i fråga om mjölk och grädde så

ock andra livsmedel, där detta med hänsyn till varans beskaffenhet kan

anses erforderligt, att varan skall förvaras i lätt rengörbart utrymme, för­

sett med erforderliga anordningar för kylning av varan, samt i fråga om

djupfrysta livsmedel, att för varornas förvaring användas anordningar för

att bibehålla varorna vid en för djupfrysta varor erforderlig köldgrad.

Föreskrift angående fordon, vilken meddelas med stöd av tredje stycket

under a), får ej avse fordon, som användes vid kringföringshandel.

Det åligger länsstyrelser och hälsovårdsnämnder att verka för, att lokala

föreskrifter, som avses i denna paragraf, antagas inom varje hälsovårds­

område, där med hänsyn till förhållandena inom området behov därav

förefinnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

103 §.

Föreskrift, som i 102 § sägs, antages på förslag av hälsovårdsnämnden

eller efter dess hörande i stad av stadsfullmäktige samt i landskommun av

kommunalfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av kommunalstämman.

3 — Bihnng till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 63.

34

Inom municipalsamhälle, där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad

äro tillämpliga, antages föreskrift av municipalfullmäktige.

Föreskrift skall för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen. Vägras

fastställelse skall skäl därtill givas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

104 §.

Till ledning för utarbetande av föreskrifter jämlikt 102 § fastställer

Kungl. Maj :t, sedan denna stadga utfärdats, en normallivsmedelsordning.

börslag till föreskrift, som innebär väsentlig avvikelse från motsvarande

bestämmelse i normalordningen eller innehåller bestämmelse, som saknas

i samma ordning, bör ej föreläggas till antagande utan att hälsovårdsnämn­

den inhämtat yttrande av länets samarbetsråd för livsmedelshygien, där

sådant finnes inrättat, eller eljest från sådana näringslivets organisationer

inom länet, vilkas intressen beröras av föreskriften.

105 §.

Finner länsstyrelsen föreskrift jämlikt 102 § av behovet påkallad inom

visst hälsovårdsområde, äger länsstyrelsen upprätta förslag till dylik före­

skrift, varvid yttrande som avses i 104 § andra stycket bör inhämtas. För­

slaget underställes därefter stadsfullmäktige (kommunalfullmäktige, kom­

munalstämman, municipalfullmäktige). 'Gillas därvid förslaget, sedan

hälsovårdsnämndens yttrande inhämtats, har länsstyrelsen att utfärda före­

skriften. Godkännes däremot icke förslaget, äger länsstyrelsen ändock för­

ordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Kungl. Maj :ts

prövning.

106 §.

Föreskrift, som fastställts eller utfärdats av länsstyrelsen, skall av läns­

styrelsen på hälsovårdsområdets bekostnad införas i länskungörelserna och

insändas i tre exemplar till envar av inrikesdepartementet, medicinalstyrel­

sen, statens institut för folkhälsan och veterinärstyrelsen.

Det åligger i Stockholm överståthållarämbetet, i stad med magistrat

magistraten, i annan stad kommunalborgmästaren, i municipalsamhälle

municipalnämnden samt i landskommun kommunalnämnden att skynd­

samt låta införa kungörelse om föreskriften i den eller de tidningar, i vilka

kommunala meddelanden för kommunen intagas, samt att tillse att exem­

plar av föreskriften finnas att tillgå inom kommunen för köpare.

107 §.

Bestämmelserna i 103—106 §§ skola äga tillämpning även i fråga om

upphävande eller ändring av föreskrift, som avses i 102 §.

35

11 kap. Ansvarsbestämmelser m. m.

108 §.

1 mom. Med dagsböter straffes

1) den som framställer eller bereder livsmedel för avsalu eller servering

i strid mot bestämmelserna i 3 eller 4 § eller 65 § 1 mom.;

2) den som saluhåller eller till annan överlämnar livsmedel i strid mot

bestämmelserna i 7 eller 38 §, 65 § 2 mom. eller 70 §;

3) den som saluhåller livsmedel under benämning, som avses i 35 §,

utan att angivna förutsättningar för benämningens användande föreligga;

4) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 51 §, 58 § andra

stycket, 64 § 1 mom. första stycket sista punkten samt 74 och 83 §§;

5) den som eljest saluhåller visst slag av livsmedel eller livsmedel med

viss benämning i strid mot eller utan att iakttaga föreskrift, som i denna

stadga gives för livsmedel av ifrågavarande slag eller med ifrågavarande

benämning, som saluhålles;

6) den som saluhåller livsmedel i förpackning utan att förpackningen

är av sådan beskaffenhet eller märkt på sådant sätt, som i denna stadga

kan finnas för varje särskilt fall föreskrivet.

Förutsättning för ansvar jämlikt någon av punkterna 2)—5) här ovan är,

att vederbörande ägt eller bort äga kännedom om livsmedlets verkliga be­

skaffenhet.

2 mom. Fälles någon till ansvar jämlikt någon av punkterna 1)-—5) i 1

mom., äger domstolen tillika förklara, att det varuparti, som överträdelsen

gäller, ävensom gods eller penningar, som den tilltalade i samband med

överträdelsen mottagit, skola helt eller delvis vara förverkade. Där egen­

dom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan tillrättaskaffas, skall

domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari den för­

varas, vara förverkat.

109 §.

Med dagsböter straffes ock

1) den som bryter mot bestämmelserna i 6 §;

2) den som eftersätter honom jämlikt 9 § åliggande anmälningsskyldig­

het eller i anmälan, som där avses, lämnar medvetet oriktig uppgift eller

som, där jämlikt 9 § 2 mom. erfordras bevis av hälsovårdsnämnd om god­

kännande av lokal, använder lokalen för ändamål, varom fråga är, utan

att gällande bevis om lokalens godkännande föreligger;

3) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 11 och 12 §§ samt 13

§ 1 och 2 mom;

4) innehavare av rörelse för framställning eller beredning av livsmedel,

som avses i 13 § 3 mom., om han åsidosätter föreskrift, soin meddelats med

stöd av samma moment;

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

36

5) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 14—17 §§;

6) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 18—20 §§ och 24 §

andra och tredje styckena;

7) den som under arbete, som avses i 25 §, icke iakttager noggrann ren­

lighet;

8) den som bryter mot någon av bestämmelserna i 26 § andra stycket

samt 33, 34, 37, 62 och 63 §§;

9) den som bryter mot bestämmelsen i 96 § eller mot förbud, som med­

delats med stöd av 91 eller 93 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

no §.

Åsidosätter någon bestämmelse i 23 § andra stycket eller 24 § första

stycket, straffes med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor.

in §•

I föreskrift, som avses i 102 §, får stadgas påföljd av böter högst tre­

hundra kronor eller av dagsböter för överträdelse av föreskriften.

112

§.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna stadga

eller av föreskrifter, som avses i 102 §, eller anlitats såsom biträde vid till­

synsverksamhetens utövande får ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshem­

lighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan

anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhål­

lande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare eller

veterinär, som har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning

enligt denna stadga.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med

dagsböter eller fängelse. Förseelsen får av allmän åklagare åtalas allenast

efter angivelse av målsäganden.

113 §.

Böter eller viten, som ådömas jämlikt denna stadga eller föreskrift, som

avses i 102 §, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 108 § 2

mom. utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan.

114 §.

Över hälsovårdsnämnds beslut enligt denna stadga eller enligt före­

skrift, som avses i 102 §, må besvär anföras hos länsstyrelsen inom en må­

nad från det klaganden erhållit del av beslutet.

Länsstyrelses beslut i anledning av besvär, som i första stycket sägs,

eller eljest jämlikt denna stadga, så ock beslut av kommerskollegium, var­

37

igenom begärt godkännande av vara eller ämne såsom tillsats till livsmedel

vägrats eller sådant godkännande återkallats eller förenats med villkor,

må överklagas hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola hava inkommit

till inrikesdepartementet inom en månad från det klaganden erhöll del av

beslutet. Över annat beslut av kommerskollegium i ärende, som avses i

5 §, må klagan icke föras.

Hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse äger förordna, att beslut, som av

nämnden eller länsstyrelsen meddelats, skall lända till efterrättelse utan

hinder av besvär. Är fråga om beslut om åtgärd, som avses i 94 § 3 mom.

andra stycket, och har varans innehavare omedelbart efter erhållen del

av beslutet hemställt, att med åtgärden måtte anstå, får åtgärden dock icke

företagas, förrän 48 timmar förflutit efter det undersökningen av varan

avslutats, såvida ej åtgärdens uppskjutande medför avsevärda sanitära

olägenheter.

12 kap. övergångsbestämmelser.

115 §.

Denna stadga skall, i den mån annat icke framgår av vad nedan i detta

kapitel stadgas, träda i kraft den 1 januari 1952.

116 §.

Såsom godkännande av lokal jämlikt 9 § skall gälla av hälsovårdsnämnd

enligt hittillsvarande bestämmelser meddelat tillstånd att taga lokalen i

bruk, för såvitt hälsovårdsnämnden icke av särskild anledning förordnar,

att prövning av lokalens lämplighet skall äga rum.

Har enligt hittillsvarande bestämmelser hälsovårdsnämnds tillstånd icke

erfordrats för att taga i bruk livsmedelslokal, får utan prövning jämlikt

9 g livsmedelslokal, som är i bruk den 1 januari 1952, användas för samma

ändamål så länge den i lokalen bedrivna rörelsen innehaves av samma per­

son som vid angivna tidpunkt, dock att hälsovårdsnämnden, där särskilda

skäl föreligga därtill, äger förordna, att sådan prövning ändock skall äga

rum. överlåtes rörelsen, skall anmälan och godkännande av lokalen ske

på samma sätt som i 9 § stadgas beträffande ny lokal.

117 §.

Bestämmelserna i 4 och 6 §§ skola träda i kraft den 1 juli 1952. Beslut

enligt 5 § må meddelas efter den 30 juni 1951, dock med verkan tidigast

från den 1 juli 1952. Förteckning, som avses i 5 § sista stycket, skall vara

offentliggjord senast den 1 mars 1952.

118 §.

Bestämmelserna om livsmedels sammansättning och beskaffenhet i 8

»kap., så ock bestämmelserna i 46 § 3 inom., 47 § 3 mom., 79 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

38

och 85 § sista stycket skola äga tillämpning allenast å livsmedel, som till­

verkas inom riket eller införas till riket efter den 1 januari 1952. I fråga

om tidigare tillverkade eller införda livsmedel skola nu gällande bestäm­

melser alltjämt tillämpas.

119 §.

Bestämmelserna om märkning av livsmedelsförpackning i 27—34, 42,

45 och 52 §§, 53 § 2 mom., 76 § andra stycket, 77 § 3 mom., 78 § 3 mom.,

82 § och 84 § andra stycket skola äga tillämpning allenast å förpack­

ningar, i vilka livsmedel efter den 1 januari 1952 inläggas inom riket

eller införas till riket. I fråga om andra förpackningar skola hittills gäl­

lande bestämmelser tillämpas.

Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer må för viss

tid, dock längst till den 1 januari 1954, medgiva undantag från vad som

föreskrives i de i första stycket omförmälda stadgandena.

120

§.

Bestämmelserna i 66 och 67 §§ skola icke träda i kraft, förrän kungö­

relsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående till­

verkning och försäljning av charkuterivaror, m. m., upphört att gälla.

121

§.

Genom denna stadga upphävas

förordningen den 29 juni 1917 (nr 420) angående förbud i vissa fall mot

användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen

och fodermedel;

kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 469) angående kontroll å handeln

med ost;

kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 195) angående den högst tillåtna vatten­

halten i smör;

förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående kontroll å tillverk­

ningen av samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och konst-

ister, m. m.;

kungörelsen den 24 juli 1934 (nr 459) angående märkning av kärl till

fiskkonserver för avsalu, m. m.;

kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till

konserverade torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu;

kungörelsen den 28 juni 1935 (nr 447) angående märkning i vissa fall av

kärl till fruktkonserver;

kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658) med vissa bestämmelser an­

gående kringföringshandel med kött och charkuterivaror;

kungörelsen den 1 november 1940 (nr 904) med särskilda bestämmelser

angående tillverkning av och handel med ost;

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650) med vissa bestämmelser angående

grädde och korv.

122

§.

Är föreskrift, som utfärdats med stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan,

stridande mot livsmedelsstadgan, skall föreskriften upphöra att gälla med

utgången av år 1951.

Varje hälsovårdsområde, inom vilket gälla föreskrifter, som utfärdats med

stöd av 30 eller 54 § hälsovårdsstadgan och som tillhöra livsmedelsstadgans

ämnesområde, skall snarast möjligt efter det livsmedelsstadgan utfärdats

och normallivsmedelsordning fastställts undersöka, i vad mån de nya be­

stämmelserna böra föranleda ändring i dessa föreskrifter, samt vidtaga

härav betingade åtgärder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

39

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Förslag

till

Förordning

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, dels att 10—12 och 45—47 §§ hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 skola upphöra att gälla, dels ock att 1, 27, 35 och 52 §§

samma stadga1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Varje stad

För detta

Det åligger

Stadsfullmäktige må

Om hälsovårdsnämnds befattning

med åtgärder för smittsamma sjuk­

domars bekämpande och i samband

därmed stående sjukvård samt med

tillsyn å djurs vård och behandling

är särskilt stadgat.

(Föreslagen Ig delse:)

1 §•

i staden,

öppet vatten.

ordning meddelade.

annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning

med livsmedelskontrollen, med åt­

gärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande och i samband därmed

stående sjukvård samt med tillsyn å

djurs vård och behandling är sär­

skilt stadgat.

(Gällande lydelse:)

1 §•

27 §.

Med dagsböter —--------- -------- -------

lägenhetsinnehavare, som-----------

den som med avseende å födoämne

bryter mot någon av bestämmelser­

na i 10 § 1 och 2 mom., 3 mom.

första stycket samt 7 mom. eller be­

träffande dryckesvara mot någon av

bestämmelserna i samma paragrafs

6 mom., jämfört med 3 mom. första

stycket, samt 7 mom.;

27 §.

å förseelsen,

---------- - — eller kanal;

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 35 §§ SFS 1944: 221 samt beträffande 27 och

52 §§ SFS 1941: 655.

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

(Gällande lydelse:)

den som, förrän hälsovårdsnämn­

den lämnat sitt tillstånd därtill, ta­

ger i bruk lägenhet, som i 11 § 1

mom. avses, eller som, beträffande

dylik lågenhet eller där använda red­

skap, förvaringskärl och andra till­

behör, bryter mot någon av bestäm­

melserna i samma paragrafs 2 mom.

eller som, i strid mot stadgandet i

paragrafens 3 mom., vid förvaring,

transport, uppläggning eller annan

hantering av vara, som är avsedd att

försäljas såsom födoämne, icke iakt­

tager tillbörliga försiktighetsmått till

förekommande av varans förorening;

den som under arbete, som i 12 §

1 mom. avses, icke iakttager nog­

grann renlighet;

den som beträffande avträde-------

Samma lag vare i fråga om under­

låtenhet att efterkomma förbud, före­

skrift eller anvisning, som hälso­

vårdsnämnd meddelat med stöd av

8 § 10 inom., 9 § 4 mom., 10 § 3 mom.

andra stycket, 16 § 2 mom. första

stycket, 20 § 1 mom. andra stycket,

21 § andra stycket, 23 a § samt 25 §

5 mom. andra stycket.

35 §.

Varje kommun — —----------------

Om hälsovårdsnämnds befattning

med åtgärder för smittsamma sjuk­

domars bekämpande samt med till­

syn å djurs vård och behandling är

särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse:)

-----------— nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga om under­

låtenhet att efterkomma förbud, före­

skrift eller anvisning, som hälso­

vårdsnämnd meddelat med stöd av

8 § 10 mom., 9 § 4 mom., 16 § 2 mom.

första stycket, 20 § 1 mom. andra

stycket, 21 § andra stycket, 23 a §

samt 25 § 5 mom. andra stycket.

35 §.

---- - — inom området.

öppet vatten,

del därav.

— annan myndighet.

Om hälsovårdsnämnds befattning

med livsmedelskontrollen, med åt­

gärder för smittsamma sjukdomars

bekämpande samt med tillsyn å

djurs vård och behandling är sär­

skilt stadgat.

För detta--------------- ----------------

Det åligger —---- -------------------

Kommunalfullmäktige eller, —

42

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

52 §.

52 §.

Med dagsböter------------------------------------— å förseelsen,

lägenhetsinnehavare, som —------- ■ — —---------------- eller kanal;

den som med avseende å födoämne

bryter mot någon av bestämmelserna

i 45 § 1 och 2 mom., 3 mom. första

stycket samt 7 mom. eller beträffan­

de dryckesvara mot någon av be­

stämmelserna i samma paragrafs 6

mom., jämfört med 3 mom. första

stycket, samt 7 mom.;

den som beträffande lägenhet, som

i 46 § 1 mom. sägs, eller där använda

redskap, förvaringskärl och andra

tillbehör bryter mot någon av be­

stämmelserna i samma paragrafs 2

mom. och den som i strid mot stad­

gandet i paragrafens 3 mom. vid för­

varing, transport, uppläggning eller

annan hantering av vara, som är av­

sedd att försäljas såsom födoämne,

icke iakttager tillbörliga försiktig­

hetsmått till förekommande av va­

rans förorening;

den som under arbete, som i 47 §

1 mom. avses, icke iakttager nog­

grann renlighet;

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

den som bryter mot stadgandet —

Samma lag vare i fråga om under­

låtenhet att efterkomma förbud eller

föreskrift, som hälsovårdsnäpnd

meddelat med stöd av 43 § 9 mom.,

44 § 3 mom., 45 § 3 mom. andra

stycket eller 49 a §.

--------------------nedsatt lik.

Samma lag vare i fråga om under­

låtenhet att efterkomma förbud eller

föreskrift, som hälsovårdsnämnd

meddelat med stöd av 43 § 9 mom.,

44 § 3 mom. eller 49 a §.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

43

Förslag

till

Förordning

om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverk­

ningen av dessa varor.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1

§•

I denna förordning förstås

med margarin varje till människoföda avsedd smörliknande vara, i vilken

ingår annat fett än mjölkfett;

med margarinost sådan ost eller ostmassa, vari ingår annat fett än mjölk­

fett;

med fettemulsion varje till människoföda avsedd, grädd- eller mjölklik-

nande vara, i vilken ingår annat fett än mjölkfett;

med konstister varje med konst framställt, till människoföda avsett samt

till färg och konsistens isterliknande fett av vad ursprung, blandning eller

sammansättning som helst, såvida däri ingår annat fett än svinfett;

med margarinvara, margarin, margarinost, fettemulsion eller konstister.

Införsel och utförsel.

2

§.

1 mom. Margarin, fettemulsion eller konstister, som införes till riket, får

icke från tullverket utlämnas, med mindre varan antingen är, då den hit

inkommer, innesluten i förpackning av sådan beskaffenhet och form samt

så märkt, som i livsmedelsstadgan föreskrives, eller ock inom trettio dagar

från den dag, då varan enligt tullstadgan skall anses hava mottagits av tull­

anstalten, varder genom varuhavarens försorg under tillsyn av tullpersonal

innesluten i förpackning, som nyss nämnts.

Med varuhavaren förstås i denna förordning mottagaren av varan eller,

om mottagaren är ombud för annan här i riket, vilken äger förfoga över

varan, denne.

Från utrikes ort inkommande margarinost må ej från tullverket utlämnas,

med mindre varan, då den hit inkommer, är så märkt som i livsmedelsstad-

gan föreskrives.

44

2 mom. Som ytterligare villkor för utlämnande från tullverket av vara,

som i 1 mom. avses, skall gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträf­

fande varans sammansättning och beskaffenhet, som äro givna i livsmedels-

stadgan. Varans beskaffenhet i nu angivna hänseenden skall styrkas med

intyg, som av vederbörande tullanstalt godkännes. Företes ej sådant intyg,

må varan på varuhavarens bekostnad genom tullanstaltens försorg under­

sökas för utrönande, huruvida varan med hänsyn till nyss berörda bestäm­

melser kan från tullverket utlämnas.

3 mom. Bestämmelserna i denna paragraf skola ej gälla beträffande

konstister, som införes under sådana förhållanden, att tull därför icke

skall utgå.

3 §•

Har i anmälan till tullklarering vara upptagits under oriktig uppgift om

dess beskaffenhet, får ompackning och märkning, som i 2 § avses, ej äga

rum, med mindre av omständigheterna framgår, att den oriktiga uppgiften

icke lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestämmelserna

1 nämnda paragraf.

4 §•

Ersättning för tillsyn av tullpersonal vid ompackning och märkning enligt

2 § skall av varuhavaren gäldas på sätt i gällande taxa för extra tullförrätt­

ningar är stadgat beträffande ersättning för annan tullkontrollförrättning

än visitation, med iakttagande att ersättning utgår, även där tillsynen ut­

övats å tullkontrolltid.

5 §.

Vara, som enligt 2 § ej får från tullverket utlämnas, må av varuhavaren

inom tid och i ordning, som i tullstadgan är föreskriven beträffande retur-

förtullning, under behörig tullkontroll återutföras till det land, varifrån

varan kommit, under förutsättning dels att varan icke i syfte att undan­

dragas tillämpning av bestämmelserna i nämnda paragraf anmälts till tull­

klarering under oriktig uppgift om beskaffenheten, dels ock att, där varan

i fråga om sammansättning eller beskaffenhet avviker från bestämmelserna

1 livsmedelsstadgan, av omständigheterna framgår, att varuhavarens avsikt

* icke varit att undandraga varan tillämpning av samma föreskrifter.

Där ej varan inom föreskriven tid blivit ompackad och märkt, på sätt i

2 § sägs, eller ock återutförd, vare den, jämte emballage och kärl, hemfallen

till kronan.

6

§.

I annat fall än i 5 § sägs, må utförsel från riket icke ske av margarin,

fettemulsion eller konstister, med mindre varan är innesluten i förpack­

ning av sådan beskaffenhet och form samt så märkt, som för varje fall

stadgas i livsmedelsstadgan, eller av margarinost, med mindre varan är

märkt som i samma stadga föreskrives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

45

För utförsel i annat fall än i 5 § sägs av margarinvara skall därjämte

gälla, att varan skall fylla de föreskrifter beträffande varans sammansätt­

ning och beskaffenhet, som äro givna i livsmedelsstadgan. Nämnda förhål­

landen skola styrkas medelst intyg, som av vederbörande tullanstalt god­

kännes. Företes ej sådant intyg, skall vad i 2 § 2 mom. sista punkten sägs

äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

7 §•

Finnes från utrikes ort inkommande margarinvara ej i fråga om sam­

mansättning eller beskaffenhet överensstämma med föreskrifterna i livs­

medelsstadgan, skall vederbörande tullanstalt, där den icke finner av om­

ständigheterna framgå, att varuhavarens avsikt ej varit att undandraga

varan tillämpning av dessa föreskrifter, genast anmäla förhållandet hos

allmänne åklagaren.

Likaledes åligger det tullanstalten att genast hos allmänne åklagaren

anmäla, då från utrikes ort inkommande margarinvara i anmälan till tull-

klarering upptagits under oriktig uppgift om beskaffenheten och anled­

ning finnes misstänka, att detta skett i syfte att undandraga varan till-

lämpning av bestämmelserna i 2 §, eller då tullanstalten finner föreskrif­

terna i 6 § vara åsidosatta i fråga om vara, som hos anstalten anmälts till

utförsel.

Tillverkningskontroll.

8

§•

Tillverkningen inom riket av margarinvaror står under särskild kontroll

av statens institut för folkhälsan. Vad sålunda stadgats gäller dock ej till­

verkning allenast till förbrukning i eget hushåll.

9 §.

Då hälsovårdsnämnd godkänt lokal för tillverkning av margarinvara,

åligger det nämnden att genast till statens institut för folkhälsan översända

underrättelse om tillverkarens namn eller firma, de varuslag, som enligt

tillverkarens uppgift skola framställas, samt plats och lokal för tillverk­

ningen.

10

§.

Det åligger statens institut för folkhälsan beträffande varje fabrik i landet,

där margarinvara tillverkas, att minst fyra gånger årligen låta i allmänna

handeln inköpa eller från fabrikens lager uttaga prov av tillverkningen samt

att utföra sådana undersökningar av dessa prov, som äro erforderliga för

kontrollen av efterlevnaden av livsmedelsstadgans bestämmelser. Då prov

insänts i originalförpackning, skall institutet jämväl tillse, att förpack­

ningen är så märkt, som livsmedelsstadgan föreskriver, samt att å varan

46

eller dess förpackning, omslag eller dylikt icke förekommer benämning,

uppgift, bild, teckning eller meddelande, som står i strid mot 63 § livsme-

delsstadgan.

11

§•

Angående provtagning och undersökning av prov samt skyldighet att

ersätta kostnader därför skola bestämmelserna i 92 § livsmedelsstadgan

gälla.

12

§.

Den som annorledes än till förbrukning i eget hushåll tillverkar marga­

rinvara är skyldig att enligt de närmare bestämmelser som meddelas av

statens institut för folkhälsan över tillverkningen föra bok, upptagande de

myckenheter av olika fettämnen, samt av smör, grädde, mjölk, potatisstär­

kelse, sesamolja och andra varuslag, som användas vid tillverkningen.

Bok, som i första stycket sägs, skall vid anfordran hållas tillgänglig för

den, som jämlikt förordnande av statens institut för folkhälsan för institu­

tets räkning verkställer inspektion av tillverkningen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

Ansvarsbestämmelser m. m.

13 §.

Med dagsböter straffes

den som till riket inför eller söker införa margarinvara, som till utseende

eller beskaffenhet strider mot föreskrifterna i 2 § 2 mom., och ej förmår

visa, att hans avsikt icke varit att undandraga varan tillämpning av sagda

bestämmelser,

den som i avgiven anmälan till tullklarering upptager margarinvara under

oriktig uppgift om varans beskaffenhet och ej förmår visa, att den oriktiga

uppgiften ej lämnats i syfte att undandraga varan tillämpning av bestäm­

melserna i 2 §,

den som från riket utför eller söker utföra margarinvara, som enligt 6 §

ej får utföras från riket.

Sker varuinförsel, varom i denna paragraf sägs, under omständigheter,

som innebära olovlig införsel enligt gällande bestämmelser för olovlig varu­

införsel, skola de i sådant avseende meddelade föreskrifterna lända till

efterrättelse.

Fälles någon till ansvar jämlikt första stycket, äger domstolen tillika för­

klara, att det varuparti, som överträdelsen gäller, skall helt eller delvis vara

förverkat. Där egendom, som eljest skolat förklaras förverkad, ej kan till-

rättaskaffas, skall domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.

Förklaras vara förverkad, skall även emballage eller kärl, vari den för­

varas, vara förverkat.

14 §.

Med dagsböter straffes jämväl den, som åsidosätter honom jämlikt 12 §

åliggande skyldighet.

15 §.

Den som medverkar i den statens institut för folkhälsan enligt denna för­

ordning åliggande särskilda tillsynen över margarintillverkningen får ej

röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd

för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse,

yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom

kunnigt.

Bryter någon mot vad ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med

dagsböter eller fängelse. Förseelsen får av allmän åklagare åtalas allenast

efter angivelse av målsäganden.

16 §.

Böter, så ock förverkad egendom och belopp, som jämlikt 13 § sista styc­

ket utgives i stället för sådan egendom, tillfalla kronan.

17 §.

Där det med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes påkallat, vill

Kungl. Maj :t i särskilt fall medgiva undantag från föreskrift, som med­

delats i denna förordning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

47

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

48

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående

försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 8 maj 1925 angående

försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker1 skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

12 ^§.

12 §.

Vid all------------ sätt beredas.

1. Vid all------------ sätt beredas.

Annan maltdryck----------- -------------------------- med sackarin.

Med sackarin — — —------- — — — — sockrets näringsvärde.

Svagdricka, som veterligen är till­

satt sackarin, må icke förvaras på

försäljningsstället annat än å kärl,

som på tydligt framträdande sätt är

försett med uppgiften »Innehåller

sackarin». Därest vid utminutering

svagdricka till köpare utlämnas å

tillslutet kärl, skall kärlet vara för­

sett med dylik beteckning.

På försäljningsställe------------ hembryggd maltdryck.

2. Mineralvatten samt kolsyrade

och därmed jämförliga drycker, vil­

ka icke äro hänförliga till maltdryc­

ker, må icke på försäljningsstället

förvaras annat än på kärl, märkt

med etikett varå angivits dryckens

benämning, tillverkarens namn eller

firma och tillverkningsorten.

3. Angående märkning av kärl,

vari saluhålles livsmedel som fram­

ställts eller beretts med användning

av sackarin eller annat konstgjort

sötmedel, meddelas bestämmelser i

livsmedelsstadgan.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

1 Senaste lydelse, se SFS 1932:196.

Kanyl. Maj.ts proposition nr titt.

4

!)

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 27 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887)

angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Härigenom förordnas, att 27 § förordningen den 15 december 1939 an­

gående tillverkning och beskattning

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

27 §.

Maltdrycker må från bryggeri ut­

lämnas endast på kärl, som äro

stämplade och försedda med etikett.

Beträffande flaska må stämplingen

ske å kork, propp eller annan för-

slutning. Såväl stämpel som etikett

skall innehålla uppgift om namnet å

det bryggeri, varest tillverkningen

skett, samt beteckningen för den

klass, till vilken maltdrycken är hän-

förlig, dock ntt klassbeteckning icke

erfordras i fråga om maltdryck av

tredje klassen som utlämnas för ut­

försel ur riket eller till svensk fri­

hamn. I stället för bryggeriets namn

må användas eu såsom ursprungs­

beteckning lämplig, av kontrollmyn­

digheten godkänd förkortning av

namnet eller ock bryggeriets inre­

gistrerade varumärke.

1 Senaste lydelse, se SFS 1919: 176.

4

llihang till riksdagens protokoll 1

av maltdrycker1 skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse:)

27 §.

Maltdrycker må från bryggeri ut­

lämnas endast på kärl, som äro

stämplade och försedda med etikett.

Beträffande flaska må stämplingen

ske å kork, propp eller annan för-

slutning. Såväl stämpel som etikett

skall innehålla uppgift om namnet å

det bryggeri, varest tillverkningen

skett, samt beteckningen för den

klass, till vilken maltdrycken är hän-

förlig. I stället för bryggeriets namn

må användas en såsom ursprungs­

beteckning lämplig, av kontrollmyn­

digheten godkänd förkortning av

namnet eller ock bryggeriets inregist­

rerade varumärke.

Klassbeteckning erfordras icke i

fråga om maltdryck av tredje klas­

sen, som utlämnas för utförsel ur ri­

ket eller till svensk frihamn. I stäm­

pel ä flaska eller propp till flaska,

varå utlämnas annan dryck av första

klassen än lagrat svagdricka, erford­

ras icke uppgift om bryggeriets namn.

!)öl. 1 samt. AV till.

50

K ung t. Maj.ts proposition nr 63.

----------------------- -— är hänförlig.

Etikett må

Har vid tillverkning av maltdryck

av första klassen använts sackarin

eller överstiger stamvörtstyrkan hos

maltdryck av nämnda klass sex pro­

cent, skall etiketten innehålla uppgift

därom.

Vad i —

Överstiger stamvörtstyrkan hos

maltdryck av första klassen sex pro­

cent, skall etiketten innehålla upp­

gift därom.

Öppet kärl.

Angående märkning av kärl, vari

saluhålles livsmedel som framställts

eller beretts med användning av sac­

karin eller annat konstgjort sötme-

dcl, meddelas bestämmelser i livs-

medelsstadgan.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

5

!

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 22 december 1939 (nr 919) om skatt å

läskedrycker.

,

Härigenom förordnas, dels att 10 § förordningen den 22 december 1930

om skatt å läskedrycker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels ock att i förordningen skall, närmast efter 15 §, införas en ny para­

graf, betecknad 15 a §, av den lydelse som nedan angives.

(Grillande lydelse:)

in §.

Vad i 2 § förordningen den 10 juni

1932 (nr 195) angående märkning

av kärl, innehållande söta läskedryc­

ker, stadgas skall äga motsvarande

tillämpning i fråga om alla i denna

förordning avsedda läskedrycker.

(Föreslagen lydelse:)

10

§.

Läskedrycker må från tillverk­

ningsställe utlämnas endast på kärl,

märkt med etikett varå angivits

dryckens benämning, tillverkarens

namn eller firma och tillverknings­

orten.

Angående märkning av kärl, vari

saluhålles livsmedel som framställts

eller beretts med användning av sac-

karin eller annat konstgjort sötme­

del, meddelas bestämmelser i livs-

medelsstadgan.

15 a §.

Den, som underlåter att ställa sig

till efterrättelse föreskriften i 10 §

första stycket, straffes med dags­

böter.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952, då förordningen

den 10 juni 1932 (nr 195) angående

märkning av kärl, innehållande söta

läskedrycker, skall upphöra alt

gälla; dock att vad i den nu upp­

hävda kungörelsen finnes stadgat

angående sådan under tiden för dess

giltighet begången förseelse, som av­

ses i kungörelsen, skall äga tillämp­

ning även efter det kungörelsen i öv­

rigt upphört atl gälla.

52

Kungt. Maj.ts proposition nr afl.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av förordningen den 17 juni 1943 (nr 344) om rätt

att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen.

Härigenom förordnas, att förordningen den 17 juni 1943 om rätt att an­

vända sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen skall er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:)

Utan hinder av stadgandet i 10 §

förordningen den 15 december 1939

(nr 887) angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker äger

kontrollstyrelsen på framställning

av tillverkaren medgiva, att sackarin

må tillsvidare och till dess annorle-

des bestämmes användas för tillverk­

ning av maltdrycker av andra klas­

sen. Har på grund av sådant medgi­

vande sackarin använts vid tillverk­

ningen, skall angående skyldighet

alt intaga uppgift härom å etikett

samt påföljd, om det försummas,

gälla vad i 27 § tredje stycket samt

33 § andra stycket nämnda förord­

ning är för motsvarande fall stadgat.

Maltdrycker, som-------------------------

(Föreslagen lydelse:)

Utan hinder av stadgandet i 10 §

förordningen den 15 december 1939

(nr 887) angående tillverkning och

beskattning av maltdrycker äger

konlrollstyrelsen på framställning

av tillverkaren medgiva, att sacka­

rin må tillsvidare och till dess an-

norledes bestämmes användas för

tillverkning av maltdrycker av andra

klassen.

----- — — av pilsnerdricka.

Angående märkning av kärl, vari

saluhålles livsmedel som framställts

eller heretts med användning av sac­

karin eller annat konstgjort sötme­

del, meddelas bestämmelser i livs-

medelsstadgan.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1952.

Kunyl. Maj:ts proposition nr G3.

58

Utdrag uv protokollet över inrikesärenden, Iiållel inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

2 februari 1951.

N ä r v a rande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

M

öller

, Q

uensel

, V

ougt

, Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

,

E^ricsson, M^ossberg, A^ndersson, L^ingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om antagande

av livsmcdclsstadya in. in. samt anför därvid följande.

Inledning.

I vårt land saknas alltjämt eu sammanfattande lagstiftning, som reglerar

livsmedels sammansättning, beskaffenhet och hantering och andra frågor

som beröra framställning av och handel med livsmedel. De bestämmelser,

som finnas härom, äro fördelade på ett stort antal författningar. Yrkanden

ha från många håll framställts, att åtgärder måtte vidtagas för att få till

stånd en förbättrad, enhetlig livsmedel slagstiftning.

Redan år 1916 tillkallades en kommitté för ändamålet. Denna avgav den

28 november 1921 ett betänkande med förslag till en enhetlig, utvidgad livs-

medelslagstiftning, omfattande livsmedelslag, livsmedelsstadga, livsmedels­

kontrollförordning och ett flertal tillämpningskungörelser. Förslaget blev

föremål för remissbehandling men föranledde icke någon åtgärd.

Under de följande åren gjordes från olika håll framställningar om slut­

förande av arbetet på eu livsmedelslagsliftning. Bl. a. hemställde 1936

års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta

verkställa en förutsättningslös utredning rörande en ur enhetliga synpunk­

ter planlagd, utvidgad livsmedelslagstiftning samt för riksdagen framlägga

de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Samma år tillsattes en ny

kommitté för detta ändamål. Kommittén, som antog namnet livsmedelslay-

stiftningssakkunniga, framlade den 4 juli 1941 sitt slutbetänkande, be­

nämnt betänkande med förslag till livsmedelsstadga in. in. (SOU 1941: 22).

Betänkandet upptog förslag till livsmedelsstadga samt till vissa ändringar

i olika gällande författningar ävensom ett förslag till normalmatvarustadga,

avsedd afl tjäna som mönster för kommunala föreskrifter i ämnet.

54

Betänkandet blev föremål för remissbehandling, varvid förslaget i fler­

talet yttranden i huvudsak tillstyrktes. Med hänsyn särskilt till kristidsför­

hållandena töranledde del emellertid icke någon omedelbar lagstiftnings­

åtgärd. Etter krigets slut gjordes framställningar från olika håll om lag­

stiftningsarbetets fullföljande. Under tiden hade emellertid utvecklingen

fortskridit, så att nya problem i samband med livsinedelslagstiftningen trätt

i förgrunden. En överarbetning av förslaget genom nya sakkunniga befanns

nödvändig. En ny kommitté tillsattes den 6 februari 1948. Kommittén, som

antog benämningen 1948 års livsmedelssakkunniga, avgav den 26 september

1949 betänkande med förslag till ny livsmedelssladga in. in. (SOU 1949: 43).

Huvuddelen av 1949 års förslag — liksom 1941 års förslag -— upptages

av eu livsmedel sstadga, avsedd att utfärdas av Kungl. Maj :t efter riksda­

gens hörande. I denna livsmedelsstadga ha — i väsentligt utvidgad form

— intagits de bestämmelser i gällande hälsovårdsstadga, som äro införda

under rubriken »Om födoämnen och dryckesvaror» samt vidare bestäm­

melser i giftstadgan, förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i

vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med

födoämnen och todennedel jämte åtskilliga andra författningar. Härjämte

ha upptagits åtskilliga nya bestämmelser, exempelvis om märkning av livs­

medel. Vissa författningar rörande livsmedel avses dock alltjämt skola be­

stå vid sidan av livsmedelsstadgan, bl. a. bestämmelserna om pastörisering

av till människoföda avsedd mjölk och grädde in. in. samt lagen den 11 maj

1934 angående köttbesiktning och slakthus med tillhörande författningar.

Betänkandet innehåller därjämte förslag till ändringar av ett flertal andra

författningar.

Betänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning. I yttrandena har all­

mänt vitsordats behovet av en enhetlig, förbättrad livsmedelslagstiftning.

Däremot ha olika meningar anförts om denna lagstiftnings omfång och om

dess förhållande till hälsovårdsstadgan. I flertalet yttranden uttalas

att med framläggande för riksdagen av förslag t il 1 livsmedelsstadga borde

anstå, tills den f. n. genom 1948 års hälsovårdsstadgekommitté pågående

omarbetningen av hälsovårdsstadgan vore slutförd, så att båda författ­

ningarna samtidigt kunde föreläggas riksdagen. Ett stort antal yrkanden

ha även framställts om omarbetning av förslaget i olika hänseenden.

Under ärendets beredning i departementet har 1948 års livsmedel ssak­

kunnigas förslag till livsmedelsstadga omarbetats, varvid förslaget i vissa

hänseenden starkt beskurits. Detta sålunda omarbetade förslag anser jag

böra utfärdas såsom livsmedelsstadga utan att 1948 års hälsovårdsstadge-

kommittés förslag avvaktas. I samband härmed måste åtskilliga författ­

ningar ändras.

I det följande lämnas en närmare redogörelse för ärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr C>3.

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 03.

Allmänna grunder för en livsmedelslagstiftning.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om livsmedels beskaffenhet och hantering samt därmed

sammanhängande frågor återfinnas f. n. i ett stort antal författningar.

De grundläggande bestämmelserna ur hygienisk synpunkt äro givna i

10—12 §§ (för stad) och 45—47 §§ (för landet) hälsovårdsstadgan den 19

juni 1919 under rubriken »Om födoämnen och dryckesvaror». I 10 och

45 §§ förbjudes alt, i syfte att använda varan till människoföda, salu-

hålla eller till annan överlämna eller — såvitt angår område, där stadgans

bestämmelser för stad äro tillämpliga -— till området införa födoämne eller

dryckesvara, som till följd av förskämning, orenlighet, felaktig beredning

eller annan orsak är skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människo­

föda, eller som bearbetats eller hanterats av person, vilken är eller miss-

tänkes vara behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet

(dryckesvaran) skäligen är att anse såsom farligt att förtära. Denna all­

männa föreskrift kompletteras av särskilda föreskrifter beträffande dels

kött, inälvor, blod och andra sådana delar av djur, som användas till män­

niskoföda, dels ock mjölk, grädde och smör. Paragraferna i fråga upptaga

vidare bestämmelser om rätt i vissa fall för hälsovårdsnämnd att »anhålla»

eller förbjuda försäljning av födoämne (dryckesvara), som enligt nyss an­

givna bestämmelse ej får försäljas till människoföda eller som kan för­

orsaka utbredande av smittsam sjukdom, ävensom om rätt för hälsovårds­

nämnd att taga prov för undersökning av födoämne (dryckesvara) som är

avsett till försäljning. Slutligen innehålla paragraferna föreskrift om skyl­

dighet för försäljare av födoämne eller dryckesvara att på anmodan av

hälsovårdsnämnden meddela upplysning om vem som till honom levererat

varan eller i densamma ingående beståndsdelar. — 111 och 46 §§ givas

föreskrifter beträffande lägenheter, där födoämnen eller dryckesvaror be­

redas till försäljning eller där vissa födoämnen försäljas eller till försälj­

ning förvaras, varjämte i paragraferna ingår en allmän föreskrift om all

vid förvaring, transport, uppläggning eller annan hantering av vara, som

är avsedd att försäljas såsom födoämne, sådana försiktighetsmått skola iakt-

lagas, alt varan icke förorenas. — 12 och 47 §§ slutligen innehålla dels före­

skrift om att var och en som sysslar med beredning av födoämne eller dryc­

kesvara för försäljning eller hanterar kött, charkuterivaror, färsk fisk,

mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror, som avses till försälj­

ning, skall under arbetet iakttaga noggrann renlighet, dels bestämmelser

om alt dylik person skall i vissa fall vara skyldig alt på hälsovårdsom-

rådets bekostnad undergå läkarundersökning med rätt för hälsovårds­

nämnden att, om han vid undersökningen finnes vara behäftad med sjuk-

56

Kanyl, Maj.ts proposition nr 63.

dom eller smitta, varav menlig inverkan på den av honom bearbetade eller

hanterade varans beskaffenhet kan uppstå, förbjuda att han deltager i eller

användes till arbete, varom här är fråga.

De i hälsovårdsstadgan givna allmänna föreskrifterna kompletteras i

mycket stor utsträckning av lokala föreskrifter — ofta sammanförda till

matvarustadgor — vilka tillkommit i den ordning 30 eller 54 § hälsovårds­

stadgan föreskriver. Dessa lokala föreskrifter utgöras huvudsakligen av

särskilda bestämmelser om livsmedelslokalers beskaffenhet, utrustning och

skötsel och formerna för deras godkännande, om den personal, som syssel-

sättes i dylika lokaler, samt om begränsning av de varuslag, som få salu-

hållas i mjölkbutiker, köttbutiker och andra särskilda slag av butiker.

Av huvudsakligen hygienisk betydelse äro jämväl föreskrifterna i 27—

30 §§ giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877). 27 § denna stadga inne­

håller förbud mot att saluhålla, försälja eller eljest överlåta livsmedel, som

är försatt med vissa i stadgan eller bilagor till densamma angivna ämnen.

I 28 § givas särskilda föreskrifter om dylika ämnen. 29 § upptager förbud

mot att saluhålla, försälja eller eljest överlåta livsmedel, som äro förpackade

på sätt som anges i paragrafen, och 30 § innehåller vissa bestämmelser om

kärl, maskin eller redskap för beredning, förvaring eller servering av livs­

medel.

Särskilda författningsbestämmelser av väsentligen hygienisk betydelse

finnas beträffande mjölk och mjölkprodukter samt kött. Vad de förra an­

går regleras de hygieniska förhållandena vid mejerierna genom mejeristad­

gan den 22 maj 1936 (nr 174), varjämte även bör omnämnas 6 § tuberku­

losförordningen den 31 mars 1939 (nr 113), som innehåller vissa bestäm­

melser om personalen i mejerirörelse eller mjölkförsäljningsrörelse. Om

pastörisering av mjölk stadgas i förordningen den 21 juli 1937 (nr 737)

med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde

m. in. (pastöriseringsförordningen) jämte tillämpningsföreskrifter. Sist­

nämnda förordning upptager även förbud i vissa fall att försälja glass och

färskost, om varan tillverkats av opastöriserad mjölk. Genom förordning

den 19 maj 1950 (nr 177) har detta förbud utsträckts till att gälla även

torrmjölk samt kondenserad grädde och mjölk.

I fråga om kött gäller lagen den 11 maj 1934 angående köttbesiktning

och slakthus jämte ett flertal i samband med denna lag stående författ­

ningar rörande köttkontroll in. in. Kringföringshandeln med kött och char­

kuterivaror regleras genom kungörelsen den 18 november 1938 (nr 658)

med vissa bestämmelser angående kringföringshandel med kött- och char­

kuterivaror.

Vid sidan av nu anförda bestämmelser med huvudsakligen hygieniskt

syfte finnas andra, som huvudsakligen ha ekonomisk karaktär, d. v. s.

avse att garantera allmänheten viss, mer eller mindre noggrant bestämd

kvalitet hos de livsmedel, som förekomma i handeln. Till en början må

57

bär framhålla*, alt allmänheten härvidlag åtnjuter visst skydd genom be­

stämmelserna i 21 kap. strafflagen och 1 § lagen den 29 maj 1931 med

vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Beträffande livsmedel finnas

emellertid ett flertal särskilda författningar med detta syfte. Huvudförfatt-

ningen är härvid förordningen den 29 juni 1917 angående förbud i vissa fall

mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoäm­

nen och fodermedel. Enligt denna förordning må vid varas saluhållande

eller försäljning såsom födoämne för densamma icke brukas någon av de i

förordningen särskilt angivna varubenämningarna, där varan till sin sam­

mansättning avviker från den normala sammansättningen hos den vara,

vilken utmärkes genom benämningen. De angivna benämningarna äro mjölk,

grädde, smör, margarin, flott, korv, mjöl, socker samt honung eller med

någon av dessa varubeteckningar liktydig benämning vare sig benäm­

ningen brukas ensam eller i ordsammanställning, som antyder likhet i an­

vändningen med motsvarande vara, vidare ägg i ordsammanställning såsom

äggpulver och saft i ordsammanställning, som angiver saften såsom beredd

av frukter eller bär.

I fråga om särskilda livsmedel gälla ett flertal olika författningar. Vad

först angår mjölk må nämnas kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 91) med

vissa bestämmelser angående handeln med mjölk, vilken reglerar den

s. k. standardiseringen av mjölken och åtminstone ursprungligen tillkom

såsom en kristidsförfattning. Beträffande grädde stadgas i den med stöd

av 1917 års förordning utfärdade kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 650)

med vissa bestämmelser angående grädde och korv, att fettlialten i grädde,

för att varan skall anses ha normal sammansättning, ej må understiga 12

procent. I fråga om smör gäller enligt den likaledes med stöd av 1917 ars

förordning utfärdade kungörelsen den 14 juni 1928 (nr 195) angående den

högst tillåtna vattenhalten i smör, att denna vattenhalt, för att varan skall

anses äga normal sammansättning, icke får överstiga 16 procent. I fråga om

smör bör därjämte omnämnas kungörelsen den 1 juli 1927 (nr 332) an­

gående bestämmelser att iakttaga vid införsel till riket av samt handel med

utländskt smör. — I fråga om ost är kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr

469) angående kontroll å handeln med ost formellt alltjämt gällande men

har tillsvidare satts ur kraft genom kungörelsen den 1 november 1940 (nr

904) med särskilda bestämmelser angående tillverkning av och handel med

ost. Tillverkning av och handel med margarin och vissa andra närstå­

ende varor regleras i förordningen den 30 juni 1932 (nr 355) angående

kontroll å tillverkningen av samt handeln med margarin, margarinost, fett-

emulsion och konstister, m. m. — Beträffande charkuterivaror gäller kun­

görelsen den 29 januari 1943 (nr 61) med vissa bestämmelser angående till­

verkning och försäljning av charkuterivaror, m. in., som ger statens livsme­

delskommission befogenhet att fastställa vilka charkuterivaror, som få till­

verkas och försäljas, samt sammansättningen av dessa varor. Kungörelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 03.

58

har tills vidare satt ur kraft nyssnämnda kungörelse den 28 juni 1941, nr

050, i vad densamma avser korv. — I fråga om fisk gälla kungörelserna den

24 juli 1934 (nr 459) angående märkning av kärl till fiskkonserver för av­

salu, in. in., den 21 juli 1937 (nr 746) angående märkning av kärl, vari sur­

strömming saluföres, in. m. samt den 30 juni 1949 (nr 444) angående bered­

ning och inläggning in. m. av salt strömming, avsedd för försäljning inom

riket. —- Beträffande ägg må nämnas kungörelserna den It) augusti 1920

fnr 404) angående bestämmelser att iakttaga vid införsel till riket av liöns-

ägg samt den 28 maj 1943 (nr 288) angående märkning av kylhuslagrade

och konserverade ägg. — För bröd gäller kungörelsen den 30 juni 1942 (nr

609) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av bröd,

vilken ger föreskrifter om vissa brödtyper, som yrkesmässig tillverkning

och försäljning av mjukt bröd får omfatta, samt storleken och sammansätt­

ningen av dessa brödtyper. — Ytterligare må bär anföras kungörelserna den

19 oktober 1934 (nr 507) angående märkning av kärl till konserverade

torkade frukter, bär eller grönsaker för avsalu och den 28 juni 1935 (nr 447)

angående märkning i vissa fall av kärl till fruktkonserver.

Slutligen må här omnämnas två författningar, vilka kunna sägas ha såväl

hygieniskt som ekonomiskt syfte, nämligen förordningen den 23 maj 1941

(nr 268) om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel samt

kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättnings­

medel för vissa livsmedel in. in. Sistnämnda kungörelse har tillkommit

såsom en kristidsförfattning och har begränsad giltighetstid, f. n. till ut­

gången av juni 1951.

Kungl. Muj:ts proposition nr 63.

Tidigare förslag.

De förfallningsfbeslag, som framlades i 1921 års betänkande, utgjordes,

såsom förut nämnts, av eu livsmedelslag, en livsmedelsstadga, en livsmedels­

kontrollförordning och ett antal tilläinpningskungörelser till dessa författ­

ningar. Livsmedelslagen innehöll uteslutande straffrättsliga bestämmelser,

som voro avsedda att komplettera strafflagens bestämmelser om straff för

oredliga och vårdslösa förfaranden. Livsmedelsstadgan innehöll dels defi­

nitioner på begreppen livsmedel och saluhållande, dels närmare bestämmel­

ser rörande de omständigheter, under vilka livsmedel äro alt anse såsom

otjänliga till människoföda eller ägnade att vilseleda köpare angående deras

beskaffenhet, myckenhet eller ursprung, dels slutligen vissa hygieniska före­

skrifter angående tillverkning och annan hantering av samt handel med livs­

medel, i huvudsak motsvarande hälsovårdsstadgans och giftstadgans be­

stämmelser härom. Följande livsmedel behandlades i de föreslagna följd-

författningarna, nämligen mjölk och grädde, smör och margarin, matoljor

och annat matfett än smör och margarin, ost och margarinost, korv och

andra köttvaror, spannmål och därav beredda produkter ävensom stärkelse­

59

mjöl och av stärkelse beredda gryn, pressjäst och bakpulver, torkade ärter,

bönor, linser och därav berett mjöl, saft, sylt, marmelad och liknande pro­

dukter samt ersättningsmedel för dessa varor, kaffe och te samt ersättnings­

medel för dessa varor, kakaomassa, kakao och choklad, honung och ho-

nungsersättning, läskedrycker, kryddor ävensom ägg, äggpulver och andra

äggprodukter samt ersättningsmedel för dessa varor.

1 1941 års betänkande utgjordes huvudförslaget av eu livsmedelsstadga.

I denna sammanfördes i 1 kap. vissa allmänna föreskrifter om livsmedel

och vad därmed äger samband, motsvarande hälsovårdsstadgans och

giftstadgans bestämmelser i dessa hänseenden, ehuru i viss utsträckning

i förbättrad och utvidgad form (1—8 §§). Därjämte upptogos föreskrifter

om saluhållande av livsmedel, vid vars tillverkning eller beredning an­

vänts sackarin eller annat konstgjort sötmedel (9 §), om märkning av

hermetiskt tillsluten förpackning, vari livsmedel saluhålles i minuthan­

deln, ävensom av tillslutet kärl, vari läskedryck saluhålles på sådant sätt

(10 §), samt om möjlighet att beträffande område i stad eller å landet,

där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad gälla, bestämma om livs­

medels försäljning efter vikt (11 §). Vidare stadgades förbud mot att salu-

hålla eller försälja livsmedel under någon av de varubenämningar, som

avsågs i vissa angivna paragrafer i 3—dl kap. i stadgan eller under benäm­

ning, som var liktydig med någon av dessa varubenämningar, med mindre

varan till sin sammansättning och övriga beskaffenhet motsvarade de ford­

ringar, som i respektive lagrum angavs för livsmedel med den ifrågavarande

benämningen (12 §), vilket förbud kompletterades med stadgandena i 13

och 14 §§, som närmast hämtats från 1917 års förordning. I 15 § slutligen

stadgades, att bestämmelserna i stadgan i tillämpliga delar skulle gälla be­

träffande sådana näringspreparat, pastiller, tabletter och dylika varor,

vilkas tillverkning och sammansättning icke vore föremål för kontroll jäm­

likt för läkemedel meddelade bestämmelser.

2 kap. i 1941 års förslag till livsmedelsstadga upptog särskilda föreskrif­

ter om vatten och is in. in., delvis hämtade från hälsovårdsstadgan.

3—11 kap. innehöllo bestämmelser om följande särskilda livsmedel, näm­

ligen mjölk, grädde, smör, kött — varvid i ett särskilt kapitel insatts be­

stämmelserna om kringföringshandel med kött och charkuterivaror — spann­

målsprodukter och socker, saft och sylt m. in. samt honung, kaffe och te,

kakaoprodukter och mandelmassa, ättika och kryddor.

12 kap. i stadgan upptog bestämmelser om livsmedelskontrollen — var­

vid beträffande antagandet av lokala föreskrifter hänvisades till hälsovårds­

stadgans bestämmelser — samt 13 kap. ansvarsbestämmelser.

I motiveringen till de framlagda förslagen framhöllo livsmedelslagstift-

ningssakkunniga till eu början, att livsmedelslagstiftningens uppgift vore

dels att skydda människorna för giftiga, skadliga eller eljest ur hälsosyn­

punkt otjänliga livsmedel, dels att förhindra oredlighet i handeln med livs­

Kanyl. Maj.ts proposition nr 63.

GO

medel. De förändringar, som det moderna samhället under det senaste sek­

let undergått, icke minst genom den alltmer utbredda stadsbebyggelsen och

industrialiseringen, hade på ett djupt ingripande sätt påverkat livsmedels­

försörjningen. Den enskildes kontroll över de livsmedel, som han förbru­

kade, hade numera i stor utsträckning omöjliggjorts. Födoämnen produce­

rades i främmande länder, fraktades över stora delar av jorden, tillverka­

des industrimässigt och försåldes i slutna förpackningar, försattes med ke­

miska ämnen av olika slag för färgning, smak- och utseendeförbättring

eller konservering. Konserveringsindustrin befunne sig i ständig utveckling

och konsumtionen av dess produkter vore under normala förhållanden i

vårt land mycket betydande. I samma mån kontrollen över livsmedlen med

avseende på deras ursprung och sammansättning alltmer undandroge sig

den enskildes bedömningsförmåga, bleve det nödvändigt att den övertoges

av samhällets organ, som i många fall ensamma hade möjlighet härtill.

De sakkunniga anförde vidare.

Avsaknaden av kontroll över livsmedlens beskaffenhet framträder av

naturliga skäl särskilt påtagligt under tider då brist på födoämnen råder.

Det var sålunda ingen tilllällighet att frågan om utarbetandet av en livs­

medelslag blev högaktuell under förra världskriget. Kristider ge upphov till

en växande flora av surrogat och ersättningsmedel, ja till och med av surro­

gat för surrogaten. De allmänt gängse, viktiga födoämnena undergå då

ofta betydande kvalitetsförsämringar, utspädas med vatten, tillsättas eller

uppblandas med mindre värdefulla beståndsdelar o. s. v. I några fall hålla

sig dylika produkter kvar även sedan orsakerna till deras framträdande

upphört. Men jämväl under normala förhållanden förekommer det i icke

obetydlig utsträckning, att mindre nogräknade tillverkare framställa livs­

medel, vilkas sammansättning eller värde icke står i rimligt förhållande till

pris eller utlovad eller antagen beskaffenhet, såvida icke i eu livsmedelslag-

stiftning angivits grunder för vad som förstås med deras normala samman­

sättning och dessa föreskrifters efterlevnad noggrant kontrolleras. En väl

genomförd kontroll över handel och hantering med livsmedel ligger där­

för även under normala förhållanden lika mycket i den enskilde konsumen­

tens som i den lojale tillverkarens eller försäljarens intresse. I samma mån

som en ingående lagstiftning på detta område genomföres i allt fler kultur­

länder, blir risken för ett land, som saknar dylik lagstiftning större. Det är

naturligt, att varor, för vilkas försäljning det egna landets föreskrifter lägga

hinder i vägen, skola söka sig ut över landets gränser. Därigenom riskera

länder med mindre väl utvecklad livsmedelslagstiftning alt bliva en av­

stjälpningsplats för i andra länder tillverkade varor, som äro av mindre

god beskaffenhet eller rent av hälsovådliga.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga framhöllo ytterligare, att i hygieniskt

avseende vår gällande lagstiftning i ämnet i stort sett torde uppfylla rim­

liga fordringar, vilket bl. a. framginge därav, att de efter genomförandet av

1919 års hälsovårdsstadga framkomna reformkraven i allmänhet icke gällt

den sanitära livsmedelslagstiftningen utan i stället åsyftat införande av

utvidgade bestämmelser av ekonomisk natur. Det vore alltså främst i ekono­

Kunyl. Maj:ts proposition nr (i.‘i.

61

miskt hänseende, som brister i vår nuvarande livsmedelslagstittning tram*

trätt. Nyheterna i de sakkunnigas förslag utgjordes också väsentligen av de i

3—It kap. införda kvalitetsbestämmelserna angående viktigare livsmedel.

I betänkandet ha livsmedelslagstiftningssakkunniga utförligt diskuterat

behovet att i enlighet med 1921 års förslag införa skärpta bestämmelser

rörande oredliga förfaranden i livsmedelshandeln. De sakkunniga ha sam­

manfattat sin ståndpunkt på följande sätt.

De sakkunniga ha icke funnit tillräckliga skäl föreligga till en sådan

utsträckt kriminalisering, gällande för handeln med alla slag av livsmedel.

Därvid ha de sakkunniga särskilt beaktat, att de bestämmelser rörande

bedrägeri och liknande brott, som innefattas i straffrättskommitténs be­

tänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott, i stort sett

tillgodose de önskemål, som kunna uppställas för en sådan utsträckt krimi­

nalisering. Medan således för handeln med livsmedel över huvud skärpta

bestämmelser till skydd mot oredlighet icke ansetts tillräckligt motiverade,

torde för vissa livsmedel specialföreskrifter rörande deras sammansättning

och beskaffenhet i övrigt vara erforderliga. I lagtekniskt hänseende torde

dessa kvalitetsreglerande bestämmelser böra utformas på det sätt, att de

föreskrifter i 1917 års förordning angående förbud i vissa fall mot an­

vändande av vilseledande varubeteckningar vid handeln med födoämnen,

vilka äro gemensamma för i förordningen avsedda varubenämningar över­

flyttas till livsmedelsstadgans inledande kapitel samt att de för vissa livs­

medel föreslagna specialstadgandena anknytas till dessa gemensamma före­

skrifter. Det skydd för benämningarna å viktigare livsmedel, som härige­

nom skapas, skall gälla såväl i parti- som i minuthandeln.

Livsmedelslagstiftningssakkunniga anförde, att i de tid efter annan

gjorda framställningarna angående en utvidgad livsmedelslagstiftning bl. a.

uttalats önskemålet, att lagstiftningen måtte göras enhetlig. Härmed torde

bl. a. ha avsetts att inom författningens ram borde i möjligaste mån in­

fogas redan befintlig livsmedelslagstiftning, varigenom större överskådlig­

het skulle vinnas. Under utredningsarbetets gång hade det emellertid visat

sig, att detta önskemål av olika anledningar icke kunde förverkligas i större

utsträckning. Gällande författningar angående exempelvis köttkontrollen,

pastörisering av mjölk, mejerier, margarintillverkning samt beredning och

märkning av vissa fiskkonserver innehölle bestämmelser angående tillverk­

ning eller kontroll av mycket speciellt slag, varför de icke lämpligen läte

sig sammanföras med den lagstiftning, som införts i föreliggande förslag

till livsmcdelsstadga.

1 fråga om margarin och margarinost in. in. anförde de sakkunniga, all

bestämmelser angående dessa varor såsom f. n. borde meddelas i särskild

författning, då beträffande detta varuslag för livsmedelslagstiftning i egent­

lig mening främmande jordbrukspolitiska synpunkter gjorde sig gällande.

Därtill komme, alt på grund av margarinets och margarinvarornas stora

likhet med motsvarande jordbruksprodukter strängare kontrollförcskrifler

erfordrades sin beträffande livsmedel i allmänhet.

Kanyl. Mnj.ls proposition nr (iS.

62

Beträffande ost erinrade de sakkunniga om att genom kungörelse den

1 november 1940 med särskilda bestämmelser angående tillverkning av och

handel med ost kungörelsen den 26 oktober 1925 angående kontroll å han­

deln med ost tillsvidare upphävts. Med hänsyn härtill och då frågan, huru­

vida bestämmelser om ost borde införas i livsmedelsstadgan torde vara be­

roende på om särskilda kontroll föreskrifter ansåges erforderliga för detta

varuslag, hade inga särskilda bestämmelser angående ost införts i livs­

medelsstadgan.

Kungl. Maj.ls proposition nr 63.

1948 års livsmedelssakkuunigas förslag.

Liksom i livsmedelslagstiflningssakkunnigas förslag utgöres den centrala

författningen i 1948 års livsmedelssakkunnigas förslag av en livsmedels-

stadga. Denna grundar sig på och är uppbyggd på liknande sätt som i livs-

medelslagstiftningssakkunnigas förslag, men är i viss mån omdisponerad

och utökad, varjämte författningstexten i stor utsträckning såväl reellt som

formellt omarbetats. Sålunda äro bestämmelserna i 1 kap. »Inledande be­

stämmelser» och 2 kap. »Stadgans tillämpningsområde. Lokala föreskrif­

ter» helt nya. Bestämmelserna i 2 kap. om antagande av lokala föreskrifter

motsvara dock delvis hälsovårdsstadgans föreskrifter i samma hänseende.

«i kap. »Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet» har upptagit

vissa bestämmelser från det tidigare förslaget, varjämte givits föreskrifter

om godkännande av livsmedelstillsatser, vilka innehålla väsentliga nyheter.

4 kap. »Livsmedelslokaler in. in.» och 5 kap. »Livsmedels hantering, för­

varing, transport. Torghandel» utgöras huvudsakligen av bestämmelser,

som ingingo i det tidigare förslaget, ehuru omarbetade. Nyheter äro här

t öreskrifter om att mjölk eller grädde i tillslutna flaskor ävensom djup-

irysta varor under vissa förutsättningar skola få saluhållas i vilken livs­

medelsbutik som helst och att häri inskränkning icke får ske genom kom­

munala föreskrifter (21 §), samt om förbud mot handel med vissa ömtåliga

livsmedel å öppen saluplats (26 § andra stycket). I 6 kap., som behandlar

»Kringföringshandel med vissa livsmedel», ha med vissa förändringar upp­

tagits nu gällande bestämmelser om kringföringshandel, men dessa ha ut­

sträckts till att gälla även kringföringshandel med smör, ost, margarin el­

ler bröd från fordon ävensom dylik handel med fisk eller skaldjur från

motorfordon. Vissa bestämmelser ha även intagits om kringföringshandel

med kött, charkuterivaror, smör, ost, margarin eller bröd från motorbåt.

7 kap. »Personalens hygien» innehåller icke några egentliga nyheter i för­

hållande till det tidigare förslaget. Däremot innehåller 8 kap. »Märkning av

livsmedel» åtskilliga nya bestämmelser. Bl. a. ha de allmänna märknings-

bestämmelserna utsträckts till att gälla livsmedel i förpackat skick över

huvud, med vissa undantag. Särskilda bestämmelser föreslås om förpack­

ningar med livsmedel, som angives vara särskilt lämpat för barn (41 §), om

Kungl. Maj:ts proposition nr 671.

(i.'i

förbild i vissa lall att å förpackning, vari livsmedel saluhålles, eller reklam

rörande livsmedel angiva, att varan står under kontroll av offentlig myn­

dighet (43 §), eller använda uttryck, som antyder, att varan innehåller vita­

miner, mineralämnen eller andra näringsämnen, vilka icke nämnvärt bi­

draga till kaloritillförseln, om icke arten och halten av dylika ämnen an­

givas (44 §). 9 kap. upptager helt nya bestämmelser om livsmedels försälj­

ning efter vikt. 10 kap. innehåller särskilda bestämmelser om vissa livs­

medel och motsvarar i huvudsak 3—-4 och 6—11 kap. i det gamla förslaget.

Bestämmelser ha emellertid intagits rörande åtskilliga slag av livsmedel,

som icke funnos med i det tidigare förslaget, nämligen glass, mjölkpulver

(torrmjölk) och koncentrerad (kondenserad) mjölk, ost, margarin och mar­

garinvaror, fisk och fiskvaror, ägg, här, frukt, grönsaker och svamp samt

majonnäs. 11 kap. innehåller bestämmelser om ersättningsmedel för vissa

livsmedel, vilka föreskrifter helt sakna motsvarighet i det tidigare förslaget.

12 kap. behandlar livsmedelskontrollen och motsvarar i stort sett det tidigare

förslaget. Dessulom finnas ansvars- och övergångsbestämmelser.

Liksom i 1941 års förslag finnes en normalmatvarustadga upprättad men

den är här tänkt såsom bilaga till livsmedelsstadgan.

Såsom allmän motivering Bil det framlagda förslaget ha de sakkunniga

anfört bl. a. följande.

Redan 1930 års livsmedelslagstiftningssakkunniga framhöllo med skärpa,

att den egentliga livsmedelslagstiftningen vägledes av två olika huvudsyn­

punkter, nämligen ekonomiska och hygieniska. Å ena sidan har man att

beakta allmänhetens intresse att omkostnaderna för livsmedlens framställ­

ning och distribution i möjligaste mån hållas nere. Ett sådant förbilligande

får emellertid icke drivas så långt, att varornas kvalitet sänkes under vad

som kan anses skäligt. En viktig del av kvaliteten hos varorna är deras

näringshygieniska beskaffenhet. En hög varukvalitet i hygieniskt avseende

kommer i de flesta fall alt medföra stegrade omkostnader. Det låter sig

alltid säga, att livsmedlens hygieniska beskaffenhet skall vara oklanderlig.

Man får emellertid icke glömma, att de praktiska åtgärder, vilka krävas

för att genomföra detta önskemål, samtidigt ha en återverkan på det eko­

nomiska området och kunna inverka på såväl produktion som distribution

och konsumtion. Uppställde man t. ex. kravet på att mjölk skulle saluföras

färsk och helt eller nästan bakteriefri, bleve i stort sett försäljningen omöj­

liggjord. På liknande sätt komma hygieniska föreskrifter i allmänhet att i

växlande utsträckning påverka framställning, transport, förvaring, distribu­

tion och handel med livsmedel och därigenom även priser och efterfrågan

å desamma o. s. v. Den aktuella livsmedelslagstiftningen är ett uttryck för

det rådande samspelet eller växelverkan mellan vilt skilda synpunkter och

intressen. Åtgärder, vidtagna i ett syfte, kunna här komma att sträcka sina

verkningar långt över det område, som från början närmast avsågs. Del

är därför nödvändigt att vid utarbetandet av en livsmedelslagstiftning söka

åstadkomma eu ändamålsenlig avvägning mellan många olika, i och för

sig välmotiverade intresseståndpunkter.

Eu rationell distribution ligger i allas intresse. Men samtidigt måste

kraven på varornas hygieniska behandling bibehållas i erforderlig ulslräck-

64

ning. Det liar tidigare sagts atL kvalitetskraven iiro tidsbundna. Befolk­

ningens allmänna levnadsstandard är eu av de viktigaste faktorerna i detta

hänseende. Tillgången på enskilda livsmedel eller livsmedel i allmänhet

spelar också en stor roll. Allt detta visar att man här rör sig på ett område,

där fasta normer icke kunna upprätthållas. Lagstiftningen måste därför

besitta eu ganska hög grad av rörlighet, så att den å ena sidan undertrycker

skadliga och bedrägliga livsmedel men å andra sidan icke lägger hinder i

vägen för eu sund utveckling. Även i fall då hygienikern, vilken med nöd­

vändighet är i viss mån återhållsam i förhållande till nyheter, måste ställa

sig tveksam till någon ny vara eller något nytt förfaringssätt, lar han inte

glömma att det kan vara ambition hos teknikern, som däri tagit sig ut­

tryck. I det speciella fallet blir det sålunda nästan alltid fråga om en kon­

kurrens mellan olika intressen, vilka dock ur större sammanhang sett

borde ha mycket gemensamt. Det är avvägningen mellan dem ur vidare

synpunkter som återspeglas i livsmedelslagstiftningen.

Det ligger alltid en fara i att på detta område taga ställning till problemen

på kort sikt. I själva verket rör det sig nämligen om åtgärder, vilkas räck­

vidd kan sträcka sig över generationer. Det är därför av väsentlig vikt att

större möjligheter skapas för företrädare för de olika intressen, som här

beröras, att få stå i kontinuerlig kontakt med varandra och utbyta syn­

punkter. De sakkunniga föreslå i det följande vissa åtgärder i denna rikt­

ning. I likhet med 1941 års betänkande anse de sakkunniga, att en verklig

livsmedelshygien icke bör uteslutande byggas på författningsbestämmelser

utan i första hand bör lita till upplysning och förtroendefullt samarbete.

Livsmedelslagstiftningen är självfallet i första hand ett konsumentin­

tresse. Konsumenten önskar eu lätt tillgång på eu ur hygienisk och övriga

kvalitativa synpunkter fullgod vara. Men livsmedelslagstiftningen är även

ett producent- och handelsintresse, nämligen i den meningen, att det är till

gagn för lojala producenter och affärsmän att få till stånd bestämmelser,

som syfta till att förhindra uppkomsten av illojala företeelser på ifråga­

varande område. Såsom framgår av det föregående har även inom närings­

livet starka krav framställts på att få till stånd eu förbättrad livsmedels-

lagstiftning.

En utan tvivel mycket viktig fråga, som här berörts i åtskilliga yttranden,

är vilka författningar, som böra ingå i eu livsmedelslagstiftning. Man har

framhållit att 1941 års förslag utelämnat åtskilliga bestämmelser, som i och

för sig lämpligen borde höra till en livsmedelslagstiftning. Bland sådana

bestämmelser ha nämnts de, som röra margarinlagstiftningen och pastöri-

seringsförordningen. Uppenbarligen är den gränsdragning, som de nuva­

rande sakkunniga givit livsmedelsstadgan, vidare än den tidigare kom­

mitténs. I huvudsak ha emellertid endast intagits författningsbestämmelser,

vilka beröra varor, som saluhållas. Det är dessas sammansättning och be­

skaffenhet som i första hand är av intresse. Endast mera undantagsvis ha

de sakkunniga däremot ansett sig böra göra detaljbestämmelser rörande till­

verkning och produktion. I allmänhet ha också tekniska anvisningar rö­

rande olika förfaringssätt uteslutits. Utgående från dessa synpunkter ha

bestämmelser rörande margarin ansetts böra inflyta i livsmedelsstadgan

medan däremot pastöriseringsförordningen fått stanna utanför. A andra

sidan kan det av praktiska skäl förekomma, att i något fall bestämmelser,

som enligt dessa huvudsynpunkter icke borde höra hemma i livsinedels-

stadgan, dock ha inrymts där.

Kuiujl. Maj:h proposition in 63.

H;ir ifrågavarande bestämmelser ha sammanförts t il 1 en livsmedelsstadga

vilken förutsättes skola vara av administrativ karaktär, utfärdad med stöd

av g 89 regeringsformen. Då emellertid bestämmelserna delvis äro ganska

djupt ingripande i det dagliga livet och ha en icke obetydlig ekonomisk

räckvidd, anse de sakkunniga, att riksdagens yttrande i anledning av stad­

gan bör inhämtas. Åtskilliga av stadgans bestämmelser äro hämtade från

1919 års hälsovårdsstadga, som tillkommit i denna ordning. Samma för­

farande torde böra tillämpas vid ändringar i stadgan, så vitt fråga icke är

om rena detalj spörsmål av föga räckvidd. Även specialbestämmelserna i

stadgan ha dock mången gång en sådan allmän betydelse, att riksdagens

yttrande bör inhämtas över en ifrågasatt ändring av desamma. Hänsyn sy­

nes härvid i någon mån kunna tagas till det större eller mindre behovet

av skyndsamhet vid författningsändringens genomförande. Det torde emel­

lertid komma att höra till undantagen, att eu förändring i stadgan behöver

genomföras så snabbt, att riksdagens godkännande icke hinner inhämtas.

Kuni/I. Maj:ts proposition nr O-I.

(5f>

Yttranden över 1948 års livsmedelssakkunnigas förslag.

Över 1948 års livsmedelssakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av föl­

jande myndigheter och sammanslutningar in. fl., nämligen medicinalstyrel­

sen, som överlämnat yttrande av föreståndaren för kemiska avdelningen

vid statens farmacevtiska laboratorium, styrelsen för statens institut för

folkhälsan, statspolisintendenten, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen,

som överlämnat yttrande av tulldirektionen i Stockholm, kontrollstyrelsen,

lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, som överlämnat yttranden av bl. a.

Svenska stadsveterinärföreningen och Föreningen av besiktningsveterinärer

vid Sveriges kontrollslakterier, fiskeristyrelsen, som överlämnat yttranden

av fiskeriintendenterna i österhavets och Västerhavets distrikt, av Svenska

fiskhandelsförbundet och av Svenska konservfabrikers riksförening, kom­

merskollegium, som överlämnat yttranden av samtliga handelskamrar i

riket, statens livsmedelskommission, statens priskontrollnämnd, överståt-

hållarämbetet, som överlämnat yttranden av polismästaren i Stockholm och

av Stockholms stadsfullmäktige, vilka i sin tur inhämtat yttranden av slakt­

hus- och saluhallsstyrelsen och av hälsovårdsnämnden i Stockholm, läns­

styrelserna i samtliga län, vilka överlämnat yttranden dels av vissa hälso­

vårdsnämnder i resp. län, dels ock, i flertalet fall, av förste provinsial­

läkaren och länsveterinären i vederbörande län, varjämte överlämnats, av

länsstyrelsen i Stockholms län yttranden av Stockholms speceri- & livsme­

delshandlareförening och Södertälje köpmannaförening, samt av läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrande av Göteborgs hälsovårdsin­

spektörers förening, Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium,

Svenska smörprovningarna, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt, sty­

relsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök, som överlämnat

yttrande av lantbruksliögskolans lärarkollegium, Alnarps lantbruks-, me­

jeri- och trädgårdsinstitut, veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska

Ilihan// IiII rikstltiprns prohd.tdl 1t)öl. / sand. AV Oil.

(Sfi

anstalt, 1948 ars hälsovårdsstadgekommittc, 1949 års jordbruksnämndsut-

redning, Förste provinsialläkarnes förening, Svenska provinsialläkareför­

eningen, Svenska stadsläkareföreningen, Sveriges veterinärförbund, Svenska

veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien, Svenska länsveterinärför­

eningen, Svenska distriktsveterinärföreningen, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, samarbetskommittén för hälsovårds­

nämnderna i rikets större städer, Svenska hälsovårdstjänstemannaförbun-

det, Svenska institutet för konserveringsforskning, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, som överlämnat yttranden av Sveriges speceri-

& lanthandlareförbund och Sveriges charkuteri- & slakteriidkares riksför­

bund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund, Svenska mejeri­

ernas riksförening u. p. a., Sveriges slakteriförbund, Svenska ägghandels­

förbundet, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges biodlares riksför­

bund, Sveriges bageriidkareförening, Sveriges konditorförening, Sveriges

glassindustriers riksförbund, Sveriges fruktindustriförbund, Svenska fisk-

handelslörbundet, Sveriges ättikspritfabrikanters förening, Svenska reklam­

förbundet, Sveriges standardiseringskommission, Sveriges fastighetsägare­

förbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Svenska skolkökslärarinnornas förening, Svenska vegetariska

föreningen, Svenska frisksportförbundet och Förbundet Allnordisk folk­

hälsa samt Åhlén & Holm aktiebolag.

I de avgivna yttrandena har behovet av eu livsmedelslagstiftning allmänt

vitsordats. Däremot har från åtskilliga håll det nu föreliggande förslaget

kritiserats såväl ur materiella som formella synpunkter. Man har även i ett

stort antal yttranden gjort gällande, att vissa delar av den föreslagna livs-

medelsstadgan, vilka brutits ut ur hälsovårdsstadgan, borde kvarstå i denna

samt att i varje fall hälsovårdsstadgan och livsmedelsstadgan vore så ömse­

sidigt avliängiga av varandra, att när nu hälsovårdsstadgan är under över-

arbetning av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté, med slutlig prövning av

förslaget till livsmedelsstadga borde anstå, tills ställning samtidigt kunde

tagas till båda förslagen.

Av de yttranden, vari denna ståndpunkt kommer till synes, må följande

här anföras.

Medicinalstyrelsen anför, att då arbetet med revision av gällande liälso-

vårdsstadga åtminstone i dess allmänna delar hunnit ganska långt, syntes

det föga lämpligt, att en livsmedelsstadga, innehållande sanitära bestäm­

melser, fastställdes före den nya stadgan. Naturligast vore, att statsmak­

terna i ett sammanhang kunde taga ståndpunkt till samtliga hithörande

förslag, men det vore också ett intresse, främst från handelns och indu­

strins sida, att en modern livsmedelslagstiftning icke uppskötes mer än

som oundgängligen erfordrades. De i stadgeförslaget ingående standard­

bestämmelserna — föreskrifter om livsmedels sammansättning — vore i

allmänhet ej av sådan natur, att riksdagens medverkan krävdes för deras

Kanyl. Maj:Is proposition nr (iil.

Kungl. Maj:ts proposition nr Gä.

(17

tillkomst. Det vore en fördel, om dessa bestämmelser utfärdades i form av

kungörelse, som utan större omgång kunde ändras. Styrelsen skulle vara

beredd att förorda ett sådant tillvägagångssätt, att endast standardbestäm-

melserna nu beslötes, bl. a. för att tillmötesgå handelns och industrins be­

rättigade krav. Styrelsen funne emellertid åtskilliga vägande skäl föreligga

för att hänvisa även standardbestämmelserna till förnyad behandling och

att man därvid finge tillfälle att anpassa dem efter såväl livsmedelsstad-

gans sanitära bestämmelser som övriga hälsovårdsföreskrifter, som hade

intresse i detta sammanhang. Styrelsen ville i samband härmed hänvisa

till det av Svenska institutet för konserverings forskning över betänkandet

avgivna yttrandet, som styrelsen funne innehålla många synpunkter av av­

görande betydelse.

I sistnämnda yttrande anföras till eu början följande allmänna syn-,

punkter.

Avgränsningen av livsmedelslagens tillämpningsområde till i främsta

rummet saluhållande av livsmedel är enligt vår uppfattning förslagets all­

varligaste bristfällighet. Det torde vara i hög grad önskvärt, att Sverige nu

i likhet med de flesta andra länder erhåller en lagstiftning på detta område,

som täcker all hantering med livsmedel. Varje annan avgränsning är ägnad

inte blott att försvåra lagens tillämpning utan också dess utformning. De

sakkunniga själva äro medvetna om svårigheten att upprätthålla sin egen

avgränsning, vilket framgår av kommentarerna i bilagan, men de ha trots

detta icke övervägt att giva lagen ett mera naturligt tillämpningsområde.

Det utarbetade förslaget har dessutom främst av denna anledning blivit

oöverskådligt och föga enhetligt och i flera fall mångtydigt till sin tolkning.

Detta hade varit så mycket angelägnare, som utvecklingen på livsmedels­

området under de senaste decennierna klart gått i riktning mot användan­

det av allt mer förädlade livsmedel och allt fler färdigpaekade sådana. Som

bekant har i många länder eu betydande del av t. o. m. färskvarorna kom­

mit att saluföras i färdigförpackat skick, s. k. konsumentförpackningar.

Ingenting motsäger, att vi ha att förvänta en liknande utveckling i vårt

land.

Det är slutligen också rimligt, om livsmedelsindustrien önskar erhålla

vissa garantier för att dess råvaror har behandlats hygieniskt och lämpligt,

innan den mottager dessa, så mycket mera som det av sagda industrier krä-

ves, att deras färdigprodukter skola hålla viss kvalitetsstandard.

I fortsättningen framhåller institutet, alt eu annan allmän anmärkning

gällde frånvaron av definitioner, vilken medfört, att ett otal paragrafer fått

eu synnerligen oklar innebörd. Bland de begrepp, som borde definieras,

kunde nämnas: konserv, djupfryst, förpackning, öppen saluplats. Slutligen

anmärker institutet, alt förslaget, som det nu förelåge, kommit att innehålla

ett otal detaljbestämmelser, om vilka det i många fall gällde, att de kunde

anses rimliga i dag, men alt utvecklingen sannolikt snabbt komme alt göra

dem föråldrade och föranleda ständiga ändringar. Institutet fortsätter.

Vi vilja därför för vår del föreslå, att allt sådant, som gäller livsmedlens

kvalitet, sammansättning in. in. — huvudsakligen kap. 1(1 — får sin plats

08

Kuni/I. ^Mnj:ls proposition nr

tio.

\ av Sveriges standaidiseringskommission utfärdade beslämnielser, vilka tid

efter annan kunna anpassas efter utvecklingen. Livsmedelslagen skulle då

endast upptaga bestämmelser av mera generell giltighet. Mot bakgrunden

av vad förut anförts kan dessutom ifrågasättas, om inte vad som gäller

lianteringen av oförpackade livsmedel vid saluhållande kunde anslutas till

den hälsovårdsstadga, som nu är under utarbetande. Livsmedelsstadgan

skulle då i dessa stycken endast upptaga den allmänna föreskriften, att alla

livsmedel, som saluföras, skola vax-a kvalitetsklassificerade. En sådan be­

stämmelse finns både i den kanadensiska och amerikanska livsmedelslagen.

Intill dess standardiseringskommissionen utfärdat sådana bestämmelser för

bl. a. hermetiska konserver, fryskonserver, torkkonserver och färska varor

finge naturligtvis vissa övergångsbestämmelser gälla.

Veterinärstijrelsen anför sammanfattningsvis.

Otvivelaktigt föreligger ett behov av en moderniserad livsmedelslagstift-

ning. Till den del denna lagstiftning avser att normera eller eljest giva före­

skrifter rörande livsmedels sammansättning och beskaffenhet kunna änd­

ringar i densamma i såväl skärpande som mildrande riktning förväntas

mycket ofta bliva aktuella. Lagstiftningens karaktär av instrument för den

allmänna hälsovården kräver, att sådana ändringar genomföras utan onö­

dig omgång och tidsutdräkt. Ifrågavarande del av lagstiftningen, som i

huvudsak motsvaras av 10 kap. i det remitterade förslaget, bör följaktligen

falla under Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsrätt.

Av vad veterinärstyrelsen ovan anfört framgår, att nämnda del av för­

slaget, till den del det icke innehåller bestämmelser av rent administrativ

natur, väl kräver viss överarbetning men att densamma dock efter dylik

översyn i fråga om det sakliga innehållet i stort sett motsvarar de krav,

vilka man för ögonblicket kan och bör ställa på en författning som är av­

sedd att normera sammansättning och beskaffenhet av livsmedlen.

Annorlunda förhåller det sig med huvuddelarna av förslaget i övrigt, på

vilka genomförbarheten av bestämmelserna i 10 kap. ytterst vilar. Sagda

delar av förslaget äro av den beskaffenhet att de icke böra alltför ofta änd­

ras. De innehålla vidare bestämmelser av sådan natur, att för deras ut­

färdande medverkan av riksdagen synes vara erforderlig. En icke ringa del

hör uppenbarligen hemma i en hälsovårdsstadga.

Veterinärstyrelsen har, såsom framgår av det ovan sagda, nödgats i nu

förevarande delar bestämt avstyrka förslaget i väsentliga stycken. I andra

avseenden har styrelsen funnit förslaget böra upptagas till prövning av

1948 års hälsovårdsstadgekommitté. Med hänsyn till det inbördes samman­

hang, som föreligger mellan livsmedelslagstiftningen och den allmänna

hälsovårdslagstiftningen, synes det veterinär styrel sen till förebyggande av

bristande systematik och överskådlighet ofrånkomligt, att samtliga bestäm­

melser i förslaget av förordnings karaktär upptagas till behandling och

överarbetning av sagda kommitté.

Då såsom nyss anförts bestämmelserna i 10 kaj), för sitt genomförande

iiro beroende av övriga bestämmelser i förslaget, finner veterinärstyrelsen

sig böra hemställa, att hela det av 1948 års livsmedelssakkunniga utarbe­

tade förslaget till livsmedelslagstiftning överlämnas till 1948 års hälso­

vårdsstadgekommitté för alt av denna tagas i övervägande vid fullgörande

av dess uppdrag. Genom en sådan åtgärd blir genomförandet av livsmedels­

lagstiftningen något fördröjd. De olägenheter, som någon till äventyrs an-

Kuiujl. Ma j.ls proposition nr öii.

(i'.i

scr vara förbundna härmed, måste enligt vcterinärstyreisens på erfarenhet

av den nuvarande livsmedelskontrollen fotade mening vara små i jämfö­

relse med de fördelar, som vinnas genom att sagda lagstiftning inarbetas i

en systematiskt genomtänkt, samtliga hithörande hygieniska problem om­

fattande hälsovårdslagstiftning.

Överståthållarämbetet anför.

Frågan om behovet av en särskild livsmcdelsstadga synes vara avhängig

av omfattningen av de bestämmelser, särskilt då kvalitetsbestämmelser,

som anses böra meddelas i den grundläggande författningen på området.

De sakkunniga ha ansett kvalitet sbestämmelserna böra överföras ifrån sär­

skilda författningar och samlas i livsmedelsstadgan. överståthållarämbetet

får emellertid ifrågasätta lämpligheten av ett dylikt förfaringssätt. De sak­

kunniga ha själva förutsatt, att riksdagens yttrande kommer att inhämtas

rörande den föreslagna livsmedelsstadgan. Samma tillvägagångssätt skulle

enligt de sakkunnigas mening komma att bli tillämpligt vid ändringar i

stadgan, såvitt det icke är fråga om rena detaljspörsmål av föga räckvidd.

Enligt vad ämbetet kan finna skulle det mest praktiska vara att själva rikt­

linjerna och de organisatoriska föreskrifterna beträffande livsmedelshan­

teringen intagas i en av riksdagen godkänd författning, medan de mera

detaljerade kvalitetsbestämmelserna, vilka torde komma att ständigt under­

kastas ändringar alltefter utvecklingen inom livsmedelshanteringen, intagas

i författningar, meddelade på administrativ väg. — En särskild livsmedels-

stadga kommer dessutom oundvikligen att medföra dubblering av en del

paragrafer i hälsovårdsstadgan, exempelvis om tvångsmedel och dylikt.

Därtill kommer, att en viss splittring beträffande dispositionen av materia­

let vid en sådan uppdelning knappast torde kunna gå att undvika.

Dessa överväganden tala enligt ämbetets förmenande för att de grund­

läggande bestämmelserna i ämnet få kvarstå inom hälsovårdsstadgans ram.

Oavsett vad sålunda anförts uppstår frågan om lämpligheten av alt nu

företaga den föreslagna revideringen av livsmedelslagstiftningen. Under alla

förhållanden kommer tillämpningen av denna lagstiftning att handläggas i

intim kontakt med övrig hälsovårdsverksamhet; sålunda är det verkstäl­

lande lokala organet över hela linjen hälsovårdsnämnden på orten. Hälso­

vårdsstadgan är för närvarande underkastad översyn av eu kommitté, som.

enligt vad överståthållarämbetet inhämtat, inom ett år torde ha framlagt

förslag till ny hälsovårdsstadga. Enligt uppgift bär nämnda kommitté till

diskussion upptagit bl. a. frågorna om särbestämmelser rörande tätorter och

rätt, respektive skyldighet att antaga lokala föreskrifter utöver vad i hälso­

vårdsstadgan angivits. Det synes ligga i öppen dag, att överensstämmelse

mellan livsmedelsstadgan och hälsovårdsstadgan på dessa punkter är önsk­

värd. Överståthållarämbetet finner del därför icke vara lämpligt att nu

utfärda en särskild livsmcdelsstadga, utan frågan om ändring av de mera

organisatoriska bestämmelserna synes böra anstå och prövas i samband

med behandlingen av förslaget till ny hälsovårdsstadga. Eu omständighet,

som kan anföras mot ett sådant förfaringssätt, är del av handelns repre­

sentanter påpekade stora behovet av skyndsam revidering av kvalitetsförc-

skrifterna för livsmedel, enär tillräcklig möjlighet till inskridande mot

mindre nogräknade Iivsmedelsfabrikanter för närvarande icke slår till buds.

Hinder torde dock icke föreligga att på administrativ väg utan större dröjs­

mål utfärda nödiga kvalilelsbestiiinmelser för sådana livsmedel, i fråga om

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 671.

vilka behovet därav är verkligt trängande. Nu förefintliga kontrollorgan pa

förevarande område torde tills vidare vara fullt tillräckliga för en övervak­

ning av de meddelade bestämmelsernas efterlevnad. Den alltmera skärpta

konkurrensen kommer säkerligen att medföra, att fabrikanter i allt större

utsträckning kritiskt granska sina konkurrenters alster och anmäla för­

seelser mot livsmedelslagstiftningen.

Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer an­

för bl. a. följande.

1919 års hälsovårdsstadga håller för närvarande på att omarbetas av eu

särskild kommitté. Det är av stor betydelse, att livsmedelsstadgan och den

blivande hälsovårdsstadgan upplägges efter samma principer t. ex. beträf-

lande förhållandet mellan stad och land, tätortsproblemet, rättigheten even­

tuellt skyldigheten att antaga lokala föreskrifter m. in. Hälsovårdsstadgan

och livsmedelsstadgan komma att bliva de båda huvudförfattningar efter

vilka hälsovårdsnämnderna hava att arbeta och likformighet i uppläggning

och utformning är därför nödvändig. Vissa bestämmelser i förslaget till

livsmedelsstadga hava i praktiskt taget oförändrad form överförts från

hälsovårdsstadgan. Då dessa bestämmelser i hälsovårdsstadgan även torde

komma att underkastas översyn av hälsovårdsstadgekommittén kan, om det

framlagda livsmedelsstadgeförslaget antages i oförändrad form, nödvändig­

het uppstå att omedelbart efter antagandet delvis omarbeta desamma. Sam-

arbetskommittén anser, att förslag till livsmedelsstadga bör framläggas jäm­

sides med förslag till ny hälsovårdsstadga.

1948 Ars hälsovårdsstadgekommitté framhåller, att vid en rundfråga från

flera håll uttalats att bestämmelser rörande hälsovården icke i onödan

borde splittras upp på olika författningar, för vilken ståndpunkt även inom

kommittén uttalats vissa sympatier. Enligt kommitténs mening talade dock

skäl för att i varje fall bestämmelserna om livsmedels sammansättning, be­

skaffenhet, behandling, märkning och förpackning samlades i en särskild

författning. — Efter eu redogörelse för vissa principiella ståndpunktstagan-

den beträffande eu framtida hälsovårdsstadga framhåller kommittén, att

resultatet av kommittftms arbete torde bli en hälsovårdsförfattning, som till

sin uppläggning i väsentliga avseenden skilde sig från den nuvarande hälso­

vårdsstadgan. Med hänsyn härtill och till uppläggningen av livsmedelssak-

kunnigas förslag till livsmedelsstadga samt det samband, som råder mellan

hälsovårdsstadga och livsmedelsstadga, kunde det ifrågasättas, om det icke

borde anstå med prövningen av livsmedelssakkunnigas förslag i avvaktan

på att kommittén slutfört sitt arbete. I varje fall ville kommittén under­

stryka, att därest kommitténs förslag till reviderad hälsovårdsförfattning

skulle komma att godtagas, följden torde bli att livsmedelsstadgan, om den

antoges i föreliggande skick, ganska kort tid efter det den antagits torde

behöva göras till föremål för översyn.

Sveriges veterinärförbund liksom Svenska veterinärföreningen för kött-

oclx mjölkhggien ifrågasätter det ändamålsenliga i att sammanföra hygie­

niska och ekonomiska föreskrifter i en livsmedelsstadga. Veterinärförbun-

Kuiujl. Muj:ts proposition nr (i,‘l.

71

det framhåller det nära samband, som måste råda mellan en livsmedels­

stadga och eu hälsovårdsstadga. I)å den sistnämnda vore under omarbet­

ning, borde med livsmedelsstadgans fastställande anstå, tills det nya för­

slaget till hälsovårdsstadga bleve framlagt. En överarbetning av förslaget

vore under alla förhållanden nödvändig. Det borde därför omprövas i ett

sammanhang, huruvida icke all livsmedelshygienisk lagstiftning för över­

skådlighetens skull borde ingå i hälsovårdsstadgan, vari speciella, mera fri­

stående föreskrifter om livsmedel eventuellt kunde sammanföras till eu

särskild avdelning.

Förste provinsialläkarnes förening anser ett oundgängligt krav på en livs-

inedelsstadga vara, att den överensstämde med den hälsovårdsstadga, som

vore i antågande. Då man emellertid ännu icke hade sig något bekant om

hur denna senare skulle uppläggas, finge det anses för tidigt alt nu antaga

en livsmedelsstadga sådan som den föreliggande. Det kunde dock ifråga­

sättas, om eu livsmedelsstadga till reglering behövde upptaga sådana för­

hållanden, som berörde personalens hälsotillstånd, lokalernas beskaffenhet,

proceduren vid beslag av födoämnen, ansvarsbestämmelser in. m., då så­

dana frågor syntes höra hemma i hälsovårdsstadgan. En livsmedelsstadga

kunde inskränkas till att enbart innehålla bestämmelser om födoämnenas

beskaffenhet. Föreningen tillstyrkte, att redan nu eu livsmedelsstadga

framlades, innehållande vad som förekomme i 10 kap. i betänkandet, dock

med omarbetning av den de!, som handlade om mjölk, grädde och smör. Öv­

riga delar av förslaget måste omarbetas, och föreningen ville föreslå, alL

detta överlämnades till liälsovårdsstadgekommittén för inarbetande i den

kommande hälsovårdsstadgan.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anför bl. a.

Innan länsstyrelsen ingår i en närmare granskning av förslaget, vill läns­

styrelsen beröra spörsmålet i vilken omfattning en livsmedelsstadga enligt

länsstyrelsens förmenande bör givas. Därvid uppstår först frågan, om i en

och samma stadga böra sammanföras såväl bestämmelser, vilka avse att

skydda människorna för giftiga, skadliga eller eljest ur hälsovårdssynpunkt

otjänliga livsmedel som bestämmelser, avsedda att förhindra oredlighet i

handeln med livsmedel. I det nu föreliggande förslaget, som innefattar båda

dessa grupper, utgöra de ekonomiska bestämmelserna el t 100-tal paragra­

fer, under det att de hygieniska uppgå till allenast ett 30-tal. Flertalet

hälsovårdsnämnder torde ha ringa möjligheter aLt övervaka de ekonomiska

bestämmelserna. Därför komma de troligen, då det gäller livsmedelskont­

roll, att nästan uteslutande ägna sig åt de hygieniska bestämmelserna, vilka

givetvis äro de viktigaste och de, som det närmast åligger hälsovårdsnämn­

derna att övervaka. Sammanför man i eu författning såväl de hygieniska

som de ekonomiska bestämmelserna, torde många hälsovårdsnämnder för­

lora överblicken över de olika bestämmelserna och i stor utsträckning

underlåta att överhuvud ingripa. Del är även alt befara, att de livsmedcls-

hygieniska bestämmelserna förlora i respekt och förståelse hos allmänhe­

ten, om de återfinnas i en stadga, som ii ven innehåller omfattande och

mindre viktiga ekonomiska bestämmelser. Om emellertid de ekonomiska

72

bestämmelserna skola inordnas i samma stadga som de hygieniska, måste

man fordra, att de avskiljas var för sig i två särskilda avdelningar och ej

endast ett flertal olika kapitel. De sakkunniga ha tydligen försökt den se­

nare utvägen men ej helt lyckats därmed.

Statens veterinärmedicinska anstalt säger sig icke vara övertygad, att

tiden ännu vore inne för att genomföra den omfattande lagstiftning, vartill

förslag framlagts. Då åtskilliga av livsmedelsstadgans bestämmelser vore

hämtade från hälsovårdsstadgan, måste det ligga i hälsovårdsstadgekom-

mitténs intresse att medverka vid den avgränsning av livsmedels- och hälso-

vårdsstadgornas ämnesområden, som eventuellt borde komma till stånd.

Det vore därför naturligt, att betänkandet överlämnades till hälsovårds-

stadgekommittén. Intet vore dock att erinra mot att förslag till nya bestäm­

melser rörande livsmedels sammansättning och beskaffenhet — i vilka hän­

seenden jämväl visst behov av skyndsamhet torde föreligga —• redan med

det snaraste blev framlagda för riksdagen.

Styrelsen för statens institut för folkhälsan, som jämväl anser att hälso-

vårdsstadgekommitténs förslag bör inväntas, är dock av den uppfattningen,

att behovet av föreskrifter rörande de olika livsmedlens sammansättning,

beskaffenhet, behandling och märkning vore mycket stort, varför borde

övervägas, om ej de kapitel i stadgeförslaget, som behandlade dessa frågor,

skulle kunna utbrytas och införas i en särskild författning, vilken skulle

kunna träda i kraft vid tidigare tidpunkt än stadgan i övrigt.

Bland övriga yttranden, vari förordas uppskov helt eller delvis med fram­

läggande av föreliggande förslag till livsmedelsstadga, må nämnas kommers-

kollegium och det övervägande antalet länsstyrelser, flertalet förste provin­

sialläkare och länsveterinärer, åtskilliga hälsovårdsnämnder m. fl.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som framhåller behovet av eu modernise­

rad och enhetlig livsmedelslagstiftning och säger sig ha klart positiv inställ­

ning till förslaget, anför, att det givetvis kunde ifrågasättas, om ej hälso-

vårdsstadgekommitténs översyn av hälsovårdsstadgan borde avvaktas, in­

nan slutlig ståndpunkt toges till nu ifrågavarande förslag, men alt det å

andra sidan torde ur olika synpunkter framstå såsom angeläget, att det

gamla önskemålet om en förbättrad livsmedelslagstiftning utan ytterligare

dröjsmål bleve realiserat. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner ange­

läget att eu tidsenlig livsmedelslagstiftning snarast kommer till stånd. På

grund härav vill länsstyrelsen icke förorda ytterligare uppskov på obestämd

tid i avvaktan på ett eventuellt förslag' till ny hälsovårdsstadga utan till­

styrker antagandet snarast av en särskild livsmedelsstadga.

Från näringslivets sida har behovet av att en livsmedelslagstiftning

snarast genomföres blivit starkt betonat. Sveriges industriförbund fram­

håller sålunda såsom ett totalomdöme, att förslaget syntes väl avvägt. I en

viktig principfråga, nämligen den som gällde märkning av förpackade livs­

medel, kunde förbundet icke ansluta sig till förslagets ståndpunkt. Vissa

Kungl. Maj:tv proposition nr 63.

73

detalj justeringar vore givetvis behövliga, varvid förslaget iiven borde under­

kastas en redaktionell översyn. Förbundet ville emellertid understryka

angelägenheten av att den fortsatta bearbetningen av stadgeförslaget be-

dreves så skyndsamt, att detta snarast möjligt kunde underställas riksda­

gens prövning. Stockholms handelskammare framhåller, att enligt handels­

kammarens uppfattning redan 1941 års förslag utgjorde en i stort sett lyck­

lig avvägning mellan de mot varandra stående intressena, varför handels­

kammaren hade tillstyrkt, att det lades till grund för lagstiftning. Den

överarbetning, som därefter ägt rum, hade i flertalet hänseenden varit av

värde; i andra hade den emellertid blivit ur handelskammarens synpunkt

mindre tillfredsställande. Bl. a. kunde handelskammaren icke ansluta sig

till den principiella uppläggning, som de sakkunniga givit förslagets 10 kap.

med dess mångfald detaljföreskrifter beträffande olika slags livsmedel, i

viss utsträckning hämtade ur de krisregleringar, av vilka det svenska nä­

ringslivet under det senaste kriget varit bundet. Det kunde enligt handels­

kammarens mening starkt ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att på

sätt här föresloges i detalj binda utvecklingen. Det vore icke möjligt att

förutse, vilka förändringar på detta, och ej heller på andra, varuområden

som forskning och tekniskt framåtskridande kunde föranleda. En detalje­

rad reglering av tillverkningen av olika slags livsmedel vore därför i läng­

den ägnad att direkt motverka en rationell utveckling inom livsmedelsin­

dustrien. Bortsett från nämnda och åtskilliga andra erinringar ansåge han­

delskammaren likväl att förslaget utgjorde en tillfredsställande lösning av

den mångfald avvägningsproblem, som naturligen uppkomme på detta, ur

lagstiftningssynpunkt mycket svårbemästrade område. Handelskammaren

tillägger.

Om det redan år 1941 var angeläget, att ny livsmedelsstadga utfärdades,

är i dag eu tidsenlig, rättslig reglering av detta centrala område än mer av

behovet påkallad. Handelskammaren får därför uttrycka den förhopp­

ningen, att den kritik, som från handelskammarens sida anföres och som i

övrigt må riktas mot förslaget, icke får försena ett ställningstagande från

statsmakternas sida i denna fråga. Det är i själva verket ofrånkomligt, att

starka meningsbrytningar göra sig gällande i ett sådant komplicerat ämne,

hur omfattande och noggranna förarbetena än göras. Det bör därför enligt

handelskammarens mening nu åvila statsmakterna att på grundval av allt

tillgängligt material snarast möjligt utarbeta ett definitivt förslag 1:11 liv

livsmedelslagstiftning.

Sveriges grossistförbund framhåller såsom allmänt omdöme, att i för­

slaget vederbörligen beaktats vissa önskemål, som under förarbetena 1 ram-

förts av näringslivet. Av särskilt värde vore, att man i förslaget sökt all

tillgodose kravet på en större enhetlighet i bestämmelserna rörande försälj­

ningen av livsmedel. I regel vore de allmänna föreskrifter, som meddelats,

principiellt av den natur, att de borde få sin plats i en central livsmedels-

stadga. Dessa bestämmelser syntes även i stin t sett väl avvägda med hänsyn

Kungl. Muj.ls proposition nr 63.

71

å ena sidan till behovet av en viss kvalitetsreglering och å andra sidan nä­

ringslivets önskemål att icke hindras i sin rörelsefrihet genom alltför be­

tungande föreskrifter. Föreskrifterna i 10 kap. vore dock i åtskilliga av­

seenden alltför vittgående. Sålunda kunde ifrågasättas, huruvida i själva

livsmedelsstadgan uppgifter borde intagas om i vilken utsträckning kaffet

finge innehålla främmande föroreningar. På detta område förelåge vissa

internationella bestämmelser och överenskommelser, vilka torde uppfylla

alla rimliga anspråk och som i övrigt i vissa delar vore strängare än de av

de sakkunniga föreslagna. Ett fastställande av de föreslagna bestämmel­

serna svnles väl icke komma att medföra större olägenheter för import­

handeln, men det kunde dock ifrågasättas, huruvida de borde inflyta i

livsmedelsstadgan. Av liknande skäl kunde även ifrågasättas, huruvida de

ingående kvalitetsbestäinmelserna rörande olika kryddor lämpligen borde

införas i livsmedelsstadgan.

Sveriges köpmannaförbund anför.

Att 1948 års livsinedelssakkunniga nu framlagt sitt betänkande och där­

med skapat förutsättningar för en lagstiftning på detta område, måste häl­

sas med tillfredsställelse, och det är därvid förbundets åsikt, att det av de

sakkunniga framlagda förslaget fått en sådan utformning, att det efter

smärre justeringar synes böra läggas till grund för proposition i ärendet.

Förslagets innebörd torde nämligen vara att ge allmänheten garantier för

att saluförda livsmedel äro av sund beskaffenhet och att genom föreskrif­

ter rörande såväl livsmedelstillverkning som livsmedelsbandel främja den

lojala produktionen och distributionen av livsmedel. Den enskilda detalj­

handeln har således allt intresse av att betänkandet kommer att resultera

i en livsmedelslagstiftning.

Sveriges lantbruksförbund finner de sakkunniga ha på ett i stort sett god­

tagbart sätt verkställt avvägningen mellan hygieniska och ekonomiska

krav, varför förbundet funne förslaget i huvudsak väl ägnat att reglera ifrå­

gavarande område. Svenska mejeriernas riksförening framhåller, att riks­

föreningen tidigare i olika samband understrukit behovet av en livsmedels-

stadga med hygieniska föreskrifter angående livsmedlen och normer med­

förande upplysningsplikt till skydd för den köpande allmänheten. Med

hänsyn härtill såge riksföreningen gärna, att det pågående lagstiftnings­

arbetet snarast möjligt fullföljdes, så att eu stadga för området utfärdades.

Det föreliggande förslaget syntes härvid i stort sett väl ägnat att läggas

till grund för denna lagstiftning, och riksföreningen kunde därför tillstyrka,

att förslaget toges till utgångspunkt. Då de nämnda hygieniska föreskrif­

terna och den påpekade upplysningsplikten emellertid icke syntes i alla

avseenden ha beaktats, borde förslaget, innan det fastställdes, underkastas

eu översyn för komplettering och förtydliganden. Även Sveriges slakteri­

förbund understryker det stora behov, som enligt förbundets uppfattning

förelåge att snarast få till stånd eu livsmedelsstadga med föreskrifter an­

gående livsmedlens beskaffenhet och deras försäljning, samt finner det

Kungl. Maj.ts proposition nr (Jo.

Kanyl. Muj:ls proposition nr till.

In

föreliggande förslaget i stort sett kunna ligga till grund för sådana be­

stämmelser.

Kooperativa förbundet förklarar sig ieke kunna till alla delar ansluta

sig till det nu föreliggande förslaget till livsmedelsstadga, enär tillbörlig

hänsyn icke tagits till de förändringar, som skett inom livsmedels- och an­

nan handel, främst den särskilt under det senaste decenniet framträdande,

nu i stark utveckling stadda kundförpackningen av varor. Förbundet vore

av den uppfattningen, att livsmedelsstadgans hygieniska föreskrifter borde

omfatta tillverkning, beredning och förpackning samt styckning eller upp­

delning inom engros- och detalj försälj ning av alla livsmedel. Däremot borde

för engros- och detaljhandeln med förpackade varor full frihet beredas han­

deln att sälja dessa varor i butikslokaler, där varor från de mest skilda

branscher sammanförts. Med hänsyn till dessa och vissa andra anmärk­

ningar hemställde förbundet, att en överarbetning av förslaget måtte äga

rum. Av särskild vikt vore, att de bestämmelser, som berörde varusorte-

ringen i butikerna, ändrades så, att den blivande lagen ej lade hinder i vä­

gen för en rationell utveckling av handeln.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner förslaget väl utförligt och vissa

definitioner överflödiga, alltför vidlyftiga eller eljest avfattade på ett sätt,

som förefölle otillfredsställande och i vissa fall kunde vara ägnade alt sprida

löje över författningen.

1 vissa yttranden påtalas, att de hygieniska synpunkterna blivit allt för

litet tillgodosedda i förslaget. Sålunda anför länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län bl. a.

Om förslaget, i vad det avser de ekonomiska bestämmelserna, närmast

kan sägas överflöda, måste man nog till sin besvikelse konstatera,

åt t förslaget, i vad det gäller de hygieniska bestämmelserna, är mycket

knapphändigt. Det kan icke vara välbetänkt att giva en blivande livsmedels­

stadga i denna del en så knapp utformning, att man skall nödgas att även

för snart sagt varje mindre stad och samhälle tillskapa en särskild matvaru-

stadga. Det finnes såväl i de sakkunnigas förslag till normalmatvarustadga

som i nu gällande lokala stadgor ett flertal bestämmelser, som med fördel

skulle kunna inarbetas i livsmedelsstadgan. Ytterligare en del bestämmel­

ser, som äro fullt motiverade beträffande flertalet livsmedel slokaler av ena

eller andra kategorien, men som kanske för ett mindre antal livsniedelslo-

kalcr, belägna på rena landsbygden eller i de minsta samhällena, äro val

stränga, skulle med fördel kunna medtagas i livsmedelsstadgan, därest man

beträffande dessa bestämmelser stadgade möjlighet för vederbörande hälso­

vårdsnämnd att, när skäl därtill förelåge, efter distriktsveterinärens hörande

medgiva undantag från stadgandet. Länsstyrelsen kan icke heller finna nå­

got bärande skäl för att ur livsmedelsstadgan utesluta i förslaget till normal­

mat varusladga intagna bestämmelser angående slakterier, charkuterier, tarm-

renserier och bagerier ävensom angående transport av livsmedel. Del är

svårt att tänka sig, varför man I. ex. beträffande ett slakteri eller ett char­

kuteri skulle kräva mindre stränga bestämmelser beträffande hygieniska an­

ordningar och personalens hygien, om rörelsen är förlagd till landsbygden,

7 G

än om den är förlagd till t. ex. en stad. Tvärtom är del väl ofta så, att livs­

medelsfabriker, som äro belägna på landsbygden eller i mindre samhällen,

särskilt de mindre fabrikerna lämna mycket övrigt att önska beträffande

hygienen. Beträffande dessa är det därför angeläget, att man genom före­

byggande bestämmelser t. ex. beträffande lokalernas inredning och utrust­

ning söker i görligaste mån förhindra livsmedlens förorening eller för-

skämning. För de lokala hälsovårdsmyndigheterna på landsbygden måste

det vara av stort värde att ha närmare bestämmelser alt hålla sig till, när

det gäller kontrollen över verksamheten i nämnda rörelser. Härtill kommer,

att, om för nu nämnda rörelser genom antagande av särskilda matvarustad-

gor strängare bestämmelser bliva gällande för städerna än för landsbygden,

mindre nogräknade rörelseidkare komme att förlägga sin rörelse till lands­

bygden, där för övrigt kontrollen alltid kommer att bliva mindre noggrann.

Även i vissa andra yttranden påyrkas, att åtskilliga av de bestämmelser,

som intagits i förslaget till normalmatvarustadga, skall ingå i livsmedels-

stadgan.

Lantbruksstijrclsen finner nödvändigt, att Kungl. Maj:t eller, efter Ivungl.

Maj:ts bemyndigande, viss myndighet erhåller befogenhet att medgiva er­

forderlig dispens från stadgans bestämmelser, vilket syntes nödvändigt för

att stadgan, särskilt under övergångstiden, skulle kunna tillämpas på ett

smidigt sätt. Liknande yrkande har statens livsmedelskommission.

Kunijl. Maj .'ls proposition nr 63.

Departementschefen.

Såsom framgår av den redogörelse, som i det föregående lämnats beträf­

fande de nu gällande särskilda bestämmelser, som reglera produktionen

av och handeln med livsmedel, återfinnas dessa i ett stort antal författ­

ningar. Det har länge framstått som ett behov — vilket även vitsordats i

många av de yttranden, som avgivits över livsmedelssakkunnigas betän­

kande — att på detta område få till stånd en sammanfattande, systematiskt

uppbyggd lagstiftning, vilken icke blott upptager flertalet av dessa olika

författningsbestämmelser utan även kompletterar dem med nya, så att

vårt land slutligen, liksom flertalet främmande länder, erhåller en tidsenlig

livsmedelslagstiftning. Främst är detta givetvis ett konsumentintresse, men

även för näringslivet, framför allt handeln, är en sådan lagstiftning till stort

gagn; den utgör ett skydd för lojala näringsidkare mot illojala företeelser

på området. Att frågan ansetts betydelsefull, ehuru svårbemästrad, framgår

därav, att den varit föremål för tre särskilda sakkunnigutredningar.

I de föreliggande kommittébetänkandena har betonats, att livsmedelslag-

stiftningen har ett dubbelt syfte, dels ett hygieniskt, nämligen att skydda

människorna mot giftiga, skadliga eller eljest ur hälsosynpunkt otjänliga

livsmedel, dels ett ekonomiskt, att förhindra oredlighet i handeln med livs­

medel. 1 de senaste båda kommittéförslagen ha i livsmedelsstadgan sam­

manförts bestämmelser av båda dessa kategorier, helt naturligt för övrigt,

då gränsen mellan de båda kategorierna är mycket diffus. Många bestäm-

77

nielser kunna sägas fylla såväl del ena som del andra syftet. Det har 1 ram-

stått som ett önskemål, att rörelseidkare och företagare av olika slag, vilkas

angelägenheter förevarande bestämmelser avse att reglera, skola i största

möjliga utsträckning kunna återfinna dessa bestämmelser — i den mån

de äga generell giltighet och icke allenast ha lokal karaktär — i en och

samma författning. Även för allmänheten torde det vara av betydelse, att

ifrågavarande föreskrifter bli mer lättillgängliga.

Mot dessa synpunkter har från vissa håll anförts, att eftersom hälso­

vårdsstadgan är den huvudförfattning, som tjänar till ledning för hälso­

vårdsnämndernas och övriga hälsovårdande organs verksamhet, de hygie­

niska bestämmelserna rörande livsmedel, särskilt bestämmelserna om be­

skaffenheten av olika slag av livsmedelslokaler och formen för deras god­

kännande samt om livsmedelskontrollen, skola kvarstå i hälsovårdsstadgan

och samordnas med de i denna stadga givna bestämmelserna.

Vid övervägande av de synpunkter, som anförts i denna fråga, har jag

funnit mig böra stanna vid att förorda en livsmedelsstadga av i huvudsak

samma omfattning och uppbyggnad som den av livsmedelssakkunniga före­

slagna. Fördelarna att få de hygieniska och de ekonomiska bestämmel­

serna rörande livsmedel — med vissa särskilda undantag, till vilka jag åter­

kommer i det följande — sammanförda till en författning måste anses över­

väga. Någon större olägenhet för hälsovårdsnämnderna att ha två huvud­

författningar att tillämpa i stället för eu torde icke föreligga. Att inarbeta

hela livsmedelsstadgan i hälsovårdsstadgan kan näppeligen komma i fråga,

då hälsovårdsstadgan i så fall skulle bli en synnerligen oformlig författning.

Självfallet är emellertid, att hälsovårdsstadgans och livsmedelsstadgans

innehåll måste samordnas. Ur denna synpunkt kan det önskemål, som

framlagts i ett mycket stort antal remissyttranden, nämligen att med slut­

lig prövning av det nu föreliggande förslaget till livsmedelsstadga skulle

anstå, tills 1948 års hälsovårdsstadgekommitté fullföljt sin omarbetning av

gällande hälsovårdsstadga och möjlighet alltså funnes att samtidigt taga

ställning till båda förslagen, icke frånkännas ett visst berättigande. Å andra

sidan har emellertid från näringslivets sida starkt framhållits angelägen­

heten av att livsmedel sstadgeförslaget snarast möjligt blir föremål för pröv­

ning.

Här bör betonas, att det endast är eu mindre del av förslaget till livs­

medelsstadga, som mera direkt sammanhänger med hälsovårdsstadgan,

nämligen bestämmelserna om antagande av lokala föreskrifter, om livsme­

delslokaler och livsmedelskontrollen. Föreskrifterna om livsmedelslokaler

utgöra emellertid ett tämligen väl avgränsat komplex. Den enda fråga på

detta område, där vissa skäl tala för en enhetlig lösning, gäller samarbetet

mellan byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd. Den skall närmare beröras

i avsnittet om livsmedelslokalerna. I övrigt torde det knappast vara

all befara, all den blivande hälsovårdsstadgan kommer att innehålla

Kmujl. Maj:ls proposition nr (iil.

78

bestämmelser, som ha någon väsentlig inverkan på hithörande spörs­

mål. Svårare är frågan om livsmedelskontrollen. De bestämmelser, som jag

förordar beträffande denna kontroll, äro emellertid, så vitt rör hälsovårds­

nämnderna, icke väsentligt olika de nu gällande. Skulle i hälsovårdsstadge-

utredningens förslag nya riktlinjer för hälsovårdskontrollen över huvud

komma att uppdragas, torde större olägenhet icke vållas av att i livsmedels-

stadgan då vidtaga härför erforderliga ändringar. Mest tveksamt är, huru­

vida de föreslagna bestämmelserna om formerna för antagande av kommu­

nala föreskrifter höra genomföras nu. Till denna sista fråga återkommer

jag i det följande.

Av anförda skäl finner jag mig höra förorda att eu livsmedelsstadga sna­

rast möjligt — utan att avvakta hälsovårdsstadgekommitténs förslag —

genomföres. Beträffande livsmedelsstadgans omfattning och innehåll får

jag anföra följande synpunkter.

I 1921 års förslag till livsmedelslagstiftning ingick även, såsom jag förut

nämnt, en livsmedelslag, som upptog vissa kompletterande stadganden till

strafflagens bestämmelser om oredlighet. I likhet med den ståndpunkt, som

intagits i de senare betänkandena, har jag icke ansett dylika särskilda

stadganden erforderliga, sedan strafflagens bestämmelser om förmögen­

hetsbrott erhållit sin nuvarande lydelse.

Den huvudförfattning, som nu framlägges, är en livsmedelsstadga. Inne­

hållet i denna är av den art, att den torde kunna utfärdas av Kungl. Maj:t

med stöd av § 89 regeringsformen. På grund av den föreslagna stadgans

allmänna betydelse och ekonomiska konsekvenser bör emellertid enligt min

mening riksdagens yttrande inhämtas om förslagets huvudgrunder. Stadgan

innehåller emellertid ett stort antal detaljbestämmelser. Jag anser mig här

böra betona, att det icke bör vara nödvändigt, att om framdeles mindre be­

tydande ändringar i dylika detaljbestämmelser finnas påkallade, för varje

gång inhämta riksdagens yttrande över ändringarna. Endast i fråga om

större, mera genomgripande ändringar, torde detta vara erforderligt.

Mot den av 1948 års livsmedelssakkunniga föreslagna livsmedelsstadgan

har i de däröver avgivna yttrandena framställts ett stort antal anmärkningar

av såväl formell som materiell natur. Med ledning av dessa anmärkningar

har förslaget överarbetats inom inrikesdepartementet, därvid hänsyn i möj­

ligaste mån tagits till gjorda erinringar. I stort sett har emellertid i departe-

mentsförslaget huvudgrunderna i livsmedelssakkunnigas förslag bibehål­

lits. De anmärkningar, som framställts mot förslagets principer av svenska

institutet för konserveringsforskning, kan jag icke godtaga. Att f. n. i

större utsträckning än i det nu föreliggande förslaget reglera själva till­

verkningen av livsmedel synes mig vanskligt. Framhållas bör måhända,

att då i stadgan talas om saluhållande, därmed avses icke allenast saluhål­

lande i detaljhandeln utan även försäljning från fabrik till återförsäljare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 03.

Kungl. Maj:ts proposition nr (13.

79

Om en tillverkare säljer en vara, som icke uppfyller stadgans föreskrifter,

kan han alltså bli förfallen till straff enligt stadgan.

Emellertid har jag ansett det angeläget att så mycket som möjligt skära

ned stadgans omfång. Sålunda har vissa av bestämmelserna om sär­

skilda livsmedel fått utgå såsom varande av mindre vikt, bl. a. be-

förstämmelserna om kaffe, te, kakao, kryddor m. in. Jag har även uteläm­

nat föreskrifterna om livsmedelsförsäljning efter vikt och om ersättnings­

medel för livsmedel. De sistnämnda återfinnas i en år 1942 tillkom­

men författning med tidsbegränsad giltighet och något behov att under

normala förhållanden bibehålla en dylik reglering torde icke föreligga. Jäm­

väl i övrigt har en förenkling av stadgan eftersträvats. Beträffande vissa

författningar eller författningskomplex upptager livsmedelsstadgan endast

hänvisning. Så är fallet exempelvis med lagstiftningen om köttbesiktning

och köttkontroll samt med pastöriseringsförordningen.

I det följande kommer jag att redogöra för och motivera de huvudsak­

liga bestämmelserna i stadgan. Jag vill härvid betona, att jag icke kommer

att ingå på alla detalj spörsmål, liksom jag icke heller kommer att redovisa

alla de detaljanmärkningar, som i yttrandena framställts mot stadgeför­

slaget.

Jag kommer i fortsättningen även att avgiva förslag till ändringar i vissa

andra författningar, betingade av livsmedelsstadgan. Delvis är det här fråga

om författningar som antagits av riksdagen.

Förslaget till livsmedelsstadga.

Det inom departementet utarbetade förslaget till livsmedelsstadga kom­

mer att upptagas till behandling kapitel för kapitel. Jag kommer därvid

även att i korthet redogöra för motsvarande nu gällande bestämmelser, i den

mån sådana finnas, samt för vissa av de av 1948 års livsmedelssakkunniga

föreslagna bestämmelserna. En fullständig redogörelse för de sakkunnigas

författningsförslag lämnas däremot ej, då detta intagits i den vid proto­

kollet i detta ärende fogade bilagan. Äldre förslag liksom motiveringar

komma att redovisas endast i undantagsfall. För närmare upplysning härom

hänvisas till betänkandena. 1

1 kap. Inledande bestämmelser.

(1—2 §§ departeinentsförslaget.)

I delta kapitel av departeinentsförslaget ha intagits vissa begreppsbe­

stämningar nämligen i fråga om uttrycken livsmedel, tillsats till livsmedel,

saluhållande och servering. Dessa bestämmelser sakna i huvudsak mot­

svarighet i gällande författningar. Dock må beträffande servering nämnas,

so

alt i 10 g 1 inom. och 46 § 1 inom. hälsovårdsstadgan »lokal, hörande till

lägenhet, varest allmän spisning eller utskänkning äger rum», är likställd

med lägenhet, där matvaror tillverkas eller förvaras till avsalu. Serverings-

och utskänkningslokaler äro i 8 g 6 mom. och 43 g 6 mom. hälsovårdsstad­

gan upptagna bland de samlingslokaler, som äro underkastade bostads­

inspektion. I giftstadgan förekommer uttrycket »servering åt allmänheten».

Enligt gällande apoteksvarustadga förstås med läkemedel vara, avsedd

att vid utvältes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdoms­

symtom hos människor eller djur.

Kuiujl. Muj:ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

1 § i livsmedelssakkunnigas förslag upptager definition å begreppet livs­

medel. Enligt denna äro livsmedel varor och ämnen i fast eller flytande

form, naturliga eller konstgjorda, bearbetade eller obearbetade, vilka äro

avsedda att förtäras av människor för att tillföra kroppen i dess normala

omsättning ingående näringsämnen samt icke äro att hänföra till läke­

medel. I andra stycket av samma paragraf stadgas, att vad i stadgan före-

skrives om livsmedel skall, ändå att varan icke jämlikt första stycket är

att anse såsom livsmedel, i tillämpliga delar gälla jämväl a) varor och

ämnen, vilka äro avsedda att sättas till livsmedel i syfte att påverka deras

näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i övrigt; b) för

förtäring avsedda njutningsmedel; c) ersättnings- eller utdrygningsmedel

för livsmedel; d) sådana fria läkemedel såsom näringspreparat, pastiller,

tabletter och dylikt, vilka äro avsedda för förtäring av människor och vilkas

sammansättning och tillverkning icke äro underkastade offentlig kontroll.

I sin motivering framhålla de sakkunniga, att de i sitt förslag till be­

greppsbestämning utgått från vad det allmänna språkbruket i regel för-

slode med livsmedel. Till livsmedel borde emellertid hänföras ej blott

sådant, som utan vidare beredning användes till människoföda, utan också

sådant vilket först måste bearbetas för att kunna förtäras, t. ex. för förtäring

av människor avsedd spannmål.

1 2 § förslaget är intagen en bestämmelse av innehåll, att föreskrifter,

vilka enligt stadgan skola gälla livsmedel som saluhållas, skola äga till-

lämpning även vid försäljning utan föregående saluhållande.

I detta sammanhang må slutligen anföras, att på olika ställen i livs-

medelsstadgan förekommer uttrycket »servering åt allmänheten», bl. a.

vid angivandet av de livsmedelslokaler, som skola godkännas av hälsovårds­

nämnd. Begreppet har icke definierats i författningstexten. I motiveringen

har emellertid anförts, att enligt de sakkunnigas ståndpunkt under be­

greppet skulle falla sådana lokaler, vilka stode öppna för vem som helst,

medan däremot hit icke borde hänföras privatspisningar och inackorde-

ringsställen, knappast heller pensionat av familjekaraktär eller liknande,

81

där vem som helst icke kan gå in och få en måltid serverad åt sig utan så

endast får ske efter uppgörelse i varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 1 § anför medicinal­

styrelsen, att definitionen på livsmedel borde göras enklare och de mera

detaljerade anvisningarna i stället givas i motiveringen, varigenom vissa

fördelar skulle vinnas med hänsyn till varor, som till sin natur låge mellan

livsmedel och läkemedel och vilka vore svåra att definiera. Följande lydelse

föreslås.

Livsmedel äro enligt denna stadga varor, vilka äro avsedda att förtäras

av människor samt icke äro att hänföra till läkemedel.

Vad i denna stadga föreskrives skall jämväl gälla sådana, till förtäring

avsedda läkemedel, som icke äro underkastade kontroll enligt gällande läke-

medelslagstiftning.

Som motivering föreslås följande.

Enligt denna paragraf hör till livsmedel varor, avsedda att förtäras av

människor, vare sig de äro i fast eller flytande form, naturliga eller konst­

gjorda, bearbetade eller obearbetade. Till livsmedel räknas också varor eller

ämnen, avsedda att sättas till andra livsmedel i syfte att påverka deras

näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i övrigt, för för­

täring avsedda njutningsmedel, ersättnings- eller utdrygningsmedel för livs­

medel, näringspreparat, pastiller, tabletter och dylikt, vilka äro avsedda

för förtäring av människor och vilkas sammansättning och tillverkning inte

äro underkastade kontroll, även om de äro fria läkemedel.

Byråchefen i medicinalstyrelsen Wilund föreslår följande formulering

av 1 §.

Livsmedel äro enligt denna stadga varor, vilka äro avsedda att förtäras

av människor och icke äro att hänföra till läkemedel.

Vad i denna stadga föreskrives om livsmedel skall, ändå att varan icke

jämlikt första stycket är att anse såsom livsmedel, i tillämpliga delar

gälla jämväl:

a) varor, vilka äro avsedda att sättas till livsmedel i syfte att påverka

deras näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i övrigt;

b) sådana för förtäring avsedda läkemedel, som icke äro underkastade

kontroll jämlikt gällande läkemedelslagstiftning. I

I sin motivering anför Wilund bl. a., att vissa varugrupper skulle falla

utanför definitionen, fastän de i detta sammanhang vore av stort intresse.

Detta gällde bl. a. sådana hals- och bröstpastiller, som icke vore läkemedel,

d. v. s. icke uttryckligen utgåves för att förebygga, lindra eller bota sjuk­

dom eller sjukdomssymtom utan vore avsedda att verka uppfriskande för

mun och hals. Samtliga mineralvatten och läskedrycker kunde icke be­

tecknas som njutningsmedel. Ej heller vore de läkemedel.

0 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 63.

Statens farmacevtiska laboratorium föreslår följande formulering av

punkten d):

I apoteksvarustadgan 2 § 1 mom. e), f) och g) samt 2 mom. avsedda

varor, i den mån de äro avsedda att förtäras av människor och icke jäm­

likt apoteksvarustadgan äro underkastade sådan kontroll som avses i livs-

medelsstadgan.

I motiveringen framhålles, att vad man ville uppnå med den föreslagna

formuleringen vore att få kontrollen fullständigare för sådana varor, som

nu icke alls eller blott delvis nåddes av lagstiftningen. Avsikten vore väl

också, att läkemedelslagstiftningen — främst apoteksvarustadgan — skulle

omfatta läkemedel i egentlig och mera utsträckt bemärkelse, medan livs-

medelsstadgan skulle avse egentliga livsmedel samt de gränsområden, som

ej nåddes av apoteksvarustadgan. Vad anginge gruppen pastiller och tablet­

ter kunde förvisso hävdas, att den huvudsakligen utgjordes av njutnings­

medel, icke läkemedel. Om behövligt kunde dylika preparat utbrytas ur

apoteksvarustadgan och komme därigenom automatiskt under livsmedels-

stadgan.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium förordar i första stycket formule­

ringen »vilka äro avsedda att förtäras av människor för att tillföra krop­

pen näringsämnen». Kollegiet framhåller, att det icke för menige man torde

ge någon större klarhet om vad som åsyftades, om man såsom i förslaget

ytterligare fordrade det kriteriet, att varan eller ämnet skulle tillföra krop­

pen »i dess normala omsättning ingående näringsämnen».

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium framhåller, att defini­

tionen i princip är riktig men att stadgan icke komme att bli tillämplig i

fråga om drycker, som vore avsedda att förtäras för att kroppen skulle till­

föras vatten, även om sådana drycker saluhölles. Då stadgan borde vara

tillämplig även i fråga om sådana drycker, borde i första stycket efter

ordet »näringsämnen» tilläggas orden »eller vatten».

Liknande påpekande göres i flera andra yttranden, där det bl. a. föreslås,

att ordet »näringsämnen» skall utbytas mot »ämnen». Sveriges industri­

förbund framhåller härvid, att läskedryckerna kommit att intaga en central

plats vid sidan av övriga måltidsdrycker och torde av många konsumenter

betraktas som ett ordinärt livsmedel. Deras näringsvärde är också obestrid­

ligt. Frågan om läskedryckernas umbärlighet, deras näringsfysiologiska

värde etc. återkomme ofta i diskussionen, t. ex. i sammanhang med kon-

sumtionsvarubeskattning. Inom branschen ansåges det därför betydelsefullt

att få fastslaget, att läskedrycker — liksom även maltdrycker -—- vore att

anse såsom livsmedel i stadgans mening.

I ett flertal yttranden påkallas förenkling av definitionen.

Sveriges industriförbund anför, att definitionen komme att innefatta åt­

skilliga för livsmedelstillverkning utomordentligt betydelsefulla råvaror,

förutom spannmål även sockerbetor, oljeväxtfrön, kakaobönor, potatis för

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

83

stärkelsetillverkning in. fl. Dessa och liknande råvaror torde knappast i

det allmänna språkbruket vara att hänföra till livsmedel. Av definitionen

skulle följa, att exempelvis bestämmelserna i 18 och 19 §§ om beskaffen­

heten av livsmedelslokal bleve tillämpliga i fråga om hanteringen av sådana

råvaror. Generellt sett kunde sägas, att bestämmelser, som åsyftade att

tillgodose hygienens krav vid livsmedelstillverkning icke borde vara till­

lämpliga på de förberedande stadier av tillverkningen, där iakttagandet av

dylika krav icke hade på långt när samma betydelse för den slutliga pro­

duktens beskaffenhet som när de gällde ett senare skede i tillverknings­

processen, där produktens beskaffenhet i hygieniskt avseende slutligt fixe­

rades. Skulle begreppet livsmedel definieras i livsmedelsstadgan, måste

därför till undvikande av orimliga konsekvenser dessa råvaror undantagas,

måhända så att det bestämdes någon punkt i tillverkningsförloppet, från

och med vilken man kunde tala om »livsmedel» i egentlig mening.

Stockholms handelskammare anför liknande synpunkter. Handelskam­

maren säger sig icke vara beredd att framlägga något slutligt utformat

förslag men föreställer sig, att det angivna syftet skulle kunna uppnås,

om undantag gjordes för sådana varor och ämnen, vilka icke vore avsedda

att användas för förtäring i obearbetat skick eller vid matlagning och där­

med jämförlig livsmedelsberedning.

Samma synpunkter återfinnas i flera andra yttranden.

Beträffande bestämmelsen i2§i förslaget anför Svenska meje­

riernas riksförening, att saluhållande icke syntes innefatta servering åt all­

mänheten. Någon anledning att icke med saluhållande jämställa jämväl

servering åt allmänheten torde dock så mycket mindre förefinnas, som

behovet av hygieniska föreskrifter och upplysningsplikt gjorde sig lika

starkt gällande vid servering åt allmänheten som vid saluhållande. I 2 §

syntes därför böra intagas föreskrift om att servering till allmänheten

även inginge under saluhållande. Förutom betydelsen av att detta under-

strökes redan i de inledande bestämmelserna, skulle därmed även en för­

enkling av texten i vissa av specialbestämmelserna vara möjlig. Hälsovårds­

nämnden i Kalmar anser saluhållande böra omfatta jämväl servering.

Begreppet »servering åt allmänheten» har vid remiss­

behandlingen blivit föremål för en diskussion, som lämpligen torde få be­

röras i detta sammanhang.

I en vid yttrandet från samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i

rikets större städer fogad promemoria, som åberopats i ett flertal remiss­

svar, har sekreteraren i Stockholms stads hälsovårdsnämnd Häggmarlc an­

fört vissa synpunkter på begreppet servering åt allmänheten och på frå­

gan om gränsdragningen mellan hälsovårdsnämndernas och yrkesinspek­

tionens kompetens i fråga om vissa lokaler. Häggmark framhåller här, att

f. n. uttryckliga bestämmelser om tillsynen över serveringslokaler sakna­

des. Hälsovårdsstadgan hade emellertid i praktiken tillämpats så, att hälso­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

vårdsnämnden godkänt restauranglokaler och andra lokaler för servering av

mat åt allmänheten samt utövat den sanitära kontrollen av dessa lokaler.

F. n. rådde dock stor ovisshet beträffande vilka lokaler som skulle

godkännas. Sålunda ansågs icke (i varje fall inom Stockholm) lokaler för

privatspisning behöva godkännas och icke heller lokaler för servering inom

militärförläggning, industrianläggning eller sjukhus. Att serveringslokaler

inom industrianläggning uteslötes sammanhängde med arbe tar skyddslag­

stiftningen. Serveringslokaler inom militärförläggningar fölle formellt under

hälsovårdsstadgans bestämmelser men det torde praktiskt taget icke före­

komma, att hälsovårdsnämnderna kontrollerade de sanitära förhållandena

inom t. ex. militära marketenterier, kök och matsalar. Att köks- och serve-

ringsanläggningar inom sjukhus icke godkändes av hälsovårdsnämnden

stödde sig (i varje fall inom Stockholm) på praxis i detta avseende, men

något hållbart sakligt skäl för att dylika lokaler icke skulle godkännas

syntes icke föreligga. — Genom den av de sakkunniga i motiveringen an­

givna definitionen på begreppet servering åt allmänheten uteslötes från

anmälningsskyldighet och godkännande och även från sanitär kontroll av

driften ej blott privatspisningar, inackorderingsställen och liknande lokaler

utan även serveringslokaler inom sjukhus, industrianläggningar, militär­

förläggningar och skolor. Ur sanitär synpunkt förefölle det angeläget, att

även serveringslokaler av nu angivna slag godkändes av hälsovårdsnämn­

den, innan de toges i anspråk, och att driften stode under sanitär kontroll.

Vad anginge t. ex. privatspisningar torde erfarenheten visa, att sanitär

kontroll över dessa anläggningar ofta vore i hög grad påkallad. Bestäm­

melserna om servering måste därför avse även andra serveringar än serve­

ring till allmänheten. Möjligen kunde man tänka sig, att orden »åt allmän­

heten» utginge och att bestämmelserna sålunda principiellt konime att gälla

alla serveringar, varefter undantag kunde göras t. ex. för servering i hem­

met åt ett fåtal inackorderingar eller något liknande. I fråga om militär­

förläggningar kunde man kanske tänka sig en förklaring, att även serve­

ringar inom militärförläggningar vore att hänföra till sådana serveringar,

för vilka livsmedelsstadgan gällde. Samtidigt skulle man kanske kunna be­

myndiga länsstyrelsen att, på framställning av vederbörande militärbefäl­

havare, undantaga vissa militärförläggningar från hälsovårdsnämndens

kontroll, under förutsättning att tillfredsställande sanitär kontroll kunde

ordnas på annat sätt. Beträffande serveringslokaler inom industrianlägg­

ningar komplicerades frågan genom att dessa anläggningar, även vad be­

träffade serveringslokalerna, stode under den statliga yrkesinspektionens

kontroll. Det hade varit önskvärt, att livsmedelsstadgan på detta område

lämnat klart besked och att därvid gränsen mellan yrkesinspektionens och

hälsovårdsnämndernas kompetensområden dragits så, att kontrollen av så­

väl serveringslokaler inom fabriker och kontor som hanteringen därstädes

av livsmedel blivit ur medicinsk och veterinärmedicinsk synpunkt tillfreds­

ställande.

Liknande synpunkter som de nu anförda åberopas i ett stort antal ytt­

randen, bl. a. av medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen, statens institut för

folkhälsan, 19^8 års hälsovårdsstadgekommitté, åtskilliga länsstyrelser,

hälsovårdsnämnder, förste provinsialläkare och länsveterinärer m. fl.

Överståthållarämbetet anför, att det icke syntes följdriktigt att då mat-

varuhanteringen vid den minsta för allmänheten öppna serveringslokal vore

underkastad livsmedelskontroll, de hygieniska förhållandena vore undan­

tagna kontroll vid vissa för allmänheten icke avsedda serveringar, vilka

dagligen kunde utspisa flera hundra gäster, helst som gästerna ofta saknade

möjligheter att intaga sina måltider å annan lokal. Det kunde exempelvis

knappast ur hälsovårdssynpunkt vara möjligt att motivera, att vid hante­

ringen å dylika serveringar av livsmedel inga försiktighetsmått till und­

vikande av förorening behövde iakttagas. Överståthållarämbetet förordade

därför i första hand, att livsmedelsstadgan avfattades så, att även livs-

medelslokaler av ifrågavarande slag fölle under stadgan. Måhända skulle

en framkomlig väg vara, att stadgan principiellt skulle äga tillämpning på

all livsmedelshygien utom sådan, som direkt undantagits. I varje fall vore

det önskvärt att innebörden av ett sådant begrepp som »servering åt all­

mänheten» klarlades i själva författningstexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

85

Departementschefen.

I gällande föreskrifter finnes icke någon definition av begreppet livs­

medel, ehuru begreppet i lagstiftningen användes i olika sammanhang,

bl. a. i strafflagen och giftstadgan. Livsmedelssakkunniga ha för att tillmö­

tesgå ett på många håll uttalat önskemål infört en sådan definition i stad­

gan. Därvid ha de sakkunniga till livsmedel i egentlig mening hänfört så­

dana varor och ämnen, som äro avsedda att förtäras av människor för

att tillföra kroppen i dess normala omsättning ingående näringsämnen och

icke äro att hänföra till läkemedel. Därefter ha angivits vissa varugrup­

per, för vilka stadgans bestämmelser om livsmedel skola gälla, även om

varorna icke enligt definitionen äro livsmedel. Dessa varugrupper äro dels

varor och ämnen, vilka äro avsedda att sättas till livsmedel i syfte att på­

verka deras näringsvärde, smak, hållbarhet, färg eller beskaffenhet i öv­

rigt, dels för förtäring avsedda njutningsmedel, dels ersättnings- eller ut-

drygningsmedel för livsmedel, dels ock sådana fria läkemedel såsom nä-

ringspreparat, pasliller, tabletter och dylikt, vilka äro avsedda för förtä­

ring av människor och vilkas sammansättning och tillverkning icke äro

underkastade offentlig kontroll.

I remissyttrandena har man på sina håll önskat en betydligt enklare

86

definition av innebörd, att såsom livsmedel skola anses alla till förtäring

av människor avsedda varor och ämnen, som icke äro att anse såsom läke­

medel. Det har även påyrkats, att definitionen skulle erhålla sådan ut­

formning, att vatten fölle därunder.

Jag finner mig böra förorda, att en definition på livsmedel upptages i

stadgan. Den i departementsförslaget upptagna definitionen ansluter sig

nära till den av livsmedelssakkunniga föreslagna. Det har synts mig lämp­

ligt att få en definition på livsmedel i egentlig mening, som så nära som

möjligt ansluter sig till vad som härvid kan anses såsom allmänt språk­

bruk. Definitionen har dock förenklats genom att vissa särskilda bestäm- *

ningar i sakkunnigförslaget borttagits. Vidare har angivits, att en till för­

täring av människor avsedd vara skall- anses såsom livsmedel, så snart den

tillför kroppen näringsämne, icke blott då den förtäres för att tillföra

kroppen dylikt ämne.

Vissa varugrupper omnämnas såsom i livsmedelsstadgan likställda med

livsmedel. Här upptagas först tillsatser till livsmedel. Beträffande inne­

börden av detta begrepp, vilket även definieras, får jag hänvisa till vad

jag därom kommer att anföra under 2 kap. Vidare upptagas liksom i sak­

kunnigförslaget för förtäring avsedda njutningsmedel och ersättnings- och

utdrygningsmedel för livsmedel. Beträffande den sista gruppen, sådana för

förtäring avsedda läkemedel, vilkas sammansättning och tillverkning icke

jämlikt gällande läkemedelsförfattningar äro underkastade särskild kont­

roll, har begreppsbestämningen på grund av vissa i remissyttrandena an­

förda anmärkningar, något jämkats.

Med den sålunda angivna definitionen torde vatten falla utanför begrep­

pet livsmedel. Det har synts mig lämpligt, att bestämmelserna om vatten

i huvudsak skola kvarstå i hälsovårdsstadgan och att vatten skall behand­

las i livsmedelsstadgan endast såvitt angår framställning, beredning och

hantering av livsmedel. Det är då följdriktigt, att vatten såsom sådant

icke anses såsom livsmedel. Läskedrycker innehålla ofta näringsämnen och

bli i sådant fall enligt definitionen hänförliga till livsmedel. Är så icke fallet

torde de kunna hänföras till njutningsmedel och därigenom enligt stadgan

få samma ställning som livsmedel. Detsamma torde gälla tabletter, pastiller

och liknande varor.

Från industrihåll har anmärkts, att det skulle medföra stora ekonomiska

konsekvenser, om till livsmedel hänfördes spannmål, sockerbetor och andra

vegetabila livsmedelsråvaror, som icke pläga förtäras i obearbetat skick

utan huvudsakligen användas i livsmedelsindustrin. Jag har funnit denna

synpunkt beaktansvärd, och vill därför förorda, att dylika varor uttryckli­

gen undantagas. Undantaget bör tolkas restriktivt. Såsom framgår av

exemplen avses endast den ursprungliga råvaran och ej vara, som utgör

en bearbetning eller särskilt preparerad eller behandlad form av denna

råvara, även om den i sådant skick icke kan förtäras utan i sin tur regel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

87

mässigt ingår som råvara i den färdiga produkten. Under undantaget faller

tydligen icke sådana varor som ätliga frukter eller bär, även om de be­

handlats på visst sätt för att hålla sig och icke kunna förtäras i den formen.

Liksom de sakkunniga anser jag att i författningstexten uttryckligen bör

angivas, att vad som föreskrives om livsmedel som saluhålles även skall

gälla livsmedel, som försäljes utan föregående saluhållande. I nu gällande

författningar användes ofta skrivningen »saluhålles eller försäljes». I livs-

medelsstadgan äro ifrågavarande bestämmelser avsedda att gälla icke blott

saluhållande och försäljning i detaljhandeln utan även vid leveranser från

fabrik eller liknande. Är det då fråga om beställda varor, kan ifrågasättas,

om varorna saluhållits. För att förebygga all tveksamhet på denna punkt

har jag velat förorda ifrågavarande bestämmelse.

Enligt de sakkunnigas förslag innefattar begreppet saluhållande icke ser­

vering. Man har i stället i stadgan på vissa håll använt begreppet servering

åt allmänheten. I flera remissvar har framhållits, att detta begrepp många

gånger blir för snävt. Man har krävt, att hälsovårdsnämnden skall ha till­

syn över —■ och även godkänna lokaler för -—■ servering, som icke sker

till allmänheten, men ändock yrkesmässigt eller i större omfattning t. ex.

vid militärförläggningar, skolor, sjukhus, industriella anläggningar in. fl.

Enligt min åsikt böra de krav, som livsmedelsstadgan uppställer beträf­

fande olika livsmedels sammansättning och beskaffenhet, i princip gälla

även livsmedel, som tillhandahållas vid här avsedda serveringslokaler. Jag

anser det även principiellt riktigt att livsmedelshanteringen i dessa lokaler

falla under stadgan och ställes under hälsovårdsnämndernas tillsyn. Un­

dantag bör dock göras för den befattning med livsmedel, som sker inom

den militära organisationen. Givetvis böra även där, i den mån det är

möjligt, ställas samma krav på livsmedlens beskaffenhet och hantering, men

det synes mig böra åvila de militära myndigheterna att själva svara härför.

En början till en militär hälsovårdsorganisation finnes redan nu. Under

sådana förhållanden synes livsmedelsstadgan icke heller böra göras direkt

tillämplig på de livsmedel, som tillhandahållas vid militärförläggningar.

Av vad nu sagts behöver icke nödvändigtvis följa, att de serveringsloka­

ler, om vilka här är fråga, skola godkännas av hälsovårdsnämnd. Jag åter­

kommer till denna fråga under 3 kap.

Vad särskilt angår serveringslokaler vid industrier och liknande före­

tag, som stå under arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens tillsyn,

har jag haft samråd med representanter för styrelsen. Dessa förklarade

härvid, att från styrelsens synpunkt intet vore att erinra mot att hälsovårds­

nämnden utövade sådan tillsyn, som nyss angivits. En sådan kontroll an­

sågs tvärtom nödvändig.

På grund av nu anförda förhållanden har jag ansett lämpligt att i stad­

gan med saluhållande i allmänhet likställa servering, som därvid definie­

ras som tillhandahållande av färdigberedda livsmedel för förtäring på stäl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

88

let i restaurang, pensionat, matservering, kafé, konditori och kiosk eller an­

norstädes, där verksamhet av liknande slag yrkesmässigt bedrives, ävensom

i skola, sjukhus eller annan anstalt eller i särskild av industri eller annat

företag anordnad utspisning av de i företaget anställda. I vissa fall angives

dock i stadgan, att bestämmelse icke gäller vid servering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

2 kap. Allmänna bestämmelser om livsmedels beskaffenhet.

(3—7 §§ departementsförslaget.)

Gällande bestämmelser.

Såsom förut nämnts innehåller 10 § 3 inom. hälsovårdsstadgan bestäm­

melse, att om födoämne i andra fall än särskilt i paragrafen omförmälts

till följd av förskämning, orenlighet, felaktig beredning eller annan orsak

är skadligt för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda eller om födo­

ämnet bearbetats eller hanterats av person, vilken är eller misstankes vara

behäftad med sådan sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen är att

anse såsom farligt att förtära, födoämnet icke, i syfte att användas till

människoföda, får införas till stad eller där hållas till salu eller överläm­

nas till annan. Enligt 10 § 6 mom. skall detsamma gälla dryckesvara.

I 45 § 3 och 6 mom. finnas motsvarande stadganden beträffande lands­

bygden, ehuru förbudet här naturligen icke gäller införsel till stad.

I 27 § giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877) stadgas, att livsmedel

ej får saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas, 1) om det är försatt med a)

gift av första eller andra klassen, b) färgämne, naturligt eller konstgjort,

som antingen är i sig själv giftigt eller innehåller giftigt verkande förore­

ning eller som medicinalstyrelsen förklarat skola med avseende å livsme­

del anses som gift, eller c) vara som omförmäles i en vid stadgan såsom

bilaga 4 fogad förteckning; eller 2) om det innehåller mer än 3 milligram

bly per kilogram av varan, såvida icke medicinalstyrelsen för visst varu­

slag meddelat tillstånd därtill.

Den i 27 § giftstadgan omförmälda förteckningen upptager följande äm­

nen såsom förbjudna för varje slag av livsmedel, nämligen alkaloider och

andra häftigt verkande ämnen, borsyra och dess salter (borax etc.),

etylenglykol, fosforsyra, hexametylentetramin, saponinsubstanser, zinkoxid

samt beredningar av dessa ämnen.

Såsom förbjudna för köttvara, färsk eller konserverad, upptager förteck­

ningen aluminiumsalter, bensoesyra och dess salter, karbonater, fosfater,

silikater, acetater och basiska salter av alkalier eller alkaliska jordarter

samt oxider och hydrater av alkaliska jordarter, klorbensoesyra och dess

salter, salicylsyra och dess salter, svavel syrlighet och dess salter (= sul­

fiter) samt hyposulfiter, färgämnen, alla slag, följande estrar av paraoxi-

89

bensoesyra nämligen metylester, etylester, n-propylester och bensylester,

vanligen saluhållna under namnen Solbrol, Nipagin, Nipagin-M, Nipagin-A.

Nipasol och Nipabensyl ävensom beredningar av ovanstående ämnen.

Beträffande fiskvara, färsk eller konserverad, upptager förteckningen

samma ämnen och föreningar som beträffande kött med undantag av kar-

bonater av alkalier.

Till förteckningen äro fogade följande anmärkningar, nämligen

att till saltning av köttvara må användas likformig blandning av koksalt

och natriumnitrit innehållande högst 0,6 viktprocent av det senare ämnet,

att till lutning av fiskvara må användas kaustikt alkali,

att hermetiskt inlagd, icke kokad fiskkonserv må i 100 g av varan äga

en högsta tillsats av 1 g borsyra eller 0,5 g av bensoesyra eller av salicylsyra

eller 0,05 g av hexametylentetramin eller av någon av de i förteckningen

upptagna estrarna av paraoxibensoesyra samt

att medicinalstyrelsen äger att i den omfattning och på de villkor styrel­

sen bestämmer medgiva dels att inom riket tillverkat livsmedel må för­

säljas utan hinder av att detsamma är försatt med alkaloider eller andra

häftigt verkande ämnen, dels ock att inom riket tillverkad till människo-

föda avsedd fiskkonserv eller sås till dylik må saluhållas eller försäljas

utan hinder av att densamma är försatt med visst färgämne.

Enligt 28 § 1 mom. giftstadgan får vara, som enligt 27 § icke får tjäna

som tillsats till livsmedel, vid saluhållande eller försäljning icke angivas

vara lämplig för färgning eller konservering eller dylikt av livsmedel.

Enligt 29 § giftstadgan får livsmedel ej saluhållas, försäljas eller eljest

överlåtas, om det är omedelbart förpackat i papper eller annat omslag, som

är färgat, målat, glättat eller tryckt med giftig färg eller annan giftig vara,

eller i folium av annan metall än aluminium eller tenn eller i tennfolium,

vars blyhalt är större än en procent; dock att stadgandet ej har avseende

å le, inneslutet i originalförpackning.

I detta sammanhang torde även de viktigaste bestämmelserna i förord­

ningen den 23 maj 1641 (nr 268) om framställning och införsel av vita-

miniserade livsmedel få beröras. Här stadgas, att vitaminisering av livsmedel

för avsalu inom riket, så ock införsel till riket för avsalu av vitaminiserade

livsmedel må ske endast efter tillstånd av kommerskollegium. Med vitami­

nisering av livsmedel förstås åtgärd, vid vilken desamma genom tillsätt­

ning av främmande, vitaminhaltigt ämne, genom ultraviolett bestrålning

eller eljest på konstlad väg erhålla halt av vitaminer eller ökad sådan halt

(1 §). Innan ansökning göres om tillstånd som i 1 § sägs, skall prov av

den vitaminiserade varan undersökas vid statens institut för folkhälsan,

som har att över undersökningen avgiva utlåtande, angivande dels varans

halt av det eller de vitaminer, som vitaminiseringen avsett, dels huruvida

varan särskilt med hänsyn till vitaminiseringen kan anses äga någon för

hälsan menlig egenskap, dels ock andra omständigheter av betydelse för

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

90

bedömande av vitaminiseringens värde (2 §). Vid ansökning om tillstånd

som i 1 § sägs skall fogas det i 2 § omförmälda utlåtandet. Därjämte bör

vid ansökningen företes prov på etikett, påskrift å förpackning, anslag,

skylt, annons, cirkulär, prospekt, priskurant eller annan reklam, som är

avsedd att användas för varan (3 §). Finner kommerskollegium vid över­

vägande av de omständigheter, som enligt 2 § skola beaktas i där föreskri­

vet utlåtande, att vitaminiseringen är ur folknäringssynpunkt värdefull,

och föreligga ej särskilda skäl på grund av vilka verksamheten prövas icke

böra anförtros sökanden, må kollegium meddela tillstånd som i 1 § sägs

för viss tid, högst tre år. Vid tillståndet må knytas särskilda villkor för

verksamhetens bedrivande (4 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

Förslaget till livsmedelsstadga upptager i 3 kap. under rubriken Allmänna

bestämmelser om livsmedels beskaffenhet dels i 13 g vissa allmänna före­

skrifter om vilka varor och ämnen som få användas vid livsmedelstillverk-

ningen, dels i 14—15 §§ bestämmelser om tillsatser till livsmedel, dels ock

i 16—17 §§ regler om vilka varor, som icke få saluhållas som livsmedel.

Vid motiveringen av den föreslagna bestämmelsen i 14 § om tillsatser till

livsmedel ha de sakkunniga, efter att ha omnämnt de förut redovisade be­

stämmelserna i 27 § giftstadgan, anfört bl. a. följande.

De sakkunniga anse, att nu omförmälda bestämmelser icke innebära till­

räckligt skydd mot att i livsmedel användas tillsatser, som göra livsmedlen

hälsovådliga eller otjänliga till människoföda. Det finnes och kommer allt­

jämt att finnas ämnen, beträffande vilka skäl föreligga att förbjuda deras

användning i livsmedel, men där sådant förbud icke meddelats. Detta sam­

manhänger med det nuvarande systemet, att i princip alla tillsatser äro

tillåtna utom sådana, som äro direkt undantagna i författningarna. Om

ett nytt ämne skall kunna förbjudas såsom tillsats till livsmedel — vare

sig på grund av att ämnet är giftigt eller att det eljest gör livsmedlet otjän­

ligt såsom människoföda —- kommer det att åligga de hälsovårdande myn­

digheterna att visa, att skäl till sådant förbud föreligga. Detta kan i många

fall möta stora svårigheter. Ofta är det icke möjligt att med säkerhet av­

göra, om ett visst ämne är skadligt eller icke. Erfarenheten visar, att det

understundom kan dröja avsevärd tid, innan ett ämnes skadlighet kan ex­

perimentellt påvisas. Vidare torde det icke vara tillräckligt att visa, att det

tillsatta ämnet i och för sig är skadligt. Man måste även kunna styrka, att

# ämnet tillsättes i tillräckligt stor mängd för att kunna medföra skade-

bringande verkningar. Alla dessa omständigheter medföra, att med den nu­

varande snabba utvecklingen på det kemiska området visst ämne, som i

och för sig är av beskaffenhet att böra förbjudas, kan få användas i livs­

medel under förhållandevis lång tid, innan förbud kan erhållas.

Det nuvarande systemet innebär därför uppenbarligen en viss, icke obe­

tydlig risk för skadeverkningar. Härtill kommer, att livsmedelskontrollen

blir i hög grad försvårad genom att man under nuvarande förhållanden icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 03.

91

har någon sammanfattande kunskap om vilka tillsatser som i praktiken an­

vändas.

De sakkunniga ha härefter särskilt diskuterat tillsättning av konserve­

ringsmedel och färgämnen och kommit fram till att en begränsning av

antalet medel som generellt finge användas vore nödvändig. Detsamma

borde enligt de sakkunnigas mening i stort sett gälla även andra varor och

ämnen, som användas såsom tillsatser till livsmedel eller — såsom detta

begrepp definierats i förslaget — i ringa mängd tillföras livsmedel för att

påverka dess färg, smak, konsistens, hållbarhet eller dylikt. En sådan be­

gränsning av antalet tillåtna tillsatser till livsmedel behövde ingalunda

verka hämmande på produktionen.

Med hänvisning till det anförda och till att livsmedelslagstiftningen i

huvudsak bör ha förebyggande syfte ha de sakkunniga ansett nödvändigt

att frångå den hittillsvarande principen beträffande rätten att använda

varor och ämnen såsom tillsatser till livsmedel. De sakkunniga anse, att

lagstiftningen i förevarande hänseende bör ha till utgångspunkt, att dylika

tillsatser få användas endast efter särskild tillståndsprövning.

För att icke denna regel skall bliva alltför betungande, ha de sakkunniga

dock ansett sig böra redan i författningstexten angiva vissa grupper av till­

satser, som — under förutsättning att de icke äro giftiga eller hälsovådliga

-— skola få användas till livsmedel. Detta gäller i första hand sådana varor

och ämnen, vilka utvunnits ur djur eller växter genom torkning, värme­

behandling eller behandling av rent mekanisk natur, för så vitt fråga icke

är om färgämnen, vilka även i dylika fall skola vara underkastade till­

ståndsprövning. Kryddor skulle härigenom i allmänhet utan vidare bliva

tillåtna såsom tillsatser. Vidare ha i författningstexten såsom tillåtna an­

givits vissa av ålder brukliga konserveringsmedel, nämligen koksalt, rör­

socker (sackaros) och andra sockerarter, ättika (även koncentrerad) och

alkohol samt dessutom — såvitt angår andra livsmedel än kött- och fisk­

varor— svavelsyrlighet, myrsyra, bensoesyra och natriumbensoat. För kött­

varor tillätes dessutom utan vidare salpeter samt —- liksom t. n. enligt

uttrycklig bestämmelse i giftstadgan — en likformig blandning av koksalt

och natriumnitrit, innehållande högst 0,0 gram av det senare ämnet per

100 gram.

De sakkunniga ha vidare stannat för att undantaga essenserna från för-

handsprövningen för tillsatser.

Beträffande formerna för tillståndsprövningen givas bestämmelser i 13 §

sakkunnigförslaget. Enligt denna paragraf skall godkännande av ett ämne

som tillsats meddelas av statens institut för folkhälsan efter samråd med

representanter för medicinalstyrelsen, kommerskollegium, veterinärstyrel­

sen, tekniska högskolans lärarkollegium och statens jordbruksnämnd.

92

Kungl. Maj:ls proposition nr 63.

Remissyttrandena.

Beträffande bestämmelserna i 13 § (3 § departementsförslaget)

framhåller lantbrukshögskolans lärarkollegium, att paragrafen bör erhålla

följande lydelse.

Vid framställning eller beredning av livsmedel för avsalu eller för ser­

vering åt allmänheten får icke förfaras så, att livsmedlet med skäl kan an­

tagas bliva skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människo-

föda.

Varor och ämnen —- däri inbegripet vatten och is — som användas vid

framställning eller beredning av livsmedel för i föregående stycke omför-

mälda ändamål, skola ur sanitär, särskilt bakteriologisk, synpunkt vara

av för ändamålet lämplig beskaffenhet och 1'å icke tillsättas livsmedlet

under sådana förhållanden, att livsmedlet med skäl kan antagas bliva

skadligt att förtära eller på annat sätt otjänligt till människoföda.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att från läskedrycksfabrikanter-

nas sida framhållits såsom önskvärt, att 13 och 14 §§ omarbetas så, att

icke tillverkningsmetoderna, utan beskaffenheten och innehållet i de fär-

diga produkterna bli utslagsgivande. Handelskammaren säger sig instämma

häri och anser i övrigt en revision av den onödigt tillkrånglade texten på­

kallad. — Jämväl Xästernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

har detta yrkande.

Skånes handelskammare vill i 13 § ha orden »eller tillföras livsmedlet

under sådana förhållanden eller i sådan mängd att livsmedlet med skäl

etc.» utbytta mot »eller tillföras under sådana förhållanden eller i sådan

mängd, att det färdiga livsmedlet etc.».

Bestämmelserna i 1 4 § om tillsatser till livsmedel (4 § och 1 §

3 mom. departementsförslaget) ha ingående behandlats av bl. a. Sven­

ska institutet för konserveringsforskning. Institutet säger sig i princip

dela de sakkunnigas uppfattning, att det vore till fördel, inte minst

för den framtida industriella utvecklingen, om användningen av tillsats­

ämnen underkastades prövning. Denna erbjöde dock i praktiken stora

vanskligheter, om bestämmelsen ej skulle ställa svensk livsmedelsindu­

stri och särskilt svensk konserveringsindustri i efterhand, då det gällde

den livliga utveckling, som nu ägde rum i de flesta länder och där icke

minst användningen av olika kemikalier kommit att spela en betydande

roll och i flera fall ökat näringsvärdet hos olika livsmedel. Endast i

undantagsfall koinrne det här att gälla ett ställningstagande till uppen­

bart skadliga ämnen. I åtskilliga fall komme diskussionen att gälla sub­

stanser, vars verkningar berodde på i vilken mängd de kunde bli kon­

sumerade samt i vilken grad och för vilka ändamål de skulle användas.

Begreppet skadlig hade en ytterst tänjbar innebörd, då det gällde livsmedel.

Åtskilliga naturligt förekommande komponenter vore under vissa förhål­

landen —• beroende på den mängd, som genom konsumtionsvarornas ut-

93

formning inmundigades — uppenbart skadliga. Gällde det tillsatta, synte­

tiskt framställda ämnen, kunde man lika litet som då det gällde jordbruks-

och trädgårdsprodukters olika komponenter någonsin med absolut säker­

het hävda, att de vore oskadliga, i varje fall inte annat än under vissa för­

utsättningar. Institutet ville härmed fastslå, att en livsmedelskontroll en­

dast kunde sköta den begränsade uppgiften att förhindra användningen

av uppenbart skadliga substanser, enär bedömningen av skadligheten i hög

grad vore beroende av, i vilka födoämnen de skulle komma till använd­

ning, i vilka mängder de förekomme och vilka tekniska och näringsfysio-

logiska vinster som gjordes.

Institutet föreslår följande formulering av 14 §.

Vid produktion, framställning eller beredning av livsmedel få endast till­

föras dels andra livsmedel, livsmedelsprodukter eller näringspreparat (al­

ternativt närings- eller födoämnen), framställda ur växt- och djurproduk­

ter genom speciellt förfarande, och dels organiska ämnen, vilka ha ett ani-

maliskt eller vegetabiliskt ursprung eller kemiskt överensstämma med så­

dana ämnen och framställts på syntetisk väg. Sådana ämnen få dock en­

dast tillföras i oskadliga mängder och således icke utöva exempelvis någon

medicinsk verkan, som med skäl bör anses olämplig i livsmedel.

Därutöver får utan särskilt tillstånd tillsättas följande ämnen, nämligen

koksalt, socker och andra sockerarter, ättika och etylalkohol. Andra icke

här angivna produkter och substanser få dock tillföras under produktion,

framställning eller beredning av livsmedel, under förutsättning att de icke

återfinnas i de färdiga varorna.

Följande konserveringsmedel få användas i här angivna högsta tillåtna

koncentrationer, nämligen svavelsyrlighet 0,5 %, myrsyra 2,5 %, bensoe-

syra eller natriumbensoat 0,1 %. Sedvanlig rökning med avgaser från ved

är också medgiven.

Institutet framhåller i fortsättningen, att de konserveringsmedel, som

från början skulle anses tillåtna, måste förses med maximerade koncentra-

iionsgränser. -—- Om de sakkunnigas utformning av författningstexten

skulle godtagas, måste begreppet »ringa mängd» klart definieras. Såsom

bestämmelsen nu formulerats kunde den ge anledning till den felaktiga

tolkningen, att ett tillsättande av dessa substanser i större mängd skulle

vara tillåtet. Begreppet »oslcadliga essenser» fordrade även klarläggande.

Det funnes intet skäl att göra undantag för denna stora och viktiga grupp.

Rökning borde uttryckligen angivas såsom tillåten, då vid denna procedur

tillfördes livsmedlet en mängd speciella kemiska substanser. Mjölksyra

borde i stadgan anges såsom tillåtligt konserveringsmedel, då denna kon-

serveringsmetod tillhörde de allra äldsta metoderna för bl. a. grönsaltskon-

serveringen. Åtskilliga kemiska metoder vid framställning av livsmedel in­

nefattade tillsats av kemikalier för liydrolys, extrahering in. in. I samtliga

fall hade dessa avlägsnats i den färdiga varan eller överförts i oskadliga,

naturligt förekommande ämnen. Eu brist vore även att frågan om de äm­

nen, som kommit att tillföras växt- och djurorganismer under produktions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

94

Kuncfi. Maj:ts proposition nr 63.

tiden och därifrån följde med fram till tidpunkten för saluhållande, icke

diskuterats av de sakkunniga. Slutligen hade starka skäl funnits även för

en översyn av lagstiftningen om vitaminisering av livsmedel, som skulle

möjliggöra ett förenklat förfaringssätt.

Stockholms handelskammare anser de föreslagna bestämmelserna icke

logiskt utformade samt svårtilläinpade. Handelskammaren fortsätter.

Att avgöra, när ett ämne ingår i en vara »i ringa mängd» och faller un­

der bestämmelserna i 14 § eller utgör en huvudbeståndsdel varvid 13 §

blir tillämplig, kan i många fall vara svårt för producenten. Sålunda kan

exempelvis en kulör tillsättas i betydande mängd för att ge färg åt ett livs­

medel, medan å andra sidan ett ämne, som i och för sig ger varan dess

karaktär och därför får betraktas som en huvudbeståndsdel helt överläm­

nas till vederbörande producents eget subjektiva bedömande, medan där­

emot -— åtminstone beträffande vissa varor — tillsats av mindre kvanti­

teter icke är medgivet utan tillstånd. I förstnämnda fall kan straffpåföljd

inträda, blott om det visas, att användningen av viss vara vid livsmedels-

tillverkning eller beredning gjort livsmedlet skadligt eller otjänligt. Pröv­

ning om så är fallet verkställes av domstol, och det får antagas, att straff

icke utdömes, med mindre vederbörande producent insett eller bort inse,

att livsmedlet varit av den i lagrummet angivna skadliga beskaffenheten.

I det i 14 § angivna fallet åter kan, såvitt handelskammaren kan finna,

straff inträda så snart de icke tillåtna varorna använts som tillsats utan

dessförinnan inhämtat medgivande och utan att någon som helst skadlig

effekt därigenom uppkommit.

Med hänsyn härtill anser handelskammaren, att bestämmelserna i 14 §

1 mom. första stycket i princip böra utformas i anslutning till motsvarande

bestämmelser i 1941 års förslag.1 I stället för en uppräkning av förbjudna

varor bör emellertid regleringen bygga på ett generellt hållet förbudsstad-

gande, från vilket generella eller speciella undantag må medgivas av den

i 15 § angivna myndigheten. Förbudsstadgandet kan exempelvis givas den

innebörden, att i livsmedel icke får ingå andra varor och ämnen än så­

dana, som enligt 1 § första stycket äro livsmedel, för så vitt icke varan

eller ämnet på sätt i 15 § stadgas blivit godkänt för livsmedlet i fråga.

Huvudstadgandet bör därjämte kompletteras med en föreskrift om undan­

tag från förbudet för de i förslagets 14 § 1. andra stycket angivna ämnena

jämte kaffe, te och kryddor.

Sveriges industriförbund framhåller likaledes, att det knappast kunde

anses fullt konsekvent att en vara, som normalt innehölle ett diskutabelt

ämne, icke skulle få användas utan tillstånd, om varan i det föreliggande

fallet vore att betrakta såsom tillsats, medan däremot samma vara finge

användas utan vidare, om den vore att beteckna såsom en mera väsentlig

ingrediens i den färdiga varan. Förbundet fortsätter.

1 Jämlikt 1 kap. 2 § punkt 2 1941 års förslag får livsmedel icke saluhållas, försäljas,

utlämnas till annan eller införas till hälsovårdsområde, då det är försatt med bl. a. ämne,

som i den vid stadgan fogade förteckningen angivits såsom otillåtet för livsmedel av det

slag, varom fråga är.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63

93

Ämnen eller varor av organisk natur, som utvunnits ur djur eller växter

genom torkning, värmebehandling eller rent mekanisk behandling, få enligt

förslaget användas såsom tillsats utan att godkännande lämnats (utom be­

träffande färgämnen). För tillsats av ämnen, som utvunnits på annat sätt,

kräves tillstånd. En vara, som utvunnits genom extraktion, får sålunda

icke utan tillstånd tillsättas, men om samma vara i stället utvunnits genom

någon av de nyss omförmälda metoderna, får den tillsättas utan tillstånd.

Om man ur skalen på citrusfrukter pressar olja, har denna utvunnits ge­

nom behandling av rent mekanisk natur, men om denna olja sedan genom

urtvättning befrias från terpener, vilket innebär en förbättring av den på

mekanisk väg utvunna oljan, torde produkten icke längre kunna anses ut­

vunnen genom behandling av rent mekanisk natur. Den skillnad, som här

göres mellan olika utvinningsmetoder, är ägnad att skapa osäkerhet och

öppna möjligheter att kringgå bestämmelsernas syften.

Slutligen anför industriförbundet, att det enligt förbundets mening vore

mest praktiskt att alla de ämnen, som godkändes, uppräknades på ett och

samma ställe. Då det icke gärna kunde ifrågakomma att göra en fullstän­

dig uppräkning av hithörande ämnen i livsmedelsstadgan, torde uppräk­

ningen av vissa tillåtna tillsatsämnen i förslagets 14 § böra överflyttas till

den förteckning, som omförmäles i 15 §.

Skånes handelskammare finner innebörden av bestämmelserna i 14 §

1 mom. i många fall oklar samt anför härom.

Det kan vid olika industriella tillverkningar mången gång bli vanskligt

att avgöra, på vilket stadium i produktionsprocessen den framställda pro­

dukten är att anse som livsmedel och livsmedelsstadgan därmed får till­

lämplighet. På samma sätt kunna svårigheter uppstå att tolka begreppet

tillsats och därmed få klarhet om, när ett förhandsgodkännande skall in­

hämtas. Som exempel på de vanskligheter, som härvid kunna uppkomma,

har bl. a. framhållits sådana fall, då framställningen av ett visst livsmedel

kan ske med olika metoder och med användande av olika ämnen och rå­

varor. Sker tillverkningen med en råvara, som normalt innehåller ett dis­

kutabelt ämne, exempelvis en alkaloid, men som ej kan göra livsmedlet

direkt otjänligt till människoföda, möter inget hinder för en sådan till­

verkning. Men sker den med ett koncentrat som biingrediens blir tillverk­

ningens tillåtlighet däremot beroende av om ingrediensen skall anses som

tillsats i livsmedelsstadgans mening. I detta liksom i andra fall kan där­

jämte vara osäkert, vad som skall förstås med ringa mängd. På samma

sätt kan råda oklarhet om, huruvida en viss utvinningsmetod av ett orga­

niskt tillsatsämne hör till de i stadgandet medgivna och om ämnet är så­

dant, att det utan särskilt tillstånd får användas. I dessa och andra lik­

nande sammanhang har vidare påtalats, att förhandsgodkännandet ofta

och ej minst på grund av bestämmelsernas onödigt rigorösa avfattning ut­

sträckts över alltför stora områden och därför är ägnat att medföra om­

ständlighet och onödigt tyngande omgång.

Handelskammaren framhåller emellertid, att på grund av de vägande

skäl, som anförts för förfarandet, detta såsom sådant svårligen syntes

kunna undvaras, men det inåste fordras, att lagstiftningen i denna del

komine att handhas med synnerlig varsamhet samt med nödigt beaktande

96

av förekommande praxis och rådande förhållanden. Undantagsbestämmel­

sen i 14 § 1 mom. andra stycket borde för att undvika misstolkningar och

onödig omgång utgå och ersättas med ett bindande förhandsuttalande om

godkända tillsatsämnen i den ordning, som stadgades i 15 §.

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium anmärker, att defini­

tionen på tillsats syntes vara alltför svävande. Det ändamål för vilket äm­

net eller varan tillfördes livsmedlet, syntes vidare kunna bli avgörande för

frågan, om ämnet eller varan finge utan särskilt godkännande tillsättas

eller ej, något som kunde föranleda tvekan. Vissa ämnen eller varor kunde

nämligen, även om de tillfördes blott i ringa mängd, påverka exempelvis

såväl färg som näringsvärde hos ett livsmedel. Exempel på en sådan vara

utgjorde jästextrakt, som bestode av organiska ämnen, utvunna ur växter

annorledes än genom torkning, värmebehandling eller behandling av rent

mekanisk natur. Tvekan syntes även kunna uppstå, huruvida ett ämne

eller en vara, som ej utan godkännande finge i ringa mängd sättas till

livsmedel för att påverka exempelvis dess konsistens, skulle i större mängd

få sättas till utan godkännande, såvitt livsmedlet ej därigenom bleve skad­

ligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda. Slutligen skulle efter

ordalagen vissa varor och ämnen, som enligt definitionen av begreppet

livsmedel själva vore livsmedel, bli uteslutna från användning såsom till­

sats. En omarbetning av 14 § syntes därför behövlig, varvid bl. a. syntes

böra iakttagas, att utöver i förslaget gjorda undantag dels ämnen och va­

ror, som själva vore livsmedel, dels vinsyra, mjölksyra, citronsyra, pa-

raoxibensoesyra-metyl- och propylestrar jämte deras natriumsalter, sacka-

rin och kristallos, borde undantagas från förbudet utan särskilt godkän­

nande. Om definitionen av begreppet tillsats ändrades eller utginge, vore

det emellertid av vikt att fasthålla vid att användning av eljest förbjudna

ämnen och varor vore tillåten vid tillverkning och beredning, då det fort­

satta tillverknings- eller beredningsförfarandet vore sådant, att inga skad­

liga verkningar kunde finnas hos det färdiga livsmedlet.

Medicinalstyrelsen anser, att bestämmelsen i 14 § 1 mom. vore oklar och

icke gåve tillräcklig garanti mot tillförande till livsmedel av skadliga och

otjänliga substanser. Vidare syntes den förhindra en legitim blandning av

olika livsmedel i samma vara. Styrelsen föreslår följande lydelse.

a) Varken oorganiska eller organiska ämnen få med nedan angivna un­

dantag tillföras livsmedlet — även när det gäller ringa mängder för att på­

verka livsmedlets färg, smak, konsistens, hållbarhet eller dylikt — såvida

det icke godkänts för livsmedlet i fråga i den ordning 15 § stadgar.

b) Från denna regel undantagas andra livsmedel samt varor av organiskt

ursprung, som utvunnits ur till livsmedel tjänliga djur eller växtdelar genom

torkning, värmebehandling, urlakning eller behandling av rent mekanisk

natur under förutsättning att tillsatsen endast sker i oskadlig mängd.

c) Utan särskilt tillstånd får också tillsättas koksalt, varje sockerart,

ättika och etylallcohol samt, såvitt angår andra livsmedel än kött- och fisk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

97

varor, svavelsyrlighet till en koncentration av högst 0,5 %o, myrsyra till

2,5 ^°/oo samt bensoesyra och natriumbensoat till högst 1 ^%o. Vid konserve­

ring av kött och köttvaror får dessutom utan särskilt tillstånd användas

salpeter ävensom en likformig blandning av koksalt och natriumnitrit, inne­

hållande högst 0,6 gram av det senare ämnet per 100 gram.

d) Beträffande vitaminering av livsmedel skall gälla vad därom är sär­

skilt stadgat.

Styrelsen tillägger, att då det icke syntes möjligt att finna en tillräckligt

koncis definition på uttrycket »oskadliga essenser», styrelsen funne det

lyckligast, om all tillsats av essenser i likhet med vad de sakkunniga före­

slagit beträffande alla slag av färgämnen, gjordes beroende av tillstånd

jämlikt 15 §.

Veterinärstgrelsen säger sig intet ha att erinra mot att tillsatser till livs­

medel skola få användas endast efter prövning av tillståndsmyndighet men

har vissa betänkligheter mot utformningen. Styrelsen anför, att även om

man toge i betraktande, att bestämmelserna utgjorde en komplettering av

den allmänna föreskriften i 13 § med dess förbud mot användande av till­

satsmedel av sådan beskaffenhet, under sådana förhållanden eller i sådan

mängd, att livsmedlet med skäl kunde antagas bliva skadligt att förtära

eller otjänligt till människoföda, borde dock de praktiska följderna av de i

allmänna ordalag angivna undantagen bli föremål för ingående utredning,

innan förslaget stadfästes. Utan närmare anvisningar kunde icke avgöras,

i vilka fall tillståndsprövning erfordrades. Formuleringen borde omarbetas,

varvid i synnerhet sambandet mellan 13 och 14 §§ borde bättre komma till

uttryck.

Svenska vegetariska föreningen, Svenska frisksporlförbundet och Förbun­

det Allnordisk folkhälsa anför, att de utan tvekan gåve de sakkunnigas

ifrågavarande förslag sitt stöd, enär de ansåge, att detsamma vid ansvars­

medveten tillämpning i avsevärd utsträckning syntes kunna komma att

förebygga framställning och saluhållande av mindervärdiga livsmedel. Stor

varsamhet och ytterlig noggrannhet måste emellertid iakttagas vid hand­

läggningen om beviljande av tillåtna tillsatser till livsmedel, eftersom det

icke alltid vore möjligt att laboratoriemässigt avgöra, om ett visst ämne

vore skadligt eller icke, och då erfarenheten visade, att det understundom

kunde dröja avsevärd tid, innan ett ämnes skadlighet kunde experimentellt

påvisas. Genom den omfattning bestämmelsen om undantag för vissa slag

av tillsatser erhållit, hade emellertid förslagets värde reducerats allt för

mycket för att kunna godtagas av organisationerna.

Organisationerna ansåge, att man borde förbjuda alla giftiga konserve­

ringsmedel, även om de härstädes vore av ålder brukliga. Vidare borde lik­

som mångenstädes i utlandet deklarationsplikt stadgas vid användning av

tillåtna konserveringsmedel, färgämnen och essenser. Denna borde fullgöras

genom att de nyttjade tillsatserna och helst även deras koncentration skulle

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 63.

Kungl. Maj ds proposition nr 63.

98

angivas å förpackningen; endast härigenom kunde allmänheten vid sina

inköp erhålla en riktig uppfattning om de konserverade livsmedlens fram­

ställningssätt och värde.

Yttrandet utmynnar i uttalandet, att organisationerna förutsatte, att om

åt statlig myndighet överlätes att bestämma vilka tillsatser som skulle få

användas till livsmedel, myndighetens beslut skulle bli offentliga och

hållas lätt tillgängliga för den intresserade allmänheten, att sådana till-

ståndsbeslut skulle givas begränsad giltighetstid och även under tillstånds-

tiden skulle kunna omprövas, om anledning därtill skulle uppkomma, samt

att den tillståndsbeviljande myndighetens beslut av därav intresserade par­

ter skulle kunna föras under prövning av högre instans.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Svenska skolkökslärarinnornas för­

ening anse även essenserna böra göras till föremål för prövning och upp­

tagas i den i 15 § omförmälda förteckningen.

Sveriges lantbruksförbund understryker betydelsen av att de föreslagna

reglerna genomfördes. Det måste framstå som ett mycket berättigat krav

från såväl konsumenterna som den ansvarskännande produktionen och

handeln, att garanti skapades för att inga sådana tillsatser finge användas,

som kunde göra livsmedlen olämpliga till människoföda.

Beträffande 14 § 2 mom. i livsmedelssakkunnigas förslag hänvisas till

vad som anföres om bestämmelserna om kött och fisk i 8 kap. departements-

förslaget.

Beträffande bestämmelserna i 15 § livsmedelssakkunnigas för­

slag om ordningen för godkännande av tillsatser (5 § departementsförsla-

get) framhåller statens institut för folkhälsan, att institutet enligt sin in­

struktion hade till uppgift att utföra praktiskt vetenskapliga undersök­

ningar och idka forskningsverksamhet inom bl. a. födoämneshygienen samt

att utgöra centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen. De admi­

nistrativa uppgifter, som ålåge institutets födoämneshygieniska avdelning

vore fåtaliga och föga betungande. Enligt styrelsens uppfattning syntes en

utbyggnad av de rent administrativa uppgifterna i den utsträckning, som

de sakkunniga föresloge, ej lämpligen kunna ske inom ramen för institutets

nuvarande organisation och syntes för övrigt kunna befaras leda till en ut­

veckling av institutets verksamhet, som icke varit avsedd vid dess inrät­

tande. Styrelsen ansåge därför, att dessa administrativa uppgifter lämpligen

borde åligga centrala ämbetsverk, främst medicinalstyrelsen och veterinär­

styrelsen. Publicering av förteckning å godkända varor torde även böra ske

genom medicinalstyrelsens och veterinärstyrelsens försorg.

Liknande synpunkter anföras i åtskilliga andra yttranden.

Veterinårstyrelsen föreslår, att tillståndsprövningen samt upprättandet

av den i förslaget angivna förteckningen överlätes till medicinalstyrelsen,

veterinärstyr elsen och lantbruksstyrelsen enligt gängse uppdelning av livs-

Kungi. Maj:ts proposition nr 63.

99

medelsärendena, i samtliga fallen efter hörande av institutet för folkhälsan.

Det vore onödigt att ange samrådsmyndigheterna i författningstexten, lik­

som även att stadga samråd med kommerskollegium. Även statens farma-

cevtiska laboratorium, som finner det föreslagna förfarandet väl omständ­

ligt, ifrågasätter nödvändigheten att samråda med kommerskollegium.

Sveriges industriförbund anför.

De sakkunniga ha vitsordat att ett tillgodoseende av de hygieniska kraven

vid livsmedelstillverkning, om dessa gå för långt, kan komma i kontlikt

med ekonomiska och industriella synpunkter på tillverkningen. Det är där­

för enligt förbundets mening av stor vikt, att den myndighet, åt vilken

uppgiften anförtros att meddela sådant godkännande som avses i § 15, är

väl förtrogen med livsmedelsindustriens förhållanden, icke minst den tek­

niska utvecklingen och forskningen inom denna industri. En allt för snäv

tillståndsgivning enligt § 15 kan lätt vålla industrien svårigheter att på ett

ekonomiskt och i övrigt rationellt sätt bedriva tillverkning av livsmedel.

Den ledande myndigheten i dessa frågor bör därför enligt förbundets upp­

fattning vara kommerskollegium. Detta ämbetsverk har redan hand om

vissa liknande frågor, nämligen dem som beröras i förordningen om fram­

ställning och införsel av vitaminiserade livsmedel. — Skulle kommerskolle­

gium anses icke böra ifrågakomma för denna uppgift, bör den ledande

myndigheten enligt förbundets mening i stället vara statens institut för

folkhälsan.

Oavsett vilken myndighet som kommer att meddela godkännande enligt

denna paragraf, är det givetvis riktigt, såsom föreslagits, att myndigheten

därvid skall samråda med vissa andra myndigheter och institutioner. Det

är naturligen önskvärt, att bland dem även medtages något organ för livs­

medelsindustrien, exempelvis industriförbundet eller Sveriges kemiska in­

dustrikontor, liksom även institutet för konserveringsforskning. Å andra

sidan förutsättes i förslaget att samråd skall ske med statens jordbruks­

nämnd, ehuru detta organ såsom i första hand regleringsmyndighet torde

mindre väl lämpa sig för denna uppgift. För att icke i onödan binda veder­

börande myndighet vid en viss procedur, som kan behöva varieras från fall

till fall, vore det måhända lämpligast att i motiveringen till denna paragraf

exemplifiera de myndigheter och övriga organ, med vilka samråd bör ske,

medan i själva lagtexten endast utsäges, att kommerskollegium har att,

efter utredning, besluta angående sådant godkännande, som avses i denna

paragraf.

Av motiven framgår, att godkännande enligt denna paragraf, på begäran

av tillverkare, icke skall bliva offentligt. För industriförbundet har fram­

hållits önskvärdheten av att detta uttalas även i författningstexten.

Det är självfallet ett ofrånkomligt krav från livsmedelsindustriens sida

alt till undvikande av onödiga svårigheter i samband med livsmedelsstad-

gans ikraftträdande den i förevarande paragraf avsedda förteckningen ut­

arbetas och publiceras i mycket god tid före ikraftträdandet.

Stockholms handelskammare anför härom.

Även om ärenden som angå exempelvis medgivande att använda kon­

serveringsmedel eller färgämnen i regel äro av hygienisk art är det dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

enligt handelskammarens mening många gånger ofrånkomligt att avväga

de hygieniska intressena mot de ekonomiska. Ett ensidigt tillgodoseende

av extremt hygieniska synpunkter vid dylika frågors avgörande kan med­

föra betydande olägenheter för företagare eller branscher och vara ägnat

att försvåra en anpassning efter den på detta område pågående forskningen.

Enligt handelskammarens uppfattning bör därför prövningen jämlikt 15 §

i sista hand åvila ett centralt ämbetsverk, som med vana att anlägga eko­

nomiska synpunkter vid frågornas bedömande kan förena saklighet och

objektivitet. Även om det i 15 § förutsatts, att folkhälsoinstitutet, innan av­

görande träffas, skall samråda med bl. a. representanter för kommers­

kollegium, utgör detta enligt handelskammarens mening ingen tillräcklig

garanti för att ekonomiska hänsyn bli vederbörligt beaktade. Handelskam­

maren vill därför ifrågasätta, huruvida det icke bör anförtros åt kommers­

kollegium att efter hörande av de tre myndigheter, vilka närmast skola

representera de hygieniska intressena, lämna godkännande enligt 15 §. I

varje fall bör kommerskollegium tillförsäkras ett ökat inflytande vid ären­

denas behandling.

Kommerskollegium anser förslaget, att kollegiet skall erhålla ökat in­

flytande i hithörande frågor, böra beaktas.

Svenska institutet för konserveringsforskning säger sig icke kunna bi­

träda förslaget att till statens institut för folkhälsan överlåta ensambestäm­

manderätten rörande godkännande av tillsatsämnen. Institutet framhåller,

att det icke torde vara möjligt att på rätt sätt handlägga dessa frågor om

tillsatsämnen till livsmedel utan en noggrann kännedom om de forsknings­

arbeten, som legat till grund för de nya framsteg som gjordes. En ständig

och intim kontakt med de stora livsmedelslaboratorierna samt konserve-

ringsinstitut i olika länder vore sannolikt en av förutsättningarna för be­

dömningen av dessa spörsmål. Detta torde redan erbjuda institutet för

folkhälsan svårigheter. Institutet för konserveringsforskning framhåller

vidare det anmärkningsvärda i att den sakkunskap, som representerades

av institutet, där staten i samarbete med industrin skapat en gemensam

sakkunnig instans, icke skulle beredas tillfälle att ens taga ställning till

dessa synnerligen viktiga frågor i vad gällde konservering och lagring av

livsmedel, än mindre få någon medbestämmanderätt.

Handelskammaren i Göteborg anser samråd böra äga rum med institutet

för konserveringsforskning.

Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut liksom Svenska smör­

provningarna anse de organ, med vilka institutet för folkhälsan skall ha att

samråda beträffande mjölk och mjölkprodukter, böra utökas med Alnarps-

institutet (mejerikollegiet) och Svenska smörprovningarna. Svenska meje­

riernas riksförening anser statens mejeriförsök böra ha nämnts bland dem,

med vilka samråd skulle äga rum.

Statens livsmedelskommission ifrågasätter, om samråd icke borde ske

med det av de sakkunniga föreslagna samarbetsrådet för livsmedelshygien

(jfr s. 236 ff), då det i vissa fall säkerligen skulle vara av betydelse, att repre­

101

sentanter för näringslivet finge yttra sig i de frågor, som här avsåges. Det

torde nämligen ofta vara nödvändigt att vid bedömandet av frågan om ett

visst ämne borde godkännas såsom tillsats till livsmedel göra en lämplig

avvägning mellan näringshygieniska och tekniska synpunkter. Länsstyrel­

sen i Södermanlands län ifrågasätter, om icke de i 15 § omförmälda upp­

gifterna, som icke blott vore av sanitär art utan även i hög grad berörde

ekonomiska frågor, borde fullgöras av samarbetsrådet i stället för folk-

hälsoinstitutet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare förordar ett enklare

godkännandeförfarande. Hörande av alla de fem angivna myndigheterna

borde ej vara nödvändigt.

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium ifrågasätter, om icke i

15 § borde införas uttryckliga bestämmelser om skydd för fabrikshemlighet.

Samma yrkande göres av Stockholms handelskammare.

Beträffande bestämmelsen i 16 § (6 § departementsförslaget)

framhålles i ett flertal yttranden, att bestämmelsen i den form, den erhållit

i förslaget, är svårförståelig och därför behöver omarbetas. Veterinärstyrel­

sen ifrågasätter, om bestämmelsen icke jämväl bör gälla överlämnande

till annan.

Vad bestämmelserna i 17 § (7 § departementsförslaget) angår

har i några yttranden uttalats önskemålet, att i bestämmelserna skall

uttryckligen angivas, att de jämväl avse servering. Överståthållaräm-

bclct finner uttrycket »utlämnas till annan» väl vidsträckt till sin inne­

börd, då därunder torde kunna inbegripas jämväl husmödrar och andra,

som i hemmet serverar mat till familjemedlemmarna. Visserligen anknöte

begreppet till ett liknande uttryck i gällande hälsovårdsstadga, men av

sammanhanget framginge dock tydligare än vad i förslaget vore fallet, att

hushållsarbete icke avsåges.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium anför, att med förorening i detta

fall borde förstås bakteriologisk, kemisk eller mekanisk förorening, oavsett

om denna behäftat råvarorna eller uppkommit senare på grund av livs­

medlens bearbetning eller förvaring. Efter »förorening» borde därför in­

skjutas orden »(bakteriologisk, kemisk eller mekanisk)». — Kollegiet an­

ser därjämte, att efter punkt 2 bör inskjutas en ny punkt av följande lydelse

»om varan innehåller mera än 50 milligram koppar per kilogram av varan».

Statens institut för folkhälsan liksom statens veterinärmedicinska anstalt

anser, att i punkt 3 ordet »omslag» bör ändras till »förpackningsmaterial»

för att ge bestämmelsen en mer allmängiltig karaktär, omfattande t. ex.

även träemballage.

Svenska institutet för konserveringsforskning anför beträffande punkt 3.

Denna paragraf borde omformuleras till ett enkelt förbud mot använd­

ning av emballage, som till livsmedel överför giftigt eller skadligt ämne.

Det finnes åtskilliga flyktiga substanser, som kunna passera genom ett tun­

nare, ofarligt emballage. Såsom exempel kan nämnas flera cellofantyper,

Iiungl. Maj:ts proposition nr 63.

102

cellulosaacetat, vissa enklare omslagspapper etc., i vilket livsmedel är

»omedelbart förpackat». Å andra sidan kan det förutses, att andra metall­

folier än här uppräknade, även farliga sådana, genom att förses med en

skyddshinna eller lackeras, kunna göras helt oskadliga.

Institutet vill också yrka, att »giftigt» ersättes med skadligt eller bägge-

dera. Det ter sig föga följdriktigt att genom 14 § reglera allehanda skadliga

tillsatser, men om dessa tillföras genom emballaget, endast ingripa om

giftiga substanser användas. Tillämpningen bör bli enhetlig, och särskilda

tillsatser till emballage, vilket numera blir allt vanligare, underkastas samma

tillståndsprövning som övriga tillsatser. Dylik impregnering av emballage

äger rum i flera andra länder och har i liten skala börjat vinna insteg på

den svenska marknaden. Härigenom kan förhindras t. ex. bildning av mögel,

insektsangrepp avvärjas, groning hämmas in. m.

Veterinärhögskolans lärarkollegium anför, att i punkt 5 uttrycket »över­

föra sjukdom» borde ersättas med »överföra smitta eller förorsaka sjuk­

dom». Ett livsmedel överförde t. ex. icke sjukdomen paratyfus utan para-

tyfusbakterier. Toxiner, som bildats i ett livsmedel, överförde icke sjuk­

dom utan förorsakade sjukdom. Liknande uttalande göres av Svenska

distriktsveterinärföreningen och statens veterinärmedicinska anstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Departementschefen.

I förevarande kapitel av departementsförslaget ha, liksom i 3 kap. livs-

medelssakkunnigas förslag, sammanförts vissa allmänna bestämmelser om

livsmedels beskaffenhet. Kapitlet tar framförallt sikte på det färdiga livs­

medlet. I 3—4 §§ givas allmänna regler om vilka råvaror och tillsatser

som få användas vid framställning eller beredning av livsmedel, medan

7 § 1 mom. innehåller ett allmänt stadgande om vilka varor som få salu-

hållas som livsmedel.

3 § departementsförslaget upptager en generell bestämmelse om att

vara eller ämne, som användes vid framställning eller beredning av livs­

medel för avsalu eller servering, icke får vara av sådan beskaffenhet eller

tillföras under sådana förhållanden eller i sådan mängd, att det färdiga livs­

medlet blir skadligt att förtära eller eljest otjänligt till människoföda. Be­

stämmelsen överensstämmer nära med bestämmelsen i 13 § livsmedels-

sakkunnigas förslag. Den sista punkten i denna paragraf, som avser för­

farandet vid livsmedels framställning, har överförts till 12 § och inarbetats

i den där upptagna allmänna bestämmelsen om livsmedels hantering. Nå­

gon saklig ändring åsyftas icke härmed.

I 4 och 5 §§ departementsförslaget behandlas frågan om godkännande

av tillsatser till livsmedel. Såsom framgår av den förut lämnade redo­

görelsen finnas f. n. icke några bestämmelser härom. Däremot är i gift­

stadgan infört förbud mot att saluhålla, försälja eller eljest överlåta livs­

medel, som är försatt med gift av första eller andra klassen, färgämnen av

viss beskaffenhet samt vissa andra, särskilt angivna ämnen. Livsmedels-

103

sakkunniga ha nu föreslagit, att denna bestämmelse skall utbytas mot

stadgande av innebörd, att vid framställning eller beredning av livsmedel

för avsalu eller servering åt allmänheten oorganiska ämnen samt andra

ämnen av organisk natur än sådana, som utvunnits ur djur eller växter

genom torkning, värmebehandling eller behandling av rent mekanisk natur,

icke skola få användas som tillsats till livsmedel utan att varan eller ämnet

för ändamålet godkänts av statens institut för folkhälsan efter samråd med

representanter för vissa angivna myndigheter. Med tillsats avses därmed

vara eller ämne, som i ringa mängd tillföres livsmedlet för att påverka

dess färg, smak, konsistens, hållbarhet eller dylikt.

I yttrandena har någon principiell erinran mot att tillsatser till livsmedel

på detta sätt skola bli föremål för prövning och godkännande icke anförts,

men däremot ha olika meningar yppats om bestämmelsernas utformning.

Särskilt har det från vissa håll betonats — bl. a. även av institutet för folk­

hälsan —- att rätten att avgöra dessa frågor icke bör tillkomma detta in­

stitut utan de myndigheter, som utgöra chefsmyndigheter för livsmedels­

kontrollen, medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen.

För egen del finner jag det riktigt, att en förhandsprövning av de till­

satser till livsmedel, varom här är fråga, skall införas. Såsom de sakkun­

niga framhållit kan det nuvarande systemet icke anses utgöra tillräckligt

skydd mot att vid framställning och beredning av livsmedel tillsättas äm­

nen, som göra livsmedlen hälsovådliga eller otjänliga till människoföda.

Godkännandeproceduren måste inskränkas till varor och ämnen, som äro

tillsatser i egentlig mening och som alltså icke äro att betrakta som råvaror

vid livsmedelstillverkningen. Att införa en prövning av vilka råvaror som

skola få användas vid sådan tillverkning är uppenbarligen icke möjligt.

Härför fordras emellertid en definition av begreppet tillsats. I departements-

förslaget har en sådan definition intagits i 1 § 3 mom., vari sägs, att med

tillsats till livsmedel skall förstås vara eller ämne, som är avsett att, i all­

mänhet i ringa mängd, tillföras livsmedel — utan att ingå i detsamma som

råvara — för att påverka dess färg, smak, konsistens eller hållbarhet eller

för annat liknande ändamål och finnes kvar i det färdiga livsmedlet. Här

avses alltså främst färgämnen, konserveringsmedel, essenser och andra

smaktillsatser, förtjockningsmedel och liknande. I 4 § departementsför-

slaget stadgas, att såsom tillsats till livsmedel, som framställes eller be-

redes för avsalu får, där ej annat framgår av bestämmelse i stadgan, au-

vändas allenast vara eller ämne, som godkänts såsom tillsats för livsmedlet

i fråga.

Måhända kan även mot nu anförda bestämmelser anföras, att de äro

alltför vaga och icke ge tillräcklig ledning, om i det särskilda fallet god­

kännande erfordras eller icke. Det mest tveksamma är här, hur gränsen

mellan råvara och tillsats skall dragas. Atl här ange någon kvantitativ

gräns är icke möjligt. Gränsfall måste alltid uppkomma. I allmänhet torde

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

104

dock skillnaden i praktiken vara ganska klar, och de tveksamma fallen

torde minska i antal genom de undantagsbestämmelser, som föreslås och

till vilka jag strax återkommer. För att ytterligare minska olägenheterna

av att definitionen på tillsatser icke kunnat göras fullständigt exakt, har i

5 § intagits bestämmelse om rätt för den myndighet, som har att pröva

fråga om godkännande, att meddela bindande förklaring om vara eller ämne

i visst fall är att anse såsom tillsats till livsmedel eller icke.

Framhållas bör, att det här endast är fråga om livsmedel, som fram-

ställes eller beredes för avsalu, däremot icke om livsmedel, som framställes

eller beredes allenast för servering. Vidare anges generellt, att bestämmel­

sen icke gäller vid beredning av s. k. färdiglagad mat. Att i dessa fall fordra

godkännande av tillsatser är knappast möjligt. Den som bereder livsmedlet

för servering eller lagar till maträtten synes böra ha full frihet att handla

inom ramen för de allmänna bestämmelserna i 3 §.

Beträffande vissa varor och ämnen har angivits att godkännande icke

erfordras, såvida det ej är fråga om färgämnen. Detta gäller främst sådana,

som kan betecknas som rena naturprodukter, vilka angivits såsom vara,

som utvunnits ur djur eller växt genom torkning, värmebehandling, ur-

lakning med vatten eller behandling av rent mekanisk natur. Hit höra t. ex.

kryddor, choklad och åtskilliga smaksättningsmedel. Vidare ha här med-

tagits koksalt, socker och andra sockerarter, ättika och etylalkohol. Där­

emot har bland dessa undantag icke, såsom livsmedelssakkunniga föreslagit,

upptagits oskadliga essenser och vissa särskilt angivna konserverings­

medel. Det har nämligen i vissa remissyttranden påfordrats att samtidigt

skulle ges föreskrift om den halt av dessa varor, som livsmedel skulle få

innehålla. Det har då synts lämpligare, att den godkännande myndigheten

får pröva dessa konserveringsmedel — varvid de givetvis komma att god­

kännas — och därvid meddela bestämmelser om maximihalt.

Beträffande frågan vilken myndighet som skall ha att pröva frågor av

nu ifrågavarande art ha olika meningar yppat sig. Att såsom livsmedels­

sakkunniga föreslagit lämna avgöranderätten till statens institut för folk­

hälsan torde medföra en avsevärd förändring i institutets nuvarande karak­

tär och lär knappast mot de avstyrkande yttranden som avgivits kunna

komma i fråga. Då de spörsmål det här gäller äro av stor ekonomisk be­

tydelse för näringslivet och enbart hygieniska synpunkter icke få vara

avgörande, synes det icke heller vara lämpligt att, såsom förordats av några

remissinstanser, överlämna beslutanderätten till medicinalstyrelsen och

veterinärstyrelsen ev. till ytterligare någon myndighet. En uppdelning av

avgörandet på flera myndigheter torde för övrigt lätt göra förfarandet

tungrott och medföra kompetenskonflikter. Jag har därför stannat för att

tillstyrka det av industriförbundet och Stockholms handelskammare för­

ordade alternativet, att anförtro handläggningen av dessa frågor åt kom­

merskollegium. Såsom industriförbundet påpekat handhar konnnerskolle-

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

105

gium redan ärenden enligt förordningen om framställning och införsel av

vitaminiserade livsmedel, vilka ärenden delvis äro likartade med de nu

ifrågavarande. Genom att lägga tillsatsprövningen på kommerskollegium får

man dessutom en bättre garanti för att ekonomiska hänsyn beaktas än om

kollegium endast skulle höras. Emellertid få givetvis folkhälsans intressen

och de hygieniska synpunkter i övrigt, som i första hand påkallat bestäm­

melserna om prövning av livsmedelstillsatser, icke lämnas åsido. De i vissa

fall nödvändiga förberedande undersökningarna torde sålunda i allmänhet

få företagas inom statens institut för folkhälsan och institutet samt medi­

cinalstyrelsen och veterinärstyrelsen böra alltid vara representerade vid

handläggningen hos kommerskollegium av dessa ärenden. Genom en sådan

ordning undvikes det omständliga remissförfarande som sannolikt blivit

nödvändigt om de sakkunnigas förslag genomförts; detta förutsätter näm­

ligen samråd mellan folkhälsoinstitutet och vissa andra myndigheter. —■

En uttrycklig bestämmelse om att medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen

och folkhälsoinstitutet skola vara företrädda enligt vad nyss sagts bör

emellertid införas i stadgan. Berör visst ärende annan myndighet -— det

kan vara fallet t. ex. då fråga är om godkännande av tillsatser till mjölk

och smör -— bör även representant för denna kallas att närvara. Särskild

föreskrift härom torde icke erfordras.

Beslut av kommerskollegium om godkännande av viss tillsats bör kunna

avse livsmedel i allmänhet eller också visst eller vissa livsmedel. Tillsats,

som generellt godkänts som tillsats till livsmedel, får dock icke utan vidare

användas, där detta följer av annan bestämmelse i livsmedelsstadgan, t. ex.

i 39 § beträffande mjölk och grädde samt 44 § beträffande smör.

Beslut om godkännande bör kunna förenas med särskilda villkor, t. ex.

om den maximihalt, vari tillsats bör få ingå i livsmedel. Godkännande bör

även få återkallas då särskilda skäl äro därtill t. ex. när nya vetenskapliga

rön visat att en medgiven tillsats har skadliga verkningar.

Det bör åligga kommerskollegium att upprätta och offentliggöra förteck­

ning å tillsatser, som godkänts för olika livsmedel. Det bör emellertid icke

vara obligatoriskt att dylik tillsats upptages i förteckningen, då det kan vara

i den enskilde företagarens intresse, att tillsats, om vars godkännande han

gjort framställning, icke offentliggöres. Förordnande om att handlingarna

i vissa ärenden om tillsatser icke få offentliggöras torde i mån av behov

lämpligen kunna meddelas med stöd av lagen den 28 maj 1937 om in­

skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Det synes icke

vara nödvändigt att förteckningen införes i svensk författningssamling.

Kungörande på annat sätt kan även övervägas.

För att undvika onödiga framställningar om prövning av tillsatser, som

icke kunnat godkännas, synes även någon form av offentliggörande av åt­

minstone vissa av kommerskollegii avslagsbeslut i tillsatsärenden kunna

komma i fråga. Detsamma gäller beslut, varigenom bindande förklaring

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

106

meddelats huruvida ämne i visst fall är att anse som tillsats eller icke.

Något särskilt stadgande härom torde icke erfordras.

Med hänsyn till att livsmedelsindustrin behöver tid för att anpassa sig

efter de nya bestämmelserna om godkännande av tillsatser torde det vara

nödvändigt med en ganska lång övergångstid från det dessa bestämmelser

antagas och till dess de träda i kraft. Kommerskollegium måste vidare börja

sin verksamhet på detta område i god tid före bestämmelsernas ikraft­

trädande. Jag finner mig böra förorda, att bestämmelserna skola träda i

kraft den 1 juli 1952, men att kommerskollegium skall äga upptaga ären­

den om tillsatser redan ett år tidigare eller den 1 juli 1951.

I likhet med de sakkunniga anser jag att bestämmelserna om vitaminise-

ring av livsmedel icke böra inarbetas i livsmedelsstadgan. Vitaminisering

fordrar alltså ej tillstånd enligt förevarande paragraf. Däremot har hän­

visning till bestämmelserna härom gjorts. Någon revision av dessa bestäm­

melser anser jag icke böra ske i detta sammanhang.

14 § 2 mom. i livsmedelssakkunnigas förslag anser jag böra överflyttas

till bestämmelserna i 8 kap. om de särskilda livsmedel, varom här är fråga.

6 § departementsförslaget motsvarar 16 § livsmedelssakkunnigas förslag

men har erhållit dels mera begränsat tillämpningsområde — bestämmelsen

avser endast tillsatser till livsmedel — dels väsentligt förenklad formulering.

I 7 § departementsförslaget ha upptagits bestämmelserna i 17 § livs­

medelssakkunnigas förslag utan väsentliga ändringar i sak. För att få en

formellt mera tillfredsställande avfattning har paragrafen uppdelats i två

moment, av vilka det första upptager den inledande allmänna bestämmel­

sen samt punkterna 4 och 5 och det andra punkterna 2 och 3. Hälsovårds­

stadgans formulering av motsvarande stadgande har vidare bibehållits i

större utsträckning än i kommittéförslaget. Med saluhållande har sålunda

likställts att varan överlämnats till annan. Att härvid icke avses förfarande

inom ett enskilt hushåll torde vara självfallet. I uttrycket saluhållande

ingår på grund av 2 § jämväl servering.

Av de i 14 § kommittéförslaget särskilt angivna punkterna har punkt 1

uteslutits. Enbart den omständigheten att en icke godkänd tillsats använts

vid tillverkning av livsmedel bör icke föranleda förbud mot livsmedlets

saluhållande. Härför bör ytterligare tillkomma, att livsmedlet blivit skadligt

att förtära eller otjänligt till människoföda. I punkt 3 (2 mom. p. 2 de­

partementsförslaget) har ordet omslag utbytts mot material. Att här införa

särskild bestämmelse om maximihalten koppar vill jag icke förorda —

detta fall synes vara alltför speciellt för att nu upptagas i livsmedelsstadgan,

när bestämmelsen saknar motsvarighet i gällande föreskrifter — ej heller

att nämnda punkt utvidgas till sin innebörd, på sätt Svenska institutet

för konserveringsforskning påfordrat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

107

3 kap. Livsmedelslokaler m. m.

(8—11 §§ departementsförslaget.)

Gällande bestämmelser.

I 11 § hälsovårdsstadgan föreskrives följande för område, där stadgans

bestämmelser för stad gälla. Lägenhet, där födoämne eller dryckesvara be-

redes till försäljning, får liksom lägenhet, där kött, charkuterivaror, färsk

fisk, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller till

försäljning förvaras, ej läggas på mindre avstånd än sex meter från avträde

och urinkur eller från stall, fähus och svinhus eller därtill hörande gödsel­

behållare. Sådan lägenhet skall vara tillräckligt rymlig och ljus samt för­

sedd med erforderliga anordningar för luftväxling ävensom ha lätt till­

gång till vatten. Golv, väggar och tak ävensom bord, hyllor och annan

inredning skola vara så beskaffade, att de med lätthet kunna rengöras.

Lägenheten får icke stå i förbindelse med bostad och ej heller i övrigt vara

så förbunden med annan lokal, att sanitära olägenheter kunna uppkomma

därav. Utöver vad sålunda stadgats gäller för slakteri, charkuteri och me­

jeri, ätt golv däri skall vara av sten, betong eller annat lika tjänligt ämne

samt försett med avlopp för spillvatten. Lägenhet, som avses i de nu åter­

givna bestämmelserna, får icke tagas i bruk, förrän hälsovårdsnämnden läm­

nat sitt tillstånd därtill (1 mom.). Sådan lägenhet ävensom där använda red­

skap, förvaringskärl och andra tillbehör skola hållas rena och i gott stånd.

Lägenhet får vidare endast användas till det ändamål, för vilket den är av­

sedd. Ämne, som kan meddela varorna främmande lukt eller smak eller på

annat sätt göra dem otjänliga till förtäring får ej förvaras där (2 inom.).

Motsvarande bestämmelser för övriga delar av landet givas i 46 § 1 och

2 mom. Bestämmelserna gälla dock endast lägenhet, som hör till slakteri,

charkuteri, mejeri, bageri, konditori, bryggeri eller läskedrycksfabrik, samt

lägenhet, där kött, charkuterivaror, mjölk, mejeriprodukter, bröd eller

konditorivaror yrkesmässigt försäljas eller för dylik försäljning förvaras.

Föreskrift om att lägenheten skall godkännas av hälsovårdsnämnd saknas.

Hälsovårdsstadgans bestämmelser i dessa hänseenden kompletteras i

stor utsträckning, främst i städer och samhällen, med kommunala föreskrif­

ter, som ofta innehålla bestämmelser om att hälsovårdsnämnd skall god­

känna även andra lokaler än de här omnämnda, liksom även detaljerade

regler om formerna för dylikt godkännande, om lokalernas beskaffenhet

och om skötseln av lokalerna samt bestämmelser om begränsning av de

varuslag, som få saluhållas i vissa slag av butiker.

Särskilda bestämmelser om mejerier finnas i mejeristadgan den 22 maj

1936 (nr 174). Stadgan innehåller närmare bestämmelser om lokalernas

beskaffenhet men däremot icke några föreskrifter om godkännande av

lokalerna. Det åligger lantbruksstyrelsen och hos styrelsen anställda mejeri-

inspektörer att övervaka stadgans efterlevnad.

108

Beträffande vissa slakterier givas bestämmelser i kungörelsen den 30

november 1934 (nr 559) angående kontrollslakterier. I denna stadgas, att

enskild slakteriinrättning under vissa förutsättningar må på ansökan av dess

innehavare av medicinalstyrelsen (numera veterinärstyrelsen) ställas under

offentlig kontroll. Särskilda bestämmelser givas i kungörelsen om lokaler­

nas läge och beskaffenhet.

Motsvarande bestämmelser finnas i kungörelsen den 30 november 1934 (nr

560) angående under offentlig kontroll ställda charkuterifabriker, enligt vil­

ken enskild fabriksanläggning, avsedd för beredning av salt, rökt eller torkat

kött eller för tillverkning av annan vara, vid vars beredning användes kött,

under vissa förutsättningar må på ansökan av dess innehavare av medici­

nalstyrelsen (numera veterinärstyrelsen) ställas under offentlig kontroll.

Även här givas särskilda föreskrifter om lokalernas beskaffenhet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

Livsmedelssakkunniga.

Förslaget till livsmedelsstadga upptager i 4 kap. under rubriken Livsme-

delslokaler bestämmelser om prövning av lokaler för framställning eller

beredning av livsmedel, avsedda för försäljning eller servering åt allmän­

heten, för sådan servering eller för saluhållande eller förvaring för avsalu

av köttvaror, tiskvaror, skaldjur, ägg, mjölk eller mjölkprodukter, marga-

rinvaror, glass, bröd, konditorivaror eller färdiglagad mat, om beskaffenhe­

ten av dessa lokaler, om deras skötsel m. in. Beträffande det närmare inne­

hållet av bestämmelserna hänvisas till bilagan.

Såsom förut nämnts ha livsmedelssakkunniga även framlagt ett förslag

till normalmatvarustadga, som är avsett att tjäna såsom mönster vid upp­

rättande av lokala matvarustadgor. Denna stadga upptager — vid sidan av

olika specialbestämmelser rörande särskilda slag av livsmedelslokaler —

följande allmänna bestämmelser rörande livsmedelslokaler och skötseln av

desamma.

Vad i 18—20 § § i livsmedelsstadgan föreskrives skall i tillämpliga delar

gälla — förutom i samma paragrafer omförmälda lokaler — jämväl lokaler

för saluhållande eller förvaring till avsalu av frukt, bär, grönsaker, spece­

rier och konfektyrer. (2 §.)

Lokal, som avses i 18 § livsmedelsstadgan eller 2 § denna stadga, skall

äga tillräcklig och ändamålsenligt disponerad golvyta. Dess takhöjd får

icke- vad huvudutrymmena angår, understiga 2,7 meter, för såvitt hälso­

vårdsnämnden icke med hänsyn till särskilda omständigheter finner undan­

tag kunna medgivas. Lager- och andra biutrymmen skola finnas i den ut­

sträckning, som erfordras för det ändamål, vartill lokalen är avsedd. Loka­

len skall vara utrustad med vattenledning samt ändamålsenliga anordningar

för diskning och rengöring ävensom, där så anses erforderligt, för bered­

ning av varmvatten. Diskbänkarna i lokalen skola vara öppna och arbets­

borden så anordnade, att bordens och lokalens rengöring icke försvåras.

Lokalen skall hava lämpliga anordningar till skydd mot direkt solljus och

för utestängande av flugor och råttor. Lokalen skall utvändigt vara försedd

Kangl. Maj.ts proposition nr 63.

109

med skyit, angivande rörelsens beskaffenhet och innehavarens namn eller

firma. (3 § 1 inom.)

Inom eller i nära anslutning till lokalen skall för personalens omklädning

finnas lämpligt, väl ventilerat utrymme, som ej får användas till bostad,

med skåp eller liknande för klädernas förvaring. Dessutom skall, där om­

ständigheterna det påkalla, särskilt utrymme av lämplig beskaffenhet fin­

nas för personalens måltider samt möjlighet att värma medförd mat.

Till varje lokal skall höra minst ett eller, där fråga är om lokal, där större

antal personer av båda könen äro anställda, minst två avträden (vattenldo-

setter) med tvättställ jämte tillbehör i eller intill avträdet. Torrklosett får

icke finnas inom lokalen. Avträde med ingång från sådan del av lokal, där

livsmedel tillverkas eller saluhållas, skall vara försett med förrum. (3 § 2

mom.)

Golv och redskap i lokal av ifrågavarande slag skola såvitt angår utrym­

men, där arbete dagligen bedrives eller dit allmänheten äger tillträde —

dock icke magasinsutrymmen — rengöras minst en gång dagligen efter

slutat arbete med användande av erforderliga rengöringsmedel. Sågspån

får icke brukas som golvströ i annat fall än där vederbörande yrkesinspek-

tör meddelat föreskrift därom. Golvspolning får ej äga rum, om därigenom

ömtåliga matvaror kunna skadas. Sopning av golv får ej äga rum på så­

dant sätt att damm röres upp.

Magasinsutrymmen samt i övrigt andra utrymmen än sådana, som avses

i första stycket, skola rengöras så ofta det anses erforderligt.

Kläder få tvättas endast i därför särskilt inrättat rum. (3 § 3 mom.)

Försäljningslokal, som här avses, får icke vara belägen över bostads­

lägenhet. (3 § 4 mom.)

I försäljningslokal, som i 18 § livsinedelsstadgan eller 2 § denna stadga

avses, få andra oförpackade livsmedel än ägg, färsk frukt, rotfrukter och

grönsaker icke utställas på disken eller utanför densamma utan att sär­

skilda anordningar vidtagits för att skydda varorna mot beröring av kun­

derna. Utanför lokalen eller dess ytterdörr får icke annan skyltning med

livsmedel förekomma än med rotfrukter och grönsaker, som förvaras under

tätt slutanfle genomskinligt skydd och lägst 75 centimeter över markytan.

Skyltning med livsmedel får icke ske på sådant sätt, att dessa därigenom

förorenas, bliva mindre hållbara eller eljest mindre tjänliga till människo-

föda. (4 § 1 mom.)

I lokal, som i 18 § livsinedelsstadgan eller 2 § denna stadga avses, får

skyltning med affischer och plakat icke ske på sådant sätt, att lokalens

rengöring försvåras eller risk för förorening eller förstöring av livsmedel

uppkommer.

I lokaler framlagda, oförpackade livsmedel få ej vidröras av kunderna.

Spottning på golvet får ej förekomma i lokalen. Hundar, katter och fåg­

lar få ej finnas därstädes. Tobaksrökning är förbjuden utom i lokal, där

servering till allmänheten äger rum.

Tydliga anslag om förbud, som i nästföregående båda stycken sägs, skola

finnas uppsatta i lokalen. (4 § 2 mom.)

Kött eller köttvaror utom konserver, rensad eller styckad fisk, bröd, smör,

margarin, ost och andra för förorening lätt utsatta varor få ej direkt in­

slås i tidningspapper eller annat orent omhölje. (4 § 3 mom.)

Slutligen må nämnas, att i 3 § livsinedelsstadgan upptagits följande be­

stämmelse. Med lokal för viss verksamhet avses i denna stadga icke blott

sådant rum eller utrymme vari verksamheten bedrives, utan även till den­

samma hörande biutrymmen, såsom lagerlokaler, omklädningsrum, tvätt-

eller diskrum eller dylikt. Såsom lokal anses jämväl kiosk.

HO

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

Remissyttrandena.

I några yttranden har de sakkunnigas förslag till bestämmelser om god­

kännande och kontroll av livsmedelslokaler kritiserats ur mera allmänna

synpunkter, varvid man särskilt vänt sig mot tendensen att hindra att olika

slag av livsmedel försäljas i samma lokal. Stijrelsen för kooperativa för­

bundet har sålunda i sitt yttrande påtalat, att i betänkandet tillbörlig hän­

syn icke tagits till de förändringar, som skett inom livsmedels- och annan

handel, närmast på grund av den under det senaste decenniet framträ­

dande, nu i stark utveckling stadda kundförpackningen av varor. Det arbete,

som tidigare ägt rum med uppvägning, uppmätning och förpackning av

varorna i butikerna, hade nu till övervägande delen bortfallit. Denna ut­

veckling innebure en väsentlig förbättring av hygienen inom livsmedels­

handeln. Den hade också en ekonomisk betydelse genom att maskiner på

fabrikerna kunde ersätta det manuella arbetet i butikerna.

Efter att med några exempel ha angivit, vad kundpaketering innebure i

hygieniskt och ekonomiskt avseende, fortsätter styrelsen:

Styrelsen har med dessa exempel önskat åskådliggöra den pågående ut­

vecklingen fram mot en tid, då samtliga livsmedel och även andra varor

komma att kundförpackas vid centralanläggningar eller hos fabrikanterna.

Det är nödvändigt, om distributionskostnaderna skola kunna sänkas, att

den angivna omläggningen från manuellt till maskinellt arbete får fortgå

och att avsättningen inom handeln av alla kundförpackade varor stimuleras

och icke försvåras av en oekonomisk branschuppdelning. En dylik bransch­

uppdelning var och är motiverad, då varor av ömtålig art styckas; uppdelas

och paketeras i butikerna men knappast om varorna äro inneslutna i kund­

förpackningar.

Inom industrin ha kostnaderna per tillverkad enhet minskats, men inom

handeln har så inte blivit fallet. Där ha kostnaderna per enhet stigit. Den

förbilligade produktionen har alltså ej kommit konsumenterna helt till godo.

Det gäller därför att rationalisera handeln, så att även den kan bjuda kon­

sumenterna de fördelar modern maskinteknik ger möjlighet till. För att så

skall kunna ske, krävs att de vid fabriker eller packningscentraler kund­

förpackade varorna i butik få säljas fritt och inte drabbas av samma före­

skrifter, som av hygieniska skäl måste gälla för varor, vilka uppdelas i butik.

De sakkunniga ha i viss mån medverkat till en sådan ordning genom att

flaskmjölk inte underkastas samma bestämmelser som försäljning av mjölk,

som i butikerna utmätes till konsumenterna ur större kärl. Samma motive­

ring, som de sakkunniga anfört till stöd för flaskmjölkens frigivande, måste

även anses utgöra skäl för att övriga kundförslutna varor få säljas tillsam­

mans med andra varor, givetvis under förutsättning att kundförpackningen

är hygieniskt tillfredsställande och att varan förvaras i butiken, så att den

är skyddad mot påverkan av andra varor.------------

I sitt betänkande göra de sakkunniga ingen skillnad mellan villkoren för

in

å ena sidan sådan butiksför sälj ning av kött och fläsk, som styckats inom

försäljningslokal eller inom en omedelbart till denna ansluten lokal, och å

andra sidan butiksförsäljning av fabriks- eller centralförpackade kött- och

fläskvaror. Här vore det lämpligt att i stadgan införa samma differentie­

ring, som är föreslagen beträffande lösmjölks- och flaskmjölksför sälj ning.

Detta skulle innebära att i stadgan fastställdes, att förpackade kött- och

fläskvaror finge försäljas i samma lokal som andra varor under förutsätt­

ning att de inom försäljningslokalen förvarades så, att de inte kunde på­

verkas av andra varor.

Styrelsen är, som av det anförda framgår, av den uppfattningen, att livs-

medelsstadgans hygieniska föreskrifter borde omfatta tillverkning, bered­

ning och förpackning samt styckning eller uppdelning inom engros- och

detalj försälj ning av alla livsmedel. Däremot borde för engros- och detalj­

handeln med förpackade varor full frihet beredas handeln att sälja dessa

varor i butikslokaler, där varor från de mest skilda branscher samman­

förts. Detta gäller givetvis under förutsättning att de förpackade livsmedlen

i butik förvaras på ett fullt tillfredsställande sätt. Denna friare ordning

borde inte blott gälla landsbygden utan även städer och andra tättbebyggda

samhällen. Det enda undantag som ur rent hygieniska synpunkter skulle

kunna framstå som motiverat vore att förhindra försäljning av andra varor

i sådana butiker, där styckning av hela resp. halva och fjärdedels fall av

kött och fläsk äger rum och där försäljning av sådana varor sker i opake­

terat skick. En sådan ordning gäller i stort sett i Köpenhamn och Oslo. I

Oslo är det dock tillåtet att i kött- och fläskbutiker sälja grönsaker. För

närvarande torde emellertid en sådan uppspaltning av handeln icke vara

genomförbar i vårt land, i all synnerhet som den rådande ordningen ej

visat sig hava medfört kända hygieniska olägenheter.

Sveriges industriförbund och handelskammaren i Göteborg ha framhållit,

att bestämmelserna om livsmedelslokaler icke borde gälla lokaler, där livs­

medlen saluhållas i slutna förpackningar, som bereda livsmedlen erfor­

derligt skydd. Ett liknande uttalande har gjorts av statens livsmedelskom­

mission.

Statens priskontrollnämnd erinrar om att det på många orter förekomme

försäljning av diversehandelssortiment t. ex. karbid, fotogen, färghandels­

varor in. in. i samma lokal eller biutrymmen till denna som den där livsme­

del försäljas. Detta vore på många orter det enda ekonomiskt möjliga. Att i

sådana fall specialisera livsmedelshandeln vore otänkbart. Åtgärder borde

vidtagas för att undvika sanitära olägenheter inom livsmedelshandeln, men

önskemålen i denna riktning borde inte drivas längre än nödvändigt. Det vore

olämpligt med sådana bestämmelser för försäljningen, som åstadkomme

alltför kostbara ändringar av den nuvarande formen för handeln och som

kunde beräknas påverka utvecklingen ogynnsamt ur kostnadssynpunkt. —

Handelsmarginalen på vissa viktigare livsmedel vore traditionellt lägre än

detaljhandelsmarginalen på vissa andra varor än livsmedel, som i stor ut­

sträckning försåldes genom livsmedelshandeln. Om livsmedelshandeln ej

finge saluföra dessa varor, förelåge risk för prisstegring på livsmedels-

varorna. Det vore därför önskvärt, att livsmedelshandeln även framdeles finge

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

112

saluföra vissa andra varor än livsmedel. —- Nämnden ville betona angelä­

genheten av att utfärdade bestämmelser icke finge hindra pågående eller

kommande rationaliseringssträvanden inom handeln. Lönekostnaderna och

hyreskostnaderna utgjorde den större delen av handelns totala kostnader.

De verksammaste medlen för att åstadkomma kostnadssänkningar vore dels

att söka nå större omsättning per försäljningsställe, dels att nå en större

försäljning per anställd genom att minska arbetet med expedieringen. Man

hade sökt inom handeln tillgodose en sådan utveckling, t. ex. genom själv-

betjäningsbutiker. Dessa butiker förutsatte en relativt hög omsättnings-

summa. Nämnden funne det väsentligt, att införandet av sådana butiker

underlättades därigenom att de finge sälja även andra varor än livsmedel,

som väl lämpade sig för självbetjäningsbutiker. — Utvecklingen hade med­

fört, att tämligen goda tekniska resurser nu funnes för att förpacka öm­

tåliga livsmedel och att inreda och ventilera lokalerna så, att vitt skilda

varuslag kunde säljas i samma lokal utan att hygieniska olägenheter upp-

stode. I lagförslaget borde därför utsägas, att det vore tillåtet att saluhålla

och förvara andra varor än livsmedel i lokalerna, under förutsättning att

skäliga åtgärder vidtoges för att förekomma att livsmedlen därigenom

bibringades främmande lukt eller smak eller gjordes otjänliga till män-

niskoföda. Det vore önskvärt, att det samtidigt i lagförslaget angåves, vilka

varor som med skäl kunde antagas skada livsmedlen på angivet sätt och

vilka åtgärder som de lokala hälsovårdsnämnderna i sådana fall finge före­

skriva för att förekomma nackdelarna.

De i 18 § upptagna bestämmelserna om vilka lokaler som

skola vara underkastade särskild tillståndsprövning

och kontroll (8 § departementsförslaget), ha föranlett uttalanden från

ett stort antal remissinstanser. Särskilt i yttranden från myndigheter och

organisationer, som företräda de hygieniska intressena, har man härvid

yrkat, att tillämpningsområdet skulle utvidgas och ytter­

ligare livsmedelslokaler föras in under stadgan.

Såsom förut omnämnts har man sålunda i åtskilliga yttranden velat

ha begreppet servering åt allmänheten närmare angivet och vissa serve-

ringslokaler, såsom dylika lokaler vid militärförläggningar, skolor, industri-

anlåggningar m. m., underställda hälsovårdsnämndens godkännande, var­

vid även gränsdragning borde ske mellan yrkesinspektionens och hälso­

vårdsnämndernas kompetensområden.

I samband härmed har i sekreterare Häggmarks promemoria även på­

talats, att förslaget till livsmedelsstadga icke syntes innehålla något om den

sanitära kontrollen av restaurangvagnar och serveringslokaler ombord på

passagerarfartyg. Häggmark framhåller, att när det gällde servering åt

passagerare denna verksamhet torde vara att anse såsom servering åt all­

mänheten. Den skulle således falla under livsmedelsstadgans bestämmelser

om hantering av livsmedel samt om personalens hygien. Svårigheten vore

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

att säga, vilken hälsovårdsnämnd som skulle svara för kontrollen. Sam-

arbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets större städer har i sitt

yttrande uttalat, att Häggmarks uttalanden borde beaktas vid livsmedels-

stadgans slutliga utformning. Liknande uttalanden förekomma i åtskilliga

andra yttranden, bl. a. i det av medicinalstyrelsen avgivna.

Förste provinsialläkarnes förening finner anmärkningsvärt, att förslaget

icke innehåller ett ord om ladugårdar. Dessa utgjorde dock produktions­

platserna för ett av våra viktigaste födoämnen. Det vore därför oundgäng­

ligen nödvändigt att precisera de krav, som från sanitär synpunkt måste

ställas på dem och giva hälsovårdsnämnderna befogenhet att därstädes ut­

öva en tillfredsställande kontroll. -— Liknande synpunkter gå igen i åtskil­

liga andra yttranden.

Statens livsmedelskommission däremot anser starka skäl föreligga för

att från bestämmelserna i 18 § undantaga lokal, utgörande rum i eller

invid ladugard, i vilket mjölk i mindre omfattning försäljes till de närmast

kringboende. I varje fall borde dispens kunna lämnas för sådan lokal.

Fiskeristyrelsen anser att kyl- och fryshus, där livsmedel förvarades,

borde underkastas här ifrågavarande kontroll. Detta vore ej alltid fallet

enligt förslaget, nämligen i de fall, där förvaringen ej skedde för avsalu.

Tekniska högskolans i Stockholm lärarkollegium påtalar, att bestämmel­

ser saknades om beskaffenheten av lokal, som användes för förpackning

av livsmedel. Då varan kunde förpackas av annan än tillverkaren, syntes

det vara av särskild betydelse, att vissa föreskrifter lämnades till skydd mot

förorening av livsmedel i samband med förpackning.

Svenska stadsläkareföreningen anser, att lokaler för saluhållande eller

förvaring av frukt, bär, grönsaker, specerier och konfektyrer borde med­

tagas i den riksgiltiga livsmedelsstadgan. Det funnes ingen anledning till att

det på vissa håll i landet, där normalmatvarustadgan skulle komma att

gälla, lokaler för dessa varuslag skulle behöva stå under särskilt sträng

kontroll, medan det på andra håll skulle gå att anordna dylika lokaler

utan vidare.

Utvidgning av livsmedelsstadgans bestämmelser till att gälla dessa slag

av livsmedelsbutiker eller vissa av dem påyrkas även i några andra

yttranden.

I några yttranden från remissinstanser, som företräda näringslivet, har

åter yrkats att tillämpningsområdet för ifrågavarande bestäm­

melser skulle inskränkas.

Sveriges industriförbund framhåller sålunda, att bestämmelserna i 18 §

icke borde gälla med avseende på sådan lokal, där vegetabiliska råvaror

renades eller förädlades till halvfabrikat, under förutsättning att råvaran,

resp. halvfabrikatet under den följande bearbetningen underkastades

en tillfredsställande rening i annan lokal. Denna begränsning av paragra-

8—-Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 63.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

113

114

fens räckvidd kunde åstadkommas genom en motsvarande begränsning av

innebörden av begreppet livsmedel.

Stockholms handelskammare finner stadgandet i 18 § 1 mom. c) så all­

mänt hållet, att anmälningsskyldighet förelåge även beträffande gross-

handelslager, där livsmedel förvarades endast i förpackat skick. Då det

kunde ifrågasättas, om detta vore av behovet påkallat, ville handelskam­

maren föreslå, att uttryckligt undantag gjordes för lokal, där varor för­

varades endast i slutna förpackningar, som beredde livsmedlen erforderligt

skydd. Samma yrkande har Sveriges grossistförbund och liknande syn­

punkter ha anförts av Skånes handelskammare.

Handelskammaren i Gävle säger sig icke kunna värja sig för intrycket,

att anmälningsskyldigheten i sin helhet gjorts alltför omfattande och be­

svärlig. Detta gällde särskilt serveringslokaler, där alkoholfria drycker,

malt- eller rusdrycker tillhandahölles, vilka lokaler i flertalet fall bleve

föremål för prövning i samband med beviljandet av tillstånd till utskänk-

ningen. Att föreskriva ytterligare granskning genom hälsovårdsnämnder­

nas försorg förefölle handelskammaren överflödigt och ägnat att medföra

onödiga kostnader för rörelseidkaren.

Bestämmelserna om anmälan och godkännande av livs-

medelslokaler i sista stycket av 18 § 1 mom. samt i 2 och 4 mom.

av samma paragraf (9 g 1, 2 och 4 mom. departementsförslaget) ha föran­

lett skiftande uttalanden.

Mera allmänna synpunkter ha anförts av handelskammaren i Gävle,

som finner anmälningsskyldigheten onödigt omfattande och framför för­

slag till förenkling även av den följande proceduren, samt av kommers­

kollegium. Kommerskollegium anför, att de former, som i 4 kap. föreskri­

vits för godkännande och besiktning av livsmedelslokaler av olika slag före­

fölle väl omständliga och för näringsidkarna ganska betungande. Stor hän­

syn krävde förhållandena på landsbygden. De affärer av handelsbods eller

lanthandels typ, d. v. s. sådana där vid sidan av olika livsmedel också till­

handahölles en hel del andra mera vanliga förnödenhetsartiklar, torde re­

presentera en distributionsform, som särskilt inom glest befolkade lands­

delar alltjämt hade sitt berättigande.

Handelskammaren i Göteborg påtalar, att om en större livsmedelsfabrik

anlägges på landsbygden, prövningen av lokalfrågorna skulle ankomma på

vederbörande hälsovårdsnämnd, samt anför härom. Det kunde rimligen ej

förutsättas, att alla de hälsovårdsnämnder på landet, som således skulle

få taga befattning med dessa frågor, besutte en sådan sakkunskap, att fa-

brikskontrollen kunde bli tillfredsställande och effektiv. Behandlingen av

ärenden av denna art borde därför om möjligt förläggas till någon myn­

dighet, som hade kvalifikationer att snabbt och effektivt bedöma livsme­

delsindustrins lokalfrågor.

Lantbruksstgrelsen anför, att om 18 § godtoges, det skulle kunna in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

115

träffa, att hälsovårdsnämnd godkände mejerilokal, som lantbruksstyrelsen

icke skulle kunna godkänna — en ordning som icke vore tillfredsställande.

Lantbruksstyrelsen övervakade f. n. förhållandena på ifrågavarande om­

råde i hela landet och under styrelsens ledning hade så småningom utbildat

sig en viss praxis för ärendenas bedömning. På grund av numera vunna

erfarenheter syntes det styrelsen lämpligt, att styrelsen icke blott yttrade

sig över ansökningar om godkännande av mejerilokaler utan även fattade

beslut i sådana frågor. Liknande synpunkter anföras av Svenska mejeri­

ernas riksförening och handelskammaren i Göteborg.

Olika frågor av speciell art ha även tagits upp vid remissbehandlingen

varvid påyrkats såväl ett smidigare och enklare förfaringssätt som en

skärpning i skilda hänseenden av kontrollen.

Till de remissinstanser, vilka framfört förslag om förenklingar hör hl. a.

överståthållarämbetct som anför.

18 § 1 mom. i förslaget stadgar skyldighet för den, som avser att inrätta

vissa lokaler, där livsmedelshantering kommer att äga rum, att underställa

hälsovårdsnämnden ritningarna för förhandsgranskning och godkännande.

En liknande skyldighet har tidigare föreslagits i annat sammanhang, näm­

ligen i sakkunnigförslag till ny arbetarskyddslag beträffande skyldighet att

hos vederbörande yrkesinspektör inhämta förhandsgodkännande innan

fabrikslokaler inrättades. I sitt yttrande över sistnämnda förslag avstyrkte

överståthållarämbetet införandet av dylik skyldighet under framhållande

av i huvudsak följande synpunkter: Det bör i princip eftersträvas, att an­

mälan eller ansökan icke skall behöva göras hos mer än en myndighet.

Därest prövning av ett ärende från mer än en myndighets sida anses erfor­

derlig, bör ett samarbete mellan de olika myndigheterna åvägabringas.

Obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag synes ej böra ifråga-

komma, utan det bör åligga byggnadsnämnden att höra vederbörande spe­

cialmyndighet angående sådana ansökningar om byggnadslov, som gälla

nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbyggnad. Föredragande departe­

mentschefen anlade i sitt anförande till statsrådsprotokollet i ärendet liknan­

de synpunkter, och arbetarskyddslagen har i sin slutligen antagna utform­

ning icke något stadgande om obligatorisk förhandsgranskning. —-------

Liknande överväganden ha enligt ämbetets förmenande tillämpning jämväl

på livsmedelslagstiftningens område. Visserligen är tillämpningsområdet

för bestämmelserna om byggnadslov begränsat men de lokaler, som falla

utom dessa bestämmelser, torde vara så pass få att det icke synes erfor­

derligt att med hänsyn till dem införa ett särskilt granskningsförfarande.

För övrigt lär väl alltid möjlighet föreligga att, därest så prövas nödigt,

frivilligt inhämta ett förhandsuttalande av vederbörande hälsovårdsnämnd.

Ett påpekande härom i författningstexten skulle måhända vara till nytta.

Styrelsen för kooperativa förbundet anser, att det skulle vara fördel­

aktigt, om granskningen av ritningar så vitt möjligt koncentrerades till

byggnadsnämnderna, vilka i sin tur kunde föranstalta om att de granska­

des av t. ex. hälsovårdsnämnden och yrkesinspektionen. 1 anslutning här­

till borde formuleringen i 18 § 1 mom. andra stycket mjukas upp, så all

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

116

kravet på ritningar ej gjordes obligatoriskt. — Delvis liknande synpunkter

anföras av Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm.

Sveriges köpmannaförbund och Stockholms handelskammare hemställa

att i författningstexten skarpare betonas, att hälsovårdsnämndens gransk­

ning av ritningar till livsmedelslokal skall verkställas med största skynd­

samhet.

Svenska hälsovårdstjänstemannaförbundet vill, att i byggnadslagstift­

ningen skall införas bestämmelse om att i här förevarande fall hälsovårds­

nämnds yttrande skall införskaffas, innan byggnadslov meddelas.

Veterinärstyrelsen anser, att vederbörande borde åläggas skyldighet att,

innan lokal inrättades, ej blott göra skriftlig anmälan därom till hälso­

vårdsnämnden utan även att avvakta dess yttrande och vid inrättandet

iakttaga eventuellt givna erinringar och anvisningar. Ifrågasättas kunde

här, om uttrycket »yttrande» ej borde utbytas mot förhandsbesked eller

liknande för att därigenom framhäva, att det erfordrades ett slutligt god­

kännande.

Svenska veterinär föreningen för kött- och mjölkhygien förmenar, att an­

mälningsplikten i 1 mom. bör anses inträda, när någon vill »inrätta eller

använda» lokal, varigenom tydligare skulle framgå, att lokaler, som in­

rättats för annan verksamhet men där livsmedel ändå hanterades, hörde

hit. Samma yrkande går igen i flera andra yttranden. Statens institut för

folkhälsan och statens veterinärmedicinska anstalt anser anmälningsplik­

ten böra inträda, när någon vill inrätta eller taga i anspråk livsmedels­

lokal.

Veterinärstyrelsen finner det angeläget, att fråga om godkännande av lo­

kal upptages till prövning även vid överlåtelse av tidigare godkända loka­

ler. Ofta förekomme att en del bristfälligheter vidlådde en viss lokal utan

att dessa ansåges böra föranleda återkallande av givet tillstånd. Vid om­

byte av innehavare vore det en lämplig tidpunkt att genomdriva behövliga

förbättringar av lokal.

Kravet på att vid överlåtelse av livsmedelslokal, densamma skall bli före­

mål för ny prövning av hälsovårdsnämnden, har framställts i åtskilliga

andra yttranden.

Förste provinsialläkarnes förening påpekar, i anslutning till föreskriften

i andra stycket av 18 § 2 mom., att lokal kunde bli olämplig för sitt ända­

mål av många andra skäl än det att underhållet försummades. Det vanli­

gaste torde vara, att lokalen bleve för trång och icke fyllde hygieniska krav

på rymlighet, därför att rörelsen utvidgats så, att den icke längre lämpligen

kunde bedrivas därstädes. Liknande uttalanden ha gjorts av svenska pro­

vinsialläkareföreningen och några andra remissinstanser.

Sveriges konditorförening framhåller, att av beviset om godkännande

borde framgå bl. a. huruvida tillståndet avsåge servering, detaljhandel eller

tillverkning eller en kombination av dessa verksamhetsgrenar. F. n. tolka­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

117

des motsvarande bestämmelse i gällande hälsovårdsstadga påfallande olika.

På olika håll hade hälsovårdsnämnden utan att fatta nytt beslut i ärendet

ansett sig kunna tillåta tillverkning av konditorivaror även i sådana lo­

kaler, som från början endast avsetts för serveringsändamål. Detta miss­

förhållande ställde sådana kaféidkare, som dreve begränsad konditoritill­

verkning, i ett avsevärt mer gynnat läge än de verkliga konditorerna.

Hälsovårdsnämnden i Hälsingborg anser nödvändigt, att i författnings­

texten möjligheten att godkänna en livsmedelslokal endast för ett visst

angivet högsta antal arbetare blir uttryckligen fastställd.

Beträffande bestämmelsen i 18 § 3 mom. (9 § 3 mom. departements-

förslaget) framhåller veterinärstyrelsen, att styrelsen för sin del ej kunde

finna någon anledning att såsom de sakkunniga föreslagit föreskriva skyl­

dighet för hälsovårdsnämnd att endast beträffande 'fissa lokaler inhämta

veterinärs yttrande. För att undvika eventuella, av sanitära krav betingade

ändringsarbeten sedan lokalen inrättats, vilka arbeten enligt vad erfaren­

heten visat ofta ställde sig svåra att få genomförda och åsamka avsevärda

kostnader, ansåge styrelsen, att skyldighet att höra veterinär borde före­

ligga i samtliga under 1 mom. angivna fall, så vitt fråga vore om lokaler

för animaliska livsmedel.

Liknande synpunkter återfinnas i ett flertal andra yttranden, främst från

veterinärt håll, varvid även påpekats att veterinärstyrelsen borde höras

beträffande vissa anordningar i mejeri.

Svenska industriförbundet anser 3 mom. höra tillämpas även på lokaler

för framställning av andra lätt infekterbara livsmedel, t. ex. färdiglagad mat.

Sveriges hälsovårdstjänstemannaförbund jämte vissa hälsovårdsnämnder

anser bestämmelsen i 3 mom. böra så tillvida uppmjukas, att de uppgifter,

som här avses, skola kunna fullgöras jämväl av hälsovårdsinspektör. Hälso­

vårdsnämnden i Skövde anser besiktning böra kunna verkställas jämväl av

annan av veterinärstyrelsen godkänd veterinär än läns-, stads- eller

distriktsveterinär.

1948 års hälsovårdsstadgekommilté liksom medicinalstyrelsen anse, att

i fall som i 3 mom. sägs, yttrande jämväl bör inhämtas från vederbörande

tjänsteläkare.

Fiskerisiyrelsen föreslår, alt i 3 mom. ordet »fiskkonserver» utbytes mot

»fiskvaror», då eljest hela fisksaltningsindustrin och vidare lokaler för

framställning av ur hygienisk synpunkt så känsliga varor som fiskfärs och

fiskfiléer skulle falla utanför. Ett yrkande av motsvarande innebörd har

gjorts i fråga om 19 § tredje stycket.

Hälsovårdsnämnden i Solna anser förfarandet enligt 18 § 3 inom. för

omständligt. Sveriges konditorförening framhåller vikten av att bestäm­

melsen icke får medföra skärpta krav.

I fråga om bestämmelserna i 5 mom. (9 § o mom. departementsför-

slaget) anför 1948 års hälsovårdsstadgekommittc liksom flertalet övriga

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

118

remissinstanser, att det här omförmälda undantaget beträffande lokal för

servering åt allmänheten, där servering omfattade endast läskedrycker, saft

och bakverk, borde utgå. De som vore sysselsatta med kontroll av serve-

ringslokaler visste, att det ofta vore i dylika lokaler, som hygieniska brist-

fälligheter förelåge.

Lantbrukshögskolans lärarkollegium däremot anser undantagsbestäm­

melsen i 5 mom. utan olägenhet kunna utsträckas till lokal för servering

åt allmänheten, där serveringen omfattar, förutom läskedrycker, saft och

bakverk, även kaffe, te, smörgåsar och mjölk, kyld, serverad i glas.

I fråga om de närmare bestämmelserna i 19 § om livs m e-

delslokals beskaffenhet (10 § departementsförslaget) frainhål-

les av veterinärstyrelsen och Svenska länsveterinärföreningen liksom i ett

flertal andra yttranden, att de detaljerade föreskrifterna i 3 § normalmat-

varustadgan borde intagas i livsmedelsstadgan, då de icke innebure större

hygieniska krav än som kunde uppfyllas överallt i landet.

Även medicinalstyrelsen uttalar förståelse för denna tanke samt fram­

håller vidare, att i första stycket erfordrades vissa ytterligare föreskrifter

om sanitära anordningar för personalen. Sålunda borde intagas bestäm­

melse om att livsmedelslokal skulle ha avlopp samt vara säkrad mot råttor

och insekter, speciellt flugor. Restriktiva bestämmelser mot inrättande av

livsmedelslokal under markens nivå borde ingå i livsmedelsstadgan men

icke utformas så, att de tvingade till stängning av redan befintliga lokaler.

De sanitära riskerna i livsinedelslokaler, belägna helt eller delvis under jord,

vore emellertid så betydande, att inrättandet av sådana lokaler borde göras

beroende av att vissa krav på luftväxling och belysning vore uppfyllda.

Om man icke önskade införa detaljbestämmelser om dessa lokalers an­

ordnande, borde livsmedelsstadgan hänvisa till av den lokala hälsovårds­

nämnden för varje särskilt fall meddelade föreskrifter.

Krav på en allmän bestämmelse, antingen i livsmedelsstadgan eller nor-

malmatvarustadgan, att lokal av ifrågavarande slag icke skall utan särskilt

tillstånd av hälsovårdsnämnden få vara belägen under markytan ha fram­

ställts i ett flertal andra yttranden.

Sveriges spcceri- & lanthandlareförbund däremot konstaterar med till­

fredsställelse, att något generellt förbud icke stadgats för livsmedelsför­

säljning i källarlokaler. Många källarlokaler kunde t. o. in. vara betydligt

bättre än de, som låge ovan jorden. Ett förbud mot försäljning i källar­

lokaler skulle därför vara ett alltför stort ingrepp i många köpmäns rörelser.

Med de hjälpmedel som nu stode till buds att belysa, ventilera och isolera

lokaler, behövde det ej medföra några sanitära olägenheter att en försälj­

nings- eller arbetslokal låge under markytans nivå.

Veterinärhögskolans lärarkollegium anser, att livsmedelslokal bör ha

ständig tillgång till varmt vatten. I flera yttranden framhålles, att om vat-

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

120

ningen av hälsovårdsstadgans bestämmelser för landet komme i praktiken

att framstå som uteslutande formellt och ingalunda rationellt.

Skånes handelskammare finner dispensmöjligheten enligt andra stycket

berättigad men anser den ej böra knytas till rörelsens omfattning och an­

talet däri sysselsatta personer, då en sådan dispens lätt skulle innebära en

deklassering av de mindre företagen. Dispensen borde i stället gälla gene­

rellt. Hälsovårdsnämnd på landet borde äga rätt att medge eftergift med

skyldighet för nämnden att dessförinnan inhämta yttranden av lokala, en­

skilda och kooperativa näringssammanslutningar. Även handelskammaren

i Gävle anser dylik dispens böra kunna medgivas efter hälsovårdsnämndens

prövning i varje särskilt fall oavsett antalet anställda, åtminstone vad ser-

veringslokaler och vissa lanthandelsaffärer anginge. Kommerskollegium

framhåller vikten av att de särskilda förhållandena på landsbygden beak­

tades och att bestämmelserna utformades så att tillräckliga dispensmöjlig-

heter förefunnes för att förhindra, att de ekonomiska konsekvenserna av

lagstiftningen onödigt hårt drabbade handeln därstädes. Ur denna syn­

punkt ansåge kollegium begränsningen av dispensrätten enligt andra stvcket

alltför snäv.

Med anledning av den generella dispensregeln för kiosker framhåller

länsstyrelsen i Blekinge län behovet av särskilda föreskrifter beträffande

dessa lokaler. Det vore olämpligt att ställa samma krav på en kiosk som

på en annan lokal. Jämkning skulle behöva meddelas beträffande praktiskt

taget alla kiosker.

Vad angår 19 § tredje stycket påyrkas i ett stort antal yttran­

den, att bestämmelsen att golvet skall vara slätt skall utgå, då en slät golv­

beläggning ofta bleve slipprig och därigenom riskabel för personalen genom

risk för halka.

Medicinalstyrelsen anser att i 19 § tredje stycket eller i ett följande nytt

stycke borde intagas särskilda bestämmelser om lokal för mjölkförsäljning.

Härom anföres följande.

Mjölken är ett synnerligen viktigt livsmedel, som samtidigt med att det

göres lätt tillgängligt för konsumenterna måste skyddas mycket noga för

förorening. Detta är lika nödvändigt vare sig försäljningsstället ligger inom

område, där det utfärdats matvarustadga, eller annorstädes. En av de vik­

tigaste skyddsåtgärderna är att mjölken praktiskt taget hela tiden från det

den lämnar mejeriet hålles avkyld. De bestämmelser härom, som utfärdas,

böra därför inflyta i livsmedelsstadgan. I förslaget (19 § första stycket)

finns nu endast en allmän bestämmelse om att det, där så med hänsyn till

varornas beskaffenhet erfordras, skall finnas lämpliga anordningar för de­

ras kylning. Nagra närmare anvisningar om vilka anordningar härför, som

böra krävas — en för hälsovårdsnämndernas övervakning betydelsefull sak

— finnes icke. I normalmatvarustadgan (6 § 3 mom.) angives, att som

kyianordning för mjölk kan godtagas ett tillräckligt stort kar av lämpligt

material i erforderlig grad fyllt med kallt vatten. För stora delar av lands­

bygden skulle man således kunna pruta även på denna, synnerligen mått­

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

121

liga och föga preciserade bestämmelse. Normalmatvarustadgans bestäm­

melse ger ett mycket osäkert skydd mot sanitär olägenhet och till och med

i många fall mot uppenbar fara för hälsan; detta gäller i synnerhet som­

martiden. Den minsta fordran, man kan ställa, är att karet med vatten

under den varma årstiden beskickas med is i tillräcklig mängd. Denna

absoluta minimifordran, som under alla omständigheter bör gälla hela lan­

det, d. v. s. ingå i livsmedelsstadgan, bör emellertid skärpas vid all nyinred­

ning av mjölkförsäljningslokaler. Därvid bör krävas, att lokalerna förses

med kyldisk eller annan lika effektiv kylanordning.

Beträffande fjärde stycket framhåller länsstyrelsen i Kalmar län, att

orden »dock ej mindre än 6 meter» böra tilläggas, då stadgandet eljest

skulle innebära en försämring i förhållande till nuvarande bestämmelser.

Svenska mejeriernas riksförening anser bestämmelserna i 19 § icke skola

äga tillämpning på mejerier. Handelskammaren i Göteborg förordar också,

att mejeri utgår ur tredje stycket för undvikande av konflikter med lant-

bruksstyrelsen.

Beträffande bestämmelserna i 20 g (11 § departementsförsla-

get) anför Sveriges industriförbund.

Enligt första punkten i denna paragraf får lokal, som avses i 18 §, endast

användas till det ändamål, för vilket den godkänts. Detta kan näppeligen

vara de sakkunnigas mening; godkännandet bestyrker lokalens lämplighet

för avsett ändamål men givetvis icke dess olämplighet för annat än livs-

medelstillverkning. Med hänsyn till bestämmelsen i 18 § 2 mom. att, om

verksamhet av annat slag än den, för vilken lokalen godkänts, upptages i

denna, godkännandet icke längre är gällande och då överträdelse av denna

bestämmelse medför straffpåföljd, synes bestämmelsen i 20 § första punk­

ten vara överflödig och böra utgå.

Medicinalstyrelsen anser 3 § 3 mom. normalmatvarustadgan böra över­

flyttas till 20 § livsmedelsstadgan med vissa jämkningar i avfattningen.

Beträffande de i 20 § tredje stycket upptagna bestämmelserna om salu­

hållande av oförpackade grönsaker och rotfrukter i kött- och fiskaffärer

ha olika meningar gjort sig gällande. Från hygieniskt håll har i flera ytt­

randen framförts krav på ett förbud i livsmedelsstadgan mot dylik sam-

handel. Sålunda anför Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölk-

liygien, att den ansåge förkastligt, att ömtåliga animala födoämnen salu­

fördes i samma lokal som med av jord- ofta latringödselbemängda rotfruk­

ter och grönsaker. Den hygieniska vådan bestodc däri, att försäljaren, fram­

för allt under den brådska, som ofta rådde i eu affär, vid det växelvisa

hanterandet av ömtåliga livsmedel och mer eller mindre förorenade före­

mål och födoämnen icke alltid iakttoge den noggranna renlighet, som borde

fordras. Risken av ett sådant »sambruk» borde komma till klart uttryck i

stadgan. Föreningen vore övertygad om att en uppdelning av dessa varu­

grupper på olika butiker mycket väl kunde genomföras utan olägenhet för

konsumenterna. Ett sådant förfarande tillämpades redan nu i en del större

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

122

städer och andra samhällen. — Bland andra myndigheter, som önska ett så­

dant förbud, är jämväl hälsovårdsnämnden i Halmstad, som hänvisar till

att barnförlamningsepidemien i Halmstad sommaren 1949 möjligen hade

uppkommit på detta sätt.

Å andra sidan framhåller fiskeriintcndenten i Västerhavets distrikt, att

betänkandets förslag påtagligt vore att föredraga framför ett förbud mot

att saluhålla grönsaker och rotfrukter i oförpackat skick i fiskaffärer, då

det i åtskilliga fall kunde förmodas, att det knappast skulle löna sig att på

viss plats anordna eller driva fiskaffär, om innehavaren förbjödes saluföra

grönsaker och rotfrukter. Ett förbud av detta slag kunde alltså befaras

medföra minskad avsättning av fisk.

Stockholms handelskammare framhåller, att det för undvikande av en

alltför restriktiv tillämpning av stadgandet vore angeläget att det komplette­

rades med en exemplifiering av vilka åtgärder som kunde anses skäliga till

förekommande av att de animala livsmedlen förorenades. I varje fall torde

böra utsägas, att det icke vore erforderligt med särskilt rum för grönsaker­

nas och rotfrukternas förvaring, vilket på sina håll stipulerats i lokala mat-

varustadgor. Liknande uttalande har gjorts av Sveriges grossistförbund.

Slakthus- och saluhallsstyrelsen i Stockholm anser det välbetänkt att icke

föreslå något generellt förbud mot gemensamhetshandel av ifrågavarande

slag med hänsyn till detaljhandelns organisation och allmänhetens bekväm­

lighet. Inom livsmedelsdetaljhandeln förekomme nämligen i regel kombi­

nationen kött och grönsaker samt fisk och grönsaker. Sveriges köpmanna­

förbund understryker vikten av att oförpackade rotfrukter och grönsaker

skola kunna få saluhållas i kött- och fiskbutiker, då det givetvis ur allmän­

hetens synpunkt måste anses önskvärt, att inköp av grönsaker kunde gö­

ras i samma butiker, där inköp av kött- eller fiskvaror skedde. Styrelsen för

kooperativa förbundet framhåller, att det ur näringshygieniska synpunkter

vore önskvärt, att konsumtionen av grönsaker och rotfrukter stege och att

de sakkunnigas förslag syntes främja denna konsumtion. Styrelsen fort­

sätter.

Nu anförda ståndpunktstagande motiveras även av att det ur konsument­

synpunkt är bekvämt att kunna köpa t. ex. grönsaker och kött i samma

butik. Om grönsaker och rotfrukter skulle få saluhållas endast i speciella

grönsaksbutiker, komme detta säkerligen att medföra eu icke önskvärd

konsumtionsminskning och en stark fördyring av varorna i fråga. Dels

skulle nämligen sådana arrangemang medföra större krav på butiksut-

rymmen, och lokalhyrorna äro, särskilt i större städer, mycket höga, dels

varierar tillgången på grönsaker så avsevärt under olika årstider, att det

skulle bli utomordentligt svårt att i en speciell grönsaksbutik utnyttja

arbetskraften rationellt. I de butiker, där grönsaker nu saluföras, utgöra

dessa en mindre del av varusortimentet, och försäljningspersonalen har sin

huvudsakliga sysselsättning med försäljning av övriga varor. Härigenom

kunna kostnaderna för distributionen nedbringas avsevärt.

För att slutgiltigt lösa frågan om grönsakers och rotfrukters försäljning

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

123

föreslår styrelsen, att en kompletterande bestämmelse om dessa varor in­

föres i § 21.1 Härigenom förhindras de lokala myndigheterna att utfärda

förbud mot sådan försäljning. Tilläggsbestämmelsen i § 21 kan förslagsvis

få följande lydelse:

»Vad sålunda stadgats gäller ock försäljning av grönsaker och rotfrukter

i oförpackat skick i lokaler, där oförpackade kött- eller fiskvaror saluhålles,

under förutsättning att skäliga åtgärder vidtagas för att förekomma, att de

animala livsmedlen därigenom förorenas.»

Även statens livsmedelskommission anser det böra övervägas, om icke

jämväl beträffande grönsaker och rotfrukter ett generellt undantag borde

göras i 21 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 63.

Departementschefen.

I en livsmedelsstadga synas icke böra saknas grundläggande bestämmel­

ser om beskaffenheten och skötseln av vissa lokaler, där livsmedel fram­

ställas eller beredas, förpackas, försäljas eller förvaras. Praktiska skäl tala

nämligen för att i en dylik stadga sammanföras så många som möjligt av

de bestämmelser, som beröra livsmedelsproduktionen och -handeln. Lokal­

bestämmelserna bilda också ett ganska väl avgränsat komplex av stadgan-

den, som icke äro mycket beroende av de hälsovårdsföreskrifter, som gälla

andra slag av lokaler. Jag kan därför icke biträda den i många remissytt­

randen omfattade meningen, att med uttärdande av dessa bestämmelser

skall anstå, tills den nu påbörjade revisionen av hälsovårdsstadgan är ge­

nomförd, utan anser dem böra ingå i den livsmedelsstadga, som nu fram-

lägges. Från näringslivets sida har även vitsordats angelägenheten av att

hithörande bestämmelser snarast möjligt genomföras. Otvivelaktigt före­

ligger behov av att de skilda bestämmelser, som nu genom olika lokala före­

skrifter utfärdats beträffande livsmedelslokaler, samordnas. Först härige­

nom kan nämligen en även ur hygieniska synpunkter önskvärd standardi­

sering av vissa inredningsdetaljer komma till stånd. För att en sådan sam­

ordning skall kunna ske, erfordras att grundläggande bestämmelser infö­

ras i en gemensam, för hela riket gällande stadga. På grundval av dessa

bestämmelser bör sedan fastställas en normallivsmedelsordning, som är

avsedd att utgöra norm för dylika lokala bestämmelser. Med utgångspunkt

från en dylik normalordning och med hjälp av vissa särskilda bestämmel­

ser, som jag i det följande kommer att förorda, torde den samordning, som

även enligt min åsikt är mycket angelägen, kunna genomföras.

I fråga om de allmänna bestämmelser om lokaler, som sålunda böra in­

tagas i livsmedelsstadgan, uppställer sig först frågan, vilka slag av livs­

medelslokaler som stadgans bestämmelser skola avse. I hälsovårdsstadgans

kapitel för stad behandlas samtliga lokaler för beredning av livsmedel till

försäljning samt dessutom lokaler, där kött, charkuterivaror, färsk fisk,

1 21 § i de sakkunnigas förslag motsvaras i departementsförslaget av 102 § 4 st.

124

mjölk, mejeriprodukter, bröd eller konditorivaror försäljas eller förvaras

till försäljning. I det kapitel, som rör landsbygden, omfatta bestämmelserna

däremot endast följande beredningslokaler, nämligen slakterier, charkute-

rier, mejerier, bagerier, konditorier, bryggerier och läskedrycksfabriker

samt dessutom lokaler, där kött, charkuterivaror, mjölk, mejeriprodukter,

bröd eller konditorivaror yrkesmässigt försäljas eller förvaras för dylik

försäljning. I praxis ha i försäljningslokaler även innefattats serverings-

lokaler. Till konditorivaror ha, åtminstone på vissa håll, hänförts även

konfektyrer.

Livsmedelssakkunniga ha föreslagit, alt hithörande bestämmelser i livs-

medelsstadgan skola såväl i stad som på landet avse samtliga lokaler för

framställning eller beredning av livsmedel till avsalu eller servering till

allmänheten ävensom lokaler för sådan servering samt för försäljning eller

förvaring till avsalu av köttvaror, fiskvaror, skaldjur, ägg, mjölk eller

mjölkprodukter, margarin eller margarinvaror, glass, bröd, konditorivaror

eller färdiglagad mat. Till konditorivaror ha därvid icke hänförts konfek­

tyrer. I remissyttrandena ha åtskilliga erinringar framställts mot detta för­

slag. I vissa yttranden har påyrkats, att bestämmelserna skola avse jämväl

lokaler för försäljning eller förvaring av andra livsmedel än de angivna,

såsom specerier, grönsaker, frukt, bär och konfektyrer. Vidare har man

även framställt krav på att bestämmelserna skola gälla vissa andra serve-

ringslokaler än sådana som kunna betecknas som lokaler för servering till

allmänheten, nämligen pensionat och andra privatspisningar ävensom ser­

veringar vid militärförläggningar, sjukhus, skolor och industriföretag. I

samband härmed ha även påfordrats bestämmelser om tillsynen över ser­

veringar på tåg, passagerarbåtar och flygplan. Särskilt från veterinärhåll

ha påyrkats föreskrifter beträffande hygienen i ladugårdar. Å andra sidan

ha från näringslivets sida framställts krav på lättnader i fråga om sådana

lokaler, däri endast varor, som äro inneslutna i förpackningar, vilka be­

reda livsmedlen erforderligt skydd, försäljas eller förvaras.

Jag är i princip ense med livsmedelssakkunniga därom, att de hygie­

niska föreskrifterna böra gälla såväl stad som land. Av ekonomiska skäl

är det emellertid icke möjligt att ställa lika stora krav på landsbygden som

i städerna. Jag återkommer i det följande till denna fråga. Redan här vill

jag emellertid framhålla — och detta avser i och för sig såväl stad som

landsbygd — att uttrycken »lokaler för framställning eller beredning av livs­

medel» och »lokaler för försäljning etc.» icke böra tolkas extensivt. Nyttjas

t. ex. ett kök i en bostadslägenhet för bakning av småbröd o. dyl. till avsalu

i mindre omfattning eller utlämnas på en gård mjölk till anställda och

närboende från ett i annat syfte inrättat utrymme och användes lokalen

alltjämt huvudsakligen för det ändamål, för vilket den är avsedd, är denna

enligt min mening icke en livsmedelslokal i stadgans mening. Hälsovårds­

nämndens godkännande bör alltså icke krävas. Däremot faller givetvis han­

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

125

teringen av livsmedel i lokalen under den allmänna livsmedelskontrollen

och hälsovårdsnämnden och dess befattningshavare m. fl. skola ha tillträde

dit för kontroll.

Bestämmelserna böra enligt min mening icke gälla ladugårdar. Frågan

om ladugårdshygienen måste visserligen anses vara av stor betydelse. Den

synes mig emellertid böra behandlas ur vidare synpunkter lämpligen i häl­

sovårdsstadgan. Jag har förvissat mig om att hälsovårdsstadgekommittén

avser att taga upp denna fråga.

I fråga om serveringslokalerna står jag i huvudsak på livsmedelssakkun-

nigas ståndpunkt. Bestämmelserna böra i princip gälla endast lokaler för

servering åt allmänheten. Jag vill dock ej tolka detta begrepp fullt så snävt

som livsmedelssakkunniga. Även lokaler, där en viss begränsning beträf­

fande klientelet äger rum, anser jag kunna hänföras hit, t. ex. vissa pen­

sionat, vilka visserligen icke stå öppna för vem som helst men där det

allmänt förekommer, att andra gäster än sådana som ha särskilt avtal med

innehavaren intaga sina måltider. Hit torde kunna hänföras många av de

s. k. sommarpensionaten. Vad övriga s. k. privatspisningar angår är det

självklart, att bestämmelserna icke böra avse rena inackorderingsställen

för ett fåtal personer. Att här uppdraga någon bestämd kvantitativ gräns

synes ogörligt, och jag har därför stannat vid, att bestämmelserna icke

skola avse dessa privatspisningar. Serveringar vid militärförläggningar böra

helt lämnas utanför av skäl som jag tidigare anfört. Särskilda föreskrifter

i detta sammanhang synas knappast vara erforderliga beträffande sjukhus

och andra anstalter. Vad angår serveringar vid industriella och liknande

anläggningar för företagspersonalen stå de i allmänhet under tillsyn av

yrkesinspektionen och jag anser att någon prövning från hälsovårdsnämn­

dernas sida av lokalerna för sådana serveringar icke bör ske. Däremot sy­

nas vissa skäl tala för att lokaler för skolbespisning samt andra serverings-

utrymmen i skolor ställas under hälsovårdsnämndens kontroll. Frågan

torde emellertid böra ytterligare utredas och jag är icke beredd att innan

detta skett taga ställning till densamma. Jag vill emellertid erinra om att

bestämmelserna i stadgan om livsmedels beskaffenhet och hantering samt

personalens hygien gälla även för skolbespisningarna och att dessa härut-

innan stå under hälsovårdsnämndernas kontroll och tillsyn. Detsamma

gäller för övrigt — såsom närmare framgår av vad jag anfört under 1 kap.

__ beträffande flertalet övriga av de här omförmälda särskilda grupperna

av serveringar.

De lokaliteter på tåg, passagerarfartyg och flygplan, där livsmedel till­

redas och serveras, böra enligt min mening icke bliva föremål för särskild

reglering i detta sammanhang. I fråga om tåg och flygplan torde något

större behov av en särskild tillsyn över lokalerna knappast föreligga. Det

synes vidare vara mindre lämpligt, att fartyg och flygplan i internationell

trafik ställas under eu lokal hälsovårdsnämnds kontroll. I den mån hy­

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

126

gienisk kontroll i övrigt erfordras beträffande berörda lokaliteter, torde

bestämmelser därom böra meddelas i annat sammanhang, t. ex. såsom kon-

cessionsvillkor.

I ett annat avseende kan jag däremot tillstyrka en viss utvidgning av

tillämpningsområdet för bestämmelserna om livsmedelslokaler.

Vad de sakkunniga föreslagit om lokaler för försäljning och förva­

ring av livsmedel synes mig sålunda även böra gälla förpackningsloka-

ler. Icke alla försäljnings-, förvarings- och förpackningslokaler för livs­

medel böra emellertid falla under stadgan utan endast de, där vissa öm­

tåliga livsmedel handhavas. I spörsmålet om vilka lokaler, som härvid böra

komma i fråga, kan jag i stort sett ansluta mig till den mening som uttalats

i betänkandet, dock med en viktig modifikation. Den gäller lokal, där en­

dast sådana livsmedel försäljas eller förvaras, vilka äro inneslutna i för­

packning av beskaffenhet att lämna livsmedlen nödigt skydd mot förore­

ning, fukt och annan påverkan utifrån. Behovet av hygienisk kontroll i

dessa fall synes icke vara så starkt, att regler härutinnan böra givas i livs-

medelsstadgan. Lokaler för försäljning, förpackning eller förvaring av kon-

fektyrer, specerier, grönsaker, frukt eller bär synas heller icke behöva

medtagas.

Nu anförda bestämmelser ha i departementsförslaget sammanförts i 8 §,

i vilken även upptagits den i 3 § livsmedelssakkunnigas förslag till livs-

medelsstadga upptagna definitionen på lokal.

I 9 § ges bestämmelser om anmälan och godkännande av livsmedels­

lokaler, vilka motsvara 18 § 1 mom. andra stycket och 2—5 mom. i sak­

kunnigförslaget.

Enligt hälsovårdsstadgan erfordras godkännande av hälsovårdsnämnd

endast beträffande lokaler inom område, där hälsovårdsstadgans bestäm­

melser för stad gälla. Bestämmelsen härom är synnerligen summarisk.

Mera detaljerade föreskrifter ges i lokala matvarustadgor.

I likhet med livsmedelssakkunniga anser jag bestämmelserna böra gälla

såväl i stad som på landet, övergången till denna ordning på landsbygden

synes dock böra uppmjukas genom övergångsbestämmelser, till vilka jag

återkommer i det följande.

De sakkunniga ha förordnat en dubbel prövning från hälsovårdsnämn­

dens sida vid inrättande av livsmedelslokaler. Den som ville inrätta en

lokal skulle sålunda med bifogande av ritningar anmäla den till hälso­

vårdsnämnden för förhandsgranskning. Innan lokalen sedan togs i bruk

skulle denna ånyo anmälas till nämnden och den skulle icke få användas

förrän nämnden godkänt densamma. Särskilt i sådana fall, där byggnads­

nämnden prövade företaget för meddelande av byggnadslov synes detta

förfarande innebära dubbelkontroll och onödig omgång. Att i dessa fall

helt lägga avgörandet hos byggnadsnämnden och koppla in hälsovårds­

nämnden endast som en obligatorisk remissinstans torde å andra sidan

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

127

vara mindre lämpligt med hänsyn till de särskilda krav på inredning och

utrustning det här gäller Härtill kommer att frågan om formerna för

en samordning av hälsovårdsnämndens och byggnadsnämndens gransk-

ningsverksamhet f. n. prövas av hälsovårdsstadgekommittén och att denna

prövning icke bör föregripas genom ett ställningstagande på ett speciellt

område. I stället torde, då kommitténs betänkande föreligger, få övervä­

gas om livsmedelsstadgans ifrågavarande regler böra revideras för erhål­

lande av enhetliga bestämmelser i de båda författningarna.

Emellertid synes tanken på en förhandsgranskning från hälsovårds­

nämndernas sida i och för sig vara riktig. Att en sådan granskning sker

måste uppenbarligen vara i vederbörande näringsidkares intresse, då den

säkerställer denne mot att hälsovårdsnämnden, då lokalen är färdig, väg­

rar godkänna densamma eller reser krav på kanske dyrbara ändringar

i inredningen. I likhet med överståthållarämbetet anser jag emellertid att

förhandsgranskningen icke bör vara obligatorisk. Det synes icke ens vara

nödvändigt att införa en bestämmelse om förhandsgranskning i stadgan.

Hälsovårdsnämnderna torde utan ett sådant påpekande komma att på

begäran i förväg granska förslag till livsmedelslokaler och lämna lör-

handsbesked. Redan nu tilllämpas utan stöd i lag en liknande ordning i

Stockholm, där praxis på detta avsnitt av hälsovårdsnämndens arbete ut­

vecklat sig så att byggmästare erhåller förhandsgodkännande på företedd

ritning. Däremot anser jag i likhet med de sakkunniga att innehavaren av

en sådan livsmedelslokal, som skall omfattas av ifrågavarande bestäm­

melse, bör vara skyldig att göra en skriftlig anmälan till hälsovårdsnämn­

den innan lokalen börjar användas. Denna anmälan är avsedd att utgöra

underlag för den prövning om lokalen kan godkännas, som föreslås skola

ske innan denna tages i bruk. Ett sådant godkännande kräves enligt för­

slaget alltid innan en lokal användes för sådant ändamål, som avses i 8 §,

alltså icke endast då en ny lokal färdigställts utan även t. ex. i det fall

då en lokal, som förut använts för annat ändamål, utan ändring av lokali­

teterna skall nyttjas som livsmedelslokal.

Beträffande innebörden av hälsovårdsnämndens godkännande, vill jag

framhålla att detta enligt förslaget skall gälla oberoende av vem som

innehar lokalen. Det är alltså icke fråga om ett tillstånd för viss per­

son att använda lokalen för ändamålet. Att jag intagit denna stånd­

punkt sammanhänger med att hälsovårdsnämnden enligt min mening

vid sin prövning skall taga hänsyn allenast till lokalens beskalfen-

het och lämplighet för det avsedda ändamålet, icke till innehavarens

personliga kvalifikationer. Av samma anledning anser jag, att nytt

godkännande icke -— såsom från många håll påyrkats — skall krävas vid

överlåtelse av lokalen. Det är visserligen riktigt, att tidpunkten för en över­

låtelse i många fall är den ur psykologisk synpunkt rätta tidpunkten för

att i lokalen söka få genomförda vissa förbättringar, som man icke velat

Kungl. Maj:ts proposition nr 63.

128

påfordra, så länge lokalen varit i den förutvarande innehavarens hand.

Denna synpunkt synes emellertid böra tillgodoses på sådant sätt, att hälso­

vårdsnämnden skall erhålla underrättelse om överlåtelsen samt då skall

ha möjlighet att återkalla ett meddelat godkännande, om synnerliga skäl

föreligga därtill. Möjlighet till dylik återkallelse bör kunna föreligga även

eljest. Såsom skäl har i departementsförslaget särskilt nämnts icke blott

— såsom i livsmedelssakkunnigas förslag — att lokalen till följd av bris­

tande underhåll icke längre fyller de krav, som i hälsovårdsområdet äro

uppställda för lokal för sådant ändamål, utan även att dylik situation upp­

kommit på grund av att rörelsen utvidgats.

I fråga om vissa lokaler för framställning eller beredning av animala

livsmedel anser jag, liksom livsmedelssakkunniga, att hälsovårdsnämnden,

innan godkännande meddelas, skall infordra utlåtande av stads- eller läns­

veterinär eller, efter bemyndigande av länsveterinär, av distriktsveteri­

nären. För ifrågavarande viktiga anläggningar för framställning av ani-

mala livsmedel blir den veterinära sakkunskapens inflytande därigenom

Ryggat. Att sträcka ut denna skyldighet att inhämta veterinärutlåtande

även till andra lokaler anser jag föra för långt. Hälsovårdsnämnden bör

givetvis äga befogenhet att infordra sådant utlåtande, men skyldighet där-

till bör icke föreligga. Ej heller torde det vara erforderligt med särskild

föreskrift om att utlåtande skall infordras också av tjänsteläkare.

I fråga om mejeri anser jag lantbruksstyrelsens yttrande böra inhämtas,

men däremot finner jag godkännandet — liksom redan nu är fallet i stad

— böra meddelas av hälsovårdsnämnden. Mejeristadgan innehåller icke

föreskrift om godkännande av mejerilokal utan endast om lokalernas be­

skaffenhet och åliggande för lantbruksstyrelsen att vaka över att mejeri­

stadgans bestämmelser tillämpas. Föreskrift om särskilt yttrande av vete­

rinärstyrelsen synes mig icke erforderlig. Lämpligen bör lantbruksstyrel­

sen vid avgivande av yttrande söka kontakt med veterinärstyrelsen, för att

de speciellt veterinära synpunkterna skola bli tillgodosedda.

Vid prövning av livsmedelslokaler — vilka i flertalet fall jämväl torde

vara arbetslokaler i arbetarskyddslagens mening — bör samråd sökas med

yrkesinspektören. Det har ansetts angeläget att direkt angiva detta i stad­

gan för att betona vikten av samarbete på förevarande område mellan

dessa olika myndigheter. Icke minst torde behov av sådant samråd före-

ligga i fråga om de lokaler i en restaurang, där livsmedlen tillredas eller

uppläggas.

I godkännande skall enligt förslaget angivas, för vilket ändamål viss

lokal är godkänd. Det stadgas vidare, att godkännandet skall vara förfal­

let om lokalen användes till annat ändamål. I detta sammanhang

är jag angelägen att betona, att denna bestämmelse icke får tagas till in­

täkt för att hindra tillkomsten av eller söka få bort diverseaffärerna på

landsbygden, den s. k. lanthandeln. Denna butiksform synes av ekono-

Kungl. Maj. ts proposition nr 63.

129

miska skäl alltjämt vara nödvändig inom stora delar av landsbygden. Även

i städerna kan det ur olika synpunkter vara lämpligt att t. ex. husgeråd

och tekniska artiklar för hushållet försäljas i samma butik som livsmedel.

Om så anses erforderligt, kan godkännande i dylika fall ges sådan innebörd,

att i lokalen må tillsammans med andra varor saluhållas eller förvaras

även sådana livsmedel, om vilka bär är fråga.

Från bestämmelserna om godkännande synas vissa undantag böra göras.

S. k. kontrollslakterier och kontrollcharkuterier, vilka stå under veterinär­

styrelsens överinseende, torde icke behöva godkännas av hälsovårdsnämn­

den. Liksom livsmedelssakkunniga anser jag undantag böra göras även för

sådan lokal för servering åt allmänheten, där serveringen omfattar allenast

läskedrycker, saft och bakverk, alltså närmast s. k. vattenbutiker i kiosker

och liknande. Mot sistnämnda undantag har man visserligen i flertalet re­

missyttranden uttalat sig. Det torde vara riktigt, att här finnas vissa sani­

tära risker, som ibland kunna vara rätt avsevärda. Men de anordningar det

här är fråga om äro mycket enkla. Den som öppnat sådan servering, skall

enligt förslaget göra anmälan därom till hälsovårdsnämnden. Det finnes då

möjlighet för nämnden att kontrollera förhållandena vid serveringen och

meddela de föreskrifter som anses nödvändiga utan att man fördenskull

behöver kräva en omständlig prövning av lokalen. Även beträffande över­

låtelse av dylik rörelse bör anmälan ske till nämnden.

I 1 0 § ha upptagits allmänna bestämmelser om livsmedelslokalers be­

skaffenhet, vilka delvis hämtats från 19 § i de sakkunnigas förslag. I flera

yttranden har sagts, att vissa av de bestämmelser, som intagits i det vid

livsmedelssakkunnigas förslag till livsmedelsstadga fogade förslaget till

normalmatvarustadga, lämpligen borde införas direkt i livsmedelsstadgan.

Jag har funnit dessa synpunkter äga ett visst berättigande och förevarande

paragraf i departementsförslaget har med hänsyn härtill delvis omarbetats.

Att här ingå på de särskilda detalj föreskrifterna skulle föra för långt. Jag

vill endast anföra ett par synpunkter. Det vore enligt min mening icke

lämpligt att i livsmedelsstadgan införa något allmänt förbud mot livs-

medelslokaler under markytan. Principiellt anser jag icke enbart denna

omständighet i och för sig böra hindra godkännande av livsmedelslokal.

En annan sak är att lokalens läge kan föra med sig att ventilationen blir

bristfällig eller att lokalen ur andra synpunkter blir olämplig för ändamålet.

Vidare vill jag framhålla, att vissa av de i paragrafen intagna bestäm­

melserna om anordningar även äro av betydelse ur arbetarskyddssynpunkt

och ha sina motsvarigheter i tillämpningsföreskrifterna till arbetarskydds­

lagen. Att de upptagas även i livsmedelsstadgan sammanhänger med, att

bestämmelserna äro av betydelse även ur livsmedelshygienisk synpunkt.

.Tåg vill här betona, att det är svårt att draga upp en klar gräns mellan

hälsovårdsnämndens och yrkesinspektionens kompetensområden i före­

varande hänseenden och att det därför är synnerligen angeläget att ett gott

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 69.

Kungl. Maj

ds

proposition nr do.