Prop. 1951:64
('med förslag till förord\xad ning om ändring i taxerings förordningen den 28 sep\xad tember 1928 (nr 379), m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
1
Nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förord
ning om ändring i taxerings förordningen den 28 sep tember 1928 (nr 379), m. m.; given Stockholms slott den 9 februari 1951.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels
antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379);
2) förordning om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;
dels ock
bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att ett centralt administrativt organ benämnt riksskattenämnden inrättas från och med den 1 juli 1951. Nämndens före slagna uppgifter kunna sammanfattas på följande sätt.
Riksskattenämnden skall verka för likformighet vid taxeringen genom att utfärda allmänna anvisningar till taxeringsmyndigheterna i beskattnings- frågor, där en oenhetlig tillämpning av skattebestämmelserna de lokala taxe- ringsområdena emellan förmärkts eller där eljest behov finnes föreligga av att klargöra bestämmelsernas innebörd såsom t. ex. när ny lagstiftning skall börja tillämpas. Nämnden skall vidare tillhandagå landskamrerare och taxe- ringsintendenter med uttalanden i taxeringsfrågor, föra register över bety delsefulla iättsfall samt sammanställa och tillhandahålla annat material av betydelse för taxeringsarbetet. Genom besök hos olika taxeringsmyndigheter och beskattningsnämnder skall riksskattenämnden ha möjlighet att hålla sig underrättad om hur taxeringsarbetet bedrives.
De av länsprövningsnämnderna meddelade länsanvisningarna för taxe ringen skola genom riksskattenämndens medverkan bringas i inbördes bättre
1 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.
2
överensstämmelse, varjämte riksskattenämnden skall ägna uppmärksamhet
åt att dessa anvisningar lämna vägledning i önskvärd omfattning. Även med
de anvisningar, som taxeringsintendenten tillställer taxeringsnämnderna,
skall riksskattenämnden taga befattning.
På området för såväl årlig taxering som fastighetstaxering skall riks
skattenämnden i viss utsträckning övertaga uppgifter, som tidigare hand
lagts inom finansdepartementet eller eljest centralt. Hit hör bland annat
uppgiften att utarbeta för taxeringsarbetet erforderliga deklarationsformu-
lär. De blanketter och formulär för taxeringsarbetet, som för närvarande ut
arbetas inom varje särskild länsstyrelses taxeringsavdelning, skola framde
les upprättas av nämnden.
De nu antydda uppgifterna kunna beräknas medföra en icke oansenlig
lindring i de lokala taxeringsmyndigheternas arbetsbörda samtidigt som taxe
ringsarbetet därigenom bör bliva mera effektivt.
Särskild uppmärksamhet skall riksskattenämnden ägna taxeringskon-
trollen. I samarbete med länsstyrelsernas taxeringsavdelningar skola kate
gorigranskningar organiseras varjämte andra åtgärder till effektivisering av
kontrollarbetet skola vidtagas.
De nu berörda uppgifterna skola fullgöras med stöd av bemyndigande
för riksskattenämnden att utöva en rådgivande och vägledande verksamhet.
Det föreslås emellertid även att nämnden får befogenhet att på begäran
meddela skattskyldig bindande förhandsbesked i vissa taxeringsfrågor. Där
igenom avses att tillgodose önskemålet att bereda skattskyldig möjlighet att
före vidtagande av en viss åtgärd få denna på ett bindande sätt skatte-
rättsligt bedömd. För att besked skall meddelas erfordras främst, att frågan
är av synnerlig vikt för den skattskyldige. För att i möjligaste mån undvika
kompetenskonflikter i förhållande till skattedomstolarna förordas, att med
delat förhandsbesked skall kunna överklagas hos högsta instans i den ordi
narie skatteprocessen. Ett förhandsbesked är bindande allenast vad angår
sökandens taxering och får för andra skattskyldiga ej annan betydelse än
den, som normalt tillägges ett vanligt prejudicerande utslag.
Riksskattenämnden föreslås skola bestå av ordförande jämte sex leda
möter av vilka, förutom ordföranden, tre skola vara lagfarna eller ha avlagt
examen vid handelshögskola, medan återstående tre skola utses på sådant
sätt, att erfarenheter från olika förvärvsgrenar bliva representerade inom
nämnden. För att möjliggöra en allsidig representation av olika förvärvs
grenar föreslås vidare, att för sistnämnda tre ledamöter skola utses sam
manlagt sex suppleanter, vilka kunna kallas att närvara även när förfall för
ordinarie ledamot ej föreligger.
Uppdraget såsom ordförande föreslås anordnat såsom en deltidssyssla.
Å nämndens kansli skola finnas anställda, bland annat, en byråchef med
juridisk och skatteteknisk utbildning och en bokföringssakkunnig. Nämn
den skall även ha möjlighet att för särskilda uppgifter tillkalla sakkunniga
och extra arbetskraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
3
Förslag
till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas,
att
75, 107 och 116 §§ taxeringsförordningen den
28 september 19281 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
samt
att
i nämnda förordning skall under 6 kap. införas en ny paragraf, be nämnd 135 a §, av den lydelse nedan
Nuvarande lydelse:
75 §.
Länsstyrelsen må,-------------nämn derna svårigheter.
Landskamreraren har att upprätta och för länsprövningsnämnden fram lägga förslag till anvisningar för årets taxering. Därest sammanträde
sägs.
Föreslagen lydelse:
75 §.
Landskamreraren har att upprätta förslag till anvisningar för nästkom mande års taxering samt senast den 1 december året före taxeringsåret in sända förslaget till den i 135 a § omförmälda riksskattenämnden. Riks skattenämnden skall senast den 20 samma månad till landskamreraren återställa förslaget jämte de erin ringar mot detsamma, som nämnden funnit anledning framställa. Lands kamreraren har att förelägga läns prövningsnämnden omförmälda för slag och erinringar. Länsprövnings nämnden skall på grundval av nämnda handlingar fastställa anvis ningar för taxeringen, vilka senast den 15 januari taxeringsåret skola
tillställas ordförandena i taxerings nämnderna och samtidigt översändas till riksskattenämnden.
Länsstyrelsen må,------------ nämn derna svårigheter.
1 Senaste lydelse av 75 och 107 §§, se 1943:855.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Nuvarande lydelse:
Föreslagen lydelse:
enligt första stycket hållits, skall
förslaget uppgöras med ledning av
vad som därvid förekommit. Läns-
prövningsnämnden har att på grund
val av ifrågavarande förslag fastställa
anvisningar för årets taxering även
som senast den 15 januari samma år
överlämna anvisningarna till ordfö
randena i taxeringsnämnderna.
107 §.
Länsstyrelsen har------------- bedri-
ves ändamålsenligt.
Det åligger-------------i besluten.
116 §.
Kungl. Maj :t äger meddela de när
mare föreskrifter angående ordnan
det av beskattningsnämndernas ar
bete, som må erfordras utöver vad
denna förordning innehåller. Kungl.
Maj:t fastställer jämväl formulär till
anmaningar, underrättelse om avvi
kelse från deklaration eller annan till
ledning för egen taxering lämnad
uppgift, andra föreskrivna underrät
telser med mera dylikt ävensom for-
107 §.
1 mom.
Länsstyrelsen har ---------
— bedrives ändamålsenligt.
Det åligger-------------i besluten.
Av taxeringsintendenten till led
ning för beskattningsnämnderna i
första instans utfärdade skriftliga
anvisningar skola av taxeringsinten
denten ofördröjligen insändas till
riksskattenämnden.
2 mom. På kallelse av riksskatte
nämnden må, då sådant finnes lämp
ligt, avhållas möten med landskam-
rerarna eller med taxering sinte ndcn-
terna för överläggningar rörande
taxeringsarbetet. Till möte med taxe
ring sintendenterna må jämväl taxe-
ringsrevisorerna vid länsstyrelserna
ävensom motsvarande befattnings
havare vid överståthållarämbetets
skatteavdelning kallas att närvara.
116 §.
Kungl. Maj :t äger meddela de när
mare föreskrifter angående ordnan
det av beskattningsnämndernas ar
bete, som må erfordras utöver vad
denna förordning innehåller. Kungl.
Maj:t
eller, efter Kungl. Maj.ts för
ordnande, riksskattenämnden
fast
ställer jämväl formulär till anma
ningar, underrättelse om avvikelse
från deklaration eller annan till led
ning för egen taxering lämnad upp-
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
5
mulär till i denna förordning före- gift, andra föreskrivna underrättel- skrivna längder. ser med mera dylikt ävensom formu lär till i denna förordning föreskriv na längder.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
6 KAP.
135 a §.
1 mom. Kungl. Maj:t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (riksskattenämiiden) med uppgift att ge nom rådgivande och vägledande verk samhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning ävensom av de skatteförfattningar, enligt vilka taxering verkställes på sätt i denna förordning sägs.
Nämnden äger, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, på begä ran meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor.
2 mom. Nämnden består av ordfö rande och ytterligare sex ledamöter, vilka utses för en tid av fyra år. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranderi tjänstgöra i sådan egen skap.
Ordföranden skall vara lagfaren. Vice ordföranden och ytterligare två av nämndens ledamöter skola vara lagfarna eller hava avlagt examen vid handelshögskola. De nu nämnda ledamöterna skola tillika vara erfar na i domarvärv eller i administrativ verksamhet. Övriga ledamöter skola utses så att kännedom om förhållan dena inom olika områden av för värvslivet kommer att förefinnas hos nämnden.
För envar ledamot, som skall vara lagfaren eller hava avlagt examen
vid handelshögskola, skall utses en suppleant samt för övriga ledamö ter sammanlagt sex suppleanter. Vad ovan stadgats angående ledamöter na skall äga motsvarande tillämpning beträffande suppleanterna.
Förordnande
såsom
ledamot eller
suppleant kan när som helst återkal las. Avgår ledamot eller suppleant, skall annan förordnas för återståen de delen av den tid, för vilken den avgångne var utsedd.
3 mom. Ledamöter och suppleanter skola vara svenska medborgare. Ej må uppdraget utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.
4
mom. Kungl. Maj:t äger med-*
dela föreskrifter angående när nämnden år att anse soen beslutför samt angående inkallandet av supp leanter så ock de föreskrifter i öv rigt som finnas erforderliga för nämndens verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
7
F ö r s 1 a g
till
förordning om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Riksskattenämnden må, därest sådant för någon finnes vara av synnerlig
vikt, efter ansökan lämna besked på förhand (förhandsbesked) angående
viss fråga, som avser sökandens taxering till kommunal inkomstskatt, stat
lig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt eller ersätt
ningsskatt.
Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, när ägare till fastig
het eller den, som i ägares ställe är skattskyldig för fastighet, önskar på
förhand erhålla besked angående viss fråga, som avser taxering av fastig
heten.
2
§•
Förhandsbesked sökes skriftligen hos riksskattenämnden. Ansökan må
icke ingivas senare än den dag, då deklaration senast skall avlämnas till
ledning för taxering varom fråga är. Ansökan om förhandsbesked rörande
tillämpning av förordningen om ersättningsskatt må, därest beskedet är av
sett att åberopas vid sådan taxering till ersättningsskatt som kan föranledas
av beslutad vinstdisposition för visst verksamhetsår, icke ingivas efter den
dag, då sökanden senast är pliktig avlämna deklaration till ledning för taxe
ring till statlig inkomstskatt för inkomst under samma verksamhetsår.
Vid ansökan skall fogas all den utredning i ärendet, som står sökanden
till buds. Efter anmaning av riksskattenämnden eller hos nämnden an
ställd tjänsteman är sökanden skyldig, i den mån sådant är för honom
möjligt, att inom i anmaningen angiven tid inkomma med de ytterligare upp
lysningar, som finnas erforderliga för meddelande av förhandsbesked, vid
äventyr att ansökningen eljest avvisas.
3
§.
över inkommen ansökan skall, där ej denna omedelbart avvisas jämlikt
4 § första stycket, yttrande inhämtas av taxeringsintendent, som är behörig
att taga befattning med ifrågavarande taxering. Avser ansökningen fråga
av särskilt intresse för kommun, må denna beredas tillfälle att avgiva ytt
rande över ansökningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Riksskattenämnden äger, där så finnes påkallat, bereda sökanden även som vederbörande taxeringsintendent tillfälle att muntligen lämna upplys ningar inför nämnden.
4 §•
Finner riksskattenämnden med hänsyn till ansökningens innehåll för handsbesked icke böra meddelas, skall ansökningen avvisas.
Upptages ansökningen till prövning, meddelar nämnden, i den omfatt ning sådant finnes böra ske, besked huru den till nämnden hänskjutna frågan skall vid taxering bedömas. Därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda, må i förhandsbeskedet angivas allenast de grunder, som skola följas vid taxeringen.
5 §.
Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked upptages i nämndens protokoll. Utdrag av detta tillställes sökanden och vederbörande taxerings intendent i rekommenderade brev med mottagningsbevis. Å protokollsutdra get skall finnas angivet, vad som skall iakttagas vid anförande av besvär över förhandsbeskedet.
6
§•
över beslut, varigenom riksskattenämnden meddelat förhandsbesked, må besvär anföras av sökanden och vederbörande taxeringsintendent. Rätt att anföra besvär tillkommer även vederbörande kommun, municipalsamhälle och landsting, om förhandsbeskedet avser taxering av fastighet eller såvitt detsamma avser taxering till kommunal inkomstskatt. Besvär som nu sagts skola upptagas och slutligt avgöras av kammarrätten, därest förhands beskedet rörer tillämpning av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 § kommu nalskattelagen, och av Kungl. Maj :t, därest förhandsbeskedet avser annan fråga.
över beslut, varigenom riksskattenämnden avvisat ansökan om förhands besked, må besvär ej anföras.
7 §•
Besvär enligt 6 § första stycket skola, vid påföljd att besvären eljest icke upptagas till prövning, vara ingivna till riksskattenämndens kansli inom en månad från den dag, då klaganden erhållit del av förhandsbeskedet. Vid besvären skola vara fogade utdrag av riksskattenämndens protokoll röran de förhandsbeskedet ävensom all den utredning, klaganden vill åberopa till stöd för ändringssökandet.
Inkomna besvär skola, efter vederbörandes hörande, av riksskattenämn den skyndsamt överlämnas till finansdepartementet, därest prövningen av besvären ankommer på Kungl. Maj :t, och eljest till kammarrätten.
9
8
§.
Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär där
över anförts, Kungl. Maj :ts eller kammarrättens i anledning av besvären
meddelade beslut skall lända till efterrättelse vid taxering, som med beske
det avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet med
delats, därom framställer yrkande. Därvid har denne att meddela erforder
liga upplysningar till bedömande av beskedets tillämplighet.
Vad i första stycket är stadgat skall dock icke gälla, därest efter beskedets
lämnande vidtagits författningsändring av beskaffenhet att påverka taxe
ringen i det avseende beskedet angår.
9 §.
Sökande vare pliktig att, därest riksskattenämnden icke annorledes be
slutar, för meddelat förhandsbesked till kronan erlägga efter omständighe
terna lämpad avgift, lägst etthundra och högst femhundra kronor, över
riksskattenämndens beslut angående dylik avgift må klagan icke föras.
För sökanden avsett protokollsutdrag upptagande förhandsbeskedet skall
beläggas med stämpel å avgiftens belopp. Avgiften må uttagas genom post
förskott å den försändelse, varigenom protokollsutdraget jämlikt 5 § över
sändes till sökanden. Erlägges icke avgiften sålunda, må densamma utmätas.
10
§.
Vid stämpelbeläggning enligt denna förordning skola användas enkla be-
läggningsstämplar, varom förmäles i förordningen angående stämpelavgif
ten. Vad i nämnda förordning är stadgat om tillhandahållande av stämplar
till statsmyndigheternas expeditioner, om tillsyn å stämpelavgiftens utgö
rande samt om uppbörd och redovisning skall i tillämpliga delar lända till
efterrättelse med avseende å stämpelavgifter enligt denna förordning.
11
§•
Vad i denna förordning sägs om taxeringsintendent skall avse jämväl all
männa ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.
12
§.
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforder
liga föreskrifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
F örslag
till
lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
17 §.
Till myndighet------------ uppgiftens datum. Förmögenhetslängd ävensom------------ längdens datum.
Handlingar i ärenden, som avses i förordningen om rätt att av riksskat tenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor, må ej utan samtycke av den som sökt beskedet utlämnas till annan tidigare än tjugu år från handlingens datum.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.
1 Senaste lydelse se 1947:580.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
11
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 feb ruari 1951.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och civildepartemen ten anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om
in
rättandet av ett centralt administrativt organ att verka för likformighet vid
taxeringen, m. m.
samt anför därvid följande.
I årets statsverksproposition (VII ht s. 69, under rubriken Riksskatte nämnden: Avlöningar. Riksskattenämnden: Omkostnader) har angivits, att förslag kommer att underställas 1951 års riksdag om inrättandet av ett centralt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen in. in., vilket organ skulle träda i verksamhet den 1 juli 1951. Därvid har även gjorts vissa preliminära beräkningar av medelsbehovet under budgetåret 1951/52 för ifrågavarande ändamål. Jag torde nu få återkomma till dessa frågor.
I. Inledning.
Frågan om inrättandet av ett centralt administrativt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen för inkomst och förmögenhet även som för förbättring och effektivisering av taxeringskontrollen har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet och har under senare år vid åtskil liga tillfällen aktualiserats. Detsamma har gällt frågan om meddelande av förhandsbesked åt de skattskyldiga i beskattningsärenden. Här torde så lunda få erinras om att 1941 års riksdag i skrivelse den 21 juni samma år (nr 350) hemställt om utredning av frågan angående rätt för skattskyldig att av ett auktoritativt organ erhålla bindande förhandsuttalanden om tillämpning av skatteförfattningarna respektive av frågan om tillskapande av ett särskilt organ med befogenhet att lämna taxeringsmyndigheterna vägledning beträffande avskrivningsfrågor och andra skattefrågor av mera allmänt intresse. Vidare har 1943 års riksdag i skrivelse den 15 december samma år (nr 525) — jämte det riksdagen anmält sitt beslut i anledning
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
av propositionen nr 345 till sistnämnda års riksdag med förslag till om organisation av taxeringsväsendet — hemställt om framläggande för riks dagen snarast möjligt av förslag om inrättande av en central nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet. Slutligen må nämnas att 1946 års bevillnings utskott i sitt betänkande nr 41 i anledning av väckta motioner om inrättan det av en riksskattenämnd yttrat, att utskottet funne det angeläget att ett centralt organ med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen snarast komme till stånd. Då det emellertid icke utan vidare kunde tagas för givet, att en central nämnd vore den lämpligaste formen för ett dylikt organ, bor de frågan om organets art närmare övervägas.
I detta sammanhang må vidare nämnas, att
Sveriges allmänna sjöfarts
förening
med instämmande av
Sveriges industriförbund m. fl. organisatio
ner på näringslivets områden
i skrivelse den 27 november 1944 hemställt,
att Kungl. Maj :t måtte snarast möjligt upptaga frågan om inrättandet av ett centralt administrativt organ för främjande av enhetlig taxering och för meddelande av förhandsuttalanden i beskattningsfrågor. Vidare har
För
eningen Sveriges taxeringsrevisorer
i skrivelse den 25 september 1947 hem
ställt, att chefen för finansdepartementet måtte till skyndsamt övervägan de upptaga frågan om inrättande av en centralkonsulentbefattning för taxe ring av rörelseidkare och med dem likställda.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 november 1947 har då varande chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, tillkallat
sär
skilda sakkunniga
— nämligen regeringsrådet F. A. I. Lundevall, tillika
ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare, stationsmästaren H. R. Anderberg, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren C. A. D. Jonsson, f. d. kammarrättsrådet E. D. Sivert och landskamreraren A. G. A. Wigert — med uppdrag att utreda frågan om inrättandet av ett centralt administrativt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen samt frågan om meddelande av förhandsbesked i taxerings- ärenden.
Från de för utredningen meddelade direktiven (dåvarande chefens för finansdepartementet uttalande till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 28 november 1947) torde här följande få återgivas.
Vad först angår frågan om inrättande av ett centralt organ för åstad kommande av större likformighet vid taxeringen ställde jag mig vid den ar 1943 förda diskussionen i ämnet avvaktande. Jag fann det då befogat att, innan frågan upptoges till slutlig prövning, avvakta erfarenheterna av den nämnda år beslutade taxeringsreformen. Erfarenheterna under den där efter gångna tiden torde emellertid icke hava givit belägg för den uppfatt ningen att ett dylikt organ skulle bliva onödigt till följd av omläggningen av taxeringsorganisationen. Tvärtom torde utvecklingen hava visat, att be hovet av ett centralt administrativt organ på området kvarstår i stort sett oförminskat. Jag förordar i enlighet härmed, att en utredning nu igång- sättes rörande den lämpligaste formen för ett dylikt organ samt angående de arbetsuppgifter, som böra anförtros detsamma. Utan att närmare ingå på sistnämnda frågor vill jag här allenast framhålla, att organets huvud
13
sakliga uppgifter böra vara att genom en rådgivande, ledande och överva
kande verksamhet arbeta för en större enhetlighet beträffande beskatt-
ningsnämndernas verksamhet.
Vad härefter angår frågan om beredande av möjlighet för de skattskyl
diga att erhålla förhandsbesked i taxeringsärenden har detta spörsmål vis
serligen icke något nödvändigt samband med den nyss behandlade frågan
om inrättande av ett organ med uppgift att verka för likformighet vid taxe
ringen. Emellertid stå frågorna varandra likväl så nära, att det synes lämp
ligt att de utredas och prövas i ett sammanhang.
Det torde icke kunna förnekas, att en möjlighet att erhålla förhandsbe
sked i skattefrågor i samband med nyanläggningar och andra ekonomiska
transaktioner av större vikt skulle vara av betydande värde för vederbö
rande näringsidkare. Det torde även vara antagligt att dylika förhands
besked — åtminstone i vissa fall — skulle i sin mån befordra ett rationellt
utnyttjande av produktionsmedlen. Å andra sidan vill jag icke fördölja att
betydande svårigheter — främst sammanhängande med de kompetenskon
flikter som kunna uppstå mellan skattedomstolarna och det organ, som
skulle hava att meddela förhandsbeskeden — äro förenade med den ifråga
satta anordningen. Det bör nämligen beaktas att förhandsbeskeden, för att
vara av verkligt värde för de skattskyldiga, måste vara bindande och så
lunda icke blott verka i kraft av den auktoritet, som det ifrågavarande or
ganet förutsättes äga. Möjligt är att de nyss berörda konfliktsituationerna
kunna undvikas genom en konstruktion, enligt vilken förhandsbeskeden
visserligen icke äro bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i
vad den innefattar tillämpning av ett förhandsbesked, icke får överklagas
av vederbörande taxeringsintendent eller kommun.
Jag vill i detta sammanhang även framhålla vikten av att eventuella före
skrifter rörande förhandsbesked i taxeringsfrågor erhålla sådan utform
ning, att garantier erhållas mot missbruk av förfrågningsrätten. Därvid lä
rer bland annat kunna ifrågakomma att belägga meddelade besked med
särskild avgift.
Till de sakkunniga ha — för att tagas i övervägande Vid fullgörandet av
det åt de sakkunniga lämnade uppdraget — överlämnats 1943 års riksdags
förut omnämnda skrivelse nr 525 ävensom nyssnämnda framställningar från
Sveriges allmänna sjöfartsförening och från Föreningen Sveriges taxerings-
revisorer.
De sakkunniga, vilka antagit benämningen
1917 års taxeringssakkunniga,
ha den 8 december 1949 avgivit betänkande med
förslag om inrättande au
en riksskattenämnd m. m.
(SOU 1949:62). Vid betänkandet fogade, av de
sakkunniga utarbetade författningsförslag torde få såsom
Bihang
fogas vid
statsrådsprotokollet för denna dag.
över betänkandet ha, efler remiss,
yttranden
avgivits av statskontoret,
kammarrätten, statens lönenämnd, kommerskollegium (med överlämnande
av yttranden från rikets samtliga handelskamrar, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbun
det, Sveriges redareförening samt Sveriges hantverks- och småinduslriorga-
nisation), överståthållarämbctct (med biläggande av ett av förste taxerings-
intendenten S. Holdo avgivet yttrande), länsstyrelserna i samtliga län, mel-
lankommunala prövningsnämnden, Svenska stadsförbundet, Svenska lands
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
kommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Föreningen Sveriges taxeringsintendenter och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Dess utom ha i anledning av betänkandet skrivelser inkommit från riksarkivet och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer.
II. Allmänna synpunkter på frågan om ett centralt organ.
De sakkunniga.
De sakkunniga lämna inledningsvis i sitt betänkande en närmare redogö relse för tidigare gjorda förslag och framställningar i frågan rörande in rättandet av ett centralt organ med förut angivna uppgifter. I betänkandet redogöres vidare för de centrala taxeringsorganen m. m. i Danmark och Norge. I dessa delar torde här allenast få hänvisas till vad i betänkandet anförts (kapitlen 2 och 3, s. 22—39).
Vad angår behovet av de ifrågasatta åtgärderna till den del dessa avse att åstadkomma större likformighet vid taxeringen, omtala de sakkunniga att de verkställt vissa undersökning ar till belysande av nämnda behov. Sålunda hade de sakkunniga införskaffat yttranden från rikets landskamrerare och taxeringsintendenter rörande deras erfarenheter av 1943 års taxeringsreform. Av dessa yttranden — beträffande vilka en sammanfattning fogats vid betänkandet (s. 144—147) — framginge, att omorganisationen och utvidgningen av länsstyrelsernas taxeringsavdel- ning ansetts i stort sett ha infriat de ställda förhoppningarna men att beho vet av ett centralt taxeringsorgan likväl kvarstode i huvudsak oförändrat.
De sakkunniga framhålla därefter, att då i olika sammanhang behovet av större enhetlighet i taxeringen de olika länen emellan påtalats, så hade bland annat åsyftats bristande överensstämmelse i fråga om uppskattningen av naturaförmåner och andra liknande förmåner ävensom i fråga om så dana övriga normerade uppskattningsregler, vilka plägade utfärdas av prövningsnämnderna i form av anvisningar jämlikt 75 § taxeringsförord- ningen. De sakkunniga anföra i anslutning härtill, att fog otvivelaktigt före- funnits för den kritik, som i det avseendet framställts. En av de sakkun niga verkställd jämförande granskning av de inom de olika länen fast ställda uppskattningsnormerna gåve emellertid vid handen, att ojämnheter av antydd art under senare år alltmer utjämnats. Härtill hade de under se nare år regelbundet återkommande landskamrerarmötena i betydande ut sträckning bidragit. Jämväl de i skattetabellerna för beräkning av prelimi när A-skatt upptagna värdena å naturaförmåner hade haft en utjämnande verkan.
De sakkunniga anföra därefter följande. Kan olikformigheten beträffande sådana förmåner och avdrag, vilka bliva föremål för normerad uppskattning, numera knappast sägas vara av den be tydenhet, att enbart för detta ändamål är motiverat att inrätta ett centralt
15
taxeringsorgan, föreligga emellertid andra områden, där ojämnhet i taxe
ringen gör sig mera gällande. Redan vad angår andra uppskattningsfrågor
än de nu berörda gäller, att dessa i betydande omfattning bliva föremål för
olika bedömanden i de olika länen. Detta är sålunda fallet bland annat i
fråga om medgivande av olika slag av avdrag, t. ex. för kostnader för re
presentation och resor, och uppskattning av vissa förmögenhetstillgångar,
t. ex. icke börsnoterade aktier.
Om nu berörda förhållande, att inom länen olika uppskattningsfrågor bliva
föremål för olika bedömande, är ägnat att skapa irritation hos de skattskyl
diga och för det allmänna medföra skatteförluster, kan detta sägas i än hög
re grad vara fallet, då olikformigheten i taxeringen hänför sig till egentliga
rättsfrågor.
Ojämnheten i taxeringen, i vad den avser olika bedömanden av rättsfrågor,
har icke gjort sig mindre gällande under senare år än under tidigare. För
hållandet torde snarare hava varit det motsatta. Flera omständigheter hava
bidragit härtill. Den förbättrade taxeringsorganisationen har möjliggjort en
större effektivitet i taxeringsarbetet, som ej alltid inom de olika länen in
riktats på samma områden av närings- och förvärvsverksamheten. Effektivi-
seringen av taxeringskontrollen har även haft till följd att tidigare obeskat
tade förmåner upptagits till beskattning och avdrag vägrats för tidigare så
som avdragsgilla ansedda omkostnader. Inom ett län i sådant hänseende ut
bildad praxis uppmärksammas av andra läns taxeringsmyndigheter ofta
först om och när de ifrågavarande taxeringsspörsmålen bliva föremål för
regeringsrättens avgörande.
Icke minst under de allra senaste åren hava många betydelsefulla re
former genomförts på beskattningsområdet och ytterligare viktiga sådana
äro att förvänta. I samband med ikraftträdandet av de nya författningarna
uppstå ofta svårartade problem, som icke alltid i detalj kunna behandlas i
lagtext eller förarbeten. Trots det betydande arbete, som inom länsstyrel-
sei-nas taxeringsavdelningar nedlägges på tolkningen av de nya författning
arna, är oundvikligt att dessa ibland komma till olika resultat, vilket har
till följd en olikartad behandling av uppkomna problem. I detta samman
hang må erinras om, att genomförandet av en ifrågasatt lagstiftning om
rätt till avdrag för medlemsavgifter befarats medföra sådana svårigheter
vid tillämpningen, att det ifrågasatts, om icke därmed borde anstå till dess
ett centralt taxeringsorgan tillskapats.
Nya skatteproblem uppkomma emellertid icke allenast i samband med ny
skattelagstiftning. Uppkomsten av sådana befordras jämväl eljest av den
samhälleliga och ekonomiska utvecklingen. Under lagstiftningsarbetet på
andra områden än det skatterättsliga uppmärksammas icke alltid konsekven
serna i skattehänseende av föreslagna reformer. 1 avsaknad av ett samord
nande organ på taxeringsoinrådet bliva av reformerna föranledda taxerings-
spörsmål föremål för olika bedömanden inom skilda delar av landet och be
hovet av kompletterande föreskrifter i skattelagarna ofta icke tillbörligen
beaktat.
Vad härefter angår behovet av alt bereda de skattskyldiga möjlig
het att erhålla för hands uttalanden i skattefrågor, påpeka
de sakkunniga att frågan därom väcktes under krigsåren. I betänkandet
nnföres därefter följande.
AU vid nämnda tidpunkt behov framträdde av sådana förhandsuttalan-
den torde hava berott dels på de osäkra förhållanden, varunder näringslivet
då arbetade, dels ock på de stegrade skattesatserna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
I de framställningar i ämnet, som under krigsåren gjordes av represen tanter för näringslivet, framhölls behovet av förhandsbesked i fråga om av- skrivningsrätten i beskattningshänseende å planerad nyanläggning eller ny anskaffning för industriellt ändamål. Härvid betonades särskilt betydelsen av förhandsuttalanden rörande rätt till engångsavdrag i form av avdrag för överpris och merkostnad å anläggning, avsedd att uteslutande eller huvud sakligen utnyttjas under rådande kristid. Vidare framhölls intresset av så dana förhandsbesked vid industriens omställning till fredsförhållanden.
I fråga om behovet av förhandsbesked rörande rätt till engångsavdrag kan visserligen sägas, att numera mera normala konjunkturer inträtt, men så länge den rubbade ekonomiska jämvikten icke är återställd kommer frågan om rätt till dylika avdrag alltjämt att vara aktuell.
Behovet av förhandsbesked i heskattningsfrågor hänför sig emellertid icke enbart till avskrivningar å nyinvesteringar. Det skärpta skattetrycket nöd vändiggör för de skattskyldiga att vid övervägandet av lönsamheten av olika ekonomiska transaktioner taga i beaktande den stora utgiftspost, som re presenteras av skatterna. Då härtill kommer att den alltmera invecklade skattelagstiftningen medför svårigheter för de skattskyldiga att själva av göra, huru dem vidkommande ekonomiska transaktioner böra bedömas i beskattningshänseende, måste ett krav från de skattskyldigas sida på möj lighet att före transaktionernas vidtagande få besked härom framstå såsom berättigat.
De sakkunniga övergå så att behandla frågan om den lämpli gaste formen för ett centralt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen. Därvid framhålles att närmast till hands låge att undersöka om berörda uppgift kunde anförtros någon redan existerande institution. En verksamhet av nu ifrågavarande art bedreves i viss utsträckning inom finansdepartementet samt av de under senare år regelbundet återkommande landskamrerar- och taxeringsinten- dentmötena. Även mellankommunala prövningsnämnden hade en — visser ligen begränsad — möjlighet att verka för enhetlighet i taxeringen de olika länen emellan.
I fråga om möjligheten att anförtro uppgiften åt finansdepartementets rättsavdelning eller åt en nyinrättad byrå inom departementet framhålla de sakkunniga, att mot en sådan anordning talade vissa principiella invänd ningar av konstitutionell karaktär. Härom anföres vidare.
Att finansdepartementet icke i den utsträckning, som vad fallet är i exem pelvis våra nordiska grannländer, kommit att ingripa i taxeringsarbetet tor de sålunda sammanhänga med att hos oss icke finnes någon motsvarighet till i berörda länder rådande ministerstyrelse. Med hänsyn till den i Sverige rådande departementsstyrelsen torde någon utvidgning av den rådgivande och ledande verksamhet med avseende å taxeringsarbetet, som nu i viss om fattning utövas av finansdepartementet, icke böra ifrågakomma. Snarare torde såsom ett särskilt skäl för inrättande av ett centralt organ på be- skattningsområdet kunna angivas önskemålet, att finansdepartementets rättsavdelning befrias från sysslandet med sådana uppgifter i fråga om taxe ringen, som genom frånvaron av ett dylikt organ kommit att belasta det samma, och beredes tillfälle att helt och odelat ägna sig åt sin egentliga upp gift, d. v. s. lagstiftningen.
17
I betänkandet diskuteras därefter möjligheten att få behovet av större
likformighet tillgodosett genom att landskamrerar- och de under senare år
även förekommande taxeringsintendentmötena gåves en fastare organisa
tion. Härom anföres hland annat följande.
Landskamrerar- och taxeringsintendentmötena hava utan tvivel i många
viktiga avseenden fyllt en betydelsefull uppgift. Vid genomförandet av ny
lagstiftning på beskattningsområdet hava mötesdeltagarna av dem, som i
kommittéer och inom finansdepartementet varit sysselsatta med de nya för
fattningarnas utformning, informerats om bestämmelsernas närmare inne
börd. Under åtföljande överläggningar hava dunkla punkter i författnings
bestämmelserna belysts och överenskommelse träffats om den praktiska till-
lämpningen av desamma. Av stor vikt för en enhetlig tillämpning av krigs-
konjunkturskatte- och omsättningsskatteförordningarna har varit den kon
takt, som de för dessa krisskatter inrättade centrala nämnderna å mötena
erhöllo med landskamrerarna. Likaså hava landskamrerarmötena varit av
betydande värde vid genomförande av uppbördsreformen.
Den i olika sammanhang påtalade ojämnheten de olika länen emellan i
fråga om uppskattningen av naturaförmåner har varit föremål för överlägg
ningar å landskamrerarmötena. Härvid har visserligen icke beslut fattats om
enhetlig tillämpning av vissa värden, men överenskommelse har träffats om
vissa grunder för värdenas åsättande.
Vid olika tillfällen har å landskamrerarmötena diskuterats grunderna för
medgivande av avdrag från inkomst av rörelse och tjänst, varvid enighet
uppnåtts om enhetliga normer. Å såväl landskamrerar- som taxeringsinten
dentmötena hava vidare överläggningar ägt rum angående värdesättningen
av vissa förmögenhetstillgångar såsom icke börsnoterade aktier och rörelse-
idkares varulager.
På förslag av deltagare hava å ifrågavarande möten till behandling jämväl
upptagits aktuella skattefrågor, om vilkas lösande tvekan rått. Ofta har den
därvid förda diskussionen resulterat i gemensamt uttalande om huru frågan
borde bedömas. I andra fall hava visserligen icke mötesdeltagarna förenat
sig om ett sådant gemensamt uttalande, men överläggningarna hava därför
icke varit utan värde för ett enhetligt bedömande av de väckta spörsmålen.
Landskamrerar- och taxeringsintendentmötena hava emellertid icke en
bart sysslat med tillämpningen av de materiella beskattningsreglerna. Stort
utrymme har å mötena beretts spörsmål, som sammanhänga med det prak
tiska taxeringsarbetets bedrivande.
Såsom torde framgå av vad ovan anförts hava landskamrerar- och taxe
ringsintendentmötena medfört goda resultat. Att mötena dock icke i större
utsträckning än som varit fallet lyckats undanröja förefintliga ojämnheter
i taxeringen, har i första hand berott på svårigheten att under den korta tid,
som stått varje möte till buds, medhinna att till behandling upptaga alla de
spörsmål, som kunnat förtjäna uppmärksamhet. Härtill kommer att de frå
gor, som vid mötena väckts av däri deltagande landskamrerare och taxe-
ringsintendenter, icke alltid varit så väl förberedda, att övriga deltagare an
sett sig kunna taga slutlig ståndpunkt till desamma. En viss obenägenhet hos
landskamrerarna och taxeringsintendenterna att å mötena binda sig för en
viss uppfattning kan nog också ofta sägas hava varit rådande. Berörda för
hållande torde emellertid hava sin naturliga förklaring däri, att beslutande
rätten i fråga om taxering icke tillkommer ifrågavarande befattningshavare
utan vederbörande beskatlningsnämnder.
2 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
De sakkunniga framhålla i anslutning till det nu återgivna, att — därest uppgiften att verka för likformig taxering skulle tilläggas landskamrerar- och taxeringsintendentmötena — måste först och främst ett kansli ställas till mötenas förfogande för förberedande och expedierande av beslut. Vi dare erfordrades för att mötena skulle kunna fylla sin uppgift, att dessa ägde rum oftare än — såsom hitintills i regel varit fallet — en gång om året. Detta skulle emellertid ställa sig kostsamt för statsverket och vara för deltagarna alltför tidsödande. Möjligen kunde tänkas att avgörandet av vissa frågor överlätes på ett av mötena tillsatt arbetsutskott. En sådan anordning innebure emellertid, att de till medlemmar i utskottet utsedda landskamre- rarna och taxeringsintendenterna dirigerade sina kolleger, något som fram- stode såsom mindre lämpligt.
De sakkunniga tillägga i detta sammanhang, att om den eftersträvade likformigheten vid taxeringen icke kunde uppnås enbart med anlitande av landskamrerar- och taxeringsintendentmöten, borde detta dock icke för anleda att dessa möten avskaffades. Enligt de sakkunnigas förslag konime dessa nämligen att fylla en betydelsefull uppgift såsom kontaktorgan mel lan det centrala organ, som måste tillskapas, och de lokala taxeringsmyn digheterna. Även de möten med landskamrerarna och taxeringsintendenter na, vilka — till befordrande av enhetlighet och jämnhet i allmän fastighets taxering och med deltagande jämväl av i skogstaxering sakkunniga perso ner — plägade hållas före en allmän fastighetstaxering, borde fortsättnings vis äga rum. Dessa möten skulle dock framdeles organiseras av det av de sakkunniga förordade organet.
De sakkunniga övergå så att behandla frågan om lämpligheten att sam mankoppla centralorganet med mellankommunala prövningsnämnden. Där vid erinras om att skattekontrollsakkunniga i betänkande den 12 september 1933 med förslag till ändrade bestämmelser angående förbättrad deklara- tionskontroll och till förstärkt taxeringsorganisation m. in. ifrågasatte en så dan anordning. Vidare hade beskattningsorganisationssakkunniga i sitt be tänkande den 25 november 1942 med förslag till ändrad organisation av be- skattningsnämnderna och förstärkning av landskontorens arbetskraft in. m. förordat, att en av sistnämnda sakkunniga föreslagen riksskattenämnd borde övertaga mellankommunala prövningsnämndens uppgifter.
1947 års taxeringssakkunniga — som påpekat att ett bidragande skäl till de nyss återgivna förslagen torde varit att med en sålunda ifrågasatt an ordning undvekes tillskapandet av ett nytt organ -— erinra om att betänk ligheter vid förslagens remissbehandling framfördes mot desamma. Vidare hade vederbörande departementschef i den förut omförmälda propositionen nr 345 till 1943 års höstriksdag som sin mening uttalat, att det vore olämp ligt att sammankoppla uppgiften att verka för enhetlighet i taxeringen med de uppgifter, som ankomine på mellankommunala prövningsnämnden.
De sakkunniga anföra för egen del som skäl mot att mellankommunala prövningsnämnden skulle handha de uppgifter, som skulle ankomma å det ifrågasatta centralorganet, att nämnda uppgifter nödvändigtvis bleve av den art, att desamma icke väl komme att låta sig förena med ifrågavarande
19
prövningsnämnds verksamhet i övrigt. Det skulle vidare framstå som
mindre lämpligt, att en med länsprövningsnämnderna sidoordnad beskatt-
ningsnämnd lämnade råd och anvisningar, avsedda att tjäna länsprövnings-
nämnderna till ledning.
Sedan de sakkunniga sålunda funnit att behovet av bättre likformighet
i taxeringen icke kunde tillgodoses med anlitande av någon redan förefint
lig organisation, konstateras nödvändigheten av ett nytt centralt organ.
Därefter anföres följande.
Vid ett övervägande av den lämpligaste formen för ett dylikt organ kan
valet sägas stå mellan ett styrelsemässigt ordnat verk och en av represen
tanter för olika intressegrupper sammansatt nämnd med ett kansli vid sin
sida. Väljes en styrelsemässig form för organet, skulle detta betyda till
skapandet av ett nytt ämbetsverk, medan det andra alternativet skulle inne
bära anslutning till det system, som prövats genom inrättande av de tidi
gare för krisskatterna — omsättningsskatten och krigskonjunkturskatten
— samt för tillämpningen av den nya uppbördsförordningen avsedda cen
trala nämnderna. Frågan om vilken av dessa former för centralorganets or
ganisation som bör föredragas sammanhänger i viss mån med de uppgifter,
som skola anförtros organet. Lägges huvudvikten vid de fiskaliska syn
punkterna att skattekontrollen må bliva rigoröst genomförd och att största
möjliga likformighet i tillämpningen av beskattningsreglerna åstadkom
mes, skulle möjligen företräde böra givas åt en ämbetsmannamässig orga
nisation. Anses däremot viktigt, att taxeringsarbetet, utan eftersättande av
effektiviteten och likformigheten, bedrives främst i syfte att ernå materiell
rättvisa under tillgodogörande av den skattetekniska och allmänt medbor
gerliga erfarenheten, synes alternativet med en nämnd vara att föredraga.
Härför tala otvetydigt de goda erfarenheter, som vunnits hos de nyss om-
förmälda nämnderna.
Att tidigare framlagda förslag till inrättande av ett centralt organ för led
ning av taxeringsarbetet icke ansetts genomförbara torde i viss mån hava
berott på svårigheter att inpassa ett sådant organ i vårt nuvarande taxe-
ringssystem. Enligt detta tillkommer uppgiften att vaka över att taxerings
arbetet i länen ordnas och bedrives ändamålsenligt länsstyrelserna, som lyda
direkt under Kungl. Maj :t. Även om denna ledning huvudsakligen avser
taxeringsarbetets yttre former och icke innefattar befogenhet för länssty
relserna att granska taxeringarna i vare sig materiellt eller formellt hän
seende, skulle länsstyrelsernas ställning i taxeringsorganisationen svårligen
kunna bibehållas, därest centralorganet skulle äga ingripa i den lokala or
ganisationens arbetsförhållanden. För genomförande av cn sådan ledning
av taxeringsarbetet skulle i stället erfordras, att länens taxeringsavdelning-
ar direkt underställdes det centrala organet. En sådan omdaning av läns
styrelsernas organisation kan svårligen anses påkallad för uppnåendet av
syftet med inrättandet av det ifrågasatta centralorganet.
Icke heller för möjliggörande av närmare handledning åt beskattnings-
nämnderna kan eu så långt gående omorganisation anses behövlig.
Då sålunda ur organisatoriska synpunkter icke erfordras att omdana de
lokala taxeringsorganen till en det centrala organet direkt underställd lo
kalförvaltning, bortfaller ett av de skäl, som möjligen skulle kunna anses
tala för ett ämbetsmannamässigt ordnat centralorgan, låt vara med bibe
hållande av medborgarnas deltagande i det åt särskilda beskattningsnämn-
der alltfort uppdragna grundläggande taxeringsarbetet. I stället ter det sig
ganska naturligt att påbygga det nuvarande systemet med beskattnings-
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
nämnder, inrymmande representanter för olika befolkningsgrupper, med en central nämnd, likaledes sammansatt av personer med erfarenhet från olika verksamhetsområden. Om i spetsen för en sådan nämnd ställes en med taxeringsarbetet förtrogen kraft med judiciell och administrativ er farenhet, som vid sin sida har ett lämpligt sammansatt kansli, torde med bevarande av värdena i den nuvarande organisationen ett funktionsdugligt organ kunna tillskapas för utövande av en i både formellt och materiellt hänseende tillfredsställande central ledning av taxeringsarbetet. Begränsas denna nämnds befogenheter väsentligen till att avse meddelande av råd och anvisningar för det lokala arbetets ändamålsenliga bedrivande samt till en allenast i stora drag gående övervakning av tillämpningen av de materiella rättsreglerna, behöver centralorganet icke heller svälla ut till ett månghöv dat ämbetsverk. Nämndens kansli kan inskränkas till ett fåtal befattnings havare.
De sakkunniga framhålla, att en central organisation av nu antytt slag syntes vara för ändamålet fullt tillräcklig. De tillägga, att det icke syntes böra ifrågakomma att centralorganet skulle erhålla befogenhet att i en skilda fall ingripa med yrkanden eller förelägganden mot skattskyldiga, även om beslutanderätten i överinstans såsom nu skulle ankomma på ad ministrativa domstolar, över huvud syntes böra eftersträvas, att central organet icke utrustades med befogenheter gentemot de skattskyldiga, som innebure att dessa ålades förpliktelser utöver vad de av riksdagen antagna beskattningsreglerna innehölle. Rätt att stifta administrativ lag ens i form av bindande anvisningar finge ej tillkomma centralorganet. En helt annan sak vore att detsamma ägde belysa innebörden av gällande författningar genom utfärdande av allmänna råd och anvisningar, vilkas efterlevnad be rodde på beskattningsnämndernas och ytterst skattedomstolarnas pröv ning. Utövades den centrala ledningen efter dylika linjer, saknades anled ning befara, att taxeringsarbetet genom inrättandet av ett centralorgan bleve avhängigt av centralorganets åtgärder; de lokala organens rörelse frihet komme att bevaras. En garanti härför låge, enligt de sakkunnigas mening, i det förhållandet att beslutanderätten hos centralorganet utövades av en nämnd, vars verksamhet främst skulle vara av rådgivande och upp lysande karaktär.
Det tillägges att ett på dylikt sätt organiserat centralorgan borde vara väl lämpat att jämväl på begäran av Kungl. Maj :t avge utlåtanden i ären den, som berörde organets verksamhetsområde, ävensom att taga initiativ till ändringar i skatte- och taxeringsförfattningarna, där sådana funnes vara av behovet påkallade.
De sakkunniga övergå så att behandla frågan vilket organ som lämpligen borde anförtros uppgiften att lämna de skattskyl diga för handsuttalanden i beskattningsfrågor. Därvid erinras först om att de skattskyldiga enligt nu gällande ordning icke vore helt avskurna från möjlighet till förhandsuttalanden. Sålunda ankomme det på taxeringsnämndens ordförande att meddela den, som därom fram ställt begäran, erforderliga uppgifter om honom åliggande deklarationsskyl dighet och sättet för dess fullgörande. Vid meddelandet av dylika uppgifter
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
21
kunde ordföranden stundom nödgas uttala sig om innebörden av gällande
föreskrifter i ett eller annat avseende. Sådana uttalanden hade dock icke bin
dande verkan utan gåve blott uttryck för ordförandens uppfattning i det fö
revarande spörsmålet.
De sakkunniga omtala vidare, att taxeringsintendenten och allmänna om
budet hos mellankommunala prövningsnämnden ofta stode de skattskyl
diga till tjänst med upplysningar av hithörande art. Men även sådana upp
lysningar hade ett tämligen begränsat värde för den det gällde. De inne-
bure allenast ett uttryck för vederbörandes personliga uppfattning om huru
det avhandlade spörsmålet i den föreliggande situationen borde besvaras.
Det tillägges att nyssnämnda tjänstemän för övrigt icke alltid vore benägna
att i förväg taga ståndpunkt till framställda spörsmål. Därjämte hade
taxeringsintendenterna stundom olika uppfattning om lagstiftningens inne
börd i det avhandlade ämnet i följd varav det besked, som kunde ha läm
nats inom ett län, icke överensstämde med besked från annat län.
De sakkunniga anföra därefter följande.
Då ett förhandsbesked för att fylla sitt ändamål måste vara bindande gent
emot det allmänna, och varken taxeringsintendenterna, respektive allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, eller landskamrerarna
såsom ordförande i prövningsnämnderna intaga sådan ställning i taxerings-
processen, att de äga med rättslig verkan förfoga över den omtvistade taxe-
ringsfrågan, så att den dömande instansen är bunden av medgivanden eller
uttalanden av dessa befattningshavare, måste uppenbarligen annan utväg för
beredande av möjlighet för de skattskyldiga att erhålla bindande förhands
besked i skattefrågor sökas än att utrusta nu nämnda tjänstemän med be
fogenhet att göra bindande utfästelser. Härtill synes annat organ icke lämp
ligen kunna komma i fråga än en myndighet, vars kompetensområde om
fattar hela riket. Att anförtro uppgiften åt prövningsnämnderna eller skatte-
domstolarna — kammarrätten eller regeringsrätten -— anse de sakkunniga
icke vara förenligt med deras dömande verksamhet. Meddelande av förhands
besked är nämligen övervägande att anse såsom en förvaltningsåtgärd, som
förutsätter beredning av administrativ karaktär. Detta utesluter icke att ett
av förvaltningsmyndighet meddelat besked må kunna genom besvär dragas
under domstols prövning.
De sakkunniga tillägga, att om ett centralt organ med uppgift att verka för
likformighet vid taxeringen inrättades och om detta organ organiserades så
som en nämnd, kunde åt detsamma uppdragas att meddela förhandsbesked
i beskattningsfrågor.
Kungl. Maj. ts proposition nr 64.
Remissyttrandena.
Vad först angår spörsmålen om behovet av å t g ä r d e r fö r
åstadkommande av större likformighet vid taxeringen
och om det för tillgodoseendet av ett dylikt behov
lämpligaste organet, har vad de sakkunniga härutinnan i princip
anfört vunnit anslutning eller lämnats utan erinran i flertalet av de över
betänkandet avgivna remissyttrandena. En från de sakkunnigas tillkänna
givna uppfattning i vissa hänseenden avvikande mening har emellertid ut-
lalats i de yttranden, soin avgivits av kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Värmlands, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län ävensom av mellankommunala prövningsnämnden och Sveriges redare förening.
Från remissyttrandena i nu förevarande del må följande här återgivas.
Länsstyrelsen i Uppsala län
erinrar i sitt yttrande om tidigare framkomna
förslag i syfte att åstadkomma större enhetlighet i taxeringarna inom riket i dess helhet och framhåller i anslutning härtill, att även om behovet av åt gärder i antytt syfte varit större under krigsåren med hänsyn till då rådan de särskilda förhållanden, visade dock erfarenheten att behov av ett centralt taxeringsorgan fortfarande förefunnes. — Liknande synpunkter anföras av
länsstyrelsen i Södermanlands län,
som anser att det ifrågasatta organet
skulle få en stor uppgift att fylla med avseende å såväl den allmänna fastig hetstaxeringen som den årliga taxeringen. Vad den senare beträffade skulle med all sannolikhet åtskilliga anledningar till irritation försvinna. Som det nu vore, framstode det för de skattskyldiga såsom svårförståeligt att t. ex. två sjömän, som arbetade på samma båt, finge naturaförmånerna värderade efter olika grunder, beroende på att de vore mantalsskrivna å skilda orter. Vidare omnämner länsstyrelsen den erfarenhetsmässigt föreliggande svå righeten att åstadkomma en likformig taxering i kommuner, gränsande till kommuner i annat län.
Länsstyrelsen i Kristianstads län
understryker, att frånvaron av ett cen
tralt organ i vårt taxeringsväsende sedan mycket lång tid tillbaka ansetts som en brist i organisationen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län
framhåller i sitt yttrande, att de sak
kunnigas iakttagelser om bristande överensstämmelse i fråga om uppskatt ningen av naturaförmåner och andra förmåner i prövningsnämndernas an visningar visserligen vore riktiga. Men samtidigt påpekas att det syntes kunna diskuteras huruvida en utjämning i värdesättningen vore i och för sig önskvärd. Förhållandena växlade icke blott inom olika län utan också inom ett läns olika delar. Hyresnivå och marknadspriser varierade och hänsyn härtill måste tagas. Även beträffande fastighetstaxeringen måste riksskatte nämndens tilltänkta utjämnande verksamhet handhavas med stor varsam het; prisläget för sakligt sett likartade och likvärdiga fastigheter kunde vara ganska skiftande inom olika landsändar. Betydelsefullare vore emellertid riksskattenämndens medverkan i andra avseenden. Åtskilliga frågor vore av sådan beskaffenhet, att ett riktigt bedömande ofta beredde svårighet i det enskilda fallet. Det vore givetvis i hög grad önskvärt, att samma principer an vändes inom olika län för värdering av tillgångar av skilda slag och att av- dragsrätt bedömdes efter för riket enhetliga grunder. Riksskattenämndens medverkan att klargöra innebörden av ny skattelagstiftning bleve en annan betydelsefull uppgift för nämnden. Denna uppgift hälsades med stor tillfreds ställelse liksom också nämndens funktion såsom frågebyrå åt landskamre- rare och taxeringsintendent.
Länsstyrelsen i Kronobergs län
tillstyrker de sakkunnigas förslag i före
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
23
varande hänseende och framhåller att landskamrerarmötena visserligen
verksamt bidragit till likformighet vid taxeringen men att det syntes tvek
samt huruvida någon nöjaktig lösning av frågan kunde erhållas genom en
utbyggnad av dessa möten.
Länsstyrelsen i Kalmar län
framhåller såsom sin mening, att inrättandet
av ett centralt organ med de av de sakkunniga ifrågasatta uppgifterna utan
tvivel vore ägnat att befordra en jämlik och rättvis beskattning samt skänka
arbetet en planmässighet och stadga, som vore välbehövlig. Länsstyrelsen
anför därefter följande.
Genom införandet av nu gällande uppbördsordning hava förhållandena
onekligen utvecklats i den riktningen, att de avgöranden, som träffats i upp-
bördsfrågor, i viss mån påverka eller i varje fall kunna komma upp till be
dömande vid åsättande av taxering. Länsstyrelsen vill i detta avseende så
som exempel peka på de besked, som centrala uppbördsnämnden i rätt ofta
förekommande fall meddelar i frågor, huruvida viss inkomst skall betraktas
såsom skattepliktig eller ej. Det förefaller under sådana förhållanden rätt
naturligt, att man hos
ett
organ borde samla de arbetsuppgifter, som f. n.
åvila centrala uppbördsnämnden, och de åligganden, som tillämnats den
föreslagna riksskattenämnden. Huruvida detta bör ske genom en omorga
nisation av centrala uppbördsnämnden och en lämplig förändring i denna
nämnds benämning eller genom tillskapandet av ett helt nytt organ, som
anförtros jämväl de uppgifter, som f. n. åvila centrala uppbördsnämnden,
lärer sakna större betydelse. Genom antydda lösning av denna organisations
fråga skulle säkerligen en icke ringa kostnadsbesparing kunna ske.
Även
länsstyrelsen i Västmanlands län
förordar, att riksskattenämnden
övertoge centrala uppbördsnämndens verksamhet.
I det av
länsstyrelsen i Gotlands län
avgivna yttrandet tillstyrkes inrät
tandet av det föreslagna centrala taxeringsorganet, men samtidigt framhålles
önskemålet av att detta organ i högre grad än de sakkunniga torde avsett
inriktades på deklarationskontrollens planmässiga och likformiga bedrivan
de inom de olika länen.
Länsstyrelsen i Hallands län
framhåller, att den ifrågasatta nämndens
arbete komme att medföra icke blott enhetlighet i rättstillämpningen utan
även en rationalisering i arbetet genom att nämnden övertoge en del arbets
uppgifter, som hittills utförts å de särskilda länsstyrelserna var för sig.
Kammarrätten
framhåller, att orsakerna till att under senare år svårig
heter förelegat att uppnå likformighet i taxeringen inom hela riket vore
flerfaldiga. De torde främst sammanhänga med det skärpta skattetrycket,
som medfört ett större antal besvärsmål än tidigare, samt med ett därav och
av skattelagstiftningen över huvud under krigsåren och därefter föranlett
merarbete för taxeringsmyndigheterna. Vidare erinrar kammarrätten om att
beskattningsnämnderna och taxeringsavdelningarna i den gestaltning de
erhållit genom 1943 års taxeringsreform på grund av krisskatterna och upp-
bördsreformen ännu icke fått arbeta under normala förhållanden; de hade
ej kunnat sysselsätta sig med den ordinarie inkomsttaxeringen ens i samma
utsträckning som under tiden före krigsutbrottet år 1939. Härigenom hade
tillfälle icke medgivits att i någon större utsträckning ägna uppmärksam
het åt den alltid angelägna uppgiften att verka för enhetlighet i taxeringen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kammarrätten tillägger, att själva skattelagstiftningen torde på grund av sin alltmer komplicerade utformning varit en starkt bidragande orsak till uppkomsten av ett behov av särskilda åtgärder med syfte att samordna taxe- ringsarbetet. I anslutning härtill uttalas den meningen, att behovet av ett samordnande organ på taxeringsområdet hade ett samband med den eko nomiska konjunkturutvecklingen, i det att behovet särskilt aktualiserades under tider, då till följd av utomordentliga förhållanden rubbningar inträdde i den ekonomiska jämvikten och detta i sin tur föranledde särskilda lagstift ningsåtgärder.
Sedan kammarrätten sålunda berört orsakerna till det nuvarande beho vet av de ifrågasatta åtgärderna, upptages till behandling spörsmålet hu ruvida detta behov kunde antagas komma att fortbestå under mera avsevärd tid. Därvid framhålles bland annat att några säkra slutsatser angående den inverkan i förevarande hänseende, som en översyn och överarbetning av skattelagstiftningen kunde medföra, nu icke kunde dragas. Däremot komme det hinder för enhetlig taxering inom ramen för nuvarande organisation, som bestått och fortfarande bestode i extraordinärt taxeringsarbete, att upp höra. Detta finge till följd att taxeringsavdelningarna kunde i full utsträck ning ägna sig åt den ordinarie inkomsttaxeringen och därvid bleve i till fälle inrikta sig på att undanröja de brister, som vidlådde densamma. Först därefter kunde verkningarna av taxeringsreformen helt överblickas.
Kammarrätten anför sammanfattningsvis, att det visserligen med hänsyn till de för närvarande rådande förhållandena inom taxeringsväsendet vore värdefullt med den av de sakkunniga ifrågasatta anordningen, men att man vid bedömandet av behovet av ett centralorgan borde beakta att det stadig varande behovet av ett sådant organ nu ej kunde med säkerhet bedömas. På grund härav borde organet tills vidare få allenast vissa relativt avgränsa de uppgifter och befogenheter. I anslutning härtill framhåller kammarrätten att det av organisatoriska skäl ej vore lämpligt att verksamheten redan från början finge sådan vidsträckt omfattning, att en överbelastning av arbete kunde befaras. En utveckling i dylik riktning kunde vara till hinders, då det för organet gällde att förskaffa sig en allmän överblick i fråga om taxerings väsendet, vilket borde vara det väsentliga i dess uppgift.
Kammarrätten framhåller därefter som sin mening, att för närvarande och till dess behovet kunde efter upphörandet av extraordinärt taxerings arbete med säkerhet överblickas det vore tillräckligt, att Kungl. Maj :t för ordnade en på taxerings- och beskattningsområdet såväl teoretiskt som prak tiskt förfaren person att, jämte erforderligt antal medarbetare, övertaga det ledande, i viss mån upplysande arbete, som dittills bedrivits inom finansde partementet — bland annat förberedande av allmän fastighetstaxering och viss taxeringskontroll — samt att därutöver till förberedande av årlig taxe ring granska och i samordnande syfte överse landskamrerarnas förslag till anvisningar innan de fastställdes av prövningsnämnderna, utfärda anvis ningar till ledning för taxeringsarbetet ävensom i övrigt såsom en central myndighet verka för riktig och enhetlig tillämpning av skatteförfattningar-
25
na. Detta borde ske i samarbete med de regelbundet återkommande lands-
kamrerar- och taxeringsintendentmötena, vilka borde erhålla den fastare or
ganisation varom ofta varit tal i tidigare förd diskussion.
Mcllankommunala prövningsnåmnden
— som i sitt yttrande framhållit,
bland annat, att avsevärda skiljaktigheter mellan olika län visserligen före-
låge i fråga om uppskattningen av värdet av bostad i egen fastighet av annan
fastighets natur men att denna fråga borde upptagas av de sakkunniga, som
skulle överse gällande beskattningsregler, i syfte att genom lagändring få
fram en enklare och mera likformig värdering av nämnda förmån — ifråga
sätter om icke en enklare organisation med friare arbetsformer än vad de
sakkunniga föreslagit borde eftersträvas.
I det av
överståthållarämbetet
avgivna yttrandet framhålles att spörs
målet om inrättandet av ett centralt administrativt organ med uppgift att
verka för enhetlighet vid taxeringen vore ett spörsmål, vars lösning visser
ligen i och för sig tedde sig angelägen, men fråga vore dock huruvida tiden
vore lämpligt vald för lagstiftning i ämnet. Överståthållarämbetet anför där
vid följande.
De sakkunniga ha trott sig finna vissa brister och ofullkomligheter i taxe-
ringsorganisationen men kommit till den uppfattningen, att åtskilliga av
dessa brister mindre bero på författningsbestämmelsernas innehåll än på
de av tidsomständigheterna betingade svårigheterna att genomföra givna
bestämmelser. Överståthållarämbetet vill med hänsyn till detta uttalande
erinra därom, att 1949 års uppbördssakkunniga understrukit angelägenhe
ten av att taxeringsförfarandet förbättras och att beskattningsreglerna av
sevärt förenklas. Det må erinras, att chefen för finansdepartementet den 17
mars 1950 erhållit bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att
verkställa en teknisk revision av kommunalskattelagen m. m. I direktiven för
de sakkunniga har uttalats, att sedermera skulle upptagas frågan om en
översyn av taxeringsorganisationen i syfte att mera effektivt inrikta denna
på kvalificerat taxeringsarbete med därav följande bättre taxeringsresul-
tat. Här avsedda utredningar syfta visserligen ej direkt till övervägandet av
de spörsmål, som behandlats av 1947 års taxeringssakkunniga, men det tor
de ej kunna förbises, att utredningarna komma att inbegripa frågor, som
stå i mer eller mindre intimt samband därmed. I det hänseendet må bl. a.
framhållas, att en väsentlig omgestaltning kan komma att ske beträffande
besvärsförfarandet och beskattningsnämndernas organisation och uppgif
ter. Att vid en tidpunkt, då frågan om taxeringsväsendets bottenorganisa
tion ställts under omprövning inrätta ett organ, som väsentligen kan karak
teriseras såsom en central institution inom taxeringsväsendet, synes enligt
överståthållarämbctets förmenande ej böra ske med mindre starka skäl tala
härför. Vid övervägande huruvida sådana skäl föreligga har överståthållar
ämbetet fäst avseende vid att de sakkunniga konstaterat, att genom olika
former av samverkan på åtskilliga områden redan åvägabragts en viss grad
av enhetlighet. Såsom ovan antytts är det visserligen i och för sig önskvärt,
att ett centralt administrativt organ med uppgift alt verka för enhetlighet
inom taxeringsväsendet kommer till stånd, men det synes tvivelaktigt, om
delta bör ske nu. Emellertid äger frågan samband med spörsmålet om med
delande av förhandsbesked i skattefrågor. Skulle nämligen förslaget om in
rättandet av eu riksskattenämnd för meddelande av förhandsbesked reali
seras, synes jämväl lämpligt att anförtro denna nämnd vissa uppgifter av
vägledande och övervakande natur inom taxeringsväsendet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Överståtliållarämbetet -— som av skäl, vilka senare i vederbörligt sam manhang komma att redovisas, icke anser sig kunna tillstyrka förslaget om inrättandet av en riksskattenämnd för meddelande av förhandsbesked -— avstyrker följaktligen att ett centralt organ med uppgift att verka för lik formighet vid taxeringen f. n. inrättas.
Länsstijrelsen i Värmlands län
uttalar som sin mening, att frågan om
inrättandet av ett centralt organ att verka för likformig taxering icke borde avvisas eller skjutas på en obestämd framtid. Men länsstyrelsen ville lik väl ifrågasätta, huruvida icke detta spörsmål lämpligen borde upptagas först i samband med den översyn av taxeringsorganisationen, som chefen för finansdepartementet förklarat sig ha för avsikt vidtaga för att mera effektivt inrikta taxeringsorganisationen på kvalificerat taxeringsarbete med därav följande bättre taxeringsresultat.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
framhåller i sitt yttrande, att
behovet av ett centralt administrativt organ för befrämjande av likformig het i taxeringen genom rådgivande, ledande och övervakande uppgifter väl vore erkänt såväl av taxeringsfunktionärer som av skattskyldiga. Länssty relsen tillägger emellertid följande.
Närmast till hands ligger dock att lämna uppgiften till en väl kvalifice rad konsulent med funktion av enahanda art, som på sin tid med gott re sultat fylldes av centralkonsulenten för krigskonjunkturskattetaxeringen eller konsulenten för omsättningsskattetaxeringen. Om det icke anses lämp ligt att placera en dylik funktionär inom finansdepartementet, varigenom han dock kunde förlänas bästa auktoritet, tala exemplen från krigskon- junkturskatt och omsättningsskatt för att bakom borde ställas såsom hu vudman en nämnd, gärna kallad riksskattenämnd, med liknande funktion som de centrala nämnderna vid nämnda båda andra taxeringar. Men steget därifrån är stort till en sådan riksskattenämnd, som de sakkunniga vilja bereda ett överväldigande inflytande och som kan befaras tendera till att från både skattedomstolar och beskattningsnämnder undandraga avgöran den i fall, där sakens vikt kräver mera ingående behandling än vad i en enda instans kanske kan vara möjligt att åstadkomma.
Även
länsstyrelsen i Skaraborgs län
uttalar vissa betänkligheter mot de
sakkunnigas förslag att inrätta ett centralt organ att verka för likformig het vid taxeringen. Därvid framhålles bland annat att genom de sakkunni gas förslag skulle i själva verket tillskapas en central ledning och sam ordning av taxeringsväsendet. Emellertid tillkomme det länsstyrelsen jäm likt 107 § taxeringsförordningen att vaka över att taxeringsarbetet ordna des och bedreves ändamålsenligt. I 14 a) § landshövdingeinstruktionen hade i sådant hänseende ålagts taxeringsintendenten att närmast under lands hövdingen ansvara härför. Vidare erinrade länsstyrelsen om landshöv dingens rätt enligt 97 § taxeringsförordningen att närvara vid prövnings- nämndens sammanträden samt att deltaga i överläggningarna men icke i besluten. Såvitt länsstyrelsen kunde finna hade de sakkunniga icke till räckligt beaktat, att de riksskattenämnden tillagda befogenheterna och länsstyrelsernas ämbetsåligganden delvis grepe in i varandra.
Föreningen Sveriges taxering sintendenter,
som erinrat om de av för
27
eningen vidtagna åtgärderna i syfte att främja enhetlighet och effektivitet
i taxeringsarbetet, framhåller att de vidtagna åtgärderna icke kunde anses
tillräckliga. Önskade man resultat av påtaglig räckvidd, syntes det nödvän
digt att skapa ett organ med särskild uppgift att verka för en riksomfat
tande samordning av taxeringsarbetet. Problemet gällde därför hur detta
skulle kunna ske utan att den nuvarande organisationens förtjänster ginge
förlorade. Därvid anföres att gällde frågan allenast att skapa ett kansli
till tjänst för de lokalt verksamma taxeringsmyndigheterna samt med upp
gift att förbereda landskamrerar- och taxeringsintendentmötena, skulle
huvudmannaskapet för organet utan olägenhet kunna anförtros en kom
mitté, representerande den centrala administrationen, landskamrerarna och
taxeringsintendenterna samt möjligen även taxeringsnämndsordförandena.
I anslutning härtill uttrycker föreningen önskemålet, att — därest en riks
skattenämnd icke komme till stånd — i allt fall en upplysningscentral av-
antytt slag måtte inrättas.
Föreningen tillägger emellertid, att eftersträvade man bättre likformighet
framförallt i uppskattningsfrågor genom att tillskapa en central instans,
som kunde giva auktoritativa råd och anvisningar, torde det bli nödvän
digt att giva detta organ ställning såsom nämnd med lekmannainslag på
sätt de sakkunniga föreslagit. Därvid påpekas att en betydelsefull uppgift
bleve att klargöra innebörden av ny lagstiftning. En på ifrågasatt sätt sam
mansatt nämnd kunde därvid uttala sig med auktoritet även om dess ord
icke formellt gåves bindande kraft. Det låge dock i sakens natur att fråga
av särskild vikt icke borde avgöras utan diskussion vid möte med lands-
kamrerare och taxeringsintendenter eller med representanter för dessa.
I de yttranden, som avgivits av
Svenska landstingsförbundet, Svenska
landskommunernas förbund
och
Svenska stadsförbundet,
har — under be
styrkande av att ojämnheter vidlådde taxeringsresultaten och att det före
slagna centralorganet syntes utgöra ett värdefullt bidrag till åstadkom
mande av förbättrade förhållanden på hithörande områden — förslaget om
ett organ att verka för likformighet vid taxeringen tillstyrkts.
Såsom av det förut sagda framgår har även flertalet näringsorganisa-
tioner, som över betänkandet avgivit yttranden, antingen tillstyrkt eller
förklarat sig icke ha något att erinra mot vad de sakkunniga i nu före
varande hänseenden anfört och föreslagit. Sålunda påpekar t. ex.
Skånes
handelskammare
att med den principiellt genomförda decentraliseringen
av taxeringsorganisationen kunde icke förväntas, att taxeringen varken i
fråga om tolkningen eller tillämpningen av skattelagarna kunde bli så
enhetlig och likformig, som särskilt med hänsyn till rättvisekravet måste
anses önskvärt. Allt eftersom beskattningen och beskattningsväsendet för
ändrades, måste det därför vara en angelägenhet av vikt att inom de grän
ser, som grunderna för taxeringsväsendets principiella utformning ined-
gåve, söka tillgodose dylika krav på likformighet och rättvisa i beskatt
ningen. Den nuvarande avsaknaden av ett organ med samordnande upp
gift utgjorde en verklig brist i den nuvarande taxeringsorganisationen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
28
Kooperativa förbundet
framhåller i sitt yttrande, att det principiellt icke
vore något allmänt intresse att tjänstemannastaben ökades. Snarare bor
de man undersöka huruvida det icke kunde vara möjligt att undvika
den nya organisationen genom ändringar i skattelagstiftningen så att den
na bleve lättare att förstå och att tillämpa. Då emellertid effektiva för
enklingar i skattelagstiftningen vore en fråga på lång sikt, ville förbundet
icke motsätta sig att tillfälliga åtgärder vidtoges med den syftning, som
de sakkunniga föreslagit. Förbundet ville dock betona det angelägna i att
den tilltänkta organisationen icke gåves större omfattning och varaktighet
än som kunde finnas nödvändigt för att avhjälpa påtagliga missförhållan
den eller behov av uttolkning av skattelagarna. Förbundet anför vidare
att icke sällan hade förmärkts en viss ojämnhet i taxeringen de olika länen
emellan. Det hade hänt, att inom ett eller flera län en helt ny- praxis börjat
tillämpas rörande nog så betydelsefulla taxeringsfrågor. I den mån dessa
frågor berört de för kooperativa föreningar givna särskilda stadgandena
hade det icke i något fall hänt, att förbundet blivit på förhand informerat
i ämnet. Vad beträffade fastighetstaxeringen hade liknande ojämnhet för
märkts både i principfrågor, exempelvis vad som borde åsättas särskilt
maskinvärde, och beträffande värderingsnormerna. Från denna synpunkt
funne förbundet förslaget i vad det avsåge åtgärder för att åstadkomma
en riktig och enhetlig taxering vara värt att understödjas.
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
understryker det för
landets skattebetalare angelägna önskemålet att få till stånd likformighet
vid taxeringen till skatt i olika delar av landet. Organisationen uttalar dock
vissa farhågor för att det centrala organets verksamhet komme att i prak
tiken medföra en tendens att över hela riket genomgående tillämpa de
strängaste av de principer, som tillämpades inom taxeringsområdena. Från
näringslivets sida måste emellertid med bestämdhet hävdas, att nämnden
i sin verksamhet självfallet måste inrikta sig på en allmän utjämning av-
praxis och i sådant syfte jämväl hade att uppmärksamma överdrivet ni
tiska skattemyndigheter.
En från övriga näringsorganisationer delvis skiljaktig mening tillkänna-
gives i det av
Sveriges redareförening
avgivna yttrandet. Föreningen anför
bl. a. följande.
Nämndens rådgivande verksamhet, sådan densamma utformats enligt
förslaget, torde komma att leda till att nämnden, sedan någon tid förflutit,
i realiteten blir ett centralt dirigerande organ på taxeringsområdet, samt
att de lokala taxeringsmyndigheternas inflytande på taxeringsarbetet där
igenom kommer att avsevärt begränsas eller måhända helt försvinna. En
utveckling i sådan riktning kommer givetvis att kräva större personal hos
nämnden samt ökade kostnader för densamma. Att nämndens rådgivande
verksamhet kommer att bliva av ömtålig natur med avseende å förhållan
det till skattedomstolarna är uppenbart," och de sakkunniga hava ej heller
förbisett, att intressekonflikter kunna uppstå mellan de olika organen, men
anse farhågorna härför icke böra överdrivas. De sakkunniga uttala härut-
innan, att det torde vara att förvänta, att skattedomstolarna i regel komma
att godtaga en på grundval av riksskattenämndens uttalanden under en
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
29
följd av åi- utbildad praxis. En sådan utveckling skulle leda till, att nämn
den blir så gott som allenarådande på beskattningsområdet, samt att skatte-
domstolarna så småningom helt sättas ur funktion. Ur rättssäkerhetssyn
punkt innebär detta en allvarlig fara för de skattskyldiga samt kan kom
ma att medföra ett ensidigt tillgodoseende av det fiskaliska intresset. Be
tydelsen av att de skattskyldiga kunna förlita sig på en fullt objektiv pröv
ning av deras skattespörsmål kan icke nog kraftigt understrykas och det
ligger därför vikt uppå, att inga åtgärder vidtagas, som kunna rubba detta
förtroende.
Redareföreningen uttalar därefter som sin mening, att den lämpligaste
anordningen för vinnande av likformighet vid taxeringen vore att utbygga
landskamrerar- och taxeringsintendentmötena till en fastare organisation
och vid dessa möten låta ett lämpligt antal representanter för näringslivet
och löntagarna närvara.
Härefter torde få lämnas en redogörelse för remissyttrandena i vad de
avhandla behovet av att bereda de skattskyldiga möjlighet till f ö r-
handsuttalanden i skattefrågor och frågan om det organ
å vilket det lämpligen borde ankomma a t*t lämna
sådana uttalanden.
I förstnämnda hänseende gäller att det övervägande antalet remissinstan
ser — däribland statskontoret, kammarrätten, kommerskollegium, flerta
let länsstyrelser, mellankommunala prövningsnämnden, stadsförbundet,
landskommunernas föx-bund, landstingsförbundet, Föreningen Sveriges
taxeringsintendenter, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och
samtliga hörda näringsorganisationer — i huvudsak anslutit sig till de sak
kunnigas uppfattning att övervägande skäl talade för åtgärder till efter
kommande av önskemålet att bereda de skattskyldiga tillfälle att efter fram
ställning erhålla förhandsuttalanden i skattefrågor. Däremot råder bland
nämnda remissinstanser delade meningar bland annat i avseende å huru
vida dessa uttalanden borde vara bindande eller ej, i vilken omfattning
uttalanden skulle lämnas och å vilken myndighet det borde ankomma att
göra sådana uttalanden. I huvudsak avstyrkande uttalanden över de sak
kunnigas förslag ha gjorts i de yttranden, som avgivits av överståthållar-
ämbetet ävensom länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs
och Bohus samt Skaraborgs län.
Från remissyttrandena i nu förevarande del torde följande få här återgivas.
Kommerskollegium
framhåller i sitt yttrande, att icke minst för närings
livet hade de under senare år kraftigt höjda skattesatserna medfört ökat
behov av att på förhand kunna bedöma de skatterättsliga verkningarna av
tilltänkta affärstransaktioner. Med hänsyn till de fördelar, som de sak
kunnigas förslag innebure för de skattskyldiga, ansåge sig kollegium böra
intaga en positiv inställning till detsamma. Antalet besvär i skatteärenden
skulle måhända komma att minska genom införande av förhandsbesked,
varigenom en önskvärd avlastning i nuvarande skattemyndigheters arbets
börda borde kunna erhållas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Att det av de sakkunniga förordade organet skulle genom att avge för- handsuttalanden i skattefrågor, sammanhängande med en tilltänkt affärs transaktion eller rörande engångsavdrag för planerad nyanläggning och nyanskaffning för industriellt ändamål och dylikt, kunna fylla en betydelsefull uppgift understrykes särskilt i de yttranden, som avgi vits av
länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads, Hallands
och
Älvsborgs
län.
Länsstyrelsen i Uppsala län
framhåller som sin mening, att behovet av
ett särskilt organ för meddelande av förhandsbesked visserligen vore be tydligt mindre nu än under kriget och kristiden, men ett dylikt organ skulle dock utan tvivel bli av betydelse särskilt för näringslivet, vars represen tanter vid flera tillfällen framfört önskemål därom. Länsstyrelsen uttalar vissa betänkligheter mot den föreslagna anordningen med bindande förhandsbesked — riksskattenämnden bleve därigenom i vissa fall högsta instans i skattefrågor, konfliktsituationer med beskattnings- nämnderna och skattedomstolarna kunde uppkomma och tolkningssvårig- heter vore att emotse när det gällde att bedöma huruvida vid taxeringen konstaterade omständigheter sammanfölle med de förutsättningar, som le gat till grund för det lämnade förhandsbeskedet — men säger sig likväl vilja tillstyrka vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. —- På ett härmed i huvudsak likartat sätt uttalar sig
länsstyrelsen i Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Kalmar län
framhåller, att ehuru den ifrågasatta riks
skattenämnden icke bleve en förvaltningsdomstol, skulle den likväl fatta beslut som erhölle karaktär av prejudikat. Härigenom skulle gällande in stansordning brytas, varför förslaget i denna del vore ägnat att inge starka betänkligheter. Länsstyrelsen funne sig icke kunna biträda detta förslag utan ville i stället föreslå, att befogenheten att meddela förhandsbesked överlämnades till regeringsrätten. Därigenom skulle beskeden även förlä nas .största möjliga auktoritet. Länsstyrelsens förslag förutsatte, att man inom förvaltningsprocessen skapade en möjlighet till lagförklaring efter förebild av nu gällande bestämmelser om förklaring av lag enligt regerings formen.
Länsstyrelsen i Örebro län
anför som sin mening beträffande meddelan
det av bindande förhandsbesked, att länsstyrelsen ställde sig tveksam in för tanken att förlägga den slutliga beslutanderätten i taxeringsfråga till en nämnd utanför den ordinarie instansordningen. I synnerhet gällde detta rena lagtolkningsspörsmål. I sådana torde endast av regeringsrätten med delade utslag böra tillerkännas prejudicerande verkan. Förslaget syntes i denna del innebära en mindre lycklig dualism. — På ett delvis likartat sätt uttalar sig
länsstyrelsen i Gävleborgs län,
som ifrågasätter huruvida icke
riksskattenämndens förhandsbesked, åtminstone i vad avsåge rättsfrågor, borde underställas regeringsrätten.
Länsstyrelsen i Västmanlands län
säger sig livligt tillstyrka, att frågan
om förhandsbesked bringades till en positiv lösning men ansåge det icke lämpligt, att den ifrågasatta riksskattenämnden med — såsom de sakkun
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
31
niga föreslagit — eu majoritet av representanter för näringslivet skulle med
dela beskeden. Länsstyrelsen ifrågasatte i stället om förhandsbeskeden icke
lämpligen kunde lämnas antingen av ett »skatteråd», bestående av riksskat
tenämndens ordförande, ett regeringsråd och ett kammarrättsråd, eller av
riksskattenämndens ordförande, därvid beskedet i sistnämnda fall dock all
tid skulle underställas regeringsrättens prövning.
Statskontoret
finner det visserligen med hänsyn till den alltmer inveck
lade skattelagstiftningen och det höga skattetrycket vara önskvärt, att den
skattskyldige före en viss transaktion kunde få besked huru densamma
komme att bedömas ur skatterättslig synpunkt, men samtidigt framhålles
att den av de sakkunniga förordade utformningen av ett dylikt förhands
besked vore ägnad att väcka betänkligheter ur principiell synpunkt. Skat
temyndigheternas kompetens bleve i fall av bindande förhandsbesked be
gränsad till en prövning, huruvida angivna förutsättningar för beskedets
tillämpning vore förhanden. Förslaget innebure sålunda ett betydande av
steg från gällande förvaltningsrättsliga grundsatser på beskattningsområ-
det. Enligt statskontorets uppfattning skulle riksskattenämnden kunna i
det alldeles övervägande antalet fall lämna de skattskyldiga fullt tillräcklig
vägledning genom att stå till tjänst med upplysningar om gällande skatte
rättslig praxis i den väckta tolkningsfrågan. Statskontoret förordade där
för, att nämnden —- i vart fall till dess närmare erfarenheter av verksam
heten vunnits — erhölle en på dylikt sätt begränsad funktion.
Även
länsstyrelsen i Norrbottens län
vänder sig mot förslaget att för
handsbeskeden göras bindande och anser att dessa allenast borde tjäna
till ledning vid bedömande av skatteproblem. Länsstyrelsen tillägger att be
skeden genom riksskattenämndens auktoritet i praktiken likväl finge i regel
samma verkan, som om de vore formellt bindande.
Länsstyrelsen i Södermanlands län,
som avstyrker de sakkunnigas för
slag att riksskattenämnden skulle äga meddela bindande förhandsbesked,
framhåller att ett genomförande av förslaget ledde i praktiken till att en
ny sidoordnad instans tillskapades. I den mån denna uppfattning vunne
insteg, skulle riksskattenämndens verksamhet kunna skapa irritation. Skat-
tedomstolarna skulle med all säkerhet ha svårt att förlika sig med att vara
bundna av meddelade förhandsbesked, i all synnerhet som det ofta måste
inträffa, att nämndens uttalanden icke vilade på en samstämmig åsikt inom
nämnden. Organets verksamhet borde i stället få karaktär av rådgivning.
Om så skedde kunde ifrågasättas, huruvida en så omfattande organisation
som den föreslagna vore behövlig.
Kammarrätten
påpekar i sitt remissyttrande, alt den föreslagna riksskatte
nämndens verksamhet i vad densamma avsåge meddelandet av förhandsbe
sked bleve likartad med domstolarnas och alt dessas prövningsrätt skulle i
viss motsvarande mån inskränkas. Förslaget innebure i själva verket, att för
taxeringsärenden skulle tillskapas en ny instans av säreget slag. Kammar
rätten anför vidare.
32
Säkerligen ha de i förhållande till förkrigstiden avsevärt höjda skatterna
till staten främst medverkat till att åtminstone under krigsåren och för
näringsidkare uppkommit önskemål om preciserade och bindande besked
rörande skattelagarnas tolkning i vissa avseenden med hänsyn till en bli
vande taxering. Sannolikt är att de krav, som under nämnda år fram
ställdes på möjlighet till förhandsbesked, förorsakades av krigskonjunk-
turskatten och inspirerades av det förhållandet, att näringsidkare i vissa
fall kunde erhålla eftergift av sådan skatt.------------ - Frågan, huruvida det
påstådda behovet för näringsidkare av förhandsbesked alltjämt fortbestår
i samma utsträckning som under krigsåren och åren närmast därefter, har
ej närmare utvecklats av de sakkunniga och undandrager sig kammarrät
tens bedömande. Vad åter angår den komplicerade skattelagstiftningen så
som orsak till behovet av en möjlighet att få omfattningen av blivande
skattskyldighet fastställd i förväg, ha de sakkunniga utgått från och grun
dat förslaget på den uppfattningen, alt lagstiftningen skulle i stort sett bi
behållas i sin nuvarande utformning. Det måste också enligt kammarrättens
mening betecknas såsom tveksamt, huruvida det med helt bibehållande av
gällande beskattningssystem är möjligt åstadkomma någon mera genom
gripande omarbetning av lagstiftningen med avseende å dess tekniska ut-
gestaltning, ledande till större klarhet och överskådlighet i de nu vidlyftiga
och ofta även svårtydda författningsbestämmelserna. Skattetrycket befräm
jar förefintliga tendenser till att i författningarna söka finna utvägar att
komma undan eller nedbringa skatterna. Härav föranledes, tid efter annan,
ändrade bestämmelser till förhindrande av skatteflykt; att överskådlighe
ten och klarheten därav sällan främjas ligger i öppen dag. Det lärer nu vara
att förvänta, att hela inkomstskattelagstiftningen — sedermera även taxe-
ringsorganisationen — kommer att göras till föremål för en översyn i syfte
att utfinna enklare beskattningsregler än de nuvarande. I den mån förenk
lingar i skattesystemet kunna genomföras, torde därigenom det eventuella
behovet av förhandsbesked minskas.
Kammarrätten framhåller vidare, att behovet av förhandsbesked delvis
även hade sin grund i skatteprocessens långsamhet; i samband därmed ut
talas önskvärdheten av att sådana anstalter träffades, att avgörandena av
taxeringsmål kunde ske snabbare än nu merendels vore fallet.
Med understrykande av att kammarrätten bedömt behovet av förhands
besked utifrån de för närvarande rådande förhållandena, uttalar kammar
rätten som sin mening att en lagstiftning om förhandsuttalanden syntes
böra sättas i samband med en översyn av skattelagstiftningen, taxerings-
förfarandet och över huvud förvaltningsförfarandet i processuellt avseende.
Kammarrätten vänder sig därefter mot de sakkunnigas uttalande att
meddelandet av förhandsbesked övervägande vore att anse såsom en förvalt-
ningsåtgärd, i följd varav det beskedsgivande organet skulle i huvudsak
icke vara en dömande instans utan fungera som en förvaltningsmyndighet. En
ligt kammarrättens mening antydde åtskilliga omständigheter — däribland
att organet föreslagits inrättat såsom en nämnd och icke såsom någon
sammanslutning av på beskattningsområdet utbildade tjänstemän och att
den beskedsgivande verksamheten medförde bindande besked för den sär
skilda taxeringen varigenom en inskränkning ägde rum i skattedomstolar-
nas kompetensområde — att här bleve fråga om en dömande verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
33
Sedan kammarrätten framhållit att föremålet för ett förhandsbesked skul
le bliva en ur den ordinarie skatteprocessen utbruten specialfråga, anföres
följande.
Beträffande frågan, huruvida befogenhet att meddela förhandsbesked över
huvud bör tillkomma något med domstolarna sidoordnat organ, må erinras
om vad kammarrätten tidigare anfört, då liknande anordningar på andra
skatteområden än det ordinära varit föreslagna. Sålunda framhöll kammar
rätten, då centrala krisskattenämnden — sedermera benämnd centrala
krigskonjunkturskattenämnden — föreslagits skola äga fastställa regler
för tillämpning av förordningen om dylik skatt, att det ej syntes lämpligt
anförtro detta åt nämnden. Dylika regler, vilka givetvis måste bliva bin
dande för myndigheterna •— även kammarrätten och regeringsrätten — bor
de utfärdas endast av Kungl. Maj :t. Den ändringen gjordes därefter i försla
get, innan det genomfördes, att nämndens befogenhet bestämdes dels till
att avgiva yttranden, dels till att, när anledning yppades, hos Kungl. Maj :t
avgiva förslag till regler för tillämpning av förordningen. Av betänkandet
framgår att, då fråga var om centrala omsättningsskattenämndens organi
sation och en ifrågasatt utvidgning av nämnden givna befogenheter, kam
marrätten visserligen förordade en viss och sedermera genomförd utökning
av nämndens kompetens, men i övrigt intog den ståndpunkten, att frågor
om tillämpningen i det enskilda fallet av vid inkomstbeskattningen gällande
regler — till vilka i omsättningsskatteförordningen hänvisades — icke kunde
anförtros en myndighet vid sidan av de vanliga instanserna och att följakt
ligen, därest en förhandstolkning skulle lämnas, avgivandet av denna och
det slutliga dömandet måste ske i samma instans. I fråga om den av beskatt-
ningsorganisationssakkunniga föreslagna riksskattenämndens befogenheter,
avseende de ordinarie skatterna, yttrade kammarrätten bland annat, att i
den mån nämndens verksamhet skulle kunna anses innebära, att mer eller
mindre bestämda direktiv gåves prövningsnämnderna i deras dömande verk
samhet, en sådan inverkan måste anses obehörig och därjämte oförenlig
med syftet att organisera prövningsnämnderna såsom en verklig instans i
förvaltningsprocessen.
Kammarrätten har ej funnit skäl att på nu förevarande spörsmål i senast
avhandlade hänseende anlägga andra synpunkter än dem, varåt kammar
rätten tidigare vid skilda tillfällen givit uttryck. Bindande förhandsuttalan-
den rörande skatteförfattningarnas tillämpning i speciella fall böra därför
i princip avgivas endast av skattedomstol.-------------- Ett avsteg från princi
pen, att uteslutande skattedomstol bör handhava den ifrågasatta uppgiften,
kan motiveras allenast därmed, att i vissa fall ett mycket trängande behov
anses vara för handen, vilket icke kan tillgodoses genom anordningar inom
ramen för nuvarande instansordning. Här åsyftas de i direktiven och i mo
tiven för förslaget berörda fall, kanske endast ett fåtal, avseende planerade
nyanläggningar eller nyanskaffningar inom bland annat industrien, handeln
och transportväsendet ävensom andra tilltänkta affärstransaktioner, vilkas
fullföljande på grund av deras ekonomiska räckvidd ställas i beroende av
att skattefrågorna dessförinnan bliva lösta, helt eller till större delen i en
lighet med vederbörandes hemställan.
Kammarrätten övergår så att behandla frågan om den tänkta befogenhe
tens omfattning och påpekar att därvid bleve behovet utslagsgivande. Kam
marrätten framhåller, att ett fullt legitimt behov av bindande besked en
dast undantagsvis torde vara för handen. Beträffande eu del skattefrågor
,‘5 Biharnj till riksdagens protokoll 1031. i samt. .Yr 64.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
torde uttalanden, vilka förlänats viss grad av auktoritet, vara tillfyllest. Vi dare syntes behovet av att beskedet lämnades i förhand kunna variera med hänsyn till tidpunkten, då det borde föreligga, så att i vissa fall det ak tuella spörsmålet kunde besvaras i sammanhang med själva taxeringen, därest tiden för dennas behandling i olika instanser bleve väsentligt kortare än för närvarande vore fallet. Den nu gjorda uppdelningen innebure en uppdelning i tre huvudgrupper beträffande vilka tillvägagångssättet för be skeds lämnande torde böra behandlas olika. Vad först anginge bindande be sked, torde dessa böra som regel förbehållas sådana frågor om skatteförfatt- ningarnas tillämpning, som avsåge planerade nyinvesteringar eller andra liknande transaktioner och som tillika ur det allmännas synpunkt framsto- de såsom särskilt betydelsefulla. Besked av denna art borde uteslutande tillkomma skattedomstol att meddela. Det borde ankomma å regeringsrät ten att lämna beskeden. Då det emellertid ej syntes lämpligt att regerings rätten i första hand prövade ansökningar, måste kammarrätten bliva första instans för dessa ärenden. Allmänna, såsom auktoritativa betraktade utta landen rörande avskrivnings-, uppskattnings- och liknande frågor torde lämpligen kunna göras av det centrala organ eller den centrala myndighet för taxeringsverksamheten, som kammarrätten förutsatte komme att in rättas. Övriga frågor, slutligen, kunde få ett förhållandevis snabbt avgö rande genom förtursbehandling av besvärsmål. Kammarrätten förutsatte därvid att vissa närmare föreskrifter i ämnet lämnades.
Mellankommunala prövningsnämnden
lämnar i sitt yttrande till en början
en redogörelse för de förhandsuttalanden, som allmänna ombudet hos nämn den — i vissa fall först efter att under hand ha inhämtat nämndens eller dess ordförandes godkännande — med nuvarande ordning brukade meddela skattskyldiga på av dem gjord framställning. De besked, som därvid läm nades, hänförde sig i huvudsak antingen till besked, som erfordrades då en investering eller annan affärstransaktion planerades, eller till besked i an ledning av boksluts- och deklarationsförfrågningar. Den första gruppen ha de huvudsakligen omfattat frågor om överprisavdrag å byggnader men även andra spörsmål, exempelvis avdrag för nedskrivning å kontraherade an läggningstillgångar. Under kriget begärdes i många fall besked om överpris avdrag; efter fredsslutet hade antalet sådana förfrågningar minskat, då den grundläggande förutsättningen för överprisavdrag, nämligen att en anlägg ning kunde väntas bliva överdimensionerad eller billigare att uppföra sedan en tillfällig konjunktur upphört, som regel ej förelegat. Under år 1949 och tiden fram till maj 1950 hade endast tre förfrågningar framställts i samband med planerade investeringar. Den andra huvudgruppen av förfrågningar — eller sådana som betecknats som boksluts- och deklarationsförfrågningar — avsåge understundom spörsmål av närmast teknisk natur såsom förfarings sättet vid upprättandet av avskrivningsplaner, fråga i samband med över gång till fri avskrivning, utformning av stadgar för pensionsstiftelser och fördelning av inkomst mellan olika kommuner. De viktigaste förfrågning arna inom denna grupp avsåge emellertid värdesättning av olika tillgångs
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
35
grupper i boksluten såsom värdering av varulager och nedskrivning på
kontraherade varor. Därefter anföres följande.
Nämnden har lämnat allmänna ombudet sitt fulla stöd, då denne försökt
att redan på tidigt stadium lämna svar på sådana förfrågningar. Nämnden
hyser nämligen den uppfattningen, att de skattskyldiga hava berättigade
anspråk på att få kännedom om skattemyndigheternas inställning till vär
deringsfrågor redan före bokslutet. Om skattemyndigheterna göra avvikelse
från den i räkenskaperna gjorda värdesättningen, kan det ofta bli fråga om
så stora höjningar av taxeringarna att företagen kunna få likviditetsbekym-
mer. Det är även i det allmännas intresse att såvitt möjligt undvika skatte-
processer rörande nu berörda värderingsfrågor. Innan en fast praxis hunnit
utbilda sig, är utgången hos skattedomstolarna oviss, och om utslagen gå
skattemyndigheterna emot, kan räntan å restituerade skatter ofta uppgå till
stora belopp. Eftersom räntan beräknas efter fem procent, blir den kort
fristiga upplåning, som förfarandet innebär, mycket dyrbar för det allmän
na. Nämnden har därför före utgången av de två senaste kalenderåren med
stöd av bestämmelserna i 75 § taxeringsförordningen gjort uttalanden om
sin inställning till nedskrivning å kontraherade varor under det närmast
följande taxeringsåret. Vidare har allmänna ombudet i samförstånd med
nämnden gjort uttalanden om sin inställning å tjänstens vägnar till ned
skrivning å inneliggande varulager hos företag, som driva industriell rö
relse. Dessa uttalanden hava godtagits av det stora flertalet skattskyldiga,
och bokslutsbeskeden torde ha varit en bidragande orsak till att besvär till
kammarrätten rörande värderingsfrågor under de senare åren förekommit
endast i undantagsfall.
Mellankommunala prövningsnämnden tillägger, att med de goda erfaren
heter, som nämnden haft av förhandsbesked, vore det naturligt, att nämn
den med tillfredsställelse hälsade de sakkunnigas förslag, som innebure att
förhandsbesked i hela landet skulle kunna lämnas i ökad omfattning. Visser
ligen torde sådana förhandsbesked, som av nämnden betecknats såsom bok
sluts- och deklarationsförfrågningar, även i framtiden huvudsakligen kom
ma att lämnas av taxeringsintendent och även när det gällde förfrågningar
i samband med planerade affärstransaktioner torde den skattskyldige ofta
finna det enklare att i första hand begära besked hos vederbörande lands-
kamrerare och taxeringsintendent. Men i vissa fall torde förhandsbesked
icke kunna erhållas från annat håll än riksskattenämnden. Så kunde fallet
vara t. ex. när det gällde rättsfrågor och bedömningsfrågor av sådan räck
vidd, att de berörde skattskyldiga i olika län.
I det yttrande som avgivits av
länsstyrelsen i Skaraborgs län
påpekas,
att åtskilliga av de ämnen, som av de sakkunniga ansetts lämpade för ett
förhandsbesked, icke vore lika aktuella nu som under förkrigsåren. Vidare
framhålles att även efter tillkomsten av en central nämnd måste skatte-
domstolarnas och främst regeringsrättens avgöranden tillmätas den störs
ta betydelse för vinnande av enhetlighet i rättstillämpningen. Inom så
dana områden av skattelagstiftningen, som icke underginge alltför stora
och hastiga förändringar, hade denna praxis också efter hand allt mer
vunnit i stadga. Länsstyrelsen hade icke blivit övertygad om nödvändig
heten eller lämpligheten av att det ifrågasatta centralorganet tillskapades.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
erinrar om de förhandsbesked,
som i olika omfattning enligt nu gällande ordning lämnades genom veder
börande taxeringsintendenter och allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, och framhåller att med en central funktionär som kon
sulent, beredd att samråda med intendenterna i förekommande fall, skulle
ytterligare mycket av värde kunna vinnas. Däremot ansåge sig länsstyrelsen
icke kunna tillstyrka, att bindande förhandsbesked på av de sakkunniga
föreslaget sätt finge meddelas av en riksskattenämnd.
I det yttrande, som
länsstyrelsen i Kronobergs län
avgivit, framhålles att
genom ändrad lagstiftning (fri avskrivning m. m.) och utbildad praxis
torde intresset för förhandsbesked i avskrivningsfrågor numera ha betyd
ligt minskat. Det vore emellertid uppenbart, att många fall funnes, då det
måste vara av stort värde för de skattskyldiga att på förhand få besked
om en affärstransaktions skatterättsliga verkningar. Med hänsyn till de
svårigheter, som vore att emotse vid en prövning av om förutsättningarna
för förhandsbeskedets tillämpning förelåge vid taxeringen, och då den be
gränsning av skattedomstolarnas fria prövningsrätt, som förhandsbeske
den innebure, måste medföra allvarliga olägenheter hl. a. genom den ojämn
het i taxeringen, som uppkomme då skattedomstolarna icke ansåge sig
kunna dela riksskattenämndens uppfattning, kunde länsstyrelsen likväl
icke tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del.
Länsstyrelsen i Östergötlands län
— som berört vissa av de kompetens
konflikter, vilka vid förslagets genomförande uppkomme i förhållande till
skattedomstolarna, och de olägenheter, som föranleddes av bindande för
handsbesked att gälla för en skattskyldig men icke för en annan i samma
läge — erinrar bland annat om det principiellt oriktiga i att prövnings-
nämnder och skattedomstolar skulle mot sin övertygelse vara pliktiga att
döma enligt en av sidoordnad myndighet given tolkning i viss fråga. Till
dess man funnit någon utväg att undgå sådana situationer, måste länssty
relsen intaga en negativ inställning till förslaget. Länsstyrelsen tillägger,
att man kunde fråga sig, om det överhuvud funnes anledning meddela
förhandsbesked. Det förefölle som om åtskilliga frågor som ansetts på
kalla sådant besked, redan vunnit sin lösning. Förhandsbeskeden syntes
på grund av övergången från krisförhållanden till mera normala förhål
landen och på grund av lagstiftningens utveckling numera i stort sett sak
na intresse för de skattskyldiga.
Överståthållarämbetet,
som avstyrkt de sakkunnigas förslag om bindande
förhandsbesked, erinrar till en början om att det visserligen icke innebure
någon principiell nyhet, att enskilda personer bereddes möjlighet att ge
nom förhandsbesked överblicka, huru deras förhållande till staten i visst
avseende komme att regleras i en given situation. Lagstiftningen i hithö
rande frågor hade emellertid utmärkts av en utomordentlig försiktighet
och tagit sikte på noggrant avgränsade fall inom relativt begränsade rätts
områden. Det av de sakkunniga föreslagna frågeinstitutet hade en annan
karaktär; det hade givits en synnerligen vid omfattning.
37
Sedan ämbetet därefter uppehållit sig vid, bland annat, de kompetens
konflikter gentemot skattedomstolarna, som vid ett genomförande av för
slaget uppkomme, och vissa andra av förslaget föranledda problem — en
närmare redogörelse för vad ämbetet härutinnan anfört skall lämnas i sena
re sammanhang — uttalar ämbetet tvivel om de praktiska möjligheterna att
framgå enligt förslagets linje, och säger sig instämma i det uttalande, som
på sin tid gjordes av centrala omsättningsskattenämnden, att det låge något
i viss mån orimligt i att utfärda bindande förklaringar om förhållanden, som
lätt nog kunde förändras.
överståthållarämbetet tillägger, att de invändningar, som kunde riktas
mot de sakkunnigas lösning, hämtade huvudsakligen sin fulla kraft ur det
förhållandet, att förhandsbeskeden föreslagits skola vara bindande. En an
ordning med icke bindande förhandsbesked eliminerade i stort sett kolli-
sionsproblemet. Ämbetet ansåge att frågan om icke bindande besked i skat
tefrågor förtjänade att ånyo övervägas. Därvid syntes särskilt böra beaktas
de erfarenheter man redan hade av den beskedsgivande verksamhet, som
utövats av centrala omsättningsskattenämnden, centrala krigskonjunktur-
skattenämnden och centrala uppbördsnämnden. En dylik beskedsgivande
verksamhet syntes på ett naturligt sätt kunna anknytas till ledande och
övervakande uppgifter inom taxeringsväsendet. Frågan om inrättandet av
ett centralorgan borde samordnas med övriga uppkommande organisations
frågor inom beskattningsväsendet.
Föreningen Sveriges taxeringsintcndenter
framhåller, att den av de sak
kunniga föreslagna anordningen med riksskattenämnden såsom ett admi
nistrativt organ, som skulle kunna disponera över statens och kommuner
nas beskattningsanspråk, ingåve allvarliga betänkligheter. Den skattskyldiges
merendels berättigade krav på besked bleve visserligen väl tillgodosett men
det framstode som mindre lämpligt att nämnden genom en administrativ verk
samhet i icke domstolsmässiga former skulle vid sidan av regeringsrätten
komma att verka såsom ett prejudikatbildande organ. Risken syntes vara stor
för alt nämnden på grund av sin sammansättning kunde komma att påverkas
av skattepolitiska hänsyn eller eljest bedöma saken ur andra synpunkter
än dem, som regeringsrätten anlade. Kunde förhandsbeskeden ordnas un
der lämpliga former, torde emellertid förutsättningar finnas för att denna
nyhet skulle icke endast tillfredsställa den skattskyldiges privata intressen
utan även giva stadga åt praxis på ett tidigt stadium. I anslutning härtill
uttalar föreningen önskemålet att förhandsprövningen på något sätt gåves
karaktär av process, där den skattskyldige och hans fiskaliska motpart
tillädes samma möjligheter att utveckla sina synpunkter. Riksskattenämn
den syntes icke böra göras till sista instans; beskeden borde kunna över
klagas hos regeringsrätten såväl av den skattskyldige som av företrädare
för det allmännas skattcanspråk.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund
uttalar tveksamhet inför för
slaget med bindande förhandsbesked, vilket innebure ett föregripande av
taxeringsnämndens prövning. Förbundet, som i och för sig hälsade innit-
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
tandet av en riksskattenämnd med tillfredsställelse, förordade att nämn
den tillädes en blott rådgivande och vägledande verksamhet.
Sveriges industriförbund
och
Stockholms handelskammare
åberopa som
eget utlåtande ett av delegerade för nämnda näringsorganisationer samt
för Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund i
ärendet avgivet yttrande. I detta yttrande understrykes, att de höga skat
tesatserna medförde ett allt mer trängande behov av bindande förhands
besked i de ofta svårbedömda skattefrågorna. Sådana förhandsbesked vore
i första hand ägnade att minska olägenheterna för de skattskyldiga av
ovisshet om beskattningsreglernas innebörd eller tillämpning. Men de kun
de jämväl såtillvida bidraga till en begränsning av den nuvarande skatte
belastningens produktionshämmande verkningar att ovissheten om de skat-
teutgifter, som skulle upptagas i en förhandskalkyl rörande planerad verk
samhet eller andra tilltänkta affärstransaktioner åtminstone i huvudsak
kunde undanröjas, så att den återhållande faktor å det enskilda initiati
vet, denna ovisshet innebure, bleve eliminerad. I båda dessa hänseenden
torde den av de sakkunniga föreslagna riksskattenämnden vara väl ägnad
att avhjälpa nuvarande brister i taxeringsorganisationen.
Även i det helt övervägande antalet yttranden, som avgivits av
övriga
organisationer på näringslivets områden,
ha vad de sakkunniga anfört an
gående behovet av förhandsbesked och det för lämnandet av sådana besked
lämpligaste organet vunnit instämmanden. I samband därmed har önske
målet om ett genomförande snarast möjligt av förslaget uttalats.
Allenast i det av
Sveriges redareförening
avgivna yttrandet riktas in
vändningar mot de sakkunnigas förslag, nämligen till den del förslaget in
nebär att förhandsbeskeden skulle lämnas av riksskattenämnden. Förening
en förordar — ur synpunkten att förhandsbeskeden icke finge komma i
konflikt med skattedomstolarnas avgöranden — att en särskild avdelning
inom kammarrätten erhölle rätt att på begäran av skattskyldig lämna dy
lika besked. Denna avdelning inom kammarrätten borde i så fall förstär
kas med lämpligt antal representanter för näringslivets olika grenar, över
kammarrättens beslut skulle såväl den skattskyldige som vederbörande
taxeringsintendent äga besvära sig hos regeringsrätten.
Departementschefen.
Vad de sakkunniga anfört om behovet av åtgärder till befrämjande av
större likformighet vid taxeringen har vunnit anslutning i det helt övervä
gande antalet remissyttranden. Även för egen del kan jag i huvudsak an
sluta mig till de sakkunnigas uttalanden. Om än en viss utjämning i avse
ende å uppskattningen av naturaförmåner och liknande förmåner numera ägt
rum, synes — såsom ock i vissa remissyttranden understrukits och med
exempel belysts — åtskilligt återstå att göra för att en tillfredsställande
ordning skall uppnås och onödig irritation bland de skattskyldiga und
vikas. Det nu sagda gäller i än högre grad sådana uppskattningsfrågor som
t. ex. avdrag för värdeminskning å fastighet och inventarier, avdragsgilla
39
rese- och representationskostnader och värdet å vissa förmögenhetstillgång-
ar. I frågor som dessa ha taxeringsmyndigheterna visserligen att i varje sär
skilt fall söka verkställa en individuell prövning med hänsyn till föreliggande
särskilda omständigheter. Av skilda skäl har det emellertid visat sig i prak
tiken nödvändigt att ofta nog tillgripa en schablonberäkning. I fall då såda
na beräkningsmetoder måste användas, är det ett angeläget önskemål att
vinna kontroll däröver att de lokalt tillämpade schablonerna så utformas, att
de vid tillämpningen leda till resultat, som även vid en jämförelse olika taxe-
ringsdistrikt emellan te sig rättvisa och likformiga. I anslutning härtill och
på föranledande av vad i några remissyttranden påpekats får jag understry
ka, att det nyss sagda icke innebär att jag förordar en schablonmässig taxe
ring i fall, där taxeringsmyndigheterna ha tillräckligt material för ett indivi
duellt bedömande. Ej heller innebär det en rekommendation av schablo
ner, som skulle leda till en likformighet av den art, att värderingen av för
måner o. d. bleve lika för hela landet utan hänsyntagande till olika orter
emellan varierande hyresnivå, marknadspriser, etc. Givetvis åsyftas i och
för sig icke heller — såsom i något remissyttrande befarats — att genom
en central översyn av beskattningsnormerna nå en för landet generell till-
lämpning av den strängaste av de principer, som för närvarande tillämpas
inom något lokalt taxeringsområde. Syftet är allenast att uppnå med skatte-
författningarna överensstämmande samt likformiga och rättvisa taxeringar.
Även när det gäller rättsfrågor — vartill äro att hänföra t. ex. spörs
målen om en persons skattskyldighet, om skatteplikt föreligger för viss
inkomst eller ej och huruvida omkostnader av visst slag falla inom eller
utom ramen för den lagligen medgivna avdragsrätten — synes uppenbart,
att en central rådgivning är ägnad att befordra en enhetlig tillämpning
även för tiden intill dess frågan genom utslag i högsta instans eller på an
nat sätt kan ha vunnit sin slutliga lösning.
Vissa av de nyss åsyftade spörsmålen ha visserligen numera — genom
utslag i regeringsrätten eller genom ändrad lagstiftning — vunnit sin lös
ning. Det låter sig möjligen även säga, att en del av de dithörande frågorna
äro sådana, som erhålla aktualitet huvudsakligen blott i tider av rubbad eko
nomisk jämvikt eller då av särskilda skäl speciella, tidsbegränsade lagstift
ningsåtgärder genomföras. Dessa synpunkter utgöra dock icke något skäl mot
inrättandet av ett centralt organ med nyss antydda uppgifter. Erfarenheten
visar nämligen, att nya skatteproblem ständigt uppkomma. Detta kan för
anledas av ny skattelagstiftning, av annan lagstiftning som är av beskaffen
het att påverka skatteförfattningarnas tillämpning, av den allmänna sam
hälleliga och ekonomiska utvecklingen eller av andra orsaker. Det torde i
detta sammanhang — i anledning av vad i några remissyttranden påpekats
— få tilläggas, att frågan om en förenkling av inkomstskattelagstiftningen
är en fråga på relativt lång sikt och att en sådan i och för sig mycket önsk
värd förenkling knappast kan förutses i nämnvärd utsträckning komma att
påverka det framtida behovet av ett centralt organ.
Vidare må framhållas, att det centrala organets verksamhet i nu disku
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
40
terade hänseenden i icke ringa grad komme att tillika innebära en rationa
lisering av arbetet med upprättandet av de lokala anvisningarna till det
årliga taxeringsarbetet och till de allmänna fastighetstaxeringarna. Sålunda
skuile det ankomma på centralorganet att utarbeta och fastställa sådana
blanketter och formulär, som för närvarande utarbetas inom varje läns
taxeringsavdelning till tjänst för taxeringsnämnderna. Vidare skulle detta
organ vara behjälpligt vid utarbetandet av sådana ändringar i prövnings-
nämndernas och taxeringsintendenternas anvisningar, som betingades av
ändrad lagstiftning eller nytillkomna prejudicerande utslag av skattedom-
stolarna. Landskamrerarna och taxeringsintendenterna skulle därjämte få
möjlighet att genom en formlös kontakt med det centrala organet eller dess
tjänstemän på ett enkelt och tidsvinnande sätt kunna erhålla orientering i
aktuella frågor. Det centrala organets verksamhet skulle således — sam
tidigt som densamma tillskapade större garantier för likformighet vid taxe
ringen — medföra en i och för sig mycket önskvärd lindring i vissa av
taxeringsavdelningarnas och prövningsnämndernas nuvarande arbetsupp
gifter.
1 detta sammanhang må jämväl framhållas, att tillkomsten av ett centralt
organ av angiven karaktär skulle leda till en viss, i och för sig önskvärd av
lastning av finansdepartementets rättsavdelnings arbetsbörda och därigenom
möjliggöra, att ocniia avdelning kunde mera fullständigt disponeras för sina
egentliga arbetsuppgifter.
Frågan om likformighet vid taxeringen innefattar i sig även spörsmålet
om en effektivisering av taxeringskontrollen. Det är nämligen uppenbart, att
kravet på en likformig taxering innefattar ett krav på kontroll av de skatt
skyldigas inkomst- och utgiftsredovisning så att garantier i görligaste mån
vinnas för att skattepliktiga intäkter korrekt upptagas i självdeklarationer
na och att avdrag tillgodotöras de skattskyldiga för omkostnader, som lag
ligen äro avdragsgilla, men icke för andra omkostnader.
Det torde icke vara någon hemlighet, att vissa bristfälligheter vidlåda den
nuvarande taxeringskontrollen. Särskilt gäller detta kontrollen av rörelse-
idkares och fria näringsutövares självdeklarationer. Orsakerna härtill torde
i viss utsträckning vara att finna i beskattningsnämndernas organisation.
Utan att närmare ingå på detta spörsmål må dock erinras om att taxerings
nämnderna ha en mycket kort tid till förfogande för genomförandet av ett
vidlyftigt kontrollarbete. Svårigheterna att få fram ett tillräckligt och tillför
litligt underlag för en deklarationslcontroll äro ofta mycket stora. När det
gäller rörelseidkares deklarationer, kan en verklig granskning av deklara
tionen i allmänhet göras först efter en mer eller mindre fullständig räken-
skapsgranskning och för en sådan granskning saknas ofta nog tid, varjämte
för uppgiften kräves kunnighet i bokföring i en utsträckning, som taxerings-
nämndsordförandena mera sällan besitta. Genom den år 1943 genomförda
reformen på taxeringsväsendets område — innebärande bland annat ett
sammanförande av rörelseidkares deklarationer till granskning av särskilda
taxeringsnämnder och genomförandet av taxeringskonsulentorganisationen
— har visserligen åtskilligt vunnits ur synpunkten av en förbättrad deklara-
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
41
tionskontroll, men fortfarande torde gälla att taxeringen i första instans av
skattskyldiga, varom nu är tal, ofta är otillfredsställande. Först på prövnings-
nämndsstadiet och sedan länsstyrelsernas taxeringsavdelningar och deras
bokgranskningsexpertis inkopplats, kan bli fråga om en effektiv gransk
ning. Emellertid har det visat sig, att taxeringsavdelningarnas personella
och övriga resurser i betydande omfattning icke varit tillräckliga för ifråga
varande arbetsuppgifter. Bokgranskning har, såvitt vissa län angår, i all
mänhet endast hunnit verkställas i sådana taxeringsärenden, som genom be
svär av den skattskyldige dragits under prövningsnämndens särskilda pröv
ning.
Det nu sagda är naturligen ägnat att i första hand aktualisera frågan om
en omprövning av beskattningsnämndernas och taxeringsavdelningarnas or
ganisation. Jag får i detta sammanhang erinra om vad jag uttalade till stats
rådsprotokollet den 17 mars 1950 i samband med en hemställan om be
myndigande att tillkalla sakkunniga för verkställande av en teknisk revision
av inkomstskattelagstiftningen. Jag framhöll därvid att min avsikt vore att
sedermera — när resultaten av utredningen rörande inkomstskattelagstift
ningen förelåge och det sålunda blivit klarlagt i vad mån arbetsuppgifter av
enklare beskaffenhet på denna väg kunde avlastas taxeringsmyndigheterna
—- upptaga frågan om en översyn av taxeringsorganisationen i syfte att mera
effektivt inrikta denna på kvalificerat taxeringsarbete med därav följande
bättre taxeringsresultat. Sedermera — eller i betänkande den 9 maj 1950 (nr
46) —- har bevillningsutskottet i anledning av väckta motioner föreslagit
riksdagen att hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning rörande bland
annat en effektivisering av taxeringsförfarandet. Utskottets hemställan har
vunnit riksdagens bifall.
I yttrande över taxeringssakkunnigas betänkande har bl. a. överståthål-
larämbetet uttalat tvivel om lämpligheten av att vid en tidpunkt, då frågan
om taxeringsväsendets bottenorganisation ställts under diskussion, inrätta
ett organ, som väsentligen kunde karakteriseras såsom en central institu
tion inom taxeringsväsendet.
För egen del kan jag icke finna en invändning av sådan art bärande. Väl
låter det sig sägas, att när den ifrågasatta översynen verkställts och en för
bättring och effektivisering av taxeringsorganisationen kommit till stånd,
en revision av det centrala organets arbetsuppgifter i vissa hänseenden möj
ligen kan bli erforderlig. Men det torde kunna förutses, att om i dagens
läge frånvaron av ett på förevarande område centralt verksamt organ utgör
en påtaglig brist i vår taxeringsorganisation, så kommer detta att vara fallet
även efter en omorganisation av taxeringsväsendets bottenorganisation,
önskemålet att med hjälp av ett centralt organ samordna vissa åtgärder på
deklarationskontrollcns område och låta lokalt vunna erfarenheter snabbt
bringas till samtliga taxeringsmyndigheters kännedom torde nämligen
framdeles komma att göra sig gällande med samma kraft som för närvaran
de. Till de åtgärder som med det nyss sagda åsyftats -—- exempelvis en ratio
nalisering av den s. k. stickprovskontrollen, eu samordning över hela riket
eller delar av riket av s. k. kategorigranskning, rekommendationer angående
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
rationella och praktiska grunder för genomförandet av bokgranskningar,
sammanställande och bekantgörande av resultatet av vunna erfarenheter på
området o. s. v. — torde jag få återkomma längre fram.
Förut har framhållits att åtskilliga av de uppgifter, som det centrala orga
net avsetts skola handhava ur synpunkten att verka för en likformig taxe
ring, innebära förhandsuttalanden i taxeringsfrågor, lämnade utan direkt bin
dande verkan men i kraft av organets auktoritet. De sakkunniga ha emeller
tid därjämte föreslagit, att bindande förhandsbesked skulle på framställning
av de skattskyldiga kunna lämnas i särskilda fall. Förslaget i denna del
åsyftar att tillgodose ett vid flera tillfällen från näringslivets sida framställt
önskemål om möjlighet att erhålla besked angående det skatterättsliga be
dömandet av en planerad åtgärd eller investering för industriellt ändamål.
Därvid har önskemålet motiverats med en hänvisning till att den skatte-
rättsliga effekten av en åtgärd eller en investering vore av stor betydelse,
när det gällde att bedöma densamma ur affärsekonomisk synpunkt, samt
att skattelagstiftningen vore i sina stycken så invecklad eller svårtolkad, att
de skattskyldiga själva mången gång saknade möjlighet att i frågan bilda
sig en tillräckligt säker uppfattning.
Det torde få erinras om att — såsom av det förut sagda framgår — frågan
om förhandsbesked vid ett par tillfällen varit föremål för riksdagens upp
märksamhet. Sålunda framhöll t. ex. bevillningsutskottet vid 1941 års riks
dag (bet. nr 33), i anledning av väckta motioner, att det syntes utskottet
vara av stort värde för rörelseidkare att vid nyanläggningar eller nyanskaff
ningar för industriellt ändamål kunna erhålla ett förhandsuttalande. Det
tillädes att skulle en sådan anordning bliva av någon större praktisk bety
delse, syntes nödvändigt, att det särskilda organet erhölle sådan befogen
het, att dess på förhand gjorda uttalanden bleve fullt bindande för alla
parter.
Vidare må här erinras om uttalandet i direktiven för utredningen, att det
icke kunde förnekas att en möjlighet att erhålla förhandsbesked i skatte
frågor i samband med nyanläggningar och andra ekonomiska transaktioner
av större vikt skulle vara av betydande värde för vederbörande näringsidkare
och ägnat att i sin mån befordra ett rationellt utnyttjande av produktions
medlen.
De sakkunnigas förslag om förhandsbesked har — främst ur de synpunk
ter, som framgå av det nyss sagda — tillstyrkts i flertalet remissyttranden.
Blott några få remissinstanser ha uttalat den meningen, att något egentligt
behov av förhandsuttalanden icke skulle föreligga. I några av de yttranden,
där behovet av förhandsuttalanden vitsordats, har dock de sakkunnigas för
slag i vissa delar kritiserats. Invändningar ha därvid främst riktats mot att
förhandsuttalandena skulle givas formen av bindande besked.
För egen del ansluter jag mig till en början till de sakkunnigas uppfatt
ning, att ett legalt behov av förhandsbesked uppenbarligen finnes och att
tiden nu är inne för åtgärder i syfte att tillgodose detta behov. Det torde
knappast råda delade meningar därom att det nuvarande skattetrycket i
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
43
åtskilliga fall medför, att den skattemässiga innebörden av en planerad in
vestering kan vara betydelsefull, understundom kanske utslagsgivande, för
ett korrekt företagsekonomiskt bedömande av investeringens lämplighet. Så
som ett enda belysande exempel kan nämnas den betydelse, som är att till-
lägga svaret på frågan huruvida en viss anläggning skatterättsligt är att
hänföra till sådan del av byggnad som bör åsättas särskilt maskinvärde eller
ej och förty av beskaffenhet att falla inom eller utom ramen för vad som
omfattas av rätten till fri avskrivning.
Det är också uppenbart, att vår skattelagstiftning varken för närvarande
är eller framdeles torde kunna komma att bli så utformad, att tolknings-
och tillämpningssvårigheter kunna undvikas. Jag hänvisar till vad jag tidi
gare anfört därom att erfarenheten utvisar att nya skattespörsmål ständigt
uppkomma, spörsmål som ofta ha sin grund i den allmänna samhällsekono
miska utvecklingen och som vid en skattelagstiftning icke kunna förutses.
Av det nu sagda framgår även, att jag icke kan dela den i vissa remissytt
randen framförda uppfattningen att behovet av förhandsbesked i så hög
grad hänfört sig till den gångna krigs- och kristiden med då rådande spe
ciella förhållanden, att en permanent lagstiftning om förhandsbesked icke
syntes vara till behovet tillräckligt klarlagd. En annan sak är att synpunk
ter som dessa kunna påverka bedömandet av i vilken utsträckning förhands
besked kunna komma att meddelas och av den organisation som blir för
ändamålet erforderlig.
Invändningarna mot de sakkunnigas förslag hänföra sig i övrigt huvud
sakligen till den omständigheten, att beskeden skulle vara bindande. Det har
sålunda invänts,
att
meddelandet av dylika förhandsbesked vore till sin ka
raktär en domstolsakt, varför anordningen innebure ett avsteg från gällande
instansordning och ett ingrepp i domstolarna allena tillkommande befogen
heter,
att
det vore principiellt oriktigt att tvinga beskattningsnämnderna fast
ställa taxeringar, som kunde av dem anses vara oriktiga,
att
en bristande
jämlikhet och likformighet uppkomme i sådana fall, där beskattningsnämn-
den hade att för en skattskyldig tillämpa ett av nämnden såsom felaktigt
ansett förhandsbesked, medan samma nämnd beträffande en annan skatt
skyldig i samma läge, som icke hade att åberopa sig på ett erhållet förhands
besked, beslutade på ett motsatt sätt,
samt att
betydande tolkningssvårighe-
ter voro att emotse, när det gällde att pröva huruvida de förutsättningar,
varå förhandsbeskedet grundade sig, sammanfölle med vid taxeringstillfäl-
let konstaterade omständigheter.
Härom torde i detta sammanhang följande få anföras.
För att förhandsbeskeden skola bliva av avsett värde för de skattskyldiga
torde — såsom i direktiven för utredningen och i andra sammanhang fram
hållits — vara erforderligt, att beskeden under angivna förutsättningar
garantera
de skattskyldiga ett visst bedömande ur skatterättslig synpunkt.
Ett allenast vägledande uttalande skulle i åtskilliga fall säkerligen icke på
ett tillfredsställande sätt fylla det behov, som en lagstiftning om förhands
besked åsyftade alt tillgodose. Härtill kommer att en för den skattskyldige
betänklig och ur det allmännas synpunkt knappast försvarlig situation
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
skulle uppkomma i sådant fall, där den skattskyldige byggt sitt handlande
på ett s. k. auktoritativt förhandsuttalande, vilket vid en prövning i högsta
instans, sedan investeringen redan gjorts, underkändes.
Med denna uppfattning kan en anordning med bindande förhandsbesked
avvisas allenast därest vägande skäl ur andra synpunkter finnas att anföra
mot densamma.
Vad då angår invändningarna om kompetenskonflikter med skattedomsto-
lar och beskattningsnämnder, är det uppenbart att dessa invändningar helt
sammanhänga med hur frågan om förhandsbesked tekniskt löses. Om be-
skattningsnämnderna ägde meddela dylika besked och om ömsesidig be-
svärsrätt till kammarrätten och regeringsrätten föreskreves, skulle befo
gade invändningar av nyss angiven art icke kunna framställas. Emellertid
vore en sådan anordning — som icke från något håll ifrågasatts — av
uppenbara skäl alltför osmidig och ur skilda synpunkter olämplig. Där
emot är den av kammarrätten föreslagna anordningen — innebärande att
nämnda domstol skulle ha att i första hand meddela förhandsbesked och
att sådana besked skulle kunna överklagas hos regeringsrätten — mera
förtjänt att övervägas. Mot en sådan ordning måste emellertid invändas vad
de sakkunniga anfört därom, att meddelandet av förhandsbesked förutsät
ter en beredning av administrativ karaktär, som icke väl låter sig inpassas i
de uppgifter, vilka åvila en förvaltningsdomstol som kammarrätten. Jag
åsyftar härvid att ett förhandsbesked kan behöva föregås av ett utrednings-
förfarande, som i det särskilda fallet förutsätter införskaffandet av upplys
ningar från sakkunniga, statliga myndigheter och enskilda organisationer
på näringslivets områden samt diskussioner icke blott med den beskeds-
sökande utan även med andra berörda.
Om det således är uppenbart, att ett särskilt beredningsorgan måste för
ändamålet tillskapas, är det också naturligt att detta organ tillägges upp
giften att meddela förhandsbeskedet. Sedan väl all erforderlig utredning in
förskaffats, synes emellertid hinder icke föreligga mot att beskedet, efter
besvär av part som av beslutet beröres, underställes skattedomstols pröv
ning. Då det ligger i sakens natur, att ett lagakraftägande beslut snabbast
möjligt skali kunna erhållas, synes det å andra sidan nödvändigt föreskriva
att sådana besvär skola upptagas direkt av den skattedomstol — regerings
rätten och i vissa fall kammarrätten — som slutligt har att döma i frågor
av hithörande art.
Om frågan om förhandsbesked löses i enlighet med vad nu angivits, blir
— därest någon part är missnöjd med centralorganets beslut — det slut
liga avgörandet ett beslut av skattedomstol. Härigenom reduceras avsevärt
betydelsen av de tidigare återgivna invändningarna. Underinstanserna ha
då att i det särskilda fallet följa ett förhandsbesked, som antingen fastställts
av vederbörande högsta instans i skattemål eller som beslutats av ett cen
tralt organ mot vars ifrågavarande beslut invändningar icke rests från nå
gon berörd part. Kvar står visserligen den öppna rätten för beskattnings-
nämnderna och skattedomstolarna att i andra likartade fall fatta beslut av
annan innebörd än den, som förhandsbeskedet innefattat. Att så allenast
Kungl. Maj. ts proposition nr 64.
45
undantagsvis komme att ske och i praktiken knappast aldrig i de fall, där
förhandsbeskedet fastställts av regeringsrätten respektive kammarrätten,
torde emellertid kunna förutses. De på dessa skäl grundade invändningarna
synas mig därför icke böra tillerkännas någon avgörande betydelse. Det
samma gäller invändningen om svårigheterna att bedöma, huruvida de för
utsättningar, på vilka förhandsbeskedet grundats, sammanfalla med vid
taxeringen konstaterade omständigheter. Till denna fråga finnes emellertid
anledning att i annat sammanhang återkomma.
Såsom av det nu anförda framgår, anser jag mig böra förorda, att för
handsbesked skola lämnas i form av bindande besked. I detta samman
hang vill jag emellertid framhålla, att jag även delar den meningen, som
anförts bl. a. av kammarrätten, att det torde vara allenast ett ganska be
gränsat antal fall, där ett verkligt legitimt krav på bindande förhandsbesked
finnes. I allt fall torde så komma att bliva förhållandet om riksskattenämn
den bemyndigas lämna vägledande upplysningar i form av allmänna an
visningar i aktuella beskattningsfrågor. Jag vill alltså •—■ samtidigt som
jag tillstyrker anordningen med bindande förhandsbesked ■— uttala, att
enligt min mening bör ett vägande av fördelarna med ett på tidigare angivet
sätt konstruerat förhandsbesked mot de därmed förenade nackdelarna för
anleda, att bestämmelserna om rätt att meddela förhandsbesked tillämpas
restriktivt.
Jag torde så få övergå att behandla frågan angående vilket organ, som
bör handha de i det föregående ifrågasatta uppgifterna.
Vad först angår lämpligt organ för ombesörjandet av de uppgifter, som
i det föregående betecknats såsom uppgifter till befrämjande av likformig
taxering, synas övervägande skäl tala för en anordning i enlighet med vad
i betänkandet förordats. Av skäl de sakkunniga anfört synes icke böra
ifrågakomma att tillägga finansdepartementet eller någon byrå inom de
partementet handhavandet av ifrågavarande uppgifter. Ej heller vore upp
gifterna förenliga med de åligganden, som åvila någon beskattningsnämnd
eller skattedomstol. Att anförtro uppgifterna åt landskamrerar- och taxe-
ringsintendentmötena innebure en dyrbar och administrativt sett mindre
lyckad anordning, vars effektivitet därjämte starkt kunde ifrågasättas.
Principiella och andra invändningar vore även att rikta mot tanken att
åt någon vid dessa möten utsedd delegation uppdraga handhavandet av upp
gifterna i fråga.
Av det sagda framgår att jag är beredd förorda att ett nytt organ inrättas
för ändamålet. Jag ansluter mig även till de sakkunnigas förslag att detta
organ, som lämpligen synes kunna kallas riksskattenämnden, konstrueras
såsom en nämnd med en administrativt samt i beskattnings- och taxerings-
frågor väl förfaren ordförande samt med nämndledamöter som företräda
icke blott skatterättsligt kunnande utan även erfarenhet från olika delar av
förvärvslivet. Nämnden bör givetvis även utrustas med ett kansli.
Jag får i detta sammanhang — på föranledande av vad länsstyrelsen i
Skaraborgs län anfört därom att de sakkunniga icke tillräckligt skulle ha
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
beaktat att den av dem föreslagna organisationen icke väl läte sig förenas
med bestämmelserna i taxeringsförordningen och landshövdingeinstruktio
nen angående taxeringsarbetets bedrivande och ansvaret för detsamma —
framhålla, att den rådgivande och vägledande verksamhet till befrämjande
av likformig taxering och till samordnande och underlättande av taxerings
myndigheternas arbete, som skulle åvila det centrala organet, enligt min
mening icke till någon del kan anses innebära något med nämnda bestäm
melser oförenligt. Någon ändring i dessa torde icke heller påkallas vid ett
genomförande av det nu förordade förslaget.
Redan i den tidigare diskussionen om behovet av och principiella invänd
ningar mot bindande förhandsbesked har jag haft anledning att taga viss
ställning till frågan om vilket organ, som bör tilläggas uppgiften att med
dela sådana besked. Under hänvisning till vad jag därvid anförde vill jag
uttala, att jag finner det naturligt och ändamålsenligt, att den av mig för
ordade riksskattenämnden —- vilken avses skola utrustas med ett kansli väl
lämpat att handha den administrativa beredningen av framställningar om
förhandsbesked och vilken nämnd genom sin verksamhet för främjandet av
likformig taxering får att syssla med likartade spörsmål — tillägges jämväl
uppgiften att meddela bindande förhandsbesked.
Vid bedömandet av behovet av ett centralorgan torde även följande böra
beaktas. Under senare år har tid efter annan visat sig erforderligt att inrät
ta särskilda organ för handläggande av vissa uppgifter, som sammanhängt
med vidtagna lagstiftningsåtgärder. Understundom — såsom beträffande
centrala krigskonjunkturskattenämnden och centrala omsättningsskatte-
nämnden — ha dessa organ handlagt frågor, som uppkommit i anledning av
en tidsbegränsad lagstiftning. I andra fall åter har det centrala organet er
hållit uppgifter, som sammanhänga med en permanent lagstiftning; så är
fallet med centrala uppbördsnämnden. Vidare må erinras om de av 1950
års riksdag beslutade ändringarna i förordningen den 27 juni 1927, nr 321,
om utskiftningsskatt, innebärande bl. a. att vid vissa fall av fusion skall,
efter ett dispensförfarande, anstånd kunna medgivas med erläggandet av
sådan skatt. Dispensförfarandet har därvid förutsatts skola handhavas av
riksskattenämnden, därest denna komme att inrättas, och i annat fall av eu
särskilt för ändamålet inrättad nämnd. Det förtjänar även framhållas, att
1944 års allmänna skattekommitté i betänkande den 23 juni 1950 (SOU
1950: 21) föreslagit ändrade bestämmelser rörande utdelning å svenska ak
tier och andelar i vissa fall, innebärande bland annat att s. k. familj ebolag
och därmed jämförliga associationer icke skulle åtnjuta frihet från skatt å
utdelning å aktier och andelar. Skattekommittén har emellertid samtidigt
föreslagit, att dispens från de förordade nya bestämmelserna skulle efter
prövning i administrativ ordning i särskilda fall kunna medgivas. Slutligen
må erinras om att ändrade bestämmelser angående rätt till avdrag för med
lemsavgifter vid inkomsttaxeringen ansetts icke kunna genomföras, förrän
ett centralt organ inrättats och kunnat tagas i anspråk för vissa med en
sådan beskattningsreform förknippade uppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
47
Det nu sagda visar, att behov av ett centralt organ iid efter annan upp
kommer och att inrättandet av ett sådant organ framstår som påkallat även
från andra synpunkter än dem som sammanhänga med frågan om likfor
mighet vid taxeringen o. d. Den i det föregående förordade riksskattenämn
den torde utgöra ett organ, väl lämpat för uppgifter av nyss antydd art.
I detta sammanhang må — på föranledande av vad i några remissyttran
den påpekats — framhållas, att om en riksskattenämnd inrättas, så synes
visserligen tänkbart att låta denna övertaga centrala uppbördsnämndens
uppgifter, men en sådan anordning synes likväl icke böra ifrågakomma,
förrän riksskattenämnden hunnit göra sig förtrogen med sina huvudsakliga
arbetsuppgifter. Frågan härom torde därför böra upptagas till prövning
framdeles och lämpligen först sedan den pågående översynen av uppbörds-
förfarandet avslutats och centrala uppbördsnämnden fullföljt de arbetsupp
gifter, som kunna förutses bliva av denna översyn föranledda.
Till sist må tilläggas att jag i likhet med de sakkunniga icke är av den
uppfattningen att inrättandet av riksskattenämnden skulle göra landskam-
rerar- och taxeringsintendentmötena onödiga. Tvärtom torde förhållandet
bliva det, att nämnden i fråga om vissa av dess arbetsuppgifter torde i hög
grad vara betjänt av samarbete och samråd med till särskilda möten sam
mankallade landskamrerare och taxeringsinlendenter. Dessa möten torde
vidare utgöra en av nämndens bästa möjligheter till kontakt med de lokalt
arbetande myndigheterna i och för information angående rådande förhål
landen och diskussion om önskvärda och lämpliga åtgärder.
III. Riksskattenämndens rådgivande och vägledande verksamhet.
1. Inledning.
De sakkunniga. De sakkunniga erinra inledningsvis om sin här tidigare
återgivna uppfattning, att det enligt deras mening icke borde ifrågakom
ma att riksskattenämnden utrustades med befogenhet att övervaka beskatt-
ningsnämndernas arbete. Ett dylikt ingripande skulle i grund omgestalta
gällande ordning och försvaga landskamrerarnas och taxeringsintendenter-
nas ställning såsom ledare av taxeringsarbetet i länen. En dylik anordning
vore även mindre väl förenlig med beskattningsnämndernas uppgift såsom
instans i taxeringsprocessen. Däremot vore lämpligt att riksskattenämnden
med råd och upplysningar av vägledande natur bistode landskamrerarna
och taxeringsintendentcrna i deras arbete med ledningen av beskattnings
nämndernas verksamhet.
Därefter erinras i betänkandet om de olika metoder, som för närvarande
komme till användning när det gällde att verka för enhetlighet i taxerings
arbetet inom varje län. Härom anföres följande.
Innan taxeringsarbetet under ett taxeringsår tager sin början utsändas av
länsprövningsnämnden fastställda anvisningar för årets taxeringar, innehål
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
lande bland annat normer för värdesättning å vissa förmåner och för avdrag
i olika hänseenden. Vidare förekomma på sina håll, då behov därav anses
föreligga, kurser för nytiilträdande taxeringsnämndsordförande. Vanligt är
att representanter för taxeringsnämnderna sammankallas till överläggningar,
därvid föredrag hållas och erfarenheter utbytas. Även på annat sätt, exem
pelvis genom utfärdande av cirkulär med upplysningar om mera betydelse
fulla avgöranden i taxeringsinål samt råd och upplysningar i olika avseen
den, hållas taxeringsnämnderna underrättade om praxis. Ett annat sätt att
befrämja likformighet och effektivitet i taxeringsarbetet är att taxerings-
intendenten bevistar sammanträden med taxeringsnämnderna och därvid
lämnar praktisk handledning. Det ligger i sakens natur, att dylika besök hos
taxeringsnämnderna kunna medhinnas endast i begränsad omfattning. Där
de förekomma torde de vara till stor nytta även i det avseendet, att taxerings-
intendenten blir i tillfälle att taga närmare kännedom om taxeringsnämn
dernas arbetsmetoder.
Av största betydelse för uppnående av tillfredsställande taxeringsresultat
är den granskning av taxeringarna, som äger rum inom länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar. Omfattningen av denna granskning belyses i någon
mån av den vid betänkandet fogade bilagan C II.1 Under krigsåren lärer detta
granskningsarbete i viss mån hava måst eftersättas på grund av det betung
ande arbetet med åsättandet av taxering till krigskonjunlcturskatt och all
män omsättningsskatt. Efter det mera normala förhållanden inträtt, torde
granskningsarbetet kunna förväntas bliva mera effektivt genomfört.
De sakkunniga påpeka, att av det nu återgivna framginge, att organisa
toriska förutsättningar funnes för uppnående av likformighet i taxering
arna inom varje län för sig. Däremot vore det mindre väl ställt med möjlig
heterna att samordna taxeringsarbetet inom riket i dess-helhet.
I sistnämnda hänseende erinras om att mellankommunala prövningsnämn-
dens praxis i fråga om fördelning till beskattning av inkomst, som härflöte
av rörelse inom skilda kommuner och län, syntes vara normgivande även
för länsprövningsnämnderna, varjämte erinras om de resultat i avseende
å likformig taxering som vunnits genom anordnande av möten med lands-
kamrerare och taxeringsintendenter. Vidare erinras om de upplysningar
rörande motiv till ändringar i skattelagarna och de råd i förekommande
fall, som landskamrerare och taxeringsintendenter brukade på förfrågan
kunna erhålla från finansdepartementets rättsavdelning. Slutligen påpekas
att i övrigt vore den, som ville skaffa sig kännedom om innebörden av skat
teregler och praxis, hänvisad till betänkanden, propositioner, utskottsutlå
tanden, redogörelserna i regeringsrättens årsbok för avdömda skattemål
och den förefintliga skatterättsliga litteraturen.
De sakkunniga framhålla, att erfarenheterna visade att de förefintliga
möjligheterna att samordna taxeringsarbetet över hela riket vore otillräck
liga. Riksskattenämndens verksamhet borde därför inriktas på att under
lätta utnyttjandet av dessa möjligheter och därutöver utbygga desamma.
Detta borde enligt de sakkunniga ske genom att riksskattenämnden beredde
taxeringsmyndigheterna tillfälle att på ett snabbare och bättre sätt ta del
av vägledande utslag i skattemål från regeringsrätten och kammarrätten,
1 Bilagan är icke här återgiven.
49
genom att nämnden tillhandahöllc myndigheterna annat material av bety
delse för skattelagarnas tolkning, genom en jämförande granskning av inom
olika län utfärdade direktiv rörande taxeringsarbetets bedrivande och ge
nom ett centralt utarbetande av erforderliga blankettformulär. Vidare
skulle riksskattenämnden meddela för hela riket gemensamma anvisningar
i fråga om taxering samt avge yttranden i sådana frågor på framställning
av landskamrerare och taxeringsintendentcr. Nämnden skulle även verka föl
en samordning av taxeringskontroJlen och bättre utbildning av taxerings-
nämndsordförande och kronoombud.
Departementschefen. Som framgår av de utav de sakkunniga utarbetade
författningsförslagen, förorda de sakkunniga att i taxeringsförordningen
intages en allmän föreskrift rörande riksskattenämndens uppgift att verka
för en riktig och enhetlig tillämpning av skatte- och taxeringsförfattning-
arna och därutöver — förutom vissa föreskrifter i speciella hänseenden —
ett allmänt stadgande att det ankomme på Kungl. Maj :t att meddela när
mare föreskrifter rörande nämndens verksamhet. Förslag till sådana före
skrifter ha upptagits i den av de sakkunniga utarbetade instruktionen för
riksskattenämnden. Såsom av detta förslag framgår (jämför 3—6 samt 8, 9
och 20 §§ i instruktionen) ha de sakkunniga icke heller tänkt sig att Kungl.
Maj :ts föreskrifter skulle innefatta något preciserande i detalj av nämn
dens uppgifter och verksamhet för riktig och likformig taxering. Det skulle
uppenbarligen ankomma på nämnden att utifrån vissa allmänna författ-
ningsföreskrifter och på grundval av vad förarbetena till den ifrågavarande
lagstiftningen inneliölle bedriva sitt arbete.
Jag vill redan i detta sammanhang uttala min principiella anslutning till
de sakkunnigas i detta hänseende tillkännagivna uppfattning. Det synes mig
nämligen varken möjligt eller lämpligt att nu preciserat föreskriva, hur
verksamheten i alla hänseenden bör utformas. Det kan icke — innan er
farenhet på området vunnits — med tillräcklig säkerhet bedömas vare sig
liur de mycket vidlyftiga arbetsuppgifter, som komma att anförtros nämn
den, böra i detalj lösas eller ens den absoluta omfattningen av dessa upp
gifter. Det bör därför, såsom de sakkunniga förutsatt, lämnas nämnden i
viss mån fria händer att — inom ramen för givna författningsföreskrifter
och med beaktande av lagstiftningens förarbeten — själv utforma sin verk
samhet utifrån under hand vunna erfarenheter. Det må även beaktas, att
man icke kan påräkna att riksskattenämnden redan i början av sin verk
samhet blir i tillfälle att sysselsätta sig med samtliga de uppgifter, vilka
för framtiden böra ankomma på nämnden. Det torde tvärtom få anses önsk
värt, att nämnden i det första skedet av sin verksamhet icke lägger sig om
bord med fler uppgifter än dem, med vilka nämnden utifrån sin erfarenhet
och personalutrustning redan från början lämpligen bör gripa sig an. Vad
som i det följande kan komma att förordas såsom önskvärda arbetsupp
gifter, får sålunda i viss mån karaktär av ett arbetsprogram på en något
längre sikt.
4 Jiilxang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 04.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Såsom framgår av vad tidigare sagts, delar jag den av de sakkunniga an
förda meningen, att en väsentlig uppgift för riksskattenämnden blir att
underlätta utnyttjandet av och att utbygga de nu förefintliga möjligheterna
att samordna taxeringsarbetet över hela riket i syfte att ernå en riktig och
likformig taxering. De av de sakkunniga i detta hänseende tilltänkta upp
gifterna för riksskattenämnden torde i det följande få var för sig behandlas.
2. Allmänna anvisningar, yttranden i taxeringsfrågor, rättsfallsregister m. m.
De sakkunniga. Vad först angår frågan om utfärdande av a 11 in ä n n a
anvisningar till taxeringsmyndigheterna, framhålla de
sakkunniga, att riksskattenämndens uppgift vore alt i form av dylika an
visningar tillkännagiva sin uppfattning om hur sådana taxeringsspörsmål
borde lösas, som enligt vad nämnden erfarit blivit föremål för olika av
göranden inom skilda län eller beträffande vilkas lösande tveksamhet visat
sig råda hos taxeringsmyndigheterna. För att på ett tillfredsställande sätt
kunna verka därför erfordrades att nämnden bereddes tillfälle att under
söka förekomsten av sådana ojämnheter. Det mest effektiva medlet därför
vore granskning av prövningsnämndernas protokoll. Då en fortlöpande
sådan granskning lätt kunde få sken av övervakning, ville de sakkunniga
emellertid icke förorda en dylik anordning. Hinder borde dock icke före
ligga för riksskattenämnden att i enskilda fall, då skäl därtill vore för
handen, infordra protokoll från prövningsnämnden. De sakkunniga anföra
därefter följande.
Andra möjligheter än granskning av prövningsnämndernas protokoll tor
de emellertid erbjudas riksskattenämnden, då det gäller för denna att för
skaffa sig kännedom om taxeringsförhållandena inom de olika länen. I
första hand bör härvid beaktas den granskning av inom länen utfärdade
direktiv och anvisningar till ledning för taxeringen, som enligt förslaget
skall företagas av nämnden. Berörda direktiv och anvisningar torde giva
en tämligen god bild av inom länen tillämpad praxis. Vidare kommer riks
skattenämnden att bliva uppmärksammad å under taxeringsarbetet upp
komna problem vid besvarandet av förfrågningar från landskamrerarna och
taxeringsintendenterna. Deltagande i överläggningar å landskamrerar-
och taxeringsintendentmötena torde också vara av betydelse i förevarande
hänseende. Slutligen skall riksskattenämnden genom besök å länsstyrelser
nas taxeringsavdelningar beredas möjlighet att göra sig förtrogen med för
hållandena inom de olika länen.
De sakkunniga framhålla vidare, att i såväl uppskattnings- som rättsfrå
gor, berörande betydelsefulla områden av beskattningen, förelåge behov av
mera enhetlig behandling. Härom anföres.
Vad angår uppskattningsfrågorna torde de utslag, som i dessa av högsta
instansen meddelas, ofta icke vara till tillräcklig ledning för bedömande av
likartade fall. För en mera enhetlig tillämpning av skattelagarna, i vad
angår nu berörda uppskattningsfrågor, torde vara av värde, att i anvisning
ar från riksskattenämnden angivas de grunder, vilka böra komma till an
vändning vid taxeringen. Såsom exempel på sådana uppskattningsfrågor,
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
51
beträffande vilka de sakkunniga anse riksskattenämnden böra meddela all
männa anvisningar, kunna nämnas värdesättning av vissa förmögenhets-
tillgångar såsom icke börsnoterade obligationer, aktier och andra värde
papper, jordbrukares inventarier samt rörelseidkares varulager, gränsdrag
ningen mellan löpande försäljning och realisation av levande eller döda
jordbruksinventarier samt mellan nyuppsättning och nyanskaffning av så
dana inventarier, ävensom medgivande av vissa avdrag såsom för värde
minskning av skog, för reparation och underhåll av byggnader, för värde
minskning och överpris å byggnader, anläggningar och inventarier, för rese-
och representationskostnader och kostnad för facklitteratur samt för ned
satt skatteförmåga. — — —
Vad beträffar rena rättsfrågor föreligger på grund av att i fråga om dessa
bättre ledning kan erhållas av regeringsrättens utslag icke samma behov av
råd från riksskattenämnden. Med hänsyn emellertid dels till att icke alla
rättsfrågor — även om de under en följd av år bliva föremål för olika lös
ning inom skilda län — komma under regeringsrättens bedömande och dels
till skatteprocessens långsamhet, som kan fördröja målens avgörande i rege
ringsrätten i flera år, hava de sakkunniga ansett riksskattenämndens nu
ifrågavarande verksamhet böra omfatta jämväl rättsfrågor.
Enligt de sakkunniga skulle en betydelsefull uppgift för riksskattenämn
den vidare vara att för taxeringsmyndigheterna klargöra innebörden av ny
skattelagstiftning. Gentemot behovet av sådant klargörande kunde visser
ligen invändas, att genom de grundliga förarbeten, som föreginge ny skatte
lagstiftning, lämnades allenast sådana frågor olösta, vilka ansåges böra få
sin lösning i praxis, som det tillkomme skattedomstolarna att utforma.
Erfarenheterna gåve emellertid icke stöd för en sådan uppfattning. Såsom
färska exempel på skattelagstiftning, där annan vägledning fordrades för
en likformig taxering, kunde nämnas övergångsbestämmelserna till upp-
bördsförordningen och de ändrade bestämmelserna om avdrag för nedsatt
skatteförmåga.
De sakkunniga framhålla, att riksskattenämndens anvisningar i regel bor
de avse de allmänna grunder, som skulle tillämpas vid taxeringen. Jämväl
då det gällde rättsfrågor, borde anvisningarna huvudsakligen avse spörs
mål av allmän räckvidd. Emellertid syntes det icke uteslutet, att riks
skattenämnden i sin hithörande verksamhet bleve nödsakad att uttala sig
om speciella fall. Därvid erinra de sakkunniga särskilt om de uttalanden,
som gjorts i samband med en ifrågasatt ändring i bestämmelserna om rätt
till avdrag för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen och vilka uttalanden
åsyftade riksskattenämndens medverkan vid bedömandet av frågan huru
vida den särskilda föreningen dreve sådan verksamhet, alt medlemmen
borde medgivas avdrag för den erlagda avgiften eller ej.
De sakkunniga beröra därefter de konflikter i förhållande till de lokala
taxeringsmyndigheterna och skattedomstolarna, vilka kunde i förevarande
sammanhang uppkomma. Därvid framliålles all anvisningarna allenast
skulle vara rådgivande och icke bindande samt atl anvisningar av större
vikt regelmässigt borde föregås av diskussioner vid landskamrcrar- och
taxeringsintendentmöten. Ej heller skattedomstolarna bundes i sin prövning
av de dit förda frågorna. Underkändes eu av riksskattenämnden i anvisning
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
tillkännagiven uppfattning, komme detta icke att få annan verkan än då
för närvarande en av beskattningsnämnderna tillämpad praxis frånginges av
skattedoinstolarna. Det funnes dock anledning räkna med att skattedom-
stolarna i regel komme att godtaga den praxis, som under en följd av år
utbildats på grundval av riksskattenämndens uttalanden. Där sådan praxis
åter underkänts, borde riksskattenämnden omedelbart utsända meddelande
därom.
Även i fråga om det praktiska taxeringsarbetets bedrivande borde riks
skattenämnden kunna i viss omfattning lämna råd. Härmed avsåges icke
något ingripande i Kungl. Maj :ts befogenhet, att i vissa avseenden med
dela tillämpningsföreskrifter till taxeringsförordningen. I sådant hänseende
borde riksskattenämndens verksamhet inskränkas till att efter anmodan av
Kungl. Maj :t eller på eget initiativ utarbeta förslag till föreskrifter rörande
taxeringsförfarandet. Emellertid torde även inom ramen för de i taxerings
förordningen och av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna föreligga om
råden, där behov av ytterligare anvisningar vore för handen.
Vad så angår riksskattenämndens uppgift att avgiva uttalanden i
taxeringsfrågor, framhålla de sakkunniga, att landskamrerare och
taxeringsintendenter borde äga rätt att påkalla sådana uttalanden. Lands-
kamreraren hade behov av nämndens råd såväl vid uppgörande av förslag
till anvisningar för årets taxering som i egenskap av ordförande i pröv-
ningsnämnd. Taxeringsintendenten finge tillfälle att utnyttja riksskatte
nämnden som frågecentral såväl i och för sin övervakning av taxerings
nämndernas arbete som eljest i sitt arbete som chef för länsstyrelsens taxe-
ringsavdelning.
De sakkunniga ansåge däremot, att frågerätten icke borde utsträckas till
andra befattningshavare än de nu nämnda. Vad anginge övriga befattnings
havare på länsstyrelsens taxeringsavdelning, syntes det icke lämpligt att
dessa med förbigående av sin chef ägde att direkt hänvända sig till riks
skattenämnden. Uppkomme under taxeringsarbetet fråga, varom enligt un
derordnad tjänstemans mening nämndens uppfattning borde inhämtas, hade
denne att vända sig till taxeringsintendenten, som finge avgöra huruvida
så skulle ske. Ej heller borde ifrågakomma att bereda taxeringsnämnderna
möjlighet att begära riksskattenämndens yttrande i taxeringsfrågor. En så
dan anordning skulle vara ägnad att undergräva taxeringsintendentens auk
toritet och försvåra dennes övervakning av nämndernas arbete. Det kunde
vidare befaras att riksskattenämnden i sådant fall bleve överhopad med
förfrågningar även i enklare spörsmål till förfång för angelägnare uppgif
ter. Taxeringsnämndens ordförande borde, såsom nu vore fallet, ha att vän
da sig till taxeringsintendenten med förfrågningar i förekommande fall,
varefter det skulle ankomma på denne att avgöra om spörsmålet behövde
underställas riksskattenämnden.
De sakkunniga anföra, att enligt deras mening vore riksskattenämndens
rådgivande verksamhet av sådan vikt, att framställda förfrågningar som
Kungl. Maj: is proposition nr 64.
53
regel borde behandlas å sammanträde med nämnden. Detta förfaringssätt
borde tillämpas så snart eu förfrågan vore av den beskaffenhet, att för
arbetena till skattelagarna eller regeringsrättsutslag icke gåve tillräcklig
ledning för dess besvarande. Avsåge framställd fråga emellertid blott upp
lysning om faktiska förhållanden såsom förefintliga prejudikat o. d., torde
icke vara erforderligt att kalla nämnden till sammanträde. Besvarandet av
sådan förfrågan borde kunna anförtros åt chefen för nämndens kansli.
Med anledning därav föresloge de sakkunniga, att det skulle åligga kansli
chefen att tillhandagå taxeringsintendenterna med råd och upplysningar
rörande taxering. Vid förfrågningar av brådskande natur borde det till
komma kanslichefen att meddela sin personliga uppfattning om hur frågan
syntes böra lösas, varefter ärendet finge vid ett kommande sammanträde
med nämnden i vanlig ordning föredragas.
De sakkunniga förutsatte, att riksskattenämnden ltomme att såsom fråge-
central av landskamrerare och taxeringsintendenter utnyttjas med urskill-
ning och omdöme och i första hand blott när det gällde frågor av särskild
vikt eller av principiell betydelse. I synnerhet taxeringsintendenterna kunde
emellertid därutöver bliva i sitt arbete i behov av råd angående mindre vik
tiga spörsmål och upplysning rörande praxis o. d. De hade då att hänvända
sig till kanslichefen.
De sakkunniga säga sig icke anse lämpligt och ej heller praktiskt genom
förbart att stadga rätt för de skattskyldiga att i annan form än ansökan
om förhandsbesked vända sig till riksskattenämnden med förfrågningar. En
obegränsad sådan rätt vore ägnad att undergräva taxeringsmyndigheternas
auktoritet och kunde förmodas medföra att nämnden och dess personal
bleve så överlupna med förfrågningar, att besvarandet av desamma komme
att framstå som en omöjlighet. De skattskyldigas behov av råd — utöver
vad anordningen med bindande förhandsbesked innebure — finge anses till
godosett genom den förefintliga möjligheten att i viss utsträckning rådföra
sig med taxeringsnämndens ordförande och taxeringsintendenten.
En annan sak vore att något förbud icke borde stadgas för riksskattcr-
nämnden att upptaga av skattskyldig väckt fråga till behandling och be
svara densamma i form av allmän anvisning till taxeringsmyndigheternas
vägledning.
De sakkunniga framhålla, att nämndens rådgivande verksamhet skulle
komma till utövande jämväl i samband med resor till och person
liga besök hos olika taxeringsmyndigheter. Därigenom
skulle nämnden försättas i tillfälle att förskaffa sig närmare kännedom om
det sätt, på vilket taxeringsarbetet bedreves, och uppmärksamma brister,
som i olika hänseenden kunde vidlåda taxeringsorganisationen. Därvid kun
de anvisningar lämnas till dessas avhjälpande, i den mån sådant utan för
fattningsändring vore möjligt. Ehuru nämndens resor huvudsakligen skulle
avse besök å länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, hade möjlighet också
ansetts böra beredas nämnden att närvara vid beskattningsnämndernas
54
Kungl. Maj:Is proposition nr 64.
sammanträden, därvid nämndens ledamöter och personal skulle äga deltaga
i överläggningarna men ej i besluten.
De sakkunniga anföra vidare.
Under ifrågavarande resor torde nämnden regelmässigt böra representeras
av ordföranden. Möjlighet att företaga resor torde även böra föreligga för
nämndens övriga ledamöter. Vid besöken å länsstyrelsernas taxeringsavdel-
ningar synes ordföranden böra åtföljas av kanslichefen eller bokföringskon-
sulenten eller ock av bådadera.
Det torde likaledes böra beredas möjlighet för kanslichefen att ensam eller
tillsammans med bokföringskonsulenten företaga resor exempelvis för över
läggningar med taxeringsintendent om taxeringsarbetets ändamålsenliga be
drivande. Undantagsvis kan det finnas påkallat att bokföringskonsulenten
ensam besöker länsstyrelse såsom då fråga gäller att organisera bokgransk
ning eller tillhandagå med råd i särskilda fall vid dylik granskning. I regel
bör dock bokföringskonsulenten icke självständigt företaga resor för med
delande av instruktioner eller utförande av inspektioner. Sådana böra utom
i undantagsfall få förekomma endast i samband med ordförandens eller
kanslichefens resor och under deras uppsikt.
Det har icke ansetts lämpligt, att riksskattenämndens kanslipersonal själv-
skall äga avgöra, i vilken utsträckning resor böra företagas. Beslut härom
skall fattas av nämnden eller i brådskande fall av dess ordförande. Vad an
går nämndens ordförande och ledamöter skall beträffande deras resor an
mälan av ordföranden göras hos chefen för finansdepartementet.
De sakkunniga behandla så frågan om riksskattenämndens uppgift att
föra register över rättsfall samt samla och tillhanda
hålla annat material av betydelse för taxeringsarbe-
t e t. Därvid erinras om att taxeringsmyndigheterna vid eu tolkning av
skattelagarna i huvudsak vore hänvisade till förarbetena till skatteförfatt-
ningarna och till skattedomstolarnas utslag. En uppgift för riksskattenämn
den vore att för beskattningsmyndigheterna möjliggöra ctl bättre utnytt
jande av ifrågavarande källor. Härom anföres följande.
Vad först angår utslag i beskattningsmål redovisas visserligen avgöranden
i högsta instans i regeringsrättens årsbok, men denna publikation torde icke
i nu förevarande hänseende vara tillfyllest. Av naturliga skäl kan publice
ringen av rättsfall icke i denna form ske så snabbt som vore önskvärt. Vidare
har ifrågavarande årsboks karaktär av officiell redogörelse för regeringsrät
tens arbete medfört, att densamma kommit att i vissa hänseenden bliva allt
för formell för att giva en tillfredsställande bild av avgjorda mål. Bortsett
från de relativt sett fåtaliga referaten lämnas allenast redogörelse för inne
hållet i avkunnade utslag. Långt ifrån alltid lämnas i notiserna uppgift om
den fråga, som genom utslaget blivit avgjord, och om de särskilda omstän
digheter, som påverkat målets utgång, saknas för det mesta upplysningar.
Beträffande kammarrättens utslag i beskattningsmål förekommer icke nå
gon motsvarande publicering.
I syfte att möjliggöra för de lokala taxeringsmyndigheterna att på ett
snabbare och bättre sätt än nu är fallet följa rättsutvecklingen på beskatt-
ningsområdet skall å riksskattenämndens kansli föras register över bety
delsefulla utslag i skattemål. Från registret skall material kontinuerligt
distribueras till länsstyrelserna, varvid utslagen böra belysas och upplys
ningar lämnas rörande deras betydelse för rättstillämpningen. Registret
55
kommer jämväl att vara av stort värde för kanslichefen vid hans besvarande
av förfrågningar från taxeringsintendenterna.
A riksskattenämndens kansli bör också samlas allt det skriftliga material,
som kan vara av betydelse för taxeringsarbetet. Härvid bör ifrågakomma
icke allenast det, som rörande beskattningen utgivits i offentligt tryck, utan
även vad som härom skrivits i facklitteratur, tidskrifter m. m.
a
De sakkunniga säga sig ha haft under övervägande huruvida riks
skattenämndens arbetsresultat borde sammanfattas
och publiceras i särskilda tryckta meddelanden, vilka
kunde tänkas böra tillställas bland annat samtliga taxeringsnämndsordfö-
rande och även mot betalning tillhandahållas allmänheten.
Gentemot denna tanke anföres emellertid, att eftersom nämndens verk
samhet huvudsakligen skulle avse rådgivning åt landskamrerare och taxe-
ringsintendenter, vore tveksamt om resultatet av verksamheten borde del
givas andra än dessa befattningshavare. Vidare finge beaktas, att utfärdan
det av anvisningar och distribuerandet av annat material i viss omfattning
finge ske fortlöpande under året och allteftersom behov av råd yppades eller
utslag i beskattningsmål eller andra förhållanden det påkallade. I varje fall
syntes lämpligt att anvisningar och annat material i första hand distribuera
des i form av stencilerade meddelanden till landskamrerare och taxcrings-
intendenter.
Det kunde emellertid diskuteras om därutöver borde årligen utgivas eu
tryckt publikation, innehållande ett lämpligt urval av nämndens anvisningar
och beslut av mera allmänt intresse ävensom nyheter i skattelagstiftningen
samt prejudicerande utslag från regeringsrätten. En sådan publikation
skulle i viss mån kunna ersätta de direktiv, som taxeringsintendenterna bru
kade utfärda till taxeringsnämndernas vägledning.
Remissyttrandena. Vad de sakkunniga i nu förevarande hänseenden an
fört, har föranlett särskilda uttalanden i några remissyttranden. Följande
torde här få återgivas.
Vad först angår den föreslagna uppgiften för riksskattenämnden att ut
lärda allmänna anvisningar till taxeringsmyndigheter-
n a, uttalar
kammarrätten
därom att rent principiellt kunde ifrågasättas
lämpligheten av att nämnden ägde utfärda anvisningar i uppskattnings- och
rättsfrågor i sådan omfattning som de sakkunniga ifrågasatt. Då dessa an
visningar skulle vara allenast rådgivande och icke bindande, ville kammar
rätten visserligen icke motsätta sig förslaget men önskade understryka de
sakkunnigas uttalande, att anvisningarna i regel borde avse allenast all
männa grunder att tillämpas vid taxeringen, således spörsmål av allmän
räckvidd. Centralorganet borde blott i undantagsfall uttala sig om speciella
fall och i övrigt såvitt möjligt undvika ctl dylikt ingripande i taxeringsar
betet.
På ctl delvis likartat sätt uttalar sig
länsstyrelsen i Västerbottens län,
som
i sitt yttrande framhåller, att det otvivelaktigt funnes en avsevärd risk för all
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
56
nämnden kunde laga på sig eu alltför omfattande arbetsbörda, om den icke
självmant från början ålade sig cn begränsning eller ock eu dylik begräns
ning direkt föreskreves i författningsbestämmelserna. Framför allt gällde
detta uppgiften att meddela anvisningar. Att dylika anvisningar lätt finge
karaktär av bindande direktiv torde ligga i sakens natur, men däri låge
enligt länsstyrelsens förmenande en stor fara, framför allt i, den mån som
nämnden komme att hålla sig till detaljfrågor och icke enbart till spörsmål
av mera allmän räckvidd. Särskilt tveksamt syntes vara huruvida nämn
den borde utfärda anvisningar i fråga om det praktiska taxeringsarbetet. Det
borde vara riksskattenämnden angeläget att icke i detaljer eller eljest annat
än i särskilda undantagsfall ingripa i eller föregripa taxeringsintendenter-
nas arbete.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
framhåller, att riksskattenämn
dens verksamhet gent emot de lokala taxeringsmyndigheterna borde vara
rent rådgivande eller vägledande och att uttrycket »anvisningar» därför icke
borde användas i författningsbestämmelserna. Föreningen tillägger:
Frågan om fördelningen av de samordnande uppgifterna mellan riksskatte
nämnden å ena sidan och kanslichefen å den andra torde något få beröras.
Denna uppdelning bör måhända lämpligen göras efter samma linjer, som
gälla i fråga om uppdelningen av prövningsnämndens kompetens i förhål
lande till taxeringsintendentens. Att uttalanden, som skola vara vägledande
för att få till stånd enhetlighet i uppskattningsfrågor enligt 59 och 75 §§
taxeringsförordningen, måste handläggas av en nämnd med lekmannainslag
torde vara klart. Kanslichefen synes dock icke på denna grund böra hindras
att i särskilda fall självständigt utreda sådana uppskattningsfrågor av
mindre räckvidd, vilka lämpligen icke höra hänskjutas till nämnden. Huru
vida riksskattenämnden beträffande rättsfrågor också skall giva vägledande
råd för enhetlig inriktning av praxis kan möjligen vara mera tveksamt. Fa
ran ligger i att nämnden — ehuru den icke bör vara sista instans beträffande
förhandsbesked —- faktiskt skulle kunna komma att dirigera rättsutveck
lingen genom sin rådgivande verksamhet. Emellertid kan förutsättas, att
viktigare rättsfrågor av riksskattenämnden dryftats vid landskamrerare-
och taxeringsintendentmöten, innan rådgivande besked lämnas från nämn
dens sida. Iakttagas dessa försiktighetsmått, torde några mera allvarliga er
inringar knappast böra riktas mot att nämnden får verka såsom ett väg
ledande organ även i rättsfrågor.
Av i viss mån annan mening rörande lämpligheten av allenast vägledande
anvisningar är
länsstyrelsen i Kristianstads län,
som — utifrån av läns
styrelsen vunna erfarenheter rörande tillämpningen i olika län av överens
kommelser, träffade vid taxeringsintendentmöte — ifrågasätter, huruvida
de sakkunnigas förslag i denna del erbjöde tillräcklig garanti för en likfor
mig tillämpning av nämndens anvisningar.
Länsstyrelsen i Örebro län
har i sitt yttrande såsom ytterligare exempel
på frågor, beträffande vilka allmänna anvisningar borde utfärdas, angivit
spörsmålen om sambeskattning av äkta makar, grunderna för beräkning
av nettointäkten av egnahemsfastigheter, sommarvillor och bostadslägen
heter i löreningshus samt avdrag för kostnader för dikning och grävning
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr G4.
57
av brunnar. Länsstyrelsen har vidare på föranledande av vad de sakkun
niga anfört om lämpligheten av att riksskattenämnden toge del av pröv-
ningsnämndens protokoll framhållit att i de län, där i likhet med vad i
Örebro län vore fallet, taxeringsintendentens yttrande över besvär och yr
kanden till prövningsnämnden avfattades i protokollsform samt utskreves
i så stort antal exemplar, som erfordrades för promemorior till prövnings-
nämndsledamöterna, protokollet samt utdrag till den skattskyldige och
taxeringsnämndens ordförande, skulle det icke medföra särskild arbetsbe
lastning att tillställa jämväl riksskattenämnden ett utdrag av protokollet.
Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida del icke vore lämpligt, att
riksskattenämnden åtminstone från de län, där nämnda förfaringssätt till-
lämpades, bereddes tillfälle alt erhålla kännedom om där tillämpad praxis.
I det av
länsstyrelsen i Norrbottens län
avgivna yttrandet understrykes
önskvärdheten av att riksskattenämnden på föreslaget sätt verkade för
större enhetlighet i bedömandet av uppskattningsfrågor och rättsfrågor. I
anslutning därtill uttalar länsstyrelsen den meningen, alt det material, som
riksskattenämnden för denna sin verksamhet behövde, syntes delvis kunna
åstadkommas bl. a. därigenom att vederbörande ordförande i länsprövnings-
nämnden till riksskattenämnden insände fullständig redogörelse för sådana
mål och ärenden, vilka i förevarande hänseende syntes vara av betydelse.
I samma syfte borde å landskamrerar- och taxeringsintendentmöten upp
tagas till diskussion vissa mera svårbedömda spörsmål t. ex. om resekost
nader och fördyrade levnadskostnader, varvid från varje länsstyrelse i
mycket god tid före mötets avhållande borde till riksskattenämnden och
varje annan länsstyrelse lämnas skriftlig redogörelse för tillämpningen av
dithörande författningsbestämmelser i olika praktiska fall.
Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
vill ifrågasätta lämp
ligheten av att riksskattenämnden meddelade anvisningar i rena rättsfrågor.
Något större behov av sådana anvisningar syntes knappast förefinnas; an
ordningen innebure därjämte ett mindre lämpligt ingrepp i skattedomsto-
larnas verksamhet. Handelskammaren tillägger, att om en av nämnden med
delad anvisning i en rättsfråga underkändes av regeringsrätten, bleve en
prestigeförlust för nämnden ofrånkomlig.
Sveriges köpmannaförbund
framhåller i sitt yttrande, att vid de informa-
tionssammanträden med landskamrerare och taxeringsintendenter, som fort
sättningsvis skulle äga rum i riksskattenämndens regi, borde även represen
tanter för de större näringsorganisationerna kallas att närvara. Det syntes
angeläget, att icke endast myndigheterna utan även de skattskyldiga vid
genomförandet av ny skattelagstiftning informerades om bestämmelsernas
närmare innebörd. Via sina organisationer kunde de skattskyldiga sedan
erhålla nödiga upplysningar från de vid mötet närvarande näringsrepresen-
tanterna. Köpmannaförbundet ville understryka önskvärdheten av att de
uttalanden, som gjordes å sådana möten, bringades till allmänhetens känne
dom i den mån de icke avsåge rena kontrollfrågor eller frågor rörande orga
nisationen av taxeringsarbetet. Delta borde ske oavsett om representanter
för näringslivet kallats till mötena eller ej.
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Vad härefter angår riksskattenämndens uppgift att avgiva uttala n-
den i taxeringsfrågor, d. v. s. att verka såsom någon slags fråge-
central för landskamrerare och taxeringsintendenter, har förslaget i denna
del föranlett allenast följande påpekanden från remissinstansernas sida.
Länsstyrelsen i Hallands län
framhåller, att de sakkunniga förutsatte att
den information, som taxeringsintendenten vore i tillfälle att erhålla hos
riksskattenämnden, även kunde komina de skattskyldiga till del. Enligt
länsstyrelsens mening förelåge emellertid en viss oklarhet i gränsdragningen
mellan de upplysningar rörande aktuella taxeringsspörsmål, som kunde er
hållas genom taxeringsintendentens förmedling, och de mera högtidliga för
handsbesked, som endast kunde utverkas i därför föreskriven ordning.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
påpekar, att riksskattenämn
dens verksamhet såsom frågecentral skulle fungera smidigast, om denna
verksamhet kunde bedrivas muntligt. Viktigare frågor och svar torde dock
böra skriftligen registreras hos nämnden.
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer
erinrar om de goda erfarenheter
na av den verksamhet, som konsulenten hos centrala krigskonjunkturskat-
tenämnden på sin tid bedrivit och som organiserats på så sätt att konsulen
ten tjänstgjorde som »frågecentral» och genom besök på länsstyrelsernas
taxeringsavdelning beredde de närmast berörda befattningshavarna tillfälle
till mera ingående diskussioner och överläggningar om svårlösta frågor.
Föreningen uttalar i anslutning härtill önskemålet, att taxeringsrevisorn
skulle äga rätt att direkt och utan förmedling av taxeringsintendenten råd
göra med riksskattenämndens bokföringskonsulent.
Däremot har vad de sakkunniga anfört angående nämndens eller dess
personals resor till och personliga besök hos taxerings-
myndighetern a föranlett erinringar i ett antal remissyttranden.
Sålunda framhåller
länsstyrelsen i Västernorrlands län,
att det icke syntes
tillfredsställande att riksskattenämndens ordförande, någon viss ledamot
eller befattningshavare finge närvara vid beskattningsnämnds sammanträ
de. En sådan närvaro kunde — främst när det gällde taxeringsnämnd samt
fastighetstaxeringsnämnd och beredningsnämnd — lätt skapa förvirring och
irritation och medföra andra icke önskvärda följder, som kunde menligt in
verka på landskamrerarens och taxeringsintendentens ledning av taxerings-
arbetet i länet. Följden kunde också lätt bli minskad auktoritet för lands-
kamreraren, taxeringsintendenten eller riksskattenämnden. — På ett lik
nande sätt uttalar sig även
länsstyrelsen i Norrbottens län.
Länsstyrelsen i Södermanlands län
avstyrker likaledes förslaget i denna
del, nämligen ur synpunkten att den ifrågasatta anordningen lätt finge
karaktär av övervakning av beskattningsnämndernas arbete.
Länsstyrelsen i Blekinge län
ifrågasätter huruvida den föreslagna rätten
att närvara vid beskattningsnämndernas sammanträden och att deltaga i
dessas överläggningar icke lämpligen borde begränsas att avse allenast riks
skattenämndens ordförande, kanslichef och bokföringskonsulent eller annan
nämndens tjänsteman, som ordföranden därtill förordnade.
59
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
framhåller i avseende å Irågan
om samarbetet mellan riksskattenämnd och prövningsnämnd, att det syntes
naturligast att riksskattenämndens ordförande finge i första hand hålla
kontakt med prövningsnämndens ordförande — landskamreraren -— medan
kanslichefen kunde bäst verka om han under kollegiala former och pa eget
ansvar finge samarbeta och samråda med taxeringsintendenterna. Om läns
styrelsen skulle på en gång besökas i mera officiella former av ett flertal
representanter för riksskattenämnden eller dess kansli, skulle detta säkerli
gen snarare verka till hinder för arbetet inom länsstyrelsen än till befräm
jande av ett gott resultat. Föreningen ville påyrka, att den föreslagna rätten
för riksskattenämndens ordförande och ledamöter samt kansliets personal
att närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden icke medgåves. Det
syntes icke böra ifrågakomma, att det centrala organet, med förbigående
av länsstyrelsen, direkt vände sig till dessa nämnder i sin rådgivande verk
samhet.
Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer
vänder sig mot de sakkunnigas
uttalande att bokföringskonsulenten endast i undantagsfall borde besöka
länsstyrelse annorledes än i sällskap med ordföranden eller kanslichefen
eller endera av dessa. En sådan föreskrift syntes verka i hög grad häm
mande på ett effektivt utnyttjande av bokföringskonsulentens arbetskraft.
Förslaget att riksskattenämnden skulle föra rättsfalls register
samt samla och tillhandahålla annat för taxeringsår-
betet betydelsefullt material har föranlett
länsstgrelsen i Ble
kinge lön
att framhålla önskvärdheten av att materialet lrån rättsfallsregist
ret distribuerades till länsstyrelsernas taxeringsavdelningar i sådan utform
ning, att meddelanden om nya rättsfall in. m. kunde inplaceras efter en
enhetlig registrering i kortregister eller lösbladsbok. Speciellt betydelsefulla
utdrag ur rättsfallsregistret borde utsändas jämväl till taxeringsnämndsord-
1'örande och taxeringskonsulenter.
Länsstgrelsen i Norrbottens län
säger sig finna det önskvärt med en sam
manställning jämväl av tidigare meddelade men alltjämt aktuella prejudi-
cerande utslag, vilken sammanställning borde tillställas länsstyrelserna. För
teckning över litteratur, uppsatser o. d. i viktigare skattefrågor borde även
upprättas.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
understryker angelägenheten av
att en vägledande handbok för taxeringsarhetet utgåves genom riksskatte
nämndens försorg.
I det av
Sveriges industriförbund in. fl.
åberopade yttrandet framhålles,
alt allmänheten självfallet icke borde förvägras taga del av det hos riksskat
tenämnden förda rättsfallsregistret. Med hänsyn härtill syntes lämpligt, all
registret upprättades i flera exemplar, varav åtminstone ett hölles tillgängligt
för allmänheten.
Vad slutligen angår frågan om riksskaltcnä in n dens arbets r c-
s u 11 a t borde s a in manfattas o c h publiceras i s ä r s k i 1 d a
Kungl. Mnj:ts proposition nr 64.
60
tryckt a in eddeland e n torde från remissyttrandena i vad dessa be
röra nämnda spörsmål följande få här återgivas.
Kammarrätten
säger sig förutsätta, att riksskattenämndens uttalanden i
taxeringsfrågor av allmän räckvidd i någon form offentliggjordes, varige
nom desamma skulle bli värdefulla bidrag till den allmänna skatterättsliga
diskussionen.
Länsstyrelserna i Uppsala
och
Gotlands län
förorda utgivandet genom
nämndens försorg av en publikation, innehållande urval av nämndens an
visningar och övriga beslut av mera allmänt intresse ävensom redogörelser
för nyheter inom skattelagstiftningen och betydelsefullare utslag av rege
ringsrätten. Kritik hade nämligen ofta riktats mot att de skattskyldiga icke
finge kännedom om vad i anvisningsform eller annorledes meddelades be-
skattningsnämnderna.
Länsstyrelsen i Blekinge län
uttalar önskemålet, att nämndens allmänna
anvisningar och meddelanden om resultatet av dess verksamhet så långt
sig göra läte erhölle sådan formulering och expedierades i så stort antal
exemplar, att de kunde tillställas ej endast länsstyrelsernas taxeringsavdel-
ningar utan även taxeringsnämndsordförandena och taxeringskonsulenterna.
Kommerskollegium
framhåller gentemot vad som förefölle vara de sak
kunnigas mening, att det icke syntes motiverat att av annat skäl än hänsyn
till sekretess undanhålla de skattskyldiga material, som kunde vara av
värde för deras taxering. Det kunde därför ifrågasättas, om icke utfärdade
anvisningar borde mot avgift tillhandahållas allmänheten.
Ett likartat uttalande görcs i det av
Sveriges industriförbund in. fl.
åbe
ropade yttrandet, varjämte tillägges att en tryckt årlig publikation av så
dant innehåll, som de sakkunniga antytt, utan tvivel skulle vara av värde
och därför borde utgivas och mot betalning tillhandahållas allmänheten. Då
särskilda förhållanden därtill föranledde, borde möjlighet föreligga att ut
giva en dylik publikation mer än en gång årligen.
Sveriges redareförening
förordar att populärt hållna broschyrer med råd
och anvisningar angående skattelagstiftningen och dess tillämpning utarbe
tades och tillhandahölles de skattskyldiga och lekmännen i taxerings- och
prövningsnämnderna. Föredrag i radio och undervisning i de högre klas
serna i skolorna i detta ämne skulle även vara till stort gagn.
Även i åtskilliga av de yttranden, som avgivits av
övriga näringsorganisa-
sioner,
understrykes mycket starkt önskemålet att bereda allmänheten till
fälle att taga del av riksskattenämndens råd och anvisningar samt att nämn
dens verksamhet även inriktades på att lämna de skattskyldiga orientering
och information.
Departementschefen. Utfärdandet av allmänna anvisningar till
taxeringsmyndigheterna måste uppenbarligen bli en av riks
skattenämndens främsta möjligheter att verka för cn likformig taxering.
Dessa anvisningar böra till sin karaktär vara av rådgivande och vägledande
beskaffenhet och alltså icke utgöra bindande föreskrifter. Visserligen kan
Kungl. Maj.ts proposition nr (ii.
61
— såsom i något remissyttrande framhållits — ifrågasättas, huruvida an
visningar av sådan karaktär alltid komme att utgöra en tillräcklig garanti
för en likformig rättstillämpning. Med hänsyn till beskattningsnämndernas
ställning såsom självständigt dömande instanser i taxeringsprocessen torde
det emellertid — med undantag för fall av bindande förhandsbesked där
riksskattenämndens beslut finge överklagas hos regeringsrätten respektive
kammarrätten — ej böra ifrågakomma att formligen binda beskattnings-
nämnderna och skattedomstolarna i deras prövning av taxeringsärenden.
Detsamma gäller i princip även sådana anvisningar, som beröra det prak
tiska taxeringsarbetets bedrivande; då länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
och den med taxeringsarbetet sysselsatta personalen icke formellt under
ställts riksskattenämnden, kan nämnden icke heller bemyndigas att giva
bindande direktiv angående arbetets bedrivande.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att något motsatsförhållande
mellan riksskattenämnden och de lokalt arbetande taxeringsmyndigheterna
knappast behöver befaras uppkomma. Nämndens uppgift avser i väsentlig
mån att underlätta taxeringsmyndigheternas arbete samt ställa ett större
och förbättrat material till beskattningsnämndernas förfogande i deras prö
vande och dömande verksamhet. Riksskattenämndens initiativ och åtgöran
den torde i avsevärd utsträckning komma att föregås av diskussioner med
landskamrerarna och taxeringsintendenterna samt äga rum i samförstånd
med nämnda befattningshavare. Det bör emellertid tilläggas, att i riksskatte
nämndens uppgift självklart bör ingå att följa resultatet av de av nämn
den vidtagna åtgärderna och skulle det därvid konstateras att anordningen
med allenast vägledande och rådgivande anvisningar icke lett till ett i hu
vudsak tillfredsställande resultat, kan en dylik omständighet motivera en
omprövning av taxeringsorganisationen och riksskattenämndens ställning i
denna organisation.
Gentemot vad Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anfört om önsk
värdheten att uttrycket »anvisningar» icke borde i detta sammanhang bru
kas, kan invändas att — därest det klart utsäges att riksskattenämndens
verksamhet i förevarande hänseende är av allenast rådgivande och vägle
dande karaktär — anledning knappast synes föreligga att frångå den av
de sakkunniga förordade terminologien.
Dessa anvisningar böra av skäl de sakkunniga anfört kunna avse såväl
uppskattnings- och rättsfrågor som det praktiska taxeringsarbetets bedri
vande. Vad särskilt anvisningar rörande rättsfrågor beträffar — vilket
spörsmål särskilt observerats i vissa remissyttranden — är det å ena sidan
uppenbart, att ett slutligt bedömande av sådana frågor måste förbli skatte-
domstolarnas angelägenhet, men å andra sidan kan det mången gång vara
ett betydelsefullt önskemål att erhålla en i största möjliga utsträckning
enhetlig tillämpning även för tiden intill dess ett utslag i högsta instans
meddelats. Den från alla håll tillstyrkta uppgiften för riksskattenämnden
alt i förekommande fall klargöra innebörden av ny skattelagstiftning skulle
f. ö. mången gång icke vara förenlig med ett förbud för nämnden att i an-
visningsväg behandla rättsfrågor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
62
Kungl. Maj.is proposition nr 64.
Såsom de sakkunniga framhållit, är eu förutsättning för ett effektivt
arbete i förevarande hänseende, att nämnden gives tillfälle att undersöka
förekomsten av sådana ojämnheter, som böra föranleda åtgärder från nämn
dens sida. Jag kan i och för sig knappast ansluta mig till de sakkunnigas
uppfattning att ett successivt överlämnande till riksskattenämnden av pröv-
ningsnämndernas protokoll skulle giva sken av övervakning av prövnings-
nämnderna och därför icke borde ifrågakomma. Dessa protokoll utgöra of
fentligen tillgängliga handlingar och komma t. ex. under skattedomsto-
larnas granskning i besvärsmål. Att riksskattenämnden bereddes tillfälle
att taga del av dessa protokoll skulle därför knappast med fog kunna be
tecknas som en icke önskvärd övervakning. Denna min uppfattning synes
f. ö. bestyrkas av det förut återgivna uttalandet av länsstyrelsen i Örebro län.
Emellertid torde kunna ifrågasättas huruvida värdet av en sådan anord
ning svarar mot den därmed förenade mödan för prövningsnämnderna att
i alla ärenden verkställa protokollsavskrifter och för riksskattenämnden att
mottaga, registrera och sammanställa detta mycket vidlyftiga material. Det
synes icke uteslutet att riksskattenämnden kan förskaffa sig den önsk
värda översikten av beskattningsnämndernas praxis på annat och smidigare
sätt, därvid de av de sakkunniga angivna utvägarna i första hand böra
ifrågakomma. Emellertid synes det böra finnas möjlighet för riksskatte
nämnden att —- om den så finner önskvärt — försöksvis pröva anordningen
med successivt översända protokollsavskrifter, därvid sådana i första hand
böra begäras från de prövningsnämnder, vilka tillämpa ett sådant system
som skildrats i det av länsstyrelsen i Örebro län avgivna yttrandet.
Jag vill i detta sammanhang tillägga, att även de uppslag, som lämnats i
det av länsstyrelsen i Norrbottens län avgivna yttrandet, synas värda be
aktande. Det bör ankomma på nämnden att närmare pröva dessa uppslag.
Vad de sakkunniga i övrigt anfört i nu förevarande hänseende föranleder
icke några erinringar från min sida. I anledning av några påpekanden från
remissinstansernas sida vill jag emellertid tillägga dels att de allmänna
anvisningarna regelmässigt böra lämnas av riksskattenämnden såsom så
dan och icke av någon dess tjänsteman och dels att det bör ankomma på
nämnden att avgöra huruvida vid de informations- och diskussionsmöten
med landskamrerare och taxeringsintendenter, som riksskattenämnden kan
komma att anordna, böra närvara andra representanter för näringslivet
och de skattskyldiga än de som äro ledamöter av nämnden.
Den föreslagna skyldigheten för riksskattenämnden att tillhandagå lands
kamrerare och taxeringsintendenter med uttalanden i taxerings
trå g o r åsyftar främst att bereda dessa befattningshavare vissa lättnader
vid fullgörandet av dem åvilande uppgifter. Därjämte bereder anordningen
nämnden en ytterligare möjlighet att erhålla information om aktuella skatte
problem och att verka för likformig taxering.
På av de sakkunniga anförda skäl ansluter jag mig till den av dem utta
lade meningen, att frågerätten bör förbehållas landskamrerare och taxe-
Kunrjl. Maj.ts proposition nr 04.
63
ringsintendenter. Jag kan alltså icke tillstyrka det av Föreningen Sveriges
taxeringsrevisorer väckta förslaget om rätt för taxeringsrevisor att på egen
hand i och för sin tjänst påkalla uttalande av riksskattenämnden eller taga
kontakt med nämnden eller dess personal. Men jag vill samtidigt framhålla,
att hinder givetvis icke bör föreligga för taxeringsrevisor att på taxerings-
mtendentens uppdrag eller i allt fall med dennes medgivande förfråga sig
hos riksskattenämnden eller eljest taga kontakt med dess tjänstemän.
De sakkunniga anse att framställda förfrågningar, som avse annat än
upplysningar rörande rent faktiska förhållanden såsom förefintliga preju
dikat o. d., i regel böra behandlas å sammanträde med nämnden. Till denna
uppfattning kan jag visserligen i princip ansluta mig, men jag vill samti
digt understryka angelägenheten av att sammanträdena med nämnden icke
onödigtvis belastas med bagatellartade ärenden. I enklare ärenden, även om
i dessa är fråga om annat än faktiska upplysningar, bör nämndens befatt
ningshavare — eventuellt efter samråd med nämndens ordförande — äga
rätt att avgiva svar. Det synes angeläget att verksamheten såsom »fråge-
central» bedrives smidigt, snabbt och formlöst så långt detta låter sig göra.
Det torde icke böra givas någon föreskrift om att förfrågningar eller svar å
sådana skola vara skriftligen avfattade; formen för frågan eller svaret torde
få av vederbörande bedömas från fali till fall. Erforderliga minnesanteck
ningar rörande frågor och svar i ärenden, som icke underställts riksskatte
nämnden och sålunda icke intagits i dess protokoll och som ej äro av mer
bagatellartad natur, synas emellertid lämpligen böra föras och anmälas
vid ett kommande sammanträde med nämnden.
I instruktionen för riksskattenämnden torde lämpligen böra utsägas, att
i nämndens åligganden ingår att på begäran av landskamrerare eller taxe-
ringsintendent avgiva yttrande i taxeringsfrågor, varjämte bör angivas vil
ken eller vilka av nämndens befattningshavare det tillkommer att tillhan-
dagå landskamrerare eller taxeringsintendent med råd och upplysningar
rörande taxering. Den närmare regleringen av verksamheten såsom »fråge-
central» torde det böra ankomma på nämnden själv att utforma.
I anledning av vad länsstyrelsen i Hallands län i sitt remissyttrande på
pekat angående gränsdragningen mellan sådana fall, där den skattskyldige
genom taxeringsintendentens förmedling kunde erhålla upplysning av riks
skattenämnden i taxeringsfrågor, och de egentliga förhandsbeskeden får
jag framhålla, att om riksskattenämnden ansett sig i viss fråga icke böra
lämna ett bindande förhandsbesked, så betager detta givetvis icke den skatt
skyldige möjligheten alt i frågan rådföra sig med vederbörande taxerings
intendent. Därvid är denne oförhindrad alt — om han så finner lämpligt
— efterhöra riksskattenämndens uppfattning i frågan. I denna som i alla
andra frågor, som föras under nämnden, blir det dennas sak att avgöra hu
ruvida något nämndens uttalande kan och bör göras. 1 detta sammanhang
må erinras om de sakkunnigas uttalande, att frågeinstitutet bör utnyttjas
med omdöme.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Även vad de sakkunniga anfört om riksskattenämndens och dess befatt ningshavares resor till och besök hos olika taxeringsmyn digheter, kan jag i huvudsak ansluta mig till.
Vad först angår resor till länsstyrelsernas taxeringsavdelning, synes det vara ett självklart önskemål att nämnden skall ha möjlighet att företaga sådana resor. Besöken å taxeringsavdelningarna få emellertid icke så an ordnas att de givas sken av inspektioner; det bör klart framgå att syftet allenast är att möjliggöra ömsesidig information och skapa förutsättning för fruktbärande diskussioner rörande taxeringsarbetets ändamålsenliga be drivande. Det synes angeläget att riksskattenämndens ledamöter och perso nal vid sådana besök genom sitt uppträdande undvika att alstra missför stånd liärutinnan.
Mer tveksamt kan synas vara, huruvida riksskattenämnden bör beredas tillfälle att närvara vid beskattningsnämndernas sammanträden. De sak kunnigas förslag i sådan riktning har mött kritik i några remissyttranden.
För de sakkunnigas förslag talar önskemålet att icke förvägra riksskatte nämnden någon väsentlig möjlighet att informera sig i hänseenden av mer påtaglig betydelse för lösandet av de riksskattenämnden ålagda arbetsupp gifterna. Mot förslaget talar faran för att sådana besök hos beskattnings- nämnderna kunna få sken av övervakning av de självständigt arbetande beskattningsnämnderna och därigenom skapa irritation. •
För egen del är jag av den uppfattningen att om — såsom torde böra för utsättas — sådana besök tillkännagivas på förhand och organiseras i sam förstånd med ordföranden i vederbörande beskattningsnämnd, någon fara knappast föreligger att innebörden av besöken skulle missförstås. Vid besök hos annan beskattningsnämnd än prövningsnämnd kan det vara lämpligt att vederbörande taxeringsintendent anmodas att samtidigt närvara; däri genom skulle man undvika risken för att besöket kunde undergräva taxe- ringsintendentens auktoritet.
Som av det sagda framgår finner jag mig böra lämna min anslutning till de sakkunnigas förslag om rätt för riksskattenämnden att närvara vid sam manträde med beskattningsnämnd. I samband härmed må framhållas, att vid sådant sammanträde närvarande företrädare för riksskattenämnden väl kunna vid förfrågningar tillhandagå med upplysningar men i övrigt icke böra ingripa i diskussionen under sammanträdet. Däremot bör intet hindra att de gjorda iakttagelserna läggas till grund för en diskussion med nämn dens ledamöter och med taxeringsintendenten efter sammanträdets avslu tande.
De sakkunniga anse, att riksskattenämnden regelmässigt bör företrädas av dess ordförande vid resor av nyss angivet slag. De sakkunniga ha därvid utgått från vad de föreslagit därom att ordförandeskapet borde anordnas som en heltidssyssla. Av skäl jag senare får närmare utveckla har jag för avsikt förorda, att ordförandeskapet i allt fall tills vidare anordnas såsom ett deltidsuppdrag. Med hänsyn härtill torde få förutsättas att ordföranden icke blir i tillfälle att besöka länsstyrelser och beskattningsnämnder i den omfattning, som eljest kunnat ifrågakomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
65
Den av de sakkunniga föreslagna befattningen som kanslichef hos riks
skattenämnden har jag för avsikt föreslå utbytt mot en byråchefsbefatt
ning. Vidare kommer jag att föreslå, att vid nämnden skall finnas anställd
på heltid en bokföringssakkunnig. Uppgiften att besöka länsstyrelserna och
beskattningsnämnderna torde främst bliva dessa befattningshavares upp
gift.
Det torde böra ankomma på riksskattenämndens ordförande att fatta be
slut om resor, varom nu varit tal.
De sakkunniga förutsätta, att jämväl andra ledamöter i riksskattenämn
den än ordföranden skola kunna deltaga i resor till länsstyrelser och be-
skattningsnämnder. Enligt min mening torde emellertid allenast undantags
vis och endast då så finnes vara av särskilda skäl motiverat böra ifråga-
komma, att nämnden i dess helhet eller annan ledamot av nämnden än ord
föranden företager sådana resor. Det torde få uppdragas åt nämnden själv
att avgöra, när sådana särskilda skäl föreligga.
Den förordade uppgiften för riksskattenämnden att föra rättsfall s-
register samt samla och tillhandahålla annat mate
rial av betydelse för taxeringsarbetet har livligt tillstyrkts
i remissyttrandena, varvid samtidigt en rad önskemål framförts angående
materialets distribution in. m. Det torde böra ankomma på riksskattenämn
den att pröva möjligheten och lämpligheten av att efterkomma de olika
önskemålen.
Angående rättsfallsregistret torde få tilläggas, att i detsamma synes i
första hand böra upptagas betydelsefullare utslag av regeringsrätten. Men
även utslag i av kammarrätten avgjorda mål av beskaffenhet att slutligt av
göras av sistnämnda domstol böra omfattas av registret. Den i och för sig
tidsödande och ansvarsfulla uppgiften att föra och sammanställa detta re
gister, vilket såsom offentlig handling kommer att bliva tillgängligt för all
mänheten, torde lämpligen böra lösas av riksskattenämnden i samarbete
med chefen för finansdepartementets regeringsrättsbyrå respektive kam
marrättens president, vilka kunna förutses vara beredda att här lämna sin
medverkan.
Vad så angår frågan om riksskattenämndens arbetsresul
tat bör sammanfattas och publiceras i särskilda
tryckta meddelanden, torde här följande få framhållas.
Till nämnden avlämnade uppgifter och där förvarade handlingar höra i
princip — såvitt föreskrift i lag eller annan författning icke till annat för
anleder — vara offentligen tillgängliga i samma omfattning som motsva
rande material hos andra verk och myndigheter. Det synes vidare vara önsk
värt, att riksskattenämnden på lämpligt sätt medverkar till alt sådana
nämndens arbetsresultat, som äro av ett mera allmänt intresse för de skatt
skyldiga, bringas till dessas kännedom.
5 Bihang till riksdagens protokoll li)5l. 1 samt. Nr 61.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 64.
Det bör ankomma på nämnden att pröva de i remissyttrandena väckta förslagen liksom andra förefintliga möjligheter att på lämpligt sätt efter komma det nyssnämnda önskemålet. Här liksom i åtskilliga andra hän seenden synas några direkta författningsföreskrifter icke böra meddelas utan nämnden lämnas fria händer att med stöd av vunna erfarenheter söka vinna en lämplig lösning.
3. Enhetlig värdesättning på vissa aktier.
De sakkunniga. I betänkandet erinras om att de aktier, som noterades å fondbörsen eller i fria marknaden, vid förmögenhetstaxeringen i allmänhet brukade upptagas till de närmast före utgången av kalenderåret näst före taxeringsåret noterade värdena. Dessa bekantgjordes genom en av fond handlareföreningen sammanställd lista å deklarationskurser å aktier in. fl. värdepapper. Medan i fråga om sådana aktier enhetlighet rådde vid taxe ringen, hade däremot beträffande flertalet övriga aktier svårighet yppats att vinna enhetlig värdering, särskilt i sådana fall, då aktier i ett och samma bolag ägdes av skattskyldiga i olika län. I anledning härav hade sedan åt skilliga år tillbaka åtgärder vidtagits till förebyggande av att dylika aktier bleve föremål för olika värdesättning inom skilda län. Sålunda upprättades årligen inom överståthållarämbetets skatteavdelning och å landskontoren förteckningar över sådana i Stockholm eller vederbörande län hemmahöran de aktiebolag, vilkas aktier icke upptoges å fondhandlareföreningens lista över deklarationskurser å aktier. I dessa förteckningar angåves de värden, som ansåges böra tillämpas vid förmögenhetsuppskattningen. Förteckning arna upptoge dock långt ifrån alla aktier av dylikt slag utan blott aktier i sådana bolag, vilkas aktiekapital överstege visst av skattedirektören hos överståthållarämbetet eller landskamreraren bestämt belopp. I allmänhet avsåges därvid näringsidkande bolag med ett flertal aktieägare, medan s. k. enmansbolag ej medtoges. Enligt uppgift bleve aktier i omkring 10 000 bolag på detta sätt föremål för förhandsvärdering.
De sakkunniga framhålla vidare, att även om genom det skildrade för faringssättet värdesättningen å aktier blivit i viss grad likformig, vidlådde dock vissa ojämnheter dessa värden. Detta kunde bero på att fullt enhet liga principer icke tillämpades de olika förvaltningsområdena emellan vid upprättandet av förteckningarna, liksom även att primärmaterialet icke alltid möjliggjorde ensartat bedömande.
De sakkunniga, som övervägt huruvida genom riksskattenämndens med verkan åtgärder borde vidtagas för vinnande av en tillfredsställande för handsvärdering av icke börsnoterade aktier, erinrar om den av dem intagna ståndpunkten, att nämnden icke borde beklädas med befogenheter att an- norledes än som förhandsbesked meddela för beslcattningsmyndigheterna bindande förhandsuttalanden. Med hänsyn härtill förordades ett utbyggan de av det genom praxis tillkomna förfaringssättet med länsvis upprättade
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
67
förslag till aktievärden avsedda att vara allenast vägledande men ej bin
dande för taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga.
Efter en ingående redogörelse för de mot det hittills tillämpade förfa
ringssättet riktade invändningarna — i avseende å vad de sakkunniga här-
utinnan anfört torde få hänvisas till s. 68 i betänkandet — säga sig de
sakkunniga ha stannat för att förorda ett förfaringssätt, som i betänkandet
skildras på följande sätt.
Efter överläggningar, i den mån sådana må anses erforderliga, med sak
kunniga utarbetar riksskattenämnden allmänna direktiv rörande de grunder,
som skola följas vid upprättande av ifrågakomna förteckningar å värden å
icke börsnoterade aktier. Dessa direktiv utsändas till överståthållarämbe-
iets skatteavdelning och landskontoren i god tid före förteckningarnas upp
görande, förslagsvis före den 1 juli varje år. Förslag till aktievärden upp
göras därefter med ledning av direktiven, särskilt för Stockholm och för
varje län. Därvid inhämtas erforderliga uppgifter om vederbörande bolags
fonder, dolda reserver, senaste och påräknelig utdelning in. fl. omständig
heter, till vilka enligt direktiven hänsyn skall tagas, ur vederbörande bolags
senast fastställda balansräkning eller eljest tillgängliga handlingar, närmast
senast avlämnade deklaration för vederbörande bolag. I mån av behov in
hämtas felande uppgifter genom korrespondens med berörda bolag. Sedan
förslag till aktievärden upprättats, underrättas vederbörande bolag] om
föreslaget värde å bolagets aktier. Sådan underrättelse synes ej böra göras
obligatorisk; särskilt om värdet upptages oförändrat i jämförelse med tidi
gare år, kan sådan underrättelse anses obehövlig, men även i vissa andra
lall kan meddelande om förslagets innehåll utan egentlig olägenhet under
låtas. Påkallas i något fall från bolagets sida underrättelse, bör sådan själv
fallet lämnas. Sedan förteckningar över aktievärden sålunda upprättats,
överlämnas de till riksskattenämndens kansli senast den 10 november sam
ma år. Har något bolag framställt erinran mot föreslaget värde å bolagets
aktier, insändes även sådan erinran, därest hänsyn till densamma ej tagits
vid förslagets slutliga upprättande. Förteckningarna granskas därefter å
riksskattenämndens kansli och anmälas vid sammanträde med nämnden så
snart ske kan. Nämnden fastställer därefter värden å i förteckningarna upp
tagna aktier om möjligt i så god tid, att resultatet kan genom överståthål-
laräinbetets och länsstyrelsernas förmedling bringas till vederbörande bo
lags kännedom senast den 10 januari under taxeringsåret. Bolagen torde
därefter underrätta sina aktieägare om det fastställda värdet å vederbö
rande bolags aktier. Taxeringsnämnderna underrättas direkt från överståt-
hållarämbetet och länsstyrelserna.
Självfallet må det stå riksskattenämnden öppet att, om den därtill finner
skäl, ur de inkomna förteckningarna utesluta vissa aktier eller i förteck
ningarna upptaga aktier, som icke däri införts vid deras insändande till
nämnden.
Rörande innehållet i de direktiv, som riksskattenämnden enligt det an
förda skall utfärda till ledning för förteckningarnas uppgörande, torde i
detta sammanhang icke böra sägas mera än att i direktiven skola angivas
de grunder, efter vilka urvalet av aktiebolag för införande i förteckningarna
skall ske, vilka faktorer skola beaktas vid värdesättningen samt värderings
metodens grunddrag. Införas faktorerna i kolumner, kan värdesättningen
ske väsentligen genom enkla räkneoperationer enbart på grundval av de i
kolumnerna införda talen. Finnes det därvid framkomna resultatet böra jäm
kas med hänsyn till särskilda förhållanden, angivas dessa summariskt i en
anmärk ningskolumn.
68
Knngl. Maj.ts proposition nr 64.
Då primärmaterialet regelmässigt kommer att hänföra sig till tiden för
balansräkningen vid utgången av året näst före beskattningsåret, måste det
på grundval av dessa faktorer framkomna resultatet jämkas med hänsyn
till därefter inträffade förändringar, så att värdet i görligaste mån ansluter
sig till aktiernas saluvärde vid beskattningsårets utgång. Om säkrare grun
der för denna justering icke stå till buds, måste justeringen ske efter skön.
De sakkunniga tillägga, att det syntes böra överlämnas åt riksskatte
nämnden att närmare utforma värderingsgrunderna under beaktande, i
den mån så funnes påkallat, av de synpunkter, som framförts i de sak
kunnigas kritik av den nuvarande ordningen. Därvid anmärkes att det möj
ligen kunde ifrågakomma, att i vissa fall skilda värden angåves å majori
tets- och minoritetsposter. Någon allmängiltig regel därutinnan kunde dock
ej uppställas, då förhållandena kunde vara växlande.
Vidare framhålles, att de av riksskattenämnden åsatta värdena visserli
gen icke vore bindande för taxeringsmyndigheterna men att avvikelse från
dessa värden självfallet borde ske allenast då särskilda skäl förelåge. Dessa
skäl borde då angivas genom anteckning i myndighetens handlingar, lämp
ligen i protokollet. Ville den skattskyldige påkalla annan värdesättning
vore det tillrådligt att han i sin deklaration eller bilaga till denna fram
ställde motiverat yrkande därom.
De sakkunniga lämna därefter — ås. 70—71 i betänkandet — en redo
görelse för det material, som står till buds vid verkställandet av en aktie
värdering, och för vissa av de sakkunniga gjorda överväganden rörande en
utbyggnad av aktiebolagens uppgiftsskyldigheter i syfte att därigenom få
fram ett bättre sådant material. De sakkunniga säga sig emellertid icke
vilja förorda någon ökad uppgiftsskyldighet, då bolagen redan nu vore be
tungade med skyldighet att lämna uppgifter av mångahanda slag, men fram
hålla samtidigt att det givetvis stode bolagen fritt att självmant förebringa
utredning om förhållanden av beskaffenhet att böra påverka aktievärde
ringen. Om icke förr kunde bolag finna anledning därtill, då det mottagit
meddelande om det värde, som föresloges för bolagets aktier i överståthål-
larämbetets skatteavdelnings eller vederbörande landskontors förteckning
å aktievärden.
Därefter anföra de sakkunniga följande.
Det arbete, som enligt det ovan anförda skulle komma att åvila riksskat
tenämnden, torde bliva av icke obetydlig omfattning utan att dock vara av
den storleksordning, att den överstiger vad som skäligen kan utföras av
nämnden. Härvid förutsättes dock dels att nämnden till sitt förfogande er
håller tillräckligt anslag för anlitande i mån av behov av extra arbetskraft
för granskning av inkomna förslag till aktievärden, dels ock att nämnden
vid prövning av desamma icke går alltför långt i detalj granskning utan nö
jer sig med att kontrollera, att meddelade direktiv blivit följda vid förslagens
upprättande, samt föreskriva ändring blott då sådant föranledes av in
komna erinringar eller eljest finnes påkallat av föreliggande omständig
heter. Skulle det ekonomiska läget hava mera påtagligt förändrats, sedan
direktiven utfärdats, lärer nämnden av egen drift icke underlåta att göra de
ändringar i förslagen, som därav föranledas.
69
Särskilda föreskrifter i det nu avhandlade ämnet torde icke behövas, enär
riksskattenämnden med dess föreslagna befogenheter själv kan meddela för
anordningens genomförande erforderliga anvisningar.
Genomföres vad de sakkunniga här ovan förordat, kommer den befatt
ning med sammanställande av de länsvis upprättade förteckningarna å vär
den å icke börsnoterade aktier, som med hittills tillämpad ordning ankom
mit på överståthållarämbetets skatteavdelning, att upphöra.
Remissyttrandena.
Länsstyrelsen i Uppsala län
framhåller, att det före
slagna förfaringssättet — innebärande att riksskattenämnden först utarbe
tade anvisningar rörande värderingsprinciperna och, sedan länsstyrelsen
uppgjort förslag till värden, därefter granskade och fastställde värdena —
icke syntes stå i överensstämmelse med uttalandet att av nämnden utfär
dade anvisningar skulle vara vägledande och icke bindande.
Länsstyrelsen i Stockholms län
erinrar om de sakkunnigas uttalande, att
förteckningar med förslag till aktievärden skulle med ledning av anvisning
ar, som riksskattenämnden utfärdat, utarbetas å de olika länen och insän
das till riksskattenämnden senast den 10 november varje år, varefter nämn
den skulle ha att fastställa värdena. Länsstyrelsen framhåller, att en så
dan ordning skulle medföra, att arbetet med uppgörande av förslag till ak
tievärden skulle fullgöras av taxeringsavdelningarna under den tid på året,
då deras arbete med förberedandet av mål till prövningsnämnden vore
mest forcerat. Detta vore en olägenhet, som om möjligt borde undvikas.
Om anvisningar för värdesättning av icke börsnoterade aktier utfärdades
av riksskattenämnden, syntes värdesättningen med ledning av dessa anvis
ningar kunna ske å de olika länsstyrelserna, varvid den kunde förläggas
till en tidpunkt, när taxeringsavdelningarna vore mindre tyngda av arbete
för prövningsnämnderna. Först om det skulle visa sig att de av riksskatte
nämnden utfärdade anvisningarna skulle vara otillräckliga för uppnåen
det av en mera enhetlig värdering, syntes frågan om en centralisering av
värderingen till riksskattenämnden böra övervägas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län
påpekar, att avsaknaden av för hela riket
normerande grunder för värderingen av icke börsnoterade aktier länge
varit besvärande och förvisso vållat en allt annan än likformig uppskatt
ning av dessa förmögenhetsobjekt. Det vore därför tacknämligt, att denna
brist nu avhjälptes genom riksskattenämndens medverkan. Emellertid fö-
refölle det egendomligt, att nämnden skulle belastas med det betydande
merarbete som måste bliva följden, därest nämnden skulle granska och
fastställa värdeförslagen. Det syntes tillfyllest, att nämnden lämnade för
värderingen erforderliga direktiv. Då del måste förutsättas, att dessa direk
tiv skulle vara offentliga, torde den mest effektiva kontroll komma att ut
övas av bolagen själva. Kontroll från riksskattenämndens sida kunde ske
vid de i annat sammanhang föreslagna besöken å taxeringsavdelningarna.
Länsstyrelsen föresloge därför, att riksskattenämndens befattning med ak
tievärderingen begränsades till meddelandet av direktiv rörande grunderna
för värderingen av icke börsnoterade aktier, till sammanställande av de
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
70
Kungl. Maj:ls proposition nr 64.
länsvis upprättade förteckningarna över värden å sådana aktier, vilka för
teckningar borde vara nämndens kansli tillhanda senast den 15 januari
taxeringsåret, och till kontroll vid besök å landskontorens taxeringsavdel-
ningar. — På ett härmed i huvudsak likartat sätt uttalar sig
länsstyrelsen
i Gävleborgs län.
Även
mellnnkommunala prövningsnämnden
förordar, att riksskatte
nämndens befattning med aktievärderingen inskränktes till utfärdande av
vissa rekommendationer till ledning för denna värdering, därvid exempel
vis borde angivas på vilket sätt och i vilken utsträckning hänsyn borde ta
gas till latenta skatteskulder i sådana fall, då värdet på aktier beräknades
med huvudsaklig ledning av det s. k. matematiska värdet. Mellankommu-
nala prövningsnämnden framhåller, att de sakkunnigas förslag att taxe-
ringsintendenterna senast den 10 november skulle översända förslag till
aktievärden jämte inkomna erinringar, ledde till att det omfattande arbe
tet med värderingen måste utföras av taxeringsavdelningarna å tid som
sammanfölle med prövningsnämndsarbetet, vilket bleve till förfång för
detta arbete. För närvarande koncentrerades arbetet med aktievärderingen
till tiden kring årsskiftet, vilket vore lämpligt även för de skattskyldiga,
enär bokföringsgranskning borde begränsas under denna för affärslivet an
strängda tid. Den nuvarande decentraliseringen medförde även den förde
len, att skattskyldiga vid personliga besök hos länsstyrelserna kunde redo
göra för de skäl, som i det speciella fallet talade för avvikelse från det värde,
som framkomme vid schablonmässig beräkning.
Även i några andra remissyttranden — däribland de som avgivits av
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
och
Föreningen Sveriges taxe-
ringsrevisorer
— ha synpunkter framförts, som i väsentliga hänseenden
sammanfalla med vad mellankommunala prövningsnämnden anfört.
Länsstyrelsen i Västmanlands län
uttalar som sin mening, att riksskat
tenämndens föreslagna befattning med aktievärderingen skulle för nämn
den och dess personal medföra en orimlig arbetsbörda under viss del av
året. Redan av denna anledning syntes nämndens uppgift i förevarande
hänseende -— åtminstone tills tillräcklig erfarenhet om möjligheterna att
genomföra de sakkunnigas förslag på denna punkt vunnits — böra begrän
sas till utfärdandet av allmänna direktiv för värdesättningen.
I det av
länsstyrelsen i Blekinge län
avgivna yttrandet uttalas, att de av
de sakkunniga antydda riktlinjerna för urvalet av aktier, som borde vär
deras, icke torde få utesluta att börsnoterade aktier i enstaka fall gjordes
till föremål för värdering och att detta regelmässigt skedde beträffande
aktier i s. k. enmansbolag. Speciellt beträffande sistnämnda slag av aktier
vore ofta skillnaden mellan nominella värdet och saluvärdet påfallande
stort. Det kunde emellertid ur många synpunkter vara lämpligt att riks
skattenämnden i fråga om sådana aktier inskränkte sig till att uppdraga
principiella riktlinjer för värderingen men sedan helt överläte denna till
respektive taxeringsmyndigheter. Det vore synnerligen önskvärt, att aktie
bolagens uppgiftsskyldighet i självdeklarationen utökades till att avse jäm
71
väl för aktievärderingen erforderliga uppgifter. Skedde ej detta, bleve det
som hittills nödvändigt att genom särskilda skrivelser avfordra det stora
flertalet aktiebolag sådana uppgifter. En obligatorisk uppgiftsskyldighet
syntes därför ej kunna medföra något betydande merarbete för bolagen.
Länsstyrelsen i Örebro län
påpekar att en aktievärdering svårligen läte
sig göra utan kännedom om dolda reserver samt omtalar att uppgift om
sådana icke lämnats i bolagsdeklarationer, avgivna inom Örebro län. Vid
gjorda förfrågningar hade emellertid allenast undantagsvis förekommit, att
vederbörande bolag vägrat lämna erforderliga upplysningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
erinrar i sitt yttrande därom att fast
ställandet av förmögenhetsvärde å icke börsnoterade aktier vore påkallat
förutom vid förmögenhetsbeskattningen även vid beräknandet av arvs- och
gåvo- samt kvarlåtenskapsskalt. Vidare framhålles att hittills hade urvalet
av de aktier, vilka av länsstyrelserna värdebedömts för att intagas i den
för förmögenhetstaxeringen upprättade aktievärderingslistan, skett endast
beträffande bolag med större aktiekapital. Det vore emellertid nödvändigt
att även aktier i mindre bolag värderades enhetligt. Länsstyrelsen ansåge
därför, att aktierna för samtliga bolag skulle förhandsvärderas. Det borde
därför åligga aktiebolagen att, i samband med avgivande av självdeklara
tion, lämna särskilda uppgifter för aktievärderingen. Härför borde upp
rättas särskild blankett. Länsstyrelsen anför därefter.
De lämnade uppgifterna böra granskas å länsstyrelserna men gransk
ningen inskränkas till att konstatera att fullständiga uppgifter lämnats.
Sedan eventuell komplettering skett böra uppgifterna och eventuellt dekla
rationerna översändas till riksskattenämnden, som bör upprätta aktievär-
deringsförteckning att tjäna till ledning vid taxeringen. Därest riksskatte
nämndens befattning med aktievärderingen icke kommer att avse allenast
en granskning av länsstyrelsernas förslag till värde å aktierna utan såsom
länsstyrelsen föreslår ett upprättande av förteckningen skulle ett tidsödan
de arbete med aktievärderingen kunna besparas länsstyrelserna. Riksskat
tenämnden måste ju ändock noggrant genomgå uppgifterna och det förefal
ler länsstyrelsen bliva ett betydande dubbelarbete om ungefär samma ge
nomgång sker å länsstyrelserna. En fördel synes det också böra vara att
granskningen och bedömningen redan i sitt första skede kommer att ske
enligt för riket enhetliga principer och med större sakkunskap än vad som
kan förefinnas å länsstyrelserna.
I det av
förste taxeringsintendenten Holdo
avgivna yttrandet understry-
kes, att värderingen av aktier i såväl enmansbolag som förvaltningsbolag
av viss omfattning vore lika påkallad som beträffande aktier i andra bolag.
Holdo tillägger, att i Stockholm värdering regelmässigt skedde även av
aktier i bolag av förstnämnda typer.
I det yttrande, som åberopats av
Sveriges industriförbund in. fl.,
erinras
om de sakkunnigas uttalande att riksskattenämnden, i den mån så ansåges
erforderligt, ägde överlägga med för ändamålet tillkallade sakkunniga före
utfärdandet av nämndens allmänna direktiv för aktievärderingen. Det till-
lägges, att med hänsyn till de svårigheter, som vore förbundna med en dy
lik värdesättning och den föreliggande frågans stora betydelse, syntes så
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
dana överläggningar med sakkunniga böra vara obligatoriska. De sakkun niga borde jämväl medverka vid den efterföljande granskningen å nämn dens kansli av de länsvis upprättade förteckningarna.
Skånes handelskammare
ifrågasätter, huruvida icke sådana ändringar i
gällande bestämmelser borde vidtagas, att den genom riksskattenämndens medverkan åstadkomna väi*deringen av aktier i och för likformig förmö- genhetstaxering, borde läggas till grund även för arvs-, kvarlåtenskaps- och gåvobeskattningen.
Även i åtskilliga andra av de yttranden, som över de sakkunnigas förslag avgivits av
näringsorganisationer,
understrykes angelägenheten av att vad
de sakkunniga föreslagit rörande riksskattenämndens befattning med ak tievärderingen genomfördes så att en bättre och enhetligare ordning vid denna värdering än den nu tillämpade uppnåddes.
Departementschefen. Frågan om värderingen av icke börsnoterade aktier i och för förmögenhetstaxeringen hör till de skattespörsmål, som i synner het under senare år tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Därvid har framför allt värderingsgrunderna ställts under diskussion i samband var med konstaterats att värderingen inom de olika länen i icke ringa omfatt- ning ägde rum efter olika principer eller att i allt fall de omständigheter, som ansåges böra inverka på värdesättningen, beaktades i olikartad om fattning inom de skilda länen. Ej heller hade enhetliga principer tilläm pats, när det gällde urvalet av de aktier, som gjordes till föremål för en förhandsvärdering.
Från de skattskyldigas sida har -—- som framgår av vad de sakkunniga anfört och i remissyttrandena framhållits — ett icke helt obefogat miss nöje rått med den nuvarande ordningen. Även från näringslivets sida har under senare år missnöje anmälts och åtgärder till undanröjande av detta påyrkats. De sakkunnigas förslag torde vara att se mot denna bakgrund.
Ehuru verkställandet av förmögenhetstaxeringen i det enskilda fallet är en beskattningsnämndernas angelägenhet, är det uppenbart att i flertalet fall varken den skattskyldige eller än mindre taxeringsnämnden har för utsättningar för en tillfredsställande beräkning av aktievärdet. Härför er fordras en ingående kännedom om det ifrågakommande bolagets ställning och sådan kännedom har den skattskyldige eller taxeringsnämnden alle nast rent undantagsvis. Med hänsyn härtill är en anordning med en cen tral värdering ofrånkomlig och denna bör göras av myndighet, som härför har erforderligt material, och i samråd med det bolag vars aktier värde ringen avser. Vid en sådan värdering framkomna värden bliva för de skatt skyldiga och beskattningsnämnderna vägledande samtidigt som möjlighet föreligger att — när skäl därtill föreligga — avvika från dessa värden.
Det är också efter dessa linjer arbetet för närvarande bedrives i det varje länsstyrelses taxeringsavdelning upprättar förslag till värden å aktier i sådana bolag, vilka äro hemmahörande inom länet i fråga. Samtliga vär
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
73
den sammanställas därefter genom överståthållarämbetets skatteavdelnings
försorg och tillhandahållas landets taxeringsmyndigheter.
De sakkunniga förorda nu, att riksskattenämnden till vinnande av lik
formighet icke blott i fråga om värderingsgrunderna utan även i avseende
å urvalet av de aktier, som böra bliva föremål för förliandsvärdering, skulle
utfärda allmänna anvisningar och rekommendationer för värderingsarbe-
tet. Detta skulle — i den mån så funnes erforderligt — ske efter samråd
med särskilt tillkallade sakkunniga.
Detta de sakkunnigas förslag och vad de sakkunniga i anslutning därtill
uttalat har vid frågans remissbehandling icke mött erinringar. Även för
egen del vill jag ansluta mig till förslaget i denna del; det synes mig bliva
en angelägen uppgift för nämnden att — utifrån nämndens erfarenhet och
med beaktande av regeringsrättens inställning till de hithörande frågorna
—• på detta sätt verka för en bättre ordning.
Ej heller finnes anledning till erinran mot de sakkunnigas förslag, att
det egentliga arbetet med värderingen skall, som hitintills, verkställas inom
varje läns taxeringsavdelning. Utredningsarbetet måste uppenbarligen där
göras och kontakt med bolagsledningen kan smidigast etableras lokalt. Riks
skattenämndens tilltänkta personalutrustning skulle heller icke vara till
räcklig för en sådan arbetsuppgift.
Av det sist sagda framgår alltså, att jag icke är beredd förorda det av
länsstyrelsen i Norrbottens län framförda förslaget, att taxeringsavdelning-
arnas uppgift skulle inskränkas till ett hopsamlande av erforderligt bedöm-
ningsmaterial, varefter det skulle ankomma på riksskattenämnden att utan
något föregående förslag från taxeringsavdelningen fastställa värdena.
Emellertid ha de sakkunniga tänkt sig, att riksskattenämndens verksam
het med aktievärderingen även skulle innefatta en kontroll och eventuellt
ett fortsatt bearbetande av de av taxeringsavdelningarna föreslagna värdena.
För möjliggörande härav skulle en förteckning över sistnämnda värden till
ställas riksskattenämnden senast den 10 november året före taxeringsåret.
I åtskilliga remissyttranden ha bestämda erinringar riktats mot detta
förslag. Därvid har särskilt framhållits,
att
en sådan ordning nödsakade
taxeringsavdelningarna att förlägga dessa avdelningars arbete med värde
ringen till en ur deras synpunkt mycket olämplig tid,
att
taxeringsavdel
ningarna åsamkades ett avsevärt merarbete genom att för riksskattenämn
den nödgas detaljerat redogöra för de föreslagna värdena, så snart dessa
skilde sig från värden som skulle framkommit vid en vanlig schablonbe
räkning,
samt att
riksskattenämnden, därest förslaget genomfördes, finge
en mycket betydande arbetsbörda.
De framställda erinringarna synas mig bärande. Det torde knappast böra
ifrågakomma, att i detta sammanhang föreskriva en anordning, som gåve
de förut hårt ansträngda taxeringsavdelningarna ett merarbete eller som
nödgade dessa att förlägga det hithörande arbetet till en för dem otjänlig
lid. Vad riksskattenämnden beträffar, vill det synas som om — därest det
74
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
över huvud skulle vara någon mening med den ifrågasatta eftergranskning-
en — nämnden finge en så omfattande och tidsödande arbetsuppgift, att
denna menligt måste påverka nämndens möjligheter att fullgöra övriga ar
betsuppgifter.
Det synes mig därför lämpligare, att — i allt fall till dess det visat sig
att ett tillfredsställande resultat på detta sätt icke kan uppnås — riksskat
tenämndens medverkan vid aktievärderingen inskränkes till den av mig
förut förordade uppgiften att meddela allmänna anvisningar eller rekom
mendationer för värderingsarbetet. Därjämte bör det arbete med samman
ställandet av förhandsvärdena, som hitintills utförts av överståthållarämbe-
tets skatteavdelning, övertagas av riksskattenämnden. Skyldighet bör alltså
föreligga för länsstyrelsernas taxeringsavdelningar att på av riksskattenämn
den angiven tid till nämnden överlämna de gjorda värdeförslagen.
Det bör tilläggas, att riksskattenämnden givetvis bör vara beredd att på
förfrågan lämna råd och anvisningar rörande värderingens utförande i en
skilda fall, samt att nämnden i samband med besök å taxeringsavdelningar-
na bör hålla sig underrättad om värderingsarbetets bedrivande.
I anledning av några vid remissbehandlingen gjorda påpekanden vill jag
framhålla,
att
de av riksskattenämnden meddelade värderingsanvisningar-
na givetvis icke böra vara hemliga,
att
i särskilda fall värdering även bör
kunna ifrågakomma beträffande vissa börsnoterade aktier,
att
värderingen
regelmässigt synes böra avse jämväl aktier i s. k. enmansbolag och i för
valtningsbolag,
att
riksskattenämnden bör överväga lämpligheten av att ut
arbeta en särskild blankett för inhämtande av uppgifter från bolagen i och
för aktievärderingen,
samt att
frågan om obligatorisk uppgiftsskyldighet för
bolagen synes tills vidare böra lämnas öppen i avvaktan på ytterligare er
farenhet rörande behovet härav.
4. Allmän fastighetstaxering.
Gällande bestämmelser m. m. Beträffande allmän fastighetstaxering äro i
taxeringsförordningen föreskrivna vissa åtgärder, som äro ägnade att be
fordra enhetlighet och jämnhet i taxeringen.
Sålunda åligger det enligt 58 § 1 mom. taxeringsförordningen domänsty
relsen att i samråd med statens skogsförsöksanstalt och skogsstyrelsen sam
manställa vissa uppgifter rörande skogsmark och växande skog.
Vidare verkställes enligt 71 § taxeringsförordningen med ledning av pro
tokoll från de sammanträden, som jämlikt 66 § 2 mom. samma förordning
skola avhållas sedan beredningsnämnderna avslutat sitt arbete, i den ord
ning, Kungl. Maj :t förordnar, undersökning för utrönande, huruvida vid
taxering av jordbruksfastigheter å landsbygden jämnhet och likformighet
de olika länen emellan blivit uppnådd. Motsvarande undersökning har på
uppdrag av Kungl. Maj :t jämväl plägat verkställas sedan fastighetstaxe-
ringsnämnderna och fastighetsprövningsnämnderna avslutat sitt arbete.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
75
Jämlikt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen åligger det landskamreraren
att såsom förberedande åtgärd för beredningsnämndernas och fastighetstaxe-
ringsnämndernas verksamhet på grundval av lagfartsförteckningar och upp
gifter från hypoteksinrättningar angående belåningsvärden ävensom de upp
lysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande fastig
heternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Undersökningar av berörda
art ha emellertid jämväl utförts centralt för landet i dess helhet. För åren
1926 och 1931 sammanställdes sålunda för lantbruksakademiens räkning,
uppgifter rörande åkerjordens saluvärden. Till belysning av växlingarna i
jordbruksfastigheternas saluvärden lät särskilda utskottet vid 1930 års riks
dag verkställa en utredning angående köpeskillingar och taxeringsvärden
för lagfarna fastigheter å landsbygden inom vissa län. Sistnämnda under
sökning fullföljdes av finansdepartementets skatteberedning såsom förbe
redelse till 1933 års allmänna fastighetstaxering. Vid de allmänna fastighets
taxeringar, som ägde rum åren 1938 och 1945, förelågo av statistiska cen
tralbyrån på uppdrag av Kungl. Maj:t verkställda utredningar rörande för
hållandet mellan taxerings- och saluvärden vid försäljning av jordbruks
fastigheter, beträffande vilka lagfart sökts under vissa år. Vad angår stads
fastigheter ha hela landet omfattande undersökningar icke företagits. Till
ledning vid 1945 års fastighetstaxering förelåg emellertid en inom finans
departementets skatteberedning företagen utredning beträffande sådana fas
tigheter i åtta städer, som varit föremål för köp under åren 1938—1943.
Till ledning vid taxering av vattenfall, dammar, kraftverk in. m. har till
1933, 1938 och 1945 års allmänna fastighetstaxeringar på offentligt uppdrag
utarbetats tabeller, vilka jämväl kommit till användning vid taxering av
andra industriella anläggningar.
Till befordrande av enhetlighet och jämnhet vid allmän fastighetstaxering
har sedan år 1927 före upptagandet av taxeringsarbetet efter Kungl. Maj:ts
förordnande avhållits möten i Stockholm med rikets landskamrerare samt ett
antal i fråga om taxering av skogsmark och växande skog sakkunniga per
soner. I det år 1944 anordnade mötet deltogo jämväl samtliga taxeringsinten-
denter. Såsom skogssakkunniga deltagare i mötet ha varit förordnade dels
såsom representanter för länen i allmänhet vederbörande länsjägmästare —
från vissa län ha två representanter utsetts — dels ock två, tre eller fyra sär
skilda skogssakkunniga. Därjämte ha vissa statliga myndigheter och en
skilda organisationer ägt utse representanter att närvara vid mötena. Ord
förande och vice ordförande hava förordnats av Kungl. Maj :t. Såsom sekre
terare ha tjänstgjort befattningshavare vid domänstyrelsen och länsstyrel
serna. Representanter för kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning även
som för skatteberedningen eller finansdepartementets rättsavdelning ha
närvarit vid mötena. Mötena ha avhållits i slutet av september eller början
av oktober året före det, varunder den allmänna fastighetstaxeringen ägt
rum, och ha pågått i fyra eller fem dagar.
Förhandlingarna vid fastighetslaxeringsmötena ha inletts med föredrag.
I dessa har bland annat lämnats redogörelse för taxeringsutfallet vid när
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
mast föregående allmänna fastighetstaxering och därefter inträffade föränd ringar i saluvärdena samt för domänstyrelsens till länsstyrelserna enligt 58 § taxeringsförordningen överlämnade utredningar. Vidare ha föredrag hållits om lämpliga metoder vid taxering av olika slags fastigheter. Föredrag av in tresse jämväl för de skogssakkunniga ha hållits inför samtliga mötesdel- tagare. Därefter ha landskamrerarna —- vid 1944 års möte jämväl taxerings- intendenterna — och de skogliga representanterna sammanträtt var för sig, varvid de senare varit uppdelade på tre sektioner. 1944 års möte fick i viss mån en annan utformning än föregående möten. Samtidigt med mötet hade nämligen anordnats en instruktionskurs för fastighetstaxeringsnämndernas ordförande. Vid kurserna närvoro landskamrerarna och taxeringsintenden- terna samt, i den mån å kursen behandlades taxering av skog, de skogssakkun niga. Till instruktionskursen voro förlagda sådana föredrag och i anledning därav föranledda diskussioner som eljest skulle ha förekommit å fastighets- taxeringsmötet.
Landskamrerarnas överläggningar å fastighetstaxeringsmötena ha utmyn nat i gemensamma uttalanden rörande de grunder, som borde tillämpas vid den allmänna fastighetstaxeringen. Uttalanden ha gjorts angående så väl taxering av annan fastighet som taxering av jordbruksfastighet, i vad icke angår skogsmark och därå växande skog.
Vad angår annan fastighet ha särskilda uttalanden gjorts beträffande industrifastighet, hyresfastighet och enfamiljshus i villasamhällen.
I uttalanden avseende industrifastighet har enighet uppnåtts om de fak torer, vartill hänsyn borde tagas för erhållande av ett riktigt saluvärde.
Beträffande hyresfastighet har angivits den ungefärliga procent, som — med hänsyn till den vid tidpunkten för taxeringen rådande allmänna pris nivån å sådan fastighet — borde tillämpas vid taxering efter kapitalisering av bruttohyran.
Vad angår enfamiljshus i villasamhällen har vid 1932 och 1937 års möten uttalats, att taxeringen av desamma lämpligen borde äga rum med hänsyn till byggnadskostnaden vid taxeringstillfället, medan vid 1944 års möte ut talats, att taxeringen av sådana hus borde äga rum med beaktande av de saluvärden, som för sådana byggnader dåmera kunde påräknas.
I uttalanden rörande taxering av jordbruksfastighet har till en början poängterats, att samarbete borde äga rum mellan landskamrerarna i angrän sande län för uppnående av jämn taxering i gränsorterna mellan länen. Åker jorden har föreslagits indelad i minst tre olika godhetsklasser. Vid 1932 års möte uttalade sig landskamrerarna för vissa grunder angående indelning av jordbruk efter storleksordning inom åtta olika länsgrupper, där mer eller mindre likartade jordbruksförhållanden vore rådande. 1937 och 1944 års möten inskränkte sig till ett uttalande om lämpligheten av att verkställa in delningen av jordbruk efter storleksordning i överensstämmelse med den indelning, som plägat tillämpas i rikets officiella statistik, i den mån förhål landena i något län icke till annat föranledde. Vidare har på mötena utta lats, att enhetsvärdet för storbruk per hektar vore lägre än för medelstora
77
jordbruk (bondebruk) samt att enhetsvärdet för småbruk vore högre per
hektar än för medelstora jordbruk. Enligt uttalande å 1944 års möte borde
vid bestämmande av enhetsvärden jämlikt 59 § 1 mom. taxeringsförordning-
en med hänsyn till de uppgifter rörande saluvärden å försålda jordbruksfas
tigheter, som utarbetats av statistiska centralbyrån, iakttagas att högre en-
hetsvärde än vid senaste allmänna fastighetstaxeringen fastställdes. Denna
höjning borde dock icke beräknas till högre belopp än 25 %. Å samma
möte uttalades, att stort avseende på grund av de betydligt stegrade bygg-
nadskostnaderna borde fästas vid bebyggelsen å taxeringsenheterna. Beträf
fande värdet av impediment har å mötena uttalats, att detta icke borde över
stiga värdet av sämsta skogsmark.
De skogssakkunnigas överläggningar å fastighetstaxeringsmötena ha i hu
vudsak gällt domänstyrelsens skrivelser till länsstyrelserna jämlikt 58 §
taxeringsförordningen och i anslutning till skrivelserna framlagda förslag
om vissa i dessa icke berörda taxeringsgrunder. Resultaten av de skogssak
kunnigas överläggningar ha tryckts och genom finansdepartementet till
ställts de lokala beskattningsmyndigheterna.
De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att då från centralt håll ned
lagts ett betydande arbete i syfte att uppnå likformighet vid fastighetstaxe
ringen, hade på området för denna taxering behovet av ett särskilt centralt
taxeringsorgan icke gjort sig gällande med samma kraft som fallet varit be
träffande inkomsttaxeringen. Inrättandet av en riksskattenämnd syntes
emellertid böra få till följd, att denna nämnd jämväl anförtroddes vissa upp
gifter i fråga om sådan taxering. De uppgifter, som därvidlag kom me i fråga,
vore i första hand sådana som för närvarande fullgjordes av annan myndig
het. Men även på annat sätt kunde riksskattenämnden verka för en likfor
mig och enhetlig fastighetstaxering.
De sakkunniga anföra härefter.
Vad först angår i taxeringsförordningen föreskrivna förberedande åtgär
der för fastighetstaxeringsarbetet, torde i 58 § 1 mom. angivna åliggandet
för domänstyrelsen att sammanställa vissa uppgifter till ledning för taxe
ring av skogsmark och växande skog med hänsyn till detta uppdrags spe
ciella karaktär icke böra överflyttas å riksskattenämnden. Däremot torde i
71 § taxeringsförordningen omförmälda undersökning rörande taxeringsut-
fallet beträffande jordbruksfastigheter lämpligen kunna anförtros åt riks
skattenämnden. Det bör emellertid överlåtas åt Kungl. Maj :t att vid varje
särskilt tillfälle lämna riksskattenämnden i uppdrag att ombesörja ifråga
varande undersökning.
Före fastighetstaxeringsarbetets igångsättande hava, utöver i taxerings
förordningen föreskrivna förberedande åtgärder, såsom inledningsvis angi
vits vissa andra sådana plägat verkställas på Kungl. Maj :ts föranstaltande.
Sålunda har på uppdrag av Kungl. Maj :t bland annat verkställts vissa utred
ningar angående prisutvecklingen på fastighetsmarknaden samt utarbetats
tabeller till ledning vid taxering av vattenfall. Fastighetstaxeringsmötena
hava i samråd med landskamrerarna förberetts av finansdepartementet, som
bland annat haft Kungl. Maj :ts uppdrag alt tillkalla sekreterare och övrig
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
personal vid mötet. Ovannämnda förarbeten för fastighetstaxeringen synas lämpligen kunna övertagas av riksskattenämnden. Skulle erforderlig sak kunskap icke finnas representerad inom nämnden, bör denna hava möjlig het att för detta ändamål tillkalla särskilda sakkunniga.
De centralt utförda utredningar rörande prisutvecklingen på fastighets marknaden sedan senaste allmänna fastighetstaxeringen, som plägat före läggas fastighetstaxeringsmötena, hava legat till grund för därå gjorda ut talanden rörande den allmänna prisnivåns inverkan på fastighetstaxerings- värdena. Berörda utredningar hava jämväl tjänat till ledning vid de under sökningar, som landskamreraren jämlikt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen har att företaga rörande fastigheternas allmänna saluvärde å länets lands bygd. I många län har vid 1945 års allmänna fastighetstaxering landskam reraren i sin redogörelse enligt 59 § 1 mom. andra stycket taxeringsförord ningen för priserna vid försäljning av fastigheter inom länet nöjt sig med att redovisa de av statistiska centralbyrån företagna undersökningarna. I andra län hava dessa undersökningar kompletterats med särskilda utred ningar. Skall riksskattenämnden såsom ovan föreslagits få till uppgift att såsom förberedande åtgärd för allmän fastighetstaxering verkställa utred ningar för utrönande av prisutvecklingen på fastighetsmarknaden, torde dessa kunna göras så, att landskamrerarnas arbete med undersökningar enligt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen underlättas. Riksskattenämndens ifrågavarande utredningsarbete torde böra avse icke allenast jordbruks fastigheter utan jämväl annan fastighet å landsbygden samt fastigheter i städerna.
De sakkunniga uttala därefter som sin mening, att av den för riksskatte nämnden sålunda förordade verksamhet icke borde följa att fastighetstaxe ringsmötena avskaffades. Dessa hade hall en viktig uppgift att fylla sär skilt i vad det gällde taxeringen av skogsmark och växande skog. Resultaten av de skogssakkunnigas överläggningar hade skapat de bästa förutsätt ningar för likformighet i utfärdandet av lokala anvisningar och hjälp- tabeller. Visserligen kunde riksskattenämnden genom tillkallandet av ett mindre antal sakkunniga förskaffa sig nödig sakkunskap beträffande den skogliga taxeringen, men därigenom skulle icke erhållas den kännedom om förhållandena inom de olika länen, som å mötena representerades av läns- jägmästarna. Anordnandet av mötena borde anförtros åt riksskattenämn den. Vad kostnaderna för mötena anginge, borde utgifter för nödiga för beredelser, för vid mötet erforderlig personal, som icke funnes att tillgå inom nämnden, m. in. bestridas av medel, som för detta ändamål av Kungl. Maj :t ställdes till nämndens förfogande.
Därefter anföres följande. Genom de betydande förarbeten, som nedlagts på de senaste allmänna fastighetstaxeringarna, har i allt större utsträckning uppnåtts jämnhet och enhetlighet i taxeringarna. De av Kungl. Maj :t anbefallda undersökningarna rörande taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å landet hava emel lertid utvisat, att av inom de olika länen rådande olikartade förhållanden icke betingade ojämnheter alltjämt varit rådande. Även om dessa ojämnhe ter främst framträtt beträffande värderingen av åkerjorden, hava dock sådana visat sig föreligga jämväl beträffande det skogliga taxeringsresulta- tet. Berörda olikformigheter i värderingen de olika länen emellan torde i
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
79
regel återfinnas redan i de till ledning vid taxeringen utfärdade anvisning
arna och hjälptabellerna. I viss utsträckning hava dessa blivit föremål för
granskning av de utredningsmän, som av Kungl. Maj :t förordnats för verk
ställande av i 71 § taxeringsförordningen föreskriven utredning. Tidigare
synes detta hava varit förhållandet huvudsakligen beträffande till ledning
för beredningsnämndernas värdesättning fastställda enhetsvärden å åker.
1 den undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å
landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag, som verkställdes vid
1945 års allmänna fastighetstaxering, meddelades emellertid en tämligen
utförlig redogörelse för vad som kunde framgå av eu jämförande läsning
av länsstyrelsernas anvisningar för taxering av skogsmark och växande
skog. I denna form verkställd granskning av utfärdade anvisningar synes
emellertid icke hava i önskvärd utsträckning varit av betydelse annat än
såsom ledning vid nästföljande allmänna fastighetstaxering. För att kunna
vara av verklig nytta vid den taxering, till vilken anvisningarna utfärdats,
kräves, att granskningen sker före taxeringsarbetets påbörjande. Detta bör
lämpligen ske på det sättet, att landskamrerarnas förslag till hjälptabeller
och anvisningar före fastställandet insändas till riksskattenämnden, som
efter granskning återsänder desamma jämte de erinringar, som nämnden kan
finna befogade. Vad angår enhetsvärden till ledning vid taxering av jord
bruksfastighet är i 59 § taxeringsförordningen föreskrivet, att förslag till
sådana värden skola uppgöras av de vid i paragrafen omförmält samman
träde närvarande på grundval av den av landskamreraren lämnade redo
görelsen för prisutvecklingen på fastighetsmarknaden. För att möjliggöra
granskning av berörda förslag torde böra i 58 § föreskrivas skyldighet för
landskamreraren att före sammanträdet uppgöra detsamma. Vad nu sagts
bör äga motsvarande tillämpning beträffande i 59 § omförmälda enhetliga
grunder för taxering av annan fastighet ävensom för fastighetstaxeringen i
stad.
Utom vad angår själva värdesättningen förete de inom de olika länen till
ledning vid allmän fastighetstaxering fastställda anvisningarna stora olik
heter såväl med hänsyn till den tekniska utformningen som med avseende
å innehållet. I flertalet fall synas anvisningarna bestå av protokoll från
sammanträde jämlikt 59 § taxeringsförordningen, i vilka protokoll finnas
intagna bland annat föredrag av landskamreraren och den länsskogssak-
kunnige. Stundom utgöras anvisningarna av eu sammanfattning av vad som
förekommit vid förenämnda sammanträde. Hjälptabellerna för värdering av
skogsmark och växande skog utgivas ofta separat med eller utan särskilda
anvisningar. Större enhetlighet i fråga om anvisningarnas uppställning
skulle kunna uppnås genom att riksskattenämnden uppgjorde förslag till
mallar för desamma. Det skulle också kunna tänkas, att riksskattenämnden
kunde uppgöra förslag till själva anvisningarna. Detta borde kunna ske
åtminstone beträffande sådana avsnitt av anvisningarna, som beröra frågor
av mera allmän natur eller eljest för landet i dess helhet likartade förhållan
den. Genom att riksskattenämnden helt eller delvis uppgjorde förslag till
anvisningar skulle skapas de största förutsättningar för likformighet, var
jämte icke obetydligt arbete skulle besparas taxeringsmyndigheterna ute
i länen.
De sakkunniga sammanfatta vad de i förevarande hänseende föreslå
sålunda:
Före utgången av augusti månad året näst före det, då allmän fastighets
taxering skulle äga rum, avhållcs på riksskattenämndens föranstaltande ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
möte med landskamrerare och taxeringsintendenter samt skogssakkunniga, minst en från varje län. Innan mötet ägde rum, skulle vissa förberedande åtgärder ha vidtagits. Sålunda skulle liksom hitintills domänstyrelsen i sam råd med vederbörande myndigheter sammanställa i 58 § 1 mom. taxerings- förordningen omförmälda uppgifter. Ifrågavarande uppgifter skulle senast den 15 augusti året näst före taxeringsåret tillställas icke allenast länssty relserna utan jämväl riksskattenämnden.
På riksskattenämnden skulle ankomma att sammanställa övrigt erforder ligt material för bedömande av de värderingsgrunder, som borde komma till tillämpning vid taxeringen, såsom bland annat utredning rörande pris utvecklingen på fastighetsmarknaden sedan senaste allmänna fastighets taxering. Förenämnda material borde i god tid före fastighetstaxeringsmötet överlämnas till länsstyrelserna.
Landskamrerare och taxeringsintendenter ävensom de skogssakkunniga borde med stöd av överlämnat material förbereda sig för mötet. Till kom plettering av den av riksskattenämnden förebragta utredningen angående prisutvecklingen på fastighetsmarknaden skulle landskamreraren alltjämt äga möjlighet att införskaffa upplysningar rörande fastighetsvärdena inom länet från sådana personer med ingående kännedom om nämnda värden, som länsstyrelsen ägde inkalla.
Sedan å fastighetstaxeringsmötet överläggningar ägt rum rörande enhet liga taxeringsgrunder, skulle riksskattenämnden på grundval av å mötet förebragt material och därå gjorda uttalanden utfärda direktiv till ledning vid upprättande av anvisningar vid taxeringsarbetet i de olika länen, vilka direktiv senast den 15 september skulle översändas till länsstyrelserna.
Av landskamreraren med ledning av riksskattenämndens direktiv upp rättade förslag till anvisningar skulle senast den 1 oktober insändas till riksskattenämnden, som efter granskning av förslagen senast den 15 oktober skulle återsända desamma jämte de erinringar, vartill granskningen givit anledning. Ifrågavarande förslag och erinringar skulle därefter av lands kamreraren framläggas å det i 59 § taxeringsförordningen föreskrivna sam manträdet med representanter för beredningsnämnderna och fastighets- taxeringsnämnderna.
Remissyttrandena. Vad de sakkunniga anfört rörande allmän fastighets taxering och riksskattenämndens befattning därmed har i det helt över vägande antalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några hänseenden ha dock invändningar riktats mot de sakkunnigas för slag. Här torde få återgivas följande från det av
länsstyrelsen i Jönköpings
län
avgivna yttrandet. Riksskattenämndens befattning med allmän fastighetstaxering blir enligt de sakkunnigas förslag alltför omfattande. Även om viss ledning av för arbetena bör kunna utövas av nämnden och dess kansli, torde nämnden likväl, åtminstone i föreslagen sammansättning, icke vara tillräckligt aukto ritativ för den direktivrätt, som förslaget innebär. Oavsett om 1947 års
81
skogssakkunnigas förslag om ändrade grunder för uppskattning av skogs
mark och växande skog genomföres eller ej, tarvas med hänsyn till de stat
liga centrala skogsmyndigheternas nyorganisation den ändring i 58 § 1
inom. taxeringsförordningen, som sagda sakkunniga föreslagit i sitt betän
kande, varöver länsstyrelsen tidigare haft att yttra sig. Att riksskattenämn
den ingriper reglerande på skogstaxeringens område är icke förenligt med
dessa myndigheters ställning. Direktivrätt på detta område synes därför
icke böra tillkomma nämnden. Utan att riksskattenämnden förstärkes med
i fastighetsvärdering kompetenta krafter i ledamots ställning, kan näppe
ligen dess direktivrätt för enhetsvärden å åkerjord, godhetsklassindelning,
avkastningsprocenter å hyreshus, avskrivningsprocenter å fabriksbyggnader
o. dyl. få den auktoritet, som givetvis är en förutsättning för direktivrätten.
Riksskattenämnden bör därför — liksom länsprövningsnämnden utökas med
ytterligare ledamöter, när den fungerar som fastighetsprövningsnämnd —
förstärkas med särskilda ledamöter, om och i den mån den skall utfärda
direktiv för fastighetstaxering.
Departementschefen. En naturlig uppgift för riksskattenämnden synes
vara att övertaga ledningen av det förberedande arbetet för allmän fastig
hetstaxering. Det finnes i princip intet att erinra mot de sakkunnigas för
slag att åt nämnden uppdrages att införskaffa och sammanställa material,
avsett att läggas till grund för överläggningarna å det allmänna fastighets-
taxeringsmötet — det s. k. Stockholmsmötet — vilket de sakkunniga förut
sätta skall även framdeles hållas med landskamrerare, taxeringsintendenter
och skogssakkunniga. Några erinringar äro i princip icke heller alt fram
ställa mot förslaget, att nämnda möten, i den mån sådana komma att hål
las, fortsältningsvis skola anordnas i riksskattenämndens regi, att nämn
den på grundval av å sådant möte framlagt material och gjorda uttalanden
skall meddela rekommendationer till ledning för upprättandet av länsanvis-
ningarna samt att landskamrerarnas förslag till dylika anvisningar skola
— innan de framläggas vid i 59 § 1 mom. taxeringsförordningen omnämnt
sammanträde — överses av riksskattenämnden. Det synes uppenbart, att
riksskattenämndens sålunda ifrågasatta medverkan bör vara i hög grad
ägnad att befrämja en likformig taxering liksom att underlätta arbetet med
utfärdandet av länsanvisningarna för fastighetstaxeringen.
De sakkunnigas förslag bygger helt på nu gällande bestämmelser i 58
och 59 §§ taxeringsförordningen. Sagda bestämmelser skulle enligt deras
förslag i huvudsak bibehållas men kompletteras med föreskrifter rörande
riksskattenämndens befattning med fastighetstaxeringen. Därvid har bland
annat ifrågasatts vissa uttryckliga bestämmelser avseende det förut om
nämnda Stockholmsmötet.
Jag får erinra om att Kungl. Maj:t i proposition nr 39 underställt inne
varande års riksdag förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. in., i vilken proposition upptagits fråga
om ändrade bestämmelser för fastighetstaxering av skogsmark och växande
skog. Därvid har föreslagits vissa ändringar i de uti 58 och 59 §§ taxerings
förordningen upptagna bestämmelserna om förberedande åtgärder för bc-
0 Bihang till riksdagens protokoll
t samt. Xr (it.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
redningsnämndernas och fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet. Vi dare har i det i nämnda proposition upptagna förslaget till skogsvärderings- instruktion intagits vissa bestämmelser av beskaffenhet att böra i föreva rande sammanhang uppmärksammas. I avseende å den närmare innebör den av det riksdagen sålunda underställda förslaget i nu åsyftade delar torde här allenast få hänvisas till vad som anförts under rubriken »Taxerings- föreskrifter» å s. 148 och följande sidor i propositionen nr 39.
Därest vad i sagda proposition föreslagits kommer att vinna riksdagens bifall, måste därav föranledas vissa ändringar i de av de sakkunniga före slagna bestämmelserna rörande riksskattenämndens befattning med fastig hetstaxeringen. Emellertid har jag — med bibehållande av min förut till kännagivna principiella uppfattning om önskvärdheten av riksskattenämn dens medverkan på förevarande taxeringsområde och under hänvisning till vad jag anfört å s. 155—156 i propositionen nr 39 — stannat för att nu icke förorda att riksdagen förelägges något förslag i ämnet. Skälen för detta mitt ståndpunktstagande äro följande.
Riksskattenämnden avses skola träda i verksamhet den 1 juli 1951 d. v. s. vid en tidpunkt då åtskilligt av förarbetet till fastighetstaxeringen redan skall vara utfört eller i allt fall organiserat. Det synes knappast ändamåls enligt eller lämpligt att låta riksskattenämnden i sådant läge övertaga det redan i gång varande förberedelsearbetet, som planerats och organiserats på annat håll. För nämnden och dess personal skulle en sådan uppgift te sig svårgenomförd och vansklig. Härtill kommer som en mycket betydelse full omständighet, att riksskattenämndens föreslagna befattning med fas tighetstaxeringen förutsätter ett annat tidsschema i fråga om avlämnandet av vissa uppgifter m. in., än det som i nuvarande läge kan uppställas för förberedelsearbetet till 1952 års fastighetstaxering.
Med det sagda ha de skäl angivits, som tala mot riksskattenämndens med verkan på av de sakkunniga tänkt sätt vid förberedelsearbetet till nu före stående fastighetstaxering. Att jag i det uppkomna läget icke heller vill för orda något förslag till riksdagen med detaljerade bestämmelser rörande nämndens befattning med senare fastighetstaxeringar än den, som avses skola äga rum år 1952, sammanhänger med att utformningen av dessa bestämmelser blir i åtskilliga hänseenden avhängig av de erfarenheter, som vid riksdagens bifall till propositionen nr 39 komma att vinnas vid tillämp ningen av de nya bestämmelserna rörande taxering av skogsmark och växande skog. Först sedan sådana erfarenheter föreligga, hör slutlig ställ ning tagas till riksskattenämndens befattning med fastighetstaxeringen.
Vad nu sagts åsyftar visserligen huvudsakligen blott nämndens befattning med taxeringen av skogsmark och växande skog. Den omständigheten, att de föreslagna bestämmelserna rörande nämndens befattning med sagda taxering nu icke böra genomföras, torde emellertid medföra, att några föreskrifter i nuvarande läge icke heller böra meddelas om nämndens befattning med 1952 års fastighetstaxering i övrigt.
Om sålunda frågan om riksskattenämndens befattning med fastighets
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
83
taxeringen bör slutligt lösas först längre fram, synes möjlighet likväl
böra finnas för Kungl. Maj :t att, inom gällande författningars ram, åt
nämnden uppdraga handhavandet av sådana uppgifter i avseende å 1952
års fastighetstaxering, som Kungl. Maj :t finner lämpligt och ändamåls
enligt att hänskjuta till nämnden. Vilka dessa uppgifter komma att bliva
eller omfattningen av desamma, kan i nuvarande läge icke närmare angi
vas. I den mån det blir för nämnden erforderligt att vid lösandet av så
lunda ålagda uppgifter tillkalla särskilda sakkunniga, bör möjlighet här
för finnas.
5. Granskning av inom länen utfärdade anvisningar och direktiv.
Såsom förberedande åtgärd för taxeringsnämndernas verksamhet med
avseende å den årliga taxeringen är i 75 § första stycket taxeringsförord-
ningen föreskrivet, att länsstyrelsen, innan taxeringsarbetet för året tager
sin början, från varje taxeringsnämnd inom länet eller viss del därav må
kalla ordföranden och högst två andra medlemmar att å lämplig ort sam
manträda inför landskamreraren för överläggningar rörande taxeringsar
betet. Till dylikt sammanträde må jämväl särskilda sakkunniga kallas för
lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör uppmärksamhet äg
nas åt åtgärder för befordrande av en likformig och rättvis taxering samt
åt spörsmål, som vid tidigare års taxeringar varit föremål för oriktiga av
göranden av taxeringsnämnderna eller som kunna förväntas under det fö
restående arbetet vålla nämnderna svårigheter.
Enligt förutnämnda paragrafs andra stycke har landskamreraren att upp
rätta och för länsprövningsnämnden framlägga förslag till anvisningar för
årets taxering. Därest sammanträde enligt första stycket hållits, skall för
slaget uppgöras med ledning av vad som därvid förekommit. Länsprövnings
nämnden har att på grundval av ifrågavarande förslag fastställa anvis
ningar för årets taxering ävensom att senast den 15 januari samma år över
lämna anvisningarna till ordförandena i taxeringsnämnderna.
Jämlikt 107 § taxeringsförordningen åligger det taxeringsintendenten att
med biträde av tjänstemän å landskontoret samt häradsskrivare, som läns
styrelsen i mån av behov därtill förordnar, lämna ordförandena i beskatt-
ningsnämnderna i första instans inom länet råd och upplysningar samt
övervaka nämndernas arbete.
De sakkunniga. De sakkunniga framhålla att i de anvisningar, som läns
prövningsnämnden i enlighet med vad förut angivits hade att fastställa
lör årets taxering, meddelades direktiv angående värdering av naturaför
måner ävensom angående grunderna för medgivande av vissa avdrag samt
för uppskattning av vissa förmögenhetstillgångar. Endast i vissa län läm
nades i berörda anvisningar råd och upplysningar till ledning för taxerings
nämndernas verksamhet i andra avseenden. Anvisningar till ledning för
taxeringsarbetet i vad icke angingc nyssberörda uppskattningsnormer med
delades i allmänhet av taxeringsintendenten. Ägde sammanträde enligt 75 §
första stycket rum, vilket långtifrån alltid vore fallet, redogjorde taxerings- intendenten å sådant sammanträde för olika taxeringsspörsmål. I vissa län framlade taxeringsintendenten sina synpunkter på årets taxeringsarbete å årsmöte med taxeringsnämndsordförandenas förening. Föredrag, hållna å berörda sammanträden eller årsmöten, stencilerades och överlämnades till taxeringsnämndsordförandena och kronoombuden till ledning för dem i de ras arbete med taxeringen. I flertalet län meddelade emellertid taxerings intendenten sina anvisningar i form av särskilda skriftliga promemorior angående taxeringsarbetets bedrivande. Förutom de allmänna anvisningar, som av taxeringsintendenten utfärdades före taxeringsarbetets igångsät tande, meddelades under arbetets gång av olika förhållanden påkallade cir kulärskrivelser angående särskilda taxeringsspörsmål.
\ad angår de av taxeringsintendenterna i de olika länen till ledning för taxeringsnämndernas arbete utfärdade anvisningarna, påpeka de sakkunniga att dessa anvisningar företedde stora olikheter jämväl med avseende å inne hållet. I allmänhet plägade dock i anvisningarna lämnas direktiv såväl beträf fande granskningsarbetet som angående det tekniska taxeringsförfarandet. I förstnämnda hänseende lämnades i en del län punkt för punkt uttömmande råd och upplysningar rörande uppskattning av olika intäkter och beräkning av olika avdrag. I andra län behandlades huvudsakligen sådana taxeringsspörs mål, som aktualiserats genom ändrad lagstiftning eller praxis eller som tidi gare år varit föremål för felaktiga avgöranden av taxeringsnämnderna. Ofta ställde taxeringsintendenten till taxeringsnämndsordförandenas förfogande en systematisk översikt över nyheter i skattelagstiftningen och nya rättsfall från regeringsrätten i beskattningsmål.
De sakkunniga anföra härefter följande. Då det gäller att avgöra på vilket sätt riksskattenämnden kan verka för åstadkommande av större likformighet i de inom de olika länen utfärdade anvisningarna och därigenom främja jämnhet och rättvisa i taxeringen, torde åtskillnad böra göras mellan de av länsprövningsnämnden fastställda anvis ningarna rörande vissa värderingsnormer och de anvisningar, som av taxe ringsintendenten utfärdas till ledning för taxeringsarbetet i övrigt.
Vad angår länsprövningsnämnden,s anvisningar torde det eftersträvade målet att uppnå bättre enhetlighet beträffande i dessa avhandlade uppskatt- ningsnormer bäst ernås genom att desamma göras till föremål för en jäm förande granskning av riksskattenämnden. De sakkunniga föreslå därför, att landskamrerarens förslag skall insändas till riksskattenämnden, som har att framställa de förslag till ändringar däri, som en granskning giver anled ning till.
Vad däremot angår taxeringsintendentens anvisningar torde riksskatte nämndens verksamhet i första hand böra inriktas på tillhandahållande av nödigt material för anvisningarnas upprättande. Det har föreslagits att ge nom riksskattenämndens försorg skola utgivas meddelanden, innehållande redogörelse för rättsfall i skattemål, nyheter i skattelagstiftningen samt av riksskattenämnden meddelade anvisningar och gjorda uttalanden. Tänkbart vore, att berörda meddelanden tillställdes samtliga taxeringsnämndsordfö- rande och kronoombud. I så fall skulle behov av särskilda av taxeringsinten denten utfärdade anvisningar komma att föreligga allenast beträffande spe ciella lokala förhållanden. Fråga är emellertid — såsom jämväl framhållits
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj. ts proposition nr 64.
85
i annat sammanhang — om riksskattenämndens i första hand för taxerings-
avdelningarnas mera kvalificerade personal avsedda meddelanden komma
att bliva lämpade såsom anvisningar för taxeringsnämndsordförandena och
kronoombuden. Sådana anvisningar torde för att tjäna sitt syfte böra upp
rättas i en mera lättläst och lättfattlig form än vad som kan förutsättas
komma att bliva fallet beträffande berörda meddelanden.
Taxeringsintendentens arbete med upprättande av anvisningar till ledning
för taxeringsnämndernas arbete kommer att underlättas genom tillgång på
de sammanställningar av rättsfall, författningsändringar och uttalanden i
aktuella taxeringsspörsmål, som skola inflyta i riksskattenämndens medde
landen. Samtidigt kan väl förväntas, att ifrågavarande anvisningar härige
nom bliva såväl fylligare och på annat sätt ändamålsenligare som ock sins
emellan likformigare. Det nu .sagda skulle i än högre grad gälla, därest för
slag till anvisningarna upprättades av riksskattenämnden. Huruvida så bör
ske torde dock kunna ifrågasättas, då härigenom taxeringsarbetet i en ut
sträckning, som måhända kan anses mindre lämplig, skulle komma att cen
traliseras och utrymmet för taxeringsintendentens handlingsrätt begränsas.
Därefter framhålles att vare sig taxeringsintendentens anvisningar upp
rättades av riksskattenämnden eller ej, förelåge icke samma behov av cent
ral granskning av dessa anvisningar som vad fallet vore beträffande läns-
prövningsnämndens anvisningar. Därvidlag borde också beaktas, att de an
visningar, som taxeringsintendenten funne anledning meddela under taxe-
ringsarbetets bedrivade, ofta vore av sådan brådskande natur, att riksskatte
nämndens hörande svårligen hunne inhämtas. Det skulle också framstå så
som orimligt om taxeringsintendenten icke ägde utan riksskattenämndens
hörande utsända sådana cirkulärskrivelser, som påkallades av den rådgi
vande och övervakande verksamhet, som taxeringsintendenten jämlikt 107 §
taxeringsförordningen hade att utöva i fråga om taxeringsnämndernas ar
bete.
Även om någon skyldighet för taxeringsintendenten att före utfärdandet
av anvisningar inhämta riksskattenämndens yttrande sålunda icke borde
föreskrivas, syntes taxeringsintendenten dock böra åläggas att till riksskatte
nämnden insända samtliga till ledning för taxeringsarbetet meddelade an
visningar. Skulle riksskattenämnden vid läsning av dessa finna, att däri på
någon punkt uttalats någon mot riksskattenämndens uppfattning stridande
åsikt eller någon direkt felaktig upplysning, kunde nämnden — om än i
efterhand — göra erforderliga erinringar. Vidare bereddes riksskattenämn
den därigenom möjlighet att uppehålla en nyttig kontakt med vad som
skedde ute i länen.
Vad de sakkunniga förordat i avseende å riksskattenämndens granskning
av länsanvisningarna har föranlett förslag till ändringar av bestämmelserna
i 75 och 107 §§ taxeringsförordningen. Härutinnan torde i första hand få
hänvisas till de sakkunnigas författningsförslag. De sakkunniga ha emel
lertid beträffande den föreslagna ändringen av 75 § nämnda förordning
anfört följande, vilket torde få här återgivas.
För att riksskattenämnden skall få tillfälle att granska av landskamre- raren uppgjort förslag till länsprövningsnämndens anvisningar för årets taxering erfordras att förslaget upprättas vid en tidigare tidpunkt än vad nu lärer vara fallet. Berörda tidpunkt har ansetts böra fastställas till senast den 1 december året näst före taxeringsåret. Riksskattenämndens gransk ning torde sedan kunna medhinnas till den 20 december. Då, enligt vad de sakkunniga erfarit, såsom ett allmänt önskemål torde framstå, att länspröv ningsnämndens anvisningar fastställas snarast möjligt efter taxeringsårets ingång, föreslås att den tidpunkt, vid vilken desamma senast skola tillställas ordförandena i taxeringsnämnderna, ändras från den 15 januari taxerings året till den 10 samma månad.
Den föreslagna föreskriften att landskamrerarens förslag till prövnings- nämndens anvisningar skall insändas till riksskattenämnden senast den 1 december året näst före taxeringsåret torde medföra svårigheter för det i nuvarande första stycket omförmälda sammanträdets avhållande före för slagets upprättande. Emellertid har, enligt vad de sakkunniga inhämtat, ifrågavarande sammanträde, i den mån sådant ägt rum, i flertalet län redan enligt nu gällande ordning plägat avhållas först efter det att anvisningarna fastställts av prövningsnämnden. Det har nämligen ansetts, att i samman trädet deltagande taxeringsnämndsordförandc och kronoombud haft mest behållning av sammanträdet, om de å detsamma kunnat instrueras om inne börden i de fastställda anvisningarna ävensom om innehållet i övriga till ledning för taxeringsarbetet utfärdade direktiv.
Remissyttrandena. I det av
länsstyrelsen i Värmlands län
avgivna yttran
det riktas erinringar mot den av de sakkunniga förordade utformningen av bestämmelserna ur den synpunkten att den föreslagna författningstexten i vad den avsåge länsprövningsnämndens anvisningar medgåve riksskatte nämnden en behörighet, vilken komme icke blott att uppfattas utan ock att verka såsom en icke påkallad begränsning av de lokala beskattningsnämn- dernas behörighet. — En likartad invändning har anförts av
länsstyrelsen i
Östergötlands län.
Länsstyrelsen i Jönköpings län
anför följande.
Vidkommande sättet för upprättande av anvisningar för årlig taxering, torde genomförande av de sakkunnigas förslag medföra en måhända icke avsedd frånkoppling av lokala synpunkter. Att förberedande sammanträde med nu gällande avfattning av 75 § taxeringsförordningen kan hållas till ledning för landskamrerarens och prövningsnämndens behandling av års- anvisningarna har visat sig ändamålsenligt. Om landskamrerarens förslag till anvisningar skall avgivas senast den 1 december året före taxeringsåret, kan han icke få den kontakt med ortsbefolkningen, som möjliggöres genom avhållande av dylikt sammanträde. Ett uttryckligt medgivande för lands- kamreraren att vid förslagets upprättande tillkalla personer ur taxerings- inännens krets synes därför böra upptagas i författningen.
Länsstyrelsen i Älvs borgs län
framhåller i anledning av förslaget att pröv
ningsnämndens anvisningar för den årliga taxeringen skulle tillställas taxe ringsnämndernas ordförande senast den 10 januari, att i anseende till in fallande helger svårighet kunde uppstå att till nämnda tidpunkt medhinna prövningssammanträde samt tryckning och expedition av anvisningarna. Länsstyrelsen föresloge därför, att den nuvarande tidsfristen till den 15 ja
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
87
nuari bibehölles, något som icke syntes vålla svårigheter varken för taxe
ringsnämnderna eller för de skattskyldiga. Därjämte ifrågasatte länsstyrel
sen om icke en uttrycklig föreskrift borde lämnas, att prövningsnämndens
anvisningar — med hänsyn till länskungörelsernas ringa spridning — skulle
i lämpliga delar delgivas de skattskyldiga genom pressen. Så hade under
senare år skett inom Älvsborgs län.
Länsstyrelsen i Örebro län
föreslår, att de anvisningar, som hitintills
plägat utarbetas av taxeringsintendenterna var och en för sitt län, framdeles
måtte upprättas av riksskattenämnden i samråd med taxeringsintenden-
tema. Att så skedde ansåge länsstyrelsen vara betydelsefullt dels för åstad
kommande av enhetlighet och dels för undvikande av onödigt arbete med i
stort sett samma uppgift inom vart och ett av de tjugufyra länen.
Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört angående riksskattenämn
dens befattning med de inom länen utfärdade anvisningarna och direktiven
för taxeringen och taxeringsarbetet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.
I det övervägande antalet av de yttranden, som avgivits av länsstyrelserna,
ha några erinringar ej heller framställts mot de sakkunnigas förevarande
förslag. I anledning av de invändningar mot detsamma, som nyss återgivits,
får jag emellertid anföra följande.
Såsom länsstyrelserna i Värmlands och Östergötlands län anmärkt, har
den föreslagna ändringen av 75 § taxeringsförordningen givits en utform
ning, som kan synas stå i mindre god överensstämmelse med riksskatte
nämndens uppgift att utfärda allenast vägledande och rådgivande anvis
ningar. Stadgandets föreslagna lydelse synes därför böra omformuleras.
I anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län anfört får jag fram
hålla, att den föreslagna avfattningen av 75 § taxeringsförordningen icke
behöver omöjliggöra för landskamreraren att före den 1 december året näst
före taxeringsåret samråda med ordförandena och kronoombuden i taxe
ringsnämnderna rörande förslaget till länsanvisningar.
Länsstyrelsens i Örebro län önskemål att den nuvarande senaste tidpunk
ten för överlämnandet till taxeringsnämndsordförandena av länsprövnings-
nämndens anvisningar — alltså den 15 januari — måtte bibehållas, synes
böra efterkommas. Jag förordar alltså att de sakkunnigas förslag ändras i
enlighet därmed.
Däremot kan jag icke biträda länsstyrelsens i Örebro län förslag, att de
anvisningar, som det ankommer på taxeringsintendenten att utfärda, fort
sättningsvis skulle utfärdas av riksskattenämnden. En sådan anordning
skulle betänkligt ingripa i taxeringsintendentens ställning som ledare av
taxeringsarbetet inom länet. Men det bör ankomma på riksskattenämnden
att utifrån vunna erfarenheter tillhandagå taxeringsintendenterna med råd
och anvisningar vid fullgörandet av denna uppgift.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
6. Upprättande av formulär till blanketter.
De blanketter, som enligt taxeringsförordningen skola komma till an vändning i taxeringsarbetet, äro avsedda dels för uppgifter till ledning för egen eller annans taxering och dels för taxeringsmyndigheternas anma- ningar och underrättelser.
Uppgifter till ledning för egen eller annans taxering äro av två olika slag, nämligen dels obligatoriska och dels sådana, som skola avlämnas först efter anmaning.
Beträffande obligatoriska uppgifter till ledning för egen taxering gäller —• bortsett från vissa räkenskapshandlingar — att dessa skola avfattas å blan ketter enligt formulär, som fastställas av Kungl. Maj :t. Sålunda fastställer Kungl. Maj :t formulär till deklarationer, uppställningar för beräkning av värdeminskningsavdrag, särskild uppgift angående renskötsel ävensom sär skilda uppgifter angående vissa lotterivinster samt aktieutdelningar och obligationsräntor m. m. Vidare fastställes av Kungl. Maj :t formulär till vissa uPP§ifter, som skola fogas vid självdeklaration för bostadsförening eller bostadsaktiebolag. Dessa sistnämnda uppgifter tjäna till ledning jämväl för medlemmarnas eller delägarnas taxering.
Vad angår uppgifter till ledning för egen taxering, som skola avlämnas efter anmaning, samt uppgifter till ledning för annans taxering, är någon viss form icke i taxeringsförordningen föreskriven. Kungl. Maj:t har dock fastställt formulär till uppgift från arbetsgivare enligt 33 § a) taxerings förordningen samt till uppgifter rörande vissa avlöningsförmåner till militär personal.
Enligt 116 § taxeringsförordningen fastställer Kungl. Maj :t formulär till anmaningar, underrättelse om avvikelse från deklaration eller annan till led ning för egen taxering lämnad uppgift samt andra föreskrivna underrättel ser med mera dylikt ävensom formulär till i taxeringsförordningen före skrivna längder.
I enlighet härmed har Kungl. Maj :t fastställt formulär för anmaningar att avgiva deklarationer, att fullständiga självdeklaration, att avlämna rä kenskapshandlingar och att avlämna uppgifter enligt 33 § a) taxeringsför ordningen; för inhämtande av uppgifter av olika slag; för bevis om mot tagande av deklaration; för underrättelse om avvikelse från självdeklara tion, om påförd taxering och om taxering av fastighet; för underrättelse till stiftelse enligt 90 § 3 mom. taxeringsförordningen; för uppgift till annan taxeringsnämndsordförande enligt 78 § e) taxeringsförordningen; samt för underrättelser till annan taxeringsnämndsordförande enligt 78 § f) taxe ringsförordningen och till annan taxeringsnämnd enligt 84 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen.
Utöver ovannämnda av Kungl. Maj :t fastställda formulär användas i taxe ringsarbetet en mångfald olika blanketter. Huvuddelen av dessa äro avsedda för införskaffande från skattskyldiga av upplysningar utöver dem, som för
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
89
anledas av deklarationsformulären, samt för införskaffande av uppgifter till
ledning för annans taxering. Formulär ha uppgjorts såväl till anmaningar
att inkomma med uppgift som till blanketter att ifyllas av uppgiftslämnaren.
Vidare ha blanketter i stor utsträckning upprättats till internt bruk såsom
blanketter avsedda såsom hjälpmedel vid granskning av deklarationer samt
blanketter för underrättelser till andra taxeringsmyndigheter.
De sakkunniga. De sakkunniga omtala, att en granskning av de blanketter,
som komme till användning inom de olika länen, gåve vid handen, att blan
ketterna till såväl innehåll som utformning skilde sig från varandra ganska
avsevärt. Dessa skiljaktigheter förefölle att vara större än som betingades
av förhållandena inom de olika länen. Även i de fall, där blankett för
samma ändamål upprättats i samtliga eller så gott som samtliga län — som
exempel kunde nämnas blankett för utredning av realisationsvinst vid för
säljning av fastighet och blankett för s. k. kontantsammanställning — vore
blanketterna inom de olika länen avfattade på ganska olika sätt. Endast
i undantagsfall hade blankett, upprättad å en taxeringsavdelning, vunnit
spridning till andra taxeringsavdelningar. Så hade emellertid varit fallet
beträffande den å överståthållarämbetet uppgjorda bilagan för handelsre
sande samt den s. k. malmöblanketten för beredande av tillfälle för skatt
skyldig att inkomma med yttrande över ifrågasatt avvikelse från självdekla
ration.
Vad angår riksskattenämndens befattning med taxeringsblanketterna
framhålla de sakkunniga, att det till en början torde vara tveksamt, huru
vida fastställande av formulär till deklarationsblanketter borde överlåtas
å nämnden. Före tillkomsten av 1928 års taxeringsförordning fastställdes
deklarationsformulären av riksdagen, i det att formulären då vore intagna
i taxeringsförordningen. Formulärens innehåll vore nu i huvudsakliga delar
omnämnda i taxeringsförordningen, medan detaljuppställningarna ankom-
ine på Kungl. Maj :t. Då taxeringsförordningens föreskrifter om formulärens
innehåll dock vore knapphändiga, gåves Kungl. Maj :t i viss utsträckning
fria händer vid angivandet av de uppgifter, som i deklarationerna avkrävdes
de skattskyldiga. På grund därav och med hänsyn till de stränga påföljder,
som i fråga om förlust av talerätt gällde vid deklarationsskyldighetens för
summande, syntes befogenheten att närmare bestämma deldarationsformu-
lärens innehåll icke böra tillkomma riksskattenämnden. Däremot syntes
naturligt, att Kungl. Maj:t uppdroge åt nämnden att vid behov upprätta
förslag till ändring av befintliga deklarationsblanketter eller förslag till nya
sådana, liksom centralorganet borde äga rätt att på eget initiativ till Kungl.
Maj :t göra framställningar i sådant hänseende.
De sakkunniga anföra vidare, att gentemot ett överflyttande å riksskatte
nämnden av Kungl. Maj :t jämlikt 116 § taxeringsförordningen tillkomman
de befogenhet att fastställa i denna paragraf omförmälda formulär syntes
invändningar motsvarande dem, som anförts i fråga om nämndens över
tagande av åliggandet att fastställa formulär till deklarationsblanketter,
icke kunna framställas. Emellertid torde böra å Kungl. Maj :t överlåtas att
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
bestämma i vilken utsträckning fastställandet av nu ifrågavarande formu lär skulle ankomma på riksskattenämnden.
Vad slutligen angår övriga för taxeringsarbetet erforderliga blanketter skulle, framhålla de sakkunniga, ett överlämnande till riksskattenämnden av fastställande av formulär till sådana blanketter medföra besparing i arbete och kostnader. En sådan anordning borde dock icke betaga taxe ringsmyndigheter möjlighet att i begränsad omfattning själv upprätta blan ketter för mera speciella ändamål. Sådana blanketter borde delgivas riks skattenämnden, som därigenom erhölle tillfälle till kontroll däröver, att de skattskyldiga icke över hövan betungades med uppgiftsskyldighet.
De sakkunniga tillägga, att i fråga om tryckning och distribution av blan ketter, vartill riksskattenämnden fastställt formulär, syntes den ordning, som gällde beträffande av Kungl. Maj :t fastställda formulär, böra tillämpas. Enligt 35 § kungörelsen den 28 september 1928 med vissa föreskrifter rö rande taxeringsförfarandet ålåge det sålunda statskontoret att låta trycka och efter rekvisition utlämna för taxeringsarbetet avsedda blanketter, var till Kungl. Maj :t fastställt formulär.
Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört om riksskattenämndens befattning med upprättandet av formulär till deklarationsblanketter har icke mötts av erinringar i remissyttrandena. Då jag icke heller för egen del har invändningar att rikta mot de sakkunnigas förslag, biträder jag detsamma.
7. Utbildning av taxeringsnämndsordförande och kronoombud
samt av taxeringstjänstemän.
Beskattningsorganisationssakkunniga erinrade i sitt den 25 november 1942 avgivna betänkande (SOU 1942:49, s. 175, 176) om de relativt höga krav, särskilt i fråga om författningskunskap, som måste ställas på ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd. Samtidigt framhölls att till ifrågavarande poster ofta utsåges personer, som icke tidigare sysslat med dithörande upp gifter. Resultatet hade blivit, att på denna punkt allvarliga brister kommit till synes. Till avhjälpande av dessa brister förordades att nytillträdande taxeringsnämndsordförande och kronoombud bereddes tillfälle att före taxe- ringsarbetets början och under detsammas fortgång erhålla kunskap om de elementära grunderna för taxeringsarbetets bedrivande och möjlighet att dryfta olika i samband därmed uppkommande frågor. Det syntes, enligt dessa sakkunnigas mening, lämpligt att nämnda befattningshavare fögderi vis kallades till sammanträden inför lämplig tjänsteman från landskontoret. Därunder borde denne genomgå de viktigaste författningsbestämmelserna och därutöver lämna direktiv för själva arbetets bedrivande, önskvärt anså- ges vara att en kortfattad handledning utarbetades, som kunde utnyttjas som kursmaterial.
Detta förslag upptogs i proposition nr 345 till 1943 års riksdag med för
91
slag till omorganisation av taxeringsväsendet. Någon erinran mot förslaget
framställdes icke vid frågans behandling i riksdagen.
Efter den vid 1943 års riksdag beslutade omorganisationen av taxerings
väsendet ha i Stockholm anordnats kurser för utbildning av taxerings-
tjänstemän. Kurserna ha varit av två olika slag varav den ena avsett befatt
ningshavare vid länsstyrelserna och kammarrätten med juridisk utbildning
och den andra befattningshavare vid länsstyrelserna med handclshögsltole-
utbildning. Kurserna ha på Kungl. Maj:ts uppdrag anordnats av över
st åthållarämbetet efter vissa av Kungl. Maj :t meddelade direktiv.
De sakkunniga. 1947 års taxeringssakkunniga anföra angående de förut
omnämnda kurserna för taxeringsnämndsordförande och kronoombud, att
dessa kurser anordnats endast i synnerligen begränsad omfattning. I Stock
holm hade under de senaste åren kurser anordnats för nyiillträdande kro
noombud omfattande två dubbeltimmar i veckan under januari och febru
ari månader. De kurser, som senast avhållits, hade varit öppna jämväl för
nvtillträdande taxeringsnämndsordförande. Mera sporadiskt hade vid fyra
länsstyrelser anordnats kurser av nu ifrågavarande art. I två av länen hade
i kurserna deltagit allenast hos länsstyrelserna anställda tjänstemän, vilka
förordnats att vara ordförande i taxeringsnämnd.
Vidare omtala de sakkunniga, att under de senare åren syntes ej heller
sådana sammanträden för överläggningar rörande taxeringsarbetet, som
avsåges i 75 § taxeringsförordningen, ha förekommit i någon större utsträck
ning. I flertalet län hade emellertid landskamreraren och taxeringsintenden-
ten närvarit vid taxeringsnämndsordförandeföreningarnas årsmöten och
därvid hållit föredrag samt deltagit i förekommande diskussioner. De över
läggningar, som ägt rum å berörda möten, hade huvudsakligen avsett för
fattningsändringar och mera aktuella taxeringsspörsmål. Någon allmän ge
nomgång av skatteförfattningarna eller de mera elementära grunderna för
det praktiska taxeringsarbetets bedrivande till ledning för nytillträdande
taxeringsnämndsordförande eller kronoombud hade givetvis icke medhun-
nits vid ifrågavarande årsmöten.
Sammanfattningsvis framhålles att stora brister syntes fortfarande vid
låda handledningen av nytillträdande och i taxeringsarbetet oerfarna taxe-
ringsnämndsordföranden och kronoombud. Detta förhållande syntes till stor
del bero på svårigheterna att å taxeringsavdelningarna för ifrågavarande
ändamål avvara erforderlig personal.
Därefter anföra de sakkunniga följande.
Då det för taxeringsarhetet i första instans är av stor vikt att ordförande
na och kronoombuden besitta ingående kunskaper rörande skatteförfatt
ningarna och sättet för det praktiska taxeringsarbetets bedrivande, har
övervägts huruvida riksskattenämnden skulle kunna verka för bättre ut
bildning av dem, som utan tidigare erfarenhet på hithörande områden ut
setts till ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd. Med hänsyn till det
stora antalet taxeringsnämndsordförande och kronoombud, som äro i behov
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
av utbildning, torde icke vara praktiskt genomförbart för riksskattenämn den att vare sig centralt eller ute i länen anordna erforderliga utbildnings- kurser. Ej heller torde riksskattenämndens informationsverksamhet kunna lå någon nämnvärd betydelse i nu ifrågavarande hänseende. I den mån nämndens kanslichef under sina resor blir i tillfälle att hålla föredrag inför taxeringsnämndsordförande och kronoombud, komma dessa väl att av handla nyheter på skattelagstiftningsområdet och andra frågor av aktuellt intresse.
Måste sålunda av ovan angivna skäl anses uteslutet, att under riksskatte nämndens omedelbara ledning kurser anordnas för nytillträdande taxerings nämndsordförande och kronombud, torde emellertid andra möjligheter före ligga för nämnden att bidraga till en bättre utbildning av ifrågavarande taxe- ringstjänstemän. Härvid kan bland annat ifrågakomma anordnande av kor respondenskurser. Huruvida nämndens befattning med sådana kurser skulle inskränkas till utarbetande av kursplaner eller jämväl omfatta kursbrevens utsändande och granskning av inkomna svar torde vara tveksamt. Gentemot det senare alternativet kan invändas, att vid genomförande av detta de inom länen rådande speciella förhållandena icke bleve tillbörligcn beaktade. Vil- ketdera alternativ som än valdes, torde vara erforderligt, att korrespondens kurserna kompletterades med personlig handledning å inom länen anord nade instruktionsmöten. Skulle undervisning per korrespondens anses som en lämplig utbildningsform, torde på riksskattenämnden böra ankomma att i samråd med landskamrerarna och taxeringsintendenterna bestämma om lämpligaste sättet för undervisningens anordnande.
De sakkunniga tillägga, att därest anordnandet av korrespondenskurser skulle anses icke böra ifrågakomma, borde i allt fall genom riksskattenämn dens försorg utarbetas en handledning, som kunde utnyttjas vid utbilri- ningskurser inom de olika länen.
\ad så angår utbildningen av länsstyrelsernas taxeringstjänstemän, framhålla de sakkunniga att anordnandet av utbildningskurser för sådana befattningshavare syntes vara en uppgift, som lämpligen borde anförtros riksskattenämnden. I anslutning härtill lämna de sakkunniga en närmare redogörelse för huru de tänkt sig riksskattenämnden böra lösa denna upp gift.
Remissyttrandena. De sakkunnigas nu förevarande förslag har i flertalet remissyttranden biträtts. Blott i några hänseenden ha vissa erinringar fram ställts. Följande torde här få återgivas.
Länsstyrelsen i. Älvsborgs län
säger sig icke kunna förorda förslaget med
korrespondenskurser. Den ifrågavarande utbildningen borde ske under per sonlig ledning av personal vid taxeringsavdelningarna. Nödigt kursmaterial borde utarbetas av riksskattenämnden. — På ett likartat sätt uttalar sig
länsstyrelsen i Linköpings län.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
säger sig ha funnit, att åtminstone i jord
bruksdistrikt praktisk erfarenhet av jord- och skogsbruk, god lokalkänne dom och någon teoretisk underbyggnad i taxeringsförfattningar samt några års deltagande såsom kronoombud eller ledamot i taxeringsnämnd vore av större värde för taxeringsarbetet än gedigna teoretiska kunskaper utan prak tisk erfarenhet och lokalkännedom. Vidare framhålles, att under senare år
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Iiiingl. Maj:ts proposition nr 64.
93
hade av taxering intresserade personer inom länet genomgått korrespon denskurs i självdeklaration hos något korrespondensinstitut och därvid för värvade kunskaper hade visat sig vara värdefulla. Utbildningen av ordföran de och kronoombud i jordbruksdistrikt kunde i allt fall bedrivas efter den na linje.
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
framhåller, att en god korres
pondenskurs kunde utgöra ett viktigt hjälpmedel vid den ifrågavarande ut bildningen. Nyttan av sådana kurser skulle dock ej överskattas; den per sonliga handledningen kunde svårligen undvaras.
Departementschefen. Vad angår utbildningen av taxeringstjänstemän, får jag erinra om att Kungl. Maj :t — på föredragning av chefen för inrikes departementet i samband med anmälan av de frågor, som tillhöra regle ringen för budgetåret 1951/52 av utgifterna under riksstatens elfte huvud titel — beslutat underställa riksdagen vissa förslag angående utbildningen av häradsskrivar- och kronokamreraraspiranter m. fl. Såsom framgår av vad därvid anförts (1951: XI ht s. 317—319) föreslås att en särskild nämnd, kallad länsstyrelsernas utbildningsnämnd, skall omhänderha bland annat de utbildningskur ser för taxeringstjänstemän, som tidigare anordnats vid överståthållarämbetet och som av 1947 års taxeringssakkunniga föreslagits skola skötas av den ifrågasatta riksskattenämnden. Därest riksdagen kommer att biträda sagda förslag, förfaller frågan om riksskattenämndens medverkan vid anordnandet av kurser för taxeringstjänstemän.
Emellertid avses icke att länsstyrelsernas utbildningsnämnd skall handha utbildandet av taxeringsnämndsordförande och kronoombud. Dessa befatt ningshavares utbildning bör som tidigare omhänderhavas av länsstyrelser na och utbildningskurser böra anordnas lokalt.
Jag delar de sakkunnigas mening att bristfälligheterna på förevarande område om möjligt böra undanröjas. Så länge den nuvarande organisationen av beskattningsnämnderna i första instans oförändrat bibehålies — jag er inrar om min förut tillkännagivna uppfattning att frågan härom framdeles bör upptagas till omprövning — är det angeläget, att pröva alla möjligheter för att höja taxeringsnämndernas effektivitet. Särskilt angeläget är, icke minst med hänsyn till att årligen ett betydande antal ordförande och krono ombud äro nytillträdande, att dessa befattningshavare erhålla sådan utbild ning, som gör dem lämpade för deras uppdrag.
Riksskattenämnden synes böra ägna frågan om dylik utbildning uppmärk samhet och vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas ändamålsenliga. Den föreslagna anordningen med korrespondenskurser har visserligen mött viss kritik, men uppslaget synes likväl böra prövas närmare liksom förslaget att riksskattenämnden skulle utarbeta eu handledning för den lokala kurs verksamheten. Riksskattenämnden bör hålla sig underrättad om hur utbild ningsverksamheten inom de olika länen bedrives och vara beredd att till- handagå med råd och upplysningar.
94
Kungl. Maj. ts proposition nr 64.
8. Taxeringskontrollen.
I samband med tidigare framlagda förslag om inrättandet av ett centralt
taxeringsorgan har frågan om en central dirigering av taxeringskontrollen
utförligt behandlats. Här må erinras om att skattekontrollsakkunniga i ett
år 1933 avgivet betänkande föreslogo inrättandet av en central myndighet,
benämnd taxeringsinspektionen, som skulle anförtros ledningen av den sär
skilda skattekontrollen. Taxeringsinspektionen skulle bland annat arbeta
med s. k. stickprovskontroll, innebärande att varje år, i mån av tillgång till
arbetskraft, skulle särskilda områden utväljas för ingående granskning.
Såsom exempel angavs kontrollen av obligationsräntor, bankräntor, realisa
tionsvinst vid försäljning av värdepapper m. in. Vidare skulle utväljas om
råden inom näringslivet eller yrkesverksamheten, som borde göras till före
mål för särskild granskning. Inom taxeringsinspektionen skulle finnas en
elit av bokföringsgranskare, som skulle stå till förfogande för gransknings-
arbete inom hela landet. Denna bokgranskningsavdelning skulle även syssla
med s. k. kategorigranskning.
Genom beslut vid 1935 års riksdag tillskapades möjligheter till hela riket
omfattande stickprovskontroll av banktillgodohavanden och bankräntor
samt obligationsränta.
Enligt 35 § 4 mom. taxeringsförordningen åligger det sålunda styrelse för
bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande inrättning att efter
förordnande av Kungl. Maj :t, i den omfattning och ordning som angives vid
förordnandets meddelande, lämna uppgift om storleken av insättares ränte
inkomst under viss angiven tid och beloppet av insättares innestående medel
vid viss angiven tidpunkt samt om insättares fullständiga namn och senast
för inrättningen kända bostadsadress ävensom, därest annan än räknings-
havare äger förfoga över räkningen, uppgift om den sålunda berättigades
fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress.
Enligt 42 § 3 mom. taxeringsförordningen skola bland annat av dem, som
här i riket utbekommit utdelning eller ränta, vilken erlagts mot avläm
nande av kupong eller kvitto, å obligation^ förlagsbevis eller annan för den
allmänna rörelsen avsedd förskrivning, till ledning för egen taxering för
inkomst eller förmögenhet vid mottagandet av utdelningen eller räntan av
givas särskild uppgift härom. Enligt 4 mom. i samma paragraf skall sådan
uppgift avlämnas i den mån Kungl. Maj :t så förordnar och i den ordning,
som därvid av Kungl. Maj :t bestämmes.
Jämlikt 42 § 5 mom. taxeringsförordningen äger Kungl. Maj :t förordna,
att även för andra fall än de, då uppgiftsskyldighet för mottagare av utdel
ning eller ränta jämlikt 3 mom. föreligger, uppgift till ledning vid annans
taxering för inkomst eller förmögenhet skall avlämnas, av svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening rörande utbetald utdelning samt av den,
som här i riket utfärdat obligationer, förlagsbevis eller andra för den all
männa rörelsen avsedda förskrivningar, rörande utbetald ränta. Kungl.
95
Maj :t bestämmer i sådant fall jämväl i vilken omfattning och i vilken ord
ning uppgift skall lämnas.
Vidare må nämnas att i 52 § samma förordning föreskrives, att för taxe
ring erforderlig, i sagda förordning icke särskilt omförmäld uppgift skall, då
ordförande i beskattningsnänmd i första instans, taxeringskonsulent eller
taxeringsintendent framställer begäran därom, lämnas av statligt eller kom
munalt verk, allmän inrättning eller överförmyndare, därvid skola iakttagas
de närmare bestämmelser angående uppgiftspliktens fullgörande, som kunna
av Kungl. Maj :t meddelas. Denna bestämmelse medger möjlighet för Kungl.
Maj :t att, bland annat, från bank- och fondinspektionen infordra där för
varade avräkningsnotor för överlämnande till taxeringsmyndigheterna, vilka
därigenom erhålla möjlighet att kontrollera realisationsvinst genom över
låtelse av värdepapper.
Beskattningsorganisationssakkunniga ifrågasatte i sitt år 1942 avgivna
betänkande en anordning enligt vilken till en riksskattenämnd skulle finnas
knutna i bokföring sakkunniga personer, vilka skulle stå till samtliga läns
styrelsers förfogande. Genom specialutbildning för vissa branscher skulle
sådana sakkunniga vara bättre skickade att verkställa granskning av räken
skaper, förda av skattskyldiga, tillhörande dessa branscher, inom olika län.
Såsom framgår av vad i det föregående anförts handhaves för närvarande
stickprovskontrollen av Kungl. Maj :t i vad angår banktillgodohavanden,
bankräntor och obligationsräntor. Varje år plägar också Kungl. Maj:t ut
färda bestämmelser angående de grunder, efter vilka uppgifter rörande så
dana tillgodohavanden och räntor skola avlämnas.
Vad angår aktieutdelningar är kontrollen icke anordnad såsom stick
provskontroll. Här föreligger obligatorisk uppgiftsskyldighet. Insamlandet
av uppgifterna är emellertid centralt anordnad, i det att uppgifterna skola
av bolagen insändas till kupongskattekontoret, som i sin tur vidarebeford
rar uppgifterna till länsstyrelserna.
Vad återigen beträffar kontrollen å realisationsvinst, uppkommen genom
försäljning av värdepapper, har någon hela landet omfattande stickprovs
kontroll i brist på lämpligt organ för dennas handhavande icke kunnat
anordnas. Dylik stickprovskontroll har i viss begränsad omfattning före
tagits av skattemyndigheterna i Stockholm.
En möjlighet till anordnande av stickprovskontroll beträffande närings
idkare infördes i samband med 1943 års författningsändringar. I 35 § 2
mom. andra stycket taxeringsförordningen stadgas sålunda, att idkare av
jordbruk, skogsbruk eller rörelse är efter anmaning av taxeringsintendent
skyldig att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna
uppgift om belopp som han utbetalt till andra näringsidkare, i den mån
beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jord
bruksfastighet eller av rörelse.
De sakkunniga. Då kontrollen å bankmedel, bank- och obligationsräntoi
samt aktieutdelningar redan nu ombesörjes centralt, skulle, framhålla de
sakkunniga, frågan om effeldivisering av stickprovskontrollen genom riks
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
skattenämndens försorg närmast gälla tillämpningen av 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen samt kontrollen å realisationsvinst å värde papper.
De sakkunniga anföra därefter följande. Vad först angår stickprovskontrollen å näringsidkares försäljning av pro dukter är det sätt, varpå denna för närvarande är anordnad, otvivelaktigt förenad med vissa brister. I anledning av en vid 1945 års riksdag i första kammaren framställd interpellation (riksdagens prot. 1945: 15, s. 12) in hämtades av chefen för finansdepartementet yttranden från taxeringsinten- denterna i vissa län angående de principer, som inom respektive län tilläm pades i fråga om anmaning jämlikt 35 § 2 mom. andra stycket taxerings- törordningen. En jämförelse av de metoder, som inom de olika länen an vänts vid kontrollens utövande, giver vid handen en viss olikformighet i an- maningsrättcns fullgörande. Inom ett län hade uppgifter infordrats från samtliga större uppköpare av fisk samt skogs- och jordbruksprodukter. In om ett annat län hade kontrollen visserligen avsett samtliga slag av berörda produkter men begränsats till ett utvalt antal uppköpare. Vissa taxerings- intendenter, som infordrat uppgifter från samtliga uppköpare, hade beträf fande vissa produkter begärt uppgift om samtliga leverantörer medan i fråga om andra produkter uppgiftsskyldigheten begränsats till leverantörer, vars efternamn börjat med vissa angivna bokstäver.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
De sakkunniga påpeka, att olikformigheten i utövandet av stickprovskon trollen enligt 35 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen vore icke enbart betänklig ur fiskaliska synpunkter utan jämväl ägnad att skapa irri tation hos de skattskyldiga. Även om under de år, som förflutit efter del interpellationen besvarades, ifrågavarande kontroll inom de olika länen handhafts på ett mera ändamålsenligt sätt, kunde full effektivitet icke upp nås så länge kontrollen inom länen inriktades på olika områden. Härför er fordrades att för landet i dess helhet eller för i fråga om näringsförhållan den likartade delar av landet bestämdes efter vilka grunder kontrollupp gifterna skulle infordras.
Därefter anföres följande. Då det icke bör ifrågakomma, att riksskattenämnden får till uppgift att dirigera taxeringsarbetet inom riket, bör nämnden icke anförtros att besluta om infordrande av uppgifter enligt 35 § 2 mom. andra stycket taxerings- iorordningen. En enhetlig tillämpning av berörda stadgande kan emellertid vinnas genom att å ett före taxeringsarbetets igångsättande avhållet möte med taxenngsintendenterna fattas beslut om efter vilka grunder kontroll- uppgjtter skola lämnas av uppköpare inom samtliga eller vissa av rikets lan. 1 den omfattning, som kan befinnas ändamålsenligt, bör därefter an komma pa riksskattenämnden att taga befattning med insamlandet av kon- t roll uppgifterna och dessas distribuerande till vederbörande länsstyrelser.
Vad angar stickprovskontrollen å realisationsvinst genom försälinine av t?Ä,PPCr ■t0rt® denna j enlighet med vad som föreslogs av skattekon trollsakkunniga bora anordnas på det sättet, att Kungl. Maj :t ålägger bank- och fondinspektionen att på begäran av riksskattenämnden tillhandahålla
d,e avrakningsnotor, som jämlikt 10 § i 1908 års fondstämpelförord-
n^° p°gt insPektionens föreskrift av fondhandlare insänts till inspektio nen. bran ett antal sadana avrakningsnotor antecknas säljarens namn och
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
97
adress, de försålda värdepapperen, dagen för försäljningen och försäljnings priset. Dessa uppgifter överlämnas sedan till vederbörande taxeringsinten- dent för att jämföras med deklarationsuppgifterna.
Riksskattenämndens befattning med stickprovskontrollen skall givetvis icke beröva taxeringsintendenterna deras möjlighet att härutöver inom res pektive län utnyttja dem tillkommande anmaningsrätt.
Beträffande den stickprovskontroll, som nu dirigeras av Kungl. Maj:t, torde Kungl. Maj :ts befogenhet liärutinnan icke böra överlåtas å riksskatte nämnden. Däremot torde åt nämnden kunna anförtros insamlandet av de u.PPgifter, som enligt Kungl. Maj :ts beslut skola avlämnas, och dessa upp gifters distribuerande till vederbörande taxeringsintendenter. Härom torde det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter i samband med det årliga förordnandet om uppgifternas avlämnande.
De sakkunniga påpeka, att rådande olikformighet i taxeringen även sam manhängde med de olika sätt, varpå taxeringskontrollen handhades inom länen. Med tjugufem oberoende av varandra arbetande taxeringsavdelningar vore ofrånkomligt, att taxeringsarbetet såväl i fråga om arbetets intensitet som beträttande dess inriktning på olika områden kommit att bedrivas på olika sätt inom skilda delar av landet. Väl hade ett inom en taxerings- avdelning företaget efterföljansvärt initiativ i många fall efter hand vun nit spridning till andra taxeringsavdelningar, men detta hade i avsaknad av samordnande organ skett i alltför långsam takt och icke i önskvärd utsträckning. Den begränsade tillgången på personal hade även i viss ut sträckning omöjliggjort den avsedda kontrollen av näringsidkare och yrkes utövare. Delvis som en följd därav hade det s. k. kategorigransknings- systemet vunnit insteg i taxeringskontrollen. I den mån inom olika län sam ma yrkesgrupper bleve föremål för systematisk granskning komine därvid en hel del onödigt dubbelarbete till utförande.
De sakkunniga anföra i anslutning härtill följande. Vad angår riksskattenämndens medverkan för åstadkommande av bättre likformighet och effektivitet i fråga om kategorigranskningarna torde här vidlag böra tillämpas samma förfaringssätt, som föreslagits beträffande stickprovskontrollen. Med de möjligheter till allmän överblick över förhål landena på beskattningsområdet, som kommer att stå riksskattenämnden till buds, samt genom särskilt bedrivna undersökningar torde centralorga net kunna utvälja de områden, som äro mest i behov av kontroll. På möte med taxeringsintendenterna bör nämnden framlägga förslag om den eller de kategorier skattskyldiga, på vilka årets granskningsarbete särskilt bör inriktas. Sedan efter överläggningar å mötet överenskommelse träffats om riktlinjerna för granskningsarbetets bedrivande, bör på nämnden ankom ma att verkställa grundläggande undersökningar rörande de branscher, som skola bliva föremål för granskningen, och därefter ställa det insamlade och bearbetade materialet till taxeringsavdelningarnas förfogande. Genom på sådant sätt efter grundliga förarbeten anordnad, hela landet omfattande granskningskampanj skapas säkerligen bättre förutsättningar än hitintills för åstadkommande av eu effektiv och likformig kontroll av näringsidkare och utövare av fria yrken.
7 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.
98!
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
De sakkunniga tillägga, att tillämpningen av det av dem förordade syste met för kategorigranskning självfallet icke finge föranleda till att den lö pande granskningen beträffande skattskyldiga tillhörande andra grupper av skattskyldiga eftersattes. Möjligheten att i någon större utsträckning åstad komma kategorigranskning vid sidan av den löpande granskningen vore därför ytterst beroende av tillgången till kvalificerad personal för ändamå let. I samband härmed uttala de sakkunniga önskemål om en förstärkning av personalen å taxeringsavdelningarna.
Slutligen framhålles att riksskattenämndens personal givetvis skulle stå till förfogande för rådplägning rörande mera besvärliga bokgransknings- problem ävensom med råd och anvisningar i andra taxeringskontrollen be rörande frågor.
Remissyttrandena. De sakkunnigas ifrågavarande förslag och uttalanden ha i allt väsentligt lämnats utan erinran i remissyttrandena. Från däri gjorda uttalanden torde här följande få återgivas.
Länsstyrelsen i Gotlands län
framhåller som sin mening, att ordföranden
i riksskattenämnden borde på eget initiativ eller efter förslag av honom underställd personal kunna organisera kategorigranskningar. Någon plan mässighet kunde nämligen knappast tänkas om det ej centralt bestämdes, att viss grupp av skattskyldiga visst år gjordes till föremål för granskning. Först om granskningen organiserades så, att producenter och grossister i första hand granskades och materialet sedan användes vid granskning av detaljister, kunde verklig effektivitet uppnås. Nämndens personal borde bi träda taxeringsintendenterna med råd och anvisningar samt tillse, att be slutat kategorigranskningsarbete icke i något län eftersattes.
Länsstyrelsen i Värmlands lån
upplyser, att bokföringsgranskning inom
länet hade under senare år ägt rum i väsentligt större antal fall än tidigare. Detta hade emellertid i stort sett orsakats av från de skattskyldigas sida an förda besvär och hade icke annat än undantagsvis tillkommit på grund av självständig granskning från taxeringsintendenten. Detta läge förändrades icke blott och bart genom tillskapandet av ett centralt organ på området. Även om detta organ skulle verkställa grundläggande undersökningar rö rande de rörelsegrenar, som skulle bliva föremål för granskning, och ställa det insamlade och bearbetade materialet till taxeringsavdelningarnas för fogande, så kunde dock, så länge dessa avdelningar vore upptagna med en till synes aldrig sinande besvärsmängd även avseende tekniska och liknan de frågor, ett centralt organ icke nämnvärt inverka på möjligheten att in rikta taxeringsarbetet på en självständig granskning genom s. k. kategori granskning eller efter vissa principiella linjer.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
omtalar att — trots det taxeringarna till
krigskonjunkturskatt och till allmän omsättningsskatt bortfallit samt taxe ringen enligt övergångsbestämmelserna till uppbördsförordningen fullgjorts — hade antalet besvärsmål till prövningsnämnden i Norrbottens län ökat. Källskattesystemet hade nödvändiggjort tidsödande undersökningar och
99
taxeringskontroll. Besvärsmålen beträffande rörelseidkare kunde oftast
icke avgöras utan bokföringsgranskning och bokföringsgranskarna hunne
icke ens med det löpande arbetet. Ett stort antal behövliga bokförings
granskningar av mera invecklad beskaffenhet hade måst skjutas på fram
tiden. Den sakliga granskningen av deklarationerna hade även måst efter
sättas. En utökning av den kvalificerade personalen å taxeringsavdelning-
arna vore därför nödvändig. Utan en sådan kunde de av de sakkunniga
förordade kategorigranskningarna icke komma till utförande. Med all sä
kerhet skulle sådana granskningar, bedrivna efter riksskattenämndens in
struktion, medföra ur skattesynpunkt mycket gott resultat. De borde igång
sättas snarast.
Förste taxeringsintendenten Holdo
framhåller, att utöver de av de sak
kunniga föreslagna uppgifterna för riksskattenämnden kunde måhända även
andra uppgifter ifrågakomma, vilka borde handhavas av ett centralt organ
och vilka hittills antingen icke alls blivit utförda eller utförts såsom en
staka undersökningar utan samordnande av undersökningsresultatet mel
lan länen. Som exempel härpå kunde nämnas av omsättningsskatteavdel-
ningen i Stockholm på sin tid upprättad statistik, innefattande en på grund
val av avgivna deklarationer gjord representativ beräkning angående nor
mal bruttovinstprocent för olika branscher. Kännedom om sådana procent
satser hade varit av stort värde för bedömandet av riktigheten av rörelse-
idkaredeklarationer.
I det av
Föreningen Sveriges taxeringsintendenter
avgivna yttrandet un-
derstrykes angelägenheten av att en mera omfattande granskningskampanj,
som krävde stor arbetskraft, planerades i samråd med de i saken berörda
taxeringsintendenterna.
Departementschefen. Ett det allmännas intresse liksom ett berättigat krav
från de skattskyldigas sida är att den av riksdagen beslutade fördelningen
av skattebördan icke i realiteten förryckes genom att felaktiga deklara
tionsuppgifter på grund av taxeringskontrollens bristfällighet icke bliva
rättade. Som jag tidigare i samband med den allmänna diskussionen om
behovet av ett centralt taxeringsorgan framhållit, vidlåda uppenbarligen
vissa bristfälligheter denna kontroll, bristfälligheter som till del samman
hänga med att ett centralt samordnande organ saknas. Såväl vad de sak
kunniga anfört som vad från remissinstansernas sida framhållits, belyser
starkt önskvärdheten av åtgärder till dessa bristfälligheters avhjälpande.
Jag erinrar om min tidigare tillkännagivna uppfattning att längre fram,
sedan den tekniska revisionen av inkomstskattelagstiftningen slutförts, upp
taga frågan om en allmän översyn av taxeringsorganisalionen. I avvaktan
härpå böra emellertid de åtgärder vidtagas, som lämpligen kunna ifråga
komma. En av dessa är att låta riksskattenämnden bli det centrala organ
för taxeringskon trollen, som vid den i frågan förda diskussionen så ofta
efterlysts. I själva verket torde en av riksskattenämndens mest angelägna
uppgifter bli att verka på taxeringskontrollens område.
Kungi. Maj.ts proposition nr 64.
Då de sakkunniga icke ansett sig böra framlägga något förslag om att länsstyrelsernas taxeringsavdelningar skola direkt underställas riksskatte nämnden, har härav följt att de sakkunniga icke kunnat föreslå någon rätt för riksskattenämnden att ingripa i de lokala taxeringsmyndigheternas hand- havande av deklarationskontrollen i vidare mån än vad som följer av befo genheten att utfärda allmänna anvisningar rörande taxeringsarbetets ända målsenliga bedrivande och fastställande av blankettformulär. Riksskatte nämndens uppgift skall, enligt de sakkunnigas förslag, i huvudsak begrän sas till vissa samordnande uppgifter, varjämte nämnden har att vid möten med taxeringsintendenterna verka för att överenskommelse träffas om ett gemensamt genomförande av vissa uppgifter på taxeringskontrollens om råde.
De sakkunnigas förslag, som biträtts i praktiskt taget samtliga remiss yttranden, möjliggör det samordnande av kontrollarbetet, som för närva rande saknas. Genom det förutsatta samarbetet med länsstyrelsernas taxe ringsavdelningar tillskapas i princip möjligheter för hela landet omfattande kategorigranskningar och liknande åtgärder. Visserligen kan —- såsom ock skett i det av länsstyrelsen i Gotlands län avgivna yttrandet — mot försla get invändas, att detsamma icke innefattar någon garanti för att de ifråga satta åtgärderna komma att genomföras, då dessa till viss del bero av taxe- ringsavdelningarnas frivilliga medverkan och några bindande direktiv icke kunna av riksskattenämnden utfärdas. De sakkunnigas förslag synes emel lertid i det rådande läget vara det lämpligaste och det torde kunna förut sättas, att taxeringsintendenterna icke skola underlåta att efter måttet av tillgängliga resurser låta taxeringsavdelningarna utföra de uppgifter, var om överenskommelse mellan riksskattenämnden och taxeringsintendenterna träffats. Å riksskattenämnden bör å andra sidan ankomma att ta initiativ, verkställa förberedande undersökningar, sammanställa undersökningsre sultaten och även i övrigt lämna all tänkbar medverkan.
De sakkunniga ha framhållit, att de nu berörda arbetsuppgifterna för taxeringsavdelningarnas personal icke böra medföra eftersättande av det löpande granskningsarbetet; i samband därmed har önskemål uttalats om förstärkning av den kvalificerade granskningspersonalen vid taxeringsav delningarna. Dessa synpunkter ha kraftigt understrukits i några remissytt randen.
Jag är medveten om att de av de sakkunniga föreslagna och av mig i det föregående förordade uppgifterna komma att ställa ytterligare krav på de redan förut hårt belastade taxeringsavdelningarna. Frågan om en utökning av dessa avdelningars personal torde likväl icke kunna upptagas i detta sammanhang. En avvägning får alltså ske av i vad mån den tillgängliga bok- granskningspersonalen skall användas för den ena eller den andra uppgif ten. Vid denna avvägning bör taxeringsintendenten givetvis vara angelägen att beakta såväl de lokala synpunkterna som riksskattenämndens önske-
mål.
Vad de sakkunniga anfört i hänseenden, som av mig i det föregående ej närmare berörts, föranleder icke någon erinran från min sida. Något
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
101
preciserande i detalj av riksskattenämndens befattning med taxeringskon-
trollen torde icke böra ifrågakomma.
I instruktionen för riksskattenämnden synes böra angivas, att i dess äm-
betsbefattning ingår att verka för en effektiv och ändamålsenlig taxerings-
kontroll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
IV. Förhandsbesked i taxeringsfrågor.
De sakkunniga.
De sakkunniga — som å s. 95—-104 i betänkandet lämnat en närmare
redogörelse för tidigare vidtagna eller föreslagna åtgärder för beredande
av möjlighet till förhandsuttalanden på andra områden av lagstiftningen än
den direkta beskattningens — erinra inledningsvis om ett i den tidigare dis
kussionen i ämnet framfört förslag, vilket även berörts i direktiven för de
sakkunnigas utredningsuppdrag, enligt vilket förslag kompetenskonflikter
na mellan det beskedsgivande organet och skattedomstolarna skulle kunna
undvikas genom en konstruktion, enligt vilken förhandsbeskeden visser
ligen icke vore bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i vad
den innefattade tillämpning av ett förhandsbesked, icke finge överklagas av
vederbörande taxeringsintendent eller kommun. Fördelen med en sådan
konstruktion skulle vara, att man undveke att genom föreskrift om skatte-
domstolarnas bundenhet av förhandsbeskedet inskränka domstolarnas
kompetens, utan att därför förhandsbeskedets värde för de skattskyldiga för
ringades.
Gentemot detta förslag framhålla de sakkunniga emellertid, att det kun
de ifrågasättas, huruvida med en sådan konstruktion den i förhandsbe
skedet avhandlade frågan skulle komma att i avsett hänseende helt un
dandragas skattedomstolarnas bedömande. Skattedomstolarna kunde i viss
utsträckning komma att till prövning upptaga spörsmål, som icke omfatta
des av den skattskyldiges besvär och icke heller av taxeringsintendent eller
kommun underställts desamma. Skulle nämligen domstolarna enligt nu
gällande ordning finna, att den skattskyldige väl hade fog för sitt yrkande
om ändring i av honom angivet hänseende men samtidigt blivit otillbörligt
tillgodosedd i annat avseende, kunde domstolarna, med hänsyn till att det
överklagade beslutets rättskraft hänförde sig allenast till taxeringens slut
belopp men icke till motiveringen, kvittningsvis beakta att den skattskyldige
obehörigen gynnats i något hänseende och med rättelse därav helt eller
delvis ogilla ändringssökandet. Det nu sagda syntes — åtminstone princi
piellt — gälla oberoende av om taxeringsintendent i yttrande över besvären
framställt yrkande härom. I enlighet härmed skulle en skattedomstol, som
funne lämnat förhandsbesked strida mot domstolens uppfattning i den med
förhandsbeskedet behandlade frågan, kunna oberoende av beskedet avgöra
samma fråga enligt sin uppfattning utan alt yrkande därom framställts av
den skattskyldiges motpart. Kollisionskonflikter av nu berörd art syntes icke kunna avlägsnas genom att möjlighet bereddes såväl den skattskyldige som taxeringsintendent att hos regeringsrätten överklaga själva förhands beskedet. Visserligen skulle berörda konflikter vara undanröjda i fall, där taxeringsintendenten verkligen anförde dylika besvär, men i andra fall skulle samma situation föreligga som om besvärsrätt icke tillkomme honom.
De sakkunniga säga sig i stället vilja förorda en anordning enligt vilken förhandsbeskedet gjordes på det sättet bindande, att det skulle lända till efterrättelse vid den taxering, beskedet avsåge, om och i den mån den skatt skyldige icke framställde yrkande i annan riktning. Förhandsbeskedet bunde sålunda icke den skattskyldige. Förslaget innebure visserligen en inskränk ning i skattedomstolarnas kompetensområde men genom att förhandsbe skedet gåves form av ett bindande principuttalande i den med beskedet av sedda frågan, gällande en viss skattskyldigs taxering för visst eller vissa beskattningsår, men utan verkan för andra fall, torde de av de sakkunniga omnämnda konfliktsituationerna praktiskt taget vara helt uteslutna. Be träffande annan skattskyldigs taxering än den förhandsbeskedet avsåge, komme beskedet icke att ha annan betydelse än den, som brukade tillmätas prejudikat. Skulle skattedomstolarna i fråga om sådan skattskyldigs taxe ring komma till ett resultat, som icke överensstämde med ett av riksskatte nämnden meddelat förhandsbesked, vore den situation, som därvid upp- komme, icke av mera betänklig natur än den, som redan nu kunde upp komma, då exempelvis av två skattskyldiga endast den ene överklagade sin taxering eller då ett redan meddelat, såsom prejudicerande bedömt avgö rande frånginges i annat mål.
De sakkunniga tillägga, att förhandsbeskedet visserligen borde vara bin dande men att den skattskyldige icke därför kunde genom beskedet tillför säkras en ovillkorlig rätt att bliva i visst avseende på visst sätt taxerad. Detta vore uppenbart för det fall att en med förfrågningen avsedd trans aktion ännu icke kommit till stånd och att i följd därav alla detaljer ännu icke kunde helt överblickas vid förhandsbeskedets avgivande. Vidare kunde vid taxeringens åsättande visa sig, att den skattskyldige i sin framställning lämnat vilseledande eller ofullständiga uppgifter. Det kunde då icke ifråga- komma, att han skulle kunna till sin förmån åberopa förhandsbeskedet. Ej heller borde ett förhandsbesked avfattas exempelvis sålunda, att, därest en så och så beskaffad industriell anläggning för det och det behovet uppför des vid den och den tidpunkten, den i avskrivningshänseende skulle kom ma att behandlas på visst sätt. Ett sådant principuttalande skulle närmast få karaktär av lagstiftning. I stället innebure förslaget, att beskedet skulle an giva, att den skattskyldige, som gjort framställningen — och således ingen annan —- skulle under de förutsättningar, som angåves i beskedet, få den med framställningen avsedda transaktionen eller frågan skattemässigt be dömd på visst sätt. Vid taxeringens åsättande ankomme därefter på be- skattningsmyndigheten att pröva huruvida berörda förutsättningar vore för handen. Till en sådan prövning skulle jämväl — i den mån icke av den
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
103
skattskyldige framställda yrkanden till annat föranledde — skattedomsto-
larnas befattning med taxeringen, i vad den innefattade tillämpning av
beskedet, inskränkas.
Särskild betydelse komme, framhålla de sakkunniga, förhandsbeskedet
att få beträffande engångsavdrag i beskattningshänseende för planerad ny
anläggning eller nyanskaffning för industriellt ändamål. Av intresse för de
skattskyldiga kunde jämväl vara att få besked i fråga om rätten till av
skrivning å leveranskontrakt, exempelvis kontrakt om leverans av fartyg.
Såsom exempel på ytterligare spörsmål, i fråga om vilka för de skattskyl
diga förelåge särskilt behov av förhandsbesked, kunde nämnas sådana, som
uppkomme i samband med överlåtelse av rörelse, därvid kontrahenterna
bland annat hade intresse av att få fastställt, huruvida den fördelning av
köpeskillingen å olika slag av tillgångar, varom överenskommelse dem emel
lan träffats, komme att godkännas vid taxeringen; frågor om i vad mån
kostnader, som skulle nedläggas å fastighet, vore hänförliga till reparation
eller grundförbättring; vad som i olika sammanhang vore att anse såsom
god köpmannased; tillämpningen av aktiebolagslagens bestämmelser om
fusion mellan moderbolag och dotterbolag och vissa andra liknande beskatt-
ningsfrågor, vilkas uppkomst föranleddes av nya eller ändrade civilrättsliga
bestämmelser; frågor om avdragsgillhet för vissa försäkringspremier och
beskattning av utfallande försäkringsbelopp; samt huru för bolag, som äm
nade utskifta tillgångar, i bolaget tillskjutet belopp eller värdet å andra
till utskiftning avsedda tillgångar än penningar skulle beräknas enligt för
ordningen om utskiftningsskatt.
De sakkunniga framhålla i anslutning härtill, att det med hänsyn till de
olikartade förhållandena i varje enskilt fall visat sig stöta på stora svårig
heter, att i lagtext närmare angiva de spörsmål, vari förhandsbesked skulle
kunna erhållas. De sakkunniga föresloge därför, att såsom förutsättning för
erhållande av förhandsbesked skulle allenast gälla att sådant besked fun
nes vara av synnerlig vikt för den skattskyldige.
Därefter anföres följande.
Även om i förhandsbeskedet avhandlade spörsmål huvudsakligen komma
att vara av sådan natur, att de kunna hänföras till bedömningsfrågor, torde
av den ovan gjorda exemplifieringen framgå, att det härvid jämväl kan
komma att bliva fråga om rättsfrågor. Då riksskattenämnden sålunda i sin
beskedsgivande verksamhet i vissa fall kommer att göra bindande uttalanden
jämväl i rena lagtolkningsspörsmål, ligger den frågan nära till hands, om icke
tillämpningen av förhandsbeskedet skulle kunna utsträckas så, att förhands
beskedet kunde anlitas för åstadkommande av en snabb lösning av aktuella
sådana spörsmål av mera allmän räckvidd. Emellertid skulle en utvidgning
i antydd riktning av förhandsbeskedets tillämpningsområde medföra, att på
en omväg uppnåddes det resultat, som icke ansetts böra åstadkommas genom
att riksskattenämnden gåves befogenhet att meddela anvisningar rörande till-
lämpningen av skatteförfattningarna med för beskattningsnämnderna och
skattedomstolarna bindande verkan. De sakkunniga förorda därför, att med
delat förhandsbesked även i dylikt fall skall hava den innebörden att dess
bindande verkan blir begränsad till den skattskyldige, som beskedet avser.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
1 fråga om andra skattskyldigas taxering får, såsom redan anförts, av riks skattenämnden meddelat förhandsbesked betydelse såsom prejudikat. Detta torde vara tillfyllest.
Jämväl i fråga om vissa uppskattningsfrågor kan behov sägas föreligga av förhandsbesked med bindande verkan icke endast för en skattskyldig utan för en hel grupp av skattskyldiga. Detta gäller bland annat i fråga om värde sättning av icke börsnoterade aktier. Vad angår ifrågakomna värdesättning äger vad i det föregående sagts beträffande möjligheterna att i vidare omfatt ning anlita förhandsbeskedet för utformning av praxis vid bedömandet av aktuella skatteproblem motsvarande tillämpning. Härtill kommer att aktier na i ett bolag icke alltid äro av samma värde i olika innehavares händer. Hänsyn måste nämligen stundom tagas till storleken av aktieinnehavet. Om sålunda förhandsbeskedet icke är ägnat att utgöra en regelmässig form för värdering av icke börsnoterade aktier, är därmed icke sagt, att icke i undan tagsfall aktiebolag eller aktieägare exempelvis i samband med nyemission kan hava sådant intresse av förhandsbesked, att förutsättning för beskeds lämnande således kan tänkas uppkomma även beträffande aktievärden.
De sakkunniga föreslå, att förhandsbesked skulle kunna erhållas i frågor, som uppkomme vid taxering till inkomstskatt, förmögenhetsskatt och ut- skiftningsskatt. Utanför dessa områden av beskattningen torde, enligt de sakkunnigas uppfattning, icke föreligga behov av förhandsbesked. Sålunda syntes sådana besked icke erfordras på fastighetstaxeringens område. Vi dare torde med hänsyn till ersättningsskattens karaktär något berättigat intresse av förhandsbesked rörande denna icke finnas.
Därefter anföres att förhandsbeskedet skulle avse fråga, som kunde upp komma vid taxering för visst eller vissa beskattningsår. Närmast till hands låge att angiva utgången av ett beskattningsår såsom den tidpunkt, intill vilken förhandsbesked skulle kunna erhållas. En på angivet sätt bestämd tidsgräns för beskedets erhållande skulle emellertid ofta omöjliggöra för rörelseidkare att erhålla upplysning beträffande spörsmål, som uppkomme i samband med bokslutets upprättande. Särskilt med hänsyn härtill hade det ansetts böra stå den skattskyldige öppet att framställa begäran om för handsbesked ända fram till den tidpunkt, då taxering skulle åsättas honom. I enlighet härmed hade 1 § i förslaget till den särskilda förordningen om förhandsbesked utformats, och något visst datum, då ansökningen senast skulle vara inkommen, hade därför ansetts icke behöva utsättas.
Förfarandet i nämnden vid prövning av förhandsbesked skulle, fram hålla de sakkunniga, icke ha karaktär av process. Nämnden borde icke utöva någon processledning i egentlig mening. Sökanden skulle själv omedelbart i ansökningen lämna alla upplysningar av betydelse. I förekommande fall skulle sökanden dock beredas tillfälle inkomma med ytterligare upplys ningar. Underläte sökanden inkomma med sådana upplysningar, riskerades att ansökningen avvisades. Tillfälle skulle av nämnden kunna beredas sö kanden att muntligen utföra sin talan.
De sakkunniga anföra vidare, att ärendenas behandling i riksskattenämn den icke gåve utrymme åt ett sådant partsförhållande, som förekomme i
105
den vanliga taxeringsprocessen. Någon ovillkorlig skyldighet för nämnden
att över ansökningen höra representant för de fiskaliska intressena borde
icke föreskrivas. Däremot hade kanslichefens erfarenhet ansetts böra ut
nyttjas på det sättet, att denne skulle över ansökningen avgiva utlåtande.
Kanslichefen ägde infordra yttrande från vederbörande taxeringsintendent
och kommun, om så ansåges erforderligt.
De sakkunniga tillägga, att det ankomme på nämnden att tillse att fråge-
rätten icke missbrukades. Frågerätten borde sålunda icke få i vilken ut
sträckning som helst utnyttjas för erhållande av upplysningar om den ur
skattesynpunkt förmånligaste vägen för genomförande av en viss transak
tion. Ej heller borde nämnden vara de skattskyldiga behjälplig med upp
letande av kryphål i skatteförfattningarna.
Därefter anföres följande.
Upptages ansökan om förhandsbesked till prövning, skall nämnden, i den
omfattning sådant finnes böra ske, meddela beslut huru den till nämnden
hänskjutna frågan skall bedömas. Med hänsyn till förhandsbeskedets karak
tär av allenast principuttalande rörande sökandens ifrågakomna taxering till
kommer det icke nämnden att utlåta sig angående beloppet av taxeringen.
Av samma skäl bör i regel i förhandsbeskedet ej heller till siffran angivas in
täkt, avdrag eller värdet av förmögenhetstillgång, i vidare mån än detta er
fordras för angivande av de allmänna grunder, som skola följas vid taxe
ringens bestämmande. Då emellertid svårigheter föreligga att helt överblicka
i vilken utsträckning det, för att förhandsbeskedet skall kunna fylla sin upp
gift, kan vara påkallat att i detsamma till siffran angiva intäkt, avdrag eller
värdet av förmögenhetstillgång, har föreslagits, att detta skall få ske jäm
väl, då det eljest föranledes av särskilda omständigheter.
Det kan måhända synas som om nu angivna inskränkningar med avseende
å förhandsbeskedets innehåll i viss mån skulle begränsa nyttan av fråge
institutet. Så torde emellertid icke vara fallet. De frågor, för vilkas be
svarande förhandsbeskedet är avsett, äro nämligen av den art, att de bliva
för den skattskyldige tillfredsställande klargjorda även i ett på angivet sätt
konstruerat principuttalande. Uppkommer sålunda exempelvis fråga om
storleken av överprisavdrag å tilltänkt industriell nyanläggning, bör den
skattskyldige vara tillfredsställd med ett svar, vari angives såväl den av-
skrivningsprocent som det avskrivningsunderlag, som är att påräkna, därest
en anläggning av honom uppföres för en viss kostnad under ett visst be
skattningsår. En skattskyldig, som vet med sig att han lämnat riktiga och ut
tömmande upplysningar rörande den åtgärd han har för avsikt att genom
föra, kan äga visshet om att transaktionen kommer att bliva bedömd i enlig
het med förhandsbeskedet.
De sakkunniga, som förordade rätt för den skattskyldige men icke för
representant för de fiskaliska intressena eller för kommun att överklaga
förhandsbeskedet hos Kungl. Maj :t, säga sig ha övervägt, huruvida sökan
den borde medgivas rätt att anföra besvär jämväl över beslut, varigenom
ansökan om förhandsbesked avvisats. Prövningen av huruvida ansökningen
vore av beskaffenhet att böra föranleda förhandsbesked syntes emellertid
vara en fråga av sådan natur, all avgörandet av densamma uteslutande borde
tillkomma nämnden. Vad anginge avvisningsbeslut, som grundade sig på
bristfällig utredning, stode det sökanden fritt alt inkomma med förnyad
fullständigare ansökan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Därefter framhålles, att meddelat förhandsbesked skulle lända till efter rättelse vid den taxering, som angåves i beskedet. Förhandsbeskedets ka raktär av principuttalande uteslöte emellertid dess tillämpnnig ex officio. Därför skulle det ankomma på den skattskyldige själv att, därest han ön skade bliva taxerad enligt beskedet, med företeende av detsamma fram ställa yrkande härom hos taxeringsnämnden, därvid han jämväl borde visa, att i förhandsbeskedet angivna förutsättningar vore uppfyllda. Med hänsyn till att tiden, inom vilken förhandsbesked skulle kunna erhållas, utsträckts till tidpunkten för taxeringens verkställande, kunde regeringsrättens beslut i anledning av besvär över beskedet komma att meddelas först efter det att taxeringen åsatts. I sådana fall måste den skattskyldige själv genom yrkande hos prövningsnämnden taga initiativ till taxeringens ändring i överensstäm melse med regeringsrättens beslut. Skulle — vilket väl endast i undantags fall komme att inträffa — besvärstiden hos prövningsnämnden hinna utgå innan regeringsrättens beslut meddelats, måste den skattskyldige hålla ta lan hos prövningsnämnden öppen i avvaktan på berörda beslut. Skulle efter förhandsbeskedets lämnande författningsändring vidtagas av beskaffenhet att påverka taxeringen i det avseende beskedet anginge, kunde givetvis icke ifrågakomma, att den skattskyldige skulle äga mot de ändrade bestämmel serna åberopa beskedet. Med anledning härav hade föreskrivits, att för handsbeskedet i sådant fall förlorade sin verkan.
De sakkunniga påpeka, att även om riksskattenämnden gåves tämligen fria händer vid bedömandet av om förhandsbesked i det särskilda fallet borde meddelas eller ej, erfordrades ytterligare åtgärder för att avhålla de skattskyldiga från att i oträngt mål besvära nämnden. De sakkunniga före sloge därför att sökanden skulle vara pliktig att, därest riksskattenämnden så beslutade, för meddelat förhandsbesked utgiva efter omständigheterna lämpad avgift, lägst etthundra och högst femhundra kronor. Sådan avgift skulle utgå i alla de fall, där icke med hänsyn till särskilda omständigheter, t. ex. när det gällde lagtolkningsfrågor eller syftet eljest vore att uppnå ett för flera skattskyldiga betydelsefullt avgörande, föranledde till att besked skäligen borde lämnas avgiftsfritt. Avgiftens storlek borde i första hand gö ras beroende icke av ärendets mer eller mindre invecklade beskaffenhet utan företrädesvis ställas i relation till tvisteföremålets värde.
Genom att dylik avgift uttoges vunnes, tillägga de sakkunniga, att bidrag till kostnaden för riksskattenämndens verksamhet lämnades av dem, som toge nämnden i anspråk.
De sakkunniga lämna slutligen en närmare redogörelse för av dem före slagna detalj föreskrifter angående handläggningen av ärenden rörande för handsbesked, vilka föreskrifter finnas upptagna i av de sakkunniga utarbe tat förslag till förordning om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upp lysning i frågor rörande taxering till skatt å inkomst eller förmögenhet m. m.; detta förslag ingår bland de vid detta protokoll såsom bihang fo gade författningsförslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
107
Remissyttrandena.
För remissinstansernas pricipiella inställning till frågan om bindande för
handsbesked i taxeringsfrågor och vissa dithörande spörsmål har förut läm
nats en redogörelse. I det följande skall redogöras för vad remissyttrandena
innehålla i speciella hänseenden.
Kammarrätten
framhåller att vid en sådan fastställelsetalan inom taxe-
ringsprocessen, som meddelandet av förhandsbesked innebure, vore det av
största vikt att i princip samma grundsatser i fråga om förfarandet iaktto-
ges, som de vilka beskattningsdomstolarna i sin verksamhet tillämpad^ så
att ansökning om förhandsbesked underkastades en allsidig och domstols-
mässig prövning. Detta vore särskilt påkallat med hänsyn till att dylik an
sökning ofta torde komma att avse skattefråga av särskilt stor ekonomisk
betydelse. Processen borde vara fullt ut kontradiktorisk och giva fulla möj
ligheter åt vederbörande taxeringsintendent och kommun att få sina syn
punkter beaktade.
Kammarrätten ifrågasätter vidare om det vore tillfyllest med den fria
och diskretionära rätt att pröva och avvisa ansökningar om förhandsbesked,
som riksskattenämnden föreslagits skola erhålla. Det torde i princip icke ha
ansetts, att alla skattefrågor rörande taxering till skatt å inkomst och för
mögenhet eller till utskiftningsskatt skulle kunna göras till föremål för för
handsbesked.
Även
länsstyrelsen i Malmöhus län
riktar invändning mot den av de sak
kunniga gjorda avgränsningen av fall, där förhandsbesked skulle kunna
lämnas, samt framhåller att de sakkunnigas exemplifiering av frågor, som
kunde upptagas till behandling, ingåve betänkligheter. I de flesta uppräk
nade fallen erfordrades för ett någorlunda riktigt besked ingående lokal
kännedom och eventuellt besiktning på platsen. Detta gällde exempelvis be
dömandet av vilka kostnader, som vid ett ifrågasatt byggnadsarbete skulle
hänföras till grundförbättring respektive reparationer.
I det av
överståtliållarämbetet
avgivna yttrandet framhålles, att sådant
institutet förhandsbesked av de sakkunniga uppbyggts, vore de skattskyl
digas möjlighet att erhålla förhandsbesked beroende av det sätt, på vilket
riksskattenämnden kunde komma att utöva sina befogenheter. De sakkun
niga hade visserligen anfört goda skäl för sin ståndpunkt att riksskatte
nämnden — till förhindrande av missbruk av frågerätten — måste ha fria
händer vid avgörandet om ett förhandsbesked skulle lämnas eller ej. En så
vag reglering av detta, för den enskilde synnerligen betydelsefulla institut
vore dock ej i och för sig tillfredsställande.
Överståtliållarämbetet berör därefter den i direktiven för utredningen an
tydda möjligheten att undvika konfliktsituationer i förhållande till skatte-
domstolarna genom cn konstruktion enligt vilken förhandsbeskeden visser
ligen icke vore bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i vad
108
den innefattade tillämpningen av ett förhandsbesked, icke finge överklagas
av vederbörande taxeringsintendent eller kommun, samt framhåller att de
sakkunniga icke på ett mera uttömmande sätt redovisat för- och nackdelarna
med detta alternativ, överståthållarämbetet kände sig icke övertygat om att
de intressen, som med de sakkunnigas förslag finge träda tillbaka, vore mind
re viktiga än de, som man med detta förslag velat tillgodose. Det hade varit
önskvärt med en mera ingående behandling av det avvisade alternativet, sär
skilt med avseende å den praktiska sannolikheten för alt konfliktsituationer
kunde uppkomma.
Mellankommunala prövningsnämnden
vänder sig mot den begränsning
de sakkunnigas förslag innebure därutinnan, att förhandsbesked icke skul
le kunna meddelas inom området för fastighetstaxering. För de skattskyl
diga kunde frågan, huru stor del av anläggningskostnaden, som vid fastig
hetstaxeringen komme att anses hänförlig till tillgångar, vilka åsattes sär
skilt maskinvärde, och sålunda fölle inom ramen för rätten till fri avskriv
ning, vara av stor betydelse.
Handelskammaren i Karlstad
och
Sveriges köpmannaförbund
föreslå, att
riksskattenämndens kompetensområde utvidgades att omfatta jämväl frå
gor, som gällde arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsskatt.
Länsstyrelsen i Stockholms län
förordar, att vederbörande taxeringsin
tendent alltid bereddes tillfälle att yttra sig över skattskyldigs framställning
om förhandsbesked och ifrågasätter, om icke taxeringsintendenten borde ha
samma rätt som skattskyldig att överklaga riksskattenämndens beslut.
Även
länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Södermanlands
och
Kristian
stads län
samt
Föreningen Sveriges taxering sintendenter
rikta invändning
ar mot förslaget att blott den skattskyldige skulle ha möjlighet att över
klaga av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked.
Svenska landskommunernas förbund
uttalar, att därest en ansökning om
förhandsbesked vore av den synnerliga vikt för den berörda kommunen,
att dennas mening ansetts böra av riksskattenämnden inhämtas, borde
kommunen också tillerkännas rätt att besvära sig över nämndens beslut.
Svenska stadsförbundet
framhåller som sin mening, att kommun borde
beredas tillfälle att yttra sig över ansökan om förhandsbesked, varjämte
kommunen borde äga rätt att överklaga beslut om förhandsbesked.
Handelskamrarna i Göteborg
och
Gävle
ifrågasätta rätt för skattskyldig
att överklaga beslut, varigenom riksskattenämnden avslagit framställning
om förhandsbesked.
I det av
Sveriges industriförbund m. fl. näring sorganisationer
åberopade
yttrandet uttalas, att det syntes vara i viss mån betänkligt att talan mot
awisningsbeslut icke skulle få föras, men samtidigt framhålles att rena
lämplighetsskäl kunde åberopas till stöd för uppfattningen, att det borde
ligga i nämndens skön att avgöra om ansökningen skulle upptagas eller
ej, helst som någon direkt rättsförlust icke bleve följden av ett avvisande.
I några yttranden — däribland de som avgivits av
länsstyrelserna i Upp
sala, Malmöhus, Norrbottens
och
Kronobergs län
— framhållas de svårig
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
109
heter, som kunde uppkomma vid prövning av frågan huruvida de förut
sättningar, varå ett lämnat förhandsbesked grundats, sammanfölle med
vid taxeringen konstaterade omständigheter.
Länsstyrelsen i Kristianstads län
efterlyser en uttrycklig föreskrift, att ett
lämnat förhandsbesked icke vore bindande, därest den skattskyldige läm
nat riksskattenämnden vilseledande eller ofullständiga upplysningar.
Sveriges köpmannaförbund
framhåller önskvärdheten av att icke blott
enskild skattskyldig utan även sådan riksorganisation, som representerade
viss förvärvsgren, erhölle rätt att begära upplysning i fråga, som kunde
vara av intresse för viss bransch.
Länsstyrelsen i Jönköpings län
erinrar om att de sakkunniga visserli
gen uttalat, att förhandsbesked skulle avse frågor, som kunde uppkomma
vid taxering för visst eller vissa taxeringsår, men att i 1 § av det utarbetade
författningsförslaget hade angivits att förhandsbesked skulle avse taxering
för endast visst beskattningsår. Länsstyrelsen tillägger, att för en skattskyl
dig kunde det vara av största betydelse att erhålla besked angående t. ex.
de högsta värdeminskningsavdrag, som kunde i vissa fall medgivas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands lån
framhåller, att i förordningen om
förhandsbesked borde intagas föreskrift om senaste tidpunkt, vid vilken
ansökan om förhandsbesked skulle vara riksskattenämnden tillhanda. För
slagsvis kunde en sådan föreskrift anknytas till gällande bestämmelser om
tid, då skattskyldig senast hade att avlämna självdeklaration. Vidare anser
länsstyrelsen, att uttrycklig bestämmelse borde meddelas om vad skatt
skyldig hade att iakttaga för att lämnat förhandsbesked skulle lända till ef
terrättelse vid taxeringen.
Länsstyrelsen i Norrbottens lån
uttalar som sin mening, att meddelade
förhandsbesked icke borde tilläggas rättsverkningar beträffande redan åsat-
ta taxeringar. Den tid, inom vilken förhandsbesked skulle sökas, borde där
för sättas till senast den 1 april, därest beskedet skulle avse årets taxering.
Länsstyrelsen i Södermanlands län
uttalar sig mot förslaget om fakulta
tiv, till beloppet icke i lagen fixerad stämpelavgift. Stämpelavgiften vore en
form av beskattning och borde såsom sådan vara för varje fall till beloppet
bestämd.
Länsstyrelsen i Gotlands län
ifrågasätter — ur synpunkten att begränsa
antalet framställningar om förhandsbesked — om det icke borde stadgas,
att varje sådan framställning skulle åtföljas av ett visst mindre belopp,
förslagsvis fem eller tio kronor. Stämpel å detta belopp skulle, då fram
ställningen inkommit, åsättas densamma. Härtill skulle komma den av de
sakkunniga föreslagna stämpelbeläggningen. Fn föreskrift som den av läns
styrelsen föreslagna skulle stå i nära överensstämmelse med de bestämmel
ser, som gällde i fråga om framställningar om åsättande av preliminärt
taxeringsvärde.
-
Till förebyggande av missbruk av frågerätten föreslår
länsstyrelsen i
Kalmar län,
att ansökan om förhandsbesked skulle åtföljas av förslagsvis
etthundra kronor, vid äventyr att ansökningen icke upptoges till provning.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län
föreslår att latituden för stämpelavgifter
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
no
Sveriges köpmannaförbund
säger sig finna det riktigt att viss avgift ut
tages för förhandsbesked men föreslår att riksskattenämnden ägde besluta att meddelad upplysning lämnades utan avgift, därest fråga vore om ett för flera skattskyldiga betydelsefullt avgörande eller när det gällde lag tolkningsfråga.
Sveriges redareförening
uppger, att föreningen icke kunde biträda för
slaget, att skattskyldig skulle vara pliktig erlägga avgift för erhållande av förhandsbesked. Behovet av sådant besked vore föranlett av vår inveck lade skattelagstiftning och de skattskyldiga borde därför ej belastas med extra kostnader för att vinna säkerhet för en riktig tolkning och tillämp ning av denna lagstiftning.
Slutligen torde få omnämnas, att i några remissyttranden ha med av riks skattenämnden meddelade förhandsbesked sammanhängande sekretessfrågor upptagits till behandling. Sålunda framhåller
överståthållarämbetet,
att be
träffande sådana uppgifter, som den skattskyldige tillhandahölle riksskatte nämnden för att läggas till grund för förhandsbesked, vore det i och för sig icke oomtvistligt, att uppgifterna vore skyddade enligt 17 § lagen om in skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Ämbetet ansåge emellertid för sin del, att lagrummet vore att tolka så att sekretesskyddet om fattade dylika uppgifter. Vad åter anginge riksskattenämndens protokoll, syntes det uppenbart, att dessa icke vore skyddade enligt nämnda lagrum, och ämbetet kunde ej heller finna, att de skulle vara skyddade på annan grund. Med hänsyn till nödvändigheten att protokollet noggrant redovisade alla de skäl, som påverkat nämndens ställningstagande, syntes en väsentlig förutsättning för att en skattskyldig skulle begagna sig av möjligheten att erhålla förhandsbesked, vara att han kände sig fullt övertygad om att hans ifrågakomna ekonomiska transaktioner ej bringades till offentlighet, innan han själv önskade det.
I det av
Sveriges industriförbund m. fl.
åberopade yttrandet framhålles
att handlingar i ärenden rörande meddelande av förhandsbesked icke sällan torde bliva av sådan beskaffenhet, att de i enlighet med de principer, soin kommit till uttryck i nyssnämnda lag, icke borde utlämnas till allmänheten. Enligt lagens ordalydelse syntes emellertid någon inskränkning i rätten att utbekomma handlingar i ärenden av förevarande slag icke gälla. En komplet tering av lagen vore därför erforderlig så att inskränkningen i utlämnings- rätten komme att avse även handlingar i ärenden rörande förhandsbesked liksom ock de meddelade förhandsbeskeden, allt i den mån handlingarna eller beskeden innehölle upplysningar om yrkesutövares affärs- eller drift- förhållanden, vilkas offentliggörande kunde lända honom till men.
Skånes handelskammare
uttalar likaledes den meningen, att till nämnden
ingivna och där registrerade handlingar i ärenden avseende förhandsbesked borde vara undandragna offentligheten. Ej heller själva förhandsbeskedet borde av nämnden delgivas annan än sökanden och alltså icke länsstyrelser eller taxeringsmyndigheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
gjordes vidare än de sakkunniga föreslagit. Den borde förslagsvis sättas till 50—1 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
111
Departementschefen.
Jag erinrar om att jag tidigare — i samband med principdiskussionen
av frågan om förhandsbesked i taxeringsfrågor — på anförda skäl föror
dat, att riksskattenämnden skulle tilläggas befogenhet att meddela bin
dande sådana besked. Därvid hade jag anledning diskutera frågan även ur
synpunkten av de i förhållande till skattedomstolarna uppkommande
konfliktsituationerna och angiva hur spörsmålet enligt min mening lämp
ligen borde lösas. Det återstår emellertid att taga ställning till den av de
sakkunniga i förevarande sammanhang diskuterade och av överståthållar-
ämbetet särskilt uppmärksammade lrågan, vilket vore att föredraga av ■— å
ena sidan — den i direktiven för utredningen antydda möjligheten att binda
beskattningsnämnderna vid ett förhandsbesked och stadga förbud för ve
derbörande taxeringsintendent och kommun att överklaga taxeringen i sådan
del och — å andra sidan — den av de sakkunniga förordade anordningen
enligt vilken såväl beskattningsnämnder som skattedomstolar hade att vid
prövning av en skattskyldigs taxering i det ifrågakommande hänseendet res
pektera det givna förhandsbeskedet.
För egen del är jag av den uppfattningen, att de sakkunnigas förslag —-
på av dem anförda skäl — är att föredraga framför det förstnämnda alter
nativet. Därvid har jag även beaktat, att de invändningar, som kunna vara
att framställa mot de sakkunnigas förslag, väsentligt förlora i betydelse,
därest — såsom jag tidigare antytt böra ske — icke blott sökanden utan
även vederbörande taxeringsintendent och kommun tillägges rätt att hos
Kungl. Maj :t överklaga beslut varigenom riksskattenämnden meddelat för
handsbesked. De olika instanserna ha nämligen i sådant läge att respektera
antingen ett av alla parter godtaget besked eller ett av högsta instans fast
ställt sådant. Mot en sådan anordning synas vägande invändningar knap
past vara att framställa.
I anslutning till det nu sagda finnes anledning behandla det i åtskilliga
remissyttranden framförda önskemålet om ett mera genomfört kontradik-
toriskt förfarande vid riksskattenämndens meddelande av förhandsbesked.
Jag kan icke ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att förfarandet
inför riksskattenämnden icke bör givas karaktär av process. Tvärtom synes
det mig angeläget att så i viss utsträckning sker och denna min uppfattning
rubbas icke därav att nämnden — till vilket jag senare skall återkomma —
bör ägna inkomna ansökningar en beredning av i viss mån administrativ
karaktär.
Det bör nämligen uppmärksammas, att riksskattenämndens förhandsbe
sked allenast må innefatta ett rent skatterättsligt förhandsbedöman^c av en
framdeles uppkommande situation. Däremot tillägges nämnden icke någon
rätt att oberoende av gällande beskattningsregler förfoga över statens och
kommunernas skattcanspråk. Såsom kammarrätten framhållit, måste för
farandet anses innebära utbrytande ur den ordinarie processen av en spe-
112
cialtråga; och riksskattenämndens beskedgivande verksamhet bör i princip
göras likartad med domstolarnas dömande verksamhet.
Konsekvensen av denna uppfattning blir att jag — i motsats till de sak
kunniga -— förordar,
att
en inkommen framställning om förhandsbesked
skall, därest riksskattenämnden icke har för avsikt att avvisa densamma,
utställas till delgivning med vederbörande taxeringsintendent (allmänna
ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden),
att
riksskattenämn
dens beslut skall delgivas taxeringsintendenten (allmänna ombudet),
samt
att
icke blott sökanden utan även taxeringsintendenten (allmänna ombudet)
skall äga över beslutet anföra besvär.
Vidkommande av ett förhandsbesked berörd kommun får jag, främst av
praktiska skäl, förorda att någon obligatorisk delgivningsskyldighet av an
sökan om sådant besked icke föreskrives utan att det bör ankomma på riks
skattenämnden att i varje särskilt fali avgöra, huruvida anledning finnes
att lämna kommunen tillfälle inkomma med yttrande eller ej. Däremot bör
vederbörande kommun äga överklaga meddelat förhandsbesked. Detta synes
motiverat av att beskedet men väl icke framställningen därom direkt berör
kommunens rätt, varför kommunen bör ha möjlighet att föra beskedet un
der prövning i högsta instans. Med kommun bör härvid likställas munici-
palsamhälle och landsting.
Jag torde härefter få övergå till att något beröra frågan om avgränsningen
av fall, där förhandsbesked bör kunna lämnas.
Mot de sakkunnigas gränsdragning ha i princip riktats de erinringarna,
att densamma vore vag samt att den å ena sidan gjorde de skattskyldiga helt
beroende av riksskattenämndens sätt att utöva sina befogenheter och å andra
sidan medgåve nämnden möjlighet att meddela förhandsbesked i en ut
sträckning, som möjligen icke hade avsetts.
Som jag förut framhållit, hyser jag den uppfattningen att — i synnerhet
sedan riksskattenämnden genom befogenheten att meddela allmänna anvis
ningar i taxeringsfrågor fått relativt vidsträckta möjligheter att lämna väg
ledande uttalanden — det torde vara allenast ett ganska begränsat antal fall,
där ett verkligt legitimt behov av bindande förhandsbesked föreligger. Emel
lertid delar jag de sakkunnigas uppfattning, att det icke är möjligt att i lag
text precisera de fall, där förhandsbesked bör kunna ifrågakomma. Att, så
som kammarrätten ifrågasatt, begränsa de bindande beskeden till fall av pla
nerade nyinvesteringar eller andra liknande åtgärder, som ur det allmännas
synpunkt framstå såsom särskilt betydelsefulla, synes icke medföra en till
fredsställande gränsdragning. I sådant läge förordar jag de av de sakkun
niga föreslagna bestämmelserna under framhållande av att nämnden vid
utövande av befogenheten att meddela förhandsbesked bör iakttaga att en
restriktiv tillämpning av bestämmelserna avsetts.
Såsom mellankommunala prövningsnämnden anfört, bör möjlighet finnas
att meddela förhandsbesked även i frågor på fastighetstaxeringens område.
Ej heller synes anledning föreligga att undantaga frågor om ersättnings
skatt. Däremot kan jag icke biträda det i några remissyttranden framförda
förslaget, att förhandsbesked skulle kunna lämnas även i frågor rörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsskalt; dylika frågor falla utom ramen för
den nu ifrågavarande lagstiftningen.
I vissa remissyttranden har framhållits, att svårigheter vore att emotse,
när det vid tillämpningen av ett förhandsbesked gällde att avgöra, huruvida
de till grund för beskedet liggande förutsättningarna sammanfölle med de
vid taxeringen konstaterade omständigheterna.
I anledning härav må påpekas att sådana svårigheter visserligen kunna
befaras uppkomma. Emellertid finnes anledning förutsätta, att den skatt
skyldige i eget intresse redan i ansökningen till riksskattenämnden och
sedermera i självdeklarationen låter sig angeläget vara att noggrant ange
alla omständigheter av betydelse. Vid det förberedande arbetet inom nämn
dens kansli lärer sökanden böra uppmärksamgöras på eventuellt behov av
ytterligare upplysningar och beredas tillfälle inkomma med sådana. Vidare
bör det ankomma på riksskattenämnden att på ett fullständigt sätt ange de
förutsättningar, varå beskedet grundats. Det må även erinras om att lands-
kamreraren och taxeringsintendenten givetvis böra» vara oförhindrade att
med utnyttjande av den i annat sammanhang omnämnda frågerätten av
riksskattenämnden erhålla ett vägledande eller rådgivande uttalande, där
så erfordras.
Skulle det vid taxeringen visa sig, att riksskattenämnden av sökanden bi-
bragts en felaktig uppfattning rörande sakförhållandena eller att de förut
sättningar, varå beskedet grundats, icke uppfyllts, kan förhandsbeskedet
icke tillerkännas bindande verkan. Detta är självfallet och något uttryckligt
stadgande härom synes knappast erforderligt. Det blir beskattningsnämn-
dernas och eventuellt skattedomstolarnas sak att pröva förhandsbeskedets
tillämplighet och detta får ske efter i princip samma grunder, som gälla vid
prövning av en vanlig författningsföreskrifts tillämplighet i ett aktuellt
fall.
I anslutning härtill må följande framhållas.
De sakkunniga ha angivit, att en tillämpning av förhandsbeskedet vore
beroende av att den skattskyldige själv påkallade en sådan tillämpning.
Gjordes ej detta, skulle någon tillämpning ex officio icke ifrågakomma.
Mot denna de sakkunnigas uppfattning synes intet vara att erinra. Vill
den skattskyldige åberopa beskedet, har han alltså att i självdeklarationen
framställa yrkande därom och tillika visa förhandenvaron av erforderliga
förutsättningar för beskedets tillämplighet. Underlåter skattskyldig att lämna
tillräckliga upplysningar i sistnämnda hänseende, riskerar han att förhands
beskedet icke vinner tillämpning.
Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 8 § i förordningen om för
handsbesked synes icke helt vara avfattad i enlighet med deras nyss åter
givna uppfattning att beskedet icke skall vinna tillämpning ex officio. Stad
gandet bör därför omformuleras. Vidare synes en uttrycklig föreskrift böra
meddelas därom alt skattskyldig har att lämna erforderliga upplysningar
till bedömande av förhandsbeskedets tillämplighet.
8 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
113
114
I anledning av länsstyrelsens i Jönköpings län påpekande att ett förhands
besked bör kunna avse mer än ett års taxering, får jag framhålla, att den
av de sakkunniga föreslagna författningstexten i denna del icke torde ute
sluta meddelandet av ett förhandsbesked, vilket bleve tillämpligt vid mer
än ett års taxering. Det är även uppenbart, att möjlighet bör finnas att med
dela besked av sådan innebörd.
Vad så angår frågan om den tid, då förhandsbesked rörande viss taxering
senast skall sökas, ha de sakkunniga ansett det böra stå den skattskyldige
öppet, att göra sådan ansökan ända fram till den tidpunkt, då taxering
skall åsättas honom. Något visst datum har därför icke angivits i den före
slagna författningstexten. I samband därmed har påpekats, att i vissa fall
finge den klagande, i avvaktan på ett slutligt beslut i frågan, genom besvär
hålla taxeringen öppen.
Häremot har i några remissyttranden invänts, att en senaste tidpunkt
för ansökan om förhandsbesked borde angivas och att förhandsbesked icke
borde tilläggas rättsverkan gentemot redan åsatt taxering.
Även enligt min mening synes önskvärt med ett mera bestämt angivande
av den tidpunkt, då förhandsbesked senast skall sökas; de sakkunnigas
förslag synes för övrigt lämna utrymme för tvekan om detsammas inne
börd i särskilda fall. Då det knappast torde vara förenat med någon svå
righet för de skattskyldiga att inkomma med ansökan senast å dag, när
vederbörande har att sist fullgöra sin deklarationsskyldighet, samt då med
en föreskrift av sådan innebörd förhandsbeskedet normalt bör kunna beak
tas redan vid åsättande av taxering i första instans, förordar jag att bestäm
melserna utformas i enlighet härmed. Därest i särskilda fall slutligt för
handsbesked icke hunnit meddelas före det taxeringsnämnden avslutat sitt
arbete, får den skattskyldige genom besvär hålla sin taxering öppen för
eventuell ändring.
Vad angår den i några remissyttranden berörda frågan om talerätt mot
beslut, varigenom riksskattenämnden avvisat ansökan om förhandsbesked,
får jag framhålla, att jag för egen del, i likhet med de sakkunniga, anser att
nämnden bör ha att själv slutligt pröva sådan fråga.
Ej heller kan jag biträda Sveriges köpmannaförbunds förslag, att riks
organisation skulle äga rätt att påkalla förhandsbesked i frågor berörande
dess medlemmar. Ett sådant förhandsbesked finge lätt karaktär av lagstift
ning med allmän räckvidd och bör lika litet ifrågakomma som befogenhet för
riksskattenämnden att med bindande verkan meddela allmänna taxerings-
anvisningar.
Vid den förberedande behandlingen av en inkommen ansökan om för
handsbesked bör det ankomma på byråchefen hos riksskattenämnden att
uppmärksamgöra sökanden på den ytterligare utredning, som erfordras för
att nämnden skall kunna meddela besked. Det bör sålunda icke ifrågakom-
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
115
ma, att framställningen avvisas på sådan grund, att sökanden av okunnighet
icke lämnat erforderliga upplysningar.
Därest sökanden presterat all den utredning, som i det särskilda fallet kan
begäras, men riksskattenämnden finner sig böra inhämta ytterligare upp
lysningar av statliga myndigheter eller från annat håll, bör hinder härför
icke föreligga.
Ärenden rörande förhandsbesked böra inför nämnden föredragas av byrå
chefen eller den ordföranden därtill förordnar. Någon skyldighet för byråche
fen eller annan nämndens befattningshavare att över ansökningen avgiva ut
låtande synes icke böra föreskrivas.
De sakkunnigas förslag att förhandsbesked må av riksskattenämnden be
läggas med avgift å lägst etthundra och högst femhundra kronor har i vissa
remissyttranden mött invändningar.
Jag delar de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av en anordning,
ägnad att förhindra missbruk av frågerätten. Det synes i princip icke vara
något att erinra mot att sökanden, för att vinna fördelen av ett förhandsbe
sked, har att härför erlägga en skälig avgift. I de fall, där förhandsbesked bör
ifrågakomma, torde en avgift av antydd storleksordning icke kunna anses
oskälig. I flertalet fall torde den tvärtom te sig obetydlig i förhållande till
de skattebelopp, som i det särskilda fallet erbjuda jämförelse. Med hänsyn
härtill kan den föreslagna bestämmelsens effektivitet synas något tveksam.
Mot den förordade anordningen kan även invändas, att den icke bjuder spärr
mot sådana ansökningar, som av nämnden böra avvisas. Med hänsyn till sist
nämnda synpunkt kan övervägas om det icke vore ändamålsenligare med en
föreskrift, att vid ansökningen skulle fogas viss avgift, som icke skulle åter
betalas även om ansökningen avvisades. En sådan föreskrift ter sig dock
otillfredsställande för sådana fall, där ansökningen ingivits i okunnighet om
bestämmelserna eller där vissa om än icke tillräckliga skäl för en framställ
ning förelegat.
Jag har, med hänsyn till det nu anförda, för egen del stannat för att för
orda de sakkunnigas förslag.
Besvär bör icke kunna anföras över beslut, som riksskattenämnden medde
lat angående erläggande av avgift.
Bestämmelse bör meddelas, att besvär över beslutat förhandsbesked skola
— utom i fall som avser tillämpningen av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller
12 § kommunalskattelagen — anföras hos Kungl. Maj :t. Gäller beskedet till-
läinpningen av någotdera av nyssnämnda författningsrum, tillkommer det
kammarrätten att pröva och avgöra besvären.
Besvär, som enligt vad nyss sagts skola anföras hos Kungl. Maj :t, böra av
göras av regeringsrätten; någon ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regerings
rätt synes icke erforderlig.
Över anförda besvär skall förklaring av vederbörande infordras. Däremot
synes riksskattenämnden icke böra åläggas att över anförda besvär avgiva
utlåtande. Besvären böra behandlas med förtur och avgöras så snart ske kan.
Den i några remissyttranden upptagna frågan, huruvida till riksskatte
nämnden ingivna handlingar i ärenden rörande förhandsbesked ävensom
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
nämndens protokoll i vad det avser sådana ärenden bliva offentligen tillgäng liga eller ej, torde böra uppmärksammas.
Det är uppenbart, att ett utnyttjande av den föreslagna möjligheten att erhålla förhandsbesked ofta nödvändiggör ett redovisande av uppgifter, be träffande vilka ett berättigat krav på sekretesskydd föreligger. Visserligen kan sökanden i viss mån undvika att skriftligen lämna sådana uppgifter och i stället inför riksskattenämnden lämna motsvarande uppgifter muntligen. I den mån sistnämnda uppgifter äro av direkt betydelse för tillämpningen av ett förhandsbesked, måste de emellertid intagas i nämndens protokoll.
1937 års lag om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand lingar eller de av Kungl. Maj :t med stöd av denna lag utfärdade bestäm melserna synas icke lämna det önskade skyddet. Ett tillägg torde sålunda böra göras till nämnda lag. Förslag härtill har upprättats.
Ytterligare bör tilläggas att ett av riksskattenämnden meddelat förhands besked kan vara av betydande intresse för myndigheter och skattskyldiga, som vilja hälla sig underrättade om rättstillämpningen. Det föreslagna sekre tesskyddet bör därför icke utgöra något hinder för riksskattenämnden att på lämpligt sätt och med iakttagande av de synpunkter, som man med sek retesskyddet velat tillgodose, bringa av nämnden antagna principer till all män kännedom.
V. Övriga för riksskattenämnden ifrågakommande uppgifter.
De sakkunniga.
De sakkunniga framhålla, att om en riksskattenämnd inrättades kunde fråga uppkomma, huruvida den rätt att efter eget bedömande hos Kungl. Maj:t fullfölja talan mot kammarrättens utslag i taxe- ringsmål, som tillkomme taxeringsintendent respektive allmänna ombu det hos mellankommunala prövningsnämnden, borde bibehållas.
Som skäl mot den nuvarande ordningen anföres, att den utsträckning, i vilken taxeringsintendenterna anförde besvär, vore ganska varierande de olika länen emellan. Detta berodde sannolikt på att olika principer tillämpa des i fråga om fullföljd. Vidare syntes med hänsyn till regeringsrättens stora arbetsbörda och kostnaderna för taxeringsfrågans behandling i ytterligare en instans efter kammarrätten uppmärksammas, att fullföljd av talan i mindre betydande mål kunde vålla det allmänna större kostnader och olägenheter i övrigt, än som betingades av målets vikt för det allmänna.
Efter att ha angivit efter vilka grunder en prövning borde ske av frågan om talan mot kammarrättens utslag finge fullföljas eller ej, föreslå de sak kunniga att en bestämmelse upptages i 127 § taxeringsföroröningen av inne börd, att det tillkomme riksskattenämndens ordförande att på ansökan med dela taxeringsindentent tillstånd att anföra besvär.
117
De sakkunniga behandla även frågan om utnyttjande av riksskattenämn den såsom remiss- och beredningsorgan åt Kungl. Maj:t och framhålla, att med den sammansättning riksskattenämnden föreslagits skola erhålla, den vore väl lämpad som remissorgan och i viss omfattning även såsom beredningsorgan. Riksskattenämnden borde, med den överblick över beskattningsväsendet, som nämnden komme att förvärva, bliva i tillfälle att uppmärksamma icke blott brister i taxeringsorganisationen utan även inad- vertenser och ofullkomligheter i den materiella skattelagstiftningen. Det skulle därför åligga nämnden icke allenast att avge utlåtande i av Kungl. Maj :t till nämnden hänskjutna frågor utan jämväl, när anledning därtill förelåge, göra framställning rörande ändringar eller förtydliganden i skatte- och taxeringsförfattningarna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Remissyttrandena.
Vad först angår förslaget att taxeringsintendentens rätt att anföra besvär över kammarrättsutslag skulle göras beroende av till stånd av riksskattenämndens ordförande, har förslaget härom avstyrkts i det helt övervägande antalet remissyttranden, där frågan särskilt berörts. In vändningar mot förslaget ha sålunda framställts bland annat i de yttranden, som avgivits av kammarrätten, överståthållarämbetet, femton länsstyrelser och mellankommunala prövningsnämnden. Därvid har framhållits
att
taxe-
ringsintendenterna regelmässigt anfört besvär blott när det gällt rättsfrågor eller eljest taxeringsspörsmål av tveksam eller betydelsefull natur, varför något missbruk av besvärsrätten icke kunde anses föreligga,
att
antalet av
taxeringsintendent anförda besvär vore så obetydligt att en ytterligare be gränsning av desamma icke skulle märkbart påverka regeringsrättens ar betsbörda,
att
i princip intet borde företagas som vore ägnat att försvaga
taxeringsintendenternas ställning såsom ansvariga ledare för taxeringsarbe- tet,
att
det föreslagna förfarandet bleve tungrott och för taxeringsintenden-
terna tidsödande,
samt att
så mycket mindre anledning funnes att beskära
taxeringsintendenternas besvärsrätt som — därest riksskattenämnden inrät tades — tillfälle komme att finnas för samråd med nämnden eller dess be- befattningshavare angående lämpligheten av att anföra besvär. Samtidigt har framhållits att det syntes mer påkallat med en föreskrift, varigenom okyn- nesbesvär av de skattskyldiga förhindrades.
Förslaget om riksskattenämndens utnyttjande såsom remiss-och be redningsorgan har icke mött erinringar i remissyttrandena.
Departementschefen.
Vad angår förslaget om inskränkning i taxeringsinten- dents besvärsrätt, talar för ett genomförande av detsamma att däri genom kunde vinnas en viss minskning i regeringsrättens arbetsbörda. Emel lertid torde denna minskning icke kunna bliva av den storleksordningen, att förslaget i belysning av de invändningar, som ur andra synpunkter synas vara att anföra mot detsamma, ter sig tillräckligt motiverat. Härtill kom
mer att riksskattenämndens verksamhet kan förutses medföra en nedgång i besvärsfrekvensen. Jag avstyrker därför förslagets genomförande men vill samtidigt framhålla, att frågan om en begränsning av såväl de skattskyl digas som taxeringsintendenternas och kommunernas för närvarande oin skränkta besvärsrätt till regeringsrätten synes böra uppmärksammas och, därest så finnes påkallat, framdeles och i ett sammanhang göras till före mål för utredning.
Mot förslaget att utnyttja riksskattenämnden såsom remiss- och be redningsorgan på sätt de sakkunniga föreslagit synes intet vara att erinra.
Jag får i detta sammanhang även erinra om den av 1950 års riksdag vid dess höstsession beslutade ändringen i förordningen den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags tillgångar. Därvid beslöts bland annat att lindring i utskiftningsbeskattningen skulle, efter ett dispensförfa rande, kunna medgivas vid vissa fall av fusion. Bestämmelserna härom skulle träda i kraft den dag Kungl. Maj :t fövordnade. Därvid förutsattes att det skulle ankomma på riksskattenämnden, därest denna inrättades, att handha dispensförfarandet; bestämmelserna avsåges skola sättas i kraft den 1 juli 1951.
I anledning av vad sålunda förekommit bör — därest riksskattenämnden, såsom jag förordar, kommer att träda i verksamhet den 1 juli 1951 — be rörda bestämmelser sättas i kraft från och med samma dag, varjämte åt nämnden bör uppdragas att omhänderha dispensförfarandet.
Jag har övervägt, huruvida icke riksskattenämnden även borde handha vissa i det tidigare icke omnämnda uppgifter, vilka för närvarande ankom ma på finansdepartementet. Därvid har fråga främst varit om upprättan det och distribuerandet av de s. k. källskattetabellerna och om vissa ären den, som sammanhänga med tillämpningen av mellan Sverige och främ mande stater ingångna avtal till förhindrande av dubbelbeskattning och om handräckning i skatteärenden. Det synes emellertid icke böra uppdragas åt nämnden att redan från och med den 1 juli 1951 övertaga dessa uppgifter. Eu sådan utökning av arbetsuppgifterna skulle även nödvändiggöra, att nämnden utrustades med personal utöver vad jag nu kommer att föreslå. Jag förutsätter emellertid att frågan om överlämnandet till nämnden av dessa ärenden och möjligen även vissa andra kommer att tagas under om prövning i samband med medelsanvisningen till nämnden för budgetåret 1952/53.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
VI. Riksskattenämndens sammansättning.
De sakkunniga.
Beträffande riksskattenämndens sammansättning anföra de sakkunniga, att nämnden borde bestå av ordförande och sex ledamöter. För varje leda mot skulle utses två suppleanter, vilka skulle tjänstgöra i nämnden icke
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
119
endast vid förfall för ledamot utan jämväl på ordförandens kallelse, då
nämnden hade att behandla frågor, som fölle inom området för deras sak
kunskap. Suppleant skulle dock icke äga rätt att deltaga i nämndens be
slut i annan händelse än att ordinarie ledamot icke deltoge i avgörandet.
En av nämndens ledamöter skulle förordnas till vice ordförande och vid
förfall för ordföranden tjänstgöra i dennes ställe. Ordförande skulle utses
för viss av Kungl. Maj :t bestämd tid och ledamöterna för en tid av fyra år.
Ordföranden och vice ordföranden samt ytterligare en av ledamöterna samt
suppleanterna för sistnämnda två ledamöter skulle vara lagfarna samt till
lika erfarna i domarvärv eller taxeringsarbete och även i övrigt vara väl
skickade för sin uppgift.
Vad särskilt angår ordföranden, framhålla de sakkunniga, att det borde
tillses, att till uppdraget förvärvades en med taxeringsförfarandet väl för
trogen person och att anställningsformen och avlöningsförmånerna så be
stämdes, att till uppdraget kunde förvärvas en verkligt framstående kraft,
som vore villig att kvarstå under en följd av år. Med hänsyn till omfatt
ningen av ordförandens arbetsbörda borde uppdraget organiseras och av
lönas såsom heltidstjänst.
Beträffande de icke lagfarna ledamöterna och deras suppleanter föreslå
de sakkunniga, att dessa skulle utses så, att kännedom om förhållandena
inom olika förvärvsgrenar komme att förefinnas hos nämnden. Ehuru detta
icke ansetts behöva särskilt angivas i författningstexten ansåge de sakkun
niga, att inom nämnden borde beredas plats för representanter för jord
bruk eller skogsbruk, industri, handel eller hantverk samt för arbetare eller
andra löntagare.
Med hänsyn till riksskattenämndens befogenhet att meddela bindande
förhandsbesked framhålla de sakkunniga, att medlem i nämnden borde ha
avlagt domared. Detta medförde krav på ytterligare en behörighetsgrund,
nämligen att medlem skulle hava uppnått tjugufem års ålder. Därjämte
föresloges, att uppdrag såsom medlem av riksskattenämnden ej måtte få
utöväs av den, som vore omyndig eller försatt i konkurstillstånd.
Vad härefter angår för riksskattenämndens kansli erforderlig personal,
framhålla de sakkunniga, att svårigheter förelegat att i förväg överblicka
behovet därav. Emellertid förordades att kansliet skall stå under ledning
av en kanslichef, till vilken befattning borde utses någon, som under tjänst
göring i kammarrätten eller såsom föredragande i regeringsrätten eller så
som taxeringsintendent eller biträdande taxeringsintendent förvärvat för
trogenhet med beskattningsreglernas tillämpning. Härutöver borde vara an
ställd en i bokföring sakkunnig befattningshavare, som skulle benämnas
bokföringskonsulent. För denne befattningshavare ansåge de sakkunniga
anställning på heltid icke vara erforderlig.
Beträffande de särskilda uppgifter, som de sakkunniga anse böra åvila
kanslichefen och bokföringskonsulenten, torde få hänvisas till 8 och 9 §§
i de sakkunnigas förslag till instruktion för riksskattenämnden.
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
De sakkunniga föreslå, att möjlighet borde finnas för riksskattenämnden
att i mån av behov anlita extra arbetskrafter för utförande av arbetsupp
gifter, som icke medhunnes av kanslichefen och bokföringskonsulenten.
Beträffande riksskattenämndens behov av skrivpersonal framhålles att
detta kunde i huvudsak tillgodoses genom anställande av en kvinnlig
kansliskrivare, som tillika kunde tjänstgöra som registrator och kassör.
För ytterligare behov av skrivhjälp kunde anlitas extra personal. Tillgodo-
såges nämndens behov av betjäning icke på annat sätt, borde slutligen å
nämndens lönestat uppföras en expeditionsvakt.
Remissyttrandena.
Vad de sakkunniga föreslagit angående riksskattenämndens samman
sättning har i flertalet av de hörda myndigheternas yttranden lämnats utan
erinran.
Kommerskollegium
liksom åtskilliga
näringsorganisationer
ha
emellertid uttalat önskemål om en utökning av antalet ledamöter i nämn
den för att därigenom en allsidigare representation av de olika näringsgre
narna skulie kunna erhållas.
Beträffande nämndens kanslipersonal ha några
länsstyrelser
understru
kit angelägenheten av att till kanslichef utsåges person, som genom tjänst
göring å länsstyrelse — närmast såsom taxeringsintendent eller biträdande
taxeringsintendent — förskaffat sig ingående kännedom om beskattnings-
nämndernas och taxeringsavdelningarnas organisation och arbetssätt. I ett
antal remissyttranden har vidare den meningen uttalats, att bokförings
konsulenten med hänsyn till de för honom tilltänkta arbetsuppgifterna,
borde beredas heltidsanställning.
Departementschefen.
Såsom tidigare framhållits bör riksskattenämnden sammansättas av så
väl ledamöter med juridisk eller skatteteknisk sakkunskap som ledamöter
vilka i egenskap av representanter för näringslivet och övrig förvärvsverk
samhet kunna tillföra nämnden erfarenheter och sakkunskap av annan art
och därigenom möjliggöra ett allsidigare bedömande av uppkommande
frågor.
Då åtskilliga av nämndens uppgifter, främst meddelandet av förhands-
hesked, få karaktär av domstolsuppgifter, synes ett ställningstagande till
frågan om nämndens sammansättning böra påverkas härav. Detta utesluter
icke att vid handläggning av ärendena kunna i erforderlig omfattning när
vara representanter för förvärvsverksamheten, nämligen om de sakkun
nigas förslag godtages att suppleant må kallas att närvara även därest ordi
narie ledamot ej har förfall.
Jag förordar att nämnden skall utgöras av — förutom lagfaren ordfö
rande — ytterligare sex ledamöter, varav tre skola vara lagfarna eller ha
avlagt examen vid handelshögskola samt tillika vara erfarna i domarvärv
eller i administrativ verksamhet; övriga ledamöter utses så att kännedom
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
121
om olika förvärvsgrenar kommer att finnas inom nämnden. En av först
nämnda tre ledamöter bör förordnas till vice ordförande och vid förfall för
ordföranden tjänstgöra i dennes ställe. För envar av de ledamöter, vilka
skola vara lagfarna eller ha avlagt examen vid handelshögskola, synes böra
förordnas särskild suppleant, medan för övriga ledamöter sammanlagt sex
suppleanter böra förordnas. Suppleant för ledamot, som skall vara lagfaren
eller ha avlagt nyss angiven examen, inträder då den ordinarie ledamoten
har förfall, medan suppleant för annan ledamot skall inträda i nämnden
på kallelse av ordföranden, när förfall för den ordinarie ledamoten före
ligger. Vidare skall ordföranden äga kalla sådan suppleant att närvara även
\id annat tillfälle för överläggning inom nämnden.
Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utse ledamöter och suppleanter
för dessa i nämnden. Ledamöter och suppleanter synas böra förordnas för
en tid av fyra år. Det synes icke erforderligt att föreskriva skyldighet för
nämndens ledamöter att avlägga domared. Ej heller synes det erforderligt
att i författningstexten fastslå, att ledamot skall hava uppnått tjugufem
års ålder.
Vad särskilt angår ordförandebefattningen, vilken enligt de sakkunnigas
förslag borde organiseras såsom heltidstjänst, får jag framhålla, att nämn
da befattning möjligen framdeles kan befinnas böra anordnas såsom hel-
tidssyssla men att i allt fall tills vidare synes böra prövas en anordning med
allenast deltidstjänstgörande ordförande. Vid detta mitt ställningstagande
har jag särskilt beaktat, att den av de sakkunniga förordade uppgiften för
nämndens ordförande att meddela taxeringsintendent besvärstillstånd icke
föreslås skola ifrågakomma. Anordningen med deltidstjänstgörande ord
förande anknyter även till den organisation som gällt beträffande centrala
krigskonjunkturskattenämnden samt centrala omsättningsskattenämnden
och som för närvarande tillämpas för centrala uppbördsnämnden.
I fråga om riksskattenämndens kansli får jag anföra följande.
Befattningen såsom chef för nämndens kansli synes böra placeras i löne
grad Cr 10 och erhålla tjänstebenämningen byråchef. Därigenom torde möj
liggöras att för uppdraget förvärva en väl kvalificerad kraft. Till inneha
vare av befattningen såsom byråchef torde böra utses person med juridisk
och skatteteknisk erfarenhet. Vidare synes önskvärt med erfarenhet i do
marvärv och kännedom om beskattningsnämndernas och taxeringsavdel-
ningarnas verksamhet.
Med hänsyn till omfånget av ifrågakommande arbetsuppgifter synes å
nämndens kansli böra anställas en heltidstjänstgörande befattningshavare,
benämnd bokföringssakkunnig.
Nämnden bör utrustas med tillräcklig personal för oinhänderhavande av
skriv- och vaktmästargöromål in. in. Till dessa frågor får jag återkomma i
samband med kostnadsberäkningarna för riksskattenämnden.
Vad de sakkunniga uttalat i hänseenden, som jag i det föregående ej när
mare berört, föranleder icke några erinringar från min sida.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
VII. Kostnadsberäkningar.
De sakkunniga.
De sakkunnigas förslag innebär, att riksskattenämndens ordförande skulle avlönas enligt samma grunder som gälla eller komma att gälla för ordfö randen i arbetsdomstolen, att kanslichefen skulle placeras i lönegrad Ce 32 med avlöningsförstärkning å 1 500 kronor för år samt att bokföringskonsu- lenten skulle erhålla ersättning för mistade avlöningsförmåner och därjämte uppbära ett särskilt arvode å 1 500 kronor för år.
Lönekostnaderna beräknades av de sakkunniga sålunda:
Lön
Arvode
12
%
förhöjning
Ordförande........................................................................... 25 500
—
1 728
Kanslichef Ce 32 .............................................................. 15 024 1500
1728
Bokföringskonsulent (halv lön enligt 28 lönegraden) 6 300 1 500
756
Kansliskrivare Ca 15 ..................................................... 6 600
_____
792
Éxpeditionsvakt Ca 9 .....................................................
4 992
—
600
58 416 3 000 5604
Summa kronor 67 020
Storleken av de medel, som erfordrades för ersättning till tillfälliga be fattningshavare och annat tillfälligt arbetsbiträde, uppskattades av de sak kunniga till 15 000 kronor. Ersättningen till nämndens ledamöter beräk nades till 18 000 kronor och kostnaden för ersättning till sakkunniga till 3 000 kronor.
Sammanlagda årskostnaden å riksskattenämndens avlöningsanslag ut räknades till 103 020 kronor på sätt framgår av följande uppställning.
Lönekostnader .................................................................................................... 67 020 Tillfälliga befattningshavare och annat tillfälligt arbetsbiträde .... 15 000 Nämndens ledamöter ........................................................................................ 18 000 Sakkunniga .......................................................................................................... 3 000
Summa kronor 103 020
Omkostnaderna beräknades av de sakkunniga på följande sätt:
1. Sjukvård m. m................................................................................................. 200
2. Reseersättningar ........................................................................................... 2 500
3. Expenser ........................................................................................................... 8 000
Summa kronor 10 700
Slutligen beräknades -— med utgångspunkt från att för nämndens verk samhet krävdes tillgång till sex ämbetsrum jämte vaktrum, bibliotek och
123
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
arkivrum — beloppet av vissa engångskostnader för riksskattenämndens
inrättande till 25 000 kronor enligt följande.
1. Möbler och dylikt............................................................................................. 18 000
2. Skrivmaskiner jämte andra kontorsinventarier.................................. 2 000
3. Litteratur ........................................................................................................... 5 000
Summa kronor 25 000
Rem issy ttrandena.
Statskontoret
framhåller, att kanslichefsbefattningen borde placeras i 33
lönegraden och att avlöningsförstärkning icke borde utgå. De arbetsupp
gifter, som skulle ankomma på registratorn och kassören, syntes icke moti
vera högre lönegradsplacering än som kontorist i lönegrad Ca 13.
Statens lönenämnd
uttalar som sin mening, att den av de sakkunniga före
slagna kanslichefstjänsten borde med utgångspunkt från gällande löne
gradsplacering för närmast jämförbara tjänster inom olika områden inom
förvaltningen hänföras till 33 lönegraden, varvid avlöningsförstärkning icke
borde utgå. Vidare framhålles, att därest för kassörs- och registratorsgöro-
målen samt andra mera kvalificerade arbetsuppgifter erfordrades en hel
tidsanställd befattningshavare hade nämnden intet att erinra mot förslaget
om inrättande av en kansliskrivarbefattning i 15 lönegraden; därvid förut
sattes att enklare skrivgöromål anförtroddes annan personal.
Länsstyrelsen i Örebro län
uttalar, att avlöningsförstärkning borde till
kanslichefen utgå med 2 500 kronor för år.
Departementschefen.
Då ordförandeskapet såsom jag förut framhållit bör anordnas som eu
deltidssyssla, torde medel böra anvisas till arvode åt ordföranden. Med hän
syn till de kvalificerade göromål, som enligt vad förut framhållits skola åvi
la denne, samt då det därjämte torde böra förutses att nämndens befattnings
havare vid fullgörandet av dem åliggande uppgifter kunna behöva i icke
ringa utsträckning rådföra sig med ordföranden, synes arvodet böra faststäl
las till 6 000 kronor för år. Ersättningen till nämndens övriga ordinarie le
damöter bör beräknas till 3 000 kronor för den ledamot, som förordnas så
som vice ordförande, och till 2 000 kronor för övriga ledamöter. Suppleant
synes böra tillerkännas ersättning med 30 kronor för bevistat sammanträ
de. Den sammanlagda kostnaden för arvoden till dessa ledamöter och supp
leanter torde få beräknas till 15 000 kronor.
Under hänvisning till det förut sagda föreslår jag, att en befattning så
som byråchef i lönegrad Cr 10 inrättas.
Befattningen såsom bokföringssaklcunnig bör, såsom förut framhållits,
inrättas såsom en heltidssyssla. Till innehavare av befattningen torde regel
mässigt en taxeringsrevisor böra utses. Då taxeringsrevisorerna äro place
rade i lönegrad Ca 28 och med hänsyn till arten av den bokföringssakkun
niges arbetsuppgifter, synes befattningen böra placeras i lönegrad Cg 30.
För liandhavandet av olika biträdesgöromål inom nämnden torde böra
124
inrättas en kanslibiträdestjänst i lönegrad Ce 11. Därutöver torde böra be
räknas 5 500 kronor till ytterligare skrivhjälp, expeditionsvaktgöromål m. in.
Kostnaden för tillfälliga befattningshavare synes kunna uppskattas till
ett belopp av 10 000 kronor och för sakkunniga till ett belopp av 3 000
kronor.
Med beaktande av det nu anförda torde avlöningsanslaget för nästa bud
getår böra beräknas till 81 000 kronor.
Till årliga omkostnader torde i avvaktan på närmare erfarenheter av
medelsåtgången böra upptagas ett anslag av 12 700 kronor, varav 200 kro
nor till sjukvård m. m., 4 500 kronor till reseersättningar och 8 000 kronor
till expenser. Därutöver torde för nästa budgetår böra anvisas ett engångs
belopp av 17 000 kronor till anskaffning av möbler, skrivmaskiner, litte
ratur o. dyl. Omkostnadsanslaget för nästa budgetår torde därför kunna
beräknas till 29 700 kronor.
Departementschefens hemställan.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopan
de av det anförda, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riks
dagen att
dels
antaga inom finansdepartementet upprättade förslag
till
1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379);
2) förordning om rätt att av riksskattenämnden erhålla
förhandsbesked i taxeringsfrågor; samt
3) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma all
männa handlingar;
dels ock
1) bemyndiga Kungl. Maj :t att för riksskattenämnden
fastställa följande personalförteckning, att tillämpas tills vi
dare från och med budgetåret 1951/52:
Personalförteckning.
Tjänsteman å ordinarie stat.
1 byråchef ............................................................................... Cr 10;
2) godkänna följande avlöningsstat för riksskattenämn
den, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1951/
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
52:
Avlöningsstat.
1. Avlöning till ordinarie tjänsteman,
förslagsvis ..
17 400
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :t,
förslagsvis
....................................... 21 000
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal___ 38 500
4. Rörligt tillägg,
förslagsvis
........................................... 4 100
Summa kronor 81 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
125
3) å riksstaten för budgetåret 1951/52 under sjunde hu
vudtiteln anvisa
a) till
Riksskattenämnden: Avlöningar
ett förslagsan
slag av 81 000 kronor,
b) till
Riksskattenämnden: Omkostnader
ett förslagsan
slag av 29 700 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta proto
koll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Erik Skiöld.
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Bihang.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 58 §, 59 § 1 inom., 75 §, 107 §, 116 §, 127 §, 144 §
3 mom. och 145 § 8 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i nämnda förordning
skola införas två nya paragrafer, benämnda 114 § och 135 a §, samt ny ka
pitelrubrik, under 6 kap., till 135 a § av nedan angiven lydelse ävensom att
i förordningen nuvarande 6, 7 och 8 kap. skola betecknas såsom respektive
7, 8 och 9 kap.
58 §.
1 mom.
När allmän------------- övriga trädslag. Uppgifterna skola avläm
nas till riksskattenämnden och länsstyrelserna senast den 15 augusti året
näst före taxeringsåret. Vid uppgifternas------------ och förslag.
2 mom.
Före utgången av augusti månad året näst före taxeringsåret skall
på kallelse av riksskattenämnden avhållas möte med landskamrerarna och
taxeringsintendenterna samt ett lämpligt antal i fråga om skogsmark och
växande skog sakkunniga personer, minst en från varje län. Å mötet skall på
grundval av de av domänstyrelsen avlämnade uppgifterna samt av material,
som av riksskattenämnden sammanställts bland annat rörande prisutveck
lingen på fastighetsmarknaden sedan senaste allmänna fastighetstaxering,
överläggningar äga rum beträffande de värderingsgrunder, som böra komma
till tillämpning vid den allmänna fastighetstaxeringen, ävensom eljest rö
rande åtgärder till befordrande av enhetlighet och jämnhet i taxeringen.
Sedan i första stycket omförmält möte ägt rum, har riksskattenämnden
att på grundval av vid mötet förebragt material och därå gjorda uttalanden
utfärda direktiv till ledning vid upprättande av i nästföljande moment om-
förmälda förslag till hjälptabeller och anvisningar. Direktiven skola senast
den 15 september översändas till länsstyrelserna.
3 mom.
Sedan i 2 mom. angivna direktiv inkommit till länsstyrelsen, har
landskamreraren att ------------ (= nuvarande 1 mom. andra stycket) -------------
sådant ske.
Därjämte har landskamreraren att med ledning av riksskattenämndens
direktiv samt på grundval av de uppgifter, som jämlikt 18 § avlämnats, och
de upplysningar, som eljest kunna vinnas, för sådana trakter inom länet, där
jordbruksfastigheterna kunna med avseende å ägoslag och jordens beskaf
fenhet anses vara väsentligen likartade, till ledning för taxeringen upprätta
förslag, beträffande dylika fastigheter i skilda storleksgrupper, till vissa
värden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsför-
hållanden under förutsättning av normalt byggnadsbestånd. Tillika skall
landskamreraren, i den mån så finnes erforderligt, uppgöra förslag till sär
skilda anvisningar för taxeringen även i andra hänseenden, såsom angående
redovisningen av olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete å
skogsmark m. m. Jämväl i fråga om annan fastighet bör landskamreraren, i
den mån så anses erforderligt, upprätta förslag till enhetliga grunder för
127
taxeringen. Prövas lämpligt uppgöra förslag och anvisningar för skilda delar
av länet, må sådant ske.
Finner landskamreraren lämpligt, att förslag upprättas till enhetliga grun
der för fastighetstaxeringen i stad, har han att uppgöra dylikt förslag.
4
mom.
Senast den 1 oktober året näst före taxeringsåret har landskam
reraren att till riksskattenämnden insända de i 3 mom. omförmälda för
slagen till enhetliga värden och anvisningar för fastighetstaxeringen. Sedan
riksskattenämnden granskat förslagen, skall nämnden, i den mån dessa giva
anledning till erinringar, senast den 15 oktober förstnämnda år till lands
kamreraren översända därav betingade ändringsförslag. Landskamreraren
har därefter att i de av honom upprättade förslagen verkställa de ändringar,
som må föranledas av riksskattenämndens erinringar.
5
mom.
För att tillhandagå landskamreraren med upplysningar rörande
fastighetsvärdena inom länet äger länsstyrelsen inkalla lämpligt antal per
soner med ingående kännedom om nämnda värden.
59 §.
1 mom.
Senast den------------ och skog.
Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid för
säljning av fastigheter inom länet eller ifrågakommande del därav under
tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser beträf
fande fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans mening kunna
dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållanden av
beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren
framlägga av honom upprättade förslag till enhetliga värden och anvisningar
för fastighetstaxeringen jämte, i förekommande fall, av riksskattenämnden
gjorda erinringar däremot. Vid sammanträdet skola därefter på grundval av
de sålunda framlagda förslagen och erinringarna, fastställas hjälptabell
samt erforderliga anvisningar till ledning för värdesätlning av skogsmark
och växande skog ävensom överenskommelse träffas om enhetliga grunder
för taxeringen i övrigt.
Länsstyrelsen har------------ förda protokollet.
75 §.
1 inom.
Landskamreraren har att upprätta förslag till anvisningar för
nästkommande års taxering samt senast den 1 december året näst före taxe
ringsåret till riksskattenämnden insända omförmälda förslag. Sedan riks
skattenämnden granskat förslaget, skall nämnden, i den mån förslaget giver
anledning till erinringar, senast den 20 december under taxeringsåret till
landskamreraren översända därav betingade ändringsförslag. Landskamre
raren har därefter att i det av honom upprättade förslaget verkställa de
ändringar, som må föranledas av riksskattenämndens erinringar, samt före
lägga länsprövningsnämnden omförmälda förslag och erinringar.
Länsprövningsnämnden har därpå att, på grundval av ifrågavarande för
slag och erinringar, fastställa anvisningar för årets taxering, vilka senast
den 10 januari samma år skola tillställas ordförandena i taxeringsnämn
derna.
2 mom.
Länsstyrelserna må
— (= nuvarande första stycket) —
------- nämnderna svårigheter.
107
§.
Länsstyrelsen har------------ bedrives ändamålsenligt.
Det åligger------------ i besluten.
Till ledning för beskattningsnämnd i första instans utfärdade anvisningar
skola ofördröjligen insändas till riksskattenämnden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
114 §.
]?å kallelse av riksskattenämnden må, då sådant finnes lämpligt, avhållas möte med taxeringsintendenterna för överläggningar förande taxeringsarbe- tet. Till sådant möte må jämväl kallas taxeringsrevisorerna vid länsstyrel serna ävensom motsvarande befattningshavare vid överståthållarämbetets skatteavdelning.
På kallelse av riksskattenämnden må jämväl anordnas möte med lands- kamrerarna för överläggningar angående taxeringsarbetet.
116 §.
Kungl. Maj :t äger------------förordning innehåller. Kungl. Maj :t eller myn dighet, som därtill av Kungl. Maj :t förordnas, fastställer jämväl------------föreskrivna längder. #
127 §.
1 mom.
Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål
äger att, utom i fall som i andra stycket här nedan stadgas, däri genom besvär söka ändring hos Kungl. Maj.-t; dock att besvär icke må av taxerings- intendent anföras med mindre denne därtill erhållit tillstånd, varom i 2 mom. förmäles. Besvären skola, vid påföljd att desamma eljest icke varda upptagna till prövning, senast å sextionde dagen efter den, då klaganden av utslaget erhållit del, ingivas till finansdepartementet tillika med bevis om dagen för utslagets delfående.
över utslag----------- - (= nuvarande andra stycket) — -------- icke föras.
2 mom.
Anser taxeringsintendent skäl föreligga till sökande av ändring i
något av kammarrätten meddelat utslag i taxeringsmål, äger han hos riks skattenämndens ordförande söka tillstand att anföra besvär hos Kungl. Maj :t. Sådan ansökan bör göras inom trettio dagar efter den, då taxerings- intendenten av utslaget erhållit del, och angiva de omständigheter, vilka en ligt taxeringsintendentens förmenande böra föranleda därtill, att målet dragés under Kungl. Maj:ts prövning.
Inom fjorton dagar efter den, då ansökan enligt första stycket inkommit, har riksskattenämndens ordförande att tillställa taxeringsintendenten sitt i anledning av ansökan fattade beslut. Innebär beslutet avslag å gjord an sökan, skola skälen härtill angivas i beslutet.
6 KAP.
Om riksskattenämnden.
135 a §.
1 mom.
Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (riks
skattenämnden) med uppgift att främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning ävensom av de skatteförfattningar, enligt vilka taxe ring verkställes på sätt i denna förordning sägs. Nämnden äger, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, på begäran av skattskyldig meddela för handsbesked i frågor rörande taxering.
2 mom.
Nämnden utgöres av ordförande och sex ledamöter, vilka utses
ordföranden för viss tid och ledamöterna för en tid av fyra år. En av leda möterna skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans ställe.
129
Ordföranden samt vice ordföranden och ytterligare en av nämndens leda
möter skola vara lagfarna. De skola tillika vara erfarna i domarvärv eller
eljest väl skickade för sin uppgift. Övriga ledamöter skola utses så att kän
nedom om förhållandena inom olika förvärvsgrenar kommer att förefinnas
hos nämnden.
För varje ledamot utses två suppleanter, som uppfylla de för ledamoten
stadgade behörighetsvillkoren.
3 mom.
Medlem och suppleant skall vara svensk medborgare och hava
uppnått tjugufem års ålder. Ej må uppdraget utövas av den, som är omyn
dig eller i konkurstillstånd.
4
mom.
Förordnande såsom ledamot eller suppleant kan när som helst
återkallas.
Avgår ledamot eller suppleant, skall annan förordnas för återstående de
len av den tid, för vilken den avgångne var utsedd.
5 mom.
Innan någon tjänstgör i nämnden, skall han hava avlagt domared
eller, med Kungl. Maj :ts tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete,
varom i 4 kap. It § andra stycket rättegångsbalken sägs.
6 mom.
Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet meddelas av
Kungl. Maj :t.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
7 KAP.
/
Särskilda föreskrifter.
8 KAP.
Ansvarsbestämmelser.
144 §.
3 mom.
Den som---------- till länsstyrelsen.
Sedan besvären------------ giva anledning.
Om klagan —- — -—- vad i 127 § 1 mom. första stycket är sagt.
Vid prövning — — — under bedömande.
9 KAP.
Om kostnader för taxeringsarbetet.
145 §.
8 mom.
De personer, som jämlikt 58 § 5 mom. eller 75 § 2 mom. inkallats
------- -— allmänna resereglementet.
Ersättning efter------------ i taxeringsfrågor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950; dock att äldre bestäm
melser om klagan över kammarrättens utslag fortfarande skola gälla, då
fråga är om mål eller ärende, som avser tillämpning av lagen den 28 sep
tember 1928 (nr 377) om skogsaccis, eller annat mål eller ärende, i vilket
kammarrätten meddelar utslag under tiden intill utgången av år 1950.
i) Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 15 § 3 mom. förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt.
Härigenom förordnas, att 15 § 3 mom. förordningen den 12 februari 1943
om kupongskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
15 §.
3 mom.
Rörande besvär —-------- förordning skall 127 § 1 mom. första
stycket------- - — motsvarande tillämpning.
Förslag
till
förordning om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning
i frågor rörande taxering till skatt å inkomst eller
förmögenhet m. m.
Härigenom förordnas soin följer.
1 §•
Vill skattskyldig, innan taxering till kommunal inkomstskatt, statlig in
komstskatt eller statlig förmögenhetsskatt för visst beskattningsår eller till
utskiftningsskatt skall åsättas honom, erhålla upplysning i något hänseende,
varom vid taxeringen kan uppkomma fråga, och skall upplysningen lända till
efterrättelse efter vad i denna förordning sägs, må han i den ordning nedan
angives erhålla sådan upplysning (förhandsbesked) hos riksskattenämnden,
därest upplysningen finnes vara av synnerlig vikt för den skattskyldige.
2
§•
Upplysning, som i 1 § sägs, sökes skriftligen hos riksskattenämnden. Sö
kanden skall därvid anföra alla de omständigheter, som stå honom till buds
för utredning i det hänseende, varom upplysning begäres.
Efter anmaning av riksskattenämnden eller hos nämnden anställd tjänste
man vare sökande skyldig att, i den mån sådant är för honom möjligt och
inom tid som i anmaningen utsättes, meddela för upplysningens lämnande
erforderliga upplysningar utöver dem, som innefattas i ansökningen, vid
äventyr att denna eljest må av nämnden avvisas.
3 §•
Över inkommen ansökning avgiver kanslichefen hos riksskattenämnden
utlåtande till nämnden efter hörande, om det finnes erforderligt, av taxe-
ringsintendent, som är behörig att taga befattning med sökandens ifråga
varande taxering. Avser ansökningen fråga av särskilt intresse för kommun,
må jämväl denna höras.
Riksskattenämnden må, där det finnes lämpligt, bereda sökanden tillfälle
att muntligen utföra sin talan i nämnden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
131
4 §•
Finner riksskattenämnden med hänsyn till ansökningens innehåll eller
ofullständigheten av lämnade uppgifter förhandsbesked icke böra meddelas,
äger nämnden avvisa ansökningen.
Upptages ansökningen till prövning, meddelar nämnden, i den omfattning
sådant finnes böra ske, beslut huru den till nämnden hänskjutna frågan skall
bedömas. Nämnden må icke utlåta sig angående beloppet av den taxering,
som bör åsättas den skattskyldige för det beskattningsår, taxeringen skall
avse. Ej heller må nämnden till siffran angiva intäkt, som skall beskattas,
eller avdrag, som må åtnjutas, eller värdet å förmögenhetstillgång eller,
såvitt angår utskiftningsskatt, värdet å tillgång, som skall utskiftas, såvida
det icke erfordras för angivande av de allmänna grunder, som skola följas
vid taxeringens bestämmande, eller det eljest föranledes av särskilda om
ständigheter.
5
§•
Riksskattenämndens beslut upptages i nämndens protokoll och meddelas
sökanden genom utdrag av protokollet, som i rekommenderat brev med all
männa posten översändes till sökanden under uppgiven eller eljest känd
adress. Å protokollsutdraget skall finnas angivet vad den sökande har att
iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.
6
§•
Ätnöjcs icke sökande med riksskattenämndens förhandsbesked, äger han
att däri söka ändring hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka, vid påföljd att
besvären eljest icke upptagas till prövning, skola vara ingivna till riksskatte
nämndens kansli inom en månad från den dag, då han erhöll del av beslutet.
Vid besvären skola vara fogade utdrag av riksskattenämndens protokoll
med det överklagade beslutet ävensom all den utredning, klaganden vill åbe
ropa till stöd för ändringssökandet.
7 §•
Inkomna besvär skola av riksskattenämnden, efter hörande av kansli
chefen, skyndsamt överlämnas till finansdepartementet tillika med eget utlå
tande av nämnden ävensom de av nämnden prövade handlingarna.
8 §•
Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver
anförts, Kungl. Maj :ts i anledning av besvären meddelade beslut skall lända
till efterrättelse vid den taxering, beskedet avser, om och i den män den
skattskyldige icke hos beskattningsnämnden eller, i händelse besvär över
beskattningsnämndens beslut anföras, i besvärsmålet yrkar, att förhands
beskedet icke skall hava sådan verkan.
Meddelat förhandsbesked förlorar verkan jämväl för det fall att efter
beskedets lämnande författningsändring sker av beskaffenhet att påverka
taxeringen i det avseende beskedet angår.
9 §•
Sökande vare pliktig att, därest sådant av riksskattenämnden beslutes, för
meddelat förhandsbesked till kronan erlägga efter omständigheterna lämpad
avgift, lägst etthundra och högst femhundra kronor.
För sökanden avsett protokollsutdrag upptagande förhandsbeskedet skall
beläggas med stämpel å avgiftens belopp. Avgiften må uttagas genom post
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
förskott å den försändelse, varigenom protokollsutdraget jämlikt 5 § över sändes till sökanden. Erlägges icke avgiften sålunda, må avgiften utmätas.
10 §.
Vid stämpelbeläggning enligt denna förordning skola användas enkla be- läggningsstämplar, varom förmäles i förordningen angående stämpelavgiften. Vad eljest i samma förordning är stadgat om återfående av erlagd stämpel avgift, om tillhandahållande av stämplar till statsmyndigheternas expeditio ner, om tillsyn å utgörande av stämplar till sådana expeditioner samt om uppbörd och redovisning skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse med avseende å stämpelavgifter enligt denna förordning.
11
§•
Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga särskilda föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.
Förslag
till
instruktion för riksskattenämnden.
Organisation.
1 §•
1. Angående riksskattenämndens sammansättning är stadgat i taxerings- förordningen.
2. Å nämndens kansli äro anställda kanslichef och de befattningshavare i övrigt, som angivas i gällande personalförteckning, samt dessutom annan personal i mån av behov och tillgång på medel.
2
§.
Riksskattenämnden må i mån av behov anlita biträde av sakkunniga.
Ämbetsbefattning.
3 §•
1. Riksskattenämnden åligger att genom rådgivande och vägledande verk samhet främja likformighet vid taxering till skatt. För sådant ändamål har nämnden utöver vad därom är föreskrivet i taxeringsförordningen särskilt
att
till ledning för taxeringsmyndigheterna meddela för riket gemensamma
anvisningar i frågor rörande taxering;
att
fastställa för taxeringsarbetets ändamålsenliga bedrivande erforder
liga blankettformulär, beträffande vilka fastställandet icke tillkommer annan;
att
anordna kurser för taxeringstjänstemän; samt
att
efter framställning från landskamrerare eller taxeringsintendent eller
när anledning eljest därtill föreligger avgiva yttrande i taxeringsfrågor.
2. Nämnden åligger att avgiva utlåtande i av Kungl. Maj :t till nämnden
133
hän skjutna frågor ävensom, när anledning därtill föreligger, hos Kungl.
Maj :t göra framställning rörande ändringar eller förtydliganden i skatte-
och taxeringsförfattningarna.
3. Nämnden äger, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, på begäran
av skattskyldig meddela förhandsbesked i frågor rörande taxering.
4 §•
Riksskattenämnden äger att av verk och myndigheter erhålla de upplys
ningar och det biträde, som erfordras för dess verksamhet och av veder
börande kunna lämnas.
Kungl. Maj. ts proposition nr 64.
5 §•
Riksskattenämnden har att
inom den tid och i den ordning, som särskilt stadgats, till Kungl. Maj :t
inkomma med förslag till anslagsäskanden och de framställningar i övrigt
inom nämndens verksamhetsområde, som nämnden finner böra göras till
nästfoljande riksdag; samt
inom den tid och i den ordning, som särskilt stadgats, till riksräkenskaps-
verket redovisa de av nämnden förvaltade medlen.
6
§•
Riksskattenämnden äger meddela de föreskrifter angående arbetet hos
nämnden, som erfordras utöver vad denna instruktion innehåller eller i
annan ordning stadgas.
Befattningshavarnas åligganden.
7 §•
1. Ordföranden är inför Kungl. Maj :t ansvarig för fullgörandet av nämn
dens arbetsuppgifter och bör tillse att nämndens personal med nit och nog
grannhet fullgör sina åligganden.
Om arbetets fördelning förordnar ordföranden, där ej annat framgår av
vad i denna instruktion stadgas.
Ordföranden äger, där han så finner lämpligt, själv övertaga ärendes
beredning och föredragning.
2. Ordföranden åligger att i enlighet med vad som föreskrives i taxerings-
förordningen fatta beslut i ärenden rörande tillstånd för taxeringsintendent
att överklaga kammarrättens utslag i taxeringsmål.
8
§.
1. Kanslichefen skall leda det dagliga arbetet vid riksskattenämnden och
åligger det honom härutinnan
att
med uppmärksamhet följa sådana frågor, som falla inom riksskatte
nämndens verksamhetsområde, samt hos nämnden framställa de förslag,
vartill han därvid finner anledning;
att
närvara vid nämndens sammanträden;
att
bereda och föredraga de ärenden, vilkas handläggning icke övertagits
av ordföranden eller ålagts annan;
att
hava tillsyn å göromålen inom nämndens kansli och ansvara för att
beslut i de av nämnden handlagda ärendena behörigen expedieras;
att
hava tillsyn därå, att övrig å nämndens kansli anställd personal fullgör
sina Skyldigheter; samt
att
tillhandagå taxeringsintendenterna med råd och upplysningar rörande
taxering.
2. Kanslichefen äger, efter av riksskattenämnden i varje särskilt fall med delat beslut eller i brådskande fall efter ordförandens för varje gång läm nade uppdrag, företaga resor för överläggningar med taxeringsmyndighe terna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
9 §•
Bokföringskonsulenten skall biträda kanslichefen och åligger det honom bland annat att hålla sig underrättad om granskningsteknikens utveckling inom olika bokgranskningsavdelningar och upprätta förslag till ändamåls enliga kontrollmetoder.
Bokföringskonsulenten åligger tillika att, i den mån nämnden eller dess ordförande så bestämmer, företaga resor samt därvid taga del av å bok- granskningsavdelningarna gjorda erfarenheter och meddela råd och anvis ningar angående granskningsarbetets bedrivande.
10
§.
Kansliskrivaren åligger i egenskap av registrator, bland annat: att mot taga och i diarium anteckna alla till riksskattenämnden, ordföranden eller kanslichefen inkomna handlingar; att till vederbörande överlämna de mot tagna handlingarna ävensom i diariet göra anteckning härom och angående de åtgärder, vilka sedermera i varje ärende vidtagas; samt att registrera och i behörig ordning förvara de handlingar, som enligt nämndens föreskrift av lämnas til] vård å registratorskontoret.
11
§.
Den befattningshavare, som riksskattenämnden förordnar därtill, skall handhava nämndens kassaförvaltning och räkenskaper.
12
§.
Det åligger envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest stadgas, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efter rättelse de särskilda föreskrifter, som äro eller kunna bliva meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som påkallas av vederbörande förman.
13 §.
Befattningshavare må icke mot ersättning lämna skattskyldiga biträde med upprättande av deklarationer eller andra i skatte- eller taxeringsförfattning- arna avsedda uppgifter, ej heller annat biträde i skatteärenden.
Kanslichef må icke innehava uppdrag såsom ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd eller såsom taxfringskonsulent.
Ärendenas handläggning i nämnden.
14 §.
Riksskattenämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta om ständigheterna därtill föranleda.
Är ordinarie ledamot av nämnden förhindrad att deltaga i sammanträde, åligger det honom att ofördröj ligen därom underrätta ordföranden, vilken låter till sammanträdet kalla en av ledamotens suppleanter.
Ordföranden må, ändå att förfall för ledamot ej föreligger, tillkalla supp leant för överläggning inom nämnden.
135
15 §.
Riksskattenämnden är beslutför, när fem medlemmar äro tillstädes, där
av minst två lagfarna.
Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, 111 § 1 mom. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar
gälla.
16 §.
I god tid före sammanträde med riksskattenämnden skall varje ledamot
eller suppleant tillställas förteckning över de ärenden, som skola förekomma
vid sammanträdet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
17 §.
över ärenden, som förekomma i riksskattenämnden, skall föras protokoll
av den, som ordföranden därtill förordnar. Protokollet justeras av ordfö
randen.
18 §.
Riksskattenämndens expeditioner underskrivas av ordföranden samt kon-
trasigneras av kanslichefen eller, därest annan varit föredragande, av denne.
Enligt ordförandens bestämmande må expedition dock underskrivas av
kanslichefen ensam.
I skrivelser eller utlåtanden, som avlåtas till Kungl. Maj :t, skola angivas
vilka ledamöter, som deltagit i ärendets slutliga handläggning. Har skilj
aktig mening förekommit i ärendet, skall detta genom utdrag av protokollet
eller på annat sätt bringas till uttryck i den utgående expeditionen.
19 §.
'
Riksskattenämndens ordförande ävensom nämndens ledamöter må, efter
därom av ordföranden till chefen för finansdepartementet gjord anmälan,
företaga resor för att hos olika taxeringsmyndigheter göra sig underrättade
om förhållanden, som beröra taxeringsväsendet.
20
§.
Riksskattenämndens ordförande och ledamöter samt kansliets personal
äga närvara vid sammanträden med i taxeringsförordningen omförmälda be-
skattningsnämnder och däri föreskrivna sammanträden inför landskamrera-
ren samt därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten, ävensom taga
del av enligt taxeringsförordningen avlämnade självdeklarationer och andra
handlingar.
Arbets- och mottagningstid.
21
§.
Arbetstiden å tjänsterummet skall, i den mån nedan ej annorlunda före-
skrives utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka innehåller mindre än sex
arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar
samt förläggas till tider, som bestämmas av ordföranden, med iakttagande av
att arbetstiden icke någon arbetsdag må understiga 4 ya timmar. I arbets
tiden må icke inräknas måtidsrast.
Om och i den mån omständigheterna det tillåta, må ordföranden för högst
tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden inskrän-
kes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar må begrän
sas till 3 V* timmar.
136
Kungl. Maj.ts proposition nr 64.
Å påskafton, midsommarafton och julafton må arbetet efter ordförandens
bestämmande helt eller delvis inställas. Viss inskränkning i arbetstiden må
ock av ordföranden kunna medgivas vid särskilda tillfällen.
För fullgörande av något av Kungl. Maj:t eller på grund av Kungl. Maj:ts
bemyndigande meddelat allmänt uppdrag må erforderlig inskränkning i
arbetstiden å tjänsterummet äga rum.
Därest arbete med hänsyn till dess särskilda beskaffenhet finnes med
större fördel kunna utföras utom tjänsterummet, må medgivande till därav
föranledd inskränkning i arbetstiden å tjänsterummet lämnas av ordfö
randen.
Då göromålens gång det kräver, äger ordföranden påfordra nödig utsträck
ning av arbetstiden.
Utan hinder av vad ovan stadgats må för beredande av semester arbetet
helt eller delvis inställas.
22
§.
För kanslichefen skall viss daglig, för allmänhetens mottagande tjänlig
tid, ej understigande en timme, vara bestämd.
I den mån riksskattenämnden finner det erforderligt, skall även för annan
befattningshavare viss daglig mottagningstid bestämmas.
Registratorskontoret skall hållas öppet för allmänheten minst 4 timmar
varje arbetsdag å tid, som bestämmes av ordföranden; dock må ordföranden,
där sådant finnes kunna äga rum utan olägenhet, å dag före sön- eller helg
dag inskränka tiden för öppethållande till 2 V« timmar för högst 3 månader
under tiden juni—september och till 3 V* timmar för övriga 9 månader av
året.
Nu omförmälda mottagnings- och expeditionstider skola tillkännagivas
genom anslag inom nämndens lokal.
Tjänstetillsättning, semester och annan ledighet, vikariat,
och avsked.
23 §.
1. Angående förordnande av riksskattenämndens ordförande samt leda
möter och suppleanter för dessa är stadgat i taxeringsförordningen.
2. Kanslichefen tillsättes av Kungl. Maj :t efter anmälan av nämnden.
Bokföringskonsulenten tillsättes av Kungl. Maj :t på förslag av nämnden.
övrig personal antages av nämnden.
24 §.
1. Ordföranden i nämnden tillkommande semester må av honom tillgodo
njutas å tid han själv bestämmer. Utöver semester äger ordföranden åtnjuta
ledighet under högst femton dagar årligen, då han finner sig därav vara i
behov. Då ordföranden begagnar sig av rätt till ledighet, skall han göra
anmälan hos chefen för finansdepartementet.
2. Fördelningen av semester mellan befattningshavarna bestämmes av
ordföranden efter överläggning med ledamöterna.
3. Annan ledighet än semester äger riksskattenämnden i fall av behov be
vilja kanslichefen under högst fyrtiofem dagar årligen samt övrig personal
efter omständigheterna; skolande vid behov av tjänstledighet för kansliche
fen under längre tid än nu sagts frågan hänskjutas till Kungl. Maj :ts avgö
rande.
4. Har semester eller annan ledighet beviljats eller är befattning ledig,
må riksskattenämnden förordna vikarie; dock att, då beviljandet av ledighet
137
ankommer på Kungl. Maj :t, jämväl frågan om vikarie skall hänskjutas till
Kungl. Maj :ts avgörande.
25 §.
Ansökan om avsked från befattning hos riksskattenämnden skall ingivas
till nämnden, som, om befattningen är tillsatt av Kungl. Maj :t, överlämnar
ärendet till Kungl. Maj:ts avgörande men i annat fall själv avgör ärendet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 64.
Åtal och ansvar för tjänstefel.
26 §.
1. Beträdes ordföranden, ledamot eller kanslichefen med fel eller försum
melse i tjänsten, sker åtal därför inför Svea hovrätt.
2. Gör eljest befattningshavare sig skyldig till försumlighet, oskicklighet
eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger riks
skattenämnden att tilldela honom varning eller skilja honom från sig eller
att, beträffande den som tillsatts av Kungl. Maj :t, hos Kungl. Maj :t göra
framställning om hans entledigande. Vid svårare förseelse sker åtal inför
vederbörande underrätt.
Besvär över riksskattenämndens beslut.
27 §.
Den som icke åtnöjes med riksskattenämndens beslut, äger att, där ej an
norlunda är stadgat, hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka
skola hava inkommit till finansdepartementet inom en månad från den dag,
då klaganden erhöll del av beslutet; dock skola besvär över beslut om tjänste
tillsättning eller förslag därtill hava inkommit till nämnda departement se
nast å tjugonde dagen efter den, då beslutet tillkännagivits genom anslag i
nämndens lokal.
Beträffande klagan över riksskattenämndens beslut i ärende, som avses
i förordningen om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning i frå
gor rörande taxering till skatt för inkomst eller förmögenhet m. m., gäller
vad i nämnda förordning är stadgat.
10 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.