2

överensstämmelse, varjämte riksskattenämnden skall ägna uppmärksamhet

åt att dessa anvisningar lämna vägledning i önskvärd omfattning. Även med

de anvisningar, som taxeringsintendenten tillställer taxeringsnämnderna,

skall riksskattenämnden taga befattning.

På området för såväl årlig taxering som fastighetstaxering skall riks­

skattenämnden i viss utsträckning övertaga uppgifter, som tidigare hand­

lagts inom finansdepartementet eller eljest centralt. Hit hör bland annat

uppgiften att utarbeta för taxeringsarbetet erforderliga deklarationsformu-

lär. De blanketter och formulär för taxeringsarbetet, som för närvarande ut­

arbetas inom varje särskild länsstyrelses taxeringsavdelning, skola framde­

les upprättas av nämnden.

De nu antydda uppgifterna kunna beräknas medföra en icke oansenlig

lindring i de lokala taxeringsmyndigheternas arbetsbörda samtidigt som taxe­

ringsarbetet därigenom bör bliva mera effektivt.

Särskild uppmärksamhet skall riksskattenämnden ägna taxeringskon-

trollen. I samarbete med länsstyrelsernas taxeringsavdelningar skola kate­

gorigranskningar organiseras varjämte andra åtgärder till effektivisering av

kontrollarbetet skola vidtagas.

De nu berörda uppgifterna skola fullgöras med stöd av bemyndigande

för riksskattenämnden att utöva en rådgivande och vägledande verksamhet.

Det föreslås emellertid även att nämnden får befogenhet att på begäran

meddela skattskyldig bindande förhandsbesked i vissa taxeringsfrågor. Där­

igenom avses att tillgodose önskemålet att bereda skattskyldig möjlighet att

före vidtagande av en viss åtgärd få denna på ett bindande sätt skatte-

rättsligt bedömd. För att besked skall meddelas erfordras främst, att frågan

är av synnerlig vikt för den skattskyldige. För att i möjligaste mån undvika

kompetenskonflikter i förhållande till skattedomstolarna förordas, att med­

delat förhandsbesked skall kunna överklagas hos högsta instans i den ordi­

narie skatteprocessen. Ett förhandsbesked är bindande allenast vad angår

sökandens taxering och får för andra skattskyldiga ej annan betydelse än

den, som normalt tillägges ett vanligt prejudicerande utslag.

Riksskattenämnden föreslås skola bestå av ordförande jämte sex leda­

möter av vilka, förutom ordföranden, tre skola vara lagfarna eller ha avlagt

examen vid handelshögskola, medan återstående tre skola utses på sådant

sätt, att erfarenheter från olika förvärvsgrenar bliva representerade inom

nämnden. För att möjliggöra en allsidig representation av olika förvärvs­

grenar föreslås vidare, att för sistnämnda tre ledamöter skola utses sam­

manlagt sex suppleanter, vilka kunna kallas att närvara även när förfall för

ordinarie ledamot ej föreligger.

Uppdraget såsom ordförande föreslås anordnat såsom en deltidssyssla.

Å nämndens kansli skola finnas anställda, bland annat, en byråchef med

juridisk och skatteteknisk utbildning och en bokföringssakkunnig. Nämn­

den skall även ha möjlighet att för särskilda uppgifter tillkalla sakkunniga

och extra arbetskraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

enligt första stycket hållits, skall

förslaget uppgöras med ledning av

vad som därvid förekommit. Läns-

prövningsnämnden har att på grund­

val av ifrågavarande förslag fastställa

anvisningar för årets taxering även­

som senast den 15 januari samma år

överlämna anvisningarna till ordfö­

randena i taxeringsnämnderna.

107 §.

Länsstyrelsen har------------- bedri-

ves ändamålsenligt.

Det åligger-------------i besluten.

116 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de när­

mare föreskrifter angående ordnan­

det av beskattningsnämndernas ar­

bete, som må erfordras utöver vad

denna förordning innehåller. Kungl.

Maj:t fastställer jämväl formulär till

anmaningar, underrättelse om avvi­

kelse från deklaration eller annan till

ledning för egen taxering lämnad

uppgift, andra föreskrivna underrät­

telser med mera dylikt ävensom for-

107 §.

1 mom.

Länsstyrelsen har ---------

— bedrives ändamålsenligt.

Det åligger-------------i besluten.

Av taxeringsintendenten till led­

ning för beskattningsnämnderna i

första instans utfärdade skriftliga

anvisningar skola av taxeringsinten­

denten ofördröjligen insändas till

riksskattenämnden.

2 mom. På kallelse av riksskatte­

nämnden må, då sådant finnes lämp­

ligt, avhållas möten med landskam-

rerarna eller med taxering sinte ndcn-

terna för överläggningar rörande

taxeringsarbetet. Till möte med taxe­

ring sintendenterna må jämväl taxe-

ringsrevisorerna vid länsstyrelserna

ävensom motsvarande befattnings­

havare vid överståthållarämbetets

skatteavdelning kallas att närvara.

116 §.

Kungl. Maj :t äger meddela de när­

mare föreskrifter angående ordnan­

det av beskattningsnämndernas ar­

bete, som må erfordras utöver vad

denna förordning innehåller. Kungl.

Maj:t

eller, efter Kungl. Maj.ts för­

ordnande, riksskattenämnden

fast­

ställer jämväl formulär till anma­

ningar, underrättelse om avvikelse

från deklaration eller annan till led­

ning för egen taxering lämnad upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

7

F ö r s 1 a g

till

förordning om rätt att av riksskattenämnden erhålla

förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Riksskattenämnden må, därest sådant för någon finnes vara av synnerlig

vikt, efter ansökan lämna besked på förhand (förhandsbesked) angående

viss fråga, som avser sökandens taxering till kommunal inkomstskatt, stat­

lig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt eller ersätt­

ningsskatt.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, när ägare till fastig­

het eller den, som i ägares ställe är skattskyldig för fastighet, önskar på

förhand erhålla besked angående viss fråga, som avser taxering av fastig­

heten.

2

§•

Förhandsbesked sökes skriftligen hos riksskattenämnden. Ansökan må

icke ingivas senare än den dag, då deklaration senast skall avlämnas till

ledning för taxering varom fråga är. Ansökan om förhandsbesked rörande

tillämpning av förordningen om ersättningsskatt må, därest beskedet är av­

sett att åberopas vid sådan taxering till ersättningsskatt som kan föranledas

av beslutad vinstdisposition för visst verksamhetsår, icke ingivas efter den

dag, då sökanden senast är pliktig avlämna deklaration till ledning för taxe­

ring till statlig inkomstskatt för inkomst under samma verksamhetsår.

Vid ansökan skall fogas all den utredning i ärendet, som står sökanden

till buds. Efter anmaning av riksskattenämnden eller hos nämnden an­

ställd tjänsteman är sökanden skyldig, i den mån sådant är för honom

möjligt, att inom i anmaningen angiven tid inkomma med de ytterligare upp­

lysningar, som finnas erforderliga för meddelande av förhandsbesked, vid

äventyr att ansökningen eljest avvisas.

3

§.

över inkommen ansökan skall, där ej denna omedelbart avvisas jämlikt

4 § första stycket, yttrande inhämtas av taxeringsintendent, som är behörig

att taga befattning med ifrågavarande taxering. Avser ansökningen fråga

av särskilt intresse för kommun, må denna beredas tillfälle att avgiva ytt­

rande över ansökningen.

9

8

§.

Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär där­

över anförts, Kungl. Maj :ts eller kammarrättens i anledning av besvären

meddelade beslut skall lända till efterrättelse vid taxering, som med beske­

det avses, om och i den mån den, på vilkens begäran förhandsbeskedet med­

delats, därom framställer yrkande. Därvid har denne att meddela erforder­

liga upplysningar till bedömande av beskedets tillämplighet.

Vad i första stycket är stadgat skall dock icke gälla, därest efter beskedets

lämnande vidtagits författningsändring av beskaffenhet att påverka taxe­

ringen i det avseende beskedet angår.

9 §.

Sökande vare pliktig att, därest riksskattenämnden icke annorledes be­

slutar, för meddelat förhandsbesked till kronan erlägga efter omständighe­

terna lämpad avgift, lägst etthundra och högst femhundra kronor, över

riksskattenämndens beslut angående dylik avgift må klagan icke föras.

För sökanden avsett protokollsutdrag upptagande förhandsbeskedet skall

beläggas med stämpel å avgiftens belopp. Avgiften må uttagas genom post­

förskott å den försändelse, varigenom protokollsutdraget jämlikt 5 § över­

sändes till sökanden. Erlägges icke avgiften sålunda, må densamma utmätas.

10

§.

Vid stämpelbeläggning enligt denna förordning skola användas enkla be-

läggningsstämplar, varom förmäles i förordningen angående stämpelavgif­

ten. Vad i nämnda förordning är stadgat om tillhandahållande av stämplar

till statsmyndigheternas expeditioner, om tillsyn å stämpelavgiftens utgö­

rande samt om uppbörd och redovisning skall i tillämpliga delar lända till

efterrättelse med avseende å stämpelavgifter enligt denna förordning.

11

§•

Vad i denna förordning sägs om taxeringsintendent skall avse jämväl all­

männa ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden.

12

§.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforder­

liga föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1951.

13

sakliga uppgifter böra vara att genom en rådgivande, ledande och överva­

kande verksamhet arbeta för en större enhetlighet beträffande beskatt-

ningsnämndernas verksamhet.

Vad härefter angår frågan om beredande av möjlighet för de skattskyl­

diga att erhålla förhandsbesked i taxeringsärenden har detta spörsmål vis­

serligen icke något nödvändigt samband med den nyss behandlade frågan

om inrättande av ett organ med uppgift att verka för likformighet vid taxe­

ringen. Emellertid stå frågorna varandra likväl så nära, att det synes lämp­

ligt att de utredas och prövas i ett sammanhang.

Det torde icke kunna förnekas, att en möjlighet att erhålla förhandsbe­

sked i skattefrågor i samband med nyanläggningar och andra ekonomiska

transaktioner av större vikt skulle vara av betydande värde för vederbö­

rande näringsidkare. Det torde även vara antagligt att dylika förhands­

besked — åtminstone i vissa fall — skulle i sin mån befordra ett rationellt

utnyttjande av produktionsmedlen. Å andra sidan vill jag icke fördölja att

betydande svårigheter — främst sammanhängande med de kompetenskon­

flikter som kunna uppstå mellan skattedomstolarna och det organ, som

skulle hava att meddela förhandsbeskeden — äro förenade med den ifråga­

satta anordningen. Det bör nämligen beaktas att förhandsbeskeden, för att

vara av verkligt värde för de skattskyldiga, måste vara bindande och så­

lunda icke blott verka i kraft av den auktoritet, som det ifrågavarande or­

ganet förutsättes äga. Möjligt är att de nyss berörda konfliktsituationerna

kunna undvikas genom en konstruktion, enligt vilken förhandsbeskeden

visserligen icke äro bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i

vad den innefattar tillämpning av ett förhandsbesked, icke får överklagas

av vederbörande taxeringsintendent eller kommun.

Jag vill i detta sammanhang även framhålla vikten av att eventuella före­

skrifter rörande förhandsbesked i taxeringsfrågor erhålla sådan utform­

ning, att garantier erhållas mot missbruk av förfrågningsrätten. Därvid lä­

rer bland annat kunna ifrågakomma att belägga meddelade besked med

särskild avgift.

Till de sakkunniga ha — för att tagas i övervägande Vid fullgörandet av

det åt de sakkunniga lämnade uppdraget — överlämnats 1943 års riksdags

förut omnämnda skrivelse nr 525 ävensom nyssnämnda framställningar från

Sveriges allmänna sjöfartsförening och från Föreningen Sveriges taxerings-

revisorer.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen

1917 års taxeringssakkunniga,

ha den 8 december 1949 avgivit betänkande med

förslag om inrättande au

en riksskattenämnd m. m.

(SOU 1949:62). Vid betänkandet fogade, av de

sakkunniga utarbetade författningsförslag torde få såsom

Bihang

fogas vid

statsrådsprotokollet för denna dag.

över betänkandet ha, efler remiss,

yttranden

avgivits av statskontoret,

kammarrätten, statens lönenämnd, kommerskollegium (med överlämnande

av yttranden från rikets samtliga handelskamrar, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Kooperativa förbun­

det, Sveriges redareförening samt Sveriges hantverks- och småinduslriorga-

nisation), överståthållarämbctct (med biläggande av ett av förste taxerings-

intendenten S. Holdo avgivet yttrande), länsstyrelserna i samtliga län, mel-

lankommunala prövningsnämnden, Svenska stadsförbundet, Svenska lands­

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

15

taxeringsorgan, föreligga emellertid andra områden, där ojämnhet i taxe­

ringen gör sig mera gällande. Redan vad angår andra uppskattningsfrågor

än de nu berörda gäller, att dessa i betydande omfattning bliva föremål för

olika bedömanden i de olika länen. Detta är sålunda fallet bland annat i

fråga om medgivande av olika slag av avdrag, t. ex. för kostnader för re­

presentation och resor, och uppskattning av vissa förmögenhetstillgångar,

t. ex. icke börsnoterade aktier.

Om nu berörda förhållande, att inom länen olika uppskattningsfrågor bliva

föremål för olika bedömande, är ägnat att skapa irritation hos de skattskyl­

diga och för det allmänna medföra skatteförluster, kan detta sägas i än hög­

re grad vara fallet, då olikformigheten i taxeringen hänför sig till egentliga

rättsfrågor.

Ojämnheten i taxeringen, i vad den avser olika bedömanden av rättsfrågor,

har icke gjort sig mindre gällande under senare år än under tidigare. För­

hållandet torde snarare hava varit det motsatta. Flera omständigheter hava

bidragit härtill. Den förbättrade taxeringsorganisationen har möjliggjort en

större effektivitet i taxeringsarbetet, som ej alltid inom de olika länen in­

riktats på samma områden av närings- och förvärvsverksamheten. Effektivi-

seringen av taxeringskontrollen har även haft till följd att tidigare obeskat­

tade förmåner upptagits till beskattning och avdrag vägrats för tidigare så­

som avdragsgilla ansedda omkostnader. Inom ett län i sådant hänseende ut­

bildad praxis uppmärksammas av andra läns taxeringsmyndigheter ofta

först om och när de ifrågavarande taxeringsspörsmålen bliva föremål för

regeringsrättens avgörande.

Icke minst under de allra senaste åren hava många betydelsefulla re­

former genomförts på beskattningsområdet och ytterligare viktiga sådana

äro att förvänta. I samband med ikraftträdandet av de nya författningarna

uppstå ofta svårartade problem, som icke alltid i detalj kunna behandlas i

lagtext eller förarbeten. Trots det betydande arbete, som inom länsstyrel-

sei-nas taxeringsavdelningar nedlägges på tolkningen av de nya författning­

arna, är oundvikligt att dessa ibland komma till olika resultat, vilket har

till följd en olikartad behandling av uppkomna problem. I detta samman­

hang må erinras om, att genomförandet av en ifrågasatt lagstiftning om

rätt till avdrag för medlemsavgifter befarats medföra sådana svårigheter

vid tillämpningen, att det ifrågasatts, om icke därmed borde anstå till dess

ett centralt taxeringsorgan tillskapats.

Nya skatteproblem uppkomma emellertid icke allenast i samband med ny

skattelagstiftning. Uppkomsten av sådana befordras jämväl eljest av den

samhälleliga och ekonomiska utvecklingen. Under lagstiftningsarbetet på

andra områden än det skatterättsliga uppmärksammas icke alltid konsekven­

serna i skattehänseende av föreslagna reformer. 1 avsaknad av ett samord­

nande organ på taxeringsoinrådet bliva av reformerna föranledda taxerings-

spörsmål föremål för olika bedömanden inom skilda delar av landet och be­

hovet av kompletterande föreskrifter i skattelagarna ofta icke tillbörligen

beaktat.

Vad härefter angår behovet av alt bereda de skattskyldiga möjlig­

het att erhålla för hands uttalanden i skattefrågor, påpeka

de sakkunniga att frågan därom väcktes under krigsåren. I betänkandet

nnföres därefter följande.

AU vid nämnda tidpunkt behov framträdde av sådana förhandsuttalan-

den torde hava berott dels på de osäkra förhållanden, varunder näringslivet

då arbetade, dels ock på de stegrade skattesatserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

17

I betänkandet diskuteras därefter möjligheten att få behovet av större

likformighet tillgodosett genom att landskamrerar- och de under senare år

även förekommande taxeringsintendentmötena gåves en fastare organisa­

tion. Härom anföres hland annat följande.

Landskamrerar- och taxeringsintendentmötena hava utan tvivel i många

viktiga avseenden fyllt en betydelsefull uppgift. Vid genomförandet av ny

lagstiftning på beskattningsområdet hava mötesdeltagarna av dem, som i

kommittéer och inom finansdepartementet varit sysselsatta med de nya för­

fattningarnas utformning, informerats om bestämmelsernas närmare inne­

börd. Under åtföljande överläggningar hava dunkla punkter i författnings­

bestämmelserna belysts och överenskommelse träffats om den praktiska till-

lämpningen av desamma. Av stor vikt för en enhetlig tillämpning av krigs-

konjunkturskatte- och omsättningsskatteförordningarna har varit den kon­

takt, som de för dessa krisskatter inrättade centrala nämnderna å mötena

erhöllo med landskamrerarna. Likaså hava landskamrerarmötena varit av

betydande värde vid genomförande av uppbördsreformen.

Den i olika sammanhang påtalade ojämnheten de olika länen emellan i

fråga om uppskattningen av naturaförmåner har varit föremål för överlägg­

ningar å landskamrerarmötena. Härvid har visserligen icke beslut fattats om

enhetlig tillämpning av vissa värden, men överenskommelse har träffats om

vissa grunder för värdenas åsättande.

Vid olika tillfällen har å landskamrerarmötena diskuterats grunderna för

medgivande av avdrag från inkomst av rörelse och tjänst, varvid enighet

uppnåtts om enhetliga normer. Å såväl landskamrerar- som taxeringsinten­

dentmötena hava vidare överläggningar ägt rum angående värdesättningen

av vissa förmögenhetstillgångar såsom icke börsnoterade aktier och rörelse-

idkares varulager.

På förslag av deltagare hava å ifrågavarande möten till behandling jämväl

upptagits aktuella skattefrågor, om vilkas lösande tvekan rått. Ofta har den

därvid förda diskussionen resulterat i gemensamt uttalande om huru frågan

borde bedömas. I andra fall hava visserligen icke mötesdeltagarna förenat

sig om ett sådant gemensamt uttalande, men överläggningarna hava därför

icke varit utan värde för ett enhetligt bedömande av de väckta spörsmålen.

Landskamrerar- och taxeringsintendentmötena hava emellertid icke en­

bart sysslat med tillämpningen av de materiella beskattningsreglerna. Stort

utrymme har å mötena beretts spörsmål, som sammanhänga med det prak­

tiska taxeringsarbetets bedrivande.

Såsom torde framgå av vad ovan anförts hava landskamrerar- och taxe­

ringsintendentmötena medfört goda resultat. Att mötena dock icke i större

utsträckning än som varit fallet lyckats undanröja förefintliga ojämnheter

i taxeringen, har i första hand berott på svårigheten att under den korta tid,

som stått varje möte till buds, medhinna att till behandling upptaga alla de

spörsmål, som kunnat förtjäna uppmärksamhet. Härtill kommer att de frå­

gor, som vid mötena väckts av däri deltagande landskamrerare och taxe-

ringsintendenter, icke alltid varit så väl förberedda, att övriga deltagare an­

sett sig kunna taga slutlig ståndpunkt till desamma. En viss obenägenhet hos

landskamrerarna och taxeringsintendenterna att å mötena binda sig för en

viss uppfattning kan nog också ofta sägas hava varit rådande. Berörda för­

hållande torde emellertid hava sin naturliga förklaring däri, att beslutande­

rätten i fråga om taxering icke tillkommer ifrågavarande befattningshavare

utan vederbörande beskatlningsnämnder.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

19

prövningsnämnds verksamhet i övrigt. Det skulle vidare framstå som

mindre lämpligt, att en med länsprövningsnämnderna sidoordnad beskatt-

ningsnämnd lämnade råd och anvisningar, avsedda att tjäna länsprövnings-

nämnderna till ledning.

Sedan de sakkunniga sålunda funnit att behovet av bättre likformighet

i taxeringen icke kunde tillgodoses med anlitande av någon redan förefint­

lig organisation, konstateras nödvändigheten av ett nytt centralt organ.

Därefter anföres följande.

Vid ett övervägande av den lämpligaste formen för ett dylikt organ kan

valet sägas stå mellan ett styrelsemässigt ordnat verk och en av represen­

tanter för olika intressegrupper sammansatt nämnd med ett kansli vid sin

sida. Väljes en styrelsemässig form för organet, skulle detta betyda till­

skapandet av ett nytt ämbetsverk, medan det andra alternativet skulle inne­

bära anslutning till det system, som prövats genom inrättande av de tidi­

gare för krisskatterna — omsättningsskatten och krigskonjunkturskatten

— samt för tillämpningen av den nya uppbördsförordningen avsedda cen­

trala nämnderna. Frågan om vilken av dessa former för centralorganets or­

ganisation som bör föredragas sammanhänger i viss mån med de uppgifter,

som skola anförtros organet. Lägges huvudvikten vid de fiskaliska syn­

punkterna att skattekontrollen må bliva rigoröst genomförd och att största

möjliga likformighet i tillämpningen av beskattningsreglerna åstadkom­

mes, skulle möjligen företräde böra givas åt en ämbetsmannamässig orga­

nisation. Anses däremot viktigt, att taxeringsarbetet, utan eftersättande av

effektiviteten och likformigheten, bedrives främst i syfte att ernå materiell

rättvisa under tillgodogörande av den skattetekniska och allmänt medbor­

gerliga erfarenheten, synes alternativet med en nämnd vara att föredraga.

Härför tala otvetydigt de goda erfarenheter, som vunnits hos de nyss om-

förmälda nämnderna.

Att tidigare framlagda förslag till inrättande av ett centralt organ för led­

ning av taxeringsarbetet icke ansetts genomförbara torde i viss mån hava

berott på svårigheter att inpassa ett sådant organ i vårt nuvarande taxe-

ringssystem. Enligt detta tillkommer uppgiften att vaka över att taxerings­

arbetet i länen ordnas och bedrives ändamålsenligt länsstyrelserna, som lyda

direkt under Kungl. Maj :t. Även om denna ledning huvudsakligen avser

taxeringsarbetets yttre former och icke innefattar befogenhet för länssty­

relserna att granska taxeringarna i vare sig materiellt eller formellt hän­

seende, skulle länsstyrelsernas ställning i taxeringsorganisationen svårligen

kunna bibehållas, därest centralorganet skulle äga ingripa i den lokala or­

ganisationens arbetsförhållanden. För genomförande av cn sådan ledning

av taxeringsarbetet skulle i stället erfordras, att länens taxeringsavdelning-

ar direkt underställdes det centrala organet. En sådan omdaning av läns­

styrelsernas organisation kan svårligen anses påkallad för uppnåendet av

syftet med inrättandet av det ifrågasatta centralorganet.

Icke heller för möjliggörande av närmare handledning åt beskattnings-

nämnderna kan eu så långt gående omorganisation anses behövlig.

Då sålunda ur organisatoriska synpunkter icke erfordras att omdana de

lokala taxeringsorganen till en det centrala organet direkt underställd lo­

kalförvaltning, bortfaller ett av de skäl, som möjligen skulle kunna anses

tala för ett ämbetsmannamässigt ordnat centralorgan, låt vara med bibe­

hållande av medborgarnas deltagande i det åt särskilda beskattningsnämn-

der alltfort uppdragna grundläggande taxeringsarbetet. I stället ter det sig

ganska naturligt att påbygga det nuvarande systemet med beskattnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

21

kunde ordföranden stundom nödgas uttala sig om innebörden av gällande

föreskrifter i ett eller annat avseende. Sådana uttalanden hade dock icke bin­

dande verkan utan gåve blott uttryck för ordförandens uppfattning i det fö­

revarande spörsmålet.

De sakkunniga omtala vidare, att taxeringsintendenten och allmänna om­

budet hos mellankommunala prövningsnämnden ofta stode de skattskyl­

diga till tjänst med upplysningar av hithörande art. Men även sådana upp­

lysningar hade ett tämligen begränsat värde för den det gällde. De inne-

bure allenast ett uttryck för vederbörandes personliga uppfattning om huru

det avhandlade spörsmålet i den föreliggande situationen borde besvaras.

Det tillägges att nyssnämnda tjänstemän för övrigt icke alltid vore benägna

att i förväg taga ståndpunkt till framställda spörsmål. Därjämte hade

taxeringsintendenterna stundom olika uppfattning om lagstiftningens inne­

börd i det avhandlade ämnet i följd varav det besked, som kunde ha läm­

nats inom ett län, icke överensstämde med besked från annat län.

De sakkunniga anföra därefter följande.

Då ett förhandsbesked för att fylla sitt ändamål måste vara bindande gent­

emot det allmänna, och varken taxeringsintendenterna, respektive allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden, eller landskamrerarna

såsom ordförande i prövningsnämnderna intaga sådan ställning i taxerings-

processen, att de äga med rättslig verkan förfoga över den omtvistade taxe-

ringsfrågan, så att den dömande instansen är bunden av medgivanden eller

uttalanden av dessa befattningshavare, måste uppenbarligen annan utväg för

beredande av möjlighet för de skattskyldiga att erhålla bindande förhands­

besked i skattefrågor sökas än att utrusta nu nämnda tjänstemän med be­

fogenhet att göra bindande utfästelser. Härtill synes annat organ icke lämp­

ligen kunna komma i fråga än en myndighet, vars kompetensområde om­

fattar hela riket. Att anförtro uppgiften åt prövningsnämnderna eller skatte-

domstolarna — kammarrätten eller regeringsrätten -— anse de sakkunniga

icke vara förenligt med deras dömande verksamhet. Meddelande av förhands­

besked är nämligen övervägande att anse såsom en förvaltningsåtgärd, som

förutsätter beredning av administrativ karaktär. Detta utesluter icke att ett

av förvaltningsmyndighet meddelat besked må kunna genom besvär dragas

under domstols prövning.

De sakkunniga tillägga, att om ett centralt organ med uppgift att verka för

likformighet vid taxeringen inrättades och om detta organ organiserades så­

som en nämnd, kunde åt detsamma uppdragas att meddela förhandsbesked

i beskattningsfrågor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

Remissyttrandena.

Vad först angår spörsmålen om behovet av å t g ä r d e r fö r

åstadkommande av större likformighet vid taxeringen

och om det för tillgodoseendet av ett dylikt behov

lämpligaste organet, har vad de sakkunniga härutinnan i princip

anfört vunnit anslutning eller lämnats utan erinran i flertalet av de över

betänkandet avgivna remissyttrandena. En från de sakkunnigas tillkänna­

givna uppfattning i vissa hänseenden avvikande mening har emellertid ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

23

varande hänseende och framhåller att landskamrerarmötena visserligen

verksamt bidragit till likformighet vid taxeringen men att det syntes tvek­

samt huruvida någon nöjaktig lösning av frågan kunde erhållas genom en

utbyggnad av dessa möten.

Länsstyrelsen i Kalmar län

framhåller såsom sin mening, att inrättandet

av ett centralt organ med de av de sakkunniga ifrågasatta uppgifterna utan

tvivel vore ägnat att befordra en jämlik och rättvis beskattning samt skänka

arbetet en planmässighet och stadga, som vore välbehövlig. Länsstyrelsen

anför därefter följande.

Genom införandet av nu gällande uppbördsordning hava förhållandena

onekligen utvecklats i den riktningen, att de avgöranden, som träffats i upp-

bördsfrågor, i viss mån påverka eller i varje fall kunna komma upp till be­

dömande vid åsättande av taxering. Länsstyrelsen vill i detta avseende så­

som exempel peka på de besked, som centrala uppbördsnämnden i rätt ofta

förekommande fall meddelar i frågor, huruvida viss inkomst skall betraktas

såsom skattepliktig eller ej. Det förefaller under sådana förhållanden rätt

naturligt, att man hos

ett

organ borde samla de arbetsuppgifter, som f. n.

åvila centrala uppbördsnämnden, och de åligganden, som tillämnats den

föreslagna riksskattenämnden. Huruvida detta bör ske genom en omorga­

nisation av centrala uppbördsnämnden och en lämplig förändring i denna

nämnds benämning eller genom tillskapandet av ett helt nytt organ, som

anförtros jämväl de uppgifter, som f. n. åvila centrala uppbördsnämnden,

lärer sakna större betydelse. Genom antydda lösning av denna organisations­

fråga skulle säkerligen en icke ringa kostnadsbesparing kunna ske.

Även

länsstyrelsen i Västmanlands län

förordar, att riksskattenämnden

övertoge centrala uppbördsnämndens verksamhet.

I det av

länsstyrelsen i Gotlands län

avgivna yttrandet tillstyrkes inrät­

tandet av det föreslagna centrala taxeringsorganet, men samtidigt framhålles

önskemålet av att detta organ i högre grad än de sakkunniga torde avsett

inriktades på deklarationskontrollens planmässiga och likformiga bedrivan­

de inom de olika länen.

Länsstyrelsen i Hallands län

framhåller, att den ifrågasatta nämndens

arbete komme att medföra icke blott enhetlighet i rättstillämpningen utan

även en rationalisering i arbetet genom att nämnden övertoge en del arbets­

uppgifter, som hittills utförts å de särskilda länsstyrelserna var för sig.

Kammarrätten

framhåller, att orsakerna till att under senare år svårig­

heter förelegat att uppnå likformighet i taxeringen inom hela riket vore

flerfaldiga. De torde främst sammanhänga med det skärpta skattetrycket,

som medfört ett större antal besvärsmål än tidigare, samt med ett därav och

av skattelagstiftningen över huvud under krigsåren och därefter föranlett

merarbete för taxeringsmyndigheterna. Vidare erinrar kammarrätten om att

beskattningsnämnderna och taxeringsavdelningarna i den gestaltning de

erhållit genom 1943 års taxeringsreform på grund av krisskatterna och upp-

bördsreformen ännu icke fått arbeta under normala förhållanden; de hade

ej kunnat sysselsätta sig med den ordinarie inkomsttaxeringen ens i samma

utsträckning som under tiden före krigsutbrottet år 1939. Härigenom hade

tillfälle icke medgivits att i någon större utsträckning ägna uppmärksam­

het åt den alltid angelägna uppgiften att verka för enhetlighet i taxeringen.

25

na. Detta borde ske i samarbete med de regelbundet återkommande lands-

kamrerar- och taxeringsintendentmötena, vilka borde erhålla den fastare or­

ganisation varom ofta varit tal i tidigare förd diskussion.

Mcllankommunala prövningsnåmnden

— som i sitt yttrande framhållit,

bland annat, att avsevärda skiljaktigheter mellan olika län visserligen före-

låge i fråga om uppskattningen av värdet av bostad i egen fastighet av annan

fastighets natur men att denna fråga borde upptagas av de sakkunniga, som

skulle överse gällande beskattningsregler, i syfte att genom lagändring få

fram en enklare och mera likformig värdering av nämnda förmån — ifråga­

sätter om icke en enklare organisation med friare arbetsformer än vad de

sakkunniga föreslagit borde eftersträvas.

I det av

överståthållarämbetet

avgivna yttrandet framhålles att spörs­

målet om inrättandet av ett centralt administrativt organ med uppgift att

verka för enhetlighet vid taxeringen vore ett spörsmål, vars lösning visser­

ligen i och för sig tedde sig angelägen, men fråga vore dock huruvida tiden

vore lämpligt vald för lagstiftning i ämnet. Överståthållarämbetet anför där­

vid följande.

De sakkunniga ha trott sig finna vissa brister och ofullkomligheter i taxe-

ringsorganisationen men kommit till den uppfattningen, att åtskilliga av

dessa brister mindre bero på författningsbestämmelsernas innehåll än på

de av tidsomständigheterna betingade svårigheterna att genomföra givna

bestämmelser. Överståthållarämbetet vill med hänsyn till detta uttalande

erinra därom, att 1949 års uppbördssakkunniga understrukit angelägenhe­

ten av att taxeringsförfarandet förbättras och att beskattningsreglerna av­

sevärt förenklas. Det må erinras, att chefen för finansdepartementet den 17

mars 1950 erhållit bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att

verkställa en teknisk revision av kommunalskattelagen m. m. I direktiven för

de sakkunniga har uttalats, att sedermera skulle upptagas frågan om en

översyn av taxeringsorganisationen i syfte att mera effektivt inrikta denna

på kvalificerat taxeringsarbete med därav följande bättre taxeringsresul-

tat. Här avsedda utredningar syfta visserligen ej direkt till övervägandet av

de spörsmål, som behandlats av 1947 års taxeringssakkunniga, men det tor­

de ej kunna förbises, att utredningarna komma att inbegripa frågor, som

stå i mer eller mindre intimt samband därmed. I det hänseendet må bl. a.

framhållas, att en väsentlig omgestaltning kan komma att ske beträffande

besvärsförfarandet och beskattningsnämndernas organisation och uppgif­

ter. Att vid en tidpunkt, då frågan om taxeringsväsendets bottenorganisa­

tion ställts under omprövning inrätta ett organ, som väsentligen kan karak­

teriseras såsom en central institution inom taxeringsväsendet, synes enligt

överståthållarämbctets förmenande ej böra ske med mindre starka skäl tala

härför. Vid övervägande huruvida sådana skäl föreligga har överståthållar­

ämbetet fäst avseende vid att de sakkunniga konstaterat, att genom olika

former av samverkan på åtskilliga områden redan åvägabragts en viss grad

av enhetlighet. Såsom ovan antytts är det visserligen i och för sig önskvärt,

att ett centralt administrativt organ med uppgift alt verka för enhetlighet

inom taxeringsväsendet kommer till stånd, men det synes tvivelaktigt, om

delta bör ske nu. Emellertid äger frågan samband med spörsmålet om med­

delande av förhandsbesked i skattefrågor. Skulle nämligen förslaget om in­

rättandet av eu riksskattenämnd för meddelande av förhandsbesked reali­

seras, synes jämväl lämpligt att anförtro denna nämnd vissa uppgifter av

vägledande och övervakande natur inom taxeringsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

27

eningen vidtagna åtgärderna i syfte att främja enhetlighet och effektivitet

i taxeringsarbetet, framhåller att de vidtagna åtgärderna icke kunde anses

tillräckliga. Önskade man resultat av påtaglig räckvidd, syntes det nödvän­

digt att skapa ett organ med särskild uppgift att verka för en riksomfat­

tande samordning av taxeringsarbetet. Problemet gällde därför hur detta

skulle kunna ske utan att den nuvarande organisationens förtjänster ginge

förlorade. Därvid anföres att gällde frågan allenast att skapa ett kansli

till tjänst för de lokalt verksamma taxeringsmyndigheterna samt med upp­

gift att förbereda landskamrerar- och taxeringsintendentmötena, skulle

huvudmannaskapet för organet utan olägenhet kunna anförtros en kom­

mitté, representerande den centrala administrationen, landskamrerarna och

taxeringsintendenterna samt möjligen även taxeringsnämndsordförandena.

I anslutning härtill uttrycker föreningen önskemålet, att — därest en riks­

skattenämnd icke komme till stånd — i allt fall en upplysningscentral av-

antytt slag måtte inrättas.

Föreningen tillägger emellertid, att eftersträvade man bättre likformighet

framförallt i uppskattningsfrågor genom att tillskapa en central instans,

som kunde giva auktoritativa råd och anvisningar, torde det bli nödvän­

digt att giva detta organ ställning såsom nämnd med lekmannainslag på

sätt de sakkunniga föreslagit. Därvid påpekas att en betydelsefull uppgift

bleve att klargöra innebörden av ny lagstiftning. En på ifrågasatt sätt sam­

mansatt nämnd kunde därvid uttala sig med auktoritet även om dess ord

icke formellt gåves bindande kraft. Det låge dock i sakens natur att fråga

av särskild vikt icke borde avgöras utan diskussion vid möte med lands-

kamrerare och taxeringsintendenter eller med representanter för dessa.

I de yttranden, som avgivits av

Svenska landstingsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund

och

Svenska stadsförbundet,

har — under be­

styrkande av att ojämnheter vidlådde taxeringsresultaten och att det före­

slagna centralorganet syntes utgöra ett värdefullt bidrag till åstadkom­

mande av förbättrade förhållanden på hithörande områden — förslaget om

ett organ att verka för likformighet vid taxeringen tillstyrkts.

Såsom av det förut sagda framgår har även flertalet näringsorganisa-

tioner, som över betänkandet avgivit yttranden, antingen tillstyrkt eller

förklarat sig icke ha något att erinra mot vad de sakkunniga i nu före­

varande hänseenden anfört och föreslagit. Sålunda påpekar t. ex.

Skånes

handelskammare

att med den principiellt genomförda decentraliseringen

av taxeringsorganisationen kunde icke förväntas, att taxeringen varken i

fråga om tolkningen eller tillämpningen av skattelagarna kunde bli så

enhetlig och likformig, som särskilt med hänsyn till rättvisekravet måste

anses önskvärt. Allt eftersom beskattningen och beskattningsväsendet för­

ändrades, måste det därför vara en angelägenhet av vikt att inom de grän­

ser, som grunderna för taxeringsväsendets principiella utformning ined-

gåve, söka tillgodose dylika krav på likformighet och rättvisa i beskatt­

ningen. Den nuvarande avsaknaden av ett organ med samordnande upp­

gift utgjorde en verklig brist i den nuvarande taxeringsorganisationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

28

Kooperativa förbundet

framhåller i sitt yttrande, att det principiellt icke

vore något allmänt intresse att tjänstemannastaben ökades. Snarare bor­

de man undersöka huruvida det icke kunde vara möjligt att undvika

den nya organisationen genom ändringar i skattelagstiftningen så att den­

na bleve lättare att förstå och att tillämpa. Då emellertid effektiva för­

enklingar i skattelagstiftningen vore en fråga på lång sikt, ville förbundet

icke motsätta sig att tillfälliga åtgärder vidtoges med den syftning, som

de sakkunniga föreslagit. Förbundet ville dock betona det angelägna i att

den tilltänkta organisationen icke gåves större omfattning och varaktighet

än som kunde finnas nödvändigt för att avhjälpa påtagliga missförhållan­

den eller behov av uttolkning av skattelagarna. Förbundet anför vidare

att icke sällan hade förmärkts en viss ojämnhet i taxeringen de olika länen

emellan. Det hade hänt, att inom ett eller flera län en helt ny- praxis börjat

tillämpas rörande nog så betydelsefulla taxeringsfrågor. I den mån dessa

frågor berört de för kooperativa föreningar givna särskilda stadgandena

hade det icke i något fall hänt, att förbundet blivit på förhand informerat

i ämnet. Vad beträffade fastighetstaxeringen hade liknande ojämnhet för­

märkts både i principfrågor, exempelvis vad som borde åsättas särskilt

maskinvärde, och beträffande värderingsnormerna. Från denna synpunkt

funne förbundet förslaget i vad det avsåge åtgärder för att åstadkomma

en riktig och enhetlig taxering vara värt att understödjas.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

understryker det för

landets skattebetalare angelägna önskemålet att få till stånd likformighet

vid taxeringen till skatt i olika delar av landet. Organisationen uttalar dock

vissa farhågor för att det centrala organets verksamhet komme att i prak­

tiken medföra en tendens att över hela riket genomgående tillämpa de

strängaste av de principer, som tillämpades inom taxeringsområdena. Från

näringslivets sida måste emellertid med bestämdhet hävdas, att nämnden

i sin verksamhet självfallet måste inrikta sig på en allmän utjämning av-

praxis och i sådant syfte jämväl hade att uppmärksamma överdrivet ni­

tiska skattemyndigheter.

En från övriga näringsorganisationer delvis skiljaktig mening tillkänna-

gives i det av

Sveriges redareförening

avgivna yttrandet. Föreningen anför

bl. a. följande.

Nämndens rådgivande verksamhet, sådan densamma utformats enligt

förslaget, torde komma att leda till att nämnden, sedan någon tid förflutit,

i realiteten blir ett centralt dirigerande organ på taxeringsområdet, samt

att de lokala taxeringsmyndigheternas inflytande på taxeringsarbetet där­

igenom kommer att avsevärt begränsas eller måhända helt försvinna. En

utveckling i sådan riktning kommer givetvis att kräva större personal hos

nämnden samt ökade kostnader för densamma. Att nämndens rådgivande

verksamhet kommer att bliva av ömtålig natur med avseende å förhållan­

det till skattedomstolarna är uppenbart," och de sakkunniga hava ej heller

förbisett, att intressekonflikter kunna uppstå mellan de olika organen, men

anse farhågorna härför icke böra överdrivas. De sakkunniga uttala härut-

innan, att det torde vara att förvänta, att skattedomstolarna i regel komma

att godtaga en på grundval av riksskattenämndens uttalanden under en

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

29

följd av åi- utbildad praxis. En sådan utveckling skulle leda till, att nämn­

den blir så gott som allenarådande på beskattningsområdet, samt att skatte-

domstolarna så småningom helt sättas ur funktion. Ur rättssäkerhetssyn­

punkt innebär detta en allvarlig fara för de skattskyldiga samt kan kom­

ma att medföra ett ensidigt tillgodoseende av det fiskaliska intresset. Be­

tydelsen av att de skattskyldiga kunna förlita sig på en fullt objektiv pröv­

ning av deras skattespörsmål kan icke nog kraftigt understrykas och det

ligger därför vikt uppå, att inga åtgärder vidtagas, som kunna rubba detta

förtroende.

Redareföreningen uttalar därefter som sin mening, att den lämpligaste

anordningen för vinnande av likformighet vid taxeringen vore att utbygga

landskamrerar- och taxeringsintendentmötena till en fastare organisation

och vid dessa möten låta ett lämpligt antal representanter för näringslivet

och löntagarna närvara.

Härefter torde få lämnas en redogörelse för remissyttrandena i vad de

avhandla behovet av att bereda de skattskyldiga möjlighet till f ö r-

handsuttalanden i skattefrågor och frågan om det organ

å vilket det lämpligen borde ankomma a t*t lämna

sådana uttalanden.

I förstnämnda hänseende gäller att det övervägande antalet remissinstan­

ser — däribland statskontoret, kammarrätten, kommerskollegium, flerta­

let länsstyrelser, mellankommunala prövningsnämnden, stadsförbundet,

landskommunernas föx-bund, landstingsförbundet, Föreningen Sveriges

taxeringsintendenter, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och

samtliga hörda näringsorganisationer — i huvudsak anslutit sig till de sak­

kunnigas uppfattning att övervägande skäl talade för åtgärder till efter­

kommande av önskemålet att bereda de skattskyldiga tillfälle att efter fram­

ställning erhålla förhandsuttalanden i skattefrågor. Däremot råder bland

nämnda remissinstanser delade meningar bland annat i avseende å huru­

vida dessa uttalanden borde vara bindande eller ej, i vilken omfattning

uttalanden skulle lämnas och å vilken myndighet det borde ankomma att

göra sådana uttalanden. I huvudsak avstyrkande uttalanden över de sak­

kunnigas förslag ha gjorts i de yttranden, som avgivits av överståthållar-

ämbetet ävensom länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Göteborgs

och Bohus samt Skaraborgs län.

Från remissyttrandena i nu förevarande del torde följande få här återgivas.

Kommerskollegium

framhåller i sitt yttrande, att icke minst för närings­

livet hade de under senare år kraftigt höjda skattesatserna medfört ökat

behov av att på förhand kunna bedöma de skatterättsliga verkningarna av

tilltänkta affärstransaktioner. Med hänsyn till de fördelar, som de sak­

kunnigas förslag innebure för de skattskyldiga, ansåge sig kollegium böra

intaga en positiv inställning till detsamma. Antalet besvär i skatteärenden

skulle måhända komma att minska genom införande av förhandsbesked,

varigenom en önskvärd avlastning i nuvarande skattemyndigheters arbets­

börda borde kunna erhållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

31

niga föreslagit — eu majoritet av representanter för näringslivet skulle med­

dela beskeden. Länsstyrelsen ifrågasatte i stället om förhandsbeskeden icke

lämpligen kunde lämnas antingen av ett »skatteråd», bestående av riksskat­

tenämndens ordförande, ett regeringsråd och ett kammarrättsråd, eller av

riksskattenämndens ordförande, därvid beskedet i sistnämnda fall dock all­

tid skulle underställas regeringsrättens prövning.

Statskontoret

finner det visserligen med hänsyn till den alltmer inveck­

lade skattelagstiftningen och det höga skattetrycket vara önskvärt, att den

skattskyldige före en viss transaktion kunde få besked huru densamma

komme att bedömas ur skatterättslig synpunkt, men samtidigt framhålles

att den av de sakkunniga förordade utformningen av ett dylikt förhands­

besked vore ägnad att väcka betänkligheter ur principiell synpunkt. Skat­

temyndigheternas kompetens bleve i fall av bindande förhandsbesked be­

gränsad till en prövning, huruvida angivna förutsättningar för beskedets

tillämpning vore förhanden. Förslaget innebure sålunda ett betydande av­

steg från gällande förvaltningsrättsliga grundsatser på beskattningsområ-

det. Enligt statskontorets uppfattning skulle riksskattenämnden kunna i

det alldeles övervägande antalet fall lämna de skattskyldiga fullt tillräcklig

vägledning genom att stå till tjänst med upplysningar om gällande skatte­

rättslig praxis i den väckta tolkningsfrågan. Statskontoret förordade där­

för, att nämnden —- i vart fall till dess närmare erfarenheter av verksam­

heten vunnits — erhölle en på dylikt sätt begränsad funktion.

Även

länsstyrelsen i Norrbottens län

vänder sig mot förslaget att för­

handsbeskeden göras bindande och anser att dessa allenast borde tjäna

till ledning vid bedömande av skatteproblem. Länsstyrelsen tillägger att be­

skeden genom riksskattenämndens auktoritet i praktiken likväl finge i regel

samma verkan, som om de vore formellt bindande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län,

som avstyrker de sakkunnigas för­

slag att riksskattenämnden skulle äga meddela bindande förhandsbesked,

framhåller att ett genomförande av förslaget ledde i praktiken till att en

ny sidoordnad instans tillskapades. I den mån denna uppfattning vunne

insteg, skulle riksskattenämndens verksamhet kunna skapa irritation. Skat-

tedomstolarna skulle med all säkerhet ha svårt att förlika sig med att vara

bundna av meddelade förhandsbesked, i all synnerhet som det ofta måste

inträffa, att nämndens uttalanden icke vilade på en samstämmig åsikt inom

nämnden. Organets verksamhet borde i stället få karaktär av rådgivning.

Om så skedde kunde ifrågasättas, huruvida en så omfattande organisation

som den föreslagna vore behövlig.

Kammarrätten

påpekar i sitt remissyttrande, alt den föreslagna riksskatte­

nämndens verksamhet i vad densamma avsåge meddelandet av förhandsbe­

sked bleve likartad med domstolarnas och alt dessas prövningsrätt skulle i

viss motsvarande mån inskränkas. Förslaget innebure i själva verket, att för

taxeringsärenden skulle tillskapas en ny instans av säreget slag. Kammar­

rätten anför vidare.

32

Säkerligen ha de i förhållande till förkrigstiden avsevärt höjda skatterna

till staten främst medverkat till att åtminstone under krigsåren och för

näringsidkare uppkommit önskemål om preciserade och bindande besked

rörande skattelagarnas tolkning i vissa avseenden med hänsyn till en bli­

vande taxering. Sannolikt är att de krav, som under nämnda år fram­

ställdes på möjlighet till förhandsbesked, förorsakades av krigskonjunk-

turskatten och inspirerades av det förhållandet, att näringsidkare i vissa

fall kunde erhålla eftergift av sådan skatt.------------ - Frågan, huruvida det

påstådda behovet för näringsidkare av förhandsbesked alltjämt fortbestår

i samma utsträckning som under krigsåren och åren närmast därefter, har

ej närmare utvecklats av de sakkunniga och undandrager sig kammarrät­

tens bedömande. Vad åter angår den komplicerade skattelagstiftningen så­

som orsak till behovet av en möjlighet att få omfattningen av blivande

skattskyldighet fastställd i förväg, ha de sakkunniga utgått från och grun­

dat förslaget på den uppfattningen, alt lagstiftningen skulle i stort sett bi­

behållas i sin nuvarande utformning. Det måste också enligt kammarrättens

mening betecknas såsom tveksamt, huruvida det med helt bibehållande av

gällande beskattningssystem är möjligt åstadkomma någon mera genom­

gripande omarbetning av lagstiftningen med avseende å dess tekniska ut-

gestaltning, ledande till större klarhet och överskådlighet i de nu vidlyftiga

och ofta även svårtydda författningsbestämmelserna. Skattetrycket befräm­

jar förefintliga tendenser till att i författningarna söka finna utvägar att

komma undan eller nedbringa skatterna. Härav föranledes, tid efter annan,

ändrade bestämmelser till förhindrande av skatteflykt; att överskådlighe­

ten och klarheten därav sällan främjas ligger i öppen dag. Det lärer nu vara

att förvänta, att hela inkomstskattelagstiftningen — sedermera även taxe-

ringsorganisationen — kommer att göras till föremål för en översyn i syfte

att utfinna enklare beskattningsregler än de nuvarande. I den mån förenk­

lingar i skattesystemet kunna genomföras, torde därigenom det eventuella

behovet av förhandsbesked minskas.

Kammarrätten framhåller vidare, att behovet av förhandsbesked delvis

även hade sin grund i skatteprocessens långsamhet; i samband därmed ut­

talas önskvärdheten av att sådana anstalter träffades, att avgörandena av

taxeringsmål kunde ske snabbare än nu merendels vore fallet.

Med understrykande av att kammarrätten bedömt behovet av förhands­

besked utifrån de för närvarande rådande förhållandena, uttalar kammar­

rätten som sin mening att en lagstiftning om förhandsuttalanden syntes

böra sättas i samband med en översyn av skattelagstiftningen, taxerings-

förfarandet och över huvud förvaltningsförfarandet i processuellt avseende.

Kammarrätten vänder sig därefter mot de sakkunnigas uttalande att

meddelandet av förhandsbesked övervägande vore att anse såsom en förvalt-

ningsåtgärd, i följd varav det beskedsgivande organet skulle i huvudsak

icke vara en dömande instans utan fungera som en förvaltningsmyndighet. En­

ligt kammarrättens mening antydde åtskilliga omständigheter — däribland

att organet föreslagits inrättat såsom en nämnd och icke såsom någon

sammanslutning av på beskattningsområdet utbildade tjänstemän och att

den beskedsgivande verksamheten medförde bindande besked för den sär­

skilda taxeringen varigenom en inskränkning ägde rum i skattedomstolar-

nas kompetensområde — att här bleve fråga om en dömande verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

33

Sedan kammarrätten framhållit att föremålet för ett förhandsbesked skul­

le bliva en ur den ordinarie skatteprocessen utbruten specialfråga, anföres

följande.

Beträffande frågan, huruvida befogenhet att meddela förhandsbesked över

huvud bör tillkomma något med domstolarna sidoordnat organ, må erinras

om vad kammarrätten tidigare anfört, då liknande anordningar på andra

skatteområden än det ordinära varit föreslagna. Sålunda framhöll kammar­

rätten, då centrala krisskattenämnden — sedermera benämnd centrala

krigskonjunkturskattenämnden — föreslagits skola äga fastställa regler

för tillämpning av förordningen om dylik skatt, att det ej syntes lämpligt

anförtro detta åt nämnden. Dylika regler, vilka givetvis måste bliva bin­

dande för myndigheterna •— även kammarrätten och regeringsrätten — bor­

de utfärdas endast av Kungl. Maj :t. Den ändringen gjordes därefter i försla­

get, innan det genomfördes, att nämndens befogenhet bestämdes dels till

att avgiva yttranden, dels till att, när anledning yppades, hos Kungl. Maj :t

avgiva förslag till regler för tillämpning av förordningen. Av betänkandet

framgår att, då fråga var om centrala omsättningsskattenämndens organi­

sation och en ifrågasatt utvidgning av nämnden givna befogenheter, kam­

marrätten visserligen förordade en viss och sedermera genomförd utökning

av nämndens kompetens, men i övrigt intog den ståndpunkten, att frågor

om tillämpningen i det enskilda fallet av vid inkomstbeskattningen gällande

regler — till vilka i omsättningsskatteförordningen hänvisades — icke kunde

anförtros en myndighet vid sidan av de vanliga instanserna och att följakt­

ligen, därest en förhandstolkning skulle lämnas, avgivandet av denna och

det slutliga dömandet måste ske i samma instans. I fråga om den av beskatt-

ningsorganisationssakkunniga föreslagna riksskattenämndens befogenheter,

avseende de ordinarie skatterna, yttrade kammarrätten bland annat, att i

den mån nämndens verksamhet skulle kunna anses innebära, att mer eller

mindre bestämda direktiv gåves prövningsnämnderna i deras dömande verk­

samhet, en sådan inverkan måste anses obehörig och därjämte oförenlig

med syftet att organisera prövningsnämnderna såsom en verklig instans i

förvaltningsprocessen.

Kammarrätten har ej funnit skäl att på nu förevarande spörsmål i senast

avhandlade hänseende anlägga andra synpunkter än dem, varåt kammar­

rätten tidigare vid skilda tillfällen givit uttryck. Bindande förhandsuttalan-

den rörande skatteförfattningarnas tillämpning i speciella fall böra därför

i princip avgivas endast av skattedomstol.-------------- Ett avsteg från princi­

pen, att uteslutande skattedomstol bör handhava den ifrågasatta uppgiften,

kan motiveras allenast därmed, att i vissa fall ett mycket trängande behov

anses vara för handen, vilket icke kan tillgodoses genom anordningar inom

ramen för nuvarande instansordning. Här åsyftas de i direktiven och i mo­

tiven för förslaget berörda fall, kanske endast ett fåtal, avseende planerade

nyanläggningar eller nyanskaffningar inom bland annat industrien, handeln

och transportväsendet ävensom andra tilltänkta affärstransaktioner, vilkas

fullföljande på grund av deras ekonomiska räckvidd ställas i beroende av

att skattefrågorna dessförinnan bliva lösta, helt eller till större delen i en­

lighet med vederbörandes hemställan.

Kammarrätten övergår så att behandla frågan om den tänkta befogenhe­

tens omfattning och påpekar att därvid bleve behovet utslagsgivande. Kam­

marrätten framhåller, att ett fullt legitimt behov av bindande besked en­

dast undantagsvis torde vara för handen. Beträffande eu del skattefrågor

,‘5 Biharnj till riksdagens protokoll 1031. i samt. .Yr 64.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

35

grupper i boksluten såsom värdering av varulager och nedskrivning på

kontraherade varor. Därefter anföres följande.

Nämnden har lämnat allmänna ombudet sitt fulla stöd, då denne försökt

att redan på tidigt stadium lämna svar på sådana förfrågningar. Nämnden

hyser nämligen den uppfattningen, att de skattskyldiga hava berättigade

anspråk på att få kännedom om skattemyndigheternas inställning till vär­

deringsfrågor redan före bokslutet. Om skattemyndigheterna göra avvikelse

från den i räkenskaperna gjorda värdesättningen, kan det ofta bli fråga om

så stora höjningar av taxeringarna att företagen kunna få likviditetsbekym-

mer. Det är även i det allmännas intresse att såvitt möjligt undvika skatte-

processer rörande nu berörda värderingsfrågor. Innan en fast praxis hunnit

utbilda sig, är utgången hos skattedomstolarna oviss, och om utslagen gå

skattemyndigheterna emot, kan räntan å restituerade skatter ofta uppgå till

stora belopp. Eftersom räntan beräknas efter fem procent, blir den kort­

fristiga upplåning, som förfarandet innebär, mycket dyrbar för det allmän­

na. Nämnden har därför före utgången av de två senaste kalenderåren med

stöd av bestämmelserna i 75 § taxeringsförordningen gjort uttalanden om

sin inställning till nedskrivning å kontraherade varor under det närmast

följande taxeringsåret. Vidare har allmänna ombudet i samförstånd med

nämnden gjort uttalanden om sin inställning å tjänstens vägnar till ned­

skrivning å inneliggande varulager hos företag, som driva industriell rö­

relse. Dessa uttalanden hava godtagits av det stora flertalet skattskyldiga,

och bokslutsbeskeden torde ha varit en bidragande orsak till att besvär till

kammarrätten rörande värderingsfrågor under de senare åren förekommit

endast i undantagsfall.

Mellankommunala prövningsnämnden tillägger, att med de goda erfaren­

heter, som nämnden haft av förhandsbesked, vore det naturligt, att nämn­

den med tillfredsställelse hälsade de sakkunnigas förslag, som innebure att

förhandsbesked i hela landet skulle kunna lämnas i ökad omfattning. Visser­

ligen torde sådana förhandsbesked, som av nämnden betecknats såsom bok­

sluts- och deklarationsförfrågningar, även i framtiden huvudsakligen kom­

ma att lämnas av taxeringsintendent och även när det gällde förfrågningar

i samband med planerade affärstransaktioner torde den skattskyldige ofta

finna det enklare att i första hand begära besked hos vederbörande lands-

kamrerare och taxeringsintendent. Men i vissa fall torde förhandsbesked

icke kunna erhållas från annat håll än riksskattenämnden. Så kunde fallet

vara t. ex. när det gällde rättsfrågor och bedömningsfrågor av sådan räck­

vidd, att de berörde skattskyldiga i olika län.

I det yttrande som avgivits av

länsstyrelsen i Skaraborgs län

påpekas,

att åtskilliga av de ämnen, som av de sakkunniga ansetts lämpade för ett

förhandsbesked, icke vore lika aktuella nu som under förkrigsåren. Vidare

framhålles att även efter tillkomsten av en central nämnd måste skatte-

domstolarnas och främst regeringsrättens avgöranden tillmätas den störs­

ta betydelse för vinnande av enhetlighet i rättstillämpningen. Inom så­

dana områden av skattelagstiftningen, som icke underginge alltför stora

och hastiga förändringar, hade denna praxis också efter hand allt mer

vunnit i stadga. Länsstyrelsen hade icke blivit övertygad om nödvändig­

heten eller lämpligheten av att det ifrågasatta centralorganet tillskapades.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

erinrar om de förhandsbesked,

som i olika omfattning enligt nu gällande ordning lämnades genom veder­

börande taxeringsintendenter och allmänna ombudet hos mellankommunala

prövningsnämnden, och framhåller att med en central funktionär som kon­

sulent, beredd att samråda med intendenterna i förekommande fall, skulle

ytterligare mycket av värde kunna vinnas. Däremot ansåge sig länsstyrelsen

icke kunna tillstyrka, att bindande förhandsbesked på av de sakkunniga

föreslaget sätt finge meddelas av en riksskattenämnd.

I det yttrande, som

länsstyrelsen i Kronobergs län

avgivit, framhålles att

genom ändrad lagstiftning (fri avskrivning m. m.) och utbildad praxis

torde intresset för förhandsbesked i avskrivningsfrågor numera ha betyd­

ligt minskat. Det vore emellertid uppenbart, att många fall funnes, då det

måste vara av stort värde för de skattskyldiga att på förhand få besked

om en affärstransaktions skatterättsliga verkningar. Med hänsyn till de

svårigheter, som vore att emotse vid en prövning av om förutsättningarna

för förhandsbeskedets tillämpning förelåge vid taxeringen, och då den be­

gränsning av skattedomstolarnas fria prövningsrätt, som förhandsbeske­

den innebure, måste medföra allvarliga olägenheter hl. a. genom den ojämn­

het i taxeringen, som uppkomme då skattedomstolarna icke ansåge sig

kunna dela riksskattenämndens uppfattning, kunde länsstyrelsen likväl

icke tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

— som berört vissa av de kompetens­

konflikter, vilka vid förslagets genomförande uppkomme i förhållande till

skattedomstolarna, och de olägenheter, som föranleddes av bindande för­

handsbesked att gälla för en skattskyldig men icke för en annan i samma

läge — erinrar bland annat om det principiellt oriktiga i att prövnings-

nämnder och skattedomstolar skulle mot sin övertygelse vara pliktiga att

döma enligt en av sidoordnad myndighet given tolkning i viss fråga. Till

dess man funnit någon utväg att undgå sådana situationer, måste länssty­

relsen intaga en negativ inställning till förslaget. Länsstyrelsen tillägger,

att man kunde fråga sig, om det överhuvud funnes anledning meddela

förhandsbesked. Det förefölle som om åtskilliga frågor som ansetts på­

kalla sådant besked, redan vunnit sin lösning. Förhandsbeskeden syntes

på grund av övergången från krisförhållanden till mera normala förhål­

landen och på grund av lagstiftningens utveckling numera i stort sett sak­

na intresse för de skattskyldiga.

Överståthållarämbetet,

som avstyrkt de sakkunnigas förslag om bindande

förhandsbesked, erinrar till en början om att det visserligen icke innebure

någon principiell nyhet, att enskilda personer bereddes möjlighet att ge­

nom förhandsbesked överblicka, huru deras förhållande till staten i visst

avseende komme att regleras i en given situation. Lagstiftningen i hithö­

rande frågor hade emellertid utmärkts av en utomordentlig försiktighet

och tagit sikte på noggrant avgränsade fall inom relativt begränsade rätts­

områden. Det av de sakkunniga föreslagna frågeinstitutet hade en annan

karaktär; det hade givits en synnerligen vid omfattning.

37

Sedan ämbetet därefter uppehållit sig vid, bland annat, de kompetens­

konflikter gentemot skattedomstolarna, som vid ett genomförande av för­

slaget uppkomme, och vissa andra av förslaget föranledda problem — en

närmare redogörelse för vad ämbetet härutinnan anfört skall lämnas i sena­

re sammanhang — uttalar ämbetet tvivel om de praktiska möjligheterna att

framgå enligt förslagets linje, och säger sig instämma i det uttalande, som

på sin tid gjordes av centrala omsättningsskattenämnden, att det låge något

i viss mån orimligt i att utfärda bindande förklaringar om förhållanden, som

lätt nog kunde förändras.

överståthållarämbetet tillägger, att de invändningar, som kunde riktas

mot de sakkunnigas lösning, hämtade huvudsakligen sin fulla kraft ur det

förhållandet, att förhandsbeskeden föreslagits skola vara bindande. En an­

ordning med icke bindande förhandsbesked eliminerade i stort sett kolli-

sionsproblemet. Ämbetet ansåge att frågan om icke bindande besked i skat­

tefrågor förtjänade att ånyo övervägas. Därvid syntes särskilt böra beaktas

de erfarenheter man redan hade av den beskedsgivande verksamhet, som

utövats av centrala omsättningsskattenämnden, centrala krigskonjunktur-

skattenämnden och centrala uppbördsnämnden. En dylik beskedsgivande

verksamhet syntes på ett naturligt sätt kunna anknytas till ledande och

övervakande uppgifter inom taxeringsväsendet. Frågan om inrättandet av

ett centralorgan borde samordnas med övriga uppkommande organisations­

frågor inom beskattningsväsendet.

Föreningen Sveriges taxeringsintcndenter

framhåller, att den av de sak­

kunniga föreslagna anordningen med riksskattenämnden såsom ett admi­

nistrativt organ, som skulle kunna disponera över statens och kommuner­

nas beskattningsanspråk, ingåve allvarliga betänkligheter. Den skattskyldiges

merendels berättigade krav på besked bleve visserligen väl tillgodosett men

det framstode som mindre lämpligt att nämnden genom en administrativ verk­

samhet i icke domstolsmässiga former skulle vid sidan av regeringsrätten

komma att verka såsom ett prejudikatbildande organ. Risken syntes vara stor

för alt nämnden på grund av sin sammansättning kunde komma att påverkas

av skattepolitiska hänsyn eller eljest bedöma saken ur andra synpunkter

än dem, som regeringsrätten anlade. Kunde förhandsbeskeden ordnas un­

der lämpliga former, torde emellertid förutsättningar finnas för att denna

nyhet skulle icke endast tillfredsställa den skattskyldiges privata intressen

utan även giva stadga åt praxis på ett tidigt stadium. I anslutning härtill

uttalar föreningen önskemålet att förhandsprövningen på något sätt gåves

karaktär av process, där den skattskyldige och hans fiskaliska motpart

tillädes samma möjligheter att utveckla sina synpunkter. Riksskattenämn­

den syntes icke böra göras till sista instans; beskeden borde kunna över­

klagas hos regeringsrätten såväl av den skattskyldige som av företrädare

för det allmännas skattcanspråk.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

uttalar tveksamhet inför för­

slaget med bindande förhandsbesked, vilket innebure ett föregripande av

taxeringsnämndens prövning. Förbundet, som i och för sig hälsade innit-

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

tandet av en riksskattenämnd med tillfredsställelse, förordade att nämn­

den tillädes en blott rådgivande och vägledande verksamhet.

Sveriges industriförbund

och

Stockholms handelskammare

åberopa som

eget utlåtande ett av delegerade för nämnda näringsorganisationer samt

för Svenska bankföreningen och Svenska försäkringsbolags riksförbund i

ärendet avgivet yttrande. I detta yttrande understrykes, att de höga skat­

tesatserna medförde ett allt mer trängande behov av bindande förhands­

besked i de ofta svårbedömda skattefrågorna. Sådana förhandsbesked vore

i första hand ägnade att minska olägenheterna för de skattskyldiga av

ovisshet om beskattningsreglernas innebörd eller tillämpning. Men de kun­

de jämväl såtillvida bidraga till en begränsning av den nuvarande skatte­

belastningens produktionshämmande verkningar att ovissheten om de skat-

teutgifter, som skulle upptagas i en förhandskalkyl rörande planerad verk­

samhet eller andra tilltänkta affärstransaktioner åtminstone i huvudsak

kunde undanröjas, så att den återhållande faktor å det enskilda initiati­

vet, denna ovisshet innebure, bleve eliminerad. I båda dessa hänseenden

torde den av de sakkunniga föreslagna riksskattenämnden vara väl ägnad

att avhjälpa nuvarande brister i taxeringsorganisationen.

Även i det helt övervägande antalet yttranden, som avgivits av

övriga

organisationer på näringslivets områden,

ha vad de sakkunniga anfört an­

gående behovet av förhandsbesked och det för lämnandet av sådana besked

lämpligaste organet vunnit instämmanden. I samband därmed har önske­

målet om ett genomförande snarast möjligt av förslaget uttalats.

Allenast i det av

Sveriges redareförening

avgivna yttrandet riktas in­

vändningar mot de sakkunnigas förslag, nämligen till den del förslaget in­

nebär att förhandsbeskeden skulle lämnas av riksskattenämnden. Förening­

en förordar — ur synpunkten att förhandsbeskeden icke finge komma i

konflikt med skattedomstolarnas avgöranden — att en särskild avdelning

inom kammarrätten erhölle rätt att på begäran av skattskyldig lämna dy­

lika besked. Denna avdelning inom kammarrätten borde i så fall förstär­

kas med lämpligt antal representanter för näringslivets olika grenar, över

kammarrättens beslut skulle såväl den skattskyldige som vederbörande

taxeringsintendent äga besvära sig hos regeringsrätten.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga anfört om behovet av åtgärder till befrämjande av

större likformighet vid taxeringen har vunnit anslutning i det helt övervä­

gande antalet remissyttranden. Även för egen del kan jag i huvudsak an­

sluta mig till de sakkunnigas uttalanden. Om än en viss utjämning i avse­

ende å uppskattningen av naturaförmåner och liknande förmåner numera ägt

rum, synes — såsom ock i vissa remissyttranden understrukits och med

exempel belysts — åtskilligt återstå att göra för att en tillfredsställande

ordning skall uppnås och onödig irritation bland de skattskyldiga und­

vikas. Det nu sagda gäller i än högre grad sådana uppskattningsfrågor som

t. ex. avdrag för värdeminskning å fastighet och inventarier, avdragsgilla

39

rese- och representationskostnader och värdet å vissa förmögenhetstillgång-

ar. I frågor som dessa ha taxeringsmyndigheterna visserligen att i varje sär­

skilt fall söka verkställa en individuell prövning med hänsyn till föreliggande

särskilda omständigheter. Av skilda skäl har det emellertid visat sig i prak­

tiken nödvändigt att ofta nog tillgripa en schablonberäkning. I fall då såda­

na beräkningsmetoder måste användas, är det ett angeläget önskemål att

vinna kontroll däröver att de lokalt tillämpade schablonerna så utformas, att

de vid tillämpningen leda till resultat, som även vid en jämförelse olika taxe-

ringsdistrikt emellan te sig rättvisa och likformiga. I anslutning härtill och

på föranledande av vad i några remissyttranden påpekats får jag understry­

ka, att det nyss sagda icke innebär att jag förordar en schablonmässig taxe­

ring i fall, där taxeringsmyndigheterna ha tillräckligt material för ett indivi­

duellt bedömande. Ej heller innebär det en rekommendation av schablo­

ner, som skulle leda till en likformighet av den art, att värderingen av för­

måner o. d. bleve lika för hela landet utan hänsyntagande till olika orter

emellan varierande hyresnivå, marknadspriser, etc. Givetvis åsyftas i och

för sig icke heller — såsom i något remissyttrande befarats — att genom

en central översyn av beskattningsnormerna nå en för landet generell till-

lämpning av den strängaste av de principer, som för närvarande tillämpas

inom något lokalt taxeringsområde. Syftet är allenast att uppnå med skatte-

författningarna överensstämmande samt likformiga och rättvisa taxeringar.

Även när det gäller rättsfrågor — vartill äro att hänföra t. ex. spörs­

målen om en persons skattskyldighet, om skatteplikt föreligger för viss

inkomst eller ej och huruvida omkostnader av visst slag falla inom eller

utom ramen för den lagligen medgivna avdragsrätten — synes uppenbart,

att en central rådgivning är ägnad att befordra en enhetlig tillämpning

även för tiden intill dess frågan genom utslag i högsta instans eller på an­

nat sätt kan ha vunnit sin slutliga lösning.

Vissa av de nyss åsyftade spörsmålen ha visserligen numera — genom

utslag i regeringsrätten eller genom ändrad lagstiftning — vunnit sin lös­

ning. Det låter sig möjligen även säga, att en del av de dithörande frågorna

äro sådana, som erhålla aktualitet huvudsakligen blott i tider av rubbad eko­

nomisk jämvikt eller då av särskilda skäl speciella, tidsbegränsade lagstift­

ningsåtgärder genomföras. Dessa synpunkter utgöra dock icke något skäl mot

inrättandet av ett centralt organ med nyss antydda uppgifter. Erfarenheten

visar nämligen, att nya skatteproblem ständigt uppkomma. Detta kan för­

anledas av ny skattelagstiftning, av annan lagstiftning som är av beskaffen­

het att påverka skatteförfattningarnas tillämpning, av den allmänna sam­

hälleliga och ekonomiska utvecklingen eller av andra orsaker. Det torde i

detta sammanhang — i anledning av vad i några remissyttranden påpekats

— få tilläggas, att frågan om en förenkling av inkomstskattelagstiftningen

är en fråga på relativt lång sikt och att en sådan i och för sig mycket önsk­

värd förenkling knappast kan förutses i nämnvärd utsträckning komma att

påverka det framtida behovet av ett centralt organ.

Vidare må framhållas, att det centrala organets verksamhet i nu disku­

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

40

terade hänseenden i icke ringa grad komme att tillika innebära en rationa­

lisering av arbetet med upprättandet av de lokala anvisningarna till det

årliga taxeringsarbetet och till de allmänna fastighetstaxeringarna. Sålunda

skuile det ankomma på centralorganet att utarbeta och fastställa sådana

blanketter och formulär, som för närvarande utarbetas inom varje läns

taxeringsavdelning till tjänst för taxeringsnämnderna. Vidare skulle detta

organ vara behjälpligt vid utarbetandet av sådana ändringar i prövnings-

nämndernas och taxeringsintendenternas anvisningar, som betingades av

ändrad lagstiftning eller nytillkomna prejudicerande utslag av skattedom-

stolarna. Landskamrerarna och taxeringsintendenterna skulle därjämte få

möjlighet att genom en formlös kontakt med det centrala organet eller dess

tjänstemän på ett enkelt och tidsvinnande sätt kunna erhålla orientering i

aktuella frågor. Det centrala organets verksamhet skulle således — sam­

tidigt som densamma tillskapade större garantier för likformighet vid taxe­

ringen — medföra en i och för sig mycket önskvärd lindring i vissa av

taxeringsavdelningarnas och prövningsnämndernas nuvarande arbetsupp­

gifter.

1 detta sammanhang må jämväl framhållas, att tillkomsten av ett centralt

organ av angiven karaktär skulle leda till en viss, i och för sig önskvärd av­

lastning av finansdepartementets rättsavdelnings arbetsbörda och därigenom

möjliggöra, att ocniia avdelning kunde mera fullständigt disponeras för sina

egentliga arbetsuppgifter.

Frågan om likformighet vid taxeringen innefattar i sig även spörsmålet

om en effektivisering av taxeringskontrollen. Det är nämligen uppenbart, att

kravet på en likformig taxering innefattar ett krav på kontroll av de skatt­

skyldigas inkomst- och utgiftsredovisning så att garantier i görligaste mån

vinnas för att skattepliktiga intäkter korrekt upptagas i självdeklarationer­

na och att avdrag tillgodotöras de skattskyldiga för omkostnader, som lag­

ligen äro avdragsgilla, men icke för andra omkostnader.

Det torde icke vara någon hemlighet, att vissa bristfälligheter vidlåda den

nuvarande taxeringskontrollen. Särskilt gäller detta kontrollen av rörelse-

idkares och fria näringsutövares självdeklarationer. Orsakerna härtill torde

i viss utsträckning vara att finna i beskattningsnämndernas organisation.

Utan att närmare ingå på detta spörsmål må dock erinras om att taxerings­

nämnderna ha en mycket kort tid till förfogande för genomförandet av ett

vidlyftigt kontrollarbete. Svårigheterna att få fram ett tillräckligt och tillför­

litligt underlag för en deklarationslcontroll äro ofta mycket stora. När det

gäller rörelseidkares deklarationer, kan en verklig granskning av deklara­

tionen i allmänhet göras först efter en mer eller mindre fullständig räken-

skapsgranskning och för en sådan granskning saknas ofta nog tid, varjämte

för uppgiften kräves kunnighet i bokföring i en utsträckning, som taxerings-

nämndsordförandena mera sällan besitta. Genom den år 1943 genomförda

reformen på taxeringsväsendets område — innebärande bland annat ett

sammanförande av rörelseidkares deklarationer till granskning av särskilda

taxeringsnämnder och genomförandet av taxeringskonsulentorganisationen

— har visserligen åtskilligt vunnits ur synpunkten av en förbättrad deklara-

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

41

tionskontroll, men fortfarande torde gälla att taxeringen i första instans av

skattskyldiga, varom nu är tal, ofta är otillfredsställande. Först på prövnings-

nämndsstadiet och sedan länsstyrelsernas taxeringsavdelningar och deras

bokgranskningsexpertis inkopplats, kan bli fråga om en effektiv gransk­

ning. Emellertid har det visat sig, att taxeringsavdelningarnas personella

och övriga resurser i betydande omfattning icke varit tillräckliga för ifråga­

varande arbetsuppgifter. Bokgranskning har, såvitt vissa län angår, i all­

mänhet endast hunnit verkställas i sådana taxeringsärenden, som genom be­

svär av den skattskyldige dragits under prövningsnämndens särskilda pröv­

ning.

Det nu sagda är naturligen ägnat att i första hand aktualisera frågan om

en omprövning av beskattningsnämndernas och taxeringsavdelningarnas or­

ganisation. Jag får i detta sammanhang erinra om vad jag uttalade till stats­

rådsprotokollet den 17 mars 1950 i samband med en hemställan om be­

myndigande att tillkalla sakkunniga för verkställande av en teknisk revision

av inkomstskattelagstiftningen. Jag framhöll därvid att min avsikt vore att

sedermera — när resultaten av utredningen rörande inkomstskattelagstift­

ningen förelåge och det sålunda blivit klarlagt i vad mån arbetsuppgifter av

enklare beskaffenhet på denna väg kunde avlastas taxeringsmyndigheterna

—- upptaga frågan om en översyn av taxeringsorganisationen i syfte att mera

effektivt inrikta denna på kvalificerat taxeringsarbete med därav följande

bättre taxeringsresultat. Sedermera — eller i betänkande den 9 maj 1950 (nr

46) —- har bevillningsutskottet i anledning av väckta motioner föreslagit

riksdagen att hos Kungl. Maj :t hemställa om en utredning rörande bland

annat en effektivisering av taxeringsförfarandet. Utskottets hemställan har

vunnit riksdagens bifall.

I yttrande över taxeringssakkunnigas betänkande har bl. a. överståthål-

larämbetet uttalat tvivel om lämpligheten av att vid en tidpunkt, då frågan

om taxeringsväsendets bottenorganisation ställts under diskussion, inrätta

ett organ, som väsentligen kunde karakteriseras såsom en central institu­

tion inom taxeringsväsendet.

För egen del kan jag icke finna en invändning av sådan art bärande. Väl

låter det sig sägas, att när den ifrågasatta översynen verkställts och en för­

bättring och effektivisering av taxeringsorganisationen kommit till stånd,

en revision av det centrala organets arbetsuppgifter i vissa hänseenden möj­

ligen kan bli erforderlig. Men det torde kunna förutses, att om i dagens

läge frånvaron av ett på förevarande område centralt verksamt organ utgör

en påtaglig brist i vår taxeringsorganisation, så kommer detta att vara fallet

även efter en omorganisation av taxeringsväsendets bottenorganisation,

önskemålet att med hjälp av ett centralt organ samordna vissa åtgärder på

deklarationskontrollcns område och låta lokalt vunna erfarenheter snabbt

bringas till samtliga taxeringsmyndigheters kännedom torde nämligen

framdeles komma att göra sig gällande med samma kraft som för närvaran­

de. Till de åtgärder som med det nyss sagda åsyftats -—- exempelvis en ratio­

nalisering av den s. k. stickprovskontrollen, eu samordning över hela riket

eller delar av riket av s. k. kategorigranskning, rekommendationer angående

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

rationella och praktiska grunder för genomförandet av bokgranskningar,

sammanställande och bekantgörande av resultatet av vunna erfarenheter på

området o. s. v. — torde jag få återkomma längre fram.

Förut har framhållits att åtskilliga av de uppgifter, som det centrala orga­

net avsetts skola handhava ur synpunkten att verka för en likformig taxe­

ring, innebära förhandsuttalanden i taxeringsfrågor, lämnade utan direkt bin­

dande verkan men i kraft av organets auktoritet. De sakkunniga ha emeller­

tid därjämte föreslagit, att bindande förhandsbesked skulle på framställning

av de skattskyldiga kunna lämnas i särskilda fall. Förslaget i denna del

åsyftar att tillgodose ett vid flera tillfällen från näringslivets sida framställt

önskemål om möjlighet att erhålla besked angående det skatterättsliga be­

dömandet av en planerad åtgärd eller investering för industriellt ändamål.

Därvid har önskemålet motiverats med en hänvisning till att den skatte-

rättsliga effekten av en åtgärd eller en investering vore av stor betydelse,

när det gällde att bedöma densamma ur affärsekonomisk synpunkt, samt

att skattelagstiftningen vore i sina stycken så invecklad eller svårtolkad, att

de skattskyldiga själva mången gång saknade möjlighet att i frågan bilda

sig en tillräckligt säker uppfattning.

Det torde få erinras om att — såsom av det förut sagda framgår — frågan

om förhandsbesked vid ett par tillfällen varit föremål för riksdagens upp­

märksamhet. Sålunda framhöll t. ex. bevillningsutskottet vid 1941 års riks­

dag (bet. nr 33), i anledning av väckta motioner, att det syntes utskottet

vara av stort värde för rörelseidkare att vid nyanläggningar eller nyanskaff­

ningar för industriellt ändamål kunna erhålla ett förhandsuttalande. Det

tillädes att skulle en sådan anordning bliva av någon större praktisk bety­

delse, syntes nödvändigt, att det särskilda organet erhölle sådan befogen­

het, att dess på förhand gjorda uttalanden bleve fullt bindande för alla

parter.

Vidare må här erinras om uttalandet i direktiven för utredningen, att det

icke kunde förnekas att en möjlighet att erhålla förhandsbesked i skatte­

frågor i samband med nyanläggningar och andra ekonomiska transaktioner

av större vikt skulle vara av betydande värde för vederbörande näringsidkare

och ägnat att i sin mån befordra ett rationellt utnyttjande av produktions­

medlen.

De sakkunnigas förslag om förhandsbesked har — främst ur de synpunk­

ter, som framgå av det nyss sagda — tillstyrkts i flertalet remissyttranden.

Blott några få remissinstanser ha uttalat den meningen, att något egentligt

behov av förhandsuttalanden icke skulle föreligga. I några av de yttranden,

där behovet av förhandsuttalanden vitsordats, har dock de sakkunnigas för­

slag i vissa delar kritiserats. Invändningar ha därvid främst riktats mot att

förhandsuttalandena skulle givas formen av bindande besked.

För egen del ansluter jag mig till en början till de sakkunnigas uppfatt­

ning, att ett legalt behov av förhandsbesked uppenbarligen finnes och att

tiden nu är inne för åtgärder i syfte att tillgodose detta behov. Det torde

knappast råda delade meningar därom att det nuvarande skattetrycket i

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

43

åtskilliga fall medför, att den skattemässiga innebörden av en planerad in­

vestering kan vara betydelsefull, understundom kanske utslagsgivande, för

ett korrekt företagsekonomiskt bedömande av investeringens lämplighet. Så­

som ett enda belysande exempel kan nämnas den betydelse, som är att till-

lägga svaret på frågan huruvida en viss anläggning skatterättsligt är att

hänföra till sådan del av byggnad som bör åsättas särskilt maskinvärde eller

ej och förty av beskaffenhet att falla inom eller utom ramen för vad som

omfattas av rätten till fri avskrivning.

Det är också uppenbart, att vår skattelagstiftning varken för närvarande

är eller framdeles torde kunna komma att bli så utformad, att tolknings-

och tillämpningssvårigheter kunna undvikas. Jag hänvisar till vad jag tidi­

gare anfört därom att erfarenheten utvisar att nya skattespörsmål ständigt

uppkomma, spörsmål som ofta ha sin grund i den allmänna samhällsekono­

miska utvecklingen och som vid en skattelagstiftning icke kunna förutses.

Av det nu sagda framgår även, att jag icke kan dela den i vissa remissytt­

randen framförda uppfattningen att behovet av förhandsbesked i så hög

grad hänfört sig till den gångna krigs- och kristiden med då rådande spe­

ciella förhållanden, att en permanent lagstiftning om förhandsbesked icke

syntes vara till behovet tillräckligt klarlagd. En annan sak är att synpunk­

ter som dessa kunna påverka bedömandet av i vilken utsträckning förhands­

besked kunna komma att meddelas och av den organisation som blir för

ändamålet erforderlig.

Invändningarna mot de sakkunnigas förslag hänföra sig i övrigt huvud­

sakligen till den omständigheten, att beskeden skulle vara bindande. Det har

sålunda invänts,

att

meddelandet av dylika förhandsbesked vore till sin ka­

raktär en domstolsakt, varför anordningen innebure ett avsteg från gällande

instansordning och ett ingrepp i domstolarna allena tillkommande befogen­

heter,

att

det vore principiellt oriktigt att tvinga beskattningsnämnderna fast­

ställa taxeringar, som kunde av dem anses vara oriktiga,

att

en bristande

jämlikhet och likformighet uppkomme i sådana fall, där beskattningsnämn-

den hade att för en skattskyldig tillämpa ett av nämnden såsom felaktigt

ansett förhandsbesked, medan samma nämnd beträffande en annan skatt­

skyldig i samma läge, som icke hade att åberopa sig på ett erhållet förhands­

besked, beslutade på ett motsatt sätt,

samt att

betydande tolkningssvårighe-

ter voro att emotse, när det gällde att pröva huruvida de förutsättningar,

varå förhandsbeskedet grundade sig, sammanfölle med vid taxeringstillfäl-

let konstaterade omständigheter.

Härom torde i detta sammanhang följande få anföras.

För att förhandsbeskeden skola bliva av avsett värde för de skattskyldiga

torde — såsom i direktiven för utredningen och i andra sammanhang fram­

hållits — vara erforderligt, att beskeden under angivna förutsättningar

garantera

de skattskyldiga ett visst bedömande ur skatterättslig synpunkt.

Ett allenast vägledande uttalande skulle i åtskilliga fall säkerligen icke på

ett tillfredsställande sätt fylla det behov, som en lagstiftning om förhands­

besked åsyftade alt tillgodose. Härtill kommer att en för den skattskyldige

betänklig och ur det allmännas synpunkt knappast försvarlig situation

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

skulle uppkomma i sådant fall, där den skattskyldige byggt sitt handlande

på ett s. k. auktoritativt förhandsuttalande, vilket vid en prövning i högsta

instans, sedan investeringen redan gjorts, underkändes.

Med denna uppfattning kan en anordning med bindande förhandsbesked

avvisas allenast därest vägande skäl ur andra synpunkter finnas att anföra

mot densamma.

Vad då angår invändningarna om kompetenskonflikter med skattedomsto-

lar och beskattningsnämnder, är det uppenbart att dessa invändningar helt

sammanhänga med hur frågan om förhandsbesked tekniskt löses. Om be-

skattningsnämnderna ägde meddela dylika besked och om ömsesidig be-

svärsrätt till kammarrätten och regeringsrätten föreskreves, skulle befo­

gade invändningar av nyss angiven art icke kunna framställas. Emellertid

vore en sådan anordning — som icke från något håll ifrågasatts — av

uppenbara skäl alltför osmidig och ur skilda synpunkter olämplig. Där­

emot är den av kammarrätten föreslagna anordningen — innebärande att

nämnda domstol skulle ha att i första hand meddela förhandsbesked och

att sådana besked skulle kunna överklagas hos regeringsrätten — mera

förtjänt att övervägas. Mot en sådan ordning måste emellertid invändas vad

de sakkunniga anfört därom, att meddelandet av förhandsbesked förutsät­

ter en beredning av administrativ karaktär, som icke väl låter sig inpassas i

de uppgifter, vilka åvila en förvaltningsdomstol som kammarrätten. Jag

åsyftar härvid att ett förhandsbesked kan behöva föregås av ett utrednings-

förfarande, som i det särskilda fallet förutsätter införskaffandet av upplys­

ningar från sakkunniga, statliga myndigheter och enskilda organisationer

på näringslivets områden samt diskussioner icke blott med den beskeds-

sökande utan även med andra berörda.

Om det således är uppenbart, att ett särskilt beredningsorgan måste för

ändamålet tillskapas, är det också naturligt att detta organ tillägges upp­

giften att meddela förhandsbeskedet. Sedan väl all erforderlig utredning in­

förskaffats, synes emellertid hinder icke föreligga mot att beskedet, efter

besvär av part som av beslutet beröres, underställes skattedomstols pröv­

ning. Då det ligger i sakens natur, att ett lagakraftägande beslut snabbast

möjligt skali kunna erhållas, synes det å andra sidan nödvändigt föreskriva

att sådana besvär skola upptagas direkt av den skattedomstol — regerings­

rätten och i vissa fall kammarrätten — som slutligt har att döma i frågor

av hithörande art.

Om frågan om förhandsbesked löses i enlighet med vad nu angivits, blir

— därest någon part är missnöjd med centralorganets beslut — det slut­

liga avgörandet ett beslut av skattedomstol. Härigenom reduceras avsevärt

betydelsen av de tidigare återgivna invändningarna. Underinstanserna ha

då att i det särskilda fallet följa ett förhandsbesked, som antingen fastställts

av vederbörande högsta instans i skattemål eller som beslutats av ett cen­

tralt organ mot vars ifrågavarande beslut invändningar icke rests från nå­

gon berörd part. Kvar står visserligen den öppna rätten för beskattnings-

nämnderna och skattedomstolarna att i andra likartade fall fatta beslut av

annan innebörd än den, som förhandsbeskedet innefattat. Att så allenast

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

45

undantagsvis komme att ske och i praktiken knappast aldrig i de fall, där

förhandsbeskedet fastställts av regeringsrätten respektive kammarrätten,

torde emellertid kunna förutses. De på dessa skäl grundade invändningarna

synas mig därför icke böra tillerkännas någon avgörande betydelse. Det­

samma gäller invändningen om svårigheterna att bedöma, huruvida de för­

utsättningar, på vilka förhandsbeskedet grundats, sammanfalla med vid

taxeringen konstaterade omständigheter. Till denna fråga finnes emellertid

anledning att i annat sammanhang återkomma.

Såsom av det nu anförda framgår, anser jag mig böra förorda, att för­

handsbesked skola lämnas i form av bindande besked. I detta samman­

hang vill jag emellertid framhålla, att jag även delar den meningen, som

anförts bl. a. av kammarrätten, att det torde vara allenast ett ganska be­

gränsat antal fall, där ett verkligt legitimt krav på bindande förhandsbesked

finnes. I allt fall torde så komma att bliva förhållandet om riksskattenämn­

den bemyndigas lämna vägledande upplysningar i form av allmänna an­

visningar i aktuella beskattningsfrågor. Jag vill alltså •—■ samtidigt som

jag tillstyrker anordningen med bindande förhandsbesked ■— uttala, att

enligt min mening bör ett vägande av fördelarna med ett på tidigare angivet

sätt konstruerat förhandsbesked mot de därmed förenade nackdelarna för­

anleda, att bestämmelserna om rätt att meddela förhandsbesked tillämpas

restriktivt.

Jag torde så få övergå att behandla frågan angående vilket organ, som

bör handha de i det föregående ifrågasatta uppgifterna.

Vad först angår lämpligt organ för ombesörjandet av de uppgifter, som

i det föregående betecknats såsom uppgifter till befrämjande av likformig

taxering, synas övervägande skäl tala för en anordning i enlighet med vad

i betänkandet förordats. Av skäl de sakkunniga anfört synes icke böra

ifrågakomma att tillägga finansdepartementet eller någon byrå inom de­

partementet handhavandet av ifrågavarande uppgifter. Ej heller vore upp­

gifterna förenliga med de åligganden, som åvila någon beskattningsnämnd

eller skattedomstol. Att anförtro uppgifterna åt landskamrerar- och taxe-

ringsintendentmötena innebure en dyrbar och administrativt sett mindre

lyckad anordning, vars effektivitet därjämte starkt kunde ifrågasättas.

Principiella och andra invändningar vore även att rikta mot tanken att

åt någon vid dessa möten utsedd delegation uppdraga handhavandet av upp­

gifterna i fråga.

Av det sagda framgår att jag är beredd förorda att ett nytt organ inrättas

för ändamålet. Jag ansluter mig även till de sakkunnigas förslag att detta

organ, som lämpligen synes kunna kallas riksskattenämnden, konstrueras

såsom en nämnd med en administrativt samt i beskattnings- och taxerings-

frågor väl förfaren ordförande samt med nämndledamöter som företräda

icke blott skatterättsligt kunnande utan även erfarenhet från olika delar av

förvärvslivet. Nämnden bör givetvis även utrustas med ett kansli.

Jag får i detta sammanhang — på föranledande av vad länsstyrelsen i

Skaraborgs län anfört därom att de sakkunniga icke tillräckligt skulle ha

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

beaktat att den av dem föreslagna organisationen icke väl läte sig förenas

med bestämmelserna i taxeringsförordningen och landshövdingeinstruktio­

nen angående taxeringsarbetets bedrivande och ansvaret för detsamma —

framhålla, att den rådgivande och vägledande verksamhet till befrämjande

av likformig taxering och till samordnande och underlättande av taxerings­

myndigheternas arbete, som skulle åvila det centrala organet, enligt min

mening icke till någon del kan anses innebära något med nämnda bestäm­

melser oförenligt. Någon ändring i dessa torde icke heller påkallas vid ett

genomförande av det nu förordade förslaget.

Redan i den tidigare diskussionen om behovet av och principiella invänd­

ningar mot bindande förhandsbesked har jag haft anledning att taga viss

ställning till frågan om vilket organ, som bör tilläggas uppgiften att med­

dela sådana besked. Under hänvisning till vad jag därvid anförde vill jag

uttala, att jag finner det naturligt och ändamålsenligt, att den av mig för­

ordade riksskattenämnden —- vilken avses skola utrustas med ett kansli väl

lämpat att handha den administrativa beredningen av framställningar om

förhandsbesked och vilken nämnd genom sin verksamhet för främjandet av

likformig taxering får att syssla med likartade spörsmål — tillägges jämväl

uppgiften att meddela bindande förhandsbesked.

Vid bedömandet av behovet av ett centralorgan torde även följande böra

beaktas. Under senare år har tid efter annan visat sig erforderligt att inrät­

ta särskilda organ för handläggande av vissa uppgifter, som sammanhängt

med vidtagna lagstiftningsåtgärder. Understundom — såsom beträffande

centrala krigskonjunkturskattenämnden och centrala omsättningsskatte-

nämnden — ha dessa organ handlagt frågor, som uppkommit i anledning av

en tidsbegränsad lagstiftning. I andra fall åter har det centrala organet er­

hållit uppgifter, som sammanhänga med en permanent lagstiftning; så är

fallet med centrala uppbördsnämnden. Vidare må erinras om de av 1950

års riksdag beslutade ändringarna i förordningen den 27 juni 1927, nr 321,

om utskiftningsskatt, innebärande bl. a. att vid vissa fall av fusion skall,

efter ett dispensförfarande, anstånd kunna medgivas med erläggandet av

sådan skatt. Dispensförfarandet har därvid förutsatts skola handhavas av

riksskattenämnden, därest denna komme att inrättas, och i annat fall av eu

särskilt för ändamålet inrättad nämnd. Det förtjänar även framhållas, att

1944 års allmänna skattekommitté i betänkande den 23 juni 1950 (SOU

1950: 21) föreslagit ändrade bestämmelser rörande utdelning å svenska ak­

tier och andelar i vissa fall, innebärande bland annat att s. k. familj ebolag

och därmed jämförliga associationer icke skulle åtnjuta frihet från skatt å

utdelning å aktier och andelar. Skattekommittén har emellertid samtidigt

föreslagit, att dispens från de förordade nya bestämmelserna skulle efter

prövning i administrativ ordning i särskilda fall kunna medgivas. Slutligen

må erinras om att ändrade bestämmelser angående rätt till avdrag för med­

lemsavgifter vid inkomsttaxeringen ansetts icke kunna genomföras, förrän

ett centralt organ inrättats och kunnat tagas i anspråk för vissa med en

sådan beskattningsreform förknippade uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

47

Det nu sagda visar, att behov av ett centralt organ iid efter annan upp­

kommer och att inrättandet av ett sådant organ framstår som påkallat även

från andra synpunkter än dem som sammanhänga med frågan om likfor­

mighet vid taxeringen o. d. Den i det föregående förordade riksskattenämn­

den torde utgöra ett organ, väl lämpat för uppgifter av nyss antydd art.

I detta sammanhang må — på föranledande av vad i några remissyttran­

den påpekats — framhållas, att om en riksskattenämnd inrättas, så synes

visserligen tänkbart att låta denna övertaga centrala uppbördsnämndens

uppgifter, men en sådan anordning synes likväl icke böra ifrågakomma,

förrän riksskattenämnden hunnit göra sig förtrogen med sina huvudsakliga

arbetsuppgifter. Frågan härom torde därför böra upptagas till prövning

framdeles och lämpligen först sedan den pågående översynen av uppbörds-

förfarandet avslutats och centrala uppbördsnämnden fullföljt de arbetsupp­

gifter, som kunna förutses bliva av denna översyn föranledda.

Till sist må tilläggas att jag i likhet med de sakkunniga icke är av den

uppfattningen att inrättandet av riksskattenämnden skulle göra landskam-

rerar- och taxeringsintendentmötena onödiga. Tvärtom torde förhållandet

bliva det, att nämnden i fråga om vissa av dess arbetsuppgifter torde i hög

grad vara betjänt av samarbete och samråd med till särskilda möten sam­

mankallade landskamrerare och taxeringsinlendenter. Dessa möten torde

vidare utgöra en av nämndens bästa möjligheter till kontakt med de lokalt

arbetande myndigheterna i och för information angående rådande förhål­

landen och diskussion om önskvärda och lämpliga åtgärder.

III. Riksskattenämndens rådgivande och vägledande verksamhet.

1. Inledning.

De sakkunniga. De sakkunniga erinra inledningsvis om sin här tidigare

återgivna uppfattning, att det enligt deras mening icke borde ifrågakom­

ma att riksskattenämnden utrustades med befogenhet att övervaka beskatt-

ningsnämndernas arbete. Ett dylikt ingripande skulle i grund omgestalta

gällande ordning och försvaga landskamrerarnas och taxeringsintendenter-

nas ställning såsom ledare av taxeringsarbetet i länen. En dylik anordning

vore även mindre väl förenlig med beskattningsnämndernas uppgift såsom

instans i taxeringsprocessen. Däremot vore lämpligt att riksskattenämnden

med råd och upplysningar av vägledande natur bistode landskamrerarna

och taxeringsintendentcrna i deras arbete med ledningen av beskattnings­

nämndernas verksamhet.

Därefter erinras i betänkandet om de olika metoder, som för närvarande

komme till användning när det gällde att verka för enhetlighet i taxerings­

arbetet inom varje län. Härom anföres följande.

Innan taxeringsarbetet under ett taxeringsår tager sin början utsändas av

länsprövningsnämnden fastställda anvisningar för årets taxeringar, innehål­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

lande bland annat normer för värdesättning å vissa förmåner och för avdrag

i olika hänseenden. Vidare förekomma på sina håll, då behov därav anses

föreligga, kurser för nytiilträdande taxeringsnämndsordförande. Vanligt är

att representanter för taxeringsnämnderna sammankallas till överläggningar,

därvid föredrag hållas och erfarenheter utbytas. Även på annat sätt, exem­

pelvis genom utfärdande av cirkulär med upplysningar om mera betydelse­

fulla avgöranden i taxeringsinål samt råd och upplysningar i olika avseen­

den, hållas taxeringsnämnderna underrättade om praxis. Ett annat sätt att

befrämja likformighet och effektivitet i taxeringsarbetet är att taxerings-

intendenten bevistar sammanträden med taxeringsnämnderna och därvid

lämnar praktisk handledning. Det ligger i sakens natur, att dylika besök hos

taxeringsnämnderna kunna medhinnas endast i begränsad omfattning. Där

de förekomma torde de vara till stor nytta även i det avseendet, att taxerings-

intendenten blir i tillfälle att taga närmare kännedom om taxeringsnämn­

dernas arbetsmetoder.

Av största betydelse för uppnående av tillfredsställande taxeringsresultat

är den granskning av taxeringarna, som äger rum inom länsstyrelsernas

taxeringsavdelningar. Omfattningen av denna granskning belyses i någon

mån av den vid betänkandet fogade bilagan C II.1 Under krigsåren lärer detta

granskningsarbete i viss mån hava måst eftersättas på grund av det betung­

ande arbetet med åsättandet av taxering till krigskonjunlcturskatt och all­

män omsättningsskatt. Efter det mera normala förhållanden inträtt, torde

granskningsarbetet kunna förväntas bliva mera effektivt genomfört.

De sakkunniga påpeka, att av det nu återgivna framginge, att organisa­

toriska förutsättningar funnes för uppnående av likformighet i taxering­

arna inom varje län för sig. Däremot vore det mindre väl ställt med möjlig­

heterna att samordna taxeringsarbetet inom riket i dess-helhet.

I sistnämnda hänseende erinras om att mellankommunala prövningsnämn-

dens praxis i fråga om fördelning till beskattning av inkomst, som härflöte

av rörelse inom skilda kommuner och län, syntes vara normgivande även

för länsprövningsnämnderna, varjämte erinras om de resultat i avseende

å likformig taxering som vunnits genom anordnande av möten med lands-

kamrerare och taxeringsintendenter. Vidare erinras om de upplysningar

rörande motiv till ändringar i skattelagarna och de råd i förekommande

fall, som landskamrerare och taxeringsintendenter brukade på förfrågan

kunna erhålla från finansdepartementets rättsavdelning. Slutligen påpekas

att i övrigt vore den, som ville skaffa sig kännedom om innebörden av skat­

teregler och praxis, hänvisad till betänkanden, propositioner, utskottsutlå­

tanden, redogörelserna i regeringsrättens årsbok för avdömda skattemål

och den förefintliga skatterättsliga litteraturen.

De sakkunniga framhålla, att erfarenheterna visade att de förefintliga

möjligheterna att samordna taxeringsarbetet över hela riket vore otillräck­

liga. Riksskattenämndens verksamhet borde därför inriktas på att under­

lätta utnyttjandet av dessa möjligheter och därutöver utbygga desamma.

Detta borde enligt de sakkunniga ske genom att riksskattenämnden beredde

taxeringsmyndigheterna tillfälle att på ett snabbare och bättre sätt ta del

av vägledande utslag i skattemål från regeringsrätten och kammarrätten,

1 Bilagan är icke här återgiven.

49

genom att nämnden tillhandahöllc myndigheterna annat material av bety­

delse för skattelagarnas tolkning, genom en jämförande granskning av inom

olika län utfärdade direktiv rörande taxeringsarbetets bedrivande och ge­

nom ett centralt utarbetande av erforderliga blankettformulär. Vidare

skulle riksskattenämnden meddela för hela riket gemensamma anvisningar

i fråga om taxering samt avge yttranden i sådana frågor på framställning

av landskamrerare och taxeringsintendentcr. Nämnden skulle även verka föl­

en samordning av taxeringskontroJlen och bättre utbildning av taxerings-

nämndsordförande och kronoombud.

Departementschefen. Som framgår av de utav de sakkunniga utarbetade

författningsförslagen, förorda de sakkunniga att i taxeringsförordningen

intages en allmän föreskrift rörande riksskattenämndens uppgift att verka

för en riktig och enhetlig tillämpning av skatte- och taxeringsförfattning-

arna och därutöver — förutom vissa föreskrifter i speciella hänseenden —

ett allmänt stadgande att det ankomme på Kungl. Maj :t att meddela när­

mare föreskrifter rörande nämndens verksamhet. Förslag till sådana före­

skrifter ha upptagits i den av de sakkunniga utarbetade instruktionen för

riksskattenämnden. Såsom av detta förslag framgår (jämför 3—6 samt 8, 9

och 20 §§ i instruktionen) ha de sakkunniga icke heller tänkt sig att Kungl.

Maj :ts föreskrifter skulle innefatta något preciserande i detalj av nämn­

dens uppgifter och verksamhet för riktig och likformig taxering. Det skulle

uppenbarligen ankomma på nämnden att utifrån vissa allmänna författ-

ningsföreskrifter och på grundval av vad förarbetena till den ifrågavarande

lagstiftningen inneliölle bedriva sitt arbete.

Jag vill redan i detta sammanhang uttala min principiella anslutning till

de sakkunnigas i detta hänseende tillkännagivna uppfattning. Det synes mig

nämligen varken möjligt eller lämpligt att nu preciserat föreskriva, hur

verksamheten i alla hänseenden bör utformas. Det kan icke — innan er­

farenhet på området vunnits — med tillräcklig säkerhet bedömas vare sig

liur de mycket vidlyftiga arbetsuppgifter, som komma att anförtros nämn­

den, böra i detalj lösas eller ens den absoluta omfattningen av dessa upp­

gifter. Det bör därför, såsom de sakkunniga förutsatt, lämnas nämnden i

viss mån fria händer att — inom ramen för givna författningsföreskrifter

och med beaktande av lagstiftningens förarbeten — själv utforma sin verk­

samhet utifrån under hand vunna erfarenheter. Det må även beaktas, att

man icke kan påräkna att riksskattenämnden redan i början av sin verk­

samhet blir i tillfälle att sysselsätta sig med samtliga de uppgifter, vilka

för framtiden böra ankomma på nämnden. Det torde tvärtom få anses önsk­

värt, att nämnden i det första skedet av sin verksamhet icke lägger sig om­

bord med fler uppgifter än dem, med vilka nämnden utifrån sin erfarenhet

och personalutrustning redan från början lämpligen bör gripa sig an. Vad

som i det följande kan komma att förordas såsom önskvärda arbetsupp­

gifter, får sålunda i viss mån karaktär av ett arbetsprogram på en något

längre sikt.

4 Jiilxang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 04.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Såsom framgår av vad tidigare sagts, delar jag den av de sakkunniga an­

förda meningen, att en väsentlig uppgift för riksskattenämnden blir att

underlätta utnyttjandet av och att utbygga de nu förefintliga möjligheterna

att samordna taxeringsarbetet över hela riket i syfte att ernå en riktig och

likformig taxering. De av de sakkunniga i detta hänseende tilltänkta upp­

gifterna för riksskattenämnden torde i det följande få var för sig behandlas.

2. Allmänna anvisningar, yttranden i taxeringsfrågor, rättsfallsregister m. m.

De sakkunniga. Vad först angår frågan om utfärdande av a 11 in ä n n a

anvisningar till taxeringsmyndigheterna, framhålla de

sakkunniga, att riksskattenämndens uppgift vore alt i form av dylika an­

visningar tillkännagiva sin uppfattning om hur sådana taxeringsspörsmål

borde lösas, som enligt vad nämnden erfarit blivit föremål för olika av­

göranden inom skilda län eller beträffande vilkas lösande tveksamhet visat

sig råda hos taxeringsmyndigheterna. För att på ett tillfredsställande sätt

kunna verka därför erfordrades att nämnden bereddes tillfälle att under­

söka förekomsten av sådana ojämnheter. Det mest effektiva medlet därför

vore granskning av prövningsnämndernas protokoll. Då en fortlöpande

sådan granskning lätt kunde få sken av övervakning, ville de sakkunniga

emellertid icke förorda en dylik anordning. Hinder borde dock icke före­

ligga för riksskattenämnden att i enskilda fall, då skäl därtill vore för­

handen, infordra protokoll från prövningsnämnden. De sakkunniga anföra

därefter följande.

Andra möjligheter än granskning av prövningsnämndernas protokoll tor­

de emellertid erbjudas riksskattenämnden, då det gäller för denna att för­

skaffa sig kännedom om taxeringsförhållandena inom de olika länen. I

första hand bör härvid beaktas den granskning av inom länen utfärdade

direktiv och anvisningar till ledning för taxeringen, som enligt förslaget

skall företagas av nämnden. Berörda direktiv och anvisningar torde giva

en tämligen god bild av inom länen tillämpad praxis. Vidare kommer riks­

skattenämnden att bliva uppmärksammad å under taxeringsarbetet upp­

komna problem vid besvarandet av förfrågningar från landskamrerarna och

taxeringsintendenterna. Deltagande i överläggningar å landskamrerar-

och taxeringsintendentmötena torde också vara av betydelse i förevarande

hänseende. Slutligen skall riksskattenämnden genom besök å länsstyrelser­

nas taxeringsavdelningar beredas möjlighet att göra sig förtrogen med för­

hållandena inom de olika länen.

De sakkunniga framhålla vidare, att i såväl uppskattnings- som rättsfrå­

gor, berörande betydelsefulla områden av beskattningen, förelåge behov av

mera enhetlig behandling. Härom anföres.

Vad angår uppskattningsfrågorna torde de utslag, som i dessa av högsta

instansen meddelas, ofta icke vara till tillräcklig ledning för bedömande av

likartade fall. För en mera enhetlig tillämpning av skattelagarna, i vad

angår nu berörda uppskattningsfrågor, torde vara av värde, att i anvisning­

ar från riksskattenämnden angivas de grunder, vilka böra komma till an­

vändning vid taxeringen. Såsom exempel på sådana uppskattningsfrågor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

51

beträffande vilka de sakkunniga anse riksskattenämnden böra meddela all­

männa anvisningar, kunna nämnas värdesättning av vissa förmögenhets-

tillgångar såsom icke börsnoterade obligationer, aktier och andra värde­

papper, jordbrukares inventarier samt rörelseidkares varulager, gränsdrag­

ningen mellan löpande försäljning och realisation av levande eller döda

jordbruksinventarier samt mellan nyuppsättning och nyanskaffning av så­

dana inventarier, ävensom medgivande av vissa avdrag såsom för värde­

minskning av skog, för reparation och underhåll av byggnader, för värde­

minskning och överpris å byggnader, anläggningar och inventarier, för rese-

och representationskostnader och kostnad för facklitteratur samt för ned­

satt skatteförmåga. — — —

Vad beträffar rena rättsfrågor föreligger på grund av att i fråga om dessa

bättre ledning kan erhållas av regeringsrättens utslag icke samma behov av

råd från riksskattenämnden. Med hänsyn emellertid dels till att icke alla

rättsfrågor — även om de under en följd av år bliva föremål för olika lös­

ning inom skilda län — komma under regeringsrättens bedömande och dels

till skatteprocessens långsamhet, som kan fördröja målens avgörande i rege­

ringsrätten i flera år, hava de sakkunniga ansett riksskattenämndens nu

ifrågavarande verksamhet böra omfatta jämväl rättsfrågor.

Enligt de sakkunniga skulle en betydelsefull uppgift för riksskattenämn­

den vidare vara att för taxeringsmyndigheterna klargöra innebörden av ny

skattelagstiftning. Gentemot behovet av sådant klargörande kunde visser­

ligen invändas, att genom de grundliga förarbeten, som föreginge ny skatte­

lagstiftning, lämnades allenast sådana frågor olösta, vilka ansåges böra få

sin lösning i praxis, som det tillkomme skattedomstolarna att utforma.

Erfarenheterna gåve emellertid icke stöd för en sådan uppfattning. Såsom

färska exempel på skattelagstiftning, där annan vägledning fordrades för

en likformig taxering, kunde nämnas övergångsbestämmelserna till upp-

bördsförordningen och de ändrade bestämmelserna om avdrag för nedsatt

skatteförmåga.

De sakkunniga framhålla, att riksskattenämndens anvisningar i regel bor­

de avse de allmänna grunder, som skulle tillämpas vid taxeringen. Jämväl

då det gällde rättsfrågor, borde anvisningarna huvudsakligen avse spörs­

mål av allmän räckvidd. Emellertid syntes det icke uteslutet, att riks­

skattenämnden i sin hithörande verksamhet bleve nödsakad att uttala sig

om speciella fall. Därvid erinra de sakkunniga särskilt om de uttalanden,

som gjorts i samband med en ifrågasatt ändring i bestämmelserna om rätt

till avdrag för medlemsavgifter vid inkomsttaxeringen och vilka uttalanden

åsyftade riksskattenämndens medverkan vid bedömandet av frågan huru­

vida den särskilda föreningen dreve sådan verksamhet, alt medlemmen

borde medgivas avdrag för den erlagda avgiften eller ej.

De sakkunniga beröra därefter de konflikter i förhållande till de lokala

taxeringsmyndigheterna och skattedomstolarna, vilka kunde i förevarande

sammanhang uppkomma. Därvid framliålles all anvisningarna allenast

skulle vara rådgivande och icke bindande samt atl anvisningar av större

vikt regelmässigt borde föregås av diskussioner vid landskamrcrar- och

taxeringsintendentmöten. Ej heller skattedomstolarna bundes i sin prövning

av de dit förda frågorna. Underkändes eu av riksskattenämnden i anvisning

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

tillkännagiven uppfattning, komme detta icke att få annan verkan än då

för närvarande en av beskattningsnämnderna tillämpad praxis frånginges av

skattedoinstolarna. Det funnes dock anledning räkna med att skattedom-

stolarna i regel komme att godtaga den praxis, som under en följd av år

utbildats på grundval av riksskattenämndens uttalanden. Där sådan praxis

åter underkänts, borde riksskattenämnden omedelbart utsända meddelande

därom.

Även i fråga om det praktiska taxeringsarbetets bedrivande borde riks­

skattenämnden kunna i viss omfattning lämna råd. Härmed avsåges icke

något ingripande i Kungl. Maj :ts befogenhet, att i vissa avseenden med­

dela tillämpningsföreskrifter till taxeringsförordningen. I sådant hänseende

borde riksskattenämndens verksamhet inskränkas till att efter anmodan av

Kungl. Maj :t eller på eget initiativ utarbeta förslag till föreskrifter rörande

taxeringsförfarandet. Emellertid torde även inom ramen för de i taxerings­

förordningen och av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifterna föreligga om­

råden, där behov av ytterligare anvisningar vore för handen.

Vad så angår riksskattenämndens uppgift att avgiva uttalanden i

taxeringsfrågor, framhålla de sakkunniga, att landskamrerare och

taxeringsintendenter borde äga rätt att påkalla sådana uttalanden. Lands-

kamreraren hade behov av nämndens råd såväl vid uppgörande av förslag

till anvisningar för årets taxering som i egenskap av ordförande i pröv-

ningsnämnd. Taxeringsintendenten finge tillfälle att utnyttja riksskatte­

nämnden som frågecentral såväl i och för sin övervakning av taxerings­

nämndernas arbete som eljest i sitt arbete som chef för länsstyrelsens taxe-

ringsavdelning.

De sakkunniga ansåge däremot, att frågerätten icke borde utsträckas till

andra befattningshavare än de nu nämnda. Vad anginge övriga befattnings­

havare på länsstyrelsens taxeringsavdelning, syntes det icke lämpligt att

dessa med förbigående av sin chef ägde att direkt hänvända sig till riks­

skattenämnden. Uppkomme under taxeringsarbetet fråga, varom enligt un­

derordnad tjänstemans mening nämndens uppfattning borde inhämtas, hade

denne att vända sig till taxeringsintendenten, som finge avgöra huruvida

så skulle ske. Ej heller borde ifrågakomma att bereda taxeringsnämnderna

möjlighet att begära riksskattenämndens yttrande i taxeringsfrågor. En så­

dan anordning skulle vara ägnad att undergräva taxeringsintendentens auk­

toritet och försvåra dennes övervakning av nämndernas arbete. Det kunde

vidare befaras att riksskattenämnden i sådant fall bleve överhopad med

förfrågningar även i enklare spörsmål till förfång för angelägnare uppgif­

ter. Taxeringsnämndens ordförande borde, såsom nu vore fallet, ha att vän­

da sig till taxeringsintendenten med förfrågningar i förekommande fall,

varefter det skulle ankomma på denne att avgöra om spörsmålet behövde

underställas riksskattenämnden.

De sakkunniga anföra, att enligt deras mening vore riksskattenämndens

rådgivande verksamhet av sådan vikt, att framställda förfrågningar som

Kungl. Maj: is proposition nr 64.

53

regel borde behandlas å sammanträde med nämnden. Detta förfaringssätt

borde tillämpas så snart eu förfrågan vore av den beskaffenhet, att för­

arbetena till skattelagarna eller regeringsrättsutslag icke gåve tillräcklig

ledning för dess besvarande. Avsåge framställd fråga emellertid blott upp­

lysning om faktiska förhållanden såsom förefintliga prejudikat o. d., torde

icke vara erforderligt att kalla nämnden till sammanträde. Besvarandet av

sådan förfrågan borde kunna anförtros åt chefen för nämndens kansli.

Med anledning därav föresloge de sakkunniga, att det skulle åligga kansli­

chefen att tillhandagå taxeringsintendenterna med råd och upplysningar

rörande taxering. Vid förfrågningar av brådskande natur borde det till­

komma kanslichefen att meddela sin personliga uppfattning om hur frågan

syntes böra lösas, varefter ärendet finge vid ett kommande sammanträde

med nämnden i vanlig ordning föredragas.

De sakkunniga förutsatte, att riksskattenämnden ltomme att såsom fråge-

central av landskamrerare och taxeringsintendenter utnyttjas med urskill-

ning och omdöme och i första hand blott när det gällde frågor av särskild

vikt eller av principiell betydelse. I synnerhet taxeringsintendenterna kunde

emellertid därutöver bliva i sitt arbete i behov av råd angående mindre vik­

tiga spörsmål och upplysning rörande praxis o. d. De hade då att hänvända

sig till kanslichefen.

De sakkunniga säga sig icke anse lämpligt och ej heller praktiskt genom­

förbart att stadga rätt för de skattskyldiga att i annan form än ansökan

om förhandsbesked vända sig till riksskattenämnden med förfrågningar. En

obegränsad sådan rätt vore ägnad att undergräva taxeringsmyndigheternas

auktoritet och kunde förmodas medföra att nämnden och dess personal

bleve så överlupna med förfrågningar, att besvarandet av desamma komme

att framstå som en omöjlighet. De skattskyldigas behov av råd — utöver

vad anordningen med bindande förhandsbesked innebure — finge anses till­

godosett genom den förefintliga möjligheten att i viss utsträckning rådföra

sig med taxeringsnämndens ordförande och taxeringsintendenten.

En annan sak vore att något förbud icke borde stadgas för riksskattcr-

nämnden att upptaga av skattskyldig väckt fråga till behandling och be­

svara densamma i form av allmän anvisning till taxeringsmyndigheternas

vägledning.

De sakkunniga framhålla, att nämndens rådgivande verksamhet skulle

komma till utövande jämväl i samband med resor till och person­

liga besök hos olika taxeringsmyndigheter. Därigenom

skulle nämnden försättas i tillfälle att förskaffa sig närmare kännedom om

det sätt, på vilket taxeringsarbetet bedreves, och uppmärksamma brister,

som i olika hänseenden kunde vidlåda taxeringsorganisationen. Därvid kun­

de anvisningar lämnas till dessas avhjälpande, i den mån sådant utan för­

fattningsändring vore möjligt. Ehuru nämndens resor huvudsakligen skulle

avse besök å länsstyrelsernas taxeringsavdelningar, hade möjlighet också

ansetts böra beredas nämnden att närvara vid beskattningsnämndernas

54

Kungl. Maj:Is proposition nr 64.

sammanträden, därvid nämndens ledamöter och personal skulle äga deltaga

i överläggningarna men ej i besluten.

De sakkunniga anföra vidare.

Under ifrågavarande resor torde nämnden regelmässigt böra representeras

av ordföranden. Möjlighet att företaga resor torde även böra föreligga för

nämndens övriga ledamöter. Vid besöken å länsstyrelsernas taxeringsavdel-

ningar synes ordföranden böra åtföljas av kanslichefen eller bokföringskon-

sulenten eller ock av bådadera.

Det torde likaledes böra beredas möjlighet för kanslichefen att ensam eller

tillsammans med bokföringskonsulenten företaga resor exempelvis för över­

läggningar med taxeringsintendent om taxeringsarbetets ändamålsenliga be­

drivande. Undantagsvis kan det finnas påkallat att bokföringskonsulenten

ensam besöker länsstyrelse såsom då fråga gäller att organisera bokgransk­

ning eller tillhandagå med råd i särskilda fall vid dylik granskning. I regel

bör dock bokföringskonsulenten icke självständigt företaga resor för med­

delande av instruktioner eller utförande av inspektioner. Sådana böra utom

i undantagsfall få förekomma endast i samband med ordförandens eller

kanslichefens resor och under deras uppsikt.

Det har icke ansetts lämpligt, att riksskattenämndens kanslipersonal själv-

skall äga avgöra, i vilken utsträckning resor böra företagas. Beslut härom

skall fattas av nämnden eller i brådskande fall av dess ordförande. Vad an­

går nämndens ordförande och ledamöter skall beträffande deras resor an­

mälan av ordföranden göras hos chefen för finansdepartementet.

De sakkunniga behandla så frågan om riksskattenämndens uppgift att

föra register över rättsfall samt samla och tillhanda­

hålla annat material av betydelse för taxeringsarbe-

t e t. Därvid erinras om att taxeringsmyndigheterna vid eu tolkning av

skattelagarna i huvudsak vore hänvisade till förarbetena till skatteförfatt-

ningarna och till skattedomstolarnas utslag. En uppgift för riksskattenämn­

den vore att för beskattningsmyndigheterna möjliggöra ctl bättre utnytt­

jande av ifrågavarande källor. Härom anföres följande.

Vad först angår utslag i beskattningsmål redovisas visserligen avgöranden

i högsta instans i regeringsrättens årsbok, men denna publikation torde icke

i nu förevarande hänseende vara tillfyllest. Av naturliga skäl kan publice­

ringen av rättsfall icke i denna form ske så snabbt som vore önskvärt. Vidare

har ifrågavarande årsboks karaktär av officiell redogörelse för regeringsrät­

tens arbete medfört, att densamma kommit att i vissa hänseenden bliva allt­

för formell för att giva en tillfredsställande bild av avgjorda mål. Bortsett

från de relativt sett fåtaliga referaten lämnas allenast redogörelse för inne­

hållet i avkunnade utslag. Långt ifrån alltid lämnas i notiserna uppgift om

den fråga, som genom utslaget blivit avgjord, och om de särskilda omstän­

digheter, som påverkat målets utgång, saknas för det mesta upplysningar.

Beträffande kammarrättens utslag i beskattningsmål förekommer icke nå­

gon motsvarande publicering.

I syfte att möjliggöra för de lokala taxeringsmyndigheterna att på ett

snabbare och bättre sätt än nu är fallet följa rättsutvecklingen på beskatt-

ningsområdet skall å riksskattenämndens kansli föras register över bety­

delsefulla utslag i skattemål. Från registret skall material kontinuerligt

distribueras till länsstyrelserna, varvid utslagen böra belysas och upplys­

ningar lämnas rörande deras betydelse för rättstillämpningen. Registret

55

kommer jämväl att vara av stort värde för kanslichefen vid hans besvarande

av förfrågningar från taxeringsintendenterna.

A riksskattenämndens kansli bör också samlas allt det skriftliga material,

som kan vara av betydelse för taxeringsarbetet. Härvid bör ifrågakomma

icke allenast det, som rörande beskattningen utgivits i offentligt tryck, utan

även vad som härom skrivits i facklitteratur, tidskrifter m. m.

a

De sakkunniga säga sig ha haft under övervägande huruvida riks­

skattenämndens arbetsresultat borde sammanfattas

och publiceras i särskilda tryckta meddelanden, vilka

kunde tänkas böra tillställas bland annat samtliga taxeringsnämndsordfö-

rande och även mot betalning tillhandahållas allmänheten.

Gentemot denna tanke anföres emellertid, att eftersom nämndens verk­

samhet huvudsakligen skulle avse rådgivning åt landskamrerare och taxe-

ringsintendenter, vore tveksamt om resultatet av verksamheten borde del­

givas andra än dessa befattningshavare. Vidare finge beaktas, att utfärdan­

det av anvisningar och distribuerandet av annat material i viss omfattning

finge ske fortlöpande under året och allteftersom behov av råd yppades eller

utslag i beskattningsmål eller andra förhållanden det påkallade. I varje fall

syntes lämpligt att anvisningar och annat material i första hand distribuera­

des i form av stencilerade meddelanden till landskamrerare och taxcrings-

intendenter.

Det kunde emellertid diskuteras om därutöver borde årligen utgivas eu

tryckt publikation, innehållande ett lämpligt urval av nämndens anvisningar

och beslut av mera allmänt intresse ävensom nyheter i skattelagstiftningen

samt prejudicerande utslag från regeringsrätten. En sådan publikation

skulle i viss mån kunna ersätta de direktiv, som taxeringsintendenterna bru­

kade utfärda till taxeringsnämndernas vägledning.

Remissyttrandena. Vad de sakkunniga i nu förevarande hänseenden an­

fört, har föranlett särskilda uttalanden i några remissyttranden. Följande

torde här få återgivas.

Vad först angår den föreslagna uppgiften för riksskattenämnden att ut­

lärda allmänna anvisningar till taxeringsmyndigheter-

n a, uttalar

kammarrätten

därom att rent principiellt kunde ifrågasättas

lämpligheten av att nämnden ägde utfärda anvisningar i uppskattnings- och

rättsfrågor i sådan omfattning som de sakkunniga ifrågasatt. Då dessa an­

visningar skulle vara allenast rådgivande och icke bindande, ville kammar­

rätten visserligen icke motsätta sig förslaget men önskade understryka de

sakkunnigas uttalande, att anvisningarna i regel borde avse allenast all­

männa grunder att tillämpas vid taxeringen, således spörsmål av allmän

räckvidd. Centralorganet borde blott i undantagsfall uttala sig om speciella

fall och i övrigt såvitt möjligt undvika ctl dylikt ingripande i taxeringsar­

betet.

På ctl delvis likartat sätt uttalar sig

länsstyrelsen i Västerbottens län,

som

i sitt yttrande framhåller, att det otvivelaktigt funnes en avsevärd risk för all

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

56

nämnden kunde laga på sig eu alltför omfattande arbetsbörda, om den icke

självmant från början ålade sig cn begränsning eller ock eu dylik begräns­

ning direkt föreskreves i författningsbestämmelserna. Framför allt gällde

detta uppgiften att meddela anvisningar. Att dylika anvisningar lätt finge

karaktär av bindande direktiv torde ligga i sakens natur, men däri låge

enligt länsstyrelsens förmenande en stor fara, framför allt i, den mån som

nämnden komme att hålla sig till detaljfrågor och icke enbart till spörsmål

av mera allmän räckvidd. Särskilt tveksamt syntes vara huruvida nämn­

den borde utfärda anvisningar i fråga om det praktiska taxeringsarbetet. Det

borde vara riksskattenämnden angeläget att icke i detaljer eller eljest annat

än i särskilda undantagsfall ingripa i eller föregripa taxeringsintendenter-

nas arbete.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter

framhåller, att riksskattenämn­

dens verksamhet gent emot de lokala taxeringsmyndigheterna borde vara

rent rådgivande eller vägledande och att uttrycket »anvisningar» därför icke

borde användas i författningsbestämmelserna. Föreningen tillägger:

Frågan om fördelningen av de samordnande uppgifterna mellan riksskatte­

nämnden å ena sidan och kanslichefen å den andra torde något få beröras.

Denna uppdelning bör måhända lämpligen göras efter samma linjer, som

gälla i fråga om uppdelningen av prövningsnämndens kompetens i förhål­

lande till taxeringsintendentens. Att uttalanden, som skola vara vägledande

för att få till stånd enhetlighet i uppskattningsfrågor enligt 59 och 75 §§

taxeringsförordningen, måste handläggas av en nämnd med lekmannainslag

torde vara klart. Kanslichefen synes dock icke på denna grund böra hindras

att i särskilda fall självständigt utreda sådana uppskattningsfrågor av

mindre räckvidd, vilka lämpligen icke höra hänskjutas till nämnden. Huru­

vida riksskattenämnden beträffande rättsfrågor också skall giva vägledande

råd för enhetlig inriktning av praxis kan möjligen vara mera tveksamt. Fa­

ran ligger i att nämnden — ehuru den icke bör vara sista instans beträffande

förhandsbesked —- faktiskt skulle kunna komma att dirigera rättsutveck­

lingen genom sin rådgivande verksamhet. Emellertid kan förutsättas, att

viktigare rättsfrågor av riksskattenämnden dryftats vid landskamrerare-

och taxeringsintendentmöten, innan rådgivande besked lämnas från nämn­

dens sida. Iakttagas dessa försiktighetsmått, torde några mera allvarliga er­

inringar knappast böra riktas mot att nämnden får verka såsom ett väg­

ledande organ även i rättsfrågor.

Av i viss mån annan mening rörande lämpligheten av allenast vägledande

anvisningar är

länsstyrelsen i Kristianstads län,

som — utifrån av läns­

styrelsen vunna erfarenheter rörande tillämpningen i olika län av överens­

kommelser, träffade vid taxeringsintendentmöte — ifrågasätter, huruvida

de sakkunnigas förslag i denna del erbjöde tillräcklig garanti för en likfor­

mig tillämpning av nämndens anvisningar.

Länsstyrelsen i Örebro län

har i sitt yttrande såsom ytterligare exempel

på frågor, beträffande vilka allmänna anvisningar borde utfärdas, angivit

spörsmålen om sambeskattning av äkta makar, grunderna för beräkning

av nettointäkten av egnahemsfastigheter, sommarvillor och bostadslägen­

heter i löreningshus samt avdrag för kostnader för dikning och grävning

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition nr G4.

57

av brunnar. Länsstyrelsen har vidare på föranledande av vad de sakkun­

niga anfört om lämpligheten av att riksskattenämnden toge del av pröv-

ningsnämndens protokoll framhållit att i de län, där i likhet med vad i

Örebro län vore fallet, taxeringsintendentens yttrande över besvär och yr­

kanden till prövningsnämnden avfattades i protokollsform samt utskreves

i så stort antal exemplar, som erfordrades för promemorior till prövnings-

nämndsledamöterna, protokollet samt utdrag till den skattskyldige och

taxeringsnämndens ordförande, skulle det icke medföra särskild arbetsbe­

lastning att tillställa jämväl riksskattenämnden ett utdrag av protokollet.

Länsstyrelsen ville därför ifrågasätta, huruvida del icke vore lämpligt, att

riksskattenämnden åtminstone från de län, där nämnda förfaringssätt till-

lämpades, bereddes tillfälle alt erhålla kännedom om där tillämpad praxis.

I det av

länsstyrelsen i Norrbottens län

avgivna yttrandet understrykes

önskvärdheten av att riksskattenämnden på föreslaget sätt verkade för

större enhetlighet i bedömandet av uppskattningsfrågor och rättsfrågor. I

anslutning därtill uttalar länsstyrelsen den meningen, alt det material, som

riksskattenämnden för denna sin verksamhet behövde, syntes delvis kunna

åstadkommas bl. a. därigenom att vederbörande ordförande i länsprövnings-

nämnden till riksskattenämnden insände fullständig redogörelse för sådana

mål och ärenden, vilka i förevarande hänseende syntes vara av betydelse.

I samma syfte borde å landskamrerar- och taxeringsintendentmöten upp­

tagas till diskussion vissa mera svårbedömda spörsmål t. ex. om resekost­

nader och fördyrade levnadskostnader, varvid från varje länsstyrelse i

mycket god tid före mötets avhållande borde till riksskattenämnden och

varje annan länsstyrelse lämnas skriftlig redogörelse för tillämpningen av

dithörande författningsbestämmelser i olika praktiska fall.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare

vill ifrågasätta lämp­

ligheten av att riksskattenämnden meddelade anvisningar i rena rättsfrågor.

Något större behov av sådana anvisningar syntes knappast förefinnas; an­

ordningen innebure därjämte ett mindre lämpligt ingrepp i skattedomsto-

larnas verksamhet. Handelskammaren tillägger, att om en av nämnden med­

delad anvisning i en rättsfråga underkändes av regeringsrätten, bleve en

prestigeförlust för nämnden ofrånkomlig.

Sveriges köpmannaförbund

framhåller i sitt yttrande, att vid de informa-

tionssammanträden med landskamrerare och taxeringsintendenter, som fort­

sättningsvis skulle äga rum i riksskattenämndens regi, borde även represen­

tanter för de större näringsorganisationerna kallas att närvara. Det syntes

angeläget, att icke endast myndigheterna utan även de skattskyldiga vid

genomförandet av ny skattelagstiftning informerades om bestämmelsernas

närmare innebörd. Via sina organisationer kunde de skattskyldiga sedan

erhålla nödiga upplysningar från de vid mötet närvarande näringsrepresen-

tanterna. Köpmannaförbundet ville understryka önskvärdheten av att de

uttalanden, som gjordes å sådana möten, bringades till allmänhetens känne­

dom i den mån de icke avsåge rena kontrollfrågor eller frågor rörande orga­

nisationen av taxeringsarbetet. Delta borde ske oavsett om representanter

för näringslivet kallats till mötena eller ej.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Vad härefter angår riksskattenämndens uppgift att avgiva uttala n-

den i taxeringsfrågor, d. v. s. att verka såsom någon slags fråge-

central för landskamrerare och taxeringsintendenter, har förslaget i denna

del föranlett allenast följande påpekanden från remissinstansernas sida.

Länsstyrelsen i Hallands län

framhåller, att de sakkunniga förutsatte att

den information, som taxeringsintendenten vore i tillfälle att erhålla hos

riksskattenämnden, även kunde komina de skattskyldiga till del. Enligt

länsstyrelsens mening förelåge emellertid en viss oklarhet i gränsdragningen

mellan de upplysningar rörande aktuella taxeringsspörsmål, som kunde er­

hållas genom taxeringsintendentens förmedling, och de mera högtidliga för­

handsbesked, som endast kunde utverkas i därför föreskriven ordning.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter

påpekar, att riksskattenämn­

dens verksamhet såsom frågecentral skulle fungera smidigast, om denna

verksamhet kunde bedrivas muntligt. Viktigare frågor och svar torde dock

böra skriftligen registreras hos nämnden.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer

erinrar om de goda erfarenheter­

na av den verksamhet, som konsulenten hos centrala krigskonjunkturskat-

tenämnden på sin tid bedrivit och som organiserats på så sätt att konsulen­

ten tjänstgjorde som »frågecentral» och genom besök på länsstyrelsernas

taxeringsavdelning beredde de närmast berörda befattningshavarna tillfälle

till mera ingående diskussioner och överläggningar om svårlösta frågor.

Föreningen uttalar i anslutning härtill önskemålet, att taxeringsrevisorn

skulle äga rätt att direkt och utan förmedling av taxeringsintendenten råd­

göra med riksskattenämndens bokföringskonsulent.

Däremot har vad de sakkunniga anfört angående nämndens eller dess

personals resor till och personliga besök hos taxerings-

myndighetern a föranlett erinringar i ett antal remissyttranden.

Sålunda framhåller

länsstyrelsen i Västernorrlands län,

att det icke syntes

tillfredsställande att riksskattenämndens ordförande, någon viss ledamot

eller befattningshavare finge närvara vid beskattningsnämnds sammanträ­

de. En sådan närvaro kunde — främst när det gällde taxeringsnämnd samt

fastighetstaxeringsnämnd och beredningsnämnd — lätt skapa förvirring och

irritation och medföra andra icke önskvärda följder, som kunde menligt in­

verka på landskamrerarens och taxeringsintendentens ledning av taxerings-

arbetet i länet. Följden kunde också lätt bli minskad auktoritet för lands-

kamreraren, taxeringsintendenten eller riksskattenämnden. — På ett lik­

nande sätt uttalar sig även

länsstyrelsen i Norrbottens län.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

avstyrker likaledes förslaget i denna

del, nämligen ur synpunkten att den ifrågasatta anordningen lätt finge

karaktär av övervakning av beskattningsnämndernas arbete.

Länsstyrelsen i Blekinge län

ifrågasätter huruvida den föreslagna rätten

att närvara vid beskattningsnämndernas sammanträden och att deltaga i

dessas överläggningar icke lämpligen borde begränsas att avse allenast riks­

skattenämndens ordförande, kanslichef och bokföringskonsulent eller annan

nämndens tjänsteman, som ordföranden därtill förordnade.

59

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter

framhåller i avseende å Irågan

om samarbetet mellan riksskattenämnd och prövningsnämnd, att det syntes

naturligast att riksskattenämndens ordförande finge i första hand hålla

kontakt med prövningsnämndens ordförande — landskamreraren -— medan

kanslichefen kunde bäst verka om han under kollegiala former och pa eget

ansvar finge samarbeta och samråda med taxeringsintendenterna. Om läns­

styrelsen skulle på en gång besökas i mera officiella former av ett flertal

representanter för riksskattenämnden eller dess kansli, skulle detta säkerli­

gen snarare verka till hinder för arbetet inom länsstyrelsen än till befräm­

jande av ett gott resultat. Föreningen ville påyrka, att den föreslagna rätten

för riksskattenämndens ordförande och ledamöter samt kansliets personal

att närvara vid taxeringsnämndernas sammanträden icke medgåves. Det

syntes icke böra ifrågakomma, att det centrala organet, med förbigående

av länsstyrelsen, direkt vände sig till dessa nämnder i sin rådgivande verk­

samhet.

Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer

vänder sig mot de sakkunnigas

uttalande att bokföringskonsulenten endast i undantagsfall borde besöka

länsstyrelse annorledes än i sällskap med ordföranden eller kanslichefen

eller endera av dessa. En sådan föreskrift syntes verka i hög grad häm­

mande på ett effektivt utnyttjande av bokföringskonsulentens arbetskraft.

Förslaget att riksskattenämnden skulle föra rättsfalls register

samt samla och tillhandahålla annat för taxeringsår-

betet betydelsefullt material har föranlett

länsstgrelsen i Ble­

kinge lön

att framhålla önskvärdheten av att materialet lrån rättsfallsregist­

ret distribuerades till länsstyrelsernas taxeringsavdelningar i sådan utform­

ning, att meddelanden om nya rättsfall in. m. kunde inplaceras efter en

enhetlig registrering i kortregister eller lösbladsbok. Speciellt betydelsefulla

utdrag ur rättsfallsregistret borde utsändas jämväl till taxeringsnämndsord-

1'örande och taxeringskonsulenter.

Länsstgrelsen i Norrbottens län

säger sig finna det önskvärt med en sam­

manställning jämväl av tidigare meddelade men alltjämt aktuella prejudi-

cerande utslag, vilken sammanställning borde tillställas länsstyrelserna. För­

teckning över litteratur, uppsatser o. d. i viktigare skattefrågor borde även

upprättas.

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter

understryker angelägenheten av

att en vägledande handbok för taxeringsarhetet utgåves genom riksskatte­

nämndens försorg.

I det av

Sveriges industriförbund in. fl.

åberopade yttrandet framhålles,

alt allmänheten självfallet icke borde förvägras taga del av det hos riksskat­

tenämnden förda rättsfallsregistret. Med hänsyn härtill syntes lämpligt, all

registret upprättades i flera exemplar, varav åtminstone ett hölles tillgängligt

för allmänheten.

Vad slutligen angår frågan om riksskaltcnä in n dens arbets r c-

s u 11 a t borde s a in manfattas o c h publiceras i s ä r s k i 1 d a

Kungl. Mnj:ts proposition nr 64.

60

tryckt a in eddeland e n torde från remissyttrandena i vad dessa be­

röra nämnda spörsmål följande få här återgivas.

Kammarrätten

säger sig förutsätta, att riksskattenämndens uttalanden i

taxeringsfrågor av allmän räckvidd i någon form offentliggjordes, varige­

nom desamma skulle bli värdefulla bidrag till den allmänna skatterättsliga

diskussionen.

Länsstyrelserna i Uppsala

och

Gotlands län

förorda utgivandet genom

nämndens försorg av en publikation, innehållande urval av nämndens an­

visningar och övriga beslut av mera allmänt intresse ävensom redogörelser

för nyheter inom skattelagstiftningen och betydelsefullare utslag av rege­

ringsrätten. Kritik hade nämligen ofta riktats mot att de skattskyldiga icke

finge kännedom om vad i anvisningsform eller annorledes meddelades be-

skattningsnämnderna.

Länsstyrelsen i Blekinge län

uttalar önskemålet, att nämndens allmänna

anvisningar och meddelanden om resultatet av dess verksamhet så långt

sig göra läte erhölle sådan formulering och expedierades i så stort antal

exemplar, att de kunde tillställas ej endast länsstyrelsernas taxeringsavdel-

ningar utan även taxeringsnämndsordförandena och taxeringskonsulenterna.

Kommerskollegium

framhåller gentemot vad som förefölle vara de sak­

kunnigas mening, att det icke syntes motiverat att av annat skäl än hänsyn

till sekretess undanhålla de skattskyldiga material, som kunde vara av

värde för deras taxering. Det kunde därför ifrågasättas, om icke utfärdade

anvisningar borde mot avgift tillhandahållas allmänheten.

Ett likartat uttalande görcs i det av

Sveriges industriförbund in. fl.

åbe­

ropade yttrandet, varjämte tillägges att en tryckt årlig publikation av så­

dant innehåll, som de sakkunniga antytt, utan tvivel skulle vara av värde

och därför borde utgivas och mot betalning tillhandahållas allmänheten. Då

särskilda förhållanden därtill föranledde, borde möjlighet föreligga att ut­

giva en dylik publikation mer än en gång årligen.

Sveriges redareförening

förordar att populärt hållna broschyrer med råd

och anvisningar angående skattelagstiftningen och dess tillämpning utarbe­

tades och tillhandahölles de skattskyldiga och lekmännen i taxerings- och

prövningsnämnderna. Föredrag i radio och undervisning i de högre klas­

serna i skolorna i detta ämne skulle även vara till stort gagn.

Även i åtskilliga av de yttranden, som avgivits av

övriga näringsorganisa-

sioner,

understrykes mycket starkt önskemålet att bereda allmänheten till­

fälle att taga del av riksskattenämndens råd och anvisningar samt att nämn­

dens verksamhet även inriktades på att lämna de skattskyldiga orientering

och information.

Departementschefen. Utfärdandet av allmänna anvisningar till

taxeringsmyndigheterna måste uppenbarligen bli en av riks­

skattenämndens främsta möjligheter att verka för cn likformig taxering.

Dessa anvisningar böra till sin karaktär vara av rådgivande och vägledande

beskaffenhet och alltså icke utgöra bindande föreskrifter. Visserligen kan

Kungl. Maj.ts proposition nr (ii.

61

— såsom i något remissyttrande framhållits — ifrågasättas, huruvida an­

visningar av sådan karaktär alltid komme att utgöra en tillräcklig garanti

för en likformig rättstillämpning. Med hänsyn till beskattningsnämndernas

ställning såsom självständigt dömande instanser i taxeringsprocessen torde

det emellertid — med undantag för fall av bindande förhandsbesked där

riksskattenämndens beslut finge överklagas hos regeringsrätten respektive

kammarrätten — ej böra ifrågakomma att formligen binda beskattnings-

nämnderna och skattedomstolarna i deras prövning av taxeringsärenden.

Detsamma gäller i princip även sådana anvisningar, som beröra det prak­

tiska taxeringsarbetets bedrivande; då länsstyrelsernas taxeringsavdelningar

och den med taxeringsarbetet sysselsatta personalen icke formellt under­

ställts riksskattenämnden, kan nämnden icke heller bemyndigas att giva

bindande direktiv angående arbetets bedrivande.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att något motsatsförhållande

mellan riksskattenämnden och de lokalt arbetande taxeringsmyndigheterna

knappast behöver befaras uppkomma. Nämndens uppgift avser i väsentlig

mån att underlätta taxeringsmyndigheternas arbete samt ställa ett större

och förbättrat material till beskattningsnämndernas förfogande i deras prö­

vande och dömande verksamhet. Riksskattenämndens initiativ och åtgöran­

den torde i avsevärd utsträckning komma att föregås av diskussioner med

landskamrerarna och taxeringsintendenterna samt äga rum i samförstånd

med nämnda befattningshavare. Det bör emellertid tilläggas, att i riksskatte­

nämndens uppgift självklart bör ingå att följa resultatet av de av nämn­

den vidtagna åtgärderna och skulle det därvid konstateras att anordningen

med allenast vägledande och rådgivande anvisningar icke lett till ett i hu­

vudsak tillfredsställande resultat, kan en dylik omständighet motivera en

omprövning av taxeringsorganisationen och riksskattenämndens ställning i

denna organisation.

Gentemot vad Föreningen Sveriges taxeringsintendenter anfört om önsk­

värdheten att uttrycket »anvisningar» icke borde i detta sammanhang bru­

kas, kan invändas att — därest det klart utsäges att riksskattenämndens

verksamhet i förevarande hänseende är av allenast rådgivande och vägle­

dande karaktär — anledning knappast synes föreligga att frångå den av

de sakkunniga förordade terminologien.

Dessa anvisningar böra av skäl de sakkunniga anfört kunna avse såväl

uppskattnings- och rättsfrågor som det praktiska taxeringsarbetets bedri­

vande. Vad särskilt anvisningar rörande rättsfrågor beträffar — vilket

spörsmål särskilt observerats i vissa remissyttranden — är det å ena sidan

uppenbart, att ett slutligt bedömande av sådana frågor måste förbli skatte-

domstolarnas angelägenhet, men å andra sidan kan det mången gång vara

ett betydelsefullt önskemål att erhålla en i största möjliga utsträckning

enhetlig tillämpning även för tiden intill dess ett utslag i högsta instans

meddelats. Den från alla håll tillstyrkta uppgiften för riksskattenämnden

alt i förekommande fall klargöra innebörden av ny skattelagstiftning skulle

f. ö. mången gång icke vara förenlig med ett förbud för nämnden att i an-

visningsväg behandla rättsfrågor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

62

Kungl. Maj.is proposition nr 64.

Såsom de sakkunniga framhållit, är eu förutsättning för ett effektivt

arbete i förevarande hänseende, att nämnden gives tillfälle att undersöka

förekomsten av sådana ojämnheter, som böra föranleda åtgärder från nämn­

dens sida. Jag kan i och för sig knappast ansluta mig till de sakkunnigas

uppfattning att ett successivt överlämnande till riksskattenämnden av pröv-

ningsnämndernas protokoll skulle giva sken av övervakning av prövnings-

nämnderna och därför icke borde ifrågakomma. Dessa protokoll utgöra of­

fentligen tillgängliga handlingar och komma t. ex. under skattedomsto-

larnas granskning i besvärsmål. Att riksskattenämnden bereddes tillfälle

att taga del av dessa protokoll skulle därför knappast med fog kunna be­

tecknas som en icke önskvärd övervakning. Denna min uppfattning synes

f. ö. bestyrkas av det förut återgivna uttalandet av länsstyrelsen i Örebro län.

Emellertid torde kunna ifrågasättas huruvida värdet av en sådan anord­

ning svarar mot den därmed förenade mödan för prövningsnämnderna att

i alla ärenden verkställa protokollsavskrifter och för riksskattenämnden att

mottaga, registrera och sammanställa detta mycket vidlyftiga material. Det

synes icke uteslutet att riksskattenämnden kan förskaffa sig den önsk­

värda översikten av beskattningsnämndernas praxis på annat och smidigare

sätt, därvid de av de sakkunniga angivna utvägarna i första hand böra

ifrågakomma. Emellertid synes det böra finnas möjlighet för riksskatte­

nämnden att —- om den så finner önskvärt — försöksvis pröva anordningen

med successivt översända protokollsavskrifter, därvid sådana i första hand

böra begäras från de prövningsnämnder, vilka tillämpa ett sådant system

som skildrats i det av länsstyrelsen i Örebro län avgivna yttrandet.

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att även de uppslag, som lämnats i

det av länsstyrelsen i Norrbottens län avgivna yttrandet, synas värda be­

aktande. Det bör ankomma på nämnden att närmare pröva dessa uppslag.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört i nu förevarande hänseende föranleder

icke några erinringar från min sida. I anledning av några påpekanden från

remissinstansernas sida vill jag emellertid tillägga dels att de allmänna

anvisningarna regelmässigt böra lämnas av riksskattenämnden såsom så­

dan och icke av någon dess tjänsteman och dels att det bör ankomma på

nämnden att avgöra huruvida vid de informations- och diskussionsmöten

med landskamrerare och taxeringsintendenter, som riksskattenämnden kan

komma att anordna, böra närvara andra representanter för näringslivet

och de skattskyldiga än de som äro ledamöter av nämnden.

Den föreslagna skyldigheten för riksskattenämnden att tillhandagå lands­

kamrerare och taxeringsintendenter med uttalanden i taxerings­

trå g o r åsyftar främst att bereda dessa befattningshavare vissa lättnader

vid fullgörandet av dem åvilande uppgifter. Därjämte bereder anordningen

nämnden en ytterligare möjlighet att erhålla information om aktuella skatte­

problem och att verka för likformig taxering.

På av de sakkunniga anförda skäl ansluter jag mig till den av dem utta­

lade meningen, att frågerätten bör förbehållas landskamrerare och taxe-

Kunrjl. Maj.ts proposition nr 04.

63

ringsintendenter. Jag kan alltså icke tillstyrka det av Föreningen Sveriges

taxeringsrevisorer väckta förslaget om rätt för taxeringsrevisor att på egen

hand i och för sin tjänst påkalla uttalande av riksskattenämnden eller taga

kontakt med nämnden eller dess personal. Men jag vill samtidigt framhålla,

att hinder givetvis icke bör föreligga för taxeringsrevisor att på taxerings-

mtendentens uppdrag eller i allt fall med dennes medgivande förfråga sig

hos riksskattenämnden eller eljest taga kontakt med dess tjänstemän.

De sakkunniga anse att framställda förfrågningar, som avse annat än

upplysningar rörande rent faktiska förhållanden såsom förefintliga preju­

dikat o. d., i regel böra behandlas å sammanträde med nämnden. Till denna

uppfattning kan jag visserligen i princip ansluta mig, men jag vill samti­

digt understryka angelägenheten av att sammanträdena med nämnden icke

onödigtvis belastas med bagatellartade ärenden. I enklare ärenden, även om

i dessa är fråga om annat än faktiska upplysningar, bör nämndens befatt­

ningshavare — eventuellt efter samråd med nämndens ordförande — äga

rätt att avgiva svar. Det synes angeläget att verksamheten såsom »fråge-

central» bedrives smidigt, snabbt och formlöst så långt detta låter sig göra.

Det torde icke böra givas någon föreskrift om att förfrågningar eller svar å

sådana skola vara skriftligen avfattade; formen för frågan eller svaret torde

få av vederbörande bedömas från fali till fall. Erforderliga minnesanteck­

ningar rörande frågor och svar i ärenden, som icke underställts riksskatte­

nämnden och sålunda icke intagits i dess protokoll och som ej äro av mer

bagatellartad natur, synas emellertid lämpligen böra föras och anmälas

vid ett kommande sammanträde med nämnden.

I instruktionen för riksskattenämnden torde lämpligen böra utsägas, att

i nämndens åligganden ingår att på begäran av landskamrerare eller taxe-

ringsintendent avgiva yttrande i taxeringsfrågor, varjämte bör angivas vil­

ken eller vilka av nämndens befattningshavare det tillkommer att tillhan-

dagå landskamrerare eller taxeringsintendent med råd och upplysningar

rörande taxering. Den närmare regleringen av verksamheten såsom »fråge-

central» torde det böra ankomma på nämnden själv att utforma.

I anledning av vad länsstyrelsen i Hallands län i sitt remissyttrande på­

pekat angående gränsdragningen mellan sådana fall, där den skattskyldige

genom taxeringsintendentens förmedling kunde erhålla upplysning av riks­

skattenämnden i taxeringsfrågor, och de egentliga förhandsbeskeden får

jag framhålla, att om riksskattenämnden ansett sig i viss fråga icke böra

lämna ett bindande förhandsbesked, så betager detta givetvis icke den skatt­

skyldige möjligheten alt i frågan rådföra sig med vederbörande taxerings­

intendent. Därvid är denne oförhindrad alt — om han så finner lämpligt

— efterhöra riksskattenämndens uppfattning i frågan. I denna som i alla

andra frågor, som föras under nämnden, blir det dennas sak att avgöra hu­

ruvida något nämndens uttalande kan och bör göras. 1 detta sammanhang

må erinras om de sakkunnigas uttalande, att frågeinstitutet bör utnyttjas

med omdöme.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

65

Den av de sakkunniga föreslagna befattningen som kanslichef hos riks­

skattenämnden har jag för avsikt föreslå utbytt mot en byråchefsbefatt­

ning. Vidare kommer jag att föreslå, att vid nämnden skall finnas anställd

på heltid en bokföringssakkunnig. Uppgiften att besöka länsstyrelserna och

beskattningsnämnderna torde främst bliva dessa befattningshavares upp­

gift.

Det torde böra ankomma på riksskattenämndens ordförande att fatta be­

slut om resor, varom nu varit tal.

De sakkunniga förutsätta, att jämväl andra ledamöter i riksskattenämn­

den än ordföranden skola kunna deltaga i resor till länsstyrelser och be-

skattningsnämnder. Enligt min mening torde emellertid allenast undantags­

vis och endast då så finnes vara av särskilda skäl motiverat böra ifråga-

komma, att nämnden i dess helhet eller annan ledamot av nämnden än ord­

föranden företager sådana resor. Det torde få uppdragas åt nämnden själv

att avgöra, när sådana särskilda skäl föreligga.

Den förordade uppgiften för riksskattenämnden att föra rättsfall s-

register samt samla och tillhandahålla annat mate­

rial av betydelse för taxeringsarbetet har livligt tillstyrkts

i remissyttrandena, varvid samtidigt en rad önskemål framförts angående

materialets distribution in. m. Det torde böra ankomma på riksskattenämn­

den att pröva möjligheten och lämpligheten av att efterkomma de olika

önskemålen.

Angående rättsfallsregistret torde få tilläggas, att i detsamma synes i

första hand böra upptagas betydelsefullare utslag av regeringsrätten. Men

även utslag i av kammarrätten avgjorda mål av beskaffenhet att slutligt av­

göras av sistnämnda domstol böra omfattas av registret. Den i och för sig

tidsödande och ansvarsfulla uppgiften att föra och sammanställa detta re­

gister, vilket såsom offentlig handling kommer att bliva tillgängligt för all­

mänheten, torde lämpligen böra lösas av riksskattenämnden i samarbete

med chefen för finansdepartementets regeringsrättsbyrå respektive kam­

marrättens president, vilka kunna förutses vara beredda att här lämna sin

medverkan.

Vad så angår frågan om riksskattenämndens arbetsresul­

tat bör sammanfattas och publiceras i särskilda

tryckta meddelanden, torde här följande få framhållas.

Till nämnden avlämnade uppgifter och där förvarade handlingar höra i

princip — såvitt föreskrift i lag eller annan författning icke till annat för­

anleder — vara offentligen tillgängliga i samma omfattning som motsva­

rande material hos andra verk och myndigheter. Det synes vidare vara önsk­

värt, att riksskattenämnden på lämpligt sätt medverkar till alt sådana

nämndens arbetsresultat, som äro av ett mera allmänt intresse för de skatt­

skyldiga, bringas till dessas kännedom.

5 Bihang till riksdagens protokoll li)5l. 1 samt. Nr 61.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

67

förslag till aktievärden avsedda att vara allenast vägledande men ej bin­

dande för taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga.

Efter en ingående redogörelse för de mot det hittills tillämpade förfa­

ringssättet riktade invändningarna — i avseende å vad de sakkunniga här-

utinnan anfört torde få hänvisas till s. 68 i betänkandet — säga sig de

sakkunniga ha stannat för att förorda ett förfaringssätt, som i betänkandet

skildras på följande sätt.

Efter överläggningar, i den mån sådana må anses erforderliga, med sak­

kunniga utarbetar riksskattenämnden allmänna direktiv rörande de grunder,

som skola följas vid upprättande av ifrågakomna förteckningar å värden å

icke börsnoterade aktier. Dessa direktiv utsändas till överståthållarämbe-

iets skatteavdelning och landskontoren i god tid före förteckningarnas upp­

görande, förslagsvis före den 1 juli varje år. Förslag till aktievärden upp­

göras därefter med ledning av direktiven, särskilt för Stockholm och för

varje län. Därvid inhämtas erforderliga uppgifter om vederbörande bolags

fonder, dolda reserver, senaste och påräknelig utdelning in. fl. omständig­

heter, till vilka enligt direktiven hänsyn skall tagas, ur vederbörande bolags

senast fastställda balansräkning eller eljest tillgängliga handlingar, närmast

senast avlämnade deklaration för vederbörande bolag. I mån av behov in­

hämtas felande uppgifter genom korrespondens med berörda bolag. Sedan

förslag till aktievärden upprättats, underrättas vederbörande bolag] om

föreslaget värde å bolagets aktier. Sådan underrättelse synes ej böra göras

obligatorisk; särskilt om värdet upptages oförändrat i jämförelse med tidi­

gare år, kan sådan underrättelse anses obehövlig, men även i vissa andra

lall kan meddelande om förslagets innehåll utan egentlig olägenhet under­

låtas. Påkallas i något fall från bolagets sida underrättelse, bör sådan själv­

fallet lämnas. Sedan förteckningar över aktievärden sålunda upprättats,

överlämnas de till riksskattenämndens kansli senast den 10 november sam­

ma år. Har något bolag framställt erinran mot föreslaget värde å bolagets

aktier, insändes även sådan erinran, därest hänsyn till densamma ej tagits

vid förslagets slutliga upprättande. Förteckningarna granskas därefter å

riksskattenämndens kansli och anmälas vid sammanträde med nämnden så

snart ske kan. Nämnden fastställer därefter värden å i förteckningarna upp­

tagna aktier om möjligt i så god tid, att resultatet kan genom överståthål-

laräinbetets och länsstyrelsernas förmedling bringas till vederbörande bo­

lags kännedom senast den 10 januari under taxeringsåret. Bolagen torde

därefter underrätta sina aktieägare om det fastställda värdet å vederbö­

rande bolags aktier. Taxeringsnämnderna underrättas direkt från överståt-

hållarämbetet och länsstyrelserna.

Självfallet må det stå riksskattenämnden öppet att, om den därtill finner

skäl, ur de inkomna förteckningarna utesluta vissa aktier eller i förteck­

ningarna upptaga aktier, som icke däri införts vid deras insändande till

nämnden.

Rörande innehållet i de direktiv, som riksskattenämnden enligt det an­

förda skall utfärda till ledning för förteckningarnas uppgörande, torde i

detta sammanhang icke böra sägas mera än att i direktiven skola angivas

de grunder, efter vilka urvalet av aktiebolag för införande i förteckningarna

skall ske, vilka faktorer skola beaktas vid värdesättningen samt värderings­

metodens grunddrag. Införas faktorerna i kolumner, kan värdesättningen

ske väsentligen genom enkla räkneoperationer enbart på grundval av de i

kolumnerna införda talen. Finnes det därvid framkomna resultatet böra jäm­

kas med hänsyn till särskilda förhållanden, angivas dessa summariskt i en

anmärk ningskolumn.

68

Knngl. Maj.ts proposition nr 64.

Då primärmaterialet regelmässigt kommer att hänföra sig till tiden för

balansräkningen vid utgången av året näst före beskattningsåret, måste det

på grundval av dessa faktorer framkomna resultatet jämkas med hänsyn

till därefter inträffade förändringar, så att värdet i görligaste mån ansluter

sig till aktiernas saluvärde vid beskattningsårets utgång. Om säkrare grun­

der för denna justering icke stå till buds, måste justeringen ske efter skön.

De sakkunniga tillägga, att det syntes böra överlämnas åt riksskatte­

nämnden att närmare utforma värderingsgrunderna under beaktande, i

den mån så funnes påkallat, av de synpunkter, som framförts i de sak­

kunnigas kritik av den nuvarande ordningen. Därvid anmärkes att det möj­

ligen kunde ifrågakomma, att i vissa fall skilda värden angåves å majori­

tets- och minoritetsposter. Någon allmängiltig regel därutinnan kunde dock

ej uppställas, då förhållandena kunde vara växlande.

Vidare framhålles, att de av riksskattenämnden åsatta värdena visserli­

gen icke vore bindande för taxeringsmyndigheterna men att avvikelse från

dessa värden självfallet borde ske allenast då särskilda skäl förelåge. Dessa

skäl borde då angivas genom anteckning i myndighetens handlingar, lämp­

ligen i protokollet. Ville den skattskyldige påkalla annan värdesättning

vore det tillrådligt att han i sin deklaration eller bilaga till denna fram­

ställde motiverat yrkande därom.

De sakkunniga lämna därefter — ås. 70—71 i betänkandet — en redo­

görelse för det material, som står till buds vid verkställandet av en aktie­

värdering, och för vissa av de sakkunniga gjorda överväganden rörande en

utbyggnad av aktiebolagens uppgiftsskyldigheter i syfte att därigenom få

fram ett bättre sådant material. De sakkunniga säga sig emellertid icke

vilja förorda någon ökad uppgiftsskyldighet, då bolagen redan nu vore be­

tungade med skyldighet att lämna uppgifter av mångahanda slag, men fram­

hålla samtidigt att det givetvis stode bolagen fritt att självmant förebringa

utredning om förhållanden av beskaffenhet att böra påverka aktievärde­

ringen. Om icke förr kunde bolag finna anledning därtill, då det mottagit

meddelande om det värde, som föresloges för bolagets aktier i överståthål-

larämbetets skatteavdelnings eller vederbörande landskontors förteckning

å aktievärden.

Därefter anföra de sakkunniga följande.

Det arbete, som enligt det ovan anförda skulle komma att åvila riksskat­

tenämnden, torde bliva av icke obetydlig omfattning utan att dock vara av

den storleksordning, att den överstiger vad som skäligen kan utföras av

nämnden. Härvid förutsättes dock dels att nämnden till sitt förfogande er­

håller tillräckligt anslag för anlitande i mån av behov av extra arbetskraft

för granskning av inkomna förslag till aktievärden, dels ock att nämnden

vid prövning av desamma icke går alltför långt i detalj granskning utan nö­

jer sig med att kontrollera, att meddelade direktiv blivit följda vid förslagens

upprättande, samt föreskriva ändring blott då sådant föranledes av in­

komna erinringar eller eljest finnes påkallat av föreliggande omständig­

heter. Skulle det ekonomiska läget hava mera påtagligt förändrats, sedan

direktiven utfärdats, lärer nämnden av egen drift icke underlåta att göra de

ändringar i förslagen, som därav föranledas.

69

Särskilda föreskrifter i det nu avhandlade ämnet torde icke behövas, enär

riksskattenämnden med dess föreslagna befogenheter själv kan meddela för

anordningens genomförande erforderliga anvisningar.

Genomföres vad de sakkunniga här ovan förordat, kommer den befatt­

ning med sammanställande av de länsvis upprättade förteckningarna å vär­

den å icke börsnoterade aktier, som med hittills tillämpad ordning ankom­

mit på överståthållarämbetets skatteavdelning, att upphöra.

Remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Uppsala län

framhåller, att det före­

slagna förfaringssättet — innebärande att riksskattenämnden först utarbe­

tade anvisningar rörande värderingsprinciperna och, sedan länsstyrelsen

uppgjort förslag till värden, därefter granskade och fastställde värdena —

icke syntes stå i överensstämmelse med uttalandet att av nämnden utfär­

dade anvisningar skulle vara vägledande och icke bindande.

Länsstyrelsen i Stockholms län

erinrar om de sakkunnigas uttalande, att

förteckningar med förslag till aktievärden skulle med ledning av anvisning­

ar, som riksskattenämnden utfärdat, utarbetas å de olika länen och insän­

das till riksskattenämnden senast den 10 november varje år, varefter nämn­

den skulle ha att fastställa värdena. Länsstyrelsen framhåller, att en så­

dan ordning skulle medföra, att arbetet med uppgörande av förslag till ak­

tievärden skulle fullgöras av taxeringsavdelningarna under den tid på året,

då deras arbete med förberedandet av mål till prövningsnämnden vore

mest forcerat. Detta vore en olägenhet, som om möjligt borde undvikas.

Om anvisningar för värdesättning av icke börsnoterade aktier utfärdades

av riksskattenämnden, syntes värdesättningen med ledning av dessa anvis­

ningar kunna ske å de olika länsstyrelserna, varvid den kunde förläggas

till en tidpunkt, när taxeringsavdelningarna vore mindre tyngda av arbete

för prövningsnämnderna. Först om det skulle visa sig att de av riksskatte­

nämnden utfärdade anvisningarna skulle vara otillräckliga för uppnåen­

det av en mera enhetlig värdering, syntes frågan om en centralisering av

värderingen till riksskattenämnden böra övervägas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

påpekar, att avsaknaden av för hela riket

normerande grunder för värderingen av icke börsnoterade aktier länge

varit besvärande och förvisso vållat en allt annan än likformig uppskatt­

ning av dessa förmögenhetsobjekt. Det vore därför tacknämligt, att denna

brist nu avhjälptes genom riksskattenämndens medverkan. Emellertid fö-

refölle det egendomligt, att nämnden skulle belastas med det betydande

merarbete som måste bliva följden, därest nämnden skulle granska och

fastställa värdeförslagen. Det syntes tillfyllest, att nämnden lämnade för

värderingen erforderliga direktiv. Då del måste förutsättas, att dessa direk­

tiv skulle vara offentliga, torde den mest effektiva kontroll komma att ut­

övas av bolagen själva. Kontroll från riksskattenämndens sida kunde ske

vid de i annat sammanhang föreslagna besöken å taxeringsavdelningarna.

Länsstyrelsen föresloge därför, att riksskattenämndens befattning med ak­

tievärderingen begränsades till meddelandet av direktiv rörande grunderna

för värderingen av icke börsnoterade aktier, till sammanställande av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

70

Kungl. Maj:ls proposition nr 64.

länsvis upprättade förteckningarna över värden å sådana aktier, vilka för­

teckningar borde vara nämndens kansli tillhanda senast den 15 januari

taxeringsåret, och till kontroll vid besök å landskontorens taxeringsavdel-

ningar. — På ett härmed i huvudsak likartat sätt uttalar sig

länsstyrelsen

i Gävleborgs län.

Även

mellnnkommunala prövningsnämnden

förordar, att riksskatte­

nämndens befattning med aktievärderingen inskränktes till utfärdande av

vissa rekommendationer till ledning för denna värdering, därvid exempel­

vis borde angivas på vilket sätt och i vilken utsträckning hänsyn borde ta­

gas till latenta skatteskulder i sådana fall, då värdet på aktier beräknades

med huvudsaklig ledning av det s. k. matematiska värdet. Mellankommu-

nala prövningsnämnden framhåller, att de sakkunnigas förslag att taxe-

ringsintendenterna senast den 10 november skulle översända förslag till

aktievärden jämte inkomna erinringar, ledde till att det omfattande arbe­

tet med värderingen måste utföras av taxeringsavdelningarna å tid som

sammanfölle med prövningsnämndsarbetet, vilket bleve till förfång för

detta arbete. För närvarande koncentrerades arbetet med aktievärderingen

till tiden kring årsskiftet, vilket vore lämpligt även för de skattskyldiga,

enär bokföringsgranskning borde begränsas under denna för affärslivet an­

strängda tid. Den nuvarande decentraliseringen medförde även den förde­

len, att skattskyldiga vid personliga besök hos länsstyrelserna kunde redo­

göra för de skäl, som i det speciella fallet talade för avvikelse från det värde,

som framkomme vid schablonmässig beräkning.

Även i några andra remissyttranden — däribland de som avgivits av

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter

och

Föreningen Sveriges taxe-

ringsrevisorer

— ha synpunkter framförts, som i väsentliga hänseenden

sammanfalla med vad mellankommunala prövningsnämnden anfört.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

uttalar som sin mening, att riksskat­

tenämndens föreslagna befattning med aktievärderingen skulle för nämn­

den och dess personal medföra en orimlig arbetsbörda under viss del av

året. Redan av denna anledning syntes nämndens uppgift i förevarande

hänseende -— åtminstone tills tillräcklig erfarenhet om möjligheterna att

genomföra de sakkunnigas förslag på denna punkt vunnits — böra begrän­

sas till utfärdandet av allmänna direktiv för värdesättningen.

I det av

länsstyrelsen i Blekinge län

avgivna yttrandet uttalas, att de av

de sakkunniga antydda riktlinjerna för urvalet av aktier, som borde vär­

deras, icke torde få utesluta att börsnoterade aktier i enstaka fall gjordes

till föremål för värdering och att detta regelmässigt skedde beträffande

aktier i s. k. enmansbolag. Speciellt beträffande sistnämnda slag av aktier

vore ofta skillnaden mellan nominella värdet och saluvärdet påfallande

stort. Det kunde emellertid ur många synpunkter vara lämpligt att riks­

skattenämnden i fråga om sådana aktier inskränkte sig till att uppdraga

principiella riktlinjer för värderingen men sedan helt överläte denna till

respektive taxeringsmyndigheter. Det vore synnerligen önskvärt, att aktie­

bolagens uppgiftsskyldighet i självdeklarationen utökades till att avse jäm­

71

väl för aktievärderingen erforderliga uppgifter. Skedde ej detta, bleve det

som hittills nödvändigt att genom särskilda skrivelser avfordra det stora

flertalet aktiebolag sådana uppgifter. En obligatorisk uppgiftsskyldighet

syntes därför ej kunna medföra något betydande merarbete för bolagen.

Länsstyrelsen i Örebro län

påpekar att en aktievärdering svårligen läte

sig göra utan kännedom om dolda reserver samt omtalar att uppgift om

sådana icke lämnats i bolagsdeklarationer, avgivna inom Örebro län. Vid

gjorda förfrågningar hade emellertid allenast undantagsvis förekommit, att

vederbörande bolag vägrat lämna erforderliga upplysningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

erinrar i sitt yttrande därom att fast­

ställandet av förmögenhetsvärde å icke börsnoterade aktier vore påkallat

förutom vid förmögenhetsbeskattningen även vid beräknandet av arvs- och

gåvo- samt kvarlåtenskapsskalt. Vidare framhålles att hittills hade urvalet

av de aktier, vilka av länsstyrelserna värdebedömts för att intagas i den

för förmögenhetstaxeringen upprättade aktievärderingslistan, skett endast

beträffande bolag med större aktiekapital. Det vore emellertid nödvändigt

att även aktier i mindre bolag värderades enhetligt. Länsstyrelsen ansåge

därför, att aktierna för samtliga bolag skulle förhandsvärderas. Det borde

därför åligga aktiebolagen att, i samband med avgivande av självdeklara­

tion, lämna särskilda uppgifter för aktievärderingen. Härför borde upp­

rättas särskild blankett. Länsstyrelsen anför därefter.

De lämnade uppgifterna böra granskas å länsstyrelserna men gransk­

ningen inskränkas till att konstatera att fullständiga uppgifter lämnats.

Sedan eventuell komplettering skett böra uppgifterna och eventuellt dekla­

rationerna översändas till riksskattenämnden, som bör upprätta aktievär-

deringsförteckning att tjäna till ledning vid taxeringen. Därest riksskatte­

nämndens befattning med aktievärderingen icke kommer att avse allenast

en granskning av länsstyrelsernas förslag till värde å aktierna utan såsom

länsstyrelsen föreslår ett upprättande av förteckningen skulle ett tidsödan­

de arbete med aktievärderingen kunna besparas länsstyrelserna. Riksskat­

tenämnden måste ju ändock noggrant genomgå uppgifterna och det förefal­

ler länsstyrelsen bliva ett betydande dubbelarbete om ungefär samma ge­

nomgång sker å länsstyrelserna. En fördel synes det också böra vara att

granskningen och bedömningen redan i sitt första skede kommer att ske

enligt för riket enhetliga principer och med större sakkunskap än vad som

kan förefinnas å länsstyrelserna.

I det av

förste taxeringsintendenten Holdo

avgivna yttrandet understry-

kes, att värderingen av aktier i såväl enmansbolag som förvaltningsbolag

av viss omfattning vore lika påkallad som beträffande aktier i andra bolag.

Holdo tillägger, att i Stockholm värdering regelmässigt skedde även av

aktier i bolag av förstnämnda typer.

I det yttrande, som åberopats av

Sveriges industriförbund in. fl.,

erinras

om de sakkunnigas uttalande att riksskattenämnden, i den mån så ansåges

erforderligt, ägde överlägga med för ändamålet tillkallade sakkunniga före

utfärdandet av nämndens allmänna direktiv för aktievärderingen. Det till-

lägges, att med hänsyn till de svårigheter, som vore förbundna med en dy­

lik värdesättning och den föreliggande frågans stora betydelse, syntes så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

73

den sammanställas därefter genom överståthållarämbetets skatteavdelnings

försorg och tillhandahållas landets taxeringsmyndigheter.

De sakkunniga förorda nu, att riksskattenämnden till vinnande av lik­

formighet icke blott i fråga om värderingsgrunderna utan även i avseende

å urvalet av de aktier, som böra bliva föremål för förliandsvärdering, skulle

utfärda allmänna anvisningar och rekommendationer för värderingsarbe-

tet. Detta skulle — i den mån så funnes erforderligt — ske efter samråd

med särskilt tillkallade sakkunniga.

Detta de sakkunnigas förslag och vad de sakkunniga i anslutning därtill

uttalat har vid frågans remissbehandling icke mött erinringar. Även för

egen del vill jag ansluta mig till förslaget i denna del; det synes mig bliva

en angelägen uppgift för nämnden att — utifrån nämndens erfarenhet och

med beaktande av regeringsrättens inställning till de hithörande frågorna

—• på detta sätt verka för en bättre ordning.

Ej heller finnes anledning till erinran mot de sakkunnigas förslag, att

det egentliga arbetet med värderingen skall, som hitintills, verkställas inom

varje läns taxeringsavdelning. Utredningsarbetet måste uppenbarligen där

göras och kontakt med bolagsledningen kan smidigast etableras lokalt. Riks­

skattenämndens tilltänkta personalutrustning skulle heller icke vara till­

räcklig för en sådan arbetsuppgift.

Av det sist sagda framgår alltså, att jag icke är beredd förorda det av

länsstyrelsen i Norrbottens län framförda förslaget, att taxeringsavdelning-

arnas uppgift skulle inskränkas till ett hopsamlande av erforderligt bedöm-

ningsmaterial, varefter det skulle ankomma på riksskattenämnden att utan

något föregående förslag från taxeringsavdelningen fastställa värdena.

Emellertid ha de sakkunniga tänkt sig, att riksskattenämndens verksam­

het med aktievärderingen även skulle innefatta en kontroll och eventuellt

ett fortsatt bearbetande av de av taxeringsavdelningarna föreslagna värdena.

För möjliggörande härav skulle en förteckning över sistnämnda värden till­

ställas riksskattenämnden senast den 10 november året före taxeringsåret.

I åtskilliga remissyttranden ha bestämda erinringar riktats mot detta

förslag. Därvid har särskilt framhållits,

att

en sådan ordning nödsakade

taxeringsavdelningarna att förlägga dessa avdelningars arbete med värde­

ringen till en ur deras synpunkt mycket olämplig tid,

att

taxeringsavdel­

ningarna åsamkades ett avsevärt merarbete genom att för riksskattenämn­

den nödgas detaljerat redogöra för de föreslagna värdena, så snart dessa

skilde sig från värden som skulle framkommit vid en vanlig schablonbe­

räkning,

samt att

riksskattenämnden, därest förslaget genomfördes, finge

en mycket betydande arbetsbörda.

De framställda erinringarna synas mig bärande. Det torde knappast böra

ifrågakomma, att i detta sammanhang föreskriva en anordning, som gåve

de förut hårt ansträngda taxeringsavdelningarna ett merarbete eller som

nödgade dessa att förlägga det hithörande arbetet till en för dem otjänlig

lid. Vad riksskattenämnden beträffar, vill det synas som om — därest det

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

över huvud skulle vara någon mening med den ifrågasatta eftergranskning-

en — nämnden finge en så omfattande och tidsödande arbetsuppgift, att

denna menligt måste påverka nämndens möjligheter att fullgöra övriga ar­

betsuppgifter.

Det synes mig därför lämpligare, att — i allt fall till dess det visat sig

att ett tillfredsställande resultat på detta sätt icke kan uppnås — riksskat­

tenämndens medverkan vid aktievärderingen inskränkes till den av mig

förut förordade uppgiften att meddela allmänna anvisningar eller rekom­

mendationer för värderingsarbetet. Därjämte bör det arbete med samman­

ställandet av förhandsvärdena, som hitintills utförts av överståthållarämbe-

tets skatteavdelning, övertagas av riksskattenämnden. Skyldighet bör alltså

föreligga för länsstyrelsernas taxeringsavdelningar att på av riksskattenämn­

den angiven tid till nämnden överlämna de gjorda värdeförslagen.

Det bör tilläggas, att riksskattenämnden givetvis bör vara beredd att på

förfrågan lämna råd och anvisningar rörande värderingens utförande i en­

skilda fall, samt att nämnden i samband med besök å taxeringsavdelningar-

na bör hålla sig underrättad om värderingsarbetets bedrivande.

I anledning av några vid remissbehandlingen gjorda påpekanden vill jag

framhålla,

att

de av riksskattenämnden meddelade värderingsanvisningar-

na givetvis icke böra vara hemliga,

att

i särskilda fall värdering även bör

kunna ifrågakomma beträffande vissa börsnoterade aktier,

att

värderingen

regelmässigt synes böra avse jämväl aktier i s. k. enmansbolag och i för­

valtningsbolag,

att

riksskattenämnden bör överväga lämpligheten av att ut­

arbeta en särskild blankett för inhämtande av uppgifter från bolagen i och

för aktievärderingen,

samt att

frågan om obligatorisk uppgiftsskyldighet för

bolagen synes tills vidare böra lämnas öppen i avvaktan på ytterligare er­

farenhet rörande behovet härav.

4. Allmän fastighetstaxering.

Gällande bestämmelser m. m. Beträffande allmän fastighetstaxering äro i

taxeringsförordningen föreskrivna vissa åtgärder, som äro ägnade att be­

fordra enhetlighet och jämnhet i taxeringen.

Sålunda åligger det enligt 58 § 1 mom. taxeringsförordningen domänsty­

relsen att i samråd med statens skogsförsöksanstalt och skogsstyrelsen sam­

manställa vissa uppgifter rörande skogsmark och växande skog.

Vidare verkställes enligt 71 § taxeringsförordningen med ledning av pro­

tokoll från de sammanträden, som jämlikt 66 § 2 mom. samma förordning

skola avhållas sedan beredningsnämnderna avslutat sitt arbete, i den ord­

ning, Kungl. Maj :t förordnar, undersökning för utrönande, huruvida vid

taxering av jordbruksfastigheter å landsbygden jämnhet och likformighet

de olika länen emellan blivit uppnådd. Motsvarande undersökning har på

uppdrag av Kungl. Maj :t jämväl plägat verkställas sedan fastighetstaxe-

ringsnämnderna och fastighetsprövningsnämnderna avslutat sitt arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

75

Jämlikt 58 § 2 mom. taxeringsförordningen åligger det landskamreraren

att såsom förberedande åtgärd för beredningsnämndernas och fastighetstaxe-

ringsnämndernas verksamhet på grundval av lagfartsförteckningar och upp­

gifter från hypoteksinrättningar angående belåningsvärden ävensom de upp­

lysningar, som eljest kunna vinnas, verkställa undersökning rörande fastig­

heternas allmänna saluvärde å länets landsbygd. Undersökningar av berörda

art ha emellertid jämväl utförts centralt för landet i dess helhet. För åren

1926 och 1931 sammanställdes sålunda för lantbruksakademiens räkning,

uppgifter rörande åkerjordens saluvärden. Till belysning av växlingarna i

jordbruksfastigheternas saluvärden lät särskilda utskottet vid 1930 års riks­

dag verkställa en utredning angående köpeskillingar och taxeringsvärden

för lagfarna fastigheter å landsbygden inom vissa län. Sistnämnda under­

sökning fullföljdes av finansdepartementets skatteberedning såsom förbe­

redelse till 1933 års allmänna fastighetstaxering. Vid de allmänna fastighets­

taxeringar, som ägde rum åren 1938 och 1945, förelågo av statistiska cen­

tralbyrån på uppdrag av Kungl. Maj:t verkställda utredningar rörande för­

hållandet mellan taxerings- och saluvärden vid försäljning av jordbruks­

fastigheter, beträffande vilka lagfart sökts under vissa år. Vad angår stads­

fastigheter ha hela landet omfattande undersökningar icke företagits. Till

ledning vid 1945 års fastighetstaxering förelåg emellertid en inom finans­

departementets skatteberedning företagen utredning beträffande sådana fas­

tigheter i åtta städer, som varit föremål för köp under åren 1938—1943.

Till ledning vid taxering av vattenfall, dammar, kraftverk in. m. har till

1933, 1938 och 1945 års allmänna fastighetstaxeringar på offentligt uppdrag

utarbetats tabeller, vilka jämväl kommit till användning vid taxering av

andra industriella anläggningar.

Till befordrande av enhetlighet och jämnhet vid allmän fastighetstaxering

har sedan år 1927 före upptagandet av taxeringsarbetet efter Kungl. Maj:ts

förordnande avhållits möten i Stockholm med rikets landskamrerare samt ett

antal i fråga om taxering av skogsmark och växande skog sakkunniga per­

soner. I det år 1944 anordnade mötet deltogo jämväl samtliga taxeringsinten-

denter. Såsom skogssakkunniga deltagare i mötet ha varit förordnade dels

såsom representanter för länen i allmänhet vederbörande länsjägmästare —

från vissa län ha två representanter utsetts — dels ock två, tre eller fyra sär­

skilda skogssakkunniga. Därjämte ha vissa statliga myndigheter och en­

skilda organisationer ägt utse representanter att närvara vid mötena. Ord­

förande och vice ordförande hava förordnats av Kungl. Maj :t. Såsom sekre­

terare ha tjänstgjort befattningshavare vid domänstyrelsen och länsstyrel­

serna. Representanter för kammarrättens fastighetstaxeringsavdelning även­

som för skatteberedningen eller finansdepartementets rättsavdelning ha

närvarit vid mötena. Mötena ha avhållits i slutet av september eller början

av oktober året före det, varunder den allmänna fastighetstaxeringen ägt

rum, och ha pågått i fyra eller fem dagar.

Förhandlingarna vid fastighetslaxeringsmötena ha inletts med föredrag.

I dessa har bland annat lämnats redogörelse för taxeringsutfallet vid när­

77

jordbruk (bondebruk) samt att enhetsvärdet för småbruk vore högre per

hektar än för medelstora jordbruk. Enligt uttalande å 1944 års möte borde

vid bestämmande av enhetsvärden jämlikt 59 § 1 mom. taxeringsförordning-

en med hänsyn till de uppgifter rörande saluvärden å försålda jordbruksfas­

tigheter, som utarbetats av statistiska centralbyrån, iakttagas att högre en-

hetsvärde än vid senaste allmänna fastighetstaxeringen fastställdes. Denna

höjning borde dock icke beräknas till högre belopp än 25 %. Å samma

möte uttalades, att stort avseende på grund av de betydligt stegrade bygg-

nadskostnaderna borde fästas vid bebyggelsen å taxeringsenheterna. Beträf­

fande värdet av impediment har å mötena uttalats, att detta icke borde över­

stiga värdet av sämsta skogsmark.

De skogssakkunnigas överläggningar å fastighetstaxeringsmötena ha i hu­

vudsak gällt domänstyrelsens skrivelser till länsstyrelserna jämlikt 58 §

taxeringsförordningen och i anslutning till skrivelserna framlagda förslag

om vissa i dessa icke berörda taxeringsgrunder. Resultaten av de skogssak­

kunnigas överläggningar ha tryckts och genom finansdepartementet till­

ställts de lokala beskattningsmyndigheterna.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att då från centralt håll ned­

lagts ett betydande arbete i syfte att uppnå likformighet vid fastighetstaxe­

ringen, hade på området för denna taxering behovet av ett särskilt centralt

taxeringsorgan icke gjort sig gällande med samma kraft som fallet varit be­

träffande inkomsttaxeringen. Inrättandet av en riksskattenämnd syntes

emellertid böra få till följd, att denna nämnd jämväl anförtroddes vissa upp­

gifter i fråga om sådan taxering. De uppgifter, som därvidlag kom me i fråga,

vore i första hand sådana som för närvarande fullgjordes av annan myndig­

het. Men även på annat sätt kunde riksskattenämnden verka för en likfor­

mig och enhetlig fastighetstaxering.

De sakkunniga anföra härefter.

Vad först angår i taxeringsförordningen föreskrivna förberedande åtgär­

der för fastighetstaxeringsarbetet, torde i 58 § 1 mom. angivna åliggandet

för domänstyrelsen att sammanställa vissa uppgifter till ledning för taxe­

ring av skogsmark och växande skog med hänsyn till detta uppdrags spe­

ciella karaktär icke böra överflyttas å riksskattenämnden. Däremot torde i

71 § taxeringsförordningen omförmälda undersökning rörande taxeringsut-

fallet beträffande jordbruksfastigheter lämpligen kunna anförtros åt riks­

skattenämnden. Det bör emellertid överlåtas åt Kungl. Maj :t att vid varje

särskilt tillfälle lämna riksskattenämnden i uppdrag att ombesörja ifråga­

varande undersökning.

Före fastighetstaxeringsarbetets igångsättande hava, utöver i taxerings­

förordningen föreskrivna förberedande åtgärder, såsom inledningsvis angi­

vits vissa andra sådana plägat verkställas på Kungl. Maj :ts föranstaltande.

Sålunda har på uppdrag av Kungl. Maj :t bland annat verkställts vissa utred­

ningar angående prisutvecklingen på fastighetsmarknaden samt utarbetats

tabeller till ledning vid taxering av vattenfall. Fastighetstaxeringsmötena

hava i samråd med landskamrerarna förberetts av finansdepartementet, som

bland annat haft Kungl. Maj :ts uppdrag alt tillkalla sekreterare och övrig

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

79

regel återfinnas redan i de till ledning vid taxeringen utfärdade anvisning­

arna och hjälptabellerna. I viss utsträckning hava dessa blivit föremål för

granskning av de utredningsmän, som av Kungl. Maj :t förordnats för verk­

ställande av i 71 § taxeringsförordningen föreskriven utredning. Tidigare

synes detta hava varit förhållandet huvudsakligen beträffande till ledning

för beredningsnämndernas värdesättning fastställda enhetsvärden å åker.

1 den undersökning av taxeringsutfallet beträffande jordbruksfastighet å

landsbygden enligt beredningsnämndernas förslag, som verkställdes vid

1945 års allmänna fastighetstaxering, meddelades emellertid en tämligen

utförlig redogörelse för vad som kunde framgå av eu jämförande läsning

av länsstyrelsernas anvisningar för taxering av skogsmark och växande

skog. I denna form verkställd granskning av utfärdade anvisningar synes

emellertid icke hava i önskvärd utsträckning varit av betydelse annat än

såsom ledning vid nästföljande allmänna fastighetstaxering. För att kunna

vara av verklig nytta vid den taxering, till vilken anvisningarna utfärdats,

kräves, att granskningen sker före taxeringsarbetets påbörjande. Detta bör

lämpligen ske på det sättet, att landskamrerarnas förslag till hjälptabeller

och anvisningar före fastställandet insändas till riksskattenämnden, som

efter granskning återsänder desamma jämte de erinringar, som nämnden kan

finna befogade. Vad angår enhetsvärden till ledning vid taxering av jord­

bruksfastighet är i 59 § taxeringsförordningen föreskrivet, att förslag till

sådana värden skola uppgöras av de vid i paragrafen omförmält samman­

träde närvarande på grundval av den av landskamreraren lämnade redo­

görelsen för prisutvecklingen på fastighetsmarknaden. För att möjliggöra

granskning av berörda förslag torde böra i 58 § föreskrivas skyldighet för

landskamreraren att före sammanträdet uppgöra detsamma. Vad nu sagts

bör äga motsvarande tillämpning beträffande i 59 § omförmälda enhetliga

grunder för taxering av annan fastighet ävensom för fastighetstaxeringen i

stad.

Utom vad angår själva värdesättningen förete de inom de olika länen till

ledning vid allmän fastighetstaxering fastställda anvisningarna stora olik­

heter såväl med hänsyn till den tekniska utformningen som med avseende

å innehållet. I flertalet fall synas anvisningarna bestå av protokoll från

sammanträde jämlikt 59 § taxeringsförordningen, i vilka protokoll finnas

intagna bland annat föredrag av landskamreraren och den länsskogssak-

kunnige. Stundom utgöras anvisningarna av eu sammanfattning av vad som

förekommit vid förenämnda sammanträde. Hjälptabellerna för värdering av

skogsmark och växande skog utgivas ofta separat med eller utan särskilda

anvisningar. Större enhetlighet i fråga om anvisningarnas uppställning

skulle kunna uppnås genom att riksskattenämnden uppgjorde förslag till

mallar för desamma. Det skulle också kunna tänkas, att riksskattenämnden

kunde uppgöra förslag till själva anvisningarna. Detta borde kunna ske

åtminstone beträffande sådana avsnitt av anvisningarna, som beröra frågor

av mera allmän natur eller eljest för landet i dess helhet likartade förhållan­

den. Genom att riksskattenämnden helt eller delvis uppgjorde förslag till

anvisningar skulle skapas de största förutsättningar för likformighet, var­

jämte icke obetydligt arbete skulle besparas taxeringsmyndigheterna ute

i länen.

De sakkunniga sammanfatta vad de i förevarande hänseende föreslå

sålunda:

Före utgången av augusti månad året näst före det, då allmän fastighets­

taxering skulle äga rum, avhållcs på riksskattenämndens föranstaltande ett

81

skogssakkunnigas förslag om ändrade grunder för uppskattning av skogs­

mark och växande skog genomföres eller ej, tarvas med hänsyn till de stat­

liga centrala skogsmyndigheternas nyorganisation den ändring i 58 § 1

inom. taxeringsförordningen, som sagda sakkunniga föreslagit i sitt betän­

kande, varöver länsstyrelsen tidigare haft att yttra sig. Att riksskattenämn­

den ingriper reglerande på skogstaxeringens område är icke förenligt med

dessa myndigheters ställning. Direktivrätt på detta område synes därför

icke böra tillkomma nämnden. Utan att riksskattenämnden förstärkes med

i fastighetsvärdering kompetenta krafter i ledamots ställning, kan näppe­

ligen dess direktivrätt för enhetsvärden å åkerjord, godhetsklassindelning,

avkastningsprocenter å hyreshus, avskrivningsprocenter å fabriksbyggnader

o. dyl. få den auktoritet, som givetvis är en förutsättning för direktivrätten.

Riksskattenämnden bör därför — liksom länsprövningsnämnden utökas med

ytterligare ledamöter, när den fungerar som fastighetsprövningsnämnd —

förstärkas med särskilda ledamöter, om och i den mån den skall utfärda

direktiv för fastighetstaxering.

Departementschefen. En naturlig uppgift för riksskattenämnden synes

vara att övertaga ledningen av det förberedande arbetet för allmän fastig­

hetstaxering. Det finnes i princip intet att erinra mot de sakkunnigas för­

slag att åt nämnden uppdrages att införskaffa och sammanställa material,

avsett att läggas till grund för överläggningarna å det allmänna fastighets-

taxeringsmötet — det s. k. Stockholmsmötet — vilket de sakkunniga förut­

sätta skall även framdeles hållas med landskamrerare, taxeringsintendenter

och skogssakkunniga. Några erinringar äro i princip icke heller alt fram­

ställa mot förslaget, att nämnda möten, i den mån sådana komma att hål­

las, fortsältningsvis skola anordnas i riksskattenämndens regi, att nämn­

den på grundval av å sådant möte framlagt material och gjorda uttalanden

skall meddela rekommendationer till ledning för upprättandet av länsanvis-

ningarna samt att landskamrerarnas förslag till dylika anvisningar skola

— innan de framläggas vid i 59 § 1 mom. taxeringsförordningen omnämnt

sammanträde — överses av riksskattenämnden. Det synes uppenbart, att

riksskattenämndens sålunda ifrågasatta medverkan bör vara i hög grad

ägnad att befrämja en likformig taxering liksom att underlätta arbetet med

utfärdandet av länsanvisningarna för fastighetstaxeringen.

De sakkunnigas förslag bygger helt på nu gällande bestämmelser i 58

och 59 §§ taxeringsförordningen. Sagda bestämmelser skulle enligt deras

förslag i huvudsak bibehållas men kompletteras med föreskrifter rörande

riksskattenämndens befattning med fastighetstaxeringen. Därvid har bland

annat ifrågasatts vissa uttryckliga bestämmelser avseende det förut om­

nämnda Stockholmsmötet.

Jag får erinra om att Kungl. Maj:t i proposition nr 39 underställt inne­

varande års riksdag förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370), in. in., i vilken proposition upptagits fråga

om ändrade bestämmelser för fastighetstaxering av skogsmark och växande

skog. Därvid har föreslagits vissa ändringar i de uti 58 och 59 §§ taxerings­

förordningen upptagna bestämmelserna om förberedande åtgärder för bc-

0 Bihang till riksdagens protokoll

t samt. Xr (it.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

83

taxeringen bör slutligt lösas först längre fram, synes möjlighet likväl

böra finnas för Kungl. Maj :t att, inom gällande författningars ram, åt

nämnden uppdraga handhavandet av sådana uppgifter i avseende å 1952

års fastighetstaxering, som Kungl. Maj :t finner lämpligt och ändamåls­

enligt att hänskjuta till nämnden. Vilka dessa uppgifter komma att bliva

eller omfattningen av desamma, kan i nuvarande läge icke närmare angi­

vas. I den mån det blir för nämnden erforderligt att vid lösandet av så­

lunda ålagda uppgifter tillkalla särskilda sakkunniga, bör möjlighet här­

för finnas.

5. Granskning av inom länen utfärdade anvisningar och direktiv.

Såsom förberedande åtgärd för taxeringsnämndernas verksamhet med

avseende å den årliga taxeringen är i 75 § första stycket taxeringsförord-

ningen föreskrivet, att länsstyrelsen, innan taxeringsarbetet för året tager

sin början, från varje taxeringsnämnd inom länet eller viss del därav må

kalla ordföranden och högst två andra medlemmar att å lämplig ort sam­

manträda inför landskamreraren för överläggningar rörande taxeringsar­

betet. Till dylikt sammanträde må jämväl särskilda sakkunniga kallas för

lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna bör uppmärksamhet äg­

nas åt åtgärder för befordrande av en likformig och rättvis taxering samt

åt spörsmål, som vid tidigare års taxeringar varit föremål för oriktiga av­

göranden av taxeringsnämnderna eller som kunna förväntas under det fö­

restående arbetet vålla nämnderna svårigheter.

Enligt förutnämnda paragrafs andra stycke har landskamreraren att upp­

rätta och för länsprövningsnämnden framlägga förslag till anvisningar för

årets taxering. Därest sammanträde enligt första stycket hållits, skall för­

slaget uppgöras med ledning av vad som därvid förekommit. Länsprövnings­

nämnden har att på grundval av ifrågavarande förslag fastställa anvis­

ningar för årets taxering ävensom att senast den 15 januari samma år över­

lämna anvisningarna till ordförandena i taxeringsnämnderna.

Jämlikt 107 § taxeringsförordningen åligger det taxeringsintendenten att

med biträde av tjänstemän å landskontoret samt häradsskrivare, som läns­

styrelsen i mån av behov därtill förordnar, lämna ordförandena i beskatt-

ningsnämnderna i första instans inom länet råd och upplysningar samt

övervaka nämndernas arbete.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla att i de anvisningar, som läns­

prövningsnämnden i enlighet med vad förut angivits hade att fastställa

lör årets taxering, meddelades direktiv angående värdering av naturaför­

måner ävensom angående grunderna för medgivande av vissa avdrag samt

för uppskattning av vissa förmögenhetstillgångar. Endast i vissa län läm­

nades i berörda anvisningar råd och upplysningar till ledning för taxerings­

nämndernas verksamhet i andra avseenden. Anvisningar till ledning för

taxeringsarbetet i vad icke angingc nyssberörda uppskattningsnormer med­

delades i allmänhet av taxeringsintendenten. Ägde sammanträde enligt 75 §

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

85

i annat sammanhang — om riksskattenämndens i första hand för taxerings-

avdelningarnas mera kvalificerade personal avsedda meddelanden komma

att bliva lämpade såsom anvisningar för taxeringsnämndsordförandena och

kronoombuden. Sådana anvisningar torde för att tjäna sitt syfte böra upp­

rättas i en mera lättläst och lättfattlig form än vad som kan förutsättas

komma att bliva fallet beträffande berörda meddelanden.

Taxeringsintendentens arbete med upprättande av anvisningar till ledning

för taxeringsnämndernas arbete kommer att underlättas genom tillgång på

de sammanställningar av rättsfall, författningsändringar och uttalanden i

aktuella taxeringsspörsmål, som skola inflyta i riksskattenämndens medde­

landen. Samtidigt kan väl förväntas, att ifrågavarande anvisningar härige­

nom bliva såväl fylligare och på annat sätt ändamålsenligare som ock sins­

emellan likformigare. Det nu .sagda skulle i än högre grad gälla, därest för­

slag till anvisningarna upprättades av riksskattenämnden. Huruvida så bör

ske torde dock kunna ifrågasättas, då härigenom taxeringsarbetet i en ut­

sträckning, som måhända kan anses mindre lämplig, skulle komma att cen­

traliseras och utrymmet för taxeringsintendentens handlingsrätt begränsas.

Därefter framhålles att vare sig taxeringsintendentens anvisningar upp­

rättades av riksskattenämnden eller ej, förelåge icke samma behov av cent­

ral granskning av dessa anvisningar som vad fallet vore beträffande läns-

prövningsnämndens anvisningar. Därvidlag borde också beaktas, att de an­

visningar, som taxeringsintendenten funne anledning meddela under taxe-

ringsarbetets bedrivade, ofta vore av sådan brådskande natur, att riksskatte­

nämndens hörande svårligen hunne inhämtas. Det skulle också framstå så­

som orimligt om taxeringsintendenten icke ägde utan riksskattenämndens

hörande utsända sådana cirkulärskrivelser, som påkallades av den rådgi­

vande och övervakande verksamhet, som taxeringsintendenten jämlikt 107 §

taxeringsförordningen hade att utöva i fråga om taxeringsnämndernas ar­

bete.

Även om någon skyldighet för taxeringsintendenten att före utfärdandet

av anvisningar inhämta riksskattenämndens yttrande sålunda icke borde

föreskrivas, syntes taxeringsintendenten dock böra åläggas att till riksskatte­

nämnden insända samtliga till ledning för taxeringsarbetet meddelade an­

visningar. Skulle riksskattenämnden vid läsning av dessa finna, att däri på

någon punkt uttalats någon mot riksskattenämndens uppfattning stridande

åsikt eller någon direkt felaktig upplysning, kunde nämnden — om än i

efterhand — göra erforderliga erinringar. Vidare bereddes riksskattenämn­

den därigenom möjlighet att uppehålla en nyttig kontakt med vad som

skedde ute i länen.

Vad de sakkunniga förordat i avseende å riksskattenämndens granskning

av länsanvisningarna har föranlett förslag till ändringar av bestämmelserna

i 75 och 107 §§ taxeringsförordningen. Härutinnan torde i första hand få

hänvisas till de sakkunnigas författningsförslag. De sakkunniga ha emel­

lertid beträffande den föreslagna ändringen av 75 § nämnda förordning

anfört följande, vilket torde få här återgivas.

87

nuari bibehölles, något som icke syntes vålla svårigheter varken för taxe­

ringsnämnderna eller för de skattskyldiga. Därjämte ifrågasatte länsstyrel­

sen om icke en uttrycklig föreskrift borde lämnas, att prövningsnämndens

anvisningar — med hänsyn till länskungörelsernas ringa spridning — skulle

i lämpliga delar delgivas de skattskyldiga genom pressen. Så hade under

senare år skett inom Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Örebro län

föreslår, att de anvisningar, som hitintills

plägat utarbetas av taxeringsintendenterna var och en för sitt län, framdeles

måtte upprättas av riksskattenämnden i samråd med taxeringsintenden-

tema. Att så skedde ansåge länsstyrelsen vara betydelsefullt dels för åstad­

kommande av enhetlighet och dels för undvikande av onödigt arbete med i

stort sett samma uppgift inom vart och ett av de tjugufyra länen.

Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört angående riksskattenämn­

dens befattning med de inom länen utfärdade anvisningarna och direktiven

för taxeringen och taxeringsarbetet kan jag i allt väsentligt ansluta mig till.

I det övervägande antalet av de yttranden, som avgivits av länsstyrelserna,

ha några erinringar ej heller framställts mot de sakkunnigas förevarande

förslag. I anledning av de invändningar mot detsamma, som nyss återgivits,

får jag emellertid anföra följande.

Såsom länsstyrelserna i Värmlands och Östergötlands län anmärkt, har

den föreslagna ändringen av 75 § taxeringsförordningen givits en utform­

ning, som kan synas stå i mindre god överensstämmelse med riksskatte­

nämndens uppgift att utfärda allenast vägledande och rådgivande anvis­

ningar. Stadgandets föreslagna lydelse synes därför böra omformuleras.

I anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län anfört får jag fram­

hålla, att den föreslagna avfattningen av 75 § taxeringsförordningen icke

behöver omöjliggöra för landskamreraren att före den 1 december året näst

före taxeringsåret samråda med ordförandena och kronoombuden i taxe­

ringsnämnderna rörande förslaget till länsanvisningar.

Länsstyrelsens i Örebro län önskemål att den nuvarande senaste tidpunk­

ten för överlämnandet till taxeringsnämndsordförandena av länsprövnings-

nämndens anvisningar — alltså den 15 januari — måtte bibehållas, synes

böra efterkommas. Jag förordar alltså att de sakkunnigas förslag ändras i

enlighet därmed.

Däremot kan jag icke biträda länsstyrelsens i Örebro län förslag, att de

anvisningar, som det ankommer på taxeringsintendenten att utfärda, fort­

sättningsvis skulle utfärdas av riksskattenämnden. En sådan anordning

skulle betänkligt ingripa i taxeringsintendentens ställning som ledare av

taxeringsarbetet inom länet. Men det bör ankomma på riksskattenämnden

att utifrån vunna erfarenheter tillhandagå taxeringsintendenterna med råd

och anvisningar vid fullgörandet av denna uppgift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

89

anledas av deklarationsformulären, samt för införskaffande av uppgifter till

ledning för annans taxering. Formulär ha uppgjorts såväl till anmaningar

att inkomma med uppgift som till blanketter att ifyllas av uppgiftslämnaren.

Vidare ha blanketter i stor utsträckning upprättats till internt bruk såsom

blanketter avsedda såsom hjälpmedel vid granskning av deklarationer samt

blanketter för underrättelser till andra taxeringsmyndigheter.

De sakkunniga. De sakkunniga omtala, att en granskning av de blanketter,

som komme till användning inom de olika länen, gåve vid handen, att blan­

ketterna till såväl innehåll som utformning skilde sig från varandra ganska

avsevärt. Dessa skiljaktigheter förefölle att vara större än som betingades

av förhållandena inom de olika länen. Även i de fall, där blankett för

samma ändamål upprättats i samtliga eller så gott som samtliga län — som

exempel kunde nämnas blankett för utredning av realisationsvinst vid för­

säljning av fastighet och blankett för s. k. kontantsammanställning — vore

blanketterna inom de olika länen avfattade på ganska olika sätt. Endast

i undantagsfall hade blankett, upprättad å en taxeringsavdelning, vunnit

spridning till andra taxeringsavdelningar. Så hade emellertid varit fallet

beträffande den å överståthållarämbetet uppgjorda bilagan för handelsre­

sande samt den s. k. malmöblanketten för beredande av tillfälle för skatt­

skyldig att inkomma med yttrande över ifrågasatt avvikelse från självdekla­

ration.

Vad angår riksskattenämndens befattning med taxeringsblanketterna

framhålla de sakkunniga, att det till en början torde vara tveksamt, huru­

vida fastställande av formulär till deklarationsblanketter borde överlåtas

å nämnden. Före tillkomsten av 1928 års taxeringsförordning fastställdes

deklarationsformulären av riksdagen, i det att formulären då vore intagna

i taxeringsförordningen. Formulärens innehåll vore nu i huvudsakliga delar

omnämnda i taxeringsförordningen, medan detaljuppställningarna ankom-

ine på Kungl. Maj :t. Då taxeringsförordningens föreskrifter om formulärens

innehåll dock vore knapphändiga, gåves Kungl. Maj :t i viss utsträckning

fria händer vid angivandet av de uppgifter, som i deklarationerna avkrävdes

de skattskyldiga. På grund därav och med hänsyn till de stränga påföljder,

som i fråga om förlust av talerätt gällde vid deklarationsskyldighetens för­

summande, syntes befogenheten att närmare bestämma deldarationsformu-

lärens innehåll icke böra tillkomma riksskattenämnden. Däremot syntes

naturligt, att Kungl. Maj:t uppdroge åt nämnden att vid behov upprätta

förslag till ändring av befintliga deklarationsblanketter eller förslag till nya

sådana, liksom centralorganet borde äga rätt att på eget initiativ till Kungl.

Maj :t göra framställningar i sådant hänseende.

De sakkunniga anföra vidare, att gentemot ett överflyttande å riksskatte­

nämnden av Kungl. Maj :t jämlikt 116 § taxeringsförordningen tillkomman­

de befogenhet att fastställa i denna paragraf omförmälda formulär syntes

invändningar motsvarande dem, som anförts i fråga om nämndens över­

tagande av åliggandet att fastställa formulär till deklarationsblanketter,

icke kunna framställas. Emellertid torde böra å Kungl. Maj :t överlåtas att

91

slag till omorganisation av taxeringsväsendet. Någon erinran mot förslaget

framställdes icke vid frågans behandling i riksdagen.

Efter den vid 1943 års riksdag beslutade omorganisationen av taxerings­

väsendet ha i Stockholm anordnats kurser för utbildning av taxerings-

tjänstemän. Kurserna ha varit av två olika slag varav den ena avsett befatt­

ningshavare vid länsstyrelserna och kammarrätten med juridisk utbildning

och den andra befattningshavare vid länsstyrelserna med handclshögsltole-

utbildning. Kurserna ha på Kungl. Maj:ts uppdrag anordnats av över­

st åthållarämbetet efter vissa av Kungl. Maj :t meddelade direktiv.

De sakkunniga. 1947 års taxeringssakkunniga anföra angående de förut

omnämnda kurserna för taxeringsnämndsordförande och kronoombud, att

dessa kurser anordnats endast i synnerligen begränsad omfattning. I Stock­

holm hade under de senaste åren kurser anordnats för nyiillträdande kro­

noombud omfattande två dubbeltimmar i veckan under januari och febru­

ari månader. De kurser, som senast avhållits, hade varit öppna jämväl för

nvtillträdande taxeringsnämndsordförande. Mera sporadiskt hade vid fyra

länsstyrelser anordnats kurser av nu ifrågavarande art. I två av länen hade

i kurserna deltagit allenast hos länsstyrelserna anställda tjänstemän, vilka

förordnats att vara ordförande i taxeringsnämnd.

Vidare omtala de sakkunniga, att under de senare åren syntes ej heller

sådana sammanträden för överläggningar rörande taxeringsarbetet, som

avsåges i 75 § taxeringsförordningen, ha förekommit i någon större utsträck­

ning. I flertalet län hade emellertid landskamreraren och taxeringsintenden-

ten närvarit vid taxeringsnämndsordförandeföreningarnas årsmöten och

därvid hållit föredrag samt deltagit i förekommande diskussioner. De över­

läggningar, som ägt rum å berörda möten, hade huvudsakligen avsett för­

fattningsändringar och mera aktuella taxeringsspörsmål. Någon allmän ge­

nomgång av skatteförfattningarna eller de mera elementära grunderna för

det praktiska taxeringsarbetets bedrivande till ledning för nytillträdande

taxeringsnämndsordförande eller kronoombud hade givetvis icke medhun-

nits vid ifrågavarande årsmöten.

Sammanfattningsvis framhålles att stora brister syntes fortfarande vid­

låda handledningen av nytillträdande och i taxeringsarbetet oerfarna taxe-

ringsnämndsordföranden och kronoombud. Detta förhållande syntes till stor

del bero på svårigheterna att å taxeringsavdelningarna för ifrågavarande

ändamål avvara erforderlig personal.

Därefter anföra de sakkunniga följande.

Då det för taxeringsarhetet i första instans är av stor vikt att ordförande­

na och kronoombuden besitta ingående kunskaper rörande skatteförfatt­

ningarna och sättet för det praktiska taxeringsarbetets bedrivande, har

övervägts huruvida riksskattenämnden skulle kunna verka för bättre ut­

bildning av dem, som utan tidigare erfarenhet på hithörande områden ut­

setts till ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd. Med hänsyn till det

stora antalet taxeringsnämndsordförande och kronoombud, som äro i behov

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

8. Taxeringskontrollen.

I samband med tidigare framlagda förslag om inrättandet av ett centralt

taxeringsorgan har frågan om en central dirigering av taxeringskontrollen

utförligt behandlats. Här må erinras om att skattekontrollsakkunniga i ett

år 1933 avgivet betänkande föreslogo inrättandet av en central myndighet,

benämnd taxeringsinspektionen, som skulle anförtros ledningen av den sär­

skilda skattekontrollen. Taxeringsinspektionen skulle bland annat arbeta

med s. k. stickprovskontroll, innebärande att varje år, i mån av tillgång till

arbetskraft, skulle särskilda områden utväljas för ingående granskning.

Såsom exempel angavs kontrollen av obligationsräntor, bankräntor, realisa­

tionsvinst vid försäljning av värdepapper m. in. Vidare skulle utväljas om­

råden inom näringslivet eller yrkesverksamheten, som borde göras till före­

mål för särskild granskning. Inom taxeringsinspektionen skulle finnas en

elit av bokföringsgranskare, som skulle stå till förfogande för gransknings-

arbete inom hela landet. Denna bokgranskningsavdelning skulle även syssla

med s. k. kategorigranskning.

Genom beslut vid 1935 års riksdag tillskapades möjligheter till hela riket

omfattande stickprovskontroll av banktillgodohavanden och bankräntor

samt obligationsränta.

Enligt 35 § 4 mom. taxeringsförordningen åligger det sålunda styrelse för

bankbolag, sparbank eller annan penningförvaltande inrättning att efter

förordnande av Kungl. Maj :t, i den omfattning och ordning som angives vid

förordnandets meddelande, lämna uppgift om storleken av insättares ränte­

inkomst under viss angiven tid och beloppet av insättares innestående medel

vid viss angiven tidpunkt samt om insättares fullständiga namn och senast

för inrättningen kända bostadsadress ävensom, därest annan än räknings-

havare äger förfoga över räkningen, uppgift om den sålunda berättigades

fullständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress.

Enligt 42 § 3 mom. taxeringsförordningen skola bland annat av dem, som

här i riket utbekommit utdelning eller ränta, vilken erlagts mot avläm­

nande av kupong eller kvitto, å obligation^ förlagsbevis eller annan för den

allmänna rörelsen avsedd förskrivning, till ledning för egen taxering för

inkomst eller förmögenhet vid mottagandet av utdelningen eller räntan av­

givas särskild uppgift härom. Enligt 4 mom. i samma paragraf skall sådan

uppgift avlämnas i den mån Kungl. Maj :t så förordnar och i den ordning,

som därvid av Kungl. Maj :t bestämmes.

Jämlikt 42 § 5 mom. taxeringsförordningen äger Kungl. Maj :t förordna,

att även för andra fall än de, då uppgiftsskyldighet för mottagare av utdel­

ning eller ränta jämlikt 3 mom. föreligger, uppgift till ledning vid annans

taxering för inkomst eller förmögenhet skall avlämnas, av svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening rörande utbetald utdelning samt av den,

som här i riket utfärdat obligationer, förlagsbevis eller andra för den all­

männa rörelsen avsedda förskrivningar, rörande utbetald ränta. Kungl.

95

Maj :t bestämmer i sådant fall jämväl i vilken omfattning och i vilken ord­

ning uppgift skall lämnas.

Vidare må nämnas att i 52 § samma förordning föreskrives, att för taxe­

ring erforderlig, i sagda förordning icke särskilt omförmäld uppgift skall, då

ordförande i beskattningsnänmd i första instans, taxeringskonsulent eller

taxeringsintendent framställer begäran därom, lämnas av statligt eller kom­

munalt verk, allmän inrättning eller överförmyndare, därvid skola iakttagas

de närmare bestämmelser angående uppgiftspliktens fullgörande, som kunna

av Kungl. Maj :t meddelas. Denna bestämmelse medger möjlighet för Kungl.

Maj :t att, bland annat, från bank- och fondinspektionen infordra där för­

varade avräkningsnotor för överlämnande till taxeringsmyndigheterna, vilka

därigenom erhålla möjlighet att kontrollera realisationsvinst genom över­

låtelse av värdepapper.

Beskattningsorganisationssakkunniga ifrågasatte i sitt år 1942 avgivna

betänkande en anordning enligt vilken till en riksskattenämnd skulle finnas

knutna i bokföring sakkunniga personer, vilka skulle stå till samtliga läns­

styrelsers förfogande. Genom specialutbildning för vissa branscher skulle

sådana sakkunniga vara bättre skickade att verkställa granskning av räken­

skaper, förda av skattskyldiga, tillhörande dessa branscher, inom olika län.

Såsom framgår av vad i det föregående anförts handhaves för närvarande

stickprovskontrollen av Kungl. Maj :t i vad angår banktillgodohavanden,

bankräntor och obligationsräntor. Varje år plägar också Kungl. Maj:t ut­

färda bestämmelser angående de grunder, efter vilka uppgifter rörande så­

dana tillgodohavanden och räntor skola avlämnas.

Vad angår aktieutdelningar är kontrollen icke anordnad såsom stick­

provskontroll. Här föreligger obligatorisk uppgiftsskyldighet. Insamlandet

av uppgifterna är emellertid centralt anordnad, i det att uppgifterna skola

av bolagen insändas till kupongskattekontoret, som i sin tur vidarebeford­

rar uppgifterna till länsstyrelserna.

Vad återigen beträffar kontrollen å realisationsvinst, uppkommen genom

försäljning av värdepapper, har någon hela landet omfattande stickprovs­

kontroll i brist på lämpligt organ för dennas handhavande icke kunnat

anordnas. Dylik stickprovskontroll har i viss begränsad omfattning före­

tagits av skattemyndigheterna i Stockholm.

En möjlighet till anordnande av stickprovskontroll beträffande närings­

idkare infördes i samband med 1943 års författningsändringar. I 35 § 2

mom. andra stycket taxeringsförordningen stadgas sålunda, att idkare av

jordbruk, skogsbruk eller rörelse är efter anmaning av taxeringsintendent

skyldig att, ändå att mottagarna icke i anmaningen namngivas, avlämna

uppgift om belopp som han utbetalt till andra näringsidkare, i den mån

beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jord­

bruksfastighet eller av rörelse.

De sakkunniga. Då kontrollen å bankmedel, bank- och obligationsräntoi

samt aktieutdelningar redan nu ombesörjes centralt, skulle, framhålla de

sakkunniga, frågan om effeldivisering av stickprovskontrollen genom riks­

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

99

taxeringskontroll. Besvärsmålen beträffande rörelseidkare kunde oftast

icke avgöras utan bokföringsgranskning och bokföringsgranskarna hunne

icke ens med det löpande arbetet. Ett stort antal behövliga bokförings­

granskningar av mera invecklad beskaffenhet hade måst skjutas på fram­

tiden. Den sakliga granskningen av deklarationerna hade även måst efter­

sättas. En utökning av den kvalificerade personalen å taxeringsavdelning-

arna vore därför nödvändig. Utan en sådan kunde de av de sakkunniga

förordade kategorigranskningarna icke komma till utförande. Med all sä­

kerhet skulle sådana granskningar, bedrivna efter riksskattenämndens in­

struktion, medföra ur skattesynpunkt mycket gott resultat. De borde igång­

sättas snarast.

Förste taxeringsintendenten Holdo

framhåller, att utöver de av de sak­

kunniga föreslagna uppgifterna för riksskattenämnden kunde måhända även

andra uppgifter ifrågakomma, vilka borde handhavas av ett centralt organ

och vilka hittills antingen icke alls blivit utförda eller utförts såsom en­

staka undersökningar utan samordnande av undersökningsresultatet mel­

lan länen. Som exempel härpå kunde nämnas av omsättningsskatteavdel-

ningen i Stockholm på sin tid upprättad statistik, innefattande en på grund­

val av avgivna deklarationer gjord representativ beräkning angående nor­

mal bruttovinstprocent för olika branscher. Kännedom om sådana procent­

satser hade varit av stort värde för bedömandet av riktigheten av rörelse-

idkaredeklarationer.

I det av

Föreningen Sveriges taxeringsintendenter

avgivna yttrandet un-

derstrykes angelägenheten av att en mera omfattande granskningskampanj,

som krävde stor arbetskraft, planerades i samråd med de i saken berörda

taxeringsintendenterna.

Departementschefen. Ett det allmännas intresse liksom ett berättigat krav

från de skattskyldigas sida är att den av riksdagen beslutade fördelningen

av skattebördan icke i realiteten förryckes genom att felaktiga deklara­

tionsuppgifter på grund av taxeringskontrollens bristfällighet icke bliva

rättade. Som jag tidigare i samband med den allmänna diskussionen om

behovet av ett centralt taxeringsorgan framhållit, vidlåda uppenbarligen

vissa bristfälligheter denna kontroll, bristfälligheter som till del samman­

hänga med att ett centralt samordnande organ saknas. Såväl vad de sak­

kunniga anfört som vad från remissinstansernas sida framhållits, belyser

starkt önskvärdheten av åtgärder till dessa bristfälligheters avhjälpande.

Jag erinrar om min tidigare tillkännagivna uppfattning att längre fram,

sedan den tekniska revisionen av inkomstskattelagstiftningen slutförts, upp­

taga frågan om en allmän översyn av taxeringsorganisalionen. I avvaktan

härpå böra emellertid de åtgärder vidtagas, som lämpligen kunna ifråga­

komma. En av dessa är att låta riksskattenämnden bli det centrala organ

för taxeringskon trollen, som vid den i frågan förda diskussionen så ofta

efterlysts. I själva verket torde en av riksskattenämndens mest angelägna

uppgifter bli att verka på taxeringskontrollens område.

Kungi. Maj.ts proposition nr 64.

101

preciserande i detalj av riksskattenämndens befattning med taxeringskon-

trollen torde icke böra ifrågakomma.

I instruktionen för riksskattenämnden synes böra angivas, att i dess äm-

betsbefattning ingår att verka för en effektiv och ändamålsenlig taxerings-

kontroll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

IV. Förhandsbesked i taxeringsfrågor.

De sakkunniga.

De sakkunniga — som å s. 95—-104 i betänkandet lämnat en närmare

redogörelse för tidigare vidtagna eller föreslagna åtgärder för beredande

av möjlighet till förhandsuttalanden på andra områden av lagstiftningen än

den direkta beskattningens — erinra inledningsvis om ett i den tidigare dis­

kussionen i ämnet framfört förslag, vilket även berörts i direktiven för de

sakkunnigas utredningsuppdrag, enligt vilket förslag kompetenskonflikter­

na mellan det beskedsgivande organet och skattedomstolarna skulle kunna

undvikas genom en konstruktion, enligt vilken förhandsbeskeden visser­

ligen icke vore bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i vad

den innefattade tillämpning av ett förhandsbesked, icke finge överklagas av

vederbörande taxeringsintendent eller kommun. Fördelen med en sådan

konstruktion skulle vara, att man undveke att genom föreskrift om skatte-

domstolarnas bundenhet av förhandsbeskedet inskränka domstolarnas

kompetens, utan att därför förhandsbeskedets värde för de skattskyldiga för­

ringades.

Gentemot detta förslag framhålla de sakkunniga emellertid, att det kun­

de ifrågasättas, huruvida med en sådan konstruktion den i förhandsbe­

skedet avhandlade frågan skulle komma att i avsett hänseende helt un­

dandragas skattedomstolarnas bedömande. Skattedomstolarna kunde i viss

utsträckning komma att till prövning upptaga spörsmål, som icke omfatta­

des av den skattskyldiges besvär och icke heller av taxeringsintendent eller

kommun underställts desamma. Skulle nämligen domstolarna enligt nu

gällande ordning finna, att den skattskyldige väl hade fog för sitt yrkande

om ändring i av honom angivet hänseende men samtidigt blivit otillbörligt

tillgodosedd i annat avseende, kunde domstolarna, med hänsyn till att det

överklagade beslutets rättskraft hänförde sig allenast till taxeringens slut­

belopp men icke till motiveringen, kvittningsvis beakta att den skattskyldige

obehörigen gynnats i något hänseende och med rättelse därav helt eller

delvis ogilla ändringssökandet. Det nu sagda syntes — åtminstone princi­

piellt — gälla oberoende av om taxeringsintendent i yttrande över besvären

framställt yrkande härom. I enlighet härmed skulle en skattedomstol, som

funne lämnat förhandsbesked strida mot domstolens uppfattning i den med

förhandsbeskedet behandlade frågan, kunna oberoende av beskedet avgöra

samma fråga enligt sin uppfattning utan alt yrkande därom framställts av

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

103

skattskyldige framställda yrkanden till annat föranledde — skattedomsto-

larnas befattning med taxeringen, i vad den innefattade tillämpning av

beskedet, inskränkas.

Särskild betydelse komme, framhålla de sakkunniga, förhandsbeskedet

att få beträffande engångsavdrag i beskattningshänseende för planerad ny­

anläggning eller nyanskaffning för industriellt ändamål. Av intresse för de

skattskyldiga kunde jämväl vara att få besked i fråga om rätten till av­

skrivning å leveranskontrakt, exempelvis kontrakt om leverans av fartyg.

Såsom exempel på ytterligare spörsmål, i fråga om vilka för de skattskyl­

diga förelåge särskilt behov av förhandsbesked, kunde nämnas sådana, som

uppkomme i samband med överlåtelse av rörelse, därvid kontrahenterna

bland annat hade intresse av att få fastställt, huruvida den fördelning av

köpeskillingen å olika slag av tillgångar, varom överenskommelse dem emel­

lan träffats, komme att godkännas vid taxeringen; frågor om i vad mån

kostnader, som skulle nedläggas å fastighet, vore hänförliga till reparation

eller grundförbättring; vad som i olika sammanhang vore att anse såsom

god köpmannased; tillämpningen av aktiebolagslagens bestämmelser om

fusion mellan moderbolag och dotterbolag och vissa andra liknande beskatt-

ningsfrågor, vilkas uppkomst föranleddes av nya eller ändrade civilrättsliga

bestämmelser; frågor om avdragsgillhet för vissa försäkringspremier och

beskattning av utfallande försäkringsbelopp; samt huru för bolag, som äm­

nade utskifta tillgångar, i bolaget tillskjutet belopp eller värdet å andra

till utskiftning avsedda tillgångar än penningar skulle beräknas enligt för­

ordningen om utskiftningsskatt.

De sakkunniga framhålla i anslutning härtill, att det med hänsyn till de

olikartade förhållandena i varje enskilt fall visat sig stöta på stora svårig­

heter, att i lagtext närmare angiva de spörsmål, vari förhandsbesked skulle

kunna erhållas. De sakkunniga föresloge därför, att såsom förutsättning för

erhållande av förhandsbesked skulle allenast gälla att sådant besked fun­

nes vara av synnerlig vikt för den skattskyldige.

Därefter anföres följande.

Även om i förhandsbeskedet avhandlade spörsmål huvudsakligen komma

att vara av sådan natur, att de kunna hänföras till bedömningsfrågor, torde

av den ovan gjorda exemplifieringen framgå, att det härvid jämväl kan

komma att bliva fråga om rättsfrågor. Då riksskattenämnden sålunda i sin

beskedsgivande verksamhet i vissa fall kommer att göra bindande uttalanden

jämväl i rena lagtolkningsspörsmål, ligger den frågan nära till hands, om icke

tillämpningen av förhandsbeskedet skulle kunna utsträckas så, att förhands­

beskedet kunde anlitas för åstadkommande av en snabb lösning av aktuella

sådana spörsmål av mera allmän räckvidd. Emellertid skulle en utvidgning

i antydd riktning av förhandsbeskedets tillämpningsområde medföra, att på

en omväg uppnåddes det resultat, som icke ansetts böra åstadkommas genom

att riksskattenämnden gåves befogenhet att meddela anvisningar rörande till-

lämpningen av skatteförfattningarna med för beskattningsnämnderna och

skattedomstolarna bindande verkan. De sakkunniga förorda därför, att med­

delat förhandsbesked även i dylikt fall skall hava den innebörden att dess

bindande verkan blir begränsad till den skattskyldige, som beskedet avser.

105

den vanliga taxeringsprocessen. Någon ovillkorlig skyldighet för nämnden

att över ansökningen höra representant för de fiskaliska intressena borde

icke föreskrivas. Däremot hade kanslichefens erfarenhet ansetts böra ut­

nyttjas på det sättet, att denne skulle över ansökningen avgiva utlåtande.

Kanslichefen ägde infordra yttrande från vederbörande taxeringsintendent

och kommun, om så ansåges erforderligt.

De sakkunniga tillägga, att det ankomme på nämnden att tillse att fråge-

rätten icke missbrukades. Frågerätten borde sålunda icke få i vilken ut­

sträckning som helst utnyttjas för erhållande av upplysningar om den ur

skattesynpunkt förmånligaste vägen för genomförande av en viss transak­

tion. Ej heller borde nämnden vara de skattskyldiga behjälplig med upp­

letande av kryphål i skatteförfattningarna.

Därefter anföres följande.

Upptages ansökan om förhandsbesked till prövning, skall nämnden, i den

omfattning sådant finnes böra ske, meddela beslut huru den till nämnden

hänskjutna frågan skall bedömas. Med hänsyn till förhandsbeskedets karak­

tär av allenast principuttalande rörande sökandens ifrågakomna taxering till­

kommer det icke nämnden att utlåta sig angående beloppet av taxeringen.

Av samma skäl bör i regel i förhandsbeskedet ej heller till siffran angivas in­

täkt, avdrag eller värdet av förmögenhetstillgång, i vidare mån än detta er­

fordras för angivande av de allmänna grunder, som skola följas vid taxe­

ringens bestämmande. Då emellertid svårigheter föreligga att helt överblicka

i vilken utsträckning det, för att förhandsbeskedet skall kunna fylla sin upp­

gift, kan vara påkallat att i detsamma till siffran angiva intäkt, avdrag eller

värdet av förmögenhetstillgång, har föreslagits, att detta skall få ske jäm­

väl, då det eljest föranledes av särskilda omständigheter.

Det kan måhända synas som om nu angivna inskränkningar med avseende

å förhandsbeskedets innehåll i viss mån skulle begränsa nyttan av fråge­

institutet. Så torde emellertid icke vara fallet. De frågor, för vilkas be­

svarande förhandsbeskedet är avsett, äro nämligen av den art, att de bliva

för den skattskyldige tillfredsställande klargjorda även i ett på angivet sätt

konstruerat principuttalande. Uppkommer sålunda exempelvis fråga om

storleken av överprisavdrag å tilltänkt industriell nyanläggning, bör den

skattskyldige vara tillfredsställd med ett svar, vari angives såväl den av-

skrivningsprocent som det avskrivningsunderlag, som är att påräkna, därest

en anläggning av honom uppföres för en viss kostnad under ett visst be­

skattningsår. En skattskyldig, som vet med sig att han lämnat riktiga och ut­

tömmande upplysningar rörande den åtgärd han har för avsikt att genom­

föra, kan äga visshet om att transaktionen kommer att bliva bedömd i enlig­

het med förhandsbeskedet.

De sakkunniga, som förordade rätt för den skattskyldige men icke för

representant för de fiskaliska intressena eller för kommun att överklaga

förhandsbeskedet hos Kungl. Maj :t, säga sig ha övervägt, huruvida sökan­

den borde medgivas rätt att anföra besvär jämväl över beslut, varigenom

ansökan om förhandsbesked avvisats. Prövningen av huruvida ansökningen

vore av beskaffenhet att böra föranleda förhandsbesked syntes emellertid

vara en fråga av sådan natur, all avgörandet av densamma uteslutande borde

tillkomma nämnden. Vad anginge avvisningsbeslut, som grundade sig på

bristfällig utredning, stode det sökanden fritt alt inkomma med förnyad

fullständigare ansökan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

107

Remissyttrandena.

För remissinstansernas pricipiella inställning till frågan om bindande för­

handsbesked i taxeringsfrågor och vissa dithörande spörsmål har förut läm­

nats en redogörelse. I det följande skall redogöras för vad remissyttrandena

innehålla i speciella hänseenden.

Kammarrätten

framhåller att vid en sådan fastställelsetalan inom taxe-

ringsprocessen, som meddelandet av förhandsbesked innebure, vore det av

största vikt att i princip samma grundsatser i fråga om förfarandet iaktto-

ges, som de vilka beskattningsdomstolarna i sin verksamhet tillämpad^ så

att ansökning om förhandsbesked underkastades en allsidig och domstols-

mässig prövning. Detta vore särskilt påkallat med hänsyn till att dylik an­

sökning ofta torde komma att avse skattefråga av särskilt stor ekonomisk

betydelse. Processen borde vara fullt ut kontradiktorisk och giva fulla möj­

ligheter åt vederbörande taxeringsintendent och kommun att få sina syn­

punkter beaktade.

Kammarrätten ifrågasätter vidare om det vore tillfyllest med den fria

och diskretionära rätt att pröva och avvisa ansökningar om förhandsbesked,

som riksskattenämnden föreslagits skola erhålla. Det torde i princip icke ha

ansetts, att alla skattefrågor rörande taxering till skatt å inkomst och för­

mögenhet eller till utskiftningsskatt skulle kunna göras till föremål för för­

handsbesked.

Även

länsstyrelsen i Malmöhus län

riktar invändning mot den av de sak­

kunniga gjorda avgränsningen av fall, där förhandsbesked skulle kunna

lämnas, samt framhåller att de sakkunnigas exemplifiering av frågor, som

kunde upptagas till behandling, ingåve betänkligheter. I de flesta uppräk­

nade fallen erfordrades för ett någorlunda riktigt besked ingående lokal­

kännedom och eventuellt besiktning på platsen. Detta gällde exempelvis be­

dömandet av vilka kostnader, som vid ett ifrågasatt byggnadsarbete skulle

hänföras till grundförbättring respektive reparationer.

I det av

överståtliållarämbetet

avgivna yttrandet framhålles, att sådant

institutet förhandsbesked av de sakkunniga uppbyggts, vore de skattskyl­

digas möjlighet att erhålla förhandsbesked beroende av det sätt, på vilket

riksskattenämnden kunde komma att utöva sina befogenheter. De sakkun­

niga hade visserligen anfört goda skäl för sin ståndpunkt att riksskatte­

nämnden — till förhindrande av missbruk av frågerätten — måste ha fria

händer vid avgörandet om ett förhandsbesked skulle lämnas eller ej. En så

vag reglering av detta, för den enskilde synnerligen betydelsefulla institut

vore dock ej i och för sig tillfredsställande.

Överståtliållarämbetet berör därefter den i direktiven för utredningen an­

tydda möjligheten att undvika konfliktsituationer i förhållande till skatte-

domstolarna genom cn konstruktion enligt vilken förhandsbeskeden visser­

ligen icke vore bindande för skattedomstolarna men där taxeringen, i vad

108

den innefattade tillämpningen av ett förhandsbesked, icke finge överklagas

av vederbörande taxeringsintendent eller kommun, samt framhåller att de

sakkunniga icke på ett mera uttömmande sätt redovisat för- och nackdelarna

med detta alternativ, överståthållarämbetet kände sig icke övertygat om att

de intressen, som med de sakkunnigas förslag finge träda tillbaka, vore mind­

re viktiga än de, som man med detta förslag velat tillgodose. Det hade varit

önskvärt med en mera ingående behandling av det avvisade alternativet, sär­

skilt med avseende å den praktiska sannolikheten för alt konfliktsituationer

kunde uppkomma.

Mellankommunala prövningsnämnden

vänder sig mot den begränsning

de sakkunnigas förslag innebure därutinnan, att förhandsbesked icke skul­

le kunna meddelas inom området för fastighetstaxering. För de skattskyl­

diga kunde frågan, huru stor del av anläggningskostnaden, som vid fastig­

hetstaxeringen komme att anses hänförlig till tillgångar, vilka åsattes sär­

skilt maskinvärde, och sålunda fölle inom ramen för rätten till fri avskriv­

ning, vara av stor betydelse.

Handelskammaren i Karlstad

och

Sveriges köpmannaförbund

föreslå, att

riksskattenämndens kompetensområde utvidgades att omfatta jämväl frå­

gor, som gällde arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsskatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län

förordar, att vederbörande taxeringsin­

tendent alltid bereddes tillfälle att yttra sig över skattskyldigs framställning

om förhandsbesked och ifrågasätter, om icke taxeringsintendenten borde ha

samma rätt som skattskyldig att överklaga riksskattenämndens beslut.

Även

länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Södermanlands

och

Kristian­

stads län

samt

Föreningen Sveriges taxering sintendenter

rikta invändning­

ar mot förslaget att blott den skattskyldige skulle ha möjlighet att över­

klaga av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked.

Svenska landskommunernas förbund

uttalar, att därest en ansökning om

förhandsbesked vore av den synnerliga vikt för den berörda kommunen,

att dennas mening ansetts böra av riksskattenämnden inhämtas, borde

kommunen också tillerkännas rätt att besvära sig över nämndens beslut.

Svenska stadsförbundet

framhåller som sin mening, att kommun borde

beredas tillfälle att yttra sig över ansökan om förhandsbesked, varjämte

kommunen borde äga rätt att överklaga beslut om förhandsbesked.

Handelskamrarna i Göteborg

och

Gävle

ifrågasätta rätt för skattskyldig

att överklaga beslut, varigenom riksskattenämnden avslagit framställning

om förhandsbesked.

I det av

Sveriges industriförbund m. fl. näring sorganisationer

åberopade

yttrandet uttalas, att det syntes vara i viss mån betänkligt att talan mot

awisningsbeslut icke skulle få föras, men samtidigt framhålles att rena

lämplighetsskäl kunde åberopas till stöd för uppfattningen, att det borde

ligga i nämndens skön att avgöra om ansökningen skulle upptagas eller

ej, helst som någon direkt rättsförlust icke bleve följden av ett avvisande.

I några yttranden — däribland de som avgivits av

länsstyrelserna i Upp­

sala, Malmöhus, Norrbottens

och

Kronobergs län

— framhållas de svårig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

109

heter, som kunde uppkomma vid prövning av frågan huruvida de förut­

sättningar, varå ett lämnat förhandsbesked grundats, sammanfölle med

vid taxeringen konstaterade omständigheter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län

efterlyser en uttrycklig föreskrift, att ett

lämnat förhandsbesked icke vore bindande, därest den skattskyldige läm­

nat riksskattenämnden vilseledande eller ofullständiga upplysningar.

Sveriges köpmannaförbund

framhåller önskvärdheten av att icke blott

enskild skattskyldig utan även sådan riksorganisation, som representerade

viss förvärvsgren, erhölle rätt att begära upplysning i fråga, som kunde

vara av intresse för viss bransch.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

erinrar om att de sakkunniga visserli­

gen uttalat, att förhandsbesked skulle avse frågor, som kunde uppkomma

vid taxering för visst eller vissa taxeringsår, men att i 1 § av det utarbetade

författningsförslaget hade angivits att förhandsbesked skulle avse taxering

för endast visst beskattningsår. Länsstyrelsen tillägger, att för en skattskyl­

dig kunde det vara av största betydelse att erhålla besked angående t. ex.

de högsta värdeminskningsavdrag, som kunde i vissa fall medgivas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands lån

framhåller, att i förordningen om

förhandsbesked borde intagas föreskrift om senaste tidpunkt, vid vilken

ansökan om förhandsbesked skulle vara riksskattenämnden tillhanda. För­

slagsvis kunde en sådan föreskrift anknytas till gällande bestämmelser om

tid, då skattskyldig senast hade att avlämna självdeklaration. Vidare anser

länsstyrelsen, att uttrycklig bestämmelse borde meddelas om vad skatt­

skyldig hade att iakttaga för att lämnat förhandsbesked skulle lända till ef­

terrättelse vid taxeringen.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån

uttalar som sin mening, att meddelade

förhandsbesked icke borde tilläggas rättsverkningar beträffande redan åsat-

ta taxeringar. Den tid, inom vilken förhandsbesked skulle sökas, borde där­

för sättas till senast den 1 april, därest beskedet skulle avse årets taxering.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

uttalar sig mot förslaget om fakulta­

tiv, till beloppet icke i lagen fixerad stämpelavgift. Stämpelavgiften vore en

form av beskattning och borde såsom sådan vara för varje fall till beloppet

bestämd.

Länsstyrelsen i Gotlands län

ifrågasätter — ur synpunkten att begränsa

antalet framställningar om förhandsbesked — om det icke borde stadgas,

att varje sådan framställning skulle åtföljas av ett visst mindre belopp,

förslagsvis fem eller tio kronor. Stämpel å detta belopp skulle, då fram­

ställningen inkommit, åsättas densamma. Härtill skulle komma den av de

sakkunniga föreslagna stämpelbeläggningen. Fn föreskrift som den av läns­

styrelsen föreslagna skulle stå i nära överensstämmelse med de bestämmel­

ser, som gällde i fråga om framställningar om åsättande av preliminärt

taxeringsvärde.

-

Till förebyggande av missbruk av frågerätten föreslår

länsstyrelsen i

Kalmar län,

att ansökan om förhandsbesked skulle åtföljas av förslagsvis

etthundra kronor, vid äventyr att ansökningen icke upptoges till provning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

föreslår att latituden för stämpelavgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

111

Departementschefen.

Jag erinrar om att jag tidigare — i samband med principdiskussionen

av frågan om förhandsbesked i taxeringsfrågor — på anförda skäl föror­

dat, att riksskattenämnden skulle tilläggas befogenhet att meddela bin­

dande sådana besked. Därvid hade jag anledning diskutera frågan även ur

synpunkten av de i förhållande till skattedomstolarna uppkommande

konfliktsituationerna och angiva hur spörsmålet enligt min mening lämp­

ligen borde lösas. Det återstår emellertid att taga ställning till den av de

sakkunniga i förevarande sammanhang diskuterade och av överståthållar-

ämbetet särskilt uppmärksammade lrågan, vilket vore att föredraga av ■— å

ena sidan — den i direktiven för utredningen antydda möjligheten att binda

beskattningsnämnderna vid ett förhandsbesked och stadga förbud för ve­

derbörande taxeringsintendent och kommun att överklaga taxeringen i sådan

del och — å andra sidan — den av de sakkunniga förordade anordningen

enligt vilken såväl beskattningsnämnder som skattedomstolar hade att vid

prövning av en skattskyldigs taxering i det ifrågakommande hänseendet res­

pektera det givna förhandsbeskedet.

För egen del är jag av den uppfattningen, att de sakkunnigas förslag —-

på av dem anförda skäl — är att föredraga framför det förstnämnda alter­

nativet. Därvid har jag även beaktat, att de invändningar, som kunna vara

att framställa mot de sakkunnigas förslag, väsentligt förlora i betydelse,

därest — såsom jag tidigare antytt böra ske — icke blott sökanden utan

även vederbörande taxeringsintendent och kommun tillägges rätt att hos

Kungl. Maj :t överklaga beslut varigenom riksskattenämnden meddelat för­

handsbesked. De olika instanserna ha nämligen i sådant läge att respektera

antingen ett av alla parter godtaget besked eller ett av högsta instans fast­

ställt sådant. Mot en sådan anordning synas vägande invändningar knap­

past vara att framställa.

I anslutning till det nu sagda finnes anledning behandla det i åtskilliga

remissyttranden framförda önskemålet om ett mera genomfört kontradik-

toriskt förfarande vid riksskattenämndens meddelande av förhandsbesked.

Jag kan icke ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att förfarandet

inför riksskattenämnden icke bör givas karaktär av process. Tvärtom synes

det mig angeläget att så i viss utsträckning sker och denna min uppfattning

rubbas icke därav att nämnden — till vilket jag senare skall återkomma —

bör ägna inkomna ansökningar en beredning av i viss mån administrativ

karaktär.

Det bör nämligen uppmärksammas, att riksskattenämndens förhandsbe­

sked allenast må innefatta ett rent skatterättsligt förhandsbedöman^c av en

framdeles uppkommande situation. Däremot tillägges nämnden icke någon

rätt att oberoende av gällande beskattningsregler förfoga över statens och

kommunernas skattcanspråk. Såsom kammarrätten framhållit, måste för­

farandet anses innebära utbrytande ur den ordinarie processen av en spe-

112

cialtråga; och riksskattenämndens beskedgivande verksamhet bör i princip

göras likartad med domstolarnas dömande verksamhet.

Konsekvensen av denna uppfattning blir att jag — i motsats till de sak­

kunniga -— förordar,

att

en inkommen framställning om förhandsbesked

skall, därest riksskattenämnden icke har för avsikt att avvisa densamma,

utställas till delgivning med vederbörande taxeringsintendent (allmänna

ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden),

att

riksskattenämn­

dens beslut skall delgivas taxeringsintendenten (allmänna ombudet),

samt

att

icke blott sökanden utan även taxeringsintendenten (allmänna ombudet)

skall äga över beslutet anföra besvär.

Vidkommande av ett förhandsbesked berörd kommun får jag, främst av

praktiska skäl, förorda att någon obligatorisk delgivningsskyldighet av an­

sökan om sådant besked icke föreskrives utan att det bör ankomma på riks­

skattenämnden att i varje särskilt fali avgöra, huruvida anledning finnes

att lämna kommunen tillfälle inkomma med yttrande eller ej. Däremot bör

vederbörande kommun äga överklaga meddelat förhandsbesked. Detta synes

motiverat av att beskedet men väl icke framställningen därom direkt berör

kommunens rätt, varför kommunen bör ha möjlighet att föra beskedet un­

der prövning i högsta instans. Med kommun bör härvid likställas munici-

palsamhälle och landsting.

Jag torde härefter få övergå till att något beröra frågan om avgränsningen

av fall, där förhandsbesked bör kunna lämnas.

Mot de sakkunnigas gränsdragning ha i princip riktats de erinringarna,

att densamma vore vag samt att den å ena sidan gjorde de skattskyldiga helt

beroende av riksskattenämndens sätt att utöva sina befogenheter och å andra

sidan medgåve nämnden möjlighet att meddela förhandsbesked i en ut­

sträckning, som möjligen icke hade avsetts.

Som jag förut framhållit, hyser jag den uppfattningen att — i synnerhet

sedan riksskattenämnden genom befogenheten att meddela allmänna anvis­

ningar i taxeringsfrågor fått relativt vidsträckta möjligheter att lämna väg­

ledande uttalanden — det torde vara allenast ett ganska begränsat antal fall,

där ett verkligt legitimt behov av bindande förhandsbesked föreligger. Emel­

lertid delar jag de sakkunnigas uppfattning, att det icke är möjligt att i lag­

text precisera de fall, där förhandsbesked bör kunna ifrågakomma. Att, så­

som kammarrätten ifrågasatt, begränsa de bindande beskeden till fall av pla­

nerade nyinvesteringar eller andra liknande åtgärder, som ur det allmännas

synpunkt framstå såsom särskilt betydelsefulla, synes icke medföra en till­

fredsställande gränsdragning. I sådant läge förordar jag de av de sakkun­

niga föreslagna bestämmelserna under framhållande av att nämnden vid

utövande av befogenheten att meddela förhandsbesked bör iakttaga att en

restriktiv tillämpning av bestämmelserna avsetts.

Såsom mellankommunala prövningsnämnden anfört, bör möjlighet finnas

att meddela förhandsbesked även i frågor på fastighetstaxeringens område.

Ej heller synes anledning föreligga att undantaga frågor om ersättnings­

skatt. Däremot kan jag icke biträda det i några remissyttranden framförda

förslaget, att förhandsbesked skulle kunna lämnas även i frågor rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

arvs-, gåvo- och kvarlåtenskapsskalt; dylika frågor falla utom ramen för

den nu ifrågavarande lagstiftningen.

I vissa remissyttranden har framhållits, att svårigheter vore att emotse,

när det vid tillämpningen av ett förhandsbesked gällde att avgöra, huruvida

de till grund för beskedet liggande förutsättningarna sammanfölle med de

vid taxeringen konstaterade omständigheterna.

I anledning härav må påpekas att sådana svårigheter visserligen kunna

befaras uppkomma. Emellertid finnes anledning förutsätta, att den skatt­

skyldige i eget intresse redan i ansökningen till riksskattenämnden och

sedermera i självdeklarationen låter sig angeläget vara att noggrant ange

alla omständigheter av betydelse. Vid det förberedande arbetet inom nämn­

dens kansli lärer sökanden böra uppmärksamgöras på eventuellt behov av

ytterligare upplysningar och beredas tillfälle inkomma med sådana. Vidare

bör det ankomma på riksskattenämnden att på ett fullständigt sätt ange de

förutsättningar, varå beskedet grundats. Det må även erinras om att lands-

kamreraren och taxeringsintendenten givetvis böra» vara oförhindrade att

med utnyttjande av den i annat sammanhang omnämnda frågerätten av

riksskattenämnden erhålla ett vägledande eller rådgivande uttalande, där

så erfordras.

Skulle det vid taxeringen visa sig, att riksskattenämnden av sökanden bi-

bragts en felaktig uppfattning rörande sakförhållandena eller att de förut­

sättningar, varå beskedet grundats, icke uppfyllts, kan förhandsbeskedet

icke tillerkännas bindande verkan. Detta är självfallet och något uttryckligt

stadgande härom synes knappast erforderligt. Det blir beskattningsnämn-

dernas och eventuellt skattedomstolarnas sak att pröva förhandsbeskedets

tillämplighet och detta får ske efter i princip samma grunder, som gälla vid

prövning av en vanlig författningsföreskrifts tillämplighet i ett aktuellt

fall.

I anslutning härtill må följande framhållas.

De sakkunniga ha angivit, att en tillämpning av förhandsbeskedet vore

beroende av att den skattskyldige själv påkallade en sådan tillämpning.

Gjordes ej detta, skulle någon tillämpning ex officio icke ifrågakomma.

Mot denna de sakkunnigas uppfattning synes intet vara att erinra. Vill

den skattskyldige åberopa beskedet, har han alltså att i självdeklarationen

framställa yrkande därom och tillika visa förhandenvaron av erforderliga

förutsättningar för beskedets tillämplighet. Underlåter skattskyldig att lämna

tillräckliga upplysningar i sistnämnda hänseende, riskerar han att förhands­

beskedet icke vinner tillämpning.

Den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av 8 § i förordningen om för­

handsbesked synes icke helt vara avfattad i enlighet med deras nyss åter­

givna uppfattning att beskedet icke skall vinna tillämpning ex officio. Stad­

gandet bör därför omformuleras. Vidare synes en uttrycklig föreskrift böra

meddelas därom alt skattskyldig har att lämna erforderliga upplysningar

till bedömande av förhandsbeskedets tillämplighet.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

113

114

I anledning av länsstyrelsens i Jönköpings län påpekande att ett förhands­

besked bör kunna avse mer än ett års taxering, får jag framhålla, att den

av de sakkunniga föreslagna författningstexten i denna del icke torde ute­

sluta meddelandet av ett förhandsbesked, vilket bleve tillämpligt vid mer

än ett års taxering. Det är även uppenbart, att möjlighet bör finnas att med­

dela besked av sådan innebörd.

Vad så angår frågan om den tid, då förhandsbesked rörande viss taxering

senast skall sökas, ha de sakkunniga ansett det böra stå den skattskyldige

öppet, att göra sådan ansökan ända fram till den tidpunkt, då taxering

skall åsättas honom. Något visst datum har därför icke angivits i den före­

slagna författningstexten. I samband därmed har påpekats, att i vissa fall

finge den klagande, i avvaktan på ett slutligt beslut i frågan, genom besvär

hålla taxeringen öppen.

Häremot har i några remissyttranden invänts, att en senaste tidpunkt

för ansökan om förhandsbesked borde angivas och att förhandsbesked icke

borde tilläggas rättsverkan gentemot redan åsatt taxering.

Även enligt min mening synes önskvärt med ett mera bestämt angivande

av den tidpunkt, då förhandsbesked senast skall sökas; de sakkunnigas

förslag synes för övrigt lämna utrymme för tvekan om detsammas inne­

börd i särskilda fall. Då det knappast torde vara förenat med någon svå­

righet för de skattskyldiga att inkomma med ansökan senast å dag, när

vederbörande har att sist fullgöra sin deklarationsskyldighet, samt då med

en föreskrift av sådan innebörd förhandsbeskedet normalt bör kunna beak­

tas redan vid åsättande av taxering i första instans, förordar jag att bestäm­

melserna utformas i enlighet härmed. Därest i särskilda fall slutligt för­

handsbesked icke hunnit meddelas före det taxeringsnämnden avslutat sitt

arbete, får den skattskyldige genom besvär hålla sin taxering öppen för

eventuell ändring.

Vad angår den i några remissyttranden berörda frågan om talerätt mot

beslut, varigenom riksskattenämnden avvisat ansökan om förhandsbesked,

får jag framhålla, att jag för egen del, i likhet med de sakkunniga, anser att

nämnden bör ha att själv slutligt pröva sådan fråga.

Ej heller kan jag biträda Sveriges köpmannaförbunds förslag, att riks­

organisation skulle äga rätt att påkalla förhandsbesked i frågor berörande

dess medlemmar. Ett sådant förhandsbesked finge lätt karaktär av lagstift­

ning med allmän räckvidd och bör lika litet ifrågakomma som befogenhet för

riksskattenämnden att med bindande verkan meddela allmänna taxerings-

anvisningar.

Vid den förberedande behandlingen av en inkommen ansökan om för­

handsbesked bör det ankomma på byråchefen hos riksskattenämnden att

uppmärksamgöra sökanden på den ytterligare utredning, som erfordras för

att nämnden skall kunna meddela besked. Det bör sålunda icke ifrågakom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

115

ma, att framställningen avvisas på sådan grund, att sökanden av okunnighet

icke lämnat erforderliga upplysningar.

Därest sökanden presterat all den utredning, som i det särskilda fallet kan

begäras, men riksskattenämnden finner sig böra inhämta ytterligare upp­

lysningar av statliga myndigheter eller från annat håll, bör hinder härför

icke föreligga.

Ärenden rörande förhandsbesked böra inför nämnden föredragas av byrå­

chefen eller den ordföranden därtill förordnar. Någon skyldighet för byråche­

fen eller annan nämndens befattningshavare att över ansökningen avgiva ut­

låtande synes icke böra föreskrivas.

De sakkunnigas förslag att förhandsbesked må av riksskattenämnden be­

läggas med avgift å lägst etthundra och högst femhundra kronor har i vissa

remissyttranden mött invändningar.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning om önskvärdheten av en anordning,

ägnad att förhindra missbruk av frågerätten. Det synes i princip icke vara

något att erinra mot att sökanden, för att vinna fördelen av ett förhandsbe­

sked, har att härför erlägga en skälig avgift. I de fall, där förhandsbesked bör

ifrågakomma, torde en avgift av antydd storleksordning icke kunna anses

oskälig. I flertalet fall torde den tvärtom te sig obetydlig i förhållande till

de skattebelopp, som i det särskilda fallet erbjuda jämförelse. Med hänsyn

härtill kan den föreslagna bestämmelsens effektivitet synas något tveksam.

Mot den förordade anordningen kan även invändas, att den icke bjuder spärr

mot sådana ansökningar, som av nämnden böra avvisas. Med hänsyn till sist­

nämnda synpunkt kan övervägas om det icke vore ändamålsenligare med en

föreskrift, att vid ansökningen skulle fogas viss avgift, som icke skulle åter­

betalas även om ansökningen avvisades. En sådan föreskrift ter sig dock

otillfredsställande för sådana fall, där ansökningen ingivits i okunnighet om

bestämmelserna eller där vissa om än icke tillräckliga skäl för en framställ­

ning förelegat.

Jag har, med hänsyn till det nu anförda, för egen del stannat för att för­

orda de sakkunnigas förslag.

Besvär bör icke kunna anföras över beslut, som riksskattenämnden medde­

lat angående erläggande av avgift.

Bestämmelse bör meddelas, att besvär över beslutat förhandsbesked skola

— utom i fall som avser tillämpningen av 6 § 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller

12 § kommunalskattelagen — anföras hos Kungl. Maj :t. Gäller beskedet till-

läinpningen av någotdera av nyssnämnda författningsrum, tillkommer det

kammarrätten att pröva och avgöra besvären.

Besvär, som enligt vad nyss sagts skola anföras hos Kungl. Maj :t, böra av­

göras av regeringsrätten; någon ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regerings­

rätt synes icke erforderlig.

Över anförda besvär skall förklaring av vederbörande infordras. Däremot

synes riksskattenämnden icke böra åläggas att över anförda besvär avgiva

utlåtande. Besvären böra behandlas med förtur och avgöras så snart ske kan.

Den i några remissyttranden upptagna frågan, huruvida till riksskatte­

nämnden ingivna handlingar i ärenden rörande förhandsbesked ävensom

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

119

endast vid förfall för ledamot utan jämväl på ordförandens kallelse, då

nämnden hade att behandla frågor, som fölle inom området för deras sak­

kunskap. Suppleant skulle dock icke äga rätt att deltaga i nämndens be­

slut i annan händelse än att ordinarie ledamot icke deltoge i avgörandet.

En av nämndens ledamöter skulle förordnas till vice ordförande och vid

förfall för ordföranden tjänstgöra i dennes ställe. Ordförande skulle utses

för viss av Kungl. Maj :t bestämd tid och ledamöterna för en tid av fyra år.

Ordföranden och vice ordföranden samt ytterligare en av ledamöterna samt

suppleanterna för sistnämnda två ledamöter skulle vara lagfarna samt till­

lika erfarna i domarvärv eller taxeringsarbete och även i övrigt vara väl

skickade för sin uppgift.

Vad särskilt angår ordföranden, framhålla de sakkunniga, att det borde

tillses, att till uppdraget förvärvades en med taxeringsförfarandet väl för­

trogen person och att anställningsformen och avlöningsförmånerna så be­

stämdes, att till uppdraget kunde förvärvas en verkligt framstående kraft,

som vore villig att kvarstå under en följd av år. Med hänsyn till omfatt­

ningen av ordförandens arbetsbörda borde uppdraget organiseras och av­

lönas såsom heltidstjänst.

Beträffande de icke lagfarna ledamöterna och deras suppleanter föreslå

de sakkunniga, att dessa skulle utses så, att kännedom om förhållandena

inom olika förvärvsgrenar komme att förefinnas hos nämnden. Ehuru detta

icke ansetts behöva särskilt angivas i författningstexten ansåge de sakkun­

niga, att inom nämnden borde beredas plats för representanter för jord­

bruk eller skogsbruk, industri, handel eller hantverk samt för arbetare eller

andra löntagare.

Med hänsyn till riksskattenämndens befogenhet att meddela bindande

förhandsbesked framhålla de sakkunniga, att medlem i nämnden borde ha

avlagt domared. Detta medförde krav på ytterligare en behörighetsgrund,

nämligen att medlem skulle hava uppnått tjugufem års ålder. Därjämte

föresloges, att uppdrag såsom medlem av riksskattenämnden ej måtte få

utöväs av den, som vore omyndig eller försatt i konkurstillstånd.

Vad härefter angår för riksskattenämndens kansli erforderlig personal,

framhålla de sakkunniga, att svårigheter förelegat att i förväg överblicka

behovet därav. Emellertid förordades att kansliet skall stå under ledning

av en kanslichef, till vilken befattning borde utses någon, som under tjänst­

göring i kammarrätten eller såsom föredragande i regeringsrätten eller så­

som taxeringsintendent eller biträdande taxeringsintendent förvärvat för­

trogenhet med beskattningsreglernas tillämpning. Härutöver borde vara an­

ställd en i bokföring sakkunnig befattningshavare, som skulle benämnas

bokföringskonsulent. För denne befattningshavare ansåge de sakkunniga

anställning på heltid icke vara erforderlig.

Beträffande de särskilda uppgifter, som de sakkunniga anse böra åvila

kanslichefen och bokföringskonsulenten, torde få hänvisas till 8 och 9 §§

i de sakkunnigas förslag till instruktion för riksskattenämnden.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

De sakkunniga föreslå, att möjlighet borde finnas för riksskattenämnden

att i mån av behov anlita extra arbetskrafter för utförande av arbetsupp­

gifter, som icke medhunnes av kanslichefen och bokföringskonsulenten.

Beträffande riksskattenämndens behov av skrivpersonal framhålles att

detta kunde i huvudsak tillgodoses genom anställande av en kvinnlig

kansliskrivare, som tillika kunde tjänstgöra som registrator och kassör.

För ytterligare behov av skrivhjälp kunde anlitas extra personal. Tillgodo-

såges nämndens behov av betjäning icke på annat sätt, borde slutligen å

nämndens lönestat uppföras en expeditionsvakt.

Remissyttrandena.

Vad de sakkunniga föreslagit angående riksskattenämndens samman­

sättning har i flertalet av de hörda myndigheternas yttranden lämnats utan

erinran.

Kommerskollegium

liksom åtskilliga

näringsorganisationer

ha

emellertid uttalat önskemål om en utökning av antalet ledamöter i nämn­

den för att därigenom en allsidigare representation av de olika näringsgre­

narna skulie kunna erhållas.

Beträffande nämndens kanslipersonal ha några

länsstyrelser

understru­

kit angelägenheten av att till kanslichef utsåges person, som genom tjänst­

göring å länsstyrelse — närmast såsom taxeringsintendent eller biträdande

taxeringsintendent — förskaffat sig ingående kännedom om beskattnings-

nämndernas och taxeringsavdelningarnas organisation och arbetssätt. I ett

antal remissyttranden har vidare den meningen uttalats, att bokförings­

konsulenten med hänsyn till de för honom tilltänkta arbetsuppgifterna,

borde beredas heltidsanställning.

Departementschefen.

Såsom tidigare framhållits bör riksskattenämnden sammansättas av så­

väl ledamöter med juridisk eller skatteteknisk sakkunskap som ledamöter

vilka i egenskap av representanter för näringslivet och övrig förvärvsverk­

samhet kunna tillföra nämnden erfarenheter och sakkunskap av annan art

och därigenom möjliggöra ett allsidigare bedömande av uppkommande

frågor.

Då åtskilliga av nämndens uppgifter, främst meddelandet av förhands-

hesked, få karaktär av domstolsuppgifter, synes ett ställningstagande till

frågan om nämndens sammansättning böra påverkas härav. Detta utesluter

icke att vid handläggning av ärendena kunna i erforderlig omfattning när­

vara representanter för förvärvsverksamheten, nämligen om de sakkun­

nigas förslag godtages att suppleant må kallas att närvara även därest ordi­

narie ledamot ej har förfall.

Jag förordar att nämnden skall utgöras av — förutom lagfaren ordfö­

rande — ytterligare sex ledamöter, varav tre skola vara lagfarna eller ha

avlagt examen vid handelshögskola samt tillika vara erfarna i domarvärv

eller i administrativ verksamhet; övriga ledamöter utses så att kännedom

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

121

om olika förvärvsgrenar kommer att finnas inom nämnden. En av först­

nämnda tre ledamöter bör förordnas till vice ordförande och vid förfall för

ordföranden tjänstgöra i dennes ställe. För envar av de ledamöter, vilka

skola vara lagfarna eller ha avlagt examen vid handelshögskola, synes böra

förordnas särskild suppleant, medan för övriga ledamöter sammanlagt sex

suppleanter böra förordnas. Suppleant för ledamot, som skall vara lagfaren

eller ha avlagt nyss angiven examen, inträder då den ordinarie ledamoten

har förfall, medan suppleant för annan ledamot skall inträda i nämnden

på kallelse av ordföranden, när förfall för den ordinarie ledamoten före­

ligger. Vidare skall ordföranden äga kalla sådan suppleant att närvara även

\id annat tillfälle för överläggning inom nämnden.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utse ledamöter och suppleanter

för dessa i nämnden. Ledamöter och suppleanter synas böra förordnas för

en tid av fyra år. Det synes icke erforderligt att föreskriva skyldighet för

nämndens ledamöter att avlägga domared. Ej heller synes det erforderligt

att i författningstexten fastslå, att ledamot skall hava uppnått tjugufem

års ålder.

Vad särskilt angår ordförandebefattningen, vilken enligt de sakkunnigas

förslag borde organiseras såsom heltidstjänst, får jag framhålla, att nämn­

da befattning möjligen framdeles kan befinnas böra anordnas såsom hel-

tidssyssla men att i allt fall tills vidare synes böra prövas en anordning med

allenast deltidstjänstgörande ordförande. Vid detta mitt ställningstagande

har jag särskilt beaktat, att den av de sakkunniga förordade uppgiften för

nämndens ordförande att meddela taxeringsintendent besvärstillstånd icke

föreslås skola ifrågakomma. Anordningen med deltidstjänstgörande ord­

förande anknyter även till den organisation som gällt beträffande centrala

krigskonjunkturskattenämnden samt centrala omsättningsskattenämnden

och som för närvarande tillämpas för centrala uppbördsnämnden.

I fråga om riksskattenämndens kansli får jag anföra följande.

Befattningen såsom chef för nämndens kansli synes böra placeras i löne­

grad Cr 10 och erhålla tjänstebenämningen byråchef. Därigenom torde möj­

liggöras att för uppdraget förvärva en väl kvalificerad kraft. Till inneha­

vare av befattningen såsom byråchef torde böra utses person med juridisk

och skatteteknisk erfarenhet. Vidare synes önskvärt med erfarenhet i do­

marvärv och kännedom om beskattningsnämndernas och taxeringsavdel-

ningarnas verksamhet.

Med hänsyn till omfånget av ifrågakommande arbetsuppgifter synes å

nämndens kansli böra anställas en heltidstjänstgörande befattningshavare,

benämnd bokföringssakkunnig.

Nämnden bör utrustas med tillräcklig personal för oinhänderhavande av

skriv- och vaktmästargöromål in. in. Till dessa frågor får jag återkomma i

samband med kostnadsberäkningarna för riksskattenämnden.

Vad de sakkunniga uttalat i hänseenden, som jag i det föregående ej när­

mare berört, föranleder icke några erinringar från min sida.

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

arkivrum — beloppet av vissa engångskostnader för riksskattenämndens

inrättande till 25 000 kronor enligt följande.

1. Möbler och dylikt............................................................................................. 18 000

2. Skrivmaskiner jämte andra kontorsinventarier.................................. 2 000

3. Litteratur ........................................................................................................... 5 000

Summa kronor 25 000

Rem issy ttrandena.

Statskontoret

framhåller, att kanslichefsbefattningen borde placeras i 33

lönegraden och att avlöningsförstärkning icke borde utgå. De arbetsupp­

gifter, som skulle ankomma på registratorn och kassören, syntes icke moti­

vera högre lönegradsplacering än som kontorist i lönegrad Ca 13.

Statens lönenämnd

uttalar som sin mening, att den av de sakkunniga före­

slagna kanslichefstjänsten borde med utgångspunkt från gällande löne­

gradsplacering för närmast jämförbara tjänster inom olika områden inom

förvaltningen hänföras till 33 lönegraden, varvid avlöningsförstärkning icke

borde utgå. Vidare framhålles, att därest för kassörs- och registratorsgöro-

målen samt andra mera kvalificerade arbetsuppgifter erfordrades en hel­

tidsanställd befattningshavare hade nämnden intet att erinra mot förslaget

om inrättande av en kansliskrivarbefattning i 15 lönegraden; därvid förut­

sattes att enklare skrivgöromål anförtroddes annan personal.

Länsstyrelsen i Örebro län

uttalar, att avlöningsförstärkning borde till

kanslichefen utgå med 2 500 kronor för år.

Departementschefen.

Då ordförandeskapet såsom jag förut framhållit bör anordnas som eu

deltidssyssla, torde medel böra anvisas till arvode åt ordföranden. Med hän­

syn till de kvalificerade göromål, som enligt vad förut framhållits skola åvi­

la denne, samt då det därjämte torde böra förutses att nämndens befattnings­

havare vid fullgörandet av dem åliggande uppgifter kunna behöva i icke

ringa utsträckning rådföra sig med ordföranden, synes arvodet böra faststäl­

las till 6 000 kronor för år. Ersättningen till nämndens övriga ordinarie le­

damöter bör beräknas till 3 000 kronor för den ledamot, som förordnas så­

som vice ordförande, och till 2 000 kronor för övriga ledamöter. Suppleant

synes böra tillerkännas ersättning med 30 kronor för bevistat sammanträ­

de. Den sammanlagda kostnaden för arvoden till dessa ledamöter och supp­

leanter torde få beräknas till 15 000 kronor.

Under hänvisning till det förut sagda föreslår jag, att en befattning så­

som byråchef i lönegrad Cr 10 inrättas.

Befattningen såsom bokföringssaklcunnig bör, såsom förut framhållits,

inrättas såsom en heltidssyssla. Till innehavare av befattningen torde regel­

mässigt en taxeringsrevisor böra utses. Då taxeringsrevisorerna äro place­

rade i lönegrad Ca 28 och med hänsyn till arten av den bokföringssakkun­

niges arbetsuppgifter, synes befattningen böra placeras i lönegrad Cg 30.

För liandhavandet av olika biträdesgöromål inom nämnden torde böra

124

inrättas en kanslibiträdestjänst i lönegrad Ce 11. Därutöver torde böra be­

räknas 5 500 kronor till ytterligare skrivhjälp, expeditionsvaktgöromål m. in.

Kostnaden för tillfälliga befattningshavare synes kunna uppskattas till

ett belopp av 10 000 kronor och för sakkunniga till ett belopp av 3 000

kronor.

Med beaktande av det nu anförda torde avlöningsanslaget för nästa bud­

getår böra beräknas till 81 000 kronor.

Till årliga omkostnader torde i avvaktan på närmare erfarenheter av

medelsåtgången böra upptagas ett anslag av 12 700 kronor, varav 200 kro­

nor till sjukvård m. m., 4 500 kronor till reseersättningar och 8 000 kronor

till expenser. Därutöver torde för nästa budgetår böra anvisas ett engångs­

belopp av 17 000 kronor till anskaffning av möbler, skrivmaskiner, litte­

ratur o. dyl. Omkostnadsanslaget för nästa budgetår torde därför kunna

beräknas till 29 700 kronor.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, under åberopan­

de av det anförda, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riks­

dagen att

dels

antaga inom finansdepartementet upprättade förslag

till

1) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379);

2) förordning om rätt att av riksskattenämnden erhålla

förhandsbesked i taxeringsfrågor; samt

3) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj

1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma all­

männa handlingar;

dels ock

1) bemyndiga Kungl. Maj :t att för riksskattenämnden

fastställa följande personalförteckning, att tillämpas tills vi­

dare från och med budgetåret 1951/52:

Personalförteckning.

Tjänsteman å ordinarie stat.

1 byråchef ............................................................................... Cr 10;

2) godkänna följande avlöningsstat för riksskattenämn­

den, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1951/

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

52:

Avlöningsstat.

1. Avlöning till ordinarie tjänsteman,

förslagsvis ..

17 400

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj :t,

förslagsvis

....................................... 21 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal___ 38 500

4. Rörligt tillägg,

förslagsvis

........................................... 4 100

Summa kronor 81 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

125

3) å riksstaten för budgetåret 1951/52 under sjunde hu­

vudtiteln anvisa

a) till

Riksskattenämnden: Avlöningar

ett förslagsan­

slag av 81 000 kronor,

b) till

Riksskattenämnden: Omkostnader

ett förslagsan­

slag av 29 700 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,

att proposition av den lydelse bilaga till detta proto­

koll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Erik Skiöld.

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Bihang.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 58 §, 59 § 1 inom., 75 §, 107 §, 116 §, 127 §, 144 §

3 mom. och 145 § 8 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i nämnda förordning

skola införas två nya paragrafer, benämnda 114 § och 135 a §, samt ny ka­

pitelrubrik, under 6 kap., till 135 a § av nedan angiven lydelse ävensom att

i förordningen nuvarande 6, 7 och 8 kap. skola betecknas såsom respektive

7, 8 och 9 kap.

58 §.

1 mom.

När allmän------------- övriga trädslag. Uppgifterna skola avläm­

nas till riksskattenämnden och länsstyrelserna senast den 15 augusti året

näst före taxeringsåret. Vid uppgifternas------------ och förslag.

2 mom.

Före utgången av augusti månad året näst före taxeringsåret skall

på kallelse av riksskattenämnden avhållas möte med landskamrerarna och

taxeringsintendenterna samt ett lämpligt antal i fråga om skogsmark och

växande skog sakkunniga personer, minst en från varje län. Å mötet skall på

grundval av de av domänstyrelsen avlämnade uppgifterna samt av material,

som av riksskattenämnden sammanställts bland annat rörande prisutveck­

lingen på fastighetsmarknaden sedan senaste allmänna fastighetstaxering,

överläggningar äga rum beträffande de värderingsgrunder, som böra komma

till tillämpning vid den allmänna fastighetstaxeringen, ävensom eljest rö­

rande åtgärder till befordrande av enhetlighet och jämnhet i taxeringen.

Sedan i första stycket omförmält möte ägt rum, har riksskattenämnden

att på grundval av vid mötet förebragt material och därå gjorda uttalanden

utfärda direktiv till ledning vid upprättande av i nästföljande moment om-

förmälda förslag till hjälptabeller och anvisningar. Direktiven skola senast

den 15 september översändas till länsstyrelserna.

3 mom.

Sedan i 2 mom. angivna direktiv inkommit till länsstyrelsen, har

landskamreraren att ------------ (= nuvarande 1 mom. andra stycket) -------------

sådant ske.

Därjämte har landskamreraren att med ledning av riksskattenämndens

direktiv samt på grundval av de uppgifter, som jämlikt 18 § avlämnats, och

de upplysningar, som eljest kunna vinnas, för sådana trakter inom länet, där

jordbruksfastigheterna kunna med avseende å ägoslag och jordens beskaf­

fenhet anses vara väsentligen likartade, till ledning för taxeringen upprätta

förslag, beträffande dylika fastigheter i skilda storleksgrupper, till vissa

värden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsför-

hållanden under förutsättning av normalt byggnadsbestånd. Tillika skall

landskamreraren, i den mån så finnes erforderligt, uppgöra förslag till sär­

skilda anvisningar för taxeringen även i andra hänseenden, såsom angående

redovisningen av olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete å

skogsmark m. m. Jämväl i fråga om annan fastighet bör landskamreraren, i

den mån så anses erforderligt, upprätta förslag till enhetliga grunder för

127

taxeringen. Prövas lämpligt uppgöra förslag och anvisningar för skilda delar

av länet, må sådant ske.

Finner landskamreraren lämpligt, att förslag upprättas till enhetliga grun­

der för fastighetstaxeringen i stad, har han att uppgöra dylikt förslag.

4

mom.

Senast den 1 oktober året näst före taxeringsåret har landskam­

reraren att till riksskattenämnden insända de i 3 mom. omförmälda för­

slagen till enhetliga värden och anvisningar för fastighetstaxeringen. Sedan

riksskattenämnden granskat förslagen, skall nämnden, i den mån dessa giva

anledning till erinringar, senast den 15 oktober förstnämnda år till lands­

kamreraren översända därav betingade ändringsförslag. Landskamreraren

har därefter att i de av honom upprättade förslagen verkställa de ändringar,

som må föranledas av riksskattenämndens erinringar.

5

mom.

För att tillhandagå landskamreraren med upplysningar rörande

fastighetsvärdena inom länet äger länsstyrelsen inkalla lämpligt antal per­

soner med ingående kännedom om nämnda värden.

59 §.

1 mom.

Senast den------------ och skog.

Vid sådant sammanträde redogör landskamreraren för priserna vid för­

säljning av fastigheter inom länet eller ifrågakommande del därav under

tiden efter senaste allmänna fastighetstaxering och för de slutsatser beträf­

fande fastigheternas allmänna saluvärde, som enligt hans mening kunna

dragas av dessa priser, så ock för övriga av honom kända förhållanden av

beskaffenhet att inverka på nämnda värde. Därjämte skall landskamreraren

framlägga av honom upprättade förslag till enhetliga värden och anvisningar

för fastighetstaxeringen jämte, i förekommande fall, av riksskattenämnden

gjorda erinringar däremot. Vid sammanträdet skola därefter på grundval av

de sålunda framlagda förslagen och erinringarna, fastställas hjälptabell

samt erforderliga anvisningar till ledning för värdesätlning av skogsmark

och växande skog ävensom överenskommelse träffas om enhetliga grunder

för taxeringen i övrigt.

Länsstyrelsen har------------ förda protokollet.

75 §.

1 inom.

Landskamreraren har att upprätta förslag till anvisningar för

nästkommande års taxering samt senast den 1 december året näst före taxe­

ringsåret till riksskattenämnden insända omförmälda förslag. Sedan riks­

skattenämnden granskat förslaget, skall nämnden, i den mån förslaget giver

anledning till erinringar, senast den 20 december under taxeringsåret till

landskamreraren översända därav betingade ändringsförslag. Landskamre­

raren har därefter att i det av honom upprättade förslaget verkställa de

ändringar, som må föranledas av riksskattenämndens erinringar, samt före­

lägga länsprövningsnämnden omförmälda förslag och erinringar.

Länsprövningsnämnden har därpå att, på grundval av ifrågavarande för­

slag och erinringar, fastställa anvisningar för årets taxering, vilka senast

den 10 januari samma år skola tillställas ordförandena i taxeringsnämn­

derna.

2 mom.

Länsstyrelserna må

— (= nuvarande första stycket) —

------- nämnderna svårigheter.

107

§.

Länsstyrelsen har------------ bedrives ändamålsenligt.

Det åligger------------ i besluten.

Till ledning för beskattningsnämnd i första instans utfärdade anvisningar

skola ofördröjligen insändas till riksskattenämnden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

129

Ordföranden samt vice ordföranden och ytterligare en av nämndens leda­

möter skola vara lagfarna. De skola tillika vara erfarna i domarvärv eller

eljest väl skickade för sin uppgift. Övriga ledamöter skola utses så att kän­

nedom om förhållandena inom olika förvärvsgrenar kommer att förefinnas

hos nämnden.

För varje ledamot utses två suppleanter, som uppfylla de för ledamoten

stadgade behörighetsvillkoren.

3 mom.

Medlem och suppleant skall vara svensk medborgare och hava

uppnått tjugufem års ålder. Ej må uppdraget utövas av den, som är omyn­

dig eller i konkurstillstånd.

4

mom.

Förordnande såsom ledamot eller suppleant kan när som helst

återkallas.

Avgår ledamot eller suppleant, skall annan förordnas för återstående de­

len av den tid, för vilken den avgångne var utsedd.

5 mom.

Innan någon tjänstgör i nämnden, skall han hava avlagt domared

eller, med Kungl. Maj :ts tillstånd, sådan försäkran på heder och samvete,

varom i 4 kap. It § andra stycket rättegångsbalken sägs.

6 mom.

Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet meddelas av

Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

7 KAP.

/

Särskilda föreskrifter.

8 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

144 §.

3 mom.

Den som---------- till länsstyrelsen.

Sedan besvären------------ giva anledning.

Om klagan —- — -—- vad i 127 § 1 mom. första stycket är sagt.

Vid prövning — — — under bedömande.

9 KAP.

Om kostnader för taxeringsarbetet.

145 §.

8 mom.

De personer, som jämlikt 58 § 5 mom. eller 75 § 2 mom. inkallats

------- -— allmänna resereglementet.

Ersättning efter------------ i taxeringsfrågor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950; dock att äldre bestäm­

melser om klagan över kammarrättens utslag fortfarande skola gälla, då

fråga är om mål eller ärende, som avser tillämpning av lagen den 28 sep­

tember 1928 (nr 377) om skogsaccis, eller annat mål eller ärende, i vilket

kammarrätten meddelar utslag under tiden intill utgången av år 1950.

i) Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 64.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 15 § 3 mom. förordningen

den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt.

Härigenom förordnas, att 15 § 3 mom. förordningen den 12 februari 1943

om kupongskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

3 mom.

Rörande besvär —-------- förordning skall 127 § 1 mom. första

stycket------- - — motsvarande tillämpning.

Förslag

till

förordning om rätt att hos riksskattenämnden erhålla upplysning

i frågor rörande taxering till skatt å inkomst eller

förmögenhet m. m.

Härigenom förordnas soin följer.

1 §•

Vill skattskyldig, innan taxering till kommunal inkomstskatt, statlig in­

komstskatt eller statlig förmögenhetsskatt för visst beskattningsår eller till

utskiftningsskatt skall åsättas honom, erhålla upplysning i något hänseende,

varom vid taxeringen kan uppkomma fråga, och skall upplysningen lända till

efterrättelse efter vad i denna förordning sägs, må han i den ordning nedan

angives erhålla sådan upplysning (förhandsbesked) hos riksskattenämnden,

därest upplysningen finnes vara av synnerlig vikt för den skattskyldige.

2

§•

Upplysning, som i 1 § sägs, sökes skriftligen hos riksskattenämnden. Sö­

kanden skall därvid anföra alla de omständigheter, som stå honom till buds

för utredning i det hänseende, varom upplysning begäres.

Efter anmaning av riksskattenämnden eller hos nämnden anställd tjänste­

man vare sökande skyldig att, i den mån sådant är för honom möjligt och

inom tid som i anmaningen utsättes, meddela för upplysningens lämnande

erforderliga upplysningar utöver dem, som innefattas i ansökningen, vid

äventyr att denna eljest må av nämnden avvisas.

3 §•

Över inkommen ansökning avgiver kanslichefen hos riksskattenämnden

utlåtande till nämnden efter hörande, om det finnes erforderligt, av taxe-

ringsintendent, som är behörig att taga befattning med sökandens ifråga­

varande taxering. Avser ansökningen fråga av särskilt intresse för kommun,

må jämväl denna höras.

Riksskattenämnden må, där det finnes lämpligt, bereda sökanden tillfälle

att muntligen utföra sin talan i nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

131

⁴ §•

Finner riksskattenämnden med hänsyn till ansökningens innehåll eller

ofullständigheten av lämnade uppgifter förhandsbesked icke böra meddelas,

äger nämnden avvisa ansökningen.

Upptages ansökningen till prövning, meddelar nämnden, i den omfattning

sådant finnes böra ske, beslut huru den till nämnden hänskjutna frågan skall

bedömas. Nämnden må icke utlåta sig angående beloppet av den taxering,

som bör åsättas den skattskyldige för det beskattningsår, taxeringen skall

avse. Ej heller må nämnden till siffran angiva intäkt, som skall beskattas,

eller avdrag, som må åtnjutas, eller värdet å förmögenhetstillgång eller,

såvitt angår utskiftningsskatt, värdet å tillgång, som skall utskiftas, såvida

det icke erfordras för angivande av de allmänna grunder, som skola följas

vid taxeringens bestämmande, eller det eljest föranledes av särskilda om­

ständigheter.

5

§•

Riksskattenämndens beslut upptages i nämndens protokoll och meddelas

sökanden genom utdrag av protokollet, som i rekommenderat brev med all­

männa posten översändes till sökanden under uppgiven eller eljest känd

adress. Å protokollsutdraget skall finnas angivet vad den sökande har att

iakttaga vid anförande av besvär över beslutet.

6

§•

Ätnöjcs icke sökande med riksskattenämndens förhandsbesked, äger han

att däri söka ändring hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka, vid påföljd att

besvären eljest icke upptagas till prövning, skola vara ingivna till riksskatte­

nämndens kansli inom en månad från den dag, då han erhöll del av beslutet.

Vid besvären skola vara fogade utdrag av riksskattenämndens protokoll

med det överklagade beslutet ävensom all den utredning, klaganden vill åbe­

ropa till stöd för ändringssökandet.

7 §•

Inkomna besvär skola av riksskattenämnden, efter hörande av kansli­

chefen, skyndsamt överlämnas till finansdepartementet tillika med eget utlå­

tande av nämnden ävensom de av nämnden prövade handlingarna.

8 §•

Av riksskattenämnden meddelat förhandsbesked eller, om besvär däröver

anförts, Kungl. Maj :ts i anledning av besvären meddelade beslut skall lända

till efterrättelse vid den taxering, beskedet avser, om och i den män den

skattskyldige icke hos beskattningsnämnden eller, i händelse besvär över

beskattningsnämndens beslut anföras, i besvärsmålet yrkar, att förhands­

beskedet icke skall hava sådan verkan.

Meddelat förhandsbesked förlorar verkan jämväl för det fall att efter

beskedets lämnande författningsändring sker av beskaffenhet att påverka

taxeringen i det avseende beskedet angår.

9 §•

Sökande vare pliktig att, därest sådant av riksskattenämnden beslutes, för

meddelat förhandsbesked till kronan erlägga efter omständigheterna lämpad

avgift, lägst etthundra och högst femhundra kronor.

För sökanden avsett protokollsutdrag upptagande förhandsbeskedet skall

beläggas med stämpel å avgiftens belopp. Avgiften må uttagas genom post­